Tisdagen dels i April 1873 (Riksdagens protokoll 1873:401)

Tisdagen dels i April 1873.

Kl. 7 e. m.

§ 1-

Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:

Stats-Utskottets utlåtande N:o 11, samt

Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 4.

§ 2.

Förekom till behandling Lag-Utskottets utlåtande N:o 17, i anledning
af ej mindre Kongl. Maj:ts nådiga proposition, med förslag dels till
förordning angående ändring i vissa delar af kyrkolagen med dertill
hörande författningar, dels ock till förordning angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning, än äfven enskilda motioner om införande
af det så kallade civiläktenskapet.

I fråga om sättet för föredragningen af detta utlåtande hemställde
Herr Talmannen att, då första punkten vore till innehållet beroende af
de beslut, som de tvänne särskilda under densamma upptagna förslag
till förordningar komme att föranleda, dessa förordningsförslag måtte
först varda behandlade. Denna hemställan blef af Kammaren bifallen,
hvarefter Kammaren, äfvenledes uppå framställning af Herr Talmannen,
beslöt:

att rubriken till hvardera förordningen skulle pröfvas omedelbart
efter det att det ena eller andra förordningsförslaget vunnit erforderlig
behandling;

att, med afseende å innehållet af de särskilda förslagen till förordningar,
det under litt. B framlagda skulle i främsta rummet föredragas,
samt derefter förslaget under litt. A; äfvensom

att, sedan begge förordningsförslagen blifvit pröfvade, Utskottets i
första punkten framförda hemställan skulle till afgörande förekomma.

I följd af hvad sålunda blifvit beslutadt, och sedan Kammaren jemväl
bifallit Herr Talmannens hemställan derom att förordningsförslagen
måtte få paragrafvis föredragas, börjades nu behandlingen af

Den 1 April.

det under litt. B framställda förslag till förordning med uppläsning
af detta förslags

§ I''-

Beträffande Utskottets häruti gjorda hemställan anförde

Herr Sjöberg: Jag har vissa betänkligheter mot att biträda före liggande

författningsförslag i flera delar och särskildt mot den nu föredragna
paragrafen i det skick, hvari den nu befinner sig. Mig vill det
synas, att de skäl, som på sin tid föranledde stadgandet i motsvarande
paragraf af Kongl. förordningen den 23 Oktober 1860 derom, att det skulle
vara främmande religionsbekännare förbjudet att utom sin församlings
kyrka, bönehus eller kyrkogård förrätta offentliga kyrkobruk och andaktsöfningar,
fortfarande ega giltighet. En annan sak må vara, huruvida den
i samma författning gjorda inskränkning i den fria religionsöfningen, att
den skall vara begränsad inom hvad lag och sedlighet bestämma, bör bibehållas
eller icke. Jag vill nemligen föreställa mig, att Kongl. Maj:t väl
icke skall bifalla ansökan till fri religionsöfning af trossamfund, om hvilket
man kan hysa någon farhåga, att det icke skall respektera lag och sedlighet;
och sålunda anser jag någon betänklighet icke böra möta i fråga
om uteslutande af hvad nu gällande förordning i sistberörda hänseende
stadgar.

Men hvad det af mig först anförda vilkoret beträffar, torde det med
skäl kunna ifrågasättas, om främmande församlings rätt till fri religionsöfning
bör göras så obegränsad, som författningsförslaget nu innehåller.
Det är nemligen en känd sak, att det finnes eu viss religiös kult, som
företrädesvis lägger an på att äfven genom yttre ståt och grannlåt, religiösa
processioner och andra tillställningar, som locka enfaldigt folk, göra
proselyter för sin lära. Det skulle måhända för oss här i Sverige förefalla
temligen besynnerligt att se en katolsk procession till firande till
exempel af den heliga jungfrun eller något helgon. Hvar och en, som i
utlandet varit i tillfälle att beskåda dylika processioner och af dem icke
hemtar någon uppbyggelse, kan understundom känna sig frestad att betrakta
dem såsom föremål antingen för medömkan eller för åtlöje. Men
om man än icke vill föreställa sig, att slika tillställningar skola blifva
medel för proselytmakeri, torde man dock hafva anledning att befara, det
de kunna blifva utsatta för mängdens begabberi och sålunda hafva till
följd vissa obehagligheter och konflikter, dem polismakten skulle hafva
svårt för att afstyra. Dessa omständigheter göra att jag, som sagdt, hyser
vissa betänkligheter mot upphäfvandet af den i 1860 års förordning gjorda
inskränkningen, eller att främmande trossamfunds religiösa ceremonier endast
må ega rum inom vederbörande församlings kyrka, bönehus eller
kyrkogård.

Jag hemställer således, att Kammaren må för sin del besluta att bibehålla
omförmälda stadgande uti första paragrafen af 1860 års förordning
samt att, derest definitivt beslut om den redaktionsförändring, som i
följd deraf blefve nödig, anses icke böra nu fattas, hvilket väl också torde
vara lämpligast, nu förevarande paragraf af förslaget må återremitteras

Den 1 April.

till Lag-Utskottet för vinnande af ändring i den af mig angifna syftningen.

Herr Liss Olof Larsson: För mig, som lika litet nu som förr, då

denna fråga varit före i Kammaren, kan fatta det trängande bekofvet af
en sådan lag som denna, skulle det naturligtvis ligga närmast till liands
att helt enkelt yrka utslag, och detta så mycket mer som jag är öfvertygad
att man lika litet vinner det åsyftade ändamålet genom denna lag
som genom 1860 års förordning, utan tvärtom anser att de personer, som
icke funnit sig belåtna med denna sednare, skola, äfven om den nu föreslagna
lagen antages, fortfarande beskärma sig öfver det i deras ögon så
förfärliga tvånget på samvetsfriheten och följaktligen lika litet ställa sig
den nya lagen till efterrättelse som de hittills gjort det med den gamla.
Att den föreslagna ändringen imellertid måtte vara af behofvet påkallad,
torde böra antagas, ehuru jag icke kan fatta det, enär regeringen anseit
så nödvändigt att denna lag borde framkomma före en mängd andra lagar,
dem jag och andra inom denna Kammare ansett vida nödvändigare och
på hvilka vi derföre länge, fast hittills förgäfves, väntat. Hursomhelst
måste man likväl, sedan detta förslag nu framkommit, och när man, af
många tecken att döma, måste antaga att detsamma till sitt hufvudsakliga
syfte vinner riksdagsmajoritetens bifall, se till — når man. nemligen
står på samma ståndpunkt som jag att den nya lagen blir så litet
olycksbringande som möjligt; ty att den skulle kunna hafva några ^lyckliga
följder, kan jag icke föreställa mig. Derföre hemställer jag, i likhet
med den föregående ärade talaren, att den nu förevarande paragrafen
måtte återremitteras till Lag-Utskottet för att af detsamma omändras i
den riktning nämnde talare angaf.

Herr Iiuss: Äfven jag finner denna första paragraf i vissa hänseen den

något otydlig, och anser derföre, i likhet med de båda föregående
talarne, att densamma bör återremitteras. Meningen med det i denna
paragraf föreslagna stadgandet synes vara att underlätta bildandet af församlingar,
som tillhöra från evangeiiskt-lutherska bekännelsen afvikande
religionssamfund. Här står likväl såsom ett vilkor föreskrifvet att de,
som hos Kong! Maj:t göra ansökan om att få sin församling al staten
erkänd, skola dervid uppgifva sin trosbcJiämielse (och församlingsordning);
jag hemställer huruvida icke ett sådant vilkor i allmänhet skall blifva
rätt svårt för dem, om icke i vissa fall omöjligt, så vida meningen är att
de skola framlägga en fullständig troskodex. Sådant låter sig lätteligen
göra för katoliker, som hafva sin troslära fullt bestämd och ordnad;
men inom protestantismen, der .vå många olika sekter finnas, och der inom
de olika sekterna olika trosfraktioner ej sällan förekomma, torde detta
deremot kunna falla sig rätt svårt. Skola dessa sekter med sina fraktioner,
för att såsom särskilda församlingar erkännas, sammanfatta och uppgifva
sin trosbekännelse, kan ock framställningen möjligen blifva så vidlyftig,
att regeringen icke bör underkastas arbetet med att granska nela
omfånget åt den uppställda trosbekännelsen, hvilken för öfrigt skulle kunna
vara af sådan beskaffenhet, att regeringsmedlemmarne icke ens vore. mäktige
att öfver densamma yttra sig. Eu till protestantiska kulten hörande

Oen l April.

sekt, som i vårt land finnes, är t. ex. de s. k. baptisternas, som i vissa
punkter afviker från den evangeliskt-lutkerska läran, såsom i fråga om
barndopet, om nådavalet, om läroembete! o. s. v. Åtskilliga andra sekter
finnas äfven, som ganska mycket skilja sig från statskyrkans bekännelse,
bland hviska jag nu endast särskildt nämner metodisterne, kvilka jemväl
hafva afvikande åsigter i fråga om läroembete!, nådavalet m. in. För
sådana sekter synes det mig vara mycket enklare att endast behöfva, när
de vilja söka den rätt som här är i fråga, uppgifva den eller de trospunlder,
i hvilka de skilja sig frän den lutherska protestantismen-, och
då blefve det äfven för regeringen lättare att granska deras uppgift.

För att möjligen erhålla en omredigering i det af mig nu uppgifna
syftet, yrkar jag, i likhet med föregående talare, att den nu förevarande
paragrafen måtte till Utskottet återremitteras.

Herr Carlén: Herr Talman, mine Herrar! Om jag får afräkna

den andra talaren i ordningen, hvilken af principiela skäl är emot hela
denna lagstiftning, och hvars anförande jag således icke anser mig böra
besvara, så äro hittills endast två anmärkningar gjorda mot den nu
förevarande första paragrafen, dem jag skall försöka att till bemötande
upptaga.

Siste ärade talaren ansåg olämpligt, att dissenters, som önskade få
sin församling af staten erkänd, skulle för Konungen uppgifva sin trosbekännelse,
emedan det. kunde blifva svårt för regeringen, då den icke
både tillräckliga insigter i ämnet, att underkasta framställningen en så
noggrann pröfning, som önskligt vore, och jag förmodar att talaren dervid
föreställde sig att, när sådan ansökan inkommer, Konungen skall ingå
i pröfning af det dogmatiska i den troslära, till hvilken dessa dissenters,
enligt uppgift, sig bekänna. Om den ärade talaren följt med den motivering,
som för denna förändring blifvit framställd, och derjemte tänkt
på det nuvarande stadgandet, skulle han hafva funnit — hvad jag trodde
vara alldeles otvifvelaktigt — att den nämnda pröfningen icke behöfver
omfatta annat, än att Kong! Maj:t tillser det sektens lära icke innehåller
något, som strider mot sedlighet och god ordning eller som i allmänhet
kan störa samhället i dess lagbundna funktioner, och då föreställer jag
mig att Konungens rådgifvare skola hafva full insigt att bedöma detta.
Således torde någon våda icke anses böra uppstå af det här förekommande
uttrycket: “uppgifva sin trosbekännelse“.

Förste talaren, min ärade granne här, ansåg nödigt att förbud stadgades
mot offentliga religiösa processioner och dylikt. " I fråga härom får
jag bekänna, att, när förslaget inom Lag-Utskottet debatterades, äfven
jag dref den satsen, att man borde bibehålla den i nu gällande lag befintliga
bestämmelsen, dock med en liten modifikation, som jag sedan skall
närmare angifva. Jag trodde nemligen att dylika processioner och tillställningar
möjligen kunde i tvänne hänseenden blifva skadliga. För det
första tog jag icke för så alldeles gifvet som den förste talaren, att de
icke ändock kunde möjligen föranleda något proselytmakeri. Mariakulten
är, såsom hvar och en vet hvilken sett den utöfvas i främmande länder,
synnerligen egnad att slå an på den unga qvinnans sinne. Det ligger
något mycket sentimentalt och tilltalande i denna kult, och jag föreställer

Den 1 April.

mig att om dess bekännare i vårt land anställde sina processioner på ett
sätt, som icke alltför mycket stötte emot våra enkla bruk, så vore det
icke otroligt att eu och annan vek själ deraf läte sig fångas. Det var
således, enligt mitt förmenande, icke så alldeles säkert, att det icke redan
ur den synpunkten kunde vara skäl att bibehålla det nu befintliga förbudet.
För det andra ansåg jag, i likhet med Herr Sjöberg, att dessa
processioner kunde blifva skadliga, jemväl ur annan synpunkt. Om man
nemligen ställer sig på den alldeles motsatta ståndpunkten och säger:
“dessa tillställningar blifva endast ett frispektakel och ett föremål för gyckel",
då har man icke endast att befara, att de skola åstadkomma oordningar,
hvilket icke är det farligaste, utan man har att frukta — och detta är
just det farliga — att detta gyckel med en främmande kults religionsöfningar
kan väcka begär att gyckla med alla religionsöfningar. Den
som gyckla!’ med och bespottar en annans religiösa, uppfattningar, äfven
om han anser dem oriktiga, slutar ofta med att bespotta all religion.
Äfven ur denna synpunkt ansåg jag derföre att det varit ganska visligt
om det gamla, redan befintliga stadgandet icke blifvit uteslutet ur det
Kong! förslaget. Emellertid ansåg jag, att någon liten förändring var af
nöden, ty att absolut förbjuda de främmande trosbekännare att utom
sin kyrka, bönehus eller kyrkogård hålla offentliga religionsöfningar, tror
jag icke skulle vara med författningens anda i öfrig! öfverensstämmande
eller riktigt passa in med den religionsfrihet man vill gifva. Det finnes
t. ex. en sekt bland baptisterna som, efter hvad jag hört sägas, icke
skulle kunna utöfva ett af sina religiösa bruk på det sätt, som den anser
vara lämpligast, i fall förbudet vore absolut; det finnes nemligen, såsom
man sagt mig, baptister, som anse att det rätta dopet skall ske i rinnande
vatten. För att icke lägga onödiga hinder i vägen borde man således
hafva inskränkt förbudet derhän, att de religiösa bruken icke finge
ega, rum å offentliga platser. En sådan inskränkning i förbudet, om
detta eljest skulle i någon mån qvarstå, borde för öfrigt hafva skett äfven
derföre, att man i annat fäll skulle hafva hindrat baptister, metodister
och andra dissenters från att ute i fria luften hålla sina religiösa sammankomster,
hvilket väl icke heller vore billigt, om man t. ex. tänker sig att
de under sommartiden skulle, i stället för att instänga sig i en qvaf
kyrka, vilja hålla sina religionsöfningar ute i det fria. Med den modifikation
jag nu nämnt, dref jag, som sagdt, inom Utskotten den satsen,
att det gamla förbudet skulle här införas; men vid den preliminära votering,
som med anledning deraf egde rum, stannade min åsigt i minoriteten.
Några af de representanter inom Lag-Utskottet, Indika man anser
företrädesvis hafva kännedom om allmogens föreställningssätt, ville ej hålla
på förbudet, och de försäkrade att ingen risk förelunnes vid att utstryka
detsamma ur lagen, utan kunde man, menade de, gerna antaga Kongl.
Maj:ts proposition i detta hänseende. När nu ett sådant vitsord gafs af
dem, och jag för min del ansåg angeläget att betänkandet i ett så grannlaga
ämne som detta kom till Kamrarne med så få reservationer som
möjligt, så lät jag mitt yrkande falla.

Jag har velat nämna detta, på det att, om Herrarne skulle vilja besluta
något annat än Utskottet tillstyrkt, Herrarne då, såsom de föregående
talarne yrkat, måtte återremittera paragrafen, ty att antaga den

Den 1 April.

gamla lydelsen oförändrad tror jag icke vara fullt lämpligt. Men det
synes mig numera icke keller ligga någon våda i att bifalla Kongl. Maj:ts
proposition ock Utskottets betänkande oförändradt.

Herr Peter Olsson: Jag ber blott med några ord få bemöta
de anmärkningar, som kär gjorts med afseende på föreliggande förslag.
Jag vill dervid först uttala den åsigt, att jag, som för min del är lifligt
öfvertygad om nyttan ock nödvändigketen af religionsfriket, tillika anser,
att i samma mån som denna friket lem nas inom de gränser ock med de
vilkor, som stämma öfverens med sedlighet ock ordning, sådant skall
ytterst fördelaktigt influera icke blott med afseende på den rent religiösa,
utan äfven det borgerliga samhällets utveckling.

Förste talaren nämnde att, om den nu förevarande paragrafen antoges,
skulle man kunna befara att katolska religionen skulle vinna stora
framsteg i vårt land, och att vi bär skulle få bevittna katolska processioner
och dylika löje väckande tillställningar. För min del tror jag icke
denna farhåga hafva särdeles mycket att betyda, ty jag anser att i ett
land, der protestantismen slagit så djupa rötter som hos oss, och der man
kar så olika föreställningar om religion mot -hvad katolikerna kafva,
skulle dessa processioner, om man ville tillställa dem, icke ega någon
synnerlig lockelse för sinnena; ock för öfrig! finnas ju våra lagar, som
göra att man icke beköfver befara några olägenheter af dylika processioner.

En annan talare yttrade, att om detta af Kongl. Maj:t framställda
förslag till förordning vunne Riksdagens bifall, skulle missnöjet bos de
främmande eller dissekerande trosbekännare ändock blifva lika stort
som förut, och att man följaktligen icke hade någon anledning att tillfredsställa
det behof af utvidgad religionsfrihet, som för närvarande förefunnes.
Detta anser jag dock vara ett fullkomligt misstag af den talaren,
ty vill man resonera på detta sätt, skall man alltid kunna säga
eller invända detsamma mot hvilken som helst till förmån för vissa förut
vanlottade klasser af medborgare syftande lagförändring. Men på sådant
sätt, då vi principiell lemnade alla rättmätiga anspråk på utvidgad frihet
å sido, skulle vi komma till ganska stora orimliglieter och i alla händelser
gå tillbaka i stället för framåt. Samme talare nämnde vidare, att
man borde se till, i händelse förslaget till dess väsendtliga lydelse antoges,
att olägenheterna deraf blefve så litet olycksbringande som möjligt.
Jag tror, och erfarenheten inbm vårt land och från andra länder visar,
att en utvidgad religionsfrihet, långt ifrån att bringa olycka öfver samhället,
tvärtom alltid visat sig välsignelsebringande. Yi kunna i detta
hänseende se huru förhållandena under de sednare åren gestaltat sig
inom vårt fosterland. Denna Kammare vet mycket val, att det icke, är
så, många år sedan vi ännu kade qvar t. ex. landsförvisuingsstraffet; icke
så många år sedan det s. k. sockenbandet ännu existerade; icke så många
år sedan vi ännu hade den s. k. sakramentallagen, det s. k. konventikelplakatet
och flere dylika lagar. Nåväl, när man behandlade frågorna om
dessa lagars upphäfvande; när man yrkade att landsförvisningsstraffet
skulle borttagas; när man ville att sockenbandet skulle lossas; när man
föreslog att konventikelplakatet, att sakramentallagen skulle upphäfvas:

Den 1 April.

hvad sade man då? Jo, alldeles på samma sätt som den nämnde talaren
förutspådde man att de aldra förskräckligaste olägenheter skulle blifva
följden. Än skulle den ena, än den andra sekten uppstå; vi skulle få
så många katoliker, och jag vet icke allt. Jag frågar den värde talaren:
har något sådant inträffat? har borttagandet af dessa lagar och straffbestämmelser
medfört några olägenheter för vårt fädernesland? Eller
hafva vi verkligen någon erfarenhet af att olägenheter uppstått derföre
att landsförvisningsstraffet kommit bort och vi numera behålla våra medborgare
qvar i landet? eller derföre att sockenbandet är löst, så att hvar
och eu får i och för sin själs angelägenheter vända sig till hvilken prest
som helst? Jag tror ingen skall kunna påstå något sådant. Och när
man nu säger att olägenheter skulle uppstå om denna Kongl. proposition
blefve bifallen, så tror jag att man lika mycket som förut begår ett
misstag och förutsätter följder, som icke komma att förverkligas.

En talare sade, att det skulle blifva svårt, om icke omöjligt, för
dissenters att uppgifva sin trosbekännelse. Denna invändning är redan
af föregående talaren bemött, men jag vill ytterligare tillägga, att om,
såsom det föreslogs, de endast skulle uppgifva de punkter i sin trosbekännelse,
hvari denna skiljde sig från den lutherska, detta skulle medföra
vida större svårigheter aåväl för Kongl. Maj:t att undersöka de
divergerande punkterna, som för dissenters att uppgifva dem. Såsom siste
talaren anmärkte, lärer väl den uppgift på trosbekännelsen, som här föreskrifves,
icke behöfva vara så vidlyftig och omständlig, att några svårigheter
skulle möta vid pröfningen af densamma; ty här är, såsom jemväl
anmärktes, icke fråga om något annat än att se till, det landets lagar
efterlefvas, samt sedlighet och ordning iakttagas, och när så göres torde
icke heller några olägenheter behöfva uppstå hvarken vid pröfningen af
trosbekännelsen eller beträffande efterlefnaden af densamma.

Hvad siste talaren nämnde rörande baptisternas åsigt om dopets
förrättande, att detta bör ega rum i rinnande vatten, tror jag vara ett
misstag af honom. Man kan både bär i landet och synnerligast i England
öfvertyga sig att detta icke är fallet. Denna lilla anmärkning har
jag i förbigående velat göra.

Såsom man temligen allmänt medgifver, är Kongl. Maj:ts proposition
icke för mycket till religionsfrihetens förmån, utan lemnar åtskilligt öfrigt
att önska, för hvilket tiden måhända ännu icke är inne, men som i framtiden
otvifvelaktigt kommer att förverkligas; och skulle genom eu återremiss
några mera genomgripande ändringar eller anmärkningar kunna
åstadkommas, så skulle jag för min del icke hafva något deremot, men
då jag icke tror att så skulle blifva fälle!, så kan jag icke för min del
finna anledning att i yrkandet om återremiss instämma, utan får jag i
stället förorda bifall till den nu förevarande paragrafen, såsom den i utlåtandet
befinnes och såsom den af Kongl. Maj:t blifvit föreslagen.

Herr P. Staaff: Jag ber att i korthet få instämma i Herr Sjöbergs
yrkande om återremiss i syftning, att i denna paragraf måtte intagas något
förbud mot dessa offentliga processioner och öfriga kyrkobruk, som
tillhöra främmande religionsbekännelser. Jag anser ett sådant förbud
desto heldre vara af behofvet påkalladt, som det förut finnes föreskrifvet

Den 1 April.

i nu gällande 1860 års förordning, och en underlåtenhet att intaga detsamma
i den nya författning, om hvilken här är fråga, möjligen kunde
uppfattas såsom ett medgifvande, att något skäl för förbudets bibehållande
icke längre vore för handen. Det vore, enligt min öfvertygelse,
ganska olyckligt, om man skulle draga en sådan konklusion af den förra
lagens innehåll i denna del, och jag kan, för min del, icke rätt fatta,
hvad Herr Olsson anfört derom, att, om alla förr hysta farhågor beträffande
följderna af upphäfvandet af andra lagbestämmelser, hvilka afsett
en begränsning af dissenters rätt till fri religionsöfning, uteblifva, en
dylik restriktion icke skulle vara behöflig i förevarande fall. Äfven jag
anhåller således, att den föredragna paragrafen må återförvisas till Lagutskottet
för att förändras i antydd riktning.

Herr Carl Anders Larsson: Inom Lag-Utskottet har verkligen

den anmärkning, som Herr Sjöberg nu framställt, också hägrat ganska
skarpt. Man förespeglade, hvilka stora vådor skulle föranledas af dessa
offentliga processioner, som den katolska kulten företrädesvis älskar att
anställa med kringbärande af helgonabilder och reliker, med brinnande
vaxljus och facklor, med prunkande tronhimlar och andra grannlåter.
Jag trodde dock icke, att förnuftigt folk skulle kunna hysa dylika tankar
och tro på allvar, att sådana dumheter kunde verka till affall från vår
religion. Nu hör jag emellertid till min förvåning mycket kloka personer
här förklara, att dessa processioner enligt deras förmenande verkligen
vore egnade att medföra fara för landets religionslära, derigenom att
folket lätt skulle kunna lockas af ett sådant gatuspektakel att öfvergifva
en religion, som vi sedan ett par hundra år med ifver försvara och
bekänna.

Jag måste säga, att, om ett sådant antagande kunde förutsättas vara
bygdt på någon verklig grand, dermed ock vore skrifvet ett sorgligt
fattigdomsbevis för svenska folket. Jag tror dock icke, att det så förhåller
sig, och jag anser, att det skulle vara ganska ledsamt och obehagligt,
om Riksdagen vilie nedlåta sig till en så lumpen åtgärd i lagstiftningsväg,
som man bär påyrkar. Möjligen kan enfaldigt folk tycka, att dessa
förevisningar på gatorna af främmande trosbekännares ceremonier kunna
vålla någon våda, men i trots af hvad jag här hört anföras, vågar jag
dock hålla före, att förnuftiga menniska- väl omöjligen må föreställa sig,
att man på sådant sätt skapar proselyter af den skådelystna allmänheten.
Det går — det veta vi nog — verkligen ej så lätt att göra
proselyter i andra afseenden, och ännu mindre lärer det låta sig göra att
vinna anhängare genom sådant, som endast väcker åtlöje och begabberi
eller medömkan. Hos oss hålles religionen för någonting så heligt, att
den icke behöfver omstrålas af sådana glorior, som det katolska presterskapet
nödgas använda för att imponera på det okunniga folket. Jag
tror således, att man utan all farhåga kan godkänna Kongl. Maj:ts af
Lag-Utskottet tillstyrkta proposition i denna del, sådan den här lyder.
Såsom Kammaren finner, har Lag-Utskottet vidtagit ytterst få förändringar
i det Kongl. förslaget och sådana endast af högst vigtiga skäl. Några
dylika hafva icke blifvit under öfverläggningen anförda till stöd för en
omredigering af denna 1 §, och jag befarar verkligen, att, om Kammaren,

Den i April.

dertill förledd af de lösa skrämskott man här framhållit, skulle besluta
att återförvisa paragrafen till Utskottet, för att få den ändrad i angifven
syftning, folket — och detta med rätta — derigenom skulle känna sig
ganska djupt såradt i sina känslor, emedan ett sådant beslut verkligen
vore att alltför mycket nedsätta det sunda och förnuftiga omdöme, som
just är ett utmärkande drag hos befolkningens djupa leder.

