Thorsdageu den 4 April

ProtokollRiksdagens protokoll 1872:404

Den 4 April, f. m.

111

Thorsdageu den 4 April.

Kl. 10 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 27 sistlidne Mars.

§ 2.

Föredrogs, men bief ånyo bordlagdt, Konstitutions-Utskottets memorial
N:o 6; och beslöt Kammaren, att detta ärende skulle företagas till
slutlig behandling i sammanträdet nästkommande Onsdag den 10 dennes.

Dernäst föredrogs och blek likaledes ånyo bordlagdt Stats-Utskottets
utlåtande N:o 43: i afseende å hvars slutliga behandling Kammaren beslöt
att densamma skulle försiggå i sammanträdet nästa Lördag den 6
dennes, och detta utlåtande, för sådant ändamål, då uppföras främst bland
de ärenden, som böra nämnde dag till afgörande hos Kammaren förekomma.

Ytterligare blefvo andra gången bordlagda Bevillnings-Utskottets betänkande
N:o 8, Lag-Utskottets utlåtanden N:is 20 och 21 samt Bevillnings-Utskottets
betänkande N:o 9.

Då sist anförda betänkande N:o 9, angående tullbevillningen, hade
inflytande på slutliga fastställandet af statsregleringen och sålunda fordrade
skyndsam behandling, beslöt Kammaren, enligt förslag af sednast
hållna Talmanssammanträde, att detta ärende skulle till afgörande företagas
i sammanträdet nästa Lördag den 6 i denna månad.

Slutligen bordlädes för andra gången Lag-Utskottets utlåtande N:o 22.

§ 3.

Sedan Riksdagens båda Kamrar numera bifallit den af vederbörande
Utskott tillstyrkta ansvarsfrihet för Riksdagenss fullmäktige i Banken och
Riksgäldskontoret, blef, under åberopande af hvad vid sednaste talmanssammanträde
i sådant afseende öfverenskommits, det förslag åt llerr Talmannen
nu framstäldt, att val af de valmän, som hade att utse ej mindre
bemälde fullmäktige jemte deras suppleanter än jemväl styrelseledamöter
och suppleanter vid Riksbankens lånekontor i Göteborg, Malmö och
Wisby, måtte företagas i Kammarens sammanträde nästkommande Onsdag
den 10 dennes.

Detta förslag bifölls; hvarjemte Kammaren, likaledes på Herr Talmannens
framställning, beslöt att för ifrågavarande valmän skulle, omedel -

113

Den 4 April, f. m.

bart efter valmansvalet, utses suppleanter, bvilkas antal vid denna» såsom
vid föregående riksdagar, bestämdes till sex.

§ 4.

Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 15, i anledning af viickt motion
om ett tillägg till Kongl. förordningen den 16 Februari 1864, angående
nya strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall.

Ordet lemnades till

Herr Ola Jönsson, som anförde: Redan innan jag hade den äran

att vara ledamot åt Riksdagen, och att i dess förhandlingar deltaga, var
den öfvertygclsen hos mig rotfästad, att staten bör lemna ersättning åt
oskyldigt häktade personer. Redan vid den första riksdag jag hade förtroendet
att utöfva representantkallet gjorde jag derföre framställning i
detta ämne, men min motion afslogs då, såsom jag trodde, derföre att
frågan var för tidigt vackt. Jag hade likväl hoppats att under den tid,
som sedan dess förflutit, åsigterna möjligtvis skulle hafva förändrat sig
till förmån för min motion. Men jag märker, att jag misstagit mig. Frågan
tyckes äfven denna gång vara för tidigt väckt, äfven för denna gång
bär motionen genom Första Kammarens bifall till Lag-Utskottets utlåtande
b.lifvit_ utslagen. Jag finner likväl ingen stor fara deri, enär uti en nations
lif ett eller annat år endast utgör ett eller annat ögonblick och enär
jag betraktar denna sak endast såsom en framtidsfråga. Men mig synes
Lag-Utskottet haft svårt att motivera sitt afstyrkande af motionen, och de
skäl som i sådant afseende blifvit anförda, måste jag säga förefalla mig
ganska underhaltiga. I)å frågan emellertid måste anses såsom fallen, kan
det naturligtvis cj vara min mening att ingå i någon närmare granskning
af nu föreliggande betänkande, hvilket likväl skulle kunna gifva anledning
till ganska vidlyftiga betraktelse!''. Jag beder blott att i korthet få vidröra
några af Utskottets motiv.

Utskottet börjar i afseende å detta förslag sina anmärkningar dermed,
“att den, som olagligen häktar någon, derför är, enligt gällande lag,
underkastad icke blott strängt kriminelt ansvar, men äfven ersättningsskyldighet
till den sålunda förorättade för skada, som denne till följd af
den lagstridiga åtgärden lidit.“ Ja! nog har Utskottet rätt deri, att den
som verkställt olaga häktning är underkastad laga ansvar derför äfvensom
ersättning åt den olaga häktade. Men detta är två olika saker: ansvaret
ådömes efter gjordt åtal, hvaremot det icke är någon skyldighet för åklagaren
att yrka ersättning åt en oskyldigt häktad person. Detta blifver
denne sednares ensak, och man kan föreställa sig att i många, kanske de
flesta fall den sålunda oskyldigt lidande personen saknar i mer än ett
hänseende förmåga att föra sak mot den som verkställt den olaga häktningen,
och det kan till och med låta tänka sig att han är ganska nöjd
att slippa ifrån den person, som förorsakat hans oskyldiga lidande.

Utskottet mcdgifver likväl att “beträffande åter det fall, att häktningen
varit föranledd af någon omständighet, som inför lagen rättfärdigar

en

Den 4 April, f. in.

113

en sådan åtgärd, men att den häktade ändock af domstolen frikännes, så
kan det väl synas, som om billigheten här talade för en ersättningsskyldighet
å statens _ sida, synnerligast om det tillika klarligen visar sig, att
den häktade varit oskyldig till det brott, hvarför han blifvit i häkte inmanad.
“ Härmed har således Utskottet medgifvit, att skälen kunna vara
sådana, att häktningsåtgärden kan försvaras, i hvilken händelse naturligtvis
någon ersättning ej kan komma ifråga, såvida icke staten skall lemna den
— och dels på samma gång att den oskyldigt lidande bör erhålla ersättning
af staten. Men, säger Utskottet vidare: “härvid bör man dock betänka,
att ifrågavarande preventiva polisåtgärd har sin grund och sitt berättigande
i nödvändigheten att upprätthålla allmänna rättssäkerheten, och att
hvar och eu som åtnjuter skyddet af samhällets lagar måste underkasta
sig dessa lagars tillämpning, äfven om han derigenom, till följd af det ofullkomliga
i allt menskligt och således äfven i den menskliga samhällsordningen,
någon gång kan blifva oskyldigt lidande. “

Hvilken mening måste jag anse ligga i denna strof? Jo, den, att
derföre att man åtnjuter skydd af samhällets lagar, man också är underkastad
att oskyldigt beröfvas sin frihet derföre att man existerar eller
med andra ord på ärligt sätt försörjer sig, man är skyldig att utan någon
slags upprättelse låta häkta sig, om än aldrig så oskyldig. I sanning! ett
vackert skydd, aldra helst om den lidande personen i följd af sin ställning
tillhör den samhällsklass, som saknar politiska och äfven andra medborgerliga
rättigheter.

Längre ned säger Utskottet: “föga ändamålsenligt skulle det dessutom
vara att i öfverensstämmelse med motionärens förslag bestämma ett
visst ersättningsbelopp för hvarje dag, hvarunder den oskyldigt häktade
vant beröfvad sin frihet, denna förmån som för olika personer har så
ofantligt olika materiel! värde." Här vill det synas, som om Utskottet
missuppfattat mitt förslag; ty jag har icke påyrkat lika ersättning åt alla,
åt livilka ersättning kan komma i fråga — jag har icke talat om något
maximum, endast om ett minimum, väl vetande att den tid som går förlorad
har olika värde för olika personer.

Vidare säger Utskottet: “ett sådant stadgande kunde ock någon gång
utgöra lockelse för nödställda personer att genom tillställningar låta inmana
sig i häkte blott för att åtkomma den af staten utlofvade dagspenningen.
" Denna anmärkning beder jag, såsom nu icke värd att besvara,
få alldeles förbigå. Utskottet låter äfven påskina, att, i händelse
detta förslag blefve lag, staten skulle få vidkännas ganska dryga utgifter.
Detta är den vanliga käpphäst man använder, då det är fråga om ett
förslag, som man icke tycker om, men jag tror, att detta sätt att gå till
väga i förevarande fäll är föga lämpligt, emedan jag tror att hvar och
en, som med någon eftertanke tager denna sak i betraktande, skall finna
att de utgifter staten i detta hänseende får vidkännas icke äro i ringaste
män känbara, jag vågar säga icke ens nämnvärda.

En enda anmärkning, jag medgifver det, skulle med fog kunna göras
mot mitt förslag, men har icke af Utskottet blifvit framhållen, den nemligen
att, om det blefve eu skyldighet för staten att ersätta oskyldigt häktade
personer och på samma gång eu rättighet för densamma att söka
Riksd. Prof. 1872. 2 Afd. S Iland. 8

114

Den 4 April, f. m.

återvinning hos den, som förordnat eller verkställt olaga häktning, den
polismakt eller åklagaremakt, hvilken det tillkomme att verkställa häktningen,
af fruktan för ersättningsskyldighet måhända skulle låta afhålla sig
från att verkställa häktning, der sådan borde ega rum. Jag medgifver, att
detta vore _ en anmärkning, som kunde hafva skäl för sig. Men då jag
anser ett tillräckligt korrektiv för olaga häktning ligga i ansvaret derför,
så kan jag icke finna annat, än att Lag-Utskottet mycket väl kunnat godkänna
mitt förslag, med uteslutande af orden: -med rättighet för staten
att af vederbörande ersättningsbeloppet utsöka-1; dock så att den, som af
ondt uppsåt eller grof vårdslöshet vållat olaga häktning, borde vara skyldig
ersätta den derigenom oskyldigt lidande personen.

Utskottet slutar med eu önskan, då det nemligen säger: -Utskottet,
som hyser den åsigt, att korrektivet emot misstag i ifrågavarande hänseende
bör sökas i en sträng begränsning af möjligheten af sådana misstag,
får alltså vördsamt hemställa- etc. Detta är en önskan kanske mer än
en förhoppning och, jag medgifver det, en ganska from önskan; men det
är ju i allmänhet ganska vanligt att misstag begås, och isynnerhet tror
jag sådana kunna ega rum i ifrågavarande fall. Statens och det allmännas
säkerhet fordrar, att den, som är skäligt misstänkt för brott, sättes i fängsligt
förvar, dels på det han icke skall kunna åstadkomma mera skada och
dels på det att brottet måtte kunna upptäckas. Erfarenheten har ofta
visat, att brott genom misstänkta personers häktande blifvit lagda i dagen
och bestraffade, hvilket icke skulle hafva blifvit händelsen, om häktningen
ej verkstälts. Men då i detta afseende misstag lätt kunna begås, vore
det enligt min uppfattning ej mer än både billigt och rättvist, om sålunda
oskyldigt lidande personer kunde tillerkännas någon ersättning. Om
i lagen är föreskrifven rättighet och skyldighet att häkta en skäligen misstänkt
person, så måste det äfven vara en skyldighet för staten att omedelbart
ersätta den genom häktningsåtgärd oskyldigt lidande. Då förslaget
emellertid, såsom jag nyss antydt, är fallet, ämnar jag icke framställa
något yrkande. Men jag tror att, om äfven denna Kammare godkänner
den i utlåtandet förekommande, här nyss upplästa strofen: “härvid bör
man dock betänka, att ifrågavarande preventiva polisåtgärd har sin grund
och sitt berättigande i nödvändigheten att upprätthålla allmänna rättssäkerheten,
och att hvar och en, som åtnjuter skyddet af samhällets lagar,
måste underkasta sig dessa lagars tillämpning- — jag tror, säger jag, då
Kammaren godkänt denna strof, försigtighet bjuda, att icke tala så mycket
om det fria Sverige och dess fria medborgare, ty denna fras är i sanning
icke annat än ett hån mot menskligheten och ett hån mot rättvisan.

Herr Mankell: Då jag reserverat mig emot det beslut, hvartill

Utskottet i detta förslag kommit, anser jag det vara min skyldighet att
angifva skälet härtill, hvilket är helt enkelt det, att jag i dess helhet måste
ogilla Utskottets afstyrkande, emedan jag anser motionen fullt befogad.
De skäl, på hvilka Utskottet grundat sitt förslag, förefalla mig
också mindre tillfredsställande. Som emellertid motionären vidlyftigt ådagalagt
detta, återstår för mig icke mycket att ytterligare tillägga. Hvad
först beträffar Utskottets anmärkning, att den som verkställer olaga häkt -

Den 4 April, f. m.

115

ning derför ådrager sig kriminel! ansvar äfvensom ersättningsskyldighet,
så är detta visserligen riktigt. Men jag ber att i likhet med motionären
få påpeka, att det för den oskyldigt häktade ofta möter svårigheter att
skaffa sig rättvisa och utfå ersättning. lian måste klaga hos justitieombudsmannen
och i vanliga fall föra denna klagan under lång tid samt
måhända nödgas skaffa sig rättegångsbiträde, hvilket hans tillgångar ofta
icke medgifva. Derföre låter han sig i de flesta fall nöja med den lidna
oförrätten och uraktlåter att klaga. Denna Utskottets anmärkning synes
mig dessutom icke hafva med motionen att göra; ty motionären har icke
fordrat något ytterligare ansvar i afseende på olaga häktning än det lagen
redan stadgar, utan blott ersättning i sådana fäll, då tillräcklig anledning
funnits till häktningsåtgärden, det vill säga då någon, utan att
förut hafva varit dömd till ansvar för brott, som medför förlust af medborgerligt
förtroende, blifvit häktad på grund af sådana angifvelse!'', derför
någon häktas må; således fullkomligt laga häktning.

Utskottet framhåller vidare, att man måste underkasta sig oskyldigt
lidande till följd af nödvändigheten att upprätthålla den allmänna rättssäkerheten,
äfvensom att, likasom i allt menskligt, ofullkomligheter äfven
finnas i lagstiftningen. Detta är mycket sannt, men bör väl icke utgöra
hinder att söka skaffa ersättning åt den oskyldigt lidande. Det lidande
han blir underkastad genom att en längre eller kortare tid beröfvas sin
frihet kan i alla fall aldrig betalas med penningar, men väl möjligen den
tid han förlorar då han sitter i fängelset.

Vidare finner jag i utlåtandet det besynnerliga påståendet, att friheten
för olika personer har olika materiel! värde. Här hafva vi åter den
högst bedröfliga skilnaden mellan rik och fattig. Denna tanke om olikhet
inför lagen, som våra jurister och äfven andra icke kunna skilja sig ifrån,
är i och för sig sjelf förhatlig; men äfven dessförutan kan jag alldeles
icke finna, hvarföre friheten skulle hafva mindre värde för den obemedlad^
än för den rike, eller den förre lida mindre skada af att hållas i
fängslig! förvar än den sednare. Enligt min åsigt egen just motsatsen
rum. Den fattige daglönaren, arbetaren, som lefver af sitt dagsarbete,
har väl långt svårare att afvara den tid, hvarunder han hålles i fängelse,
än den mera bemedlade, som alltid sammanspara! så mycket för sig och
sin familj, att densamma icke behöfver lida direkt nöd.

Mot nyssnämnda åsigt måste jag således på det högsta protestera.
Skulle friheten verkligen hafva olika materielt värde för olika personer,
så måste jag tillerkänna den fattige det större behofvet deraf än
den rike.

I likhet med motionären anser jag Utskottets anmärkning, att den
föreslagna ersättningen skulle kunna medföra en lockelse för nödställda
personer att genom tillställningar låta inmana, sig i häkte, vara så kortsynt,
att till dess vederläggande inga ord behöfva spillas. Det vore i sanning
dålig polis och dåliga domare, som läte narra sig af dylika tillställningar.

Af särskild vigt anser jag förslaget vara för vår kära hufvudstad,
der oftast häktning af personer, som sedermera befunnits oskyldiga, eger
rum; nästan ingen vecka förgår, utan att man i tidningar^ ser berättelser
derom. Möjligt är att man i landsorten ej har så stor känning af

no

Den i April, f. in.

det öfverklagade missförhållandet, hvarföre man anser förslaget vara af
mindre vigt. Men för de större städerna anser jag bifall till detsamma
ganska angeläget. Då emellertid motionären icke gjort något yrkande,
vill jag naturligtvis icke heller göra det, ehuru jag eljest ämnat föreslå
just detsamma, som han antydde, nemligen förslagets godkännande med
uteslutande af de sista orden i detsamma: “med rättighet för staten att
af vederbörande ersättningsbeloppet utsöka11. Jag anser det nemligen
hårdt och orättvist, att den person, som anställt häktning på sådana laga
grunder, hviika göra det sannolikt att brottslighet förefinnes, skulle blifva
lidande derigenom, att staten af honom uttager ersättningsbeloppet; utan
jag har föreställt mig, att eu liten fond eller kassa borde finnas, ur
hvilken den oskyldigt häktade kunde direkte utfå ersättning. Helt annat
är förhållandet, om olaga häktning blifvit verkställd. Då måste lagen
hafva sin gång.

Herr Ribb in g: Det förefaller mig, som om motionären i sin motion
och vid de synpunkter, från hviika han i denna vill se den häktning bedömd,
om hvilken motionen handlar, hopblandat det beröfvande af friheten,
som utgör och ådömes såsom straff på grund af redan hållen ranrakning
och deraf följande dom, samt det beröfvande af friheten, som i
lagen kallas häktning, och hvarom bestämmes när den skall ske eller får
ske i Kongl. förordningen den 16 Februari 1864. Det är endast om
denna sednare, om häktning motionen handlar, d. v. s. om ett inmanande
i häkte, som företages på grund af angifvelse eller misstanke för vissa
brott och när sannolika skäl för sådan misstanke finnas. Det är, som
bekant, § 18 i nyss citerade Kongl. förordning, som bestämmer dels
vissa anklagelser i följd af hviika häktning skall ske, dels andra anklagelser,
efter hviika häktning må ske, när nemligen i det ena som andra
fallet sannolika skäl för misstanke finnas. Med dessa i lag bestämda
grunder eller anledningar till häktning är det först och främst af vigt
att märka, att häktningen ingalunda innebär en behandling af den häktade
personen såsom brottslig, på sätt motionären har autydt. Ty ransakning
är ju, när häktningen sker, icke hållen, och afgjordt är således
ännu icke om brottslighet förefinnes eller ej, icke heller kan således ändamålet
med eu persons häktande vara straff, då ju icke är afgjordt om
den som häktas skall hafva straff eller ej. Men deraf följer då vidare,
att ej heller måttstocken för, huruvida eu person skall häktas eller icke,
han hemtas ur brottets verklighet, storlek eller beskaffenhet, kort sagdt,
icke deraf, huruvida personen är skyldig till brottet eller ej, eller huruvida
han i följd deraf blir dömd till straff eller frikänd: allt sådant är
nemligen, i det ögonblick häktningen kommer i fråga, något, hvars afgörande
tillhör framtiden och som derföre är och måste anses för tillfället
ovisst och obekant. Kär är personen då skyldig att träda i häkte? Derom
upplyser och stadgar, på sätt ofvan blifvit nämndt, nyss omnämnda
18 § i 1864 års förordning. Häktningen kan således anses olaga endast
i det fall, att den häktade personen icke är anklagad för sådant brott,
för hvilket han skall eller må häktas, eller också att denna anklagelse
icke har sannolikhet för sig.

Under sådana förhållanden är det redan underligt att tala om

Den 4 April, f. m.

117

“oskyldig11 häktad — oskyldig nemligen med afseende å begånget brott’
Ty det är ju ej brottets begående eller icke som utgör grunden för att
en person är skyldig eller icke skyldig att träda i häkte, utan grunden
derför är angifvelse och dennas sannolikhet. Ännu mindre kan man eller
har lagen såsom måttstock för att eu person bör häktas eller icke stadgat
det slutliga frikännandet eller fällandet, och det af det enkla och naturliga
skäl, att detta är något som icke har föregått när frågan om häktning
uppstått, utan något, som då är stäldt på framtiden; och lagen är i detta
afseende tillräckligt billig för att icke fordra hos den myndighet, som skall
afgöra om häktningen, förmåga eller skyldighet att skåda in i framtiden.
Detta är deremot just den måttstock motionären antagit såsom afgörande
för, huruvida en person är oskyldigt eller skyldigt häktad. Efter
denna måttstock skall nemligen, efter motionärens yrkande, bedömas om
den häktade skall få ersättning eller ej, för att han varit häktad, d. v. s.
detta skall afgöras efter utgången af något, som ännu icke inträffat, då
häktningen kommer i fråga.

Ser man nu — såsom motionären i sin motivering äfven gjort —
på den ekonomiska skada, som häktning kan ådraga en person eller hans
närmaste, så är det ju gifvet att denna hans “ruin11 eller skada blir
precist lika liten eller stor, om deri häktade slutligen befinnes oskyldig
eller skyldig. Skall alltså ersättning lemnas åt honom eller hans närmaste
iför den ruin, som kan åstadkommas genom en häktningsåtgärd,
eller, med andra ord, skall den ekonomiska förlust en sådan åtgärd kan
medföra för den som deraf trätläs utgöra grund för tillerkännande åt
den föreslagna ersättningen, då tinnes precist lika stora skäl dertill, när
den häktade i den slutliga domen blir fälld, som när han blir frikänd.
Denna sida af saken synes likväl snarare vara föremål för fattigvården
än för kriminallagstiftningen.

Tager man åter i betraktande sjelfva häktningen eller lagens stadgande
om att sådan under vissa förhållanden skall eller får ske, så är väl
att märka, hvad ock motionären sjelf och den siste ärade talaren anmärkt,
att i motionen icke är fråga om olaga häktning och ersättning för om en
sådan skett, utan att i motionen och med den ersättning, der föreslås, afses
laga häktning, sådan som “må ske.“ Anser man då i allmänhet sådan
häktning före ransakning och dom med misstänkta personer gå för långt
här i Sverige? Detta kan i så fäll bero antingen deraf, att vederbörande
myndigheter, utöfver hvad lag bjuder och medgifver, låta verkställa häktning.
I sådant fall vore utan tvifvel den enda rätta åtgärden att föreslå,
att, der så behöfves, noggrannare hand skulle i förevarande hänseende
hållas öfver vederbörande tjensteman och myndighet i deras sätt att handhafva
lagen om häktning, och att den som begått olaga häktning, med
större stränghet än hittills skett, skulle befordras till laga ansvar. Något
stort besvär för den som varit olaga häktad behöfves härvid ej, icke heller
finnes, såsom den värde motionären påstått, någon omöjlighet för honom
att bringa den som olaga häktat till ansvar: detta är eu pligt från
den offentliga myndighetens sida, och den olaga häktade behöfver i detta
fall blott göra formlig och ordentlig anmälan om saken, ej sjelf utföra
process eller bevisning. Men om något sådant missbruk i tillämpingen af
lagen om häktning bär motionären icke talat, icke heller yrkat några

118

Den 4 April, f, m.

skärpta ansvarbestämmelser derför. Eller ock kali man anse häktning af
för brott misstänkta personer hos oss gå för långt af det skäl, att man
anser sjelfva lagen som anbefaller eller tillåter sådan häktning, det vill
saga anser sjelfva åtgärden att häkta på grund af misstanke i allmänhet
vara orättvis, och att man icke bör beröfva någon person friheten förrän
hans brottslighet är klar och gifven, det vill säga efter föregången men
icke stundande dom och ransakning. Må man då motionera om upphäfvandet
af hela lagen om häktning grundad på misstanke och angifvelse
eller om inskränkningar i den. Detta är den naturliga åtgärden, i tall
man vill upphäfva eller minska häktandet. Men icke heller något sådant
finnes uttaladt eller yrkadt i motionen eller af motionären. Nej, man säger
deremot att häktning får ske, men att om den verkställes mot eu som
sedan befinnes oskyldig till det brott, för hvilket han misstankes, då skall
denne hafva ersättning derför; det vill säga, man fordrar antingen att den
som företager häktningen skall på förhand veta hvad som kommer att ske,
eller också att staten eller dess embetsman skola betala derföre att de
exeqverat gällande lag i laga ordning. Det förra skulle åtminstone hafva
för sig ett sken af rimlighet, om sannolikheten för en angifvelse» riktighet
alltid stode i jemn proportion till brottets verklighet och möjligheten att
bevisa denna, så att, der i allmänhet den misstänkte sedermera befunnes
laga förvunnen att hafva begått brottet, sannolikheterna vid angivelse)!
vant större, och der han icke blir förvunnen sannolikheterna varit mindre.
Men så är såsom bekant icke alltid förhållandet; utan det kan mycket
ofta hända att en angifvelse som har stor sannolikhet för sig ändå slutligen
befinnes vara falsk eller obevislig, medan, tvärtom, der ganska ringa
sannolikhet finnes i början, man efteråt likväl finner att brottet just der
blifvit begånget. Under sådant förhållande återstår, såsom tankegång och
åsigt hos motionären, blott det andra af ofvan nämnda alternativ. Alltså:
häktning är laglig och den häktade skyldig träda i häkte — således icke
“oskyldigt11 häktad — så fort en viss slags angifvelse är gjord och sannolikhet
dertill förefinnes. I begge afseendena sker häktningen oberoende
af den slutliga domen på grund af närvarande befintliga och kända förhållanden.
Icke desto mindre skall den häktade få kontant betalning, om
en framtida händelse inträffar — och han efter hållen ransakning blir frikänd.
Ett bifall till motionärens förslag innebure således, att man skulle
betala en person äfven när han är lagligt häktad, och att denna betalning
skulle presteras vare sig af staten som stiftat och anbefallt lagens tillämpning
eller också af den statens embetsman, som, sin pligt likmätigt, lyd t
statens lagar och exeqverat de af dem, hvilkas exekution tillhör hans embete.
Äro vi komna så långt, att en person skall hafva betalning derföre att
han är underkastad statens lagar — att staten skall gifva betalning derföre
att den exeqverar sina lagar — må vi då, på samma gång vi proklamera
en sådan grundsats, proklamera en till, nemligen att upphöra att
stifta lagar, hvilket blir fullkomligt onödigt om deras utförande är fästadt
vid sådana vilkor, som på längden åtminstone blifva omöjliga att uppfylla.
Med ett sådant vilkor för lagens tillämping, som här är föreslaget, vore
vi sålunda komna derhän, att tillvaron af det lagbundna samhället såsom
lagbundet berodde af statens förmåga att tillfredsställa medborgarnes, utan
tvifvel ständigt växande pretentioner att få betalning, derföre att de un -

Den i April f. m.

119

der kasta sig statens lagar, och deraf att dessa personer finnas villiga att
blifva laglydiga mot kontant erkänsla. Jag tror för min del ej, att denna
ställning hos oss ännu är för handen; och af de anförda skälen yrkar jag
fördenskull bifall till Utskottets afstyrkande hemställan.

Herr Grefve Sparre: Herr Talman! Mine Herrar! Då frågans öde

redan är afgjordt, föreställer jag mig Kammaren icke vill afhöra några
långa tal i densamma, och något yrkande har icke heller blifvit framstäldt.
Jag anser mig blott böra förklara, att huru puerilt en här föregående
talare än må anse Lag-Utskottets resonnement, detta yttrande likväl
mindre träffar resonnementet än sjelfva förslaget. Den värde motionären
säger sig icke vilja besvara den af Utskottet gjorda invändningen,
att det af honom föreslagna stadgandet, att staten skulle lemna en ersättning
af minst 2 R:dr per dag till hvar och en som befinnes vara häktad
utan att kunna fällas, skulle utgöra en lockelse för många att låta inmana
sig i häkte. Ja, den invändningen tror jag också man icke kan besvara;
ty om de värde Herrarne än aldrig så mycket beskärma sig öfver hvad
Utskottet i detta afseende framhållit, så får jag säga, att under alla de
samtal jag hört och haft i detta ämne, jag icke hört en enda menniska
som icke tyckt det förslag nu omhandlade motion innehåller vara på tok.
Om staten skulle fastställa ett premium af 2 R:dr per dag åt alla personer
som häktas utan att kunna fällas, så, det vågar jag tillägga och tager
heller icke tillbaka mitt påstående, blefve det ganska mänga som komme
att tycka detta vara en lätt förtjent dagspenning. Detta må vara sorgligt
och icke kunna lemnas något svar på, men det är sannt. Vi få icke utsträcka
våra sentimentala fraser; det bär sig ej -— och vi äro för praktiskt
folk i denna Kammare för att förledas dertill. Utskottet har sagt
det enda rätta korrektivet mot missbruk af häktningsåtgärd ligga i det
ansvar som drabbar den, hvilken verkställt olaga häktning, och jag kan i
detta afseende åberopa egen erfarenhet såsom öfvervakare af dessa förhållanden,
under tretton år såsom landshöfding och tio år förut såsom ledamot
af öfverrätt, under hvilken tid jag sett högst få exempel på olaga
häktning. Jag vill särskild! fästa uppmärksamheten derpå, att motionären
endast afser att förskaffa den person ersättning, hvilken icke förut varit
dömd för ansvar för brott som medför förlust af medborgerligt förtroende.
Jag försäkrar eder, mine Herrar! att man betänker sig två gånger innan
man häktar en sådan person. Sker det likväl, så böra vi icke förglömma,
hvilket ock Utskottet påpekat, att de mänskliga samhällsinstitutionerna liksom
allt menskligt äro ofullkomliga, samt att af brist på bevis domaren
ganska ofta nödgas förklara en anklagad person icke kunna fällas, ehuru
både han och alla andra äro öfvertygade om denne persons brottslighet;
och att vid sådant förhållande gifva den tilltalade dertill ersättning för
den tid han hållits fängslad vågar jag påstå icke vara rätt.

Vidare har man sagt, att den fattige icke har någon utväg att göra
sin rätt gällande om han blir oskyldigt häktad. Nämnde talare har likväl
på samma gång erinrat om justitie-ombudsmannen. Vi som haft tillfälle
att genomläsa denne embetsman diarium kunna intyga, att han icke
nedlagt någons talan utan att först hafva inhemtat tillräckliga upplysningar.
Hvad åter beträffar kostnaden att göra eu anmälan om åtal hos

120

Den 4 April, f. m.

justitieombudsmannen, så är den icke särdeles stor, ock jag tror att ingen
menniska, hon må nu vara aldrig så ringa eller fattig, som vill begagna
denna utväg att förskaffa sig rättvisa, skall blifva ohörd. Jag vädjar
i detta afseende till alla, dem, som under många år deltagit i Lagutskottets
granskning af justitie-ombudsmannens diarier, huruvida denne
embetsman försummat att åtala eu enda gång der åtal verkligen bort ske
Man har äfven sagt, att Utskottet återkommit till den bedröflig skilnaden
mellan rik och fattig. Utskottet har icke gjort eu sådan skilnad,
utan endast sagt att friheten har ett större materiel! värde för den ena
an for den andra, och detta lär väl vara en sanning som icke kan disputeras.
För en som icke har bröd att stoppa i munnen för dagen och icke
arbete, kan friheten icke vara lika mycket värd som för en annan, det
ar det enda Utskottet påstått. Men detta bevisar icke att han snarare
an någon annan bör underkastas häktning. Visst icke! Friheten är i detta
tall lika dyrbar for honom som för hvarje annan menniska. Men frågan
galler ersättningsbeloppet, och det är just svårigheten att bestämma detta.
y.j Slutligen har man tillagt: det vore dålig polis och dåliga domaresom
läte narra sig af tillställningar af dem som ville förtjena med stöd af
c Gima lag. Jag vill i detta afseende blott framställa ett exempel. Man
anmaler en person och det förebringas ett eller derå vittnen att han gjort
sig skyldig till det eller det lagbrottet för hvilket häktning bör ske. Domaren
är då tvungen, såvida icke jäf mot vittnena förefinnes, att häkta
karlen. Nar denne sedan vill komma i åtnjutande af den fastställda darriga
ersättningen, förebringas andra vittnen, som påtagligen visa att den
anklagade vant borta under den tid det brott för hvilket lian tilltalats
b“'';iti,begänSc,t: ^an behöfver således icke vara så dålig domare för att

på detta satt låta narra sig. Precist enahanda är förhållandet med åklagaren,
som också kan genom falska vittnen föras bakom ljuset. Dessa
missförhållanden hafva sin grund i de mänskliga institutionernas ofullkomlighet
— eu ofullkomlighet hvars sanning väl ingen kan förneka och som
fiamgär t ex. deraf att vi nästan dagligen se personer om hvilkas rnoraiska
brottslighet vi äro innerligt öfvertygade likväl gå fria af brist på
lagliga bevis; och på samma sätt kan det ju möjligen hända att en person
b il- haktad utan att lian kan fällas för det brott för hvilket han blif\ff
tilltalac.. Men att lian derföre skulle hafva ersättning, då man likväl
ar ofvertygad om att lian är skyldig, anser jag vara något för långt

Ilerr Uhr: Det är ett ganska eget förhållande med den siste talapi\
samma ?äng lian förklarade att det ej vore det ringaste
skal att hålla långa tal öfver eu fråga som redan kan anses så godt som
afgjord, likväl undfägnade Kammaren med ett långt anförande i ämnet.
för mm del har jag ej kunnat underlåta att begära ordet i denna vigtiga
fråga ty jag önskar verkligen all möjlig framgång åt motionärens nu
föreliggande förslag. \ i veta nemligen alla, hurusom många, hvilka blifvit
anklagade for brott, ofta få sitta häktade under derå månader eller
; „.oc 1, m,etl åratal samt slutligen, då de ej kunna sakfällas, utsläppas
in fånge set. Nar .sådana personer derefter återvända till sina hemorter,
vilja vanligen de församlingar eller kommuner, dit de höra, ej göra något

Den 4 April, f. in.

121

vidare för deras framtida utkomst, alldenstund de varit häktade på grund
af angifvelse för brott, och emedan man ju ej så noga kan veta hvilka
mer eller mindre vigtiga skäl som föranledt deras frikännande. Samme
ärade talare sade äfven, att det vore en hasard att processa, och det är
verkligen så; men jag tror äfven, att det stundom är endast beroende af
hasard att blifva af domstol frikänd, sedan man förut blifvit på blotta
misstankar att hafva begått något brott häktad. Har man deremot efter
ordentlig ransakning och dom förklarats oskyldig till det brott för hvilket
man blifvit angifven, och har tillika skälig ersättning blifvit tillerkänd den
orättvist lidande, så ligger just i denna ersättning något mera än uti ett
blott frikännande. Denna ersättning utöfvar nemligen ej så mycket inbytande
på cleu oskyldigt anklagades ekonomiska omständigheter, som den
fastmer i moraliskt hänseende kraftigt inverkar på den anklagades omgifning.
Det är af dessa skäl som jag för min del önskar framgång åt motionärens
förslag, samt yrkar bifall till detsamma.

Herr Öar lön: Då jag antecknat mig som reservant mot Utskottets

förslag utan att dervid angifva min åsigt, anser jag mig nu böra tillkännagifva
den. Jag har visserligen icke kunnat instämma i motionärens förslag
derom, att i lagen skulle införas bestämmelser om ovilkorlig rätt till
ersättning från statens sida för eu person som på skälig anledning blifvit häktad,
men sedermera blifvit befunnen oskyldig. Men jag har ansett motionens
hufvudsyfte behjertansvärdt och derföre önskat, att Utskottet annorlunda
motiverat sitt betänkande, möjligen på sådant sått att dymedelst Kongl.
Maj:ts uppmärksamhet fastades derpå, att det verkligen skulle kunna förefalla
sådana ömmande omständigheter, att en person, som lagligen blifvit
häktad, men som sedermera befunnits vara alldeles oskyldig, i någon mån
borde beredas upprättelse för ett sådant lidande, derigenom att någon
godtgörelse lemnades honom af det till Kongl. Maj:ts disposition ställda
förslagsanslag, hvaraf åt fångar i allmänhet vid deras Ingifvande ur häktet
nu lemnas tärpenningar.

Den ärade talaren från Wenersborg har stämplat hela förslaget som
ett “tokeri11. Jag hade verkligen trott, att det ej skulle hafva fallit någon
in att i denna Kammare begagna dylikt uttryck om en medrepresentants
förslag, icke ens utom Kammaren tror jag, att någon man med sinne
för det välvilliga i motionärens syfte skulle vilja så stämpla det. Men
sådant må nu vara den nämnde talarens ensak.

Den ärade talaren på upsalabänken har sökt vrida saken till
något annat än den verkligen är, ty både af motionen och åt motionärens
anförande framgår tydligt, att bär icke atses något olaga häktande,
utan ett sådant som lagligen bort verkställas. Till följd häraf hör alldedes
icke till saken allt "detta tal om det skydd lagen redan lemna:- mot
olagligt häktande. Denne talare anmärkte vidare, att staten bör ega rätt
tillämpa sina lagar, utan afseende derå om någon blir lidande till följd
af ofullständigheten af lagarne, liksom af alla mänskliga institutioner, men
deraf följer dock icke, att staten ej bör söka gifva upprättelse åt den i
följd af laga nies ofullkomlighet oförskyldt lidande, såvida sådant utan våda
eller för stor uppoffring för staten kan ske. För min del kan

122

Den 4 April, f. m.

jag ej finna, att någon våda för staten eller statsverket ligger deruti, att
det linnés något anslag som af regeringen kan användas såsom bidrag åt
sådana personel-, hvilka bevisligen befunnits vara oskyldiga till det brott
hvarför de blifvit angifna.

Särskilt ber jag fä fästa motionärens uppmärksamhet på att orsaken
hvarföre jag ej kunnat godkänna motionen är dels den redan nämnda
eller att, ämnet icke lämpar sig att blifva föremål för eu positiv lag, dels
ock cien, att ehuru motionären talar om eu häktad person som verkligen
i det slutliga utslaget blifvit “frikänd", möjligt dock är att ersättning
kunde komma till godo äfven den, hvars oskuld ej uppdagas. Väl är det
sä, atu jurister i allmänhet begagna det uttrycket “frikänna" endast om person
mot hvilken ingå skäl finnas, under det de deremot, der skäl som göra
honom fortfarande misstänkt förebragts, begagna uttrycket, att den tilltalade
ej kan “till ansvar i målet fällas". Men jag fruktar att detta af
motionären rätteligen begagnade uttryck ej alltid skulle komma att gifvas
den tydning som jag anser vara den riktiga, eller att den ifrågasatta
ersättningen endast skulle tillfalla sådana personer, hvilkas oskuld blifvit
lutt adagalagd. Rätt är det nemligen ingalunda, att alla personer, hvilka
blifvit tilltalade för brott, men derför ej kunnat fällas, alltid skola erhålla
ersättning, ty det bänder mycket ofta, att tilltalade ej sakfällas, fastän
domaren ar moraliskt öfvertygad om deras brottslighet. Icke böra väl
dessa, endast derföre att de gå fria från straff, äfven få ersättning af
staten för den tid de vant häktade. Detta är skälet, hvarför jag ej velat
intaga såsom en positiv lagbestämmelse rättighet till ersättning för
hvarje näktad men slutligen frikänd person. Jag bär dock på samma
gäng velat, att en möjlighet skulle beredas för samhället att gifva upprättelse
åt den bevisligen oskyldigt lidande, och det är icke motionären
ensam som tankt denna af Lag-Utskottets ordförande såsom “tokigabenämnda
tanke, Den är icke ny, utan är föremål för diskussion i flora
andi a lancier, såsom äfven torde vara bekant för den sistnämnde ärade
talaren, hvilken i juridiska saker så gerna ställer sig på främmande grund,
i tyskland bär man länge debatterat denna fråga, och jag är öfvertygad
att densamma förr eller sednare kommer att lösas just i det syfte s°om
motionaren nu föreslagit.

Detta hai jag velat säga såsom skäl, hvarföre jag låtit anteckna mig
som reservant mot Utskottets beslut, och jag hoppas att vid en kommande
riksdag motionen måtte åter upptagas på ett annat sätt, så att frågan
veikligen må hafva en praktisk möjlighet för sig att blifva löst.

