Thorsdagcn den 28 Mars

ProtokollRiksdagens protokoll 1867:328

556

Den 28 Mars, f. m.

Thorsdagcn den 28 Mars.

Kl. 10 1. m.

Emot Kammarens förliden gårdag fattade beslut, angående den under
35 punkten mom. a i Stats-Utskottets Utlåtande N:o 36 förekommande
fråga om extra anslag för anskaffning af tidsenliga gevär, anmälde nedanuppräknade
ledamöter sina reservationer i följande ordalag, nemligen:

Herr Murén; Då jag, i följd af den långt framskridna tiden och
den mängd talare som anmält sig, icke deltog i gårdagens debatt angående
anslaget till infanterigevär, får jag anmäla, att jag uti voteringen derom
röstade för anslagets bestämmande till 1,500,000 K:dr; och jag anhåller
att få nedlägga min reservation mot det af Kammaren i frågan fattade
beslut.

Herr Staaff:

Herr Sven Nilsson: Äfven jag får tillkännagifva, att jag röstade
för en anslagssumma af 1,500,000 Ii:dr, och reserverar mig mot Kammarens
beslut i frågan.

Herr Rid der st ad: Då man ser huru i Europa alla nationer rusta,
ja, huru det lilla Danmark, med en nationalskuld af öfver 200 millioner,
anslår 2,000,000 till inköp af gevär, och huru Schweitz för enahanda
ändamål anvisat ej mindre än 12,000,000, kan det icke annat än göra
ett smärtsamt intryck, då man erfar att denna Kammare icke ens velat bevilja
1,500,000 R:dr. Jag anhåller att med dessa ord få nedlägga min reservation
mot Kammarens beslut.

Herr A. von Proschwitz: Äfven jag begagnar tillfället att tillkännagifva,
att jag röstat för ett anslag af 1,500,000 R:dr.

Herr Chenon: Jag anhåller att få instämma i den af Herr Murén
afgifna reservation.

Herr Renström: Jag måste beklaga, att en fråga af så fosterländsk
natur som denna höll på att neddragas till en partifråga, ocKjag ber att
få tillkännagifva, att jag vid voteringen stadnade i minoriteten.

Hvarförutom Herrar Bergström, Leffler, Åstrand, Isberg, Bessie och
Lemchen läto anteckna sig såsom reservanter mot förenämnda beslut.

/

557

Den 28 Mars, f. m.

Med anledning al de sålunda afgifna reservationerna yttrade

Herr Hi er ta: Då så många reserverat sig mot majoritetens beslut
och man derigenom får veta hvilka tillhört minoriteten, något som kan
vara ganska intressant, så torde det tillåtas mig att nämna, att jag röstade
för det beslut som blef Kammarens. Jag anser mig dock vara lika
fosterländskt sinnad som någon annan inom Kammaren, och jag tror att de
farhågor,^ man förespeglat, äro öfverdrifna. De hafva sannolikt uj^pkommit
genom sadana skildringar af ögonblickets vådor, hvilka vid närmare granskning
sakna all grund. Jag ber att, med anledning af Herr Ridderstads
reservation och ett yttrande, som han vid ett föregående tillfälle hade
angående eu tidningsartikel, benämnd Rysslands tidehvarf, fä upplysa, att
i den artikeln icke finnes ett ord om det, som Herr Ridderstad påstod
den innehålla. Jag har artikeln med mig och ber att med den i min
hand få säga, att de intryck, Herr Ridderstad af denna artikel hemtat,
äro ogrundade.

Herr Hiertas anförande föranledde Herr Talmannen att erinra hurusom
öfver läggningen rörande förevarande fråga redan blifvit i gårdagens
sammanträde afslutad, och att följaktligen Kammarens ledamöter nu ej
egde rätt att utsträcka sina yttranden längre än till afgifvande af sina
reservationer mot det ifrågavarande beslutet. Efter detta tillkännagifvande
lemnades vidare ordet åt

Hen Bovin: Jag har anhållit om ordet endast för att tillkännagifva
att jag röstade för anslagets bestämmande till 1,500,000 R:dr.

Herr Bergström: På sätt Herr Talmannen redan erinrat, har grundlagen
tillförsäkrat minoriteten rättighet att anmäla reservation mot ett
fattadt beslut, men samma lag medgifver ingalunda någon ledamot rätt
att under förevändning att tillkännagifva, det han voterat med majoriteten,
återupptaga öfverläggningen i ett afgjordt ärende och dervid vidare utveckla
och föi stärka de skäl, som majoriteten under den lagliga öfverläggningen
anfört till stöd för sin mening. Men just hvad sålunda icke är
medgifvet har Herr Hjerta gjort. Jäg måste derföre på det allvarligaste
protestera mot Herr Hiertas förfarande.

Herr Staaff:

Herr Lindström: Jag är förekommen af Herr Talmannen och
hade begärt ordet endast för att göra den erinran Herr Talmannen sedan
framställt.

Herr Magnell: Då jag anser det angelägnaste af allt angeläget vara
att skaffa vårt folk dugliga vapen, anser jag mig böra anmäla, att jag
äfven var bland dem, som röstade för anslagets bestämmande till
1,500,000 R:dr.

Herr Friherre Al strö mer: Jag hade icke ämnat reservera mig mot
beslutet, men då så många gjort det, ber jag få tillkännagifva, att jag

558

Deii 28 Mats, f. m.

under debatten anmält mig till erhållande af ordet, men afstod derifrån
i anseende till den långt framskridna tiden. Jag kunde icke biträda beslutet,
derföre att jag ansåg att ett högre belopp borde beviljas, då en af
Regeringens ledamöter förklarat, att det vore nödvändigt, och äfven derföre
att jag ansåg, att enighet mellan Regering och Representation skulle
i en fråga af denna beskaffenhet utöfva ett mägtigt intryck på främmande
magter, värdt lika mycket som några tusen gevär.

Herr Witt: Jag har begärt ordet för att påpeka, att diskussionen i
ämnet slutades i går afton och jag inskränker mig således till att instämma
med Herr Bergström.

Herr Reutercrona: Äfven jag anhåller att få anmäla min reservation
emot majoritetens beslut om anslag till gevär af blott 1,000,000,
Rall’, i stället för 1,500,000 R:dr, derför jag röstade.

Herr Adlersparre: Då hvar och en skall visa sitt sköldemärke,
ber jag få anmäla, att jag röstat för anslagets bestämmande till
1,500,000 Ralr.

Och förklarade slutligen Herrar Rosenquist, fVinkrans, A. W. Nilsson,
Rootli, Wittlioff och Kjellson sig alla instämma uti den af Herr Murén
afgifna reservation.

§ 3.

Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 36, angående
regleringen af utgifterna under Riksstatens fjerde hufvud titel.

Härvid förekommo:

Runsten 35 mom. b.

Ordet begärdes af följande ledamöter, som yttrade:

Herr Ridd er st ad: Då frågan om de mot Krigsministern gjorda
anmärkningar angående gevärstillverkningen är dragen under Konstitutionsutskottets
pröfning, synes mig, att man borde hafva uppskjutit behandlingen
och afgörandet af den nu föredragna punkten, intilldess ifrågavarande
Utskottets Memorial, hvilket redan inkommit till Kammaren och
nu ligger på dess bord, kommer under Kammarens pröfning. Enär emellertid
frågan likväl nu blifvit föredragen och anmärkningar gjorda, torde skäl
vara att nämna, att Konstitutions-Utskottet, vid behandlingen af ärendet ingick
med en skrifvelse till Regeringen, hvari Utskottet anhöll att få del af
de till saken hörande handlingar, såsom kontrakt, skriftvexlingar in. in.
dylikt. Dessa handlingar — som genast erhöllos — granskades af Utskottet
med all uppmärksamhet; och har Utskottet derefter kommit till följande
resultat, hvilket jag ber få uppläsa: “Beträffande den gjorda anmärkningen,
att den fortsatta gevärstillverkningen vid Husqvarna faktori kunnat förekonnnas,
derest i de afsluna kontrakten förbehåll blifvit intaget om rättighet
för Kronan att efter någon kort uppsägningstid häfva desamma, så har
Utskottet tagit kännedom om det sednast med bemälda faktori ingångna,
ännu ej fullgjorda kontraktet, och funnit detsamma innefatta de i gällande

Den 28 Mars, f. m.

559

författningar stadgade förbehåll om skadeersättning och sex procents vite
af den belöpande betalningen, om leveransen icke inom behörig tid fullgöres,
hvaremot det icke finnes någon anledning att antaga, det faktoriegarne
skulle underkastat sig ett sådant vilkor, som anmärkaren ifrågasatt,
hvarigenom det icke skulle blifvit för dem möjligt att på förhand beräkna
den omfattning, hvilken den kontraherade tillverkningen komme att erhålla
och som måste väsendtligen inverka på prisets bestämmande. “

När det således med authentika handlingar visats att, enligt Konstitutions-Utskottets
omdöme, skäl till anmärkningen icke funnits, hemställer
jag, om det kan vara skäl att bifalla denna punkt. De flera upplysningar,
som nyssberörda af Utskottet granskade handlingar gåfvo vid
handen, samt hvad Utskottet vidare meddelar i detta sitt Memorial bekräftar
fullkomligt, att icke någon åtgärd är underlåten, som kunnat på
Regeringen ankomma.

Herr Statsrådet Thulstrup: Innan Kammaren öfvergår till diskussion
angående denna fråga, anhåller jag att få lemna den upplysning, att
Gevärs-kommittéen redan för några dagar sedan officiel! tillkännagifvit,
att af alla de gevärsmodefler, som utaf kommittéen blifvit pröfvade, det
Remingtonska geväret befunnits vara det enklaste och för krigsbruk mest
lämpliga. Då man den sednare tiden hört flera andra gevär berömmas
för den snabbskjutning, som dermed kan åstadkommas, och deribland
företrädesvis det s. k. Henryska repetergeväret, hvilket måhända äfven,
då det blifver mera förenklad!, kan hafva framtiden för sig, anser jag
mig böra upplysa, att, vid anställda försök med det Remingtonska geväret,
en vanlig skytt under tillryggaläggande af 80 stegs marsch, hvartill åtgått
42 sekunder, kunnat beqvämt ladda och skjuta 10 skott. Medium af det
antal skott, som på en minut kunnat afskjutas, har utgjort 14 (eller
egentligen 13,8). Då Remingtons agent, som är en särdeles skicklig skytt,
var här, aflossade han med det ifrågavarande geväret 19 skott på en
minut och höll, då denna tid var ute, den tjugonde patronen i handen.
Tvenne modeller af detta gevär äro i Eskilstuna beställda, den ena för
Sverige och den andra för Norge. Så snart dessa modeller blifvit färdiga
och kommittéens betänkande, åtföljdt af modellgeväret, aflemnats, kan, då
detta sednare blifvit faststäldt, arbetet med pipor, bajonetter, sigten och
stockar genast börjas.

Jag har velat meddela dessa upplysningar, på det att Kammaren
deraf må kunna bedöma, huruvida det kan vara skäl att till Kongl. Maj:t
aflåta en sådan skrifvelse som den nu föreslagna. Det är nemligen troligt
att, innan denna skrifvelse ankommer till Kongl. Maj:t, tillverkning af vissa
delar för de nya gevären redan blifvit påbörjad.

Herr Grefve Pos se: Jag föreställer mig att det tillkommer Kamrarne
att bedöma det sätt, hvarpå Regeringen behandlat denna fråga, först då
Kamrarne till afgörande företaga Konstitutions-Utskottets på bordet hvilande
Memorial N:o 9. Jag vill derföre helst uppskjuta att ingå i bedömande
huruvida Regeringen, enligt min uppfattning, i denna fråga förfarit
så som den bort. Intilldess frågan blifvit utredd, tillåter jag mig
antaga, att Regeringen icke lärer underlåta att tillse, att fabrikationen af

560

Deri 28 Mars, f. m.

en gevärsmodell, som Regeringen anser icke vidare vara lämplig, icke får
fortgå. En annan uppfattning åt Kammaren skulle naturligtvis ega rum,
om Kammaren nu beslutade en skrifvelse. En sådan påminnelse skulle
anses innebära ett misstroende, att Regeringen icke skulle inhibera tillverkningen
af den gamla modellen, fastän Regeringen beslutat sig för en ny.
Jag anhåller på dessa skäl om afslag å Utskottets hemställan.

Herr Hi er ta: Efter de upplysningar, Herr Statsrådet Thulstrup lemnat,
förenar jag mig med Herr Grefve Posse, ehuru jag uti Stats-Utskottet
deltagit uti det beslut, den nu föredragna punkten innehåller.

Öfverläggningen var slutad; och efter det Herr Talmannens proposition
på bifall till Utskottets hemställan med nej besvarats, blef berörda
hemställan på förnyad proposition afslagen.

Punkten 36.

Härvid yttrade:

Herr Grefve Posse: Ehuru jag alltid haft och fortfarande har den
uppfattning, att man bör undvika att inleda Staten uti industriela företag,
hvilka i allmänhet visat sig föga lönande och icke uppfylla sitt ändamål,
har jag dock i anledning af förevarande fråga och på grund af de
upplysningar, som vid frågans behandling i Utskottet vunnits, kommit till
den åsigt, att ifrågavarande fabrikation är af beskaffenhet, att den icke
med fördel kan lemnas åt enskildes omsorg och att det således är nödigt
att i detta särskilda fall göra undantag från en allmängiltig princip. Jag
har derföre uti Utskottet röstat för bifall till förslaget. Sedan dess har
jag erhållit den upplysning, att fabrikationen kan af enskilde industriidkare
verkställas. Ett enskild! bolag bär nemligen till Gevärs-kommittéen
lemnat modell till patroner och förslag till leveranskontrakt, hvars bestämmelser
tyckas betrygga Staten att fabrikationen skall fullgöras på ett sätt,
att Statens behof äfven i qvalitativt hänseende tillgodoses.

Het synes mig som om det för hvarje gevär afsedda antal patroner
blifvit nog högt beräknadt, och att man derföre skulle kunna i anslagsbeloppet
göra någon nedsättning, utan att derföre landets säkerhet skulle
sättas på spel. Jag får derföre föreslå, att till kopparpatroners anskaffande
och tillverkning må för år 1868 anvisas ett extra anslag af 125,000 Rall*.

Herr Lindström: Jag tror att man bör såsom regel antaga,
att Staten icke bör befatta sig med industriela företag, men förmenar
också, att det kan finnas fall då man måste frångå denna regel. Ett sådant
fall anser jag nu vara för handen; och jag tror, att goda skäl tala
för att här vid lag icke binda Regeringens händer. Jag delar dock Herr
Grefve Posses åsigt att någon nedsättning i det begärda anslaget kan ega
rum, ehuru jag icke vill gå alldeles så långt som han, utan föreslår, att
Riksdagen måtte för kopparpatroners anskaffande eller tillverkning anvisa
för år 1868 ett extra anslag af 175,000 Rall* att af Riksgälds-kontoret
utbetalas. Regeringen lemnas derigenom fria händer att handla efter omständigheterna.
Jag tror mig veta, att Första Kammaren uti denna fråga
fattat beslut af det innehåll jag nu föreslagit.

Herr

Ben 28 Mars, f. in.

561

-®err Friherre Liljencrantz: Hvad åsigt man än må hysa öm lämpligheten
af det beslut, i hvithet Kammaren i går afton stadnade, tror jag
dock icke att menmgarne kunna vara delade om lämpligheten af den utaf
Heir Grefve Posse nu föreslagna nedsättning. Om ett anslag af 125,000

för) i"eV1uaS’ -Sa raTer, d®,t tlH anskaffande af 5,000,000 patroner, eller
-aaaa „hvaiJe gejar, hvilket torde vara mer än tillräckligt, helst de
r ’ . gcvaien val Kåre hinna blifva hirdiga åtminstone före 1868

a s slut, och patronåtgången under fredstid icke är särdeles stor, enär de

dra föinf uSnaide 7 f1’ l£Unna flera gängor omladdas. Jag skulle under an R:chf

sh S n7Vf°re77r “!S T* Herr Lindström derom, att 50,000

all f" k 1 Kongl. Majrts disposition för att bereda Regeringen tilli
att for Kronans rakning sjelf besörja patrontillverkning; men sedan den
ÄnTg TTTf Vid ett.Större « “om landet tdKerkas kopparanskXfp
i ? Okunniges intygande jemngoda med de från utlandet
heten det lampbgaro att åt den enskilda företagsam Grefve

I^sesTS-slag!™ fabnkatl°n‘ Jag yrkar derföre bifa11 tiU Herr

W “T?1 Pet ersson: Utan att tillskynda Statsverket den betydda
utgift som nu och för framtiden blefve en följd, derest Staten skulle
T Sta 6r’ auskaffa maskiner och andra verktyg samt antaga
nfr troT XT XXn T förfärdigande af erforderliga kopparpatroenskilh
indT+v denna TTTTXX sakei-het kan anförtros den
TTim T * Tf landet - då endast eu person, som är kunnig i
metallhlandnmgen och har tillsyn vid arbetet, härtill anställdes - hvilken
sl u le kunna med lika godt skäl fullgöra sitt uppdrag, och icke vore för

n buren kftSammare att aflöna an en öfverkontrollör vid bränvinstillverknmgen
Jag anser derföre den af Utskottet härtill föreslagna summa
vara alltför hog och att den bör till 150,000 It:dr nedsättas.

, TE C- A Larsson: Om man från Första Kammarens beslut i
denna fiaQa kunde draga den slutsats, att meningen vore att för Kronans
rakning mratta verkstäder för patrontillverkning, skulle jag icke vilja bi7.
ada T sådant^beslut, ty anlaggnmgen af verkstäder skulle medföra vida
XLXXT Sjelfva Patrontillverkningen. Af detta skäl förenar jag
ö Jiefdre med dem, som yrkat anslagets bestämmande till 125,000 Kali''
men med det uttryckliga vilkor att detta belopp användes endast för till TkTTT-n

patlTear Man fäste väl medgifva, att då enskilde industrildkaie
nedlagt betydliga omkostnader på sådana fabriker, der kopparpatroner
kunna tillverkas, och råämnet finnes inom landet, det vore orättvist
att betaga dessa industriidkare detta tillfälle till arbetsförtjenst.

Herr Jan Andersson: Vid
skottet var jag tveksam och hade
ansåg det icke löna mödan. Jag
parpatroner kunde vid Skultuna
blitvit konsta terad t, anser jag att
fabrikation, utan att den bör åt
Riksd. Prot. 1867. 2 Åfd. 2 Band.

behandlingen af denna fråga inom Utämnat
reservera mig mot beslutet, men
både redan då ryktesvis hört, att kopbruk
tillverkas; och då nu detta rykte
Staten icke bör befatta sig med denna
enskilde industriidkare öfverlåtas. På

36

562

Den 28 Mars, t m.

denna grund tror jag, att ett belopp af 125,000 R:dr för närvarande ar
för ändamålet tillräckligt, och förenar mig derföre uti det af Herr Grefve
Posse framställda yrkande.

Herr H i er t a: Flere föregående talare hafva upplyst, att, sedan Utskottet
afgifvit sitt Utlåtande, prof på kopparpatroner, tillverkade af enskildt
bolag, blifvit lemnadt, och hafva uttryckt den önskan, att detta bolag
måtte sättas i tillfälle att öfvertaga leveransen af patroner. Om denna tillverkning
kan ske under samma kontroll, som om Staten sjelf besörjde fabrikationen,
så tyckes afl rättfärdighet vara uppfylld. Disponenten af Skultuna
bruk har till mig aflemnat tvenne handlingar, som äro af intresse i
denna sak, och hvilka jag anhåller att få uppläsa. De lyda sålunda:

Den Svensk-Norska Gevär s-kommit téen har profskjutit cirka 100 st.
af Bruksförvaltaren Hanström afiemnade kopparpatronhylsor och funnit
dem vara af fullgod beskaffenhet.

Stockholm den 26 Mars 1867.

o

A kommittéens vägnar;

R. von Feilitzen.

Vidimeras:

O. Koscliell. Carl Falkman.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Landtförsvars-departementet.

Då det torde vara anledning antaga, att Svenska arméen i eu nära
framtid kommer att förses med bakladclningsgevär af sådan konstruktion,
att för deras begagnande erfordras kopparpatroner, så erbjuder sig härigenom
Skultuna aktiebolag, som redan har i ordning maskiner för tillil
verkning af hylsor till dylika patroner, att för Statens räkning leverera
dess behof af kopparpatronhylsor till ett pris, icke öfverstigande det, hvartill
desamma vid införskrifning från utrikes ort kunna erhållas; och förbinder
sig bolaget, derest denna dess framställning vinner afseende, att för
ifrågavarande ändamål hålla i beredskap så mänga maskiner, som erfordras
för tillverkning af ett visst antal på gifven tid, äfvensom bolaget ej
mindre underkastar sig alla do kontroller, som, under tillverkningens fortgång,
å Statens sida kunna äskas, än äfven erbjuder sig ställa borgen för
uppfyllandet af dess åtagande lörbindelser.

Under nyssnämnda förutsättning får bolaget vidare tillkännagifva, dels
att, sedan vilkoren å Statens sida i öfrigt blifvit fastställda, bolaget är. i
tilliälle, att, när som helst, uppgöra om leverans till bestämdt pris, vare sig
af patronhylsorna allena, eller dessa försedda med knallsats eller ock fullständigt
laddade med krut och kula, dels och att, derest erfarenheten skulle
gifva vid handen, att annan kopparlegering än den nu brukliga, koppar
och zink, skulle vara lika hållbar, men billigare, eller '' att annan konstruktion
af hylsorna, såsom t. ex. för centralantändning, skulle befinnas
mera ändamålsenlig än den hittills antagna, bolaget är villigt lämpa priserna
derefter och ställa sig blifvande föreskrifter till efterrättelse.

Prof å de patronhylsor af Skultuna bruks tillverkning, som, afpassade
efter det förändrade Svenska geväret, blifvit till den af Kongl. Maj:t tillsatta
Gevärs-kommitté afiemnade, äfvensom samma Kommittés yttrande angående
hylsornas vid profskjutning visade hållbarhet, samt den för under -

fien 28 Mars, f. m. 5gg

tecknacl utfärdade fullmagt, att i förevarande fråga å Skultuna aktiebolags
vägnar handla, bifogas vördsammast.

Westerås & Skultuna den

Såsom häraf inhemtas, har Skultuna bolag icke för sig reklamerat
något monopol, och Regeringen är oförhindrad att öfverlemna tillverkningen
åt andra; men då bolaget underkastar sig alla nödiga kontroller, tror
jag det vara skäl att göra afseende härpå. Jag tror således att någon
nedsättning i det begärda anslaget kan göras, ehuru jag icke är fullkomligt
bestämd huruvida jag skall instämma uti det af Herr Grefve Posse
eller det af Herr Lindström framställda förslag.

Hell Hedengren: Jag har anhållit om ordet egentligen för att

yttra mig om det antal patroner, som till hvarje gevär skulle erhållas
med de olika anslagssummor, man här ifrågasatt. Jag anser att man icke
bor hafva alltför litet antal patroner till hvarje gevär, och att man icke
bor tänka sig dessa afsedda blott för krigsbruk, utan äfven för öfningar i
fredstid De kopparhylsor, som nu erbjudas, lära kosta 2% öre, och om

rf111,g- bilianSet ^ Kongl. Maj:ts Proposition beräknar krut och bly
PL1 öre, skulle hvarje färdigladdad patron kosta 5 öre. Om då

170.000 R:dr ansloges, skulle man erhålla 70 patroner till hvarje gevär,
och med ett anslag af 125,000 R:dr komme 50 patroner på hvarje gevär,
hvilket belopp jag anser alldeles för litet. Jag tror för öfrigt, att man
bor lemna Regeringen fria händer att, om den så för godt finner, anlägga
fabriker för patrontillverkning, och jag förenar mig derföre med Herr
Lindström i det ° af honom _ framställda förslag. Skulle det likväl anses
lorde.aktigt låta tillverkningen af enskilda bolag besörjas, tror jag att
anslaget i alla fall borde bestämmas till 175,000 R:dr, ty man hade då
säkerhet för att fa ett någorlunda tillräckligt antal patroner.

Herr Chenon: I anledning af det förslag, som blifvit framstäldt,

att lios enskilda bolag låta tillverka patroner, vill jag förorda, att hylsorna
köpas af enskilde, men att laddningen verkställes för Statens
läkning.

, Hvad anslaget angår, så anser jag att det bör bestämmas till

125.000 R:dr.

Herr Talmannen tillkännagaf, att enligt hit ankommet, af Första Kammarens
sekreterare undertecknadt meddelande, nämnde Kammare för ifrågavarande
ändamål anvisat en summa af 175,000 R:dr. Efter detta tillkännagifvande
fortsattes öfverläggningen åf

Herr Carl Ifvarsson: ^Jag har uti Utskottet biträdt den mening,
som der gjort sig gällande, och jag har gjort detta i den öfvertygelse, att
ett belopp af 300,000 R:dr vore för ändamålet nödvändigt. Jag har dock
nu med glädje funnit, att den enskilda företagsamheten kommit emellan,
och att i följd deraf en besparing till icke obetydligt belopp kan ega rum!
Jag vdl derföre med nöje förena mig med dem, som yrkat en nedsättning
x anslaget, men jag vill icke gå så långt som till 125,000 R:dr, utan anser
klokare att anslå samma belopp som Första Kammaren beviljat, eller

175.000 R:dr. Jag skulle dock ej vilja förena mig i detta beslut, om det

564

Den 28 Mars, f. m.

afsåge anläggande af verkstäder; och jag hoppas att under diskussionens
fortgång upplysning derom skall meddelas.

Herr Björck: Ehuru af diskussionen synes framgå, att det är föga

förhoppning att Stats-Utskottets förslag skall vinna bifall, kan jag dock
icke neka, att jag anser det resultat, till hvilket Utskottet kommit, vara
det rätta. Det är visserligen ganska lägligt, att industriela företag så
mycket som möjligt höra öfverlemnas åt den enskilda företagsamheten,
men vissa undantag måste dock göras. Om man har gevär i ordning,
men saknar patroner, så kommer man ingen väg. Det kan visserligen
invändas, att man kan från utlandet skaffa patroner lika väl som gevär.
Om det sker samtidigt, så låter det sig göra; men om man har gevären
förut kan det kanske blifva kinkigt nog att utifrån anskaffa fullt dugliga
patroner. Man säger vidare, att patroner kunna tillverkas lika bra af
enskilde som vid Statens verkstäder. Det är sann!, men de enskilde kunna
endast för viss tid åtaga sig denna tillverkning. Om eu enskild industriidkare
förser sig med för patrontillverkning passande redskap, så nöjer
lian sig icke med de beställningar, som nu komma att göras, utan lian
skall säkerligen komma med anspråk, att Staten fortfarande gör beställningar,
äfven om den icke har behof af patroner; och om han icke får
detta sitt anspråk uppfyldt, så lägger han ned fabriken. Stats-TJtskottet
har derföre utgått från den åsigt, att Staten icke borde betagas rättigheten
att hos enskilde göra beställningar af patroner, men att Staten likväl
borde ega maskiner för sådan tillverkning. Om för detta ändamål
beviljades 50,000 Rall-, kunde Staten i denna sak försäkra sig mot alla
eventualiteter och derigenom torde den väl och kunna hafva ett band på
de fordringar, som kunna göras af enskilde industriidkare, livilka vilja
åtaga sig leveranser.

Hvad beträffar antalet patroner frågar jag, om Regeringen begärt för
mycket. För det äskade anslaget skulle fås sjuttio patroner till hvarje
gevär. Hvad vill dock detta antal säga, då frågan är att begagna Remingtongevär,
som skjuta tio skott i minuten. Det räcker för eu batalj
på sju minuter.

Jag anhåller om proposition på Stats-Utskottets förslag, men skall
dock icke, om Kammaren skulle vara obenägen att bifalla det, begära
votering.

Herr Lindström: Jag har begärt ordet i anledning af de utaf

Herr Hierta meddelade upplysningar angående ett anbud, som af ett enskild!
bolag blifvit gjordt. Förslaget låter visserligen godt, men det är
dock icke annat än ett förslag tills vidare, som ej egen någon bindande
kraft, hvarförutan det med skäl må sättas i fråga, huruvida det vore rätt
och lämpligt att för ett så vigtigt behof som det ifrågavarande göra Staten
beroende af ett enskildt bolag, som ensamt bär i landet komma att
bedrifva tillverkningen af ifrågavarande artikel.

Efter Herr Björcks sakrika anförande har jag icke något att tillägga.

Jag ber dock att få lästa uppmärksamheten på, att dylika verkstäder
böra hafva ett för fiendtlig anfall tryggadt läge, hvilket do ej skulle
hafva, i fall de, såsom Regeringen föreslagit, förlädes till Marieberg. Skulle

Den 28 Mars, f. m.

565

åter enskilde öfvertaga tillverkningen, finnes icke heller någon säkerhet,
att ej deras verkstäder blifva ett lätt byte för en infallande fiende och
kanske ett af de första som gjordes. Carlsborg vore i min tanke den
plats, der dessa verkstäder borde förläggas, och utrymme för dem lärer
derstädes icke saknas. Med mitt förslag har jag emellertid icke afsett
annat, än att öfverlemna åt Regeringens godtfinnande att härutinnan
handla såsom bäst och klokast synes, utan att föreskrifva att verkstäder
ovilkorligen skola för Statens räkning anläggas, men i hvarje fall bevilja
det anslag, som blifvit ifrågasatt, derest Regeringen skulle pröfva skäligt
att dermed gå i författning.

Sedan Herr Talmannen, med anledning af sistnämnde talares yttrande,
meddelat den upplysning, att det af Herr Lindström afgifna förslag vore
med Första Kammarens i frågan fattade beslut ordagrannt öfverensstämmande,
enär samma beslut, likasom Herr Lindströms förslag, angaf anslagets
ändamål vara icke “anskaffande och tillverkning“, utan “anskaffande
eller tillverkning11 af de ifrågavarande patronerna; yttrade vidare

Herr von Troil: Jag är hufvudsakligen förekommen af Herr Hedengren.
Jag ber dock att få fästa uppmärksamheten på att, då nya
gevär anskaffas, det ock är af vigt att manskapet får lära sig att skjuta
med dem.

Hvad tillverkningen af patronerna angår, så består den af två delar,
fabrikationen af hylsorna samt tillverkningen af knallsatsen samt hylsornas
ifyllning och laddning; äfven om hylsorna kunna fås lika bra från enskilda
fabriker, så måste dock alltid laddningen verkställas vid Statens verkstäder.
I utlandet har man funnit att en koppar hylsa, äfven med det fördelaktigaste
yttre, icke alltid motstår en mängd ofördelaktiga inverkningar.
Man har derföre vidtagit vissa förändringar i afseende på legeringen.
Det är omöjligt att de anbud, som från Skultuna bolag blifvit gjorda,
uppfylla alla nödiga vilkor, men det kan ock vara möjligt, att de icke äro
fullt tillfredsställande. Jag tror således, att, då Staten bör ega sådana
verkstäder, der laddning af patronerna kan verkställas och der knallsatsen
måste tillverkas, det ock är af vigt att Staten må kunna, i händelse af
behof, låta vid egna verkstäder förfärdiga hylsorna. Mig synes som om Första
Kammarens beslut i frågan uppfyller detta vilkor, då det ingalunda
ålägger Staten att anlägga verkstäder, men ej heller hindrar Staten
derifrån.

Det torde tillåtas mig upplysa, att Remingtongeväret icke utkastar
hylsorna, utan blott lossar dem, så att de, åtminstone under fredstid,
kunna tillvaratagas; och goda hylsor kunna vanligen 5 å 6 gånger omladdas.
Om man då skulle få hylsor af ett vackert yttre, men som deremot
icke hade den hållbarhet att de kunde omladdas, så skulle de blifva
ganska dyra. Då detta likväl är något, som fordrar någon tids erfarenhet,
tror jag, i likhet med flere föregående talare, att det är nödvändigt
att icke på något sätt inskränka Regeringens sjelfverksamhet i detta fall.
Jag anhåller derföre, att Första Kammarens beslut, så till ordalagen som
till summan, måtte af Andra Kammaren antagas.

566

Den 28 Mars, f. m.

Herr Statsrådet Thulstrup: De af Utskottet anförda motiver för
tillstyrkande åt Kongl. Maj:ts förslag synas mig vara särdeles välgrundade.
Särskildt måste den omständighet här tagas i betraktande, att visshet om
patronernas användbarhet svårligen kan vinnas genom profning och besigtning,
utan måste bero på tillsynen vid sjelfva tillverkningen. Det är
väl möjligt, att förfärdigandet af så i alla afseenden noggrannt gjorda
patroner, som för arméens gevär erfordras, framdeles skall kunna åt den
enskilda företagsamheten öfverlemnas, men det måste likväl ihågkommas,
huru oundvikligen nödvändigt det är, att, vid hastigt påkommande behof,
ammunition alltid inom landet fort och väl må kunna tillverkas, och huru
betänkligt det vore att, under sådana förhållanden, helt och hållet vara,
i afseende på såväl tillgång som pris, beroende af enskilda verkstäder,
hvilkas bestånd och fortvaro alltid kunna af oförutsedda ekonomiska omständigheter
äfventyr as. Det torde derföre vara klokt och försigtigt, att
de för sådan tillverkning erforderliga verkstäder af Staten inrättas och
öfvervakas. Det är bekant, att man länge i England låtit vid enskilda
verkstäder förfärdiga de gevär, som för Kronans räkning varit erforderliga,
men vi känna ock de förhållanden, hvilka omsider nödgat Staten att i
Enfield anlägga en egen gevärsfabrik. I närheten af vår hufvudstad finnes
en pyroteknisk anstalt, der kopparhattar, antändningsrör in. m. för
närvarande förfärdigas, och der en vid dylika arbeten och vid deras ledning
invand personal redan finnes att tillgå. Redan nu förfärdigas der
kopparpatroner, och de som till Gevärs-kommittéens begagnande blifvit aflemnade
hafva befunnits vara af särdeles god beskaffenhet — i visst hänseende
till och med bättre än de som från enskilda verkstäder erhållits.
Till en början och innan arbetet, med begagnande af de maskiner som
härvid måste, användas, blifvit tillräckligt inöfvadt och vunnit en i alla
hänseenden nödig fulländning, anser jag fabrikationen af de ifrågavarande
patronerna böra ske i grannskapet af hufvudstaden, der bästa tillfälle är
att, då på behöfves, genast kunna af sakkunnige personer erhålla råd och
upplysningar.

Om Staten sålunda för egen räkning inrättar eu verkstad för tillverkning
af kopparpatroner, hindrar sådant naturligtvis icke att, om hylsorna
härtill framdeles skulle kunna erhållas af god beskaffenhet från enskilda
verkstäder, då deraf begagna sig.

Herr Björck har redan ådagalagt, att det ifrågasatta antalet patroner
icke är, i förhållande till gevärens antal, för högt beräknadt. Må man
blott betänka att, dä med det Remingtonska geväret skjutas 14 skott i
minuten, hela det för hvarje gevär beräknade förrådet, 200 patroner, kan
på 15 minuter vara afskjutet.

På grund af det nu anförda tillåter jag mig anhålla, att Kammaren
ville bifalla hvad Stats-Utskottet i denna punkt föreslagit.

Herr de Maré: Ingen lärer bestrida, och de talare, som här uppträda
halfva samtlige erkänt, att, då vi förskaffat oss fullt ändamålsenliga
gevär, vi också skola anskaffa patroner till dem. Eu del talare hafva
velat bestämma det anslag, som nu är i fråga, till 175,000 R:dr, men på
samma gång förordat inrättande för Kronans räkning af erforderliga verkstäder
för patrontillverkningen. Skulle följden af anslagets bestämmande

Den 28 Mars, f. m.

567

till ofvannämnda summa blifva den, att Kongl. Maj:t skulle anses förbunden
att låta förfärdiga patronerna vid verkstäder, anlagda för Statens
räkning, så vill jag motsätta mig detta anslagsbelopps beviljande, alldenstund
det är ådagalagdt, att den enskilda industrien kan åstadkomma
patroner. Visserligen är det nämndt, att ett antal af 70,000 patroner
är så obetydligt, att det knappt skulle räcka under en 7 minuters batalj.
Jag bär visserligen icke mera än den värde representanten från Göteborg
deltagit uti någon sådan batalj, men jag betvifla!'' storligen, att hela militärstyrkan
håller i med skjutning oupphörligt under 7 minuter. Hela
Preussiska arméen förstörde icke i proportion så många patroner under
sista kriget. 125,000 R:drs anslag skulle jag anse vara för ändamålet
tillräckligt; men då man ock yrkat bifall till Kongl. Maj:ts, af Utskottet
förordade nådiga framställning, så och för att vinna enhet i besluten,
anser jag klokare, att man, i likhet med hvad Första Kammaren redan
beslutat, ställer 175,000 Rall- till Kongl. Maj:ts disposition för anskaffande
eller tillverkning af kopparpatroner, men jag har dermed icke velat uttala
bifall till den satsen, att verkstäder för patrontillverkningen skola på Statens
bekostnad anläggas.

Häruti instämde Herr Jan Eric Johansson.

Herr Liss Olof Larsson: Jemte det jag får tillkännagifva, att

jag instämmer i Herr Grefve Posses yttrande, måste jag upptaga till besvarande
ett anförande af en min granne här framför, då han påstår, att
med ett anslag af 125,000 Rall'' endast 50 patroner skulle komma att
belöpa sig på hvarje gevär. Jag förstår ej hur han kunnat komma till
ett sådant resultat, då det står i den nådiga Propositionen, att 200 patroner
skulle bestämmas för hvarje gevär, eller för 50,000 gevär 10,000,000
patroner. Då nu 250,000 R:dr af Kongl. Maj:t beräknats för tillverkningen
af dessa 10,000,000 patroner, efter en bestämmelse af 200 patroner
för geväret, så är det ju klart, att, om vi bevilja halfva anslaget, eller

125,000 R:dr, vi i och med detsamma kunna tillverka halfva antalet patroner,
eller 5,000,000, som, fördelade på 50,000 gevär, utgöra 100 stycken
på hvarje gevär. Samme talare har yttrat, att patroner åtgå äfven vid
skjutöfningarne. Det kan väl vara sannt, men man kan begagna samma
kopparhylsa flera gånger. En annan talare har sagt, att det i krig vore
så vådligt att vara utan verkstäder för tillverkning af kopparpatroner,
som egas af Staten. Detta vore väl sannt, om patronerna skulle tillverkas
först då när kriget börjat, eller då fienden intagit den ort, der tillverkningen
egen rum, men då så icke är, utan sådana skola tillverkas nu för
att sedan förvaras i Kronans förråder, anser jag icke någon sådan fara
vara för handen som den talaren antydt, hvarföre jag får, som jag redan
nämnt, instämma med Herr Grefve Posse.

Herr Graf st rom: Jag begärde ordet, egentligen för att uttala en

motsatt åsigt emot deras, som förmenat 200 patroner för hvarje gevär
skulle vara för mycket. Visserligen medgifver jag detta, om de voro afsedda
att användas endast för krigsbruk, men då dylika begagnas äfven
vid målskjutningar, så är ofvannämnda antal icke för mycket. Då emellertid
under diskussionen blifvit upplyst, att samma patron kan vid mål -

568

Den 28 Mars, f. m.

skjutningar användas 5 eller 6 gånger, så skall jag instämma med dem,
s°m pka anslagets bestämmande till lika belopp, som Första Kammaren
beslutat, eller 175,000 R:dr.

Herr Murén: Äfven jag instämmer med Herr Lindström och flere
andra talare deruti, att anslaget till patronel’ må, i likhet med hvad Första
Kammaren beslutat, bestämmas till 175,000 R:dr. Jag tror icke att
man i detta fall bor alltför mycket pruta, ty saken är här blott en tidsfråga.
Att 100 patroner för hvarje gevär äro otillräckliga är utom allt
tvifvel, ty under ett krig skulle dessa taga slut på 7 minuter. Huruvida
Regeringen eller den enskilde bör tillverka dem, är en annan fråga. Jag
instämmer deruti, att det bör öfverlemnas till Regeringens egen urskilinmg,
huru de skola anskaffas. Det är vådligt att öfverlemna en så grannlaga
affär, derpå landets säkerhet kan jiero, åt den enskilde. Jag lull vid
fråga härom erinra om en händelse. Under eu lång tid laborerades här
i sverige för tillkomsten af en tändsats för kanoner, som skulle göra
dessas egenskaper öfverlägsna andra länders. En sådan tändsats påfanns
och tillverkades också, som var alldeles förträfflig. Uppfinningen hölls
hemlig och den var äldre än det Preussiska tändnålsgeväret. Dylika vigtiga
uppfinningar, som böra hållas hemliga, kunna äfven hädanefter inträffa,
och jag anser det. nödvändigt, att Regeringen har dem i sina händer,
sä att den icke blifver beroende af den enskilde, hvilken åter i sin
tur beror af konjunkturerna.

fen Harald Ericsson, som begärt ordet, förklarade sig instämma
med Herr Hierta.

Herr Grefve Po sse: Under öfverläggningen i förevarande fråga

hafva anförts sådana skäl för antagande af det beslut, hvartill Första
Kammaren kommit uti denna punkt, det nemligen att för ändamålet anslå
ett belopp af 175,000 R:dr, att jag, under afstående från mitt förra
yrkande, foienär mig uti hvad sålunda blifvit af Första Kammaren beslutadt
och af åtskillige talare härstädes förordadt.

Herr Peter Andersson: Med glädje har jag genom diskussionen

1 , upplyst derom, att ifrågavarande anslagssumma möjligen kan utan
olägenhet nedsättas till 125,000 R:dr, och jag skulle förty velat förena
mig uti antagande af denna summa för ändamålet, men då härvid den
omständigheten inträffat, att Första Kammaren beslutat att anslå ett belopp
af 175,000 R:dr, så och för att vinna enhällighet i beslutet Kamrarne
emellan, skall äfven jag rösta för det anslag, som af åtskillige talare
härstädes förordats, eller 175,000 R:dr, under förklarande tillika att jag
för mm del föredrager att upplåta tillverkningen och anskaffandet af patronerna
åt den enskilda företagsamheten framför åt Staten, som i motsatt
fall skulle beredas onödiga kostnader.

Herr Oljof Nilsson:. Äfven jag röstar för ett anslag af 175,000
K.dr, samt att patronernas tillverkande må ske inom Riket och genom den
enskilda företagsamheten, om så ske kan.

Den 28 Mars, f. m.

569

Herr Heden g ren: Jag har ånyo begärt ordet endast för att upplysa
en föregående talare derom, att jag alldeles icke missräknat mig då
jag sednast hade ordet. Jag säde nemligen, att med ett anslag af 175,000
R:dr skulle erhållas 70 patroner per gevär, och med ett af 125,000 Rallendast
50, och skall med en enkel beräkning visa detta. Då Skultuna
bruk lärer erbjudit sig att lemna hvarje kopparpatronhylsa till 2 */2 öre,
och enligt bilagorna till Kongl. Maj:ts nådiga Proposition rörande fjerde
hufvudtiteln krut och kula till nämnda hylsas fyllande äfven kosta 2 ''/2
öre, kommer hvarje färdig patron på 5 öre. Delar man nu 175,000 R:dr
med priset å hvarje patron 5 öre, så får man 3,500,000 patroner, hvilka
fördelade på 50,000 gevär, som i första hand skulle anskaffas, gifva 70
patroner per gevär med 125,000 R:drs anslag.

Herr Grefve de la Gardie: Erfarenheten har i alla tider lärt oss,
att, då Staten i fråga om tillverkningar gifver sig in på ett gebit, som
egentligen tillhör den enskilda företagsamheten, så fördyrar den onödigtvis
den vara som skall tillverkas. Detta faller sig naturligt deraf, att Staten
för dylika större tillverkningar har behof af kostsamma anläggningar, stor
tjenstemannapersonal o. s. v., allt omständigheter som orsaka dryga kostnader,
men i afseende å hvilka den enskilde kan göra betydliga besparingar.
Sådant skall ock inverka på varans pris, och jag kan derför ej
begripa hvarför man så strängt vill hålla derpå, att tillverkningen al patronerna
skall handhafvas af Staten. Man vet ju att åtskilliga andra tillverkningar
för allmänt behof ske af enskilda bolag, såsom kruttillverkning,
kanongjutningar m. in.; och man vet likaledes att Staten icke haft skäl
att klaga öfver den vara, som på sådant sätt tillverkats. Staten kan ju
dessutom utöfva pålitlig kontroll öfver tillverkningen, hvadan och då här
är fråga icke om att tillverka patronen i dess helhet, utan endast om sjelfva
hylsan, jag för min del icke kan annat än på det högsta afstyrka det
anslag af 50,000 R:dr, som är afsedt för anläggning af verkstäder för
patrontillverkningen. ^ Hvad beträffar anslaget till patronerna, så anser jag
att ett belopp af 125,000 Rall'' dertill är tillräckligt. För detta anslag erhåller
man 100 stycken patroner per gevär, hvilket är fullkomligt tillräckligt
att hafva färdigt, då gevären samtidigt hinna blifva färdiga. Sedermera
kunna ju flera patroner anskaffas. En talare har förmenat, att man
utaf det . nu åt mig förordade anslag skulle få hälften mindre patroner,
än man i sjelfva verket får. Detta är en missräkning, som grundar sig
derpå, att lian antagit patronen per stycke komma att kosta 5 öre i stället
för 2''/, öre, som den kostar utan bly och krut. Jag afslår Utskottets
förslag och bifaller ett anslag till patroner af 125,000 Rall''.

Herr Diss Olof Larsson: Jag är ingalunda så långt kommen i
räknekonsten, att jag på något sätt skulle hafva vågat ingå i tvist med
Herr Hedengren på det gebitet, om jag icke i detta fall haft att stödja
mig vid den uträkning, som finnes intagen i den Kongl. Propositionen
rörande detta ämne, och hvilken jag för min del finner vara alldeles oförtydbar,
hvarföre jag fortfarande vidhåller mitt yrkande om anslagets nedsättande
till 125,000 R:dr.

570

Den 28 Mars, f. m.

Öfverläggningen var slutad. Sedan proposition på bifall till Utskottets
förslag blifvit med nej besvarad, beslöt Kammaren, att Riksdagen skulle
för kopparpatroners anskaffande eller tillverkning anvisa för år 1868 ett
extra anslag af 175,000 R:dr, att af Riksgälds-kontoret utbetalas.

Punkterna 31 och 38.

Biföllos.

Punkten 39.

Efter fattadt beslut derom, att denna punkts begge moment a och b
skulle i ett sammanhang göras till föremål för öfverläggning, men sedermera
öfver hvartdera momentet särskildt beslutas, yttrade:

Herr Statsrådet Thulstrup: Af de vid många olika tillfällen meddelade
utredningar, rörande ändamålet med Carlsborg, är det bekant, att
denna fästning är ämnad att, då den en gång blifver färdig, uppfylla det
vigtiga ändamålet att under krig tjena såsom förrådsfästning, der de vigtigaste
krigsförråd böra samlas och bevaras, der en del reservtrupper
kunna sammandragas och danas och derifrån allt kan utgå, som fordras
för åtminstone större delen af den rörliga krigsmagtens underhållande —
såsom folk, vapen, ammunition, lifsmedel, kläder, redskap och materialier
af mångahanda slag. Man inser lätt vigten af att hafva dessa förråder
samlade och säkert skyddade, då man besinnar huru en krigshärs hela
användbarhet beror på uppfyllandet af dess materiela behof. Till förvaring
af dessa dyrbara förråd fordras tillräckligt stora, fästa och rymliga
byggnader, och till dessas skyddande befästningar. En fästning, ämnad
att förvara hufvudförråden för krigshärens befäl, bör ej vara förlagd vid
krigsortens yttre gränser, der den, genom fiendens möjliga framgångar,
redan i början af kriget kunde afskäras från förbindelsen med egen armé,
utan bör den vara förlagd så långt bakom det område, der krigshären
skall röra sig, att förbindelsen emellan denna och fästningen icke kan af
fienden lätt afbrytas. Den hastighet, hvarmed eu anfallande fiende numera
vanligen påtränger, är ett ytterligare skäl för en sådan fästnings undandragna
läge. Förrådsfästningar förläggas derföre längre in i landet, men
så, att de ega säkra och lätta förbindelser helst sjöledes med landets
krigsområden, på det förnödenheterna må kunna skyndsamt fortskaffas till
krigsorterna. Då vårt lands tillgångar icke medgifvit anläggandet af flera
förrådsfästningar, har det varit särdeles fördelaktigt, att man kunnat finna
en punkt, som, genom sina sjöförbindelser med hela den medlersta delen
af landet, kan tjena till gemensam upplagsort för de vigtiga krigsförråden.
Det har härigenom blifvit möjligt att inskränka sig till eu förrådsfästning.

Såsom af det Kongl.Maj:ts Proposition bilagda protokollet synes, anses
alla vid Carlsborgs fästning återstående arbeten kunna utföras för en summa
af 5,000,000 R:dr. Enhvar bör kunna inse huru i högsta måtto önskvärdt
det måste vara, att fullbordandet af denna vårt lands enda förrådsfästning
icke alltför länge fördröjes. En längre arbetstid mediör, genom de medföljande
biomkostnaderna, alltid en högre kostnad. Arbetena vid Carlsborg hafva
nu fortgått i ungefär 42 år. Huru lång tid, som ännu skall återstå, innan
denna fästning, färdigbyggd, kan användas för sitt ändamål, är naturligtvis
beroende af den kraft, hvarmed arbetet kommer att fortsättas, således
på de anslag, som Representationen för detta ändamål anslår. Med ett

Den 28 Mars, f. m.

571

ärligt byggnadsanslag af 100,000 R:dr skulle 50 år ännu återstå. Kongl.
Magt har dock, under närvarande förhållanden, icke velat ifrågasätta ett
större anslag än det för 1867 beviljade.

Man hör ej sällan omtalas de oerhörda summor, de många millioner,
som hlifvit nedlagda på vårt fasta försvar, huru våra fästningsbyggnader
vid hvarje riksdag fordra betydliga anslag, utan att man kan motse något
slut på dessa ständigt återkommande anslagsfordringar. Detta kan förtjena
att något närmare pröfvas. Ifrån 1819, då ombyggnaden af våra fästningar
begynto och Carlsborg äfven började anläggas, hafva till sistlidna års
slut ungefär 9,750,000 R:dr utgått till rikets alla pågående fästningsbyggnader,
hvilket, i medeltal, gör något mer än 200,000 R:dr i årligt anslag.
Denna summa är ganska ringa vid jemförelse med de kostnader, som af
andra i magt och tillgångar med vårt land jemförliga stater, såsom t. ex.
Bajern och Belgien, för dylika fästningsanläggningar blifvit använde. Några
år efter det stora Europeiska krigets slut beslöt Bäjern att vid Ingolstadt
anlägga en förråds- och manöverfästning, Arbetet har med stor kraft bedrifvits.
1859 voro derför utgifna 35,650,000 R:dr och såsom ytterligare
behöfliga beräknades då 13,950,000 R:dr, utgörande tillsammans 49,600,000
R:dr Svenskt R:mt. För Belgiens nya befästning af Antwerpen var beräknad
en summa af 37,000,000 Rall-, hvarförutan representationen 1864
ytterligare anslagit 4,625,000 R:dr, hvarigenom hela kostnaden uppgår
till 41,625,000 Rall*. I rundad summa kostar således befästningen af
Ingolstadt 50,000,000 Rall* och af Antwerpen 40,000,000 Rall*. För
Sveriges hufvudfästning Carlsborg är kostnaden beräknad till 10,000,000
Rall*. Den har varit under byggnad i 46 år, och med det af Utskottet nu
tillstyrkta anslaget, 50,000 Rall*, komme ännu att för dess fullbordande
erfordras — 100 år.

Då Utskottet yttrar att “arbetena skola till de utom sjelfva fästningen
belägna förskansningarne öfverflyttas11, så innebär sådant ett misstag.
För att inse detta fordras en närmare kännedom om ifrågavarande fästningsplan
och arbetenas närvarande ståndpunkt. Jag skall försöka att
härom lemna en kort beskrifning, så godt sådant, utan tillhjelp af ritning,
låter sig göra.

Carlsborg är belägen på ett i Wettern utskjutande näs. Hela den
plats som utgör fästningens inre område skall omgifvas af ett sammanhängande
retranchement eller så kallad hufvudvall. Större delen af denna
vall, den nemligen som uti raka linier följer utefter näsets sidor, är färdig,
hvaremot den öfriga delen, hvilken kommer att anläggas tvärs öfver
nämnda näs, der detta sammanhänger med landet, ännu återstår att uppföra.
Såsom förberedelse härtill äro betydliga jordqvantiteter framförda
och på olika ställen upplagda i den blifvande hufvudvallens rigtning, hvilka
man tilläfventyrs trott vara ämnade till särskilda skansar. Framför den
återstående delen af hufvudvailen, eller den som skall sträcka sig tvärs
öfver näset, komma de olika, hvarandra inbördes försvarande och emot
landssidan eller fältet vända fästningsverk att anläggas, hvilka tillsammans
komma att utgöra fästningens så kallade anfallsfront. Det är nemligen
endast från denna sida, som fästningen kan anfallas af landttrupper med
vanliga för eu belägring till lands afsedda medel. Först sedan den återstående
delen af hufvudvailen blifvit färdig, hvilket, med ett årsanslag af

/

572 Den 28 Mars, f. m.

50,000 R:dr, väl kommer att dröja 8 å 10 år, kan fråga blifva om begynnelse
med anfallsfrontens verk.

Hvilka förbättringar som åt planen för Carlsborgs fästningsbyggnad
möjligen må kunna gifvas, kan likväl någon förändring af hufvudvallen —
det inre, hela fästningen omgifvande skyddsvärnet — aldrig komma i fråga.
Efter hvilket system denna fästning må anläggas, blifver detta värn alltid
lika vigtigt och behöfligt. Skulle, oaktadt hufvudvallens högst betydliga
dimensioner, någon förstärkning deraf med anledning af artilleriets ökade
skottverkan framdeles anses behöflig, är sådant lätt verkstäldt, då hela
detta verk är af jord och således kan, när som helst, gifvas hvilken tjocklek
som må anses behöflig.

Att det system af med hvarandra kombinerade verk, som skola skydda
platsen mot anfall från landssidan och som tillsammans utgöra fästningens
anfallsfront, böra vara anlagda och konstruerade efter tidens fordringar
och nyaste befästningsåsigter är naturligt. Jag är ock förvissad, att de
strängaste fordringar i detta hänseende skola göras gällande. Uti den för
Carlsborg 1820 först antagna planen var anfallsfrontens befästning uppgjord
efter Carnots system, hvilket då ansågs för det bästa, som här kunde
vinna tillämpning. Sedan den tiden har likväl ifrågavarande plan undergått
betydliga förändringar och förbättringar i enlighet med artilleriets
utbildning och befästningskonstens framsteg. Den nuvarande planen fastställdes
1837 och är alltså 30 år gammal. Att så är förhållandet, kommer
deraf, att arbetet under hela tiden fortgått å den stora kasernbyggnaden
jemte hufvudvallen — med hvilken sednare, såsom nyss är nämndt,
ingen förändring kunnat ifrågakomma — och att företagandet af en revision
med anfallsfrontens befästningsplan således ansetts vara fullkomligt
ändamålslös förr än närmare tiden för arbetets förflyttning till denna
front. Vid annalkandet af denna tidpunkt ämnar chefen för fortifikationen
begära, att en kommitté af sakkunnige män blifver förordnad att underkasta
den för nämnda fronts befästning uppgjorda plan den mest sorgfälliga
pröfning och afgifva förslag till de förändringar deri, som artilleriets
och befästningskonstens alltjemt fortgående utveckling och tidens då
vunna erfarenhet komma att påkalla. Jag kan, under sådant förhållande,
icke inse hvartill en så beskaffad underdånig skrifvelse nu skulle tjena,
som den Utskottet föreslagit, hvaruti nemligen skulle anhållas, att Kongl.
Maj:t måtte låta undersöka, ''‘huruvida den för Carlsborgs fästningsbyggnad
uppgjorda plan är af beskaffenhet att höra äfven framgent efterföljas“.
Om en sådan granskning nu företages och resultatet deraf blir ett nytt
befästningsförslags framställande — hvilket jag icke betviflar - så tjenar
hela denna åtgärd i alla fall till ingenting. Några år derefter, dä arbetet
med hufvudvallen nalkas sitt slut, och begynnelsen med anfallsfronten
förestår, kommer i alla fall eu ny, i alla hänseenden grundlig granskning
att af fortifikationschefen föranstaltas, hvilken kommer att, på grund af
befästningskonstens nyaste framsteg och då varande tids erfarenhet, i den
sednast utarbetade planen föranleda ytterligare, måhända ganska vigtiga
och betydliga förändringar. Jag kan derför icke finna, att den af Utskottet
föreslagna undersökningen skulle tjena till någonting annat än
föranledandet af en onödig kostnad. Med kännedom om vår fortifikationskorps
grundliga kunskaper och det varma intresse, hvarmed den följer sitt

Den 28 Mara, f. m.

573

yrkes utveckling i alla länder, är jag fullt förvissad, att ett så stort och
vigtigt arbete som det ifrågavarande icke skall begynnas, utan att planen
derför är uppgjord i fullkomlig öfverensstämmelse med tidens strängaste
fordringar.

På grund af dessa skäl får jag anhålla, att Kammaren måtte bifalla
hvad Kong! Maj:t för fortsättandet af Carlsborgs fästningsbyggnad begärt,
samt utslå Utskottets i mom. 6 gjorda framställning om aflåtande af en
underdånig skrifvelse, rörande granskning af den för nämnda fästningsbyggnad
uppgjorda plan.

Herr Grefve Pos se: Vid behandlingen af den nu förevarande frågan
har Utskottet utgått från den förutsättning, att den allmänna meningen i
landet är sådan, att den uppfattat planen för fästningsbyggnaderna och
beskaffenheten af arbetet dervid såsom icke ändamålsenlig. En sådan föreställning
vill verkligen göra sig gällande. Jag vill dock icke härmed uttrycka
min enskilda öfvertygelse, ty jag vet icke, huruvida nämnda allmänna
föreställning har skid för sig eller icke. Man har trott, att sednare
tiders uppfinningar skolat orsaka, att ändringar i planen för fästningsanläggningen
blefve nödvändiga. Då nu en väsendtlig del af arbetet hunnit
afslutas och nya arbeten skola påbegynnas vid en annan vigtig del af
fästningen, så ansåg man, att det vore nödvändigt att få utredt, om den
gamla planen vore fortfarande duglig och användbar, eller om man skulle
börja fortsättningen af arbetena efter en ny plan. Utskottet har visserligen
icke förbisett nödvändigheten af att lemna sysselsättning åt arbetspersonalen
vid fästningen, och Utskottet har för sådant ändamål bestämt
ett belopp, som kunde anses lämpligt. Då ett allmänt misstroende i landet
mot ändamålsenligheten af fästningsarbetet, sådant det bedrefs, vore rådande,
ansågs ej välbetänkt att bevilja större anslag för arbetets fortsättning,
än som skett, förrän en fullständig undersökning af förhållandena
egt rum; att Utskottet har af sådan anledning tillstyrkt endast 50,000
E:dr. En reservant har velat ådagalägga otillräckligheten af detta anslag
äfven för det af Utskottet afsedda ändamål, eller arbetspersonalens sysselsättning,
men denne reservants beräkningar hafva visat sig origtiga, ty i
och med det tillstyrkta anslaget skulle ett öfverskott uppstå af 9,000 Rall-.

Herr Jonas Andersson: Utan att vilja ingå i någon speciel un dersökning,

huruvida fästningsarbetet vid Carlsborg är ändamålsenligt, vill
jag dock, i anledning af Herr Statsrådet Thulstrups yttrande, fästa uppmärksamheten
dervid, att, om det är meningen med denna fästning att der
förvara våra förråd, det är nödvändigt att se till, att fästningen fyller
detta ändamål. Många anledningar förefinnas att tro motsatsen. Man vet,
att arbetet redan fortgått under en tid af 42 år. De många millioner,
som blifvit nedlagda å detsamma och tilläfventyrs fortfarande komma att
nedläggas, medföra nödvändigheten deraf, att man icke underlåter något,
som kan lända dertill, att, när fästningen en gång blifver färdig, den kan
uppfylla sin bestämmelse. Det torde numera vara hög tid, att man undersöker
förhållandet dermed. Jag har besökt fästningen oclj dervid samtalat
med åtskillige personer, till och med tjenstgörande officerare, Indika låtit
förstå, att det icke skulle stå så rätt till i afseende härpå. Jag anser

574

Den 28 Mars, f. m.

derföre Utskottets förslag om den underdåniga skrifvelsens aflåtande vara
af ganska betydande vigt. Jag tror ock, att det anslag, som Utskottet
tillstyrkt, är lämpligt, intilldess den äskade undersökningen egt rum. Det
är beräknadt med afseende på nödvändigheten af underhåll för den arbetsstyrka,
som der nu finnes. I Utskottet uppgjordes visserligen eu kalkyl,
utgående derpå, att detta anslag icke skulle vara tillräckligt för arbetsstyrkans
underhåll, men denna kalkyl ansåg jag mig icke kunna godkänna,
ty deruti ingick äfven kostnaden för disciplinkompaniet vid Borghamn, till
eu styrka af 140 å 150 man.

För att bevaka detta manskap finnes der förlagd en officerskorps af
10 stycken, deraf 7 tillhöra särskilda regementen, hvilka kunna när som
helst afskedas, hvaraf följer, att behofvet af medel åtminstone i denna del
kan nedsättas.

I närheten af denna fästning ligger eu höjd, hvilken sakkunnige personer
sagt dominera fästningen, och från hvilken fienden, om han besitter
densamma, kan i fästningen inkasta hvilka förstörelsemedel som helst.
För öfrig! torde fästningen, i hvad skick den än kommer, ej kunna motstå
de nya uppfinningar, som på sednare tider egt rum i fråga om dylika
förstörelsemedel. Saken må nu förhålla sig huru som helst, så är det
dock nödvändigt, att vi, innan vi ytterligare nedlägga flera millioner på
detta'' arbete, hos Kongl. Maj:t anhålla, det en sådan undersökning, som
Utskottet föreslagit, må ega rum.

Herr Svensén: Då Carlsborgs fästningsarbete först påbörjades, afsåg
man dermed ett värn för vårt inre försvar. Nu har detta fästningens
första syftemål öfvergått till ett annat, nemligen till att försvara vår krigsmateriel.
Fästningen duger icke heller till annat, och säkert är, att de
ståtliga byggnaderna skola falla till ruin vid första skottet från en fiendtlig
kanon af 12 ä 15 tums kaliber. Ett starkt artillerianfall tåla eller
motstå de icke. Jag har sjelf haft tillfälle att se, det afskjutna runda
kulör gått rakt igenom murarne. De fästningar, som fordomdags ansågos
vara utmärkta, duga numera icke. Att fortsätta fästningsbyggnaden efter
den . plan, som nu följes, vore öfverdådigt och utan ändamål, helst den
domineras af eu höjd, det s. k. Waberget, som ligger, om jag ej orätt
minnes, 30 fot högre än fästningens vallar. Det torde derföre vara tydligt
för hvarje profant öga, att arbetet, efter den plan det nu bedrifves,
måste afstadna, och ny plan uppgöras. Stats-Utskottet hade till och med
tänkt att afstyrka allt vidare anslag till denna fästningsbyggnad, men
med afseende derå, att arbetspersonalen icke skulle gå sysslolös, gick Utskottet
en medelväg, hvilken jag för min del också tillstyrker.

Hvad nu den ifrågasatta underdåniga skrifvelsen angår, så är det väl
möjligt, att Regeringen kan vara betänkt uppå att utan påminnelse inkomma
med förslag till förändring i byggnadsplan, men jag tror det
hafva mera kraft med sig, om Riksdagen gör en påstötning derom.

Herr Reutercrona: Då ifrågavarande fästningsbyggnadsarbete fortgått
i 40 år och, enligt den fastställda arbetsplanen, för dess fullbordande
åtgå ytterligare 50 år, hvilken tid skulle fördubblas eller stiga till 100 år,
i fall blott 50,000 R:dr årligen till arbetet användas, i stället för 100,000

Den 28 Mars, f. m. 575

11: dr, såsom vid föregående riksdagar till ändamålet blifvit anslagna; då
ostridigt ett land behöfver åtminstone en fast punkt, der med trygghet
kunna lörvaras krigsmateriel och förråd af hvarjehanda slag; då de
50,000 R:dr Utskottet föreslagit till användande vid befästningsarbetet, icke
ens förslå att bestrida de kostnader, som äro förenade med sysselsättande
af disciplinkompaniet vid Borghamn och kronoarbetskompanierna vid Carlsborg;
då afslutandet eller inskränkandet af det ifrågavarande arbetet skulle
utmärka ett betänkligt svaghetstillstånd inom landet, och en bristande förmåga
att göra det nödvändigaste för dess försättande i försvarstillstånd;
och då slutligen, enligt de upplysningar Herr Statsrådet Thulstrup lemnat,
tydligen synes, att hvarken Kongl. Maj:ts Regering eller chefen för Ingeniörkorpsen
varit overksamma i fråga om användande vid Carlsborg af de nya
uppfinningarne i befästningskonsten, likasom antagas får, det vederbörande
sjelfmant icke underlåta att af de nya methoder för befästningarne, som
kunna komma i fråga, tillämpa den bästa; så kan jag, för min del, icke
finna rätt och lämpligt, att anslaget nu nedsättes till hälften af hvad det
under en lång följd af år utgjort. Af Herr Statsrådets upplysningar framgår
dessutom, att Stats-Utskottet misstagit sig om det arbete, som närmast
förestår vid fästningen, hvilket icke är hvad Utskottet föreställt sig, utan
består i de färdiga fästningsvallarnes förening, ett arbete, som väl bör i
alla händelser fullbordas, oberoende af blifvande förändring i befästningssättet
i öfrig!, men hvartill ovilkorligen fordras högre anslag än StatsUtskottet
föreslagit. På grund af hvad jag sålunda anfört, yrkar jag bifall
till Kongl. Maj:ts Proposition i ämnet samt afslag å Utskottets hemställan.

Herr A. von Proschwitz: Det hade varit väl, enligt min tanke,

om Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i ämnet vunnit Riksdagens bifall,
helst fordringarne ju icke äro så stora; men då, med afseende på den
tryckta ställningen i landet, detta icke låter sig göra, så hemställer jag,
det Kammaren åtminstone ville bevilja det belopp, som, enligt hvad för
mig uppgifvits, Första Kammaren för ändamålet anslagit, eller 66,000 R:dr.
Hvad åter beträffar andra momentet under nu förevarande punkt, så skulle
jag önska, att detsamma icke nu afgjordes, utan pröfvades i sammanhang
med nästföljande punkt i Utlåtandet rörande Waxholms fästning. Utskottet
har angående såväl Carlsborgs som Waxholms fästning föreslagit aflåtande
af underdåniga skrifvelse!- till Kongl. Maj:t med begäran om undersökningar,
hvilka borde ske i ena fallet af eu kommitté och i det andra
af sakkunnige och opartiske män, men på det någon enhet och konseqvens
härutinnan må ega ruin, skulle jag önska, att frågan om dessa skrifvelsers
aflåtande i ett sammanhang afgjordes. Det har under diskussionen blifvit
yttradt, att fästningar numera icke äro af någon vigt, men jag ber i anledning
häraf få erinra derom, att det behöfdes ett år för att intaga Sebastopol
samt att under samma krig Europas två mägtigaste nationer, som
ega att disponera öfver de största flottor, icke kunde i Östersjön uträtta
något emot Ryssland, just till följd af de Ryska fästningarne.

Herr Jonas Andersson: Det är allenast i anledning af min grannes
till venster yttrande, att inskränkningar uti ifrågavarande anslag skulle
bevisa vår oförmåga att tillgodose våra försvarsverk, som jag begärde ordet

576

Den 28 Mara, f. m.

för att erinra, det man i första hand bör se till, om den plan rörande
befästningarne vid Carlsborg, som hittills följts och fortfarande skulle
följas, verkligen är ändamålsenlig, och anser jag det vara fullt rigtigt, att,
intilldess utredning härom vunnits, inskränka anslagsbeloppen för berörda
befästningar, så att icke Statens medel onödigtvis förspillas. Ad hafva
visserligen råd att underkasta oss de uppoffringar för vårt försvarsväsende,
som äro oundgängliga, men deremot hafva vi icke råd att onödigtvis bortkasta
våra tillgångar, och är jag viss om, att äfven de rikaste nationer
hafva sig angeläget att tillse, det de medel, som i ett eller annat afseende
anslås, verkligen också användas så, att de med anslagen afsedda ändamålen
uppfyllas. Jag yrkar derföre fortfarande bifall till Utskottets hemställanden
i båda momenten af nu förevarande punkt.

Härmed var öfverläggningen slutad. Då Herr Talmannen härefter
framställde proposition på bifall till Utskottets under mom. a) gjorda
hemställan svarades härtill med ja och nej, hvarjemte votering begärdes.
Med anledning häraf uppsattes, justerades och anslogs en voteringsproposition
så lydande:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt under mom. a) i
39 punkten af dess Utlåtande N:o 36,

röste ja;

Den, det ej vill,

röste nej;

Vinner nej, är ifrågavarande anslag af Kammaren beviliadt till belopp
af 66,000 Rall’.

Omröstningen anställdes i grundlagsenlig ordning, och befunnos, efter
voteringssedlarnes öppnande, 108 ledamöter hafva röstat ja och 43 nej;
i följd hvaraf Kammaren bifallit, hvad Utskottet under momentet a)
hemställt.

Mom. b).

Utskottets hemställan bifölls.

Med anledning af beslutet öfver detta moment begärde

Herr Hedlund ordet och yttrade: Jag anhåller att till Kammarens
protokoll få nedlägga min reservation emot det nu fattade beslutet att
till Kong! Maj:t aflåta en sådan skrifvelse, hvarom morrik b) i förevarande
39 punkt närmare förmäler, och detta af skäl att jag, efter de upplysningar
i ämnet Herr Statsrådet Thulstrup meddelat, anser en sådan skrifvelse
vara obehörig.

Uti denna reservation förklarade Herrar A. von Proschwitz, Åstrand,
jReutercrona samt Herr Grefve de la Gardie sig instämma.

Punkten 40.

mom. a).

Herr Statsrådet Thulstrup: Som bekant är, har man, alltsedan
Stockholm blef en större stad, fästat synnerlig vigt vid försvaret af inloppet
vid Waxholm, emedan, utan ett sådant lörsvar, hvilket fiendtligt fartyg
som helst skulle kunna gå direkte in i Stockholms hamn. Redan

den

577

Den 28 Mars, f. in.

den tid då vår hufvudstad låg midt i hjertat af ett stort och mägtigt

_ Då för någre, år. sedan den hotande politiska ställningen föranledde
krigsrustningar äfven inom vårt land och, i sammanhang dermed, åtskilliga

Stockholma i nÄ nnSf-°S T Iid*agas för att försätta inloppet till
ninä först ■T.lf - ''adt1 så anbefalldes Waxholms fäst ståStil/Wk

#• t“ed de “edel- som inom eu kortare, tid kunde
t^nnle tf'' '' FftmnSens försvarsförmåga, efter dessa åtgärders vidSSh’
n f d6n rgangen Profvad- Emellertid har, med anledning åt
anbefallt att TT6 § T T lltve,cklinS och ökade anfallskraft, blifvit

SsS stek Tätt T f °i\ rTg WaxhoIm skulle fattas i ett
tTi/i f T ,’ fl att bufvudstaden måtte vara fullt betryggad mot ett

“t- T dfa T T fÖrslag tiU en ^dan förstärkning af
etta loisiai hai äfven af Chefen tor fortifikationen blifvit inlemnadt.

rummet vara “wn T ,fastW verkningsförmåga måste i främsta
sÄtninlr -T Tde n T bestyckning. Synnerligen gäller detta om
sfm föres8 af nnt ö^6 T T T det Oordentligt starka artilleri,
må vara beftvol df n bepa™le knfsfartyg. Meu ingen sjöfästning, den
hindra en fieS IT T T’ ?rmär ensamt genom sin artilleri-eld
ett inC o dT eSTf ’ TT allt om den ar bepansrad, att forcera
nina-s röTu “ ^ Tf ar tdlsParradt med en tillräckligt stark stängST
rT fartygens fart hämmas. Som medlen att genomtränga
använda fd T iT T mångahanda, om en fiende får ostörd dertill
S ill h ai''bsete’ mäst,e sådana stängsellinier försvaras af ett krafunnehålbifl
t°m Pä nara båll kan beskjuta de genom stängsellinierna
St Ä Sld01''- Detta artilleri mäste äter> ak kunna uppkfim
Ä Vai’a emot fiendtlig beskjutning väl skyddadt, hvflfertves
h LSf f ''? g®0™ bepansra^ För hindrandet af fiendtliga
stälLinaS^Tdes oeftergifligen: l:o starkt sammansatta
tillriirHinf t i i ’° ^et. 9rofsfa artilleri till dessa liniers försvar och B:o

Snn men TTTnT klldfmäkenligt anbringad å vissa delar af
lastningen, för att skydda det verksammaste artilleriet

stärkning w“S ™0rda, plaaen till Waxholms förändring och förlof
sonAlensJrm, T*1 ■llvarvid den officer, arbetschefen på stäl .

.. ’ , n densamma utarbetat, vant närvarande för att uppgifva grunderna

TÄ ^ordningarna. Efter mitt omdöme är''Senna plan up^
fn ll 3 yCkei Skickl,ghet1 och omtanke. Enligt densamma kommer
och murar ™ai,V.''lk®n att tackas af framförliggande jordverk, golf, hvalf
derå f \ T forstarkas’Tnfe bepansrade batterier att anläg|as, hvarandra
‘ af JfSfctTS af groffd kaliber. Genom en del pjesers utbyte mot
skränka? T ? S ^ bestyeknmgen, i afseende på antalet, något inllet
T ninö 81011! mei''a Tme 1111 fögementer för garnisonen vinnes.
„ni 1f.?a ,lcke §enom det stora antalet pjeser utan genom deras

IM ''»t” ,“Tgsf“m"e‘ rffrka. Tvenne stänpe”

Inne en för hvardera Bundet, äro förfärdigade af flera hvarf öfver hvar hihsd.

Prat. 1867. 2 Afd. 2 Band.

37

Den 28 Mars, f. in.

578

andra lagda och genom kettingar sammanbundna trän, hvilka komma att
försvaras af nyssnämnda bepansrade batteriers kanoner. Framför dessa
stängselhnier kommer ett särskild! försvar af undervattens-minor att anbringas.

Berättelsevis bar man bort uppgifvas, att kasemattema i de till stängselliniernas
försvar afsedda batterierna skulle vara sfi trånga, att,, om en
af de der placerade kanonerna skulle springa, det då vore omöjligt att
utbyta den mot en annan, utan att sönderbryta kasematten. Med anledning
häraf kan jag upplysa, att en sådan farhåga är fullkomligt ogrundad.
Huru förhållandet var med de 1864 tillämnade provisionel batterierna,
känner jag icke, men inom de permanenta batterier, som nu skola uppföras,
blifva både utrymmet och förbindelserna fullkomligt tillräckliga. —
Likasåbar uppgilvits, att dessa batterier skulle vara sa illa placerade,
att bakom dem varande högre murar vid en beskjutning, skulle nedfalla
öfver batterierna, alldeles betacka dem ocli derigenom hindra dem från
att skjuta. För den händelse, att någon skulle åt dylika uppgifter hafva
lemnat någon uppmärksamhet, vill jag upplysa, att det erm batteriet kommer
att ligga framför eu gård af ej obetydligt område, och det andra
framför en mur, från hvilken det likväl bar så långt utsprång, att om
än hela muren ramlade ned på det bombfria och med jord betäckta batteriet,
dettas skjutverksamhet deraf på intet vis skulle förhindras. Något nedrasande
af bakom dessa batterier varande murar lärer likväl desto mindre
kunna komma i fråga, som fiendtlig;! fartyg, hvilka ankomma till stängsellinierna
och der helsas af de bepansrade batteriernas eld, väl lära få
annat att göra än att sysselsätta sig med profskjutning på de bakom varande
murarne. ^ ,, , . . , , . , . , ,

Emellan Wermdön i öster och Rydboholmslandet i vester bildas åt
Rindön, Waxön och Kullön en position, som af en fiende endast kan genomträngas
vid Oxdjupet vid Waxholm och vid Bullarholmen. Dessa
tre inlopp äro derföre lika vigtiga att försvara, då, om ett af dem kan
forceras, de andra derigenom blifva turnerade och inseglingen till hufvudstaden
öppen. Oxdjupet, hvars djup är ganska betydligt, är tillstängdt
genom en stenförsänkning, för hvars försvar ett större kasematteradt, nu
under byggnad varande verk är afsedt. Bullarholmssunden äro likaledes
stängda genom stenförsänkningar, hvilka beskjutas från ett 1864 på det
s. k. Gåsviksskäret uppfördt Öppet batteri. Naturligtvis äro skärgårdsfartyg
påräknade att biträda vid försvaret af denna position. Emellan
Oxdjupet i öster och vestra Bullarholmssundet bildas, bakom nyssnämnde
tre öar, en god försvarslinie, längs hvilken skärgårdsfartyg eller monitorer
kunna, skyddade af öarne, förflytta sig, för att vara till hands vid det af
inloppen, der deras medverkan vid försvaret bäst behöfves.

Den af Kong! Maj:t tillförordnade kommitté för .afgifvande af förslag
till hufvudstadens försvar har, efter granskning af ifrågavarande befästningsplan
och efter att hafva besökt Waxhohnspositionen, uti afgifvet betänkande
derom yttrat: “att försvaret eger den fasthet, att det svårligen
af en fiende kan öfver vinnas. “

Hvad den af Utskottet föreslagna underdåniga skrifvelse beträffar,
hvari skulle framställas en anhållan, det Kongl. Maj:t ville genom sakkunnige
och opartiske män låta företaga en granskning af den för försvarsarbetena
vid Waxholm nu antagna planen m. in., så har jag i principen

Den 28 Mars, f. m.

579

ingenting emot, att allmänna arbeten, som på Statens bekostnad verkställas,
underkastas all möjlig granskning, och är det endast i fråga om
Carlsborg, som jag, på anförda skäl, ansett en sådan undersökning för
tidig och till ingenting Renande. Hvad särskild! Waxholm beträffar, så,
ehuru jag tror att den uppgjorda planen till försättande af denna fästnings
försvar i tidsenligt skick är fullt ändamålsenlig, anser jag likväl, då
misstro i detta fall synes inom någon del af Representationen vara rådande,
det vara ganska önskvärd!, att en närmare undersökning om förhållandet
må ega rum, enär det naturligtvis är af vigt för enhvar att veta, om inloppet
till hufvudstaden är väl försvaradt eller om någon förstärkning i
detta hänseende ytterligare kan vara behöflig. Jag har rörande denna
fråga samtalat med fortifikationschefen, som sagt mig, att han ingenting
högre önskar, än att planen till såväl Waxholm som hvilken annan fästning
som helst inom riket måtte underkastas den noggrannaste pröfning
af dertill kompetente bedömare. Att emellertid nu nedsätta en kommitté
för en ytterligare granskning af den sednast uppgjorda planen för
Waxholmsförsvaret och afvakta resultatet deraf, innan detta års arbeten
påbörjas, är så till vida omöjligt, som en del förberedande åtgärder redan
äro vidtagna, kontrakt afslutade m. m. Till det ifrågavarande arbetet
hafva 90,000 R:dr redan vid sednaste riksdag blifvit beviljade. Om vidare
anslag för 1868 nu afslås, så uppkommer härigenom i detta arbete ett
afbrott och eu rubbning, som, om fiistningsbyggnaden 1869 åter upptages,
då förorsakat Staten både skada och förlust.

På grund af det nu anförda, får jag anhålla, det Kammaren, med
ogillande af Utskottets i mom. b) framställda förslag, må bevilja det af
Kongl. Maj:t för fortsättande af fästningsbyggnaden vid Waxholm äskade
belopp.

Herr O t ter ström: Jag har för sed att, af en kanske alltför långt
drifven aktning för majoriteten, ej anmäla mig som reservant mot beslut,
dervid jag tillhört den besegrade delen, men vid denna punkt har jag
icke kunnat underlåta detta undantag från den allmänna regeln. Här är
nemligen fråga om anslag till förstärkande af befästningarne vid Waxholm,
denna sköld för hjertpunkten i vårt land, för hufvudstaden Stockholm
och för hela Mälaredalen. Ända så långt tillbaka mitt minne sträcker
sig, har jag städse hört talas om behofvet att i närheten af hufvudstaden
hafva starka befästningar, för att skydda denna stad, och likväl har man
alltid stadna! dervid, att åtnöja sig med Waxholm. Waxholm kan dock
på sednare tider mindre än tillförene anses motsvara hvad man med rätta
fordrar af en sjöfästning, nu ämnad att åtminstone hindra en lurande
fiende att plötsligt lägga sina pansarbatterier intill hufvudstadens skeppsbro.
Enligt de vid sistlidne riksdag framlagda kostnadsförslagen skulle
för Waxholms fästnings försättande i tidsenligt skick erfordras en summa
af 452,990 K:dr 15 öre, och utan att då underkänna den fastställda planen,
beviljade Rikets Ständer för 1867 90,000 R:dr, hvit ket, också helt
naturligt föranledde Kongl. Maj:t att för år 1868 äska enahanda belopp.
Stats-Utskottet har dock icke ansett sig kunna tillstyrka bifall härtill;
men på Indika skäl? Månne af sparsamhet? Visserligen icke; ty den
hedern vill jag gifva Utskottets majoritet. Dertill ansågo de frågan allt -

580

Den 28 Mars, f. m.

för vigtig, men ändock har Utskottet kommit derhän, att det afstyrkt bifall
till Kongl. Maj:ts ifrågavarande välgrundade framställning, och forskar
man efter motiverna härtill, så finner man dem väl af den föreslagna skrifvelse^
och deraf framgår att en på den korta tiden sedan sednaste riksdag
uppkommen, illa dold misstro mot den, som utkastat planen till befästningen
och som har ledningen af befästningsarbetet sig anförtrodd, är
den egentliga orsaken och grunden till afslaget. Jag är icke obekant
med de strider, som på sednare 10 åren utkämpats mellan stora och lilla
flottan; denna är nu lyckligtvis afslutad och har funnit, såsom vi hoppas,
en lycklig lösning, men eu annan, och såsom det synes väldigare, strid
har uppstått mellan pansaret och artilleriet, emellan dem som säga, att sjöfästningar
numera äro ändamålslösa, sedan man fått dessa rörliga fästningar
i monitorer, i pansarbatterier m. fl. den nyare tidens förstörelseredskap,
och dem hvilka påstå, att fästningar, naturligtvis med den nyaste
tidens alla hjelpmedel försedda, ändock betyda ofantligt mycket, och anse
dem fortfarande behöfliga, såsom hittills, till fasta stödjepunkter för det
rörliga försvaret. Denna strid pågår, såsom vi hafva tillfälle att se, dagligdags
i tidningarne, och synes ännu icke vara på långt när utkämpad.
Om ock denna strid skulle leda derhän, att några nya sjöfästningar hädanefter
icke komma att byggas, så är jag dock öfvertygad derom, att man
söker bibehålla dem man har och bemödar sig att förstärka dem med
relativt små omkostnader, mot hvad nya fästningsanläggningar erfordra.

Om nu en lurande fiende tänkte att i afseende på Stockholm utföra
en öfverrumpling, så är jag öfvertygad derom, att dessa 452,990 R:dr
vore ganska väl använda, om Waxholm dermed kunde komma i stånd att
uppehålla fienden blott en half dag, ty detta lilla dröjsmål skulle möjligen
bevara Stockholm från stor olycka. Hvad nu sjelfva planen för befästningsarbetet
angår, så kan jag naturligtvis derom icke yttra mig med
någon sjelfständighet i omdömet, ty mina studier och min praktiska verksamhet
ligga åt ett helt annat håll, hvarför den gamla Romaren här hviskar
mig i örat: “Ne sutor ultra crepidam“; men hvad jag i denna fråga vet,
det är att planen för belastningen är uppkastad af en af de bästa krafter
landet i denna väg eger; att den är gillad af Konung och Regering, samt
att sednaste Riksdag ånslog medel för densammas utförande. Inga medel
böra sparas för att skydda hufvudstaden för en plötslig öfverrumpling af
en fiende, som icke skulle glädja sig öfver någonting högre, än att se
vår villrådighet, i fäll vi nu taga ett steg tillbaka på den väg vi för 10 å
12 månader sedan beträdde gent emot denna fiende. Hvad nu den föreslagna
skrifvelsen angår, så har visserligen en Regeringens ledamot sagt,
att Regeringen icke skulle med missbelåtenhet emottaga en dylik skrifvelse,
och detta är ju ganska liberalt, ja mer än liberalt, men för min del tror
jag, att skrifvelsen icke är så oskyldig, och jag förbehåller mig min rätt att
yttra mig härom när nästa punkt blir föredragen. Resultatet af hvad jag
nu haft äran anföra, är att jag yrkar afslag å första punkten samt bifall
till Kongl. Maj:ts Proposition i ämnet.

Sedan, på Herr Talmannens framställning Kammaren beslutat, att
jemväl ''mom. b) i denna punkt gemensamt med mom. a) borde komma
under öfverläggning, fortsatte

581

Den 28 Mars, f. m.

Herr Otterström: Det är icke nog med, att detta Stats-Utskot tets

sknfvelseförslag afser, att Riksdagen icke skulle bevilja det af Kongl.
Maj:t äskade anslag till Waxholms förstärkande för nästa år, utan det
går ännu längre. Här föreslås nemligen, att, innan det vid förra Riksdagen
till detta ändamål beviljade anslag kommer till användning,
Kongl. Maj:t skulle genom sakkunnige och praktiske män låta anställa
en sådan undersökning, som här ofvan i Betänkandet blifvit ifrågasatt.
Man vill således förekomma, att Kongl. Maj:t nu skulle använda de medel,
som föregående Riksdag anvisat för detta ändamål. Man vill tvinga Kongl
Maj:t att låta anstå med ett arbete, som redan pågått, till dess en sådan
undersökning egt rum, som nu blifvit antydd, en undersökning derjemte
af sakkunnige och opartiske män! Om man nu icke anser den, som uppgjort
planen för befästningen, ledaren af arbetet och andra, som äro män
åt facket, om man icke vill anse dem så sakkunnige och opartiske, att en
sådan undersökning kan åt dem uppdragas, kan jag i sanning icke finna,
att någon annan utväg återstår än att tillse, att man får någon sådan
celebritet inkallad från utlandet.

Jag ser således i skrifvelseförslaget icke blott ett afslag med afseende
å det anslagsbelopp, Kongl. Maj:t nu begärt för år 1868, utan har man
derjemte, efter min åsigt, verkligen inlagt något deri, som skulle hindra
Kongl. Maj:t att fritt disponera det anslag, som Ständerna vid sistförflutna
riksdag bestämt för befästningsarbetets fortsättande år 1867.

Af dessa skäl finner jag mig föranlåten att yrka afslag äfven å denna
punkt.

Herr Ridd erstad: Jag har för min del icke stort förtroende för
fästningar i allmänhet. Denna åsigt är icke en ingifvelse för ögonblicket.
Jag har byst den länge och den har åt mig blifvit uttalad vid flera föregående
riksdagar. Vore det fråga om anläggande af en ny fästning, skulle
jag således icke gerna vilja dertill lemna min röst.

Grunden till den tveksamhet, jag antydt, söker jag i krigshistorien.
Utan att gå långt tillbaka i den, frågar jag, hvad gagn Österrike hade
af den kända och ryktbara Verona-fyrkanten? Den spelade knappt någon
rol vid det sista kriget mellan Österrike och Italien. Lika inflytelselös
och ringaktad var befästningskonsten och hvad dertill hörer under samma
års fälttåg mellan Österrike och Preussen. \ Icke en enda belägring egde
derunder rum och dock gingo Preussarne med snabba steg från seger till seger.

Yi veta ock, att under sednaste Danska kriget Fredericia föll ett lätt
rot för fienden samt att Dyppelhöj derna långt mer än sj elfva fästningen
Als hejdade Preussarne för någon tid. I betraktande häraf skulle jag för
min del vara föga benägen att ådraga landet några uppoffringar för nya
fästningar, men en annan sak är dock att underhålla de fästningar landet
redan eger, fästningar som af tidserfarenheten och militära vetenskapsmän
ansetts nödvändiga och som bidraga till landets trygghet; en annan sak,
säger jag, är att underhålla dem än att bygga nya. Yare sig emellertid
att fråga gäller nya eller gamla fästningar, bör synnerligt afseende fästas
å de platser, der de finnas eller äro ämnade att anläggas. Vid inloppet
till ett lands, ett rikes vigtigare punkter, vid inloppet till hufvudstäder
eller mera vigtiga handelsplatser, der kunna de vara till och med af

582

Den 28 Mars, f. m.

den största vigt. Sådana fästningar af betydenhet har Europa flera. Jag
har nämnt några, som äro af mindre vigt. Jag vill nämna andra, som
visat sig på det kraftigaste sätt stärka försvaret. Sebastopol uppehöll
sålunda Yestmagternas arméer i månader. Kronstadt utestängde samma
magters flottor från Petersburg. Dessa fästningar hafva således visat, att
de både genom sitt läge och sin styrka gagnat försvaret.

Nu är frågan om Waxholm. Äfven denna plats har en belägenhet,
som är högst förmånlig, och säkerligen kunde den vid ett anfall blifva af
betydande vigt. Den är Stockholms enda fasta förpost. Alla böra vi
älska hufvudstaden och framför allt tror jag, att Stockholm sjelf, om det
har någon omtanke om sin frihet och sitt bestånd, icke bör underlåta att
för ändamålet göra uppoffringar.

Stats-Utskottet har i sitt Utlåtande visserligen anmärkt, att eu opinion
gjort sig gällande, som betvifiar snart sagdt fästningens behöflighet.
Här yttras nemligen att, genom utförandet af de föreslagna arbetena till
förstärkande af denna befästning, försvaret af inloppet till Stockholm väl
kunde komma att “anses“ betryggande, utan att blifva det “i verkligheten11.
Ja, mine Herrar, nog vet man det. Nog känner man nemligen, att
opinioner kunna skapas, misstankar väckas och misstydningar göra sig
gällande, men att en representantkammare skall bilda sitt omdöme med
ledning af lösa rykten och på dem grunda sitt beslut, anser jag icke vara
den fullt värdigt.

Jag tror, mine Herrar, att något hvar bör inse, att de anmärkningar,
som framställts mot Waxholms fästning i sitt nuvarande skick —■ om ock
de må ega fog — dock närmast härflyta af den utveckling, krigsvetenskapen
vunnit under sednare år. I och med detsamma artilleriet tilltager
i kraft, sjunka fästningarne tillbaka och anmärkningar göras mot dem.
Men, mine Herrar, dessa anmärkningar äro kanonkulornas anmärkningar,
dessa äro ock de enda säkra och giltiga.

Det tillkommer då ett land att besvara kanonkulornas anmärkningar
med vallar, som gälla mot dem. I det fallet tror jag, att Regeringen icke
behöfver annat än vädja till Kammaren för att erhålla medel att tillgodose
detta anspråk, att förbättra fästningsbyggnaden.

För öfrigt torde, om man närmare betraktar saken, en föregående
talare icke hafva så alldeles orätt i sitt förmenande, att Regeringen nästan
kan sägas hafva ett anspråk att anse det af Regeringen nu äskade
anslaget indirekt redan beviljadt. Vid förra riksdagen begärde Kongl.
Maj:t ett belopp af 452,990 R:dr 15 öre för Waxholms fästnings försättande
i tidsenligt skick. Deraf beviljade Ständerna för innevarande år
90,000 R:dr, naturligtvis med afsigt att framgent anvisa enahanda summa
för hvarje år. Indirekt kan man således påstå, att Riksdagen tagit förslaget
på hand. Icke heller kan jag i någon del af Stats-Utskottets framställning
finna något antydande, som skulle göra det nu begärda anslaget för ingående
statsreglering mindre nödvändigt än förut.

Hvad slutligen beträffar det skrifvelseförslag, som Stats-Utskottet här
framlagt, må jag bekänna, att jag icke kan fatta det.

Här talas om “opartiske och sakkunnige11 män. Ja, mine Herrar,
hvar skall man då finna dem, om icke i den nuvarande Regeringen ? Eller
skall man uppdraga den ifrågasatta undersökningen åt Riksdagens Reviso -

Den 28 Mars, f. m.

583

rer? Jag kan icke tro det. Dessa Statsrevisorer utgöras i allmänhet af
personer, som väl kunna ega opartiskhet, men sakkännedom icke. Eller
skall man hemta dem från utlandet? Detta vore dock en temligen egendomlig
åtgärd. Jag tror, att utländingen sjelf skulle anse den kränkande
för vårt land.

Det enda förslag, som jag ville biträda, om man önskar med allvar
pröfva fästningsvallarne, vore att ditsända några batterier armstrongskanoner.
Endast dessa kunna sakkunnigt undersöka vallarne till styrka
och beskaffenhet.

Jag vet dock icke, om detta vore fullt lämpligt. Troligtvis vore det
åtminstone icke ekonomiskt eller finansielt klokt.

För min del föreställer jag mig således, att det af Kong! Maj:t nu
äskade anslag af 90,000 R:dr bör beviljas, likasom ock att Kammaren icke
bör godkänna momentet b) eller det som angår skrifvelseförslaget.

Herr Svensén: Jag är en lika varm vän som Herr Ridderstad

åt ett starkt försvar af hufvudstaden, men just derföre finner jag mig
föranlåten att biträda Stats-Utskottets förevarande Utlåtande. Jag tror
nemligen, att, om befästningsarbetet skulle fullföljas i enlighet med det af
fortifikationschefen uppgjorda förslaget, försvaret vid Waxholmen icke
skulle blifva stärkt, utan snarare motsatsen. Meningen är att använda
det nu ifrågaställda anslaget till bepansring af kasematterna och till anläggande
af nya batterier. Dessa kasematter och batterier kunna nog i
och för sig blifva starka nog, men om en fiende kommer in på fjärden
och beskjuter fästningen, lära dock sjelfva murarne Vara sådana, att de
icke kunna motstå en kraftig artillerield, utan skulle antagligen rasa ned
med kanoner och allt och begrafva kasematter, batterier och besättningen
under ruinerna. Ville man, som Herr Ridderstad föreslagit, med armstrongskanoner
pröfva fästningens styrka, är förhållandet, att i tredje
våningens embrasurer man icke vågar skjuta med kanoner, af fruktan att
de skola ramla. Dessa och dylika missförhållanden hafva också blifvit
medgifna af män af facket, och sjelf har jag såsom Statsrevisor funnit deras
omdöme bekräftadt och nödvändigheten, att dessa felaktigheter snarast
möjligt afhjelpas. Detta skulle, enligt min tanke, bäst kunna ske genom att
rifva ned den öfra etagens hvalf. I allt fall är det klart, att, då ställningen
visar sig vara sådan jag nu antydt, klokheten fordrar att icke fortsätta
arbetet, förrän man kan göra det efter en fullt tillförlitlig och tidsenlig
plan.

Jag kan fördenskull icke annat än till alla delar godkänna så väl
första som andra momentet af den nu föredragna punkten i enlighet med
Stats-Utskottets förslag.

Herr Hedlund: Det är gifvet att i ett ämne af så speciel natur som

befästningsväsendet en Kammare sådan som denna endast undantagsvis
kan ega tillräcklig sakkännedom att pröfva särskilda delar deraf. Vi
måste hafva eu auktoritet, till hvilken vi kunna sätta förtroende. Nu
visar det sig emellertid, att Stats-Utskottets åtgärd i denna del — i hvad
som rörer befästningsväsendet och särskild! förstärkandet af Waxholms
fästning — ingalunda innebär något förtroende, utan ett Öppet misstroende
till chefen för försvarsverket.

584

Den 28 Mars, f. m.

Då ar frågan: ar denna misstro berättigad eller är den det icke’
d°n. \cke a1’ dot> dä må man erkänna, att fortifikationschefen är en
åt de största martyrer för allmänna meningens misstag som någonsin funnits
ty det ar icke först, nu, som hans åtgärder blifvit föremål för anmarkmngar
och klander. År misstroendet deremot berättigadt, blifver det
en pligt för Riksdagen att söka med den magt, den har till sitt förfogande,
inverka på Regeringen, att denne man icke fortfarande må med
sådana foretag få taga befattning. Frågan är med ett ord så ställd på
sill spets, att något tredje alternativ icke gifves.

,1q iF°f Tf d<i1 ,tlll“ateF ja§ mi8 icke förmågan att ingå i pröfning af
klanchets befogenhet, att afgöra, om allmänna meningen misstagit sig eller
ej. Jag erkänner med den högt aktade ledamot af Regeringen" som
nyss hade ordet, att opinionen ofta gor sig skyldig till öfverdrift. Men
jag ber att fä tillägga några anmärkningar, som samma aktade ledamot
måhanda torde finna varda någon uppmärksamhet. Så har man t. ex. i
fråga om Waxholm anmärkt, att dess höga murar inför nutidens artilleri
icke längre kunde göra något kraftigt motstånd och att i det ögonblick
en svåraie attack sker mot de andra delarne, det är fara värdt, att fäst ÄP™!Tae

mifäeSf''*“ “PPelisei1 **»

Man har också yttrat tvifvel om de ifrågasatta stängselliniernas värde
och man har befarat, att, innan de behöfde begagnas, de skulle af tidens
åverkan vara förstörda. Alla de föreslagna åtgärderna till fästningens
förstärkande skulle med ett ord endast vara fåfänga experimenter. Äfven
hvad betraffar frågan om Stockholms befästande hafva olika meningar
gjort sig gällande, och för min del må jag bekänna, att jag icke kan inse,
det någon fullständig bevisning blifvit lemnad för dess nödvändighet.
Men jag kan icke heller undgå att i detta hänseende tänka på förhållandet
med Goteborg, som dock är af någon betydenhet för Sverige. Den
var det redan i .Gustaf II Adolfs dagar och kostade landet en dryg lösen.
Äfven om man icke anser fullständiga fästningar böra ega ruin, är det väl
dock lätt att skydda vigtiga hamnar, åtminstone så pass mycket, att
icke eu kapare med en liten kanon kan gorå en hel stad sig underdånig.
Inloppet till Goteborg bär emellertid varit och fått förblifva så fritt från
alla hinder, att, om hvilket lyckligtvis icke inträffade — Sverige under
sista Danska kriget kommit i konflikt med Tyskland, eu enda kanonbåt
skulle vant tillräcklig att pålägga staden hvilken brandskatt som helst.

Man har ock gjort många anmärkningar mot Carlsborgs fästning
daS ^ härvid blott erinra, att, efter hvad en aktad medlem af StatsRådet
äfven meddelat, Regeringen icke längre afser att göra denna plats
. .P1 °entralfastnmg, utan ämnar använda den till depötfästning; och

jag ar, för min del, öfvertygad, att under den sednare synpunkten den
har sm stora vigt. 1

Då emellertid det icke är Representationen värdigt att på lösa rykten
döma en man ohördan, och i öfrigt den upplysning lemnats, att fortifikationsgeneralen
sjelf önskar en allvarsam undersökning, på det att han
må kunna rättfärdiga sig, men genom ett bifall till Stats-Utskottets hemställan
han skulle bhfva dömd i förhand, och dertill kommer, att ett sådant
beslut vore detsamma som att afbryta de arbeten, som af föregående

Den 28 Mars, f. m.

Riksdag godkänts, är jag benägen att lemna mitt bifall till Regeringens
Proposition, hvad beträffar första punkten af Utlåtandet i denna del, och
således bevilja det af Kongl. Maj:t för år 1868 äskade anslaget och på
samma gång godkänna den. åt Utskottet föreslagna skrifVelsen med särskild
betoning af hvad der förekommer om sakkunnige och opartiske män.
Jag anser, att en sådan framställning icke innebär något slags otillbörligt
k ander mot Regeringen eller mot någon annan, men det är naturligt, att
till den ifrågasatta undersökningens verkställande böra utses personer
h\ lika icke hafva till chef den man, hvars arbete skall pröfvas.

.Herr Björck: Jag tror mig kunna taga Herrarnes välvilja i an sprak

i°r btats-Utskottets .framställning i denna del, då jag erinrar, att
b tafs-Utskottet, såsom meningen äfven varit, gått till väga med största
försigtighet. Utskottet, har nemligen uppställt förslaget så, att Kongl.
Maj:t ar alldeles oförhindrad att för ifrågavarande befästningsarbeten anvanda
icke blott de medel, hvilka redan blifvit anvisade för ändamålet,
utan äfven det anslag, som nu .blindt begärdt för nästkommande år, emedan.
. b tafs- Utskottet hänvisat till möjligheten att göra Proposition derom
sa tidigt, att nödiga medel kunna af den i början af nästa år sammanträdande
Riksdag beviljas. Men Stats-Utskottet har ansett nödvändigt att,
såsom ett vilkor för användandet af den ena eller andra summan, påkalla
en undersökning af den plan, som är ämnad att för tillfallet bringas till
utförande.

„ ^an Ja8 således, som jag tror, rigtigt karakteriserat meningen med
btats-Utskottets förslag, vill jag helt kort yttra mig i sjelfva saken. StatsUtskottet
har utgått från den åsigt, att Stockholms stad är en så vigtig
punkt, att landet i sin helhet icke kan neka erforderliga bidrag att försäkra
denna punkt från fiendtlig öfverrumpling. Stats-Utskottet har visserligen
— eller åtminstone flere af dess ledamöter — hyst tvifvel om
användbarheten och lämpligheten af så kallade sjöbefästningar. Jag vill
icke nu upprepa de många skäl till tveksamhet i detta fall, som kunna
hemtas från utlandet. Jag vill blott erinra, att i England en omfattande
strid egt rum i afseende på nyttan och värdet af dylika befästningar samt
att .Engelska regeringen icke nöjt sig med de planer, som uppgjorts af i
vanhg .ordning tillsatte embetsman, utan förordnat en särskild kommission,

„ „ man just inkallat sådana personer, som på ett eller annat

satt tillkännagifvit det mesta motståndet mot den mening, som de officiela
tjenstemännen hyllade. Jag tror således, att skäl nog finnas för handen
o/r t?11! ^befästningar under alla förhållanden må vara lämpliga.
Meri Stats-Utslfottet har icke fästat sig dervid, utan tvärtom antagit, att,
om Waxholm i någon väsendtligare mån kan anses bidraga till Stockholms
försvar, landets Representation icke bör undandraga sig nödiga kostnader
att gorå fästningen så stark som möjligt. Jag tycker således icke, att
man bor pa detta sätt tala om, att man vill neka anslag till Stockholms
belastande, utan likasom man vid förra riksdagen nära nog obetingadt
gick in på Kongl. Maj:ts förslag, derföre att det val- ett vigtigt ändamål,
bor man icke heller nu neka medel, om det kan visas, att den plan, som
ar afsedd att .fallampas för befästningarnes förstärkning vid Waxholm är
betryggande för försvaret af inloppet till Stockholm; men frågan är just,

586

Den 28 Mars, f. ro.

om flen han blifva det. Visserligen har här en i dubbelt hänseende sakkunnig
person redogjort för den plan, som är afsedd att följas och uttalat
omdömen, hvarvid jag för min del fäster stort afseende ej blott med
anledning af den plats han innehar, utan äfven emedan jag känner, att
han i de ämnen, om hvilka nu är fråga, är en af våra mest erfarne män.
Men icke bör han undra, att likväl förtroendet icke är stort till den plan,
som han utstakat, då det icke kan vara honom eller andra okändt, att
stort misstroende hos allmänheten råder mot den person, som hufvudsakligen
haft sig uppdraget att uppgöra denna plan och sedermera ombesörjt
ledningen af arbetet. Visserligen har det blifvit ifrågasatt, huruvida misstron
till denna man vore behörigt. Jag vill med anledning häraf antyda,
huru detta misstroende uppkommit, och att det var till följd af ett föregående
arbete — jag kan gerna säga, hvilket jag menar — nationalmuseibyggnaden,
som detta misstroende först väcktes på goda skäl, hvilka
sedermera icke kunnat vederläggas af några andra omständigheter och
icke af hans egna tillgöranden heller. Nu kan man väl säga, att utförandet
af nationalmuseum är en sak och en fästningsbyggnad eu annan,
men då misstroendet gäller eu man, som en gång derför blifvit rättvist
föremål, är det naturligt, att det sedermera skall följa honom i alla hans
göranden och låtanden. Men härtill kommer, att hans åtgärder i afseende
å Carlskronas befästande gifvit ökad näring åt denna misstro. Jag vill
blott återföra i minnet, hvad Stats-Utskottet vid förra riksdagen erinrade
om de olika planerna för befästningen af denna plats och om lämpligheten
af de arbeten, som redan blifvit der utförda och ännu mera af dem, som
voro under utförande. Sålunda hafva i tidningarne — man måste i sådana
fall som detta äfven vid dem fästa något afseende — tid efter annan
förekommit uppsatser af uppenbart sakkunnige personer, hvilka vant egnade
att framställa förhållandena i sådan dager, att deraf måste rubbas tilliten
till befästningsarbetet så väl i afseende å sjelfva planen som beträffande
utförandet.

Det lärer således vara förhållandet, att misstroende finnes, och den
nämnde ledamoten af Stats-Rådet synes äfven erkänna detta derigenom, att
han förklarat, att han gerna skulle se, att en undersökning anställdes,
som, så vidt möjligt vore, kunde undanrödja misstroendet. Ingen skulle
heldre än jag se, att planen befunnes giltig, men ingen kan väl heller
neka, att, om undersökning skall ske, den bör företagas af andra personer
än dem, som tillhöra Ingeniör-korpsen, emedan till följd af det stora anseende
för öfvervägande skicklighet chefen för fortifikationen under den
föregående tiden tillvunnit sig, det måste vara vanskligt att finna någon
honom underlydande, som med fullt oförvillad och opartisk blick bedömde
och yttrade sig om den plan hans chef uppgjort, och om han äfven gjorde
det, måste man befara, att föreställningen om chefens öfvervägande skicklighet
skulle hos vederbörande tillintetgöra all verkan af en sådan undersökning.
Derföre har Stats-Utskottet — jag kan gerna öppet såga,
att detta åsyftats med de bär begagnade orden: “sakkunnige och opartiske
män11 — ansett, att man måste för denna undersökning inkalla så qvalificerade
personer från utlandet.

Möjligtvis kan brödrariket Norge erbjuda någon utväg, hvarigenom
man kan undgå att inblanda mera främmande personer i saken, men möj -

Den 28 Mars, f. m.

587

ligtvis också icke; och i sådant iall tror jag, att Representationen helst
bör se, att fullt sakkunnige och opartiske män inkallas från längre bort
belägna länder, der intresse för Svenska nationens välgång kan vara att
påräkna.

Jag tror således, att man, utan att jag behöfver vara vidlyftigare,
skall finna, att Stats-Utskottet sökt ställa saken så, att en plan för befästningen
erhölles, som skulle blifva fullt lugnande för nationen, och derjemte
till Regeringens förfogande ställdes medel att genast gå i författning
om arbetets utförande. Och i följd deraf betviflar jag icke heller att
nästa Riksdag, som i det närmaste kommer att utgöras ai samma representanter,
som nu deltaga i öfverläggningarne, genast och med nöje skall
bevilja de medel, som erfordras för arbetets fortsättande under nästa år.
Utan att längre taga tiden i anspråk tror jag således, att goda skäl förefinnas
att lemna bifall till Stats-Utskottets förslag.

Med anledning åt Herr Hedlunds funderingar om försvarsväsendet,
vill jag slutbgen erinra, att i sjelfva verket Herr Statsrådet Tbulstrup
redan på ett fullständigt och tillfredsställande sätt redogjort för de förhållanden,
Herr Hedlund vidrört, och så vidt jag kan finna återstår blott
en anmärkning att besvara eller frågan om Carlstén.

Utan att ingå så djupt i saken som Herr Hedlund, vill jag endast
nämna, att, så länge anslaget för fåstningsbyggnaderna var gemensamt,
utan att vara fördeladt för särskilda fortifikationsbehof, det måhända
icke kunde klandras, att medel anvisades äfven till befästningsarbetet på
Carlstén, oaktadt detta arbete syntes ändamålslöst. Det var först sedan
Stats-Utskottet med temmelig kraft och ansträngning fick uppmärksamheten
fästad å olämpligheten af medels användande på denna fästning,
som man lyckades att få arbetet instäldt.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr A. von Proscbwitz: Under denna öfverläggning hafva flere

talare så fullständigt utvecklat och ådagalagt behofvet åt denna fästning
och dess vigt för hufvudstadens försvar, att derom icke är mera att säga.
Sednast församlade Ständer hafva dessutom redan godkänt den plan, som
är afsedd att följas i och för fästningens förstärkande i enlighet med nyare
tiders fordringar. Då emellertid eu annan mening nu söker att gorå sig
gällande, vill jag påminna om en händelse, som inträffade vid början af
riksdagen och som icke torde sakna sin tillämplighet äfven här. Frågan
var om anslag till en väg, hvarföre kostnaden var beräknad till
30,000 R:dr. En talare föreslog då, att man skulle lemna halfva beloppet.
Då anmärkte en annan talare, att detta just vore rätta sättet
att kasta bort penningarne, utan att man borde bevilja allt; och Kammaren
godkände hans mening.

Man har också här ifrågasatt befästningsplanens rigtighet och att en
undersökning borde ega rum, innan ytterligare medel anvisades till arbetets
fortsättande. Stats-Utskottet har för sådant ändamål föreslagit, att
en kommission skulle tillsättas af “opartiske11 män. Denna föreskrift har
från början förefallit mig besynnerlig, men sedan jag hört den siste talaren
förklara hvad som skulle menas med “opartiske", måste jag motsätta
mig förslaget i denna del helt och hållet. Ty om utländingen för ögon -

588

Den 28 Mars, f. m.

blidhet. kan vara opartisk, blir han det säkerligen icke i längden. Det
torde icke för någon vara obekant, att utländingen på allt sätt bemödar
sig att få reda på andra länders fästningsbyggnader och huru mycket han
söker att förhemliga sina egna. Jag är dessutom öfvertygad, att man kan
finna hvad man söker, inom landet, om man i stället begagnar orden:
“duglige och insigtsfulle11. Jag tillåter mig hemställa till Herr Talmannen’
om det är kändt, hvad Första Kammaren beslutat rörande denna punkt.
Jag har hört sägas, att den blifvit der återremitterad. Skulle Första Kammarens
beslut i detta fall icke ännu blifvit Andra Kammaren delgifvet,
yrkar jag blott, att i andra momentet ordet “opartiske11 uteslutes.

Herr Matts Pehr sson: Det kan icke falla mig in att tala emot
Waxkolms befästande. Vigten af denna plats för Stockholms försvar och
för hela Mälaredalen torde af ingen kunna på allvar bestridas. Men just
till följd häraf bör man tillse, att fästningsbyggnaden utföres så säkert ''och
val som möjligt. Och då jag ofta farit förbi detta ställe och dervid icke
sällan varit uppe och sett, huru det nya fästningsarbetet fortgått, vill jag
med några ord antyda, huru förhållandet visat sig för mig.

Jag tror att, redan under det arbetet pågick, det bort vara lätt för
vederbörande att inse beskaffenheten och det slutliga resultatet, om man
icke varit för stolt att erkänna sig hafva felat. Åtminstone hafva opartiske
personer, som beskådat arbetet samt till och med män af facket icke
kunnat annat än erkänna och finna, att det från böjan varit bra mycket
misslyckadt. Jag vill endast tala om de så kallade kasematterna. När
de voro. färdiga, befunnos de vara så byggda, att man hade svårt att
komma in i dem. Jag säger icke detta för att lägga det någon till last,
men eu sanning är det, att blott en liten och smal dörr fanns för inträde
och att sjelfva platserna voro så små, att de vid skjutning inom kort stodo
fulla af rök. Detta missförhållande har man emellertid sedermera sökt att
afhjelpa genom att taga bort mellanväggarne och göra tvenne kasematt^-till en, så att det nu är temligen bra.

Men äfven i afseende på bestyckningen synes man hafva misstagit sig
och icke tillbörligt beräknat kanongluggarnes behöriga afstånd från marken.
Derigenom har det inträffat, att styckena icke kunna hvila på lavetter,
utan man har nödgats under dem placera ekplankor, för att de
skulle komma att ligga så lågt att de nådde till gluggarne med skotten.

Jag. tror således att misstag blifvit begånget; och att fästningen behöfver
förstärkas till murarne, om den efter nutidens krigsbruk skall motsvara
ändamålet,, lider intet tvifvel. Herr Statsrådet Thulstrup har
talat om, att meningen vore att utlägga bommar, som stängde farvattnet.
Detta ä,r en ganska lämplig utväg och bidrager ganska mycket att betrygga-
försvaret, isynnerhet om man-går till väga så, som skedde i början
af mitt minne under åren 1808 och 1809. Man lägger bommarne i vattenbrynet
och som de på sidorna äro försedda med grofva jerndubbar;
kunna de fartyg som försöka att forcera detta stängsel, icke undgå att lida
mycken skada. Jag är glad, att de finnas qvar. Också tror jag lika med
Herr Statsrådet Thulstrup, att, om fiendens flotta blir utsatt för ett
starkt. bestyckadt artilleri från fästningsvallarne, innan den får tid att
göra sig klar från detta hinder, intet skepp bör komma igenom.

Den 28 Mars, f. m. 589

Jag har varit mycket i Stats-Utskottet i mina dagar och har sett anslag
ifrågakomma och äfven beviljade till fästningsbyggnader, anslag som
icke varit obetydliga. Jag bäfvar således icke tillbaka för kostnaden,
isynnerhet då dermed afses ett så vigtigt ändamål som detta, men jag
vill dock icke gerna uppoffra de summor, som erfordras, förrän jag är
säker, att fästningen kommer att blifva fast och bastant, som den bör
vara. Huru mycket jag än ifrar för sjelfva saken, ser jag mig således
förhindrad att för närvarande bevilja de medel, som Kongl. Maj:t äskat
för år 1868, och minst vill jag afslå den skrifvelse Stats-Utskottet föreslagit,
då det, efter mitt förmenande, är nödvändigt för Riksdagen att få
frågan utredd, för att. sålunda blifva förvissad, att försvaret icke blott
synes vara, utan i verkligheten blir betryggadt, innan Statens hårdt anlitade
tillgångar användas på detta företag.

. . ^err Siljeström: Då jag förgäfves väntat att af talare med större
insigt och förmåga få böra en åsigt framställas, som jag tror vara af ganska
stort inflytande på den fråga, som nu föreligger, tillåter jag mig att
några ögonblick taga Kammarens tid i anspråk. Hela denna fråga är
egnad att djupt anslå hvarje fosterländskt hjerta, eftersom den gäller något
sa dyrbart som fosterlandets försvar. Man må yttra sig i hvilken
syftning som helst och medgifva större eller mindre anslagssummor; om
ett är jag dock säker, att den enes patriotism icke är mindre än den
andies, någonting annat får icke ens sättas i fråga. Men om mången icke
kan undgå att blifva betänksam i fråga om beviljandet af anslag å fjerde
hufvudtiteln och särskildt med afseende på den nu föredragna punkten
angående befästningar, torde giltig anledning dertill finnas uti det minst
sagdt sväfvande system, som så länge gjort och fortfarande synes göra sig
gällande i allt, som rörer försvarsväsendet. Jag tror icke, att jag går för
långt, om jag påstår, att. de flesta åtgärder, som i sådant hänseende blifvit
vidtagna, så långt jag minnes tillbaka, utgått från mera eller mindre lösa
förslag till småförbättringar och småförsök, under det deremot alldeles
ingen väl genomtänkt plan för fosterlandets försvar i det hela har kunnat
skönjas. I går förevar den vigtiga frågan om anskaffande af infanterigevär.
Äfven denna fråga, lemnar ett litet bidrag till den generela anmärkning,
som jag tillåtit mig göra. Af Kongl. Maj:t bar blifvit begärdt och af
Riksdagen beviljadt ett betydligt anslag till anskaffande af tidsenliga gevär.
Vigten deraf bar med mycken kraft betonats och i Kongl. Maj:ts Proposition
talas med mycket eftertryck om dess stora nödvändighet, ja, det till
och med antydes att fara kan vara på färde, derest icke det äskade anslaget
redan detta år beviljas. Men på samma gång detta sker, bar
på detta rum uti ett föredrag af ingen mindre än Herr Krigsministern
tydligen uttalats den mening, att det icke var dessa så nödvändiga tidsenliga
gevär, som bestämde Preussens framgång under detsednaste kriget;
och att de gevär vi ega äro ganska användbara och krigsdugliga. Det
är ganska svårt att ej uti detta se ett ganska betänkligt vacklande, desto
mera förvånande i det ögonblick, då man äskat så högst betydliga anslag
för det ifrågavarande ändamålet. Men ännu betänkligare än denna planlöshet
är, att vi oupphörligen bygga försvaret på dubbla sydemer. Hvar
och en känner, hvilken häftig strid som länge pågått om företrädet af den

590

Den 28 Mars, f. m.

så kallade stora och lilla flottan. Man har hyllat båda dessa systemer och
tyckts antaga, att ehuru vigtig en skärgårdsflotta må vara för vårt försvar,
så är det ännu bättre om vi i det afseende! äfvenväl hafva en stor flotta
att förlita oss på — en sak, som icke kan bestridas, i fall båda dessa
försvarssystemer äro effektiva; — frågan är blott: hafva vi råd att underhålla
två effektiva system? Och om vi ej hafva råd dertill, är ej bättre
att inskränka sig till ett, men göra detta verkligen starkt och tillfredsställande.
Man ifrar nu för nationalbeväpning; men allt under det man erkänner
dennas nytta, ja nödvändighet för vårt försvar, vill man likväl derjemte
grunda vårt försvar på en stående armé. Man kan äfven härpå
tillämpa den nyss gjorda anmärkningen.

Samma dubbelhet i plan visar sig äfvenväl i afseende å befästningsväsendet.
Frågan om kustförsvar eller centralförsvar har i långliga tider
varit en stående fråga vid våra riksdagar. Nu hör jag ej utan förvåning
af eu närvarande ledamot af Stats-Rådet, att man icke blott kastat öfver
bord frågan om centralförsvaret, utan till och med, att man gjort detta
så grundligt, att man icke en gång vill erkänna, att centralförsvaret såsom
system någonsin funnits; utan förklarar man, att Carlsborg aldrig varit
ämnad till något annat än till en depot-fästning. Såvidt jag vet, har dock
ändamålet med denna fästnings anläggande från början varit något helt
annat, nemligen att göra kustförsvaret öfverflödigt och i stället grunda
landets försvar på en stark centralfästning. Nu hafva meningarne ändrat
sig, och man synes i stället ifra för kust befästningar och i främsta rummet
för Stockholms befästande. För min del tror jag, att Stockholms försvar
icke är alldeles så väsendtligt, som man vill förmena, och jag skulle anse
det vara högst olyckligt, om den meningen finge göra sig gällande, att
Stockholms försvar vore liktydigt med Sveriges försvar. Visserligen skulle
det vara en ofantlig olycka, om Stockholm folie i en fiendes händer; men
icke tror jag, att Sveriges sjelfständighet dermed vore satt på spoel. Ett
krig inträffar ej så plötsligt, att vi ej borde kunna få tid att i händelse
af behof rädda det mest dyrbara af Statens här förvarade egendom; och
om äfven Stockholm blefve intaget, betviflar jag, att någon fiende skulle
kunna behålla det öfver en vinter, i synnerhet om staden icke befästas på
landssidan, såsom på sednare tiden föreslagits, och aldraminst, om det
rörliga försvaret blir ordnadt på ett fullt ändamålsenligt sätt.

Jag sade, att det icke vore ur militärisk synpunkt antagligt, att en
fiende skulle kunna behålla Stockholm; men dertill bör ännu läggas, att
hvad man än må tänka om den nuvarande internationela politiken och all
dess orättfärdighet, tror jag dock icke, att den vid ett skeende fredsslut
skulle medgifva, att Sveriges hufvudstad finge förblifva i fiendens våld.
Hufvudstadens intagande skulle icke tynga i vågskålen med den vigt, som
man nu är så benägen att tillerkänna hvarje fait accompli. — Låtom oss
ett ögonblick från denna sistnämnda synpunkt betrakta saken. Under det
man vill lägga all vigt på Stockholms försvar, hvad gör man för de punkter,
som äro mest hotade? Hvad gör man för Norrland? Hvad för Gotland?
Hvilken fiende frukta vi? Vänta vi ett anfall från vår östra granne,
som man gerna härvid alltid har i tankarne? För min del tror jag icke,
att Ryssland hyser några eröfringsplaner på Sverige; men detta antaget,
frågar jag, om clet öfverensstämmer med karakteren af denna magts poli -

Den 28 Mars, f. m.

591

tik, att genom en coup de mani vinna sitt ändamål? Vittnar ej erfarenheten
tvärtom, att dess lynne alltid varit, att endast långsamt krypa till
målet? Och kunna vi, i händelse af fiendtliga planer mot Sverige, vänta
att något annat system skall följas? Ryssland tog Finland icke genom
någon slags coup de main, utan långsamt och i tre särskilda repriser;
och om Ryssland än vidare tillämnade ett angrepp på vårt land, skulle
detta helt säkert icke komma att rigtas mot Stockholm — ett företag
som i sista hand icke skulle leda till något resultat och eventuelt alltför
lätt kunde leda till förödmjukelse, — utan mycket sannolikare mot Norrland.
Det skulle nöja sig med någon liten del af Norrland; men om det
äfven cröfrade Norrland ända till Angermanelfven eller Dalelfven, så skulle
denna eröfring — eröfringen af ett stycke land som på diplomatiens språk
kanhända skulle kallas “Laponie11 och såsom sådant föga aktas — utgöra
en fält accompli, som helt säkert kommer att vara liktydande med everdelig
besittning. Likaså vore ett eröfradt Gotland en fait accompli, hvaruti
jag, på grund af de nyaste tilldragelserna på den internationela politikens
område, befarar, att ingen magt i verlden skulle ens försöka att åstadkomma
rättelse.

Dessa nu nämnda landskaps försvar torde således i sjelfva verket vara
långt vigtigare än försvaret af Stockholm, som — hvarföre ej tillstå det? —•
icke lian försvaras. Att Stockholm icke kan skyddas för ett anfall genom
Waxholms fästning tror jag, att hvar och en måste medgifva. Jag säger
icke detta med afseende på befästningsarbetets beskaffenhet. Jag tror för
min del, att planen dertill blifvit uppgjord och arbetet utfördt af sakkunnige
ingeniörofficerare, och jag vill hålla det ganska sannolikt, att fästningen
verkligen dominerar det inlopp, som den är ämnad att försvara.
Men hvartill båtar detta, då, inom radien af några få mil, andra inlopp
finnas, der de största flottor kunna obehindradt framtränga. Jag tillåter
mig för min del yttra den åsigt, att det gifves blott trenne slags fästningar,
hvarpå Sverige bör och med framgång kan grunda sitt försvar. Den
första är en ärlig fredspolitik. Detta är en fästning, för hvilken mången
fiende torde rygga tillbaka, om den bygges på sådana grunder, som Regeringen
nu tyckes hafva antagit. Den andra är ett flytande kustförsvar,
sådant som vi nu börja att erhålla, och för livilket våra skär utgöra en
naturlig fästning att stödja sig på. Den tredje slutligen är en nation i
vapen.

Hvarje ytterligare anslag till Waxholms fästning anser jag vara så
godt som bortkastade penningar, så vida vi icke hafva medel att göra försvaret
för hufvudstaden f ullständigt. Egde vi ekonomisk förmåga att bygga
och bestycka fästningsverk, tillräckligt många och starka, kan naturligtvis
ingen neka, att det skulle vara ännu mer betryggande, men då vi icke
kunna det, höra vi, enligt min öfvertygelse, i stället koncentrera våra krafter
på sådana medel för vårt försvar, som vi måste åstadkomma och som,
efter mitt förmenande, äfven skola befinnas fullt svarande mot ändamålet.

Jag biträdei’, på dessa grunder, Utskottets förslag.

Med anledning af hvad under den hittills hållna öfverläggningen förekommit,
upplyste Herr Talmannen, att Första Kammaren, enligt erhållet
meddelande, i afseende å förevarande punkt beslutat, att, med afslag å

592

Den 28 Mars, f. m.

Utskottets under mom. a) gjorda hemställan, bevilja det af Kong! Maj:t till
Waxholms fästning äskade anslag, 90,000 R:dr, samt att till Utskottet
återförvisa mom. b).

Härefter yttrade

Herr Hi er t a: Efter det sakrika anförande Herr Björck nyss haft,
kan jag fatta mig kort, i det jag hufvudsakligen med honom instämmer,
under bifogande af den anmärkning till svar på en talares yttrande, att i
frågor af beskaffenhet som denna man måste sätta förtroende till sakkunnige
personers omdöme, att vi dock hafva en auktoritet, hvilken vi mer
än någon annan måste tro, nemligen erfarenhetens. Denna har lärt oss,
att med den utveckling artillerivapnet i våra dagar uppnått, fästningarnes
motståndskraft i väsendtlig mån minskats, och att denna således beror på
de emot desamma använda artilleripjesers relativa styrka. Om stora summor
nedläggas på fästningar, är man, på grund af denna erfarenhet, helt
naturligt tveksam, huruvida dylika anslag äro att anse såsom väl använda.
Jag vill ej längre uppehålla Kammaren, utan anhåller om bifall till Utskottets
hemställan.

En anmärkning måste jag tillägga innan jag lemnar ordet, den att
det icke, enligt min åsigt, är lämpligt, ännu mindre nödigt att meddela
Kammaren upplysning om Med-Kammarens beslut i en under öfverläggning
varande fråga. Sådant var icke heller vanligt inom do gamla Stånden,
k örst sedan protokollsutdrag från de andra Stånden inkommit, ansågs man
hafva erhållit officiel kännedom om besluten.

Herr Hiertas yttrande gaf Herr Talmannen anledning dels att erinra,
hurusom den uppgift Herr Talmannen nyss meddelat om Första Kammarens
i ämnet fattade beslut blifvit af en föregående talare uttryckligen
begärd och på sådan grund infordrats; dels jemväl att upplysa, hurusom
det från Första Kammaren erhållna meddelande, ehuru icke affattadt i
form af protokollsutdrag, likväl var försedt med underskrift af nämnde
Kammares sekreterare.

Vidare hade ordet

Herr Wigardt: Jag har ej vana att ofta begära ordet — således
ej heller att med min röst, lika litet som med min voteringssedel, hindra
de f ör Konung och fädernesland behöfliga anslag. — Men pligter mot mig
sjelf_ och mina kommittenter bjuda dock att i dessa penningefattiga tider
ej bidraga till sådana anslag, som kunna undvaras eller uppskjutas, helst
desse kommittenter i allmänhet idka jordbruk, hvilken näring nu lemnar
föga behållning, oaktadt en och annan talare framhållit, att jordbruket
åtnjutit större fördelar än öfriga näringar — huruvida detta är
skugga eller verklighet, lemnar jag åt hvar och en att bedöma. — Jag
tager mig friheten. nämna, att denna folkklass, utgörande mera än 5/g af
landets befolkning, icke allenast i farans stund, då det gäller att värna ett
älskadt fosterland, utan äfven i egenskap af jordbrukare fått och får
draga tyngsta skattebördan — hvilket torde vara en sanning, lika som
den, att denna folkklass ej skyr någon uppoffring för Konung och fosterland -

£>93

Den 28 Mars, f. in.

land. Dock torde man ej förundra sig öfver, att detta folk så väl som
dess representanter af den nya Representationen väntat sig frukter eller
tillämpning af det allmänt omhuldade, starkt betonade ordet sparsamhet,
hvilket jag önskar må blifva ej endast en ropandes röst i öknen, enär endast
ett bortdöende eko förnimmes. Jag frågar, mine Herrar! hvem skall taga
initiativet till sparsamhet? Mig synes svaret böra blifva: de båda Statsmagterna,
ty folket i allmänhet har ej mycket att spara eller afvara. Den
andra frågan är: när och hvarmed skall sparsamheten taga sin början?
Svaret bör blifva: på hufvudtitlarne, det må röra anslag eller tillbörliga
afdrag å desamma, då ej oundgängliga behof äro för handen, hvilket ej
kan vara fallet med fästningarne — isynnerhet Waxholms — hvadan jag
lifligt yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr vice Talmannen Ma nn ers kan t z: Jag hade ej ämnat taga till
ordet i denna fråga, om ej så många andra talare framställt sina åsigter
och systemer för landets försvar samt klandrat de som hittills här i landet
blifvit tillämpade, hvarföre jag ansett mig böra bemöta ett och annat af
hvad desse talare yttrat. Det har länge sedan äfven varit min lott att
sysselsätta mig med dessa ämnen och derom förskaffa mig någon erfarenhet,
hvarföre jag tillåter mig att yttra mina åsigter om försvarsväsendet.
Herr Siljeström har förebrått Regeringen planlöshet i sina anordningar
för Rikets försvar och fästat sig vid hvad han kallade “dubbelhet i systemer11
; men när han sjelf skulle redogöra för det system han omfattade,
så befanns lians vara trefaldigt, nemligen först fredspolitik, så ett kustförsvar
och slutligen en nation i vapen. Allt detta är godt och väl, men
ej är det någon enhet i system, på sin höjd en sammansatt enhet. Hufvudsaken
i försvaret anser jag vara, att nationen är väl beväpnad, men derjemte
fordras mycket annat, såsom t. ex. att hafva vissa punkter befästade,
der man kan försvara sig mot en framträngande fiende. Herr Siljeström
talade om, att man öfvergått ifrån centralförsvaret till gränsförsvaret.
Så mycket minnes jag, att en strid pågått i andra länder angående företrädet
af central- eller gränsförsvaret. I Frankrike var det s. k. gränsförsvaret
tillämpadt, då man utmed landets gränser byggt en kedja af
fästningar. Något centralförsvar, hvarmed förstås att man, sedan fienden
trängt in i landet, drager sig tillbaka till de centralt belägna försvarspunkterna,
har man ej här i Sverige tillämpat. Lika litet har man antagit
gränsförsvaret såsom hufvudsak. Man har blott velat hafva en hufvudfästning
midt i landet såsom en depot, der våra dyrbarheter och förråder
kunde bringas i säkerhet, samt derjemte en och annan punkt på gränsen
eller vid vigtiga inlopp och hamnar så pass befästad, att man kan försvåra
fiendens framträngande. Om man ej på alla ställen kan hindra
honom, så bör man åtminstone hafva en och annan fast punkt, der sådant
kan ske. För landets försvar är nemligen nödvändigt, att vi på flera ställen
ega kraft att hålla stånd emot fienden. Väl kunna åtskilliga anmärkningar
göras mot våra fästningar, sedan artillerivapnet uppnått en sådan
utveckling och krigskonsten undergått så många förändringar, som i våra
dagar är fallet, och af denna anledning finner jag väl nödvändigt, att en
noggrann undersökning af våra fästningars tillstånd och beskaffenhet anRikscl.
Prot. 1867. 2 Afd. 2 Band. 38

594

Den 28 Mars, f. m.

ställes; men att öfver dem uttala en förkastelsedom, är att gå för långt.
Svårt torde emellertid blifva att finna sakkunnige personer, kompetente
att bedöma och undersöka våra fästningar. Så har varit fallet i andra
länder, der fortifikationsväsendet är vida mera utbredt än i vårt land.

Jag har blott velat uttala mina åsigter om försvarssystemer i allmänhet
och har icke något vidare att tillägga.

Herr Murén: Jag hade under debatten ej ärnat begagna min rätt
att begära ordet, och jag medger att det kunde vara öfverflödigt att äfven
nu begagna mig deraf; men min egen känsla bjuder mig att protestera
mot de beskyllningar och förebråelser, som representanten från Södertörn
tillåtit sig mot Regeringen uttala med afseende på dess planer för landets
försvar. Jag hemställer till Kammarens ledamöters rättskänsla, om han
är befogad kalla Regeringens förslag lösliga; han borde åtminstone hafva
valt bättre uttryck, äfven om han ej kan gilla desamma. Jag tror Regeringens
afsigter varit fullt ut lika ärliga och goda som någonsin Herr
Siljeströms, och jag är öfvertygad, att Regeringen vid uppgörandet af sina
planer gått vida grundligare till väga än han, och jag undrar om Herr
Siljeströms försvarssystem, derest det antoges, ej skulle falla sig lika kostsamt
om ej vida kostsammare än Regeringens, hvithet han påstår vara för
kostsamt för Sverige.

Jag tror, att utredning behöfves, innan man tager för afgjordt, att
Herr Siljeströms system är billigare än det vi hittills antagit. Mig synes
Herr Siljeström ej hafva gifvit några skäl för sina åsigter; åtminstone hyser
jag ingen tillit till hans försvarssystem. Eu noggrann undersökning
måste föregå, innan man afskaffar vår indelta armé. Jag tror i alla fall,
att för ett väl ordnadt försvarsväsende- en stamtrupp är nödvändig, åtminstone
bör man ej på så lösa grunder som de af Herr Siljeström framställda
antaga ett förändradt försvarssystem. För min del anser jag indelta
arméen oumbärlig, men jag medger gerna, att min åsigt derutinnan
kan vara origtig. Samma talare har sagt, att om Stockholm råkade komma
i fiendens våld, Sverige derföre icke borde anses förloradt, men att om
fienden bemägtigade sig Norrland eller Gotland, Sveriges sjelfständighet
vore satt på spel. Men jag hemställer till Er, mine Herrar! om Sverige
ej lättare kunde umbära Gotland eller eu del af Norrland än Stockholm.
Åtminstone är detta min öfvertygelse, så Norrländing jag än är. Att
Sverige är lättare försvaradt, om Stockholm finnes i behåll, derom torde
tankarne i allmänhet ej vara delade. Jag frågar Er, mine Herrar! hvad
förtroende sådana påståenden förtjena som de Herr Siljeström med en
sådan säkerhet framställt. Han säger, att vi cj ega kraft och ressurser att
försvara oss efter det system, som vi hittills följt; men blifva vi af en
fiende anfallne, så hoppas jag, att vi skola ega krafter nog att försvara
oss, och huru fattige vi än må anse oss vara, så vill jag ej annat tro, än
att vi skola visa oss starka i försvaret af fosterjorden. Ingen lärer väl vilja
medgifva, att en fiende när som helst skulle kunna utan ett långvarigare
motstånd taga vårt land i besittning. Nåväl! mine Herrar! om vi under
sådana pröfningens tider tro oss ega kraft att försvara oss, huru mycket
bättre böra vi då icke kunna under lugna tider bereda oss på krig, hvilket
jag tror skulle leda till mera sparsamhet, än om man dermed upp -

Den 28 Mars, f. m. 595

sköte, till dess det måhända vore för sent. Man må tala huru mycket
som helst om nödvändigheten att spara, jag tror dock, att vårt lands välmåga
är större, än man i allmänhet vill erkänna. Historien må härom i
en framtid döma, och min innerliga öfvertygelse är, att vi höra tacka Gud
för hvad vi hafva och ej ockra på denna jemmer, som i tid och otid låter
höra sig. Vilja vi vara upprigtiga, så måste vi erkänna, att Sverige snarare
befinner sig i stort välstånd än tvärtom.

Här har en talare ordat om jordbrukarne, som utgöra % af befolkningen.
Jag frågar honom, om ej den återstående sjettedelen låter sig
lika angeläget vara att iakttaga fäderneslandets bästa. Vilja dessa %
hafva ett annat försvarssystem än det, som hittills varit af Regeringen och
Representationen antaget, må det då skaffa sig en egen Regering, men vi,
som tillhöra den öfriga sjettedelen, vi önska bibehålla en Regering, som
försvarar oss på bästa sätt. Sker ej detta nu, torde det blifva för sent.
Man bär sagt, att initiativet till sparsamhet borde tagas af begge Statsmagterna
och således äfven af Regeringen. Har ej Regeringen iakttagit
nödig sparsamhet? Jag åtminstone tror, att.Regeringen gifvit tillräckliga
skäl för alla de anslag, hon begärt, och beskyllningen, att hon ej iakttagit
nödig sparsamhet, är fullkomligt orättvis; ty, säger man att man ej har
råd att kosta på sitt försvar, då är det lätt att äfven säga, att Regeringen
ej hushållar med landets tillgångar. Vill man jemföra Regeringens och
Representationens behandling af anslagsfrågor, så torde det vara ganska
svart att veta, hvilken som hushållar bättre, Regeringen eller Representationen.
Jag, som är belåten med de förslag, som åt den nuvarande
Regeringen blifvit framställda, föreställer mig, att vi i detta afseende kunna
framdeles blifva vida sämre lottade än nu. Man har påstått, att fästningar
nu för tiden skulle vara alldeles obehöfliga, men huru tänker man i
andra länder. Under Rysslands krig med Vestmagterna fann man, att
Ryssland, långt ifrån att rasera Kronstadt, gjorde allt för att göra detsamma
ointagligt; på samma sätt med Sebastopol, för hvars eröfrande två
störa arméer behöfde en längre tid, jag vill minnas 1 ''/2 år. I våra dagar
hafva vi sett krig pågå i några af de Sydamerikanska staterna. En liten
republik der är anfallen af tvenne andra republiker och kejsardömet Brasilien,
men försvarar sig inom starka befästningar, emot Indika fienden vid
ett anfall förlorade 10,000 man och fingo flera pansarskepp sprängda och
sänkta, och fästningen bibehåller sig ännu. Jag tror således, att något
försvarssystem utan fästningar ej af någon nation kan antagas. Jag hemställei
för att nu tala om Waxholm — om inloppet till Stockholm ej
är det vigtigaste och som i första rummet bör försvaras. Anser man
sjelfva Stockholm ej vara en så vigtig punkt, att den bör skyddas, så bör
man väl åtminstone hindra, att fienden kommer i besittning af hela Mälaredalen.
Skulle så olyckligt inträffa, är ju Sverige deladt midt itu och förbindelsen
mellan de begge hälfterna afbruten. Jag är visserligen ej krigsman,
men min känsla för fosterlandet har förestafvat hvad jag nu sagt.
Jag vill åtminstone söka förekomma, att man ej förledes af lösa hugskott,
då det är frågan om att bedöma ett åt Regeringen antaget system till
landets försvar. Utskottet har här förordat undersökning om fästningens
vid Waxholm beskaffenhet genom “sakkunnige och opartiske11 personer.
Jag vet ej hvarföre uttrycket “opartiske" här blifvit begagnadt. Mig sy -

596

Den 28 Mars, f. m.

nes det åtminstone alldeles olämpligt. Utskottet eller Representationen
borde väl hafva den takten att ej förutsätta, det Regeringen till eu sådan
undersökning begagnar andra än fullt lämplige personer och sådana som
nitälska för sitt fäderneslands bästa. Jag anhåller om bifall till Kongl.
Maj:ts Proposition i ämnet och yrkar afslag å Utskottets Betänkande.

Herr Statsrådet Thulstrup: Då jag till besvarande vill upptaga

några under denna diskussion fällda yttranden, anser jag likväl fullkomligt
obehöfligt att uppehålla mig vid sådana anmärkningar som t. ex. den, att
den stora, öfver 1,000 alnar långa kasernen, eller det s. k. slutvärnet på
Carlsborg skulle falla i ruin vid första kanonskott. Jag är öfvertygad, att
ingen här anser vederläggning af dylika uppgifter vara behöflig.

Man har här framställt åtskilliga åsigter och förmodanden om fästningars
svaghet i allmänhet och Waxholms isynnerhet. Vi känna alla
artilleriets utveckling de 10 sednaste åren, under hvilken tid den ena stora
och oväntade uppfinningen följt på den andra, och i hvilken oerhörd grad
detta vapens skottverkan och förstörelseförmåga tilltagit. Det vore nu
hemligen underbart, om våra fästningar, h vilka alla äro byggda före
denna artilleriets nya utvecklingstid och hvilkas murars dimensioner och
styrka naturligtvis, till undvikande af onödiga kostnader, blifvit lämpade
efter den kraft, som artilleriet, då dessa försvarsverk uppfördes, förmådde
utveckla, nu skulle af sig sjelfva hafva undergått en sådan förvandling, att
deras murstyrka äfven numera motsvarade det nyaste artilleriets mångdubblade
förstörelseverkan. Då nu detta icke inträffat, måste jemnvigten,
genom fort detta ändamål lämpliga åtgärder, återställas. Detta måste ske
oundgängligen och ofördröjligen. Vi få trösta oss dermed, att vi icke ensamme
befinna oss i denna belägenhet. Ställningen ar densamma i alla
länder. Öfverallt är man sysselsatt med att åt fästningarne, genom ökad
murstyrka och bepansring, gifva eu förstärkning, som kan motsvara artilleriets
numera ökade styrka.

Mot styrkan uti sjelfva byggnadssättet af våra fästningar tror jag
icke, att någon anmärkning med skäl kan framställas. Af flere utländske
ingeniörer har jag hört dessa byggnaders och dervid använda materialiers
soliditet på det högsta lofordas. Jag nämner detta till deras lugnande,
som tro att t. ex. Waxholm, oaktadt dess yttermurar äro mer än 3 alnar
tjocka och till stor del bestå af granit, likväl vid första beskjutning skulle
falla i ruiner. Naturligtvis måste hvarje murmassa, den må vara huru
stor och fast som helst, under en längre tids fortsatt beskjutning omsider
förstöras; men det är just ett ostördt fortfarande af en sådan beskjutning,
som måste förhindras. Kan man ej detta, så är ej värdt att tänka på
något försvar.

För lösningen af ifrågavarande del af försvarsfrågan, hafva vi blott
att välja emellan tvenne alternativer. Det ena: att åt de fästningar, vi
ega, gifva erforderlig förstärkning; det andra: att rifva ned det som finnes
och i stället bygga nytt, som i alla hänseenden tillfredsställer tidens fordringar.
Det sednare är tvifvelsutan att föredraga, om man nemligen är
beredd på de kostnader, som det medför. Dessa sednares högst betydliga
belopp jemte nödvändigheten af deras bestridande inom eu mycket kort
tid, hafva emellertid föranledt de flesta stater att välja det förra alterna -

Den 28 Mar», f. m.

597

tivet, ehuru äfven detta fordrar icke obetydliga kostnader. Att deremot
klandra en fästning för det den är svag och på samma gång afslå medlen
till dess förstärkande, måste ogillas.

Att på eu del fästningars nu inträffade tillfälliga underlägsenhet vilja
grunda ett påstående om deras obehöflighet i allmänhet, hvilar på en villfarelse.
De skäl, som i allmänhet föranledt försvarets förstärkande genom
fästningar, qvarstå ännu oförändrade. Tyngden och grofleken af landtartilleriets
belägringsmateriel kan, om den skall kunna transporteras, ej
öfver en viss grad ökas. Landtfästningarne äro derföre ej, i lika grad
som sjöfästningarne, i behof af förstärkning i följd af artilleriets förökade
anfallskraft. Dessä fästningars verk äro i alla fall alltid så anordnade,
att de skydda hvarandra, och deras murverk, från fältet vanligen alldeles
osynliga, blifva först under en belägrings sednare del för direkt beskjutning
åtkomliga. Hvad åter sjöfästningar angår, så q vars tår ej allenast behofvet
deraf med sin förra vigt och betydenhet, utan den sednare tidens framsteg
inom sjövapnet och artilleriet komma sannolikt att bidraga till att gifva åt
dessa fästningars försvarsförmåga en öfvervigt, som den förut icke egt —
eller rättare — som förut icke blifvit begagnad. Förbättringarne i artilleri -vapnet måste nemligen i högre grad komma sjöfästningsförsvaret till godo
än anfallet deremot, af det enkla skäl att då bestyckningens groflek och
hepansringens tjocklek å ett fartyg ej kunna öfver en viss grad ökas, en
fästning deremot kan bära pjeser af hvilken kaliber som helst. I dess
kasematter och på dess vallgångar kunna alltid ställas gröfre och kraftigare
kanoner, än det största pansarfartyg förmår använda till dess beskjutning.
På fästningen kan likaledes alltid användas en starkare bepansring
än på ett fartyg. Att sjöfästningarne, under nu inträdda förhållanden,
behöfva förstärkas och, framför allt, förses med ny bestyckning,
är visserligen sannt, men häraf ådagalägges ej deras obehöflighet för försvaret.
Den stora Engelska kommitté, som den sednare tiden varit tillsatt
för att afgifva yttrande öfver landets försvar, har, såsom bekant är, erkänt
den åsigt, att England icke kan ensamt genom sin flotta skyddas mot en
landstigning, och att dess sjöetablissementer endast kunna af flottan i förening
med befästningar försvaras. Det är äfven kändt, att en redan för
några år sedan i Amerika nedsatt kommitté af artilleri-, ingeniör- och sjöofficerare
om kust- och hamnförsvaret yttrat, att detsamma borde vara
grundadt på starka befästningar med så grof bestyckning, att en sådan ej
af fartyg kan bäras.

Här har blifvit yttradt, det Carlsborg, som förut benämnts centrallästning,
utgörande grunden för vårt s. k. centralförsvar, i stället nu erhållit
bestämmelsen att vara en hufvudförrådsfästning m. m. Med anledning
häraf vill jag blott erinra, att då en krigsdepöt bör ega lätta förbindelser
med hela den del af landet, för hvilken den är ämnad att vara
förrådsort, och i öfrigt vara så belägen, att de mot fienden agerande trupperna
i det längsta må ega förbindelsen med densamma öppen, så blir
ock nödigt att, såvidt möjligt är, gifva åt en sådan hufvud-krigsdepöt ett
någorlunda centralt läge. Häraf har benämningen “centralfästning11 eller
“utur centern förberedt försvar11 uppkommit. De från denna benämning
hemtade vilseledande uppgifter och yttranden, som, kort efter det anläggningen
af Carlsborg var börjad, oj sällan förekommo, hafva emellertid blif -

Den 28 Mars, f. in.

598

vit i tal och tryck för så längesedan fullständigt vederlagda, att jag trott,
det något missförstånd om verkliga ändamålet med denna fästning ej på
långliga tider varit rådande.

Under diskussionen om vårt fasta försvar har äfven nyttan af Stockholms
befästning blifvit ifrågasatt. Då ingen framställning rörande hufvudstadens
befästande skett vid denna riksdag, anser jag mig ej böra upptaga
Kammarens tid med något yttrande i denna fråga.

Någon af Kammarens ledamöter har anmärkt, att han vid ett besök
på en åt våra fästningar — jag tror det var Waxholm — ej funnit kanonerna,
så som sig borde, ligga på lavetter med hjul. Ehuru jag väl icke
vet huru härmed vid detta tillfälle kan hafva förhållit sig, vill jag blott
upplysa, att det i allmänhet endast är för fältartilleriet, som hjullavetter
användas, hvaremot nutidens grafva och tunga fästningskanoner hvila på
släpor, eller andra för deras uppbärande anordnade inrättningar, försedda
med rullar eller helt små hjul.

Slutligen har man äfven förevitat krigsstyrelsen brist på system, brist
på försvarsplan m. m. Med anledning häraf får jag blott ännu eu gång
upprepa hvad jag redan vid ett föregående tillfälle antydt, nemligen, att
då de förändringar och förbättringar, som vårt försvarsväsende erhållit,
endast kunnat i mån af våra tillgångar- — således småningom och delvis —•
företagas, ingen bättre än krigsstyrelsen sjelf insett det ofördelaktiga häruti.
På det derföre allt måtte samtidigt kunna komma under pröfning
och sedermera kunna på en gång föreslås till afhjelpande, med ett ord,
på det en plan rörande vårt försvarsverk i dess helhet skulle kunna uppställas,
hvars alla delar voro samtidigt utarbetade efter tidens fordringar,
så förordnade Kong! Maj:t 1861 en kommitté af sakkunnige män, med åliggande
att taga under öfvervägande alla dessa vigtiga frågor, såsom dem
om arméens och dess olika vapens erforderliga styrka, organisation, krigsbildning,
vård, utrustning och förnödenheter, i hvad mån landets försvar
borde vara genom befästningar förstärkt in. m.

Denna kommitté afgaf år 1865 sitt betänkande i dess helhet, och
kort derefter framställde Chefen för Landtförsvars-departementet till Kongl.
Maj:t utkastet till en plan för vårt försvarsväsende, omfattande alla dess
delar, och grundad till stor del på de åsigter, som Landtförsvars-kommittéen
hade framställt. Detta utkast finnes i sin helhet intaget i det statsråds-protokoll
för den 18 Oktober 1865, som åtföljde Kongl. Maj:ts Proposition
till den då. sammanträdande Riksdagen om Statsverkets tillstånd
och behof. Det upptager grunddragen af den organisation af vårt försvarsväsende,
hvars ernående Departements-chefen ansåg böra eftersträfvas.
Då jag förmodar, att ingen i detta ämne här vill yttra sig, som icke
dessförinnan tagit fullständig kännedom om nämnde plan, hvilken för ej
mer än 1 */3 år sedan blifvit i tryck bekantgjord, så förvånar det mig att
detta temligen omfattande program af hela vårt försvarsväsendes alla delar
redan kunnat hafva helt och hållet fallit ur minnet. Man kan om
detta förslags olika delar hafva olika åsigter och härom med dem, som
tänka olika, tvista, men man är oberättigad att här tala om brist på försvarssystem,
då ett sådant finnes, på grund af ett flerårigt kommittéarbete,
uppgjordt och för kort tid sedan Rikets Ständer delgifvet.

Den 28 Mara, f. m.

599

Man har här framställt anmärkningar mot en embetsman, som icke
är tillstädes och således icke varit i tillfälle att kunna försvara sig. Detta
gifver mig anledning att, i motsats mot hvad jag förut yttrat, nu tillstyrka
det af Utskottet uti mom. b) framställda förslag. Då dessa anmärkningar
röra de förslag, som denne tjensteman uppgjort, och de arbeten,
som under hans ledning blifvit utförda, vet jag ock, att den genom
en blifvande undersökning utrönta verkliga beskaffenheten af dessa arbeten,
och förslag ensamt kommer att i denna fråga fälla utslaget. Jag är
ock fullt förvissad, att om inom denna Kammare någon misstro i ifrågavarande
hänseende skulle finnas, den skall försvinna, då de förmenta stöden
derför bortfalla.

Öfverläggningen var slutad; och Herr Talmannen framställde först
proposition på bifall till Utskottets hemställan under mom. a). Då denna
proposition besvarades med blandade ja och nej, samt votering begärdes,
uppsattes nu, justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt under mom. a) i
40 punkten af Utskottets Utlåtande N:o 36,

röste ja;

Den, det ej vill,

röste nej;

Vinner nej, hår Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, beviljat
det anslag å 90,000 R:dr, som Kongl. Maj:t till Waxholms fästnings
förstärkande för år 1868 äskat.

Den i vanlig ordning anställda omröstningen utföll med 94 ja emot
43 nej, i följd hvaraf Kammaren bifallit hvad Utskottet under mom. a)
hemställt.

Dernäst framställde Herr Talmannen proposition på bifall till Utskottets
hemställan under mom. b). Jemväl denna proposition besvarades
med blandade ja och nej tillika med begärd votering; och blef i
anledning häraf en så lydande voteringsproposition uppsatt, justerad och
anslagen:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i mom. b af 40
punkten uti Utskottets Utlåtande N:o 36,

röste ja;

Den, det ej vill,

röste nej;

Vinner nej, är den af Utskottet i nämnda moment föreslagna skrifvelse
beslutad; men med den förändring, att de enligt Utskottets förslag
mellan orden “sakkunnige" och “män" förekommande orden “och opartiske"
skola utgå.

Denna votering utföll med 71 ja emot 32 nej; och var alltså Utskottets
hemställan af Kammaren bifallen.

Mot detta beslut anmälde Herr Bergström sin reservation, under förbehåll
att framdeles få skriftligen utveckla motiverna för densamma.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 3/4 4 för att åter sammanträda

600

Den 28 Man, e. m.

Kl. 6 e. m.

§ 3.

Förekom till vidare behandling Stats-Utskottets Utlåtande N:o 36,
angående regleringen af utgifterna under Riksstatens fjerde hufvudtitel.

41 punkten.

Bifölls.

42 punkten.

Härvid yttrade:

Herr Matts Pehrsson: Det är verkligen högst ogerna jag motsätter
mig _ beviljandet, af anslag till ifrågavarande befästningar, men då jag
förnummit, att de icke utföras efter någon bestämd plan, utan att man
lappar än här än der, så att något helt fullständigt fästningsverk icke
lärer blifva åstadkommet, så kan jag för min del icke vara med om att
anslå de begärda medlen. Jag upprepar nu livad jag anförde under förmiddagens
öfverläggning, att jag gerna skulle se, att de ifrågakomna fästningsverken
blefve försatta i godt skick, men att jag har svårt att votera
något anslag, då arbetet ej planmässigt utföres och alltsammans icke blir
annat än ett lappverk. Jag yrkar derföre utslag.

Tillika anhåller jag att få i protokollet antecknadt, att hvad jag på
förmiddagen yttrade derom, att kanonerna på Waxholms fästning till en
del ligga på lavetter, det vidhåller jag och tager ej ett ord tillbaka.

Herr Per Nilsson från Malmöhus län: Ehuru Stats-Utskottet,

med hänsyn till landets knappa tillgångar, icke tilltrodde sig föreslå Riksdagen
att för ifrågavarande ändamål bevilja eu så stor summa, som Kongl.
Maj:t begärt, ansåg dock Utskottet, att det skulle vara olämpligt afbryta
de redan pådörjade arbetena, emedan de kostnader, som på desamma tillförene
blifvit nedlagda, då skulle vara gagnlöst bortkastade; och var det
anledningen hvarför Utskottet förordade en anslagssumma af 50,000 R:dr.

Herr Svensén: Äfven jag har varit af samma mening som Utskottets
pluralitet i denna punkt, synnerligast af den anledning att det upplystes,
att de ifrågavarande fästningsverken uppföras efter en plan, som
är grundad på nyare tiders erfarenhet, och således lofvar att blifva ändamålsenliga.
Jag hemställer derföre om bifall till Utskottets förslag.

Vidare anfördes ej; och blef punkten bifallen.

43 punkten, mom. a).

Herr Hierta: Jag anhåller, att Utskottets hemställan jemväl under
litt. b) nu måtte föredragas, på det att diskussionen må kunna omfatta
begge frågorna, hvilka med hvarandra stå i ett så nära sammanhang.

Herr Hiertas begäran om samtidig löredragning jemväl af mom. b)
bifölls, och sedan sistnämnda moment blifvit uppläst, fortsatte

Den 28 Mars, e. m.

601

Herr H i er t a: Vid denna frågas behandling i Utskottet kunde jag
icke biträda det beslut, hvarvid Utskottets pluralitet stadnade, utan har
jag deremot reserverat mig i den syftning och på de skäl, som Herr Wallenberg
uti sin sedermera afgifna skriftliga reservation anfört. För att
icke behöfva belasta protokollet med återupprepande af hvad i reservationen
blifvit antördt, anhåller jag blott att nu iå uppläsa reservationen,
hvars innehåll möjligen har kunnat falla en eller annan af Kammarens
ledamöter ur minnet.

Efter det Herr Hierta häruppå uppläst Herr Wallenbergs vid Utlåtandet
fogade ifrågavarande reservation, fortfor Herr Hierta:

Kammaren torde häraf inhemta, att, enligt hvad officielt blifvit enhändt,
de ifrågavarande befästningarne vid Carlskrona icke äro uppförda
i öfverensstämmelse med nyare tiders åsigter, och att man vid uppbyggandet
icke tillgodogjort sig den erfarenhet, som blifvit vunnen under de
sednaste krigen i Europa och Amerika. Så hafva t. ex. embrassurerna
befunnits olämpliga att inrymma kanoner af gröfre kaliber, som kunna
vara tjenliga att på längre håll möta en sjöledes framträngande fiende och
som nu gemenligen på utlandets fästningar begagnas, och detta har skett
sedan uppmärksamheten redan allmänt var fästad vid de nya uppfinningar,
som under kriget i Amerika visade otillräckligheten af alla de fordna
krigsmaterialierna. Jag afstyrka- derföre för min del allt anslag till de
ifrågavarande befästningarne.

Med Herr Hierta instämde Herr Blanche.

Herr Lindström: Det är ej längre ett löst rykte, utan ett i dag
offentligen konstateradt faktum, att en gränslös misshushållning egt rum
med de medel, som blifvit anslagna till Carlskrona station. Sålunda har,
såsom Herr. Hierta oek erinrade, under den öfverläggning, som i dag på
förmiddagen inom Första Kammaren egt rum, vederbörande vidgått ej
blott, att embrassurer blifvit byggda så utan all plan, att, då kanoner i
dem skolat insättas, erforderlig plats ej forefunnits, utan jemväl en stor
del af de summor, som anslagits i och för sjöförsänkningar, i ordets
dubbla bemärkelse blifvit sänkta i sjön, enär försänkningarne verkställts
på ett sätt, att de äro till föga gagn. Det må icke vara att förundra
sig öfver, om under sådana omständigheter, och då för öfrigt den enhet
och sammanhållning inom de förvaltande verken saknas, som är så högst
angelägen för dessa vigtiga ärendens handhafvande, man ej känner sig
hågad att i vederbörande chefs händer öfverlemna alltför stora summor,
för hvars kloka och hushållsaktiga användning man, att döma af det föregående,
ej eger full garanti; och jag kan på dessa grunder icke annat
än, för min del, afstyrka alla för Carlskrona stations befästande begärda
anslag.

Herr de Maré: Hvad den siste talaren nu yttrat, har äfven jag

hört omnämnas, ehuru jag icke om sanningsenligheten deraf har någon
positiv visshet. Hade jag det, skulle äfven jag komma till samma resultat
som denne talare. Men då jag icke vant i tillfälle att med egna öron
höra hvad under diskussionen i frågan förekommit i Första Kammaren,
eller eger kännedom om, hvad eu Konungens rådgifvare der yttrade, på

603

Den 28 Mars, e. m.

grund hvaraf Kammaren fann sig föranlåten att frångå Utskottets förslag;
så och då vi hafva den glädjen att hos oss nu se tvenne Konungens rådgifvare,
som äro i tillfälle att meddela erforderliga upplysningar rörande
sakförhållandena, vågar jag, öfvertygad om att flere Kammarens ledamöter
dela min önskan, vördsammast anhålla om en sådan upplysning.

Herr Anders August Anderson: Om en besparing någonsin

lämpligen kan ega rum, så är det väl i denna punkt, då, såsom ej blott
inom Första Kammaren blifvit visadt, utan äfven en talare här har upplyst,
de fästningsverk, för hvilkas fortsättande anslag äskats, äro till platt
ingen nytta. Och yrkar jag på dessa grunder afslag på Utskottets hemställan.

Herr Carl Isac Bengtsson: På de skäl, som Herr Wallenberg
i sin reservation anfört, yrkar äfven jag att Kammaren icke måtte bifalla
hvad Utskottet i de nu föredragna punkterna hemställt.

Herr O. B. Olsson: Som man nu erhållit grundade skal att betvifla,
att de vid Carlskrona anlagda fästningsverk, efter den plan som
vid anläggningen följes, medföra de fördelar, som åsyftats, eller att de
komma att utgöra ett skydd för staden och de stora etablissementerna
på platsen, förenar äfven jag mig med dem, som yrka afslag på Utskottets
hemställan.

Herr Hörnfel dt: Jag kunde icke, då frågan i Utskottet förevar,

biträda pluralitetens beslut. Visserligen skulle man, beträffande ifrågavarande
befästningar, kunna argumentera på samma sätt som Utskottet
gjort beträffande fästningsverken vid Oxdjupet, äfvensom anföra att Rikets
Ständer under sednare riksdagar alltjemt anvisat anslag till befästningarnes
fortsättande, och att dessa anläggas i öfverensstämmelse med nyare
tiders fordringar. En väsendtlig skilnad är dock emellan befästningarne
vid Oxdjupet och vid Carlskrona, ty i Utskottet vanns den upplysningen,
att, äfven om befästningarne vid Hästholmen skulle blifva färdiga, fyra
andra segelbara inlopp funnos vid Carlskrona, hvarigenom en fiendtlig
flotta skulle kunna intränga och beskjuta staden. Mig synes derföre, att
man utan minsta tvekan bör kunna afstå det begärda anslaget.

Herr Statsrådet Thulstrjup: Jag tror visserligen, att den framför
Carlskrona varande vidsträckta redden ej är lätt att befästa, synnerligen
om man afser, att en fiende ensamt genom befästningar skall fullkomligt
kunna utestängas, men meningen är ju, att försvaret bör genom någon
del af skärgårdsartilleriet på ett verksamt sätt kunna understödjas.

Carlskrona redd begränsas åt sjösidan af 8 öar, nemligen Almö,
Hasslö, Norra och Södra Bollöarne, Aspö, Tjurkö, Storkö och Senoren, samt
några mindre holmar, nemligen Hästholmen, Kettilskär och Björkskär, hvartill
slutligen äfven böra räknas de holmar, på indika Kungsholms och
Drottningskärs beiästningar äro uppförda. Ungefärliga afståndet från staden
till närmaste kust af Almö utgör 12,000, till Hasslö 11,000, till Aspö
6,000, till Tjurkö 5,000, till Storkö 10,000 och till Senoren 18,000 alnar.

Den ‘28 Mars, e. m.

603

Emellan dessa Öar bildas 7 egentliga inlopp, af hvilka l:o sundet emellan
Aspö och Tjurkö utgör stora eller södra hufvudinloppet och 2:o sundet
emellan Hasslö och Almö bildar det andra eller vestra hufvudinloppet.
Utom dessa större sund bildas emellan nyssnämnde öar och holmar följande
mindre inlopp, nemligen 3:o Hasslösund, som utgöres af tvenne
armar (den ena emellan Hasslö och Kettilskär och den andra emellan
detta skår och Norra Bollö), 4:o Stora Bollösund, som äfven utgöres af
tvenne armar (den ena emellan Norra Bollö och Björkskål- och den andra
emellan detta skär och Aspö), 5:o Djupasund emellan Tjurkö och Storkö,
(ko Skällösund emellan Storkö och Senoren, samt 7:o sundet emellan
Senoren och Möckelö, de tvenne sistnämnda egentligen utgörande inloppen
för segelleden förbi Långören.

Carlskronas försvar åt sjösidan kan anses utgöras af tvenne delar,
nemligen det yttre försvaret, som bildas af befästningar, försänkningar och
stängsellinier, hvarmed nyssnämnda inlopp äro eller skola blifva försvarade,
och det inre försvaret, som utgöres af de tornbefästningar, hvilka äro uppförda
på den inre redden till dennes försvar.

Det yttre försvaret afser i främsta rummet det stora inloppet, hvilket
af de största krigsfartyg kan betaras. Här utgöres försvaret af Kungsholms
fästning, fästet på Drottningskär samt en 1864 förfärdigad stängsellinie,
af lika beskaffenhet med den vid Waxholm. Vid Kungsholmen äro
de sednare åren tvenne pansarbatterier uppförda till nyssnämnde linies
försvar. Då inloppets bredd uppgår till 2,000 alnar, då en stängsellinie
af denna utsträckning alltid är svår att tillvägabringa och icke kan innebära
samma säkerhet som en kortare, och då erfarenheten redan visat
huru kostsamma dessa luder i längden måste blifva, helst de icke kunna
ega någon längre varaktighet; så har chefen för fortifikationen föreslagit,
att inloppet borde genom stenförsänkuingar minskas, så att det åtminstone
inskränkes till omkring 500 alnars bredd, hvarigenom äfven skulle
vinnas den fördel, att ett inträngande fiendtligt fartyg tvingades gå närmare
fästningens kanoner.

I afseende på Kungsholmen gäller i väsendtliga delar hvad som förut
är nämndt om Waxholm. Ombyggnaden af denna fästning är utförd i
sednare tider, men likväl afslutad före artilleriets och sjövapnets sednaste
utvecklingsperiod. Vill man således ej nedrifva det försvarsverk som finnes
och ofördröjligen ersätta det med nytt, så måste det nu befintliga förändras
och förstärkas enligt tidens fordringar. Ettdera måste ske, ty ett
försvar som lemnas ofullbordadt, är sämre än intet sådant, och att inloppet
måste försvaras, lärer väl ej vara något tvifvel underkastadt.

Anläggandet af en befästning på Hästholmen för försvaret af vestra
hufvudinloppet, hvilket är tillgängligt för stora krigsfartyg, har alltid ingått
i den stora försvarsplanen, ehuru det för en tid ansetts böra åsidosättas
för det inre reddförsvaret. Förslaget till befästningen vid detta
inlopp är uppgjordt helt och hållet med afseende på de förändringar, som
sjövapnet och artilleriet sednast undergått och nödvändigheten att kunna
motstå dessas verkningar. Men, såsom förut är nämndt, måste ett sådant
försvar till hufvudsaklig del grundas på en stängningslinie i sjelfva inloppet,
till underlättande hvaraf man nu söker att genom försänkningar åstadkomma
en inskränkning i detta, inlopps bredd.

604

Den 28 Mars, e. m.

De öfriga mindre inloppen, nemligen Hasslösund, St. Bollösund och
Djupasund, äro tillspärrade genom stenförsänkningar, livilka kammars djup
under vattenytan äro emellan 0 och 7 fot. Uti en längre del af segelleden
förbi Långören genom Skällösund är vattendjupet blott 8 fot och
sundet så trångt, att det genom försänkning af ett fartyg eller pråm kan
göras ofarbart. Sundet emellan Senoren och Möckelö lärer endast vara
för mindre fiskarbåtar tillgängligt. Som vid dessa stenförsänkningar någon
sjunkning eller mindre sättningar stundom kunna förkomma, bör sådant
då genom påfyllningar afhjelpas. Sednaste påfyllningar hafva egt
rum 1864.

Af dessa i korthet meddelade uppgifter visar sig alltså, att endast genom
de tvenne hufvudinloppen, eller de för hvilkas försvar befästningar
och stängsellinier äro afsedda, större krigsfartyg kunna inkomma, och att
intet af de mindre sunden kan af monitorer befaras. Uti Stora Bollösunds
tvenne mindre grenar kunna ej ens mindre båtar framkomma.

Uti planen för försvaret ingår äfven ett mindre permanent verk på
högsta punkten af Aspö, för att hindra landsstigning på denna ö, likasom
ett permanent verk till försvar af såväl försänkningen i Djupasund
som en del af Tjurkö. I öfrigt är beräknadt, att försänkningarne i de
mindre sunden skola försvaras af de skärgårdsfartyg, som härtill kunna
vara mest lämpliga.

Sedan Kungsholmens ombyggnad var fullbordad, öfvergick man till
det inre försvaret. Sjövapnets och artilleriets derefter följande stora utveckling
genom de bepansrade ångfartygen och de refflade kanonerna med
deras utsträckta skottvidder och ökade förstörelseverkan föranledde en till
icke ringa besparing ledande förändring i planen för detta försvar, bestående
i en betydlig förminskning af tornbefästningarnes antal. Då samma
verkan numera ansågs kunna åstadkommas genom tvenne torn, i stället
för de föreslagna sex, och blott ett torn var påbörjadt, lät denna förändring
lätt verkställa sig. Sedan begge dessa tornbefästningar blifvit
färdiga, har man öfvergått till utförande af planen för vestra hufvudinloppets
försvar, hvartill, såsom förut är nämndt, hörer Hästholmens befästande
och hvartill en del af de erforderliga medlen redan blifvit anslagna.

Af Kong!. Maj:t vid sednaste riksdagar gjorda framställningar synes,
att för fullbordandet af Carlskrona försvar åt sjösidan nu återstå följande
arbeten, nemligen hufvudinloppens inskränkning genom st enfyllningar för
att sedan med mindre kostnad kunna tillspärra dem med stängsellinier,
Kungsholms fästnings förstärkande till vissa delar, fullbordandet af verket
på Hästholmen och uppförandet af de mindre verken på Aspö och Tjurkö.
Det torde här icke behöfva framhållas huru vigtigt det är, att dessa arbeten,
så snart som tillgångarne kunna det medgifva, blifva afslutade, på
det ifrågavarande försvar må utgöra ett fullbordadt helt och kunna uppfylla
det ändamål som dermed är afsedt.

Carlskrona eger alla de för sjöetablissement erforderliga egenskaper —
en rymlig och god hamn, en vidsträckt redd och beqväma inlopp. I
hög grad vore det att beklaga, om detta af naturen så gynnande och för
oss så dyrbara etablissement skulle komma att gå under i följd af en
tillfällig opinion om dess obehöflighet. Icke blott för vår egen fastän något
förminskade flotta är det af obestridlig vigt att under krig ega en

väl skyddad hamn med dockor, verkstäder, förråder m. m.; det är äfven
al stor betydenhet att då kunna erbjuda en sådan åt våra bundsförvandters
flottor. Dessas bistånd torde dessutom knappast vara att påräkna,
om vi sjelfva gått så långt i liknöjdhet, att vi, genom att lemna
en sådan punkt oförsvarad, låtit fienden genast på förhand besätta den.
Af icke ringa vigt är äfven den omständighet, att egna och allierades handelstartyg
här skulle under ett krig kunna finna ett då väl behöflig!
skydd. För min del betviflar jag på det högsta, att något land, som egde
en i afseende på läge och öfriga egenskaper så beskaffad hamn som Carlskrona
med så dyrbara anläggningar, och för hvarå befästande redan så
mycket blifvit gjordt, skulle lemna den öppen, oförsvarad och till pris för
första fiende.

Då Utskottet icke ansett tillgångarne vid denna riksdag kunna medgifva
beviljandet af de anslag, hvarom Kongl. Maj:t för Carlskronas försvar
gjort framställning, har det måhända gått en lämplig medelväg genom
de i mom. a) och b) framställda förslag, hvartill jag derför får tillstyrka
bifall, hvaremot jag, på grund af hvad förut blifvit anfördt, måste afstyrka
aflåtande! af en sådan underdånig skrifvelse som den, hvilken af Utskottet
uti mom. c) blifvit föreslagen.

Herr Hseggström: För min del anser jag, i likhet med flere föregående
talare, att sådana upplysningar blifvit inom Första Kammaren
lemnade af Sjöministern, att deraf föranledts det beslut, hvarigenom nämnda
Kammare af slagit Stats-Utskottets ifrågavarande hemställan. Jag har lika
litet som de andra ledamöter, hvilka i frågan yttrat sig, haft officiel underrättelse
om beskaffenheten af de utaf Sjöministern lemnade upplysningar,
och jag skulle vant tvehågsen, om jag skulle vågat sätta tro dertill;
men då nu här förfrågan blifvit derom framställd till en af de närvarande
Statsråds-ledamöterne, och då denna icke förnekat rigtigheten af de gjorda
uppgifterna, antager jag att de få såsom tillförlitliga anses och yrkar derföre
afslag å Utskottets hemställan.

Herr C. A. Larsson: Jag beklagar de Statsrådsledamöter, som här
skola kläda skott för chefen för fortifikationen. Han har visserligen nu
icke missledt Regeringen så, som då han förordade anslag till fullbordande
af en lastning, som redan var färdig; men han lärer dock i afseende
på befästningarne i fråga hafva gjort sig skyldig till misstag.

Jag har väckt motion i ämnet med yrkande om iakttagande af all
nödig sparsamhet i anslaget till befästningar, och det förundrar mig att
Stats-Utskottet det oaktadt i detta hänseende gjort så många tillstyrkanden
af anslag. Äfven här är fråga om aflåtande af en underdånig skrifvelse,
och jag tror derföre att man gerna kan innehålla allt anslag, till dess
man får se hvad verkan nämnda skrifvelse kan komma att medföra.

Herr vice Talmannen Mannerskantz: Om jag uppfattat rätt hvad
under diskussionen förekommit, så står man här i begrepp att ogilla Utskottets
förslag på grund af en hörsägen om ett yttrande, som i frågan
skulle hafva blifvit fäldt inom Första Kammaren, utan att likväl mig veterligen
uppgifvits hvad detta yttrande egentligen inneburit. Under så -

Den 28 Mars, e. m.

GOG

dana förhållanden synes det mig föga välbetänkt, att på ett sådant löst
rykte grunda sitt omdöme och att vid ett obestyrkt yttrande fästa så
stor vigt, att man på grund deraf afslår hvad Stats-Utskottet efter mogen
pröfning funnit lämpligt att tillstyrka. Det är visserligen möjligt, att någon
Statsråds-ledamot kunnat inom Första Kammaren uttala sitt missnöje
med det sätt, hvarpå befästningsarbetena utföras, men deraf följer alldeles
icke, att det ej vidare skall vara af behofvet påkalladt att göra några
befästningar alls, och att således anslagen dertill skola indragas. Hafva
misstag blifvit begångna, så tillhör det vederbörande departementschef att
derom låta undersöka och, så vidt möjligt är, låta rätta misstaget, men
icke utgör det skäl för att inställa redan påbörjade befästningsarbeten.

Man bar bär sagt, och jag medger det rigtiga deruti, att det är svårt
att så befästa Carlskrona, att man borttager möjligheten för fienden
att intaga det med väpnad band. Men man kan ej heller af en fästning
begära annat, än att den delvis skall förhindra fiendens framträngande,
genom sina kanoner hålla den på afstånd, eller åtminstone tvinga
den att vid belägring använda en betydlig styrka. Med den erfarenhet
jag eger i militära frågor, och med den kännedom jag kunnat förvärfva
rörande lokalen, som nu är i fråga, emedan jag ofta varit i Carlskrona,
tror jag mig kunna försäkra, att de der uppförda fästningsverken erbjuda
ett ganska godt skydd. Med tillhjelp af skärgårdsartilleriet och några
andra flytande fästningsverk böra de på land uppförda fästningarne ganska
väl kunna försvara staden och varfven. Det är temligen klart, att,
då man lyckats för sjökriget tillverka torn af den fasthet, att de äro
nästan fullkomligt skyddade för skada, äfven af de svåraste skott, så bör
det vara ännu lättare att uppföra dylika fasta torn och andra värn på
fast grund. Dessa på fast grund uppförda fästen erbjuda dessutom den
fördelen, att man i dem kan uppställa gröfre artilleripjeser, än de flytande
batterierna kunna bära. Visserligen äro ännu icke fästningarne i
allmänhet försedda med sådana förbättrade inrättningar, som kommit sjöförsvaret
till del, men deras naturliga företräden äro deremot så stora,
att dessa till eu god del uppväga hvad konsten lemnat fiffigt att önska.

Hvad nu återigen beträffar uppgiften om det yttrande, som skulle
inom Första Kammaren hafva blifvit fäldt, så tror jag icke, att orden fallit
så, som här blifvit antydt, helst jag af den person, som uppgifvits den der
haft yttrandet, blifvit öfvertygad om motsatsen. Har man derföre ej andra
och bättre skäl att anföra för frånträdande af Utskottets förslag, så bör
man icke förkasta det. Jag för min del finner detta förslag på goda skäl
grundadt och bifaller det derför gerna, synnerligast då genom den skrifvelse,
som vid föredragning af litt. c. måhända kommer att beslutas, utredning
kan erhållas, huru befästningsarbetena vid Carlskrona skola kunna
på det minst kostsamma sätt utföras.

Herr Jan Andersson: Jag anser mig skyldig tillkännagifva, att jag
af alla anslag funnit intet vara så behöfiigt och lämpligt som detta, helst
jag sjelf varit i tillfälle att på nära håll betrakta befästningarne vid Carlskrona
och funnit dem vara rigtiga mästerverk; men sedan jag numera erhållit
upplysning derom, att ändringar blifvit vidtagna samt att 4 eller 5
holmar finnas obefästade, anser jag det icke vara värdt att öda mera

Den 28 Mara, e. tn. 607

penningar för det ändamål, som här är i fråga, hvarföre jag förenar mig
med dem, som yrkat afslag.

Herr Per Nilsson från Örebro län: Då det anslag, som här är
ifrågasatt, enligt de upplysningar, hvilka af åtskillige föregående talare blifvit
lemnade, icke kommer till någon nytta, vill äfven jag afslå detsamma.

Herr Wigardt: Till följd af det öde, som drabbat förevarande
punkt vid dess behandling i Första Kammaren, yrkar jag, att den äfven
här måtte afslås.

Herr Per Nilsson från Malmöhus län: Utskottet har vid uppgö randet

af statsregleringen sökt att göra nedsättningar i anslagsbeloppen,
der sådant ansetts med skäl och rättvisa kunna ske; men Utskottet har
likväl icke velat gå till den ytterlighet att afstå allt och lemna de vigtigaste
punkterna åt sitt öde. Man har sagt sig icke vilja bevilja ifrågavarande
anslagsbelopp, derföre att Första Kammaren skall hafva afslagit
detsamma, men om något sådant beslut hafva vi icke ännu erhållit någon
officiel underrättelse från nämnda Kammare; och jag hörde någon i förmiddagens
sammanträde yttra, att man icke borde fästa sig vid eller sätta
tro till andra än officiela eller genom ordentliga protokollsutdrag från
Medkammaren oss meddelade underrättelser.

Då, enligt de upplysningar, som af Herr Statsrådet blifvit lemnade, det är
ådagalagdt, att monitorerna kunna hafva ganska stor hjelp af sådana små
fästen, som här äro i fråga, och då det är naturligt, att en dylik befästning,
som här är i fråga, skall åtminstone till någon del hindra en fiende
att framtränga, yrkar jag bifall till Utskottets förslag.

Herr A. von Proschwitz: De skäl, som här blifvit anförda emot
anslagets beviljande, grunda sig på rykten och tidningsartiklar; men jag
tror, att, om de, som fotat sitt omdöme på sådana, äfven tagit kännedom
om de berigtiganden, hvilka blifvit anförda deremot, de skola kommit till
annan åsigt. Då den ifrågavarande skansen först byggdes, afsågs den för
sådana kanoner, som vid tiden för omläggningen voro brukliga, och man
är ingalunda berättigad att skjuta skulden på ingeniörerne, derföre att
dessa sedermera blifvit ändrade. Jag bifaller Utskottets förslag.

Öfverläggningen var slutad; och Herr Talmannen framställde propositioner
först på bifall och sedan på afslag till Utskottets hemställan i momentet
a). Begge dessa propositioner besvarades med blandade ja och nej.
Votering begärdes, hvarföre en så lydande voteringsproposition uppsattes,
justerades och anslogs:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt under litt. a) i
43 punkten af Utskottets Utlåtande N:o 36,

röste ja;

Den, det ej vill,

röste nej;

Vinner nej, har Kammaren afslagit Utskottets ifrågavarande hemställan.

608

Den Si8 Mars, e. Bi.

Voteringen, i grundlagsenlig ordning verkställd, utföll med 48 ja mot
98 nej, hvadan Kammaren afslagit hvad Utskottet i detta moment hemställt.

Momentet b blef derefter, sedan proposition på bifall besvarats med
nej, af Kammaren afslaget.

Momentet c).