Flera ledamöter hördes instämma i Herr Carl Anders Larssons
yttrande.

Herr Grefve Björnstjerna: Jag anhåller att få instämma med de
båda sista talarne, fastän icke af alldeles samma skäl, som de den värde
representanten från Östergötland framställt. Den enda fara, som dessa
gatuprocessioner, om hvilka han talat, skulle kunna medföra, vore, efter
mitt förmenande, den, att deltagarne deri utsattes för att illa behandlas
af en del af den publik, som såge dem tåga förbi. Att de skulle skadligt
inverka på vår tro förmodar jag deremot ej. Jag är i detta fall af
samma tanke som framlidne Konung Carl den femtonde, hvilken, då en gång
en katolsk prest framställde begäran att få hålla en offentlig gatuprocession,
svarade: »mycket gerna för mig; men får ni stryk, må ni
skylla er sjelf.»

Jag yrkar bifall.

Herr Liss Olof Larsson: Jag ber om ursäkt att, fastän jag icke
kan vara tveksam om utgången, jag begär ordet ännu en gång, men jag
kan icke underlåta att bemöta något af hvad som å motsatta sidan blifvit
anfördt, sedan jag sist yttrade mig.

Då jag nyss hade ordet, tillät jag mig säga, att dessa menniskor,
som med så mycken ifver och högljudhet beskärma sig öfver den nu
gällande religiösa lagstiftningens hårdhet och olämplighet, enligt mitt
förmenande visserligen icke heller skulle komma att känna sig belåtna
med de nya lagbestämmelser, som i sådant hänseende här föreligga till
antagande. Häremot har, efter hvad jag tyckte mig finna, blifvit invändt,
att jag icke skulle hafva rätt i detta mitt påstående. Det är naturligtvis
högst svårt att med objektiva skäl bevisa sanningen af en dylik mera
individuel mening, men jag är dock så lifligt öfvertygad om dess riktighet,
att jag vågar tillägga, att dessa personer, som äro missnöjda med
allt bestående i hvad som. rörer trossaker, icke skola blifva nöjda förr
än de, efter att hafva vunnit den ena eftergiften efter den andra, lyckas
komma derhän, att de kunna stifta lagar för oss, och jag är säker, att,
om de finge öfvermakten i sina händer, de visst icke skulle draga i betänkande
att åter införa landsförvisningsstraffet såsom påföljd för affall
från den lära de bekänna och de öfriga af statsmakterna redan afskaffade
religiösa lagstadganden, som Herr Olsson anförde.

Jag uttalade också för en stund sedan den åsigt, att detta nya lagförslag,
hvars första paragraf vi nu debattera, svårligen kan komma att
blifva annat än mer eller mindre olycksbringande. Denne nämnde ärade
talare påstod deremot, att det skall medföra välsignelserika verkningar.
Om. subjektiva meningar kan man icke tvista. Dock tillåter jag mig

Den 1 April.

saga, att den föreställning om den nya lagens resultat jag hyser grundar
sig på någon erfarenhet, hemtad från det verkliga lifvets område. Vi
hafva i Dalarne den enda församling i vårt land, som separerat och
bildat eget trossamfund. Jag tror, att om. man hade någon mera allmän
kännedom om, huru beskaffad denna församling allt ifrån dess uppkomst
varit och är, man icke skulle finna sig hafva mycken anledning att förvänta
så synnerligen rika välsignelser af de församlingar, som genom den
nu föreslagna lagen lära komma till stånd. Jag har här ett utdrag af
eu berättelse, afgifven af folkskoleinspektören för den del af Westerås
stift, som innesluter nyssberörda dissenterförsamling. Om jag icke befarade
att trötta Herrarne, skulle jag känna mig frestad att uppläsa detsamma.
emedan det ganska tydligt visar, hurudant tillståndet i sj elfva
verket är i en dylik församling, som skilj t sig från den svenska statskyrkans
gemenskap och kommit för sig sjelf. Jag skall emellertid uppläsa
följande korta yttrande:

»Alltsedan jag blef inspektör i öfre Dalarne, har jag årligen besökt
skolan härstädes, men funnit henne allt mera försämras; de promemorior
jag aflåtit hafva ej burit synnerlig frukt. I val af lärare inskränkta inom
sin församling, hafva baptisterna nödgats taga den förste, bäste, som anmält
sig; att denne icke är examinerad vid något statens seminarium,
behöfver ej nämnas. — All »verldslig» kunskap försmås här, ja anses
farlig, så att på några oförståndiga föräldrars begäran brukas numera
ej den glob och de kartor, som förut anskaffats. Man ville då gerna
tro, att lärjungarne skulle vara sä mycket mera öfvade i religionskunskapen;
men just här förekommer skolans betänkligaste brist. Förut har
* här brukats en s. k. Bibelkatekes, en samling af bibelspråk, hvars likhet
med eu katekes sträcker sig blott till namnet, och hvars innehåll, om
det skall bära frukt, måste utvecklas af grundligare lärare, än baptisterna
lyckats erhålla. I anseende till bibelspråkens mängd hafva äfven få —
om ens någon — af baptisternas uppväxande slägte läst ut denna bok,
hvilket påtagligen är skadligt, emedan hvarje kristen måste ega en fullständig,
om äfven kortfattad, öfversigt af den lära, hvartill han bekänner
sig.»

Sagde berättelse åtföljes af eu tabellarisk öfversigt öfver förhållandet
med de till inspektionsdistriktet hörande skolor under de trenne sista
åren, och af densamma visar sig, hvad den separerade församlingens
skola särskilt beträffar, att under de tre sista åren intet enda barn blifvit
undervisadt i historia och geografi, naturlära, geometri och linearteckning,
i gymnastik och trädgårdsskötsel, samt att sockenbibliotek icke finnes.
Häraf se vi således, huru det står till i eu dylik lyckliggjord församling,
hvars motbilder vi efter den ifrågavarande nya lagen skola komma att
få så, många.

Densamme värde talaren nämnde vidare och anförde särskilt med eu
viss betoning såsom ett synnerligen kraftigt motiv för bifall till det Kongl.
förslaget, att man också förespådde allehanda olyckor och äfventyr, då
fråga väcktes om upphäfvande af andra lagar eller föreskrifter, hvilka
afsågo vissa begränsningar af den fria religionsutöfningen, och att man
icke egde rätt att befara några vådor af en förändring i nu gällande
lagstiftning angående främmande religionsbekännare, när man sett, att

D™ ! April.

de farliga följder, som man vid föregående tillfälle sagt icke inträffat.
Det möter svårighet att med bevis vederlägga en dylik argumentation,
men jag kan icke neka, att densamma starkt påminner mig om det sätt
att resonera, som bonden använde mot sin häst, på hvilken han lassade
den ena gärdesgårdsstören efter den andra, under yttrande för hvarje
gång: tål du den, så tål du en till, och så lade han på stör efter stör,
tilldess hästen dignade och icke kunde komma ur fläcken.

I öfrigt förundrar det mig, att jag icke hört någon af de talare,
som förordat bifall till den nu föredragna 1 §. sådan den här lyder,
uppgifva något skäl, hvarföre det tillägg till paragrafen, som af mig och
flere talare påyrkats, skall anses innebära hinder för den fria religionsutöfning,
som det ifrågavarande lagförslaget af ser att befrämja. Den
talare, mot hvilken jag nu egentligen vänder mig, sade allenast, att det
naturligtvis vore att förutsätta, att de främmande trosbekännarne måste
hålla sig inom de af lag och sedlighet bestämda gränser. Just samma
uttryck förekommer emellertid ord för ord i det tillägg, jag önskar, och
hvilket äfven förefinnes i motsvarande § af 1860 års förordning; och då
den värde talaren således medgifver sjelfva grundsatsen, kan jag icke
inse, hvarföre han så häftigt motsätter sig, att den skall få en plats i
denna lagstiftning, helst den, såsom sagdt är, redan finnes der förut, och
jag för min del, med tanken fästad på vissa sekters uppträdande, icke
anser, att det skulle skalla, om i dissenterföriattningon funnes bevarad
en påminnelse om andaktsöfningarnes inskränkande inom de gränser, som
utstakas af lag och goda söder. En annan talare förmenade, att man i
nu gällande 1860 års förordning intagit denna bestämmelse, liksom äfven
det i nu ifrågasatta tillägget förekommande förbudet mot offentliga kyrkobruk
och andaktsöfningar utom området för främmande trosförsainlings
kyrka, bönehus eller kyrkogård endast för att förhindra proselytmakeri,
och att man nu också vore så rädd för detta, att man derföre vill ha
in tillägget i den nya lagen. Han tilläde, likasom för att lugna oss, att
det icke vore någon fara med att tillåta dessa offentliga gatuprocessioner,
som den katolska kulten älskar att anställa, sedan folket nu mera bill vit
så upplyst. Jag tror dock icke, att det endast är ur denna synpunkt, som
ett tillägg till 1 § i angifven syftning må vara behöflig!. För detsamma
tala äfven andra och goda skäl. Jag föreställer mig sålunda, att. dessa
processioner ofta nog kunna råka i kollision med ordningen, och att, om
så kommer att ske, det skulle blifva svårt för ordningsmakten att, om
paragrafen antages oförändrad, vid inträffande behof föreskrifva, huru och
under hvilka vilkor dylika offentliga ceremonier finge ega rum. Jag vill
anföra ett exempel, huru man i ett annat hänseende funnit sig böra gå tillväga.
Då jag första gången kom till Stockholm, såg jag många positivspelare
på gatorna. Nu ser man dem icke. Det måtte vara någon förordning,
som förbjuder dylik musik på de offentliga platserna i liufvudstaden.
Icke tror jag dock, att denna förordning tillämpats på positivspelare
derföre, att folket skulle vara mindre upplyst, utan har det väl
skett för ordningens skull. Likaså tror jag, att just för upprätthållande
af god ordning det tillägg, som jag förordar, val kan försvara sin plats
i den blifvande nya dissenterlagen. Herr C. A. Larssons nyssberörda bevisning
mot tilläggets behöflighet kan således åtminstone sägas vara,

Den 1 April.

Såsom det heter i logiken, alltför trång. Han bevisar för litet och han
har derigenom för sin eller mot min mening i detta fall bevisat ingenting.

Herr Carl Anders Larsson: Jag har begärt ordet med anledning
af den farhåga Grefve Björnstjerna nyss uttalat, att dessa tillställda
gatuprocessioner skulle kunna föranleda till oordningar från den åskådande
massans sida. Jag tror, att härmed icke är så farligt. Jag föreställer
mig, att, om en dylik procession en gång blifvit på ett eller annat
sätt illa behandlad, de, som anordnat densamma, nog skola vara så kloka,
att de icke förnya ett sådant frispektakel. Får man således antaga, att
det inti’äfiar blott en gång, kan det ju icke medföra någon nämnvärd
våda, och icke behöfver man väl skrifva en lag enkom för att förekomma
sådant.

Hvad vännen Liss Olof Larsson beträffar, så är han verkligen konseqvent
i sin intolerans uti religiösa frågor. Han har alltid följdriktigt
vidhållit och sökt att genomföra sina åsigter i detta fall, så ofta tillfälle
dertill erbjudit sig vid öfverläggningar i sådana ämnen här i Kammaren.
Han har dock nu begått ett stort fel i sin bevisning, då han bygger den
på det antagandet, som just behöfver bevisas, att de främmande trosbekännarne
icke skulle blifva nöjda med den lag, om hvilken nu är fråga.
I allt fall blir detta deras ensak. Vi göra, hvad vår pligt klöfver, då
vi fullborda och göra till verklighet, hvad grundlagen stadgar om samvetsoch
trosfrihet; — då vi tillbjuda hvarje svensk medborgare rättighet att
bekänna och dyrka Gud efter sin bästa öfvertygelse. Detta göra vi
genom den förändring i lagstiftningen, hvilken vi nu stå i begrepp att
antaga. Jag ber dock att få fästa Herrarnes uppmärksamhet uppå, att
här endast är fråga om kristna trosbekännare, och att följaktligen lagstiftningen
icke åsyftar att frigöra andra trosläror, hvilka icke tillhöra
den kristna bekännelsen, utan hylla mer eller mindre slippriga satser,
hvilka äro mot sedlighet och god ordning stridande. Dessa blifva genom
den nya dissenterlagstiftningen lika litet tillåtna hädanefter, som de varit
det hittills. Jag yrkar hvarken återremiss eller afslag, utan fortfarande
bifall till 1 § oförändrad.

Herr Peter Olsson: Jag skall blott yttra några få ord. Den

värde talaren från Dalarne, som eljest alltid är så angelägen icke blott
att sjelf åtlyda, utan äfven att påyrka att andra skola tillämpa gällande
lagar och författningar, tyckes mig denna gång afvika från sin vanliga
bana. Han synes glömma, hvad den siste talaren äfven framhöll, att eu
sådan tros- och samvetsfrihet, hvarom nu är fråga, redan är lagligen stadgad,
och att hvarje ingrepp i rent religiösa frågor befinner sig i strid med
grundlagens bud. Och de missriktningar, som kunna förefinnas, och hvilka,
enligt hvad den värde talaren .antydde, skulle vara för handen i Dalarne,
utgöra bevis just för behofvet af en lagstiftning, som förverkligar grundsatsen
af en fullständig samvets- och bekännelsefrihet, ty vi hafva den
icke för närvarande. Vi hafva nu en dissenterlag, hvilken icke lemnar
åt olika tänkande den frihet, som här är föreslagen att medgifvas dem,
och man kan då icke döma af verkningarne utaf den lagen. Jag kan således
icke finna annat, än att, om man använder ett dylikt sätt att reso -

Liun 1 April.

liera, man kan förutsäga hvad som helst. Man kan säga, att missnöjet
icke minskas, utan stiger. Man kan säga, att gatuprocessioner komma att
anställas, hvilka förlöjliga religionen. Man kan slutligen säga, att en förändring
i denna lagstiftning skall framkalla revolution — att genom
den med ett ord intet nyttigt sker. Så gör man alltid. Man ger sig in
på det profetiska området och säger: “om den lagen blir antagen, kommer
den och den olycksaliga följden att inträffa*. Dylika profetior förefalla
dock här så mycket besynnerligare, som, efter hvad jag antydt, frågan
ju blott gäller att göra till verklighet den frihet, som hvarje svensk
medborgare redan har: att bekänna och dyrka Gud efter sitt samvetes
bud. I den nu föredragna 1 § bestämmes, att Konungen skall pröfva den
trosbekännelse och församlingsordning, som bekännare af annan kristen
troslära än den evangeliskt lutherska skola uppgifva, om de önska att få
den församling de bildat erkänd af staten. Man kan väl icke helt och
hållet förneka regeringens förmåga att tillse, att, i ifråga om religionen
och dess utöfning, intet medgifvande sker, som kan inverka störande på
samhället, och dessutom hafva vi ju samhällslagar, dem hvarje undersåte
är pligtig att efterlefva.

Jag kan således med bästa vilja icke förstå annat, än att på det
religiösa området, der frågan gäller tro och öfvertygelse, der bör jag icke
blott ega rätt att tro i enlighet med min öfvertygelse, utan äfven att jemte
de med mig lika tänkande bilda en församling, som öfverensstämmer med
denna tro samt med de lagar och religionsbruk, som den förutsätter, då
derigenom icke verkas något störande af eller ingrepp på det sedliga området.
Jag kan icke förstå annat, och jag anhåller för den skull fortfarande
om bifall till första paragrafen.

Herr Kolmodin: Jag har under loppet af öfverläggningen rörande
denna paragraf gjort åtskilliga anteckningar af yttranden, som derunder
förekommit, och hvilka jag ämnat bemöta, men de hafva redan, öfver
hufvud taget, alla biifvit besvarade. Sålunda har talet om processionerna,
betraktade dels såsom omvändelsemedel och dels såsom anledningar att
reta pöbeln, nöjaktigt vederlagts. Det har biifvit visadt, att det skulle
stå särdeles illa till med den svenska statskyrkans verksamhet, om protestantismen
i vårt land i närvarande stund vore så beskaffad, att den folie
för en katolsk procession. Äfven det förslag, som framställts af en ärad
representant från Östergötland derom, att dissenters skulle förpligtas att
uppgifva de punkter, hvari deras lära skiljde sig från den lutherska bekännelsen,
har biifvit tillbakavisadt dermed, att en sådan förpligtelse förutsätter,
att dessa olika tänkande skulle känna icke blott sin egen troslära,
utan äfven trossatserna i den lutherska religionen, hvilket synes mig
vara bra mycket begärdt. Allt detta har besvarats, men en sak har icke
biifvit besvarad, och det är Herr Liss Olof Larssons yttrande om positivspelarne.
Första gången han kom till Stockholm gingo positivspelare på
gatorna, men då lian sedermera efter någon tid kom igen, hade de försvunnit,
och han tog för gifvet, att någon lag under hans bortovaro måtte
hafva utkommit, hvilken afiägsnat dem derifrån. Jag önskar, att den
värde talaren ville ådagalägga samma tolerans med hänsyn till de religiösa
processionerna, som Stockholms samhälle visat i afseende på positiv -

Den 1 April.

spelarne och afvakta flen stund, då af dessa kyrkobruk framträder någon
verklig olägenhet för samhället. Den billigheten visade man mot positivspelare,
och jag anser, att samma billighet bör äfven komma våra kristna
trosbroder till del, änskönt de tillhöra en annan bekännelse än den vi
omfatta.

Herr Per Nilsson i Espö: Herr Talman! Jag kommer att rösta

för återremiss af detta betänkande på den grund, att derigenom må kunna
beredas en möjlighet för Lag-Utskottet att inkomma med ett förslag till
författning, till hvilket de olika åsigterna kunde sluta sig. Då det var
fråga om, att vi skulle afskaffa landsförvisningsstraffet, sakramentallagen
och konventikelplakatet, röstade jag för deras upphäfvande och jag gjorde
detta till följd af den fördragsamhet jag hyser mot alla olika tänkande,
särskild!, uti religiöst hänseende. När jag nu gjort detta, vill jag visst
icke profetera något för framtiden, huru förhållandena må kunna antagas
komma att gestalta sig. om det ifrågavarande författningsförslaget godkännes
eller afslås, utan jag vill endast tänka litet tillbaka på de följder,
som i den närvarande tiden må hafva visat sig af upphäfvande! af de föregående,
religionen och dess utöfning berörande lagbestämmelser, hvilka jag
nu omförmält och som verkligen voro bra grymma.

Om jag då först tager i betraktande de verkningar, som framkallats
af landsförvisningsstraffets afskaffande, så hafva vi ju icke sett, att några
stora vådor vållats derigenom. Icke heller kan det val sägas, att sakramentallagens
upphäfvande åstadkommit någon fara för statskyrkans bestånd,
och likaså hafva vi väl icke hört omtalas några synnerligen störa
och svåra följder af konventikelplakatets afskaffande. Men ser jag mig
något omkring på landsbygden, der folket lefver i sina gamla fäders tro,
och der under de sednare åren det funnit sig öfverhopadt af en massa
kolportör, hvilka besvurit djefvulen på stackars syndare och uppträdt
med historier, den ena mera befängd än den andra: om spikar som utsvettats
ur kroppar besatta af onda andar m. m. dylikt, är det likväl bekymmersamt,
att någon kunnat sätta tro till sådant och gifva gehör åt
dessa utskickade personers sjukliga fantasier.

Jag hade verkligen trott, att folket på landet skulle vara mera upplyst
i våra dagar, men jag måste likväl, huru smärtsamt det än är, tillstå,
hvad erfarenheten gifver vid handen, att der ännu fortlefver mången
återstod af dessa gamla katolska dogmer med deras skrock och vidskepelser,
hvarifrån eu del af landtbefolkningen knappast kan sliga sig fri.
Ganska märkvärdiga tilldragelser hafva ock visat sig af dessa nya kyrkor
och bönehus, hvilka uppstå öfverallt i landsorten. Der hållas guds fenster
och bönestunder, och folket begifver sig dit och åhör dessa predikningar
i stället för att gå i statskyrkan. Men att dessa församlingar skulle verka
mera till befordrande af sedlighet än statskyrkan, har jag icke erfarit utan
nästan tvärtom motsatsen. Man har här sagt, att det alldeles icke vore
någon fara, att den nu föreslagna friare lagstiftningen angående främmande
trosbekännelser komme att väcka till lif nya trossamfund, som
skulle förstöra statskyrkan. Detta tror jag nog icke heller, men om man
vill hemta någon lärdom af gamla historien, så finner man, att det gemen -

Den 1 April.

ligen alltid går så till, att, då ett kyrkosamfund varit fritt eu följd afår,
börjar att göra sig gällande likasom en trötthet, en viss brist på lifaktighet
hos den gamla statsreligionen, sedan dess presterskap hunnit blifva
mera beqvämt och omgärdat sig med verdsliga stadgar, så att de icke
längre förmå att handhafva andans svärd med den kraft, som erfordras
för att hålla religionen vid makt hos folket. Det torde derföre måhända
vara nödvändigt att öppna något mera på de skrankor, som omgärda detta
fält, och kanske skall man gå så långt, att man lemnar alla religionssekter
full frihet att nedsätta sig i vårt gamla protestantiska land och här
obehindradt drifva sin propaganda. Kanske skola vi derigenom ock blifva
välsignade med ett långvarigt besök af jesuiterordens fäder, då de, efter
hvad som nu tyckes visa sig, snart komma att aflägsnas från det ogästvänliga
Tyskland. I sådant fall torde den fullständigare religiösa frihet,
som vi nu ämna proklamera, blifva en söt lukt för dem, ehuru jag dock
icke tror, att de i Sverige skola finna någon synnerligt stor trefnad eller
lyckas att förvärfva sig mycket insteg i vårt land. Emellertid anhåller
jag om återremiss, på det att Lag-Utskottet må blifva i tillfälle att taga
den vigtiga frågan i närmare öfvervägande och tillse, huruvida det icke
kunde vara möjligt att åstadkomma och för Riksdagen framlägga ett förslag
till författning angående främmande trosbekännare och deras religionsutöfning,
som mera än det nu föreliggande kan förtjena att tagas i
betraktande och godkännas.

Herr Dick son: Kammaren har i detta ögonblik ett ganska makt påliggande

värf för sig, nemligen att söka ordna de borgerliga lagarne på
sådant sätt, att de kunna vara tillämpliga för hvarje laglydig medborgare
i landet, utan afseende på hans religiösa trosbekännelse. Detta vill med
andra ord säga, att, såvidt möjligt är, realisera ordalydelsen i 16 § Regeringsformen.
Om vi nu redan vid den nu föredragna 1 § af förslaget, i följd
af befarade olägenheter, börja lappa och plåstra och söka efter möjliga
faror än här och än der, så komma vi sannolikt att förfara på samma
sätt vid hvarenda paragraf, och det skulle då blifva ett lappverk, ett fuskverk
af alltsammans.

Här talas så mycket om processioner och den störande inverkan, de
skulle kunna medföra. Här talas jemväl om gyckel och sådant. Jag förenar
mig med dem, som anse, att det skulle vara ganska nedslående, om
man skulle gyckla med eu ceremoni, som tillhör en annan religionsbekännelse
än vår, ty jag tror, att den som gör sig skyldig till sådant,
han är ej långt ifrån att vilja gyckla med sin egen religion. .Föröfrigt
tror jag, att om vi fästa oss vid grundlagens bud, så ligger deri ett fullständigt
korrektiv mot de befarade olägenheterna, ty det säges i 16 §
Regeringsformen, att Konungen bör skydda hvar och en vid en fri utöfning
af dess religion, så vidt han derigenom icke störer samhällets lugn
eller allmän förargelse åstadkommer. Nu skulle man kunna föreställa sig,
att en sådan procession, som t. ex. den katolikerna anställa med Kristi
lekamen, skulle väcka hån och förargelse, men då blir det en skyldighet
för den allmänna ordningsmakten att på grund af nämnda stadgande i
grundlagen förbjuda dylika ceremonier, om de visa sig verka störande för

Rilcscl. Prat. 1873. 2 A/d. .''1 Band. 2

Den 1 April.

samhällets lugn. Jag tror, att vi handla aldra klokast, om vi bortse från
alla sådana der förmodanden, och behandla lagförslaget, såvidt ske kan, i
öfverensstämmelse med 16 § Regeringsformen.

Dessutom vill jag tillåta mig en antydan i afseende på den nu ifrågavarande
paragrafen, nemligen att densamma, såsom jag tror, är i full öfverensstämmelse
med Riksdagens beslut år 1869; och det tyckes mig vara
något besynnerligt, om vi vid 1873 års riksdag skulle yrka på förändring
i ett beslut, som vi blott för fyra år tillbaka fattat.

Jag yrkar bifall till Lag-Utskottets förslag.

Herr U h r: Jag undrar, om det skulle vara för tidigt, om grundlagens
bud nu skulle göra sig gällande. Det förvånar mig, att det finns
så många bär i Kammaren, som, så att saga, se spöken midt på ljusa
dagen. De föreställa sig, att de ofta omtalade processionerna skulle å ena
sidan locka proselyter och å andra sidan blifva utsatta för hån och gatuskoj.
Jag är icke rädd för spöken, vare sig de visa sig på dagen eller
vid vaxljus, såsom man här hört omtalas. Jag tror icke heller, att man
genom att återförvisa denna paragraf till Lag-Utskottet skall vinna något
särdeles, utan jag önskar på det högsta, att Kammaren måtte bifalla Utskottets
förslag.

Herr Ola Jönsson: Jag afstär från ordet och inskränker mig till
att helt enkelt instämma uti hvad Herr Dickson i ämnet anfört.

• Herr Härs Er s son i Wik: I en fråga af så stor vigt, som den vi nu till
behandling förehafva, vill äfven jag hafva min tanke nedlagd i protokollet,
och får jag för sådant ändamål tillkännagifva, det jag instämmer uti hvad
Herrar Peter Olsson och Carl Anders Larsson i ämnet anfört. Jag yrkar
således, att Lag-Utskottets hemställan måtte i oförändradt skick af Kammaren
bifallas.