Hfrr 01 a Jönsson: Det må tillåtas mig att med några ord be möta

ce invändningar mot mitt förslag som nu under diskussionen blifvit
i°1Tra'',i 11 fÖrSte talar0n yttrade sig ganska vidlyftigt i ämnet; men jag
tär förklara, att jag ej rätt förstod tankegången i detta hans yttrande,
bå mycket ar dock klart för mig, att han skiljde mellan de fall, då
en anklagad efter vederbörlig ransakning, eller endast på grund af misstankar
om ett begånget brott förklaras skyldig att träda i häkte. Det är
tydligt att en betydlig skilnad finnes mellan dessa båda fall, men den
varde talaren nar icke observerat, att jag i min motion talar endast om det

123

Den 4 April, f. m.

fall, då den anklagade på grund af det slutliga utslaget i saken blifvit
från angifvelsen frikänd. Jag kan nemligen ej gå in på den siste talarens
påstående derom, att det slutliga utslaget ej gerna får den lydelsen,
att den anklagade sällan eller aldrig helt och hållet frikännes, utan att
utslaget merendels affattas i de ordalag, att den anklagade al brist på
bevisning förklaras i saken icke kunna fällas. Jag tror nemligen, att
äfven i detta sednare fall ett fullständigt frikännande egen rum, och
jag anser, att man ej, såsom den andre talaren. i ordningen säde, i
dylika fall bör vara nöjd dermed, att den oskyldigt. häktade lössläppes,
utan att sakfällas såsom brottslig. Det är nemligen ej moraliskt
rätt att, med begagnande af sådana uttryck, endast . Utsläppa eu oskyldigt
häktad person, emedan han derigenom möjligen lör framtiden stämplas
såsom brottslig, eller åtminstone såsom mycket misstänkt för att hafva
begått något brott.

Den ädle grefven har riktigt nog anmärkt, att jag ej bemött de skäl
som i Utskottets motivering blifvit anförda lör alslag å min motion. Jag
får häremot invända, att jag just begagnat det uttrycket, att jag e] kunnat
besvara Utskottets invändningar mot mitt förslag, derföre att jag ej
velat besvara dem, och detta åter kommer sig deraf, att jag ansett dem
så enfaldiga, att jag ej trott det vara min skyldighet att öfver desamma
inlåta mig i svaromål. Då nu emellertid den ädle grefven behagat närmare
motivera de af Utskottet anförda skälen genom att säga, att om en
person förskaffar sig ett eller tväune vittnen derpå, att han begått något
brott, så måste lian visserligen häktas, men genom att ytterligare förskaffa
sig andra vittnen som intyga hans oskuld måste lian åter frikännas och
jiå detta sätt, enligt den ädle grefvens åsigt, förklaras berättigad att erhålla
den ersättning af staten, hvarom min motion handlar. Jag får
härtill svara, att jag ej kan förstå annat, äu att den person, som sjelf
eller genom komplott med andra falskeligen angifver sig såsom brottslig,
omöjligen, när sanna förhållandet uppdagas, kan tankas kunna göra anspråk
på den ifrågavarande ersättningen, hvilken deremot endast skulle
komma den oskyldigt anklagade till godo. Dessutom ber jag att fä fästa
uppmärksamheten derpå, att ett drygt ansvar drabbar dem som falskeligen
angifva någon annan för brott.

Jag vill oj fästa mig vid den ädle grefvens påstående derom, att mitt
förslag skulle innebära ett tokeri allt igenom; ty de ogrannlaga yttranden
som fällas mot mig personligen sätter jag mig öfver, och anser det vara
under min värdighet att dem bemöta. Jag vill blott nämna, att om mitt
nu föreliggande förslag är så alldeles på tok som den ädle grefven förmenat,
så eger äfven samma förhållande ruin i afseende jrå liera, andra
länders lagstiftning i samma ämne. Jag tror nemligen, att i Schweitz kar
redan länge eu en dylik lagbestämmelse med den nu af mig föreslagna
funnits, och jag vet äfven bestämdt, att ett dylikt lagförslag på fullt allvar
varit ifrågasatt i Preussen, och jag tror till och med att en sådan
lag redan derstädes blifvit antagen.

Det bär äfven blifvit sagdt, att det ej skulle kunna komma i fråga att
justitieombudsmannen skulle underlåta att väcka åtal mot vederbörande
för en olaga häktningsåtgärd. Jag bar aldrig bestridt detta, men jag bär
sagt, att justitieombudsmannen icke har skyldighet att å den oskyldigt

124

Den 4 April, f. m.

häktades vägnar gorå anspråk på ersättning. Jag har för icke längesedan
läst om en olagligt verkställd häktning af en qvinsperson. Domaren, som
gjort sig saker till detta tjenstefel, ålades böter äfvensom skyldighet att
såsom ersättning till staten för underhåll af den häktade utbetala eu
summa åt 104 K:dr och några öre : men i berättelsen finnes intet ord
nämnd t derom att någon ersättning kommit den olagligt häktade qvinspersonen
till godo.

Man har vidare anmärkt, att det icke en gång bland tio händer, att
icke domaren är öfvertygad att brott blifvit begånget af den som på grund
af sådan angifvelse blifvit häktad, äfven om domaren af brist på bevisning
mast lössläppa den anklagade. Äfven jag för min del medgifver,
att förhållandet ofta kan vara sådant, att icke blott domaren utan äfven
allmänheten är moraliskt öfvertygad om den anklagades brottslighet, ehuru
denne sistnämnde ej åt nyssnämnda skäl kan i målet fällas: men jag hemställer
dock till en hvars eget bedömande, huruvida icke äfven både domaren
och den stora allmänheten stundom kunna misstaga sig. Om jag
i delta afseende skulle fästa mig vid de berättelser som ofta förekomma
i de allmänna tidningarne, så skulle jag kunna anföra ofantligt många
exempel på dylika misstag; men jag vill nu endast inskränka mig till att
anföra, eu händelse som tilldrog sig för många år sedan. Tvänne personer
häktades nemligen såsom anklagade för mord, och misstanken mot
dem var så stark att de för deras återstående lifstid i trots af deras ständiga
nekande höllos på misstankar i {"ängsligt förvar och dogo i häktet.
Kort tid efter deras död erkände eu annan person i deras hemort, att

han och ingen annan begått det ohyggliga brott, för hvilket de tvänne

förutnämnde personerna suttit häktade. Detta har jag endast velat nämna
såsom exempel derpå, att icke blott domaren utan äfven den stora allmänheten
. i dylika fall kan begå ganska beklagliga misstag. Emellertid
hai jag ej hittills gjort något yrkande i saken, och vill ej heller nu göra

det, enär frågan redan genom Första Kammarens beslut i ämnet för denna

riksdag förfallit. Men jag hoppas dock och tror, att hon snart ånyo
skall lefva upp igen, ^ och att hon då skall upptagas af någon som bär
meia klätt och lycka än jag att bringa densamma till en slutlig och ändamålsenlig
lösning.

Herr Grefve Sparre: Jag tillåter mig i anledning af den ärade
stockholmsrepresentantens yttrande anmärka, att lian talat om någonting
som alldeles icke hör hit. Här är fråga om antagande af en lag, att
livar och eu, som blifvit lhiktad, men ej kunnat för brott fällas, skall
undfå ersättning af staten för det honom derigenom tillskyndade lidande
med ett visst belopp per dag. Derom tala vi nu: öfver detta förslag
hai utskottet haft att yttra sig, och Utskottet har afstyrkt detsamma,
likasom alla talare som uppträdt i frågan utom motionären hafva afstyrkt
bifall dertill. I stället för att nu yttra sig om antagligheten af
denna lag har den ärade stockholmsrepresentanten sagt, att det vore
ömkligt, att ett förslagsanslag ställdes till Kongl. Maj:ts disposition, hvaraf
kong!. _ Maj:t skulle kunna tilldela åt oskyldigt häktade någon skadeersättning.
Men jag frågar: hvad har väl detta att göra med det nu
ifrågavarande lagförslaget? Den ärade talaren vill ju ej bifalla detsamma,

125

Den 4 April, f. tn.

lian har likväl reserverat sig emot Utskottets hemställan. För hvilket
ändamål månne? Jag kan sannerligen ej förstå det. Någon motion om
statsanslag i detta ämne har ej blifvit väckt, och Lag-Utskottet har för
öfrigt ej att behandla dylika anslagsfrågor, hvilka ju, såsom bekant, tillhöra
Stats-Utskottets handläggning. På detta sätt slingrar sig denne
talare fram mellan klippor och skär. Sådant är jag deremot ej fallen
för; jag går rakt på saken och säger min mening rent ut.

Hvad för öfrigt sjelfva förslaget vidkommer, vill jag erinra den värde
motionären derom, att på samma gång han hyser så mycken ömhet för
och vill tillerkänna ersättning åt den, som oskyldigt blifvit häktad utan
att förut hafva varit fälld för brott, synes han deremot icke hysa något
medlidande alls med den, som varit nog olycklig att redan förut hafva
varit sakfälld; denne sednare synes honom hafva förverkat all rätt till
medömkan och barmhertighet. Jag skulle visserligen i detta afseende
kunna anföra äfven jag flera enskilda exempel; men exempel äro såsom
bekant förhatliga, de tala stundom för mycket, och jag vill derföre ej
anföra några sådana.

Herr C ar lön: Jag ber endast att få fästa uppmärksamheten derpå,
att jag ej någonsin sagt, att jag ämnade tillstyrka något sådant som att
ett statsanslag i och för det med motionen afsedda ändamål nu skulle
beviljas, utan blott att jag tänkte att frågan framdeles på sådant sätt
skulle kunna lösas; och jag anhåller att få tillägga att, derest Utskottet
på grund af ett sådant resonnement hade afstyrkt motionen, så skulle
jag för min del ej hafva reserverat mig mot Utskottets utlåtande.

För öfrigt synes det mig besynnerligt, att man just i denna fråga
fäster sig så envist vid hvarje detalj af motionärens förslag. Det händer
ju ganska ofta, att Lag-Utskottet helt och hållet omarbetar ett till detsamma
inkommet förslag och derefter för Riksdagen framlemna!’ ett
förändradt förslag i ämnet. Hvarföre skulle icke äfven nu det vara Utskottet
tillåtet att göra någon liten ändring i motionärens förslag? Hvarföre
skall man just i detta förslag hålla sig så noga till detaljerna?
Detta synes mig verkligen icke innebära en sådan oväld, som man i
detta fall skulle vilja finna, och detta så mycket heldre som ej ens motionären
sjelf yrkat bifall till motionen i dess nuvarande skick.

Herr Åke Andersson: Då icke mer än eu representant från lands orten

instämt i motionärens förslag, så ber jag att få säga, att äfven jag
till eu del i denna sak hyser samma åsigt som motionären. Jag tror
nemligen, att det är öfverensstämmande med statens värdighet att gifva
ersättning åt sådana oskyldigt lidande personer, som endast på grund af
misstankar att hafva begått brott blifvit häktade. Jag kan dock ej derutinnan
dela motionärens åsigt, att en till beloppet bestämd ersättning
för hvarje dag bör lemnas åt en sådan oskyldigt häktad person, utan
bör, enligt mitt förmenande, ersättningssumman bestämmas efter vederbörandes
bedömande och efter vidden af det lidande som drabbat den
oförskyldt häktade. Jag tror, att saken bäst skulle ordnas på det sätt
som af Herr Carlén uti hans första anförande blifvit förordadt; och i
likhet med motionären anser äfven jag, att frågan ej kan do bort, utan

126 Den 4 April, f. m.

att hon snart i förbättradt skick skall återkomma och vinna en ändamålsenlig
lösning.

Ofverläggningen var slutad, Kammaren biföll Utskottets hemställan.

§ 5-

Vid föredragning af Lag-Utskottets utlåtande N:o 16, i anledning af
väckt förslag till 15 kap. 2 § Rättegångsbalken i fråga om fullmäktigskap,
uppstod öfverläggning och yttrade:

Herr Carl If var sson. Ehuru det förslag, som Utskottet i det
föregående utlåtandet framlagt, synes vara ganska oskyldigt, så är dock
sjelfva ämnet, hvarom motionärens och Utskottets förslag handlar, af den
vigt, att det åtminstone förtjenar att tagas i moget öfvervägande, innan
man fattar sitt beslut öfver detsamma. Endast den omständigheten, att
Lag-Utskottets ärade ordförande har funnit sig föranlåten att den ena
gången efter den andra taga denna fråga om hand, gifver mig anledning
att antaga, att sjelfva ämnet bör anses vara synnerligen vigtigt. Säkerligen
kommer man äfven att stanna i förbindelse till den ärade motionären,
derföre att han genom sin motion blottat en, som mig synes, svag
sida inom de juridiska institutionerna i vårt land; ty nog torde man få
antaga, att de som i motionen afses att blifva advokater äfven borde
vara jurister. Nu har emellertid den ärade motionären sjelf i sin motion
beklagat sig öfver det missförhållande som i detta hänseende hos oss egen
rum, alldenstund, som han påstår, inom lida landet knåp! finnas femtio
personer som förtjena benämningen advokater, och ännu färre hvilka
ega kunskap och förmåga att såsom sig bör utöfva detta yrke. Om
nu detta påstående är en sanning — och jag vill ej bestrida att så är,
ty den ärade motionären känner nog till den saken — så är det utan tvifvel
beklagligt att så är förhållandet; men dåmot ionären det oaktadt föreslår,
att man skall bestämma, att advokater skola finnas och förses med förordnande
samt sättet huru de skola utnämnas, så får jag säga, att det är
svårt att inse, hvarifrån fullt lämpliga och skickliga personer skola tagas:
hvarföre jag ock tycker att den ärade motionärens premisser icke stå så särdeles
väl tillsammans med konklusionen eller sjelfva lagförslaget. Jag kan
nemligen icke föreställa mig, huru det skall kunna vara möjligt att till
advokater erhålla skickliga personer, om sådana icke finnas; finnas de åter,
så inser jag ej, hvarföre man skall behöfva införa en lagbestämmelse
derom att de skola finnas. Vilja nu åter lämpliga personer åtaga sig
denna befattning, så vet jag ej, hvarföre man skall behöfva särskild! utnämna
dem. Jag anser tvärtom, att det vore vida bättre om sådane
fullmäktige stode på en fullkomligt sjelfständig ståndpunkt i förhållande
till domstolarne inom landet. Det är visserligen icke att klandra, att
man vill ställa så till, att folket må kunna erhålla skickliga biträden i
juridiska angelägenheter; men det förslag, som nu blifvit framstäldt, är
icke lämpligt att afhjelpa de öfverklagade olägenheterna i detta afseende,
För min del tror jag, att man ej gjort sig tillräcklig möda att söka efter
orsakerna till de missförhållanden, som man nu beklagar sig öfver. Jag

127

Den i April, f. m.

anser nemligen, att dessa orsaker snarare böra sökas i de lagbestämmelser
som i detta afseende redan finnas, enär redan nu en advokat är
ganska beroende åt domaren, då lian ej kan fortsätta sina uppdrag som
sakförare i allmänhet, om domaren vägrar honom det, hvartill ej behöfver
uppgifvas något skäl. Man kan t. ex. tänka sig, att eu sakförare
som samvetsgrant vill sköta sitt kall, skulle kunna blifva nödsakad att
öfverklaga domarens utslag i något mål, kanske att klaga öfver fel i
rättegången. Om nu sådant skulle inträffa, så är det naturligt, att advokaten
derigenom ej komme i det bästa förhållande till domaren, hvilken
sednare alltså helst skulle vilja blifva qvitt en sådan sakförare. Jag
vet ej, om något dylikt fall inträffat, men jag har hört sägas, att just
sadana advokater, som äro mest måna om att bibehålla sin sjelfständighet
gent emot domaren, ej särdeles länge kunna fortsätta med utöfvandet
af advokatyrket. Om man nu skulle antaga, att orsaken till bristen på
dugliga advokater hos oss är att söka uti den nyssnämnda omständigheten,
så vore det enligt min tanke bättre att föreslå borttagande af den
nu gällande föreskriften derom att det skall bero på domaren, om advokaten
skall få allmänneligen fora andras talan, samt att i detta afseende
endast behålla qvar den bestämmelse, att sakförare skola vara förståndige,
kunnige och redlige män. Genom att deremot föreslå, att en sakförare
skall förses med särskild! förordnande eller fullmakt af domstolen,
tror jag ej någonting vinnes i och för det afsedda ändamålet, så framt
man nemligen ej skulle antaga, att genom sjelfva den fullmakt, som af
domare eller annan myndighet för odvokaten utfärdas, denne skulle göras
skicklig att utöfva sitt vigtiga kall; kan åter en sådan orimlighet ej antagas,
så torde äfven förslaget få anses alldeles olämpligt.

Den ärade motionären har såsom skäl för sitt förslag äfven framhållit
det föihållandet, att i Frankrike, England och Amerika de flesta
civila embetsman hafva längre eller kortare tid egnat sin verksamhet åt
advokatyrket. Herr grefven antager således, att det skulle vara en stor
fördel, om våra domare någon tid praktiserat såsom sakförare. Äfven
jag delar denna hans åsigt, men det förundrar mig dock, att han vid
sådant förhållande ej i sitt förslag infört någon bestämmelse derom, att
det såsom vilkor för kompetens att utöfva domarekallet skulle fordras att
dessförinnan någon tid hafva utöfvat advokatyrket, eller åtminstone att
det skulle tillräknas unga jurister såsom en merit, om de någon tid tjenstgjort
såsom sakförare. Hade den ärade motionären föreslagit något sådant,
så tror jag att derigenom i afseende å domstolsväsendet i vårt land
åtskilligt vore vunnet, emedan jag antager för gifvet, att domaren ej
blefve sämre utan tvärtom skickligare efter att förut någon tid såsom''
advokat hafva biff ad t allmänheten. Nu har emellertid den ädle grefven
ej föreslagit hvarken detta eller någon annan uppfostringsanstalt för
unga jurister, oaktadt han sjelf påstått att långt ifrån allting är på bästa
sätt anordnadt i afseende å domstolsväsendet i vårt land.

Under alla dessa omständigheter kan jag ej finna det ringaste skäl
till bifall för Utskottets förslag. Så ömkligt det än kunde vara att hafva
tillgång på juridiskt bildade biträden vid många tillfällen så väl i stad
som på landet, så tror jag dock, att man fortfarande bör söka att åt -

128

Den i April, f. in.

minstone bibehålla den lilla frihet som redan finnes både för parter att
välja sitt juridiska ombud och för jurister att utöfva advokatyrket.

På grund af hvad jag nu anfört kommer jag för min de! att yrka
afslag å Utskottets förslag, ty, såsom jag redan antydt, är jag af den
tanke, att, för att en sakförare skall kunna rätt utöfva sitt vigtiga kall,
fordras i främsta rummet att han skall vara oberoende af allting annat
än målsegandens förtroende och fullmakt; och ju mera oberoende och
sjelfständig han är i förhållande till domaren, desto lämpligare är han
äfven att utföra sitt uppdrag.

Jag upprepar mitt yrkande om afslag å Utskottets nu föredragna
utlåtande.

Herr Åke Andersson: Om och i hvad mån dessa föreslagna allmänna
fullmäktige skulle kunna vara till gagn för rättsökande vid Högsta
Domstolen och hofrätterna, anser jag mig icke i stånd att bedöma och
vill derföre icke inlåta mig på frågan derom. Alen hvad underrätterna
och bland dem särdeles häradsrätterna beträffar, är jag öfvertygad, att
dylika allmänna fullmäktige vid dessa domstolar skulle gagna till föga eller
intet. Jag tror dessutom, att ifrågavarande institution aldra minst skulle
motsvara sitt ändamål, om, på sätt Utskottet föreslagit, de fullmäktige
skulle utnämnas af den rätt, der de skulle tjenstgöra och af samma rätt
kunna utan ransakning och dom afskedas. Under sådant förhållande låter
det knappast tänka sig, att dugliga personer skulle vilja göra inträde
på ett så godtyckligt område eller så att säga ställa sig under ett sådant
rättens obegränsade förmynderskap. Om nu en skrifvelse i detta syfte
komme att afiåtas till Kongl. Maj:t och Kongl. Maj:t komme att fästa
afseende dervid och utfärda en författning i ämnet, så kunde också väl
hända, att det deruti komme att heta likasom det rörande utnämnande
af rättens ombudsman heter i konkurslagen, nemligen att rätten eller
domaren skulle nämna de fullmäktige. Och verkan af ett sådant stadgande
känner man väl. Det är nogsamt bekant, att rätten sällan eller
aldrig öfverlägger om tillsättande af rättens ombudsman i konkurser,
utan att domaren helt enkelt plägar förklara att den eller den skall vara
ombudsman. Om domaren på samma sätt egde tillsätta allmänna fullmäktige,
blefve följden naturligtvis den, att till sådan befattning ingen
annan komme i åtanke än personer, som stode i gunst hos domaren.
Ett sådant beroende af domaren kunde, efter min tanke, på intet sätt
lämpligen stå tillsammans med egenskapen af rättegångsfullmäktig, hvilken
uppenbarligen bör vara fullkomligt fri från hvarje beroende utom af
sin hufvudman.

För öfrigt föreställer jag mig, att vi genom ett lagstadgande, sådant
som det föreslagna, skulle taga ett steg tillbaka på upplysningens och
framåtskridandets väg. Ingen lär förneka, att på sednare tiden den allmänna
upplysningen gått framåt, och att i samma mån detta skett, processlystnaden
aftagit och rättegångarne minskats. Min egen erfarenhet
bestyrker detta förhållande. I 19 år har jag såsom nämndeman varit
ledamot i häradsrätt och kan intyga, att under de första åren jag innehade
sagda befattning hade vi hvarje ting med denna häradsrätt 10 till

12

Dtn 4 April, f. m.

129

12 rättegångsdagar, hvaremot numera rättegångsdagarnes antal sällan
öfverstiger tre. Under sådana förhållanden synes mig, att vi nu mindre
än förr behöfva dessa allmänna fullmäktige, och att vi mindre än någonsin
hafva skäl att beträda ifrågavarande, för oss nästan nya område af
rättegångsväsendet. Under denna tid har jag också många gånger gjort
den erfarenheten, att, då parterna personligen inställt sig, domaren har,
såvida han derom lagt sig vinning, mycket bättre och fortare letat sig
sanningen till, och således kunnat afgöra deras tvist mycket förr än när
advokater haft med saken att skalfä, vare sig från ena eller båda sidor;
jag vill likväl medgifva, att i vissa fall och synnerligast då ena parten
har med en slängd och krånglig motpart att göra, ett rättegångsbiträde
kan vara behörigt, men under sådant förhållande tror jag det är bäst,
att den som behöfver sådant får vända sig till personer, för hvilka han
hyser förtroende, och icke tvingas att anlita dem som domstolen förordnat.
Dessutom kan jag icke med hänseende till ersättningarne tänka mig annat,
än att ifrågavarande fullmäktige till slut skulle blifva på stat afiönade
tjensteman. Ty utan ersättning kunde de väl icke anses skyldige att resa
till tingen och tjenstgöra; och jag betviflar, att de skulle blifva så mycket
anlitade af de mera bemedlade, att de derigenom kunde vinna tillräcklig
godtgörelse för sitt besvär. Hvem skulle väl då aflöna dem, om
icke staten, hvilken jag tror har tillräckligt af tjensteman dessutom. Det
synes enig således icke vara skäl att härutinnan tillskapa flere. På dessa
skäl måste jag yrka afslag på Utskottets föreliggande utlåtande.

Herr Liss Olof Larsson: Jag skulle kanske kunna afstå från

ordet och inskränka mig till att helt enkelt instämma uti hvad Herr Carl
Ifvarsson yttrat, emedan han i det väscndtligasto uttalat just mina åsigter
i frågan; men något litet heder jag dock att få tillägga. Jag har synnerligen
fäst mig vid sista punkten af den föreslagna författningen, der
det heter: “Förordnande att vara allmän fullmäktig kan återkallas, när
så skäligt pröfvas: deröfver må ej klagan föras. “ Detta synes mig vara
så godt som liktydigt med att domaren skulle ega när som helst förklara
en sådan fullmäktig ovärdig att föra andras talan. Juridiskt taget skulle
det väl icke vara så, men faktiskt komme det säkert att betraktas såsom
ett dylikt ovärdig-förklarande, om en domstol, sedan den först nämnt en
person att vara allmän-fullmäktig, utan vidare omständigheter beslutade,
att han icke längre finge såsom sådan tjenstgöra. Blott på detta skäl
anser jag mig kunna med godt samvete yrka afslag å betänkandet; men
flera skäl tillkomma, som styrka mig i min åsigt om förslagets olämplighet.
Den förste talaren har redan riktat åtskilliga anmärkningar mot motionärens
motivering. Det har fäst min uppmärksamhet, att motionären
åberopat förhållandet i Frankrike, England och Amerika, der advokatyrket
är särdeles utveckladt, såsom mönster för hvad vi skulle eftersträfva.
Jag tror att motionären härvidlag gerna kunnat utesluta åtminstone Frankrike
och Amerika, att icke säga England, ty tillståndet i dessa länder
lär knappt någon vilja vara med om att anse såsom ett önskningsmåL
för oss. Vidare har motionären talat om huru stor brist det i vårt land
vore på personer, som egde kunskap och förmåga att såsom sig bör utRiksd.
Prat. 1812. 2 Afd. 3 Band. 9

130

Den 4 April, f. m.

öfva advokatyrket. Om så är förhållandet, kan jag lika litet som Herr
Carl Ifvarsson förstå, hvarifrån vi skulle få det stora antal sakförare,
som enligt ifrågavarande lagförslag på en gång biefve erforderligt; ty meningen
lär väl icke vara att importera dem från Frankrike eller utlandet
i öfrigt. Längre fram i motionen är ordadt om det stora besvär som domaremakten,
vid den rådande bristen på advokater, måste underkasta
sig för rättstvisternas utredande. Jag för min del tror, att, om man finge
en massa advokater, rättstvisterna då först skulle blifva riktigt intrasslade,
och domaren få svårt att utreda dem; tv en sak, som för den i advokatkonst
mindre slipade synes vara af den aldra enklaste beskaffenhet, kan
af en slug advokat alldeles förvridas och bortskämmas.

Fn besynnerlig sak är också, att Utskottet i sina motiver yttrat först,
att bemyndigandet att vara allmän fullmäktig skulle innebära en anvisning
på lämpliga personer, till hvilka parterna kunde anförtro sina angelägenheter,
men strax derefter tillagt att af ett sådant bemyndigande för eu
person ingalunda skulle följa, att han egde ovilkorlig skyldighet att åtaga
sig hvarje sak, som honom anförtroddes. Kunde således eu allmän fullmäktig
helt enkelt svara den som sökte hans biträde: “Jag åtager mig
icke eder sak,“ så förstår jag icke, hvad den fullmäktigen lemnade allmänna
förtroendeuppdrag skulle innebära för nytta åt allmänheten. Eu
part kunde begifva sig till tinget, oberedd att sjelf föra sin talan, emedan
han visste att vid tinget funnes särskildt förordnade personer, till hvilka
allmänheten egde vända sig för att få sina mål utförda. Om då emellertid
den allmänna fullmäktigen vägrade en sådan part sitt biträde, tjenade ju
ifrågavarande institutionen till ingenting, utan nyttan deraf visade sig vara
alldeles illusorisk.

Fn vigtig omständighet, som Utskottet icke vidrört i sitt betänkande,
är sättet för dessa fullmäktiges aflöning. Jag har hört sägas, att meningen
vore, det de skulle lefva på sportler och icke få sig anslagen lön på
stat. Men jag föreställer mig, att denna institution blott skulle blifva
början till inrättande af en ny tjenstemannakorps på stat. Tv då allmänheten
fortfarande skulle ega rätt att välja äfven andra personer till
rättegångsombud, kunde mer än väl hända, att de allmänna fullmäktige
biefve ganska föga anlitade och följaktligen finge ringa förtjenst. De fullmäktige,
som icke funne sina befattningar lönande, kunde naturligtvis icke
hindras att afsåga sig dem, och om sådana afsägelse!'' biefve allmänna, så
komme, i synnerhet om det är så ondt om advokater som motionären
sagt, hela institutionen snart att finnas blott på papperet, om man icke
för att upprätthålla densamma ansloge löner på stat åt allmänna sakförare
eller ock förbjöde parter att begagna andra rättegångsombud än
dessa allmänna fullmäktige. Skulle man välja denna sista utväg, så fruktar
jag, att man bär i landet skulle få göra samma erfarenhet, som man, enligt
hvad jag hört sägas, gjort i Norge. Då jag en gång frågade en norrman,
huru man i Norge tyckte om sina advokater, svarade han mig nemligen,
att i Norge ginge det så till, att i hvarje rättegång båda parterna
förlorade, emedan den vinnande finge betala mera till sin advokat, än
han vunne på rättegången; “och,“ tilläde norrmannen, “jag gratulerar er
som äro fria från hela denna ohyra. “

Om meningen med den föreslagna författningen varit att afskräcka

Den 4 April, f. ni.

131

från rättegångar, skulle jag ansett den hafva något skäl för sig, ty jag
tror, att äfven den, som både den rättvisaste sak, skulle betänka sig två
gånger, innan han anlitade en person, som hade till yrke att vara advokat,
åt fruktan att råka ut för en sådan processmakare.

För öfrigt finnes ett annat skäl, som för mig är tillräckligt afgörande
för mitt yrkande om afslag, äfven om andra icke förefunnes. Man talar
nu för tiden så mycket om upplysningens framsteg, och så vida häri ligger
någon sanning — och det måtte väl ingen kunna förneka - synes
mig oförklarligt, hvarföre statsmakterna nu skulle träda emellan och
likasom säga: hittills har svenska folket varit så kunniga och upplysta
att de sjelfva kunnat välja personer för att bistå dem i domstolsfrågor,
der de ej sjelfva kunnat utföra dem, men nu är man kommen derhän,
att det är nödigt förordna särskilda personer till deras biträden. Har
man skäl att uttala ett sådant misstroende emot svenska folket? Jag
tror, att, om man hittills hjelpt sig utan auktoriserade advokater, så skall
man ännu lättai’e för framtiden kunna vara dem förutan.

Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan.

Herr Jonas Jonasson: Då frågan blifvit på ett utmärkt och

fullständigt sätt utredd så väl af den förste som af öfrige föregående talare,
inskränker jag mig till att blott yrka afslag å betänkandet.

Herr C ar lön: Det kan och måste ju äfven kännas tillfredsställande
för Sveriges domarekorps, att bland folkets representanter så mycket
motstånd yppats mot ifrågavarande oskyldiga förslag. Detta visar, att
man i vårt land anser sig kunna få rätt, utan att hafva tillgång till en
organiserad advokatkorps. Jag tror också, att man icke misstager sig uti
eu sådan uppfattning. Då jag emellertid i egenskap af utskottsledamot
deltagit i beslutet om framställande af detta förslag, vill jag anföra mina
skäl dertill och i och med detsamma söka undanrödja ett missförstånd
om förslagets syfte, som synes hafva ganska allmänt gjort sig gällande.
Att man icke rätt fattat detta syfte, finner jag vara uppenbart af hela
diskussionens gång och framför allt af den förste talarens yttrande. Denne
ärade talare framhöll, om jag annars hörde rätt, såsom en anmärkning
mot förslaget det, att detsamma icke vore egnadt att befordra uppkomst
och utbildning af en sådan advokatinstitution, som förefinnes i främmande
länder; hvarjemte han förklarade, det han, om så varit fallet, skulle funnit
förslaget åtminstone tänkvärdt. I motsats mot samme ärade talare
anser jag, i likhet med Herr Diss Olof Larsson, att det vore beklagligt,
om vi finge eu riktigt utvecklad och fast advokatinstitution. Härutinnan
skiljer sig också min åsigt helt och hållet från motionärens. Jag kan
väl icke förneka — och ingen torde kunna det •— att tillvaron af en
skicklig advokatkorps måste bidraga till jurisprudensens utveckling, gagna
såsom kontroll på domstolarnes lagtolkning och i enskilda invecklade och
vidlyftiga processer underlätta den för en rättvis dom nödiga utredning;
men dessa stora fördelar uppvägas och öfvervägas, i min tanke, af de
olägenheter, som nödvändigt blefve förknippade med en dylik institution i
vårt land. Det är gifvet, att de personer, som skulle egna sig åt advokatyrket,
måste hafva utsigter till goda inkomster; men man kan icke tänka,

132

Ben 4 April, f. in.

att i väft land skulle kunna skördas så stor inkomst af detta yrke. att
utmärktare juridiska talenter skulle egna sig deråt. Det vore derföre
fara värdt, att vi finge en misslyckad advokatkorps, eller en korps af
hvad vi i dagligt tal äro vane att kalla bränvinsadvokater. Denna min
nu uttalade åsigt visar, att det icke varit min mening — och, efter livad
jag tror, ej heller Utskottets — att genom den föreslagna lagen få eu
advokatkorps grundlagd, utan helt enkelt att vinna tillgång på allmänt
kända personer, till hvilka vi med säkerhet kunde anförtro bevakandet af
vår rätt företrädesvis i åtskilliga extra judiciela angelägenheter. Det är
sannt och jag hoppas, att så städse skall förblifva, att vid våra underrätter
icke behöfves någon mellanhand mellan domare och parter. Sedan
gammalt har det hos oss varit regel, att part sjelf vid underrätt
fört sin talan, och besynnerligt vore, om detta förhållande skulle upphöra,
då folkets upplysning är i stigande. Detta gäller dock hufvudsakligen
egentliga rättegångar. Men med en mängd extra judiciela ärenden,
hvilkas skötande fordrar mera nit och samvetsgrannhet än speciel juridisk
skicklighet, är förhållandet något annorlunda, särdeles då sådana ärenden
skola bevakas i eu annan domsaga än den, der den person bor, hvars
rätt är på bevakningen beroende. I min tanke är också en hvar af de
föreslagna allmänna fullmäktige mindre afsedd för deras behof, som bo
inom den domsaga, der fullmäktigen har sin verkningskrets, än för de
utom domsagan boendes. Domsagans innevånare kunna i allmänhet lätt
nog infinna sig vid rätten eller ock anlita nämndemän för sina angelägenheters
bevakande, men sådant är ofta ytterst svårt för dem, som bo utom
domsagan. Och just i vår tid med dess lifliga samfärdsel händer ofta,
att man har angelägenheter att bevaka på vida flera och afiägsnare ställen
än fordom var vanligt. Huru ofta måste man icke ingifva lagfartsoch
inteckuingsansökningar, för bevakning anmäla testamenten och fordringar
i konkurs, aflemna förmyndareräkningar o. s. v. vid domstolar i
andra orter, än der man bor. Den, som deraf icke har erfarenhet, kan
näppeligen föreställa sig, huru svårt det i sådant fall kan vara att ombesörja
dylika angelägenheter. Nu tillgår vanligen så, att erforderliga
handlingar skickas till domaren, och denne välvilligt tager emot dem för
att utan vidare omgång föredraga dem inför rätten eller ock låta dem
till rätten af någon tillfälligtvis tillstädesvarande inlemnas. Särskild! vill
jag påminna om, huru vanligt sådant är vid inteckningsförnyeiser. Domaren
kommer på sätt och vis att äfven fungera såsom ombud och han
kan knappt göra annat än åtaga sig detta besvär, ehuru det icke ens
torde vara fullt lagligt. Hvad ondt skulle nu ligga deri, att det vid alla
domstolar funnes allmänt kända personer, hvilka om sig fått domstolarnes
vitsord, att de vore lämplige att för vederbörlig bevakning taga emot angelägenheter
af berörda art och till hvilka personer allmänheten således
utan tvekan och oro kunde för sådant ändamål vända sig. För mig är
alldeles ofattligt, huru olägenheter häraf skulle kunna uppstå, hvaremot
synes mig klart, att deraf skulle medföras stora fördelar. Men om ifrågavarande
fullmäktigskap uppfattas på detta sätt, så är också alldeles gifven
att sista punkten i den föreslagna författningen måste qvarstå. Ty
i och med detsamma domaren antagit en person till allmän fullmäktig,
hade domaren vitsordat, att han egde de egenskaper, att man med säker -

Den 4 April, f. m.

133

het kunde anförtro honom sina angelägenheter och lita på, att han ordentligt
skött dem. Men om sedan en sådan person icke motsvarade det
honom lemnade förtroendet, skulle det väl då vara bra, att han fortfarande
finge stå qvar i samma position med detta uttryck af domstolens
förtroende för sig, och att domstolen således medelbart komme att blifva
skyldig till allmänhetens vilseledande? Den sista punkten i Utskottets
förslag visar just, att fråga icke är om sådana advokater, som de föregående
talarne tänkt sig, och i och med detsamma bevisar den äfven, att
Herr Åke Anderssons fruktan för dylika advokater är alldeles obefogad.
Ty om man velat hafva verkliga advokater, skulle man otvifvelaktigt
hafva följt samma väg som Lagkomitén och Lagberedningen inslagit. De
ville verkligen taga första steget till inrättande af ett advokatstånd och
föreslogo derföre, att fullmäktige skulle nämnas icke af den domstol, der
de skulle tjenstgöra, utan vid underdomstolar af öfverrätt och vid öfverrätt
af Ivongl. Maj:t. Detta är just det karakteristiska för advokaten, att
han icke nämnes af den domstol, der han tjenstgör och som han är satt
att i viss mån kontrollera. Häri ligger en stor skilnad mellan verkliga
advokater och ifrågavarande fullmäktige. En annan skilnad ligger i den
förut omtalade möjligheten för domstolen att när som helst skilja fullmäktigen
från hans förordnande. Lagkomitén och Lagberedningen hafva
icke något stadgande i sådan riktning. Tvärtom säger Lagkomitén uttryckligen,
att advokater icke böra kunna skiljas från sin befattning på
annat sätt, än andra personer kunna förklaras ovärdiga att föra andras
talan, d. v. s. efter ransakning och dom. Så är äfven motionärens mening;
och i det förslag i detta ämne, som båda Kamrarne vid eu föregående
riksdag biföllo, men Kong]. Maj:t icke funnit skäl att godkänna,
fanns icke intaget, att förordnande för allmän fullmäktig kunde utan
ransakning och dom återkallas. Så mycket tydligare blir häraf, att fråga
nu icke är om advokater i egentlig mening, utan blott om befattningar,
motsvarande de vid Göta hofrätt redan brukliga hofrättskommissariernas,
Indika nämnas just för att mottaga och inlemna handlingar till Hofrätten.
Jag kan icke förstå, att det skulle ligga någon fara deri, att alla domstolar
nämnde sådana personer. Icke skulle den enskilde deraf vara förhindrad
att, om lian ville, föra sin talan sjelf, eller att välja hvilken
fullmäktig han behagade. I förslaget finnes icke ett ord till förbud derför.
För min del tror jag, att förslaget icke innebär ringaste anledning
till farhåga vare sig för ökade processer eller andra olyckliga följder.
Jag ber att än en gång få betona, att meningen icke är att bilda ett
advokatstånd. Vid underrätterna skulle, om förslaget blefve lag, ett af
två fäll inträffa. Antingen funnes någon skicklig jurist att tillgå vid
utnämning af allmän fullmäktig, och detta, som i alla händelser blefve
det mera sällsynta fallet, innebure väl icke i och för sig något ondt,
eller ock komme domstolen att till allmän fullmäktig välja en person, som,
fastän han saknade större juridisk förmåga, dock gjort sig känd såsom
en erfaren, förståndig och ordentlig karl, t. ex. en nämndeman. Till följd
af brist på jurister torde väl det sednare oftast inträffa, och det väsendtliga
ändamålet med ifrågavarande institution vore äfven dermed uppfyldt. Om
man emellertid, allt detta oaktadt, tvekar att antaga Utskottets förslag, i
hvad det rör underdomstolarne, så vågar jag hemställa, om icke de Her -

134

Den 4 April, f. m.

rar, som påyrkat afslag å betänkandet, skulle vilja inskränka detta yrkande
till frågan om betänkandets andra punkt. Det kan val icke förnekas,
att ombud beliöfvas för sakers utförande hos Kongl. Maj:t och i
Hofrätterna, Och vid sådant förhållande måste val vara gagneligt i
många afseenden och särdeles för besparing af kostnader att veta någon,
som man med förtroende kan vända sig till. Såsom boende i Stockholm,
har jag erfarenhet derom, hurusom parter vid Hofrätten och Högsta domstolen
oftast vända sig till privatiserande så kallade jurister, hvilka antingen
aldrig varit jurister eller ock försökt sig på den juridiska tjeustemannabanan,
men misslyckats. Dessa åtaga sig vanligen att utföra den
rättssökandes sak mot ersättning af fem till tio riksdaler; men jag har
bort, huru många rättsökande sedermera under rättegångens lopp oupphörligen
plockas af sådana sakförare, så att rättegångskostnaden kunnat
stiga till hundra riksdaler. Jag är öfvertygad, att kostnaderna skulle
blifva billigare och målen bättre utförda, om vid de högre domstolarne
antoges allmänna fullmäktige.

Då icke något af de mot förslaget anförda skäl träffa detsamma, i
hvad det rörer hofrätterna och Högsta domstolen, föreställer jag mig, att
ingen skulle vilja motsätta sig antagande af förslagets första punkt. Folium
del anser jag dock på de skäl, jag andraga, förslaget i dess helhet
vara tidsenligt och icke alls farligt, hvadan jag tror mig utan tvekan
kunna tillstyrka bifall till detsamma.

