Tisdagen den 1 december (Riksdagens protokoll 1953:31)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953

ANDRA KAMMAREN

Nr 31

1—2 december.

Debatter m. in.

Tisdagen den 1 december.

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Hagberg i Stockholm ang. fem dagars arbetsvecka ........ 3

herr Hagård ang. lag om socialnämnder m. m................. 5

Svar på fråga av herr Ståhl ang. de beslutade instruktörsarvodena vid

den frivilliga försvarsutbildningen.......................... 12

Svar på interpellationer av:

herr Larsson i Luttra ang. värderingen av skador på enskild egendom

vid militära övningar.................................. 18

fröken Vinge ang. effektivare gallring av statliga arkiv och förbättring
av den kommunala arkivvården .................. 22

herr Hammar ang. studiebidrag vid folkhögskolorna .......... 27

Svar på fråga av herr Birke ang. förslag till 1954 års riksdag i vattenoch
avloppsfrågan ...... 29

Onsdagen den 2 december.

Svar på interpellationer av:

herr Schmidt ang. förslaget till investeringsfonder för fartyg .... 31

herr Agerberg ang. missförhållanden för markägare m. fl. inom

områdena för större sjöregleringar m. m................... 32

herr Munktell ang. prövningen av förslaget om ett rättsvetenskap ligt

forskningsråd...................................... 37

Kommunallag m. m....................................... 39

Uppskov med vissa motioner................................ 70

Sexualundervisningen...................................... 72

De statsfinansiella resurserna för socialpolitiska reformer samt fördelningen
av kostnaderna för socialförsäkringen .............. 78

1-—Andra kammarens protokoll 1953. Nr 31.

Nr 31.

Innehåll.

Sid.

Regionplanering över hela landet m. m......................... 94

Begränsning av statskontrollen över kommunal verksamhet........ 95

Folksjukdomarna.......................................... 98

Begränsning och rationalisering i den statliga verksamheten........ 99

Om effektivisering av besparings- och rationaliseringsarbetet inom

statsförvaltningen m. m................................... 115

Förhöjning av äldre tjänste- och familjepcnsioner................ 116

Pensionsreglering vid förutvarande enskilda järnvägar............ 123

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 2 december.

Utrikesutskottets utlåtande nr 8, ang. tilläggsprotokoll nr 4 till överenskommelsen
om europeisk betalningsunion .................. 39

— nr 9, ang. anslutning till överenskommelse om Österrikes förkrigs lån.

................................................. 39

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22, ang. kommunallag m. m..... 39

— memorial nr 23, ang. uppskov med vissa motioner............ 70

Statsutskottets utlåtande nr 182, ang. sexualundervisningen ........ 72

— nr 183, om undervisningen i barnavård .................... 78

— nr 184, om professur i näringslära ........................ 78

— nr 185, om upptagning av kulturhistoriska filmer ............ 78

■—• nr 186, ang. resurserna för socialpolitiska reformer samt ang. fördelningen
av kostnaderna för socialförsäkringen.............. 78

— nr 187, ang. samordning av det statliga anstaltsväsendet ...... 94

— nr 188, om allmän regionplanering över hela landet m. m....... 94

— nr 189, ang. begränsning av statskontrollen över kommunal verksamhet
.............................................. 95

— nr 190, ang. folksjukdomarna ............................ 98

— nr 191, om begränsning och rationalisering av den statliga verksamheten
............................................ 99

— nr 192, om besparing och rationalisering inom statsförvaltningen

m. m................................................. 115

— nr 193, ang. höjning av äldre pensioner.................... 116

— nr 194, om pensionsreglering vid förutvarande enskilda järnvägar 123

Bevillningsutskottets betänkande nr 61, ang. avtal med Danmark mot

dubbelbeskattning å inkomst och förmögenhet samt handräckning
i skatteärenden, m. m................................... 128

— nr 62, ang. avtal med Danmark mot dubbelbeskattning å kvar låtenskap

......................................... 128

Bankoutskottets utlåtande nr 31, om pension åt Karin Andersson.. . . 128
Första lagutskottets utlåtande nr 45, ang. skärpt straff för bilstölder

m. m................................................. 128

Andra lagutskottets utlåtande nr 40, ang. förhandlingsrätt för pensionärer,
m. m........................................... 128

Tisdagen den 1 december 1953.

Nr 31.

Tisdagen den 1 december.

Kl. 3 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 24 och
den 25 nästlidna november.

§ 2.

Svar på interpellation ang. frågan om
införande av fem dagars arbetsvecka.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som anförde: Herr
talman! Herr Hagberg har frågat om
jag har för avsikt att inom den närmaste
tiden uppta frågan om fem dagars
arbetsvecka till behandling, exempelvis
genom att tillsätta en speciell
utredning eller genom att utvidga direktiven
för den arbetstidsutredning
som arbetar med översynen över arbetstidslagen.

På detta vill jag svara följande. Regeringen
kommer inom de närmaste
månaderna att från arbetstidsutredningen
få motta förslag om vissa partiella
arbetstidsförkortningar. Dessa
kommer emellertid att ha mycket begränsad
form och löser inte det stora
problemet om generell arbetstidsförkortning.
Detta senare problem har
emellertid sådana avgörande samhällsekonomiska
verkningar, att det kräver
en speciell utredning för klarläggande
av alla härmed sammanhängande frågor,
innan något definitivt ställningstagande
kan ske och några definitiva
omdömen fällas.

Jag finner det emellertid rimligt —
eftersom det är en fråga om några få
månader — att avvakta arbetstidsutredningens
resultat innan den nya utredningen,
avseende den större frågan
om arbetstidens längd, tillsättes.

Härefter yttrade

Herr HAGBERG i Stockholm (k): Herr
talman! Jag ber att få tacka statsrådet
Sträng för svaret på min interpellation
liksom för innehållet i svaret.

Innehållet är nämligen positivt i den
meningen, att det utlovar den av mig
begärda utredningen om införande av
generell femdagarsvecka. Statsrådet
Sträng vill dock vänta någon månad
med tillsättandet av den av mig begärda
utredningen i avvaktan på slutbetänkandet
från den pågående arbetstidsutredningen.
Om denna nya utredning
tillsättes i december eller februari
är icke väsentligt. Viktigare är,
hur snabbt den nya utredningen kommer
att handlägga saken. Det finns avskräckande
exempel på hur stora samhällsproblem
har begravts i utredningar.

Den nya utredningen kommer att
arbeta under trycket av fortgående
partiella förkortningar av arbetstiden.
Det finns arbetsområden där femdagarsveckan
redan är genomförd. Vi har
exempel på att sådana resultat uppnåtts
både genom lagstiftning och genom
uppgörelser mellan fackförbund och
företag. Allt tyder på att energiska
framstötar från en del förbunds sida
kan resultera i beslut om kortare arbetstid
redan nästa år och under därefter
kommande år.

Det finns nämligen ingen anledning
för arbetarna att avvakta en officiell
utrednings arbete när det gäller en arbetstidsförkortning
som de kan genomföra
själva. Tvärtom bör ett positivt
beslut om utredning från regeringens
sida uppfattas både som en
uppmuntran till egna ansträngningar
och som en uppfordran att skärpa sådana
för att befordra sakens framgång
för samtliga anställda. Ty även om
stora arbetargrupper avtalsvägen, ja
även utan avtal kan förkorta arbets -

Nr 31.

Tisdagen den 1 december 1953.

Svar på interpellation ang. frågan om införande av fem dagars arbetsvecka.

veckan, finns det å andra sidan grupper
av anställda som behöver lagstiftningen
till hjälp — ett faktum som belyses
av den långa tid, över 25 år,
som behövdes från införandet av lagen
om åtta timmars arbetsdag till dess
praktiska tillämpning för de utslagsgivande
arbetargrupperna.

Det bör väl övervägas, om inte den
kommande utredningen också kan forcera
fram förslag om lagstiftning för
vissa arbetargrupper, där hela frågan
nått en sådan mognad att snabba beslut
inte kan uppskjutas. Det är vanligt
i tyngre arbeten att arbetarna är
utslitna redan vid 60 år. Sättet för att
förlänga sådana arbetarkategoriers liv
och arbetsförmåga är cn förkortning
av arbetstiden. Vi har skiftarbetare,
gjutare, järnbruksarbetare, byggnadsarbetare
och andra arbetargrupper i
pressande, hälso- och livsfarligt arbete,
där problemet om en förkortning av
arbetsveckan är mer brännande än för
andra. Det är inte orimligt att, medan
problemet i dess helhet bearbetas, sådana
och jämförliga uppgifter brytes
ut och behandlas särskilt skyndsamt.
Jag hemställer till statsrådet att vid utformningen
av direktiven för den nya
utredningen beakta detta.

Såsom jag framhöll i min interpellation
är det inte trivselproblemet som
dominerat när arbetarna och de fackliga
kongresserna tagit ställning till arbetstidsfrågan.
Naturligtvis spelar denna
sida av saken också en roll — man
lever bara en gång, och tiden för vila
och rekreation utgör den bästa tiden i
den kroppsarbetande människans liv,
gör detta rikare och säkerligen även
längre. Det finns samtidigt i den moderna
tätbebyggelsen så mycket som
bidrar till att förkorta vilotiden. Många
arbetare i Stockholm får beräkna både
tio och elva timmar från den tidpunkt
då de beger sig till arbetet och till den
när de återvänder hem. Den vila som
bussar och spårvagnar erbjuder eller
som kan fås under matraster, som

frånräknas åttatimmarsdagen, är naturligtvis
inte någon verklig vila, och
allra minst kan det hänföras till rekreation.
Sådana faktorer jämte det
omfattande övertidsarbetet bidrar till
att göra det gamla slagordet »åtta timmars
arbete, åtta timmars vila och åtta
timmars sömn» till en ren fiktion. Om
man i delta vill inrangera trivselproblemet,
kan man naturligtvis säga att
trivselkraven spelar in för att stärka
opinionen för kortare arbetstid.

Men det viktigaste är dock den förslitning
av arbetskraften som äger rum
samtidigt med mekaniseringen av arbetsprocessen.
Denna förslitning är
av både fysisk och psykisk natur. Den
uttryckes i den ohyggliga statistiken
för olycksfall och dödsfall i arbetet
liksom över omfattningen av yrkessjukdomar.
Sannolikt skulle en undersökning
visa att sådana faktorer verksamt
bidrar till att minska livslängden.

Om detta berättade bland annat Gjutareförbundets
förtroendeman inför
den senaste förbundskongressen i somras
när han motiverade kravet om kortare
arbetsvecka: »Vi har framhållit
att gjuteriarbetet är ansvarsfullt, tungt
och krävande, att arbetet måste utföras
i os, rök, ånga och stark dammutveckling,
riskfulla temperaturförändringar,
att det råder hög olycksfallsfrekvens
och ohälsa i form av bland
annat silikos.»

Jag tror detta uttalande är karakteristiskt
för en stor del av förhållandena
inom industrien. Maskiner, rationalisering
och hets har i högre grad
än förut blivit den arbetande människans
herre. Tiden är verkligen inne
att minska denne herres makt.

Vi har redan sett att de s. k. företagarna
anmält sitt missnöje med den
allt starkare opinionen för femdagarsveckan.
De behöver inte anstränga sig
och gör det inte heller. De bara plockar
fram serien av invändningar, farhågor
och olycksprofetior mot åttatimmarsdagen
och slungar dem mot

Tisdagen den 1 december 1953.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. framläggande

femdagarsveckans anhängare. Å andra
sidan kan anhängare av femdagarsveckan
med framgång repetera de skäl
som för 30 år sedan och ännu tidigare
användes för åttatimmarsdagen. Det
finns emellertid en viktig skillnad därvidlag.
Utvecklingen har själv påvisat
det ohållbara i de flesta skäl som anfördes
mot åttatimmarsdagen. Den
ledde inte till minskad produktion, utan
möjliggjorde tvärtom en oavbruten ökning
av produktionen. Följaktligen
sjönk inte nationalinkomsten, minskade
inte välståndet, rubbades ej konkurrensförmågan,
och åttatimmarsdagen
ledde inte till utarmning och nöd.

Nu sker en oavbruten och snabb ökning
av produktionen. Inför Fabriksarbetareförbundets
kongress i somras
uppskattade statsministern denna produktionsökning
under de senare åren
till att varje år ha motsvarat tillkomsten
av 100 000 nya arbetare. Sådana
avslöjanden animerar naturligtvis arbetarna
till ökade ansträngningar för att
få något med av de väldiga vinstökningar
som måste gå parallellt med en
sådan ökning av arbetets produktivitet.

Det råder väl numera stor enighet
inom hela arbetarrörelsen —• vilket
också socialministerns svar nyss bestyrkte
— om det önskvärda i att åstadkomma
en förkortning av arbetstiden.
Trots detta intog riksdagen — första
kammaren —• så sent som i våras en
hållning till kravet om en utredning
av problemet vilken dikterades av högerns
och folkpartiets negativa inställning.
Jag ansåg det därför motiverat
att få klarlagt, huruvida regeringen ansåg
förstakammarbeslutet uttrycka den
verkliga opinionen inom riksdagen. I
så fall hade det varit oundvikligt att
åter inför 1954 års riksdag framföra
förslag liknande dem vilka behandlats
i år. Nu anser jag att detta inte är
nödvändigt.

Regeringens positiva besked kommer
inte att minska opinionsrörelsen
för femdagarsveckan utan väsentligt

av förslag till lag om socialnämnder m. m.

förstärka denna. I medvetandet därom
bör också direktiven för den blivande
utredningen utformas.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. framläggande
av förslag till lag om socialnämnder
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som anförde: Herr
talman! Herr Hagård har frågat, om
jag vill redogöra för anledningen till
att det utlovade förslaget angående lag
om socialnämnder etc. icke framlagts.
Interpellanten önskar veta när ett förslag
i denna fråga kan väntas bli förelagt
riksdagen.

Det är riktigt som interpellanten
framhållit, att det vid början av 1952
års riksdag angavs, att en proposition
eventuellt skulle framläggas angående
lag om socialnämnder eller någon mindre
del av detta problemkomplex. Att
med anledning därav beteckna ett sådant
förslag såsom »utlovat» kan emellertid
inte anses riktigt. Jag hade vid
den angivna tidpunkten -—- kort efter
det jag tillträtt min nuvarande post —
min uppmärksamhet riktad på problemet
om socialvårdens lokala organisation,
men av flera skäl kunde något
förslag inte framläggas vid 1952 års
riksdag.

I år har emellertid riksdagen behandlat
ett förslag berörande samma område,
nämligen propositionen nr 180 angående
tillsättningen av vissa befattningshavare
inom socialvården. I propositionen
påpekades, att stora delar av
lagstiftningen på socialvårdens område
f. n. ligger i stöpsleven och att därför
nu endast en provisorisk reglering
borde ske i syfte att skapa laga grund
för den praxis i fråga om tjänstetillsättningen
vid de kommunala social -

Nr 31.

Tisdagen den 1 december 1953.

Svar på interpellation ang. framläggande av förslag till lag om socialnämnder m. m.

vårdsorganen, som blivit en följd av
rationaliseringssträvandena. Propositionen
godkändes av riksdagen, som även
i sak instämde i ett av lierr Hagård
motionsledes framfört förslag till uttalande.
Genom detta riksdagsbeslut avlägsnades
ett hinder vid de strävanden
till samordning av det socialvårdande
arbetet på det kommunala planet,
som pågått under senare år — det
gällde för övrigt just den detalj, som
herr Hagård pekade på vid en interpellationsdebatt
i samma ämne här i
kammaren den 24 april 1951.

Såsom framhölls i den nämnda propositionen
till vårriksdagen, var jag
då inte beredd att ta bestämd ståndpunkt
till socialvårdskommitténs förslag
rörande socialvårdens kommunala
organisation. Jag anser det emellertid
vara av stor betydelse, att statsmakterna
inom en nära framtid får ta ställning
till förslaget rörande fattigvårdslagstiftningens
omdaning och därmed
också till frågan om de föreslagna socialnämnderna.

Emellertid pågår inom socialdepartementet
ett betydelsefullt och omfattande
arbete, som har stor räckvidd
just då det gäller samordningen av olika
socialpolitiska åtgärder främst på
socialförsäkringens område. Även om
frågan om samordning inom socialförsäkringen
är en sak för sig, har den
dock vissa beröringspunkter med problemet
om den lokala socialvårdsorganisationen.
Det är enligt min mening
mycket glädjande, att det gamla problemet
om samordningen mellan sjukoch
yrkesskadeförsäkringarna i princip
har fått sin lösning vid innevarande
års riksdag. Det är min förhoppning,
att det skall visa sig möjligt att
för 1954 års riksdag framlägga förslag
till lösning även av frågan om det
statliga moderskapsstödets inordnande
i sjukförsäkringen. De problem som
uppstår i fråga om samordningen av
folkpensioneringen med sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
har jag i da -

garna uppdragit åt socialförsäkringsutredningen
att överse. Då det gäller
arbetslöshetsförsäkringen har en viss
samordning i år ägt rum med den nya
sjukförsäkringen, nämligen i fråga om
förmånernas storlek, och längre anser
jag inte att man kan gå f. n. i detta
avseende. I den mån ytterligare samordningsproblem
föreligger mellan
sjuk- och yrkesskadeförsäkringen å ena
sidan och arbetslöshetsförsäkringen å
den andra — ävensom mellan folkpensioneringen
och arbetslöshetsförsäkringen
— torde det närmast ankomma
på den arbetande utredningen
rörande arbetslöshetsförsäkringen att
framlägga erforderliga förslag till en
lösning härav. En samordning av förmånsbelopp
skedde vidare i våras med
avseende på särskilda barnbidrag och
bidragsförskott.

Den standardförbättring av skilda
sociala förmåner som sålunda förestår
eller redan ägt rum — jag vill här i
första hand peka på folkpensioneringen,
sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen
— är avsedd att befria ytterligare
stora grupper av vårt folk
från nödvändigheten att anlita fattigvården
då nödsituationer uppstår. Det
är helt naturligt att dessa åtgärder
därmed också blir av betydelse för bedömandet
av frågan om den lämpligaste
organisationsformen för den kommunala
socialvården.

Jag föreställer mig, att våra i stor
utsträckning nyligen ombildade kommuner
utnyttjar de möjligheter till rationell
organisation av socialvården,
som den nuvarande lagstiftningen erbjuder.
Jag har inte blivit övertygad
om att det just nu skulle finnas några
särskilt svåra problem på detta område
som har sin grund i lagarnas formulering.
Jag skall som sagt emellertid så
snart sig göra låter ta upp frågan om
socialhjälpens framtida innehåll och
dess administration till behandling.

Härpå yttrade:

Tisdagen den 1 december 1953. Nr 31.

Svar på interpellation ang. framläggande av förslag till lag om socialnämnder m. m.

Herr IIAGÅRD (li): Herr talman! Jag
ber att få framföra mitt tack för det
besked som socialministern har givit
på min fråga.

När jag hörde socialministerns redogörelse
funderade jag ett ögonblick på
om jag hade så illa motiverat och framställt
min fråga eller om möjligen ett
missförstånd uppstått på socialdepartementet
rörande frågans innebörd,
men jag fann strax att jag hade nog
varit rätt tydlig.

Jag säger detta med anledning av att
socialministern gått in på socialförsäkringen
i så stor utsträckning. Det
är tacknämligt i och för sig. Han har
redogjort för en hel del förslag, som
man väntar under den närmaste tiden,
och jag trodde att han som en följd
av detta ville här anknyta till organisationen
på socialförsäkringens område.

Han omnämnde vad vi redan varit
med om under denna riksdag, nämligen
ett försök att sammanföra sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen.
Han nämnde också något som skulle
komma till 1954 års riksdag, nämligen
ett förslag om förbättrat moderskapsstöd.
Då vill jag omedelbart säga, att
socialministern får se till att organisationen
vad gäller moderskapsstöd
blir så rationell som möjligt. Jag misstänker
nämligen att den kommitté som
arbetar med denna fråga — fastän jag
ingenting skall veta och ingenting får
veta förrän senare i dag om vad dess
betänkande innehåller -—- tydligen inte
är beredd att gå så långt i rationalisering
att man tar bort de tre olika typerna
av understöd och förenar dem
till ett enda, och inte heller att man
ändrar organisationen, som i dag är
sjukkasseverksamheten, för moderskapspenningen
och moderskapshjälpen.
Kanske det blir så — och det var där
jag menar att socialministern skulle
sätta in en korrigerande pekpinne —
att man utom sjukförsäkringens del
av moderskapsstödet dessutom får kvar
den behovsprövade mödrahjälpen, som

först och främst anlitar ett kommunalt
organ, men dessutom ett statligt, nämligen
mödrahjälpsnämnden. Jag tror
det är alldeles riktigt att när man talar
om organisationen av socialvården,
man också skall ta fram socialförsäkringen,
och jag är tacksam för att socialministern
tog upp den, fastän jag
inte hade väntat det.

Det är väl inte lämpligt, om man tänker
djupare in i saken, att splittra socialförsäkringens
organisation så mycket
som man gjort. Man har på ett
ställe i kommunerna pensionsväsendet,
ålderspensionerna och invaliditetspensioneringen.
På ett annat ställe i kommunerna
har man sjukförsäkringen och
på ett tredje ställe har man arbetslöshetsförsäkringen.
Man skulle åtminstone
kunna förvänta att få en gemensam
lokal för allt detta, men det är vi främmande
för alltjämt.

Men frågan rör den kommunala organisationen
av socialvården i övrigt,
den fråga som riksdagen 1937 begärde
att få svar på och där tre olika förslag
framlagts av utav Kungl. Maj :t tillsatta
kommittéer, nämligen 1934, 1942 och
1950, alltså med 8 års mellanrum. Den
egentliga anslutningen för min interpellation
angav jag inte i min fråga,
och den har inte heller socialministern
funnit anledning att närmare gå in på.
Det är nämligen så, att den närmast
ansluter till vad som förekom under
1952 års riksdag. Där hade vi i förteckningen
över propositioner, som
också socialministern har redogjort
för, en uppgift om att man på riksdagens
bord skulle få en lag om socialnämnder
m. m. När vi kom så långt,
att vi förstod, att en sådan proposition
icke skulle komma att framläggas, dristade
jag mig att fråga om anledningen
till detta och precis som nu, när man
skulle kunna eventuellt vänta förslag
om detta. Då fick jag ett svar, som gav
mig anledning att vänta något annat
än vad som sedan inträffade. Vad innehöll
det besked som socialministern

Nr 31.

Tisdagen den 1 december 1953.

Svar på interpellation ang. framläggande av förslag till lag om socialnämnder m. m.

då gav? Först hänvisade han till att
kommunallagskommittén möjligen hade
vissa propåer i sitt betänkande, som
gjorde det besvärligt att ansluta den
sociala organisationen till detta, särskilt
beträffande tjänstemannatillsättningen.
Yi kunde emellertid omedelbart
i den interpellationsdebatt som
följde klargöra att så inte var fallet. Sedan
fortsatte socialministern ordagrant
så här: »Med anledning av vad sålunda
förekommit har jag funnit lämpligast
att de problem det nu gäller erhåller
ytterligare belysning i en särskild promemoria.
Fn dylik promemoria är f. n.
under utarbetande inom socialdepartementet
och kommer inom den närmaste
tiden att utsändas på remiss till vederbörande.

När remissbehandlingen är klar, kommer
frågan om socialvårdens kommunala
organisation att upptagas till förnyad
behandling. Det är min förhoppning
att hinder ej skall möta mot att
ett förslag kan underställas nästa års
riksdag.» — 1953 års riksdag.

Dessa positiva linjer väckte tillfredsställelse,
och jag uttalade min anslutning
till och tacksamhet för detta. Fn
bättre näring för förhoppningarna
kunde väl egentligen inte erhållas. Den
omnämnda promemorian har så vitt jag
förstår inte kommit ut på remissbehandling,
i varje fall inte till kommunerna,
ty hade så skett, tror jag att jag
skulle ha haft kännedom om det. Jag
har anledning att tro att något faktiskt
inträffat på detta område, och det
är det, herr statsråd, som innerst inne
är orsaken till att jag har vågat besvära
herr socialministern och riksdagen med
ytterligare en frågestund på detta område.
Det var att märka, att den proposition
man väntade vid 1952 års
riksdag var satt under rubriken »eventuellt»,
men i årets förteckning finns
den upptagen bland de definitiva propositionerna.
Ingen kan väl tro, att den
proposition, som gällde en viss detalj
i organisationen — tillsättning av vissa

tjänster inom socialvården — och som
vi fick i medio av mars månad och hade
att behandla under vårriksdagen,
skulle vara densamma som den siade
propositionen om socialvårdens lokala
organisation. Detta har statsrådet inte
heller direkt påstått i sitt svar i dag,
men han sysslade med förstnämnda
proposition så mycket, att man nästan
känner i luften, att det för socialministern
är tillräckligt med den. Det må
gärna betygas att den proposition vi
fick den gången var tacknämlig i och
för sig, men med hänsyn till att vi ute
i kommunerna under 20 års tid sysslat
med en kommunal organisation utan
något som helst stöd i lagstiftningen,
hade det varit bättre att denna proposition
inte kommit i våras, om den skall
bli ett verkligt hinder för lösning av
hela frågan inom rimlig tid.

Jag har fattat socialministerns resonemang
i detta svar så, att han alltjämt
är positivt intresserad, men hans
intresse är framfört i så kortfattade ordalag
att det nästan är mikroskopiskt
inrymt i resonemanget. I varje fall tycker
jag mig finna att socialministern
denna gång inte är lika positivt inställd
som förut, åtminstone i jämförelse med
vad som faktiskt sades vid 1952 års
riksdag. Det vore enligt mitt förmenande
fatalt om samordningen på detta område
skulle ytterligare förhalas. Vi fick
ett uppskov och en förhalning år 1936,
och då skyllde vi på socialregistret,
som inte på något sätt var en samordningsdetalj
utan en tämligen grovt tillyxad
organisation, som man hoppades
skulle kunna bli något i detta sammanhang.
Skall nu denna proposition och
det beslut vi fattade i våras också bli
en anledning till uppskov, måste jag
för min del på det livligaste beklaga
detta. Det är många som undrar — och
jag måste erkänna att också jag hör
till dem — över orsaken till de svårigheter
vi här i Sverige har att få en god
organisation inom den kommunala socialvården.
Jag jämför utan vidare vå -

Tisdagen den 1 december 1953. Nr 31.

framläggande av förslag till lag om socialnämnder m. m.

Svar på interpellation ang.

ra förhållanden med förhållandena i
Danmark och Finland. Jag har försökt
finna skillnaden däri att man exempelvis
i Danmark vid 1930-talets början
hade förmånen att vid Konungens rådsbord
ha en målsman, som var synnerligen
förtrogen med kommunalt arbete
och särskilt med behovet av anpassning
på detta område.

Jag skall emellertid inte misströsta
om att denna sak kommer fram så småningom,
men jag vill hoppas att socialministern
även i denna fråga visar, att
han kan frångå sin uppfattning, om han
nu menar att det hela skulle uppskjutas.
I varje fall får jag väl behålla min
rätt att vid lämpligt tillfälle ta upp frågan
ånyo i denna form eller på något
annat sätt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Herr
IJagård började med att säga, att han
hade sig bekant att det till socialministern
skulle avlämnas ett förslag om
moderskapsförsäkring, och jag kan glädja
honom med att det förslaget är avlämnat
och följaktligen är en offentlig
handling; det är således inte något man
behöver hålla tyst med, om det är någonting
där som herr Hagård vill använda
i debatten i dag. Men även detta
förslag har ju inriktat sig på att skapa
en samordning av de skilda förmåner,
som från samhällets sida utgår till blivande
mödrar. Utan att nu föregripa
vare sig remissbehandlingen eller regeringsbehandlingen
av förslaget kan
jag säga, att de sakkunniga funnit vissa
linjer för en lösning, som jag tror ingen
kan betvivla är rätt utpräglat samordningsbetonade.
Jag tog mig friheten att
i interpellationssvaret påpeka att det
varit en målmedveten strävan från regeringens
sida att få en samordning i fråga
om socialförmånernas materiella innehåll.
Jag tror nog att herr Hagård
ger mig rätt om jag säger, att denna utveckling
har gått så snabbt som man
kan begära, och de ytterligare ingri -

panden som kommer att göras på detta
område kommer följaktligen också att
präglas av samma målinriktning.

Därifrån kommer emellertid herr Hagård
över till själva organisationsproblemet.
Det är ju klart att en del kan
vara att göra där. Jag är personligen
intresserad av att göra vad göras kan,
men jag måste säga mig, att den perfekta
organisationen på papperet kanske
inte alltid motsvaras av den perfekta
tillämpningen just för de människor
som konfronteras med de olika socialförsäkringarnas
innebörd. Det är
alltså där man får göra en avvägning.
Det är till ingen nytta, att det ser elegant
ut, om det inte motsvarar den
praktiska verksamhetens krav på området.

Herr Hagård angrep mig, för all del
mycket hovsamt, för något av löftesbrott
i fråga om aviseringen av de propositioner
som rör denna organisationsfråga
och vad som sedermera framlagts
för riksdagen. Jag vill erinra om
att 1952 annonserades frågan om lag
om socialnämnder på den del av listan
som hade beteckningen »eventuellt»,
vilket också herr Hagård bemärkte.
Vidare fanns ytterligare en parentes,
där det gjordes ytterligare en reservation,
»eventuellt en mindre del
därav». Denna min försiktighet var
faktiskt betingad av att när vi i socialdepartementet
började behandlingen av
socialvårdskommitténs förslag på området,
fann vi vissa problemställningar,
som jag för min del ansåg behövde
övervägas. Förslaget fick följaktligen
läggas åsido i avvaktan på att andra
praktiska reformförslag skulle kunna
genomföras. Ty det har naturligtvis
ändå ett visst sammanhang, hur man
utformar den sociala verksamheten och
hur den organisation ser ut, som har
alt administrera den sociala reformverksamheten.
Att ge sig på att spika
fast formerna för organisationerna
samtidigt som man har stora avgörande
reformkomplex liggande till omstöp -

Nr 31.

Tisdagen den 1 december 1953.

Svar på interpellation ang. framläggande

ning kan föra med sig vissa komplikationer.
lag är för min del inte absohd
säker på att mödrahjälpsnämndernas
organisation skall se ut som den gör
i dag, när vi får se remissvaren och
behandla moderskapsförsäkringen. Men
jag tror att det kunde ha varit ett misstag
att utan vidare stuva om mödrahjälpsorganisationen
innan man haft
tillfälle att sakbehandla den reform som
denna organisation skall handlägga och
administrera. Där är ett visst sammanhang
som man aldrig får se bort ifrån.

Vidare gick herr Hagård längre fram
i tiden och frågade sig, om den avisering
av en reformering av socialhjälpsorganisationen,
som verkligen förelädes
årets riksdag, var den som man
hade aviserat i förteckningen. Det var
den faktiskt, men den var kanske inte
fullt så detaljbetonad som herr Hagård
i sitt inlägg ville göra gällande. Jag
har protokollet från den 9 maj, då jag
med viss tillfredsställelse avlyssnade
herr Hagårds inlägg, vari han sade, att
det då föreliggande författningsförslaget
avhjälpte de mest framträdande
bristerna och olägenheterna. Och sedan
hänvisade herr Hagård till att därmed
hade socialministern realiserat ett önskemål,
som han själv motionerat om
och vid flera olika tillfällen sagt vara
nödvändigt att genomföra. Detta har
således så sent som när denna fråga
behandlades inte varit en fullt så oväsentlig
sak som kammaren kanske fick
intryck av när kammaren hörde herr
Hagårds inlägg.

Vidare frågade herr Hagård, eftersom
jag hade annonserat en promemoria
på en del överväganden av socialvårdskommittens
betänkande om ny socialvårdslag,
vart den tog vägen. Ja,
den blev faktiskt inte utsänd, ty vissa
överväganden dels i inrikesdepartementet
i samband med arbetet med nya
kommunallagar, dels i den sittande
kommittén för tillskapande av en ny
barnavårdslag gjorde att vi när vi behandlade
denna fråga i socialdeparte -

av förslag till lag om socialnämnder m. m.

mentet sade oss, att det kunde vara
klokt att vänta ett litet tag till. Och
det har inte hänt någon större olycka
genom att man först ville realisera det
sociala reformprogrammet och se vad
det kräver av organisationen och sedan
avväga organisationsförslagen mot
bakgrunden härav.

Herr Hagård säger: Se på det lilla
Danmark, där man kommit mycket
längre i fråga om en rationell lagstiftning
på området. Jag är inte alldeles
säker på det. Av vad vi kunnat studera
frågan kan jag säga, att man där har
en gemensam rubrik för lagarna, men
att lagarna inte är alldeles samordnade
och är, bland annat på sjukförsäkringens
område, icke präglade av lika långtgående
samordning som vi var överens
om så sent som i våras då riksdagen
beslutade om sjukförsäkringen. Om
herr Hagård anser att vi har en hel
del att lära av Danmark i fråga om takten
och utformningen av den sociala
organisationen, är det nog ingen tvekan
om att Danmark har en hel del att
lära av oss i fråga om det materiella
innehållet av sociallagarna och de sociala
reformerna. I den jämförelsen
kanske det sista väger litet tyngre än
det första.

Herr HAGÅRD (h): Herr talman! Jag
hörde noga på när socialministern i
sitt anförande gick in på frågan om
socialförsäkringens organisation, och
jag förstår att han är benägen att även
på den punkten sätta in något av en
översyn, ty han nämnde att det inte är
säkert att mödralijälpen i sin nuvarande
utformning är den lyckligaste. En
dualism på detta speciella område av
socialvården bör emellertid undvikas.
Jag hoppas verkligen att man tar itu
med en ingående översyn därvidlag
och att den blir effektiv. Jag vill erinra
om att vi, när vi 1936 och 1937
hade uppe frågan om mödrahjälpsnämnderna,
var mycket tveksamma.
Jag är också på det klara med att det

Tisdagen den 1 december 1953. Nr 31.

Svar på interpellation ang. framläggande av förslag till lag om socialnämnder m. m.

på ett så ömtåligt område som socialförsäkringens
-— där vi inte har några
erfarenheter — är av vikt att gå fram
med försiktighet. Men även där är det
nödvändigt att man ser till att man
får en rationalisering till stånd. Det är
annorlunda, herr statsråd, med socialvården
i övrigt. Beträffande den har vi
i ganska många kommuner en ganska
långt gående erfarenhet, och där kan
man därför våga gå fram litet frejdigare.

Den proposition om tjänstemannatillsättningarna
inom socialvården, som
vi behandlade i våras, är jag naturligtvis
mycket tacksam för, vilket jag förut
har betygat. Men man kan inte och
får inte göra något större nummer av
den. Jag vet i denna stund inte hur
många kommuner som har anammat
den nya ordningen och tagit upp frågan
till behandling, men om det inte är så
många, kan detta bero på en eftersläpning,
något som man alltid får räkna
med.

Sedan förstår jag mycket väl att man
inom socialdepartementet måste göra
vissa grundliga överväganden, att man
inte vill förhasta sig utan verkligen
loda problemen på djupet. Ingen kan
vara mera belåten härmed än de, som
här i riksdagen sysslar med dessa saker.

Till slut sade socialministern att vi
skall vara försiktiga i organisationsarbetet,
ty annars kan det bli bakslag.
Ja, men man kan dröja så länge, att
man försitter tiden —- och, herr socialminister,
vi har verkligen gjort det
när vi inte försökte klara upp denna
organisationsfråga innan storkommunerna
kom till. Nu har vi faktiskt råkat
i bakvatten, som det är besvärligt
att komma ur, när det gäller nya former
för socialvården. Jag vet att svårigheterna
härvidlag är mycket stora
och vittgående. Det blir mycket besvärligt
att lösa dessa problem en gång, men
det är ingenting att göra åt den saken.
De måste lösas.

Jag hoppas att socialministern allt -

jämt är lika benägen att diskutera dessa
frågor, och jag hoppas fortfarande, att
vi skall få ett förslag till dessa problems
lösning snarast möjligt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Om
jag fattade herr Hagård rätt, är grundtanken
bakom hans yrkande om rationalisering
att hela den kommunala förvaltningsverksamheten,
som representeras
av fattigvårdsnämnd, barnavårdsnämnd,
pensionsnämnd, nykterhetsnämnd,
familjebidragsnämnd, arbetslöshetsnämnd
och hemhjälpsnämnd,
får en gemensam kommunal organisation.
Vi har velat klara av det väsentliga
härvidlag med den lilla proposition,
som avlämnades till riksdagen i
år och som ger de skilda nämnderna
möjligheter att ena sig om ett gemensamt
verkställande organ, d. v. s. att ha
tjänstemän som arbetar gemensamt för
de olika nämndernas räkning. Men är
det inte så —• och det var närmast för
den saken jag begärde ordet — att vi
bör ha större praktiska möjligheter att
bygga upp en organisation för framtiden,
då vi avvaktade kommunindelningsreformen,
än om vi sprungit åstad
och gjort upp organisationen på de
gamla småkommunernas status? Inom
socialdepartementet resonerar vi i varje
fall på det sättet. Låt oss först få den
för framtiden troliga kommunindelningen,
innan vi ger oss in på de organ,
som skall förvalta kommunens olika
verksamheter. Jag har inte av herr
Hagårds anförande blivit övertygad om
att detta skulle vara en galen ståndpunkt.

Till detta vill jag endast ytterligare
säga, att det förslag till moderskapsförsäkring
som jag fått i dag, ställer vissa
problem beträffande hur mödrahjälpsnämndernas
organisation skall fungera
framöver. Den pågående utredningen
om ny barnavårdslag och om olika frågor
inom ungdomsvården ställer även
problem beträffande frågan hur barna -

Nr 31.

Tisdagen den 1 december 1953.

Svar på fråga ang. effektueringen av riksdagens beslut om instruktörsarvoden vid

den frivilliga försvarsutbildningen.

vårdsnämnderna framdeles lämpligen
skall vara sammansatta. Vidare uppställer
hela det nykterhetslagstiftningskomplex,
som ligger på regeringens
bord och som väl kommer på riksdagens
bord inom en inte alltför avlägsen
framtid, helt andra problem för
nykterhetsnämnderna än vad den hittillsvarande
situationen har aktualiserat.
Jag måste därför vidhålla vikten
och önskvärdheten av att få de stora
frågorna klara och skönjbara, innan vi
definitivt binder oss för hur organisationen
skall samordnas.

Till slut vill jag emellertid betyga
mitt stora intresse för dessa frågor. Det
föreligger inte någon skillnad i uppfattningar
mellan mig och den ärade
interpellanten om varthän vi bör sträva.
Det är endast beträffande utgångspunkterna
och vad vi bör göra först
som vi har litet delade meningar.

Herr HAGÅRD (h): Herr talman! Jag
vill bara med några ord beröra en detalj
i socialministerns anförande, och
det gäller barnavårdsnämndernas arbete.

Det är riktigt att barnavårdsnämnderna
numera hör till de mest tyngda
organen inom socialvården, och det är
önskvärt att man kan avlasta några av
deras uppgifter. Jag hade för min del
tänkt att man skulle nå ett resultat genom
ett mödraskapsstöd av annan beskaffenhet
än det nuvarande, som
skulle möjliggöra att barnavårdsnämnderna
inte behövde så mycket syssla
med dessa uppgifter och att vi i varje
fall inte behövde ha en dubbelorganisation
— dels en kommunal organisation
med olika tjänstemän, dels ovanpå
denna en statlig organisation, också
med tjänstemän. Detta system kan man
ju under alla omständigheter inte beteckna
som rationellt.

Sedan är jag medveten om att nykterhetsvården
här kräver sitt särskilda
kapitel, och detta sade ju också social -

ministern alldeles riktigt. Under den
korta tid vi haft en effektivare nykterhetsvård
har vi dock skaffat oss vissa
erfarenheter. Jag sätter inte denna socialvårdsgren
i förgrunden på samma
sätt som barnavårdsnämnderna.

Så en sak till. Man kan givetvis vänta
och vänta. Men för varje år som går
uppstår nya problem — det har visat
sig så långt tillbaka jag kan minnas
och under den tid som jag arbetat inom
socialvården. Man kan alltså inte
vänta tills något blir färdigt, och gudskelov
att det är på det sättet.

Till slut vill jag bara säga att den
erfarenhet vi nu har beträffande organisationen,
herr socialminister, den är
inte grundad på några småkommuner
utan på kommuner av ända upp till,
ja, jag höll på att säga Stockholms stads
storlek. Det är på de håll där man försökt
skapa en centraliserad organisation
som man har sådan erfarenhet,
och vi har väl i åtminstone ett åttiotal
svenska städer en erfarenhet som är
snart bortåt tjugo år gammal. Kunde
det inte lämpligen vara någonting att
ta vara på? Dessutom har ju storkommunerna
funnits inte bara under 1953
utan också under 1952, så där har
man även en ganska god överblick
över förhållandena.

Jag är emellertid tacksam att socialministern
betygar sitt stora intresse
för saken. I det avseendet är vi tydligen
ense.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Svar på fråga ang. effektueringen av
riksdagens beslut om instruktörsarvoden
vid den frivilliga försvarsutbildningen.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON, erhöll
på begäran ordet och anförde: Herr
talman! Herr Ståhl har frågat mig om
anledningen till att riksdagens beslut

Tisdagen den 1 december 1953.

Nr 31.

Svar på fråga ang. effektueringen av riksdagens beslut om instruktörsarvoden vid

den frivilliga försvarsutbildningen.

den 21 maj 1953 om instruktörsarvoden
åt hemvärnsofficerare, hemvärnsunderofficerare
och ordinarie instruktörer
vid försvarsområdesstaberna icke
effektuerats samt när jag avser att i
detta ämne utfärda erforderliga bestämmelser.

Jag vill först erinra om att riksdagens
beslut innebär, att arvoden till
ifrågavarande personal må utgå för
instruldörsarbete, som fullgöres å sönoch
helgdag samt å dag före sådan
dag, under förutsättning att arbetet utföres
å tid utöver sedvanlig arbetstid
samt att kompensation i form av ledighet
under arbetstid icke kan medgivas.
Det bör också erinras om att instruktörsarbete
ingår i de göromål, som
denna personal har att fullgöra i sin
befattning.

Att riksdagens beslut icke effektuerats
sammanhänger med de betänkligheter
jag vid anmälan av propositionen
1953: 110 anfört mot ett arvodessystem,
som innebär att man för
militär personal fastställer en ordinarie
arbetstid, vars överskridande medger
rätt till särskild ersättning. Dessa
betänkligheter är så tungt vägande, att
en annan väg bör sökas för att bereda
personalen kompensation för den instruktörsverksamhet,
varom här är fråga.
En tanke har därvid uppkommit
att införa ett system med befattningsarvoden.
Enligt detta system skulle de
olika instruktörsbefattningarna vara
förenade med rätt till visst årsarvode.
Ett sådant system förutsätter givetvis
att arvodena på smidigaste möjliga sätt
kan — år från år — till storleken differentieras
alltefter arbetsbelastningen
för instruktörerna vid de olika försvarsområdesstaberna.

Inom försvarsdepartementet har ifrågavarande
tankegång närmare utvecklats
i en promemoria, som den 21 november
i år överlämnats till försvarets
civilförvaltning. Ämbetsverket har av
mig anmodats att i samråd med chefen

för armén och centralförbundet för befälsutbildning
före den 15 januari 1954
avgiva yttrande över vad i promemorian
anförts samt inkomma med förslag
till de bestämmelser, som bör utfärdas
vid införande av ett arvodessystem enligt
i huvudsak de i promemorian angivna
riktlinjerna.

Vidare yttrade:

Herr STÅHL (fp): Herr talman! Först
ber jag att få tacka försvarsministern
för svaret på min fråga. Men jag tror
inte att det förvånar försvarsministern
om jag säger, att jag svårligen kan anse
svaret som särskilt tillfredsställande.

Redan detta, att den första åtgärd
man vidtar med anledning av ett riksdagsbeslut
i maj är dagtecknad den 21
november, vittnar om att man tagit en
anmärkningsvärt god tid på sig i detta
ärende, där man hade bort vidta åtgärder
på ett betydligt tidigare stadium.
Det kan kanske synas den oinitierade
i kammaren som om detta är
en relativt obetydlig sak, men det är
det inte. Det förhåller sig nämligen så,
att dessa arvoden särskilt inom den
frivilliga försvarsutbildningsrörelsen är
väsentliga om man skall kunna hålla
uppe den utbildningsverksamhet, som
statsverket intresserar sig för mycket
aktivt i olika former, bland annat genom
icke oväsentliga anslag.

Detta är det första jag vänder mig
mot. Jag vill alltså allvarligt anmärka
på det onödiga dröjsmålet med handläggningen
av denna fråga.

Den andra anmärkningen, som jag
anser mig ha anledning att framföra,
såvitt jag fattade innehållet i svaret
rätt vid det flyktiga åhörandet av
uppläsningen nyss, är att statsrådet går
in för en helt annan princip än den
riksdagen tänkte sig i sitt beslut och
för denna kategori av personal vill tilllämpa
några slags särskilda årsarvoden.
Jag vågar säga att man på de håll,
där man är ansvarig för denna verk -

Nr 31.

Tisdagen den 1 december 1953.

Svar på fråga ang. effektueringen av riksdagens beslut om instruktörsarvoden vid

den frivilliga försvarsutbildningen.

samhet, anser att en sådan anordning
icke är lyckad, och detta helt enkelt
därför att en ersättning, som utbetalas
varje gång som instruktörerna är i
verksamhet, stimulerar dem till aktivt
deltagande i detta arbete på ett helt
annat sätt än en ersättning, som utgår
per år. Den kan inte alls ge samma
stimulans.

Det är alltså min andra anmärkning.

Den tredje anmärkningen, som jag
vill framföra, gäller de svårigheter
som departementet tydligen har att
finna någon utväg för att åsidosätta
riksdagens enhälliga beslut. Det är
ganska anmärkningsvärt att statsrådet
är så betänksam att han inte anser sig
kunna effektuera ett uttryckligt riksdagsbeslut.
Saken har ju inte givit upphov
till någon betänksamhet hos vare
sig försvarets civilförvaltning, rikshemvärnschefen,
statens organisationsnämnd,
chefen för armén eller i statsutskottet.

Ingen av dessa instanser har delat
denna betänksamhet, utan alla har i
remissyttranden, som vi hade före i
utskottet då detta ärende behandlades,
ansett att det är rimligt att de som
tjänstgör inom en försvarsområdesstab
— hemvärnsofficer, hemvärnsunderofficer
och med dem jämställd — skall ha
samma ersättning för tjänstgöring utom
arbetstid som de instruktörer man
anlitar på icke tjänstgöringstid från ett
förband på samma ort, t. ex. ett närliggande
regemente. De har nu ersättning
om de en lördag och söndag
tjänstgör som instruktörer, medan däremot
de som råkar vara kommenderade
till staben icke har ersättning för sådan
tjänstgöring. Om detta har riksdagen,
med stöd av alla de myndigheter
jag här refererat till, sagt att den
anser att dessa instruktörer bör åtnjuta
samma förmåner, såvida utbildningen
icke skall löpa risk att lida
betänkligt men.

Nu säger försvarsministern att han
fortfarande hyser betänkligheter härvidlag.
Jag skall inte fördjupa mig i
den gamla stridsfrågan, huruvida
Kungl. Maj:t har skyldighet att effektuera
ett enhälligt riksdagsbeslut eller
inte — detta är ett enhälligt riksdagsbeslut,
herr statsråd; det är en gammal
konstitutionell tvist som jag inte finner
anledning att nu dra upp. Däremot
tycker jag verkligen att i en fråga, där
det föreligger ett enhälligt riksdagsbeslut,
som dessutom är klart tillstyrkt
från alla hörda myndigheter och där
praxis är så enkel som i detta fall, där
måste det föreligga alldeles speciella
omständigheter för att departementschefen
skall åsidosätta vad riksdagen
har beslutat.

Jag beklagar livligt att försvarsministern
har intagit denna position, som
icke — måste jag säga — tyder på det
intresse för den frivilliga utbildningen,
som man hade haft rätt att vänta av
försvarets främste målsman.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON: Herr
talman! Herr Stålil finner inte mitt svar
tillfredsställande. Anledningen till detta
skulle vara att jag haft så lång tid
att fundera, och det skall jag villigt
erkänna. Jag har verkligen sökt utvägar
för att komma fram till en lösning,
som icke riskerar att leda till de konsekvenser
som det beslut, varom herr
Ståhl här talar, kanske kan komma att
innebära.

Herr Ståhl gav exempel på att man
kan ta instruktörer utifrån och att
dessa kan få ersättning. Men, herr
Ståhl, vad är det för skillnad på en
person som är anställd vid en av dessa
försvarsområdesstaber och annan militär
personal som tvingas att på obekväm
arbetstid fullgöra sin skyldighet
utan ersättning? Den ena saken leder
obevekligen till att den andra rullas
upp. Det kan här bli fråga om nya

Tisdagen den 1 december 1953.

Nr 31.

Svar på fråga ang. effektueringen av riksdagens beslut om instruktörsarvoden vid

den frivilliga försvarsutbildningen.

utgifter, därest man verkligen skall ta
hänsyn till konsekvenserna — men herr
Ståhl frågar i regel inte efter dem —
på tiotals miljoner kronor.

Nu är det en omständighet i detta
sammanhang, herr Ståhl, som påverkar
och kommer att påverka mitt handlande
i högsta grad. Herr Ståhl och
hans meningsfränder har under senare
tid gång efter annan talat om
miljonrullning vid försvaret. Jag är
lyhörd, det kan jag försäkra kammarens
ledamöter, för varje ord som säges
i detta avseende. Och jag kan försäkra
att jag kommer att sätta in all
min kraft på att begränsa utgifterna för
försvaret. Jag skall tillmötesgå herr
Ståhl och hans meningsfränder. Detta
gör att jag tvingas att på varje område
söka efter möjligheter att spara och
pruta. Det är så lätt för herr Ståhl att
säga, att han inte är tillfredsställd med
utgifterna på fjärde huvudtiteln därför
att de är för stora. Han är inte heller
tillfredsställd med de försök som göres
av departementschefen för att undersöka,
vilka konsekvenserna av det ena
eller andra beslutet kan bli.

Ja, det är synnerligen bekvämt att
inta denna attityd, och jag höll på att
säga att den är konsekvent inom den
meningsriktning som representeras av
herr Ståhl. Jag kommer, i motsats till
vad som är fallet bland folkpartiets
representanter, att på alla avsnitt av
denna verksamhet ta konsekvenserna av
det resonemang som de fört beträffande
nödvändigheten av att spara på utgifterna
under fjärde huvudtiteln och
det på alla avsnitt av verksamheten.

Herr STÅHL (fp): Herr talman! Statsrådet
får verkligen förlåta mig att jag
är högst överraskad över detta hans
anförande, som väl ändå inte kan ha
någon annan avsikt än att dölja vad
vi här talar om. Statsrådet drar upp
en diskussion om mitt och mina meningsfränders
resonemang angående

miljonrullning på fjärde huvudtiteln.
Det är för det första, herr statsråd, inte
mina meningsfränder som ställt denna
fråga, utan det är jag som ställt den.
Och jag har aldrig talat om någon miljonrullning
på fjärde huvudtiteln, vare
sig här i kammaren eller i något annat
sammanhang där jag haft anledning
yttra mig. Nej, herr statsråd, tvärtom
har jag sagt att det väsentliga beträffande
fjärde huvudtitelns behandling
är, att vi kan bevara den demokratiska
enigheten omkring den, vilket vi hittills
har gjort, och det hoppas jag att
vi skall göra även i fortsättningen.

Men varför, herr statsråd, dra in
ett fullkomligt ovidkommande politiskt
resonemang i detta sammanhang om
några instruktörsarvoden som gäller ett
belopp som är så pass obetydligt till sin
storleksordning, att när vi på första
avdelningen behandlade det, vi var
fullkomligt medvetna om att det inte
behövdes ett öre i nytt anslag för att
täcka det, något som heller icke har
anvisats? Sådan är storleksordningen,
medan herr statsrådet säger att det här
kommer att gälla tiotals miljoner kronor
och rubba ramen för försvarskostnaderna.
Jag är verkligen så överraskad,
att jag har svårt att tro mina öron.

Vad sedan beträffar herr statsrådets
yttrande om skillnaden mellan den ena
och den andra kategorien instruktörer
så skall jag be alt få läsa för herr statsrådet
vad försvarets civilförvaltning
har sagt rörande denna kategori. Försvarets
civilförvaltning anför: »Enligt
vad civilförvaltningen inhämtat, föreligger
numera stora svårigheter att erhålla
kvalificerade sökande till arvodesbefattningarna
för hemvärnsofficerare
och hemvärnsunderofficerare just
av den anledningen, att vederbörande
icke erhåller ersättning för den instruktörsverksamhet,
som fullgöres på
för tjänstemän i allmänhet arbetsfri
tid.» Det är denna lilla bagatell det nu
gäller. Det finns ungefär 25 fo-staber

Nr 31.

Tisdagen den 1 december 1953.

Svar på fråga ang. effektueringen av riksdagens beslut om instruktörsarvoden vid

den frivilliga försvarsutbildningen.

i landet, och diskussionen gäller om de
två befattningshavarna vid vart och ett
av dessa skall få ersättning för att de
åker bort ifrån förläggningsorten lördagskvällar
och söndagar, som annars
är arbetsfri tid. Yi har då sagt oss att
de bör ha samma ersättning som de
instruktörer som reser ut från regementet
i samma stad. Detta, att dessa
senare får ersättning, anser inte försvarsministern
— och med all rätt —
vara något slags miljonrullning eller
att spränga försvarets kostnadsram. Det
andra är emellertid en ekonomiskt lika
liten fråga. Den skulle med en smula
god vilja utan vidare kunna effektueras.
Jag efterlyser förfarande herr
statsrådets goda vilja i dubbel mening,
dels i så måtto att ett riksdagsbeslut
av honom bör respekteras, dels så att
han icke försvårar arbetet för den frivilliga
utbildningen vid försvaret.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON: Herr
talman! Vad beträffar civilförvaltningens
yttrande angående det frivilliga
försvarets möjligheter att få instruktörer
är det alldeles riktigt, som herr
Ståhl säger, att det kan vara svårt
att erhålla sådana instruktörer. Men,
min käre herr Ståhl, jag kan ju påvisa
att det finns ett stort antal vakanser
inom försvaret. Men då kan man fråga
sig: Varför finns dessa vakanser? Jo,
därför att det inte finns folk som vill
anmäla sig. Varför vill folk inte anmäla
sig? Jo, därför att de kanske anser
att de inte får tillräckligt goda
ekonomiska villkor, och så rullas hela
saken upp på nytt. Det är inte bara
försvaret som brottas med sådana svårigheter,
ty det gör man på praktiskt
taget alla områden, därför att vi just
nu tycks ha brist på folk.

Herr Ståhl kan vidare inte förstå, att
denna ersättning till instruktörerna för
obekväma arbetstider skulle spränga
ramen för försvarsutgifterna. Nej, det

kan den verkligen inte göra, herr Ståhl.
Men kan herr Ståhl inte förstå så mycket
som att därmed rullas ett problem
upp om den obekväma arbetstiden för
all militär personal. Det gäller nämligen
inte bara dem som är instruktörer
vid försvarsområdesstaberna, utan jag
kan påvisa, att den militära personalen
verkligen får arbeta i våra dagar, och
får arbeta i mycket stor utsträckning,
på obekväm arbetstid. Jag säger då
till herr Ståhl, att detta kan föra med
sig utgifter på tiotals miljoner kronor.
Kan inte herr Ståhl förstå det?

Vad sedan beträffar möjligheterna
att begränsa försvarsutgifterna säger
herr Ståhl: Varför skall försvarsministern
dra upp detta problem? Ja, det
tror jag det. Det är naturligtvis obekvämt
att jag påminner om detta, när
folkpartisterna vill vara lättsinniga på
enskilda punkter. Men det är väl inte
så märkvärdigt att jag påpekar att jag
ständigt får erinringar från deras sida
om att här gäller det att sätta en broms,
ty det saknas en säker sådan, som man
har uttryckt det i Göteborgs-Posten.
Vad herr Ståhl själv beträffar läste jag
häromdagen en ledare i hans egen tidning,
där han skriver att försvarsutgifterna
nu är tillräckliga; det erkände
han plötsligt, men han stod och förnekade
det alldeles nyss. Typiskt folkpartistiskt,
det måste jag säga!

Vad sedan till slut beträffar de olika
punkterna i försvarets huvudtitel är
det lätt att vara flott på ett visst bestämt
avsnitt, samtidigt som man kräver
att man skall hålla igen när det
gäller det hela. Men, herr Ståhl, det
är ändock så, att många små läckor kan
sänka ett stort fartyg. Det bör herr
Ståhl komma ihåg i sin praktiska politiska
verksamhet.

Herr STÅHL (fp): Herr talman! För
det första vill jag säga försvarsministern,
när han talar om folkpartisternas
lättsinne, att detta icke är folkpartis -

Tisdagen den 1 december 1953.

Nr 31.

Svar på fråga ang. effektueringen av riksdagens
den frivilliga försvarsutbildningen.

ternas lättsinne, utan att om det är lättsinne,
så är det en enhällig riksdags,
alltså båda kamrarnas lättsinne, eftersom
de har beslutat att dessa arvoden
skall utgå. Socialdemokraterna har majoritet
både på första avdelningen och
i statsutskottet, såvitt jag vet, och de
har själva enhälligt varit med om detta.