Herr Hedin: Herr Talman! Förhölle det sig i sjelfva verket på
sådant sätt, att den fara —- om någon fara finnes eller kan förutsättas —
som vore att förvänta deraf, att främmande trosbekännare finge anställa
offentliga processioner, endast skulle ligga uti att dessa på gatorna skulle
msulteras, då skulle detta i sanning för mig innebära ett skäl för att
bifalla paragrafen och endast önska, att den dag måtte komma, då vårt
folks åskådning hinner, att vänja sig vid andra trosbekännares religionsbrim,
ty svag och dålig är den religionsfrihet, som är skrifven i lagens
bokstaf, så länge icke den anda finnes, att då jag fordrar helgd för min
egen öfvertygelse, jag vet att respektera andras religionsbruk. Detta må
nu emellertid vara huru som helst. Jag önskar att denna paragraf måtte
till Utskottet återremitteras, men på helt andra skäl än de" hvilka hittills
blifvit andragna. Då det är en sedvana att i tid och otid åberopa “folkets"
fördomar, så gläder jag mig hjertligt åt den förklaring, som jag hört
af. en min granne om stämningen hos dem, som väl i denna Kammare bäst
höra veta hvad folket tänker, och vid sådant förhållande föreställer jag
mig, att. de anledningar till paragrafens återremitterande, som hittills anförts,
böra anses hafva förfallit. Det finnes likväl till en sådan åtgärd
en annan anledning för hvar och en, som, i likhet med mig, hatar och

Den 1 April.

afskyr godtycke. Det heter nemligen i paragrafen: ''‘Finner Konungen skäl
att ansökningen bifalla, ege den församling rätt till offentlig religionsöfning".
Om Konungen finner skäl står det! Således ingen grund angifven,
ingen bestämmelse, icke ett ord om hvad som skall utgöra hinder
för beviljande af en dylik rättighet eller hvad som skall binda Konungen
i denna hans pröfningsrätt. För min del anser jag detta för ett godtycke,
som gränsar till det upprörande. Man svarar naturligtvis, att intet godtycke,
åtminstone icke ett afsigtligt, kan förutsättas hos regeringen, men
hon kan påverkas af inflytelser, för hvilka hon sjelf kanske icke gör sig
rätt reda. Är det måhända omöjligt att uppställa några normer för Kongl.
Maj: t i detta hänseende? Jag tror för min del, att dessa normer är o
ganska enkla att finna. Sådana hafva jemväl en gång förut varit framställda
till Riksdagens behjertande, nemligen vid 1869 års riksdag, uti en
vid Lag-Utskottets då afgifna betänkande fogad reservation, framställd af
en man, som i dylika ämnen är mycket tillbakahållande, men hvilken, i
likhet med mig, icke älskar godtycke utan vill se samhällsskicket i alla
dess delar genomträngdt af lagbundenhet. Hans förslag lyder: "Finner
Konungen den lära och församlings;uddning ej vara mot lag och sedlighet stridande,
då må, der ej heller anDafc hinder deremot möter, ansökningen bifallas".

För att plåna ut den fläck, som sålunda finnes i den nu framlagda
paragrafen yrkar jag densammas återremitterande till Utskottet.

Herr T örn felt: Jag är öfvertygad om, att hvarje intolerant in skränkning

i eu allmän fri religionsutöfning är en martyrolja, som gjutes
på sekterismeus eld, men att deremot en fullkomlig religionsfrihet är såsom
vatten på denna eld. Den förbjudna frukten är alltid begärligast,
och ju mer de särskilda religionssamfunden omgifva sig med skarpa konturer,
desto mer herrskar prestvälde? inom dem. Fullkomlig frihet i detta
som andra afseenden är det bästa. Jag vill anföra ett litet exempel. På
gränsen till den församling, jag tillhör, finnes sedan flera år tillbaka en
liten metodistförsamling. Den har fått vara i fred och ro och består
blott af några få medlemmar, hvilkas antal under årens lopp icke ökats.
Om man nu i stället hade utfärdat förbud för deras religionsutöfning och
börjat sysselsätta sig med dem, så är det temligen antagligt, att denna
församling börjat utgrena sig och skaffat sig proselyter, då den under
nuvarande förhållanden ej utvidgar sig. Friheten är, såsom jag nämnde,
det bästa, ty jag hyser den fasta öfvertygelseu, att i frihetens goda jordmån
skall en gång sanningen, ljuset och förnuftet uppspira och segra.

Jag yrkar bifall till paragrafen, men skulle Kammaren besluta eu
återremiss, så hoppas jag paragrafen återkommer i fullt liberal anda.

Herr Gunnarsson: Jag har icke begärt ordet, men då jag blif va

uppropad vill jag gifva till känna, att jag i allo instämmer med Herr
Sjöberg och att jag jemväl i hufvudsaken är af samma åsigt som Herr
Lisa Olof Larsson, utan att fästa mig vid de här framkastade beskyllningarne
om enfald och spökrädsla. Jag är icke spökrädd vare sig på ljusa
dagen eller nattetid, men jag är rädd för detta betänkande och förenar
mig fördenskull med dem, som yrkat detsammas återremitterande till
Utskottet.

Den 1 April.

Herr Jonas Jonasson i Gullaboås: Samma sorgliga erfarenhet i
fråga om följderna af religionsfriheten, som Liss Olof Larsson berättat
hafva gjort sig gällande i Dalarne, samma sorgliga erfarenhet har äfven
visat sig inom den ort, jag tillhör. Jag inskränker mig derföre till att instämma
med Liss Olof Larsson och, på de skäl han anfört, yrka betänkandets
återremitterande till Utskottet.

Herr Garlén: Jag hade icke ämnat att ännu en gång uppträda i
fråga om denna paragraf, men ett yttrande af min granne till höger har
förmått mig att åter taga till ordet. Går man ut från den förutsättningen,
att all af Kongl. Maj:t verkställd pröfning är likartad med “godtycke";
ja, till och med ett “upprörande11 godtycke, då får jag förklara,
att jag ^ icke förstår hvad man kan vinna genom eu återremiss af denna
paragraf; då är det skäl att förkasta alltsammans, ty utan att öfverlemna
någon pröfning till Kongl. Maj:t är det omöjligt att stifta en sådan lag
som den ifrågavarande. Jag ber för öfrig! att få fästa uppmärksamhet på,
att denna paragraf afser ingalunda att hindra någon i att utöfva sin
religion, huru han behagar, utan den afser endast bildandet af sådana
församlingar, som af Kongl. Maj:t kunna tillerkännas rätt till offentlig
religionsutöfning, hvarmed följer — som den ärade talaren sannolikt icke
erinrat sig men som synes af andra paragrafer — rättighet för dessa
församlingars föreståndare att utöfva åtskilliga funktioner, föra en mängd
borgerliga, vitsord egande anteckningar och dylikt, hvilket allt gör, att en
Kongl. Maj:ts pröfning, såvida icke författningen i andra hänseenden skall
ändras, ovilkorligen måste föregå.

- ;Mef‘U1 ’ag har . ordct> ska11. Jag be att, få yttra något rörande det
päståendet, att det ifrågasatta förbudet i fråga om processioner, skulle
strida mot grundlagens föreskrifter i 16 § Regeringsformen. Ber står
emellertid, mig veterligt, icke ett ord derom, utan endast, att Konungen
får ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid
en fri utöfning af sin religion. Nu har man ju icke föreslagit att hindra
någon i sin religions utöfning utan endast ifrågasatt, att en del religionsbruk
icke får ske på gator och allmänna platser. Detta är intet samvetstvång,
det är helt enkelt ett polisförbud, och således af samma art
som det förbud, hvilket riktades emot de så mycket omtalade positivspelarne,
hvilka försvunno, icke såsom Herr Kolmodin påstått af si°-sjelfva, utan i följd just af en polisförfattning.

Herr Olsson och flere andra talare hafva stödt sig på, att när man
så många gånger vid lagförändringar förespått olyckor, man af det skäl,
att dessa olyckor sedermera icke inträffat, kan draga den slutsats, att de
i detta fall befarade olägenheterna icke heller skulle komma att visa sig.
Detta vill helt enkelt säga att om jag gör en lagförändring som är lagom,
så behöfver jag icke vara rädd för att fortgå än vidare och öfverskrida
detta lagom. Månne sådant håller stånd? Man har äfven klandrat försöken
att profetera. Man måste likväl vid hvarje lagförändring i någon
män uppträda som profet och tänka på de möjliga konseqvenserna, ty
gor man icke det, så bör man icke heller försöka att lagstifta.

Detta har jag velat säga emedan jag anser, att en återremiss på det
skål, som den af mig förut omnämnde talaren anfört, icke skulle föranleda
till någon förändring i Utskottets nu framlagda förslag, under det att

Den 1 April.

deremot en återremiss i det syfte Herr Sjöberg påyrkat möjligen kunde
föranleda till en ändrad redaktion.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Jag har i Lag-Utskottet arbetat

för framgång åt Kongl. Maj:ts proposition oförändrad, och deraf följer, att
jag äfven biträdt den af Utskottet föreslagna paragraf, hvarom nu är fråga,
till hvilken jag följaktligen kommer att yrka bifall.

Man har sagt, att det icke finnes något trängande behof att vidtaga
en lagförändring i sådant syfte, som det nu föreliggande lagförslaget afser,
men ''jag är i detta fall af en helt annan åsigt, ty det har redan länge
visat sig, att från statskyrkan afsöndrat sig ett stort antal personer, som
vilja hafva friare religionsutöfning, än vår lära medgifver. Således, om
man enligt grundlagen vill i detta afseende lemna dessa menniskor fritt
handlingssätt enligt deras öfvertygelse och samvete, ty att tvinga dem
till en religionsutöfning som de ej bekänna, kan väl ej vara rätt, och var
kyrka skulle sannerligen ej heller vinna på ett sådant förfarande, så bör
man väl äfven så fort som möjligt åstadkomma en friare lag i det hänseendet
än den som nu gäller.

Samme talare har äfven yttrat, att om man skall stifta en lag, sa
bör man göra den så litet olycksbringande som möjligt, och om man följer
talaren vidare, så finner man, att, enligt hans tanke, det föreliggande förslaget
skulle lemna allt för stor frihet för dem som öfvergå från statskyrkan.
Jag tror icke, att man kan göra den mindre olycksbringande än
nu föreslagits, och vi hafva ju hört en talare på stockholmsbänken, som
vill gå ännu längre, än Kongl. Maj:t och Lag-Utskottet gått, och säkerligen
står han icke ensam om sin mening. För min del anser jag, att,
om vi tänka oss möjligheten att genomföra denna lag, det icke är skål
att göra någon förändring i hvad förslaget innefattar, ty vi veta, att det
är en annan auktoritet som skall höras öfver de föreslagna ändringarne. i
kyrkolagen, som måste blifva nödvändiga, såvida dissenterlagen kan blifva
som lag antagen af Kongl. Maj:t, nemligen Kyrkomötet, och jag hyser
mycken tveksamhet huruvida, om vi icke gå varsamt tillväga i denna lagstiftning,
vi icke kunna riskera att förlora hela lagen.

Talaren på stockholmsbänken hyste stora betänkligheter mot de i
förslaget förekommande orden: “Finner Konungen skäl att ansökningen
bifalla; ege den församling rätt till offentlig religionsöfning.“ Jag frågar endast:
kunna vi hafva skäl att tvifla på att Kongl. Maj:t icke skall lemna
fri religionsutöfning, då fordringarne på en sådan äro byggda på sedliga
och billiga grunder? Jag tror icke, att vi hafva det ringaste skäl till dylika
farhågor, och jag ber Herrarne att åtminstone icke af detta skäl
återremittera förslaget till Lag-Utskottet, ty jag tror icke att inom Utskottet
någon röst skall höja sig för att borttaga nämnda stadgande, som,
efter min uppfattning, är fullt rättvist och billigt. Jag skulle finna det
högst besynnerligt, om denna Kammare skulle afslå ett förslag till lag,
bygdt på'' de grunder och i hufvudsak öfverensstämmande med det
som 1869 års Riksdag godkänt och hvilket förslag i följd af detta Riksdagens
godkännande, undergått granskning saväl i Högsta domstolen som
hos Kongl. Maj:t.

För min del yrkar jag bifall till paragrafen, sådan den föreligger,

Deri 1 April.

°eli jag tror icke, att någon förändring i densamma skall åstadkommas
om forslaget till Utskottet återförvisas. För min de! vill jag icke med!
verka till annat beslut, än det hvartill Utskottet kommit.

miff H- Jcnas Andersson i Häckenäs: Jag kan nästan inskränka

mig till att instämma med^ den siste värde talaren. Det förefaller mig
verkligen som läge bästa bevisen för att Lag-Utskottets förslag är alldeles
lagom och ratt träffadt å ena sidan uti den antydan, som från några talare

TT? fl fÖrSlaget T? alltför liberalt’ och * den andra! det mot

sätta påståendet, som man från en talare på stockholmsbänken fått höra

Säd lnreiSTfnhet’ fn''W medgifver’ vore allt för inskränkt mot
vilt ! r Varaj- .Det finries ett lagom i allt ting; så också här.
X,man ,eu fnar® religionsöfning an den nuvarande dissenterlagen medgllvf.
’ Jag ^ “ bast att taga det förslag som nu efter noggrann

*«**« M« galler *» också Zde

skai den förste värde talaren har angifva för återremiss af paragrafen

dvhkffflin 7 f ,bestämdt förbud mot processioner och

dylikt som åtföljer den katolska kulten, alldeles icke skulle ega den vigt

han för sm del ville tillägga detsamma. Jag tror att det skulle se litet

hSZl> '' Ja’,rent Ut Tf’ ?et bamsIigt ut’ att 1 ^en intaga eu
j liv bestamineke som val borde, på den ståndpunkt upplysningen i vårt

.nd for närvarande befanner sig, vara alldeles obehöflig. Dylika tillställningar,
processioner m. m., utom hus, på gator och torg, förbjuda sig

kfmfTtTffll1 Våf prakfka lanck Men Skulle de’ ernot förväntan)
komma att anstalt och oroligheter deraf uppstå, stridande mot borgerlig

lag, så hafva vi ju denna att tillgripa till vårt försvar, och jag för min
del ar ofvertygad att något annat försvarsmedel ej behöfves.

Jag yrkar bifall till hvad Lag-Utskottet här föreslagit.

ia* Tf ;Vl(lerS ?ye\8.?°n: Pä de skäl Herr Sjöberg anfört instämmer
jaö i det af honom framställa yrkande om återremiss af paragrafen.

föredraunaPiesNiTaSSOn 1 KulJudt: För njin deI viH jag bifalla den nu

Tf a ?, 1 • Jag anser nemhgen att tiden är inne och kanske lån*t

så snffö Var-f lime ft äta 6n hvar bekänna hvilken religion som helst,
sä snart den ofverensstammer med hans öfvertygelse. Till följd deraf kan

skulle^ T6 Tf paragffen bör bifaHas. Genom en återremiss

talar? t ^ 6J f T någ0Tng vinnas; ty, såsom en föregående

hafva t,Sff hn man gått eu medelväg, hvilket här skeft, så kan man

sa Tu ei, f PP T fra“g rguät förslaget’ än Senom att slå in på vare
sig den ena eller andra ytterligheten. ^

Jag bifaller paragrafen i oförändradt skick.

venswSf TornceblaT; beiT Talman, mine Herrar! Då en talare till
stel om mig framhållit åtskilliga svårigheter och olägenheter, som i vår

LTTTSTi uPPkoinmit af de fria rörelserna i religiöst afseende, så
T - i8 7raf t3glt, mig en anlednmS att sjelf något vidröra dessa — de
aro icke for mig okanda — men i en annan syftning. De hafva för mig
u gjor en anledning att bifalla den föreliggande paragrafen, emedan jag

Den 1 April.

är öfvertygad om att just eu utsträckning af friheten i detta fall, en utsträckning
som dock icke får gå längre än som är förenligt med statens
intresse, med lagen och den borgerliga samhällsordningen, möjligen kan
undanrödja eller åtminstone förminska dessa olägenheter och svårigheter
som nu förefinnas. Jag tror visserligen, att, äfven efter antagandet af
denna lag, vissa svårigheter och olägenheter kunna komma att qvarstå,
bestående deri, att församlingar kunna finnas, som icke äro erkända åt staten,
och att ganska många, om icke de fiesta, skola föredraga att tillhora dessa
församlingar i stället för att underkasta sig den strängare
är ålagd de församlingar, livilka staten erkänt ock tillåtit offentlig leligionsöfning,
men då jag är öfvertygad om att de stadganden om rättighet till
utträde ur kyrkan, hvilka innehållas i 3 § af detta lagforslag i allmänhet
taget äro nödvändiga, så vill jag också gå in på att underkasta mig
de svårigheter, som kunna blifva eu följd af förslagets antagande, helst
jas är öfvertygad om att de icke blifva större an de nuvarande. I likhet
med Lag-Utskottets ärade vice ordförande erkänner jag villigt att man
vid stiftandet af en lag är skyldig försöka göra sig reda för de olagenheter
som kunna blifva en följd af lagens antagande. Men hvad särskilt
angår upplifvande! af det nuvarande förbudet mot processioner m m.,
så är ja°'' nog lycklig att kunna instämma i hvad eu ärad talare tran
Helsingborg nyss angifvit såsom sin åsigt, nemligen att faran för dem ar
så godt som ingen. Jag tror således icke, att något behof förefinnes att
återremittera paragrafen, utan att man kan antaga den i dess närvarande
skick hvilket jag skulle önska, derföre att i en återremiss skulle, åtminstone
till en viss grad, ligga en början till sönderbrytandet af hela detta lagförslag
på hvilket man länge väntat och som i sjelfva verket ar iorestafvadt
af billighet, om man också icke kan göra sig några lysande förhoppningar
om dess verkan. Men är det, såsom jag säde, en gård åt
billighet så måste det betraktas såsom en skyldighet äfven för svenska
kyrkan att icke motsätta sig en så pass vidsträckt frihet, som bär före -

slagits, aldrahelst som ... . s_

bibehålla personer, som icke önska något heldre an att skilja sig ifrån
henne och dessa personer icke hafva någon fördel af att qvarstanna i hennes
gemenskap Jag vill således bifalla paragrafen oförändrad, ehuru jag
fruktår, att den icke kommer att i så vidsträckt mån begagnas, som i
kyrkans eget intresse vore önskligt.

Med Herr Törnebladh förenade sig Herr Gustaf Jonsson.

hon icke har någon förmån utaf att i sitt sköte

Vidare yttrade:

Herr Nyblaeus: Jag vill endast instämma med Herr Dickson och

yrka bifall till den ifrågavarande paragrafen.

Herr Nils Petersson: Jag begärde ordet i anledning af de utaf

tvänne mina länskamrater uttalade betänkligheter mot den nu förediagna
1 8 i förslaget. Då eu af mina länskamrater yttrade, att han hyste samma
farhågor för och hade samma erfarenhet om vådorna af religionsfrihetens
utsträckning, som den värde talaren från Dalarne förut gifvit tillkänna,

Den ] April.

har jag ansett mig hora upplysa Kammarens Herrar ledamöter, att det i
verkligheten icke star så farligt till i min hemort, som förhållandet lär
vara i Dalarne, att döma efter hvad Herr Kiss Olof Larsson derom anfört
Åt egen erfarenhet vet jag naturligtvis icke huru det kan vara stäldt
i Herr Lms Olof Larssons hembygd, men är ställningen der icke värre än
hos oss i Kalmar lan, så ar det verkligen icke så farligt med de främmande
trosbekannarnes religionsutöfning. Jag respekterar deras ÄfW

*W" ''''■? .betänkligheter <J* fdÄÄtaÄv. S

valmenta grundei derför; men jag tror icke att de göra statskyrkan nåson

skalf lfnfkmstaf l TtSättni Sig dets™a’ Jag tror tvärtom att förslaget
skall landa statskyrkan till gagn. Då jag haft äran deltaga i behand mgen

af forslaget mom Utskottet, utan att emot detsamma eller någon

del deraf hafva reserverat mig, vill jag biträda icke allenast denna nara skall

lända 1 folket^ 1 ^ öt''vcrtygad derom> att detsamma Pskall

all landa folket i allmänhet och statskyrkan isynnerhet till nytta och
gagn. j

.... Östling: Då man här från flere håll så mycket takt om do

förskräckliga vådorna af fri religionsutöfning för främmande trosbekännare
proselytmakeri, processioner och dylikt, så torde det tillåtas äfven mig att
nämna ett par ord om mm erfarenhet i det afseendet. Äfven i mitt kommittentskap
hnnas s. k. dissenters, som hafva sina särskilda samlingslokaler
c de förrätta sin gudstjenst och sina andaktsöfningar; men aldrig har
jag hort klagas öfver att de hade något farligt för sig v d “essa samman
komster, tvärtom, ingenting har der förekommit, som%h4 anTednkg
oi digel se eller anstöt. Jag kan ej heller föreställa mig, att följderna af
den nu föreslagna vidsträcktare religionsfriheten skulle blifva farliga vare
sig för staten eller för statskyrkan; jag tror att tvånget i religiöst afseende
ar mycket vådligare an friheten, ty tvånget föder hat och missnöje
men friheten jemnar snart åt sig sjelf svårigheterna. ’

Jag yrkar bifall till paragrafen i det skick den föreligger.

Herr Statsrådet Bergström: Herr Talman! Äterremiss af denna
punkt har blifvit yrkan på ganska skilda grunder. En, om jag vågar be i

denanvan]afénkr Sei7atif wktl,on,1 Kammaren, har yrkat återremissSför att
, d ?.. !.yf, lagcn få infordt det stadgande, som för närvarande finnes i 1860

ml f°lfatt“iag’ enllgt hvil„ket offentliga kyrkobruk och andaktsöfningar ej

rättas F eS an m°m 1f0r,samlingenS kyrka’ bönehus och kyrkogård förWn
E.nf+aunan gl''lmd for yrkandet af äterremiss har varit, att den
profnmgsiatt som, enligt denna paragraf, är Kongl. Maj:t tillagd måtte

tenZ7 flf?Tdtilläter J‘ag “ig ^rst fästa upImärkimheteTpä

fr he ent ’,fn & ^ f°“ Terkllgen uitalska för realiserandet af religionffrihetens
stola grundsats, icke måtte för mycket hålla på en eller annan

mening, emedan det då, såsom talaren på calmarbänken antydde mycket

öfterSn MnndaénaLlfa "f* F***» Då det Ä

iakttaga toim-f f ¥d 1 td, eii ny lagstlftning, så är det af stor vigt
iakttaga tillmötesgående och icke för hårdt hålla på egna meningar Hvad

sta8däganddTn/deande’ f“i fordra äterremiss, för att få in ofvanomförmälda
adgande ur den gamla lagen, så tror jag att de redan blifvit af föregå -

Deu 1 April.

ende talare tillräckligt bemötte, Jag vill endast tillägga att, då det gäller
att gifva religionsfrihet, så bör man gifva den i fullt och rågadt mått,
icke delvis och i små portioner. Om det måste medgifvas, att tillerkännande
af religionsfrihet åt främmande trosförvandter härflyter från en sinnesart
lika mycket skiljd från indifferentism som zelotism, en sinnesart,
som erkänner att religionen, eller menniskans förhållande till Gud, utgör
eu yttring af menniskans innersta lif och icke kan genom yttre lagar normeras,
så nöjer man sig icke med att tillerkänna individen samvetsfrihet
— hvilken för öfrigt ingen jordisk makt kan beröfva honom, — man gifver
honom äfven bekännelsefrihet. Men det är icke nog dermed. Den
religiösa menniskan har behof af och fordrar såsom en sig tillkommande
rätt att tillsammans med liktänkande få utöfva sin religion. Hvarföre
skulle man, då man tillerkänner främmande trosbekännare fri religionsutöfning,
förvägra dem denna på andra ställen än i kyrka, bönehus eller
på kyrkogård? hvarföre skulle icke t. ex. katolikerna få följa sina döda
till grafven efter sin religions bruk, då den Lutherska lärans bekännare
få begrafva sina döda efter sin religions ceremonier. Då en namnkunnig
man af vår kyrkas trosbekännelse föres till sitt sista hvilorum, samlas ofta
många personer för att fira hans likbegängelse och åskådare i mängd
strömma till, så att jag föreställer mig att en katolsk likbegängelse, om
också aldrig så högtidlig, ej skulle kunna locka flera. Farhågan, att t. ex.
katolska processioner skulle kunna föranleda oordningar synes mig icke
utgöra giltigt skäl att återremittera förevarande paragraf. Mera skäl synes
då den talare hafva, som yrkade, att Kongl. Maj:ts pröfningsrätt skulle
något begränsas. Men med den rätten förhåller det sig dock icke så illa
som talaren antydde. Samma invändning framkom redan vid 18(59 års
riksdag. Jag var då ledamot af Lag-Utskottet och bemötte densamma i
denna Kammare. Jag tillåter mig att nu upprepa hvad jag då yttrade:

“Här har nu uppstått fråga, huruvida Utskottet eller reservanten Herr
Ribbing bäst och lämpligast angifvit de vilkor, under hvilka det må vara
bekännare af annan kristen lära, än Evangeliskt-lutherska, tillåtet att bilda
särskilda församlingar. Enligt såväl Utskottets, som Herr Ribbings förslag
böra de derom göra ansökning hos Konungen och uppgifva sin trosbekännelse
och församlingsordning, äfvensom, der de svenska kyrkan tillhört,
bifoga bevis om sådan anmälan för utträde derur, som i 3:dje § omförmäles.
Fortsättningen af paragrafen lyder, enligt Utskottets förslag sålunda:
Finner Konungen skäl att ansökningen Infalla, ege den församling
rätt till offentlig religionsöfning; men enligt Herr Kibbings förslag
sålunda: Finner Konungen den lära och för samlingsord,ning ej vara mot
lag eller sedlighet stridande, dä må, der ej heller annat hinder deremot
möter, ansökningen bifallas. Man har antydt, att enligt Utskottets förslag
Konungen skulle vara mera oinskränkt af objektiva grunder vid pröfning
af ansökningar om rätt att bilda särskilda församlingar; hvaremot man
påstått Herr Ribbing hafva riktigt angifvit och bestämt de moment, hvilka
vid pröfning af slika ansökningar böra vara de enda bestämmande, nemligen
att läran och församlingsordningen ej äro mot lag eller sedlighet
stridande. För min del kan jag ej godkänna en sådan uppfattning. Då
enligt Utskottets förslag trosbekännelse och församlingsordning skola af

Den 1 April.

de sökande uppgifvas; så innebär väl samma stadgande, att Kongl. Maj:ts
pröfning just kommer att omfatta dessa: och på livad annat skulle val en
sådan pröfning kunna gå ut, än derpå, huruvida bekännelsen och församlingsordningen
äro stridande mot lag och sedlighet eller icke. I förra
fallet kan församlingens bildande naturligtvis icke tillstädjas; hvaremot i
sednare fallet Konungens bifall dertill otvifvelaktigt lär följa. Jag tror
således att Utskottets förslag, äfven utan det af Herr Ribbing förordade
tillägget, innebär detsamma, som genom berörda tillägg skulle uttryckligen
stadgas. Så till vida synes det vara likgiltigt, ehvad man antager det ena
eller andra förslaget. Men i sjelfva verket är det blott skenbart, som
Herr Ribbings förslag innebär garanti för, att en församling, hvars bekännelse
och ordning icke finnas strida mot lag eller sedlighet, alltid får bildas.
Herr Ribbing har nemligen derjemte i en mellanmening uppställt
ännu ett vilkor för bifall till ansökning om särskild församlings bildande,
nemligen att ej heller annat hinder deremot möter. Denna mellanmening
lemnar det friaste spelrum för en pröfning, stödd på rent subjektiva grunder.
Att Utskottets förslag saknar detta stadgande utgör i min tanke ett
bestämdt företräde hos detsamma framför Herr Ribbings förslag41.

