Svar på interpellationer av: (Riksdagens protokoll 1968:26)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 26

ANDRA KAMMAREN

1968

20—21 maj

Debatter m. m.

Måndagen den 20 maj

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Wennerfors (h) ang. viss nyligen uppdagad spionageverksamhet 5

fröken Bergegren (s) ang. barns medborgarrättsliga ställning...... 5

herr Lorentzon (vpk) ang. bortforslingen av muddermassor....... 16

herr Haglund (s) ang. finansieringen av de politiska partiernas verksamhet.
................................................. 18

herr Fredriksson (s) ang. åtgärder mot silikos................... 28

Tisdagen den 21 maj fm.

Svar på interpellationer av:

herr Larsson i Luttra (ep) ang. differentieringen av avgifter vid kom -

munala vårdinstitutioner.................................. 33

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. omläggningen av postdistributionen
................................................... 34

herr Rask (s) ang. ökad trafiksäkerhet för cyklister.............. 35

Anslag till teckning av aktier i Sveriges Investeringsbank AB m. m... 38

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi........... 43

Organisation m. m. av försvarets materielförvaltning i central instans

m. m..................................................... 55

Procentsatsen för uttag av avgift under åren 1970—1974 till försäkringen
för tilläggspension ................................... 56

Utredning rörande allmänna pensionsfonden m. m................. 67

Rättsvården................................................. 80

Ändring i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, m. m........... 84

Framflyttning av den för tillämpning av ensittarlagen avgörande tidpunkten.
.................................................. 89

Stöd åt befrielserörelserna i de portugisiska kolonierna och åt visst

uppbyggnadsarbete i portugisiska Guinea...................... 97

Skolans arbetstider........................................... 103

1—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 26

Nr 26

Innehål]

Sid.

Tisdagen den 21 maj em.

Skolans arbetstider (forts.)..................................... 109

Vidareutbildning av sjuksköterskor m. m......................... 115

Rikskonserter m. m........................................... 126

Avgift för innehav av navigeringsmottagare...................... 135

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet........... 138

Verkan av i annat nordiskt land verkställd kontroll av elmateriel ... 145

Förbättring av folkpensionärernas ställning i samhället............ 147

Lag om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt, avkomst rätt

och servitut, m. m...................................... 147

Upplysningskampanj beträffande de straffades problem .......... 152

Redogörelse för verksamheten inom Europarådet................. 158

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation............. 160

Viss kreditgaranti åt svensk varvsindustri....................... 164

Uppförande av förvaltningsbyggnad i kvarteret Garnisonen i Stockholm.
..................................................... 165

Teknisk och medicinsk utbildning och forskning i Linköping m. m.. . 174

Kompletteringar och ändringar av lagstiftningen rörande markvärde beskattningen

.............................................. 181

Utbyggd statlig prognosverksamhet och ekonomisk planering..... 190

Verkställd granskning av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds verksamhet
och förvaltning..................................... 193

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nilsson i Bästekille (h) ang. ersättning till minkgårdsägare för

vissa förluster............................................ 195

herr Hamrin i Jönköping (fp) ang. åtgärder med anledning av försäljning
av avlyssningsapparater........................... 195

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 21 maj fm.

Andra lagutskottets memorial nr 47, ang. uppskov med behandlingen

av vissa ärenden........................................... 38

Statsutskottets utlåtande nr 103, ang. anslag till teckning av aktier i

Sveriges Investeringsbank AB m. m.......................... 38

— nr 104, ang. anslag till atomenergiverksamhet samt teknisk provning
och standardisering................................... 43

— nr 105, ang. godkännande av förslag till allmän beredskapsstat,

m. m..................................................... 55

— nr 106, ang. organisation m. m. av försvarets materielförvaltning i

central instans m. m........................................ 55

Andra lagutskottets utlåtande nr 45, om procentsatsen för uttag av avgift
under åren 1970—1974 till försäkringen för tilläggspension... 56

Bankoutskottets utlåtande nr 45, om utredning rörande allmänna pensionsfonden
in. m.......................................... 67

Första lagutskottets utlåtande nr 36, ang. rättsvården............... 80

Innehåll

Nr 26

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 35, ang. tilläggssjukpenningen vid

barnsbörd.......................................... 84

— nr 36, om frivillig sjukpenningförsäkring för ålderspensionärer.... 84

— nr 38, ang. ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen om socialhjälp...... 84

— nr 42, ang. rätten till sjukpenning vid utlandsresa.............. 84

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38, ang. ändring i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom, m. m................................. 84

— nr 42, om framflyttning av den för tillämpning av ensittarlagen avgörande
tidpunkten........................... 89

Jordbruksutskottets utlåtande nr 27, ang. ändrade former för reglering

av priserna på fisk, m. m.................................... 97

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, om stöd åt befrielserörelserna i de portugisiska
kolonierna och åt visst uppbyggnadsarbete i portugisiska
Guinea............................ 97

Tisdagen den 21 maj em.

Statsutskottets utlåtande nr 107, ang. skolans arbetstider........... 109

— nr 108, ang. vidareutbildning av sjuksköterskor m. m.......... 115

— nr 110, ang. försäljning av en fastighet i Sundsvall............ 125

— nr 111, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå

allmänna arvfondens rätt till arv........................... 125

— nr 112, om viss ändring i statens pensionslöneförordning m. m... 126

— nr 113, i anledning av riksdagens revisorers berättelse i vad avser

räkenskapsgranskningens organisation inom den statliga förvaltningen.
.................................................. 126

— nr 114, ang. rikskonserter m. m............................... 126

— nr 115, ang. avgift för innehav av navigeringsmottagare........ 135

Bevillningsutskottets betänkande nr 38, om åtgärder vid beskattningen
i syfte att främja sparandet......................... 138

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47, ang. rätten att utföra skolskjuts 145

— nr 49, ang. påföljderna vid oljeutsläpp från fartyg............. 145

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 35, ang. verkan av i annat

nordiskt land verkställd kontroll av elmateriel................ 145

— nr 36, om förbättring av folkpensionärernas ställning i samhället 147
Bevillningsutskottets betänkande nr 46, ang. lag om förnyelse av vissa

inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut, m. m. . 147

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48, ang. lag om förnyelse av vissa

inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut, m. m. 147
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 38, om en upplysnings kampanj

beträffande de straffades problem .................. 152

Utrikesutskottets utlåtande nr 6, i anledning av dels Kungl. Maj ris skrivelse
med redogörelse för verksamheten inom Europarådets ministerkommitté
under år 1967, dels skrivelse från den svenska parlamentariska
delegationen hos Europarådets rådgivande församling
med redogörelse för församlingssessionerna under år 1967....... 158

— nr 7, ang. redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation 160

— nr 8, ang. godkännande av konsularkonvention med De Socialistiska
Rådsrepublikernas Union.............................. 164

-— nr 9, ang. godkännande av 1968 års internationella kaffeavtal. .. 164

Nr 26

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 116, ang. kostnader för FN-styrkan på

Cypern................................................... 164

— nr 117, om viss kreditgaranti åt svensk varvsindustri.......... 164

— nr 118, ang. uppförande av förvaltningsbyggnad i kvarteret Garnisonen
i Stockholm ........................................ 165

— nr 119, ang. teknisk och medicinsk utbildning och forskning i Linköping
m. m.............................................. 174

Bevillningsutskottets betänkande nr 43, om ändring i kommunalskattelagen,
m. m............................................... 181

Bankoutskottets utlåtande nr 29, om utbyggd statlig prognosverksam net

och ekonomisk planering............................... 190

— memorial nr 41, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden 192

— nr 42, ang. verkställd granskning av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds
verksamhet och förvaltning...................... 193

Måndagen den 20 maj 1968

Nr 26

Måndagen den 20 maj

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 10 innevarande
maj.

§ 2

Svar på interpellation ang. viss nyligen
uppdagad spionageverksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Med anledning av herr
Wennerfors’ interpellation angående
viss nyligen uppdagad spionageverksamhet
vill jag meddela följande:

Genom den spaningsverksamhet som
från svensk sida bedrivits har klarlagts,
att den östtyska underrättelsetjänsten
hade ett agentnät under uppbyggnad i
Sverige. Personer bosatta i Sverige har
kontaktats för detta ändamål eller på
annat sätt varit föremål för uppmärksamhet
från östtyska underrättelsemän.
En östtysk sovvagnskonduktör har av
den svenska säkerhetspolisen avslöjats
som kurir i det aktuella agentnätet.

Den svenska säkerhetspolisen har
omhändertagit fyra radiosändare, s. k.
snabbsändare, som funnits nedgrävda
på svenskt område. Vidare har säkerhetspolisen
på olika platser påträffat
terrängbrevlådor för förmedling av underrättelsematerial.
Dessa radiosändare
och brevlådor har också ett direkt samband
med ovannämnda agentnät.

Vidare anförde

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag är övertygad om att
statsministern har ytterligare informationer
utöver vad som återfinnes i
detta svar. Men även om redogörelsen
är kort, ber jag att få tacka statsministern
för svaret.

Detta innebär nämligen att uppgifterna
i den första kommunikén från
polisen är riktiga. Att regeringen konstaterar
detta för den breda allmänheten
är väsentligt, då det ger många en
tankeställare om vad som sker i vårt
närområde trots bl. a. talet om Östersjön
som ett fredens hav.

Det är tragiskt att behöva påpeka
detta, men vi måste vara på vår vakt
gentemot vissa östersjöstaters intresse
för svenskt territorium. Vad som är
särskilt allvarligt är att det inte är fråga
om den vanliga informationsverksamheten
utan om förberedelser för
ren femtekolonnverksamhet. Kanske
borde ändå statsministern i sitt svar ha
kunnat beröra den smugglingsverksamhet
som på ett både raffinerat och
fräckt sätt, tydligen med östtyska myndigheters
goda minne, utgjort en pusselbit
i denna spionageaffär.

Herr talman! Statsministerns svar är
mycket kort. Jag har i ärendets nuvarande
läge försökt vara lika kortfattad.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. barns medborgarrättsliga
ställning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Fröken Bergegren har

Nr 26

Måndagen den 20 maj 1968

Svar på interpellation ang. barns medborgarrättsliga ställning

ställt vissa frågor till mig beträffande
barns medborgarrättsliga ställning.

Den första frågan gäller, om det finns
eller pågår någon utredning om de
eventuella nackdelar av ekonomisk eller
social natur som här i landet bosatta
barn av främmande nationalitet
kan ha av att inte vara svenska medborgare
och om regeringen har för avsikt
att verka för en utjämning av möjligen
förekommande olikheter mellan
utländska och svenska barns ställning
i dessa avseenden.

Någon utredning som är inriktad speciellt
på de frågor som fröken Bergegren
nämner föreligger inte.

Emellertid är i Sverige bosatta barn
av främmande nationalitet i de allra
flesta avseenden redan tillförsäkrade
samma förmåner i ekonomiskt och socialt
hänseende som tillkommer svenska
barn. Barn med utländskt medborgarskap
har bl. a. rätt till allmänt barnbidrag,
bidragsförskott, sjukförsäkringsförmåner,
socialhjälp och utbildning i
grundskola och gymnasium. För rätt till
bidragsförskott krävs dock att vårdnadshavaren
är svensk medborgare.
Folkpensionsförmåner, t. ex. barnpension,
utgår fortfarande i princip endast
till svenska medborgare.

Fröken Bergegren har vidare frågat
mig om jag anser att vår nuvarande
medborgarskapslagstiftning ger tillräckliga
möjligheter att naturalisera här i
riket födda barn som inte förvärvar
svenskt medborgarskap vid födelsen,
fastän en av föräldrarna är svensk, och
om regeringen har för avsikt att väcka
förslag i Nordiska rådet, Europarådet
eller FN i syfte att befrämja en enhetligare
internationell lagstiftning för att
värna barnens rättmätiga intressen i
medborgarrättsligt avseende.

Här i riket fött barn i äktenskap mellan
svensk kvinna och utländsk man
blir inte svensk medborgare vid födelsen,
om det enligt lagen i faderns hemland
automatiskt förvärvar hans medborgarskap.
I andra fall blir barn i så -

dant äktenskap svensk medborgare vid
födelsen. Barn utom äktenskap blir
svensk medborgare vid födelsen om modern
är svensk medborgare. Så är inte
fallet med barn utom äktenskap till utländsk
kvinna och svensk man, men sådant
barn får automatiskt svenskt medborgarskap,
om föräldrarna ingår äktenskap
med varandra.

Barn som inte blir svensk medborgare
vid födelsen kan senare få sådant medborgarskap
genom naturalisation. Det
är möjligt att inom ramen för vår
nuvarande medborgarskapslagstiftning
tillämpa en generös praxis i dessa ärenden.
Denna möjlighet utnyttjas också.
Vanligast är att barnet upptas till
till svensk medborgare tillsammans
med utländsk fader eller moder. Utländsk
man som är gift med svensk
kvinna brukar numera naturaliseras redan
efter omkring fem års hemvist i
Sverige, om han uppfyller villkoren i
fråga om vandel och försörjningsförmåga
och äktenskapet haft viss varaktighet.
Är mannen medborgare i annat
nordiskt land kan han naturaliseras efter
ännu kortare tid. Självständig naturalisation
av barn under 18 år efter ansökan
av vårdnadshavare förekommer
också. Är vårdnadshavarna två krävs i
överensstämmelse med föräldrabalkens
regler att ansökan görs av båda.

Emellertid har Sverige liksom flertalet
andra västerländska länder som
princip att försöka undvika dubbla eller
flerfaldiga medborgarskap, eftersom
dessa kan medföra allvarliga olägenheter
för den enskilde, bl. a. skyldighet
att fullgöra militärtjänst i två
eller flera länder. Med hänsyn härtill
är vi som regel mindre benägna att bevilja
naturalisation, om barnet inte förlorar
sitt tidigare medborgarskap genom
att upptas till svensk medborgare.

I många länders medborgarskapslagstiftning
saknas bestämmelser om förlust
av medborgarskap, när landets
medborgare får medborgarskap i annat
land. Jag kan emellertid meddela åt!

Måndagen den 20 maj 1968

Nr 26

Svar på interpellation ang. barns inedborgarrättsliga ställning

regeringen inom kort kommer att föreslå
riksdagen att godkänna en inom
Europarådet upprättad konvention som
syftar just till att begränsa förekomsten
av flerfaldiga medborgarskap. En av
grundsatserna i den konventionen är
att en person som efter egen ansökan
blir medborgare i eu stat skall förlora
sitt tidigare medborgarskap. Det är min
förhoppning att konventionen skall vinna
en så allmän anslutning, att det i
framtiden blir möjligt för oss att använda
naturalisationsinstitutet i betydligt
större utsträckning än för närvarande.

Om äktenskap mellan svensk kvinna
och utländsk man upplöses och modern
får vårdnaden om makarnas barn, naturaliseras
barnet när modern begär
det. Inom justitiedepartementet har
gjorts vissa undersökningar av förutsättningarna
för en liberaliserad praxis
vid naturalisation även av barn i bestående
äktenskap mellan svensk kvinna
och utländsk man. Detta arbete har resulterat
i att vi i samförstånd med de
övriga nordiska länderna nu naturaliserar
barn i äktenskap mellan svensk
kvinna och man från annat nordiskt
land, så snart föräldrarna ansöker därom.
Samma praxis tillämpas beträffande
österrikiska barn. Det har också visat
sig möjligt att på ett smidigt sätt få
medverkan från myndigheter i andra
länder, t. ex. Västtyskland, i de fall det
behövs för att undvika dubbelt medborgarskap
vid självständig naturalisation
av barn.

Jag vill också framhålla att medborgarskapslagarna
i åtskilliga av de länder,
varifrån invandrare söker sig till
Sverige, inte obetingat föreskriver förvärv
av faderns medborgarskap för
utomlands fött barn, då modern har
främmande medborgarskap. Av denna
typ är lagstiftningen i t. ex. Bulgarien,
Jugoslavien, Rumänien, Sovjetunionen
och Tjeckoslovakien. Barn i äktenskap
mellan svensk kvinna och man från något
av dessa länder torde därför enligt

vår medborgarskapslag bli svensk medborgare
vid födelsen, om denna äger
rum här i landet.

Även om man i princip bör sträva efter
att förhindra dubbla medborgarskap,
kan det i vissa fall komma i fråga
att naturalisera barn på vårdnadshavares
önskan, även om det skulle medföra
dubbelt medborgarskap för barnet.
Jag tänker då framför allt på barn
i sådana äktenskap där fadern är att
anse som politisk flykting och därför i
realiteten inte åtnjuter sitt hemlands
beskydd. Om det i det enskilda fallet
föreligger ett särskilt behov av att barnet
upptas till svensk medborgare, bör
man också i andra fall kunna göra avsteg
från principen. Sådant behov kan
t. ex. anses föreligga för att ge barnet
möjlighet att få sådana sociala förmåner
som nu är förbehållna svenska medborgare.

Samtidigt med förslag att godkänna
en svensk anslutning till Europarådskonventionen
om begränsning av fall
av flerfaldigt medborgarskap avser regeringen
att föreslå riksdagen att godkänna
en inom FN utarbetad konvention
om begränsning av statslöshet.
Propositionen kommer också att innehålla
förslag om lättnader för medborgare
i annat nordiskt land att förvärva
svenskt medborgarskap.

Det är f. n. inte aktuellt från regeringens
sida att ta initiativet till ytterligare
internationella överenskommelser på
medborgarrättens område.

Vidare anförde:

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret på min interpellation.

Nuförtiden växer ganska många barn
upp här i landet utan att vara svenska
medborgare. Det gäller dels barn till
flyktingar som har kommit hit och barn
till invandrad arbetskraft, en invandring
som pågår i stigande omfattning,

Nr 26

Måndagen den 20 maj 1968

Svar på interpellation ang. barns medborgarrättsliga ställning

dels barn i s. k. blandäktenskap. Fler
och fler svenskar väljer numera sin
äktenskapspartner i andra länder eller
inleder utomäktenskapliga förbindelser
med utländska medborgare.

För de barn som sålunda saknar
svenskt medborgarskap kan naturligtvis
i vissa fall komplikationer uppstå,
speciellt i de fall då den ene föräldern
är svensk medborgare och den andre
utländsk medborgare, bl. a. på grund
av barnens känslomässiga bindning till
båda föräldrarnas hemland och den
fullt begripliga inställningen hos den
svenska föräldern, som upplever att
hon själv behåller sitt svenska medborgarskap
medan barnen har ett annat
medborgarskap.

Det kan naturligtvis därtill komma att
innebära ett allvarligt otrygghetsmoment
och många gånger en fara för
barnens rättssäkerhet, när förhållandena
inte förlöper normalt för familjen
och barnen. Vi anser väl här i Sverige
att alla barn, som växer upp här, bör
ha i stort sett samma ekonomiska och
sociala trygghet under sin uppväxttid.
Det var orsaken till min första fråga,
om det kunde innebära någon olägenhet
för ett barn att växa upp här i landet
utan att ha svenskt medborgarskap.

Av justitieministerns svar framgår att
utländska och svenska barn i stort sett
är likställda i ekonomiskt och socialt
hänseende. Det finns några fall, där
barnen tydligen inte har samma rättigheter,
och det kanske kan övervägas om
man inte borde försöka eliminera även
de olägenheterna. I varje fall blir det
väl aktuellt, om vi skulle komma in i ett
integrerat Europa.

Beträffande möjligheterna för utländska
barn att få svenskt medborgarskap
har vi ju en ganska liberal lagstiftning.
Först och främst kan noteras att flertalet
av dessa utländska barn under sin
uppväxttid så småningom kommer att
bli svenska medborgare på grund av att
familjen söker och får svenskt medborgarskap.
När barnet har vuxit upp här

i Sverige och nått 18 år, har det ju också
en självständig rätt att söka och få
medborgarskap.

Sedan upplyste justitieministern om
att vi med nuvarande medborgarskapslag''
har möjligheter att tillämpa en ganska
generös praxis när det gäller att
bevilja medborgarskap också åt barn,
som inte är fyllda 18 år, samt att man
även är generös i tillämpningen. Jag
får väl ur svaret utläsa, att justitieministern
också anser att man bör tilllämpa
lagen generöst i alla de fall då
det kan ligga i barnens intresse och
inte medföra några påtagliga nackdelar.
Men givetvis måste man ta hänsyn
till vårdnadshavarnas inställning. Att
gå emot den enas av vårdnadshavarna
uppfattning i det stycket kan knappast
komma i fråga.

När det gäller den andra nackdel
som kan följa med ett generöst beviljande
av svenskt medborgarskap, nämligen
att barnet kan få dubbelt medborgarskap,
är jag nog helt och hållet
av justitieministerns uppfattning, att
det i regel inte är lyckligt för barn att
ha dubbelt medborgarskap med vad det
innebär av lojalitet mot två länder och
risken att bli tvungen att fullgöra dubbel
värnplikt, som det påpekas i svaret.
Det är ju inte så att medborgarskapsrätten
innebär bara rättigheter,
utan den innefattar också vissa skyldigheter.

Vi kan nog göra den reflexionen att
den svenska lagstiftningen gör att situationen
för barn av främmande nationalitet
här i Sverige inte är särskilt
prekär så länge allting förlöper normalt.
Med de möjligheter vi har att på
liberala grunder naturalisera barnen,
där vi särskilt tar hänsyn till medborgare
från de nordiska länderna eller
om en av föräldrarna är svensk, har
väl barnen egentligen inga olägenheter
att sitt utländska medborgarskap fram
till den övre skolåldern. Därefter kan
de ju skaffa sig självständig medborgarrätt
och alltså få samma möjligheter

Måndagen den 20 maj 1968

Nr 26

Svar på interpellation ang. barns medborgarrättsliga ställning

till fortsatt utbildning och skolning som
svenska barn.

Det är när det uppstår komplikationer
inom familjelivet som olägenheterna
visar sig. Redan om familjen flyttar
ur landet och bosätter sig i den andra
förälderns hemland kan det uppstå vissa
besvärligheter, men framför allt om
det uppstår söndring i äktenskapet och
det blir tvist om vårdnaden om barnen
så kommer ju olägenheterna i dagen,
och dessa blir större ju större olikheter
som råder mellan de båda föräldrarnas
respektive hemländer.

Det har ju tyvärr hänt att den ena av
föräldrarna i ett sådant här blandat
äktenskap rättsstridigt har fört makarnas
barn ur landet. Det har då varit
omöjligt för de svenska myndigheterna
att försöka utverka utlämning av barnet,
såvida det inte förelegat speciella
överenskommelser mellan de båda länderna.
Detta är naturligtvis en mycket
allvarlig sak som man verkligen måste
begrunda hur man skall komma till
rätta med.

Jag tror nu inte att det går att lösa
problemet så som man ibland tänkt sig,
genom att vi generöst skulle kunna bevilja
svenskt medborgarskap åt alla
barn som har en svensk förälder och
som är bosatta här i landet, ty detta
skulle ändå inte undanröja risken med
det dubbla medborgarskapet, som jag
anser att vi inte skall utsätta barnen
för. Det hjälper oss inte att åberopa
barnets svenska medborgarskap om
myndigheterna i det andra landet inte
erkänner detta utan håller på sin rätt
att betrakta barnet som medborgare i
sitt land.

Här finns såvitt jag förstår ingen
annan möjlighet än att försöka nå överenskommelser
på det internationella
planet. I det avseendet har bl. a. på
svenskt initiativ väckts en motion i
Europarådet med begäran om undersökning
huruvida man inte skulle kunna
få till stånd en konvention som reglerar
utlämningsförfarandet i de fall då

en förälder egenmäktigt och mot den
lagliga vårdnadshavarens önskan för
bort ett barn från hemvistlandet. Jag
får väl hoppas att detta skall leda fram
till resultat så småningom. Men även
om man lyckas lösa denna detaljfråga,
berör det bara ett begränsat avsnitt av
världen, inte ens hela Europa. Vi vet
ju att det numera blir allt vanligare att
blandäktenskap ingås mellan parter
från länder i alla världsdelar, länder
där familjerättsliga principer, nationella
sedvänjor och religiösa uppfattningar
i hög grad avviker från våra.
Då är naturligtvis riskerna för svåra
konflikter betydligt större. Jag har inga
illusioner om att man genom internationella
överenskommelser snabbt skall
kunna lösa dessa mycket intrikata problem,
men det är såvitt jag förstår den
enda väg vi har att gå.

När justitieministern nu upplyser
om att den svenska regeringen för närvarande
inte överväger några nya initiativ
för att få till stånd ytterligare
överenskommelser på medborgarskapsrättens
område, så tar jag inte det som
ett uttryck för någon negativ inställning
från regeringens sida. Det positiva
intresse som Sverige har visat när det
gällt att biträda de konventioner, som
hittills har upprättats i syfte att underlätta
en gemensam praxis på detta område,
tror jag mig kunna tolka så, att
regeringen också i fortsättningen på
alla sätt kommer att försöka bidra till
alla de reformer och alla de överenskommelser
som kan leda fram till en
bättre likformighet på detta område på
det internationella planet och till lösningen
av problem som visserligen kanske
inte berör så många människor men
som för dem de berör ofta kan vara av
djup tragisk innebörd.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Jag har med stort intresse
lyssnat till och även läst stats -

1* — Andra kammarens protokoll 1968. AV 26

Nr 26

Måndagen den 20 maj 1968

Svar på interpellation ang. barns medborgarrättsliga ställning

rådets svar på fröken Bergegrens interpellation
angående barns medborgarrättsliga
ställning. Även om det vid en
hastig genomgång kan vara svårt att rätt
tolka innebörden av svaret vill jag ändå
med herr talmannens benägna tillstånd
ta till orda i frågan.

Jag har tidigare varit och är också
för närvarande inblandad i dessa frågor
genom motioner i riksdagen. Medborgarskapslagen
var som alla vet uppe
till behandling i riksdagen förra våren
med anledning av motionerna I: 437 av
Thure Dahlberg och 11:556, där jag
var ensammotionär. I dessa motioner
hade vi begärt en översyn av vår lagstiftning
i de stycken som rör barns
medborgarskap i de fall då den ena
föräldern är utländsk medborgare och
den andre svensk samt barnen i fråga
är födda och bosatta här och sålunda
känner sig som svenskar — de tror
också i de allra flesta fall att de är det

— men enligt vår medborgarrättslagstiftning
är de ändå utlänningar.

Frågan väckte mycket stor uppmärksamhet
både i pressen och, naturligtvis,
bland alla de människor som beröres
av dessa frågor. Debatten i riksdagen

— och i synnerhet här i andra kammaren
— var också mycket engagerad.
Åtskilliga talare uttryckte sin oro, för
att inte säga sin häpnad, över att vår
situation som invandrarland med alla
de problem som därmed sammanhänger
inte hade påverkat första lagutskottet
till ett mera positivt ställningstagande
till det i motionerna framförda önskemålet
om en översyn av medborgarlagstiftningen.

Första kammaren följde ända utskottets
förslag om avslag på motionerna,
medan andra kammaren tog en mycket
klar ställning för motionskravet om
översyn av lagstiftningen. Röstsiffrorna
blev 119 mot 65. Jag nödgas relatera
detta, herr talman, eftersom det finns
ett visst samband med det och med
interpellationen i dag.

Resultatet av denna kammares ställ -

ningstagande i frågan måste ju bli att
motionskravet skulle komma igen. Det
gjorde det också redan första motionsdagen,
den 12 januari i år, och motionen
är i denna kammare undertecknad
av 24 ledamöter från fyra olika partier.
Behandlingen av detta motionspar,
I: 16 och II: 65, har emellertid av första
lagutskottet uppskjutits till höstsessionen.
Enligt vad jag erfarit har
man gärna velat höra statsrådets svar
på fröken Bergegrens och fröken Mattsons
interpellationer, som ju gäller
samma fråga i båda kamrarna, innan
utskottet tar ställning. Och då jag vet,
hur ytterligt sällsynt det är att ett utskott
ändrar sitt ställningstagande i eu
fråga, har statsrådets svar i dag ett
mycket stort intresse för frågans vidare
behandling.

Nu vill jag på intet sätt ens antyda
att den ärade interpellanten, som ju tillhör
nämnda utskott, liksom interpellanten
i första kammaren, inte skulle vara
intresserad av en lösning på de problem
frågan gäller. Jag vet nämligen att
fröken Bergegren den 24 januari i år
väckte en motion i Europarådet — nyss
omnämnd av henne själv — vilken syftade
till att på vidare basis komma till
rätta med en del av de problem som
kan uppstå då människor av olika nationaliteter
bildar familj och där slitningar
sedan uppstår — ofta med rena
kidnappningen av barnen som följd.
Jag vet alltså detta, men man kan ju
se saker och ting ur olika synvinklar
och bedöma svårigheterna och vägarna
till en lösning av problemen på olika
sätt.

Då det gäller det lagbrott som kidnapping
innebär har jag den uppfattningen
att man inte löser det problemet
genom en ändring av medborgarrättslagstiftningen
i ett enskilt land. Det är
helt enkelt ett lagbrott, och där delar
jag fröken Bergegrens uppfattning om
önskvärdheten av samarbete i långt vidare
sammanhang för att komma till
rätta med det problemet.

Måndagen den 20 maj 1968

Nr 26

Svar på interpellation ang. barns niedborgarrättsliga ställning

De rent sociala sidorna av medborgarrättsprobleniet,
som statsrådet berör
i sitt svar, har inte varit det primära för
mig i detta sammanhang, även om dessa
delproblem är synnerligen viktiga. Jag
anser nämligen att de problemen kan
lösas genom en generösare sociallagstiftning,
på det sätt som vi i många
hänseenden redan har gjort i vårt land.
Nej, det primära för mig har varit och
är alltjämt att de barn, som föds, lever
och bor i detta land, som går i skola
här, som får sill! fortsatta utbildning här
och vilkas ena förälder — vare sig det
är modern eller fadern — är svensk
medborgare, också får medborgarrätt i
detta land, som ju är deras hemland.
Jag tror inte att vi når detta resultat
utan ändring av vår medborgarrättslagstiftning.
Jag tror heller inte att vi bär
tid att invänta en lösning av problemet
på europeisk eller knappast ens nordisk
basis — jag anser nämligen att
denna fråga brådskar.

Vi har i vårt land flera tiotusental
barn och ungdomar som är, eller rätt
snart kommer upp i de känsliga tonåren
och som är svenskar men ändå enligt lagen
utlänningar. Ingen människa svävar
väl i dag i okunnighet om vad minoritetskänsla
och känsla av främlingskap
innebär för den enskilde och vad det
kan innebära också för samhället.

Det är alltså detta, herr talman, som
har varit och är det primära för mig och
för alla mina medmotionärer i detta
sammanhang vid årets riksdag. Jag anser
att vår lagstiftning i detta avseende
faktiskt innebär en diskriminering av
en del av vårt folk liksom den är en klar
diskriminering av kvinnan i hennes
egenskap av förälder.

Statsrådet redogör i sitt svar för de
möjligheter som barn och ungdomar i
denna situation har att erhålla medborgarrätt
i sitt hemland Sverige. Statsrådet
säger att det är möjligt att inom ramen
för vår nuvarande medborgarskapslagstiftning
tillämpa en generös praxis i
dessa ärenden och att denna möjlighet

utnyttjas. Det verkar således som om det
i dag skulle vara en mera generös tilllämpning
av bestämmelserna då det gäller
självständig naturalisation av barn
och ungdom än det var för ett år sedan.
Jag fick nämligen då den uppgiften av
en ansvarig tjänsteman, att det hörde
till undantagen att man medgav naturalisation
för barnet, om saken inte samtidigt
var aktuell för fadern. Att denna
uppgift överensstämde med det verkliga
förhållandet kunde också lätt konstateras.
Statsrådet förklarar ju också att det
är vanligast att barnet upptages till
svensk medborgare tillsammans med utländsk
fader eller moder och att detta
numera är möjligt redan efter fem års
hemvist i Sverige.

Men — och det tycker jag är ganska
viktigt i detta sammanhang — fadern
måste alltså bli svensk medborgare och
därmed avstå från medborgarskapet i
sitt eget hemland, om hans barn skall
få medborgarrätt i det land som är deras
hemland. Måste vi alltjämt vidhålla
detta krav? Det är ju ändå barnets medborgarrätt
det är fråga om. Och det kan
ju också vara på det sättet att fadern
har så starka bindningar till sitt hemland
att han gärna vill ha kvar sitt medborgarskap
där.

Och även om tillämpningen av lagen
skulle vara så generös, herr talman, som
man kan frestas att tro om man här hastigt
lyssnar till statsrådets svar, måste
det ändock alltjämt till ett ansökningsförfarande
för erhållande av medborgarrätt
när det gäller tiotusental unga
människor i detta land, som egentligen
är svenskar. Det är detta som jag anser
vara djupt diskriminerande, ty det är i
många sammanhang inte samma sak att
vara naturaliserad medborgare som att
vara infödd medborgare.

Statsrådet kommer sedan i sitt svar
in på det dubbla medborgarskapet och
meddelar att regeringen inom kort kommer
att föreslå riksdagen att godkänna
en inom Europarådet upprättad konvention,
som syftar till att begränsa fö -

Nr 26

Måndagen den 20 maj 1968

Svar på interpellation ang. barns medborgarrättsliga ställning

rekomsten av flerfaldiga medborgarskap.
Detta kan givetvis vara riktigt när
det gäller vuxna människor. Men när
det gäller barn och ungdom under 18
år, som befinner sig i den situation jag
här har talat om, hoppas jag verkligen
att man inte genom denna konvention
helt stänger möjligheten för oss i Sverige
att godkänna det dubbla medborgarskapet
för dem, upp till exempelvis
18 års ålder. Jag anser att de själva då
bör ha möjlighet att välja sin faders eller
moders medborgarskap.

Statsrådet nämner i sitt svar en del
länder — Bulgarien, Jugoslavien in. fl.
— där man inte obetingat föreskriver
förvärv av faderns medborgarskap för
utomlands fött barn, vilkets mor har
främmande medborgarskap. Han säger
att barn i äktenskap mellan svensk
kvinna och man från något av dessa
länder enligt svensk medborgarskapslagstiftning
torde bli svensk medborgare
vid födelsen, om denna äger rum här
i landet.

Herr talman! Vi kunde förra våren,
när denna fråga var aktuell i riksdagen,
läsa i tidningarna om just sådana äktenskap
där fadern hörde hemma i något
av dessa länder och barnen således
faktiskt var statslösa — detta utan att
föräldrarna hade en aning om förhållandet,
förrän det eventuellt blev fråga
om någon utlandsresa och barnet inte
kunde få vare sig svenskt eller utländskt
pass. Barnet hade på pastorsexpeditionen
blivit inskrivet på faderns
medborgarskap utan något som helst
resonemang med föräldrarna. Det är ju
så det går till. Följaktligen vet föräldrarna
i de allra flesta fall inte ens om,
att deras barn är utlänningar eller
t. o. m. statslösa. Jag skulle vilja fråga
statsrådet, om det till våra pastorsexpeditioner
har utgått något meddelande,
som ger den personal som arbetar där
kännedom om dessa problem och därmed
gör det möjligt för dem att hjälpa
föräldrarna.

Avslutningsvis säger statsrådet att det

för närvarande inte är aktuellt att från
regeringens sida ta initiativ till ytterligare
internationella överenskommelser
på medborgarrättens område. Jag
måste givetvis beklaga detta, eftersom
Sverige i så hög grad är ett invan drarland,
men jag hoppas att det inte innebär
att statsrådet anser att en översyn
av vår svenska medborgarskapslagstiftning
är obehövlig. Jag har i varje fall
inte velat tolka statsrådets svar på det
sättet.

Fru ERIKSSON i Stockhom (s):

Herr talman! Fru Rosa Svensson har
i år liksom i fjol hållit ett utomordentligt
upplysande anförande i denna fråga.
Det skulle kanske inte behöva sägas
mer, men för att visa att verkligen
många är engagerade vill jag inte underlåta
att delta i denna diskussion.

När jag såg att fröken Bergegren och
fröken Mattson hade väckt interpellationer
i denna fråga tänkte jag omedelbart:
Nu har de kommit på bättre tankar,
nu känner de litet samvetskval för
att de i fjol förhindrade att barn i äktenskap
mellan svensk kvinna och utländsk
man i Sverige får leva på samma
villkor som helt svenska barn. Uppenbarligen
var det inte så. Fröken Bergegren
vill fortfarande ha en diskriminering
och anser, att ett barn av främmande
nationalitet — som hon kallar
en svensk kvinnas barn, fött i Sverige
— egentligen inte har någon olägenhet
av den.

Justitieministern vitsordade, att det
finns en del sociala förmåner, som dessa
barn inte får, till skillnad från andra
barn i Sverige. Jag märker, att justitieministern
glädjande nog inte har den
inställning, som interpellanten visade i
diskussionen i fjol, då hon menade att
dessa barn ju ändå fick gå i grundskola
och kunde få socialvård och att det då
inte var så mycket att säga om saken.
Justitieministern anser däremot, att
man både bör och kan gå längre för att

Måndagen den 20 maj 1968

Nr 26

Svar på interpellation ang. barns medborgarrättsiiga ställning

skapa jämställdhet i fråga om sociala
förmåner.

Svaret är ändå kringgående, om man
ser till de missförhållanden, som måste
ligga i botten för interpellationen. Svaret
utlovar en konvention mot flera
medborgarskap, utlovar FN-initiativ för
statslösa och lovar att fäder från nordiska
länder skall kunna skiljas från
andra utländska fäder och kanske kunna
få medborgarskap snabbare och därmed
också deras barn få en bättre förtur.
Om modern inte gifter sig med barnets
far vägras barnet naturligtvis inte
att bli svensk medborgare — det är upbenbarligen
själva giftermålet med en
utlänning som fortfarande är diskriminerande.
Jag tror att det ligger en stark
fördom bakom denna inställning.

Om bara fadern är skötsam, säger justitieministern,
kan han få svenskt medborgarskap
efter fem år, och då blir
barnet också värt att ta upp i den svenska
gemenskapen. Men om fadern är
mindre skötsam, får barnet sota härför
— då kan det inte bli svensk medborgare.
Hur bra modern än är, är barnet
inte värt att bli svensk medborgare.
Tanken är djupt inhuman. Det borde
vara på tiden att göra slut på denna
konventionella främlingsmotvilja. Jag
vill inte skylla justitieministern för att
hysa en sådan känsla, tv han har inte
gått in på den frågan, men jag spårade
den hos interpellanten och hos dem,
som i fjol gick emot ett förslag till ändring
-— i denna kammare lyckades de
inte, ty här segrade de som ville ha en
modernare syn, men i första kammaren
lyckades de.

Att en mor skall behöva hos polisen
begära främlingspass och uppehållstillstånd
för sitt eget i Sverige födda barn
måste vara otidsenligt. Justitieministern
påpekade, att om fadern är från
något av de de socialistiska länderna,
får barnet inte hans medborgarskap —
fru Svensson har redogjort för hur det
går i många sådana fall. Men om fadern
är från någon av de fascistiska dikta -

turerna, om han är grek eller spanjor,
måste barnet tillhöra en sådan nation;
då kan barnet inte godtas som svenskt.

Det är kanske för mycket begärt, att
fröken Bergegren skall engagera sig för
att häva diskrimineringen av ett litet
barn till en svenska, som varit nog fördomsfri
att gifta sig med en utlänning.
Men vi som i Stockholm lever i daglig
kontakt med flyktingar och inflyttad utländsk
arbetskraft -— och det gör vi i
Stockholms arbetarkommun — förstår
inte, att deras barn med svenska flickor
skall betraktas som främlingar och behandlas
sämre än helt svenska barn.

Jag vet, att justitieministern kan resa
en del invändningar mot mitt engagerade
sätt att tala härom, men justitieministern
kan inte resa invändningar i
sak. Jag kan inte tro, att vare sig interpellanten
eller justitieministern kan påstå,
att det är just att anse att barnet till
en svensk flicka, som gifter sig med en
grek, inte är lika mycket värt som ett
svenskt — gifter hon sig inte, kan det
däremot godkännas. Eftersom jag själv
snart kan bli mormor till ett sådant
barn, kan jag föreställa mig, hur jag
skall behöva be om tillåtelse för att
flytta till en annan ort och ha ungen
med mig där. Jag kan föreställa mig,
att andra tycker, att det barnet skall behandlas
sämre; men begär inte, att de
som ser det på nära håll, skall tycka
det! Här måste vi få en ny syn.

Det är ledsamt, att de, som är engagerade
i arbetet för lika villkor, ett
ögonblick kan vilja ha kvar denna diskriminering.
Jag förutsätter att, hur än
justitieministern svarar och hur än interpellanten
engagerar sig för att hindra
utvecklingen i detta fall, båda kamrarna
i höst kommer att fatta beslut,
vari krävs, att barn till svenska mödrar
och utländska fäder får leva på lika
villkor med svenska barn och att diskrimineringen
omedelbart skall hävas.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Nr 26

Måndagen den 20 maj 1968

Svar på interpellation ang. barns medborgarrättsliga ställning

Herr talman! På det här området liksom
på så många andra är det alltid en
avvägningsfråga hur långt man skall anse
sig kunna acceptera en olägenhet —
i detta fall det dubbla medborgarskapet
— för att åstadkomma det som fru
Eriksson i Stockholm i sitt engagerade
anförande betecknade som en förmån.
Det är svårt att se hur man på detta
område skall kunna göra någonting annat
än söka sig fram via internationella
överenskommelser, och i det avseendet
håller vi nu på att få ett bättre tillstånd.
Som framgick av svaret är lagstiftningen
i Östeuropa numera sådan, att barnen
i de exempel, som anförts, från början
blir svenska medborgare. Meddelande
härom har gått ut från centrala
folkbokförings- och uppbördsnämnden,
och detta bör så småningom tränga igenom.

När det gäller Västeuropa gör denna
europarådskonvention det möjligt för
flertalet länder att ge barnen svenskt
medborgarskap utan att barnet behöver
få det dubbla medborgarskapet med
dess olägenheter. Det är riktigt att så
inte blir fallet med ett barn som har en
spansk fader. Men, fru Eriksson i Stockholm,
hur skall man ställa sig till ett
sådant här fall, där ett barn till en
spansk fader och en svensk moder får
svenskt medborgarskap och, efter att ha
fullgjort sin värnplikt här i Sverige,
skall på grund av det dubbla medborgarskapet
vara tvunget att fullgöra
värnplikt också i Spanien?

Ett av fru Erikssons exempel måste
bygga på ett missförstånd. Fru Eriksson
tog nämligen exemplet, att en
svensk kvinna föder ett barn utom äktenskapet
och fadern är en utländsk
man -— i detta fall en grek. På grund
av att modern är ogift blir det barnet
svensk medborgare. Om kvinnan sedan
gifter sig med den grekiske mannen får
barnet även grekiskt medborgarskap,
men det förlorar inte sitt svenska medborgarskap.
I denna situation får barnet
alltså dubbelt medborgarskap, trots

att vår lagstiftning egentligen syftar till
att undvika det.

Fröken Bergegren ansåg sig kunna
konstatera att en generösare praxis numera
tillämpas. Jag kan vitsorda att det
är riktigt. Jag handlade personligen
alla medborgarskapsärenden fram till
den 11 november förra året. Det råder
inget som helst tvivel om att det inte
var bara undantagsfall som vi tog upp;
vi behandlade även andra fall.

I debatten har också de komplikationer
berörts som uppstår när det blir
slitningar i äktenskapet och den utländske
fadern kidnappar barnet och
lämnar landet. Detta är en besvärlig situation,
ty i allmänhet har fadern då
sett till att barnet införts i hans pass;
barnet har alltså inte eget pass som man
i förväg kan ta hand om. Men genom
riksdagsbeslutet förra året om förändringar
i 1''öräldrabalken gäller från den
1 januari i år vissa regler som gör, att
man mycket snabbt kan ingripa och
försöka förhindra det hela före gränspassagen.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Jag vet att fru Erikssons
hjärta klappar varmt för alla människor
som befinner sig i minoritet eller
blir illa behandlade, och det har jag
all respekt för. Men jag har litet svårt
att förstå fru Erikssons angrepp på mig,
ty jag har inte den inställningen att
barn av utländska föräldrar skulle diskrimineras.
Det är inte det som är motivet
för mitt ställningstagande. Vad jag
menar är att om vi skall söka en lösning
på detta problem skall vi göra det
på ett sätt som verkligen blir till nytta
för barnet. Och ett ensidigt beviljande
av medborgarskap från svensk sida är
inte alltid till fördel för barnet. I den
mån det kan vara det bör vi vara generösa,
och jag tror att den nya svenska
medborgarskapslagstiftningen ger oss
stora möjligheter att vara generösa i de
fall det verkligen behövs.

Jag tycker inte att vi skall säga att

Måndagen den 20 maj 1968

Nr 26

Svar på interpellation ang. barns medborgarrättsliga ställning

det är diskriminerande att ha ett annat
medborgarskap. I detta fall gäller det ju
barn som har föräldrar av två nationaliteter.
Yi måste också ta hänsyn till
den andra förälderns känslor. Det är
inte sagt att den utländske fadern eller
modern betraktar det medborgarskap
som barnet har såsom diskriminerande.
Vi kan inte dra några generella regler,
ty i sista hand måste det ju ändå bli föräldrarnas
sak att avgöra vilket land
barnet skall tillhöra.

För barn som växer upp här i landet
blir det väl helt naturligt att man söker
medborgarskap här, men det kan också
finnas goda skäl för att föräldrarna
önskar att barnet skall få medborgarskap
i den andra förälderns hemland.
Jag tror att vi i grund och botten är ense
om att vi skall vidtaga alla åtgärder
vi kan för att skapa så likvärdiga villkor
som möjligt för alla barn här i landet,
men vi kanske har delade uppfattningar
om vilka vägar som är möjliga
att gå.

När det gäller att lösa dessa frågor
får vi kanske inte tänka så mycket rent
känslomässigt på hur man reagerar vid
första ögonblicket, utan det viktiga är
att se till att vi finner lösningar som
blir hållbara och till gagn för barnet i
det långa loppet. Sådana lösningar kan
vi endast nå genom samverkan på det
internationella planet.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag förstår justitieministerns
rekommendation att flickorna
bör ha barnen med en utländsk man,
inman de gifter sig med honom. På det
sättet slipper de söka medborgarskap
för barnen. Det har jag ingenting emot,
men inte alla tycker om det tillvägagångssättet.
Somliga tycker att det är
bättre att gifta sig först.

Fröken: Bergegren sade, att man inte
kan tala om diskriminering. Bestämmelserna
är diskriminerande för det
barn, som inte är svenskt, det kommer
vi inte ifrån. Fröken Bergegren säger,

att man i första ögonblicket kanske reagerar
på detta sätt. Jag skulle tro, att
den mamman som har ett barn med en
utländsk far reagerar så inte bara i
första ögonblicket, utan hon får kanske
länge hålla på och reagera på detta sätt,
ty hon har en diskriminerad ställning
gentemot sitt barn, och barnet är icke
likvärdigt.

Jag hoppas att det går att lösa detta
problem utan att man skall behöva invänta
internationella överenskommelser
på alla punkter.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Vi skall också komma
ihåg en annan sak när vi resonerar om
dessa frågor. Det är att medborgarskapslagstiftningen
bär kommit till efter ett
intimt samarbete mellan de nordiska
länderna. Det var kommittésamarbete,
det var överläggningar på departement splanet,
och för första gången hände det
att man också hade överläggningar på
det parlamentariska planet, nämligen
mellan de olika parlamentsutskotten.

Enligt Helsingforsöverenskommelsen
skall vi inte ändra gemensam lagstiftning
utan överläggningar med de andra
länderna. Det framgår av interpellationssvaret
att vi på svenskt initiativ
haft överläggningar för att underlätta
naturalisation av barn, vars ena förälder
tillhör annat nordiskt land. Men
vid dessa överläggningar visade det sig
också att man i de andra länderna inte
var intresserad av att ta upp en principdiskussion
om medborgarskapslagstiftningen.

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Här talar vi om diskriminering
och vi talar om dubbelt medborgarskap.
Vi accepterar dock det
dubbla medborgarskapet i så många
fall. Om exempelvis en svensk man gifter
sig med en amerikansk kvinna,
godkänner vi det dubbla medborgarskapet
för deras barn eftersom barn

Nr 26

Måndagen den 20 maj 1968

Svar på interpellation ang. bortforsiingen av muddermassor

till amerikansk medborgare alltid får
amerikanskt medborgarskap oavsett om
det är fadern eller modern som är
amerikansk medborgare och oavsett
var någonstans i världen detta barn
föds. Detta borde väl säga oss någonting
även om vi inte behöver acceptera
allt som är amerikanskt.

Jag vill citera ur ett anförande här i
riksdagen under förra året: »Vid parallellen
till det fall där barnets moder
är svensk och fadern är utlänning är
förhållandet det omvända: nämligen där
fadern är svensk och modern utlänning.
I ett sådant äktenskap blir barnet
utan vidare svensk medborgare.
Alltså blir utländska kvinnors barn
svenska medborgare och svenska kvinnors
barn utlänningar, om föräldrarna
är gifta.»

Detta är betecknande, och jag tycker
inte att vi skall ha kvar en dylik diskriminering
i svensk lagstiftning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. bortforsiingen
av muddermassor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Lorentzon har frågat
chefen för jordbruksdepartementet
om han anser nuvarande bestämmelser
tillfredsställande när det gäller att på
ett från sanitär synpunkt godtagbart
sätt trygga bortforsling och tömning av
muddermassor och — om så inte är fallet
— om han överväger några initiativ
i syfte att skärpa dessa bestämmelser
samt att säkerställa en effektiv kontroll
över deras efterlevnad.

Interpeilationen har överlämnats til!
mig för besvarande.

Herr Lorentzons fråga synes närmast
ha aktualiserats av en ansökan till vattendomstol
att i visst vattenområde få

utsläppa muddermassor, som i varje fall
delvis består av fast avfall. På en sådan
åtgärd är bestämmelserna i 8 kap.
vattenlagen tillämpliga. Bestämmelserna,
som enligt kapitelrubriken handlar om
avloppsvatten, gäller uttryckligen även
»utkastande, utsläppande eller uppläggande
av fast avfall från samhälle
eller fastighet så, att vattendrag, sjö eller
annat vattenområde därav kan förorenas».
För att uppmuddrade avfallsmassor
från industri skall få utsläppas i
ett vattenområde gäller enligt lagen att
olägenhet av någon betydelse inte får
uppkomma. Dessutom skall hänsyn tas
till vad som är ekonomiskt rimligt. Lagen
ger också möjlighet att vägra utsläpp
i ett vattenområde om annan
lämpligare och mindre känslig utstjälpningsplats
kan användas utan oskäliga
kostnader.

Av detta framgår, att gällande lagstiftning
ger möjlighet att komma till
rätta med föroreningar av tippmassor
i de fall åtgärden blir föremål för vattendomstols
prövning. Det har också
förekommit att domstol vägrat tillstånd
till utsläppande av muddermassor på
grund av de olägenheter som skulle
uppkomma.

Vad jag nu har sagt utesluter emellertid
inte att en översyn av bestämmelserna
på området kan vara motiverad.
Bestämmelserna är nämligen ganska
svåröverskådliga. Statens naturvårdsverk
har i en framställning till Kungl.
Maj :t den 10 januari 1968 begärt en
översyn av vissa delar av 8 kap. vattenlagen
och föreslagit att denna översyn
sker i samband med beredningen
av i mm i s si o ns s ak k u n n i g as förslag till
immissionslag. Naturvårdsverket berör
i sin framställning bl. a. problemen
med muddring och tippning från vattenvårdssynpunkt.
Framställningen har
remissbeh an dlats. Vid den beredning av
immissionssakkunnigas förslag som nu
pågår inom justitiedepartementet undersöks
även möjligheten att göra en
översyn av vattenlagens bestämmelser

Måndagen den 20 maj 1968

Nr 26

Svar på interpellation

om vattenförorening. Vad resultatet
härav kan bli är det emellertid för dagpr.
för tidigt att uttala sig om.

Det problem som herr Lorentzon tar
upp är endast eu begränsad del av de
aktuella miljövårdsfrågorna. Inom regeringen
följer man dessa frågor med
stort intresse. Sålunda har åtgärder vidtagits
för att samordna och intensifiera
forskningen på området. En ändamålsenlig
organisation för övervakning och
tillsyn bär byggts upp. En genomgripande
översyn av planväsendet i syfte
att göra den översiktliga planeringen
effektivare förbereds. Som jag nyss
nämnde pågår arbetet med en lagstiftning
på grundval av immissionssakkunnigas
förslag och avsikten är att den
nya lagstiftningen skall träda i kraft
den 1 juli 1969.

Vidare anförde:

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Då min partivän herr
Lorentzon på grund av sjukdom är förhindrad
mottaga interpellationssvaret,
har jag ombetts att göra detta.

•Tåg tackar statsrådet Kling för svaret.
.Tåg tar fasta på statsrådets uttalande
i svaret att det, även om gällande
lagstiftning ger möjlighet att komma till
rätta med föroreningar av tippmassor,
inte är uteslutet att en översyn av bestämmelserna
på området kan vara motiverad.
Jag vill nog instämma i påståendet
att nuvarande lagstiftning skulle
kunna vara tillämplig på sådana här
förhållanden. Här erinras om 8 kap.
vattenlagen. Likväl bryts mot dessa bestämmelser,
de är inte klara nog för
att kunna utnyttjas.

En översyn är alltså påkallad. I det
fall som interpellanten bär byggt sin
interpellation på har Nedre Norrbygdens
vattendomstol tidigare medgivit
att muddermassor får tömmas inne i
örnsköldsviksfjärden. Interpellanten uttalade
farhågor för att, trots alla de
opinionsyttringar i saken som har före -

ang. bortforslingen av muddermassor

kommit, förnyat medgivande skulle
lämnas till Mo och Domsjö fabriker att
tippa muddermassor inne i fjärden.

Farhågorna i interpellationen besannades.
Sedan interpellationen väckts har
nämligen vattendomstolen på nytt medgivit
att man får tömma muddermassor.
Domstolsutslaget bär överklagats av naturvårdsverket.
Det är alltså mycket tydligt
att den översyn av lagbestämmelserna
som statsrådet talar om — lagbestämmelser
som han betecknar som
ganska svåröverskådliga — bör komma
till stånd. Framför allt är det nödvändigt
när det gäller den kvicksilverspridande
industrin. Där måste finnas
bestämmelser som utesluter alltför, skall
vi säga subjektiva bedömningar och generositet
i uttolkningen av bestämmelserna.

Justitieministern tar också upp frågan
om kontrollen av bestämmelsernas
efterlevnad. Naturvårdsverkets åtgärd
att överklaga Nedre Norrbygdens vattendomstols
dom i det åberopade målet
är onekligen ett positivt inslag i den eljest
ganska trista bilden inom detta område.
Det är, anser jag, befogat att tala
om en trist bild, när ett centralt statligt
verk nödgas ingripa. Det aktualiserar
enligt män mening hela frågan om
vattendomstolarnas uppgifter och om
ett eventuellt överlämnande av vattendomstolarnas
uppgifter till naturvårdsverket.

De lokala hälsovårdsnämnderna tycks
genom oklarheten i nuvarande lagstiftning
befinna sig i en mycket svår situation,
då de har att väga mellan å
ena sidan andan och innehållet i hälsovårdsstadgan
och å andra sidan hänsynen
till bolagens ekonomiska intressen,
som gång på gång — det ser vi
exempel på — verkligen representerar
den moderna tidens baggböleri. Jag vill
därför ta fasta på den passus i statsrådets
svar som nämner att en ändamålsenlig
organisation för övervakning och
tillsyn har byggts upp. Den är behövlig,
och personligen tror jag mycket på

Nr 26

Måndagen den 20 maj 1968

Svar på interpellation ang. finansieringen av de politiska partiernas verksamhet

naturvårdsverkets både ambition och
förmåga.

Eftersom justitieministern här nämnt
att immissionssakkunndgas förslag till
ny lagstiftning skall träda i kraft den
1 juli 1969, vill jag emellertid utnyttja
tillfället att — som jag gjort tidigare
från denna talarstol — än en gång beklaga
att denna lagstiftning inte kom
till stånd redan den 1 juli 1968, som
immissionssakkunniga själva föreslog.

Jag ber med detta, herr talman, att
än eu gång få tacka statsrådet för interpellationssvaret.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Anledningen till att det
inte var möjligt att få fram den här
nya lagstiftningen till den 1 juli i år
var att det uppstod stor tveksamhet
om man verkligen, såsom immissionssakkunniga
hade föreslagit, borde överlämna
ifrågavarande ärenden enligt
immisionslagen till vattendomstolarna
eller om man inte hellre borde tillämpa
ett koncessionsförfarande. Det är helt
enkelt detta som föranlett dröjsmålet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. finansieringen
av de politiska partiernas verksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Haglund har frågat
mig om regeringen överväger att ta något
initiativ till att en tillfredsställande
offentlig redovisning kommer till stånd
om hur de olika partierna finansierar
sin verksamhet.

Frågan om offentlig redovisning av
de politiska partiernas finansiering har
utretts i början av 1950-talet av särskilda
sakkunniga, partifinansieringssakkunniga,
och den har också be -

handlats av riksdagen vid ett flertal
tillfällen.

Det är utan tvivel av väsentligt intresse
för väljarna att de får kännedom
om vilka organisationer, företag
och intressegrupper som ger ekonomiskt
stöd till olika partier som tävlar
om regeringsmakten. Den offentliga debatt
som förts i detta ämne på senare
tid har lett till att vissa intressanta upplysningar
har nått allmänheten. Informationen
till allmänheten är emellertid
fortfarande bristfällig. Frågan kan
lösas genom lagstiftning eller genom
överenskommelse mellan partiledningarna.

Mot tanken på att genom lagstiftning
ålägga de politiska partierna att redovisa
hur de finansierar sin verksamhet
har brukat invändas dels att en
redovisningsskyldighet lätt skulle kunna
komma i konflikt med valhemligheten,
dels att det är svårt att utforma
lagregler i ämnet som inte kan kringgås.
Dessa invändningar har hittills
ansetts ha visst fog för sig.

Riksdagen har för flera år sedan efterlyst
en överenskommelse mellan partiledningarna
om tillförlitliga ekonomiska
redovisningar som tillåter jämförelser
mellan partierna. Som alla vet har det
parti jag företräder inga som helst betänkligheter
mot att medverka till en
sådan överenskommelse, men jag måste
med beklagande konstatera att beredvilligheten
inte är lika stor på alla håll.

En frivillig lösning av redovisningsfrågan
i överensstämmelse med riksdagens
önskemål är enligt min mening att
föredra. Men jag vill inte utesluta att
man kan nå vissa resultat genom lagstiftningsåtgärder
utan att inkräkta på
valhemligheten eller andra demokratiska
värden. Denna fråga kommer att
undersökas närmare i lämpligt sammanhang.

Vidare anförde:

Måndagen den 20 maj 1968 Nr 26

Svar på interpellation ang. finansieringen av de politiska partiernas verksamhet

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för svaret på min interpellation.
Detta svar är ett berömvärt koncentrat
av vad som förekommit och vilka åtgärder
som har vidtagits i fråga om
finansieringen av de politiska partiernas
verksamhet. Alla känner vi ju till
den utredning som gjordes av partifinansieringssakkunniga
i början av
1950-talet.

Inom vårt parti har vi sedan vid
många tillfällen aktualiserat denna fråga
i motioner och interpellationer. Resultatet
av detta har jag delvis angivit
i min interpellation, där jag bl. a. citerade
vad konstitutionsutskottet skrev
i sitt utlåtande nr 15 år 1966. Jag skall
här he att få upprepa en del av detta
citat: »Skulle emellertid svårigheter

uppkomma för partierna att åstadkomma
överenskommelser, borde det ankomma
på Kungl. Maj :t att överväga,
om något initiativ borde tagas i syfte
att främja eu lösning.»

Utskottet hemställde — som jag också
har nämnt i interpellationen — att
riksdagen måtte ge Kungl. Maj :t till känna
vad sålunda anförts. Detta bifölls.

Detta var eu av anledningarna till att
jag framställde min interpellation. Av
svaret framgår också att statsrådet alltjämt
anser att en frivillig överenskommelse
vore den mest önskvärda och
bästa lösningen. Även på den punkten
delar jag herr statsrådets uppfattning.
Men jag vill ge uttryck för några förhoppningar
om och ange några skäl
för att man kan tro på en offentlig redovisning.
Jag menar nämligen att man
kan tro på en frivillig överenskommelse.
De borgerliga partierna lägger ju i
dagen en aktningsvärd aktivitet både
här i riksdagen och i den offentliga debatten,
och de har nu ganska effektiva
och aktiva parti- och riksdagskanslier.
Det borde därför inte saknas personella
eller andra resurser för att göra en redovisning
om de olika partiernas sätt
att finansiera sin verksamhet. Det är en

av orsakerna till att jag fortfarande tror
på en offentlig redovisning.

För det andra ■— och med det skall
jag sammanfatta vad jag tänkt säga —
kan man ställa ännu större förhoppningar
till beredvilligheten till en offentlig
redovisning därför att det nu lämnats
uppgifter om det naturliga sambandet
mellan näringslivet och de borgerliga
partierna. Jag syftar naturligtvis
här på de uppgifter som lämnats vid
ASEA:s bolagsstämma om ett anslag på
en halv miljon kronor och även på uppgifterna
i Åke Ortmarks bok »Maktspelet
i Sverige». Jag har utgått från att
om de uppgifterna inte var riktiga, så
skulle det ha varit en ambition hos de
borgerliga partierna att vederlägga dem.
Ortmark skriver bl. a. i kapitlet »Huvudfrågor»,
med underrubriken »Kampen
om regeringsmakten»: »Storföretagsamheten
är ett borgerligt maktcentrum,
om man så vill ett utpräglat högercentrum.
Storföretagsamheten har haft samma
betydelse för de borgerliga partierna
som LO för socialdemokratin.»

Jag hoppas att Ortmark har rätt. Jag
hoppas det främst därför att vår parlamentarism
och demokrati då skulle vinna
i klarhet, samtidigt som det skulle
underlätta för enskilda medborgare att
ta definitiv ställning till frågan: Socialdemokrati
eller borgerlig regim och
inriktning i framtiden? Inom arbetarrörelsen
är vi nämligen stolta över att
kunna säga att bakom det socialdemokratiska
partiet står den svenska fackföreningsrörelsen,
fackförbunden och
LO. Alla vet ju också att LO har satsat
2,5 miljoner till valrörelsen. Skogsarbetareförbundet
har satsat 100 000 kronor,
vilket är det största anslag man
någonsin beviljat till arbetarrörelsen
och vårt parti.

Skulle det inte vara en styrka också
för de borgerliga partierna att kunna
säga till den svenska väljarkåren och
den stora allmänheten att bakom oss i
valrörelsen står det svenska näringslivet,
t. ex. Arbetsgivareföreningen och

Nr 26

Måndagen den 20 mai 1968

Svar på interpellation ang. finansieringen av

Sveriges industriförbund? Då skulle vi
få två klara linjer i vårt parlamentariska
system och i vår debatt inför valrörelsen,
vilket skulle underlätta för väljarna
att ta ställning.

Det är dessa önskemål som jag har
knutit till resonemanget om en frivillig
redovisning, och med den förhoppningen
tackar jag än en gång för svaret
på min interpellation.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Haglund konstaterade
att de förhandlingar mellan partierna,
som man talade om i konstitutionsutskottet
för rätt länge sedan, inte
har kommit till stånd. Vi kan väl säga
att skrivningen i utskottets utlåtande
den gången innebar att initiativ skulle
tas från regeringspartiets sida eller från
Ivungl. Maj:ts sida. Om det gäller informella
förhandlingar om överenskommelser
är ju detta regeringspartiets
sak snarare än Kungl. Maj :ts. Herr Haglunds
yttrande innebär alltså i själva
verket en kritik mot regeringspartiet
och dess ledning för att initiativ till
sådana förhandlingar inte tagits.

Enligt min mening finns det fortfarande
anledning att ställa vissa frågor
till regeringspartiet beträffande storleken
av dess inkomster. Det förhåller
sig inte så som justitieministern säger
i svaret, att regeringspartiet lämnat ingående
uppgifter härom, medan man
inte skulle ha gjort på samma sätt inom
andra partier — beredvilligheten att
lämna uppgifter skulle där inte ha varit
lika stor. Får jag fråga justitieministern:
Kunde vi inte till att börja med få reda
på storleken av de samlade utgifter som
regeringspartiet hade under 1966 för
sin verksamhet inklusive valrörelsen?

Vi har kunnat läsa i Dagens Nyheter att
partiet centralt disponerade 19 miljoner
kronor. Men till detta kommer ju betydande
belopp som disponerats regionalt
och lokalt.

Från folkpartiets sida har vi upplyst
om de totala inkomsterna -— alltså även

de politiska partiernas verksamhet

om inkomsterna på det lokala planet.
Men vi saknar ännu kunskap om hur
stora de samlade socialdemokratiska inkomsterna
var under år 1966. Jag tycker
att justitieministerns uttalande automatiskt
skulle få till konsekvens att
han gav upplysning om denna siffra.
Då bör han emellertid också nämna något
om omfattningen av det stöd som
ges genom att fackföreningsrörelsen
ställer arbetskraft till förfogande. Alltså
: Hur många månader bär hur många
människor, avlönade av LO och fackförbunden,
till dominerande del varit
sysselsatta på arbetstid med valarbete
o. d.? Därom vet vi fortfarande ingenting.

Jag tycker det finns anledning slå
fast detta, att folkpartiet har i stort
sett lämnat en redovisning över de totala
kostnaderna, medan socialdemokratin
icke lämnat någon motsvarande
redovisning.

Herr Haglund förvånade mig genom
att hänvisa till Åke Ortmarks siffror.
Dessa siffror bär inte blivit vederlagda,
sade herr Haglund. Men vi inom folkpartiet
har ju redovisat att den största
posten i vår budget var anslag från
staten — det rörde sig om 42 procent.
Därnäst kom, framgår det av vår redovisning,
medlemsavgifter, smärre insamlingar
bland sympatisörer, tombolor
och lotterier med ungefär 32 procent
och sedan, som den minsta posten, insamlingar
från medelstora och större
företag med 27 procent, d. v. s. ungefär
fjärdedelen av budgeten.

Åke Ortmarks siffror saknar, såsom
framgår av dessa uppgifter, all kontakt
med verkligheten. Hur är det möjligt
att herr Haglund kunnat undgå att
observera detta? Åke Ortmark talar om
bidrag på 5 miljoner bara från en enda
grupp inom näringslivet, när vi har
redovisat att totalbeloppet för insamlingar
från medelstora och större företag
— från alla håll — var 2,7 miljoner.
— Att Åke Ortmark fortsätter att
trycka sina helt ovederhäftiga siffror

Måndagen den 20 maj 1968 Nr 26

Svar på interpellation ang. finansieringen av de politiska partiernas verksamhet

innebär ju att ingen människa hädanefter
kommer att bry sig om någon
siffra som härstammar från honom. Jag
är emellertid glad att herr Haglund gav
mig tillfälle att här påvisa hur man
fortsätter att sprida helt lögnaktiga
siffror.

Jag skulle tro att en ordentlig redovisning
från socialdemokratiskt håll
skulle visa att partiets kostnader för
år 1966 ligger någonstans mellan 30
och 40 miljoner kronor. Skulle det inte
ha intresse att få fram eu sådan siffra?
Vår siffra är som sagt redovisad.

Herr talman! Jag bär emellertid begärt
ordet inte främst för att påvisa
detta utan för att hänvisa till en annan
omständighet. Justitieministern säger i
sitt svar: »En frivillig lösning av redovisningsfrågan
i överensstämmelse
med riksdagens önskemål är enligt min
mening att föredra.» Det är bra; jag
delar den uppfattningen.

Men när herr Wedén för offentlig
debatt har framlagt ett betydelsefullt
förslag tycks detta inte bli föremål för
någon närmare kommentar, ännu mindre
något svar från den socialdemokratiska
ledningen. Herr Wedén, folkpartiets
ordförande, har sagt följande offentligt:
»Det finns enligt vår mening
skäl för att en ny utredning även överväger
ett system enligt vilket partierna
skulle avstå från alla slag av bidrag
från företag, ekonomiska föreningar,
fackliga och andra organisationer samt
övriga juridiska personer. Vi reser ingen
invändning häremot om andra partier
är beredda att förfara på samma
sätt.»

Det vore av stort intresse att höra
om justitieministern vill ställa i utsikt
ett positivt socialdemokratiskt intresse
för en överenskommelse, vilken som
nämnt måste innebära att även fackliga
organisationer upphör att ge bidrag.
Den bör naturligtvis vara effektiv.
Resonemangen skulle kunna gälla frågan
hur man uppnår tillräcklig effektivitet.

Jag'' förstår att herr Haglund inte riktigt
skulle tycka om en sådan överenskommelse,
ty den skulle beröva honom
varje möjlighet att fortsätta att antyda
vad han mycket väl vet inte finns,
nämligen ett samband mellan insamlingsaktioner
inom oppositionen — och,
jag hoppas och tror, även inom socialdemokratin
— å ena sidan och partiernas
ståndpunkter på andra sidan. Inte
tar väl socialdemokratin ställning i en
viss fråga på grund av att ni får bidrag?
Nej, försök att binda ihop bidrag
med ståndpunkter tillhör ett slag
av argumentation som man på socialdemokratiskt
håll enligt min mening
bör hålla sig för god att fortsätta. För
vår del har vi hela tiden hävdat att det
inte får finnas något samband mellan
ekonomiska bidrag å ena sidan och de
ståndpunkter som vi intar å andra sidan.

Herr talman! Jag anser att herr
Wedéns förslag till en lösning av dessa
problem är ytterst betydelsefullt.
Det skulle bl. a. sanera den demokratiska
debatten här i landet på ett välkommet
sätt. Jag efterlyser från regeringshåll
kommentarer och besked, huruvida
man är villig att närmare resonera
om en lösning av frågan efter
sådana linjer.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Egentligen finns det
inte alls någon utbredd motvilja mot
att redovisa vilka små resurser ett parti
har. Folk inbillar sig att vi har så mycket
pengar att röra oss med. Jag kan
nämna att inom vårt parti har både
Stockholms-Högerns förbund och Stockholms
läns högerförbund de senaste
åren lämnat en allt utförligare redovisning.
Men hur reagerar människor
då? Många blir mycket förvånade över
att det över huvud taget går att driva
politiskt arbete med så små penningsummor;
andra blir uppbragta ty de
anser att valhemligheten står på spel,
och det måste man ta hänsyn till.

Nr 26

Måndagen den 20 maj 1968

Svar på interpellation ang. finansieringen av de politiska partiernas verksamhet

Varför reagerar man då på det sättet?
Ja, det kan ytterst bero på att
många människor i detta land är utsatta
för andras otillbörliga påverkan
för sin politiska uppfattnings skull. Det
är särskilt allvarligt när detta till och
med övergår i rena trakasserier. Vi
har många exempel härpå, och jag har
förståelse för dessa människors krav
på att allt skall göras för att valhemligheten
skall bevaras. Till detta hör
tyvärr frågan om kollektivanslutningen;
denna odemokratiska företeelse är
en grundorsak till många människors
stora skepsis mot en helt öppen redovisning.

Det är bl. a. en uppgift i justitieministerns
svar som jag finner vara av
intresse. I det sista stycket säger justitieministern
att »man kan nå vissa resultat
genom lagftiftningsåtgärder utan
att inkräkta på valhemligheten eller
andra demokratiska värden». lag skulle
vara tacksam om justitieministern
ytterligare kunde belysa hur detta möjligen
kunde gå till.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Ohlin ställde vissa
konkreta frågor till mig, och jag
skall besvara dem så gott jag kan på
rak arm.

Jag har givetvis inte något siffermaterial
med mig här, men herr Ohlin
vet lika väl som jag att i partiets årsberättelse
redovisas inkomster och utgifter.
Detsamma är fallet med partidistriktens
och arbetarkommunernas
årsredogörelser. Där finns alltså ett rikhaltigt
material.

Herr Ohlin efterlyste något initiativ
från regeringen för överläggningar om
en överenskommelse på detta område.
Jag misstar mig nog inte om jag säger
att vi tog upp sådana frågor i samband
med de överläggningar som ägde rum
innan partistödet infördes.

Vad beträffar herr Wedéns förslag

kan jag närmast säga följande: Inom
det socialdemokratiska partiet redovisar
vi samarbetet mellan socialdemokratin
och fackföreningsrörelsen. Vi
kan gå med på att företagen skall ha
samma rätt att samarbeta med de partier
med vilka de känner intressegemenskap;
det är inte moraliskt förkastligt
ur min synpunkt att de lämnar
sådana bidrag. Men inom socialdemokratin
hävdar vi bestämt att väljarna
skall ha samma rätt till kunskap om
de borgerliga partiernas relationer till
företagsamheten som de har om det
socialdemokratiska partiets relationer
till fackföreningsrörelsen.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Till herr Ohlin vill jag
säga att understödets storlek egentligen
inte är huvudsaken, utan huvudsaken
är huruvida det förknippas några villkor
med bidragen och varifrån dessa
kommer. För arbetarrörelsens del bär
detta aldrig varit någon svårighet; vi
har publicerat i dagspressen vilka fackföreningar
och vilka fackförbund som
har lämnat anslag. Vi har även privata
insamlingar bland partimedlemmarna,
och resultaten av dessa redovisas i
respektive verksamhetsberättelser.

Jag kan givetvis stå här och säga att
vår valrörelse ibland kostar 10 miljoner
men att den ibland kostar 15 eller 20
miljoner, vad vet jag. Man måste nämligen
summera ihop alltsammans, och
skall man ta med allt det som högerledaren
vid sitt besked i höstas sade
att högern var villig att redovisa, så
vet jag sannerligen -inte vilka summor
vi kommer upp till. Men jag kan lämna
den konkreta upplysningen, att en valrörelse
för oss i allmänhet kostar mellan
10 och 15 miljoner kronor. Det är
det minsta. Men därtill kan man naturligtvis
räkna in vad valrörelsen kostar
i våra distriktsorganisationer, kretsorganisationer
och lokalorganisationer.
Det hela är alltså en fråga om hur långt

Måndagen den 20 maj 1968 Nr 26

Svar på interpellation ang. finansieringen av de politiska partiernas verksamhet

ner i organisationen man skall gå. Om
herr Ohlin vill, så kan vi presentera
alla dessa siffror.

Axel Iveroth sade inför ett politiskt
seminarium i Västtyskland år 1964, att
högem valåret 1966 skulle få 3,8 miljoner
och folkpartiet 2,3 miljoner av,
som det heter, juridiska personer,
d. v. s. diverse företag och ekonomiska
föreningar. Dessa uppgifter har jag
hämtat från Dagens Nyheter den 1 oktober
1967.

Vad vi syftar till är, som det tidigare
sagts, en renlighetsåtgärd, som
går ut på att man skall redovisa från
vilka företag och från vilka personer
pengarna kommer. Vad är det för märkvärdigt
i det? Vi tycker imte alls att
detta är någonting märkvärdigt, ty vi
uppger det fullt öppet. Vi väntar alltså
fortfarande på motsvarande redovisning
från de borgerliga partierna.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Justitieministern försökte
göra gällande, att jag mycket väl
vet hur stora de socialdemokratiska utgifterna
är. Det var ju otur för herr
Kling, att herr Haglund sedan uppträdde
och började tala om valkostnader på
10 miljoner, 15 miljoner eller kanske
20 miljoner. »Vad vet jag?», sade herr
Haglund. Nej, varken herr Haglund eller
någon annan vet hur stora dessa
samlade kostnader är. Så är det, herr
justitieminister!

Får jag redovisa vad som står i kommentaren
till den socialdemokratiska
tabellen, som partiet överlämnade till
Dagens Nyheter och varav det framgår
att de centrala utgifterna är ungefär
19 miljoner kronor? I kommentaren heter
det:

»Om man skall få en något så när
rättvisande bild av vad hela den socialdemokratiska
partiapparaten kostar
skall man först och främst lägga partidistriktens
kostnader till de utgifter på
närmare 20 miljoner kronor som social -

demokratiska partistyrelsen liade under
1966. Västmanlands partidistrikt kan
betraktas som ett genomsnitt för riket.
Totalt finns det 27 partidistrikt. Det
skulle betyda att partidistrikten kostar
i runt tal 5,5 miljoner, det vill säga en
totalkostnad på 25 miljoner kronor.»
Detta är Dagens Nyheters gissning.

Vidare heter det: »Sedan pågår också
verksamhet vid 2 400 arbetarkommuner
i landet, men dessa kostnader är
mycket svårare att beräkna.»

Nog borde väl det socialdemokratiska
partiet kunna få in dessa uppgifter
— om de nu finns. Varför tar man inte
in dem och summerar ihop dem? Vad
är det som gör att ni säger, att vi kan
resa runt till de 2 400 arbetarkommunerna
och få reda på dessa siffror och
att vi kan summera ihop dem? Vad är
det, herr justitieminister, som gör att
inte Ert parti redovisar de samlade kostnaderna
utan bara påstår att alla siffror
finns? När Ni socialdemokrater begär
ökad upplysning är väl det första Ni
borde göra att tala om den saken.

Herr Haglund upprepade sedan talet
om krav på politikens inriktning från
givarnas sida. Det förhåller sig emellertid
så, herr Haglund, att vi aldrig
accepterar något samband mellan bidragen
och en diskussion om vår politik.
Jag har fått den frågan ibland: Varför
ger då företagen bidrag, som uppgår
sammanlagt till en fjärdedel av vår
budget? Jo, de gör det därför att den
politik vi för — sådan den nu är och
opåverkad av någon givare — som alla
vet inte går ut på socialisering o. d.
Vi har den uppfattningen att det är
bäst för Sveriges folk, inte minst för
löntagarna att vårt land för en näringspolitik
som i huvudsak bevarar konkorrens
på lika villkor och enskild
äganderätt, främjar kapitalbildningen,
skapar ett näringsvänligt klimat o. s. v.
Det tycker företagen, som får ta vår
politik sådan den är, är att föredra
framför det socialdemokratiska partiets
politik. Alla företag tycker det inte.

Nr 26

Måndagen den 20 maj 1968

Svar på interpellation ang. finansieringen av de politiska partiernas verksamhet

Det finns undantag, men de flesta tycker
det. "Vidare vet de ,att det socialdemokratiska
partiet får så stora anslag
från fackföreningsrörelsen, och de
tycker att andra partier som företräder
en bättre politik — en politik som är
bättre för hela folket — inte skall behöva
arbeta med alltför underlägsna
finansiella resurser. Starkt underlägsna
är resurserna givetvis i alla fall. Företagen
tycker att det på något sätt är
mera demokratiskt, om inte socialdemokratin
blir den enda grupp so in bär
stora resurser för sitt politiska arbete.
Så enkelt är det. Det finns inget samband
med bidragen på så isätt att de
påverkar vår politik. Människorna får
acceptera vår politik sådan den är —
och det gör de också!

Nu vill herr Haglund att vi skall tala
om vilka personer eller företag som ger
bidrag — men den saken avgör de själva!
För övrigt har en tidigare utredning
klargjort att redovisningsskyldighet
i det fallet lätt skulle komma i konflikt
med valhemligheten. Den saken
var man såvitt jag minns enig om här
i riksdagen. Skälen gäller fortfarande.
Därmed är herr Haglunds resonemang
borta.

Justitieministern överraskade mig
verkligen. Herr Wedéns konstruktiva
förslag — som verkligen skulle sanera
denna debatt och göra att vi slapp
ifrån odiösa beskyllningar av det slag
som herr Haglund bär givit prov på —
skulle rensa den demokratiska debatten.
Ni skulle väl också innerst inne
uppskatta att inte frestas att komma
med sådana argument. Om det förslaget
bär vi inte fått någon kommentar
från regeringen. Justitieministern hade
i allt väsentligt ingenting iatt säga om
den tanken. Jag vill bara upprepa att
vi från vårt håll önskar uppta ett resonemang
mellan partierna om frivilliga
överenskommelser, som leder till en
begränsning av den art som herr Wedén
föreslagit. Beträffande frivilligheten
står vi alltså på samma ståndpunkt

som regeringen. Jag efterlyser fortfarande
besked från regeringen, huruvida
man där är intresserad eller ej av herr
Wedéns förslag.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Ohlin efterlyser
fortfarande konkreta sifferuppgifter
från mig, nu i detta ögonblick från
denna talarstol, trots att jag upplyst
om att jag inte går omkring med socialdemokratiska
partiets bokslut i fickan.

Herr Ohlin sade att man inom folkpartiet
var intresserad av att få i gång
överläggningar om hur partifinansieringen
går till, och han erinrade om
herr Wedéns förslag. Jag bär redan något
uttalat mig om detta förslag. Kanske
skall jag lägga till frågan: Hur har
herrar Ohlin och Wedén tänkt sig att
förslaget skall genomföras? Skulle man
lagstifta om saken och införa kraftiga
straffsanktioner för ett bolag som överskred
ifrågavarande förbud eller skulle
man träffa eu överenskommelse mellan
partierna och bolagen? Jag tror inte
att det finns så stora möjligheter att
komma fram på den vägen.

Nej, herr Ohlin, det är inte siffermaterialet
i och för sig som är så intressant
härvidlag. Jag har inte heller
påstått att bolagen genom att ge anslag
till partierna köpt respektive partier.
Det intressanta i sammanhanget är att
folkpartiets politik imåste vara så attraktiv
för bolagen, att dessa anser det
lönsamt att satsa pengar på folkpartiet.
Jag tycker också att det framgick av
låt mig säga näst sista satsen i herr
Ohlins senaste anförande, att han i viss
mån också har denna uppfattning —
även om han sade något om att bolagen
tycker att det är så förfärligt synd om
folkpartiet, att man helt enkelt av
sportsmanship ger också folkpartiet litet
grand.

Måndagen den 20 maj 1968 Nr 26

Svar på interpellation ang. finansieringen av de politiska partiernas verksamhet

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Jag är tillfredsställd
över och tacksam för herr Ohlins stora
intresse för att vi skall få en ordentlig
redovisning av hur de olika partierna
finansierar sin verksamhet. Vad det socialdemokratiska
partiet beträffar tror
jag mig våga säga, att vi skall göra
allt vad vi kan för att få till stånd en
sådan redovisning. Och vi kommer att
ta upp resonemangen med tämligen stor
optimism efter den deklaration som här
avgivits om att de borgerliga partierna
är positivt inställda till en överenskommelse.