Därför är det väl ett ganska orimligt
resonemang som försvarsministern här
för, och jag förstår över huvud taget
inte att diskussionen i denna bagatellartade
fråga — ty det är ju det, herr
statsråd — skall behöva förvrida huvudet
på vettiga människor så att man
gör detta till en fullkomligt storpolitisk,
ja, en partifråga. Den har ju inte
på något sätt de dimensionerna; det
rör några tusen kronor och inte mera.

Herr statsrådet säger, att jag erkänner
att jag har talat om miljonrullning
till försvaret. Nej, det har jag icke talat
om, och följaktligen erkänner jag det
icke, ty det är inte sant. Vad jag har
diskuterat, liksom andra människor,
det är försvarets kostnader, men det är
en sak. En annan sak är att tala om
miljonrullning till försvaret.

I sakfrågan vill jag säga, att statsutskottet
liar skrivit och riksdagen har
beslutat bl. a. enligt följande: »Utskottet
anser för sin del obilligt, att berörda
personal skall i motsats till det
ordinarie truppbefälet utan ersättning
tagas i anspråk på fritid för fullgörande
av sin instruktörsverksamhet.
Även departementschefen är inne på
samma tanke utan att dock nu framlägga
något förslag i sådant syfte.» Redan
detta konstaterande visar väl att
försvarsministern icke har anledning
att diskutera den här bagatellfrågan
såsom han gör, eftersom han, såsom
här mycket riktigt konstateras, i sin
proposition varit inne på precis samma
tanke som riksdagen sedan har beslutat
i enlighet med. Det är efter beslutet
han ändrat sig.

Försvarsministern säger — och det
2 — Andra kammarens

beslut om instruktörsarvoden vid

skulle vara det fällande för hela den
här anordningen och det som medför
risk för utgifter på tiotals miljoner —
att här skulle det kunna komma nya
grupper och begära ersättning för obekväm
arbetstid. Men då ber jag att
därtill få påpeka att utskottet skrivit:
»Med anledning av det sålunda anförda
vill utskottet föreslå, att riksdagen
bemyndigar Kungl. Maj:t att meddela
föreskrifter av innehåll, att till hemvärnsofficerare
och hemvärnsunderofficerare
vid försvarsområdesstaberna
samt ordinarie instruktörer vid nämnda
staber må utgå arvoden enligt Kungl.
Maj:ts bestämmande för å sön- och
helgdag ävensom å dag före sådan dag
fullgjort instruktörsarbete, under förutsättning
att arbetet utförts å tid utöver
sedvanlig arbetstid samt att kompensation
i form av ledighet under arbetstid
icke kunnat medgivas.» Hur
skall ett så klart preciserat beslut, herr
statsråd, där det exakt anges vilka begränsade
grupper av personal det gäller,
kunna åberopas som ett prejudikat
för stora kadrer av annan personal, så
att vi skulle få utgiftsökningar på tiotals
miljoner kronor? Ett sådant påstående
är inte vederhäftigt.

Jag vidhåller fortfarande vad jag sade
i mitt första anförande, att försvarsministerns
sätt att föra resonemanget i
den här frågan är för mig totalt obegripligt,
därför att han gör en hel hönsgård
av ett litet, litet fjun.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON: Herr
talman! Jag nödgas ytterligare säga
några ord. Här kommer herr Ståhl och
hänvisar till ett beslut som har omfattats
av socialdemokrater, högermän och
folkpartister, och så säger han att jag
beskyller alla för lättsinne. Nej, det gör
jag inte, herr Ståhl.

Vad som för mig är uppgiften är att,
när jag skall effektuera ett beslut, se
efter till vilka konsekvenser det kan

protokoll 1953. Nr 31.

Nr 31.

Tisdagen den 1 december 1953.

Svar på interpellation ang. sättet för värdering av skador på enskild egendom i

samband med militära övningar.

leda. Jag undersöker dessa möjligheter
och finner — sedan får herr Ståhl säga
vad han vill — att därest dessa grupper
skall ha denna ersättning, då kan
det med samma fog framföras önskemål
och krav på att andra i försvarets
tjänst anställda, som fullgör sin tjänst
på obekväm arbetstid, skall erhålla liknande
ersättning därför. All erfarenhet
om facklig verksamhet säger mig att
detta också skulle bli resultatet, därest
man inte kan finna en annan utväg, och
det är den utvägen som jag har sökt.

Nu är det emellertid herr Ståhl som
har frågat mig varför jag har tövat så
länge. Jag säger och jag erkänner att
jag har sökt utvägar. Så snart jag har
trott mig finna en utväg har jag handlat.
Men då säger herr Ståhl på tal om
lättsinnet, att jag då riktar mig emot
alla dem som bär varit med om beslutet.
Inte alls, herr Ståhl, men herr Ståhl
säger samtidigt i sin egen tidning, för
att ta orden direkt: »Redan nu kostar
försvaret tillräckligt.» Eftersom herr
Ståhl har den meningen måste jag säga:
Kostar försvaret tillräckligt måste
jag se till att jag inte vidtar en åtgärd
som innebär att jag bara på denna post
kan komma att behöva ytterligare tio
miljoner. Jag tar intryck av vad herr
Ståhl och hans meningsfränder skriver i
sina tidningar, och sedan lastas jag för
det, när jag i riksdagen tar konsekvenserna
av deras resonemang. Men det
är så typiskt, ty folkpartisterna själva
är ju aldrig beredda att ta konsekvenserna
av sina ståndpunkter. Där ligger
skillnaden mellan folkpartiet och de
flesta andra politiska riktningar i detta
land.

Herr STÅHL (fp): Herr talman! Nu
har ju diskussionen från försvarsministerns
sida halkat ned på ett sådant
plan att det inte lämpar sig att fortsätta
den här. Jag vill bara säga, att
när man diskuterar försvarskostnaderna,
alltså en kostnadsram på i runt tal

två tusen miljoner kronor, och sedan
i detta fogar in huruvida det till vissa
arméinstruktörer skall betalas några
kronor för lördagseftermiddagen och
söndagen —- en fråga där riksdagen
medvetet har beslutat att avgränsa det
så hårt som jag tidigare påvisade —
då är detta verkligen att läsa och tyda
alldeles för långsökt för att det skall
kunna göra effekt. Jag är naturligtvis
mycket stolt och mycket smickrad över
att herr försvarsministern läser min
tidning och även rättar sig efter den
så i detalj som herr försvarsministern
tycks göra. Det verkar nästan, som om
jag vore något slags direktivgivare för
försvarsdepartementet. Den ställningen
har jag verkligen aldrig vågat hoppas
på. Men jag skulle naturligtvis vara
ännu mer tacksam om försvarsministern
hädanefter när han läser Karlstadstidningen
ville försöka läsa den
med visst omdöme. Det skulle inte göra
saken sämre.

Till sist vill jag, herr talman, bara
avrunda debatten för min del genom
att uttala förhoppningen, att försvarsministern
med något större mått av god
vilja än vad hans uppträdande här ådagalagt
omprövade vad det här är fråga
om. Det är viktigt att frivilligorganisationerna
får det stöd de behöver
för sin verksamhet, vilket de nu tyvärr
på grund av att ingenting har
gjorts enligt riksdagens beslut har betydande
svårigheter att göra. Försvarsministern
skulle bara genom att följa
riksdagens beslut kunna ge ett mycket
betydelsefullt handtag åt frivilligrörelsen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. sättet för
värdering av skador på enskild egendom
i samband med militära övningar.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Tisdagen den 1 december 1953.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. sättet för värdering av skador på enskild egendom i

samband med militära övningar.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON, som anförde:
Herr talman! Herr Larsson i
Luttra har i en interpellation frågat
mig om det nu tillämpade förfaringssättet
för värdering av skador på enskild
egendom i samband med militära
övningar är att betrakta såsom tillfredsställande,
särskilt med hänsyn till
den enskilde sakägarens möjlighet att
överblicka och bedöma de erbjudna ersättningarnas
skälighet.

Föreskrifter om förfaringssättet vid
värdering av skador i samband med
militära övningar finns i en av arméförvaltningens
intendenturavdelning utfärdad
instruktion.

Vid övningar av större omfattning,
t. ex. de i interpellationen berörda fälttjänstövningarna
i Västergötland, tillsätter
övningsledaren, genom vederbörande
länsstyrelses försorg, en eller
flera värderingsnämnder. Dessa består
av en ordförande (vanligen någon
landstatstjänsteman) och två sakkunniga
gode män. Beroende på skadeplatsernas
antal och skadornas omfattning
ingår ofta ytterligare gode män samt
en sekreterare i nämnden. Vidare står
en militär representant till förfogande
för att kunna orientera om de områden
som berörs av övningarna och lämna
uppgift om anmälda skador m. m. Vid
behov tillkallas experter såsom jägmästare,
lantmästare m. fl.

Vid mindre övningar, då tillsättande
av värderingsnämnd i regel icke skulle
vara ekonomiskt försvarbart, bestämmes
ersättningsbeloppet av förbandets sakkunnige
representant tillsammans med
markägaren.

Över värderingarna skall protokoll
upprättas i markägarens närvaro. Skadorna
skall i protokollet specificeras
och sättet för ersättningsbeloppets uträknande
angivas. Nöjdförklaring — om
sådan kan erhållas — påtecknas eller
bifogas protokollet. Om markägaren
icke åtnöjes med den beviljade ersätt -

ningen, skall besvärshänvisning meddelas.
Den ersättning, som lämnas, skall
svara mot den ekonomiska förlust som
åsamkats markägaren.

Skadereglering genom värderingsnämnd
enligt nu angivna principer har
tillämpats sedan lång tid tillbaka. Enligt
erfarenheterna hittills synes förfaringssättet
lämpligt. Besvär har endast
i undantagsfall anförts. Värderingsnämnderna
är opartiska organ som på
objektiva grunder avgör hur stor ersättning
den skadelidande rätteligen
bör ha. Genom att i protokollet över
värderingen såväl skadorna som sättet
för ersättningsbeloppens uträknande
specificeras har markägaren möjlighet
att bedöma skäligheten av den erbjudna
ersättningen. Vid minsta tveksamhet
beträffande skäligheten i erbjuden ersättning
har sakägaren möjlighet att
anföra besvär i administrativ väg, varvid
han till stöd för sina yrkanden kan
åberopa ytterligare av honom införskaffad
utredning. Möjligheten att draga
saken inför domstol står ju dessutom
alltid öppen.

Interpellantens förslag att markägarna
före en större övning skulle orienteras
om värderingsnormer m. m. synes
värt beaktande. Sedan nämnden bestämt
de allmänna riktlinjerna, priser
in. m., som skall tillämpas vid värderingen
kan ju detta genom jordbrukets
fackorganisationer eller på annat lämpligt
sätt delgivas markägarna inom de
områden som övningen beräknas komma
att beröra.

Vad beträffar den aktuella fälttjänstövningen
innevarande höst i Västergötland
tillsattes för markskadevärderingen
två värderingsnämnder, en för Skaraborgs
och en för Älvsborgs län, varje
nämnd bestående av fyra ledamöter.
Dessutom har till nämndernas förfogande
stått fyra experter på skogsmark
och vägskador. Enligt vad jag erfarit
har den för Skaraborgs län tillsatta
nämnden hittills utbetalat ersättningar

Nr 31.

Tisdagen den 1 december 1953.

Svar på interpellation ang. sättet för värdering av skador på enskild egendom i

samband med militära övningar.

för omkring 350 reglerade skador, vartill
kommer ett avsevärt antal av trupp
reparerade vägskador. I samtliga dessa
fall har vederbörande markägare avgivit
så kallad nöjdförklaring. Hittills
föreligger inga oreglerade skador i vad
avser denna nämnds verksamhetsområde.
Resultatet av skaderegleringen i
samband med den ifrågavarande fälttjänstövningen
förefaller mig därför i
stort sett tillfredsställande.

Härefter yttrade:

Herr LARSSON i Luttra (bf): Herr
talman! Jag tackar försvarsministern
för svaret på min interpellation. I denna
anförde jag, att det ur olika synpunkter
är synnerligen angeläget, att
de skador som uppkommer genom fälttjänstövningar
blir rättvist och tillfredsställande
ersatta. Man kan väl säga
att dessa skador står i särklass. Enskild
mark tas i anspråk som tummelplats
för militära övningar utan att man
frågar markägaren om lov. Det är en
betydande förmån för försvarsmakten
att på delta sätt få hålla övningar på
enskild mark. Man kan ju då göra övningarna
mera realistiska och mera omväxlande
och ställa större krav på ledningen.
Allt detta måste emellertid leda
till att full ersättning skall utgå. Det
är inte tillräckligt att man betalar 60
eller 70 eller 80 procent. Man måste
komma fram till hundraprocentig ersättning.
Det är inte staten värdigt att
smita undan att betala fulla ersättningar.

Hur går det nu till? All värdering är
vansklig, och jag vill inte att interpellationen
skall vara någon anmärkning
mot värderingsnämnderna. Jag har själv
varit med om att försöka kontrollera
deras arbete och kan intyga att det utföres
noggrant. Skadorna på gröda —-det är fråga om höstsäd, oljeväxter, vallar
och dylikt ■—■ blir, såvitt jag kan
förstå, riktigt värderade. Skogen är ett
mera vanskligt kapitel. Redan efter den

stora övning som hölls 1951 i tidaholmstrakten
yppades det ganska stort
missnöje med ersättningarna för skog.
Vid dessa tillfällen skadas ju i regel
ungskogen. Kör man ner tjugoårig skog
med stridsvagnar eller på annat sätt,
innebär det att man stryker bort 20
år ur den skogens liv, om jag så får
säga. Ingen vet vilka ekonomiska konsekvenser
detta innebär för skogsägarna,
eftersom man inte kan bedöma
priserna framåt. Det är angeläget att
man kan få fram normer för skogsägarens
förluster genom att avverkningen
skjuts framåt i tiden och kostnader för
återplantering. Nu har jag funnit att
man gör ganska slumpartade värderingar
som inte alltid leder till riktigt resultat.
Det är ju också troligt att skogens
värde framöver kommer att öka.

Skadorna på hägnader har varit stora,
främst på grund av stridsvagnsövningarna.
Jag har sett exempel på att
jordbrukare fått sina hägnader nedköraa
på 50 ställen. Där har man lämnat
en ersättning av 2 kronor per skada.
Detta har markägarna inte haft
någonting att erinra mot.

Däremot har man inte kunnat få
ersättning för de olägenheter som har
följt därmed, att man under tiden tills
skadorna är värderade och hägnaderna
hunnit lagas inte har kunnat släppa ut
djuren på den mark det gäller. Detta
är en sak som inte har beaktats vid
skadornas värdering.

Då det gäller vägarna lämnas, såsom
statsrådet här har påpekat, ersättning
på två olika sätt. Antingen lagas vägarna
genom truppens eller kronans försorg,
eller också betalas det ut ett visst
belopp. Även i detta avseende är det
fråga om ganska stora skador. Jag
vill nämna ett exempel. Mellan Brismene
och Jäla socknar går en 4 km lång
enskild väg. Omständigheterna gjorde
att denna väg blev en flaskhals under
övningarna och att den därigenom blev
illa skadad. Intressenterna värderade

Tisdagen den 1 december 1953.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. sättet för värdering av skador på enskild egendom i

samband med militära övningar.

själva skadorna till uppåt 2 000 kronor,
men den ersättning som sedermera utbetalades
uppgick till mellan 700 och
800 kronor. Det är uppenbart att dessa
intressenter inte kunde vara nöjda, men
efter att ha resonerat om saken kom
man till det resultatet att man inte ville
bråka med ett överklagande, då man
räknade med att det fanns risk för att
ersättningen ändå inte skulle bli nämnvärt
större. Det förhållandet, att den
skadelidande förklarar sig nöjd, innebär
ju långt ifrån alltid att han anser
att den erbjudna ersättningen är skälig.

I interpellationen har jag påpekat att
det skulle vara av stort värde, om
markägarna vid sammanträden orienterades
om värderingsnormer m. m. och
då hade möjlighet att uttala sin mening
om dessa. Detta har statsrådet
också funnit vara en lämplig anordning,
och jag är tacksam, om den kunde
komma till stånd för framtiden. Det
skulle säkert undanröja många anledningar
till missnöje, om det hölls sådana
sammanträden före värderingarna.

Till sist vill jag, herr statsråd, betyga
att vid övningarna i Skaraborgs
län har relationerna mellan militären
och allmänheten varit goda och präglats
av ömsesidig förståelse. Även ur
denna synpunkt är det angeläget, att de
anledningar till irritation, som ligger
i de ofrånkomliga skadorna, i möjligaste
mån undanröjes genom att skadorna
värderas och ersättas på ett
skäligt sätt.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON: Herr
talman! Det finns egentligen inte så
mycket att tillägga. Jag vill bara fästa
herr Larssons uppmärksamhet på att
för det första har det i alla dessa 350
fall, som det varit fråga om i Skaraborgs
län, kunnat träffas uppgörelser.
För det andra vill jag erinra om att
markägarnas egna organisationer har,

efter vad jag vet, varit inkopplade. Herr
Larsson betygade ju också själv att det
har rått ett gott förhållande mellan
markägarna och de militära myndigheterna.

Det är naturligtvis alltid en omdömessak
att avgöra vad som kan kallas
för full ersättning, och det finns mycket
drastiska exempel som visar, att
vederbörande ägare tar till väl mycket
när det gäller ersättningsanspråken.
Av handlingarna framgår att en
markägare i Skaraborgs län begärde en
ersättning på 5 000 kronor. Alla var
emellertid -—- slutligen även han själv
— ense om att värdet av den uppkomna
skadan endast belöpte sig till 400 kronor.
En annan person hyrde ut två rum och
tog fem kronor per natt och man med
fyra inneboende i vartdera rummet.
Han fick denna ersättning, men sedan
kom han och ville ha 200 kronor för
slitage av trappan.

När man ser sådant måste man säga
sig, att det även bland de s. k. intressenterna
förekommer överdrifter.
Jag tror emellertid att om nu både jägmästare
och andra samt markägarnas
och skogsägarnas egna organisationer
blir inkopplade, bör det finnas förutsättningar
att åstadkomma en tillfredsställande
anordning för värderingen.

Herr LARSSON i Luttra (bf): Herr
talman! Jag är självfallet medveten om
de förhållanden som statsrådet här påpekade.
Jag vill bara nämna att de fall
jag här tagit upp endast är sådana som
jag själv har kunnat kontrollera, och
där har det varit fråga om relativt skäliga
anspråk.

Sedan sade statsrådet något om att
jordbrukets fackorganisationer varit inkopplade.
Jag vet inte om det skett på
annat sätt än att länsorganisationens
ordförande har varit med i värderingsnämnden.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 31.

Tisdagen den 1 december 1953.

§ 6.

Svar på interpellation ang. effektiviseringen
av arbetet med gallring av statliga
myndigheters arkiv samt å interpellation
ang. åtgärder för förbättring
av den kommunala arkivvården.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har fröken Vinge till mig riktat
två interpellationer angående arkivväsendet,
vilka jag önskar besvara i ett
sammanhang, nämligen

1) om jag har för avsikt att i en nära
framtid vidtaga åtgärder för att effektivisera
gallringsarbetet i de statliga arkiven;
samt

2) om jag vill lämna riksdagen en
redogörelse för de åtgärder, som från
ecklesiastikdepartementets sida planeras
för en förbättring av den kommunala
arkivvården?

Vad den första frågan beträffar vill
jag erinra om att spörsmålet om gallring
av statsmyndigheternas arkivalier
varit föremål för omfattande utredningar
samt att en rad konkreta förslag till
gallring i de statliga arkiven genomförts
under senare år, varvid flera tusen
hyllmeter utgallrats. Jag får i detta
sammanhang hänvisa till den redogörelse
för sin verksamhet, som 1940 års
arkivsakkunniga avgav i december 1951.

Men självklart ger, som interpellanten
framhåller, en efterhandsgallring
inte alltid resultat motsvarande det omfattande
arbete, som måste nedläggas
på en sådan. En fortlöpande utgallring
av nytillkomna arkivalier är att föredraga,
och över huvud taget måste gallringsarbetet
numera räknas till arkivväsendets
primära uppgifter. När interpellanten
därför efterlyser nya och
moderna gallringsföreskrifter, vill jag
meddela, att arbetet inom departementet
på en ny, allmän gallringskungörelse

nu kommit så långt, att jag räknar med
att de nya bestämmelserna skall kunna
träda i kraft från och med instundande
årsskifte. Den 20 november i år har vidare
gallringsbestämmelser för stadsfogde-
och exekutionsbiträdesarkiven
utfärdats.

När det gäller arkivsakkunnigas förslag
om personalförstärkning för riksarkivet
för att effektivisera gallringsarbetet,
vill jag ingalunda bestrida önskvärdheten
härav. Men denna framställning
måste vägas mot många andra i
och för sig lika välmotiverade förslag
om personalförstärkningar och om inrättande
av nya tjänster och måste behandlas
i samband med budgetarbetet
i övrigt.

Slutligen har interpellanten påtalat,
att flera gallringsärenden sedan lång
tid är beroende av Ivungl. Maj:ts prövning.
Jag beklagar dröjsmålet, som
måste tillskrivas den hårda arbetsbelastningen
inom vederbörande departement
och verk.

I den andra till mig riktade frågan,
som angår den kommunala arkivvården,
förefaller interpellanten vara sämre
underrättad. Här efterlyses ett initiativ
från ecklesiastikdepartementets sida.
Jag vill då endast framhålla, att jag redan
i juni 1952 tillkallade två sakkunniga
för att utreda bland annat frågan
om gallring av de kommunala arkivalierna.
De sakkunniga lämnade redan
vid förra årsskiftet sitt betänkande med
förslag till kungörelse rörande råd och
anvisningar angående gallring av kommunala
arkivalier och med förslag till
tillägg till landsarkivinstruktionen. Betänkandet
granskas för närvarande av
riksarkivet, som under hand anmodats
att vid avgivande av sitt utlåtande taga
i betraktande vad som anförts i övriga
remissvar, vilka likaledes under hand
överlämnats till riksarkivet. Efter vad
jag inhämtat från vederbörande föredragande
i riksarkivet är ärendet där i
stort sett slutbehandlat, och jag kan för -

Tisdagen den 1 december 1953.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. effektiviseringen av arbetet med gallring av statliga

myndigheters arkiv samt å interpellation ang. åtgärder för förbättring av den

kommunala arkivvården.

säkra interpellanten, att det inte kommer
att fördröjas i ecklesiastikdepartementet.

Härpå yttrade:

Fröken VINGE (fp): Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på mina båda interpellationer.

Jag skall först med några ord beröra
den senaste av dessa. Det gällde inte
här speciellt gallringen i de kommunala
arkiven utan den kommunala arkivvården
över huvud taget. Anledningen
till min interpellation var att frågan
aktualiserades genom propositionen
nr 210, där man i korthet nämner
riksarkivets bekymmer för den kommunala
arkivvården. Riksarkivet hade
föreslagit att centrum för den rådgivning,
som man var överens om var nödvändig,
skulle förläggas till lands- och
länsarkiven. Riksarkivet framhöll att
dessa arkiv i så fall måste få ökade resurser.
På den punkten, alltså för att
få dessa ökade resurser, menar jag att
det är nödvändigt med ett initiativ från
statsrådets sida. Jag menar att initiativet
vid detta tillfälle bör tagas av ecklesiastikdepartementet
och inte av inrikesdepartementet,
eftersom man måste
räkna med att inrikesdepartementets
befattning med dessa ärenden nu kommer
att upphöra.

Jag skall villigt erkänna att statsrådet
tagit ett viktigt och uppskattat initiativ,
då statsrådet tillkallade 1952 års
arkivgallringssakkunniga. Nu frågar jag
i min interpellation inte vad man gjort
inom departementet utan vad man planerar
att göra. Jag förstår att de sista
orden i interpellationssvaret är avsedda
som svar just på den frågan. Statsrådet
säger att ärendet inte kommer att fördröjas
i ecklesiastikdepartementet. Om

jag i detta uttalande får inlägga den
tolkningen att ärendet inte bara får en
snabb utan också en positiv behandling,
då är jag fullt nöjd med svaret på
den interpellationen.

Sedan övergår jag till den först framställda
interpellationen, som avser gallringen
i de statliga arkiven. Svaret på
den interpellationen innehöll en glädjande
nyhet. Vi kan äntligen räkna med
att en ny allmän gallringskungörelse
snart träder i kraft. Detta innebär en
viss lättnad för bl. a. länsstyrelserna.
Dessa har i samband med sin omorganisation
också hållit på med att modernisera
och rationalisera diarieföring
och arkivläggning. I samband med detta
har flera länsstyrelser i höst klagat
över de svårigheter med gallringsarbetet,
som de nuvarande otidsenliga bestämmelserna
vållar. Över huvud taget
räknar man ju med att genom de nya
bestämmelserna få vidgade möjligheter
att gallra i de statliga arkiven. Detta är
helt enkelt nödvändigt med tanke på
den fart, med vilken pappersbuntarna
växer i ämbetsverken. Men de nya allmänna
gallringsbestämmelserna bereder
i alla fall bara en viss lättnad för
de myndigheter, som väntar på att speciella
gallringsbestämmelser för deras
räkning skall utges av Kungl. Maj :t. Jag
syftar här på de stora frågor som jag
berört i min interpellation, t. ex. gallringen
av källskattematerialet och folkbokföringsmaterialet.

Statsrådet säger sig beklaga dröjsmålet,
och det är väl det minsta man kan
göra. Jag måste å min sida beklaga att
statsrådet inte ens gör en antydan om
att han förbereder åtgärder för att få
en bättre arbetsbalans inom departementet.
Jag betvivlar inte alls att vederbörande
departementstjänstemän
gör vad de kan för att hinna i kapp
den växande arbetsbördan. Det är tydligt
att arkivbyrån är underbemannad.

Nr 31.

Tisdagen den 1 december 1953.

Svar på interpellation ang. effektiviseringen av arbetet med gallring av statliga

myndigheters arkiv samt å interpellation ang. åtgärder för förbättring av den

kommunala arkivvården.

Det har den varit under lång tid och
säkerligen under hela statsrådet Perssons
ämbetstid. Flera av de ärenden
som jag berör i interpellationen har legat
i departementet sedan sommaren
1951. Ämnar herr statsrådet göra en omfördelning
av arbetskraften så att man
hinner med dessa ärenden i departementet?
Här står stora värden på spel.

Frågan har uppmärksammats rätt
mycket i pressen. I Expressen stod dagen
efter interpellationen följande att
läsa, hållet i en något skämtsam ton:
»Organisations- och rationaliseringsexperter
hittar på något listigt, som vanligen
resulterar i mera papper. Till
slut får inte tjänstemännen plats. Korridorer,
tjänsterum, garderober, källare
och vindar är fyllda med handlingar.
Då ropar man på hjälp från riksarkivet,
som inte har fått vara med och planera
arkivens tillkomst. Byggnadsstyrelsen
måste skaffa nya lokaler. Kanske ligger
i pappersmassorna viktiga och gallringsbara
handlingar om varandra.
Inget ämbetsverk har tid eller råd att
låta tjänstemännen sitta och vända igenom
pappershögarna och plocka ut det
värdefulla. Det blir antagligen billigare
att bygga nya hus för de svällande arkiven.
» Nå, man får sällan bygga nya
hus, utan man får försöka att på olika
sätt reda sig med vad man har.

Av ett aktuellt reportage i dagens
nummer av Dagens Nyheter från länsstyrelsen
i det län, som jag har äran
företräda här i kammaren, framgår att
man till och med måst lägga upp arkivmaterial
på vindarna. Nu är detta otvivelaktigt
en mycket brandfarlig plats,
och förhållandet är mycket olyckligt
med hänsyn till att det här är fråga
inte bara om arkivalier som kan utgallras
utan även om sådana som måste
bevaras.

I samma tidningsartikel förekommer
en intervju med en representant för
riksarkivet, vilken framhåller de vansk -

ligheter som följer med gallringsarbetet.
Det är inte bara det att man är
nödsakad att gallra hårdare än förut
för att över huvud taget få plats med
de nödvändiga arkivalierna. Det är
också mycket farligt, om någon myndighet
gallrar ut något som den inte
har rättighet till. Det har t. ex. hänt,
att ämbetsverk velat gallra sekretessbelagda
handlingar. Detta skulle innebära,
att de i dessa papper behandlade
åtgärderna för all framtid vore undantagna
från insyn, vilket vore en stor
fara för rättssäkerheten.

I intervjun framhålles också, att somligt
material är av sådan art, att det
måste bevaras viss tid innan det kan
gallras ut. Galiringsfristerna är också
olika långa för olika arkivalier. Vissa
ekonomiska handlingar måste nödvändigtvis
bevaras under preskriptionstiden,
som oftast är tio år. Det som
riksarkivet särskilt har att bevaka är
att ingenting gallras ut, som har betydelse
för den vetenskapliga forskningen
på historiska, ekonomiska, geografiska,
lokalhistoriska, personhistoriska och
andra områden. Så långt artikeln i Dagens
Nyheter.

Jag nämnde i min interpellation, att
det är nödvändigt med en tillsyn över
om och hur gallringarna sköts. Att jag
säger »om» vill jag motivera med att
det har visat sig att vissa ämbetsverk,
av brist på arbetskraft eller andra skäl,
inte effektuerat de en gång beslutade
gallringarna. Det lär till och med finnas
en statlig myndighet, som ännu
icke effektuerat ett gallringsbeslut av
år 1934.

Det behövs alltså en myndighet, som
kan kontinuerligt övervaka detta, och
det behövs nya gallringsinitiativ.

1952 års riksdag ansåg, att riksarkivet
borde få personalförstärkning för att
kunna ta erforderliga initiativ, men
statsrådet avfärdar nu hela saken med
en allmän och till intet förpliktande

Tisdagen den 1 december 1953.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. effektiviseringen av arbetet med gallring av statliga

myndigheters arkiv samt å interpellation ang. åtgärder för förbättring av den

kommunala arkivvården.

fras om att detta är en budgetfråga. Ja,
det blir en budgetfråga, om statsrådet
ser till att frågan kommer med i budgeten.

Vid bedömningen av denna sak bör
man även ta hänsyn till att statsverket
får icke oväsentliga inkomster genom
gallringen, eftersom de utgallrade handlingarna
brukar säljas. Det finns ett
aktuellt anbud från en uppköpsfirma,
som erbjuder sig att betala 140 kronor
per ton för sådant papper. För några
år sedan betalades ännu mera. Statistiska
centralbyrån sålde häromåret
efter en omfattande gallring cirka 40
ton papper, och statsverket fick därigenom
30 800 kronor. Tyvärr fick inte
byrån själv använda pengarna till en
mycket nödvändig upprustning av bibliotek
och arkiv, utan dessa rann direkt
in i statskassan.

Lokalfrågan har jag redan berört i
min interpellation. Jag skulle vilja tilllägga,
att den rådande trängseln medför
ganska många tidsödande och kostsamma
omflyttningar såväl inom lokalerna
som mellan olika lokaler, vilket
också tar en hel del arbetskraft i anspråk.
Alla är överens om att något
måste göras. Statsrådet är tydligen
också av den uppfattningen att detta är
en viktig fråga. Men nu väntar man på
vad ecklesiastikministern närmast kommer
att göra. Vill statsrådet lämna
kammaren ett svar på den saken i dag?

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Jag har tyvärr ingen arkivbyrå, som
den ärade interpellanten sade att jag
skulle ha, där jag skulle kunna disponera
arbetskraften till detta arbete.
Tvärtom är det så, att det är jämte
mycket annat löpande arbete som vi
måste söka få fram de författningar
som det åligger oss i ecklesiastikdepartementet
att utfärda. Jag har under
den tid jag varit chef för departemen -

tet mycket klart kommit underfund
med vilket utomordentligt och tidsödande
och noggrant arbete — krav
därpå finns ju absolut — det är att få
fram kungörelser av någon vidare omfattning.
Därför är det kanske inte så
märkvärdigt att vissa dylika tagit litet
lång tid.

Sedan föreföll det den ärade interpellanten
som om det bara vore fråga
om ett beslut i ecklesiastikdepartementet,
om de ärenden, som hon hade pekat
på och som varit vilande under
lång tid, snart skulle komma fram. Nu
har det emellertid, som jag sade, berott
på hård arbetsbelastning inom vederbörande
departement och verk. Det
har nämligen varit andra än fröken
Vinge kanske tror som haft med detta
att göra. Det har varit finans- och inrikesdepartementen,
riksarkivet, kammarrätten
och kanske några andra
verk, som jag inte direkt har angivit
här. Efter vad jag har hört är emellertid
beslut snart förestående även i
fråga om dessa angelägenheter, som interpellanten
har pekat på.

Sedan vill jag säga att dessa 30 800
kronor i alla fall inte är någon så förskräckligt
stor summa i dagens penningvärde
och med de kostnader vi har
för anställande av kvalificerad personal,
som det här skulle vara fråga om.
Jag vidhåller fortfarande att vi måste
väga de tjänster, som riksarkivet här
har begärt, emot andra tjänster och
att det sålunda måste vara en budgetfråga.

Fröken VINGE (fp): Herr talman!
När jag talade om arkivbyrån syftade
jag givetvis på den byrå inom departementet,
som bl. a. har hand om arkiven.
Har man arbetsbalans där, är det givetvis
där man behöver få en personalförstärkning,
och det måste ju vara departementschefens
sak att se till att man
får den, om departementschefen verk -

Nr 31.

Tisdagen den 1 december 1953.

Svar på interpellation ang. effektiviseringen av arbetet med gallring av statliga

myndigheters arkiv samt å interpellation ang. åtgärder för förbättring av den

kommunala arkivvården.

ligen delar min uppfattning att detta är
en fråga av stor räckvidd.

Riksdagens revisorer har gjort det
bestämda uttalandet, att vad man lägger
ner här för att verkställa gallring har
man många gånger igen, inte bara på
grund av dessa pengar som man får in
genom försäljning av papper — det var
ju för övrigt flera än statistiska centralbyrån
som sålde; det framgår av revisorernas
berättelse — utan givetvis
framför allt på grund av dessa väldiga
lokalutrymmen, som måste tas i anspråk
på grund av de alltmer växande arkivalierna.

Det var mycket glädjande att statsrådet
nu i sitt andra anförande antydde
att det snart kommer beslut också i
fråga om de andra stora gallringsärendena.
Jag vill understryka, herr talman,
att det är alldeles nödvändigt att så
sker.

Herr STÅHL (fp): Herr talman! Eftersom
riksarkivet har figurerat i denna
debatt, vill jag passa tillfället att rikta
en hemställan till ecklesiastikministern.

Här har för det första sagts att det
behövs personalförstärkning, och jag
vill inte bestrida det, jag har inte sakkunskap
att bedöma det. Men jag tror
det skulle vara viktigt att se till att den
personal man har i första hand används
för de för denna lämpade uppgifterna.
Man blir litet fundersam — jag vill bara
nämna att exempel — när man hör att
som registrator i riksarkivet används
en person som är filosofie doktor, medan
man i många andra verk har kanslibiträden
till motsvarande befattningar.
Man undrar då om det inte även på
den punkten skulle behövas en översyn.

Att jag begärt ordet beror på att jag
i tidningarna har sett, att en tjänst som
extra ordinarie förste arkivarie i Ce 31
i riksarkivet utannonserats ledig. Denna
befattning skall förenas med den be -

fattning som statsheraldiker, om vilken
herr ecklesiastikministern och jag diskuterade
i våras. Jag skall inte fördjupa
mig i den frågan nu. Därtill blir nog
tillfälle att återkomma senare. Såsom
herrarnas nya institution nu är på väg
att utveckla sig tror jag det så småningom
blir ett så nöjsamt kapitel, att
det vore synd att nu föregripa det nöjet.

Jag ifrågasätter, om det inte vore
klokt att tills vidare vakanssätta denna
tjänst i väntan på den andra lösning
som nog ändå måste komma. Vi har
ju läst i pressen om det rätt fatala misstag
som den nya institutionen har begått
beträffande vapen efter vapen. Herr
Svensson i Alingsås kan nog berätta
vad som hänt i hans stad, och landskronaborna
vet hur det är med deras
vapen. Häromdagen omtalades det i
tidningarna, att man fastställt felaktiga
emblem för både televerket och stockholmspolisen.

Man kan naturligtvis säga att allt
detta är bagateller, men när man nu
ändå skall bestämma emblem för, som
jag antar, hundratusentals kronor, vore
det bra att ha en institution som såg
till att lag och förordning iakttogs även
på denna punkt och att vi fick riktiga
emblem. När verket fungerar på detta
sätt, kan det vara klokt att ta sig en
funderare på huruvida det inte är riktigare
att skynda långsamt och låta tillsättandet
av denna befattning anstå i
varje fall något år, tills man får se om
den nya institutionen fortsätter såsom
den har börjat eller om det finns utsikt
att den rättar till sig.

Jag skall inte alls locka ecklesiastikministern
till någon polemik. Jag vill
bara rikta en hemställan till ecklesiastikministern
och till hans statssekreterare,
som jag ser här i kammaren, att
ta sig ytterligare en funderare innan
man skrider till verket. Jag tror att
betänksamhet är i hög grad påkallad.

Överläggningen var härmed slutad.

Tisdagen den 1 december 1953.

Nr 31.

§ 7.

Svar på interpellation ang. studiebidrag
till elever vid folkhögskolorna.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Med andra kammarens tillstånd har
herr Hammar till mig riktat följande
fråga: »Vill herr statsrådet under hänvisning
till riksdagens beslut meddela
kungl. skolöverstyrelsen, att stipendiesystemet
kan anpassas till folkhögskolorna
på ett sådant sätt, att de kurser,
som förut erhållit stipendium med ett
maximalt belopp av 105 kr. per månad,
även i fortsättningen kan erhålla en
studiehjälp med samma belopp, d. v. s.
studiebidrag och behovsprövat stipendium?» Det

av 1952 års riksdag antagna systemet
för studiehjälpen vid de allmänna
läroverken m. fl. läroanstalter utgick
i vad beträffar studiebidrag och stipendier
från den grundläggande principen,
att elever, som ger sig in på de längre
utbildningslinjerna, skall erhålla ett
förhållandevis bättre ekonomiskt stöd
än de elever, som räknar med enbart
en kortare utbildningstid. I enlighet
med denna princip bestämdes, att för
elever i kurser kortare än fyra månader
studiebidrag icke skulle utgå utan
studiehjälpen begränsas till behovsprövade
stipendier på högst 75 kronor i
månaden. Kungörelsen angående statlig
studiehjälp åt elever vid folkhögskolor
utgår härifrån och stadgar följaktligen,
att studiebidrag må tilldelas elev för
genomgång endast av kurs, som omfattar
minst fyra månader. Samma begränsning
av studiehjälpens omfattning
gäller för elever vid statsunderstödda
kommunala och enskilda anstalter
för yrkesundervisning samt för
elever vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.
Av vad som nu anförts
framgår klart, att elever i folkhögskolans
sommarkurser av mindre längd än
fyra månader icke i regel är berättigade

till studiebidrag. Skolöverstyrelsen har
emellertid i samråd med studiehjälpsnämnden
bestämt, att elev, som genomgått
folkhögskolans vinterkurs och samma
år i så gott som omedelbar anslutning
till vinterkurs genomgår sommarkurs,
skall anses genomgå en sammanhängande
utbildning — till exempel för
att erhålla den av interpellanten omnämnda
kompetensen för inträde vid
sjuksköterskeskola — och därmed bli
berättigad att även under sommarkursen
erhålla studiebidrag för inackordering.
Stöd för sådan tillämpning av
studiehjälpsförfattningen har myndigheterna
funnit i statsutskottets uttalande
om folkhögskolekursernas inbördes
sammanhang. Myndigheterna har dock
icke funnit sig kunna mot riksdagens
beslut och författningens klara bestämmelse
medgiva studiebidrag för elever,
som utan att först genomgå vinterkurs
intages på folkhögskolas sommarkurs.
Åtskilliga elever nöjer sig med en sommarkurs,
och för dem ingår sålunda
icke den kortare kursen som ett led i
en sammanhängande folkhögskoleutbildning.
Det finns beträffande dessa
icke de ekonomiska och andra skäl, som
motiverat medgivandet att bevilja studiebidrag
åt elever, som efter en längre
vinterkurs fortsätter på sommarkursen.
Men även beträffande de elever, som
vid sommarkursens början måhända
har för avsikt fortsätta sin folkhögskoleutbildning
i vinterkursen, är det ovisst,
huruvida de verkligen fullföljer sin
föresats. Ett medgivande, att alla elever
vid sommarkurser skulle erhålla studiebidrag,
skulle därför på en viktig
punkt för en viss elevkategori upphäva
den differentiering av studiehjälpen,
som var en grundläggande princip vid
statsmakternas utformning av studiehjälpen.
Ett sådant medgivande för
folkhögskolans del skulle också utan
tvivel medföra ett införande av studiebidrag
även vid andra läro- och utbildningsanstalters
kortare kurser.

Härefter yttrade

Nr 31.

Tisdagen den 1 december 1953.

Svar på interpellation ang. studiebidrag till elever vid folkhögskolorna.

Herr HAMMAR (fp): Herr talman!
Först vill jag framföra mitt tack till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet.
Det svar han har
lämnat har bidragit till att skingra en
del ovisshet som rått på folkhögskolehåll
i fråga om stipendiesystemet, framför
allt studiehjälpen åt eleverna vid
folkhögskolornas sommarkurser.

Själva systemet för studiehjälpen,
d. v. s. studiebidrag och behovsprövade
stipendier, antogs vid 1952 års riksdag.
Redan då framhöll statsutskottet i sitt
yttrande, vari riksdagen instämde, »att
det bör ankomma på den stipendieutdelande
myndigheten att ta hänsyn till
de olika folkhögskolekursernas inbördes
sammanhang och anpassa stipendiesystemet
med beaktande härav».

Detta uttalande har myndigheterna
uppmärksammat, som också herr statsrådet
poängterar. Skolöverstyrelsen har
i samråd med studiehjälpsnämnden bestämt,
att elev som genomgått vinterkursen
och i anslutning till denna fortsätter
med sommarkursen även för sommaren
skall erhålla studiebidrag för sin
inackordering. Så långt är allt gott och
väl. Förstår jag rätt, har vederbörande
myndigheter handlat helt i linje med
statsutskottets och riksdagens intentioner.
Felet är blott som jag ser saken,
att man inte tagit steget fullt ut och
medgivit samma förmån åt elever, som
först bevistar sommarkursen och därefter
fortsätter med vinterkursen. Elev,
som genomgått en folkhögskolas kurser
i ordningsföljden vinterkursen först,
sommarkursen därefter, erhåller både
studiebidrag och stipendium, d. v. s.
maximalt 105 kronor per månad. Svänger
eleven emellertid om ordningsföljden
och tar sommarkursen först och
vinterkursen sedan, kan han inte påräkna
något studiebidrag för sommaren,
utan studiehjälpen begränsas till
högst 75 kronor per månad. I båda fallen
har jag räknat med en sommarkurs
på mindre än fyra månader. Motsättningen
står i öppen dag. Det måste

framstå som en obegriplighet och en
orättvisa, att folkhögskoleeleven kan
räkna på 105 kronor i månaden under
hela tiden, om han tar vinterkursen
först och sommarkursen sedan, men
maximalt blott 75 kronor för sommaren,
om han börjar sina studier med
sommarkursen och sedan fortsätter under
vintern.

Med stort eftertryck har det hävdats
från de folkhögskolor i vårt land, som
har sommarkurser — således omkring
två tredjedelar av Sveriges folkhögskolor
— att resonemanget om kursernas
inbördes sammanhang äger sin tillämpning
icke bara i fråga om ordningsföljden
vinter—sommar utan också när
följden blir sommar-vinter. I själva verket
torde såväl statsutskottet som riksdagen
i sin helhet med sitt uttalande
om inbördes sammanhang ha åsyftat
alla kurserna vid en folkhögskola. Mer
eller mindre står nämligen både sommar-,
vinter- och fortsättningskurser i
ett visst organisatoriskt sammanhang
med varandra. Den tolkning, som har
givits åt riksdagens beslut, måste därför
betraktas som både olycklig och i
hög grad för skolornas och elevernas
del otillfredsställande.

Litet annorlunda ligger stipendiefrågan
till för de elever, som bevistar
enbart en sommarkurs på mindre än
fyra månader. Här tvekar statsrådet inför
konsekvenserna. Som det heter i
svaret: »Ett medgivande att alla elever
vid sommarkurser skulle erhålla studiebidrag
skulle på en viktig punkt för
en viss elevkategori upphäva den differentiering
av studiehjälpen, som var en
grundläggande princip vid statsmakternas
utformning av studiehjälpen.»
Vidare pekar statsrådet på faran för att
man skulle kräva »studiebidrag även
vid andra läro- och utbildningsanstalters
kortare kurser».

Gentemot detta vill jag erinra om
att eleverna vid våra folkhögskolor hittills
alltid rönt samma behandling i
fråga om stipendier vare sig det gällt

Tisdagen den 1 december 1953.

Nr 31.

Svar på fråga ang. förslag till 1954 års riksdag med anledning av en av särskilt tillkallade
sakkunniga verkställd utredning beträffande vatten- och avloppsfrågan.

sommar- eller vinterkurser, oberoende
av kursernas längd. Yågar man tala om
tradition, så är det faktiskt fråga om en
stipendietradition vid våra folkhögskolor!
Det som är nytt är myndigheternas
anpassning på folkhögskolorna av det
nya stipendiesystemet. Därigenom ställs
eleverna vid sommarkurserna — fortfarande
gäller det kurser på mindre än
fyra månader — i en mindre gynnad
ställning än vinterkursernas elever. Och
det betyder i själva verket brytande av
en gammal hävd.

Ett femtiotal folkhögskolor har inrättat
sommarkurser. Deras längd är i
regel sedan gammalt bestämd lika väl
som deras struktur. En förändring och
försämring av stipendiemöjligheterna
för deras elever kan lätt inverka på
kursernas hela struktur. Med rätta har
man varnat för att låta ekonomiska ting
inverka strukturförändrande på folkhögskolorna.
Den faran är emellertid
icke helt utesluten med den nu utfärdade
förordningen angående stipendiegivningen
åt sommarkursernas elever.

Vad jag framför allt vill understryka
är just detta, att jag med min interpellation
inte på något sätt velat inaugurera
en ny princip för stipendieutdelningen
till våra folkhögskolor. Tvärtom
är det detta vi eftersträvar, att det blir
likställighet mellan de olika folkhögskolekursernas
elever, d. v. s. det gamla
beräkningssättet. Som det nu är har
sommarkursernas elever kommit i en
relativt sämre ställning än tidigare, och
detta har med säkerhet aldrig varit
riksdagsbeslutets mening. Statsutskottets
talesman sade också vid stipendiefrågornas
behandling i riksdagen rent ut,
att det fanns goda skäl för att behandla
dem, som går på folkhögskolor, gynnsammare
än vad utskottet föreslagit.
Att han ändå stannat vid utskottets hemställan
berodde på den förhoppningen,
som också delades av övriga talare i
debatten, att en omprövning av nu föreslagna
grunder för studiehjälpen skul -

le ske, sedan erfarenhet vunnits om
deras verkningar.

Herr talman! Under uttryckande av
samma förhoppning, den om en snar
omprövning av folkhögskolans stipendier
i här berörda avseenden, vill jag
än en gång till herr statsrådet framföra
mitt tack för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

i 8.

Svar på fråga ang. förslag till 1954 års
riksdag med anledning av en av särskilt
tillkallade sakkunniga verkställd utredning
beträffande vatten- och avloppsfrågan.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som anförde: Herr talman! Herr Birke
har frågat mig, om jag har för avsikt
att med anledning av 1946 års vattenoch
avloppssakkunnigas år 1951 avgivna
betänkande framlägga något förslag
till 1954 års riksdag.

I anledning av denna fråga vill jag
anföra följande.

De sakkunniga har i sitt betänkande
satt som mål för förbättring av vatten-
och avloppsförhållandena, att all
varaktig bebyggelse inom landets kommuner
inom en tidrymd av 20 år anslutes
till gemensamma eller förses med
separata vatten- och avloppsanläggningar.
Detta program kräver väsentligt
ökade investeringar. I anslutning
härtill föreslår de sakkunniga ändrade
rättsliga och administrativa regler med
bl. a. en helt ny lagstiftning på detta
område samt ett reviderat statsbidragssystem.
Utredningens förslag berör i
dessa delar ett tiotal lagar och författningar
samt griper in även på centrala
rättsområden. Slutligen föreslår man
ändring och förstärkning av både den
centrala och den regionala statliga vatten-
och avloppsorganisationen.

Nr 31.

Tisdagen den 1 december 1953.

Svar på fråga ang. förslag till 1954 års riksdag med anledning av en av särskilt tillkallade
sakkunniga verkställd utredning beträffande vatten- och avloppsfrågan.

Det är med andra ord ett ekonomiskt,
legislativt och administrativt problemkomplex
av synnerligen komplicerad
och omfattande art, som här föreligger
för behandling.

Vid genomgången av det vidlyftiga
remissmaterialet — yttranden har nämligen
avgivits av ett 80-tal myndigheter
och organisationer —- har det därtill
visat sig, att remissinstanserna intagit
tämligen delade meningar i flera viktiga
punkter.

Inte minst de under remissbehandlingen
framkomna nya synpunkterna
har nödvändiggjort ytterligare överväganden
beträffande även centrala frågeställningar,
och såvitt i dag kan bedömas
torde väsentliga jämkningar bli
erforderliga, innan utredningsförslaget
kan föreläggas riksdagen. Arbetet härmed
pågår för närvarande inom kommunikationsdepartementet.
Med hänsyn
till utredningsmaterialets omfattning
och vidlyftiga natur torde detta arbete
ej kunna avslutas, så att några på utredningen
grundade förslag kan framläggas
till nästa års riksdag.

Härefter yttrade

Herr BIRKE (h): Herr talman! Jag
ber först att få tacka herr statsrådet
Nilson för svaret på min fråga.

Numera är de kommunala myndigheterna
i flertalet fall medvetna om
nödvändigheten av att de har att handlägga
dessa avloppsfrågor, men tyvärr
möter kommunerna ganska många och
stora besvärligheter när det gäller detta
frågekomplex. Väntetiden för statsbidrag
är ganska lång. Den har tidigare
varit två år, men den tenderar alltjämt
att bli längre och längre. Några enhetliga
bestämmelser för kommunernas uttagande
av anslutningsavgifter finns
inte. En kommun kan anlägga vatten
och avlopp i en tätort inom kommunen,
men om tätorten händelsevis är
ett municipalsamhälle kan kommunen
inte verkställa någon sådan anläggning.

I årets statsverksproposition anförde
föredragande statsrådet, att frågan om
förbättringar i detta avseende skulle tas
upp till omprövning samtidigt med behandlingen
av 1946 års vatten- och avloppssakkunnigas
betänkande. Statsutskottet
framhöll i sitt yttrande, att det
var angeläget att man snarast vidtog åtgärder
för att få denna fråga löst. Det
är därför, herr talman, som jag anser
det vara ytterst beklagligt att det förslag
man väntat sig med anledning av
detta betänkande, som avgavs år 1951,
inte kan komma upp till behandling
vid 1954 års riksdag utan av allt att
döma kommer först år 1955. Det dröjer
alltså fyra år efter det betänkandet är
avlämnat. Kommunerna kommer därför,
såvitt jag förstår, att under ännu
en lång tidrymd få arbeta under besvärliga
former när det gäller att lösa
vatten- och avloppsfrågorna.

överläggningen var härmed slutad.

§ 9.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 8 och 9,
konstitutionsutskottets utlåtande och
memorial nr 22 och 23, statsutskottets
utlåtanden nr 182—194, bevillningsutskottets
betänkanden nr 61 och 62,
bankoutskottets utlåtande nr 31, första
lagutskottets utlåtande nr 45 samt andra
lagutskottets utlåtande nr 40.

§ 10.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 400, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av en
fastighet i Västerbottens län;

nr 401, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan; nr

402, i anledning av Kungl. Maj ds

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. företagsbeskattningskommitténs förslag beträffande investeringsfonder
för fartyg.

proposition angående flyttning av
Stockholms örlogsbas;

nr 403, i anledning av väckt motion
om inläggande av vatten- och avloppsledningar
i vissa fastigheter i gamla
Djurgårdsstaden;

nr 404, i anledning av väckta motioner
angående tryckning och utdelning i
folkskolorna av Förenta Nationernas
förklaring om de mänskliga rättigheterna;
och

nr 405, i anledning av väckta motioner
om förbättring av pensionerna åt
vissa f. d. arbetare vid vägväsendet.

Vidare anmäldes och godkändes andra
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 399, till Konungen i anledning
av väckta motioner angående utredning
om införande av högertrafik i
Sverige.

§ 11.

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en motion,
nr 625, av herrar Hjcilmarson och

Kyling i anledning av Kungl. Maj ds
proposition, nr 239, med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 6
juni 1952 (nr 375) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning.

Denna motion hänvisades omedelbart
till bankoutskottet.

§ 12.

Herr talmannen meddelade, att herr
Hseggblom, som vid kammarens sammanträde
den 25 nästlidna november
med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin
plats i kammaren.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.15 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 2 december.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Svar på interpellation ang. företagsbeskattningskommitténs
förslag beträffande
investeringsfonder för fartyg.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som yttrade: Herr
talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Schmidt till mig framställt följande
fråga:

Är herr statsrådet villig att, så snart
överväganden kunnat ske inom departementet
med anledning av företagsbeskattningskommitténs
förslag beträffande
investeringsfonder för fartyg, då
meddela, huruvida statsrådet anser det
troligt att förslag skall kunna föreläggas
1954 års riksdag i så god tid och med
sådan innebörd, att lagstiftningen kan
avse även de försäljningar som göres
under innevarande beskattningsår?

I anledning härav får jag anföra följande.

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Svar på interpellation ang. vissa missförhållanden för markägare m. fl. inom om

rådena för större sjöregleringar m. m.

Företagsbeskattningskommitténs förslag
innebär, att om vinst uppkommit
vid fartygsförsäljning, ett motsvarande
belopp skall få skattefritt avsättas till
en särskild investeringsfond. Denna
skulle därefter användas för ersättningsanskaffning
av fartyg inom en tid av
sex år. Som förutsättning för avdragsrätt
skulle gälla att bankgaranti ställs
för den skatt, som påföres om återanskaffning
ej sker.

Med förslaget åsyftas att undanröja
de hinder, som skattelagstiftningen anses
innebära för ersättningsanskaffningar.
Förslaget är så konstruerat att det
skulle gälla även vid försäljningar under
1953.

Förslaget har varit föremål för sedvanlig
remissbehandling och därvid genomgående
tillstyrkts. Jag har för avsikt
att i statsrådet förorda att lagförslag
underställes 1954 års riksdag med
tillämplighet jämväl på 1953 års försäljningar.
Huruvida några ändringar
i detaljhänseende kan finnas erforderliga
att göra i kommitténs förslag, är
jag icke nu beredd att yttra mig om.

Härefter yttrade

Herr SCHMIDT (fp): Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framföra
mitt tack för det tillfredsställande
svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Svar på interpellation ang. vissa missförhållanden
för markägare m. fl. inom
områdena för större sjöregleringar m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Agerberg frågat mig om jag
har min uppmärksamhet riktad på de
missförhållanden, som framför allt ur

markägarnas synpunkt råder inom de
områden, där de stora sjöregleringarna
genomförs, samt om jag i så fall har
för avsikt att vidtaga åtgärder, som
medför en snabbare handläggning av
mål angående sjöregleringar vid vattendomstolarna.

Till svar härpå får jag anföra följande: Redan

under åren närmast före det
senaste världskriget började en forcering
av utbyggnaden av våra vattenkrafttillgångar.
Läget skärptes ytterligare
efter krigsutbrottet, då möjligheterna
till import av fossilt bränsle blev
starkt beskurna med därav följande
ökad efterfrågan på elektrisk kraft. Även
efter kriget har kraftbehovet företett
en stark ökning, och utbyggnaderna
fortgår alltjämt i hastig takt.

Vattenkraftutbyggnaderna och de därtill
anslutande sjöregleringarna skall
enligt vattenlagen föregås av ett prövningsförfarande
inför vattendomstol,
varvid ersättningsfrågor och andra
rättsliga spörsmål i samband med företagen
skall regleras. Det är givet att den
nyss antydda utvecklingen medfört
kännbara påfrestningar för vattendomstolarna.
Till en början — innan det
stöd klart att det här ej var fråga om
en rent tillfällig krissituation utan om
en utveckling på längre sikt — sökte
man bemästra dessa svårigheter med
tillfälliga förstärkningar av vattendomstolarna.
Sedermera har det emellertid
befunnits erforderligt att mera stadigvarande
förstärka organisationen. År
1949 vidtogs den radikala åtgärden att
en helt ny vattendomstol inrättades,
Mellanbygdens vattendomstol med kansliort
i Östersund. Man hade hoppats att
denna åtgärd skulle medföra en avgörande
förbättring av läget. Då emellertid
arbetsbalansen alltjämt visade tendenser
till ökning, tillkallade jag i september
1951 en särskild sakkunnig för
att inom justitiedepartementet biträda
med utredning bl. a. rörande vatten -

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. vissa missförhållanden för markägare m. fl. inom om

rådena för större sjöregleringar m. m.

domstolarnas behov av juridiskt och
tekniskt utbildade befattningshavare.
Utredningens resultat framlades i en
promemoria, som efter remiss till olika
myndigheter och sammanslutningar lädes
till grund för anslagsäskandena till
1952 års riksdag. Enligt beslut vid nämnda
riksdag inrättades ett flertal nya befattningar
vid vattendomstolarna. Inalles
har antalet jurister och ingenjörer
vid dessa domstolar fördubblats under
det senaste årtiondet. Ökningen faller
huvudsakligen på de båda norrländska
vattendomstolarna. I jämförelse med
personaluppsättningen för tio år sedan
har antalet där tredubblats.

