Tigdagen den 28 februari (Riksdagens protokoll 1956:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956

ANDRA KAMMAREN

Nr 8

24—29 februari

Debatter m. m.

Tigdagen den 28 februari

Sid.

Svar på fråga av herr Helén ang. slutförandet av 1954 års befälsutrednings
arbete............................................ 5

Onsdagen den 29 februari

Svar på fråga av herr Andersson i Brämhult ang. den framtida utformningen
av närings- och bebyggelsestrukturen.................. 9

Svar på interpellationer ang. vissa skatterättsliga spörsmål........ 10

Prisutjämningsavgift m. m................................... 38

Framläggande för riksdagen av viss del av straffrättskommitténs förslag
till brottsbalk, m. m................................... 44

Returrätt för köpare av bokverk som utgives enligt subskriptionsme toden

................................................ 45

Skyldighet för statens sakrevision och statens organisationsnämnd att

årligen till riksdagen avgiva redogörelse för sin verksamhet...... 47

Interpellationer av:

herr Nilsson i Bästekille i anledning av att de nya vägarna mellan
Hässleholm och Malmö samt mellan Gärsnäs och Tomelilla dragas

fram över värdefull åkerjord............................ 50

fru Torbrink ang. urvalet av de skattskyldiga, vilkas banktillgodohavande
skola kontrolleras.............................. 51

herr Östlund ang. ökad kvot till Västerbottens län för investering i
väg- och brobyggnader.................................. 52

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 29 februari

Statsutskottets utlåtande nr 33, ang. anslag å tilläggsstat II till vägunderhållet
m. m......................................... 38

— nr 34, ang. överlåtelse av vissa fastigheter.................. 38

1—Andra kammarens protokoll 1956. Nr 8

Nr 8

Innehåll

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 9, ang. prisutjämningsavgift m. m. 38

Bankoutskottets utlåtande nr 3, ang. granskning av riksdagsbibliotekets

styrelse och förvaltning.................................. 43

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, om ändrad lydelse av 9 kap. 24
och 33 §§ vattenlagen.................................... 43

— nr 2, om ändrad lydelse av 74 § gruvlagen.................. 43

— nr 3, ang. ersättning från kyrkofonden för övertalig personal vid

domänverket.......................................... 43

Statsutskottets utlåtande nr 2, rörande utgifter under andra huvudtiteln,
(justitiedepartementet).................................. 43

Bevillningsutskottets betänkande nr 10, om ändrad lydelse av punkt 2
av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.............. 44

— nr 11, om upphävande av varuskatten för marmelad och ersättningsmedel
härför...................................... 44

Första lagutskottets utlåtande nr 8, om framläggande för riksdagen av
en del av straffrättskommitténs förslag till brottsbalk, m. m..... 44

— nr 9 om anteckning å personakt av vapeninnehav............ 45

— nr 10, om returrätt för boksubskribenter.................... 45

Andra lagutskottets utlåtande nr 6, ang. minderårigas rätt att föra

traktor .............................................. 47

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4, ang. åtgärder mot vattenförorening
från fartyg, m. m....................................... 47

— nr 5, ang. anslag ur kyrkofonden m. m..................... 47

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 2, om skyldighet för statens
sakrevision och statens organisationsnämnd att årligen till
riksdagen avgiva redogörelse ............................ 47

Fredagen den 24 februari 1956

Nr 8

Fredagen den 24 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 17 innevarande
februari.

§ 2

Föredrogos var för sig och remitterades
till statsutskottet de på kammarens
bord liggande motionerna

nr 646, av herr Mellqvist m. fl.,

nr 647, av herr Engkvist m. fl., och

nr 648, av herr Netzén m. fl.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 33 och 34,
bevillningsutskottets betänkande nr 9,
bankoutskottets utlåtande nr 3 samt
tredje lagutskottets utlåtanden nr 1—3.

§ 4

Föredrogs den av herr Norén i Mullsjö
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet angående tillämpningen
av bestämmelserna rörande
egnahemsbebyggelsen på landsbygden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Svensson i
Ljungskile vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder beträffande skärgårdarnas
trafikproblem när ishinder bryter
de vanliga kommunikationerna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande
egentliga statsutgifter för budgetåret
1956/57 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 2 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), och

nr 11, i anledning av väckta motioner
om upphävande av varuskatten för marmelad
och ersättningsmedel härför;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av väckt motion
om föreläggande för riksdagen av viss
del av straffrättskommitténs förslag till
brottsbalk, m. m.;

nr 9, i anledning av väckt motion om
anteckning å personakt av vapeninnehav,
och

nr 10, i anledning av väckt motion
om införande av returrätt för köpare av
bokverk som utgives enligt subskriptionsmetoden; andra

lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av väckt motion om översyn
av bestämmelserna angående minderårigas
rätt att föra traktor;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition dels angående godkännande
av konvention till förhindrande av
havsvattnets förorening genom olja, dels
ock med förslag till lag om åtgärder
mot vattenförorening från fartyg, in. m.,

Nr 8

Fredagen den 24 februari 1956

och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. m.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 2, över motion om skyldighet
för statens sakrevision och statens organisationsnämnd
att årligen till riksdagen
avgiva redogörelse för sin verksamhet.

§ 7

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under
tolfte huvudtiteln, avseende anslagen
inom civildepartementets verksamhetsområde; nr

75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1955/56, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
Margareta Berglöw m. fl.;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m.;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;
och

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag,
avseende inrikesdepartementets verksamhetsområde; från

första lagutskottet:
nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 14 juni 1917 (nr 380)
om införsel i avlöning, pension eller
livränta, m. m.; samt
från jordbruksutskottet:
nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till stödlån
till jordbrukare; och

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar.

§ 8

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

69, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 57 och 60 §§ lagen
den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,
m. m.,

nr 70, angående anslag till statens
rättskemiska laboratorium: avlöningar
för budgetåret 1956/57, och
nr 72, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350).

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.04.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 28 februari 1956

Nr 8

Tisdagen den 28 februari

Kl. 16.00

§1

Justerades protokollen för den 21 och
den 22 innevarande februari.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg och ansökan:

Riksdagsman Per A. Johnsson, Kastanjegården,
Mörrum, vårdas sedan
den 30.1 innevarande år å medicinska
avdeln. vid länslasarettet i Karlshamn
för allergisk sjukdom och är på grund
av denna sin sjukdom förhindrad att
deltaga i riksdagens arbete under tiden
27/2—3/3 1956.

Vilket härmed på heder och samvete
intygas

Karlshamn å Länslasarettet den
24.2.1956

I tjänsten
T. Nordmark
Leg. läk.

Lasarettsläkare

Att riksdagsman Carl Olof Carlsson
till följd av Gastrocuterilis ae, varför
han av mig behandlats, är fr. o. m.
den 28/2 1956 t. o. m. den 3/3 1956 oförmögen
att tjänstgöra, intygas

Ljungskile den 27/2 1956
Helmer Cederlund
Prov. läk.

Med stöd av bifogade läkarbetyg får
undertecknad härmed anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen från den
27 februari till den 12 mars 1956.

Arvika den 26/2 1956

Harald Hallén

Det intygas härvid att riksdagsledamot
prosten Harald Hallén, Arvika, f.
1884 p.g.a. sjukdom är oförmögen att

deltaga i riksdagsarbetet från 26/2—
5/3-56.

Doktor Kaj Springborg
Epidemisjukhuset, Arvika
d. 26/2-56

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Johnsson i Kastanjegården
från och med den 27 februari till och
med den 3 mars, herr Carlsson i Bakeröd
från och med den 28 februari till
och med den 3 mars samt herr Hallén
från och med den 27 februari till och
med den 12 mars 1956.

Herr talmannen meddelade, att herr
Severin i Gävle, som vid kammarens
sammanträde den 14 innevarande månad
med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 3

Svar på fråga ang. slutförandet av 1954
års befälsutrednings arbete

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Helén har frågat
mig om 1954 års befälsutredning kan
beräknas avsluta sitt arbete i så god tid,
att förslag i ärendet förelägges senast
1957 års riksdag.

Jag vill erinra om att det år 1954 förelåg
tre alternativa förslag till befälsordning,
vilka i väsentliga principiella
avseenden skilde sig från varandra. Intet
av förslagen var ägnat att kunna
samla de närmast berörda — kårer och
organisationer av aktiva samt reservoch
värnpliktspersonal. Tvärtom kunde

Nr 8

Tisdagen den 28 februari 1956

Svar på fråga ang. slutförandet av 1954 års befälsutrednings arbete

det befaras, att alla alternativen skulle
på viktiga punkter ge upphov till motsättningar.
Jag fann det därför ofrånkomligt
att låta verkställa en överarbetning
av hela utredningsmaterialet. Denna
uppgift anförtroddes 1954 års befälsutredning.
Jag framhöll att den nya
utredningen borde verkställas inom sådan
tid, att därpå grundade förslag kunde
föreläggas 1956 års riksdag.

Det var för mig en angelägenhet av
största vikt, att överarbetningen skulle
resultera i en befälsordning, som inte
blott tillfredsställde det primära kravet
att på effektivaste sätt tillgodose arméns
reella behov av befälspersonal i fredsoch
krigsorganisationerna utan också
kunde i största möjliga utsträckning
samla den personal, som hade att verka
i dessa organisationer. Ett sådant arbete
måste kräva ingående undersökningar
och realistiska avvägningar, när
det gäller principer för rekrytering, utbildning,
karriärgång samt arbetsuppgifter
i fred och krig. Tillbörlig hänsyn
måste tagas till skilda kårers och personalorganisationers
uppfattningar. I
bilden ingår härvid också reservpersonalens
och den värnpliktiga personalens
speciella problem.

Efter de nu angivna riktlinjerna har
1954 års befälsutredning verkat. Det har
emellertid visat sig, att beaktandet av
dessa riktlinjer kräver en ännu mera
ingående och omfattande bearbetning
av vissa problemkomplex än som från
början bedömdes erforderlig.

Huruvida utredningens arbete under
innevarande år kan drivas så långt, att
det resulterar i definitiva förslag som efter
remissbehandling kan underställas
1957 års riksdag, därom kan jag i dag
icke uttala mig. Jag vet att arbetet bedrives
i den takt, som ärendets angelägenhet
gör nödvändig.

Härefter anförde:

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för -

svarsministern för det svar han givit
på min enkla fråga.

Den beskrivning försvarsministern
lämnade av sina avsikter vid tillsättandet
av 1954 års befälsutredning förefaller
mig både tilltalande och tillfredsställande.
Det är bara nu att beklaga, att
de goda avsikter försvarsministern hade
tydligen inte har kunnat förverkligas,
varken i fråga om takten för arbetet
eller själva arbetets slutförande. Jag
hade nog tänkt mig — men det kanske
berodde på att jag var för fåkunnig —
att försvarsministern här i dag skulle
meddela att det utsetts en ny utredare,
som skulle kunna taga hand om detta
enmansuppdrag. Jag får väl av försvarsministerns
svar dra den slutsatsen, att
en ny författningspraxis är introducerad
här i landet, så att i fortsättningen
det ena statsrådet skall utreda åt det
andra och att vi därmed får räkna med
en intressant liten debatt, därest det ena
statsrådet inte skulle dela det andra
statsrådets mening när propositionen
skall framläggas.

Jag hoppas att jag i alla fall har tolkat
försvarsministern rätt, och jag vill
nu bara understryka ett par viktiga saker
som faktiskt inte får riskeras alltför
länge. Den ena är rekryteringsförhållandena
inom underbefälskåren och
underofficerskåren. Bägge dessa kårer
har verkligen lidit av den ovisshet som
länge rått, och rekryteringsresultatet
har också starkt försämrats rent kvantitativt.
Nu vill jag fråga om försvarsministern
finner dessa rekryteringsförhållanden
tillfredsställande och om försvarsministern
också godtar den förändring
av underofficerskårens arbetsuppgifter,
som under hand tycks ske
medan de militära myndigheterna väntar
på denna befälsutrednings resultat.

För det andra vill jag också understryka
det prekära läge i vilket försvarets
läroverk befinner sig. Det är fråga
om en utomordentligt viktig utbildningsanstalt
för en grupp värdefulla
medarbetare i försvaret. Rekryteringen

Tisdagen den 28 februari 1956

Nr 8

Svar på fråga ang. slutförandet av 1954 års befälsutrednings arbete

har gått ned från 770 elever när det
var som mest till ungefär hälften nu,
och svårigheterna att upprätthålla lärarbesättningen
kan komma att bli betydande
just därför att man är så oviss
om huruvida denna utbildningsanstalt
skall vara kvar i sitt hittillsvarande
skick.

Jag vore därför glad — och jag tror
att man därmed faktiskt skulle göra
de berörda parterna en viss tjänst —
om vi här av försvarsministern kunde
få ytterligare en precisering, nämligen
om det är möjligt att i avvaktan på utredningens
resultat antyda något om
dels rekryteringsförhållandena inom
underofficers- och underbefälskårerna,
dels försvarets läroverks ställning.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Jag tror inte att jag kan
infria herr Heléns förhoppningar om
att han skall få uppleva att det ena
statsrådet här i kammaren kommer att
uppträda med en annan mening än det
andra. Arbetet inom 1954 års befälsutredning
fortgår på det sättet, att man
håller på att skaffa ett underlag för en
bedömning åt den utredningsman som
kommer att tillsättas, när jag finner den
enligt mitt förmenande rätte mannen
att överta denna uppgift.

Beträffande rekryteringsförhållandena
kan jag utan vidare säga, att de nästan
aldrig är tillfredsställande. Vi lever
i den fulla sysselsättningens samhälle.
Vi har svårigheter att rekrytera
poliser, officerare, tekniker och folk
till praktiskt taget alla områden. Givetvis
undgår inte försvaret det öde som
drabbar samhällslivet i övrigt. Jag kan
emellertid glädja herr Helén med uppgiften,
att det har inträffat en minskning
av det antal vakanser som tidigare
har funnits inom officerskåren.
Det har i första hand varit artilleriet
som drabbats av dessa vakanser. Där
finner vi sedan 1953 en nedgång av

vakanserna med fem procent, från 18
till 13 procent. För underofficerskåren
vid armén finns det inga svårigheter
i rekryteringshänseende. Vad beträffar
instruktörsaspiranterna inom underbefälskåren
har antalet sådana aspiranter
vid instruktörsskolan sedan 1955 ökat
med 12 procent och den avgång, som
med den nya ordningen varit ett av de
svåraste kruxen, har faktiskt också gått
ned. 1953 var det 710 som avgick, 1954
var det 597 och 1955 var det 488. Avgången
minskar sålunda för varje år
som går.

Nu vill jag naturligtvis inte göra gällande,
att detta skulle bero på att befälsutredningen
håller på med sitt arbete.
Men jag kan väl gå så långt att
jag säger, att trots att vi inte har kommit
fram till någon godtagbar befälsreform
utan avvaktar den utredning
som pågår har ändock rekryteringssvårigheterna
vid försvaret visat en tendens
till minskning under senare år.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag ber än en gång att
få tacka statsrådet, denna gång för att
han lyfte på slöjan över den väl bevarade
hemligheten. Det är alltså så, att
1954 års befälsutredning arbetar utan
att någon utredare existerar. Jag tror
alt det är litet svårt att få detta att gå
ihop. Tänk om vi inte hade någon regering
och man sade, att regeringsarbetet
ändå ginge tillfredsställande. Det vore
väl en ganska förskräckande upplysning
om tillståndet på regeringsplanet.

Vad rekryteringsläget beträffar vill
jag först understryka det glädjande i
att vi har nått en förbättring i officersrekryteringen.
Förbättringarna är emellertid
inte lika stora inom underofficerskåren.
Det finns exempelvis inom flottan
ett hundratal tjänster vakanta. Där
är verkligen dessa frågor utomordentligt
viktiga för den fortsatta rekryteringen.
Den svenska underofficerskåren
liar arbetat i årtionden för att åstad -

Nr 8

Tisdagen den 28 februari 1956

Svar på fråga ang. slutförandet av 1954 års befälsutrednings arbete

komma en rättvisare inplacering i befälsordningen.
Man bedömer på detta
håll den utveckling som nu sker och
den »förhalning», som man nog vill kalla
arbetet inom utredningen, som utomordentligt
allvarliga. Jag tror därför att
jakten efter den rätte mannen bör intensifieras
och om möjligt avslutas inom
mycket kort tid.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 73, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 3 juni
1949 (nr 314) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. m. tillställts
kammaren.

§ 4

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

bankoutskottet propositionen nr
69, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 57 och 60 § § lagen den
31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,
m. m.;

till statsutskottet propositionen nr 70,
angående anslag till statens rättskemiska
laboratorium: avlöningar för budgetåret
1956/57; samt

till bankoutskottet propositionen nr
72, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350).

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtande nr 2, bevillningsutskottets
betänkanden nr 10 och 11,
första lagutskottets utlåtanden nr 8—
10, andra lagutskottets utlåtande nr 6,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 4 och
5 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 2.

Denna proposition bordlädes.

§ 7

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen i anledning av Kungl.
Maj ds proposition, nr 63, angående den
tekniska skolutbildningen motionerna:

nr 649, av herrar Hastad och Svensson
i Krokstorp,

nr 650, av herr Helén m. fl.,
nr 651, av fröken Karlsson m. fl.,
och

nr 652, av herr Nestrup m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 59, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) motionen nr 653,
av herrar Larsson i Luttra och Larsson
i Hedenäset.

Dessa motioner bordlädes.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.15.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 29 februari 1956

Nr 8

Onsdagen den 29 februari

Kl. 14.00

§ 1

Svar på fråga ang. den framtida utformningen
av närings- och bebyggelsestrukturen Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Herr Torsten Andersson
har till mig ställt frågan huruvida
Kungl. Maj:t har för avsikt att låta
verställa den översyn och sammanställning
av tillgängliga utrednings- och
forskningsresultat rörande den framtida
utformningen av närings- och bebyggelsestrukturen,
som riksdagen år 1954
begärde i anledning av bankoutskottets
utlåtande nr 36 samma år, och om så
är fallet, när man kan förvänta, att
ifrågavarande sammanställning framlägges
för riksdagen. I anledning härav
får jag meddela följande.

Kungl. Maj:t anbefallde den 6 maj
1955 arbetsmarknadsstyrelsen att verkställa
den av riksdagen i enlighet med
bankoutskottets i utlåtande nr 36/1954
begärda inventeringen och sammanställningen
av material för erhållande av
underlag för utformningen av den framtida
närings- och bebyggelsestrukturen
i landet. Denna utredning pågår för
närvarande inom arbetsmarknadsstyrelsen.
I skrivelse den 14 februari 1956 till
socialdepartementet har arbetsmarknadsstyrelsen
lämnat en redogörelse
över hur utredningsarbetet bedrives.
Av denna framgår bl. a. att det finns
ett mycket rikhaltigt utredningsmaterial
beträffande den befolkningsomflyttning
från glesbygd till tätorter och mellan
olika landsdelar, som ägt rum de
sista decennierna. Däremot föreligger
betydande luckor i kunskapsmaterialet

om verkningarna av denna omflyttning.
Sålunda måste bl. a. material införskaffas
som belyser de tekniska och ekonomiska
betingelserna för anläggningar
för det gemensammas bästa i samhällen
av olika storlek samt i glesbygder.

Utredningen kommer att bli omfattande
och arbetskrävande och kommer
därför att ta tid. Delresultat bör emellertid
kunna framläggas efter hand.

Genom utredningen torde det material
som ligger till grund för samhällets
lokaliseringspolitik komma att berikas.
Pågående utredningsarbete bör emellertid
icke hindra en aktivisering av lokaliseringspolitiken
med syfte att ernå
en bättre befolkningsbalans. Beträffande
denna fråga hänvisar jag till den
offentliggjorda remissen till lagrådet
angående förlängd giltighet av lagen
om tillståndstvång för byggnadsarbete.
Förslag i denna fråga kommer inom
kort att i en proposition föreläggas
riksdagen.

Härpå anförde

Herr ANDERSSON i Brämhult (bf):

Herr talman! Jag ber att till hans excellens
herr statsministern få framföra
ett tack för svaret på min fråga. Den
är föranledd av den betänksamhet man
känner inför den utveckling som alltjämt
äger rum på detta område. Befolkningssiffrorna,
som tillkännages vid
varje årsskifte, visar en alltmer pregnant
tendens till ökning av utflyttningen
från de rena landskommunerna.
Årets rapporter ger vid handen att folkmängden
i landets städer ökat med ett
tal som motsvarar antalet invånare i en
större svensk stad, nämligen ungefär
60 000. Det är därför angeläget att utredningarna
i denna fråga påskyndas
så mycket som möjligt. Jag har anled -

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

Svar på interpellationer ang. vissa skatterättsliga spörsmål

ning att uttala tillfredsställelse över att
den begärda sammanställningen är under
arbete. Det är helt naturligt att ett
sådant utredningsarbete måste vara omfattande,
ty problemet i och för sig är
väl ett de största vi har att ta itu med
och har haft att ta itu med på mycket
länge. Det förhållande, som arbetsmarknadsstyrelsen
redan kunnat konstatera,
nämligen att det finns betydande
luckor i utredningsmaterialet, torde
länge ha varit känt. Det skulle vara av
mycket stort värde om, som hans excellens
här förutskickat, delresultat av
denna översikt kunde framläggas så att
man under hand kunde komplettera det
erforderliga utredningsmaterialet för att
få full insikt i denna stora fråga. Detta
är så mycket viktigare som jag tror att
vi — om jag får använda det uttrycket
— inte har råd att vänta så länge, att
hela problemkomplexet hunnit bli klarlagt,
för att först därefter sätta i gång
med den komplettering av materialet
som behövs.

En sida av problemet som tenderar
att bli alltmer prekär är Stor-Stockholms
tillväxt och därav följande spörsmål.
Stor-Stockholm, d. v. s. Stockholm
med drabantstäder, har för närvarande
över en miljon invånare, och enligt förljudande
planerar man nu för att StorStockholm
i en framtid skall växa sig
ungefär dubbelt så stort, d. v. s. till ett
invånarantal av ungefär två miljoner.
Det är klart att man inför sådana uppgifter
känner sig allvarligt berörd och
önskar att problemet skall kunna angripas
så fort som det över huvud taget är
möjligt.

Vad beträffar Stor-Stockholms tillväxt
visar det sig att, om man går ut ifrån
att jordbruket skulle avfolkas ungefär i
samma takt som hittills, Stor-Stockholm
under åren 1950—1970 skulle lägga
beslag på inte mindre än 40 procent
av den totala folkökningen i de
produktiva åldrarna, alltså mellan 15
och 65 år. Detta bland annat visar ju
att man behöver skynda så fort som det

över huvud taget är möjligt för att lösa
dessa problem.

Det är också att hälsa med tillfredsställelse
att regeringen nu för första
gången, i och med den proposition som
är förutskickad, så att säga ger officiell
välsignelse åt att man använder byggnadstillståndsgivningen
såsom den regulator
man behöver för att kunna dirigera
byggnadsverksamheten och därmed
förta en del av möjligheterna för
storstäderna att växa utöver de gränser
som kan anses vara försvarbara.