Jag kan samtidigt lova herr Ohlin att
om det blir en sådan offentlig redovisning,
så skall vi inte besvära riksdagen
mera i frågan. Under sådana förhållanden
behövs inte alls någon lagstiftning;
lagstiftning på detta område
är för mig inte alls något huvudintresse.
Vad jag vill ha är en klar redovisning,
och jag betraktar herr Ohlins inlägg
här i dag som ett besked om att folkpartiet
hyser ett positivt intresse för
att resonemang om saken tas upp.

Frågan om vilka villkor som kan vara
knutna till bidragen och vilket samband
som kan finnas går det ju att
diskutera hur länge som helst. Vad det
socialdemokratiska partiet beträffar
skulle jag vilja säga, att bidragen inte
förknippas med några villkor alls, ty
verksamheten bygger på en för den
fackliga och politiska sidan gemensam
ideologi. Pengarna satsas alltså för en
gemensam linje — det vi inte kan genomföra
på den fackliga sidan försöker
vi genomföra på den politiska sidan.

Jag trodde att det även på det borgerliga
hållet rörde sig om en gemensam
ideologi, och det är därför jag
frågat: Gör inte de svenska finansint
ras sena så, att de engagerar de borgerliga
politiska partierna, som har eu
med dessa finansintressen gemensam
ideologi, för att få gehör för sina synpunkter
här i riksdagen? Jag skulle
känna de svenska företagarna mycket

dåligt om jag trodde att de inte har
den initiativförmågan, att de kontaktar
de politiska organisationer som de anser
sig ha nytta av.

Och jag vill erinra om, herr Ohlin,
att det inte var så lätt att få fram uppgifter
om partistödet från ASEA, för
att ta ett exempel. Det hela gick till
så att SSU köpte en aktie och sålunda
fick tillträde till bolagsstämman, där
man kunde klämma fram detta erkännande,
att 0,18 promille av koncernomsättningen
gick till stöd åt olika organisationer.
På frågan vart pengarna
gick och vad stödet gällde svarade herr
Nicolin — jag citerar Dagens Nyheter:
»Det gäller både utbildning, idrott och
politik. I första hand går pengarna till
ändamål som anknyter till Aseas intressesfär,
till organisationer som främjar
en näringsvänlig utveckling, baserad
på fri företagsamhet och privat
äganderätt.»

Jag kan tänka mig att detta stämmer
mindre på arbetarrörelsens organisationer
än på de borgerliga partierna.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Justitieministern förklarar
att han inte går omkring med
det socialdemokratiska partiets siffermaterial
rörande kostnader och inkomster
i fickan. Det kan jag förstå
att han inte gör, tv enligt sina egna
uppgifter skulle han då också gå omkring
med material från de 2 400 arbetarkommunerna.
Det skulle kanske
fylla fickorna väl mycket. Men herr
justitieministern skulle väl ändå ha
kunnat be någon på kansliet att använda
en additionsmaskin och sedan
tala om för honom hur stora de samlade
kostnaderna var. Det är fortfarande
en hemlighållen siffra.

En annan sak är också märklig, herr
justitieminister. Ni uppträder i riksdagens
andra kammare för att svara på
en interpellation om partifinanserna.
Det borde då vara naturligt, för det
första att Ni skaffade Er möjlighet att

26 Nr 26 Måndagen den 20 maj 1968

Svar på interpellation ang. finansieringen av de politiska partiernas verksamhet

tala litet om hur det förhåller ,si,g inom
Ert eget parti, för det andra att Ni
var beredd att något kommentera det
förslag som har framförts av ordföranden
för det största oppositionspartiet.
Herr Kling verkar något överraskad
över dessa mina djärva tankar, men
jag undrar om det inte ändå förefaller
naturligt att ett statsråd är beredd att
svara på frågor som bär ,så direkt samband
med interpellationen.

Herr Haglund förklarade att han var
intresserad av att få fram siffrorna, och
jag konstaterar det med tillfredsställelse.
Däri ligger också ett indirekt erkännande
av att herr Haglund är medveten
om att siffrorna inte finns uträknade
i dag.

Beträffande tanken på frivilliga överenskommelser
har utredningen visat att
det naturligtvis alltid finns problem att
lösa. Justitieministerns uttalande begränsades
nu till att han var skeptisk
rörande eu överenskommelse härvidlag,
men det räcker inte som kommentar
till herr Wedéns förslag. Ni bör väl
vara beredd att resonera om möjligheterna
att lösa dessa problem och kunna
uttrycka någon mening om huruvida
inte detta skulle vara en naturlig lösning
på detta problem, som i någon
mån av och till har förgiftat debatten
i den svenska demokratin.

Herr Kling gör vidare gällande att
om folkpartiet får vissa bidrag från
näringslivet, innebär det att man finner
folkpartiets politik överensstämma
med egna intressen. Jag bär redan förklarat
att många, även en del som ger
bidrag, inte gillar folkpartiets politik
på mer än vissa punkter. Man säger
att den i alla fall i stort sett är bättre
eller mindre skadlig för land och folk,
för den ekonomiska utvecklingen och
för näringslivet än en nxera socialiseringsbetonad
politik.

Nu tycktes herr Kling vilja antyda
att om kretsar inom näringslivet anser
att vår politik är bättre eller i något
fall mindre dålig än den socialdemo -

kratiska, skulle det på något sätt visa
att folkpartipolitiken främjar vissa intressen
och inte ett allmänt intresse
av ekonomisk utveckling. Menar verkligen
en medlem av den svenska regeringen
år 1968 att det finns dominerande
intressemotsättningar -mellan de
svenska företagen och de svenska löntagarna?
Står Ni kvar på den primitiva
ståndpunkten, herr justitieminister, att
det inte finns några väsentliga gemensamma
intressen för löntagare, företagare
och övriga medborgare i detta
land? Kan det inte vara så att en viss
politik, -som Ni vet att vi tror på och
som är mindre socialistisk än Er, i
vida kretsar ärligen bedöms vara bättre
ur hela folkets synvinkel och också är
det? Vi är övertygade om att vår politik
är vida bättre för landets löntagare än
den politik som Ni — bl. a. efter Ert
program att döma — företräder. Det
finns alltså ingen sådan intressemotsättning
som justitieministern byggde
sin senaste antydan på.

Herr Haglund talade om kontakter
med näringslivet. Det skulle väl vara
ett allvarligt misstag, om inte oppositionspartierna
lika väl som regeringen
hade kontakter med näringslivet! Vi
har inget Harpsund och inget näringspolitiskt
råd dit vi bjuder företrädarna
för näringslivet; regeringen har alltså
mer organiserade kantakter än vi. Men
inte är väl kontakterna ett fel, herr
Haglund? Om det inte är fel -att ni och
vi har kontakter med dem, varför då
anföra detta so-m ett argument för att
misstänkliggöra vår position i dagens
fråga?

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Ohlin tar i så att
man förstår att det är en mycket om
tå man trampar på, när man börjar
tala om en offentlig redovisning av partiernas
inkomster.

I övrigt uppehåller sig herr Ohlin
fortfarande vid frågan om siffermate -

Mandagen den 20 maj 1968 Nr 26

Svar på interpellation ang. finansieringen av de politiska partiernas verksamhet

rial. Han tycker, att när jag får en interpellation
av detta slag skall jiag låta
någon sätta sig vid en additionsmaskin.
Men, herr Ohlin, den interpellation som
är ställd till mig handlar inte am siffrornas
istorlek utan om framläggande
av en offentlig redovisning.

Herr Ohlin menar väl inte att det
skulle råda åsiktsgernenskap mellan aktieägarna
och löntagarna på alla punkter?
Vad som var förvånande i herr
Ohlins anförande var att han menade
att folkpartiets politik var mindre skadlig
än socialdemokraternas för näringslivet.
Det är väl inte att ställa anspråken
så värst högt; folkpartipolitiken är alltså
skadlig i alla fall?

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr justitieminister,
det sade jag inte — jag sade att
det inom näringslivet fanns de som ansåg
att folkpartiets politik visserligen
inte motsvarade vad de önskade men
dock var mindre skadlig än den socialdemokratiska.
Det är ett faktum att ,så
förhåller det sig. Vi själva anser, som
jag senare förklarade — men justitieministern
slumrade väl till då —• att
vår politik främjar näringslivets utveckling
och produktionen på ett sätt
som överensstämmer med löntagarnas,
företagarnas och andra befolkningsgruppers
intressen.

Hela detta tal om den ofrånkomliga
intressemotsättningen mellan löntagare
och företagare borde tillhöra ett förgånget
skede i den svenska demokratin;
i så fall skulle debatten bli mer saklig
än den för närvarande är.

Beträffande siffermaterialet bara en
sak: justitieministern påstod att siffermaterial
förelåg från socialdemokratisk
sida beträffande era samlade utgifter.
Ni påstod, att Ni inte hade några betänkligheter
mot en redovisning. Men
då måste väl redovisningen omfatta de
totala siffrorna? Ni påstod felaktigt, att
någon sådan benägenhet tyvärr inte
fanns på andra håll.

Påståendet att Edra totalsiffror finns
offentliggjorda är inte riktigt. Men får
jag fatta justitieministerns Sista yttrande
på det sättet, att Ni tar tillbaka påståendet
i Er första replik till mig, så
är ju alltid något vunnet. Då kommer
väl herr justitieministern att sluta upp
på herr Haglunds sida och försöka få
fram det sammanställda materialet.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Ohlin tycks också
ha slumrat till. Jag sade nämligen, att
materialet fanns tillgängligt men inte
här i denna sal.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! I fråga om siffermaterialet
vill jag bara ännu en gång säga,
att dessa siffror finns ute bland våra
organisationer. När herr Ohlin nu visar
ett så positivt intresse, så hoppas jag
att vi skall kunna komma till ett resultat
i underhandlingarna om hur vi skall
redovisa våra finanser.

Herr Ohlin skall inte här göra sig
märkvärdig och inte komma ihåg vilket
det stora problemet för partifinansieringssakkunniga
var. Det var ju hur
partierna skulle redovisa sina finanser.
Efter långa överläggningar kom man
fram till hur man skulle göra en uppdelning
på anslag och medlemsavgifter.

Nu skall jag komma med ett påstående,
som jag inte är alldeles säker på
är riktigt, men i så fall får ni väl rätta
mig. Jag har emellertid för mig att vi
även i höstas skrev till de borgerliga
partierna och inbjöd till en diskussion
om hur redovisningen skulle ske. Men
nu tar jag alltså detta intresse från herr
Ohlins sida som ett tecken på att vi
inom kort skall kunna träffa en överenskommelse
om hur en sådan redovisning
skall ske.

Att det förekommer kontakter mellan
näringslivet och de borgerliga partierna
har jag tagit som en naturlig sak, men
frågan är hur intima dessa kontakter är

Nr 26

Måndagen den 20 maj 1968

Svar på interpellation ang. åtgärder mot

och hur finansieringen och den politiska
verksamheten kopplas ihop.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! En samlad redovisning
av inkomstkällorna är vi, herr Haglund,
det enda parti som givit.

Justitieministern säger att siffrorna
finns tillgängliga, eller vilket uttryck
han nu använde. Men siffrorna är inte
hopadderade. De finns alltså på över
2 400 ställen. Eller var finns de? Om
ni inte kan säga hur stora summorna
är, kan ni möjligen säga var siffrorna
finns och vad orsaken är till att en
sammanställning inte har offentliggjorts.

Jag föreslår att ni inköper en ny additionsmaskin
och sedan meddelar offentligheten
resultatet av de beräkningar
ni därmed kan göra. Tills vidare vet
vi inte hur stora edra utgifter var. Det
måste väl ändå justitieministern vara
beredd att erkänna. Det är inte fråga
om att Ni inte har dessa siffror med Er
i dag, utan det är fråga om att de inte
har offentliggjorts och att den som skulle
vilja beräkna siffrorna måste göra
mycket detaljerade undersökningar och
omfattande beräkningar, som det borde
ankomma på det socialdemokratiska
partiet att göra, om partiet vill påstå
att det ordentligt redovisar de faktiska
siffrorna.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Jag vill till herr Ohlin
bara säga, att dessa siffror finns offentliggjorda
i arbetarkommunernas verksamhetsberättelser,
i partidistriktens
verksamhetsberättelser och i partistyrelsens
verksamhetsberättelser. Allt detta
är offentliga handlingar.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag vet inte riktigt hur
herr Ohlin vill ha det. Är det en partiangelägenhet
att dessa siffror läggs ihop
eller ankommer det på Kungl. Maj :t

silikos

att sitta och addera siffrorna? I idet
ena ögonblicket säger herr Ohlin, att vi
borde skaffa oss en additionsmiaskin i
departementet... (Herr Ohlin: I partiet,
sade jag.) Nej, vi i kanslihuset,
sade herr Ohlin, men nu bär det tydligen
blivit en partiangelägenhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. åtgärder mot
silikos

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Hem Fredriksson bär
frågat vilka åtgärder jag tavser att vidta
med anledning av de resultat som redovisats
i eu undersökningsrapport om
yrkessjukdomen silikos.

Den undersökningsrapport som
nämnts i interpellation bär lagts fram
av arbetarskyddsstyrelsen och arhetsmedicinska
institutet. I rapporten konstateras
bl. a. att drygt 900 fält av silikos
bär anmälts under de senaste tio
åren. Även om en jämförelse med tidigare
inträffade sjukdomsfall i stort sett
visar en nedgång, är det oroväckande
att sjukdomsfallen inom vissa sektorer
av bl. a. stenindustrin visar en oförändrad
eller t. o. m. ökad frekvens.

Undersökningsrapporten ger anledning
att sätta in ytterligare åtgärder
mot silikosen. Arbetarskyddsstyrelsen
och arbetsmedicinska institutet har i
anslutning till undersökningsrapporten
vidtagit olika sådana åtgärder. Dessa
avser uppföljning av silikossituiationen
på arbetsplatserna, anvisningar om tekniska
skyddsanordningar, utveckling av
undersökningsmetoder, utbildning av
provtagningspersonal och effektivisering
av det s. k. silikosregistret.

Det bör också nämnas iatt medel nyligen
har anvisats från yrkesskadeför -

Måndagen den 20 maj 1968

Nr 26

Svar på interpellation ang. åtgärder mot silikos

säkringsfonden för ett tekniskt utvecklingsarbete
i syfte att minska risken
för silikos.

Med anledning av undersökningsrapporten
har jag under förra månaden
haft överläggningar om silikosfrågan
med representanter för bl. a. arbetarskyddsstyrelsen,
larbetsmediciinska institutet
och LO. I enlighet med ett förslag
från LO har arbetarskyddsstyrelsen
därefter beslutat tillsätta en arbetsgrupp
med uppgift att utarbeta en plan
för lösning av silikosfrågan. I denna
arbetsgrupp kommer att ingå representanter
för arbetsmarknadspiarterna. Medel
för arbetsgruppens verksamhet har
anvisats genom beslut den 26 april i år.

Vidare anförde:

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Jag tackar socialministern
för svaret på min interpellation.

Svaret är ganska kortfattat och säger
inte mycket om vilka praktiska åtgärder
statsrådet anser böra vidtagas i
fortsättningen, men det är ändå positivt
så till vida, att det redovisar vilka åtgärder
som redan vidtagits med anledning
av den undersökningsrapport som
jag nämnt i min interpellation. Statsrådets
positiva intresse framgår också av
hans initiativ att uppta överläggningar
bni silikosfrågan med representanter
för bl. a. arbetarskyddisstyrelsen, arbetsmedicinska
institutet och LO, vilka
överläggningar resulterat i tillsättande
av en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta
en plan för lösning av silikosfrågan.
Jag tar fasta på formuleringen
att man syftar till en lösning och hoppas
att man skall lyckas med det i framtiden.

Att riskerna för silikos är betydande
vid många arbetsplatser framgår av den
utredning om denna lungsjukdom som
arbetsmedicinska institutet och arbetarskyddsstyrelsen
presenterade i början
på 1967. Sedan blev det emellertid tyst
om hela saken, och då blev jag rädd

för att ärendet skulle bli liggande hos
någon myndighet och där begravas i
tysthet. Det var egentligen detta som
var anledningen till att jag interpellerade
i frågan.

Som jag nämnde i min interpellation
har jag liksom socialministern funnit
silikosundersökningsrapporten mycket
oroande. Jag bär länge varit oroad av
de silikosrisker som finns på många
arbetsplatser inom industrin. Det var
också främst mina erfarenheter från
gruv- och järnindustrin och de besvärande
dammproblem man där har som
gjorde att jag intresserade mig för silikosfrågan
och tillsammans med några
kammarledamöter motionerade härom
år 1962. Vi tog då upp silikosproblemet
och föreslog vissa åtgärder samt
framhöll att de förebyggande åtgärderna
mot denna starkt invalidiserande
sjukdom lämnade mycket övrigt att önska.
Vi ansåg att man borde kartlägga
vilka arbetsplatser som är speciellt riskfyllda
i detta avseende och utarbeta
lämpliga indikation,smetoder för bedömning
av silikosrisken vid dammigt
arbete samt föreslå tekniska lösningar
för dammbekämpningen. Vi menade
också ätt man borde upprätta ett centralt
register för silikosfall, lämpligen
vid statens institut för folkhälsan, och
att uppkomstbetingelserna för nyinträffade
fall borde noga undersökas. Motionen
bifölls av riksdagen, och det är
väl detta som är den egentliga anledningen
till att undersökningen kommit
till stånd.

Jag var mycket oroad 1962, och inte
har min oro stillats genom den rapport
som nu lagts fram. Att i runt tal 25 000
personer är sysselsatta i arbeten, där
de löper risken att drabbas av sjukdomen
— de befinner sig med andra ord
i en riskzon — känns inte precis lugnande.
Förekomsten av ett så stort antal
låt mig säga latenta fall synes vara ett
verkligt motiv för att intensifiera
de dammbekämpande åtgärderna. Hur
många av dessa 25 000 som kommer att

Nr 26

Måndagen den 20 maj 1968

Svar på interpellation ang. åtgärder mot silikos

få silikos vet vi inte — vi hoppas naturligtvis
att det inte skall bli någon. Men
i vetskap om att 900 fall anmälts till
försäkringsinrättningarna under de senaste
tio åren torde man kunna dra
den bestämda slutsatsen, att åtskilliga
kommer att drabbas av sjukdomen.

Det är riktigt som socialministern påpekar
i svaret, att utredningen konstaterat
att någon nedgång av frekvenssiffrorna
skett under senare år, särskilt
inom den kemiska industrin. Men det
konstateras också att det finns områden
•— inom kvarts- och stenindustrin
•— som uppvisar en oförändrad och
t. o. m. ökad sjukdomsfrekvens. Detta
finner jag mycket alarmerande, allra
helst som silikos är en så allvarlig
sjukdom. Det finns ingen medicinsk
profylax mot sjukdomen; den som en
gång fått den kan aldrig bli av med
den. Tidigare trodde våra medicinska
experter att om en silikosskadad arbetare
bytte sysselsättning och placerades
på en dammfri arbetsplats, så skulle
sjukdomen stanna upp i sitt förlopp
och inte förvärras. Nu har forskarna
emellertid konstaterat att så ingalunda
är fallet — sjukdomen hejdas inte om
eu person som har lindrig silikos placeras
på en dammfri arbetsplats. Sjukdomen
kan ändå så småningom bli helt
invalidiserande. Detta är ju fruktansvärt.

Frågan är alltså snarare av teknisk
än av medicinsk art. Det är på arbetsplatserna
som åtgärderna i första
hand skall sättas in — det är där man
skall se till att sjukdomen inte uppstår.
I rättvisans namn skall erkännas
att det görs en hel del med dammätningsprov
och utsugning av dammhaltig
luft, för att nämna några exempel, på
arbetsplatserna. På många håll har de
dammhygieniska förhållandena också
blivit bättre än tidigare. Men det är inte
tillräckligt — det framgår med all önskvärd
tydlighet av den gjorda utredningen.
Det kan klart utläsas att 25 års
strävanden inte fört oss så mycket när -

mare målet: att få bort denna yrkessjukdom.

lag vill säga att jag betraktar utredningen
som mycket förtjänstfull — jag
har framhållit detta redan i interpellationen
och jag upprepar det gärna. Utredningen
ger enligt min mening underlag
för sådana förebyggande åtgärder
som innebär en verklig effektivisering
av kampen mot silikosen. De föreslagna
åtgärderna torde emellertid inte
vara tillräckliga. Det problemkomplex
man har att brottas med är väldigt och
måste angripas på bredast möjliga front
och med största möjliga kraft. En samlad
satsning måste därför till.

Nu när vi genom utredningen vet
hur illa det ligger till på detta område
får vi inte underlåta att vidtaga några
åtgärder för att komma till rätta med
problemet. Tillräckliga ekonomiska resurser
måste ställas till vederbörande
myndigheters förfogande. Socialministern
sade i svaret att medel ställs till
arbetsgruppens förfogande, och jag hoppas
att dessa skall vara tillräckliga, så
att gruppen kan genomföra sitt arbete
på ett effektivt sätt. Företagen måste
också få bestämda direktiv beträffande
sina skyldigheter vad gäller förebyggande
åtgärder. Om arbetarskyddskungörelsen
behöver skärpas, bör det
också ske. Problemet måste, som jag
sade, angripas på bredast möjliga front
och på alla områden.

Jag vill, herr talman, slutligen uttrycka
min tillfredsställelse över att socialministern
bär visat ett positivt intresse
för denna fråga och över att
denna arbetsgrupp har tillsatts. Jag
hoppas att den snabbt skall kunna redovisa
ett förslag till samlade åtgärder.
LO har i sitt yttrande över rapporten
enligt min mening tagit upp i varje fall
de väsentligaste av de åtgärder som nu
snarast bör utredas och genomföras.
Denna sjukdom bär krävt alltför många
onödiga offer, alltsedan den drabbade
stenarbetarna i Orsa under 1700-talet.
Orsa kom också av samtiden att karak -

Måndagen den 20 maj 1968

Nr 26

Svar på interpellation ang. åtgärder mot silikos

terisenas sons änkornas och de oförsörjda
barnens socken.

Jag skall inte, herr talman, ta upp
de ekonomiska aspekterna och inte heller
frågan om ersättningen till de silikosskadade,
eftersom jag inte har berört
den sidan av saken i män interpellation.
Kanske ändå det förslag, som
yrkesskiadeutredningen framlade om ersättning
till dem som drabbas av silikos,
skulle behöva tas upp till övervägande.
Det kan vara något för socialministern
att tänka på. Jag tackar än
en gång för svaret.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Fredriksson sade
att han hade känt oro beträffande vad
som liade företagits efter det att rapporten
hade lagts fram. Jag vill svara att
utredningen sedan år 1967 bär remissbehandlats,
och när remissvaren hade
kommit in togs de överläggningar med
bl. a. LO upp, som jag nämnde i mitt
interpellationssvar.

Jag vill gärna understryka att silikos
är en svår sjukdom. Allt måste göras
för att så långt som möjligt förebygga
riskerna.

Om jag förstod herr Fredriksson rätt
var han nöjd med svaret, men han antydde
i ett sammanhang att han gärna
såg att omedelbara åtgärder d någon
form vidtogs. Jag vill meddela att möjlighet
har beretts att snabbt färdigställa
kartläggningen av de arbetsplatser där
det finns risk för silikos. Arbetsmarknadsstyrelsen
kommer nämligen i samarbete
med arbetsmedicinska institutet
att som beredskapsarbete för ett antal
gymnasieingenjörer fullfölja denna uppgift.
Ett tjugotal ingenjörer kommer att
ägna sig åt denna viktiga verksamhet.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Jag vill bara uttrycka
min glädje och tillfredsställelse över

de uppgifter, som socialministern senast
har lämnat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 1226, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 122, angående
begränsning av svavelhalten i
eldningsolja, hänvisades motionen, såvitt
avsåg vissa skattepolitiska åtgärder,
till bevillningsutskottet och i övrigt
till lagutskott.

§ 8

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 6—9, statsutskottets
utlåtanden nr 116—119, bevillningsutskottets
betänkanden nr 37
och 43, bankoutskottets utlåtanden och
memorial nr 29, 41, 42 och 44—46,
första lagutskottets utlåtande och memorial
nr 37 och 38, andra lagutskottets
utlåtanden nr 43—46, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 28—31 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr 37
och 39—42.

§ 9

På hemställan av herr andre vice
talmannen beslöt kammaren, att bland
två gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista skulle
uppföras dels andra lagutskottets utlåtande
nr 45 och bankoutskottets utlåtande
nr 45 i nu nämnd ordning närmast
efter statsutskottets utlåtande nr
106, dels jordbruksutskottets utlåtande
nr 28 och bevillningsutskottets betänkande
nr 37 i nämnd ordning sist.

§ 10

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:

nr 121, i anledning av Kungl. Maj :ts

Nr 26

Måndagen den 20 maj 1968

i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1968/69 till prisreglering m. m. jämte
motioner,

nr 122, i anledninng av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslagsfrågor
m. m. rörande det militära försvaret
och civilförsvaret jämte motioner,
nr 123, i anledning av motioner angående
materielbeställningar för försvaret
i sysselsättningsfrämjande syfte,
nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret
jämte motioner,

nr 125, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till stat för
försvarets fastighetsfond för budgetåret
1968/69 jämte motioner,

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
staten tillhörig fast egendom m. in., och
nr 127, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser
ändrad metod för prisreglering av vissa
beställningsbemyndiganden inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde; bevillningsutskottets

betänkande nr
42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 januari 1968

(nr 25), m. in. jämte motioner; samt
andra lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 33, i anledning av motion om förbättring
av de värnpliktigas ekonomiska
och sociala förmåner,

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslagsfrågor
m. in. rörande det militära försvaret
och civilförsvaret, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte motioner
i ämnet, och

nr 47, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

§ 11

Anmäldes motionen nr 1227, av herr
Jansson m. fl., i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 122, angående begränsning
av svavelhalten i eldningsolja.

Denna motion bordlädes.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.10.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Nr 26

Tisdagen den 21 maj

Kl. 10.30

§ 1

Herr talmannen meddelade, att fru
Heurlin enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under
tiden den 20—den 24 innevarande maj.

Fru Heurlin beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen under angivna tid.

§ 2

Svar på interpellation ang. differentieringen
av avgifter vid kommunala
vårdinstitutioner

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Luttra
har frågat mig, om jag är beredd att
vidta åtgärder för att skapa lagstiftningsmässigt
underlag för ett sådant system
med differentierade vårdavgifter
på ålderdomshem och liknande institutioner
som nu tillämpas i ett stort
antal kommuner.

Interpellationen har samband med
ett utslag av regeringsrätten som meddelades
i mars i år. Regeringsrätten
upphävde ett kommunalt beslut om att
vårdavgifter på ålderdomshem skulle
differentieras med hänsyn till vårdtagarnas
ekonomiska förhållanden.

Mot bakgrunden av bl. a. regeringsrättens
utslag överväger man inom socialdepartementet
de praktiska problem
som är förknippade med gällande
rätt på det här området.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret, som visserligen var något
orakelmässigt men som jag ändå tolkar
som klart positivt.

Svenska kommunförbundet har i skrivelse
till Kungl. Maj:t i detta ärende
föreslagit en bestämmelse i socialhjälpslagen,
som medger kommunerna att
tillämpa ett differentierat vårdavgiftssystem.
Kommunerna har ju varit i god
tro att så kunde ske redan nu. I skrivelsen
från Kommunförbundet konstaterar
man också att systemet med differentierade
avgifter har gammal hävd
och i själva verket torde vara jämnårigt
med tanken på till inackorderingshem
omvandlade fattigvårdsanstalter.

I dag tillämpar flertalet kommuner
detta system. Sjukförsäkringsutredningens
i fjol avgivna betänkande ger
exempel på att man i statligt utredningsarbete
har grundat sina förslag
på systemets laglighet. Även socialstyrelsen
har accepterat det. Kommunförbundet
konstaterar att kommunerna
alltså i det fallet befinner sig i gott
sällskap. Men det hjälper ju inte, och
därför förutsätter jag att ett förslag
kommer att framläggas, som ger det
lagstiftningsmässiga underlaget för
kommunernas beslut om avgifterna.

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Jag vill instämma i vad
herr Larsson i Luttra här anfört. Jag
har själv varit något inblandad i denna
sak och har skrivit en fråga riktad
till socialministern, men då kommunikationsministern
nu har lämnat ett interpellationssvar
i ärendet — han var

Vidare anförde:

2 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 26

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Svar på interpellation ang. omläggningen av postdistributionen

väl också rätt forum i det fallet — vill
jag som sagt här bara instämma i vad
herr Larsson i Luttra sagt. Det är viktigt
att denna fråga lägges till rätta.

Herr Larsson sade att systemet med
differentierade avgifter har gammal
hävd, och man kan väl inte direkt säga
att systemet är orättvist, men klarhet
bör ändå skapas. Man är ju nu också
på väg att rätta till det. Även när det
gäller landstingets vårdtagare har vi
en del orimligheter. Där är det förmyndare
som sköter verksamheten. Det systemet
har vi påtalat många gånger.
Även den saken kommer väl snart att
rättas till. Vi har ju en utredning som
sysslar med den saken, nämligen den
s. k. Perssonska utredningen. Det är
viktigt att vi får rätsida på dessa ting.
De inkomster som kommunerna behöver
för ändamålet måste på något sätt
skaffas fram. Utgifterna är stora och
ekonomin behöver förbättras genom
större inkomster på den kommunala
sidan utan att den enskildes rätt trades
för nära.

Herr talman! Med det anförda vill
jag som sagt bara instämma i vad herr
Larsson i Luttra tidigare anfört.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. omläggningen
av postdistributionen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig, om jag uppmärksammat
den försämring i postservicen
som omläggningen av postdistributionen
kan medföra för vissa kunder och
om jag vill redogöra för hur informationen
om ifrågavarande omläggning
skett.

Den nyligen genomförda omlägg -

ningen av postdistributionen är att se
som ett led i postverkets strävanden att
genom lämpliga rationaliseringsåtgärder
göra det möjligt att upprätthålla
en post- och betalningsförmedling, som
svarar mot allmänhetens berättigade
krav och som sker med tillämpning av
rimliga befordringsavgifter.

Genom omläggningen av transportoch
sorteringsorganisationen och det i
anslutning därtill införda postnummersystemet
kommer sålunda uppsamling,
sortering, befordran och utdelning av
brevposten att ske snabbare och säkrare
än tidigare. Beträffande den s. k.
A-posten — brev, postkort, betalningshandlingar,
ilpaket och tidningar med
utgivning minst två gånger i veckan —
räknar man i dagens läge med att ca
85 procent av den post som inlämnas
på eftermiddags- eller kvällstid den ena
dagen kan, oberoende av vilka distributionsavstånd
det gäller, utdelas nästa
dags morgon. Efter omläggningen räknar
man med att kunna höja procenttalet
till 95. I fråga om den övriga posten
— den s. k. B-posten, d. v. s. paket
och trycksaker etc. — är målet, att om
den avlämnas i tid för befordran med
eftermiddags- eller kvällslägenheterna
den skall nå centralorten i utdelningsområdet
(brevområdet) till kl. 12.00
följande dag och kunna utdelas senast
därpå följande dag. Detta kan i en del
fall innebära senare ankomsttider för
B-posten.

Herr Börjesson har också frågat på
vad sätt postverket informerat om ifrågavarande
omläggning. Informationsarbetet
har innefattat distribution av
material till riks- och lokalpress samt
Sveriges Radio angående omläggningens
syfte och innebörd. Lokal annonsering
har skett över hela landet om de
ändrade posttiderna. Genom postverkets
kundtidning, som har en upplaga
på 70 000 exemplar och som distribueras
till de större postkunderna, har information
lämnats vid flera tillfällen.
Genom postkontoren och postverkets

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Nr 26

Svar på interpellation ang. ökad trafiksäkerhet för cyklister

konsulentorganisation har direktkontakter
tagits med de större företagen
och tidningarna för diskussion av inlämningstiderna
och för att säkra snabbast
möjliga postbefordran. För genomgång
av pressens problem i sammanhanget
har poststyrelsen för övrigt haft
upprepade sammanträden med Svenska
tidningsutgivareföreningen och fackoch
konsumentpressen. Listan på informationsinsatser
skulle kunna göras
längre, men det anförda bör räcka för
att göra klart, att postverket inte skytt
några mödor, när det gällt att informera
om omläggningen.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på man interpellation.
Av statsrådets redogörelse
framgår att den s. k. A-posten, d. v. s.
brev, postkort, betalningshandlingar
etc., nu distribueras snabbare och säkrare
än tidigare. Detta vill jag notera
med största tillfredsställelse. Däremot
är det beklagligt att den s. k. B-posten,
d. v. s. paket, trycksaker etc., genom i
vissa fall längre befordringstid distribueras
senare än A-posten. I det fall jag
anfört i min interpellation kommer Bposten
inte att vara uppsorterad förrän
under eftermiddagen. Det säger sig
självt att detta vållar förseningar och
arbetsanhopningar för de företag m. fl.
som berörs härav.

Den försämrade distributionen av Bpost
innebär även nackdelar för organisationerna,
som i stor omfattning använder
sig av trycksaksförsändelser vid
meddelanden, kallelser o. s. v. till sina
medlemmar. I det av mig nämnda exemplet
blir även brevlådetömningen tidigarelagd
med en timma — även denna
åtgärd innebär en försämring av postdistributionen.

lag hoppas att man när erfarenheter
vunnits av omläggningen av postdistri -

butionen skall vidta åtgärder i syfte att
förbättra distributionen av B-posten.

Informationen om omläggningen synes
ha skett på ett tillfredsställande
sätt, även om man kunde ha efterlyst
en mera allmänt genomförd annonskampanj
om denna i tidningarna.

Jag ber än en gång att få tacka statsrådet
för svaret på män interpellation.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. ökad trafiksäkerhet
för cyklister

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Rask har frågat
mig, om jag är beredd att medverka till
att förhållandena ur trafiksäkerhetssynpunkt
förbättras för cyklisterna. Herr
Rask framhåller bl. a. det angelägna i
att cykeltrafiken i möjligaste män skiljs
från övrig trafik och då särskilt biltrafiken.

Jag vill i anslutning härtill nämna
att vägplaneutredningen enligt sina direktiv
har att utreda bl. a. frågan om
eu för cykeltrafik bättre anpassad planering
av gator och vägar. I de riktlinjer
för stadsplanering med hänsyn till
trafiksäkerhet, som i december 1967 utgavs
av planverket och vägverket, finns
för övrigt vissa anvisningar om separering
av trafik av olika slag.

I samband med övergången till högertrafik
vidtogs en mängd informationsåtgärder
för att öka cyklisternas
kunskaper och göra dem mera trafikmedvetna
och för att påverka bilisterna
att visa större hänsyn för de oskyddade
trafikantgrupperna. Denna informationsverksamhet
fortsätter nu och vidareutvecklas
av de myndigheter och organisationer
som är engagerade i trafiksäkerhetsarbetet.

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Svar på interpellation ang. ökad trafiksäkerhet för cyklister

Vidare anförde:

Herr RASK (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
interpellation.

Statsrådet hänvisar till vägplaneutredningen,
och jag förutsatte att han
skulle göm det. Man jag hade tänkt mig
att han också skulle säga något därutöver,
eftersom frågan om ökad trafiksäkerhet
för den stora grupp som cyklisterna
utgör är högst väsentlig. Statsrådet
hänvisar också till den informationsverksamhet
som pågår och vidareutvecklas
av de myndigheter och organisationer
som är engagerade i trafiksäkerhetsarbetet.
Men jag tror inte att
detta är tillräckligt, utan det måste helt
enkelt skapas bättre förutsättningar för
de människor som cyklar.

I den broschyr angående riktlinjer
för stadsplanering med hänsyn till trafiksäkerhet,
som har utgivits av statens
planverk i samverkan med statens vägverk
och som jag åberopat i min interpellation,
anges bl. a. som önskvärt att
det i den framtida trafikplaneringen
skiljs mellan cykeltrafiken och biltrafiken.
Forskargruppen Scaft, som studerat
möjligheterna till ökad trafiksäkerhet
genom samhällsplanering, har i sin
utredning enligt min mening gjort en
riktig bedömning. I förordet till den
nämnda broschyren heter det att planverket
och vägverket »kommit till slutsatsen
att resultaten av de genomförda
studierna och de principiella tankegångar
som där kommit till uttryck är
av det värde att de bör läggas till grund
för utformningen av vår trafikmiljö».

Jag är medveten om att en helt genomförd
differentiering för dagen är
något verklighetsfrämmande — det måste
vara ett mål på mycket lång sikt.
Men när det gäller starkt trafikerade
vägar, tillfartsleder och gator och vägar
inom städer och tätorter vore en
differentiering redan nu försvarbar. En

sådan differentiering skulle medföra
bättre framkomlighet för såväl bilister
som cyklister. Eftersom cykeln är ett
både billigt och smidigt fortskaffningsmedel
tror jag att en ökad trafiksäkerhet
för cyklisterna också skulle innebära
samhällsekonomiska vinster. Många
drar sig för närvarande säkerligen för
att ge sig ut i trafikvimlet med en cykel,
åtminstone på starkt trafikerade
vägar och gator.

Det har uppgivits att av antalet trafikdödade
är omkring 25 procent cyklister
och mopedister. Därför måste helt
enkelt sådana åtgärder vidtagas att cyklisterna
som trafikanter kan få en känsla
av trygghet till liv och lem. Lägger
man därtill att cyklisterna till mycket
stor del är barn och äldre blir frågan
om trafiksäkerhet ännu angelägnare.

I en hel del andra länder har man
kommit betydligt längre än vi gjort i
vårt land när det gäller detta avsnitt av
trafiken. I Belgien, Holland och Västtyskland
bär man i vägplanerna fastställt
vissa program för cykelleder. Programmen
går ut på en hel differentiering.
Det går inte att bortförklara en
jämförelse med dessa länder med att
det cyklas betydligt mindre i Sverige
än där. Man räknar nämligen med att
antalet cyklar i bruk i Sverige ligger
vid 1,5—2 miljoner och antalet mopeder
vid cirka 800 000.

Detta är den ena och väsentligaste
anledningen till att jag framställde min
interpellation. Men cykelns betydelse
som medel att öka allmänkonditionen
och den fysiska spänsten bör inte heller
nonchaleras. Organisationer och enskilda
har gjort goda insatser när det
gäller propagandan för cykeln som medel
att bygga upp och hålla kvar fysisk
spänst.

Från läkarhåll bedöms cykelmotionerandet
som mycket lämpligt och stärkande.
Från karolinska sjukhuset publicerades
för en tid sedan resultaten
av en undersökning. Man konstaterade
att regelbunden cykelåkning kan ge än -

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Nr 26

Svar på interpellation ang. ökad trafiksäkerhet för cyklister

da upp till 15 procent bättre kondition.
Det är väl också på det sättet att en
förbättrad allmänkondition kan vara av
stort värde på skilda områden i vårt
samhälle.

Även ur dessa synvinklar anser jag
att förutsättningar ur trafiksäkerhetssynpunkt
måste beaktas.

Vad jag vidare syftade till med min
interpellation var att framföra tanken
att arbeten med iordningställande av
cykelleder med fördel kunde ordnas
som statliga eller kommunala beredskapsarbeten.
Statsrådet säger i detta
fall ingenting i sitt svar. Men jag vill
uttala som min åsikt att dylika arbetsobjekt
borde anses lämpliga. Samtidigt
vill jag understryka att jag är medveten
om att undersökningar måste göras
beträffande behovet av sådana arbeten
och att planläggning i detta avseende
äger rum. Statsrådet hänvisar i sitt
svar till vägplaneutredntingen. Jag kan
bara hoppas att denna snart blir färdig
och att förslag kommer att läggas fram
om en för cykeltrafik bättre anpassad
planering av gator och vägar.

lag vill än en gång tacka för svaret.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vill gärna instämma
i herr Rasks omdöme att cykelåkning
är ett värdefullt medel när det gäller
att befrämja konditionen och att
cykling är nyttigt över huvud taget.

Jag anser naturligtvis också, i likhet
med herr Rask, att det är väsentligt ur
trafiksäkenhetssynpunkt att man beaktar
cyklisternas situation i trafiken.
Huruvida utbyggnaden av cykelleder
kan lämpa sig som beredskapsarbeten
låter sig val svårligen bedömas från
denna talarstol. I den män vägbyggnadsarbeten
är aktuella som beredskapsarbeten
får man bedöma om sådana
objekt bör få prioritet.

Jag utgår från att såväl vägverket
som trafiksäkerhetsverket har sin uppmärksamhet
riktad just på de frågor,

som herr Rask har berört i sin interpellation,
Med tanke på det samband
som dessa frågor kan ha med förhållandena
i andra länder kan jag dessutom
nämna, att en beredning pågår inom
Nordisk vägtrafikkommitté beträffande
enhetliga vägtrafikregler för de nordiska
länderna. Där diskuteras bl. a. utformningen
av särskilda bestämmelser
om trafik med cykel och moped.

Jag vågar sålunda påstå att vi bar
uppmärksamheten riktad på cyklisternas
problem i detta sammanhang. Jag
räknar med att de skall komma att ägnas
tillbörlig hänsyn i både vägbyggandet
och trafiksäkerhetsarbetet.

Herr RASK (s):

Herr talman! Statsrådet Lundkvists
senaste yttrande uppfattar jag som betydligt
mera positivt än själva svaret.
Jag är medveten om att frågan om cykelleder
som beredskapsarbeten kanske
inte direkt ligger under kommunikationsdepartementet.
Som jag framhöll
i mitt första inlägg förutsätter jag emellertid
en planläggning, och dennia planläggning
görs väl inom statsrådet Lundkvists
departement. Det var från denna
utgångspunkt jag ansåg att statsrådet1
även i detta avseende kunde ha
sagt någonting positivt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
den å bordet vilande motionen
nr 1227.

, v § e

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 121—127, bevillningsutskottets
betänkande nr 42
samt andra lagutskottets utlåtanden nr
33 och 37.

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Anslag till teckning av aktier i Sveriges Investeringsbank AB m. m.

§ 7

Föredrogs andra lagutskottets memorial
nr 47, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
att ärendet måtte företagas till avgörande
efter endast en bordläggning, bifölls
utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan.

§ 8

Anslag till teckning av aktier i Sveriges
Investeringsbank AB m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
103, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1968/69 till teckning av aktier i Sveriges
Investeringsbank AB m. in. jämte
motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t (bilaga 9, punkt VI: 1, s. 149—
150 i utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 3 januari
1968) föreslagit riksdagen att a) till
Teckning av aktier i Sveriges Investeringsbank
AB för budgetåret 1968/69 på
kapitalbudgeten under fonden för .statens
aktier anvisa ett investeringsanslag
av 200 000 000 kr. samt b) bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att
ikläda staten garanti intill ett belopp av
630 000 000 kr. för bankens förpliktelser.
I

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna
1:170 av herr Holmberg m. fl. och
11:226 av herr Bohman m. fl., vari
hemställts att riksdagen måtte a) avslå
Kungl. Maj :ts förslag att till Teckning
av aktier i Sveriges Investeringsbank
AB för budgetåret 1968/69 anvisa ett investeringsanslag
av 200 milj. kr. samt
b) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti intill

ett i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag
med 180 milj. kr. reducerat belopp
av 450 milj. kr.,

dels de likalydande motionerna
I: 609 av herr Ernulf och II: 761 av herr
Andersson i Örebro m. fl., vari hemställts
såvitt nu var i fråga att riksdagen
måtte besluta att för budgetåret
1968/69 till Teckning av aktier i Sveriges
Investeringsbank AB anvisa ett
investeringsanslag av 180 milj. kr.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och i anledning
av motionerna 1: 609 och II: 761 samt
med avslag å motionerna 1:170 och
II: 226, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, till Teckning av aktier i Sveriges
Investeringsbank AB för budgetåret
1968/69 på kapitalbudgeten under
fonden för statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 200 000 000 kr.,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:170 och 11:226 såvitt nu
var i fråga bemyndiga fullmäktige i
riksgäldskontoret att ikläda staten garanti
intill ett belopp av 630 000 000 kr.
för bankens förpliktelser.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Virgin, Kaijser, Ottosson,
Turesson och Björkman (samtliga h),
som ansett att utskottet bort hemställa,

1. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:170 och 11:226 såvitt nu
var i fråga avslå Kungl. Maj:ts förslag
och yrkandet i motionerna 1:609 och
II: 761 om anvisande av medel till teckning
av ytterligare aktier i Sveriges Investeringsbank
AB,

2. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:170 och 11:226 såvitt nu
var i fråga avslå Kungl. Maj:ts förslag
om bemyndigande för fullmäktige i
riksgäldskontoret att ikläda staten ytterligare
garanti för bankens förpliktelser; .

2) av herrar Nyman (fp) och Edström
(fp), fru Elvy Olsson (ep) samt

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Nr 26

Anslag till teckning av aktier i Sveriges Investeringsbank AB m. m.

herrar Johan Olsson (ep), Eliasson i
Sundborn (ep), Mattsson (ep), Mundebo
(fp), Westberg (fp) och Sterne
(fp), som under förutsättning av bifall
till reservationen 6) vid utskottets utlåtande
nr 102 ansett att utskottets hemställan
bort ha i reservationen angiven
lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! För ungefär ett år sedan
tillkom Investeringsbanken. I statsverkspropositionen
1967 förekom den
under ett annat namn —• Investeringsfonden
för utveckling, eller någonting
liknande — men efter endast ett par
månader uppträdde den plötsligt i en
ny skepnad. Den blev hastigt en ny
.statlig bank.

Denna bank tillkom under delvis
ganska uppseendeväckande former. Man
åsidosatte de arbetsformer som i vårt
land har brukat följas vid beslut i för
hela vår ekonomi viktiga frågor. Förslaget
kastades fram lösryckt ur sitt
sammanhang, och det var otillfredsställande
utrett. Det grundades på ofullständiga
promemorior, och remisstiden
var rekordkort. Här var det nämligen
bråttom. 500 miljoner kronor skulle investeras.
Sannolikt var det läget på arbetsmarknaden
som ingav regeringen
oro, och avsikten med Investeringsbanken
var väl mer att avleda uppmärksamheten
från något som kastade en
skugga på regeringens handlingskraft.
Allmänheten bibringades uppfattningen
att nu skulle regeringen ändra trenden
på arbetsmarknaden. Något stort skulle
ske.

Det finns dock, herr talman, ingen
anledning att ha något slags repetitionskurs
i argument och motargument från
förra årets debatt. Föredragningslistan
för dagens plenum är ändå tillräckligt
lång. Det sades förra året att ytterligare
500 miljoner kronor skulle investeras i
år. Några rev har regeringen i alla fall

tagit in, ty nu är det fråga om »bara»
200 miljoner kronor. Enligt finansplanen
skall återstoden — alltså 300 miljoner
kronor — emellertid komma nästa
år.

Hur mycket har egentligen denna
.statliga investeringsbank lånat ut av
den kapacitet som den har på 2 500
miljoner kronor? Enligt uppgift lär
ännu icke en enda krona vara utlånad.
Det enda vi egentligen hittills hört är
att underhandlingar pågår om vissa projekt,
men längre har det tydligen inte
kommit. Vi vet alltså inte någonting
om bankens placeringar förrän någon
gång längre fram — om det blir före
valet i höst eller om det blir efter valet
är väl tveksamt. Det är alltså ganska
klent beställt med insynen i denna
bank.

Utskottets majoritet uttalar, att den
»anser det väl motiverat att bankens
kapacitet byggs ut». — Ja, vanliga läsare
skulle kunna tyda detta så, att utskottet
sitter inne med informationer
som är undandragna oss reservanter
och allmänheten, när utskottsmajoriteten
på så lösa grunder kan påstå att
den finner det väl motiverat att kapaciteten
byggs ut, fastän man ännu icke
bär lånat ut en enda krona av dessa
500 miljoner och icke heller en enda
krona av de 2 500 miljoner som banken
har möjlighet att låna ut.

Investeringsbanken är undantagen
från bank- och fondinspektionens kontroll.
Ännu mera angeläget vore det väl
då att riksdagen, som representerar
folket och skattebetalarna, fick litet större
insyn i bankens verksamhet.

I sitt tal vid riksbankens jubileumsbankett
i Stadshuset i förra veckan sade
ordföranden i bankofullmäktige, statssekreterare
Feldt, ungefär så här om
riksbankens styrelse: Den håller sina
sammanträden inom strängt lyckta dörrar.
Likadant är det med Investeringsbanken,
och så är det väl också med
andra banker, men Investeringsbanken
är sluten som ett ostron. Varför skulle

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1908 1''m.

Anslag till teckning av aktier i Sveriges Investeringsbank AB m. m.

inte Investeringsbanken kunna tillämpa
samma principer för offentlighet som
andra kreditföretag? Det blir allt vanligare
här i landet att stora företag
publicerar halvårsrapporter. Detta är
en utveckling som jag tycker man bör
uppmuntra och som vi hälsar med tillfredsställelse.
Det finns banker som
publicerar sina balanser med ännu kortare
intervall. Det är angeläget att vi
får bättre insyn i Investeringsbankens
verksamhet; hittills har vi inte sett någonting
härom. Det finns inget skäl att
ytterligare öka aktiekapitalet i Investeringsbanken
med 200 miljoner kronor.

Med det anförda, herr talman, yrkar
jag bifall till reservationen 1 av herr
Virgin m. fl.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Till detta utlåtande
finns fogad en reservation av centerns
och folkpartiets företrädare i statsutskottet,
vilka har yrkat dels att teckningen
av ytterligare aktier i Investeringsbanken
skulle begränsas till 180
miljoner kronor i stället för de 200 miljoner
kronor som föreslås i propositionen,
dels motsvarande begränsning
av fullmäktiges i riksgäldsko,ntoret
tecknade garanti.

Bakgrunden till vår reservation är,
vilket också angetts i reservationen som
en förutsättning, ett bifall till reservationen
6 i statsutskottets utlåtande nr
102. I det sammanhanget ställdes från
center- och folkpartihåll ett yrkande
om en ökning av låneimöjligheterna till
statens hantverks- och industrilånefond
med 20 miljoner kronor och vi föreslog
samtidigt motsvarande begränsning
beträffande teckningen av ytterligare
aktier i Sveriges investeringsbank.

Herr talman! Då vår reservation nr
6 i statsutskottets utlåtande nr 102 redan
fallit genom det beslut som riksdagen
tidigare bär fattat, måste jag
självfallet avstå från att yrka bifall till
reservationen 2 i statsutskottets utlåtande
nr 103. Jag kommer vid en vo -

tering om högerns förslag om avslag på
ytterligare aktieteckning i Sveriges investeringsbank
att rösta för utskottsmajoritetens
förslag.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Vi hade vid föregående
års riksdag en ganska ingående diskussion
om Investeringsbanken. I det beslut
som då fattades förutsattes att man
under årets riksdag skulle bestämma
om ytterligare aktieteckning.

Det förslag som nu framlagts ligger
något lägre än det man då talade om,
men det kan inte ändra något beträffande
själva principen. Herr Björkman
säger att förslaget var lösligt och att
ofullständiga promemorior låg till grund
för förra årets beslut. Den som något
känner till förhållandena inom näringslivet
måste dock vara klart medveten
om att en ytterligare utvidgning av
investeringsmöjligheterna är nödvändig,
framför allt för vissa industriföretag,
som eljest skulle riskera att drabbas
av samma öde som i motsvarande
läge på 1920- och 1930-talen mötte
många företag inom näringslivet. Jag
vill alltså tillbakavisa talet om att banken
skulle vara ofullständigt förberedd
då beslutet fattades förra året.

Sedan talade herr Björkman om hur
mycket banken hade lånat ut. Inte en
krona, säger herr Björkman. Herr Björkman
bör ändå komina ihåg att Rom inte
byggdes på en dag. Banken bär ännu
inte haft ett år på sig att verka. Enligt
vad jag vet bär den ändå haft betydande
kontakter inom näringslivet, där
man dock ännu inte varit helt färdig
med de projekteringar för utveckling
som banken skulle stödja.

Om herr Björkman lugnar sig något
och anpassar sina krav på banken till
en normal utvecklingstakt, blir säkerligen
också herr Björkman medveten
om att denna bank har en betydande
uppgift att fylla inom svenskt näringsliv.
På ett område har man tagit kontakter,
och de organisatoriska åtgärder -

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Nr 26

Anslag till teckning av aktier i Sveriges Investeringsbank AB m. m.

na är såvitt jag är rätt underrättad
så långt framskridna att man kan gå
till handling omedelbart. Det är en uppgörelse
med Sparbankernas bank om
speciellt stöd åt småindustrin, som därigenom
ges en bättre chans i det nuvarande
konjunkturläget.

Jag tror att detta är något som herr
Björkman borde beakta, alldenstund
man praktiskt taget vid varje riksdag
från borgerligt håll har motionerat om
vidgat stöd till småindustrin samtidigt
som man under diskussionerna sökt
inge folk den falska föreställningen, att
socialdemokraterna på något underligt
sätt skulle vara motståndare till småindustrins
utveckling.

När herr Björkman talar om att det
i denna bank skulle föreligga en bristande
insyn, undrar jiag vilken insyn
man har i Enskilda banken, Svenska
handelsbanken eller Skandinaviska banken.
Visserligen ger dessa banker offentliga
redovisningar, men den insyn
som skulle kunna vara intressant ur
allmänhetens synpunkt saknas säkerligen
också där. Därför bör Sveriges investeringsbank
kunna få arbeta i någorlunda
lugn och ro. Den kan då bli
en betydande faktor när det gäller det
svenska näringslivets utveckling.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Herr Lindholm och jag
har säkerligen inte olika meningar om
banksekretessen; man får inte insyn i
vad en styrelse har för sig innanför de
slutna dörrarna. Investeringsbanken är
emellertid en även för svenska förhållanden
ovanligt sluten bank — den är,
som jag sade förut, tyst som ett ostron
och ingenting får man veta om den.

Detta med Sparbankernas bank är
ett intressant projekt. Investeringsbankens
pengar skall alltså slussas ut till
företagen över Sparbankernas bank.
Jag trodde inte att detta var avsikten
med den statliga Investeringsbanken.

2* — Andra kammarens protokoll 1968.

Jag tycker emellertid, som jag sagt
tidigare, att det är klent beställt med
insynen. Denna insyn anfördes som ett
av argumenten förra året. I de 100 debatterna
som vi hade med socialdemokraterna
den 15 september -— då hade
beslut redan fattats om Investeringsbanken,
men den var ursprungligen en
fond — sade man att löntagarna skulle
få större inflytande och insyn. Hur
mycket mer insyn bär de egentligen fått
sedan banken bildades?

Det finns desto större anledning att
ställa denna fråga som Investeringsbanken
enligt tidningsuppgifter avser att
utnyttja den möjlighet den har enligt
aktiebolagslagen att förlänga räkenskapsåret
till 18 månader. Det betyder
alltså att räkenskapsåret löper från den
1 juli 1967, när banken bildades, till
den 31 december i år. Hade räkenskapsåret
bara löpt till den 1 juli i år
kunde vi kanske ha hoppats på att få
en verksamhetsberättelse för första året
några veckor före valdagen. Men det
får vi inte på grund av denna förlängning.
Vi får inte veta någonting om
denna banks räkenskaper, placeringar
och balanser förrän kanske i mars—
april nästa år. Nog måste man säga,
herr Lindholm, att efter allt tal om
större insyn bär denna faktiskt blivit
mindre, och det kommer att dröja väldigt
länge innan vi vet någonting om
bankens verksamhet.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! När man startar ett företag
av Investeringsbankens storleksordning
behövs givetvis en viss tid för
inkörning av verksamheten. Det är därför
ganska naturligt att man inte omedelbart
kan presentera vissa resultat.
Däremot förekommer, enligt vad jag blivit
underrättad om, kontakter med betydande
industriföretag om kommande
investeringar. Men dessa industriföretag
måste väl själva ha tid på sig för
att förbereda och planera den utvidgning
av verksamheten, för vilken man
Nr 26

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Anslag till teckning av aktier i Sveriges

avser att få krediter genom Investeringsbanken.

När herr Björkman säger att han velat
ha en redovisning före valet frestas
man lätt att tro att man från högerhåll
leker med tanken att göra detta till något
slags valfråga. Men det kominer väl
fler val, och då förmodar jag att vi för
vår del kan ha en betydande nytta av
att få presentera redovisningen.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Av respekt för kammarens
dagordning ämnar jag inte öppna
en debatt om Investeringsbanken. Men
jag vill ändå göra ett kort inlägg, eftersom
jag tycker att hyckleriet sällan bär
firat sådana triumfer som när herr
Holmberg, herr Björkman och andra
talar om bristen på insyn i Investeringsbanken.

Låt oss se vad det är fråga om! Den
insy® som ni klagat på inte har förekommit
är en insyn som gäller att uppgifter
om bankens transaktioner med
sina potentiella eller redan etablerade
kunder skulle offentliggöras. Det finns
inget intresse från bankens sida eller
från aktieägarnas sida att på någon
punkt lägga hinder i vägen för de® informationen.
Hindren kommer inte från
oss och inte från banken — det vet
herr Björkman mycket väl — utan
hindren kommer från kunderna själva.
I den män en kund i Investeringsbanken
inte vill ha sina relationer med
banken offentliggjorda i pressen, tycker
jag att vi skall respektera det —- jag
vill inte diskutera vilka motiv man kan
ha härför — men man skall framför
allt respektera det av den anledningen
att syftet med banken är att den skall
arbeta effektivt och göra en insats i
svenskt näringsliv.

Ert krav på insyn av den typ ni vill
ha och som kunder i andra banker är
skyddade mot av banklagen reser ni
inte av något intresse för Investeringsbanken,
utan ert intresse är att för -

Investeringsbank AB m. m.

hindra och försvåra Investeringsbanken
arbete.

Studerar man sammansättningen av
bankens styrelse, finner man att det
finns en effektiv insyn i banken. Det
är verkligen — jag upprepar det — ett
långt drivet hyckleri när man låtsas att
Enskilda banken och Skandinaviska
banken ger större insyn i sin verksamhet
än vad Investeringsbanken gör. I
Investerimgsbamkens styrelse sitter Metalls
ordförande Åke Nilsson, där sitter
Yngve Persson och där sitter ett antal
riksdagsmän i sin egenskap av riksdagsmän.
1 vilken annan bank bär det allmänna
och löntagarna den insynen,
herr Björkman?

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Liksom jag tydligen
provocerade statsrådet Wickman har
han provocerat mig genom att säga att
han sällan skådat maken till hyckleri.

Jag har ingalunda begärt att ni skall
tala om vilka kantakter och kunder
banken bär. Självfallet inte; det är ingen
bank som gör det. Jag såg i en TVintervju
med statsrådet Wickman att
det pågår överläggningar om, som det
förefaller, ganska stora projekt. Det
måste vara ganska stora projekt, eftersom
man, trots att man bär en lånekapacitet
på 2 500 miljoner, ändå vill öka
aktiekapitalet med ytterligare 200 miljoner
kronor.

Jag förstår att inte heller kunderna
vill ha någon publicitet kring sina kontakter
med banken. Men jag är inte alldeles
övertygad om att herr Wickman
bär rätt på varje punkt i vad han säger.
Jag skall emellertid inte ge mig in
på något som jag inte kan bekräfta.
Vad jag talat om är riksdagens insyn
i bankens verksamhet. Jag tog upp det
förhållandet, att man förlänger räkenskapsåret
till 18 månader, varigenom
vi inte får någon redovisning från banken
förrän någon gång in på nästa år.
Jag tycker inte att det är hyckleri att

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Nr 26

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

begära att riksdagen får veta litet mer
om detta stora bankprojekt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 103, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 165 ja och 29 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 9

Atomenergiverksamhet inom
Aktiebolaget Atomenergi

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1968/69 till atomenergiverksamhet
samt teknisk provning och standardisering
jämte motioner.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget
Atomenergi

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Utskottet kan på sätt
och vis sägas ha haft flera skäl för att
utforma sitt utlåtande rörande Atomenergis
Verksamhet så allmänt som det
gjort även i år. Det är ju så att 1966 års
atomenergiutredning har avgivit ett
delbetänkande med förslag att Studsvik
skall skiljas från AB Atomenergi och
erhålla en särskild stiftelse som huvudman.
Men den granskning av vår svenska
atompolitik i stort som utredningen
skall göra väntar vi alltjämt på, många
av oss med viss otålighet — det skali
erkännas. Vi vet genom propositionen
att ingenting under det kommande året
kommer att hända med Studsvik. Även
Ranstad skall fortsätta i gamla hjulspår.
Marvikenprojektet skall slutföras, ett kapitel
som jag Strax skall återkomma till.
Samarbete har inletts med olika länder
för framtagande och fullföljande av
snabba reaktorer, men vilken roll Sverige
skall spela i detta sammanhang är
oklart. Tiden går och stora pengar slukas
av en atompolitik som vi inte kan
komma ifrån förrän vi bevittnat det
slutliga ödet för den dyrbara men i övrigt
dubiösa anläggningen Marviken.
Jag skall be att på tal om vad detta
bolag kostar oss få hänvisa till en liten
skiss som på min begäran gjorts av
riksdagens upplysningstjänst och som
utvisar att va under den senaste tioårsperioden
på atomenergiverksamhet i
dels Atomenergis, dels Vattenfalls regi
satsat 1 680,8 miljoner kronor. Det innebär
att vi bär satsat genomsnittligt
i det närmaste 161 miljoner kronor varje
år under de senaste tio åren. Det vore
kanske på tiden att man ett ögon -

Nr 2(>

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

blick stannade och frågade sig: Vad
har vi fått för dessa mycket stora anslagsbelopp?
I stället skall vi fortsätta,
i varje fall tills vidare, som om ingenting
hade hänt.

Jag skall, som sagt, medge att i denna
situation, när atomenergiutredningen
arbetar, det inte är lätt att ställa
upp några nja och djärva mål. Man har
såvitt jag förstår ingen aning om dessa
mål. Låt gå för att atomenergiutredningen
skall framlägga riktlinjerna för
det fortsatta arbetet. Men det är betydelsefullt
att till dess en öppen och
förutsättningslös diskussion snarast
kommer i gång om atompolitikens framtid.
Eftersom vi av bister erfarenhet
vet att atombolagets ledning inte frivilligt
bidrar till någon större offentlighet
kring sina förehavanden hade
det varit önskvärt att utskottsutlåtandet
haft en sådan karaktär att det varit
ägnat att stimulera den offentliga
debatt som behövs i detta ämne. Så har
tj värr inte blivit fallet.

.lag vill emellertid klargöra att jag
personligen inte har några gäss oplockade
med utskottet. Jag vill tvärtom
uttala min tillfredsställelse över den
ton av vänlig förståelse som i år för
första gången visats mina framställningar.
Det inger onekligen ett visst
hopp om att de kritiska synpunkter och
de allt starkare krav på en grundlig reform
av vår atompolitik, som jag under
flera år här i riksdagen har talat för,
kanske är på väg att äntligen vinna resonans
även i de bestämmande kretsarna.
Låt mig i klartext säga — jag ser
att statsrådet Wickman tyvärr har lämnat
kammaren — att det är många som
ställt stora förhoppningar på statsrådet
Wickman i detta fall och ännu inte har
uppgett dem. Vi kan också förstå att
han velat gå försiktigt fram och varit
ängslig för att göra någonting förhastat.

I och med Marvikenanläggningens
färdigställande, som är att vänta tämligen
snart, står det klart, att vår atom -

politik nu går in i en helt ny och verkligt
allvarlig epok. Bolagets ledning
måste liksom en praktiskt taget enhällig
expertis konstatera att denna väldiga
och dyrbara anläggning i det utförande
projektet nu bär fått icke förmått
att på något håll väcka intresse
som en kraftproducerande anläggning.
Inte nog härmed, herr talman: Tyvärr
blir uppenbarligen hos ett stort antal
experter den farhågan allt starkare, ju
närmare sitt färdigställande Marvikenanläggningen
kommer, att densamma
kommer att resultera i kännbara årliga
driftförluster. I så måtto skulle vi alltså
erhålla ett nytt Ågestaverk, dock med
den skillnaden att Ågestaantäggningen
är byggd på eu förstklassig teknologi,
vilket dess värre inte kan sägas om
Marvikenanläggningen.

På grund av de stora förlusterna
måste ju på sin tid Stockholms stad avböja
tanken på att överta Ågestaanläggningen.
Detta beslut kanske dock nu
kan bli ändrat genom de framförda planerna
att bygga om Ågestaanläggningen
till ett fjärrvärmeverk, vilket möjligen
skulle göra detta företag ekonomiskt
acceptabelt.

För Marvikenanläggningens del finns
ingen sådan utväg. Situationen blir
kanske ännu bedrövligare om de pessimister
får rätt som befarar att Marvikenanläggningens
utrustning med det
omskrivna nukleära överhettningssystemet,
som är förutsättningen för att
driften skall kunna bli ekonomisk, på
grund av säkerhetsskäl över huvud taget
inte kommer att kunna godtas. Om detta
skulle inträffa vore det ett totalt underkännande
av den för projektets genomförande
ansvariga bolagsledningen. Men
även om det inte går så illa står det,
som professor Torsten Gustafson i en
artikel i Dagens Nyheter för någon månad
sedan underströk, alldeles klart att
en grundlig nyorientering av atompolitikens
framtida uppläggning nu är
oundgängligen påkallad.

Situationen är ju helt enkelt den att

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Nr 26

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

efterfrågan på elkraft stiger mycket hastigare
än vad man tidigare kunnat beräkna,
både ute i världen och här hemma.
Det konstateras i AB Atomenergis
årsredovisning att man på alla håll måst
revidera de tidigare prognoserna. Detta
gäller även den svenska energikommitténs
rapport från augusti och centrala
driftsledmingens utredning från
december 1967. Utan att här fördjupa
mig i de intressanta siffrorna vill jag
helt kort konstatera, att man på alla
håll i den vä>stliga världen synes vara
ense om att detta snabbt växande behov
av elkraft måste tillgodoses genom
kärnbränsle.

Hur står vi nu rustade, herr talman,
för att klara detta snabbt växande behov
av elkraft? Dess bättre finns av
allt att döma ingen anledning till panik,
eftersom Vattenfall, ett antal kommuner
med Stockholm, Göteborg och Norrköping
i täten samt olika privata intressenter,
där oskarshamnskonsortiet
ligger längst framme, på egen hand tagit
olika initiativ för att projektera flera
anläggningar, .lag kan här nämna
Ringhals vid Värö, östersjöverket utanför
Trosa, Oskarshamn, Barsebäck,
Krångede utanför Gävle samt Stockholm,
Göteborg och Norrköping. Dessa
tillsammans torde kunna klara efterfrågan
en bra bit in på 1980-talet utan att
uppoffra de naturskönhetsvärden som
vi äger i ännu oreglerade älvar ■— jag
tänker givetvis främst på Vindelälven.

Samtliga dessa anläggningar bygger
— såvitt vi nu kan veta med hänsyn
till hur långt projekteringen framskridit
-— på lättvattenprincdpen och ingen
på den svenska blågula linjen som skall
prövas i Marviken. Detta säger ju ändå
en hel del.

Utöver de bär i och för sig värdefulla
mer eller mindre enskilda projekten
skall man naturligtvis till det hoppfulla
i bilden lägga det 30-årsavtal med
Förenta staterna om inköp av anrikat
uran, som träffades för vårt land genom
handelsdepartementet och till vil -

ket avtal jag redan i fjol hade anledning
att lyckönska.

Däremot står det fast att det statliga
atombolaget inte kunnat lämna några
direkta bidrag till denna utveckling genom
ekonomisk produktion av egen elkraft.
Dess insats har bestått i utbildning
av en expertis, som naturligtvis
är utomordentligt värdefull men som
kanhända kunde ha fått motsvarande
utbildning till helt andra kostnader i
andra länder. Det måste beklagas att
AB Atomenergis miljardsatsningar, förutom
till expertisens erfarenheter, inte
kunnat leda till några direkt produktiva
resultat, och man kan som professor
Gustafson fråga sig om vi inte skulle
haft större glädje av att i stället för att
uppbygga sådana oekonomiska anläggningar
som Marvikens kraftstation göra
, ett antal mindre provanläggningar
av olika typ, som skulle ha ställt sig billigare
och som lättare och fortare kunnat
anpassas efter den pågående mycket
snabba utvecklingens krav.

Vi har i dag en stab av mycket skickliga
experter, men när det gäller de
praktiska anläggningar som igångsatts
eller ännu inte är färdiga befinner vi
oss långt efter utvecklingen i andra
länder, där man har styrt in på en ny
linje mot snabba och framför allt uransnåla
reaktorer. Atombolagets fastlåsning
vid den svenska linjen med stora
anläggningar har i förening med dess
teknologi gjort att vi har halkat efter i
utvecklingen. Nu får vi sätta vårt hopp
till att de praktiska kraftproducenterna
skall komma i gång i tillräckligt god
tid.

Kan vi då våga förutsätta att den nya
utveckling vi står inför mot mera effektiva
och uransnåla reaktortyper bör
anförtros åt samma personer som har
kört fast i ett redan akterseglat system?
Det är den frågan som i dag är den för
framtiden avgörande. Vilka personer
skall ha hand om atomenergins och
atompolitikens utveckling under det
nym skede som vi nu är på väg in i?

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

Om det inte verkar förmätet, så vill
jag mycket energiskt hävda som min
mening att ett vaktombyte är absolut
nödvändigt.

Eu av anledningarna till min tidigare
kritik, som jag i dag tyvärr måste
återkomma till, är den stränga sekretess
som bolagets verksamhet alltjämt är
insvept i. I ord deklarerar man bekännelse
till öppenhet, men i praktiken får
de anställda fortfarande inte uttala sig
i ämnen ay hithörande art utan ledningens
förhandsgodkännande; i annat
fall kan den fortsatta anställningen
äventyras.

Med all respekt för många intressanta
uppgifter i bolagets årsredovisning och
i den magnifika situationsteckning som
lämnades vid bolagsstämman måste jag
ändå säga att även de dokumenten är
ett uttryck för en säregen benägenhet
att lägga till rätta och att med tystnad
förbigå bekymmersamma eller i övrigt
obehagliga fakta. Jag kan inte tänka
mig att ett enskilt företag helt skulle
ha förbigått de många miljoninvesteringar
som jag här talat om och som
inte på något sätt har berörts vid bolagsstämman.
Att påminna därom måste
vara enda sättet att ge ett riktigt perspektiv
på företaget och dess verksamhet.
Formellt kan man naturligtvis
komma undan det genom att hänvisa
till att pengarna inte bara har gått ge^
nom bolaget utan även genom vattenfallsverket,
men det står ju ändå klär t
att det är atombolaget som är ansvarigt
för pengarnas användning. Jag vill där
påminna om professor Gustafsons uppgift
i den av mig nyss apostroferade
artikeln, i vilken han skriver att inte
ens atomdelegationen har fått tillgång
till erforderligt material. Som jag tidigare
sagt är det omöjligt att få veta
sanningen om situationen i bolaget genom
att gå direkt till bolaget. Man
måste, såsom jag tidigare påpekat, faktiskt
gå smygvägar för att få fram
fakta.

Motionsledes har jag även berört det

förhållandet att administrationskostnaderna
är i behov av översyn och
nedbantning. Jag är inte ensam om
denna åsikt. I ett särskilt yttrande i
anslutning till 1966 års petita betecknade
en av styrelseledamöterna i bolaget,
vilken har rik erfarenhet från enskild
verksamhet på den privata sidan
inom atomområdet, att administrationsoch
förvaltningskostnaderna är anmärkningsvärt
höga. Då de uppställningar
det gäller är otillgängliga för den
utomstående och ointierade, framstår
det som oundgängligt att även denna
utgiftspost blir föremål för analys och
granskning av utredningen genom ex^-pertis på samma nivå som bolagsledningen.

Beträffande framtida uppgifter synes
det av nöden att vårt deltagande i utvecklandet
av snabba reaktorer anförtros
fristående organ utan prestigebindning
vid redan kapsejsade projekt
och öppna för det nya som tekniken
anvisar. Självfallet måste detta medföra
utgifter, som dock, förvaltade på rätt
sätt, bör bli av allra största värde. Med
tanke på de stora och dyra projekt det
gäller framstår det som självklart, att
vi inte på egen hand skall ge oss in på
anläggningar av typen Marviken utan
att vi i stället bör integrera vår verksamhet
med andra intressenter så
snabbt och effektivt som möjligt. Även
för denna uppgift torde det krävas nya
målsmän.

Frågan om Studsviks framtid Som
centrum för forskning på det nukleära
området behöver jag inte belysa, eftersom
utredningen därvidlag redan givit
uttryck åt en tanke som jag för flera
år sedan var inne på, nämligen att vi
självfallet inte skall bedriva forskningsanläggningen
Studsvik i bolagsregi.
Den måste omorganiseras, och jag
tar för givet att så kommer att ske. Jag
tycker dock att det borde ha varit möjligt
för riksdagen och för statsrådet
att redan i år göra ett principuttalande,
eftersom utredningen lagt fram ett

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Nr 26

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

förslag i denna riktning. Jag hoppas
att omläggningen skall gå så snabbt
som möjligt så att det inte även härvidlag
blir en eftersläpning.

Beträffande den fortsatta uranbrytningen
i Ranstad torde det efter den
önnesjöska utredningen stå klart för
alla parter att det inte finns grund för
AB Atomenergis tidigare utopier att
verket skulle kunna bli affärsmässigt
lönsamt genom en biproduktutvinning
i stor skala. Inte heller har den tanken
att man skulle kunna ekonomiskt försvara
fortsatt brytning i Ranstad genom
fyrduhbling av kapaciteten parallellt
med utvinning av svavelsyra fått
experte(rnas godkännande. Statsrådiet
Wickman 1 kiinner sig uppenbarligen
rådvill och uppskjuter även detta ställningstagande
till nästa års huvudtitel,
och jag kan acceptera detta eftersom
det inte är helt nödvändigt att fatta ett
beslut härom detta år.

Allmänheten borde emellertid upplysas
om hur uranfattiga våra kvantitativt
mycket stora fyndigheter är. De
hittills kända skiffrarna innehåller per
ton endast futtiga 300 gram uran. Om
vi enbart för nu överblickbara egna
behov skulle bryta denna skiffer, skulle
vi tvingas göra sådan åverkan på ett
helt landskap som man svårligen kunde
finna godtagbar ens i Västergötland.
Detta omdöme gäller oavsett om man
för att begränsa ytförstörelsen skulle
gå över från dagbrott till brytning under
jord. Slagghögarna skulle snart bli
alldeles ohanterliga. Ranstadsverket
kan i nuvarande eller i rimligt utbyggd
omfattning endast marginellt bidra till
vår uranförsörjning när den börjar få
betydande omfattning. Säkerligen kan
vi använda vår arbetskraft och våra
pengar på ett riktigare sätt och beträffande
uran i stället förlita oss på import.
Hur mycket pengar skall vi i onödan
satsa på Ranstad sedan det runnit
bort inemot 2 miljarder på atomanläggningar
som inte ger utbyte?

Denna fråga måste nu allvarligt re -

sas, och den får lov att besvaras i samband
med det ställningstagande till hela
vår atompolitik som bör komma att göras
i nästa års statsverksproposition.

Herr talman! Jag tar med tillfredsställelse
fasta på utskottets formulering,
att utskottet inte ger sitt stöd åt det förhållandet
att AB Atomenergi utan riksdagens
hörande lämnar kommersiella
företag i branschen subventioner. För
mig har huvudsaken varit att få fästa
uppmärksamheten på denna egendomlighet
i bolagets även i övrigt ganska
märkliga verksamhet.

I den artikel av professor Torsten
Gustafson, som jag nyss omnämnde,
står som avslutning följande, vilket jag
gärna vill ha in i riksdagens protokoll:

»Atomenergiutvecklingen har hittills
skötts på ett olyckligt sätt av statsmakterna.
Även i andra sammanhang har
man med oro sett den klyfta som uppstått
mellan kanslihus och vetenskap.
Nyss har nya män kommit till, både för
utbildning-forskning och för atomenergiverksamheten,
vilken förts över
till ekonomiministeriet. Hittills har
Atombolaget gett en provkarta på förfaringssätt
som inte får förekomma i
statlig verksamhet. De nya männen har
nu chansen att bevisa att statsmakterna
är kapabla att styra sådana statliga
bolag och leda utveckling av vetenskaplig-tekniska
problem.»

I det väsentliga delar jag, utifrån min
lekmannamässiga bedömning, denna
professor Gustafsons uppfattning. Det
finns anledning att knyta förhoppningar
till landshövding Lemne, som är ordförande
i atomenergiutredningen, och
hans medutredare. De torde vara oberoende
och tillräckligt skärpta för att
ta itu även med så, uppriktigt sagt,
svåra och besvärliga uppgifter som
dessa.

Vägen framåt i vår atompolitik bör
annars inte vara alltför svår att bedöma.
Jag hoppas att man nu, genom omläggning
av kursen till förutsättningslös
inställning, öppen för alla nya möj -

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

iigheter som tekniken kommer att ge resultaten av dessa och anpassa vårt

oss, skall kunna föra vår atompolitik framtida handlande efter de erfaren ut

ur det dödläge där den tyvärr under heter man gör på detta område,
alltför många år har befunnit sig. Herr talman! Jag hemställer om bi Jag

har, herr talman, inget yrkande. fall till utskottets hemställan.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Herr Ståhl slutade sitt
anförande med att markera att han
inte har något yrkande, och det innebär
såvitt jag förstår att han åtminstone i
detta avseende ansluter sig till utskottets
uttalande.

För min personliga del måste jag säga,
att om jag vore i herr Ståhls kläder
skulle jag vara litet mindre bestämd i
mina uttalanden. Tv det är ändå så att
det bland världens främsta vetenskapsmän
på detta fält råder skiljaktiga meningar.
Vidare befinner sig verksamheten
på området under stark utveckling.
Därför är det kanske litet för tidigt
att vara så tvärsäker om vilken
lösning som är den enda riktiga och
naturliga som herr Ståhl tycktes vara.

Det är tvärtom så att en betydande
forskning alltjämt är nödvändig. På
detta område förekommer samarbete
med andra länders vetenskapsmän —•
ett samarbete som enligt uppgift har
gett goda impulser och lett det svenska
atomforskningsarbetet fram till en sådan
nivå att vi i betydande utsträckning
blivit självständiga. Det är klart
att denna verksamhet medför stora
kostnader. Det var vi medvetna om när
vi första gången behandlade frågan om
anslag till atomforskningen. Detta är
ju ett nytt område som när det gäller
utveckling kräver enorma belopp i förhållande
till andra områden.

Om man gör en jämförelse mellan de
kostnader vi har i Sverige och dem
man har i andra länder vågar jag påstå
att våra kostnader är relativt små i
förhållande till vad som är fallet i åtskilliga
andra länder som sysslar med
atomenergiverksamhet.

Vissa utredningar pågår. Herr Ståhl
nämnde dem också. Vi får väl avvakta

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Eftersom det hävdats
att jag talar med stora bokstäver ber
jag att få påpeka att jag varje gång
jag yttrat mig i detta ämne, och även
i dag, har talat om att jag helt och
hållet är lekman. Men vad har vi att
göra såsom lekmän? Vi skall inte bedöma
de tekniska detaljerna, utan vi
skall ställa frågan: År dessa pengar
vettigt använda?

Som jag nyss sade har vi på tio år
satsat 1 681 miljoner kronor av skattebetalarnas
pengar. År vi då inte skyldiga
att ställa frågan: År dessa pengar
riktigt och rimligt använda? Det är
riktigt att många andra länder använt
mycket mer pengar än vi har gjort.
Vi skall inte tala om Sovjetunionen och
Amerikas förenta stater. Men vad har
man i Amerika fått ut för dessa pengar?
Jo, man har fått en kraftproduktion
genom lättvattensystemet som redan ,nu
är av betydande omfattning och som
under de närmaste tio åren kominer
att bli det helt dominerande i USA.

Men vad har vi fått för våra pengar?
Fortfarande praktiskt ingenting när det
gäller tillskott till vår kraftproduktion.
Vi har fått fram en expertis som vi
naturligtvis skall sätta stort värde på
och har nytta av, men det kanske vi
hade kunnat få på ett mycket billigare
sätt. Jag anser att man inte i längden
utan vidare kan godtaga dessa förhållanden.
Man måste ta ställning till om
dessa pengar är vettigt använda. Om vi
kommer fram till att vi även i fortsättningen
måste satsa stora belopp på utveckling
av atomenergiverksamheten
måste vi se till att metoderna blir rimligare,
riktigare och rationellare än de
varit hittills. Därför är en omprövning
absolut nödvändig.

Tisdagen den 21 maj 19C8 fm.

Nr 26

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Låt mig bara säga att
jag finner det helt naturligt och i hög
grad berättigat att herr Ståhl ställer en
fråga beträffande de väldiga utgifter som
i detta sammanhang har belastat statskassan
och skattebetalarna. Det är alldeles
klart att ett mycket tungt ansvar
vilar på regeringen för denna politik.

Det är också klart att det, som herr
Ståhl påpekade, har varit mycket svårt
att få tillräcklig insyn i det arbete som
pågått. Jag minns att man för några år
sedan kunde konstatera — det tyckte
åtminstone jag — att utskottet hade
svårt att tillräckligt väl belysa vad som
faktiskt ägde rum.

I betraktande av dessa förhållanden
och med tanke på hur stor denna fråga
är tycker jag att herr Ståhls efterlysande
av — om jag så får kalla det — en
svensk atomenergipolitik är synnerligen
välmotiverat. Den omständigheten
att en utredning sitter utgör enligt mitt
sätt att se icke tillräcklig anledning för
regeringen att iaktta tystnad i denna
fråga. Jag vill, herr talman, uttala som
min mening att det borde vara naturligt
att regeringen gjorde något uttalande
och inte bara kröp bakom att den
har tillsatt en utredning.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag vill bara erinra om
att det system som man arbetar med
i Sverige inte är isolerat från atomenergiutvecklingen
i andra länder. Detta
system tillämpas i mycket hög grad
också i Amerika. Att i dag — som herr
Ståhl gör — med bestämdhet förklara
att just ett visst system blir det som
skall tillämpas i framtiden bör man
akta sig för. Som vetenskapsman borde
herr Ohlin känna till, att man i begynnelsen
av en forskning kan arbeta med
olika uppslag. Det är nämligen inte säkert
att just ett av dessa är den slutliga
lösningen, utan det kan också bli en
kombination.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Herr Lindholm uppkallade
mig till ett genmäle, ty hans
uttalande till förmån för vad han kallar
den svenska linjen och hans starka
betonande av möjligheterna av att den
har en framtid för sig gör mig verkligen
orolig. Är det detta man i fortsättningen
ämnar satsa på och driva vidare, eller
är man även inom det svenska atombolaget
medveten om att man måste
pröva nyare och effektivare metoder?
Det går inte att påstå att tungvattenmetoden,
som vi prövar i Marviken och
som först var tänkt att bli den helt
dominerande, kan mäta sig med den
metod som nu mer och mer har vunnit
insteg i Amerika. Man för ju nu in detta
nya system i Marviken för att över
huvud taget göra anläggningen något
så när räntabel och från ekonomisk
synpunkt vettig.