Herr Grefve Sparre: Sällan, om någonsin, har jag vid mitt upp trädande

inom denna Kammare känt mig så, som i detta ögonblick, öfverväldigad
af det föreliggande ämnet; sällan så klart insett min egen oförmåga
att fullständigt redogöra för detsammas vigt och betydelse; och då
härtill kommer den i Kammaren rådande fördomen mot förslaget, som
den siste ärade talaren antydde, och hvilken gaf sig tillkänna redan vid
ärendets föredragning, så må Herrarne förlåta mig, om detta ännu mera
ökar min förlägenhet och menligt inverkar på min ringa förmåga att
fullständigt utreda frågan. Märkvärdigt synes det mig först och främst,
att man kan misstänka mig för att vilja införa en ny klass af embetsman!
Jag trodde mig dock vid åtskilliga tillfällen, och deribland vid
remissen sistlidne riksdag af Kongl. Majffs proposition om statsverkets
tillstånd och behof, äfvensom genom en vid denna riksdag väckt motion hafva
tydligt framhållit, att jag vill, att embetsmännens antal skall inskränkas;
jag bär föreslagit indragning af ett helt dussin tjensteman i ett enda
embetsverk, och det förefaller mig derför högst besynnerligt, att jag som
vid många riksdagar talat om minskning i embetsmännens antal, att just
jag skall misstänkas hafva för afsigt att nu vilja öka detta antal. Jag
skall försöka visa att mitt syfte är alldeles motsatt, att vi hafva förmänga
embetsman, och att vi kunna minska antalet genom skickliga advokater.
Man har dessutom misstänkt mig för att vilja framkalla bränvinsadvokater;
jag frågar: hafva vi icke sådana förut i tillräcklig mängd?
Långt ifrån att framkalla dem, vill jag göra allt för att utrota dem.
Efter dessa inledande ord med anledning af de oförsynta misstankar, för
hvilka jag blitvit utsatt, vill jag öfvergå till sjelfva frågan och ber om

135

Den 4 April, f. m.

ursäkt, i fall jag, i betraktande af ämnets vidtomfattande betydelse, blir något
vidlyftigare än vanligt och kommer att gå något tillbaka i tiden.

Vårt fädernesland har på sednare tider gjort ofantliga framsteg
nästan alla riktningar. Jordbruket har gått framåt med jättesteg; näringarne
hafva, efter de svåra kriser, med Indika de käft att kämpa, lått
nytt lif, industrien och särskild! bergverksrörelsen har visat lofvande tecken
till framåtskridande; förbättrade kommunikationer och jern vägar
hafva förändrat vårt lands hela gestalt. Men alla dessa nya förhållanden,
ökad samfärdsel, förbättrade kommunikationer, uppblomstrande näringslif
och växande industri skapa nya rättsförhållanden och gorå nya
förmer och förändrade institutioner nödvändiga. Har icke den ärade representanten
från Halland, som nu motsatt sig förevarande förslag, sjelf
två riksdagar å rad, på grund af dessa vårt lands framsteg, påpekat nödvändigheten
af en ombildning af vår domstolsorganisation. Jag tager mig
friheten att ur hans i detta ämne vid 1870 års riksdag afgifna motion
uppläsa följande ord: “Den genom snabbare kommunikationsaiistaltei uppkomna
lifiigare samfärdseln i allmänhet, samt de i viss mån deraf redan
framkallade förändringarne i lagstiftningen, rörande ej endast representationen,
utan äfven handels- och näringsförhållandena inom fäderneslandet,
som under sednare tiden kommit till stånd, påkalla i sin oidning allen
förändringar uti snart sagdt alla andra lagar och institutioner“; och, fortfar
han vidare: “hit höra alla möjliga, till snabbhet, reda och enkelhet
ledande reformer inom både rättsskipningens och statsförvaltningens områden11.
Främst bland dessa reformer sätter lian “en ombildning af vårt
domstolsväsende“ och häruti instämmer jag till alla delar med honom.
Frågan har redan föregående riksdagar blifvit utförligt debatterad; men
för att en så grundlig reform skall kunna åvägabringas, måste vägen
först rödjas och opinionen bearbetas. _

På samma sätt, mine Herrar, som vårt land under de sista årtiondena
med jättesteg utvecklat sig i ekonomiskt, industrielt och kommersiell
hänseende, hafva vi äfven i andligt hänseende på ett glädjande sätt gått
framåt. Naturvetenskaperna hafva hos oss länge blomstrat; Linnés namn
är ännu icke glömdt; för icke längesedan reste vi Berzelii ärestod och än
verkar Fries för sin vetenskap. Den medicinska undervisningen är, efter
hvad Ecklesiastikministern upplyst oss om, i allmänhet ganska tillfredsställande,
och äfven inom öfriga vetenskapens områden stå vi icke tillbaka
för andra folk. Inom historien blicka vi med glädje tillbaka på Geijer,
än lefva Carlson och Malmström; inom poesiens verld är Tegnérs namn
odödligt och ännu anslås på den svenska lyran ackorder, tulla af behag
och skönhet. Om vi sålunda genomgå allt hvad vi frambragt inom vetenskapens
och konstens regioner, kunna vi känna oss tillfredsställda,
utom i ett afseende; ty huru står det väl till med rättsvetenskapen.''1 Med
smärta måste jag bekänna, att den icke mera finnes till såsom vetenskap.
Vi hade dock eu sådan under vår storhetsperiod; under sjuttonde århundradet
kunna vi räkna namnen Stjernhöök, Loccenius, Rålamb, Schmedeman
och sednare Nelirman, sedan hafva vi förtattarne till 1734 års lag,
men ku nuen I, inine Herrar, från den tiden nämna mig ett enda stort
namn inom rättsvetenskapen, med undantag af Calonius, som dock val
finne? Nej, jag upprepar det ännu eu gång, någon rättsvetenskap hafva

136

Den 4 April, f. m.

vi icke, vi hafva väl utmärkt redliga, kapabla, nitiska och samvetsgranna
domare, men icke några vetenskapsmän. Det kan således vara tid på att
betänka^ om allt står väl till hos oss inom det rättsliga området, om vi
der befinna oss på den höjd vi kunna önska, då ett helt århundrade
icke har att uppvisa någon enda vetenskapsman, med undantag af Calmus.
Jag vet val att man kanske skall säga att vi under sednare tider
haft en särdeles skicklig jurist i vårt land och jag böjer mig för hans
namn; men vetenskapsman; var han icke, han har icke riktat vår juridiska
litteratur med någon enda monografi.

öfvergå till det praktiska lit vet, så vill jag fråga, om man
ar tillfredsställd ined den juridiska praxis för närvarande? Jag tvifla!’
härpå. Jag vill icke säga för mycket i detta afseende, ty jag fruktar att,
hur litet jag än må saga, man ändock skall misstänka att jag öfverdrifvei.
Men jag vill försöka välja en auktoritet, som jag tror man ej skall
beskylla för öfverdrift, nämligen Riksdagens justitieombudsman. Han
yttrar i sm berättelse till 1868 års riksdag, sid. 78 följande: “Det, är
icke blott i nu nämnda fall, hvilka utgjort föremål för särskild pröfning,
utan äfven i andra inom lagskipningen förekomna, som jag då och då
tyckt mig märka tecken till vacklande lagtolkning, till osäkerhet i tillämpningen.
af sådana allmänna rättsgrundsatser, som, ehuru icke i lag uttryckta,
hkvM ingå i lagskipningen, samt till bristande uppmärksamhet och afseende
pa den hafdvunna och i allmänna rättsmedvetandet upptagna praxis, som
tillkommit och bekräftats genom förut gifna domslut eller så kallade prejudikater".
Vidare talar Justitie-ombudsmannen om medlen, hvarigenom
dessa missförhållanden kunna undvikas och säger: “ Detta sker först genom
den juridiska undervisningens höjande ej till större mångsidighet, men till
större grundlighet; ty det mångsidiga vetandet bortdunstar oftast under
den praktiska verksamheten, emedan det saknar rot och sällan kommer
till användning, då deremot det goda underlaget af genomtänkta och
kiara rattsgrundsatser bevaras, emedan det ständigt måste användas och
utvecklas mer och mer, i den mån nya rättsfall uppkalla det till verksamhet.
Det sker vidare, och mera omedelbart till den närvarande tidens
båtnad genom eu ^ ökad literär verksamhet på juridikens område, så att
vetenskapen ma hålla någorlunda jemna steg med de alltmera sig utvecklande,
eller måhända rättare, invecklade rättsförhållandena". Jag
Mr efteråt Justitie-ombudsmannen, derföre att jag anser honom för eu
auktoritet; jag vill anföra en annan, den äldste ledamoten i Högsta domstolen.
Datom oss höra hvad han säger: "Från advokat.ståndet, då det
hunnit eu viss höjd, utgår eu helsosam kritik och motkritik af fällda domai.
Denna kritik ger mg luft i tryck och alstrar småuingon en jurispiudeushteratur,
som utgör säkraste medlet att förminska de talrika meningsskiljaktigheten
och voteringar inom domstolarne, som nu beklagas ej
minst inom domarekorpsen." Orden finnas att läsa på sid. 32 i Koiml.
Maj..s pioposition N:o 28, som i dag blifvit till Kammaren utdelad.

ag . har nu visat, huru två män, som val böra anses för auktoriteter,
bedöma vår juridiska praxis, och jag frågar en hvar af Eder, mine
Herrar som haft något mål vid domstolarne, om icke det nuvarande tillståndet
ar i hog grad beklagligt, då man i öfverrätterna voterar om allt,
äfven de obetydligaste saker. Och ingen vet, hur det kan komma att gå

137

Den 4 April, f. m.

i Högsta domstolen, ty der beror vanligen utgången på fyra röster mot
tre. Om Herrarne behaga läsa i ett häfte af “Tidskrift för lagstiftning,
lagskipning och förvaltning", skolen I der på nästan hvarje blad finna
en votering, som slutligen afgjort de vanligaste och obetydligaste rättstvister.
_ Om det t. ex. uppstått tvist om, hvem som skall stå risken för ett
parti varor, som en köpman skickat till en annan, när varorna gått förlorade,
om förlusten skall drabba afsändare!! eller emottagaren, så finner
man, att första instansen dömt på ett sätt, Hofrätten efter votering på
ett annat och Högsta domstolen voterat om ett tredje. Då ett lagligen
befullmäktigadt ombud erkänt ett käromål, har man voterat om, huruvida
detta erkännande skulle anses bindande eller icke, derför att fullmakten
icke innefattade bemyndigande att förlika saken; och detta oaktadt det
icke var fråga om förlikning utan om erkännande af käromålet! Så står
det till med vår juridiska praxis; jag frågar om vi hafva skäl att vara nöjda
med densamma? År det icke sannt att, när personer nu för tiden upprätta
ett kontrakt, de deri vanligen intaga ett stadgande, att dem emellan
möjligen uppkommande brister skola slitas af eu kompromiss, på det
de må undvika hasarden vid domstolarne? Låtom oss derför icke tro att
allt är väl bestäldt; jag tvekar icke, såsom representant, att öppet uttala
mig om bristfälligheterna. Blott derigenom att man riktigt inser dessa,
kan man bota dem; man måste inse dem och icke blunda eller tro att
allt är godt och vill, derför att man kanske icke sjelf har erfarenhet af
annat.

Då Justitie-ombudsmannen klagar öfver voteringarne i våra öfverrätter.
fäster han sig vid dem såsom effekter eller yttringar af eu bristande
vetenskaplig grund, som borde finnas. Förhållandet är också att denna
grund saknas, och derför måste vi, mine Herrar, söka att från början förbättra
det juridiska studium i vårt land. Den tanken har sysselsatt mig
i tjugo års tid; och det må derför förlåtas mig, om jag blir något lång
i dag. Jag skall bedja att fä göra reda för, huru det är stäldt med juridikens
studium i vårt land. Juristen genomgår till en början en kurs
vid universitetet, som ligger i eu småstad; jag vill just icke säga att detta
menligt inverkar på studierna, men det gör obestridligen godt åt alla
praktiska vetenskaper, om de studeras, der ett praktiskt lif är verksamt.
Jag känner nemligen icke skilnaden mellan teori och praxis, sådan man
ofta nog uppfatta)'' denna skilnad. Ty är teorien icke, så att säga distillerad
och dragen ur verkligheten, så är den icke något annat än moln
och doft. Yi hafva talat mycket om den medicinska undervisningen, det
ar sannt att den är i hög grad vigtig, ty den rör våra lif, som vi lemna
i läkarens händer; men den juridiska undervisningen är icke mindre vigtig,
ty domaren afgör någon gång om våra lif, alltid om vår egendom och
stundom om vår ära, hvilken jag sätter lika högt som lifvet, Hur förhåller
det sig nu med den juridisk;! bildningen? När ynglingen afslutat
sin kurs vid universitetet, der han blott inhemtat sjelfva grundprinciperna,
kommer han ut i det praktiska lifvet och begifver sig vanligen “på ting",
Som det kallas, det vill säga, får anställning såsom biträde hos en häradshöfding
i en landsort med jemförelsevis föga tillfälle till praktik, ty
större juridiska frågor förekomma i allmänhet icke på ting; utan vanligast
småsaker. Om den unge mannen vid 23 å 24 års ålder slutat sin

138

Den 4 April, f. m.

kurs, är lian snart färdig att få förordnande såsom domare, och efter ett
års vistande hos en häradshöfding, möjligen i en god, men kanske också
i en högst medelmåttig skola, sättes han på domstolen för att ensam
döma öfver lif och död, egendom och ära. Hur är i motsats härtill, den
medicinska undervisningen ordnad? Jo, sedan kandidaten tagit sin första
examen, måste han vid hufvudstadens kliniker praktiskt studera läkarevetenskapen
en viss tid, innan han får taga licentiatexamen och såsom
legitimerad läkare skrifva ett recept; men domaren behöfver blott hafva
absolvera!; juridisk examen för att vara kompetent att döma öfver lif och
död. Är detta icke en sanning, så anhåller jag att blifva vederlagd.
Jag har såsom ledamot af en öfverrätt under nio år varit med om att
förordna unga domare, och jag får bekänna att vi ganska ofta alldeles
icke kände dem, vi förordnade, ty förordnandet sker vanligen på förslag
af ordinarie domaren, och Hofrätten kan icke gerna utan särskild! skäl
vägra att förordna den han föreslår. Vanligtvis får den unge domaren
till en början experimentera med ett urtima ting, det vill säga handlägga
brottmål och tillämpa denna strafflag, hvilken, såsom en ledamot af
Högsta domstolen i den af mig nyss anförda Kongl. propositionen yttrar,
är så svår att tillämpa, emedan latitudsystemet gör domarens värf så
ytterst grannlaga. Om det nu vore nog med att den unge domaren endast
dömde, ginge det väl an, ty domen kan ändras, men han för ensam
protokollet, der han upptar alla vittnesberättelse!’ och hvad under målets
handläggning förekommer, hvilket allt han, medvetet eller omedvetet, enligt
sin uppfattning och möjligen med hänsyn till det blifvande utslaget
färglägger och nyanserar. Protokollets riktighet vitsordar han sjelf och
hvad linnés väl då för säkerhet, ty endast på grund af protokollen
pröfva öfverrätterna utslaget. Vid sådant förhållande skulle man val
tro. att den unge mannen rätt noga kändes på pulsen, innan lian släpptes
fram till domstolen, men den enda pulskänningen är, såsom jag redan
berättat, examen i Upsala eller Lund.

En talare har förebrått mig att jag vill basera vår lagstiftning på
utländsk grund. Jag tror mig vara så god svensk som någon, men jag
tillstår att jag stundom jemför våra förhållanden med utlandets; om det
är ett fel, så erkänner jag mig skyldig dertill. I andra länder — för att
nu göra en jemförelse — genomgår väl juristen äfven en kurs vid universitetet,
men den egentliga skolan är hos en advokat: och antingen
måste han tillbringa vissa år hos denne, eller också, såsom förhållandet
är i Preussen, underkastas han efter några år ett första prof innan han
får förordnande såsom domare, sedan ett andra prof, och någon gång äfven
ett tredje för de högre graderna. Om nu en ung man kommer från
universitetet till eu advokat för att göra sin lärospån, lemnar advokaten
honom en sak, eu rättstvist, för att utarbeta, studera och jemföra med
lagen; och intet spänner så uppmärksamheten, intet stadgar mer omdömet
än detta. Jag har sjelf lärt mig mera såsom sakförare eller genom
att föra processer för egen räkning, än i många afseenden af min domareverksamhet.
Äfven hos oss finnes ett stadgande, att juristen efter afslutad
examen vid universitetet skall undergå en pröfning i Justitierevisionen
eller Hofrätten; men denna föreskrift har binge varit en tom formalitet,
Så har det gått med våra bästa institutioner, som härstamma

Den 4 April, f. in.

139

från vår storhetsperiod, då rättsvetenskapen lärdes genom tradition af
stora män. Denna tid har förgått och vi måste derföre lämpa oss efter
våra nuvarande förhållanden. Vi utgöra nu ett litet, demokratiskt samhälle
och måste derför ordna vår rättsundervisning på eu ny grund. En
sådan är advokatinstitutionen. Advokaterna utgå från det praktiska lifvet,
de tvingas att sätta sig in och deltaga uti folkets förhållanden och blifva
derför praktiska män. Jag tillåter mig bär ännu en gång citera den af
mig förut åberopade ledamoten af Högsta domstolen. Han säger: ”Låt
juristen börja sin bana som advokat, i förstone såsom biträde hos en
äldre yrkesbroder, sedan ingå i underdomstolarne och derifrån i de högre,
så skall han, som sålunda först får omedelbar kännedom om, deltager
uti och inverkar på det praktiska folldifvet, och derpå börjar samt någon
tid fortsätter utöfning af domareembetet, personlig beröring med folket,
utan tvifvel bilda och föröka en fond af erfarenhet och praktisk duglighet,
som, medförd till do högre platserna, bör grundlägga en större
sammanhållning, ej mindre emellan de särskilda innehafvarne af dessa
platser, än emellan de högre och underordnade domstolarne. Omöjligt vore
ej heller att sålunda bildade personer med mera framstående gåfvor och studier
kunde egna sig åt lärarekallet vid universiteten ock derigenom åstadkomma
närmare förbindelse emellan teori och praktik. Advokatståndet är
en institution, fullt lämplig för ett demokratiskt samhälle. Sedan vi numera
icke hafva någon tradition, som under vår storhetstid bildade juristen,
måste han ut i det praktiska lifvet, och i de lägre regionerna samla
erfarenhet, för att så småningom kunna stiga upp i de högre.

Det skulle icke förundra mig, om mitt förslag ogillades från något
annat håll; men att det här, inom denna Kammare möter motstånd, måsto
jag finna högst besynnerligt. Vi äro ju alla praktiska män, vi hafva
litet hvar fått förtroendet att vara folkets representanter på grund af
praktisk och nyttig verksamhet i våra hemorter; sjelf sitter jag här icke
såsom embetsman, jag har på jernväg kört in i Andra Kammaren. Böra
vi derför icke, mina Herrar, inse, att våra jurister först och främst erhålla
eu praktisk utbildning. Vi hafva här ibland oss en person, som
med framgång utöfvat advokatyrket, och det förtroende Kammaren visat
honom, ådagalägger det stora värde Kammaren sätter på den såmedelst
vunna bildning. Man har beskylt mig för att vilja öka embetsmännens
antal. Innan jag svarar härpå, vill jag visa huru många domare vi för
närvarande hafva i Sverige. På landet finnas 103 domsagor med en domare
i hvar. I Stockholm finnas 30 underdomare — jag räknar icke de
illiterata bisittarne i rätten — i Göteborg omkring 20, i Norrköping 8 k
10, i Malmö 5 a 6 och i Gefie 4 å 5, hvilket tillsammans gör 173 domare.
Sedan komma de öfrige BO städerna, några med 2 k 3 lagfarna
domare i de större, 2 i de flesta och åtminstone en i de minsta, hvilket
med beräkning af 2 i hvar stad gör 160; vi hafva således nära 340 underdomare.
Öfvergå vi härefter till öfverrätterna, finna vi i hvar af hofrätterna
i Stockholm och Jönköping 5 divisioner med 5 ledamöter i hvar,
men ganska ofta arbeta dessa hofrätter på sex divisioner och summan
blir då 60 domare i dessa domstolar tillsammans. I den skånska hofrätten
finnas två divisioner, men den har länge varit förstärkt med en tredje;
och det är nu fråga om att bevilja anslag till en sådan, så att den tredje

140

Den 4 Apri'', f. m.

divisionen der kan kallas permanent. I rikets hofrätter finnas således
sammanlagdt 75 domare. Högsta domstolen består af 16 ledamöter och
har 12 revisionssekreterare, hvilka jag i följd af deras åliggande att afgifva
utlåtande jemväl kallar domare. Lägger man nu härtill att eu
tredjedel af Sveriges domare icke sjelfva sköta sina embeten, utan ständigt
hafva vikarier så får man nära 600 domare i Sverige, hvilket på en folkmängd
af 4 millioner, gör ungefär eu på 7,000 menniskor, qvinnor och
barn inberäknade, under det andra länder hafva en domare på 80 eller
100,000 menniskor. Vi ha således Gudi nog af domare, och Gud gifve
att de vore skickliga i samma proportion. Sedan jag framlagt dessa siffror,
tron I val, mina Herrar, att jag vill ytterligare öka antalet? Jag hatdock
förbigått hela skaran af notarier och lägre tjensteman, som endast i
öfverrätterna bilda en stab af omkring 100 personer, hvilka vanligen
stanna på sin tjenstegrad, och för hvilka embetsverken således icke äro
Hägra utvecklingsanstalter eller bildningsskolor. Herrarne kunna väl således
icke föreställa sig, att jag vill hafva flera embetsman. Nej, jag sträfva!''
tvärtom att så mycket som möjligt nedsätta antalet. Den ärade representanten
från Halland ser saken på ett annat sätt, ty han yttrar
i sin motion vid 1870 års riksdag om underdomstolarnes ombildning, att
•■flera arbetskrafter måste anlitas för domaregöromålen." Han vill således
hafva flera embetsman, men jag färre, det är skilnaden oss emellan.
Men för att inskränka domrarnes antal, att förbättra rättstillståndet, gifves
icke något annat medel än att möjliggöra uppkomsten af advokater,
som samla bevisningen, bereda och konstruera målen, ty nu är det olyckligtvis
så stäldt, att domaren sjelf författar protokollen, konstruerar målet
och ger hela saken dess uppställning. För att visa huru detta stundom
kan lyckas, tillåter jag mig återgifva hvad eu ledamot af denna
Kammare nyligen berättat för mig. Han hade haft en rättegång vid en
häradsrätt och sjelf fört sin talan. När han fick protokollen, fann lian
sina yttranden inför rätten alldeles oriktigt uppfattade och tänkte straxt
att det måtte vara veld; men då han fortsatte läsningen fann han, att
motpartens yttranden voro lika tokigt uppfattade, och tröstade sig då med
den tanken: “kan motparten tåla detta, så kan väl jag också, ty mina
yttranden, fastän galna, äro icke sämre än motpartens", så kan det någon
gång gå till med protokoilsföringen vid våra domstolar.

Med afseende å embetsmännens antal vill jag berätta hvad jag
hörde under en resa i utlandet år 1869. Jag besökte då både i
Danmark och Tyskland åtskilliga personer, som voro sysselsatta med
att utarbeta lagar för dessa länders domstolsorganisation och processväsende
och samtalade med dem om våra planer i detta afseende.
Dessa män sade sammanstämmande, att “tillgången på mera framstående
förmågor att bekläda domareplatserna med var så ringa, att man måste
vara ytterst sparsam med sådana beställningaroch ur den synpunkten
ville de ordna rättsväsendet. Jag kunde dervid icke återhålla den tanken:
om I vissten, huru det står till i Sverige, tillgången är hos oss sannerligen
icke större !

Jag har i fråga om underdomarens verksamhet hos oss omnämnt
hans skyldighet att sjelf uppsätta protokollet, och hvad som för folket gör
det omöjligt att uppfatta domsluten är den vedertagna besynnerliga juri -

141

Den 4 April, f. m.

diska stilen, om hvilken Herrarne kunna läsa i ett utaf eu af våra förnämsta
män utgifvet litet arbete, benämndt “Om den juridiska stilen11. Det
är denna embetsstil, som gifvit anledning till ordspråket: “vinna vid domstolen,
men förlora i papperen", det vill säga, att parten har för den invecklade
stilens skull icke kunnat förstå utslaget, då det upplästes på
domstolen. Den stilen är således icke för folket.

Det säkraste och bästa sättet att få riktiga, väl affattade domar
har den af mig ofta anförda ledamoten af Högsta Domstolen antydt
och det ligger i införandet af ett advokatstånd, ty advokaterna
komma att tvinga domrarne att skrifva så, att folket förstår domsluten,
och de skola utöfva den helsosamma kritik af fällda domar, som för närvarande
i vårt land utan rättsvetenskap är omöjlig. Vi se väl någon
gång i tidningar™ eu slags dylik kritik, men hvem kan fästa afseende
vid den, den är icke grundad på sakkännedom och juridiska insigter.

Om jag nu skall gå till min egen erfarenhet — ty jag är i min
bygd icke obetydligt anlitad såsom rådgifvare i juridiska frågor; dels lemnar
jag anvisning på dugliga sakförare, och dels gifver jag sjelf någon
gång råd — så har jag funnit största delen af de mål, om hvilka jag
haft tillfälle taga kännedom, alldeles förstörda vid underrätterna, derföre
att de blifvit förda af oskickliga sakförare. Helt nyligen infann sig hos
mig en person, som hade utlöst sin syster ur syskonens ärfda fastighet,
utfärdat eu skuldsedel på utlösningssumman och sedermera infriat densamma.
Systerns man gjorde sedan konkurs och brödren blef stämd att
utgifva hennes utlösen och äfven dertill dömd. Men, invände jag, kunde
du icke styrka att du hade utlöst din syster? “Jo visst kunde jag det“,
svarade han, “ty jag har den infriade skuldsedeln här, men min advokat
sade mig att det skulle vara farligt att visa den för domstolen". Så hiskligt
oförståndiga kunna dessa advokater vara! Under min tid såsom öfverdomare
vann jag den erfarenhet, att de flesta saker, som kommo till
Hofrätten och der skäl förefanns till klagan, vore sådana som blifvit borttokade
vid underrätterna, antingen derigenom att parten icke sjelf förstått
utföra sin talan, eller ock derföre att lian lemnat målet i händerna på
en okunnig sakförare. Domaren hade icke ansett sig böra uppträda såsom
hjelpare åt parten, och fråga är om han dertill har rättighet, tv
med den hjelp, han lemnar den ena parten, stjelpa’ han den andra. Mången
pa rättvisa grundad talan förloras, derföre att parten är okunnig och
nödgas lemna målet åt en sakförare, som förstör det; och sedan blir det
svårt för öfverrätten att hjelpa saken.

Man bar, på sätt jag redan nämnt, mot mitt förslag redan invändt,
att det skulle bidraga att öka bränvinsadvokaternas antal. Skulle vi
kanske icke hafva tillräckligt af det slaget? Jag vill för min del, göra
allt för att utrota detta eländiga skrå, men detta kan endast ske derigenom
att skickliga och hederliga män finnas att tillgå för att föra andras
talan. Jag instämmer med den ärade talaren på stockholmsbänken, att
det alldeles icke är meningen att inskränka sakförare till examinerade
jurister. Jag känner mången på detta rum, som, oaktadt han icke tagit
juridisk examen, är slagare och förfarnare i juridiska saker än många
examinerade jurister, och jag har i det praktiska lifvet lärt känna många,
hviika, utan att hafva tagit någon examen, besitta så goda juridiska kunskaper,

142

Den 4 April, f. m.

att jag skulle önska att de framför många andra sutte på domstolarne,
men hurudana äro i allmänhet de advokater som föra rättegångar? Från
den tid, jag var ledamot af Svea Hofrätt, påminner jag mig att der, bland
andra, uppträdde såsom sakförare en afskedad kapten, mot hvilkens konduit
åtskilligt var att anmärka, två förolyckade handlande, eu afsigkommen
kakelugnsmakare och en käring, som köpte processer, när hon icke
kunde få dem på annat vis. Att tillståndet sedan den tiden icke förbättrats,
kan jag sluta deraf, att Högsta domstolen, efter hvad jag läst i
en juridisk tidskrift, nyligen godkänt ett stadsbud såsom rättegångsfullmäktig.
Ansen I, mine herrar, att det är lyckligt stäldt i detta afseende,
och tron I, att det skulle vara någon olycka för landet, om
eu förändring vidtoges i den riktning Lag-Utskottet föreslagit? Meningen
är visst icke, att* kakelugnsmakare!! eller stadsbudet skola förljudas
att uppträda såsom advokater, meningen är blott att hederliga och
dugliga män skola få domstolens förklarande att de ega dess förtroende,
och besitta de egenskaper, att hvem som helst tryggt kan lägga sina juridiska
angelägenheter i deras händer. Om, för exempel, jag hade en sak
vid en domstol i Halland, så vet jag verkligen icke hvem jag der skulle
anlita såsom ombud, om jag icke fick vända mig till den värde representanten,
som motsatt sig mitt förslag. Jag känner dock icke, om han
praktiserar såsom advokat, och det vore derför ganska lyckligt, om domstolen
i den ort han representerar hade utfärdat förordnande för någon
duglig person, till hvilken jag med förtroende kunde vända mig.

Jag ber om ursäkt att jag ännu eu gång citerar, men det är åter
Justitie-ombudsmannens auktoritet jag vill åberopa. Han säger i sin till
1870 års riksmöte afgifna berättelse, sid. 110, bland annat: “särskild! vid
öfverrätterna, i Indika parterna, utan att att bo i samma stad der öfverrätten
finnes, icke sjelf va kunna bevaka sina rättegångar, blifver bristen
på redbara och pålitliga rättegångsombud, om också icke advokater i
egentlig mening, mer och mer kännbar, i samma män som oredliga och
försumliga ombud allt oftare uppträda och genom tillkännagifvande i kufvudstadens
och landsorternas tidningar locka till sig kunder, livilkas angelägenheter
de sedermera vårdslösa, på samma gång de förskingra de dem
i och för nämnda angelägenheters utförande anförtrodda medel.“ Detta
yttrande bör val hafva vitsord.

Men Lag-Utskottet har icke blott åsyftat att förekomma att mål i
allmänhet på detta sätt förderfvas, utan den fattiges rätt är äfven i fråga;
Utskottet har nemligen icke tillstyrkt annat än hvad lagen redan stadgar
i 15 kap. 2 § Rättegångs-balken, der det heter: “De, som för andra må

tala och svara, skola vara oberyktade, ärlige, redlige och förståndige män.
Ej bör någon allmänneligen dertill brukas, som af rätten, der saken drifves,
ej godkänd är, och lof dertill fått. “ Nu har detta stadgande emellertid
råkat i glömska, domstolarne gifva ej längre någon lof att föra andras
talan, utan släppa fram hvem som helst såsom ombud. Detta kan
visst vara godt och väl, och jag vill icke inskränka friheten i detta afseende,
gerna må både stadsbudet och käringen uppträda, om någon vill
anlita dem, men jag vill att den, som har en rättegång vid eu domstol, der
han icke sjelf kan tillstädeskomma, må hafva en vägledning lör sitt omdöme
vid valet af den person, åt hvilken lian skall anförtro sin sak.
Dessa personer, som erhålla rättens förordnande att tillhandagå parter,

Den i April, f. m.

143

äro också slcyldiye att utan betalning gå den fattige till banda, ty
9 § i 15 kapitlet rättegångsbalken står oförändrad qvar af innehåll: “Den,
som fått af rätten lof att rättegångssaker drifva, vare skyldig att utan
betalning hjelpa de fattiga för rätta, då domaren det pålägger.® Jag
skulle temligen ofta kunna tillämpa detta stadgande, ty i min egenskap af
landshöfding åligger det mig att hjelpa häktade personer med besvärsskrifters
uppsättande, och om jag icke sjelf har tid, till hvem skall jag
vända mig? Vanligen anlitas fängelsedirektören eller någon tjensteman på
landskansli, men de hafva ingen skyldighet att hjelpa honom, och direktören
är vanligen icke lämplig, emedan hans juridiska omdöme icke
är nog skärpt för att kunna uppsätta eu besvärsskrift. Hvarför vill man
då åtminstone icke tillåta att gällande stadgande!! upplifvas, så att personer
alltid finnas att tillgå, som hafva skyldighet att utan betalning
hjelpa de fattige?

Man har sagt, att det skulle blifva fråga om aflöning åt de ifrågastälde
rättegångsfullmäktige, och detta skulle ligga inklusive i sjelfva saken;
jag känner icke något land i hela verlden, der advokaterna afiönas
af staten, ty det ligger i sakens natur att den, som anlitar dem, också
skall derför ersätta dem. Advokaten blir icke någon embetsman, han
skall tvärtom, såsom jag förut visat, göra embetsmännen öfverflödiga.

Om vi nu vilja åstadkomma eu förändrad domstolsorganisation, hvarpå
den ärade representanten från Halland i tre år yrkat, måste vi först och
främst skaffa oss ordentliga sakförare, utan hvilka all ombildning af domstolarne
blifver ändamålslös. De behöfva, såsom jag förut nämnt, visst
icke vara examinerade jurister, utan endast sådane till hvilka man kan
hysa eu smula förtroende, och icke uteslutande sådane som gripit till sakförareyrket,
sedan deras egentliga bana af eu eller annan orsak blifvit
afbruten.

Det har väckt ovilja hos åtskilliga, att Utskottet föreslagit, att domstolarne
skulle ega rätt att afskeda sakförare, när de befinnas icke längre
motsvara det förtroende de erhållit, och en representant från Dalarne ansåg
att de härigenom skulle blifva beroende af domstolarne. Jag vill härvid
endast erinra, att domstolarne redan nu ega att afskeda rättegångsombud,
som befinnas oskickliga och odugliga, fast domstolarne af undseende
sällan begagna denna rätt, men om detta nu så sällan inträffar, att
man glömt, att en sådan rättighet tinnes, och om domstolarne nu endast
begagna den, när ombuden äro himmelsskriande orättfärdiga; kunnen I
då tro, mina herrar, att det föreslagna stadgandet skulle förmå domrarne
att mera än hittills missbruka sin rätt att afskeda sakförare? Man söker
upp spöken och ser i eu sak, som man icke vill, alla möjliga vådor. Om
herrarne vilja, att advokaterna skola förordnas af Kong!. Maj:t och icke
kunna afsättas, få de derigenom utseende af embetsman, hvilket de hittills
här i Sverige icke egt, men om vi, såsom Utskottet föreslagit, säga
att rätten skall förordna dem, så hafva vi derigenom endast upplifvat det
förslag, som innehölls i Riksdagens år 1869 uti detta ämne till Kongl.
Maj:t aflåtna skrifvelse, och detta till och med, modifierade enär vi endast
föreslagit, att rätten skall förordna fullmäktige, så vidt för uppdraget
skicklige män finnas.

144

Den 4 April, f. in.

Mine Herrar! Man talar bär i Sverige mycket om reformer, och särskild!
har frågan om domstolarnes organisation varit ett slagord, som
kommit mycket bråk åstad. Men då man nu vill göra första steget för
att bana väg för möjligheten af en ändamålsenlig domstolsorganisation,
höjas genast från alla håll i Kammaren röster deremot. Och dock innebär
ju detta förslag, som Lag-Utskottet här afgifvit, icke någon stor reform.
I sjelfva verket utgör detsamma ingenting annat än hvad som förut
finnes. Att genom bifall till detta förslag ingalunda skulle komma att
införas några nya embetsman, hoppas jag åtminstone herrame inse. Att
staten skulle komma att åt dem anvisa löner, är också omöjligt. Sådant
strider mot sjelfva begreppet advokat, hvilket utmärker ett beroende af
det enskilda förtroendet.

Utskottet har dessutom icke hemställt eller föreslagit, att allmänna
sakförare ovilkorligen skulle anställas vid alla domstolar, då författningsförslaget
uttryckligen innehåller, att skyldigheten för underdomstolarne att
nämna sakförare göres beroende deraf, om “för uppdraget skicklige
män finnas.“ Med denna erinran har jag äfven besvarat den invändning,
som nyss gjordes af den värde representanten från Halland,
hvilken undrade, hvar man i en hast skulle finna tillräckligt antal sakförare,
då jag i min motion yttrat, att i hela landet för närvarande knappast
funnes 50 personer, hvilka förtjenade benämningen advokater. Der
eu lag stiftas, är tillämpningen af densamma i hela dess utsträckning icke
möjlig för ögonblicket. Men om man genom ett lagstadgande söker att
framkalla personer, hvilka egna sig åt advokatyrket och som genom det
förtroende de erhålla af domstolarne hafva utsigt att jemväl vinna andras
förtroende, är det antagligt, att här likasom i andra länder småningom
skola uppkomma så många hederliga sakförare, som behofvet kräfver och
på hvilka för närvarande finnes alltför ringa tillgång.

Den värde talaren erkände visserligen, att mitt förslag vore mycket
behjertansvärdt, men han förkastade det ändock. Nå väl, må han då
framlägga ett annat förslag, hvilket bättre förmår uppfylla det ändamål,
som äfven han ansett vara förtjent att eftersträfva.

Han yttrade äfven att det, enligt hans förmenande, hade varit lämpligt,
om jag i mitt förslag intagit föreskrift derom, att ingen finge blifva
domare, innan han förut praktiserat såsom advokat. Ja, det vore mycket
lämpligt att i förslaget intaga en dylik bestämmelse, på samma gång man
förklarar sig anse, att dugliga advokater saknas. Huru skulle ett stadgande
kunna tillämpas, då sakförhållandet icke finnes. Syftemålet med
författningsförslaget är alltså just att småningom framkalla redlige och
duglige sakförare. Och när lagstadgandet hunnit utöfva denna verkan,
då goda advokater finnas så många man behöfver, då vill äfven jag vara
med om den föreskriften, att hvarje domare skall, för att kunna fungera
såsom sådan, först hafva varit advokat.

Vidare ansåg samme talare, att det vore desto bättre, ju sjelfstänaigare
advokaterna vore. Mera oberoende än advokaterna för närvarande
äro hos oss, kunna väl inga vara, men hafva de derföre blifvit bättre?
Ingalunda. Detta är ej heller underligt, då advokatyrket icke är synnerligen
konsidereradt i samhället.

Upplysningen

D<n 4 April, f. m.

145

Upplysningen — säger lian — går alltjemt framåt. Detta är en sanning,
men erfarenheten tiar ock visat, att advokater^ i samma mån gå
tillbaka, tv jag kan omöjligen finna annat, än att de alltmera blifvit sämre
i stället för bättre.

Eu annan talare från Dalarne bar frågat, hvilken nytta dessa allmänna
sakförare skulle medföra, då de icke vore skyldige att åtaga sig
hvarje såll, som dem anförtros. Vill lian således att man skall tvinga
en person att taga emot hvilken sak som helst, vore den äfven den fulaste
och smutsigaste i verlden. Å andra sidan föreställer jag mig, att
det ej gerna är tänkbart, att en person, som emottager förordnande såsom
allmän sakförare, skall i oträngdt mål afsåga sig de uppdrag, hvilka honom
erbjudas, då han ju skall lefva af denna verksamhet.

Han har ock sagt, att svenska folket icke längre skulle vara myndigt,
om denna lag infördes. Innehåller då förslaget ett enda ord derom,
att man icke fortfarande såsom hitintills skulle få fritt välja hvem man vill
till sin fullmäktig inför rätten? Visserligen icke. Förslaget afser endast
att lemna en anvisning från domstolens sida på för sakförarekallet duglige
män, i fall någon skulle vilja anlita dem, och alldeles ingenting annat.