Sålunda har omfattande åtgärder successivt
vidtagits för att sätta vattendomstolarna
i stånd att bemästra den
ökade arbetsbördan. Emellertid är nu
ett flertal stora anläggningar förberedda
för domstolsbehandling samtidigt
som vattendomstolarna är fullt sysselsatta
med äldre mål. Vattenfallsstyrelsen
har i en framställning till Kungl.
Maj:t den 10 oktober i år anmält, att
flera ur kraftförsörjningssynpunkt angelägna
byggnadsföretag i Norrland
kommer att avsevärt fördröjas på grund
av att vattendomstolarna ej hinner avarbeta
målen i tid. Den onormalt stora
arbetsbördan vid de nordliga vattendomstolarna
har uppmärksammats även
av riksdagens revisorer i ett i dagarna
offentliggjort uttalande. Interpellanten
uppehåller sig huvudsakligast vid det
dröjsmål som i många fall har uppkommit
i fråga om regleringen av ersättningar
till skadelidande. Det är fullt
förståeligt att detta väckt irritation i
de berörda bygderna. Jag vill påpeka
att vi här har att göra med en eftersläpning,
sammanhängande med en särskild
krislagstiftning, som ansågs nödvändig
att genomföra på detta område
under kriget. Genom en lag angående
tillfällig vattenreglering, som utfärdades
strax efter krigsutbrottet år 1939,
skapades möjlighet att igångsätta regle3
— Andra kammarens protokoll 1953.

ringsföretag efter en summarisk prövning,
varvid ersättningsfrågorna fick
komma i efterhand. Under trycket av
den allvarliga bränslebristen under kriget
utnyttjades denna lagstiftning i mycket
stor omfattning, och det var ej möjligt
att avveckla den omedelbart efter
krigets slut. Kraftförsörjningsläget har
varit sådant, att vi behövt en dylik undantagslagstiftning
även under flera år
därefter. Sedan den 1 januari 1953 är
emellertid lagen försatt ur tillämpning,
och några nya företag får ej genomföras
enligt detta summariska prövningsförfarande.
Under förutsättning att icke läget
blir sådant, att en krislagstiftning
ånyo måste tillgripas, kommer alltså
i framtiden alla nya utbyggnads- och
regleringsmål att behandlas enligt den
i vattenlagen fastslagna grundsatsen,
att ersättningsfrågorna i regel skall vara
avklarade, innan företaget får igångsättas;
och i de fall, då undantag nu kan
medgivas från denna princip, skall den
skadelidande provisoriskt hållas skadeslös
i avbidan på den slutliga prövningen.
Men den nämnda krislagstiftningen
har som sagt medfört, att ett mycket
stort antal frågor beträffande redan
genomförda företag nu måste behandlas
i efterhand.

Det är uppenbarligen i hög grad angeläget,
att vattendomstolarna kan klara
sin dubbla uppgift att avarbeta denna
tyngande eftersläpning och behandla
de många nya vidlyftiga ansökningsmål
som inkommer. Man måste emellertid ha
klart för sig, att frågan om hur en snabbare
handläggning av målen skall komma
till stånd icke enkelt löses genom
att anslag beviljas till ytterligare ett antal
nya befattningar inom vattendomstolsorganisationen.
Det gäller även att
få tjänsterna besatta med kvalificerat
folk, och denna rekryteringsfråga är
ett svårlöst problem. Det har visat sig
att de jurister, som ägnar sig åt domarbanan,
i allmänhet icke är särskilt intresserade
av att tjänstgöra inom den

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Svar på interpellation ang. vissa missförhållanden för markägare m. fl. inom om rådena

för större sjöregleringar m. m.

na speciella gren av rättsskipningen
Trots den förhållandevis höga lönesättningen
har vissa befattningar, som inrättats
vid de norrländska vattendomstolarna,
haft svårt att locka kompetenta
sökande. Under budgetarbetet inom
justitiedepartementet nu i höst har
vi ägnat stor uppmärksamhet åt denna
fråga. För att få ett säkert underlag
för bedömandet har jag funnit erforderligt,
att en undersökning verkställes, och
jag har för detta ändamål tillkallat en
särskild utredningsman. Det är avsett
att denna utredning skall verkställas
så snabbt, att den kan läggas till grund
för förslag till 1954 års riksdag.

Jag vill slutligen nämna, att utvecklingen
på området även har lett till en
anhopning av mål i vattenöverdomstolen.
Frågan om vilka åtgärder som bör
vidtagas för att ernå en tillfredsställande
överräitsprövning i vattenmål, ingår
i den år 1951 tillkallade utredningens
uppdrag. Även denna utredning beräknas
bli slutförd under den närmaste
tiden, men jag kan ej nu bedöma, huruvida
den kan ge anledning till något
förslag redan till nästa års riksdag.

Vidare yttrade

Herr AGERBERG (h): Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet för det
svar jag fått på min interpellation. Jag
tycker att jag ur detsamma kan utläsa
att statsrådet delar min uppfattning att
förhållandena på här berörda område
inte är tillfredsställande, trots de åtgärder
som under senaste tiden vidtagits
för att förbättra vattendomstolarnas
arbetskapacitet.

Statsrådet anför att jag i min interpellation
huvudsakligen har uppehållit
mig vid det dröjsmål, som i många fall
har uppkommit beträffande regleringarna
av ersättningarna till de skadelidande,
och statsrådet säger också att
det är fullt förståeligt att detta har
väckt irritation i de berörda bygderna.

Jag har uppehållit mig vid frågan ur
den synpunkten närmast därför att de
skadelidande själva har så små möjligheter
att göra sin rätt gällande. Det är
inte att förvåna sig över att det uppstår
en viss irritation, när man ser hur
handläggningen av vattenskademålen
går till. Jag nämnde i min interpellation
som ett exempel regleringen av
kallsjögruppens sjöar i Jämtland. Där
ansöktes om tillstånd till tillfällig reglering
i början av 1940, och det första
tillståndet till en sådan reglering gavs
i april—maj samma år. Det nuvarande
tillståndet utlöper vid årsskiftet 1954—
1955. Något tillstånd enligt vattenlagen
anser man sig inte kunna förvänta när
detta tillfälliga tillstånd utgår, utan en
dom enligt vattenlagen kan emotses
först i slutet på 1950-talet, alltså efter
närmare 20 år.

Ett annat exempel är Långans sjöar
i Jämtland. Där ansöktes om tillstånd
för tillfällig reglering 1942 och 1943.
Regleringarna genomfördes för resten
utan att man inväntade vattendomstolens
dom. År 1951 anmälde fiskeriintendenten
i distriktet till landsfogden,
att regleringarna genomförts utan vattendomstolens
medgivande. Man pressade
vattendomstolen till att ge tillstånd
till en tillfällig reglering i slutet
av året, och domstolen medgav sådan
reglering i den omfattning vari den
då redan var genomförd. Detta tillstånd
utlöper vid instundande årsskifte. Man
väntar inte dom enligt vattenlagen och
alltså utdömande av ersättningar förrän
någon gång under år 1955.

När de sökande gör framställningar
om sådana här regleringar får markägarna
framlägga vissa ersättningsanspråk,
men det krävs ofta att det skall
ske en utredning och värdering av de
skador som uppstår. Jag känner till
flera fall där man har gjort sådana utredningar
i början av 1940-talet och
även anlitat sakkunniga härför. Det
förekommer också att man fått lov att

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. vissa missförhållanden för markägare m. fl. inom om

rådena för större sjöregleringar in. m.

göra om värderingen när det dragit så
långt ut på tiden som nu sker. I många
fall väntar både de skadelidande och
de sakkunniga fortfarande på att domstolen
skall döma ut ersättningar.

I vissa fall är det ju i förväg klart
hur regleringen skall genomföras och
hur högt det skall dämmas, men det
är inte alltid klart för markägarna. Det
kan inte vara trevligt för sådana markägare
att gå och inte veta hur stor del
av fastigheten som skall överdämmas.
Man kan inte planera för framtiden
och för driften av sina jordbruk, när
man inte vet hur stora arealer som
kommer att dränkas. Det är också förklarligt
om många av dem tröttnar på
att vänta och accepterar en frivillig
uppgörelse. Men del har ofta inträffat
att dessa uppgörelser varit ganska oförmånliga
för markägarna, och det har
blivit irritation efteråt, när vattendomstolen
i liknande fall dömt ut högre
ersättningar.

Denna stora eftersläpning beror kanske
i första hand på tillämpningen av
1939 års krislagstiftning, men från och
med i år skall vattenlagen tillämpas
igen. Då får man inte igångsätta företagen
innan ersättningsfrågorna är
klara. Men jag är rädd för att detta
kan medföra en ytterligare eftersläpning
av de gamla målen, ty nya företag,
där stora ekonomiska värden står
på spel, ligger och pressar på. Man får
ju förstå om vattendomstolarna tvingas
alt i första hand avgöra sådana saker,
och då kan det hända att de gamla
eftersläpande målen får ligga och vänta
ännu längre.

Nu vill jag också göra klart att jag
inte påstår att just denna fråga om
dröjsmålet beträffande reglering av ersättning
till de skadelidande är det
allra viktigaste. Jag tillåter mig att citera
vad vattenfallsstyrelsen anförde i sin
.skrivelse till regeringen i oktober, vilken
ju herr statsrådet omnämnde. Vattenfallsstyrelsen
skriver: »Läget i fråga

om vattenmålens behandling vid domstolarna
i fråga är alltså ägnat att ingiva
allvarliga farhågor för långvariga
förseningar. En anpassning av vattenfallsstyrelsens
byggnadsverksamhet
efter de möjligheter, som med domstolarnas
nuvarande personaltillgång för
dem står till buds, måste nödvändigtvis
medföra en radikal nedskärning i vattenfallsstyrelsens
byggnadsverksamhet
med därav följande omöjlighet för vattenfallsstyrelsen
att tillgodose det alltjämt
snabbt växande kraftbehovet inom
de delar av landet, där vattenfallsstyrelsen
har ansvaret för kraftförsörjningen.
Motsvarande återverkningar
uppträda även beträffande den privata
sektorn inom kraftindustrien. Betydande
svårigheter skulle härjämte uppstå
beträffande den kontinuerliga sysselsättningen
av den i utbyggnadsverksamheten
engagerade arbetskraften.
Den försening av vattenfallsstyrelsens
och övriga kraftföretags utbyggnadsverksamhet,
som blir följden, om utbyggnadstakten
skall anpassas till vattendomstolarnas
nuvarande prestationsförmåga,
kan redan nu förutses
medföra förluster för landet av storleksordningen
ett par hundra miljoner
kronor. I händelse av vattenbrist torde
inskränkningar i elkraftkonsumtionen
icke kunna undvikas.»

Vattenfallsstyrelsen slutar med att
anhålla om snabba åtgärder till förstärkning
av den nuvarande domstolsorganisationen.
Överrevisorerna i vattenfallsstyrelsen
har också varit inne
på samma sak.

AU frågan är av allvarlig art tycker
jag även framgår av en uppgift, som
jag såg i tidningarna i går, enligt vilket
statsrevisorerna på grund av ärendets
brådskande natur ur sin berättelse för
i år bryter ut avsnittet om arbetsbördan
vid Norrbygdens och Mellanbygdens
vattendomstolar. Revisorerna säger,
»att frågan om vattenmålen vid de
norrländska vattendomstolarna nu kom -

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Svar på interpellation ang. vissa missförhållanden för markägare m. fl. inom om

rådena för större sjöregleringar m. m.

mit i ett så kritiskt läge, att snara och
verkningsfulla åtgärder erfordras, om
inte en för kraftproduktionen förlustbringande
stagnation skall inträda. För
närvarande är de båda norrländska
vattendomstolarna starkt överbelastade.
Själva kraftutbyggnaden försenas
härigenom, och sakägare får vänta
oskäligt länge på ersättningar. De förluster,
som skulle uppstå, om utbyggnaden
anpassas efter vattendomstolarnas
nuvarande kapacitet, har uppskattats
till ett par hundra miljoner kronor.
En väsentlig ökning av vattendomstolsorganisationen
är ofrånkomlig, om inte
ett mycket svårbemästrat läge beträffande
nytillkommande vattenmål skall
inträda.»

Nu anför statsrådet att man måste
ha klart för sig att frågan, hur en snabbare
handläggning av mål skall komma
till stånd, inte enbart löses genom att
anslag beviljas till ett antal nya befattningar
inom vattendomstolsorganisationcn.
Det gäller också att få tjänsterna
besatta med kvalificerat folk, och
denna rekrytering är ett svårlöst problem.
Det vilt jag gärna instämma i.
Jag känner till ett fall från Mellanbygdens
vattendomstol, där det har inrättats
en befattning som biträdande vattenrättsdomare.
Denna befattning kom
till år 1949 men har endast varit besatt
med tillfälliga befattningshavare under
korta perioder då och då. Det tar mycket
lång tid innan en domare hinner
sätta sig in i sådana här mål, och om
han tjänstgör bara några månader eller
kanske på sin höjd ett halvår är det
troligt att hela den tiden praktiskt taget
går till spillo. Detta är inte tillfredsställande.
Det måste vara något fel i
fråga om lönesättningen eller befordringsgången
eller beträffande anställningsvillkoren
i övrigt, eftersom man
inte kan besätta dessa befattningar. Jag
noterar att statsrådet tillkallat en utredningsman
och att utredningen skall
verkställas så snabbt att förslag kan

föreläggas 1954 års riksdag. Det är alltså
något positivt som uträttats i saken.

Jag tror emellertid inte att det räcker
med att besätta de redan nu inrättade
tjänsterna. I likhet med både vattenfallsstyrelsen,
dess överrevisorer och
statsrevisorerna tror jag det är ofrånkomligt
att utöka antalet befattningshavare.
För övrigt råder det brist inte
bara på juridisk personal och ingenjörer
vid vattendomstolarna. Vid Mellanbygdens
vattendomstol har man flera
år utan resultat gjort framställning om
att få anställa ytterligare ett skrivbiträde,
som man är i så stort behov av
att det har förekommit att de sökande
måst hjälpa till med utskriften ay domstolsutslag
för att man skulle få utskriften
färdig inom rimlig tid. Domstolen
har sålunda inte själv haft tillräcklig
personal för detta ändamål.

Det är klart att inrättandet av nya
befattningar kostar pengar. Det har
emellertid framhållits av både vattenfallsstyrelsens
överrevisorer och statsrevisorerna
att dessa kostnader skulle
kunna bestridas genom höjda vattendomstolsavgifter,
varför det alltså inte
behöver bli någon ytterligare belastning
på statsverket. För övrigt har även
ett par av de större sjöregleringsföreningarna
förklarat sig villiga att betala
höjda vattendomstolsavgifter, om de
bara kan få en snabbare handläggning
vid domstolarna.

Det framgår inte av interpellationssvaret,
huruvida den nu tillkallade utredningsmannen
eller 1951 års utredning
fått i uppdrag att överväga en
eventuell ytterligare utvidgning av vatiendomstolsorganisationen.
Ett positivt
besked på den punkten hade varit värdefullt.
Det är kanske för mycket begärt
att redan nu få veta om statsrådet
har för avsikt att till 1954 års riksdag
framlägga förslag i detta avseende, men
speciellt mot bakgrunden av vad statsrevisorerna
anfört kanske man ändå
kan hoppas på ett sådant förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

g 3.

Svar på interpellation ang. prövningen
av förslaget om inrättande av ett rättsvetenskapligt
forskningsråd.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
lierr statsrådet PERSSON, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Med andra kammarens tillstånd har
herr Munktell frågat mig, om förslaget
om inrättande av ett rättsvetenskapligt
forskningsråd snarast kan förväntas bli
föremål för slutlig prövning.

Härpå kan jag endast svara, att denna
fråga är föremål för prövning i samband
med nu pågående budgetarbete,
vars resultat kommer att redovisas i
nästa års statsverksproposition.

Härpå yttrade

Herr MUNKTELL (h): Herr talman!
Jag ber att till herr ecklesiastikministern
få framföra mitt tack för svaret på
min interpellation. Jag gläder mig över
att denna viktiga fråga nu efter så
långt dröjsmål blivit upptagen till behandling
och ber att få framföra några
synpunkter på densamma.

Den efter kriget genomförda vetenskapliga
upprustningen kom alla forskningsområden
till godo utom just juridiken,
vilket bland annat visar sig i att
rättsvetenskapen är det enda vetenskapsområde,
som saknar forskningsråd.
Ja, än mera, när det samhällsvetenskapliga
forskningsrådet tillkom
knöts uttryckligen därtill den inskränkningen,
att rättsvetenskapen skulle hållas
utanför rådets kompetens såväl beträffande
anslag som i övriga hänseenden.
Detta beror emellertid uppenbarligen
på att utredningsmän och remissinstanser
förutsatt, att rättsvetenskapen
skulle tillerkännas en självständig ställning
i den allmänna upprustningen. I
själva verket är ju, åtminstone enligt
min uppfattning, rättsvetenskapen
strängt taget helt och hållet en samhällsvetenskap.

Behovet av en utvidgad forskning

inom olika områden av juridiken är erkänt
av alla. För att bara nämna några
exempel så finns det ju egentligen
ingen forskning alls där den senaste
tidens utveckling gått så snabbt som
inom de viktiga områdena strafflagstiftning,
sociallagstiftning och arbetsrätt.
Dessutom vill jag understryka att
praktiskt taget ingen här i Sverige har
ägnat sig åt det vidsträckta forskningsfält,
som rättssociologien utgör, medan
detta i Förenta staterna och England
räknas som ett av de centrala områdena
inom samhälls- och rättsvetenskapen.

Redan år 1949 föreslog den samma
år tillsatta kommittén för den juridiska
och samhällsvetenskapliga utbildningen
inrättandet av ett rättsvetenskapligt
forskningsråd. Då betänkandet
utsändes på remiss fick det
över lag ett utomordentligt gott mottagande.
Jag vet att två av kammarens
ledamöter — de är förhindrade att
vara här i dag — som båda är praktiker,
mycket starkt understryker behovet
av ett forskningsråd, så det är
inte bara från vetenskapsmännens sida
som man kräver ett sådant.

Det är uppenbart att bristen på ekonomiska
resurser måste leda till en
stagnation inom den juridiska forskningen.
Samtidigt som det är svårt för
jurister att bedriva grundforskning i
vanlig mening i brist på medel till och
med för den nödvändigaste tekniska
utrustningen, blir rekryteringen till
den vetenskapliga karriären allt sämre.
Det är ett ytterst begränsat urval som
efter avläggandet av juris kandidatexamen
vill bedriva vetenskapliga studier.
Rekryteringen framstår dessutom som
odemokratisk, eftersom yngre forskare
många gånger måste låna upp pengar
för att kunna fullborda sina arbeten,
i motsats till vad fallet är inom andra
vetenskapsgrenar.

Inte minst vill jag understryka att
fältarbeten inte kan bedrivas. En juridisk
vetenskapsman saknar helt enkelt

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Svar på interpellation ang. prövningen av förslaget om inrättande av ett rättsvetenskapligt
forskningsråd.

möjlighet att fastställa, hur rättsordningen
som social realitet är beskaffad.
Han kan inte undersöka hur lagstiftning
och rättsskipning påverkar
medborgarnas beteenden och i vilken
utsträckning lagarna vinner efterföljd.
Han kan naturligtvis inte heller, såvida
det inte finns klara och publicerade
prejudikat, undersöka hur lagarna
tillämpas av domstolar eller andra
myndigheter. Ty hur går det i allmänhet
till när en rättsvetenskapsman vill
ta reda på hur ett institut praktiskt
fungerar? Jo, han får helt enkelt gå
omkring och fråga några slumpvis utvalda
domare, advokater och ämbetsmän.
Några systematiska fältundersökningar
kan det för närvarande över
huvud taget icke bli fråga om. Och
när man går omkring och frågar på
detta sätt så finner man till exempel,
att den erfarenhet som en stockholmsadvokat
har av ett institut kan vara
helt annorlunda än hans kollegas i
Luleå eller Ystad.

Jag skall, herr talman, bara ta ett
par exempel på områden, där det
verkligen skulle behövas ett forskningsråd
för klarläggande fältundersökningar.
I förarbetena till processreformen
berörs frågan om rättegångskostnadernas
storlek knappast alls. Men sedermera
har det som bekant klagats över
att dessa har blivit för höga. Det finns
emellertid ingen undersökning om hur
det verkligen ligger till. Man vet inte
alls, om och i vilken utsträckning dessa,
som det uppges, höga processkostnader
avhåller folk från att söka rättsskydd
vid domstolarna. Och ännu
mindre är detta fallet med frågan, i
vad mån de nuvarande förhållandena
på delta område eventuellt inverkar på
allmän rättskänsla, på affärsmoral etc.

Ett annat exempel kan tas från exekutionsrätten.
Jag ser just nu att min
vän justitieministern är här, och han
är säkerligen också beredd att instäm -

ma med mig i att utsökningslagen är
hopplöst föråldrad. Sedan lagens tillkomst
har det inte gjorts en enda undersökning
om hur den fungerar. Man
vet inte om egendom slumpas bort
vid exekutiv auktion på lösegendom.
Hur har den begränsade användningen
av införsel påverkat folks villighet att
göra rätt för sig? Exemplen kan mångfaldigas.
Man vet att den nuvarande
skattelagstiftningen i många avseenden
har påverkat medborgarnas beteenden,
men det finns ingen vetenskaplig undersökning
om saken. Hur har reformerna
beträffande straffverkställigheten
och påföljder på brott i övrigt påverkat
den allmänna laglydnaden? Här
behövs det fältundersökningar, och för
sådana fordras bl. a. pengar.

Vare sig den juridiska forskningen
får ett eget forskningsråd eller detta
råd eventuellt blir inordnat i det samhällsvetenskapliga
på ett eller annat
sätt, vilt jag uttrycka den förhoppningen
att det blir ekonomiskt väl tillgodosett.
Det rör sig här om ett kulturanslag,
vars tillkomst endast skulle innebära
fullföljandet av en för alla övriga
vetenskapsgrenar genomförd politik
och som alltså inte kan draga med
sig liknande krav från andra håll. Jag
vill också understryka att hur man än
ordnar det så bör — eller måste —•
det bli praktiker med i rådet.

Till sist, herr talman, vill jag betona
en fråga som intimt sammanhänger
med den behandlade och som är av
den allra största betydelse, så som vi
ser det inom de juridiska fakulteterna.
Det är att det utom av detta forskningsråd
på ett eller annat sätt måste
åstadkommas åtgärder, som mera direkt
tar sikte på att göra juridiska studier
lockande i konkurrens med praktiska
juristbanor. En hel del har gjorts
genom inrättande av juridiska doktorandstipendier.
Men vad som torde
vara minst lika viktigt är att skapa

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

garantier i fråga om det värde, som
utanför de juridiska fakulteterna skall
tillmätas akademiska prestationer. Det
är icke ägnat att förvåna att begåvade
studenter resonerat som så att de praktiska
juristbanorna med deras bättre
utkomstmöjligheter föredragits även av
vetenskapligt intresserade och för högre
juridiska studier lämpade jurister.
En väsentlig anledning härtill, det är
jag alldeles säker på, torde vara de
svårigheter som möter att efter disputationsprov
eller docenttjänstgöring
övergå till praktisk juridisk verksamhet.
Om de juridiska fakulteterna i
längden skall förmå locka till sig några
av de för vetenskaplig forskning mest
begåvade juristerna måste därför anordningar
träffas för att den, som disputerar
för juris doktorsgrad, får tillgodogöra
sig detta som merit. De enda
bestämmelser som nu finns härom är
synnerligen otillfredsställande. Dels
hänför sig bestämmelserna endast till
domarbanan och värdet ur meritsynpunkt
av juris doktorsgrad, dels tillerkännes
meritvärde endast avhandling
i vissa ämnen, och dels kan man
i allra bästa fall endast få tillgodoräkna
sig tre tjänstår. När man vet
att genomsnittstiden för en juridisk
avhandling är omkring fem år eller
mera inser man utan vidare hur otillfredsställande
detta är. Nästan ännu
värre är att några bestämmelser om
merit- och tjänstårsberäkning för docent
vid juridisk fakultet över huvud
taget inte finns.

Juristutbildningssakkunnigas förslag
på detta område är ju för närvarande
ute på remiss, och jag tror att jag uttrycker
en allmän uppfattning bland
vetenskapligt verksamma jurister, då
jag uttalar den förhoppningen, att denna
fråga skall få en mycket positiv
lösning. Det är erforderligt för att vi
skall få en verklig juridisk forskning
i gång här i Sverige. Ovissheten om
de framtida möjligheterna för en licentiand
och för en docent bar säker -

Ang. förslag till kommunallag.

ligen varit av mycket stor betydelse för
det olyckliga förhållandet, att vi här i
landet har en så obetydlig rättvetenskaplig
produktion.

Häruti instämde herr Rylander (fp).

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat utrikesutskottets
utlåtanden:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av tillläggsprotokoll
nr 4 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion;
samt

nr 9, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition om godkännande av Sveriges
anslutning till en överenskommelse
angående Österrikes utländska offentliga
förkrigslån.

Kammaren biföll vad utskottet i
dessa utlåtanden hemställt.

i 5.

Ang. förslag till kommunallag.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till kommunallag
m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner.

Till konstitutionsutskottets handläggning
hade båda kamrarna den 15 april
1953 hänvisat en av Kungl. Majd till
riksdagen avlåten proposition, nr 210,
däri Kungl. Maj d under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 8 april 1953 föreslagit riksdagen att
antaga förslag till

1) kommunallag;

2) lag om införande av kommunallagen; 3)

lag angående ändring i lagen den
13 juni 1919 (nr 293) om ordning och
villkor för ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning;

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. förslag’ till kommunallag.

4) lag angående ändring i kommunala
vallagen den 6 juni 1930 (nr 253);
samt

5) lag angående ändrad lydelse av
33 § lagen den 2G november 1920 (nr
796) om val till riksdagen.

I samband med propositionen, vars
behandling uppskjutits till höstsessionen,
hade utskottet till behandling förehaft
ett flertal i anledning av propositionen
väckta och till utskottet hänvisade
motioner.

I propositionen hade föreslagits, att
de nuvarande särskilda lagarna om
kommunalstyrelse på landet och i stad
skulle ersättas med eu för de borgerliga
primärkommunerna gemensam kommunallag
med i stort sett enhetliga bestämmelser
för den kommunala organisationen
i landskommuner, köpingar
och städer. Beträffande formerna för
den kommunala beslutanderättens utövning
innebar förslaget, att kommunalstämman
och allmänna rådstugan skulle
avskaffas och beslutanderätten i samtliga
kommuner tilläggas fullmäktige.
Ledningen av den kommunala förvaltningen
avsåges skola reformeras genom
att kommunalnämnd på landet och
drätselkammare i stad gåves ställningen
av kommunens styrelse. I samband
härmed föreslogs, att magistratens befattning
med kommunalstyrelsen skulle
upphöra. För de största städerna öppnades
möjlighet att med bibehållande
av drätselkammaren som specialorgan
på det finansiella området inrätta en
styrelse av särskild typ, benämnd stadskollegium.
Mandattiden för kommunens
styrelse skulle enligt förslaget vara
fyra år och sammanfalla med fullmäktiges.
Styrelsen skulle utses i december
det år, fullmäktigval ägt rum, av
de nyvalda fullmäktige. I fråga om de
olika organens verksamhetsformer innefattade
förslaget nyheter i fråga om
bl. a. interpellationsrätten i fullmäktige,
formen för kommunala tillkännagivanden,
en allmän jävsregel för fullmäktige
och ledamöter av nämnder och

styrelser samt nya regler om valbarhet
till kommunala uppdrag och om avsägelserätt.
Bestämmelserna om kommunernas
fondbildning hade inarbetats i
kommunallagen. Rätten att anföra besvär
skulle utsträckas att även avse
beslut av de särskilda nämnderna. Besvärstiden
skulle regleras enhetligt.
Kommunerna föreslogos få rätt att utse
en särskild besvärsnämnd med befogenhet
att på materiella grunder pröva besvär
i tjänstetillsättningsärenden och
vissa andra frågor rörande kommunala
befattningshavare. — Förslaget innebar
vidare jämkningar i reglerna om municipalsamhälle
i syfte att minska användningen
av denna organisationsform.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen, med förklarande att
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
ej kunnat i oförändrat skick bifallas,
i anledning av sagda proposition samt
motionerna I: 501, I: 502, I: 503 och
11:622, 1:507 och 11:624 samt 1:508
och II: 623, ville för sin del antaga av
utskottet framlagda förslag till

1) kommunallag;

2) lag om införande av kommunallagen; 3)

lag angående ändring i lagen den
13 juni 1919 (nr 293) om ordning och
villkor för ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning;

4) lag angående ändring i kommunala
vallagen den 6 juni 1930 (nr 253);
samt

5) lag angående ändrad lydelse av
33 § lagen den 26 november 1920 (nr
796) om val till riksdagen;

B) att motionerna

a) I: 501,

b) I: 504 och II: 620,

c) I: 505 och II: 619,

d) 1:506 och 11:621,

e) 1:507 och 11:624,

f) I: 508 och II: 623 samt

g) 11:618,

i den mån de icke blivit besvarade

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

genom vad utskottet ovan under A)
hemställt, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet hade fogats sju reservationer
och två särskilda yttranden.

I Kungl. Maj:ts förslag var 5 § kommunallagen
så lydande:

5 §.

Fullmäktiges antal bestämmes i förhållande
till folkmängden sålunda, att
kommun med 2 000 invånare eller
därunder utser 15—30,

kommun med över 2 000 till och med
5 000 invånare utser 20—35,

kommun med över 5 000 till och med
20 000 invånare utser 25—40,

kommun med över 20 000 till och med
40 000 invånare utser 35—50, samt
kommun med över 40 000 invånare
utser 45—60.

Fullmäktige besluta, med iakttagande
av vad nu är sagt, huru många fullmäktige
skola utses för kommunen. Om beslutet
skall länsstyrelsen ofördröjligen
underrättas.

Har beslut fattats om ändring av fullmäktiges
antal, skall kommunen ändock
intill utgången av det år, då allmänna
fullmäktigval nästa gång skola
förrättas, företrädas av fullmäktige till
det antal, som tidigare blivit bestämt.

Om bestämmande av fullmäktiges antal,
då beslut därom påkallas av ändring
i kommunal indelning, är särskilt
stadgat.

I de likalydande motionerna I: 505
av herr Weiland m. fl. samt II: 619 av
herrar Hammar och Hagård hade hemställts,
att riksdagen med ändring av
vad Kungl. Maj :t hemställt måtte för sin
del besluta att stadgandet angående antalet
fullmäktige för en kommun måtte
ges sådan lydelse, att kommun med
2 000 invånare eller därunder skulle
utse 25, kommun med 2 001—5 000 invånare
35, kommun med 5 001—15 000
invånare 40, kommun med 15 001—
35 000 invånare 45, kommun med 35 001
—50 000 invånare 50 och kommun med

Ang. förslag till kommunallag.

över 50 000 invånare 60 fullmäktige
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta
erforderlig ändring i lagtexten.

Utskottet hade tillstyrkt Kungl. Maj :ts
förslag till lydelse av 5 §.

I en med 1) betecknad reservation
hade herrar Englund och Hammar förklarat
sig anse, att utskottet bort tillstyrka
det i motionerna I: 505 av herr
Weiland in. fl. och II: 619 av herrar
Hammar och Hagård väckta förslaget
att riksdagen för sin del ville besluta
sådan ändring av 5 § i propositionens
förslag till kommunallag, att kommun
med 2 000 invånare eller därunder
skulle utse 25 fullmäktige, kommun med
2 001—5 000 invånare 35, kommun med
5 001—15 000 invånare 40, kommun med
15 001—35 000 invånare 45, kommun
med 35 001—50 000 invånare 50 och
kommun med över 50 000 invånare 60
fullmäktige.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle 8 §
kommunallagen lyda:

8 §.

Fullmäktige väljas för fyra år, räknade
från och med den 1 januari året
näst efter det, då valet skett; dock skola
fullmäktige redan samma år de utsetts
förrätta val av fullmäktiges ordförande
och vice ordförande samt kommunalnämnd,
drätselkammare och stadskoiiegiurn
på sätt bestämmes nedan i denna
lag.

Om val av fullmäktige i anledning av
ändring i kommunal indelning är särskilt
stadgat.

Enligt utskottets förslag skulle paragrafen
avfattas sålunda:

Fullmäktige väljas för fyra år, räknade
från och med den 1 januari året
näst efter det, då valet skett.

Om val---särskilt stadgat.

I en med 2) betecknad reservation
hade herrar Karl August Johanson,
Englund, Herlitz, Lindén, Hansson,
Thun och Hammar yrkat, att val av
kommunens styrelse och av fullmäkti -

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. förslag till kommunallag.

ges ordförande skulle förrättas i december
månad det år, då fullmäktigval ägt
rum, och för den skull ansett, att utskottet
bort i avsende på 8 § förslaget
till kommunallag och motsvarande lagrum
tillstyrka Kungl. Maj ds förslag
oförändrat.

Beträffande 32 § kommunallagen

hade Kungl. Maj:t föreslagit denna lydelse: I

avseende å valbarhet till ledamot
eller suppleant i kommunens styrelse,
verkan av valbarhetens upphörande och
rätt till avsägelse skall vad i 7 § är
stadgat om fullmäktig äga motsvarande
tillämpning; dock må utom personer,
som avses i andra stycket av nämnda
paragraf, ej heller i kommunens tjänst
anställd befattningshavare, som är chef
för något till styrelsens förvaltningsområde
hörande verk, utses till ledamot
eller suppleant i styrelsen.

I de likalydande motionerna I: 507
av herr Sunne in. fl. och II: 624 av fru
Sjöstrand m. fl. hade hemställts, »att
riksdagen måtte besluta förbud för i
kommunens tjänst anställd befattningshavare,
vilken såsom föredragande hos
kommunens styrelse eller eljest på
grund av sina tjänsteåligganden intar
en ledande ställning i kommunens samfällda
förvaltning, att tillhöra fullmäktige,
kommunens styrelse och kommunala
nämnder för oreglerad förvaltning
samt förbud för anställda i kommunala
verk att vara ledamot eller suppleant i
nämnd, varunder verket ligger».

Utskottet tillstyrkte Kungl. Maj :fs förslag
till lydelse av 32 § kommunallagen.

Herrar Herlitz, Nilsson i Göingegården
och Hammar hade i en med 3) betecknad
reservation ansett, att utskottet bort
hemställa att riksdagen med bifall till
motionerna I: 507 av herr Sunne m. fl.
och II: 624 av fru Sjöstrand m. fl. för
sin del måtte antaga 32 § förslaget till
kommunallag i följande lydelse: »I avseende
å valbarhet till ledamot eller
suppleant i kommunens styrelse, verkan
av valbarhetens upphörande och rätt

till avsägelse skall vad i 7 § är stadgat
om fullmäktig äga motsvarande tillämpning;
dock må utom personer, som avses
i andra stycket av nämnda paragraf,
ej heller den, som tillhör personalen
vid något till styrelsens verksamhetsområde
hörande verk, utses till ledamot
eller suppleant i styrelse.»

I de likalydande motionerna 1:506
av herr Spetz och herr Ohlsson, Ebbe,
samt II: 621 av herr Ekdahl m. fl. hade
yrkats, »att riksdagen måtte för sin del
besluta sådan ändring i föreliggande
förslag till kommunallag samt i följdförfattningar
till densamma, att vid val
av stads-, kommunal- och municipalfullmäktige
även suppleanter måtte utses
att inträda såväl vid ledamots avgång
som vid hinder för honom att bevista
sammanträde, samt att konstitutionsutskottet
måtte utarbeta vederbörlig
lagtext».

Utskottet hade som förut nämnts avstyrkt
ifrågavarande motionsyrkande.

I en med 7) betecknad reservation
hade herrar Spångberg och Hammar
ansett, att utskottet i anledning av motionerna
I: 506 av herrar Spetz och
Ohlsson, Ebbe, samt II: 621 av herr Ekdahl
m. fl. bort föreslå riksdagen att i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning rörande införande i kommunallagen
av sådana bestämmelser, att
vid val av stads-, kommunal- och municipalfullmäktige
även suppleanter
måtte utses för att inträda såväl vid
ledamots avgång som vid hinder för
honom att bevista sammanträde.

Sedan herr talmannen anmält ärendet
till handläggning, lämnades beträffande
föredragningsordningen på begäran
ordet till

Herr PETTERSSON i Norregård (bf),
som yttrade: Herr talman! Med avseende
å föredragningen av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 22 får jag hemställa,
att kammaren måtte besluta som
följer:

1) Utlåtandet företages till avgörande

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

punktvis samt punkten A) på det sätt,
att de av utskottet framlagda lagförslagen
föredragas vart för sig, i den mån
så erfordras paragrafvis och momentvis
med promulgationsstadgande, ingress
och rubrik sist, varefter och sedan
alla lagförslagen blivit genomgångna
samt beslut fattats angående eventuellt
förekomna yrkanden med avseende
å utskottets motivering, utskottets
hemställan i punkten A) föredrages.

2) Vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning,
må denna omfatta utlåtandet i
dess helhet.

3) Lagtext må ej behöva uppläsas i
vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

4) Utskottet bemyndigas att i avseende
å nummerbeteckning av paragrafer
och moment samt i formellt hänseende
i övrigt vidtaga sådana ändringar,
som påkallas av kamrarnas beslut.

Denna hemställan bifölls.

I enlighet härmed föredrogs nu punkten
A.

Utskottets förslag till kommunallag.

Efter föredragning av 1 § anförde:

Herr FAST (s): Herr talman! Jag ber
om kammarens välvilliga överseende
för att jag, ehuru icke reservant på
någon punkt i utskottsbetänkande!, ändock
tar först till orda för att i korta
ordalag presentera förslaget till ny kommunallag
för kammarens ledamöter.

Jag ber då först att få uttala kommunallagskommitténs
tack till regeringen
och då främst till statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet för att
detta förslag framlagts för riksdagen
och detta i så pass obeskuret skick som
fallet är. De många remissmyndigheter,
som haft att yttra sig över kommittéförslaget,
har också i största utsträckning
tillstyrkt förslagets huvudlinjer, och
yttrandena har i allmänhet varit mycket
välvilligt hållna. I allt som är mera
väsentligt har också utskottet tillstyrkt
propositionens olika förslag.

Ang. förslag till kommunallag.

Det råder stor enighet om att de nuvarande
kommunallagarna för land och
stad är i behov av en revision, såväl i
formellt hänseende som med hänsyn till
det sakliga innehållet. Den revision,
som företogs år 1930, var till övervägande
del av formell natur. Sedan dess har
den primärkommunala verksamheten
utökats i betydande utsträckning och
är därför också nu i behov av nya, vidgade
och moderniserade arbetsformer.

Särskilt om man tar hänsyn till de
ändringar i kommunallagarna, som de
senaste riksdagarna har beslutat, utgör
den samlade kommunallagsrevisionen ett
förstärkande av den kommunala självstyrelsen.
Värdet av denna självstyrelse
är i vårt demokratiska samhälle så omvittnat
att jag därom icke behöver vidare
orda.

Man tycks i allmänhet vara tillfreds
med att de särskilda lagarna om kommunalstyrelse
på landet och i stad har
sammanföras till en gemensam lag. Värdet
av gemensamma och enhetliga bestämmelser
för alla slags kommuner är
väsentligt större än de eventuella olägenheterna
av att vissa föreskrifter icke
är tillämpliga på samtliga kommuner
eller att vissa regleringsföreskrifter kan
anses onödiga för vissa landskommuner
och kanske också för vissa städer. Någon
svårighet att anpassa sig till de
nya bestämmelserna torde icke föreligga
för vare sig landskommuner eller
städer.

Det tycks också råda mycket stor
enighet om att tiden nu är inne för ett
avskaffande av kommunalstämman och
den allmänna rådstugan och överföra
beslutanderätten till fullmäktigeförsamlingarna,
i den mån det inte är fråga
om innehavare av i mantal satt jord.
För dessa ärenden kvarstår den s. k.
jordbruksstämman intill utgången av
år 1959. Det är av vikt att kvarstående
utredningar på detta område företas
i så god tid att en förlängning av övergångstiden
inte behöver ske. Det gäller
här närmast förvaltningen av vissa jord -

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. förslag till kommunallag.

ägarkassor, t. ex. rotehållarkassor och
magasinskassor. Vården av dessa angelägenheter
bör enligt utskottets och
kommitténs mening regleras i annan
ordning än i kommunallagen.

Den så länge omstridda frågan om
magistratens befattning med kommunala
ärenden har nu fått sin lösning,
och magistraten har skilts ifrån befattningen
med dessa ärenden.

Legalitetskontrollen över den kommunala
verksamheten har överlevt sig
själv. Den har under senare år knappast
varit i tillämpning och kan därför
avskaffas utan att annan statskontroll
sättes i dess ställe. Däremot väntar
frågan om magistratens och rådhusrättens
ställning i övrigt alltjämt på sin
lösning. Departementschefen har inte
ansett sig nu kunna ta ställning till kommunallagskommitténs
principuttalande
för avskaffande av kommunaiborgmästarämbetet.
Departementschefen har
ansett att detta ställningstagande bör
anstå till dess ståndpunkt tages till magistratens
avskaffande och rådhusrättens
förstatligande. Det finns också
onekligen mycket goda skäl för ett sådant
uppskov, och utskottet har anslutit
sig till denna uppfattning.

Kommunallagskommittén har för sin
del varit angelägen om att ge dessa så
länge omdiskuterade frågor en stöt
framåt till en lösning. Utan att framlägga
direkta förslag har kommittén i
en bilaga visat att det är möjligt att på
kommunala och statliga organ överflytta
de statligt administrativa ärenden som
nu handhas av magistrat eller kommunalborgmästare.
Om magistraten avskaffas
är det orimligt att fögderistäder,
som i många fall är större än vissa magistratsstäder,
skall ha sin ledande tjänstemansställning
statsreglerad. Nu har
departementschefen och även utskottet
föreslagit att kommunalborgmästartjänster
som blir lediga skall vakanssättas.
Därmed har man bibehållit en
erforderlig rörelsefrihet för kommande
lagstiftning på detta område. Men allt

detta är ägnat att kräva snar lösning av
dessa mycket invecklade och betydelsefulla
frågor, och det har utskottet för
sin del velat kraftigt understryka. Det
nuvarande provisoriet på området
måste bringas att så fort som möjligt
upphöra. Jag uttalar förhoppningen om
att i dessa frågor, som väl närmast hör
hemma under justitiedepartementet, erforderliga
utredningar snarast skall
igångsättas och att utredningsarbetet
skall bedrivas med all möjlig skyndsamhet.

Man har från några håll ansett att
man i samband med legalitetskontrollens
avskaffande bort i kommunallagen
ge regler av annat slag för en enhetlig
statskontroll över kommunala beslut.
Detta kunde väl knappast ske på annat
sätt än att man i varje kommun skulle
ha en tjänsteman vars ställning vore
garanterad och reglerad av Kungl. Maj :t.
Kommunallagskommittén har för sin del
haft denna fråga till ingående övervägande
men av många olika skäl måst
avstå ifrån sådana förslag.

Om man här skulle göra skillnad mellan
landskommuner och städer, vilket
i många fall icke är sakligt motiverat,
skulle detta spränga sönder den enhetliga
ramen för lagstiftningen. Man har
också kommit till den bestämda uppfattningen,
att någon statlig uppsikt,
framför allt i denna form, över kommunala
beslut icke är påkallad.

Att, såsom i föreliggande motioner
har föreslagits, införa bestämmelser i
lagen att det skall företagas val av suppleanter
för fullmäktigeledamöterna, har
Kungl. Maj:t avvisat. Jag hänvisar i det
sammanhanget till vad utskottet anfört
i sin motivering, men jag vill därutöver
erinra om att ett dylikt suppleantsystem
sannolikt skulle nödvändiggöra en obligatorisk
användning av den spaltade
valsedeln. Detta system med personliga
suppleanter skulle ju innebära att suppleanten
för den sist valde på ett partis
vallista kunde komma att inkallas till
tjänstgöring i samma eller till och med

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

större utsträckning än en suppleant för
en ledamot som står först på partiets
vallista. Man har knappast tillgång till
verkligt dugligt folk i en sådan utsträckning,
att man kan tillåta ett sådant
obligatoriskt system. Man skall
vidare ha i minnet, att endast lagliga
skäl väl skulle få föranleda att en suppleant
inkallades i den frånvarandes
ställe, och att anmälan om förhinder
skulle ske till fullmäktiges ordförande
i så god tid att vederbörande suppleant
kunde skriftligen underrättas av ordföranden.
Om man vill upprätthålla sådana
enligt min mening ofrånkomliga
regler, skulle suppleantsystemet komma
till ganska ringa användning och
inte på något sätt kunna garantera
fulltaliga fullmäktigeförsamlingar. Dei
skulle väl också te sig rätt besynnerligt
om riksdagen skulle påtvinga kommunerna
ett suppleantsystem som flertalet
av dem inte finner erforderligt
och inte vill ha. Att som i reservationen
till utskottets utlåtande föreslagits
företaga en utredning, som i själva verket
redan verkställts av kommunallagskommittén,
skulle väl fe sig rätt orimligt.
Innan utredningsmaterialet fanns
tillgängligt fanns det vissa sympatier
inom kommunallagskommittén för ett
sådant suppleantsystem, men när alla
papperen låg på bordet och man kunde
se, vilka verkningar detta system kunde
komma att få, skedde en klar omkastning
i uppfattningen.

Mot vad som föreslagits i fråga om
delegation av beslutanderätten har
knappast gjorts några invändningar.
Endast i fråga om så kallad extern delegation
har man på några håll ansett
att det behövs en lagreglering. Här är
det ju närmast fråga om centralt överenskomna
löne- och avtalsfrågor, där
förhandlingar förs av kommunförbunden.
Utvecklingen inom landstingens
avtalsväsende vittnar emellertid om att
man kan komma fram till fullt godtagbara
resultat utan i lag reglerad extern
delegationsrätt. Men om en reglering

Ang. förslag till kommunallag.

emellertid skall tas upp till allvarlig
prövning, bör väl detta ske i samband
med behandlingen av 1948 års förhandlingsrättskommittés
förslag. Det är väl
inte alldeles säkert att dylika bestämmelser
hör hemma i kommunallagen.

Stor enighet råder om att tiden nu är
inne för att göra kommunalnämnd på
landet och drätselkammare i staden till
kommunernas verkliga styrelse, det ledande
och överinseende kommunala
organet, som skall bereda alla fullmäktigeärenden
och avge yttranden över
av andra kommunala organ företagna
utredningar. För de allra största städerna
med undantag av Stockholm blir
det stadskollegiet som utgör den kommunala
styrelsen medan drätselkammaren
får omhänderha de s. k. drätseluppgifterna.
Mellan drätselkammaren
och stadskollegiet kan fördelningen av
arbetsuppgifterna vara skiftande, men
den skall regleras i ett reglemente, som
fastställes av Konungen. Detta har ansetts
erforderligt även av det skälet att
man har ansett det vara nödvändigt
med central prövning av frågan huruvida
den ansökande stadens förvaltning
är av sådan storleksordning att inrättandet
av ett stadskollegium kan anses
erforderligt och inte beror på en modenyck.

För städernas del innebär den nya
lagen många förändringar beträffande
det ledande styrelseorganets arbetsformer
och sammansättning. I lagen ges
nu föreskrifter härom som förut återfunnits
i de olika drätselkammarreglementena,
vilkas innehåll varit mycket
skiftande och detta utan att bärande
skäl för dessa olikheter förelegat. Bär
det funnits självständigt beslutande
drätselkammaravdelningar, skall dessa
nu enligt den nya lagen ombildas till
förvaltande nämnder. Mandattiden för
kommunens styrelse har gjorts enhetlig,
och valet gäller nu för fyra år. Det har
rått delade meningar om lämpligheten
av det nuvarande systemet, där styrelsevalet
skett i december månad året

46 Nr 31. Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. förslag till kommunallag.

efter det allmänna fullmäktigevalet ägt
rum. Kommunallagskommitténs majoritet
och departementschefen har ansett
att det är de nyvalda fullmäktige
som skall sammanträda i december månad
året innan deras mandattid börjar
och då förrätta val av presidium och
av kommunens styrelse. Utskottsmajoriteten
har följt reservationen i kommunallagskommittén
och bifallit motionsledes
framlagda förslag om den nuvarande
ordningens bibehållande. Såväl
departementschefen som utskottsmajoriteten
framhåller, att det finns
goda skäl för båda ståndpunkterna,
men utskottet har ansett att skälen för
den nuvarande ordningen väger över.
Utöver de skäl som har anförts i utskottets
motivering för att vidbliva den
nuvarande ordningen vill jag i korthet
anföra följande.

Det verkar irrationellt att i december
månad två fullmäktigeförsamlingar sammanträder
för beslut. Det ter sig vidare
egendomligt att de nyvalda fullmäktige
skall förrätta det viktigaste
kommunala valet innan deras mandattid
har börjat. Det bör vidare erinras
om att länsstyrelsen inte är färdig med
sammanräkningarna från fullmäktigevalen
förrän fram emot årsslutet. Detta
kan leda till betydande komplikationer.
Inkomst- och utgiftsstaten görs vidare
upp i oktober, och därmed är ramen
för den kommunala hushållningen uppgjord.
Det minskar i hög grad möjligheterna
för den nya fullmäktigeuppsättningen
att göra några större avvikelser.
Vidare är de partipolitiska förskjutningarna
i fullmäktigevalen i allmänhet
rätt obetydliga. Det kan väl inte
spela någon avgörande roll om ett parti
under ett år har ett mandat i kommunens
styrelse för mycket eller för litet.

Utskottet anser sålunda i motsats till
reservanterna och i likhet med dem,
som motionerat i detta ärende, att de
praktiska skälen väger tyngre än strävandena
att låta de partipolitiska förskjutningarna
vid fullmäktigevalet ome -

delbart avspegla sig i sammansättningen
av kommunens styrelse.

Genom utskottets förslag vinnes också
den fördelen att man får överensstämmelse
mellan kommunallagen och
landstingslagen, beträffande vilken senare
det ju inte råder några delade meningar
om att det nuvarande systemet
även av lagtekniska skäl måste bibehållas.

Angående valbarhetsreglerna kan det
erinras om att en del av de nuvarande
valbarhetshindren har blivit undanröjda.
Jag tänker därvid bl. a. på valbarhetshindren
för den som omhändertagits
av den allmänna fattigvården och
på redovisningsskyldigheten till kommunen.
Departementschefen och utskottet
är ense om att bland personalen
den ledande chefstjänstemannen inte
skall kunna väljas in i den styrelse varunder
verket lyder. Att gå så långt,
som har påyrkats i ett par motioner,
att man låter valbarhetshindret gälla
samtliga i verket anställda, kan väl
knappast vara lämpligt. Jag vill erinra
om att riksdagen vid två tillfällen under
de senaste åren har haft att taga ställning
till denna fråga, därvid det gällt
både sjukhuspersonalen och polispersonalen.
Vi anser sålunda att förslaget
på denna punkt står i god överensstämmelse
med den uppfattning som
riksdagen under senare år har hyst.

I propositionen har föreslagits att
även den ledande chefstjänstemannen,
som bl. a. skall vara föredragande i
kommunens styrelse, skall vara valbar
till kommunala förtroendeuppdrag. Härvidlag
har emellertid utskottet följt utredningskommittén
och även de motionärer,
som ansett att denne tjänsteman,
som intar den ledande ställningen inom
kommunens samlade förvaltning, icke
bör kunna mottaga kommunala förtroendeuppdrag.
De skäl, som utskottet
har anfört och till vilka jag hänvisar,
synes mig så starka att jag inte tvekar
att här rekommendera kammarledamöterna
att antaga utskottsförslaget. Det

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

måste vara angeläget att denne ledande
tjänsteman helt verkar som sådan och
icke inom de kommunala församlingarna
uppträder som representant för ett
politiskt parti. Jag vill, med anledning
av frågor som i detta sammanhang
framställts, erinra om att när det här
talas om den ledande tjänstemannen, är
det icke fråga om tjänstemän som är
förtroendevalda och utsedda för viss
tid, utan om befattningshavare som är
valda enligt de vanliga reglerna för val
av tjänstemän.

I fråga om arkivvården har utskottet
företagit en del mindre jämkningar i
det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget,
men detta har uteslutande skett i förtydligande
syfte och för att närmare
fastslå ansvarigheten för en kommuns
arkivalier, inte minst i sådana fall när
ett kommunalt organs verksamhet har
upphört. Utskottet har funnit det angeläget
att understryka vikten av att
de kommunala arkivalierna blir väl
tillvaratagna och vårdade. I samband
med kommunsammanslagningen är det
av allra största betydelse att arkivalierna
från de många små kommuner, som
nu uppgår i större enheter, blir väl förvarade
och vårdade. Närmare råd och
anvisningar rörande den kommunala
arkivvården får väl lämnas av vederbörande
uppsiktsmyndigheter. Att i
lagtexten införa, såsom det diskussionsvis
har föreslagits, detaljerade och
tyngande bestämmelser om dessa förhållanden
kan inte vara rimligt, och det
skulle bryta mot hela den uppläggning
som lagstiftningen har fått.

I kommunallagen har nu införts ett
principiellt skydd för den kommunala
förmögenheten. Även om lagstiftningen
härvidlag endast kan ge uttryck för ett
bestämt syftemål, har dessa bestämmelser
både ett praktiskt och ett ideellt värde.
För övrigt kommer både fondreglerna
och lånebestämmelserna att medverka
till att den kommunala förmögenheten
inte får tas i anspråk för driftutgifter.
I detta sammanhang är det för

Ang. förslag till konuminailag.

mig en glädje att konstatera, att de flesta
kommuner har en rätt god ekonomisk
ställning och undan för undan har ökat
sin förmögenhet.

De nuvarande fondreglerna har fått
sin plats i drätselkapitlet i stället för i
en särskild lag, och de har väsentligt
förenklats och blivit mer anpassbara
till kommunernas verkliga behov. De
reglerade fondernas antal har minskat
från nio till fem. Genom investeringsfonderna
kan kommunerna nu avsätta
medel till såväl angivna som icke angivna
investeringar. Rätten att utan
inskränkningar avsätta medel till skatteregleringsfond
har lämnats obeskuren.
Om kommun skulle ha behov av ytterligare
.fondtyper, får framställning härom
göras till Kungl. Maj :t.

I fråga om medelsförvaltningen och
revisionen har samordnade regler givits
rörande nämndernas räkenskapsföring
och tiderna för bokslutsarbetet.
Antalet revisorer har ökats från två till
minst tre, detta för att ge minoriteterna
i fullmäktigeförsamlingarna ett ökat inflytande
på revisionen. Det har uppställts
vissa minimiregler för vad revisionsberättelsen
skall innehålla, och i
dessa stadgas bl. a. att revisorerna skall
till- eller avstyrka ansvarsfrihet samt,
om ansvarsfrihet avstyrkes, i revisionsberättelsen
klart ange skälen härför.

De nuvarande jävsreglerna lägger inte
några hinder i vägen för ledamöter i
kommunala organ att deltaga i behandlingen
av ärenden som rör dem själva
eller deras anhöriga. Nu har jävsreglerna
så utformats, att de gäller såväl
ledamöter av fullmäktige som av andra
kommunala organ. Bestämmelserna har
av naturliga skäl måst göras enkla och
rätt snäva, och de lämnar givetvis utrymme
för s. k. anständighetsjäv, som
ledamöterna själva bör iakttaga.

När det gäller att bestämma kretsen
av anhöriga, som beröres av ett kommunalt
beslut, och ledamot till följd
härav förklaras jävig, har utskottet fallit
tillbaka på kommitténs förslag att

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. förslag till kommunallag.

åberopa jävsbestämmelserna för domare.
När utskottet gav dessa regler i
stället för reglerna i taxeringsförordningen,
som av Kungl. Maj :t föreslagits,
skedde detta främst av det skälet, att
rättegångsbalkens bestämmelser i berört
avseende kunde väntas bli normerande
för även andra jävsregler än dem
som regleras i kommunallagen.

Kallelser och tillkännagivanden skall
ske på kommunens anslagstavla i stället
för genom det nuvarande kyrkokungörandet.
Besvärstiden löper från tiden
för anslaget om protokollets justering.
Klagan skall kunna framföras endast
av kommunmedlen och på grund av att
beslutet icke tillkommit i laga ordning
eller kränker enskild mans rätt eller
eljest vilar på orättvis grund.