Jag vill bara ha en försäkran om att
man inte fortfarande är fastlåst vid det
hittillsvarande svenska systemet, ty det
är vad jag fick anledning att förmoda
efter vad herr Lindholm nyss sade. Jag
efterlyser en uttrycklig förklaring att
man är öppen för nya riktlinjer inom
atompolitiken även i det svenska bolaget.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag vill göra ett tillrättaläggande,
även om jag inte är säker
på att herr Ståhl kommer att acceptera
det. Jag tycker att det är viktigt
att det — i varje fall i kammarens
protokoll — i denna debatt fastslås att
den motsättning, som herr Ståhl reser
upp mellan å ena sidan den svenska
linjen och å andra sidan den lättvattenlinje,
som för närvarande har mycket
stor marknadsframgång, ingalunda är
så absolut som herr Ståhl vill ge intryck
av.

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget

Det kan vara svårt att precisera hur
stor andel av tekniken som är densamma,
men det är en mycket stor del.
Verksamheten i Marviken, som herr
Ståhl betraktar som ett monument över
en misslyckad framtidsbedömning, utgör
i verkligheten det nödvändiga tekniska
förarbetet för att kunna bygga
oskarshamnsreaktorn. Hela det svenska
atomprogrammet har varit inriktat på
att skapa en industriell kapacitet, som
utan licensberoende kan offerera svenska
reaktorer. Ser vi på resultatet som
det är i dag och bedömer atomprogrammet
utifrån detta resultat, nxåste
vi konstatera att detta program — och
jag understryker det — är en stor
framgång. Beloppen har visserligen i
och för sig varit stora absolut sett, men
ser man dem i relation till förväntad
installerad kapacitet på kärnkraftområdet,
och ser man dem också i relation
till våra totala resurser och sedan gör
en jämförelse med vad dessa program
har kostat utomlands, kommer
man att finna att det svenska programmet
bär varit — internationellt
sett — billigt. Inget av de länder som
bär satsat i förhållande till sina resurser
i stort sett lika mycket som Sverige
— detta gäller Danmark, Belgien, Nederländerna
och Schweiz — står i dag
i den situation där vi nu befinner oss,
nämligen att de uppnått en egen industriell
kapacitet på området. Ser vi till
det resultatet har programmet alltså varit
en framgång. Man kan göra en analogi
och säga att vi har visat möjligheten
att i Sverige driva fram en avancerad
teknik till internationellt sett mycket
låga kostnader. Det är ungefär samma
förhållande här som beträffande ett annat
projekt, som vi med rätta kan vara
stolta över, nämligen utvecklingen av
Viggen-projektet. Även detta är absolut
sett ett mycket stort och dyrbart projekt,
men vid en internationell jämförelse
är det ändå med förhållandevis
begränsade resurser -som vi har lyckats
genomföra det.

Atomenergi

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Ståhl säga att jag icke är så hårt bunden
som han tycks vara. Om jag utgår
från vad han sagt i år och vad han sade
förra året finner jag att han tycks vara
synnerligen stelt knuten till enbart en
lösning på detta betydelsefulla område.
Jag anser det vara djärvt av herr
Ståhl att han, när bland de mest framstående
vetenskapsmännen olika lösningar
diskuteras, kommer och kräver
att riksdagen skall definitivt binda sig
för en av honom skisserad lösning.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag tycker det finns
anledning att här något uppehålla sig
vid det sätt på vilket Marvikens kraftstation
kom till.

Marviken kritiseras nu ganska starkt,
men jag vill påminna herr Ståhl om
att samme professor Gustafson hade
tillfälle att yttra sig om marvikenprojektet
före dess tillkomst. Det förekom
en debatt i Ingeniörsvetenskapsakademien,
där — jag vågar säga det — hela
den expertis som finns inom atomkraftsområdet
i vårt land var samlad
för att diskutera, huruvida Marviken
vore ett klokt projekt eller ej. Det fanns
vid det tillfället ingen som vågade säga,
att det inte skulle vara användbart
och att det inte skulle vara befogat att
bygga kraftverket.

Hela expertisen var visserligen inte
enig i alla stycken, men det fanns
ingen som ansåg sig veta tillräckligt
mycket för att kunna påstå att det
skulle vara felaktigt, och därför fattades
det också beslut i den riktning som
skedde.

Vidare är det inte säkert, herr Ståhl,
att den debatt som nu förs om lättvattenreaktornsl
absoluta fördelar kommer
att visa sig vara hållbar och stämma
för framtiden. Det förhåller sig på
det sättet, att de nu kända urantillgångarna
har sin begränsning, och jag
förmodar att det inte är herr Ståhl obe -

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Nr 26

Öl

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

kant att lättvattenreaktorns möjlighet
att tillvarata energiinnehållet i uran är
mycket låg. Det är bråkdelar av det
verkliga energiinnehållet som man kan
få ut i lättvattenreaktorn. Däremot blir
utfallet betydligt bättre i tungvattenreaktorn.
Vad som kanske är det viktigaste
i det spel som försiggår är att få
klarhet i denna utveckling innan man
kommer fram till bridern, som vi väl
alla önskar skall komma därför att
de nu kända urantillgångarna icke
skulle komma att räcka så förfärligt
länge till. Man är fullt medveten om
att bränslet till bridern skapas i mycket
större procent i tungvattenreaktorn
än i lättvattenreaktorn. Ur dessa
synpunkter kan det därför vara riktigt
att man har fullt klart för sig de bägge
projektens möjligheter att skapa förutsättning
för att ge atomkraft i fortsättningen.

De urantillgångar som nu är kända
är relativt begränsade, och det måste
vara angeläget att utvinna så stor del
av energieffekten som står att få genom
att skapa reaktorer av olika slag.

Landets möjligheter att behålla tekniker
på detta område har i hög grad
varit beroende av den verksamhet man
varit beredd att sätta i gång inom landet.
Det kan man inte komma ifrån,
herr Ståhl. Det är inte lätt att göra
detta enbart med hjälp av löften. Man
kan inte stå och säga: Det skall komma
någonting här, det skall bli något
om ni bara stannar inom landet. Det
har funnits tider då det förelegat stor
risk för att de tekniker vi hade på detta
område var färdiga att ge sig av till
andra länder, speciellt då Amerika.
Genom de åtgärder som vidtagits har
vi lyckats behålla dessa tekniker så
att vi nu kan få fram atomkraft i vårt
land på ett rimligt sätt.

Jag tycker att herr Ståhls resonemang
om den effekt man redan utvunnit i
Amerika är betydligt överdrivet. De
lättvattenreaktorer man nu har i Amerika
är visst inte av den otroliga stor -

lek som man försöker göra gällande.
Hittills är det fråga om relativt små
experimentreaktorer, även om jag är
medveten om att man nu planerar verkligt
stora sådana på 1 000 mW o. d.
Ännu är emellertid inte en enda sådan
reaktor färdig och i drift. I Europa har
vi heller inte någon så stor reaktor i
drift. En av de största atomreaktorer
vi kommer att få i Europa blir faktiskt
den i Oskarshamn, som skall komma i
gång på 1970-talet. Jag tror inte att det
finns någon ännu av större storlek i
Europa.

Det är klart att utvecklingen kostat
mycket pengar, men jag vill inte gå
med på att det finns tillräckliga skäl
att hävda att vi handlat fel, även om
det kan finnas anledning till försiktighet.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Herr Henningsson och
jag är nog ganska överens. Jag har inte
påstått att det för närvarande produceras
några större energikvantiteter i
de amerikanska lättvattenreaktorerna,
men jag har sagt att de under 1970-talet kommer att spela en avgörande
roll för den nya energiproduktion som
behövs. Detta står jag fast vid.

Vidare är det naturligtvis riktigt att
lättvattenreaktorerna måste betraktas
som en övergångsform tills vi får en
mera ekonomisk, snabbare och framför
allt uransnålare reaktortyp. Men för
närvarande och för att fylla de energibehov
som uppstår under överskådlig
tid vet vi att tungvattenreaktorerna inte
förslår. Vi vet däremot att lättvattenreaktorn
är användbar. Det är väl ingen
slump att, såsom jag nämnde, alla de
sex, åtta företag av olika typ som nu i
vårt land projekterar kraftanläggningar
med kärnbränsle bygger på lättvattenprincipen.
Inget av dem reflekterar f. n.
på tungvattenreaktorn, i synnerhet inte
efter de erfarenheter man fått av Marviken.

Inte heller jag vill vara för katego -

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget

risk, men jag tyckte att statsrådet var
i tvärsäkraste laget när han talade om
att Marviken oundgängligen var en förutsättning
för att bygga oskarshamnsreaktorn.
ASEA levererar för närvarande
reaktorer och stora anläggningar
till dem som är intresserade och eventuellt
vill köpa. Jag tror inte att vare sig
statsrådet eller den mängd av experter
som han talar om i detta ämne vågar
göra gällande att just Marviken skulle
ge de nödvändiga erfarenheterna. De
lär ha vunnits på många andra håll.
Jag utgår från att statsrådet vill vara
med om att ge den blivande atompolitiken
i landet en sådan rationell utformning,
att den verkligen kommer
att spela en roll för vår kraftförsörjning.

Det är det målet vi vill nå. Vi får
inte hålla på att leka med atomkraften
i Studsvik och på andra håll och samtidigt
exploatera de älvar som finns
kvar i Norrland. I så fall blir det ingen
vettig atompolitik. Vi måste snarast
producera sådana kraftresurser av
kärnbränsle att de fyller en verklig
funktion.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! De kraftproducenter
som i dag skall svara för elförsörjningen
måste naturligtvis i sin utbyggnad
av atomkraften välja den reaktortyp
som de vet fungerar, även om de inte
kan säga att det är den typ som i det
långa loppet kommer att lösa problemet.
Att de använder den typ som de
vet fungerar i den storleksordning de
vill ha är ingenting att förvåna sig
över.

Man får emellertid inte blunda för
det faktum att vi förmodligen kommer
att få en blandning av såväl lättvattensom
tungvattenreaktorer om vi skall
kunna få underlag för kommande bridreaktorer.
I den utvecklingen kommer
båda systemen att bli nödvändiga. Det
kommer inte, herr Ståhl, att lyckas att
med enbart lättvattenreaktorer skapa

Atomenergi

tillräckligt med bränsle för de bridreaktorer
som man vill ha i fortsättningen;
under en övergångstid måste man ha
även tungvattenreaktorer. Expertisen
är fullständigt enig om att tungvattenreaktorns
möjligheter att skapa underlag
för plutonium är betydligt större än
lättvattenreaktorns och har större värde
för produktionen.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag tyckte att statsrådet
Wickman var mycket tvärsäker, men
herr Henningsson överträffade honom
vida; han vet att i framtiden kommer
det att behövas tungvattensteknik etc.
Det är verkligen mycket sagt i en fråga
som diskuteras. Vad man vet är att
det för närvarande byggs och planeras
en lång rad av lättvattenreaktorer; man
vet att dessa fungerar och man kan beräkna
att kostnaderna blir vad man anser
måttliga. Beträffande tungvattenreaktorerna
föreligger en mycket vagare
bedömning. Tills vidare satsar man
alltså på lättvattenreaktorerna. Det har
talats om en eller annan tungvattenreaktor,
men ingen vill bestrida att lättvattenreaktorerna
dominerar.

Trots att man i Sverige bär hållit på
tungvattenreaktorn säger nu statsrådet
Wickman att vår atomenergipolitik varit
en framgång. Det är märkligt att
om man gör vad som i teknikerkretsar
kallas att satsa på fel häst betraktas
det som en framgång. Herr Lindholm
har inget annat att säga än att hundraprocentigt
säkert är ingenting på jorden.
Nej, det är klart, men bedömningen
i olika länder av sannolikheterna
framgår av att man satsar på lättvattenreaktorerna.

Sverige kan ju, herr statsråd, liksom
andra köpa tekniken för lättvattenreaktorer.
Detta kostar naturligtvis en licensavgift,
men den kostnaden är ringa
jämförd med de väldiga belopp varmed
man här rör sig. Därför var statsrådets
försök att bygga upp Oskarshamnsverket
på Marviken ett såvitt jag förstår

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Nr 26

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

mycket svagt grundat försök. Det går
mycket väl för ett land att skaffa sig
lättvattenreaktorer utan att ha egna
tungvattenreaktorer.

Under den svenska atompolitikens
första år tror jag inte att man kunde
resa några invändningar mot de satsningar
som gjordes. Man visste för litet,
och det fanns ingen grund för att
hålla mer på den ena tekniken än på
den andra, och det fanns vissa iskäl som
talade för tungvattenreaktorn. Om statsrådet
Wickman vill åberopa att man
på detta stadium här i Sverige räknade
med möjligheten att vi själva skulle
vilja framställa stridsmedel av kärnvapentyp,
något som väl var en medverkande
faktor på detta tidiga stadium,
tror jag inte att någon vill motsäga
honom. Men frågan är vad som
inträffade något senare. Då framfördes
bl. a. från ASEA-håll en mycket bestämd
kritik mot den svenska linjen;
man förklarade att den skulle komma
att bli besvärlig och dyrbar. När staten
bestämde sig för tungvattentekniken
och lade ut beställningar på grundval
härav var det kanske naturligt att
ASEA:s deltagande i den debatten upphörde.

Professor Hannes Alfvén — vår
världsberömde forskare som ju deltagit
i atomenergiarbetet — framförde för
åtskilliga år sedan en mycket kraftig
kritik och förordade en bestämd omläggning
av den svenska atomenergipolitiken.
Detta gjorde ett starkt intryck
på mig. Därefter har liknande synpunkter
framförts från andra håll. Nog måste
man väl säga att regeringen, när den
sköt alla dessa invändningar åt sidan,
tog på sig ett betydande ansvar.

Till detta kommer nu till sist att det,
som herr Ståhl påpekade, varit så svårt
även för utskottet att få någon riktig
insyn i atomenergibolagets verksamhet.
Statsrådet Wickman, som lovat att det
skall bli så bra insyn i statliga företag,
tycks inte ha någon riktigt bra hand
med dessa företag. Statsrådet Wickman

lovade mig för ett år sedan att vi skulle
få en väldigt fin insyn i Norrbottens
järnverk. Det löftet avgavs med anledning
av bolagets felaktiga investeringar
i en valsverksanläggning men jag bär
mig inte bekant att statsrådet ännu har
infriat detta löfte. Detta var emellertid
en parentes, nu är det atomenergibolaget
vi diskuterar.

När det gäller frågor av denna kolossala
räckvidd borde det ha varit en
öppnare redovisning från regeringen
och alltså även från det statliga företagets
sida. Det är en väsentlig sak.
Det är inte fråga om att avslöja några
tekniska hemligheter, utan det gäller
just en allmän redovisning som jag
har talat om. Här har det enligt min
mening brustit. lag är glad att herr
Ståhl tog upp den här saken. Jag anser
att den bär en så stor betydelse att
den bör diskuteras i denna kammare
åtminstone en gång om året. Jag uttalar
förhoppningen att regeringen inte
av någon ogrundad prestigekänsla skall
känna sig bunden utan vara villig att
— på grundval av de resultat, som den
pågående utredningen kommer fram
till — utan förutfattade meningar ta
ställning till den svenska atomenergipolitikens
inriktning. Det gäller en mycket
stor sak.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett par påståenden
av herr Ohlin som föranledde mig
att begära ordet. Herr Ohlin gjorde gällande
att det skulle föreligga svårigheter
för utskottet att få insyn i atombolaget.
Jag vill då meddela att utskottet
har — inte i år men tidigare — haft
föredragningar av representanter för
atombolaget. Vi bär därvid fått svar på
samtliga frågor som vi ställt. Avdelningen
inom utskottet bär alltså inte
haft några svårigheter att av bolaget
få alla de uppgifter som avdelningen
önskat. Även om vi inte i likhet med
herrarna Ståhl och Ohlin är atomexperter,
så har vi ändock haft tillfälle

Nr 26

Tisdagen den 21 mai 1908 fm.

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

att ställa frågor på det begränsade område
där vi lekmän har möjlighet att
röra oss.

Herr Ohlin sade bestämt att det blir
mycket dyrare med tungvattenreaktorer
än med lättvattenreaktorer. Men vi
har ju ändå fått uppgiften att tungvattenreaktorerna
om de blir tillräckligt
stora i ekonomiskt hänseende kan konkurrera
med lättvattenreaktorerna. Detta
är alltså vad expertisen på området
förklarat, och i någon män får man
väl rätta sig också efter dem som är
fackmän och inte enbart efter en lekmannaexpertis
som den som uppträder
här i dag.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag fråga herr Lindholm
om han tycker att man för en
rimlig informationspolitik när man lägger
så hård munkorg på de anställda
som man gjort inom atomenergibolaget? Herr

LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att munkorgen
är hårdare inom atombolaget
än inom andra, enskilda bolag som
sysslar med teknisk utveckling. Jag tror
inte att de anställda i ett enskilt bolag
springer på gator och torg och talar
om den tekniska utveckling bolaget
sysslar med.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Här gäller det inte att
avslöja några tekniska hemligheter. Här
gäller det ett företag på vilket svenska
staten och skattebetalarna satsar väldiga
belopp — det rör sig om många
hundratals miljoner. Det gäller frågan
huruvida man utan risk för att några
hemligheter rörande tekniken kommer
ut skall sörja för så goda informationer
som möjligt eller vidta åtgärder i
begränsande syfte härvidlag.

Skulle man inte möjligen kunna tänka
sig att staten någon gång kunde föregå

med gott exempel när det gäller möjligheter
till insyn?

Herr HENN1NGSSON (s):

Herr talman! Herr Ohlin påstod att
jag framförde gissningar med en väldig
tvärsäkerhet. Professor Ohlin är professor
i nationalekonomi och inte i kärnfysik.
Därför kan jag ha samma rätt att
framföra mina synpunkter som herr
Ohlin har att framföra sina, och jag
gör det också.

Sedan vill jag gärna tala om för herr
Ohlin att alla som har sysslat med dessa
spörsmål är helt ense om att tungvattenreaktorns
skapande av plutonium är
betydligt överlägset det skapande av
plutonium som också äger rum i en
lättvattenreaktor. De förutsättningar
som herr Ohlin talade om när det gällde
vapenanskaffning gäller även här.
Man vill skapa underlag för bridreaktorn.
Det är inte alls någon skillnad;
det är samma plutonium det är tal
om. Man måste alltså i den långa kedjan
ha en övergång mellan lättvattenreaktorn
och tungvattenreaktorn till
bridreaktorn.

Jag skall gärna hålla med herr Ohlin
om att ASEA varit mycket kritiskt mot
Marviken under viss tid. Men, herr
Ohlin, det har också kommit mycket
positiva uttalanden från ASEA. På den
s. k. atomdagen 1966 uppträdde en docent
Hannerz från ASEA här i Stockholm
och förklarade att Sverige kunde
känna sig lyckligt över att ha just ett
sådant övergångsstadium som Marvikenreaktorn.
Det betraktade Hannerz vid
det tillfället som ett utomordentligt
exempel på en nyskapelse för övergången
mellan lättvattenreaktorn, tungvattenreaktorn
och den bridreaktor man
siktar på. Han ansåg att det var ett
utomordentligt mellanting som här hade
skapats, och detta uttalades alltså av
ASEA:s specialist, docenten Hannerz.

Jag vet att det har framförts även
andra uppfattningar från ASEA, men

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Nr 26

Organisation m. m. av försvarets materielförvaltning i central instans m. m.

orsaken till att ASEA haft olika uppfattningar
skall jag inte gå in på.

Efter härmed slutad överläggning
biföll kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 6 och 7

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
förslag till allmän beredskapsstat för
budgetåret 1968/69, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Organisation m. m. av försvarets materielförvaltning
i central instans
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
106, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående organisation m. m.
av försvarets materielförvaltning i central
instans in. m. jämte motioner.

Punkten 1

Organisation m. m. av försvarets

materielförvaltning i central instans
m. m.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr GÖRANSSON (s):

Herr talman! Man hade väl hoppats
och väntat sig litet mera genomgripande
förändringar i och med att utredningen
om det nya materielverket blev
färdigt. Men betraktar man det som hittills
bär åstadkommits måste man konstatera
att det innebär ett skummande
på ytan av detta stora problemkomplex.

Det är emellertid också viktigt att
man är medveten om svårigheterna att

snabbt kunna få en ändring till stånd
i detta stora problemkomplex. Men målet
för den fortsatta utredningen måste
vara en större integrering mellan de
olika försvå rs gr e nsf örvalt ni ng>ar na.

Visserligen får man nu ett gemensamt
krigsmaterielverk som skall inrättas
den 1 juli enligt förslaget i propositionen.
I princip ser jag detta endast som
att man bygger på och har tagit ut vissa
delar av de nuvarande verken och
lagt dem i någonting som man kallar
för administrativa avdelningen. Mar
hade hoppats att man mera hade tagit
upp frågor som direkt berör materielverkets
funktion, alltså de tunga posterna
i det hela. Jag skall emellertid
inte uppehålla mig vid det, utan jag
förutsätter att den fortsatta utredningen
ger möjlighet att återkomma till detta
och att vi då verkligen kan tala om
en integrering i detta sammanhang.

Ett annat problem som jag tagit upp
i en motion som i och för sig är liten
i förhållande till hela komplexet gäller
problemet om personalens sammansättning
i det nya verket. Försvarsministern
anser att frågan om olika personalkategoriers
utnyttjande bör bli föremål
för översyn. De kategorier som
han då avser är den militära, civilmilitära
och civila personalen.

I anslutning till denna fråga har
statsutskottet haft att behandla en motion,
vari vi understryker behovet av
en utredning om personalens sammansättning
och där det i övrigt också
framförts synpunkter som jag anser böra
bli beaktade vid utredningens fullföljande.
Såvitt jag kan bedöma bär utskottet
i varje fall i ett väsentligt avseende
tillmötesgått önskemålen i denna
motion, nämligen då utskottet skriver
att av motionärerna framförda synpunkter
skall komma att prövas av utredningen.
lag kan därför helt acceptera
utskottets skrivning i detta sammanhang,
herr talman, och endast nöja
mig med att på några punkter komplettera
motionstexten. Om jag säger att

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Procentsatsen för uttag av avgift under åren 1970—1974 till försäkringen för till läggspension -

samtliga befattningar inom försvarets
materielverk bör vara civila är det
möjligen en och annan av kammarens
ledamöter som reagerar och anser att
detta måste innebära en helt ny ordning.
Man jag vill understryka att försvarsministern
i propositionen har sagt
det vara önskvärt att för materielverkets
chef inrätta en civil befattning som
generaldirektör. Jag är personligen av
den uppfattningen att om man kan ha
en civil befattning på den högsta posten
bör detta även kunna vara genomgående
i det nya materielverket.

Jag vill emellertid understryka att
den civila anställningsformen givetvis
inte innebär att bär aktuella tjänster
skall reserveras för personer med endast
civil yrkesbakgrund. Den stora
fördelen med den civila anställningsformen
ligger just däri att samtliga personalkategorier
bär tillträde till samtliga
tjänster i förvaltningen. En militär
tjänsteman kan således i konkurrens
med ciiviliuilitär eller civil ansöka om
och erhålla en tjänst med civil status.
Avgörande vid tillsättningen bör enbart
vara sökandens förtjänst och skicklighet
och inte kategoritillhörighet. Detta
har utskottet också uppmärksammat
och jag bär, herr talman, inget bestämt
yrkande utan ber att få ansluta mig
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Herr Göransson hade
inget annat yrkande än om bifall till
utskottets hemställan. På en punkt vill
jag bekräfta vad han kunde utläsa i utskottets
utlåtande, nämligen att eu utredning
kommer att tillsättas som bl. a.
skall behandla frågan om personalens
sammansättning. Utskottet har inhämtat
att utredningen kommer att få sådana
direktiv att de i motionen framförda
synpunkterna beaktas.

Med det sagda ber också jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12

Procentsatsen för uttag av avgift under
åren 1970—1974 till försäkringen för tillläggspension Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om procentsatsen för uttag av avgift
under åren 1970—1974 till försäkringen
för tilläggspension jämte i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 29 mars 1968 dagtecknad
proposition, nr 93, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen
att antaga följande

Förslag

till

Lag

om procentsatsen för uttag av avgift
under åren 1970—1974 till försäkringen
för tilläggspension

Härigenom förordnas, att den i 19
kap. 5 § lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring nämnda procentsatsen
för uttag av avgift till försäkringen
för tilläggspension skall utgöra
tio procent för år 1970, tio och en
fjärdedels procent för år 1971, tio och
en halv procent för år 1972, tio och tre
fjärdedels procent för år 1973 och elva
procent för år 1974.

I samband med propositionen hade
andra lagutskottet behandlat följande i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

Tisdagen den 21 maj 1968 fm. Nr 26

Procentsatsen för uttag av avgift under åren 1970—1974 till försäkringen för tillläggspension -

1) de likalydande motionerna 1:953
av herr Holmberg m. fl. och 11:1209
av herr Bohman in. fl., vari föreslogs att
avgiftsuttaget för ATP under perioden
1970—1974 skulle vara oförändrat
9,5 procent och yrkades att riksdagen
måtte antaga i motionerna framlagt lagförslag.

2) de likalydande motionerna I: 95!i
av herr Ferdinand Nilsson och II: 1210
av herr Börjesson i Glömminge.

Utskottet hemställde, att riksdagen
med avslag på följande motioner, nämligen A)

1:953 och 11:1209 samt

B) I: 954 och II: 1210,

måtte bifalla förevarande proposition,
nr 93.

Reservation hade avgivits av herrar
Hubinette och Ringaby (båda h), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen — under förklaring att
det i propositionen framlagda lagförslaget
icke i oförändrat skick kunnat
antagas — med avslag på motionerna
1:954 och 11:1210 samt med bifall till
motionerna 1:953 och 11:1209 måtte
antaga lagförslaget i den i reservationen
angivna lydelsen.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
fru Hamrin-Thorell (fp) samt herrar
Eric Carlsson (ep), Edström (fp), Rimmerfors
(fp), Gomér (ep) och Jonsson
(fp).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Riksdagen bär i dag
att ta ställning till den procentsats som
skall ligga till grund för avgiftsuttaget
till ATP för åren 1970—1974.

För närvarande är procentsatsen 9
och den skall enligt tidigare beslut höjas
till 9,5 år 1969. Riksförsäkringsverket
har lagt fram fem alternativa förslag
och socialministern har stannat för
alternativ C, vilket innebär att pro -

centsatsen höjs till 10 år 1970 och därefter
med en kvarts procent om året
till 1974, så att ATP-avgiften detta år
uttas med 11 procent på den pensionsgrundande
inkomsten. Även utskottsmajoniteten
biträder C-alternativet och
tillstyrker propositionen nr 93.

Högerpartiet har, i nuvarande situation,
inte kunnat gå med på en ytterligare
höjning av ATP-avgifterna och har
därför i en reservation förordat alternativ
E, d. v. s. oförändrat 9,5 procent
som avses gälla för 1969 och i ytterligare
fem år till 1974.

Vi tycker oss ha mycket starka argument
för denna ståndpunkt. AP-fonden
som i dag uppgår till cirka 20 miljarder
kronor kommer 1974 att belöpa sig till
minst 61 miljarder även med oförändrat
uttag av 9,5 procent. Vi anser att
riksförsäkringsverket även denna gång
gjort alltför snäva beräkningar om
fondavkastningens storlek, som verket
beräknat till 4 procent under perioden
1970—1974, medan den i verkligheten
hitintills har varit omkring 6 procent.
Även om fondavkastningen bara blir
5 procent kommer ett oförändrat avgiftsuttag,
som reservanterna förordar,
att ge samma storlek på fonden eller
omkring 64 miljarder kronor, som utskottsmajoritetens
förslag om höjningar
till 11 procent innebär.

Vidare kan man i de tabeller som
finns redovisade i proposition nr 93 utläsa
att även 4 procents fondavkastning
räcker till för att betala alla utgående
pensioner från ATP-systemet under
den nu aktuella femårsperioden.
Detta innebär att även med oförändrat
uttag om 9,5 procent i ATP-avgifter till
1974 kan hela avgiftssumman under den
aktuella perioden fonderas, och APfonderna
kommer alltså att växa från
20 till över 60 miljarder under perioden.
ATP-systemets säkerhet torde alltså
inte vara i fara med reservanternas
förslag om oförändrade avgifter. Det
kan sålunda inte vara försäkringsmäs -

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Procentsatsen för uttag av avgift under åren 1970—1974 till försäkringen för till läggspension cent.

Skaraborgs län är det bästa länet

siga motiv som ligger bakom förslaget
att nu ytterligare höja avgifterna, utan
motiven måste vara politiska.

Vi är val alla ense om att näringslivet
skall bära upp ATP-systemet, som
står och faller med näringslivets förmåga
att betala avgifter. Av denna anledning
är det anmärkningsvärt att varken
socialministern eller utskottsmajoriteten
med ett enda ord har berört den
näringspolitiska situationen i dag eller
i framtiden. Vi har företag och branscher
som för närvarande har en otillfredsställande
lönsamhet. Detta återspeglas
bl. a. i statsrevisorernas berättelse,
som jag här vill citera ett stycke
ur. På s. 112 i riksdagens revisorers berättelse
över granskningen 1967 står
följande:

»Av riksdagens revisorers berättelse
framgår att statsverkets utestående fordringar
i fråga om skatter och övriga
allmänna avgifter ökat från drygt 565
milj. kronor 1.1.1965 till 940 milj. kronor
31.12.1966 eller med oa 63 procent.
För åren 1965 och 1966 ökade de belopp
betr. ifrågavarande medelsslag
som överlämnats för indrivning från
drygt 628 milj. kronor 1965 till drygt
901 milj. kronor 1966 eller med ca 43
procent. Den kraftiga höjningen av oredovisade
belopp förklaras delvis av ökningen
av medel beordrade till indrivning.
Höjningen hänger vidare samman
med den pågående strukturrationaliseringen
inom näringslivet med åtföljande
Mkviditetssvårigheter och restföring
av varuskatter, arbetsgivaravgifter och
avdragna men ej redovisade A-skatter
i mindre lönsamma företag.»

Det är sålunda åtskilliga avgifter som
under denna period inte har kunnat
drivas in. Skall vi då höja företagens
avgifter ytterligare, när det redan nu
tycks vara så illa ställt? Vi betalar nu
endast cirka 82 procent av de B-skatter
och avgifter som föreläggs oss. De
som betalar B-skatt i Stockholm bär det
speciellt svårt. De betalar bara 74 pro -

i landet. Där betalar man 90 procent av
sina skatter och avgifter. Kronofogdarna
i landet får alltså redan nu med
käppen och moroten försöka driva in
18 procent av våra B-skatt er och avgifter.
Bör vi inte försöka se till att vi får
in de avgifter vi redan beslutat om innan
vi går vidare med nya höjningar?

lag ser det alltså som ett äventyrligt
spel med hela ATP-reformen att redan
nu i systemets initialskede driva upp
avgifterna så högt att de förorsakar
problem för näringslivet. Utskottsmajoriteten
skriver aningslöst på följande
sätt: »Den ökade belastningen på företagen
med sannolikt något över 1 %
räknat på de totala löneutgifterna kan
inte anses vara av en sådan storleksordning
att den inte kan godtas.» Det är ju
inte bara fråga om 1 procent. Låt oss
se på vilka ytterligare företagskostnader
som tillkommer under år 1969.

Genom arbetstidsförkortningen, höjningen
av ATP-avgiften och den extra
löneskatten på 1 procent är redan 3,5
procent förhandsintecknade. Man får
väl förmoda att till detta kommer 3,5
procent i ökad lönekostnad, som en industriarbetare
måste begära för att täcka
in en 3-prooentig inflation. Då har
han ändå inte fått någon reallöneförbättring.
I realiteten är det alltså inte
fråga om en ökning med 1 procent, såsom
utskottet anger, utan med 7 procent
av företagskostnadernia redan nästa
år. Det är mot denna bakgrund, herr
talman, som jag anser att vi måste gå
försiktigt fram med höjningar av ATPavgifterna
för att inte äventyra hela
ATP-systemet.

Jag ber att få yrka bifall till den reservation
som är fogad vid utskottets
utlåtande.

Herr GOMÉR (ep) :

Herr talman! Vid andra lagutskottets
utlåtande nr 45 har jag tillsammans med
övriga ledamöter från centerpartiet

Tisdagen den 21 maj 1968 fm. Nr 26

Procentsatsen för uttag av avgift under åren 1970—1971 till försäkringen för tillläggspension -

samt ledamöterna från folkpartiet fogat
ett särskilt yttrande, där vi framhåller
angelägenheten av att konsekvenserna
av ATP-fondens tillväxt uppmärksammas.
Den från vårt håll väckta
motionen i denna fråga har inte behandlats
av andra lagutskottet, varför
vi inte haft möjlighet att avge någon
reservation.

Riksförsäkringsverket har i sina beräkningar
kommit fram till att avgiftsuttag
enligt de av verket angivna alternativen
A, B och C är acceptabla från
pensionssystemets synpunkt. Verket
anser att avgiftsuttaget bör utformas så
att försäkringen får en sådan ekonomisk
grund, att kraftiga avgiftshöjningar
kan undvikas i framtiden. Det
är naturligt och nödvändigt att man
undviker att överflytta kostnaderna för
pensioneringen på kommande generationer.
Detta är vi väl alla överens om,
och om en sådan princip med hänsyn
till pensionssystemets uppbyggnad är
tillfredsställande bör vi gå in för den.

Samtidigt måste man, såsom en av
reservanterna nyss framhållit, se till
att pensionsavgifterna inte blir så stora
att andra angelägna reformer inte kan
genomföras och så att det uppstår allvarliga
men för företagens förmåga att
konsolidera sin verksamhet. Denna synpunkt
har mycket förtjänstfullt utvecklats
i remissyttrandena från bl. a. RBF
och LO. Med hänvisning till gjorda beräkningar
över den uttagsprocent som
blir nödvändig har dessa remissinstanser
avvisat ett av de två högsta alternativen
och med anledning härav stannat
för det förslag, som förordats av
riksförsäkringsverket och som också
departementschefen anslutit sig till.

Med den uttagsprocent som nu föreslås
kommer tillväxten av fonden att
bli mycket stor; därvidlag var vad som
uttalades i reservationen helt och hållet
riktigt. Men den risk som uppkommer
på grund av fondens omfattning
föreligger ju vid all makt- och kapital -

koncentration. I förslag från vårt håll
har också flera gånger understrukits
hur viktigt det är att undersökningar
genomförs och ändringar i fråga om
fondförvaltningen görs när så erfordras.
Vi anser framför allt att en decentralisering
av förvaltningen bör ske.
Det förtjänar därvid undersökas hur
man förfar på andra håll, exempelvis
i Norge.

Vidare är det nödvändigt att undersöka
vilken inverkan på näringslivet
och samhällsekonomin som en kapitalkoncentration
sådan som den föreslagna
har.

Dessa frågor anser vi vara mycket
viktiga, och de bör alltså utredas. Att
en utredning görs ligger också i linje
med vad riksdagen uttalade i anledning
av ett utlåtande från andra lagutskottet
år 1963.

Herr talman! Jag kommer att stödja
andra lagutskottets förslag i utskottets
utåtande nr 45. Frågor rörande allmänna
pensionsfonden behandlas även i
det utlåtande från bankoutskottet —
också med nr 45 — som står närmast på
föredragningslistan. Till det utlåtandet
har en reservation fogats vari begärs
en skyndsam utredning angående ATPsystemets
samhällsekonomiska verkningar,
allmänna pensionsfondens inverkan
på näringslivet och fondförvaltningens
framtida utformning.

Beträffande förevarande utlåtande
yrkar jag alltså, herr talman, bifall till
utskottets hemställan.

Herr BENGTSSON i Var ber g (s):

Herr talman! Herr Ringaby framhöll
att vi i nuvarande situation inte borde
höja avgifterna till ATP. Jag vill i anledning
därav påpeka att när vi för
fem år sedan behandlade samma fråga
ansågs det, i den dåvarande situationen,
inte heller lämpligt att höja avgifterna.
Och jag föreställer mig att
med det resonemang herr Ringaby för
kommer den situation, då det är lämp -

60 Nr 26 Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Procentsatsen för uttag av avgift under åren 1970—1974 till försäkringen för tilläggspension -

ligt att höja avgifterna, aldrig att inträda.

Frågan om ATP-avgiften samt fondens
storlek och förvaltning var ju
föremål för en mycket livlig diskussion
då vi bestämde oss för att genomföra
ATP. Även år 1963, då avgiften
fastställdes för en femårsperiod, var
diskussionen synnerligen livlig. Precis
som i dag stod då två uppfattningar
mot varandra, bakom vilka låg skilda
meningar om fondens uppgift.

Alla minns säkerligen hur det var då
vi genomförde ATP. Den riktning som
herr Ringabv företrädde hävdade att vi
genom ATP-reformen vältrade enorma
bördor på den kommande generationen.
Våra barn och barnbarn skulle få
bära oss på sina ryggar, och vi fattade,
sades det, med stort lättsinne ett beslut
som skulle få allvarliga följder genom
att vi så att säga skickade räkningarna
för pensioneringen framåt. På en affisch
kunde vi se ett litet barn som
fick representera den kommande generation
som det var så synd om.

Det var där fonden kom in i bilden.
Då försökte vi förklara för herr Ringaby
och hans vänner att ATP-pensioneringen
visserligen skall finansieras genom
ett fördelningssystem — som innebär
att varje års pensionskostnader
skall bäras av de aktiva och deras avgifter
— men att ett renodlat sådant
system utan tvivel skulle innebära en
väldig övervältring på framtiden med
hänsyn till att antalet pensionärer kommer
att bli så stort i förhållande till
antalet aktiva.

Därför måste man bygga upp en stor
fond som då skall hjälpa de aktiva att
bära kostnaderna. Fondens uppgift motiverar
detta. Jag vill citera vad departementschefen
i propositionen säger:
»Fondmedlen medverkar till en snabbare
utbyggnad av produktionsapparaten
och därmed till en produktionsökning.
Vidare skall pensionsfonden medverka
till en utjämning av kostnaderna

för tilläggspensioneringen sa att avgifterna
för utgående pensioner inte
behöver bli så stora i framtiden som
de måste bli om man inte hade en fondering.
»

Högern har tydligen en annan och
motsatt uppfattning. Dess representanter
talar om ett överuttag av avgifter.
Detta måste tydas på det sättet att man
anser att vi i själva verket gör det för
lätt för kommande generationer och
satsar för mycket för att underlätta för
dem som blir pensionärer omkring sekelskiftet.
Men genom det föreliggande
förslaget — som jag hoppas skall bb
riksdagens beslut — fullföljer vi endast
de ursprungliga planerna på en höjning
av avgifterna. En höjning med en halv
procent får betraktas som en väl avvägd
böjning.

Riksförsäkringsverket har, vilket herr
Ringaby klargjorde i sin redovisning,
räknat fram ett par olika alternativa
förslag. Det förslag som regeringen
stannade för och som utskottsmajoriteten
tillstyrkt anses tillfredsställande
ur båda de synpunkter jag nyss har anfört,
nämligen dels den samhällsekonomiska
och dels pensioneringsaspekten.

Den uppfattning som andra lagutskottets
majoritet alltså ställer sig helt
bakom delas av Landsorganisationen
och TCO. Den tredje stora löntagarorganisationen,
SACO, kan tänka sig en
långsammare avgiftsökning men hamnar
ändå på samma linje som Landsorganisationen
och TCO.

De remissinstanser som företräder
företagarintressena tycker att det skulle
räcka med ett lägre uttag. De anser
att det alternativ som de förordat och
som herr Ringaby och högern ställt
sig bakom skulle räcka för de försäkringsåtaganden
som gjorts. Om man ser
frågan på mycket kort sikt och bara
tar hänsyn till pensionsåtagandena är
det naturligtvis ingen fara. Men det rör
sig inte enbart om det.

Tisdagen den 21 maj 1968 fm. Nr 26

under åren 1970—1974 till försäkringen för till -

Procentsatsen för uttag av avgift

läggspension

Näringslivets förmåga att bära dessa
kostnader behöver man enligt min
uppfattning inte diskutera. Det är dock
fråga om en mycket rimlig höjning, en
halv procent. Detta motsvarar, vilket
andra lagutskottet framhållit, bara en
ökad utgift med 1 procent på den totala
lönesumma som företagarna har att betala.

Vi har i andra lagutskottet påpekat
en annan sak, som jag gärna vill ytterligare
understryka. När man diskuterar
pensionsfondens storlek och avgiftsuttaget
skall man inte utgå från att pensioneringen
kommer att bli oförändrad
i framtiden. Man bör i stället räkna
med att pensionen kommer att förbättras
i flera olika avseenden, och sådana
förbättringar måste medföra ökade
kostnader.

Låt mig nämna tre förbättringar som
måste betraktas såsom självklara i en
framtid — hur långt avlägsen den framtiden
är kan jag däremot inte avgöra.

Kompensationsgraden kommer att
ökas inom pensioneringen. Vi kan inte
i en framtid stå emot kravet på en sänkt
pensionsålder, och vi kan inte heller
finna oss i en pension som bara är värdebeständig
men inte standardbeständig.

För att bereda utrymme för sådana
reformer inom pensioneringen måste
man ha ett avgiftsuttag av den föreslagna
storleken. Det innebär emellertid
inte någon så stor belastning för
företagsamheten som högern har velat
göra gällande. Därför finns det också all
anledning att yrka bifall till andra lagutskottets
hemställan.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Ringabys inlägg
uppkallade mig till några kortare kommentarer.
Låt mig emellertid först, herr
talman, påpeka att det nu är tredje
gången som riksdagen har att besluta
om avgiftsuttaget för den allmänna till -

läggspensioneringen. Liksom tidigare
skall beslutet gälla för en femårsperiod.
Jag noterar att det denna gång inte har
riktats någon erinran mot detta.

Däremot återkommer högern med
sina gamla attacker mot ATP-avgifterna.
Högern står här ensam. Mittenpartierna
håller sig försiktigt i bakgrunden
med utredningsyrkanden. Det är
uppenbart att högern ännu inte kunnat
acceptera den grundläggande inställning
till fondbildningen, som har kommit
till uttryck såväl vid införandet av
tilläggspensioneringen som vid 1963
års riksdagsbeslut om avgiftsuttaget för
innevarande femårsperiod. Det fastslogs
då att en betydande fondbildning
— låt mig understryka det — är motiverad
både av pensioneringens eget intresse
och med tanke på samhällsekonomin.

Fonderingen skall bidra till att avgifterna
för utgående pensioner inte
behöver bli så stora i framtiden som
de skulle bli, om man inte hade någon
fondbildning. I detta avseende vill jag
hänvisa till att varken riksförsäkringsverket
eller försäkringsinspektionen
velat tillstyrka ett lägre avgiftsuttag
än det som regeringen nu föreslagit.

Ett annat lika viktigt syfte med fondbildningen
inom tilläggspensioneringen
är att den skall medverka till en snabbare
utbyggnad av produktionsapparaten
och därmed till en fortsatt produktionsökning.
Den allmänna pensionsfonden
uppgår nu till över 20 miljarder
kronor. Med tillämpning av det
föreslagna avgiftsalternativet beräknas
fonden stiga till närmare 65 miljarder
kronor år 1974. Detta visar att sparandet
i ATP-fonderna är en av våra viktigaste
kapitalkällor för den fortsatta
utbyggnaden av vår ekonomi.

Herr Ringaby talade i mycket kraftfulla
ordalag om att vi nu nästan skulle
äventyra hela ATP-systemet genom den
föreslagna avgiftshöjningen. Det finns
anledning understryka att kapitalbe -

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Procentsatsen för uttag av avgift under åren 1970—1974 till försäkringen för till läggspension -

hovet i framtiden utan tvivel kommer
att vara mycket stort.

Jag vill erinra om att det på den
kommunala sektorn föreligger ett växande
investeringsbehov. Bostadsbyggandet
önskar vi — nu och framdeles
— hålla på en mycket hög nivå, och
den industriella framtiden kommer att
kräva relativt mera kapital bakom varje
anställd. Strukturrationaliseringen
av näringslivet ställer, det vet vi, stora
krav på våra kapitalresurser, och eftersom
vi inte släpper efter på kravet på
full sysselsättning, blir frågorna om
sparande och kapitalbildning mer och
mer betydelsefulla. En kraftig investeringsverksamhet
i samhället utgör också
den säkraste grunden för framtida
full sysselsättning och därmed för att
pensionsförpliktelserna skall kunna
fullgöras.

Vårt lands löntagare har blicken klar
för ATP-fondens betydelse i detta sammanhang,
och löntagarorganisationerna
har tillstyrkt den av regeringen föreslagna
ökningen av avgiftsuttaget. Mot
detta står att högerpartiet nu, liksom
för fem år sedan, anför ett pressat kostnadsläge
för företagen såsom ett motiv
mot en ökning av avgiftsuttaget. Det
finns då anledning påpeka att den föreslagna
avgiftshöjningen inte rör sig om
mer än om cirka 0,2 procent per år,
räknat på företagens hela lönesumma,
eller sammanlagt 1,1 procent under
hela femårsperioden.

Eftersom reservanterna berör frågan
om beräkningsgrunderna för fondräntan
vill jag påpeka att den beräkningsgrund
som använts i riksförsäkringsverkets
förslag är densamma som den
försäkringsbolagen brukar använda vid
beräkningsmässiga kalkyler av detta
slag. Med en annan räntesats kan man
visserligen komma upp till en större
fondbehållning, men det avgörande för
vilka kapitalresurser som ställs till samhällets
förfogande är det ökade sparandet
som sker via avgiftsuttaget.

Herr talman! Jag har med anledning
av herr Ringabys inlägg velat göra dessa
kommentarer. Det är otvivelaktigt en
viktig fråga som här behandlas i kammaren.
Det är en viktig fråga för pensionstagarna
inom pensionssystemet nu
och för framtiden, men det är en viktig
fråga också för vår samhällsekonomi
och för utvecklingstakten i framtiden.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Herr Bengtsson i Varberg
framhöll — och det med all rätt
—- att man från företagarhåll reagerat
mot förslaget om ytterligare höjt avgiftsuttag.
Statsrådet Aspling påpekade
att företagarna har fullt klart för sig
värdet av AP-fonderna. Och statsrådet
tilläde, att det är en fråga som berör
löntagarna i allra högsta grad. Det är
alldeles riktigt.

Men minst lika viktigt är att företagen
och näringslivet har möjlighet att
göra sådana kalkyler att de kan inleverera
dessa högre avgifter. Det är riktigt
att det inte rör sig om så stora belopp
— 1 eller 1,1 procent av den totala
lönesumman på en femårsperiod —
men dessa belopp kan plus alla andra
pålagor förorsaka svåra problem i en
dämpad konjunktur.

Mot denna bakgrund skulle jag gärna
helt kortfattat vilja redogöra för
hur åtminstone den näringsorganisation
som jag representerar sett på den
fråga det här gäller. Organisationen
omfattar en tredjedel av det svenska
näringslivet.

Även om en liten förbättring skett
under den senaste månaden, kan vi
inte komma ifrån att det svenska
näringslivet för närvarande är inne i
en konjunktursvacka. Även de mindre
och medelstora företagen har för närvarande
väldiga problem att brottas

Tisdagen den 21 maj 1968 fm. Nr 26

Procentsatsen för uttag av avgift under åren 1970—1974 till försäkringen för till läggspension -

med. Den strukturella omvandling inom
flertalet branscher som pågått en
längre tid torde med all sannolikhet
fortsätta, och det finns ingen anledning
att anta att denna utveckling snabbt
kommer att brytas. Vi vill också framhålla
att de oavbrutet stegrade produktionskostnaderna,
bl. a. för arbetskraften
som samtidigt är en följd av
den handelspolitiska utvecklingen, har
skärpt den internationella konkurrenssituationen
och försvårat de enskilda
företagens konkurrensförmåga avsevärt.
Detta har betydelse även för denna
sektor inom näringslivet, alltså de
mindre och medelstora företagen, som
ofta är underleverantörer till de stora
exportföretagen. Härtill kommer verkningarna
av den fortskridande arbetstidsförkortningen
som herr Ringaby
tidigare var inne på, och likaså det
nya förslaget om en arbetsgivaravgift
i samband med införandet av mervärdeskatten.

I nuvarande läge bör därför under
alla förhållanden en ytterligare kostnadsbelastning
på företagen undvikas,
framför allt när man inom fondstyrelserna
är av den bestämda uppfattningen
att det av försäkringstekniska skäl
inte är angeläget att för närvarande
vidta en ytterligare avgiftshöjning.

Det är mot den bakgrunden som i
varje fall den företagarorganisation
som jag representerar vid diskussionerna
kring denna fråga stannat för
ett avgiftsuttag på 9,5 procent. Sammanfattningsvis
vill jag nämna tre
punkter som varit avgörande. För det
första kom vi när vi diskuterade denna
sak till den uppfattningen att samtliga
riksförsäkringsverkets presenterade avgiftsalternativ
ger en fullt betryggande
fondering. För det andra bör det svenska
näringslivet i dagens läge inte belastas
med ytterligare kostnadsökningar.
För det tredje bör man stanna vid
ett uttag av 9,5 procent med hänsyn till
att en betydande fondbildning ägt rum

och att en fortsatt avsevärd fonduppbyggnad
kommer att ske med redan nu
beslutade avgifter.

Det torde därför, herr talman, inte
föreligga någon som helst risk för vare
sig ATP-systemet eller AP-fonderna om
man stannar vid denna procentsats —
i varje fall inte att döma av de uttalanden
som ofta görs inom styrelsen, nämligen
att det ibland medför vissa problem
att placera alla de medel som nu
strömmar in till fonden. Det rör sig om
cirka 300 miljoner kronor per månad
som skall placeras.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
av herrar Hubinette och Ringabv.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Det är självklart att
herr Bengtsson i Varberg alltid tycker
att vad Kungl. Maj :t föreslår är väl avvägt.
Men man kan väl, herr Bengtsson
i Varberg, diskutera Kungl. Maj :ts förslag
utan att fördenskull äventyra pensionssystemet.

Visst belastar vi genom avgiftsuttaget
kommande generationer! Jag skulle
vilja uttrycka det så, att med höjda
ATP-avgifter låser vi fast reformarbetet
på andra områden för löntagarna
fram till 1974. Reservationens förslag
innebär däremot att det under denna
tid skulle finnas ökat utrymme för andra
reformer på 1,5 procent, vilket inte
är så litet. Det är inte säkert att löntagarna
hellre ser att ATP-avgiften höjes,
ty pensionen blir inte bättre för
det — den är ju fastställd efter inkomsten.
Löntagarna har kanske andra
önskemål för framtiden, som det finns
större möjligheter att tillgodose, om
man inte går så hårt fram med avgiftsuttaget.

Statsrådet Aspling brukar inte ta till
överord i denna kammare — det är
i varje fall ganska sällsynt — men när
han i dag säger att högerpartiet går
till attack mot pensionssystemet är det

64 Nr 26 Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Procentsatsen för uttag av avgift under åren 1970—1974 till försäkringen för till -

läggspension

enligt mitt sätt att se en oerhörd överdrift.
Det kan väl inte vara eu attack
mot ATP-systemet, när oförändrade avgifter
innebär att samtliga avgifter kan
fonderas fram till 1974; mer liberal i
fråga om avgiftsuttaget kan man knappast
vara. Förmodligen går inte ens
hela fondavkastningen åt för att täcka
löpande pensionsutgifter. Det räcker
med 4 procents fondavkastning härför,
och den har de senaste åren varit 6
procent. Man kan alltså fondera hela
avgiften och en del av fondavkastningen
fram till 1974.

Vad vi diskuterar, herr Bengtsson i
Varberg, är skillnaden mellan vad man
måste ta ut i avgift för att klara pensionerna
och vad man av politiska skäl
anser bör las ut. Av propositionen
framgår att det räcker med 1,7 procent
i ATP-avgift 1974 för att klara löpande
pensionsutfästelser. Vad därutöver skall
tas ut kan man diskutera; högerpartiet
är inte ensamt om den uppfattningen.
I bankoiutskottets utlåtande sägs att man
bör utreda dels hur stor fonden skall
vara, dels hur den skall användas. Detta
har även samband med avgiftsuttaget.
Debatten gäller, som sagt, skillnaden
mellan det avgiftsuttag som behövs,
1,7 procent, och vad vi sedan tycker
oss ha råd att lägga på företagarna.

Vi skall komma ihåg att utbetalningen
av ATP-pensioner ännu är mycket
liten; fortfarande är folkpensionen det
stora och kostnadskrävande. Antalet utbetalningar
från tilläggspensionen, alltså
ATP, beräknas år 1969 bli 320 000
medan antalet folkpensionsutbetalningar
är 1 290 000. Tilläggspensionens totala
kostnader beräknas 1969 bli 800
miljoner kronor och folkpensionens
6 865 miljoner kronor. Endast 9,5 procent
av de båda pensionssystemen utgöres
sålunda av ATP-pensioner.

Det är mot den bakgrunden vi bör
diskutera hur stort avgiftsuttaget skall
vara i initialskedet. Det är inte säkert
att man behöver gå upp till det maxi -

mala uttaget redan vid starten, och det
är egentligen detta frågan gäller.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än bifall till reservationen.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ringaby påpekade
att jag alltid ställer mig bakom de
förslag som regeringen lägger fram. Det
är naturligtvis inte mer egendomligt att
en socialdemokrat ställer sig bakom den
socialdemokratiska regeringens förslag
än att en högerman företräder högerpartiets
ståndpunkter, något som herr
Ringaby gör med den äran här i kammaren.

Därtill kommer att regeringen alltid
tar råd av förståndiga personer innan
den lägger fram ett förslag. Jag redovisade
också att riksförsäkringsverket
hade utarbetat flera förslag, som hade
skickats ut på remiss, varvid även löntagarorganisationerna
yttrat sig. Herr
Ringaby var en smula bekymrad för
löntagarna och trodde att de skulle
kunna vilja använda, som han sade, det
ökade utrymme, som skulle uppstå om
ATP-avgiften inte höjdes, till att förverkliga
andra önskemål. Men löntagarorganisationerna
har sagt att det utifrån
sina bedömningsgrunder kan acceptera
avgiftshöjningen. Om ATP-avgifterna
inte hade höjts med en halv
procent, är det väl ingenting som säger,
att dessa pengar hade stannat kvar i företaget.
Då hade arbetsmarknadens organisationer
diskuterat, huruvida dessa
pengar kunde användas till löneförbättringar.
ATP-avgifterna innebär, att
löntagarna för att bygga upp sin pensionering
avstår från en motsvarande
löneökning. Det är precis så man skall
se även denna avgiftshöjning.

Högern vill med hänsyn till det pressade
kostnadsläget för företagarna inte
liöja ATP-avgiften. Detta är ett argument
som alltid kan anföras. Men det
är inte företagarna som drabbas av en

Tisdagen den 21 maj 1968 fm. Nr 26

Procentsatsen för uttag av avgift under åren 1970—1974 till försäkringen för tillläggspension -

avgiftshöjning, utan det är löntagarna
som får ta på sig denna avgiftshöjning;
de avstår därigenom från en möjlig
löneökning. Löntagarna har emellertid
sagt sitt i denna fråga, och några
bekymmer för deras skull behöver herr
Ringaby alltså inte ha.

Trots att ni på högerhåll säger att
det är så illa ställt för företagen, måste
ni ändå bedöma situationen som gynnsammare
än vad regeringen och andra
lagutskottet gör, eftersom ni räknar
med en bättre utveckling när det gäller
avkastningen av medlen i pensionsfonden.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Högern bär väl aldrig
tyckt särskilt bra om ATP-systemet —
vår stora allmänna pensionsreform. Det
har vi historiska vittnesbörd om, men
jag skall inte ta upp någon diskussion
om den saken. Jag vill bara be herr
Ringaby att höra upp litet bättre på
vad jag säger. Jag sade nämligen att
nu återkommer högern med sina gamla
attacker mot ATP-avgifterna. Och jag
tror att herr Ringaby kan hålla med
mig om att det är riktigt. Detta är väl
ändå en attack mot avgifterna, när ni
inte vill vara med om en höjning.

Herr talman! Jag skall utöver detta
tillrättaläggande bara göra ett par kommentarer.
Herr Rengtsson i Varberg har
redan understrukit en viktig sak, nämligen
att löntagarna har slutit upp kring
förslaget om en höjning av avgifterna.
Löntagarna anser det utan tvivel vara
mycket viktigt med en sådan höjning
både ur den synpunkten att pensionsåtagandena
skall kunna infrias och ur
den samhällsekonomiska aspekten.

Allmänna pensionsfonden bär ju redan
— det vill jag betona — haft en
mycket gynnsam och betydelsefull inverkan
på företagens möjligheter att få
sina olika kapitalbehov tillgodosedda.
Man skall observera att fonderna inte

ligger stilla utan de arbetar i hög grad
i det svenska samhället. I slutet av 1967
gick 44 procent av fondmedlen till bostadsbyggandet,
35 procent till industrin,
13 procent till kommunerna och
8 procent till staten.

Det visar att den kapitalbildning som
förekommer inom ATP-systemet är av
utomordentlig betydelse för vårt näringsliv
och för vår samhällsekonomi.
lag underströk i mitt förra anförande
att ATP-fonderna är en av våra viktigaste
kapitalkällor för den fortsatta utDyggnaden
av vår ekonomi. Däri består
iu, herr Ringaby, det helt naturliga samband
som jag har en känsla av att högern
inte inser eller inte vill inse, nämligen
att vi genom fonderna har möjlighet
att i hög grad stimulera den ekonomiska
utvecklingstakten, upprätthålla
full sysselsättning och alltså lägga en
god grund just för pensionssystemets
framtida stabilitet.

Det är detta sammanhang som jag
har en känsla av att i varje fall högern
inte vill förstå, och det är detta
jag funnit anledning att påpeka.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Jag vill bara göra ett
kort genmäle.

Herr Bengtsson i Varberg sade att vi,
samtidigt som vi talar om att företagsamheten
har det besvärligt här och
var, tycks bedöma framtiden mer optimistiskt
än socialdemokraterna gör, eftersom
vi räknar med en högre fondavkastning.
Det har jag inte gjort; jag
har faktiskt räknat med 4 procents avkastning,
trots att den bär varit 6 procent
den isenaste tiden. Förmodligen
kommer den att bli mer än 4 procent.
Nu har ju räntans höjd inte så mycket
med det att göra — fondavkastningen
beror också på annat än på hur räntan
utvecklar sig. Men om man räknar med
en högre ränta så kan det bero på att
man tror på ett överhettat ekonomiskt
klimat även i fortsättningen.

3—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 26

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Procentsatsen för uttag av avgift under

läggspension

Till statsrådet Aspling vill jag bara
säga att jag kan hålla med om att han
bara talade om en attack mot ATPavgifterna
och inte mot ATP-systemet.
Men avgifter som ligger över de 1,7 procent
isom måste till för att klara pensionsåtagandena
kan man ju attackera
hur mycket som helst utan att man
därför attackerar pensionssystemet som
sådant, och det är också denna del av
avgifterna som jag här har ställt under
debatt.

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Det bär ju sagts en hel
del i denna debatt, och det är kanske
onödigt att förlänga den ytterligare,
men det är några saker jag skulle vilja
påpeka.

Det sägs alltid att starka företag innebär
säkrare sysselsättning för de anställda.
Det är alldeles riktigt. Ett svagt
företag är ett osäkert företag ur löntagarens
synpunkt. Jag tycker att det är
belysande att man från socialdemokratiskt
håll gör ständiga attacker mot
företagens ekonomiska möjligheter att
bereda sysselsättning och ge de anställda
högre löner. Herr Bengtsson i Varberg
erkände här i debatten att om
man bara skall ta hänsyn till själva
ATP-försäkringen — det är ju det det
gäller — så räcker det med ett oförändrat
uttag. Herr Bengtsson i Varberg
sade också att det iinte gör så mycket
för företagen om man höjer avgiften
med 1 procent. Nej, det kanske det inte
gör. Men en halv procent där och en
procent där gör en hel del.

Man bör inte se denna höjning isolerad
från alla andra höjningar, utan man
måste ta hänsyn också till alla andra
beslut som fattats och som kanske kommer
att fattas.

År 1960, när ATP-systemet infördes,
ansåg man från sooialdemokratiskt håll
att det var en lämplig avvägning att ha
en fond på 60 miljarder kronor år 1990.

åren 1970—1974 till försäkringen för till År

1964 hade man kommit fram till att
fonden skulle uppgå till 60 miljarder
redan år 1980. Men man ansåg inte att
det var en lämpligt avvägd storlek utan
ville ha en höjning av avgiftsuttaget,
trots att fonden skulle vara 60 miljarder
tio år tidigare än man hade räknat
med år 1960. I år räknar man med att
fonden skall vara 60 miljarder redan
år 1974, men man anser ändå inte att
det är en lämplig avvägning, utan man
vill i alla fall höja avgifterna.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag känner kammarens
otålighet och skall inte förläinga debatten,
men jag vill göra ett påpekande
till herr Åkerlind. När jag sade att nuvarande
avgift och fondbildning räcker
för det ena ändamålet, nämligen att säkra
pensioneringen, tilläde jag »på kort
sikt». Men vi måste ju bedöma denna
fråga i dag precis på samma sätt som
vi gjorde när ATP infördes. Skall vi
kunna få systemet att fungera i fullfunktionsstadiet,
skulle vi lägga på ifrågavarande
generation enorma kostnader
om vi inte hade denna stora fond som
vi nu bygger upp.

Jag ber alltså herr Åkerlind observera
att jag sade »på kort sikt» och att
detta bara gällde det ena ändamålet.
Det andra ändamålet, som statsrådet tog
upp här, nämligen AP-fondens betydelse
för att öka produktionen, har ni helt
förbisett inom högerpartiet.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Ringaby begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Nr 26

Utredning rörande allmänna pensionsfonden m. in.

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herrar Hiibinette och
Ringaby.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Ringaby begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 181 ja och 31 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Utredning rörande allmänna pensionsfonden
m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av motioner om utredning
rörande allmänna pensionsfonden
m. m.

I anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 93, med förslag till lag om
procentsatsen för uttag av avgift under
åren 1970—1974 till försäkringen för
tilläggspension, hade väckts bl. a. motionerna
1: 952 av herrar Bengtson och
Dahlén samt II: 1211 av herrar Wedén
och Eliasson i Sundborn, vari hemställdes
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen skulle besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning angående ATPsystemets
samhällsekonomiska verk -

ningar, allmänna pensionsfondens inverkan
på näringslivet och fondförvaltningens
framtida utformning i enlighet
med vad i motionerna anförts.

De nu nämnda motionerna hade hänvisats
till bankoutskottet, medan däremot
propositionen nr 93 samt vissa
andra i anledning därav väckta motioner
hänvisats till andra lagutskottet,
som behandlade dem i sitt under nästföregående
§ redovisade utlåtande nr
45.

I anslutning till de förstnämnda motionerna
hade bankoutskottet till behandling
upptagit de vid riksdagens
början väckta motionerna I: 266 av herr
Strandberg och II: 335 av herrar Magnusson
i Borås och. Björkman, vari hemställdes
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa att Kungl;
Maj :t måtte med beaktande av vad i motionerna
anförts igångsätta utredning
i syfte att — sedan allmänna pensionsfonden
nått en med hänsyn till kravet
på likviditet och risken för, konjunkturförsämring
fullt betryggande storlek
och erfarenhet vunnits rörande storleken
av arbetsgivarnas frivilliga avsättningar
till egna pensionsfonder —
begränsa de årliga pensionsavgifterna
till allmänna pensionsfonden till vad
som erfordrades för täckande av fondens
löpande pensionsbetalningar under
året.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 952 och II: 1211,

B. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 266 och II: 335.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

Det i motionerna 1:266 och 11:335
framlagda förslaget om en genomgripande
förändring av formerna för den
fondbildning som ingår i tilläggspensionssystemet
har flera gånger tidigare
förelagts riksdagen och därvid avvisats.
Till en del kan det uppslag som framförs
i dessa motioner måhända komma

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Utredning rörande allmänna pensionsfonden m. m.

att beaktas vid den nyss omtalade utredningen.
Utskottet vill dock uttala, att
det enligt dess mening inte kan bli fråga
om att de principer som hittills legat
till grund för handhavandet av fondkapitalet
skulle omprövas så fullständigt
att den av motionärerna föreslagna
ordningen skulle kunna aktualiseras.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Åkerlund (h), Enarsson
(h), Mattsson (ep), Österdahl (fp),
Regnéll (h), Berglund (fp), Börjesson
i Glömminge (ep) och Löfgren (fp),
vilka ansett att utskottet under A. bort
hemställa

A. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:952 och 11:1211 hos
Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning
angående ATP-systemets samhällsekonomiska
verkningar, allmänna
pensionsfondens inverkan på näringslivet
och fondförvaltningens framtida
utformning i enlighet med vad reservanterna
anfört;

2) av herrar Åkerlund, Enarsson och
Regnéll (samtliga h), vilka ansett att
ovan intagna stycke i utskottets yttrande
bort utbytas mot ett stycke av följande
lydelse:

»I motionerna I: 266 och II: 335 föreslås
ett system med en i viss mån decentraliserad
förvaltning av de avgiftsmedel
som enligt nuvarande ordning
inflyter till allmänna pensionsfonden.
Eftersom ett sådant system otvivelaktigt
skulle medföra stora fördelar, är
det enligt utskottets mening angeläget
att en utredning därom kommer till
stånd. Det förefaller också självklart att
en lösning enligt de av motionärerna
angivna riktlinjerna hör till de möjligheter
som måste komma att övervägas
vid den utredning som utskottet ovan
berört. Med hänsyn härtill anser utskottet
att någon särskild hemställan till
Kungl. Maj:t i anledning av motionerna
1:266 och 11:335 inte är erforderlig.»

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herr Börjesson i Glömminge (ep).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Vi är tydligen nödsakade
att fortsätta ATP-debatten fast ur
en annan synpunkt. Till bankoutskottet
har nämligen överlämnats en motion,
som omnämns i det särskilda yttrandet
till andra lagutskottets utlåtande
nr 45 och som herr Gomér efterlyste.

Den reservation som är knuten till
bankoutskottets utlåtande nr 45 grundar
sig på folkparti- och centerpartimotionerna
I: 952 och II: 1211, där man
i anslutning till behandlingen av propositionen
nr 93 hemställer om en skrivelse
till Kungl. Maj :t om skyndsam utredning
angående ATP-systemets samhällsekonomiska
verkningar, allmänna
pensionsfondens inverkan på näringslivet
och fondförvaltningens framtida
utformning i enlighet med vad i motionerna
anförts.

I samband med det beslut som nu fattats
beträffande framtida uttag för täckandet
av försäkringen för tilläggspensionen
måste tanken på dess framtida
utformning komma med i bilden. Nära
ngslivet bär i säkerställandet av arbetstagarnas
pensionsförmåner en av
sina mest betydande kostnadsfaktorer.
Avgiften till ATP bör vara så avvägd,
att den täcker försäkningsmässiga åtaganden.
Däremot kan man ifrågasätta
huruvida näringslivet dessutom skall
medverka till en kapitalbildning som
medför ytterligare kostnadsökningar
och därmed konkurrensbegränsningar,
eller om det i fortsättningen endast
skall tas ut den avgift som svarar mot
den försäkringsmässiga delen. Detta
problem har ju delvis ingående analyserats
i den tidigare debatten.

Frågan är alltså hur mycket näringslivet
kan tåla i detta avseende, LO har
i ett yttrande anfört, att man måste vara
försiktig, så att man inte tar ut mera
av näringslivet än vad som verkligen
behövs.

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Nr 26

Utredning

Vi på vårt håll eftersträvar ett effektivt
näringsliv med en god produktionsutveckling
som i fortsättningen
kan uppfylla de krav som ställs vid avgiftsuttagningen
till ATP. Vi anser det
inte önskvärt att med dessa avgiftsuttag
belasta näringslivet onödigt hårt. I
andra lagutskottets utlåtande nr 45, som
nyss behandlades, uttalas att det »med
oförändrade regler på förmånssidan —
beräknats att de influtna avgifterna
jämte avkastningen av allmänna pensionsfonden
under innevarande sekel
varje år kommer att överstiga försäkringens
utgifter».

Jag vill här citera vad som skrevs
tidigare, när denna fråga behandlades
i andra lagutskottet 1963. Då skrev utskottet
på följande sätt om den utredning
som då var aktuell:

»Enligt vad som framgår av de i
propositionen» — alltså den dåvarande
propositionen — »redovisade beräkningarna
kommer pensionsfonderna redan
under den femårsperiod för vilken
avgiftsuttaget nu fastställes att uppgå
till betydande belopp. Det skulle därför
enligt utskottets mening vara värdefullt
om de samhällsekonomiska verkningarna
i olika avseenden av pensionssystemet
blev föremål för utredning. En sådan
utredning, som torde ha förutsatts
vid pensionssystemets införande, bör
också behandla frågor om fondbildningens
inverkan på näringslivet, fondbildningens
omfattning och fondförvaltningens
framtida utformning.»

Den utredning, som tillsattes 1963,
har endast delvis genomfört sitt uppdrag.
Därför har vi föreslagit att ytterligare
en utredning bör komplettera den
som redan pågår. Det är nu hög tid att
mera grundligt utreda hela denna fråga.

I finansdepartementet har man som sagt
ookså vissa utredningsplaner, och va anser
att ett tillgodoseende av motionärernas
förslag är väl förenligt med de
planernas förverkligande.

Jag skulle inte behöva säga mera om
detta nu, eftersom den tidigare debat -

rörande allmänna pensionsfonden m. m.

ten har givit vid handen att det finns
vissa olösta frågor som man ändå måste
se litet närmare på. Herr Bengtsson
i Varberg var i sitt anförande i dag inne
på den saken, när han framhöll att
man måste ta under övervägande huruvida
inte pensionsåldern i fortsättningen
måste sänkas för att nå en standardförbättring,
alltså utöver den indexförbättring
som numera finns inom ATP.
Det måste också övervägas huruvida
avgiftshöjningen och lönehöjningarna
står i rimliga proportioner till varandra.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen 1 av
herr Åkerlund m. fl.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Diskussionen på de två
punkter vi här behandlar har flutit
samman ganska mycket, och jag har
förståelse för om kammarens ledamöter
nu inte är intresserade av att fortsätta
debatten. Jag skall därför inte
förlänga den mer än nödvändigt.

Vi kan inte gå med på de borgerligas
förslag. Det som de borgerliga föreslagit
ser oskyldigt ut på ytan men är
samma gamla käpphästar som de kört
med sedan 1950-talet. De borgerliga är
inte ens intresserade av att avgiftsuttaget
alltid skall göras tillräckligt stort
för att täcka vad som är försäkringsmässigt
motiverat. Det är ganska anmärkningsvärt
att det i den motion
som folkpartiet och centerpartiet gemensamt
lagt fram har föreslagits att
vi skall räkna med att från försäkringssynpunkt
tillfredsställande avgiftsuttag
under vissa omständigheter skall kunna
efterges. Man skall alltså inte betala
full avgift.

I reservationen 1 har de borgerliga
däremot vänt på frågan och gått ifrån
folkpartiledarens och centerpartiledarens
motion. Där skriver reservanterna
att, »vad beträffar avgiftsuttagets storlek,
denna diskussion givetvis skall
gälla endast den del av avgiftsuttaget

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Utredning rörande allmänna pensionsfonden m. m.

som överstiger det från ren försäkringssynpunkt
erforderliga och som sålunda
har en huvudsakligen samhällsekonomisk
motivering». Detta är alltså ett
underkännande av herrar Wedéns och
Eliassons i Sundborn motion i detta
ärende. Det är bra att man har upptäckt
det felaktiga i de åtgärder som
folkparti- och centerpartiledningarna
förespråkar på detta område.

Det är vidare anmärkningsvärt att
högermotionärerna vill gå tillbaka till
de förhållanden, som gällde under 1950-talet och som man då på löntagarhåll
villé bli befriad från. I högermotioneii
framhålles under punkten 3 i sammanfattningen,
att man skulle gå tillbaka
till en frivillig fondering inom företagen.
Frivillig för vem? För arbetsgivarna
naturligtvis, eftersom förslaget
kommer från borgerligt håll.

Motionärerna anför vidare att pensionsutfästelserna
härigenom skulle
göras säkrare. På vilket sätt blir pensionsutfästelserna
säkrare om arbetsgivarna
själva får ta hand om de pengar
det gäller? Vi vet hur många konkurser
som äger rum i dessa dagar. Hur
kan säkerheten öka för pensionsutfästelserna
när ett företag gör konkurs?
ATP-fonderna är ju betydligt stabilare
inrättningar än de flesta av de företag,
som är dåligt ledda och dåligt skötta
och som står inför risken att göra konkurs.
Det måste vara något grundläggande
fel i högerns uppfattning när
man kan komma fram till sådana slutsatser.

Se t. ex. på familjeskyddet! Det gäller
ju inte bara skyddet för löntagaren
utan även skyddet för hans familj. Hur
skall den lilla försäkringstagaren och
arbetstagaren frivilligt kunna ordna
detta?

Nu begär man att Kungl. Maj:t skall
utreda alla dessa frågor åt högerpartiet.
Kungl. Maj :t som för tio år sedan
avvisat dessa förslag skall alltså än en
gång ta upp dem. Det vore väl lämpligare
att man på högerpartiets kansli

skrev ut sina egna motioner, så att man
inte behövde besvära Kungl. Maj :t med
detta.

Vilka ytterligare konsekvenser har
högerförslaget? Jo, de borgerliga vill
att löntagarna skall låsas till företagen.
Det skall alltså inte bli någon frihet
för löntagarna att flytta från ett företag
till ett annat. Det var ju den friheten
som vi ville uppnå genom att ATPsystcmet
gjordes generellt över hela
arbetsmarknaden och inte knöts till någon
särskild arbetsgivare. Nu återkommer
emellertid de borgerliga med försök
att kedja löntagarna vid företagen
genom att tvinga löntagarna att stanna
kvar en viss tid hos samma företag för
att de skall få sina pensionsförmåner.
Det är precis samma politik som man
drivit förr.

Det nämns i utskottets skrivning att
det pågår utredningar om ATP-fondens
förvaltning inom finansdepartementet.
Jag hoppas att de utredningar som nu
bedrives inom finansdepartementet genomförs
med utgångspunkt från de intressen
som vi fört fram från löntagarhåll.
Vi instämmer i vad högern betonade
under 1950-talet, nämligen att
detta är löntagarnas pengar. Det betyder
att löntagarna bör ha inflytande
över dessa pengar.

Det är inte tillfredsställande att löntagarna
har knuffats undan från och
bara fått en mindre del av inflytandet
över sina pengar. Av de nio ledamöterna
i fondförvaltningen för den andra
fonden är tre arbetsgivarrepresentanter,
en företräder staten, en kooperationen
och fyra löntagarna. Representanter
för löntagarna och kooperationen
har alltså tillsammans en svag majoritet.
Enligt det ursprungliga förslaget
beträffande fondförvaltningen, som
regeringen lade fram i slutet av 1950-talet, skulle staten ha en tredjedel av
inflytandet, arbetsgivarna en tredjedel
och löntagarna bara en tredjedel. Vid
ett regimskifte skulle den borgerliga
sidan automatiskt få två tredjedelar av

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Nr 26

Utredning rörande allmänna pensionsfonden m. in.

inflytandet över de anställdas pengar.
Detta reagerade vi emot vid 1950-talets
slut, och ändringar vidtogs vilka dock
inte gick tillräckligt långt.

Jag hoppas att löntagarna i och med
de utredningar som finansdepartementet
i fortsättningen genomför skall få
det fulla inflytande över sina egna
pengar, som de förtjänat. Det må för
kontaktens skull vara en representant
för staten och en för arbetsgivarna i
fondförvaltningen, men sju av de nio
ledamöterna bör komma från löntagarhåll,
ty det är, såsom högern så riktigt
framhållit, löntagarnas pengar det gäller.
Löntagarna har icke i de privata
företagen, kreditinstitutioner och banker
en representation som ger en tredjedel
av inflytandet.

Om man skall hävda principen, att
arbetsgivarna skall ha inflytande över
en tredjedel av fondstyrelserna när det
gäller löntagarnas pengar, bör man i
rättvisans namn ge löntagarna en tredjedel
av inflytandet över bankerna och
försäkringsbolagen och ställa en tredjedel
av styrelseplatserna där till förfogande.
Skall man byta styrelseplatser
mellan sig, så skall man göra det och
inte bara gå in för att arbetsgivarna
tillförs en tredjedel av inflytandet över
löntagarnas pengar.

Om nu finansdepartementet kommer
att utreda denna fråga hoppas vi att
utredningen görs i löntagarnas intresse
och att resultatet inte blir en så svag
kompromiss som förra gången.

Det är uppenbart, herr talman, att en
borgerlig valseger skulle leda till att
löntagarnas inflytande över sina egna
fondpengar kommer att minska. Det
finns ett samfällt intresse hos högern,
folkpartiet och centerpartiet att, så fort
man får den politiska makten i detta
land, ta hand om löntagarnas pengar
och lägga dessa under privat inflytande.

Vi står om några månader inför det
avgörande valet. Löntagarna bör uppmärksamma
de motioner — kanske en -

ligt mångas uppfattning i och för sig
oskyldiga -— som de borgerliga partierna
lagt fram. Motionernas syfte är helt
klart: löntagarna skall icke behärska
sina egna ATP-pengar —• dessa skall
över i privat hand, och därefter kan
de borgerliga tänka sig att ett pensionssystem
fungerar. Löntagarna skall icke
ha medinflytande i svenskt näringsliv
via sina egna pengar i företagen — det
är den samfällda borgerliga lösningen,
som man nu presenterar för väljarna
inför det val som skall hållas om några
månader. Jag hoppas inte bara att dessa
»oskyldiga» motioner här förs åt sidan
utan att hela den borgerliga attacken
mot löntagarnas inflytande i näringslivet,
mot löntagarnas inflytande
över sina egna pengar, slås tillbaka av
väljarna om några månader.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr BERGLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tyckte att herr
Hagnell talade om mycket som inte hör
hemma i denna debatt — i varje fall
tog jag inte särskilt åt mig av vad han
sade. Det är emellertid ett par saker
som jag vill påpeka.

Herr Hagnell säger att våra motioner
inte är så oskyldiga som de ser ut.
Jag förstår inte hur herr Hagnell kan
uttala sig på detta sätt, ty vi begär ju
en parlamentarisk utredning som skall
visa hur dessa ting bör behandlas för
framtiden, så att avvägningen mellan
avgifter och pensionsutbetalningar blir
den riktiga.

Beträffande de försäkringsmässiga
grunderna har vi reservanter inte på
något sätt underkänt motionärernas
skrivning. I motionen refereras nämligen
LO:s uttalande på följande sätt:
»Om ett från försäkringssynpunkt motiverat
avgiftsuttag på ett påtagligt sätt
skulle medföra en sådan belastning på
näringslivet att dess produktivitetsutveckling
fördröjes, måste en anpass -

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Utredning rörande allmänna pensionsfonden m. m.

ning ske efter de samhälls- och företagsekonomiska
förutsättningarna.»

Det skulle, herr talman, vara mycket
att tillägga, men jag inskränker mig
till att påpeka dessa två saker för herr
Hagnell.

Låt mig också invända mot herr Hagnells
sätt att ta alla de borgerliga i ett
knippe. Jag behöver väl inte understryka
att folkpartiet ställt sig positivt
till ATP och att vi tidigare röstat för
högre uttag av avgifter. Därmed faller
alltså herr Hagnells påståenden helt.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Berglund tycker
att det är omotiverat att knyta ihop de
borgerliga i en bunt. Jag tror inte att
det är det. Från olika utgångspunkter
kommer ni till ungefär samma resultat.
Ni går med olika håvar — tre stycken
— för att samla in sympatier från de
röstberättigade. Det är den politik ni
driver. När valet är över är det meningen
att ni, om ni lyckas i era strävanden,
skall bilda en regering, inte
tre, såvitt jag har förstått. Därför är
det fullt berättigat att ta alla rädisorna
i en knippa.

Det är anmärkningsvärt att ni skall
behöva frångå era egna partiledares
motioner och krypa bakom remissutlåtanden,
från vilka ni plockar lösa
meningar. Om ni har skrivit fel i en
motion vågar ni inte stå kvar vid det.
Ni vänder i stället på frågan när ni utformar
reservationen 1. Där står att
det endast är fråga om det »som överstiger
det från ren försäkringssynpunkt
erforderliga». —- Det är rakt motsatt
linje mot den nii förordat ii motionerna.

Det är nog inget tvivel om vad ni
syftar till. Jag tror inte att ni vågar
röra ATP-systemet när det gäller utbetalning
av pensioner till löntagarna.
Men ni kommer att ta hand om pengarna.
Ni kommer inte att låta löntagarna
ha makten över dem. Ni talar om risken
för maktkoncentration på grund
av löntagarnas medinflytande i nä -

ringslivet. Glömmer ni den maktkoncentration
som redan finns? Den som
existerar redan. Diskutera den någon
gång i stället!

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Herr Hagnell har också
kommenterat den motion som väckts
i denna kammare av herrar Magnusson
i Borås och Björkman. Det är alltså en
högermotion, i vilken framförts önskemål
om att man skall undersöka möjligheterna
att decentralisera förvaltningen
av de stora fondkapitalen.

Jag skall be att först få säga några
ord om de tekniska synpunkter, som
herr Hagnell anlade och som han menade
talade till nackdel för det framförda
önskemålet. Han sade att det
föreslagna systemet skulle innebära
osäkerhet beträffande möjligheterna att
utbetala pensionerna i de fall när ett
företag kommer på obestånd. I motionen
har uttryckligen sagts ifrån, att
man siktar till ett ömsesidigt garantiförhållande,
d. v. s. att de företag som
fortsätter att existera — och det skall
vi väl ändå, herr Hagnell, hoppas att
flertalet svenska företag kommer att
kunna göra — skall svara för förbindelser
utfärdade av företag som inte
själva kan infria dem. Det är ett system
som svarar mot det nuvarande PRIsystemet.
Och detta har, såvitt jag vet,
fungerat tillfredsställande.