I det jag ännu en gång tackar för svaret
ber jag att få understryka önskvärdheten
av att det pågående arbetet med
sammanställningen måtte påskyndas så
långt det är möjligt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Svar på interpellationer ang. vissa
skatterättsliga spörsmål

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I interpellationer som
framställts med andra kammarens tillstånd
har herrar Kristensson i Osby,
Håstad, Östlund och Larsson i Hedenäset
till mig riktat ett antal frågor.

Herr Kristensson i Osby har frågat
mig:

Vill herr statsrådet ta initiativ till att
påskynda lösningen av frågan om beskattningsreglerna
rörande studiekostnader
och periodiskt understöd, förvärvsavdraget,
rätt till förlustutjämning,
avdragsrätt för medlemsavgifter till
branschorganisationer, fackföreningar
och därmed jämförliga ekonomiska intresseorganisationer
samt rätt att utnyttja
allmänna avdrag och ortsavdrag
i annan kommun än hemortskommunen
vid den kommunala beskattningen
antingen genom att de göres till föremål
för särskilda och skyndsamma ut -

Onsdagen den 29 februari 1956 Nr 8

Svar på interpellationer ang. vissa skatterättsliga spörsmål

redningar eller att 1950 års skattelagssakkunniga,
dit frågorna har hänvisats
av Kungl. Maj:t, förstärkes, så att mera
tillfredsställande regler snart kan beslutas,
helst vid innevarande eller nästa
års riksdag?

Herr Håstads frågor lyder:

1. Har statsrådet för avsikt att förelägga
innevarande års riksdag förslag
till ändrade bestämmelser angående
beskattningen av studiekostnader och
periodiska understöd?

2. Om så icke är fallet vill statsrådet
vidtaga sådana åtgärder att dessa frågor
erhåller förtursrätt inom 1950 års
skattelagssakkunniga eller att de eljest
hänskjutes till särskild utredning
så att förslag kan underställas riksdagen
senast 1957?

Herr Östlund har till mig riktat följande
frågor:

1. Kommer förslag angående avdragsrätt
för anläggande av skogsbilväg
att föreläggas innevarande års
riksdag?

2. Om så icke är fallet är statsrådet
i tillfälle upplysa kammaren hur långt
utredningen av dessa frågor inom 1950
års skattelagssakkunniga fortskridit?

Slutligen har herr Larsson i Hedenäset
frågat följande:

1. Hur långt har utredningsarbetet
av frågan om kraftverkens och sjöregleringarnas
kommunala beskattning
avancerat inom 1950 års skattelagssakkunniga? 2.

Kan det förväntas att utredningsarbetet
av hithörande frågor kan bedrivas
med sådan intensitet, att förslag
kan vara att emotse till 1957 års
riksdag?

I anledning av interpellationerna,
som jag avser att besvara i ett sammanhang,
får jag anföra följande.

De aktualiserade spörsmålen har tidigare
i skilda sammanhang uppmärksammats.
.lag vill till en början med
några ord beröra vad som tidigare förevarit
i de olika frågorna.

Vad angår studiekostnader och vad

därmed sammanhänger må erinras att
1950 framlades ett sakkunnigbetänkande
vari föreslogs viss avdragsrätt för
periodiskt understöd till annans undervisning
eller uppfostran. Året därpå
avgavs ett betänkande med förslag till
rätt till avdrag i vissa fall för avbetalning
på studieskuld. Ett stort antal inskränkande
villkor hade i båda dessa
fall uppställts. Vid remissbehandlingen
framfördes en rad invändningar. Det
famhölls bl. a. att avdragsrätt för studieskuld
otvivelaktigt skulle medföra
krav på motsvarande förmåner för andra
skattskyldiga än de med förslaget
åsyftade. Därjämte motsågs tillämpningssvårigheter
liksom manipulationer
i syfte att på inte avsett sätt utnyttja
avdragsrätten. Det ifrågasattes vidare
om en riktigare fördelning av skattebördan
verkligen kom till stånd genom
sådana regler för periodiskt understöd
som gav skattelättnader åt de föräldrar
som hade möjligheter att kosta på sina
barn högre utbildning. Å andra sidan
har vid senare tillfällen yrkats än frikostigare
avdragsregler. Sålunda har
bl. a. framställts krav på avdrag för
kostnader för yrkesutbildning inom
jordbruk, handel, hantverk, sjukvård,
socialt arbete m. m.

Frågan om gift kvinnas förvärvsavdrag
prövades i samband med omläggningen
1952 av fysiska personers beskattning.
Den då vunna lösningen betecknades
som i viss mån provisorisk.
I interpellationssvar 1953 till herr Hjalmarson
i andra kammaren och fru
Gärde Widemar i första kammaren behandlades
frågan om förvärvsavdraget.
Dåvarande finansministern framhöll
bl. a. att en omprövning av förvärvsavdrnget
borde anstå till dess spörsmålet
om en allmän skattesänkning slutbehandlats.

Vår skattelagstiftning medger inte
rätt till öppen förlust- eller resultatutjämning.
Däremot finns för rörelseidkare
och i viss mån även jordbrukare
med bokföringsmässig redovisning av

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

Svar på interpellationer ang. vissa skatterättsliga spörsmål

inkomsten betydande möjligheter att
genom s. k. vinstreglerande dispositioner
utjämna de skattemässiga vinsterna
och förlusterna. Krav på längre gående
möjligheter har tid efter annan framförts.
Jag vill här endast erinra om att
1955 års riksdag begärt utredning i
ämnet.

Rörande avdragsrätt och skattskyldighet
för medlemsavgifter avgavs 1946 ett
förslag av en skattekommitté. På grundval
härav utarbetades till 1949 års riksdag
en proposition med förslag i ämnet.
Propositionen vann emellertid inte
riksdagens bifall. I stället begärdes ytterligare
utredningar.

Möjligheten att i annan kommun än
hemortskommunen utnyttja allmänna
avdrag och ortsavdrag behandlades i
ett sakkunnigförslag 1945. Däri ifrågasattes
en utvidgad avdragsrätt på detta
område. Vid remissbehandlingen framfördes
från såväl taxeringsorganens
som kommunernas sida åtskilliga invändningar.
Det uppdrogs därför åt
1950 års skattelagssakkunniga att ånyo
pröva frågan. Det kan tilläggas att denna
under hand kommit i ett delvis annat
läge. Fr. o. m. 1954 års taxering
föreligger nämligen ökade möjligheter
att utnyttja nu ifrågavarande avdrag,
då kommungränsen inte längre delar
en jordbruksfastighet i skattemässigt
olika delar. Vidare har den stora kommunindelningsreformen
medfört en
minskning av det antal fall, där ifrågavarande
regler om begränsning av
avdragsmöjligheterna gör sig gällande.

Vad så gäller kostnader för anläggande
av skogsbilvägar kan avdrag
medges då vägen byggts enbart för att
möjliggöra en viss skogsavverkning eller
liknande för att därefter inte längre
komma till användning. I de ojämförligt
vanligaste fallen har emellertid
skogsbilvägarna ett i huvudsak bestående
värde. Anläggningskostnaden utgör
då en inte avdragsgill grundförbättring.
Som herr Östlund i sin interpellation
erinrat väcktes i motioner till

1952 års riksdag förslag om avdragsrätt
för skogsägare som byggt skogsbilvägar.
I sitt betänkande framhöll bevillningsutskottet
att starka skäl talade
för en viss avdragsrätt. Utskottet förutsatte
att 1950 års skattelagssakkunniga
skulle komma att pröva denna fråga.

Vad slutligen angår de skattefrågor,
som hänger samman med kraftverken
och sjöregleringarna, behandlades dessa
något i ett år 1945 avgivet betänkande,
nämligen såvitt gällde statens avdrag
för gäldränta vid den kommunala
taxeringen. Förslaget, som innebar en
begränsning av rätten till ränteavdrag,
blev vid remissbehandlingen föremål
för en hel del kritik. Det framhölls
från något håll att någon begränsning
av rätten till avdrag för ränta inte
borde genomföras medan från annat
håll hävdades att begränsningen borde
ytterligare skärpas. Förslaget har sedermera
överlämnats till 1950 års skattelagssakkunniga
för en översyn i belysning
av den kritik, som förslaget
mötte under remissbehandlingen. Frågan
om den kommunala beskattningen
av statens inkomst av kraftverksrörelse,
däri inbegripen frågan om statens rätt
till avdrag för gäldränta, är visserligen
i och för sig ett helt annat spörsmål
än det av herr Larsson dessutom berörda
problemet om fördelning mellan olika
kommuner av inkomst av kraftverksrörelse.
Emellertid har ett sådant samband
mellan dessa frågor ansetts föreligga
att skattelagssakkunniga kan antagas
komma att behandla dem i ett
sammanhang.

Det är inte min avsikt att i detta
sammanhang närmare än som skett ingå
på de olika frågor, som interpellanterna
här tagit upp. Dessa skattefrågor
måste först prövas av sakkunniga, innan
de lämpligen bör göras till föremål
för förnyade diskussioner. Jag inskränker
mig därför till följande uttalanden.

Gemensamt för samtliga nu aktualiserade
skatteproblem är att de tidigare

Onsdagen den 29 februari 1956 Nr 8

Svar på interpellationer ang. vissa skatterättsliga spörsmål

varit föremål för sakkunnigeutredningar,
att därvid framförts vissa förslag till
mer eller mindre långtgående lösningar,
att efter vidtagen remissbehandling det
inte ansetts möjligt att förorda eller genomföra
lagstiftning på grundval av de
föreliggande utredningarna och förslagen
samt att förnyade sakkunnigutredningar
följaktligen måste föregå slutliga
ställningstaganden. Samtliga frågor utom
den beträffande det s. k. förvärvsavdraget
har hänskjutits till 1950 års
skattelagssakkunniga; beträffande eventuella
nya regler för förvärvsavdraget
har frågan härom ansetts böra vila till
dess ställning tagits till förslaget om
sänkning av den statliga inkomstskatten
och till dess möjligheten att höja
de kommunala ortsavdragen utretts och
prövats.

Jag vill understryka, att de av interpellanterna
nu omnämnda skattespörsmålen
alla är till sin natur av invecklad
beskaffenhet. Flertalet av dem kan utan
vidare betecknas som utomordentligt
svårbemästrade, och man kan förutse
att ändrade regler skulle innebära en
synnerligen besvärande komplicering
av skattelagstiftningen. Det må tilläggas,
utan att detta innefattar något
ställningstagande från min sida, att remissyttrandena
över de tidigare förslagen
i de nu avsedda frågorna även utvisar
att någon enighet ingalunda föreligger
om önskvärdheten av positiva
lösningar.

Nu är alltså läget det att dessa frågor,
fortfarande med undantag för förvärvsavdraget
med vars omprövning av
nyss anförda skäl ännu någon tid bör
anstå, ligger hos skattelagssakkunniga
för förnyade utredningar. Interpellanterna
ifrågasätter ett uttalande av mig
av innebörd att jag skall vidta åtgärder
i syfte att forcera dessa utredningar
så, att det skall bli möjligt att framlägga
för riksdagen förslag i de olika
ämnena redan vid innevarande eller i
varje fall vid 1957 års riksdag. Bakom
interpellanternas frågor skymtar även

en viss kritik mot att utredningsarbetet
inte redan tidigare med olika medel
påskyndats.

Jag vill erinra om det forcerade reformarbete
på skattelagstiftningens område,
som under en lång följd av år
fortgått. Det vore en överloppsgärning
att i denna kammare uppräkna allt som
på detta område under senare tid utretts
genom sakkunniga, remissbehandlats,
bearbetats inom finansdepartementet
och slutligen underställts riksdagen
för prövning. I själva verket har de resurser
i avseende å arbetskraft, som på
detta område funnits tillgängliga, pressats
synnerligen hårt. Läget för dagen
är, trots att nyligen ett par skattekommittéer
avslutat sitt arbete, vidare det
att en rad kommittéer arbetar intensivt
med olika och trängande skattefrågor.
En kommitté sysslar sålunda
med den indirekta beskattningen, en
annan med åtgärder mot skatteflykt, en
tredje med fullföljdsrätten i taxeringsmål
till högsta instans, en fjärde med
en översyn av nöjesskatteförordningen,
en femte med de kommunala ortsavdragen
och vad därtill hör och en sjätte
med sjömansbeskattningen. Detta bara
föra att nämna de större kommittéerna
på taxeringsområdet. En del av dessa
kommittéer består enbart av skatteexperter,
i andra ingår en eller flera sådana.
Så har vi 1950 års skattelagssakkunniga
med sitt förvisso stora program.
Från dessa sakkunniga har under
de senaste åren redovisats en rad
stora och betydelsefulla förslag. Under
de fem—sex år denna kommitté arbetat
har inte mindre än elva skatteexperter
varit engagerade i utredningsarbetet under
olika tidsperioder. Flertalet av dem
har under hand anmält att de önskat,
i allt fall temporärt, lämna det krävande
utredningsarbetet; de har fått begärt
entledigande och ersatts med nya
så långt sådana varit tillgängliga. Sedan
någon tid undersökes möjligheterna att
knyta nya experter till de sakkunniga,
och jag hoppas att detta skall låta sig

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

Svar på interpellationer ang. vissa skatterättsliga spörsmål

göra. Men det är ingalunda lätt att
finna lämpliga och villiga krafter.
Självfallet är det inte lättare att sammansätta
nya kommittéer än vad det
är att utöka skattelagssakkunniga.

Jag har lämnat denna skildring i
syfte att belysa det faktiskt rådande läget.
Det är helt enkelt uteslutet att
lämna någon utfästelse om att alla de
många invecklade frågor, som interpellanterna
här berört, skall ligga utredda
å sådan tid att man senast vid nästa
års riksdag skall kunna ta ställning till
frågan om ny lagstiftning. Och även
om utredningsarbetet hade kunnat forceras
i sådan takt att detta varit möjligt,
skulle det inte vara görligt att inom
finansdepartementet och regeringen
medhinna den efterföljande prövningen
och bearbetningen av samtliga
dessa frågor.

Jag avböjer alltså att göra en utfästelse
av den utav interpellanterna ifrågasatta
innebörden. Detta innebär å
andra sidan ingalunda att inte vissa av
de diskuterade frågorna om ett år kan
ha kommit i ett sådant läge att de är
mogna för ett avgörande i ena eller
andra riktningen. Jag kan för övrigt
upplysa, att skattelagssakkunniga för
närvarande, efter att ha fullföljt vissa
andra uppgifter, övergått att behandla
frågorna om avdragsrätt för periodiskt
understöd och studieskulder.

Med det sagda anser jag mig ha besvarat
de fyra interpellationerna.

Härefter anförde:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för svaret på min interpellation.
Avsikten med denna har givetvis
varit att påskynda angelägna skattefrågor,
som har frusit fast hos 1950 års
skattelagssakkunniga. När jag säger
detta riktar jag inte någon kritik emot
de sakkunniga. De har framlagt förslag,
som legat till grund för riksdags -

beslut. Men de har en alltför stor arbetsbörda,
i varje fall i förhållande till
sin nuvarande organisation och med
sin nuvarande arbetskraft.

1950 års skattelagssakkunniga tillsattes
huvudsakligen för en teknisk revision
av kommunalskattelagen och förordningen
om statlig inkomstskatt. Redan
detta är en omfattande uppgift,
men arbetet har vuxit efter hand.
Kungl. Maj:t har hänvisat nya frågor
till denna utredning, så att det nu ligger
nära ett femtiotal olika frågor där.
I flera fall har riksdagen antingen direkt
i skrivelse till Kungl. Maj:t eller
också genom att godkänna bevillningsutskottets
skrivning begärt eller förordat
utredning. Riksdagen har då ansett
att de nuvarande reglerna inte är
tillfredsställande. I vissa fall har riksdagen
upprepat denna begäran om lösning.
Man har velat få en skyndsam
lösning till stånd i flera fall. Detta, menar
jag, har inte i tillräcklig grad kommit
fram i den historieskrivning som
statsrådet har lämnat i interpellationssvaret.
Därför skall jag be att få göra
en komplettering i just detta hänseende.

Jag har i min interpellation gjort ett
axplock bland angelägna skattefrågor
som ligger i denna utredning. I första
hand har jag då nämnt beskattningsreglerna
för periodiskt understöd och
för amortering av studieskulder. Detta
är gamla problem. 1944 års skattekommitté
framlade år 1950 förslag till modernisering
av skattelagstiftningen på
detta område, men man ansåg då allmänt,
att det behövdes en förnyad översyn.
År 1952 uttalade bevillningsutskottet
att dessa frågor inte borde uppskjutas,
och riksdagen begärde i skrivelse
till Kungl. Maj:t förslag i ämnet, om
möjligt till 1953 års riksdag. År 1953 uttalade
bevillningsutskottet, att det var
önskvärt att förslag till lösning så snart
som möjligt förelädes riksdagen.

I fjol blev det från riksdagen en förnyad
skrivelse till Kungl. Maj:t; man
ville att Kungl. Maj:t snarast skulle

Onsdagen den 29 februari 1956 Nr 8

Svar på interpellationer ang. vissa skatterättsliga spörsmål

framlägga förslag i frågan, och bevillningsutskottet
underströk, att det var
önskvärt med ett förslag till 1956 års
riksdag. Riksdagen har alltså, herr
statsråd, vid flera tillfällen hemställt
om ändrade regler på detta område.

Jag måste för min del säga, att det
är ett orimligt förhållande, att man har
avdragsrätt för periodiskt understöd,
när vederbörande går sysslolös, men
inte då detta periodiska understöd utgår
för undervisning och uppfostran.
Jag skulle vilja fråga herr statsrådet:
Anser herr statsrådet detta vara riktigt?
Och vidare: Anser herr statsrådet, att
en ändring här är angelägen? Det var i
varje fall riksdagens uppfattning. Enligt
min uppfattning är också frågan
om ändrade skatteregler vid amortering
av studieskulder en angelägen sak.

Statsrådet meddelar nu, att dessa
båda frågor är upptagna till översyn av
1950 års skattelagssakkunniga. Jag vill
med anledning därav bara understryka,
att det vore värdefullt med förslag till
årets riksdag i dessa frågor. De tidigare
utredningarna bör ju kunna underlätta
arbetet. Finansministern säger
beträffande amortering av studieskulder
i sin historiska redogörelse, att det
har framkommit krav på avdragsrätt
i detta hänseende som avsett även annat
än högre studier. I princip har jag
ingenting att invända mot att man
utsträcker denna avdragsrätt också till
andra än högre studier. Men det förhållandet
behöver inte hindra, att man
börjar med den dyrare studievägen.
Lösningen av dessa problem skulle enligt
min mening bredda rekryteringen
till högre studier, stimulera till vidareutbildning
och lätta skuldbördan för
många. De stigande studiekostnaderna
är för många betungande. Reformer på
detta område är efterlängtade. Eller för
att tala med 1952 års bevillningsutskott
och dess ord bör väga tungt: »Detta
bör inte uppskjutas.»

I min interpellation har jag också
omnämnt det s. k. försvärvsavdraget.

Jag hade fått den uppgiften, att denna
fråga också var hänskjuten till 1950
års skattelagssakkunniga, men jag finner
nu av interpellationssvaret, att så
inte är fallet. De nuvarande reglerna
på detta område beslöt riksdagen 1952.
Enligt min uppfattning tar man med
dessa regler inte tillräcklig hänsyn till
de merkostnader för inkomstens förvärvande,
som gifta kvinnor med förvärvsarbete
i regel har. Särskilt är
detta fallet, då det finns minderåriga
barn. 1954 skrev riksdagen till Kungl.
Maj :t om en översyn av detta. I svaret
anger nu finansministern, att denna
fråga skall tas upp, sedan man tagit
ställning till sänkningen av den statliga
inkomstskatten och höjningen av
de kommunala ortsavdragen. Enligt min
mening bör denna fråga kunna lösas
för sig. Den gäller en särskild grupp av
skattskyldiga. Man behöver inte knyta
ihop den med utredningar om andra
skattelättnader. Jag beklagar för min
del, att finansministern har skjutit denna
utredning på framtiden på detta sätt,
och jag vill vädja till finansministern
att snarast tillsätta en särskild utredning
för detta ändamål. Den är så
mycket mer angelägen som penningvärdeförsämringen
redan har inverkat
på resultatet av 1952 års beslut.

Förlustutjämning för rörelseidkare
är också en fråga, som ligger hos den
utredning jag nu talar om. Reglerna
för inkomstbeskattningen är nu sådana,
att en ekonomisk rörelse, som under
flera år har vinster och förluster omväxlande,
får en hårdare beskattning
än företag, som under samma period
kommer fram till samma totala resultat
men utan dessa variationer. Nystartade
företag får ofta räkna med
några förlustår. Avsaknaden av förlustutjämning
är för dessa en börda. Också
för äldre företag är det ofta en nackdel,
att man inte har denna rätt till
förlustutjämning. 1952 års företagsbeskattningskommitté
föreslog en lagstiftning
på detta område, men den togs

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

Svar på interpellationer ang. vissa skatterättsliga spörsmål

inte upp i proposition. Riksdagsmajoriteten
begärde emellertid i fjol en ny
utredning. Vi har från vårt håll i år
motionerat om en lagstiftning i detta
ärende. Jag menar för min del, att
denna fråga är mogen för avgörande.
Denna sak får vi alltså tillfälle att senare
diskutera. Men jag skulle vilja tilllägga,
att om man inom majoriteten
fortfarande har den uppfattningen, att
ytterligare utredning behövs, är det angeläget,
att man söker påskynda lösningen
av denna fråga, så att resultat
kan nås.

Frågan om avdragsrätt och skattskyldighet
för medlemsavgifter till föreningar,
där vederbörande har ett ekonomiskt
intresse, ligger också hos 1950
års skattelagssakkunniga. Denna fråga
väcktes av Sveriges lantbruksförbund i
en skrivelse till regeringen 1945. Den
hänsköts då till 1944 års skattekommitté.
1948 uttalade bevillningsutskottet,
att det vore angeläget med en proposition
till 1949 års riksdag. Propositionen
kom men blev avslagen. Den
stöddes dock av en stark minoritet.
Vid det tillfället förenades avslaget med
en skrivelse till Kungl. Maj:t, där man
begärde ett nytt förslag. Denna fråga
ligger hos 1950 års skattelagssakkunniga.
Till viss del var den uppe här i
kammaren under fjolårets riksdag. Bevillningsutskottet
uttalade då, att avdragsrätten
var principiellt välgrundad
beträffande de föreningar, det då
gällde nämligen de s. k. branschorganisationerna.

Jag har också i min interpellation
omnämnt frågan om avdragsrätt i avseende
å allmänna avdrag och ortsavdrag
utanför hemortskommunen. Också
detta är en gammal fråga. Två utredningar
har arbetat på området: kommunalskatteberedningen
och 1944 års
kommitté. Båda ansåg, att förhållandena
inte är tillfredsställande. Den senare
föreslog, att allmänna avdrag och
ortsavdrag — om de inte helt kunde utnyttjas
i hemortskommunen — skulle

få avräknas från skattepliktig inkomst,
som den skattskyldige haft i annan
kommun.