I detta sammanhang bör erinras om
att i lagen upptagits bestämmelser om
rätt, men ej skyldighet, för kommun att
inrätta en kommunal besvärsnämnd för
handläggande av besvär över tjänstetillsättningar
och varning av tjänsteman.
Här utsträckes klagorätten till de berörda,
även om dessa icke är medlemmar
av kommunen. Denna besvärsrätt
berör endast tjänstetillsättningar av
kommunens styrelse samt s. k. oreglerade
nämnder. Kommunalbesvär skall
kunna föras efter det att besvären avgjorts
av besvärsnämnd, och besvärstiden
löper då från den dag då på
anslag meddelats, att nämndens protokoll
blivit justerat.

I lagen har givits bestämmelser om
vad fullmäktiges protokoll skall innehålla.
Vi har i utskottet ansett, att det
måste vara av värde både för arkivforskningen
och för den kommunala
förvaltningen att veta, vilka ledamöter
som varit närvarande vid ett beslut och
hur varje ledamot i så fall röstat.

Av motioner, som icke berörs av det
anförda, kan erinras om motionen om
att fullmäktiges antal skall vara fixerat
till ett bestämt tal i stället för som nu
är fallet, att kommunerna kan bestämma
ledamotsantalet inom ett fixerat

högsta och lägsta tal. Utöver vad utskottet
anför som skäl för avslag på motionen
vill jag erinra om att riksdagen så
sent som 1948 bestämt de nuvarande
reglerna, som inte minst efter kommunindelningen
visat sig svara mot ett kommunalt
behov och kommunala önskemål.
Det finns väl ingen anledning att
nu göra stelbenta föreskrifter, som hindrar
kommunerna att laga efter lokala
förhållanden.

Vad angår motionen om rätt att
giva ersättning åt suppleanter i kommunens
styrelse och kommunala nämnder
kan erinras om att här icke framkommit
några mera markerade önskemål
eller påvisade kommunala behov.
Ett bifall till motionen skulle bland annat
medverka till att nämndförsamlingarna
kunde bli alltför stora och arbetet
tyngas. Givetvis erhåller suppleant,
som tjänstgör för ordinarie ledamot,
även dennes förmåner.

Jag vill understryka vad utskottet och
kommunallagskommittén framhållit, att
det är av stor vikt, att de speciallagar,
som reglerar stora delar av den kommunala
verksamheten, bringas principiellt
i överensstämmelse med kommunallagens
grundläggande bestämmelser i alla
de avseenden, där detta utan olägenhet
kan ske. Därvid är det önskvärt, att den
kommunala självstyrelsen blir så tryggad
som fallet är i det föreliggande lagförslaget.
Många av speciallagarnas detaljföreskrifter
kan säkerligen undvaras
utan att olägenheter uppstår, men
den kommunala trivseln och ansvarskänslan
skulle i stället ökas.

Jag vill framhålla, att om det vore
möjligt att åstadkomma enklare regler
för statsbidragens utgående, där tyngdpunkten
mera lades vid driftbidragen
i stället för anläggningsbidragen, skulle
åtskilligt av den statskontroll, som man
nu talar om, och åtskilligt av det förvaltningskineseri,
som för närvarande
finns, kunna upphöra.

När jag nu, herr talman, till sist ber
att få yrka bifall till utskottets förslag

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

i samtliga punkter, i fråga om såväl motivering
som lagtext, uttalar jag en
varm förhoppning om att lagen skall
motsvara det behov av både lagregler
och rörelsefrihet för en alltmera utvecklad
kommunal verksamhet, uppburen
av de kommunala förtroendemännens
känsla av ansvar och vilja att
gagna och tjäna icke blott dem som bor
i den egna kommunen utan även hela
det svenska samhället, varav de olika
kommunerna är betydelsefulla delar.

Herr HAMMAR (fp): Herr talman!
Det förslag till kommunallag m. m.,
som här föreläggs riksdagen, har i
allt väsentligt bakom sig ett enigt konstitutionsutskott.
Dock är förslaget
ganska genomgripande och bjuder på
en hel del nyheter. Man har emellertid
länge varit på det klara med att de
gamla lagarna, som berör landskommuner
och städer, i hög grad behövde
en översyn för att något så när kunna
motsvara tidens berättigade krav. År
1946 tillsattes också en kommunallagskommitté
med herr Fast, han som nyss
talat och redogjort närmare för förslaget,
en gammal klok och erfaren
kommunalman, såsom ordförande. Det
är denna kommittés betänkande som
legat till grund för den kungl. propositionen.
Helt allmänt kan man säga,
att det är ett gott arbete, som kommittén
har utfört, i alla stycken kanske
inte fullkomligt, ty vilket kommittébetänkande
är väl det, men dock väl värt
erkännande — om nu ett omdöme skall
få givas av en, som i 25 år sysslat med
kommunala uppgifter. Vi har all anledning
att vänta, för att nu använda ett
slitet uttryck, att den nya kommunallagen
kommer att fylla ett länge känt
behov.

Om jag säger, att konstitutionsutskottet
i allt väsentligt står bakom utlåtandet
och dess förslag, betyder det icke,
att det är enigt i alla stycken. Det vore
att begära för mycket. Den kungl. propositionen
har föranlett en hel del
t — Andra kammarens protokoll 1053.

Ang. förslag till kommunallag.

motioner, som tagit sikte på olika delar
av föreliggande förslag. En del av dessa
motioner har vunnit utskottets beaktande,
andra åter har avvisats, och dessa
avvisade motioner är det, som kommer
till synes i reservationerna. Då
mitt namn återfinnes under några av
dessa, har jag ansett det vara på sin
plats att ta till orda vid kammarbehandlingen
av ifrågavarande ärende.
För att slippa yttra mig vid varje reservation
har jag valt utvägen att i ett
sammanhang kommentera de olika förslagen
samt därefter ställa mina yrkanden.
Då jag dessutom vet, att de enskilda
motionärerna kommer att taga
till orda vid vissa av reservationerna,
kommer jag här inte att beröra dem.

Den första punkt, som uppkallat oss
reservanter, gäller 5 § i kommunallagsförslaget,
den paragraf som bestämmer
fullmäktiges antal i förhållande till
folkmängden. Utskottet föreslår här —
vilket herr Fast också nämnde — i likhet
med propositionen, att vissa latituder
bestämmes, när det gäller fullmäktigeantalet.
Kommun med 2 000 invånare
eller därunder utser 15—30 fullmäktige.
Kommun med över 2 000 till
och med 5 000 invånare utser 20—35
fullmäktige o. s. v.

I de likalydande motionerna I: 505
av herr Weiland m. fl. och II: 619 av
herr Hagård m. fl. har hemställts om
en fixering av antalet fullmäktigeledamöter
på ett sådant sätt, att kommun
med 2 000 invånare eller därunder utser
25 fullmäktige, kommun med 2 000
—5 000 invånare 35 ledamöter etc. Motionerna
syftar, som kammaren väl
förstår, till fasta intervaller, när det
blir fråga om antalet fullmäktigeledamöter.
Det kan nämligen tänkas — och
detta har också enligt uppgift till mig
verkligen hänt —• att en tillfällig majoritet
så avvägt antalet fullmäktige, att
den egna gruppen bättre tillgodosetts i
fråga om ledamöter än övriga grupper.
Sakligt sett är detta givetvis ingenting
att eftersträva ur vare sig den ena eller

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. förslag till kommunallag.

den andra gruppens synpunkter, då ju
fullmäktigemajoriteten kan växla från
det ena valet till det andra. Ingenting
skulle sålunda kunna hindra, att fullmäktigeledamöternas
antal ändrades
från den ena valperioden till den andra
utan att en ändring i invånarantalet
motiverade detta. Motionärerna har
sett en fara i att fullmäktiges antal på
detta sätt bestäms inom vissa ganska
rymligt tilltagna högsta och lägsta
siffror.

Huvudsyftet med motionerna har varit
att fixera antalet fullmäktigeledamöter
och skapa fasta intervaller. Själva
antalet ledamöter, t. ex. 25 på en kommun
med 2 000 invånare eller därunder,
är i detta sammanhang inte det
avgörande. Då jag har tyckt mig finna
att bärande skäl talar för de synpunkter,
som anlagts i motionerna, har jag
reserverat mig mot utskottets förslag.
I stället yrkar jag bifall till den av herr
Weiland m. fl. väckta motionen.

Den kungl. propositionen upptog i
sitt förslag till kommunallag under 3 §
följande: »I samtliga kommuner och
municipalsamhällen skola de fullmäktige,
som utses vid de allmänna valen
av fullmäktige år 1954, i december
samma år förrätta val av fullmäktiges
ordförande och vice ordförande, ledamöter
och suppleanter i kommunens
styrelse samt ordförande och vice ordförande
i styrelsen i enlighet med bestämmelserna
i den nya lagen. I stad,
där stadskollegium skall finnas från ingången
av år 1955, skola i enahanda
ordning väljas ledamöter och suppleanter
jämte ordförande och vice ordförande
i drätselkammaren.» Så lydde
propositionens förslag.

Utskottet däremot har — som kammaren
nyss lyssnade till i herr Fasts
redogörelse — efter en ganska ingående
prövning framlagt ett förslag, som
går ut på att valet av kommunens styrelse
skall ske i december månad året
efter det allmänna fullmäktigeval ägt
rum och avse de fyra därpå följande

åren. Sju reservanter i konstitutionsutskottet
vill emellertid tillstyrka Kungl.
Maj:ts förslag oförändrat. Då jag är den
ende utskottsledamot i denna kammare,
som reserverat sig, kan jag inte gärna
underlåta att yttra mig. De skäl som
kommit mig att ansluta mig till Kungl.
Maj:ts förslag är desamma som bestämt
departementschefens position. I allt
väsentligt instämmer jag med honom.

Så här säger han: »Vad som framför
allt bestämt min ståndpunkt är, att
det synes mest förenligt med den moderna
demokratiens allmänna grunder,
att den fullmäktiguppsättning, som
framgått ur ett val, så snart som möjligt
blir i tillfälle att öva inflytande på
kommunens angelägenheter. Argumentet
att de nyvalda fullmäktige skulle
vara mindre skickade att så kort tid
efter valet som här avses utse styrelse
synes mig ej kunna tillmätas större
vikt. Erfarenheten visar, att vid varje
val en mycket stor procent fullmäktige
omväljes. Och de som väljes första
gången är ofta personer, som redan förvärvat
viss erfarenhet i nämnder och
styrelser eller eljest ådagalagt intresse
för kommunala angelägenheter. Enär
såsom kommittémajoriteten erinrat» —
det är fråga om kommunallagskommitténs
majoritet -—■ »förskjutningarna mellan
partierna vid fullmäktigevalen mera
sällan är avsevärda, är det sannolikt,
att den styrelse, som utses av de nyvalda
fullmäktige, oftast kommer att
innesluta flertalet av ledamöterna i den
äldre styrelsen. Med hänsyn till dessa
förhållanden torde man ej behöva hysa
några farhågor för att genomförandet
av förslaget skulle bli till nackdel för
kontinuiteten i det kommunala arbetet.
Helt allmänt sett förefaller den föreslagna
ordningen kunna underlätta detta
arbete genom att de friktioner undvikes
som kan uppstå mellan en nyvald representation
och en styrelse, vars sammansättning
icke återspeglar representationens.
Att samspelet mellan kommunens
båda viktigaste organ är av

Onsdagen den 2 december 1953. Nr 31. 51

stor betydelse för den kommunala verksamhetens
fortgång behöver icke här
särskilt understrykas.» Med de orden
slutar departementschefen sitt inlägg i
denna sak.

Med stöd av vad jag här anfört yrkar
jag följaktligen bifall till reservationen
nr 2, som innebär att Kungl. Maj:ts
förslag vad angår val av kommuns styrelse
och fullmäktiges ordförande bifalles
oförändrat.

Till sist, herr talman, vill jag med
några ord erinra om reservationen nr
7. Reservanterna anser att utskottet i
anledning av motionerna 1: 506 av herr
Spetz m. fl. och II: 621 av herr Ekdahl
m. fl. »bort föreslå riksdagen att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning rörande införande i kommunallagen
av sådana bestämmelser, att
vid val av stads-, kommunal- och municipalfullmäktige
även suppleanter
måtte utses för att inträda såväl vid
ledamots avgång som vid hinder för
honom att bevista sammanträde».

Från min egen kommunala erfarenhet
har jag inte kunnat undgå att få
den erfarenheten, att starka skäl talar
för denna motion, och när jag,kom bit
till riksdagen blev jag ännu mera styrkt.
■lag läste nämligen följande, som uttalats
från ett håll, där jag vant mig
vid att finna de kloka, förståndiga och
eftertänksamma orden: »Betydande

olägenheter äro förenade med gällande
ordning, enligt vilken suppleanter ej
finnas för ordinarie ledamöter av fullmäktigeinstitutionerna.
Sålunda måste
det anses vara olämpligt, att suppleant
saknas, för det fall att ledamot t. ex. på
grund av sjukdom, fullgörande av offentligt
uppdrag under längre tid eller
till följd av jäv i frågor om ansvarsfrihet
är förhindrad deltaga i fullmäktiges
sammanträden. Nackdelarna med
rådande system göra sig särskilt påminta
i de fall, då en ledamots frånvaro
medför att ett annat beslut fattas,
än vad som skulle skett, om den meni
ngsgrupp den frånvarande tillhör

Ang. förslag till kommunallag.

varit fulltaligt representerad.» Vidare
skriver man: »Till stöd för denna

tanke må framhållas det värdefulla i
att vid fullmäktiges avgång personer
finnas att tillgå, som i anledning av sin
tidigare ställning som suppleanter förvärvat
erfarenhet eller i varje fall haft
större anledning att sätta sig in i det
kommunala arbetet. Emot det åsyftade
förslaget skulle möjligen kunna invändas,
att därigenom ansvarskänslan hos
fullmäktiges ordinarie ledamöter kommer
att undergrävas. Enligt vår mening
äro emellertid riskerna härför obetydliga,
då vi förutsätter att anmält binder
icke må godkännas med mindre
verkligt bärande skäl för utevaro från
sammanträde föreligga.»

Vem eller vilka eller vilket utskott
är det som yttrat sig med ett sådant
eftertryck precis i herr Ekdahls motions
anda? Det är inte utan att man
blir litet konfunderad, när man vänder
bladet och ser, att det är konstitutionsutskottet,
som gjort det. Det var
visserligen 1944, det yttrade sig så. Det
är det utskott, vars majoritet i dag avstyrker
förslaget! Man är nästan frestad
att våga sig på att citera det gamla, av
mycken klokskap fyllda ordet: Förliten
eder icke på furstar!

Herr talman! Med det sagda vill jag
yrka bifall till reservationen nr 7.

Fru SJÖSTRAND (fp): Herr talman!
Bara ett par ord i anledning av en av
de många punkter som det föreliggande
utlåtandet omfattar.

Det var med stor tillfredsställelse
jag fann att konstitutionsutskottet hade
tillstyrkt den del av min motion som
sammanfaller med kommunallagskommiténs
förslag, nämligen det som är
formulerat i 2 kap. 7 § i det förslag till
kommunallag som i dag ligger på riksdagens
bord. Där vill kommunallagskommittén
liksom konstitutionsutskottet
att i kommunens tjänst anställd befattningshavare,
vilken såsom föredragande
hos kommunens styrelse eller

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. förslag till kommunallag.

eljest på grund av sina tjänsteåligganden
intager en ledande ställning inom
kommunens förvaltning, icke må utses
till fullmäktige. Jag vill bara med tacksamhet
notera att detta förslag har tillstyrkts
av konstitutionsutskottet.

Jag hade ett litet tillägg till denna
sak i min motion. Jag ville ha förbud
också för anställda i kommunala verk
att vara ledamöter eller suppleanter i
nämnd, varunder verket ligger. Jag vet
att det är utsiktslöst att ta upp en
strid på denna punkt, och jag skall
heller inte göra det. Jag vill bara i korthet
nämna att jag inte är ensam om
dessa synpunkter. Svenska stadsförbundet
anser detsamma och likaså åtminstone
en länsstyrelse samt stadsfullmäktige
i åtskilliga städer.

Svenska stadsförbundet anser »att
arbetstagares valbarhet medför många
olägenheter och försvårar arbetet inom
vederbörande styrelse eller nämnd».
Det är uppenbart att det i vissa situationer
kan vara svårt för den anställde
att se bort från sina egna personliga
intressen och fördelar, i all synnerhet
om dessa kommer i konflikt med det
allmännas intressen. Det kommer också
att krävas stor hänsyn från båda
parters sida, om det skall gå utan gnissel,
att en underordnad arbetstagare
vid ett kommunalt verk på sätt och vis
blir överordnad verkschefen. När verkschefen
inte får sitta i styrelsen, borde
inte heller någon i verket anställd få
göra det.

Herr talman! Med anledning av denna
min mening ber jag att i anslutning
till denna del av min motion få yrka
bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen nr 3 av herr Herlitz
m. fl.

Herr SPÅNGBERG (s): Herr talman!
Jag kan i långa stycken instämma i herr
Fasts anförande och helt ansluta mig
till det föreliggande förslaget.

Jag har begärt ordet närmast för att
yrka bifall till det förslag om tillsättan -

de av en utredning som finns i reservation
nr 7. Det var med en viss förvåning
jag såg att propositionen inte hade
upptagit ett förslag om suppleanter i
fullmäktigeinstitutionerna.

Som kammarens ledamöter finner i
det föreliggande betänkandet är detta
en gammal fråga, som många gånger
har debatterats här. Vid den senaste behandlingen
av ärendet anslöt sig riksdagen
till tanken på tillsättandet av
suppleanter i fullmäktigeinstitutionerna
och begärde en utredning därom.
Någon egentlig utredning härvidlag liar
faktiskt inte skett. Det frågeformulär
som har skickats ut och som omtalas
i betänkandet har inte varit så utförligt,
att man kan tala om någon egentlig
utredning av frågan. Det anföres när
som ett starkt skäl mot förslaget att
omkring hälften av de 79 kommuner
som denna enquete omfattat har avstyrkt
tanken på suppleanter i fullmäktige.
Såvitt jag kan finna har 40 kommuner
avstyrkt — jag vet inte om det är småkommuner
eller storkommuner, men 79
kommuner är ju inte något större anta!
när vi efter sammanslagningen har
ungefär 900 kommuner i landet. Av
dessa 79 har 40 avstyrkt och 30 tillstyrkt
medan nio haft olika meningar.
Med samma metod skulle ju vi kunna
säga, som håller på att det behövs suppleanter
för att valmännens i val uttalade
mening skall kunna få en riktig
återspegling vid alla beslut i fullmäktige,
att inga starka skäl talar för att
man bör överge tanken på suppleanter
när det kan redovisas avstyrkande
från endast ett 40-tal kommuner.

Herr Fast anförde här vissa betänkligheter.
Det gällde, såvitt jag fattade
honom rätt, först valsedeln, som antagligen
skulle få bli spaltad. Vidare kunde
det möjligen bli svårt att få lämpligt
folk. Jag tror ändå att detta är
överdrivna farhågor. Svårigheten med
en spaltad valsedel är väl så pass betydelselös,
att man inte kan tala om
någon svårighet alls. Det är en lämplig -

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

lietsfråga som knappast kan sägas vara
svårlöst. Talet om svårigheten att få
folk tror jag också är litet överdrivet.
Det är snarare ett sökt argument för
att motivera ett avslag, ungefär samma
metod som kommittén har använt när
den har sänt ut sin enquéte och sina förfrågningar
till kommunerna. De kommuner,
som anslutit sig till den gamla
tanken på införande av suppleanter,
har ju också påvisat mycket starka
motiv för ett förslag i den riktningen.

Ett annat skäl som herr Fast anförde
var, att det från dem som är frånvarande
måste föreligga uppgivna skäl
för frånvaron, som sedan skulle godkännas
av fullmäktige eller kanske i
förväg godkännas av nämnden eller
eventuellt ordföranden. Det är ju inte
utrett hur man skall kunna ordna denna
fråga, men den som aldrig så litet
känner till förhållandena i kommunerna
vet, hur bra de kommunala institutionerna
arbetar i sådana avseenden
och att det, när det gäller nämnder
och styrelser, egentligen aldrig är några
svårigheter därvidlag. Vi har praktiskt
och mångerfaret folk ute i våra kommuner;
några större svårigheter kan
väl ändå inte föreligga på den punkten.
Om det i kommittén hade funnits en
verklig vilja för i stället för en ovilja
mot suppleantsystemet, är jag alldeles
övertygad om att kommittén skulle ha
haft mycket lätt att finna en acceptabel
och ganska bra form härvidlag.

•lag tror inte på detta skäl, fastän
det är givet att man kan säga att det
uppstår visst arbete, att det inte är lika
lättvindigt att ha en spaltad valsedel
som att ha en sedel av nuvarande utformning,
att det inte går lika snabbt
för länsstyrelserna att verkställa sammanräkning
av ledamöterna och att förslagets
genomförande alltså medför en
del arbete. Jag tror emellertid att det
är värt att underkasta sig detta arbete
med hänsyn till de uppgifter, som denna
institution kommer att fylla. Något
arbete och besvär kan vi ju offra för

Ang. förslag till kommunallag.

en väl ordnad och väl fungerande demokrati.
Men nog är det litet underligt
— jag tror jag uttalade mig i den
riktningen i utskottet också — att det
utskott, som vid det tillfälle, då denna
fråga senast behandlades, enhälligt anslöt
sig till tanken på suppleanter, nu
har övergett denna tanke och säger,
att det är bäst att avslå detta förslag.
Jag behöver inte göra några stora ansträngningar
för att finna skäl som
motbevisar vad utskottet nu säger. Det
är bara att gå till konstitutionsutskottets
utlåtande föregående gång denna fråga
behandlades. På sidan 12 i detta utlåtande
finner man en rad tungt vägande
skäl för suppleantinstitutionen.
Det framhålles att det är förenat med
betydande olägenheter att suppleanter
saknas. Dessa olägenheter inträder
exempelvis vid sådana tillfällen då en
ordinarie ledamot är sjuk eller då han
av offentligt uppdrag är förhindrad att
närvara vid fullmäktiges sammanträden.
Båda dessa fall inträffar ju som
vi vet. En fullmäktigledamot kan vara
sjuk och en fullmäktigledamot kan ha
uppdrag av annan art, som kräver hans
bortovaro från hemorten och närvaro
vid ett annat sammanträde. Det är ju
möjligt att kommunen önskar, att just
denne ledamot skall tillhöra fullmäktige
därför att han anses vara en värdefull
tillgång där, och då vill man givetvis
inte att platsen skall stå tom om
denne ledamot måste vara frånvarande
vid något sammanträde.

Dessutom anför utskottet i utlåtandet
vid tidigare tillfälle, att detsamma
gäller vid exempelvis jäv i ansvarsfrågor.
Som vi finner i det föreliggande
lagförslaget skall, då det gäller
ansvar för en ledamot eller en ledamots
personliga eller honom närståendes
angelägenheter, ledamoten i fråga
icke deltaga i förhandlingarna eller i
beslutet. Även vid sådana tillfällen kan
det vara betydelsefullt att det finns
en suppleant.

Sedan framhålles återigen, hur nack -

54 Nr 31. Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. förslag till kommunallag.

delarna med rådande system gör sig
särskilt påminda i fall, då frånvaron
medför andra beslut än som skulle
skett om den meningsgrupp den frånvarande
tillhörde hade varit fulltaligt
representerad. Jag skulle tro att de
flesta fullmäktige här i kammaren —
och både våra kommunalfullmäktige
och stadsfullmäktige är ju rikt representerade
i kammaren — nog har varit
med vid något tillfälle, när man mött
dylika olägenheter. Jag skall inte alls
vittna från min egen verksamhet på
detta område, men jag har varit med
vid sådana tillfällen.

Sedan framhålls det i samma utlåtande,
hur värdefullt det är att suppleanterna
i den mån de inkallas blir
tränade och får erfarenhet i det kommunala
arbetet.

Kommittén anser också att de principiella
skälen talar för cn suppleantinstitution,
men man har särskilt fäst
sig vid vad de omkring 40 kommunerna
av de 900 har sagt. Nog är det förvånande,
att man i kommittén liksom
i utskottet kan godkänna den farhåga
som anförts på sidan 13, där det heter
att ett av de betydelsefulla skälen mot
detta är faran för att ansvarskänslan
försvagas hos fullmäktige. Det heter att
det kunde ligga nära till hands för en
ledamot, som av bekvämlighetsskäl
eller för att slippa ansvaret för visst
avgörande ville utebli från sammanträdet,
att anmäla förhinder och påkalla
inkallande av suppleant. Men nog
är väl detta en skrivbordsteori och
knappast något som har vunnits genom
kommunal erfarenhet!

Jag tror inte att någon i kommunalpolitiken
verksam bär sig åt på det
sättet, och att så skulle ske har mycket
kraftigt tillbakavisats av kommunerna
i de svar som dessa avgivit till kommittén.
Finns det så ansvarslösa människor
att de stannar hemma för att
de inte vill ta ställning till de kommunala
frågor som kan förekomma, ja, då
tror jag att de stannar hemma även

om det inte finns några suppleanter
för dem. Jag tror sålunda att de t. o. m.
lättare stannar hemma då, ty det måste
vara tråkigare för dem att få in en
suppleant och anmäla ett skäl för sin
bortavaro i en fråga, där de av bekvämlighetsskäl
eller rädsla för att ta
ställning vill stanna hemma. Men finns
det sådant folk, så låt dem då stanna
hemma! Det är bra för de kommunala
institutionerna att en dylik avfjällning
sker genom ledamotens bevisande av
sin feghet, men jag tror inte att man
möter sådana fall, i vart fall inte i
sådan utsträckning att det kan vara
något skäl för ett avslag. Då detta anfcres
såsom det betydelsefullaste skäl
som kommittén kunnat anvisa, ja, då
måste man väl säga att de anförda skälen
vilar på en synnerligen svag grund.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till här föreliggande
reservation nr 7.

Herr NILSSON i Göingegården (h):
Herr talman! Konstitutionsutskottets
förevarande utlåtande borde inte behöva
föranleda någon längre debatt,
eftersom man väl är överens om allt
väsentligt i huvudpunkterna.

För den som följt med debatten är
det anmärkningsvärt, att man i det nya
förslaget till kommunallag inte har behövt
föreslå några genomgripande förändringar
av kommunallagen av år
1862, vilken alltså nu är 90 år gammal.
Den enda verkligt stora förändringen
är väl, att det nya förslaget gäller i
huvudsak lika för stads- och landskommun.
Måhända ställer sig en och
annan gammal kommunalman ute i
bygderna betänksam inför detta. Även
om det finns både fördelar och nackdelar
med det nya förslaget på den
punkten, är man väl ändå överens om
att utvecklingen i vårt samhälle är
sådan, att fördelarna överväger och
att vi därför kan godtaga förslagets
huvudlinjer.

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

De flesta av de gamla grundstenarna
och riktrotarna i den gamla kommunallagen
är ju kvar, som t. ex. kommunernas
rätt att sig själva beskatta.
Något av det nya i sammanhanget är
bl. a. fondbildningen. Där kommunerna
nära nog får obegränsade möjligheter
att av skattemedel bilda fonder för
framtida behov.

Även om man i konstitutionsutskottet
i stort sett har varit ense på de väsentliga
punkterna, har naturligtvis
meningarna gått isär i detaljfrågorna.
En sådan detaljfråga är t. ex. behörigheten
för i kommunens tjänst anställda
i vad gäller valbarhet till i första hand
fullmäktige men även till olika styrelser
och nämnder. I den frågan har jag
tillåtit mig att tillsammans med herr
Heriitz och herr Hammar avge en reservation,
som innebär att jag ansluter
mig till de synpunkter som framförts
i motioner av herr Sunne och fru Sjöstrand
m. fl.

Kommunallagskommittén har beträffande
nämnda behörighet föreslagit en
ganska väsentlig inskränkning, jämförd
med gammal praxis på detta område.
Landskommunernas förbund har
i likhet med en hel rad andra institutioner
haft tillfälle yttra sig över
kommunallagskommitténs förslag, och
förbundet säger i det sammanhanget
följande: »I förslaget 7 § andra stycket
har införts ett allmänt förbud för kommunal
tjänsteman, vilken såsom föredragande
hos kommunens styrelse eller
eljest på grund av sina tjänsteåligganden
intager en ledande ställning inom
kommunens samfällda förvaltning, att
tillhöra fullmäktige.»

Detta tycker jag är alldeles riktigt.

Styrelsen för Landskommunernas förbund
säger i fortsättningen: »Ehuru
förbundsstyrelsen i princip ansluter
sig till kommitténs uppfattning, vill
styrelsen framhålla att motiven för bestämmelsens
införande även kunna vara
tillämpliga på en del andra kommunala
tjänstemän, t. ex. kommunalkas -

Ang. förslag till kommunallag.

sör, socialvårdssyssloman, kommunalingenjör»
etc.

Jag vill för min del understryka, att
det vore klarare linjer att här gå in
för ett förbud för sådana tjänstemän att
tillhöra de styrelser och nämnder, i vilka
de är ansvariga både som föredragande
och redovisande. Jag tror inte
det sker någon olycka, om man låter
denna behörighetsbestämmelse få en
mera allmängiltig utformning. Det har
ute i kommunerna inte saknats tecken,
som pekat på att det är klokast att här
göra den förändringen i kommunallagarna,
att man låter bestämmelsen i
nämnda paragraf omfatta även de här
uppräknade tjänstemännen.

Herr talman! Samtidigt som jag yrkar
bifall till konstitutionsutskottets
förevarande utlåtande i övrigt, hemställer
jag om bifall till reservation nr 3.

Herr FAST (s) kort genmäle: Herr
talman! Endast några ord med anledning
av det som anförts här senast.
Herr Nilsson i Göingegården talade för
att vi borde utsträcka bestämmelsen i
§ 7 om obehörighet för vissa tjänstemän
att väljas till en del förtroendeposter.
Jag vill då framhålla att utformningen
av denna bestämmelse har erbjudit stora
svårigheter redan när det gällt de
ledande kommunaltjänstemännen. Utskottet
har i sin motivering framhållit,
att om det är tveksamt — framför allt i
en stad — vilken tjänsteman som är den
ledande tjänstemannen, så får frågan
avgöras av reglementet. I sista hand
får regeringsrätten med ledning av lagen
och reglementet bestämma vem som
är att betrakta som den ledande tjänstemannen.
Nu vill herr Nilsson i Göingegården
utsträcka obehörigheten men
samtidigt slopa den nuvarande bestämmelsen
om redovisningsskyldighet —
som är fullständigt orimlig, och som
avstänger människor därför att de är
redovisningsskyldiga för några kronor,
samtidigt som andra personer är valbara,
trots att de borde vara obehöriga.

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. förslag till kommunallag.

.lag tror att alla är överens om att
nämnda bestämmelse bör slopas, och
jag kan då inte se någon möjlighet att
tillmötesgå önskemålet att uppställa flera
obehörighetsregler för andra än den
ledande tjänstemannen.

Härutöver vill jag framhålla att riksdagen
redan har tagit ståndpunkt i
denna fråga genom vissa uppmjukningar
i bestämmelserna, både när det
gäller polislagen och sjukhuslagen. Vid
val till fullmäktige vill man nämligen
inte hindra »urväljarna» att kora och
välja sina egna kandidater, om inte
mycket tvingande skäl föreligger. Sedan
får väljarnas goda omdöme tala, när
det gäller att göra upp kandidatlistorna.
Samma sak gäller även beträffande val
till olika nämnder och styrelser. När vi
nu skall få en ny lagstiftning på detta
område till stånd, tror jag inte det är
rationellt att försöka gå fram med sådana
obehörighetsbestämmelser som rekommenderas
från reservanternas sida.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

•

Herr NILSSON i Göingegården (h)
kort genmäle: Herr talman! Herr Fast
framhöll i sitt första anförande här
i kammaren, att det måste vara synnerligen
angeläget för den kommunala
styrelsen att de helt kommunalt
anställda inte får vara representanter
i beslutande församlingar för,
som han sade, något särskilt politiskt
parti. Ja, de synpunkterna kan man
väl anlägga också när det gäller andra
styrelser och nämnder. Och när
herr Fast framhåller svårighetsgraden
i att kunna bestämma skillnaden mellan
en chefsbefattning och en underordnad
befattning är det då inte, herr
Fast, betydligt rejälare att gå in för
den allmängiltiga bestämmelsen för dem
som är anställda, avlönade och har
redovisningsskyldighet och föredragning
etc. i alla såväl stads- som landskommuners
nämnder och styrelser. Då
behöver man inte ha denna svårighet

att bestämma huruvida det är fråga om
chefsbefattning eller inte.

Då herr Fast också säger, att det
skall vara speciellt tyngande och särskilda
skäl för att någon skall uteslutas,
ja då är man enligt min mening inne
på en omdömessak; här kommer omdömet
att växia från den ena kommunen
till den andra. Vi skall komma
ihåg att nu föreliggande lagförslag
gäller stad och landsbygd lika. Det är
därför jag anser det vara riktigt att
man i författningen går in för denna
bestämmelse. För landskommunerna betyder
det kanske inte så mycket som
för stadskommunerna.

Herr KYLING (h): Herr talman! Jag
tänker inte ingå på detta lagförslag i
och för sig, utan det är bara i ett enda
avsnitt jag tänkt säga några ord,
nämligen den fråga som behandlar det
kommunala besvärsinstitutet, en fråga
som vid otaliga tillfällen förelegat här
i riksdagen i form av motioner eller på
annat sätt. Redan på 1930-talet drogs
den för första gången inför riksdagen.
Då menade man att det fanns anledning,
att de som ansåg sig ha blivit förbigångna
eller inte fått sina tjänster
efter meriter skulle ha rätt att vända
sig till någon instans för att överklaga
ett sådant beslut. Frågan har inte avancerat
mer än att sista gången den var
uppe i riksdagen gick denna med på
att hänskjuta ärendet till lcommunallagstiftningskommittén,
och det är denna
kommittés förslag som ligger till
grund för konstitutionsutskottets utlåtande
och det beslut riksdagen kommer
att fatta i dag.

Man tycks vara oerhört rädd för att
få ett statligt besvärsinstitut då man
menar, att en statlig besvärsinstans
skulle komma att sätta alltför stor hämsko
på den kommunala självstyrelsen.
Jag kan i viss utsträckning förstå resonemanget
men det beror väl, herr talman,
på hur denna instans kommer att
bli sammansatt. Om man tänker sig en

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

sammansättning av denna besvärsnämnd
på följande sätt, exempelvis den
som motionsvägen tidigare föreslagits,
nämligen att representanter för huvudorganen,
jag tänker på Landstingsförbundet,
Stadsförbundet och Landskommunernas
förbund, tillsammans med
representanter för de fackliga organisationer
som kan vara berörda av ärendet
och t. ex. någon känd domare, kan
man väl inte tänka sig att det skulle
betyda något ingrepp i den kommunala
självstyrelsen som man velat göra
gällande. Utskottet säger: »Ehuru det
väl knappast framträtt något mer allmänt
behov av att kunna underkasta
tjänstetillsättningar och övriga berörda
ärenden en omprövning inom den kommunala
organisationens ram, vill utskottet,
särskilt i betraktande av de
goda erfarenheter man uppges ha haft
av den i Stockholm inrättade besvärsnämndens
verksamhet, tillstyrka att
även övriga kommuner få rätt att tillsätta
sådan nämnd med de befogenheter
som förslaget upptager.» När utskottet
säger att det inte förefunnits något
direkt behov av en sådan besvärsinstans,
ligger däri i alla fall underförstått,
att det i enstaka fall förekommit
att en sådan hade varit påkallad. Det
är inte antalet fall det rör sig om, utan
bara det förhållandet att det finns fall,
som visar behovet av en sådan besvärsnämnd.

Man har emellertid gått så långt att
man i utskottsutlåtandet säger, att besvärsrätt
hos den nämnd, som man nu
tänker sig inrättad — om vederbörande
fullmäktiginstitution så beslutar •—
skall komma även icke kommunmedlemmar
till del, såvida dessa berörs av
fallet. Det är klart att i och för sig
hade det väl varit mindre befogat att
få en besvärsnämnd om denna rätt inte
kommit alla sökande till del, ty det är
många gånger sökande utanför en församling
eller en kommun som har anledning
att föra en fråga till besvärsnämnden.

Ang. förslag till kommunallag.

Här har väckts en motion vid årets
riksdag av bland andra herr Nihlfors,
i vilken begärs att besvärsnämnden
skall få en sådan sammansättning, att
även representanter från de berörda
organisationerna skulle kunna få säte
och stämma i den. Men inte ens detta
krav har utskottet velat tillmötesgå,
utan man ställer äver de anställdas organisationer
helt utanför, och då är det
väl fara värt att besvärsnämnden inte
kommer att kunna fylla den betydelsefulla
uppgift, som man räknar med.

Jag skulle vara benägen, herr talman,
att ställa ett yrkande, men då de reservationer,
som avlämnats och som i viss
utsträckning även går in i diskussion
av denna fråga, inte har utformats på
ett sådant sätt att det är möjligt att
göra ett yrkande i anslutning till dem,
så får jag avstå därifrån. Jag vill bara
uttala en förhoppning om att den besvärsnämnd,
som kan komma att skapas
i de olika kommunerna, ändå skall
fylla en viss uppgift. Och skulle det
visa sig att besvärsinstitutet inte mäktar
lösa de många gånger besvärliga
problem, som det kan ställas inför, så
får vi väl återkomma riksdagsvägen.

Jag har, herr talman, för dagen intet
yrkande.

Herr FAST (s) kort genmäle: Herr
talman! Jag tror att herr Kyling denna
gång begär litet för mycket. Jag erinrar
om att kammaren två gånger avvisat
förslag till införande av bestämmelser
om besvärsnämnder. Sista gången
då konstitutionsutskottets majoritet
förordade något liknande det som nu
föreslås strök kammaren med stor majoritet
även utskottets motivering.

Vi har därför trott att vi nu spänt
bågen så hårt som det över huvud taget
är möjligt att göra, om man vill nå
fram till några resultat, och jag skulle
vilja passa på att vädja till kammaren
att inte följa traditionen och slå hjäl
även detta förslag. Att nu sträcka sig
ännu längre och införa bestämmelser,

58 Nr 31. Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. förslag'' till kommunallag.

där det skulle talas om hur dessa nämnder
skulle se ut, vore väl ändå att lämna
föreskrifter, som om de skulle fullföljas
i lagstiftningen i övrigt komme
att te sig ganska främmande.

Jag vill erinra herr Kyling om att
kommunerna på många områden konkurrerar
med enskild verksamhet och
företagsamhet. Varför vill herr Kyling
inte då också ha en besvärsnämnd för
enskild företagsamhet på detta område?
Det vore ju lika motiverat. Jag tror att
vad som här är föreslaget är så mycket
som vi tål för närvarande, och sedan
får utvecklingen visa hur denna institution
arbetar.

De erfarenheter man har från Stockholm
ger vid handen att institutionen
varit ganska effektiv även ur de anställdas
synpunkt. Den omständigheten
att man inte velat tillstyrka motionen
genom att föreskriva att en anställd
måste tillhöra besvärsnämnden, innebär
givetvis inte att en kommun inte skulle
ha rättighet att välja in både en och
två. Men man har inte velat ge några
lagföreskrifter, utan man har velat
lämna frågan öppen, ty i annat fall blir
det inte en kommunal besvärsnämnd
utan en lagkontrollerad besvärsnämnd.

Herr KYLING (h) kort genmäle: Herr
talman! Jag vill till herr Fast säga, att
jag tycker att han begär litet för mycket
av mig i tillmötesgående när han
säger att jag begär för mycket. Det kan
jag säga därför att jag ju inte yrkade
bifall till någon motion, utan jag har
bara försökt att motivera den inställning
jag har till detta problem, och jag
ville med mitt inlägg stryka under hur
betydelsefullt det är att vi får till stånd
ett besvärsinstitut på detta område. Den
replik som herr Fast nu gav lugnade
mig i mycket stor utsträckning, ty den
tydde på att herr Fast är positivt inställd
till att det inom kommunerna
skall finnas ett besvärsinstitut, och därmed
är herr Fast och jag fullt överens.

Sedan är bara frågan den, om vi

även i framtiden skall kunna vara överens.
Herr Fast tror helt och fullt på
denna besvärsnämnd. Jag är i dag något
tvivlande, men jag skulle hälsa det
med tillfredsställelse, om jag kan förena
mig med herr Fast även i fortsättningen.
Något större krav har jag inte,
herr Fast.

Herr EKDAHL (s): Herr talman! Det
hör ju till konvenansen i Sveriges riksdag,
att vi som mera sällan belastar
kamrarnas protokoll skall be om ursäkt
för att vi uppträder. Jag har alltid försökt
uppföra mig passande, och det
skall jag också försöka nu. Som försvar
och motivering för att jag yttrar mig
ber jag därför få åberopa, att jag uppträtt
i denna fråga som — mycket
framgångsrik — motionär år 1944 och

— tyvärr något mindre framgångsrik

— år 1953.

Mitt inlägg skall inte bli alltför långt.
Jag skall bara be att få komplettera
några av de argument, som mina meningsfränder
Spångberg och Hammar
har anfört.

Herr Spångberg betecknade det som
en skrivbordsprodukt, när såväl kommittén
som statsrådet och konstitutionsutskottet
i sina yttranden talar om faran
för bristande ansvarskänsla hos
ledamöter i kommunalfullmäktige, stadsfullmäktike
och de municipalfullmäktige,
som ännu finns, om dessa ledamöter
skulle få tillfälle till frånvaro från
fullmäktigesammanträde med utnyttjande
av suppleant.

Jag anser mig böra använda ett starkare
uttryck än skrivbordsprodukt —
jag tillåter mig beteckna det som en
direkt förolämpning. Givetvis kan vissa
enstaka exempel letas fram, där en sådan
beskyllning för bristande ansvarskänsla
kan vara berättigad. Men att
med rena undantagsfall som underlag
formulera en så allmän tillvitelse det
är, herr talman, ett övergrepp. Det är
att misstänkliggöra den form av demokrati
i detta land som man i alla tider

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

funnit vara den förnämligaste, nämligen
den kommunala. Och något argument
mot den föreslagna suppleantinstitutionen
är det sannerligen inte.

Det säges vidare från deras håll som
ingenting vill i denna fråga att suppleanterna
skulle vara inkompetenta att
rycka in vid förfall för en ledamot.
Men den inkompetensen finns väl i så
fall hos alla nyvalda fullmäktigledamöter
och kunde lika gärna anföras
som argument mot deras mandat. Vi
har —- säkert med all rätt — i vår motion
framhållit, att om suppleantinstitutionen
blir permanent skulle detta bidra
till att det stora flertalet av dem
som utses till suppleanter kommer att
i mycket god tid sätta sig in i de kommunala
frågor, som de kan räkna att
bli inkopplade på.

Bland de argument som anförts i utskottets
utlåtande är det ett, som jag
tycker hör till de mera underbara. Utskottet
säger att det kan föreligga risk
för att om en arbetsgivare vet, att en
hos honom anställd kan sätta en suppleant
i sitt ställe vid ett fullmäktigsammanträde,
skulle denne arbetsgivare
känna sig frestad att utan giltigt skäl
neka den anställde permission. Jag tilllåter
mig, herr talman, nöja mig med att
apostrofera detta argument. Jag skall
inte polemisera emot det. Därtill är det
för dyrbart.

Den spaltade valsedeln är herr Fast
mycket rädd för. Jag förstår inte vad
det är för skrämmande risker med den.
Jag kan inte heller inse att den spaltade
valsedeln kan vara så oundviklig, att
den fyller kravet som argument i detta
sammanhang. Då herrar Spångberg och
Hammar i sin reservation yrkar på en
ny utredning, så tycker herr Fast att
detta är en överloppsgärning, emedan
frågan redan enligt hans mening är utredd.
Förlåt, herr Fast, men frågan är
verkligen inte utredd. Det har visserligen
kommit svar från en del kommuner,
men man kan gott säga att grunden
för deras svaromål i denna fråga

Ang. förslag till kommunallag.

har varit en smula osäker. Kommittén
har gjort sig all möjlig möda att anföra
bevis för suppleantinstitutionens olämplighet.
Man kan inte påstå att det har
varit en förutsättningslös frågeställning
som kommunerna fått sig förelagd.

Nu tycker herr Fast emellertid att
dessa remissvar ger honom rätt att säga:
Vi kan väl inte tvinga på kommunerna
en suppleantinstitution, som de inte
vill ha. — Men så där entydigt besked
har de hittills gjorda undersökningarna
ingalunda gett. Jag tillåter mig
konstatera vad herr Spångberg nyss
yttrade med att peka på att när det
gäller våra nordliga län var det femton
tillstyrkanden mot fjorton avstyrkanden,
och från sådana industrisamhällen,
som våra s. k. agglomererade kommuner
i regel utgör, var det elva tillstyrkande
svar mot åtta avstyrkande.

Sedan skall jag bara i största korthet
komplettera argumenteringen för suppleantinstitutionen.

Det är ju mycket vanligt att människor
i våra dagar får mer och mer ont
om tid. Detta gör sig märkbart inom
alla former av föreningsliv, alla former
av samfundsverksamhet. Det medför
också att det i våra dagar kan bli
rätt svårt att få riktigt kvalificerat folk
att ägna sig åt kommunala angelägenheter.
Det finns många framstående industri-
och affärsmän, som det skulle
vara av stort värde att få med i arbetet
inom våra kommunala institutioner,
men som inte vågar åta sig denna uppgift,
då de inte anser sig kunna garantera
att de kan vara närvarande vid alla
sammanträden — vilket med nuvarande
system nästan får sägas vara deras absoluta
plikt. — En suppleantinstitution,
som kunde medge dem att i särskilt
trängande fall skicka en annan i sitt
ställe, skulle säkerligen göra det lättare
för dem att åta sig uppdraget i
fråga. Inom skiftarbetet vid industrierna,
som nu står under en ny och mycket
intensiv debatt, är de anställda vissa
veckor bundna varje eftermiddag av

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. förslag till kommunallag.

sitt arbete och kan inte åta sig fullmäktiguppdrag
utan risk för att gång
på gång nödgas antingen ta ledigt från
sitt arbete eller lämna sin plats tom i
fullmäktige. — Föryngringen av våra
fullmäktigkårer fortskrider alltjämt, och
i glädjande grad. Men detta innebär
också att åtskilliga fullmäktigledamöter
på grund av militärtjänstgöring eller
deltagande i utbildningskurser för viss
tid nödgas vara frånvarande från sammanträdena.
För dem skulle det också
vara synnerligen lämpligt att ha en
suppleant.

När jag säger att frågan inte är tillräckligt
utredd tänker jag också på den
omständigheten att man i Norge sedan
någon tid, hur länge vet jag inte, har
praktiserat detta suppleantsystem. Har
kommittén tagit reda på hur det verkar
där? Kommittén har i varje fall
inte redovisat någon sådan undersökning.
Inte heller har kommittén försökt
klara ut hur ett sammanräkningsförfarande
skulle kunna ordnas, och den
har inte försökt att närmare penetrera
frågan vilka skäl som skulle gälla för
frånvaro och vilka som icke skulle få
gälla. Det återstår således, herr talman,
åtskilligt som skulle kunna granskas i
den här frågan, och därför anser jag
det förnyade utredningskravet vara
fullt sakligt motiverat.

Jag skall be att nu, innan jag går
ifrån denna talarstol och för sista
gången står i polemik mot min gamle
värderade partikamrat herr Fast, få
understryka de lovord som herr Fast
ägnades av herr Hammar. Herr Fast
har lagt ned ett oerhört förtjänstfullt
arbete för åstadkommande av denna
kommunallag, och det tack som han
riktade till inrikesministern kan man
säkerligen med minst lika stort berättigande
rikta till herr Fast själv. Det är
beklagligt att herr Fast, med den auktoritet
som han genom en lång och
förtjänstfull gärning förvärvat, har låtit
föga tidsenlig konservatism spela in i

sitt ställningstagande emot suppleantinstitutionen.

Nu är motionen kvaddad i utskottet.
Det är föga antagligt att herrar Spångbergs
och Hammars reservation lyckas
vinna majoritet i kammaren. Men jag
vågar hysa den förvissningen, att även
om den reform, som jag har sökt få till
stånd genom mina motioner år 1944
och år 1953, för tillfället avvisats av
riksdagen, så innebär detta bara en tillfällig
motgång. Jag tror att utvecklingen
förr eller senare kommer att föra dithän,
att herr Fast hemma i Nässjö och
jag nere i Vejbystrand en gång kommer
att få läsa i Smålands Folkblad och i
Skånska Socialdemokraten om att en
riksdag med vidare vyer kommer att
lagfästa den reform som 1953 års riksdag
nu avvisar.

Herr NIHLFORS (fp): Herr talman!
Jag befinner mig i den lustiga situationen
att redan ha haft en förespråkare,
nämligen herr Kyling, i den fråga jag
har tänkt ta upp här.

Jag har väckt en motion om beredande
av möjlighet för kommunerna, när
man inrättar besvärsnämnder, att i
nämnderna välja in även representanter
för personalorganisationer. Man
skulle därigenom få en vidgad bas, kan
man säga, för dessa besvärsnämnders
verksamhet.

Herr Fast har i en replik till herr
Kyling framhållit — och det är ju riktigt
— hur riksdagen tidigare har ställt
sig kallsinnig till frågan om besvärsnämndernas
inrättande och hur man år
1948 till och med strök en välvillig motivering
i samband med ett avslagsyrkande.

Jag är fullt medveten om att det på
detta område har funnits en ganska
stor skepticism hos kommunerna. På
kommunalt håll har ansetts att det
skulle vara ett slags ingrepp mot kommunal
självbestämmanderätt om man
skulle kunna tänka sig att man genom
en besvärsnämnd kunde kullkasta vissa

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

beslut i utnämningsfrågor. Det bar, tycker
jag för min del, varit en litet väl
ömhudad inställning till problemet,
men den kan vara förståelig mot bakgrunden
av den tidigare utvecklingen.

Emellertid vill jag framhålla, att denna
fråga ventilerats från folkpartihåll
vid upprepade tillfällen. Herr Ohlin tog
upp saken år 1939, och vi har fullföljt
den senast år 1950, då vi skisserade
uppläggningen av denna nämnds sammansättning
ungefär så som jag nu har
påyrkat i min motion.

Jag hörde herr Fast säga att det
finns möjligheter för kommunerna,
trots att det inte kommer alt bli någon
lagstiftning på detta område för närvarande,
att utan speciella anvisningar
dock sätta in i dessa nämnder personer
som har anknytning till personalorganisationer
eller på annat sätt skulle kunna
sägas företräda personalintressen.
.lag är tacksam för alt herr Fast kom
med detta yttrande. Med den auktoritet
som herr Fast har i dessa frågor är det
ju nästan lika värdefullt som om det
hade stått i utskottsutlåtandet, och jag
hoppas att de kommuner som nu kommer
att inrätta besvärsnämnder, tar
fasta på detta uttalande.

Herr talman! Utöver vad herr Kyling
har sagt vill jag slutligen endast framhålla,
att från folkpartiets sida aldrig
den tanken förefunnits, att man skulle
på något sätt skapa en centraliserad
besvärsinstitution, någonting som skulle
kunna innebära alltför mycket av överhöghet
över kommunerna. Vår uppfattning
har varit att detta skall vara en
kommunal angelägenhet på samma sätt
som det har varit det i Stockholm och
som det nu kommer att bli i en hel del
större städer och samhällen men att
man inom ramen för denna begränsning
dock skall gå fram på den väg som
jag har skisserat i min motion och som
herr Fast tydligen ansett att ingenting
lägger hinder i vägen för. Det är, tycker
jag, en tillräckligt stor framgång
för dagen.

Ang. förslag till kommunallag.

Med hänsyn till vad som tidigare har
sagts här om att det inte finns formella
möjligheter att yrka bifall till hem
Hammars reservation i denna punkt
har jag inget särskilt yrkande.

I detta anförande instämde herr Dahléti
(fp) och fröken Höjer (fp).

Herr PETTERSSON i Norregård (bf):
Herr talman! Vi har ju redan fått en
ingående redogörelse för hela detta nya
kommunallagsförslag av utredningskommitténs
ordförande. Jag skall inte nu
alls gå in på vad lagförslaget kan få för
betydelse för kommunerna, utan jag
skall begränsa mig till att något bemöta
de reservanter, som har yttrat sig.

Man kan säga att detta kommunallagsförslag
har omfattats av en ganska stor
enighet både inom kommittén och i utskottet,
men det har blivit några detaljfrågor,
där enighet inte har kunnat
nås. Det är helt naturligt att både utredningskommittén
och utskottet har sysslat
rätt ingående med dessa frågor, därför
att de har föranlett och kommer att
föranleda debatt. Vi får inte fatta det
så, att dessa detaljfrågor här har större
betydelse än vad de har. Det som kanske
är av största betydelsen är stadgandena
om styrelseval. I övrigt är det endast
detaljfrågor. Dessa har ingående
behandlats, och det finns kanske anledning
för reservanterna att något förstora
dessa frågors betydelse.

Detta har särskilt gällt suppleantsystemet,
som några har varit uppe och talat
för. I reservationerna har det begärts
att vi skulle på nytt utreda denna fråga.
Detta tycker man är litet väl löjligt, när
en utredningskommitté arbetat så länge
och så grundligt utrett just frågan om
suppleanterna.

Både hem Hammar och herr Spångberg
har påmint om vad utskottet tidigare
skrivit vid behandlingen av denna
fråga. Motionärerna menar, att utskottet
vid behandlingen av motionerna 1944
angående suppleantsystemet skrev så
positivt, att det också i dag borde ha

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. förslag till kommunallag.

gått in för detta system. Nu är det emellertid
att märka, att utskottet skrev positivt
då, därför att det var inställt på
en utredning, ty mycket kan anföras
som talar för att det skall finnas suppleanter
i kommunerna. Nu har denna
utredning kommit till, och den visar
att det hos majoriteten av kommunerna
inte finns något intresse för detta
system. Det går inte att, som herr
Spångberg gör, förstora det hela och ta
till med alla våra 900 kommuner. Vi
kan inte jämföra svaren från flera än
de kommuner, som har fått dessa frågor
på remiss för att inte proportionerna
skall bli alltför onormala. Det visar
sig då att av de 367 kommuner och
municipalsamhällen, som yttrat sig över
kommitténs förslag, är det endast fyra
som har förordat suppleantsystemet.
Det är en betecknande siffra för kommunernas
avståndstagande från denna
princip.

Kommittén liar ju utförligt behandlat
denna fråga, och utredningens förslag
har redan varit ute på remiss till kommunerna
även det, ehuru inte i så stor
utsträckning, men svar har i alla fall
kommit från 70 kommuner. Av dessa
70 kommuner har 30 sagt att de ingentig
har emot suppleantinstitutionen.
Men 40 har bestämt avstyrkt en sådan
reform. Av 20 städer har 9 yttrat att de
inte har någonting emot ett sådant suppleantsystem,
men det är rätt intressant
att se hur de har yttrat sig. Då de har
tillstyrkt förslaget om suppleanter för
fullmäktige har de anfört, att de ingenting
har emot detta system, emedan de
anser att inga nackdelar är förenade
med tillgång till suppleanter, men även
dessa svar som har räknats såsom tillstyrkande
har inte alls varit positiva i
sina svar.

Jag menar med detta att utredningen
har varit så grundlig, att man tycker att
det är tämligen onödigt att riksdagen
nu skall förorda en utredning på nytt
angående detta spörsmål, ehuru det inte
är otänkbart att utvecklingen kommer

att gå i den riktningen längre fram i
tiden att suppleantsystemet bör införas,
men ej för närvarande.

Det var egentligen herr Ekdahl som
protesterade mot det skrivsätt, som
både kommittén och utskottet använt,
nämligen att suppleantsystemet skulle
minska ansvarskänslan hos de ordinarie
ledamöterna. Det har vi inte direkt
skrivit, utan vi har skrivit att suppleantinstitutionen
skulle kunna frammana
just något sådant som inte är önskvärt
hos de ordinarie fullmäktige. Vi vet
inte hur verkan skulle bli, men vi har
velat varna för det. Det intressanta här
är, inte bara att vi har skrivit att vi är
rädda för det utan att det har i remissyttrandena
från kommunerna själva
i många fall just anförts detta att
systemet skulle kunna minska ansvarskänslan,
d. v. s. att fullmäktige skulle
kunna bli frånvarande utan laga förhinder.
Det går därför inte att finna
någon helig vrede hos kommunalmännen
mot vårt skrivsätt och på det sättet
finna gehör för suppleantsystemet.

Vidare har av herr Hammar framförts
tre reservationer, i vilka han haft
från utskottet avvikande meningar. När
det gäller paragraf 3 om antalet fullmäktige
har både kommittén och utskottet
varit eniga om att stadga en viss ram,
inom vilken kommunen får rätt att
fritt välja antalet ledamöter. Här ville
herr Hammar att det i enlighet med
motion nr 505 i första kammaren skulle
föreskrivas i lagen, hur många fullmäktige
som skall finnas för varje antal
medborgare i kommunen. Vi vill inte
gå så långt när det gäller att binda kommunerna.
Vi har ju skrivit i inledningen
till denna kommunallag, att vi vill
ge kommunerna så stor frihet som möjligt.
För övrigt har riksdagen nyss beslutat
i denna sak, och vi bör väl inte
ändra ett beslut, som inte har tillämpats
längre än sedan storkommunerna kom
till.