Dessa ord, som jag nu har uppläst, synas mig fortfarande ega giltighet.
Att ordalagen i § 1 hafva fått den lydelse, som paragrafen företer,
kommer sig helt enkelt deraf, att man icke gerna i en lag fastställer normer
för Konungens pröfning. Man har icke rätt antaga, att Konungens
pröfning är godtycklig; Konungen handlar aldrig godtyckligt; han handlar
efter lag och laga pröfning, och hans rådgifvare äro ansvarige för att
pröfningen blir sådan. Att en församling, som skall tillerkännas rätt till
offentlig religionsöfning, icke kan få tillkomma utan Konungens tillstånd,
är naturligt — icke ens eu Luthersk församling kan i vårt land få tillkomma,
utan Konungens samtycke. Hvad angår de öfriga församlingarne,
som icke begärt eller fått tillstånd till fri religionsöfning, så lärer för dem
icke kunna lagstiftas; de kunna församla sig i enskilda rum, hvar de
vilja, och derom gäller vår religionsstiftares ord: “Hvar två eller tre äro
församlade i mitt namn, der är jag midt ibland eder*1.

Jag yrkar på dessa grunder bifall till paragrafen utan föregående
återremiss.

Efter dessa yttranden och sedan Herrar Lyih, Berggren, Ahr. Rundhäck
och Näsman anmält, att de omfattade den mening, som afsåg bifall
till Utskottets förslag, förklarades härmed öfverläggningen slutad. I enlighet
med de yrkanden, som derunder blifvit framställda, gaf Herr Talmannen
propositioner såväl på bifall som på återremiss. Då af dessa propositioner
den förra ansågs hafva blifvit med öfvervägande ja besvarad,
blef emellertid votering begärd, med anledning hvaraf omröstning företogs
enligt en nu uppsatt och justerad voteringsproposition af följande lydelse.

Den, som godkänner 1 § i det af Lag-Utskottet, uti dess utlåtande
N:o 17, under Litt. B framlagda förslag till förordning angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning,

röstar ja;

Ben 1 April.

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är den ifrågavarande paragrafen till Utskottet återförvisad.

Denna omröstning visade 131 ja mot 39 nej, i följd hvaraf den ifrågavarande
paragrafen blifvit af Kammaren godkänd.

§ ''8-

Bifölls.

Rörande § 3 anförde:

Herr Lyth: På samma gång jag för min del icke kan annat än

i det närmaste instämma i den nu föredragna paragrafens ordalydelse
och syfte, måste jag dock göra några anmärkningar mot näst sista meningen
i densamma, hvilken lyder sålunda: “Ej må någon på grund af an mälan,

som skett innan han fyllt 18 år, anses från svenska kyrkan skild11.
När jag jemför denna bestämmelse med det stadgande, som förekommer i
sista mom. af 6 §: “den som fyllt 15 år eller blifvit inom svenska statskyrkan
konfirmerad, må dock ej, på grund af hans föräldrars öfvergång
till främmande lära, anses frän svenska kyrkan skild, utan galle om
honom hvad i 3 § stadgas11, så finner jag, att den ålder, då någon eger
rätt att öfvergå till annan religionslära i regeln är bestämd till aderton
år; men att det dock är medgifvet föräldrar att vid dylik öfvergång äfven
medtaga sina barn. såvidt dessa sednare icke uppnått 15 år eller blifvit
konfirmerade. Det framställer sig då den frågan; hvilka bestämmelser
skola gälla för den del af ungdomen, som väl är konfirmerad men icke
uppnått 18 års ålder, och hvilken således icke endast på grund af föräldrarnes
öfvergång till annan trosbekännelse dervid eger rätt att vara dem
följaktig och icke heller ännu i detta fall eger rätt att bestämma, hvilken
religionslära den vill bekänna. Det finnes sålunda under tiden mellan 15
och 18 år ett slags interregnum, hvarunder hvarken ungdomen sjelf eller
dess föräldrar i detta hänseende eger utöfva bestämmanderätt. Jag skulle
icke hafva fäst mig härvid, om jag icke af erfarenhet visste, hurusom dylika
lagar mången gång verkligen för ungdomen utgöra eu lockelse och
frestelse att öfvergå till annan trosbekännelse, just på den grund, att den
veta sig icke ega rätt dertill. Jag tror derföre, att det vore rättare och
bättre, om man läte den nyssnämnda delen af förevarande 3 § erhålla
följande lydelse: “Ej må någon på grund af anmälan, som skett innan han
blifvit konfirmerad eller fyllt 18 år anses från svenska kyrkan skild11;
äfvensom att på samma gång det, likaledes af mig omnämnda, sista mom.
af 6 § finge ur den föreslagna författningen utgå. Jag finner det nemligen
vara mera konseqvent att bestämma, att hvar och en, så snart han
blifvit konfirmerad till sin första nattvardsgång, bör i dessa ämnen anses
vara så pass myndig och i besittning af sådana insigter att han äfven bör
hafva rätt att i detta hänseende bestämma öfver sig sjelf, likasom han

Deu 1 April.

vid samma tid, enligt lag, anses vittnesgild och för öfrigt ansvarig för sina
gerningar.

Herr Hedin: Herr Talman! Skenbart har man väl genom deu
redaktion, som den nu föredragna 3 § fått, tagit bort de uti nu gällande
lag stadgade skandalösa varningsgrader, som en person är underkastad,
då lian vill utgå svenska statskyrkan och inträda i ett annat tros-samfund;
men i verkligheten har man dock lemnat fortfarande rum för tillämpning
af dylika varningsgrader. Det heter nemligen: “Har medlem af svenska
kyxkan omfattat främmande kristen lära och vill fördenskull ur kyrkan
utträda; gifve sin afsigt tillkänna för kyrkoherden i den församling, han
tillhör; uppgifve ock det trossamfund hvartill han må öfvergå. Framhärdar
lian i sin afsigt, inställe sig, sedan minst två månader förflutit,
personligen hos kyrkoherden samt anmäle sig till utträde ur kyrkan; och
göre kyrkoherden derom anteckning i kyrkoboken". I sammanhang härmed
beder jag att få påpeka, hvad i 1 § af samma förslag säges: -vilja
bekännare af annan kristen troslära, än den Evangeliskt-Lutherska, bilda
särskild församling och önska de att densamma varder af staten erkänd;
“göre derom hos Konungen ansökan, samt uppgifve sin trosbekännelse och
församlingsordning; bifoge ock, der de svenska kyrkan tillhört, bevis om
sådan anmälan för utträde derur, som i 3 § omförmäles". Då det sålunda
lärer vara af någon vigt för den, som personligen inställer sig hos
kyrkoherden i församlingen för att anmäla sig till utträde ur kyrkan, att
blifva förvissad derom, att anteckning sker i kyrkoboken, samt då det är
af vigt att få ett sådant bevis som i 1 § omförmäles, för att sedermera
med detta i hand kunna utverka sig tillstånd att tillsammans med öfriga
trosförvandter bilda egen församling, så hemställer jag huruvida icke genom
dessa skenbart oskyldiga ord: “framhärdar lian i sin afsigt, inställe
sig, sedan, minst två månader förflutit, personligen hos kyrkoherden samt
anmäle sig ull utträde ur kyrkan''1, tillfälle fortfarande har lemnats presterskapet
att underkasta den, som anmäler sig till utträde ur kyrkan,
samma förödmjukande procedur, som nu finnes enligt Kongl. förordningen
af den 23 Oktober 1860, och hvilken vi väl helst lära vilja blifva utaf
med så fört som möjligt. Jag tillåter mig derföre, och på det att här
någon verklig förbättring må komma till stånd och icke endast en sådan
som slår blå dunster i ögonen på folk, att föreslå, att efter ordet “tillhör"
inskjutes ordet: -samt", att vidare ordet “ock“ efter ordet “uppgifve- må
utgå, samt att likaledes alla de nyssnämnda orden: “framhärdar han

ur kyrkan1* måtte utur paragrafen utgå. Mitt yrkande är sålunda, att de
tvänne första meningarne af denna 3:dje § måtte sammandragas till eu,
hvilken komma att erhålla följande lydelse: “har medlem af svenska kyrkan
omfattat främmande kristen lära och vill fördenskull ur kyrkan utträda,
gifve sin afsigt tillkänna för kyrkoherden i den församling han tillhör
samt uppgifve det trossamfund hvartill han vill öfvergå; och göre
kyrkoherden derom anteckning i kyrkoboken". Genom en sådan ordalydelse
betages presterskapet icke blott rättigheten, utan ock tillfälle att framställa
dylika varningar, hvilka naturligtvis för den som är mera viss i sin tro
måste förefalla förödmjukande, och hvilka icke blifvit förebyggda genom den
af Kongl. Maj:t och Utskottet föreslagna redaktionen af denna paragraf.

Den 1 April.

Herr Carl Anders Larsson: Jag kan icke förstå, hvarföre den

siste talaren skall anse några så stora vådor kunna uppkomma af ett bifall
till den af Utskottet förordade lydelse af denna paragraf. Om den
ärade talaren sjelf vore pastor i eu församling och en af församlingens
medlemmar önskade utträda ur svenska kyrkan, så undrar jag om icke
den ärade talaren ansåge det vara rätt och billigt, att denne församlingsmedlem
inställde sig hos honom och tillkännagåfve, till hvilken religionslära
han ämnade öfvergå, samt möjligen äfven vid samma tillfälle af
pastor finge emottaga några vänliga råd och föreställningar om nödvändigheten
af att besinna, huruvida icke vår egen religion vore lika god
som den, till hvilken han ämnade öfvergå. Jag anser det följaktligen vara
ganska lämpligt, att pastor ej genast bör stå färdig med att utfärda detta
bevis om utträde ur kyrkan, utan att denna, så att säga, besinningstid
af två månader, som nu är föreslagen, är ganska lyckligt funnen, isynnerhet
som derigenom ej något stort besvär tillskyndas den som fortfarande
efter denna tids förlopp framhärdar i sin afsigt att utträda från svenska
kyrkan. Hvad den förste talarens bekymmer beträffar, angående hvilken
som skulle ega att bestämma den troslära, till hvilken ungdomen mellan
15 och 18 år skall höra, så får jag nämna, att dessa två olika åldersbestämmelser
icke undfallit Utskottets uppmärksamhet; men Utskottet har
dock föreställt sig, att för hvar och en som med uppmärksamhet genomläser
fide § i dess helhet, det ingalunda skall blifva oklart eller obestämdt,
huru i detta hänseende förfäras skall, intilldess barnet sjelf! eger rättighet
att till annan trosbekännelse öfvergå.

Jag hemställer om bifall till den nu föredragna paragrafen i oförändradt
skick.

Herr Carlén: Jag måste medgifva, att de anmärkningar min ärade

granne på stockholmsbänken nyss framställt mot den föredragna paragrafen
äro fullkomligt riktiga, och för min del skulle jag gerna hafva
sett, om do af honom påpekade orden icke hade funnits uti det Kongl.
förslaget. Ty icke lärer man kunna tänka sig, att i en så vigtig sak som
vid öfvergång från eu religionslära till en annan, någon skall handla så
oöfverlagdt, att han, efter att hafva fattat och till sin själasörjare anmält
ett sådant beslut, skall behöfva ytterligare två månader för att pröfva
detsamma. Har han nemligen härvid handlat lättsinnigt, så blifver denna
sjelfpröfningstid alltför kort, och besväret att infinna sig hos kyrkoherden
för att få detta sitt utträde ur kyrkan antecknadt i kyrko boken, är så
obety dligt att han nog för sakens skull underkastar sig det. Men då nu
detta stadgande finnes i denna §, och då, såsom vi veta, Kongl. Maj:ts
sanktion erfordras, samt då möjligen Kyrkomötet äfven fäster afseende
vid att det nu af Kongl. Maj:t föreslagna stadgandet bibehålies, så synes
det mig, såsom skulle det icke vara något vådligt uti att låta de af Herr
Hedin anmärkta orden få qvarstå, och detta så mycket heldre, som jag
fruktar att, derest vi uti detta förslag vilja företaga hvarjehanda mindre
väsendtliga förändringar, vi slutligen komma derhän, att det för denna
gång icke blir något af med hela denna författning.

Det är endast på dessa rent praktiska skäl, som jag hemställer, att

30 Den 1 April.

Kammaren, utan afseende å Herr Hedins anmärkningar, må godkänna
Utskottets förslag.

Herr Statsrådet Wennerberg: Denna paragraf, sådan den i Kongl.
Maj:ts proposition och Utskottets förslag är redigerad, och utan den utgallring
från densamma, hvilken af en föregående talare blifvit föreslagen,
torde ganska väl kunna stå qvar och föra nytta med sig. Det är temligen
påtagligt, att den blifvit sålunda formulerad för att förebygga det
ungdomen, som lätt tager intryck och ledes af andra, utan mogen eftertanke
må utträda ur statskyrkan och inträda i annat religionssamfund.
Föreskriften derom, att den, som vill ur statskyrkan utträda och derom
gjort anmälan, skall, derest han i denna sin afsigt framhärdar, sedan
minst två månader förflutit, åter personligen inställa sig hos kyrkoherden
för att denna sin anmälan förnya, behöfver väl icke innebära ett åläggande
af förödmjukande förhör. Jag medgifver, att, såsom den ärade
talaren på stockholmsbänken nyss nämnde, unga personer hunna finnas,
hvilka äro fullt ut lika stadiga och fasta i sin religiösa tro, som den
pastor, hvilken bör gifva dem varningar att icke obetänksamt afvika från
den bekännelse de förut följt. Men lika lätt kan det ock hända, att en
yngling eller flicka i detta hänseende fattar ett förhastadt beslut, och jag
tror derföre, att icke någon bör finna den uppskofstid, som här är föreskrifven,
alltför plågsam eller lång, då dermed afses att lemna den, som
ämnar utträda ur kyrkan betänketid, hvarefter ban kan inför kyrkoherden
vidhålla sin öfvertygelse. Hvad vidkommer den förste talarens
anmärkning derom, att konfirmationsåldern skulle vara en fullt tillräcklig
tidsbestämning, hvarefter ungdomen skulle ega rättighet att öfvergå till
annan troslära, så får jag erinra, att denna ålder inträffar ganska olika
för olika kön och individer. Mången konfirmeras under eu ganska tidig
period af lifvet, såsom vid fjorton å femton år, och stundom under
förhållanden, som tydligen visa, att konfirmanden ännu är i alla afseenden
ett barn. Då så är, torde det ej vara öfverflödigt att äfven bibehålla
stadgandet derom, att icke någon på grund af anmälan, som skett
innan han fyllt 18 år, anses från svenska kyrkan skild. Det är i en sak,
som denna, af vigt, att lagen förebygger, det icke förhastade öfvergångar
från statens till andra religionssamfund må ega rum.

Härmed var öfverläggningen slutad. Efter det att Herr Talmannen
upptagit de derunder gjorda yrkanden och derå gifvit propositioner, godkände
Kammaren den lydelse af paragrafen, som Utskottet föreslagit.

§ *■

Bifölls.

§ 5.

Härvid yttrade:

Herr Dickson: Rörande denna paragraf har jag några anmärk -

Den 1 April.

ningar att framställa. Jag anser nemligen att i eu lag, sådan som
denna, man bör söka tillämpa en princip. Här stadgas nu tvänne
olika sätt och vilkor, under hvilka kyrklig vigsel bör ske: tillhöra
bägge kontrahenterna samma främmande trossamfund, så skall vigsel
ske; tillhöra de deremot olika främmande trossamfund, eller är blott
endera medlem af dylikt samfund, då må äktenskapet kunna afslutas
antingen medelst vigsel eller ock inför borgerlig myndighet, d. v. s.
genom så kalladt civilt äktenskap; der slutligen ingendera tillhör svenska
kyrkan eller sådant främmande trossamfund, som ofvan omförmäldt
är, skall äktenskapet ingås inför borgerlig myndighet. I stället
för alla dessa olika bestämmelser, tror jag det vore mycket bättre,
om man antoge eu fast och stadig princip, och i sådant hänseende
önskade jag, att det vore stadgadt att, der båda kontrahenterna tillhöra
svenska kyrkan, kyrklig vigsel bör förrättas, men att, om de antingen
tillhöra olika trosbekännelse, eller något annat trossamfund än den svenska
kyrkan, så bör civiläktenskapet stadgas såsom det enda lagliga, hvarefter
det naturligtvis dock stode hvar och en fritt att söka erhålla kyrklig
välsignelse i det trossamfund, dit han hörer. På grund häraf instämmer
jag i den af Herr Grefve Mörner vid denna paragraf afgifna reservation
i det syfte, att civiläktenskap må stadgås såsom regel för alla de
äktenskapliga förbindelser, som ingås mellan kontrahenter, deraf båda
eller endera icke tillhöra evangeliskt-lutherska läran. Jag beder att härvid
få nämna, att jag särskildt fästat mig vid behandlingen af ett äktenskapsmål
i Högsta domstolen, hvarvid jag erinrar mig, att Herr Justitierådet
Olivecrona framhållit olägenheterna och inkonseqvenserna af de nuvarande
bestämmelserna angående detta ämne. Min egen öfvertygelse i
denna sak är den, att då man skall stifta lagar för medborgare i allmänhet,
och då dessa lagar, såsom den nu föreslagna, egentligen
icke röra annat än medborgerliga angelägenheter, så bör man äfven se
till att dessa lagar blifva så generel och allmängiltiga som möjligt. Hvad
jag sålunda tror och hoppas är, att vi här i Sverige inom icke särdeles
lång tid skola komma derhän, att civiläktenskapet skall blifva det enda
lagliga. ^ Det är möjligt att den allmänna öfvertygelsen i detta hänseende
ännu icke är tillräckligt mogen, men jag önskar dock att, då vi nu skola
lagstifta i denna fråga, vi må taga ett steg i den af mig antydda riktning,
och det är derföre jag hos Herr Talmannen vördsamt anhåller om
återremiss åt denna punkt i det syfte, att giftermål mellan kontrahenter,
som icke tillhöra den svenska kyrkan, skola inför borgerlig myndighet
afslutas.

Herr C ar lön: Det är rätt svårt att behöfva försvara sig mot anmärkningar
och förslag, hvilka man i viss mån sjelf gillar ur principiel
synpunkt. Så är förhållandet med mig i denna sak; jag har redan förut,
vid en föregående'' riksdag, uttalat min åsigt derom, att civiläktenskapet
har framtiden för sig, och att detsamma kommer att stadgas såsom regel
äfven för svenska kyrkans bekännare, och naturligtvis så mycket mer
äfven för främmande trosbekännare i vårt land. Men jag anser dock,
att man vid denna lagstiftning mer än vid någon annan, bör gå varsamt
till väga, så att man icke stöter allmänna opinionen hos större delen af

Den 1 April.

folket. Vi böra besinna, att bland främmande trosbekännare i vårt land
äro baptisterna de talrikaste, och medlemmar af deras kyrkosamfund tillhöra
för det mesta en samhällsklass, för hvilken jag fruktar att det icke
skulle blifva ett välkommet påbud, att de tvingades ingå civiläktenskap.
Jag tror att en sådan opinion måste respekteras, isynnerhet som den i
sig sjelf är vacker, då den visar, att vid ett för hela lifvet så betydelsefullt
tillfälle som vid ingående af ett äktenskap, en välsignelse från ofvan
ovilkorligen anses nödig. Så länge man icke har funnit att opinionen
har blifvit stark i motsatt riktning, så tror jag ej att vi i onödan böra
taga ett sådant steg som af Herr Dickson blifvit föreslaget. Jag anser
sålunda, under principielt erkännande af det berättigade uti Herr Dicksons
anmärkningar, samt under medgifvande att hans förslag har framtiden
för sig, att det dock nu lika litet som vid andra dylika frågor är
skäl att genom vidtagande af hvarjehanda förändringar i den Kongl. propositionen
riskera det Kongl. Maj:t, som möjligen nu sagt sitt sista ord i
frågan, icke skall godkänna förslaget, sådant det från Riksdagen till honom
återkommer.

På dessa grunder anhåller jag om bifall till Utskottets förslag.

Herr Carl Anders Larsson: Då det nu föreliggande förslaget

åsyftar så mycken frihet för främmande trosbekännare vid ingående af
äktenskap, som nu är händelsen, så synes mig, såsom om några berättigade
anmärkningar mot detsamma i detta afseende icke gerna kunde göras.
Hvad särskildt beträffar den värde representantens från Höteborg
yttrande i denna fråga, så tror jag han borde hafva sparat sina anmärkningar
och önskningar om civiläktenskapets införande äfven för vår egen
kyrkas trosbekännare, tilldess att den tredje punkten af detta utlåtande
kommer under föredragning, ty derstädes omnämnes eu motion i det syfte
Herr Dickson synes vilja förorda. I den nu föredragna paragrafen åter
stadgas, att äktenskap mellan främmande trosbekännare, som tillhöra
samma trossamfund, skall afslutas med vigsel, hvaremot om kontrahenterna
äro af blandad trosbekännelse, de få antingen välja enderas ritual
vid vigseln, eller ock ingå s. k. civiläktenskap. Häraf inses sålunda, att
här vid lag icke några egentliga inskränkningar finnas, utan att tvärtom
så stor frihet existerar, att de båda kontrahenterna sjelfva ega att bestämma
i detta för dem så vigtiga ämne. Det förundrar mig derföre, att
den värde talaren från Höteborg icke synes vilja godkänna paragrafen i
dess nuvarande skick, då det ju, såsom redan är nämndt, står honom
fritt att längre fram vid detta utlåtande göra sina erinringar angående
en större utsträckning af det s. k. civiläktenskapet, hvars införande i vidsträcktare
grad än hittills synes ligga honom särdeles varmt om hjertat.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

. Herr Uhr: Jag är ej rätt säker på, om jag riktigt uppfattade hvad

den siste talaren i denna fråga yttrade; men det föreföll mig, såsom om
han syftade på den af mig väckta motionen om införande af civiläktenskap,
utan afseende å religionsbekännelse. Jag har mer än en
gång väckt motion derom, att civiläktenskapet måtte tillåtas äfven för

svenska

Den 1 April.

svenska kyrkans medlemmar om de så önskade; och ehuru jag sålunda
helst skulle se en större utsträckning i detta hänseende, an hvad
som nu är föreslaget, så vill jag dock för ingen del nivå sönder det
lilla som nu erbjudes, ty jag är, på grund af redan vunnen erfarenhet
i detta fall, synnerligen rädd för att icke komma något enda litet s.eg
framåt mot det mål, dit jag i denna fråga sträfva!-; och derföre ar det
ock, som jag så gerna tager emot alla de små smulor, som jag harvidlag
kan skrapa ihop. Jag vill således icke heller motsätta mig. det förslag,
som nu föreligger och hvilket synes hafva utsigt att gå igenom, utan
yrkar jag till detsamma bifall.

Öfver läggningen förklarades slutad och paragrafen godkändes.

I fråga om § € anförde

Herr Statsrådet Berg: Jag anhåller att endast få framställa några

korta anmärkningar i anledning af den afvikelse från Kongl. Maj.ts förslag,
som den nu föredragna paragrafen innehåller. Enligt den af 1869 års
Riksdag beslutade författning i ämnet skulle, likasom enligt Kongl. Maj:ts
proposition, i det fall att den ena af två makar tillhörde statskyrkan och
den andra främmande trossamfund, barnen uppfostras i statskyrkans lära.
Nu har deremot Utskottet föreslagit, att i så beskaffadt fall fadren skulle
ega bestämma i hvilkendera trosläran barnet skall uppfostras.

Vid detta ärendes behandling inom regeringen ansåg man sig så litet
som möjligt och endast på synnerligen talande skäl höra gorå ändringar
i det af Riksdagen godkända förslaget, och särskildt i nu förevarande
grannlaga fråga om barnens uppfostran synes anledning att frångå detta
förslag så mycket mindre förefinnas, som det torde kunna befaras, att
derigenom betänkligheter skulle framkallas hos mången, som ännu har att
uttala sig i frågan innan ny lag kommer till stånd.

Såväl enligt Kongl. Maj:ts som enligt Utskottets förslag skulle makar,
tillhörande olika trossamfund, visserligen genom öfverenskommelse före
äktenskapet kunna bestämma den lära, i hvilken deras barn skola
fostras, och måhända skall man med anledning häraf säga, att ide fallclä
hustrun icke funnit nödigt att i nämnda hänseende göra något förbehåll,
det icke innebure något vådligt att medgifva mannen den af Utskottet
föreslagna målsmansrätt. Men man bör ihågkomma, att dylikt förbehåll
icke kan ifrågakomma i annat fall, än då makarne vid äktenskapets ingående
tillhöra olika trosbekännelser, men frågan om barnens, uppfostran
är enligt Utskottets förslag beroende icke af förhållandet vid äktenskapets
ingående, utan vid tiden för barnets födelse. Derest af två makar, som
vid äktenskapets ingående begge tillhörde svenska kyrkan, mannen sedermera
öfverginge till främmande trossamfund, skulle han således äfven i
detta fall, der hustrun ej varit i tillfälle att före äktenskapet göra något
förord, kunna mot hustruns protest låta i den främmande läran uppfostra
de barn, som föddes efter hans öfvergång. , , .