1948 års riksdag uttalade, att det var
önskvärt med en ändring. Bevillningsutskottet
hade emellertid inhämtat att
proposition skulle föreläggas riksdagen,
och utgick ifrån att denna proposition
skulle föreläggas 1949 års riksdag.

1953 uttalade bevillningsutskottet, att
ändring borde ske, och bevillningsutskottet
skrev, att ändringen borde inte
träda i kraft senare än fastighetsskattens
inarbetande i den kommunala inkomstskatten.
Denna senare reform har
redan trätt i kraft, som kammarens
ärade ledamöter säkert lagt märke till
vid årets deklaration. Den har emellertid
trätt i kraft utan beaktande av
riksdagens önskemål i den fråga, som
jag nu talar om.

Nu säger statsrådet i sitt svar, att
denna fråga delvis har kommit i ett
annat läge dels genom att jordbruksfastigheterna
inte längre skattemässigt
delas upp genom kommungränser och
dels genom storkommunreformen. Jag
vill dock understryka att det förhållandet
ändå kvarstår, att det är många
som får lida för denna orättvisa. Med
hänsyn till skatteförmågeprincipen är
det inte riktigt, att avdragsrätten på
det sättet bundits till den skattskyldiges
hemortskommun. Man får inte avdrag
vid den kommunala beskattningen,
om man har ingen eller ringa inkomst
i hemortskommunen, men har inkomst
av jordbruksfastighet eller rörelse
i annan kommun. Detta är en
uppenbar orättvisa, och det borde vara
angeläget också för finansministern att
detta förhållande snarast rättas till.

Jag har här erinrat om några frågor,
som ligger hos 1950 års skattelagssakkunniga
och som jag anser att man bör
lösa utan dröjsmål. Det vore verkligt
frestande att fortsätta denna uppräkning,
tv jag är klart medveten om att
det finns också andra problem och
andra frågor som är angelägna att lösa.

Onsdagen den 29 februari 1956 Nr 8

Svar på interpellationer ang. vissa skatterättsliga spörsmål

Detta har till viss del framkommit i
andra interpellationer, som besvaras
vid detta tillfälle. Men jag har i en
klass för sig själv ställt frågan om förtursrätt
för periodiskt understöd och
för amortering av studieskulder.

När jag talar om förtursrätt, hortser
jag inte från att det finns andra angelägna
skattefrågor hänskjutna till
denna utredning. Jag bortser inte heller
från att den ursprungliga uppgiften
för 1950 års skattelagssakkunniga,
nämligen översynen av kommunalskattelagstiftningen,
är angelägen. Denna
lagstiftning behöver moderniseras. Den
är oklar och den kompletteras för närvarande
av en mängd prejudikat, som
ofta är obekanta för de skattskyldiga.
Också ur rättssäkerhetssynpunkt är
denna översyn en angelägen uppgift.
En upprustning, herr statsråd, av 1950
års skattelagssakkunniga behövs både
för att angelägna skattefrågor skall lösas
och för att översynen av lagstiftningen
om inkomstbeskattningen skall
äga rum.

1950 års skattelagssakkunniga består
för närvarande av en ordförande, som
huvudsakligen arbetar på annat håll,
och en ledamot, som för tillfället har
andra uppgifter. Det finns för dagen
ingen särskild sekreterare. Sådant är
läget i denna utredning, och detta har,
herr statsråd, inte kommit fram i statsrådets
interpellationssvar Jag vill understryka,
att denna ordning inte kan
få fortsätta. Här bör ske en ändring.
Tidigare har denna utredning normalt
bestått av tre ledamöter, men man har
tidvis haft en avsevärd förstärkning.
Jag har svårt för att tro, att det är
omöjligt för finansministern att avsevärt
förstärka denna utredning. Jag erkänner
gärna, att det kvantitativa inte
alltid är det avgörande, men det nuvarande
läget är inte rimligt. Om finansministern
bedömer angelägenhetsgraden
som mycket stor, menar jag, att
det bör kunna gå att engagera experter
för denna uppgift. Man kan då i viss

utsträckning fördela arbetet, arbeta
parallellt med olika uppgifter på olika
ledamöter. Finns det vilja, brukar det
finnas utvägar.

Jag skulle nu vilja fråga finansministern,
om han inte trots det negativa
interpellationssvaret vill göra en verklig
kraftansträngning för att rusta upp
1950 års skattelagssakkunniga, så att
man kan påskynda lösningen av angelägna
skattefrågor men också utföra arbete
med översyn av lagstiftningen rörande
inkomstbeskattningen. Jag vill,
herr talman, vädja till statsrådet att
göra detta.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Även jag ber att få tacka
finansministern för svaret på min interpellation.

Svaret förefaller mig utöver historiken
sönderfalla i två delar, den första,
som jag närmast vill beteckna som ett
mycket mänskligt vittnesbörd om en
finansministers — eller kanske en ny
sådans — vedermödor i ett land med
skyhögt skattetryck och ytterst krångliga
skattebestämmelser — jag tänker då
på finansministerns uttalade svårigheter
att förvärva personer för utredningsarbetet;
och så kommer det andra: det
är de få raderna i slutet på svaret, där
finansministern delgav oss många interpellanter
sin egen inställning. I den delen
kan svaret sägas uttrycka det gamla
i denna kammare ofta citerade ordspråket:
»Orsa kompani lovar ingenting
bestämt», vare sig i tid eller sak.

Jag kan efter att ha åhört detta interpellationssvar
inte konstatera annat än
att det inte fanns någonting av hoppets
stråle eller ens strimma, som lyste
upp det vemod som genomgår svaret.
Därvidlag måste vi konstatera, såsom
herr Kristensson i Osby gjorde, att den
fråga jag framställt, alltså problemet om
studieskulderna, är en gammal bekant
som var aktuell redan på 1940-talet. Den
utreddes då av den s. k. inadvertenskommittén,
som 1950 framlade ett utlå -

2 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr >S

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

Svar på interpellationer ang. vissa skatterättsliga spörsmål

tande och förslag i saken. Så fick vi
en ny utredning 1952; det förefaller
nästan som om det skulle bli ett decennium
per utredning i detta ärende!
Och dock har vi härvidlag riksdagens
sällsynt bestämda uttalanden — vi vet
hur försiktigt bevillningsutskottet eljest
är — först 1952 års uttalande, att man
om möjligt redan vid 1953 års riksdag
önskade förslag i ämnet och därefter
uttalandet från 1955 års riksdag, »att
det enligt bevillningsutskottets mening
var önskvärt, därest förslag i ämnet
kunde framläggas vid 1956 års riksdag».

Man skulle kunna tro att detta problem
varit så komplicerat, att det verkligen
tagit denna långa tid i anspråk
för utredning. Men vi som åhörde interpellationsdebatten
på hösten 1954 fick
dock veta, att ärendet då ännu inte tagits
upp till utredning av 1950 års skattelagssakkunniga.
Först i årets berättelse
om vad sig i riket tilldragit står det,
att de sakkunniga »i övrigt påbörjat
översynen» av bestämmelserna angående
beskattningen av periodiskt understöd
m. m. Jag har inte av bevillningsutskottets
uttalanden 1952, 1953 och 1955
fått den uppfattningen, att bevillningsutskottet
ansett detta spörsmål så komplicerat,
framför allt efter den utredning
som redan undangjorts, att det
skulle behöva ta så oerhört lång tid som
skett. Tvärtom har bevillningsutskottet
och alla de sakkunniga ledamöterna inklusive
utskottets ärade ordförande uppenbarligen
levt i den bestämda uppfattningen,
att ett förslag skulle kunnat
framläggas mycket tidigare. Jag kan
inte heller underlåta att konstatera, att
handlingarna i målet knappast stöder
den uppfattningen, att dröjsmålet i denna
fråga behövt bli så omfattande som
nu blivit fallet. Svårare ting, även på
skattelagstiftningens område, har lösts
mångdubbelt fortare än detta problem.

Nu vet jag inte varför sammankopplingen
i dag av svaren på alla de fyra
frågorna gjorts, men jag måste säga,

att detta sammankopplande av frågan
om studieskulder med sjöregleringar
och skogsbilvägar inte är alldeles självfallet;
tvärtom synes mig denna sammankoppling
ganska långsökt.

Jag vill alltså här slå fast gentemot
statsrådet vad det i vanliga fall som
professionellt försiktiga ansedda bevillningsutskottet
sagt i denna fråga om
»ändrade regler angående den skatterättsliga
behandlingen av periodiskt understöd
m. m. och studiekostnader»
samt att den frågan bör kunna lösas
isolerat och utan direkt sammanhang
med andra frågor.

Sedan är det en synpunkt till som jag
har på denna fråga. Den är kanske gammalmodig,
men jag skulle ändå tro att
den fortfarande är evident grundlagsenlig,
nämligen att riksdagens uttalande i
en skattefråga måste betraktas såsom
mera kategoriskt än andra riksdagsskrivelser.
Detta beror naturligtvis på att
bevillningsmakten ligger hos riksdagen
och hos riksdagen allena. Riksdagen
kan ju oberoende av Kungl. Maj:t fatta
beslut om dessa ting. Här finns inget
veto för Kungl. Maj:t. Åtminstone jag
har länge levat i den uppfattningen, att
regeringen just när det gäller beskattningen
är skyldig att ta särskild hänsyn
till riksdagens önskemål och inte göra
riksdagens skrivelser, som nu faktiskt
är fallet, till blott och bart »a scrap of
paper».

Vidare en annan reflexion! År det
verkligen så oerhört svårt, som statsrådet
här gjorde gällande, att få tag på
sakkunniga på detta område? Jag föreställer
mig, att det finns många jurister
som har direkt erfarenhet i detta avseende
och som samtidigt kan betraktas
som mycket objektiva utredningsmän,
personer, som antingen själva haft studieskulder
eller nu understöder sina
barns studier. Just när det gäller denna
fråga skulle jag tro att vad herr statsrådet
här sagt om svårigheterna att finna
juridiska experter på detta område
inte är tillämpligt.

Onsdagen den 29 februari 1956 Nr 8

Svar på interpellationer ang. vissa skatterättsliga spörsmål

Så några ord i sak, eftersom detta
kanske är det enda tillfälle vi har att i
år diskutera frågan om studiekostnaderna
och de beskattningsproblem som
därmed sammanhänger.

Som lärare vid en akademisk läroanstalt
har jag givetvis fått ganska stor erfarenhet
av studenternas ekonomiska
problem. Jag får nära nog dagligen bevittna
vilka svårigheter som härvidlag
föreligger för många studenter och vilket
utomordentligt stort behov de har
av hjälp från skattetyngda, ofta mindre
bemedlade föräldrar. Jag har också stor
erfarenhet av sådana studenter, som är
rädda för skuldsättning och som därför
är piskade att förena studierna med
förvärvsarbete. Detta försenar många
gånger studierna i högsta grad. Ofta
dignar de ned eller spränges av ett på
det sättet tröttsamt, splittrande och förslitande
studiearbete. Dessutom är en
sak enligt min erfarenhet fullständigt
klar, nämligen att i allra flesta fall studiernas
slutresultat inte blir så gott
som när studenterna helt kan koncentrera
sig på läsningen.

I likhet med herr Kristensson i Osby
har jag mycket svårt att förstå att det
kan vara rimligt att medge avdrag för
sådana personer som — om jag får spetsa
till det — har en son eller dotter, som
ligger på sofflocket, samtidigt som man
nekar skatteavdrag när det gäller understöd
för barn som studerar.

Om jag inte är fel underrättad, d. v. s.
om jag rätt minns det lilla jag läst i
skattefrågor, så infördes just bestämmelserna
om periodiskt understöd — vilket
skedde i början av detta sekel —■ för
att underlätta för föräldrarna att hjälpa
sina barn i studierna. Detta var själva
syftet med bestämmelserna i vår skattelagstiftning.
Men sedan dess har det
tydligen skett en omvandling i skattelagstiftningen,
som har givit dessa bestämmelser
en helt annan innebörd.

Vad slutligen studieskulderna beträffar
var det givetvis mycket tacknämligt
att vi på 1940-talet fick kreditgarantier,

enligt vilka studieskulderna kunde samlas
och avbetalningen ordnas under
ganska betryggande förhållanden. Men
när jag interpellerade i denna fråga på
1940-talet, invändes det från statsrådsbänken
— jag vill minnas att det var
nuvarande statsministern som förde ordet
— att frågan om studieskuldernas
beskattning nog var löst i och med att
vi hade infört nämnda kreditgarantier.
Detta måste jag på det bestämdaste bestrida.
Vederbörande har nämligen fortfarande
att avbetala sin skuld, och han
får ofta börja att göra det under år,
då han i regel inte har så stora inkomster
och behöver pengarna för att sätta
bo, ja, kanske har att betala dryga kostnader
för de egna barnens studier. I
första hand bör vi därför — på sätt som
herr Åman m. fl. i första kammaren och
jag i andra kammaren i en motion till
fjolårets riksdag framhöll — inrikta oss
på att åstadkomma skattelindring för
studieskulder. Även om det därvid uppreser
sig stora tekniska svårigheter, vilket
är ovedersägligt, bör en utredning
även göras om möjligheterna att införa
ett visst schablonavdrag för studiekostnaderna.
Möjligt är dock att en utredning
om detta mera avancerade alternativ
bör givas ett vidare perspektiv och
sättas in i ett allmänt studentsocialsammanhang.

Vidare har frågan om naturastipendier
diskuterats, och ganska stora statsanslag
har anvisats för det ändamålet
— dock inte större än att åtskilliga motionärer,
däribland undertecknad, har
velat höja dem avsevärt. Det är nu endast
17 procent av de studerande, som
kommer i åtnjutande av dessa naturastipendier,
och även de får dem endast
under en viss begränsad tid av studierna.
De mindre bemedlade ställes direkt
utanför naturastipendierna, vilket vi
känner till från många tidigare debatter
i ämnet i denna kammare. Föräldrarna
i mindre bemedlade hem har svårt att
hjälpa barnen med studierna, bl. a. på
grund av de nuvarande skattebestäm -

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

Svar på interpellationer ang. vissa skatterättsliga spörsmål

melserna. Skuldsättning blir då för studenterna
ofta det enda alternativet. De
ekonomiska ojämnheterna mellan studerande
från olika grupper står med andra
ord kvar, och svårigheterna är särskilt
kännbara för de mindre bemedlade,
d. v. s. bland medelklassen. Jag vill
inte på något sätt göra gällande att detta
har varit regeringens avsikt, men den
nuvarande dröjsmålspolitiken i skattefrågan
leder till en så att säga ekonomisk
deklassering av medelklassen. Enligt
min uppfattning måste denna deklassering
bestämt strida mot vad vi alla
inlägger i begreppet social rättfärdighet.
Men framför allt måste det strida mot
samhällets egna intressen, mot ändamålsenlighet
och planmässighet på detta
område.

Den tid vi nu lever i kännetecknas av
en mycket stor arbetskraftsbrist på det
ena intellektuella arbetsområdet efter
det andra. Tiden själv uppfordrar oss
därför till en serie åtgärder för att underlätta
studierna för och rekryteringen
av dessa arbetsfält. Lösningen av beskattningsfrågan
synes mig därvid som
en av de mest trängande åtgärderna.
Trots allt, trots att jag förstår att varje
beskattningsavvägning är en komplicerad
akt, är en skattereform nog den
relativt lättaste åtgärden att hastigt genomföra,
om den goda viljan finns hos
regeringen.

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Även jag ber att få
framföra ett tack till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet för interpellationssvaret.
Svaret är positivt så
till vida att statsrådet instämmer i vad
1954 års bevillningsutskott yttrade, nämligen
att det var önskvärt att 1950 års
skattelagssakkunniga ägnade frågan sin
uppmärksamhet.

Men när det gäller den reella behandlingen
av frågan konstateras, att de sakkunniga
haft besvärligheter med att få
hjälp av tillräckligt många experter.

Även om jag förstår svårigheterna för
de sakkunniga att med så många arbetsuppgifter,
som numera pålagts dem,
få fram resultaten med för liten expertstyrka
till sitt förfogande, så anser jag
dock att denna fråga är så pass viktig,
att utomordentliga krafttag borde sättas
in för att lösningen ej skall stranda på
vad man kan kalla personalbrist.

Att frågan hänskjutits iill 1950 års
skattelagssakkunniga är ett steg på vägen
till en lösning, men den stora arbetsanhopningen
hos de sakkunniga gör
mig betänksam inför hur det skall bli
möjligt att inom en snar framtid få se
något resultat. Bevillningsutskottet underströk
år 1954 i sitt betänkande nr
48 önskvärdheten av att gränsdragningen
mellan avdragsgill driftkostnad och
icke avdragsgill grundförbättring ägnades
uppmärksamhet vid den fortsatta
genomgången av kommunalskattelagen.
Problemet angående driftkostnad och
grundförbättring är så pass omfattande,
att det enligt mitt förmenande måste till
en angelägenhetsgradering vid frågornas
behandling. För min del finner jag
då, att frågan om avdragsrätt för kostnader
för skogsbilvägar bör ges viss förtursrätt.

Det gäller här möjligheterna att på
ett rationellt sätt utnyttja skogens råvarutillgångar.
Genom att jordbrukets
rationalisering inneburit en stark
minskning av hästbeståndet har skogsbruket
tvingats att förkorta hästtransportvägarna
och i stället anlita biltransporter
i stor utsträckning. Ett stort behov
har därför uppstått av att utbygga
skogsbilvägnätet. Även flottningen, som
tidigare utgjorde ett mycket viktigt led
i transporten av virket, har numera
ändrat karaktär genom att en förlängning
av flottningstiden blivit nödvändig.
Detta har i sin tur medfört, att ett
stort antal av de mindre flottlederna
måst läggas ned. Flottningen har gått
mot en koncentrering till de stora älvarna,
varigenom avstånden till avläggsplatserna
vid vattendragen förlängts.

Onsdagen den 29 februari 1956 Nr 8

Svar på interpellationer ang. vissa skatterättsliga spörsmål

Denna utveckling har framkallat ett
starkt behov av motortransport. Genom
utbyggnaden av vattenkraften har också
flottningen på många håll blivit försvårad.
Man har för att spara flottningsvatten
till kraftändamål ibland måst
ersätta flottningslederna med bilvägar.
Det måste också vara ett betydande allmänt
intresse att inom sådana vattendrag,
där stora kraftintressen förefinns,
ytterligare vatten kan tillföras kraftverken
genom att virkestransporterna
helt eller åtminstone i största utsträckning
flyttas från flottlederna.

Utbyggandet av skogsbilvägnätet har
sålunda tvingats fram av olika faktorer.
Det utgör ett led i strävandena till rationalisering
och effektivisering av
skogsbruket. Även om hästtransporter i
vissa fall kan ställa sig billigare än
transporter på särskilt anlagda skogsbilvägar,
måste man i stort säga, att
avverkningarna underlättas och förbilligas
genom skogsbilvägar. I många fall
utgör t. o. in. vägarnas anläggning en
förutsättning för skogens tillgodogörande
över huvud taget. Det kan väl då
knappast vara lämpligt att man, samtidigt
som man söker stimulera anläggandet
av dylika vägar, övervältrar
kostnaderna därför på skogens ägare
och med bortseende från denna kostnad
tar hela skogsavkastningen till beskattning.

En för skogsbruket inom hela landet
vital fråga är tillgången på arbetskraft
och denna arbetskrafts utnyttjande på
mest ändamålsenliga sätt. En ovillkorlig
förutsättning för en erforderlig intensifiering
av skogsbruket är att arbetskraftsfrågan
löses effektivt och att tillgången
på arbetskraft säkerställes. Det
torde vara allmänt känt, att inom många
skogsområden sedan länge en betydande
utflyttning av arbetskraft till tätorter
och industricentra skett. De yttersta motiven
för denna utflyttning torde vara
den standardhöjning, som under de senaste
decennierna ägt rum i vårt land
och som särskilt kommit till uttryck i

ökad bekvämlighet inom tätorterna.
Denna standardhöjning, med bekvämligheter
och trivselanordningar, har
icke på långt när hållit samma takt på
landsbygden. Naturligt har då varit, att
ungdomen från landsbygden sökt sig
till tätorterna.

För att råda bot på denna ur skogsbrukets
synpunkt olyckliga omflyttning
av arbetsför befolkning måste kraftåtgärder
vidtagas, så att samma möjligheter
ges till bekvämlighet och trivsel
på landsbygden som inom tätorterna.
Det första och väsentligaste steget i denna
riktning är ett utbyggande av vägnätet
till de bebyggelsecentra på den
egentliga landsbygden, som är av sådan
storleksordning att förbättringsåtgärder
kan sättas in i erforderlig omfattning.
Det tidigare vanliga sättet, att skogsarbetarna
under stora delar av året
måste ligga i skogskojor långt från sin
hemort, är icke en tidsenlig lösning —
den möderne, yrkesmedvetne skogsarbetaren
anser, att han kan fordra samma
möjligheter som sin kollega vid industrien
att dagligen ha tillgång till sitt
hem. Ett nät av »folktransportvägar»
måste i större omfattning utbyggas från
de på landsbygden belägna bebyggelsecentra
och ut till de olika arbetsplatserna
i skogarna. Dessa vägar måste
vara farbara praktiskt taget året runt
och bygges därför ofta i samma klass
som de tunga skogsbilvägarna för att
därmed även möjliggöra ett utnyttjande
för virkestransporter till industrier eller
flottleder.

Ett tämligen finmaskigt vägnät inom
skogens eget område ut bygges dels för
att möjliggöra ett bättre tillvaratagande
av den skogliga arbetskraften i syfte
att ernå intensivare skogsskötsel, dels
för att uppfylla de krav av rent social
natur, som numera ställs av befolkningen
på landsbygden. En förutsättning
för fortsatt önskvärd utbyggnad
av vägnätet inom skogarna är emellertid,
att kostnaden för anläggandet av
skogsbilvägar i cn eller annan form får

22 Nr 8 Onsdagen den 29 februari 1956

Svar på interpellationer ang. vissa skatterättsliga spörsmål

avdragas vid skogsägarens inkomsttaxering.
Enligt 1928 års kommunalskattelag
§ 22 mom. 1 medgives från bruttointäkten
av förvärvskällan jordbruksfastighet
avdrag för bl. a. flottningskostnader.
Dessa kostnader regleras i allmänhet
enligt 1919 års lag om flottning
i allmän flottled, som i §§ 28—33 ger
närmare regler om fördelning och utdebitering
på de flottande av kostnader
för flottningen. I de kostnader, som de
flottande sålunda har att bära, ingår
bl. a. flottledsutgifter, omfattande kostnader
för flottleds anläggande, utvidgande
eller förbättrande, och Konungens
befallningshavande kan enligt § 30
förordna att sådana kostnader, i den
mån de ej skäligen kan läggas på flottningen
under ett år, skall gäldas genom
amortering under högst tjugo år. Flottningskostnader
i allmän flottled omfattar
sålunda även amortering av anläggningskostnaden
och kostnader för förbättring.