8:e paragrafen om styrelsevalet var
ordföranden i utredningskommittén

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

inne på i sitt anförande. Av reservationerna
angående lagförslaget berör reservationen
om den paragrafen den
största frågan. Där delade kommittén
sig i två ungefär lika stora delar. Det
blev ju bara en röst mera för yrkandet
att styrelsevalet skulle ske redan i december
samma år som fullmäktigvalet
sker. Yi äldre och försiktigare kommunalmän
tyckte det var onödigt att
ändra den bestämmelsen, när ingen
kommun begärt det och det inte motionerats
därom i riksdagen. Det var en
fix idé, som kom fram i kommittén och
så småningom vann anslutning. Man
blev så demokratisk, att man ville att
valet genast skulle avspeglas i den kommunala
styrelsen. Det anfördes helt riktigt
av herr Fast, att staten redan är
fastställd för det året och att de nya
kommunalfullmäktige alltså inte kan
göra så mycket åt själva utgifts- och inkomstramen.
Då säger kanske motståndarna
till denna uppfattning att de
gamla kommunalmännen på samma sätt
nästa år sitter och gör upp staten. Men
så behöver inte ske, ty de nya fullmäktige
kan då tillsätta en budgetberedning
som motsvarar den nya uppsättningen
av fullmäktige.

Vi som håller på den gamla bestämmelsen
anser alltså att det inte finns
någon anledning att ändra när det inte
framkommit krav från kommunerna
därom. Remissyttrandena visar ju en
tydlig önskan hos kommunerna att bibehålla
den gamla bestämmelsen. Denna
stämmer också bra överens med den
landstingslag, som vi får nästa år, ty
vid landstingsvalen går det inte att låta
de nyvalda tillträda samma år som valet
hålles. Då är i regel ännu inte valresultatet
slutligt sammanräknat, när landstinget
har sitt sammanträde.

Att, som herr Hammar framhöll, förskjutningarna
i regel inte är så stora
talar ju i stället för att inte vidtaga någon
ändring, ty en sådan får då inte
heller så stor betydelse. Här slog herr
Hammar ihjäl sin egen argumentering.

Ang. förslag till kommunallag.

Om det å andra sidan blir förskjutningar,
är det väl rätt nyttigt att den politiska
känslan, som finns kvar efter valet,
får lugna sig litet. Det är nog inte
så bra att få in alltför mycket politiskt
tänkande i det kommunala livet. Ute i
landskommunerna försöker vi om möjligt
hålla frågorna utanför de partipolitiska
diskussionerna. I de kommunala
församlingarna, i detta fall kommunalnämnd
och drätselkammare, sitter ju
representanter för alla partier. Åtminstone
kommittén och utskottet har utgått
ifrån att vi inte skall göra de kommunala
frågorna mera politiska än nödvändigt.
Politiska blir de i alla fall, det
vet vi ju. Det finns kanske mera i de
norra delarna av landet och i de större
städerna. Men i de södra delarna finns
det inga spår av majoritetsvälde, utan
partierna får genom samarbete som regel
in ledamöter i kommunalnämnden
och drätselkammaren i enlighet med
vad de proportionellt är berättigade till.
Det är också en fördel, att de nya först
får visa sin vilja och förmåga och inte
väljs in i styrelsen omedelbart efter
valet. Det händer ofta att en nyvald inte
visar sig vara den person man räknat
med, när han skall göra sig gällande i
en församling.

Det har också framhållits som motivering
för en ändring, att i riksdagen
och regeringen återspeglas genast resultatet
av ett politiskt val. Men i riksdagen
har vi dock första kammaren som
håller balansen, om förskjutningarna
blir så överraskande som de någon gång
kan bli i en kommun. Men i sådana
fall är det, menar vi, bara förmånligt
för kommunens arbete, om stämningen
får lugna ned sig under ett år.

I den reservation, som fru Sjöstrand
talade för, vill man att valbarhetshindret
när det gäller val till fullmäktige
skulle avse alla som har tjänst i
kommunen och inte bara den ledande
tjänstemannen. Det skulle väl ändå vara
att gå baklänges, om vi sträckte oss så
långt som fru Sjöstrand här vill. Det

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. förslag till kommunallag.

är ju inte många år sedan riksdagen
gjorde en sådan ändring av sjukvårdslagen
att även de vid sjukhusen anställda
får tillhöra vederbörande direktion.

Herr Nilsson i Göingegården, som
talade för samma reservation, var också
inne på den frågan att det kan bli svårt
att avgöra vem som är ledande tjänsteman
inom kommunen och som alltså
skall vara jävig vid val av fullmäktige.
Det har helt naturligt varit mycket diskussion
om detta, men därvid har
från rättsexperternas sida — och även
herr Herlitz var i utskottet inne på
den linjen — framhållits, att praxis får
bli det avgörande. Vår kommunallag
grundar sig ju sedan gammalt i stor utsträckning
på rättspraxis. När det har
uppstått en tvist och denna har överklagats,
så har man fått ett prejudikat.
Det är en stor fond av sådana prejudikat
som vi går miste om, när vi på detta
sätt reviderar kommunallagen. Å andra
sidan kommer det ju att skapas nya
prejudikat genom de besvär som kommer
att anföras. I regel möter det emellertid
inte några svårigheter att avgöra
vem som är den ledande tjänstemannen
inom en kommun. Där det
finns en kommunalkamrer eller en
kommunalborgmästare, är han givetvis
den ledande tjänstemannen och skall
alltså inte få tillhöra fullmäktige. Men
naturligtvis kan det finnas fall, där
det är tveksamt, om den ledande kommunalmannen
skall räknas såsom förtroendevald
eller anställd. Jag tänker
t. ex. på det fallet att en förtroendevald
kommunalman på äldre dar blir i viss
mån anställd i kommunens tjänst såsom
kommunalkamrer eller liknande.
Men såsom utredningskommitténs ordförande
här framhållit, går det ju att
i reglemente och instruktion ange hur
det skall förfaras i sådana fall.

Vad reservanterna i övrigt anfört behöver
knappast föranleda något genmäle
från min sida, men jag skall
kanske säga några ord om kommunal -

besvärsnämnden som ju är en ny sak
i kommunallagen. Man är inte riktigt
nöjd med att det skall stå kommunerna
fritt att besluta, huruvida de vill
ha en besvärsnämnd eller icke! Jag vill
framhålla att det inte alls skulle ha
gått att få någon enighet om förslaget
om en besvärsnämnd, därest det obligatoriskt
skulle åläggas kommunerna
att inrätta en sådan nämnd. Nu får de
kommuner, som så vill, inrätta en sådan
nämnd — detta kan de emellertid knappast
få annat än i de största landskommunerna
och i de större städerna —
och sedan får vi se hur det hela utvecklar
sig. Riksdagen har ju tidigare
varit mycket avogt inställd till tanken
på besvärsnämnder inom kommunerna
för de kommunalt anställda, och jag
tror att det är lyckligast att det inte
nu ställts något yrkande om obligatoriska
besvärsnämnder, ty då hade det
nog gått som tidigare, d. v. s. riksdagen
hade avvisat förslaget.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag i dess helhet.

Herr EKDAHL (s) kort genmäle: Herr
talman! Herr Pettersson i Norregård
anförde i sitt första anförande några
siffror, som både herr Spångberg och
jag tyvärr glömde att granska litet
närmare, när vi tidigare hade ordet.

Det låter mycket imponerande att,
såsom herr Pettersson i Norregård påpekade,
endast 4 av 367 tillfrågade
kommuner har tillstyrkt suppleantinstitutionen.
Herr Pettersson i Norregård
underlät emellertid att redovisa,
att det bara är 30 kommuner som över
huvud taget yttrat sig om detta problem.
Av dem, som intresserat sig för
denna fråga, har alltså 26 mot 4 ställt
sig avvisande till suppleantinstitutionen,
och även detta låter ju rätt mycket.
Men vi har inte fått veta — och
det är detta som gör att jag vidhåller
min uppfattning att vi inte har fått
klart besked om vad kommunerna önskar
— hur rösterna fördelat sig på de

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

fullmäktigsammanträden, där man tagit
ställning till frågan om en suppleantinstitution.
Det kan mycket väl
hända att det i vissa fall varit bara
någon rösts majoritet för ett avstyrkande.

Vidare noterar jag med tacksamhet
att herr Pettersson i Norregård backar
litet grand i fråga om sitt misstroendevotum
mot fullmäktigledamöterna. Han
försökte nu värja sig mot beskyllningen
för att ha fällt komprometterande
omdömen om våra fullmäktige
och stadsfullmäktigledamöter genom att
säga, att han inte menade ledamöter
sådana de nu är, utan sådana de
kan bli, om det införes en suppleantinstitution.
Detta argument är, herr
Pettersson, av ungefär samma genomslagskraft
som talet om den där stygga
arbetsgivaren, som kanske inte skulle
vilja ge permission till en anställd, när
denne skulle gå på fullmäktigsammanträde.

Herr LUNDQVIST (s): Herr talman!
Jag kan i det väsentliga instämma i
de synpunkter som här framförts av
herr Fast rörande betydelsen av den
lagstiftning, som i dag skall verkställas
och som vi ute i kommunerna har all
anledning att hälsa med tillfredsställelse.
Jag understryker de synpunkter
som herr Fast framfört när det gäller
kommunalborgmästarinstitutionens avskaffande.
I min hemstad Trollhättan
har vi sedan 1938 haft en ltommunalborgmästartjänst,
men stadsfullmäktige
har tillstyrkt utan omröstning att icke
göra något uttalande om denna tjänst.
Jag anser den bör avskaffas och att
det skapas en ny ordning.

När det gäller tidpunkten för val av
kommunalstyrelse sammanfaller utskottets
yrkande även i den frågan med
den ståndpunkt vi har intagit. I fråga
om delegationsrätten tror jag också
det är lämpligt att kunna ha möjlighet
att fördela en del av de uppdrag, som
många gånger kan tynga ett drätsel5
— Andra kammarens protokoll 1953.

Ang. förslag till kommunallag.

kammarsammanträde. Det är bra att
kunna delegera bestämmanderätten på
någon eller några inom denna kommunala
styrelse.

Då det sedan gäller ersättning av
den nuvarande kommunalborgmästarinstitutionen
så har vi redan praktiserat
en linje, som jag tycker är värdefull.
Vi har ordnat med en fast lön
till drätselkammarens ordförande. Denne
har nu att samordna de olika synpunkter,
som framföres från chefstjänstemännen.
Man har i detta syfte
ordnat med gemensamma sammanträden,
där man diskuterar de större frågorna.
Drätselkammarordföranden blir
alltså här en länk, som förenar de olika
intressena och fyller en ganska stor
uppgift. Jag vill här understryka nödvändigheten
av den ordning, som varit
omstridd på sina håll och som består
i att man lämnar en sådan ersättning
åt drätselkammarens ordförande
eller ordföranden i den kommunala
styrelsen, att han har möjlighet att helt
ägna sig åt sin uppgift. Det är nämligen
sant vad man anfört i argumenten beträffande
suppleanterna att det många
gånger är svårt för en människa, som
har en anställning, att få erforderlig
tjänstledighet för att klara ett betungande
uppdrag. Jag finner att man i den
kungl. propositionen nr 210, s. 122,
redan är inne på den linjen, att man
som en motsvarighet till borgarrådsinstitutionen
skall ha möjlighet att ge
avlöning till en kommunal förtroendeman
och kunna fastställa den för en
tidpunkt av fyra år. Jag tror att detta
är nödvändigt om lekmannainflytandet
skall kunna göra sig gällande i den
kommunala förvaltningen.

Den väsentliga anledningen till att
jag har tagit till orda är närmast en
paragraf i föreliggande förslag, där jag
icke helt kan dela utskottets uppfattning.
Frågan om lagstadgad rätt för
stadsfullmäktiges ordförande att närvara
vid den kommunala styrelsens
sammanträden har ju varit föremål för

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. förslag till kommunallag.

omprövning. Några motionärer bär
yrkat på att det skall göras ett tillägg
till 36 § av följande lydelse: »Vad ovan
sagts om suppleants rätt att närvara
vid styrelsens sammanträden och om
underrättelse om tid för sammanträde
må även gälla för fullmäktiges ordförande
eller vice ordförande, då denne
fungerar som ordförande.» Med anledning
av detta säger utskottet på s. 67:
»Utskottet har ej kunnat finna att det
föreligger något behov av en lagbestämmelse
för det angivna ändamålet.
Det synes böra vara en intern kommunal
angelägenhet att bestämma i en
dylik fråga.»

I detta utskottets uttalande kan jag
instämma, men jag vill gärna överflytta
det till att gälla 24 §, där utskottets
förslag innebär bestämmelser
rörande protokollföringen. Jag skulle
där vilja ändra den sista meningen, där
det står: »Har omröstning skett öppet,
skall i protokollet angivas, huru envar
röstat.» Jag anser för min personliga
del att detta bör vara en intern angelägenhet.
Jag medger att det kan vara
intressant och många gånger nyttigt att
kunna fastslå hur var och en röstat vid
det och det tillfället. Inte minst när
det gäller de politiska debatterna och
inför kommunalvalen kan det vara
gagneligt att ha en sådan sak fastslagen.
Jag tror dock inte att denna sak
är så betydelsefull att den motiverar
den merbelastning som den åsamkar
våra sekreterare. Jag utgår nämligen
från att man här icke enbart avser
stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige.
Det står nämligen på s. 67 i konstitutionsutskottets
utlåtande: »De föreslagna
bestämmelserna avses bliva tilllämpliga
också på kommunens styrelses
och övriga nämnders protokoll.» Om vi
till exempel har sjuttio eller åttio ärenden
i en drätselkammare i en medelstor
stad, då är det klart, att det kan bli
fråga om åtskilliga voteringar. Jag vet
inte om det är nödvändigt att belasta
protokollet och skicka med en förteck -

ning över huru vederbörande röstat i
det och det fallet.

Det är ju klart att man i utskottet
haft möjlighet att dryfta denna fråga
mera ingående än jag haft tillfälle att
göra. Jag anser emellertid för min personliga
del att man med förtroende
borde kunna överlämna åt den kommunal
församlingen att själv besluta huruvida
en omröstning skall återges i
protokollet. Det är klart att vi här i
riksdagen har möjlighet att efter omröstningen
ta del av hur var och en
har röstat. Detta kan vi göra inne på
kansliet. I det tryckta protokollet kan
vi emellertid ytterst sällan läsa hur
vederbörande riksdagsman röstat i den
eller den frågan. Detta anges först efter
ett särskilt yrkande. Jag undrar om
man inte även i detta fall borde kunna
överlåta åt de kommunala församlingarna
att bestämma härom.

Det är enbart denna lilla ändring
jag skulle vilja göra. I övrigt instämmer
jag med vad utskottet föreslagit.
På detta stadium av debatten vill jag
framställa det yrkandet, att den sista
meningen i 24 § på s. 78 skall strykas.
Denna mening lyder: »Har omröstning
skett öppet, skall i protokollet angivas,
huru envar röstat.»

Herr PETTERSSON i Norregård (bf)
kort genmäle: Herr talman! Herr Lundqvist
har föreslagit att en mening i
24 § skall utgå. Den har tillkommit
därför att en motsvarande bestämmelse
finns i den nya landstingslagen som
kommitterade föreslagit — det hindrar
inte att bestämmelsen kan tagas bort
där — och vi har velat ha överensstämmelse
mellan lagarna. Utskottet har
funnit att motsvarande förslag i landstingslagen
är välmotiverat, och därför
har vi föreslagit samma formulering.

En brist som har diskuterats rätt uttömmande
i utskottet är att man inte
kunnat se efter i handlingearna hur
ledamöterna av ett landsting har röstat
i en viss fråga, och vi tycker att

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

det skulle ha en viss betydelse för
framtiden om man ur de kommunala
protokollen kunde utläsa vilken ställning
de olika ledamöterna intagit till
en viss fråga. Jag tycker det kan vara
värt besväret — det kommer naturligtvis
att bli något besvär — att få veta
hur fullmäktigledamöterna ställt sig till
en viss fråga. Öppen omröstning förekommer
ju inte så ofta i kommunala
organ att besväret skulle bli särskilt
stort, och är ledamöterna i någon
nämnd så stridbara att de ständigt
begär omröstning, får de också åsamka
sig det besvär detta kan innebära.

Herr BRACONIER (h): Herr tal man!

Jag har begärt ordet för att säga
ett par ord om besvärsinstitutet.

Det är alldeles riktigt som herr Fast
sade, att utskottet här har gått längre
än riksdagen gjort vid tidigare tillfällen
då den motsatt sig införande av ett
sådant besvärsinstitut. Jag tror att rätt
mycket har vunnits därmed. Det besvärsinstitlut
som finns i Stockholm
har fått korrigera beslut från underordnade
organ. Det visar att ett besvärsinstitut
innebär en viss garanti för att
synpunkter tillgodoses som ofta företrätts
av tjänstemännen.

Jag är fullt överens med herr Nihlfors
när han säger att man skall undvika
centralisering, men man kan inte
komma ifrån det förhållandet, att betydande
tjänstemannagrupper, t. ex. läroverkslärare,
anser att tjänstetillsättningar
skall ske hos Kungl. Maj:t. Antingen
man anser att de har rätt eller
inte innebär deras ståndpunktstagande
en viss, och ofta naturlig kritik mot
de kommunala organen. Man kan inte
generellt deklarera såsom herr Nihlfors
gör, att man inte vill ha någon
centralisering, när denna stora kår vill
att regeringen skall ha utnämningsrätten.

Jag anser att utskottet här har kommit
med ett ur vissa synpunkter positivt
förslag, som kan innebära ett stär -

Ang. förslag till kommunallag.

kande av den kommunala självstyrelsen.
Men skulle det visa sig att detta
besvärsinstitut är otillräckligt för att
tillgodose synpunkter som tjänstemännen
håller på för att det skall bli objektivitet
i tillsättningarna, får man väl
ta frågan under omprövning.

Detta behöver inte innebära någon
kritik mot ett visst parti — regeringen
har ju samma partipolitiska sammansättning
som majoriteten av kommunerna
— men det har ju funnits fall
då ett besvärsinstitut haft en annan
åsikt än övriga kommunala organ som
tidigare haft avgöranderätten, och det
visar att förhållandet inte är helt tillfredsställande.

Jag anser att det finns mycket som
talar för herr Ekdahls förslag om suppleanter,
men med hänsyn till att man
bör hålla på den kommunala självbestämmanderätten
och då kommunerna
gått emot förslaget kan jag i nuvarande
läge tyvärr inte acceptera det. Jag tror
att ett suppleantinstitut i vissa situationer
kan stärka de kommunala organens
beslutanderätt, motsvarande vad
fallet skulle vara om vi hade suppleanter
i riksdagen som fallet är i en del
andra riksdagar.

Vidare yttrades ej. Utskottets förslag
till lydelse av 1 § godkändes.

2—4 §§.

Godkändes.

5 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr HAMMAR (fp): Herr talman! Jag
yrkar bifall till reservation nr 1 av
herrar Englund och Hammar.

Herr PETTERSSON i Norregård (bf):
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr talmannen propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till paragrafens avfattning
dels ock på godkännande av paragrafen
i den lydelse, som föreslagits i den av

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. förslag till kommunallag.

herrar Englund och Hammar avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hammar begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
5 § i konstitutionsutskottets föreliggande
förslag till kommunallag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den av herrar Englund och Hammar
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren godkänt
utskottets förslag till paragrafens
lydelse.

6—7 §§.

Godkändes.

S § föredrogs. Därvid yttrade:

Herr HAMMAR (fp): Herr talman! Jag
yrkar bifall till reservationen nr 2.

Herr PETTERSSON i Norregård (bf):
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till paragrafens lydelse dels
ock på godkännande av paragrafen i
den lydelse, som föreslagits av Kungl.
Maj:t; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervä -

gande ja besvarad. Herr Hammar begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
8 § i konstitutionsutskottets föreliggande
förslag till kommunallag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
av Kungl. Maj:t.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hammar begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
125 ja och 75 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till paragrafens lydelse.

9—23 §§.

Godkändes.

24 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr LUNDQVIST (s): Herr talman!
Jag yrkar bifall till den ändring, som
jag under överläggningen föreslagit beträffande
förevarande paragraf.

Herr PETTERSSON i Norregård (bf):
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr talmannen propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till paragrafens avfattning dels

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

ock på godkännande av paragrafen i
den lydelse herr Lundqvist under överläggningen
föreslagit; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lundqvist begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
24 § i konstitutionsutskottets föreliggande
förslag till kommunallag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som under
överläggningen föreslagits av herr
Lundqvist.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren godkänt
utskottets förslag till paragrafens
lydelse.

25—31 §§.

Godkändes.

32 § föredrogs. Därvid yttrade:

Herr NILSSON i Göingegården (li):
Herr talman! Jag ber få yrka bifall
till reservationen nr 3 av herr Herlitz
in. fl.

Herr PETTERSSON i Norregård (bf):
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr talmannen propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till paragrafens avfattning dels
ock på godkännande av paragrafen i

Ang. förslag till kommunallag.

den lydelse, som föreslagits i den av
herr Herlitz m. fl. avgivna, med 3) betecknade
reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Göingegården begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
32 § i konstitutionsutskottets föreliggande
förslag till kommunallag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Herlitz m. fl. avgivna
med 3) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren godkänt
utskottets förslag till paragrafens
lydelse.

Återstående delar av utskottets förslag
till kommunallag.

Godkändes.

De i utskottets hemställan under 2)—
5) upptagna lagförslagen.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom utskottets
beslut i fråga om nu behandlade
lagförslag.

Punkten B mom. a)—c).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Efter föredragning av mom. d) anförde: -

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. uppskov med behandlingen av vissa motioner.

Herr HAMMAR (fp): Herr talman! Jag
yrkar bifall till den av herrar Spångberg
och Hammar avgivna med nr 7
betecknade reservationen.

Herr PETTERSSON i Norregård (bf):
Herr talman! Jag ber få yrka bifall till
utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i mom. d) dels ock på bifall
till den av herrar Spångberg och Hammar
avgivna, med 7) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hammar begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
punkten B. mom. d) i utskottets utlåtande
nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herrar Spångberg och Hammar
avgivna, med 7) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
ifrågavarande hemställan.

Mom. e)—g).

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Ang. uppskov med behandlingen av vissa
motioner.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 23, angående uppskov med
behandlingen av vissa motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! I januari i år väckte
några riksdagskamrater och jag en motion
om snabbutredning av organisationen
av riksdagsarbetet, bland annat
i syfte att söka undvika höstriksdagar.
Det kan ju synas som en ironisk gest
att just den motionen blev uppskjuten
till höstriksdagen, men jag förstår att
motivet varit att man förutsåg att man
skulle behöva en höstriksdag, att det
då skulle bli en ganska liten arbetsbelastning
och att man då i lugn och ro
skulle kunna diskutera och förbereda
denna fråga.

Nu föreligger i dag ett memorial från
konstitutionsutskottet, där man yrkar
på att behandlingen av frågan skall ytterligare
uppskjutas till nästa års riksdag.
Vid ett ytligt betraktande skulle
man kunna tro, att det ärevördiga
konstitutionsutskottet har blivit så sydländskt
av sig, att det ersatt det gamla
hederliga ordspråket: »Uppskjut inte
till morgondagen, vad du kan göra
i dag», med det spanska »manana»,
•— i morgon.

Emellertid ligger det inte så illa till.
Regeringen har sagt ifrån att den önskar
reformera på detta område, och
det finns mycket som tyder på att det
nu inte bara är fråga om fromma önskningar,
utan att man vidtagit åtgärder
för att undvika den kraftiga försening
av avlämnandet av propositioner, som
vi kunde erfara inte minst vid detta
års vårsession. Jag är mycket villig att
instämma i all den kritik, som har riktats
mot detta försenade propositionsavlämnande,
och det kan ligga något

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Ang. uppskov med behandlingen av vissa motioner.

i den synpunkten att hur väl riksdagsarbetet
än hade varit organiserat, hade
man inte kunnat undvika den forcering
som ägde rum i slutet på denna
vårriksdag.

Men samtidigt som jag säger detta
vill jag framhålla med kraft, att det
räcker inte med denna åtgärd. Riksdagen
måste också själv vidtaga åtgärder
för att få till stånd en bättre organisation
av arbetet.

Nu har det meddelats mig — det
framgår inte av memorialet — att man
redan inom konstitutionsutskottet har
tillsatt en delegation som skall behandla
denna fråga, gå igenom ärendet
och förbereda det. Det skulle alltså
inte bli så, att när vi kommer till slutet
av nästa vårriksdag, vi då skulle få ta
ställning till huruvida vi skulle göra en
sådan snabbutredning, utan man kan
i stället förutsätta, att man inom konstitutionsutskottet
redan nu har påbörjat
den undersökning om en lämpligare
organisation av riksdagsarbetet, som
motionen går ut på.

Jag tänker inte ta upp någon ingående
sakdebatt i frågan. Mitt syfte är
att önska denna delegation och utskottet
lycka till i sitt arbete.

Vad jag emellertid skulle vilja framhålla
är det som också har framhållits
i vår motion, att det är angeläget
att konstitutionsutskottet tillkallar utomstående
experter, som är vana vid
organisationsarbete. Det är en allmän
erfarenhet som man gör när det gäller
organisationsarbete, att det då och då
behöver komma en utomstående expert,
som har en oförvillad blick och
som kan ta itu med frågorna och bryta
igenom den slentrianbarriär, som ofta
uppstår i en gammal institution.

Jag hoppas nu att konstitutionsutskottet
kommer att på det sättet verkligen
gå igenom arbetssättet i utskotten,
i utskottens kansli och i kamrarna,
granska talmanskonferensens sätt
att fylla sina uppgifter och även ta
upp den fråga som väcks i motionen,

om det inte till äventyrs skulle behövas
en verkställande ledamot i talmanskonferensen,
som kunde samordna
och planlägga arbetet.

Alla de saker som jag nämnt — och
det finns flera andra åtgärder, som
man skulle kunna rekommendera —
ligger innanför de nuvarande grundlagsbestämmelsernas
ram. Men jag anser
det vara viktigt att man får fram
denna snabbutredning i så god tid, att
man kan konstatera, huruvida det räcket
med dessa partiella reformer eller
om man blir tvungen att göra en mera
genomgripande omorganisation, som
skulle kräva grundlagsändringar. I så
fall är det viktigt att man blir klar med
den saken i tid och kan tillsätta en utredning,
som kan komma fram med
förslag senast till 1956 års riksdag, så
att det inte blir ett ytterligare uppskov
i denna viktiga angelägenhet.

Herr talman! Jag har inget yrkande
i övrigt.

Herr förste vice talmannen övertog nu
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HALLÉN (s): Herr talman! Jag
tycker att den ärade motionären egentligen
bör känna en viss tillfredsställelse
över att vi med kammarens medgivande
överför detta ärende till nästa års
riksdag, ty om vi skulle ha behandlat
det nu är det mycket osäkert, vilket
öde motionen kunnat röna. Dess reella
innehåll sammanhänger nämligen med
så många andra spörsmål, till vilka vi
i dag inte kan ta ståndpunkt.

Jag menar därför att motionärens yrkande,
som kan vara av värde att penetrera,
kan komma i bättre belysning
och i en bättre situation, då vi under
nästa år sett hur den ändrade ordningen
angående propositionsavlämnandet,
som ställts i utsikt, kommer att verka.

Ty hur denna nya ordning i Kungl.
Maj :ts kansli kommer att te sig, kan
vara av betydelse för vissa av de frågor,
som berör spörsmålet om riksdagsarbetets
rationella ordnande.

72 Nr 31. Onsdagen den 2

Ang. översyn av sexualundervisningen.

Att vi då skall ta upp denna fråga
liksom en hel del andra spörsmål i sitt
sammanhang är uppenbart.

Det är mycket riktigt så, som motionären
sade, att vi inom utskottet har
tillsatt en delegation för att följa dessa
ärenden och behandla inte bara motionärens
yrkande utan också den sak
som den andre motionären, landshövling
Olsson, upptagit, nämligen frågan
om sessionstiden samt den roll talmanskonferensen
bör kunna spela när det
gäller rationalisering av arbetet. Därmed
menar jag att det är riktigt att
detta ärende överflyttas till nästa års
riksdag.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag har inte
begärt ordet för att polemisera vare
sig mot konstitutionsutskottets ordförande
eller herr Gustafson i Göteborg.
Jag vill bara med ett par ord kommentera
de rader i memorialet, som behandlar
vad utskottet kallar den betydelsefulla
omläggningen av tiderna för
propositioners framläggande för riksdagen.
Det är alldeles riktigt att regeringens
konsulter i våras tog upp frågan
om förseningen av propositionerna
och förordade en omläggning av arbetet
för att förhindra ett upprepande av
det som bände under förra riksdagen
och vad som hänt många riksdagar
förut. Vi har redan i somras gjort upp
en arbetsplan som är avsedd att följas.
Det nya i denna arbetsplan är, att
vi inför en frivillig begränsning av propositionstiden,
så att vi skall försöka
att inte annat än undantagsvis lämna
budgetpropositioner efter den 10 mars
och att inte lämna lagpropositioner senare
än den 1 april. Men naturligtvis
måste vi reservera oss för de undantag,
som med all säkerhet kommer att inträffa.
Jag vill till kammarens protokoll
ha understrukit att detta är ett försök,
som göres i syfte att åstadkomma ett
snabbare och jag vill också hoppas jämnare
propositionsavlämnande än vad

december 1953.

som varit fallet tidigare. Regeringen
kan emellertid icke lämna någon garanti
för att dessa nya riktlinjer skall kunna
slå igenom och ge full effekt under
första riksdagen de prövas. Det var
närmast för att påpeka detta som jag
begärde ordet.

Propositionsarbetet är en allvarlig
historia. Det som skall upp till 1954 års
riksdag började man planera i maj månad
i år. Det är inte så lätt att under
hösten åstadkomma så stora förändringar
i de planer de olika departementen
redan har gjort upp. Omläggningen,
som regeringen kommer att
sätta in all sin kraft på att driva igenom,
kommer med all sannolikhet att
ge vissa resultat redan under nästa
riksdag. Men man kan inte räkna med
att omläggningen skall få sin verkliga
betydelse förrän detta system fått tilllämpas
under mer än en riksdag. Det
är emellertid, som sagt, min förhoppning
att det skall bli en förbättring till
nästa års riksdag och att förhållandena
skall bli än hyggligare när de nya riktlinjerna
har prövats och tillämpats under
längre tid än vad som nu står till
vårt förfogande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 7.

Ang. översyn av sexualundervisningen.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
182, i anledning av väckt motion angående
översyn av sexualundervisningen.

Efter föredragning av utskottets
hemställan anförde:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s): Herr
talman! Som den avvisade ensamma motionären
har man inga större utsikter
att väcka något ytterligare intresse för
motionen än det mycket ringa intresse,
som utskottet spillt på den. När jag
skrev motionen vägleddes jag av egna
erfarenheter genom de kontakter jag har
med ungdomar. Jag påstod att man även

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

i de största städerna i vårt land kan
passera fyra års folkskola, fyra års realskola
och fyra års gymnasium utan att
ha haft en enda timmes sexualundervisning,
trots att vi har förordningar som
säger, att det skall finnas sexualundervisning
i alla dessa tre skolformer. Mitt
påstående har senare bestyrkts genom
intervjuer, som en del tidningar under
året gjort med ungdomar. Vid en intervju
med gymnasister visade det sig,
att det flesta inte haft någon sexualundervisning
och att någon haft högst
två timmars sexualundervisning under
sin skoltid, och då hade man fått den i
sista ringen. I sista ringen är eleverna
18, 19, 20 och 21 år gamla. Det är, om
man får tro Kinsey, den tid då de har
den största sexuella potensen, och det är
något sent att då ha två timmars undervisning,
om man menar att den
skall få någon betydelse för individen.
Man har gjort en annan rundfråga, och
enligt denna hade endast 11 av 100
elever fått sin första sexualundervisning
i skolan och mycket få i hemmet,
man hade i allmänhet fått lita till s. k.
självstudier. Vid en intervju i radio
påstod alla de intervjuade ungdomarna,
att de inte hade fått någon sexualundervisning
i skolan.

Jag har nog intrycket att utskottet
alltför lätt låtit sig avväpnas av skolöverstyrelsens
försäkringar och att
skolöverstyrelsen alltför lätt låtit sig
övertygas av de dimmiga och i allmänna
ordalag uttryckta påståendena
att skolorna har sexualundervisning.
.lag är övertygad om att eleverna inte
har märkt någonting av ett ökat intresse
för sexualundervisningen efter
de påstötningar som gjorts, utan att
de får fortsätta att samla sitt vetande
från samma grumliga källor som herrar
och damer riksdagsledamöter anlitat.

Utskottet pekar på den i reciten
lämnade redogörelsen för läroverkens
sexualundervisning, där det sägs att
den är tillfredsställande. Jag förstår

Ang. översyn av sexualundervisningen.

inte vad det är i redogörelsen, som gör
utskottet så lugnt. Man hänvisar ju endast
till ett cirkulär till läroverken
från skolöverstyrelsen 1950 om vissa
ändringar i instruktionen om sexualundervisning.
Såvitt jag kan se finns
det inga garantier för att dessa anvisningar
verkligen har följts eller att de
utgjort en förbättring av instruktionen.

Vid folkskoleseminarierna hade åtminstone
1950 hälften av de där samma
år intagna studenterna inte haft
någon som helst undervisning i sexnalfrågor.
Det tyder inte på att den undervisning
som påbjudits från skolöverstyrelsen
har varit så särskilt
märkvärdig eller gjort så stor nytta.
Jag förvånar mig därför över att man
i utskottsutlåtandet till och med vågat
tala om att åtgärderna givit tillfredsställande
resultat. Hur har man kunnat
kontrollera det? Man har inga andra
upplysningar därvidlag än skolöverstyrelsens
rapport, och den säger just
ingenting.

Beträffande folkskolorna åberopar
skolöverstyrelsen en enkät, som företogs
i november 1950. Denna kom inte
helt spontant från skolöverstyrelsen
utan hade sin lilla förhistoria i en artikel
i seminaristernas tidning, där
man med stöd av en undersökning av
doktor Wintzell klagade över den urusla
sexualundervisningen vid seminarierna
—- där den över huvud taget
fanns! Nämnda undersökning och tidningsartikel
satte tydligen skolöverstyrelsen
på spåret och gjorde att man
där uppmärksammade missförhållanden,
som man dittills inte märkt —
eller brytt sig om, jag vet inte vilket.
Det sändes då ut en rundfråga till folkskolorna
genom 57 folkskoleinspektörer.
Den besvarades naturligtvis med
varierande entusiasm, och frågan har
också bedömts mycket olika vid olika
skolor. Det är därför svårt att få någon
riktig statistik över hur mycket
sexualundervisning man haft vid folkskolorna
och hur grundlig den varit

Onsdagen den 2 december 1953.

74 Nr 31.

Ang. översyn av sexualundervisningen.

samt vilka resultat som nåtts. Jag vill
emellertid göra några axplock ur den
rapport som lämnats in.

En inspektör i Uppland har fått svar
från 64 distrikt. Där sägs att undervisningen
bedrivits »i stort sett enligt
handledningen» —■ alltså enligt vad
förståndigt folk hade kompromissat sig
till — i 19 fal!. Det är fortfarande ytterst
sällan, nästan aldrig, man helt
följer handledningen, men i stort sett
hade alltså undervisningen i 19 fall
bedrivits enligt handledningen. I 25
fall hade man haft sexualundervisning
i samband med andra ämnen, i 10 fall
utan närmare precisering och i 10 fall
hade man inte haft någon sexualundervisning
alls.

I en rapport från 26 överlärare i
Blekinge framgick, att endast 4 distrikt
undervisade efter handledningen,
12 i huvudsak efter handledningen
och 10 hade inte haft någon undervisning
alls. Blekingeinspektören har en
kommentar till rapporten, som säkerligen
är typisk för flera områden. Den
låter ungefär så här: »Orden ’i huvudsaklig
överensstämmelse’ torde innebära,
att man helt går förbi eller tar
med mycket lätt hand på de avsnitt,
som man finner besvärliga. Sammanfattningsvis
kan alltså sägas, att sexualundervisning
i full överensstämmelse
med skolöverstyrelsens handledning
hedrives i mycket ringa utsträckning.
I ett stort antal läraravdelningar förekommer
ingen eller endast mycket ytlig
sexualundervisning.»

I ett område mycket nära Stockholm
har i 17 fall av 44 ingen sexualundervisning
meddelats. I vissa delar av landet
har man mött starkt motstånd från
föräldrahåll, särskilt på västkusten -—■
men i utskottsutlåtandet säges att motståndet
har minskat — där man har
ansett att okunnigheten är det bästa
skyddet för moralen. Denna uppfattning
har vi i riksdagen inte velat godkänna,
och vi har därför beslutat att
sexualundervisning skall meddelas. Det

är då mycket egendomligt, att man i
så fall bryr sig om att följa vårt beslut.

Felet ligger naturligtvis till stor del
i lärarutbildningen. Vid seminarierna
är dock undervisningen obligatorisk
—- trots detta har inte någon undervisning
förekommit alls på vissa håll
och en mycket bristfällig undervisning
bjudits på andra håll. Om nu ämnet är
så svårt att undervisa i, är det märkvärdigt
att man inte lagt sig vinn om
att särskilt trimma lärarna för detta.
Undervisningen har varit mycket
slumpartad. En hel del undervisningsmoment,
som man tycker borde vara
naturliga att meddela undervisning i,
har helt förbigåtts vid seminarierna.
Ibland har man undervisat i några
detaljer, som inte har så stort allmänt
intresse, samtidigt som man helt har
gått förbi mycket viktiga ting i sexualundervisningen.

Det är troligt att inte heller övningsskolorna
vid seminarierna har haft den
föreskrivna sexualundervisningen. En
seminarierektor svarade på enkäten,
att man inte får vara för grundlig i sin
undervisning, ty man måste skilja på
lärarutbildning och barnmorskeutbildning
Han ville väl vara kvick, och det
är ofta så man försöker komma ifrån
denna fråga. Man ägnar den inte det
allvarliga intresse, som den är värd.

När man i diskussionen om sexualundervisningen
i skolorna enade sig om
en kompromiss, en handledning, så
trodde man att frågan därmed var i
hamn. Det är en vanlig tro, att i och
med att vi har fattat ett beslut, är
detta detsamma som att frågan är genomförd.

Jag tror inte mycket på de uppmaningar
som skolöverstyrelsen sänt ut,
men utskottet kan ju ha fått ytterligare
underhandsupplysningar. När det talas
om åtgärder som skolöverstyrelsen
planerar för framtiden, hoppas jag att
det är mera handgripliga och påtagliga
saker än cirkulär med försiktiga upp -

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

maningar att följa förordningarna. Jag
delar alltså inte utskottets mening att
frågan om sexualundervisningen har
utvecklats, eller att vi har kommit längre
i det fallet än för några år sedan.
Jag tycker vi har stått på samma ställe
länge. De pådrivande krafter som
drev fram frågan till beslut är inte
längre så framträdande, och man har
underlåtit att skapa det nödiga intresset
för frågans fortsatta utveckling genom
en grundläggande undervisning
vid seminarierna.

I kampen mot könssjukdomarna har
man från medicinalstyrelsens expertis
förordat användande av radio, grammofon
och film som hjälpmedel i undervisningen.
Det bör stå till buds
även för den mera grundläggande undervisningen
i sexualkunskap. Jag är
också övertygad om att man skulle
kunna utnyttja många flera lärarkrafter
än man nu gör, t. ex. gymnastiklärarna.
Många tror att de är militärer,
som inte är särskilt lämpliga. Men man
känner då inte till den moderna undervisningen
där. Där finns mycket
att bygga på i deras lärarutbildning,
som man skulle kunna använda sig av
just för undervisningen i hygien och
sexuella frågor. Det är naturligtvis av
stor vikt att man också har en förankring
för sexualvetenskap vid universiteten,
men jag vet att det inte går
att få förståelse för den saken nu. Jag
tror att det är större utsikter för en
fostran till sedlig moral, om ungdomen
får en vetenskapligt inriktad kunskap
om sexuallivet genom en lärare än genom
sensationsavslöjanden i tidningarna
om mer eller mindre berömda
storheters sexualliv.

Till sist en liten reflexion. Jag undrar
om jag inte, ifall jag i stället för
att skriva en motion hade interpellerat
ecklesiastikministern och ställt mig i
angreppsställning till honom, kunnat
få större anklang bland en del kammarledamöter
åtminstone inom ett visst
parti än nu, när jag nu i motionen

Ang. översyn av sexualundervisningen.

siktar längre och vänder mig mot en
stor grupp, som heter skolöverstyrelsen,
folkskollärare, seminarielärare m.
fl. Nu blir det väldigt tyst, då är man
rädd att rikta anmärkningar och mån
om att tro alla vittnesmål från dem det
gäller.

Ja, jag är ledsen över att utskottet
inte velat dra sitt strå till stacken för
en förbättrad sexualundervisning i
skolan. Nu kan sexualundervisningen
gå och lägga sig ostörd en massa år
framåt; den har sovit hittills utan att
det märkts, och den bär stora utsikter
att kunna få sova i ro ganska lång tid
framåt också.

Den föregående talaren, herr Gustafson
i Göteborg, sade att han velat tränga
genom en slentrianbarriär. Det är också
vad jag ville att riksdagen i detta sammanhang
skall försök göra, att riva ner
slentrianbarriären kring sexualundervisningen.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):
Herr talman! Jag är inte ense med fru
Eriksson i Stockholm om att utskottet
behandlat denna fråga med ringa intresse.
Tvärtom är det så, att vi i utskottet
lagt ned mycken tid och mycket
arbete på att noga penetrera denna fråga.
Vi har visserligen inte använt de
källor, om vilka fru Eriksson talade,
utan har nöjt oss med skolöverstyrelsen.
Vi har nämligen ansett att det varit
säkrare så. Vi har då konstaterat,
som här mycket riktigt står i utskottets
betänkande, att sexualundervisningen
i stort sett bedrives på ett tillfredsställande
sätt vid de allmänna läroverken
och högre skolorna, under det
att denna undervisning av naturliga
skäl är av mera varierande art i folkskolorna.
Vi har också kunnat konstatera,
att såvitt angår seminarierna har
den inte varit så som man skulle önska
att den vore.

Det är naturligt att det finns brister
i detta avseende — därom behöver det
inte råda delade meningar — men vi

Onsdagen den 2 december 1953.

76 Nr 31.

Ang. översyn av sexualundervisningen.

borde också kunna vara överens om
att det inte är så lätt att åtminstone
hastigt försöka åvägabringa några förbättringar
på detta svåra område. Skolöverstyrelsens
och vår uppfattning är
överensstämmande därutinnan, att vi
önskar att det skall bli en effektivisering
och en förbättring av undervisningen
med de krafter som står till
buds och med de möjligheter som föreligger.
Vi har ju också gått motionären
så till vida till mötes, att vi understrukit
skolöverstyrelsens anmaning
till seminarierna om ett bättre resultat,
men vi skall när vi diskuterar denna
fråga inte glömma bort att detta är
ett mycket ömtåligt undervisningsämne
och att det ställer mycket stora krav
på lärarna. Vi måste utgå ifrån att därvidlag
krävs speciella förutsättningar,
och vi kan inte i vårt avlånga land
överallt få lärare, som är lämpade för
uppgiften den dag som i dag är. Vi
måste därför anse det som en framtidsfråga
att kunna få fram den undervisning
i detta ämne som man avser.
Jag är emellertid för min del av den
uppfattningen, att om en lärare är
olämplig för denna uppgift är det
bättre med ingen undervisning alls på
området; jag tror att det är svårt att
jäva det påståendet.

Likaså har jag nog den uppfattningen,
att såvitt angår målsmännen får
man väl i någon mån höra även deras
invändningar, och det måste väl bli en
tidsfråga att även där få bort motståndet.
Det är ju, såsom fru Eriksson själv
konstaterat och som vi också kunnat
konstatera, på väg att gå så, och jag
tror att vi för egen del kan vara nöjda
med att skolöverstyrelsen fortlöpande
söker förbättra undervisningen. Jag
tror också att det kommer att gå bättre
hädanefter än det hittills gjort av den
anledningen, att de handledningar som
numera finns tillgängliga för uppgiften
inte har varit i bruk mer än ett eller
två år. Motionären och vi är i varje
fall ense om önskvärdheten av att un -

dervisningen skall ske på sådant sätt,
att det länder till det resultat som man
avser med densamma men det är också
önskvärt att utvecklingen på detta område
inte går fortare än att bakslag
kan undvikas.

Med vad jag här anfört, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fröken OLSSON (s): Herr talman!
Det är bara en liten detalj som jag vill
understryka — jag kan inte finna att
den är nämnd här — och det är läroböckernas
roll i detta sammanhang. De
nya läroböcker, som kommer ut efter
hand, tar upp även detta ämne och behandlar
det på dess naturliga plats,
t. ex. i biologiläroböckerna. Efter hand
som de gamla läroböckerna mönstras ut
och vi får ämnet med i de nya kommer
det in i sitt naturliga sammanhang,
och då blir det inte lika lätt som
tidigare att helt enkelt glömma bort
eller hoppa över det.

Jag tror inte att vi kommer mycket
längre än där vi är nu genom bestämmelser
och förordningar, utan saken
måste få mogna så småningom. Det område
som vi direkt kan rå på är just
läroböckerna och seminarierna. Sedan
kommer det nog -— hur ledsen jag än
är för den saken — att dröja ganska
länge, innan vi får det som vi vill ute
i alla förgreningar av skolväsendet. Men
jag vill understryka vad här sagts, att
det är dock på väg, även om det går
långsamt. Särskilt vill jag betona vad
herr Johansson i Mysinge sade, att i
detta ämne är det bättre med ingen
undervisning alls än med en olämplig.
Man kan inte ålägga en lärare att undervisa
i sexualhygien, om han känner
med sig att han är olämplig för det.

Herr BLIDFORS (s): Herr talman!
Det är ingen tvekan om att fru Eriksson
i Stockholm i sin motion tagit upp
ett mycket viktigt problem. Motionen
syftar ju i första hand till att effekti -

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

visera lärarutbildningen och kanske i
andra hand till en översyn av sexualundervisningen
i folkskolan i allmänhet.

Nu måste jag emellertid säga, sedan
jag lyssnat till fru Eriksson här i dag
och tagit del av hennes motion, att hon
har tecknat en väl mörk och orättvis
bild av läget. Hon har plockat ut vissa
exempel. Jag förnekar inte dessa exempels
riktighet, men de är inte karakteristiska
för läget i stort. Jag erinrar
om en sådan detalj som fru Eriksson
nämnde i sitt anförande, då hon
hänvisade till undervisningen vid universiteten.
Det är dock så, att vid universiteten
förekommer en kurs, visserligen
liten, i hygien för biologilärare,
och däri ingår även vissa timmar sexualhygien.
Jag beklagar att detta, enligt
uppgift, inte också förekommer vid
Stockholms högskola, men jag hoppas
att saken skall rättas till.

Jag sade att fru Erikssons framställning
blivit orättvist mörk. Det beror,
tror jag, i viss mån på att det material
hon lägger fram är en smula gammalt;
jag bortser då från hänsyftningarna
på tidningsreferat och vissa intervjuer.
När jag säger att materialet i viss
mån är gammalt, är jag medveten om
att det bygger på folkskoleinspektörernas
rapporter 1950 och vissa andra från
1952. Vi bör nämligen komma ihåg vad
ordföranden i avdelningen sade för en
stund sedan, att de utgivna handledningarna
vid denna tidpunkt inte alls
var gamla. De hade med andra ord inte
hunnit verka ute bland lärarna i tillräcklig
omfattning.

Så föreslår motionären en effektivisering
av sexualundervisningen vid seminarierna
och är därmed inne på ett
verkligt allvarligt problem. Jag delar
motionärens uppfattning, att skall vi
få en rätsida på problemet, måste vi
börja i seminarierna. Vi skall dock inte
göra oss några överdrivna förhoppningar
om att detta skall leda till ett hundraprocentigt
resultat. Hur effektiv ut -

Ang. översyn av sexualundervisningen.

bildningen än blir kommer vi i alla fall
att få lärare, som inte är uppgiften
vuxna.

Vid undersökningar, som gjorts av
folkskoleinspektörerna och som fru
Eriksson också här pekat på har det
visat sig att många lärare inte vill undervisa
i sexualhygien, därför att de
känner sin utbildning otillräcklig. Av
en annan undersökning, som fru Eriksson
också berörde och som är gjord av
dr Wintsell tillsammans med seminariernas
elevkårer, framgick det att undervisningen
vid seminarierna var åtskilligt
bristfällig. Men detta har utskottet
observerat och i sin skrivning hänsyftat
på det meddelande från skolöverstyrelsen
med begäran om en effektivisering
av undervisningen, som gått ut till
seminarierna. Utskottet har fäst så stort
avseende vid att denna effektivisering
sker, att det i en särskild mening har
skrivit: »Utskottet förutsätter härjämte
att överstyrelsens ovan omförmälda anrnaning
till seminarierna leder till åsyftat
resultat.»

Det finns anledning, menar jag, att i
dagens situation avvakta vad som kommer
att ske. Det är för tidigt a** fälla en
dom över seminariernas undervisning,
innan vi får se resultatet av cirkulärskrivelsen
från skolöverstyrelsen. Jag
delar fullt motionärens intresse för effektiviseringen
av seminariernas undervisning
i detta ämne, men jag tror
att vi i dagens läge bör kunna nöja oss
med vad utskottet har anfört i sin
skrivning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr RIMMERFORS (fp): Herr talman!
Kammaren torde utan tvivel vara
överens med motionären om önskvärdheten
av en sund, effektiv och vederhäftig
sexualundervisning inom våra
olika skolformer. Jag är övertygad om
att den gamla tidens mörkläggning av
frågan är på retur. Det är säkert ett
sundhetstecken. Vi är glada över all

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. översyn av de statsfinansiella resurserna för de aktuella socialpolitiska re formerna

samt ang. fördelningen av kostnaderna för socialförsäkringen mellan

statsverket och övriga berörda parter.

den goda och riktiga undervisning, som
föräldrar kan känna sig pliktiga att ge.
Denna väg är kanske, när allt kommer
omkring, den bästa. Vi är också tacksamma
mot alla läkare som vill hjälpa
oss.

Men jag är också ense med fru Eriksson
om att skolornas undervisning är
av banbrytande och grundläggande karaktär.
Jag tror att en god undervisning
på detta område också är ett vaccin
mot den ovederhäftiga sexualundervisning,
om man nu skall använda ett
så fint uttryck om den sexualpropaganda
som kommer till uttryck i vissa
pressorgan.

Motionären och utskottet skiljer sig
väl egentligen blott i uppfattningen om
hur fort vi skall gå fram. Alla är överens
om att riksdagens beslut skall verkställas
och alla önskar en god undervisning.
Men det förefaller mig som om
vi borde ge oss till tåls och se efter vart
utvecklingen kan bära hän, när undervisningen
fått fortgå några år och när
vi fått bättre handledningar. Jag skulle
därför vilja yrka bifall till utskottets
förslag och instämma i de synpunkter,
som kommer till uttryck i slutet av utskottets
skrivning, nämligen att man
inte i dagens läge bör verkställa en omprövning
utan vänta och se vart utvecklingen
leder. Jag är ense också med
fröken Olsson om att det här säkerligen
är fråga om tid. Jag tror inte att man i
otid skall rycka i nysatta plantor för
att se om de har slagit rot utan i stället
låta utvecklingen mogna fram.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 183, i anledning av väckt motion
om ökat utrymme för undervisning i
barnavård inom olika skolformer;

nr 184, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en professur i
näringslära; och

nr 185, i anledning av väckta motioner
om främjande av vetenskaplig
forskning och allmän folkupplysning
genom upptagning av kulturhistoriska
filmer.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9-

Ang. översyn av de statsfinansiella resurserna
för de aktuella socialpolitiska
reformerna samt ang. fördelningen av
kostnaderna för socialförsäkringen mellan
statsverket och övriga berörda
parter.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
186, i anledning av väckta motioner om
en översyn av de statsfinansiella resurserna
för de aktuella socialpolitiska reformerna
samt angående fördelningen
av kostnaderna för socialförsäkringen
mellan statsverket och övriga berörda
parter.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sunne m. fl. (1:220) och den andra
inom andra kammaren av herr Svensson
i Ljungskile m. fl. (II: 310), hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om en
översyn av de statsfinansiella resurserna
under de närmaste åren och av
kostnaderna för de aktuella socialpolitiska
reformerna i syfte att ge riksdagen
möjlighet att bedöma reformtakten
med hänsyn till samhällets såväl
ekonomiska som personella resurser
och till önskvärdheten av lägre direkta
skatter.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av herr Ståhl m. fl. väckt motion
(II: 304) hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hem -

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Ang. översyn av de statsfinansiella resurserna för de aktuella socialpolitiska re formerna

samt ang. fördelningen av kostnaderna för socialförsäkringen mellan

statsverket och övriga berörda parter.

ställa om en utredning rörande fördelningen
av socialförsäkringens kostnader
statsverket och övriga berörda parter
emellan.

Utskottet hemställde,

a) att motionen II: 304 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

b) att motionerna I: 220 och II: 310
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Sundelin, Axel Andersson,
Svensson i Ljungskile, Nihlfors,
Löfroth och fröken Ager, vilka ansett
att utskottet i punkten a) hort hemställa
att riksdagen måtte med bifall
till motionen 11:304 i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om en utredning
rörande fördelningen av socialförsäkringens
kostnader statsverket och övriga
berörda parter emellan;

2) av fröken Andersson, herrar Sundelin,
Bergh, Axel Andersson, Svensson
i Ljungskile, Kyling, Nihlfors, Birke,
Löfroth och fröken Ager, vilka ansett
att utskottet i punkten b) bort hemställa
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:220 och 11:310 i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om en
översyn av de statsfinansiella resurserna
under de närmaste åren och av
kostnaderna för de aktuella socialpolitiska
reformerna i syfte att ge riksdagen
möjlighet att bedöma reformtakten
med hänsyn till samhällets såväl ekonomiska
som personella resurser och
till önskvärdheten av lägre direkta
skatter.

Vad utskottet hemställt föredrogs;
och yttrade därvid:

Fröken AGER (fp): Herr talman! Till
statsutskottets utlåtande nr 186 är två
reservationer fogade, därav en på
grundval av herr Ståhls m. fl. motion,
i vilken han begär att en utredning
skall ske angående fördelningen av so -

cialförsäkringens kostnader emellan
statsverket och övriga berörda parter.
Riksdagen har ju tagit ställning till och
behandlat flera av våra socialförsäkringar,
såsom sjukförsäkringen och dess
premiefördelning, men jag anser ändå
att det skulle vara värdefullt att få en
utredning i ett sammanhang om fördelningen
av samtliga socialförsäkringar.
Jag har inte något mera att tillägga om
denna reservation, utan jag ber att få
yrka bifall till reservationen nr 1.

I den andra reservationen, som bygger
på en motion av herr Svensson i
Ljungskile m. fl. hemställs om en översyn
av de statsfinansiella resurserna
under de närmaste åren och av kostnaderna
för de aktuella socialpolitiska
reformerna i syfte att ge riksdagen möjlighet
att bedöma reformtakten med
hänsyn till samhällets såväl ekonomiska
som personella resurser och till önskvärdheten
av lägre direkta skatter. Jag
kan inte dela utskottets uppfattning om
denna motion. Jag anser att det skulle
vara synnerligen värdefullt för riksdagen
att få en prognos över det statsfinansiella
läget för de närmaste åren,
dels vad gäller fördelningen mellan de
olika huvudtitlarna och dels en nationalbudget,
där effekten av de olika skattetrycken
skulle utvisa de olika statsinkomsterna.
Det är givetvis en prognos
som bygger på delvis osäkra antaganden,
men den skulle ändå kunna ge
ett underlag för ett praktiskt politiskt
handlande.

På grundval av dessa prognoser
skulle de av motionärerna framförda
synpunkterna om en kostnadssammanställning
rörande de aktuella socialpolitiska
reformerna kunna göras, vilka
vi väl alla önskar skall bli genomförda
under de närmaste åren. Men vi vet
ändå att det svenska samhällets och statens
ekonomiska resurser är sådana,
att vi med mycket stor sannolikhet inte
kan genomföra detta reformprogram i

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. översyn av de statsfinansiella resurserna för de aktuella socialpolitiska re formerna

samt ang. fördelningen av kostnaderna för socialförsäkringen mellan

statsverket och övriga berörda parter.

den takt som vi önskar. Genom en sammanställning
av kostnaderna för dylika
reformförslag skulle man kunna få en
överblick över de olika socialreformernas
angelägenhetsgrad och sålunda se
i vilken ordning vi bör genomföra de
olika reformerna. Vi anser alltså att en
avvägning bör ske med hänsyn till våra
ekonomiska resurser. Samtidigt vill vi
framhålla önskemålet, att detta bör ske
under hänsynstagande till att vi skall
uppnå lägre direkta skatter.