Detta stadgande synes icke heller stå i öfverensstämmelse med hvad
längre ned i samma paragraf finnes bestämdt just för det fall att makai

Riksd. Prat. 1873 . 2 Afd. 3 Band. ''''

Den 1 April.

under äktenskapet öfvergå från ett trossamfund till ett annat. Det heter
nemligen om föräldrar som icke lefva åtskilda, att, »der begge öfvergå»,
fadren må bestämma i hvilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras.
Derest vid äktenskapets ingående båda makarne tillhört svenska
kyrkan, bär således mannen, om han, men icke hustrun, öfvergår till främmande
trossamfund, icke makt att bestämma om redan födda barns uppfostran
i detta samfunds lära, och det vore då underligt om han med afseende
på barn, som framdeles blefve födda, skulle ega en sådan makt. Det
är saunt att, derest begge makarne tillhöra skilda främmande trossamfund,
såväl Kongl. Maj:ts som Utskottets förslag lemna fadren bestämmanderätten,
men i detta fall kan det från svenska statens synpunkt icke vara
af någon vigt, om barnen uppfostras i den ena eller andra läran. Annorlunda
är deremot förhållandet när den ena maken tillhör svenska kyrkan,
och i detta fall torde betänkligheter möta mot ett stadgande, enligt hvithet
denna make, på grund af den andras öfvergång till annat trossamfund,
skulle mot sin vilja nödgas låta uppfostra sina barn i en främmande
lära.

Jag har endast velat fästa Kammarens uppmärksamhet på dessa omständigheter,
ehuru jag ej anser mig ega befogenhet att framställa något
yrkande.

Herr Statsrådet Bergström: Herr Talman! Jag kan icke finna

annat, än att det af 1869 års Riksdag fattade beslut och Kongl. Maj:ts nu
framlagda förslag i denna punkt hafva afgjordt företräde framför den af
Lag-Utskottet förordade bestämmelse. Herr Statsrådet Berg har redan
påpekat detta, och jag får för min del framställa bestämdt yrkande om
afslag å Utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Jag tror, att vi, som tillhöra den evangeliskt-lutherska läran måste tillerkänna
denna ett sådant företräde framför andra trosläror, att vi finna
det bäst, att barn af blandade äktenskap, der ena makan tillhör lutherska
läran, blifva i denna lära uppfostrade.

Herr Carl Anders Larsson: Ehuru jag är en varm vän af likställighet
mellan man och hustru, finner jag dock skäligt, att mannen
må ega bestämma, i hvilken religion hans egna barn skola uppfostras.
Han lär väl vara närmast dertill. Enligt nu gällande lag har en fader,
som tillhör främmande religionssamfund, rätt att i detta samfunds lära
uppfostra sina barn, äfven om modren tillhör svenska kyrkan, såvida icke förord
i annat syfte blifvit gjordt. Om vi nu antoge Kongl. Maj:ts förslag,
kunde således deraf blifva eu följd, att inom samma familj, der de äldre
barnen blifvit uppfostrade eller Rölle på att uppfostras i främmande lära,
de yngre, som föddes efter nya lagens antagande, måste uppfostras i
evangeliskt-lutherska läran. En sådan splittring vore säkerligen icke
lyckosam, och det är just till förekommande deraf och för att lemna
fadren frihet att under barnens minderårighet råda för deras uppfostran,
som^ Utskottet uppgjort sitt förslag. Sedermera, efter uppnådd ålder af
^ ju barnen bestämma sjelfva om sin religionsbekännelse, men om
i föräldrahemmet ett eller ett par barn skulle undervisas i lutherska och

Den 1 April.

de öfriga i katolska läran eller någon annan bekännelse, vore det visst
icke godt.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr C a r 1 é n: Herr Statsrådet Bergström förklarade nyss, det han

icke funnit något skäl för Utskottets förslag i denna punkt, och jag medgifver,
att Utskottets motivering är temligen knapp. Jag anhåller derföre
att få anföra de skäl, som för Utskottet i dess helhet och särskilt
för mig varit bestämmande i förevarande fråga.

Jag tänker mig det fall, att i ett äktenskap mannen tillhör svenska
kyrkan och hustrun bekänner t. ex. den reformerta läran, samt att dessa
båda makar hafva en dotter. Enligt det Kongl. förslaget, skulle i denna
händelse dottren ovilkorligen uppfostras i fadrens religion. Men 1 lyckliga
äktenskap lär väl ganska sällan förekomma annat förhållande, än
att modren tillätes meddela sitt barn, i synnerhet sin dotter den första,
religionsundervisningen. Nog vore det hårdt att genom lag förbjuda mannen
att tillåta hustrun detta. I de flesta fall har mannen sin sysselsättning
hufvudsakligen utom hemmet, under det hustrun Bitter hemma hos barnen.
Hon skulle då icke ens med mannens begifvande eller på hans uppdrag
ega rätt att uppfostra sina barn — jag tänker företrädesvis på döttrar jjg

_ uti sin egen religion utan nödgas antaga främmande religions 1

är are för dem! Ty icke vore det att begära, att hon skulle meddela
barnen annan troslära, än den hon sjelf omfattade,

Fruktan för detta missförhållande, som skulle blifva följden af den
utaf Kongl. Maj:t föreslagna lagbestämmelsen, har för mig vant det afgörande
skäl, som icke af några andra betänkligheter kunnat inotvägas.
Jag föreställer mig också att detta skäl icke gerna kan andel kännas, så
mycket mera som jag hört många yttra den mening, att modren enligt
regel borde vara den, som egde bestämma barnens religionsuppfostran,
emedan hon i allmänhet meddelar dem första undervisningen i dessa

ämnen. „ ..... „

Dessutom tror jag att Kongl. Maj:ts förslag skulle medföra eu svårighet,
som åtminstone för mig är olöslig, om nemligen den föreslagna
lagbestämmelsen, såsom ordalagen gifva vid handen, skulle hafva r®troaktiv
verkan. I äktenskap, der mannen tillhör främmande trossamfund
och hustrun svenska kyrkan, är efter nu gällande lag mannen efterlatet
att uppfostra barnen i den troslära, han bekänner. Om nu eu fader
med begagnande af denna rätt börjat uppfostra sina barn i sin egen,
främmande troslära, skulle, om Kongl. Maj:ts förslag blefve lag och tolkkades
efter ordalydelsen, vara nödigt att afbryta denna likfoimiga uppfostran,
för att låta det barn, som föddes efter lagens antagande, undervisas
i evangeliskt-lutherska läran. Häraf torde vara klart, att Kongl.
Maj:ts förslag icke oförändradt kan antagas, utan att återremiss måste
ske, derest Utskottets hemställan i denna punkt icke kan vinna bifall.
Men jag hoppas, att Kammaren skall finna det obilligt att _ förvägra en
fäder tillåta sina barns moder att uppfostra dem i den religion, lion omfattar.
En sådan inskränkning skulle icke stå väl öfverens med var lags
grundsats om mannens målsmansrätt, och då den tillika skulle göra in -

ian 1 April.

trång på hustruns rättigheter, synes den vara så mycket mera opåkallad
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Hen Statsrådet Bergström: Herr Talman! De skäl den siste
talaren anfört synas mig vara mera skenbara än verkliga. Det är väl
sannt, att modren i allmänhet meddelar barnet den första religionsundervisningen,
men denna undervisning torde näppeligen någonsin vara så
dogmatisk, att den innehåller tendens till någon bestämd troslära. Modren
lär barnet att bedja sitt “fader vår“ och välsignelsen och meddelar det
den första föreställningen om Gud såsom menniskornas allgode fader,
men dogmatiska detaljer lär denna undervisning icke innehålla.

Skulle makarne vara ense att, ehuru endera tillhör svenska kyrkan,
barnen höra uppfostras i den främmande troslära, hvartill andra makan
bekänner sig, så vore äfven enligt Kongl. Maj:ts förslag tillåtet att genom
förord härom bestämma. De skadliga följder, som siste talaren
menade kunna förorsakas af detta förslags antagande, skulle, enligt min
tanke, icke kunna inträffa, så framt man nemligen icke, emot hvad som
plägar vid stiftandet af nya lagar vara fallet, tillägger den blifvande
forordningen i ämnet tillbakaverkande kraft.

P™ ärade talaren har icke heller löst den motsägelse, som Statsrådet
Berg uppvisade mellan 1 och 3 mom. af ifrågavarande paragraf.

lä de skäl Statsrådet Berg anfört och då jag finner det vigtigt, att
Kiksdagen, som 1869 beslutat samma lagbestämmelse, som Kongl. Maj:t
“V ^ nn- Punkt föreslagit, vidhåller kontinuitet mellan sina egna beslut,
fortsätter jag mitt yrkande om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

. ^err nickson: Det förefaller mig, som skulle Kongl. Maj:ts förslag
i denna, punkt innebära inskränkning i en frihet, som redan finnes medgilven
i 1860 års lag. Om jag rätt uppfattade Statsrådet Bergströms
mening, anmärkte han mot Utskottets förslag, att, enligt detsamma, en
lader som öfvergått från evangeliskt-lutherska trosläran till annan bekännelse,
skulle kunna uppfostra sina derefter födda barn i denna främmande
bekännelse. Så vidt jag förstår eger han redan en sådan rätt.
Um jag laser 1860 års författning, finner jag i 10:de § följande lydelse:
» am åt akta makar, som begge tillhöra främmande, men tillåtet relireligionssamfund,
må af föräldrarne uppfostras i den lära, de bekänna
År blott endera makan medlem af sådant samfund, då skall barnet, om
lädren tillhor svenska kyrkan, uppfostras i rena evangeliska läran: är
^fn „ (*enna lära, och har skriftligt aftal om barnens uppfostran
blitvit mellan makarne träffadt före äktenskapet och inför Konungens
etailnmgshafvande eller Öfverståthållareembetet uppvisadt; lände dådet
till efterrättelse: har ej sådant skett, vare fadren efterlåtet att uppfostra
barnet i den troslära, han bekänner.» Således, om en fader öfvergått
e™nSebskt-lutherska läran till annan bekännelse, är honom efterlatet
att uppfostra sina. barn i denna bekännelse. Jag kan icke finna
annat, an att Kongl. Maj:t här föreslagit inskränkning af eu frihet, som
vi redan ega, och jag tror derföre att Utskottets redaktion af denna
paragraf innebar en verklig förbättring, hvadan jag yrkar bifall till Utskottets
förslag.

Den 1 April.

Herr Carlen: I sitt sista anförande åberopade Herr Statsrådet
Bergström såsom skäl för antagande af Kongl. Maj:ts förslag i denna
punkt, att Riksdagen, som i sitt år 1869 till Kongl. Maj:t ölverlemnade
förslag i ämnet intagit samma lagbestämmelse, borde vidmakthålla kontinuitet
mellan sina egna beslut. Jag tillåter mig anmärka, att om man
skulle gå så långt uti att fordra kontinuitet i lagstiftningen, skulle aldrig
någon lagförändring eller ny lag kunna komma till stånd. Ty hvarje
gång ny lag antages, upprifves ju det af både konung och riksdag fattade
beslut, hvarigenom den förutvarande lagen stiftats. För öfrigt är ju har
icke fråga om en stiftad lag utan blott om ett projekt till lag, derom
ytterligare är att märka, att detsamma vid så sen tid pa Riksdagen kom
under behandling, att man endast medhann debatterande af sjellva grundsutseruu
deri.

Det synes mig vara alldeles oemotsägligt, att här, såsom af Heir
Dickson påpekats, af Kongl. Maj:t blifvit föreslagen en stor inskränkning
i den en fader redan medgifna rätt att låta uppfostra sina barn i den
religion han tillhör. Finner man verkligen nödigt och billigt, att svenska
kyrkan skall taga till sig ett barn, fastän båda dess föräldrar aro ense
om att vilja uppfostra det i annan religion, som modren omfattar, så bor
man ju visserligen antaga Kongl. Maj:ts förslag, men finner man icke
sådant vara billigt, bör man bifalla Utskottets. _ ,

Utskottets förslag står dessutom i full öfverensstämmelse med det
jemväl af Kongl. Maj:t godkända medgifvandet, att föräldrar må genom
aftal före äktenskapet bestämma om barnens religionsupptostran. Dä de
ega denna befogenhet, innan de gift sig och innan de lätt barn, hvarföre
skulle de icke sedermera ega samma ratt, om de blifva ense i detta
afseende? Icke lär väl deras förmåga att bedöma barnens basta minskas
derigenom, att de verkligen blifvit föräldrar. Denna föräldrarnes befogenhet
är en deras naturliga rätt, som icke torde böra upphatvas.

Jag yrkar fortfarande bifall till Utskottets förslag.

Herr Grefve Sparre: Ja, om det vore så, som siste talaren säde,
att, enligt Utskottets förslag, begge föräldrarne egde bestämma om barnens
religionsuppfostran, då kunde det kanske vara skal att bifalla detta
förslag. Men nu förhåller det sig icke så, utan bestämmanderätten ar
öfverlåten åt fadren ensam. Samme talares hela resonnement var bygdt
på den förutsättning, att, ifall en protestantisk man vore gift med en
katolsk qvinna, mannen skulle hafva stor benägenhet att låta barnen uppfostras
i katolska läran. År detta verkligen sannolikt? Jag tror det
icke. Jag tror, att fadren skulle hålla på den religion, han sjelf tillhör,
och för hvilken han naturligtvis måste hafva en viss förkärlek, samt att
han skulle anse lyckligast, nyttigast och bäst för barnen att blifva uppfostrade
i den religion, som vore den vanliga och allmännaste i landet.
Jag kan alltså icke gå in på den ärade talarens resonnement. Jag hnner
Kongl. Maj:ts proposition bestämdt vara att föredraga framför Utskottets
förslag. Den Kongl. propositionen står, enligt min tanke, pa samma basis

som hittills gällande lag. „ „

Ej heller kunde jag rätt följa den ärade talare på goteborgsbanken,
som nyss hade ordet. Utskottet har ju sjelf vid 12 § talat om onsk -

Den 1 April.

värdhoten deiuf, att kyrkans enhet bevarades, och att så många som
möjligt i Sverige bekände sig till den lutherska religionen. Precis samma
princip ligger till grund såväl för nu gällande lag som lör Kong! Maj:ts
proposition. J

Man har fäst mycket afseende dervid, att en moder plägar meddela
sitt barn de första religiösa föreställningarne, och den ledamot af Utskottet,
som försvarat dess förslag, sade att det blifvit ifrågasatt, att
modren borde vara den bestämmande i fråga om barnens religionsuppfostran.
Men det står ju icke så i Utskottets förslag, utan der sägs,
att fadren skall hafva denna makt. Att fadren alltid skulle för barnens
uppfostran välja modrens religion, är eu förutsättning, som jag, på sätt
redan blifvit anfördt, omöjligt kan antaga.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, gaf Herr Talmannen
propositionen å de yrkanden, som under densamma blifvit framställda;
och beslöt Kammaren att med afslag å Utskottets förslag i hvad det
skiljde sig från Kongl. Maj:ts proposition, godkänna den lydelse för §:n,
som i den Kongl. propositionen föreslagits.

Efter föredragning af § 7 lemnades ordet till

Herr Liss Olof Larsson: Jag har under behandlingen af de föregående
paragraferna efter den första icke velat begära ordet, ehuru jag
kunnat hafva åtskilligt att anmärka. Men jag har ansett det icke vara
mödan lönt, då det sett ut, som hade Kammaren föresatt sig att antaga
förslaget oförändradt, till och med der man erkänt att förändring vore
behöflig. I den sist föredragna paragrafen förekommer efter mitt förmenande
likväl en så stor orimlighet, att jag icke kunnat låta den passera
oanmärkt. Min åsigt är, att sednare hälften af paragrafen borde helt
och hållet utgå, ty jag kan icke kalla den annat än orimlig. Att rektor
eller skolstyrelse skola bedöma, när ett barn, som i skolan är fritaget
från. religionsundervisning.för att genom målsmans försorg få uppfostras
i främmande lära, icke tillbörligen i denna lära undervisas, det lär väl
vara för mycket begärdt. Det blefve ju i så fall ett åliggande för rektor
och skolstyrelse att vara hemmastadde i den främmande läran, för att
de skulle kunna saga, när barnets kunskaper deri icke vore tillbörliga.
Jag hoppas för min . del åtminstone, att sådan förpligtelse icke måtte
åläggas skolrådsledamöter. Jag yrkar derföre, att från paragrafen måtte
uteslutas sista delen från och med orden: »dock åligger vid den förra» o. s. v.

Herr Törnebladh: Jag anhåller att till viss grad få instämma
med den föregående talaren. Om denna paragraf antoges oförändrad,
skulle helt visst en ganska stor olägenhet deraf följa. Det heter i förslaget:
»Barn, so.in icke skall uppfostras i evangeliskt-lutherska läran,
må,, på framställning af vederbörande målsman, fritagas från undervisning
deri såväl i folkskola som vid elementarläroverk; dock åligger, vid den
förra skolstyrelsen och vid det senare rektor tillse, att sådant barn genom
målsmans försorg erhåller tillbörlig religionsundervisning. Försummar målsman,
oaktadt al skolstyrelse eller rektor erhållen påminnelse, sin skyl -

Den 1 April.

diahet härutinnan, skall barnet deltaga i den religionsundervisning, som
i ‘folkskola eller vid elementarläroverk meddelas.» Det vill med andra
ord säga, att, om målsman försummar sin nämnda skyldighet, — och
rektor eller skolstyrelse har inga medel att tvinga honom till dess iakttagande
— så förpligtas rektor eller skolstyrelse att meddela barnet en
undervisning, som strider mot den lära, i hvilken barnet skall uppfostias
enligt målsmannens genom lag skyddade beslut. Det ar klart, att rektor
och skolstyrelse icke gerna kunna komma att tillämpa ifrågavarande
föreskrift, emedan de icke hafva rätt att tvinga barnet in i annan troslära
än den i hvilken målsmannen vill att barnet skall erhålla undervisning.
Målsmannen kan lätt af eu eller annan anledning försumma sin
skyldighet, men hvad blefve följden enligt denna lagbestämmelse- t .Jo, att
vederbörande myndighet tvunges att göra barnet tdl proselyt till svenska
kyrkans lära. Denna orimlighet bör enligt ram åsigt undvikas, men sattet
härför är icke lätt att finna, åtminstone för tillfället; möjligen skulle slutet
af paragrafen kunna ändras i det syfte, att barnet i det förutsätta fallet
må undervisas, på sätt skolstyrelse eller rektor med afseende på forhandenvarande
förhållanden finner skäligt bestämma, hor att vinna ändring
i detta syfte eller på annat sätt yrkar jag återremiss af paragrafen.

Herr Statsrådet W en ner berg: Det synes af den nu föredragna
7-de 8, att lagstiftaren ansett maktpåliggande, det icke något barn inom
svenska staten uppfostras utan all religionsundervisning; och så maktpåliggande
är detta till och med, att, äfven om all annan undervisning
tilldelas barnet, denna likväl saknar fast grund, _ om man försummat att
gifva det religionsundervisning. Nu meddelas vid folkskolorna och elementarläroverken
inom riket undervisning i den evangeliskt-lutherska bekännelsen;
men jemlikt ifrågavarande paragraf skulle främmande trosbekännares
barn, som besöka dessa läroanstalter, på framställning åt
vederbörande målsman ega att befrias från denna undervisning, hinner
skolstyrelse eller rektor, att eu lärjunge, som är fritagen från religionsundervisningen
i skolan, saknar all kunskap i religion, så framgår haial
tydligt, att hans föräldrar eller målsman försummat honom i detta hänseende!
Barnet har i sådant fall icke åtnjutit den rätt, som tillkommer
hvarje svensk mans barn, och samhället bör derföre ega att genom lag
här ingripa. Det kan icke vara meningen, att folkskolestyrelsens ledamöter
eller elementarläroverkets lärare i så fall skola vara skyldige att
föranstalta om särskild religionsundervisning åt barnet; deras åtgörande
torde i de Hosta fall kunna stanna vid en påminnelse åt föräldrar eller
målsman om nödvändigheten af att barnet erhåller den nödiga undervisningen.
Skulle emellertid vederbörande så litet akta eu dylik påminnelse,
att barnet fortfarande visar fullständig, okunnighet uti religionens
grundelementer, begreppet om Gud, odödligheten o. s. v., sä kan
jag icke finna annat än fullt lämpligt, att det stadgande, hvilket mnehålles
i sista punkten af paragrafen, gores gällande, nemligen att bainet
skall »deltaga i den religionsundervisning, som i folkskola eller vid elementarläroverk
meddelas.» Oaktadt den åsigten, som vi, såsom bekännare
af den evangeliskt-lutherska läran, måste hysa, nemligen att denna bekännelse
är den rätta, torde hvar och en af oss medgifva, att äfven

Den 1 April.

hvarje annan religiös bekännelse — det må nu vara den katolska, den
reformerta eller mosaiska — är vida att föredraga framför ingen, och
jag tror derför, att det icke - såsom här blifvit yttradt - kan benämnas
ett våld mot trummande trosbekännares barn att meddela dem religionsundervisning
gemensamt med de andra barnen i skolan, såvida nemligen
det visat sig att rehgionsvården i hemmet alldeles försummas. Jag önskar
att paragrafen måtte af Kammaren godkännas såsom den blifvit af både
Kongl. Maj:t och Lag-Utskottet framställd.

i. ?.e7 Peter °J.S,S0”: , JaS anhåller äfven om bifall till paragrafen
och faster talarens från Dalarne uppmärksamhet på, att här föreskrifves

nr.H!lJl r1erVTillgr ffs disfnters bara> som för öfriga svenska barn,
och således tyckes den farhåga han uttalat vara förebyggd.

•• i Hvfd,sfsklldt religions-undervisningen beträffar, lärer väl ingen neka
nödvändigheten deraf, att barn bibringas insigter i religiösa ämnen. Det
ar likväl icke sagdt, att detta nödvändigt skall ske i skolan, det kan äfven
ske i hemmet, och när barnen få den religionsundervisning, som här
ar foresknfven, har hvarken den ena eller andra myndighetens representanter
i det afseendet vidare att göra med dessa barn. De kunna följaktligen
icke tvinga dessa samma barn att i skolan mottaga religionsundervisning.
Jag tror således, att man icke behöfver befara någon stor våda utaf det
föreslagna stadgandet, och det är äfven en annan omständighet, som jaotillåter
mig fasta uppmärksamheten vid, nemligen att detta förslag icke är
antaget såsom lag i sm helhet, derföre att det — efter hvad jag vill hoppas
— godkännes af Riksdagen, utan i så måtto kommer att bero på Kyrkomötet,
som detta sednare skall bestämma de paragrafer, hvilka höra till
kyrkolag. Det ar troligt, att när Kyrkomötet skall pröfva dessa paragrafer
det kommer att fasta sig ganska mycket vid den omständigheten, huruvida
Riksdagens beslut stamma öfverens med Kongl. Maj:ts proposition, och hufvudsakligen
af detta skal skulle jag gerna se, att, äfven om enskilda medlemmar
af Kammaren hysa mer eller mindre afvikande meningar uti mindre
vigtiga detaljer de ville uppoffra dessa för att styrka förhoppningarne
om att lagen må gå igenom uti de olika instanserna. Derföre är det särdeles
önskvärd! att, med afseende å såväl denna som öfriga paragrafer,
Kammaren fattar beslut i ofverenstämmelse med Kongl. Maj:ts proposition
Jag yrkar således bifall.

,, Herr Al b. Straff: I pfverenstämmelse med de åsigter i frågan, som
uttalats af chefen för Ecklesiastikdepartementet, vågar jag yrka bifall till
Calmarafehv< ^ ?ela de betänkligheter, representanten från

£TXatf T af8sTnde ä denna Pai''agraf, ty är förhållandet sådant,
att foiaklrar eller målsman försumma barns religionsundervisning, så
hafva de i sjelfva verket icke öfver dem utöfvat verklig föräldravård, och
dä bär i min tanke skolstyrelsen rätt att ingripa på samma grund som
kommunen trader emellan, då föräldrarne icke tillhålla barnen att gå i
skolan. Då foraldrarne icke tillhöra statskyrkan, skulle således in att

barn.^ tYm#aS ätnJuta den för®ta religionsundervisningen uti en
oi deras foi aldrar främmande trosbekännelse, nemligen i evangelisktlutherska
kran, men å andra sidan hafva dessa dissenters-föräldrar genom

Den 1 April.

försummelse i detta fall visat, att det icke är mycket allvar med deras
egen religiösa öfvertygelse, då de visa sådan likgiltighet för barnens undervisning
i religiösa ämnen. Således ligger enligt mitt förmenande ingen
fara uti detta stadgande. Svårigheter kunna visserligen möta vid tillämpningen,
deruti instämmer jag med representanten från Calrnar, men jag
tror, att denna föreskrift stundom och åtminstone i någon grad kan verka
välgörande.

Herr Liss Olof Larsson: Efter det yttrande, som nyss afgafs från

statsrådsbänken, styrkes jag ännu mera i den öfvertygelsen, att sednare
delen af paragrafen bör utgå. Jag har förut fäst mig vid uttrycket “tillbörlig
religionsundervisning“ och nu fick jag från statsrådsbänken den
förklaring, att dermed skulle menas, att då skolstyrelsen finner det barnen
icke få någon som helst religionsundervisning, då skall styrelsen ingripa och
gifva varning. Sedan man derefter funnit, att föräldrarne icke ställa sig
detta till efterrättelse och hvilket skulle utrönas på det sätt, att man skulle
förhöra barnet, och om man då fann att barnet icke egde de enklaste
begrepp om Gud, då först, men icke förr bör skolrådet ålägga barnen
religionsundervisning tillsammans med andra barn i folkskolan.

Skall ordet “tillbörlig" tolkas på det sättet, att religionsundervisningen
är tillbörlig, blott man har de enklaste begrepp om Gud, då tror jag
det är bäst att stryka ut hela den del af paragrafen, jag med min anmärkning
åsyftat. Ty skulle jag vara medlem af skolstyrelse och bedöma
eu sådan sak, sannerligen jag skulle kunna tyda orden “tillbörlig religionsundervisning"
på ett sådant sätt; jag komme bestämdt att fordra
mer, Den afgifna förklaringen utgör således i min tanke icke något
skäl för bifall till förslaget, utan tvärtom ett ytterligare stöd för min åsigt.