Med hänsyn till att skogsbilvägar numera
måste ersätta dels hästarna, dels
också flottlederna kan man med fog anse,
att anläggandet av skogsbilvägar i
sådana fall närmast är att anse som
en åtgärd för att bibehålla skogsmarkerna
i utnyttjningsbart skick. Skogsbilvägarna
är också att anse närmast
som en ersättning för äldre tiders basvägar.
I de talrika fall, då det av skäl
som jag tidigare angivit inte längre är
ekonomiskt försvarbart att verkställa
virkestransporter från ett skogsblock
med användande av befintliga flottleder
utan skogsbilvägar i stället måste byggas,
framstår investeringarna i dylika
vägar såsom särskilt klart värdebevarande
men knappast värdeförhöjande.

Skäl talar följaktligen för att avdragsrätt
för kostnader för anläggandet av
skogsbilvägar mycket väl kan förenas
med för skattelagstiftningen grundläggande
principer. Att vägnätet fyller kravet
på ett modernt transportsystem är
för övrigt ett så angeläget önskemål, att
principiella betänkligheter, grundade

på teoretiska skattemässiga resonemang,
bör vika även för det fall att en invändning
av denna natur i och för sig
obestridligen haft fog för sig. Det gäller
här en fråga av utomordentlig vikt,
i främsta rummet för skogsbygderna
men också för hela samhället. En väsentlig
del av vägbyggandet i skogen är
en kostnad av rent social natur: utan
vägar för motortrafik kommer flykten
från landsbygden ej att kunna hejdas.
Frågan om avdragsrätt för kostnader
för anläggandet av skogsbilvägar är enligt
min mening så angelägen, att om
det föreligger risk för att 1950 års
skattelagssakkunniga har en arbetsbalans,
som gör att frågans lösning därför
måste skjutas långt in i framtiden,
bör det övervägas, huruvida inte just
denna fråga kan hrytas ut ur 1950 års
skattelagssakkunnigas utredning och hli
föremål för en speciell behandling.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Med det sagda anser
sig herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
ha besvarat även i
min interpellation ställda frågor om beskattningen
av kraftverk och sjöregleringsanläggningar.
Så långt detta är fallet
ber jag att få framföra mitt tack
för svaret.

I sitt svar anför statsrådet bl. a. följande:
»Dessa skattefrågor måste först
prövas av sakkunniga, innan de lämpligen
bör göras till föremål för förnyade
diskussioner.» Jag tillåter mig poängtera,
att jag i min interpellation inte påfordrat
ett principiellt uttalande från
statsrådets sida. Jag är väl medveten
om att det kan vara mindre lämpligt
att på sådant sätt föregripa en pågående
utrednings ställningstagande. Jag har
därför, i den första av mina två frågor,
nöjt mig med att efterlysa, hur långt utredningsarbetet
i det av mig aktualiserade
avsnittet av vår skattelagstiftning
avancerat. Såvitt jag kan finna, har jag
ej fått något som helst svar på denna
fråga.

Onsdagen den 29 februari 1956 Nr 8

Svar på interpellationer ang. vissa skatterättsliga spörsmål

Herr statsråd! Går det inte att lyfta
på slöjan en aning och låta dem som
bor i av olika kraftverksföretag berörda
bygder få veta, hur långt utredningsarbetet
beträffande dessa skatteproblem
fortskridit?

Herr talman! Den andra av mig ställda
frågan var, huruvida några förslag
till ändrade beskattningsregler för
kraftverks- och sjöregleringsföretag kan
föreläggas 1957 års riksdag. Såvitt jag
kan finna, måste svaret i detta hänseende
tydas som ett nej. Jag beklagar,
om så är fallet, och tillåter mig i anslutning
härtill uttala en vädjan till
statsrådet och utredningen. Det framstår
som synnerligen angeläget, att arbetet
med utredningen av detta problemkomplex
bedrives med all möjlig
intensitet. Jag skall i detta sammanhang
ej upprepa den motivering och exemplifiering,
som i interpellationen anförts.
Låt mig dock i all korthet teckna den
bakgrund, mot vilken dessa frågor ses
i berörda norrländska bygder.

I en bygd, där artificiella ingrepp för
erhållande av största möjliga mängd
elektrisk energi förstör betydande naturvärden,
försämrar utbytet av fisket,
översvämmar skogsmarker och åkerarealer,
som tidigare utgjort en integrerande
del av befolkningens och kommunens
försörjningsunderlag, kan befolkningen
och kommunalmännen ej underlåta
att ställa frågan: »Vad får vi i
stället?»

Av avgörande betydelse är härvidlag
frågan om kraftverkens och sjöregleringsföretagens
beskattning. I takt med
den forcerade utbyggnaden av olika
kraftverksanläggningar ökar angelägenheten
av att få en rättvisare skattelagstiftning.
Vid 1928 års riksdag antogs
nu gällande lagstiftning i fråga om fördelningen
av inkomstskatten mellan
kraftverkskommunerna och andra kommuner.
När kraftverkskommunerna då
tillmättes så liten andel som 25 procent
skedde detta under hänvisning till
att dessa kommuner ju erhöll cn in -

komst genom garantiskatten. Sedan dess
har den procentsats, efter vilken garantiskatten
utgår, blivit föremål för
sänkning, utan att detta föranlett den
uppräkning av kraftverkskommunernas
andel av inkomstskatten, som synes bort
vara en naturlig konsekvens.

I fråga om statens rätt till gäldränteavdrag
begärde 1928 års riksdag en utredning
av detta spörsmål. Sedan år
1929 har frågan manglats i olika utredningskommittéer.
När 1928 års riksdag
begärde denna utredning, anförde särskilda
utskottet, att det var önskvärt att
förslag framlades så snart som möjligt.
Om det nu ändock förhåller sig så, att
förslag ej är att emotse till 1957 års
riksdag, tillåter jag mig dock, samtidigt
som jag tackar för svaret, uttala den
förhoppningen, att det inte tillåtes förflyta
mer än 30 år från det riksdagen
erkänt det oriktiga i rådande förhållanden
till dess att ändring i detta hänseende
sker.

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Jag ber kammaren om
överseende för att jag kommer tillbaka
än en gång, men jag ville säga några
ord med anledning av den interpellation,
som framställts av herr Larsson i
Hedenäset. För Norrland innebär den
kommunala beskattningen av kraftverken
och sjöregleringarna, att fördelningen
av skatteintäkterna till synes
blir orättvis. Detta orsakas bl. a. av att
kraftverkskommunerna får alltför liten
del av den sammanlagda skatteintäkten.
En omfördelning, så att förbrukningskommunen
och även huvudkommunen
får en minskad andel till förmån för
kraftverkskommunerna och regleringskommunerna,
torde vara befogad. Det
är mycket sällan som huvudkommunen
får så stor del som 10 procent i nu jämförbara
fall.

Ett viktigt problem i detta sammanhang
är frågan om vilken gäldränta
som vattenfallsstyrelsen skall ha riittig -

24 Nr 8 Onsdagen den 29 februari 1956

Svar på interpellationer ang. vissa skatterättsliga spörsmål

het att räkna med. 1944 års skattesakkunniga
kom efter grundliga utredningar
fram till att staten i förvärvskällorna
jordbruksfastighet, annan fastighet
och rörelse skulle ha rätt att göra
avdrag för gäldränta enligt vanliga
regler, men att avdraget i varje särskilt
fall skulle vara maximerat till 2 procent
av det bokförda värdet av de i förvärvskällan
nedlagda tillgångarna. Genom
en sådan maximering skulle staten
komma att i större omfattning jämställas
med den privata företagsamheten.
Även norrlandskommittén framhöll i
sitt principbetänkande år 1949, att vattenkraftsrörelsen
genom att den beräknat
en aktuell ränta å hela det av staten
investerade kapitalet, oavsett att en
ganska betydande del av kapitalet återburits
till staten i form av vinst överstigande
normal ränta, i stort sett undgått
att betala annan kommunalskatt än
fastighetsskatt. Norrlandskommittén
ifrågasatte också det riktiga i att statens
vattenfallsverk av sociala skäl eller andra
orsaker tillhandahöll kraft till speciellt
låga taxor, om detta skulle leda
till minskade skatteintäkter för de kommuner,
varifrån vattenkraften hämtats.

Vid 1951 års riksdag väcktes av herrar
Bergh och Velander i första kammaren
samt fru Boman i andra kammaren
motioner, vari yrkades, att gäldräntan
i nu ifrågavarande fall skulle fastställas
till 2 procent. Motionärerna ansåg starka
skäl tala för den föreslagna procentsatsen.
Det tedde sig för dem otillfredsställande,
att den kommunala beskattningsrätten
i realiteten skulle inskränkas
i de fall staten förläde viss verksamhet
till en kommun. Vad kraftverksrörelsen
anginge, hade denna en mycket
stor betydelse för Norrland, där
skatteunderlaget i allmänhet vore lägre
än i riket i övrigt. Det föreföll därför
motionärerna särskilt otillfredsställande,
att just de dåligt lottade norrlandskommunerna
skulle försättas i ett sämre
läge genom att staten omhänderhade
en viss verksamhet.

Utskottet framhöll i sitt betänkande,
att det ansåg motionärernas förslag vara
en framkomlig väg till frågans lösning.
Det var dock icke berett till ett omedelbart
ställningstagande utan hänvisade
till att 1950 års skattelagssakkunniga
hade för avsikt att ta upp frågan angående
maximering av statens gäldränteavdrag
till omprövning i samband med
deras översyn av kommunalskattelagen.
Med hänsyn härtill föranledde motionen
ingen åtgärd, men utskottet uttalade
den förhoppningen, att det skulle
visa sig möjligt att i en nära framtid
framlägga förslag i ämnet för riksdagen.

Jag kan, herr talman, inte underlåta
att påpeka den starka opinion, som dessa
frågor väckt i Norrland. Ansvariga
kommunalmän känner sig utan tvivel
indignerade över det sätt, på vilket staten
här undandrar skatteinkomster för
kommunerna. Frågan är av sådan vikt
för Norrlands kommuner, att den, om
den skall handhavas av 1950 års skattelagssakkunniga,
även måste ges förtursrätt.
Det kan inte vara rimligt, att en
fråga, som aktualiserades år 1928, fortfarande
28 år därefter ligger under utredning.
Jag vill, herr talman, uttala
den förhoppningen, att dessa frågor
skall kunna behandlas med sådan skyndsamhet,
att 1957 års riksdag om möjligt
skall kunna taga ställning till dem.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Håstad ifrågasatte,
om det funnits så stor anledning
att samordna de interpellationssvar som
jag här lämnat. I varje fall borde, menade
herr Håstad, det speciella problem
som han tagit upp kunna behandlas
rätt isolerat från de andra. När jag suttit
och lyssnat till interpellanterna har
jag inte kunnat undgå att göra den reflexionen,
att de tydligen varit ganska
eniga på en punkt, nämligen att deras
speciella gebit borde ges förtursrätt
framför andra angelägna frågor. Bara

Onsdagen den 29 februari 1956
Svar på interpellationer ang. vissa skatterättsliga spörsmål

ett sådant resultat av debatten visar väl
att den, som skall svara på samtliga interpellationer,
bör se dem i ett sammanhang.

Det har inte, herr talman, varit min
avsikt att vid detta tillfälle gå in på de
materiella frågeställningar, som kan
ligga i de olika interpellationerna. Det
är tids nog att tala därom, när konkreta
förslag i den ena eller andra angelägenheten
ligger på riksdagens bord. Men
eftersom det här riktats en allvarlig kritik
mot att utredningsarbetet tagit lång
tid, vill jag med några ord kommentera
den saken.

Det är riktigt att riksdagen har beställt
ett förslag från Kungl. Maj :t i
fråga om avdragsrätten för studieskulder
och periodiska understöd. Det har
emellertid inte varit möjligt att forcera
fram ett sådant förslag, och jag
har av denna anledning tvingats att i
denna del lämna ett negativt interpellationssvar.
Riksdagen är ju en ganska
kräsen mottagare av Kungl. Maj :ts propositioner
i skattefrågor, och jag har i
mitt interpellationssvar redovisat ett
par fall, där man från riksdagens sida
haft allvarliga erinringar att göra, vilket
resulterat i att förslagen måst omarbetas.

Fullständighetsraseriet på skattepolitikens
område här i landet — vi är själva
skulden därtill — gör ju att skattefrågorna
är utomordentligt komplicerade
och att man därför av naturliga skäl
måste söka experterna på dessa frågor
inom en ganska begränsad krets. Det
går inte att sätta, såsom herr Håstad
trodde, vilken duktig jurist som helst
till utredningsarbete av det här slaget.
Det är fråga om en specialvetenskap, så
att säga, som kräver praktiska erfarenheter
och åtskillig annan underbyggnad.
När det gäller utredningsarbetet
får man därför röra sig inom den grupp
av högt kvalificerade tjänstemän, som i
sin dagliga verksamhet sysslar med de
olika skattefrågorna. Efter ett eller två
år tvingas man emellertid släppa till -

baka dem till deras reguljära befattningar,
och så får man ge sig ut och
söka efter nya krafter. Enligt en förteckning,
som jag fått, har 1950 års skattelagssakkunniga
under de år som gått
varit sammansatta av generaldirektör
Dahlgren, kammarrättsrådet Björne, regeringsrättssekreterare
Granlund, kammarrättsrådet
Tideström, kammarrättsassessor
Engblom, förste taxeringsintendent
Holdo, kammarrättsassessor Norén,
landskamrer Wilkens, intendent
Lundell, aktuarie Edlund och kammarrättsassessor
Eklund.

Det har också klagats på att denna
speciella expertutredning haft dåligt
med sekreterare. Den har emellertid
inte arbetat som en reguljär kommitté
eller utredning. Experterna har faktiskt
varit sina egna sekreterare och själva
skrivit i långa stycken. Därför har det
varit en specifik karaktär på denna utredning.
På sista tiden har det varit två
man som sysslat med detta.

Så blev bevillningsutskottet utan sekreterare.
Då tog bevillningsutskottet 50
procent av utredningens arbetskraft genom
att ta en av dessa representanter
som sekreterare. Jag skall inte anklaga
utskottet för det — jag medverkade
själv till det. Jag ansåg det så viktigt,
att man hade en duktig karl i bevillningsutskottet
som sekreterare. Jag kan
dock tala om för kammaren att vi sökte
i norra Sverige, i mellersta Sverige och
i södra Sverige, innan vi lyckades klara
frågan om en sekreterare i bevillningsutskottet.
Så pass besvärligt är det. För
närvarande ligger departementet och
dess rättsavdelning i underhandlingar
med ytterligare ett par sakkunniga män
på detta fält för att den vägen rekrytera
skattelagssakkunniga och få en förstärkning
på den fronten.

Jag tror inte att det är så mycket
välsignelse med att säga: Ta ut mitt
speciella problem och tillsätt en särskild
utredning för det. Man kan naturligtvis
göra det i form av en parlamentarisk
utredning. Men även den parla -

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

Svar på interpellationer ang. vissa skatterättsliga spörsmål

mentariska utredningen måste ha en
expert — i varje fall som sekreterare —
och med hänsyn till frågans komplicerade,
intrikata och besvärande natur en
verkligt kunnig karl. När därför den
frågan ställs till mig om jag vill rusta
upp skattelagssakkunniga, så kan jag erinra
om vad jag nyss sade. Vi gör vad
vi kan för att förstärka denna utredning.
Den är speciellt tillsatt för att ta
hand om detta svåra problem, som kommer
upp i flera små portioner. Jag tror
emellertid inte att man tjänar på att i
dessa detaljfrågor arbeta med nya parlamentariska
utredningar, såvida inte
något alldeles specifikt skulle inträffa.
Jag vill erinra om att vi haft en parlamentarisk
utredning, som har lagt fram
förslag om en direkt sänkning av statsskatten.
Riksdagen har att förvänta en
proposition om detta inom en snar
framtid. Vi har nyligen tillsatt en parlamentarisk
utredning när det gäller
kommunala skattelindringar i form av
en höjning av ortsavdragen. Vi hoppas
att riksdagen skall få tillfälle att ta
ställning till denna fråga under nästa år.

För att inte interpellanterna, som här
uttalar sitt missnöje, skall ha en känsla
av att denna riksdag skall bli alldeles
fri från intressanta skattedebatter vill
jag också understryka att — förutom
denna regeringsproposition om sänkning
av den direkta statsskatten, vilken,
föreställer jag mig, kommer att bli föremål
för många ingående överväganden
och diskussioner här i kammaren —
har riksdagen att emotse en proposition
om regler för skogstaxering. Även detta
förslag kan bli föremål för många och
intressanta debatter. Om arbetet går
som jag hoppas bör riksdagen under
innevarande vårsession även få möjligheter
att ta ställning till en proposition
om en förstärkt taxeringskontroll. Denna
riksdag blir således inte kemiskt fri
från skattedebatter och skattebeslut,
tvärtom!

Jag tror nog att man — mot bakgrunden
av vad det här rör sig om — ändå

får ge sig till tåls och ta förslagen i den
ordning de kommer. Det finns ingen
anledning att misstänka finansdepartementet
för att slöa och sladda efter i
onödan på detta område. Jag kan försäkra
kammaren att förslagen kommer
i den takt vi orkar med. Men, som jag
tillät mig säga inledningsvis, riksdagen
är en kräsen arbetsgivare när det gäller
skattepropositionernas innehåll, och
det är inte stor välsignelse med att
komma med förslag som är dåligt genomarbetade
och dåligt underbyggda.
Sådant fördröjer de ärenden som man
är angelägen om att få fram relativt
snabbt.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet uppger
här att riksdagen begärt förslag beträffande
periodiskt understöd samt studiekostnader
till innevarande års session.
Jag har här påvisat att riksdagen på
flera punkter anhållit om förslag från
regeringen på beskattningsområdet.
Riksdagen har också upprepade gånger
skrivit i vissa ärenden. Detta är ju
ganska ovanligt. Det betyder, herr statsråd,
att riksdagen är angelägen om att
sådana frågor skall bringas till lösning.
Det vore ju väl om herr statsrådet själv
greps av samma känsla för nödvändigheten
av att få fram dessa ting så snabbt,
att andra arbeten till viss del kanske
fick stå åt sidan. Det blir väl här alltid
fråga om en avvägning.

Finansministern bekräftar att det för
närvarande är två man i 1950 års skattelagssakkunniga.
Det är en ordförande,
som huvudsakligen sysslar med en annan
uppgift, samt en ledamot, som nu
har flyttat över till bevillningsutskottet.
Detta betyder att resurserna är oerhört
små i 1950 års skattelagssakkunniga
samtidigt som statsrådet i sitt svar medger,
att deras arbetsprogram är mycket
stort. Detta är en felaktig proportion,
och jag tycker att det skulle vara syn -

Onsdagen den 29 februari 1956
Svar på interpellationer ang. vissa skatterättsliga spörsmål

nerligen angeläget för statsrådet att rätta
till saken. Jag måste säga, att jag bär
svårt att tro att det inte går att ordna
folk om man riktigt vill. Så fattigt på
skatteexperter är säkert inte detta skattetyngda
land.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan delvis förstå
statsrådet, när han ursäktar sig med att
det finns många frågor i departementet,
men jag kan inte finna att detta är en
tillfyllestgörande förklaring till att statsrådet
och hans företrädare inte har
gjort något åt framställningar från riksdagen,
framställningar som har varit så
expressiva och omfattats utan reservation
av alla partier och dessutom uppställt
en viss tidtabell i vilken olika
frågor skall komma, d. v. s. en förtursrätt
för studiekostnadernas beskattningsproblem.

Inte bidrar det väl så mycket till sakdiskussionen,
om statsrådet när det gäller
studiekostnadernas beskattning säger,
att vi har besvärliga problem också
när det gäller sjöreglering, skogsvägar
och annat. Om statsråden alltid
skulle svara på det viset vad skulle det
då bli för sakdiskussion i kammaren?

Denna fråga om studiekostnader har
vi nu diskuterat i snart 20 år. Den är
därför — kan man väl säga — mogen
för ett avgörande eller i varje fall för
en behandling alldeles för sig.

Jag tycker inte heller att statsrådet
kan begära så stor resonans i kammaren,
när han ber oss att vi skall ge oss
till tåls. Det är ju snällt och fromt, men
så fromma kan väl ändå inte statsrådet
begära att vi skall vara, att vi helt och
hållet skall resignera i förvissning om
att statsrådet sköter denna fråga på
bästa sätt. Det är inget riktigt recept
att lösa det stora kulturproblem som
här faktiskt existerar och för vars lösning
vi bär ett gemensamt ansvar.

Naturligtvis var min antydan om att
det finns skattejurister som har egen

personlig erfarenhet av studieskulder
inte så allvarligt menat. Men jag har
verkligen svårt att förstå, att det inte
skulle ha gått att uppbringa någon jurist,
som skulle kunna lösa frågan om
avdrag under dessa fyra, fem år. Statsrådet
har för övrigt inte svarat på frågan,
varför utredningen började först
under 1955, när den begärdes redan
1952 av riksdagen. Det har gått fyra år
sedan dess. Har det varit sådan kronisk
brist på skattejurister under dessa fyra
år, att ett förslag, som redan var förberett
genom en annan kommitté, inte
skulle kunna få sin slutliga ciselering?

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja ge en
liten påminnelse om de många frågor
som står i ko hos skattelagssakkunniga.
Bland dessa frågor finns en hel del
som inte är av den storleksordningen,
att de kan påkalla förtursrätt, men de
är ändå mycket viktiga för stora grupper
människor här i landet. Om nu
skattelagssakkunniga skall syssla med
de stora frågorna, studiekostnaderna,
förlustutjämningen, eventuellt nu också
frågan om förlustavdragen, måste man
fråga sig när det skall bli tid att lösa
dessa andra frågor, som utan att vara
så allomfattande dock är av stor betydelse
för många. Jag skall bara ta ett
enda exempel, frågan om avdrag för
flyttningskostnader.

Om en människa blir förflyttad från
en tjänst på en ort till en tjänst på en
annan ort och arbetsgivare betalar vissa
direkta utlägg i samband med flyttningen
tvingas vederbörande, om han är i
privat tjänst, att uppföra arbetsgivarens
bidrag som inkomst på sin självdeklaration,
och han får inte göra något avdrag
för flyttningskostnaderna. Någon
inkomst i egentlig mening har han dock
inte haft. Kostnaderna har varit nödvändiga
för förvärvande av inkomsten
på den nya platsen. Är han i statstjänst
slipper han i regel skatta för dessa

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

Svar på interpellationer ang. vissa skatterättsliga spörsmål

kostnader. Denna fråga har aktualiserats,
därför att det faktiskt har funnits
både arbetsgivare och tjänstemän, som
tagit för givet att denna direkta ersättning
för flyttningskostnader inte skulle
vara skattepliktig inkomst. De har blivit
uppmärksammade på denna sak bl. a.
genom ett rättsfall nyligen.