Utskottet uttalar stor tveksamhet om
en översyn, då en sådan skulle kunna
innebära ett avstannande av det successiva
reformarbetet. Jag kan inte dela
den uppfattningen. Motionärerna har ju
också tydligt påpekat att det gäller en
översyn som bör ske synnerligen snabbt.
Det gäller ju bara en prognos för de
närmast kommande åren. De påpekar
ju att det redan finns utredningar färdiga,
det finns delförslag och det finns
pågående utredningar, vilket i och för
sig skulle göra det möjligt att få en sammanställning
av det arbete, som det ligger
närmast för riksdagen att gripa sig
an med.

Jag tycker att det skulle vara synnerligen
värdefullt att få en överblick över
hela detta område, då vi skall ta ställning
till de olika reformförslag som
kommer att läggas fram under de närmaste
åren.

Med de synpunkter, som jag här har
framfört och med utgångspunkt från
min absoluta uppfattning att utskottet
haft en ovanligt negativ inställning till
dessa motioner, yrkar jag bifall även
till reservationen nr 2 av fröken Andersson
in. fl.

Herr STÅHL (fp): Herr talman! Egentligen
är det två ganska vitt skilda ämneskomplex
som utskottet har sammanfattat
i utlåtandet nr 106. Det ena
tar sikte på en mera långsiktig planering
och då också på en tidsuppdel -

ning av kostnaderna. Det andra gäller,
som kammarens ledamöter ser, en fördelning
av kostnaderna för olika socialförsäkringar
på det allmänna och
på de försäkrade. Å andra sidan ligger
de ju till sin karaktär så pass nära varandra
att det inte i och för sig kan
vara onaturligt att sammankoppla dem
så som här har skett.

När jag nu är motionär och står med
avstyrkt motion från utskottsmajoritetens
sida, är jag litet fundersam och
tycker att situationen är en smula underlig,
eftersom just socialdemokraterna,
som annars brukar berömma sig av
att planera både på kort och lång sikt,
i detta fall, när det gäller en planering
på detta viktiga område, anser att något
behov av planering inte föreligger.
Jag hör inte till dem som är dogmatiskt
troende på planeringar i alla situationer,
men på det område av riksdagens
verksamhet som jag närmast
sysslar med, försvaret, har vi mer och
mer arbetat på att få så pass långsiktiga
planeringar, att vi vet vad vi gör
från det ena året till det andra. Socialvården
representerar ju ett i det närmaste
lika stort kapitel, delvis ännu
större, och det förefaller därför som
om planeringen för social verksamhet
skulle kunna jämföras med den andra
statliga verksamhet, som jag här har
nämnt, och vara i minst samma behov
därav.

Jag har här i kammaren vid flera
tidigare tillfällen haft anledning att
konkretisera de allmänna synpunkter
som det här är fråga om. Man rör sig
alltför lätt med allmänna talesätt, och
det blir mera levande om man ger
praktiska exempel.

Vad är det vi på socialvårdens område
står inför, som är verkligt trängande
och oundgängligt? Jo, enligt min
mening är det bl. a. de i motionen redovisade
stora och eftersatta vårdbehov
som vi har inom sinnessjukvår -

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Ang. översyr. av de statsfinansiella resurserna för de aktuella socialpolitiska re formerna

samt ang. fördelningen av kostnaderna för socialförsäkringen mellan

statsverket och övriga berörda parter.

den, inom vården av lättskötta sinnessjuka,
inom vården av de kroniskt sjuka,
inom vården av de alkoholsjuka
o. s. v. Det är en hel rad trängande och
ytterst kostnadskrävande uppgifter som
skall lösas av stat, landsting och kommun.
Man undrar verkligen om utskottets
majoritet, när den nu avvisar en
tanke på planering i detta avseende,
verkligen är så övertygad om att dessa
stora reformer kan genomföras utan
några bekymmer på längre sikt, att
man kan ta dagen som den kommer.
Jag måste i så fall uttala min förvåning
över detta, och jag kan inte finna att
det som utskottsmajoriteten här har
anfört, nämligen att man tidigare har
sagt nej till olika delförslag, skulle
vara något skäl till att man nu ställer
sig avvisande till en mera långsiktig planering.
Jag misstänker att vi alla i det
här huset och människor långt ute i
landet har den känslan, att den dagen
närmar sig, när det blir svårare och
svårare att skaffa fram erforderliga
medel till de sociala reformer som är
påkallade, och det kusliga är just att
när man börjar närma sig detta läge
har man —• åtminstone jag — i långa
stycken den känslan, att de kanske
mest angelägna reformerna är de som
inte är gjorda, att det är de som har
blivit eftersläpande. Jag hänvisar till
vad jag nyss sade om vården av sinnessjuka
och av kroniker.

Jag kan därför inte förstå att här
finns skäl för en avvisande hållning
till planering.

Om jag sedan får säga ett ord om
motionen nr 304, som jag närmast står
för, tar ju denna sikte på fördelningen
av kostnaderna mellan den enskilde och
det allmänna. Där vill jag understryka
en synpunkt som jag ofta har stött på
i samtal med menige man, nämligen
den, att om de skall känna någon trygghet
för att det allmänna blir i stånd
till att fullfölja en reformpolitik — låt
6 — Andra kammarens protokoll 1953.

vara att den kan skjutas kanske på
längre sikt, därom skall jag inte här
uttala mig — så skulle en sådan trygghetskänsla
ökas om de hade det medvetandet,
att här kommer kostnaderna
att fördela sig på det och det sättet.
Man är medveten om att man såsom
hittills inte bara kan räkna med insatser
ifrån det allmännas sida, att det
allmänna icke kan ta ut av den enskilde
allt vad som behövs för att stat,
landsting och kommun skall kunna
svara för kostnaderna, utan att här behövs
även finansiering på andra vägar.
Men om man räknar med att detta
är en oundgänglig princip för att få
trygghet för ett fortsatt reformarbete,
då är det också nödvändigt att i tid
planera och fundera över frågan: Hur
skall en sådan fördelning mellan de
olika parterna ske, och vilken bör en
rimlig storleksordning vara för en sådan
fördelning?

Jag skulle kunna nöja mig med att
framhålla detta. Jag tror att det är
nödvändigt att skattebetalarna får något
större klarhet över detta ingalunda
lätta ämne och att det inte minst skulle
vara ett led i den sociala trygghetspolitik
som vi har försökt att bedriva,
detta att i god tid ge en uppfattning
om kostnadsfördelningen. Jag måste
säga, med all respekt för utskottsmajoriteten,
att den omständighet som är
anförd på sidan 2 i utskottsutlåtandet,
att riksdagen i olika sammanhang har
avvisat olika propåer om större eller
mindre andel i form av försäkringsavgifter,
väl ändå inte är något skäl för
att man principiellt skulle ställa sig
avvisande till den mera långsiktiga undersökning
som jag har tillåtit mig att
föreslå.

Jag ber, herr talman, att med hänvisning
till vad jag här har anfört få
instämma i fröken Agers yrkande om
bifall till reservationerna.

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. översyn av de statsfinansiella resurserna för de aktuella socialpolitiska re formerna

samt ang. fördelningen av kostnaderna för socialförsäkringen mellan

statsverket och övriga berörda parter.

Herr ONSJÖ (bf): Herr talman! De
motioner som vi här har att behandla
är ju av den sort, kan man säga, som
riksdagen har behandlat upprepade
gånger under årens lopp och som den
också sannolikt kommer att få behandla
i fortsättningen. Ur den synpunkten
skulle jag nästan kunna säga att de
här motionerna är så bra att de har
något litet av evighetsvärde över sig.

Det oaktat har ju utskottet inte kunnat
gå på bifall till motionerna, men
jag vill säga att detta nog inte beror
på att man har ansett att de önskemål,
som här bär framförts, i och för sig
är oberättigade eller oriktiga, utan det
beror nog bara på att man inte tror på
att det över huvud taget är möjligt att
tillgodose dessa önskemål. Skulle det
tillsättas utredningar blev det väl utredningar
för utredningarnas egen
skull.

Den första av de båda föreliggande
reservationerna bygger ju på herr
Ståhls motion, där herr Ståhl yrkar på
en utredning av fördelningen av socialförsäkringens
kostnader mellan staten
och berörda parter, som det heter.
Det är klart att det vore mycket bra
med en sådan utredning, men vi skall
inte förbise att det i sista hand är
riksdagen som beslutar. Det är politiska
frågor det gäller i detta fall, och
det finns väl ingen utredning som där
kan beröva riksdagen beslutanderätten.
Så sent som vid årets riksdag har
det ju beslutats om tre stora socialförsäkringar,
av vilka ju bara folkpensionerna
tar ungefär hälften av alla våra
socialförsäkringsutgifter. Vi har ju bara
i år beslutat reformer som tar i anspråk
mer än hälften av de totala utgifterna.
Meningarna var visserligen delade
— det fanns motioner i olika
riktningar — men i sista omgången
gick riksdagsmajoriteten in för de
framlagda förslagen. Jag har med detta
velat visa, att när det gäller hälften av

de sociala utgifterna är det knappast
tänkbart att det så snart efteråt skulle
kunna ske någon ändring.

Reservation nr 2 bygger ju på den
andra folkpartimotionen — partimotionen,
såsom herr Ståhl sade — men eftersom
denna delvis sammanfaller med
lierr Ståhls motion, rör även reservationerna
delvis samma sak. I denna
senare folkpartimotion finns det fyra
olika yrkanden. För det första vill man
få en skyndsam prognos rörande den
sannolika utvecklingen av statens finanser
med hänsyn till automatiska utgiftsstegringar
och en möjlig utveckling
av statsinkomsterna vid olika nationalinkomstutveckling
och skattetryck,
en översyn vilken inte bör begränsas
till en beräkning av de automatiska
utgiftsstegringarna. Alla skulle
väl gärna önska att få ekonomiska
prognoser som sträckte sig över någon
längre tid, men erfarenheten har ju visat
att det är mycket svårt att göra
sådana prognoser, därför att det inte
finns så mycket att ta fasta på. Konjunkturinstitutet
lämnar ju årligen en
konjunkturrapport, som gäller bara ett
år framåt, men inte ens denna kostsiktiga
prognos brukar alltid peka rätt.
Utvecklingen kan ibland gå åt rakt
motsatt håll.

De automatiska utgiftsstegringarna
har ju för övrigt redan blivit föremål
för en utredning och det kan väl knappast
vara någon mening med att på den
punkten göra en ny utredning.

Jag tror sålunda knappast att en
prognos för någon längre tid skulle
ha något värde, utan jag undrar om
den inte rent av skulle kunna vara till
skada. Det företogs ju en gång en stort
upplagd planering, nämligen av efterkrigsplaneringskommissionen,
men nu
efteråt är det fråga om huruvida det
inte varit lika lyckligt att denna utredning
aldrig blivit gjord. Utvecklingen

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Ang. översyn av de statsfinansiella resurserna för de aktuella socialpolitiska re formerna

samt ang. fördelningen av kostnaderna för socialförsäkringen mellan

statsverket och övriga berörda parter.

har ju gått stick i stäv mot vad man
beräknat.

Som punkt nr 2 bland motionärernas
önskemål kommer en sammanställning
av kostnaderna för de aktuella socialpolitiska
reformerna och i samband
därmed upprättande av en på de olika
reformernas angelägenhetsgrad grundad
turordning. Detta är, såsom jag
tidigare sagt, politiska frågor som riksdagen
i sista hand får besluta om. Dess
bättre har vi ju i riksdagen under senare
år varit ganska eniga när det
gäller dessa spörsmål, men i den mån
så inte blir fallet, är det klart att det
utslagsgivande blir den uppfattning
som riksdagsmajoriteten har, oavsett
vilka utredningar som göres om angelägenhetsgraden
hos olika reformer.
Det kan väl inte gärna överlämnas åt
någon slags överdomstol vid sidan av
riksdagen att fatta beslut om den rätta
turordningen, utan det är riksdagen
som i sista hand får avgöra saken från
fall till fall.

Punkt nr 3 i motionen avser en utredning
rörande personalbehovet inom
socialvården under ett antal år framåt.
Detta önskemål är redan tillgodosett
genom de undersökningar som utföres
av 1949 års arbetskraftsutredning.

Punkt nr 4 gäller en avvägning mellan
de ekonomiska och personella resurserna
ävensom önskvärdheten av
lägre direkta skatter, å ena sidan, samt
de anspråk, ett förverkligande av de
aktuella socialpolitiska reformerna
skulle aktualisera, å den andra sidan.
Speciellt folkpartiet brukar vilja göra
gällande att det går i spetsen när det
gäller det sociala reformarbetet, samtidigt
som man gärna talar om att man
står i första ledet när det är fråga om
att begära skattesänkningar. Jag har
aldrig kunnat förstå, hur dessa olika
önskemål skall kunna förenas. Kunde
det på denna punkt göras en utred -

ning som ledde till något resultat, vore.
det tacknämligt. Jag undrar emellertid,
om inte folkpartiet, som väl har förutsättningar
därför, alldenstund dess ledare
själv är nationalekonom, internt
borde göra en undersökning för att se
om det verkligen är möjligt att bygga
ut socialvården på ett tillfredsställande
sätt och samtidigt sänka skatterna. Mig
förefaller det som om en statlig utredning
aldrig skulle kunna leda till en
lösning av problemet.

Herr Ståhl finner det underligt att
socialdemokraterna, som så gärna vill
planera, inte bär gått med på en utredning.
Jag har inte någon anledning
att försvara socialdemokraterna, men
om det är så, att de gärna vill planera
och det oaktat inte gått med på motionärernas
önskemål, är det kanske ett
bevis för att den anvisade vägen inte
är framkomlig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BIIACONIER (h): Herr talman!
Jag vill i korthet säga att jag i stort
sett ansluter mig till de synpunkter
herr Ståhl utvecklat. Om skattebördan
har nått en sådan höjd att man måste
ta större hänsyn till densamma, när
man planerar de sociala reformerna,
och det måste ske en noggrannare avvägning
än någonsin mellan avgifter
och skatter, så är det alldeles nödvändigt
att man i detta läge får till stånd
en sådan utredning som herr Ståhl i
sin motion har begärt och som påyrkas
även i reservation nr 1. Det synes
mig uppenbart att om skattetrycket är
så högt att man tvekar om de sociala
reformernas utformning, men man
gärna vill göra en avvägning, då bör
det ske en sådan utredning att varje
grupp får reda på vilka kostnader bidragslinjen
skulle medföra.

Jag vill säga några ord till herr Onsjö
om prognoserna. Det är givet — det

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. översyn av de statsfinansiella resurserna för de aktuella socialpolitiska re formerna

samt ang. fördelningen av kostnaderna för socialförsäkringen mellan

statsverket och övriga berörda parter.

framgår också av professor Lundbergs
senaste bok — att det är svårt att ställa
prognoser. Men hade vi inte en sådan
ram för hela vårt politiska handlande,
skulle man säga att all politik
vore kortsiktig. Skulle man inte kunna
vilja försöket att göra några långtidsprognoser,
skulle man inte heller kunna
ta hänsyn ens till långtidsutredningen,
tv även Thomsons kommitté
arbetade med mycket osäkra kalkyler.
Nästan varje befolkningsutredning har
ju visserligen räknat fel. Men att av
detta dra slutsatsen att vi inte skulle
kunna ta hänsyn till befolkningsstrukturen
i framtiden och till att det kommer
att finnas flera personer i de äldre
årsgrupperna, är väl ändå att sätta
onödigt snäv gräns för all planering
och principiell debatt. Jag är inte någon
planhushållare och tycker att det
är mycket värdefullt att det från bondeförbundshåll
och än mer från socialdemokraterna
kommit fram, att det är
mycket svårt att planera för framtiden,
men man kan väl ändå fastställa en
viss ram, ett visst kunskapsstoff att
röra sig inom och med när det gäller
framtidsreformernas planering. Man
kan i varje fall precisera i vilka avseenden
man över huvud taget kan göra
en någoT så när sannolik prognos och
i vilka det aldrig går att göra en prognos.
Då får man en avgränsning av
vad debatten kan röra sig om. Att man
på detta centrala område inte skulle
kunna göra några prognoser förefaller
mig mycket egendomligt, ty då kan
man över huvud taget inte diskutera
den framtida planläggningen och då
kan man inte tillmäta de utredningar
som tidigare försökt göra sådana prognoser
något värde. Jag tror förvisso
att herr Onsjö har rätt, när han ställer
sig skeptisk till många prognoser. Men
man får väl ändå försöka använda all
den vetenskapliga expertis man har
och se hur man kan avgränsa sådana

frågor, och skaffa sig mesta möjliga
kunskap om dem som den som herr
Ståhl framför här i sin motion om socialförsäkringskostnaderna
och avgifter
och skatter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 1.

I detta anförande instämde herr Hagårcl
(h).

Herr STÅHL (fp) kort genmäle: Herr
talman! Det är ett par ord till herr
Onsjö som jag har behov av att säga
utöver vad herr Braconier redan sagt.
Herr Onsjö verkade för att vara talesman
för utskottet med förlov sagt nästan
otillåtligt förbryllad över tanken,
att man skulle kunna göra något slags
planeringar eller avvägningar av kostnaderna.
Vi har väl ändå, herr Onsjö,
redan nu en viss, som herr Braconier
sade, »angelägenhetsgradering» och
också en viss planering. Varför låg vi
t. ex. på sjukförsäkringsreformen så
länge som vi gjorde, om inte därför
att detta behövdes för att inpassa reformen
i den samhällsekonomiska planen?
Detta borde väl inte vara så förbryllande
för herr Onsjö och hans likatänkande
som det tydligen är.

Inte heller är det väl meningen att
den föreslagna utredningen skulle bli
någon »överdomstol» över riksdagen,
som herr Onsjö uttryckte sig. Den skulle
vara hjälpmedel för riksdagen och
även för regeringen och för dem som
skall åtnjuta socialvård. En sådan planering
kunde ge dem ett visst mått av
trygghet och kanske i förväg låta dem
veta litet närmare vad de har att bidraga
till.

Herr Onsjö sade att han inte kunde
se någon lösning av frågan, hur man
skulle kunna sänka skatterna i detta
sammanhang. Det är en pessimism och
fatalism, som förefaller mig alldeles
obegriplig.

Jag vill bara till sist lägga fram ett

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Ang. översyn av de statsfinansiella resurserna för de aktuella socialpolitiska re formerna

samt ang. fördelningen av kostnaderna för socialförsäkringen mellan

statsverket och övriga berörda parter.

exempel. När vi genomförde folkpensioneringen
utgick vi ifrån att alla
skulle få åtnjuta den lika. Den hade
varit i kraft åtskilliga år, då det tillsattes
en utredning, som har lett till
resultat i så måtto, att de follcpensionärer
som är intagna för vård sannerligen
inte erhåller hela sin folkpension
utan som bekant bara en liten del
av den. Vi vet ju alla hur detta beslut
verkade på detta klientel. Det slog
ned som en bomb för många av dem.
Jag skall inte här diskutera siälva saken.
Jag tror mig förstå från min kommunala
erfarenhet, att ändringen var
nödvändig. Men nog hade det varit bra
mycket bättre, att man hade planerat
förändringen i förväg, så att vårdtagarna
vetat om den innan de togs in
för vård, än att samhället flera år efter
det reformen genomfördes skulle behöva
behandla dem på ett sätt, som
de själva ansåg oskäligt. Jag vill säga
detta bara som en tankeställare för att
visa att den gradering och planering
vi begärt i hög grad är påkallad.

Herr ONSJö (bf) kort genmäle: Ilerr
talman! Herr Braconier säger, att vi
helt enkelt inte kan leva utan prognoser,
och han frågar, om jag inte anser,
att vi först bör ta hänsyn till befolkningsutvecklingen.
Jo, det är alldeles
uppenbart att vi bör göra det, men för
det behövs väl ingen utredning. Vi har
väl material till det. Men vad det här
gäller är givetvis den ekonomiska sidan
av saken, och det är denna jag trycker
på. Utbyggnaden av de sociala reformerna
beror naturligtvis på våra ekonomiska
resurser, och det framhåller
man också, när frågan kommer på bordet.
Alla erfarenheter visar ju, att det
inte går att göra tillförlitliga ekonomiska
prognoser.

Sedan säger herr Ståhl, att jag verkade
förbryllad. Ja, det kanske jag var.
Men detta gäller i så fall den folkpar -

tistiska propåen att man skall bygga
ut socialreformerna samtidigt som man
sänker skatterna. Jag får verkligen erkänna,
att det gör mig förbryllad.

Herr Ståhl sade också, att vi under
reformarbetet har gjort angelägenhetsgraderingar.
Det instämmer jag i. Jag
kan använda hans argument. Vid varje
reform söker riksdagen göra en sådan
gradering, men jag vill ingalunda påstå
att riksdagen alltid handlat riktigt i det
fallet. Härvid har jag en gång varit inne
på samma linje som herr Ståhl.

Herr BRACONIER (h): Herr talman!
Herr Onsjö säger, att när det gäller befolkningsutvecklingen
vet vi ju, vad
som kommer att hända. Så enkelt är
det inte! Våra befolkningspolitiska reformer
har varit föregångna av vissa
föreställningar om befolkningsutvecklingen.
Det är alldeles klart, att om
man som herr Onsjö har den uppfattningen,
att man har alla fakta på bordet,
anser man sig ha kunskap nog.
Men vi anser inte, att vi har de kunskaper
som behövs, och menar att vi
måste få fram alla fakta och en värdering
av de olika fakta. Jag anser, att
det för att kunna diskutera planeringen
av socialpolitiken är nödvändigt att
få fram bättre underlag för våra beslut.
Med hänsyn till kommande debatter
och all angelägenhetsgradering vore
det värdefullt att få en sådan utredning
till stånd.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp): Herr talman! Jag
skall endast be att få ytterligare understryka
ett par synpunkter, som redan
har vidrörts, och kanske tillägga
någon enstaka. Jag gör det, därför att
det förefaller mig ganska väsentligt,
att den fråga som här behandlas inte
skjuts åt sidan såsom varande av mindre
betydelse.

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. översyn av de statsfinansiella resurserna för de aktuella socialpolitiska re formerna

samt ang. fördelningen av kostnaderna för socialförsäkringen mellan

statsverket och övriga berörda parter.

Vad som begärts i den föreliggande
motionen är bland annat att man skall
göra en översikt över kommande inkomststegringar
för statskassan under
olika antaganden rörande nationalinkomstens
utveckling och även med hänsyn
till olika antaganden om skattetrycket.
Jag frågar mig, hur det kan
finnas någon som kan bestrida, att det
är av stort intresse att få en sådan
bild. Tidigare har man begärt uppgifter
om automatiska utgiftsstegringar.
Det har förr inte funnits så stort intresse
för detta, men nu har regeringen
låtit göra en översikt över sådana automatiska
utgiftsstegringar. Vill man ha
en belysning av finansernas framtida
läge måste man också kunna något så
när bedöma de mer eller mindre automatiska
inkomststegringarna. Till detta
förslag svarar regeringspartierna: »Nej,
det är vi inte med på.»

Jag tror inte, att utskottsmajoriteten
kan vara alldeles säker på att inte en
vacker dag en sådan utredning kommer
till stånd genom regeringens försorg.
Det får vi ju se. Det är väl sannolikt,
att vi här i landet inte får råd att på
en gång förverkliga allt vad vi skulle
önska genomföra på det sociala området
och på andra områden, att vi alltså
tvingas till hushållning. För att man
skall kunna hushålla med framgång och
på längre sikt. måste man ha en så
god kännedom om de statsfinansiella
förutsättningarna som det går att få,
även om framtiden alltid är oviss. Det
finns en lång rad viktiga problem, som
jag tror alla i denna kammare gärna
skulle se lösta med större energi. Man
kan dock inte begära allting på en
gång. Om man tvingas att välja mellan
saker och ting, som alla anser i och
för sig önskvärda, måste man ju välja
vilket som skall genomföras först och
vilket som kan vänta. Detta förutsätter
inte bara en kalkyl i pengar utan också
hänsyn till tillgängliga personella re -

surser. Jag är säker på att vi är överens
om den saken.

Man har från vår sida begärt —
och även från högerhåll har detta föreslagits
— och regeringen har satt i
gång en utredning, 1949 års utredning,
som bi. a. skall försöka göra en prognos
rörande personalbehovet på det
socialpolitiska och andra områden.
Tyvärr har man — jag har redan förut
påvisat detta i en debatt med statsrådet
Sträng — sölat mycket med detta
arbete. Vi har ännu inte fått någon
rapport, trots att kommittén nu har
suttit i över fyra år. När det gäller
dessa behov av kvalificerat folk har
man i alla fall i princip erkänt att det
vore bra med en prognos, som ju bl. a.
skulle möjliggöra en rationell disposition
när det gäller utbildningsproblemens
lösning. Vi får inte några kvalificerade
människor utan att sörja för
erforderliga utbildningstiilfällen.

Mot allt detta invänder nu utskottet
en del. Majoriteten i utskottet säger
bl. a., att en prognos rörande statsfinanserna
skulle bli så osäker, att den
inte kunde utgöra något underlag för
ett praktiskt-politiskt handlande på
längre sikt. Ja, visst blir denna prognos
osäker, men eftersom allt vårt handlande
gäller framliden är man hänvisad
till att söka bedöma framtiden så gott
man kan, och någon kunskap är väl
bättre än ingen.

Jag vet inte, herr talman, om jag
vågar använda en liknelse. Det är
många som inte tyckter om sådana.
Jag skulle dock vilja säga att utskottsmajoritetens
ståndpunkt påminner mig
om en bilist, som är ute och kör i ganska
svår dimma och resonerar som så,
att eftersom han inte kan se tydligt
framför sig är det ingen mening med
att ha lyktorna tända och försöka se
så gott det går. Det är riktigt att man
ser dåligt i den dimhöljda framtiden,
men man kan väl ändå försöka genom -

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Ang. översyn av de statsfinansiella resurserna för de aktuella socialpolitiska re formerna

samt ang. fördelningen av kostnaderna för socialförsäkringen mellan

statsverket och övriga berörda parter.

lysa den så långt som möjligt genom
en analys av de olika för utvecklingen
bestämmande faktorerna och en framtidsbedömning
så gott det går.

Herr Onsjö tycktes göra gällande att
folkpartiet kunde roa sig med en sådan
bedömning privat. Det är dock uppenbarligen
ett gemensamt intresse för
regeringen och hela riksdagen att få
bättre möjligheter att rationellt disponera
över våra tillgångar i framtiden.
Varför kan då inte det allmänna, som
obestridligen har tillgång till en större
expertis än ett enskilt parti kan förfoga
över, sörja för en sådan utredning? Jag

vill påminna herr Onsjö och
utskottsmajoriteten om att man ju för
några år sedan, det var 1946, gjorde
ett försök till en sådan prognos över
statsfinansernas utveckling ■—■ inte endast
de automatiska utgiftsstegringarna
utan även de sannolika inkomstökningarna.
Att sedan denna prognos var
orealistisk eftersom man fick två inflationsperioder
och eftersom förhållandena
strax efter ett krig alltid är onormala,
det kan sannerligen inte tas till
intäkt för att det skulle vara olämpligt
eller omöjligt att under nuvarande
förhållanden försöka göra en liknande
prognos. Hade utskottet 1946 haft att
ta ställning till den prognos, som dåvarande
statsrådet Wigforss låtit göra,
då kan jag inte förstå annat än att utskottet
med sin motivering av i dag
skulle ha sagt att delta skall man inte
bry sig om. Jag vill alltså konstatera
att utskottet kommit till en ny insikt,
när man säger att man inte skall fortsätta
på den tidigare inslagna vägen då
man vill eftersträva en planmässig hushållning.
Utskottet har ett annat argument,
som förefaller nästan ändå märkligare.
Man säger, att om man skall
göra en sådan här kostnadssammanställning
för olika reformer, då måste reformarbetet
avstanna under en tydligen

ganska väsentlig tid. Detta förefaller
verkligen vara en mycket ansträngd
reflexion. Reservanterna har påpekat,
att man ju mycket snabbt kan göra
överslagsberäkningar så att man i stora
drag får fram en bild av kostnaderna
för den ena och den andra reformen.
Det tarvas inte för den skull någon
precisering av beloppen till så och så
många tusen eller hundratusen kronor.

Vidare har utskottet framfört det argumentet,
att man inte med någon obestridlig
objektivitet kan avgöra rangordningen
mellan olika reformer och
statliga utgiftsbeslut. Det var ju också
intressant att höra att man inte kan med
obestridlig objektivitet välja mellan det
som är mera önskvärt och det som är
mindre önskvärt. Ibland har det nästan
förefallit mig som om endast det
regeringspartierna tyckte och tänkte
var objektivt riktigt. Nu har vi i alla
fall fått fastställt att detta inte är objektivt
riktigt. Det är självklart, herr talman,
att ingen någonsin ifrågasatt att
det skulle kunna konstateras med obestridlig
objektivitet vilken reform eller
vilka reformer som är viktigast. Detta
är ett val vars själva natur gör det hela
starkt subjektivt och om man så vill
starkt politiskt betingat.

Uppgiften att bedöma i fråga om utgifternas
rangordning kommer emellertid
först i andra hand. På det första
stadiet gäller det att göra en beräkning
rörande de väntade inkomsthöjningarna
och utgiftsstegringarna under olika förutsättningar.
På grundval av ett sådant
material — vilket så vitt jag förstår
experter på ett objektivt sätt kan sammanställa
även om det blir med stora
osäkerhetsmarginaler — kommer sedan
uppgiften på det andra stadiet,
nämligen det politiska valet, där varje
parti för sig eller varje ledamot för sig
får försöka att bedöma vilka slutsatser
man kan och vill dra. Men för att kunna
göra upp en rangordning för arbetet

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. översyn av de statsfinansiella resurserna för de aktuella socialpolitiska re formerna

samt ang. fördelningen av kostnaderna för socialförsäkringen mellan

statsverket och övriga berörda parter.

måste man först ha fältet kartlagt. Därför
är det verkligen egendomligt om
riksdagen säger att statens experter inte
bör hjälpa till med detta. Det verkar
nästan som om man ville göra det så
svårt som möjligt för riksdagens ledamöter
att själva ta ställning. Jag tänker
inte bara på oppositionspartiernas utan
även på regeringspartiernas ledamöter.
De skall vänta tills regeringen kommer
med sina utformade förslag, om de inte
råkar sitta i en statlig utredningskommitté.
— Detta att man inte kan göra
själva avvägningen objektivt utgör enligt
min mening inte något argument
alls mot de yrkanden som motionen
och reservationen innehåller.

Utskottet säger vidare, att om man
vill bedöma reformtakten, kan man
inte göra t. ex. en tioårsplan; man
måste göra en ständig anpassning efter
förhållanden som skiftar och inte kan
bedömas i förväg. Ett alltför energiskt
fasthållande vid en tioårsplan är inte
bra, säger utskottet. Nej, men vem har
sagt att man alltför energiskt skall fasthålla
vid en plan? Meningen är väl att
man skall söka få vägledning av planen,
och sedan får man ständigt vara
beredd att göra modifikationer i den
mån förutsättningarna avviker från dem
man räknat med. Att man måste vara
beredd att göra modifikationer betyder
inte att hela försöket till en mera långsiktig
bedömning skulle vara omotiverat.

Vill man dra ut konsekvenserna av
den ståndpunkt som utskottsmajoriteten
har intagit, förmodar jag, herr talman,
ehuru jag inte i dag skall göra
något försök att motivera det, att det
blir ödeläggande för hela den samhällssyn
som det största regeringspartiet
representerar. Detta parti borde
mer än något annat parti känna behovet
av att man försöker någorlunda
långsiktigt bedöma utvecklingstendenserna
och planera med ledning därav.

Enligt min mening, herr talman, är
det en mycket viktig förutsättning för
en god hushållning med allmänna medel
som vi här diskuterar. Om man
vill välja reformerna med omsorg och
lom man vill undvika ett onödigt hårt
skattetryck, måste man ha situationen
så klar för sig som möjligt när det fattas
beslut om nya utgifter. Man måste
väga angelägenhetsgraden av sådana
utgifter mot angelägenhetsgraden av
andra ting som kanske inte är aktuella
just för dagen men som kan bli aktuella
ett halvt eller ett år senare och
som kan inkräkta på finansieringsmöjligheterna.
En viss återhållsamhet med
nya utgifter över huvud taget tror jag
är en förutsättning för att man skall
kunna åstadkomma ett måttligt skattetryck.

Jag gör den lilla utvikningen, att direkta
besparings- och rationaliseringsmöjligheter
också bör utnyttjas till fullo.
Konkreta rekommendationer på den
punkten finns i den av herr Wedén
m. fl. väckta motionen som behandlas
i utlåtandet nr 192, där man diskuterar
möjligheten av att åstadkomma ett effektivt
rationaliseringsarbete. Däremot
erkänner jag, herr talman, att mera
allmänt tal om inskränkning av den
statliga verksamheten kanske gör mindre
nytta. Bättre är att därvidlag framföra
konkreta åtgärder, vilket också har
gjorts bland annat från vårt håll. Då
får man tre olika vägar till god hushållning:
den som jag först har berört,
de mera tekniska rationaliseringsmöjligheterna
och en inskränkning av verksamheten
på speciella punkter, t. ex.
krisregleringen. Det är tre åtgärder som
alla tillsammans men på olika sätt underlättar
en effektiv hushållning och
uppnåendet av ett rimligt skattetryck.

Om jag, herr talman, skall ta ut den
synpunkt som förefaller mig mest överraskande
i utskottsmajoritetens negativa
hållning i dag, blir det den som

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Ang. översyn av de statsfinansiella resurserna för de aktuella socialpolitiska re formerna

samt ang. fördelningen av kostnaderna för socialförsäkringen mellan

statsverket och övriga berörda parter.

jag nämnde i början. När man är med
på att beräkna mer eller mindre automatiska
utgiftsstegringar, varför är
man då inte med på att försöka beräkna
mer eller mindre automatiska
inkomststegringar — på det att man
med hjälp av dessa båda sifferserier
skall kunna göra det lättare att disponera
allmänna medel på ett rationellt
sätt?

Herr PETTERSON i Degerfors (s):
jtierr talman! Den fråga som här föreligger
har så stor räckvidd, att den
skulle kunna diskuteras i många timmar.
Den kanske inte omspänner hela
vår politiska debatt, men i varje fall
omspänner dessa motioner och detta
utlåtande halva området för de politiska
diskussionerna. Man kommer här
in på hela vår socialvård, på skattetrycket
o. s. v.

Jag begärde ordet när herr Ståhl frågade
varför inte socialdemokraterna
vill vara med om en utredning när de
annars brukar vara anhängare av planering
och utredningar. Jag vill säga
till herr Ståhl, att det finns så
många utredningar i gång på detta område
och det utreds dagligen inom
Kungl. Maj :ts kansli och olika kommittéer,
att vi är rädda för att få för
många utredningar, så vi inte kommer
någonstans. Herr Ståhl liksom herr
Braconier har talat om sinnessjukvården,
och de har sagt att det är mycket
ogjort härvidlag och behövs utredningar.
Jag vill då påpeka att vi har
en utredning färdig och andra utredningar
som fortgår. Det kan också påpekas,
att riksdagen redan har fastställt
en plan för i vilken takt sinnessjukvården
skall utbyggas här i landet.

Utskottet säger i sitt utlåtande att vi
är intresserade av att åstadkomma kalkyler
och analyser över den ekonomiska
utvecklingen, om statens finanser
och om socialvården. När det gäl -

ler statens finanser har vi, som även
herr Ohlin talade om, nationalbudgeten
som årligen åtföljer statsverkspropositionen,
och man kan väl inte få en
utredning som på ett mera tillförlitligt
sätt än nationalbudgeten tar upp problemet
om förändringar i statens inkomster
och utgifter.

När herr Ohlin är litet ironisk mot
den utredning om arbetskraftsproblemet,
som ju efter D/s år inte kommit
fram till något resultat, måste jag säga
att det kanske också är med den baktanken
vi inte vill ha nya utredningar
i gång. Vi vet att utredningar alltid tar
tid. Vi säger också i vårt utlåtande att
nya utredningar kan fördröja mycket
nödvändiga reformer, som vi står inför.
Om man skall ha en ny allmän utredning,
vågar man inte göra någonting
förr än denna är färdig.

Herr Ohlin tog upp bilden om bilen
och dimman. Vi kan här komma in i
ett utredningsväsende, som medför sådan
dimbildning att vi blir urståndsatta
att göra någonting. Jag är i övrigt inte
så tvärsäker på experternas uppgifter.
Jag skall be att få ta två minuter i anspråk
för att berätta en historia för
kammaren. Jag kom för något år sedan
ofrivilligt att lyssna på en hemkonsulent,
som tog upp frågan om våra husmödrars
arbete och de stora köken.
Konsulenten utdömde de stora köken
där husmodern fick gå så och så många
mil per dag för att kunna utföra sitt
arbete; det var en omänsklig arbetsbörda.
Denna hemkonsulent förordade
mindre kök, där husmodern kunde stå
eller sitta på ett ställe och nå allting.
Jag tyckte själv att det var ganska förnuftigt,
och jag sade mig att det måste
ligga någonting i det. Men bara någon
månad efteråt hörde jag en annan hemkonsulent
hålla föredrag om husmodern
och köket, och hon sade att det vore
rena djurplågeriet att ha en husmoder
sittande som en höna i en bur utan att

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. översyn av de statsfinansiella resurserna för de aktuella socialpolitiska re formerna

samt ang. fördelningen av kostnaderna för socialförsäkringen mellan

statsverket och övriga berörda parter.

kunna röra sig. Nej, det stora köket,
där husmodern kunde ta ut stegen ordentligt,
gav henne vila och krafter. Ja,
herr talman, så där kan det gå när för
många experter ger sig på samma
frågor.

Jag behöver inte uppehålla mig vid
detta längre. De motiveringar, som här
skulle kunna anföras för vår ståndpunkt,
finns i utskottsutlåtandet. Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle: Herr
talman! När herr Petterson i Degerfors
resonerar får man samma intryck som
av herr Onsjö om den stämning, som
tycks ha behärskat behandlingen av
detta ärende i tredje avdelningen, nämligen
att medlemmarna haft eu besynnerlig
uppfattning om vad motionerna
i verkligheten innehåller. Här talar herr
Petterson i Degerfors om sinnessjukvården
och säger att det inte behövs någon
långtidsplanering, ty det finns redan en
plan för sinnessjukvården och en utredning
om hur den skall utföras. Men
det är ju inte alls det som motionerna
handlar om, utan motionerna handlar
om hur man på lång sikt i den allmänna
samhällsekonomiska utvecklingen
skall kunna inpassa den serie av sociala
reformer som vi ser framför oss. Det
gäller bl. a. sinnessjukvårdens utbyggnad
men dessutom flera andra reformer,
av vilka jag här tidigare nämnt
ett antal. Det är ju detta det är fråga
om, och det är mot detta som det icke
har gjorts någon invändning i sak.

Sedan säger man att man i nationalbudgeten
kan utläsa det ekonomiska utrymmet.
Men nationalbudgeten överspänner
endast det närmast framförliggande
året, medan det här är fråga om
en långtidsplanering.

Vad sedan beträffar detta att planering
kan fördröja nödvändiga reformer
må jag säga, att om vi här i riksdagen

har varit överens om att en reform är
angelägen, har jag då aldrig varit med
om att den fördröjts på grund av att
man arbetar på en långtidsplanering.

Att vi har många utredningar är riktigt,
men socialdemokraterna har sannerligen
aldrig röstat ned någon utredning
på grund av att vi redan tidigare
har många. Tydligen är det så, att man
antingen ingenting vill eller också inte
kan förstå angelägenheten av det fortsatta
sociala utbyggnadsprogrammet
och som grundval därför en planering
av detta slag.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Herr Petterson i Degerfors hänvisar
till nationalbudgeten, som ju är en
prognos. Jag vill då fråga hur man kan
vara så övertygad om att det absolut
inte lönar sig att göra en prognos för
mer än ett år framåt. Med den allmänna
skepsis herr Petterson visade beträffande
experterna borde han egentligen
komma till slutsatsen att man inte borde
göra nationalbudgeten heller. Herr
Petterson i Degerfors säger nu att utredningarna
blir många, de kan försvåra
för oss att se klart, de bidrar till
att skapa en dimma. Han tog som exempel
två hemkonsulenter, som hade
olika mening om köken skulle vara stora
eller små.

Jag har kanske litet svårt att fatta
ibland, men jag kan inte inse att frågan
om kökens storlek och den olika mening
som man kan ha om det, kan ha
något att göra med möjligheten och
lämpligheten att göra en bedömning av
de framtida förutsättningarna för vår
allmänna hushållning.

Om herr Petterson i Degerfors är angelägen
om att vi inte skall förlora oss
i en snårskog av alltför många utredningar,
då skall han just stödja att man
får en bättre överblick över vad vi
med hänsyn till våra ekonomiska resurser
har möjlighet att orka med.

Onsdagen den 2 december 1953. Nr 31. 91

Ang. översyn av de statsfinansiella resurserna för de aktuella socialpolitiska reformerna
samt ang. fördelningen av kostnaderna för socialförsäkringen mellan

statsverket och övriga berörda parter.

Kanske resultatet av denna utredning
blir, att man kan uppskjuta en del specialutredningar,
som inte är så aktuella
som man tidigare trott. Det är mycket
troligt att resultatet kan bli, att man
får ett mindre utredningsväsende under
de allra närmaste åren än man får, om
man låter bli att eftersträva den bättre
allmänna orientering som motionärerna
och reservanterna syftar till.

Herr PERSSON i Växjö (s): Herr talman!
Om man skall göra en kort resumé
av vad motionärerna önskat, kan
man sammanfatta det i följande: en
översyn, en kostnadssammanställning
och en turordning för de socialpolitiska
reformerna.

I motion nr 310 i denna kammare
har man ockå talat om vilka önskemål
som uppställer sig och som förut varit
på tal här, nämligen en allmän höjning
av folkpensionerna, förbättrad åldringsoch
ungdomsvård samt en effektiviserad
fångvård, vidare förbättrad alkoholistvård,
kroppssjukvård och sinnessjukvård.
Dessutom behövs förbättrade
möjligheter att bekämpa folksjukdomarna,
en bättre familjevårdande politik
med ökade barnbidrag och hjälp vid
barnsbörd. Men i samma motion säges,
att det samtidigt skall ses till att man
uppnår något lägre direkta skatter. Det
är ju detta som har väckt ett visst uppseende,
när vi behandlade motionen.
Man är tydligen så optimistisk, att man
anser sig kunna förverkliga allt detta
och därtill rätt snabbt, eftersom det
föreligger så akuta behov, och ändå
kunna sänka skatterna.

Utskottet har utförligt motiverat sitt
ställningstagande. Herr Ohlin, som
snabbt kommit till undsättning åt herr
Ståhl och en annan folkpartist, som
talat bär, har på en punkt alldeles misstolkat
vad utskottet i verkligheten sagt.
Vi har sagt i detta utlåtande, att när
det gäller de automatiska utgiftsföränd -

ringarna har vi redan fått en utredning.
Dessutom är motionärernas önskemål
i vad gäller de ekonomiska konsekvenserna
i viss utsträckning tillgodosedda
genom nationalbudgeten. Vidare har
vissa kommittéer, exempelvis utredningen
för utarbetande av slutligt förslag
till allmän pensionsförsäkring, haft
att grundligt pröva de samhällsekonomiska
verkningarna av de förslag, till
vilka man kommer. Utskottet har sagt,
att om man skall tillgodose motionärernas
önskemål, skall man komplettera
de redan igångsatta och avslutade utredningarna
med en utredning, som avser
de icke automatiska utgiftsstegringarna.
Dessutom skall man utsträcka nationalbudgetarbetet
till att avse icke
blott det nästkommande året.

Nu säger utskottet att det kan hålla
med motionärerna om att en prognos
som gäller statsutgifterna av typen
långtidsplanering kan ha ett visst intresse,
men att den kommer att bygga
på så osäkra antaganden — och det har
vi erfarenhet av — att utredningen icke
kan tjäna som underlag för praktiskt
politiskt handlande på längre sikt.

Herr Ohlin sade i sitt anförande att
det i utskottsutlåtandet sagts, att man
inte kan göra en sådan här kostnadssammanställning
utan att stoppa det
sociala reformarbetet. Det har utskottet
ju ändå inte riktigt sagt, herr Ohlin,
utan det har sagt, att om man skall ha
en kostnadssammanställning för de aktuella
socialpolitiska reformerna och en
turordning efter deras angelägenhetsgrad,
blir man nödsakad att stoppa upp
reformarbetet. Om det vid denna översyn
visar sig att det pågår en utredning
som kan beräknas framlägga förslag i
ett ärende, som inte kommer förrän i
slutet på turordningslistan, skulle det
också vara motiv för att stoppa denna
utredning.

Vi har inte kunnat komma till annat
resultat än att om man skall göra en

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. översyn av de statsfinansiella resurserna för de aktuella socialpolitiska re formerna

samt ang. fördelningen av kostnaderna för socialförsäkringen mellan

statsverket och övriga berörda parter.

kostnadssammanställning och en tidtabell,
måste det vara rimligt att man
stoppar upp det nu och under den närmaste
tiden aktuella reformarbetet till
dess man fått se vad den stora översynen
ger för resultat och till dess man
vet i vilken ordning de olika reformerna
skall aktualiseras. Tar man tidtabellen
med i resonemanget blir det ett
annat resultat än det herr Ohlin kom
till, och det resonemanget kanske inte
blir så ansträngt som herr Ohlins.

Vi har också hänvisat till att 1949 års
arbetskraftsutredning redan är tillsatt.
Herr Ohlin tycks som vanligt vilja göra
gällande, att detta berodde på någon
förtjänst hos oppositionen och hans
parti, men utredningen tillsattes ju redan
år 1949. Jag kan för min del inte
finna annat än att det utskottsutlåtande
som här föreligger ger ett rimligt svar
på motionärernas frågor och är hållet i
sådan ton att motionärerna egentligen
borde vara tillfredsställda. Jag skulle
vilja direkt fråga om det inte är rimligt,
i fall man skulle kunna helt bifalla
motionärernas önskemål, att man stoppar
upp det socialpolitiska reformarbetet
under den närmaste tiden. Herr
Ohlin har ju sin glädje i att använda
bilder från kommunikationsområdet.
Bussen har kört i diket och vad kamelen
beträffar, som inte kom fram till
oasen, så vet jag ingenting om hans fortsatta
öden. Det har inte kommit någon
historieskrivning på den punkten. Nu
har herr Ohlin kommit fram till bilarna
och menar, att om man kör i dimma är
det bättre att tända lyktorna när man
tar sig fram ytterligare. Men skall vi
följa herr Ohlins propåer och motionens
förslag behöver vi inte tända lyktorna,
ty då blir i varje fall reformbilen
stående stilla. Då kan vi nöja oss
med att tända parkeringsljuset.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr STÅHL (fp): Herr talman! Herr
Persson i Växjö lade i sitt resonemang
tyngdpunkten på den argumentationen,
att om man bifölle reservationen och
motionerna, skulle man därigenom
stoppa det pågående sociala reformarbetet,
och han ställde till oss en direkt
fråga om inte detta måste bli följden.

Jag skulle då vilja säga att det förefaller
mig som om herr Persson i Växjö
inte tänker sig in i den konkreta situationen
sådan den är för närvarande.
Här pågår ett stort socialt reformarbete.
Vi bygger genom landstingens försorg
nya anstalter och nya sjukhus. Vi bygger
sinnessjukhus och andra anstalter
genom statens försorg, fast alldeles för
sakta. Finns det något av allt detta som
skulle behöva stoppas därför att vi vet,
att vi behöver exempelvis mycket kostnadskrävande
alkoholistsjukhus, som
föreslagits för många år sedan och som
statsmakterna tydligen inte ser sig någon
råd att åstadkomma? Om vi beträffande
kronikervården och alla andra
eftersatta vårdområden gjorde eu långsiktsplanering,
skulle då allt det som i
dag och under den närmaste framtiden
pågår i landet behöva eftersättas på
grund därav? Om herr Persson i Växjö
tänkt sig in i hur det sociala reformarbetet
fortskrider, hade han aldrig behövt
ställa en fråga, vars svar är så
självklart.

Vad sedan beträffar hans argumentation,
att det är orimligt att göra den
katalog över sociala reformer, som finns
i motionen, och samtidigt tala om en
skattesänkning, så tyder det på ett statiskt
samhällstänkande, som är rätt obegripligt
när det kommer från en ung,
progressiv socialdemokrat som herr
Persson i Växjö. Ty vad är det vi räknar
med, inte minst för den bostadspolitik,
som herr Persson sysslar med, om inte
de ständigt stigande inkomsterna? Och
vad är det vi tänker på i detta sam -

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Ang. översyn av de statsfinansiella resurserna för de aktuella socialpolitiska re formerna

samt ang. fördelningen av kostnaderna för socialförsäkringen mellan

statsverket och övriga berörda parter.

manhang om inte att möjliggöra både
sociala reformer, andra samhälleliga
uppgifter och den skattesänkning, som
såvitt jag förstår även inom herr Perssons
egna kretsar ter sig alltmer ofrånkomlig
och oundgänglig. Även på denna
punkt gör sig herr Persson skyldig till
ett allvarligt tankefel.

Herr PERSSON i Växjö (s): Herr talman!
Jag skulle vilja be herr Ståhl att
tänka sig in i vad utskottet har skrivit.
Vad för det första beträffar pågående
utredningar har utskottet hänvisat til!
årets riksdagsberättelse. Vidare uttalar
utskottet att de för den samlade översynen
erforderliga utredningarna på de
olika specialområdena bör kunna verkställas
utan alltför stor omgång. För
min del menar jag, att man får lugna
sig åtminstone till dess man ser vad
som kommer fram genom dessa utredningar.
Jag håller det inte för otroligt
att man en gång kommer i den situationen,
att man behöver en översyn på
alla dessa områden, men vi har inte
kunnat finna att vi är i det läget i dag.
Det utesluter naturligtvis inte att man
en vacker dag, som herr Ohlin sade,
kommer att behöva det, och då kommer
givetvis herr Ståhl och andra folkpartister
att säga: Här ser ni vad vi åstadkommit
med den motion vi väckte! Däremot
kan jag inte tro, herr Ståhl, att en
sådan utredning, åtminstone inte förrän
den är verkställd och kanske inte då
heller, skulle ge oss de ekonomiska möjligheterna
att genomföra alla dessa kostnadskrävande
reformer och åtgärder på
olika områden och dessutom ge oss
möjlighet att något sänka de direkta
skatterna.

Jag kan inte finna att det framlagts
några skäl som ger kammaren anledning
att bifalla motionen utan vidhåller mitt
yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början be -

träffande punkten a) propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Sundelin
m. fl. avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ståhl begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten a)
i utskottets utlåtande nr 186, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Sundelin m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 124 ja och 69 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten a).

Beträffande utskottets i punkten b)
gjorda hemställan gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
berörda hemställan dels ock på
bifall till den av fröken Andersson
m. fl. avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Ager begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given var -

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. genomförande av en allmän regionplanering över hela landet m. m.

sel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten b)
i utskottets utlåtande nr 186, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den reservation, som beträffande denna
punkt avgivits av fröken Andersson

m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Fröken Ager begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 121 ja och 74 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten b).

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
187, i anledning av väckta motioner
om utredning angående samordning av
det statliga anstaltsväsendet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Ang. genomförande av en allmän regionplanering
över hela landet m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 188, i anledning av väckt motion
om genomförande av en allmän regionplanering
över hela landet m. m.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde

Herr ANDERSSON i Brämhult (bf):
Herr talman! Jag har i detta sammanhang
begärt ordet, dels för att till utskottet
få framföra ett tack för den välvilliga
behandlingen av denna fråga,
dels för att få ge en kort antydan om
bakgrunden till motionen och syftet
med densamma.

Jag kanske inte behöver gå närmare
in på det allmänt kända förhållandet:
avfolkningen på landsbygden. Det kanske
räcker att säga att man ännu vid
sekelskiftet räknade med att ungefär
tre miljoner människor var sysselsatta
i jordbruket, ett antal som nu sjunkit
till ungefär hälften och som man kan
förutsätta kommer att inom ett par decennier
sjunka till ungefär en miljon.

I den mån avfolkningen av landsbygden
är liktydig med ungdomens flykt
från jordbruket innebär detta förhållande
en sak, som man diskuterat men
som kommer att fordra ännu mera ingående
debatter och åtgärder. En undersökning
på olika håll visar att det är
framför allt två faktorer som medverkar
till avfolkningen, nämligen för det
första sysselsättningsfrågan i den mån
denna inte kan lösas och för det andra
trivselproblemet. Därmed vet man i
någon mån var stötarna skall sättas in.
Det har från statens sida vidtagits flera
åtgärder, åtgärder som diskuterats vid
många tillfällen, men det visar sig så
småningom, att man behöver ett vidare
grepp över hela problemställningen för
att komma till rätta med detta. Om
man är på det klara med att vårt land
behöver en landsbygdsbefolkning får
man även ta sin ställning därtill, men
när det gäller denna samlade syn är det
ett faktum, att vi vet för litet om vår
bygd och dess förhållanden. Frågan
ställs om det över huvud taget lönar sig
att för framtiden investera kapital. Det
är möjligt att denna regionala planering
skulle kunna vara ett instrument
för att lösa den frågan. Vi måste veta
något om den blivande befolkningsutvecklingen,
vi måste nämligen känna

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Begränsning av den statliga kontrollen över den kommunala verksamheten.

de resurser bygden har, vi måste kunna
ge anvisningar, som är nödvändiga för
att en allmän upprustning av landsbygdens
villkor skall kunna ske.

Med utgångspunkt från den politik
som föreslagits i motionen om en sådan
kartläggning måste det vara ett
statens intresse detta, inte minst med
hänsyn till de medel man här investerar
och med hänsyn till problemet om
landsbygden skall bestå eller inte i
framtiden.

En sådan kartläggning löser inte i
och för sig något problem, men den anvisar
de vägar man kan beträda för att
åvägabringa en annan ordning. Erfarenheten
visar att det funnits möjligheter
att göra en sådan planläggning
inom ramen för den regionala planeringen
som den nuvarande byggnadslagstiftningen
talar om, och det torde
också vara klart att denna form av
planering f. n. faktiskt är den enda
i vilket det ges möjlighet för lekmannaintresset
att göra sig gällande, varigenom
vi får ett bredare underlag för
planeringen. Man måste vara på det
klara med att inga åtgärder är möjliga
att genomföra med framgång, om de
inte omfattas av en bred opinion bland
de människor det i första hand gäller.
När jag därför har uttryckt förhoppning
om att det skulle vara möjligt att
åstadkomma en planläggning av vilka
åtgärder som är nödvändiga och var
de bör sättas in, har det varit med erfarenhet
från det arbete som tidigare
utförts på olika områden.

Vid remissbehandlingen av denna
fråga har det diskuterats, huruvida det
är möjligt att inom ramen för lagstiftningen
åstadkomma eu sådan planering.
Jag kan då inte finna annat än
att lagstiftningen medger, att vi här går
ganska långt och åstadkommer vad jag
talar om i min motion, nämligen en
ordentlig bygdepianering. Om lagstiftarna
från början tänkte sig att planeringsproblemen
fanns och finns inom
tätorterna, så har utvecklingen nu vi -

sat att de verkliga problemen möter i
glesbygderna. Där är det helt enkelt
fråga om huruvida bygden skall leva
vidare eller överges av de människor
som ännu finns kvar.

Vidare har jag i motionen fört fram
tanken på en statlig investeringsfond
för ändamålet. Den pågående utredningen
kommer nämligen kanske att
visa, att det på detta område föreligger
behov, som vi hittills inte gjort oss någon
föreställning om, men som måhända
är nödvändiga att tillgodose, om
vi vill att landsbygden skall fortbestå,
och som helt enkelt är underlaget för
hela den diskussion, som man hoppas
skall följa denna debatt i spåren.

Utskottet har som sagt intagit en
mycket välvillig hållning till denna fråga,
och jag vill här uttrycka förhoppningen
att denna välvilliga inställning
också skall komma att återspeglas i det
sätt, varpå Kungl. Maj :t framdeles eventuellt
kommer att behandla detta viktiga
spörsmål.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 12.

Begränsning av den statliga kontrollen

över den kommunala verksamheten.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 189, i anledning av väckta motioner
angående begränsning av den statliga
kontrollen över den kommunala verksamheten.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr LARSSON i Luttra (bf): Herr
talman! I samband med förarbetena till
den kommunallag, som vi antog här på
förmiddagen, säger kommunallagskommittén,
att »kommunerna bör åtnjuta
största möjliga frihet och ordna sin
förvaltning och sina verksamhetsformer
med hänsyn till skiftande lokala behov».
Sedan säger man att lagstiftningen
inte bör innehålla några tvingande

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Begränsning av den statliga kontrollen över den kommunala verksamheten.

bestämmelser i andra avseenden än sådana,
i fråga om vilka det ur allmän
synpunkt erfordras fasta regler, och att
man inte bör ingripa i kommunernas
rörelsefrihet. Det uttalandet från kommunallagskommittén
tror jag har tillkommit
på förekommen anledning.