Herr Törnebladh: Lika med en talare, som nyss uppträdde, anser

jag, att vi så mycket som möjligt böra undvika att bryta sönder förslaget,
och lika som chefen för Ecklesiastik-departementet är jag öfvertygad om
nödvändigheten deraf, att man äfven måste sörja för dissentersbarnens
religionsundervisning. Men då jag sålunda erkänner, att jag i ena som
andra fallet delar den uppfattning som af förslagets försvarare blifvit
framställd, så följer icke deraf, att jag anser paragrafen i dess helhet lämplig.
I första rummet har jag fäst mig vid hvad som kan menas med det
i sednare delen af paragrafen föerkommande ordet “tillbörlig" och anser
för min del, att detsamma lemnar rum för olika tolkningar. En samvetsgrann
rektor eller skolstyrelse kan stundom vid utöfvande af detta uppdrag
att öfvervaka den religionsundervisning, som genom målsmäns försorg
meddelas främmande trosbekännares barn, föranledas att ogilla denna undervisning,
d. v. s. betrakta den såsom icke “tillbörlig", och i sådant fall
skulle inträffa hvad som stadgas i sista punkten, nemligen: “Försummar
målsman, oaktadt af styrelse eller rektor erhållen påminnelse, sin skyldighet
härutinnan, skall barnet deltaga i den religionsundervisning, som i
folkskola eller vid elementarläroverk meddelas." Om nu härmed menas
att åt dessa barn genom vederbörande myndighets försorg bör meddelas
någon kunskap i religionen och i den mån sådant lämpligen kan ske, då
medgifver jag, att stadgandet kan hafva något skäl för sig, men om denna

Den 1 April.

undervisning skall bibringas barnen gemensamt med de andra skolbarnen
och i evangeliskt-lutherska läran, då anser jag stadgandet olämpligt, ty en
samvetsgrann skolstyrelse eller rektor har svårt att göra våld på barnens samveten.
Just för att få de anmärkta otydligheterna i paragrafens redaktion
undanröjda, skulle jag gerna önska en återremiss, hvarvid jag dock vill
öppet uttala, att om det på något sätt skulle skada lagförslaget i dess
helhet, jag är villig att låta mina enskilda betänkligheter falla. Jag tror
dock icke att förhållandet är sådant, ty min anmärkning berör ingen
principfråga af större vigt, och hvars antagande eller förkastande utöfvar
afgörande inflytande på lagförslagets öde, vare sig vid Riksdagen eller
Kyrkomötet.

I Herr Törneblads yttrande instämde Herr Jonas Feter Nilsson.

Vidare anförde:

Herr Peter Olsson: Jag lofvar att icke vara mångordig. Vid de

betänkligheter, som här uttalats mot antagande af denna paragraf, synes
man utgå från den förutsättningen, att sådana religionssamfund, hvars barn
här äro i fråga, icke i allmänhet skola lemna barnen religionsundervisning.
Tänkom oss en församling skild från statskyrkan, som till Kongl. Maj:t
afgifvit sin trosbekännelse och församlingsordning, samt således på rent
religiös grund konstituerat sig såsom särskild församling; och vi skola icke
med skäl kunna antaga, att denna församling, hvars hufvudsyfte grundar
sig på religiösa åsigter, afvikande från statskyrkans dogmer, underlåter att
lemna sina barn religionsundervisning.

Herr Kolm o din: Jag är ganska villig att erkänna betydelsen af

de anmärkningar representanten på calmarbänken framställt, men tror
att han fäster allt för mycken vigt vid denna punkt, som synes mig beröra
ett särdeles abnormt förhållande, nemligen att föräldrar, som äro så
pass omsorgsfulla om sina barn, att de skicka dem till folkskolan, till och
med till elementarläroverket, skulle i mera väsendtlig mån försumma deras
religionsundervisning. Frågan gäller här en lagstiftningsåtgärd, som afser
barn, hvilka -— så att säga — förlorat sina föräldrar, ty föräldrar, hvilka
vårdslösa sina barns religiösa uppfostran, äro att anse såsom icke-föräldrar
till barnen, och det är på denna grund lagstiftaren — i detta fall Kongl.
Maj:t — har ansett sig befogad att föreslå, det samhället skall träda
emellan. Denna mellankomst beror emellertid alls icke på att rektor eller
skolråd ogillar sjelfva den religion, hvari barnen blifva uppfostrade; hufvudsaken
är den, att dessa myndigheter blifva öfvertygade, att föräldrarne
verkligen vårda sig om barnens religiösa uppfostran och söka bibringa dem
densamma efter sin egen trosbekännelse. Här har blifvit yttradt, att ett
sådant åtgörande från skolstyrelses eller rektors sida skulle utgöra ett
våld på barnens samveten, men denna åtgärd åsyftar ju att bringa ljus
och kunskap till fullkomligt ouppodlade sinnen, att bearbeta en helt och
hållet okultiverad mark; och detta, mine Herrar, är icke våld utan välgerning.
För min del yrkar jag derföre bifall till paragrafen oförändrad,
viss som jag är att den endast vidrör högst sällsynta undantagsfall.

Den 1 April.

Herr vice Talmannen, Friherre Åkerhielm: Jag hade väntat att

någon annan af Kammarens ledamöter här skulle uppträda för att understödja
diskussionen på den sida, der förut representanterne på dala- och
calmarebänkarne uppträda men då ingen annan synes vilja göra det,
anser jag mig af mitt samvete manad att, med anledning af det yttrande
som sednast afgafs af representanten från Helsingborg, erinra derom, att,
då här stiftas en lag till förmån för de trosbekännare, hvilka icke tillhöra
svenska statskyrkan, och hvarigenom deras rättigheter tillgodoses,
man väl icke i samma lag får kränka dessa rättigheter i en så ömtålig
punkt, som den, hvilken enligt mitt förmenande ligger uti den del åt
sjunde paragrafen af Lag-Utskottets förslag, hvars borttagande blifvit påyrkadt
af representanten från Dalarne. Det kan icke vara fullt öfverensstämmande
med en sådan lag i öfrigt, om en rektor eller eu skolrådsledamot
eger intränga i familjen och tentera barnen i religionskunskap.
Det förefaller mig tvärtom — just med anledning af hvad representanten
från Helsingborg yttrat, nemligen att hufvudsyftet för de församlingar,
som skilja sig från statskyrkan, grundar sig på åsigter, dem han erkänner
som religiösa, om de än afvika från statskyrkans •— att deri ligger en
maning för föräldrarne att tillse, det barnen uppfostras i den efter deras
särskilda uppfattning rätta gudsfruktan, och att således från statsmakternas
sida icke bör göras intrång på detta område.

Då så är förhållandet och då förslaget tillika synes mig innebära ett
såväl för elementarläroverkens rektorer som folkskolestyrelsernas ledamöter
särdeles ömtåligt och förhatligt uppdrag, så tror jag för min del, att det
vore bäst, om Kammaren ville afslå sednare delen af paragrafen, men jag
skall inskränka mig för närvarande till ett yrkande på återremiss.

Herr Peter Olsson: Den siste ärade talaren har tydligen förbisett,
att denna paragraf stadgar, det dissenters barn skola undervisas i sådana
ämnen och underkastas sådana stadganden, som gälla folkundervisningen
i allmänhet. Talaren synes icke vilja, att dessa dissenters barn skola underkastas
hvad som är föreskrifvet för alla andra barn inom riket. Om det
skulle finnas en församling af främmande trosbekännare, hvilken icke intresserar
sig för barnens religiösa vetande i högre grad, än att icke lemna
undervisning åt dem i religion, då är det tydligt att samhället, representeradt
af skolstyrelserna och rektorerna vid elementarläroverken, bör träda
emellan, och jag tror icke detta utgör något ingrepp i församlingens frihet.
Det är icke fråga om huru den religion är beskaffad, hvari dissentersbarnen
undervisas, ej heller i huru hög grad undervisningen meddelas,
utan frågan gäller helt enkelt att undersöka om de få någon religionsundervisning.
Några olägenheter af stadgandet kunna således icke uppstå. Att
tillse det barnen erhålla tillbörlig religionsundervisning kan icke berättiga
rektor eller skolrådsledamot att närmare undersöka, huruvida religionen i
och för sig är tillbörlig eller icke, utan endast att barnen få den religionsundervisning,
som stämmer öfverens med deras egen trosbekännelse. Att
medgifva eller tyst tillåta, att barn icke uppfostras i någon religion, kan
väl ej vara lämpligt.

Jag yrkar bifall till punkten.

Den 1 April.

Ilerr Alb. Staaff: Med vidhållande af de åsigter i frågan, jag
förut uttalat, och hvari äfven andra talare förenat sig, ber jag att få
framställa ett förslag. Det förefaller mig nemligen, som om ordet ‘-tillbörlig“
gifvit anledning till missförstånd, då man på visst håll gifvit detta
uttryck en sådan tolkning, som skulle skolstyrelsen eller elementarläroverkets
rektor kunna hålla förhör och bedöma graden och beskaffenheten
af den religionsundervisning, som tilldelas främmande trosbekännares barn
i hemmet samt till och med göra anmärkning, om icke undervisningen
sker i den evangeliskt-lutlierska läran. Jag vill derföre helt enkelt och
till undvikande af allt missförstånd föreslå, att ordet “tillbörlig11 ur paragrafen
borttages.

Herr vice Talmannen Friherre Åkerhielm: Ännu eu gång dristar
jag taga till ordet, och detta äfven nu med anledning af hvad representanten
från Helsingborg anfört från talarestolen. Det är alldeles gifvet,
att någon måste afgöra, om främmande trosbekännares barn åtnjuta religionsundervisning
i hemmet eller icke. Men då ligger ju fältet öppet för
den individuela uppfattningen och hvad den ene kallar religionsundervisning
skall möjligen af den andre icke godkännas. Det låter tänka sig att
sådant inträffar, och för min del vill jag icke bidraga dertill att åt rektorer
och skolrådsledamöter lemnas i uppdrag att göra deras enskilda
uppfattning gällande, huruvida insigter i religiösa ämnen uti ena eller
andra fallet förtjena namn af religionsundervisning. För min del tycker
jag att — oaktadt Herr Olssons förklaring — hufvudanmärkningen likväl
qvarstå!’.

Sedan jag afgifvit detta genmäle, tillåter jag mig med anledning af
Herr Staafis förslag om uteslutande ur paragrafen af ordet “tillbörlig11,
hvilket han ansåg innebära det egentliga tvistefröet, endast tillägga, att
framkomsten af detta förslag synes mig gifva ytterligare styrka åt den
åsigt af frågan, som anser att en omarbetning af paragrafen bör ega rum,
och då detta lämpligast sker i Utskottet, hoppas jag det Kammaren icke
finner ogrannlaga, att jag fortfarande påyrkar återremiss.

Herr Statsrådet Wennerberg: Jag anhåller om Kammarens benägna
öfverseende att jag ännu en gång tager till ordet i denna fråga,
men jag önskar endast att yttra några få ord. Just med afseende å denna
lags innehåll torde det för hvar och en vara alldeles klart, att ompröfningen
af skolstyrelse eller rektor vid elementarläroverk angående tillbörligheten
af den religionsundervisning, hvilken främmande trosbekännares
barn erhålla genom föräldrars eller målsmans försorg, icke kan gå
derpå ut, att religionsundervisningen dömes otillbörlig, då den icke sker
i evangeliskt-lutherska läran, utan att pröfningen gäller, huruvida denna
undervisning, som i annan bekännelse lemnas, är tillbörlig. Hvad menas
då med detta uttryck “tillbörlig" ? Jag tillåter mig att närmare förklara
min åsigt derom, enär ordet kan finnas mångtydigt. Man skulle
kunna anse, att “tillbörlig11 här betyder “erforderlig11 eller “vederbörlig11.
Ja, visserligen, men jag tror, att man kan tränga närmare på dess begrepp.
Är barnet af katolska bekännelsen, så menas med “tillbörlig religionsundervisning11,
undervisning i den katolska läran; är barnets föräldrar af

Den 1 April.

reformerta läran, så menas med “tillbörlig religionsundervisning“ undervisningen
i den reformerta trosbekännelsen o. s. v. Möjligtvis skulle —
på sätt en representant från Dalarne anmärkt — någon gång uppstå svårighet
att bedöma huruvida undervisningen i sådana fall verkligen var
tillbörlig, men man bör icke glömma, att skolstyrelsen åtminstone eger en
medlem, som besitter nödiga kunskaper i religiösa ämnen, och att rektorerna
vid elementarläroverken ega insigter, som erfordras för att bedöma
denna fråga. Ligger det således vigt på att alla barn erhålla religionsundervisning,
äfven främmande trosbekännares, och derjemte att den undervisning
i religiösa ämnen, hvilken meddelas dessa barn i hemmet, icke
försummas, så torde Kammaren finna, att ordet “tillbörligt, som användes
i 7 §, står på sin rätta plats. Jag har ansett mig böra meddela denna
upplysning, i fall mitt yttrande kan erhålla denna benämning, i händelse
någon, lika med en talare på stockholmsbänken, skulle anse, att paragrafen
vunne genom borttagandet af ordet “tillbörlig11, hvilket jag ingalunda
tror vara fallet.

Öfverläggningen var slutad. Efter det att Herr Talmannen upptagit
de gjorda yrkandena och i öfverensstämmelse dermed framställt propositioner,
biföll Kammaren paragrafen, sådan densamma blifvit af Utskottet
föreslagen.

Herr vice Talmannen, som för det återstående af detta sammanträde
ledde Kammarens förhandlingar, anmälde dernäst till föredragning 8 §;
och blef denna paragraf liksom

§§ 0-11

af Kammaren godkände.

Beträffande § 12 uppstod öfverläggning och yttrade:

Herr Hjelm: Ehuru jag icke har yttrat mig förr i afton, vill jag
dock tillkännagifva, det jag i min mån vill bidraga att lemna all den
frihet, man rimligtvis kan åt främmande trosbekännare, på det att icke
någons samvete må tvingas. Men å andra sidan kan jag icke rätt förlika
mig vid tanken att öppna dörrarne för proselytmakeriet. Jag tror för
min del, att statsmakterna icke böra försöka på lagstiftningsväg ställa så
till, att statskyrkans egna bekännare särskildt uppmuntras medelst skolor
att frångå sin trosbekännelse. Lag-Utskottet har sagt, att det vill förekomma
sådant och föreslår i 12 §, att inga uppfostringsanstalter, der undervisning
i religion meddelas, må af främmande trosbekännare inrättas
för barn under 15 år, tillhörande svenska kyrkan. Men jag tillåter mig
fästa uppmärksamheten på, att den period af menniskans lif, som ligger
emellan de 15 och 18 åren, är just den ålder, då förståndet visserligen
är utbildadt, men ännu icke fullt stadgadt och — hvad som isynnerhet
bör beaktas — känslan är vid denna ålder särdeles liflig och sinnet lättböjligt,
hvarigenom i en skola, der religionsundervisning meddelas, det
torde vara ganska lätt att inverka på ungdomen mellan 15 och 18 år.

Den 1 April.

Jag skulle derföre vilja föreslå att bestämmelsen “15 år“ utbytes mot
“18 år“, och tillåter mig derföre yrka paragrafens återremitterande, på
det Utskottet må taga saken i förnyad pröfning.

Som jag förut antydt, anser jag från min synpunkt särdeles vigtigt,
att man åtminstone icke genom uttrycklig lagstiftning lemnar tillåtelse åt
ett visst vandrande sällskap att öppna skolor inom vårt land och der i
framtiden få tillflyktsort, om ock icke nu straxt, vid sin vandring från
Tyskland. Har jag icke misstagit mig, så finnes redan en sådan skola
här i hufvudstaden, äfvensom en och annan i södra Sveriges städer, hvarjemte
jag har mig bekant att sådana skolor hafva funnits i England.
Deras sträfvande går isynnerhet ut på att locka unga qvinno!- inom lärosalarne,
dervid väl beräknande, att den unga qvinnan, såsom blifvande
familjemoder har ett väsendtligt inflytande på det uppväxande slägtet.
Jag har ansett såsom en samvetssak att uttala dessa mina betänkligheter,
om de ock äro missljudande för en och annan och skulle ännu vilja något
upphålla mig vid ämnet, men tror att talare efter mig skola uppträda,
som hysa samma betänkligheter, och för livilka jag icke vill upptaga
tiden.

Herr Hedin: Herr Talman! Lag-Utskottet har här fogat ett lika

långt som bedröfligt tillägg till regeringens proposition. Utskottet anmärker
i sin motivering å sidan 12 med en viss förundran, att Kongl. Maj:t icke
angifvit anledningen till uteslutande af förbudet i 1860 års förordning
för främmande trosbekännare att inrätta eller upplåta skolor för andra
än bekännare af deras egen troslära. Ja, kan tänka så märkvärdigt!
Då den Kongl. propositionen i öfrigt icke åtföljes af någon fullständig, i
enskildheter ingående motivering, kunde en sådan i denna del så mycket
mindre vara af nöden, som propositionen här fullkomligt öfverensstämmer
med 1869 års Riksdags författningsförslag: nuvarande Riksdag kunde väl
ej behöfva få för sig utvecklade skälen till ett af 1869 års Riksdag fattadt
beslut. Men på detta svar genmäler det vetgiriga Lag-Utskottet på
förhand, att icke heller Riksdagens skrifvelse 1869 med förslag till ny
dissekering uppgifver anledningen, hvarför omförmälda förbud i 1860 års
förordning uteslutits. Med förlof, detta är en sanning å la Manteuffel,
eu sanning med modifikation. Skrifvelsen innehåller icke, det är sank,
någon fullständig motivering i detalj; men det lär vara bekant, att hvarenda
skrifvelse i af Utskottet handlagdt ärende hänvisar till vederbörande
Utskotts utlåtande. Går man nu till 1869 års Lag-Utskotts betänkande
N:o 34 -— hvartill samma års Riksdags skrifvelse N:o 83 med förslag till
ny dissenterlag hänvisar — så finner man i nämnda Lag-Utskotts betänkande,
sidan 15, anledningen till borttagande af förbudet i afseende på
främmande trosbekännares skolor tydligt och klart angifven och utvecklad:
der läses nemligen, efter en redogörelse för innehållet i § 8 af 1860 års
förordning, följande:

“Utskottet, som lika med motionärerne anser att dessa stadgande!!
hora utgå, tillåter sig att till stöd härför återgifva hvad Lag-Utskottet
vid förra riksdagen i ämnet anförde, nemligen: att, om desamma ansetts
lämpliga under en tid, då lagen med stränga straff beläde den, som
gjort sig skyldig till affall från statskyrkan, torde de dock ej vara öfver -

Den 1 April.

omstämmande med nutidens äfven i lagstiftningen inrymda, mera frisinnade
åsigter i detta sednare hänseende. Det synes föga konseqvent att
tillåta en fader att med sitt barn öfvergå till främmande religionssamfund,
men deremot förhindra honom att, qvarblifvande i svenska kyrkan, låta
barnet njuta undervisning i verldsliga stycken uti en för det främmande
samfundet inrättad skola, då han hyser förtroende för föreståndaren eller
läraren. Likasom tillträde till statens skolor lemnas dissenters barn, utan
att deras från den evangeliskt lutherska läran afvikande religiösa tro derigenom
anses tillspillogifven, då de äro befriade från skyldigheten att der
njuta religionsundervisning, så synes å andra sidan borttagandet af ifrågavarande
förbud ej böra medföra några vådliga följder, helst såsom regel
torde lå antagas, att föräldrar och målsmän af naturlig omtanke för
barnens väl skola låta sig angeläget vara att icke anförtro dessa i händerna
på lärare, som kunna misstänkas att vilja utöfva ett obehörigt inflytande
på barnens uppfostran i religiöst afseende. 1 andra länder med
religionsfrihet finnas s. k. blandade skolor, hvilka besökas af både protestanter
och katoliker, och hvarest religionsundervisningen meddelas af

olika lärare för olika trosbekännelser. “

Så långt 1869 års Lag-Utskott. Häraf behagade nuvarande Lagutskottet
inhemta, att skäl verkligen angifvits för lliksdagens beslut år
1869 om ifrågavarande uteslutning — ty till detta betänkande hänvisar
1869 års skrifvelse — och att man varit ense om denna uteslutning allt

ifrån det ögonblick, då en reform af dissenterlagen på allvar kom å bane,

eller ända från år 1868.

Svårligen kan man hos Lag-Utskottet förutsätta obekantskap härmed,
och dess okunnighet, när det längre ned i motiveringen uttalar en förmodan
om, hvar anledningen “torde böra sökas“, förefaller mig icke vara
rätt väl spelad. Men på sådant sätt har Lag-Utskottet af år 1873

emellertid kommit ifrån det kinkiga värfvet att vederlägga hvad Lagutskottet
af år 1869 yttrade, och beredt sig tillfälle att försvara sitt
olycksaliga tillägg till § 12 med den frasen, att “kyrkans enhet alltid
måste betraktas såsom en fördel för samhället." En fras i sanning, tom
åtminstone på sanning! Historien vittnar nemligen, att kyrkans enhet
ofta varit liktydig med kyrkans sömn, och detta eu sömn, som man i det
gamla, klassiska presteståndet med fog skulle hafva kallat geliäce mortis
imago, den kalla dödens sannskyldiga bild.

Skall detta tillägg verkligen blifva svensk lag, bärande årtalet 1873?
Jag kan ej tro det, innan jag får se det, och om jag får se det, vill jag
med sorg vända mina ögon bort från en så bedröflig syn, hoppandes att
en sådan lag ej skall kunna få något långvarigt bestånd? Skall den
svenska folkrepresentationen afgifva inför verlden ett sådant andeligt
armodsbevis, en sådan sjelfbekännelse om den svenska kyrkans svaghet,
om folkets bristande upplysning? Jag kan ej tro det.

Det synes vara en ödets ironi, att Lag-Utskottets utlåtanden N:o 17
och N:o 18, som handla, det ena om ändringar i den andliga, det andra
om ändringar i den verldsliga stängselförordningen, kommit hvarandra så
nära till nummer och på föredragningslistan. Skada att de ej fått byta
plats! Hade N:o 18 kommit att behandlas före det andra, så kunde man
måhända hoppats, att de rättfärdiga grundsatser, om hvilka det förra

Den 1 April.

påminner, förblifvit i minne vid behandlingen af det sednare. I sitt utlåtande
N:o 18 anför Lag-Utskottet ur § 3 af 1857 års förordning om
stängselskyldigheten, att de, som i egoskilnaden hvarandra mota, skola,
taga del i stängseln till hälften hvardera, samt ur samma förordnings § 1,
att en hvar. som hemdjur eger, är skyldig att medelst hägnad eller vallning
eller på annat sätt hålla sådan vård om dem, att de icke inkomma
på annans egor. Men helt andra grundsatser hyllar Utskottet i sitt utlåtande
N:o 17, särskild! i § 12, der det vill vid drygt bötesansvar ålägga
främmande trosbekännare att ensamme hålla stängsel kring statskyrkans
mark. Vågar man således icke hoppas, att god religionsundervisning, att
goda folkskolor kunna vara tillräckliga att inom statskyrkan qvarhålla
barnen af statskyrkans bekännare''? Om skolstyrelser, föräldrar, målsmän
i oträngdt mål släppa barn utom det officiela, statskyrkliga betet, är det
då icke dessa, som böra tillhållas, åtalas, straffas? Nej, svarar Lagutskottet,
vi skola straffa den främmande trosbekännaren, som i sin
skola upptager ett barn af till statskyrkan hörande föräldrar, äfven om
dessa enträget sökt denna förmån för barnet, äfven om detta eljest skulle
förblifvit i saknad af en god undervisnings fördelar! Utskottet försvarar
detta sorgliga tillägg med den anmärkningen, att det ej innefattar någon
nyhet. Nej, det vet Gud, att nytt är det icke, men hvilka äro då dess
anor? De äro ej för vackra: tillägget är hemtadt ur 18(30 års med rätta
vanryktade förordning, som det ju nu är fråga om att ersätta med eu
mensklig och hederlig lag.

Väl kunde ännu mycket vara att tillägga om detta stadgande, hvarmed
Utskottet velat vanställa regeringens förslag till dissenters, men
fruktande att trötta Kammaren, vill jag nu inskränka mig till att yrka
uteslutande af Lag-Utskottets tillägg till § 12, samt sluta med den brinnande
önskan, att Kammaren måtte gå till afgörande af denna sak med
den höga grundsats för ögonen som en af vår samtids ädlaste tänkare
och ädlaste frihetsvänner uttalat i de orden: "der frihet icke råder, der
är sanningen en fånge, men der frihet herrskar, der blifver ock sanningen
herre inom kort.

Herr Kolm o din: Då jag ämnar göra några anmärkningar mot 2:dra
mom. af 12 §, så tager jag mig friheten börja med en liten granskning
af de motiv, som stå att läsa på 12:te sidan i betänkandet, der Utskottet
säger: “det lärer få antagas såsom obestridligt, att kyrkans enhet alltid
måste betraktas såsom en fördel för samhället, och att lagstiftningen följaktligen
bör göra allt hvad på densamma ankommer, så vidt det ej strider
emot religionsfrihetens grundsatser, för att bibehålla denna enhet
Hvilken denna enhet är kan icke vara tvifvelaktigt. Af det följande synes,
att det är statskyrkans enhet som här är i fråga. . Statskyrkosystemet
i sin konseqventa utveckling består deri, att staten icke allenast aflöna!’
presterskapet och upprätthåller gudstjenst^!, utan också deri, att den
med borgerliga förmåner gynnar medlemmarne af den kyrka, hvilken den
förklarat såsom sin, ja till och med genom positiva straff söker hämma
affall från densamma. Detta är statskyrkans system i sina allmänna grunder.
Religionsfrihetens utgör härtill en fullständig motsats; ty det tillmäter -

Den 1 April.

mäter hvarje medborgare rättighet att, utan hänseende till den tro, han
bekänner, få utöfva all ärlig medborgerlig verksamhet inom samhället.
Således äro dessa tvänne system konseqvent utvecklade, hvarandra fullkomligt
motsatta, och derföre kan det ock här icke blifva fråga om annat
an eu kompromiss dem emellan. Jag medgifver, att en sådan kan ingås,
och det sker på det sättet, att staten stadnar vid att genom en beskattning
på hela samhället underhålla och aflöna statskyrkans presterskap,
men derjemte totalt afhåller sig från att med särskilda borgerliga förmåner
belöna den gynnade kyrkans medlemmar samt naturligtvis afstår från
användandet af alla positiva straff för affall m. ro. Detta är det minimum
som måste fordras. Hvad har nu Utskottet gjort eller hvad gäller egentligen
frågan? Jo — Utskottet föreslår, att dissenters skola beröfvas undervisningsfriheten.
Om jag är dissenter och besitter kunskap och förmåga
att undervisa barn, så säger Utskottet, att jag icke får fritt utöfva
denna min borgerliga rättighet i förhållande till alla de barn. hvilka föräldrars
förtroende kan komma att öfverlemna åt min ledning.