Denna fråga fördes fram redan 1944
i riksdagen av herr Thapper. Bevillningsutskottet
skrev med anledning av
motionen: »Då en befattningshavare i
statens tjänst åtnjuter skattefrihet för
flyttningsersättning, kan utskottet icke
finna tilltalande att exempelvis en i enskild
tjänst anställd skattskyldig, som på
grund av anställningens upphörande
nödgas avflytta till annan ort för tillträdande
av annan anställning, icke
skall åtnjuta avdrag för de av flyttningen
föranledda kostnaderna.» Riksdagen
beslöt en skrivelse till Kungl.
Maj :t med begäran om utredning. Det
kom förslag från 1944 års skatteutredning
år 1948, men någon proposition
har ännu inte framlagts. Frågan överlämnades
1950 till skattelagssakkunniga.
1954 togs den upp på nytt motionsvägen.
Då avslogs motionen just med
hänsyn till att skattelagssakkunniga håller
på att behandla frågan.

Jag måste säga, att denna fråga borde
dock rimligen kunna lösas utan att under
årtionden få vänta sist i kön hos
skattelagssakkunniga. Jag fordrar inte
att denna sak skall få förtursrätt framför
de viktiga frågor, som jag nyss
nämnt, men jag tycker att statsrådet
skulle kunna finna någon utväg, så att
dessa frågor kunde behandlas i annan
ordning. Det finns en del skickligt folk
i statsrådets departement. Kanske finns
det möjlighet att bryta ut dessa frågor
och därigenom få fram dem till riksdagen.
Det kan inte vara riktigt att
skattelagssakkunniga skall bli begravningsplats
för olösta skattefrågor av
denna art. Det är små frågor, det är
sant, herr statsråd, men små sår och
fattiga vänner skall man inte förakta.

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord i anslutning till debatten om
de skattefrågor som sammanhänger med
kraftverken och sjöregleringarna.

Orsaken till att jag tar till orda i
denna fråga är att den är av utomordentligt
stor betydelse framför allt för
Jämtland men också för hela Norrland.
Jag anser det nödvändigt att vi får en
rimligare och rättvisare beskattning, en
rättvisare fördelning mellan kommuner
som har att räkna med skatteinkomster
från kraftverksföretag. Genom nuvarande
principer kommer en alltför stor del
av skatten att tillfalla huvudkontorskommunerna
och de s. k. förbrukningskommunerna,
medan däremot kraftverkskommunerna
och övriga kommuner
som berörs av sjöregleringarna får
en alldeles för ringa del.

Denna fråga har tidigare varit uppe
till behandling i riksdagen. Som interpellanten
herr Larsson i Hedenäset
nämnde aktualiserades den så tidigt som
år 1928. Sedan dess har det alltså förflutit
28 år, under vilka detta problem
har varit föremål för behandling av diverse
utredningar. Något förslag har
dock aldrig förelagts riksdagen. Den behandlas
nu av 1950 års skattelagssakkunniga.
När man nu efterlyser resultaten
därav framhåller herr statsrådet
i sitt interpellationssvar, att det är på
grund av personalbrist som frågan ännu
inte har kunnat lösas. I likhet med flera
föregående talare kan jag inte underlåta
att påpeka det egendomliga i att en
fråga som har varit under utredning
under 28 år inte kan lösas nu, när den
återigen ligger hos en utredning, bara
därför att man inte har tillgång till tillräckligt
många experter. Tre decennier
borde det inte behöva ta att lösa denna
fråga.

Visserligen är det ett invecklat problem,
men för många av kommunalmännen
uppe i Norrland framstår orättvisorna
så klart, att de har svårt att förstå
den här långt utdragna utrednings -

Onsdagen den 29 februari 1956 Nr 8

Svar på interpellationer ang. vissa skatterättsliga spörsmål

tiden. Det är kanske framför allt de
s. k. sjöregleringskommunerna som är
missbelåtna. När det gäller regleringskommunerna,
som kan vara grannkommuner
till kraftverkskommunerna, inträffar
det inte sällan, att de kommuner
som kanske åsamkas de största skadorna
inte får någon som helst skatteinkomst
från vederbörande kraftverksföretag.
Ett kraftverk eller en regleringsdamm
kan ofta ligga i en kommun, medan
vattenmagasinet till sin huvuddel
ligger i en grannkommun och kan sträcka
sig miltals in i denna. Bara i Jämtland
finns det många exempel på detta.
Det ekonomiska värdet ligger inte uteslutande
i regleringsdammen eller kraftverket
utan i stor utsträckning också i
vattenmagasinet, men det är bara byggnaderna
som beskattas. Här anser jag
att en omfördelning bör ske, så att man
tar hänsyn också till de skador, som
åsamkas regleringskommunerna, och
ger dem båtnad genom att göra dem delaktiga
av kraftinkomsterna.

Herr talman! Här har tidigare under
denna debatt diskuterats frågan om
maximering av den gäldränta som statens
vattenfallsstyrelse tillämpar. Enligt
nuvarande system kan man inte
undgå att det sker en subventionering
skattevägen till de statliga vattenkraftverken.
Den fria konkurrens som skall
vara rådande och den jämställdhet
som skall gälla mellan statliga affärsföretag
och det privata näringslivet tilllämpas
inte i detta fall. Enligt vad jag
kan förstå har dock principen för vattenfallsverkets
verksamhet hela tiden
varit, att fri konkurrens skall råda gentemot
privatägda vattenfall och kraftverk.
Det förefaller mig därför vara angeläget
att den maximering av gäldräntan,
som föreslagits från högerhåll i motioner
till 1951 års riksdag, skall vinna
beaktande, så att ett rättvisare förhållande
skall kunna åstadkommas.

En sak i detta sammanhang, som hör
samman med fördelningen av skatteinkomsterna
från statens vattenfallsverk,

är frågan om hur stor del som bör falla
på fastighetskommunen, alltså den kommun
där kraftverksbyggnaden är belägen.
I motioner till både 1954 och
1955 års riksdag har högerpartiet tagit
upp frågan om fördelningen av inkomst
från rörelse, vari fastighet ingår, när
denna skall beskattas i mer än en kommun.
Fastighetsskatten utgår ju i den
kommun där fastigheten är belägen.
Om fastigheten ingår i rörelse, fördelas
den efter procentavdraget återstående
delen av rörelseinkomsten mellan de
kommuner, där rörelsen bedrives, efter
vissa i kommunalskattelagen givna regler.
Genom 1953 års beslut om sänkning
av repartitionstalet från fem till fyra
kom den andel av inkomsten, som ograverad
tillfaller fastighetskommunen, att
bli mindre, medan den andel, som fördelas
även på andra kommuner, blev
större. Beslutet innebar alltså en ändring
i fördelningsgrunderna, vilket inte
torde ha varit avsikten.

Yrkandet i motionerna gick ut på att
i de fall, där fastighet ingår i rörelse,
en inkomst motsvarande fem procent
av fastighetens taxeringsvärde alltjämt
skulle tas till beskattning i vederbörande
fastighetskommun, d. v. s. att samma inkomst
skulle beskattas i fastighetskommunen
som när repartitionstalet var
fem. De tidigare berörda fördelningsreglerna
i kommunalskattelagen skulle
alltså bara tillämpas beträffande den del
av inkomsten som överstiger fem procent.
Härigenom skulle man förhindra
att skatteunderlag berövas fastighetskommunerna
t. ex. genom att en ökad
del av inkomsten hänförs till den kommun
där huvudkontoret är beläget,
d. v. s. vanligen någon av storstäderna.

Bevillningsutskottet erkände det befogade
i detta yrkande men avstyrkte
motionerna under hänvisning till att
denna fråga borde tas upp först därest
fastighetsskatten avskaffades eller en
mer väsentlig sänkning av repartitionstalet
skulle företas. Det förefaller mig
vara rimligt att man aktualiserar detta

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

Svar på interpellationer ang. vissa skatterättsliga spörsmål

spörsmål just i detta sammanhang. Det
är väsentligt att man försöker eliminera
den orättvisa, som här föreligger och
som ju särskilt drabbar norrlandskommunerna.

Jag vill, herr talman, understryka vad
tidigare bland andra herr Östlund har
framfört, att det i Norrland finns en
stark opinion mot de nuvarande skattebestämmelserna
på detta område. Man
har svårt att förstå att norrlandskommunerna,
som i regel har en mycket hög
utdebitering, skall bli sämre lottade när
det gäller skatteinkomster från kraftverken
än andra kommuner, som beträffande
skatteunderlag i de flesta fall
ligger bättre till.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
bara framhålla vilken stor betydelse
denna fråga har för Norrland och hur
angeläget det är att en lösning snarast
kommer till stånd.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag tänker icke yttra
mig om någon av de frågor, som ligger
under omprövning i bevillningsutskottet,
ty jag tror att det är klokare att
kammaren väntar med att diskutera
dem och komma till ett resultat till dess
bevillningsutskottet har tagit ställning
till de olika motionerna.

Inom parentes sagt är jag finansministern
mycket tacksam för att han talade
om bevillningsutskottets »förstörelse»
av 1950 års skattelagssakkunniga.
Det ger mig ett utsökt tillfälle, herr finansminister,
att till riksdagens protokoll
få antecknat, att det såvitt jag har
kunnat konstatera nu är första gången
som en högre byråkrat i detta land —
inga namn — har varit den som har
hindrat bevillningsutskottet och därmed
riksdagen att välja den sekreterare som
utskottet önskade. Det må bli en sak
för framtiden att lägga märke till dessa
fasoner, som ju inte brukar komma fram
alltför ofta.

Det är, herr talman, mycket svårt att
ge till känna någon bestämd uppfatt -

ning om i vilken turordning man skall
kunna ordna upp dessa problem. Det
förhåller sig som finansministern har
yttrat: alla kräver förtur. När vi i fjol
diskuterade denna sak tillät jag mig att
säga, att med det sätt att behandla dessa
ärenden, som vi numera kommit in på,
så fruktade jag att besluten skulle dröja
ytterligare en mansålder och att det således
skulle bli en helt ny riksdagsuppsättning
som en gång komme att få ta
ställning till de problem som vi i detta
sammanhang har beställt utredning av.

Hur svårt det är att enas i dessa ting
framgår ju av det anförande herr Östlund
här hållit om skogsbilvägarna.
Dessa vägar utgör naturligtvis i och
för sig ett stort och betydande problem,
ej minst för Norrland, men det verkligt
stora problemet i detta avseende är
gränsdragningen mellan sådana skogsbilvägar,
som är av rent tillfällig art,
och sådana, som är på ett eller annat
sätt permanenta. Det är nog mycket
svårt att lösa detta problem om inte
klarhet kan vinnas beträffande denna
gräns.

Det har här talats om avdrag för studieskulderna,
och man har varit livligt
intresserad av denna fråga. Det har
till och med ansetts att vi borde ha haft
ett förslag härom redan i år. Detta
ärendes senaste behandling ligger emellertid
inte längre tillbaka i tiden än att
riksdagens ledamöter borde komma
ihåg den. Finansministern var till och
med så vänlig att han tillmötesgick herr
Kristensson i Osby genom att säga, att
vi hade beställt ett förslag till 1956 års
riksdag. Vi hade visserligen i motiveringen
endast sagt att en sådan ordning
vore önskvärd, men i klämmen står det
att riksdagen begär att förslag skall
framläggas skyndsammast, alltså så fort
som möjligt. Det var två högermän som
reserverade sig, men herr Kristensson
i Osby och jag, alla socialdemokrater
och folkpartister och bondeförbundare
befann oss på en gemensam linje. Det
utesluter emellertid inte att man, som

Onsdagen den 29 februari 1956 Nr 8

Svar på interpellationer ang. vissa skatterättsliga spörsmål

tidigare framhållits, i detta sammanhang
bör ägna detta spörsmål stor uppmärksamhet.

Jag skulle nog också vilja säga att
det var en olycka, att 1944 års skatteutredning
inte lyckades sammanjämka
sina synpunkter så långt, att det kunde
läggas fram ett förslag som hade hållit
inför den kritik som måste komma.
Herrar Werner i Höjen och Sjödahl i
första kammaren uppträdde som reservanter,
och de hävdade framför allt
landsbygdens synpunkter. Jag blundar
inte för att företrädarna för storstadssynpunkterna
och landsbygdssynpunkterna
här hade svårt att förstå varandra
och att detta var orsaken till att det hela
gick sönder. Om man hade försökt att
förstå varandra, så tror jag, herr Håstad,
att denna fråga hade varit i hamn
för åtskilliga år sedan.

Då jag i väsentliga avseenden delar
herr Håstads uppfattning om riksdagens
ensamrätt i beskattningsspörsmål,
finner jag det mycket intressant om
man här kunde försöka komma fram
till ett resultat, inte minst ur den synpunkten
att det inte bara är fråga om
vad riksdagen kan och vad riksdagen
icke kan. Det svenska folkets beskattningsrätt
utövas av riksdagen allena,
den kan göra som den vill i det avseendet,
och när det svenska folkets
valda representanter skriver till Konungen
och begär att ett förslag skall
utarbetas med förtursrätt, så betyder det
ju att riksdagen har gjort en beställning,
som Kungl. Maj:t egentligen inte
borde kunna lägga åt sidan. Men jag
skall inte resonera om dessa teoretiska
problem. Vi kanske återkommer till dem
så småningom.

Den fråga som för mig är mest betydelsefull
i det nuvarande läget är denna:
Kan vi nöja oss med det resultat
till vilket vi kom 1950 och först låta en
expertutredning lösa dessa ting och sedan
låta en parlamentarisk kommitté
arbeta med frågan ovanpå detta — så
var det ju tänkt från början?

Det har nu visat sig att detta förturssystem,
detta utbrytande av alla
stora spörsmål, har medfört att man
har lagrat en mängd frågor som över
huvud taget inte har blivit underkastade
någon allvarlig prövning. Jag tycker
att herr Kristensson i Osby borde
ha så goda förbindelser med sina partivänner
på andra avdelningen att han
visste, att vi allvarligt har diskuterat
huruvida vi inte skulle på något sätt
ge till känna vår mening, att antingen
bör 1950 års skattelagssakkunniga förstärkas
avsevärt eller också bör det bli
en ny skattekommitté som tar hand om
dessa problem. Huruvida det blir på det
sättet vågar jag inte yttra mig om, men
det har diskuterats mycket allvarligt.

Detta är ingen kritik mot kommittén,
och det är ingen kritik mot finansdepartementet
— de har utan tvivel gjort
vad som göras kunde i detta avseende
— men vi har så småningom kommit
underfund med att ett och annat stort
problem som har kunnat sättas i centrum
har kommit att dominera och att
alla de andra spörsmålen har förts åt
sidan och kommit att släpa efter.

Jag har velat anföra dessa synpunkter
på grund av allt tal om förtursrätt,
för skogsbilvägarna, för vattenfallsbeskattningen
o. s. v. o. s. v. Kunde man
komma till ett resultat i detta sammanhang,
så att man inom rimlig tid kunde
lösa dessa problem, tror jag det bara
skulle vara till nytta, men att tala om
vad som står i bevillningsutskottets
kläm 1955 och påstå att där talas om
1956 är en liten smula överdrivet. Där
finns nämligen inte siffran 1956, men
den står däremot i de två högerreservanternas
reservation.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tror det är riktigt
om det till riksdagens protokoll lämnas
en låt vara mycket kortfattad redogörelse
över vad 1950 års skattelagssakkunniga
ändå har presterat.

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

Svar på interpellationer ang. vissa skatterättsliga spörsmål

Under åren 1952—1955 har man för
det första arbetat med frågan om fastighetsbeskattningen.
Sänkningen av repartitionstalet
från 5 till 4 kom till stånd
efter mycket ingående och noggranna
undersökningar. Man har för det andra
gjort förarbeten till inarbetning av fastighetsskatten
i den reguljära inkomstskatten.
På de sakkunniga har för det
tredje legat utredningsuppdraget om
schablonisering av villataxeringen, för
det fjärde schabloniseringen av beskattningen
av bostadsrättsföreningarnas
medlemmar, för det femte schablonbeskattning
av de allmännyttiga bostadsföretagen,
för det sjätte schabloniseringen
av beskattningen av inkomst av
tjänst — de speciella förenklingsavdrag
som riksdagen tog ställning till 1955.
Slutligen har de också presterat ett väsentligt
arbete till den stora proposition
om taxeringsorganisationen som jag
hoppas rätt snart skall kunna ligga på
riksdagens bord.

Det finns åtskilliga kommittéer som
tar tre år på sig för att behandla ett
ärende. Om de här sakkunniga på tre
år har klarat sju utredningsuppdrag,
så tycker jag nog att man i rättvisans
intresse skall ge dem ett erkännande
för effektivitet och arbetsduglighet i
stället för att så där i försiktiga ordalag
kritisera att de inte har presterat
arbetsresultat i den takt man önskar.

Jag kan slutligen inte uraktlåta att
protestera mot både herr Kristenssons
och herr Håstads som jag tycker lättsinniga
sätt att se på det här problemet.
Herr Kristensson säger att det ju
bara är fråga om en avvägning och att
bestämma sig för vilket som skall komma
först — och herr Kristensson har
sin mycket bestämda uppfattning om
vad som skall komma först — men dagens
debatt har ju givit en klar verifikation
på att det inte är så där lätt
och entydigt. Var och en har sin uppfattning
om vad som bör ha prioritet,
och det är rätt svårt att tillmötesgå

alla de skilda önskemålen och uppfattningarna.

Herr Kristensson säger vidare: Så
fattigt på skatteexperter är väl icke
detta skattetyngda land. Ja, den omständigheten
att folk går omkring och
gruffar över att skatten är besvärande
har jag aldrig betraktat som kvalifikation
för att vara skatteexpert. Om herr
Kristensson gör det delar jag hans uppfattning,
att man mycket snart skulle
kunna sätta i gång med numerärt mycket
stora utredningar av experter av
den typ herr Kristensson avser.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Olssons anförande
stärkte mig ytterligare i den uppfattningen
att man här behöver göra någonting,
och jag har bett statsrådet att
för sin del allvarligt ta itu med att förstärka
1950 års skattelagssakkunniga.

Jag har inte, herr statsråd, riktat kritik
mot de sakkunniga. Jag har sagt att
de har kommit med åtskilliga förslag
som lagts till grund för riksdagsbeslut,
men min kritik gäller herr finansministern
själv. När regeringen vill, då verkar
det som om man kunde få fram
förslagen. När det gällde inkomstskatteskalorna
förstärkte man 1950 års skattelagssakkunniga,
och då gick det också
att få fram förslag till ändrade skatteskalor.

Herr finansminister! Det har nyligen
framlagts ett förslag om en riksskattestyrelse
med bland annat tre byråchefer
och en generaldirektör. Man skulle
avsevärt bygga ut riksskattenämnden.
Ordförande i den utredning, som föreslår
detta, har varit chefen för rättsavdelningen
i finansdepartementet, och
en ledamot är chefen för landsstatsavdelningen
i inrikesdepartementet. Dessa
bedömer tydligen läget så, att det går
att få fram högt kvalificerade skatteexperter.
På detta område tycks det
alltså vara en anmärkningsvärd skill -

Onsdagen den 29 februari 1950 Nr 8

Svar på interpellationer ang. vissa skatterättsliga spörsmål

nåd mellan finansministern och denna
utredning. Utredningen bedömer läget
annorlunda än finansministern.

Jag skulle allvarligt vilja vädja till
finansministern att tänka om, att ta
hänsyn till riksdagens önskemål och
upprusta utredningen, som arbetar på
så många olika områden, både för att
man skall få angelägna skattefrågor
lösta och för att man skall få en översyn
av lagstiftningen om inkomstbeskattningen.
Här behövs en islossning.
Arbetet behöver gå i raskare takt, men
för att detta skall ske behövs finansministerns
insats på området.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag antecknar med
mycket stort intresse att herr Kristensson
icke sade ett enda ord om bevillningsutskottets
betänkande nr 41 år
1955, som jag talade om.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara upplysa
herr Olsson i Gävle om att jag i mitt
första anförande redogjorde för denna
sak fullt korrekt, och det framgår också
av riksdagens protokoll.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Denna mycket intresseväckande
debatt förefaller mig ha visat
två saker: för det första att det är något
fel på det sätt varpå regeringen och
särskilt finansministern sköter organiserandet
och utbyggandet av den statliga
utredningsapparaten på ett viktigt
område, och för det andra att regeringen
fortfarande hyser ett alltför
ringa intresse för en lösning av problemet
om en rättvis skattebehandling
när det gäller studiekostnaderna, som
ju berörts både av herr Kristensson i
Osby och herr Håstad.

Vad den första saken beträffar vill
jag utan att närmare gå in på den konstatera,
att finansministern inte har

kunnat motsäga att 1950 års skattelagssakkunniga
består av personer som till
mycket stor del är sysselsatta med
andra uppgifter. När finansministern
säger att de i alla fall hunnit med en
del under senare år och förtjänar erkännande
för det, vill jag gärna instämma
däri. Säkerligen har där mycket
gott arbete presterats. Men detta är
ju icke något försvar för finansministerns
sätt att ordna saken. Att dessa
människor arbetar så mycket som rimligen
kan begäras och förmodligen litet
till är en sak. En annan sak är att en
serie av frågor läggs till utredningen,
som består av personer med huvudsakligen
andra uppgifter. Om de har
hunnit med en del när de har andra
uppgifter, skulle de ha hunnit med mer
om de haft mera tid till sitt förfogande.
Jag tror att finansministerns påpekande
att de ändå hunnit med åtskilligt
med så litet tid till förfogande stöder
uppfattningen att det skulle varit möjligt
att väsentligt raskare få fram lösningen
av dessa skatteproblem än vad
som faktiskt har skett.

Nog visar finansministerns skildring
här att det är något fel på den statliga
personalpolitiken på detta område, när
det dock inom skattedomstolarna och
inom länsstyrelserna finns ett mycket
stort antal skatteexperter. Att inte mer
än denna bråkdel av en procent av
denna arbetskraft skulle kunna sysselsättas
med detta utredningsarbete kan
väl ändå inte på allvar hävdas.

Finansministern betonade att problemen
är så svåra, de måste utredas och
man får vänta etc. Får jag erinra om att
regeringen tycks ha mycket lättare att
höja skatterna utan någon vidare utredning.
Hur var det med en så pass genomgripande
sak som höjningen av företagsbeskattningen
i våras? Det förefaller
vara en ganska genomgripande åtgärd,
som vidtogs från regeringens sida
utan någon mera ingående expertutredning,
trots att det ligger i sakens natur
att när man höjer skattesatserna mycket

3 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr H

34 Nr 8 Onsdagen den 29 februari 1956

Svar på interpellationer ang. vissa skatterättsliga spörsmål

högt, blir det andra verkningar än om
man har lägre skattesatser, och det uppkommer
allvarligare problem då. Herr
Sträng sade, att den som gruffar över
att skatterna är höga är därför inte
skatteexpert. Herr finansminister! Svenska
folket, som betalar skatterna, är nog
i vissa avseenden skatteexperter. De
bör ha en förutsättning för att vara
skatteexperter i ett avseende, nämligen
att de som betalar känner när skatten
trycker hårt och känner när skatten
trycker orättvist. Det är just vad som
sker med t. ex. beskattningen av periodiskt
understöd åt dem, som ägnar sig
åt studier. Svenska folket är tillräckligt
mycket experter för att bedöma den saken,
herr finansminister. Det är därför
man har anledning säga, att även om
det föreligger svårighet att få expertis,
innan man kan få lagstiftning till stånd,
skall man inte bagatellisera opinionen
på detta och andra områden. Ju högre
skatterna är desto viktigare är det att
man ordnar så rättvist som möjligt.