Herr Hagnell anser också att man
genom den i motionen föreslagna anordningen
skulle knyta arbetskraften
till företag på ett sätt som inte är acceptabelt.
Kvalifikationstider räknar man
med i många sammanhang. Man gör
det också inom ATP-systemet, så principiellt
är det inte någonting märkvärdigt.
I och för sig är det väl inte heller
önskvärt med hoppjerkeri. Arrangemang
som främjar hoppjerkeri skall vi
inte ha. Med det vill jag inte säga att vi
skall lägga hinder i vägen för fritt byte
av arbetsplats när sådant är motiverat.

Detta var alltså två tekniska detaljer,

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Nr 26

Utredning rörande allmänna pensionsfonden m. m.

beträffande vilka jag anser att motionen
har anvisat klara utvägar att komma
ifrån de svårigheter som herr Hagnell
talade om.

Sedan vill jag något beröra frågan på
det principiella planet. Herr Hagnell talar
om »er». Han säger »ni» kommer
att ta hand om pengarna och menar att
»ni» skulle vara några helt andra än de
som för närvarande förvaltar AP-fonderna.
Ja, inte är det meningen att de
politiska oppositionspartierna skulle ta
hand om pengarna, om det är den
adressen herr Hagnell tänker sig med
sitt »ni». Och inte är det meningen att
arbetsgivarna skall ta hand om pengarna,
om nu herr Hagnell identifierar
motionärerna och de politiska oppositionspartierna
med arbetsgivarna. Detta
motsatsförhållande förstår jag uppriktigt
sagt inte; jag finner det vara ett utslag
av den strävan att slå in kilar
mellan olika kategorier av de människor
som arbetar i det svenska näringslivet,
som man tyvärr numera kan konstatera
på så många håll i den socialdemokratiska
agitationen.

Tanken är, herr Hagnell, att inte alla
pengar med nödvändighet skulle behöva
dras tillsammans i denna stora
pott, där herr Hagnell sitter med och
distribuerar dem, utan att de skulle få
stanna närmare de arbetsplatser där
resurserna skapas. Det är vanskligt med
liknelser — de haltar alltid — men man
skulle kanske kunna göra den jämförelsen,
att det alltid uppstår en betydande
energiförlust när elektrisk kraft skall
ledas från den plats där den skapas
till avsides belägna konsumtionsorter.
Något av detsamma gäller kapitalet.
Man ser ofta att det arbetar effektivare
och nyttigare, om det inte först dras
samman i en stor pool, från vilken det
sedan distribueras av människor, som
har sin speciella uppfattning om hur
detta skall göras. Det är alls inte säkert
att det är till nackdel för löntagarna att
man på det sätt som motionen siktar

till får arbetsplatser och företag, där
det kapital, som skapats just på denna
arbetsplats och inom detta företag, kan
fortsätta att arbeta.

Jag noterade faktiskt ett yttrande av
herr Hagnell, som gav en antydan om
att han själv inte är främmande för
denna tankegång. Han sade nämligen
om de borgerliga partierna: Ni går med
håven för att samla in de röstberättigades
sympati. Det är väl en antydan om
att herr Hagnell innerst inne har klart
för sig, att ett förslag som detta kan
vinna sympati hos de röstberättigade,
hos människorna ute på de många arbetsplatserna,
som frågar sig: År det
månntro riktigt, att vi av de resurser
som skapas inom företaget skall sända
så stora belopp upp till centrala instanser
i Stockholm, att vårt företag sedan
är hänvisat till att gå ut på lånemarknaden
i en utsträckning som annars
inte hade varit nödvändig?

Detta är tankegången i motionsparet.
Jag noterar att den socialdemokratiska
majoriteten inte ställer sig helt främmande
för att den väg som anvisas
skulle kunna vara framkomlig. Majoriteten
säger nämligen i sin skrivning,
att det uppslag som framföres i högermotionerna
till en del måhända kan
komma att beaktas vid utredningen.
Det är en formulering som vi i och för
sig hade kunnat helt ansluta oss till,
men den följes av en brasklapp: man
talar om de allmänna principerna, som
inte på något sätt skulle få rubbas i
detta sammanhang. Vi tycker från
högerhåll att det är riktigare att lämna
den utredning, som tydligen kommer,
fria händer så att den förutsättningslöst
kan överväga huruvida det inte
kan vara skäl att i viss mån ompröva
de regler, som nu gäller för inleverans
av avgifter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan under B
med den motivering, som anföres i
reservationen 2 av herr Åkerlund m. fl.

3* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 26

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Utredning rörande allmänna pensionsfonden m. m.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Berglund talar om
att folkpartiet har en positiv inställning
till ATP, men det måste väl gälla
nu på senare tid. Tidigare var det en
annan linje. Den inom folkpartiet som
hade en positiv inställning till ATPfonderna
var däremot herr Königson.
Jag hade själv ett resonemang med honom
här i riksdagen just den kväll när
han de facto blev utesluten ur folkpartiet
efter den deklaration, som folkpartiets
dåvarande partiledare riktade
mot honom. Herr Königson förklarade
att han delade min uppfattning att det
här var fråga om löntagarnas pengar
och att löntagarna i princip borde ha
hela inflytandet över fonderna; det rörde
sig ju om förvaltningen av deras
egna pengar. Den uppfattningen hade
han. Han passade därför inte in i folkpartiet.
Men vi får hoppas att han med
hjälp av folkpartistiska röster genom
KDS kommer tillbaka hit om ett halvår.

Om man skall låta de enskilda företagen
behålla löntagarnas pengar kommer
detta naturligtvis inte att medföra
att det uppstår någon ökad säkerhet
jämfört med nu. Möjligheter kan tänkas
där man försöker överbrygga de förluster
som man vet kommer att inträffa
i många av de privata företag som gör
konkurs. Detta är det bästa man kan
säga; att påstå att det skulle bli ökad
säkerhet för löntagarnas pengar genom
att alla möjliga företag skulle behärska
dem är en helt orealistisk tanke.

Inte heller föreligger från högerhåll
eller från de borgerliga partierna över
huvud taget något förslag som visar att
löntagarnas familjer skulle erhålla någon
trygghet, om löntagaren skulle avlida
i sitt arbete efter kort tids anställning.
Vi har inte sett några förslag utarbetade
på de punkterna, fastän ni har
haft tio år på er att utarbeta sådana.
Nu begär ni att Kungl. Maj:t skall utarbeta
era förslag, vilka strider helt
mot den linje som Kungl. Maj:t har

valt. Det är ganska naivt att begära att
Kungl. Maj:t skall lägga ner tid på
detta; ni har ju egna kanslier och ni
har väl 10—12 miljoner kronor i partibidrag
— ni kan ju använda dem.

Det skulle alltså uppstå risk för familjeskyddet,
som nu finns i ATP, risk
för den enskildes förtidspensionering
och risk för den enskildes pensionering,
om vi skulle följa den borgerliga
linjen.

Jag sade inte, som herr Regnéll uppfattade
det, att ni går med håven och
samlar in de röstberättigades sympatier.
Om ni hade gjort så, hade det ju
varit riktigt. Jag sade i stället att ni går
med tre håvar och samlar på olika håll
in intressen som jag menar är motstridiga,
och sedan skall ni bilda en gemensam
regering. Det är där felet ligger
med den politik som jag uppfattar
såsom icke hederlig.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hagnell har i tidigare
diskussioner använt samma argument
när han har velat slå ner förslag
från högerhåll. Han säger: Ni har själva
ett kansli. Varför utnyttjar ni inte det
kansliet till att lägga fram väl utarbetade
förslag? Ni har partistöd, ni har
10 miljoner kronor som ni skulle kunna
använda för detta ändamål. Det är
naivt av er att räkna med att Kungl.
Maj:t skall lägga ner tid på att utreda
sådant som ni önskar få utrett.

Jag undrar, herr Hagnell, om det inte
vore ännu mera naivt av oss att tro,
att riksdagen med nuvarande majoritet
vore beredd att godkänna förslag
som i detalj har utarbetats inom högerkansliet.
Dessa förslag skulle misstänkliggöras
på alla sätt. Bara deras stämplingsort,
högerkansliet, skulle vara tillräcklig
anledning för att herr Hagnell
och andra med utpräglad aversion mot
högerpolitik skulle förklara: Detta är
en orimlighet; det kan vi inte vara med
om. Någon sakdiskussion skulle inte
kunna komma till stånd.

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Nr 26

Utredning rörande allmänna pensionsfonden m. m.

(Herr Hagnell (s): Jag ber att få instämma.
)

Ja, där fick vi ett besked om hur
fruktbart det skulle vara, ifall vi skulle
komma med väl utarbetade förslag.
Herr Hagnell skulle vända tummen ner
utan någon som helst diskussion.

Däremot borde det väl vara tänkbart
att vi påpekar brister som finns på det
ena och det andra hållet och kunde få
majoriteten i riksdagen med oss på ett
utredningsyrkande, där utredningen
kommer till stånd med den noggrannhet
som brukar prägla utredningar i
Kungl. Maj :ts regi. Ärendet skulle sedan
komma tillbaka till riksdagen, och då
kunde kanske rent av herr Hagnell vara
med om att bifalla föreslagna ändringar
på basis av en sådan utredning.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag vill bara erinra
kammaren om att riksdagen år 1963
fattade beslut om att låta göra en översyn
av AP-fondernas samhällsekonomiska
verkningar. Det är denna reella
översyn som ännu inte har skett. Vad
vi begär är bara att man verkställer
det som riksdagen här talat om under
ett flertal år och också beslutat. Märkvärdigare
än så är det inte.

Sedan måste jag göra några kommentarer
till herr Hagnells resonemang.
Han går tydligen in för taktiken att
skrämma de LO-anslutna och löntagarna
med att det skulle föreligga fara för
deras framtida pensionstrygghet om
man går med på reservationen. En sådan
skrämseltaktik tror nog inte herr
Hagnell själv på, men det politiska spelet
är ju sådant att den alltid går att
försöka använda.

Det var i synnerhet två punkter som
jag noterade — egentligen noterade jag
fyra — och som jag särskilt skulle vilja
bemöta. Herr Hagnell frågade: Vad blir
det för säkerhet för den löntagare som
är anställd i ett företag som går i konkurs?
Ja, vi vet i fortsättningen mycket
litet om vilken säkerhet det blir. Vi

känner till arbetsmarknadspolitikens
rent allmänna stöd men inte något mer.
Men om man tar ut avgifter som ett
företag inte kan bära och som på grund
av högt kostnadsläge orsakar konkurs,
frågar man sig: Vad finns det då för
säkerhet för löntagarnas trygghet i fortsättningen?
De får ATP för den lön
som de har haft fram till dess att företaget
klappade ihop. Men sedan vet
man ingenting om hur det går.

Herr Hagnell trycker mycket starkt
på att det är löntagarnas pengar. Han
upprepar detta ideligen. Men vi har ett
pensionssystem dit även den som inte
är löntagare frivilligt får ansluta sig.
Han får betala in avgifter. Då har väl
också han rätt till sin andel i dessa
pengar?

Herr Hagnell säger att det är löntagarnas
pengar. Det är fel. Jag kan inte
tänka mig att herr Hagnell bedriver
något slags öronmärkning av de pengar
som betalas in till ATP. Han säger:
Där ligger löntagarnas pengar. Det är
dem vi är intresserade av. Vad de fria
yrkena betalar in intresserar oss inte.

Om en översyn skall göras bör denna
ske i löntagarnas intresse, säger han.
Vi ser inte denna sak så snävt, ty vi
anser att denna översyn skall göras i
hela samhällets och i samtliga medborgares
intressen, för samhällsekonomins
och näringslivets väl, vilket medför
trygghet för de anställda.

Om jag nu skall ta upp alla mina noteringar
vill jag även säga att herr
Hagnell försökte rikta kritik mot vad
som sägs i motionen jämfört med vad
vi har skrivit i reservationen. Jag kan
inte alls se att det är något sensationellt
i detta. Vad vi med några ord sagt i
motionen är följande: Om man tar ut
avgifter så höga att näringslivet får
svårt att betala in dem, kan detta få
för näringslivet och samhällsekonomin
skadliga verkningar. I nästa mening —
som herr Hagnell väl inte läst — heter
det: »Ett effektivt näringsliv med en
god produktionsutveckling är en förut -

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Utredning rörande allmänna pensionsfonden m. m.

sättning för att i fortsättningen ett sådant
avgiftsuttag skall kunna göras som
krävs för att trygga kommande generationers
pensionering.» Det ena hänger
således samman med det andra. Man
kan ju försäkra sig mot allting. Rent
privatckonomiskt känner vi till att man
kan överförsäkra sig så, att man inte
klarar upp sina premier.

Vad vi uttalat strider inte i någon
större utsträckning mot vad vi egentligen
alla strävar efter, att samhället
skall försöka få fram bästa tänkbara
ålderdomsförsörjning. Frågan gäller
bara var gränsen går. Det har vi tänkt
att få veta genom en utredning av hur
mycket näringslivet orkar med att betala
i pensionsavgifter.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till reservationen 1.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Börjesson i Glömminge
sade beträffande frågan att låta
de enskilda företagen svana för avgifterna,
att vi vet mycket litet om vad som
kommer att inträffa med dessa pengar
vid konkurs. Herr Regnéll förklarade att
tryggheten skall skapas genom att man
tar ut eu större avgift på de flesta håll
i samhället för att kunna infria konkursföretagens
löften som de själva inte kan
hålla.

Det system som ni vill ha från borgerligt
håll betyder att de hederliga företagarna
och löntagarna i deras företag
utsätts för onödigt stora avgiftsuttag
för att trygga löntagarna hos de
misslyckade privatföretag som vi vet
kommer att göra konkurs under de närmaste
20 åren — ty vi får väl tänka på
litet sikt. Det kan bli ganska mycket
pengar i de privata företagen som försvinner
vid konkurser i framtiden när
ert system blir utvecklat, om ni får
hand om regeringsmakten! Det blir stora
pengar som andra får betala! Fastän
ni är känsliga beträffande avgifternas
höjd är ni med ert system tvungna att
ta ut för höga avgifter på de flesta håll

i samhället för att vara beredda att möta
konkurser under de närmaste 20
åren. Ert system leder alltså till onödigt
höga avgifter. När ni talar om risken
för att avgifterna blir för höga, så
att näringslivet inte kan utvecklas positivt,
är det en anmärkning som i första
hand riktar sig mot ert eget system.
Har ni inte märkt det?

Herr Börjesson i Glömmiinge sade att
jag inte själv tror på vad jag säger om
faran för löntagarna. Jo, det gör jag,
och jag tror att löntagarna också gör
det. De som inte tror på det kommer
att se att det var sant. Den dag ni har
den politiska makten kommer ni att angripa
ATP-fonderna. Ni kommer inte
att genom dem ge löntagarna medinflytande
i näringslivet.

Jag litar på högerpartiet — det skall
vi ju göra säger partiet i sina annonser.
Högerpartiet säger att det är löntagarnas
pengar. Låt oss gå ut från detta
i stället för från den devis som ni i
centerpartiet satte upp när vi diskuterade
ATP-frågan: »Löntagarna skall inte
sitta i farbror statens knä.» Den devisen
har ni fortfarande. Nu skall inte
löntagarna ha inflytande över sina egna
pengar utan ni skall ta dem Och
dessutom räknar ni så fel på avgifterna
att ni lovar lägre avgifter.

Det ena hänger samman med det andra,
säger herr Börjesson i Glömminge
när han citerar vad folkparti- och centerpartiledarna
tillsammans bär skrivit.
Det hänger inte samman; det är två
mot varandra stridande saker.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är några formuleringar
och uttalanden av herr Hagnell
som jag tycker inte bör passera utan
kommentarer.

Herr Hagnell ställde mot varandra
vad han kallade hederliga företagare
och företagare som misslyckats. Detta
skulle betyda att de företag som misslyckats
har letts av ohederligt folk. Jag
tror nog att herr Hagnell, när han tän -

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Nr 26

Utredning rörande allmänna pensionsfonden m. in.

ker närmare på det, är fullt medveten
om att svårigheterna för vissa branscher
— inte minst på grund av den
näringspolitik som förts här i landet —
blivit oöverstigliga för många företag.
Fullt hederliga företagare kan misslyckas.
Vi bör därför inte här i riksdagen
använda formuleringar som stämplar
dem som misslyckas som företagare såsom
ohederliga.

Så hade herr Hagnell en del funderingar
om att uttaget av avgifter skulle
behöva bli högre om man hade ett sådant
system, som skissats i högermotionen
och där det ena företaget får svara
för det andras förpliktelser. Men när
man nu kalkylerar fram ATP-avgiftens
höjd, föreställer jag mig att man på
samma vis räknar med att avgifter icke
kommer att inlevereras av alla betalningsskyldiga.
Jag har inga preciserade
uppgifter, men det lär väl vara så, herr
Hagnell, att det är mycket väsentliga
belopp av ATP-avgifter som icke inlevereras.
Med andra ord: varje riktig
kalkyl måste ta hänsyn till att en del
av de avgifter som debiteras aldrig
kommer att levereras in. Jag kan inte
se att det på den punkten föreligger
någon som helst skillnad till förmån
för det nuvarande systemet.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara upprepa
vad jag sade i mitt förra anförande,
nämligen att vi bara begär ett verkställande
av riksdagens beslut. Jag skall
läsa upp ett kort avsnitt ur andra lagutskottets
utlåtande år 1963:

»Det skulle därför enligt utskottets
mening vara värdefullt om de samhällsekonomiska
verkningarna i olika avseenden
av pensionssystemet blev föremål
för utredning. En sådan utredning,
som torde ha förutsatts vid pensionssystemets
införande, bör också behandla
frågor om fondbildningens inverkan på
näringslivet, fondbildningens omfatt -

ning och fondförvaltningens framtida
utformning. Vad utskottet anfört i fråga
om en sådan utredning synes böra
bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.»

Det är bara det vi vill.

Jag vill sedan tillägga att LO i sitt
remissyttrande sagt, att om avgifterna
skulle bli för höga i början av 1970-talet, så kan det bli svårigheter för näringslivet.

Utskottets ordförande har även bemött
herr Hagnells resonemang om att
alla företag som kommer att gå i konkurs
under de närmaste 20 åren skulle
ledas av ohederliga personer. Det är
verkligen ett ganska märkligt uttalande
i riksdagens elfte timme.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Om ni vill ha mer detaljer
kan jag gott säga att även hederliga
företag liksom ohederliga kommer
att göra konkurs. Men jag talar vid detta
tillfälle om de ohederliga företagen,
som vi har anledning att räkna med;
herr Regnéll sade också alldeles nyss
att de ohederliga företagen var ganska
många, eftersom det är stora avgiftsbelopp
som nu icke levererats in. Herr
Regnéll räknar alltså med ett ganska
stort antal företagare, som ohederligt
icke betalar sina avgifter.

Om nu dessa företagare, som icke ens
betalar sina löpande årliga avgifter,
dessutom skulle ha hand om förvaltningen
av de samlade fonderna, så skulle
naturligtvis de undandragna beloppen
bli ännu större — inte samt, herr
Regnéll?

Herr Börjesson i Glömminge läste
upp ett yttrande av andra lagutskottet
1963 om att man ville ha en utredning
om pensionssystemets samhällsekonomiska
verkningar. Men sedan dess har
vi fått SOU 1967: 6, som handlar om det
finansiella långtidsperspektivet och
som redovisar e.n hel del förhållanden
på detta område. Jag förstår att ni inte
är nöjda med alla utredningsresultat.

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Utredning rörande allmänna pensionsfonden m. ni.

Men det går inte, herr Börjesson, att
utreda allting.

Herr Börjesson sade nyss, att vi borde
utreda vilka avgifter som företagen
kommer att tåla att betala framöver.
Hur skall vi kunna utreda det? Vad vet
man om hur konjunkturerna kommer
att vara i slutet på 1970-talet? Rån ni
utreda en sådan sak? Ni har kommit in
i ett läge, där ni politiskt inte vågar ta
ställning till de olika frågorna utan vill
skicka över dem till Kungl. Maj :ts
kansli för utredning. Ni säger: »Utred
det och det åt oss, så skall vi sedan
driva politik enligt era riktlinjer!» Ta
ställning själva någon gång! Ni kan inte
bedöma 1970-talet, och det kan inte heller
Kungl. Maj:ts kansli. Låtsas då inte
som om ni kan finna lösningar på era
problem på en sådan utredning. Det går
inte; det stämmer inte med verkligheten.

Det finns tillräckligt med problem på
detta område att behandla utan att vi
behöver drunkna i detaljerna. Huvudlinjerna
är klara: De borgerliga kommer
omedelbart efter en valseger att ta
hand om fonderna, se till att löntagarna
trycks undan från inflytande och föra
över pengarna till de privata företag
som finansierar de borgerliga partiernas
valpropaganda.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag noterade att herr
Hagnell själv kände sig litet bekymrad
över att han hade dragit in hederlighet
och ohederlighet i denna debatt. Det är
begrepp som vi nog skall låta stå utanför
den. Lika litet som i korrekt tid inbetalda
avgifter till ATP är ett besked
om hederlighet hos den som levererat
in medlen, lika litet är oförmåga att betala
in denna eller andra avgifter utan
vidare ett bevis på ohederlighet. Det
finns ett gammalt talesätt: Där ingenting
finns att ta, där förlorar också kejsaren
sin rätt. Det kan vara skäl att betänka
det talesättet, herr Hagnell.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag hade inte tillfälle
att höra herr Hagnells första anförande,
men jag har hört replikerna, och
de var ju innehållsrika. Förutom ett
valtal för KDS levererade han talrika
beskyllningar mot oppositionspartierna
för ohederlighet och dessutom ett uttalande
om att de tre borgerliga partierna
efter valet skall bilda ett gemensamt
parti. Det är litet svårt att föra
en saklig debatt utifrån de utgångspunkterna.

När det gäller det framtida uttaget
av ATP-avgifterna hade riksförsäkringsverket
olika alternativ. Löntagarorganisationerna
stannade för det lägsta
av de tre alternativ isom riksförsäkringsverket
ansåg vara försäkringsmässigt
motiverade — det hade ett par
andra alternativ också som vi väl känner
till. Även regeringen stannade för
det lägsta av dessa tre alternativ, och
det gjorde också folkpartiet och centerpartiet.
På denna punkt råder det alltså
enighet. Vad finns det nu därutöver
i reservation nr 1 till bankoutskottets
utlåtande? Jo, en anhållan om
eu parlamentarisk utredning angående
ATP-systemets samhällsekonomiska
verkningar, allmänna pensionsfondens
inverkan på näringslivet och fondförvaltningens
framtida utformning. Herr
Hagnell sade alldeles nyss att det ju
redan pågår en utredning och att man
inte kan utreda allting. Men är det då
inte underligt, herr talman, att utskottsmajoriteten
på s. 3 i bankoutskottets
utlåtande säger att det nu pågår förberedelser
för en utredning, en utredning
som herr Hagnell nyss påstod
var obehövlig därför att det redan var
en utredning tillsatt. Inte heller i detta
fall är skillnaderna så stora; vi är alla
överens om att det behövs en utredning,
men herr Hagnell har inte observerat
detta. Men vi yrkar på att det skall vara
en parlamentarisk utredning. Detta är
det sakliga innehållet i denna fråga.

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Nr 26

Utredning

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Det sakliga innehållet
i denna fråga är att den utredning som
pågår inom finansdepartementet gäller
pensionsfondernas förvaltning, men de
borgerliga partierna vill ha en helt
annan utredning, nämligen om fondernas
allmänna verkan samhällsekonomiskt.
Det är en helt annan sak. Herr
Gustafson i Göteborg kom tydligen
inte bara in i kammaren sedan debatten
hade börjat — han var tydligen
också ganska dåligt insatt i saken på
förhand; annars skulle väl inte hans
inlägg ha gjorts.

Jag har inte sagt att de borgerliga
partierna är ohederliga. Herr Regnéll
anförde att det kan föreligga svårigheter
för privata företag att betala och
sade att där ingenting finns att hämta,
där förlorar också kejsaren sin rätt.
Där ingenting finns att hämta för löntagarna,
där förlorar också löntagarna
sin rätt, skulle jag vilja säga med anledning
av önskemålen att de privata
företagen skall få sköta löntagarnas försäkringspengar,
de pengar som löntagarna
arbetar in under de aktiva åren
och skall ha ut när de icke aktiva åren
kommer. Det måste redan med de avgifter
herr Regnéll själv knöt an till,
när han talade om att det gällde stora
belopp, bli frågan om ännu större belopp
som kommer att rinna undan så
att icke löntagarna kommer att få hand
om dem den dag de skall ha dem. Då
får dessa avgifter tas ut av andra löntagare
och andra företagare som på
grund av det samhällsekonomiska systemet
får betala för dessa som icke klarar
upp sina affärer. En del är hederliga
— låt gå för det — men många av
dem är icke hederliga utan tar chansen
att sno åt sig pengarna.

Det är inget valtal för KDS, utan
jag sade bara beträffande herr Königson
att jag menar att han hade en bättre
inställning, folkpartist som han var,
KDS:are som han tydligen har blivit,
än vad flera folkpartister i denna fråga

rörande allmänna pensionsfonden m. m.

har. Jag vill hellre ha ett samarbete
med herr Königson i dessa frågor än
med de folkpartister som är kvar inom
partiet och följer den gamla linjen där.
Den inställning som herr Königson
hade sammanfaller bättre med löntagarintresset.
Han menade att det var
löntagarnas pengar och att löntagarna
skulle ha inflytande över sina egna
pengar. Ni har gått en annan väg: ni
vill lämna över dem till det privata
intresset som finansierar en stor del
av er politiska verksamhet.

Det är riktigt att jag på en punkt
sade att det efter valet skulle bildas
en regering av de tre partierna. Jag
råkade säga fel på den andra punkten
när jag sade ett parti — jag ber
om ursäkt för det. Jag tror inte ni kommer
så långt, även om jag skulle uppskatta
att ni gjorde det, så att vi fick
ett klart alternativ till den socialdemokratiska
regeringen. Jag tror att vår
parlamentarism mår bra av klara alternativ
i stället för att ni som nu kan
gå omkring med tre håvar. Men så
långt som till ett parti kommer ni nog
inte. Jag tror inte ni kommer att gå
längre om ni vinner valet än att ,ni
skall försöka bilda en regering. Det är
riktigt på den punkten, herr Gustafson
i Göteborg, men det var också det enda
som var riktigt i Ert anförande.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
kort genmäle:

Herr talman! Under sina tidigare
repliker kom herr Hagnell inte bara
med beskyllningar mot folkpartiet och
centerpartiet för att de skulle undertrycka
löntagarna och dylika fantasier
utan framförde också beskyllningar om
ohederlighet inte blott mot företagarna
utan även mot oppositionspartierna.

(Herr Hagnell: Nej!)

Jag ser med tillfredsställelse att han
nu tagit tillbaka den ena av dessa beskyllningar.

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Rättsvården

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Herr Hagnell attackerade
folkpartiet i ett tidigare ''anförande
på grund av dess inställning i ATPfrågan.

Jag skulle en gång för alla vilja säga
herr Hagnell, att folkpartiet vid avgörandet
om införande av ATP var det
enda parti som hade ett verkligt motförslag,
och folkpartiet stred för detta,
eftersom det ansåg det vara betydligt
bättre än övriga framlagda förslag.
Jag tycker inte att det skall sägas
något klandrande om folkpartiet av
den anledningen. Vi vann inte den omgången,
utan riksdagen antog det nuvarande
systemet, som folkpartiet hela
tiden varit lojalt mot, och vid debatterna
har det gått med på framförda
förslag om avgifternas uttagande.

Men, herr talman, eftersom debatten
förts på det här sättet och då vi bär
olika synpunkter på eu hel del frågor
måste man fråga sig, om det inte vore
riktigast att gå med på en parlamentarisk
utredning, som skulle kunna
klargöra många av de problem vi inte
kan lösa i kammaren med en debatt.

Herr talman! Jag ber att ännu en
gång få yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ook på bifall till reservationen
1); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Berglund begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. A)
i utskottets utlåtande nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositioinen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propoisitionen.
Herr Berglund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröistninigsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 106 ja och 101 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i motiveringen,
som föreslagits ii reservationen
2) av herr Åkerlund m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan
med oförändrad motivering.

§ 14

Rättsvården

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av motioner angående
rättsvården.

I de likalydande motionerna I: 735 av
herr Ferdinand Nilsson m. fl. och II: 946
av herrar Svensson i Vä och Persson i
Heden hemställdes att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag åsyftande erforderliga lagstiftningsåtgärder
för rättsvårdens upprätthållande
i enlighet med rättens och
humanitetens principer.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till förevarande
motioner, I: 735 och II: 946, i

Tisdagen den 21 maj 1908 fm.

Nr 26

skrivelse till Kungl. Maj it såsom sin mening
giva till känna vad utskottet anfört.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Erik Svedberg, fröken
Mattson, fru Lindström, herrar Larfors
och Ekström i Björkvik, fru Löfqvist,
fröken Bergegren samt herr Martinsson
(samtliga s), vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att för-evarande motioner, 1:735 och
II: 946, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2) av herr Ernulf (fp), utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! I motionsparet I: 735
och 11:946 har några borgerliga ledamöter
hemställt att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t anhålla om utredning och
förslag åsyftande erforderliga lagstiftningsåtgärder
för rättsvårdens upprätthållande
i enlighet med rättens och
humanitetens principer. Liknande motioner
har behandlats vid 1966 och 1967
års riksdagar, men vid båda dessa tillfällen
har motionerna avslagits. I år
har emellertid första lagutskottets borgerliga
ledamöter hemställt »att riksdagen
måtte med bifall till förevarande

motioner---i skrivelse till Kungl.

Maj :t såsom sin mening giva till känna
vad utskottet i det föregående anfört».

Utskottsmajoriteten skriver också
följande: »En anledning till att tillräckligt
effektiva åtgärder icke vidtagits
kan vara att det stora antalet utredningar
på ifrågavarande område icke
samordnats i erforderlig utsträckning.
Om en sådan samordning kommer till
stånd — genom en parlamentarisk utredning
eller på annat sätt — torde
möjligheterna ökas att utan onödig tidsutdräkt
genomföra de åtgärder som är
önskvärda och möjliga.» De socialdemokratiska
ledamöterna i utskottet har
reserverat sig emot denna skrivning

Rättsvården

och föreslår i stället följande: »Utskottet,
som erinrar om att det åligger samarbetsorganet
mot ungdomsbrottsligheten
att bl. a. fortlöpande följa brottsutvecklingen
och resultaten av samhällets
åtgärder mot lagöverträdare samt att ta
erforderliga initiativ, anser icke att
något står att vinna med en omfattande
utredning av den art motionärerna föreslagit.
»

Man frågar sig vart motionärerna
egentligen vill komma med den omfattande
utredning de begär. En del av det
som skrivits i motionerna syftar närmast
till en förstärkning av poliskåren,
men det har förefallit oss i första lagutskottet
ganska märkligt att utskottet
skulle vara rätt instans att diskutera en
upprustning därvidlag. Riksdagen har
ju tagit ställning till olika förslag i den
vägen tidigare i vår, och för dagen
finns det därför ingen anledning att
göra något uttalande på den punkten.

Motionärerna har emellertid också
tagit upp en annan fråga, som däremot
hör hemma inom första lagutskottets
område, nämligen en skärpning av lagstiftningen.
Motionärerna är kritiska
mot de nya initiativ som tagits på kriminalvårdens
område. Ett belysande
avsnitt återfinnes i motionen, där man
skriver: »Ett omfattande intresse ägnas
åt brottslingsvården, och detta är givetvis
en angelägen uppgift. Understundom
synes dock en viss brist på fast
handlag komma till synes, resulterande
inte bara i ordnande av fjällsemester åt
brottslingar, som vanliga laglydiga
medborgare inte har råd med, eller
rymningar, ev. permitteringar, som resulterar
i nya brott.»

Det skrivsättet tycker jag är belysande
för hur motionärerna ser på den
mycket uppmärksammade verksamhet
som bedrives av kriminalvårdsstyrelsen
och som efter vad jag kan förstå har
lett till mycket goda resultat.

Från vårt håll vill vi bestämt motsätta
oss kravet på en utredning med
uppgift att föreslå en skärpning av

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Rättsvården

strafflagstiftningen. Vi har haft vår nuvarande
brottsbalk sedan den 1 januari
1965, och enligt vår mening finns det
ingen anledning att nu tillsätta en parlamentarisk
utredning med syfte att
göra ändringar i de straffsanktioner
som brottsbalken föreskriver. Vi anser
att vi behöver betydligt längre tid för
att bedöma hur brottsbalken kommer
att verka på sikt. Det är nu alltför tidigt
att med ledning av erfarenheterna ompröva
dess innehåll. Det är bakgrunden
till att vi, liksom riksdagen gjorde 1966
och 1967 och liksom första kammaren
redan gjort i anledning av förevarande
utlåtande, icke velat biträda motionerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr SVENSSON i Va (ep):

Herr talman! Jag skall liksom herr
Martinsson inte bli långrandig, dels
med anledning av att förevarande ärende
två år tidigare varit föremål för
riksdagens behandling, dels med hänsyn
till att vi så sent som i förra veckan
diskuterade problem som i viss
mån rör även de frågor det nu gäller.
Jag kan därför i mycket stor utsträckning
begränsa mitt inlägg.

Herr Martinsson har ju redan tidigare
refererat innehållet i de motioner
som ligger till grund för utlåtandet och
som undertecknats av bland andra mig.
Vi har där liksom vid de två tidigare
tillfällena begärt en parlamentarisk utredning,
som skulle komma fram till en
gemensam bedömning av inte bara målen
— de är ju viktiga — utan även de
nästan ännu viktigare medlen, i syfte
att åstadkomma vad inte bara vi motionärer
utan även hela Sveriges riksdag
och Sveriges befolkning i övrigt — i
varje fall den laglydiga delen — önskar,
nämligen en begränsning av den
tilltagande brottsligheten. Vi menade
att det därigenom skulle skapas ett underlag
för de lagstiftningsåtgärder, som

kan erfordras, liksom för en upprustning
avseende såväl barnavårdsnämndssom
polis-, åklagar- och domstolsorganisationerna.

Något som vi anser inte minst viktigt
är att få till stånd snabbare och effektivare
samhällsåtgärder, som skulle
kunna möjliggöra att den växande
brottsligheten bromsades upp och pressades
tillbaka. Det väller för närvarande
fram en våg av allt fler och dess
värre allt grövre brott samt alltmera
utmanande och fräcka uttryck för
brottsligheten i största allmänhet.

Såsom den föregående ärade talaren
sade, har motionerna i denna fråga tidigare
år avstyrkts av första lagutskottet
och avslagits av riksdagen. I år har
dock första lagutskottet, om än genom
en lottmajoritet, tillstyrkt motionen i
så måtto att man velat ge till känna vad
utskottet anfört.

Vad har då utskottet anfört? Utskottet
är liksom motionärerna medvetet
om att det gjorts en hel del ansträngningar
för att bekämpa brottslighetsutvecklingen,
men de åtgärder som har
vidtagits har tyvärr inte resulterat i den
begränsning av brottsligheten, som vi
ansett önskvärd, utan vi har i stället
fått bevittna att brottsligheten ökat år
efter år. Jag skall endast nämna ett par
siffror.

Av statistiken över brott som konnnit
till polisens kännedom framgår det att
totalt något mer än 500 000 brott anmäldes
år 1967. Uppklaringsprocenten
har beräknats till knappt 34, vilket innebär
att drygt 330 000 av nämnda brott
ej klarats upp. Det finns anledning tro
att en stor del av dessa brott aldrig
kommer att bli uppklarade. I synnerhet
ökningen av antalet våldsbrott — det
gäller mord, dråp och rån — inger stora
farhågor. Antalet registrerade fall
av mord och dråp har ökat från 133 år
1960 till 172 år 1967. Antalet rån uppgick
år 1960 till 469 och steg år 1967
till 1 034.

Det är denna utveckling som är an -

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Nr 26

ledningen till att vi återkommit det ena
året efter det andra och hävdat att något
måste göras. Alla de tillsatta utredningarna
har givetvis arbetat så gott de
kunnat i syfte att komma till rätta med
brottsligheten. Men detta har inte varit
tillräckligt —■ samhället har inte på rätt
sätt kunnat fylla den primära uppgiften
att skydda medborgarna mot övervåld
och skador till liv och egendom. I motionerna
har vi — som den föregående
ärade talaren mycket riktigt påpekade

— framhållit att anledningen till att de
hittills vidtagna åtgärderna inte blivit
tillräckligt effektiva enligt vår mening
är att verksamheten på ifrågavarande
områden inte samordnats i erforderlig
utsträckning. En dylik samordning bör,
menar vi, komma till stånd genom en
parlamentarisk utredning eller på annat
sätt. Därigenom borde möjligheterna
ökas att utan onödig tidsutdräkt vidtaga
de åtgärder som behövs.

Detta är i stora drag den mening som
vi uttalat i motionerna och som utskottet
anslutit sig till i sitt utlåtande. Jag
yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herr
Persson i Heden (ep).

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Vi inom utskottsmajoriteten
skriver i utlåtandet att statsmakterna
sedan länge har sin uppmärksamhet
riktad på brottsutvecklingen. Reservanterna
framhåller att Kungl. Maj :t
och myndigheterna följer brottsutvecklingen
och resultaten av samhällets åtgärder
mot lagöverträdare. Men, herr
talman, frågorna har följts i många år

— mer eller mindre noggrant och effektivt
— men resultatet har inte svarat
mot bevakningen och åtgärderna.

Den brottsutveckling som utskottet
redovisar på sidorna 1 och 3 i utlåtandet
— säkerligen känd av alla riksdagens
ledamöter — är så skrämmande
att den borde skaka oss alla, om vi nu

Rättsvården

kan skakas av någonting. Bakom de kalla
siffrorna döljer sig förfärliga ting.

I sak torde det inte råda några delade
meningar mellan oss inom utskottsmajoriteten
och reservanterna om vikten
av att söka komma till rätta med
brottsutvecklingen.

Jag har tidigare företrätt den meningen,
att nu arbetande utredningar
räcker för att kunna ta de nya grepp
på problemen som säkerligen behöver
tas. Men brottsutvecklingen de senaste
åren har kommit mig att undra om vi
inte måste skärpa oss inför det faktiska
skeendet. Därför har jag i år anslutit
mig till utskottets hemställan »att riksdagen
måtte med bifall till förevarande
motioner, I: 735 och 11:946, i skrivelse
till Kungl. Maj :t såsom sin mening giva
till känna vad utskottet i det föregående
anfört».

Jag yrkar alltså bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors och Keijer (båda fp).

Hänmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på ibifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Martinsson
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 36, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Erik Svedberg
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Ändring i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 101 ja och
106 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
1) av herr Erik Svedberg
m. fl.

§ 15

Föredrogs vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 35, i anledning av motion angående
tilläggssjukpenningen vid barnsbörd,

nr 36, i anledning av mation om frivillig
(sjukpenningförsäkring för ålderspensionärer,

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen
den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp,
jämte i ämnet väckta motioner,
samt

nr 42, i anledning av motioner angående
rätten till sjukpenning vid utlandsresa.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 16

Ändring i lagen om nyttjanderätt till fast
egendom, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast
egendom, m. m., jämte motioner i ämnet.

Genom en den 26 januari 1968 dagtecknad
proposition, nr 19, vilken hän -

visats till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och
lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den
14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom,

2) lag angående ändrad lydelse av 6 §
lagen den 20 december 1946 (nr 807) om
handläggning av domstolsärenden.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås, att arrendator
som enligt arrendeavtalet har rätt att
på arrendestället uppföra eller bibehålla
byggnad ges en lagfäst rätt till besittningsskydd.
Förslaget skiljer mellan arrende
för att tillgodose arrendatorns bostadsbehov
(bostadsarrende) och arrende
för att tillgodose en näringsdrivande
arrendators behov av byggnad i
förvärvsverksamheten (anläggningsarrende).
Bostadsarrende kan avse såväl
sommarstuga eller annat fritidshus som
helårsbostad.

Beträffande bostadsarrende föreslås
flera bestämmelser av tvingande natur
som syftar till att trygga arrendatorns
rättsställning. Arrendeavtal skall sålunda
upprättas skriftligen med en minsta
arrendetid om fem år. Sägs arrendet inte
upp inom viss tid, förlängs det automatiskt.
Är arrendestället bebyggt med hus
som åsatts taxeringsvärde, har arrendatorn
besittningsskydd i form av en rätt
till förlängning av arrendeavtalet. Begär
jordägaren oskälig avgift för en kommande
arrendeperiod eller uppställer
han annat obilligt villkor, kan avgiften
nedsättas eller villkoret jämkas efter
prövning vid domstol. Besittningsskyddet
kan brytas endast på vissa i lagen
angivna grunder. Arrendatorn tiillerkänns
desutom en vidgad rätt att överlåta
arrenderätten.

När det gäller anläggningsarrende föreslås
att avtalsfriheten för parterna

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Nr 26

Ändring i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

skall behållas i högre grad än i fråga om
bostadsarrende. Avtal skall dock upprättas
skriftligen med bestämd arrendetid.
Har ej annat avtalats, förlängs arrendet
automatiskt, oan uppsägning inte
sker. Vidare får anläggningsarrendatorn,
om ej annat avtalats, ett indirekt
besittningsskydd i form av rätt till ersättning
för förlust, om arrendeavtalet
sägs upp utan befogad anledning. Också
reglerna om överlåtelse av arrenderätten
ändras i viktiga hänseenden.

Lagändringarna föreslås träda i kraft
den 1 juli 1968. Bestämmelserna om besittningsskydd
vid bostadsarrende föreslås
gälla även avtal som slutits dessförinnan.
I princip förutsätts dook att arrendet
vid arrendetidens utgång skall ha
varat under minst tio år.

Utskottet hade i samband med propositionen
behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

A. de likalydande motionerna I: 780
av herrar Alexatiderson och Ernulf
samt 11:1010 av herrar Nyberg och
Tobé, i vilka motioner hemställdes,

att riksdagen måtte för sin del besluta
alt 1, 3, 28 samt 43 §§ i 2 kap.
lagen om nyttjanderätt till fast egendom
skulle gälla även vid livstidsarrenden
för bostadsändamål,

att reglerna om uppsägning av bostadsarrenden
måtte ges ett fastare och
klarare innehåll i enlighet med vad som
anförts i motionerna,

att utskottet utformade erforderlig
lagtext;

B. de likalydande motionerna I: 781
av herrar Hermansson och Svanström
samt II: 1009 av herrar Gustavsson i
Alvesta och Johansson i Växjö;

C. de likalydande motionerna I: 782
av herrar Ferdinand Nilsson och NilsEric
Gustafsson samt IT: 1011 av herr
Svensson i Vä m. fl., i vilka motioner
hemställdes,

att riksdagen i anledning av propositionen
nr 19 måtte besluta

att s. k. anläggningsarrenden måtte i

princip beredas motsvarande tryggad
besittningsrätt som i lagstiftning i anledning
av propositionen bereddes de
s. k. bostadsarrendena; samt

att i propositionen avsedd lagtext
måtte ändras i överensstämmelse härmed
med beaktande av i motionerna
framlagt förslag.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med förklaring
att vissa ändringar borde göras i det i
propositionen nr 19 framlagda förslaget
till lag angående ändring i lagen den
14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom i vad det avsåge
bostadsarrende — i anledning av motionerna
I: 780 och II: 1010, såvitt avsåge
frågorna om livstidsarrende och
om frist för jordägarens meddelande
enligt 2 kap. 77 §, samt med avslag på
dels nämnda motioner, såvitt avsåge
frågan om muntligt avtals giltighet i
visst fall, dels motionerna I: 781 och
II: 1009, såvitt avsåge frågan om angivande
av skäl för uppsägning, måtte
för sin del anta i utskottets hemställan
angiven lydelse av 2 kap. 71 och 77 §§
ny Itj an derättslagen;

B. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:780 och 11:1010, såvitt
däri yrkats att 2 kap. 75 § punkt 6 i
förslaget till lag om ändring i nyttjanderättslagen
skulle utgå, bifalla propositionen
i denna del;

C. att riksdagen måtte med avslag på
dels motionerna I: 781 och II: 1009, såvitt
däri yrkats ändring i bestämmelserna
om anläggningsarrende, dels motionerna
1:782 och 11:1011 anitaga det
i propositionen framlagda förslaget i
vad avsåge 2 kap. 85—89 §§ nyttjanderättslagen
och punkt 3 i övergångsbestämmelserna;
samt

D. att riksdagen måtte bifalla propositionen
i de delar som ej omfattades av
vad utskottet hemställt under A, B och
C.

Reservation hade avgivits vid C. i
utskottets hemställan av herrar Nyberg

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Ändring i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

(fp) och Grebåck (ep), vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 782 och II: 1011 — med
förklaring att vissa ändringar borde
göras i det framlagda lagförslaget såvitt
avsåge anläggningsarrende — och med
avslag på motionerna I: 781 och II: 1009,
såvitt nu var i fråga, för sin del dels
anta i reservationen angiven lydelse av
2 kap. 85—89 §§ nyttjanderättslagen
samt punkt 3 i övergångsbestämmelserna,
dels besluta att i 2 kap. skulle införas
en ytterligare paragraf, betecknad
90 §, av i reservationen likaledes angiven
lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Till tredje lagutskottets
utlåtande nr 38 har jag och herr Nyberg
i denna kammare vid punkten C
i utskottets hemställan fogat en reservation,
i vilken yrkas att innehavare
av anläggningsarrende skall åtnjuta
samma direkta besittningsskydd som
enligt propositionens och utskottsmajoritetens
förslag skall komma innehavare
av bostadsarrende till del. Detta vårt
yrkande innebär ett bifall till motionerna
1:782 av herrar Ferdinand Nilsson
och Nils-Eric Gustafsson och
II: 1011 av herr Svensson i Vä m. fl.,
i vilka anföres att de skäl som föranlett
förslaget om ett direkt besittningsskydd
för bostadsarrenden gör sig gällande
med samma styrka i fråga om anläggningsarrenden.
Motionärerna hemställer
att de regler om besittningsskydd
som föreslagits för bostadsarrenden
skall i tillämpliga delar gälla också
anläggningsarrendena.

Utskottsmajoriteten säger: »Utskottet
delar motionärernas uppfattning att de
sociala skälen för ett direkt besittningsskydd
i vissa fall kan vara lika starka
när det gäller anläggningsarrende som
beträffande bostadsarrende. Detta gäller
t. ex. beträffande innehavare av mindre

företag som t. ex. kiosker vilka ofta är
belägna på arrenderad mark. Sådana
småföretagares situation kan behöva speciellt
beaktas. Emellertid måste vid bedömningen
hänsyn tas till de olikheter
som otvivelaktigt finns mellan bostadsarrenden
och anläggningsarrenden. Det
torde sålunda få anses uppenbart att
de ekonomiska synpunkterna spelar
större roll vid anläggningsarrenden än
vid bostadsarrenden. I sådana affärsmässiga
förhållanden bör i princip avtalsfrihet
råda.»

Det är ganska märkligt att utskottsmajoriteten
— och även Kungl. Maj:t i
propositionen — ömmar så mycket för
innehavarna av bostadsarrenden när
det gäller besittningsskyddet men har
så litet till övers för innehavarna av
anläggningsarrenden. Man säger visserligen
att det kan finnas sociala skäl för
att också de senare borde ha ett besittningsskydd,
men tillägger att eftersom
det här gäller ekonomiska mellanhavanden
bör avtalsfrihet råda.

Jag tror att en väsentlig orsak till
att så många innehavare av småföretag
och småindustrier t. ex. här i storstockholmsområdet
lämnar detta område är
den osäkerhet de känner när de driver
sin verksamhet i lokaler som är placerade
på arrenderad mark. Även från
ekonomisk synpunkt finns det utomordentligt
starka skäl för ett direkt besittningsskydd
vid anläggningsarrendena.

Utskottets majoritet har dock kommit
till den slutsatsen, att ett starkt besittningsskydd
för arrendatorn vad beträffar
mark som är belägen inom tätbebyggt
område kan vara ett hinder för
samhället att ta denna mark i anspråk.
Detta skydd kan lätt komma i konflikt
med allmänna intressen i det fallet, varför
ett direkt besittningsskydd inte bör
införas. Arrendeupplåtelsen kan vidare
hindra genomförande av plan och det
föreligger risk för att tvister uppstår,
säger man bl. a.

Vidare framhåller utskottsmajorite -

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Nr 26

Ändring i lagen

ten, att fråga kan uppstå, huruvida lagreglerna
om ersättning för skada som
arrendeförhållandets upplösning medför
för arrendatorn skall vara dispositiva
eller tvingande, d. v. s. om de skall
kunna medge frivilliga uppgörelser eller
vara av tvingande natur. Men betänkligheterna,
framhåller utskottet, gör
sig gällande med mindre styrka i det
sistnämnda fallet. »Man synes sålunda
inte kunna bortse från risken att jordägarna
vid arrendeavtalens ingående
rutinmässigt kommer att göra förbehåll
om att besittningsskyddsreglerna inte
skall gälla. Dessa skulle i så fall komma
att få endast ringa eller ingen betydelse.
» Utskottet kommer, med andra ord,
självt fram till slutsatsen att det indirekta
besittningsskyddet är i högsta
grad illusoriskt.

Men ändå anser utskottet att det för
närvarande inte finns tillräcklig anledning
att göra lagreglerna om besittningsskyddet
tvingande. Skulle det visa
sig att utvecklingen blir den nyss
nämnda, torde dock framdeles lagändring
på denna punkt böra övervägas.
Det vill med andra ord säga, att utskottsmajoriteten
är synnerligen tveksam,
huruvida det indirekta besittningsskyddet
innebär den säkerhet för
innehavarna som kan vara önskvärd,
men man ställer denna fråga på framtiden.

Vi reservanter anser att det finns
tillräckliga skäl för att tillämpa samma
regler för innehavarna av anläggningsarrenden
som man föreslår skall
komma innehavarna av bostadsarrenden
till del, d. v. s. ett direkt besittningsskydd.
Skyldigheten att flytta
kan medföra svåra konsekvenser för
exempelvis en industris drift. Det kan
vara fråga om specialinredda byggnader
och det kan medföra stora men att
avbryta en industriell verksamhet under
ett flyttningsskede. Industrin i fråga
kan ha skaffat sig specialmaskiner,
vilka är anpassade för de byggnader
som för tillfället förhyrs. Genom att det

om nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

inte föreligger ett tillräckligt skydd
tvingas man flytta från trakten och
skaffa sig lokaler på annat håll.

Reservanterna menar att det föreligger
synnerligen starka skäl för att föreslå
införandet av samma direkta besittningsskydd
för innehavarna av anläggningsarrenden
som enligt förslaget
skall komina innehavarna av bostadsarrenden
till del.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid tredje lagutskottets utlåtande
nr 38 vid punkten C fogade reservationen
och i övrigt till utskottets
hemställan.

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Omfattningen av dagens
fö r e (lra g ni n gs lista är sådan att jag
tror att kammarens ledamöter uppskattar
att debattörerna i största möjliga
utsträckning koncentrerar sig. Den föregående
ärade talaren gjorde detta,
och jag skall försöka att följa hans
exempel.

Jag kan göra det så mycket lättare
som jag i stort sett kan vitsorda hans
redovisning av de synpunkter som utskottsmajoriteten
framfört i tredje lagutskottets
utlåtande nr 38. Jag skulle
kanske kunna tillägga en liten kompletterande
förklaring som herr Grebäck
förbigick. Utskottet bekräftar att småarrenden
kan komma i viss farozon då
det gäller anläggningar och skriver:
»Ett införande av optionsrätt torde också
lätt kunna få återverkningar på andra
delar av avtalen, t. ex. på så sätt att
avgiftsnivån höjs. Förbandlingsläget i
varje särskilt fall torde härvid bli avgörande.
»

Jag tror att detta är mycket viktigt
beträffande småarrendena. I varje fall
lär man inte kunna säga att detta bar
samma sociala innebörd som vid bostadsarrenden.
De oefterrättliga förhållanden
som vi tidigare har haft då det
gäller bostadsarrende, då arrendatorerna
efter några år nästan suttit hjälplösa
i jordägarens händer, hoppas vi kunna

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Ändring i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

komma ifrån. Då det gäller de större
anläggningsarrendena, d. v. s. sådana
av industriell typ och övriga större
kommersiella arrenden, får man ändå
lov att förutskicka att vederbörande arrendatorer,
innan de investerar en
mängd pengar som de börjar bli oroliga
över att eventuellt förlora, också ser
till att de avtalsrvägen skaffar sig ett
skydd för framtiden.

Innehavare av större arrenden bär
betydligt lättare att skaffa sig juridisk
sakkunskap, och de är många gånger
själva ganska hårda förhandlare. För
deras del tror jag därför att risken är
betydligt mindre än den är för t. ex.
kioskägare.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Herr Johansson i Torp
anförde som ett skäl till att man inte
skulle ge innehavare av anläggningsarrenden
direkt besittningsskydd, att
om de fick optionsrätt skulle arrendeavgifterna
springa i höjden. Jag kan
med hänvisning till färska erfarenheter
belysa hurudan situationen kan vara
för en företagare.

Tillsammans med några andra kommunrepresentanter
besökte jag i fredags
en företagare i Stockholms förorter.
Han har ett företag med åtta anställda
och planerade att bygga ut verksamheten
så att den gav arbete åt ytterligare
åtta personer. Han hade kontrakt
på ett år i taget. I planerna för
området ingick emellertid att en väg
skulle dras rätt igenom den byggnad
som han hyrde av en privat innehavare.
Den investering som han hade
tänkt göra var ganska stor, men nu vågar
han inte göra den utan känner sig
tvungen att flytta. Om han hade haft
optionsrätt och fått avtal på längre tid
hade det inneburit en väsentlig skillnad.

Detta är inte ett enstaka fall — det

vimlar av dom inte minst i stockholmsregionen.

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Det exempel som herr
Grebäck anförde beträffande en person
som var tvungen att flytta därför att en
väg skulle dras fram är val av ganska
ringa relevans i detta sammanhang. Jag
förutskickar att det var antingen Stockholms
stad eller vägförvaltningen som
skulle bygga ifrågavarande väg, och
ingen optionsrätt lär kunna hindra någon
av dessa myndigheter, om vägbygget
är motiverat.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen;
och fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Grebäck begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen av
herrar Nyberg och Grebäck.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Grebäck begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ -

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Nr 26

Framflyttning av den för tillämpning av ensittarlagen avgörande tidpunkten

des. Därvid avgavs 144 ja och 57 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan oförändrad.

§ 17

Framflyttning av den för tillämpning av

ensittarlagen avgörande tidpunkten

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av motion om
framflyttning av den för tillämpning
av ensittarlagen avgörande tidpunkten.

Tredje lagutskottet hade behandlat en
inom riksdagens andra kammare väckt
och till lagutskott hänvisad motion, nr
891 av fru Löfqvist m. fl.

I motionen hemställdes, att riksdagen
för sin del måtte antaga i motionen
framlagt förslag till lag angående ändring
av 1 § ensittarlagen, innebärande
att den för tillämpning av lagen avgörande
tidpunkten framflyttades från den
1 januari 1928 till den 1 januari 1948.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 891 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Johansson i Torp (s) och Nyberg (fp),
fru Torbrinlc (s) samt herr Svenning
(s), vilka ansett att utskottet bort hemställa att

riksdagen måtte i anledning av motionen
II: 891 för sin del anta i reservationen
framlagt förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 18
juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall
för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Vi är några reservanter
som i detta ärende har anmält en från
utskottets majoritet avvikande mening.

Utöver vad som framhålles i reservationen
skall jag i största korthet ge en
motivering för vår ståndpunkt.

Då ensittarlagen tillkom fyllde den
ett mycket stort behov, och dess verkningar
kan utan vidare sägas ha varit
välsigneLsebringande. Jag har en mångårig
erfarenhet av denna lag, och jag
vet i vilken omfattning den varit till
skydd och hjälp för de s. k. ensdttarna.
Lagen har dock ett par skönhetsfläckar.
Jag skall emellertid bara ta upp
den som berörs i den motion, som ligger
till grund för detta utlåtande.

Riksdagen antog, när den fattade beslut
om denna lag, att det i fortsättningen
inte skulle komma att byggas
boningshus på arrenderad mark. Det
antagandet höll inte. Man fortsatte av
bara farten att bygga hus på arrenderade
områden. Det uppstod situationer
då det hade varit önskvärt att tillämpa
ensittarlagen. Men bestämmelsen i lagen
om det datum då nyttjandet skulle ha
påbörjats lade ofta hinder i vägen härför.

Det gjordes ganska snart, som ni kanske
känner till litet var, försök här i
riksdagen att få en ändring till stånd,
men man drog sig för det, därför att
man ansåg att rättssäkerheten skulle bli
lidande, om man på detta sätt gång efter
annan flyttade den för tillämpningen
av lagen avgörande tidpunkten, och
så fick det bli som det var ända tills
förra våren.

Jag har den uppfattningen — den
hade jag också förra året då vi behandlade
ändringsförslaget — att det ur
rättssäkerhetssynpunkt ingenting betyder
om man beslutar att skjuta fram
den avgörande tidpunkten till 1928 eller
1948; rättssäkerheten är lika angripen
eller oangripen -—■ beroende på vilken
synpunkt man anlägger — om man flyttar
detta datum tjugo år mer eller mindre
framåt i tiden. Men om detta datum
flyttas tjugo år framåt, så kan man därigenom
rädda en del ensittare som annars
skulle nödgas flytta och som nu

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Framflyttning av den för tillämpning av ensittarlagen avgörande tidpunkten

inte får stöd av ensittarlagen, därför att
den enligt förra årets beslut bara gäller
för boningshus sonn uppförts före den
1 januari 1928.

Det har sagts — det ligger naturligtvis
någonting i det — att den lagändring
som vi fattade beslut om under
förra punkten om lägenhetsarrende och
bostadsarrende neutraliserar dessa olägenheter
och skapar större skydd åt
arrendatorerna, men det är inte hela
sanningen. Denna lagändring ger inte
arrendatorn en ägares besittningsrätt
—det är ett faktum som det är omöjligt
att komma ifrån.

Det är dessa synpunkter som gör att
jag anslutit mig till reservationen, och
jag skall be, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen som innebär ett
bifall till den av fru Löfqvist m. fl.
väckta motionen.

Fru LÖFQVIST (s):

Herr talman! Så sent som den 7 december
förra året hade vi tillfälle att
grundligt behandla det ärende som nu
på nytt tas upp av tredje lagutskottet,
denna gång i dess utlåtande nr 42. Det
är alldeles riktigt att det som utskottet
skriver i huvudsak är samma motion
som tidigare — jiag kan tillägga att motionen
är ordagrant likalydande med
den vi behandlade förra året. Under
den behandling som ärendet fick i samband
med tredje lagutskottets utlåtande
nr 57 i höstas inträffade en malör, ett
s. k. olycksfall i arbetet, i första kammaren.
Där klubbades nämligen ärendet
utan debatt.

I denna kammare kunde jag glädja
mig över att så många av kammarens
ledamöter tycktes ha samma uppfattning
som jag i frågan, och röstningsresultatet
visade, tycker jiag, tydligt och
klart att det finns ett stort behov av att
rätta till det missnöje som ännu är rådande
på detta område.

Efter det att kamrarna hade beslutat
i ärendet i fjol och vi i och med
detta hade fått till stånd en framflyft -

ning ifrån 1919 till 1928 av den för tilllämpningen
av lagen avgörande tidpunkten
observerades detta ute bland
de människor som är berörda av lagen.
Jag måste deklarera för kammaren att
jag fått otaliga telefonsamtal och även
en hel del brev, där man har påpekat
förhållandena sådana som de i verkligheten
är och där man också har uttryckt
sin förvåning över att man nu
stänger den dörr om vilken ensittarlagen
sluter sig utan att man gör rent
hus framför dörren innan man stänger
den.

Vi är medvetna om att det ännu finns
ett antal fastigheter byggda på mark enligt
de s. k. 49-årskontrakten. Utskottet
säger i år liksom i fjol att det kommer
att ske en väsentlig förbättring även för
ensittarna tack vare arrendelagen som
vi nu har beslutat. Men, såsom herr
Johansson i Torp nyss sade, vill jag
framhålla att detta inte är hela sanningen.
Utskottet har också varit betydligt
försiktigare i sin skrivning i år än
i fjol och under förutsättning att vi
inte vid den kommande omröstningen
skulle få en majoritet för ett ändringsförslag,
kommer vi alldeles säkert att
ganska snart märka hur det nya förslaget
verkar för denna grupp av ensittare
eller fastighetsägare.

Eftersom jag i höstas hade tillfälle
att utförligt redogöra för ensittarlagens
detaljer vad beträffar tidsbegränsningen
samt för min och mina medmotionärers
syn på det hela, skall jag inte
i dag ta kammarens tid i anspråk med
att upprepa vad jag har sagt inte bara
i fjol utan ett par gånger tidigare. Några
fakta utöver vad jag tidigare har sagt
finns inte att tillägga. De faktiska bevisen
beträffande de missförhållanden
som råder är tydliga, och eftersom lagen
ända från sin tillkomst har gällt retroaktivt
och inneburit en social lagstiftning,
anser jag att det rent juridiskt sett
inte finns någonting som hindrar att vi
fattar ett nytt beslut i frågan och flyttar
fram tidpunkten till den 1 januari 1948.

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Nr 26

Framflyttning av den för tillämpning av ensittarlagen avgörande tidpunkten

Någon har sagt mig att vi i motionen
krävt en onödigt lång tidsutdräkt. Det
påstås exempelvis att det inte finns
hus byggda på 49-årskontrakt så sent
som 1947, och det är möjligt. Jag har
inte haft möjlighet att göra en landsomfattande
undersökning på denna punkt
men ett är väl i alla fall säkert: finns
det inte en fastighet byggd under ett
visst år skapas inte heller några problem.
Yad jag velat uppnå med att välja
ett år så långt fram i tiden har varit detsamma
som i fjol, nämligen att knyta
samman två sociala lagar och därmed
bilda en enhet som kan skapa trygghet
för vederbörande.

Herr talman! Jag skall inte trötta kammarens
ledamöter mera i detta sammanhang
— och inte heller mig själv! —
utan ber att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till tredje lagutskottets
utlåtande nr 42.

Herr HAMMARBERG (s):

Herr talman! Som redan framhållits
hade vi uppe den här frågan ganska
sent under förra årets höstriksdag. Det
beslut som då fattades med anledning
av Kungl. Maj :ts förslag innebar dels
framflyttning av inlösningsrätten för
nytijanderättshavare som tillträtt före
den 1 januari 1928, dels en skärpning
av bostadskravet för dem som hade
fått nyttjanderätten mellan 1919 och
1928 och dels att lagen i dess helhet
skulle upphävas från och med utgången
av 1976.

På de två senare punkterna var vi
eniga. I kammardebatten underströk
också huvudmotionären att dessa två
detaljer i lagförslaget hälsades med tillfredsställelse,
och vidare uttrycktes från
samma håll tacksamhet över framflyitningen
till 1928 i fråga om inlösningsrätten.

I den debatt som då fördes — och
jag har en känsla av att detta även gäller
dagens — låg bakom kravet på en
längre gående framflyttning helt sociala
skäl, vilket betonades mycket

starkt. Det är väl också dessa motiv
som ligger bakom årets motion. Personligen
uppskattar jag bl. a. fru Löfqvist
för det intresse som hon visat i
denna fråga, jag skulle vilja säga det
sociala patos som utgör bakgrunden
till hela hennes strävan på denna punkt.
Jag säger detta trots att jag inte helt
kan dela hennes uppfattning. Hon har
framfört denna fråga, som hon själv
sade, vid flera tillfällen och detta visar
kanske också att det inte är så enkelt
att utan vidare slå fast det årtal från
vilket lagen önskas ändrad.

1955 motionerade fru Löfqvist om en
ändring fr. o. m. den 1 januari 1930.
1960 — fem år senare — var tidpunkten
framflyttad till 1940, och 1967 och 1968
har den flyttats fram till 1948.

Givetvis var det inte helt utan orsak
som regeringen och utskottets majoritet
förra året stannade för den 1 januari
1928. Det bärande skälet härför var
att den nya jorddelningslagen då trädde
i kraft, en lag som inte bara innebar
en jordpolitisk utan också en planpolitisk
prövning av frågor som sammanhänger
med inlösningsrätten. Därför
ville man hänga upp inlösningsrätten
på just detta datum.

Nu kan man fråga om det har funnits
någon anledning för oss i utskottets
majoritet att ändra uppfattning på
grund av årets motion i detta ärende.
Jag vill då erinra om att vi nyligen har
antagit en lagändring i arrendelagstiftningen.
Den lagändringen löser inte
helt det problem vi nu diskuterar, det
är riktigt, men en av reservanterna sade
från denna talarstol att vi genom arrendelagstiftningen
ändå kommer ifrån det
förhållandet att arrendatorerna är
hjälplösa i jordägarnas händer. Vi har
sett på denna sak ungefär på samma
sätt: arrendelagstiftningen förbättrar

arrendatorernas ställning i så hög grad
att det nu inte är ett lika starkt krav
som tidigare att flytta fram tidpunkten
för inlösningsrätten.

Vidare vill jag erinra om. vad fru

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Framflyttning av den för tillämpning av ensittarlagen avgörande tidpunkten

Löfqvist sade i debatten här i kammaren
förra året, nämligen följande: »När
kontraktet går ut har jordägaren full
rätt att säga till vederbörande att både
han och stugan får flytta. ''Tomten är
min’, kan han säga, och det finns i dag
ingen möjlighet att på laglig väg få
kontraktet förlängt.» Detta var riktigt
då, men sedan vi antagit ändringen i
arrendelagstiftningen finns den möjligheten.
Herr Johansson i Torp underströk
också detta och påpekade att
arrendatorerna inte längre sitter hjälplösa.

Jag vill understryka detta ytterligare
genom att erinra om att när vi behandlade
utskottets utlåtande i höstas
förelåg ännu inte arrendelagstiftningen
i färdigt skick utan endast som en
lagrådsremiss. Då sade fru Löfqvist:
»Jag har läst den, men jag har inte kunnat
finna något ställe där denna speciella
typ av arrende kan komma in i
bilden.

Om jag på denna punkt nu kan få
ett positivt besked, skall jag med nöje
återta det yrkande om bifall till reservationen
I, som jag nu avser att ställa.
» Vi kan väl i dag säga att vi har fått
det beskedet att arrendelagstiftningen
ger skydd för en förlängd arrendetid.

Låt mig sedan till slut också erinra
om ett par yttranden här i debatten.
Reservanternas talesman herr Johansson
i Torp sade att räntesäkerheten
inte kommer i fara mera om vi flyttar
fram inlösningsrätten till 1948 än om
vi stannar för 1928. Men då kan man
också säga att faran inte blir större
om vi flyttar fram inlösningsrätten till
1968.

Fru Löfqvist citerade en fråga som
hon ofta hört, nämligen: Varför gjorde
ni inte rent hus på en gång? Ja, varför
gör man inte rent hus med en gång och
fastställer 1968 i stället för 1948?

Det finns också ett annat sammanhang
med den 1 januari 1928, och det är
den andra delen av lagförslaget som vi
var överens om, nämligen att lagen

skulle upphöra fr. o. m. utgången av
1976. Tiden mellan den 1 januari 1928
t. o. in. utgången av 1976 täcker 49 års
arrendekontrakt.

Herr talman! Fru Löfqvist slutade
med att säga att vi helt nyligen har
debatterat denna fråga, och därför skall
jag också sluta med att yrka bifall till
tredje lagutskottets hemställan.

Fru LÖFQVIST (s):

Herr talman! Jag vill på ett par punkter
bemöta herr Hammarberg. Jag börjar
ungefär där han slutade, nämligen
med hans fråga varför jag inte yrkar
på att den för lagens tillämpning avgörande
tidpunkten flyttas fram till
1968. Jag har tydligt motiverat detta
dels i fjol, dels i min motion, där jag
angivit varför jag valt årtalet 1948.
Anledningen härtill är att riksdagen år
1946 antog ett nytt bostadspolitiskt program,
som med samhällets hjälp gav de
enskilda individerna helt andra möjligheter
att skaffa sig en bostad och
samtidigt inköpa marken till denna. I
dag finns det väl över huvud taget ingen
som utan att vara ägare till ett oerhört
stort kapital kan bygga sig en
stuga på ofri grund. Med det lagförslag
vi nyss antagit ser det dock ut
som om ett sådant arrendesystem på
nytt skulle kunna blomma upp, vars
verkningar kanhända en kommande
riksdag får brottas med om 20—30 år.

Jag är inte lika förtjust i alla delar
i denna lag som herr Hammarberg
tycks vara. Däremot vill jag inte förneka
att jag har ett visst intresse av att
människorna med hänsyn till arrendelagens
tillkomst skyddas på andra områden.
Men vad gäller den fasta bebyggelsen
bär jag säkerligen icke samma
uppfattning som herr Hammarberg.
Med detta anser jag att jag uteslutit
åren 1948—1968. I och med denna
period började nämligen kommunerna
att sanera och planera på markområdet
och dessutom att ställa utredningsmate -

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Nr 26

Framflyttning av den för tillämpning av ensittarlagen avgörande tidpunkten

rial och andra resurser till invånarnas
förfogande för att underlätta för dem
att bygga sina egna bostäder. Detta var
något som inte tidigare hade förekommit,
och det har skapat förutsättningarna
för den situation som de människor
jag nu pläderar för befinner sig i.

Man har undrat — jag vill minnas att
jag också i fjol tog upp detta — varför
människorna inte från början lånade
upp så mycket pengar att de kunde
köpa in också tomten när de byggde
sina fastigheter. Jag har tidigare sagt
att bakom detta låg två väsentliga skäl.
För det första var människorna, i varje
fall i de bygder som jag bäst känner
till, oerhört fattiga och hade icke stora
förutsättningar att klara större lån än
vad som var nödvändigt för byggandet
av stugan.

För det andra var småbrukarna på
1920- och 1930-talen — och det var
företrädesvis dessa som arrenderade ut
tomter på detta sätt — så pass hårt
skuldsatta, att hypotekskassorna vägrade
dem att avstycka mark för detta
ändamål från sina fastigheter. Med anledning
härav träffade arrendatorn och
markägaren ofta en överenskommelse
om att inlösen av tomten skulle få ske
längre fram i tiden.

.lag vill i dag liksom jag tidigare gjort
slå fast att dessa löften i mycket stor
utsträckning bär uppfyllts, så att arrendatorerna
fått köpa in den utlovade
tomten, I en del fall har dock så inte
skett. Detta bär främst inträffat när
grundfastighqten överlåtits på annat
sätt än från far till son, d. v. s. när helt
utomstående förvärvat fastigheten. En
helt utomstående person har inte känt
samma ansvar för ingångna avtal som
de anhöriga till den ursprunglige ägaren
haft.

Detta var en av detaljerna i detta
sammanhang.

Vad gäller det rent juridiska ville herr
Hammarberg genom ett citat göra mig
uppmärksam på att det kunde ligga något
av juridisk misshushållning i det

hela. Jag vill också anföra ett citat —
det gäller ett uttalande av justitieråden
Molin och Appelberg. Justitieråden
framför först vissa negativa synpunkter
— som jag också skall citera — men
kommer sedan fram till det som jag velat
anknyta till under hela den tid jag
pläderat för denna fråga. Det heter i
uttalandet:

»Förevarande lagstiftning är till sin
innebörd uteslutande retroaktiv; detta
framgår av den ovillkorliga bestämmelsen
att för rätt till inlösen fordras, att
det ifrågavarande området var ur jordägarens
besittning samt på angivet sätt
bebyggt vid viss förfluten tidpunkt, enligt
gällande lag den 1 januari 1919.
Lagen kan sålunda väl komma att äga
tillämpning på framdeles skeende avtal
beträffande ett sådant område; det
därigenom uppkommande, strängt taget
nya rättsförhållandet betraktas av
lagen såsom en fortsättning av det förut
bestående (det är den nyttjanderättshavaren
tillkommande äganderätten till
husen, som är det förbindande ledet).
Men upplåtelse av mark, som en jordägare
första gången gör efter nämnda
tidpunkt, beröres på intet sätt av lagen.
Det skulle tydligen också vara mindre
rimligt att stifta en lag, som tilläde dylika
i framtiden inträffade nya upplåtelser
andra rättsverkningar än parterna
avsåge, såvida ej lagstiftaren åsyftade
att över huvud förhindra uppkomsten
av sådana upplåtelser. Men är detta
rätt, kan det ej heller vara rimligt eller
riktigt att allteftersom tiden framskrider
framflytta den tidpunkt för bebyggandet,
som skall vara den avgörande,
och alltså göra lagen tillämplig i fråga
om upplåtelser, som vid den ursprungliga
lagens tillkomst ännu ej skett,

Därefter kommer det som jag — såsom
jag flera gånger understrukit —
anser ägnat att inge förhoppningar. Det

heter nämligen: »---naturligtvis

såvida icke särskilda omständigheter
tillkommit, som påkalla, att friköpning

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Framflyttning av den för tillämpning av ensittarlagen avgörande tidpunkten

medgives även till senare upplåtna och
bebyggda lägenheter.»

Herr talman! Detta var alltså slutklämmen
i de båda justitierådens uttalande,
som gjordes omkring år 1922.
Det är just den omständigheten att någonting
skett på detta område under
årens lopp — jag syftar på den nya
bostadspolitiken och allt som sammanhänger
därmed — som gör att jag framhärdar
i mina krav. Det är en enorm
skillnad när det gäller att skaffa sig
egnahem i dag och tidigare, när man
bands av arrendekontrakt. Trots att
de människor det gäller satsat arbetskraft
och så mycket kapital som en liten
inkomsttagare över huvud taget
kunde åstadkomma för att skaffa sig
en så tidsenlig bostad som möjligt är
dessa människor i dag i den situationen,
att de måhända tvingas lämna sitt hem
mot endast en ringa penning i ersättning.

För att återgå till arrendelagen, så
är jag medveten om att denna kommer
att förändra situationen för en del. Men
utskottsmaj or itete n har inte skrivit så
bestämt att jag vågar tolka dess uttalande
så, att det gäller samtliga fall och
täcker det verkliga behovet.

Herr HAMMARBERG (s):

Herr talman! Fru Löfqvist åberopade
någonting som jag hade sagt och
med utgångspunkt från det citerade hon
några jurister. Jag skall avstå från att
citera vad juristerna sagt om detta.
Skulle jag göra det och skulle vi lägga
respektive uttalanden i två olika vågskålar
skulle nog min vågskål väga
tyngst. Betydligt fler än de som varit
positiva har ställt sig tveksamma t. o. m.
till en framflyttning till den 1 januari
1928.

Jag vill sedan återkomma till den tidigare
av mig ställda frågan varför man
inte vill gå fram till 1968 på en gång.
Fru Löfqvist säger nu att man vill
hänga upp en framflyttning på den änd -

ring i bostads- och byggnadslagstiftningen
som trädde i kraft 1948.

1955 föreslogs den för tillämpning av
ensittarlagen avgörande tidpunkten
framflyttad till 1930, utan motivering.
1960 föreslogs tidpunkten framflyttad
till 1940, utan något närmare angivet
motiv att hänga upp en sådan framflyttning
på. Jag har bara velat erinra
om detta. Om man är rädd för att enstaka
dylika nyttjanderättshavare fortfarande
finns kvar, som man måste slå
vakt om genom en framflyttning, hade
man väl kunnat flytta fram tidpunkten
till 1968 eller åtminstone 1967. En sådan
framflyttning hade kunnat anknytas
till den nya arrendelagstiftningen.

Till slut vill jag säga några ord om
arrendelagstiftningen. Jag bär i mitt
förra anförande, mig veterligen, icke
självt betygsatt arrendelagstiftningen,
utan endast citerat ett yttrande av en
av reservanterna, i vilket han betygsatte
värdet av sagda lagstiftning. Med hänsyn
till den betygsättningen hade jag
hoppats att fru Löfqvist skulle vara
nöjd, med utgångspunkt från vad hon
sade i förra årets debatt, nämligen att
om hon fick en sådan garanti skulle
hon ta tillbaka sitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag tycker att fru Löfqvist
egentligen skulle kunna vara ganska
nöjd med vad som hände förra året,
då riksdagen fattade beslut om den lagändring
som innebar framflyttning av
tidpunkten från den 1 januari 1919 till
den 1 januari 1928. Fru Löfqvist var
faktiskt själv en av tillskyndarna till
lagändringen. Hon hade motionerat om
att man skulle flytta fram tidpunkten
från den 1 januari 1919 till den 1 januari
1930. Utredningen fick undersöka
förhållandena, och ledamöterna inom
utredningen hade till att börja med syn -

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Nr 26

Framflyttning av den för tillämpning av ensittarlagen avgörande tidpunkten

nerligen skiljaktiga meningar men fann
så småningom att man lämpligen skulle
kunna hänga upp ett beslut om framflyttning
till den 1 januari 1928 på en
del ändringar i jorddelningslagen som
trädde i kraft sagda dag.

Aptiten växte emellertid tydligen. Under
tiden som denna fråga utreddes
hade fru Löfqvist hunnit tänka om och
motionerade om en framflyttning, inte
till 1930 såsom tidigare, utan till 1940.
När den kungliga propositionen lades
fram i fjol hade hon lagt till ytterligare
åtta år och ändrat sitt motionsyrkande
att avse år 1948. Nu försöker hon hänga
upp en sådan framflyttning på ändringar
beträffande möjligheterna att
låna för att bygga bostäder, d. v. s. den
nya bostadspolitikens införande 1946.

Fru Löfqvist säger att en hel de]
människor var så fattiga att de inte
hade råd både att köpa tomt och bygga
hus, utan de hyrde en tomt och byggde
ett hus. Det kunde väl inte vara de fattiga
människorna! Om man skulle kunna
utnyttja de statliga lånen — barnrikelån,
egnahemslån o. s. v. — måste
man ha tomten och fastigheten att sätta
som säkerhet. Den som skulle bygga på
förhyrd tomt hade inga möjligheter att
sätta fastigheten som säkerhet. Han fick
i regel lov att ha det relativt gott ställt,
så att han kunde skaffa pengar på annat
sätt. Ville han använda de statliga
egnahemslånen — nu heter det egnahemslån;
tidigare talade man om barnrikelån
— dög det minsann inte att
komma med förhyrd tomt. Då skulle
han ha tomträtt, men det har inte med
den här saken att göra. Det ville alltså
till att han ägde tomten.

De skäl som fru Löfqvist här åberopat
kan knappast vara riktiga. Egentligen
borde hon vara ganska nöjd med
vad som hände förra året. Det var
ändå på initiativ framför allt av henne
och någon ledamot av första kammaren
som denna fråga över huvud taget togs
upp och den förlängning kom till som
då beslutades.

Fru LÖFQVIST (s):

Herr talman! Herr Levin vill försöka
överbevisa kammaren om att det har
varit av ren aptit på att skriva motioner
som jag har flyttat fram årtalet vid
de olika tillfällen då jag har motionerat
i detta ärende. Han glömmer då att
det innan jag kom till denna kammare
hade väckts flera motioner i samma fråga,
också med olika data. Vad var anledningen
till detta? Jag är övertygad
om att den var precis densamma som
till att jag har flyttat fram datum vid
olika tillfällen. Efter hand som det blir
känt att ärendet har behandlats här i
riksdagen har nämligen allt fler som
berörts av saken satt sig i förbindelse
med mig och andra riksdagsledamöter
och påpekat när deras kontrakt var
skrivna. Herr Levin glömmer förmodligen
också att han själv i sin hand har
handlingar av denna typ, som jag skaffade
fram under utredningens gång för
att se dels hur kontrakten var avfattade,
dels vilka år de var skrivna. Bland
dessa kontrakt finns också det som jag
hade möjlighet att visa kammarens ledamöter
på TV-skärmarna i fjol och
som var skrivet år 1934.

1934 är det senaste årtal jag känner
till då ett 49-årskontrakt av denna typ
är skrivet. Det är alltså inte därför att
jag personligen känner människor som
har tecknat kontrakt efter år 1934 som
jag har föreslagit en framflyttning till
år 1948.

I en privat diskussion med ett par av
tredje lagutskottets ledamöter framhöll
jag, då vid detta tillfälle min obalans
på denna punkt påtalades, att tredje
lagutskottet förmodligen som alla andra
utskott hade initiativrätt. Det finns
alltså möjligheter att utnyttja denna
rätt och föreslå ett årtal som man anser
är lämpligt, om man inte vill göra en
mera genomgripande undersökning i
ärendet. Det är inte alls säkert att det
finns så många av dessa fall kvar.

Både herr Hammarberg och herr Levin
påpekade att jag borde vara ytterst

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Framflyttning av den för tillämpning av ensittarlagen avgörande tidpunkten

tacksam för att tidpunkten framflyttats
10 år. Om nu inte jag är tacksam för
detta — jag är inte beroende av det —
är åtminstone de tacksamma, som i och
med fjolårets beslut fick möjlighet att
köpa in sina tomter. De människor som
har bebyggt tomter enligt samma kontrakt
efter den 1 januari 1928 och låt
oss säga fram till år 1934 — ett år som
vi har faktiskt bevis på i de handlingar
som herr Levin har fått — kan emellertid
inte känna sig särskilt tacksamma.
En hel del av dem har visst inte uttalat
någon tacksamhet mot mig, utan har
i stället tyckt att jag inte kunde argumentera
tillräckligt kraftigt för att de
skulle kunna få samma förmån som
andra gavs i det nya lagförslaget.

Herr talman! Jag yrkar fortfarande
bifall till reservationen.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag känner väl till dessa
kontrakt, av vilka fru Löfqvist här visat
upp ett. Hon har varit vänlig nog att
ställa dessa handlingar till förfogande
för mig, och utredningen och jag har
tagit del av dem. Dessa handlingar har
utgjort en del av det material som utredningen
haft att stödja sig på vid
ställningstagandet till frågan om framflyttning
av den för tillämpning av lagen
avgörande tidpunkten.

Jag kan påminna kammaren om att
det för många år sedan gjordes en framställning
om framflyttning av tidsgränsen
— inte motionsvis, utan i form av
en proposition. Meningen var då att
framflyttningen endast skulle gälla en
kortare tid, som inte ens tillnärmelsevis
sträckte sig så långt som den lag i
samma ärende vi antog i fjol. Framställningen
avvisades emellertid av riksdagen
under hänvisning till att man
inte ville bygga vidare på en retroaktiv
lagstiftning.

Fru Löfqvist visar inte någon större
konsekvens när hon, varje gång hon har
väckt dessa motioner, lägger på tio år
ytterligare. Hade fru Löfqvist verkli -

gen den uppfattningen år 1955, att det
skulle vara riktigt att fastställa 1948 såsom
lämpligt gränsår, kan jag inte förstå
varför hon motionerade om 1930
som lämplig tidpunkt, en annan gång
ansåg att den borde flyttas fram till
1940, en tredje gång till 1948. Detta tyder
inte på någon genomtänkt och konsekvent
linje.