Utskottet resonnerar på följande sätt: “Rättigheten att, oberoende af
andra band än sedlighetens och den allmänna ordningens, öfva den religion
man af inre öfvertygelse omfattar, må väl anses betinga jemväl rättigheten
att fritt och öppet bekänna densamma; men den grundlägger i
Utskottets tanke ingalunda något befogadt anspråk att, statskyrkan till
skada, i skolor utbreda och inplanta från hennes bekännelser afvikande
trossatser ibland den till denna kyrka hörande ungdom, hvilkens oförmåga
att skilja mellan de skiftande meningarne är uppenbar^. Derom är icke
fråga — det är ett språng i bevisningen här, och man har öfvergått från
frågan om undervisningsfriheten till den om proselytmakeri!, Det var
öfvertygelsen. att undervisningens frihet, d. v. s. den hvarje medborgare
tillhörande rättigheten att meddela undervisning, står i ett bestämdt sammanhang
med religionsfriheten, ett sammanhang, som redan af en talare
på stockholmsbänken blifvit påpekadt — det var denna öfvertygelse, hvilken
förmådde 1869 års Lag-Utskott att borttaga den inskränkning i detta
afseende, som förefinnes i nu gällande lag. Det var icke något hastverk
eller någon glömska, utan det var en bestämd öfvertygelse, som föranledde
detta beslut. Och Lag-Utskottet räknade då bland sina ledamöter en af
statskyrkans biskopar, som deltog i den komité, som fått sig ombetrodt
det ursprungliga utarbetandet af det förslag, hvilket sedermera i Utskottet
diskuterades, och denne man ansåg rättigheten att undervisa såsom en
rent borgerlig rättighet, hvars meddelande åt dissenters sammanhängde
med religionsfrihetens princip. Jag nämner detta för att tillbakavisa de
insinuationer, som det nuvarande Lag-Utskottet låtit framskymta derom,
att det skulle skett af förbiseende och förgätenhet eller dylikt. Men på
sätt talaren på stockholmsbänken redan framhållit, 1878 års Lag-Utskott
sätter ofantligt, värde på statskyrkans enhet, och för den skola alla andra
konsiderationer vika. Förtjenar den detta undseende? Jag tror det ej.
Ser jag rätt på hvad denna statskyrkans enhet i sjelfva verket är, får jag
uppriktigt bekänna, att åtminstone jag för min del icke kan utleta orsaken
till den beundran, hvarmed den betraktas af nuvarande Lag-Utskott.
Det är ganska besynnerligt — jag vidrör detta ämne i anledning af några
yttranden, som blifvit i betänkandet fällda — att då vi menniskor äro så

Riksd. Prat. 1813. 2 A/d. 3 Band. 4

>)!1 Den 1 April.

bristfälligt och olika konstruerade, att vi i allmänhet icke förmå se
verldsliga och helt alldagliga saker från samma synpunkt, ej heller genomtränga
dem till samma djup, samt således ofta finna, huru ganska obetydliga
frågor kunna framkalla högst olika meningar t. ex. inom denna Kammare
det är ganska besynnerligt säger jag — att man under sådana
förhållanden fordrar, att vi skola på ett och samma sätt kunna lösa de
stora problem, samvete, död och evighet förelägga menniskan, att vi skola
ined afseende på dessa stora andliga spörsmål helt behändigt komma till
fullkomlig enhet. Detta är statskyrkans fordran, ty den syftar på att
låta statens och kyrkans territorier sammanfalla och vill, så vidt möjligt
är, gorå hvarje statsborgare till medlem af statskyrkan. Men deremot
resa sig alla dessa hinder, som ligga uti sjelfva vår egen natur; ocli är
det verkligen så, att statskyrkoenheten står i strid med den menskliga
naturen, så måste den nödvändigt vid tillämpningen verka ondt. Den
talare, som före mig både ordet, hänvisade till historien. Äfven jag åberopar
dess vittnesbörd. Jag börjar längst i vester med Spanien. Filip
den andre förstod hvad statskyrkans enhet betydde, och för att bränna
bort de skador, reformationen i densamma åstadkommit, fordrades det
80,000 bål. Den konseqvente mannen vek icke ett steg, utan offrade
alla dessa tusental af lif åt enheten och fick den. Men med densamma
kom ock den dödssömn, hvari Spanien under århundraden legat, för att
till sist väckas af revolutionen, ilär sannas således det nyss af en talare
citerade yttrandet af Laboulaye, men måhända ännu fullständigare, ett
uttalande af Vinet så lydande: “Öfverallt der tron blifvit satt under statens
förmynderskap blir det död eller revolution11. Öfvergår jag till
Frankrike, möter här samma bemödande för kyrkans enhet. Franska
Konungen kallades kyrkans äldste son, och Ludvig XIV försökte att göra
skäl för denna hederstitel. Medelst upphäfvande af Nantesiska ediktet
och dragonaderna genomfördes denna enhet, som hade till följd uselheten
och förfallet under Ludvig XV samt revolutionen under Ludvig XVI.
Med afseende å kyrkostaten, der statskyrkoenheten framträdt i sin största
fulländning, vill jag blott erinra, att Rom i lång tid varit ryktbart för
brist på religion och öfverflöd på osedlighet. Jag tror således att det
icke är så utomordentligt väl stäldt med denna beprisade enhet och jag
är förvissad att densamma äfven i vårt land, ehuru framträdande i eu
mildare form, åstadkommit en ej ringa sömnaktighet. Den har dessutom
lika litet i Sverige som annorstädes varit en sanning, icke ens då Nikolaus
Botniensis vid Upsala möte utropade: “nu har Sverige blifvit eu
man“. . Med enheten hängde så samman, att de prester, som under Johans.
tid omfattat den s. k. liturgien nu måste afsvärja densamma; och
Hertig Carl var en hårdhändt herre, som visste huru han skulle böja
presterlig motspänstighet. Under en sednare tid gjorde han sjelf såsom
Carl IX presterna bekymmer genom sina reformerta sympatier. Lika litet
är statskyrkoenheten eu sanning ibland oss ännu i denna dag. Jag
tvifla!- på, att vi, statskyrkans medlemmar, i denna Kammare, alla äro
färdiga att förena oss i uppställandet af Upsala mötes beslut samt den
Augsburgiska bekännelsen såsom normerande för vår tro. Ärligt folk
erkänna villigt skiljaktigheten, och kyrkans enhet är således hos oss ett
tomt namn, bakom hvilket icke blott de mest skiftande, utan äfven hvarandra
rent motsatta meningar dölja sig.

Den 1 April.

Sedan jag tagit mig friheten att lemna denna Mila belysning af hvad
statskyrkans enhet i sjelfva verket är, skall jag vända mig till mom. 2
af 12 §, som utgör blomman af den rot, Lag-Utskottet nedlagt i motiven,
och som onekligen har ett visst tycke med sitt ursprung. Läser man §
7, så finner man, att dissenters barn äro underkastade gällande stadgar
om folkundervisningen, men att de, på framställning af föräldrar eller
målsman, kunna befrias från den religionsundervisning, som i våra skolor
meddelas. Här hyser man icke någon fruktan, att proselytmakeri skall
komma att bedrifvas. Jag tycker ock, att detta är såsom det bör vara,
och hoppas, att våra skollärare, både vid elementarläroverken och folkskolorna,
skola vara tillräckligt upplysta och samvetsgranna för att respektera
föräldrars eller målsmäns rätt att bestämma öfver sina barns religiösa
uppfostran. De skola i sådant fall med all säkerhet afhålla sig
från att ingifva barnen förakt för föräldrarnes religion. Uti andra mom.
åter af 12 § stadgas, att barn under femton år, tillhörande svenska kyrkan,
icke får mottagas i uppfostringsanstalter, upprättade af främmande
trosbekännare, såvida religionsundervisning der meddelas. Skälet till detta
stränga påbud måste vara, att dissenters icke kunna anses som så pass aktningsvärda
och pålitliga menniskor, att man kan betro dem barnens uppfostran,
utan att misstänka dem för proselytmakeri. Jag vet dock ej
hvad som berättigar Utskottet att fälla ett sådant omdöme om dissenters.
Jag vill för min del fästa uppmärksamheten på, att det icke är den relativa
renheten i läran, som bestämmer en menniskas samvetsgrannhet och
sedliga kraft, utan den lefvande trosgemenskapen med Gud; och i denna
gemenskap kan en dissenter stå, medan den evangeliskt-lutherska bekännaren
möjligen saknar den. Jag vill icke härmed på minsta vis nedsätta
renlärigheten, men vill blott, att det högre skall få vara det högre,
vill låta samlifvet med Gud i tron gälla mer än ortodox fulländning. Å
andra sidan kunde det möjligen tyckas, att Utskottet föreställt sig dissenters
såsom mycket påpassliga och omsorgsfulla, men oss lutheraner
såsom ej nog vaksamma, ens med afseende på våra barns uppfostran.
Så illa måtte det dock ej vara bestäldt med oss.

Vid tillämpningen kan emellertid denna inskränkning i dissenters
undervisningsfrihet medföra stora olägenheter äfven för statskyrkans medlemmar.
Man kan tänka sig en familjefader i Stockholm, som midt emot
sin bostad har en dissenterskola, hvars lärare han fullkomligt känner
och hyser förtroende för. Naturligtvis vill han företrädesvis vända sig
till denna skola i grannskapet för att få undervisning åt sina barn, som
möjligen af församlingens prest kunde handledas i religionsundervisning
de timmar, då denna meddelas de öfriga lärjungarne uti skolan. Barnen
kunde då få tillbringa alla lofstunder i hemmet och städse vara under
föräldrarnes ögon. Men då fadren hos rektor framställer sin begäran,
svarar han: -‘Jag får icke taga mot edra barn; böter af ända till 500
Riksdalers belopp äro stadgade för en sådan förseelse*. Barnen måste
då skickas i en annan skola, långt aflägsen måhända, och hvars lärare
icke äro kända af fadren. Han får icke lof att hafva sina barn under
ögonen. Lag-Utskottet vill det ej. På landsbygden kan det af mig anförda
förhållandet verka ännu mera ofördelaktigt. I närheten af ett
hem finnes möjligen en god dissenterskola, men barnen få ej besöka
den, utan i ondt och godt väder måste de vandra den kanske halfmils

Den 1 April.

långa vägen till folkskolan. Hvad hjelper det, att föräldrarne hafva fullt
förtroende för läi’aren eller lärarinnan? Lag-Utskottet, som förstår saken
mycket bättre än föräldrarne och älskar barnen mycket mer än de, kar
uttalat sitt misstroende.

Vi vilja nu för några ögonblick se till, huru pass konseqvent Utskottet
från sin synpunkt lagstiftat. Det har stadgat, att främmande trosbekännare
i sina skolor icke, utan Kongl. Maj:ts tillåtelse, få emottaga
barn, som tillhöra svenska kyrkan och äro under 15 år gamla. Deremot
får ett dissentersamfund — hvad enligt nu gällande lag ej är tillåtet —
i sina läroverk upptaga andra barn af främmande trosbekännelse än dem.
som tillhöra dess egen församling. Lag-Utskottet säger på ett ställe, att
man ej bör företaga andra ändringar i lagstiftningsväg än sådana, som
äro af oafvisligt behof påkallade. Här måtte således vara ett behof för
handen; men jag må bekänna, att jag från den af Lag-Utskottet antagna
synpunkten omöjligen kan upptäcka detsamma. Det är ju mot katolicismen
man vill lagstifta. Kan det då vara klokt, att öfverlemna de
mindre farliga sekterna åt dennas glupska omvändelsebegär och låta den
fruktade fienden värfva proselyter bland metodister och baptister för att
sålunda rekrytera den armé, hvarmed den till sist skall försöka att storma
statskyrkans bålverk? Kan det sägas vara öfverensstämmande med
de förutsättningar man uppställt. Jag svarar dertill: nej! Snarare vill
det synas, som om Utskottet i sjelfva verket ej fäste någon synnerlig vigt
vid det skydd, som genom dess egen försorg blifvit anbragt. Jag styrkes
i denna åsigt äfven af ett par andra förhållanden.

Hvad är det väl egentligen, som Utskottet vill skydda inom statskyrkan?
Naturligtvis det religiösa lifvet! På dettas väckande och förkofran
syftar ju hela kyrkans organisation, och der detta är förloradt,
der har äfven kyrkan förlorat hela sin betydelse. Nu uppställer Utskottet,
skydd för statskyrkan, men ej för dissenters. Icke kan det väl vara Utskottets
syfte, att desse sistnämnde sålunda lemnade åt sig sjelfva, skola
hemfalla till förvirring och gudlöshet. Jag för min del tilltror visst icke
Utskottet en sådan grymhet, utan antager heldre, att Utskottet är af den
mening, att en församling mycket väl kan hjelpa sig dess skydd förutan.

Men låtom oss gå vidare, ty klarheten är i jemnt stigande. Inom
vårt land är det en allmän åsigt, att ungdomen vid 15 års ålder
uppnått den utveckling, att en mera djupgående kristendomsundervisning
kan densamma meddelas. Den vaknande tanken vill då med begärlighet
kasta sig öfver lifvets djupaste och allvarligaste frågor. Just vid denna
tid borttager Utskottet sitt skydd, medgifvande att ynglingar och flickor,
som fyllt 15 år, må besöka t. o. m. franska och tyska, katolska skolor
för att vinna den bättre undervisning i lefvande språk, som der torde stå att
vinna. Utskottet, som skyddar barnen “medan de“ — efter dess eget
uttryck — “ej förmå att skilja mellan de skiftande meningarne“ och således
ej heller af dem kunna emottaga några djupare intryck, öppnar
stängslet just vid den tidpunkt, då den religiösa grundläggningen för lifvet
plägar komma i fråga. Man skjuter nu all betänksamhet å sido för vinnande
af t. ex. en förbättrad prononciation i franskan. Kyrkans enhet
sättes här på spel för en liten färdighet i lefvande språk. Man släpper
in de unge vid 15 år i främmande bekännares skolor, liksom för att få
dem färdiga till utträde ur svenska kyrkan vid 18 år. Från sin stånd

Den 1 April.

punkt borde Utskottet aldrig medgifva något sådant, såvida ej hela momentet
— såsom jag verkligen misstänker — snarare är ditsatt såsom eu
statskyrklig sirat, än för att vara ett verkligt skydd mot villfarelsen.

Det kan i sjelfva verket ej vara annorlunda. Att, sedan vi förut
lemnat främmande bekännare tillträde till lärareplatser vid våra allmänna
skolor, och Utskottet nu är villigt att genom den föreliggande
lagen gifva dissenters rätt att anlägga alla slags läroverk för vår ungdom:
handels- och slöjdskolor samt elementarläroverk utan religionsundervisning
för barn under 15 år, gymnasier och folkhögskolor för våra
ynglingar och flickor, som fyllt 15 år, att — säger jag — då vilja hejda
proselytmakeri genom ett lagstadgande, är ungefär lika klokt, som att
vilja utestänga solljuset genom en klar glasskifva.

Att ett lagstadgande ej hjelper, visar sig bland annat deraf att vi för närvarande
ega ett sådant, men att detta alls icke visat sig verksamt. Man klagar
öfver katolska omvändelseförsök i hufvudstaden, och på landsbygden rycka baptister
och metodister till sig talrika anhängare bland statskyrkans medlemmar.

Sådant kan genom ingen lag förekommas. De sistnämnda sekterna
hafva, såsom man vet, hittills icke utträda ur vår kyrka, emedan de ej
kunnat förlika sig med bestämmelserna i 1860 års lag. De hafva således
bedrifva sitt omvändelseverk under luthersk flagga. Dermed kunna de
fortsätta, synnerligast om man för deras qvarhållande konstruerar sådana
hakar som det nu föreliggande momentet. Statskyrkan skall då gå miste
om den enda fördel, som den af denna lag kan vänta, den nemligen att
blifva befriad från främmande elementer på eget område.

Nej, mine Herrar! det är helt andra krafter, som under religionsfrihetens
tillämpning skola skydda mot proselytmakeriet. Här måste man
i främsta rummet lita på sanningens makt, på det religiösa iitvet inom de
särskilda kyrkosamfunden, på det religiösa intresset inom hemmen, och —
hvad angår barnens uppfostran — på föräldrakärleken.

Det föreslagna stadgandet skall således ej åstadkomma, hvad dermed
åsyftas; men en annan verkan skall det deremot otvifvelaktigt hafva. Det
skall ånyo framkalla emot oss beskyllningar för intolerans och kyrkogång.
Har man i minnet de anfall, som till följd af statskyrkans fordom dominerande
ställning blifvit mot henne riktade och gällt ej blott hennes organisation,
utan ock — till följd af en anmärkningssvärd begreppsförvexling
hos dem, som velat föra toleransens talan — mot sjelfva lärouppfattningen;
sä kan man ej vilja på nytt framkalla ytterligare strider, hvilka kunna
befordra hvarken den inbördes fördragsam hetens eller kristendomens sak.
Jag vill detta så mycket mindre nu, som den svensk-lutherska'' kyrkan
— i fäll det här föreliggande iörslaget går igenom — blir det ofriaste
bland alla kyrkosamfund, som kommer att finnas inom Sveriges landamäre!!.
En kyrka, hvars lagstiftning hvilar hos Konung och Riksdag, biträdda
af ett maktlöst Kyrkomöte, befinner sig sannerligen i en bekymmersam
ställning. Man bör akta sig för att väcka upp fiender mot den
bundna. Heldre må vi försöka att ärligt skänka de främmande församlingarne
frihet, på det vi af dem må lära, huru vi skola kunna ställa den
lutherska kyrkan såsom ett fritt samfund bland de öfriga systerkyrkorna.

På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, yrkar jag, att andra
momentet af den nu föredragna 12 § måtte utgå eller — hvilket är detsamma
— bifall till Kongl. Maj ds proposition.

Den 1 April.

Herr Al b. Staaff: Herr Talman, mine Herrar.’ Allt hitintills har
jag med glädje kunnat instämma i det föreliggande förslaget, och gör det
äfven med afseende på förevarande paragraf, hvilken jag således anser
hora uppställas i öfverensstämmelse med Utskottets åsigt''. Religionsfrihetens
princip är stor och helig, och man måste vakta sig för att i densamma
göra obefogade inskränkningar. Men likväl finnas inskränkningar
i nämnda frihet, som äro fullt befogade. Dit räknar lag de åtgärder
som vi måste vidtaga för att skydda den evangeliskt-lutherska kyrkans medlemmar,
medan de äro yngre och spädare, från lockelser att ingå i andra
religionssamfund. Jag är varm vän af all den frihet, som den lutherska
kyrkan så gerna gifver åt andra trosbekännare, men, mine Herrar! är det
tör mycket fordradt, att hon vill bereda sina yngre medlemmar något värn,
att de icke i eu oerfaren ålder, då sjelfbestämningsförmågan ännu ej förefinnes,
ryckas frän sina fäders religion. Jag kan icke inse att häri ligger
någon afvikelse från eller förnärmelse mot den stora grundsatsen om religionsfrihet,
och jag vågar således påstå att jag, oaktadt jag bestrider någon ändring
i denna föreslagna 12 paragraf, dock iir en vän af religionsfriheten.

Hvad beträffar det af Herr Hjelm framställda yrkande att stadgandet
åt 15 år såsom den minsta ålder å barn, som få i “främmande religionsbekannares
skolor intagas, måtte utbytas mot 18 år, så gillar jag icke hans
åsigt och kan följaktligen icke biträda densamma, just emedan jag i sammanhang
med hvad som nyss yttrats, vill göra inskränkningen så råma
som möjligt och således sätta den lämpligast lägsta åldersgräns. Och vid
lo års ålder, som vanligtvis sammanfaller med konfirmation såldern, bör
ynglingen eller den unga qvinnan vara till sin religiösa öfvertygelse så pass
stadgad, att han eller hon kan utan fara emottagas i eu sådan skola.

Hvad den andre talaren beträffar, var han, såsom vanligt, särdeles
skarp och bitande emot det Utskott, som behandlat frågan, eller Lag-Utskottet.
Ja! han var så sträng, att jag nästan förundrar mig, att Lagutskottet
kan efter en sådan lexa som det i dag fått och för 14 dagar
sedan fick i fråga om mannens målsmanskap för hustrun, lefva oeh hafva
sin varelse. Det förvånar mig hvarföre denne talare, som så har ordet
i sm makt, alltid väljer så skarpa och bittra ord, att sjelfva tankarne
synas hårdare äu de verkligen äro.

^ Han sade, att det skulle blifva “en bedröflig synför vårt land, om
den nu föreslagna lagen oförändrad ginge igenom. Jag tror deremot''icke
att synen skall komma att blifva bedröflig, eller att deraf skall komma
några farliga resultat. Men val skulle borttagande af det föreslagna förbudet
för främmande religionsbekännare att emottaga lutherska bekännares
barn i skolor med religionsundervisning kanske medföra högst bedröfligt
följder. Jag hänvisar i detta fall till historien, utan att dock gå så långt
eller så djupt in i densamma, som en föregående ärad talare gjort, hvartill
jag saknar både tid och förmåga. Det ifrågavarande stadgandet är,
såsom Utskottet äfven angifvit, riktadt mot de främmande trosbekännelser,
som företrädesvis äro böjda för proselytmakeri och särskilt mot den
katolska läran, som bland sina trossatser” har den, att utom denna kyrka
ingen salighet kan vinnas, och derföre ålägger sina bekännare såsom eu
pligt att för deras religion vinna så många anhängare som möjligt.

Jäg förbiser icke och kan icke för mig sjelf förneka de faktiska förhållandena,
och då jag känner, att i vårt land och vår hufvudstad kato -

Den 1 April.

iicismeu hotar att sprida sig, så kan jag icke annat än råda till försigtighet,
för att icke lemna denna farliga lära vapen i händerna. Här har
visserligen blifvit sagdt, att försigtighet icke räckt till, och derföre borde
alla inskränkningar i afseende på skolorna borttagas. Jag vet och erkänner,
att den nuvarande lagen icke lemnat fullt skydd; men kan väl förhållandet
blifva bättre, om man öppnar portarne vida och breda, så att
de främmande religionsbekännarne må genom barnaundervisningen bereda
sig tillfälle till proselytmakeri? Jag fruktar, att, om Kongl. Maj:ts proposition
i förevarande paragraf bleive antagen och Utskottets förslag alslaget
samt det sålunda tillåtna proselytmakeriet lyckades, vi finge so
“en bedröflig syn“ inom vårt samhälle icke blott i städer utan också på
landet. Det skulle alls icke blifva en glädjande syn, att iakttaga huru
andligt mörker och vidskepelse ånyo insvepte, kanske icke så få af vårt
folk på samma gång som den katolska läran vunne insteg.

Det bär blifvit sagdt, att det skulle ligga i vår statskyrkas makt och
vara hennes uppgift, att af egen kraft motarbeta detta inflytande från
främmande trosbekännelser. Jag medgifver visserligen,_ att det i nämnda
afseende i vår kyrka lyckligtvis finnas stora krafter, hvilka kunna anlitas,_
och att det främsta värnet alltid är det, som framgår ur hennes eget lif
och tro; men å motsatta sidan finnas mäktiga yttre hjelpmedel, och ar
kraften hos vår kyrka stor, så äro äfven våra motståndare starka, brummande
trosbekännare hafva icke blott utväg att i vårt land förskaffa sig
understöd, utan äfven från utlandet kan ett mäktigt bistånd räckas dem.
och som kan blifva mycket verksamt. Bedröfiiga syner kunna då komma
att visa sig, och hvad man kan göra för att förhindra en sådan fara anser
jag rätt och befogadt.

Samme talare, som yttrade detta, sade äfven såsom motskäl mot LagUtskottets
åsigt, att främmande trosbekännare stundom måste hafva skolor
för lutherska trosbekännares barn, emedan dessa icke alltid kunna få
undervisning hos oss. Men, mine Herrar, kan man väl säga, att med de
stora summor, som af oss årligen utgifvas för den högre och lägre undervisningen
i vårt land, lutherska trosbekännares barn äro så i saknad af
undervisning, att de nödgas ingå i främmande trosbekännares undervisinn"sansUilter
^

° En ärad talare, här midt emot, har yttrat, att när det, såsom erfarenheten
lärer, visar sig att i verldsliga eller borgerliga ämnen är så svårt
att förena allas åsigter till en enda mening, det vore allt för mycket begärdt-,
att i andliga ting en verklig samstämmighet kan i alla delar hos
ett helt folk finnas, att således begreppet af en statskyrka icke vore hållbart.
och att det vore omöjligt att för alla medborgare de andliga frågorna
kunde på ett och samma sätt lösas. Jag kan icke gå in på, att
den sida talaren bekämpar har gjort detta påstående. Men hvad jag deremot
kan säga, är, att just den kyrka, hvars omvändelsenit ifrågavarande
paragraf företrädesvis är ämnad att stätja, anser sig vara den enda, som
besitter sanningen, den enda rätta och saliggörande, till hvilken alla affällingar
böra återföras.

Det har blifvit sagdt, hvarföre skall man lagstifta endast för barn
tillhörande svenska kyrkan och icke äfven för främmande trosbekännares
barn? Men jag skulle anse det vara ett ingrepp i dissenternes lagstift -

i11'' n 1 Apiil.

ning och den frihet vi med ail rätt höra lemna dem, om vi skulle stadga
föreskrifter och försigtighetsmått, som tillkomma dem sjelfva, 8

Hvad beträffar den anmärkningen, att statens em beten af de flesta
s,ag och äfven elementarlärarebefattningar, genom hvilka så stor inflytelse
på ungdomen skulle vmnas, redan kunna innehafvas af främmande trosbekannare,
hvdket skuhe vara ett bevis emot den föreslagna paragrafen,
så vill jag erinra, att skollararetjenster, till hvilka höra meddelande af
undervisning i religionen, äro visligen undantagna.