Jag har måhända alltför länge tagit eder uppmärksamhet, mine herrar,
i anspråk. Men I torden förlåta mig, att jag med intresse omfattar
en sak, för hvars framgång jag arbetat under största delen af mitt verksamma
lif. Ända ifrån 1840-talet eller alltsedan jag lemnat akademien
och fick se huru advokatyrket var beskaffad!, har jag sökt att få detsamma
förbättradt. Då jag år 1855 vistades i Norge, såsom medlem af en komité,
hade jag särskilt tillfälle att förnimma, hurusom med anledning af den
då å bane bragta frågan om en öfverenskommelse mellan Sverige och
Norge, enligt hvilken domar, afkunnade i det ena riket, skulle verkställas
i det andra, ett af de vigtigaste skäl, som i Norge anfördes mot antagandet
af det i sådan syftning utarbetade lagförslag, var den omständigheten,
att i Sverige saknades en offentlig sakförarekår, som kunde tillhandagå
för rätta inkallade personer med erforderligt biträde. Tron I
också, mine herrar, att med vår alltjemt ökade samfärdsel och lifiiga beröring
med det öfriga Europa, ett dylikt tillstånd, som med skäl kan sägas
vara antediluviansk!, är i längden uthärdeligt. Nå väl, sedan jag år
1855 i Norge gjort denna erfarenhet, och för fiffigt i min egenskap af
öfverdomare sett advokatyrkets elände, väckte jag vid 1859 års riksdag
fråga om ett lagstadgande likartadt med det, som här föreligger Kammaren.
Förslaget bifölls ock, efter hvad jag vill minnas, i alla fyra stånden,
men blef till följd af Högsta domstolens anmärkningar icke gilladt af
Kongl. Maj:t. Jag beslöt då att vänta i 10 år och väckte således vid
1869 års riksdag nytt förslag i samma syftning. Af diskussionsprotokollet
öfver den öfverläggning, hvartill förslaget i denna Kammare gaf anledning,
visar det sig, att den värde representanten från Halland, hvilken i dag
öppnade debatten rörande detta ämne, äfven då yttrade sig deremot,
men att han i sin mening understöddes af endast ett par ledamöter, under
det nu en mängd talare uppträdde till förmån för förslaget, visande
att dess antagande skulle medföra'' stort gagn och ingen våda. Förslaget
godkändes äfven af Riksdagen, men underkändes i Högsta domstolen,
Itiksd. Prof. 1872. 2 Afd. 3 Band. 10

Den 4 April, f. m.

14(3

emedan detsamma ovilkorligen stadgade, att eu sakförare skulle finnas vid
alla underrätter och det ansågs omöjligt att erhålla sådana till ett tillräckligt
antal. Emellertid fann jag, att redan följande året eller år 1870
till och med ledamöter af Högsta domstolen uttalade sig om nödvändigheten
af allmänna sakförares anställning vid våra domstolar och om olägenheterna
för de rättsökande, der sådana pålitlige och erfarne män icke
funnes att anlita. Då trodde jag, att tidpunkten kunde vara inne att
ännu en gång väcka frågan till lif; då trodde jag, att den omsider skulle
kunna lyckligen genomföras. Förslaget framträder ock, såsom herrarne
finna, nu i ett något modifieradt skick, och nu röner det motstånd här,
hvarest detsamma förut haft för sig öfvervägande sympatier. Jag kan för
den vigtiga sakens skull icke annat än beklaga ett dylikt förhållande. Jag
hoppas likväl, att det skall gå med denna fråga likasom med så mången
annan, som är förtjent af framgång, att den väl kan uppskjutas, men den
faller icke. Jag får ock trösta mig dermed, på samma gång jag dock instämmer
med den värde representanten från Stockholm deruti, att, om
Herrarne anse betänklighet möta mot förslagets antagande i dess helhet,
ensidigt vore om detsamma kunde godkännas med den af honom alternativt
tillstyrkta begränsning för närvarande allenast till öfverrätt, der för
rättsökande behofvet isynnerhet är stort att veta, till hvilken de med fullt
förtroende må kunna vända sig i och för vården af sina rättsliga angelägenheter.
Emellertid anhåller jag, för min del, om proposition å bifall.

Herr Hörn!''eld t: Om man ock vill medgifva, att den sakförare institution,

som Lag-Utskottet här förordat, må vara af behofvet påkallad,
torde å andra sidan böra erkännas angelägenheten deraf, att man
tillser, huruvida det förslag, som Lag-Utskottet i sådant hänseende framlagt
för Riksdagen, också kan verkligen antagas leda till det ändamål,
hvilket dermed åsyftas. Sagda förslag innefattar, bland annat, att vid
underrätt skola för att tillhandagå rättssökande parter finnas anställde
allmänna sakförare, hvilka domstolen sjelf egen att både förordna och
afskeda. Denna anordning synes mig icke utgöra lämpligaste sättet för
tillsättningen, enär jag håller före att, om desse sakförare skola fullt
motsvara det förtroende, som från allmänhetens sida förutsattes skola
komma dem till del, de böra vara i den oberoende ställning gent emot
domstolen, att de äro fullkomligt oförhindrade af alla konsiderationer
att noggrant öfvervaka, huru vatten handlägger de mål och ärenden,
som föreligga till dess pröfning. Denna ganska vigtiga sida af det tillämnade
allmänna sakförarekallet torde dock i någon vidsträcktare män
åtminstone icke kunna på ett behörigt och tillfredsställande sätt tillgodoses,
så länge dessa sakförare äro beroende af rätten i detta fall.

Den närmaste erfarenheten har äfven visat, att den utnämning srätt,
som enligt gällande konkurslag tillkommer domstolen af rättens ombudsmän
i konkurser, icke alltid så utöfvas, att den till ett sådant uppdrag
bäst vitsordade eller mest passande blir dertill utsedd, och möjligen
kunde äfven i det hänseende, hvarom nu är fråga, samma förhållande
komma att inträffa samt tillsättningen blifva beroende deraf, huruvida
den ena eller den andra personen råkar att vara af domstolen gynnad
eller icke.

Den K April, f. m.

147

En af Lag-Utskottets ledamöter på stockholmsbänken har såsom
skal för bifall till Grefve Sparres motion anfört, att för närvarande, i
brist af lämplig person att vända sig till, det vore svårt för dem, som
bodde utom domsagan, att der fullgöra bevakningar af mål eller andra
rättsliga angelägenheter, samt att för dem tillgång till allmänna sakförare
vid häradsrätten alltså vore ett behof, som ej borde åsidosättas. Jag
vill härmed endast anmärka, att, för så vidt jag känner, ingen rättsökande
part hittills förlorat fatalier eller saknat möjlighet att få sina handlingar
i behörig tid och ordning till rätten inlemnade på den grund, som
den värde talaren sålunda åberopat.

Grefve Sparres långa anförande var jag ej i tillfälle att fullständigt följa
med tillräcklig uppmärksamhet, enär han litet emellan sväfvade vidt
utom ämnet. Sålunda sysselsatte han sig än med den medicinska frågan,
och till med universiteten samt den akademiska bildningen, och slutligen
kom han in på sitt älskningsämne: jernvägarne, i hvilket hänseende
han begagnat tillfället att erinra Kammaren derom, att han åkande på
jernväg kommit in i Kammaren. I så fall gratulerar jag honom, emedan
jag tror, att lian är den förste och sannolikt äfven den siste, som på
ett sådant sätt “kommit in" i Kammaren. Men på samma gång beklagar
jag honom, enär jag befarar, att han icke kan få begagna samma
fortkomstmedel härifrån.

I öfrigt och då kändt är, att vi vid en följande riksdag kunna hafva
att förvänta från regeringen förslag om förändring i underdomstolarnes
organisation, synes det mig vara för tidigt att nu besluta om anställning
af allmänna sakförare, förrän sig visat, huru detta förslag må vara beskaffadt
och hvilket resultat det kan medföra.

På dessa skäl och med stöd jemväl af dem, som flere föregående
talare anfört, anhåller jag om utslag å betänkandet.

Herr Tjernltmd förenade sig i detta anförande.

Herr Per Nilsson i Espö: Herr Talman! Jag må erkänna, att

jag icke hyser så mycket misstroende mot det af Lag-Utskottet här afgifna
författningsförslaget som hos några föregående talare gjort sig
gällande. Jag anser för min del det vara af behofvet påkalladt, att så
väl (ifver- som underrätter ålägges skyldighet att genom utseende af
särskilda allmänna fullmäktige gifva allmänheten tillkänna, till hvilka
personer man med trygghet må kunna vända sig, om man har att utföra
eller bevaka någon rättegång på längre afstånd från sitt hem.

Jag tror derjemte, att uppkomsten af en dylik sakförareinstitution
skulle hafva det goda med sig, att densamma komme att motverka tillvaron
och förökningen af dessa så kallade bran insadvokater, hvilka beklagligen
för närvarande finnas nästan öfverallt i landet, enär man sålunda
kunde vara förvissad, att skicklige och redbare personer funnes, som
åtoge sig dylika uppdrag. Och då härtill kommer, att lagförslaget är
så affattadt, att fastän sådana personer tillsättas af domstolar^, man
likväl icke är på något sätt tvungen att vända sig till dem, utan fortfarande
eger sin fulla frihet att anlita hvilken som helst annan man

148 Den 4 April, f. m.

behagar, kan jag ej inse, att föreslagna lagstadgandet bör föranleda till
någon betänklighet.

Val har man här uttalat den farhågan, att dessa allmänna sakförare
■vid underrätt skulle komma att stå i sådant förhållande till häradshöfdingen.
som utnämner dem, att man saknade full garanti för deras lämplighet.
Jag ber likväl att härvid få erinra, att det ej är häradshöfdingen
ensam, som skulle komma att tillsätta ifrågavarande fullmäktige, utan
häradsrätten, och det förtroendet bör man väl hafva till nämndemännen,
att man antager, att desse icke skola dertill utse andra än pålitlige och
sjelfständige män.

Att man åtel1 skulle ur författningsförslaget helt och hållet utesluta
det sista momentet, som afser underrätterna, och endast godkänna detsamma
i öfrig!, dertill kan jag ej heller finna något skäl. Duglige sakförare
äro väl lika behöflige vid under- som vid öfverrätt. Till eu sådan
åtgärd synes mig vara så mycket mindre anledning, som i afseende
å sakförares anställning vid underrätt i förslaget ju förekommer tillagdt
det förbehåll, att domstolars skyldighet att dem utse endast gäller, -så
vidt för uppdraget skickliga män finnas“. Skulle i någon domsaga saknas
tillgång till för ändamålet lämplige personer, är häradsrätten i sådant
fall följaktligen fullkomligt berättigad att uraktlåta anställning af
särskilda fullmäktige. Men å andra sidan vore åtminstone ett medgifvande
lemnadt att i de domsagor, der för sakförarekallet duglige män
finnas, förse dem med rättens erkännande om deras lämplighet dertill
och sålunda bereda den rättsökande allmänheten vid behof af ombud
större trygghet för vården af sina angelägenheter, enär häradsrätten åtminstone
har en moralisk förpligtelse att till rättegångsfullmäktige endast
nämna personer, hvilka erbjuda fulla garantier för pålitlighet och redbarhet
lika väl som skicklighet.

Stadgandet i sista momentet af författningsförslaget anser jag äfven
vara nödvändigt och böra bibehållas. Då att fela är menskligt, kan
det ju hända att häradsrätten någon gång misstager sig i sin uppfattning
af en persons qvalifikation i detta fall, och att man efter någon
tid finner sig ej kunna vara med honom belåten. I sådan händelse
fordrar väl omsorgen om den rättsökande allmänhetens gagn och bästa,
att domstolen skall vara berättigad att återkalla ett förordnande, som
icke blifvit behörigen fullgjordt, och utse till allmän fullmäktig annan
person, som anses vara uppdraget bättre vuxen.

Jag kan således icke annat än tillstyrka bifall till Utskottets förslag
i sin helhet.

Herr Anders Johansson: Om Lag-Utskottets förevarande författningsförslag
godkännes, befarar jag, att man i och med detsamma
tillskapar en ny tjenstemaunaklass, hvilken man sedan måste förse med
aflöning på statskassans bekostnad.

Det torde dessutom svårligen kunna bestridas, att processlystnaden
är ett ondt, som, mera än önskligt är, florerar här i landet, och hvilket
man snarare bör söka på allt sätt förekomma än befordra. Men gifvet
synes mig vara, att detta onda just skulle komma att uppmuntras genom
anställning af sådana sakförare, som här åsyftas, och hvilkas intresse af

Den 4 April, i'', m. 149

helt naturliga skäl går i en annan riktning än att förebygga obefogade
rättegångar.

För öfrigt kan jag ej heller finna föreslagna lagstadgandet behöfligt.
Har svenska folket under förflutna tider, då okunnigheten var större än
den är för närvarande, kunnat hjelpa sig officieia sakförare förutan, bör
det kunna undvara dem ännu mycket bättre för framtiden, då den allmänna
upplysningen gör allt större och större framsteg.

Då jag således icke förmår inse hvarken behofvet eller nyttan af
eu särskild sakförareinstitution, förenar jag mig med dem, som yrkat anslag
å betänkandet.

Herr Carl Ifvarsson: Jag skall icke länge upptaga Kammarens
tid med att yttra mig i den fråga som nu är före, utan vill jag blott
med anledning af den ärade motionärens långa anförande säga, att om
det verkligen står så illa till med domstolsväsendet här i landet som han
skildrat det, så är det utan tvifvel föga rådligt att låta sakförarne utses
af domstolarne; ty sköta domarena sig illa för egen räkning, så har man
just icke någon synnerlig garanti för att de af dem utsedde sakförarne
skola sköta sitt uppdrag till den rättsökande allmänhetens belåtenhet.
Dessutom torde man icke genom någon lagstiftningsåtgärd kunna framkalla
ett bättre förhållande vare sig i fråga om domstolarne eller om
advokaterna, derest det icke finnes tillgång på redlige och duglige män
som vilja sysselsätta sig med hithörande uppdrag; men finnas sådane,
behöfver man ingen annan lag än frihetens för att framkalla dem såsom
sakförare, och man har då den fördelen att advokater^ icke blifva beroende
af domstolarne. Man måste framkalla dessa biträden på den praktiska
vägen. Finnes någon lämplig och skicklig person som ger tillkänna
att han är villig åtaga sig rättegångsuppdrag, så får han nog snart praktik,
om han dessutom är billig med arvodet, under det att den, som visar
sig vara oskicklig, troligen icke vidare blir mycket anlitad. Och då
det hittills icke visat sig vara någon svårighet för den enskilde, som behöft
rättegångsbiträde, att få underrättelse till hvem han i sådant hänseende
kunnat vända sig, så torde man icke behöfva frukta för att det
skall blifva svårare hädanefter, under förutsättning naturligtvis att skicklige
personer finnas att tillgå; i motsatt fall hjelper det åtminstone icke
att peka på den som är oskicklig.

Medan jag har ordet, vill jag bemöta ett yttrande af eu ärad representant
på stockholmsbänken, Herr Carlén, som sagt att här egentligen
afväges att skaffa så kallade kommissionärer, icke fullmäktige. Det skulle
således enligt hans påstående icke vara meningen att dessa personelskulle
vara sakförare i vanlig bemärkelse utan endast kommissionärer för
dem som söka lagfart, inteckning eller dylikt. År detta meningen, så
torde det vara ännu mindre nödvändigt att stifta någon ny lag, ty med
dessa uppdrag kan man gerna vända sig till hvilken redlig man som
helst. Meningen med förslaget kan dock väl knappast vara någonting
så oskyldigt, men härmed må dock vara huru som helst, så antager jag
likväl att ändamålet vida bättre vunnes, om man ur nu gällande lagstadgande
borttoge bestämmelsen att domstolarne ega utan verkliga skäl afgöra
huruvida eu person kan användas eller icke till att för andra tala

150

Den 4 April, f. m.

och svara inför rätta; åtminstone borde detta afgörande icke få ega rum
på förhand, utan först sedan personen någon tid praktiserat, så att erfarenhet
om hans duglighet eller oduglighet kunnat Nunnas. “Ej bör någon
allmänneligen dertill brukas, som af rätten, der saken drifves, ej godkänd
är“, säger lagen, och jag kan icke finna annat, än att detta är tillräckligt,
så att de derpå följande orden “och lof dertill fått“ borde utgå.
Ty behöfves “lof“, så skall detta ges på grund af erfarenhet, och man
är då redan på samma ståndpunkt som Utskottet, fastän detta ytterligare
ansett att personen skall nämnas och förordnas, således hallstämplas, för
att förmodligen derigenom blifva dugligare, något som dock är svårt att
inse. Men då jag tror, att sakförarne redan sortera alltför mycket
under domstolarne, så följer deraf, att jag anser det de åtminstone icke
böra göra det ännu mera, synnerligast om det står så illa till med domstolarne
som Grefve Sparre förklarade.

Till sist vill jag endast erinra den ärade motionären, att jag ganska
väl vet skilnaden mellan domare och sakförare. Sakföraren uppträder
till förmån för någondera af de tvistande parterna och framhåller allt
som kan gagna dennes sak, hvaremot domaren pröfvar skälen å ömse
sidor och åtgör emellan dem. Den ene är således part, medan den
andre har till skyldighet att opartiskt döma. Den förre kan derföre icke
anses som den sednares biträde. Det är på domarens opartiskhet som
målets utgång beror, icke på advokatens.

Jag yrkar fortfarande, afslag på Utskottets hemställan i ämnet.

Herr Sjöberg: Den diskussion, som nu förts i förevarande ämne,
har blifvit i derå afseende» så sträckt utöfver hvad den enligt min åsigt
rätteligen bort omfatta, att det gör till eu bjudande pligt för hvar och
en, som hädanefter uppträder, att inskränka sitt anförande så mycket
som möjligt; och för min del ämnar jag äfven så förfara.

Det förvånar mig icke, att röster, och betydande sådana, kunnat
höjas mot det af Lag-Utskottet bär framställda förslag; men det förefaller
mig anmärkningsvärd^ att detsamma nu kunnat framkalla betänkligheter
från så många håll, då man besinnar att, oaktadt åtminstone en
af de talare, som nu för andra gången uppträda äfven år 1801) yttrade
sig emot ett liknande förslag, detta då af Kammaren utan votering godkändes,
ehuru det i visst afseende var underlägset det nu föreliggande.
Att nämnda förslag då strandade på den deri intagna ovilkorliga föreskriften
för underrätterna att tillförordna sakförare, torde vara allmänt
kändt. Denna anmärkningsgrund, som gjorde att förslaget då icke
kunde af Kongl. Magt godkännas, har nu blifvit undanröjd genom den
uppställning Utskottet gifvit åt sitt denna gång framlagda förslag; och
vid sådant förhållande synes mig märkvärdigt att så många framstående
ledamöter af Kammaren finna betänkligheter vid att godkänna detta förslag,
som i sjelfva verket förefaller mig temligen oskyldigt. Så till
vida kan det dock anses vara af vigt — och är jag härvid af motsatt
åsigt med den sednaste värde talaren — som vederbörande domstolar
enligt detsamma blifva i tillfälle att på ett tydligt och för alla klart sätt
uttrycka, hvem eller hvilka de hafva förtroende för och anse lämpliga
att såsom sakförare användas, samt sålunda för den stora allmänheten

151

Den 4 April, f. m.

gorå kandi, till hvilka den med trygghet må kunna vända sig. Detta
är naturligtvis af ganska stor vigt, synnerligast för parter, som vistas
aflägset från domstolsorten. Herr Carl Ifvarsson ansåg, att, om en person
gjort sig känd att vara skicklig och redbar, så hade lian icke behof
af en sådan hallstämpel som underrätten enligt förslaget skulle gifva
honom. Ja, det är ganska val och godt, om jag här i Stockholm känner
eu sådan person, eller om Herr Carl Ifvarsson i sin hemort känner
någon sådan. Men om vi vända om förhållandet så, att någon här i
Stockholm skulle hafva ett mål att bevaka i Halland, eller någon i Halland
hafva ett mål att bevaka i Stockholm, så stolle i allmänhet båda
lika okunniga om hvem de skulle vända sig till för att få sin talan val
förd; och jag har mer än en gång, på förfrågningar i slika fall, varit i
tillfälle att erfara de svårigheter, som bär vid lag möta. Det är dylika
olägenheter, som man nu vill afhjelpa, om det också måste medgifvas,
att detta ändamål icke kan i alla afseenden ernås genom bifall till det
här föreliggande förslaget.

Man har yttrat den farhågan att genom ett sådant bifall tillskapa
eu ny tjenstemannakorps, hvilken staten sedan finge aflöna. För min del
kan jag icke förstå, hur denna farhåga ens är möjlig. I sjelfva begreppet
advokatstånd ligger ju, att detta stånds medlemmar äro enskilde personer,
hvilka för utöfvande af sitt kall äro beroende af det förtroende,
de lyckats förvärfva sig. Det finnes icke heller exempel på att advokater
i andra länder aflönas af staten. Skulle man genom bifall till nu föreliggande
förslag få något frö till en ordnad sakförareinstitution i vårt
land, och vore det möjligt att någon sedermera komme fram med ett
förslag om att staten skulle aflöna desse sakförare, så skulle man säkerligen
endast med löje bemöta den, som väckte ett slikt förslag.

Jag vill icke längre upptaga tiden, utan inskränker mig att slutligen
säga, det jag icke hyser ringaste betänklighet vid att bifalla Lag-Utskottets
i ämnet gjorda hemställan.

Friherre Gripenstedt: Jag eger i denna fråga icke någon speciel

sakkunskap, och jag har således ej heller anspråk på att mitt omdöme i
ämnet skall hafva, mera betydelse än hvilken annan persons som helst
tillhörande den stora allmänheten. Jag ställer mig också ganska villigt
just på denna ståndpunkt, och vill sålunda blott upptaga till pröfning
den frågan, huruvida det verkligen icke finnes någon känsla af brist eller
behof till grund för det nu föreliggande förslaget. För min del tror jag
att så är. Dels af egen erfarenhet, dels af hvad jag känner ur andras,
har jag funnit, att fall rätt ofta förekomma da man behöfver juridiskt
biträde i någon del af landet, der man sjelf icke vistas, och icke vet, till
hvem man i sådant hänseende skall vända sig. Här finnes således verkligen
eD brist, som det vore nyttigt att på ett eller annat sätt få afhjelpt.
Den stora frågan huruvida ett särskiklt advokatstånd bör finnas eller icke
kan det icke falla mig in att nu till pröfning upptaga. Det måste dock
ihågkommas, och man bör ej lemna utan uppmärksamhet, att i nästan alla
andra civiliserade länder utom Sverige, så vidt jag vet, man ansett ett
sådant behof vara för handen, dels direkte för allmänhetens skull, och dels,
samt kanske förnämligast, såsom eu kontroll på domaremakten. Men, så -

152

Den 4 April, f. m.

som sagdt, denna stora fråga vill jag icke nu vidare afhandla, utan må vi
åtminstone tills vidare fasthålla vid det för oss egendomliga förhållandet,
att något advokatstånd icke finnes i landet, och att man har eu nästan
obegränsad frihet att välja sakförare. Denna stora frihet har utan tvifvel
sina svåra olägenheter, men det skulle likväl aldrig falla mig in att
vilja påyrka en inskränkning i densamma. Jag hyser i allmänhet ett så
stort förtroende till frihetens grundsats med afseende på dess förmåga att
i hvarje fall, der den tillämpas, leda till ett godt resultat, att jag äfven i
detta hänseende icke skulle vilja inskränka allmänhetens nästan oinskränkta
frihet i val af sakförare, så framt dess frejd är oförvitlig. Men det nu
föreliggande förslaget syftar icke heller på minsta sätt till att inskränka
denna frihet, utan afser endast att för den enskilde rättsökande bereda
möjlighet att finna eu pålitlig person som kan åtaga sig hans sak: och
detta är väl en bland de aldra billigaste fordringar som allmänheten kan
ställa på samhället och dess lagstiftare. Besinna vi huru det nu tillgår
med sakföringen, så se vi att den i allmänhet sker på något af följande
trenne sätt. Antingen framställer sig parten sjelf och för sin talan så
godt han kan, äfven om han icke eger minsta kännedom om juridiska former
och stadganden, och det händer väl då rätt ofta, såsom en i detta
afseende erfaren talare nyss yttrat, att rättegången genast från första
stunden blifver så bortblandad och får en falsk ställning, att den äfven
hos öfverdomstolen svårligen kan ledas till rätta igen. Eller ock öfverlemnar
parten sin sak till annan person, som kanske icke alltid är i något
hänseende väl qvalificerad såsom sakförare. Vi hafva tyvärr inom samhället
en klass af personer som fått det fula vedernamnet af “bränvinsadvokater“
och som i viss mån verkligen karakteriseras af denna benämning»
ty de äro ofta både till kunskaper och karakter särdeles underhaltige,
och jag tror att domarena ofta hafva rätt befogade anledningar att
beklaga sig öfver dessa sakförare. Till dessa tvänne här i landet brukliga
sätt kommer nu slutligen ett tredje. Det tinnes nemligen en sorts sakförare,
som icke egentligen synas, utan verka mera i tysthet, men som
dock i sjellva verkligheten leda och föra rättegångar — jag menar sådane
som enligt lag äro förhindrade att dermed taga befattning. Vi veta att
domares biträden och tjensteman inom rättegångsverken icke tillåtas att
tilra andras talan, men jag tror det icke sällan händer att dessa personer
tillhandagå med råds meddelande och skrifters uppsättande samt sålunda
i sjelfva verket drifva rättegångarne. Och detta, mine Herrar! anser jag
i allmänhet vara rätt betänkligt, ty dessa personer föra ofta protokollen,
och det är val lätt tänkbart samt kanske icke alldeles utan exempel att
de mer eller mindre omedvetet äro influerade af sin önskan om målets
utgång, så att protokollen derigenom få en viss färg eller eu så ensidig
uppställning att detta kan inverka på domslutet. Dessa äro de trenne
sätt, hvarpå rättegångar i allmänhet handhafvas vid våra domstolar, ty
endast undantagsvis, då det gäller vigtiga frågor, rinner man målen utförda
åt kunniga, ansedda sakförare; och det kan väl icke under sådana omständigheter
påstås, att tillståndet i detta hänseende är fullt tillfredsställande.
Om åter Lag-Utskottets förslag skulle bifallas och personer således
finge förordnande att biträda allmänheten, så tror jag att såsom eu
ovilkorlig följd deraf skulle inträffa, att personer med juridisk bildning

153

Den i April, f. m.

komme att egna sig åt detta yrke, och härigenom hade man då äfven
nedlagt ett frö, såsom förut blifvit sagdt, till ett kunnigt, aktningsvärdt
och aktadt advokatstånd, som vårt land väl ändock, liksom andra länder,
förr eller sednare kommer att ega. Allmänheten, som snart skulle finna
att den, i händelse af behof, kunde påräkna en nyttig hjelp af dessa personer,
skulle säkerligen också gerna utan något tvång anlita dem, derom
är jag öfvertygad; och jag tror äfvenledes att en sådan anordning skulle
bidraga till att i främmande länders ögon höja anseendet af vår lagskipning.
Ty om man också i allmänhet med allt skäl är ense derom, att
icke något annat land kan förete eu mer aktningsvärd domarekorps än
Sveriges, är man dock å andra sidan lika ense derom, att rättegångsärendena
här i landet, genom den fullkomliga bristen på dugliga sakförare,
endast med svårighet kunna handhafvas och icke alltid blifva så väl utförda,
som ömkligt vore. Det finnes af denna anledning verkligen mot
vårt rättegångsväsende ett visst misstroende, som det vore ganska lyckligt
att på ett eller annat sätt kunna borttaga; och det här föreslagna sättet
att såsom ombud vid domstolarne utse vissa aktade och ansedda personer,
skulle i min tanke otvifvelaktigt härtill bidraga.

Af dessa skäl, och när det synes mig klart, att åtminstone någon
olägenhet dermed icke kan vara förenad, föranledes jag att tillstyrka bifall
till Utskottets förslag.

Herr Liss Olof Larsson: Jag skulle icke upptaga Kammarens tid

med att yttra mig ännu eu gång i denna fråga, om jag icke ansåg densamma
vara af så stor vigt. Jag har närmast begärt ordet för att bemöta
en del af hvad den ärade motionären i ämnet anfört. Motionären
samt den andra ledamoten af Lag-Utskottet, som under denna diskussion
yttrat sig, hafva påstått, att vi, deras motståndare i denna fråga, hafva
missuppfattat meningen med det af Utskottet framlagda förslaget; men om
vi gjort oss skyldiga till eu dylik missuppfattning, så må det ursäktas oss,
då Utskottets ledamöter sjefve, enligt hvad det visat sig, haft så väsendtligt
olika uppfattning rörande samma förslag. Utskottets ordförande sökte
uti sitt anförande att leta upp alla möjliga fel som kunna läggas vårt domstolsväsende
till last, och han icke allenast klandrade våra domare utan han
sökte ock att förlöjliga dem, något som jag icke tror de förtjent. Nu vill
jag visst icke påstå att hela vårt domstolsväsende är i ett så förträffligt
skick, att dervid ingenting återstår att önska, men att, sedan en sådan
sakförareinstitution, hvarom här vore fråga, kommit till stånd, tillståndet
vid våra domstolar, på sätt den talaren tyckes förmena, skulle blifva i allo
tillfredsställande det kan jag då platt icke inse. Den andra ledamoten af Lagutskottet
tog frågan deremot mycket enkelt och yttrade bland annat att
här icke vore fråga om att förordna uteslutande rättegångsfullmäktige
med juridisk bildning, utan förmenade han till dessa befattningar skulle
komma att antagas hederliga och för redbarhet kända nämndemän; och
han påstod, att det mångenstädes funnes män, som utan akademisk bildning
egcle fullt lika mycken insigt och skicklighet i rättegångssaker, som
många af dem hvilka aflagt juridisk examen. Han förordade derföre, att
man skulle antaga “sådana der hederliga nämndemansadvokater“. Denne
samma talare på stockholmsbänken sade vidare, att om här vore fråga om

154

Den i April, f. m.

att tillskapa ett sådant advokatstånd, som finnes i åtskilliga andra länder,
så skulle lian alldeles icke understödja förslaget. Ordföranden i Utskottet
åter anförde, att vi icke kunde tillskapa ett advokatstånd nu på en gång,
derföre att lämpliga subjekter dertill ej funnes att tillgå, men att
Utskottets mening vore att nu utså ett frö till ett dylikt advokatstånd,
som talaren på stockholmsbänken så mycket fruktade. Man finner således,
att meningame ibland Utskottets ledamöter äro ganska väsendtligt
olika.

Samma talare sade ock, att då man vid en domstol, belägen utom
den trakt der man sjelf vore boende, hade att verkställa någon bevakning
i konkurs, någon lagfart, inteckningsförnyelse och dylikt, så vore det af
särdeles vigt, att man dä med bestämdhet visste att sådane fullmäktige,
hvarom här är fråga, funnos, till hvilka man med lugn tillit och förtroende
kunde i ämnet vända sig. Denne talare tycktes således betrakta de ifrågavarande
personerna mera såsom kommissionärer än rättegångsfullmäktige.
Jag har förut anmärkt och får ännu en gång anmärka, att enligt Utskottets
förslag desse fullmäktige icke hafva någon skyldighet att åtaga sig
erbjudna uppdrag, utan skulle det bero på dem sjelfva. Det skulle således
kunna hända, att om jag bor utom den domsaga, der jag har ett lagfartseller
inteckningsärende etc, att bevaka, och jag sänder in handlingarne
till en dylik fullmäktig, denne helt enkelt svarar, att han ej vill taga befattning
dermed, samt låter handlingarne ligga utan att vidtaga någon
åtgärd, och hvad gagn har jag då haft af den ifrågasatta institutionen?
Den enda skyldighet som obligatoriskt skulle åligga dessa fullmäktige vore,
enligt förslaget, att de skulle biträda de fattige inför rätta. I öfrigt skulle
för dem icke finnas någon bestämd föreskrift om deras åligganden. Följden
häraf blifver otvifvelaktigt den, som ock förut är vordet anmärkt, att
man inom kort måste lemna dessa fast lön på stat, så vidt man skall
kunna få dessa platser besatta. Men eu annan sida af saken. Det kan
ju inträffa att, om man gifver någon af desse personer ett juridiskt uppdrag
vid en domstol, denne person genom försumlighet, bristande skicklighet
eller af någon annan orsak vållar att saken förloras; då uppstår
fråga till hvilken skall man vända sig för att erhålla ersättning för den
förlust man sålunda lidit, om den person, till hvilken man lemuat uppdraget,
är i saknad af tillgångar. Jag tror då att den tanken helt naturligt
hos mången uppstår, att man i fråga om godtgörelse eger att hålla sig
till domstolen sjelf, som genom sin för personen utfärdade fullmakt så att
säga narrat mig att sätta mitt förtroende till en sådan man, om hvilken
jag saknat all annan kännedom, än att han af domstolen erhållit förordnande.
Om, såsom ledamoten af Lag-Utskottet yttrade, det är meningen
att hederlige nämndemän skola utnämnas till dessa af Utskottet föreslagna
befattningar, så tror jag att motionären mycket misstagit sig i det påståendet,
att inom hela landet ej funnos 50 personer, som kunde förtjena
att kallas advokater. Ty när man nu hört, att hvarje hederlig nämndeman
är lämplig till advokat, så måste man väl medgifva, att nämnda
siffra är för låg och att bero hederlige nämndemän finnas. Motionären
talade om poesi, naturvetenskap, medicin och mycket annat, men jag får
bekänna, att jag icke kan finna i hvad sammanhang detta står med nu
förevarande fråga. Han räknade jemväl upp eu mängd namn på berömda

Den 4 April, f, m.

155

personligheter, men icke kunde väl ett dylikt uppräknande hafva något
inflytande på detta ärende, ty så vidt jag kunde fatta nämnde han icke
mer än två nu lefvande personer, nemligen Carlson och Malmström, och
det kan väl icke blifva fråga om att göra dessa personer till advokater,
och icke lärer det väl heller vara meningen att desse nämndemänsadvokater
skola blifva sådana storheter, som de personer han uppräknade.
Emot hvad jag redan förut anmärkt derom, att de nu
ifrågasatte fullmäktige icke äro skyldige att åtaga sig utförandet af
hvarje sak som erbjudes dem, har motionären sagt, att då rättsökande
har lätt att vända sig till hvem som helst, så är det väl
billigt att fullmäktigen också eger frihet att frånsåga sig sådana der
“stygga1'' saker, som man här omtalat Det blir då jemväl af nöden,
att man noggrannt utstakar skilnaden mellan stygga och icke stygga saker,
så att man icke lemnar fritt åt advokaten att endast välja de saker, som
äro i hans smak. Motionären talade om huru olyckligt det är, att omröstningar
nu vid måls afgörande inom hofrätterna och Högsta Domstolen
ibland måste ega rum, men huru detta kan afhjelpas genom de nu föreslagna
fullmäktige, kan jag icke inse, tv för min del tror jag, att under
alla förhållanden, när mål skola behandlas af olika personer, meningarue
kunna blifva delade, och ärendet sålunda genom votering kommer att afgöras.
Och minst tror jag, att advokater^ komma att bidraga till enhet
i åsigter. Här talades äfven om våra unga domare och den stora
makt, som för närvarande af dem utöfvas.

“Det är ju förskräckligt, man lägger i deras oerfarna händer meuniskors
lif och död1*, förklarade talaren med synnerligt eftertryck; men på
samma gång vill han, enligt Utskottets förslag, gifva dessa unga domare
en långt större makt än hittills, ty domaren skulle ju hädanefter ega
ej allenast att utnämna dessa advokater, som, enligt hvad man sagt, skulle
blifva eu kontroll på domstolens verksamhet, utan äfven ännu mer: att
utan ransakning och dom afsätta dem, när de på något sätt blefvo honom
misshaglige. Motionären vände sig dervid emot mig och påpekade
med eftertryck, att domaren jemväl nu egcle rätt att i vissa fall beröfva
en sakförare rätt att fora. andras talan. Jag är icke mycket hemmastadd
i lagen, men nog kände jag detta förhållande. Men jag trodde mig icke
behöfva påpeka den stora skilnad, som i detta fäll förefinnes uti den rättighet,
som domstolen redan har, och den hon nu skulle få; ty enligt gällande
lag är ingen förmenad att hos högre domstol öfverklaga eu sådan
åtgärd; efter Utskottets förslag är ej någon sådan klagan tillåten. Jag
frågar: är det då ingen skilnad emellan gällande och nu föreslagna lag?
Jag har icke mycken erfarenhet i hithörande frågor, och kan således icke
heller tala a.f erfarenhet, men vi hafva i Stats-Utskottet under denna
riksdag behandlat en fråga, som jag icke kan underlåta att tänka
på, när det nu är fråga om införande af ett advokatstånd i vårt land.
Jag menar Gellivara-frågan. Uti denna fråga hafva vi kommit i rättsförhållande
till ett land, hvarest advokater finnas, och hvithet land motionären
framhållit såsom en mönsterstat för oss i fråga om advokater,
och jag får bekänna, att man derpå vunnit en sorglig erfarenhet ej allenast
derom, att rättvisan är mycket dyrköpt och ytterst svår att erhålla
i detta land, utan äfven, att, oaktadt man vändt sig till landets för -

156

Den 4 April, e. m.

nämsta advokater, man kan förlora en sak, som var temligen klar från
början, innan advokater^ togo den om hand. Motionären talade vidare
om stadsbud, kakelugnsmakare och andra sådana, livilka nu godkännas
såsom fullmäktige, och att meningen vore att nu afhjelpa detta missförhållande,
men på samma gång anförde han, att det skulle stå hvar
och en fritt att, oaktadt desse af rätten förordnade fullmäktige funnos,
vända sig med uppdrag i rättegångssaker till hvem han helst ville. Således
skulle ju Utskottets förslag icke utestänga möjligheten, att stadsbud och
andra sådana personer lika väl hädanefter som hittills kunde uppträda
såsom rättegångsfullrnäktige.

Jag hade visserligen antecknat åtskilligt annat till besvarande, men
jag vill ej längre upptaga Kammarens tid, utan inskränker mig till hvad
jag redan anfört. Jag vidhåller'' fortfarande mitt yrkande, att Utskottets
förslag måtte afstå s.

Ofverläggningen förklarades slutad. Propositioner framställdes på bifall
till Utskottets hemställan äfvensom på anslag derå, och blef den sednare
propositionen förklarad vara med öfvervägande ja besvarad. Då votering
härvid begärdes, skedde omröstning enligt en så lydande voteringsproposition
:

Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemställt i dess utlåtande
N:o 1(3,

Den, det ej vill,

röstar ja;

röstar nej;

Vinner nej, är Utskottets hemställan af Kammaren afslagen.

Uöstsedlarne visade 58 ja mot 101 nej, och hade Kammaren alltså
afslagit Utskottets hemställan.

Kammarens ledamöter åtskiljdes nu kl. V2 3 e. in., men sammankom
ino åter

Kl. i 7 e. m.

§ ö.

Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 17, i anledning af Kongl.
Majrts nådiga proposition med förslag till författning angående upphäfvande
af 2 kap. 5 och 6 §§ Giftermålsbalken samt förändrad lydelse af
13 kap. 1 § Rättegångsbalken och 18 kap. 5 § Strafflagen.

llerr Sjöberg anförde: Det ämne, som afhaudlas uti Lag-Utskottets
nu föredragna betänkande, hör visserligen icke till antalet af de stora

Den 4 April, e. m.

157

frågorna, men har likväl tillräckligt många gånger varit föremål för nationalrepresentationens
och Kongl. Maj ris pröfning, att det kan synas lämpligt
och önskvärdt, att man kommer till ett slut i saken. I sådant afseende
ber jag endast att med några ord få erinra derom, att Rikets Ständer
eu gång och nuvarande representation tvänne särskilda gånger hos
Kongl. Majri gjort framställning om upphäfvande af de vilkorliga förbud,
som innefattas i 2 kap. 5 och 6 §§ Giftermålsbalken, beträffande giftermål
mellan personer, besvågrade på sätt nämnda lagrum angifver — äfvensom
att Rikets Ständer och Riksdagen vid afgifvandet af dessa framställningar
uttryckligen förklarat, bland annat, att derigenom icke skulle
göras någon ändring uti 18 kap. 1 § Rättegångsbalken, i fråga om jäf
mot domare, uti 17 ka]). 7 § samma balk, i fråga om jäf mot vittnen,
och vidare i hvad gällande skiftesstadga talar om jäf mot landtmätare.
Detta oaktadt har Kongl. Majri nu funnit sig böra föreslå Riksdagen visserligen
borttagande af de vilkorliga äktenskapsförbuden, men derjemte
att de svågerskapsförhållanden, hvarom talas uti 6 § af 2 kap. Giftermålsbalken,
icke vidare skulle medföra jäf för domare och vittnen. Jag vill
icke nu inlåta mig i bedömande af, om detta i och för sig må vara lämpligt
eller icke; men jag upprepar likväl, att det står i strid med hvad
nationalrepresentationen vid föregående tillfällen för sin del beslutit, och
det skulle också möjligen nu kunna hafva till följd, att, derest Andra
Kammaren bifaller Kongl. Majris, af Lag-Utskottet tillstyrkta förslag, efter
det att Första Kammaren återremitterat betänkandet på den grund hufvudsakligast,
åtminstone efter hvad jag hört sägas, att de talare, som der
yttrade sig, ansågo den i fråga satta begränsningen af eller inskränkningen
uti de så kallade domarejäfven, hvarom Kongl. Majris förslag handlar, icke
böra ega rum, utan att dessa fortfarande borde vara af den omfattning,
som lagen för närvarande bestämmer — det skulle kunna medföra, säger
jag. att saken åter blefve uppskjuten.