Härvid yttrade

Herr Witt: Jag har icke begärt ordet för att nu yrka på något
anslag, ty jag vill icke tillstyrka någon utgift, om man ej är fullt förvissad
att den leder till ett ändamålsenligt resultat. Men jag talar för att
protestera mot en villfarelse, som stundom låtit höra sig och nu smugit
sig in i Stats-Utskottets Betänkande; den villfarelsen att Carlskrona
numera skulle, till följd af förändringar i sjökrigsväsendet, ej ega samma
vigt som tillförene. Jo! mine Herrar, Carlskrona har och skall alltid
bibehålla samma vigt såsom strategisk punkt, som den hittills haft. Den
är den största, djupaste och bästa hamn i vårt land, en af de bästa i
Europa. Under krigstid skulle våra handelsfartyg här finna ett skydd
mot förföljande fiender, och huru skulle vi i nödens stund kunna påräkna
hjelp af vänskapligt sinnade magter emot en öfvermägtig fiende, om vi ej
ega en skyddad örlogshamn att erbjuda den? Kunna vi icke och vilja vi
icke inse och begripa detta, så skall nog en mägtig granne lära oss att
begripa det, den dag det behagar honom att låta sin flagga svaja från
murarne af Kungshobns fästning. Att sådant kan och skall inträffa, om
vi invecklas i krig, har Stats-Utskottet antydt och en reservant uttalat.
Han sägei-, att det är ett fåfängt arbete att befästa och en lönlös möda
att försvara Carlskrona, Men, när man sålunda uttalar sin själs bekännelse;
hvarför går man då ej ett steg längre och talar om det fåfänga
arbetet, den lönlösa mödan att försvara Sverige? Reservanten
säger, att förråden i Calskrona kunna i krigstid bortföras. Ja, visst
kunna de bortföras, af fienden nemligen, i fall han ej föredrager att
behålla dem på stället, sedan han der fått fast fot. Af oss kunna
de icke bortföras, ty de utgöra tusen sinom tusen hästlass. Hade
vi en jernväg till stället, så kunde vi väl bortföra en del af dem,
men nu är det omöjligt. Men huru man skall bortföra fienden omtalas
icke, och således är väl meningen, att han skall blifva qvar och
Carlskrona blifva för Sverige, likasom Gibraltar för Spanien, en främmande
magts egendom. Det är en sorglig tanke som här framgår ur en
reservants yttrande, hvilket funnit genklang hos tre andra Stats-Utskottsledamöter.
Den hamn, i hvilken Chapmans storverk flutit på böljorna,
der Polhem byggt i klippans famn och Thunberg murat under hafvets
yta, och hvarifrån Svenska flottan fordom utgått på segerrika sjötåg och
när den efter lysande bragder återvände dit, den blå och gula flaggan
helsades välkommen, skulle då egas af fiender. Den Svenska flaggan
skulle der ej blåsa mer, utan i dess ställe skulle en annna flagga med annan
färg och med roffågel!! till sinnebild vecklas ut af den lätta sommarvinden
— men jag vill icke vidare tala härom, ty hvar och en måste
inom eget bröst känna hela skammen, vanäran och olyckan af ett sådant
förhållande. Jag vill blott fästa uppmärksamheten på, att Stats-Utskottets

förslag

Ben 28 Mars, e.

m

förslag innehåller, det Riksdagen skulle hos Kong! Makt begära att få
framlagclt “ett förslag till det minst kostsamma sätt att afsluta de befästningar,
som nu vid Carlskrona äro under utförande11, hvaremot ett åt
xiefve Ugglas gjordt yrkande är: att begära ett “förslag huru på minst
kostsamma satt ett fullgodt försvar af Carlskrona må kunna ordnas- börande
härvid äfven tagas i betraktande, huruvida förändring eller förstärkmng
af redan anlagda verk erfordras11. Jag yrkar, att Stats-Utskottets
■°-f''Vi8+1 ‘ ™na Pn“k* “a förkastas och Grefve Ugglas’ förslag till skrifvelse
i stallet antagas. Utarbetandet af ett förslag till Carlskronas fullständiga
befästande kostar ingenting, ty sedan man afslagit nästan alla anslag till
förtid kationsarbeten, blifva mgeniörofficerarne så lediga, att de få god tid
att utarbeta förslag, och de skola naturligtvis något uträtta för sina

fweri ““sta Representationen kan begära, är väl att få veta hvad

bvL-i t* fu Stanodl,gt Jefast* Carlskrona, och jag tror dessutom att
(ivaije Svcnsk man måste hysa den öfvertygelse, att vi kunna, böra och

SvSi e°1SVara hVai’Je Säl''skild del af värt kära fädernesland, det gamla

Herr Östman: Jag vill endast nämna, att, sedan mom. a och b
1 denna punkt blifvit afslagna, inom. c bör återremitteras.

Herr Peter Andersson: Hvad Carlskrona och dess befästningar
rorer, har Herr Mitt så fullständigt utredt förhållandena, att jag, för

tf lckf °™>digt upptaga Kammarens tid, endast vill instämma med ho nom

och yrkar proposition på bifall till Utskottets förslag.

Herr Adlersparre: Jag får bedja om ursäkt, för det iag icke

kunnat hora hvad al.a föregående talare yttrat. Jag har verkligen vant
uppmärksam, men erfarenheten torde dock för hvar och en redan hafva

rbf! -1 dfSTn’ att maU ^ke 1all1tid kan höra allt hvad som säges från olika
elai af Kammaren. En ledamot har just nu upplyst mig, att en föregående
talare under ofverlaggmngen skall hafva yttrat, att Chefen för Sjöforsvars-departementet
Herr Grefve Plåten under debatten i Första Kammaren
skulle hafva sagt, att Carlskrona icke kan befästas. Jag kan naturligtvis
icke veta hvad gom yttras i Första Kammaren, men jag kan icke
t™’ -af Sädant yttrande blifvit fäldt af Statsrådet Grefve von Plåten
1 m ofngi ber jag att fa instämma uti hvad Herr Witt föreslagit.

Kammaren, som med öfvervägande nej besvarade Herr Talmannens
proposi ,on dels på bifall till Utskottets förslag, dels jemväl på återremls
gödande enligt Herr Witts yrkande, det förslag till underdånig skrifvelse’

£ *£* SSÄ Grefve u * uti Tid

44—49 punkterna.

Biföllos.

■r>0 punkten.

aQHerr Statsrådet Tkulstrup: Utskottet har afstyrkt detta anslag
af samma skal som vid nastforflutna riksdag, nemligen att dylika tält
Rikd. Prof. 186 7. 2 Åfd. 2 Band.

39

glO Den 28 Mars, e. m.

skulle, då de behöfdes, lätt kunna anskaffas. Då de, som lör närvarande
finnas att tillgå i förråden och hvilka äro beräknade för 20,000 man,
anskaffades, kunde väl till dem icke inom landet erhållas oaktadt många
underhandlingar härom med Svenska fabrikanter, utan måste den införskrifvas
från utlandet. Nyttan och ändamålsenligheten af dessa tält hafva
i de flesta länder blifvit ådagalagda. Under ett krig skulle de komma att
förorsaka stor besparing i afseende på kostnaden för soldatens beklädnad.
Huruledes nya, till arméen utdelade munderingar kunna, efter några derpå
följande dagars bivuakering under bar himmel och ihållande regn, vara
alldeles förstörda, derom kunna många som qvarlefva efter sednaste kriget,
deri Svenska trupper deltogo, lemna upplysning att ej tala om den
vård om soldatens helsa, som genom ett sådant skyddsmedel befoidias.
Det är väl sannt, att dylika tält för närvarande finnas att tillgå för 20,000
man men då de skola användas vid alla större truppsamlmgar i olika delar
af landet och i följd häraf måste årligen, transporteras emellan de
olika förråden, blifva de härigenom mer än.behöflig! slitna.

Om tillgångarne omöjligen kunna medgifva beviljandet åt detta, såsom
mig synes, ganska angelägna anslag, hemställer jag, det Kammaren för
ifrågavarande ändamål måtte anslå åtminstone halfva det begärda beloppet.

Herr Friherre Liljencrantz: Ifrågavarande tält äro naturligtvis, efter
hvad vi halva oss bekant, afsedda, icke lör truppmassornas skydd under vanliga
möten, utan till skydd vid bivuakering och kortare möten under fredstid.
Antalet bör alltså lämpas efter den styrka, som vid dessa möten sammandrages,
och för detta tall anser jag oss redan hafva tillräckligt antal af tält. Skulle
arméen komma att försättas på krigsfot, då vore det väl ömkligt, att den
försåges med skyddstält, men ett ännu vigtigare behof för arméen är, att
den då varder fullständigt beväpnad. Att nu anskaffa fullständiga utredningspersedlar
torde alltså vara en onödig omsorg, och ehuru jag ei känner,
att fullt tillräckligt antal åt tält bör finnas, anser jag dock, att man
kan uppskjuta med anskaffande deraf, särdeles då vi hafva många utgiftei
för vigtigare ändamål.

Flere ledamöter instämde.

Herr Hedlund: Med plågsam känsla har jag lågt mitt nej i urnan

mot många anslag, som under denna hufvudtitel begärts. Nu då jag
emellertid anser Regeringens framlagda förslag vara nyttigt, kan jag ej
annat än understödja detsamma. Skall vår armé mobiliseras, så bör den
ock förses med hvad som kan iörvara den emot annat än skott För
soldaten är det nödigt att äfven hafva tak öfver hufvudet; och då man
röstat för anslag till kappor, bör man äfven bevilja anslag till tält. Om
våra ekonomiska förhållanden hindra oss att på eu gång löise armeen
med hvad som behöfves i förevarande afseende, sä bör åtminstone en ael
af anslaget beviljas, och jag föreslår, med afseende på hvad Herr Statsrådet
Thulstrup begärt, att ett anslag af åtminstone 40,000 R:dr mätte

Fn så anspråkslös korps som Göteborgs frivilliga skarpskyttar bär
med icke så små uppoffringar lagt sig till skyddstält för 300 man, och

e. m.

611

Den 28 Mars

meanö™r.Sj°rt detta’ 6medan den ansett tälten yara nödvändiga vid fält Herr

C. A. Larsson: Utan att förneka nödvändigheten deraf att
förse armeen med nödigt antal tält, hemställer jag dock, då den summa
som för detta ändamål begärts, är ganska betydlig och då hehofvet icke
.ynes vala för stunden trängande, att vi må undanskjuta denna fråga till
en kommande riksdag och nu bifalla Utskottets hemställan. 8

de rIf5ä|?aJa1rande,tält äro af enkel beskaffenhet, att

. forefaLande behof lätteligen kunna anskaffas. Derföre och då det

piffr f TPillgt 6 er att skrinlägga dem i förråden, der, såsom jag

vi11''1*’ ludar i tjogtals år legat, hvilket väl ej kan vara gagnelig

vill äfven jag bifalla Utskottets hemställan.

«err.i1?!111 Ericson: Dylika tält hafva först på sednare åren begagnats
vid ofningslager och på manövrer och hafva visat sig vara ganska
ny tiga. Att dock nu anslå ett belopp af 80,000 Rall- för anskaffande af
anff ,.fg ‘lck® vara nödigt. Om de skulle afses för fredstid, så

dpk «tdd.i°^n°rga’ enaJ T1 foilut e8a deIs runda tält för hela arméen och
dels skyddstalt för en styrka af 20,000 man, och dessa sednare, som endast
anvandas vid ofningslager, kunna lätt förflyttas till de olika ställen,
der de kunna behofvas. Med anskaffande af de tält, som nu äro i fråga
afses således endast kngstillfallen; men då dessa tält kunna lätt och utan
någon längre tidsutdrägt anskaffas, ty de äro enkla och utgöras nemligen
af 4 trekantiga lappar, hvardera sådan af 3 >/a alnars längd och försedda
med hyskor och hakar, så anser jag, att med deras uppköp kan tills vidare
uppskjutas, hvarföre jag bifaller Utskottets hemställan.

Herr Björck: Sedan jag begärde ordet, är nästan allt sagdt, som

jag arnade yttra. Jag vill endast tillägga, att det vore i allmänhet bäst,
om man kunde undvika att under fredstid hopa stora förråd af sådant,
som först erfordras under inträffande krig. Man kan dock icke alltid och
alldelas undvika bildande af förråd, ty allt kan icke hastigt anskaffas då
det påkallas Derföre har man måst bilda förråd. Yi hafva ett beklädnadsferoid
för 15,000 man, och för detta synes det äfven vara tillrackhgt
hvad vi hafva i förråd i afseende på tält. Ingenting är lättare
att hastigt anskaffa an sadana, och nog kunna de erhållas inom landet,
då de behofvas helst då ej flere än 20,000 man någonsin sammandragas
under sädana, forhållanden, att dessa mindre tält komma till användning.
i)et. ±ar Klke forgatas, att de större tälten ändock skola bibehållas och
anvandas för de större truppsamlingarne, samt att skyddstälten endast
atses tor detacherade korpser af hvarjehanda slag.

Herr Mag ne 11: Efter de upplysningar, som här blifvit lemnade, alster
jag från ordet och bifaller Utskottets förslag.

Herr Peter Andersson: För min del måste jag erkänna, att jag
icke kan bedöma, huruvida ett anslag af 80.000 Rall'' kan vara behöflig!

612

Den 28 Mars, e. in.

för anskaffande af skyddstält, och jag förlitar mig derföre på Utskottet,
som behandlat frågan, samt instämmer uti dess hemställan.

Diskussionen var slutad; och punkten biiölls.

Öl och 52 punkterna.

Biföllos.

53 punkten.

Herr de Hare: Den åsigt, som förestafvat det af Utskottet här

framlagda förslag, kan jag för min del icke gilla. Min tanke är att ge vären

sämre förvaras, om de vid de olika mötesplatserna utsättas för fukt
i oeldade rum, rost in. in., än om soldaten på roten får förvara hvar och

en sitt gevär. Detta är också det naturligaste, och jag är öfvertygad om,

att han skulle vårda sitt gevär, detta för hans omtanke käraste föremål,
nästan lika ömt som sin älskarinna. Det vore således, efter min tanke,
mindre klokt handladt, om man fråntoge soldaten detta bestyr eller denna
omvårdnad. Jag vill icke tala om de ganska betydliga kostnader, som
ifrågavarande byggnaders uppförande skulle förorsaka Statsverket. Hufvudgrunden
för mitt afslag till Utskottets hemställan är den, att dessa vapen
böra få vara under den persons vård, som skall begagna dem. Jag afslår
Utskottets hemställan.

Herr Sandsten instämde.

Herr John Ericson: Jag är förekommen af Herr de Mara. Be hofvet

af dessa byggnader har först på sednare tider, sedan hvarje soldat
fått sig tilldelade tvenne gevär, ett, för krigsbruk och ett för exercis, uppstått.
Det gevär som afses att förvaras i de föreslagna förråden är
krigsgeväret. Jag anser den princip vara ovigtig, att ej karlen sjelf skall
få vårda det gevär, hvarmed han i farans stund skall möta fienden. Detta
blir eljest för honom ett främmande instrument, som han icke får se
oftare än på mötesplatserna, och aldrig lär sig rigtigt känna. Dä nu
emellertid en ny modell till gevär skall antagas, hvilken modell är helt
olika exercisgevärets, är det så mycket nödvändigare, att soldaten göres
fullt förtrogen med detta nya vapen; dessutom ligger i sakens natur att
soldaten, om han får hafva sitt gevär hemma, egnar detsamma eu vida
omsorgsfullare vård än som, äfven med bästa vilja, kan beredas på ett
förråd, och jag vill derföre icke med min röst bidraga till tillkomsten åt
dylika byggnader för gevärens förvarande. Då dessutom det af Riksdagen
tillsatta särskilda Utskott för behandling af militärärenden lärer tillstyrkt,
att karlen skall icke allenast sjelf ständigt vårda sitt gevär, utan äfven
att han skall tilldelas skarp ammunition för att kunna öfva sig i målskjutning,
så måste, om detta förslag antages, också frågan om dylika byggnader
förfalla. Det särskildta Utskottets förslag kan jemväl föranleda till
åtskilliga ändringar i afseende på förrådsplatserna, och derigenom skulle
det blifva ännu mera oklokt att uppröra fasta byggnader för förvarande
af gevär, enär byggnaderna möjligen blifva obehöfliga. Kongl. Maj:t har i
sin Proposition uttryckt den önskan att åt de norra orterna utlemna gevär till
krigsbruk. Detta är nog bra, men man vet lika litet der som i de öfriga

Den 28 Mars, e. m.

613

provinserna, hvarest gevärsdepöterna skola anläggas, och derför torde frågan,
äfven hvad dessa orter angår, böra uppskjutas.

Jag kommer, på grund af hvad jag sålunda anfört, att afslå såväl
Kongl. Majrts nådiga Proposition som Stats-Utskottets förslag.

Herr Heden berg: I enlighet med af åtskillige föregående talare

yttrade åsigter vill äfven jag bifalla denna punkt, då jag anser dessa byggnader
ganska behöfiiga. Den indelta soldaten förvarar visserligen sjelf sitt
gevär, men dessa byggnader äro afsedda att förvara de gevär som begagnas
af beväringen, och hvilka på något ställe böra finnas samlade och
förvarade. De stå under regements-kommissariens vård, och äfven om
någon förändring skulle inträffa i organisationen af vår krigsmagt, så blifva
i alla fall dessa byggnader behöfiiga.

Herr Björck: Jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att
sedan år 1854 hela systemet af förvaltningen utaf arméens förråd undergått
en fullständig förändring. Samtliga förråden voro förut under
Krigskollegii . omedelbara förvaltning, men då fann Kongl. Maj:t lämpligt
att hvad af persedlar, som härifrån skulle tillhandahållas regementena,
derefter borde af defu sjelfva vårdas och förvaras, hvadan ock vid följande
riksdag anslag härför äskades. Då sedermera fråga uppkom om anskaffande
af större antal gevär, och hvarje regemente blifvit försedt med dubbel
omgång sådana, som utlemnades i likhet med öfriga persedlar, så uppstod
behofvet af dessa byggnader, och af deras lämpliga inredande för
gevärens uppställande. Vid sista riksdagen förekom frågan ånyo och genomgick
då en ganska grundlig pröfning efter inhemtande af upplysningar
från cheferne för de olika regementena. Förhållandet på de särskilda
regementena var något olika, och vid åtskilliga ansågos dessa byggnader
ej så nödvändiga som vid andra. Rikets Ständer anslogo emellertid ett
lämpligt belopp för ändamålet, och Stats-Utskottet har, sedan behofvet
sålunda är erkändt och frågan i alla sina detaljer utredd, ansett sig böra
föreslå en summa lämpad efter tillgångarne. Jag för min del tror att här
icke är något annat att göra än att bifalla punkten.

Herr C. A. Larsson: Vid förra riksdagen motsatte jag mig beviljandet
af detta anslag, utgående från den synpunkten, att, der trossbodar
funnos att tillgå, desamma voro de lämpligaste förvaringsställena
för Kronans gevär. Merendels bor i grannskapet af dessa trossbodar en
officer eller en underofficer, och dessa kunna ju lämpligen hafva gevären
under sin närmaste tillsyn och vård. Mina åsigter i denna fråga hafva
icke sedan sednaste riksdag undergått någon förändring, hvarföre jag yrkar
afslag å Utskottets hemställan i denna punkt.

Vidare blef ej anfördt, och afslog Kammaren Utskottets hemställan i
denna punkt.

5å punkten.

Bifölls.

614

Den 28 Mars, e. m.

55 punkten.

Herr Staaff:

Herr Ählgren torkbräde sig instämma med Herr Staaff.

Vidare yttrades icke; och punkten bifölls.

På Herr Talmannens hemställan godkände Kammaren de nu genomgångna
Utlåtande vidfogade tabeller, för så vidt de deri upptagna summor
ej blifvit ändrade genom Kammarens beslut.

§ 4-

Företogs till'' förnyad behandling Stats-Utskottets Utlåtande N:o 87,
angående regleringen af utgifterna under Riksstatens femte hufvudtitel.

1 punkten.

Ordet begärdes af:

Herr Statsrådet Grefve von Plåten: Det skulle antyda en alltför
origtig uppfattning af min ställning, om jag inläte mig i tvist om de
olika beslut, som här komma att fattas, men å andra sidan skulle det
vara ett underkännande af den fördel, den nya grundlagen beredt vederbörande
departementschefer och bevisa mindre aktning för Kammaren,
om icke jag, i egenskap af departementschef, vore här närvarande under
behandling af förevarande hufvudtitel för att meddela upplysningar i de
fall, der jag anser misstag eller åtminstone misstydningar hafva egt rum.
Det är också helt naturligt, att departementschefen och den enskilde riksdagsmannen
i fråga om Statens värf befinna sig i helt olika ställning,
ehuru båda hafva det allmänna bästa till gemensamt syftemål. Departementschefens
åliggande är att påpeka brister, der de finnas, och uppgifva
behof, som böra fyllas, under det han i egentlig mening icke behöfver
taga i betraktande andra tillgångar än sådana som för ögonblicket
finnas, hvaremot det tillkommer riksdagsmannen att tillse icke blott de
närvarande tillgångarne utan äfven, om så behöfves, att skaffa nya. Såsom
departementschef kan jag derföre icke annat än uttala min tillfredsställelse
deröfver, att de förslag som jag framställt lyckats tillvinna sig StatsUtskottets
uppmärksamhet och förtroende. Naturligtvis kan jag icke annat
än beklaga, att icke alla de framställningar, hvilka Kongl. Maj:ts
Proposition rörande femte hufvudtiteln innehåller, blifvit af Utskottet tillstyrkta,
men på samma gång får jag tillkännagifva, det jag uppfattar ett
afstyrkande från Utskottets sida icke såsom ett underkännande af det
framställda behofvets verklighet utan allenast såsom ett uttalande, att
Statens tillgångar för närvarande icke medgifvit att uppfylla alla dessa
behof. Så till'' exempel skulle det verkligen hafva varit tillfredsställande
om 1 punkten, rörande anslag för de nya aflöningsstaternas tillämpning,
innehållit ett tillstyrkande af hvad Kong!. Maj:t i detta hänseende föreslagit,
helst detta förslag utgjorde allenast en naturlig följd af Rikets Ständers
vid sista riksdag i ämnet fattade beslut. Att nu så icke skett får
jag visserligen beklaga, men jag anser mig dock icke böra hemställa om
ändring i Utskottets beslut; och vågar jag tro, att de officerare, hvilka

Den 28 Mars, e. m.

615

ännu icke kommit i åtnjutande af full lön, skola med tålamod underkasta
sig denna uppoffring och vänta, till dess Riksdagen finner tiden vara inne
att lemna anslag lör de nya aflöningsstaternas tillämpning, men det oaktadt
med lika nit under tiden uppfylla sina tjensteåligganden. Det finnes
likväl några andra frågor, på hvilka jag skulle vilja fästa Kammarens
uppmärksamhet. Dessa angå organisationen af mariningeniörstaten. Vid
inrättandet af dylika nya stater har man att välja mellan två olika principer.
Den ena, som är den allmännaste, består deruti, att i hvarje korps
anställas så många embets- eller tjensteman att, derest en eller annan
skulle af sjukdom eller tilltagande ålder blifva mindre verksam och arbetsför,
det derföre icke blir absolut nödvändigt att skilja honom
från tjensten, då andra finnas att ersätta honom. Dessa tjensteman
få också vanligen .åtnöja sig med mindre lön. Den andra principen
utgår, i motsats häremot, derpå att icke anställa flere tjensteman än
som oundgängligen erfordras för verkställande af det arbete, för hvilket
de äro afsedde; och som af dessa personer måste påräknas en större verksamhet,
så ega de också berättigade anspråk på högre lön. Detta har
också Utskottet nogsamt insett, ehuru Utskottet vid fattandet af sitt beslut
kommit till ett annat resultat än jag skulle önskat. Utskottet har
nemligen nedsatt antalet embets- och tjenstemän vid mariningeniörstaten
från 10 till 8. Det kan visserligen synas, som detta icke vore så stor förminskning
i antalet, men jag ber dock att få erinra, att 2 utaf 10 utgöra
en icke obetydlig proportion. Jag har dock icke fäst så särdeles vigt dervid,
ty om åtta personer verkligen skall kunna medhinna hvad af Regeringen
beräknats för tio, så skall Regeringen se detta med nöje, och derest
åter, såsom jag befarar, detta skulle visa sig omöjligt, så står i allt
fall Regeringen öppet att förordna andra personer till biträde, och med de
tillgångar, som finnas i besparingskassan, aflöna dessa, intilldess saken ånyo
kan underkastas Riksdagens pröfning. Allt detta ådagalägger dock så
mycket mera nödvändigheten deraf, att de personer, som komma att användas,
blifva väl aflönade, och är det af sådan anledning jag icke kan
gilla den af Utskottet tillstyrkta nedsättning af öfverdirektörens lön från

7,000 R:dr till 6,000 R:dr. Hvar och eu, som eger någon kännedom om
de göromål, som skola tillkomma innehafvaren af denna befattning, inser
lätteligen att en person, hvilken, såsom denne, bör ega grundliga insigter
i skeppsbyggeri och allt hvad till maskinväsendet hörer, blir ganska svår
att finna och ännu svårare att behålla. Hans aflöning bör derföre också
icke vara för knappt tilltagen. Bland Kammarens Herrar ledamöter finnes
säkert mången, som på grund af egen erfarenhet är i tillfälle bedöma,
huruvida för en sådan person, hvarom nu är fråga, eu aflöning af 7,000
R:dr kan anses vara för hög. Den erfarenhet jag eger, säger mig att så
icke är förhållandet, samt att med honom jemförliga personer kunna i den
enskilda industrien betinga sig vida högre aflöning. Utskottet säger, att
det öfverdirektören tillagda arfvode icke bör öfverstiga de för kontreamiraler
fastställda löner, eller 6,000 R:dr. Jag respekterar visserligen den
aktning för den högre graden inom vapnet, som på detta sätt gifvit sig
till känna inom Utskottet, men jag tror icke att den jemförelse, Utskottet
sålunda anställt, är fullt tillämplig, enär den ifrågavarande personen har
vida större lätthet att på annat håll förskaffa sig sysselsättning, som be -

616

Den 28 Mars, c. in.

talar sig vida bättre. Här har dessutom ett misstag, säkert ganska ofrivilligt,
blifvit begånget, Det säges, att en amiral i aflöning uppbär allenast
6,000 R:dr. Detta är också sannt, men nu finnes på rikets stat
upptagen endast en amiral, och om denne är i åtnjutande af sin fulla
verksamhet, så fungerar han tillika såsom befälhafvande amiral i Carlskrona,
derför han uppbär ett årligt arfvode af 5,000 R:dr. Äfven chefen
för skärgårds-artilleriet, hvars lön är bestämd till 6,000 R:dr, uppbär
dessutom ett arfvode af 1,200 Rall’. Det visar sig således, att blott den
amiral, som till följd af sjuklighet eller ålder icke kan i allo fylla sin
plats, men icke är tillräckligt gammal för att uppföras å pensionsstat, den
allenast tjenar för endast 6,000 R:dr. Derföre är den gjorda jemförelse!!
icke tillämplig.

Såsom en jemförelse emellan det åt öfverdirektören föreslagna arfvode
och de löner åtskillige högre embetsmän uppbära, ber jag att få erinra,
att åt följande embetsmän är i löner på stat uppfördt: åt generaldirektören
för fängelser och arbetsinrättningar i Riket 8,000 R:dr, åt chefen
för Telegrafverket 7,000 R:dr, åt chefen för Lotsverket 7,000 R:dr, åt
generaldirektören för Landtmäteriet 6,000 R:dr, åt chefen för Skogsinstitutet
6,000 R:dr. Detta allt utgår dock i form af bestämd lön, hvaremot
aflöningen till ifrågavarande öfverdirektör är afsedd att utgå allenast
såsom arfvode, emedan man ansett det nödvändigt, att han befinner sig i
sådan ställning, att han af Kongl. Maj:t kan skiljas från sin befattning,
för den händelse han af en eller annan orsak icke längre skulle uppfylla
de anspråk, man å honom egen Vid detta förhållande kan 7,000 R:drs
lön för den person, hvarom nu är fråga, icke anses högre än 6,000 Rall''
för den tjensteman, som icke utan ransakning och dom kan skiljas från
sin befattning. På grund af hvad jag sålunda anfört, vågar jag hemställa,
det Kammaren behagade bestämma lönen för öfverdirektören till 7,000
Rall-, helst jag, med afseende å den välvilliga behandling denna hufvudtitel
hos Stats-Utskottet rönt, och i betraktande jemväl af summans ringa belopp,
vågar antaga, att besparing allenast icke varit den verkande orsaken
dertill, att Kammaren nedsatt detta arfvode med 1,000 Rall-.

Det är äfven eu annan fråga, som rör ingeniörstaten. Visserligen vet
jag, att Rikets Ständer vid 1862 -1863 årens riksdag ogillade ett då väckt
förslag om skyldighet för flottans officerspersonal att vid uppnådd 55 års
ålder taga afsked, om de skulle finnas icke längre vara för Rikets tjenst
lämplige, men jag har likväl trott mig böra framlägga ett dylikt förslag i
afseende å ingeniörsstaten, ty om det skall blifva möjligt för medlemmarne
af denna korps att rätt uppfylla sina åligganden, helst numera sedan
deras antal reducerats från 10 till 8, så är det nödvändigt att de
ega full verksamhetsförmåga och derföre icke qvarstadna vid befattningarne
utöfver en viss ålder. Emellertid har Utskottet afstyrka bifall till det
uppgjorda organisationsförslaget i denna del. Skulle nu Kammaren godkänna
Utskottets nämnda åtgörande, men sedermera möjligen finna, att de
ifrågavarande befattningarne icke skötas fullt så, som vederbörligt varit, så
anser jag ansvaret derför icke böra drabba Regeringen ensam, utan till eii
del äfven Representationen, som icke velat godkänna det af Kongl. Maj:t
framlagda organisationsförslag.

Den 28 Mars, e. m.

61?

Då jag nu tillika öfverlemnar åt Kammaren att fatta beslut i anledning
af Kongl. Maj:ts begäran om anslag till anskaffning af tidsenliga gevär
för sjöförsvaret tillhörande trupper, så begagnar jag tillika tillfället att
nämna, det jag icke kan i allo dela den åsigt Utskottet uttalat, att det
skulle vara i främsta rummet angeläget, att infanteriet dermed förses
framför flottan, ty derest, såsom antagligt är, vid inträffande fredsbrott
anfallet sker från sjön, så är det flottan som det i första rummet tillkommer
att skynda till försvar och emottaga fiendens angrepp.

Emellertid öfverlemnar jag nu åt Kammaren, att å denna såväl som
å de öfriga anmärkningar, jag ansett mig böra framställa, fästa det afseende
Kammaren anser dem möjligen förtjena, och hembär Kammaren min
tacksamhet för den uppmärksamhet, hvarmed Kammaren lånat öra åt min
nu gjorda framställning.

Vidare anfördes icke; och punkten bifölls.

2 och 3 punkterna.

Bif öllos.

4 punkten.

Mom. a.

Herr A dier sparre: I enlighet med hvad Kammarens ledamöter
nyss hade tillfälle höra åt chefen för Sjöförsvars-departementet om behofvet
af eu förhöjning i det för mariningeniörstaten afsedda anslaget af

31,000 R:dr till 32,000, får jag vördsamligen hemställa, att denna tillökning
matte utaf Kammaren beviljas, och att Utskottets förslag till aflöningsstat
matte sålunda förändras, att arfvodet för öfverdirektören bestämmes
till 7,000 i stället för 6,000 R:dr. Jag har icke några flera
skäl att anföra för denna förhöjning, än dem som här redan blifvit andraga,
utan tager mig blott friheten att fästa uppmärksamheten derpå,
att, vid jemförelse med andra embeten af samma vigt, större löneförmåner
äro dessa sednare anslagna än nu blifvit för öfverdirektören begärd; och
lyckas man få en man som väl sköter denna befattning, är jag säker derom,
att förr eller sednare Proposition om högre aflöning åt honom måste
komma att framställas, på det man icke måtte gå miste om eu person,
hvars skicklighet och duglighet vunnit allmänt erkännande. Jag tager
mig i följd deraf friheten anhålla om proposition på denna min framställning,
att anslaget för mariningeniörkorpsen höjes från 31,000 Rall-,
som af Utskottet är tillstyrkt, till 32,000 Rall-, samt att i den aflöningsstat
Utskottet föreslagit öfverdirektörens arfvode höjes med 1,000 R:dr
och sålunda blir 7,000 Rall''.

Många ledamöter instämde.

Herr Björck: För mig såsom ledamot af Stats-Utskottet är det
särdeles tillfredsställande att finna, det Utskottets tillgöranden i fråga om
denna hufvudtitel blifvit bemötta med den välvilja, vi nyss af Herr departementschefen
fått röna, och särskildt är det angenämt erfara, att hvad
Utskottet anfört angående ombildningen af flottans konstruktionskorps till
en mariningeniörstat på det hela vunnit hans bifall. Af hans ärade föredrag
har jag trott mig finna, det han endast hade tvenne anmärkningar

618

Den 28 Mars, e. m.

att göra mot Utskottets framställning, nemligen den ena, att öfverdircktörens
arfvode blifvit något för lågt beräknadt, och den andra att Utskottet
ansett mindre lämpligt att understödja förslaget, att en hvar af ingeniörstatens
medlemmar vid viss ålder skulle vara förbunden att lemna
innehafvande tjenst. Hvad nu först angår arfvodet till öfverdirektören vid
den blifvande ingeniör-staten, så medgifver jag- gerna, att Kongl. Maj:t, för
att vid denna plats kunna fästa en person med verkligen erkänd skicklighet,
äfven bör vara i tillfälle att erbjuda eu deremot svarande aflöning,
och man har uppräknat flere tjenstemän, med hvilka han i detta fall borde
kunna jemföras. Jag tror äfven, att en person med den skicklighet, som
måste förutsättas hos den, som till en dylik plats kali komma i fråga, lätt
nog finner utrymme för sin verksamhet snart sagdt hvar som helst, och att
han kan förskaffa sig bättre förtjenst och större inkomster annorstädes.
Då han emellertid i viss mån skulle komma att tillhöra flottan, ansåg
Utskottet, för att ega någon jemförelsepunkt, sig böra betrakta honom i
jemförelse till dem, med hvilka han mest komme i beröring, och föreslog
derföre åt honom amirals aflöning. Det är dock sannt, att flottans officerare
ega flera förmåner och bifor tjänster, som icke gerna kunna tillkomma
denne tjensteman, och jag är beredd att erkänna, det Utskottet möjligen
begått ett misstag i detta fall; för egen del är jag icke emot att lemna
den förhöjning i arfvodet, som nu blifvit äskad, och går således i detta
fall in på Ilen'' Adlersparres förslag. Hvad derefter beträffar Utskottets
afstyrkande deraf, att ingeniörstatens medlemmar skulle vara skyldige att
vid viss ålder afträda från tjenstår, så vill jag visserligen medgifva, att eu
dylik föreskrift blir i en framtid nödvändig för vidmagthållande af ingeniörstatens
tjenstbarhet, och möjligen nyttig äfven i flera andra hänseenden,
men så länge grundlagen stadgar, att ingen tjensteman kan mot sin
vilja afskedas, såvida han icke af eu eller annan anledning gjort sig till
ett dylikt ansvar förfallen, så ansåg man det vara mycket svårt att i enskilda
fall tillämpa en annan princip. När en likartad fråga vid en föregående
riksdag förevar, så uttalade man sig nog för en dylik åsigt, som
dock ansågs då för närvarande icke kunna antagas, hvadan Rikets Ständer
ock ansågo, att frågan borde tills vidare anstå, till dess en fullständig
förändring af tjenstemannens ställning komme att ega rum. — På grund
af hvad jag nu haft äran anföra, instämmer jag i Herr Adlersparres förslag,
i fråga om momentet a), men anmärker att då ock summan i momentet
b) bör nedsättas med 1,000 Rall'' till 25,000 R:dr.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad och proposition på bifall till
Utskottets hemställan i oförändradt skick besvarats med öfvervägande nej,
framställdes proposition på Herr Adlersparres förslag, hvartill svarades
ja; och hade Kammaren alltså beslutat att, med godkännande af Utskottets
hemställan i öfrigt, höja öfverdirektörens arfvode från 6,000 till 7,000
R:dr, och alltså hela den i detta moment omförmälda anslagssumma från

31,000 till 32,000 R:dr.

Momentet b.

Herr A dier sparre: Sedan Kammaren nu behagat bifalla den

förhöjning i aflöningsstaten för mariningeniörkorpsen jag föreslagit, ta -

Den 28 Mars, e. m.

619

ger jag mig friheten hemställa, att summan i mom. b) må nedsättas med

1,000 R:dr, så att den blir 25,000, och således anslaget för hela denna
organisering i sin helhet förblifver oförändrad!

Vidare blef ej anfördt. Kammaren, som med nej besvarade den framställda
propositionen på bifall till Utskottets förslag utan förändring, beslöt,
enligt Herr Adlersparres yrkande och med godkännande för öfrigt af
Utskottets hemställan, att det af Utskottet tillstyrkta anslagsbeloppet skulle
nedsättas från 26,000 till 25,000 R:dr.

5—14 punkterna.

Biföllos.

15 punkten.

Heir Björck: Vid bifall till denna punkt torde det dock böra fästas
uppmärksamhet på den ändring, som blm en följd af Kammarens förut
fattade beslut i fråga om 4 punkten.

Utskottets hemställan bifölls, under erinran om den ändring i slutsumman
för. denna hufvudtitels ordinarie anslag, hvilken föranledes af
Kammarens i afseende å 4 punkten fattade beslut.

16 och 17 punkterna.

Biföllos.

18 punkten.

Herr A dier sparre: Ehuru det onekligen är högst motbjudande för
mig att anyo besvära Kammaren med begäran om anslag, kan jag dock
icke underlåta att yrka beviljande af medel för anskaffande af tidsenliga
gevär för flottan. Enhvar måste inse, att, i fall krig utbryter, det är flottan,
som först den äran tillfaller att gå fienden till mötes, och ehuru kanonerna
äro sjöförsvarets hufvudvapen, äro icke destomindre handvapnen
nödvändiga och särdeles det vapenslag hvarom här är fråga; detta såväl
å skärgårdsartilleriet soni å den sjögående flottan. Vi hafva 40 gevär på
monitör, och då snart 4 af dessa fartyg äro färdiga, så behöfvas
härtill 160 .stycken gevär; skärgårdsartilleriet räknar 1,000 man stamtrupp,
och den sjöfarande flottan har det värfvade marinregementet, och om några
trupper företrädesvis skola beväpnas och med fördel skulle kunna begagna
sig af tidsenliga vapen, så är det just de värfvade, hvarför ock minst så
manga gevär höra anskaffas, som åtgå för att fullt beväpna desse. Flottan
eger visserligen i sina förråd en sorts kammarladdningsgevär, äfvens?nLen
Sev^r förändrade från äldre modeller, men de äro af den beskaffenhet,
att, om våra marinsoldater, kanonierer och båtsmän dermed
beväpnas och möta eu fiende, försedd med tidsenliga vapen, den ovilkor- •
liga följden af en mellan dessa utkämpad strid blefve den, att medan vi
sköto en af fienden, sköt denne 10 bland de våra. Dessutom äro dessa
gevär af mycket gröfre kaliber än de nyare gevären, hvilket återigen har
det menliga inflytande med sig, att flottan icke kan begagna samma ammunition
som arméen, hvarutaf åter flera olägenheter uppstå. Jag vill
icke begära hela det anslag Kongl. Maj:t äskat, och svårt är det att med
visshet framlägga eu kalkyl öfver det behof, som, med hänsyn till den

620

Den 28 Mars, e. m.

förevarande penningebristen i förevarande fall, närmast borde fyllas; men
jag tror mig gå en lämplig medelväg, då jag nu begär 75,000 R:dr, på
hvilken framställning jag vördsamt anhåller, att Herr Talmannen måtte
framställa proposition.

Herr C. A. Larsson: Om det vore lika knaggligt att erhålla anslag
på denna hufvudtitel som på den föregående, så skulle jag icke undra på,
att man vid innevarande riksdag ville försöka att få alla behof å densamma
på en gång fyllda; men då man ej har anledning antaga annat, än att, i
fall af trängande behof, gevär af dem, som i öfrigt skola anskaffas, äfven
komma att lemna* till flottan, och då vi å denna hufvudtitel icke prutat,
utan bifallit nästan alltsammans hvad Regeringen begärt, så hemställer jag
huruvida icke den siste ärade talaren skulle vilja afstå från sin framställning
i fråga om den nu föredragna punkten.

Herr Adlersparre: Jag kan ej annat än erkänna, att jag befinner
mig i en ganska besvärad ställning i anledning af den siste värde talarens
hemställan, och genomträngd som jag är af tacksamhet öfver Kammarens
beredvillighet att i öfrigt bevilja hvad som för sjöförsvarets behof blifvit
begärdt; men högre pligter bjuda mig att uttala hvad jag anser lända till
fäderneslandets bästa, äfven när det måste ske med åsidosättande af mina
enskilda tacksamhetskänslor. Kanoner äro visserligen sjöförsvarets hufvudsakliga
vapen, men gevär äro ock dervid nödvändiga, och sedan jag nu,
såsom min pligt fordrat, fästat Kammarens uppmärksamhet på behofvet i
förevarande fall, öfverlemnar jag åt Kammarens bättre omdöme att om
frågan slutligen afgöra.

Herr Witt: Jag anhåller att få fasta Kammarens uppmärksamhet

derå, att vid detta Stats-Utskottets Utlåtande finnes bifogad eu reservation.
Reservanten yttrar: “Det är en erkänd sak, att den nyare krigsmateriel,

som blifvit anskaffad genom Kong! Sjöförsvars-departemeptets försorg,
varit tidsenlig, och då följaktligen det är sannolikt, att det anslag, som
för gevärs anskaffande kan komma att ställas till samma Styrelses förfogande,
blir väl använda och slutligen då Kongl. Flottan är i behof af
ökadt antal tidsenliga handgevär med tillbehör, så tillstyrker jag vördsamt,
att Riksdagen må bevilja hvad Kongl. Maj:t i denna del äskat. “ Här har
tillstyrkts af reservanten ett anslag af 150,000 R:dr. Stats-Utskottet har
afslagit hela summan. Behofvet är dock erkändt. För min del har jag
vid en föregående punkt yttrat, att jag icke ville votera ett enda öre, om
jag icke vore förvissad, att detta öre blefve användt på. ett ändamålsenligt
sätt; men som jag i afseende å det nu ifrågavarande anslaget är derom
förvissad, och som man icke lärer kunna förneka, att ett stort behof är
förhanden för de till sjöförsvaret hörande trupper att erhålla krigsdugliga
vapen, kan jag icke underlåta att rösta för det belopp af 75,000 R:dr,
som Herr Adlersparre påyrkat för ändamålet. Detta synes mig vara eu
billig medelväg mellan att å ena sidan afslå allt och å den andra föreslå
hela Henna summa, som Kongl. Maj:t äskat. Jag anhåller derföre, att
Herr Talmannen ville framställa proposition å nämnda belopp, och hemställer
till Kammaren, om det icke kan vara skäl att det beviljas.

Den 28 Mars, e. m.

621

Herr V o u g t: Då jag till alla delar instämmer med Herrar Adlersparre
och Witt, kunde jag inskränka mig till att gifva detta till känna
och yrka ett anslag af 75,000 Rall- till ifrågavarande ändamål. Men jag
har velat förklara, att jag biträdt denna mening äfven derföre, att jag
icke vill erkänna Utskottets premiss: att det i främsta rummet vore angeläget
att infanteriet förses med tidsenliga gevär, men icke sjöförsvarets
manskap; och det är af denna anledning jag begärt ordet.

Härvid förekommer dessutom, att Kongl. Maj:t begärt det ifrågaställda
anslaget af 150,000 R:dr icke blott till gevär utan äfven till
ammunition; och jag har trott, att äfven detta bör tagas i betraktande.

Herr de Maré: Jag vill icke bestrida, att tidsenliga gevär kunna
vara behöflig;! äfven för flottan; men deremot kan jag icke instämma i
den åsigt, som den värde representanten från Carlskrona uttalat för att
bereda bifall till sitt yttrande, eller att det vore af lika vigt för flottan
som för infanteriet att hafva tidsenliga vapen. Jag kan icke tro, att för
den del af flottans manskap, som är förlagd å monitorerna, faran är så
stor, och om ett försök skulle göras att äntra dem, såsom representanten
för Stockholm förutsatte, lära väl besättningarne der vara bättre skyddade
genom 6- å 7-tums jernplåtar än infanteriet, som på öppna fältet
måste möta fienden. Och da den förut uttalade önskan, att gevär borde
tillverkas inom landet, i allt fall icke kan så hastigt ses till godo, att ens
det för arméens behof erforderliga antal gevär kan inom den derför bestämda
tiden fyllas från inhemska verkstäder, finner jag äfven deri ett skäl
att icke lemna bifall till förslaget, att ett större eller mindre belopp skulleställas
till sjöministerns förfogande till anskaffning af tidsenliga gevär för
sjöförsvaret tillhörande trupper.

Det är dessutom icke obekant, att vid flottan redan finnas i förråden
icke så dåliga skjutvapen eller s. k. kammarladdningsgevär. Jag vill visst
icke påstå, att dessa gevär äro af den bästa modell nutiden egen, men de
torde dock vara rätt brukbara för ändamålet tillsvidare. Af dessa skäl
och då dertill kommer, att landet redan tagit sig ganska nära, då det
anslagit 1 eller > 2 million — hvilket det nu må blifva — för år 1868
till anskaffande af gevär, tager jag mig friheten anhålla om bifall till
Stats-Utskottets framställning i denna del.

Herr Jöns Pehr sson: Jag instämmer med Herr de Maré och yrkar
godkännande af Stats-Utskottets förslag.

Herr Hedengren: Sedan man anvisat medel till anskaffande af

50,000 tidsenliga gevär för landtarméen, vore det i min tanke obilligt
och orättvist att nu helt och hållet förbise flottans behof af sådana vapen,
isynnerhet som den i händelse af krig komme att först möta fienden. Jag
anser. det vara så mycket mera skäl att bevilja det mindre belopp, som
nu blifvit för ändamålet påyrkadt, som vi redan afprutat 2,000,000 R:dr
af den summa, Rongl. Maj:t äskat för landtarméens beväpning och nu
icke är fråga om eu iörhöjd utgift, utan en besparing äfven här skulle
komma att ega rum. Jag anhåller således, att ett anslag af 75,000 R:dr
må beviljas med vilkor, att gevären tillverkas inom landet.

622

Den 28 Mars, e. m.

Herr Björck: Det är en sanning, att de skäl, som Herr Witt åberopat
ur Herr Wallenbergs reservation till styrko för den slutsats, hvartill
Herr Witt kommit, i Stats-Utskottet ansågos böra leda tjll ett resultat,
alldeles motsatt mot det, Herr Witt påyrkat. Herr Witt bär ansett,
att för flottans räkning handgevär borde särskildt anskaffas oberoende af
anskaffningen för arméen. Men just detta ansåg man i Stats-Utskottet
otjenligt. Då kalibern måste vara densamma liksom äfven ammunitionen
med öfrigt tillbehör, vore det, enligt Utskottets förmenande, en ganska
olämplig organisation att förse flottan med gevär annorledes än från
samma förråd som bildades för arméens behof. A andra sidan framställdes
väl nyttan af en slags täflan mellan de särskilda förvaltningsmyndigheterna,
i afseende på anskaffningens skyndsamma och lämpliga
utförande; men så nyttig täflan i allmänhet månde vara, så olämplig måste
den vara, då anskaffningen i begge fallen sker för Statens räkning och
beror åt åtgärder, hvilka böra utföras gemensamt, om icke kostnaderna skola
uppdrifvas och det nödvändigaste behofvet måhända sättas tillbaka för det
mindre nödiga. Då således Stats-Utskottet utgick från den förutsättningen,
att anskaffning af skjutvapen borde ske på samma väg för flottan
som för arméen, kunde Stats-Utskottet icke gerna tillstyrka, att särskilda
medel anvisades för flottans räkning, då icke ens arméens hela behof kunde
fyllas; — och detta har varit hufvudsakliga grunden för afslaget. Dermed
synes mig frågan ock kunna vara fullkomligen utredd.

Men dertill kommer — hvad äfven blifvit här upplyst - - att flottan
redan är försedd med kammarladdningsgevär; och man trodde, att flottan,
som hufvudsakligen vore beroende af kanoner, kunde lita på sina kammarladdningsgevär,
som mera sällan komma till användning och i allt fall äro
bättre än arméens skjutvapen. Med anledning häraf kan jag icke för tillfället
tillstyrka det nu ifrågakomma anslaget, utan finner mig nödsakad att
anhålla om bifall till Utskottets förslag.

Herr Ahlgren: Jag har blott velat i korthet erinra, att, då vid
pröfningen af de särskilda anslagen under fjerde hufvudtiteln, man framhöll
sparsamheten såsom den ledande grundsatsen för besluten, man icke
nu torde böra lemna den helt och hållet å sido vid beliandligen af denna
hufvudtitel. I likhet med Herr de Maré och på de af honom hufvudsakligen
anförda skäl yrkar äfven jag för min del bifall till Utskottets Utlåtande.

Herr Jonas Andersson: Afl möjlig sparsamhet med Statens medel
är visserligen nödvändig, men det förefaller mig likväl nu, likasom i StatsUtskottet,
vara af behofvet påkalladt, att ett något mindre belopp anvisades
till anskaffande af tidsenliga gevär äfven för flottan. Man har fullkomligt
rigtigt anmärkt, att flottan vid anfall af en fiende måste möta det i första
hand. Jag vill dermed icke säga, att flottan har jemförelsevis lika
stort behof af goda gevär som arméen, men fråga är ju icke heller om
någon sådan jemförelse, då man, såsom Herr Adlersparre yrkat, blott
begär ett anslag för flottans räkning af 75,000 R:dr för ändamålet. För
min del anser jag detta anslag vara på sin plats och tillstyrker dess beviljande.

Den 28 Mars. e. m.

623

Herr Lönnberg: En talare åberopade såsom skäl för bifall till
Stats-Utskottets förslag, att flottans manskap icke vore i behof af tidsenliga
gevär, derföre att det vore placeradt under monitorerna och sålunda
skyddadt för fiendens eld. Den värde talaren glömde, att det finnes en
annan del af sjöförsvaret, eller skärgårdsartilleriet, som, efter hvad
en talare äfven upplyst, är i saknad af dugliga gevär. Af Kongl. Maj:ts
nådiga Proposition om Statsverkets tillstånd och behof, i hvad den rörer
denna hufvudtitel, finner man, att Kongl. Maj:t icke varit i tillfälle att
bestämdt uppgifva det antal gevär, som erfordrades för ändamålet, men
Kongl. Maja anser, att minst 1,000 stycken behöfvas. En föregående talare
liar funnit lämpligast att äfven dessa gevär tillverkades inom landet.
Jag delar denna mening; och då man kan hafva skälig förhoppning
att inom landet tillverkade gevär af den modell, som kan komma att
godkännas, kunna erhållas till billigare pris än i utlandet inköpta, vill
jag för min del på det sätt bifalla Kongl. Maj.-ts Proposition i detta fall,
att till anskaffande af tidsenliga handgevär jemte tillbehör och ammunition
för sjöförsvaret tillhörande trupper lemnas ett anslag af 50,000 R:dr.

Herr Witt: Hittills har jag alltid hört yrkas, att man bör noga
skilja mellan anslagen för de olika hufvudtitlarne. Nu har jag hört en
annan åsigt: att man genom att gifva anslag till fjerde hutvudtiteln uppfyllt
femte hufvudtitelns behof eller att det icke hehöfdes att gifva några
andra anslag på femte hufvudtiteln, derföre att man gifvit sådana på den
fjerde. För min del kan jag icke förlika mig med ett dylikt sätt att se
saken. Jag kan icke finna, att sjöfolket har något gagn af, att penningar
till gevär anvisats till fjerde hufvudtiteln. De fordna Rikets Ständer
ålade alltid sine Revisorer att noggrannt tillse, det penningar icke godtyckligt
voro flyttade från den ena hufvudtiteln till den andra, och en
dylik omkastning, vare sig af penningar eller derför anskaffade persedlar,
bör väl icke heller vara tillåten nu. Den nu ifrågasatta flyttningen af
det ena statsdepartementets tillhörigheter till ett annat kunde möjligen
föreslås och bifallas om det vore blott i krigstid, som dugliga gevär behöfvas,
ty då har nöden ingen lag och Regeringen kan icke anses förhindrad
att fylla behofven utan afseende å delningen i hufvudtitlar, men
det är äfven af vigt att hafva goda gevär för exercis, och då behöfvas de
likaväl för den femte hufvudtiteln som för den fjerde.

Hvad en talare yttrat derom, att femte hufvudtitelns manskap vore
skyddadt af monitorerna, så eger detta tillämpning blott på dem, som
befinna sig ombord å dessa pansarbåtar. Men äfven andra fartyg finnas,
som icke lemna ett dylikt skydd. Vid landstigningar och andra tillfällen är
flottans manskap lika blottstäldt som arméens, och det är gifvet, att om
detta alltid vore skyddadt och aldrig kom i handgemäng med fienden, behöfdes
gevär icke alls, och i sådant fall skulle det icke heller hafva fallit
Regeringen in att dertill begära anslag.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Muren: Vid behandlingen af fjerde hufvudtiteln yrkade jag ett
högre anslag till gevär åt arméen, men pluraliteten beslöt annorlunda. 1
konseqvens dermed är jag naturligtvis benägen bevilja anslag äfven lör

c

624 Den 28 Mars, e. m.

flottan. Jag tror, att tidsenliga gevär behöfvas i båda fallen, och jag tillstyrker
derföre Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga framställning. Men då
jag gör det, ber jag att få nedlägga min reservation mot den tydning,
som möjligen kan följa af en representants åberopande af den vid Betänkandet
i denna del fogade särskilda mening. Jag yrkar icke bifall till
Kongl. Maj:ts förslag på de grunder, som reservanten anfört. Detta skulle
från min sida förutsätta, att jag hyllade samma motiver som han, och
detta vore eu origtig föreställning om min mening. Jag anhåller att, genom
uppläsande af den ifrågavarande Utskottsledamotens båda reservationer
angående gevärsanslagen, få visa, hvari skilnaden består. Reservanten
säger här, att: “Det är en erkänd sak, att den nyare krigsmateriel, som
blifvit anskaffad genom Kongl. Sjöförsvars-depar temen tets försorg, varit
tidsenlig, och då följaktligen det är sannolikt, att det anslag, som för gevärs
anskaffande kan komma att ställas till samma styrelses förfogande,
blir väl användt, och slutligen då Kongl. Flottan är i behof af ökadt antal
tidsenliga gevär med tillbehör, så tillstyrker jag vördsamt, att Riksdagen
må bevilja hvad Kongl. Maj:t i denna del äskat. “ Under fjerde
hufvudtiteln yttrar samme reservant vid Både punkten: “Erkännande och
inseende behofvet af det qvantum gevär, Kongl. Maj:t i sin nådiga Proposition
föreslagit böra anskaffas, hade jag trott, att ett något högre anslag
än 1,000,000 R:dr bort kunna beviljas, oaktadt det allmänt gängse
tvifiet om medlens ändamålsenliga användande under för handen varande
förhållanden, “ Så heter det der. För min del påyrkade jag emellertid
ett högre anslag till gevär för infanteriet, emedan jag ansåg det vara för
landets försvar nödvändigt, och på samma grund förordar jag Kongl.
Maj:ts Proposition i detta fall, men icke af reservantens skäl, ty jag är
fullt öfvertygad om, att de medel som anslås blifva lika väl och ändamålsenligt
använda i Landtförsvars- som i Sjöförsvars-departementet.

Herr Rudberg: Erkänner man, att ett kraftigt landtförsvar kräfver
anskaffandet af tidsenliga gevär, bör man, efter mitt förmenande, icke
heller förneka, att sjö trupperna hafva behof af sådana vapen. Jag förenar
mig derföre om Herr Adlersparres förlag.

Herr Carl Ifvarsson: Allmänna meningen inom Kammaren tyckes
vara ense derom, att de nya gevären böra, såvidt möjligt är, anskaffas
inom landet. Är denna min uppfattning rigtig, lärer det vara föga tänkbart,
att på ett eller två år skall kunna här tillverkas ett tillräckligt antal
att fylla både arméens och flottans behof; och det är, efter mitt förmenande,
vid sådant förhållande icke lämpligt att nu tala om ytterligare
anskaffning. Det kan väl icke heller bestridas, att infanteriet är mera i
behof af tidsenliga gevär än sjö vapnet. Infanteriet har icke annat att
försvara sig med än sina gevär. I sjöförsvaret intaga deremot kanonerna
första rummet och gevären först det andra. Då i allt fall sjöfolket redan
är försedt med dugliga gevär, synes mig anskaffandet af nya sådana för
dess räkning icke vara nödvändigare, än att dermed kan anstå ännu
ett år.

På

Den 28 Mars, e. m.

625

På dessa grunder och på dem, Herrar Björck och de Hare anfört,
anhåller jag om bifall till Utskottets förslag.

Herr Heden gren: Jag har till mitt förra yttrande blott velat tillägga,
att behofvet al tidsenliga vapen för våra sjömän under krig är särdeles
påträngande. De hafva nemligen att försvara icke blott Sina egna
personer, utan äfven de fartyg de tillhöra. Äro de icke i stånd att vid
eu äntring skydda sig sjelfva, sätta de icke allenast sina egna lif på spel,
utan äfven fartyget löper fara att gå förloradt. Följaktligen är det af
vigt, att sjöfolket förses med fullt dugliga och tidsenliga gevär, ty om de
icke kunna skjuta mer än ett skott, under det att fienden skjuter tolf, är
det klart, att fartyget snart blir taget. Härtill kommer, att dessa trupper
vid många tillfällen såsom vid landstigningar och vid skärgårdsartilleriet
icke, såsom man här förmenat, äro skyddade af monitorernas pansarplåtar,
utan fullt lika blottställda för fiendens eld som landtarméen.

Då på förmiddagen fråga var om nedsättning i det begärda anslaget
för kopparpatroners tillverkning, ville jag icke sätta mig deremot, emedan
det vore en möjlighet, att denna fabrikation kunde öfverlåtas åt den enskilda
industrien, men här anser jag, att ett rent afslag icke kan försvaras.
Jag kan derföre icke återtaga mitt yrkande.

Öfverläggningen var afslutad. Herr Talmannen framställde proposition
på bifall dels till Utskottets hemställan och dels till de särskilda yrkanden,
som under öfferläggningen blifvit gjorda. Då härtill svarades med
ja och nej, samt votering begärdes, blef efter fattadt beslut om upptagande
af Herr Adlersparres förslag såsom kontraproposition mot Utskottets
hemställan följande voteringsproposition uppsatt, justerad och anslagen:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i 18 punkten af
dess Utlåtande N:o 37,

röste ja;

Den, det ej vill,

röste nej;

Vinner nej, har Kammaren till anskaffande af tidsenliga handgevär
jemte tillbehör och ammunition för sjöförsvaret tillhörande trupper beviljat
ett anslag af 75,000 R:dr.

Voteringen utföll med 78 ja mot 60 nej, och hade Kammaren alltså
bifallit Utskottets hemställan.

19 punkten.

Bifölls.

20 punkten.

Lades till handlingarne.

De vid Utlåtandet fogade tabeller godkändes utan annan ändring än
den som följde af Kammarens rörande fjerde punkten fattade beslut.

§ 5.

Till bordläggning första gången anmäldes:

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12.

Riksd. Prof. 1867. 2 Afd. 2 Band.

40

626

Den 28 Mars, e. m.

§ 6.

'' Upplästes och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens
derdåniga skrifvelser N:ris 15—20.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 3/410 e- 111 •

In fidem
H. Husberg.

%

un -