.., Pä dessa Skäl °ch som icke nu vil1 framdraga, tv tiden

ai iSen«ch.jag ,vet;. att det ar farligt att trotsa Kammaren i detta afse filW

fHiiJa# S iUt ", VÖrdsamt anhälla- att det af Utskottet föreslagna
tlagg tdl fKongl; Majl:ts aådiga proposition måtte af Andra Kammaren
godkannas, för att sedermera blifva Ing, ty syftet i detta tillägg innebär
icke någon fiendtlighet mot en sann religionsfrihet, utan afser endast såsom
redan blifvit visadt, att jemte religionsfrihet äfven må finnas en motvigt
mot vissa sekters omvändelsenit.

Herr Åke Andersson instämde med Herr Staaff.

till ?eTr,Peter °„1?son:. Hei''r Talman, mine Herrar! Lag-Utskottet har
tili stod för sin åsigt rörande det föreslagna tillägget till ifrågavarande
1- § efter min åsigt forutsatt tre omständigheter. Den ena att lutherska
yrkan skulle vara så beskaffad, att dess bekännare icke skulle hvarken
vilja eller kunna förstå sin egen fördel, utan att det af Lag-Utskottet
tores agna formynderskapet skulle vara nödvändigt. Den andra, att katolska
kyrkans bekännare skulle ega så stort inflytande i vårt land redan
nu och skulle komma att få sådant inflytande i ännu högre grad framdeles.
att man kan frukta att denDa lära skall göra stora framsteg i landet
Den tredje omständigheten är, att föräldrar tillhörande vår lutherska
cyrka icke skulle kunna förstå och hafva hjerta för hvad som för deras
barn vore det basta. Dessa af mig omförmälda omständigheter äro enligt
nnn åsigt icke skal för det tillägg Lag-Utskottet velat göra. Se vi på

follpt nwl ? °Ch, Stri,d6r den haft att utkämPa’ så< hvad är

fallet med äenna kyrka Jo! den bar icke blott icke blifvit omstörtad af
den katolska kyrkan, utan den har tvärtom besegrat denna kyrka i värf

Sl°Chnag Vägari tr<^ att,der ProtestaaUsmen slagit så djupa rötter, som
fallet ar hos oss, der kan den icke behöfva frukta den katolska kyrkans
omvandelsenit. Det ar åt denna anledning jag icke kan se att någon fartyg?
Ä a aid frUndad- Skulle vi vilJa> Jag frågar blott, ftt vårt
land ånyo konime i det mörker, som under katolska tiden der rådde och

som ännu finnes i de länder der nämnda lära herrskar? Jag tror att
nar man sager detta, man uppöfver något, hvartill anledning i vårt sama
le icke finnes, och som hvilar på en missuppfattning af verkliga förhållanden.
Jag instämmer med den värde talaren från Gotland i hvad
han med afseende på det af Lag-Utskottet föreslagna tillägg yttrat.

Med anledning af den siste värde talarens yttrande, att man gerna
kunde antaga Utskottets förslag i den 12 §, utan att befara några svårigheter
v,d förslagets antagande i sin helhet, tillåter jag mig fästa uppmärksamheten
derpå, att om vårt bemödande skall leda till något resultat,

Den 1 April.

det icke är politiskt klokt att sönderslita den af Kongl. Maj:t atlåtna propositionen.
Ty om Kongl. Maj:ts förslag sönderrifves ock sålunda icke kan
blifva lag, så kan denna fråga blifva undanskjuten på ett eller annat år;
men då fruktar jag att frågan möjligtvis kan befinna sig i ett sådant
skick, att vi kunde varit mer än glada, om vi antagit det nu föreliggande
förslaget, och derföre tvekar jag icke att bifalla den Kongl. propositionen
i afseende på denna paragraf oförändrad.

Herr Lyth: Jag lofvar att helt kort taga Kammarens uppmärk samhet

i anspråk. Då vi skola antaga en lag anser jag det vara af vigt
att tänka på att denna lag skall kunna tillämpas, men jag tror för min
del att sednare momentet af denna paragraf är af beskaffenhet att icke
kunna väl tillämpas i Sverige och åtminstone icke på landsbygden. Yi
hafva haft eu dylik lag förut och sett att den icke kunnat tillämpas.
Och skulle man val vilja tillämpa denna lag i en väl skött dissenterskola
på landet, som mottagit till undervisning lutherska föräldrars barn? Jag
tror icke att lierrarne skulle hafva hjerta till att pliktfälla eu föreståndare
för en sådan skola.

Jag anser det derföre vara nödvändigt att borttaga denna af Lagutskottet
tillagda del af 12 § och ber derföre få instämma med dem
som önskat paragrafens antagande sådan den blifvit af Kongl. Maj:t
föreslagen.

Herr Carl Anders Larsson: Nu osar det brändt horn för Lag utskottet

och nu är det minsann bäst att få höra till minoriteten. Nog
fick jag i Utskottet veta af att jag hörde till minoriteten, men jag är ändå
nu glad deråt; ty, ehuru jag der fick mycket på pelsen, så är det eu
obetydlighet mot hvad Utskottet nu fått här i Kammaren. Må hvem som
vill försvara Utskottet — jag hvarken vill eller kan, men jag vet en som
kan, och jag lemnar ordet åt honom.

Herr Öar lön: Det förefaller mig icke det ringaste förvånansvärdt
att den talare, som jag tror, var den andre i ordningen, och den förste
talaren från Gotland, som fått understöd af den ledamot, som sednast
yttrade sig från talarestolen, att, säger jag, desse talare uppträdt mot
Utskottets betänkande i nu ifrågavarande del. Att den som, i likhet med
den förste ärade talaren, gör friheten nära nog till sin Gud, då han anser
allt hvad som binder friheten ej blott ‘-bedröfligt41, utan äfven “osalig^,
att den som vidare anser att statens intressen måste vika för den
individuela friheten, att han så uppträder kan alls icke förvåna mig. Icke
heller kan det väcka min förvåning att Herr Kolmodin och hans ärade
sekundant uppträdt mot detta förslag. Att den nemligen, som anser det
vara en högst olycklig och beklagansvärd omständighet, att vi ega en
statskyrka, en statskyrklig enhet, och anser det vara en välsignelse att
sekter uppträda och splittra kyrkan, emedan den annars ej skulle kunna
väckas ur sin sömn, att en sådan man och den som understödt honom
uppträdt mot detta tillägg till paragrafen, finner jag icke förunderligt.
Men för den, som lika med mig erkänner, att staten i första rummet bör
bevaras, så att det borgerliga samfundets rätt icke på något område våldföres,
för den synes detta förslag vara fullt berättigadt.

Ben 1 April.

Jag vill gorå några korta frågor. Hafva vi icke redan nu en lag i
detta ämne, strangare än den föreslagna? Det hafva vi visserligen, och
ingen nyhet är alltså föreslagen. Bör man förändra eu befintlig lag
utan att behof af förändring gjort sig gällande? Nej. Hafva vi nu något
behof af en förändring? hafva ens katolikerna påyrkat en sådan?
Nej, mig veterligen, icke. Hafva andra dissenterförsamlingar gjort det?
Nej; den enda här i Sverige erkända dissenterförsamling, baptisterna,
hafva, så vidt jag vet, icke begärt någon förändring i detta stycke. Bland
svenska folket i öfrigt vet jag icke heller någon med religiös öfvertygelse,
som höjt sin stämma för att vinna ökad lärofrihet.

År det nu så att olägenheter eller vådor för samhället kunna genom
det ifrågasatta stadgandets uteslutande uppstå? Ingen, som känner något
till historien eller läser dagbladen nu för tiden kan svara annat än ja.
Vi behöfva ej kasta blicken långt bort, för att finna hvilka stora vådor
för friheten framkallats genom att lemna fältet i detta hänseende alldeles
Öppet. Man talar om att svenska folket är så protestantiskt sinnadt, att
någon fara här icke skulle vara för handen. Men jag frågar: har icke
t. ex. Preussen varit likaså protestantiskt som Sverige? finnes det icke
åtminstone distrikter i Preussen, hvilkas befolkning varit lika goda protestanter
som vi, och hafva vi icke ändå sett, att jesuiterna der så innästlat
sig, att de knappast kunna utrotas.

Det har blifvit sagdt, att detta stadgande är riktadt företrädesvis
mot katolicismen. Ja, det är så, och med rätta. Finna vi icke att öfverallt,
der katolikerna uppträdt med sin propaganda, de förmått skaka de
aldra fastaste samhällsgrundvalar och att statens suveränitet stått på spel,
om man ej i tid uppträdt skyddande? Här är ju dessutom icke fråga om
att pålägga några nya band, utan tvärtom att undanrödja det öfverflödiga
i de stadgande!), som förut finnas, ty det är detta och ingenting annat
Lag-Utskottet gjort. Då frågar jag: är det skäl i ett land, der ingen
enda stämma höjt sig för en lärofrihet, fullständigare än den som finnes,
kan det i ett sådant land vara skäl att kasta bort det enda skydd man
bär? Här säges att det finnes ingen fara, men jag säger att det finnes fara,
den finnes ledan här i Stockholm. En ärad kollega här på stockholmsbänken
skulle kunna upplysa derom, om han ville. Det finnes redan två å tre
katolska skolor här i Stockholm och det kan blifva ännu flera, Jag vill
dessutom fästa Herrarnes uppmärksamhet på den stora fara, som kan
uppkomma äfven på landet, i följd af den nära nog obegränsade friheten
för utländingar att besitta svensk jord. Man kan tänka sig ett stort
gods, en^ fabriksanläggning, en bruksanläggning i katolsk mans ego. Han
kallar till sig en jesuit, och verksamhetsfältet blir tusentals själar, och
det inses da lätteligen hvilket verksamt medel härigenom skapas för katolicismens
utbredande bland svenska folket äfven på landsbygden. Jag
tror derföre icke att man har så stor befogenhet att kasta sten på Lagutskottet.
Utskottet har ställt sig på en konservativ ståndpunkt och
detta med rätta, feå liberal jag verkligen är och äfven vill anses vara,
är jag dock konservativ i den mening att jag icke vill att det goda i en
institution skall kastas bort med det som bör försvinna.

Den siste ärade talaren yttrade, att stadgandet icke kan tillämpas.
Det vore visserligen bäst om det aldrig behöfde tillämpas, men nog kan

Don 1 April.

det ske; det är ingen svårighet att veta om i eu dissenterskola meddelas
undervisning i religion, och då kan det icke heller möta någon svårighet
att tillämpa lagen.

Jag anhåller om bifall till Lag-Utskottets betänkande.

Herr Ola Andersson: Djupt öfvertygad om samhällets skyldighet

att göra grundlagens bud till en sanning, att göra till en sanning hvad
1809 års grundlagsstiftare åsyftade med det stadgandet, att Konungen
bör “ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och eu
vid fri utöfning af sin religion''1, djupt öfvertygad härom är jag också af
den åsigt, att då det gäller genomförande af en stor princip, man måste
låta mindre betänkligheter fälla, för att ej sönderrifva saken, men der
man har större betänkligheter, der bjuder pligten att uttala dem. Då
jag första gången genomläste denna 12:te paragraf, der det i första mom.
stadgas förbud mot munk- eller nunneordens eller klosters inrättande, så
frågade jag mig sjelf: huru kan detta förbud stå i samma paragraf som
förbudet mot inrättande af skolor? hafva dessa något med munk- eller
nunneorden jemtorligt och är det derföre som de skola förbjudas? Nej,
faran ligger väl deri, att till svenska kyrkan hörande barn skulle komma
att intagas i dessa skolor och på sådant sätt göras till affällingar. Men
hvar bör ett sådant förbud hafva sin plats? Icke i en dissenterlag åtminstone
-- och att förbjuda dissenters att inrätta skolor står icke väl
tillsammans med en sann och verklig religionsfrihet.

Herr Staaff har påpekat det farliga i katolska kyrkans proselytmakeri,
dess oförtröttade nit att söka värfva andra trosbekännare för sin
kyrka; men rätta sättet att förebygga denna fara är icke att stadga förbud,
utan det ligger i svenska presterskapets hand. Må detta söka att
genom sin lära och sitt föredöme bibehålla den svenska kyrkans bekännare
vid den evangeliska tron, och må man komma dertill ju förr desto
heldre att — jag vågar uttala denna önskan och förhoppning — denna tro
predikas af presterskapet i öfverensstämmelse med och ej i strid med
hvad forskningen och vetenskapen ovederläggligt har ådagalagt. Om så
sker, skola vi ej få se så många affällingar eller, hvad som kanske är
ännu värre, så mycken likgiltighet som nu. Jag anhåller om afslag å
detta tillägg i paragrafen och bifall till Kong!. Maj:ts proposition.

Herr K o lin o din: Då den ärade ledamoten af Lag-Utskottet sagt,
att jag skulle anse kyrklig enhet såsom någonting förkastligt, får jag på
det bestämdaste protestera mot eu sådan tydning af mina ord. Det är
den af Utskottet så mycket beprisade statskyrkoenheten, som jag ogillar,
icke den inre enheten, som i anda och sanning sammanbinder de troendes
hjeitan. Jag anser icke heller sekter såsom något i och för sig godt,
utan uppfattar dem endast såsom ett lyckligt tecken derpå, att friheten
råder, der de finnas, och att sanningen således får komma till sin fulla rätt.

Den ärade ledamoten har medgifvit, att, ehuru vi redan nu ega en
lag som förbjuder främmande trosbekännare att upptaga i sina skolor
andra än bekännare af deras egen troslära och dessas barn, proselytmakeri
dock bedrifves af katolikerna här i Stockholm i ej så ringa omfång.
Ja, jag vet att så är, och äfven på landet saknas icke detta om -

SO lira I April.

vändelsebegär, ehuru kommande från annat håll; men, då så är, hvad
både Lag-Utskottet från sin ståndpunkt bort göra? Jo, det skulle naturligtvis
hafva gjort lagen strängare, i stället för att tvärtom förmildra
densamma. Men Utskottet tror ej på kraften af sin egen lag.

Vidare yttrade den ärade ledamoten att ingen röst, hvars religiösa
öfvertygelse förtjenade något afseende, bland svenska folket höjt sig för
borttagande af den ifrågavarande bestämmelsen i 1860 års lag. Jag vill
icke tala om mig sjelf; jag är visserligen en medlem af svenska folket,
ty derföre står jag här, men jag har måhända icke en sådan djup religiös
öfvertygelse, som af den ärade ledamoten kan tagas för godt. Men hvad
säges om 1869 års Riksdag? Dessutom har jag här vid min sida en kyrkans
man, som i afton bekämpat detta tillägg till §:n, och flera andra
talare inom Kammaren hafva gjort detsamma. Det synes mig också vittna
om en nästan stor obekantskap med förhållandena i vårt land att påstå
något dylikt. Redan för 20 år sedan yrkade i offentlig skrift en välbekant,
svensk prestman, Hans Börje Hammar, att alla dessa förhatliga
skrankor för en fri religionsöfning och undervisning skulle borttagas.
Jag vill icke trötta Kammaren eller upptaga tiden med att uppräkna
flera namn; det anförda torde vara tillräckligt för att visa, det röster
bland svenska folket höjt sig för borttagandet af dessa till utseendet
stränga, men i verkligheten kraftlösa lagbud.

Jag fortfar i mitt yrkande om bifall till Kong!. Maj:ts proposition i

Herr Öar len: Blott några få ord i anledning af den siste talarens
anförande. Han yttrade, att, då redan den nu gällande lagen visat sig
icke kunna förhindra proselytmakeri, Lag-Utskottet ifrån sin ståndpunkt
bort hafva gjort lagen strängare i stället för tvärtom. Jag får dock
härvid erinra, att den skada, som i detta fall redan skett, varit så obetydlig»
att lagen ej behöft ingripa; men om skadan skulle framdeles
blifva större, då är det godt att vara i tillfälle att med lagens makt
ingripa.

Jag begärde ordet egentligen för att förklara, att det skulle ganska
mycket smärta mig, om den ärade talaren verkligen fattat mina ord så,
som om jag derigenom velat frånkänna honom religiös öfvertygelse, derföre
att han bekämpat Lag-Utskottets ifrågavarande förslag. Så folio
icke mina ord. ^ Jag yttrade, eller menade åtminstone, att ingen person
med religiös öfvertygelse har påyrkat upphäfvande af lärotvånget för sin
egen rälming. Dermed vill jag ingalunda säga, att de, som för andra
yrkat frihet, skulle sakna religiös öfvertygelse; ty då skulle jag ju hafva
frånkänt icke blott den ärade talaren och alla andre, som här uppi träd t
emot Utskottet, utan äfven Konungens samtlige rådgifvare, Indika tillstyrkt
Kong! Maj:ts förslag, religiös öfvertygelse. Detta torde den ärade talaren
behaga uppmärksamma.

Herr Ivar Månsson: Jag ber blott att få till protokollet antecknadt,
att då jag ej anser det af Utskottet föreslagna tillägg vara billigt och
rättvist, jag instämmer med dem, som yrka afslag å Utskottets förslag
och bifall till den Kong!, propositionen i oförändrad! skick.

ben 1 April.

ii]

Herx* Nils Petersson: Då jag har den äran eller kanske rättare
efter allt det klander som nu kommit Lag-Utskottet till del, den oturen
att tillhöra detta Utskott, är det måhända något vågadt af mig att nu
uppträda i denna fråga, men då jag ansett mig skyldig att uttala mina
åsigter i frågan, har jag icke tvekat att begära ordet. Vid denna frågas
behandling i Utskottet var jag till en början af den mening, att Kongl.
Maj:ts förslag borde i oförändradt skick bifallas. Då man emellertid började
diskutera frågan, gåfvo ganska många åsigter sig tillkänna och det
visade sig, att det Kongl. förslaget icke kunde antagas utan någon förändring
i ett eller annat hänseende. Slutligen förespeglades de stora
vådor, som skulle kunna uppstå, derest icke icke något hinder lades i
vägen för katolicismen att göra proselyter, och följden blef, att man beslöt
sig för att till den 12 § göra ifrågavarande tillägg. Detta gjordes dock
af ren välvilja för det Kongl. förslaget, och om motståndarue till detta
tillägg anse detsamma så farligt och heldre vilja bifalla §:n, sådan den
lyder i den Kongl. propositionen, så må de afstå Utskottets förslag. På
grund af de upplysningar, som inom Utskottet lemnades, ansåg man dock
nödvändigt att detta tillägg gjordes för att hafva någon förhoppning om
att förslaget i sin helhet skulle gå igenom. Det är väl sannt, att Kyrkomötet
icke har någon särskild pröfningsrätt i detta fall, men man ansåg
det sannolikt att Kyrkomötet ändock skulle taga frågan i öfvervägande.
Då jag med min röst bidragit till det slut, hvartill Utskottets pluralitet
i afseende på denna §:s lydelse kommit, så gjorde jag detta i den öfvertygelse,
att detta tillägg skulle gagna förslaget i dess helhet. Om man
går något tillbaka i tiden och ser huru saken gestaltat sig, så kan man
ej förneka, att i den katholska kyrkans uppfattning af sin betydelse och
dess deri grundade benägenhet för proselytmakeri finnes mycket, för
hvilket man bör vara på sin vakt, och derföre bör man i lagstiftningen
hafva ett medel att kunna motverka denna kyrkas bemödanden att utbreda
sitt i många hänseenden så farliga välde. Jag tror således, att
den, som önskar framgång åt förslaget i dess helhet, gör klokt uti att
biträda Utskottets ifrågavarande förslag. Skulle det så vara, att man i
en framtid icke anser den fara, man nu velat förebygga, så stor, möter
ju intet hinder för att borttaga detta tillägg. Jag får på dessa skid
yrka bifall till Utskottets förslag.

Grefve Sparre: Jag ber att i största korthet få tillkännagifva, att
äfven jag kommer att rösta emot det af Lag-Utskottet till ifrågavarande
§ föreslagna tillägg. Angående en och annan af de talare, som uppträdt
emot Utskottets förslag, yttrades här att han vore vän af friheten i alla
former. Ja, om i något fall yrkandet på frihet är berättigad!, så måste
detta företrädesvis vara i fråga om samvetsfriheten. Jag kan icke fördölja
den tanken, att det af Lag-Utskottet vidtagna försigtighetsmått
ganska mycket påminner om den bekanta Kellgrenska fabeln om »ljusets
tiender», och jag kan icke heller förneka, att en lagparagraf, i hvilken det
heter, att skolor eller andra uppfostringsanstalter, i hvilka undervisning
i religion meddelas, icke må af främmande trosbekännare inrättas eller
upplåtas för barn under femton år, tillhörande svenska kyrkan, skulle se
högst besynnerlig ut. Enligt denna §:s lydelse skulle således sådana

Den 1 April.

skolor eller uppfostringsanstalter, i hvilka ateismen predikades, vara
tillåtna, men icke sådane, der undervisning i religion meddelades. Man
måste medge, att denna redaktion är högst olyckligt vald. I en föregående
§ hafva vi stadgat, att främmande trosbekännares barn, som besöka
statens skolor, må fritagas från undervisning i den evangelisktlutherska
läran, men vederbörande skolstyrelse skall då tillse att sådana
barn ändock erhålla någon religionsundervisning. 1 nu ifrågavarande §
säger man deremot, att det är tillåtet att intaga barn af föräldrar, tillhörande
den evangeliskt-lutherska läran, i sådana skolor, der ingen religionsundervisning
meddelas, men icke att intaga dem i sådana skolor,
der någon undervisning i religion kan erhållas. Jag har väl hört sägas,
att här i Stockholm finnas katolska skolor, men jag får tillstå, att jag
aldrig hört, att dessa skolor verkat något ondt, och jag har för miu del
så stor tanke om upplysningens välsignelse, att jag vill taga imot densamma,
från hvilket håll den än må komma. Jag hyser den fasta öfvertygelseu,
att vår religion har så stor inneboende kraft, att den kan, utan
några yttre hjelpmedel, med framgång motstå de omvändelseförsök, som
möjligen kunna göras från andra håll, och jag skulle på det högsta beklaga,
om det vore sannt, att denna död eller sömn, hvarom vissa föregående
talare gifvit antydningar, bemäktigade sig oss. Det var icke utan
anledning, som Lag-Utskottet år 1869 och .Riksdagens begge Kamrar då
utströko detta stadgande, som denna Riksdags Lag-Utskott nu sökt återupplifva,
och jag vill för min del icke, att den svenska representationen
år 18/3 skulle få den skamfläcken att vilja åter införa detta stadgande,
då Kongl. Maj:t i detta fall hörsammat Riksdagens förut uttalade önskan.

Jag yrkar bifall till den Kongl. propositionen i oförändradt skick.

Herr Jöns Pehrsson: Jag skall icke blifva mångordig, men då
jag hört, att en och annan landsortsrepresentant vill förebära att Utskottets
förslag skulle vara ett hinder för religionsfriheten, så vill jag
protestera mot en sådan uppfattning. Jag är en varm vän af oinskränkt
religionsfrihet, så till vida att jag vill att hvar och en må fritt utöfva
den religionslära, till hvilken han bekänner sig, men deremot kan jag
för min del icke vara med om att öppna fältet för proselytmakeriet till
ändras vilseledande. Något hinder för fri religionsutöfning ligger icke i
Utskottets förslag, och jag tror klokheten bjuder att vi antaga detsamma.
Utskottet bär blott afsett att gorå ett paktum i ändamål att proselytmakeriet
icke må kunna utsträckas till barn, som tillhöra den svenska
kyrkan, och att uppställa ett korrektiv mot missbruk af den religionsfrihet,
som är förunnad främmande trosbekännare. Jag yrkar bifall till
Utskottets förslag.

Herr Törnfe It: Herr Talman, mine Herrar! Jag tror, att det är
eu stor skilnad emellan religionsfrihet och religionsfrihet. Det bör stå
hvar och en, som redan har en religion, fritt att densamma utöfva, men
ingalunda bör man öppna alla dammar för proselytmakeriet och medgifva
främmande trosbekännare rätt att fritt och ostördt värfva nya anhängare
af sin tro bland svenska kyrkans medlemmar. Derpå kan jag
icke ingå. Under det att Tyskland afskuddar sig jesuitismens ok, vill

Den 1 April.

man här öppna portarne för denna makt. Hvar och en, som känner till
jesuitismens läror, vet att man heldre bör bevara sig för densamma, än
till och med för ateismen, hvarom en talare ordat, ty jesuitismen är
mycket farligare. Ateismen kan hysa kärlek för vetenskap, konst, ordning
och frihet; men jesuitismens iifselement är öfvertro, vidskepelse,
list och ränker samt framför allt död åt all frihet så väl i tanken som
i samhällslifvet. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Öfverläggningen förklarades slutad. I öfverensstämmelse med de yrkanden,
som derunder blifvit gjorda, framställde Herr vice Talmannen
propositioner såväl på bifall till Utskottets förslag i oförändradt skick
som ock på det gjorda yrkandet att, med afslag å berörda förslag i hvad
det skiljde sig från Kongl. Maj:ts nådiga proposition, förevarande § måtte
godkännas med den lydelse som den Kongl. propositionen upptog. Herr
vice Talmannen fann ja vara öfvervägande för den förra meningen; men
då votering begärdes, blef med anledning deraf uppsatt, justerad och
anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den som godkänner i oförändradt skick 12 § af det under Litt. 11.
i Lag-Utskottets utlåtande N:o 17 framlagda förslag till förordning angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar1 nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottetts förslag i hvad
det skiljer sig från Kong!. Maj:ts nådiga proposition, godkänt ifrågavarande^
sådan den lyder i den Kongl. propositionen.

Voteringen företogs och visade vid röstsedlarnes sammanräkning
108 ja mot 37 nej. Kammaren hade alltså beslutit i enlighet med japropositionen.

I anseende till den långt framskridna tiden skulle den vidare föredragningen
af Lag-Utskottets föreliggande utlåtande N:o 17 uppskjutas
till Kammarens nästa sammanträde.

§ 3.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades

Herr W''alberg under 10 dagar från och med den 3 dennes.

Herr Ros » 14 » » » » » 5 >

och Herr Wall »14» »»»»5»

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. V21 f. m.

In fidem.

H. Husberg.