Kommunerna har en känsla av att
den statliga inspektionen utvecklats till
att bli ett förmyndarskap över kommunerna.
Särskilt i landskommunerna har
man erfarenhet av detta. Där brottas
man nämligen med en del problem,
som är okända för övriga kommuner.
Jag tänker då bland annat på frågan
om tjänstebostäder för exempelvis lärare
och provinsialläkare m. fl. Med
nuvarande bestämmelser åsamkas kommunerna
väsentligt större utgifter härför
än vad de skulle ha, om kontrollen
från skolmyndigheternas sida vore
mindre rigorös, och på samma sätt är
det på andra områden. Man frågar sig,
om exempelvis inte länsbostadsorganen
skulle kunna få hand om dessa frågor,
så att de inte behövde gå via folkskoleinspektörerna,
såsom nu sker.

Man kan säga att den statliga kontrollen
utvecklats från att ha varit en
kanske i många fall värdefull rådgivning
till att bli en besvärande detaljreglering
av kommunernas verksamhet.
Detta är anledningen till att vi på vårt
håll tagit upp denna fråga, och sedermera
har ju också höger- och folkpartiledamöter
genom motioner anslutit
sig till vår linje. Vi menar, att tiden
nu är mogen för att man skall vidta
vissa åtgärder på detta område. Det
finns två, ja kanske tre speciella anledningar
därtill. För det första är
kommunindelningen genomförd, och
därigenom har vi fått större och bärkraftigare
kommuner. För det andra
har vi tidigare i dag antagit den nya
kommunallagen, som ju bland annat
syfiar till att ge kommunerna större
självständighet och större rörelsefrihet.
För det tredje föreligger det ett utredningsförslag
om andra bestämmelser

för statsbidragen till kommunerna, vilket
tar sikte på att man skall kunna utforma
ett enhetligt driftsbidrag. Hur
det går med det förslaget är ännu inte
klart, men ur landskommunal synpunkt
är det synnerligen angeläget att få en
förenklad bidragsgivning till kommunerna
och en bidragsgivning som innebär
en förbättrad skatteutjämning för
dem.

Vi befinner oss alltså, såvitt vi på
vårt håll kan bedöma, vid en tidpunkt,
då det kan vara lämpligt att gå från
ord till handling i denna fråga. Utskottet
har varit ense med motionärerna
om att man bör kunna komma framåt
på den föreslagna vägen, men det har
hänvisat till pågående specialutredningar.

Jag vill sluta med att uttala den förhoppningen,
att Kungl. Maj:t inte skall
försitta någon tid, när det gäller att
realisera den målsättning som kommit
till uttryck i motionerna. Jag yrkar,
herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr ONSJÖ (bf): Herr talman! Utskottet
har ju tillmötesgått motionärerna
så långt som det över huvud taget
varit möjligt — så långt till och med,
att den av motionärerna som nyss talade
kunde yrka bifall till utskottets
hemställan, vilket ju var glädjande.

Inom den avdelning, som behandlade
motionerna, har vi nog också varit på
det klara med att inskränkningar och
förenklingar bör kunna göras i kontrollen
över kommunerna. En kontroll
behövs givetvis, det är det väl ingen
som bestrider, men det bör ju kontrolleras
med måtta. Vi som arbetar litet
inom det kommunala området, och det
är många i detta hus, har nog gjort den
erfarenheten, att kontrollen från statens
sida många gånger är minst sagt
besvärande.

Jag begärde egentligen ordet för att
stryka under vad utskottet sagt nederst
på s. 5 i sitt utlåtande: »Härvidlag bör

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

Begränsning av den statliga kontrollen över den kommunala verksamheten.

särskilt beaktas vikten av att kommittéer,
som redan är i verksamhet eller
framdeles tillsättes, vid behandlingen
av sina specialfrågor ägnar det av motionärerna
aktualiserade principspörsmålet
tillbörlig uppmärksamhet. Det
förefaller utskottet vidare sannolikt, att
väsentliga förenklingar redan nu skulle
kunna genomföras bland annat inom
det kommunala skolväsendet och inom
socialvården.»

Jag poängterar detta uttalande därför
att jag har färska erfarenheter av
hur det är t. ex. vid byggandet av bostäder
för lärare ute i kommunerna.
Staten lämnar ju ett visst bidrag, till
lärarbostäder 18 000 kronor och till
lärarinnebostäder 12 000 kronor. Sedan
en arkitekt gjort upp ritningar, skall
kommunen insända dessa till folkskoleinspektören
för förhandsgranskning,
och sedan går de till skolöverstyrelsen.
När de kommer tillbaka därifrån skall
de återigen till inspektören, därefter
går de till länsstyrelsen, så ännu en
gång till skolöverstyrelsen och så till
Kungl. Maj :t, allt för att man skall få
veta det som står i lagen, nämligen alt
kommunerna har rätt att få 18 000
respektive 12 000 kronor i statsbidrag,
om bostaden har en viss storlek och
standard. Bestämmelserna i författningen
är ändå ganska noggrant utformade.
Skulle kommunen, när det hela
äntligen blivit klart, vilja göra en liten
ändring, så går det inte med mindre
än att karusellen sätts i gång på nytt
och alla instanser får göra en granskning
trots att kommunen betalar den
huvudsakliga delen av kostnaden för
bostaden.

Att t. ex. folkskoleinspektören skall
göra en teknisk detaljgranskning av en
ritning, som en arkitekt gjort upp, tycker
jag är alldeles orimligt, ty denne
bar ju ingen som helst utbildning för
en sådan uppgift.

Värdet av kontrollen skall jag inte
yttra mig om, men inte har den medverkat
till att förbilliga lärarbostäderna,
7 — Andra kammarens protokoll 1953.

så mycket är säkert. Att bygga en bostad
till en folkskollärare kostar f. n.
ungefär 20 000 kronor mer än det kostar
att bygga en lika stor bostad till en
vanlig människa. Då är det något fel,
då fungerar i varje fall inte kontrollen
på riktigt sätt. Jag tycker att det bör
räcka om man för det första kontrollerar
behovet — detta måste ju fastställas
av myndigheterna — och för det
andra kontrollerar, sedan arbetet är utfört,
att kommunen har byggt bostaden
enligt författningens bestämmelser. Är
detta fallet, då bör kommunen vara berättigad
att få statsbidrag utan att det
skall behöva bli en så förfärlig karusell.

Jag vill säga detta i förhoppning att
den pågående utredningen — jag ser
nu att ecklesiastikministern är närvarande
och jag vill adressera denna anmärkning
också till honom — skall titta
på detta. Det måste gå att åstadkomma
en bättre ordning härvidlag utan att en
tillbörlig kontroll eftersättes.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h): Herr talman! Jag kan instämma
i många av de synpunkter som
herr Onsjö och den andre talaren här
anfört. Närmast har jag emellertid begärt
ordet för en kort personlig deklaration.
Det gäller något som inte har
blivit klart för mig först i dag, utan
något som jag haft en bestämd uppfattning
om så länge jag tillhört riksdagens
andra kammare.

Så länge vi ständigt kräver nya och
högre statsbidrag — det gör man ofta
från riksdagens sida — så länge kommer
kommuner och landsting också att
få ha ett överförmynderskap från statens
sida. Tv det är väl otänkbart att
den som släpper till pengarna inte
också skaffar sig en rätt till medinflytande
över deras användning.

Med de mindre kommuner vi hade
tidigare och där man hade ett mycket
ojämnt skatteunderlag fanns det nog
skäl för statsbidrag i olika former. Men
i och med att det blivit en utjämning i

Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Utredning ang. de s. k. folksjukdomarna.

fråga om kommunernas storlek, jag
skulle tro också en viss utjämning i
fråga om skatteunderlaget, så bör vi
ute i kommunerna i större utsträckning
än tidigare försöka klara oss utan att
skicka fram riksdagsmän för att på
olika punkter ständigt begära ökade
statsbidrag. Det är min uppfattning,
herr talman.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 13.

Utredning ang. de s. k. folksjukdomarna.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 190, i anledning av väckta motioner
om utredning angående de s. k. folksjukdomarna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Fröken HÖJER (fp): Herr talman!
Även om hemställan i motionerna I:
117 och II: 167 om en sammanfattande
utredning av de i motionerna berörda
frågorna inte vunnit utskottets gillande,
är utlåtandet i sin helhet så positivt
i själva sakfrågan, att jag för min
del finner att avsikten i motionerna
därigenom i väsentlig mån förverkligats.
Jag kommer därför att yrka bifall
till utskottets hemställan. Samtidigt vill
jag understryka nödvändigheten av att
den positiva anda, t. ex. beträffande
bidrag till forskningen på olika områden,
som kommit till uttryck i utlåtandet,
även blir rådande vid den fortsatta
handläggningen av detta ärende.

Tag t. ex. sinnessjukvården — den
har nyss varit på tapeten — där vi
rent medicinskt alltjämt bär så mycket
outforskat. Den lilla bit av vägen som
tillryggalagts visar i alla fall att här är
mycket att vinna: för den enskilda
människan i fråga om förbättrad hälsa
och för det offentliga i fråga om avkortad
liggetid på de fullbelagda an -

stalterna. Ett mänskligt problem och en
ekonomisk fråga, båda av stora mått,
väntar här på sin lösning. Endast en
intensifierad forskning kan bringa oss
framåt i båda dessa avseenden.

Jag är tacksam för att utlåtandet ger
denna forskning en viss grad av prioritet.
Utskottets förutsättning, att bl. a.
kommunala huvudmän bör ägna organisations-
och vårdfrågorna all den
uppmärksamhet som omständigheterna
medger, vill jag kommentera med några
ord. Dessa frågor, som naturligtvis i
sig även rymmer inte så små ekonomiska
och personella spörsmål, påfordrar
uppmärksamhet, det tror jag
att alla sjuka människor, som anser
sig behöva anstaltsvård men inte kan
få den, ger mig rätt i.

Hur mycket kan inte vinnas för hemvården,
om hjälpen till hemmen till
dels ger oss hemsamariter, hemvårdarinnor
— de senare en riksdagsfråga
— och i hemmen arbetande sjukvårdspersonals
arbetskraft genom en smidig
och rationell organisation. Detta torde
vara områden där man kan vinna mycket
om man får dem utredda ordentligt.
Vissa landsting har också gjort en
del experiment som man kan lära åtskilligt
av. Till dels är det en fråga om
statsbidragsbestämmelser. I föregående
utskottsutlåtande togs den frågan upp
och utskottet ställde sig mycket positivt
till en önskan, att vi snart skulle
få till behandling det i statsbidragsutredningens
principbetänkande framförda
förslaget i det här avseendet.
Till dels är det kommunernas beslut i
olika avseenden i de här frågorna som
pockar på ändringar till förmån för ett
resultat, syftande till förbättrat hälsotillstånd
och förbättrad sjukvård utan
oöverstiglig kostnad.

Herr talman! Jag har med dessa ord
velat understryka den positiva andan
i detta utlåtande, samtidigt som jag
yrkar bifall till detsamma.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

§ 14.

Om begränsning och rationalisering
inom den statliga verksamheten.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 191, i anledning av väckta motioner
om begränsning och rationalisering av
den statliga verksamheten.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewcrlöf m. fl. (1:221) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 331), hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t framhålla, att en begränsning
och rationalisering av den statliga
verksamheten enligt dess uppfattning
vore ofrånkomlig som förutsättning
för en sund statsfinansiell och
samhällsekonomisk utveckling i vårt
land, samt anhålla om de konkreta förslag
som därav kunde föranledas.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:221 och 11:331 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Andersson, herrar Bergh,
Kyling och Birke, vilka ansett att utskottet
bort hemställa att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:221
och II: 331, i skrivelse till Kungl. Maj:t
framhålla, att en begränsning och rationalisering
av den statliga verksamheten
enligt riksdagens uppfattning vore
ofrånkomlig som förutsättning för
en sund statsfinansiell och samhällsekonomisk
utveckling i vårt land, samt
anhålla om de konkreta förslag som
därav kunde föranledas;

2) av herrar Ohlon, Sundelin, Svensson
i Ljungskile, Wedén, Gustafsson
i Skellefteå och Löfroth beträffande
motiveringen till utskottets hemställan.

Sedan utskottets hemställan föredragits
meddelade herr talmannen, att överläggningen
i detta ärende finge omfatta
jämväl utskottets utlåtande nr 192 (se
§ 15).

Herr BIRKE (h): Herr talman! Även
i år är det endast högerreservanterna i
statsutskottet som har yrkat ett oförbehållsamt
bifall till högermotionen om
begränsning och rationalisering av de
statliga arbetsuppgifterna. Motionens
syfte är icke att riksdagen nu skall
kunna ta ställning till av motionärerna
framlagda konkreta förslag till hur en
rationalisering, förenkling och begränsning
av statsapparaten skall kunna ske,
utan det väsentliga är att tillfälle lämnas
riksdagen att göra ett uttalande
som visar dels att riksdagen vill uppmana
regeringen att bryta de senare
årens ständiga stegring av statsutgifterna
men dels också att riksdagen tar
det politiska ansvaret för en dylik
restriktiv utgiftspolitik.

Föregående år, då dessa frågor ganska
ingående debatterades här i kammaren,
kom diskussionen till en del att
röra sig kring spörsmålet, om det arbete,
som redan år 1947 hade påbörjats
av statsrådet Danielson för motverkande
av det s. k. krånglet inom statsförvaltningen,
hade lyckats eller inte. Problemet
om en rationalisering av den
statliga verksamheten utgör emellertid
endast en begränsad del av det område
som motionärerna har berört i
sin motion. Man har icke i motionen
haft för avsikt att skjuta in sig enbart
på den tungroddhet och otymplighet
som vidlåder den statliga apparaten.
Det är visserligen ett allmänt önskemål
att man får till stånd en smidigare förvaltningsform
än den nuvarande, så
att de enskilda medborgarna på ett
enklare sätt kan få sina önskemål tillgodosedda
av vederbörande myndigheter,
men hur denna rationalisering
skall ske och hur förenklingen skall
komma till stånd, det kan inte riksdagen
i detalj uttala sig om, utan det
måste den göra i mera allmänna ordalag.
Det är därför inte heller min mening
att framföra någon kritik mot de
två särskilda institutioner, nämligen
sakrevisionen och statens organisationsnämnd,
som för närvarande ägnar
sig åt dessa uppgifter.

100 Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Om begränsning och rationalisering inom den statliga verksamheten.

Vad det här gäller är att skapa bättre
förutsättningar för det rationaliseringsarbete,
som för närvarande bedrivs,
vare sig det görs av sakrevisionen eller
inom själva förvaltningarna. Dessas
arbete skulle emellertid såvitt jag förstår
i hög grad underlättas om vederbörande
myndigheter kände på sig att
det fanns en allmän målsättning från
statsmakternas sida, innebärande en
fast beslutsamhet att begränsa de statliga
utgifterna. Kan en dylik besparingsanda
komma att genomsyra förvaltningen
skulle man enligt min uppfattning
på ett smidigare sätt än genom
centrala, utifrån kommande direktiv
kunna åstadkomma en rationalisering
och begränsning av de statliga arbetsuppgifterna.

Även om man kan åstadkomma mycket
på rationaliseringsvägen räcker det
emellertid inte med detta. I sista hand
måste det ske en avvägning och en begränsning
av de statliga utgifterna,
sedda ur skattebetalarnas synpunkt.
Detta betyder en omprövning av en
lång rad av statliga utgifter.

Man kan då fråga sig vad det är som
har hänt som gör, att man nu med
större intresse än tidigare bör på detta
sätt söka få till stånd en begränsning
av de statliga utgifterna. Här antecknar
sig då först det resultat, till vilket den
av regeringen själv tillkallade utredningsmannen
kom, när han hade gått
igenom de automatiska utgiftsstegringar
som kan förväntas under en femårsperiod,
räknad från 1954/55 till år
1959. Han kom fram till en sammanlagd
ökning av ungefär 850 miljoner
kronor. Härav faller inte mindre än
448 miljoner kronor på det kommande
budgetåret. Vid en hypotetisk uppskattning
av sådana automatiska utgiftsstegringar
som till beloppen inte är så
lätta att fastställa, såsom effekten av
vissa löneklassförskjutningar, räntekostnader
och kostnader för nya kapitalinvesteringar,
kommer man fram till
en utgiftsstegring på inte mindre än

1 300 miljoner kronor, varav 576 miljoner
kronor belöper sig på nästa budgetår.
Utredningsmannen har på ett
såvitt jag kan förstå följdriktigt sätt
sammanfattat konsekvenserna av dessa
stora utgifter, som riksdagen tidigare
har beslutat. Han säger att »man har
att välja mellan mycket stora utgiftsstegringar
eller en mycket restriktiv
utgiftspolitik. Utan alt närmare ingå på
de allmänna ekonomiska och statsfinansiella
förutsättningarna i framtiden
torde det stå klart, att man mycket lätt
kan komma i ett läge, där inga marginaler
finns för att möta oförutsedda
påfrestningar.»

Icke endast vetskapen om att vi har
att vänta oss avsevärda lagbundna utgifter
under de närmaste åren utgör
emellertid en maning till försiktighet
när det gäller vår utgiftspolitik. I själva
det ekonomiska klimatet ligger enligt
vår mening en uppmaning att på ett
mera påtagligt sätt än tidigare söka
skära ned utgifterna. Utan att närmare
beröra orsakerna vill jag säga att man
inte kan frigöra sig från den uppfattningen,
att det under det senaste året
har skett en avsevärd avmattning i
konjunkturen. Detta har ju bl. a. tagit
sig uttryck i markerade svårigheter för
finansministern att finansiera kapitalbudgeten.
Driftsbudgetsidan ser ju inte
heller ljus ut. Under inflationsåren 1948
—1952 rådde det ingen brist på pengar
i statskassan. Skatteunderlaget steg
successivt genom uttagande av högre
skatt. Diskussionen kom under dessa
år kanske icke så mycket att röra sig
om varifrån man skulle få pengar för
att bestrida de utgifter som regeringen
och riksdagen beslutat, utan snarare om
huruvida man skulle suga upp det överskott
av pengar som marknaden hade,
och man talade om att tillgripa ett budgetöverskott.

Förhållandet är emellertid i dag ett
annat. Skattetrycket har ökat i en sådan
omfattning, att de dokumenterade
skadeverkningarna av alltför höga skat -

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31. 101

Om begränsning och rationalisering inom den statliga verksamheten.

ter har börjat göra sig alltmer märkbara.
Diskussionen rör sig icke nu mera
om lämpligheten av ett budgetöverskott
■— något sådant lär väl knappast
kunna åstadkommas — utan man hyser
en viss oro för om budgeten över huvud
taget skall kunna balanseras. Visserligen
söker finansministern att sedan
nu möjligheten att genom en höjning av
de direkta skatterna är stängd, genom
cn ökning av de indirekta skatterna
tillföra statskassan nödvändiga medel.
De senast tilltänkta objekten för ökad
beskattning är ju som allmänt bekant
sprit-, tobaks- samt bilbeskattningen.
Skattebelastningen är emellertid redan
på dessa områden så hög, att det är
utomordentligt tveksamt om det över
huvud taget är möjligt att öka den ytterligare.

Den enda möjlighet, som då kvarstår
för att få till stånd en balansering mellan
inkomster och utgifter är helt enkelt
att skära ned utgiftssidan. Problemet
om cn begränsning av statsutgifterna
är ju ingalunda en till Sverige isolerad
företeelse, ty samma problem möter
man även i ett flertal andra länder.
Det kanske mest realistiska exemplet på
varthän det kan leda, om man låter
statsutgifterna svälla alltför mycket, är
det finska exemplet. Ett sådant radikalt
ingrepp som i Finland är visserligen
inte för närvarande aktuellt här i Sverige,
men börjar man icke nu att föra
en mera påtagligt restriktiv utgiftspolitik,
kan den tiden komma, då vi befinner
oss i samma läge som Finland f. n.
är i.

Accepterar man förhållandet, att en
inkomstexpansion är stängd för staten,
finns det enligt min mening icke någon
annan möjlighet än att på ett medvetet
sätt begränsa och skära ned de statliga
utgifterna. Vill emellertid riksdagen
icke uttala sig för minskade utgifter,
har den indirekt utsagt, att den inte
tar någon nämnvärd hänsyn till skattebetalarnas
berättigade krav på en skattelindring,
och den kommer, såvitt jag

förstår, att tvingas säga ja till regeringens
skattepropositioner.

Besvaras en besparingsaktion med ja,
uppkommer å andra sidan en ny frågeställning,
nämligen spörsmålet om vem
det kommer att åligga att vidtaga de erforderliga
besparingarna. Här har tidigare
i kammaren framförts kritik emot
våra besparingsförslag, som påståtts
icke vara tillräckligt konkreta och praktiskt
utformade. Denna kritik är emellertid
oberättigad och skjuter över målet.
Det kan inte åligga enskilda motionärer
och inte heller riksdagen själv
att utan nödvändig insyn i detalj föreslå
på vad sätt besparingarna skall genomföras.
Tidigare har regeringen låtit
geddesyxan gå, och det finns ingen anledning
att nu ändra denna statsrättsliga
praxis. Riksdagens uppgifter är endast
att uttala, att den tar det politiska
ansvaret för en besparingsaktion, som
ledes av regeringen. Gör riksdagen
detta, öppnas större möjligheter för de
krafter, som f. n. sysslar med rationalisering
och förenkling av statsarbetet;
över huvud taget skulle en atmosfär
åstadkommas, där önskemålet om en
begränsning av de statliga uppgifterna
skulle göra sig mera gällande än vad
som tidigare har varit fallet.

Under åberopande, herr talman, av
vad jag här anfört ber jag att få yrka
bifall till den reservation nr 1 av fröken
Andersson, som är fogad till statsutskottets
utlåtande nr 191.

De synpunkter, som här har kommit
till uttryck är också motivering till den
blanka reservation, som av fröken Andersson
m. fl. fogats till statsutskottets
utlåtande nr 192.

Herr WEDÉN (fp): Herr talman! De
båda utlåtanden från statsutskottet, som
vi nu diskuterar på en gång, behandlar
frågan om riksdagens möjligheter att
bättre medverka till resultatgivande besparings-
och rationaliseringsarbete inom
den statliga verksamheten. I den
motion, som jag har medverkat till att

102 Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Om begränsning och rationalisering inom den statliga verksamheten.

bära fram, har det gjorts ett försök till
en gränsdragning mellan två olika slag
av avgöranden, som i det här fallet kan
ske från riksdagens sida.

Till det ena slaget av avgöranden
skulle jag vilja hänföra de principbeslut,
som riksdagen fattar om utsträckning
av den statliga verksamheten på
olika områden. Riksdagen godkänner
t. ex. att staten och dess organ skall
reglera byggnadsverksamheten samt priserna.
Riksdagen satsar pengar på bostadspolitiken
och barnfamiljerna, på
att upprätthålla och utvidga kommunikationer
av olika slag, och riksdagen
fortsätter med att förbättra de sociala
åtgärderna på olika områden.

Angående det sista slaget av åtgärder,
har folkpartiet i den föregående
debatten i dag hävdat behovet av en
omsorgsfull planering, gradering av olika
önskemåls angelägenhet i förhållande
till varandra och avvägning av desamma
mot de faktiskt befintliga resurserna
och de skattekrav det är rimligt
att ställa på medborgarna. Vi kan nu
bara beklaga, att riksdagsmajoriteten
inte velat medge behovet av en sådan
omsorgsfull planering. I andra avseenden
— det gäller framförallt vissa regleringar
— har vi yrkat på inskränkning
av den statliga verksamheten. Till
exempel regeringens nyss företagna
omprövning av byggnadsreglering visar
att dylika strävanden ingalunda är
gagnlösa. I andra frågor återigen, som
berör den statliga verksamhetens omfattning,
har vi varit överens med regeringen.

Gemensamt för hela denna grupp av
avgöranden, som jag här försökt karakterisera,
är att de bestäms helt och hållet
av den styrka som de olika politiska
meningsrilctningarna har i riksdagen.
För min del beklagar jag naturligtvis
t. ex. att vi inom folkpartiet inte haft
tillräcklig parlamentarisk styrka för att
långt tidigare förena en berättigad bostadssocial
politik med större frihet för
byggenskapen. Jag beklagar finansmi -

nisterns och regeringspartiernas framhärdande
i att arbeta med så vidlyftig
marginal i budgeten att en verklig skattesänkning
för dem framstått som omöjlig.
På punkt efter punkt när det gällt
de konkreta frågeställningarna har vår
politik klart preciserats. Det gäller skatterna,
regleringarna, bostadspolitiken
och socialpolitiken. Det är givet att jag
försöker göra det lilla jag kan för att
uppmuntra de svenska medborgarna att
i ökad utsträckning ge sitt stöd åt den
politiska meningsriktning jag anslutit
mig till och vars politik jag förordar.
Men detta är också, tror jag, enda möjliga
metoden att åvägabringa en ändring
av sådana avgöranden beträffande
den statliga verksamhetens omfattning
som beror av politiska maktförhållanden.

Den metod, som den högermotion vi
nu behandlar går in för — och som en
liknande högermotion förra året också
ville tillämpa — synes mig däremot
mera orealistisk. Den går i största korthet
sagt ut på att riksdagen i fråga om
skatterna, regleringarna, bostadspolitiken
och mycket annat i dag skulle skriva
till regeringen och be regeringen
vara snäll att föra en helt annan politik
än regering och riksdagsmajoritet i går
eller för ett par veckor sedan eller för
några månader sedan faktiskt bestämde
sig för att föra. Jag tvivlar på effektiviteten
hos den metoden. Jag är övertygad
om att det finns bättre medel att
argumentera för den politiska linje man
själv står för. Det är av dessa skäl som
jag inte har kunnat ansluta mig till den
skrivelse, som i högermotionen förordas
till regeringen, och till den däri
förebragta motiveringen, även om jag
i de stycken som anges i vår reservation
delar de synpunkter som där framläggs.

Det andra slaget av åtgärder, varmed
riksdagen kan bidra till att besparings-
och rationaliseringskraven tillgodoses,
består i prövningen av den
statliga verksamhet, som upprätthålls

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31. 103

Om begränsning och rationalisering inom den statliga verksamheten.

för att fullfölja statsmakternas beslut.
Det är ju klart, att även om regeringen
och riksdagsmajoriteten i vissa avseenden
har fattat beslut som medför enligt
min mening onödigt regleringskrångel
eller liknande, är ju detta inget skäl för
att vi skulle ställa oss likgiltiga till kraven
på effektivitet och sparsamhet vid
det praktiska utförandet av de åtgärder
som riksdagen i alla fall beslutat. Och
framför allt, även beträffande sådan
statlig verksamhet som alla meningsriktningar
i och för sig är överens om
nyttan och nödvändigheten av, anser vi
att riksdagen på bättre sätt än hittills
borde kunna verka för dessa krav. Den
tanke som ligger bakom vår motion är
att inom förvaltningen själv skall skapas
ett organ, som på ett effektivt sätt
härvidlag kan stödja riksdagen. Detta
var också rationaliseringsutredningens
huvudlinje.

Statskontoret har ju hittills haft den
uppgiften, och vi har i motionen sagt
att de förhållanden som utvecklingen
skapat minskat statskontorets reella betydelse
för riksdagens ställningstaganden.
Jag är angelägen att säga att detta
inte är någon kritik mot detta gamla
ämbetsverk, utan endast ett konstaterande
av vad jag tror vara faktiska förhållanden,
som statskontoret i sin nuvarande
form inte haft förutsättningar
att riktigt bemästra.

Som utgångspunkt för mitt resonemang
i detta fall kan jag ta några satser
ur statskontorets remissyttrande: »Bortses
kan emellertid inte ifrån att ämbetsverket,
på grund av den starka anhopning
av arbete som måste fullgöras under
en begränsad tid och avsaknaden
av för mera ingående undersökningar
oundgänglig personal, saknat möjligheter
att ägna framförda förslag en så
grundlig granskning som i och för sig
varit önskvärt.» Jag tror att detta är
riktigt, men det bestyrker ju min uppfattning
att statskontoret i många fall
tvingas hävda i och för sig mycket berättigade
besparingskrav på ett kanske

mer schablonartat sätt och utan att alltid
kunna förebringa det sakmaterial
som för det mesta gör ett starkt intryck
på riksdagens utskott.

Nu torde det emellertid vara ett faktum
att detta sakmaterial, den vidare
och djupare belysning av fältet för möjliga
besparingar som statskontoret alltså
självt deklarerat att det ofta inte är
i stånd att prestera, kan i många fall
tillhandahållas av två andra organ inom
statsförvaltningen, nämligen sakrevisionen
och organisationsnämnden. Den
verksamhet, som dessa organ utövar,
har i och för sig varit av stor nytta.
Det är klart att deras arbete och de synpunkter,
som de i olika sammanhang
framför, har lett till besparingar inom
statsförvaltningen och till en värdefull
belysning av besparingsmöjligheterna
inom olika grenar av förvaltningen.
Men ett fel i systemet har varit, att
dessa specialorgans värdefulla synpunkter
och sakmaterial sällan blir till fyllest
presenterade för riksdagen och dess utskott
och samordnade med statskontorets
under de förhållandevis korta perioder
då utskotten har att ta ställning
till konkreta anslagsäskanden.

Detta fel, som enligt min mening är
allvarligt, skulle rättas till, om rationaliseringsutredningens
förslag genomfördes.
Detta gick ju ut på en koncentration
av dessa tre organ, statskontoret,
sakrevisionen och organisationsnämnden,
till ett gemensamt verk, arbetande
under fria former och försett med en
ledning, vari ingick skickligt folk från
näringslivet och organisationerna. Jag
tror att en sådan ordning skulle kunna
leda till återupprättandet inom den
svenska statsförvaltningen av något som
denna säkert nu är i stort behov av,
nämligen en instans som med obestridlig
saklig tyngd kunde hävda besparingssynpunkterna
både i förhållande
till kanslihuset och riksdagen.

När statsutskottets majoritet ändå
inte kunnat för närvarande vinnas för
denna tankegång, beror det uppenbarli -

104 Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Om begränsning och rationalisering inom den statliga verksamheten.

gen på att statens sakrevision och statens
organisationsnämnd i motsats till
statskontoret intagit en närmast negativ
hållning till det hela. Organisationsnämnden
medger emellertid i sitt remissyttrande
utan vidare de stora svårigheter
som för närvarande möter riksdagens
besparingsarbete. »Det är», säger
nämnden, »numera ofta mycket
svårt att med ledning av i anslagsäskanden
eller dylikt tillgängliga uppgifter
träffa ur ekonomisk synpunkt riktiga
avgöranden.» Men på den då ganska naturliga
frågan om det inte borde eftersträvas
en ordning som skaffar statskontoret
direkt tillgång till organisationsnämndens
vetande och som gör
det möjligt att erbjuda riksdagen en mer
effektiv och klarläggande remissbehandling,
så svarar organisationsnämnden
närmast nej. Ett sådant förfarande
skulle, säger nämnden, verka hindrande
på nämndens systematiska organisationsundersökningar.
Samtidigt säger
dock nämnden, att allteftersom dess undersökningar
framskrider från verk till
verk ökas möjligheterna att få fram sakliga
remissvar, innefattande de detaljerade
fakta som erfordras för en konkret
prövning av budgetäskandena.
Nämnden tänker sig tydligen att den,
såsom hittills i viss mån skett, i framtiden
skall i ökad utsträckning fungera
som en instans för dylika remisser, alltså
i viss utsträckning fungera på samma
sätt som statskontoret hittills har
gjort.

Nämnden säger också att den för närvarande
håller på med en kartläggning
av hela den statliga förvaltningen, varvid
organens verksamhet samt ställning
i förhållandet till varandra skall
belysas. Denna kartläggning skall tjäna
som grund för inriktningen av nämndens
fortsatta arbete med organisationsundersökningar.

Jag skulle vilja fråga: Är det inte
just en sådan kartläggning, grundad
pÄ långvarig, ingående och värdefull
kännedom om statsförvaltningens alla

instanser och irrgångar, som statskontoret
på grund av själva arten av sin
verksamhet har skaffat sig och som
statskontoret från år till år tvingas
hålla aktuell? Denna kartläggning finns
alltså redan i mycket stor utsträckning
färdig hos statskontoret, och bakom
densamma ligger en samlad erfarenhet
av statsförvaltningen som, såvitt jag
kan förstå, måste vara av stor betydelse
när det gäller inriktningen och
uppläggningen av organisationsnämndens
arbete.

Det är nämligen ingalunda säkert,
att den plan för rationaliseringsarbetets
bedrivande som t. ex. organisationsnämnden
för närvarande följer och
som gör att nämnden är angelägen om
att inte bli störd av alltför ivriga motionärer,
som begär bättre upplysningar
åt riksdagen, ur allmänna statliga rationaliseringssynpunkter
är den allra
bästa. Det är väl ett känt faktum att
t. ex. sakrevisionen, som från sina utgångspunkter
också arbetar på att avhjälpa
fel och brister hos statsförvaltningen,
temporärt tvingats lägga upp
egna organisationsundersökningar. Anledningen
har varit att man inom sakrevisionen
helt enkelt inte har stått till
svars med att underlåta att skyndsamt
vidtaga åtgärder, när organisationsnämnden
inte på lång tid kunnat åtaga
sig sådana, därför att den har varit
bunden av sin undersökningsplan, vid
vars uppgörande statskontorets enligt
min mening mycket betydelsefulla erfarenhet
eller sakrevisionella påpekanden
inte har tillfredsställande utnyttjats.

Dessa betraktelser, herr talman, synes
mig kunna leda till den slutsatsen att
en central bedömning — som såväl
rena besparingssynpunkter som sakrevisionella
och organisatoriska synpunkter
får inverka på —■ av frågan om besparings-
och rationaliseringsarbetets
planläggning och utformning inom
statsförvaltningen är att föredraga. En
sådan central bedömning skulle man

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

105

Om begränsning och rationalisering inom den statliga verksamheten.

onekligen kunna få till stånd om man
sökte sig fram efter den av oss förordade
linjen. Det skulle, som vi i motionen
sagt, bli en koordinering av besparingsviljan
med rationaliseringsarbetet
och den sakrevisionella kontrollen.

Att ett organ, som uppfyller dessa
önskemål, även skulle bli bättre i stånd
än statskontoret för närvarande faktiskt
är att för såväl regeringen som
riksdagen effektivt och sakligt slående
underbygga besparingskrav och påvisa
besparingsmöjligheter synes mig ganska
obestridligt.

Den enligt min mening kanske mest
betydelsefulla invändning, som gjorts
mot rationaliseringsutredningens förslag,
är organisationsnämndens påpekande,
att de statliga verkens öppenhet
för rationaliseringskravens berättigande
och deras ärliga framlägganden
av brister i förvaltningen skulle kunna
ofördelaktigt påverkas, om det organ,
som ytterst ledde rationaliseringssträvandena,
även, som en annan gren av
sin verksamhet, skulle ha revisionell
kontroll. Det är närmast psykologiska
skäl som kan tala för den synpunkten.
Vi har också i motionen understrukit,
att besparings- och rationaliseringsåtgärder
måste förberedas i intim kontakt
med berörda verk, inrättningar och
personalorganisationer.

Det kan emellertid starkt ifrågasättas,
om denna invändning i praktiken
har så särskilt stor tyngd. Även statens
sakrevision torde i de allra flesta
fall ha ett gott samarbete med av dess
verksamhet berörda organ, och även
den har, som jag nyss sade, fått ägna
sig åt en del rent organisatoriska uppgifter
av samma karaktär som de organisationsnämnden
normalt sköter. Någon
klar gränsdragning föreligger icke
i detta fall. Det finns såvitt jag känner
till inte några belägg för att statliga
verk och inrättningar skulle vara
mera återhållsamma i fråga om ett öppet
och ärligt framläggande av problem
och brister gentemot sakrevisio -

nen än gentemot organisationsnämnden.
Det skulle vara mycket anmärkningsvärt,
om så vore fallet. Det råder såvitt
jag vet knappast något kallt krig
mellan sakrevisionen och de organ,
vilkas verksamhet den följer. Jag vill
dock inte helt bestrida att det kan
finnas psykologiska skäl som här bör
beaktas, men jag tror att det är i hög
grad sannolikt att detta kan ske genom
en överarbetning av rationaliseringsutredningens
förslag utan uppgivande
av dess huvudlinje.

Jag skall, herr talman, fatta mig mycket
kort om den särskilda fråga, som
förutom den av mig nu behandlade, är
upptagen till diskussion i utskottsutlåtandet
och vår reservation, nämligen
frågan om en omprövning av den nuvarande
fördelningen av arbetsuppgifter
beträffande jordbrukets rationalisering
på lantbruksnämnderna, hushållningssällskapen
och lantmäteriorganen.
Egendomligt nog då jag är stadsbo
har denna fråga — vid sidan av en
eller ett par andra, vid vilkas behandling
jag haft tillfälle att deltaga sedan
jag kom till riksdagen —■ orsakat särskilt
många spontana instämmanden i
mina synpunkter i form av brev och
på annat sätt från jordbrukare, lantmätare
och andra tjänstemän. Det förefaller
mig därför ganska klart, och
det framgår även av remissutlåtandena,
att det på detta område förekommer
svagheter, som icke endast sammanhänger
med att nya organ ännu inte
överallt lyckats finna de rätta arbetsmetoderna,
utan även med den organisatoriska
grunduppläggningen.

.lag har en känsla av att en del onödiga
prestigesynpunkter har mängt sig
in i diskussionen av dessa frågor, vilket
kan verka fördröjande och förhindrande
på frågornas rationella lösning.
Det är därför vi velat ha en mera
positiv skrivning och en direkt hänvändelse
från riksdagen till Kungl.
Maj:t, markerande riksdagens krav på

106 Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Om begränsning och rationalisering inom den statliga verksamheten.

att man verkligen försöker driva fram
snara förbättringar.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall dels till reservationen nr
2 till statsutskottets utlåtande nr 191
och dels till reservationen nr 1 till utskottets
utlåtande nr 192.

Herr LINDHOLM (s): Herr talman!
Som herr Birke tidigare anförde diskuterade
vi även förra året sparsamhet
inom statsförvaltningen, och såvitt jag
kan förstå har ingendera parten i dag
några nya synpunkter att komma med.

Jag gick i våras och tjuvtittade litet
på hur vi här betedde oss, när det kom
en kungl. proposition på riksdagens
bord, och jag har inte något minne av
att vi givit några större uttryck för vår
sparsamhetsvilja. I regel har det varit
tvärtom. Än den ene och än den andre
har kommit med förslag på betydande
utgiftsökningar. Den adressen är inte
riktad till något speciellt parti, utan
det torde vara en synd, som är mer
eller mindre gemensam för oss alla i
större eller mindre utsträckning. Somliga
kanske har en känsla av att man
har något slags förpliktelse mot valmanskåren
att visa upp hur duktig
man är, när det gäller att föra fram
yrkanden om ytterligare förmåner.

När man tar denna diskussion som en
dagen-efter-diskussion, ber jag om ursäkt
om jag i någon mån kommer att
tänka på en artikel, som fanns införd
i Grönköpings Veckoblad för några år
sedan. I den artikeln berättas det om
riksdagsmannen Krökén i Kröken. Han
var hemma på sin enligt Grönköpings
Veckoblad obligatoriska veckända. Han
skulle på lördagen hålla ett stort tal,
där han berättade för Grönköpings invånare
om att han på den och den
punkten föreslagit så och så många
miljoner kronor mer än den snåle Wigforss
ville medverka till — det var
nämligen på herr Wigforss’ tid som
detta inträffade. På söndagskvällen höll
han ytterligare ett tal. Det var på Grön -

köpings skattebetalares förening, och
där talade han väldeliga om den store
skatteplågaren Wigforss.

Grönköpings Veckoblad har där —
i någon mån karikerat förstås —- i viss
utsträckning lyckats fånga en hel del
av det som sker i detta hus. Det är
nämligen på det viset, att man först
motionerar om utgifter på olika områden.
Man är ganska angelägen om att
ge litet mer än regeringen vid samma
tillfälle. Sedan kommer man och talar
om sparsamhet som ett påbröd till det
hela. Hur skulle det vara om vi tog oss
själva i kragen och i praktisk gärning
försökte göra någonting av den sparsamhetsvilja,
som vi alla pratar om?

Jag förmodar att den pressdebatt som
kommer efter denna riksdagsbehandling
liksom förra årets pressdebatt kommer
att tala om att vi inte vill vara
med om någon sparsamhet. För min
personliga del är detta en ganska ovan
ställning jag intagit, ty jag har hittills
haft den rollen att jag alltid fått tala
om sparsamhet gentemot motionärer,
som önskat utgiftsstegringar. Då jag i
dag talar mot ett bifall till dessa motioner,
beror det inte på att jag ändrat
inställning. Detta har i stället samband
med att jag tror, att vi inte kan lösa
detta problem endast med en skrivelse
till Kungl. Maj :t. Det är ett alltför lättvindigt
sätt att komma förbi den mycket
allvarliga problemställning, som
riksdagen ställdes inför genom den
Nothinska utredningen. Där gjordes
nämligen klart, att vi i statsförvaltningen
har att räkna med mycket stora
automatiska kostnadsökningar. Om vi
skall få ordning på statsfinanserna,
måste vi ta vederbörlig hänsyn till
dessa innan vi väcker våra motioner,
som skulle stimulera vissa människor
ute i samhället.

När det gäller sparsamheten i statsförvaltningen,
så kan man inte endast
en gång göra en ansträngning, utan man
måste ständigt arbeta härför. Fördenskull
har man ju också skapat vissa

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31. 107

Om begränsning och rationalisering inom den statliga verksamheten.

organ, som har till uppgift att följa
statsutgifterna och deras utveckling, att
undersöka hur medlen används och huruvida
man genom andra åtgärder kan
erhålla ett förbilligande. Vi har riksräkenskapsverket,
vi har statskontoret
och vi har organisationsnämnden samt
sakrevisionen. Dessutom finns — åtminstone
inom affärsverken — vissa
rationaliseringsorgan, vilkas uppgift det
är att söka åstadkomma en reducering
av kostnaderna. Jag tror att det är på
dessa områden som vi även i framtiden
får lov att arbeta. Vi måste arbeta med
ett rätt starkt eftertryck, samtidigt som
vi måste visa den moderation, som de
ekonomiska möjligheterna inom nationen
bestämmer. Jag tror nämligen inte
som herr Wedén, att det inom den nuvarande
budgeten finns så stora marginaler
som han lät antyda i sitt förra
anförande. Åtminstone har den Nothinska
utredningen givit oss en helt annan
bild av statsfinanserna. Jag tror
således för min del inte, herr talman,
att de s. k. opinionsyttringar som man
här velat göra sig till tolk för egentligen
leder till några positiva resultat på
sparsamhetens område.

Sedan berörde herr Wedén ett annat
avsnitt i sin motion, där han syftade
till en sammanslagning av statskontoret,
sakrevisionen och organisationsnämnden.
Den frågan har ju även tidigare
varit föremål för prövning och
förslag inom rationaliseringsutredningen.
Jag måste för min del säga — och
detta har också utskottet framhållit —
att man måste beakta de synpunkter
som anförts emot denna sammanslagning.
Det har i remissvaren framhållits,
att statskontoret i stort sett är ett
reviderande organ och att det då ur
rationaliseringssynpunkt skulle vara
mindre lämpligt att sammanföra de organ,
som skall gå ut i de olika statsförvaltningarna
och där genomföra vissa
rationaliseringar. Man säger från organisationsnämndens
sida att man tror,
att man kommer längre i fråga om in -

timt samarbete, om organisationsnämnden
får vara ett fristående organ och
alltså inte en revisionsmyndighet, som
bara kommer och sätter sig på verket.
Jag tror för min personliga del — och
det har även utskottet givit sin anslutning
till —- att det ligger en hel del
också i den synpunkten, och därför har
vi inte velat medverka till en skrivelse
till Kungl. Maj:t, där vi utan vidare
betänkligheter skulle beställa den sammanslagning,
som herr Wedén i sin motion
har förordat.

Vad gäller de övriga propåerna i herr
Wedéns motion kan man väl där tilllämpa
det gamla ordspråk, som fanns
på våra milstolpar: I gode herremän,
faren ej så fort, det som göras skall är
redan gjort. När det gäller de övriga
punkterna är de ju i olika avseenden
föremål för prövning.

Herr talman! Med stöd av det anförda
hemställer jag om bifall till statsutskottets
förslag.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Först vill jag säga till herr
Lindholm, att vad beträffar det uttryck
om marginaler inom budgeten,
som jag använde, var ju det en karakterisering
av en period som vi har gått
igenom. Vad framtiden bär i sitt sköte
på det området vet vi ingenting om.
Men jag skulle vilja framhålla, att innan
man med säkerhet kan uttala sig, i
varje fall med de mycket pessimistiska
tonfall jag tyckte herr Lindholm ville
anlägga, får man, som tidigare i dag påpekats
i andra sammanhang, inte bara
ta hänsyn till de utgiftsökningar, som
herr Nothin har presenterat, utan även
till beräkningar över inkomstökningar,
som ett normalt fortskridande framsteg
för med sig.

Jag begärde emellertid ordet för att
tillfoga ett par synpunkter till herr

108 Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Om begränsning och rationalisering inom den statliga verksamheten.

Lindholms bemötande av mitt resonemang
beträffande en effektivisering av
rationaliserings- och besparingsarbetet
inom statsförvaltningen genom en sammanslagning
av dessa tre organ på ett
eller annat sätt. Som jag hade väntat
mig och som jag redan i mitt första anförande
var inne på, tog herr Lindholm
fram den synpunkten, att det kanske
inte var så klokt att sammanföra organ
med revisionella uppgifter och rationaliseringsuppgifter.
Jag vill bara upprepa
vad jag sade förut, och vilket torde vara
obestridligen riktigt, att även sakrevisionen
i rätt stor utsträckning sysslar
med organisatoriska uppgifter, att jag
inte känner till att sakrevisionen har
dåligt samarbete med de verk som står
under prövning av den instansen och
att jag fortfarande bestämt håller på att
statskontorets betydelse för riksdagen
som remissinstans och som stöd när det
gäller besparingssträvanden oundvikligen
skulle växa, om statskontoret samtidigt
med sina remissyttranden kunde
presentera det sakmaterial, som sakrevisionen
och organisationsnämnden
vid en samordning lättare kunde stå
till tjänst med.

Sedan säger herr Lindholm, bl. a.
apropå det avsnitt som berörde den
yttre rationaliseringen inom jordbruket
och där inblandade organ, att man om
den här motionen kunde tillämpa ordspråket,
att vad som göras skall är allaredan
gjort. Jag vill bara där göra den
kommentaren, att om herr Lindholm av
alla dem, som haft att göra med dessa
organ i rationaliseringsfrågor, hört att
de anser att allt som kan göras redan
är gjort, måste det betyda att dessa
människor i många fall icke har så särskilt
stor tilltro till nuvarande Kungl.
Maj:ts förmåga att göra någonting på
detta område.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:
Herr talman! Till det sist anförda vill
jag bara erinra om att herr Wedén har
begärt utredning och att vi från ut -

skottets sida har konstaterat att det
redan pågår utredning om dessa ting.
Då torde man väl ha all anledning att
säga att vad som skall göras redan är
gjort.

Vad sedan gäller herr Wedéns uttalande
om marginalerna är det ju alldeles
klart, att om herr Wedén avsåg
den period då vi hade en överbalanserad
budget, så var det riktigt att det
då fanns marginaler. Men jag trodde att
herr Wedén talade om nuläget och inte
om det som var för något år sedan.

Herr HJALMARSON (h): Herr talman!
Vårt starka intresse i den fråga,
som nu behandlas och som ju utgör en
av de viktigaste som varit uppe under
hela höstriksdagen, sammanhänger med
en önskan från vår sida att skapa en
hållfast och varaktig grund för effektiva
skattesänkningar. Härunder ligger
självfallet en politisk värdering, och
jag håller med herr Lindholm om att
de politiska värderingarna i detta sammanhang
spelar en mycket stor roll. I
valet mellan en fortskridande offentlig
expansion, som tar i anspråk en oförändrad
eller sannolikt växande andel
av våra inkomster, och en långsammare
expansion, som lämnar mera kvar
för den enskilde att disponera över,
föredrar vi det senare alternativet. Det
innebär inte att vi i och för sig skulle
förneka att det allmänna genom att
vidga sina uppgifter skulle kunna tillföra
människorna fördelar. Men det betyder
att vi bestämt hävdar, att det i
nuvarande skede är ett större värde att
det socialt och ekonomiskt representerar
en mera framstegsvänlig politik att
söka öka de enskildas förfoganderätt
över sina personliga inkomster.

Att det här rör sig om en värdering
säger oss ju också, att det är meningslöst
att påstå att den ene har rätt och
den andre fel. Djupast sett gäller det
ett val, inför vilket varje människa personligen
ställs. Inom högerpartiet har
vi tagit vår ståndpunkt, och jag utgår

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31. 109

Om begränsning och rationalisering inom den statliga verksamheten.

från att också regeringen har tagit sin
ståndpunkt. Regeringen har bestämt sig
för att satsa på en politik, som ytterligare
stegrar det allmännas inflytande
på bekostnad av den enskildes rörelsefrihet.
Att även regeringens värderingar
i enskilda fall snabbt kan skifta vill
jag därför inte bestrida. För bara några
veckor sedan vågade vi från vårt håll
fråga regeringen, under vilka förutsättningar
regleringarna skulle kunna
avvecklas, om man inte nu ansåg sig
kunna avveckla dem. Särskilt tillät vi
oss fästa uppmärksamheten på nödvändigheten
av en omprövning av bostadspolitiken,
bl. a. i syfte att pressa
byggnadskostnaderna. Majoritetsblockets
representanter förklarade då med
en mun, att vi alldeles hade missförstått
situationen. Beslutet efter så kort
tid att häva byggnadsregleringen och
sänka de generella bostadssubventionerna
ter sig naturligtvis då minst sagt
överraskande, men regeringen har tydligen
ändå funnit att det legat någonting
i oppositionens synpunkter. Detta
är, herr talman, lika ovanligt som glädjande.

Jag skyndar mig att försäkra att jag
visst inte vill överdriva betydelsen av
vad som sker. En svala gör ingen sommar
— det gör inte ens två svalor. Jag
föreställer mig att oppositionens glada
framtidsvärld måste ha något av det
förbjudnas lockelse för en övertygad
socialist. En eller annan gång gör man
en raid in i denna värld men drar sig
hastigt tillbaka igen — någon vana får
det absolut inte bli. Huvudlinjen i regeringens
politik — fortsatt offentlig
expansion — består alltjämt.

Att jag har velat uppehålla mig vid
dessa synpunkter beror endast på att
också jag gärna vill stryka under, att
möjligheterna att begränsa statsutgifterna
i hög grad måste sammanhänga
med rent politiska ställningstaganden.

Naturligtvis skulle problemet inte
vara så besvärligt om vi vågade räkna
med en gynnsam utveckling av statens

inkomster i relation till de sannolika
utgifterna, men vem vågar på allvar
räkna härmed? Normalt — om man
får begagna det ordet — skulle väl statens
inkomster stiga med mellan 300
och 500 miljoner kronor per år, men
utgifterna förefaller att öka lika mycket
eller mera. Därtill kommer att produktionsökningen
nu har upphört eller i
varje fall sker i vida långsammare tempo
än tidigare. Nog synes det därför
åtminstone oss inom högerpartiet vara
mest realistiskt att säga, att villkoret för
att vi skall kunna genomföra bestående
skattesänkningar är att vi kan reducera
statens utgifter. Den stimulans för hela
vårt ekonomiska liv som en sådan skattesänkning
kommc att medföra skulle
å andra sidan på något längre sikt
kunna bidra till ätt förbättra även statens
resurser. Mot bakgrunden av den
bild som Nothinutredningen har ställt
framför oss skulle man enligt vår övertygelse
rent av kunna uttrycka saken
så, att staten inte borde anse sig ha råd
att undvara en effektiv skattelättnad.

Hur skall man då kunna begränsa
statsutgifterna? Först och främst: det
måste ofta vara lättare att motsätta sig
nya utgifter än att angripa utgifter som
utgått kanske sedan lång tid tillbaka.
Självfallet står man många gånger också
här inför ett politiskt val, som fallet
var i våras med den allmänna sjukförsäkringen,
då vi ville ha uppskov men
regeringen drev igenom saken. I en sådan
situation har regeringen ett särskilt
stort ansvar för att riksdagen får
möjlighet att ingående pröva kostnaderna
för den föreslagna åtgärden och
att dess ekonomiska konsekvenser verkligen
är ordentligt utredda. Ingen kan
med bästa vilja i världen påstå att så
var förhållandet med sjukförsäkringen.
Särskilt synes man ha underskattat
dess indirekta kostnader för staten på
grund av att avgifterna i väsentlig omfattning
måste bli avdragsgilla. Vad har
följden blivit? Jo, att dessa ting måste
utredas efter det att riksdagen har fat -

Ilo Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Om begränsning och rationalisering inom den statliga verksamheten.

tat sitt beslut. Det är sannerligen från
riksdagens horisont en högst otillfredsställande
ordning. Och saken blir naturligtvis
inte bättre om det rykte talar
sant som cirkulerat i pressen, att man
tänker stoppa in sjukförsäkringsavgiften
i det allmänna, i och för sig otillräckliga
försäkringsavdraget. De människor
som själva har gjort en extra ansträngning
för att skaffa sig större
trygghet för framtiden skulle alltså få
betala en extra kostnad. Det tycks vara
något av en naturlag att de styrandes
försummelser alltid skall gå ut över spararna.
Inte bara den omedelbara kostnaden
för en ny statlig åtgärd måste
till fullo redovisas. Minst lika viktigt
är att de mera långsiktiga verkningarna
blir klarlagda så att riksdagen verkligen
kan bedöma vad den ger sig in på.

Jag förmodar att läsningen av Nothinutredningen
blev en chock för
många —• åtminstone blev den det för
mig. Här fick man nu för första gången
en överblick över de ekonomiska konsekvenserna
av den hittills förda politiken
och över ansvällningen av den
administrativa apparaten. Man kan
t. ex. peka på den beräknade utvecklingen
av statens pensionskostnader
som en följd av denna ansvällning. I år
uppgår de till 525 miljoner, om fem
år till 627 och om ytterligare tio år
till över 800 miljoner kronor. De tycks
alltså under den närmast överskådliga
tiden öka med cirka 100 miljoner vart
femte år. Ändå vet vi att dessa siffror
inte tar hänsyn till att pensionsfrågan
för vissa grupper av äldre befattningshavare
knappast ännu har fått en helt
rättvis lösning.

Allt detta inskärper vikten av att regeringen
lämnar riksdagen så fullständiga
kostnadsredovisningar som möjligt,
inte bara för stunden utan på något
längre sikt, varje gång en ny utbyggnad
av den statliga organisationen
föreslås. Framför oss ligger nu ställningstagandet
till en rad pågående eller
icke slutbehandlade utredningar.

Låt mig, herr talman, göra en mycket
hastig summering.

Socialdepartementet:
Änkepensioneringskommittén,
bostadskollektiva kommittén,
ungdomsvårdsskoleutredningen,
socialförsäkringsutredningen,

1952 års åldringsvårdsutredning.
Justitiedepartementet:

1951 års fångvårdsutredning,
säkerhetsanstaltsutredningen,
strafflagberedningen.
Kommunikationsdepartementet:
Genomförande av olika investeringsplaner,
som föreslagits av
bl. a. 1944 års fiskehamnsutredning,

1946 års vatten- och avloppssakkunniga,

1944 års hamnutredning.
Ecklesiastikdepartementet:
Nationalmuseiutredningen,
universitetsutredningen,
läkarutbildnings-, juristutbildningsoch
tandläkarutbildningskommittéerna,

studentsociala utredningen,
bokutredningen — för att inta tala
om de fortlöpande utredningarna i
samband med den nya skolans genomförande.

Jordbruksdepartementet:

Utredningar som berör lantmäteriets
och kartverkets organisationer
och som berör det förhållandet
att framlagda förslag till utbyggnad
av lantbruks-, veterinär- och
skogshögskolorna hittills endast
delvis genomförts.
Inrikesdepartementet:

Frågan om statens bakteriologiska

laboratorium,

tandvården,

sinnessjuk-, sinnesslö- och psykopatvården,

sinnessjukvårdens personalutbildning,

karolinska sjukhusets utbyggnad
och organisation,

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31. 111

Om begränsning och rationalisering inom den statliga verksamheten.

ett ifrågasatt rikssjukhus i Norrland,

vanförevården,
kronikervården,
sjuksköterskeutbildningen,
statens bidrag till avlöningar åt distriktssköterskor
och distriktsbarnmorskor,

alkoholistvården,
polisväsendet.

Var och en inser att flera av dessa
frågor förr eller senare måste få sin lösning.
Ingen tänker sig ett idiotstopp i
det fortsatta reformarbetet. Men kostnaderna
måste i fortsättningen i varje särskilt
fall bli fullständigt framlagda och
redovisade. Och så ytterligare en sak.
Varför skulle inte regeringen kunna göra
en regel att när en ny utökning av statsapparaten
förberedes undersöka, om
inte en motsvarande minskning skulle
kunna ske på andra håll? Jag är därmed
inne på de gamla utgifterna.