Fru LÖFQVIST (s):

Herr talman! För mig har inte prestigen
varit det viktigaste i detta ärende,
utan det har förefallit mig att vara betydligt
viktigare att fullfölja ärendet,
allteftersom jag blivit upplyst om hur
det över huvud taget har förhållit sig
på denna punkt ute i landet och framför
allt i det län som jag tillhör.

Om det bara gäller att vara konsekvent
i alla sammanhang vill jag fråga
herr Levin: Skall vi, i vilken situation
som än uppstår och vad som än inträffar
-—■ även om vi innerst inne känner
att den ställning vi tidigare intagit inte
är riktig eller om vi inser att vi inte
varit tillräckligt radikala eller framsynta
i vissa frågor — ändå av prestigeskäl
hålla fast vid vår tidigare, felaktiga
linje?

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fru Löfqvist begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringspropositione
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Nr 26

Stöd åt befrielserörelserna i de portugisiska kolonierna och åt visst uppbyggnads arbete

i portugisiska Guinea

reservationen av herr Johansson i Torp
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 94 ja och 101 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Johansson i Torp
m. fl.

§ 18

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ändrade former
för reglering av priserna på fisk, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19

Stöd åt befrielserörelserna i de portugisiska
kolonierna och åt visst uppbyggnadsarbete
i portugisiska Guinea

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av motioner om stöd
åt befrielserörelserna i de portugisiska
kolonierna och åt visst uppbyggnadsarbete
i portugisiska Guinea.

I en i första kammaren av herr Werner
väckt motion (nr 507) och i en i
andra kammaren av herr Hector m. fl.
väckt likalydande motion (nr 633), vilka
hänvisats till utrikesutskottet, föreslogs
att riksdagen i skrivelse till regeringen
skulle hemställa om effektiva
påtryckningar och åtgärder mot Portugal
inom FN, EFTA och andra internationella
organisationer. Vidare före -

slogs i motionerna att riksdagen skulle
hemställa att regeringen skulle uppta
kontakt med »De Portugisiska Koloniernas
Nationella Organisationers Sammanslutning»
(CONCP) för att via denna
organisation stödja befrielserörelsen
i de portugisiska kolonierna.

Till utrikesutskottet hade vidare hänvisats
två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Werner (nr 52)) och den andra inom
andra kammaren av herr Hector in. fl.
(nr 654). I dessa motioner föreslogs att
riksdagen i skrivelse till regeringen
måtte hemställa om förslag om stöd för
det civila uppbyggnadsarbete som utfördes
av »Rörelsen för Guineas och
Gap Verde-öarnas självständighet» (på
portugisiska Partido da Independencia
da Guinea et Cabo Verde, förkortat
PAIGC).

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 507 och II: 633 samt I: 524 och II: 654
måtte anses besvarade med vad utskottet
anfört.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Lundström och Axel Andersson
(båda fp).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HECTOR (vpk):

Herr talman! Motionerna nr 633 och
nr 654 i denna kammare upptar vårt
lands förhållande till Portugals kolonialpolitik
i dess afrikanska besittningar.

Hela vår tids historia handlar och
kommer än mer att handla om västerländsk
kolonialism och imperialism i
motsättning till den tredje världens
självständighetssträvanden. Det är ett
invecklat spel, dolt av många dimridåer.
Men till det uppbyggliga i vår tid hör
det faktum att sanningen ändå förr eller
senare tränger sig fram genom alla
sådana ridåer. Vi har upplevt hur detta
de senaste åren skett när det t. ex. gällt

4 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 26

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Stöd åt befrielserörelserna i de portugisiska kolonierna och åt visst uppbyggnads arbete

i portugisiska Guinea

Vietnamfrågan, som från början var ett
dimhöljt problem.

När det nu gäller portugisiska Angola,
Mocambique och Guinea faller fakta än
mer i ögonen. Sanningen borde vara
överväldigande klar: vi har här att
göra med ett den vite mannens terroroch
diktaturvälde av det mest hänsynslösa
slag. En överväldigande mängd
vittnesbörd talar härom. Samtidigt vittnas
om hur motståndsrörelsen alltmera
växer. Därom kunde bl. a. representanter
för denna motståndsrörelse berätta,
vilka nyligen gästade vårt land på inbjudan
av det socialdemokratiska partiet.

Hela det sätt på vilket befrielserörelsen
i exempelvis portugisiska Guinea,
den s. k. PAIGC, arbetar och dess otvivelaktigt
stora framgångar med hänsyn
till den portugisiska arméns och administrationens
materiella överlägsenhet
tyder på att denna motståndsrörelse har
den afrikanska befolkningens stöd och
kan anses vara dennas legitima representant
på samma sätt som FNL i Vietnam.
Med tanke på det i flera rapporter,
bl. a. till FN, väl dokumenterade uppbyggnadsarbetet
av en civil administration,
som pågår i de av motståndsrörelsen
kontrollerade områdena, bör den
ha alla förutsättningar att fungera som
en oberoende regering i ett framtida
självständigt Norra Guinea.

Enligt vår uppfattning borde vårt
land understödja denna befrielserörelse
genom att efter konsultation med
dess generalsekreterare Amilcar Cabral
bistå PAIGC i dess civila uppbyggnadsarbete,
såsom hemställts i motionen nr
633.

I april 1961 skapades under en konferens
i Casablanca De portugisiska koloniernas
nationella organisationers
sammanslutning, förkortat CONCP. Denna
organisation erkänns av de självständiga
afrikanska staterna och grupperar
inom sig befrielserörelser från de
portugisiska kolonierna, som vid regel -

bundna konferenser strävar mot samordning
av befrielserörelsen. Som vi
framhåller i motionen nr 633 borde regeringen
enligt vår uppfattning träda
i kontakt med CONCP för att via denna
organisation bistå befrielserörelsen i de
portugisiska kolonierna. Utskottet har
dock utan någon som helst motivering
avvisat denna möjlighet.

Däremot har man som alltid många
ord till ursäkter och försök till förklaringar
av vårt halvhjärtade och inkonsekventa
agerande inför FN och EFTA
då det gällt den portugisiska politiken.
I motionen nr 633 föreslås att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer
om effektiva påtryckningar och
åtgärder mot Portugal inom FN, EFTA
och andra internationella organisationer.

Den tvehågsenhet och halvhjärtenhet
som vårt land visat i denna fråga har
just i dagarna givit ett betecknande resultat
och utnyttjats av mycket cyniska
krafter. Jag syftar på ett svenskt företags
engagemang i det s. k. Cabora Bassa-pr
oj ektet i Mocambique. Företagets
anställda blir med en sorts utpressningstaktik
ställda inför en svår samvetsoch
lojalitetskonflikt i valet mellan att
vara med och bistå de portugisiska förtryckarna
eller att mista sina jobb. I
detta dilemma efterlyser de stöd genom
klara besked från sina representanter i
regering, FN och EFTA.

I detta sammanhang är det mycket
beklagligt och förvånande att vår motion
nr 23 i denna kammare inte kommer
att behandlas förrän i höst. Den
tar upp frågan om skärpta regler för
svenska företags utlandsinvesteringar;
den hade varit mycket aktuell i detta
sammanhang.

Herr talman! Inte minst på grund av
den situation som skildrats beträffande
ASEA anser vi kraven i motionerna
mycket motiverade. Jag ber att få yrka
bifall till motionerna I: 507 och II: 633
samt 1: 524 och II: 654.

Nr 26

Tisdagen den 21 mai 1968 fm.

Stöd åt befrielserörelserna i de portugisiska kolonierna och åt visst uppbyggnads -

arbete i portugisiska Guinea

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Herr Hectors beskrivning
av det förtryck och den grymhet,
som Portugal utövar i sina kolonier, är
sann och den upprör oss alla. Vi önskar
alla framgång åt frihetsrörelserna där
nere. Men tyvärr är politiken en det
möjligas konst.

I sitt yttrande över de föreliggande
motionerna framhåller utrikesutskottet,
hur Sverige i olika sammanhang har
uttryckt sitt starka fördömande av Portugals
kolonialpolitik och förklarat att
folken i de portugisiska besittningarna
enligt vår uppfattning skall ha rätt att
helt och fullt själva bestämma över sina
egna angelägenheter och att det är orätt
av Portugal att hindra dessa folk i deras
fnihetssträvanden.

Allt detta är välkänt för kammarens
ledamöter genom regeringsförklaringar
och kammardebatter. Vi vet också att
denna uppfattning av svenska representanter
upprepade gånger har framhållits
i FN, som är rätt forum för behandling
av denna fråga. Ett exempel
härpå ges i utskottsutlåtandet på s. 2,
där det meddelas att den svenske representanten
i FN i november 1967 i
sitt inlägg i den allmänna debatten i
förvaltarskapsutskottet underströk »att
Sverige förordade att församlingen
skulle anta en i skarpa ordalag formulerad
resolution som fördömde den portugisiska
kolonialpolitiken samtidigt som
den på ett konstruktivt sätt stödde områdenas
frihetssträvanden». »Det var
väsentligt», heter det vidare i utlåtandet,
»att resolutionen, för att bli effektiv,
stöddes av en stor och representativ
majoritet av medlemsstaterna som
uttryck för en bred världsopinion.»

Även i år begärs det i motioner här
i riksdagen att Sverige skall utöva påtryckningar
på Portugal i EFTA. Men
EFTA är ingen politisk organisation.
Det är helt enkelt en handelsorganisation,
vars stadgar reglerar handeln
medlemsstaterna emellan. Stadgarnas

paragrafer ger inte utrymme för något
politiskt agerande. Vad menar motionärerna
att Sverige skall göra i EFTA?
Handeln flyter enligt antagna regler,
regler som vi allesammans i full enighet
på sin tid var med om att antaga.

Att med politisk motivering försöka
utesluta Portugal ur EFTA är inte möjligt;
stadgarna medger inte det. Om
Sverige inte vill idka handel med Portugal
enligt EFTA:s regler, är den enda
utvägen den, att Sverige begär sitt utträde
ur EFTA. Men det bär inte motionärerna
och inte heller någon annan
begärt. Jag undrar vem i denna kammare
som skulle önska att Sverige droge
sig ur EFTA-samarbetet. Om en medlemsstat
i EFTA vill vidta åtgärder mot
en annan, skall det ske i FN, och vad
FN i ett sådant fall kan besluta, kommer
Sverige helt att rätta sig efter.

I det andra motionsparet, som behandlas
i dei föreliggande utskottsutlåtandet,
hemställs att riksdagen i skrivelse
till regeringen måtte hemställa om
förslag om stöd för det civila återuppbyggnadsarbetet
i kolonierna. Utskottet
redovisar en del sådana åtgärder,
och jag förutsätter att alla har tagit
del härav. Vi har under det gångna budgetåret
satsat omkring 600 000 kronor
bilateralt — det beloppet kunde gott
vara större — för utbildning av afrikaner
i de portugisiska besittningarna.
Även på detta område har Sverige varit
med om att ta initiativ i FN. Utskottet
finner det angeläget att denna verksamhet
fortsätter och utvidgas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan att motionerna må
anses besvarade med vad utskottet anfört.

Herr HECTOR (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt som nu
sades att vi i FN har varit med på en
i skarpa ordalag formulerad resolution
som fördömde den portugisiska kolonialpolitiken
och som på ett konstruk -

100

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Stöd åt befrielserörelserna i de portugisiska
arbete i portugisiska Guinea

tivt sätt stödde kolonialområdenas frihetssträvanden.
Ja, dessa stora ord som
vi använder låter ju mycket bra. Men
när det kommer till kritan visar det sig
att vi — som hände i detta fall — lägger
ned vår röst och smiter undan.

Det är naturligtvis mycket svårt _

det är jag medveten om — att agera
mot Portugal inom EFTA. Men att det
är möjligt att göra något framgår ju av
utskottets skrivning: »Däremot finns i
konventionen en uttrycklig hänvisning
till förpliktelser enligt andra internationella
åtaganden. Enligt dessa bestämmelser
har cn medlemsstat rätt att vidta
åtgärder till fullgörande av förpliktelser
enligt FN:s stadga i syfte att upprätthålla
internationell fred och säkerhet.
»

Det hör också till historien att några
utskottsledamöter i ett särskilt yttrande
velat understryka vad som sägs i
motionerna.

Det är en mycket vacker gest att vi
ger några hundratusen kronor hit och
dit, men när det gäller dessa absolut
världshistoriska avgöranden och dessa
för vårt eget land i framtiden livsavgörande
frågor, så räcker det inte med
små gester utan det skall större solidaritet
till. I kampen mellan förtryckare
och förtryckta måste vi veta vår ställning.

Fru RENSTRöM-INGENÄS (s) kort
genmäle:

Herr talman! Sverige lade ned sin
röst och smet undan, sade herr Hector.

Det händer ibland att Sverige lägger
ned sin röst i FN, ofta beroende på att
de förslag som framställts — och som
i och för sig kan vara riktiga och rättvisa
— inte får ett sådant stöd att man
kan förvänta någon praktisk handling
som resultat. Varje gång man antar ett
förslag som sedan inte kan bli verklighet
tär detta på FN :s prestige, och det
är inte bra. I det fall jag förmodar att
herr Hector syftade på gällde resolu -

kolonierna och åt visst uppbyggnads tionsförslaget

inte en fredsbevarande
operation, utan det gällde sanktioner
mot en stat, och det var ett förslag av
den art, som jag nyss talade om.

Herr Hector ansåg att det inte hjälper
de förtryckta folken ur förtrycket
om vi ger dem några hundra tusen eller
några miljoner kronor ytterligare. Ja,
det anser jag också. Men i praktiken,
vad kan vi göra? Skall vi skicka kanoner?
Nej, endast genom FN kan vi göra
en insats.

1 det särskilda yttrandet som herr
Hector åberopar säger de ledamöter,
som undertecknat det, att de vet att det
inte finns någon formell möjlighet att
ta upp denna fråga i EFTA men att vi
väl kan försöka göra det ändå. Jag tycker
inte att en sådan argumentation är
värd att åberopa.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Hector sade beträffande vår nedlagda
röst i FN vill jag framhålla att
Sverige på hösten förra året skärpte sin
hållning gentemot Portugal. Man vädjade
också till de afroasiatiska staterna
att vara med om en konstruktivt utarbetad
resolution som Sverige skulle
kunna stödja. Det gick inte denna gång,
men jag har förhoppningar om att det
skall hli möjligt att utöva ytterligare
påtryckningar på Portugal.

Herr talman! I det särskilda yttrande
som är fogat till utskottets betänkande
återfinns namnen på folkpartiets
två förstakammarledamöter i utskottet.
Såväl hem Ohlin som jag deltog i debatten
inom utskottet, men av »utskottstekniska»
skäl blev vi inte antecknade
som närvarande. Jag vill nu bara tala
om att vi ansluter oss till detta särskilda
yttrande.

Herr ALEMYR (s):

Hem talman! Det är med anledning
av hem Gustafsons i Göteborg anföran -

Nr 26

101

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Stod åt befrielserörelserna i de portugisiska kolonierna och åt visst uppbyggnads arbete

i portugisiska Guinea

de som jag begärt ordet för att få ställa
en fråga till honom.

Det särskilda yttrande som är fogat
till utskottets utlåtande är, såsom alla
ärade ledamöter kan se, något av det
tunnaste och det mest urvattnade som
vi över huvud taget kan hitta. Man instämmer
i utskottets konklusioner, men
ändå har man förmodligen ett behov av
att tillfredsställa någon smakriktning
inom det egna partiet, och därför säger
man, att man trots allt tycker att det
skulle vara möjligt att inom EFTA:s
krets pröva den portugisiska frågan.

Jag tycker att kammaren borde kunna
få ett klarare besked ifrån folkpartiet
om vad man menar med detta. Om
vi är överens om det som står i utskottsutlåtandet,
nämligen att det är andra
vägar man har att gå när man skall fördöma
och angripa den i och för sig vidriga
portugisiska kolonialpolitiken, så
frågar jag: Vilka åtgärder är det dä
folkpartiet anser att vi skall vidta inom
ramen för EFTA-konventionen?

Det kanske inte skadar att erinra
kammaren om att när Sverige år 1960
anslöt sig till EFTA-konventionen visste
alla ledamöter i kammaren att Portugal
var en diktatur. Alla kände till att
Portugal bedrev en kolonialpolitik som
vi från våra utgångspunkter icke kunde
acceptera. Det enda parti som i kammaren
då protesterade mot Portugal
var det kommunistiska partiet. Ifrån
folkpartiets sida sade man inte ett ord
om detta. Det var en enda folkpartist
som nämnde Portugal i kammarens debatt,
nämligen den nu avgångne ledamoten
herr Johansson i öckerö, som
tyckte att portugiserna borde köpa litet
mera fisk av oss. Den ende folkpartist
som då hade något att säga om Portugal
var alltså en som tyckte att vi skulle
handla mer med Portugal än vi dittills
hade gjort och än vad som förutsattes i
konventionen.

Vi har — och jag är gärna med om att
beklaga detta — tagit in Portugal i

EFTA. Det finns inga formella möjligheter
att där göra någonting åt den
portugisiska kolonialpolitiken. Om
folkpartisterna har hittat någon metod
att lösa detta problem inom EFTA:s
ram tror jag, herr talman, att det vore
värdefullt om riksdagens andra kammare
fick reda på vilken metod det rör
sig om.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Det beklagliga vad beträffar
Portugal och dess kolonialkrig
i Afrika är ju att det har skärpts oerhört
sedan 1960, när EFTA-konventionen
kom till. Vi har från vårt håll sagt
att man bör i första hand inom FN
verkligen utöva påtryckningar mot Portugal,
och som jag framhöll förut har
vi skärpt vår hållning. 1966 framlades
det en resolution i FN, varvid vi inom
utskottet lade ner våra röster på tre
punkter och röstade mot resolutionen
på den fjärde punkten. Vi höll över huvud
taget inte något anförande eller
hörde av oss alls. I år gjordes i FN dels
ett bestämt uttalande där man fördömde
Portugals kolonialpolitik och dess
kolonialkrig i Afrika, dels riktade en
vädjan till övriga länder att tillsammans
åstadkomma en konstruktiv resolution
som skulle kunna föra denna fråga ett
steg vidare mot sin lösning.

Detta bör Sverige göra i första hand.
Vi har alltid sagt, att i första hand bör
man söka utvägar till frågans lösning
inom FN men, och här kommer tillägget:
Om det inte går alt lösa frågan inom
FN, bör vi ta upp den och utöva påtryckningar
inom EFTA:s ram. Av herr
Alemyr och från utskottets sida får vi
visserligen höra att det inte går. Om
den saken har emellertid experterna
olika uppfattningar. Det har i tidigare
debatter åberopats uttalanden från folkrättslig
expertis, enligt vilka ingenting
skulle hindra oss att göra det. Vi bör
med de möjligheter som står oss till
buds utöva påtryckningar på Portugals

102

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Stöd åt befrielserörelserna i de portugisiska kolonierna och åt visst uppbyggnads

arbete i portugisiska Guinea

representanter. Först förklarar man
från regeringens sida att det inte finns
några sådana möjligheter. Strax därefter
berättar emellertid handelsministern
att han hade haft ett långt samtal
med den portugisiske representanten
vid ett ministermöte.

Det var i alla fall en liten början, men
det bör finnas möjligheter att öka dessa
påtryckningar. Ty en sak är vi ändå
överens om, herr Alemyr: att Portugal
för ett vidrigt krig i Afrika, och att vi
inte bör avstå från några möjligheter
att utöva påtryckningar.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Vi är naturligtvis överens
om det sista som herr Gustafson i
Göteborg sade, men jag vill upprepa min
fråga: Vilka direkta åtgärder vill folkpartiet
att vi skall vidta inom EFTA:s
ram? Är det endast lunchsamtal eller
liknande med portugisiska representanter
som herr Gustafson vill sträcka
sig till eller är det någonting annat?

Herr Gustafson sade att experterna
har delade meningar om huruvida man
kan ta upp dessa frågor inom EFTA.
Hänvisa, herr Gustafson, icke till experterna
utan tala om vilken uppfattning
folkpartiet har om våra möjligheter
att realistiskt ta upp en diskussion
inom EFTA om den portugisiska
kolonialpolitiken.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Det intressanta är ju
att herr Alemyr närmast tycks leta efter
skäl att icke utöva påtryckningar på
Portugal. Jag trodde att vi hade ett gemensamt
intresse av att verkligen utöva
sådana påtryckningar. Det bör i första
hand ske inom FN:s ram, där vi skärpte
vår hållning förra hösten och där vi
måste skärpa den ytterligare. Går inte
detta bör vi på olika sätt utöva påtryckningar
inom EFTA:s ram.

Från svensk sida har vi exempelvis
begärt en genomlysning — här har vi

också de fackliga organisationernas
stöd — av de olika villkoren på arbetsmarknaden
m. m. när det gäller EFTA:s
medlemmar. Hittills har man inte gått
med på någonting sådant, men man
kan kanske göra det.

Nog finns det möjligheter att utöva
påtryckningar, om det skulle visa sig
att FN :s väg inte är framkomlig. Herr
Alemyr och jag borde gemensamt försöka
göra någonting åt den här saken
inom EFTA:s ram.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag hoppas att de ärade
ledamöterna har klart för sig att jag
inte är ute efter att finna skäl för att
slippa utöva påtryckningar mot Portugal
med anledning av dess kolonialpolitik.
Vi är överens om att den portugisiska
kolonialpolitiken är vidrig och
att vi skall använda alla möjligheter att
försöka påverka den.

Utskottet skriver om EFTA — och
folkpartiets representanter har inte haft
någonting att invända häremot — att
man inte kan använda organisationen
för påtryckningar av den typ det här
rör sig om. Det är nämligen, mina damer
och herrar, fråga om påtryckningar
i syfte att ändra den portugisiska kolonialpolitiken.
Det som herr Gustafson
i Göteborg talar om gäller en utredning
om arbetsförhållanden o. s. v. i Portugal,
och det är en helt annan sak.

Min fråga, herr talman, kvarstår sålunda
obesvarad: Vilka direkta åtgärder
vill folkpartiet att vi inom ramen för
EFTA skall vidta för att kunna medverka
till en ändring av den portugisiska
kolonialpolitiken?

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! I det särskilda yttrandet
har vi framhållit, att vi inte närmare
ingår på de formella förutsättningarna
i detta hänseende. Vi anser
att det kan finnas sådana, och jag inbjuder
fortfarande herr Alemyr att till -

Nr 26

103

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

sammans med mig försöka pröva alla
vägar för att undanröja det portugisiska
förtrycket.

Herr HECTOR (vpk):

Herr talman! Behandlingen av den
här frågan har, enligt min mening,
gett ett par mönsterexempel på den
fördömelse vi så lätt råkar in i.

För det första har vi lätt att använda
mycket stora ord och deklarationer,
medan vi i handling viker undan. För
det andra — och här har det alldeles
nyss givits ett mönsterexempel på detta
— för man i varje fråga in oförmärkt,
medvetet eller omedvetet, partipolitiska
och partitaktiska intressen som i grunden
förstör behandlingen av en så genomgripande
och viktig mänsklig fråga
som det nu gäller, nämligen stöd åt de
förtryckta gentemot förtryckarna.

Jag ber att ännu en gång få yrka
bifall till motionsparet.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Jag frågade herr Hector
vilka praktiska åtgärder han kan föreslå.
Vilken paragraf i EFTA-reglementet
vill herr Hector att vi ska tillämpa?
Där finns ju inte några andra än sådana
som reglerar handeln; vilka konkreta
åtgärder vill herr Hector då föreslå? Herr

Hector bara fördömer att andra
människor använder starka ord och
uttalar sin avsky, men att sedan ingenting
blir gjort i praktiken. Tala nu om
för oss, herr Hector, vilken väg Ni har
hittat för att få ett slut på Portugals
förtryck i sina kolonier!

Herr HECTOR (vpk):

Herr talman! Fru Renström-Ingenäs
efterlyste konkreta åtgärder, men om
hon läser vår motion så framgår det
tydligt av den vad vi föreslår, nämligen
»att riksdagen i skrivelse till regeringen
hemställer om effektiva påtryckningar
och åtgärder mot Portugal inom

Skolans arbetstider

FN, EFTA och andra internationella
organisationer •—- -—■ —».

Vi kan ju börja med det.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Av detta senaste anförande
framgår med all önskvärd tydlighet
att inte heller de som skrivit
den kommunistiska motionen har läst
EFTA-konventionen.

Överläggningen var härmed slutad.

Motionerna I: 507 och II: 633

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Motionerna I: 524 och II: 654

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 20

Skolans arbetstider

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
107, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående skolans arbetstider
jämte motioner.

I propositionen nr 64 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 8 mars 1968 föreslagit
riksdagen att besluta att för skolväsendet
och lärarutbildningsanstalterna i
den utsträckning, som angivits i statsrådsprotokollet,
från och med den 1
juli 1968 skulle gälla ett läsår om 40
veckor (280 dagar) och — med en övergångstid
om två år — femdagars skolarbetsvecka.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 829
av herr Lidgard och fröken Stenberg

104

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Skolans arbetstider

samt II: 1072 av herrar Turesson och
Nordstrandh, vari hemställts att riksdagen
måtte fastställa läsårets längd till
39 veckor genom att minska antalet lovoch
friluftsdagar,

dels de likalydande motionerna I: 830
av herr Wirtén m. fl. och 11: 1070 av
herr Källstad och fru Frsenkel, vari
bl. a. hemställts att riksdagen måtte besluta
att man vid statens vuxengymnasier
borde ha samma möjligheter att
tillämpa femdagarsvecka som vid folkhögskolorna,

dels de likalydande motionerna I: 831
av herr Wirtén in. fl. och II: 1073 av
lierr Westberg in. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte besluta om en lektionstid
om 40 minuter som grundläggande
tidsenhet inom hela undervisningsväsendet,

dels motionen II: 1023 av fru Ryding
in. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte besluta godkänna förslagen i propositionen
med den ändringen att 39
veckors läsår bibehölles även vid genomförandet
av 5-dagarsveckan i skolorna,

dels motionen 11:1071 av herr Nilsson
i Tvärålund, vari hemställts att riksdagen
måtte uttala att, i den mån det
vore nödvändigt för undervisningen,
placeringen av läsåret under kalenderåret
vid lantbruksskolor måtte kunna
anpassas till vegetationsperioden på sådant
sätt att undervisningen på bästa
sätt tillgodosåges.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:829 och 11:1072 samt
II: 1023 besluta att för skolväsendet och
lärarutbildningsanstalterna i den utsträckning,
som angetts i statsrådsprotokollet,
från och med den 1 juli 1968
skulle gälla ett läsår om 40 veckor (280
dagar) och — med en övergångstid om
två år — femdagars skolarbetsvecka,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:830 och 11:1070 i vad de avsåge
undersökning av de skolhygieniska

verkningarna av införandet av femdagarsvecka,

3. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 830 och II: 1070 i vad de
avsåge tillämpning av femdagarsvecka
vid statens skolor för vuxna ge Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet anfört,

4. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:831 och 11:1073 om en
grundläggande tidsenhet för lektionerna
inom hela undervisningsväsendet ge
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:830 och 11:1070 i vad de avsåge
antalet lov- och friluftsdagar,

6. att riksdagen måtte med bifall till
motionen 11:1071 uttala att lantbruksskolornas
läsår, i den mån det vore nödvändigt
för undervisningen, anpassades
till vegetationsperioden så att undervisningen
på bästa sätt tillgodosåges.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande skolårets längd av
herrar Virgin, Kaijser, Wallmark, Turesson
och Nordstrandh (samtliga h),
som ansett att utskottet under 1. bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 1:829 och 11:1072 samt
II: 1023 besluta att för skolväsendet och
lärarutbildningsanstalterna i den utsträckning,
som angetts i statsrådsprotokollet,
från och med den 1 juli 1968
skulle gälla ett läsår om 39 veckor (273
dagar) och •— med en övergångstid om
två år — femdagars skolarbetsvecka;

2) beträffande en grundläggande tidsenhet
för lektionerna inom hela undervisningsväsendet a)

av herr Wirtén (fp) och

b) av herr Westberg (fp), båda reservationerna
utan angivna yrkanden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Samtidigt som utbildningsministern
lagt fram förslaget om

Tisdagen den 21

femdagarsvecka i skolan har han föreslagit
att skolarbetsåret skall omfatta
40 veckor i stället för som nu 39 veckor.
Han har grundat sitt förslag på uppfattningen
hos majoriteten i den utredning
om skolans arbetstider som verkställts
och i vilken tre ledamöter av de
fem har förordat 40-veckors arbetsår.
De två övriga ledamöterna plus fyra av
utredningens experter har stannat för

39 veckor.

När förslaget var ute på remiss rönte
just frågan om det antal arbetsveckor
som skolans läsår skulle omfatta ett
mycket stort intresse från remissinstansernas
sida. I propositionen säges att
sympatierna för de båda alternativen är
jämnt fördelade. Man redovisar att bl. a.
skolöverstyrelsen, universitetskanslersämbetet,
yrkesutbildningsberedningen,
Svenska stadsförbundet och Svenska
landstingsförbundet har uttalat sig för

40 veckor. Detta är riktigt. Även om
en del yttranden inte är alldeles kristallklara
i sitt förord för 40 veckors
skolår kan man dock utläsa mer eller
mindre starka sympatier för det. Men
de stora och så många människor
representerande organisationerna på
arbetsmarknaden — LO, TCO, SACO
och SR — har med skärpa förordat 39
veckor.

Detsamma har Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganiisation
och Målsmännens riksförbund
gjort. Detta säger ganska mycket, eftersom
dessa organisationer representerar
praktiskt taget hela svenska folket. De
vill alltså ha ett läsår på 39 veckor.
Man har då anledning att fråga sig varför
dessa organisationer engagerat sig
så hårt för detta krav.

Jag kan tillägga, herr talman, att
samma ställningstagande har gjorts av
två statliga utredningar, nämligen 1963
års arbetstidsutredning och semesterspridninigskommittén.
De har motiverat
sin ståndpunkt med att det av familjesociala
och arbetsmarknadspolitiska

maj 1968 fm. Nr 26 105

Skolans arbetstider

skäl måste uppkomma praktiska olägenheter
om man har ett läsår på 40 veckor
i skolan. Semesterspridningen som
för många av oss, som sysslar med
framför allt serviceyrkenas problem på
landstingssidan, är en mycket stor angelägenhet,
kommer att försvåras, om
skolarbetsåret utsträcks ytterligare en
vecka. Detta kan sägas vara en obetydlig
detalj, men det är dock en realitet.

Slutligen bär såsom skäl mot ett läsår
om 40 veckor anförts, att man med
hänsyn till industrins semestrar under
sommaren härigenom minskar det knappa
utrymme som står till förfogande
för de tekniska gymnasiernas elever att
skaffa sig den praktiska tjänstgöring
som är obligatorisk för dem.

Det förhållandet att så många stora
organisationer, som representerar den
överväldigande delen av det svenska
folket, bär anfört så starka skäl för ett
läsår om 39 veckor talar för bifall till
reservationen 1. Jag ber därför att få
yrka bifall till denna.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Med hänsyn till att tiden
för middagsrasten snabbt närmar
sig skall jag inskränka mig till att peka
på alla de faktorer, som man måste
ta hänsyn till när läsårets längd skall
bestämmas. Det gäller skolans krav på
rimlig tid för undervisningen, elevernas
och lärarnas arbetsbörda, föräldrarnas
och arbetstagarnas önskemål om semestertid,
arbetsgivarnas intresse för spridning
av semestrarna, elevernas praktiktjänstgöring,
värnpliktstjänstgöringens
förläggning i tiden och till slut möjligheterna
till betalt feriearbete för de
elever soim önskar sådant.

Väger man alla dessa faktorer, måste
man komma till det resultatet, att de
faktiska förhållandena — utöver det att
de stora arbetstagarorganisationerna
önskar detta — talar för ett läsår om 39
veckor. Jag vill starkt understryka vad
de båda experterna i skolar betsti dsutredningen
Andersson och Myrdal an -

4* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 26

106

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Skolans arbetstider

för i sina särskilda yttranden angående
läsårets längd. De menar, att det framför
allt är de a r b e tsma r kna ds m ässi g a
och samhällsekonomiska skälen, som
starkt talar för ett bibehållande av det
nuvarande läsåret om 39 veckor. Enligt
min uppfattning har man att ta största
möjliga hänsyn till föräldrarnas semester,
till semesterspridningen, till elevernas
praktiktjänstgöring, till värnpliktstjänstgöringen
och andra sådana frågor.

Jag vill sluta med att säga, att vad
gäller skolans krav på rimlig tid för
sin undervisning och vad gäller elevernas
och lärarnas arbetsbörda, så torde
40-veckors- och 39-veckorsalternativen
i stort vara likvärdiga. Det är alltså inte
dessa faktorer som blir avgörande utan
de som jag nämnde inledningsvis.

Herr talman ! Också jag ber att få yrka
bifall till reservationen 1.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Glädjande enighet råder
om att tiden nu har kommit för att
införa femdagarsvecka i skolan. Det
som diskuteras är väl närmast skolårets
längd — om det skall vara 39 veckor
eller 40 veckor. Vi bär — och utskottsmajoriteten
stöder oss därvidlag —
stannat för 40 veckor. Två synpunkter
har härvid varit vägledande.

Först och främst har vi inte velat
minska antalet lov- och friluftsdagar.
Vi har utgått från uttalanden av expertis
som sagt att ifrågavarande antal
veckor ur både pedagogiska och medicinska
synpunkter måste betraktas som
ett absolut minimum. Med det pressade
dagsschema som eleverna har vid en
femdagarsvecka i skolan måste de få
dessa dagar — friluftsdagarna men också
lovdagarna — som andningspauser
i den ordinarie arbetsrutinen.

Jag vill i detta sammanhang nämna
att Svenska skolläkarföreningen i sitt
remissyttrande ifrågasatt, om det inte
vore lämpligt att förlänga läsåret med
ytterligare en vecka för att möjliggöra

etit veckolångt lov under höstterminen.
Skolhälsovårdsexpertisen — som i sådana
här stycken naturligtvis måste tillmätas
stor betydelse — har alltså närmast
ansett att 40 veckor är ett minimum
och har egentligen velat ha 41
veckor.

För det andra ser vi fram mot en
integration av det gymnasiala skolväsendet
— mellanskolan eller vad vi vill
kalla den — och för att den integrationen
skall bli möjlig är det viktigt att
alla skolformer har samma längd på
läsåret. Det har ju också starkt upplevts
som ett rättvisekrav från yrkesskole-
och facklärarnas sida och från
yrkesskoleelevernas sida att de skall ha
ett i stort sett lika långt läsår som det
som gäller för gymnasier och fackskolor.
För närvarande har de 42 veckors
läsår, medan de andra bär 39 veckors
läsår. Här fick vi en möjlighet att införa
det gemensamma läsåret — 40 veckor
för alla. Det hade varit ytterligt
svårt att genomföra en motsvarande
operation ned till 39 veckor för yrkesskolan.
— Vi skapar alltså förutsättningar
för en integration av det gymnasiala
skolstadiet.

Jag vill i detta sammanhang påpeka
att den synpunkten framförts i debatten,
att vi egentligen borde gå ett steg
längre och införa 40-minuterslektioner
även i yrkesskolan. I och för sig kan
jag förstå det kravet — men frågan
skall ju inte tas upp vid denna tidpunkt.
Vi kan minska läsåret med två veckor
utan, att göra stora förändringar i läroplanerna.
Däremot skulle vi absolut inte
kunna minska lektionstiden med eu
tredjedel utan att samtidigt omarbeta
läroplanen för yrkesskolan, och detta
skall ju inte göras i samband med införandet
av femdagarsvecka, utan hela
denna fråga kommer upp under den behandling
av yrkesutbildningsberedningens
betänkande som nu pågår i departementet.

De skäl som anförts mot 40 veckor
är, enligt min uppfattning, inte särskilt

Tisdagen den 21 mai 1968 fm.

Nr 26 107

skakande. Argumentet om värnpliktstiden,
som förekommit på utredningsstadiet,
kan inte vara särskilt starkt, eftersom
iniga invändningar mot förslaget
har framförts av de militära remissinstanserna.

Miljöpraktiken är inte av den arten
att den kan få ha något avgörande inflytande
på läsårets omfattning för
skolåret i dess helhet.

Slutligen vill jag beröra frågan om
semesterspridningen. De undersökningar
som gjorts har inte visat någon större
entusiasm hos de svenska löntagarna för
en alltför långt gående spridning av semestrarna.
I den mån man far en sadan
spridning torde denna inte i någon avsevärd
grad påverkas av om läsåret är
39 eller 40 veckor.

Motskälen är alltså ganska skröpliga,
men skälen för 40 veckor — integrationen
av de olika skolformerna på gymnasiestadiet
och de mycket starka skäl
som framförts från skolhälso vårdens
representanter — har för oss varit avgörande.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Utbildningsministern sade
att han inte velat minska antalet
lov- och friluftsdagar och därför stannat
för förslaget om 40 veckor. Om vi
skulle gå in för 39 veckor, vilket jag
förordat både i statsutskottet och bär
i kammaren, skulle det innebära att
man i stort sett minskar antalet lovoch
friluftsdagar med en per månad,
men, samtidigt får man fyra fria lördagar
i månaden. Det blir alltså ett väsentligt
större antal fria dagar ån vi
bär för närvarande. Därför tror inte
jag att risken för överansträngning är
så förfärligt allvarlig och att dessa s. k.
andningshål är så nödvändiga.

Integration av de olika s. k. gymnasiala
skolformerna får inte, enligt
min mening, tas som skäl för ändringar
som eljest är olämpliga. Integrationen,
likställigheten mellan olika skolformer,
ligger väl på litet andra områ -

Skolans arbetstider

den än enbart dessa yttre former. Det
fina ordet integration har blivit ett
modeord, som används för att definiera
en mängd ändringar av olika slag men
som för många människor inte är mycket
mer än en lek med ord.

Statsrådet Palme säger att skälen mot
de 40 veckorna inte är så särskilt skakande.
Det har jag inte heller sagt,
men jag har understrukit — och kan
göra det en gång till — att dessa skäl
stöds av de organisationer som representerar
den övervägande majoriteten
av svenska folket.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skulle vilja ifrågasätta
riktigheten hos ett par av statsrådet
Palmes argument. Han ansluter
sig alltså till utredningsmajoritetens
uppfattning om behovet av ytterligare
några lovdagar, som skulle ge de andningspauser
han talar om. Inte från
denna talarstol, men i propositionen
hänvisar han bland andra remissinstanser,
om jag inte minns fel, till skolöverstyrelsen
och universitetskanslersämbetet.
Studerar man litet närmare, hur
remissinstanserna tänkt sig sammansättningen
av elevernas läsår — observera
att det gäller elevernas läsår; det
är skillnad mellan detta och det läsår
som lärarna har — kan man konstatera,
att skolöverstyrelsens och universitetskanslersämbetets
konstruktion av
läsåret i ganska hög grad överensstämmer
med utredningsreservanternas förslag.

Statsrådet Palme upprepar vad som
står i propositionen om praktikplatser,
nämligen att de inte är av den arten
att de kan få något avgörande inflytande.
Det är nog ändå rätt allvarligt med
den obligatoriska praktiken för de tekniska
gymnasierna. Man skall anskaffa
ganska många platser. Det rör sig inte
om hundratal utan snarare om åtskilliga
tusental; jag har ingen exakt sifferuppgift
tillgänglig.

108 Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 fm.

Skolans arbetstider

Naturligtvis kan det invändas, att en
vecka inte spelar så stor roll — men
den spelar dock en viss roll. Statsrådet
underlåter att ge någon anvisning om
hur man på annat sätt skulle kunna
lösa detta problem bättre eller lika bra
som om man hade 39 veckors läsår.

Det är riktigt, att militärerna har
funnit sig i ändringen — ganska snällt,
kan man tillägga — men det hindrar
inte, att det kunde ha blivit bättre för
dem, om man hade behållit 39 veckors
läsår.

Det undandrar sig delvis mitt bedömande
just nu, om man inte för att få
samma antal veckor i läsåret kunde
minska de 42 på yrkesskolan till 39.
Går man ned till 40, är det kanske möjligt
att också gå till 39, men det vill jag
inte med säkerhet hävda.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Nordstrandhs senaste
fråga kan jag besvara med nej.
Det var besvärligt nog att gå ned till
40 veckor för yrkesskolans del, även
om det gick.

Herr Nordstrandh menar vidare att
det inte spelar så stor roll om man har
litet färre lovdagar. Vi har dock skolhälsovårdens
alldeles entydiga yttrande
att just med det pressande skolschema
som nu tillämpas har dessa andningshål
väsentlig betydelse. De är av
större vikt för elevernas fysiska och
psykiska hälsa än en förlängning av
sommarlovet med en vecka. På den
punkten är uttalandet alldeles entydigt.

Herr Turesson sade vidare att integration
är ett modeord — det hör man
alltså inte fästa sig särskilt mycket vid
och att man inte löser integrationsproblemet
genom att ha ett gemensamt
läsår.

Jag skall gärna använda ett annat ord,
herr talman: en helhetssyn på det gymnasiala
stadiet, planeringsmässigt och
organisatoriskt, om det passar bättre.
Men vill man ha denna helhetssyn, är

en av förutsättningarna att man har ett
lika långt läsår; det är alldeles evident
att så är fallet.

Beträffande remissinstanserna vill
jag slutligen säga att jag naturligtvis
haft tillfälle att resonera med ett antal
av de tunga remissinstanserna i detta
fall. Deras besked var entydigt ganska
klart detta, att om man kunde åstadkomma
ett gemensamt läsår för hela
det gymnasiala skolväsendet, med den
stora fördel som detta innebär för facklärarna
och för yrkesskolans elever,
vore det en så viktig sak, att den vägde
tyngre än den eventuella nackdel som
det skulle innebära att läsåret skulle bli
40 veckor.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Det senaste statsrådet
sade var mycket intressant. Men vi menige
riksdagsmän har ju ingenting annat
att hålla oss till än organisationernas
skriftliga remissyttranden. Vad som
förekommer vid privata samtal mellan
deras representanter och statsrådet får
vi inte reda på och det framgår inte
heller av propositionen.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag fick alltså inte något
svar av statsrådet beträffande konstruktionen
av läsåret såsom det skisserats
av skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet
och dess likhet
med utredningsreservanternas uppfattning.
Nå, det må vara!

Sedan tycker jag emellertid att statsrådet
litet väl snabbt halkade förbi frågan
om semesterspridningen. Jag vill
understryka, att det både i slutbetänkandet
från semesterspridningskommittén
— som jag vill minnas den hette
•— och i ett remissyttrande om denna
fråga utsädes, att man avstyrkte förslaget
om ett läsår på 40 veckor just
med hänsyn till de familj esociala synpunkterna
och svårigheten att öka se -

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Nr 26 109

mesterspridningen. Detta ser man emellertid
ingenting av i propositionen.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! För att här inte skall
lämnas någon fråga obesvarad vidhåller
jag att det inte förelåg någon större
anslutning till tanken på spridning av
semestrarna och att den här veckan
inte spelade någon större roll.

UKÄ:s och Sö:s förslag hade möjligen
formellt sett vissa likheter med
reservanternas, men de uppfattades i
realiteten bland de berörda remissinstanserna
som avgjort mera ogynnsamt

föl deras del, inte minst för lärarkategorierna,
än det förslag som vi nu har
lagt på riksdagens bord.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta den fortsatta
behandlingen av förevarande utlåtande
samt behandlingen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till
kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.57.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 21 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Skolans arbetstider (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 107, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående skolans
arbetstider jämte motioner, nu komme
att fortsättas; och lämnades därvid
ordet, i enlighet med förut gjord anteckning,
till

Herr KÄLLSTAD (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag kommer att koncentrera
mig på två saker, nämligen frågan
om femdagarsveckan och frågan om
läsarets längd, 39 respektive 40 veckor.
Vi behöver anpassa skolans arbetstider
till den övriga arbetsmarknadens. Det

är också önskvärt att det sker en samordning
av läsaret för olika skolformer.
Därför är det viktigt med införandet av
femdagarsveckan. Allt flera grupper får
fria lördagar, och skolan bör då anpassa
sig efter ändrade förhållanden inom
det övriga samhällslivet så långt det är
möjligt från praktiska, pedagogiska och
andra skolmässiga synpunkter.

Femdagarsveckan har nu varit föremål
för försöksverksamhet under tio år.
Denna försöksverksamhet började 1958/
1959, och nästan genomgående är det
positiva erfarenheter av försöksverksamheten.
Jag har också fattat det så att
den aktuella reformen när det gäller
skolans arbetstid inte syftar till några
ändringar i timplaner och avtal utan innebär
att man lägger ut det i timplaner
och avtal angivna måttet av arbetstid
på ett annat sätt än förut. Det betyder
då att den skolarbetstid som hittills legat
på lördagarna nu måste läggas ut på
de kvarvarande fem veckoarbetsdagarna
eller kompenseras genom förläng -

Ilo Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Skolans arbetstider

ning av läsåret. Det har hysts farhågor
för att det skulle bli alltför långa skoldagar,
om man koncentrerar tiden till
fem dagar. Botemedlet mot detta har
blivit att alla lektioner skall ha en gemensam
längd av 40 minuter och de fem
skolarbetsdagarna förlängas, såvitt jag
förstår, med i genomsnitt 20 minuter.

Lektionstidens längd skall vara 40
minuter för alla skolformer utom yrkesskolan,
och det är kanske något egenartat.
Vi har tidigare i dag talat om integrationen
på det gymnasiala skolstadiet,
och för att denna integration skall kunna
äga rum måste de organisatoriska
förutsättningarna härför föreligga. Något
undantag för yrkesskolan borde sålunda
inte göras. De längre arbetspass
som är en nödvändighet inom den övervägande
praktiskt inriktade yikesutbildningen
utgör inget hinder för inrättande
av 40-minuterslekitioner, eftersom
dessa i likhet med vad som tillämpas
inom andra skolformer vid laborativt
och praktiskt arbete kan slås samman
till längre arbetsperioder.

Utbildningsminister Palme nämnde
också strax före middagspausen betydelsen
av integrationen och sade att alla
skolformer skall ha samma läsår, d. v. s.
40 veckor. Det skulle alltsa gälla även
yrkesskolan som tidigare haft 42 veckor.
Men då borde väl samma lektionslängd
kunna gälla i de olika skolformerna,
d. v. s. 40 minuter. Ur skolsocial
synpunkt måste det vara angeläget att
yrkesskolornas elever får en med gymnasieskolornas
övriga elever så likartad
skolarbetstid som möjligt. För skolskjutsarnas
skull bör arbetsdagen också
sluta samtidigt, så att yrkesskolans elever
i det avseendet inte sätts åsido.
Kravet blir ännu starkare för de yrkesskoleelever
som bor på elevhem eller
på annat sätt är inackorderade på skolorten.

Då utskottet alltså inte gått på denna
linje när det gäller yrkesskolan får jag
inskränka mig till att här anföra att
frågan om en arbetstidsförändring för

yrkesskolan väl får tas upp i samband
ined prövningen av yrkesutbildningsberedningens
förslag, när den nu inte kan
tas upp som en skolarbetstidsfråga.

Lärårets längd har ju blivit en partiskiljande
fråga. Övergår vi nu till femdagarsvecka
och en förkortad lektionslängd
om 40 minuter, kan man inte
motsätta sig en ökning av läsåret med
en vecka, från 39 till 40. Skolarbetet
kan då bättre fördelas och läsåret, om
cirka 172 läsdagar, blir inte så kompakt
med en sådan anordning. Det behövs
lungor, som det har sagts tidigare, viloinslag
i skolåret för att det inte skall bli
alltför stor hets. Läsåret behöver alltså
uppluckras av vilopauser, d. v. s. frilufts-
och lovdagar.

På denna punkt ansluter jag mig alltså
till statsutskottets uttalande att eleverna
får möjligheter att arbeta i ett
lugnare tempo, samtidigt som de får
fler tillfällen till samvaro med familjen
och mera tid för fritidsverksamhet. Det
är alltså pedagogiska, familjesociala och
skolorganisatoriska skäl som talar för
detta.

Från folkpartiets sida har vi också
talat en del om de skolhygieniska frågorna.
Jag vill bara helt kort nämna
något om detta spörsmål. Vi har hemställt
att riksdagen skulle uttala att de
skolhygieniska verkningarna för elever
och lärare av femdagarsvecka ytterligare
borde undersökas.

Jag vill notera med viss tillfredsställelse
att utskottet här skriver att man
har all anledning att med största uppmärksamhet
iakttaga de skolhygieniska
effekterna av femdagarsveckan, och utskottet
synes också utgå från att skolmyndigheterna
på alla nivåer, liksom
självfallet lärare, skolläkare, skolsköterskor
in. fl., uppmärksamt följer utvecklingen
i detta avseende.

I en motion från folkpartihåll har
hemställts om ett uttalande från riksdagens
sida att man vid vuxengymnasierna
borde ha samma möjligheter att tilllämpa
femdagarsvecka som vid folk -

Nr 26 111

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

högskolorna. På den punkten vill jag
endast understryka vad utskottet har
anfört. »Även om mycket talar för den
ståndpunkt i denna fråga som departementschefen
intagit», säger utskottet, »är
det inte uteslutet att önskemål om femdagarsvecka
kan komma fram i vuxenskolorna
och att man bör tillmötesgå
dessa. Utskottet finner det därför rimligt
att möjligheten att tillämpa femdagarsvecka
vid ifrågavarande skolor hålles
öppen för Kungl. Maj:t. Vad utskottet
sålunda anfört bör av riksdagen ges
till känna för Kungl. Maj:t.» Det är ett
än så länge tillfredsställande svar på
den fråga som har tagits upp i denna
motion.

Jag vill i övrigt, herr talman, yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr
Westberg (fp).

Vidare anförde:

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! HerrTuresson redogjorde
här för de skäl som vissa remissinstanser
hade anfört för att behålla 39
veckors läsår. Statsrådet Palme redogjorde
för de skäl som andra instanser,
framför allt medicinskt och pedagogiskt
sakkunniga, hade anfört för 40
veckors läsår och som alltså propositionen
följer. Även utskottsmajoriteten
har ansett att de skäl som redovisats
härvidlag väger tyngre än de skäl
som talar för den motsatta ståndpunkten.

Det finns ingen anledning för mig
att här upprepa skälen. Jag skulle bara
vilja tillägga ett par saker när det gäller
de extra dagar som man alltså vinner.

Propositionens förslag medför, att
skoldistrikten får större frihet när det
gäller disponeringen av arbetstiden under
läsåret. De skall inte vara bundna
vare sig i fråga om när läsåret skall
börja och sluta eller — ännu mindre —

Skolans arbetstider

i fråga om utplaceringen av lovdagarna.
Med det större antalet lovdagar
får man möjlighet till en hel del intressanta
experiment. Det har talats om seinesterspridning
och hänsyn till förhållandena
på arbetsmarknaden. Jag
vill erinra om att sportlovsveckan, som
från början var en försöksverksamhet i
vissa skoldistrikt — framför allt i storstäderna
— har blivit något av eu institution.
Den finns inte inskriven i
någon författning, utan den har så att
säga kommit av sig själv, och den har
blivit mycket populär. Även om det inte
finns någon undersökning som visar
det, så säger all erfarenhet att massor
av människor, som har möjlighet därtill,
tar ut en semestervecka i samband
med barnens sportlov. Härigenom får
man en spridning av semestern för stora
kategorier. Om man i några skoldistrikt
skulle finna att det motsvarar ett allmänt
önskemål, får man nu möjlighet —
i varje fall om man blir av med Kristi
Himmelsfärdsdag som helgdag — att
plocka ihop en lovvecka även till höstterminen.
Jag tror att en sådan lovvecka
har goda utsikter att bli fullt ut
lika populär som sportlovsveckan på
våren. Många som har svårt att ta ut
sin semester under vanlig semestertid
skulle säkert finna att de har större
glädje av att spara en vecka till barnens
höstlov.

Att det sedan kan vålla besvär föi
föräldrarna att ha barnen hemma visse
dagar när de själva arbetar är självklart.
Men detta gäller även under sommaren.
Många föräldrar anser att just
dagarna mellan skolavslutningen och
midsommar är en av de besvärligaste
tiderna på hela året. Det är lättare att
ordna för de mindre barnen enstaka
dagar under terminerna, och de större
barnen kan mycket väl klara sig ensamma
någon enstaka dag men däremot
inte ett par veckor i sträck. Det är nog
inte någon särskilt enhällig opinion
bland föräldrarna som står bakom
Målsmännens riksförbunds uttalande;

112 Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Skolans arbetstider

det finns många föräldrar som föredrar
de udda lovdagarna. Dessutom får man
ju lov att pröva sig fram — skoldistrikten
har fått mycket stor frihet där
vidlag.

Den fullständigt integrerade gymnasieskola
som vi har väntat på så länge
förutsätter en samordning mellan bl. a.
nuvarande gymnasium och yrkesskola
för att det hela skall flyta. Men denna
integrerade gymnasieskola existerar ju
ännu inte i sinnevärlden. När yrkesskolepropositionen,
som vi har väntat
så länge på framläggs i höst, kan man
på ett helt annat sätt överblicka detta,
och i samband därmed får man bedöma
vilka förändringar som behöver
göras i yrkesskolornas kursplaner —
det kommer att krävas ganska omfattande
förändringar om det skall gå att
minska tiden så pass kraftigt som det
här är fråga om. I detta sammanhang
vill jag framhålla att det ju inte bara är
fråga om de timmar eleverna går i
skolan. Man säger att yrkesskoleeleverna
inte kan förstå varför de skall sluta
senare än kamraterna som går i gymnasium
och fackskola. Men om man ser
till elevernas sammanlagda dagliga arbetstid
så är det ju inte fråga om annat
än att gymnasisternas och även fackskoleelevernas
arbetsdag är mycket
längre än yrkesskoleelevernas. Det har
framlagts en hel del förslag på denna
punkt — jag såg ett i någon av lärartidningarna,
där man utgick från att
gymnasisterna ganska snart skulle komma
att få kontorstid; de skulle gå till
skolan klockan halv 9 på morgonen och
komma hem halv 5 eller 5, och då
skulle arbetsdagen vara avslutad. Läxarbetet
skulle alltså skötas i skolan —
man har ju startat en viss sådan försöksverksamhet.

Om vi då lägger om tiderna för gymnasier
och fackskolor på det sättet och
har skurit ned yrkesskolornas arbetstid
så att den är lika lång som den nuvarande
skoldagen i gymnasiet, får vi på
nytt lägga till ett par timmar i yrkes -

skolan. Det är sådana hänsyn man
måste ta innan man generellt kan bestämma
sig för samma tid i båda skolformerna.

När det sedan gäller vuxenskolorna
är vi inom avdelningsmajoriteten mycket
tveksamma om det verkligen är
lämpligt med femdagarsvecka. Dessa
korta, ytterst koncentrerade kurser,
som hålls på skolan, har ju inte på något
sätt en normal arbetstid. Dessutom är
det här fråga om riksskolor med elever
från en stor del av landet. Det är tämligen
uteslutet att eleverna under dessa
korta och koncentrerade kurser skulle
resa hem en gång i veckan. Det skulle
slå sönder det hela.

När det gäller längre kurser — femveckorskurser
— vilket är rätt vanligt,
kan det finnas behov av några dagars
sammanhängande ledighet i mitten då
man kan resa hem. Man kan göra som i
vissa riksinternatskolor, där man lägger
ihop lovdagarna och får ledigt lördag,
söndag och måndag och läser alla
dagar under övriga veckor. Sådana möjligheter
finns, men i så fall bör man
rätta sig efter hur de olika skolorna
har lagt upp tidsschemat. Visar det sig
att det finns ett allmänt önskemål om
femdagarsvecka, anser vi att möjligheten
skall hållas öppen. För min del
tror jag inte att några sådana önskemål
uppkommer. Det skulle passa dåligt
ihop med sådana skolors arbetssätt.

Det är endast när det gäller 39 eller
40 veckors läsår som här föreligger en
reservation. I allt övrigt har vi nått
enighet. Det gäller en stor omläggning
för skoldistriktens del, men den har gått
bra i de skolor där man haft försöksverksamhet.
Med de nu betydligt större
möjligheter som skolorna har fått att
ordna sina förhållanden som det är
lämpligt på varje enskild ort, hoppas
vi att omläggningen skall bli smidig
och lätt att genomföra och att resultatet
skall bli bra.

Därmed, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Nr 26 113

Herr TURESSON (h):

Herr talman! I mitt första inlägg i
denna debatt tillät jag mig antyda att
jag kanske tyckte, att statsrådet Palme
i sitt propositionsuttalande hade varit
litet djärv, när han sade att åsikterna
bland remissinstanserna om 39 eller 40
veckors skolarbetsår vägde ganska
jämnt. Jag påpekade att de stora och,
såsom jag föreställer mig, enligt allas
vår åsikt tunga remissinstanserna — de
som representerar den överväldigande
majoriteten av svenska folket: LO,

SACO, TCO, SR, Målsmännens riksförbund
o. s. v. — hade biträtt förslaget
om 39 veckors läsår och med skärpa
hävdat att de ville ha det så. Till detta
svarade statsrådet Palme, att han sedan
hade haft privata samtal med företrädare
för dessa organisationer; de hade
då sagt, att de nog tyckte att det kunde
gå lika bra med 40 veckors läsår. Jag
fann mig då föranlåten att tala om, att
vi ju inte kunde rätta oss efter annat
än de officiella yttrandena från vederbörande
organisationers ansvariga styrelser.
Vad statsråden har för privata
samtal kan vi inte ta hänsyn till, ty om
dem vet vi intet.

Nu har fröken Olsson i sitt anförande
före mig argumenterat på samma sätt.
Hon sade att Målsmännens riksförbund
visserligen hade biträtt förslaget om 39
veckors läsår, men fröken Olsson trodde
inte att så värst många målsmän vill
ha det så. Det intresserar oss naturligtvis
förfärligt litet vad fröken Olsson
tror, när vi vet att de ansvariga styrelseledamöterna
i ett offentligt uttalande
till regeringen har förklarat, att de vill
ha 39 veckors arbetsår. Då spelar det
ingen roll vad enskilda ledamöter av
kammaren tror. Vi får rätta oss efter de
offentliga handlingar vi har tillgång till,
och de talar enligt min mening för att
den övervägande delen av svenska folket
vill ha 39 veckors läsår i skolan. Det
är därför, herr talman, som jag ännu en
gång yrkar bifall till reservationen.

Skolans arbetstider

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte frågan om
vad jag tror, utan det är frågan om
vad jag vet. Herr Turesson vet lika väl
som jag att Målsmännens riksförbund
tyvärr representerar en ganska liten
del av föräldrarna. Vi har inte remissinstanser
som verkligen företräder alla
föräldrar. Det är ett mycket stort framsteg
att vi bär fått Målsmännens riksförbund
och det förbundet har ju inte
heller funnits så värst läinge. Vi skall
naturligtvis rätta oss mycket efter vad
den ansvariga ledningen där säger; det
är inte frågan om annat. Men den representerar
icke alla föräldrar i landet.
Jag har sagt, inte att flertalet föräldrar
men väl många föräldrar har bekymmer
för dessa sommarveckor sedan skolan
har slutat. Det är ett faktum. Om de
är flera eller färre än de övriga föräldrarna
vet varken herr Turesson eller

jag Med

anledning av uttalandet att opinionen
skulle vara så fullständigt enhällig
vill jag påpeka att remissvaren
är ganska kortfattat redovisade. Redan
av den redovisning vi har fått framgår
ju att nästan samtliga remissorgan framhäver
olika synpunkter, men sedan
måste de ju sluta med att tillstyrka det
ena eller andra alternativet. Att säga
att det skulle finnas någon enhällig
önskan från hela svenska folket att få
behålla 39 veckors läsår och slippa de
extra lovdagarna tror jag ändå är att
gå för långt. Om man sedan kommer
att bli nöjd i fortsättningen vet vi, som
sagt, inte förrän det hela fungerat ett
par år.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Olsson lät undslippa
sig ett yttrande som hon kanske
helst inte skulle vilja ha med i protokollet.
Hon sade nämligen att remissyttrandena
var mycket kortfattat redovisade
i propositionen. Det är det jag

114 Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Skolans arbetstider

har antytt, fastän den omständigheten
att jag är väluppfostrad har gjort att
jag inte har velat säga Öppet att i denna
proposition är verkligen remissyttrandena
inte bara kortfattat, fröken
Olsson, utan även tendentiöst redovisade.
Det är detta som är en av svagheterna
i statsrådets situation, och därför
menar jag att vi måste gå till urkunderna
och se på remissvaren i deras
helhet, och det har jag gjort. Där
är det minsann inte något svävande på
målet. Jag har inte påstått att Målsmännens
riksförbund och de andra stora organisationerna
representerar alla föräldrar
eller hela det svenska folket, men
jag vågar bestämt hävda att de representerar
betydligt fler föräldrar och
betydligt fler människor än t. ex. fröken
Olsson och jag.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Med anledning av att
herr Turesson har refererat vad statsrådet
Palme sade före middagsuppehållet
och den form som referatet fick
känner jag mig föranlåten att gå upp
och säga några ord.

Utredningen framhöll beträffande yrkesskolan,
att man i den nya yrkesskolan
skulle kunna räkna med samma arbetstid
som i andra skolformer. Nu
har vi inte, som statsrådet Palme sade
före middagsuppehållet, att utgå från
den nya yrkesskolans läroplaner, utan
vi måste bygga på de läroplaner som
gäller enligt den nuvarande ordningen.
När departementet då hade att ta ställning
till spörsmålet om 39 eller 40 arbetsveckor
skulle man beakta frågan,
om vi kunde få till stånd en ordning
som möjliggjorde lika långt arbetsår
för yrkesskolan som för gymnasiet och
grundskolan. I den situationen konstaterades
att man så att säga med skohorn
skulle kunna få in yrkesskolans nuvarande
läroplan i ett 40-veckorsschema
medan det skulle vara omöjligt vid 39-veckorsschema. Detta var ett huvud -

argument för departementet vid ställningstagandet.

Detta diskuterade vi, som statsrådet
Palme sade, med representanter för organisationerna.
Det är mycket väsentligt
att ha klart för sig att man i den
diskussionen — vars förutsättningar
alltså inte fanns med i det ursprungliga
arbetsmaterialet från utredningen —
från organisationshåll kom fram till
att 40-veckorsläsåret, yrkesskolan inräknad,
var en ganska rimlig lösning.

Herr NORDSTRANDH (h)

Herr talman! Jag tycker inte, att situationen
blir så mycket bättre, när det
gäller diskussionen om remissinstansernas
åsikter, efter statsrådet Mobergs
sista inlägg.

När herr Palme före middagsrasten
gjorde gällande, att man hade talat organisationerna
till rätta — det var väl
vad han menade — på ett sådant sätt,
att de nu var helt införstådda med 40-veckorsläsåret, vågar jag påstå, att det
finns åtminstone en av de tunga organisationerna,
kanske två, som icke lät
sig talas till rätta eller instämde. Yi
får väl ändå hålla oss till vad remissinstanserna
skriftligen har sagt. Det är
en smula lösaktigt tal, när man påstår,
att de har ändrat sig därför att, som det
sägs, en ny diskussionspunkt har förts
in i sammanhanget.

Herr Källstad tog upp en annan fråga,
som berörts i propositionen men som
till min förvåning inte bär beaktats
tillräckligt av utskottet, nämligen frågan
om lektionstidens längd inom hela
skolväsendet. En förutsättning för skolarbetstidsutredningens
arbete var, att
det nuvarande lektionsantalet per vecka
inom skolväsendet skulle bibehållas
även vid i övrigt förändrade lärotider.
Utredningen menade på sin tid att detta
nödvändiggjorde kortare lektioner.
Den föreslog därför 40-minuterslektioner
inom hela skolväsendet. Det förslaget
måste man också se mot bak -

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Nr 26 115

grunden av en mycket välgrundad
åsikt om att det för närvarande faktiskt
inte finns ett entydigt svar på frågan
om hur lång en lektionstid bör vara.

Vi har inte klart för oss vad som skall
vara den lämpligaste tiden. Det finns
lika mycket som talar för att 40-minuterslektioner,
som vi nu skall ha i gymnasiet
och grundskolan!, skulle passa
precis lika bra i yrkesskolan. Om det i
vissa fall innebär olägenheter med denna
kortare lektionstid, så har vi ju samma
möjlighet som nu att lägga samman
två eller flera lektioner till ett arbetspass.
Principiellt blir det ändå samma
lektionstid för alla skolformer. Jag tror
liksom herr Källstad, att vi på längre
sikt kommer att få gå över till samma
lektionslängd för alla skolformer, alltså
även för yrkesskolan inom det gymnasiala
stadiet. Allt pekar i den riktningen.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Låt mig bara, för att
undvika missförstånd, konstatera att
såväl herr Källstad som herr Nordstrandh
och departementet är fullt eniga
om lektionstidens längd. Det står
uttryckligen i betänkandet att frågan
om 40-minuterslektioner i yrkesskolan
prövas i samband med den stora frågan
om yrkesskolans ställning i den
gymnasiala organisationen. Det går, som
statsrådet Palme sade före middagsuppehållet,
inte att i det läroplanssystem
vi arbetar med nu och kommer att
arbeta med nästa år förkorta lektionstiden
i yrkesskolan från CO till 40 minuter.
Det skulle minska undervisningen
med en tredjedel. Men vi är överens
om att vi i en helt sammanhållen mellanskola,
där vi har yrkesskoledel, fackskoledel
och gymnasiedel, skall få fram
gemensam lektionslängd.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

Vidareutbildning av sjuksköterskor m. m.

hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); -och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Turesson
begärde emelertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1)
i utskottets utlåtande nr 107, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit än-nu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 154 ja och 34 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2

Vidareutbildning av sjuksköterskor
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
108, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vidareutbildning av
sjuksköterskor m. m. jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen nr
1 (bilaga 10, punkt D 38) beräknat medel
till vissa kostnader för vidareutbild -

116 Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Vidareutbildning av sjuksköterskor m. m.

ning av sjuksköterskor m. m., hade
Kungl. Maj :t i propositionen nr 66 under
åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för
den 15 mars 1968 föreslagit riksdagen
att

1. godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade riktlinjerna för anordnande
av vidareutbildning av sjuksköterskor,

2. godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats angående statsbidrag till
nämnda vidareutbildning,

3. besluta att barnmonskeläroanstalterna,
centralskolan för specialutbildning
av barnsjuksköterskor och statens distriktssköterskeskola
skulle upphöra den
1 juli 1969,

4. bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa
de avtal med landstingskommunerna
och de landstingsfria istäderna som erfordrades
för avveckling av den under
punkt 3) nämnda statliga utbildningen,

5. för budgetåret 1968/69 anvisa i propositionen
angivna anslag.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat dels

de likalydande motionerna I: 838
av fru Lilly Ohlsson m. fl. och II: 1082
av fru Kristensson m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att den i
propositionen föreslagna vikariatstjänstgöringen
under 4 veckor på barnmorskelinjen
skulle ingå i den ordinarie utbildningen
och förläggas till utbildningsamstalternas
sjukhus samt att studiesociala
förmåner skulle utgå under
hela utbildningstiden, således under
sammanlagt 50 veckor,

dels de likalydande motionerna I: 839
av fröken Stenberg m.fl. och 11:1084
av herr Nordstrandh in. fl.,
dels de likalydande motionerna I: 840
av herr Wirtén m. fl. och II: 1083 av
herr Källstad m. fl., vari bl. a. hemställts
att riksdagen måtte uttala att vidareutbildningen
tills vidare dimensionerades
så att den kunde ta emot 70 % av de
sjuksköterskor som utexaminerades från
grundutbildningen varje år,

dels motionen 11:1081 av fru Kristensson
in. fl.,

dels motionen 11:1085 av herr Wennerfors,
vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa att skolöverstyrelsen gåves
i uppdrag att snarast utarbeta kursplan
för ainestesiologi-komplettering för
operationsassistenter och att direktiv till
yrkesutbildingsberedningen utfärdades
att snarast behandla frågan om en femterminers
kursplan för operationsassistenter.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 840 och
II: 1083, nämnda motioner i vad de avsåge
omfattningen av de föreslagna vidareutbildningslinjerna
i medicinsk och
kirurgis k sjukvård samt i psykiatrisk
sjukvård, godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade riktlinjerna för anordnande
av vidareutbildning av sjuksköterskor,

b) godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats angående statsbidrag till
nämnda vidareutbildning,

c) besluta att barnmorskeläroanstalterna,
centralskolan för specialutbildning
av barnisjuksköterskor och statens
distriktssköterskeskola skulle upphöra
den 1 juli 1969,

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa
de avtal med landstingskommunerna
och de landstingsfria städerna som erfordrades
för avveckling av den under
punkt c) nämnda statliga utbildningen,

2. att riksdagen måtte för budgetåret
1968/69 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa

a) till B a r n morsk elä ro ans t a It e r n a: Avlöningar
ett förslagsanslag av 1 060 000
kr.,

b) till Banmmorskeläroanstalterna:
Omkostnader ett förslagsanslag av
507 000 kr.,

c) till Utbildning av viss sjukvårdspersonal
ett förslagsanslag av 747 000
kr.,

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Nr 26 117

d) till Statens institut för högre utbildning
av sjuksköterskor: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 437 000 kr.,

e) till Statens institut för högre utbildning
av sjuksköterskor: Omkostnader
ett förslagsanslag av 5 796 000 kr.,

3. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 840 och II: 1083 i vad de
avsåge vidareutbildningens dimensionering
ge Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1085 om utbildningen av operationsassiistenter,

5. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 838 och II: 1082 i vad de
avsåge den föreslagna vikaniatstjänstgöringen
på barnmorskelinjen ge Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet anfört,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:838 och 11:1082 i vad de avsåge
studiesociala förmåner under hela
utbildningstiden,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 839 och II: 1084 om sko Ihälsovården,

8. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1081 om bidrag till eleverna vid statens
institut för högre utbildning av
sjuksköterskor.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Kaijser, Wallmark, Turesson och
Nordstrandh (samtliga h), som ansett
dels att utskottet under 5. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 838 och II: 1082 såvitt nu var
i fråga besluta att den i propositionen
föreslagna tjänstgöringen under fyra
veckor på utbildningslinjen för förlossnings-
och mödravård skulle ha karaktär
av utbildning i stället för tjänstgöring
och förläggas till barnmorskeläroanstalterna
eller kvinnokliniker med
väldokumenterad erfarenhet av barnmorskeutbildning
och för denna utbildning
väl skolad personal;

dels att utskottet under 6. vid bifall
till yrkandet beträffande 5. bort hemställa,

Vidareutbildning av sjuksköterskor m. m.

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 838 och II: 1082 såvitt nu
var i fråga uttala att studiesociala förmåner
borde utgå till eleverna på linjen
för förlossnings- och mödravård under
hela utbildningstiden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Den proposition som
behandlas i förevarande utlåtande från
statsutskottet om sjuksköterskornas vidareutbildning
har verkligen inte föranlett
särskilt många motionsyrkanden.
På en punkt är dock meningarna om
departementschefens förslag starkt delade,
nämligen när det gäller den speciella
utbildningslinjen för förlossnings-
och mödravård, alltså barnmorskornas
utbildning.

1 den utredning som föregått propositionen
har experterna varit helt eniga
om att den praktiska delen av utbildningen
skall ha karaktären av verklig
utbildning och inte av något slags
tjänstgöring och att den skall äga rum
på utbildningsanstalternas kvinnokliniker.
Därigenom skulle man få garantier
för tillgång till garanterat sakkunnig
personal för handledningen och
dessutom skulle den praktiska tjänstgöringen
på bästa sätt kunna samordnas
med den teoretiska utbildningen.

Remissinstanserna har haft olika
åsikter om detta arrangemang. Remissinstanser
med medicinsk erfarenhet har
dock genomgående anslutit sig till experternas
linje.

Skolöverstyrelsen och några andra remissinstanser
har emellertid velat förorda
en annan lösning av den praktiska
utbildningen. Man har menat att denna
inte skall ha samma karaktär som utbildningstiden
i övrigt — det gäller ju
här fyra veckor av sammanlagt 50 veckors
utbildning. De fyra veckorna med
praktisk utbildning skall — menar man
ha karaktären av avlönad vikariatstjänstgöring.
Vidare skall man enligt

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

118 Nr 26

Vidareutbildning av sjuksköterskor m. m.

SÖ:s förslag kunna förlägga den praktiska
utbildningen till även andra kvinnokliniker
än utbildningsanstalternas.

Det kan synas vara en besvärlig fråga
att avgöra om denna del av utbildningen
skall ha karaktären av utbildning eller
vikariatstjänstgöring. Men med den
entydiga ställning som de medicinska
remissinstanserna intagit och med de
principer vi numera har för sjuksköterskeutbildningen,
ifrån vilken all
praktisk tjänstgöring tagits bort i dess
tidigare form av arbetskraftsinsatser,
har det synts mig ganska enkelt att ta
ställning i denna fråga.

Statsrådet har också varit tveksam
och det med rätta. Han framhåller i ett
uttalande i propositionen, att »den i
studiegången inlagda vikariatstjänstgöringen
på fyra veckor är enligt min
mening en diskutabel lösning». Trots
det har föredragande statsrådet lagt
SÖ:s förslag till grund för propositionens
förslag på denna punkt. Visserligen
säger han att det är fråga om en
försöksverksamhet, men det skall dock
införas en fyra veckors vikariatstjänstgöring
för de blivande barnmorskorna
i deras praktiska utbildning.

Jag vill ännu en gång säga att statsrådets
tveksamhet och hans karakteristik
av förslaget såsom diskutabelt är
utomordentligt välmotiverad. Möjligen
skulle man kunna betrakta hans uttalande,
att han vill betrakta detta som en
försöksverksamhet, såsom något hoppfullt.

Statsutskottets majoritet har också
varit tveksam. Man citerar praktiskt taget
ordagrant statsrådets karakteristik
av anordningen som diskutabel men accepterar
förslaget, dock med en liten
förbättring. Man vill nämligen inte gå
med på att denna praktiska utbildning
skall förläggas till vilken kvinnoklinik
som helst, utan att det i möjligaste mån
skall vara till utbildningsanstalterna eller
till de kvinnokliniker där det finns
dokumenterat erfaren personal för
handledning. Jag vill gärna medge att

detta är en grad bättre än propositionens
förslag, men det är ingalunda en
god lösning.

Vi är fem av statsutskottets ledamöter
— samtliga tillhörande högerpartiet —
som inte har ansett att den kompromiss
som utskottsmajoriteten åstadkommit
går tillräckligt långt. Vi anser inte att
den ger garanti för att det kommer att
finnas tillgång till lämplig handledarpersonal.

Dessutom tycker vi att det är oriktigt
att, sedan vi tagit bort den praktiska
tjänstgöringen i form av arbetsinsatser
inom all sjuksköterskeutbildning, därefter
på nytt införa den när det gäller
denna vidareutbildning. Det är enligt
vår mening riktigare att låta även den
praktiska delen av utbildningen ha renodlad
utbildningskaraktär. Det har vi
yrkat i reservationen till statsutskottets
utlåtande nr 108. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till denna reservation.

Herr NORDSTRANDH (li):

Herr talman! Jag skulle vilja fästa
kammarledamöternas uppmärksamhet på
ett motionspar — I: 839 och II: 1084
som enligt min mening har blivit litet
styvmoderligt behandlat. Det har kanske
sin förklaring däri, att motionerna inte
— det kan jag medge — är så väl skrivna
att deras syfte framgår alldeles klart.
Det kan också vara på det sättet att utskottet
inte velat förstå syftet. I dessa
motioner framförs ett yrkande, som syftar
till en förbättring av skolhälsovården
genom en väsentlig nedsättning av
det antal barn som enligt skolstadgan
skall ankomma på varje skolsköterska,
respektive distriktssköterska i de fall sådan
sjuksköterska jämväl fungerar som
skolsköterska. Som motivering anför vi
motionärer det stora behovet och den
stora nyttan av en god och omfattande
skolhälsovård.

Utskottet utlåter sig härom varken
särskilt vänligt eller välmotiverat. Det
heter, att i motionerna berörs inte »de
ekonomiska konsekvenserna av de före -

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Nr 26 119

slagna åtgärderna och ej heller de praktiska
möjligheterna med hänsyn till personaltillgången
att förverkliga dem».
Med hänsyn härtill och även med hänsyn
till att motionerna inte har något
direkt samband med den vidareutbildning
som behandlas i propositionen,
heter det vidare, avstyrker utskottet motionerna.

Jag vill då säga, att frågan om direkt
eller indirekt samband är skäligen likgiltig.
Ett samband finns otvivelaktigt,
nämligen däri att dimensioneringen av
vidareutbildningen i skolhälsovård —
vi kan studera tabellerna på sidorna 30,
32 och 33 i propositionen — givetvis är
beroende av antalet skolbarn per skolsköterska
respektive distriktssköterska.
En minskning av detta antal barn är
synnerligen befogad, och kravet torde
knappast i längden kunna avvisas.

Vi står alltså här, på något längre
sikt, inför ett planeringsproblem. Vid
planeringen av vidareutbildningen i
skolhälsovård borde detta tas in i bilden
så tidigt som möjligt — och det hade
alltså funnits en möjlighet nu. Förutsättningen
för en minskning av barnantalet
per sköterska är dels ett tillräckligt antal
grundutbildade sjuksköterskor, dels
tillräckligt många sådana med vidareutbildning
i skolhälsovård.

.lag skulle slutligen i anslutning till
motionerna bara vilja säga, att utskottet
enligt motionärernas mening borde ha
beaktat det här förhållandet i sitt snäva
avvisande av motionerna. Vi måste vara
beredda — och det relativt snabbt — på
att vidga och fördjupa utbildningen i
skolhälsovård. Förhållandena vid skolorna
är icke tillfredsställande som de
är. En förutsättning för förbättring är
att få i gång en vidgad vidareutbildning
i skolhälsovård.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Av proposition nr 66
framgår den oklarhet som råder beträffande
arbetslagets lämpliga sammansättning
på sjukhusens Operationsavdelning -

Vidareutbildning av sjuksköterskor m. m.

ar. Under de fyra, fem år som operationsassistenter
varit i arbete på olika
typer av operationsavdelningar har deras
tekniska kunnande och arbetsinsatser
vunnit allmän uppskattning, vilket
inte minst kommer till uttryck i högtidliga
sammanhang. Men i vardagslag råder
det oklarhet hos myndigheterna om
arbetslagets sammansättning, d. v. s. hur
många av personalen som skall vara
operation sassistenter. Ja, ibland förefaller
det som om berörda parter — statliga
myndigheter å ena sidan och landstingen
å andra sidan — kastar en boll
fram och tillbaka mellan sig. Landstingsförbundet
har så riktigt anfört att
»en mera långsiktig och samlad prognos
skulle upprättas för vårdsektorn i dess
helhet. Först därefter kunde vårdfunktionernas
fördelning på olika personalkategorier
bedömas och läggas till grund
för utbildningsåtgärden.»

Sedan 1965 har vid upprepade tillfällen
framförts förslag och önskemål
om att operationsassistentutbildningen
förlängs med en termin till fem terminer
för fördjupad anestesiologisk utbildning.
Frågan har emellertid inte i tillräcklig
omfattning prövats av sjuksköterskeutredningen.

På s. 17 i propositionen anföres visserligen
att utredningen utfört en undersökning
beträffande möjligheterna
att samordna utbildningen mellan operationssköterskor
och assistenter, men
har detta verkligen skett? Var finns den
i så fall? Ingen har sett den. Ingen har
kunnat visa upp den. Detta är anmärkningsvärt
med hänsyn till att motsvarande
problem beträffande assistenterna på
röntgenområdet utan svårighet fått en i
stort sett allmänt accepterad lösning.

I min motion nr 1085 i denna kammare
har jag yrkat att yrkesutbildningsutredningen
behandlar frågan om en
femterminers kursplan för operationsassistenterna.
Statsutskottets kommentar
till detta är felaktig. Utskottet hänvisar
till yrkesutbildningsberedningens
»stora gula», d. v. s. läroplansbetänkan -

120 Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1908 em.

Vidareutbildning av sjuksköterskor m. m,

det SOU nr 48:1967. Jag vill gärna fråga
statsutskottets representanter på vilka
sidor operationsassistenternas utbildning
behandlas. Såvitt jag har kunnat
finna behandlas i detta betänkande läroplanerna
på det vårdtekniska området
upp till undersköterskenivån. I betänkandet
behandlas inte denna utbildning
av postgymnasial karaktär.

Låt mig också, herr talman, få erinra
om yttrandet av arbetsmarknadsstyrelsen,
som anför att riktlinjer för vidareutbildning
av olika assistentkategorier
måste dras upp snarast med hänsyn till
de omfattande organisatoriska och administrativa
uppgifterna för specialavdelningar,
som utgör serviceorgan för
ett sjukhus. Måtte nu bara detta påpekande
om brådskan nå de öron det
vederbör!

Herr talman! Med dessa kortfattade
men, som jag hoppas, mycket övertygande
argument och synpunkter yrkar
jag bifall till motionen 11:1085.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Anspråkslös som jag är
till min natur hade jag räknat med att
komma efter utskottets talesman, men av
någon anledning har det tydligen blivit
en omkastning. Jag vill i alla fall ställa
mina frågor till den som kommer att
tala för utskottet och hoppas att jag får
svar på dem.

Har man sysslat litet med bl. a. frågor
om barnmorskeutbildning, är det inte
utan att både propositionen och utlåtandet
sätter myror i huvudet på en. Man
förstår inte riktigt vad motiveringen är
bakom förslaget; jag syftar alltså närmast
på den del av propositionen som
handlar om vidareutbildning av barnmorskor.
Jag skall dock inte gå in på
sakfrågan, eftersom herr Turesson har
utvecklat våra synpunkter.

Utskottsmajoriteten förklarar att denna
fyraveckorstjänstgöring skall organiseras
så att man får personal med väl
dokumenterad lämplighet för handledaruppgiften.
Det ställer sig då naturligt

att fråga hur man skall få en sådan personal,
om utbildningen skall förläggas
till andra ställen än utbildningsanstalternas
sjukhus och de s. k. satellitklinikerna.
Jag kan inte förstå det.