Jag tillåter mig också erinra om en annan omständighet, nemligen att
Riksdagens sednast vid sistförfiutna lagtima riksmöte afgifna förslag i
ämnet godkändes af de flesta af Högsta domstolens ledamöter, hvaremot
Kongl. Majris nuvarande förslag mött betänkligheter hos sex bland de sju
ledamöter, som inom domstolen bandlagt denna fråga, och de fleste bland
dem hafva särskild! framhållit, att de ansåge någon ytterligare begränsning
utaf domarejäfven icke böra företagas.

Då förhållandena äro sådana och då, om denna Kammare bifaller
Lag-Utskottets hemställan, Utskottet alltså icke har annat att göra än
att med anmälan derom anhålla, det Första Kammaren måtte fatta beslut,
låter det väl tänka sig, att Första Kammaren, vidblifvande sin mening,
kan komma att afslå lagförslaget, hvarigenom man återigen i denna fråga
skulle befinna sig på samma punkt och sålunda äfven komme att qvarstå
de länge öfverklagade olägenheterna af, att de, som äro besvågrade på sätt
omnämnes i 2 kap. 5 och 6 §§ Giftermåls-balken nödgas begära Konungens
särskilda, men, så vidt jag har mig bekant, aldrig förvägrade tillstånd
till äktenskaps ingående. Det är af denna anledning, som jag anser
det vai-a lämpligt, att äfven Andra Kammaren återremitterar detta förslag,
så att Utskottet må blifva i tillfälle att ytterligare öfverväga detsamma.
Genom en sådan åtgärd kan i sjelfva verket ingenting förloras, men der -

158

Den 4 April, e. m.

emot kan det vinnas, att man fäster afseende vid de betänkligheter, som
i Första Kammaren uttalats och sålunda slutligen kommer till ett afgörande
af sjelfva hufvudfrågan, hvilken, såsom jag anmärkte i början af
detta anförande, visserligen icke är af någon stor eller genomgripande betydelse,
men dock icke heller, i betraktande af att den liera gånger utgjort
föremål för statsmakternas pröfning, kan frånkännas all vigt. Jag
vågar derföre hemställa om återremiss af Lag-Utskottets ifrågavarande
betänkande.

Herr Carlén: Jag har bitkommit så sent, att jag icke vet, om

någon annan än den siste ärade talaren yttrat sig. Emellertid får jag
för min del uppriktigt bekänna, att på mig har Konungens proposition
gjort samma intryck, som jag tyckte mig finna, att den gjort på honom.
Den fråga, som föranledt den Kong!, propositionen, har förut åtskilliga
gånger varit föremål för de lagstiftande myndigheternas omtanka. Man
bär dock hittills inskränkt sig till den frågan, huruvida de i förevarande
hänseende besvågrade personerna skulle kunna fä ingå äktenskap utan tillstånd
af Kongl. Maj:t. Representationen har mer än en gång uttalat sin
åsigt vara den, att detta borde vara dem tillåtet, och högsta domstolen
har förklarat sig för sin del icke hafva något att anmärka, vare sig mot
sjelfva principen eller mot den redaktion, som Riksdagen i det hänseendet
gifvit förslaget; men Kongl. Maj:t har allt hitintills vägrat sanktion på de
föreslagna stadgandena, sista gången af rent formela skäl.

Det är först och främst att bemärka, att Högsta domstolens yttranden
i lagfrågor val icke böra tillerkännas sk stort vitsord i något annat
hänseende som i det formela eller det, hvarom öfver hufvud taget domare
ega bästa insigten, hvaremot — om man skulle tillerkänna Högsta
domstolen absolut auktoritet i fråga om lagstiftningsprinciperna ----- vi
skulle få, i stället för tvänne lagstiftande myndigheter, Henne, hvilken
icke öfverensstämmer hvarken med grundlag eller, som jag tror, med hvad
som i allmänhet vore klokt. När alltså Högsta domstolen vid granskningen
af Riksdagens sista lagförslag icke hade någon formel betänklighet
deremot, så synes det mig, som om icke heller regeringen behöft fästa
sig vid de formela brister i detsamma, soin den trott sig upptäcka. Da
nu emellertid Kongl. Maj:t, emot Högsta domstolens tillstyrkan, afslagit
Riksdagens förslag, ehuru godkännande den deri uttalade principens riktighet,
kunde man, enligt min tanke, haft rätt att vänta, att Kongl. Maj:t framlagt
ett förslag, som innehållit samma princip, i formel! hänseende fullkomligt
tillfredsställande, men ingenting derjemte som kunde väcka nya
betänkligheter. Kongl. Maj:t har dock gått långt utöfver det ursprungliga
ämnet. Kongl. Maj:t har nemligen i denna mycket enkla fråga inblandat
eu bland de mest betydelsefulla för hela vårt rättegångsväsende,
nemligen frågan om jäf i afseende å ej blott domare, utan älven vittnen.
När nu Kongl. Maj:t ansett sig böra göra detta, så har det naturligtvis
varit Lag-Utskottets skyldighet att taga i betraktande jemväl denna alldeles
nya fråga, som icke står i något nödvändigt sammanhang med den
andra. Och dervid har Lag-Utskottet funnit, att vår lag verkligen i
detta hänseende lider af den olägenheten, att jäfven äro alltför långt utsträckta,
i all synnerhet vittnesjäfven. Jag fäster mig för min del icke

Den 4 April, e. m.

159

så mycket vid hvad Herr Justitie-statsministern till statsrådsprotokollet
anfört, då han företrädesvis talat om svårigheten att finna ojäfviga vittnen
vid upprättande af testamenten och andra handlingar, der det i allmänhet
väl låter sig göra att förskaffa sig ojäfviga vittnen; men jag vill
fästa uppmärksamheten på andra förhållanden, der man icke på förhand
kan skaffa sig sådana, nemligen i de fäll då brott begås. Den enskilde
personens väl eller ve kan ofta bero ofantligt mycket derpå; ty om en
person bevittnar ett brott af svåraste art och händelsevis tillhör den
kategori, som uti 2 kap. 6 § Giftermåls-balken omförmäles, så kan deraf
föranledas, att man ej kommer åt den brottslige. 1 det afseendet lider
vår lag af en stor brist, och jag känner intet lands lagar som utsträcka
vittnesjäfven så långt som vår. Jag anser således Kong!, propositionen
i denna del antaglig, ehuru det varit i min tanke önskvärdt, om den
framkommit sjelfständig, utan sammanblandning med gifter målsfrågan.
Hvad domarejäfven angår, så är ett annat förhållande för handen, som
ej gör vådan af utsträckt jäfsrätt så stor. Det är ofantligt mycket lättare,
att, då en domare blir jäfvad, erhålla en annan, än att vid tillfälle
af rättskränkning få andra vittnen i stället för de jäfvadc. Jag finner
det derföre icke förenadt med någon risk att bibehålla jäfveu i afseende
å domare i något större utsträckning än i afseende å vittnen. Detta var
också, som jag hört, anledningen til! återremissen i Första Kammaren,
och fastän jag för min enskilda del i det hela godkänner den Kongl.
propositionen, så får jag förklara, att icke heller jag liar något emot att
den i detta syfte återremitteras. Jag ber äfven få nämna, och tror mig
dervid uttala hvad Lag-Utskottets ledamöter kanske kunna vitsorda, att
Utskottet måhända icke lenmat sitt tillstyrkande till den Kongl. propositionen
i dess nuvarande skick, om icke giftermålsfrågan så länge varit
föremål för de lagstiftande myndigheternas pröfning och undergått så
många besynnerliga öden. Att få fram någonting, då Riksdagen är samlad
på två Kamrar, är svårt, att få fram någonting, då regeringen skall
vidare pröfva Riksdagens beslut, är ännu svårare; men om Högsta domstolen
skall betraktas såsom eu tredje eller fjerde auktoritet, den der är
jemnbördig med de öfriga, då är det aldra svårast att komma till något
slutligt resultat. Egendomligt är det, att auktoriteten af denna fjerde
makt, Högsta domstolen, sällan eller aldrig användes i andra fall än då
regeringen vill afslå något Riksdagens beslut. Då regeringen deremot
vill hafva fram en fråga, och Högsta domstolen afstyrka’ densamma, hör
man sällan omtalas, att regeringen fäster särdeles afseende vid dess anmärkningar.
Jag tror emellertid, att, sedan nu den lilla frågan i afseende
å upphäfvande af äktenskapsförbuden blifvit sammanblandad med den
ganska stora frågan att tå vittnesjäfven inskränkta, man handlar klokast
om ärendet återremitteras. Jag fruktar nemligen, att Första Kammaren
icke godkänner förslaget i hvad angår domarejäfven, hvaremot dess bifall
till förslaget om vittnesjäfven synes gifvet, och jag ber att ännu eu gång
få påpeka, att det ligger eu stor betydelse uti inskränkningen af dessa
vittnesjäf, icke minst deruti att sådaut skulle framtvinga en förändring
af det bestämda stadgandet i vår Rättegångsbalk, att tvänne vittnen äro
fullt bevis. För min del anser jag, att eu modifikation af detta, stadgande
skulle vara en af de bästa lagförändringar vi kunde åstadkomma.

160

Den 4 April, e. m.

Från dessa synpunkter, dels för att vinna det lilla målet, giftermål,
utan särskildt tillstånd emellan besvågrade personer, dels för att uppnå
det större målet, att vittnesjäfven blifva inskränkta, och dels slutligen
derföre att detta steg måtte leda derhän, att vi snart nog få ändring i
det stadgande uti Rättegångs-balken, som gör, att tvänne vittnens utsago
är absolut bindande — från alla dessa synpunkter yrkar jag att ärendet
återremitteras till Lag-Utskottet.

Hans Excellens Herr Justititie-statsministern Adlercreutz: Herr

Talman! Mine Herrar! Såsom här redan blifvit erinradt, har Riksdagen
vid flera särskilda tillfällen uttalat den åsigt, att de vilkorliga äktenskapsförbud,
som omtalas i 2 kap. 5 och 6 §§ Gfiftermåls-balken, måtte
varda upphäfda. Dervid har Riksdagen visserligen icke yttrat önskan om
någon förändring jemväl i de stadganden, som handla om jäf på grund af
de i nämnda §§ omförmälda svågerlag, men i denna underlåtenhet har jag
dock icke trott mig kunna upptäcka en bestämd tanke, att en. förändring
äfven i detta afseende ej borde ske, utan endast en önskan att få fram
hufvudsaken utan att dermed inblanda den andra frågan. Deremot påminner
jag mig, att vid sista lagtima riksdagen, när denna samma fråga
förevar med anledning af enskild motion, ej mindre motionären, än äfven
den ledamot af Kammaren, som nu hade ordet näst före mig, bestämdt
uttalade sig för en ändring i 18 kap. 5 § Strafflagen i sammanhang med
uppbäfvandet af 2 kap. 5 och (3 §§ Giftermäls-balken. Förslaget blef
emellertid då, såsom vid föregående tillfällen, så formuleradt, att åtskilliga
oegentligheter deraf kunde uppstå, och jag tror, att någon liten
felaktighet egt rum i den här lemnade uppgiften, att Högsta domstolen
låtit förslaget passera utan anmärkning. Högsta domstolen har
nemligen hvarje gång sådant förslag der till granskning förevarit, yttrat
att det visserligen förefunnes anmärkningar mot förslagets redaktion, om
ock någon tvetydighet i afseende på tolkningen icke borde kunna göra
sig gällande; likväl har alltid en eller annan ledamot, sista gången åtminstone
två, på grund af förslagets formela oegentligheter rent afstyrkt
detsamma. För min del anser jag mig alltid skyldig att grundligt
granska hvarje Riksdagens förslag, och der jag finner detsamma, om än
blott till dess yttre beskaffenhet, oantagligt, då äfven afstyrka dess fastställande.
Med förevarande fråga är förhållandet, att, när jäf mot domare
omtalas i 13 kap. 1 § Rättegångs-balken, till hvilket lagrum den om
vittnesjäf handlande 7 § i 17 kap. samma balk hänvisar, så beskrifvas
jäfven der sålunda att de gälla personer, hvilka äro med hvarandra på
sådant sätt besvågrade, att äktenskap dem emellan icke är tillåtet; med
andra ord, det är de förbjudna äktenskapsleden, som grunda jäfven. Om
nu dessa förbud upphäfvas, så hafva dermed också i sjelfva verket jäfven
förfallit, hvarför eu förändring nödvändigt måste göras i 13 kap. 1 §
Rättegångs-balken, om jäfven skola vara gällande i samma utsträckning
som förut. Så har varit min uppfattning och hyser jag ännu den bestämda
mening, att om 2 kap. 5 och 6 §§ Giftermåls-balkcn skola upphäfvas,
man måste till de andra lagrummen öfverflytta så mycket af de omnämnda
svågerskapsleden, som man vill hafva qvar såsom grundläggande

161

Den 4 April e. m.

jäf. Då jag nu, för att i denna fråga, hvilken jag för min del ej anser
vara af synnerlig vigt, till mötes gå Riksdagens önskan, måste se till, att
tillfredsställande redaktion på den af mig nu antydda vägen åstadkoms,
kunde jag ty undgå att taga i betraktande hurusom vittnes- och domarejäfven
i vår lag äro alldeles för långt utsträckta. Om jag nemligen med
hänsyn till hvad som uti 2 kap. 9 § giftermålsbalken säges, att skyldskap och
svågerskap icke ens behöfver vara grundadt på äktenskap, tager andra svågerlaget
i denna vida omfattning, måste det medgifvas att utsträckningen
af jäfven är för den allmänna rättssäkerheten ganska betänklig. 2 kap.
6 § giftermålsbalken, som handlar om denna bråkdel af svågerlag, som
man kallar det andra svågerlaget, och livilket icke förekommer i våra
grannländers lagstiftningar, är dessutom så ofullständig och tvetydig att
man i tillämpningen är oviss huru vidsträckt omfattning den rätteligen
egen För mig var det då klart, att hela det andra svågerlaget utan ''äfventyr
kunde borttagas, så väl i fråga om jäf emot domare och vittnen,
som i fråga om ansvar vid sedlighetsbrott. Men då här ej var fråga om
att reglera alla jäfsförliållanden, så syntes mig i öfrigt lämpligast att till
vederbörande ställen i lagen öfverflytta alla de egentliga svågerlag som
omtalas i 5 § _ af 2 kap. giftermålsbalken. På detta sätt har förslaget
tillkommit, och jag kan icke förstå den tvekan, som yppat sig emot dess
antagande. ^ Den siste. talaren yttrade, att han icke hyste betänkligheter
i afseende å inskränkning af vittnesjäfven, möjligtvis i afseende å domarejäfven.
Härvid vill jag erinra om hvad jag i dag i denna Kammare ganska
allmänt hört uttalas, att livad man än må säga om vår svenska domarekorps,
så bär dock ännu ingen ifrågasatt dess rättrådighet, och jag
kan således . icke inse, att vi särskild! behöfva omgärda domaren med
strängare jäf, än hvad förhållandet är i Danmark och Norge.

I afseende på hvad samme talare yttrat angående Högsta domstolen,
ber jag få nämna, att Kongl. Maj:t visserligen icke någonsin tillmätt densamma
egenskap af en auktoritet, hvars ord i lagfrågor skulle gälla lika
med eu af de lagstiftande myndigheterna. Att likväl synnerlig uppmärksamhet
maste egnas de mot lagförslag der gjorda anmärkningar ligger i
sakens natur. Om dessa anmärkningar visa fel eller ofullständighet uti
förslag som kommer från Riksdagen, så kan lätt hända, att deraf förauledes
afslag å förslaget. Göres åter grundade anmärkningar mot förslag,
ämnade att af Kongl. Maj: t framläggas för Riksdagen, så finnes tillfälfe
att göra jemnkningar i ett sådant förslag, och så har äfven i viss mån
skott i detta fall.

Huruvida en återremiss af frågan till Lag-Utskottet bör ske eller icke,
derom är jag måhända icke fullt befogad att yttra mig; dock synes det
mig som om förslaget bereddes större utsigt till framgång derigenom, att
Andra Kammaren nu antoge detsamma. Jag var icke närvarande i Första
Kammaren, nar det der återremitterades, men mig har blifvit meddeladt
att någon egentlig obenägenhet mot förslaget der ej skulle förefinnas.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Jag vill inskränka mig till att understödja
yrkandet om ärendets återremitterande till Lag-Utskottet.

Herr Uhr: Jag har begärt ordet för att tillstyrka bifall till betän Riksd.

Prat. 1872. 2 Afd. 3 Band. 11

1G2

Den 4 April, e. m.

kandet. Då Riksdagen redan trenne gånger gifvit sin önskan tillkänna
att besvågrade personer må erhålla rättighet att med hvarandra ingå äktenskap
utan Konungens särskilda samtycke, hvilket emellertid icke vunnit
regeringens bifall, och då nu Kongl. Maj:t sjelf framkommer med ett förslag,
sådant han anser det böra vara och önskar bifall dertill, så vore
det besynnerligt om vi skulle se på småsaker, som egentligen icke höra
dit, såsom frågan om vittnesjäf och dylikt. Jag yrkar derföre att Kammaren
måtte bifalla förslaget; ty om Första Kammaren icke gör det, så
får den ensam bära skulden, om förslaget ej går igenom vid denna
Riksdag.

Herr Grefve Ro sse: Alla äro väl ense om att afskaffa de äktenskapshinder,
som uti 2 kap. 5 och 6 §§ giftermålsbalken omfönnalas.
Jag vill således icke yttra mig om denna sida af saken. Det är i afseende
å ett annat i sammanhang dermed i deri Kongl. propositionen framlagdt
förslag som jag ber få nämna några ord och detta så mycket heldre,
som det ganska lätt kan hända, att detta korollarium, om det icke i tid
påaktas, kunde leda derhän, att hufvudfrågan om äktenskapshinder faller.
Det medgifves måhända att Kongl. Maj:t i flen ifrågavarande propositionen
temligen opåkalladt föreslagit inskränkning i domare- och vittnesjäfven, och
detta i en tid då häradsrätterna ännu äro eumansdomstolar, och då vittnesbevisningens
kredit visserligen icke kan sägas vara i tilltagande. Det synes mig
som om denna åtgärd kunnat uppskjutas tills den blifvit ställd i samband
med ändringar i andra delar utaf rättegångsbalken, t. ex. stadgandena om
domstolarnes organisation. Visst är, att om åtgärden att inskränka jäfsanledningar
just nu och i sammanhang med frågan om äktenskapshinder
bör företagas, så är det temligen angeläget tillse, att förändringen blir
en verklig förbättring och icke motsatsen. Att, på sätt Kongl. Maj:t i
sin nådiga proposition föreslagit, tvärtemot lagkomiténs, lagberedningens
och Högsta domstolens uppfattning i afseende på dessa jäf, ändra 1 § i
18 kap. rättegångsbalken, väcker åtminstone hos mig åtskilliga betänkligheter.
Jag anser det nemligen vara af särdeles stor vigt, att somjäfskal
godkännas de förhållanden, hvilka äro af beskaffenhet, att de kunna
framkalla något slags tvifvel om domares oväld. Jag ber att, med anledning
af det yttrande Herr Justitie-statsministern nyss fällde, få säga, att
jag i likhet med honom är utaf den öfvertygelse, att domarekorpsen i vårt
land åtnjuter ett rättvist anseende för omutlig rättrådighet, men man bör
likväl undvika alla anledningar, som kunna framkalla skenet emot domarens
oväld.

I afseende å förevarande jäfsfrågor kart regeringen emellertid icke
säga sig hafva saknat ledning för sitt omdöme, ty jag vill tillåta mig erinra
om, att uti lagberedningens förslag till rättegångsbalk eu sådan blifvit
temligen fullständigt framställd. Sålunda handlar 6 kap. 10 § 2 mom.
i nämnda förslag om jäf mot domare, och i 23 kap. 4 § 5 mom. talas
om jäf mot vittnen. Dessa lagberedningens framställningar äro mycket
fullständiga och lemna fullt tillräcklig ledning för Kongl. Maj:t att låta
utarbeta ett förslag. Vid jemförelse mellan lagberedningens och regeringens
förslag märker man ganska lätt, att det tinnes en stor skiljaktighet
dem emellan, och jag vågar påstå, att man villigt skall tillerkänna lagbe -

Den 4 April, e. m.

163

redningens förslag företrädet. Detta upptager nemligen stadgande!!, hvarigenom
bestämdt och tydligt uttryckes: att jäf gäller äfven för makar; äfven
om giftermålet genom återgång upphört, eller äktenskap genom dödsfall
eller skilsmessa blifvit upplöst; vidare äfven när fästeqvinna är häfdad
och för äkta hustru förklarad; äfven för trolofning utan lägersmål,
hvaremot icke jäf får härledas från lägersmål utan trolofning; äfven när
saken rörer hustrus stjufföräldrar eller stjufbarn, maka åt någon
af egiia stjufföräldrar eller maka åt eget stjufbarn. Dessa slägtled äro i
Kongl. Maj:ts proposition utan skäl förbigångna, ehuru de inom familjelifvet
äro vida mera beaktansvärda och af mera grannlaga beskaffenhet än.
hvad som är förhållandet med åtskilliga af de jäf hvilka enligt det i lagen
antagna slägtschema synes närmare. Det har redan förut blifvit anförd
t, att en domare enligt förslaget skulle vara oförhindrad att döma t.
ex. öfver sin hustrus stjufmoder, och jag är helt och hållet af den åsigt,
att ensamt denna brist i förslaget vore tillräcklig anledning till utslag,
om jag skulle vara tvungen att redan nu i frågan afgifva min röst till
slutligt afgörande. Då nu härtill kommer, att Första Kammaren redan,
och hufvudsakligen på dessa skäl, beslutat en återremiss, så lärer det val
ligga ganska nära till hands, att, äfven om denna Kammare skulle godkänna
Lag-Utskottets förslag i dess oförändrade skick, och Första Kammaren
således sedermera komme att yttra sig, den, med anledning af de
betänkligheter, som der redan blifvit uttalade, troligtvis komme att afstå
förslaget, hvarigenom hufvudfrågan skulle äfven vid denna riksdag fälla.
Jag får tillkännagifva, att jag för min del icke är nog lycklig att i likhet
med Herr Ulir kunna så lätt trösta mig, då ett nyttigt förslag faller,
genom att skjuta hela skulden för denna olycka på någon annan, ty det
återstår alltid för mig det obehagliga intrycket, att eu gagnelig förändring
icke blifvit genomförd, dä den kunnat blifva det. Jag tror alltså, att de,
som verkligen vilja framgång åt förslaget, höra besluta dess återremitterande,
på diet Lag-Utskottet, med ledning af den i båda Kamrarne förda
diskussionen, må komma i tillfälle att göra sådana modifikationer uti Kongl.
Maj:ts förslag, att man kan få ett godt slut på sjelfva hufvudfrågan. För
egen del yrkar jag således återremiss, och det så mycket heldre, som eu
framstående ledamot af Lag-Utskottet här sagt, att det i detta afseende
inom sjelfva Utskottet funnits en tveksamhet, som synts mig vara så stol'',
att man kan hoppas, att Lag-Utskottet i sitt nästa betänkande afhjelper
de olägenheter, som nu äro anmärkta.

Med anledning af Herr Justitie-statsministerns uppfattning utaf Herr
Carléns yttrande i afseende å Högsta Domstolen såsom eu tredje eller
fjerde lagstiftande makt, så får jag för min del bekänna, att jag icke
kunnat fatta Herr Carléns mening så som Hans Excellens gjort. Det
förefaller mig att Herr Carlén temlig®» tydligt uttalat, att regeringen fäster
sig vid Högsta Domstolens åsigter om dessa sammanfalla med regeringens
egna, hvaremot de föga påaktas vid de ofta förekommande tillfällen
då de äro af motsatt beskaffenhet. Jag yrkar återremiss.

Herr Carlén: Då utaf de talare, som äro ledamöter af denna Kam mare,

endast eu yttrat sig för bifall till Utskottets betänkande, under det
alla de öfriga yrkat återremiss, så kunde det vara öfvertiödigt för mig sitt

164

Den 4 April, e. ra.

åter taga till ordet, om icke Herr Justitie-statsministern nyss förklarat, att
lian helst såge, det man bifölle betänkandet. Det är gifvet att lians uttalanden
måste på oss verka mycket, och det är derföre jag ber att få
ånyo fästa hans liksom Kammarens uppmärksamhet derpå, att det måhända
icke är så alldeles visst, som Hans Excellens tycktes förutsätta, att
Första Kammaren kommer att bifalla betänkandet, i händelse Lag-Utskottet
återskickar det sådant det nu är, med begäran, att Kammaren måtte
fatta beslut; men deremot torde det få anses såsom alldeles otvifvelaktigt,
att döma efter den i Första Kammaren förda diskussionen, att, om Lagutskottet
gör den lilla modifikation i förslaget, att man i afseende på
domarejäf medgifver den inskränkning, som blifvit påyrkad, Medkammaren
äfven godkänner detsamma. Vid sådant förhållande och då ingen
i denna Kammare mer än den siste ärade talaren gjort några anmärkningar
mot förslaget annat än i afseende å domarejäf, och då jag tager för gifvet att
Herr Justitie-statsministern sjelf finner att frågan om domarejäfven i sig
sjelf är särdeles obetydlig, och att det sålunda icke kan vara skäl att låta
denna långvariga affär kanske alldeles falla på grund af denna obetydliga
omständighet — vid sådant förhållande och för att få slut en gång, hemställer
jag fortfarande om ärendets återremitterande till Utskottet och skulle
önska att Herr Justie-statsministern ej vidare hide sig deremot, ty jag tror,
att vi då kunna vinna ett godt resultat, ett sådant som både Riksdagen
och Regeringen väsendtligen åstundat.

Herr Grefve Sparre: Då Första Kammaren återremitterat betän kandet

och det äfven har från så många håll yrkats återremiss, så skall
jag icke heller motsätta mig eu sådan, och jag tviflar icke på, att Utskottet
skall ännu eu gång taga frågan uti behörigt öfvervägande. I anledning
af representantens från Skåne anmärkning mot förslaget vill jag
dock erinra, att särskildt i afseende å det äktenskapsförhållande han afsåg,
i fråga om lägrad fästeqvinna o. s. v., är lagen redan så tydlig, att
härvidlag icke gerna någon villrådighet kan uppstå. Jag vill, med afseende
på hvad den siste talaren yttrade, tillägga, att om denna Kammare
nu skulle bifalla förslaget, då Första Kammaren redan fattat ett annat
beslut, så skulle det i alla fall tillkomma Lag-Utskottet att söka sammanjemka
de afvikande meningarne, och frågan vore derföre icke förfallen.
Om alltså Kammaren, som jag för min del gör, gillar förslaget sådant det
är, så tror jag för visst, att saken i alla händelser kan komma till ett
tillfredsställande resultat, men om Kammaren, med afseende å Första Kammarens
beslut och för att undvika vidare trassel, vill återremittera frågan,
så skall jag icke genom något motsatt yrkande bidraga till diskussionens
förlängande.

Herr Uhr: Jag bär ånyo begärt ordet derföre att man sagt, att det
icke är säkert att, om denna Kammare bifaller Kong!. Maj:ts förslag, Första
Kammaren också skall ingå derpå. Jag tror likväl att Andra Kammarens
beslut i enlighet med Kongl. Maj:ts proposition skall väga något mot Första
Kammaren, som i allmänhet brukar visa benägenhet att rätta sig etter
regeringens förslag, och jag hoppas derföre, att den skall bifalla hvad Andra
Kammaren, besluter i denna fråga. Å andra sidan hemställer jag huru -

Den i April, e. m.

165

vida det är så säkert, att Kong!. Maj:ts regering skall bifalla ett beslut af
Riksdagen, som strider emot dess egen i ämnet aflåtna proposition. Det
skulle nemligen kunna inträffa, att om ärendet återremitterades, Utskottet
sedermera inkommer med ett nytt förslag, som icke öfverensstämmer med
Kongl. Maj:ts proposition. Jag tror derföre, att vi genom återremiss mindre
säkert vinna hvad vi önska, än om vi genast besluta bifall till förslaget.
På dessa skäl yrkar jag fortfarande bifall till Lag-Utskottets utlåtande.

Herr Sjöberg: Jag ber att få lägga några ord till det korta anförande,
jag nyss hade i ämnet, emedan jag anser mig skyldig att beriktiga
ett yttrande, som jag dervid kom att fälla och hvarpå min uppmärksamhet
blifvit fäst genom en anmärkning af Hans Excellens Herr Justitiestatsministern.
Jag sade nemligen, att det beslut, som fattades i frågan
vid förliden lagtima riksdag, icke rönt någon anmärkning från flertalet
af Högsta D omstolens ledamöter. Detta var visserligen så tillrida icke fullt
riktigt, som Högsta Domstolens fleste ledamöter väl funno sig kunna tillstyrka
godkännande af Riksdagens förslag, men dervid anmärkte, att detsamma
i redaktionelt afseende icke var fullt tillfredsställande; hvarjemte
tvänne ledamöter, men isynnerhet eu af dem, farin sjelfva skrifsättet så
beskaffad^ att Kongl. Maj:t af den anledningen ansågs icke böra lemna
sitt bifall till förslaget. Jag har hemtat denna upplysning uti en allmänt
känd juridisk tidskrift och måste anse den som fullkomligt säker, ehuru
jag i mitt förra anförande icke kom att närmare vidröra denna omständighet.

Utan tvifvel har ock, enligt min uppfattning, Kongl. Maj:t på goda
skäl ur rent formel synpunkt afslagit 1871 års Riksdags beslut i denna
lagfråga; men jag kan icke neka, att det synes mig något betänkligt, att
Kongl. Maj:t i den nådiga propositionen i sammanhang med förslaget att
fullständigt upphäfva de nu i fråga varande äktenskapshindren, i afseende
hvarå Riksdagen flera gånger uttalat sin mening, funnit lämpligt att tilllika
inskränka domarejäfven, då — såvidt jag har mig bekant — någon
anmärkning i den syftningen icke förekommit och Kongl. Maj:ts regering
haft att tillgå såväl ett Rikets Ständers, som äfven tvänne föregående
Riksdagars beslut, hvari icke blifvit ifrågasatt någon ändring i detta hänseende.
Jag kan icke undertrycka denna betänklighet och vågar — i strid
med Herr Uhrs uttalade åsigt — finna den vara af sådan vigt, att endast
af den anledningen frågan bör återremitteras till Lag-Utskottet, på det
Utskottet må taga saken i förnyad ompröfning och dervid äfven fästa afseende
vid det, som under ärendets behandling i Första Kammaren förekommit.

Det torde — såsom också eu talare inom Första Kammaren lärer
hafva anmärkt — förtjena att framhållas, det domaren skulle vara förhindrad
att fälla dom i sak, som rör hans hustrus farmors syster, men
deremot — om den nådiga propositionen af Riksdagen godkännes — icke
skulle vara förhindrad att döma i sak, som rör hans hustrus stjufmoder.
Nu är det likväl temligen tydligt, att mannen står i vida mindre ömtåligt
förhållande till hustruns farföräldrars syskon, än till hustruns stjufiöräldrar,
ty antingen nu stjufmodren för sin stjufdotter varit i moders ställe
och således bör omfattas med vördnad och tillgifvenhet af stjufdottems

166

Ilen 4 April, e. m.

man, liksom af styfdotter)! sjelf, eller också motsatsen inträffat och stjufmodren
haft sådana egenskaper, som folktron i allmänhet vill tillägga
henne, så står domaren i begge fallen i det bedröfliga predikament, att
icke kunna anses ojäfvig, och detta måste betraktas som en betänklig sak,
hvilket äfven Herr Uhr torde erkänna. Visserligen bör medgifvas, att,
ehuru vi under förmiddagens sammanträde hörde åtskilligt talas om våra
underdomares oskicklighet i allmänhet, yttrades likväl af den värde talare,
som i fråga derom anställde sina betraktelser, icke något tvifvel om dessa
domares rättsinnighet eller rättrådighet, och jag tror visserligen ej, att
förhållanden, sådana som de nu exempelvis framställda, skulle menligt inverka
på domarens rättskänsla och goda vilja att fälla en rätt dom, men
han skulle dock dervid befinna sig i en sådan ställning, att han möjligen
skulle kunna misstänkas för att icke vara oväldig, och jag föreställer mig
— jag upprepar det — att denna omständighet är af sådan vigt, att den
förtjena!'' afseende.

Det är på dessa skäl, och just för att vinna eu tillfredsställande lösning
af denna fråga, som jag fortfarande anhåller att Kammaren måtte
återremittera ärendet till Lag-Utskottet.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz: Jag har
icke begärt ordet för att vidare uttala mig mot återremiss, då eu sådan
mera allmänt inom Kammaren förordats, utan endast för att bemöta
några yttranden, som under diskussionen blifvit fällda; och då jag så
gör, sker det i ändamål att hindra hvad jom eljest möjligen skulle kunna
inträffa, eller att diskussionen lemnade efter sig ett intryck, som kunde
blifva ogynsamt för den nådiga propositionen, när denna skall af Riksdagen
slutligen behandlas.

Först vill jag likväl förklara, att, om efter en återremiss, Utskottet
skulle kunna på ett lämpligt och klart sätt något förändra gränsen för
domarejäfven, hvilket jag dock drager i tvifvelsmål, jag deri ej skall
finna anledning att afstyrka stadfästelse på ett sådant Riksdagens
förslag, i händelse jag vid tiden för ärendets föredragning inför Kongl.
Maj:t skulle innehafva den post, jag nu bekläder.

Deremot kan jag icke underlåta att uttrycka mitt ogillande af den
uppfattning, som delats af ett par talare, hvilka funnit det underligt, ja
till och med opåkallad!, att Kongl. Maj:t framlagt ett förslag, med vidsträcktare
omfattning än Riksdagens föregångna förslag i samma fråga, under
det att man å andra sidan ofta får höra det klander, att regeringen
saknar initiativ. Jag måste inlägga en bestämd protest mot denna
uppfattning.

Eu talare har här uppläst några lösryckta stycken ur lagberedningens
förslag till rättegångsbalk och dermed velat visa, att Kongl. Maj:ts
förslag, som icke innehölle likartade stadgande)!, skulle sakna nödig fullständighet.
Den värde talaren måtte dervid hafva glömt innehållet af
2 kap. giftermålsbalken. Der hade han eljest återfunnit de motsvarande
bestämmelserna för de skyldskaps- och svågerlagsförhållanden,
hvilka, såsom medförande äktenskap shinder, jemväl utgöra grund för jäf.
För det svågerlagsjäf åter, som nu enligt förslaget omedelbart upptages

167

Ben 4 April; e. m.

i 13 kap. 1 § rättegångsbalken finnas de, såvidt de derför böra särskild!
gifvas, uti orden “är eller varit gift".

Vidare bär framhållits det olämpliga uti, att eu domare — om
Kong!. Maj:ts proposition af Riksdagen godkännes — skulle vara oförhindrad
att döma t. ex. öfver sin hustrus stjufmoder, under det han
hädanefter som hittills icke vore berättigad att döma öfver sin hustrus
farmors syster. Med anledning häraf tillåter jag mig hänvisa till det
skäl, det enda, som af Utskottet är i dess betänkande åberopadt, eller
att sedan det andra svågerlaget upphört att medföra äktenskap shinder,
det ock i sjelfva verket förlorat all karakter af svågerlag. Är det smult.
— och ingen har ifrågasatt annat — så är ock anmärkningen dermed vederlagd,
och mig synes det vara ganska äfventyrlig! att vilja hygga jäf på
ett eller annat af de förhållanden, för hvilka, såsom förut tillhörande
det s. k. andra svågerlaget, äktenskapsförbudet nu skulle upphäfvas.
Äfven det exempelvis åberopade förhållandet mellan eu man och hans
hustrus stjufmoder beliöfvcr långt ifrån alltid vara af den grannlaga beskaffenhet,
som man här velat påstå. Man kan tänka sig fall då svärfadern
— först sedan dottern är gift — sjelf ingår nytt giftermål. Då
har ju dottern ej varit i fadershemmet såsom stjufdotter, hvarjemte bör
besinnas att hennes man redan vid ingåendet af sitt äktenskap uppnått
den ålder, då man i allmänhet bör anses hafva vunnit fulla stadgan i
sin karakter. Vidare kan det inträffa att dottern redan är död, när
fadren gifter om sig. I sådant fall qvarstår likväl svågerlaget enligt nu
gällande lagbestämmelser. Ännu mera främmande förhållanden kunna tänkas,
då man tager i betraktande stadgandet, att skyldskap och svågerskap
icke behöfver vara grundad! på äktenskap och att således såsom hustruns
snufläder eller stjufmoder skall anses eu hvar, med Indika endera åt
hennes föräldrar möjligen någon gång stått i brottsligt förhållande. Kan
någon på allvar ifrågasätta, att så orimliga bestämmelser höra fortfarandeo
gälla!

A andra sidan erkänner jag gerna, att förhållandet till hustruns
stjufmoder lian vara ett ganska innerligt, men huru många andra olikartade
ställningar i lifvet kunna icke tänkas, der lika intima förbindelser
ega rum, utan att det är ifrågasatt att domare- eller vittnesjåf skola
deruppå grundas. Särskild! torde i detta hänseende förtjena framhållas
förhållandet mellan fosterföräldrar och fosterbarn, af hvilka de förra i
Hora fall, särskild! i vår nya strafflag, äro satta i paritet med stjuffbräldrar
och svärföräldrar.

Upptager man nu såsom jäfsanledningar eu del af de fall, som tillhört
s. k. andra svågerlaget, men icke alla, så inträder man på godtycklighetens
väg, hvilken alltid är vådlig, och vill jag särskild! med afseende
härpå anföra ett exempel, utvisande huru man härigenom kan
komma i förvecklingar. Så vidt jag fattat riktigt, vore meningen att af
andra svågerlagets jäf fasthålla dem, som afse andra makens stjufföräldrar
och styfbarn, men deremot taga bort jäf med hänsyn till mågförhållanden,
d. v. s. man skulle tillägga stjufförhållauden större betydelse med
afseende å jäf än mågförhållanden. Xu stadgas likväl uti 6 § rättegångsbalken:
“ej må fader och son, svärfader och måg, två bröder eller
svågrar, i eu rätt sitta, der ej flera än sju i rätten äro." Detta stad -

168

Den 4 April, e. m.

gande får, enligt särskildt Kong!, bref, ej tillämpas på stjuffar och stjufspn.
_ Godtycket har äfven här fått göra sig gällande, men gått i motsatt
riktning, i det att mågsvågerlaget ansetts innebära en närmare förbindelse
än stjufsvågerlaget.

I sådana motsägelser kommer man, då man icke utgår från en fast
regel, såsom i Kongl. förslaget skett.

Öfverläggningen var slutad. Propositioner gåfvos så väl på bifall som
på återremiss; och då den sednare propositionen blef med öfvervägande ja
besvarad, hade alltså Kammaren beslutat till Utskottet återförvisa ifrågavarande
utlåtande.

§ 7.

Vid föredragning af Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts
utlåtande N:o 4 (i samlingen N:o 22), med anledning af Herr J. Mankells
motion, K:o 68, rörande ett likformigt ordnande af undervisningen i folkskolorna,
begärdes ordet af

Herr Mankell, som anförde: Då det Tillfälliga Utskott, till hvilket
min motion vant remitterad, enhälligt afslagit bifall till densamma,
och dess utlåtande icke är åtföljclt af någon reservation, vid hvilken jag
skulle kunna anknyta någon förhoppning''om Kammarens bifall, så återstår
naturligtvis för mig ingenting annat än att hålla det sedvanliga liktalet.
Det slut, till hvilket Utskottet kommit, skulle visserligen icke bekymra
mig så mycket i och för min egen räkning, då jag blott rönt
samma öde som mången annan ärad motionär; men hvad som vida mera
bekymrar mig, är att jag befarar, det jag dessutom äfven måste hålla
liktal öfver de vigtiga, högst nödvändiga förbättringar i afseende på
folkskoleundervisningens beskaffenhet, jag i min motion åsyftat att åvägabringa.
Ty det torde dröja länge, innan någon annan representant, vid
den utgång frågan nu erhållit, ånyo vågar upptaga densamma för att
åter utsätta sig för obehaget åt ett afslag, då icke ens mina moderata
förslag vunnit anklang.

Folkupplysning, förbättrad och ökad folkupplysning, är likvisst ett
slagord, som man numera ofta hör upprepas. Man fordrar folkupplysning,
såsom utgörande förnämsta vilkoret för utvidgning af massans rättigheter,
såsom det hufvudsakiiga medlet för lösning af den stora frågan
om aflijelpaudet af samhällets sociala missförhållanden. Särdeles
ofta hör man denna fordran framställas af samma privilegierade folkklasser,
Indika så mycket som möjligt söka fördröja utvidgningen af de
obemedlade^ klassernas nyssnämnda rättigheter. Emellertid — så snart
man föreslår något visst sätt till förbättring af folkupplysningen, så är
det, märkvärdigt nog, just alltid det sättet, som för tillfället ej är lämpligt.

Jag hade emellertid försökt att affatta min motion i så moderata
ordalag som möjligt, och derföre ställt mina anspråk så lågt, att jagtill
och med hyst eu förhoppning, som jag likvisst medgifver va!'' ganska
djerf, att motionen skulle kunna gå igenom icke blott här i denna Kammare,
utan äfven möjligen i den första. Så mycket större var min öfver -

Den 4 April, e. m.

169

raskning att erfara, det Utskottet icke fästat ringaste afseende vid densamma.
Att döma af hvad Utskottet anför i sednare delen af betänkandet,
tyckes det som om allting vore väl bestäldt och som om alla myndigheter
gjorde sin skyldighet och ingenting försummade samt att allting
skulle gå bra, blott de fingo vara i fred för obefogade påstötningar.
Äro då verkligen alla de högljudda klagomål, som förnummits angående
missriktning i folkskoleundervisningen, obefogade?

Är det icke sannt, att efter förloppet af de tretio år, som gått till
ända sedan folkskolestadgan utgafs, ännu en högst betänklig oreda och
oordning vid folkskolorna förefinnes i afseende på läseordningen ? Är det
icke sannt, att de medborgerliga ämnena försummas och att religionsundervisningen
meddelas på ett särdeles olämpligt sätt samt att undervisningen
i detta ämne upptager allt för stor del af läsetideu, på bekostnad
af den medborgerliga undervisningen? För min del tror jag,
att allmänna meningen i det hänseendet längesedan fällt sin dom. Skulle
ej min skildring, sådan den förekommer i motionen, göra tillfyllest, i
afseende på utredande af det verkliga förhållandet, ber jag få hänvisa
till den officiela berättelse om folkskolorna i riket som utgafs år 1870,
af hvilken man finner, huru mycket ännu fattas innan de tarfiigaste
önskemål i afseende på undervisningens ordnande blifvit förverkligade.
För min egen del bär jag dessutom sökt genom förfrågningar hos fackmän
intränga i dessa förhållanden, och har jag af alla, med hvilka jag
sålunda kommit i beröring, vunnit bekräftelse på den förmodan, som
sedan lång tid hos mig och många andra varit rådande, att nemligen
våra folkskolor äro i stort behof af förnyad lagstiftning.

Under sådana förhållanden måste de skäl, som Utskottet förebragt
för sitt afslag å motionen, förefalla mig särdeles otillfredsställande och
hardt nära gränsande till de obotfärdigas förhinder. Utskottet säger i
början af sitt utlåtande att det “torde få anses mindre välbetänkt, att
genom centralisation i regeringens händer sammanföra flera ärenden än
som naturligen höra dit och att utvidga regeringens bestyr och sferen för
dess maktutöfning längre än behofvet påkallar11. Jag får verkligen bekänna,
att jag aldrig trodde mig kunna blifva misstänkt för att tillråda
någon sådan åtgärd, som kunde anses befrämja en obehöflig centralisation,
och sålunda öka regeringens maktutöfning. Ej heller trodde jag, att en så
ytterst enkel åtgärd som eu skrifvelse till Kongl. Maj:t i ämnet, hvilken
vidtages otaliga gånger under hvarje riksdag, skulle befordra denna centralisation.
Detta förefaller mig sä mycket mindre möjligt, som — äfven
om icke en sådan skrifvelse af Riksdagen beslutes - Kongl. Maj:t det
oaktadt har rättighet att utfärda eu förordning i den åsyftade riktningen.
Sådant har många gånger förut inträffat. Särskildt vill jag påpeka förordningen
af den 20 April 1864, som varit af en så stor betydelse för
folkundervisningen och så djupt ingripit uti en mängd densamma rörande
förhållanden. Hvad jag i min motion begärt, är ingenting annat än en
ytterligare utsträckning af just denna förordning, en ytterligare detaljering
af dess bestämmelser. Man skulle visserligen kunna säga, att då Regeringen
har rätt att utfärda dylika förordningar, utan att Riksdagen begär
dem, ingen skrifvelse i ämnet behöfs; men jag vill då fästa uppmärksamheten
vid den betydliga skilnad, som finnes derutinnan, att Regeringen i

170 Den 4 April, e. ra.

ena fallet har ett kraftigt stöd i Riksdagens uttalande, som den i andra
fallet helt och hållet saknar.

Utskottet säger vidare, att det skulle blifva "ännu betänkligare att
ställa folkundervisningsanstalterna, Indika hufvudsakligast äro kommunala
inrättningar, i allt för omedelbart beroende af regeringsmakten, såsom
förhållandet skulle blifva, derest regeringen skulle i detalj reglera dessa
anstalters hela verksamhet1''-. Jag vågar i anledning häraf fråga, om någon
fordran, att regeringen skall reglera hela verksamheten, af mig blifvit
framställd. Min motion afser en förändring, som visserligen för undervisningens
ordnande är af stor betydelse, men i förhållande till det hela
allenast berör eu detalj, den nemligen, att regeringen skulle anmodas
utfärda bestämmelser med afseende å klassantal, undervisningstid, läroämnen,
lärokurser o. s. v. Denna begäran kan väl icke innebära, att regeringen
måtte ordna hela folkundervisningen. Jag vågar härvid äfven
påminna, att ingen ansett oriktigt att Regering och Riksdag gemensamt
ända in i minsta detalj ordnat t. ex. undervisningen inom elementarläroverkens
alla sju klasser och för hvar och en af dem bestämt lärokurserna
för hvarje ämne. Det bör således ingalunda anses opåkallad!,,
att föreslå samma åtgärd i afseende å folkskolorna, der ännu så mycket
återstår att göra, och hvilka ännu i många hänseenden så viji behöfva
styras af en ledande hand.

Vidare säger Utskottet, “att en sådan inblandning från statens sida i
folkskolornas arbete skall kunna verka derhän, att ej blott dessa skolors
fria och naturliga utveckling hämmas, utan äfven att folkets intresse för
dem minskas14. Med anledning häraf vill jag blott erinra, att om regeringen
utfärdar en förordning, som medför de olyckliga följder Utskottet
framhållit, så står det alltid Riksdagen fritt att yrka ändring deri. Sådant
har Riksdagen redan fyrfaldiga gånger gjort med hänseende till
elementarläroverken, t. ex. i fråga om borttagandet af lägsta klassen och
förändring i bestämmelserna om språkundervisningen, hvarjemte nyligen
en komité slutat sina arbeten, hvilken på Riksdagens begäran blifvit nedsatt
att föreslå de mest genomgripande förändringar i elementarskolornas
organisation och undervisning. Jag finner således detta Utskottets argument
föga grundad!.

Härefter fortsätter Utskottet, “då härtill vidare kommer, att de förhållanden,
som på folkskolornas verksamhet utöfva inflytande, i vårt vidsträckta
land äro mycket olikartade och att denna verksamhet till följd
deraf både till art och omfång är mycket vexlande på olika orter och
ställen, så ligger häri, enligt Utskottets förmenande, ett väsendtligt hinder
för undervisningens likformiga reglering i alla folkskolor till och med
af samma slag-1. Mitt förslag afser just att gifva allt möjligt berättigande
åt dessa olikartade förhållanden, och jag ber att få påpeka hvad jag
härutinnan uti motionen anfört. Der förekommer nemligen följande
moment:

“Genom den sålunda af mig föreslagna åtgärden torde äfven den
gräns på lämpligaste sätt vara uppdragen, som måste finnas mellan regeringens
ingripande i folkskolans undervisning, å ena sidan, och den sjelfbestämmelserätt,
å andra sidan, hvilken i anseende till de särskilda orternas
vexlande förhållanden ovilkorligen bör tillkomma församlingarne och

Den i April, e. m.

171

skolråden. Regeringen bör bäst kunna bedöma den pedagogiska sidan af
saken, hvad beträffar läroämnenas och kursernas anordnande sinsemellan
efter vissa bestämda och till enhet i undervisningen ledande grundsatser,
och församlingarne böra bäst kunna bedöma den föreskrift^ läseordningens
praktiska tillämpning.“

Jag har äfven påpekat, att församlingarne bäst böra kunna bestämma,
Indika klasser i hvarje skola inrättas, just med afseende å olika orters
olika förhållanden. Jag vet icke, huru man lämpligen skulle kunna gå
längre i att gifva församlingarne all den sjelfbestämmelserätt, som dem
med rätta tillkommer.

Slutligen heter det i betänkandet: “och hemtar Utskottet ett ytterligare
stöd för denna åsigt i det yttrande, som afgafs af folkskoleinspektörerne
vid 1867 års möte i Stockholm, nemligen, att “en allmänt gällande
läseöfning för hela riket till följd af skolornas vexlande former
och förhållandenas olika beskaffenhet icke vore att tillråda. “ Detta citat
är icke riktigt, utan var rätta förhållandet, att mötet förklarade, att
“ehuru en allmänt gällande läseordning för hela riket till följd af skolornas
vexlande former och förhållandenas olika beskaffenhet icke vore
att tillråda, det dock vore af mycken vigt, att vissa gemensamma grundsatser
öfverallt, så vidt möjligt, tillämpas vid uppgörandet af läseordning
för skolor af likartad beskaffenhet, och ansågos de af beredningen för
sådant ändamål lemnade allmänna anvisningar böra blifva af mycket
värde."

Detta skrefs år 1867, och det torde vara allmänt bekant, att sedan
dess klassindelningen i folkskolorna vunnit en högst tillfredsställande utveckling.

Jag har i min motion tillåtit mig erinra, att klasserna böra anses
som likartade skolor; och när således numera verkligen likartade skolor
finnas, så anser jag tiden inne att fastställa en läsordning för desamma.

Angående vissa läsordningar har Utskottet slutligen yttrat, att det
visserligen kunde vara önskligt, om sådana utfärdas; men Utskottet anser
dem icke höra gälla för större kretsar än de särskilda stiften. Jag ber
härvid att få lägga märke till den stora skilnad, som förefinnes mellan
de föreskrifter eller rättare de råd och önskningar, som stiftsstyrelserna
kunna meddela med afseende å folkskolornas organisation å ena sidan,
och å andra sidan de förordningar eller cirkulär, som Kong!. Maj:t eger
rätt att utfärda och hvilka ovilkorligen böra lända till efterrättelse. Vid
de förra fästa skolråden det afseende de vilja, men de sednare kunna
de svårligen undandraga sig att lyda. Ej heller kan jag inse, hvarföre
den medborgerliga undervisningen på något sätt skulle vara skiljaktig
eller hafva eu olika karakter i olika stift; ty så vidt jag förstår, bör den
vara likartad inom hela riket och ingalunda förändras eller påverkas af
yttre gränser.

Oaktadt jag sålunda på intet sätt anser de skäl för afslag till motionen,
som Utskottet framställt, såsom tillfyllestgörande, vill jag dock
under närvarande förhållanden ej göra något yrkande, för så vidt jag ej
under en möjligen följande diskussion erhåller något understöd.

172

Den 4 April, e. m.

Herr Abraham Rundbäck: Då föregående talare, som tillika
är motionär i ämnet, icke framställt något direkt yrkande på bifall till
motionen. Och då det lian nu anfört icke synes mig påkalla någon vederläggning,
så vill jag — i ändamål att förkorta diskussionen — inskränka
mig till att, med åberopande af Utskottets motivering, yrka bifall
till dess _ afstyrkande utaf ifrågavarande motion; förbehållande mig rätt
att få till ämnet återkomma, derest en fortsatt diskussion dertill skulle
gifva anledning.

Efter dessa yttranden bifölls Utskottets hemställan.

§ 8.

Föredrogs Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts betänkande
K:o 5 (i samlingen N:o 23), rörande Herr C. E. Hjelms i motion (N:o 185)
framställda förslag till förändrad reglering af folkundervisningen.

Herr Hjelm: Det är med känsla af vemod jag tager till ordet i

en fråga, sådan som folkskolefrågan, hvaruti man hört så många olika
uttalanden vid de tillfällen, då den förut varit föremål för Kammarens
öfverläggningar. Jag har vid dessa tillfällen varit en tyst, ehuru derföre
ej mindre uppmärksam åhörare, men denna gång anhåller jag att, då det
är min motion, som föreligger till behandling, få uttala mina tankar i
ämnet.

Då jag vördnadsfullt gjorde den anspråkslösa framställning, som föranled
t detta betänkande, hyste jag ingen egentlig förhoppning, att denna
gång vinna något i saken, men då frågan — det må för öfrigt sägas
hvad som helst — berör en af landets vigtigaste angelägenheter; då vidare
den nuvarande allmänna skolundervisningen är långt ifrån tillfredsställande
och tyvärr blifvit införd på eu väg, som, i händelse icke en
genomgripande reform åvägabringas, otvifvelaktigt orsakar stora betänkligheter
för landet och länder hundratusentals individer till förderf, och
då slutligen nationens framtid i väsendtlig mån är beroende af våra undervisningslagar:
så ansåg jag det vara min oafvisliga pligt att bringa
frågan på tal inom Riksdagen. Och jag hyste dervid den förhoppning,
att det Utskott, som komme att behandla min motion, åtminstone skulle
såsom ett förarbete söka till större eller mindre del utreda frågan och
dervid i första rummet undersöka, huruvida de nuvarande lagbestämmelserna
rörande allmänna undervisningen verkligen äro tillfredsställande
och sålunda motsvarande landets behof eller icke. Denna min anspråkslösa
förhoppning har likvisst ej blifvit uppfylld, ty Utskottet tyckes icke
hafva ansett framställningen och saken förtjena ens så mycket afseende
som en undersökning åt frågan. Jag vill med afseende derpå fästa Kammarens
uppmärksamhet vid, att jag med motionens framläggande dröjde tills
mot slutet af valperiodens sista motionstimma och gjorde detta i förhoppning,
att någon annan skulle bringa saken på tal, och jag få hålla mig
i bakgrunden, men då så icke skedde, ansåg jag det för min ovilkorliga
pligt att afgifva motion i ämnet.

Den 4 April, e. m.

173

Jag har icke sagt detta såsom någon ursäkt till de Herrar representanter
och utskottsledamöter, som, jag känner det, dömt mig så strängt
för det gjorda försöket, ehuru jag vågar hoppas, att den gjorda framställningen
utvisar, det jag älskar land och folk och derföre efter mina krafter
arbetat i dess tjenst och sålunda gjort min pligt, utan fastmera för att
dermed antyda, att jag haft fullt allvar med densamma, hvilket Utskottet
tyckes hafva dragit i tvifvelsmål, då det icke yttrat sig i sak. Utskottet
tyckes ej heller tagit i beräkning, att framtiden tillhör ungdomen och
denna landet, och om våra nuvarande undervisningslagar motsvara denna
ungdoms andliga behof och således i stället för att vara gagneliga, tvärtom
måste vara i viss mån skadliga. Utskottet har vidare icke tagit i beräkning,
att vi äro ett litet folk med små tillgångar. Andra nationer, af
samma ordning som vår lilla nation, söka på det andliga området vinna,
hvad de sakna i yttre storhet. Äfven vi hafva i flera riktningar sökt
följa den store skaldens fosterländska råd att eröfra inom egna gränser,
hvad vi under det finska krigets olyckor förlorat, men det oaktadt hålla
vi ej jemna steg med andra nationer. Jag vågar påstå att vi ega resurser
för att inom våra egna naturliga gränser återvinna allt hvad vi under
vår förflutna stormaktstid egt, blott vi gifva akt på tidens tecken,
folkets behof och våra egna nationela förhållanden, men deremot frångå
den föråldrade satsen, att sekler äro nödiga till genomförande af hvarje
reform.

Jag är bonde och sålunda van att så mina tegar i rättan tid, för
att sedan också få skörda inom rättan tid och icke blifva utan då andra
inhösta. Jag tror äfven, att det icke ligger mindre vigt på, att den andliga
säden, den allmänna medborgerliga bildningens frö, harpadt och ogräsfritt,
i rättan tid utsås på nationens åker, det vill säga vid deri tid då
andra nationer så sin andliga säd, ty eljest komma vi allt för mycket
efter för frukternas erhållande, för hvilket måhända tiden i sådant
fäll icke skulle räcka till. Om också sådana farhågor som de, hvilka
för ett år sedan framhöllos, icke skulle vidare förefinnas, kan jag dock
icke inse, att det kan ligga någon statsmannaklokhet uti att hålla folket
i en viss okunnighet och landet i fattigdom, att uppdraga arbetare åt
andra nationer, men låta våra egna fält ligga obrukade eller mindre väl
skötta och våra resurser för den mindre industrien mindre väl använda.
Jag vet sannerligen icke hvarföre alla dessa bedröfiiga förhållanden skola
fortfara, då det beror på oss sjelfva att blifva rika som nation och göra
folket lyckligt samt burget. Jag tror att om vi vilja betrygga vår framtid,
grundlägga och bevara vårt välstånd samt bereda trefnad och förnöjsamhet
åt det stora flertalet af landets innevånare, samt vidare förskaffa oss inre
kraft att med framgång kunna möta möjligen utifrån kommande stormar,
förebygga inre oroligheter eller vinna medel att allmänt bibringa vårt folk
håg och kraft till arbete och sparsamhet, hvarutaf följa förökade tillgångar,
välbefinnande och kärlek till fosterjorden, hvilket åter i sin tur hämmar
utvandringslusten, väcker viljan att försvara landet samt minskar utgifterna
till fång- och fattigvård, då är det också af största vigt att statsmakterna
tillse, det folkupplysningen så ordnas, att kunskapens ljus, sådant
att det gagnar i det praktiska lifvet, blifver allas och icke ett fåtals

174

Den 4 April, e. m.

tillhörighet, blifver ett medel för nationens sedliga utveckling samt en
hjelp för tillgodogörandet af alla i landet befintliga resurser.

Jag tror derföre, att om vi vilja arbeta på folkets lycka och landets
sanna utveckling, så måste vi först och främst söka befrämja den allmänna
folkupplysningen på ändamålsenligare sätt än hittills. Våra undervisningslagar
äro icke sådana, som de höra vara. De föra icke till det
mål, som landets behof och folkets väl påkallar. Detta är också erkändt
af alla dem, som med fördomsfri blick, praktiskt omdöme och patriotiskt
nit följa landets angelägenheter, icke uti studiekammaren utan i det allmänna
praktiska lifvet.

Såsom en bekräftelse härpå tillåter jag mig anföra ett citat ur eu
broschyr, som under sednare delen af förra året lemnade tryckpressen och
som utgör en belysning utaf den ställning, det parti, hvithet inom denna
Kammare är rådande, intager till regeringsmakten och de stora fosterländska
frågor, som efter det nya statsskicket förelegat till Kamrarnes
behandling. Uti denna broschyr, som bälg partiets namn, sid. 29, läses
följande: “Att undervisningen till eu början måste inskränka sig till det
nödvändigaste var naturligt; men sedan den nu en temligen lång följd af
är varit i gång och småskolan i allmänhet öfvertagit den förberedande
undervisning, med hvilken den egentliga folkskolan i början nästan uteslutande
var sysselsatt; så torde folkskolan kunna höjas och utvecklas i
mera praktisk riktning, då vi anse att åtminstone någon plats borde beredas
äfven för uppmärksamhetens fästande på våra vigtigaste samhällslagar
och institutioner, emedan det ingalunda kan vara ett samhälle likgiltigt,
huruvida det folk, som med sin rösträtt utöfvar ett betydligt inflytande
på samhället, förstår att med urskiljning begagna denna eller ej.
Hvarje individ bör — så vidt möjligt är — känna sina rättigheter och
skyldigheter, ty deraf framgår sällheten i pligternas utöfning. Det är
alltså ett stort statsändamål denna undervisning afseiv1 Samma polistiska
parti bär redan för fem år sedan sagt i sitt program att det behöfs “eu
mera praktisk och tidsenlig folkundervisning.-''

För några år sedan utdelades bär i Kammaren en annan broschyr,
författad utaf eu känd fackman, som är representant i denna Kammare
och tillika ledamot i det Utskott, af hvilket min motion blifvit behandlad.
Han lät utlägga afhandlingen på Kammarens representantplatser, hvarföre
jag förmodar, att han menade allvar med sin skrift och att deri skulle
läsas, hvilket jag äfven gjort. Jag tillåter mig göra några utdrag ur densamma.
På sjette sidan säger häri: “Hvad särskild! den allmänna bildningen
angår, har det blifvit sagd!, att på karakteren och graden deraf
beror i väsendtlig mån hela folkets tillstånd, ej blott i intellektuel! och
sedligt, utan äfven i politiskt, socialt och ekonomiskt hänseende. Och det
med rätta. “ På åttonde sidan beklagar författaren, att de allmänna undervisningsanstalterna
sakna systematiskt sammanhang, dels också, att man
icke afvigt en behörig proportion emellan de olika läroanstalterna, och
anser beviset härpå vara: “att folkskolan är den enda allmänna bildningsanstalten
hos oss, under det elementarläroverket och öfriga läroverk nästan
uteslutande verka i den speciela bildningens tjenst. För den stora
massans och för medelklassens uppfostran och undervisning finnes sålunda

Den 4 April, e. m.

175

blott eu läroanstalt, hvilken tillika är flen minst utvecklade och sämst
utrustade.“ Han afser dermed folkskolan.

Pligten manar mig äfven att påpeka ett annat beaktausvärdt förhållande,
som måhända ingen annan skulle vilja framställa. Det är nemligen
eu känd sak, att eu del arbetsgivare och politiska män icke äro
synnerligen stora vänner af folkskolan. De hafva också derför uppburit
klander, men jag vågar påstå, att det icke är bristande intresse för landets
framtid samt folkets välstånd och lycka, som förorsakat denna öfverklagade
ovilja mot folkskolan, utan ligger orsaken uti eu viss räddhåga
å deras sida att blifva utan arbetare. De frukta att våra lägre samhällsklasser
skola tillegna sig eu halfbildning — såsom det oegentligt
kallas — och att de läror som draga fram öfver andra länder äfven hos
oss derigenom skulle finna jordmån. Faran härför tror jag likväl icke
är någon, ty om den allmänna skolan ordnas rätt, ieder den icke derhän.
Men med nuvarande organisation för skolan äro dessa farhågor möjligen
berättigade och framtiden skall, jag fruktar det, gifva dessa arbetsgivare
och politiska män möjligen någon rätt, såvida vi icke, medan tid är, beträda
en annan väg. Låt oss införa eu skolorganisation, hvaruti mindre
kammarteori, men mera praktiskt omdöme gör sig gällande, och vi
skola få goda arbetare, som icke emigrera, utan stadna inom landet och
det älska, som höja tillverkningsvärdena inom den så kallade lilla industrien
och som blifva pålitliga, piigttrogna arbetare, hvilka skola bättre
förstå sina förmän och utföra åtagna arbeten. Vi skola på detta sättet
i vårt land äfven få små jordbrukare, som draga dubbel afkastning af
sina tegar och sålunda höja vår nationalförmögenhet genom större export,
och vi skola få goda krigare i ledet, så att vi ej längre behöfva deruti
frukta för den allmänna folkbeväpningen. Sådana läror, för hvilka en
ärad talare på venersborgsbänken häromdagen, när frågan om den kommunala
rösträtten förevar, varnade os-s, skola då icke heller finna lyssnande
öron, jag är derom fullt förvissad.

Med detta bär jag antydt de motiv, som ledt mina åtgöranden i
denna fråga. Jag har i min motion augifvit desamma, ehuru uti andra,
mildare ordalag, men Utskottet säger det oaktadt att det “för de vunna
framstegens bestånd är af högsta vigt att inga andra rubbningar deri
ske än sådana som äro af klara och tydliga skäl påkallade", hvilka Utskottet
sålunda förmenar att jag i min motion icke ådagalagt. Just med
anledning af detta och till eu del med fortsättande af hvad jag redan
andragit, vill jag anföra ytterligare några skäl för nödvändigheten af en
ny lag med afseende å deri allmänna medborgerliga undervisningen. För
två år sedan väcktes bär förslag om ändring i elementarläroverkens organisation,
emedan då varande motionären i likhet med urin fortfarande
öfvertygelse, då var öfvertygad, att dessa läroverk icke motsvara behofvet.
Uti mitt nu framlagda förslag har jag ånyo upptagit samma fråga, ehuru
i förändrad form, hvithet Utskottet likväl — den förra motionären inbegripen
— icke tyckes hafva uppfattat. Jag å min sida har icke kunnat
underlåta att åter upptaga frågan, med anledning af det sorgliga förhållande,
att de föräldrar, som skicka sina barn till städernas elementarläroverk,
för att inhemta eu bildning som de behöfva för sin verksamhet
i lifvet, och ofta göra det med stor uppoffringar, som orsaka ansträngnin -

176

Den 4 April, e. m.

gar och försakelser, efter några års förlopp, då sönerna återkomma till
hemmen, försättas uti största förlägenhet, livad de skola använda
dem till. Ty af de omkring åttio procent af elementarläroverkens lärjungar,
som, efter att hafva genomgått 3, 4 eller 5 klasser, lemna läroanstalten
för att utträda i det praktiska lifvet, egen icke snart sagdt eu
enda yngling behöflig underbyggnad uti något ämne, utan endast lösryckta
fragment deraf. Man har visserligen vid läroverket bibragt
honom språkreglor i massa, med undantag i oändlighet, och uttråkat honom
genom likaledes en massa oförstådda finesser, utgörande bitar utaf
ett helt, hvilka, då de hvar för sig äro odugliga, endast utgöra eu död
gagnlös kunskap. Härigenom har icke allenast hågen för sjelfstudium
gått förlorad, utan äfven på samma gång i större eller mindre grad tillintetgjorts
den religiösa tro, den redlighetskänsla och den kärlek för
sanningen, som var ett verk af eu om moders arbete i hemmet. Oaktadt
således ynglingen icke inhemtat något grundligt vid elementarläroverket,
tror han sig dock vara någonting och har genom den traditionela anda,
hvilken till landets olycka, föräldrarnes bekymmer och kanske äfven till
ynglingens egen olärd genomgår våra läroverk, lärt sig att förakta det
produktiva arbetet och dem som det utöfva. Huru mången yngling har
i^ke derigenom lidit skeppsbrott för lifvet, huru mången fattig enka. som
sjelf lidit nöd för att underhålla sonen under dennes kurs vid läroverket
har icke genom detta sorgliga förhållande fått sitt lifs glädje förvandlad
till sorg på ålderdomen, och derigenom kanske funnit eu förtidig graf.
Jag skulle vilja dröja länge vid detta sorgliga ämne, men vågar icke
uppehålla Kammarens tid, utan lemnar denna del af frågan, äfven med
fara, att icke hafva lyckats göra mig förstådd uti de skäl, som föranledt
mig att framlägga förslag om eu högre afdelning af den allmänna skolan,
en afdelning som skulle komma att ersätta läroverkens reallinie, som
onekligen är för ändamålet mera lyckad.

Jag vill likväl härvid i förbigående fästa Kammarens uppmärksamhet
pa, det jag icke föreslagit, att i folkskoleafdelningen skulle meddelas undervisning
uti lefvande språk, kemi, fysik och sä vidare, som Utskottet
vilseledande antyder, utan att jag föreslagit dessa läroämnen för den afdelning,
som skulle motsvara den närvarande reallinien vid elementarläroverken,
hvilken, jag upprepar det, är misslyckad.

Jag anhåller härefter att fä yttra några ord om den nuvarande folkskolan
och vill härvid först betrakta den bättre utrustade delen, de folkskolor
nemligen, som finnas i Stockholm och andra städer samt äfven förekomma
här och der i laudtkommunermi. Jag vågar uttala den åsigten,
att dessa skolor äro för sitt egentliga ändamål misslyckade och åstadkomma
i sjelfva verket kanske mera midt än godt, ehuru ingen torde ännu
tro det. De lemna först och främst allt för många utanför, på samma
gång de draga inom sina dörrar ett flertal, hvilket, då det åter utträder
ur anstalten, gör detta endast för att delvis rekrytera pauperisrnens leder.
Orsaken härtill ligger deri, att dessa folkskolor äro grundade på samma
system som elementarläroverken, med den skilnad endast, att ett litet
större matt af i lifvet användbara kunskaper meddelas, än som eger rum
för dem som afgå från elementarläroverken. Men liksom vid elementarläroverken,

177

Den 4 April, e. in.

läroverken, får ungdomen äfven bär en skef uppfattning af lifvet och råkar
sjelf i eu skef ställning. Ungdomen får icke lära sig högakta arbetet, icke
lära att värdera arbetets ära, men deremot att famla efter irrbloss. Fråga
städernas handtverkare i de gröfre yrkena! Fråga alla arbetsgivare, som
behöfva en personal i och för det tyngre arbetet! Fråga dem, som behöfva
tjenare i sina hus! De skola vitsorda mitt påstående.

Enahanda är äfven förhållandet med folkskolorna på landsbygden,
sådana de förete sig till ungefär 75 procent af hela antalet. Skolungdomen
lår der endast inhemta fragmenter utaf en bildning, som vid inträdet
i det praktiska lifvet likväl är så väl behöflig för hvar och en, huru
ringa ställning den unga medborgaren än må komma att intaga i samhället.
Skolgången blifver närmast en gagnlöst förspilld tid, och de dyra
omkostnaderna för skolväsendet äro på sätt och vis bortslösade medel.
Folket inser detta och omfattar derföre icke heller folkskolans nuvarande
organisation med sitt förtroende, en reaktion har inträdt på många ställen.

För att vinna förtroende, det vill saga, för att bringa folkskolan till
den ståndpunkt att den motsvarar behofvet, föreslår man anställandet af
flera lärare, inrättandet af fasta skolor i stället för ambulatoriska. Ordnandet
af bättre lärarebildning, större stipendier, införandet af noggrannare
inspektion och i öfrig! en organisation efter mönster af Stockhrdms
och städernas folkskolor. Min öfvertygelse är likväl, att förhållandet härigenom
endast skulle försämras. Ty folkskolan måste i glest bebodda
bygder sjelf uppsöka eleverna. Lärarebildningen måste vara sådan att
lararne äfven intressera sig för den undervisning, som de mindre försigkomna
barnen behöfva. Småskolan måste frigöras från den egentliga folkskolan,
emedan den är billigare, ty det kan icke vara skäl uti att bortkasta
700 R:dr, som är hvad eu folkskola ungefär kostar, för ett arbete
som kan fås för 250 R:dr, hvilket är kostnaden för en småskola, sådan
jag tillstyrkt. Kommunernas uppoffringar för skolväsendet måste minskas,
statens höjas. Skolinspektionen deremot måste höjas från en småaktig
fiskals syssla till en upphöjd pedagogisk, uppmuntrande, lifgifvande institution,
och icke heller vinner man målet genom att i småsinne bortkasta
den grånade förtjensten, såsom nu ofta sker med de äldre lärarne. De
hafva brutit fältet, de hafva derunder utkämpat stom strider för den goda
sak de arbetat för; det är icke landet värdigt att handlöst bortkasta dem
på ålderdomen till nöd och elände. Derföre bör pensionsåldersbestämmelsen
ändras, att på ett humant sätt friskare krafter få inträda i de gamles
stiille.

Jag öfverdrifver icke, då jag om flertalet af våra folkskolor på landet
uttalar det omdöme, att de äro i ett bedröfligt skick, men jag anser det
derföre icke heller lämpligt att göra några ansträngningar för att sätta
dem i bättre skick, så länge de skola förblifva grundade på den nuvarande
undervisningslagen och nu tillämpade organisationer. Jag ser saken
från praktisk synpunkt. Och att icke jag ensam hyser denna åsigt, anser
jag mig böra visa genom några utdrag ur folkskoleinspektörernas “Berättelser
om folkskolorna i riket åren 1867 och 1868,“ de sista offentliggjorda.

Utaf Eeklesiastik-departementets sammandrag utaf dessa berättelser

liiksd. Prof. 1872. 2 A/d. 3 Band. 12

178

Den 4 April, e. ns

inhemtas, att antalet i skolåldern befintliga barn uppgick till 643,019. Af
dessa åtnjöto 520,546 undervisning i skolorna, som deremot helt och hållet
saknades af omkring 17,000 barn, och öfver 100,000 åtnjöto undervisning
i hemmen, hvilken till stor del är enligt Carl XI:s föreskrift eller
derunder. Med afseende å beskaffenheten af den undervisning, som lemnats
eleverna, tillåter jag mig anföra, att SO procent, således endast fyra
femtedelar af folkskolans lärjungar, erhållit någon undervisning i räkning,
endast en tiondedel i svenska språkets användande samt i geografi och
historia o. s. v. Hela inspektionsdistrikt finnas, der naturlära ej läses och.
detta närmast Linköping. Men jag öfvergår från dessa sifferuppgifter,
för att genom några korta citat framställa den åsigt om folkskolans nuvarande
tillstånd, som folkskoleinspektörerne sjelfva i sina berättelser uttalat.
Jag vill härvid följa den ordning, de genom Ecklesiastik-departeinentets
försorg tryckta berättelserne intaga och börjar således med erlccstiftet
och närmast omkring universitetsstaden. På sjette sidan läses följande:
“ännu påträffas dock skolor, der psalmboken och nya testamentet
äro för de yngre barnen de enda innanläsningsböcker -- der hela katekesen
är inlärd i minnet och intet utredt — der bredvid nyssnämnda
oförstådda kristendomskunskap blifvit affärd eu massa ämnen likaledes
oförstådd kristendomskunskap — der mekanisk färdighet i räkna väl finnes,
men intet begrepp — der mycken utanläsning egt rum med klena
innanläsare.“ Med afseende å läsordningen inhemtas på fjerde sidan, att
ingen bestämd sådan är upprättad, emedan den icke skulle kunna följas.
“Flera insigtsfulla och dugliga lärare bland dem, som vid iuspektionsbesöken
haft bestämda läseordningar upprättade och i skolan uppsatta, halva
likaledes förklarat, att de sällan kunna följa dessa läseordningar; de hafva
framhållit, huruledes det vore oafvislig^ om det än vore möjligt, att alltid
följa en och samma läseöfning under de ej allenast terminligen, utan
månatligen, ja dagligen mångfaldigt olika förhållanden, som i en folkskola
på landet förekomma/'' Vidare finner man att: “den ena månaden,
ja dagen, skolan besökes af många, en annan af helt få barn; den ena
dagen äro många närvarande af en klass, ett lexlag; den andra få eller
ingen/* Med afseende å undervisningssättet, särskild! i svenska språket,
yttrar inspektören: “inlärandet i minnet af några etymologiska former och
termer med några rättskrifningsreglor skall gälla för undervisning i svenska
språket, under det att föga eller ingen ledning och öfning gifves.för
utredandet af de tankar, som i eu mening uttalats, eller för tankars rätta
uttryckande genom språket.*1 År det bedröfligt att erfara, huru sålunda
eu bestämd läseordning icke kan följas, huru läsningen endast är en utanläsning
utan eftertanke, sä är det ännu bedröfligare att erfara, det sjelfva
intresset för skolan aftager. På tolfte sidan anför nemligen inspektören:
“i de flesta församlingar hafva skolråd och lärare klagat öfver mycken
oordentlighet i skolgången: och har denna oordentlighet varit större under
dessa två år än under åren 1864—1866,“ ocli jag undrar alldeles icke
öfver att så är.

Gå vi längre fram och se till folkskolans ståndpunkt uti eu ort, der
man skulle kunna tro, att den står särdeles högt, nemligen i Gestrikland,
så finner man, att äfven der missförhållanden förefinnas. Folkskoleinspektören
yttrar, att han i en kommun funnit “undervisningen i behof af eu

Den 4 April, e. in.

179

bättre anordning"; uti en annan kommun: “skolväsendets yttre anordning
mindre tillfredsställande och undervisningen, med undantag för en skola
i bristfälligt skick;" uti eu tredje: “skollokaler och undervisning i bristfälligt
skick “; och samma omdöme uttalas der om en mängd skolor, på
sidorna 50—51. Utaf berättelserna för der norr om liggande stift tyckes
förhållandet vara bättre, men sådant kan bero på olika inspektörers olika
uppfattning af tillståndet.

Gå vi söder ut, till exempel till Linköpings stift, till ett inspektionsdistrikt
omkring Linköping, som handhafves af en framstående man inom
folkskoleväsendet, hvilken gäller såsom en auktoritet i sitt fack, yttrar
denne visserligen, sidan 2, att skolorna inom hans distrikt i allmänhet
kunna sägas “någorlunda motsvara det oundgängligaste behofvet," men
med afseende å folkets förhållande till skolan yttrar han, sidan 7, att
“den störa massan af folket ännu icke på långt när lärt sig rätt uppskatta
och med kärleksfullt intresse omfatta folkskolesaken, äfvensom att
bland herremännen ej heller saknas personer, hvilka, der det gäller något
intrång i egen beqvämlighet eller egna förmåner, med gerningarne, om
ej i orden, egna skolans angelägenheter en alltför ljum uppmärksamhet,
en alltför liten uppmuntran." Om undervisningen i modersmålet yttrar
han, att ej ringa svårighet mött uti att göra den anbefallda skilnaden
emellan de barn, som öfvas endast i “rättstafning och välläsning" och dem
som tillika öfvas att “förstå och använda språket,''1 Dessa sednare öfningar,
Häger han, äro “ännu mångenstädes sådana, att man väl ej bestämdt
kan förneka att de förekomma, men ändå svårligen kan uppgifva, att de
förekomma med hänsyn till det angifna ändamålets uppnående." Undervisningen
i skrifning har inspektören funnit högst nödtorftig, och han
anför exempelvis, att historia och geografi läsas i så liten omfattning, att
bland 800 närvarande barn endast 169 åtnjutit särskild undervisning i
historia och 280 i geografi, äfvensom att naturlära icke alls ingått bland
läroämnena. Inom andra distrikt af samma stift tyckes enahanda förhållanden
vara rådande. Af berättelsen om folkskolorna inom Skara stift
inhemtas, att det Kongl. cirkuläret den 22 April 1864 ännu icke erhållit
tillämpning. Fyra år efter cirkulärets utfärdande hade likvisst tilländalupit,
vid tiden för berättelsens afgifvande, och ändå hade den nya lagen
icke vunnit tillämpning. Jag kan härvid upplysa, att ännu i denna stund
finnas hela stift, inom hvilka berörda cirkulär icke medhunnits att bringas
till verkställighet.

Inom Göteborgs stift står folkskolan ingalunda högre. I Halland har
man till och med icke hunnit längre i undervisningen i räkning än till
addition och subtraktion, likvisst utan att eleverna förstå den praktiska
tillämpningen af dessa räknesätt.

Gå vi vidare till Carlstads stift, uppgifves antalet skolbarn inom skolåldern
vara 72,747, af hvilka tillsammans 61,610 erhållit undervisning,
således nära 85 procent. Utaf de barn, som saknat undervisning, uppgifvas
323 hafva varit förhindrade af naturfel och 3,202 af annan anledning.
Barnens kunskaper tyckas enligt den statistiska delen stå lika

med hvad förhållandet är i Stockholm. Det är verkligen liksom en oas i
öknen att erfara detta, efter alla de bedröfliga skildringar, som inspektö rerne

från andra stift meddelat. Hvad är väl orsaken till den höga

180

Den 4 April, e. m.

utveckling folkskolorna inom Carlstads stift uppnått? Helt enkelt den att
i spetsen för stiftets skolangelägenheter i mer än trettio år stått kraftfulla
för folkundervisningen nitälskande män. Sockenbibliotek förekommo
allmänt inom stiftet redan för öfver tjugu år sedan. Jag känner det,
emedan jag i min ungdom tillbringat mången angenäm söndagsafton bland
den wermländska allmogens ungdom i de läsecirklar, den redan då samlades
uti på dessa eftermiddagar och der soekenbibliotekernas böcker flitigt
begagnades. En annan orsak till det lyckligare förhållandet inom denna
provins är, att förr berörda cirkulärs åttonde punkt genom ett domkapitlets
embetsmemorial gifvit en, som det heter på 21 sidan, “allvarlig erinran
till presterslcapet att ställa sig nödiga föreskrifter i berörda hänseende
till noggrann efterrättelser'' Följden är också: “skolan omfattas af folket
med förtroende1*, såsom inspektören upplyser på sidan 11.