Om två ting råder det säkert enighet.
För det första: vi behöver ett fortlöpande
rationaliseringsarbete, även om
man kan diskutera det lämpligaste tekniska
tillvägagångssättet. Denna fråga
har illustrerats ofta, och den kan väl illustreras
på flera områden. Vi har pekat
på åtskilliga områden i vår motion till
årets riksdag och till fjolårets riksdag,
men i anknytning till den debatt, som
fördes här i kammaren i går, skulle jag
vilja illustrera detta på ett för närvarande
utomordentligt betydelsefullt
område. Jag tänker på den statliga handläggningen
av vatten- och avloppsfrågor.

De statliga organ, som i olika sammanhang
och avseenden har att ta ställning
till dessa frågor, är: medicinalstyrelsen,
länsstyrelsen och förste provinsialläkarna
samt andra tjänsteläkare,
institutet för folkhälsan, länsarkitekterna
och byggnadsstyrelsen, vattendomstolarna,
lantbrulcsingenjörerna,
fiskeristyrelsens tillsynsavdelning, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och distriktsingenjörerna
för vatten- och av -

lopp, länsbostadsnämnderna och bostadsstyrelsen,
länsarbetsnämnderna och
arbetsmarknadsstyrelsen, lantmäteritjänstemännen
och lantmäteristyrelsen,
lantbruksnämnderna och lantbruksstyrelsen
samt länsbrandinspektörerna
och civilförsvarsstyrelsen.

Det är 21 olika myndigheter och institutioner
som har att handlägga dessa
ärenden. Nu angivna organ, vattendomstolarna
oräknade, sorterar under
fyra olika departement, inrikes-, kommunikations-,
social- och jordbruksdepartementen.
Det icke minst anmärkningsvärda
är att icke något av de uppräknade
organen har något huvudansvar
eller någon samlad uppgift på vatten-
och avloppsområdet. Nog finns det
en del att göra även här, om man vill!

För det andra: en mycket väsentlig
del av statsutgifterna är bundna. Ingen
ifrågasätter deras nödvändighet. Man
kan som exempel peka på utgifterna
för folkpensioneringen, barnbidragen
och försvaret.

I förbigående, herr talman, kanske
jag kan få redovisa vår syn på försvarskostnaderna,
eftersom det tycks vara på
modet i statsrådskretsen att ställa frågor
till oss just på det området. Vi har
alltid ansett att försvarsutgifternas storlek
mindre bestämmes av oss själva än
av det utrikes- och militärpolitiska läget.
Vi har inte samma möjlighet att
påverka dessa kostnader som utgifter
på det inrikespolitiska planet. Nu har
vi tyckt oss märka, inte bara att regeringen
i detta fall har samma grundsyn
som vi utan även att den bedömer
riskerna i vårt läge ungefär på samma
sätt som vi. För oss har det då varit
naturligt att eftersträva samförståndslösningar
i försvarsfrågan. Vi har gjort
det många gånger förut. Vi deklarerade
önskemålet härom så sent som i höstens
remissdebatt, och vi skulle anse det
synnerligen värdefullt om samarbetet i
försvarspolitiken mellan regeringen och
riksdagspartierna kunde komma i gång
tidigare i år än i fjol.

112 Nr 31. Onsdagen den 2 december 1953.

Om begränsning och rationalisering inom den statliga verksamheten.

Då och då har regeringen och riksdagsmajoritetens
förespråkare betecknat
detta samförstånd som en vinning,
och vi har delat denna uppfattning. Har
man en annan åsikt härom i dag? Eller
har någon väsentlig förändring ägt rum
i den utrikes- och militärpolitiska bedömningen?
Då bör naturligtvis detta
sägas klart ut med angivande av skälen.
Om inte, ja, då är frågorna om vår
speciella ställning till försvarsutgifterna
fullständigt meningslösa.

Vi har aldrig stuckit under stol med
vårt starka försvarsintresse, och det gör
vi inte nu heller. Men vi har precis
samma önskan som alla andra om en
så rationell disposition som möjligt av
försvarspengarna. Vi betraktar det fortfarande
som en gemensam tillgång, om
försvarsfrågorna kan lösas i enighet
mellan de demokratiska partierna.

Utanför sektorn av helt bundna statsutgifter
finns det emellertid områden
med mer eller mindre rörliga marginaler.
Vi har pekat på några sådana områden
i våra motioner. Tillåt mig att
nu endast framlägga några kompletterande
synpunkter.

Under senare år har en rad ämbetsverk
kommit till, antingen helt nya eller
utbrutna ur redan existerande ämbetsverk.
I flera fall måste kostnadsutvecklingen
i dessa ämbetsverk te sig
oroande. Se t. ex. på fiskeristyrelsen,
skogsstyrelsen, medicinalstyrelsen plus
veterinärstyrelsen — man måste ju slå
ihop dessa båda ämbetsverk eftersom
veterinärstyrelsen är utbruten ur medicinalstyrelsen
— och se på lantbruksnämnderna.
I de sistnämnda utgjorde
1948/49 avlöningarna 5,5 milj. kronor
och omkostnaderna 1 350 000 kronor. I
år uppgår avlöningarna till över 9 miljoner
kronor och omkostnaderna till
närmare 2,3 miljoner kronor. Med all
hänsyn tagen till engångsinflationens
konsekvenser: kan detta verkligen sägas
vara en utveckling, som motsvarar riksdagens
intentioner från början?

Över huvud taget: varför skulle vi

inte, herr talman, i den statliga förvaltningen
kunna få in en ny ambition, ambitionen
att söka få fram nettobesparingar?
Man svarar: Det går inte, ty
det måste vara en naturlig benägenhet
hos varje offentlig institution att vidga
ramen för sin verksamhet. Men beror
inte detta åtminstone i någon mån på
den anda, som behärskar de styrande?
Skulle inte ambitionen ändras om det
stode klart, att vi nu står inför nödvändigheten
att sänka statens andel i
våra samlade inkomster? Är det orimligt
att tänka sig att det efter ett par
decenniers så gott som oavbruten statlig
expansion vid närmare eftersyn
skulle visa sig finnas en mängd uppgifter,
som skulle kunna utföras billigare
eller helt enkelt läggas ner?

Hur går det till i ett enskilt företag
eller i en vanlig familj, när man står
inför tvånget att — exempelvis, herr finansminister,
på grund av att man fått
en obehaglig kvarskattsedel — hålla sig
inom en mera begränsad utgiftsram?
Jo, alla får i uppdrag att noga tänka
igenom vad som kan göras. Har inte
många även i denna kammare en livlig
erfarenhet av vad en sådan ny inställning
kan utlösa av uppslag att utföra
saker och ting på enklare sätt eller att
avstå från en del ting, som vid närmare
eftertanke befinns vara mindre väsentliga,
bara alla hela tiden haft en bestämd
målsättning för ögonen? Varför
skulle inte för en gångs skull något liknande
kunna ske i den statliga förvaltningen? Det

är överväganden av denna art som
ligger bakom vårt förslag att regeringen
inom vissa områden skulle försöka ge
myndigheterna i uppdrag att utarbeta
alternativa budgetförslag, ett efter gamla
principer och ett med tillämpande
av generella besparingsnormer. Om vi
beslöt oss för ett besparingsalternativ
skulle ingen kunna tala om standardsänkning
sett från hela folkhushållets
synvinkel. Vad vi till äventyrs förlorade
på den statliga sidan skulle uppvägas av

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31. 113

Om begränsning och rationalisering inom den statliga verksamheten.

fördelen för människorna av minskat
skatteuttag.

Till sist, herr talman, skulle jag bara
vilja säga ett par ord om riksdagens
möjligheter att påverka och kontrollera
finanspolitiken. Det måste väl stå klart
för oss alla i denna kammare, att dessa
möjligheter har oerhört försvagats i
samband med den väldiga ansvällningen
av den statliga verksamheten. För
att riksdagen skall kunna återvinna åtminstone
något av sin gamla ställning
måste den få en helt annan inblick i
budgetens uppläggning än vad som går
att åstadkomma under nuvarande förhållanden.
Dessutom måste riksdagen
organisera sitt eget arbete så, att den
blir i stånd att hålla en fast hand över
budgetutvecklingen.

Såvitt jag förstår kräves härför tre
ting. För det första: en ännu starkare
koncentration av budgetarbetet till
statsutskottet än för närvarande. Statsutskottet
måste ha hela ledningen av
detta arbete i sin hand. För det andra:
statsutskottet måste ha inte bara de formella
utan också de reella möjligheterna
att utnyttja den administrativa apparaten
på ungefär samma sätt som finansdepartementet.
För det tredje: alla
utgiftsbeslut bör betraktas som preliminära
i avvaktan på det slutgiltiga ställningstagandet
till budgeten i dess helhet,
avseende såväl inkomster som utgifter.

Endast härigenom, synes det mig, kan
riksdagen skaffa sig ett effektivt inflytande
över den totala statliga kostnadsramen,
och endast härigenom kan oppositionen
beredas tillfälle att presentera
mera utarbetade budgetalternativ.
Regeringen brukar begära sådana alternativ
av oppositionen, och det är enligt
min åsikt ytterligt angeläget att man
verkligen ordnar det så att oppositionen
kan tillmötesgå regeringens önskemål.
Vi har alltså exakt samma uppfattning
som regeringen i detta spörsmål.
Oppositionen fyller en lika viktig uppgift
i statsskicket som regeringen. Då
8 — Andra kammarens protokoll 1953.

bör den också få arbeta om inte på lika
så i vart fall på mera jämbördiga villkor
i förhållande till regeringen än vad för
närvarande är fallet.

Jag tror också att detta skulle ha en
gynnsam inverkan på statbehandlingen
över huvud taget. Det skulle kanske
kunna bidraga till att förhindra en del
lättvindiga spekulationer i att vara med
på så många s. k. populära utgifter som
möjligt utan att riktigt behöva ta ansvaret
för varifrån pengarna skall tas.

Jag skall inte längre uppehålla mig
vid denna fråga. Den kommer kanske
att bli ytterligare belyst från vårt håll
i den fortsatta debatten. En ståndpunkt
är emellertid under alla förhållanden
absolut orimlig: att både fordra mera
konkreta alternativ av oppositionen
och samtidigt vägra att medverka till
de anordningar, som är nödvändiga för
att kunna utforma dylika alternativ. Jag
hoppas att ingen inom majoriteten reflekterar
på att inta en sådan ståndpunkt,
utan att vi i denna högst betydelsefulla
fråga skall få i gång —- kanske
inte i dag med hänsyn till den långt
framskridna tiden men i varje fall någon
gång längre fram — ett fruktbärande
meningsutbyte om vad som bör
göras, och att detta kan göras snart.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få motivera min anslutning till den
meningsyttring, som högerreservationen
utgör, och yrkar även jag bifall till
densamma.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i utlåtandet
nr 191 dels ock på bifall till
utskottets berörda hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
den av fröken Andersson m. fl. därvid
avgivna reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr

114 Nr 31. Onsdagen den 2 december 1953.

Om effektivisering av besparings- och rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen
m. m.

Hjalmarson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 191, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av fröken Andersson m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter liava röstat för japropositionen.
Herr Hjalmarson begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 124 ja och 30
nej, varjämte 38 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

I avseende å motiveringen gav herr
talmannen propositioner dels på godkännande
av utskottets motivering dels
ock på godkännande av den motivering,
som föreslagits i den av herr Ohlon
m. fl. avgivna reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wedén begärde likväl votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering i utskottets
utlåtande nr 191, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den motivering, som föreslagits i den
av herr Ohlon m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och denna
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Wedén begärde
dock rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 119 ja och 43 nej, varjämte
32 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

I 15.

Om effektivisering av besparings- och
rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
192, i anledning av väckt motion om en
effektivisering av besparings- och rationaliseringsarbetet
inom statsförvaltningen
m. m.

I en inom andra kammaren av herr
Wedén m. fl. väckt motion (II: 269)
hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
dels anhålla att Kungl. Maj:t snarast
måtte för riksdagen framlägga förslag
med anledning av 1949 års rationaliseringsutrednings
betänkande och syftande
till en effektivisering av besparings-
och rationaliseringsarbetet inom
statsförvaltningen, dels begära att
Kungl. Maj :t ville uppdraga åt lantbruksstyrelsen
och organisationsnämnden
att gemensamt framlägga förslag
till överflyttning av de lantbruksnämn -

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31. 115

Ang. förhöjning'' av äldre tjänste- och familjepensioner.

derna tillkommande uppgifterna på hushållningssällskapen,
lantmäteriorganen
och andra lämpliga organ, dels ock anhålla
att Kungl. Maj:t föranstaltade om
en genomgång av de statliga lånefonderna
och bestämmelserna för dessa i
syfte att uppnå förenkling och förenhetligande.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 269 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ohlon, Sundelin, Svensson
i Ljungskile, Wedén, Gustafsson
i Skellefteå och Löfroth, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionen
11:269, i skrivelse till Kungl. Maj:t

a) anhålla att Kungl. Maj :t efter överarbetning
av rationaliseringsutredningcns
betänkande måtte för riksdagen
framlägga förslag i enlighet med huvudlinjerna
i betänkandet,

h) i övrigt giva till känna vad reservanterna
anfört;

2) av fröken Andersson, herrar Bergh,
Kyling och Bivke, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr WEDÉN (fp): Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till den av herr
Ohlon m. fl. avgivna reservationen.

Herr LINDHOLM (s): Herr talman!
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Ohlon
in. fl. avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wedén begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 192, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Ohlon m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Wedén begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 121 ja och 44 nej,
varjämte 30 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16.

Ang. förhöjning av äldre tjänste- och
familjepensioner.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
193, i anledning av väckta motioner angående
omedelbar behandling av frågan
om förhöjning av äldre tjänste- och
familjepensioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ahlberg m. fl. (I: 152) och den andra
inom andra kammaren av herr Kyling
m. fl. (II: 194), hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla att 1951 års pensionsutredning
finge i uppdrag att utbryta frågan beträffande
förhöjningar av äldre tjänsteoch
familjepensioner och upptaga denna
till omedelbar behandling samt att
Kungl. Maj :t ville för riksdagen framlägga
de förslag utredningen kunde föranleda.

116 Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. förhöjning av äldre tjänste- och familjepensioner.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:152 och II: 194 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Andersson, herrar Sundelin,
Bergh, Staxäng, Birke, Gustafsson
i Skellefteå och Löfroth, vilka ansett
att utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
I: 152 och II: 194, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att frågan om förhöjningar
av äldre tjänste- och familjepensioner
upptoges till omedelbar utredning
samt att Kungl. Maj:t för riksdagen
måtte framlägga de förslag, till
vilka utredningen kunde föranleda;

2) av herrar Ohlon, Svensson i
Ljungskile och Nihlfors, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STAXÄNG (h): Herr talman!
I den motion som reservanterna grundar
sitt yrkande på i detta ärende,
I: 152, framhålles bland annat följande:
»Samtidigt med proposition till 1947
års riksdag med förslag till allmänna
tjänste- och familjepensionsreglementen
in. in. framlade Kungl. Maj :t proposition
angående reglering av vissa tjänste- och
familjepensioner in. m. Enligt sistnämnda
proposition, som bifölls av riksdagen,
skulle samtliga då utgående pensioner
— äldre, nyare och nyaste — i
princip omregleras till de belopp, som
skulle utgå med tillämpning av de från
och med den 1 juli 1947 gällande pensionsgrunderna.
»

Motionärerna säger vidare: »Detta
riksdagens beslut, som innebar, att även
de äldre pensionärerna utan särskild
prövning skulle få del av de pensionsförbättringar
vilka följde med den senaste
löneregleringen, mottogs av dessa
med allmän tillfredsställelse. Många av
dem som ej fått vara med om senaste
löneregleringar blev åtminstone i pensionshänseende
likställda med sina yngre
kolleger.»

Motionärerna framhåller i det följande:
»Vid såväl 1951 som 1952 års riksdagar
har löneuppflyttningar ägt rum
i stor omfattning. Härigenom har på
nytt åstadkommits en sådan skillnad i
pensionshänseende som förekom innan
1947 års beslut genomfördes. Det synes
oss angeläget att rättelse härutinnan
sker snarast möjligt. Enligt vår mening
bör 1951 års pensionsutredning få till
uppdrag att utreda denna fråga med
förtursrätt.»

Utskottets majoritet har enligt reservanternas
mening alltför kategoriskt
motsatt sig den hemställan till Kungl.
Maj :t, som motionärerna begärde och
jag nyss citerade. Jag kan inte underlåta
att beröra vissa avsnitt i utskottets
motivering.

Utskottet framhåller t. ex.: »Den nu
uppkomna, av motionärerna påtalade
differentieringen i pensionshänseende
mellan äldre och nytillträdande pensionärer
har däremot sin upprinnelse,
inte i en allmän löne- och pensionsreglering,
utan i de senaste tjänsteförteckningsrevisionerna,
som gällt ändringar
i tjänsternas inbördes placering på lönegradsskalan.
Differentieringen står
således helt i överensstämmelse med
grunderna för 1947 års reglering av
äldre statspensioner.» Utskottets upplysning
på denna punkt är enligt min
uppfattning överflödig, och delvis bevisar
också utskottet för mycket. Att
löneregleringen år 1947 skedde genom
att det blev en höjning av beloppen inom
lönegraderna och att lönelyftningen
enligt tjänsteförteckningskommitténs
förslag åstadkoms genom att vissa befattningar
uppflyttades i högre lönegrad
är allmänt bekant. Men att hävda
att differentieringen, som utskottet tycks
mena, står helt i överensstämmelse med
grunderna för 1947 års beslut, måste
vara en verklighetsfrämmande bevisföring.

I den bevisföring, som utskottet synes
vilja förebringa, tycks den lönegrad,
som den avgångne befattnings -

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

117

Ang. förhöjning av äldre tjänste- och familjepensioner.

havaren innehaft under tjänstetiden,
vara den absolut ofrånkomliga grunden
för pensionen. Det är givetvis en mycket
enkel och fast hållning som utskottet
här intar. Men är den, herr talman,
rättvis?

Det är att märka, att när riksdagen
nyligen fattade beslut i enlighet med
tjänsteförteckningens förslag, så innebar
detta att i vissa fall hela grupper
tjänstebeställningar uppvärderades i
högre lönegrad utan att vare sig högre
utbildning krävdes eller förändring i
arbetet skulle ske. Kan det då vara rättvist
att de befattningshavare, som har
slutat sina tjänster, i fortsättningen inte
skall få jämställas i pensionshänseende
med dem som nu är i tjänst och som
uträttar samma arbete som de avgångna?
Och ännu orättvisare måste detta
te sig för pensionärerna, då tjänsteförteckningskommitténs
uppflyttning av
vissa tjänster innebar en omvärdering
av tjänsternas lönegradsplacering, vilket
logiskt sett måste leda till den uppfattningen,
att dessa tjänster förut i
hög grad varit orättvist lönegradsplacerade.
Detta påstående understryks av
ett uttalande, som på sin tid gjordes
från auktoritativt håll och som tas upp
i reservationen, när det framhålls »att
under åren närmast före 1951 begärda
och planerade tjänsteuppflyttningar i
många fall skjutits på framtiden just i
avvaktan på de nu verkställda tjänsteförteckningsrevisionerna».

Reservanterna begär i sitt yrkande
inga orimligheter. När man år 1947 genomförde
likställigheten för de gamla
pensionärerna var saken givetvis enklare,
eftersom lönelyftningen skedde
inom lönegraderna. Nu är det betydligt
svårare att realisera likställighetsprincipen,
och i de fall där tjänsterna måste
utlysas till ansökan lediga i vanlig ordning
kan likställighetsprincipen inte
genomföras. Däremot anser reservanterna
att i de fall, då hela grupper av
befattningshavare erhållit lönegradsuppflyttning,
synes tekniska svårigheter

inte föreligga att genomföra en likställighet
i pensionshänseende. Vi hemställer
att en utredning av dessa fall genom
Kungl. Maj:ts försorg måtte komma till
stånd, enär det har uppgivits att en undersökning
av detta slag inte skulle
kunna inrymmas i 1951 års pensionsutrednings
uppdrag.

Herr talman! Jag ber att med vad jag
här i korthet anfört få yrka bifall till
den vid utlåtandet avgivna reservationen
av fröken Andersson m. fl.

Herr LINDHOLM (s): Herr talman!
Vi diskuterade vid den förra punkten
på dagordningen möjligheterna till ökade
besparingar i statsförvaltningen. Nu
har vi gått ifrån vårt sparsamhetsintresse
och återfallit, skall vi säga i den
normala arbetstakten, där man förordar
betydande utgiftsstegringar och motiverar
dem med vissa rättviseskäl.

När herr Staxäng här med sådant
patos talade om rättvisesynpunkten såsom
det dominerande, fick, förmodar
jag, en del av kammarens ledamöter
den uppfattningen, att här på något sätt
hade begåtts en orättvisa gentemot de
pensionerade statstjänstemännen. Men,
herr Staxäng, det är inte på det sättet
att staten har begått någon orättvisa i
denna fråga. Staten har i större grad
än den varit skyldig infriat sina förpliktelser.

När herr Staxäng drar en parallell
mellan den pensionsreglering som ägde
rum 1947 och den tjänsteförteckningsrevision,
som ägde rum åren 1951 och
1952, och vill ta detta till intäkt för ett
yrkande om bifall till den i ärendet
väckta motionen, måste jag säga mig
att herr Staxäng har blandat ihop två
från varandra vitt skilda ting. Ty vad
ägde rum 1947? Jo, då hade statstjänarna
pension efter tre olika grunder. Det
var äldre, nyare och de nyaste pensionerna
som samordnades till en pension
på lika grund.

Vad är det som ägt rum 1951 och
1952, herr Staxäng? Jo, tjänsteförteck -

118 Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. förhöjning av äldre tjänste- och familjepensioner.

ningsrevisionen konstaterade efter bedömning
av de olika tjänsterna, att det
var motiverat att lyfta upp dem en eller
annan lönegrad. Men detta kan inte påverka
pensioner till tjänstemän, som
har lämnat statsförvaltningen tidigare.
Herr Staxäng har här således sökt skapa
ett principiellt samband mellan å ena
sidan en pensionsreglering, som ägde
rum 1947, och å andra sidan en tjänsteförteckningsrevision,
som ägt rum fyra
å fem år därefter. Ett sådant samband
kan man inte skapa.

Också i motionen är det en hel del
ting som visar hur orimligt motionsyrkandet
är. Man föreslår helt enkelt
att statstjänstemännen skall lyftas upp
i pensionshänseende till den pension,
som nu tjänstgörande statstjänstemän
skall få när de en gång som pensionärer
drar sig tillbaka. Det går inte att
tekniskt ordna den saken. Efter tjänsteförteckningsrevisionen
var det nämligen
ett betydande antal tjänster som annonserades
till ansökan lediga. På vilka
grunder har motionärerna tänkt sig att
man skulle få en riktig bedömning av
frågan, vilka av pensionärerna som
skall ha den ena och vilka av dem som
skall ha den andra av de till ansökan
spikade tjänsterna, när man skall bedöma
deras pensionsförhållanden? Nu
invänder kanske herr Staxäng alt man
har begränsat sig till en hel grupp. Men
vart tar då herr Staxängs rättvisepatos
vägen? År det bara de som kan ha möjlighet
att jämföra sig med en hel grupp,
som skall vederfaras rättvisa, men inte
de andra? Ånej, herr Staxäng, det är
inte så, att staten på något sätt har
misshandlat dessa tjänstemän.

Om vi ser på löneutvecklingen och
den pension, som staten ger, får vi en
helt annan bild än man fått, då man
har lyssnat till herr Staxängs tal om
rättvisa. Det har varit mycket populärt
i den agitation som bedrivits i denna
fråga att ta dem som står i de lägsta
lönegraderna som buffert. Man har pekat
på folk i 9 lönegraden, som skulle

få någon tia till om året, men man har
inte talat om byråcheferna, som skulle
få tusenlappar i ökad pension.

Kan vi, om vi ser på den utveckling
som förekommit på detta område, påstå
att staten har misshandlat de anställda?
Om jag tar t. ex. tjänster i
9 lönegraden, så var lönen där 1938 på
medeldyr ort 273:25 kr. i månaden
och på högsta dyrort 328:25 kr. 1943
var den 357:15, respektive 426:10 kr.
1948 var lönen 500, respektive 543 kr.
Genom den samordning av pensionerna
som ägde rum 1947 beviljades tjänstemän
i 9 lönegraden en pension på
471:24 kr. i månaden. Där finns alltså
en del tjänstemän som i pension får
väsentligt större ersättning än de någon
gång under sin tjänstgöring haft i
månadslön.

Går jag till 21 lönegraden möter jag
där precis samma företeelse. 1938 var
medeldyrortslönen 534: 15 kr., på högsta
ort 625: 99 kr. 1943 var den 685: 80
respektive 805:60 kr. 1948 var den
879 respektive 955 kr. Den pension som
nu utgår är 810 kr. i månaden. Den
som tidigare hade 534: 15 kr. i månaden
i lön när han fullgjorde sin tjänst
uppbär alltså nu en pension på 810 kr.
i månaden. Kan man med någon större
grad av vederhäftighet påstå att här
föreligger anledning för statsmakterna
att vidta en förändring?

Går jag sedan över till byråchefsgraden
möter jag exakt samma bild. Där
var 1938 begynnelselönen på medeldyrort
978:25 kr. och på högsta dyrort
1 068: 25 kr. År 1943 hade den stigit
till 1 236: 50 kr. på medeldyrort och till
1 330:25 kr. på högsta dyrort för att
1948 stiga till 1 496 kr. på medeldyrort
och 1 564 kr. på den högsta dyrorten.
Den utgående pensionen är 1 392: 30 kr.
Även där finner vi alltså att man från
statens sida har gjort betydande justeringar
uppåt beträffande pensionerna.

Om det nu är så, att man i högre grad
vill slå vakt om pensionärernas möjlighet
att föra en bekymmerfri tillvaro,

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

119

Ang. förhöjning av äldre tjänste- och familjepensioner.

finns det, mina damer och herrar, ute
på den öppna marknaden ett fält, som
ger rikare tillfällen både att begagna
sig av ett rättspatos och åt! åstadkomma
positiva åtgärder.

Om man studerar de förhållanden,
som i dag råder på den öppna marknaden,
finner man, att tjänstemännens
pension i allmänhet belöper sig på 60
procent av den lön, som pensionären
hade 80 månader innan han slutade sin
tjänstgöring. I vissa fall kan lönejusteringar
efter denna tidpunkt i mindre
utsträckning påverka pensionen. Jag
vill i det sammanhanget erinra om att
i statsförvaltningen gäller i jämförelse
därmed 24 månader.

Det finns dessutom ute på den öppna
marknaden en betydande grupp, som
inte har någon pension alls utöver folkpensionen
att falla tillbaka på. Jag tänker
på industriarbetarna. Jag har inte
förmärkt att man på högerhåll har visat
någon större lidelse då det gäller att
tillerkänna dem den rätt, som samhället
på det sätt, som jag har angivit, har
givit åt sina anställda. Skulle det inte
vara lämpligt, om man nu skall mobilisera
rättspatos, att inrikta det på detta
område, där det föreligger ett faktiskt
behov av ett rättspatos.

Herr talman! Med stöd av det anförda
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr STAXÄNG (li) kort genmäle:
Herr talman! Jag är ganska förvånad
över den argumentering, som herr
Lindholm begagnar, då han anför en
rad exempel på att dessa äldre pensionärer
skulle få högre pension än de
förut hade i lön. Jag tror att herr Lindholm
skulle ha kunnat redovisa samma
ståndpunkt vid 1947 års principbeslut,
om han då hade diskuterat detta problem.
Detta beslut ledde ju dock till
att de gamla pensionärerna lyftes upp
jämsides med de nya. Även då måste
det givetvis slå på det sätt, som herr
Lindholm här med ett visst patos fram -

höll. Jag anser att detta inte säger tillräckligt
i denna sak.

Det är även något annat som jag vill
framhålla: här har inte kommit fram
någon beskyllning från vår sida att staten
gjort någon något orätt. Det är inte
det vi har framfört. Det som har hänt
efter den likställighet för pensionärerna
som genomfördes 1947 är löneupplyftningen
via tjänsteförteckningskommittén.
Detta innebär inte någon anklagelse
mot denna kommitté, som företog
en objektiv omvärdering av de olika
tjänsternas lönegradsplacering. Men det
måste vara bittert för många av de
äldre pensionärerna när den tjänst, som
de förut har haft, har omreglerats och
fått en rättvisare lönegradsplacering.
Det är samma tjänst utan ökade krav
på utbildning och samma arbete, men
pensionären får inte samma pension
som den, som kommer att tilldelas befattningshavaren
i den nya lönegraden.
Det är frågan om huruvida man på
denna punkt kan återföra den jämställighet
som i princip genomfördes 1947.
— Det är det man önskar få utrett.

Herr Lindholm anförde vidare att
det för vissa tjänster är omöjligt att
genomföra denna jämställighet. Ja, det
var det som jag anförde i mitt första
anförande. Det är ju bekant att det var
en hel rad tjänster, som efter ansökan
måste tillsättas på nytt; där kan givetvis
inte en jämställighet genomföras.

Jag håller fortfarande fast vid det
yrkande jag framställt.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Staxäng tycks inte
fatta innebörden av det spörsmål, varom
vi nu talar. Han vill göra gällande
att man genom tjänsteförteckningsrevisionens
förslag skulle ha försämrat
pensionsförhållandena för de äldre pensionärerna,
men så är inte alls fallet.
Vad herr Staxäng begär är att pensionärerna
skall få pension efter högre
lönegrad än den de hade när de innehade
sin tjänst. Men det är ju ändå på

120 Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. förhöjning av äldre tjänste- och familjepensioner.

det sättet, att man vid en anställning
gör upp om anställningsvillkoren. Denna
uppgörelse reglerar dels den kontanta
ersättning, som han skall ha, och
dels de sociala förmåner, som han skall
åtnjuta i form av sjukersättning, pension
m. m. På den punkten har inte
staten på något sätt visat sig vara någon
sämre arbetsgivare än andra i vårt
samhälle, utan den är tvärtom ett gott
föredöme. Skulle man kunna få sådana
regler, som staten tillämpar mot sina
anställda, genomförda för samtliga i
detta samhälle, då skulle Sverige bli ett
gott land för alla gamla.

Herr NIHLFORS (fp): Herr talman!
Jag har tillsammans med herrar Ohlon
och Svensson i Ljungskile antecknat
mig för en blank reservation. Jag vill
passa på tillfället att närmare, ehuru
inte alls långrandigt, förklara anledningen
till denna blanka reservation.

Jag har den uppfattningen — och jag
tror att mina medreservanter har den
också — att denna fråga är i behov av
en utredning. Vi bär också ansett oss
kunna ansluta oss till själva yrkandet
i högerreservationen, men däremot har
vi inte ansett det vara av behovet påkallat
att i alla delar ha den motivering,
som huvudreservanterna har ansett sig
böra framlägga. Det är ju dock så,
att 1951 års pensionsutredning pågår,
och vi vet att man där överväger just
hela frågan om pensioneringssystemet
i statstjänst. Det är då ganska naturligt
att den utredningen, utan några
förutfattade meningar från riksdagens
sida när det gäller specialproblem, får
ta ställning även till sådant, som har
kommit fram i denna motion. Min uppfattning
är den, att 1951 års pensionsutredning
nu har så många problem
att syssla med, att det vore värt en ansträngning
från statsrådet Lingmans
sida att förstärka denna utredning med
expertis, mer expertis än den för närvarande
förfogar över, för att påskynda
detta utredningsarbete, som så många

väntar på och beträffande vilket så
många är oroliga över att det fördröjs
alltför länge.

Vid den debatt, som har förekommit
här mellan herr Lindholm och herr
Staxäng, har ju herr Lindholm på sätt
och vis lagt fram ett visst mot reservanterna
riktat utredningsmaterial. Jag
tycker att detta är relativt onödigt, allra
helst som utskottsmajoriteten i sitt yttrande
i utlåtandet bl. a. säger, att det
finns visst fog för motionärernas kritik
av den ojämnhet, som enligt det statliga
systemet uppkommer mellan pensionärer,
som avgått strax före respektive
omedelbart efter en tjänsteförteckningsrevision.
Det är tydligen så, att
tjänsteförteckningsrevisionen i viss utsträckning
inte var annat än en lönereglering.
Jag tänker på den oerhört
stora gruppen av tjänstemän i 9 lönegraden.
De flyttades samtliga upp i 10
lönegraden. 9 lönegraden liksom ströks
ut. Det är ganska klart att det är svårt
att göra gällande, att det är någon principiell
skillnad mellan den lönelyftningen
och en allmän lönereglering.

Det är alltså enligt min uppfattning
nödvändigt att detta spörsmål utreds
och att 1951 års pensionsutredning påskyndar
sitt arbete.

Herr talman! Jag slutar detta resonemang
med att yrka bifall till reservationen
nr 1.

Herr SPÅNGBERG (s): Herr talman!
Jag kan mycket väl instämma med herr
Lindholm i hans yttrande, att om de
privata arbetsgivarna behandlade sina
anställda så som staten gör, skulle det
inte vara någon nöd. Det är alldeles
riktigt. Men det är ju inte den saken
vi sysslar med nu, och då jag tänker
rösta för reservationen har jag velat
begagna tillfället att motivera detta
med några ord.

Det är ju ändå så, att pensionärerna
vid statsverk har behandlats på ett sådant
sätt, att när det har blivit en standardförbättring
har även gamla pen -

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31. 121

Ang. förhöjning av äldre tjänste- och familjepensioner.

sionärer fått del av den. Det är den
saken som också helt karakteriserar
1947 års riksdagsbeslut.

De senaste tjänsteförteckningsrevisionerna
omfattar ju uppflyttning av hela
grupper, och av grupper som delvis har
fått vänta i många år. Jag syftar då på
de lägsta, som kanske aldrig fått någon
uppflyttning och av vilkas befattningshavare
rätt många hade hunnit bli pensionärer
innan den senaste uppflyttningen
skedde. De väntar sig att det,
på samma sätt som har skett tidigare,
skall bli en förbättring i deras pensioner,
och jag måste vid mina samtal med
dem säga att jag tycker att det är rätt
rimligt, ifrån deras synpunkt sett.

Den föreliggande reservationen är ju
rätt mjukt formulerad, och den mynnar
ut i begäran om en utredning. I viss
mån skiljer den sig sålunda från tidigare
väckta förslag, och den står inte
helt i överensstämmelse med motionen.

Reservanterna erkänner att det kan
möta väsentliga svårigheter att skipa
full rättvisa för ifrågavarande pensionärer.
Det är samma synpunkt som
herr Lindholm har och som vi ju kan
ansluta oss till. Det är inte lätt då det
har skett flyttningar av vissa enstaka
tjänster. Men så säger reservanterna
vidare, att i sådana fall, där hela grupper
av befattningshavare erhållit en
höjd placering, vilket har skett i stor
utsträckning, borde det inte föreligga
några tekniska svårigheter. Nej, det
vill jag också understryka, och när det
gäller de lägsta grupperna gör jag det
så mycket mer som man hela tiden har
varit medveten om att de har varit felplacerade
och borde ha blivit omplacerade
långt tidigare och sålunda borde
ha fått del av den pensionsförbättring,
som kom till genom 1947 års riksdagsbeslut.

Reservanterna säger vidare, att om
det vid utredningen skulle visa sig vara
ogörligt att åstadkomma en reglering av
alla äldre pensioner, som här kan komma
i fråga, bör detta inte få hindra

en upplyftning av pensionerna i de fall
där detta rimligen kan ske. Det ges sålunda,
om reservationen bifalles, möjlighet
för en utredning att framlägga
förslag, som kan leda till att de minst
gynnade av pensionärerna får del av
de förbättringar, som de långt tidigare
borde ha erhållit.

Detta gör, herr talman, att jag ansluter
mig till reservationen.

Herr SENANDER (k): Herr talman!
Det är riktigt som herr Lindholm säger,
att staten inte har några juridiska förpliktelser
mot de pensionärer det här
gäller. Men staten genomför väl ofta
olika åtgärder till förbättring av läget
för medborgarna utan att ha juridiska
förpliktelser därtill.

Däremot kan man inte komma ifrån
att staten har en moralisk förpliktelse
mot här ifrågavarande befattningshavare.
Jag tänker då närmast på dem
som tidigare stod i lönegrad 9, vilken
ju omsluter ett mycket stort antal statstjänare.
Denna lönegrad ger ju, även
sedan vissa förbättringar under senare
tid genomförts, en löneställning som
är allt annat än lysande. De pensionärer,
som avgick före den 1 juli 1952,
d. v. s. innan tjänsteförteckningsrevisionen
trädde i kraft, måste självfallet
känna sig missnöjda och missgynnade
i förhållande till de kamrater, som pensioneras
efter den 1 juli 1952 och som
kanske får pension efter lönegrad 11,
alltså en två lönegrader högre pension.

Det är formellt sett fullt riktigt, när
man här gör den invändningen, att det
inte var fråga om någon lönereglering,
när det skedde en lönegradsuppflyttning,
men i realiteten var dock syftet
att åstadkomma ett slags lönereglering
för befattningshavarna i lönegrad
9, där, såsom jag nyss framhöll, en mycket
stor del av den statliga personalen
såsom stationskarlar, banvakter, tullvakter,
brevbärare o. s. v. var placerad.
I motiveringen skulle det visserligen
inte talas om någon lönereglering, men

122 Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. förhöjning av äldre tjänste- och familjepensioner.

i praktiken var det fråga om en sådan,
när man genomförde denna uppflyttning
av befattningshavare i lönegrad
9 till respektive lönegrad 10 och 11 för
att bereda dem en bättre löneställning.
Det var nämligen inte, åtminstone inte
mera allmänt, fråga om förändrade arbetsuppgifter,
och det ställdes inte
högre krav på utbildning. Under sådana
förhållanden tycker jag att man bör
betrakta hela detta spörsmål på samma
sätt som skedde, då man åstadkom likställighet
mellan »äldre», »nyare» och
»nyaste» pensioner vid löneregleringen
år 1947.

Då det här inte är fråga om att fatta
något konkret beslut — i så fall skulle
jag ha haft betänkligheter att resa —
utan endast om att hos Kungl. Maj:t begära
en utredning, anser jag mig böra
instämma i yrkandet om bifall till reservationen.

Herr LINDHOLM (s): Herr talman!
Herr Spångberg anförde här i debatten
ett argument, som jag inte kan låta stå
oemotsagt. Han sade att om lönegradsuppflyttningen
hade skett tidigare,
skulle inte ifrågavarande befattningshavare
ha kommit i en så besvärlig
situation. Men detta hade ju, herr Spångberg,
bara inneburit att man flyttat
gränsen något år tillbaka i tiden. Oavsett
om uppflyttningen skedde 1949
eller 1950, hade det blivit en gräns som
måste överskridas.

Först om statstjänarnas löner låses
fast vid ett bestämt tak, som inte får
ändras, slipper man alla dessa besvärliga
historier. 1951 års pensionsutredning
har också fått till uppgift att
undersöka detta gränsdragningsproblem.
Jag skall gärna erkänna att den,
som slutar sin tjänst den ena månaden,
kan känna sig missnöjd över att han
kanske skulle ha fått litet bättre pension,
om han stannat kvar till den andra
månaden. Det är klart att detta kan
verka irriterande. Men den argumentering
som framföres i dag är inga -

lunda hållbar, ty det har i alla fall visat
sig att pensionsbeloppen är så stora,
att praktiskt taget samtliga, som hade
lön före 1943 års reglering, har större
pension än de någon gång haft i lön.
Det måste väl vara ett uttryck för att
de har fått del av den allmänna standardhöjningen
i samhället.

Herr SPÅNGBERG (s): Herr talman!
Det är möjligt att jag uttryckte mig
något oklart. Men det är väl tydligt, att
om dessa grupper, exempelvis befattningshavarna
i lönegrad 9, före 1947
hade erhållit den uppflyttning, som de
var berättigade till men som de hade
fått vänta på i många år, hade pensionerna
utgått efter det högre belopp
som nu utgår till dem som blir pensionerade
i dessa tjänster.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av fröken Andersson
in. fl. avgivna reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Staxäng begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 193, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av fröken Andersson m. fl. avgivna
reservationen.

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31.

123

Ang. pensionsreglering för vissa förutvarande anställningshavare vid av staten

övertagna enskilda järnvägar.

propositionen. Herr Staxäng'' begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 109 ja och 68
nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17.

Ang. pensionsreglering för vissa förutvarande
anställningshavare vid av staten
övertagna enskilda järnvägar.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
194, i anledning av väckta motioner
om pensionsreglering för vissa förutvarande
anställningshavare vid av staten
övertagna enskilda järnvägar.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Fritjof Thun in. fl. (I: 195) och den
andra inom andra kammaren av herr
Thapper in. fl. (11:108), hade hemställts,
att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att, efter verkställd utredning,
utfärda bestämmelser om att de
av staten övertagna enskilda järnvägarnas
pensionärer skulle få sina pensioner
omreglerade så, att i princip full
likställighet med motsvarande pensionärer
vid statens järnvägar ernåddes.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:195 och 11:108 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson och Hesselbom, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:195 och 11:108, bemyndiga
Kungl. Maj:t att, efter verkställd utredning,
utfärda bestämmelser om att de
av staten övertagna enskilda järnvägarnas
pensionärer skulle få sina pensioner
omreglerade så, att i princip
full likställighet med motsvarande pen -

sionärer vid statens järnvägar ernåddes.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr THAPPER (s): Herr talman!
Statsutskottets femte avdelning har även
i år avstyrkt våra motioner om likställighet
i pensionshänseende mellan
de förutvarande befattningshavare vid
de av staten övertagna enskilda järnvägarna,
som avgått före förstatligandet,
och dem som pensionerats vid dessa
järnvägar sedan järnvägarna övertagits
av staten. De nu gällande bestämmelserna
innebär, att den som avgått före
statens övertagande endast får 80 procent
av de pensioner, som erhålls av
dem som avgått efter det statliga övertagandet.
För dem som nu endast erhåller
80 procent av sina kamraters
pensioner framstår detta naturligtvis
som synnerligen obilligt. De anser sig,
och jag tycker med all rätt, ha gjort
samma insats i samfärdselns och därmed
i samhällets tjänst som de kamrater,
som avgått bara någon eller
några månader senare men efter statens
övertagande och därför får full
pension. Det understryks också från
dessa som anser sig missgynnade, att
de på en liten inkomst ofta fått betala
rätt dryga pensionsavgifter till sin
pensionskassa, som när den övertogs av
staten enligt uppgift uppgick till cirka
168 miljoner kronor.

Nu är jag inte främmande för att
man träffar på sådana tröskclproblem
litet varstans. Man kommer inte ifrån
dem, men de är alltid otrevliga. Om
det inte medför oöverstigliga svårigheter
bör man försöka medverka till
att de elimineras. Jag skall inte använda
ordet orättvis i fråga om deras behandling
—• det ordet har använts i flera
andra sammanhang i debatterna här i
dag —■ men å andra sidan kan staten
inte undgå åtminstone ett visst ansvar
för att dessa är mera ogynnsamt be -

124 Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. pensionsreglering för vissa förutvarande anställningshavare vid av staten

övertagna enskilda järnvägar.

handlade än deras kamrater, som avgått
efter förstatligandet.

Redan 1939 fattade riksdagen ett principbeslut
om övertagande av de enskilda
järnvägarna. Att det sedan kom
att dra ut över betydligt längre tid än
då var avsett, skall man kanske inte
heller lasta staten för. Det var ju många
omständigheter som medförde det. De
som i varje fall inte hade något inflytande
på den saken var emellertid denna
personal, som sålunda kom att kvarstå
i de enskilda företagens tjänst. Här
kan man också ta fram exempel bl. a.
från den ort varifrån jag är, nämligen
Finspång, där personalen hade önskemål
om att så tidigt som möjligt få
övergå i statstjänst men där förhandlingarna
drog ut över mycket lång tid,
innan beslut om förstatligande kunde
fattas. Nu kan man ju säga att det
kanske var det enskilda företagets fel,
eftersom det inte var tillräckligt medgörligt.
Å andra sidan kan man emellertid
inte frigöra sig från den tanken,
att man även från statens sida är en
hård förhandlare, och detta gjorde
säkerligen också att det hela drog ut
på tiden. De som under denna utdragna
förhandlingstid avgick från sin tjänst
fick endast 80 procent därför att man
inte kom överens om övertagandet —
personalen hade ju inte något inflytande
i detta fall. De som avgick några
månader därefter fick 100 procent. Det
är klart, att det är svårt att förklara
för dem som endast fått 80 procent att
de behandlats lika rimligt som den
personal, som avgick efter förstatliganligandet.

Att vi återkommit med motionen i
år berodde delvis på att vi ansåg, att
man vid föregående års behandling
från utskottets sida inte presterat några
ekonomiska kalkyler för vad en sådan
här likställighet skulle kosta samhället.
Denna gång kan jag ge utskottet den
elogen, att det i sitt utlåtande har en
ekonomisk utredning, som är verkställd
av järnvägsstyrelsen.

När man tittar på denna ekonomiska
utredning medger jag gärna att det —
åtminstone om denna likställighet skall
genomföras just nu — är fråga om rätt
mycket pengar. Utskottet säger att det
gäller inte mindre än 3,6 miljoner kronor
per år. Då skall vi emellertid ha
klart för oss att det här rör sig om
gamla människor, som vid pensioneringen
i regel uppnått 65 års ålder. Antalet
pensionärer kommer alltså genom
dödsfall att decimeras ganska kraftigt.
Detta är tydligen också järnvägsstyrelsen
medveten om, ty man säger i
sitt utlåtande bl. a. följande: »I avseende
å den konstnadsökning, som den av
motionärerna ifrågasatta pensionsregleringen
skulle medföra, kan visserligen
sägas, att avvecklingen av densamma
torde komma att ske relativt snabbt
på grund av dels pensionärsavgången
till följd av dödsfall, dels ock inträdande
minskning av pensionsbeloppens
storlek allteftersom pensionärerna uppnå
folkpensionsåldern. Med hänsyn till
hl. a. storleken av nu utgående rörligt
tillägg komma emellertid kostnaderna
att för närvarande bli betydande och
ogynnsamt påverka statens järnvägars
redan hårt belastade pensionskostnadskonto.
»

Detta är alldeles klart. Men även om
man här tidigare förfäktat sparsamhetssynpunkter
— och jag vill gärna
instämma häri — tycker jag att starka
skäl talar för ett bifall till detta förslag.
Man vet också att denna utgift
endast en kort tid kommer att belasta
budgeten, och då är det ytterligare ett
skäl för ett bifall. Om man fortfarande
vill anlägga sparsamhetssynpunkter på
detta kan man ju tillägga, att vi tidigare
talat om att ett beslut brukar medföra
automatiska utgiftsstegringar. Detta kan
inte vara fallet här, utan utvecklingen
blir den rakt motsatta. Vi vet, att även
om kostnaden i dag förefaller relativt
stor så kommer den mycket snabbt att
sjunka.

Jag tycker alltså att det vore rätt -

Onsdagen den 2 december 1953.

Nr 31. 125

Ang. pensionsreglering för vissa förutvarande anställningshavare vid av staten

övertagna enskilda järnvägar.

visande — jag vågar använda det uttrycket
— och ur samhällets synpunkt
billigt, om man gjorde ett försök att
skapa likställighet till förmån för dem
som nu har endast 80 procents pension.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
av herrar Karl Andersson
och Hesselbom fogade reservationen,
som i sin kläm går ut på att riksdagen
bemyndigar Kungl. Maj :t att, efter verkställd
utredning, utfärda bestämmelser
om att de av staten övertagna enskilda
järnvägarnas pensionärer må få sina
pensioner omreglerade så, att i princip
full likställighet med motsvarande pensionärer
vid statens järnvägar ernås.

I detta anförande instämde herrar
Bark (s), Mellqvist (s), Sundström
(s) och Lundqvist (s), fru Johansson
i Skövde (s), herrar Odhe (s), Sjölin
(fp), Nilsson i Göteborg (s), Staxäng
(h), Edberg (s), Andreasson (s), Svensson
i Göteborg (s), Königson (fp), Ekdahl
(s), Nestrup (fp), Neländer (fp),
Johansson i Södertälje (s), Gustafsson
i Bogla (s), Andersson i Ronneby (s)
och Nyberg (fp), fru Eriksson i Ängelholm
(s) samt herrar Rimmerfors (fp),
Larsson i Stockholm (fp), Dahlén (fp)
och Hagård (h).

Herr LINDHOLM (s): Herr talman!
Sedan närmare halva antalet av kammarens
närvarande ledamöter instämt
med den föregående talaren kanske det
skulle vara meningslöst att över huvud
taget diskutera denna fråga. Jag skall
i alla fall be att få anföra några synpunkter
vid sidan av känslotänkandet.
Det blir några synpunkter på själva
sakfrågan.

Kammarens ledamöter bör observera,
att det här är fråga om en personalgrupp,
som tidigare hade sin tjänstgöring
reglerad genom ett avtal med enskilda
järnvägar. Det gäller en perso -

nalgrupp, som icke har haft en enda
dags arbete i statens tjänst.

Vid det resonemang som jag fört
med representanter för denna personalgrupp
har jag frågat, hur de kunde
godkänna det låga pensionsbelopp som
man träffade uppgörelse om vid förhandlingar
med Bergslagernas järnväg
och en del andra enskilda företag. På
den frågan fick jag det svaret, att dessa
järnvägars ekonomi icke var sådan att
de kunde ge större pensioner än dem
man då träffade uppgörelse om. Detta
var motivet till att man inte från personalens
sida pressade hårdare på den
punkten. Skall man nu tolka de instämmanden
som gjorts här i kammaren
som ett uttryck för att dessa järnvägar
helt plötsligt genom det statliga
övertagandet har fått en så utomordentligt
god ekonomi, att de kan sörja för
full pensionering i enlighet med det
statliga reglementet — inte bara åt
dem som följde med vid förstatligandet
utan jämväl åt dem som aldrig
haft en dags tjänst i statligt företag?

Det sägs här, att de bara får 80 procent.
Jag skall inte ta upp tiden med
alltför många exempel, men om kammarens
ledamöter studerar utskottsutlåtandet
så framgår det av den statistik
som däri presenteras, att staten även
i detta fall har uppträtt som mönsterarbetsgivare.
Samtliga här avsedda personer
har fått en väsentligt bättre pensionering
än de skulle ha fått därest
företaget icke övertagits av staten.

Herr Thapper sade, att riksdagen fattade
ett principbeslut år 1939. Det är
riktigt, men tiden därifrån och till beslutet
om övertagandet var späckad av
många händelser, bland annat ett
världskrig, och det är klart, att det som
då hände ute i världen och på hemmamarknaden
kanske bidrog till att förhala
frågan. Men menar herr Thapper,
att det statliga övertagandet av dessa
järnvägar skedde uteslutande för att
bereda personalen en bättre tjänste -

126 Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

Ang. pensionsreglering för vissa förutvarande anställningshavare vid av staten

övertagna enskilda järnvägar.

ställning? Herr Thappers argumentering
går ut på att staten hade haft
skyldighet att övertaga dessa företag
i ett tidigare skede för att på det viset
bereda den då anställda personalen en
bättre pensionering. Skall löne- och
pensionsfrågor behandlas på det sättet
skall jag be att få slippa vara med i
diskussionen.

Herr talman! Jag ber att få hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Herr THAPPER (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Lindholm har beskyllt
mig för känslotänkande i denna
sak, men så är nog inte förhållandet.
Jag erinrade själv om att vi haft ett
världskrig och att detta möjligen fördröjt
förstatligandet, men det har säkerligen
även funnits andra orsaker. Frågan
är, om dröjsmålet skall gå ut över
pensionärerna eller över statens järnvägar.
Jag är böjd för att anse det senare.

Jag har ingalunda betraktat förstatligandet
så att det uteslutande skulle
ha skett för att bereda personalen bättre
pensionsförmåner, men jag har utgått
ifrån att dessa skulle bli en följd
därav. Jag är medveten om att även
de 80 procent som pensionärerna får
innebär ett steg i rätt riktning. När man
då redan brutit principen, är frågan
bara om man skall ta steget fullt ut
eller inte, och däri ligger skillnaden
mellan herr Lindholms och min uppfattning.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Jag kan i stort sett instämma
i herr Thappers synpunkter,
men jag vill säga ytterligare ett par ord
om pensionärerna i Bergslagernas järnvägar
för att låta kammaren förstå, varför
dessa anser att det finns vissa moraliska
skäl för att de skall få en bättre
pensionsställning.

Vid övertagandet av Bergslagernas
järnvägar låg det liksom i luften, att

meningen skulle vara, att pensionärerna
där skulle få samma förmåner som
de vid SJ. Därvid åberopades en av
stadskollegiet i Göteborg vid denna tidpunkt
avgiven skrivelse, vari det heter:
»Vid de förhandlingar, som på sin tid
fördes mellan representanter för Göteborgs
stad och vederbörande statliga
myndighet rörande överlåtelse till staten
av aktiemajoriteten i Bergslagernas
järnvägsaktiebolag, förutsattes bl. a. —
även om detta icke tydligt kom till uttryck
i den sedermera träffade överenskommelsen
rörande nämnda överlåtelse
—• att pensionärerna vid ifrågavarande
bolag i pensionshänseende icke skulle
bliva sämre ställda än pensionärerna
vid statens järnvägar. Stadskollegiet har
sedermera bekräftat denna ståndpunkt
i sitt yttrande till stadsfullmäktige den
19 februari 1947.»

I den socialdemokratiska tidningen
Ny Tid skrevs vid denna tidpunkt i
en redaktionell artikel, att man ansåg»
att enkel rättvisa skulle kräva att pensionärerna
utan vidare skulle komma
i åtnjutande av samma pensioner som
utgått vid statens järnvägar. Herr Lindholm
kan naturligtvis säga för det första
att detta är känslotänkande och för
det andra att det icke uttryckligen intogs
i överenskommelsen och därför
inte kan juridiskt åberopas. Det håller
jag med om, men jag har velat framföra
dessa synpunkter när kammaren nu
skall taga ståndpunkt i denna fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:
Herr talman! Som en liten komplettering
till herr Gustafsons i Göteborg
historieskrivning vill jag erinra om att
den genomförda pensionsregleringen är
resultatet av en uppgörelse mellan representanter
för järnvägsmannaförbundet
och staten.

Herr SEN ANDER (k): Herr talman!
Jag tror att det kanske inte skulle vara

Onsdagen den 2 december 1953. Nr 31. 127

Ang. pensionsreglering för vissa förutvarande anställningshavare vid av staten
övertagna enskilda järnvägar.

ur vägen om herr Lindholm tillägnade
sig litet känslotänkande i stället för att
i varje fråga, som rör de sämst ställda
i samhället, anlägga juridiska och affärsmässiga
synpunkter. Skulle man anlägga
juridiska och affärsmässiga synpunkter
på allt vad vi behandlar här
och särskilt när det gäller statens egen
personal, skulle inte många komma i
åtnjutande av de förmåner de nu har,
allra minst de som är anställda i statens
järnvägars tjänst. Deras pensioner
skulle vara mycket sämre i dag om
man anlagt affärsmässiga och juridiska
synpunkter på dessa spörsmål.

Förra året röstade den kommunistiska
gruppen för en liknande motion,
och vi kommer i år att ge vår anslutning
till föreliggande motion.

Herr SJÖLIN (fp): Herr talman! Jag
vill endast påpeka ett sakförhållande.
När det var fråga om förstatligandet
av TGOJ överenskoms med detta järnvägsföretag,
att det inte skulle förstatligas,
på det villkoret, att personalen
skulle ha samma löner som statens
järnvägars personal och alltså samma
pensioner. Därest Bergslagernas järnvägar
fått fortsätta att vara ett enskilt
företag skulle, såvitt jag är riktigt underrättad,
pensionerna också kommit
att utgå enligt statens järnvägars föreskrifter.

När man sammanställer dessa omständigheter
och även tar hänsyn till
BJ :s pensionskassa tror jag det finns
ett reellt stöd för den uppfattningen,
att dessa järnvägsmän som nu är i
fråga bör få pension enligt det för statens
järnvägar gällande pensionsreglementet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr

Thapper begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 194, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Thapper begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid
avgåvos 74 ja och 75 nej, varjämte 22
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 18.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 61, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Danmark för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet
samt angående handräckning
i skatteärenden, in. m.; och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Danmark för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap;

128 Nr 31.

Onsdagen den 2 december 1953.

bankoutskottets utlåtande nr 31, i
anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret
framställning i fråga om pension
åt f. städerskan vid riksdagshuset
Karin Andersson;

första lagutskottets utlåtande nr 45,
i anledning av väckta motioner angående
skärpt lagstiftning om straff för
bilstölder m. m.; och

andra lagutskottets utlåtande nr 40,
i anledning av väckta motioner angående
förhandlingsrätt för arbetstagarförening
med avseende å till denna anslutna
pensionärer, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
betänkanden och utlåtanden hemställt.

§ 19.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 406, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Danmark för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmö -

genhet samt angående handräckning i
skatteärenden, m. m.; och

nr 407, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Danmark för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 415,
till Konungen angående val av ledamot
i riksdagsbibliotekets styrelse med
suppleant;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

416, för herr Nils Walter Sundström
att vara ledamot i styrelsen över
riksdagsbiblioteket; och

nr 417, för herr Elis Wilhelm Håstad
att vara suppleant för en av riksdagen
utsedd ledamot i riksdagsbibliotekets
styrelse.

§ 20.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 6.25 em.

In fidem
Gunnar Britth.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 53
316782