Om en elev som skall ut på praktisk
tjänstgöring två veckor under sommartid
på ett landsortslasarett — låt vara
att det är ett större landsortslasarett —
tycker jag att man har svårt att inse hur
en sådan handledaruppgift skall kunna
klaras, när vi känner till vilken brist
det är på kvalificerad arbetskraft. Jag
tror att det ligger mycket i den uppfattning
som de båda professorerna som
är föreståndare för de nuvarande utbildningsanstalterna
har givit uttryck åt,
nämligen att det enda som man kan räkna
med att eleverna vinner på denna
tjänstgöring är ökad erfarenhet av praktiskt
rutinarbete — men detta är ju någonting
helt annat än fördjupad erfarenhet
i sådant som de egentligen skall
utbilda sig för.

Jag skulle också vilja fråga utskottets
talesman vilka sakliga skäl det finns för
att gå emot det förslag som expertgruppen
har lagt fram och den motion som
jag och flera andra har burit fram. Förslaget
innebär ingen förlängning av utbildningstiden;
det är viktigt att framhålla
detta. Det innebär inte några praktiska
hinder för organiserandet. Föreståndarna
för utbildningsanstalterna har
också sagt att de kan ordna den praktiska
förläggningen av denna utbildning
eller tjänstgöring eller vad man skall
kalla den till utbildningsanstalternas
sjukhus och till satellitklinikerna.

Gentemot vad utskottsmajoriteten här
påstår skulle jag dessutom vilja understryka
att detta verkligen inte innebär
någon fördröjning av igångsättandet av
utbildningen. Jag skulle vilja veta, hur
man vid ärendets behandling i utskottet
har kunnat få den uppfattningen, att ett
bifall till reservationen skulle innebära
att hela denna utbildning skulle komma
att fördröjas. Detta har man såvitt jag
förstår fått fullständigt om bakfoten.

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Nr 26 121

En fråga till! Man säger, att om erfarenheterna
från försöksverksamheten
visar att de fyra veckornas vikariatstjänstgöring
inte ger något nämnvärt
värde ur utbildningssynpunkt, skall man
ompröva frågan. Innebär då en sådan
omprövning, att man helt enkelt stryker
dessa fyra veckors vikariatstjänstgöring,
eftersom den inte anses ha något värde,
eller innebär omprövningen att man förändrar
vikariatstjänstgöringen till en
adekvat utbildning i stället? Detta tycker
jag är en fråga, som det är väsentligt
att få klarlagd.

För övrigt undrar jag hur man skall
tolka utskottsutlåtandet, där det heter
att man i den utsträckning detta är möjligt
bör förlägga vikariatstjänstgöringen
till utbildningsanstalternas sjukhus. Om
det i praktiken skulle visa sig möjligt,
vilket de båda professorerna har sagt,
att helt förlägga vikariatstjänstgöringen
till utbildningsanstalternas sjukhus, kan
vi då konstatera att detta också ligger i
linje med utskottsmajoritetens önskemål?
Det skulle vara roligt att få ett
besked på den punkten.

Jag ser nu att statsrådet Moberg hedrar
kammaren med sin närvaro vid denna
sena tidpunkt. För att undvika att
behöva ställa en enkel fråga senare
undrar jag om jag redan nu kan få direkt
svar på en fråga, som inte behandlas
i propositionen men som jag hade
trott skulle komma upp där. Kan vi få
veta när den utökning av barnmorskeutbildningen
som riksdagen beställt redan
hösten 1967 kommer till stånd?
Någon gång i vintras sade statsrådet
Moberg i ett svar till mig att besked
därom skulle lämnas i samband med att
skolöverstyrelsen lägger fram sitt utredningsförslag.
Nu hittar jag inte något
svar på denna fråga och skulle därför
av statsrådet vilja veta när vi kan vänta
ett sådant besked.

Men, herr talman, jag skulle också
vilja säga några ord om ett annat ärende.
Jag har väckt motionen II: 1081 tillsammans
med herrar Eskel och Enskog.

Vidareutbildning av sjuksköterskor m. m.

Vi yrkar däri ett bibehållande av de avlöningsförmåner
som nu utgår till elever
vid statens institut för högre utbildning
av sjuksköterskor. Enligt propositionen
skulle dessa avlöningsförmåner endast
utgå till deltagare i lärarkurser. Förslaget
innebär således att vissa andra
elevkategorier får vidkännas en klar
försämring. Emellertid har man tänkt
sig att detta institut ända fram till åren
1970—1971 övergångsvis också skall ägna
sig åt utbildning av avdelningssköterskor
och anordna vissa administrativa
kurser. Man drar emellertid in dessa
avlöningsförmåner för de elevkategorier
som inte har offentlig huvudman.

Motivet är ganska konstigt: Man säger
att det blivit en tendens att allt fler
elever som saknar offentlig huvudman
söker sig hit, och det betyder att staten
får en ökad ekonomisk belastning.
Man tycker därför att det är på tiden
att en förändring göres. Utskottet har
under hand inhämtat att det finns en
ökad tendens hos eleverna att lämna
sina anställningar utan att begära tjänstledighet
för studier eller sedan de förvägrats
sådan av huvudmännen. Är det
så att man förvägras tjänstledighet av
en huvudman för att utbilda sig vidare
i sitt yrke, vad är då naturligare än att
man säger upp sin tjänst för att få frihet
att förkovra sig så som man finner rimligt?
Att de i det läget skall bestraffas
med att inte få den tidigare medgivna
avlöningsförmånen enligt lönegrad Ug 6
är förvånansvärt.

Att elever lämnat sin anställning utan
att begära tjänstledighet kan naturligtvis
tyckas konstigt, men det finns anledning
att betona den egendomliga tendens
som vissa huvudmän numera har
att förbinda tjänstledighet för studier
med s. k. slavkontrakt. Många huvudmän
säger nämligen att skall ni få
tjänstledighet måste ni förbinda er att
efter tjänstledighetens slut tjänstgöra
hos oss upp till tre år. Dessa s. k. slavkontrakt
förklarar säkerligen den ten -

122 Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Vidareutbildning av sjuksköterskor m. m.

dens som utskottet säger sig ha märkt,
men jag tycker inte att det är något skäl
att i negativ riktning förändra en anordning
som funnits ett par år.

På denna punkt har jag emellertid
inte något yrkande, herr talman, utan
jag yrkar endast bifall till den reservation
som finns fogad vid utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herr
Björkman (h).

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Det är ett mycket stort
ärende vi behandlar — hela vidareutbildningen
av sjuksköterskor. Den är
faktiskt i stort sett tänkt som en försöksverksamhet
till att börja med. Vi
vet inte hur många sköterskor vi kommer
att behöva av olika slag. Vi vet inte
heller alldeles säkert om utbildningstidens
längd inom varje gren är den
rätta. Vi får räkna med en hel del jämkningar
under den närmaste tiden.

Det har också rått nästan fullständig
enighet utom just beträffande barnmorskornas
vidareutbildningskurs, som
alltså skall omfatta sammanlagt 50 veckor.
Denna kurslängd är i och för sig
rätt besvärlig, den omfattar två och en
halv termin.

Vi försöker — vilket diskuterades under
föregående ärende — samordna
skolterminernas längd för olika kurser.
Det har inte visat sig möjligt i detta
fall. .Tåg förmodar att det är en av anledningarna
till att man försökt med sådana
här extra anordningar. Vidareutbildningskursen
omfattar alltså 44 veckor,
därefter kommer ett fyraveckors
vikariat och ovanpå detta en tvåveckorskurs.
Det viktiga är, vilket ingen av
de föregående talarna har nämnt, att
barnmorskorna efter denna vikariatstjänstgöring
skall ha en avslutande kurs.
Det är på det sättet vikariatstjänstgöringen
kommer in i utbildningen. Eleverna
skall ha fått pröva på självständigt
arbete innan de anses färdigutbil -

dade. De kommer tillbaka med erfarenheter
från denna praktiska tjänstgöring
och kan alltså på ett bättre sätt tillgodogöra
sig den avrundande teoretiska kursen.

Det faller dock litet utanför ramen
för vad man gör i de andra utbildningslinjerna.
Det är därför som detta har
kritiserats. Departementschefen finner
det i viss mån diskutabelt. Avdelningen
tycker detsamma. En del remissinstanser
och reservanterna går ännu ett steg
längre och finner förslaget misslyckat.
Men alla, även de som nu vill ha dessa
fyra veckors vikariatstjänstgöring, är
överens om att det får betraktas såsom
en försökstjänstgöring. Man skall se vad
resultatet blir av det och hur det slår
ut. Sedan får man komma tillbaka.

Det går säkerligen inte, som fru Kristensson
sade, att stryka de fyra veckorna.
Det tror jag inte kommer i fråga.
Det är klart att vi måste ge den utbildning
som verkligen behövs. Om det inte
stämmer med våra begrepp om terminer
och sådant, kan det inte hjälpas. Men
det vållar givetvis en del praktiska besvärligheter.

Nu har utskottet tillmötesgått motionärerna
och de remissinstanser som har
varit bekymrade så långt, att det understryker
att denna utbildning måste ske
under sakkunnig ledning. Det har talats
om att eleverna under denna vikariatstjänsgöring
kan komma att arbeta på
sjukhus, där det inte finns läkare med
gynekologutbildning och bara sjuksköterskor
med grundutbildning — var nu
detta sjukhus existerar.

Det är naturligtvis inte meningen,
utan denna tjänstgöring skall vara ett
led i deras utbildning. Går det att förlägga
denna tjänstgöring till det utbildningssjukhus,
där de har fått sin ordinarie
utbildning, anser vi givetvis att
det är det bästa. Där har de samma
handledare. Då får tjänstgöringen den
bästa effekten.

Nu förklarar dessa utbildningsanstalter,
att de tror att de kan klara denna

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Nr 26 123

verksamhet. Vi vet dock hur det är på
hela vårdområdet. Den dåliga tillgången
på praktikplatser utgör en flaskhals.
Det kan bli svårigheter, och vi har inte
velat gå så långt som att säga att tjänstgöringen
skall förläggas till utbildningssjukhus,
utan till sjukhus, där det finns
utbildad personal som kan handleda dessa
nya barnmorskor.

Vidare är det väl ändå någon skillnad
på barnmorskeutbildning och övrig
sjuksköterskeutbildning; det visar bland
annat utbildningstidens längd. Barnmorskorna
har ju på ett helt annat sätt
än sjuksköterskorna en självständig
ställning. Det är väl närmast distriktssköterskorna
som i det fallet kan jämföras
med barnmorskorna, och distriktssköterska
blir man ju inte bara genom
en sådan här kurs, utan därutöver krävs
åtskillig praktiktjänstgöring och dessutom
ytterligare kurser.

Men barnmorskan kommer förr eller
senare i den situationen, att hon på
egen hand skall klara en förlossning.
Det måste vara väldigt svårt första
gången man befinner sig i den situationen,
när den än kommer. Om hon nu
får en tjänst som ett självständigt vikariat,
där det finns äldre, mer kunniga
barnmorskor och läkare tillgängliga
men där hon under dessa betryggande
omständigheter på egen hand får sköta
förlossningar, får hon själv möjligheter
att se vad hon duger till, och de som
skall ansvara för hennes framtida legitimation
får möjligheter att bedöma om
hon över huvud taget kan klara dessa
uppgifter på egen hand. Det är nog inte
alldeles ur vägen att man på något sätt
försöker ordna så, att eleverna får denna
självständiga tjänst innan de lämnar
utbildningsanstalterna.

Och, som sagt, detta är en försöksverksamhet.
Visar det sig att denna ordning
inte är till någon nämnvärd nytta,
så får man försöka lägga upp det hela
på något annat sätt.

Fru Kristensson frågade om det är i
enlighet med utskottets mening, att den -

Vidareutbildning av sjuksköterskor m. m.

na vikariatstjänstgöring skall förläggas
till utbildningssjukhusen. Ja, visst är
det så! Det skall ske i all den utsträckning
det är möjligt.

Frågan om avlöningen till sköterskorna
är mycket besvärlig. Vi försöker nu
få fram någorlunda enhetliga studiehjälpsregler.
Men just på sjukvårdens
område har man haft alldeles speciella
förhållanden.

Tidigare har, som fru Kristensson påminde
om, sjuksköterskeeleverna varit
arbetskraft på sjukhusen. Detta har man
nu gått ifrån. Utbildningstiden skall anslås
enbart till utbildning. Men denna
vikariatstjänstgöring går ju inte att jämföra
med den tid sköterskeeleverna var
arbetskraft på sjukhusen; förslaget innebär
att sköterskeeleverna helt enkelt
får sköta en tjänst under en månad och
får betalt för det.

När det gäller dem som deltar i den
högre utbildningen har det hittills varit
så, att huvudmännen beviljat dem
tjänstledighet med lön, och de har sedan
återvänt till sin huvudman. Det är
detta fru Kristensson kallar för slavkontrakt,
och det är fler som betecknar
det så.

Det är nu inte så farligt med det slaveriet
med den rika tillgång på platser
som föreligger. Jag har själv som
landstingsman varit med om att mitt
landsting övertagit en sköterska från
ett annat landsting det tredje året. Hon
hade fått sin utbildning i ett landsting
på villkor att hon skulle tjänstgöra tre
år där. Efter ett år flyttade hon till ett
annat landsting på villkor att detta
övertog betalningen för de två åren, och
det tredje året flyttade hon till vårt
landsting på villkor att vi gentemot
landsting nummer ett övertog återbetalningen
för det första året.

Detta är ju en soppa utan like, som
varken gagnar sköterskorna eller landstingen.
Man måste åstadkomma en annan
ordning. Men å andra sidan måste
man ju förstå ett landsting, som har ont
om folk och som inte ger en sköterska

124 Nr 2f.

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Vidareutbildning av sjuksköterskor m. m.

ledigt för att gå på en kurs om man
inte kan räkna med att ha nytta av henne
i fortsättningen; det ställer ju alltid
till svårigheter för huvudmannen. Men
jag undrar ändå om det annat än i rena
undantagsfall förekommit att man direkt
vägrat en sköterska tjänstledighet
och om det inte har varit så, att det
just då inte funnits möjlighet att lösgöra
henne och att man därför inte när
hon själv önskat det kunnat ge henne
ledighet utan velat förlägga den till annan
tidpunkt. Men när bestämmelserna
utformades beträffande lön till dem,
som inte har någon huvudman, räknade
man med att de skulle utgöra undantagsfall
— de flesta hade huvudmän.

När de nu i stor utsträckning i stället
för att ta tjänstledighet har sagt upp
sina tjänster, eftersom de ändå fått ut
sin lön, har läget blivit ett annat än
tidigare.

Vi strävar nu efter att få enhetliga
bestämmelser. Den gången när detta institut
inrättades fanns inte den nuvarande
studiehjälpen. På sjukvårdsområdet
råder emellertid alldeles särskilt
besvärliga förhållanden, som har lett
till att i synnerhet landstingen på grund
av bristen på folk har fått lov att ta på
sig stora kostnader för utbildningen.
Även när det gäller sköterskeskolorna
har landstingen tidigare betalat ett visst
bidrag till eleverna, jag tror i regel 400
kronor i månaden. Detta system har numera
slopats, sedan eleverna nu i stället
får studiemedel i vanlig ordning. Det
synes nödvändigt att så småningom få
till stånd någon form av samordning på
detta område. Överenskommelser måste
träffas mellan landstingen och staten
om hur dessa frågor skall ordnas.

När det gäller operationsassistenterna
— den enda fråga som jag tror återstår
obesvarad från min sida — har utskottet
hänvisat till att det pågår en del
utredningar och att det är skolöverstyrelsens
sak att göra upp kursplanerna
för utbildningen på ett sådant sätt, att
de fyller de krav som man kan ställa i

det avseendet. Vi anser att det inte nu
finns någon anledning att skriva till
Kungl. Maj:t i denna fråga, eftersom
ändå en del saker kommer att hända på
detta område.

En mycket viktig fråga gäller också
skolsköterskorna, men vi förstår egentligen
inte vad den har med förevarande
proposition att göra. Motioner väcktes
emellertid, som remitterades till utskottet,
och vi hade därför inte annat att
göra än att ta upp dem till behandling.
Men vi har sagt, att vi inte kan ta ställning
utan att undersöka hur många
sjuksköterskor det skulle gå åt i detta
fall, eftersom det råder en sådan brist
på dem. Vi kan inte utan vidare säga
att vi skall ta ytterligare en hel del
sjuksköterskor till skolhälsovården. Vi
måste veta både vad det betyder i personalåtgång
och kostnadsmässigt.

Fru Kristensson undrade vad vi menade
med att vi inte skulle fördröja
utbildningen för barnmorskor och skolsköterskor.
Vi ansåg oss inte utan vidare
kunna biträda motionerna utan att
själva inhämta ytterligare upplysningar
från de remissinstanser som hade yttrat
sig tidigare. Men det fanns helt enkelt
inte tid till det genom att propositionen
kom nu i slutspurten och vi ansåg
att det var så angeläget att få hela
frågan igenom. De justeringar som kan
behöva göras får ske i efterhand. Huvudsaken
är att verksamheten omedelbart
kan komma i gång.

Därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag på
samtliga punkter.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag tycker det finns anledning
att tacka fröken Olsson för hennes
positiva inlägg. Jag tror det kommer
att bli av stort värde för dem, som
skall tillämpa det beslut som riksdagen
kommer att fatta i dag — fröken Olsson
säger nämligen att hon tolkar utskottsutlåtandet
så, att det är i enlighet med
utskottets önskemål om det skulle visa

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Nr 26 125

sig möjligt att helt förlägga vikariatstjänstgöringen
till utbildningsanstalternas
sjukhus. Detta anser jag är tillfredsställande.

Det är ju givet att man därmed inte
drar ut konsekvenserna av motionen,
nämligen att man också skulle kalla
vikariatstjänstgöringen för utbildningstid
med de konsekvenser som det kan
ha. Jag tror att utvecklingen kanske
kommer att tillgodose de önskemål, som
motionärerna har haft, så att det verkligen
blir fråga om en utbildning.

Fröken Olsson sade dock, att vi alla
känner till att praktikplatserna utgör en
flaskhals och att detta skulle vara ett
skäl till att man får lämna flera möjligheter
öppna och att man skall undersöka
vilka möjligheter eleverna har att
på egen hand klara förlossningsfall. Jag
skulle emellertid vilja säga, att det framstår
som litet vanskligt att de blivande
mammorna skulle vara något slags försökskaniner.
Om de skall vara det får
man i varje fall ha garantier för att det
ordnas med handledning, så att man
kan vara trygg för att ingen olycka inträffar.

Beträffande slavkontrakten håller jag
med fröken Olsson om att det är »en
soppa utan like». Man borde kunna klara
problemet med ett clearingförfarande
olika huvudmän emellan.

Härmed var överläggningen slutad.
Mom. 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 4

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
II: 1085; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 5

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

Vidareutbildning av sjuksköterskor m. m.

hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Turesson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 5) i utskottets
utlåtande nr 108, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Virgin m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omr ös tnings ap p a r a t verkställdes.
Därvid avgavs 160 ja och 35 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 6—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
fastighet i Sundsvall,

nr 111, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att i vissa fall avistå allmänna
arvsfondens rätt till arv,

12G Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Rikskonserter m. m.

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om viss ändring i statens
pensionslöneförordning m. m., och
nr 113, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers berättelse i
vad avser räkenskapsgranskningens organisation
inom den statliga förvaltningen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 4

Rikskonserter m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
114, i anledning av Kungl. Majvts proposition
angående rikskonserter m. m.
jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen nr
1 (bilaga 10, punkt B 13) beräknat medel
till Rikskonserter m.m., hade Kungl.
Maj :t i propositionen nr 45 under åberopande
av utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för den 8
mars 1968 föreslagit riksdagen att 1.
godkänna de riktlinjer som i statsrådsprotokollet
angivits för anordnande av
rikskonsertverksamhet fr. o. m. den 1
juli 1968, 2. godkänna de grunder för
finansieringen av rikskonsertverksamheten
som angivits i statsrådsprotokollet
samt 3. till Riikskonsertverksamhet
för budgetåret 1968/69 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 7 350 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels motionen I: 807 av herr Lundström,

dels de likaly dande motionerna I: 80S
av herr Schött m. fl. och II: 1046 av herr
Nordstrandh m. fl.,

dels motionen II: 1043 av herr Arvidson
m. fl., vari hemställts att riksdagen
ville ho,s Kungl. Maj :t hemställa om en
utredning genom arbetsmarknadsstyrelsens
försorg angående ett sammanföran -

de av den verksamhet som bedreves av
dels den offentliga artist- och musikerförmedlingen,
dels de s. k. organisationsförmedlingarna
till en statlig förmedlingsverksamhet
som successivt kunde
utvidgas till att gälla hela kulturarbetarområdet
och som erhölle sådana arbetsformer
att både effektivitet och smidighet
i verksamheten garanterades,

dels motionen II: 1044 av herr Jansson,
vari hemställts 1. att mellan 50—85
procent av rikskonserternas konsertutbud
skulle anförtros åt fast anställda
tonkonstnärer med hel- eller halvtidsanställning,
2. att vokalensembler inrättades
i två regioner, Norrbotten och Mellansverige,
3. att militänmusikernas vidareutbildning
icke belastade rikskonsertverksamhetens
budget utan att det i
propositionen föreslagna anslaget på 0,4
milj. kr. överfördes till den aktiva konsertbudgeten
för rikskonsertverksamheten,
4. att ett statens råd för rikskonserter
inrättades med minst 20 ledamöter
och lämpligen en heltidsanställd sekreterare,
5. att den framlagda organisationsplanen
för rikskonsertverksamheten
översåges i syfte att minska de administrativa
kostnaderna till förmån för
flera utbud av levande musik samt 6. att
en central statlig upphandlingsorganisation
för kvalitetsmstnument, exempelvis
flyglar, inrättades,

dels motionen 11:1045 av herr Jansson
m. fl., vari hemställts 1. att riksdagen
måtte besluta att den statliga artistoch
musikerförmedlingen och organisationsförmedlinigarna
sammanfördes till
ett statligt förmedlingsbolag med uppgift
att handha förmedling av arbetstillfällen
för artister och musiker samt att
det statliga förmedlingsbolaget successivt
utvidgades till att omfatta också övriga
kategorier av kulturarbetare samt 2.
att riksdagen, därest yrkandet under 1.
icke vunne riksdagens bifall, måtte besluta
om utbyggnad av den statliga artist-
och musikerförmedlingen till att
omfatta all förmedling av dessa yrkeskategorier.

Nr 26 127

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionen 1:807 såvitt nu var i fråga
godkänna vad i statsrådsprotokollet förordats
beträffande Stiftelsen Institutet
för rikskanserter,

2. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1044 i vad den avsåge en översyn av
Institutets för rikskonserters kansliorganisation,

3. att riksdagen måtte ge Kungl. Maj :t
till känna vad utskottet anfört beträffande
anställningsvillkor m. m. för viss
personal vid Institutet för rikskonserter,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1044 i vad den avsåge ett statens råd
för rikskonserter,

5. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen II: 1044 i vad den avsåge vokalensembler
och anställning av tonkonstnärer
godkänna de riktlinjer som i
statsrådsprotokollet angivits för anordnande
av rikskonsertverksamhet fr. o. in.
den 1 juli 1968,

6. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionen II: 1044 i vad den avsåge kostnader
för viss vidareutbildning av militärmiusiiker
godkänna de grunder för finansiering
av rikskonsertverksamheten
som angivits i statsrådsprotokollet,

7. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 807 i vad den avsåge yrkande om medel
till en regionintendent utöver
Kungl. Maj rfs förslag,

8. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 807 och II: 1044 i vad avsåge
anslagsberäkningen till Rikskonsertverksamhet
för budgetåret 1968/69
på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
7 350 000 kr.,

9. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 807 i vad den avsåge grammofonskiveinspelningar,

10. att riksdagen måtte avslå motio -

Rikskonserter m. m.

nen II: 1044 i vad den avsåge en statlig
upphandlingsorganisation för kvalitetsinstrument,

11. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 11:1043 och 11:1045 ge
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört
beträffande förmedling av tonkonstnärer
m. fl.,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 808 och II: 1046.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Arvidson (s).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Det är ett ganska trist
ärende som nu skall avgöras.

Sedan år 1933 har det funnits en internationell
konvention om kostnadsfri
arbetsförmedling för alla arbetstagare.
Trots detta har regeringen fortlöpande
givit dispens åt privat arbetsförmedling
och därtill har vi fått en rad organisationsförmedlingar
för engagemang av
in- och utländska tonkonstnärer.

Nu förutsattes när aktuella tillstånd
utlöpt att samma möjligheter att söka
arbete skulle skapas för tonkonstnärer
som gäller för andra arbetstagare. Därmed
skulle även denna grupp av arbetstagare
få en kostnadsfri arbetsförmedling,
som skulle intaga en neutral ställning
i förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare.

Det har vid sidan om de privata förmedlingarna
och organisationsförmedlingarna
också funnits en offentlig artist-
och musikerförmedling. Men genom
att andra förmedlingar har tillåtits
att tävla med den offentliga förmedlingen,
har man under alla dessa år
omöjliggjort för den statliga artistförmedlingen
att bli det naturliga centrum
som den borde ha blivit.

Inför utsikten att få slut på de kommersiellt
arbetande förmedlingarna för
tonkonstnärer har under det senaste
året en rad konstruktiva förslag väckts

128 Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Rikskonserter m. m.

om hur man skulle kunna lösa dessa
frågor. Det bästa ställde enligt min mening
Kulturarbetarnas socialdemokratiska
förening i en PM med förslag till
inrättande av kulturförmedling, ett statligt
kulturserviceorgan, vilken tillställdes
utbildningsdepartementet — dåvarande
ecklesiastikdepartementet — den
21 december 1967.

Många diskussioner och överläggningar
i denna fråga har förekommit, och
ärendet har också varit ute på remiss.
Jag har tidigare talat mycket ingående
om dessa frågor och skall nu inte upprepa
vad då sagts men vill erinra om att
i remissyttrandena till proposition nr
45 uttalade sig flertalet av de berörda
arbetstagarorganisationerna för ett statligt
förmedlingsbolag.

I propositionen nr 45 framhålles
bl. a. följande: »Flertalet av dem

som yttrat sig över betänkandet anser
dock att samhällets åtgärder för att förbättra
förmedlingen av seriösa tonkonstnärer
bör ske på andra vägar än
genom utbyggd offentlig arbetsförmedling.
Man ansluter sig därvid i regel till
förslaget om ett statligt förmedlingsbolag.
»

Till mångas förvåning framlades det
sedan ett förslag, som stod helt i strid
med remissyttrandena. Det innebär ett
slopande av den offentliga arbetsförmedlingen.
Visserligen förbjudes de privata
förmedlarna att fortsätta sin verksamhet,
men i stället skall de s. k. organisationsförmedlingarna
överta verksamheten.

Till försvar för statsutskottets ställningstagande
i denna fråga må det sägas,
att utskottet i sin skrivning distanserar
sig så långt som möjligt från den
angivna lösningen. Utskottet skriver:
»Utskottet finner det nämligen inte tillfredsställande
att artisterna och musikerna
inte kommer i åtnjutande av
samma tjänster som andra yrkeskategorier
gör genom den offentliga arbetsförmedlingen.
Enligt utskottets uppfattning
bör därför frågan om den nu aktuella

förmedlingsverksamheten ytterligare
övervägas. Den grundläggande målsättningen
bör därvid vara att kulturarbetarna
framdeles skall beredas rätt till
arbetsförmedling genom statens försorg
på samma villkor och under samma förutsättningar
som övriga arbetstagare.»

Saken kan rimligen inte framställas
på ett bättre sätt. Det är ju en utmärkt
tolkning av vad arbetstagarna i detta
fall vill.

Det förslag utskottet stannar för står
dock i strid med detta resonemang, förslaget
att man skall avskaffa den statliga
förmedlingen och lämna hela verksamheten
i händerna på organisationsförmedlingarna.
Det bör stå klart för
var och en att dessa organisationer, som
nu skall få ta hand om förmedlingen av
de arbetstagare som det gäller, är arbetsgivare
och därtill mycket stora arbetsgivare.

Det framhålles i utskottets skrivning
att denna förmedlingsverksamhet skall
ske på prov. Till det är bara att säga, att
man redan har prövat detta system i
mer än 25 år. Någon ytterligare provverksamhet
behöver vi alltså inte. Yi
har kommit fram till att denna förmedling
har övervägande negativa sidor.
Splittringen i kulturutbudet kommer
också att öka. För närvarande är det
fem olika instanser som ansökt hos arbetsmarknadsstyrelsen
om att få bedriva
sådan organisationsförmedling. Men
om vi knäsätter principen kommer det
inte att dröja förrän ytterligare organisationer
anmäler sig för att driva förmedlingar
i samma syfte.

När utskottet betonar att verksamheten
får bedrivas på prov skulle jag till
talesmännen för utskottet vilja ställa
frågan: Kan man tänka sig att tidsbestämma
provet till ett år, eller möjligen
två? Finns en sådan tanke bakom det
resonemang som förs?

I detta sammanhang vill jag ta upp
ett problem som inte är diskuterat. Om
en artist blir arbetslös, vilken förmedling
skall intyga att han är arbetslös och

Nr 26 129

Tisdagen den 21

att han därmed kan komma i åtnjutande
av arbetslöshetsunderstöd och andra
förmåner som övriga arbetstagare i vårt
land har? Kan de här organisationsförmedlingarna
vara till någon hjälp när
det gäller den sidan av saken?

Herr talman! Jag tvingas uttala mitt
mycket bestämda beklagande av det förslag
som föreligger. Jag finner att utskottet
i princip delar detta beklagande.
Det är bara det, att det praktiska förslag
som sedan läggs fram helt strider
mot både mitt och utskottets beklagande.
Sällan har jag sett en skrivning, där
utskottet distanserar sig så långt från
det förslag som ställts.

Den motion jag har lagt fram angående
översyn av institutet för rikskonserters
kansliorganisation är närmast
föranledd av att administrationskostnaderna
tar en otroligt stor del av anslaget
till denna organisation. Motionens
förslag avvisas dock. Vidare avvisas förslaget
om att inrätta ett statens råd för
rikskonserter ävensom förslagen om anställning
av tonkonstnärer enligt de
riktlinjer som framförts i motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motion 1044 i denna kammare.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag ber att få ta upp ett
annat delspörsmål i detta ärende. I propositionen
nr 45 liksom i statsutskottets
utlåtande nr 114 angående rikskonserter
m. m. berörs militärmusikkårernas
roll och uppgifter inom det civila
musiklivet. Utbildningsministern förordar
beträffande de nuvarande militärmusikkårerna
att en ytterligare utredning
av organisationen göres i syfte att
tillgodose såväl militära som civila behov.
Statsutskottet instämmer häri och
gör också följande uttalande, vilket jag
gärna stryker under: »Militärmusikkårerna
har enligt utskottets mening uppenbar
betydelse för det regionala musiklivet.
Frågan om eventuella indrag5
— Andra kammarens protokoll 1968. Nr

maj 1968 em.

Rikskonserter m. m.

ningar av kårer vid den aviserade förändringen
av militärmusikorganisationen
måste i sedvanlig ordning underställas
riksdagens prövning.» — Frågan
om militärmusikkårerna och en eventuell
minskning av deras storlek eller om
indragning av kårer är alltså skjuten på
framtiden. Den återkommer senare till
riksdagen. Tidpunkten är sålunda inte
nu den rätta att ta definitiv ställning.

Jag kan dock inte underlåta att erinra
om den oro som konsertbyråutredningens
förslag väckt i olika delar av
vårt land. Protester mot minskning eller
indragning av vissa militärmusikkårer
har också insänts till departementet.
Som exempel kan nämnas en protestskrivelse
från Ystad med angränsande
landstingsvalkretsar, i vilken det bl. a.
heter: »Förslaget om indragning av militärmusikkåren
i Ystad innebär ett allvarligt
hot mot musiklivet i hela södra
Skåne.» Det är speciellt denna delfråga
som jag i detta sammanhang vill föra
fram. Den berör inte bara Ystad utan
hela bygden däromkring — ja, en stor
del av södra Skåne, eftersom kåren betjänar
en betydande räjong. Ett hot om
eventuell nedläggning av militärmusikkåren
i Ystad har sålunda väckt oro för
det lokala musiklivet i Sydskåne.

I våra stora statsensembler utgöres
mer än hälften av utländska stråkmusiker,
och språkförbistringen är omfattande.
Man måste fråga sig hur man
skall komma till rätta med bristen i de
nya musikformer som utredningen förordar
i ett »statens institut för rikskonserter».
För att inte biåsmusikerna i en
framtid helt skall försvinna måste man
även beträffande dessa tänka på rekryteringen.
I det avseendet har militärmusikkårerna
så gott som ensamma svarat
för utbildningen. Tänker man sig att i
en framtid finna lösningen på detta problem
genom att bygga ut konservatorierna
i Stockholm, Göteborg och
Malmö? Jag kan nämna att vi här i landet
har en brist på bortåt 20 000 musikledare.
Också i detta avseende har mili26 -

130 Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Kikskonserter m. m.

tärmusikkårerna varit förnämliga utbildningscentraler.

I en till departementet insänd protestskrivelse
från representanter för
olika rörelser och korporationer den 28
april i fjol heter det bl. a.: »Vi anser
det stridande mot allt förnuft att beröva
denna folkrika del av landet en så värdefull
kulturell tillgång. Sett mot bakgrunden
av att Stockholmsområdet med
ca en miljon invånare föreslås få en 67-mans militärmusikkår förutom andra
statsavlönande och på annat sätt statsunderstödda
och enligt förslaget förstärkta
ensembler skulle Skåneregionen
med samma invånarantal få nöja sig
med en regional ensemble om 30 man.
Förutom att kåren i så gott som hela
Malmöhus’ län och i stora delar av
Kristianstads län svarar för synnerligen
uppskattade konserter, bildar den stomme
i Sydöstra Skånes orkesterförening
och ett flertal av kårens musiker ingår
i Trelleborgs orkesterförening. Den har
också på sista tiden framträtt i skolkonsertverksamheten
med synnerligen stor
framgång...»

Så långt protestskrivelsen från Sydskåne.
Jag vill framhålla att militärmusikerna
i mycket stor utsträckning
tjänstgör som lärare och musikledare i
många amatörmusikkårer och ungdomsorkestrar
i hela södra Skåne. Förhållandena
är säkerligen likartade på andra
håll. Om den ifrågavarande militärmusikkåren
skulle försvinna kommer det
att bli oerhört svårt att få ersättare för
dessa lärare och musikledare.

Frågan om militärmusikkårernas fortsatta
organisation och deras fortbestånd
går som sagt till ny utredning. Innan
så sker har jag velat framhålla dessa
synpunkter och hoppas att de skall vinna
beaktande såväl i utredning som i
departement. Det gäller ett enligt min
mening vitalt problem, som i värsta fall
— d. v. s. om en indragning av militärmusikkåren
i Ystad skulle komma till
stånd — får en musikalisk utarmning i
våra sydskånska bygder till följd. Något

sådant får enligt min mening inte komma
i fråga.

Jag har inget yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Nilsson i Lönsboda (fp) och Josef son
i Arrie (ep).

Herr LINDHOLM (s ):

Herr talman! Herr Jansson tog upp
problemet om arbetsförmedling för artister.
Vi har inom utskottet mycket ingående
diskuterat det förslag som förelåg
i propositionen och vi har också
blivit uppvaktade av ifrågavarande yrkesutövare
som givit uttryck åt vissa
bekymmer över det framlagda förslaget.

Inom utskottet har vi byggt på den
princip som gäller för arbetsmarknaden
i stort, vilket innebär att den traditionella
formen för arbetsförmedling bör
vara tillämplig även på detta område.
Vi är medvetna om att det ordinarie arbetsmarknadsorganet
måhända inte har
de resurser som erfordras utan att man
kanske i stället måste finna andra lösningar
för denna grupp. Men vi anser
att dessa yrkesutövare bör bedömas på
samma sätt som yrkesutövare i allmänhet.

Propositionen föregicks av diskussioner
med respektive förbund, och vid
dessa diskussioner framkom att den lösning
som nu förordas kan vara lämplig.
Därför har också utskottet föreslagit
denna lösning på prov. Om den sedan
inte visar sig fylla måttet och inte på ett
tillfredsställande sätt tillgodoser de önskemål
man anser vara berättigade bör
man, såsom utskottet i fortsättningen
framhåller, pröva andra vägar för att få
en tillfredsställande lösning av arbetsförmedlingen.
Herr Jansson ansåg ju
också att detta inte kan sägas bättre än
vad utskottet gjort och då bör han väl
vara nöjd med utskottets skrivning. Vi
har haft en ambition att finna en tillfredsställande
lösning på det problem
som onekligen föreligger på detta område.

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Nr 26 131

Vad sedan gäller herr Nelanders bekymmer
för militärmusiken vill jag
framhålla, att vi inte tar ställning till
den frågan i dag. Det blir ytterligare en
översyn.

Herr Nelander gav uttryck för sina
farhågor beträffande den framtida utbildningen.
Jag kanske kan uppmana
honom att läsa det betänkande angående
musikerutbildning i Sverige, som
avlämnades för relativt kort tid sedan
och där hela problemet om militärmusikerna
kommer in i bilden. Jag tror att
herr Nelander då skall känna sig lugnare
och kan komma hem till Skåne och
meddela, att det inte blir någon utarmning
på detta område.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag har tidigare i en
interpellationsdebatt, som hölls för några
veckor sedan, utvecklat mina synpunkter
på frågan om artistförmedlingen.
Inom artistorganisationerna skulle
vi väl ha önskat en utveckling i motsatt
riktning mot den som propositionen föreslår.
Vi hade önskat att staten och
samhället på samma sätt som när det
gäller övriga arbetstagare skulle ha
hand om förmedlingen utan konkurrens
med andra organisationer och utan att
ta ersättning för det. Vad som nu föreslås
är, såsom herr Lindholm underströk,
ett prov, men detta prov innebär
ju att man går i motsatt riktning, dvs.
att man nedlägger den statliga verksamhet
som redan existerar.

Nu föreställer jag mig att utskottet
har ställt sådana villkor för ett accepterande
av den ordning som propositionen
föreslår, att de inte kan uppfyllas.
Vad sker då, om de nya förmedlingsorganen
inte kan uppfylla kravet
att de skall ta hand om — som det heter
— mer svårplacerade artister och även
i övrigt ge en allomfattande service?
Jag skulle föreställa mig att de inte går
i land med detta, och då står vi inför

Rikskonserter m. m.

uppgiften att på nytt bygga upp ett samhälleligt
organ för artistförmedlingen.

Jag har tidigare understrukit att den
bästa lösningen inte är ett statligt bolag,
såsom det har föreslagits från visst kulturarbetarhåll,
utan att arbetsmarknadsstyrelsen
själv har hand om saken. Herr
Lindholm säger att AMS kanske inte har
resurser för detta, och det har ofta invänts
att förfarandet kanske inte blir
tillräckligt smidigt. Resurserna måste
naturligtvis byggas upp. Vi har ett konkret
exempel på hur det kan göras och
hur samtidigt den smidighet som jag
efterlyser kan komma till stånd, nämligen
Författarcentrum. Detta kommer nu
att bli uppbyggt så, att det utgör en del
av AMS, i varje fall så långt att AMS ger
anslag till verksamheten och har en
tjänsteman inom Författarcentrum. Staten
kommer även att lämna bidrag, och
verksamheten går i FLYCO:s, d. v. s.
författarföreningarnas centralorganisations
regi. Det betyder att man får all
den aktivitet från de intresserade som
man är i behov av samtidigt som hela
verksamheten är gratis och inordnad i
den statliga arbetsförmedlingen.

Jag har avstått från att formulera någon
reservation. Jag har nöjt mig med
en blank reservation, och jag har gjort
det med anledning av den för mina synpunkter
ytterligt positiva skrivning som
utskottets femte avdelning har presterat.

Jag skulle emellertid ändå vilja vädja
till inrikesministern och till utbildningsministern
att de, under den korta
tid då kaos kommer att råda, verkligen
tar itu med denna fråga och försöker
att tillsammans med kulturarbetarna
uppnå en lösning som kan accepteras
från alla synpunkter, en lösning som
är effektiv och smidig. Denna utredning
borde enligt min uppfattning anförtros
åt arbetsmarknadsstyrelsen i samarbete
med kulturarbetarna och ges sådana direktiv,
att det blir en lösning inom
AMS:s gebit.

Jag måste här nöja mig med en väd -

132 Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Rikskonserter m. in.

jan, men jag tror att det är möjligt att
på relativt kort tid få ett grepp om denna
fråga, som nu — åtminstone vid en
jämförelse mellan propositionens och
utskottsutlåtandets innehåll -— förefaller
att vara i hög grad oredig, ett kaos
som det är svårt att finna något mönster
i.

Jag vädjar alltså, herr talman, till de
berörda departementscheferna att gemensamt
med AMS försöka få till stånd
en annan lösning än den som vi här
kommer att besluta om.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Vad beträffar dem som
skall ha hand om artistförmedlingen
skulle jag för det första vilja peka på
ett kort konstaterande som lconsertbyråutredningens
slutbetänkande gjort på s.
38. Det heter där: »Det borde också
framhållas att man i länder — där man
prövat andra lösningar av förmedlingsfrågorna
(t. ex. med enbart statligt bedriven
tonkonstnärsförmedling) — icke
har lyckats ernå en smidigt arbetande
förmedlingsorganisation.»

Jag förutsätter, att detta är riktigt.
Är då inte detta konstaterande något att
tänka på, när man nu talar så hett om
enbart statliga insatser?

För det andra skulle jag vilja tacka
herr Nelander för att lian talade så vackert
och ingående för min motion, syftande
till att så långt möjligt skydda de
existerande militärmusikkårerna. Jag
behöver alltså inte ägna mig åt att ytterligare
sjunga deras berättigade lov, ty
det är redan gjort. Jag vill bara fastställa,
att utskottet kort och koncist
konstaterar att en förändring av militärmusikorganisationen
måste underställas
riksdagens prövning. Det är bra
att få detta konstaterat i utskottets
skrivning, eftersom det är ett tacknämligt
uttalande. Varje administrativt manipulerande
är nu uteslutet, och der
oro, som varit stor på flera av de orter
som liar militärmusikkårer men som

känner sig hotade av konsertbyråutredningen
och Kungl. Maj :t, kan nu t. v.
lägga sig. Själva realdiskussionen om
militärmusikkårernas vara eller inte vara
får anstå till dess att förslag läggs
på riksdagens bord. Jag hoppas, att detta
förslag så litet som möjligt skall avse
några indragningar, helst inga alls.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag vill begagna tillfället
att instämma i vad herr Arvidson
anförde. Jag tror att de synpunkter
som han anlade är alldeles riktiga, och
jag skall endast utveckla en av dem.

Vi har fått detta Författarcentrum,
som bedriver en förmedlingsverksamhet
som jag tror att man vågar säga
har utvecklats mycket tillfredsställande.
De personer som tagit initiativet och
stått i ledningen för detta arbete har
emellertid många gånger fått eftersätta
en del av sitt eget arbete för att leda
verksamheten vid Författarcentrum, och
detta kan de inte gärna fortsätta med.
Därför får man räkna med att insatser
måste göras från annat håll. Arbetsmarknadsstyrelsen
har glädjande nog
satt in en tjänsteman för arbetet, betalar
hyran för två av rummen och kostnaderna
för telefon. Vidare har även
kulturavdelningen inom departementet
lämnat bidrag till verksamheten.

Verksamheten vid detta centrum är
så lovande och greppet så stimulerande,
att man nog bör anbefalla fler kategorier
kulturarbetare att försöka arbeta
på samma sätt. Vi har den grupp som
redan nämnts och som alldeles speciellt
berörs av dagens ärende, nämligen tonkonstnärerna.
Om alla seriösa musiker
och tonkonstnärer verkligen bestämmer
sig för att inrätta en förmedling av typen
Författarcentrum, bör samhället
naturligtvis stödja och hjälpa dem på
motsvarande sätt.

Men även de teateranställda har givetvis
intresse av att kunna nå kontakt

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Nr 26 133

med föreningar och med publik på ett
annat sätt än genom sin konstutövning
inom en teater.

Detsamma gäller koreograferna och
dansarna. Det är möjligt att de tillsammans
med teaterfolket kan ha en gemensam
förmedling. Men även en så
stor och betydelsefull grupp som bildkonstnärer
av olika slag har behov av
en motsvarande förmedling, därför att
de också behöver komma i kontakt med
en större publik. De har ofta inte bara
arbetsuppgifter inom ramen för sitt vanliga
arbete utan också anknytningar på
många olika håll. En förmedlingsverksamhet
kan därför vara till stor hjälp
även för dem.

De separata förmedlingar som på detta
sätt byggs upp skulle efter ett par år
kunna samorganiseras till en ny typ av
förmedlingsverksamhet som måhända
skulle fylla sin uppgift betydligt bättre
än om man skulle gå den traditionella
vägen och upprätta speciella artistförmedlingar
-— musikerförmedlingar och
motsvarande förmedlingar — inom den
offentliga arbetsförmedlingens ram. En
dylik samordnad förmedling kommer
ändå på sitt sätt att stå under den
offentliga arbetsförmedlingen, men det
blir en mera praktisk lösning. De närmast
berörda kan också själva aktivt
medverka inom en sådan organisation.

Jag tror, herr talman, på denna idé,
och därför är jag inte så särskilt pessimistisk
när det gäller möjligheterna att
kunna utveckla förmedlingsarbetet på
ett nytt sätt, Initiativet måste dock komma
från berörda grupper. Vi kan vara
övertygade om att de ansvariga för förmedlingsverksamheten
och kulturarbetet
i övrigt kommer att vara angelägna
om att verksamheten kommer i gång
och att de kommer att stödja den på
alla sätt.

lag har, herr talman, inget yrkande.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):
Herr talman! Med kännedom om en

Rikskonserter m. m.

av de artistförniedlingar som finns här
i landet delar jag i stort sett den uppfattning
som herr Kellgren nu senast
deklarerade, nämligen att de enskilda
förmedlingarna kanske inte helt går att
inordna i formerna för den statliga arbetsförmedlingsverksamheten.
Men jag
tror ändå, att man skall kunna finna
effektiva arbetsformer för att betjäna
alla dem som skall anlita förmedlingarna.
Folkparkernas artistförmedling t. ex.
är väl den största artistförmedlingen
här i landet. I en kommande organisation
kan det väl finnas plats; för den
liksom för övriga enskilda förmedlingar.

Att jag t. ex. godtagit den starka skrivning
som utskottet gjort beror på att
jag tror att man måste försöka komma
fram till en form av förmedlingsverksamhet,
som ger större möjligheter för
de artister och konstnärer som inte är
i ropet att också få arbete.

Jag tror, att om man skall göra en utredning,
så skall man göra den i fullt
samförstånd med eller åtminstone ta
med folk från de organisationer som nu
har förmedlingar. Man måste även ta
till vara det bästa som dessa har i sin
organisation och den lärdom de kan ge.
Man skall inte vara så förblindad när
det gäller organisationsförmedlingarna
att man inte kan välja någonting annat
om man därmed kan nå bättre resultat
på detta arbetsområde.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Det vore kanske klokt
att avsluta den här debatten innan personer,
som brukar visa gott omdöme,
i denna fråga yttrar sig på ett sätt som
jävar denna värdering.

Herr Lindholm ansåg att jag borde
vara nöjd med utskottets skrivning. Jag
sade också att det i utskottets skrivning
förekom riktiga påpekanden; det
var bara förslaget som jag inte var
nöjd med.

134 Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Rikskonserter m. m.

Herr Nordst rån db citerade uttalanden
om att man i länder med enbart
statlig förmedling inte lyckats skapa en
smidig organisation. Jag bär tidigare
läst dessa uttalanden och närmast uppfattat
dem bara som en beskäftig skrivning
av personer som inte vet vad de
talar om. Man bör rimligen kräva att
dessa personer anger vilka länder de
avser, men det har de inte gjort. Det
finns som bekant många länder, där all
artistförmedling är statlig, och i dessa
länder tror jag att i varje fall inte de
arbetstagare det gäller har klagat.

Herr Johansson i Norrköping säger
att det är möjligt att man inte kan använda
samma former för förmedlingen
av dessa arbetstagare som för andra.
.lag vill inte hålla med om det. Jag tror
att flertalet är överens om att det för
dessa arbetstagare bör gälla samma villkor
som för andra. En de! anser emellertid
att vi bör vänta en tid med genomförandet
av en sådan ordning, medan
andra av oss anser att ett beslut
om eu riktig lösning av denna fråga borde
ha fattats redan nu.

Det förefaller efter utskottets skrivning
som om vi alla hade den uppfattningen
att tonkonstnärer, artister och
musiker bör komma i åtnjutande av
samma tjänster som andra yrkeskategorier
från den offentliga arbetsförmedlingens
sida, Det vore då på sin plats
att man tog hänsyn till vad dessa arbetstagare
själva anser, och det är ju
inte okänt. Låt mig citera vad Svenska
teaterförbundets styrelse säger om detta
förslag: »Det är svårt att tro att ett
liknande förslag skulle kunna ha lagts
fram av regeringen när det gäller någon
annan yrkesgrupp i vårt samhälle.»

Av den formuleringen kan man utläsa
att den yrkesgrupp som Teaterförbundet
företräder känner sig minst sagt
diskriminerad. Detsamma gäller tonkonstnärerna.
Till de överläggningar
som inrikesminister Johansson i en
interpellationsdebatt omtalade inbjöd
man inte alla berörda organisationer.

Svenska teaterförbundet, Svenska tonkoinstnärsförbundet
och kulturarbetaravdelningen
inom Svenska musikerförbundet
fick sålunda inte vara med om
överläggningarna. De som inbjöds var
de som är arbetsgivare och nu blir förmedlare,
och de förklarade för sin del
att de var beredda att handha förmedlingsverksamheten.
Ingen var förvånad
över den beredvilligheten. Men denna
lösning strider nu mot etiken på arbetsmarknaden,
där man när det gäller alla
andra områden hav en offentlig, neutral,
avgiftsfri arbetsförmedling.

Jag kan därför inte, herr talman, finna
att detta är en god lösning. Ingen
talar ju heller om den med någon entusiasm
— vilket i och för sig är en
positiv sak. Men då är det väl också
onödigt att som en del här gjort uppbåda
något försvar för den.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det var ett uttryck i
herr Janssons anförande som föranledde
mig att trots den tunga arbetsbelastningen
på nytt begära ordet. Han säger:
Vore det inte på sin plats att ta
hänsyn till dem som berörs av bestämmelserna? Det

är ju detta som utskottet har
gjort och, enligt herr Janssons eget uttalande,
i en formulering som helt täcker
vad man kan önska på det här området.
Den formuleringen skall i särskild
skrivelse ges Kungl. Maj :t till känna.
Herr Jansson slår alltså in öppna
dörrar i denna debatt, eftersom utskottet
redan har tillgodosett det önskemål,
som han här kämpar för.

överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föranleddes av bifall till motionen
II: 1044; och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

Tisdagen den 21 maj 1908 em.

Nr 26 135

§ 5

Avgift för innehav av navigeringsmottagare Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
115, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående avgift för innehav av
navigering,smottagare jämte motioner.

I propositionen nr 111 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av utdrag arv
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 29 mars 1968 berett
riksdagen tillfälle att avge yttrande
i anledning av vad i statsrådsprotokollet
anförts rörande avgift för innehav
av navigeringsmottagare.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
I: 936 av herrar Tistad och Svenungsson
samt II: 1193 av herrar Åberg och Norrby,
vari hemställts att riksdagen vid sin
behandling av propositionen nr 111 måtte
dels avslå densamma, dels i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag om samordnade nordiska
bestämmelser beträffande eventuella avgifter
för innehav av navigeringsmottagare.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte ge Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört beträffande
avgift för innehav av navigeringsmottagare,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 936 och II: 1193.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Propositionen nr 111
som behandlas i statsutskottets utlåtande
nr 115 är ett anmärkningsvärt aktstycke.
Det verkar ganska oskyldigt detta
med avgift för innehav av navigeringsmottagare
— en teknisk fråga som
man tycker borde vara klarlagd. Propositionen
är emellertid rätt knapphändig
och ger inte alla sakupplysningar
som är nödvändiga för frågans be -

lysning. Den är dessutom ganska oklar
i sina formuleringar på en del punkter.

Man frågar sig om det här gäller en
beredskapslagstiftning även när man
ser de tidpunkter som anges i propositionen.
Sjöfartsstyrelsen skrev den 20
mars i år till regeringen om dessa avgifter
för innehav av navigeringsmottagare,
och redan den 29 mars, d. v. s.
nio dagar därefter, drogs propositionen
i konselj. Bråttom, bråttom kan man
säga, och frågan är väl om inte regeringen
hade litet för bråttom. Det präglar
åtminstone propositionens skrivning
på vissa punkter.

Vad är då anledningen till denna
proposition? Jo, den svenska marknaden
för navigeringsmottagare har tidigare
helt dominerats av deccamottagarna
i skydd av de patent som tillverkaren
har. Men i höstas dök det upp en
ny typ av navigeringsmottagare, tillverkad
av ITT-koncernen och försåld
av Standard Radio & Telefon AB och
Atlas Marin AB. Även dessa mottagare
utnyttjar deccasändarkedjan. Deccakedjan
finansieras delvis med avgifter
från de mottagare som Decca Navigatör
och Radar AB hyr ut. Decca betalar
alltså staten för driften av kedjorna.
Det vill inte de företag som sålde dessa
nya mottagare göra.

Nu har det inträffat en liten komplikation.
Samverkan mellan Decca och
ITT gör att dessa nya mottagare inte
längre säljs på den svenska marknaden.
I höstas såldes det bara fyra stycken
— jag upprepar fyra stycken. Detta föranledde
således en proposition. Innan
propositionen läggs på riksdagens bord
är emellertid den fråga som behandlas
i den inaktuell genom att dessa nya
mottagare inte längre saluförs på den
svenska marknaden. Det är uppenbarligen
här fråga om ömsesidiga patentskydd,
vilka gett upphov till en överenskommelse
mellan de två företagen i
branschen.

Det kan då synas, tycker jag, oförsynt
av regeringen att i riksdagens hektiska
slutspurt besvära med en propo -

136 Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Avgift för innehav av navigeringsmottagare

sition om avgifter för högst fyra styc- ]

ken navigeringsmottagare. Avgiften t

skulle enligt propositionen utgöra 1 500 1

kronor. Staten skulle alltså kunna få in i

högst 6 000 kronor i avgifter per år på £

grund av propositionen. Regeringens t

propositionsanhopning i påskas kan 1

vara besvärande nog för riksdagen utan i

att sådana här direkt onödiga proposi- c

tioner framläggs. i

I propositionen säges att avgiften bör s
sättas till 1 500 kronor per mottagare 3
och år. Detta skall man jämföra med det
avtal som staten har med Decca. Det s

ger i genomsnitt 800 kronor per mot- a

tagare, vilket belopp Decca betalar för (

de mottagare som företaget hyr ut på j

den svenska marknaden. De pengarna t

skall användas av sjöfartsverket för
driften av sändarnätet.

I propositionen anges att detta bidrag
står i relation till antalet uthyrda 1
mottagare men samtidigt redovisas detäljer
i det avtal som är slutet mellan t
staten och Decca, av vilket framgår att 1
bidraget inte står i relation till antalet c
uthyrda mottagare, eftersom man heta- c
lar full avgift för de första 500 motta- f
garna och reducerad avgift för ytter- s
ligare 200 mottagare, medan för resten (
av mottagarna Decca inte behöver be- f
tala någon ersättning till staten. r

Det är vidare så att av de 1 100 mot- 1

tagare som finns här i landet hyr Decca £

ut ungefär hälften till fiskare, 450 väst- c

kustfiskare, 40—50 sydkustfiskare och £
ungefär lika många ostkustfiskare. De 1
får alltså via sin hyresersättning till c
Decca bidra till driften av sändarnätet. s
Men så är inte fallet för t. ex. norska t

fiskare med vilka de svenska fiskarna s

och framför allt då västkustfiskarna
har att konkurrera. Konkurrensen sker 1
således inte på i detta hänseende lika s
villkor, trots att deccanavigeringssyste- h

met är internationellt. 1:

Detta innebär ytterligare ekonomiska s

problem för svensk fiskerinäring. De f

problem som den näringen brottas med r
är ju ganska välkända för kammarens c

ledamöter efter åtskilliga interpellations-,
fråge- och motionsdebatter. Det
förhållandet att deccasystemet är ett
internationellt navigationssystem gör
att man borde eftersträva en internationell
samordning av driften och av
bestämmelserna för driftkostnadstäckning.
Första steget mot en sådan samordning
är naturligtvis gemensamma
nordiska bestämmelser, och vi har också
i motionsparet 1:936 och 11:1193
yrkat på utredning härom.

Med hänsyn till att propositionen är
sakligt svagt underbyggd och till att en
vidgad internationell samordning på
detta område är en självklarhet, finner
jag mig föranlåten yrka bifall till motionerna.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Den beskrivning som
herr Norrby lämnade kan i stort sett
verifieras. Den egentliga anledningen
till propositionen var de nya mottagarapparater
som dök upp på marknaden
och av vilka det såldes ett antal, innan
den här uppgörelsen mellan de båda
företagen träffades. Det skulle kunna
sägas att anledningen till propositionen
då bortfallit, men denna var redan
framlagd. Nu kan man ju också resonera
på det sättet, att varken herr Norrby
eller någon annan har garanti för
att det inte kommer att säljas flera sändare
av om inte denna typ så av någon
annan. Och det vore ju inte riktigt rimligt
att innehavarna av dessa nya sändare
skulle kunna utnyttja de tjänster
som deccainnehavarna får utan att man
betalar de avgifter som uttas för deccasändarna.

Därför sade vi oss i utskottet att det
ligger något i tanken att ha bestämmelser
som gör att samtliga innehavare får
betala en tribut till kostnaderna för de
här sändarna. Det har uppgivits för utskottet
att det inte är något tvång för
fiskarna att hålla sig med denna apparatur.
Den innebär emellertid utomordentligt
stora fördelar på det sättet

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Nr 26 137

att fiskarna kan navigera med sådan
säkerhet att de kan återvända exakt till
de platser där de tidigare fiskat med
framgång och där de i stort sett vet att
fisken finns att ta. De kan även i övrigt
navigera under en helt annan grad av
säkerhet än eljest. Därför betalar de
gärna den här rätt stora avgiften. Jag
vill minnas att det rör sig om sammanlagt
ungefär 6 500 kronor per år, av vilket
belopp alltså en ringa del går till
sjöfartsstyrelsen för dess tjänster.

Jag vet inte riktigt varifrån herr
Norrby fått den siffra på 800 kronor
som han nämnde. Den stämmer i varje
fall inte med sjöfartsstyrelsens uppgifter.
Enligt den promemoria som jag har
i min hand uppgår avgiften för närvarande
till 80 engelska pund, vilket efter
en kurs av 12:46 motsvarar 997 kronor.
Men till detta kommer en rad detaljframräknade
belopp som jag inte
skall besvära kammaren med att specificera
men som gör att totalavgiften
blir bra mycket större än det nyssnämnda
beloppet, alltså ungefär en tusenlapp.

Emellertid har utskottet — det vill
jag fästa kammarens uppmärksamhet
på för den händelse någon ledamot känner
tveksamhet efter herr Norrbys anförande
— bestämt skrivit att de som
har deccamottagare under avtalstiden,
d. v. s. fram till 1976, icke skall kunna
åläggas att betala någon höjning av avgiften.
De är alltså garanterade den nuvarande
avgiften, och meningen är att
nytillkommande abonnenter, om jag får
kalla dem så, kommer att få åtnjuta
samma avgift som de nuvarande eller
snarast något sjunkande avgifter, eftersom
avtalet är så skrivet, att avgiften
kan göras lägre om fler tecknar sig för
abonnemang.

Jag finner därför ingen anledning att
göra en så stor affär av detta, att man
skulle behöva avstyrka propositionen.
Jag vill inte påstå att den i och för sig
är något mästerverk, det har jag inte
själv tyckt, men den är å andra sidan
5* — Andra kammarens protokoll 1968.

Avgift för innehav av navigeringsmottagare

i heller inte sådan, att det finns anled1
ning att avvisa den.

1 Jag ber därför att få yrka bifall till
t utskottets hemställan,
t

r Herr NORRBY (fp):

3 Herr talman! Som jag påpekade i mitt
I förra inlägg är propositionen ganska

- knapphändigt skriven. I den saknas

- bl. a. den mycket väsentliga uppgiften
1 om antalet uthyrda mottagare. Däremot

finns det en uppgift om att de erlagda
avgifterna för budgetåret 1966/67 uppgick
till 848 000 kronor. Antalet uthyr3
da mottagare har, enligt de uppgifter
jag fått, under samma tid utgjort mellan
1 000 och 1 100 stycken. Det betyder att
i genomsnitt per mottagare har Decca
betalat in cirka 800 kronor, och notera
att för de ytterligare mottagare som
Decca hyr ut behöver man inte betala
i ett öre enligt det avtal som träffades

- 1960.

i Det är alldeles uppenbart att detta
avtal var mycket oförmånligt för staten.
Man förutsåg då inte i vilken utsträckning
mottagarna skulle komma
1 att användas. I detta läge inriktar man
t sig nu på att försöka få en högre ersättningsnivå
för eventuella konkurrerande
produkter. Nu är det fråga om
i tekniskt så pass avancerade apparater,

, att det är svårt att få fram konkurret
rande konstruktioner. Det finns t. o. in.
tekniska möjligheter att programmera
sändarna så, att konkurrenter utestängs
t från att använda de signaler som sändarna
lämnar ifrån sig. Något sådant
i blir det väl inte fråga om, eftersom sändarkedjan
huvudsakligen drives i sjö -

fartsverkets regi. Men propositionens
i knapphändiga skrivning har lett till att

man vid utskottsbehandlingen tydligen
inte fått något ordentligt grepp om fråt
gan, och det visar att motionsyrkandet
i är klart berättigat.

Vad sedan konkurrensförhållandena
; för de svenska fiskarna angår är det
: inget tvivel om att de har mycket stor

i nytta av dessa mottagare. Den saken
. Nr 26

138 Nr 26 Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

har heller ingen ifrågasatt. De är ett
utomordentligt förnämligt navigeringshjälpmedel.
Men norska fiskare, som
våra svenska fiskare skall konkurrera
med, behöver inte betala ersättning för
drift av sändarnätet. Där är det alltså
inte en konkurrens på lika villkor, vilket
jag tycker att man skulle kunna
åstadkomma inom ramen för ett nordiskt
samarbete.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag vill bara i all korthet
hänvisa till vad som står i statsutskottets
utlåtande: »Utskottet förutsätter
dock att Kungl. Maj :t med uppmärksamhet
följer utvecklingen på området
samt vidtar i anledning härav eventuellt
erforderliga åtgärder.»

Den skrivningen syftar på enhetliga
nordiska bestämmelser.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:936 och 11:1193; och biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 6

Åtgärder vid beskattningen i syfte att
främja sparandet

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 38, med anledning av motioner
om åtgärder vid beskattningen i
syfte att främja sparandet.

Utskottet hade till behandling i ett
sammanhang upptagit följande motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna I: 14 av
herrar Svenungsson och Sveningsson
samt II: 21 av herr Thylén;

II) de likalydande motionerna I: 43
av herr Holmberg m.fl. och 11:61 av
herr Bohman m. fl., i vilka hemställts,

1) att riksdagen måtte anta i motionerna
framlagda förslag till

a) förordning om bostadssparande,

b) förordning om utbildningssparande
samt

c) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa,

dels om utredning och förslag rörande
premiering av allmänt målsparande
genom avdragsrätt vid beskattningen
för medel som insatts på särskilt sparkonto
enligt de i motionerna angivna
riktlinjerna,

dels att Kungl. Maj :t framlade förslag
om försäljning av obligationslån till allmänheten
i enlighet med de riktlinjer
som angivits i motionerna;

III) de likalydande motionerna I: 261
av herr Thorsten Larsson m. fl. och
II: 326 av herr Josef son i Arrie;

IV) motionen II: 790 av herr Antby,
i vilken hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhölle om förslag
till riksdagen med ledning av vad i
motionen anförts rörande premiering av
personligt bostadssparande på särskilt
sparkonto i bank eller annan penninginrättning; V)

motionen II: 808 av herrar Jönsson
i Ingemarsgården och Antonsson, i vilken
hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhölle om förslag till
riksdagen med ledning av vad i motionen
anförts rörande premiering av personligt
sparande på särskilt sparkonto
i bank eller annan penninginrättning
samt rörande skattelättnader för målinriktat
bostadssparande.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå

1) motionerna 1:14 och 11:21,

2) motionerna 1:43 och 11:61,

3) motionerna 1:261 och 11:326,

4) motionen 11:790,

5) motionen 11:808.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson
och Söderström (samtliga h),
vilka ansett,

dels att utskottet bort tillstyrka bifall

Tisdagen den 21 maj 1968 em. Nr 26 139

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

till de i motionerna 1:43 och 11:61
framförda förslagen om

1) rätt att i deklarationen göra avdrag
för insättning på särskilt bostadskonto
under åren 1969—1974 av medel, avsedda
för förvärv av egethem eller fritidsbostad
eller för insats i bostadsrättsförening
med belopp på sammanlagt högst
6 000 kr. för ensamstående och 12 000
kr. för äkta makar,

2) rätt att i deklarationen göra avdrag
för insättning på särskilt konto för
utbildning av egna barn intill ett maximibelopp
av 1 200 kr. per år och 18 000
kr. sammanlagt,

3) rätt för ägare av en- och tvåfamiijsfastighet
eller bostadsrättslägenhet
att under vissa förutsättningar i deklarationen
göra avdrag för amortering av
skuld på fastigheten eller lägenheten, i
den mån amorteringen överstiger 1,5 c/o
av vederbörande taxeringsvärde, dock
maximalt med 700 kr. jämte 200 kr. för
varje hemmavarande barn under 16 år,

4) höjning av maximibeloppet för
sparavdraget i inkomstkällan kapital
tf. n. 400 kr. för ensamstående och 800
kr. för äkta makar) med 200 respektive
400 kr., i den mån kapitalavkastningen
till motsvarande belopp utgjorde utdelning
på aktier eller på andelar i ekonomisk
förening, ävensom

5) rätt till sparavdrag om högst 400
kr. för ensamstående och 800 kr. för
äkta makar för den som insatt sparkapital
i inkomstkällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse, dock
endast i den män sparavdraget ej kunnat
utnyttjas i inkomstkällan kapital;

dels att utskottet på grund härav under
2) bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till de
likaly dande motionerna I: 43 av herr
Holmberg m. fl. och II: 61 av herr Bohman
in. fl., såvitt bär var i fråga, anta de
vid motionerna fogade förslagen till

a) förordning om bostadssparande,

b) förordning om utbildningissparande
samt

c) lag om ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

II) av herrar Yngve Nilsson (h), Sundin
(ep), Gösta Jacobsson (h), Tistad
(fp), Vigelsbo (ep), Larsson d Umeå
(fp), öhvall (fp), Söderström (h) och
Börjesson i Falköping (ep), vilka ansett
att utskottet under 2), 4) och 5) bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med anledning av
motionerna I: 43 och II: 61, II: 790 samt
11:808, i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
utredning och förslag rörande premiering
av personligt sparande på särskilt
sparkonto i bank eller annan penninginrättning
samt rörande skattelättnader
för bostadssparande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SÖDERSTRÖM (h):

Herr talman! När bevillningsutskottet
inledde sin behandling av frågan
om åtgärder vid beskattningen för att
stimulera sparandet framhöll sittande
sekreteraren mycket riktigt, att det var
för utskottet välkända motioner som låg
till grund för ärendet. Det innebar dock
inte att sekretariatet på något sätt hade
tagit lättvindigt på detta ärende, utan
det hade nedlagts ett mycket gott arbete
i frågan. Bland annat presenterades för
utskottets ledamöter inte mindre än sex
bilagor med statistiska uppgifter. Av en
bilaga framgick att inlåningsverksamheten
i vissa sparinstitut beskrivit en
uppåtgående kurva under de senaste 15
åren. En annan bilaga visade att ungdomens
lönsparande under flera år hade
minskat. I stället har dock det allmänna
lönsparandet glädjande nog visat
en kraftig ökning.

Vi fick även veta att checkräkning
och kapitalsamlingsräkning för närvarande
är de populäraste kontoformerna
hos affärsbankerna. Av den totala inlåningen
i slutet av 1967 utgjorde medlen
på kapitalsamlingsräkning cirka 27

140 Nr 26 Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

procent och medlen på checkräkning
18 procent. Att checkräkningarna nått
en sådan storlek torde främst bero på
det förhållandet att antalet dylika konton
i landets affärsbanker från att år
1960 ha varit ungefär 327 000 numera
ökat till långt mera än 1 miljon. Av
dem är ungefär 900 000 checklöneräkningar.

Det skall villigt erkännas att det förekommer
missbruk av checker, men
detta kan trots allt betraktas såsom ekonomiskt
ganska betydelselöst och kan
på intet sätt förringa systemets många
fördelar. Systemet innebär nämligen
både ur privatekonomisk synpunkt och
ur samhällets synpunkt en välkommen
ökning av det privata sparandet. Dessutom
har det förenklat både företags
och myndigheters löneadministration
och åstadkommit inlåningsökningar i
bankerna, vilket kommit näringsliv,
stat och kommuner till godo.

Det råder, herr talman, inga skilda
uppfattningar om att det totala sparandet
nått en ganska hög nivå i vårt land.
Inte heller råder det några delade meningar
om att denna nivå borde ha varit
högre. Ett stort sparande är en av
de viktigaste förutsättningarna för en
snabbare produktionsökning. Stora,
uppdämda kapitalbehov föreligger exempelvis
för näringslivets strukturomvandling,
speciellt kapitalkrävande i
fråga om skogsindustri samt järn- och
stålindustri. Att det just nu råder en
viss lättnad på kapitalmarknaden kan
inte heller skymma bort den långsiktiga
problematiken härvidlag.

Om det således råder enighet om dessa
grundteser, skiljer sig tyvärr värderingarna
när det gäller avvägningen
mellan kollektivt och enskilt sparande.
År 1966 uppgick det totala sparandet
till 21 miljarder kronor, men av detta
väldiga belopp tillkom inte mindre än
69 procent genom offentligt sparande,
medan 26 procent tillkom genom s. k.
hushållssparande och 5 procent genom
företagssparande. Under de senaste åren

har skillnaderna mellan dessa sparformer
blivit allt större till det offentliga
sparandets förmån, och det är bl. a. mot
denna bakgrund som högerpartiets motion
om sparfrämjande åtgärder bör ses.
Vi motionärer hävdar — och vi anser
att utvecklingen har gett oss rätt —■ att
ökad kapitalbildning genom överskott
av skatter utöver statsutgifterna leder
till ökade statsutgifter och ökade lönekrav.

En av de allvarligaste följderna av
den förda skattepolitiken är att den
verkar inflationsdrivande. Ett frivilligt
sparande kan däremot aldrig få sådana
följder, och detta är ett utomordentligt
starkt skäl till att stimulera användningen
av detta sparande. Vi anser därför,
att eu av den ekonomiska politikens
viktigaste uppgifter för närvarande
i själva verket är att stimulera det
frivilliga sparandet. Därvid finns det
självfallet flera vägar att gå. Högerpartiet
har i annat sammanhang pekat på
möjligheterna att modernisera kapitalplaceringsreglerna
för kreditinstitut och
att ändra skatteskalorna för vissa inkomsttagare
m. m. I denna motion har
vi dock nöjt oss med att föreslå olika
åtgärder i strävan att stimulera det personliga
sparandet. Vi har bl. a. pekat på
bostadssparande, bosättningssparande,
utbildningssparande och aktiesparande.

Utskottets majoritet har — som vanligt
höll jag på att säga — avslagit vår
motion, bl. a. med den motiveringen att
det från statsfinansiella synpunkter
inte är möjligt att medverka till en höjning
av de sparstimulerande avdragen
eller till en utvidgning av deras användning.
Statistik i utskottsutlåtandet visar
att statskassan skulle då minska
med cirka 80 miljoner kronor och kommunernas
kassor med cirka 50 miljoner
kronor. Jag vill inte bestrida riktigheten
av dessa siffror, men jag anser
att de bygger på ett statiskt tänkande,
som inte tar hänsyn till de positiva
verkningar som genomförandet skulle
få i andra avseenden.

Tisdagen den 21 maj 1968 em. Nr 26 141

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

Det skulle i detta hänseende vara
mycket intressant att få reda på hur
mycket det offentliga sparandet har
kostat vårt land genom att det har en
sådan inflationsdrivande konstruktion.
Det kan tyvärr ingen tala om, men jag
är förvissad om att de belopp som man
skulle komma fram till vid en sådan
undersökning skulle vara så stora, att
de siffror det här rör sig om skulle te
sig mycket blygsamma i det sammanhanget.

Dessutom, herr talman, står vi nu inför
det faktum att efterfrågan trots stor
tillgång på kapital ändå är betydligt
större än tillgången. Hur skall vi i framtiden
kunna möta de ännu högre krav
som utan tvivel kommer att ställas på
kapitalmarknaden ?

Vi kan redan nu konstatera att den
finansiella långtidsperspektivutredningen
— förkortad till FLP — i sina
beräkningar har utgått ifrån att hushållssparandets
andel i relation till
bruttonationalprodukten borde vara 6,5
procent. Den har dock under hela 1960-talet hållit sig på cirka 3,4 procent.
Detta har i sin tur medfört att det offentliga
. har måst öka sitt skattetryck
mycket kraftigare än vad FLP har beräknat.
Skillnaden rör sig om cirka 5
miljarder kronor per år, och det är inga
småsummor. Det kanske skulle vara en
billig premie att statskassan stod för
både sina 80 miljoner kronor och för
kommunernas 50 miljoner kronor, om
det enskilda sparandet kunde ökas till
vad som borde vara rätt storlek.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationerna 1
och II i bevillningsutskottets betänkande
nr 38.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Till detta bevillningsutskottets
betänkande har fogats en reservation,
nr II, vari vi reservanter före -

slår en annan skrivning än utskottsniajoritetens.
Vi reservanter beigär utredning
och förslag rörande premiering av
sparandet. Det gäller två speciella slag
av sparande — dels bostadssparandet,
dels enskilt hushållssparande.

I detta betänkande bär utskot ismajoriteten
enligt min mening på ett utryckligt
sätt framhållit behovet av sparande.
Majoriteten talar om betydelsen av sparandet,
visar hur sparandet är fördelat
och framhåller med skärpa att en ökning
av sparandet är absolut nödvändig
för att tillgodose det kapitalbehov som
kommer att uppstå ii och med att vårt
näringsliv måste utbyggas.

Vidare talar utskottsmajoriteten om
de olika former för sparande som hittills
funnits. Man kan säga att det är den
höga visan till bankerna när utskottsmajoriteten
anför vilka olika vägar bankerna
gått. Utskottsmajoritetens stora
tillfredsställelse över detta kan utläsas
ur betänkandet. På den punkten har jag
ingenting att anmärka, utan jag vill bara
konstatera att utskottsmajoriteten
därvidlag har gjort en realistisk bedömning.
Vidare säger sig utskottsmajoriteten
medge att beskattningen påverkar
både viljan och förmågan att spara.
För övrigt innehåller betänkandet bara
uttalanden om sparandets stora betydelse.

Däremot sägs ingenting om metoderna
att öka sparandet — det heter endast
att sparandet bör stimuleras »på annat
sätt än genom lättnader vid beskattningen».
Något recept för hur sparandet skall
ökas geis sålunda inte. Utskottsmajoriteten
konstaterar att sparandet måste
ökas, att det är nödvändigt med tanke
på vår framtida försörjning att vi kan
konkurrera och att en förutsättning för
att vi skall kunna konkurrera är ökad
kapitalbildning. Men när det gäller
främjandet av alla dessa viktiga ting
sägs alltså ingenting annat än att det
bör ske på annat sätt och ej genom
lättnader vid beskattningen!

Vi reservanter bar anvisat en väg som

142 Nr 26 Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

det är möjligt -att gå. Detta har vi för övrigt
gjort flera gånger tidigare. Men ingenting
har hänt, trots att det år efter år
konstaterats att .sparandet är för lågt
med hänsyn till de behov som föreligger.

Herr talman! Det skulle vara mycket
mera att säga om denna sak, men då tiden
är långt framskriden begränsar jag
mig till att med stöd av det anförda yrka
bifall till reservationen II av herr
Yngve Nilsson m. fl.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! I reservationen II yrkar
vi reservanter att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skall begära utredning
och förslag rörande premi-ering av personligt
sparande på särskilt sparkonto
i bank eller annan penninginrättning
samt rörande skattelättnader för bostadssparande.

Det är nödvändigt att det personliga
sparandet blir istörre om vårt folks
välstånd skall kunna ökas så »om vi alla
önskar. Inte minst den senaste långtidsutredningen
har för de närmaste
årtiondena påvisat behovet av ökade
kapitalinis-atser. Den rådande bristen
på kapital bromsar utvecklingen inom
olika sektorer av näringslivet och förhindrar
därmed välståndsutvecklingen.

Klimatet för det enskilda sparandet i
vårt land kan inte betecknas som helt
tillfredsställande. Jag vill inte förneka
att det personliga -sparandet bär ökat
under de senaste åren, -men ökningen
ä-r ingalunda tillräcklig med hänsynstagande
inte minst till penningvärdeförsämringen.
Med tanke på betydelsen av
ett ökat sparande är det angeläget med
sparstimuleran.de

I motion II: 808 bär föreslagits vissa
sp ar stimulerande åtgärder. Jag skall inte
presentera förslaget i detalj. Jag vill
hänvisa till nämnda motion för närmare
studium.

Herr talman! Jiag vill kort och gott
yrka bifall till reservationen II av herr
Yngve Nilsson m. fl.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag skall försöka fatta
mig mycket kort.

Denna fråga har vi som redan sagts
diskuterat många år i följd, och den bär
gången tycks vi ha skrivit utskottsbetän-kandet
på ett sådant sätt -att herr
Larsson i Umeå var mycket belåten med
det hela.

Ingen kan förneka den gynnsamma
utveckling av sparandet som skett. Vi
har ju i betänkandet kraftigt understrukit
behovet av ett ökat sparande. Att vi
har ett högt sparande för tillfället får
vi inte fästa oss så mycket vid. Det är
ju framtiden och möjligheterna att investera
då, som man måste gardera sig
för. Jag tycker at-t man bör sluta med
att säga att .socialdemokraterna inte har
förståelse för ett ökat sparande. Det
framgick ju också förria veckan — jag
tror det var -då som man diskuterade
bankoutskottets utlåtande — att vi är
fullt medvetna om att det är nödvändigt
med ett ökat sparande.

Vi är kanske inte överens -om hur
det skall tillgå. Man motionerar om åtgärder
för att man skall få avdrag på
skatten vid insättning på olika konton
o. s. v. Man vill höja det s. k. s-paravdraget
för inkomst av kapital och -avdraget
för frivilliga -avgifter och premier
för försäkringar m. m. Den vägen
med skatteavdrag anser vi oss -inte kunna
beträda. Olika uppfattningar om hur
långt vi skall gå med enskilt sparande
och hur långt vi skall driva det offentliga
sparandet föreligger också.

Tidigare i debatten bär redogjorts
för de tabeller som finns bifogade till
utskottets betänkande. Jag skall därför
inte gå närmare in på dem. Vad jag dock
finner intressant ä-r at-t allt fler sätter
in sina pengar på långfristiga inlåningsräkningar
med högre ränta. Mer än 60
procent -av sparandet var vid årsskiftet
placerat på detta sätt i affärsbankerna.
Det visar alltså -att det init-e är något tillfälligt
sparande utan att man alltmer bär
övergått till ett långtidssparande på det -

143

Tisdagen den 21 maj 1968 em. Nr 26

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

ta sätt. I tabellerna kan vi finna att inlåningen
i sparinstituten i fast penningvärde
nästan har fördubblats från
1953 till nu och från 1962 till förra året
ökat med 28 procent. Till detta kommer
sparandet i försäkringsbolagen, som troligen
liar ökat med någon miljard —
jag har inte någon exakt uppgift om det
— och i den allmänna pensionsfonden
som nu är uppe i över 20 miljarder kronor
jämfört med 3 miljarder år 1962.
Det är alltså fråga om ett stort offentligt
sparande, om man vill kalla det så.
Sparandet utöver försäkringssparandet
har från år 1962 ökat med 38,5 procent,
medan bruttonationalprodukten under
samma tid bär vuxit med 16,5 procent.
Även detta visar att vi för tillfället har
ett gynnsamt sparande.

Vi vill alltså inte vara med om någon
premier ing via beskattningen. Den Eckerbergska
utredningen har på ett övertygande
sätt klargjort att om man premierar
sparande, får man ge ut mera
pengar för att åstadkomma detta sparande
än vad man får fram i verkligt
ny sparande. Det går helt enkelt inte att
effektivt premiera ett nysparande utan
att också betala för ett redan befintligt
sparande, som bara flyttas över. Det är
de istörsta inkomsttagarna som drar den
största nyttan av en sådan ordning.
Därför anser vi att detta inte kan vara
den riktiga vägen.

Herr Larsson i Umeå gör gällande att
utskottsmajoriteten, som är fullt medveten
om att sparandet är högt och att
ett stort behov av sparande kommer att
föreligga även i framtiden, inte har något
recept för hur detta sparande skall
kunna skapas. Det är en sanning med
modifikation, eftersom vi hänvisar till
att en av orsakerna till att lönsparandet,
liksom sparandet över huvud taget,
har ökat på detta sätt är den kampanj,
som kreditinstitut och andra organ bedriver
för att åstadkomma ett sparande.
650 000 kronor har i år anvisats i
reservationsanslag till en kampanj för
lönsparande under detta år. Under de

fem senaste åren har vi anslagit cirka
3,25 miljoner kronor för sparandekampanjer,
och just nu företas en översyn
av lön-sparformerna för att få dessa ännu
effektivare.

Man kan alltså följa upp de åtgärder
som redan har givit så goda resultat i
form av ökat sparande. Detta gäller såväl
det enskilda som det offentliga sparandet.
Jag anser att detta är en riktigare
väg att gå än att ge skattelindringar
för ett sparande som inte lämnar
någon garanti för att det blir ett nysparande
och som gynnar dem som redan
har ett sparat kapital.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
fördjupa mig i detta ämne, ehuru det
vore intressant att gå närmare in på de
aspekter som man kan lägga på frågan,
utan jag vill sluta mitt anförande med
att yrka bifall till utskottets betänkande.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Herr Brandt konstaterade
först att jag var belåten med vad
utskottet anfört. Jag håller med om det.
Vårt sparande är för litet, och det behövs
ett ökat sparande — därvidlag har
jag samma uppfattning som utskottet.