Äfven uti Wexiö stift tyckes förhållandet, enligt Herr A. Rundbäcks
upplysning, vara godt. Inspektören säger på sjette sidan öfverst:
“otillräcklig •undervisning torde numera knappast andra barn erhålla än
de, som antingen af naturfel äro oförmögna att mottaga undervisningen,
och hvilkas antal vid detta års början uppgafs till 129, eller som i öfrigt
af naturen äro allt för vanlottade.” Alla de barn som genomgå folkskolan,
få numera miuimikunskaper, upplyser inspektören vidare, emedan “de
icke äro berättigade att utträda derifrån eller inträda i nattvardsskolan,
förr än de tagit utexamen.” Detta låter ganska godt, och jag kan icke
då förstå huru den nämnde ärade inspektören och ledamoten af det Utskott,
som afgifvit detta betänkande, kunnat säga i betänkandet, att den
i motionens bilaga föreslagna ordningen “svnes Utskottet mindre lämplig,
synnerligen som det heter i samma berättelse litet längre ned på samma
sjette sidan, att barnen icke äro berättigade utträda från skolan till nattvardsskolan
förrän de tagit examen i minimikunskaperna. Jag har ju
endast häruti önskat tillämpning af hvad som redan är lag, och det säger
Utskottet är mindre ändamålsenligt. Den värde inspektören måste sålunda
hafva eu enskild och en riksdagsöfvertygelse om det ändamålsenliga, då
han icke reserverat sig emot motiveringen. Längre fram i samma inspektörsberättelse
möta åtskilliga oangenäma öfverraskande uppgifter. På sidan 8
angifves: “skolgången i 15 eller 16 skoldistrikt hafva varit ojemnare än
under de närmast föregående åren.‘* Pål3:de sidan läses vidare: “deremot
har blott undantagsvis öfning i rättskrifning förekommit. “ Detta är dock
af största vigt för lifvets framtida behof. Med afseende å räkning är icke
förhållandet bättre. Inspektören anmärker härom, sidan 13: “att man
mest låter barnen sysselsätta sig med de abstrakta exempel, som förekomma
i räkneboken eller räknetabellerna och alltför litet öfvar dem
med uträknandet af konkreta och i dagliga lifvet förekommande räkneuppgifter.
“

Inspektören måste sålunda hafva rätt egendomliga åsigter om hvad
som icke är otillräcklig undervisning.

Men jag vill icke vidare uppehålla mig vid dessa berättelser, utan endast
tillägga den upplysningen att mina citat icke äro utvalda, de äro tagna
bland massan utan beräkning, med undantag likvisst af de strofer, jag
anfört ur berättelsen från Wexiö stift och från Carlstads stift, hvilka sednare

181

Den 4 April, e. m.

jag anfört för att visa, att ett redbart nit kan åstadkomma goda resultat,
om ock förhållandena icke äro så gynnsamma.

Hafva vi då råd att så oförståndigt bortslösa våra andeliga resurser,
som vi göra genom den närvarande skolorganisationen. Andra bildade
nationer lägga sig mera vinn om folkupplysningen och rätta derför undervisningslagarne
efter landets behof och tidens framåtgående. Och som
olika tider medföra olika förhållanden, ändra derföre dessa sina undervisningslagar
tid efter annan. Bland Europas länder är det endast Österrike
och möjligen äfven Turkiet, som stå stilla i detta hänseende. Österrike
erhöll sin ännu gällande undervisningslag år 1774; den var visserligen
mycket god för sin tid, men för vår tid är den föråldrad, och det
kan väl icke vara meningen, att vi skola utbilda vår allmänna skola efter
ett sådant mönster för stillastående eller tillhakaskridande, som det hvilket
kan hem tas från nämnde stat. Våra egna stadganden för folkskolan hafva
varit goda nog för sin tid, det medgifver jag gerna, men numera äro de
bestämdt olämpliga. Åtskilliga stadganden hafva till och med aldrig vunnit
tillämpning, och jag hemställer, huruvida sådana lagar, som ej kunna
vinna gehör eller ej kunna tillämpas, icke äro demoraliserande. Vår
folkskolestadga är dessutom så lappad och företer, med alla ändringar
och tillägg, nära nog eu litteratur i och för sig. Blott registret öfver dem
med ett kort tillkännagifvande af innehållet upptager 11 fulltryckta oktavsidor.
Ett fåtal af lärare och ett ännu mindre antal föräldrar känna
innehållet, ehuru det väl bör anses af största vigt, att föräldrarne allmänt
få lära känna alla hithörande förhållanden, innan de skicka sina barn
till skolan. Undervisningslagen hör derföre vara enkel, lättfattlig och sammanhängande
samt lätt tillgänglig. Uti detta afseende återstår för oss
mycket att göra, och ensamt detta skäl synes mig tala för, att de ega
anspråk på ny sammanhängande folkskolelag.

Jag har nu i korthet sökt för Kammaren angifva de förhållanden,
som föranledt mig att väcka föreliggande förslag, äfvensom de skäl som
tala för detsamma. Jag vill icke nu framställa något yrkande. Möjligen
tvingas jag ännu eu gång att begära ordet, i händelse diskussion i frågan
skulle uppstå. Jag torde då komma i tillfälle att närmare ingå i vissa
detaljer, som jag nu endast mera i förbigående vidrört. Ben sten jag
sökt vidröra tyckes nu icke kunna rubbas i sitt läge, men jag hoppas att
män skola framkomma, som med förenade krafter skola välta den i sin
rätta plats. Jag endast beklagar, att under tiden mycken både andelig
och materiel kraft går förlorad för vårt land, och att många — många
individer derunder skola lida ett under andra förhållanden icke behörigt
skeppsbrott för sitt lits lycka.

Härefter biföll Kammaren Utskottets hemställan.

§ 9.

Föredrogs Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts utlåtande
N:o 9 (i samlingen N:o 24), angående traktaments- och skjutsersättning
åt nämndemän under ting och tiugsresor.

182

Den 4 April, e. m.

Härvid yttrade

Herr Engman: Utskottet har hufvudsakligen grundat sitt afstyr kande

utlåtande derpå, att min motion vore för tidigt vackt, enär man
ej under riksdagens lopp hade att förvänta någon Kongl. proposition angående
underdomstolarnes å landet omorganisation, mycket mindre att en
sådan vore färdig sättas i verkställighet. Sedan Utskottet afgifvit detta
sitt utlåtande, hvilket är dateradt den 15 nästlidne Mars, har det till
Riksdagen inkommit en Kongl. proposition angående ändring i vissa fall
af gällande bestämmelser om häradsting af den 22 Mars som nu ligger
hos Lag-Utskottet till afgörande. Uti denna Kongl. proposition föreslås
bland annat, att häradsrätten i vissa tingslag skall sammanträda tio gånger
om året, i andra åter fem gånger hvarje år. Jag hemställer nu, om det
är billigt att nämndemän fortfarande skola tjenstgöra vid tingen utan den
ringaste ersättning, hvarken för resor eller tidspillan. För den händelse
att, såsom antagligt är, den ofvannämnda Kongl. propositionen kommer
att af Riksdagen bifallas, anser jag för min del, att det vore största skäl
att nu återremittera den föredragna punkten, på det att Utskottet nu
måtte blifva i tillfälle att ytterligare taga i ompröfning det af mig framlagda
förslaget, som jag tror bär många skäl för sig.

På dessa skäl och grunder anhåller jag vördsamt om proposition å
åter remiss af Utskottets utlåtande.

Efter detta anförande blef, på framställd proposition, Utskottets hemställan
af Kammaren bifallen.

§ io.

Förekom till afgörande Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 7, i anledning
af väckt motion angående införande af bevillningstaxering i Norrbottens
och Westerbottens läns lappmarker.

Herr Hmggström anförde: Herr Talman, mine Herrar! Ehuru Herrarne
torde vara ganska uttröttade af de många och långa anföranden som
här redan hållits i dag, torde det dock ej anses otillständigt af mig att nu
uppträda i den föreliggande frågan angående bevillningstaxerings införande
i Norrbottens och Westerbottens läns lappmarker, enär jag just är representant
för den valkrets som omfattar två tingslag inom lappmarken, nemligen
Lycksele och Åsele tingslag. Frågan är af en synnerlig vigt såväl
i afseende å de rättigheter som af gammalt tillkomma dessa orters allmoge
som ock för staten, hvars fördel i väsendtlig mån är beroende åt den utgång
frågan nu erhåller. Det är temligen klart att, om man nu beröfvar
befolkningen i dessa orter de förmåner de hittills åtnjutit, så lära hädanefter
ej många nybyggare vilja dit inflytta, hvaraf åter följden naturligtvis
blir den, att odlingsarbetena i dessa vidsträckta men odlingsbara lappmarker,
om de ej helt och hållet komma att afstanna, dock skola lida
stort afbräck.

Innan jag vidare inlåter mig på denna fråga, ber jag att få förutskicka
den anmärkningen, att jag är fullkomligt öfvertygad derom, att den ärade

Den 4 April, e. m.

183

motionären i renaste välmening framkommit med sitt förslag. Men på
samma gång jag villigt erkänner detta, kan jag dock ej undertrycka min
förvåning deröfver, att en motion i detta syfte afgilvits just åt landshöfdingen
i Westerbottens län.

Då nemligen denne man allt ifrån den tid, han mottog styrelsen af
detta län, visat sig såsom en varm vän åt jordbruket och dess utveckling,
så bär jag ej kunnat rätt fatta orsaken, hvarföre just från honom detta
förslag framkommit. Jag kan ej föreställa mig, att den ärade motionären
trött, att kolonisationen och odlingen inom dessa lappmarksdistrikt skulle
kunna på detta sätt i någon mån befrämjas, lika litet som jag förmodar,
att han med sin motion velat antyda, att ej vidare några stora landsträckor
återstå att uppodla i dessa bygder. Motionären vet tvärtom allför väl,
hvilken ofantligt stor del af landet deruppe i de nordligaste länen ännu
är i saknad af hvarje tillstymmelse till odling och kultur, samt huru önskligt
det vore att odlingsarbetet äfven kunde utbredas till dessa bygder.
Motionären synes med sitt förslag hafva åsyftat att bereda dessa
lappmarksåboar större medborgerliga och politiska rättigheter. Dessa
skulle nemligen bestå deruti, att befolkningen bland annat skulle erhålla
representationsrätt vid Riksdagen. För min del anser jag, att den
redan nu ej saknat en sådan rättighet; ty först och främst sänder denna
allmoge representanter till landstinget, hvilket, såsom bekant, är den valkorporation,
genom hvilken ledamöter i Riksdagens Första Kammare utväljas,
och för (ifrigt känna vi alla den paragraf i grundlagen, som säger,
att Svenska folket representeras af Riksdagen, fördelad i två Kamrar,
hvilka i alla frågor hafva lika behörighet och myndighet. Följaktligen
tror jag äfven, att hvar och en ledamot af denna Kammare representerar
dessa lappmarksförsamlingar. För att visa att en sådan uppfattning äfven
gjort sig gällande i denna Kammare, ber jag få erinra om huru vid sistliden
lagtima riksdag eu fråga afgjordes som närmare berörde sjelfva lapparne,
om hvilka nu icke är fråga. Från Kougl. Maj:ts sida både ett
lagförslag angående lapparnes och nybyggarncs inbördes förhållanden hlifvit
framstäldt och af Lag-Utskottet förordadt. Detta förslag bekämpades i
denna Kammare af flere norrlandsrepresentanter, emedan de ansågo att
genom förslagets antagande lapparnes rätt skulle trädas för nära och det
föll ock. Lapparne funno således bevakare af deras rättigheter, ehuru
de icke få sända representanter till Riksdagen. Jag tror sålunda, att de
rättigheter, som den ärade motionären nu söker vindicera åt dessa lappmarksåboar,
ej äro så synnerligt mycket vårda, som det vid första påseende
kan synas. Men äfven om dessa rättigheter ega ett ganska stort
värde, så torde det dock vara skäl att sc till, hvad det skulle kosta att
förvärfva dem, och hvilka förmåner som på samma gång beröfvades denna
befolkning. ^ __ _

Genom Kougl. plakatet af den 27 September 1073 — således tor
200 år sedan — tillförsäkras de nybyggare, som kunde luta öfvertala sig
att inflytta till Lappmarken, der bosätta sig och uppodla jorden, bland
annat, följande förmåner: “att de på 15 års tid må njuta förskoning för
alla skatter och utlagor, ehvad namn de hafva kunna, men efter förloppet
af hemälda frihetsår icke läggas för högre skatt än sjelfva lapparne, med
hvilken de öfver allt göras like ock till följe deraf blifva frie för Jcnekte -

184

Den i April. e. m.

skrifning i alla tider; befallandes härmed allvarligen Väte landshöfdingar
och befallningsmän der å orten, samt alle andre, som der i någon
måtto angå kan, och för vår skuld vele och skole göra och låta, att de
dessa berörde öboer härad behörigen handlofve, icke latun des den något
mehn, hinder eller intrång häremot tillfogas nu eller i tillkommande
tider1**). Genom Kongl. Maj:ts förnyade plakat den 3 September 1G95
angående Lappmarkens bebyggande och uppodling, der nyssnämnda fri- och
rättigheter äfven omförmälas, tillförsäkras åboarne, “att de som sig i våra
Lappmarker antingen _ allaredan husligen nederlåtit eller härefter nederlåtaudes
varda, skola ifrån don tiden de sig redan nedersatt eller nedersättandes
varda, åtnjuta 15 års frihet för alla skatter och utlagor, ehvad
namn de hafva kunna, allenast att de efter berörda frihetsårs förlopp
till ett visst skattläggas, i proportion af de ägor, som de häfda och nyttja,
men undslippa eljest, lika som andre lappur, mantalspenningar och.
kn elite skrifning tillika med annat, extra, ordinarie.“

Ytterligare och slutligen tinnes ett annat Kongl. plakat af den 24
November 1749, uti hvars 15 $ det heter ordagrannt: “Enär nybyggar ne
eller hemmansbrukare!! i Lappland sig efter detta reglemente rätteligen
förhålla, och utvisa behörig åhåga, flit och arbetsamhet vid jordbruket,
så skola the till godonjuta the fri- och rättigheter, som förre förordningar
och them reglemente them tillägga, i diet the och theras barn skola
undgå alla andra utlagor än hvarför hemmanet kan varda skattlagdt,
som the ock tå ifrån utskrifningar ocli soldatehåll varda förskonte**.

Jag skulle tro. att genom dessa handlingar de fri- och rättigheter,
som tillkomma inbyggare eller hemmansbrukarne inom Lappmarken, äro
fullkomligt tydliga och klara. Under 200 års tid har nu staten, på sätt
som vederbort, hållit dessa rättigheter och förmåner i helgd, och jag tror
ej, att man skall kunna säga, att icke äfven lappmarksbefolkningen uppfyllt
sina skyldigheter mot staten. Åtminstone hemtar jag stöd för denna
min uppfattning af motionärens egna uppgifter, dä han i motionen säger:
“Under tidernas lopp bär emellertid utvecklingen i dessa landsdelar så
fortgått att. år 1868, jemlikt då upprättade sammandrag, de skattskyldige
hemmanen utgjorde: i Norrbottens läns lappmarker något öfver 120 mantal,
och i VVesterbottens läns lappmarker något öfver 220 mantal, eller
tillsammans mer än 340 hela mantal, förutom nära 700 nybyggen och
kronotorp med eu befolkning, som, efter samma års offieiela befolkningsstatistik,
uppgick till 29,428 personer, deraf omkring 5,500 lappar*1. Med
denna uppgift för ögonen, må jag väl fråga, om ej dessa lappmarksförsamlingar
redligen sträfvat för att uppfylla sina ingångna förbindelser,
att genom uppodling göra denna del af landet beboeligt och fruktbärande?
För min del tror jag att frågan måste jakande besvaras.

1 ron I väl, linne Herrar, att, om vi nu skulle beröfva dessa lapprnarksboar
_ deras 200-åriga rättigheter och förmåner, hädanefter några
personer från det så kallade nedre landet eller kuststräckan vid hafvet
skulle vilja inflytta i dessa trakter och utsätta sig för köld, svält och
alla möjliga umbäranden eller försakelser, innan de genom sina händers
arbete kunna skaffa sig en torfva att lefva af? År väl detta råtta sättet

*) Kursiveringen al talaren.

Den 4 April, e. m.

185

att gå till våga för att uppmuntra uppodlingen af dessa bygder? Snarare
synes man genom ett dylikt handlingssätt skola komplett lyckas att hindra
all vidare odling derstädes, så framt nemligen man kunde antaga att
detta vore meningen. Underligt måste det väl synas, att odlingsarbetet i
lappmarkerna hittills kunnat gå så pass framåt som det gjort: men detta
lyckliga resultat torde i väsendtlig mån få tillskrifvas de norrländska nybyggarnes
okutliga energi och sega ihärdighet. Då staten skattlagt de
uppodlade hemmanen och åt åboarne utfärdat skatteköpebref, så har den
med detsamma iklädt sig eu ny förbindelse till desse åboar, hvilken ännu
icke på långt när blifvit infriad.

Afvittringen är visserligen påbörjad, men det torde åtgå flera årtionden
innan den kan afslutas i Lappmarken. Det är giivet, att staten först
och främst bör uppfylla sina ingångna förbindelser, och först sedan kan
det blifva tid att tänka på förändringar i den riktning motionären nu
föreslagit.

Huruledes pluraliteten inom den af Kongl. Maj:t tillsatta, så kallade
skogskomitéen, i hvilken den ärade motionären satt som ordförande, tänkt
sig flen ifrågasatta likställigheten mellan kronoskattehemmansegarne i lappmarken
och i Sveriges öfrig:», landsdelar framgår af 10 kap. 55 § i bemälda
komités lagförslag. Jago trodde knappt mina ögon, då jag i 3 mom. af nyssnämnda
§ läste följande: “Åstundan bemmansegare att, för verkställande af odling
till åker och äng d någon viss del af hemmanets område afverka skog
utöfver hvad lian, såsom ofvan sagdt är, egen fritt taga, bör utsyning derstädes
honom lemnas, dock icke till större belopp hvarje gång, än hvartill
han, i mån af skogens beskaffenhet i dess helhet kan vara berättigad. “
En bemmansegare i lappmarken skulle sålunda, enligt detta förslag, ej
hafva rätt att odla på sitt eget område eller bryta upp den mark han finner
till odling tjenlig! Emellertid vill jag just med anledning af den citerade
lapp-paragrafen taga fästa på följande ord åt motionären: “Tiden synes
nu vara inne att bereda befolkningen i dessa trakter enahanda medborgerliga
ställning inom stat och hemman som det svenska folket i öfrigt."
Man finner häraf, att den ärade motionären i detta afseende är åt helt
annan tanke, nu än då lian satt i skogskomitén; ty jag måste tro att
motionären vill att denna likställighet ej blott skall sträcka sig till skyldigheter
utan äfven till rättigheter.

Frågan är dessutom, enligt min föreställning, icke blott för tidigt
väckt, utan den har äfven framkommit på obehörigt sått, ty det kan icke
utom de begge kontrahenterna regeringen eller skattehemmans-innehafvarne
finnas någon tredje part, som är behörig att framställa ett dylikt
förslag. Så snart denna, befolkning kommit underfund med, att full rättvisa
blifvit dem bevisad i afseende å afvittringen in. m., så är jag äfven
säker om, att samma befolkning skall sjelfmant inkomma med förslag att
få representationsrätt och underkastas skyldighet att erlägga bevillning.
Jag tror ock, att lappmarksbefolkningen ej bör råka i förlägenhet angående
sättet att få fram sina önskningar.

Antingen kunna dessa, genom beslut fattade å deras sockenstämmor,
inkomma till Konungens befallningshafvande, som derpå öfverlemnar dem
till regeringen, eller ock kan genom landstinget, der samma befolkning
har säte och stämma, deras åsigter och önskningar i de »1;

186

Den 4 April, e. m.

komma till vederbörande. Sjelf har jag haft och har årligen ganska
mycken beröring med allmogen i Lycksele socken, hvilket motionären har
sig väl bekant, men jag får säga, att jag knappast hört någon enda uttrycka
en önskan om eller längtan efter representationsrätt, mot skyldighet
att erlägga bevillning.

Den ärade motionären har ibland annat som stöd för sitt förslag
åberopat, att inom Westerbottens läns landsting motioner (således två
eller liera) i detta syfte skulle hafva blifvit framställda. För min del
känner jag blott en enda motion, som i detta afseende blifvit väckt; men
för den händelse jag härutinnan skulle missminna mig, så får jag derföre
på förhand anhålla om öfverseende. Vid 1865 års landsting afgafs denna
motion, som dock sedan återtogs af motionären. Jag har här i min hand
samma motion och ber att, som prof på den kännedom om och förtrogenhet
med ämnet, som ifrågavarande motionär verkligen hade, få uppläsa
följande strof:

Sedan han påpekat att lappmarken saknade kommunalförfattning
och representationsrätt i Riksdagens Andra Kammare, yttrar häri bland
annat: “öfverheten är dock helt och hållet oskyldig till denna styf moderliga
behandling; ty några fordom inflytelserika personer hafva dels af enskilda
egennyttiga bevekelsegrund-ler, dels af inskränkta åsigtcr och enfaldig uppfattning
af nyttan och nödvändigheten att hafva representanter, som
med full kännedom om lokala förhållanden kunna framföra deras önskningar
och behof, som de representera, utverkat dessa undantagsfall till
oändlig skada för dess kommuner. “ Motionen återtogs af motionären,
hvarvid landstinget lät bero. Att åberopa eu återtagen motion, som måste
betraktas såsom alls icke tillkommen, synes något ovanligt.

Jag anser mig nu i det hufvudsakligaste hafva genmält motionärens
skäl för den ifrågaställda förändringen; och enär Utskottet ej framkommit
med några nya skäl i saken utan endast upprepat motionärens motivering,
anser jag det vara alldeles öfverflödigt att upptaga tiden med att
vidare bemöta Utskottets framställning i detta ämne.

Vill man åter se, hvilken effekten skulle blifva af den ifrågasatta
beskattningen, eller huru densamma skulle komma att utfalla, så finner
man att de skattskyldige hemmanens antal i dessa trakter uppgår till
cirka 640 med eu befolkning af omkring 25,000 innevånare. Det årliga
skattebidraget till staten skulle, om förslaget bifölles, endast komma att
uppgå till omkring 4,550 11:dr, oaktadt eu mycket Idig beräkning. Kalkylen
är ganska enkel. Låtom oss antaga att hvarje mantal eller helt
hemman skulle taxeras till ett värde af 25,000 R:dr. hvilket motionären
torde medgifva vara ganska högt, så blefve statens inkomst af 340 mantal
efter nu gällande bevillning 2,550 Emir. Antages den beskattningsbara
inkomsten af kapital och arbete från befolkningen (25,000 personer) kunna
upptaxeras till 200,000 R:dr, äfven en för hög beräkning, så blefve bevillningen
deraf, å 1 procent, 2,000 R:dr eller tillsammans för angifna totalbelopp
af 4,550 Rall''.

Men härvid må dock icke förbises att, om, tvärtemot ofvan åberopade
fri- och rättigheter för iappmarksbefolkningen, bevillning pålades densamma,
det då blefve nödvändigt att i dessa trakter anställas, om ej flera,
dock några, häradsskrifvare och kronofogdar för uppbördens skull. Hela

187

Den i April, e. m.

den bevillning, som, enligt hvad jag nyss visat, skulle kunna påläggas
och indrifvas, förslog näppeligen till att aflöna eu häradsskrifvare och
en kronofogde. Vare dock härmed huru som helst — ty den saken anser
jag af mindre vigt — emedan, om statens väl och de enskildes berättigade
intressen det fordra, staten bör och måste göra tillfälliga uppoflringar,
hvilka då också snart nog öfvergå till behållningar. Hvad jag deremot
strängt huller på är, att det måste vara öfverensstämmande med statens
värdighet att fortfarande låta dessa heminansegare och åboar bibehållas
vid de fri- och rättigheter, som de redan i 200 år oförkränkt åtnjutit,
desto heldre som de å sin sida fullgjort sina skyldigheter att uppodla
dess,''!, fordom obebygda trakter. Jag hoppas och tror äfven att man
inom denna Kammare skall vara fullkomligt ense derom, att statens ära
och fördel bäst befrämjas genom att strängt och redligt hålla kontrakt,
de må nu hafva blifvit ingångna med verldens största makt eller med
den obetydligaste medborgare i vårt eget land: och det är under denna
förhoppning och på de skäl jag anfört som jag yrkar afslag såväl å Utskottets
förslag som motionärens framställning.

Herr Almquist: Det är icke utan stor förvåning jag bort den siste

talarens anförande, synnerligen hans beskrifning af tillståndet i Lappmarkerna
såsom varande högst sorgligt och beklagligt, i det att folket skulle
lida nöd af köld, hunger samt allsköns brist och elände. Jag trodde,
att den ärade talaren, hvilken antagligen måste ega mycken kännedom
om förhållandena i Lappmarkerna, icke skulle kunna förneka, att bergning
och välstånd derstädes i allmänhet alls icke är sällsyntare än på
många sydligare orter.

Hvad sjelfva den föreliggande frågan beträffar, så utgå vi från
helt olika synpunkter. Den ärade talaren betraktar saken så, som skulle
syftet med min motion varit att få eu ny beskattning pålagd lappmarkernas
befolkning för att derigenom bereda staten ökade inkomster. Min utgångspunkt
är deremot den tanke, att det är statens pligt att tillse, det landets
samtlige innevånare måtte komma i åtnjutande af samma medborgerliga rättigheter
och förmåner i den ena orten som i den andra. Men, med detta
syfte för ögonen, bär jag icke kunnat tänka mig möjligheten deraf, att
lappmarkernas befolkning skulle komma i åtnjutande af eu sådan likställighet
med svenska folket i (ifrigt utan att underkasta sig de skyldigheter
och förpligtelse!'', som våra grundlagar uppställa såsom vilkor för de allmänna
medborgerliga rättigheterna.

Mine Herrar! Det linnes i dessa orter — såsom den siste talaren
äfven uppgå!'' — mer än tf40 hela mantal förutom nära 700 nybyggen
och kronotorp samt eu befolkning, uppgående — lappar ne oberäknad! -—
till vid pass 24,000 personer, hvilka sakna ej mindre den svenska folket tillerkända
förmån att, på sätt kommunalförfattningarne stadga, sköta och
vårda kommunernas gemensamma angelägenheter än äfven den ännu vidsträcktare
och dyrbarare rättigheten att utöfva valrätt och åtnjuta valbarhet
vid utseende af ledamöter i Riksdagens Andra Kammare. ^ Det
måste vara statsmakternas pligt att tillse, att sådana undantagsförhållanden,
så fort ske kan, upphöra. Den siste ärade talaren har sagt, att han
i dessa orter icke hört uttalas någon allmännare önskan om vinnande af

188

Den 4 April, e. in.

nyss be rörda förmåner. Jag sätter icke i fråga annat, än att lian härutinnan
talat fullkomligt sannt, men jag föreställer mig, att den ärade talaren
haft beröring med ifrågavarande orters befolkning hufvudsakligen i
och för affärsuppgörelser och industriförbindelser, och då man för sådana
ändamål sammanträffar med personer, torde samtalet sällan komma att
sträcka sig till frågor om allmänna medborgerliga angelägenheter. Häruti
söker jag eu naturlig förklaring af nämnda yttrande. Men såsom ledamot
af Westerbottens läns landsting torde den ärade talaren hafva sig bekant,
att inom landstinget väckts förslag till framställning om berättigande för
lappmarkernas befolkning att deltaga i riksdagsmannaval till Andra Kammaren.
Detta förslag kunde emellertid, såsom afseende en fråga, hvilken
icke lag inom landstingets befogenhet att behandla, ej till landstingets
pröfning upptagas; och det var af denna orsak, som den landstingsman,
hvilken väckt förslaget, återtog detsamma, sedan hans uppmärksamhet å
förhållandet blifvit fästad. Hvad åter beträffar frågan om kommunalförfattningarnes
tillämpning, är jag öfvertygad, att den ärade talaren vet
att Westerbottens läns landsting, med anledning af förslag väckt af en
ledamot från lappmarken, år 1803 genom skrifvelse hos Kong!. Maj:t
anhållit, att Kong!, förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21
Mars 1803 måtte få med förändring af vissa paragrafer i lappmarkerna
tillämpas. Förslag i enahanda syfte väcktes ånyo inom landstinget år
1865 eller 1800, men enär frågan då var, på grund af framställningar
från länsstyrelserna i såväl Norrbottens som Westerbottens län, underkastas
Kong! Majjts pröfning, föranledde förslaget icke någon åtgärd af
landstinget, 1 fyra af de största lappmarksförsamlingarne har menigheten
å talrikt besökta sammanträden på det bestämdaste till mig uttalat
sin önskan, att jag måtte söka så snart som möjligt bereda kommunalförfättningarnes
införande i lappmarken. Vid dessa sammanträden uttalades
äfven, ehuru med mindre eftertyck, önskan om representationsrätt i
Andra Kammaren. De sålunda framställda önskningarne och anspråken
synas, särdeles i fråga om kommunalförfattningarnes tillämpning, vara
lika mycket af behofvet påkallade som med rättvisa och billighet öfverensstämmande.
För närvarande tinnes i lappmarkerna ingen bestämd
grund för kommunalskatters uttaxerande, då bevillningstaxering icke är
införd. Det är den jordbrukande befolkningen, som hufvudsakligen får
vidkännas berörda skattebidrag, hvaremot industriidkare, tjensteman, handlande
in. ff. i det aldra närmaste äro befriade från att utgöra kommunalskatter.
Detta förhållande är den väsendtligaste grunden för önskan
om kommunallagarnes tillämpning, hvartill kommer behofvet af större ordning
och reda vid de allmänna angelägenheternas behandling än hvad nu
kan vara fallet. Om jag kunnat finna något annat sätt att nä de nu
påpekade ändamålen än genom införande af bevillningstaxering, skulle jag
föreslagit detsamma, tv det är endast för att bereda lappmarkens befolkning
enahanda rättigheter med svenska folket i öfrigt, som jag afgifvit
ifrågavarande motion.

Några särskilda punkter i den siste talarens anförande anser jag mig
höra bemöta. Han sade, att, om bevillningstaxering infördes i lappmarken,
skulle jordbrukets utveckling hämmas och vidare nybygges anläggningar
derstädes icke frågasättas. Jag kali icke fatta, huru han kan tro,

189

Den 4 April, e. m.

att bevillnings påförande för fast egendom i dessa orter skulle kafva ett
sådant inflytande. Enligt nu gällande bevillningsstadga erläggas 30 öre
om året för hvarje fulla 1,000 R:dr af jordbruksfastighets uppskattningsvärde,
och den ärade talaren vet väl, att få jordbrukare i lappmarkerna
hafva egendomar, som kunna upptagas till så högt taxeringsvärde som
5,000 I!:dr. De största jordbrukarne skulle således komma att i årlig
bevillning erlägga 1 R:dr 50 öre; tror den värde talaren verkligen, att
en sådan afgift skulle hafva ett så menligt inflytande på jordbruket?
Om sådant är att befara, så misstager jag mig helt och hållet om beskaffenheten
af dessa orter och deras befolkning. Vidare har den ärade
talaren sagt, att det vore orätt att ålägga denna befolkning bevillningsafgift
för fast egendom, emedan derigenom skulle kränkas de friheter och
förmåner, som från äldre tider blifvit dem medgifna, hvilka i Lappland
nedsatt sig och upparbetat nybyggen. Jag önskar alldeles icke att beröfva
lappmarkens befolkning några fördelar; men, mine Herrar, måste
icke, i den män odling och kultur i dessa trakter utvecklas och folkmängden
ökas. det blifva nödvändigt att der införa likställighet med det
öfriga Sverige i afseende på kommunala och statsmedborgerliga rättigheter?
Och äfven med fara att framkalla klander måste jag säga, att
de af den ärade talaren åsyftade friheter långt före detta lidit intrång.
Det står i privilegierna för dessa orter, att deras innevånare skola vara
fria från väghållning; men det oaktadt har Riksdagen vid beviljande af
anslag till väganläggningar i lappmarken fästat de vanliga vilkoren, att
orternas innevånare skola dels sjelfva bidraga till vägbyggnaden, dels ock
åtaga sig att för all framtid underhålla vägarne. På så sätt har lappmarksbefolkningen
fått sig ålagd en skyldighet, hvarifrån den enligt privilegierna
varit fritagen. Men detta ligger i sakens natur och är alldeles
oundvikligt. Då lappmarken icke längre kan vara utan vägar, måsto dess
innevånare ikläda sig väghållningsskyldighet. På samma sätt förhåller
det sig med skjutsväsendet. Äfven från skjutsskyldighet skulle lappmarken
enligt de gamla privilegierna vara befriad. Men huru kan man tänka
sig, att kultur och industriel verksamhet der skulle kunna utvecklas, utan
att sådana kommunikationer, som genom skjutsskyldighetens införande
beredes, der infördes. Innevånarne i dessa trakter hafva också insett,
att de måste åtaga sig skjutsningsbesväret för att icke blifva beröfvade
de förmåner, som beröringen med andra orters befolkning och eu lättare
samfärdsel i allmänhet bereder. Äfvenså erlägges i Westerbottens lappmarker
både landstingsskatt och kurhusafgift, för att lappmarksbefolkningen
må komma i åtnjutande af de förmåner, som beredas af de institutioner
och de anordningar, till hvars befrämjande berörda bidrag utgå.

Det är således uppenbart, att man redan, allt eftersom kulturen gått
framåt, nödsakats att gå ifrån de äldre undantagsförhållandena, i hvilken
riktning man ock måste vidare fortgå, i samma män lappmarkerna utvecklas
så till odling som industri och kultur i allmänhet; och så vidt
man vill att lappmarkerna skola, på samma sätt som andra orter, vinna
utveckling och förkofran, bör man tillse att enahanda lagar vinna tillämpning
der som inom landets öfriga delar, hvarvid i första hand befolkningen
måste beredas samma medborgerliga rättigheter som Sveriges öfriga innebyggare;
och härtill finnes, efter min öfvertygelse, intet annat medel än

190

Den 4 April. e. m

att bevillningstaxering i lappmarkerna införes. Jag vill fråga, om man
gör sig reda för hvarthän det leder, att låta det nuvarande förhållandet
bestå. Tro Herrarne väl, att det uppe i lappmarkerna finnes endast
jordbrukare och nybyggare? Nej, så är det ingalunda ! I Westerbottens
iappmarksfögderi finnas t. ex. 42 handlande eller flere än som finnas
inom provinsens sydligaste fögderi.

Böra väl dessa handlande i alla tider få drifva sin rörelse och deraf
draga fördel, utan att betala skattebidrag till staten och kommunen?
Vidare finnas i lappmarkerna läkare, prester, kronobetjening, skogstjenstemän,
sågverksbetjening m. fl. Skola äfven de förblifva skattefria, och jorclbrulcarne
ensamma öfvervägande draga skattebördorna? Eller skola vi
ställa så till, att i lappmarkerna bevillning kommer att erläggas för inkomst
af kapital och arbete men icke för fäst egendom? Skola vi för
sådant ändamål införa två olika slag af lagstiftning för särskilda kategorier
af lappmarkernas befolkning? Svaret på dessa frågor synes mig
icke kunna blifva annat, än att för befolkningens egen fördel, äfvensom
för åstadkommande af ordning och reda i dess allmänna angelägen heter,
det är oundvikligen nödvändigt att lappmarksbefolkningen underkastar
sig ifrågavarande för svenska folket i öfrigt gällande allmänna vilkor för
åtnjutande af medborgerliga rättigheter.

Än ytterligare har den ärade talaren sagt, att bevillningstaxering åtminstone
icke borde införas i lappmarkerna förr än afvittningen blifvit
slutad, hvilket — såsom jag äfven tror, att han uppgå!'' — icke kan medhinnas
förr äu om 20 till 30 år. Hela denna tid skulle alltså det nuvarande
oefterrättlighetstillståndet fortfara. Jag kan icke fatta, hvartill
detta skall tjena, eller huru någon kunde blifva lidande på, att bevillningstaxering
infördes, innan afvittring skett. Ty ju mindre mark brukades
under ett hemman, dess lägre blefve det taxeradt och tvärtom. I allt fall
synes under sådant förhållande något skäl icke förefinnas att dröja med
all bevillningstaxering, till dess hela afvittringsverket blefve afslutadt, utan
taxeringen borde då åtminstone införas socken för socken allt efter som
afvittringen fortginge, men livilket åter skulle i många afseende!! blifva
olägligt och medföra flera oegentligheter. Icke heller skulle taxeringsvärdena
särdeles behöfva förändras på grund af en blifvande afvittring. Ty
numera är stadgadt genom Kong! förordningen den 21 December 1865,
att såväl kronohemmans- och nybyggesåboar som skatte- och frälsehemmansegare,
hvilka icke hafva afvittrade eller provisionel! utstakade områden,
ega uteslutande rätt till utsyning inom en viss periferi af angränsande
kronomark, motsvarande det område, som antagligen kommer att
tilldelas hemmanet genom afvittringen. Följaktligen är hemmanets afkastning
före och efter afvittringen ungefär densamma.

Den ärade talaren framställde slutligen den anmärkning, att bevillningen
för fäst egendom i lappmarkerna sannolikt icke komme att uppgå
till högre belopp än 2,200 R:dr. Då man nu vet att i lappmarkerna
finnas mer än 340 mantal och nära 700 nybyggen, torde man, genom fördelning
af nämnda summa på dessa hemman och de i skattskyldighet ingångna
nybyggena, finna, att den ärade talaren med denna anmärkning
sjelf vederlagt sitt påstående, att införande af fastighetsbevillning i dessa
trakter skulle utöfva en så förskräckligt tryckande verkan på jordbruket.

Den 4 April, e. ro.

191

Härjemte anmärkte samme talare, att den bevillning, som komme att
erläggas för inkomst af kapital och arbete af de i lappmarkerna boende
industriidkare och tjensteman med flere, antagligen skulle uppgå till omkring
2,300 R:dr. Jag förmodar, att lian anförde detta endast för att
visa, det staten icke skulle vinna mycket på ifrågavarande åtgärd, hvilket
den ärade talaren än ytterligare betonade, i det han sade, att den ökade
inkomst af 4,500 R:dr, staten kunde erhålla genom bevillningsafgiftens erläggande
i lappmarkerna, skulle mera än motvägas af utgiften till aflönande
af en mängd nya för taxering och uppbörd behöfiiga tjensteman.
Efter mitt förmenande skulle blott eu enda ny tjensteman blifva behöflig,
nemligen en häradsskrifvare i ^Vester bottens lappmarksfögderi, ty der finnes
för närvarande icke någon sådan. Hvad åter Norrbottens län beträffar,
så finnes der i hvarje fögderi både kronofogde och häradsskrifvare,
hvilka för närvarande, åtminstone inom ett eller annat fögderi, icke
lära hafva så särdeles ansträngande tjenstgöring. Möjligen skulle i Torneå
fögderi ännu eu häradsskrifvare blifva behöflig. Och skulle äfven de
erforderliga nya tjenstemännens aflöning uppgå till något mer än tillökningen
i bevillningen. så anser jag, att staten älven med en uppoffring
bor bereda lappmarkernas befolkning samma medborgerliga rättigheter
och förmåner, som svenska folket i (ifrigt åtnjuter.

Hvad beträffar den uttalade fruktan för de ökade skattebördor som
skulle påläggas lappmarksbefolkningen, sa tror jag, att, om Bevillningsutskottets
förslag antages, vare sig i dess föreliggande form eller i eu
något förändrad, och Kong!. Maj:t kommer att taga ärendet i ompröfning,
Kongl. Maj:t kan för Riksdagen framlägga förslag att, på samma
gång bevillningsafgiften infördes i lappmarkerna, den jordbrukande befolkningen
derstädes måtte tillförsäkras motsvarande fördelar i annat afseende.
Den föregående ärade talaren bestrider säkerligen icke, att jorden
i lappmarkerna är underkastad skattläggning. Genom ett särskild!
Kongl. bref är stadgadt, att vid den provisionel^ skattläggning som i
dessa trakter eger rum, grundräntan skall sättas till endast 10 R:dr för
helt mantal, men hvilken grundränta kan vid den definitiva skattläggningen,
efter afslutad afvittring, till vida betydligare belopp förhöjas, och
lärer Kammar-kollegium i förslaget till afvittringsstadga för lappmarken
hemställt att grundräntan borde höjas till 2., åt hvad den utgör i undra
landet eller till omkring 30 R:dr på mantalet, hvarigenom denna skatt
komme att tredubblas. Jag är af deri åsigt, att grundräntan i lappmarkerna
icke bör höjas, och kommer fortfarande att påyrka, det så ej måtte
ske, just emedan den jordbrukande befolkningen upptagit sina hemman,
i medvetande att grundräntan skulle sättas till 10 Ruff, och i tanke, att
den icke skulle höjas derutöfver. Jag tror också, att grundräntans tredubblande
skulle lända till betydlig skada. Om, säger jag, Kongl. Maj:t
kommer att taga föreliggande fråga i ompröfning, kan Kongl. Maj:t, vid
afgifvande af förslag till nästa Riksdag om bevillningstaxerings införande
i lappmarkerna, tillika göra framställning derom, att den ökade tunga,
som genom fastiglietsbevillningen komme att påläggas den jordbrukande
befolkningen i dessa orter, måtte godtgöras på det. sätt, att grundräntan
fastställdes till dess hittillsvarande låga belopp eller i allt fall till det
lägsta möjliga; och jag hoppas, att Riksdagen skulle dertill lemna bifall.