Finansministern skjuter också åt sidan
talet om parlamentariska utredningar.
Får jag erinra finansministern
om en sak. I den utredning med förslag
till nya skatteskalor, som avlämnade
sitt betänkande strax före jul, uppnåddes
enighet mellan tre av partierna.
Det var en parlamentarisk utredning,
som framlade ett förslag, som inte överensstämde
med de tekniska experternas
förslag. Jag vet inte om finansministern
vill bryta staven över detta förslag,
som hans egna partivänner anslöt sig
till, eller om han vill medge, att detta
exempel visar, att det kan göras ett
ganska nyttigt arbete även beträffande
tekniska skattefrågor av riksdagens egna
ledamöter i parlamentariska utredningar.

Finansministern försvarar sig ytterligare
med att säga, att riksdagen går
inte fri från att behandla skattefrågor
i år. Jag tycker att det var ett, förlåt,
herr statsråd, personligt ganska avslöjande
yttrande. Här skriver riksdagen

till regeringen och begär, att vissa saker
skall påskyndas. Regeringen bryr sig
inte om det. Sedan säger finansministern:
Ja, men ni får en del andra skattefrågor
till behandling. Herr Adolv Olsson
erinrade på ett sätt, som gladde
mig, om det svenska folkets urgamla
rätt att sig självt beskatta. Men, herr finansminister,
då är det faktiskt ingen
som helst ursäkt att här säga, att riksdagen
får ju en del skattefrågor att behandla.
Det skulle bara fattas annat,
herr finansminister!

Vad sedan spörsmålet om studiekostnaderna
beträffar skall jag bara tillägga
ett par ord till det som herr Kristensson
i Osby och herr Håstad här förut anfört.
Mig förefaller det nämligen alldeles
orimligt att den som ger periodiskt understöd
till andra människor än sådana
som studerar åtnjuter rätt att göra avdrag
för detta, men om mottagaren bedriver
studier då får givaren inte avdrag.
Detta är en klar diskriminering
av sådan verksamhet som innebär uppmuntran
av unga människor till studier.
Om denna sak har finansministern
ingenting att säga, han vill inte ställa
i utsikt en snabb förändring utan säger
bara: Jag håller mig till det tekniska,
jag vill inte gå in på sakfrågan.

För övrigt vill jag erinra om att här
finns också problemet om de barn, som
är mer än 16 år och som visserligen i
starkt växande utsträckning får möjlighet
till stipendier, vilket jag ser med
tillfredsställelse, men av vilka dock
många inte får stipendier. Förut förelåg
skatteavdragsrätt för barn mellan 16 och
18 år. Nu är den borttagen. 1948 års riksdag
begärde en utredning om spörsmålet
om denna åldersgrupps behandling, när
dessa ungdomar ägnar sig åt utbildning,
varunder de är förhindrade att försörja
sig. Ett förslag utarbetades av socialstyrelsen,
men regeringen har på denna
punkt, liksom på andra närgränsande,
inte föreslagit någon ändring.

Jag vill också erinra om, som herr
Kristensson i Osby har nämnt, att 1944

Onsdagen den 29 februari 195G Nr 8

Svar på interpellationer ang. vissa skatterättsliga spörsmål

års allmänna skattekommitté inte bara
föreslog avdragsrätt för periodiskt understöd
utan även skattefritt avdrag för
hemmavarande barn, som var 17 år eller
mera och bedrev studier. Regeringen
har avvisat att ta upp detta förslag. En
del remissinstanser var negativa, remissinstanser,
som finansministern refererar
t. ex. när han säger att de ifrågasatt,
om en riktigare fördelning av skattebördan
verkligen kommer till stånd
genom sådana regler för periodiskt understöd,
som innebar lättnad åt sådana
föräldrar, som hade möjlighet att
bekosta sina barn högre utbildning.
Hela detta betraktelsesätt, att föräldrar
som har råd att bekosta sina barns högre
utbildning av den anledningen inte
bör åtnjuta skatteavdrag, är ett förlegat
betraktelsesätt, och jag tror, att
man inom riksdagens alla partier delar
denna uppfattning. Det är inte fråga
om vad föräldrarna kan kosta på, utan
det är fråga om en rättvis avvägning av
skattebördan, att inte diskriminera sådant
understöd, som utgår till studier,
vilket för närvarande sker. Man bör i
stället inta en välvillig hållning till sådan
verksamhet. Men regeringen gör
ingenting. Fem år har gått. Herr Adolv
Olsson uppmanade oss i ett anförande,
som jag i många avseenden hörde med
stor tillfredsställelse, att vänta nu, att
vänta tills bevillningsutskottet kom med
förslag. Ja, vi har sannerligen väntat
och väntat då det gällt dessa spörsmål.
Vi har väntat, inte på bevillningsutskottet
utan på Kungl. Maj:t, och det är därför
alldeles uppenbart att varje gång
dessa spörsmål kommer fram, finns
det anledning att starkt framhålla, att
det inte går an för regeringen att förhala
lösningen av dessa spörsmål på
sätt som skett. Om bevillningsutskottet
är angeläget om att stödja dessa krav,
skulle det hälsas med tillfredsställelse
på alla håll. Men när herr Adolv Olsson
säger, att bevillningsutskottet övervägt
att ge till känna, då vill jag framföra
den reflexionen, att både bevillningsut -

skottet och kammaren har gett till känna
saker som regeringen inte har tagit
på allvar. Jag hoppas därför, att bevillningsutskottet
denna gång med ännu
större tyngd skall ge till känna.

Efter det uttalande som bevillningsutskottets
ordförande nyss gjorde om riksdagens
utslagsgivande makt på detta område
är det knappast möjligt annat än
att utskottsordförandens uttalande här
i dag får anses vara förpliktigande. Efter
detta hans uttalande skall jag inte
vänta på Konungen men med stort intresse
motse vad utskottet kommer att
göra för att vi inte skall behöva vänta
på Kungl. Maj :t så länge som vi hittills
fått göra.

Herr talman! Jag skall inte vidare förlänga
denna debatt. Jag vill bara konstatera,
att när detta spörsmål om studiekostnadernas
behandling var uppe
för två år sedan intog dåvarande finansministern
Sköld en mycket negativ hållning
i fråga om vissa väsentliga sidor
av detta spörsmål. Det förhåller sig
inte bara så, att det inte sker någonting,
att det inte kommer fram några förslag.
Det var klara uttalanden från regeringsbänken,
från herr Sköld, som var negativa.
Finansminister Sträng har i dag
haft tillfälle visa, att han inte är lika
negativ som herr Sköld uppenbarligen
var. Men finansministern vill inte ta
detta tillfälle i anspråk. Det är beklagligt,
herr talman, och det vill jag sluta
med att konstatera. Med tanke på att
riksdagen har gett till känna sin mening
om att det här rör sig om brådskande
frågor är det beklagligt, att vi från regeringens
sida inte kan få någonting annat
än undanflykter och hänvisningar
till den begränsade expertisen, att vi
inte kan få ett klart uttalande att riksdagen
med det snaraste kommer att få
förslag till lösning av spörsmålet angående
studiekostnaderna. Det skulle nog
inte vara den största risk finansministern
har tagit i sitt liv, om han begagnade
dagens tillfälle att lova kammaren
alt allra senast nästa år komma

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

Svar på interpellationer ang. vissa skatterättsliga spörsmål

med ett förslag till lösning av åtminstone
spörsmålet om studiekostnadernas
behandling.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag nödgas begära ordet
för replik till lierr Ohlin, när han säger,
att jag har bett herrarna och damerna
vänta och vänta med de frågor som partiledarna
motionsvis har fört fram i
bevillningsutskottet och vilka bevillningsutskottet
skall ta ställning till.
Skall vi då ha samma kalas igen? Jag
tycker nog, att man bör hushålla så
pass mycket med tiden, att man inte använder
densamma till att roa sig med.

Sedan skulle jag vilja säga något till
herr Ohlin med anledning av att han
sade •— och i det sammanhanget var han
mycket vänlig mot mig, som han ofta är
— att han inte har märkt någon ändrad
ståndpunkt hos finansministern, som
inte brytt sig om vad riksdagen skrev i
fjol. Har man fått den uppfattningen
av finansministerns uppträdande här i
dag, då anser jag att man inte hört på
vad som har förekommit, ty finansministern
har ju faktiskt sagt, att han ordnat
så, att man börjat arbeta med just
dessa problem i 1950 års skattelagssakkunniga.

Jag är mycket tacksam för att herr
Ohlin vill ha stöd från bevillningsutskottet.
Jag tror emellertid att vi får
vända saken så, att herr Ohlin kommer
i den ställningen, att han får stödja bevillningsutskottet,
om han vill ha fram
dessa synpunkter.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är ledsen, om jag
skulle störa det goda intrycket efter
herr Ohlins magistrala straffpredikan
genom att komma med några små enkla
anmärkningar.

Det förhåller sig ju på det sättet, som
bevillningsutskottets ordförande också

nyss underströk, att vi får tillfälle att
diskutera dessa frågor i kammaren, när
konkreta förslag ligger på bordet. Jag
tror, att debatten gagnas av att man inte
på detta stadium, då utredningsarbetet
inte är färdiggjort, ger sig in på att
bedöma de materiella tingen och de
konkreta förslagen. Det är väl en gammal
god ordning i riksdagen, att även
om man kan vara uppfylld av många
önskemål, brukar man lugna sig tills
den rätta stunden kommer. Det kan ju
vara litet svårt, men det är inte galet
att göra det.

Jag vill vidare säga — även om jag
kanske syndar litet på nåden — att fullt
så enkla är inte frågan om avdrag för
studiekostnader och frågan om periodiskt
understöd i anledning av studiekostnader.
Jag tillät mig i interpellationssvaret
säga, att i det sammanhanget
har framställts krav på avdrag för kostnader
för yrkesutbildning både inom
jordbruk, inom handel, inom hantverk,
inom sjukvård och inom socialt arbete.
Det är ett uttryck för denna rättfärdighetskänsla
som vi allesammans går och
bär inombords. Det går inte att rycka
ut en del av skattelagstiftningen och
säga, att här har vi ett litet frälse inom
det svenska folket, som kommer att dra
nytta av denna förmån. Det kommer genast
en rad andra intressen som säger:
Vi tål inte frälse. Vi vill ha samma rätt
på våra områden. Och här är frågan
mycket mera komplicerad. Jag hade tillfälle
läsa genom protokollet från den interpellationsdebatt,
som min företrädare
i ämbetet deltog i för något år sedan i
första kammaren med fröken Gärde
Widemar, där det ju klart framgick just
hur pass komplicerad frågan är och hur
många kontroversiella ting man får ta
upp när man börjar debattera denna
sak. Men nog sagt om detta; vi skall lösa
den. Frågan är under utredning, och vi
får försöka göra så gott vi kan när vi
kommer från dagens kanske litet, skall
vi säga, diskussion för diskussionens
egen skull till den diskussion som skall

Onsdagen den 29 februari 1956 Nr 8

Svar på interpellationer ang. vissa skatterättsliga spörsmål

resultera i ett beslut av den svenska
riksdagen.

Herr Ohlin sade vidare att det väl
ändå finns så mycket folk i alla våra
skattedomstolar att det borde vara en
ganska enkel match för finansministern
att skrapa ihop sakkunnigt folk
även med de krav på expertis jag har
för att forcera detta arbete. Ja, jag tilllät
mig säga, att man har en begränsad
grupp att hålla sig till. Av denna begränsade
grupp sysselsätter vi för närvarande
20 å 25 experter på tjänstemannaplanet
i skatteutredningsuppdrag. En
hel del av oss är kanske medvetna om
att det i fråga om skattedomstolarna
inte ligger någon arbetskraftsreserv av
detta slag. Där arbetar man med stora
balanser, och den allra högsta instansen,
regeringsrätten, har sålunda en balans,
som det torde ta 4 å 5 år att avverka,
men den hoppas vi komma till rätta
med med den förstärkning av regeringsrätten
som årets riksdag får ta ställning
till.

Jag hade naturligtvis inte ett ögonblick
väntat mig att herr Ohlin skulle
vara nöjd med mitt interpellationssvar.
Jag har över huvud taget inte under de
år jag har haft glädjen att avlyssna herr
Ohlins uppträdande i talarstolen kunnat
erinra mig, att regeringen fått något erkännande
av herr Ohlin — det skulle i
så fall vara intressant att få veta när —
men i vart fall har ingen finansminister
fått ett sådant erkännande. Nu säger
herr Ohlin att det är något fel med det
sätt på vilket finansministern sköter
sina utredningar. Sådant låter ju ganska
storslaget när det kommer från
herr Ohlin, som såsom vanligt brukar
finna fel på finansministrar. Man kanske
får försöka överleva det och fortsätta
att leva livet med gott humör.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Får jag säga till finansministern,
att även om det föreligger
en sådan skriande brist på utredare som

här säges, så hävdar jag ändå att tilldelningen
av experter för ifrågavarande
utredningar, två man -— vilka huvudsakligen
sysslar med annat — icke är
en rimlig fördelning av tillgängliga arbetskraftsresurser.
Då blir det något av
begravningsplats över verksamheten,
även om vederbörande arbetar långt in
på kvällarna — som herr Gustafson i
Göteborg sade. Det bör gå att sörja för
utbildning av experter. Det är väl ändå
ingen speciell naturbegåvning som krävs
av utredare på här ifrågavarande område!
Det går väl att utbilda flera experter.
Vårt nuvarande tillstånd har ju
inte skapats i år, det har rått i många
år. Här har icke skett vad riksdagen
uttalat som önskemål beträffande utredningsarbetet! Finansminister

Sträng har vuxit upp
under en tid, då regeringen så länge
har intagit sin ställning att finansministern
börjar tycka att det är onaturligt,
om oppositionen kommer med kritik.
Detta tycker jag snarare tyder på att
vi har varit för snälla. Herr Sträng är
tydligen alldeles för litet van att höra
hård kritik från oppositionens sida. Om
jag kan vänja finansministern en smula
vid ett mera naturligt parlamentariskt
reaktionssätt, sådant som man har i
andra parlament, där de ansvariga inte
står upp och beklagar sig över levererade
straffpredikningar, så har vi ju
ändå vunnit något med debatten i dag.
Mina instämmanden i regeringens åtgärder
när det gäller t. ex. utrikespolitiken
behöver jag kanske inte här ta
upp under en kort treminutersreplik.

Sedan säger finansministern, att när
konkreta förslag föreligger, så kan vi
ta upp diskussionen igen. Men, herr finansminister,
det har ju gjorts utredningar
på flera konkreta punkter rörande
studiekostnaderna, vilka utredningar
har varit färdiga i fem—sex år. Herr
Olsson i Gävle anför i det sammanhanget:
»Tänk att finansministern är så
energisk! Nu har han börjat låta dessa
underbemannade sakkunniga ta itu med

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

Prisutjämningsavgift m. m.

utredningsarbetet.» Ja, vilka krafttag
efter fem års passivitet, herr finansminister!
Jag är ledsen, men jag kan
verkligen inte tycka att det där vittnar
om energi och intresse. Finansministern
säger också själv att vi inte skall ha
något frälse, som skattefritt får ge periodiskt
understöd för studier och utbildning,
och det bekräftar min uppfattning
därvidlag. Det är ju här fråga om klara
orättvisor i vår skattelagstiftning! Passivitet
karakteriserar finansministern
som ovilja att skapa ett frälse.

Det är klart att vi skall avvakta att
den rätta stunden kommer. Men, herr
finansminister, om dessa utredningsfrågor
hade skötts med mera energi
från regeringens sida, så hade rätta
stunden varit inne för flera år sedan.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! När jag för 25 år sedan
hade att göra med oppositionen på detta
avlånga lands landsvägar, brukade oppositionsmännen
kasta sten på mig, när
de inte gillade vad jag sade. Herr Ohlins
kritik förefaller mig därför, sedd
mot denna bakgrund, som någonting av
en mild västanfläkt, även om han gör
vad han kan.

Sedan vill jag korrigera mig själv.
Jag var litet artig i överkant, när jag
i mitt förra anförande kallade fru Gärde
Widemar för fröken. Med en blick i
katalogen konstaterar jag nu att hon är
fru. Jag har velat göra denna lilla korrigering.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs och remitterades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 73, med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen
den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktie -

bolags kassareserv, så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, m. m.

§ 4

Föredrogos var för sig följande på
kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid
till statsutskottet motionerna:
nr 649, av herrar Håstad och Svensson
i Krokstorp,

nr 650, av herr Helén m. fl.,
nr 651, av fröken Karlsson m. fl., och
nr 652, av herr Nestrup m. fl.; samt
till bevillningsutskottet motionen nr
653, av herrar Larsson i Luttra och
Larsson i Hedenäset.

§ 5

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag angående anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1955/56 till
vägunderhållet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa,
kronan tillhöriga fastigheter.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6

Prisutjämningsavgift m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 9, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgift
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 30 december 1955 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 37, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
handelsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att lämna Kungl. Maj:t
fortsatt bemyndigande för tiden till och

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

med den 30 juni 1957 att, med iakttagande
av vad i propositionen anförts,
meddela föreskrifter om uttagande av
prisutjämningsavgift samt att godkänna
vad departementschefen föreslagit beträffande
dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

a) de likalydande motionerna 1:485
av herr Anders Johansson och II: 643 av
herr Kristensson i Osby m. fl., vari
hemställts, »att riksdagen måtte avslå
den av Kungl. Maj :t i proposition nr 37
begärda fullmakten att förordna om
prisutjämningsavgift»; ävensom

b) de likalydande motionerna 1:486
av herr Svärd samt 11:644 av herrar
Cassel och östlund, vari hemställts,
»att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
proposition nr 37 i vad den avser fortsatt
bemyndigande för Kungl. Maj:t att
för tiden till och med den 30 juni 1957
uttaga prisutjämningsavgift».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 37 samt med
avslag å de likalydande motionerna
1:485 av herr Anders Johansson och
II: 643 av herr Kristensson i Osby m. fl.
ävensom de likalydande motionerna
1:486 av herr Svärd samt 11:644 av
herrar Cassel och östlund,

1) lämna Kungl. Maj:t fortsatt bemyndigande
för tiden till och med den
30 juni 1957 att, med iakttagande av
vad i propositionen anförts, meddela
föreskrifter om uttagande av prisutjämningsavgift;
samt

2) godkänna vad departementschefen
föreslagit beträffande dispositionen av
influtna prisutjämningsavgifter.

Reservation hade avgivits beträffande
utskottets hemställan under punkten 1)
av herrar Spetz, Söderquist, Veländer,
Kristenson i Osby, Sjölin, Kollberg och
Nilsson i Bästekille, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen

Prisutjämningsavgift m. m.

måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 37, såvitt densamma avsåge
fortsatt bemyndigande för Kungl.
Maj:t att för tiden till och med den
30 juni 1957meddela föreskrifter om uttagande
av prisutjämningsavgift.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Då vi i fjol diskuterade
detta bemyndigande för regeringen att
uttaga prisutjämningsavgifter yttrade
dåvarande finansministern, att han hoppades
att snart kunna avskaffa denna
fullmakt. Han förklarade att det skulle
bli angeläget för honom att avstå från
fullmakten så snart han bedömde läget
sådant att vi inte riskerar att behöva
tillgripa en dylik åtgärd. När jag hörde
detta tal trodde jag, att det var en svanesång
över denna fullmaktslag, men
så blev tyvärr inte fallet. Vi står ånyo
inför denna diskussion om utjämningsavgiftens
vara eller icke vara.

Jag skulle då allra först vilja framhålla,
att jag finner det principiellt
oriktigt att i nuvarande läge frånhända
riksdagen beslutanderätten på detta område.
Prisutjämningsavgiften är en form
av beskattning. Man bör vara synnerligen
återhållsam när det gäller att överlåta
någon del av riksdagens beskattningsrätt;
jag hoppas att vi är överens
om den saken. Fullmaktslagen om prisutjämningsavgiften
infördes 1945 och
tillkom alltså under kriget och motiverades
med den oro som då rådde i världen.
Den förlängdes under följande år,
men 1953 ansåg vi inom folkpartiet att
denna fullmaktslag borde upphöra. Jag
förmenar att det finns starka principiella
skäl som talar för att riksdagen
återtar sin rätt på detta område. Det
föreligger nämligen inte längre något
behov av denna lagstiftning. Utskottsmajoritetcn
upprepar nu samma motivering
år efter år för dess bibehållande,
något av samma gamla visa. Man säger
att möjligheten att uttaga prisutjäm -

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

Prisutjämningsavgift m. m.

ningsavgift inte borde uteslutas, och vidare
att uttagande av prisutjämningsavgifter
och därmed sammanhängande åtgärder
borde betraktas som speciella
anordningar betingade av exceptionella
förhållanden. Hur länge skall utskottsmajoriteten
fortsätta med denna skrivning?
Vi har inte haft någon sådan avgift
sedan 1952, trots att utskottsmajoriteten
har menat, att behov av lagstiftning
förelåg. Det är för närvarande
konkurrens på den utländska marknaden.
Vi har inga utomordentliga förhållanden
nu, mer än tio år efter kriget,
som motiverar en sådan lagstiftning
som denna.

År 1945 uttalade bevillningsutskottet,
att denna fullmaktslagstiftning var en
ren övergångsanordning och således av
tillfällig karaktär. Det framhölls vidare,
att systemet med prisutjämningsavgifter
inte får försvåra eller fördröja en återgång
till normala handelspolitiska metoder.
Jag anser att detta uttalande av
bevillningsutskottet närmast är en förpliktelse
att vaka över att denna fullmaktslag
slopas och inte överlever sig
själv.

Jag vill tillägga att det här gäller en
vittgående fullmakt. Prisutjämningsavgiften
skulle enligt lagen kunna utgå
för vara, som utfördes ur riket. Hitintills
har det endast gällt skogsprodukter,
men fullmakten sträcker sig vidare än
så: den spänner över hela exportområdet.
Om vi mot förmodan skulle komma
i det läget, att detta problem allvarligt
aktualiserades — att det alltså inträffade
exceptionella förhållanden —
så att man på allvar kunde diskutera
dessa problem, anser jag att riksdagen
bör besluta både med hänsyn till prispolitiska
synpunkter och med hänsyn
till de nackdelar av handelspolitisk art,
som följer med prisutjämningsavgifterna.
Erfarenheten har nämligen visat, att
avgifterna väcker irritation i köparländerna.

Herr talman! Jag anser för min del
att tiden är mogen för ett avskaffande

av detta bemyndigande för Kungl. Maj :t,
och jag yrkar bifall till reservationen.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag var ett ögonblick
betänkt på att, med hänvisning till vad
jag yttrade i fjol vid denna tid, endast
yrka bifall till utskottets här föreliggande
förslag — märkvärdigare är det
egentligen inte. Denna fråga är en gammal
bekant. Lagen har, såsom herr Kristensson
i Osby sade, inte varit i tillämpning
sedan 1952. Men det framgår ju
oförtydbart såväl av vad som redovisas
i propositionen som av andra ting som
hänt — inte minst den framstöt från
skogsindustriellt håll, som skedde i
somras — att läget är så pass labilt, att
man behöver denna lag såsom en beredskapsåtgärd.

Det finns ingen i utskottet som har
den meningen, att man nu på något
sätt behöver uppmana Kungl. Maj:t att
tillämpa lagen, men vi har velat öppna
den möjligheten, att om andra förhållanden
inträder, så skall det ligga i
Kungl. Maj :ts hand att vidtaga de åtgärder,
som är erforderliga, för att inte
saker som inträffar utomlands skall
smitta av sig på den svenska marknaden.

Jag tror det är tillräckligt att säga
ietta. Vi är nog på det klara med och
har sagt det många gånger, både herr
Kristensson och jag, att man skall inte
lämna flera fullmakter än vad som är
oundgängligen nödvändigt. Vi kom kanske
under krigstiden in i ett virrvarr,
där alla var mer eller mindre ansvariga
för de fullmakter, som gavs. Vi har
därefter försökt att avveckla dem, men
vi kan inte undgå att märka av vad som
sker varje dag i olika länder, att förhållandena
ute i världen inte är av den
karaktären, att allt kan anses vara så
normalt, att vi över huvud taget inte
behöver vidtaga några särskilda åtgärder
på svenskt håll.

De önskemål, som föreligger i år,

Onsdagen den 29 februari 1956

Nr 8

skiljer sig litet från dem som framförts
de senaste åren, ty det är bara om själva
fullmakten som majoriteten och minoriteten
tvistar. I fråga om de övriga
förslagen -— i fråga om utbrytandet av
medel ur olika fonder, deras samlande
i andra fonder och deras användning —
är utskottet som helhet fullständigt
enigt. Jag tror således inte vi skall be
höva spilla alltför mycket arbete på
denna sak, och jag nöjer mig därför
med att hemställa om bifall till vad bevillningsutskottet
i sitt utlåtande har
föreslagit.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Olsson i Gävle
nämnde framställningen från skogsindustriens
samarbetsutskott. Denna inlämnades
ju till regeringen i juli i fjol,
men den innehöll, herr Olsson, intet yrkande
om prisutjämningsavgiftens återinförande,
utan man begärde ett licensförfarande.
Detta får emellertid, menar
jag, helt och hållet stå för samarbetsutskottets
räkning. Utvecklingen har ju
visat, att det inte behövdes något sådant
ingrepp.

Herr Olsson säger, att det är alltid något
ovisst med framtiden. Ja, visst är
det det — vi vet inte mycket om framtiden.
Men med den motiveringen kan
man ju, herr Olsson, försvara en mängd
fullmakter, som jag vet att herr Olsson
inte vill vara med om.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle
:

Herr talman! Om herr Kristensson
vill försvara alla de fullmakter jag inte
vill försvara, så kanske det jämnar ut
sig i det långa loppet. Jag tror inte vi
skall resonera på det sättet. De fullmakter
vi inte behöver skall vi avskaffa,
men på områden, där osäkerhet kan
råda och det en vacker dag kan inträda
ett krisläge, bör vi av försiktighetsskäl
bibehålla fullmaktslagarna.

Prisutjämningsavgift m. m.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Olsson i Gävle och
jag har olika uppfattningar om behovet
av denna lagstiftning. Jag anser att något
sådant behov inte föreligger nu. Om
regeringen mot förmodan skulle finna
anledning att använda denna fullmakt,
herr Olsson, kan detta ske i ett läge,
där riksdagen inte har tänkt sig att
fullmakten skulle begagnas. Det är dock
en mycket vittgående fullmakt, och jag
tycker vi skall värna riksdagens rätt
och se till, att om vi kommer i ett läge,
där åtgärder behöver vidtagas, så skall
riksdagen besluta.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! Lika litet som jag tvivlar
på att herr Kristensson vill värna
riksdagens rätt, lika litet tycker jag att
herr Kristensson har anledning att tvivla
på att bevillningsutskottets majoritet
också vill värna riksdagens rätt. Bevillningsutskottets
majoritet vill inte på
något sätt undanskaffa riksdagen, och
det har ju inte varit tal om detta under
de gångna åren. Varför skall vi då använda
argument, som vi egentligen inte
menar något med?

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Denna fråga kan man
inte kalla för ny, som det redan sagts,
ty första gången som riksdagen gav
regeringen denna fullmakt var ju 1945.
Om jag inte läst fel i gamla utskottsutlåtanden,
lämnade man den gången fullmakten
med tanke på att det rådde ett
krisartat läge, men riksdagen hade den
bestämda åsikten, att det skulle vara en
övergångslagstiftning.

Både herr Olsson i Gävle och herr
Kristensson i Osby har påpekat, att
denna fullmaktslag egentligen inte har
någon betydelse i närvarande stund.
Prisutjämningsavgifter har inte uttagits
sedan 1952. När man konstaterar detta

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

Prisutjämningsavgift m. m.

har jag svårt att förstå, att vi behöver
förlänga fullmakten ett år i taget, dvs.
vid varje riksdag. Man har tidigare bara
hänvisat till föregående år undan för
undan och sagt, att det kan ju ändå inträffa
någonting som motiverar, att regeringen
begagnar fullmakten. Är det
inte att gå litet väl långt att nu lämna
en fullmakt, vars uppgift är att hindra
höga utlandspriser att slå igenom på
den inhemska marknaden och därigenom
driva upp vår egen kostnadsnivå?
Vi hävdar från högerpartiets sida, att
sådana fullmakter som den som här
diskuteras bör lämnas, då krigs- eller
krisförhållanden motiverar dem, men
när normala förhållanden återinträtt bör
fullmakterna också slopas.

Herr Olsson i Gävle har sagt, att utskottsmajoriteten
har den uppfattningen,
att det på nytt kan bli ett läge, då
man måste tillgripa åtgärder av det slag,
som fullmakten avser. Det står dock i
utskottets utlåtande, att »uttagande av
prisutjämningsavgifter och därmed sammanhängande
åtgärder borde betraktas
såsom speciella anordningar, betingade
av exceptionella förhållanden». Därefter
hänvisar man, liksom departementschefen
i propositionen, till att det år 1955
åter började bli oroligt på vissa marknader.
Om denna oro hade fortsatt, så
var det väl ingenting som hindrade regeringen
att lägga fram en proposition
för riksdagen med förslag till åtgärder.
Då riksdagen är samlad en så stor del
av året som numera är fallet är det inte
svårt för regeringen att komma till tals
med riksdagen. För övrigt har ju regeringen
i samband med behandlingen
av andra frågor inkallat riksdagen till
extra session. Den rätten bör man givetvis
ha även när det gäller de saker
vi nu diskuterar.

Man kan väl inte komma ifrån att vi
går tillbaka mot mera normala förhållanden,
och då bör vi inte ha kvar en
fullmaktslag, om vilken såväl utskottsmajoriteterna
som reservanterna anser,
att den inte har någon uppgift att fylla.

Man säger, att denna fullmaktslag skadar
ingen, och varför kan vi då inte ha
den kvar? Jag kan ställa en motfråga:
Varför skall vi ha kvar en lagstiftning
som inte fyller någon uppgift? Lagar
skall väl inte stiftas och bibehållas därför
att de inte skadar någon, utan de
skall stiftas för att vara till nytta under
den tid de gäller, och när de inte behövs
skall de avskaffas.

Herr talman! Med dessa få reflexioner
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr VIGELSBO (bf):

Herr talman! Vi har för vår del också
varit med om att tillstyrka en förlängning
av den fullmaktslag, i fråga
om prisutjämningsutgift, som begärts
av regeringen. Att vi kunnat gå med på
detta beror bland annat på att vi inte
kunnat finna, att regeringen missbrukat
fullmakten under de gångna åren, då
den, som tidigare sagts, inte tillämpat
lagen sedan år 1952.

Det resonemanget har emellertid förts
fram — inte i reservationen men i motionerna
— att läget har stabiliserats
och att några skäl för ett ingripande
inte längre föreligger. Jag tycker det är
egendomligt att man kan resonera på
det sättet, sedan man sett den skrivelse,
som den 16 juli inlämnades till regeringen
av skogsindustriens samarbetsutskott
och där ett licensförfarande begärdes,
som rent av kan anses gränsa
till ett exportförbud. Anledningen till
denna begäran var de försörjningssvårigheter,
som skulle kunna uppstå för
förädlingsindustriens vidkommande. Då
måste man väl ändå säga att läget är
sådant, att regeringen kanske kan finna
skäl att tillgripa den fullmakt, som begäres.
Men om denna skrivelse hade hörsammats
av regeringen och lett till ett
ingripande från dess sida i enlighet
med skrivelsens innehåll, skulle detta
då ha inneburit, att man efter ett exportförbud
på rundvirke eller ett in -

Onsdagen den 29 februari 1956

Nr 8

förande av licenstvång trots detta yrkat
avslag på prisutjämningsavgifterna? Det
skulle ha medfört vackra vinster för
förädlingsindustrien, om man först och
främst haft exportförbud på rundvirke
och så dessutom fått slopa prisutjämningsavgifterna
på den förädlade varan,
om det visat sig bli väldiga pristoppar
just på denna.

Det är alldeles klart, att vi på vårt
håll inte är intresserade av sådana där
fullmaktslagar, men i detta fall har vi
inte velat motsätta oss fullmakten, i den
mån den skulle visa sig behövas. Nu förhåller
det sig så, att förädlingsindustrien
redan förut fått stora vinster. Om man
då införde exportförbud eller en kraftig
begränsning av exporten genom licensiering
skulle vi på grund av överskottet
av rundvirke på den svenska
marknaden få en våldsam prissänkning.
Jag frågar mig, om kammaren är av den
uppfattningen, att det under sådana förhållanden
skulle bli skogsägarna som
fick del av förtjänsten. I själva verket
skulle just de drabbas av en sådan politik,
under det att de vardagsmänniskor,
som vi här talat om, skulle komma och
i bolagens skepnad inhösta vinsterna.
Jag kan för min del inte vara med om
en dylik politik, utan ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Kristensson i Osby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 9, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Prisutjämningsavgift m. m.

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 123 ja och 76 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Föredrogos vart för sig:

Bankoutskottets utlåtande nr 3, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning;
samt

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 9 kap. 24 och 33 § § vattenlagen,

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 74 § gruvlagen den
3 juni 1938, och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8

Föredrogs, punktvis, statsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

Framläggande för riksdagen av viss del av straffrättskommitténs
balk, m. m.

andra huvudtiteln, avseende anslagen
inom justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.

Punkterna 1—60

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 61

Lades till handlingarna.

§ 9

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 2 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), och

nr 11, i anledning av väckta motioner
om upphävande av varuskatten för
marmelad och ersättningsmedel härför.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 10

Framläggande för riksdagen av viss del

av straffrättskommitténs förslag till
brottsbalk, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande,
nr 8, i anledning av väckt motion
om föreläggande för riksdagen av
viss del av straffrättskommitténs förslag
till brottsbalk, m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Motivet till att jag vill
säga några ord i anledning av detta utskottsutlåtande
är att jag vill lämna en
förklaring till att jag i utskottet frångått
yrkandet i min motion.

Utskottet anser också att den sak det
här gäller är så pass allvarlig att någonting
behöver göras. Alla är alltså överens
om motionens syfte, även om man

förslag till brotts menar

att vägarna fram till målet kan
diskuteras.

Jag noterar vidare med stor tillfredsställelse
det erkännande utskottet givit
den s. k. seriekommittén. I denna kommitté
finns ju representanter för en råd
skilda organisationer: LO:s kvinnoförbund,
högerns och folkpartiets kvinnoförbund,
ABF, Målsmännens riksförbund,
de stora arbetar- och lärarsammanslutningarna
jämte många andra.
Genom utskottets skrivning har denna
kommitté fått ett välförtjänt officiellt
erkännande för sitt arbete.

Enligt min mening borde seriemagasin
med sadistiskt inslag, gangsterserier
och andra skräckskildringar kunna censureras
på samma sätt som sker med
barnfilmer. Att den s. k. seriekommittén
utfört ett förtjänstfullt arbete i sådant
syfte, är nog alla som känner till saken
överens om. Jag hade emellertid i min
motion yrkat att riksdagen skulle uttala
önskemål om att det förslag om en
komplettering i brottsbalken till tryckfrihetsförordningens
bestämmelser, som
för närvarande förberedes, snarast möjligt
måtte framläggas för riksdagen. När
man tittade närmare på saken, fann man
att det ifrågavarande straffstadgandet
i brottsbalken, vilket bör kunna bli ett
värdefullt komplement till tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om tryckfrihetsbrott,
knappast löste den fråga
jag varit inne på i min motion. Med anledning
därav och då jag ju får möjlighet
att senare återkomma till saken har
jag i utskottet frånträtt mitt yrkande.

Utskottet ger sitt fulla instämmande i
motionens syfte och framhåller med
styrka att de underhaltiga seriemagasinen
utgör ett verkligt allvarligt problem
som för sin lösning påkallar snara
och kraftiga åtgärder.

Det är likaså tillfredsställande att
denna fråga behandlas inom nordiska
kulturkommissionen och att man hoppas
på positivt resultat. Jag är alltså
mycket nöjd med skrivningen, och det

Onsdagen den 29 februari 1956

Nr 8

Returrätt för köpare av bokverk som utgives enligt subskriptionsmetoden

blir ju tillfälle att återkomma till frågan
och då möjligen få se vilka vägar man
kan vandra för att få en lycklig lösning
till stånd.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag har under tre föregående
riksdagar motionerat i samma
fråga. Jag vill inregistrera att utskottets
skrivning har blivit bättre riksdag för
riksdag under intryck av den växande
opinionen. De tre föregående motionerna
har legat hos allmänna beredningsutskottet,
men denna motion hos första
lagutskottet — det var fråga om en lagändring.
Utskottet har dock dragit sig
för mera vittgående åtgärder även denna
gång och satt sin lit till den opinionsrörelse
som är i gång. Det skulle vara
mig fjärran att underskatta vikten av
denna opinionsrörelse. Men det är mäktiga
kapitalintressen också på det andra
hållet, kapitalintressen som står bakom
inte bara seriemagasinen utan också
några av Sveriges största tidningar. De
har också förmåga att engagera försvarsadvokater,
senast dokumenterad i
en bok som kommit ut i dagarna.

Jag vill också i korthet påminna om
att utöver de vägar som motionen anvisar
och de av mig tidigare föreslagna
om jury och en granskningsnämnd
ännu en väg finns. I motionen 1953 påvisade
jag att man i flera länder, bland
andra England, Frankrike, Italien, Österrike
och Kanada, med en kombination
av lagstiftnings- och restriktionsåtgärder
har vidtagit rätt stora ingripanden.
Den väg, som jag menar inte har
blivit prövad, är importrestriktionernas
väg. Alla dessa gangsterserier kommer
från ett enda håll, och importrestriktioner
borde då vara medlet att stävja
det värsta.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 11

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckt mo -

tion om anteckning å personakt av vapeninnehav.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Returrätt för köpare av bokverk som

utgives enligt subskriptionsmetoden

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckt motion
om införande av returrätt för köpare
av bokverk som utgives enligt subskriptionsmetoden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Den som noga har läst
min motion kan inte undgå att lägga
märke till att jag har vinnlagt mig om
att redovisa både fördelar och nackdelar
av subskriptionsmetoden för utgivande
av bokverk. Jag har övervägt
vad som rimligen skulle kunna göras
för aft komma till rätta med avarterna,
samtidigt som ansvarskännande bokförläggares
möjligheter inte skall beskäras
på oberättigat sätt.

Vad jag velat komma åt är avarter,
som med all rätt kan betraktas såsom
bokskoj. Att sådant förekommer råder
det väl ingen tvekan om. Det är kanske
svårt att bedöma omfattningen av denna
olämpliga och skadliga verksamhet,
och att anföra försäljningssiffror är i
brist på statistik nästan omöjligt. Sakkunniga
bedömare i bokbranschen anser
emellertid, att denna försäljning
uppgår till belopp på flera tiotal miljoner
kronor per år.

Jag har sedan flera år haft tillfälle att
syssla med uppenbara fall av missbruk
av den i landet rådande friheten på
detta område. Jag har i flera fall blivit
uppsökt av anställda inom det företag
där jag varit sysselsatt och av bekanta,
som velat ha min hjälp för att
komma ifrån gjorda köp, sedan det visat
sig att de blivit lurade. I några fall

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

Returrätt för köpare av bokverk som utgives enligt subskriptionsmetoden

har jag tillrått att saken skulle överlämnas
till en jurist, men en sådan har
bedömt det som tämligen meningslöst
att göra en dyrbar rättssak av saken,
då man i alla fall ganska säkert skulle
förlora. Om man möjligen skulle vinna,
skulle i alla fall kostnaderna för att
uppnå ett positivt resultat vara så stora,
att vederbörande tillrådes att lösa ut
boken och betala, även om man har
blivit aldrig så grovt lurad.

Jag har sedan flera år tillbaka övervägt
om inte samhället skulle kunna
göra något, då det trots all publicitet
som förekommit i tidningspressen i
upplysande syfte inte varit möjligt att
få slut på avarterna inom bokutgivningsbranschen.
Jag vill gärna medge
att jag varit litet tveksam om hur man
skall förfara för att uppnå positivt resultat.
Yrkandet i min motion utgör väl
ett försök till balansgång mellan det
möjliga och det omöjliga.

Första lagutskottet har slagit undan
grunden för detta försök till balansgång
genom att konstatera, att det ur
laglig synpunkt inte bör vara omöjligt
att uppnå någonting. Nåväl, alla dessa
människor, som under årens lopp har
haft anledning att känna sig lurade, får
nu den trösten i första lagutskottets
uttalande, att det genom redan befintliga
lagstiftningsanordningar står en
möjlighet till buds att få rättelse. Man
kan vända sig till domstol och genom
dess prövning bli kvitt det kontrakt
man skrivit på, om man åberopar att
boken, som man trodde skulle vara så
och så bra, inte på långt när motsvarade
vad man hade anledning att föreställa
sig. Ja, detta låter sig säga, men
jag undrar om den stora allmänheten —
inte tiotals personer, inte hundratals
eller tusentals utan ännu flera — som
på detta sätt tvingas att som enda åtgärd
knyta handen i byxfickan, känner
sig tillfredsställd med att konstatera,
att vi har förträffliga lagar. Om första
lagutskottet hade vänt sig exempelvis
till bokförläggarföreningen eller andra

legitima krafter i vårt land, hade utskottet
fått klart för sig, att man i dessa
kretsar var beredd att ta nackdelarna
av denna lilla begränsning i friheten,
som min motion syftade till. De skulle
göra det för att slippa de tråkiga förväxlingar
som allmänheten nu många
gånger gör mellan de ansvarskännande
förläggarna och sådana, som driver sin
rörelse bara för att tjäna pengar på
folks godtrogenhet och fåfänga och som
presterar böcker som inte på långt när
motsvarar det som man har förespeglat
köparna.

Då jag tydligen måste acceptera som
faktum, att vi här i riksdagen i dag
inte kan komma till rätta med problemet
på grundval av det förslag som jag
har ställt, vill jag här deklarera, att jag
inte anser mig kunna slå mig till ro
med den tingens ordning som kommer
att kvarstå efter ett misslyckande av
denna framstöt. Jag måste pröva ytterligare
möjligheter att få rätsida på detta
problem. Det skulle vara ovärdigt oss
här i riksdagen att bara konstatera, att
våra lagar är så förträffliga och att vår
frihet är så stor, att man i hägn av
denna frihet och dessa förträffliga lagar
tillåter att tusentals människor skojas
genom att de förväxlar de ansvarskännande
och legitimt arbetande förläggarna
med sådana som driver sin rörelse
på ett högst anmärkningsvärt sätt.

Herr talman! I det läge saken nu
kommit i kan jag inte ställa något yrkande,
men jag hoppas kunna återkomma
i annat sammanhang. Jag anser
det skulle vara ovärdigt vårt rättssamhälle
om vi inte skulle kunna finna någon
möjlighet att stävja de olämpliga
metoder för bokutgivning, som många
gånger användes.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Då herr Löfgren inte
ställde något yrkande kan jag inskränka
mig till några få ord.

Den som kan vädja till köparnas få -

Onsdagen den 29 februari 1956

Nr 8

Skyldighet för statens sakrevision och statens organisationsnämnd att ärligen till

riksdagen avgiva redogörelse för sin verksamhet

fänga och okunnighet har naturligtvis
framgångar bland rätt många människor.
Detta tror jag inte någon kan
komma till rätta med. Man kan inte
hindra folk från att tycka det vara roligt
att få se sin bild eller i nödfall
sin gård eller något sådant i ett stort
verk som skall komma ut och från att
på det sättet hoppa på ett anbud. Utom
de aspekter som utskottet redan har talat
om har saken även en tryckfrihetsrättslig
sida, som torde göra den ännu
svårare att komma till rätta med. Spridningsrätten
beträffande tryckta skrifter
får enligt tryckfrihetsförordningen
inte inskränkas till vissa personer, och
inga åtgärder riktade mot spridning av
vissa skrifter är tillåtna, så vitt de inte
särskilt omförmäles i tryckfrihetsförordningen.
Tryckfrihetsförordningen är
ju en grundlag, och den ändras inte i
första taget. Jag tror visst inte att bokförläggarföreningen,
som herr Löfgren
sade, skulle kunna gå med på en sådan
ändring som den som här föreslås —
den måste ju bli ganska allmänt hållen.

Jag vill yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Första lagutskottets ordförandes
ganska tvärsäkra uttalande om
att han inte alls trodde att bokförläggarföreningen
skulle kunna gå med på
ändring i bestämmelserna i den riktning
som jag har föreslagit, torde han
möjligen behöva revidera. Jag tycker
det är ganska anmärkningsvärt att man
i en sak som denna inte har begärt yttranden,
inte ens från bokförläggarföreningen.
Hade man gjort detta, hade
man kanske kunnat få klart för sig, att
syftet med denna motion är sådant att
bokförläggarföreningen helt skulle vara
beredd — i varje fall enligt vad man
har inberättat för mig — att acceptera
en sådan begränsning av friheten på
grund av de fördelar som dess med -

lemmar samtidigt vinner genom att de
inte blir förväxlade med de marodörer
på detta område, som för närvarande
förstör mycket av det lojala arbete som
utförs.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 13

Föredrogos vart efter annat:

andra lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av väckt motion om översyn
av bestämmelserna angående minderårigas
rätt att föra traktor; samt

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition dels angående godkännande
av konvention till förhindrande av
havsvattnets förorening genom olja,
dels ock med förslag till lag om åtgärder
mot vattenförorening från fartyg,
m. m., och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14

Skyldighet för statens sakrevision och
statens organisationsnämnd att årligen
till riksdagen avgiva redogörelse för sin
verksamhet

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 2, över motion om
skyldighet för statens sakrevision och
statens organisationsnämnd att årligen
till riksdagen avgiva redogörelse för
sin verksamhet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! På sista tiden har ju frågan
om rationalisering av statsförvaltningen
kommit igen vartenda år, och

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

Skyldighet för statens sakrevision och statens organisationsnämnd att årligen till

riksdagen avgiva redogörelse för sin verksamhet

även i år kommer vi väl att få en debatt
om den saken. Jag tror för min del att
resultatet i år kommer att bli precis
detsamma som tidigare år; motionärerna
och de reservanter, som väl även nu
kommer att finnas, kommer att påstå att
det görs alldeles för litet åt denna rationalisering
och att den bör intensifieras,
och förmodligen kommer utskottsmajoritetens
representanter att säga
ungefär detsamma som tidigare, nämligen
att vi ju har statens sakrevision och
statens organisationsnämnd. Men vad
som utförs inom dessa organ, hur det
utförs och var det utförs, de frågorna
kommer med största sannolikhet att stå
lika obesvarade efter årets debatt som
de har gjort tidigare, och sedan är man
färdig för en ny repetition till ett annat
år.

Jag har genom den motion, som här
föreligger, velat åstadkomma att det
sprids litet mera kännedom om vad som
verkligen uträttas inom dessa rationaliseringsorgan.
Därigenom, menar jag,
skulle denna debatt, som alltid tycks
komma igen, kunna fotas på ett betydligt
fastare underlag än den hittilldags
har kunnat göra.

Det är för mig närmast förvånande
att beredningsutskottet inte vill vara
med om att det sprids ökad upplysning
om vad som uträttas inom dessa organ,
alldeles särskilt som dessa, om jag är
rätt underrättad, själva har förklarat sig
villiga att avlämna sina redogörelser till
riksdagen, men utskottet har här tydligen
bett att slippa få dessa redogörelser
att ha besvär med.

Man säger i utskottsutlåtandet att de
som så önskar själva kan rekvirera dessa
redogörelser från vederbörande organ.
Jag frågar mig då vilket som är
mest rationellt, att de båda organen får
sina redogörelser utdelade på våra bänkar
på en gång eller att vederbörande
riksdagsledamöter skall ringa eller skriva
till dem och be att få redogörelserna,
varvid folk på bägge hållen skall sättas

i arbete med att skicka dessa redogörelser
separat. Jag måste säga att den rekommendation,
som beredningsutskottet
här har gjort, i varje fall inte är något
prov på rationalisering av statsförvaltningen.

På våra bänkar serveras oss en hel
massa litteratur utöver riksdagstrycket,
vilken har ett betydligt mindre värde
än de publikationer som skulle delas ut
enligt vad jag här har begärt.

Utskottets viktigaste motiv för avslagsyrkandet
är ju att dessa publikationer
skulle komma att tas upp till behandling
i riksdagen. Vem har begärt
det? Det har i varje fall inte jag gjort i
min motion, och jag har aldrig tänkt
mig att de skulle upptas till någon sådan
behandling. Om de avlämnas här
på våra bänkar inträffar ingenting särskilt
för det, ty det står ingenstans att
riksdagen har rätt att ta upp dem till
behandling. Det inträffar precis lika litet
fördenskull som det inträffar på
grund av den redogörelse som har utdelats
här för en timme sedan och som
gäller Svenska penninglotteriets verksamhet
under år 1955. Här lämnas det
ut redogörelser från Tobaksmonopolet,
från Vin- och spritcentralen och från en
hel massa andra organ eller bolag, och
ingenting annat inträffar än att den
riksdagsledamot som så vill kan ta del
av vad som står i dem. Jag tycker att beredningsutskottet
skulle ha kunnat tänka
sig att även de publikationer som
jag här har pekat på skulle kunna delas
ut för kännedom och ingenting annat.
Nu bygger faktiskt beredningsutskottet
sitt avslagsyrkande åtminstone till två
tredjedelar på ett yrkande som ingen
har framställt men som enligt utskottets
mening borde ha framställts och
som man själv har tillverkat. Det har
gått så långt i beredningsutskottets
fantasi, att man till och med har kommit
i kontakt med grundlagen och menar
att denna skulle naggas i kanten.
Ja, jag finner för min del det vara stor -

Onsdagen den 29 februari 1956

Nr 8

sakrevision och statens organisationsnämnd att årligen till
för sin verksamhet

Skyldighet för statens

riksdagen avgiva redogörelse

artat att kunna komma så långt med en
så liten och enkel motion som denna.
Jag tyder det på det sättet, att man just
nu har ganska litet att göra i allmänna
beredningsutskottet, då man behöver
förfärdiga egna yrkanden och skriva
avslagsyrkanden på dem.

Nu säger beredningsutskottet att dessa
redogörelser ju finns tillgängliga i
riksdagsbiblioteket, där var och en som
vill kan läsa dem. Ja, det finns ett
exemplar av vardera redogörelsen i
riksdagsbiblioteket, och jag skulle vilja
fråga utskottets ledamöter om de anser
dessa redogörelser ha ett så ringa intresse
för riksdagens ledamöter att alla
380 bör kunna klara sig med dessa enstaka
exemplar. Jag tror i varje fall
att folk utanför detta hus inte bedömer
de studiemöjligheterna såsom varande
tillfredsställande. Det gäller dock frågor
som det är rätt väsentligt för riksdagen
att ta ställning till.

Jag borde ju rätteligen, herr talman,
yrka bifall till min motion, men jag
känner så pass mycket till riksdagsarbetet
att jag inser, att ett sådant yrkande
skulle vara ganska meningslöst. Jag
tror emellertid att det förslag jag har
väckt är riktigt. Jag skall avstå från att
yrka bifall till motionen också av det
skälet, att ett så illa motiverat utskottsutlåtande
som det i detta ärende avlämnade
enligt min mening bör begravas
i all tysthet. Jag skall därför inte
ställa något yrkande.

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! Om det här föreliggande
utlåtandet skulle vara av den beskaffenhet,
som herr Hansson i Skegrie nyss
gjort gällande, så beror det kanske i
första hand på hans egen motion, som
väl inte slog något rekord i fråga om
klarhet. I denna motion göres faktiskt
ett bestämt yrkande att riksdagen skulle
hos Kungl. Maj:t hemställa, att i instruktionerna
för såväl statens sakrevi -

sion som statens organisationsnämnd
måtte föreskrivas skyldighet för dessa
att årligen till riksdagen avgiva redo4
görelse för sin verksamhet. Det är alltså
till riksdagen, inte till riksdagens ledamöter,
som redogörelserna enligt motionärens
yrkande skulle lämnas. Vid
de förfrågningar, som utskottet gjort
hos konstitutionellt sakkunniga personer,
har dessa givit den tolkningen, att
en redogörelse som lämnas till riksdagen
såsom organ också skall behandlas
av riksdagen. Det skulle betyda remiss
till vederbörande utskott och därefter
följande realbehandling i kamrarna.

Nu förhåller det sig emellertid så, att
varken statens sakrevision eller statens
organisationsnämnd är organ för riksdagen,
utan de lyder under Kungl. Maj:t.
De har att till Kungl. Maj:t årligen ingiva
berättelser om sin verksamhet,
och det gör de också. Dessa berättelser
är offentliga handlingar, som enskilda
medborgare har möjlighet att ta del av,
om de så önskar. Det ligger ingalunda
så till, herr Hansson i Skegrie, att utskottet
inte skulle vara intresserat av
att den verksamhet, som bedrives av
sakrevisionen och organisationsnämnden,
kommer till allmän kännedom. Vi
har ju t. o. m. här kunnat konstatera
dels att det finns möjligheter att få ta
del av ifrågavarande redogörelser i riksdagsbiblioteket,
dels dessutom att vederbörande
organ ställt i utsikt att alla riksdagsledamöter,
som är intresserade av
dessa verksamhetsberättelser, skall tillhandahållas
exemplar av desamma. Jag
tror att man därmed har nått vad motionären
åsyftade då han väckte sin
motion.

Å andra sidan har utskottet vid sin
behandling av detta ärende inte kunnat
förbigå den konstitutionella sidan av
saken. Jag har här i min hand en skrivelse
från professor Stjernquist i Lund,
som ju är en av våra främsta statsvetare.
Han har tagit del av motionen och
på begäran avgivit en skrivelse, där han

t Andra kammarens protokoll 1956. Nr 8

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

Interpellation i anledning av att de nya vägarna mellan Hässleholm och Malmö
samt mellan Gärsnäs och Tomelilla dragas fram över värdefull åkerjord

ger sin tolkning i detta spörsmål. Jag
kan gärna föredraga några rader av
vad han skrivit, så att det kommer in i
kammarens protokoll. Han säger bl. a.:

»Riksdagen är överordnad sina egna
verk och inrättningar och prövar deras
förvaltning genom granskning av årsberättelser
och revisionsberättelser från
JO, MO och statsrevisorerna. Helt annorlunda
är däremot riksdagens ställning
till de statliga ämbetsverken. Dessa
äro enligt §§ 4 och 47 jämförda med
§ 90 regeringsformen underställda
Kungl. Maj :t, och riksdagen kan endast
— frånsett de möjligheter till uttalanden
som statsregleringen erbjuder — befatta
sig med deras verksamhet genom sina
egna kontrollorgan eller genom interpellationsinstitutet.
Detta är en grundläggande
princip i vår författning. Det
är alltså icke förenligt med denna princip,
att verksamhetsberättelser från statliga
verk och inrättningar överlämnas
till riksdagen och där bli föremål för
behandling.»

Detta är ett uttalande, som åtminstone
i formellt hänseende borde betraktas
som ganska auktoritativt.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 15

Interpellation i anledning av att de nya
vägarna mellan Hässleholm och Malmö
samt mellan Gärsnäs och Tomelilla dragas
fram över värdefull åkerjord

Herr NILSSON i Bästekille (h) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Vårt lands vägar är under
utveckling. Nya vägar bygges och
gamla breddas, förstärkes eller lägges
om. Dessa åtgärder kräver med nödvändighet
stora markområden. I en del
fall är det oundvikligt att fullgod, od -

lingsbar åkerjord tages i anspråk för
dylika arbeten. Det är en del av det
pris landet måste betala för att erhålla
lämpliga vägar vilka kan främja vårt
transportväsen och underlätta förbindelserna
på landsbygden. Det torde
emellertid vara klart att man endast i
undantagsfall bör taga i anspråk värdefulla
markområden.

Icke desto mindre inträffar det stundom
att åt vägar gives en sträckning,
som medför att de utan skäl dragés fram
över synnerligen goda och för jordbruket
värdefulla områden. Jag har i tankarna
ett par fall från det län vilket
jag har äran företräda i riksdagen,
nämligen Kristianstads län.

Vid framdragande av väg mellan
Gärsnäs och Tomelilla har sträckningen
förlagts över jordbruk som enligt
mångas mening tillhör de bästa i bygden.
Detta har skett trots möjlighet att
förlägga vägen till för jordbruksnäringen
mindre värdefulla markområden.
Arbetet har i detta fall påbörjats och
fortskridit därhän att skadegörelsen
icke kan göras om intet.

Den väg, som är tänkt för sträckan
mellan Hässleholm och Malmö, har likaledes
avsetts erhålla en sträckning som
i hög grad inkräktar på de värdefullaste
jordbruksområdena utan att ett
sådant förhållande föranletts av tvingande
skäl. I detta fall har arbetena på
vägen icke påbörjats, och tillfälle till
förhindrande av skadegörelse gives
ännu.

Jag anser det vara av stort värde att
man uppmärksammar dylika fall. Som
jag ovan betonat, utgör vägar en nödvändig
förutsättning för näringsliv och
samfärdsel. Ingen torde därför ha något
att invända mot det i och för sig
glädjande faktum att vägar bygges och
förbättras. Detta bör dock ske på ett
sätt som medför minsta möjliga skada.

Med anledning av vad ovan anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för

Onsdagen den 29 februari 1956 Nr 8

Interpellation ang. urvalet av de skattskyldiga, vilkas banktillgodohavanden skola
kontrolleras

kommunikationsdepartementet få framställa
följande fråga:

Har herr statsrådet uppmärksammat
att de nya vägarna dels mellan Hässleholm
och Malmö och dels mellan Gärsnäs
och Tomelilla kommer att vid respektive
Sösdala och Gårdlösa dragas
fram över värdefull åkerjord utan att
ett sådant förhållande är av omständigheterna
påkallat?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. urvalet av de skattskyldiga,
vilkas banktillgodohavanden
skola kontrolleras

Ordet lämnades på begäran till

Fru TORBRINK (s), som anförde:

Herr talman! Enligt bestämmelserna
i 35 a § taxeringsförordningen (före den
1 januari meddelades enahanda bestämmelser
i 35 § 4 mom.) åligger det
bankaktiebolag, sparbank eller annan
penninginrättning att, utöver vad eljest
i taxeringsförordningen stadgas, efter
förordnande av Kungl. Maj:t, i den omfattning
och ordning, som angives vid
förordnandets meddelande, lämna uppgift
om storleken av insättares ränteinkomst
under viss angiven tid och beloppet
av insättares innestående medel
vid viss angiven tidpunkt samt om insättares
fullständiga namn och senast
för inrättningen kända bostadsadress
ävensom, därest annan än räkningshavare
äger förfoga övei räkningen,
uppgift om den sålunda berättigades
fullständiga namn och senast för inrättningen
kända bostadsadress.

Enligt bestämmelserna i 36 § taxeringsförordningen
skall självdeklaration
som regel vara avlämnad senast
den 15 februari under taxeringsåret.
Denna bestämmelse är som regel tilllämplig
i fråga om löntagare, jordbrukare
och fastighetsägare.

Aktiebolag och annan, som under be -

skattningsåret enligt lag varit skyldig
föra handelsböcker, är enligt samma
bestämmelser — under förutsättning av
att räkenskapsåret gått till ända senare
än den 31 oktober året näst före taxeringsåret
— icke skyldig avgiva självdeklaration
förrän senast den 31 mars
under taxeringsåret. Denna bestämmelse
är som regel tillämplig i fråga om
rörelseidkare.

På ansökan av deklarationsskvldig,
som visar att i följd av hans förvärvskällors
särskilda beskaffenhet eller
verksamhetens mera betydande omfattning
eller annan omständighet av säregen
beskaffenhet hinder möter att avlämna
självdeklaration inom förut angiven
tid, kan vidare vederbörande
taxeringsintendent utsätta särskild tid
för avlämnande av självdeklaration.

Torsdagen den 16 februari 1956, det
vill säga dagen efter det självdeklarationerna
skolat avlämnas av löntagarna
och likställda, har, såsom meddelats såväl
i radio som i tidningspressen, offentliggjorts
ett beslut av Kungl. Maj:t
att enligt förut angivna bestämmelser
banker och andra penninginrättningar
till ledning för kontroll av 1956 års
självdeklarationer skall lämna uppgifter
om ränteinkomster och innestående medel
för personer, vilkas efternamn börja
med Ced, Fa eller Sa.

Då Kungl. Maj:ts nu angivna beslut
offentliggjorts den 16 februari 1956, följer
härav att kontrolluppgifterna rörande
bankmedlen kommer att vara av betydelse
för kontroll av uppgifterna i de
deklarationer, vilka utav förut angivna
personer avgivits senast den 15 februari
1956. För de skattskyldiga, vilka är
skyldiga att avgiva deklarationer först
vid en senare tidpunkt eller vilka —
utan att åtnjuta anstånd med avgivande
av självdeklarationer, avger sina deklarationer
senare än den 16 februari, blir
uppenbarligen uppgifterna om bankmedel
utan värde i kontrollavsecnde,
enär ifrågavarande skattskyldiga genom

52 Nr 8 Onsdagen den 29 februari 1956

Interpellation ang. ökad kvot till Västerbottens län för investering i väg- och brobyggnader -

det tidiga offentliggörandet av beslutet
blivit varnade.

Det är härvid att märka att det är
rörelseidkarna och andra skattskyldiga
med mera omfattande ekonomisk verksamhet,
som är deklarationsskyldiga
först senare än den 15 februari.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet
den 11 mars 1955 angående ytterligare
utredning rörande en ändamålsenligt
utformad taxeringsorganisation
anförde dåvarande chefen för finansdepartementet
bland annat att gjorda
undersökningar bekräftat att genom felaktiga
deklarationer betydande belopp
årligen undandragas från beskattning.

Uppgifterna enligt 35 a § taxeringsförordningen
från bankerna och andra
penninginrättningar angående insättares
ränteinkomster och innestående
bankmedel är uppenbarligen erforderliga
för deklarationskontrollen. Särskilt
torde dessa uppgifter vara av värde vid
kontroll av företagarnas och likställdas
deklarationer. Om urvalsmetoden över
huvud taget skall offentliggöras, bör
väl detta emellertid rimligen icke ske
förrän deklarationstiden gått ut även
för rörelseidkarna och likställda?

Taxeringskontrollen blir uppenbarligen
varken rättvis eller likformig om,
såsom nu är fallet, löntagarna och likställda
skall lämna sina deklarationer
innan urvalsmetoden offentliggöres medan
rörelseidkarna och likställda skall
lämna sina deklarationer först sedan
urvalsmetoden offentliggjorts, varigenom
möjlighet erbjudes dem att tillrättalägga
sina deklarationsuppgifter.

Med stöd av vad jag nu anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet få rikta följande
frågor.

1. Anser herr statsrådet det vara tillfredsställande
att urvalet av de skattskyldiga,
beträffande vilkas bankmedel
bankerna och penninginrättningarna
skall lämna uppgifter, offentliggöres

före den 31 mars, eller kommer herr
statsrådet att föreslå ändring härvidlag? 2.

Anser herr statsrådet de förut angivna
förhållandena slå i överensstämmelse
med de krav på effektiv taxeringskontroll,
vilka i olika sammanhang
uttalats och bland annat kommit
till uttryck genom de utredningar på
detta område, vilka företagits under de
senaste åren?

3. Kommer herr statsrådet att efter
den 31 mars eller eventuellt efter den
senare tidpunkt, då jämväl de skattskyldiga,
vilka efter ansökan hos vederbörande
taxeringsintendent fått särskild
senare tid utsatt för avlämnandet av
självdeklaration, avlämnat sina deklarationer
innevarande år, besluta att enahanda
kontrolluppgifter om bankmedel
skall lämnas beträffande ytterligare
grupper av skattskyldiga?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. ökad kvot till Västerbottens
län för investering i väg- och
brobyggnader

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr ÖSTLUND (h), som yttrade:

Herr talman! I den av kungl. väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen fastställda flerårsplanen
har för investering i vägoch
brobyggnaden inom Västerbottens
län för år 1956 upptagits ett belopp på
totalt 15,2 milj. kronor, vilket anslag
sedermera nedskurits till 12,3 milj. kronor.

I skrivelse till Konungen den 13 december
1955 har länsstyrelsen i Västerbottens
län anfört starka betänkligheter
mot den företagna nedskärningen av
vägbyggnadsanslaget för länet och påvisat
farorna för en successiv nedbrytning
av det existerande vägnätet under
en tidsperiod, då trafiken hastigt växer

Onsdagen den 29 februari 1956 Nr 8

Interpellation ang. ökad kvot till Västerbottens län för investering i väg- och brobyggnader -

både i tyngd och intensitet. Länsstyrelsen
har även pekat på det utomordentligt
stora behovet av ombyggnad, breddning
och förstärkning av broar, av justering
i plan och profil av riks- och
länsvägar samt av beläggning på hårt
trafikerade vägsträckor.

En jämförelse mellan vägförhållandena
i de fem norrlandslänen giver
bl. a. vid handen att Västerbottens län
har den största andelen vägar med axeltryck
lägre än 6 ton, att Västerbottens
län har den minsta andelen vägar med
axeltryck högre än 6 ton (4,3 procent),
(detta tal är för övrigt lägst i landet,
bortsett från Gotlands län), att i länet
råder inskränkningar i fordonsbredden
på 294 km, medan övriga norrlandslän
ej har någon sådan inskränkning,
(Jämtlands län har dock 27 km med
begränsad fordonsbredd), jämte Norrbottens
län den mindre andelen belagda
vägar (1,2 procent) samt 300 broar,
som ej fyller fordringarna för 6 tons
axeltryck och 10 tons boggivikt, vilket
torde vara mer än i något annat län.

Även med hänsyn till olika landsdelars
befolkningstäthet, näringslivets
struktur etc. måste det betraktas som
anmärkningsvärt, att länet i praktiskt
taget alla avseenden hör till de sämst
lottade i hela landet ur vägsynpunkt,
detta trots att år 1955 väsentliga höjningar
av axeltryck och fordonsvikter
genomfördes efter framställning från
representanter för länets näringsliv. —
En väsentlig anledning till att länet
kommit på efterkälken torde vara den,
att mycket omfattande vägbyggnadsoch
vägförstärkningsarbeten under
1930-talet utfördes i av arbetslöshet
drabbade landsändar, ej minst i Norrbottens
och Västernorrlands län.

Räknat i förhållande till befintligt
vägnät är anslaget till Västerbottens
läns vägar väsentligt lägre iin till vägarna
i något annat län, trots att länet
är ur vägsynpunkt mer »underutvecklat»
än det övriga Norrland. Även om

de olika länen ej är helt kommensurabla,
är dock detta förhållande anmärkningsvärt.

Med stöd av vad ovan anförts hemställes
om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet Hjalmar Nilson
få rikta följande fråga:

Är herr statsrådet villig att medverka
till att Västerbottens län, med hänsyn
till de speciella förhållanden som där
är rådande, i fördelningsplanen för investering
i väg- och brobyggnader för
år 1956 tillföres en ökad kvot?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av handelsavtal
mellan Sverige och Tjeckoslovakien;
statsutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
polislönereglementet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av väckta motioner om upphävande
av jordförvärvslagen den 3
juni 1955 in. m.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 3, i anledning av väckta motioner
angående omprövning av gällande bestämmelser
om rätt att försälja explosiva
varor till minderåriga,

nr 4, i anledning av väckt motion om
viss ändring av bestämmelserna om
skyldighet att erlägga licensavgift för
radiomottagningsapparat,

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

nr 5, i anledning av väckt motion om
nedsatt inträdesavgift för telefon åt invalider
m. fl., och

nr 6, i anledning av väckta motioner
angående obligatorisk anskaffning av
identitetsbrickor åt vissa barn.

§ 19

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen; nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående prisutjämningsavgift
m. m.; och

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 2 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370); samt
från andra lagutskottet:
nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen den
30 juni 1944 (nr 461); och
nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av In -

ternationella arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1955 vid dess trettioåttonde
sammanträde fattade beslut.

§ 20

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 75, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 30 mars 1951 (nr 148) om
rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för avgifter till vissa stiftelser,
m. m., och

nr 77, angående omorganisation av
statens lantbrukskemiska kontrollanstalt
samt kemiska analyslaboratoriet
vid lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 21

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.50.

In fidem
Gunnar Britth