Sedan kom emellertid herr Brandt in
på frågan om vårt sparande hittills och
talade om hur förnämligt det varit. Inte
heller på den punkten har vi skilda
meningar med undantag för -att vi reservanter
anser att sparandet bör ökas
ytterligare. Om herr Brandt läser det
betänkande som han själv bär skrivit
under i utskottet, finner han där:
»Även om sparandeutvecklingen varit
gynnsam finns det alltjämt stort behov
av att minska privat konsumtion till
förmån för investeringsverksamhet. Utskottet
ställer sig således inte avvisande
till tanken att man genom olika åtgärder
bör söka -stimulera till ett ökat
enskilt sparande.» Herr Brandt tycks
därför också vara av den uppfattningen
att man bör öka det enskilda sparandet.

Varför söker man inte via -skattelätt -

144 Nr 26 Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

nåder stimulera ett ökat nysparande,
när man nu prövat olika åtgärder utan
att nå det eftersträvade resultatet? Ett
ökat sparande försämrar inte kapitalets
fördelning; tvärtom medför ett allmänt
ökat sparande större bredd på kapitalbildningen
här i landet.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag understryker naturligtvis
också vad utskottet har sagt,
att det är nödvändigt att öka det enskilda
sparandet. Men jag sade att vi
inte är ense om metoderna. Vi vill inte
stimulera sparandet genom att medge
skatteavdrag. Detta skulle medföra de
konsekvenser som jag nämnde tidigare.
På den punkten skiljer vi oss.

Jag kan inte underlåta att säga att
för en vecka sedan ansträngde sig oppositionen
för att få igenom förslag om
skattelindring för folk som ger ut pengar
i form av gåvor; i dag vilt man i stället
ge skattelindring för att få folk att
spara pengar. Någon ordning får det
väl vara!

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2, såvitt avsåg framlagda författningsförslag Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Söderström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) i utskottets betänkande nr 38, såvitt
avser framlagda författningsförslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropoisitionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Söderström begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 162 ja och 32 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2 i övrigt samt punkterna 4
och 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) i övrigt samt punkterna 4 och 5 i
utskottets betänkande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit reservationen
II) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Nr 26 145

Verkan av i annat nordiskt land verkställd kontroll av elmateriel

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 103 ja och 96 nej.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Föredrogs vart efter annat tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 47, i anledning av motioner angående
rätten att utföra skolskjuts, och

nr 49, i anledning av motioner angående
påföljderna vid oljeutsläpp från
fartyg.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8

Verkan av i annat nordiskt land
verkställd kontroll av elmateriel

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 35, i anledning av motion
angående verkan av i annat nordiskt
land verkställd kontroll av elmateriel.

I den till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionen II: 929 av herr
Gustafsson i Borås hemställdes, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa att, efter vederbörliga förhandlingar
med de nordiska grannländerna,
förslag till sådana bestämmelser
förelädes riksdagen att elmateriel som
kontrollerats och godkänts i ett nordiskt
land därefter skulle kunna säljas i Sverige
utan ytterligare åtgärder.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 929 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Iiamrin i Kalmar
(fp).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag vill gärna säga några
ord med anledning av utskottets utlåtande
om min motion i detta ärende.

Det är självfallet i princip önskvärt
att frågan om provning av elmateriel
kan lösas på ett internationellt plan, så
att så många länder som möjligt kan
omfattas av samma kontrollsystem. Från
denna utgångspunkt bör det s. k. CBsystemet
hälsas med tillfredsställelse.
Vill man, se realistiskt på saken är det
emellertid uppenbart att det kommer
att dröja lång tid innan ett internationellt
system av den typ, som omnämnes
i utskottsutlåtandet och som innebär att
prövning enbart i tillverkarian det blir
godtagen överallt i andra samverkande
länder, kan förverkligas. Givetvis bör
man arbeta vidare mot detta mål. Det
arbetet mot ett långsiktigt mål bör
emellertid inte hindra en fortsatt liberalisering
av reglerna för Norden.

Jag vill i detta sammanhang rikta
uppmärksamheten på de av de nordiska
ländernas statsministrar vid överläggningar
i Köpenhamn den 22—23
april i år antagna riktlinjerna för ett
närmare nordiskt ekonomiskt samarbete.
Dessa riktlinjer innebär bl. a. att
man skall söka avveckla alla sådana
indirekta handelshinder som de nuvarande
provningsreglerna för elmateriel
utgör exempel på.

Målsättningen för det utredningsarbete,
som nu inleds för att förverkliga
en nordisk tullunion m. m., bör bl. a.
vara att få till stånd ett system som
innebär att elprovningsanstalterna i
Norden sammanslås, så att de kommer
att utgöra en enhet men med lokala
filialer i ettvart av de nordiska länderna.
Det bör vara möjligt att fullständigt
förenhetiiga reglerna för el -

146 Nr 26

Tisdagen den 21 mai 1968 em.

Verkan av i annat nordiskt land verkställd kontroll av elmateriel

materielprovningen både vad gäller materiel
som produceras i Norden och vad
gäller materiel som importeras från
land utanför Norden, med resultat att
man kan nöja sig med provningen vid
en nordisk institution. Provning som
förrättas i ett land bör leda till att
därvid godkänd elmateriel kan fritt
säljas i alla de nordiska länderna utan
ytterligare provning i något annat land.
Den nuvarande nationella registreringen
av elmateriel, som godkänts i ett
nordiskt land, borde icke behövas. Registrering
i ett annat nordiskt land bör
icke behöva föregås av en särskild provningsprocedur
i registreringslandet.
Om de nordiska ländernas provning
sammanslås genom att de nuvarande
fristående institutionerna formellt blir
en enda anstalt med filialföretag i de
olika huvudstäderna, kan resultatet bli
att varje produkt, som prövats vid en
anstalt i Norden, därmed också blir
omedelbart registrerad i alla Nordens
länder och kan säljas fritt i dessa.

Jag har svårt att inse att en ordning
av detta slag — såsom kommerskollegium
fruktar utan att direkt säga det
— skulle hindra en fortsatt internationell
utveckling. Följden blir allenast att
samtliga nordiska provningsanstalter,
som nu betraktas som fyra olika nationella
institutioner, är att anse som en
gemensam instans, vilken utåt i internationella
sammanhang kan behandlas
som en enhet. Denna nordiska instans
blir då ett för Norden gemensamt organ.

Nödvändigheten av den nuvarande
nationella registreringen av elmateriel
är mycket svår att bevisa. Olikheterna
i de olika nordiska ländernas syn på
säkerhetsfrågorna vad gäller elmateriel
är icke, så stora att icke gemensamma
normer skulle kunna antagas, vilka kunde
tillämpas av alla nuvarande nordiska
företag i branschen. Säkerhetskraven
varierar inte från ett nordiskt land till
ett annat i sådan grad att det är motiverat
att upprätthålla fyra självständiga
provningsinstitutioner, hänvisade

att leva på avgifter som i sista hand
konsumenterna får betala.

Utskottet har uttalat sig för förenklingar
av det nuvarande systemet — jag
noterar detta med tillfredsställelse —
men hoppas att de redan pågående strävandena
på detta område skall visa sig
vara tillräckligt effektiva för att resultat
så småningom skall uppnås. Det
hade varit värdefullt om utskottet klarare
uttalat sig för ett enhetligt nordiskt
system för godkännande av elmateriel.
Ett sådant system bör kunna
förenas med en registrering av materiel
som godkänts. Denna registrering skulle
icke vara nationell utan internordisk,
så att de avgifter som erfordras för
drivande av ett samfällt nordiskt prövningsorgan
med filialer i alla länderna
kunde uttagas direkt i varje särskilt
nordiskt land efter hand som materielen
försäljes där. Det finns i själva verket
inte några specifika nationella intressen
att skydda på detta område. Både konsumenter
och producenter skulle ha en
hel del att vinna på en samnordisk
prövning och eu samnordisk registrering
av godkända elprodukter.

Riksdagen borde ge uttryck för sin
önskan om eu rationalisering av förhållandena
på detta område. Ett undanröjande
av nuvarande ordning är motiverat
av allmänna skäl. För att markera
denna min ståndpunkt hemställer
jag om bifall, herr talman, till det av
mig i motionen 11: 929 ställda yrkandet
om införande av eu ordning, som i
korthet skulle innebära att elmateriel,
godkänd i ett nordiskt land, kan försäljas
i Sverige utan vidare kontrollförfarande.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Under hänvisning till
vad utskottet anfört i sitt utlåtande skall
jag inskränka mig till att helt enkelt
yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner

dels på bifall till utskottets hemställan,

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Nr 26 147

Förbättring av folkpensionärernas ställning i samhället — Lag om förnyelse av vissa
inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut, m. m.

dels ock på bifall till motionen II: 929;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 9

Förbättring av folkpensionärernas
ställning i samhället

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 36, i anledning av motioner
om förbättring av folkpensionärernas
ställning i samhället.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 296 av herrar Johan Olsson och NilsEric
Gustafsson samt II: 365 av herr
Börjesson i Falköping m. fl. hemställdes,
att riksdagen i .skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om skyndsam och allsidig
utredning av möjligheterna att genom
en aktivare serviceverksamhet, vissa
skattelättnader och ökade bostadspolitiska
insatser ibereda folkpensionärerna
en förbättrad ställning i samhället.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 296 och II: 365 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Med hänvisning till vad
som anförts i motion 11:365 ber jag
att få yrka bifall till nämnda motion.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag skall hålla ett lika
kort anförande som i det föregående
ärendet och som jag hoppas med samma
resultat.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner

dels på bifall till utskottets hemställan,

dels ock på bifall till motionerna I: 296
och II: 365; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 10

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 46, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om förnyelse av vissa inteckningar för
nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut,
cm. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Lag om förnyelse av vissa inteckningar

för nyttjanderätt, avkomsträtt och
servitut, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag itill lag om förnyelse
av vissa inteckningar för nyttjanderätt,
avkomsträtt och servitut, m. m.

Genom en den 15 mars 1968 dagtecknad
proposition, nr 89, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över justitieärenden,
bl. a. föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till
lag om förnyelse av vissa inteckningar
för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut.

2 § i nämnda lagförslag var så tydande: Ansökan

om förnyelse göres av rättighetshavaren
eller annan, vars rätt beröres,
hos inskrivningsdomaren senast på
sista inskrivningsdagen år 1970. Därvid
skall lämnas uppgift om inteckningen
och den eller de fastigheter i vilka inteckningen
skall förnyas.

Utskottet hade i samband med propositionen
behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner:

148 Nr 26 Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Lag om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut,
m. m.

A. de likalydande motionerna 1:950
av herrar Ernulf och Skärman samt
II: 1208 av herrar Nyberg och Tobé vari
hemställdes

»att riksdagen måtte besluta att göra
de förtydliganden i lagtexten som föranleds
av vad som ovan anförts, att utskottet
måtte utarbeta erforderlig lagtext,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhåller att allmänheten med hänsyn
till risken för rättsförluster ges en
omfattande information»;

B. de likalydande motionerna I: 951
av herrar Sveningsson och Kaijser samt
11:1207 av fru Kristensson m. fl., vari
hemställdes

»att riksdagen vid behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 89 måtte

1. antaga det vid propositionen fogade
förslag till lag om förnyelse av vissa
inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt
och servitut med de ändringar
att 1 och 2 §§ i lagförslaget erhåller
följande lydelse:

1 §•

Inteckning som--■ •— i 2 §.

Besvärar inteckningen flera fastigheter,
må den förnyas i fråga om endast
någon eller några av dem. Inteckningen
förfaller beträffande fastighet i vilken
den ej förnyas.

2 §.

Ansökan om förnyelse göres av rättighetshavaren
eller annan, vars rätt beröres,
hos inskrivningsdomaren senast
på sista inskrivningsdagen år 1970. Där -

(Kungl. Maj:ts förslag)

Inteckning som
Besvärar inteckningen flera fastigheter
och förnyas den i fråga om endast
någon eller några av dem, förfaller inteckningen
beträffande den eller de övriga
fastigheterna.

vid skall inteokningshandlingen företes
eller uppgift lämnas om inteckningen.

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder
för att sprida kännedom om den nya
lagstiftningen.»

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:950 och II: 1208 samt
1:951 och 11: 1207, såvitt däri yrkats
ändrad lagtext, antaga det i propositionen
framlagda förslaget till lag om förnyelse
av vissa inteckningar för nyttjanderätt,
avkomsträtt och servitut;

B. att riksdagen måtte antaga de i propositionen
under 2)-—11) angivna lagförslagen;
samt

C. att riksdagen måtte i anledning av
ovan nämnda motioner giva Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet anfört rörande
information om den nya lagstiftningen.

Reservation hade avgivits av herrar
Alexanderson, Åkesson, Nyberg och
From samtliga (fp), vilka ansett att utskottet
under A. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 950 och II: 1208 samt med
avslag på motionerna I: 951 och II: 1207,
såvitt däri yrkats ändrad lagtext, antaga
det i propositionen framlagda förslaget
till lag om förnyelse av vissa inteckningar
för nyttjanderätt, avkomsträtt
och servitut med den ändringen att
1 § erhölle följande såsom reservanternas
förslag betecknade lydelse:

(Reservanternas förslag)

1 §•

i 2 §.

Besvärar inteckningen flera fastigheter
och förnyas den i fråga om endast
någon eller några av dem, förfaller inteckningen
nämnda inskrivningsdag beträffande
den eller de övriga fastigheterna.

Tisdagen den 21 maj 1968 em. Nr 26 149

Lag om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut,
m. m.

Utskottets hemställan föredrogis; och
anförde därvid:

Herr FROM (fp):

Herr talman! I 1 § av förslaget till
lag om förnyelse av vissa inteckningar
för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut
anges, att om en sådan inteckning,
beviljad före den 1 januari 1918, ej
förnyas senast sista inskrivningsdagen
år 1970, så förfaller densamma. Enligt
andra, stycket av paragrafen gäller att
om en dylik inteckning besvärar flera
fastigheter och förnyas endast beträffande
någon, eller några av dessa fastigheter
så förfaller inteckningen beträffande
den eller de övriga fastigheterna.

Det är ur principiella synpunkter värdefullt
att få klarlagt när inteckningen
i den delen förfaller. Man kan lätt tolka
ordalydelsen, så, att inteckningen skulle
förfalla vid den tidpunkt då den förnyas
beträffande någon eller några av
fastigheterna. Men det är inte meningen.
Utskottet har sagt att även om lagtexten
inte är fullt klar bör det ligga i
sakens natur att tolkningen av denna
paragraf skall vara att inteckningen förfaller
enligt första stycket. För att detta
skall bli fullt klarlagt har i en reservation
till utskottets utlåtande intagits ett
förslag till förtydligande, enligt vilket
i denna paragraf efter orden »förfaller
inteckningen» är inskjutet »nämnda inskrivningsdag».
Då kan det inte bli
någon tvekan om när inteckningen förfaller.

Jag ber, herr talman, med det anförda
att få yrka bifall till reservationen av
herr Alexanderson m. fl.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Herr From har berört
en detaljfråga i detta ärende, men han
har gått förbi det som jag tycker är
det väsentliga, nämligen huruvida den
avvägning som är gjord i propositionen
kan anses vara rimlig, avvägningen

mellan önskemålet om en fortsatt rationalisering
och de krav på rättssäkerhet
som måste upprätthållas.

Meningarna bland de remissinstanser
som har yttrat sig över det kommittéförslag
som ligger till grund för
propositionen har varit mycket delade.
Lantmäteristyrelsen, lantbruksstyrelsen,
Svenska sparbanksföreningen
och andra har varit positiva, under det
att de remissinstanser som jag kanske
vågar kalla de rättsvårdande, nämligen
Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och
Blekinge, Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare,
Sveriges advokatsamfund och
andra har ställt sig utomordentligt
tveksamma eller direkt negativa till
förslaget.

Lagrådet som har haft att yttra sig
över förslaget har varit enhälligt i sitt
utlåtande och uttalat stor tveksamhet
mot förslaget i dess helhet men stannat
vid den slutliga ståndpunkten att de
principiella betänkligheter som man
kan hysa ändock får vika för den praktiska
vinning som man skulle ernå.
Emellertid har lagrådet haft en gentemot
departementschefen avvikande
mening på en punkt, och det är den
som jag vill beröra något.

I propositionen föreslås nämligen att
det i de fall en inteckning besvärar
flera fastigheter skall åvila rättighetshavaren
att tillse, att inteckningen förnyas
med angivande av samtliga de
fastigheter i vilka förnyelsen skall ske.
Skulle man alltså underlåta att förnya
inteckningen i någon fastighet innebär
det att inteckningen förfaller.

Nu säger lagrådet att detta är en
olämplig lösning och menar, att en ansökan
bör kunna avse förnyelse av inteckningen
som sådan samt att rättighetshavaren
bör ha rätt men inte skyldighet
att begära förnyelse i endast
viss eller vissa av de intecknade fastigheterna.

Anledningen till lagrådets stånd -

150 Nr 26 Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Lag om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut,
m. m.

punkt är uppenbar. Det skulle vara
oskäligt att av den enskilde begära, att
han fullgör ett många gånger omfattande
utredningsarbete för att trygga en
rätt som han i och för sig redan har.
Effekten av förslaget kan, säger lagrådet,
bli motsatsen till den avsedda,
nämligen att rättighetshavaren helt enkelt
anger de fastigheter som ägandederättsbeviset
upptar utan att pröva,
för vilka av dessa inteckningen fortfarande
är aktuell. Vid ett sådant förfarande
skulle lagstiftningens syfte
vara förfelat, samtidigt som man i onödan
ökar arbetsbelastningen vid inskrivningsväsendet.

I en motion i anledning av propositionen
har jag och några andra ledamöter
föreslagit, att man skulle följa
den av lagrådet anvisade vägen. Av en
olycklig tillfällighet har inga högermän
haft tillfälle att bevaka ärendet i utskottet,
och därför har kanske motionen
inte heller rönt den uppmärksamhet
som åtminstone jag tycker att den
borde ha förtjänat.

Utskottet anser att den enskilde bör
kunna få erforderlig hjälp hos lantmäterilcontoren
och inskrivningsavdelningarna
samt att detta bör vara till
fyllest. Vi motionärer anser däremot
att man skulle kräva för mycket av den
enskilde vad beträffar utredningsarbete.
Dessutom är det tveksamt om personalsituationen
vid våra lantmäterikontor
och inskrivningsavdelningar
kan tåla den ökade arbetsbelastning
som otvivelaktigt blir en följd av detta.

Ett annat yrkande i motionen går ut
på att det är angeläget att öka informationen
till allmänheten i detta ärende
så att inte onödiga rättsförluster uppstår.
I detta hänseende har jag ingen
invändning att göra mot utskottets
skrivning; man understryker kraftigt
nödvändigheten av ökad information.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till hemställan under punkten 1 i
motionerna 1:951 och 11:1207.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Den proposition som
tredje lagutskottet har behandlat i det
föreliggande utskottsutlåtandet har till
syfte att förenkla arbetet på inskrivningsavdelningarna
vid de allmänna
underrätterna och därmed också möjliggöra
en övergång till framtida automatisk
databehandling inom inskrivningsväsendet.

Till utskottsutlåtandet har fogats en
reservation av folkpartirepresentanterna,
och herr From har redogjort för
vad som skiljer utskoftsmajoritetens
uppfattning från reservanternas. I 1 §
har reservanterna velat få klart utsagt
vad de ansett vara oklart uttryckt.

Utskottet har framhållit att man nog
anser att den tolkning som reservanterna
åsyftar ligger i sakens natur. Det
uttalande som tredje lagutskottet har
gjort på denna punkt anser utskottet
kunna vara till fyllest för att man kommer
att tolka detta på rätt sätt. Utskottsmajoriteten
har därför inte ansett
det vara nödvändigt att göra någon
ändring i det lagförslag som Kungl.
Maj:t har framlagt.

När det sedan gäller den högermotion
soin fru Kristensson talade om och
som föranlett ett visst olycksfall i arbetet
för högerrepresentanterna i
tredje lagutskottet, kan det tänkas
kunna medföra vissa rättsförluster
med det föreslagna preklusionsförfarandet,
vilket anförts i motionen. Utskottet
anser, att man ändå får lov att
väga detta mot de fördelar som här
står att vinna samt att de farhågor som
här kan förefinnas i viss mån är överdrivna.

Fru Kristensson har med tillfredsställelse
konstaterat, att utskottet med
skärpa har framhållit att en information
här måste komma till sitånd. Utskottet
hemställer ju i mom. C »att riksdagen
i anledning av ovan nämnda motioner»
— alltså även högermotionen —
»giver Kungl. Maj:t till känna vad ut -

Tisdagen den 21 maj 1968 em. Nr 26 151

Lag om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut,

skottet anfört rörande information om
den nya lagstiftningen».

Under hänvisning till detta, herr talman,
vill jag yrka bifall till vad tredje
lagutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 48.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Lagen om förnyelse av vissa inteckningar
för nyttjanderätt, avkomsträtt
och servitut

1 § såvitt avser skyldighet
att vid ansökan om förnyelse
av inteckning ange berörda
fastigheter

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 951
och 11:1207 i motsvarande del; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Kristemsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
igiven varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i inom.
A) beträffande 1 § i det föreliggande
lagförslaget, såvitt avser skyldighet att
vid ansökan om förnyelse av inteckning
ange berörda fastigheter, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
motionerna 1:951 och 11:1207 i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteri-ngspr opositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.

Fru Kristensson begärde emellertid
röst rökning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 157 ja och 37 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

1 § i övrigt

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
From begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
A) beträffande 1 § i övrigt i det föreliggande
lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Alexanderson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan -kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr From begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 150 ja och 45 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

152 Nr 26 Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Upplysningskampanj beträffande de straffades problem

2 §

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 951
och II: 1207 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Utskottets hemställan under
mom. A. i övrigt

Bifölls.

Mom. B och C

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12

Upplysningskampanj beträffande de
straffades problem

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 38, i anledning av
motioner om en upplysningskampanj
beträffande de straffades problem.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 293 av herr Dahlén m. fl. och II: 376
av herr Wedén in. fl. hemställdes att
riksdagen måtte ii skrivelse till Kungl.
Maj:t begära igångsättande av en upplysningskampanj
riktad till arbetsgivare
och fackföreningsledare samt till de
frivilliga föreningarna om de straffades
problem.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:293 och 11:376 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Gustaf Peterson (fp) och Ernst
Olsson (ep), fru Nilsson (ep) samt herrar
Ilamrin i Kalmar (fp) och Andersson
i Örebro (fp), vilka ansett att utskottet
ibort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:293 och 11:376
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära igångsättande av en upplysningskampanj
riktad till arbetsgivare

och fackföreningsledare samt till de
frivilliga föreningarna om de straffades
problem.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! I motion 11:376 har
folkpartiet hemställt att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
igångsättande av en upplysningskampanj
riktad till arbetsgivare och
fackföreningsledare samt till de frivilliga
föreningarna om de straffades problem.

Frågan har tidigare varit uppe till
behandling i olika sammanhang, senast
vid 1967 års riksdag. Det beslut som då
fattades till följd av motionsyrkandet
— som dock inte hade samma omfattning
som yrkandet till årets riksdag —
innebar att riksdagen beslöt att skriva
till Kungl. Maj :t om problemen.

Anledningen till att motionärerna har
återkommit till årets riksdag är att
några åtgärder i stort sett inte har vidtagits
för att lösa dessa problem. Det
torde emellertid vara uppenbart att åtgärder
behöver vidtagas.

Jag tror inte att vare sig utskottet
eller riksdagen har någon annan uppfattning.
Det framgår av fjolårets behandling
av den motion som då förelåg.
Av kriminalvårdsstyrelsens remissvar i
år framgår det också att åtgärder är
erforderliga. Styrelsen framhåller emellertid
att kriminalvårdens organisation
ännu är för svag för att effektivt kunna
klara arbetsanskaffningen för klientelet
och lösa därmed sammanhängande informationsproblem.
Styrelsen redovisar
också vissa i sina petita framlagda förslag.
Det innebär att den upprepar sina
krav från tidigare år på en fortsatt upprustning
av skyddskonsulentorganisationen
och utbyggnad av kontakterna
mellan fångvårdsanstalterna och samhällslivet,
inte minst i arbetslivet, som
styrelsen ännu icke vunnit gehör för.

Tisdagen den 21 maj 1968 em. Nr 26 153

Upplysningskampanj beträffande de straffades problem

Vidare har kriminalvårdsstyrelsen ■—
med hänsyftning å det nyss angivna —
anfört: »I sistnämnda avseende kommer
styrelsen att ånyo föreslå inrättande av
en tjänst hos styrelsen för allmän information,
särskilda konsulenter för de
intagnas fritids-, kontakt- och utbildningsverksamhet
samt inrättande vid
varje fångvårdsanstalt av en nämnd för
att befrämja sådan verksamhet, i likhet
med vad som redan är fallet i fråga om
den andliga vården.»

Det är ganska märkligt att utskottsmajoriteten
även i år nöjer sig med att
konstatera att åtgärder behövs och att
man hade hoppats att de skulle vidtas
fastän kriminalvårdsstyrelsen tydligen
saknar resurser. Utskottsmajoriteten har
ändå funnit att trots skrivningen i fjol
har inte ens den åtgärd vidtagits som
utskottet då bestämt yrkade på —- en
översyn av de cirkulär som redogör för
dessa problem och som är avsedda att
distribueras till arbetsgivare och andra
för att upplysa dem om angelägenheten
av att lösa de frigivnas problem.

Det är uppenbart att om vi över huvud
taget skall nå något resultat med
vår s. k. fångvård är det i första hand
fråga om att skaffa arbete och bostad
åt de frigivna när de kommer ut i samhällslivet.
De problemen är tyvärr inte
lösta. Det är alldeles tydligt att kriminalvårdsstyrelsen
saknar erforderliga
resurser. Därför är det inte underligt
att motionärerna nu återkommer till
frågan. Att deras förslag går ut på en
upplysningskampanj i syfte att skapa
opinion när det gäller de straffades
problem är heller inte så egendomligt.
Kriminalvårdsstyrelsen har uttalat att
det behövs en kontinuerlig upplysning
i dessa frågor och att den helst bör ske
genom kriminalvårdsstyrelsens försorg.
Motionärerna har säkerligen ingenting
att invända mot att kriminalvårdsstyrelsen
tar hand om saken. Men när kriminalvårdsstyrelsen
trots påstötningar
i fjol från riksdagen — som följde en
rekommendation från allmänna bered -

ningsutskottet — icke, såvitt jag kan
förstå, nått något som helst resultat
fordras det att utskottet visar litet mera
kurage än att återigen stillsamt konstatera
att det behövs nya insatser för att
kriminalvårdsstyrelsen skall kunna fullgöra
ifrågavarande uppgifter. — Folkpartiet
har för övrigt även i en partimotion
yrkat på att åtminstone en del
av de resurser, som kriminalvårdsstyrelsen
år efter år begärt i sina petita,
skall ställas till styrelsens förfogande.
Motionen ledde dock tyvärr inte till
något resultat.

Mot denna bakgrund kan det inte
vara ägnat att förvåna att en reservation
fogats till utskottets utlåtande. Vi
reservanter påpekar där att det erfordras
åtgärder för att skapa opinion för
de frigivnas problem på arbetsmarknaden.

Vi bortser ingalunda från att en enda
upplysningskampanj inte torde vara
tillräcklig utan att kontinuerliga insatser
erfordras av kriminalvårdsstyrelsen
i den mån styrelsen kan få de nödvändiga
resurserna från regering och riksdag.
Men vi tror ändå att en upplysningskampanj
skulle väcka opinion och
framkalla en annan inställning till det
här problemet. Det har dock visat sig
under senare år när kriminalvårdsfrågorna
har stått i förgrunden att en uppryckning
har åstadkommits på många
håll och att man på ett annat sätt än
tidigare har fattat vilka problem som
föreligger och tydligen nu är villig att
på ett annat sätt hjälpa till. Även om
kriminalvårdsstyrelsen förkastar samma
engångskampanj är jag övertygad
om att en kraftinsats i form av en sådan
kampanj skulle medverka till att ruska
om åtskilliga och utlösa krafter som behövs
för en lösning av dessa problem.

Det är anmärkningsvärt att den relativt
måttliga personalökning som kriminalvårdsstyrelsen
har begärt i sina
petita i år, 43 tjänster, blivit så kallsinnigt
behandlad först av Kungl. Maj :t
och sedan av statsutskottet, trots att per -

154 Nr 26 Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Upplysningskampanj beträffande de straffades problem

sonalförstärkningen enligt till kriminalvårdsstyrelsen
inkomna anslagsäskanden
sammanlagt borde utgöra ett par
hundra tjänster.

I det läget har det inte funnits något
annat för motionärerna att göra än att
återkomma i ärendet till årets riksdag
och, när vi icke fått gehör i utskottet,
att skriva den reservation som finns
fogad till utskottsutlåtandet och till vilken
jag, herr talman, ber att få yrka
bifall.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Utskottet har yrkat avslag
på motionen om en kampanj för att
upplysa arbetsgivare — staten är också
arbetsgivare •— och arbetstagare om att
de borde ha en tolerant inställning till
den som varit straffad. Jag skall inte
närmare gå in på det kapitlet, men motionen
innehåller en del uppgifter som
inte är helt korrekta och dem skulle jag
vilja komplettera utlåtandet med att
bemöta.

Motionärerna motiverar kampanjen
med att man bör uppmuntra till frivilliginsatser.
De påstår att »den privata
insatsen och den enskilda solidariteten
med medmänniskor i svårigheter
tycks vara mindre vanlig, åtminstone i
organiserade former, i Sverige än vad
som är fallet i många andra länder» och
att det positiva intresse för frivilliginsatser
som förekommer daterar sig
från senare tid. Jag vill bemöta båda
dessa påståenden.

Vad beträffar intresset för de straffade
vill jag be herr Hamrin i Kalmar
— eller vem det är som har gjort påståendet
-—• att peka på något annat
land, där förståelsen för och toleransen
mot en straffad är större. Jag kan hålla
med om att det krävs ännu mer, men att
påstå att det i vårt land skulle råda ett
hårdare klimat än i andra länder för
en straffad som blir frigiven är helt
oriktigt.

Man kan bara se på allmänhetens

reaktion inför de många rymningarna i
Sverige, rymningar som är naturliga,
eftersom vi har en stor del av klientelet
på öppna anstalter. Den är egentligen
mycket hygglig. Det händer väl i något
särskilt allvarligt fall att vi här i kammaren
får interpellationer och påpekanden
i litet upphetsad ton från en del
ledamöter — kanske mest från de borgerliga
partierna — som säger att vi
måste ha bättre säkerhetsanordningar
för att förhindra rymningar, men annars
är det inte mycken ovilja som
demonstreras från allmänheten när en
straffad rymmer. Hur ser det inte ut i
sådana situationer i England? Där kräver
folk mycket hårda åtgärder. Det är
alltså oriktigt att påstå, att klimatet här
skulle vara mindre tolerant.

Motionärerna föreslår att kampanjen
skall vända sig till arbetsgivare och
fackföreningar. Jag vill säga herr Hamrin
att fackföreningsrörelsen i Sverige
har en inställning till de straffade som
är helt unik.

Främlingar som kommer till vårt
land och får kännedom om arbetsdriften
inom fängelserna här upphör aldrig
att förvåna sig över att man kan ha en
arbetsdrift i fängelserna som liknar arbetsmarknaden
ute i samhällslivet. Vad
säger fackföreningsrörelsen om detta?
frågar de. Hur kan riktigt arbete få
utföras inom fängelserna? Hur kan ni
t. o. m. räkna med att fångarna skall
kunna uppnå full arbetslön?

I alla andra länder reagerar fackföreningsrörelsen
nämligen mot sådan arbetsdrift
i fängelserna som konkurrerar
med arbetet utanför dessa.

Jag vill peka på ett initiativ som
Byggnadsarbetareförbundet har tagit,
vilket innebär att straffade under fängelsetiden
blir lärlingar inom byggnadsfacket
och får medlemsbok i fackförbundet.
De tas alltså in i produktionen,
när de släpps ut från fängelset. Detta
är ett mycket större initiativ, än vi här
i Sverige vanligen själva förstår. Det
är ett uttryck för tolerans, en känsla

Tisdagen den 21 maj 1968 em. Nr 26 155

Upplysningskampanj beträffande de straffades problem

för att de straffade dock är medmänniskor
och att det gäller att snabbt få
in dem i vanligt arbete igen. Om vi
jämför denna inställning med uppfattningarna
hos olika grupper ute i världen
finner vi, att den svenska fackföreningsrörelsens
inställning är enastående.
Vi har vidare en särskild nämnd
med representanter för LO och Arbetsgivareföreningen,
som diskuterar det
arbete, som utförs av straffade inne i
fängelserna. Man är alltså väl medveten
om att de straffade bör ha förtrogenhet
med vanligt arbete innan de friges.

Jag säger därmed inte att förhållandena
är helt tillfredsställande, men jag
anser det oriktigt att påstå att våra arbetsmarknadsorganisationer
är mindre
toleranta och inte skulle vilja återuppta
en person som suttit i fängelse i sin
krets och behandla honom som en vanlig
människa.

Vi kan jämföra med förhållandena
i Norge. — Nu förstår jag, att herr
Hamrin i Kalmar kommer att säga, att
det inte är något försvar för oss att
det är sämre på andra håll. Och det är
eu riktig frågeställning.

Men när det påstås, att det är sämre
i Sverige, måste man komma med ett
genmäle. I Norge tar man t. ex. inte in
en person som sjöman, om han tidigare
varit straffad. I den norska handelsflottan
tas det emot 5 000 utlänningar,
men inte en enda norsk sjöman som
varit straffad. Det är en intolerans som
är oerhörd och detta i ett av våra
grannländer. Det är alltså felaktigt att
säga att inte den organiserade världen
i Sverige har sinne för att en straffad
är hans broder.

Det poängteras att vi i Sverige inte
bär privata välgörenhetsföreningar för
straffade jämförbara med dem som
finns i andra länder. Detta beror på
ett beslut från 1939. Ett beslut som inte
trädde i kraft förrän några år senare
på grund av krigsutbrottet, men enligt
vilket staten skulle åta sig återanpass -

ningsarbetet. Vi byggde upp en skyddskonsulentorganisation.
Vi har 10 000
frivilliga övervakare, och vi har ytterligare
utbyggt den statliga vården i frihet.
Jag håller med om att denna vård
är underdimensionerad.

En invändning är att staten icke betalat
tillräckliga ersättningar till övervakarna.
Må så vara, men detta med ersättningar
är också helt unikt för vårt
land; sådant finns inte i andra länder.
Vi har det alltså inte sämre, fastän vi
inte nått dit vi bör nå. Varför då säga
att vi är sämre än andra? Vi är bara
sämre än våra ideal.

På 1800-talet växte det fram privata
föreningar som ville ta hand om straffade.
I varje län växte skyddsföreningar
upp, så småningom ofta med landshövdingen
i spetsen. Men det räcker
inte i vår moderna tid att ha enskild
välgörenhet. Hela samhället måste träda
till, och därför har vi inte så många
privata föreningar som driver skyddsverksamhet.
Men vi har en oändligt
stor skara privata människor som biträder
den statliga organisationen som
kontakter, som hjälpare och förmedlare
av både arbete och bostäder.

Vi skall inte glömma att i kriminalvårdsorganisationen
också ingår AMStjänstemän
— AMS ombesörjer en mycket
stor del av arbetsanskaffningen.
Den bedriver omskolningsverksamhet
även inom fångvården och förbereder
sålunda straffade för arbete vid frigivningen.

Det allra viktigaste för återanpassningen
är naturligtvis vår sociala lagstiftning.
Den privata medkänslan behövs
dock i hög grad, men själva välgörenheten
är onödiggjord genom vår
sociallagstiftning. En straffad har både
sjukförsäkring och pension. Eftersom
en straffad tvingas till en isolering av
alldeles särskilt slag — kanske han blir
brottslig just på grund av att han är
isolerad och under fängelsetiden blir
han ännu mer isolerad — är det mycket
besvärligare att hjälpa honom över

156 Nr 26 Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Upplysningskampanj beträffande de straffades problem

fattigdomen, bristen på bostad och svårigheten
att anpassa sig i arbete än att
hjälpa andra människor som utan kriminalitet
har råkat i svårigheter. Därför
är uppgifterna oerhörda, och jag
förstår helt dem, som blir otåliga. Jag
kan också förstå, att de då griper ett
halmstrå och t. ex. vill starta en kampanj
för att människorna bättre skall ta
emot den som behöver hjälp!

När motionerna säger, att mer än
hälften av dem som sitter inne inte genom
brev eller besök får kontakter med
yttervärlden, är detta naturligtvis riktigt.
Men det beror bl. a. på att mer än
hälften av de intagna är rattfyllerister,
som har ett straff på en eller två månader;
de har i allmänhet en naturlig
miljö att komma tillbaka till. Men det
är sant, att det behövs kontaktmänniskor
i oändlighet — allt är inte så bra
att det inte behöver bli bättre.

Svårigheterna är i dag oerhörda, med
det nya klientelet. Det är svårt att hitta
vägarna till människor som genom missbruk
av narkotika — alkoholen ej att
förglömma — gör sig själva så svåra
att nå och svåra att återinpassa.

Ett nej till kampanjen har inte varit
för att avvisa förståelse och välvilja,
som behöver strömma emot en straffad.
Det är tanken på en enstaka kampanj
som avvisats, liksom utskottet avvisat
förslag om andra kampanjer av samma
art. När utskottet behandlade förslaget
om en hälsokampanj avvisades
detta därför att en enstaka kampanj inte
når tillräckligt långt. Den måste förankras
i administrationen. Vi anförde
då att det vore riktigare att låta medicinalstyrelsen
sköta en sådan hälsokampanj
och utbilda sina organ föl
den uppgiften.

Det är ungefär vad som sägs i detta
fall. Men nog behöver kriminalvården
mycket mer resurser för att kunna
åstadkomma kontakten utåt. Det är
inte det vi avvisar. Jag måste medge
att det är med svidande hjärta som jag
har röstat emot de motioner som väckts

från borgerligt håll i år. Jag har gjort
det därför att jag kanske bär svårare
att avvika från partiet i denna fråga
än andra. Jag vet emellertid, att det rör
sig om krav som behövt tillfredsställas.

Däremot tror jag inte att förverkligandet
av propån i just denna motion
skulle bli till någon större nytta.

Beträffande det cirkulär som riksdagen
i fjol hemställde att Kungl. Maj :t
skulle skicka ut igen, beklagar jag att
detta inte har blivit gjort. Vi har nu i
efterhand fått besked att cirkuläret kan
väntas i samband med årets regleringsbrev.
Man får vara tacksam för det,
men här är det onekligen fråga om
ohörsamhet mot riksdagens beslut i
fjol.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Fru Eriksson har ibland
ett ganska påfrestande sätt att polemisera
mot saker och ting som inte finns
i de motioner som vi behandlar, att slå
in öppna dörrar. Jag skall läsa upp
ordagrant vad som står i motionen och
förklara varför det står så. Motionärerna
skriver:

»Det är uppenbart att en verklig insats
här måste ske med hjälp av frivilliga.
I detta sammanhang förtjänar
att påpekas att den privata insatsen
och den enskilda solidariteten med
medmänniskor i svårigheter tycks vara
mindre vanlig, åtminstone i organiserade
former, i Sverige än vad som är
fallet i många andra länder. Den enskilda
frivilliginsatsen kan inte ersätta
samhällets åtgärder inom de olika grenarna
av den sociala omvårdnaden,
men den är ett viktigt komplement.»

Det står ingalunda att fackföreningarna
och arbetsgivarna är oförstående
och hårda emot de frigivna. Skrivningen
skall i stället tolkas så att det
behövs en kampanj för att få en opinion
för hjälp med de saker som behöver

Tisdagen den 21 maj 1968 em. Nr 26 157

Upplysningskampanj beträffande de straffades problem

ordnas. Jag är fullt på det klara med,
fru Eriksson, att frivilliginsatserna i
många andra länder är av betydligt
större omfattning än i vårt land beroende
på att vi har det ordnat på ett
annat sätt här i Sverige. Jag vill bara
påminna fru Eriksson om den resa
som vi gjorde tillsammans, då vi bl. a.
tittade på de handikappades ställning
i Holland. Jag fick då den uppfattningen,
som jag tror är riktig, att det var
den katolska kyrkan som tog band om
en hel del av dessa problem. Så vill
jag inte att vi skall ha det här. Vi har
för övrigt inte någon sådan katolsk
kyrka här. Det är samhället som skall
bilda en opinion för att förmå företagare
och fackföreningar att hjälpa
till för att klara denna uppgift. Detta
är någonting annat än att överlämna
problemet till frivilligorganisationerna.

Jag tror att en sådan opinionsbildning
är nödvändig, eftersom behovet
— precis som fru Eriksson sade — är
så oerhört stort. »Svårigheterna är oerhörda»,
föll fru Erikssons ord. Jag kan
instämma i det: svårigheterna är oerhörda.
Då behövs det också stora insatser
för att klara svårigheterna, och
de insatserna bör vi vara beredda att
göra.

Jag kan sedan i långa stycken ge fru
Eriksson rätt i resonemanget om att
resurserna borde ställas till kriminalvårdsstyrelsens
förfogande. Fru Eriksson
uttryckte sig inte riktigt på det
sättet, men att det låg förstånd och
hjärta bakom dessa krav framgick av
hennes anförande. Och det tror jas är
riktigt.

Vi behöver de insatserna. Varför behöver
vi dem? Ja, jag kan citera ytterligare
ett par rader ur motionen: »Med
tanke på att undersökningar utförts som
visar att hälften av de intagna på anstalt
aldrig får vare sig brev eller besök,
dvs. helt saknar kontakter utanför
anstalten, ter sig denna målsättning
som svår att uppnå.»

Hur skall man kunna begära att i

sluten kriminalvård vårdade personer
som under hela sin vårdtid icke har
någon kontakt med omvärlden — brevledes
eller genom personliga besök —-när de sedan kommer ut skall klara
sig med de relativt små resurser som
vi ställer till förfogande för att lösa
deras problem? Jag tror att det är orimligt
för dem som nu har dessa saker
om hand att klara den uppgiften och
att det behövs andra insatser för att
lösa problemen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hamrin i Kalmar begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, so,in vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Eric Gustaf Peterson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hamrin i Kalmar begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 128 ja och 64 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

158 Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

§ 13

Redogörelse för verksamheten inom
Europarådet

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av dels Kungl. Maj ds
skrivelse nr 23 med redogörelse för
verksamheten inom Europarådets ministerkommitté
under år 1967 jämte d
ämnet väckt motion, dels skrivelse från
den svenska parlamentariska delegationen
hos Europarådets rådgivande församling
med redogörelse för församlingssessionerna
under år 1967.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! I anslutning till Kungl.
Maj ds redogörelse för verksamheten inom
Europarådets ministerkommitté under
år 1967 och redogörelsen för sessionerna
i Europarådets rådgivande
församling under samma år har jag
väckt en motion om inrättande av en
europeisk ungdomsfond inom Europarådet.
Detta skulle lämpligen kunna ske
genom ett svenskt initiativ i ministerkommittén.

Europarådets ministerkommitté har
beslutat att i Strasbourg upprätta ett
permanent ungdomscentrum bestående
av en kursgård med 40 platser. Den beräknas
vara färdig nästa år. Men för
det europeiska och internationella ungdomsutbytet
utgör den här kursgården
bara en dellösning. Den är rent kvantitativt
en relativt liten institution, och
därtill är dess uppgift begränsad till utbildningskurser.
Det gäller närmast utbildning
i språk, i de mera tekniska
förutsättningarna för samarbete mellan
ungdomsorganisationerna, d. v. s. alltså
träning och utbildning rörande dessa
förutsättningar, vad man kallar Europakunskap
etc.

En rad anordningar för ungdomsorganisationer
med europeisk eller internationell
aktionsradie kan inte förläggas
till detta utbildningscentrum, t. ex.
kongresser, större seminarier eller in -

ternationellt delegationsutbyte. Vidare
kan sådana organisationer genom detta
centrum inte få bidrag till studieresor,
föredragsturnéer, instruktörsresor
o. s. v. för att främja olika slag av utbyte
mellan organisationerna. De bär
över huvud taget svårt att anskaffa erforderliga
medel för att fungera just
som europeiska eller internationella organisationer
och uppehålla ens elementära
kontakter sinsemellan över nationsgränserna.

De nationella ungdomsorganisationerna
har däremot relativt goda möjligheter
att få statligt stöd. Så är alltså inte
fallet med de organisationer, som har
europeiska eller internationella kontaktambitioner.
Detta är en allvarlig
sak, eftersom det ju måste bli fråga om
en satsning på ungdomen, om Europatanken
en gång skall på allvar slå igenom
och internationell solidaritet bättre
förverkligas. Man måste söka direkt
främja arbetet genom sådana ungdomsorganisationer
som det här gäller för
att träna till internationell förståelse
och internationellt medborgarskap, för
att få till stånd fördjupade relationer
mellan europeisk ungdom och ungdom
från andra kontinenter, där det europeiska
bidraget kan bli av mycket stor
betydelse, vidare för att söka förstärka
känslan av europeisk enhet mellan ungdomsledare
jämsides med ett inträngande
i de aktuella ungdomsfrågorna i Europa,
för att utveckla mera personliga
kontakter mellan ungdomsledare i
Västeuropa respektive Östeuropa och
slutligen för att få till stånd utbyte av
erfarenheter och konkreta lösningar på
sociala och kulturella ungdomsproblem
på europeisk bas.

De här skisserade behoven skulle,
herr talman, tillgodoses genom inrättande
av en europeisk ungdomsfond såsom
ett komplement till den stimulans bland
ungdom åt europatanken, som Europarådets
blivande ungdomscentrum för
utbildningsändamål väntas medföra.

Ett svenskt initiativ i ministerkommittén
skulle nog ha mötts med välvilja
och förståelse. Det förefaller nämligen

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Nr 26 159

Redogörelse för verksamheten inom Europarådet

som om europarådsförsamlingen är
starkt positiv till en komplettering av
kursgården med någon form av stöd åt
ungdomsorganisationer verksamma på
europeiskt eller internationellt plan.
Man liar sålunda nyligen uttalat sig
klart positivt till tanken att konkretisera
en komplettering genom att skapa
vad man har kallat ett »European
Youth Office».

Det förefaller glädjande nog som om
även utrikesutskottet ställer sig positivt
till tanken på en ungdomsfond inom
Europarådet med de syften jag här
förut nämnt. En sådan fond måste ju
komina till stånd i en eller annan form,
om ett »European Youth Office» av det
slag europarådsförsamlingen förordat
tillskapas. Det är med stor tillfredsställelse
jag såsom motionär tagit del av
utrikesutskottets utlåtande med de direkta
sympatier för motionsyrkandet
som där uttryckes. Det är inte alltid en
enkel enmansmotion med så relativt
vittsyftande yrkande genast möts med
sådan välvilja och så pass stort intresse.

Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet med anledning av utskottets erinran
om möjligheten att ta upp den i min
motion aktualiserade frågan i europarådsförsamlingen.
Jag vill nu bara meddela
att denna erinran föranlett mig
att tillsammans med nio andra europarådsdelegater,
varav sex förutom mig är
ledamöter av denna kammare, väcka en
motion under den nyligen avslutade
majsessionen i Europarådets rådgivande
församling med yrkande om en rekommendation
till ministerkommittén
att medverka till anordnande och finansiering
av ett European Youth Office.

I motionen åberopas rådgivande församlingens
positiva inställning till stöd
åt ungdomsorganisationerna för upprättande
av en sådan här utbytescentral,
ett clearing house eller vad man alltså
kallat Youth Office såsom komplement
till den redan beslutade kursgården.
Det anges i motionen i Europarådet
att Youth Office bl. a. skulle kunna

främja ungdomsutbyte! mellan de europeiska
länderna, ge stöd åt möten och
konferenser för europeiska ungdomsorganisationer
och bidra till att utveckla
ungdomskontakter mellan ost och väst
i nära samarbete med det ungdomscentrum
för utbildningsuppgifter, som
nu är under uppbyggnad.

Jag vill uttala förhoppningen att den
satsning på Europatanken och dess
framtid bland ungdom, som denna motion
är ett uttryck för, och som alltså
tillkommit på grund av utrikesutskottets
hänvisning att aktualisera saken på detta
sätt, skall mötas av förståelse av ministerkommittén
och då kanske i första
hand av den svenska regeringens representant
i kommittén, eftersom utrikesutskottet
ställt sig välvilligt till den
motion vi nu behandlar i anslutning
till utskottets utlåtande nr 6.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Wiklund säger att utrikesutskottet är
relativt positivt inställt till huvudlinjerna
i de tankar som har framförts i
herr Wiklunds motion. Men utrikesutskottet
är kanske ändå inte berett att
skriva under på allt som står i motionen.
Den positiva inställningen skall
måhända inte övervärderas, även om
grundtonen är positiv i utskottets bedömning.

Detta är en komplicerad fråga. Upprättandet
av internationella ungdomskontakter
är en sak som spänner vidare
än över Europarådets medlemsstater,
vilka utgör en begränsad del av kontinentens
länder och folk. Men det är möjligt
att ett samarbete inom rådets länderram
kan vara ett första betydelsefullt
steg. Av det skälet delar jag herr
Wiklunds uppfattning, att det är klokt
att testa Europarådets parlamentarikerförsamling
för att efterhöra om det där
finns ett positivt intresse för denna frå -

160 Nr 26

Tisdagen den 21 mai 1968 em.

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation

ga. Den rätta vägen synes alltså vara
att aktualisera frågan inom Europarådet,
vilket herr Wiklund också har gjort.

lag instämmer, herr talman, i yrkandet
om bifall till utskottets utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 14

Redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse
med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation
jämte i ärendet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Kanske det förefaller
litet förvånande att Nordiska rådet session
efter session ägnar en mycket betydande
del av sitt arbete åt att studera
och diskutera sådant som man kanske
i förstone inte anser vara en nordisk
fråga, nämligen den europeiska integrationen.

De nordiska ländernas situation i det
här sammanhanget är dock tämligen
komplicerad. Utmärkande för alla fem
länderna är att de visserligen har gemensamma
nordiska gränser men att de
samtidigt var och en utgör komponenter
i andra kraftfält. Det råder en ständig
spänning mellan denna inre nordiska
krets och yttervärlden, och ingen
av oss är i den situationen att vi kan
acceptera att ställas inför ett val mellan
att helt satsa på Norden och samtidigt
avstå från förbindelserna med yttervärlden
eller att ge Norden på båten. De
nordiska länderna är dessutom ganska
olika till sin ekonomiska inriktning. Alla
har besvärliga och komplicerade särproblem
att ta hänsyn till. Jag behöver

bara som exempel nämna det danska
jordbruket, det norska fisket och den
norska skeppsfarten.

Nu vet jag att det finns en och annan
som säger att det ekonomiska samarbetet
i Norden växer fram för sakta.
Men de som är otåliga gör klokt i att
ägna sig en smula åt studium av handelsstatistik.
De skall då finna att den
nordiska samhandeln sedan 1962 mer
än fördubblats. Vi bär kommit i den intressanta
situationen att för vart och
ett av de nordiska länderna de andra
nordiska länderna är den största kunden.

Via EFTA har vi fått någonting av
en nordisk tullunion — den nordiska
tullunion som vi inte lyckades skapa
av egen kraft. Denna form av tullunion
har gjort att handelshindren mellan de
nordiska länderna har minskat i betydelse.
Vi ser också följderna av det. Varuhusen
utvidgar sina butikskedjor
tvärs över gränserna, och vi håller på
att få ett gemensamt nordiskt varusortiment.
Man vänder sig nu inte längre
bara till Sverige, Danmark, Norge, Finland
eller Island, utan man vänder sig
med sina utbud och varor till 20 ä 21
miljoner människor. Även på produktionssidan
håller samarbetet på att växa
fram mycket snabbt; bl. a. pågår en uppbyggnad
av ett helt nät av underleverantörer,
som inte tar hänsyn till de inre
nordiska gränserna utan går tvärs
över dem.

Det föreligger nu praktiskt taget fullständig
enighet inom de nordiska länderna
om att det nordiska samarbetet
på det ekonomiska området har så stort
värde att det under inga omständigheter
får spolieras. Samtidigt pågår emellertid
strävanden i andra riktningen.
Den europeiska integrationen, sexstaternas
integration, börjar få allt större betydelse
även för de länder som blivit
ställda utanför den höga gemensamma
tullmuren. För varje år känns det allt
mera besvärande att inte tillhöra den inre
kretsen. Vår industri och vårt nä -

Tisdagen den 21
Redogörelse

ringsliv diskrimineras alltmer år från
år. Detta gäller alla de nordiska länderna.
Därför är det för samtliga nordiska
länder utomordentligt angeläget
att undersöka hur denna besvärande
isolering snarast möjligt skall kunna
bringas ur världen.

Det är i dag mindre befogat än det
varit på länge att uttala sig med någon
säkerhet om någonting när det gäller
Frankrikes position i Europa och därmed
angående förhållandet mellan EEC
och England. Kvar står emellertid att
ingen kan veta något bestämt om huruvida
och när situationer kan uppkomma,
då fruktbringande samtal kan börja
föras mellan de nordiska länderna och
EEC. Enligt min mening är det viktigt
att det alltid finns en klar beredskap
för den händelse en sådan situation
skulle uppkomma.

De nordiska länderna —- det har
många gånger omvittnats — är när de
uppträder gemensamt en handelspartner
av samma styrka och kvalitet och
av samma värde för yttervärlden som
de stora makterna var för sig. Jag vill
bara erinra om att EEC:s export till de
nordiska länderna är ungefär dubbelt
så stor som EEC:s export till England
och lika stor som eller t. o. m. större än
EEC:s export till Förenta staterna. Det
är alltså med en betydande ekonomisk
potential som de nordiska länderna kan
förhandla, om de liksom i Kennedyronden
väljer att uppträda gemensamt.

De nordiska länderna är när de uppträder
var för sig alldeles för obetydliga
för att göra sig gällande, och det
gäller även beträffande Sverige. Jag vet
att det finns krafter både i Norge och i
Danmark och på motsvarande håll inom
EEC-länderna, som resonerar ungefär
på följande sätt: Man är inom EEC beredd
att nu ta upp överläggningar med
Danmark och Norge — de länder som
har sökt medlemskap •—• men är böjd
för att lägga de mera diffusa framställningarna
från Finland och Sverige åt
sidan till dess att förhållandena någor6
— Andra kammarens protokoll 1968. Nr

maj 1968 em. Nr 26 161

från Nordiska rådets svenska delegation

lunda har klarnat. Vidare förs på samma
håll det resonemanget, att Sveriges
neutralitet är en komplikation, som
dock är Sveriges egen huvudvärk. Denna
komplikation bör inte utgöra hinder
för andra länder, som inte hävdar en
neutralitet, att få sina medlemsansökningar
behandlade.

Man kan förstå att det resonemanget
kan innebära stora frestelser, särskilt
för vissa speciella näringsgrenar i de
berörda länderna. Men, ärade kammarledamöter,
icke förty är en sådan lösning
ur nordisk synpunkt helt omöjlig.
Skulle något i den riktningen inträffa,
alt Danmark och Norge får medlemskap
eller på något annat sätt avtal med eller
inträde i den Gemensamma marknaden,
medan Finland och Sverige lämnades
utanför — då är olyckan skedd. Då har
vi hamnat i just den situation som vi
inte borde och under inga omständigheter
vill råka i, nämligen att Norden
kommer att splittras av en hög tullmur
genom Öresund och vid Kölen. Men
detta, ärade kammarledamöter, är någonting
som under inga omständigheter
får inträffa.

Det är därför naturligt — och jag
återkommer här till utgångspunkten för
mitt resonemang — att man nu senast
på Nordiska rådets möte i Oslo utvecklade
ett starkt engagemang för att finna
former för ett nordiskt samarbete inför
eventuellt blivande konversationer med
EEC-staterna.

Som en direkt följd av överläggningarna
i Oslo kom sedan den danske statsministern
Baunsgaards initiativ till
överläggningarna i Köpenhamn. Dessa
överläggningar förbereddes snabbt, effektivt
och noggrant av ett ämbetsmannautskott
med representanter för
de fem länderna. Därigenom kunde ett
förslag framläggas till grund för de
överläggningar som hölls den 22 och
23 april mellan de nordiska statsministrarna,
utrikesministrarna och handelsministrarna.
Nordiska rådets ekonomiska
utskott och Nordiska rådets pre26 -

162 Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation

sidium fick tillfälle att ta del av förslaget
till överenskommelse, ett förslag
som hade vuxit fram genom överläggningar
och förhandlingar mellan de
olika ministrarna.

Vi hade kanske inte så stora möjligheter
att inverka på formuleringarna,
ty de förelåg praktiskt taget färdiga,
men vi fick i alla fall ett tillfälle att
diskutera med ministrarna vid detta
möte.

Nu kommer många människor och
säger —- tidningarna har gjort det —
att det var dåligt att inte kunna komma
längre. Många optimister hade trott att
man redan nu skulle vara klar att binda
sig vid vissa bestämt avgränsade mål
och precisera sina ståndpunktstaganden.
Till de optimisterna hörde inte jag.
Man kan snarare, anser jag, vara ganska
belåten med vad som har kunnat åstadkommas,
därför att svårigheterna i själva
verket är högst betydande.

De formuleringar man har kommit
fram till är inte bindande, men de är
av den karaktären att om i den skapade
formen ingjutes en tillräcklig portion
av god vilja, så kan det hela på ganska
kort tid konkretiseras i bestämda politiska
ställningstaganden.

Jag vill erinra om att det visserligen
bara är beställningar och utredningar
som man har beslutat sig för, men det
är utredningar på åtminstone tio olika
specialområden. Man har vidare kopplat
in en tidsfaktor som innebär att utredningarna
skall vara färdiga vid årsskiftet,
vilket betyder att de får göras
under en våldsam press. Vill man nå
målet, som för oss alla är ett enat Norden
i ekonomiskt avseende, och göra de
ansträngningar som denna forcerade utredningsverksamhet
innebär, bör man
på den tidsrymden ha kommit ett långt
stycke framåt.

Låt mig tillägga, herr talman, att det
är angeläget att utredningsarbetet verkligen
kan bedrivas så skyndsamt att åtminstone
preliminära resultat kan presenteras
för Nordiska rådet, som skall

sammanträda i Stockholm i detta hus
under mars månad 1969. Detta är inte
minst viktigt, eftersom det är betydelsefullt
att det nordiska samarbetet på det
ekonomiska området inte blir ett arbetsfält
för vissa mycket specialutbildade
herrar, utan ges en bred politisk
parlamentarisk förankring.

Men, ärade kammarledamöter, man
får i detta sammanhang inte ett ögonblick
hänge sig åt några illusioner. Man
får framför allt akta sig för illusionen
att det nordiska ekonomiska samarbetet
är någonting som vi får gratis. Detta är
— liksom andra ting människor vill
sträva efter — en sak av högt värde,
men priset måste betalas. Inget nordiskt
land har uteslutande fördelar av att
öppna sina gränser i denna utsträckning
ens för de nordiska broderländerna.
Det gäller Sverige lika väl som de
andra länderna.

Var och en måste göra klart för sig
att sammanhållningen innebär betydande
uppoffringar av särintressen. Inte
minst vi i Sverige, som är det största,
rikaste och i industriellt avseende
längst komna landet, måste vara beredda
att ta på oss betydande bördor.

•lag vill säga detta rent ut, så att människorna
i vårt land inte skall låta sig
ledas av någon alltför ljusblå optimism.
Men jag tror att vi skall vara beredda
att bära dessa bördor, därför att fördelarna
på lång sikt för oss själva och
för hela den nordiska kretsen är så påtagliga
att offren kommer att vara väl
värda att göras. Man bör också i detta
sammanhang komma ihåg att bördorna
skall bäras av hela folkhushållet. Det
får inte bli på det sättet att bördorna
vältras över på en enskild näringsgren
-— jag tänker t. ex. på det svenska jordbruket
■— medan de andra skall gå fria.

Jag vill inte här närmare beröra frågan
om vad de olika länderna kan få
släppa till, vilka prestationer det ena
eller andra landet kan bli tvunget att
göra. Det får härvidlag bli förhandlingar,
och innan man går till förhand -

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Nr 26 163

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation

lingar finns det ju ingen anledning att
precisera för motparten vad man är
beredd att ta på sig.

Till slut vill jag bara ha sagt, att jag
är helt övertygad om att Sverige — oavsett
vilken regim som står för rusthållet
i vårt land — kommer att gå till det
förhandlingsbord, som en gång skall
dukas, uppfyllt av en mycket god vilja
— en vilja att göra sitt yttersta för att
åstadkomma positiva resultat, till fördel
för Sverige och till fördel för hela
Norden.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Av hänsyn till den långt
framskridna tiden, som det heter, skall
jag begränsa mig till ett kortare inlägg
—■ detta så mycket mer som jag i huvudsak
kan instämma i vad herr Cassel
anfört.

Jag vill uttala min tillfredsställelse
över att utrikesutskottet har visat förståelse
för att det alltmer vidgade nordiska
samarbetet kan komma att aktualisera
frågor om förändrade organisatoriska
former för samarbetet. Utskottet
avvaktar med intresse de förslag som
Nordiska organisationskommittén kommer
att framlägga. Här ges väl ett litet
finger åt tanken att Nordiska rådet kan
komma att framstå som en organisation
som bör ha ett sekretariat, vilket inte
representerar någon viss delegation
utan rådet i dess helhet — alltså en
»överstatlig» sekretariatsgrupp.

Vidare finner jag det mycket tillfredsställande
att utskottet ställer sig bakom
den tanke, som regeringarnas representanter
för sin del redan accepterat, att
förslagen och utredningarna rörande
konkreta former för nordisk samverkan
av mera radikalt slag än hittills bör — i
varje fall i en första utformning — föreligga
i god tid före Nordiska rådets session
i Stockholm i mars nästa år. På det
sättet kommer i varje fall en del av des -

sa förslag, om allt går efter beräkningarna,
att kunna diskuteras i parlamenten
i Norden under våren. Därefter kan
det finnas förutsättningar för relativt
snabba beslut på viktiga punkter, även
om det givetvis på en del punkter kommer
att behövas ytterligare utredningar.

Herr talman! Som jag ser det är den
närmaste uppgiften här att söka åstadkomma
en helt ny takt i utvidgningen av
det nordiska samarbetet på ekonomins
område, skapandet av en nordisk ekonomisk
union. Låt oss dock inte hemfalla
åt illusionen att denna uppgift skulle
vara lätt att lösa eller med säkerhet nära
sin lösning. Det råder delade meningar
på väsentliga punkter. Det kommer
att fordras både god vilja och tålamod
för att dessa svårigheter skall kunna
övervinnas.

Detta problem sammanhänger, som
också herr Cassel påpekade, med arbetet
på den europeiska integrationen. Det
finns anledning att understryka den
mycket stora betydelse som tillrättaläggandet
av detta europeiska integrationsarbete
kan få för utvecklingen i Norden.
Det samarbete som nu diskuteras, närmast
mellan de franska och tyska regeringarna
i avsikt att närma de båda
blocken i Västeuropa till varandra, bör
Sverige naturligtvis försöka komma med
i — närmast av hänsyn till detta samarbetes
stora direkta fördelar.

Men det finns också ett annat skäl för
att vi bör vara med om detta samarbete.
Om det skulle gå så att Danmark och
Norge allena kommer med i samarbetet,
medan Sverige och Finland inte gör det,
ökar detta riskerna för en utveckling
som längre fram kan medföra en allvarlig
splittring av Norden. Därför framstår
dessa strävanden till ett allmänt
nordiskt deltagande i det nu aktuella
begränsade integrationsarbetet såsom
betydelsefullt både i och för sig och
med tanke på återverkningarna på utvecklingen
i Norden.

Jag vill, herr talman, understryka detta,
men också tillägga att ju fastare

164 Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Viss kreditgaranti åt svensk varvsindustri

block vi bildar i Norden genom en ekonomisk
union desto större utsikter har
vi att uppnå att alla de nordiska staterna
får delta i det europeiska integrationsarbetet
omedelbart och på längre
sikt.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! En sådan allmän handelspolitisk
debatt som herr Cassel tagit
upp faller egentligen inte inom ramen
för det här föreliggande ärendet. Jag
vill också erinra om att det inte är länge
sedan kammaren hade tillfälle att ägna
ganska lång tid åt just en sådan debatt.

Jag vill därför inskränka mig till att
med stöd av den i utrikesutskottets utlåtande
framförda motiveringen yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 15

Föredrogs vart för sig
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
konsularkonvention mellan Sverige och
De Socialistiska Rådsrepublikernas
Union, och

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
1968 års internationella kaffeavtal; samt
statsutskottets utlåtande nr 116, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående kostnader för FN-styrkan på
Cypern.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 16

Viss kreditgaranti åt svensk
varvsindustri

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
117, i anledning av Kungl. Majtts pro -

position med förslag om viss kreditgaranti
åt svensk varvsindustri jämte motioner.

I propositionen nr 119 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 5 april 1968 föreslagit riksdagen
att a) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti
till ett sammanlagt belopp av högst
650 000 000 kr. till svensk varvsindustri
på de villkor och enligt de grunder
som angetts i statsrådsprotokollet samt
b) beträffande de åren 1963 och 1965
av riksdagen beslutade kreditgarantierna
godkänna de ändrade villkor och
grunder som angetts i statsrådsprotokollet.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat dels

motionen 1: 398 av herr Åkerlund,
vari bl. a. hemställts att riksdagen
måtte bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti
till ett sammanlagt belopp av högst
1 500 milj. kr. till svensk varvsindustri
enligt de grunder som angetts i motionen,

dels de likalydande motionerna I: 962
av herr Tistad m.fl. och 11:1219 av
herr Carlshamre m. fl., vari hemställts
att, då kreditgarantier enligt förslaget
i propositionen nr 119 ställdes i utländsk
valuta, såsom ianspråktaget belopp
av den totala garantisumman skulle
räknas lånets motvärde i svenska
kronor efter vid lånetillfället gällande
avräkningskurs,

dels motionen II: 1220 av herr Hermansson
m. fl., vari hemställts att riksdagen
vid behandlingen av förslaget i
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 angående
bemyndigande till riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti till svensk
varvsindustri till högst 650 000 000 kr.
måtte uttala att de anställda, stat och
kommun skulle tillförsäkras ett verkligt
inflytande i de företag som utnyttjade
kreditgarantierna.

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Nr 26 165

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte d anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionen I:
398 såvitt nu var i fråga samt motionerna
1:962 och 11:1219 bemyndiga fullmäktige
i riksgäldskontoret att ikläda
staten garanti till ett sammanlagt belopp
av högst 650 000 000 svenska kronor
eller motsvarande belopp i utländsk
valuta till svensk varvsindustri på de
villkor och enligt de grunder som angetts
i statsrådsprotokollet,

2. att riksdagen måtte beträffande de
åren 1963 och 1965 beslutade kreditgarantierna
godkänna de ändrade villkor
och grunder som angetts i statsrådsprotokollet,

3. att riksdagen måtte avslå motionen
1: 398 i vad den avsåge räntegaranti för
varvsindustrin,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1220.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Med hänvisning till den
motivering som återfinns i motionen
II: 1220 ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranleds av bifall till denna
motion.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Med hänvisning till utskottets
motivering ber jag att få yrka
bifall till dess hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 1220;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

7—Andra kammarens protokoll 1968. Nr

§ 17

Uppförande av förvaltningsbyggnad i
kvarteret Garnisonen i Stockholm

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
118, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående uppförande av förvaltningsbyggnad
i kvarteret Garnisonen
i Stockholm jämte motioner.

I propositionen nr 118 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 22 mars 1968 föreslagit riksdagen
att till Uppförande av förvaltningsbyggnad
i kvarteret Garnisonen
i Stockholm för budgetåret 1968/69 på
kapitalbudgeten under statens allmänna
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 52 000 000 kr.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås att en förvaltningsbyggnad
skall uppföras i kvarteret
Garnisonen i Stockholm för att
tillgodose behovet av lokaler för den
statliga förvaltningen. Byggnaden är
projekterad som ett generellt kontorshus
med lokaler för ca 2 800 anställda.
Det är emellertid möjligt att genom
endast vissa smärre ändringar och
kompletteringar utforma byggnaden på
sådant sätt att riksdagens behov av provisoriska
lokaler från början av år 1971
kan tillgodoses inom denna. Omkring
två femtedelar av byggnaden beräknas
härvid behöva tas i anspråk för riksdagens
räkning. Byggnadsarbetena måste
igångsättas redan i början av budgetåret
1968/69 om lokalerna skall bli
färdiga i tid.

Med hänsyn till lokalsituationen för
den statliga förvaltningen i Stockholmsområdet
förutsätts att byggnaden uppförs
och arbetena därmed påbörjas
under nästa budgetår även om riksdagen
skulle besluta om en annan förläggning
av sina provisoriska lokaler.

Kostnaderna för uppförandet av
byggnaden beräknas till 169 milj. kr.,
vartill kommer ca 2 milj. kr. för evakueringskostnader
och 3 milj. kr. för
26

166 Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Uppförande av förvaltningsbyggnad i kvarteret Garnisonen i Stockholm

att i förekommande fall anpassa byggnaden
efter riksdagens behov. För nästa
budgetår behövs 52 milj. kr. Detta belopp
föreslås anvisat under ett särskilt
investeringsanslag.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1: 960
av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl. samt
11:1218 av herrar Sundkvist och Persson
i Heden, vari hemställts att riksdagen
måtte dels avslå Kungl. Maj :ts
proposition nr 118, dels besluta att hos
Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag angående lokalisering av
statlig verksamhet utanför Stockholmsregionen,

dels de likalydande motionerna I: 961
av herr Holmberg m.fl. och 11:1217
av herr Bohman m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj ds
proposition nr 118.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:960 och 11:1218 i vad de avsåge
viss utredning,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna 1:960 och 11:1218, såvitt
nu var i fråga, samt I: 961 och II: 1217
till Uppförande av förvaltningsbyggnad
i kvarteret Garnisonen i Stockholm för
budgetåret 1968/69 på kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag av
52 000 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Virgin (h), Axel Andersson
(fp), Kaijser (h), Nyman (fp),
Ottosson (h), Thorsten Larsson (ep),
Johan Olsson (ep), Bohman (h), Eliasson
i Sundborn (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Tobé (fp), Björkman (h),
Sjönell (ep) och Sterne (fp), som ansett
att utskottet under 1. bort hemställa,

att riksdagens måtte i anledning av
motionerna 1:960 och 11:1218, såvitt
nu var i fråga, ge Kungl. Maj :t till kän -

na vad reservanterna anfört rörande
lokalisering av statlig verksamhet utanför
Stockholms-regionen;

2) av herrar Virgin (h), Axel Andersson
(fp), Kaijser (h), Nyman (fp),
Ottosson (h), Thorsten Larsson (ep),
Johan Olsson (ep), Bohman (h), Eliasson
i Sundborn (ep), Gustafsson i
Skellefteå (fp), Björkman (h), Sjönell
(ep) och Sterne (fp), som ansett
att utskottet under 2. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 960 och II: 1218, såvitt nu
var i fråga, samt 1:961 och 11:1217
avslå Kungl. Maj ds förslag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 118 gäller regeringens förslag om
uppförande i kvarteret Garnisonen på
Östermalm av en förvaltningsbyggnad
av väldiga mått.

Jag skall återge några siffror för att
injaga tillräckligt mycket skräck hos
kammarens ledamöter för den byggnad
som här är avsedd att uppföras.

Den blir 300 m lång, den får en fasad
som är 23—24 m hög, eu byggnadsvolym
på 500 000 ms, en totalyta av ca 140 000
ma, arbetsplatser för 2 800 personer, en
rumsyta av ca 97 500 nG och i källarplanet
parkeringsplatser för 1 200 bilar.
Kostnaden för komplexet beräknas till
169 miljoner kronor. Det blir landets i
särklass största kontorshus.

Kan det vara försvarligt att i denna
del av huvudstaden resa ett monument
över 1960-talets kontorisering av Stockholm? Låt

mig återge några meningar ur den
år 1962 antagna zonplanen för Stockholms
innerstad. Där slås det fast att
»malmarna, innefattande stenstaden
utanför cityområdet, bör liksom hittills
väsentligen förbehållas bebyggelse för
bostadsändamål». I motiveringen för
denna zonplan heter det bl. a.: »Om man
nu vill slå vakt om innerstadens bo -

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Nr 26 167

Uppförande av förvaltningsbyggnad i kvarteret Garnisonen i Stockholm

stadsområden gäller det därför å ena
sidan att bevara kvaliteten i miljön i
bestående, ännu goda eller acceptabla
bostadskvarter genom att hindra dem
från att sprängas sönder av planlöst inträngande
bebyggelse av kommersiell
karaktär. Ur miljösynpunkt vore en sådan
utveckling enligt stadsbyggnadskontorets
bestämda uppfattning olycklig.
Byggnader för kontor, lager och lättare
industri är visserligen inbördes något
olika men är dock så artskilda från
bostadshus, att deras uppträdande i ett
bostadskvarter innebär en försämrad
bostadsmiljö. Till stor del beror detta på
att den kommersiella verksamheten har
väsentligt större krav på trafikutrymme
såväl för rörlig trafik som för parkering.
»

Så heter det alltså i motiveringen för
zonplanen. Nu är visserligen en zonplan
inte absolut bindande. Den är mera ett
uttryck för önskemål, men staden söker
ändå upprätthålla och genomföra zonplanen.
Skall då staten genom byggnadsstyrelsen
uppföra en väldig kontorsbyggnad,
som står i direkt strid med
zonplanen och detta i ett område som
är planerat och lämpat för byggande av
bostäder?

Det är, herr talman, ett långtgående
statligt ingrepp i den kommunala självstyrelsen.
Byggnadsnämnden i Stockholm
har visserligen förra året godkänt
stadsplanen för området, men det torde
ha berott på att nämnden knappast kunde
motsätta sig statens byggnadsplaner.
Det har man inte heller kunnat göra i
andra fall. Att nämnden hyst betänkligheter
mot förslaget framgår av det särskilda
uttalande som bifogats nämndens
beslut. Där heter det bl. a. »att nämnden
vill framhålla, att den föreslagna 300 m
långa och 23—24 m höga fasaden inger
stora betänkligheter liksom de störningar
som den ökade biltrafiken i området
kommer att medföra för omkringliggande
bostäder».

Att tala om betänkligheter är, herr
talman, ett understatement. Perspektivet

borde framkalla rysningar hos var och
en som kan se för sig detta hus i dess
naturliga storlek och inte bara i den
modell ni kan betrakta i sammanbindningsbanan.

Miljöfrågorna har diskuterats flitigt
här i riksdagen, och de diskuteras med
allt kortare intervaller. Kan det från
miljösynpunkt vara rimligt att handla
så som regeringen föreslagit i propositionen?
Oppositionens representanter i
statsutskottet har blivit eniga; vi tycker
att riksdagen här har ett utsökt tillfälle
att säga ifrån mot en miljöförstöring i
Stockholm som ni, som är från andra
landsändar i Sverige, inte stillatigande
skulle finna er i inom era egna områden.
Riksdagen får inte acceptera att
försättas i en tvångssituation där det
heter att »nu är det för sent, prospekteringen
har gått för långt; det har kostat
för mycket pengar, de kommer annars
att vara kastade i sjön, nu finns
inte längre något alternativ». Riksdagen
borde ha all anledning att reagera mot
statliga ingrepp i den kommunala självstyrelsen.
Det måste åstadkommas andra
alternativ!

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen 2 av herr Virgin m. fl.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman: I reservationen 1 behandlas
ett yrkande, som framställts i
motioner från centerpartihåll, att möjligheterna
att lokalisera statlig verksamhet
till orter utanför stockholmsregionen
på nytt prövas. I motionerna har
föreslagits en utredning härom. Vi reservanter
delar visserligen motionärernas
uppfattning men anser att även om
den Eckerbergska utredningen inte gav
så stort resultat •— något gav den dock
— bör man inte tillsätta en ny utredning
efter så kort tid. En bättre lösning
vore att inom vederbörande departement
tillsätta en arbetsgrupp för att
göra en skyndsam förnyad översyn av
detta problem och därefter utan dröjsmål
lägga fram förslag för riksdagen.

168 Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Uppförande av förvaltningsbyggnad i kvarteret Garnisonen i Stockholm

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till reservationen 1.

Herr Björkman har här ganska drastiskt
beskrivit det förvaltningshus som
skall uppföras i kvarteret Garnisonen.
Man måste konstatera att riksdagen
hamnat i ett läge som inte kan betraktas
som idealiskt när det gäller handläggning
av sådana här frågor. Man kan
säga att riksdagen — och även regeringen
— väl sent har upptäckt miljöproblemen.
Men när man nu har gjort det är
det väl rimligt att vi fäster sådan uppmärksamhet
vid dessa problem som den
ökade insikten kräver.

Ganska nyligen uttalade det nya planverkets
chef, överdirektör Nilsson, att
om man skall komma till rätta med problemen
i fråga om planering och byggande
får man i fortsättningen inte säga:
Här är vi tvungna att fatta beslut,
här finns det inte tid för några alternativ.
Det måste finnas alternativ. Man
kan inte gång efter annan hänvisa till
att man blivit försatt i den situationen,
att man inte kan pröva några som helst
alternativa möjligheter. Förutsättningen
för att man skall nå en god lösning av
stadsplanefrågor och annat är att man
har alternativa förslag och inte bara
kommer med ett enda, vilket finansministern
har gjort i detta fall när propositionen
skrevs.

Det nya planverk, som statsmakterna
har beslutat om och vars generaldirektör
regeringen för inte länge sedan har
tillsatt, karakteriserar alltså såsom någonting
utomordentligt viktigt, att man
från miljösynpunkt och även av andra
skäl kommer med alternativ, innan
ärenden av sådant här slag skall avgöras.
Här har vi ett typiskt exempel på
motsatsen: man skyller på brådskan, att
man inte kan vänta på några ytterligare
alternativ utan måste fatta beslut nu.
Därtill är det alternativ som föreligger
ingalunda sådant, att man känner sig
övertygad om att det passar in i de något
högre miljöpolitiska ambitioner som
statsmakterna nu bör visa.

Jag vill i detta sammanhang bara göra
den reflexionen, att det inte ens finns
ett alternativ, som visar hur det skulle
se ut, om denna tomt bebyggdes med
både bostäder och kontorslägenheter
för att därmed också minska de stora
och betydande olägenheter som kommer
att uppstå i fråga om trafiken i detta
område. Vi reservanter anser att man
bör pröva andra alternativ än det som
här föreligger. Det föreligger ingen
skillnad i bedömningen jämfört med utskottsmajoriteten
om att det i och för
sig är önskvärt att man kan lösa det
statliga lokalbehovet i större utsträckning
än för närvarande genom egna lokaler
för de aktiviteter som under alla
förhållanden måste bedrivas inom storstockholmsområdet.
Våra meningsskiljaktigheter
gäller huruvida riksdagen nu
skall biträda ett förslag om ett så
enormt kontorskomplex som det här är
fråga om.

Jag ber, herr talman, med detta att få
yrka bifall även till reservationen 2.

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Det finns tillfällen då
man önskar att sammansättningen av
riksdagen icke vore politisk. Så är fallet
bl. a. då frågor av den art som den föreliggande
skall avgöras.

Här finns ett utlåtande om ett Kungl.
Maj :ts förslag, som inte är grundat på
en ideologisk samhällssyn men som icke
desto mindre är högst kontroversiellt,
eftersom det gör ett djupt ingrepp i ett
samhälle. Det är därför underligt att
finna att utskottets samtliga socialdemokrater
anser det vara helt riktigt att
man inspränger denna byggnadskoloss
i en bebyggelse, där den inte alls hör
hemma. Reservanterna däremot återfinns
på den borgerliga sidan. Den estetiska
synen kan väl ändå inte formas
efter partilinjer. Jag beklagar den partipolitiska
uppdelningen av utskottet i
denna fråga, eftersom det därigenom
synes bli omöjligt att rädda Östermalm
från en miljöutveckling, som varken de

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Nr 26 169

Uppförande av förvaltningsbyggnad i kvarteret Garnisonen i Stockholm

där boende eller stadens myndigheter
anser önskvärd.

Vad jag nu sagt skall inte uppfattas
så, att jag skulle vara motståndare till
att staten här i staden får de för förvaltningen
behövliga lokalerna. Det är
jag naturligtvis inte. Inte heller är jag
motståndare till att de lokaler som nödvändigtvis
måste ligga i innerstaden
också placeras där. Men jag tror att en
hel del av de ämbetsverk som nu är förlagda
till stadskärnan lika väl skulle
kunna ligga i ytterområdena. Därför,
herr talman, kan jag inte förstå att det
finns tillräckligt bärande skäl för att
klumpa ihop en hel massa verk och institutioner
i den mastodontbyggnad som
här föreslås.

Det måste väl också kännas ganska
beklämmande att vistas i en sådan byggnad
med dess hundratals meter långa
korridorer och med dess inrutade och
numrerade fållor där man skall arbeta.
När vi nu strävar efter att inom kriminalvården
få fram mindre enheter och
trivsammare och mänskligare miljöer,
så finns det väl ingen anledning att
låta de ännu ostraffade arbeta under
sämre förhållanden.

Byggnadsnämnden i Stockholm har
anfört starka betänkligheter mot det föreslagna
husets storlek och de trafiksvårigheter
som anhopningen av så många
människor och så många olika administrativa
organ kommer att medföra.
Och nog finns det anledning till betänkligheter
— det är ett milt ord i detta
sammanhang. I själva verket kommer
denna byggnad att helt förstöra en hittills
god boendemiljö: En 300 m lång
byggnad, en 300 m lång fasad, 300 m
långa fönsterrader utan avbrott. Dessutom
blir huset 24 meter högt. En byggnad
av dylika dimensioner brukar man
förlägga fristående från annan bebyggelse,
men här skall den läggas utefter
en helt vanlig stadsgata. Det finns i
närheten en lekplats för barn, som enligt
vad som sägs skall bibehållas. Men
vad skall man ha en lekpark till, om

det är meningen att inom området inte
skall bo familjer med barn i fortsättningen?
Där kommer bara att rassla
datamaskiner. Är det verkligen rätt av
staten att så omvandla en stadsplanerad
bebyggelse? Det kan man verkligen
fråga.