192

Den 4 April, e m.

På så sätt skulle beredas fördelar åt staten genom allmän bevillnings
införande i lappmarken, på samma, gång den jordbrukande befolkningen
bibehölle en lika förmånlig ställning som för närvarande och derjemte
erhölle nya fördelar. Alla samhällsmedlemmar inom dessa orter blefve
med hvarandra likställda och ordning och reda skulle vinnas i dessa orters
allmänna angelägenheter.

Jag kunde ännu hafva mycket att tillägga, men vill ej längre upptaga
Kammarens tid. Med stöd af hvad jag haft äran anföra, kunde jag
yrka bifall till Utskottets förslag, men då jag hört Herr Chefen för Civildepartementet
under frågans behandling i Första Kammaren uttala den
åsigt, att den skrifvelse, som i ämnet kunde till Kongl. Maj:t komma att
aflåtas, borde affatta» i sådana ordalag, att Kongl. Maj:t lemnades fria
händer att låta undersöka och väcka förslag, om och på hvad sätt lappmarkens
befolkning bäst kunde beredas likställighet med svenska folket
i öfrig t, vare sig genom införande af bevillningstaxering eller på annat
sätt, tager jag mig friheten att, på det båda Kamrarne måtte komma i
tillfälle att öfverlägga om ett och samma skrifvelseförslag i den syftning,
Herr Civilministern förordat, yrka ärendets återremitterande till Utskottet,
som skulle ega uppsätta ett sådant förslag.

Herr Bäckström: Det är möjligt att Westerbottens läns lappmar ker

så framskridit i odling och kultur, att de mäkta bära de större utgifter
och onera, som med deras förändrade politiska ställning vore förenade,
såsom bevillning, mantalspenningar, personlig skyddsafgift, rotering
och beväringsutskrifniug m. in. Jag betvifla!'' dock att så i allmänhet är
förhållandet, och hvad Norrbottens lappmarker angår, så tror jag att
största delen af befolkningen derstädes icke skulle förmå bära denna
större beskattning eller vilja utbyta de friheter, den nu eger, emot den
högre politiska ställningen och deri deraf följande större beskattningen.

Onekligen har odlingen äfven der under tidernas lopp gått framåt,
synnerligast i de tvänne nedra socknarne Arvidsjaur och Jockmock, men
dock torde tvifvel uppstå, om ens dessa i sin helhet skulle kunna draga
denna större beskattning.

Efter vederbörandes föreskrift, skall nu kulturgränsen emellan den
till odling tj enliga delen af lappmarkerna oclx fjellbygden vara uppdragen,
hvilken gränslinie skall, efter hvad mig är sagdt, skära Arvidsjaurs
kyrkoplats, gå eu och annan mil nerom Jockmocks kyrka och lägga till
odlingslandet endast några få hyar af den omkring 200 qvadratmil stora
Gellivara socken. Arjeploug, Jukkasjervi och Enontelcis socknar falla helt
och hållet inom fjellandet. Den sistnämnda socknen är belägen omkring
40 mil norr om Haparanda i en trakt, der byggnadstimmer måste skaffas
4 å 5 mil utifrån socknen.

Under sådana förhållanden och då redan ifrågasatt är, att endast
för den del af lappmarkerna som faller nerom berörda gräns eller kulturlinie,
de så kallade lappmarksfriheterna skulle upphöra och dessa orter
till full likställighet införlifvas med kustlandet, så anser jag för min del
synnerligen olämpligt, att Riksdagen nu åtminstone indirekt genom den
föreslagna skrifvelsen beslutar införande af bevillningstaxering i alla Norrbottens -

193

Den 4 April, e. m.

bottens och Westerbottens läns lappmarker, som, åtminstone hvad Norrbotten
angår, ligga till största delen inom fjellandet, der det icke finnes
andra vägar och kommunikationer än dem naturen danat uti floder och
sjöar, och der ännu missväxtår höra till regel och goda år till undantagen.

Jag kan icke heller inse och medgifva, att Regering och Riksdag,
utan att begå kontraktsbrott, kan ålägga dessa bebyggare, utan deras
hörande, andra utgifter än hvad de enligt Kongl. Maj:ts plakater af 1673
och 1695 samt lappmarks-reglementet af år 1749 vid upptagande af
hemman blifvit ålagda; och då de lappmarkskommuner, som önska komma
i politisk likställighet med kustlandet genom införande af bevillning m. m.,
kunna genom landstingen och länsstyrelserna gifva sin önskan tillkänna
hos Kongl. Maj:t, som då antagligen ej lärer underlåta att genom nådig
proposition framlägga frågan till Riksdagens afgörande, samt härtill kommer,
att af den nya beskattningen, aom nu är i fråga, man ej må inbilla
sig att få någon statsinkomst, som ej åtgår till de med åtgärdens genomförande
behöfiige nya tjenstemäns aflönande, så föranlåtes jag yrka afslag
å Utskottets hemställan.

Herr Östman: Om jag kunde inse att genom antagandet af före liggande

betänkande det skulle beredas lappmarkens innevånare några
fördelar, skulle jag vara den förste som bifölle detsamma, men såvida
bevillningens införande i dessa aflägsna trakter skall utgöra vilkoret för
erhållandet af några politiska rättigheter, tror jag att dessa rättigheter
blefve dem för dyrköpta, ty icke nog dermed, att de blefve underkastade
bevillning, utan följden skulle ock efter mitt förmenande blifva att lappmarkerna
blefve äfven underkastade krigstjenst, det vill säga allmän värnepligt
och rotering, och då, hvad värnepligten angår, man vet deras långa
afstånd till mötesplatserna, är lätt att inse, att en sådan skyldighet för
lappmarkernas innevånare skulle blifva dem dubbelt känbar mot andra
orters innevånare, synes det mig som om de politiska rättigheter de vinna
icke på långt när uppvägas af de bördor som dermed blefve förknippade.
Icke heller tror jag att staten skulle derpå något vinna, emedan den bevillning,
som derifrån skulle erhållas, icke blefve tillräcklig att aflöna de
tjensteman som erfordras för debitering, uppbörd och redovisning i dessa
vidsträckta trakter, utan det skulle komma att gå likasom med ön Barthelemy,
man finge göra årliga tillskott för administrationens underhåll,
och är det min åsigt att man bör spara ännu en följd af år, innan man
ålägger innevånarne i lappmarkerna bevillning, till dess odling och kultur
så utvidgat sig, att man utan skada för innebyggarne sjelfva och äfven
för staten kan ålägga dem bevillning. Af denna anledning yrkar jag afslag
å det föreliggande betänkandet.

Herr Bexelius: Genomförandet af Bevillnings-Utskottets föreliggande
förslag ingriper djupt uti förhållandena i dessa lappmarker och
torde åstadkomma större förändringar samt vara förknippadt med flera
svårigheter, än man på förhand kan föreställa sig; och då dessutom dessa
lappmarkers innebyggare genom flera särskilda konungabref hafva sig

Riks cl. Prof.. 1872, 2 Afd, 3 Band. 13

194

Den 4 April, e. m.

vissa privilegier tillförsäkrade, för det de skola bo och bygga i dessa af
naturen icke särdeles gynnade trakter, så tror jag det icke tillkomma
Riksdagen att sjelfmant besluta om upphäfvande! af desamma.

En gifven följd af Lappmarkens innevånares likställighet i politiskt
afseende med Sveriges öfriga innebyggare blifver väl äfven den, att ynglingarne
derifrån skola vapenöfvas, och detta synes mig blifva eu af deras
mest tyngande bördor, enär afstånden från mötesplatserna utgöra 30 å
40 mil och derutöfver.

Då emellertid afvittringen i dessa Lappmarker nu först är endast
delvis påbörjad, och man således ännu är i okunnighet om de utmål, de
för sina hemman komma att erhålla, så torde en uppskattning af hemmansvärdena
derstädes i närvarande tid icke blifva särdeles tillförlitlig.

För öfrigt och med den kännedom jag eget'' om den högt ärade
motionärens nit om och osparda möda för Norrland och dess framtids
bästa samt med de resurser härtill, som han, i egenskap af högste embetsman
i ett af dess län, egen till sitt förfogande, gör jag mig förvissad
derom, att han skall ombesörja, att denna fråga blifver föremål för öfverläggning
uti ifrågavarande lappmarkers särskilda församlingar; och komma
dessa att tillstyrka förändringens genomförande, så torde de dervid förda
protokollen blifva till stor nytta vid förslagets utarbetande och Riksdagen
hafva vunnit den dubbla fördelen att fullkomligt känna dessa härstädes
icke representerade provinsers önskningar i denna fråga och undgå obehaget
att nödgas afslå ett Kong! Maj:ts förslag, som blifvit af en föregående
Riksdag begärdt, hvilket torde måhända blifva fallet, om Riksdagen
nu besluter sig för eu skrifvelse i öfverensstämmelse med det föreliggande
förslaget. Jag yrkar således afslag å Utskottets hemställan.

Herr Hörnfel dt: Då statsverkets finansiela ställning är så god,

att innevånarne i Sveriges öfriga provinser kunna emotse en skattelindring,
vore det, enligt min tanke, ej fullt konseqvent, om Riksdagen nu skulle
vidtaga åtgärder, ledande derhän att befolkningen i Norrbottens och Westerbottens
läns lappmarker påföres bevillning. Jag tror för min del, att
innebyggarne i denna landsdel, som lider af ett Lärdt klimat och der
missväxt inträffar hvart annat år, icke skulle med välbehag emottaga ett
beslut om införande af bevillningstaxering derstädes. Det är visserligen
af den ärade motionären anfördt, att lappmarkernas befolkning sjelf uttryckt
önskan om kommunalförfattningarnes snara tillämpning derstädes
och att få deltaga i riksdagsmannaval. Jag vill visst icke bestrida riktigheten
af denna uppgift, men jag är öfvertygad derom, att, om man ställde
den frågan till befolkningen i lappmarkerna, huruvida den ville komma i
åtnjutande af enahanda kommunala och statsmedborgerliga rättigheter som
svenska folket i öfrigt, dock med det vilkor att lappmarksbefolkningen
äfven i afseende på skyldigheter ställdes i samma kategori som det öfriga
landets innevånare, svaret härpå helt visst skulle blifva nekande.

Den ärade motionären har vidare uppgifvit, att, ehuru befolkningen
i lappmarken förr varit befriad från väghållningsskyldighet och kurhusafgift,
den likväl sedermera åtagit sig desamma. Detta är väl möjligt,
men säkert är, att ingen annan skyldighet blifvit denna befolkning
ålagd, än den hon frivilligt åtagit sig. Här är dock fråga om att påföra

Den 4 April, e. m.

195

en beskattning, utan att lemna befolkningen tillfälle att yttra sig öfver densamma,
och då man vet, att lappmarkens innebyggare äro genom vissa
privilegier befriade från alla utskylder, synes det mig vara att träda deras
fri- och rättigheter för nära genom att påföra dem en skatt, innan
de fått yttra sig, om de vilja emottaga de rättigheter, vid hvilka denna
skatt är fästad såsom ett vilkor.

Endast detta utgör för mig ett tillräckligt skäl att instämma med
dem, som yrka afslag på Utskottets hemställan.

Häruti förenade sig Herr Tjernlund.

Herr Haeggström: Den ärade motionären har vidgått, att befolk ningen

inom lappmarken sedan äldre tider eger vissa fri- och rättigheter.
Detta är ett vigtigt erkännande, och jag ber att fä taga fasta derpå.

lian liar vidare omtalat, att flera försök gjorts att få kommunalförfättningarne
tillämpade inom lappmarken. Detta visar, att behofvet
deraf är trängande, och att då behofvet blifvit känbart, befolkningen
derstädes äfven låtit höra af sig, för att få behofvet afhjelpt. Enligt
hvad motionären uppgifver, hafva vid enskilda samtal framställningar så
väl i detta syfte som om representationsrätt i Andra Kammaren afgifvits
till motionären af menigheten inom flera lappmarksförsamlingar.
Men är den vida dyrbarare förmånen att välja representanter i Riksdagens
Andra Kammare ett så trängande och oafvisligt behof för denna befolkning,
som motionären söker göra troligt, så förvånar det mig, att samma
befolkning, som i afseende på kommunallagarnes införande gjort flera
framställningar till vederbörande, icke, då det rört den vida vigtigare förmånen
af representationsrätt i denna Kammare, gjort någon framställning
i detta syfte. Jag biträder hans åsigt om rättvisan i att lappmarkens
befolkning i afseende å kommunallagarnes tillämpning göres likställig med
svenska folket i öfrigt, men jag föreställer mig, att man utan svårighet
skulle kunna finna en annan utväg för möjligheten att göra kommunalförfattningarne
gällande äfven inom lappmarken, utan att uppställa införandet
af bevillningstaxering derstädes såsom ett vilkor dervid.

I anledning af Herr Almquists nyss afgifna anförande tillåter jag mig
påpeka, det äfven jag begriper att, då bevillningen å jordbruksfastighet i
lappmarken icke skulle uppgå till högre summa än 2,550 R:dr, detta belopp,
fördeladt på de 340 skattskyldiga hemman som nu finnas inom Norrbottens
och Westerbottens läns lappmarker, blir en bagatell; men det är
icke denna bagatell, som jag finner betänklig. Betänkligheten ligger deri,
att bagatellen komme att växa undan för undan. Jag finner det vidare
vara betänkligt, att, då man redan, oaktadt privilegierna, pålagt lappmarksbefolkningen
kurhusafgift, landstingsskatt m. m., motionären åberopar
en redan begången olaglighet såsom stöd för att begå en ytterligare.
Man säger: då vi redan pålagt ifrågavarande befolkning nämnda afgifter,
hvarföre kunna vi icke pålägga den bevillning? Konklusionen häraf
blifver då den, att, då man pålagt en skatt eller afgift, kan man pålägga
en annan, t. ex. efter införandet af bevillningstaxering, beväringsskyldighet
o. s. v. i samma stil.

196

Den 4 April, e. m.

Den ärade motionären yttrade jemväl, att kostnaderna för bevillningstaxeringens
införande skulle blifva högst obetydliga, att på sin höjd erfordrades
lön till en ny tjensteman, nemligen en häradsskrifvare. Beträffande
Norrbottens läns lappmark tror jag dock ej, att hans beräkning
håller streck. Jag vill taga för god hans uppgift, att fögderierna i sistnämnda
län sträcka sig från kusten ända upp till norska fjellen och således
innesluta delarne af lappmarken, men deraf följer icke, att kronofogden
i dessa fögderier lagligen kan utan vidare åläggas de ökade göromål,
som bevillningstaxeringen komme att medföra. Denne tjensteman
kan nemligen åberopa sig på sin fullmakt och fordra förhöjning i sin lön
i samma mån hans göromål ökas. Jag frågar om ej denna förutsättning
åtminstone kan anses ligga nära till hands?

Ehuru jag antecknat åtskilligt annat af hvad motionären anfört, för
att bemöta det, vill jag dock icke, då diskussionen i dag blifvit alltför
vidlyftig, trötta Kammaren med att upptaga det till besvarande, huru
frestande det än kunde vara. Jag inskränker mig alltså till att nu,
likasom förra gången jag hade ordet, yrka afslag å Utskottets ifrågavarande
hemställan.

Herr Almquist: Herr Talman! mine Herrar! Jag ber Kammaren
icke illa upptaga, att jag ännu eu gång begärt ordet i denna fråga för
att lemna några upplysningar. Det förefaller mig nemligen, som om de
talare, hvilka uppträdt såsom motståndare till Utskottets förslag, icke
tagit full kännedom om samma förslag eller fäst tillräcklig uppmärksamhet
vid den al mig nyss omnämnda modifikation deraf, som man i Första
Kammaren velat erhålla genom ärendets återremitterande till Utskottet.
Jag ber derföre att få uppläsa Utskottets förslag. Detta förslag åsyftar
intet annat, än att Kongl. Maj:t måtte låta vidtaga den utredning och de
förberedande åtgärder, som erfordras för att bevillningstaxering i lappmarkerna
“må kunna införas14. Af dessa ord framgår eller åtminstone
borde tydligt framgå för eu hvar, att Utskottet åsyftar att Kongl.
Maj:t skall låta höra befolkningen i lappmarken, innan nådig proposition
i saken afiåtes. Härigenom lemnas denna befolkning tillfälle att yttra
sig, huruvida den emot erhållande af likställighet med svenska folket i
öfrigt i afseende på kommunala och statsmedborgerliga rättigheter vill
underkasta sig vilkoret af bevillningstaxerings införande i lappmarken. Af
detta yttrandes beskaffenhet kommer att bero, huruvida Kongl. Magt må
finna nödigt att framlägga förslag om sättet för bevillningstaxeringens
införande eller icke. Det är således icke, på sätt eu föregående talare
förmenat, meningen att pålägga befolkningen en skatt utan dess vidare
hörande. Detta är Utskottets förslag. I Första Kammaren framkom,
såsom jag nyss nämnde, en talare med förslag åsyftande en redaktionsförändring
i Utskottets förslag, hvarigenom ännu skarpare skulle framhållas,
att förslagets syfte vore att endast anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
låta vidtaga förberedande åtgärder och undersökningar till sakens befrämjande.

Nämnde ärade talare yttrade nemligen:

Jag skulle derföre tro att Riksdagens skrifvelse borde innehålla, att
Riksdagen anser önskligt, att kommunalförfattningarne vinna tillämpning

Din 4 April, c. m.

197

inom Lappmarkerna, och att deras innevånare måtte komma i åtnjutande
af statsborgerliga rättigheter, men tillika ett förklarande, att detta icke
kan vinnas utan införande af bevillningstaxering, samt att Riksdagen, under
åberopande af dessa åsigter, skulle anhålla att Kongl. Maj:t måtte taga i
öfvervägande, huruvida så kallade lappmarksfriheterna lägga binder i vägen
för detta önskningsmål, samt att, i händelse så icke är, Kongl. Maj:t
måtte framlägga förslag till målets vinnande. Härigenom uttryckes således
bestämdt, att, endast för den händelse att något hinder af de befolkningen
i Lappmarken gifna fri- och rättigheter icke möter, bevillningstaxering
bör der införas. Detta yrkande har Första Kammaren bifallit,
och det är endast för att få ordalagen i Utskottets förslag ändrade i öfverensstämmelse
dermed som jag har anhållit om återremiss. Jag tillåter
mig fästa Kammarens uppmärksamhet derpå, att man icke afser något
annat än en underdånig anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga en
utredning, så att dessa arma menniskor må blifva satte i tillfälle att förklara,
huruvida de vilja underkasta sig bevillning mot förmånen att erhålla
samma kommunala och statsmed borgerliga rättigheter som svenska
folket i öfrigt. Det förvånar mig högeligen, att just personer från dessa
orter satt sig emot ett förslag, som endast afser befolkningens eget bästa.
Man bar yttrat, att följden af bevillningstaxerings införande i Lappmarken
skulle blifva den, att befolkningen derstädes skulle på samma grund
åläggas roteringsskyldigket och värnepligt. Detta är likväl alldeles skiljda
saker. Här är blott fråga om bevillningstaxering. I afseende på roteringsskyldighet
och värnepligt tillåter jag mig påpeka, att 15:de punkten af
1749 års lappmarksreglemente uttryckligen befriar lappmarkernas innebyggare
från sådana onera, enär denna punkt bland deras fri- och rättigheter
uppräknar frihet från “utskrifning och soldatunderhåll.“ Om således
bevillningstaxering införes i Lappmarken, står dock denna rättighet qvar,
och jag föreställer mig att statsmakterna icke skulle vilja rubba densamma.

Sedan jag nu haft äran redogöra för Utskottets syfte med detta förslag
och den åsigt, som inom Första Kammaren gjort sig gällande, anhåller
jag ännu en gång att Kammaren måtte behjerta den af mig gjorda
framställningen, på det att befolkningen i Lappmarken måtte sättas i tillfälle
att sjelf uttala sin mening, huruvida den vill komma i likställighet
med landets öfriga innebyggare och för åtnjutaudet af denna förmån underkasta
sig det dervid fästade vilkor. Jag yrkar fortfarande återremiss.

Herr Åstrand: Det är med stigande öfverraskning jag hört alla

representanterne från de norrländska länen, med undantag blott af den
ärade motionären, tala för afslag å Utskottets ifrågavarande hemställan.
Man kunde nästan tro, att den befolkning, hvilkens framtida ställning i
politiskt afseende vi nu äro på väg att afgöra, hade, om den åhört diskussionen
i denna fråga, med fullt skäl kunnat utropa: “Gild bevare oss
för våra vänner.11 Då jag genomrest lappmarkerna, åtminstone inom Westerbottens
län, och således tror mig känna förhållandena der, tillåter jag
mig att nämna, det befolkningen der är ganska intelligent och fullt jemförlig
med den jordbruksidkaride klassen i de öfriga delarne af riket. Att
denna befolkning sjelf inser de fördelar kommunallagarnes tillämpning

198

Den 4 April, e. m.

derstädes skulle medföra och som med värma framhållits af den ärade
motionären, kan jag vitsorda, och jag kan äfven intyga, att befolkningen
bittert saknar likställighet med det svenska folket i öfrigt i afseende på
rättighet att välja ledamöter af Riksdagens Andra Kammare och derigenom
vinna möjligheten af att få sin orts behof bättre kända. Att behofvet
deraf är trängande, har jag lärt mig inse af just den diskussion som
nu i afton förts.

Det må tillåtas mig att anföra ett exempel till bevis om, i hvilket
förhållande kommunalutskylclerna inom Lappmarken stå till den obetydliga
ränta, till belopp af blott 10 R:dr, som är ett hemman åsatt. Under
mina vandringar kom jag eu dag till innehafvaren af ett skattlagdt nybygge
och frågade honom huru mycket han erlade i skatt för detta hemman,
som utgjorde 3/s mantal. Han upplyste mig då, att skatten till
staten uppgick till allenast 3 R:dr 75 öre. På detta hemman vinterfödde
han dock 11 kor, BO får och några hästar. Han skördade vanligen
60 tunnor spanmål årligen. Det hårda året 1867 blef skörden mindre,
men uppgick ändock till omkring 40 tunnor. Oaktadt hans skatter
till staten icke uppgingo till högre belopp, än det jag nyss nämnde, stege
hans kommunalutskylder till nära 70 R:dr. Tron I, mine Herrar, att
denne hemmansegare skulle vilja undandraga sig denna ringa bevillningsafgift,
som blefve en följd af bevillningstaxerings införande i lappmarken,
och hvilken afgift skulle, efter den beräkning som i dag gjorts, belöpa
sig på ett helt hemman till 6 R:dr. Nu förhåller det sig så, att hemmanen
vanligen äro fördelade i ''/8, ''/, G eller ''/32 mantal, och för en sådan
hemmansdel skulle bevillniugen blott uppgå till omkring 1 R:dr. Kunnen
I tro, att en hemmansegare i Lappmarken skulle vilja vägra att betala
detta obetydliga belopp mot förmånen att åtnjuta likställighet med det
öfriga landets innebyggare i afseende på politiska rättigheter?

Då ifrågavarande förslag blott åsyftar att erhålla en utredning huruvida
något hinder för bevillningstaxerings införande i Lappmarken icke
möter, och afser att bereda befolkningen derstädes tillfälle att yttra sig,
huruvida de vilja underkasta sig detta vilkor, vore det, efter mitt förmenande,
högst obilligt, om Andra Kammaren skulle genom ett utslag neka
befolkningen att uttala sin önskan i detta fall.

På de skäl Herr Almquist redan anfört och hvilka jag således icke
behöfver upprepa, yrkar jag återremiss, på det att sjelfva den s. k. klämmen
i Utskottets förslag måtte erhålla den redaktionsförändring, som i
Första Kammaren vunnit sympatier för sig, nemligen att Riksdagen mätte
i underdånig skrifvelse anhålla, att Kong! Maj:t täcktes vidtaga en utredning,
huruvida utan förnärmande af Lappmarkens innebyggares frioch
rättigheter bevillningstaxering må kunna . der införas, på det att
befolkningen må komma i åtnjutande af de rättigheter, som blifva en följd
af kommunallagarnes tillämpande inom Lappmarken.

Herr Lithner: De Herrar som varmast taiat för bifall till nu föreliggande
förslag, hafva uteslutande utgått från synpunkten att tillskynda
lappmarkens innebyggare de politiska rättigheter, som de nu sakna, och
en ärad talare har med lif och värme sökt visa, huru illa lottade lappmarkens
innevånare i detta afseende äro. Jag kan detta oaktadt icke

190

Den 4 April, e. ni.

förneka, att jag under diskussionen i frågan gjort den reflexion, att Riksdagen
blott på dessa af motionären uttalade försäkringar derom att befolkningen
sjelf vill ingå i en annan ställning icke är fullt berättigad att
vidtaga så beskaffade åtgärder. Jag ber att få påminna derom, att en
sådan fråga redan en gång förut efter dot nya representationsskiekets införande
varit å bane, ehuru den då gick i en med nu ifrågavarande förslag
motsatt riktning. En motionär inom denna Kammare väckte nemligen
ett förslag, som gick ut på att förskona en mängd af våra småstäder
från skyldigheten att underhålla egen magistrat. Emot förslaget gjordes
den invändning, att man icke borde bifalla detsamma, innan man hört,
huruvida dessa småstäder sjelfve ville ingå derpå, och på grund af denna
invändning afslog Kammaren den, om jag minnes rätt, två gånger återkommande
motionen. Ett likartadt förhållande är tydligen nu för handen.
Det synes mig, att man nu borde, innan något vidare i saken åtgöres,
vänta till dess att från lappmarksbefolkningen sjelf höres ett högljudt
kraf på dess insättande i det öfriga landets politiska rättigheter;
men, intill dess detta skett, anser jag mig fullt befogad att hysa tvifvel
om, att innevånarne i dessa fattiga och af ett ogynsamt klimat hårdt
tryckta bygder äro villiga att under alla vilkor ingå i dessa så högt skattade
politiska rättigheter. Man må säga hvad man vill om Utskottets
förslag eller den modifikation deraf, som inom Första Kammaren påyrkats,
så torde man dock ej kunna förneka, att båda förslagen hafva samma
syfte, nemligen att från Riksdagens sida göra ett påtryck på regeringen
att söka lägga dessa landsdelar under skatt, för att, såsom det heter,
sätta dem i åtnjutande af politiska rättigheter. Förslaget är således icke
så oskyldigt, som man vill låta påskina, ty det är icke blott en begäran
om en undersökning utan en undersökning i ett visst syfte och ett ganska
starkt betonadt syfte, nemligen att söka införa bevillningstaxering i
lappmarken. Af princip har jag alltid under min riksdagsmannaverksamhet
varit af den åsigt, att Riksdagen icke bör på eu enskild motionärs
framställning för landet i allmänhet eller för vissa klasser af samhällsmedlemmar
eller för särskilda orter öka beskattningen. Ett förslag härom
bör, efter mitt förmenande, komma från regeringen, och Riksdagen må
sedan taga detsamma i skärskådande, men att på en enskild motionärs
framställning vidtaga åtgärder i ett syfte, sådant som detta, eller att i allmänhet
under skatt lägga eu ort, som sjelf icke begärt att komma i åtnjutande
af dermed förknippade dyrbara förmåner, synes mig vara att
missförstå representationens uppgift. Då likväl en möjlighet här kan förefinnas,
att lappmarkens befolkning sjelf önskar att insättas i de statsmedborgerliga
rättigheter, svenska folket i öfrigt eger, borde man måhända
icke alldeles afklippa frågan i dess nuvarande ställning, och jag vill derföre
icke emotsätta mig en återremiss, men jag anhåller, att Kammaren
behagar fästa uppmärksamhet vid do af mig nu anförda skäl för min åsigt,
att Riksdagen icke bör genom en skrifvelse i en viss syftning gifva regeringen
en fingervisning, utan att det är klokast att lemna åt regeringen
att, då den finner tiden vara inne och giltiga skäl derför finnas, framkomma
med en proposition i ämnet.

Öfverläggningen förklarades slutad. Derunder hade yrkats dels afslag

200

Den 4 April, e. m.

å Utskottets hemställan och dels ärendets återförvisning. Propositioner
framställdes såväl på bifall till Utskottets hemställan som jemväl på hvart
och ett af nyssberörda tvänne yrkanden. Röstöfvervigt ansågs förefinna»
för yrkandet om återförvisning, men då omröstning begärdes blef, efter
fattadt beslut, att yrkandet om afslag skulle uppställas såsom kontraproposition,
en så lydande voteringsproposition uppsatt, justerad och anslagen
:

Den som vill, att Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 7 skall till
Utskottet återförvisas,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren afslagit hvad Utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Omröstningen utföll med 92 ja mot 49 nej; och hade alltså betänkandet
blifvit till Utskottet återförvisadt.

§ 11.

Föredrogs och lades till handlingarne Lag-Utskottets memorial N:o
18, i anledning af Första Kammarens återremiss af första punkten i Utskottets
utlåtande JS’:o 11, rörande förvaltningen af omyndigs egendom.

§ 12.

Vid föredragning af Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts utlåtande
N:o 10 (i samlingen N:o 25), i fråga om föreslagen ändring i
Kong! kungörelsen den 30 December 1863, angående nämndemäns rätt
till ersättning för extra förrättningar, anfördes af:

Herr Johannes Andersson: Det Tillfälliga Utskott, som behandlat
min ifrågavarande motion, synes anse att nämndemäns biträde vid
vägsyner närmast är att hänföra till kommunalbestyr. För min del kan
jag icke biträda denna åsigt, ty det åligger väl en kommuns hemmansegare
att. bygga och underhålla de allmänna vägarne, men att öfverlemna
åt dem sjelfva att kontrollera att underhållsskyldigheten fullgöres ordentligt
och i laga tid, låter sig dock icke göra. Då länsmannen beordrar
nämndemännen att biträda vid vägsyner, så är just detta förhållande ett
stöd för min åsigt, att bestyret härmed icke är jemförligt med ett kommunalt
uppdrag, utan är att anse såsom en förrättning i statens tjenst.
Det synes mig ligga en stor orättvisa deri, att just denna förrättning, som
orsakar nämndemännen så stort besvär och så mycken tidsförlust och som
icke är behaglig, enär man löper fara att genom sina anmärkningar på
grannarnes vägstycken störa grannsämjan, skall vara alldeles lönlös. Utskottet
anser, att, då nämndemän ega rätt till ersättning af allmänna stats -

Den i April, e. m.

201

medel för biträde vid syner och besigtningar å kronans egendomar och
boställen äfvensom vid vissa andra extra förrättningar, nämndemännen af
denna anledning kunna utan ersättning biträda vid vägsyner, men detta
sätt att undandraga sig betalningsskyldighet förefaller mig högst besynnerligt.
Det må tillåtas mig anmärka, att någon egennytta icke legat till
grund för min motion, enär jag numera icke innehar någon nämndemansbefattning.
För femton år sedan var jag dock nämndeman, och det är
med stöd af den erfarenhet om ifrågavarande bestyrs beskaffenhet, jag då
var i tillfälle förskaffa mig, jag nu framkommit med min motion i ämnet.

På grund af de skäl jag i motionen anfört och hvad jag nu haft
äran yttra, yrkar jag, att Kammaren måtte med afslag å Utskottets hemställan
bifalla min motion.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Föredrogs Stats-Utskottets nedannämnda memorial och utlåtande:

N:o 40, rörande erhållen återremiss å Utskottets utlåtande N:o 22, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande af vissa förmåner
för enskilda jernvägsanläggningar, som utan bidrag af allmänna
medel utföras;

Uades till handliugarne:

och N:o 41, rörande Kamrarnes skiljaktiga beslut angående Utskottets
utlåtande N:o 27, i anledning af väckt motion om beviljande af anslag
för upprensning af åtskilliga vattendrag i Norrbottens län.

Sedan underrättelse ingått att Första Kammaren bifallit Utskottets
förra hemställan i detta memorial och alltså, i afseende å utlåtandet N:o
27, numera biträdt Andra Kammarens beslut, förklarades, till följd häraf,
den i memorialets sednare del föreslagna voteringsproposition hafva förfallit.

§ 14.

Förekom till afgörande Stats-Utskottets utlåtande N:o 42, i anledning
af väckt motion om restitution af stämpelpappersmedel, erlagda för en
stadsmäklarefullmakt.

Härvid afgåfvos yttranden af:

Herr Sjöberg: Oaktadt tiden är långt framskriden och ehuru jag

alltför väl inser, att något egentligt resultat ej torde kunna vinnas, anhåller
jag ändock att i det föregående ämnet få yttra några ord. Ty jag
anser det vara för mig en ren samvetssak att, då jag nu för första och

202

Deri 4 April. e. m.

måhända enda gången har tillfälle att uti denna församling uttala min
mening rörande denna fråga, öppet förklara, att här föreligger en ganska
stor orättvisa.

Af den korta framställning beträffande sjelfva saken, som Stats-Utskottets
betänkande innehåller, visar sig nemligen, att frågan gäller en
fullmaktslösen, hvilken är en af de större, om ej den aldra största, som i
Sverige någonsin förekommit. Förhållandet är, att en af Stockholms stadsmäklare,
hvilken under flera år utvecklade en storartad affärsverksamhet
och derjemte egde betydande enskilda tillgångar, efterträddes af en annan
mäklare, som hvarken åtnjöt förmånen af en så omfattande klientel eller
kunde glädja sig åt besittningen af någon egen förmögenhet.

Hans företrädare, hvars namn var Behrling, var emellertid till följd af
de personliga förhållanden jag antydt, taxerad för en inkomst af omkring
72,000 R:dr. Enligt den stämpelpappersförordning, som var gällande år
1870, då den ifrågavarande fullmakten utfärdades, skulle, enär bestämd
lön ej var med tjensten förenad, stämpeln beräknas till 5 proc. af medeltalet
af den tjensten åtföljande årsinkomst, för hvilken under de fem sista
åren bevillning efter 2 art. blifvit erlagd, och denna inkomst var, såsom jagnyss
nämnde, för Behrling upptagen ungefärligen till 72,000 R:dr.

Den person, hvilken under en längre tid tjenstgjort såsom Behrlings
förste medhjelpare, var visserligen också afsedd att öfvertaga hans befattning,
men då oförmodadt uppstod annan ledighet, innan Behrling lemnade
tjensten, kom han att efterträda en annan stadsmäklare, som hade mindre
betydliga affärer och följaktligen var uppskattad för en mycket låg
inkomst. Den, som var Behrlings förste medhjelpare och till hvilken Behrling,
som under de sista åren af sin lifstid åtnjöt tjenstledighet, redan öfverlemnat
sina affärsvänner och kunder, fick sålunda sitt förordnande belägen
med en stämpel, som motsvarade ett ganska ringa belopp, eller 150
R:dr, hvilket var minimum af då stadgad stiimpelpappersafgift, under det
att deremot den person, som vid Behrlings afgång inträdde såsom ordinarie
stadsmäklare, nödgades vidkännas eu mångdubbelt större utgift i fullmaktslösen,
hvilket var så mycket mera orättvist, som, enligt hvad intygadt
och antydt blifvit, hans affärsverksamhet så val med hänsyn till företrädaren
som jemväl till den nyssnämnde mäklaren, var af en jemförelsevis
ringa omfattning.

Härvid förekommer för öfrigt att, såsom herrarne veta, vid förlidna
årets riksdag, hufvudsakligen på grund just af det nu angifna anmärkningsvärda
fallet, beslut blef fattadt om en annan grund rörande stämpelpappersafgiftens
beräkning för stadsmäklareförordnanden, så att dessa numera
åsättas en stämpel af 400 R:dr i Stockholm och Göteborg samt i
öfriga Släde 100 R:dr. Nu har motionären ingenting annat begärt än
att — hvad som synes mig åtminstone vara med rättvisa och billighet
öfverensstämmande — det belopp, som utgör skilnaden emellan den erlagda
stämpelpappersafgiften och den enahanda afgift, hvilken af sistlidet
års rikdag blifvit för dylik fyllmakt bestämd, skulle restitueras.

Jag vill visserligen å ena sidan ej förneka, att Utskottet må hafva
haft skäl för sin framställning, då den person, som saken rörer, hvarken
genom besvär eller på annat sätt underställt frågan Kong]. Maj:ts pröfning
och dymedelst möjliggjort aflåtande! af en nådig proposition i ämnet.

Den 4 April, e. m.

203

Men å andra sidan kan deremot erinras, att Stats-Utskottet förut afgifvit
tillstyrkanden i saker’, hvilka varit vida mindre utredda, än hvad denna är.

Emellertid liar jag, till den kraft och verkan det för framtiden kan
medföra, velat framhålla, att här egt ram en orättvisa, som ju förr desto
heldre torde böra rättas, men då Första Kammaren redan lärer hafva godkänt
Stats-Utskottets utlåtande och med afseende å sakens närvarande
skick, anser jag mig icke böra framställa något yrkande.

Herr Dufwa: Jag ber få nämna, att hos Stats-Utskottet styrktes så
val de förhållanden, hvilka af den siste talaren omförmälts, som äfven att
den ifrågavarande stadsmäklaren är taxerad endast till 3,000 R:dr och
följaktligen af sin befattning åtnjuter en mindre årsinkomst än hvad fullmakten
kostat honom i lösen. Donna fullmaktsfråga har ock redan förut
utgjort föremål för Riksdagens uppmärksamhet, enär densamma vid förra
Riksdagen föranledde en förändring uti stämpelpappersförordningens bestämmelser
i detta fall.

Jag beklagar, att den stadsmäklare, som måst underkasta sig en
sådan beskattning, icke i besvärsväg eller annorledes underställt saken
Kongl. Maj:ts bedömande, i hvilket fall framställning antagligen blifvit af
Kongl. Maj:t gjord till Riksdagen derom, att denna öfverdrifna stämpelpappersafgift
måtte blifva restituerad, i hvad densamma öfverstiger det belopp
af 400 R:dr, som Riksdagen förklarat utgöra en lämplig afgift för
stadsmäklareförordnanden i Stockholm.

Emellertid är det gifvet att Riksdagen icke gerna i första hand befattar
sig med pröfning af dylika enskilda frågor utan att de förut gjorts
till föremål för behörig myndighets bedömande, och detta förhållande har
ensamt föranledt dertill, att Stats-Utskottet icke ansett sig kunna i sakens
nuvarande skick förorda motionen till ett eljest förtjent afseende.
Jag hemställer ock på sådan grund om bifall till Utskottets förslag.

Öfverläggningen var slutad. Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Herr Haeggström, som härefter erhöll ordet, afgaf motion, innehållande
förslag till förändrad lydelse för 71 och 73 §§ Riksdags-ordniugen.

Denna motion, som erhöll numret 205 bland de hos Kammaren under
denna riksdag väckta motioner, blef på begäran bordlagd.

§ 16-

Upplästes och godkändes Bevillnings-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelse N:o 6, angående stämpelpappersafgiften.

§ 17-

Anmäldes hafva inkommit och bordlädes Lag-Utskottets utlåtanden
och memorial:

204

Den 5 April.

N:o 23, i anledning af vackt motion angående sättet för stämnings
delgifvande åt köping, byalag eller annan samfällighet;

N:o 24, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut vid behandling af
8:de punkten i Lag-Utskottets utlåtande N:o 14, rörande väckta motioner
om upphörande af kyrkoherdes sjelfskrifvenhet till ordförandeskap i skolråd;
och

N:o 25, i anledning af väckt motion om ett tillägg till 11 kap. 4 §
Byggninga-balken.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 11 e. in.

In liden»
H. Husberg.

Fredagen den 5 April.

Kl. 10 f. in.

§ I Justerades

protokollsutdrag för gårdagens sammanträde.

§ 2.

Sedan Riksdagens båda Kamrar förehaft och godkänt de utiJStatsUtskottets
memorial Nås 18, 20, 21, 33 och 38, Bevillnings-Utskottets
memorial N:o 6 samt Stats-Utskottets memorial N:o 39 föreslagna jjvoteringspropositioner
rörande åtskilliga frågor, deri Kamrarne fattat stridiga
beslut, samt vidare denna dag blifvit bestämd för omröstning öfver de
olika besluten, så anställdes nu dessa omröstningar enligt nedan intagna
voteringspropositioner i följande ordning, nemligen:

Första omröstningen:

(enligt Stats-Utskottets mem. N:o 18 punkten 1).

Den, som vill, att Riksdagen bifaller Kong! Maj:ts nådiga framställning
derom, att det till biträden åt Svea Hofrätts tjenstemän i gällande
stat uppförda anslag, utgörande 2,700 R:dr, måtte förhöjas med 900 R:dr,
eller till 3,600 R:dr,

röstar ja;