Jag har tidigare i denna kammare vid
ett flertal tillfällen varit nödsakad att
gå emot föreslagna statliga ingrepp i
Stockholms miljö — dess värre utan
framgång, det må jag erkänna. Det har
exempelvis gällt tekniska högskolans ansvällning
ut över Djurgårdsmarken och
det har gällt universitetets krav på en
studentstad på det kulturhistoriskt värdefulla
Lappkärrsberget, men det har
som sagt varit förgäves.

Det finns i vårt samhälle en tendens
eller snarare en regel att när de materialistiska
synpunkterna skall vägas mot
kulturella och miljöbevarande intressen
så vinner alltid de förra. Det krasst ekonomiska
eller rationella betraktelsesättet
skall alltid väga tyngst. Man kan måhända
någon gång till synes bromsa
denna utveckling, som t. ex. beträffande
Vindelälven, men det är bara till synes.
Jag är tämligen övertygad om att även
i den frågan de ekonomiska synpunkterna
till slut kommer att segra. Där teknokrater
och materialister verkligen
sätter in sin vilja på att genomdriva ett
projekt, där segrar de alltid. Detta är
inte ogrundad pessimism, herr talman,
utan egen erfarenhet.

Den planerade förvaltningsbyggnaden
i kvarteret Garnisonen har fått dessa
väldiga dimensioner, därför att man har
tänkt sig att riksdagen under ombyggnadstiden
där skulle få tillfälliga lokaler.
Nu blir det ju emellertid inte så.
Riksdagen kommer inte att flyttas så
långt ut på Östermalm, och då kan det
ju heller inte vara nödvändigt att just
nu uppföra hela detta byggnadskomplex.
Kanske skulle man kunna uppföra ett
betydligt mindre hus och placera in det
på den befintliga tomten. De gamla gardeskasernerna
behöver väl inte nödvän -

170 Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Uppförande av förvaltningsbyggnad i kvarteret Garnisonen i Stockholm

digtvis stå kvar som man förutsätter i
propositionen. De har inget särskilt
kulturvärde och ger framför allt inga
skönhetsintryck. River man dem kan
man få plats med en tämligen rymlig
byggnad inne på området och slipper
det föreslagna monstret utefter gatan.
Vidare är det inte nödvändigt att på en
gång bygga även för väntade behov. Jag
har tidigare antytt att man kan tänka
sig ytterligare byggnader i någon förort.
I en av motionerna föreslås Järvafältet.
Ja, varför inte där eller i Vällingby
eller någon annanstans?

Herr talman! Med det nu anförda vill
jag ansluta mig till det avslagsyrkande
som föreligger i reservation 2, till vilken
det tidigare har yrkats bifall.

I detta anförande instämde herr
Rimmerfors (fp).

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Herr Björkman inledde
sitt anförande med att säga att han
skulle nämna några siffror som skulle
injaga skräck hos kammarens ledamöter.
Det är uppenbart att om man använder
siffrorna på ett visst sätt kan
man naturligtvis ge visionen av något
fruktansvärt.

Emellertid vill jag vad beträffar förslaget
om uppförande av en förvaltningsbyggnad
i kvarteret Garnisonen
framhålla att bakom detta förslag ligger
en uppgörelse med Stockholms stad.
Hela kvarteret har stadsplanemässigt i
vanlig ordning underställts stadens myndigheter
för godkännande. Jag vill erinra
om att stadens myndigheter har
godkänt det framlagda förslaget.

Vidare vill jag påpeka en annan betydelsefull
faktor, nämligen att staden
har monopol på planverksamheten och
alltså kan säga bestämt nej till detta
bygge om den anser att det icke är
önskvärt. Vi har ju i detta hus givit
städerna planmonopol, och jag förutsätter
att kammarens ledamöter i likhet
med mig skulle varit beredda att re -

spektera detta, därest man från Stockholms
stads sida på ett bestämt sätt
hade givit uttryck åt den meningen, att
staden icke ville ha detta bygge. Nu har
staden godkänt bygget i en uppgörelse
med byggnadsstyrelsen. Därför menar
jag att man, om enskilda stockholmare
reagerar, inte behöver ta deras reaktion
som ett uttryck för myndigheternas
inställning på denna punkt.

Herr Björkman talade som sagt om
att han med dessa siffror ville injaga
skräck hos kammarens ledamöter. Om
det då blir ett annat hus som också blir
300 meter långt och 24 meter högt, vill
jag fråga herr Björkman, om inte också
det injagar skräck hos honom. Är det
bara när staten löser lokalfrågor för
verk och myndigheter som herr Björkman
får skräckkänslor?

Jag tycker det hade varit bättre om
herr Björkman studerat de arbetsförhållanden
som åtskilliga av de statsanställda
i Stockholm har i dag. Det kunde
kanske ha ingett honom en liten smula
medkänsla för dessa tjänstemän och hos
honom skapat beredvillighet att vara
med och lösa ett för dem mycket svårt
problem. Jag vill erinra om att Statstjänstemannaförbundets
tidning »Statstjänstemannen»
i en artikel talat om att
man med tillfredsställelse hälsade förslaget
om byggande av en förvaltningsbyggnad
i kvarteret Garnisonen, och det
framhölls att genom ett positivt beslut i
denna fråga skulle de olidliga förhållanden
som nu råder för många tjänstemän
kunna upphöra. Artikeln slutade
med orden att den dag riksdagen har
beslutat att bygga förvaltningsbyggnaden
i kvarteret Garnisonen och de första
spadtagen tas skall statstjänstemännen
hurra för detta beslut. Det var alltså ett
uttryck för att det bland tjänstemännen
råder en djup oro över att deras arbetsförhållanden
inte kan lösas på ett tillfredsställande
sätt.

Beträffande miljöfrågor i samband
härmed ligger det väl ändå så till, att
man har att välja mellan detta kontors -

Tisdagen den 21 mai 1968 em.

Nr 26 171

Uppförande av förvaltningsbyggnad i kvarteret Garnisonen i Stockholm

hus för statstjänstemän och kanske ett
kontorshus eller någonting annat i en
byggnad av ungefär samma storlek. Jag
undrar om inte begreppet arbetsmiljö
kan ha någonting att säga esteterna i
det borgerliga lägret, ty detta begrepp
kan väl ändå inte vara fullständigt likgiltigt
för dem som skall företräda arbetsgivarintresset
på detta område. Här
är det ju fråga om att lösa ett för tjänstemännen
betydelsefullt problem, och
det är därför som vi från vårt håll har
förordat bifall till propositionen.

Med hänsyn till den sena timmen skall
jag inte, herr talman, fortsätta diskussionen
ytterligare med herrar Larsson
i Stockholm och Eliasson i Sundborn.
Men ett uttalande av herr Larsson var
ändå så grovt felaktigt att jag vill få
en dementi införd i kammarens protokoll
— att jag inte behandlar de övriga
uttalandena innebär inte att dessa var
riktiga. Nu påstod herr Larsson i sitt
felaktiga yttrande att man har gett denna
byggnad så stora dimensioner för att
en provisorisk riksdag skall beredas
plats där. Det är tvärtom så, att byggnaden
har fått sina dimensioner för att
tillgodose statsverkets behov av lokaler.
Men man har varit beredd — om riksdagen
så önskar — att upplåta en viss
del av byggnaden som ett provisorium.
Riksdagens provisoriefrågor har alltså
icke på något sätt påverkat byggnadens
storlek.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Ja, herr Lindholm, det
är riktigt att byggnadsnämnden i Stockholm
har godkänt det här förslaget. Jag
är övertygad om att nämnden har gjort
det med vånda. Redan i mitt inledningsanförande
förklarade jag, att nämnden
har befunnit sig i något av en tvångssituation
och sannolikt icke har kunnat
motsätta sig detta statliga byggande.

Herr Lindholm ställde så en fråga
med det där vanliga fomuleringssättet:

År det bara när staten bygger som man
injagar skräck?

Nej, herr Lindholm, jag kan försäkra
att om en privat byggmästare hade uppfört
detta fruktansvärda hus i kvarteret
Garnisonen hade jag reagerat på precis
samma sätt. Det är 300 meter långt och
—■ höll jag nästan på att säga — skyhögt,
men det är i alla fall åtta våningar.
Det spelar ingen roll vem som bygger
huset. Men jag reagerar emot att ha
detta för svenska förhållanden enorma
kontorshus i denna miljö.

Låt mig också nämna en annan omständighet
ur denna zonplan, herr Lindholm,
som det kan vara skäl att tänka
över. I den finns nämligen de tre områden
nämnda, som planen delas upp i.
Det är bostäder, centrala arbetsområden
och gränsområden mellan dessa bägge.
Det heter där, att de delar av ett kvarter,
som vänder sig mot ett bostadskvarter
eller eljest har ett ur bostadssynpunkt
gynnsamt läge, i första hand skall
anses vara avsett för bostadsbebyggelse.
Som ett sådant gränsområde är i zonplanen
upptaget just kvarteret Garnisonen,
som tillhör staten.

Det är inte nog med att det vänder
sig mot ett bostadskvarter, det vänder
sig också mot en park. Det kan självfallet
vara trevligt för den som arbetar i
detta kontorshus att ha utsikt över en
park — det har jag inte alls något emot.
Vattenfall i Råcksta, som också har
byggts av byggnadsstyrelsen, tycker jag
är ett utomordentligt exempel på hur
man kan lokalisera ett jättebygge till ett
område längre ut. Det är enligt min
mening väldigt snyggt, herr Lindholm.
Jag passerar det ganska ofta fast jag
bor litet närmare staden. Nästan alla i
detta kontorshus har utsikt över parken
och det är ju förträffligt.

Det som enligt min mening är det
mest principiellt betänkliga — för att
göra ett s. k. understatement — är att
staten inte formellt behöver underkasta
sig kommunen när det gäller att bebygga
Garnisonen. Staten kan alltså genom -

172 Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Uppförande av förvaltningsbyggnad i kvarteret Garnisonen i Stockholm

föra denna bebyggelse precis som den
vill. Är det verkligen förenligt med statens
ansvarskänsla mot kommunerna att
bete sig så?

Det är nog så, herr Lindholm, att de
statstjänstemän — hur många de nu är
— som skall arbeta i dessa kontorsrum
skulle hälsa Garnisonen med stor tillfredsställelse,
därför att de har olidliga
förhållanden för närvarande. De sitter
splittrade på ett stort antal våningar
på alla möjliga håll i staden — det gäller
t. ex. statskontoret och övriga som
skall flytta till det hus som skall uppföras
i kvarteret Garnisonen. Det skulle
säkert innebära en bra rationalisering
och förenkling om de kunde förena sig
i detta — tyvärr, måste jag säga — enorma
hus.

Så säger herr Lindholm — med
samma förtjusning som han gjorde i
statsutskottets femte avdelning — att
statstjänstemännen kommer att hurra
den dag man sätter spaden i marken i
kvarteret Garnisonen! Ja, man har visst
redan börjat evakuera en del utrymmen
och projekteringen har avancerat mycket
långt.

Men, herr Lindholm, varför är det nu
på det sättet? Det beror väl på att de
anställda sitter i trista kontorslokaler,
och inte har något annat alternativ än
Garnisonen att hurra för! Det är det
som är det väsentliga.

Men förhåller det sig verkligen så
att alternativ har saknats? Televerket
har ju flyttat ut till Farsta, som jag
tycker var en bra idé, och Vattenfall
har flyttat ut till Råcksta. Inte har det
saknats alternativ att lösa kontorsfrågan
på ett både billigare och ur lokaliseringssynpunkt
mycket bättre sätt än vad
det stora kontorshuset i kvarteret Garnisonen
kommer att innebära.

Det alternativ jag tänker på ligger i
hörnet av Sun dby bergsvägen—Solnavägen
i ett kvarter som heter Tegen-Albydal.
Det området omfattar två kvarter
på sammanlagt över 50 000 kvadratmeter.
Där skulle man ha kunnat få en

kontorsbyggnad på drygt 93 000 kvadratmeters
golvyta till lägre pris, och i området
finns också ett parkeringhus med
2 400 platser, alltså fler parkeringsplatser
än som kommer att finnas i Garnisonen
på Östermalm.

Jag ser också med oro på hur man
skall klara trafiken uppe på Östermalm,
särskilt med tanke på den starka trafik
som kommer från annan bebyggelse som
där planeras av staten. Det har redan
gjorts insprängningar där, ännu flera
kommer att göras. Hur skall trafikfrågorna
kunna klaras?

Byggnadsstyrelsen gjorde ju vissa
undersökningar som skulle ha visat att
man snabbt kan komma från kanslihuset
till kvarteret Garnisonen och
tvärtom. Men när de undersökningarna
gjordes måste man ha satt in en rekordlöpare
på sträckan eller också har man
haft ovanlig tur i trafiken. Försök en
fredag eftermiddag att åka mellan kvarteret
Garnisonen och någon del av centrala
staden! Det gör man inte på en
kafferast, det kan jag försäkra herr
Lindholm. Ännu värre kommer det att
bli när de parkeringsplatser är klara
som man nu skall lägga på Östermalm.
På nätterna däremot kommer området
med detta stora kontorshus att vara
dött.

De trafiksvårigheter som kommer att
uppstå på Östermalm skulle vi inte få
med en byggnad i hörnet av Sundbybergsvägen—Solnavägen
och det tycker
jag man bör tänka på. Vi kan inte bara
bygga detta kolossala kontorshus utan
att försöka finna något alternativ. Jag
hoppas verkligen att ledamöterna på
stockholmsbänken, som visserligen inte
bor alldeles bredvid kvarteret Garnisonen
utan litet längre upp i backen vid
Gärdet — fru Ekendahl, statsrådet Gustafsson
och herr Hermansson t. ex. —
kommer att motsätta sig denna kontorisering
av Östermalm.

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Vi skall väl inte, herr

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Nr 26 173

Uppförande av förvaltningsbyggnad

Lindholm, tvista om ord vid denna sena
— eller kanske snarare tidiga — timme,
men jag tycker ändå att det förefaller
som om behovet av att uppföra denna
väldiga förvaltningsbyggnad inte är så
trängande, eftersom man säger att riksdagen
där under några år tillfälligt
skulle kunna få disponera lokaler för
sitt arbete. Om riksdagen accepterar
detta erbjudande, kommer den att ta i
anspråk mycket stora utrymmen i dessa
lokaler.

Man borde alltså kunna lugna sig något
år och undersöka vilka möjligheter
som finns att dela upp lokalerna och
att bygga ett mindre hus inne på detta
område. Jag har inte alls, såsom herr
Lindholm tycks tro, någon aversion
mot att staten skall bebygga detta område,
men det bör i så fall vara med
ett mindre och vettigare planerat hus
för de mest trängande behoven. Byggandet
av de endast på längre sikt nödvändiga
lokalerna bör kunna uppskjutas
och de bör läggas på något annat
ställe.

Vidare vet herr Lindholm förmodligen
lika väl som vi övriga ledamöter av
denna kammare, att staden här handlar
i ett tvångsläge. Det gäller en överenskommelse
om kvarteret Fältöversten,
vilket sedan länge ägts av staten. Detta
har varit en veritabel sophög med barackmässig
bebyggelse mitt i en i övrigt
fin boendemiljö, och staden har varit
tvungen att göra något åt detta. Det
förekom en del bytesförhandlingar, varvid
även andra i detta sammanhang
uppkommande frågor behandlades. När
det gällde dispositionen av kvarteret
Garnisonen befann sig staden alltså i
ett visst tvångsläge.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Herr Björkman påstod
att staten kan genomföra detta projekt
precis så som den vill. Nej, det kan
staten inte, ty Stockholms stad har
planmonopol. Om Stockholms stad ut -

i kvarteret Garnisonen i Stockholm

nyttjar sitt planmonopol, skulle riksdagen
i så fall bryta den rätt som staden
har på detta område att själv bestämma.
Det förhållandet föreligger alltså inte,
att staten gör som den vill i detta fall.
Det framlagda förslaget är godkänt av
de ansvariga myndigheterna.

Herr Larsson i Stockholm försöker
göra gällande att det för staden förelegat
ett tvångsläge, men detia har ingalunda
varit fallet. Det har varit en fri
förhandling om vissa markfrågor. I dessa
markfrågor har givetvis ingått frågan
hur man skall disponera marken. Den
uppgörelsen har godkänts av Stockholms
stad. Det har inte förmärkts något tecken
på att staten på något sätt tvingat
Stockholms stad till denna uppgörelse.
Jag skulle tvärtom tro, att man inom
Stockholms stad anser att det var en
relativt god uppgörelse som man vid
det tillfället träffade med staten.

Herr Björkman fruktar att det skulle
uppstå enorma trafiksvårigheter just här
uppe på Östermalm. Men, herr Björkman,
är det inte trafiksvårigheter överallt
runt omkring Stockholm? Åtminstone
har jag den erfarenheten; jag har
bott någon tid även utanför Stockholm
och har konstaterat att det är väldiga
trafikproblem som uppstått under s. k.
rusningstid. Så blir det i alla storstäder;
det är inget speciellt för Östermalm,
utan det gäller i praktiskt taget alla
huvudstäder i Europa. Det är således
inget skäl som kan åberopas. Om man
däremot koncentrerar alla dessa administrationsbyggnader
till en förort som
Farsta vore det risk för att där skapa
mycket allvarliga problem.

Yi har vid ett besök i Washington
haft tillfälle att se hur man löst problemet
i Pentagon, där omkring 35 000
personer är anställda i samma kontorshus.
På en sådan plats kunde man tala
om enorma trafiksvårigheter.

Vad jag vill understryka är att ett
bifall till reservationen skulle konservera
de svårigheter, under vilka de tjänstemän
det gäller skulle arbeta, för en

7* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 26

174 Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Teknisk och medicinsk utbildning och forskning i Linköping m. m.

tidrymd av minst tre år. Det är den
tid det tar att rita ett nytt hus, därest
kammaren skulle förkasta det framlagda
förslaget. Jag tycker nog att man i en
debatt, där man gör anspråk på att
mer än andra beakta miljöfrågorna, även
bör ta hänsyn till den miljö i vilken
tjänstemännen skall arbeta.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. i

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 118, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Sundborn begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 103 ja och 92 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) i
utskottets utlåtande nr 118, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 106 ja och 89 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

i is

Teknisk och medicinsk utbildning och
forskning i Linköping m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
119, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående teknisk och medicinsk
utbildning och forskning i Linköping
m. m. jämte motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
83 under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Nr 26 175

Teknisk och medicinsk utbildning och forskning i Linköping m. m.

för den 29 mars 1968 föreslagit riksdagen
att dels godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade riktlinjerna för
teknisk och medicinsk högre utbildning
och forskning i Linköping samt för organisationen
av denna verksamhet, dels
bemyndiga Kungl. Maj :t att inrätta professurer
enligt vad i statsrådsprotokollet
förordats, dels bemyndiga Kungl.
Maj :t att godkänna avtal den 13 mars
1967 mellan staten och Östergötlands
läns landsting om läkarutbildning vid
regionsjukhuset i Linköping, dels godkänna
de i statsrådsprotokollet förordade
riktlinjerna för organisationen av
den högre utbildningen och forskningen
i Lund.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 945
av herr Eskilsson in. fl. och II: 1202 av
herr Gustafsson i Kårby m. fl., vari bl. a.
hemställts att riksdagen måtte besluta
att huvudlärartjänster vid den medicinska
enheten i Linköping skulle inrättas
minst ett halvt år innan undervisningen
i resp. ämne börjar,

dels de likalydande motionerna I: 946
av herr Nyman m. fl. och II: 1205 av
herrar Tobé och Nyberg,

dels de likalydande motionerna I: 947
av herr Wallmark och fröken Stenberg
samt II: 1204 av herr Nordstrandh m. fl.,
vari bl. a. hemställts att riksdagen måtte
besluta att tekniska högskolan i Lund
även framdeles skulle ges en fristående
ställning i förhållande till Lunds universitet,

dels motionen II: 1138 av herr Hugosson,

dels motionen 11:1203 av herr Hugosson
m. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att uppbyggnaden av
Linköpings tekniska högskola i princip
skulle följa den plan som hade framlagts
av utredningen och att principbeslut
redan nu fattades om att i framtiden
inrätta det antal högre tjänster
som angåves av utredningen.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 946 och II: 1205, såvitt
nu var i fråga, godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade riktlinjerna för
teknisk och medicinsk högre utbildning
och forskning i Linköping samt för organisationen
av denna verksamhet,

2. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att inrätta professurer enligt
vad i statsrådsprotokollet förordats,

3. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att godkänna avtal den
13 mars 1967 mellan staten och Östergötlands
läns landsting om läkarutbildning
vid regionsjukhuset i Linköping,

4. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 947 och II: 1204, såvitt
nu var i fråga, godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade riktlinjerna för
organisationen av den högre utbildningen
och forskningen i Lund,

5. att riksdagen måtte i anledning av
motionen II: 1203 om uppbyggnaden av
enheten för teknisk utbildning och
forskning i Linköping ge Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 947 och II: 1204 i vad de avsåge
behovet av högre tjänster vid enheten
för teknisk utbildning och forskning i
Linköping,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 946 och II: 1205 i vad de avsåge
vissa tjänster i medicinsk teknik vid
enheten för teknisk utbildning och
forskning i Linköping,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 946 och II: 1205 i vad de avsåge
en professur i nationalekonomi
vid enheten för teknisk utbildning och
forskning i Linköping,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:945 och 11:1202 i vad de avsåge
en professur i klinisk bakteriologi
och en laboratur i medicin vid enheten
för medicinsk utbildning och forskning
i Linköping,

176 Nr 26 Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Teknisk och medicinsk utbildning och forskning i Linköping m. m.

10. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 945 och II: 1202 i vad
de avsåge tidpunkten för inrättande av
huvudlärartjänster vid enheten för medicinsk
utbildning och forskning i Linköping
ge Kungl. Maj :t till känna vad
utskottet anfört,

11. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:946 och 11:1205 i vad de avsåge
undervisning i miljövårdsteknik
vid enheten för teknisk utbildning och
forskning i Linköping,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:946 och 11:1205 i vad de avsåge
utbildning av ekonomingenjörer
vid enheten för teknisk utbildning och
forskning i Linköping,

13. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:946 och 11:1205 i vad de avsåge
teknisk personal vid sjukhusen,

14. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 946 och II: 1205 i vad de avsåge
den pedagogiska uppläggningen
av undervisningen och behovet av lärare
vid enheten för teknisk utbildning
och forskning i Linköping,

15. att riksdagen måtte avslå motionen
11:1138 i vad den avsåge en överbibliotekarietjänst,

16. att riksdagen måtte avslå motionen
11:1138 i vad den avsåge provisoriska
åtgärder i fråga om biblioteksverksamheten
i Linköping.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande riktlinjerna för organisationen
av den högre utbildningen
och forskningen i Lund av herrar Virgin,
Kaijser, Ottosson, Bohman och Turesson
(samtliga h), som ansett att utskottet
under 4. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:947 och II: 1204, såvitt
nu var i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag
om godkännande av de i statsrådsprotokollet
förordade riktlinjerna för
organisationen av den högre utbildningen
och forskningen i Lund;

2) beträffande vissa tjänster i medicinsk
teknik vid enheten för teknisk
utbildning och forskning i Linköping

a) av herr Nyman (fp),

b) av herr Turesson (h) och

c) av herr Tobé (fp);

3) beträffande en professur i nationalekonomi
vid enheten för teknisk utbildning
och forskning i Linköping av
herr Tobé (fp);

4) beträffande undervisning i miljövårdsteknik
vid enheten för teknisk utbildning
och forskning i Linköping av
herr Tobé (fp);

5) beträffande utbildning av ekonomingenjörer
vid enheten för teknisk utbildning
och forskning i Linköping av
herr Tobé (fp);

6) beträffande teknisk personal vid
sjukhusen av herr Tobé (fp);

7) beträffande den pedagogiska uppläggningen
av undervisningen och behovet
av lärare vid enheten för teknisk
utbildning och forskning i Linköping

a) av herr Turesson (h) och

b) av herr Tobé (fp).

Reservationerna 2)—7) hade avgivits
utan angivna yrkanden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Riksdagen fattade år
1965 ett principbeslut om att inrätta en
fjärde teknisk högskola i landet och
förlägga den till Linköping.

Redan då uttalades det starka betänkligheter
mot förslaget, eftersom den nya
tekniska högskolan skulle få betydligt
färre högre tjänster än de tekniska högskolor
vi redan har. Nu, när principbeslutet
från 1965 skall realiseras, föreslås
i den föreliggande propositionen
ett ännu lägre antal professurer och
laboraturer. I statsrådet Mobergs proposition
föreslås endast ungefär tre
fjärdedelar av det antal sådana tjänster
som utredningen på sin tid hade räknat
med, vilket redan då var mycket lågt.

Det intressanta i historien är att det
är samme man, statsrådet Moberg, som
under sin statssekreterartid i egenskap

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Nr 26 177

Teknisk och medicinsk utbildning och forskning i Linköping m. m.

av utredningsman föreslog den större
organisationen, den som han nu går
ifrån. Jag skulle tro att om det förslag
som nu läggs fram i propositionen hade
varit känt för riksdagens ledamöter, när
vi hade att ta ställning till principbeslutet
år 1965, hade det ingalunda rått
någon massiv enighet i riksdagen om den
fjärde tekniska högskolans inrättande.

Jag tvekar inte att säga att beslutet
från år 1965 i den nu föreliggande propositionen
har förfuskats på ett sätt
som nu är ägnat att inge mycket allvarliga
betänkligheter. En av landets
främsta experter på högre teknisk utbildning,
generaldirektören Woxén, har
också ifrågasatt om man verkligen kan
acceptera en s. k. teknisk högskola som
måste komma att ligga på väsentligt
lägre nivå än de tre övriga. Han påpekar
också att med den mycket låga lärartäthet
som kommer att finnas på denna
tekniska högskola kommer de vetenskapligt
skolade högre befattningshavarna
att få mycket liten tid över för forskning.
Detta är särskilt betänkligt, eftersom
ett av skälen till att förlägga
den nya tekniska högskolan till just Linköping
var att man ville tillgodose ett
nytt behov som vuxit fram av samverkande
forskning mellan de tekniska och
medicinska disciplinerna. Man har verkligen
anledning att nu fråga sig vad det
blev av den fina tanken, ty den var
onekligen god. Men hur skall den kunna
förverkligas om de vetenskapligt skolade
högre befattningshavarna på detta
sätt inte kommer att få någon tid över
till forskning?

Även Svenska Teknologföreningen
har i en mycket skarp inlaga till statsutskottet
angripit propositionens förslag.

Nu kan det enligt min mening inte bli
fråga om att yrka på en omprövning av
1965 års principbeslut om att inrätta den
fjärde tekniska högskolan i Linköping.
Vi måste fullfölja detta beslut. I den
situationen är det dock inte bara angeläget
utan klart nödvändigt att, såsom
statsutskottet enhälligt har uttalat, beho -

vet av mycket kraftiga förstärkningar
av den nya högskolans personalorganisation
beaktas redan vid instundande
hösts budgetarbete.

Det gäller både basorganisationen på
högskolan, som måste göras väsentligt
bredare och mera förstärkt än på de
andra högskolorna, där man har tillgång
till en större lärartäthet. Men jag tror
att det då är nödvändigt att vederbörande
statsråd också omprövar sin inställning
till antalet högre tjänster.

Också på en annan punkt i sitt utlåtande
nr 119 intar statsutskottet en kritisk
hållning till propositionens förslag,
nämligen i fråga om biblioteksorganisationen
för de båda enheterna för teknisk
och medicinsk utbildning. Den överbibliotekarietjänst,
vars innehavare skall
svara för bibliotekets uppbyggnad och
framtida administration, är enligt propositionen
avsedd att inrättas fr. o. m.
den 1 juli 1969, d. v. s. två månader innan
undervisningen skall påbörjas. Att
detta är orimligt behöver jag väl inte
närmare orda om.

Statsutskottet har pekat på möjligheten
att, även om tjänsten formellt inte
inrättas förrän den 1 juli 1969, anställa
den blivande innehavaren eller någon
annan tillräckligt kvalificerad person
som expert långt tidigare. Det borde
ske praktiskt taget omedelbart. Att statsutskottets
majoritet inte har yrkat något
annat, utan förlitar sig på att denna
utväg med expert skall användas, bör
vara en anvisning till vederbörande
statsråd, som man hoppas att han skall
efterkomma. Vid utländska högskolor
som nyetableras har man i flera fall
följt den modellen — har vi hört — att
bibliotekarierna anställs och biblioteket
börjar byggas upp minst två år innan
undervisningen skall påbörjas. Här skulle
man alltså enligt propositionen bara
ha två månader på sig.

Sedan jag på detta sätt, herr talman,
har strukit under några av de ställen i
utlåtandet, där statsutskottet förlitar sig
på att Kungl. Maj :t vid fortsatta budget -

178 Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Teknisk och medicinsk utbildning och

arbeten beaktar vad utskottet anfört, vill
jag också med några ord beröra den
motiverade reservation — reservationen
1 — som är fogad till detta utlåtande.
Den gäller den administrativa och organisatoriska
ställning som tekniska
högskolan i Lund föreslås få från och
med nästa budgetår. Denna är liksom
de båda andra tekniska högskolorna en
fristående organisation, men i propositionen
om teknisk och medicinsk utbildning
och forskning i Linköping m. m.
är litet löst påhängt ett förslag om att
administrativt sammanföra tekniska högskolan
i Lund med Lunds universitet.

Det kan tänkas att en sådan utveckling
kommer beträffande samtliga våra
tekniska högskolor; det vill jag inte bestrida,
även om jag inte är övertygad
om att detta är en lämplig och nödvändig
åtgärd. Det är viktigare att få en
utökad samverkan mellan olika utbildningsanstalter
inom samma område över
hela landet, alltså i detta fall mellan de
olika tekniska högskolorna.

Om det emellertid nu av rationaliseringsskäl
skulle anses lämpligt att sammanföra
tekniska högskolan i Stockholm
med Stockholms universitet och Chalmers
tekniska högskola med universitetet
i Göteborg o. s. v., bör detta sammanförande
företagas samtidigt för alla de
tekniska högskolorna. Man bör inte plocka
ut tekniska högskolan i Lund och ge
denna en särställning redan nu.

Av denna anledning har vi i en reservation
som följer upp ett motionspar
yrkat avslag på Kungl. Maj:ts förslag i
detta avseende, d. v. s. avslag på förslaget
att sammanföra tekniska högskolan
i Lund med Lunds universitet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservationen.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Med anledning av det
stora antal blanka reservationer som
jag fogat till detta utskottsutlåtande ber
jag att få säga några ord.

forskning i Linköping m. m.

Redan år 1965 beslöt riksdagen att
inrätta en teknisk högskola i Linköping.
Förutsättningarna var då att lärare, lokaler
och utrustning i tillräcklig utsträckning
fanns på plats den 1 juli
1969.

Den proposition som nu är framlagd
har företagit vissa nedskärningar, delvis
av mycket allvarlig art. Tidigare har här
sagts att den s. k. teknolog-professorstätheten,
d. v. s. antalet platser för ordinarie
studerande dividerat med antalet
inrättade topptjänster, som vid de tre
nuvarande högskolorna utgör 9:1, om
vi tar teknologerna först, i Linköping
föreslagits få relationen 17:1. Enligt
propositionen blev det nu 23:1 plus att
man skall tillgodose teknisk magisterutbildning
och vidareutbildning i ekonomi.

När man gör en så liten enhet som
nu föreslås för Linköping, är det särskilt
viktigt att den blir kvalitativt rätt
sammansatt och från grunden så tillrättalagd
att den redan från början får
ett gott anseende. Det är riskabelt med
små enheter över huvud taget ur forskningssynpunkt.
En del av kammarens
ledamöter har tidigare i dag varit på ett
sammanträde med Rifo. Där talades det
om att vi var för små i Skandinavien —
vi borde kanske bara ha en teknisk högskola
i Skandinavien för att kunna motsvara
de stora ländernas forskningsbaser.

Några av övriga saker vi har tagit
upp i en motion, skulle jag nu vilja
beröra. Vi hade föreslagit att man skulle
införa ett ämne som hette miljövårdsteknik.
Det är sålunda inte fråga om en
professur utan om ett ämne. Motiveringen
var att teknikerna omskapar vårt
samhälle och därför borde veta mera
om konsekvenserna av detta omskapande.

Utskottet har avstyrkt motionen och
säger att förslag har lagts fram om en
samverkan mellan sektionerna för vägoch
vattenbyggnad, arkitektur och lantmäteri
vid de tekniska högskolorna, och

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Nr 26 179

Teknisk och medicinsk utbildning och forskning i Linköping m. m.

detta förslag innefattar även en särskild
studieinriktning mot miljövård. Vi motionärer
anser emellertid att väg- och
vattenbyggare, arkitekter och lantmätare
främst har att ställa till rätta vad de
andra teknikerna exploaterar. Vår tanke
är att de exploaterande teknikerna på
industrier etc. också behöver få undervisning
i miljöfrågor så att de får klart
för sig vad deras anläggningar innebär
i dessa avseenden.

Den medicinska tekniken har också
tagits upp i motionen. Vi påpekar att
sjukhusens tekniska utrustning har ökat
alltmer och att det därför föreligger
behov av rena ingenjörstjänster vid
sjukhusen. I propositionen föreslås bara
hälften så många topptjänster som föreslagits
av utredningen och dessutom senareläggs
tjänsternas inrättande, vilket
vi tycker är betänkligt.

Utbildningen av ekonomingenjörer
utsattes för ganska stark kritik 1965.
Man var enig om att många civilingenjörer
behövde ekonomisk utbildning,
däremot inte tvärtom —- civilekonomer
ansågs inte ha behov av teknisk utbildning.
Här skulle man emellertid ge en
utbildning som varken var det ena eller
det andra, och detta möttes av stark
kritik både från remissinstanserna och
i riksdagen. Nu har man utformat sektionen
för ekonomingenjörer som riksdagen
beslöt, men man har tagit bort en
av de viktigaste tjänsterna, nämligen
tjänsten som professor i nationalekonomi.
Både i propositionen och utlåtandet
skyller man på att det är ont om kompetenta
sökande till en sådan tjänst och
därför vill man inte inrätta den. Men
man säger ingenting om huruvida man
kan få kompetent undervisning, och det
borde man göra om man säger att vi
inte kan få kompetenta sökande. Lyckas
man inte få till stånd kompetent undervisning,
skall inte denna studielinje inrättas.
Jag utgår från att man i varje
fall tror sig kunna hitta sådan expertis.

Det är intressant att följa utvecklingen
på detta område. Man känner inte

till åtgången på ekonomingenjörer. Om
detta experiment inte skulle lyckas kan
det bli ganska dyrbart för staten men
även för eleverna.

Motionen tar också upp några pedagogiska
frågor. Det är viktigt att pröva
nya pedagogiska metoder, en sak som
också har uppmärksammats av utredningen.
Den talar om intern television
och andra hjälpmedel. Intern television
fordrar dock lång förberedelse när det
gäller att göra program; det fordras
filmarkiv o. s. v.

Vi framhåller i motionen att dessa
åtgärder måste vidtagas ganska snart.
Utskottet tröstar sig med att den s. k.
TRU-kommittén — som betyder kommittén
för försöksverksamhet med TV
och radio i utbildningsväsendet — skall
klara den här saken. Kommittén består
av 7 ledamöter, 44 experter och en sekreterare.
Det förefaller mig som om det
vore en mastodontkommitté. Inom denna
kommitté lär dock pågå undersökningar
i Stockholm och Lund som skall
kunna tillämpas också när det gäller
Linköping.

Utskottet avstyrker motionen men
tycks acceptera våra allmänna synpunkter.

Statsutskottet har, som herr Turesson
också påpekade, gett departementschefen
en del anvisningar. Jag har faktiskt
skrivit upp tio olika punkter, men jag
skall inte dra dem här, eftersom herr
Turesson drog en del av dem. Vi utgår
från att departementschefen kommer att
ta dessa anvisningar ad notam och göra
en bättre högskola än den han har föreslagit
i propositionen. Den blir väl inte
så bra som utredningskommittén har
velat ha den. Men vi fattade redan för
tre år sedan beslut om att inrätta den,
och när man nu är på väg att göra det
vill jag bara lyckönska och hoppas att
det blir en fullgod teknisk högskola
även om den blir liten. Den kan ju bli
liten och naggande god.

Jag har inget annat yrkande än om
bifall till utskottsutlåtandet.

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

180 Nr 26

Teknisk och medicinsk utbildning och forskning i Linköping m. m.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag skall bara säga ett
par ord om sammanförandet av den
tekniska högskolan i Lund och universitetet
där.

I andra avdelningens diskussion med
universitetskanslern om denna fråga
fördes också förhållandet mellan Chalmers
tekniska högskola och Göteborgs
universitet in i bilden. Kanslern ansåg,
att ett sammanförande var högeligen
önskvärt och beklagade att ett sådant
inte kunde ske exempelvis i Göteborg.
Jag vet inte vad han stöder sig på när
han tar denna ställning. Efter vad jag
kan bedöma talar inget för att man
skulle vinna något på att göra Chalmers
tekniska högskola till en fakultet vid
universitetet. Och jag tycker, att detta
rätt bra illustrerar den situation som
också torde vara för handen i Lund och
under alla förhållanden ger en liten påminnelse
om att man inte skall skynda
alltför fort. Det samarbete mellan en
teknisk högskola och ett universitet som
förekommer i Göteborg är nödvändigt
och ändamålsenligt men behöver inte
tagas till intäkt för att göra högskolan
till en fakultet under universitetet. Med
de erfarenheter man där har anser man,
att ett sammanförande, om det skall
komma till stånd, bör ske så att säga av
sig självt, på grund av ett inneboende
behov och icke genom ett yttre maktbud.
Jag tror, att inställningen på tekniska
högskolan i Lund är densamma
som den på Chalmers tekniska högskola;
man önskar alltså ingen fusion. En
tvångsfusion har, anser man, alla förutsättningar
att bli misslyckad och få
ogynnsamma och oberäkneliga effekter.
Man vet vad man har men inte vad man
kan komma att få.

På grund av dessa erfarenheter ber
jag att få yrka bifall till reservationen
nr 1.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Både herr Turesson och
herr Tobé har redovisat motionärernas

betänkligheter, men båda fann sig i slutomgången
kunna yrka bifall till utskottets
hemställan. Utskottet har alltså lyckats
göra uttalanden som motionärerna
åtminstone delvis anser sig vara nöjda
med. Jag tror inte att vi i nuvarande
läge kan komma längre, och det finns
ingen anledning att här upprepa vad
utskottet sagt på de olika punkterna.
Jag skall därför bara ta upp det enda
moment, beträffande vilket det föreligger
en motiverad reservation, nämligen
frågan om den gemensamma administrationen
i Lund.

Herr Turesson var inte helt främmande
för tanken att det i framtiden kan
komma att göras en sammanläggning av
de tekniska högskolorna och universiteten,
men han ansåg att det i så fall
skulle ske på en gång. Vi skulle alltså
bygga upp de nya högskolorna efter
mönster av de gamla och sedan eventuellt
kunna genomföra en reform på
hela fältet. Men en av anledningarna
till att vi beslöt oss för att inrätta ytterligare
tekniska högskolor, i Lund och i
Linköping, var ju att man inte var nöjd
med de förhållanden som rådde utan
ville slå in på nya vägar; det var då lättare
att bygga upp nya institutioner än
att rucka på de gamla. Avsikten var att,
när man i de nya högskolorna visat att
det gick bra, försöka rå på de gamla.
Längre tillbaka var inte samarbetet mellan
de två tekniska högskolorna och
universiteten på respektive orter tillfredsställande.
Det har lossnat åtskilligt
på de sista åren, och nu är det betydligt
bättre än det har varit förut. Det är
mycket på gång, och vi hoppas att denna
utveckling skall fortsätta, men det
är inget skäl till att vara så försiktig
när det gäller de båda nya högskolorna
— den i Linköping och den i Lund —
utan där bör vi från början kunna pröva
nya vägar.

Med dessa få ord, herr talman, vill
jag yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Tisdagen den 21 maj 1968 em. Nr 26 181

Kompletteringar och ändringar av lagstiftningen rörande markvärdebeskattningen

Mom. 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Turesson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 4) i
utskottets utlåtande nr 119, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 159 ja och 32 nej, varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 19

Kompletteringar och ändringar av
lagstiftningen rörande markvärdebeskattningen Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 43, i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m., jämte
motioner.

I proposition 1968:88 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att anta därvid
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),

2) förordning om uppskov i vissa fall
med beskattning av realisationsvinst.

Det huvudsakliga innehållet i propositionen
sammanfattades sålunda.

I propositionen föreslås vissa kompletteringar
av de vid 1967 års höstriksdag
antagna bestämmelserna angående
beskattningen av realisationsvinst
vid avyttring av fastighet. Lika med avyttring
av fastighet skall således enligt
förslaget anses sådan marköverföring
som omfattas av det utvidgade ägoutbytesinstitut,
varom förslag framlagts i
prop. 1967:167. Vidare föreslås att engångsersättning,
som erhålls vid upplåtelse
av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till fastighet på obegränsad tid, vid realisationsvinstbeskattningen
skall likställas
med köpeskilling för avyttrad fastighet.
Detsamma föreslås även i fråga om
motsvarande engångsersättningar för
inskränkning i förfoganderätten till fastighet
som utgår enligt naturvårdslagen.
Har fastighet tagits i anspråk genom
expropriation eller liknande förfarande
eller har den skattskyldige erhållit
sådan engångsersättning som nvss
nämnts, skall han enligt propositionen
i vissa fall få möjlighet till uppskov med
realisationsvinstbeskattningen, om han
inom tre år anskaffar ny fastighet.

De nya bestämmelserna skall i princip
tillämpas första gången vid 1969
års taxering.

Med anledning av propositionen hade
väckts följande motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:948
av herrar Eskilsson och Sveningsson
samt II: 1206 av herrar Eliasson i Moholm
och Björkman, vari hemställts, att

182 Nr 26 Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Kompletteringar och ändringar av lagstiftningen rörande markvärdebeskattningen

riksdagen måtte antaga det i proposition
nr 88 framlagda förslaget till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) med den
ändringen att dels 35 § 2 mom. erhölle
i motionerna angiven lydelse, dels till
punkt 4 av anvisningarna till 35 § fogades
ett stycke av den lydelse som
framginge av motionerna, dels ock att
ikraftträdandebestämmelserna finge i
motionerna likaledes angiven lydelse,
vilka yrkanden innebure

att uppskov med realisationsvinstbeskattning
skulle medges också vid sådan
fastighetsavyttring, som föranleddes av
att den skattskyldige av sysselsättningsskäl
tvingades flytta till annan ort och
där anskaffade ersättningsfastighet,

att ersättningsfastighet skulle anses
jämförlig med den avyttrade fastigheten
även om fastigheterna icke vore av samma
beskattningsnatur samt

att övergångsbestämmelserna utformades
så, att äldre bestämmelser fortfarande
skulle tillämpas i fråga om engångsersättningar
för nyttjanderättseller
servitutsupplåtelse på obegränsad
tid och för inskränkning i förfoganderätten
till fastighet enligt naturvårdslagen
eller andra författningar, om avtal
träffats eller beslut meddelats före den
1 januari 1969;

II) motionen I: 949 av herr Åkerlund,
vari hemställts,

A) att riksdagen måtte besluta att engångsersättningar
för inskränkning i
förfoganderätten till fastighet enligt naturvårdslagen
den 11 december 1964
(nr 822) eller för motsvarande inskränkningar
enligt andra författningar
vid realisationsvinstbeskattningen
skulle anses som avyttring av fastighet
men att i övrigt någon ändring icke vidtoges
i gällande bestämmelser rörande
beskattningen av engångsersättning för
upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till fastighet;

B) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig författningstext.

I detta sammanhang behandlades
även följande vid riksdagens början
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 92 av
herr Strandberg och II: 132 av herr Petersson; 2)

de likalydande motionerna 1:387
av herr Tistad och II: Å83 av herr Larsson
i Umeå, vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära förslag om sådan ändring av gällande
bestämmelser att vinst, som uppkomme
vid försäljning av villa på grund
av ägarens flyttning från orten, icke
skulle beskattas om han inom viss tid
på den nya orten köpte ny bostadsfastighet; 3)

de likalydande motionerna 1:392
av herr Werner och II: 473 av herr
Hermansson m. fl., vari såvitt nu var
i fråga hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära utredning
om sådan utformning av markoch
aktievinstbeskattningen att sådana
vinster beskattades i minst samma utsträckning
som löneinkomster;

4) de likalydande motionerna I: 636
av herr Axel Kristiansson och II: 806
av herr Josef son i Arrie in. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta sådan
ändring av 36 § kommunalskattelagen
att linterpolation av taxeringsvärdet
under perioden mellan två allmänna
fastighetstaxeringar må tillåtas enligt i
motionerna anförda riktlinjer samt att
vederbörande utskott utarbetar förslag
till ändrad lagtext»;

5) de likalydande motionerna 1:650
av herr Sveningsson och II: 813 av herr
Magnusson i Borås in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
framlagt förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), avseende tillämpningen
av skatteflyktsbestämmelser vid fastighetsöverlåtelser
mellan närstående.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte med anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 88
och med avslag på motionerna 1:948

Tisdagen den 21 maj 1968 em. Nr 26 183

Kompletteringar och ändringar av lagstiftningen rörande markvärdebeskattningen

och II: 1206 samt motionen I: 949 anta
de vid propositionen fogade förslagen
till

1) lag om ändring i kommunalskatte (Kungl.

Maj:ts förslag)

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
och tillämpas första
gången vid 1969 års taxering. Äldre bestämmelser
om engångsersättning för
upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till fastighet på obegränsad tid
eller för inskränkning i förfoganderätt
till fastighet enligt naturvårdslagen eller
för motsvarande inskränkningar enligt
andra författningar gäller fortfarande,
om avtal träffats eller beslut meddelats
om ersättningen före den 1 juli
1968. Utgår sådan engångsersättning på
grund av expropriation eller liknande
förfarande, gäller äldre bestämmelser
om talan i målet väckts före den 1 juli
1968 eller om rättigheten börjat utövas
eller inskränkningen trätt i kraft före
nämnda dag.

lagen den 28 september 1928 (nr 370)
med den ändringen att övergångsbestämmelserna
erhölle följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse:

(Utskottets förslag)

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
och tillämpas första
gången vid 1969 års taxering.

Äldre bestämmelser om engångsersättning
för upplåtelse av nyttjanderätt
eller servitutsrätt till fastighet på obegränsad
tid gäller fortfarande, om upplåtelsen
ägt rum före den 1 juli 1968.
Har rättigheten tagits i anspråk genom
expropriation eller liknande förfarande,
gäller äldre bestämmelser om talan
i målet väckts före den 1 juli 1968 eller
om den exproprierande tagit egendomen
i besittning före nämnda dag.

I fråga om engångsersättning på
grund av inskränkning i förfoganderätt
till fastighet enligt naturvårdslagen
eller andra författningar gäller äldre
bestämmelser, om inskränkningen
trätt i kraft före den 1 juli 1968.

2) förordning om uppskov i vissa
fall med beskattning av realisationsvinst
med den ändringen att övergångsbestämmelserna
erhölle i utskottets
hemställan iintagen lydelse;

B) att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:92 och 11:132,

2) motionerna I: 387 och II: 483,

3) motionerna 1:392 och 11:473, i
vad de behandlades i detta betänkande,

4) motionerna 1:636 och 11:806,

5) motionerna 1:650 och 11:813,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Yngve Nilsson, Enarsson
och Magnusson i Borås (samtliga h),
vilka ansett, att utskottet under Al)
bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning
av motionen I: 949 anta det vid propositionen
nr 88 fogade förslaget till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) med de ändringar,
att 35 | 2 mom. samt punkt 4
av anvisningarna till 35 § ävensom övergångsbestämmelserna
erhölle i reservationen
angiven lydelse;

2) av herrar Yngve Nilsson, Enarsson
och Magnusson i Borås (samtliga h),
vilka

dels anfört, att skäl saknades för att
ge de nya bestämmelserna beträffande
realisationsvinstbeskattning vid nyttjanderätts-
och servitutsupplåtelser giltighet
i fall där avtal träffats eller beslut
meddelats före utgången av år 1968,
dels ock ansett, att utskottet under
A 1) bort hemställa,

184 Nr 26 Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Kompletteringar och ändringar av lagstiftningen rörande markvärdebeskattningen

att riksdagen måtte med anledning
av motionerna I: 948 samt II: 1206 anta
det i propositionen nr 88 framlagda förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370) med den ändringen, att ikraftträdandebestämmelserna
erhölle i denna
reservation angiven lydelse;

3) av herrar Yngve Nilsson (h), Stefanson
(fp), Sundin (ep), Enarsson
(h), Tistad (fp), Magnusson i Borås
(h), Eriksson i Bäckmora (ep), Enskog
(fp), Larsson i Umeå (fp) och Börjesson
i Falköping (ep), vilka under åberopande
av innehållet i motionerna
1:387 och 11:483 samt 1:948 och II:
1206 ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
föreläde 1968 års höstriksdag förslag till
sådan ändring av 35 § kommunalskattelagen
att skattskyldig, som haft skattepliktig
realisationsvinst på grund av
sådan avyttring av bostadsfastighet som
föranletts av att han av sysselsättningsskäl
måst flytta till annan ort, skulle
få uppskov med beskattning av realisationsvinsten
om han avsåge att på den
nya orten förvärva ersättningsfastighet;

4) av herrar Yngve Nilsson (h), Stefanson
(fp), Sundin (ep), Enarsson
(h), Tistad (fp), Magnusson d Borås
(h), Eriksson i Bäckmora (ep), Enskog
(fp), Larsson i Umeå (fp) och
Börjesson i Falköping (ep), vilka ansett
att utskottet under B 4) bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1: 636 och II: 806 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag till nästa års riksdag
angående sådan ändring av anvisningarna
till 36 § kommunalskattelagen att
interpolation av taxeringsvärdet under
perioden mellan två fastighetstaxeringar
kunde medges vid tillämpning av
schablonberäkning vid innehav av fastighet
under längre tid än 20 år enligt
alternativregeln;

5) av herrar Yngve Nilsson, Enarsson

och Magnusson i Borås (samtliga h),
vilka betecknade den i kommunalskattelagen
införda regeln — enligt vilken
fastighet, som före ingången av 1968
förvärvats från närstående utan att lagfart
sökts senast den 8 november 1967,
skulle vid en framtida realisationsvinstbeskattning
anses förvärvad genom det
köp, byte eller därmed jämförliga fång,
som skett närmast dessförinnan från annan
än närstående — såsom orättfärdig
och på grund härav, under åberopande
av innehållet i motionerna I: 650 och
11:813, ansett att utskottet under B 5)
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 650 och II: 813 anta det vid
motionerna fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Stefanson (fp), Sundin (ep), Tistad
(fp), Eriksson i Bäckmora (ep),
Enskog (fp), Larsson i Umeå (fp) och
Börjesson i Falköping (ep).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! I reservation 3 till detta
bevillningsutskottets betänkande nr 43
behandlas frågan om uppskov med beskattningen
vid försäljning av villa på
grund av ägarens flyttning från orten.

När den nuvarande lagen på sin tid
infördes, var den väl rent allmänt sett
ganska generös mot fastighetsägarna
och gav möjligheter till en förhållandevis
rimlig beskattning. Nu gäller det
emellertid folk som av brist på arbete
tvingas flytta från sin villafastighet, sälja
den och ta arbete på annan ort. Då
måste de i vissa fall betala skatt, trots
att de inte har gjort någon vinst. Så
blir bl. a. fallet när en villaägare flyttar
från en expanderande ort till en annan.
Han säljer sin villa men vill ha samma
boendeform och köper då en liknande
fastighet. Om han flyttar från en ort där

Tisdagen den 21 maj 1968 em. Nr 26 185

Kompletteringar och ändringar av lagstiftningen rörande markvärdebeskattningen

det är ont om fastigheter och där priserna
ligger högt gör han ofta en vinst
på försäljningen, men han köper en liknande
fastighet och betalar ungefär
samma pris som han har fått för den
han sålt. Resultatet blir att han får en
beskattning på den sålda fastigheten
och han gör alltså en förlust, och har i
verkligheten inte haft någon vinst. Yi
har begärt i reservationen att man skall
se över och rätta till denna oformlighet
i lagstiftningen.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen
nr 3.

Vi har vidare avlämnat en reservation
nr 4, där vi begär sådana ändringar att
vissa tröskelproblem kan undvikas. På
grund av den sena timmen skall jag inte
vidare utveckla vad saken gäller utan
endast yrka bifall till reservationen nr 4.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Propositionen nr 88 som
behandlas i bevillningsutskottets betänkande
nr 43 utgör en komplettering till
fjolårets beslut om realisationsvinstbeskattning
på fastighetsförsäljningar.

I tidigare lagstiftning har upplåtelse
på obegränsad tid mot engångsersättningar
betraktats som avyttring av mark.
Genom fjolårets beslut om införande av
en evig realisationsvinstbeskattning
skulle dock en del besvärliga problem
med ett sådant förfarande uppstå. Näringslivets
och jordbrukets skattedelegationer
påpekade detta i sina yttranden,
och därför kom dessa upplåtelser i fjolårets
beslut att jämställas med vad som
stadgades i fråga om lös egendom.

I den proposition som vi nu diskuterar
föreslås den radikala ändringen att
upplåtelser på obegränsad tid mot engångsersättning
behandlas som avyttring
av fastighet. De starka skäl som i höstas
ansågs tala emot att samtliga upplåtelser
mot engångsersättning behandlades såsom
fastighetsavyttring äger självfallet
alltjämt giltighet. Särskilt vid framdragande
av ledningar för elektricitet kan

det bl. a. vara fråga om intrång på
många fastigheter. Uppskattningsvis torde
det röra sig om dylika upplåtelser till
ett antal av 20 000 å 25 000 per år. Det
kan inte vara rimligt att behöva räkna
fram ingångsvärdena på samtliga dessa
affärer. Härigenom minskas också viljan
till frivilliga uppgörelser, och vi får en
kostsam och långsam procedur. I reservation
1 har därför samtliga högerledamöter
reserverat sig mot en sådan anordning.

De nya bestämmelserna föreslås träda
i kraft den 1 juli 1968. Vi finner det
mindre välbetänkt att på detta sätt bryta
beskattningsåret och föreslår därför att
bestämmelserna skall träda i kraft den
1 januari 1969.

I propositionen föreslås vidare att
den som säljer sin fastighet skall under
viss tid kunna få uppskov med erläggande
av skatt på realisationsvinsten. Under
vissa bestämda förhållanden kan
också vederbörande undgå beskattningen
om en liknande ny fastighet anskaffas.
I denna bostadsbristens tid förekommer
det ju inte sällan när en person
måste flytta från en ort till en annan,
att det kan dröja innan en bostad kan
anskaffas på den nya orten. Det kan inte
rimligen betraktas som en realisationsvinst
i vanlig bemärkelse, om en person
måste sälja sin fastighet på en ort
för att sedan köpa en liknande på en
annan. I reservation 3 yrkar vi därför
på skattebefrielse i sådana fall.

Vid föregående års riksdag påpekade
vi i motioner och reservationer den
orättvisa som den nya realisationsvinstbeskattningen
innebär vid beräkning av
ingångsvärdena då jämförelseåret infaller
mellan två fastighetstaxeringsperioder.
När fastighetstaxeringar skett flera
år före jämförelseåret borde en häremot
svarande ökning av ingångsvärdet få
vidtas genom uppräkning med anledning
av den penningsvärdeförsämring som
under dessa år förekommit. I en motion
har nu föreslagits, att en viss interpolation
skall ske mellan taxeringsåret och

186 Nr 26 Tisdagen den 21 mai 1968 em.

Kompletteringar och ändringar av lagstiftningen rörande markvärdebeskattningen

jämförelseåret, och i reservation 4 yrkas
att en sådan utredning härom företas.

Vid fjolårets behandling av realisationsvinstbeskattningen
väckte en motion
från socialdemokratiskt håll stor
uppmärksamhet. I motionen krävdes att
vissa köp mellan närstående inte skulle
äga giltighet med mindre än att ansökan
om lagfart inlämnats före den 8 november
1967. Detta godtyckligt valda system
står helt i strid mot rättssäkerhetens
principer, då en ren slump blir avgörande
för så stora frågor. I reservation 5
har vi därför fullföljt fjolårets yrkande
om borttagande av denna bestämmelse.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till reservationerna 1, 2, 3, 4 och 5.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! I anslutning till behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition nr
88 har bevillningsutskottet även tagit
ställning till motioner med yrkanden om
vissa kompletteringar av bestämmelserna
angående beskattningen av realisationsvinst
vid avyttring av villafastighet
och jordbruksfastighet, som 1967 års
höstriksdag beslutat om.

Bl. a. har i motionerna 1:636 och
11:806 yrkats på möjligheter till interpolation
av taxeringsvärdet under perioden
mellan två allmänna fastighetstaxeringar,
detta för att undvika de tröskeleffekter
som uppstår vid tillämpningen
av tjugoårsregeln vid beräkning av
ingångsvärdet i samband med försäljning
av jordbruksfastighet. Genom de
höjningar som med 5-åriga intervaller
skett av taxeringsvärdet på jordbruksfastigheter
sedan år 1945 kommer ingångsvärdet
vid tillämpningen av tjugoårsregeln
att få helt olika utslag beroende
på inom vilken taxeringsperiod man
hamnar. För den som avser att sälja sin
jordbruksfastighet kan ett uppskjutande
av försäljningen ur beskattningssynpunkt
ställa sig fördelaktigare, om det
nya taxeringsvärdet blir gällande vid
beräkningen av ingångsvärdet. Om interpolation
tillämpas på sätt som har yr -

kats i motionerna och som har tagits
upp i reservation 4, skulle dessa tröskeleffekter
undvikas. Jag ber därför att få
yrka bifall till reservation 4 som är fogad
till bevillningsutskottets betänkande
nr 43.

I reservation 3 har upptagits ett yrkande
som gäller beskattning av vinst
vid försäljning av villafastighet, där försäljningen
är föranledd av att ägaren
av sysselsättningsskäl måste flytta till
annan ort. I sådana fall anser vi reservanter
att vederbörande bör medges
uppskov med beskattningen i avvaktan
på att han på den nya orten förvärvar
en ersättningsfastighet.

Med det anförda ber jag få yrka bifall
också till reservation 3.

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! I detta utskottsbetänkande
behandlas också, som herr Eriksson
i Bäckmora nämnde, motionerna
I: 636 och II: 806, och som en av motionärerna
i denna fråga ber jag att få säga
ett par ord om motiveringen för vårt
yrkande.

När riksdagen i höstas fattade beslut
angående markvärdebeskattningen var
motivet att ge det allmänna del av de
stora markvinsterna men däremot inte
att beskatta små, måttliga vinster. Beslutet
innebar att vinst som uppkommer
vid icke yrkesmässig avyttring av fastighet
skall inkomstbeskattas oberoende av
den tid fastigheten innehafts. För att
åstadkomma ett system i enlighet med
nyssnämnda motiv antogs vissa alternativa
regler. Vederbörande skulle i vissa
fall själv få välja vilken regel han
ville använda. En av dessa regler var
att som ingångsvärde välja det taxeringsvärde
fastigheten hade 20 år före
försäljningsåret. Motivet för den regeln
var enligt propositionen hänsyn till de
utredningssvårigheter som kunde föreligga
beträffande gamla innehav.

Som bekant brukar vi ha fastighetstaxering
vart femte år. Vid taxeringarna
1952 och 1957 höjdes fastighetsvärde -

Tisdagen den 21 maj 1968 em. Nr 26 187

Kompletteringar och ändringar av lagstiftningen rörande markvärdebeskattningen

na med 56 respektive 62 procent. Med så
stora höjningar av taxeringsvärdena
kommer det sannolikt att skapas ett visst
motstånd mot försäljningar åren innan
ett nytt taxeringsvärde kommer att ligga
till grund för beräkningen av skattepliktigt
belopp. Vi motionärer har därför
ansett att man borde tillåta interpolationer
av taxeringsvärdena under
perioden mellan två allmänna fastighetstaxeringar.
En sådan konstruktion med
ett för varje år glidande taxeringsvärde
skulle i hög grad minska de ogynnsamma
effekterna av trösklarna vid de allmänna
fastighetstaxeringarna och därmed
ge ett rättvisade resultat vid tilllämpningen
av 20-årsregeln.

Ett ofta förekommande uttalande i
förberedelserna för denna markvärdebeskattning
var att man borde undvika
en sådan utformning av reglerna att
tröskelproblem skapas, detta för att förhindra
att faktorer tidvis finns som förhindrar
ett utbud av fastigheter. Här
har vi ett sådant moment, och därför
anser vi motionärer liksom reservanterna
att vi borde följa den ursprungliga
målsättningen att undvika tröskelsteg
och samtidigt skapa ett system där man
i största möjliga utsträckning bjuder
alla likvärdiga regler, oberoende av vilket
år de säljer sin fastighet.

Utskottsmajoriteten har skrivit att en
schablonmässig vinstberäkning slår mer
eller mindre ojämnt i det enskilda fallet.
Men sedan fortsätter utskottet: »Man
kan å andra sidan inte bortse från att
20-årsregeln för beräkning av ingångsvärdet
i många fall är mycket förmånlig.
En rätt till interpolation bör enligt
utskottets mening inte kombineras med
nuvarande regler om indexreglering av
ingångsvärdet.» Det är just de två sistnämnda
meningarna som har förvånat
mig och som jag därför vill säga några
ord om.

Utformningen av 20-årsregeln bygger
enligt min uppfattning — och jag tror
att denna är riktig — på ett lika sakligt
underlag som de andra beräkningsgrun -

derna. Jag bygger detta mitt påstående
bl. a. på att utredningen, finanministern
i sin proposition och även bevillningsutskottet
och riksdagen i höstas var eniga
om den föreslagna och beslutade utformningen
av regeln. Att slopa indexberäkningen
vid rätt till interpolation
är därför orimligt.

Motivet för 20-årsregeln har hela tiden
varit att den, som haft en fastighet
under många år och har svårigheter att
åstadkomma en fullständig redovisning
för hela den tid han innehaft fastigheten,
skall ha möjlighet att som alternativ
välja denna regel. Det är inte riktigt att
betrakta 20-årsregeln som speciellt förmånlig.
Detta påstående grundar jag på
den prövning regeln undergick innan
den blev fastställd och på de erfarenheter
jag fått när jag vid ganska många
tillfällen gjort beräkningar med tillämpning
av 20-årsregeln eller alternativt av
ingångsvärdet.

Jag är något förvånad över att utskottsmajoriteten
inte kunnat biträda
det förslag vi motionärer framfört. Ett
bifall till vårt yrkande innebär genomförandet
av en rättvisare ordning, ett
borttagande av ett utbudshämmande
tröskelsteg och införandet av ett system
som är lätt att tillämpa. De berörda fastighetsvärdena
fastställs nämligen 15—
20 år innan de skall användas som utgångspunkt
för en beräkning.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den vid utskottets
betänkande fogade reservationen 4. Utan
att närmare gå in på någon motivering
ber jag också att få yrka bifall till reservationen
3.

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! I motion 11:473 har vi
föreslagit raka motsatsen till vad de borgerliga
motionärerna vill. Vi anser nämligen
att markvärdestegringsvinsterna
skall beskattas till fullo, d. v. s. på samma
sätt som vanliga löneinkomster.

Jag vill med hänvisning till motionens

188 Nr 26 Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Kompletteringar och ändringar av lagstiftningen rörande markvärdebeskattningen

motivering härför yrka bifall till motionen.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Som kammarens ärade
ledamöter har hört är detta ett invecklat
problem som skulle tarva en ganska
lång redogörelse. Jag har en känsla av
att kammaren kommer att rösta likadant
oavsett om jag håller mitt långa anförande
eller inte. Jag ber därför att få
hänvisa till vad utskottet anfört. Såväl
departementschefens uttalande som utskottets
motivering för sitt ställningstagande
finner jag vara så starka att
jag anser det osannolikt att någon skulle
rösta för någon av reservationerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Utskottets hemställan företages till
avgörande punktvis, varvid i fråga om
punkterna A 1 och B 5 först upptages
de stadganden i kommunalskattelagen
som omfattas av de till utskottets betänkande
fogade reservationerna 1, 2
och 5.

Punkterna A 1 och B 5

35 § 2 mom. samt punkt 4
av anvisningarna till 35 §

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan, såvitt
avser 35 § 2 mom. kommunalskattelagen
samt punkt 4 av anvisningarna till 35 §,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Yngve Nilsson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning igenom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 160 ja och 30 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

35 | 3 mom.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan, såvitt
avser 35 § 3 mom. kommunalskattelagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Yngve Nilsson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Nr 26 189

Kompletteringar och ändringar av lagstiftningen rörande markvärdebeskattningen

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 157 ja och 32 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Övergångsbestämmelserna

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2)
av herr Yngve Nilsson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna A 1 och B 5 i övrigt Vad

utskottet hemställt bifölls.

Punklerna A 2 och B 1

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten B 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B 2) i utskottets betänkande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Yngve Nilsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson 1 Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 99 ja och 93 nej, varjämte 2 av
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten B 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 392
och 11:473; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten B 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B 4) i utskottets betänkande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

190 Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Utbyggd statlig prognosverksamhet och ekonomisk planering

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 99 ja och 93 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 20

Utbyggd statlig prognosverksamhet och
ekonomisk planering

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av motioner om utbyggd
statlig prognosverksamhet och
ekonomisk planering.

I motionerna I: 71 av herr Dahlén
in. fl. och 11:107 av herr Wedén m. fl.
yrkades att riksdagen hos Kungl. Maj :t
skulle hemställa om en parlamentarisk
utredning med uppgift att lägga fram
förslag till en förbättrad och utbyggd
statlig prognosverksamhet och ekonomisk
planering i enlighet med vad som
anfördes i motionerna.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 71 och II: 107 hos Kungl.
Maj :t hemställa om en parlamentarisk
utredning rörande förbättrad statlig
prognosverksamhet och ekonomisk planering
i enlighet med vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Ståhle, Åke Larsson, Palm, Lundin,
Hagnell, Franzén i Motala, Bengtsson i
Landskrona och Ekström i Iggesund
(alla s), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:71 och 11:107.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
har vi haft att behandla en
lång rad av problem förknippade med
den ekonomiska planeringen på nationell
och regional nivå. Utgångspunkten
för kraven i motionerna, som ligger till
grund för utlåtandet och som stöds av
den borgerliga utskottshälften, vilken
genom lottens hjälp står för utskottets
skrivning, är att en utökning och förbättring
av den statliga ekonomiska planeringen
skall komma till stånd. Man
eftersträvar en planering som skall innefatta
goda prognoser, klarlägga olika
handlingsalternativ och deras konsekvenser.

Den långsiktiga ekonomiska planering
som bedrivits och bedrives i vårt land
syftar till att skapa en gynnsam miljö
för en snabb utveckling mot höjd produktivitet
vilken ytterst siktar till att
öka tryggheten för människorna i det
svenska samhället. Med den ekonomiska
planeringens hjälp vill vi skapa förutsättningar
för fritt konsumtions- och
yrkesval och en fri, produktionsfrämjande
konkurrens.

Motionärerna och utskottsmajoriteten
vill att långtidsutredningarna skall arbeta
med olika alternativ. Man önskar
en ekonomisk prognos som kompletteras
med viktiga politiska slutsatser och
ställningstaganden. Man vill att långtidsplaneringen
skall göras rullande. Man
önskar en förbättrad långsiktig arbetskraftsplanering,
och man vill att de stabiliseringspolitiska
medlens långsiktiga
verkningar skall analyseras. Yi har i reservationen
utförligt behandlat alla dessa
önskemål. Jag skall därför inte nu
ytterligare gå in på dessa utan hänvisar
till reservationen. Alla frågorna är i olika
sammanhang föremål för beaktande
varför jag nu nöjer mig med att hemställa
om bifall till reservationen.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Man kan väl säga att
kravet på en förbättrad ekonomisk pla -

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Nr 26 191

Utbyggd statlig prognosverksamhet och ekonomisk planering

nering alltmer ställs från praktiskt taget
alla politiska meningsriktningar. Detta
uppmärksammas särskilt då det gäller
den kommunala och den statliga sektorn.
Tyvärr är det dock så att olika
meningar även på detta område gör sig
gällande då man vill försöka nå ett resultat
som har praktisk tillämpning.

Frågeställningen är nu hur och i vilken
omfattning sådana planer skall uppgöras
men även vem som skall planera
och vem som skall handla för att förverkliga
planerna.

En huvudlinje är den som med krav
på ökad ekonomisk planering avser en
ökad offentlig, närmast statlig centraldirigering
och detaljreglering av ekonomin.
Den innebär vad man benämner
planhushållning i motsats till marknadshushållning.
Det är den linje som socialdemokraterna
lanserar. En annan huvudlinje
innefattar krav på ökad och
förbättrad ekonomisk planering och avser
en ökad planmässighet, främst i användandet
av de generella ekonomiskpolitiska
medlen, för att göra marknadshushållningen
effektivare.

Dessa synpunkter uttryckes i folkpartimotionerna
T: 71 och 11:107, som behandlas
i bankoutskottets utlåtande nr
29. Jag kan givetvis inte här, herr talman,
närmare gå in på och analysera
allt det som detta omfattande motionspar
innehåller. Herr Bengtsson i Landskrona
har ju delvis redogjort för det.
Motionärerna tar i skilda punkter upp
vart de avser att nå med den ekonomiska
planeringen. Den skall underlätta
en god samordning av det offentligas
åtgärder inom olika områden. Motionerna
ger en klar bild av vad detta innebär.
Man önskar vidare en plan med
politisk förankring och jämför vår planering
med den som kommer till användning
i olika andra länder.

Man talar om en rullande planering
och menar att denna bör ha den flexibilitet,
som ligger i begreppet rullande,
utan att fördenskull eftersätta den fasthet
i handlandet för längre perioder,
som ligger i begreppet långtidsplanering.

Värdefullt vore om den långtidsbudget,
som regeringen framlägger i samband
med kompletteringspropositionen,
kunde utvecklas till en flerårig statlig
rambudget, självklart av mindre precist
slag än den vanliga budgeten. I motionerna
gör man sig även till förespråkare
för en regional aspekt i planeringen
samt en anknytning till lokaliseringsfrågorna.

Arbetskraftsplaneringen är, inte minst
i dagen situation, eu viktig detalj i denna
planering. Den gäller arbetskraftens
utbildning och inriktning i ett samhälle
som vårt, med fritt yrkesval o. s. v. Tillgången
på arbetskraft av olika slag är
ofta den faktor som sätter en gräns för
den möjliga expansionen inom olika områden.

Stabiliseringspolitikens anknytning
till den ekonomiska planeringen innebär
till skillnad från den medellånga planeringen,
som i många fall är inriktad på
utvidgning av kapaciteten, mera en anpassning
till efterfrågan på den redan
existerande kapaciteten.

Motionärerna begär en parlamentarisk
utredning för att komma till rätta
med dessa förhållanden; denna bör få
till uppgift att lägga fram förslag till en
förbättrad och utbyggd statlig prognosverksamhet
och ekonomisk planering.

Utskottet, som företrädes av de tre
borgerliga partierna, har i sin skrivning
analyserat motionen i dess olika
avsnitt och intar i sin kommentar en
positiv inställning till de i motionsparet
framhållna synpunkterna. Bl. a. anför utskottet,
att en betydande brist i den nuvarande
ekonomiska planeringen är att
det i Sverige inte framläggs någon ekonomisk
prognos som kompletteras med
viktigare politiska slutsatser. Utskottet
är för övrigt positivt inställt till de
framförda synpunkterna och biträder
motionärernas krav i sitt utlåtande, som
slutar sålunda:

»Vad som erfordras för att en mera
tillfredsställande prognosverksamhet
och ekonomisk planering skall komma
till stånd är inte bara ett successivt för -

192 Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Utbyggd statlig prognosverksamhet och ekonomisk planering

bättringsarbete utan en grundlig och
förutsättningslös översyn av hela problemkomplexet.
I likhet med motionärerna
anser utskottet att en sådan översyn,
vid vilken åtskilliga principiella
frågor av stor politisk vikt kommer att
aktualiseras, bör genomföras av en parlamentariskt
sammansatt kommitté.»

Detta, herr talman, var en mycket
kortfattad redogörelse för innehållet i
motionsparet och utskottets syn på detta.
Jag ber med detta att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Den motion som ligger
till grund för detta utskottsutlåtande har
diskuterats en gång tidigare i denna
kammare. Det skedde under remissdebatten,
då finansminister Sträng inte
hade mycket till övers för motionen.
Bl. a. tyckte han att det var litet egendomligt
att representanter för folkpartiet
skulle begära att en planering skulle
räkna med flera olika alternativ. Han
tyckte inte att detta var motiverat. Det
är därför intressant att se att när man
i den framlagda kompletteringspropositionen
gör en avstämning av långtidsbudgeten
— vilket vi tycker är bra —
ställer man sig sympatisk till dessa alternativresonemang
och har tagit upp
den tanken. Det är också intressant att
se hur reservanterna på flera punkter
instämmer i motionernas syfte. Det visar
att det finns behov av en planering av
annat slag än den vi varit vana vid.

Detta är inte direkt tidpunkten att ta
upp en debatt i denna fråga; jag tror
att vi har möjlighet att återkomma härtill
i den allmänna ekonomiska debatten.
Jag nöjer mig därför med dessa reflexioner
och ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och

fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bengtsson i Landskrona
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Ståhle m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 94 ja och 98 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Ståhle m. fl.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BERGMAN (s), som yttrade:

Herr talman! Vid voteringen om bankoutskottets
utlåtande nr 29 råkade jag
tyvärr rösta fel. Jag avgav en ja-röst
men ämnade rösta nej.

§ 21

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 41, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Utskottets hemställan bifölls.

Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Nr 26 193

§ 22

Verkställd granskning av Stiftelsen Riksbankens
jubileumsfonds verksamhet och
förvaltning

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 42, angående verkställd granskning
av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds
verksamhet och förvaltning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Bankoutskottet uttalar i
sitt memorial: »Verksamheten skulle sålunda
inriktas på forskning som syftar
till att öka kunskapen om de verkningar
som tekniska, ekonomiska och sociala
förändringar framkallar i samhället och
lios de enskilda människorna — med
andra ord miljöfrågor i vidaste mening.
Utskottet finner en sådan inriktning av
verksamheten vara önskvärd även framgent
och förutsätter att den bidragsgivning
utanför den angivna ramen som
förekommit under år 1967 inte är uttryck
för någon principiell förändring
av de nämnda riktlinjerna.»

Den kritik som detta utlåtande innehåller
har bankoutskottet ansett sig finna
stöd för i den bilaga till verksamhetsberättelsen
som fondstyrelsen avlämnade
förra året. Det citat som bankoutskottet
hämtat ur denna berättelse råkar
emellertid vara lösryckt ur sitt sammanhang,
och jag ber därför att få inplacera
citatet i dess rätta sammanhang.
I denna bilaga står:

»I stadgarna för fonden har det angetts
att den skall främja och understödja
vetenskaplig forskning som är
anknuten till Sverige. Verksamheten
skall ges en betydande flexibilitet och
i princip skall inte något forskningsområde
vara uteslutet från möjligheten att
erhålla bidrag. Men fonden bör ge företräde
åt forskningsområden som inte är
väl tillgodosedda genom andra bidrag.»

Det sägs vidare att fondens medel
skall användas speciellt för att stödja
stora och långsiktiga projekt — en van -

lig tidsram är tre år. Fonden skall uppmärksamma
nya forskningsuppgifter
som kräver snabba och kraftiga insatser
och slutligen skall fonden söka främja
kontakter med internationell forskning.

Styrelsen har vid en principdebatt om
fondens verksamhet bl. a. uttalat att samhällsforskning
skall ha ett visst företräde.
Den har också tagit fasta på en
formulering i förarbetena som innebär
att fondens verksamhet inriktas på
»forskning som syftar till att öka kunskapen
om de verkningar som tekniska,
ekonomiska och sociala förändringar
framkallar i samhället och hos de enskilda
människorna — med andra ord
miljöfrågor i vidaste mening».

Första delen av citatet är en förkortad
version av 3 § i stadgarna för jubileumsfonden.
Andra delen av citatet är
en i denna bilaga likaledes förkortad
version av de riktlinjer för fondens
verksamhet som finns formulerade i
bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1964
och lyder: »De i skrivelsen angivna

grunderna innehåller ett förslag om att
fondens verksamhet till en början skall
inriktas på sådan forskning som syftar
till att öka kunskapen om de verkningar
som tekniska, ekonomiska och sociala
förändringar framkallar i samhället
och hos de enskilda människorna. Sistnämnda
förslag, som kommittén närmare
motiverar och belyser genom
exempel på tänkbara forskningsuppgifter,
utgör alltså ett mera kortsiktigt program,
vilket icke är avsett att för framtiden
vara bindande för fondens styrelse
på samma sätt som stadgarna utan
skall kunna inom den ram som dessa
anger modifieras med hänsyn till ändrade
behov, önskemål och förhållanden
i övrigt.»

Herr talman! Denna miljöforskning,
som bankoutskottet i sitt utlåtande i år
har gjort till huvudområde för fondens
verksamhet, har enligt av riksdagen
lämnade direktiv endast varit ett av de
forskningsområden fonden skall stödja.
Fondens verksamhet skulle till en början
inriktas på forskning av denna art,

194 Nr 26 Tisdagen den 21 maj 1968 em.

Verkställd granskning av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds verksamhet och
förvaltning

men både enligt här citerade utlåtande
från år 1964 samt enligt stadgarna för
fonden har avsikten aldrig varit att fonden
ensidigt skulle vara inriktad enbart
på att stödja miljöforskning i vidaste
mening.

Mot bakgrunden av här lämnade fylligare
referat från de memorial från år
1964 och 1967 som bankoutskottet i år
hänvisat till ber jag att få rikta en begäran
till bankoutskottets ledamöter att
närmare precisera den kritik de framfört
mot fondstyrelsen. Jag vore tacksam
om bankoutskottets talesman ville
ange vilka anslagsposter under år 1967
som stått i strid mot stadgarna för riksbanksfondens
verksamhet och var fondstyrelsen
alltså brustit i sina bedömningar.

I detta anförande instämde herr Martinsson
(s) och fröken Ljungberg (h).

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Vi har här hört en rad
citat läsas upp och har därigenom fått
en repetition som styrkt att man från
början avsåg att riksbankens jubileumsfond
företrädesvis skulle stödja: forskning
som rör miljöfrågor, konsekvenserna
av den förändring som försiggår
på olika avsnitt inom samhället, hur den
enskilda människan och vårt samhälle
i stort påverkas härav. Sedan har man
tydligen funnit dessa riktlinjer för
snäva.

Jag har hört sägas att det rent av varit
svårt att placera de stora belopp som
stått till förfogande, eftersom det inte
funnits forskare inom de från början
förutsedda disciplinerna som haft ledig
tid för ytterligare arbetsuppgifter. Man
har därför avlägsnat sig allt längre från
de ursprungligen avsedda forskningsområdena.
Det finns ju också uttalanden
som gör det möjligt att på det sättet
tillgodose andra projekt än sådana som
från början var avsedda. Under loppet
av det år som nu granskas har man som

utslag av detta t. ex. meddelat anslag för
ett mikroskop, som det säkerligen är
mycket tacknämligt att få hit till landet,
även om det har sagts att mikroskopet
tekniskt sett kanske är något akterseglat
redan innan det hunnit skeppas till
Sverige. Man lär ha kommit fram till
förnämligare konstruktioner än den som
här har inköpts. Detta sistnämnda är ett
besked som jag inte kan stå för, men
det har sagts så i sammanhanget.

Personligen tillhörde jag dem som
när riksbankens jubileumsfond lades
upp ställde sig skeptiska till hela tanken.
Jag menade att det var en dubblering
av anslagsposter som redan fanns
och en dubblering av det administrativa
arbete som vill till för att fördela anslag.
Det är välbekant att det fortfarande
finns forskare som har denna uppfattning.
Forskarna säger naturligtvis
inte nej till pengarna som sådana — senast
då riksbanken firade sitt jubileum
omvittnades det att de satsningar som
gjorts varit till väsentlig nytta på många
områden. Men fortfarande finns det de
som anser att denna satsning i de fall
där kanaler redan upparbetats hade kunnat
ske genom att ökade resurser ställts
till förfogande och fördelats via dessa
kanaler. Ett uttryck för den tankegången
är det när bankoutskottet understryker
önskvärdheten av att man så långt
som möjligt håller fast vid det genom
andra bidragsformer mindre väl tillgodosedda
område som från början ansågs
böra ges företräde inom riksbankens
jubileumsfond.

Fru SJÖ VALL (s):

Herr talman! När jag citerade de tidigare
handlingarna var det för att belysa
de områden som riksbanksfonden skall
syssla med enligt av riksdagen fastställda
stadgar. I första delen av 3 § står —
vilket jag hoppades hade framgått av
mitt anförande — att i princip icke något
forskningsområde skall vara uteslutet
från möjligheterna att erhålla bidrag

Tisdagen den 21 maj 1968 em. Nr 26 195

Verkställd granskning av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds verksamhet och
förvaltning

från fonden. När man sedan under förarbetena
till jubileumsfonden även diskuterade
miljöforskning, togs miljöforskningen
inte upp i stadgarna, därför
att den bedömdes vara av för kortsiktig
karaktär för fondens verksamhet. Sedan
kan man ju tvista om vad »kortsiktig»
betyder i år.

Det är för att tillrättalägga den missuppfattning
som bankoutskottet i sitt utlåtande
alltså gjort sig skyldigt till, nämligen
att fonden skall syssla enbart med
miljöforskning i vidaste mening, som
jag har bett om ett förtydligande både
till protokollet och av bankoutskottets
talesman. Men, herr Regnell, den formulering
som finns i utskottets utlåtande
i år är fortfarande ett missförstånd. Den
formuleringen stämmer nämligen icke
med riksbanksfondens av riksdagens
godkända stadgar.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 23

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtanden
nr 121—127 samt andra lagutskottets
utlåtanden nr 33 och 37 i nu
nämnd ordning skulle uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden på
morgondagens föredragningslista.

§ 24

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisation
m. m. av försvarets materielförvaltning
i central instans m. m.; samt

från andra lagutskottet:
nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen
den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 265, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om procentsatsen
för uttag av avgift under
åren 1970—1974 till försäkringen för
tilläggspension jämte i ämnet väckta
motioner.

§ 25

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 124, med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr
648), överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 26

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Nilsson i Bästekille (h), till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående ersättning till minkgårdsägare
för vissa förluster, och
herr Hamrin i Jönköping (fp), till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående åtgärder med
anledning av försäljning av avlyssningsapparater.

§ 27

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.14 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson