Svar på interpellationer av: (Riksdagens protokoll 1966:23)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 23

ANDRA KAMMAREN

10—13 maj

1966

Debatter ra. m.

Tisdagen den 10 maj

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Eliasson i Sundborn ang. propositionsavlämnandet .........

herr Tobé ang. behovet av vissa ändringar i vattenlagen.........

herr Mundebo ang. brevcensur inom fångvårdsanstalter..........

herr Thylén ang. åtgärder för att trygga fiskerättsinnehavare mot

skada genom vattenförorening.............................

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nihlfors ang. viss revision av taxeringar inom byggnads branschen.

............................................

fru Renström-Ingenäs ang. kyrkorums upplåtande för jordfästning

Onsdagen den 11 maj

Den ekonomiska politiken, m. .................................

Överenskommelser om landstingens övertagande av metalsjukvården

m. .......................................................

Förstatligandet av uppbördsverken och omorganisation av de lokala

skattemyndigheterna m. ....................................

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. .....................

Medelsanvisning till folkpensioner..............................

Meddelande ang. plena........................................

Avveckling av nuvarande rättsförhållanden beträffande gruvskogarna
Meddelande om enkel fråga av herr Nilsson i Bästekille ang. åtgärder

för att skydda Ven mot fortsatt erosion.......................

1_Andra kammarens protokoll 1966. År 23

Nr 23

Innehåll

Fredagen den 13 maj

Svar på frågor av:

herr Holmberg ang. förslag om rätt för kommun att bekosta tryckning
av partiernas valsedlar ..................

herr Turesson ang. skolöverstyrelsens tillhandahållande av s. k.
rättningsmallar......................

herr Jansson ang. kontrollåtgärderna för att uppdaga dold tuberkulos
.....................

fröken Elmén ang. nybyggnad för statens institut för folkhälsan,
herr Andersson i Örebro ang. utredningen om en bro över Hjälmare

kanal.......................

Svar på interpellationer av:

herr Andersson i Örebro ang. villkoren för statsbidrag till lärlingsut

bildning hos hantverksmästare..................

herr Lindström ang. verkningarna av rationaliseringen inom postverket
.......................

Överlåtelse av vissa delar av Järvafältet............

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m...........

Viss specialutbildning för journalister.............

Meddelande om enkla frågor av:

herr Mundebo ang. åtgärder mot skador till följd av att fartyg
framföres med hög hastighet i skärgården

herr Nordgren ang. receptbeläggningen av åksjuketabletter......

herr Johansson i Skärstad ang. behovet av sändningar på utländska

språk i Sveriges Radio.....................

herr Oskarson ang. åtgärder för att motverka innehav och försäljning
av s. k. avlyssnarapparater................

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 11 maj

Statsutskottets memorial nr 93, om anslag till Socialhögskolorna: Avlöningar
(gemensam omröstning)...................

Bankoutskottets utlåtande nr 25, ang. den ekonomiska politiken, m. m.
Statsutskottets utlåtande nr 94, ang. huvudmannaskapet för mentalsjukvården
m. m...................

nr 95, ang. förstatligandet av uppbördsverken och omorganisation

av de lokala skattemyndigheterna m. m.............

Bevillningsutskottets betänkande nr 36, ang. lag med vissa bestämmelser
i anledning av statens övertagande av huvudmanskapet
for uppbördsväsendet m. m. i vissa städer, m. m..............

Innehåll

Nr 23

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 41, ang. ändring i lagen om allmän

försäkring, m. ........................•••••••..............

Statsutskottets utlåtande nr 96, ang. medelsanvisning till folkpensioner
Andra lagutskottets utlåtande nr 46, om ändrad lydelse av 1 a §

familjebidragsförordningen, m. ..............................

Jordbruksutskottets utlåtande nr 9, ang. avveckling av nuvarande

rättsförhållanden beträffande gruvskogarna ..................

_ nr 11, ang. reglering av priserna på fisk under budgetåret 1966/67

— nr 12, ang. allmän beredskapsstat (jordbruksärenden)..........

__ nr 13, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II (jordbruksärenden)
..................................................

—- nr 14, ang. försäljning av viss staten tillhörig mark, m. m.......

Statsutskottets memorial nr 97, ang. allmän beredskapsstat.......

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 38, ang. hushållspraktik

— nr 40, i anledning av § 27 i riksdagens revisorers berättelse ang.

verkställd granskning av statsverket........................

_ nr 41, i anledning av § 28 i riksdagens revisorers berättelse ang.

verkställd granskning av statsverket........................

— nr 42, i anledning av § 29 i riksdagens revisorers berättelse ang.

verkställd granskning av statsverket........................

_ nr 43, i anledning av § 38 i riksdagens revisorers berättelse ang.

verkställd granskning av statsverket........................

Fredagen den 13 maj

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 34, ang. ändring i lagen om för

samlingsstyrelse.........................................

Statsutskottets utlåtande nr 103, ang. överlåtelse av viss staten tillhörig
mark i Trollhättan...................................

_ nr 104, ang. godkännande av avtal med Stockholms stad m. fl.

kommuner om överlåtelse av vissa delar av Järvafältet........• •

Bevillningsutskottets betänkande nr 37, ang. förordning om avdrag vid
inkomsttaxeringen för avskrivning på köpekontrakt som avser

fartyg.......................................• '' '' ’ :.......

_ nr 40, ang. ändring i förordningen om skatt pa sprit och vin, m. m.

— nr 44, ang. godkännande av tilläggsavtal rörande ändring i det i
Ottawa den 6 april 1951 undertecknade avtalet med Canada för
undvikande av dubbelbeskattning samt fastställande av bestämmelser
angående handräckning i fråga om inkomstskatter.....

Första lagutskottets utlåtande nr 28, ang. ändrad lydelse av 2 § 2: o)

lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt .......................

_ nr 31, om ändrad lydelse av 37 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken.....

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 39, om viss specialutbildning
för journalister.......................................

100

Tisdagen den 10 maj 1966

Nr 23

Tisdagen den 10 maj

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 3 och
den 4 innevarande maj.

§ 2

Herr andre vice talmannen meddelade,
att herr Elmstedt enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 9—den 14 innevarande
maj.

Herr Elmstedt beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under angivna
tid.

§ 3

Svar på interpellation ang. propositionsavlämnandet Hans

excellens herr statsministern
ERLANDER erhöll på begäran ordet för
att besvara herr Eliassons i Sundborn
interpellation angående propositionsavlämnandet.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och hans excellens herr statsministern
Erlander lämnade nu en kort
sammanfattning av dess innehåll. Det
inom kammaren utdelade svaret var av
följande lydelse:

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
har frågat mig, dels om jag vill
redogöra för anledningarna till att propositionernas
avlämnande till riksdagen
i år förskjutits till tiden efter den
15 mars i väsentligt större utsträckning
än som förutsatts i den propositionsförteckning,
som regeringen lämnade
vid riksdagens början, dels om vilka åt -

gärder regeringen avser att vidtaga för
att propositionsarbetet i regeringens
kansli skall kunna bedrivas så, att bättre
möjligheter skapas för ett rationellare
riksdagsarbete.

De problem som herr Eliasson tar
upp i sin interpellation har aktualiserats
vid upprepade tillfällen under en
lång följd av år. Man kan därför lätt
få intrycket att ingenting gjorts från
regeringens sida för att tillgodose riksdagens
berättigade önskemål om en sådan
planering av propositionsarbetet
att riksdagens verksamhet underlättas.
Så är emellertid inte fallet. Betydande
ansträngningar har gjorts i det avseendet.
Goda resultat har också uppnåtts
även om de undanskyms av andra nytillkomna
problem.

Som herr Eliasson själv framhållit
i sin interpellation har propositionsarbetet
i kanslihuset under senare år
fått allt större omfattning på grund avvidgad
statlig verksamhet. Trots detta
har antalet propositioner till riksdagen
kunnat skäras ned mycket kraftigt.
Under perioden 1950—1955 fick riksdagen
varje vår mottaga i genomsnitt 220
propositioner som krävde utskottsbehandling.
Åren 1956—1960 var motsvarande
tal 168 och under perioden
1961—1965 sjönk siffran till 157. I vår
kommer antalet propositioner att uppgå
till ca 130. Denna minskning har
kunnat komma till stånd främst därigenom,
att de olika departementscheferna
strävat efter att i statsverkspropositionen
inarbeta utrednings- och
andra förslag, som tidigare föranledde
särpropositioner. I förhållande till tidigare
år framläggs alltså en betydligt
större del av regeringens förslag redan
vid riksdagens början. Detta bör innebära
en fördel för riksdagen.

Nr 23

Tisdagen den 10 maj 19G6

Svar på interpellation ang. propositionsavlämnandet

I samma syfte att underlätta riksdagsarbetet
har regeringen eftersträvat att
lägga fram ett större antal propositioner
vid riksdagens höstsession. Det genomsnittliga
antalet har under de nyss
nämnda perioderna uppgått till 14, 20
respektive 34.

Ökat propositionsarbete under höstmånaderna
och ökade insatser för att
inarbeta utredningsförslag m. m. i statsverkspropositionen
medför självfallet
att personalen i kanslihuset inte helt
kan sättas in på arbetet med vårpropositionerna
förrän i januari. Detta leder
till ett visst uppehåll i propositionsavlämnandet
i början av riksdagssessionen
och ökad anhopning av propositioner
mot slutet av mars och början av
april.

Om höstpropositionerna i stället framlades
under den efterföljande våren och
om statsverkspropositionen äter splittrades
upp i särpropositioner skulle
onekligen propositionsavlämnandet statistiskt
sett kunna göras mer kontinuerligt.
Jag betvivlar dock att detta vore
till fördel för riksdagsarbetet.

De redovisade resultaten av regeringens
strävanden bör rimligtvis ha inneburit
klara förbättringar av möjligheterna
till ett rationellare riksdagsarbete.
Riksdagens svårigheter kvarstår dock.
Anledningarna härtill måste vara flera.
Det är möjligt att de färre men relativt
sent lagda propositionerna upptar fler
och mer komplicerade frågor än tidigare.
Att fastställa i vilken utsträckning
så är fallet skulle kräva ingående och
tidsödande undersökningar, om det
över huvud taget går att fastställa. Ytterligare
en anledning torde vara att söka
i riksdagens egen ökade aktivitet. Som
framgår av konstitutionsutskottets betänkande
nr 47 i fjol har — om jag använder
samma jämförelseperioder som
för propositionerna — antalet motioner
vid vårsessionerna ökat från i genomsnitt
741 åren 1950—1955 till 953 åren
1961—1965. Hittills har också i år avlämnats
över 950 motioner. Samtidigt

har, enligt samma källa, antalet interpellationer
i första och de enkla frågorna
i andra kammaren ungefär fördubblats
mellan åren 1950 och 1963, medan de
enkla frågorna i första och interpellationerna
i andra kammaren omkring
tredubblades mellan samma år. Sedan
frågestunderna infördes 1964 har interpellationerna
minskat något medan de
enkla frågorna än en gång tredubblats.

Denna ökade aktivitet från riksdagens
sida bör självfallet hälsas med
tillfredsställelse, men det kan inte undvikas
att den påverkar kanslihusets arbete
och försvårar planeringen. De enkla
frågorna skall besvaras inom en
vecka, vilket gör att den som skall utreda
frågan ofta måste lägga propositionsarbetet
åt sidan. Än mer arbete
kräver interpellationerna. I valet mellan
att fördröja propositionsarbetet och
att vänta med interpellationssvaret till
efter propositionstidens utgång blir det
oftast nödvändigt att ta till den sistnämnda
utvägen. Detta medför tyvärr
att svaren kommer att anhopas vid slutet
av vårsessionen.

Efter denna bakgrundsbeskrivning
kan jag övergå till herr Eliassons direkta
frågor. Av årets propositioner
bär två försenats i förhållande till de
i grundlagen föreskrivna tiderna för
propositionsavlämnandet. Totalt sett
har en viss förbättring i fråga om propositionernas
fördelning över sessionen
kunnat åstadkommas jämfört med i fjol.
Det förefaller också som om utskottsarbetet
i år kunnat läggas något tidigare
under sessionen än som varit vanligt
förut. Härmed vill jag inte ha sagt
att propositionsavlämnandet i år varit
helt tillfredsställande. Förseningar har
inträffat i förhållande till de uppgjorda
planerna. Propositioner har i viss utsträckning
lämnats senare än som är
önskvärt med hänsyn till riksdagsarbetet,
och den av interpellanten befarade
anhopningen av ett stort antal propositioner
till några få dagar har beklagligtvis
inträffat mot slutet av de propo -

Tisdagen den 10 maj 1906

Nr 23

Svar på interpellation antf. propositionsavlämnandet

jiitionstider som grundlagen bestämmer.

Ett flertal förhållanden har medverkat
till förseningarna. En av de viktigaste
orsakerna iir i är liksom tidigare
det ansträngda personalliiget i kanslihuset.
Särskilt besvärligt är det, att tillgången
på domstolsjurister, som kan tas
i anspråk för lagstiftningsarbete, inte
motsvarar behoven. Eftersom herr Eliasson
särskilt framhållit att den i fjol
beslutade departementsreformen inte
medfört någon förbättring vill jag säga
att man inte kan begära att denna omorganisation
skall få full effekt redan
efter ett halvt år. Härtill kommer, att
till dess kanslihusets lokalfrågor lösts
på ett tillfredsställande sätt måste resultatet
av reformen bli begränsat.

Vidare vill jag peka på några av de
svårigheter som är förenade med själva
planeringsarbetet. Varje år bedöms vissa
frågor vara av sådan vikt att de bör
underställas riksdagen redan under vårsessionen
trots att det vid tiden för
propositionsplanernas fastställande i december
ännu inte föreligger några konkreta
förslag. Att den beräknade tiden
för framläggandet av dessa propositioner
är mycket osäker inses ju lätt. Men
även beträffande andra ärenden måste
planeringen med nödvändighet bli osäker.
Detta gäller exempelvis ärenden
där remissbehandlingen inte är avslutad
och ärenden som förutsätter förhandlingar
av något slag. Remissyttrandena
föranleder ofta nya undersökningar och
kompletteringar. Tiden för förhandlingar
med kommuner och personalorganisationer
samt särskilt med främmande
länder är ytterst svår att beräkna. Vidare
händer det att nya frågor, som
anses angelägna, aktualiseras under
årets första månader. Detta föranleder
omdisponeringar av personalen med
förseningar som följd för andra propositioner.
På grund av knappheten på
expertis kan ett sjukdomsfall bland personalen
få vittgående konsekvenser när
det gäller att få fram propositionerna
i tid.

Som indirekt framgår av det sagda
och som jag tidigare framhållit i liknande
sammanhang finns det endast ett
sätt att säkert lösa problemet med det
sena propositionsavlämnandet, nämligen
en långsammare reformtakt. Regeringen
är icke beredd att beträda den
vägen. Och inte heller i riksdagen torde
det finnas mera utbredda sympatier för
den metoden. Regeringen skall dock så
långt det är möjligt söka motverka fördröjning
och anhopning av propositionerna
och även i övrigt försöka tillgodose
önskemål från riksdagen angående
propositionsavlämnandet. Som
framgått är problemen emellertid svåra
att lösa, och jag vill därför i sammanhanget
uttrycka tillfredsställelse över
det bidrag till lösning som riksdagen
själv lämnat genom att rationalisera sitt
eget arbete.

Vidare anförde:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag ber först att till
hans excellens herr statsministern få
framföra ett tack för svaret på min interpellation.
Svaret har utdelats på kammarledamöternas
bänkar och får betecknas
som ganska utförligt, man skulle
till och med kunna säga mångordigt.
Tyvärr måste jag säga att det kanske
inte är så särskilt upplysande som svar
på de konkreta frågor jag har ställt.

När herr Erlander i egenskap av kammarens
ålderspresident hälsade oss välkomna
till årets första sammanträde
den 10 januari yttrande han bl. a. följande:
»Riksdagsarbetet är omfattande
och intensivt. Många av de beslut, som
här fattas, är av avgörande betydelse
för medborgarna i dagens samhälle.
Samtidigt påverkar de ofta utvecklingen
i en svåröverblickbar framtid. Ärendenas
vikt gör att medborgarna har rätt
att kräva att vi ordnar våra arbetsförhållanden
så, att vi kan noggrant pröva
de frågor som vi har att ta ställning
till.»

Herr talman! Detta uttalande kunde

Nr 23

Tisdagen den 10 maj 1966

Svar på interpellation ang. propositionsavlämnandet

kammarens ledamöter helhjärtat instämma
i. Tyvärr måste man emellertid
även i år konstatera att det föreligger
en betydande försening av regeringens
propositioner och att detta även
i år i hög grad medför en anhopning
av arbetet i slutet av april och under
maj månad. Även om en viss förbättring
skett i år kvarstår alltjämt dessa problem.
Avsikten med riksdagsordningens
stadgande om att propositionerna
skall avlämnas så snart sig göra låter
och med de fastställda propositionstiderna
är givetvis att regeringsförslagen
skall tillställas riksdagen i så god
tid att arbetet i utskott och kamrar
skall kunna planeras med någorlunda
jämn belastning och fördelning över
sessionen. Naturligtvis är det önskvärt
att propositionerna i så stor utsträckning
som möjligt lämnas under riksdagens
första månader så att man slipper
forcera arbetet alltför mycket.

Låt mig tillägga att ur riksdagsledamöternas
och partigruppernas synpunkter
är det utomordentligt viktigt att
propositionerna framläggs med en jämnare
fördelning. Med en stark anhopning
av propositioner under t. ex. 2—3
veckor blir det i praktiken omöjligt för
riksdagsledamöterna och partigrupperna
att grundligt hinna studera de olika
förslagen och överväga vilka eventuella
ändringsförslag som bör väckas. Förseningen
och anhopningen av propositioner
försvagar folkrepresentationens
möjligheter till en noggrann granskning
av regeringsförslagen.

När jag framställde min inteqjellation
den 17 mars förelåg en betydande
eftersläpning. Enligt den propositionsförteckning
som regeringen lämnade i
januari skulle vi under våren få sammanlagt
135 propositioner. Därav skulle
inte mindre än 85, alltså nära två tredjedelar,
enligt förteckningen vara avlämnade
till riksdagen den 15 mars. Men
den 15 mars hade inte 85 propositioner
framlagts utan endast 44, alltså ungefär
hälften av vad som utlovats. Jag

tillät mig därför i interpellationen efterlysa
anledningarna till denna försening.
Jag nödgas konstatera att statsministerns
svar är mycket mångordigt
men föga upplysande om de konkreta
anledningarna till denna påtagliga försening.

Man kan knappast undgå reflexionen
att regeringen är mycket angelägen i
olika sammanhang om att framhålla
krav på att det skall vara planmässighet
och effektivitet inom näringslivet
och olika delar av samhällslivet. De
krav man ställer på andra är tydligen
hårdare med hänsyn till att regeringens
förmåga till planering av sitt propositionsarbete
visar en så bristande
överensstämmelse mellan planering och
planernas förverkligande.

Att vi på senare år fått ett större antal
propositioner att behandla under
höstriksdagen är en uppenbar fördel.
Det vill jag också, i likhet med herr
statsministern, understryka. Det kan
också vara en fördel att i statsverkspropositionen
en del förslag inarbetas
som annars skulle läggas fram för riksdagen
i särpropositioner. Man får emellertid
då komma ihåg att riksdagsledamöterna
och riksdagsgrupperna under
den allmänna motionstiden har 15 dagar
på sig att studera statsverkspropositionen,
och den omfattade i år nära
3 300 sidor. Vi har alltså ungefär tvä
veckor på oss för att försöka studera
hela denna mängd trycksidor och söka
bilda oss en uppfattning om på vilka
punkter som ändringsförslag är motiverade.
Med hänsyn till denna enorma
koncentration under det första riksdagsskedet
är det inte önskvärt att alltför
många komplicerade ändringsförslag
hakas in i statsverkspropositionen.

Även i år föreligger inte bara en försening
av propositionernas avlämnande
utan också en stark anhopning av propositioner
till vissa veckor. Jag skall,
herr talman, ge ett par exempel härpå.
Från den 21 januari till den 29 februari,
alltså en tid av ungefär sex vec -

Nr 23

Tisdagen den 10 maj 190G

Svar pa interpellation ang. propositionsavlämnandet

kor, skulle 29 propositioner ha lämnats
till riksdagen. Regeringen lämnade endast
14 på tillsammans 572 sidor. Vi
borde alltså ha fått betydligt fler propositioner
och hade då också haft god
tid att studera dem. Under tiden 1 mars
—10 april, alltså även det en period
på ungefär sex veckor, lämnade regeringen
inte mindre än Öl propositioner
på sammanlagt 2 523 sidor. Detta är
klart otillfredsställande, och statsministern
erkänner också att propositioner
har avlämnats senare än som är
önskvärt med hänsyn till riksdagsarbetet
och den av mig befarade anhopningen
av ett stort antal propositioner
till några dagar i slutet av de propositionstider
som grundlagen bestämmer.
Av de sammanlagt 91 propositioner som
lämnades t. o. m. den 10 april kom inte
mindre än 33, alltså mer än en tredjedel,
under tiodagarsperioden den 21—
31 mars. Det är sannerligen, herr talman,
ingen tillfredsställande ordning!

Statsministern framförde en hel del
synpunkter på riksdagens eget arbete
som jag inte anser mig i detalj behöva
kommentera. Jag är kanske också en
smula överraskad över det stora intresse
som statsministern har visat en
del av dessa problem, som inte har med
propositionsavlämnandet att göra. Vi
riksdagsledamöter har givetvis all anledning
att med stor tillfredsställelse
notera den ökade planmässighet och
effektivitet som åstadkommits i riksdagsarbetet
under den senaste tiden som
ett resultat -av de insatser som talmännen,
kammarsekreterarna, talmanskonferensen,
utskotten och riksdagens organisationsutredning
har gjort. Dessa insatser
har verkligen medfört en påtaglig
förbättring i riksdagsarbetet. Utskotten
har i år, såvitt jag kan bedöma, kommit
i gång väsentligt tidigare med arbetet
och det har blivit en jämnare fördelning
därav.

Men, herr statsminister, hur effektivt
riksdagen än ordnar sitt eget inre arbete
kan inte detta på något sätt för -

hindra de förseningar och övriga olägenheter
som uppstår, om regeringens
propositioner framlägges alltför sent
och om de i hög grad hopas till vissa
perioder. Man kommer aldrig ifrån att
planläggningen av ett effektivt riksdagsarbete
i hög grad försvåras därav. Inte
minst anhopningen är utomordentligt
bekymmersam.

Faktum är — det tror jag att alla
kammarens ledamöter kan konstatera
— att vi har fått till stånd ett effektivare
och jämnare riksdagsarbete genom
de insatser jag tidigare har nämnt,
men kv-ar står att regeringen fortfarande
släpar efter i fråga om propositionsavlämnandet.
Statsministerns olika
förklaringar till att regeringen inte har
lyckats hålla tiderna bättre ger knappast
ett intryck av att herr statsministern
som samordnare av regeringens
politik har tagit några speciella initiativ
för att få till stånd en bättre ordning.
Det är möjligt att jag på denna punkt
misstar mig, men svaret ger ingen som
helst vägledning åt det hållet. Det tycks
inte vara så, att herr statsministern har
tagit några speciella initiativ, trots att
missförhållandena påtalats här i riksdagen
vid så många tillfällen och trots
att man har gjort åtskilliga kritiska uttalanden
exempelvis från talmanskonferensen
i ämnet.

Statsministern ville i sitt svar framhålla
att det är svårt att planera. Det
kommer nya aspekter på en fråga t. ex.
vid remissbehandlingen, .lag skall inte
förneka att det kan inträffa, även om
regeringen på senare tid faktiskt har
visat en tendens att ta ställning till vissa
frågor innan utredningarna är färdiga.

Men vad jag framför allt vill påpeka
är, att det är en betydande skillnad och
en alltför stor skillnad mellan de tider
som utlovats för propositionernas avlämnande
och de faktiska tiderna för
avlämnandet.

Det måste ju också sägas att den tid
som vanligen står till buds för att överväga
en fråga inom statliga utredningar

10 Nr 23 Tisdagen den 10 maj 1966

Svar på interpellation ang. propositionsavlämnandet

eller inom remissmyndigheterna eller
den tid departementen har på sig för
utarbetandet av propositioner är betydligt
längre än den tid riksdagsledamöterna
har till sitt förfogande. Riksdagsledamöterna
befinner sig härvidlag i en
sämre situation. Om man jämför tycker
jag sålunda inte att man skall glömma
bort i planeringen att riksdagsledamöternas
situation att på några dagar försöka
tränga igenom omfattande propositioner
med ganska komplicerade frågor
är någonting som verkar mycket
försvårande på riksdagsarbetet.

Avslutningsvis säger statsministern
att regeringen skall försöka bättra sig
i fortsättningen. Den skall så långt möjligt
försöka undvika fördröjning och
försening av propositionerna och anhopning
av dem och även försöka tillgodose
önskemålen i övrigt från riksdagen
angående propositionsavlämnandet.
Jag tar naturligtvis fasta på detta
uttalande med stor tillfredsställelse och
hoppas verkligen att det härvidlag blir
en förbättring.

Men nog tycker jag, herr talman, att
det ger ett intryck av en viss pessimism,
när statsministern uttalar att det enda
säkra sättet att undvika förseningar är
en långsammare reformtakt. Nog bör
det ändå vara möjligt att regeringen
kan få till stånd en större planmässighet
i propositionsarbetet utan att behöva
tillgripa reformstopp.

Jag upprepar vad jag sade förut:
Regeringen brukar sannerligen inte sticka
under stol med sina krav på att man
inom näringslivet och andra sektorer
av samhällslivet skall vara effektiv och
planlägga ordentligt. Regär man det av
andra, herr statsminister, tycker jag att
regeringen också själv i propositionsarbetet
skall visa sig i stånd att prestera
någon bättre överensstämmelse mellan
planerna och planernas förverkligande.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det råder väl inga delade
meningar mellan interpellanten
och mig om att det är en fördel ju mera
effektivt och planmässigt riksdagsarbetet
kan bedrivas, och vi hälsar, som jag
framhöll i mitt interpellationssvar, med
stor tillfredsställelse att riksdagen nu
har gjort mycket betydande framsteg
på denna punkt. Vi tror att det inte
bara innebär en lättnad för riksdagsmännen
utan också en möjlighet — och
detta är naturligtvis det viktigaste liksom
också den egentliga avsikten — till
en bättre prövning av förslagen. Jag
kan också hålla med interpellanten om
att en förutsättning för att dessa strävanden
efter ökad planmässighet skall
lyckas är att regeringen, som den stora
arbetsgivaren för riksdagen, också levererar
sina förslag i en takt som möjliggör
en verklig prövning. Inte heller
härvidlag föreligger några delade meningar.

Däremot tycker jag att det är något
egendomligt att interpellanten inte anser
sig ha fått svar på sina direkta frågor.
Jag har framhållit att personal- och
lokalbristen utgör betydande flaskhalsar
i kanslihuset. Om interpellanten
ville se på exempelvis lokalbristen skulle
han säkerligen — eftersom han inte
är alldeles obekant med regeringsarbete!
i kanslihuset, även om studietiden
var relativt kort — förstå att det är
mycket svårt att förbättra planmässigheten
sa länge lokalförhållandena är
sådana de är. Vi hälsar med den största
tillfredsställelse att det inom en inte
alltför avlägsen framtid skall bli bättre
på detta område. Vi kan kanske också
vara överens om att det är ett lika stort
riksdagsintres.se
frågor löses som det är ett regeringsintresse
att riksdagens lokalfrågor ordnas
på tillfredsställande sätt.

Personalbehovet är däremot mycket
svårare att komma till rätta med'' Det
finns en mycket begränsad tillgång på
kvalificerad personal, och jag tror jag
vågar säga att vi åtskilliga gånger ut -

Nr 23

Tisdagen den 10 maj 19(5(5

Svar på interpellation anu. propoaitionsavlämnandet

nyttjar den kvalificerade personal som
står till vårt förfogande kanske över
bristningsgränsen för att i tid kunna
lämna våra förslag till riksdagen.

Jag tillät mig påpeka två speciella
omständigheter. Herr talman, jag ber
om ursäkt att jag måste upprepa interpellationssvaret,
eftersom interpellanten
tydligen inte har haft tillfälle att
studera det närmare; en del av hans
påståenden är ju bemötta redan i interpellationssvaret.
Jag tillät mig påpeka
att den omständigheten, att vi nu lägger
fram vissa förslag till höstriksdagen
och att vi har mycket mera i .statsverkspropositionen
än tidigare, enligt vår
åsikt utgör ett tillmötesgående emot
riksdagen som därigenom får mera tid
för granskning av förslagen än vid den
gamla ordningen.

Herr Eliasson i Sundborn sade att
han är fullt tillfredsställd med den första
delen, nämligen att förslag föreläggs
höstriksdagen. All right, detta är att
notera med tillfredsställelse. Däremot
är han mera tveksam om lämpligheten
av att ta med så mycket i statsverkspropositionen.
Med andra ord, när vi
flvttar över en väsentlig del av de tidigare
fristående propositionerna till
statsverkspropositionen har detta gjorts
bland annat med tanke på att riksdagsledamöterna
omedelbart vid riksdagens
början skall ha tillgång till ett mycket
stort och fylligt arbetsmaterial. Herr
Eliasson menar att detta medför att
riksdagsmännens motionsmöjligheter
minskas eftersom det blir så kort
granskningstid för dem. Ja, då kan vi
överväga en återgång till den gamla
ordningen. Om talmanskonferensen
skulle bestämma sig härför, skulle detta
säkerligen kännas som en lättnad i
kanslihuset, eftersom man då skulle
slippa att på det nuvarande sättet pressa
fram en mycket väsentlig del av materialet
vid riksdagens början.

Jag gav några siffror som visar hur
denna förändring har påverkat hela
riksdagsarbetet. Antalet propositioner

har minskat; även propositioner i stora
ärenden har numera arbetats in i statsverkspropositionen.

Vi har trott att det var en stor fördel
för riksdagen att få det ordnat på
det sättet. Men systemet har en obestridlig
nackdel — dock inte den som
herr Eliasson talade om — nämligen att
departementets personal blir utomordentligt
pressad, därför att man skall
försöka få med så mycket som möjligt
i statsverkspropositionen. Och då blir
det sedan ett vakuum.

Det är inte nu som det var under
min statssekreterartid. Om ett ärende
var aldrig så litet tveksamt bröt man
ut det — som det hette — ur statsverkspropositionen
och lade fram en
.särskild proposition om det en månad
eller kanske sex veckor senare. Det var
inget annat som föranledde den åtgärden
än önskemålet att få en något lindrigare
arbetsbelastning för departementens
hårt pressade tjänstemän. Om det
är ett önskemål att vi går tillbaka till
den ordningen, så är det ingen konst
att gå det till mötes, men jag kan aldrig
tänka mig att talmanskonferensen skulle
ställa sig på interpellantens sida i det
fallet. Vi har uppfattat den nuvarande
ordningen sä att den underlättar riksdagens
planering. Riksdagen vet då vilka
förslag som kan väntas. Det tror vi
också är riktigt, till dess vi får ett auk
toritativt belägg för motsatsen.

Härmed har jag redovisat de fyra huvudskäl
som gör det besvärligt för vilken
regering som helst att klara propositionsskrivningen
i tid. Men å andra
sidan försöker vi alltid finna nya vägar.

Det är möjligt att jag uttryckte mig
en smula drastiskt, när jag sade att den
enda verkligt säkra garantien för en
mera tillfredsställande ordning är att
lägga fram ett mindre antal propositioner.
Jag valde detta drastiska uttryckssätt
för att poängtera hur besvärligt
problemet är, om man vill ha en
forcerad reformtakt och inte har till -

Nr 23

Tisdagen den 10 maj 1966
ang. propositionsavlämnandet

Svar på interpellation

gång till kvalificerad personal i tillräcklig
utsträckning. Om man kämpar med
lokalsvårigheter och försöker sprida ut
propositionerna på höstriksdagen och
i statsverkspropositionen, så blir det
störningar av denna typ. Men vi försöker
komma till rätta med svårigheterna.

Utöver den metod jag antydde finns
det kanske andra, som vi kan föra ett
konstruktivt resonemang omkring. Jag
vill fråga herr talmannen och kammarens
ledamöter, om man inte kan tänka
sig att den kolossala utförlighet som vi
har här i Sverige i motsats till alla
andra länder, tror jag, vid redovisningen
av materialet för riksdagen kan
minskas en smula. Kan man inte tänka
sig den metoden att inte bearbeta remissvaren
utan trycka dem i statens
offentliga utredningar och bara hänvisa
dit? Det är mycket arbete med att översätta
de svaren, att förkorta och göra
referat av dem, och det är dess värre
ofta ett arbete som måste utföras av
kvalificerade tjästemän. Sådant tar
mycken tid. Det skulle självfallet underlätta
propositionsskrivningsarbetet i
hög grad, om vi kunde komma överens
med riksdagen om att denna utförliga
redovisning inte är alldeles nödvändig.

Vi har dock trott att denna utförlighet
varit ett riksdagens krav, och vi
kommer inte att göra några nämnvärda
förändringar därvidlag med mindre vi
far carte blanehe till en sådan förändring.
Det tror jag skulle vara en något
mindre drastisk metod än den jag tidigare
talade om.

Det kan till och med tänkas att man
kan finna former varigenom remisssvaren
blir på en gång tydligare och
enklare än vad de är för närvarande.
Nu är de mycket omständliga. Det verkar
ofta som om remissinstansen i fråga
utgår ifrån att den är den enda instans
som yttrar sig i ärendet. Man redogör
för hela förhistorien och går långt tillbaka
i tiden o. s. v. Det är möjligt, säger
jag, att man med några åtgärder i
botten, skulle kunna ernå en förenkling,

som möjliggör ett snabbare propositionsavlämnande.

Det är en missuppfattning av interpellanten
att jag inte har svarat på hans
frågor. Och herr Eliassons allmänna
uppfattning på de punkter som han
här redogjort för, nämligen att det är
en fördel att ha ett ordnat riksdagsarbete
samt att en grundförutsättning
härför är ett ordnat propositionsavlämnande,
är vi säkerligen helt överens
om.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag är bara glad att
statsministern oförbehållsamt erkänner
att förseningen i propositionsavlämnandet
försvårar riksdagsarbetet på det
sätt som jag framhållit, och det behöver
vi inte spilla mera ord på.

Men jag tyckte att statsministern
hängde upp sitt anförande på en mycket
tunn spik när han tog upp polemik
mot att jag skulle ha önskat en
viss begränsning av intagandet i statsverkspropositionen
av en mängd ändringsförslag.
Vi var helt överens om
att det är en klar förbättring att fler
propositioner framläggs till höstriksdagen.

Jag sade inte att jag var motståndare
till att man i statsverkspropositionen
tar in ändringsförslag, som tidigare
skulle ha föranlett särskilda propositioner.
Vad jag sade var att man inte
får ta in alltför många komplicerde
ändringsförslag utan att man får den
effekten att riksdagsledamöternas arbete
försvåras. Under 15 dagar skall vi
studera mellan 3 000 och 4 000 sidor,
innehållande åtskilliga ändringsförslag
som kanske innebär ganska radikala
omläggningar, omfattande redogörelser
för remissyttranden o. s. v. Jag vill bara
betona att man även härvidlag måste
göra en avvägning. Om man drar slutsatsen
att alla ändringsförslag som vore
möjliga skulle tas med i statsverkpropositionen
och att vi sedan skulle ha
15 dagars motionstid, så åskådliggör
detta vad jag menar.

Tisdagen den 10 maj 1966

Nr 23

Svar på interpellation ang. propositionsavliimnandct

Nej, herr statsminister, man kan dra
en annan slutsats i stället, nämligen att
den allmänna motionstid vi har här i
riksdagen, 15 dagar sedan vi fått statsverkspropositionen,
är för kort för att
vi verkligen grundligt skall kunna studera
en så omfattande statsverksproposition,
särskilt om tendensen är att man
i statsverkspropositionen för in en hel
del ändringsförslag som annars framläggs
i särpropositioner. Därför bör vi
se till att vi får tillräcklig tid för prövning
av ärendena.

Jag förstår att herr .statsministern
hellre ville hänga upp sitt anförande
på den här spiken — om jag får använda
en sådan bild — än beröra det faktum
att, som jag sade, under sexveckorsperioden
från den 20 januari till den
sista februari lämnades 14 propositioner,
hälften av vad som skulle komma,
med sammanlagt 572 sidor att läsa, medan
det under sexveckorsperioden 1
mars—10 april lämnades inte mindre än
61 propositioner med 2 523 sidor att
läsa. Detta är det kanske största problemet
i fråga om propositionsavlämnandet,
och regeringen har ännu inte lyckats
bemästra det.

Med anledning av vad statsministern
sade vill jag också göra den reflexionen
att vad som står i statsverkspropositionen
inte ger sysselsättning åt alla
utskott. Det berör ju statsutskottet,
jordbruksutskottet och bankoutskottet,
men det berör vanligen inte t. ex. bankoutskottet
och lagutskotten. Därför är
det viktigt att man under den första
tiden — dock inte under den allmänna
motionstiden — avlämnar litet fler propositioner
än man nu gör och minskar
anhopningen i slutet av mars och början
av april.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
detta. Jag tycker ändå att det är en
smula generande att det till den 15 mars
kommer 44 propositioner, medan regeringen
har utlovat 85. Det ger ju ändå
ett intryck av bristande planmässighet
i det hela. Statsministern talar om per -

sonalbrist och lokalbrist. Ja, men vem
är det som skall planera för att möta
behoven härvidlag, om inte regeringen
själv?

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Vi har väl svårt att fortsätta
diskussionen, när vi är överens
om att det är en fördel att få en jämnare
spridning av propositionsavlämnandet.
Jag har pekat på vilka orsaker
som gör det svårt att få till stånd en
sådan spridning. Jag har också, utan att
bli motsagd, kunnat konstatera att det
är bättre härvidlag i år än vad det varit
förut, t. ex. i fjol, och att de förändringar
vi genomför undan för undan
säkerligen skall leda fram till ett av
både interpellanten och mig eftersträvat
mål.

Interpellanten tyckte att jag i stor
utsträckning hängde upp mitt svar på
en tunn spik. Ja, jag är ju som herr
talmannen vet en mycket välvillig natur,
och jag försökte verkligen hitta någonting
av konkret innebörd i interpellantens
uppslag. Jag kunde inte finna något
annat än detta med att vi skulle vara
varsammare i fråga om att ta in olika
förslag i statsverkspropositionen, och
då gick jag i polemik på den punkten.
Jag kan försäkra herr Eliasson i Sundborn,
att om jag funnit någonting mera
att polemisera mot, så skulle jag ha
gjort det. Men det var endast denna
punkt som hade en konkret innebörd.
Att det var en mycket tunn spik, det
medger jag obetingat. Men vad skall
man göra när det inte finns flera och
grövre naglar i materialet?

Sedan kanske jag ett ögonblick får
fortsätta resonemanget om de mera
praktiska tingen.

Det finns en omständighet som gör
det ganska besvärligt för regeringen i
detta sammanhang, och det är Nordiska
rådets session. Det är klart som dagen,
att om jag finge den svenska riksdagens
stöd att av hänsyn till propositions -

Nr 23

Tisdagen den 10 maj 1966

Svar på interpellation ang. propositionsavlämnandet

arbetet alltid kräva att Nordiska rådets
sessioner skall läggas efter utgången av
den ordinarie tiden för propositioners
avgivande, så skulle det vara en stor
sak. Det skulle verkligen innebära en
möjlighet för den svenska riksdagen att
arbeta lugnare. Men var och en som har
deltagit i Nordiska rådets sessioner vet,
att där möter man det rakt motsatta kravet:
just den tid när Nordiska rådets
sessioner hålls är den enda då riksdagsmännen
är lediga.

Det är alltså inte så lätt som det kan
se ut att lösa denna fråga. Riksdagsmännen
är lediga vid den tiden och
kan syssla med Nordiska rådet. Men
för regeringsledamöterna innebär det
en ibland nästan orimlig belastning att
sammanträdena med Nordiska rådet
skall äga rum mitt under den värsta
propositionsskrivningstiden. Och slutligen
blir det riksdagen som så att säga
får betala för detta, ty riksdagen kommer
i svårigheter, när vi sedan framlägger
våra propositioner.

Jag menar: Det är lätt att säga att så
och så vill vi ha det, men det är inte
lika lätt att genomföra en ändring i
fråga om en sådan här detalj, som otvivelaktigt
skulle betyda en hel del.

Vissa år, herr Eliasson, är det inte
bara stats- och jordbruksutskotten som
har mycket att göra i början av riksdagen.
I år var det väl bevillningsutskottet
som hade en del att syssla med
under den första delen av vårsessionen.
Och så kan det naturligtvis hända att
det blir flera gånger.

Herr talman! Vi går om någon dag
att fira ett jubileum, och det har gjort
att jag studerat en del historiska begivenheter.
Bl. a. läste jag ett mycket intressant
yttrande av greve Douglas i
första kammaren den 1 juni 1910. Det
var — hur egendomligt det än låter —
inte den nu sittande regeringen som då
hade makten. Men den regering som satt
var likadan som den nuvarande, tv
greve Douglas säger, att det är en orimlig
ordning att riksdagsarbetet icke kan

planeras på ett vettigt sätt. Han påpekar
att »vid Riksdagens slut dygnets
24 timmar knappt vilja räcka till, för
att utskotten skola kunna fylla det ansvarsfulla
värfvet att å kamrarnes vägnar
besluta i de viktiga frågorna».

Jag skulle vilja påstå, att speciellt
under de senaste åren har vi kommit
långt bort från den situation som greve
Douglas skildrade år 1910. Och ändå
hade riksdagen och regeringen år 1910
inte många ärenden att behandla. Det
var då ett mycket enklare statsmaskineri,
ett betydligt färre antal frågor att
behandla och ett mycket mindre antal
trycksidor för riksdagen att färdigställa
—- men trots detta hade man anledning
att år 1910 rikta denna våldsamma kritik
mot arbetsförhållandena.

Nu befinner vi oss i en riksdag vilken
— liksom regeringen — har oändliga
arbetsuppgifter och ett mycket stort
antal trycksidor att prestera varje ar,
och likväl är situationen avgjort förbättrad.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Bara ett par kommentarer.
Nordiska rådets sessioner tycker
jag inte nämnvärt borde påverka propositionsarbetet.
Jag medger att de kan
inverka något, men om jag inte är felaktigt
underrättad har det från dansk
sida ifrågasatts om man inte skulle
kunna flytta dessa sessioner fram till
april, och detta är ett förslag som man
kanske kunde överväga för att minska
olägenheterna för vårt riksdagsarbete.

Om jag nu efter en så kort studietid
i kanslihuset och Nordiska rådet skulle
våga göra ett påpekande vill jag framhålla,
att uppbådet av expertis i Nordiska
rådet nog inte alla gånger svarar
mot behovet. Även om det många gånger
kan vara fråga om de enklaste spörsmål,
i vilka det skall framläggas en tämligen
okomplicerad rapport, kan man
vara säker på att det skall vara en expert
på området i fråga inom departementet
som är föredragande. Detta tyc -

Tisdagen den It) maj 1900

Nr 23

Svar på interpellation ang. propositionsavlämnandet

ker jag uppriktigt sagt är misshushållning
med arbetskraft. För den händelse
riksdagsledamöterna ibland har allt för
stora krav i detta avseende, får man
ändå försöka hålla igen något.

Vi skall, såsom tidigare nämnts, på
torsdag fira hundraårsminnet av tvåkammarssystemets
införande, och jag
tycker att detta interpellationssvar lämnats
vid en lämplig tidpunkt nu strax
dessförinnan. Jag förmodar att statsministern
och jag ändå är överens om
att den enskilda riksdagsledamotens
och riksdagsgruppens möjligheter att
granska regeringsförslagen måste vara
en realitet, om vi verkligen menar allvar
med att folkrepresentationens ställning
skall förstärkas. Dessa möjligheter
får inte avsevärt försämras under vissa
riksdagsperioder. Det är väl detta problem
som vi har diskuterat.

Vidare tycker jag inte att exemplet
från 1910 är så mycket att hålla sig
till. Om man skall tro vad herr Erlander
i andra sammanhang påstår, har vi
nu sedan många år en osedvanligt stark
regering. Vi har en statsminister som
suttit i 20 år, och man borde kunna
räkna med att regeringen under en så
lång period tagit något större lärdom
av erfarenheterna än vad regeringen
omkring år 1910 kunde göra, även om
den statliga verksamheten numera är
mera komplicerad.

Jag känner mig uppriktigt sagt, herr
statsminister, varken mogen förtroendet
eller föranlåten att framföra några
uppslag i detta sammanhang. Jag tycker
inte att statsministern, som i så
inånga år suttit i kanslihuset, skall begära
av en riksdagsledamot — vem det
än må vara — att denne skall framföra
synpunkter och uppslag beträffande hur
regeringen skall ordna sitt propositionsarbete.
Detta är ändå en orimlighet. Det
är något som regeringen skall kunna
ordna själv.

Ännu har jag, såsom jag tidigare
framhållit, inte fått något enda konkret
exempel på vilka stora och genomgri -

pande insatser statsministern som samordnare
och ledare av regeringen gjort
för alt få till stånd en bättre ordning i
detta avseende. Men om vi får en bättre
ordning fr. o. in. nästa år, kanske ändå
en del kan vinnas.

Det verkar något märkligt att vi skall
återkomma så ofta till dessa frågor i
riksdagen, men jag har en känsla av
att det helt enkelt är nödvändigt att
markera den olust man inom riksdagen
känner inför arbetsförhållandena för att
i någon mån kunna utöva en press på
regeringen när det gäller att söka bringa
propositionsavlämnandet i bättre överensstämmelse
med våra önskemål.

Jag vill, såsom jag tidigare gjort, understryka
att det interna riksdagsarbetet
i år faktiskt blivit påtagligt bättre.
Jag tycker också att en viss förbättring
ägt rum i regeringens propositionsavlämnande.
Detta har redan påpekats av
statsministern, och jag vill erkänna att
så är förhållandet. Men vi befinner oss
långt ifrån ett tillfredsställande tillstånd
så länge vi har denna anhopning i avlämnandet
av propositioner under mars
och april.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag vill endast med någon
glädje notera att herr Eliasson i
Sundborn nu konstaterar att långvarigheten
av regeringsinnehavet utgör en
viss garanti för regeringsärendenas riktiga
handläggning.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det har jag aldrig sagt.
Däremot trodde jag att man lärde sig
mera på 20 år än på nio månader. Är
det felaktigt, herr statsminister, måste
vi se till att vi ändrar förhållandet år
1968.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Eliasson underströk
alltså att ett långvarigt regerings -

Nr 23

Tisdagen den 10 maj 1966

Svar på interpellation ang. behovet av vissa ändringar i vattenlagen

innehav är att föredra framför ett kortvarigt.
Jag tackar för det.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. behovet av
vissa ändringar i vattenlagen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Tobé har frågat
mig, om jag anser att de ändrade förhållanden
som har inträtt i fråga om
utvecklingen på vattenkraftsområdet
ger anledning att skyndsamt utreda hur
vattenlagen och därmed samhörande
författningar skall kunna anpassas så
att de främjar en på lång sikt riktig
samhällsplanering och hushållning med
våra naturtillgångar. Jag vill svara följande.

Som herr Tobé påpekar i interpellationen
erbjuder vattenlagstiftningen i
sin nuvarande utformning vissa möjligheter
till en planering i stort av utbyggnadsverksamheten.
Innan ansökan
om tillstånd till vissa mera ingripande
företag inges till vattendomstolen skall
ett förberedande förfarande ha ägt rum.
Detta syftar till en från allmän synpunkt
ändamålsenlig planering av olika byggnadsåtgärder
i vattendraget. När tillstånd
till företagen sedan begärs saknar
vattendomstolarna visserligen laglig
möjlighet att bedöma ansökningarna
med utgångspunkt i en riksomfattande
överblick över exploateringen, men lagen
ger visst utrymme åt domstolarna
för översiktlig bedömning av utbyggnadsverksamheten
i det aktuella vattendraget.
Dessutom har Kungl. Maj:t självfallet
att såvitt möjligt främja intresset
av en ändamålsenlig utbyggnad av vattendragen
vid sin prövning av tillståndsfrågor.
Vid sidan av det i lagstiftningen
reglerade förfarandet har
också förekommit en planering i stort

av utbyggnadsverksamheten. Jag tänker
då på de s. k. regionplaner för utbyggnaden
av älvsträckor i övre Norrland
som vattenfallsverket låtit upprätta och
på samrådet mellan verket och naturvårdsintressets
företrädare.

Det problemkomplex som herr Tobé
berör prövades av 1961 års riksdag i
samband med behandlingen av förslag
till ändringar i vattenlagen. Riksdagen
godtog då min uppfattning att det system
för planeringen som jag nu har
redogjort för var i huvudsak tillräckligt
för att undvika en alltför isolerad prövning
av de särskilda företagen och godtog
att ytterligare erfarenheter av systemet
borde avvaktas innan nya lagstiftningsåtgärder
vidtogs.

Situationen på vattenkraftsutbyggnadens
område har inte förändrats mycket
sedan år 1961. Skyddet för bl. a.
naturvårdsintresset har vidare förstärkts
genom 1961 års lagstiftning. Efter
de senaste reformerna på naturvårdens
område bör detta intresse ha fått
ännu större möjligheter att göra sig
gällande.

Ehuru jag delar interpellantens åsikt
om behovet av en långsiktig samhällsplanering
när det gäller våra naturtillgångar,
är jag inte beredd att förorda
en utredning som begränsar sig till vattenlagen
och därmed sammanhängande
författningar. Frågan om en planering
av det slag interpellanten åsyftar måste
ses i ett större sammanhang.

Vidare anförde:

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Först ber jag att till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framföra ett tack för svaret.
Jag är naturligtvis särskilt tillfredsställd
över att statsrådet säger sig dela
min åsikt om behovet av en långsiktig
samhällsplanering när det gäller våra
naturtillgångar. Däremot är jag inte
beredd att direkt skriva under själva
avslutningen på interpellationssvaret.

Tisdagen den 10 maj 1900

Nr 23

Svar på interpellation ang.

.lag skulle därför vilja göra några kommentarer,
som kan ytterligare belysa
vad som ligger bakom själva interpellationen.

Statsrådet talar om de regler som
finns i 1953 års kungörelse angående
förberedelse av vissa större företag.

I en särskild punkt i kungörelsen finns
det emellertid en regel om att mindre
företag, som på ett kännbart sätt berör
många sakägare eller i väsentlig
grad ingriper i bygdens förhållanden
också kan underställas denna kungörelse.
Jag känner inte till om sådana
mindre företag bär underställts kungörelsen.
Det är ju vattendomstolen som,
när ärendet kommer, bedömer huruvida
det rör sig om ett större eller mindre
företag. Det kan ju tänkas att någon ansökan
har skickats tillbaka för att man
skall få den särskilda förberedelse av
ärenden som skall ske inför länsstyrelsen.

Själva kungörelsen avser ju en bedömning
av förhållandena i det aktuella
vattendraget — vilket också anges

1 interpellationssvaret — men det kan
ju hända att detta vattendrag inte alls
bör utbyggas, och den bedömningen
täcks inte av 1953 års förberedelsekungörelse.
Vattendomstolen har tydligen
inte heller möjlighet att ta upp en sådan
fråga till prövning.

Vattenlagen innehåller emellertid några
bestämmelser som berör sådana
spörsmål. Det är visserligen en i hög
grad teknisk lagstiftning rörande förhållanden
som är svåra att beskriva på
lagspråk, men man har dock lyckats
mycket bra härvidlag. Då lagen 1919 utformades
— förarbetena ligger betydligt
längre tillbaka i tiden — var vårt samhälles
olika sektorer inte så integrerade
med varandra som de är nu. Numera
kan man i frågor av här förevarande
slag inte följa en linje, planera enligt
den och lämna en annan utanför, men
då kunde ett aktuellt företag prövas isolerat.
Man hyste dock vissa farhågor beträffande
våra sjöar. Därför finns det

2 — Andra kammarens protokoll 1966.

behovet av vissa ändringar i vattenlagen

med tanke på allmänintresset i 4 kap.
13 S en bestämmelse som förbjuder reglering
av de stora sjöarna och stadgar
att ärenden som berör dessa skall prövas
av Kungl. Maj:t. Kungl. Maj:t har
också möjlighet att förbehålla sig prövningsrätten
beträffande andra särskilda
företag. Jag vet inte om det var följderna
av Vild-Hussens tilltag eller andra
katastrofer i äldre tid som man hade
i tankarna då man ansåg det nödvändigt
att slå vakt om våra större sjöar.

Vattenbyggnad är ju i regel förbunden
med vattenreglering. Därför tror jag
att det inte skulle vara särskilt svårt
att föra in även vattenbyggnadsfrågor
under bestämmelsen om Kungl. Maj ds
rätt att förbehålla sig prövningen av
andra särskilda företag.

Det avsnitt av lagen som vanligen
tillämpas när det gäller byggande i vatten
är 2 kap. 3 §. De första styckena
handlar om villkor för sådant byggande.

I tredje stycket anges att domstol, om
den vid sin prövning funnit att företaget
i fråga visserligen strider mot vad som
sägs i första och andra styckena men
att det för näringslivet eller den berörda
orten eller eljest från allmän synpunkt
är av synnerlig betydelse, kan
hemställa om prövning av frågan hos
Kungl. Maj d, som då kan lämna sitt
medgivande till företaget. Sådana hänvändelser
har väl i många fall också
gjorts. Jag återkommer härtill litet längre
fram i mitt anförande. Först vill jag
göra ytterligare några kommentarer
till interpellationssvaret.

I tredje lagutskottets utlåtande nr 5
år 1961 behandlas proposition nr 13 av
samma år med förslag till lag om ändring
i vattenlagen. Det är ett par detaljer
i detta ändringsförslag som jag vill
beröra.

Den första är frågan om regionplaner,
som statsrådet berört i sitt interpellationssvar
i dag. Jag reagerar mot
att man talar om regionplaner i detta
sammanhang. Utskottet skrev: »Planerna,
som stundom benämnes regionpla Nr

Nr 23

Tisdagen den 10 maj 1966

Svar på interpellation ang. behovet av vissa

ner, — ---», och här är det verkligen

befogat att sätta hela begreppet regionplaner
inom citationstecken. Den plan
som då var aktuell, nämligen den för
Lilla Lule älv, var icke en regionplan
i byggnadslagens mening. Detta har inte
heller påståtts, men man använde sig
av det uttryck som finns i byggnadslagen,
där man försöker få in alla motstående
intressen — och för all del
även likriktade intressen — under en
samordnad enhet. Nyssnämnda plan var
en renodlad exploateringsplan för Lilla
Lule älv, vari man även diskuterade
frågan om man skulle ta med delar
av Sareks nationalpark, trots att det
var förbjudet att utan riksdagens medgivande
utföra vattenbyggnad eller i
övrigt ändra på förhållandena i en nationalpark.
Men det stod i planen, och
man bad så att säga inte om ursäkt för
att man diskuterat denna fråga.

Utskottet uppmärksammade denna
sak. Utskottet behandlade i sitt utlåtande
de förberedelser som sker enligt
1953 års kungörelse, enligt vilka alla
dessa ting skall beaktas. Utskottet skrev:

»Vid planläggningen bör givetvis i
största möjliga utsträckning eftersträvas
att på ett så tidigt stadium som
möjligt bereda alla berörda intressen
tillfälle att framlägga sina synpunkter.
Utskottet vill i detta sammanhang anmärka,
att de exploateringsplaner, som
vattenfallsstyrelsen under senare år låtit
utarbeta för vissa älvar eller vattensystem
icke uppfyller dessa önskemål.
Planerna, som stundom benämnes regionplaner,
är sålunda icke regionplaner
i den mening som avses i bland
annat byggnadslagstiftningen.»

När denna fråga behandlades i utskottet
talades det om »sill i kapprock».

Det ansågs inte vara riktigt att ett statens
verk i detta sammanhang begagnade
sig av ett uttryck som hör till ett
annat planeringsområde och där har en
alldeles speciell betydelse. Detta kunde
medföra, ansågs det inom utskottet,
att människor, vilka på tjänstens väg -

ändringar i vattenlagen

nar eller som sakägare hade med dessa
ting att göra, kunde få den uppfattningen
att det var fråga om en regionplan
i den betydelse som ordet har i
annan lagstiftning.

Det är en annan sak som jag inte kan
uderlåta att beröra i detta sammanhang.
En av de ändringar som genomfördes
1961 betingades av en ganska genant
företeelse. Vissa kraftverksutbyggare —
inte minst vattenfallsverket — brukade
börja bygga på land, innan de fått tillstånd
att bygga i vatten. Det borde självfallet
vara förbjudet eller i varje fall
inte betraktas som helt anständigt att
l,tbyggaren förbereder anläggningen genom
att börja bygga på land, medan
ärendet prövas av vattendomstolen —
en prövning som ofta är mycket känslig.
Nu fick riksdagen lov att införa en
särskild regel i vattenlagen, enligt vilken
sådana förberedelsearbeten förbjöds.
Vattenöverdomstolen framhöll i
sitt yttrande över lagförslaget att sådana
arbeten inte alls var ovanliga. Några
vattendomare erkände, att ehuru de givetvis
i sitt dömande försökte bortse
från ovidkommande saker, så kunde det
inte hjälpas att dessa förberedelsearbeten,
som dragit stora kostnader, ibland
kanske inverkade på avgörandet.

Hela förfarandet i vattendomstolarna
innebär att — om jag får uttrycka mig
så — de som har att träffa avgörandena
förses med skygglappar. De har i stort
sett endast att ta ställning till det föreliggande
företaget. I interpellationssvaret
säges visserligen, att vattenlagstiftningen
erbjuder »vissa möjligheter till
en planering i stort». Men denna planering
är ändå begränsad till det aktuella
vattendraget, och framför allt
kan man naturligtvis inte bedöma frågorna
ur rikssynpunkt — det är bara en
mindre räjong som berörs.

Nu framhåller statsrådet — ungefär
på samma sätt som det sades 1961 — att
man bör avvakta erfarenheterna av detta
system, innan man vidtar någon ändring.
Statsrådet säger vidare: »Situa -

Nr 23

Tisdagen den 10 maj 1966

Svar på interpellation ant?.

tionen på vattenkraftsutbyggnadens område
bär inte förändrats mycket sedan
år 1961.» Till detta uttalande skulle jag
vilja knyta några reflexioner.

För någon tid sedan läsle jag en intervju
med en avgående chefstjänsteman
i vattenfallsstyrelsen. Han framhöll
att man numera följer nya linjer
på vattenkraftsområdet. Hittills har bottenkraften
varit vattenkraften, medan
värmekraften använts som »spetskraft»,
som det heter på fackspråket. Men snart
nog kommer värmekraften, framhölls
det i intervjun, att vara det som vi har
att lita till i vardagslag, och lättstartade
värmekraftverk kommer att kapa
topparna. Het innebär alltsa en helt
omvänd situation. Detta är en sak som
hänt sedan 1961 och som visar att det
förekommit en utveckling på detta område.

Symtomatiskt är också att Svenska
Vattenkraftföreningen på sitt årsmöte
för någon månad sedan — alltså efter
det att jag avlämnat min interpellation
_bytte namn och numera heter Svenska
Kraftföreningen. I sitt inledningsanförande
vid detta årsmöte sade ordföranden,
att vi har ganska gott om värmekraftverk
och kraftvärmeverk eldade
med olja men att nu kärnkraftframställningen
är på väg. Arbetet på detta område
har nu kommit så långt, framhölls
det, att kärnkraften kan inpassas i det
svenska kraftsystemet i kommersiell
konkurrens med annan kraft. Under år
1965 har utvecklingen på kärnkraftområdet
accelererat. Oskarshamnsverket
tas i drift 1970, och det är lika stort som
Stornorrforsen i Unie älv. Detta innebär
alltså ett avsevärt tillskott till vår kraftförsörjning.

Fram till år 1960 ansågs det att elenergibehovet
fördubblades på elva ar,
d. v. s. att det var en ökning av behovet
med ungefär 7—8 procent per år. Men
nu har långtidsutredningen konstaterat,
att ökningen av behovet under de senaste
fem åren varit 6,7 procent per år,
och för framtiden räknar man med en

behovet av vissa ändringar i vattenlanen

ökning på ungefär 6 procent per år.
ökningen av elkraftsbehovet har alltså
avmattats. Denna utveckling har elenergiproducenterna
mött genom att tillskapa
en delvis konstlad marknad. Man
liar sänkt tarifferna, och man har propagerat
för delvis nya användningsområden.
Man har t. ex. pekat på möjligheterna
att värma upp bostäder med elkraft
— skulle vi börja värma upp våra
bostäder med elkraft räckte våra resurser
naturligtvis inte alls till. Fn försäljning
av elkraft till utlandet bär också
ägt rum i stor utsträckning och planeras
även för framtiden.

Statsrådet erinrar i sitt svar om att
naturvårdsintresset har ökat och att det
borde skapa vissa garantier på detta område.
Men även i det avseendet har det
blivit ett något annat läge. Vi har nu en
statens naturvårdsnämnd, något som vi
inte hade 1961. Staten har därmed på
ett helt annat sätt än tidigare åtagit
sig att skydda den svenska naturen.
Vattendragen har inventerats, och de
har i viss utsträckning värdegraderats;
det finns alltså möjligheter att ta vara
på naturvårdsintressena. Beklämmande
är emellertid, att statens vattenfallsverk,
som är en stor kraftproducent, är
det starkaste organet av de båda. Det
är ett affärsdrivande verk som skall
skötas effektivt, och det är naturligt
att verket tillvaratar kraftintressena.
Verket har visserligen förvärvat mark
för värmekraftverk, och man är intresserad
av en framtida utbyggnad av
atomkraft. Men statens vattenfallsverk
är inte det rätta organet att bedöma
proportionen mellan de olika metoderna
för kraftframställning. Det gäller här
inte en fysisk planering på marken,
utan det är fråga om en avvägning:
hur mycket värmekraft, hur mycket
kärnkraft och hur mycket vattenkraft
bör vi ha. Det borde avgöras av någon
annan myndighet, men för närvarande
finns det ingen annan myndighet än
regeringen som skulle kunna träffa det
avgörandet. Hushållningen med våra na -

Nr 23

Tisdagen den 10 maj 1966

Svar pa interpellation ang. behovet av v

turresurser är en alltför allvarlig sak
för att vårt exploaterande vattenfallsverk,
låt vara val skött och med en
energisk ledning, även skall ta på sig
ansvaret på detta område som egentligen
inte hör verket till.

Jag vill inte heller sticka under stol
med att det finns en massa problem
också med värmekraft och atomkraft ur
naturvårdssynpunkt; det området är
då inte problemlöst på något sätt.

Jag vill ta upp ytterligare en sak i
samband härmed. Delegationen för
atomenergifrågor, som också har god
förankring i Kanslihuset eftersom ordföranden
är en statssekreterare och ett
departementsråd är sekreterare i delegationen,
skrev i november förra året
till Kungl. Maj :t i en kommentar till en
tablå i samband med långtidsutredningen
att värmekraftsandelen kommer att
öka betydligt snabbare än vad man tidigare
antagit.

Vad jag nu sagt i dessa frågor ställer
jag emot statsrådets yttrande att situationen
på vattenkraftsutbyggnadens
område inte har förändrats mycket sedan
1961. Men jag kan hålla med statsrådet
om att en utredning som skulle
omfatta hela vattenlagens område vore
för vidlyftig med hänsyn till det stora
arbete den skulle innebära — en sådan
utredning vågar jag inte ens föreslå.
Därför skulle jag nu avslutningsvis vilja
framlägga några förslag som jag tror
skall göra det möjligt att med nuvarande
lagstiftning komma någon vart.

Först och främst vill jag ta upp vattenlagens
4 kap. 13 § som tillkommit
för att skydda våra stora sjöar. Varför
ville man skydda dem 1919? Jo, för
att de var sällsynta; det fanns inte mer
an fem, sex stycken. Numera är ju våra
outbyggda älvar minst lika sällsynta,
°Ch därför borde Kungl. Maj :t kunna
förbehålla sig rätten att pröva de frågor
som sammanhänger med dem på
samma sätt som Kungl. Maj:t på grundval
av lagtexten prövar frågor som sammanhänger
med dessa stora sjöar.

issa ändringar i vattenlagen

En annan fråga som är intressant gäller
sådana fall då vattendomstolen ansett
att företaget inte är tillåtligt ur vanliga
synpunkter men enligt 2 kap. 3 §
hus Kungl. Maj :t vill hemställa om prövning
av frågan. Såvitt jag vet har detta
tillvägagångssätt hittills endast använts
som en dispensmöjlighet. Jag vet inte,
om ansökan angående dispens i ett sådant
ärende någon gång har avslagits,
men däremot vet jag att Kungl. Maj:t
vid nagot tillfälle har prutat på vad
som bär begärts. Skulle man inte med
hänsyn till att staten nu har påtagit sig
ett betydligt större ansvar på naturvårdsområdet
kunna tänka sig att förändra
den provningspraxis som hittills
har tillämpats i dessa frågor? Det är
klart att detta är en sak som inte justitiedepartementet
direkt kan avgöra,
utan som måste behandlas vid beredningar
inom flera departement. Men jag
tycker att dessa frågor blivit så uppmärksammade
— min interpellation utgör
bara en liten fläkt av det hela; frågorna
har behandlats i tidningarna, de
har diskuterats på olika håll och i en
del sammanhang har det också gjorts
politik av dem — att man här på regeringsnivå
skulle försöka komma fram
till annan praxis vid prövning av dem.

Det finns även en annan möjlighet,
nämligen att man utvidgar 1953 års
kungörelse att också avse mindre företag.
Ett sådant mindre företag kan vara
det första i ett vattendrag, vilket sedan
är mer eller mindre förstört och detta
användes då som argument för att fortsätta
utbyggnaden.

När jag nu avstår från vad interpellationen
formellt egentligen gick ut på,
nämligen att man skulle ompröva hela
frågan om vattenlagen, så vill jag ifrågasätta
om man inte inom vattenlagens
ram skulle kunna åstadkomma en annan
praxis i dessa avseenden. Den saken
brådskar. Om vi under lång tid
bara skall diskutera det hela och vänta
på ännu mer ändrade förhållanden —
jämfört med 1961 och tidigare är de

Tisdagen den 10 maj 1966

Nr 23

Svar på interpellation ang. brevcensur inom fångvårdsanstalter

redan tillräckligt ändrade — föreligger
risk för att regler för vattendragens
skydd skapas först när det inte längre
finns några vattendrag att skydda. Detta
tycker jag vore beklagligt.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag vill endast till besvarande
av den sista delen av herr
Tobés anförande, som i frågeform innehöll
en del uppslag, säga att dessa
uppslag kan vara av ganska stort värde,
och de skall i lämpligt sammanhang
komma under prövning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. brevcensur
inom fångvårdsanstalter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Mundebo har frågat
mig, om jag anser att de nuvarande
bestämmelserna om censur av brev till
eller från den som är intagen på fångvårdsanstalt
är förenliga med principerna
för vår kriminalvård och vidare
om jag anser att brevcensuren kan avskaffas
och, om så inte är fallet, vilka
riktlinjer som då bör gälla.

Enligt lagen om behandling i fångvårdsanstalt
får den som är intagen på
anstalt inte avsända eller motta brev
utan tillstånd. Brev till eller från en
intagen skall i princip granskas av styresmannen
eller annan tjänsteman vid
anstalten. Om det vid granskningen visar
sig att ett brev är anstötligt eller
olämpligt med hänsyn till behandlingens
syfte eller av annan orsak, kan brevet
kvarhållas. Kvarhållna brev skall
i regel lämnas ut till den intagne när
anstaltsvården upphör.

Från dessa bestämmelser finns vissa
undantag. Brev till kriminalvårds -

styrelsen får inte brytas och skall alltid
vidarebefordras utan dröjsmål. Brev
till annan myndighet får kvarhållas
bara om det är anstötligt till sin avfattning.
Intagen som visar pålitlighet
kan fä tillstånd att avsända eller motta
brev utan förhandsgranskning.

Kriminalvårdsstyrelsen har nyligen
i ett ärende som är anhängigt hos regeringsrätten
framfört synpunkter på
frågan hur behandlingslagens censurbestämmelser
bör tillämpas. I yttrandet
framhålls att bestämmelserna bör
tillämpas liberalt. På de slutna anstalterna
anses en regelmässig kontroll av
in- och utgående brev visserligen inte
kunna undvaras med hänsyn till behandlingens
effektivitet och till kraven
på samhällsskydd, säkerhet och ordning,
men för det ordinära klientelet
på de öppna anstalterna bör brevgranskningen
i stor utsträckning kunna
begränsas till en stickprovskontroll.

Censuringripanden bör göras i långt
mindre omfattning än lagen i och för
sig medger. Korrespondensen mellan de
intagna och deras anhöriga bör man
om möjligt försöka låta fortgå helt
ostörd, och brev till myndigheter bör
aldrig kvarhållas. Stor återhållsamhet
bör också prägla granskningen av brev
till tidningspressen. Styrelsen vill inte
hindra angrepp på kriminalvården eller
över huvud taget hämma en korrespondens
som kan vara av värde för
den offentliga debatten.

Bland de synpunkter som bör vara
vägledande för censuringripanden nämner
styrelsen sådant som att det måste
kunna förhindras att en intagen begagnar
sina möjligheter att meddela
sig med yttervärlden till att göra upp
rymningsplaner, till att smuggla in narkotika
eller annat till anstalterna eller
till att förbereda eller iscensätta brott
utanför anstalterna. En annan synpunkt
som bör tillmätas betydelse är
att en intagen inte skall få trakassera
utomstående eller lämna ut uppgifter
om namngivna medintagna.

Nr 23

Tisdagen den 10 maj 1966

Svar på interpellation ang. åtgärder för att trygga fiskerättsinnehavare mot skada
genom vattenförorening

För egen del har jag inte mycket att
tillägga. Det kan knappast göras gällande
att man kan undvara möjligheten
att ingripa i intagnas korrespondens
med varandra och med yttervärlden.
Hur den erforderliga kontrollen bör
vara utformad kan emellertid diskuteras.
Frågan om den närmare utformningen
av rättsreglerna på detta område
kommer att tas upp till förnyad
prövning i samband med en allmän
översyn av behandlingslagen som sedan
någon tid har förberetts. Jag kan
emellertid med hänsyn till de hårt ansträngda
utredningsresurserna inte för
närvarande säga, när denna översyn
kan ske.

Vidare anförde

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag vill tacka justitieministern
för svaret. Justitieministern
utvecklar inte nämnvärt sin egen ståndpunkt
utan nöjer sig i huvudsak med
att referera synpunkter framförda i ett
yttrande av kriminalvårdsstyrelsen.
Statsrådets anslutning till detta yttrande
vill jag emellertid uppfatta som ett
positivt svar på mina frågor.

Den första av mina frågor — om nuvarande
bestämmelser för brevcensur
är förenliga med principerna för kriminalvård
— kan, som jag ser det,
knappast besvaras med ett ja. Det finns
alltför många exempel på skiftande bedömningar
och orimlig tillämpning.
Kriminalvårdsstyrelsen säger också -—
och justitieministern instämmer i detta
— att censuringripanden bör göras i
långt mindre omfattning än lagen i och
för sig medger.

Om man accepterar att brevcensur
skall finnas — och jag är inte beredd
att förorda dess fullständiga avskaffande
— uppkommer frågan om vilka riktlinjer
som bör gälla för en mera liberal
lagstiftning och för en liberal tillämpning
av denna nya lag. Att tillämpning -

en inte bör variera från anstalt till anstalt,
liksom inte heller inom en och
samma anstaltsform, är uppenbart.

Det är bra att den närmare utformningen
av dessa regler kommer att omprövas
i samband med en allmän översyn
av behandlingslagen. Det liade varit
bra, om justitieministern närmare
utvecklat sina synpunkter rörande
översynen på denna punkt. Det är emellertid
inte bra att justitieministern inte
nu kan säga när denna översyn kan
komma till stånd.

Det betyder att för obestämd tid rådande
osäkerhet och ovisshet kommer
att bestå, att vi nödgas ha kvar en tilllämpning
av brevcensurbestämmelserna
som — såvitt jag kan se — inte
överensstämmer med riktlinjerna för
vår kriminalvård och att kriminalvårdspersonalen
inte erhåller erforderlig
vägledning vid utövandet av en svår
uppgift. Må vara att utredningsresurserna
är ansträngda, men denna fråga
gäller rätt och trygghet för många människor.
Det gäller principerna för en
human fångvård, och då måste krafttag
göras för att få till stånd en bättre ordning
för brevcensuren än vi nu har.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att trygga fiskerättsinnehavare mot
skada genom vattenförorening

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Tliylén har frågat
jordbruksministern om han anser att
åtgärder bör vidtas för att trygga fiskerättsinnehavare
mot skada som orsakas
av vattenförorening. Sedan interpellationen
har överlämnats till mig för besvarande
får jag anföra följande.

Herr Thvlén torde närmast syfta på

Tisdagen den 10 maj 1906

Svar på interpellation ang. åtgärder för att trygga fiskerättsinnehavare mot skada
genom vattenförorening

sådana åtgärder som kan trygga fiskerättshavarnas
rätt till ersättning för
uppkomna skador. Det kan givetvis vara
svårt för den enskilde att själv utreda
och föra bevisning om den skadeverkan
ett utsläpp av avloppsvatten kan ha på
fisket. Lagstridiga utsläpp av avloppsvatten
kan emellertid innefatta brott
som hör under allmänt åtal. Det ankommer
då på åklagaren att på den skadelidandes
begäran förbereda och utföra
även ersättningstalan i brottmålet, om
det kan ske utan olägenhet och anspråket
inte är obefogat.

Också då ansvarstalan inte förs på
grund av det lagstridiga utsläppet torde
det vara möjligt för den enskilde fiskerättshavaren
att utan alltför stora svårigheter
bevaka sin rätt. Ersättningstalan
måste visserligen väckas genom
stämning till vattendomstolen, om den
förs utan samband med ansöknings- eller
underställningsmål, men i sådana
situationer som herr Thylén nämner
torde de vattenvårdande myndigheterna
i regel ingripa. Den skadelidande
kan då i processen åberopa myndigheternas
utredning av fallet. Om full bevisning
inte alls eller endast med svårighet
kan föras om beloppets storlek,
får domstolen enligt rättegångsbalken
uppskatta skadan till skäligt belopp.

Har skadan uppkommit som en oförutsedd
följd av ett utsläpp som tillåtits
enligt vattenlagen, får ersättningsanspråken
inom viss tid som anges i tillståndet
anmälas till vattendomstolen. I
dessa fall behövs alltså ingen stämning.

Enligt vad jag nu anfört torde lagstiftningen
redan i sin nuvarande utformning
bereda fiskerättshavarna tillräckligt
skydd av det slag herr Thylén
åsyftar. Några åtgärder för att ytterligare
förstärka detta skydd anser jag
inte påkallade.

Vidare anförde

Herr THYLÉN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka

justitieministern för svaret på min interpellation.

Vad jag och säkerligen många med
mig har reagerat emot är vad jag skulle
vilja kalla den faktiska olikställigheten
för de s. k. motstående intressena i utbyggnadsmål
å ena sidan och vattenföroreningsmål
å andra sidan. Med de
motstående intressena avser jag då fiskeriintresset,
naturvårdsintresset och
över huvud taget de intressen som knyter
an till miljövården i modern bemärkelse.
Medan vid byggande i vatten dessa
motstående intressen beaktas fullt ut
i vattenprocessen, bl. a. i form av vidlyftiga
sakkunnigutredningar och generöst
utmätta skadeersättningar, som de
skadelidande har en faktisk garanti att
få ut genom vattenbyggarnas ekonomiskt
solida ställning, är läget det rakt
motsatta när det är fråga om vattenförorening.

Vattenföroreningen är ur miljövårdssvnpunkt
och särskilt ur fiskeintressets
synpunkt väl så ingripande och skadlig
som anläggning av byggnader i vattendrag
och sjöregleringar. Men särskilt i
fråga om många typer av hyperfarliga
industriutsläpp har den förorenande
och därför ekonomiskt ansvariga industrien
inte alls den ekonomiskt starka
ställning som utmärker vattenkraftföretagen.
Det kan, som ett aktuellt fall visar,
vara fråga om ett litet företag som
startats med kommunal borgen och lokaliseringspengar
och som släpper ut
cyanidhaltiga vätskor med mycket stora
fiskeskador som följd. Hur skall det ersättningsberättigade
allmänna fiskeriintresset
och de många enskilda fiskerättsägarna
vid vattendraget kunna få ersättning
i pengar utan att företaget går
över styr?

Jag anser att tiden är inne att allvarligt
överväga ett helt annat system för
skadeersättning efter vattenförorening
än det nuvarande i 8 kap. vattenlagen.
Närmast har jag i tankarna något slags
obligatoriskt försäkringsskydd, kanske

Nr 23

Tisdagen den 10 maj 1966

Svar pa interpellation ang. åtgärder för
genom vattenförorening

efter förebild av trafikförsäkringslagstiftningen,
där staten garanterar och
utbetalar ersättning för uppkommen
skada med rätt för staten att återkräva
skadebeloppet från skadegöraren.

Jag har med min interpellation velat
fästa uppmärksamheten på den allt större
omfattning som dessa skador får och
hade givetvis hoppats att statsrådet skulle
vara beredd att medverka till att den
enskilde som drabbas av vattenföroreningar
hålles skadeslös. Det är med beklagande
jag måste konstatera att man
inom regeringen finner det nuvarande
tillståndet till fyllest.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogad, å bordet
vilande framställning från riksdagens
revisorer angående uppförande på
tilläggsstat till riksstaten för innevarande
budgetår av anslag till utrustning
m. m. av nya lokaler.

§ 8

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till lagutskott de å bordet vilande
motionerna nr 922—924.

§ 9

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
94—97, bevillningsutskottets betänkande
nr 36, andra lagutskottets utlåtanden
nr 41 och 46, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 9 och 11—14 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr 38
och 40—43.

§ 10

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Jag

hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens föredragningslista
dels bevillningsutskot -

att trygga fiskerättsinnehavare mot skada

tets betänkande nr 36 uppföres närmast
efter statsutskottets utlåtande nr 95, dels
statsutskottets utlåtande nr 96 uppföres
närmast efter andra lagutskottets utlåtande
nr 41, dels statsutskottets memorial
nr 97 uppföres närmast efter jordbruksutskottets
utlåtande nr 14.

Denna hemställan bifölls.

§ 11

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ändring i lagen om församlingsstyrel.
se

statsutskottets utlåtanden:
nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
staten tillhörig mark i Trollhättan,
nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal med Stockholms stad m. fl. kommuner
om överlåtelse av vissa delar av
Järvafältet,

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillskott till Norrbottens
järnverk aktiebolag jämte i ämnet
väcka motioner, och
nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till ett
institut för rationalisering av storhushållen
jämte i ämnet väckta motioner;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om avdrag vid inkomsttaxeringen för
avskrivning på köpekontrakt som avser
fartyg jämte i ämnet väckt motion,
nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
24 maj 1957 (nr 209) om skatt på sprit
och vin, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner, och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal rörande ändring i det i
Ottawa den 6 april 1951 undertecknade

Tisdagen den 10 maj 1966

Nr 23

avtalet mellan Sverige och Canada för
undvikande av dubbelbeskattning samt
fastställande av bestämmelser angående
handräckning i fråga om inkomstskatter; första

lagutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt, och

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 37 kap. 1 och 2 §§
brottsbalken; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av väckta motioner
om viss specialutbildning för
journalister.

§ 12

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
i fråga om krediter för bostadsförbättringar; nr

194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde
;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen

avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

199, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

200, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde
;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond; nr

203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
internationellt institut för freds- och
konfliktforskning i Sverige jämte i ämnet
väckt motion;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisation av
en för krigsmakten gemensam intendenturkår
in. in.;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reformerad organisation
av skolledningen i grundskolan
in. in.;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1966/67 till byggnadsarbeten
samt inredning och utrustning av lokaler
vid universitet, högskolor m. in.;
och

Nr 23

Tisdagen den 10 maj 1966

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss ändring i
statens pensionslöneförordning, m. m.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från bevillningsutskottet:
nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till särskilda
bokföringsregler i beskattningshänseende
för vissa yrkesgrupper, m. m.;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 4 § förordningen
den 3 juni 1960 (nr 258) om utjämningsskatt
å vissa varor; och

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 4 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
från första lagutskottet:
nr 189, i anledning av dels motion
angående viss ändring av bestämmelserna
om ersättning åt oskyldigt häktade
eller dömda m. fl., dels ock motion
angående det allmännas skadeståndsansvar
inom offentligrättslig
verksamhet; samt

från tredje lagutskottet:
nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
in. m., m. m., jämte i ämnet väckta motioner; nr

190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om tillstånd för brukande av svävare
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648) jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320)
angående grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom.

§ 13

Anmäldes en till herr andre vice talmannen
under sammanträdet avlämnad
motion nr 925, av herr Wennerfors, i
anledning av talmanskonferensens skrivelse
med överlämnande av ett från
riksdagens organisationsutredning inkommet
betänkande med vissa förslag
rörande riksdagens förvaltningsorganisation.

Denna motion bordlädes.

§ 14

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhålles om ledighet från
riksdagsgöromålen under tiden 11/5—
17/5 för att som representant för Sveriges
Riksidrottsförbund besöka Polen.

Stockholm den 10 maj 1966

Henry Allard

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden
10—13 maj 1966 för att deltaga i Europarådets
sociala kommittés sammanträde
i Berlin samt i samband därmed anordnat
symposium i allmän hälsovård.

Stockholm den 9 maj 1966

Astrid Ber gegren

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 15

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Nihlfors, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
viss revision av taxeringar inom
bvggnadsbranschen, och

fru Renström-Ingenäs, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående kyrkorums upplåtande
för jordfästning.

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes här -

efter kl. 17.24.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 11 maj

Kl. 10.00

§ 1

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 93
föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att motionerna I: 405 och
11:501 icke må bifallas av riksdagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, i
anledning av motionerna 1:405 och
II: 501, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad i reservationen anförts i
fråga om Sköndalsinstitutets praktikantutbildning.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivt uppläst, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med
98 Ja och 119 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 68 Ja och 67 Nej,

vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster

eller .......... 98 Ja och 119 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 166 Ja och 186 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

§ 2

Justerades protokollet för den 5 innevarande
maj.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 925.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 34,
statsutskottets utlåtanden nr 103—106,
bevillningsutskottets betänkanden nr 37,
40 och 44, första lagutskottets utlåtanden
nr 28 och 31 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 39.

§ 5

Den ekonomiska politiken, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av motioner angående
den ekonomiska politiken, m. m.

Bankoutskottet hade till behandling
i ett sammanhang upptagit ett antal till
utskottet hänvisade motioner angående
den ekonomiska politiken. Dessa motioner
var

dels de likalydande motionerna I: 310

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Den ekonomiska politiken, m. m.

av herr Holmberg m. fl. och 11:379 av
herr Bohman m.fl., vari såvitt nu var
i fråga hemställts,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t
mätte

a) ombilda det s. k. ekonomiska planeringsrådet
och ge detta en allsidigare
sammansättning genom att även riksdagen
och därmed oppositionspartierna
bleve representerade samtidigt som rådets
uppgifter och resurser preciserades,

b) närmare utreda möjligheterna att
genom avgifter finansiera vissa av de
tjänster som offentliga myndigheter erbjöde,

d) till nationalbudgeten foga en redogörelse
för arbetskraftsbalansen och
prognoser för behov och tillgång av
arbetskraft,

e) i enlighet med de riktlinjer som
angivits i dessa motioner snarast förelägga
riksdagen ett samlat förslag till
de åtgärder på den ekonomiska politikens
område som vore ägnade att hejda
inflationen och som föranleddes av
nödvändigheten av att återställa betalningsbalansen
gentemot utlandet;

dels de likalydande motionerna I: 539
av herrar Bengtson och Lundström och
11:664 av herrar Hedlund och Ohlin,
vari hemställts,

att riksdagen

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
uttala att rundabordskonferenser med
i motionerna angivna sammansättning
och syfte måtte användas som ett väsentligt
medel att främja stabilitet i
priser och samhällsekonomi,

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla att utredning skedde om inrättande
av ett ekonomisk-socialt råd med
stabiliseringspolitiska uppgifter,

3. måtte uppdraga åt riksgäldskontoret
att verkställa teknisk utredning
rörande utgivning av ett värdefast .statligt
obligationslån i mindre valörer och
med inriktning på småsparare bland
allmänheten;

dels de likalydande motionerna I: 549
av herr Johan Olsson och 11:668 av
herrar Larsson i Norderön och Larsson
i Hedenäset;

dels de likalydande motionerna I: 559
av herrar Åkerlund och Gustaf Henrg
Hansson och 11:658 av herrar Carlsharnre
och Regnéll, vari hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om en teknisk utredning
av en inkomstpolitik i syfte att
stabilisera priser och löner;

dels ock de likalydande motionerna
1:556 av herr Sandin och 11:671 av
herr Nilsson i Tvärålund.

1 vad avsåge ytterligare ett i motionerna
I: 310 och II: 379 gjort yrkande
(punkten c), angående viss undersökning
av arbetsmarknadspolitikens verkningar,
hade dessa motioner på bankoutskottets
hemställan (mem. nr 22)
överlämnats till statsutskottet.

Utskottet hemställde,

A. att motionerna 1:310 och 11:379,
såvitt de avsåge ombildning av ekonomiska
planeringsrådet, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B. att motionerna 1:539 och 11:664.
såvitt de avsåge anordnande av rundabordskonferenser
i stabiliseringspolitiskt
syfte, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

C. att motionerna 1:539 och 11:664,
såvitt de avsåge utredning om inrättande
av ett ekonomisk-socialt råd, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; D.

att motionerna 1: 559 och 11:658,
avseende teknisk utredning av en inkomstpolitik,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

E. att motionerna 1:310 och 11:379,
såvitt de avsåge fogande till nationalbudgeten
av en redogörelse för arbetskraft
sbalansen, icke måtte föranleda
nagon riksdagens åtgärd;

F. att motionerna 1:556 och 11:671,
om användande av den indirekta beskattningen
och avbetalningshandeln i

Onsdagen den 11 maj 1966

Nr 23

konjunkturpolitiskt syfte, icke matte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

(1. att motionerna 1:310 och 11:379,
såvitt de avsåge utredning rörande avgiftsfinansiering
av offentliga tjänster,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

H. att motionerna 1:549 och 11:668,
avseende utredning av samhällsekonomiens
institutionella prägel, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

I. att motionerna 1:310 och 11:379,
såvitt de avsåge framläggande för riksdagen
av ett samlat förslag till åtgärder
ägnade att hejda inflationen, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; J.

att motionerna 1:539 och 11:664,
såvitt de avsåge utredning rörande ett
värdefast statligt obligationslån, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

1 motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

Beträffande alla de föreslagna formerna
för samråd finner utskottet det
angeläget att framhålla att oppositionspartierna
vid flera tillfällen under riksdagssessionerna,
bl. a. i anslutning till
statsverkspropositionen och den reviderade
finansplanen, har möjligheter
att presentera alternativa förslag till
hur den ekonomiska politiken skall utformas.
Utskottet betvivlar att en överflyttning
av den ekonomiska debatt som
förekommer i riksdagen till något annat
organ skulle förbättra möjligheterna
att komma fram till en för berörda parter
gemensam ståndpunkt. Enligt utskottets
mening skulle det också innebära
ett förringande av riksdagens ställning
som debatterande och beslutande
organ om frågor av så allmän räckvidd
som det här gäller skulle överlåtas för
praktiskt — om än ej formellt — avgörande
genom överenskommelser mellan
organisationer eller institutioner
utanför riksdagen.

De synpunkter utskottet i det före -

Den ekonomiska politiken, m. m.

gående anfört på förslagen om utvidgning
av det ekonomiska planeringsrådet
eller anordnande av rundabordslconferenser
kan utskottet även i stort
sett anlägga på förslaget om utredning
rörande ett ekonomisk-socialt råd.

Reservationer hade avgivits

vid utskottets hemställan under A.

1. av herrar Gustaf Ilenry Hansson,
Lundberg och Regnéll, vilka ansett att
utskottet under A. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 310 och II: 379, såvitt nu var
i fråga, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
ombilda det s. k. ekonomiska planeringsrådet
och ge detta en allsidigare
sammansättning genom att även riksdagen
och därmed oppositionspartierna
bleve representerade samtidigt som rådets
uppgifter och resurser preciserades; vid

utskottets hemställan under B.

2. av herrar Gustaf Henry Hansson,
Stefanson, Lundberg, Wikberg, Regnéll,
Larsson i Umeå, Löfgren och Börjesson
i Falköping, vilka ansett att utskottet
under B. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:539 och 11:664, såvitt nu var i
fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttala att rundabordskonferenser med
av utskottet angivna sammansättning
och syfte måtte användas som ett väsentligt
medel att främja stabilitet i
priser och samhällsekonomi;

vid utskottets hemställan under C.

3. av herrar Stefanson, Wikberg, Regnéll,
Larsson i Umeå, Löfgren och Börjesson
i Falköping, vilka ansett att utskottet
under C. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:539 och 11:664, såvitt nu var i
fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla att utredning skedde om inrättande
av ett ekonomisk-socialt råd med
stabiliseringspolitiska uppgifter;

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Den ekonomiska politiken, m. m.

4. av herrar Gustaf Henry Hansson
och Lundberg, vilka ansett att det ovan
intagna stycke i utskottets yttrande som
började med orden »De synpunkter utskottet»
och slutade med orden »ett
ekonomisk-socialt råd» bort ha följande
lydelse:

»I avvaktan på att ett informellt samråd
av detta slag prövas synes det inte
finnas anledning att verkställa utredning
om inrättande av ett ekonomisksocialt
råd.»;

vid utskottets hemställan under D.

5. av herrar Gustaf Henry Hansson,
Lundberg och Regnéll, vilka ansett att
utskottet under D. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:559 och 11:658 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en teknisk
utredning av en inkomstpolitik i syfte
att stabilisera priser och löner;

vid utskottets hemställan under E.

6. av herrar Gustaf Henry Hansson,
Lundberg och Regnéll, vilka ansett att
utskottet under E. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:310 och 11:379, såvitt nu var i
fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj :t måtte till nationalbudgeten
foga en redogörelse för
arbetskraftsbalansen och prognoser för
behov och tillgång av arbetskraft;

7. av herrar Stefanson, Wikberg,
Larsson i Umeå, Löfgren och Börjesson
i Falköping, utan angivet yrkande;

vid utskottets hemställan under G.

8. av herrar Gustaf Henry Hansson,
Lundberg och Regnéll, vilka ansett att
utskottet under G. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:310 och 11:379, såvitt nu var i
fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj :t måtte närmare
utreda möjligheterna att genom
avgifter finansiera vissa av de tjänster
som offentliga myndigheter erbjöde;

vid utskottets hemställan under I.

9. av herrar Gustaf Henry Hansson,
Lundberg och Regnéll, vilka ansett att
utskottet under I. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:310 och 11:379, såvitt nu var
i fråga, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t måtte
snarast förelägga riksdagen ett samlat
förslag till de åtgärder på den ekonomiska
politikens område som vore
ägnade att hejda inflationen och som
föranleddes av nödvändigheten av att
återställa betalningsbalansen gentemot
utlandet;

10. av herrar Stefanson, Wikberg,
Larsson i Umeå, Löfgren och Börjesson
i Falköping, utan angivet yrkande;

vid utskottets hemställan under J.

11. av herrar Gustaf Henry Hansson,
Stefanson, Lundberg, Wikberg, Regnéll,
Larsson i Umeå, Löfgren och Börjesson
i Falköping, vilka ansett att utskottet
under J. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:539 och 11:664, såvitt nu var
i fråga, måtte uppdraga åt riksgäldskontoret
att verkställa teknisk utredning
rörande utgivning av ett värdefast
statligt obligationslån i mindre valörer
och med inriktning på småsparare
bland allmänheten;

beträffande viss del av utskottets motivering
i övrigt

12. av herrar Gustaf Henry Hansson,
Stefanson, Lundberg, Wikberg, Regnéll,
Larsson i Umeå, Löfgren och Börjesson
i Falköping, vilka ansett

att det ovan intagna stycke i utskottets
yttrande som började med orden
»Beträffande alla de föreslagna» och
slutade med orden »institutioner utanför
riksdagen» bort utgå ur yttrandet.

Ett särskilt yttrande hade avgivits
av herrar Stefanson, Wikberg, Larsson
i Umeå, Löfgren och Börjesson i Falköping.

Onsdagen den 11 maj 19GG

Nr 23

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! I utlåtandet nr 25 har
bankoutskottet behandlat en hel rad
motioner med syften som ligger varandra
ganska nära. Alla dessa motioner
är uttryck för en djup oro över den ekonomiska
utvecklingen här i landet. Den
oron delas av medborgarna i gemen och
av medborgarnas organisationer. Man
konstaterar hur lönenivån är på väg
uppåt, hur prisnivån är på väg uppåt
och hur vår bytesbalans försämras. Det
är fråga om en råd varningstecken, som
man redan tidigare har kunnat varsna
men som i alltför hög grad har nonchalerats.
Nu kan det väl sägas att larmklockorna
ringer så ihållande, att ingen
längre kan låta bli att lägga märke till
dem.

Här föreligger motioner från högerhåll
och från mittenpartierna. Även en
rad enskilda motioner tar upp denna
problematik till behandling och söker
komma med uppslag, som skulle kunna
resultera i en bättre tingens ordning.

Såsom arbetsprogrammet för riksdagen
är uppgjort är det inte tänkt atl
man i dag skulle ha den breda ekonomiska
debatten över hela fältet — den
knyter lämpligare an till kompletteringspropositionens
och bevillningsutskottets
betänkande i fråga om skatter
och statliga utgifter. Att helt undvika
att komma in på dessa ting i dagens
debatt låter sig väl knappast göras, eftersom
den samhällsekonomiska balansen
i hög grad är beroende av statens
utgifter och statens anspråk på de enskilda
medborgarna och företagen här
i landet. Men för att i görligaste mån
undgå en dubblering av debatten kommer
i varje fall jag att hålla mig till de
punkter, vilka direkt har aktualiserats
i motioner som hänvisats till bankoutskottet
och som nu redovisas i utskottsutlåtandet
nr 25.

Jag börjar med högerns partimotion.

Den ekonomiska politiken, m. m.

Det är ett ganska omfattande aktstycke,
tryckt i första kammaren med numret
310. Denna motion är alltså avlämnad
under den allmänna motionstiden. När
man nu fyra månader senare läser den,
måste man säga att den beskrivning av
läget som där lämnades inte på något
sätt har jävats av den fortsatta utvecklingen.
De synpunkter som redovisades
har tvärtom sedan dess fått ytterligare
tyngd.

I motionen finns som underrubriker:
Den samhällsekonomiska stabiliteten
och handelsbalansen. Resursfördelningen.
Stabiliseringskravet. De offentliga
utgifterna. Prisbildningen på offentliga
tjänster. Skattepolitiken. Sparstimulerande
åtgärder. Lönepolitiken. Arbetsmarknadspolitiken.
Bostadspolitiken.
Investeringarna. Kreditmarknaden. Dessa
rubriker utgör en katalog över de
områden som måste angripas för att vi
skall komma fram till en stabilare ekonomi
här i landet.

Yrkandena i motionen är av mera begränsad
räckvidd helt enkelt av den anledningen,
att högerpartiet återkommer
till de väsentligare tingen i samband
med den motion som kommer att väckas
i anslutning till kompletteringspropositionen.
De skilda yrkandena i högermotionen
redovisas på följande sätt.

I första hand har vi ett önskemål om
att ombilda det ekonomiska planeringsrådet
på så sätt, att det skulle få också
ett parlamentariskt inslag. Tanken bakom
detta är att företrädare för riksdagen
— för riksdagens oppositionspartier
och icke endast för det regeringsbildande
partiet — på ett tidigt stadium
skulle få kontakt med den kvalificerade
debatt som föres inom planeringsrådet.
I många olika sammanhang,
inte minst här i riksdagen, har man haft
tillfälle att konstatera hur väsentligt det
är att på ett tidigt stadium få kontakt med
resonemangen. När diskussionen inför
ett forum har avslutats och de färdiga
resultaten presenteras för ett annat forum,
är det ofta för sent att uppnå nå -

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Den ekonomiska politiken, m. m.

gon ändring i resultaten. Skall oppositionen
kunna få tillgång till information
och genom sin bedömning påverka
ställningstagandet till olika fakta, som
det nu resoneras om inom planeringsrådet,
är det allt skäl att på ett tidigt
stadium låta oppositionen få kontakt
med arbetet inom planeringsrådet.

Det skall medges att många remissinstanser
har ställt sig avvisande till denna
tanke. Man har varit rädd för att en
politisk bedömning skall komma in i
planeringsrådets arbete. För egen del
föreställer jag mig att den politiska bedömningen
redan finns där genom att
regering och regeringsparti är representerade
i det ekonomiska planeringsrådet.
Den ändring, som skulle åstadkommas
genom att även oppositionen
finge parlamentariker med i planeringsrådet,
vore att man fick en allsidigare
politisk bedömning på detta tidigare
stadium. Det gör att jag för min del är
övertygad om riktigheten i tanken att
lämna utrymme också för parlamentariska
representanter för oppositionen i
det ekonomiska planeringsrådet, och
jag ber att få yrka bifall till reservationen
nr 1, där högerpartiets ledamöter
i bankoutskottet har anslutit sig till
denna tanke.

Nästa konkreta krav som framföres
i motionen I: 310 är kravet på en utredning
av möjligheterna att genom avgifter
finansiera vissa av de tjänster
som offentliga myndigheter erbjuder.
Den tanken är förvisso inte ny men
torde få en stegrad aktualitet. Stat och
kommun övertar mer och mer av verksamheten
inom landet. I den mån de
tillhandahåller service -—• fritt eller till
subventionerade priser — innebär det
att den fria prismekanismen sättes ur
spel över ett allt större område av samhällsekonomien.
Det är inte alls säkert
att man på detta sätt får fram den riktigaste
användningen av resurserna.
Med »riktig» kan man då i detta sammanhang
mena dels den användning
som svarar bäst mot medborgarnas öns -

kemål, dels den som svarar bäst mot
kravet på snabb ekonomisk framstegstakt.
Fn övergång i större utsträckning
till avgiftsfinansiering — naturligtvis
kompletterad med befrielse från avgifterna
för de medborgare, som inte har
råd att betala dem — skulle förmodligen
åstadkomma en bättre styrning av
resursernas användning än den vi för
närvarande bevittnar.

Ett exempel på en sådan snedvridning
som ofta åberopas i debatten är
bostadssubventionerna, beträffande vilka
man väl lyckligtvis börjar komma
närmare enighet om att vi för närvarande
befinner oss i ett orimligt läge.
Den illa genomtänkta och genomförda
bostadssubventioneringen skapar väsentliga
svårigheter för den totala samhällsekonomien.

Önskemålet om utredning av möjligheterna
att genom avgifter finansiera
vissa av myndigheterna tillhandahållna
tjänster framföres i reservation nr 8,
till vilken jag nu ber att få yrka bifall.

I reservation nr 6 göres uttalanden
till förmån för att till nationalbudgeten
skulle fogas en redogörelse för arbetskraftsbalansen
med prognoser beträffande
behov av och tillgång på arbetskraft.
Vi har i vårt land otvivelaktigt
haft en benägenhet att vara alltför ambitiösa.
Finansminister Sträng är en av
dem som numera kraftigast understryker
detta. Vår ambitionsgrad har varit
för hög i förhållande till de resurser
som står till vårt förfogande, och ett av
de avsnitt som vi härvidlag kan göra
allra minst åt är tillgången på arbetskraft.

När man adderat samman de önskemal
som den statliga sektorn, den kommunala
sektorn, servicenäringarna och
den egentliga industrien har för sin expansion,
finner man snart att summan
av dessa önskemål väsentligt överstiger
vad som enligt varje rimlig bedömning
kan stå till förfogande i fråga om arbetskraft
i vårt land. Vi känner till vårt låga
födelsetal och önskemålen beträffande

Onsdagen den 11 maj 19GG

Nr 23

förkortad arbetsvecka och förkortad arbetsdag
och vi vet att det ingalunda
bara är till Sverige, som den arbetskraft
vilken eventuellt finns ledig pa
annat håll i världen söker sig. Så länge
vi inte ser dessa fakta i ögonen kommer
vi att planera felaktigt på mänga
väsentliga avsnitt. Därför är det angeläget
att vi skaffar oss en klar bild av
den arbetskraft soin kommer att stå till
förfogande.

Detta är tankegången bakom kravet
i vår motion och i reservation nr 6, till
vilken jag nu yrkar bifall.

.lag återkommer så till vad jag inledningsvis
framhöll, nämligen att de delproblem
som tas upp till behandling av
bankoutskottet intimt hänger samman
med en rad andra ting. För högerns
del har detta kommit till uttryck i resonemanget
i vår motion, vilket jag redovisat
genom att citera de olika underrubrikerna.
Det har också kommit
till uttryck i ett avslutande önskemål
att riksdagen skulle föreläggas ett samlat
förslag till åtgärder på den ekonomiska
politikens område, som är ägnade
att hejda inflationen och som föranledes
av nödvändigheten att återställa
betalningsbalansen i förhållande
till utlandet.

Detta önskemål har konkretiserats i
reservation nr 9, till vilken jag också
ber att få yrka bifall.

Till utlåtandet är fogat ett särskilt
yttrande av representanter för folkpartiet
och centerpartiet inom utskottet.
Också det utgör en katalog över de åtgärder
som bedöms erforderliga för att
komma ur det besvärliga ekonomiska
läge, där vi för närvarande befinner
oss. I yttrandet talas om en fastare budgetplanering
med en angelägenhetsgradering.
Det är förvisso välkända ting
också för oss på högerhåll. Att vi inte
är med i detta särskilda yttrande har sin
orsak enbart i att vi redan i vår motion
har fört fram motsvarande önskemål.

Som andra punkt upptar det särskilda
yttrandet önskemålet om en national3
— Andra kammarens protokoll 1966.

Den ekonomiska politiken, m. m.

budget i arbetskraftstermer — precis
samma sak som högermotionen siktar

till.

I en tredje punkt talas om eu parlamentarisk
översyn av statsutgifterna
med vissa års mellanrum för att uppnå
effektivitetsvinster och kostnadsbesparingar.
Förvisso är också detta för högerfolk
kända önskemål, som vi hoppas
få förverkligade.

För det fjärde anser man att en skattereform
bör beslutas av 1967 års riksdag.
Jag förmodar att mittenpartierna med
denna formulering vill uttala sig till
förmån för mervärdebeskattningen.

I den femte punkten aktualiseras det
enskilda sparandet. Den saken ligger
under bevillningsutskottet och har delvis
redan diskuterats vid detta års riksdag,
men det kan aldrig nog understrykas
att allt välstånd bygger på arbete
och sparande. Först när man ger arbetet
och sparandet goda villkor i ett land
kan man räkna med stabilt välstånd.

Som sista punkt upptar denna katalog
i det särskilda yttrandet ett resonemang
om samråd mellan företrädare för
olika kategorier. Man talar om rundabordskonferenser
och ett ekonomisksocialt
råd. Vi för vår del har tänkt oss
att detta samråd skulle kunna ske inom
planeringsrådet genom att detta finge
en vidgad parlamentarisk representation.
Namnen är väl likgiltiga. Uttrycket
rundabordskonferens lär man skola tolka
så, att det närmast skall vara en
just för en speciell situation tillkallad
församling, medan ett ekonomisk-socialt
råd däremot skall vara mera permanent
och därigenom kommer ganska
nära det ekonomiska planeringsrådet.

Huvudsaken är — tycker vi på oppositionssidan
— att man verkligen sätter
sig ned och i lugn och ro resonerar om
vad som kan göras. Att allt inte är väl
beställt är klart och tydligt för vem
som helst. I detta läge kräver väl det
ansvar som åvilar riksdagen, att vi i
lugna former med anlitande av expertis
och med bedömning av vad som är poli Nr

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Den ekonomiska politiken, m. m.

tiskt möjligt söker nå fram till lösningar
av de svårigheter som vi har att kämpa
med.

Att regeringen avvisat önskemålen om
rundabordskonferens, om ett ekonomisk-socialt
råd och om parlamentarisk
utbyggnad av det ekonomiska planeringsrådet
är ganska förvånande. Jag
tror att det hade varit högst värdefullt
att få till stånd sådana konferenser för
att genom rapporter från dessa kunna
göra allmänheten förtrogen med proplemställningen
i objektiv belysning.
Som det nu förhåller sig saknas i stor
utsträckning förtroendet för regeringens
och riksdagsmajoritetens vilja och
förmåga att gripa sig an med dessa
uppgifter. Redan den omständigheten
att förtroendet saknas vållar svårigheter
och skapar bristande balans inom ekonomien.

I detta sammanhang skall jag slutligen
be att få fästa uppmärksamheten
på en enskild motion, som också behandlas
i utskottets utlåtande nr 25.
Det är en motion väckt i första kammaren
under nr 559 med herr Åkerlund
som huvudmotionär. I den hemställes,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om en teknisk utredning
av en inkomstpolitik i syfte
att stabilisera priser och löner».

Resonemanget inom utskottet har resulterat
i att majoriteten har ställt sig
negativ till detta uppslag, medan högerrepresentanterna
har reserverat sig till
förmån för det, i reservation nr 5, till
vilken jag nu ber att få yrka bifall.

Det råder utan tvekan mycken oklarhet
beträffande vad man menar med
en inkomstpolitik. Från löntagarliåll
har man uttryckt farhågor för att det
skulle innebära en dirigering av lönesättningen,
att det allmänna skulle blanda
sig i avtalsförhandlingarna och fastställa
ett tak för löner. Så är alls inte
fallet. Det är inte meningen med en
inkomstpolitik. Inte heller menar man
med inkomstpolitik att det allmänna
skulle blanda sig i prissättningen på

varor och näringslivets sätt att finansiera
sin verksamhet.

Vad man efterlyser — och det har
tidigare skett från bankofullmäktiges
sida — är en utredning som skulle ange
önskvärdheten av en viss inkomstutveckling.
Också här får man väl säga
att terminologien är en aning svävande,
liksom i fråga om nyssnämnda rundabordskonferenser,
ekonomisk-socialt råd
och ekonomiskt planeringsråd, men alla
uppslagen har det gemensamt att man
vill blicka framåt. Man vill klargöra
vilka möjligheter man har att tillmötesgå
alla de ambitiösa önskemål som vi
hyser här i samhället — som enskilda,
som näringsidkare och som politiker.

Herr talman! Det är en rad talare anmälda
efter mig som kommer, gissar jag,
att kommentera de motioner som de
företräder och de reservationer som
finns fogade till bankoutskottets utlåtande
nr 25. För min del konstaterar
jag, att jag i mitt inlägg har yrkat bifall
till reservationerna 1, 8, 6, 9, och 5.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Mot bakgrunden av den
utveckling som skett och som kan förutses
för det närmaste året i fråga om penningvärde
och samhällsekonomisk balans
har vi från centern och folkpartiet
framlagt ett samlat program med
stabiliseringspolitiskt syfte, som presenteras
i motionsparet 1:539 och 11:664.
Det inflationistiska trycket i samhällsekonomien
för närvarande har inte sin
grund i en av goda vinstutsikter framdriven
hög expansionstakt i näringslivet.
Trycket betingas i stället av att
produktionskostnaderna stiger fortare
än produktiviteten. Man kan därför säga
att inflationen är en kostnadsinflation.
Att vi haft en inflationistisk utveckling
i vårt land har vi alla märkt genom
att de varor och tjiinster som vi behöver
har stigit kraftigt i pris. Utveck -

Onsdagen den 11 maj 1900

Nr 23

lingen de senaste åren har Inneburit
ständigt stigande priser på varor och
tjänster.

Om vi tar statistiken till hjälp finner
vi att vi under de senaste åren haft en
ärlig inflation på mellan 1 och 13,0 procent.
Genomsnittligt har den inhemska
prisnivån stigit med cirka 4,5 procent
per år från 1950 till 1964. En annan intressant
siffra kan vara värd att nämnas.
Om man sätter konsumentprisindex
år 1949 till 100, så var konsumentprisindex
ca 200 i februari 1966. År
1965 var konsumentprisindex 190. Man
kan alltså ur dessa siffror utläsa en
kraftig höjning från 1965 till 1966. Man
kan vidare konstatera att konsumentpriserna
fördubblats totalt sett från 1949
till februari månad i år.

Av de nämnda siffrorna framgår klart
och tydligt att vi haft en kraftig inflationistisk
utveckling i vårt land, och
alla tecken tyder på att även 1966 kommer
att präglas av en stark inflation.
Det är tyvärr så att inflationen, om
effektiva åtgärder för en uppbromsning
icke vidtages, ökar i accelererat tempo.
Hjulet som rullar nedför en backe ökar
hastigheten undan för undan, och i slutet
av backen är den allra högst. Så är
det även med inflationsutvecklingen.

Inflationen blir verkligt farlig när den
stora allmänheten blir inflationsmedveten.
När Andersson, Pettersson och
Lundström börjar spekulera i huruvida
det lönar sig att spara eller om det inte
är bättre att leva upp sina pengar, så
medverkar de till att inflationshjulet
snurrar ännu fortare. Ännu är vi inte
inne i en sådan okontrollerad inflationistisk
utveckling i vårt land, men vi är
på god väg.

Det gäller att medan tid är söka komma
till rätta med inflationen. Det kommer
att krävas radikala åtgärder, som
vi alla lojalt måste bära ansvaret för
om vi accepterar principen om ett någorlunda
fast och stabilt penningvärde.

Vi är överens om att kostnadsinflationen
inte skall motverkas genom åt -

Den ekonomiska politiken, m. in.

gärder som leder till arbetslöshet. Principen
om den fulla sysselsättningen är
allmänt accepterad, och den framstår
som ett angeläget mål i och för sig. Därom
råder alltså inga delade meningar.
Däremot kan jag villigt skriva under
vad RLE i sitt remissyttrande anfört
bl. a. när det gäller den ekonomiska politiken
:

»Riksförbundet liar i olika sammanhang
haft anledning understryka angelägenheten
av att statsmakterna driver
en målmedveten politik för att förhindra
en fortsatt penningvärdeförsämring
och andra störningar i den samhällsekonomiska
balansen. Den förda politiken
har emellertid inte visat sig effektiv
då det gäller att uppnå ekonomisk
stabilitet. Den har vidare bland annat
lett till en mycket ojämn fördelning av
de standardförbättringar, som genom
ökad effektivitet i näringslivet kunnat
komma befolkningen till del. Genom
åtgärder —- eller uteblivna åtgärder —
från statsmakternas sida, har inom vissa
sektorer av näringslivet uppstått en
överhettning, som verkat starkt inflationsdrivande.
»

Jag anser att det finns anledning att
kritiskt granska den förda ekonomiska
politiken. Men det gäller att inte bara
negativt kritisera den utan fastmer att
utöva en positiv kritik. Ett led i denna
strävan är det stabiliseringspolitiska
program som centern och folkpartiet
skisserat i ett särskilt yttrande som är
fogat till det utlåtande vi nu behandlar.

I detta yttrande har vi sagt att budgetplaneringen
bör göras fastare, så att reformarbetet
under framförliggande flerårsperiod
tidsplaneras och angelägenhetsgraderas
inom ramen för de under
perioden väntade statsinkomsterna. Vi
anser en dylik planering oundgängligen
nödvändig. Eu duktig, framåtsträvande
företagare planerar inte bara för
den närmaste tiden utan kanske för eu
tidsperiod av 5 å 10 år. All planering
bör vara en planering i tiden och dy -

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Ilen ekonomiska politiken, m. m.

likt. Hur mycket viktigare är det då
inte att staten verkligen gör upp en ordentlig
och väl underbyggd tidsplanering
för reformarbetet. Det behövs planering
för de närmaste fem åren, och
dessa planer bör ha »rullande» karaktär,
så att nödvändig anpassning till
det aktuella läget kan ske.

En nationalbudget i arbetskraftstermer
bör upprättas i syfte att förbättra
grundvalen för bedömning av de samhällsekonomiska
resurserna. Genom en
sådan översikt möjliggörs en säkrare
och fastare bedömning av de resurser
som står till samhällets förfogande.

En parlamentarisk översyn av statsutgifterna
bör ske med vissa mellanrum
i syfte att uppnå effektivitetsvinster
och kostnadsbesparingar. Tiden är
inne för en allmän översyn av statsutgifterna
i en parlamentarisk utredning.
Man kan aldrig komma ifrån att
statliga utgiftsökningar även med en
balanserad budget medför ökad efterfrågan
på varor och tjänster som kan
leda till en inflationistisk utveckling.

Vi anser att det är angeläget att en
skattereform beslutas av 1967 års riksdag
efter i huvudsak de riktlinjer som
skatteberedningen dragit upp i sitt förslag.
Det är angeläget att skattetrycket
för de mindre inkomsttagarna lindras
och att skatterna icke blir så stora, att
viljan till ökade arbetsinsatser hämmas.
Man kan aldrig komma ifrån att
grundvalen för den enskildes och hela
samhällets välstånd är den enskilde
medborgarens vilja till ökade arbetsinsatser
och ökat sparande. Varje åtgärd
som stimulerar till ökade arbetsinsatser
och ökat sparande leder till
ökat välstånd inte bara för den enskilde
medborgaren utan för hela samhället.

Det enskilda sparandet bör stimuleras
genom vissa skattelättnader och
andra åtgärder. Man skall dock icke
bortse ifrån att den säkraste vägen till
ett ökat sparande är ett stabilt och fast
penningvärde.

Vi vill också framhålla konkurrensens

värde för rationaliseringssträvandena
och för att uppnå större effektivitet i
produktionen, inte minst på byggnadsverksamhetens
område. Sådana värden
bör tillvaratas.

För att stärka medborgarnas förtroende
för statsmakternas vilja och förmåga
att med kraft och målmedvetenhet
arbeta för penningvärdets försvar
bör enligt vår mening överläggningar
komma till stånd mellan regeringen,
parterna på arbetsmarknaden och de
politiska partierna rörande problem i
samband med inkomstbildningen, d.v. s.
s. k. rundabordskonferenser. Genom
sådana kan man utröna vilka åtgärder
som är lämpligast att vidta för att stävja
inflationen. Man vill från socialdemokratiskt
håll icke vara med om sådana
rådslag. Ändå sägs det i en broschyr
från regeringspartiet att man har ett
»klart och realistiskt program för att
hålla prisstegringarna nere». Vilket
program det är får vi inte veta, och det
beror väl kanske på att man ännu inte
vill presentera det. Vore det inte bra
om man satte sig ner och diskuterade,
så kanske man kunde locka ur varandra
en del recept? En fastare form för
sådana överläggningar erbjuder ett ekonomisk-socialt
råd.

Genom ett accepterande av s. k. rundabordskonferenser
och ett ekonomisksocialt
råd har man icke ingripit och
dirigerat arbetsmarknadens parter. Systemet
med fria överenskommelser mellan
arbetsmarknadens parter sätts icke
ur spel genom rundabordskonferenser,
utan dessa skall betraktas som ett rådgivande
organ.

Herr talman! Jag är medveten om att
det ingalunda är lätt att i ett expansivt
och dynamiskt samhälle kunna bemästra
inflationen. Jag medger de stora svårigheter
som föreligger att i det konjunkturläge
som har rått med överfull
sysselsättning kunna bibehalla ett fast
och stabilt penningvärde.

Men trots att jag är medveten om
dessa svårigheter kan jag ändå inte fri -

Onsdagen den 11 maj 19(50

Nr 23

göra mig från uppfattningen, att den
av regeringen förda politiken icke liar
bedrivits med den fasthet och konsekvens
som omständigheterna kräver.
Hade detta skett hade vi säkerligen
sluppit att uppleva den inflationistiska
utveckling som vi nu har -— en inflation
som blir svårare att bemästra allteftersom
tiden lider, om icke radikala
medel sättes in snart. Vår negativa bytesbalans
tål inte att vi ytterligare försämrar
vår konkurrenskraft mot utlandet.

Från centerns och folkpartiets sida
har vi i de likalydande motionerna
1:539 och 11:664 anvisat några medel
för att komma till rätta med den rådande
inflationen och vill därmed medverka
till förandet av en mera effektiv
stabiliseringspolitik.

Med det sagda, herr talman, ber jag
få yrka bifall till de vid bankoutskottets
utlåtande nr 25 fogade reservationerna
2, 3, 11 och 12.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Vad gäller den ekonomiska
politiken föreligger från mellanpartierna
en gemensam motion betecknad
1:539 och 11:664, som behandlar
ett flertal förslag att komma till rätta
med den fortgående höjningen av prisnivån
till följd av inflationen. Till bankoutskottets
utlåtande har vi fogat ett
särskilt yttrande, där vi punktvis har
gjort en uppställning av de förslag som
mellanpartierna framlagt för att komma
till rätta med den ogynnsamma utveckling
som skett med penningvärdet och
den samhällsekonomiska balansen.

Motionen innehåller ett samlat stabiliseringspolitiskt
program, som vi anser
bör genomföras. I samband med
bankoutskottets behandling av motioner
angående den ekonomiska politiken har
ej alla våra förslag kunnat behandlas
beroende på att de även har hänvisats
till andra utskott. I det stabiliseringspolitiska
programmet anvisar vi en planering
på förslagsvis fem år vilken skall

Den ekonomiska politiken, in. m.

ges en rullande karaktär. Budgetplaneringen
anser vi bör göras fastare, och
reformarbetet bör tidsplaneras. Angelägenhetsgradering
bör ske inom ramen
för de under perioden väntade statsinkomsterna.
Vi föreslår vidare att en
nationalbudget skall upprättas i arbetskraftstermer
för att det skall vara lättare
att göra en bedömning av de samhällsekonomiska
resurserna. Denna del av
motionen har hänvisats till statsutskottet
och kominer senare upp på kammarens
bord. Statsutgifternas utveckling
bör enligt vår uppfattning överses med
jämna mellanrum i syfte att nå kostnadsbesparingar
och ge effektivitetsvinster.
Vi anser att tiden nu är mogen
för en parlamentarisk utredning av
denna sak.

Frågan om en skattereform anser vi
böra komina upp och beslutas av 1967
års riksdag i huvudsaklig överensstämmelse
med skatteberedningens förslag.
Denna fråga tillmäter vi särskild betydelse
då den kommer att ha inverkan
på näringslivets utveckling och framför
allt stärka vår exportindustris konkurrenskraft.
Kapitalbristen, som vi för
närvarande upplever som hämmande på
utvecklingen och näringslivet, bör bemästras
genom stimulans till ett ökat
sparande. Frågan om de sparstimulerande
åtgärderna har visserligen redan
passerat riksdagens bord och våra förslag
har avvisats, men bristen på ett
tillräckligt enskilt .sparande är dock
en fråga som vi anser bör lösas snarast
möjligt. Såvida det enskilda sparandet
kan avsevärt ökas medger det kapitalinvesteringar
inom områden där
man genom rationaliseringar kan sänka
kostnadsnivån och därigenom öka konkurrensläget.
Detta är en väg som jag
anser böra prövas för att därigenom
även kunna hålla tillbaka den allmänna
kostnadsökningen.

Den främsta uppgiften anser jag vara
att återställa allmänhetens förtroende
för penningvärdet, ty vi kommer eljest
i ett ytterst farligt läge när det gäller

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Den ekonomiska politiken, m. m.

folks tillit till om sparandet är lönsamt,
antingen det sker i form av penningsparande
i banker eller i försäkringsinrättningar.
Man hör allt oftare folks
misstro till detta. Det är därför av vikt
att en sådan ekonomisk politik förs som
återställer det fulla förtroendet för
statsmakternas vilja och förmåga att bevara
penningvärdet. Det måste vara en
allvarlig fara för vår bytesbalans om
ej sådant förtroende föreligger. Nuvarande
förhållande när det gäller bytesbalansen
inger allvarliga bekymmer.

I de reservationer som är fogade till
utskottets utlåtande har vi reserverat oss
på vissa punkter som jag något skall
beröra. Det gäller först reservation nr 2
där vi begär att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skall uttala att rundabordskonferenser
bör ordnas för att få till
stånd samråd mellan dels regering, riksdag
och kommuner, dels arbetsmarknads-
och näringslivsorganisationer och
dels fristående ekonomisk expertis. Vi
tror att ett sådant samråd mellan de olika
parterna bör kunna vara ett väsentligt
medel att finna vägar för uppnående
av stabilitet i priser och samhällsekonomi.
Vi tror att om dessa parter
möts skulle man kunna få en mera allsidig
belysning av den samhällsekonomiska
utvecklingen och kunna bedöma
konjunkturpolitikens förutsättningar på
ett bättre sätt än hittills.

Vidare har vi i reservation nr 3 velat
utveckla tanken vidare genom förslag
om inrättandet av ett ekonomisk-socialt
råd. Den frågan anser vi dock böra utredas
genom Kungl. Maj:ts försorg liksom
att man där skall kunna avväga rådets
ställning till de redan existerande
organen.

Vår blanka reservation nr 7 är föranledd
av att vi från mellanpartierna
har ett likartat yttrande som motionsparet
1:310 och 11:379 när det gäller
arbetskraftsbalansen. Som jag tidigare
sagt har vår motion hänvisats till statsutskottet
och vi kommer senare att behandla
den närmare. Varför vi anmält

en blank reservation är för att poängtera
vårt intresse för denna fråga, och det
betyder inte att vi är med på utskottsmajoritetens
förslag om att avslå denna
motion. Vår motion har en något annan
innebörd och jag kommer för min del
att nedlägga min röst om det begärs votering
på denna punkt. Utskottets hemställan
har jag tidigare delvis redogjort
för och får i detta hänseende också hänvisa
till det särskilda yttrandet.

I reservation nr 11 tar vi upp frågan
om utgivande av ett statligt, värdefast
obligationslån i mindre valörer. Vi anser
att ett sådant län skulle kunna vara
till utomordentligt stor nytta om obligationerna
utfärdas i mindre valörer och
därigenom kan säljas även till folk som
kan göra endast mindre placeringar. Tv
därigenom skulle man kunna stimulera
deras sparande med en garanti för att
de pengar för vilka de köper obligationer
har kvar sitt värde när de skall sälja
desamma. Vi begär att riksgählskontoret
skall verkställa en teknisk utredning
av denna fråga. Utskottsmajoriteten
hänvisar till att en utredning, vilken i
huvudsak motsvarar vad motionärerna
har begärt, redan har gjorts av riksgäldskontoret.
Jag tycker nog att det
horde vara ganska rimligt att en sådan
utredning i så fall redovisades. Om en
utredning redan finns är reservanternas
begäran ganska lätt att uppfylla. Att på
ett krav om utredning svara att en sådan
är gjord, ehuru ingen tagit del av
densamma, tycker jag är en ganska svag
motivering.

I reservationen 12 har begärts att en
del av utskottets yttrande skall utgå.
Det gäller ett avsnitt i yttrandet som vi
anser är alltför negativt till tanken att
kunna finna en gemensam ståndpunkt i
vissa ekonomiska frågor som berör vår
samhällsekonomi. Jag tror att det vore
värdefullt om alla parter, som på ett
eller annat sätt har inflytande på vår
samhällsekonomiska balans, träffades
för att diskutera den. En för samhället
så viktig fråga som denna bör man inte

Onsdagen den 11 maj 1900

Nr 23

sia bort, utan man bör göra ett allvarligt
försök att finna gemensamma ståndpunkter
som skulle gagna det mål som
vi vill uppnå.

Den ekonomiska debatt som brukar
följa i samband med bankoutskottets
skrivning angående den ekonomiska politiken
kommer kanske inte i gång i den
utsträckning som vi tidigare hade räknat
med. Den kommer i stället att föras
i samband med kompletteringspropositionen.
Det är kanske olyckligt att spalta
upp frågorna på detta sätt. Frän folkpartiets
sida kommer vi i varje fall att
närmare beröra dessa spörsmål när
kompletteringspropositionen skall behandlas.
Jag har därför begränsat mitt
anförande och endast ytligt herört en
del av dessa viktiga frågor.

Jag ber att få yrka bifall till reservationerna
2, 3, 11 och 12.

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Föreliggande borgerliga
motioner avser uppenbarligen att presentera
ett alternativ i den ekonomiska
politiken. Sedan man läst igenom motionerna
respektive reservationerna
samt utskottsmajoritetens, d. v. s. socialdemokraternas,
behandling av dessa är
det ett par intryck som dominerar. För
det första är de borgerliga partierna
eniga i långa stycken, och differenserna
synes åtminstone i vissa fall vara taktiskt
betingade. För det andra saknas i
utskottsmajoritetens förslag ett klart alternativ
till de borgerligas förslag, även
om vissa bestämda borgerliga förslag
avstyrkes.

Som ett medel för att uppnå stabilisering
inom det ekonomiska livet och för
att motverka inflationen rekommenderar
de borgerliga partierna en kraftig nedskärning
av de breda folklagrens konsumtion.
Detta vill man åstadkomma
främst genom högre varuskatter och
högre hyror samt genom ökad avgiftsbeläggning
av offentliga tjänster. Mervärdeskatten,
som de borgerliga envist
kräver, innebär att företagens investe -

Den ekonomiska politiken, in. m.

ringar helt ska befrias från omsättningsskatt.
Det inkomstbortfall för staten som
uppstår därigenom avses bli kompenserat
genom höjning av omsättningsskatten
för övriga konsumenter, vilket väl
med dagens beskattning skulle innebära
en bortåt 15-procentig omsättningsskatt.
De borgerliga vill höja bostadslåneriintorna
och slopa hyresregleringen, vilket
skulle leda till våldsamma hyresstegringar.

Vad en ökad avgiftsbeläggning av offentliga
tjänster, som särskilt högern
vurmar för, reellt skulle innebära, är
en aning svårare att bedöma, då det i
högermotionen inte närmare angives
vilka tjänster man vill öka avgifterna
för och med hur mycket. Det är därför
tillbörligt att fråga vad som avses. Våra
.skolor svarar för en fjärdedel av kommunernas
utgifter. Vill man möjligen
ha någon sorts skolavgift och eventuellt
betalda skolmåltider, avses höjda avgifter
på lasaretten, dyrare medicin och
höjda läkartaxor, vill man införa högre
daghemstaxor, järnvägstaxor och telefonavgifter?
Jag tycker nog att en konkretisering
av förslaget vore motiverad
ur upplysningssynpunkt.

Man kan utan överdrift säga att de
borgerliga förslagen innebär en betydande
skattelättnad för företagen; de
innebär uppenbarligen ökade vinster på
kapital placerat i fastigheter och en
kraftig beskärning av folkets köpkraft.
De borgerliga vill vidare begränsa överefterfrågan
på kapitalet genom stark
beskärning av de offentliga investeringarna.
Också här är högern mest frispråkig,
medan mittenpartierna uppträder
försiktigare. Men enigheten tycker jag
finns i stort sett. Samtidigt förordar
man fritt fram för företagens investeringar
utan några egentliga begränsningar.

Också på denna punkt har man anledning
att vara frågvis. En stor del av
ökningarna av de offentliga utgifterna
hänför sig som bekant till utbildningsområdet:
grundskolan, gymnasier och

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Den ekonomiska politiken, m. m.

fackskolor, yrkesskolor, högskolor. Kan
inte väsentliga prutningar här medföra
negativa följder på längre sikt inte
minst för produktionen? Här är även att
märka vårdnadssektorn, sjukhusköerna
och bristerna vad beträffar åldringsvården
och åtgärder för de handikappade.
Vidare har vi bostadsbyggandet, vars
följdinvesteringar hårt belastar den
kommunala ekonomien. Men är inte
bostäder något elementärt i fråga om
service åt den mänskliga arbetskraften?
De borgerliga talar aldrig om någon begränsning
av de privata investeringarna
exempelvis i servicenäringarna. Men
nog måste väl bostäder, daghem och
sjukhus i allmänhet gå före bensinmackar,
parkeringshus, bankfilialer och
t. o. in. varuhus.

Man får det intrycket av de borgerligas
förslag alt de inte är emot regleringar
bara dessa begränsas till offentliga
investeringar.

Man anser regleringarnas skadliga
inverkan inträda först när de berör
den privata sektorn. Kanske någon reservant
kunde ge en mera teoretisk motivering
för denna inställning.

Dessutom vill de borgerliga ha samråd
på olika sätt, bl. a. i form av rundabordskonferenser,
för att komma överens
om allt detta, vilken fråga jag inte
närmare skall gå in på då jag i detta
fall i stort sett delar utskottsmajoritetens
uppfattning.

De borgerliga presenterar uppenbarligen
ett alternativ i fråga om den ekonomiska
politiken. Huruvida detta i
praktiken skulle medföra större prisstabilitet
är mera tvivelaktigt. Det är
klart att bostadsköerna kan krympa genom
skyhöga hyror. Barnfamiljernas,
de lågavlönades liksom pensionärernas
efterfrågan på varor kan givetvis pressas
ned såväl genom högre hyror som
med högre varuskatter. Men kommer
inte alternativet också att medföra att
privatkapitalisternas investeringsiver
och spekulationslusta kommer att öka
när större räntabilitet och vinst lockar?

Det är väl också detta som egentligen
åsyftas.

De sociala följderna av en sådan politik,
såsom vidgade inkomst- och förmögenhetsklyftor,
sänkning av standarden
för somliga, ännu bättre tider för
andra o. s. v. är sådant som jag inte
skall gå in på här, särskilt som konsekvenser
av detta slag är så vanliga
i samband med borgerlig politik.

Som förut sagts saknas i utskottets
skrivning ett alternativ till de borgerliga
förslagen förutom i vissa fall. Förklaringen
kan väl knappast vara den
att man inte anser sig i förevarande
sammanhang behöva presentera ett sådant
alternativ. Tyvärr är väl orsaken
att man på socialdemokratiskt håll inte
a priori avböjer alla de borgerliga förslagen.
Må, mervärdeskatten lades på
is i fjol men den infördes delvis i samband
med omshöjningen. Regeringen genomför
betydande hyreshöjningar i
sommar och varslar om — i varje fall
har jag tolkat riksstatsförslaget så —
en snabbare avveckling av hyresregleringen
och övergång till s. k. marknadshvra.
Beträffande ökade avgifter för
allmänna tjänster är bankoutskottet
enigt.

Samma tendens återkommer i fråga
om investeringarna. De offentliga investeringarna,
däribland beträffande bostadsbyggandet,
hålls tillbaka, medan
det blir grönt ljus för näringslivet utan
större åtskillnad. Dessa sidor av regeringspartiets
politik är att beklaga och
kommer med all säkerhet att resultera
i diskussioner och opinionsbildning
inom arbetarrörelsen. För egen del hoppas
jag att i annat sammanhang, i samband
med behandlingen av regeringens
förslag till komplettering av riksstaten,
få tillfälle att mera utförligt utveckla
vår syn på den ekonomiska politiken,
bl. a. skatte- och investeringspolitiken
samt kampen mot inflationen. För dagen
skall jag därför nöja mig med vissa
synpunkter.

Vi motsätter oss den borgerliga skatte -

Onsdagen den 11 maj 1900

Nr 23

och hyrespolitiken. Det iir inte massornas
köpkraft som är inflationsdrivande,
och härvidlag kan jag ansluta
mig till EO:s i utskottsutlåtandet citerade
uttalande. Investeringsbegränsningarna
bör gälla inte bara den offentliga
sektorn utan även den privata. Inte
allt näringsliv är exportindustri — exempelvis
servicenäringarna, vilkas utbyggnadstakt
i många fall borde kunna
begränsas högst väsentligt. Offentlig
service är oftast av större betydelse än
enskild för de breda folklagren. Också
den snabba utbyggnaden av industrien
har stor andel i importöverskottet.

Vidare bör den vidgade samhälleliga
investeringskontroll, som vi är anhängare
av, gälla hela det ekonomiska livet
och efter hand utvecklas till att bli en
planmässig utbyggnad, anpassad till resurserna
i fråga om kapital och arbetskraft.
Därigenom skulle också en annan
räntepolitik med en avsevärt lägre
ränta kunna införas. Högräntan har
haft den största andelen i upptrissningen
av hyrorna. Den har svarat för en
stor del av företagens ökade kostnader
och prishöjningar. Jag är övertygad om
att en annan räntepolitik är en väsentlig
faktor vid bekämpandet av inflationen.

Det är inte en sänkt levnadsstandard
som bör vara utgångspunkten för en lösning
av förhandenvarande ekonomiska
problem. Det är en annan kredit- och
räntepolitik, ett vidgat samhällsinflytande
och ett minskat inflytande för
speciellt de storfinansiella grupper som
nu i stor omfattning bestämmer.

Herr talman! I valet mellan reservationerna
och utskottets hemställan finns
det från våra synpunkter ingenting annat
att göra än att rösta med utskottets
förslag, men det sker med de reservationer
som jag här gjort.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Det är stora och vittomfattande
förslag som varje år debatteras
på grundval av de motioner rörande
den ekonomiska politiken som bl. a.

Den ekonomiska politiken, m. m.

partiledarna liigger fram. Men som en
allmän riksdagens uppfattning vågar jag
väl säga att dessa motioner varierar
ytterst litet från är till år. En förändring
som inträffat i år är att centerpartiet
och folkpartiet har försökt skriva
ihop sig. Tidigare bar centern föreslagit
att lösningen på våra ekonomiska
problem skall åstadkommas med hjälp
av rundabordskonferenser. Från folkpartiet
har man motsatt sig sådana konferenser,
och i stället har man velat ha
ett ekonomisk-socialt råd för att lösa
frågorna.

Nu har centern och folkpartiet enats
om att dels ha rundabordskonferenser
och dels ett ekonomisk-socialt råd. Om
man har två förslag är ju enklast att
lägga fram båda och inte försöka samarbeta
dem.

Som herr Regnéll sade i sitt inledningsanförande
är terminologien i
nämnda förslag något svävande, och
det har varit omöjligt för oss i utskottet
att i praktiken se någon skillnad
mellan högerpartiets förslag om en kompletterad
utbyggnad av det råd, som nu
samarbetar med finansministern, och
det ekonomisk-sociala råd, som folkpartiet,
nu med centerns stöd, vill ha utbyggt.

Vi har inte ens kommit till klarhet
om var gränsen skall dras mellan rundabordskonferenserna
och det ekonomisksociala
rådet. Det vore därför bra om
de motionärer som lagt fram nämnda
förslag, d. v. s. center- och folkpartiledarna,
litet klarare kunde ange hur de
organ som de föreslår skulle vara uppbyggda.
Det kan ju inte vara tillfredsställande
för riksdagen — jag vill därvidlag
instämma i vad herr Regnéll har
sagt — att vi skall ta ställning till förslag
som har så pass svävande terminologi
som dessa partiledarmotioner
har.

När man bygger ut det ekonomisksociala
rådet med de organisationer,
som enligt vad som angivits skall ingå
vid sidan om de politiska partierna,

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Den ekonomiska politiken, m. m.

blir det för oss, för majoriteten i utskottet,
en konstruktion som är identisk
med den vi skulle ha om vi byggde ut
det nuvarande planeringsrådet med partirepresentanter.
Jag skall inte gå närmare
in på den saken. Men om man nu
från borgerligt håll vill lägga fram ett
alternativ till regeringens politik, skulle
jag vilja veta om man inte ville ha
vänligheten att försöka skriva ihop sig
inom den egna gruppen innan man går
ut och ber att andra skall skriva ihop
sig med borgerligheten för att nå fram
till lösningar. Man kan alltså inte inom
den borgerliga gruppen ens lägga fram
ett förslag som täcker 40—45 procent
av riksdagens ledamöter. Här står vi
med ett förslag som täcker omkring
JO procent. En tredjedel av riksdagen
kan stödja det förslag som presenteras
som alternativ till regeringens politik.

Det är alltså inga praktiska förslag
som framlagts, när man på det borgerliga
hållet inte ens förmår ena sig på
punkter där vi klart och tydligt kan se
att det praktiska resultatet blir detsamma.
Det är samma människor som
skall sitta med i det ena förslaget och
i det andra förslaget från borgerligt
hall, men man kan inte stödja varandras
förslag trots identiteten.

En svagare bakgrund för en ekonomisk
politik kan man knappast tänka
sig.

Herr Börjesson i Ealköping från centerpartiet
säger — och jag antar att
han också talar på folkpartiets vägnar
— att här behövs krafttag, och då måste
man ha en organisation för detta. Men
man har inte ens kunnat ena sig så att
man byggt upp en så pass stark organisation
att man kan samarbeta inom den
borgerliga gruppen. Därefter går ni och
begär att andra skall samarbeta med
er. Ett svagare underlag kan inte gärna
presenteras inför riksdagen, och det
kan inte heller annat än avvisas när
det inte ens är ett samlat borgerligt alternativ
utan ett uppsplittrat. Likheten
till trots kan man inte ena sig, utan det

är, som kommunisterna mycket riktigt
konstaterar här, taktiska hänsyn som
gör att man skall gå emot varandra
trots att förslagen är i praktiken lika.
Det är en grund som inte håller att
bygga en praktisk politik på.

Det allmänna skall inte blanda sig
i löner och priser, utan det skall bara
vara ett rådgivande organ, har det sagts
från högerhåll, folkpartihåll och centerhåll.
Denna rådgivning skall ske i olika
former. Men vad är det för råd man
har att ge från folkpartiet, centern och
högerpartiet? Ja, det skall regeringen
komma fram till genom olika former av
utredningar. De som kommer till denna
rundabordskonferens, de som kommer
till det ekonomisk-politiska rådet och
de som kommer till planeringsrådet
med dess utbyggnad av parlamentariker
skall lägga fram förslag. Men varför
kan ni inte lägga fram förslagen här
i riksdagen i dag, så att vi får se dem?
Vi skall ha en rundabordskonferens,
och »där skall man sitta ned och diskutera».
Det gör vi väl i riksdagen också,
förutom talaren. Det är väl inte sittandet
och ståendet det kan hänga på.
Har ni några råd, så lägg fram dem!
Vilka är de? Håller ni tillbaka råden
inför riksdagen nu, medan ni i kanslihusets
stora sammanträdessal skulle lägga
fram förslag? Vågar ni inte lägga
fram förslagen — om ni har dem? Och
har ni dem inte här, då har ni dem
inte tvärsöver gatan heller.

Det krävs radikala åtgärder, säger
herr Börjesson. Vilka då? »Ja, det skall
regeringen utreda åt oss.» Större lojalitetsförklaring
kan man väl inte få.

Det skall vara rådgivande organ. Vilka
råd dessa organ skall lämna vill de
borgerliga partierna inte tala om. Men
det skall vara råd till Arbetsgivareföreningen
och de fackliga organisationerna
för arbetare och tjänstemän, och
det skall vara råd till regeringen om
den allmänna politiken. Vad är allt detta
om inte en daglig politik, motsvarande
den som vi försöker utforma med

Onsdagen den 11 muj 190G

Nr 23

vara beslut här i riksdagen — grundade
på regeringspropositioner, grundade
på motioner som väcks? Och här är
ju alla partierna representerade, här
finns också representanter för intresseorganisationer
och andra instanser.

Vad är det ni vill ha? Är inte riksdagen
en rundabordskonferens, som
dagligen och för större delen av året
just arbetar med detta slags material?
Betrakta riksdagen som en sådan rundabordskonferens,
så behöver ni inte
springa till något slutet rum och dör
sitta och ha privata överläggningar!
Lägg fram förslagen här! Det är alltså
råd ni vill lämna. De råden kan ni lämna
här; de är lika offentliga då som
de skulle vara på det andra hållet. Tv
jag förmodar att det inte är hemliga
rad ni skall lämna till organisationer,
vilkas representanter ni skulle träffa
på något annat ställe. Nej, det är offentliga
råd, och alltså finns det möjlighet
att lägga fram dem här, om ni har
några.

Fastare former! Ja, fastare former än
de som gäller för riksdagens arbete
finns väl inte. Fastare former med ett
ekonomisk-socialt råd, vad blir det?
Det blir ett litet sekretariat. Det är allt.

Det behövs en medveten politik, det
behövs en konsekventare politik med
större fasthet än den som regeringen
hittills har visat, säger ni vidare. Ja,
nog kan vi diskutera detaljer i regeringspolitiken
på olika punkter. Men
varför kan vi inte göra det här i riksdagen?
Vad är det för misstro mot riksdagen
som ni nu skall visa, för att ändå
samarbeta i riksdagen som två eller tre
partier?

Kort sagt: Vi känner till dessa motioner
av partiledarna från år till år.
Det är inte så som herr Larsson i Umeå
säger, att mellanpartierna i ett särskilt
yttrande har presenterat ett samlat stabiliseringsprogram
som bör genomföras.
Dessa partier har inte presenterat
något samlat stabiliseringsprogram. Det
har framgått av uttalanden här att man

Den ekonomiska politiken, m. m.

vill ha en rundabordskonferens, undersökningar
på några punkter och ett ekonomisk-socialt
råd. Det vill man ha —
och genom det skall man finna vägen.

Då bör man inte i samma ögonblick
göra den kullerbytta som herr Larsson
i Umeå gör när han säger: »Vi har från
mellanpartiernas sida presenterat ett
samlat program.» Nej, ni har hemställt
att regeringen skall presentera det programmet
åt er — det är er partipolitik
— och att regeringen skall anordna
dessa rundabordskonferenser.

Men om ni på borgerligt håll önskar
sådana rundabordskonferenser är det
ingenting som hindrar er att anordna
dem. Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet
vill inte ha med de borgerliga
partierna i det nuvarande rådet
som sammanträder med finansministern
— det framgår av de remissyttranden
vi har fått. Ni skulle alltså
tvinga er in i ett sällskap, där man inte
på någotdera hållet vill ha er med. Vad
blir det för medverkan? Hur kan ni
hoppas att någon skall lyssna på era
råd, när man inte ens vill ha er med?

Lägg alltså fram råden här! Här har
ni tillräckligt många representanter för
olika områden för att det skall vara
värt att lägga fram förslagen.

De organisationer ni skall lämna råd
till — vare sig de kommer från arbetarsidan,
tjänstemannasidan eller arbetsgivarsidan
— vill inte ha er inblandade
i det råd som nu arbetar, och
de vill inte heller ha er med efter en
utbyggnad och omformning av det rådet
enligt de linjer ni själva förordar.
Ni är alltså inte välkomna i denna
grupp, där man sitter och diskuterar
internt, precis som man har rätt att
göra och precis som ni har rätt att göra
på interna möten, vilka ni kan förlägga
var ni vill — ännu inte i kanslihuset
förstås! Diskutera era förslag på sådana
möten! Kalla Arbetsgivareföreningen
och Industriförbundet! Om de tycker
ni är värda att samtala med kommer
de, eljest inte — den risken får ni

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Den ekonomiska politiken, m. m.

väl ta. Men ni skall inte driva en linje
som innebär att ni begär att få vara
med på andras privata överläggningar,
där man rådgör om problemen.

Det är som jag sagt inte mycket nytt
i de förslag, vilka framföres år efter år,
utan vad som mest karakteriserar partiledarnas
inställning på dessa punkter
är ett allmänt skummande på ytan
och ett undanskjutande av ställningstaganden.
Man menar att frågorna
skall utredas i ett råd, som skall anvisa
vägarna för framtiden, och tycks tro
att det skall ordna sig om bara någon
annan gör något. Det är alltså inte fråga
om något samlat mittenalternativ,
såsom herr Larsson i Umeå hävdade att
det skulle bli, ty det finns inget sådant.

Herr Karlsson i Huddinge framhöll
från den kommunistiska sidan att det
inte skulle finnas något samlat socialdemokratiskt
alternativ. Men det socialdemokratiska
alternativet är ju den totala
regeringspolitik, som förs på det
ekonomiska området, och denna politik
är ett klart alternativ, eftersom den
finns tillämpad i praktiken. Mot denna
politik ställer alltså oppositionen
sina alternativ. Ni kan väl inte begära
att vi skall ha ytterligare ett alternativ
förutom den praktiska regeringspolitiken? Ni

kan begära att vi skall redovisa
regeringspolitikens ekonomiska program
åratal i förväg och därigenom låsa
oss för en utveckling. Ni kan kräva att
det planeras — vilket jag inte heller
har något emot — och man försöker
också göra det i olika former inom finansdepartementet.
Men skulle verkligen
en diskussion om framtiden med
de lösa förutsättningar och alternativ,
som då är nödvändiga, ge större praktiska
resultat än de undanglidande resonemang
vilka nu förs av partiledarna
i motionerna från den samlade borgerligheten?
När man inte ens kan lösa de
aktuella frågorna, skall man då hoppas
på större möjligheter att lösa de framtida
frågorna?

Det socialdemokratiska praktiska förslaget
måste alltså vara regeringspolitiken,
och kring detta diskuteras sedan
alternativen. Det är dessa alternativ som
vi inte får utkristalliserade i de föreliggande
motionerna, i vilka det endast
göres en hemställan om att regeringen
skall ordna konferenser, där man tror
att problemen nog sedan skall ordna
sig. Varför skall det gå lättare under
dessa konferenser när det inte går i
riksdagen, och varför kan man inte ens
hålla samman inom borgerligheten där
det föreligger identiskt lika förslag om
sammansättning av den institution som
nu är föreslagen?

Vi måste än en gång konstatera att
det inte finns någon samlad borgerlig
opposition. Den kan inte ens samarbeta
pa punkter, där den har identiskt lika
förslag, utan partierna lägger även därvidlag
krokben för varandra. Sedan begär
man att allmänheten skall ha förtroende
för sådana små splittringsgrupper,
som inte ens kan samarbeta inbördes.
Dessutom menar man att andra
partier, som har ansvaret för regeringspolitiken,
skall vara skyldiga att samarbeta
med en splittrad opposition, som
inte har något samlat alternativ.

Herr talman! .lag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hagnell är mycket
bekymrad över att motionerna från mellanpartierna
i dessa frågor inte varierar
år från år. Nej, herr Hagnell, det
är nog så att vi framför ungefär samma
önskemål år efter år. Men herr Hagnell
bör observera en sak, nämligen att
penningvärdeförsämringen, den fortgående
inflationen och de ekonomiska
bekymren växer år från år. Inte heller
därvidlag kommer det några nyheter,
utan vi får fortsätta på den besvärliga
väg, som vi slagit in på.

Vidare är herr Hagnell mycket bekymrad
över att folkpartiet och center -

Onsdagen den II maj 19<><>

Nr 23

partiet uppnatt enighet beträffande förslagen
om rundabordskonferenser och
om ett ekonomisk-socialt råd. Herr Hagnell
vill göra gällande att detta vore något
som vi inte tidigare kunnat ena oss
om men att vi nu skulle ha skrivit ihop
oss på dessa punkter. Jag vill påminna
herr Hagnell om att det ekonomisksociala
rådet redan finns inskrivet i
folkpartiets program. Kravet på rundabordskonferenser
tillhör vidare önskemål,
vilka, som herr Hagnell tidigare
påpekat, framföres år från år utan större
variation. Att detta krav är med i år
är alltså inte någon nyhet, utan det är
ett gammalt önskemål som vi drivit från
folkpartiets sida. Vi är nu ense inom
mellanpartierna i denna fråga och har
väckt en gemensam motion.

Herr Hagnell är också mycket bekymrad
över att borgerligheten inte
skriver ihop sig. Jag tycker inte att han
behöver oroa sig så förfärligt mycket
över det. Vad vi här diskuterar är ekonomisk
politik, och i det sammanhanget
är det nog ett större bekymmer att regeringen
och regeringspartiet inte har
lyckats klara de uppgifter som åvilar
dem än att de borgerliga partierna inte
i alla delar kan skriva ihop sig. Det
är dock olika partier, och herr Hagnell
bör vara glad över att i alla fall två
av dem har kunnat nå enighet i de ekonomiska
frågorna.

Herr Hagnell menar vidare att vi väl
måste ha någon sorts program och att
detta bör presenteras. Jag vill påminna
om att vi i bankoutskottets utlåtande
bär ett särskilt yttrande, i vilket vi har
plockat ihop en mycket stor del av det
ekonomiska program som vi vill ha genomfört.

Om man säger nej till våra förslag
och accepterar att man inte vill eller
kanske inte har förmåga att få någon
ändring av den ekonomiska politiken
till stånd, kan i varje fall inte vi lastas
för det. Ni kan inte heller begära att
vi skall lägga fram andra förslag när
våra ursprungliga, väl genomtänkta förslag
i denna fråga inte blir utförda.

Den ekonomiska politiken, m. m.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få bygga
på herr Larssons i Umeå resonemang
om enigheten inom oppositionen genom
att erinra herr Hagnell om att den katalog
över erforderliga stabiliseringsåtgärder,
som finns i det särskilda yttrandet
av mittenpartierna, helt överensstämmer
med den förteckning över erforderliga
åtgärder som ges i högermotionen.
Jag underströk detta i mitt
anförande genom att redogöra för underrubrikerna
i vår motion och gå igenom
punkterna i det särskilda yttrandet
av folkpartiet och centerpartiet. Det
föreligger klar identitet mellan de önskemål
som förts fram i högermotionen
och de önskemål som presenteras av
folkparti- och centerpartirepresentanterna.
Här har vi alltså ett enstämmigt
borgerligt motförslag till den socialdemokratiska
ekonomiska politiken, ett
förslag som enligt vår åsikt skulle leda
till väsentligt bättre förhållanden än
(lem vi nu nödgas konstatera.

Herr Hagnell frågar sedan: »När ni
nu tror er veta vad ni vill, varför skall
ni då söka åstadkomma ytterligare samråd?»
Det beror, herr Hagnell, på att vi
anser att man kontinuerligt måste följa
skeendet. En lösning är inte given en
gång för alla, utan i den mån förutsättningarna
ändras måste man också
ändra sitt eget handlande. Denna nära
kontakt med skeendet, försöken att blicka
framåt och att lägga upp politiken
därefter, skulle ske inom ramen av en
eller annan samrådsorganisation.

Herr Hagnell tycker att vi pratar så
mycket redan i riksdagen om dessa saker
att det borde vara nog för att tillfredsställa
oss. Kanske förhåller det
sig så, herr Hagnell, att vi alla är fastlåsta
i våra positioner och sneglar mot
väljarna; det gäller regeringspartiet lika
väl som oss inom oppositionen. Vi kan
få in nya synpunkter utifrån genom
människor som inte är bundna till organisationer
eller till politiska intressen.
Så har man ordnat det i det ekonomiska
planeringsrådet.

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Den ekonomiska politiken, m. m.

Herr Hagnell raljerade över att —
som han sade — vi från högerhåll ville
tränga oss in i »andras privata överläggningar».
Jag finner detta rätt betecknande
för den självgodhet med vilken
man från regeringens sida ofta uppträder.
Man sitter där med ett antal
experter och med sina politiker och
anser det vara privata överläggningar.
Så tror jag inte att svenska folket ser
på saken. Människorna är medvetna om
att detta rör deras eget, familjens eller
företagets bästa. Då vill de ha insyn i
vad som sker.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep)
kort genmäle:

Herr talman! När herr Hagnell nyss
var uppe och talade, kunde jag inte frigöra
mig från känslan att han var
ganska nöjd och belåten med den utveckling
som ägt rum i vårt land. Men,
herr Hagnell, det är många i vårt land,
kanske huvudparten av svenska folket,
som är oroade över utvecklingen när det
gäller penningvärdet och köpkraften.
Om vi exempelvis sätter vår kronas
värde 1949 till 100, vad finner vi då
1965? Vi finner att det ligger vid 52,6
öre, och alla tecken talar för att 1966
kommer att präglas av en starkt inflationistisk
utveckling som bl. a. tar sig
uttryck i en försvagning av penningvärdet.

Jag tycker att denna fråga är så pass
bekymmersam, att tiden borde vara inne
för ett allvarligt resonemang vid en
s. k. rundabordskonferens. Varför skall
man på regeringens sida vara så pessimistisk?
Varför skall man vara så negativ?
Jag tycker att regeringen skullekunna
ta emot den här utsträckta handen
och gå med på en rundabordskonferens.
Därmed blir också ansvaret delat.
Det gäller med andra ord att hjälpas
åt, så att vi får ett bättre sakernas
tillstånd. Den dagen kan komma, herr
Hagnell, då ni verkligen får vara med
om en sådan rundabordskonferens.

Herr KARLSSON i Huddinge (k) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hagnell framhöll
beträffande frågan om alternativet till
de borgerliga förslagen, att vi ju har
regeringspolitiken. Det är klart att det
är rimligt att hänvisa till den, och jag
liar givetvis inte begärt att man i detta
sammanhang skulle lämna en redovisning
av hela regeringspolitiken, men
nu är det ju så att de borgerliga här
har ställt vissa förslag. Bl. a. vill man
ha infört mervärdeskatt, d. v. s. man
vill slopa omsättningsskatten för företagen
och höja den för övriga konsumenter.
I utskottsmajoritetens skrivning
finns inget ställningstagande till detta
förslag.

Beträffande hyrespolitiken har herr
Regnéll senast i dag här agiterat för
att hyrorna skall höjas. Om detta sägs
inte heller någonting i utskottets skrivning.
I fråga om höjda avgifter för offentliga
tjänster finner jag att utskottsmajoritetens
skrivning är ganska positiv.

Vad slutligen beträffar frågan om att
investeringsbegränsningarna bara skall
avse offentliga investeringar har jag inte
heller hört eller av utskottets skrivning
kunnat utläsa att man på socialdemokratiskt
håll polemiserat mot denna
uppfattning.

Det är dessa omständigheter som jag
velat peka på.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är tyvärr så att det
i den demokrati som vi har här i landet
inte finns ett samlat realistiskt förslag
som kan bli alternativet till regeringspolitiken.
Jag anser att det i varje samhälle
bör finnas ett klart regeringsförslag
och mot detta ett oppositionsförslag,
som har någon rimlig utsikt att i
parlamentet eller ute bland väljarna vinna
förtroende såsom grund för en alternativ
politik.

En sådan tävlan mellan realistiska

Onsdagen den 11 maj 1900

Nr 23

alternativ skärper de politiska realiteterna
på båda sidor och är till nytta för
samhällsutvecklingen.

Herr Larsson i Umeå gjorde gällande,
att jag skulle ha uttryckt bekymmer
över att de borgerliga inte kunnat skriva
ihop sig. Det är inte mitt bekymmer,
utan det är den andra sidan av saken
som intresserar mig. Det är inte heller
vi på socialdemokratiskt håll som gjort
gällande, att detta är privata överläggningar,
som vi i något slags självgodhet
vill ha för oss själva. Frågan har behandlats
av Industriförbundet och Arbetsgivareföreningen
i deras gemensamma
skrivelse till bankoutskottet. Det är
dessa organisationer som inte vill ha
med de borgerliga partierna i de överläggningar,
som nu förs mellan regeringen
och vissa organisationer. I skrivelsen
heter det:

»Organisationerna har mycket svårt
att finna någon väsentlig anledning att
vidtaga någon av de i ovannämnda stycke
föreslagna åtgärderna.» (Det är motionsförslaget
som åsyftas.) »Planeringsrådets
sammansättning synes med hänsyn
till dettas uppgifter och verksamhetsformer
vara väl avvägd. Det samråd
mellan regering och organisationer,
som skulle uppnås genom ''rundabordskonferenser’,
torde redan existera i den
utsträckning som erfordras.»

Det är alltså inte bara vi på socialdemokratiskt
håll som tycker att de nuvarande
formerna för överläggningar är
bra, utan även de andra som ni skulle
komma att diskutera med har den uppfattningen.
Det är bara ni själva som
vill tvinga er med i dessa förhandlingar.
Om nu de som för dessa informella
överläggningar för att förbereda den
ekonomiska politik, varom förslag skall
föreläggas riksdagen vid olika tillfällen,
anser att formerna för överläggningarna
är bra, så bör väl de få ha den
uppfattningen. Då är det er sak om ni
vill finna nya former för överläggningar
vid sidan av dem som pågår, förslagsvis
inbjuda Arbetsgivareföreningen och

Den ekonomiska politiken, m. ni.

Industriförbundet. Då får de komma till
klarhet om ni är värda att samarbeta
med eller inte och vad det är för råd
som ni kan lämna vid dessa rundabordskonferenser,
som ni inte kan ge nu.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hagnell efterlyser
alternativ till regeringspolitiken. Vi har
presenterat ett alternativ. Bland annat
i det särskilda yttrande, som vi fogat
till bankoutskottets utlåtande, har vi talat
om vilka åtgärder vi anser vara absolut
nödvändiga för att man skall kunna
komma till rätta med de nuvarande
förhållandena.

Herr Hagnell tycks mena, att det inte
behövs några råd från oppositionen.
Men jag anser nog att regeringen behöver
råd. Regeringen har dock visat sig
sakna förmåga att behålla penningvärdet
intakt. Vi har en år från år fortgående
inflation, som skapar stora bekymmer
för oss på olika områden. Det
är inte bra som det är. Det går inte,
herr Hagnell, att från denna talarstol
komma med bortförklaringar; vi har ett
bekymmersamt ekonomiskt läge, och vi
har en fortgående inflation. Här behövs
det åtgärder för att vi skall komma till
rätta med nuvarande missförhållanden.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Denna ekonomiska debatt
tycks tyda på att vi är uppdelade
i två urskiljbara grupper. En grupp vill
ha ett fast penningvärde och en stabiliserande
politik. Den andra gruppen är
mera fatalistisk och anser att det inte
är någonting att göra åt det alltmer försämrade
penningvärdet, utan att det
bara är att låta de olika krafternas spel
få fortgå.

Men i debatten kan man också skönja
en allmän villervalla. Kommunisterna
säger, att socialdemokraterna inte har
något samlat program i denna fråga,
och herr Hagnell säger som represen -

Nr 23

Onsdagen den It maj 19C6

Den ekonomiska politiken, m. m.

tant för socialdemokraterna, att de borgerliga
inte har något samlat program
för att lösa frågan. Även majoritetens
uppfattning om detta är tydligen mycket
flytande. Men man får ändå en känsla
av att det skulle vara till allmänt
gagn om vi finge till stånd en konferens,
som reservanterna här har föreslagit,
med deltagare från olika delar av samhällslivet,
från arbetsmarknadens organisationer
och från näringslivets. Jag
tror personligen att man därigenom
skulle kunna uppnå vissa resultat och
åstadkomma en lugnare och mer dämpad
debatt om dessa frågor.

Nu har en avtalsrörelse nyligen avslutats,
och därefter har man satt i gång
konferenser och studiegrupper som
skall behandla frågan hur man skall
bära sig åt för att hålla priserna i
schack. Det hade varit riktigare om man
från början förhandlat om båda dessa
ting vid gemensamma överläggningar
mellan näringslivets olika organisationer.
Det verkar nästan litet ironiskt när
t. ex. tidningar, som talar om hur viktigt
det är att hålla stabila priser, själva
höjer priserna på sina tidningar med
10 procent. Det måste bero på att man
för denna debatt om en stabiliseringspolitik
utan att riktigt ha grepp om frågan.

Från LO-håll har det sagts att gemensamma
överläggningar skulle vara verkningslösa
— det har antytts i LO:s remissyttrande
— och det motiveras hår
särskilt med löneglidningen. Men det
är väl ingenting som hindrar att även
löneglidningen blir ett väsentligt diskussionsämne
på en rundabordskonferens
och inom ett ekonomisk-socialt råd.

Det sägs också att detta förslag skulle
få till följd låsta politiska ståndpunktstaganden.
Vi är väl alla överens om att
det privata sparandet har en oerhört
stor betydelse. Men stimulansen för det
privata sparandet är naturligtvis — det
har sagts tidigare här — att man kan
räkna med ett något så när fast penningvärde.
Det var någon som tidigare

i debatten uttryckte sig så, att det var
fara värt att allmänheten skulle få den
uppfattningen att en ständig, kraftig inflation
skulle fortgå. Ja, jag tror att vi
redan är i det läget, att allmänheten
alltså redan av rådande förhållanden
har vaggats in i den tron.

Jag skulle vilja säga något om bytesbalansen
med utlandet. Vi vet att den
inte är bra. Underskottet i bytesbalansen
är så stort att det inte kan få bestå
år efter är. Jag kan inte förstå annat än
att botemedlet härför är att man på ett
allvarligare sätt tar upp frågan om ett
skydd för den inhemska produktionen.
En stat som vill förbli eu självständig
stat måste handla som den enskilde:
man får se till att man inte har större
utgifter än att inkomsterna kan täcka
dem.

Det har sagts i debatten och det har
angivits i en del remissutlåtanden, att
frivilliga överenskommelser på lönemarknaden
är det heligaste av det heliga.
Men det som föreslagits betyder
inte att man i och för sig skulle rubba
grunden för frivilliga överenskommelser.
Men är förhållandena för närvarande
så bra — som man låter påskina
— att det går att räkna med att
den fulla friheten föreligger? Man frågar
sig då varför vi har dessa spänningar
mellan olika fackliga grupper. Om
denna frivillighet har lyckats lösa problemen,
varför har man då de spänningar
som i dag föreligger just i fråga
om statstjänarna?

När herr Hagnell säger att borgerligheten
inte har något samlat program,
får jag en känsla av att han tycker att
det kan vara bekvämt att så att säga
tala om någonting annat än sakfrågan
vi behandlar i dag. Det är inte ett samlat
program i fråga om stabiliseringspolitiken
från borgerlighetens sida som
här är det väsentliga, utan det väsentliga
är att man får till stånd denna rundabordskonferens
och att man där tillsammans
med regeringen och representanter
för näringslivet kan resonera sig

Nr 23

Onsdagen den

fram till vilka åtgärder man eventuellt
skulle kunna genomföra.

Herr Hagnell sade: Varken ni eller
vi springer till ett råd för att diskutera
de ekonomiska frågorna, utan detta skall
vi väl göra här i riksdagen. Ja, men
det fungerar inte på det sättet. Vi vet att
jordbruksministern har sammankallat
en särskild studiecirkel och internt diskuterat
en viktig näringspolitisk fråga
utan att denna varit diskuterad i riksdagen.
Jag tycker inte att herr Hagnells
argument mot att man inte skulle kunna
träffas på detta sätt är tillräckligt
starkt. Man kan fråga sig varför herr
Hagnell är så rädd för att släppa in den
politiska oppositionen i kanslihuset till
överläggningar om den ekonomiska politiken.
Jag vet att herr Hagnell numera
är en centralperson vid resonemangen
om den ekonomiska politiken. Kanske
är han rädd för att det skulle kunna
bli något trängre inom denna grupp,
men för sakens skull bör man kunna
följa vårt förslag.

Herr Hagnell sade också: Om ni har
några förslag, lägg då fram dem från
denna talarstol, så att vi får ta del av
dem. Ja, men det är just det som LO
varnat för. LO säger att om man ordnar
en rundabordskonferens med de olika
politiska partierna som deltagare, finns
risk för att man blir politiskt låst och
sedan inte kan lösa problemen.

Då frågar man sig: Är problemen
lösta i dag? Nej, det är de inte. Men om
vi skulle spela upp själva uppläggningen
av det politiska ställningstagandet
redan i kammaren, blir väl dessa frågor
ännu mer politiskt låsta än vad LO i
sitt remissyttrande befarat att de skulle
bli på en rundabordskonferens.

Sedan heter det att vi inte sagt hur
det ekonomisk-sociala rådet skulle byggas
upp och hur rundabordskonferensen
skulle vara sammansatt. Jag tycker
att tillräckligt har sagts om denna sak
i motionerna. Man har skisserat ungefär
hur det skall sammansättas. Centerpartiet
och folkpartiet har i det särskil -

11 maj 1900

Den ekonomiska politiken, m. m.

da yttrandet angivit en hel del punkter,
ett yttrande som herr Itegnéll nyligen
från denna talarstol har anslutit sig till.
Jag tycker därför det är alldeles för
mycket att begära att man i detta skede
skall gå längre.

Herr talman! Jag skall med dessa
kommentarer be att få yrka bifall till reservationerna
nr 2, 3 och 11.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Jag skall endast framföra
några få synpunkter beträffande
motionärernas och reservanternas krav
på att ombilda det ekonomiska planeringsrådet
så att plats också bereds företrädare
för oppositionspartierna. Jag
anser detta vara en av de principiellt
mest viktiga frågorna som oppositionen
för fram vid detta tillfälle. Frågan
är som bekant inte ny. Den behandlades
av riksdagen för två ar sedan. Även
då var den framförd genom motioner
från oppositionshåll. Frågan behandlades
av konstitutionsutskottet, och riksdagen
avslog propåerna. När frågan nu
på nytt aktualiseras finns det kanske
ändå anledning att något redogöra för
det ekonomiska planeringsrådets funktion
och sammansättning.

Rådets uppgift är att vara ett organ
för samråd mellan regeringen, näringslivet,
arbetsmarknadsorganisationerna

och den ekonomiska forskningen. Tillskapandet
av rådet utgjorde ett led i
strävandena att intensifiera och vidareutveckla
det arbete som bedrivits i form
av bl. a. långtidsutredningar. Det skall
följa den löpande utvecklingen och diskutera
de problem som möter när det
gäller att öka framstegstakten i vår ekonomi.
På längre sikt gäller det att kartlägga
tendenser och problem och att ange
möjliga åtgärder som underlättar en
balanserad expansion i vår svenska ekonomi.

Vid utskottets behandling av frågan
om utökning av det ekonomiska planeringsrådet
med representanter för riksdagen
har vi sagt oss att en sådan ut -

4 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 23

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Den ekonomiska politiken, m. m.

vidgning skulle komma att innebära en
principiell förändring av rådets nuvarande
sammansättning och funktion.
Det finns enligt min och också utskottsmajoritetens
mening ingen anledning
förändra rådets karaktär av beredande
organ — det ber jag att få understryka
— där representanter för olika organisationer
får tillfälle att i samråd behandla
frågor som senare blir föremål
för de politiska instansernas ställningstagande.

Motionerna har varit föremål för sedvanligt
remissförfarande, och man kan
därvid konstatera att såväl arbetstagarnas
huvudorganisationer som Svenska
arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund
ställer sig klart avvisande
till de förslag som framförs i motionerna.
I likhet med remissinstanserna
anser även utskottsmajoriteten att rådets
sammansättning är väl avvägd med
hänsyn till de uppgifter som rådet har.
Ingenting skulle stå att vinna genom att
de politiska partierna bereddes utrymme.
Jag skulle snarare tro att om motionärernas
framställning bifölls skulle
effekten bli motsatsen till vad motionärerna
åsyftar.

Frågan om anordnandet av rundabordskonferenser
med deltagare från
regering, riksdag, kommuner, arbetsmarknadens
och näringslivets organisationer
samt fristående ekonomisk expertis
för att främja stabiliteten i priser
och samhällsekonomi har också aktualiserats
av motionärerna. Utskottsmajoriteten
anser att det samråd man
önskar redan finns, bl. a. genom det
ekonomiska planeringsråd som jag nyss
redogjorde för. Vidare kan man peka
på det omfattande remissförfarandet före
regeringens ställningstagande till utredningsförslag
och dessutom till att
organisationerna som bekant i mycket
stor utsträckning deltar i det utredningsarbete
som bedrives i vårt land.

Utöver de två former som jag här har
nämnt önskar man också — vilket framföres
i bl. a. reservationen 3 — utred -

ning för att skapa ett tredje organ, som
man har velat beteckna som ett ekonomisk-socialt
råd. Vilken uppgift detta
i så fall skulle få har jag faktiskt svårt
att förstå. Utskottsmajoriteten anser sig
också kunna anlägga samma synpunkter
på denna fråga som på de båda tidigare,
och vi yrkar alltså avslag på utredningskravet.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja
säga om de olika typer av samrådsförfarande
som föreslagits i motionerna
och reservationerna att det givetvis kan
betraktas som ambitiöst och vällovligt
att försöka verka för en uppbromsning
av penningvärdeförsämringen och för
stabilitet i vår ekonomi. Jag hyser dock
den bestämda uppfattningen att detta
resultat inte uppnås genom att man
tvingar samman exempelvis arbetsmarknadens
parter till en rundabordskonferens
för att diskutera metoder att
åstadkomma en stabilare total löneutveckling.
Vi kan naturligtvis fatta beslut
om olika former av samråd här i
riksdagen, men något resultat kommer
detta inte att medföra, eftersom vi redan
nu känner till parternas principiella
inställning till dessa former av
samråd.

Jag har den uppfattningen — och den
har även kommit till uttryck i ett flertal
av remissvaren — att det bästa resultatet
uppnås om arbetsmarknadens
parter på lönesidan i detta stora komplex
får handla helt självständigt och
under eget ansvar. Ett direkt inflytande
på lönebildningen från statsmakternas
sida skulle säkerligen få motsatt effekt
mot den önskade. Man skulle då riskera
att intresset från parternas sida att bekämpa
uppkommande svårigheter skulle
minska.

En överflyttning av den ekonomiska
debatt som förekommer här i riksdagen
till något annat organ, oavsett vad
man benämner det, skulle enligt mitt
förmenande inte i större utsträckning
än för närvarande föra fram till gemensamma
ståndpunkter. Det skulle bara

Onsdagen den 11 maj 1900

Nr 23

komma att innebära att en del av de
debatter som i dag förs i riksdagen
skulle flyttas över till andra organ, och
när frågorna sedan skulle behandlas
här, skulle ställningarna redan vara
mycket härt låsta. Vi skulle alltså komma
att politisera de överläggningar som
förekommer utanför riksdagen i olika
samrådsorgan på ett helt annat sätt än
som sker i dag. Detta skulle enligt min
mening absolut inte tjäna det syfte som
motionärerna och reservanterna säger
sig vilja tillgodose.

Slutligen vill jag bara slå fast att vi
från vår sida i praktisk handling har
visat att vi har ett klart handlingsprogram
i dessa frågor. Jag vill dock
konstatera att förhållandet inte är detsamma
på borgerligt håll, i varje fall
inte på alla punkter.

Herr talman! Det finns ingen anledning
att ytterligare utveckla dessa kanske
i många stycken stora och komplicerade
frågor, utan jag nöjer mig med
de synpunkter jag här i korthet anfört
och ber att få hemställa om bifall till
utskottets förslag på alla punkter.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Bara en rättelse. Herr
Bengtsson i Landskrona sade att oppositionen
har begärt att få delta i planeringsrådet.
Detta är emellertid inte riktigt
eftersom det endast föreligger en
högermotion och mellanpartierna nog i
allra högsta grad också vill räkna sig
till oppositionen.

Jag konstaterar vidare att herr
Bengtsson är nöjd med den hittillsvarande
utvecklingen och de vidtagna åtgärderna.
Härtill vill jag konstatera att
folkpartiet inte är tillfredsställt med
den utveckling som har ägt rum.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reser -

Den ekonomiska politiken, m. m.

vationen 1); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Regnéll
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. A)
i utskottets utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Gustaf Henry
Hansson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Regnéll begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 176 ja och 36 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Umeå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B) i
utskottets utlåtande nr 25, röstar

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Den ekonomiska politiken, m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Gustaf Henry
Hansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 103
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Umeå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. C) i
utskottets utlåtande nr 25, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

ning. Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 122 ja och 77
nej, varjämte 20 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Regnéll
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. D) i
utskottets utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Gustaf Henry
Hansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Mom. E

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6); och fann hem förste vice
talmannen den förra propositionen vara

Onsdagen den 11 maj 1966

Nr 23

med övervägande ja besvarad. Herr Regnéll
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. E) i
utskottets utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6) av herr Gustaf Henry
Hansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Regnéll begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 138 ja och 36 nej,
varjämte 45 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. F

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. G

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
8); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Regnéll
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. G) i
utskottets utlåtande nr 25, röstar

Den ekonomiska politiken, m. m.

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 8) av herr Gustaf Henry
Hansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Regnéll begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 167 ja och 35 nej,
varjämte 19 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. H

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. I

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
9); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. I)
i utskottets utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
9) av herr Gustaf Henry
Hansson in. fl.

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 196G
Överenskommelser om landstingens övertagande av mentalsjukvården m. m

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Regnéll begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 142 ja och 37 nej,
varjämte 42 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. J

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
11); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. J)
i utskottets utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 11) av herr Gustaf Henry
Hansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Umeå
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 114 ja och

106 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utskottets motivering i de delar som
icke berörts vid besluten angående utskottets
hemställan under mom. A—J.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering, dels ock på godkännande
av utskottets motivering med
den ändring däri, som föreslagits i reservationen
12) av herr Gustaf Henry
Hansson m. fl.; och godkände kammaren
utskottets motivering oförändrad.

§ 6

Överenskommelser om landstingens

övertagande av mentalsjukvården
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
94, i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående huvudmannaskapet
för mentalsjukvården m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Överenskommelser om landstingens
övertagande av mentalsjukvården m. m.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! De flesta landsting har
redan vid sina vårmöten i år beslutat
godta den förhandlingsuppgörelse, som
träffats mellan statens avtalsnämnd och
Svenska landstingsförbundet efter separata
förhandlingar med respektive
landsting.

Avsikten med reformen är att mentalsjukvården
skall erhålla samma höga
standard som kroppssjukvården, bl. a.
genom en rationellare sjukvårdsorganisation.
Den principöverenskommelse
vilken 1963 års riksdag fastställde som

Onsdagen den 11 maj 19(i(i

Nr 23

Överenskommelser om landstingens

grund för ytterligare förhandlingar med
landstingen innebar att staten skulle
lämna bidrag, som i princip ger fullgod
täckning för landstingens investeringsoch
driftkostnader på mentalsjukvårdens
område.

De bidragsbelopp som innefattades i
principöverenskommelsen visade sig
inte ge en fullgod täckning för de kostnader
en nödvändig upprustning av
mentalsjukvården beräknades medföra.
Svenska landstingsförbundet anmälde
därför när överenskommelsen träffades
starka betänkligheter. Med hänsyn till
önskvärdheten av att förbättra de mentalt
sjukas vårdförhållanden godtogs
dock det av inrikesdepartementet framlagda
förslaget.

Den stora skillnad mellan principavtalets
bidragsbestämmelser och den
kostnad, som landstingen skulle behöva
påtaga sig för att infria reformens syfte
har i viss mån utjämnats genom normalavtalets
§ 20 innehållande bestämmelser
beträffande det särskilda avskrivningsbidraget.
Huruvida denna förbättring
är tillräcklig förefaller ovisst.

En höjning av mentalsjukvårdens
standard är i betydande utsträckning
en fråga om tillgång till vårdpersonal.
Större delen av driftkostnaderna utgöres
av personalkostnader. Om påslaget
av 16 procent på 1966 års driftkostnader
är till fyllest för att infria reformens
intentioner är också ovisst. De
flesta landsting har ställt sig mycket
skeptiska härtill. Den allmänna uppfattningen
har nog varit att reformen kommer
att bli kostsam för den nya huvudmannen.
Ändå har landstingen åtagit
sig uppgiften — landstingen är ju mycket
ambitiösa huvudmän för sjukvården.

Det är naturligtvis angeläget att reformen
på mentalsjukvärdsområdet kan
träda i kraft den 1 januari 1967. Men det
är också enligt vår mening väsentligt
att tillgodose det i 1963 års riksdagsbeslut
uttalade syftet, att staten skall
lämna bidrag som innebär fullgod täckning
för landstingens investerings- och

övertagande av mentalsjukvården m. m.

driftkostnader. Enligt vår mening —■
och den torde ha kommit till uttryck
vid praktiskt taget varje landstingsbehandling
av denna fråga — kommer
troligen inte normalavtalet och det därpå
grundade förslaget i propositionen
att ge kostnadstäckning för den förbättring
av mentalsjukvården, som
landstingen nu måste genomföra. Följden
måste bli skatteutdebiteringar för
landstingen, vilket enligt vad vi förstår
inte var avsikten med 1963 års
riksdagsbeslut.

Vi kan således inte dela den mening
utskottet anför i sitt utlåtande på s. 3,
där det heter: »Avtalet torde därför enligt
utskottets uppfattning komma att ge
landstingen den kostnadstäckning som
avsågs i 1963 års principbeslut.» Det
av landtingen godtagna avtalet bör enligt
vår mening inte få utgöra ett hinder
för en snar prövning i avsikt att
tillgodose det av 1963 års riksdag uttalade
syftet att landstingen skall ha
fullgod täckning för sina investeringsoch
driftkostnader på mentalsjukvårdens
område.

Denna fråga kan sägas vara en del av
det stora problemkomplex som utgöres
av kostnadsfördelningen i stort mellan
staten och kommunerna. Centerpartiet
har i annat sammanhang krävt en utredning
över hela detta område. Vi vill
i samband med detta ärende ha framfört
att frågan om en fullgod täckning
av kostnaderna för landstingens övertagande
av mentalsjukvården kan bringas
till en godtagbar lösning i den av oss
förordade utredningen.

I det läge där föreliggande fråga nu
befinner sig bär jag, herr talman, inte
något annat yrkande än om bifall till
utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Det propositionsförslag
som här föreligger är ju ett resultat av

56 Nr 23 Onsdagen den 11 maj 1966

Förstatligandet av uppbördsverken och omorganisation av de lokala skattemyndigheterna
m. m.

de förhandlingar som har förts mellan
staten och Landstingsförbundet. Utgångspunkten
har varit den princip som
1963 års riksdag antog, nämligen att
landstingen skall få fullgod täckning för
investerings- och driftkostnader på mentalsjukvårdens
område.

Givetvis kan man, såsom herr Nilsson
i Tvärålund och de som står för
det särskilda yttrandet, hysa en viss
tveksamhet inför framtiden, men man
skall komma ihåg att i förhållande till
de bestämmelser som antogs år 1963
detta förslag innebär en förbättring
med 40 miljoner kronor, som alltså tillkommit
utöver det belopp som beslutades
år 1963, och vi anser inom utskottet
att förslaget följer den princip som då
fastställdes.

Herr Nilsson i Tvärålund hade inte
heller något annat yrkande än utskottets.
Vi är ju överens om att det är viktigt
att landstingen övertar mentalsjukvården
och att organisationen kommer
i gång den 1 januari 1967, och vi hoppas
att syftet med det hela — en förbättrad
mentalsjukvård — blir uppfyllt
och även att detta avtal ger landstingen
den fullgoda kostnadstäckning
som det enligt utskottets mening skall
göra.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 2—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7

Förstatligandet av uppbördsverken och
omorganisation av de lokala skattemyndigheterna
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 95, i anledning av Kung], Majrts proposition
angående förstatligandet av

uppbördsverken och omorganisation av
de lokala skattemyndigheterna m. in.
jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! I det utlåtande som vi
nu behandlar föreslås förutom förstatligande
av uppbördsverken principerna
för en ny fögderiindelning. I denna senare
fråga vill jag framföra några synpunkter
i anslutning till motionerna
nr 865 i denna kammare och 702 i
första kammaren.

1 samtliga utredningar som har föregått
detta förslag har understrukits att
man bör beakta och tillgodose servicekravet
för att ge allmänheten möjligheter
att få personlig kontakt med skattemyndigheterna.
Vi kan konstatera att
folk har stort behov av denna personliga
kontakt för att i de allt krångligare
skatte- och deklarationsärendena erhålla
råd och upplysningar.

Den motion som jag och några medmotionärer
har lämnat i detta ärende
rör södra Halland. Det kan invändas
att avstånden nere i södra Sverige inte
är så stora att de kan utgöra några
hinder när det gäller att tillgodose allmänhetens
behov av att besöka de lokala
skattekontoren. Det kan man naturligtvis
säga med viss rätt, ty även
om den nya organisationen för de södra
delarna av landet medför att avstånden
till de lokala skattemyndigheterna ökats
på ett sådant sätt, att de kan vara besvärande
nog, kan de ändå icke jämföras
med motsvarande avstånd i de
nordligare delarna av landet.

En sådan jämförelse måste dock göras
med utgångspunkt från hurdana förhållandena
blir med den nya organisationen
och hurdana de är i den nuvarande;
då framträder klart och tydligt de problem
som uppstår vid den föreslagna
sammanslagningen av fögderier med indragning
av ett stort antal stationerings -

Onsdagen (ten 11 maj 1966 Nr 23 57

Förstatligandet av uppbördsverken och omorganisation av de lokala skattemyndigheterna
m. m.

orter för lokala skattemyndigheter. Besöksfrekvensen
vid dessa häradsskrivarkontor
är som regel mycket hög.
En avsevärd del av de besökande är
äldre människor som har ett stort behov
av att vid ett personligt samtal få
sina frågor besvarade och erhålla upplysningar.
För många av dem kommer
den föreslagna rationaliseringen att vålla
besvär och svårigheter.

Nu är det också på det sättet, att de
orter som i detta sammanhang kommer
att förlora ytterligare en samhällsinstitution,
tidigare berörts av andra rationaliseringar
inom andra samhällets
verksamhetsområden. Så har fallet varit
t. ex. med den ort, som jag företräder,
vad beträffar både lantmäterikontor
och lokal polisorganisation.

För denna och många andra orter,
vilka sålunda redan förut har stora
problem då det gäller att utveckla och
aktivera ortens näringsliv, blir svårigheterna
ännu större när den statliga
samhällsservicen nu ytterligare inskränks.

Visst måste vi rationalisera för att
nå fram till en ur ekonomisk synpunkt
ändamålsenlig organisation, men vi bör
allvarligt ge akt på att vi i vår rationaliseringsfeber
inte åstadkommer skador
på andra områden, som försätter den
enskilde medborgaren i en sämre situation.
Om så sker, har vi inte nått målet
för vår strävan.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
fördjupa mig i denna fråga. Jag har
bara velat framföra dessa synpunkter i
anslutning till behandlingen av föreliggande
utskottsutlåtande, och jag vill
starkt understryka angelägenheten av
att man vid uppbyggandet av den nya
organisationen av våra fögderier beaktar
allmänhetens berättigade krav på
personlig hjälp, så att serviceförhållandena
på de platser som nu mister lokala
skattemyndigheter, bibehålls vid samma
nivå som tidigare. Detta kan måhända
ske genom att det ordnas lokala mottag -

ningar på dessa orter. Därigenom skulle
man i viss utsträckning tillgodose allmänhetens
behov av att lätt komma i
personlig kontakt med skattemyndigheterna.

Jag vill än en gång betona att det sistnämnda
är ett mycket väsentligt behov
som man i hög grad bör ta hänsyn till
när man bygger upp den nya fögderiorganisationen.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Herr Oskarson ställde
inget yrkande, och det kunde väl för
min del räcka med att yrka bifall till
utskottets hemställan. Jag vill dock påpeka
att vi i utskottet har uttalat att
man vid den nya indelningen bör i mycket
stor utsträckning ta hänsyn till allmänhetens
behov av service, ett behov
som jag är den förste att erkänna det
berättigade i.

Jag håller med om att samhällets service
i förevarande avseende icke får
försämras så, att det blir omöjligt för
befolkningen på berörda orter att träffa
tjänstemän som handlägger skattefrågor.
Herr Oskarson medger dock att de
nya avstånden i det fall hans motion
berör —- 22 km till Laholm och 50 km
till Halmstad — är ganska korta till och
med i förhållande till många andra avstånd
i södra Sverige.

Vidare noterar jag med tacksamhet
herr Oskarsons uttalande att vi måste
rationalisera på detta område liksom
på andra för att få till stånd en effektiv
organisation. Jag hoppas bara att man
har den inställningen även om rationaliseringen
blir till nackdel för den egna
orten.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Vad beträffar organisationen
har jag inga som helst invändningar
att göra mot utskottets förslag.
Jag var ledamot av den stora kommitté

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Förstatligandet av uppbördsverken och omorganisation av de lokala skattemyndig heterna

m. m.

soin förberedde även frågan om uppbördsverkens
omorganisation och förstatligande,
och den organisation som
nu håller på att ta gestalt överensstämmer
i stort sett med kommitténs förslag.

Vad som föranlett min blanka reservation
är utskottets skrivning med anledning
av den motion jag väckt i denna
fråga och som bara gäller —- jag är helt
medveten därom — en bagatell. Utskottet
skriver längst ned på sid. 5 i sitt utlåtande,
att »vissa av de föreslagna
tjänstebenämningarna bör kunna ytterligare
övervägas efter kontakt med personalorganisationerna»,
och utskottet
föreslår därför »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ger till känna vad
utskottet därom anfört».

Jag skulle vilja göra den kommentaren,
att detta borde kunna gälla samtliga
tjänstebenämningar, så att man vid
förhandlingarna kan anse sig ha relativt
fria händer. Jag är för min del glad
över att propositionens något kuriösa
förslag angående omvandling av intendenttjänsterna
till assistenttjänster kommer
att omprövas med anledning av
min motion. Det måste anses rimligt att
de personalgrupper, som beröres av
denna omorganisation, även när det gäller
tjänstebenämningarna behandlas på
ett hänsynsfullt sätt. Jag utgår från att
så kommer att bli fallet vid de fortsatta
förhandlingar som enligt det föreliggande
förslaget skall äga rum.

Jag har inget annat yrkande än om
bifall till utskottets hemställan.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Visst är det nödvändigt
att rationalisera, herr Fagerlund. Men
när man rationaliserar får man inte
glömma bort att ta hänsyn till åtgärdernas
verkningar för allmänhetens del.
Vad jag velat säga är att det vid denna
nya indelning kommer att uppstå problem,
framför allt för många äldre människor.
För dem kan det vara besvärligt

nog att förflytta sig över fem mil. Att
problemen är betydligt större norröver
är jag fullt på det klara med. Men när
man gör jämförelser av detta slag, bör
dessa gälla de förhållanden som ett förslag
medför och tidigare förhållanden
på samma ort. Däremot bör man i ett
sådant sammanhang inte göra jämförelser
mellan olika orter i landet. Resultatet
av en sådan jämförelse skulle naturligtvis
bli att vi finner, att man inte
behöver så många fögderikontor i södra
Sverige.

På många av de orter, som nu förlorar
sina fögderikontor, kommer det att
uppstå besvär inte bara för de enskilda
människorna utan även när det gäller
den service som näringslivet kräver. På
många av dessa orter är det redan svårt
att tillgodose näringslivets intressen,
och dessa svårigheter kommer att bli
ännu större, allteftersom samhällets service
på orten minskar. Vad jag främst
velat säga är att man genom lokala mottagningar
på de orter, där fögderikontoren
nu rationaliseras bort, bör försöka
bibehålla minst samma .service åt allmänheten
som tidigare.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Det kanske är onödigt,
men låt mig i alla fall ännu en gång till
herr Oskarson säga att vi är överens
om att allmänheten skall tillhandahållas
service på skatteområdet. Att det
kan uppstå vissa problem när man tar
ifrån en ort ett serviceorgan är väl
klart. Men vi måste rationalisera för att
åstadkomma effektivitet och för att kunna
tillvarata fördelarna med de nya
moderna kontorsmaskinerna; det är vi
väl också överens om — på denna punkt
finns ju inget annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan.

Herr Ståhl talade om tituleringen av
vissa tjänstemän. Man blir ibland litet
rädd när man upptäcker hur känsliga
folk är för att få sin titel ändrad. Att
åstadkomma adekvata tjänstebenäm -

Onsdagen den 11 maj 1966

Nr 23

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

ningar på det område det här giiller är
väl också ganska svårt. Själv tillhör jag
en personalorganisation som fått ett förslag
om att vissa tjänstemän skulle kallas
rotundebiträden och stickprovskontrollanter!
Jag tycker hela denna diskussion
om vad olika tjänstemän skall
benämnas är en av de mest ofruktbara
förhandlingar som kan föras från personalorganisationernas
sida.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 8

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 36, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser i anledning av
statens övertagande av huvudmannaskapet
för uppbördsväsendet in. m. i
vissa städer, m. m.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9

Ändring i lagen om allmän försäkring,
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring,
in. in., jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 11 mars 1966 dagtecknad
proposition, nr 59, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,

2) lag om ändrad lydelse av 11 § lagen
den 25 maj 1962 (nr 382) angående
införande av lagen om allmän försäkring,

dels ock bifalla det förslag i övrigt,
om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Propositionen hade hänvisats till
statsutskottet, såvitt avsåge anvisande
av anslag, och i övrigt till lagutskott.
Statsutskottets utlåtande i ämnet redovisas
under nästföljande paragraf.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

Propositionen innehåller förslag om
den lagändring som erfordras för genomförande
av standardhöjningen av
folkpensionerna i enlighet med förslag
i statsverkspropositionen. Med 20 indextillägg
blir det årliga pensionsbeloppet
fr. o. m. juli 1966 — bortsett
frän kommunalt bostadstillägg -— för
en ensam pensionär 4 500 kr. och för
två pensionsberättigade makar tillhopa
7 020 kr.

I propositionen föreslås förbättrade
förmåner för handikappade.

Invaliditetsersättningen, inberäknat
vårdbidraget till svårt handikappade
barn, höjs enligt förslaget från 50 till
60 7c av basbeloppet, eller med nu gällande
basbelopp från 2 650 till 3 180 kr.,
allt för år räknat. Dessutom föreslås
att invaliditetsersättning skall kunna
utgå med 30 % av basbeloppet eller
med 1 590 kr. för år räknat till förvärvsarbetande
handikappade, som har
mindre omfattande hjälpbehov eller
lägre merutgifter än som krävs för hel
invaliditetsersättning. Invaliditetsersättning
till den som blivit blind före 63
ärs ålder skall liksom vårdbidraget alltid
utgå med 60 7c av basbeloppet.

Anstaltsvårdade barn föreslås kunna
få vårdbidrag då de under längre tid
vistas i sina hem.

Studier skall enligt förslaget jämställas
med förvärvsarbete i fråga om
rätten till invaliditetstillägg och invaliditetsersättning,
så att en svårt handikappad,
som ägnar sig åt studier eller
annan utbildning, skall kunna få dessa
förmåner i samma utsträckning som en
förvärvsarbetande. För att studier skall

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Ändring i lagen om allmän försäkring, m.

berättiga till invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning
krävs att den handikappade
har rätt till studiehjälp eller
studiemedel för studierna eller att han
är utesluten från sådan förmån endast
på grund av bestämmelse om behovsprövning.

Enligt förslag i propositionen slopas
i huvudsak de regler inom tilläggspensioneringen,
som är strängare för utlänningar
än för svenska medborgare.
De regler som ger svenska medborgare,
födda något av åren 1896—1923, en särskilt
förmånlig ställning bibehålls dock.

Propositionen innehåller vidare förslag
om att det skall fordras makes
samtycke för att en anmälan om undantagande
från tilläggspensioneringen
skall bli giltig.

I propositionen föreslås att riksdagen
för budgetåret 1966/67 till folkpensioner
beviljar ett förslagsanslag av
4 880 milj. kr.

De föreslagna lagändringarna är avsedda
att träda i kraft den 1 juli 1966.

I samband med propositionen behandlade
andra lagutskottet följande i
ämnet väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: 1)

de likalydande motionerna nr 221
i första kammaren av herrar Dahlén
och Nyman samt nr 292 i andra kammaren
av herr Nihlfors m. fl.,

2) de likalydande motionerna nr 322
i första kammaren av fröken Mattson
samt nr 390 i andra kammaren av fru
Lindberg och fru Svensson,

3) de likalydande motionerna nr 577
i första kammaren av herr Lars Larsson
m. fl. och nr 712 i andra kammaren
av fru Skantz m. fl.;

B. i anledning av propositionen väckta
motioner:

4) de likalydande motionerna nr 668
i första kammaren av herrar Adolfsson
och Werner samt nr 820 i andra kammaren
av herr Jansson m. fl.,

5) de likalydande motionerna nr 669
i första kammaren av herr Per Jacobs -

son ni. fl. och nr 822 av herr Jönsson
i Ingemarsgården m. fl.,

6) de likalydande motionerna nr 670
i första kammaren av fru Elvy Olsson
och herr Svanström samt nr 821 i andra
kammaren av herrar Johansson i
Skärstad och Svensson i Vä,

7) de likalydande motionerna nr 671
i första kammaren av herr Sörenson
fil. fl. samt nr 823 i andra kammaren
av herrar Nelander och Keijer, ävensom 8)

motionen nr 824 i andra kammaren
av fru Ryding m. fl.

Motionerna under 4) och 8) hade,
såvitt anginge anvisande av anslag, hänvisats
till statsutskottet och i övrigt till
lagutskott, övriga motioner hade i sin
helhet hänvisats till lagutskott.

Motionen under 1) behandlades i detta
sammanhang endast såvitt anginge
sjukförsäkringen och tilläggspensioneringen.

I motionerna I: 668 och II: 820 hade,
såvitt nu var i fråga, yrkats, att riksdagen
måtte antaga i motionerna framlagt
förslag till lag om ändrad lydelse
av 11 § lagen den 25 maj 1962 (nr 382)
om införande av lagen om allmän försäkring,
innebärande yrkande, att standardhöjningen
av folkpensionerna skulle
bestämmas till 340 kronor för ensamstående
och 520 kronor för ett pensionärspar.

I motionerna I: 669 och II: 822 hade
bl. a. yrkats, att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 59 måtte i
.skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad i motionerna anfördes beträffande
tidskravet för vårdbidrag åt anstaltsvårdade
barn vid vistelse i hemmet.

I motionerna I: 670 och II: 821 hade
yrkats, »att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 59 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala sig för att
vårdbidrag för anstaltsvårdade barn
skall utgå då barnet vårdas i hemmet
under en sammanhängande period om
minst 14 dagar».

Onsdagen den 11 maj 1966

Nr 23

(il

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

I motionen II: 824 hade, såvitt nu
var i fråga, yrkats,

I. att riksdagen med bifall i övrigt
till Kungl. Maj:ts proposition nr 59 i
vad den avsåge förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, måtte antaga
i motionen angivna, från propositionen
avvikande förslag till lydelse av
9 kap. 2 och 3 §§, innebärande yrkande
att invaliditetstillägget skulle höjas
till 60 procent av basbeloppet, att reducerat
invaliditetstillägg om 30 procent
av basbeloppet skulle införas för fall
av mindre hjälpbehov eller lägre merutgifter,
att invaliditetsersättningen i
fall då särskilt stora merutgifter förelåge
skulle kunna utgå med belopp
överstigande 60 procent av basbeloppet,
att döva skulle jämställas med
blinda i fråga om rätten till invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning
samt att åldersgränsen för erhållande
av invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
skulle höjas till 67 år;

II. att vårdbidrag till anstaltsvårdade
barn utginge för tid som barnet vistades
utanför hemmet under minst 14 dagar
med halvt månadsbelopp och för hel
månad med månadsbelopp.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med avslag å motionen
II: 824, såvitt anginge 9 kap. 3 §
sista stycket lagen om allmän försäkring,
måtte bifalla förevarande proposition
i motsvarande del;

B. att riksdagen, med avslag å motionerna
I: 668 och II: 820, såvitt de
hänvisats till lagutskott, måtte bifalla
förevarande proposition i motsvarande
del;

C. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition i övrigt, såvitt den
hänvisats till lagutskott;

D. att motionen 11:824, såvitt anginge
ändring i 9 kap. 2 § sista stycket
lagen om allmän försäkring, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; -

E. att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:671 och 11:823, samt

2) motionen 11:824, såvitt anginge
invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
till döva,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

F. att motionen II: 824, såvitt anginge
åldersgränsen för hjälpbehovets inträde
beträffande invaliditetstillägg och
invaliditetsersättning,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

G. att riksdagen med bifall till följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:669 och 11:822, såvitt
anginge vårdbidrag till anstaltsvårdade
barn, samt

2) motionerna 1:670 och 11:821,
ävensom

i anledning av motionen II: 824, såvitt
anginge vårdbidrag till anstaltsvårdade
barn,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört i denna
fråga;

H. att motionen II: 824, såvitt nu var
i fråga och i den mån motionen icke
besvarats genom vad utskottet ovan
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

J. att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:221 och 11:292, såvitt
nu var i fråga,

2) motionerna I: 322 och II: 390,

3) motionerna I: 577 och II: 712, samt

4) motionerna 1:669 och 11:822, såvitt
anginge mantalsskrivningskravet
och tilläggspension till arbetstagare i
gränstrakterna,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru RYDING (k):

Herr talman! I pensionsförsäkringskommitténs
betänkande sägs att invaliditetstillägg
och invaliditetsersättningar

Nr 23

Onsdagen den 11 mai 1966

Ändring i lagen om allmän försäkring, m

har det gemensamt, att de principiellt
är avsedda att ersätta vissa kostnader
som den försäkrade åsamkas till följd av
sitt handikapp. I motion 824 i denna
kammare, vilken behandlats i andra lagutskottets
utlåtande nr 41, har vi motionärer
tagit fasta på detta yttrande av
pensionsförsäkringskommittén. Vi utgår
ifrån att tillsynshjälp och andra merkostnader
— som andra merkostnader
räknas t. ex. taxiresor till arbetet o. s. v.
— inte är mindre för den förvärvsarbetande
handikappade än för dem som
saknar förmåga att arbeta och därför
får invaliditetsersättning och sålunda är
förtidspensionerade. Vi har också framhållit
att pensionen ersätter den förlorade
arbetsförtjänsten och inte skall behöva
användas för att kompensera merkostnader
i anledning av ett handikapp.

Nu föreslås en höjning med upp till
60 procent av basbeloppet för dem som
uppbär invaliditetsersättning, men de
förvärvsarbetande handikappade, vilkas
meromkostnader till följd av handikappet
ju inte skall betalas av pensionen,
får enligt propositionens och utskottets
förslag ingen förbättring. Vi anser att
det är en gärd av rättvisa att medge
en höjning upp till 60 procent av basbeloppet
även för dem som erhåller invaliditetstillägg
och vi vill bibehålla
30-procentsregeln för dem som har ett
mindre hjälpbehov.

Även den föreslagna förbättringen
upp till 60 procent av basbeloppet kan
emellertid i speciella fall vara otillräcklig.
Därför har vi rest frågan om att
handikappade bör ges möjlighet att efter
individuell prövning erhålla ett belopp
utöver de 60 procenten av basbeloppet.
En sådan prövning behöver inte
vara mer invecklad att verkställa än
den prövning som behövs för att fastställa
om en handikappad skall tillerkännas
30 eller 60 procent av basbeloppet
i invaliditetsersättning. Vi tror
att försäkringskassorna med gott omdöme
skulle kunna handha denna prövning,
och den möjligheten anser vi skulle
komma väl till pass i sådana fall, da

extraordinära omkostnader föreligger
för den handikappade.

Den andra fråga vi tagit upp i vår
motion gäller åldersgränsen beträffande
invaliditetstillägg och ersättning. Jag
erinrar mig livligt en helsida i en stockholmstidning
för någon tid sedan där
man pekade på ett fall då en man hade
blivit blind på »fel sida» om 63-årsgränsen
och på grund därav råkat i mycket
stora svårigheter. Samhället begär ju i
regel full arbetsinsats upp till 67 år,
och då skall man inte sätta en lägre
gräns för erhållande av dessa invaliditetstillägg
respektive ersättningar. Vi
har därför föreslagit en uppflyttning
av gränsen till 67 år.

Vidare har vi tagit upp problemet
om de döva. Jag noterar gärna att utskottet
instämmer i motionens syfte att
bryta de dövas isolering, men de döva
är i dag dåligt betjänta av att deras
problem enligt förslaget skall behandlas
tillsammans med alla andra frågor i
handikapputredningen. Den särställning
som de döva intar i vårt samhälle,
deras isolering och de extrakostnader
som följer av detta handikapp motiverar
mer än väl att de skall jämställas
med de blinda.

Vi har, förståeligt nog, fått många
sympatiuttalanden för att vi i motionen
har tagit upp detta krav, och ytterligare
argumentering för ett sådant rättvisekrav
kan därför vara överflödig.

Herr talman! Jag vill med tillfredsställelse
notera att utskottet har tillmötesgått
den begäran som framställts i
vår motion och som även andra motionärer
gjort om att vårdbidrag till anstaltsvårdade
barn skall utgå även för
vistelse i föräldrahemmet under kortare
tid än en kalendermånad. Man kan bara
tänka sig hur situationen skulle bli vid
t. ex. jul- och nyårshelger, om regeln
om kalendermånad skulle följas. Utskottet
tillmötesgår kravet på att regeln om
hel kalendermånad skall ändras till att
gälla fjorton dagar och att i sådana fall
halva månadsbeloppet skall utgå.

Herr talman! Med vad jag nu anfört

Onsdagen den 11 maj 1900

Nr 23

6.3

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

ber jag att få yrka bifall till vår motion
II: 824.

Herr KEIJER (fp):

Herr talman! I motion 823 i denna
kammare har herr Nelander och jag
hemställt att rikdagen vid behandling
av proposition nr 59 måtte besluta att
invaliditetsersättningen och invaliditetstillägget
skall kunna utgå till försäkrade
som är döva efter samma villkor
som gäller för de blinda. Det anföres i
motionen hl. a., att en i Danmark nyligen
antagen lag givit de döva en sådan
likaberättigad ställning.

I motionen framhålles hurusom det
handikapp som dövheten utgör inte
bara medför svåra kommunikationsoch
kontaktproblem utan också medför
större kostnader. Redan i det dagliga
livet måste de döva i vissa avseenden
vidkännas större kostnader än andra,
och därtill kommer det förhållandet att
de allvarligt hörselskadade inom yrkesvärlden
ofta innehar befattningar på
lägre nivå än deras utbildning och förmåga
egentligen ger dem möjlighet till.
Att avancera till högre befattningar
inom yrket är på grund av de kontaktsvårigheter
som dövheten medför så
gott som uteslutet för dem.

Andra lagutskottets utlåtande är något
oklart. Å ena sidan avstyrker utskottet
yrkandena i motionen och uttalar farhågor
för att uppmjuka gällande stadganden,
och å andra sidan säger man:
»Utskottet vill emellertid helt instämma
i motionernas syfte att bryta de dövas
isolering.» Men sedan hänvisas det bara
till att dessa och liknande problem utreds
av den under fjolåret tillsatta handikapputredningen.
Vad är den hänvisningen
värd? Hade det inte varit riktigare
att föreslå riksdagen att överlämna
motionerna till utredningen i stället för
att avslå dem? Vilka utsikter finns det
för de döva att deras situation skall
kunna bli bättre? Är utskottets skrivning
så positiv att den har någon verklig
effekt? Detta är frågor man ställer
sig.

Herr talman! Jag har inget yrkande i
den situation som föreligger, men jag
vore tacksam för ett förtydligande från
utskottets talesman.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Motion 11:820 yrkar
också på ett dubbelt standardtillägg för
folkpensionärerna. Varje saklig bedömning
av pensionsbeloppens storlek i förhållande
till de faktiska levnadsomkostnaderna
visar att det saknas verklig
överensstämmelse mellan standardutvecklingen
för folkpensionärerna och
för löntagarna i övrigt. Man behöver ju
inte ta fantasien till hjälp för att inse
att folkpensionärerna bl. a. med hänsyn
till prisstegringarna, särskilt de
höjda livsmedelspriserna, befinner sig
i en bekymmersam situation.

Motion 11:820 yrkar på att pensionen
för ensamstående höjs med 340
kronor i stället för av regeringen och
utskottet föreslagna 170 kronor. För
pensionärspar föreslår vi motionärer
520 kronor mot utskottets 260 kronor.

I såväl statsutskottets utlåtande nr 96
som andra lagutskottets utlåtande nr 41
avstyrkes motion II: 820 utan motivering.
Detta är ju bekvämt, men det hade
varit mera intressant om utskotten försökt
sakligt bedöma förslaget. Självfallet
kan en hänvisning -alltid göras till
det ansträngda finansiella läget. Vårt
förslag i detta avseende skulle innebära
en merkostnad på 180 miljoner kronor,
en summa som inte avsevärt understiger
exempelvis tilläggsanslaget till
Muskövarvet, som ständigt ökas.

Det vore lättare att diskutera dessa
frågor, om kammarens ledamöter hade
en gemensam utgångspunkt, nämligen
den att det är nödvändigt att förbättra
läget för dem som för sin försörjning
endast har pension att tillgå. I en motion
vid 1964 års riksdag tog vår grupp
upp detta problem och föreslog en
skyndsam utredning om förhållandena
för den grupp av pensionärer som inte
får ATP eller endast en ringa del därav.
Motionen avslogs.

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

Det skall erkännas att frågan senare
har uppmärksammats i tilläggsdirektiven
till pensionsförsäkringskommittén
den 3 juni 1965, drygt ett år senare.
Där framhålles, att beräknat på 1963
års prisnivå och inkomstläge kommer
1970 tilläggspensionerna för cirka 40
procent av de ålderspenionärer som har
ATP att uppgå till högst 1 200 kronor
om året. Kommittén gavs därför uppdraget
att utreda frågan om en koncentration
av förbättringarna till de pensionärsgrupper
som i huvudsak endast har
folkpension att lita till för sin försörjning.
Det hade varit en för pensionärerna
mycket fördelaktig tidsvinst om
våra förslag hade bifallits tidigare, och
jag anser att det även skulle vara en
tidsvinst om den motion som här föreligger
blev bifallen. Jag vill därför, herr
talman, yrka bifall till motionen II: 820.

Statsutskottet har haft att ta ställning
till en vid riksdagens början väckt motion
nr 8 i denna kammare om en utredning
rönande dels förbättring av
villkoren för kommunerna att erhålla
lån för anordnande av åldringsbostäder
samt en höjd inkomstgräns för erhållande
av räntefri stående del av förbättringslån,
dels införande av ett statligt
grundbidrag till kommunerna för
utgivande av kommunala bostadstillägg
jämte en förordnad normering av bestämmelserna
för beviljande av dessa
bidrag, innefattande även höjning av
gränserna för sidoinkomster, då reduktion
av bostadstilläggen inträder.

I detta sammanhang kunde det varit
av intresse att ta upp hela frågan om
den äldre arbetskraften och vilka åtgärder
samhället bör vidtaga för att på
bästa sätt stimulera ett utnyttjande av
denna äldre arbetskraft. Jag skall, herr
talman, inte ta tiden i anspråk för att
motivera detta nu, då jag anser att mycket
starka skäl finns framlagda i motionerna
7 och 8 i denna kammare.

Utskottsreservanterna vid utskottets
utlåtande nr 96 har till dels anslutit
sig till de ståndpunkter som lades fram

i vår motion nr 8. Vi föreslog för vår
del en utredning som gällde ett högre
belopp.

Herr andre vice talmannen avbröt
här talaren med klubbslag och yttrade:

Jag anhåller att den ärade talaren
framställer yrkanden när statsutskottets
utlåtande nr 96 behandlas.

Talaren fortsatte:

Herr talman ! Jag återkommer med yrkandet
och har i detta sammanhang endast
velat ge motiveringen så att jag inte
behöver återkomma därmed.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! I det utskottsutlåtande
vi nu behandlar föreslås en hel del förbättringar
inom folkpensioneringen:
förbättringar av invaliditetsersättningen
och vårdtillägget samt en del förbättringar
i förmånerna till utländska medborgare.
Detta är till stor del ett resultat
av det arbete som bedrivits
inom pensionsförsäkringskommittén.
Kommitténs arbete är ännu inte slutfört
och en del av motionärerna får
därför finna sig i att vi måste vänta
med ställningstagandet till deras förslag,
till dess kommittén är färdig med
sitt arbete.

Jag skall försöka att kommentera ett
par av de frågor som har tagits upp
här.

Man önskar bl. a. att de dövas ställning
i folkpensioneringen skall jämställas
med de blindas. Det föranleder
mig att göra en liten kortfattad historisk
återblick för att man skall få det
rätta perspektivet på frågan och få klart
för sig sammanhanget. De blinda har
alltid särbehandlats. Redan 1935 infördes
en blindersättning utanför pensioneringen.
I den nya folkpensionslagen
1948 infördes ett blindtillägg. Inga andra
grupper än de blinda fick någon särskild
kompensation för sitt lyte. Den
invalidpension som då gällde bestod av
en grundpension på 200 kronor, kompletterad
med inkomstprövad tilläggs -

Onsdagen den 11 maj 1966

Nr 23

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

pension. För att få den pensionen måste
man emellertid ha arbetsförmågan höggradigt
nedsatt, eljest fick man ingen
pension, varken grundbeloppet eller
tillägget. Emellertid gjordes undantag
för de blinda och det bestämdes att
den som var blind alltid skulle ha
grundpension.

När vi antog lagen om allmän försäkring,
gjordes en fullständig omläggning
av invalidpensionen, den benämndes
förtidspension och utgår utan inkomstprövning.
Då kunde man inte utan
vidare bestämma att alla blinda skulle
ha totalpension oberoende av om de
hade normal inkomst. De invaliditetstillägg
och invaliditetsersättningar som
då infördes avser att täcka de speciella
kostnader som de handikappade har.
När dessa infördes ansågs det att man
inte kunde för de blinda ta bort en förmån
som de redan tidigare hade utan
att man måste se till att de fick behålla
motsvarande förmån. Därför infördes
bestämmelse om att den som är blind
alltid — oavsett om hjälpbehov föreligger
— skall komma i åtnjutande av
invaliditetstillägg och invaliditetsersättning.
De blindas specialbehandling är
alltså historiskt betingad — och även
motiverad.

Vi har däremot aldrig haft någon annan
lytesersättning i vår lagstiftning.
Pensionsförmånen bygger ju på principen
att man för det första skall ha ersättning
för den inkomst som invaliditeten
berövar en och för det andra att
man skall ha täckning för de merkostnader
som invaliditeten för med sig,
merkostnader som andra medborgare
inte har.

Vi har i utskottet inte på något sätt
polemiserat mot påståendet att de dövas
situation är besvärlig, men vi menar att
de döva delar många andra handikappades
öde, för vilka grupper många dörrar
är stängda till kulturella och andra
upplevelser. Under sådana förhållanden
menar vi att det inte innebär någon lös -

ning av deras problem att ge dem ett
ekonomiskt tillägg.

Låt mig på en enda punkt exemplifiera
vad det är som kan verka hämmande
och utestängande för de döva.
De döva har ju ingen glädje av televisionen
vid andra tillfällen än då man
ger utländska filmer där det finns en
textremsa. De bär ju ingen glädje av
svenska program såvida de inte är så
tränade att de kan se på munnen vad
som sägs i TV, och det kan vara ganska
svårt — i synnerhet om de som uppträder
i TV har stora skägg.

Det skulle väl inte vara omöjligt att
finna tekniska metoder för att ha en
textremsa för allt som sägs i TV. Det är
sålunda dylika saker som behövs för att
tillgodose de döva. Det är bara ett enda
exempel som jag nämner här för att
visa att flera av de svårigheter som de
döva och andra handikappgrupper ställs
inför måste lösas med speciella åtgärder.

Nu har det tillsatts en handikapputredning
med uppgift att bl. a. verka
för att de handikappades isolering
bryts. Den ärade motionären frågar,
varför inte utskottet har översänt motionen
till handikapputredningen i stället
för att avstyrka den. Jag råkar vara
ordförande i denna utredning och lovar
att med omsorg ägna mig åt just
denna motion om de handikappade. Jag
hoppas att motionärerna är nöjda med
detta löfte, och jag tror jag talar å kommitténs
vägnar när jag säger att vi inte
skall glömma bort de döva i vårt fortsatta
utredningsarbete. Det är emellertid
svåra frågor och det rör sig om
många olika ting och många olika grupper.

Får jag sedan, herr talman, behandla
den fråga som herr Jansson tog upp,
nämligen spörsmålet om folkpensionshöjningen.
Den föreslagna förbättringen
av folkpensioneringen har glädjande
nog tillstyrkts av ett enhälligt utskott.
Jag finner detta helt rimligt där -

5 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 23

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Ändring i lagen om allmän försäkring, m.

för att förbättringarna stämmer väl
överens med vad vi har varit ense om,
nämligen att vi undan för undan skall
förbättra folkpensionerna fram till 1968.
Det är naturligtvis riktigt att en höjning
på 170 kronor om året för ensamstående
och 260 kronor om året för
äkta makar inte ger någon imponerande
daglig höjning av pensionen, men
sammanlagt höjs dock pensionerna med
nära 200 miljoner kronor. Här har vi
just ett område där man inte velat vara
återhållsam trots det ansträngda ekonomiska
läget, utan man har ansett att
de utlovade förbättringarna av folkpensionen
ändå skall genomföras.

Vi får inte heller glömma att folkpensioneringens
utformning automatiskt
medför ökade kostnader när priserna
stiger. För varje gång index stiger stiger
också pensionerna med 90 miljoner
kronor. Därför var, enligt min mening,
herr Jansson inne på ett något felaktigt
resonemang då han sade att pensionärerna
kommer i kläm på grund av
prisstegringarna. Pensionärerna tillhör
just den grupp, för vilken vi ordnat
automatisk kompensation vid prisstegring.
Det skall också påpekas att de
förbättringar som vi har enats om att
föreslå kammarens ledamöter är verkliga
förbättringar, eftersom just levnadskostnadsstegringarna
kompenseras
på ett särskilt sätt. Även om jag vet
att folkpensionerna höjts mycket väsentligt
under de senaste åren påstår jag
inte att pensionsbeloppen i dag tillåter
pensionärerna att leva i sus och dus.
Jag menar emellertid att man inte har
rätt att beskriva situationen på det sätt
som skett i den kommunistiska motionen
i vilken det sägs, att även efter ett
genomförande av regeringens förslag
till höjda pensioner kommer en ensamstående
pensionär att sammanlagt få kr.
12: 32 om dagen att leva av, medan ett
pensionspar tillsammans får kr. 19:23.
Dessa siffror gäller nämligen enbart de
folkpensionärer vilkas inkomster vid
sidan av pensionen är så betydande, att

vederbörande är helt utestängda från
kommunala bostadstillägg. Alla pensionärer
som saknar inkomst av någon betydenhet
har i dag kommunalt bostadstillägg.
För dem som bor i storstäderna
— d. v. s. de flesta — rör sig det
tillägget om 2 000 å 3 000 kronor om
året. Det skall alltså läggas till, och då
blir det helt andra dagbelopp än vad
som angivits i den kommunistiska motionen.

Redan den föreslagna förbättringen
betyder 180 å 200 miljoner kronor, och
kommunisternas förslag skulle betyda
ytterligare lika mycket. Vi har i utskottet
ansett att det steg vi nu tagit är
vad vi i år orkar med.

Herr Jansson sade att det hade varit
lyckligt om vi haft en gemensam utgångspunkt
och att vi skulle inrikta
vår hjälp på dem som bara har sin folkpension
att lita till. Men nu har vi ju
länge varit ense om att vi skall försöka
komma ifrån inkomst- och behovsprövningen
i folkpensioneringen. Det är en
tanke som haft stora sympatier i detta
hus. Jag erkänner dock att vi kanske
måste gå ifrån den principen, när vi
kommit fram till 1968 då vi har byggt
ut pensionen till den nivå som vi beslutat.

Folkpension och tilläggspension skall
ses som ett pensionssystem, där folkpensionen
utgör bottendelen och tillläggspensionen
resten. Det blir då nödvändigt
att hjälpa dem som har ringa
eller ingen tilläggspension, och det gör
vi bäst genom inkomstprövade tilläggsförmåner.
Den frågan skall emellertid
pensionsförsäkringskommittén utreda i
så god tid, att kommittén kan lägga
fram förslag för riksdagen och beslutet
träda i kraft när vi nått fram till
1968 års pensionsnivå.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet när -

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 23

Ändring i lagen om allmän försäkring, m. m.

mast med anledning av herr Keijers anförande.
Jag vill gärna här aktualisera
de dövas situation utöver vad som redan
framhållits av handikapputredningens
ordförande herr Bengtsson i
Varherg. Jag är nämligen väl införstådd
med många av de önskemål som kommit
till uttryck i motionen av herrar
Nelander, Keijer och Sörenson.

Att jag ändå biträtt andra lagutskottets
enhälliga utlåtande beror på att
denna fråga ligger under utredning och
att vi i utskottet har uttalat så stor sympati
för motionen, att vad utskottet skrivit
kan betraktas som en direkt beställning
till handikapputredningen. Utskottet
skriver sålunda på s. 25 i utlåtandet: »Utskottet

vill emellertid helt instämma
i motionernas syfte att bryta de dövas
isolering. Hur man skall komma till
rätta med detta problem utreds för närvarande
av den under fjolåret tillsatta
handikapputredningen.»

Herrar Nelander och Keijer i denna
kammare har velat gå längre än vad utskottet
för närvarande har ansett sig
kunna göra och placera de döva i samma
undantagsställning som de blinda.
Herr Bengtsson i Varberg har redogjort
för den historiska bakgrunden till den
utveckling som skett, och vi har i utskottet
inte ansett oss kunna biträda
förslaget om inrättande av en undantagsställning
för ännu en specialgrupp
handikappade. Redan i socialpolitiska
kommittén strävade vi efter att genomföra
största möjliga enhetlighet i fråga
om stödet till de handikappade. Att de
blinda sedan gammalt intar en särställning
är ju allmänt känt och vedertaget.
De dövas situation — låt mig understryka
det —• är i vissa avseenden lika
svår. Ändå har man hittills tvekat, om
våra döva principiellt skall göras till
en egen handikappgrupp eller, som herr
Bengtsson i Varberg uttryckte det, lytesgrupp.
Jag anser emellertid att handikapputredningen
nu förutsättningslöst
på nytt bör pröva frågan i hela

dess vidd. För närvarande gäller det
däremot att genom olika stödåtgärder
differentiera hjälpen i varje grupp på
ett sätt som i första hand kompenserar
de speciella vårdbehoven.

Utskottet har emellertid känt behov
av att rikta uppmärksamheten speciellt
på de dövas situation, och vi har därmed
erkänt att de dövas isolering kräver
särskilda åtgärder. Vi skulle ha
önskat att vi redan nu kunnat gå längre,
men som både herr Keijer och fru
Ryding också erkänt är utskottets beställning
till handikapputredningen och
själva tonen i skrivningen ett klart
framsteg. Jag delar herr Bengtssons förhoppning
att de döva skall bli föremål
för all den omsorg som är möjlig, och
om så sker har också denna motion
gjort sin nytta.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Herr Bengtsson i Varberg
framhöll att det var ett enigt utskott
som stod bakom ställningstagandet.
Även om det inte gav någon imponerande
daglig höjning av folkpensionen,
så menade han att den var ganska
betydande. Han säger att »Jansson har
fel när han säger att pensionärerna
kommer i kläm». Det kan man naturligtvis
diskutera hur länge som helst,
men vi är förmodligen eniga om att den
nivå, på vilken pensionärerna befinner
sig, är så pass låg att det är ett allmänt
intresse att det blir en höjning.

Herr Bengtsson säger att siffror som
finns i den kommunistiska motionen,
12: 32 per dag för ensamstående och
19:23 per dag för pensionärspar, gäller
endast om pensionärerna är utestängda
från kommunala bostadstillägg
därför att de har andra inkomster. Får
jag här påpeka vad som är allmänt bekant,
nämligen att det finns kommuner
som bara ger 200 kronor i kommunala
bostadstillägg. Jag har ingen statistik
tillgänglig här, men jag har tidigare
läst in en statistik i protokollet om hur

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Ändring i lagen om allmän försäkring, m,

stora de kommunala bostadstilläggen är
i olika delar av landet.

Invändningen att folkpensionerna är
indexreglerade, som herr Bengtsson
gjorde, är ju helt riktig. Men jag vill
ändå påpeka att indexregleringen inte
helt förändrar pensionärernas situation.
Om själva basen för indexregleringen
är en låg inkomstnivå för pensionärerna,
vidmakthålls den ju fortfarande. Indexregleringen
förändrar inte inkomstnivån
men skapar likväl förutsättningar
för att pensionärerna följer med när
priserna stiger och att klyftan inte blir
nämnvärt större. Den garantien ligger
i indexregleringen, det skall jag erkänna.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag är medveten om att
några kommuner ännu ger ganska låga
bostadstillägg. Men jag framhöll i mitt
anförande att majoriteten — och den
stora majoriteten — av folkpensionärer
har ett mycket högt kommunalt bostadstillägg,
eftersom denna majoritet finns
i Stockholm, i Göteborg, i Malmö, i
Norrköping, där bostadstilläggen varierar
mellan 2 000 och 3 000 kronor. Men
ni skall inte glömma bort bostadstilläggen
i de kommuner, där endast 300—-400 kronor utgår — det finns några sådana
— eftersom ju dessa belopp dock
utgör två gånger mer än vad ni föreslagit
i höjning av pensionen.

Vad herr Jansson tycks låta bli att
observera är att under de senaste tio
åren har följande skett:

Folkpensionerna har undan för undan
förbättrats genom standardtillägg,
som riksdagen fattat beslut om. Dessa
standardtillägg har inte införts därför
att levnadskostnaderna stigit, utan de
har tillkommit för att göra det möjligt
för pensionärerna att leva på en högre
standard. Indextilläggen -—- däremot
— har syftat till att kompensera pensionärerna
för de stigande levnadsomkostnaderna.

Och varje seriös undersökning visar

tydligt att standardstegringen under de
senaste tio åren för pensionärerna har
varit mycket kraftigare än för löntagarna.
Jag tror inte att herr Jansson vågar
påstå motsatsen: att löntagarna har haft
större standardökning än folkpensionärerna
under dessa tio år. Därmed har
jag inte sagt att folkpensionsnivån är
tillfredsställande, utan vi skall fortsätta
att höja den — fram till 1968 först
för alla och därefter för dem som har
ringa eller ingen tilläggspension.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
11:824 i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. B

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 668 och II: 820 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. C

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. D

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
11:824 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. E

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
II: 824 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. F

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

hemställan, dels ock på bifall till motionen
11:824 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. G—J

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Medelsanvisning till folkpensioner

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
96, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring, m. m., i vad propositionen
avser medelsanvisning till
folkpensioner, jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 (bilaga 7, punkt
B 7) hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, till Folkpensioner för
budgetåret 1966/67 beräkna ett förslagsanslag
av 4 790 milj. kr.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 59 — redovisad under
nästföregående paragraf — föreslagit
riksdagen att dels antaga vissa vid propositionen
fogade lagförslag, dels ock
för budgetåret 1966/67 under femte huvudtiteln
anvisa till Folkpensioner ett
förslagsanslag av 4 880 milj. kr.

Statsutskottet hade haft till behandling
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

dels två likalydande, under nästföregående
paragraf omförmälda motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Adolfsson och Werner (I: 668)
och den andra inom andra kammaren
av herr Jansson m. fl. (II: 820), i vilka
—• såvitt nu var i fråga — föreslagits att
för budgetåret 1966/67 under femte huvudtiteln
anvisades till Folkpensioner
ett förslagsanslag av 5 080 milj. kr.;

dels ock en under nästföregående paragraf
likaledes omförmäld, inom andra
kammaren av fru Ryding m. fl. väckt

Medelsan visning till folkpensioner

motion (II: 824), vari — såvitt nu var i
fråga — föreslagits att för i motionen
angivna ändamål en uppräkning av förslagsanslaget
skedde med 40 milj. kr.

Vidare hade utskottet i detta sammanhang
haft till behandling följande vid
riksdagens början väckta motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Werner och Adolfsson (1:5) och
den andra inom andra kammaren av
herr Holmberg m. fl. (II: 8), i vilka •
såvitt nu var i fråga —• föreslagits att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställde om en samlad utredning rörande a)

förbättring av villkoren för kommunerna
att erhålla lån för anordnandet
av åldringsbostäder samt om höjd inkomstgräns
för erhållandet av räntefri
stående del av förbättringslån;

b) införandet av ett statligt grundbidrag
till kommunerna för utgivande
av kommunala bostadstillägg jämte en i
två åberopade motioner förordad normering
av bestämmelserna för beviljandet
av dessa bidrag, innefattande även
höjning av gränserna för sidoinkomster,
då reduktion av bostadstilläggen inträdde; dels

ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Eric Carlsson m. fl. (I: 418) och
den andra inom andra kammaren av
herr Larsson i Öskeviksby m. fl. (II:
516), i vilka hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning och förslag om ett statligt
grundbelopp i det kommunala bostadstillägget
om 400 kr. för ensamstående
pensionär och 600 kr. för två pensionsberättigade
makar tillsammans i enlighet
med vad som i motionerna anförts.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:668 och 11:820 samt II:
824, samtliga motioner såvitt nu var i

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Medelsanvisning till folkpensioner

fråga, till Folkpensioner för budgetåret
1966/67 på driftbudgeten under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
4 975 000 000 kr.;

II. att motionerna I: 5 och II: 8, såvitt
nu var i fråga, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

III. att motionerna I: 418 och II: 516
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Bengtson, Harry Carlsson,
Ståhl, Larsson i Hedenäset och Sjönell,
vilka ansett att utskottet under III.
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 418 och II: 516 i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag om ett statligt grundbelopp
i det kommunala bostadstillägget om
400 kronor för ensamstående pensionär
och 600 kronor för två pensionsberättigade
makar tillsammans.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i öskeviksby (ep):

Herr talman! I motionerna I: 418 och
II: 516 har hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning och förslag om ett
statligt grundbelopp i det kommunala
bostadstillägget om 400 kronor för ensamstående
pensionär och 600 kronor
för två pensionsberättigade makar tillsammans.

Genom föregående års riksdags beslut
om statens övertagande av kostnaderna
för övriga folkpensionsförmåner och ett
allmänt skatteutjämningssystem har visserligen
en del av kommunerna fått ökade
möjligheter att lämna bostadstillägg,
men eftersom kostnaderna för det
kommunala bostadstillägget på samma
sätt som andra kommunala kostnader
beaktas endast genom skatteutjämningsbidraget
vid hög utdebitering, kvarstår
för många kommuner betydande svårigheter.
Skatteutjämningsbidraget vid hög
utdebitering upptar ju endast en för -

hållandevis liten del av utjämningssystemet.

Skillnaden i antal pensionärer mellan
olika kommuner är betydande. I en
sammanställning, som Sveriges folkpensionärers
riksorganisation gjorde år
1965, anges t. ex. att det i Järfälla i
Stockholms län finns 3 pensionärer per
100 invånare medan motsvarande siffra
i Helgum i Västemorrlands län är 28
pensionärer per 100 invånare.

Många kommuner med stort antal
folkpensionärer och svagt skatteunderlag
har stora svårigheter att utge kommunala
bostadstillägg i den utsträckning
som från social standardsynpunkt
är önskvärd, överförandet av kostnaderna
för de kommunala bostadstilläggen
helt på kommunerna har haft en
betydande negativ verkan ur skatteutjämningssynpunkt.

Jag vill också påpeka att kommunerna
i nu rådande ekonomiska läge
med fortgående inflation och kostnadsfördyringar
har hamnat i en mycket
besvärlig situation. Inkomsterna av den
proportionella kommunala beskattningen
täcker inte kostnadsökningarna. Vi
får alltså räkna med en höjd kommunal
utdebitering och därmed ett ökat
skattetryck på de mindre inkomsttagarna.

Även om dessa förhållanden så småningom
måste leda till konkreta diskussioner
med åtföljande åtgärder i
frågan om kostnads- och utgiftsfördelningen
mellan stat, landsting och primärkommuner,
vore det värdefullt att
redan nu kunna fatta ett beslut som i någon
mån kunde underlätta kommunernas
ekonomiska situation.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till statsutskottets utlåtande nr 96.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Den reservation som
är fogad till statsutskottets utlåtande
nr 96 syftar till att åstadkomma ett statligt
grundbidrag till det kommunala

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1906

bostadstillägget för att härigenom förbättra
folkpensionerna. Avsikten torde
vara att förbättra förhållandena för dem
som inte har något annat än folkpensionen
att leva på, eftersom bostadstillägget
är en inkomstprövad förmån
som utgår till en ganska stor del av pensionärerna.
När det gäller att förbättra
situationen för de pensionärer, som
bär folkpensionen som enda inkomstkälla,
har vi väl hittills varit överens
om — såsom även herr Bengtsson i
Varberg redan påpekat ■— att folkpensionen
skulle utgå efter samma grunder
överallt, men att vi med hänsyn till tillgängliga
resurser efter år 1968 kanske
måste inta en annan ståndpunkt härvidlag.
Då kanske vi kommer fram till att
det är bäst att av de resurser vi har att
fördela ge en del till dem som har det
allra sämst för att härigenom få till
stånd en utjämning mellan de grupper,
som 1968—1970 har fått ATP och de
grupper som då endast har folkpension.

Utskottet hänvisar, i samband med
sitt uttalande att någon ny utredning
inte behöver tillsättas, till de tilläggsdirektiv
som utfärdades den 3 juni 1965,
där det bl. a. heter:

»Det är särskilt angeläget att pensionärer
som inte alls eller i endast ringa
mån kommer i åtnjutande av ATP eller
andra pensioner utöver folkpensionen
— t. ex. personalpensioner på grund av
allmän eller enskild tjänst — får sina
pensiosförhållanden förbättrade genom
ökade folkpensionsförmåner. Inkomstprövning
erbjuder en metod att koncentrera
pensionsförbättringar till grupper
som inte har inkomster vid sidan
av folkpensionen eller har låga sådana
inkomster.»

Kan vi inte vara överens om att det
inte spelar någon roll, om förbättringen
till dessa pensionärer utgår via ett kommunalt
bostadstillägg — som kanske,
såsom reservanterna vill, garanteras av
staten •—- eller i form av ett särskilt inkomstprövat
tillägg? När denna fråga
är under utredning anser vi det onö -

Medelsanvisning till folkpensioner

digt att tillsätta en ny utredning. Som
herr Bengtsson i Varberg redan bar
nämnt är det meningen att den sittande
utredningen skall lägga fram sina förslag
före år 1968.

Med dessa ord, herr talman, yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Ilerr JANSSON (k):

Herr talman! Jag har redan i samband
med föregående punkt, andra lagutskottets
utlåtande nr 41, delvis motiverat
vad som har föreslagits i vår motion
såvitt det nu är i fråga. Jag skall
därför inte upprepa mig utan kan instämma
i den argumentering som herr
Larsson i öskeviksby alldeles nyss utvecklade
från talarstolen.

Då vår motion i detta avseende har
avstyrkts av statsutskottet ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr LARSSON i öskeviksby (ep):

Herr talman! Herr Fagerlund har påpekat
att den sittande utredningen enligt
direktiv av år 1965 skall utreda
frågan om tillskott till pensionerna för
de pensionärer som bara har folkpensionerna
att leva av. Detta hälsar jag
med tillfredsställelse.

I statsutskottets utlåtande säges emellertid
ingenting om när denna utredning
kan väntas vara färdig. Herr Fagerlund
meddelar nu att det troligen kan inträffa
före 1968. I så fall är det en snabb
behandling.

Jag vill emellertid påpeka att det förslag
som har framställts i motionen och
reservationen rent administrativt sett
skulle innebära ett mycket litet ingrepp.
Om man genom en sittande utredning
skulle åstadkomma ett pensionstillskott,
som skulle ge pensionärer åsyftad inkomstförbättring
på andra vägar, vore
det mycket lätt att avlösa den av oss
föreslagna metoden med denna nya.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

72 Nr 23 Onsdagen den 11 maj 1966

Avveckling av nuvarande rättsförhållanden beträffande gruvskogarna
Mom. II Beträffande plena under denna och

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 5 och II: 8; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. III

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i öskeviksby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. III) i
utskottets utlåtande nr 96, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i öskeviksby
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 151 ja
och 56 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Meddelande ang. plena

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: -

nästa vecka ber jag att få meddela följande.

I dag erfordras ej kvällsplenum.

Frågestunden och bordläggningsplenum
i morgon, torsdag, har — såsom
förut tillkännagivits — inställts med
anledning av representationsreformens
100-årsjubileum.

På fredag hålles arbetsplenum kl.
11.00 med inledande frågestund och
interpellationssvar. Fredagens plenum
bedömes icke behöva fortsättas på kvällen.
Av de ärenden, som å dagens föredragningslista
upptagits såsom en gång
bordlagda, kommer statsutskottets utlåtanden
nr 105 och 106 att uppskjutas
till nästa tisdag.

Nästa vecka hålles ett extra bordläggningsplenum
på måndag, den 16 maj, kl.
16.00. Arbetsplena hålles tisdag och onsdag.
Med ändring av vad som preliminärt
angivits börjar tisdagens sammanträde
kl. 11.00; onsdagssammanträdet
tar planenligt sin början kl. 10.00. På
onsdagen, dagen före Kristi Himmelsfärdsdag
och Folknykterhetens dag, anordnas
ej kvällsplenum.

Det arbetsplenum, som i den preliminära
planen upptagits för fredagen
den 20 maj, inställes.

Något arbetsplenum måndagen den
23 maj torde, såvitt nu kan bedömas, ej
erfordras.

§ 12

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 a § familj ebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr
99), m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Avveckling av nuvarande rättsförhållanden
beträffande gruvskogarna

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj ds

Onsdagen den 11 maj 1966

Nr 23

Avveckling av nuvarande rättsförhållanden beträffande gruvskogarna

proposition angående avveckling av nu- II. lämna motionen II: 810, såvitt i
varande rättsförhållanden beträffande övrigt var i fråga, utan åtgärd,
gruvskogarna jämte en i ämnet väckt Utskottets hemställan föredrogs; och
motion. anförde därvid:

I en den 25 februari 1966 dagtecknad
proposition, nr 46, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att dels godkänna de
överenskommelser om avveckling av nuvarande
rättsförhållanden för gruvskogarna,
som den 3 november 1965 och
den 17 december 1965 träffats mellan
staten och nyttjanderättshavarna, dels
medge, att Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj:ts bemyndigande, domänstyrelsen
beslutade om de köp, försäljningar
och byten som fordrades för att
genomföra överenskommelserna.

Utskottet hade i samband härmed behandlat
en till utskottet hänvisad motion,
nämligen II: 810 av herr Lundberg,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 46 angående avveckling av nuvarande
rättsförhållanden beträffande gruvskogarna
samt att uppdraga åt Kungl.
Maj:t att vidta åtgärder för att återställa
skogsdomänerna till staten, ägaren, utan
kostnad och ersättning till de s. k. nyttjanderättshavarna.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag på motionen II: 810, såvitt
nu var i fråga,

a) godkänna de överenskommelser
om avveckling av nuvarande rättsförhållanden
för gruvskogarna, som den 3
november 1965 och den 17 december
1965 träffats mellan staten och nyttjanderättshavarna,

b) medge, att Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj :ts bemyndigande, domänstyrelsen
beslutade om de köp, försäljningar
och byten som fordrades för att
genomföra överenskommelserna;

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När man tog del av
Kungl. Maj:ts proposition och sedermera
av jordbruksutskottets utlåtande,
kunde man inte finna någon annan förklaring
till det förslag vi nu har att
ta ställning till än att det skulle liksom
vara en hyllning till ett lättsinnigt fruntimmer
på 1600-talet, som dels gav bort
kronomark och dels upplät kronomark
till annans förfogande. Jag upplever det
närmast som litet genant, att jordbruksministern,
som brukar hålla sig på jorden,
lagt fram en proposition vars förslag
går ut på att staten till gruvägarna
i detta land skall överlämna 60 procent
av värden som uppskattas till 21 miljoner
kronor.

Ingen vill väl bestrida att vi under
senare år kunnat bevittna, att den enskilda
äganderätten har stärkts och utvidgats
ganska betydligt. Men man är
förvånad över att en socialdemokratisk
jordbruksminister har velat handla på
detta sätt med statens medel och utan
att blinka har accepterat vad juristerna
i utredningen sagt och vad tjänstemännen
i departementet skrivit i den proposition,
som det nu föreslås att riksdagen
skall godkänna.

Liknande attacker har vid tidigare
tillfällen kunnat tillbakavisas. Det skedde
1734, och det har skett även senare.
Jag vill erinra om att utskottet klart
och tydligt säger ifrån, att riksdagen
själv uttryckt önskemål om att Kungl.
Maj:t skall försöka återföra nyttjanderättshavarnas
rätt till skogarna och till
staten återbörda den egendom som dessa
vid en viss tidpunkt i historien lagt
beslag på. Jag vill erinra om att rekognitionsskogarna
och framför allt gruvskogarna
tillkom för att man under tillmakningsperioden
och under den tid
då kol användes för driften skulle ha

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Avveckling av nuvarande rättsförhållanden

tillgång till skogar. Men även högsta
domstolen har fastslagit, att detta inte
innebar att staten avhände sig äganderätten
till gruvskogarna. Nu har en utredning
suttit och plitat med detta några
år — jag kan inte se annat än att
däri medverkat även personer som kunnat
ha intressen att bevaka i sammanhanget.
Den som har haft huvudansvaret
för denna utredning måste antingen
ha gjort felaktiga bedömningar eller ha
mycket bristfälliga historiska kunskaper.
Det kan förefalla konstigt att jag
säger det. Jag vill därför erinra om att
man i utredningen bl. a. redovisar händelser
som inträffade på 1500-talet. Där
talas om Gustav Vasa, och där talas även
om en senare konung, men man glömmer
bort att redovisa exempelvis Johan
III:s försäljning av s. k. bördsrättsheminan;
bönderna fick köpa mark av kronan,
men mot detta protesterade adeln
som hävdade att bonden icke ägde köpa
mark — det tillkomme endast adeln.
Sedan bonden på detta sätt köpt mark
tvingades han bli arrendator åt adelsmännen
och fick betala arrende. Detta
har den professor som deltagit i utredningsarbetet
glömt bort att redovisa.

Jag vet inte om han över huvud taget
haft någon vilja att göra det heller.

Det sägs även här att Gustav Vasa
bl. a. hade haft ett visst intresse av
dessa gruvskogar, och det är ganska
naturligt — Gustav Vasa var ju intressent
i gruvorna och tecknade sig för
ganska stora belopp. Men Heckscher
skriver om detta att Gustav Vasa visserligen
var intressent i gruvorna men att
han aldrig betalade in något kapital.
Däremot var det ju naturligt att han
handlade som han gjorde och som kungar
ibland kan göra, när han fann att
statens skogar kunde användas till att
förstärka gruvdriften och därmed hans
egen kassa.

Denna utredning som jag hastigt gått
igenom — det skall jag villigt erkänna
— förefaller också antyda en tillbakagång
till 1300- och 1400-talen. Jag vill

beträffande gruvskogarna

erinra om att det på 1300-talet var en
herreman som ägde en femtedel av all
mark i detta land. Han ägde dessutom
en del mark i Finland. Man frågar sig:
Tror någon att denne till samhället eller
enskilda skulle ha avstått från mark
om inte denne herreman vetat att bevaka
sina intressen i gruvor och annat?

Det är ju märkligt att alla skall skinna
staten. Den har ingen som försvarar
sig. Dess intressen skall ju egentligen
regeringen tillvarata. Men jag vill i detta
sammanhang erinra om att vi 1950 i
denna kammare antog en lag som bara
genom en detalj — jag syftar på ersättning
för intrång i fiskerätt — har kostat
staten åtskilliga miljoner. Men jag vågar
säga att det inte är det värsta som skett.
På grund av den fastställda lagen om
gräns mot allmänt vattenområde kommer
troligen samhället att inom de närmaste
årtiondena åsamkas miljardutgifter.
Även om man inte kan begära att
statsråden skall känna till juridiska saker,
så vore det väl ändå rimligt att
statsråden inte överläte så viktiga samhällsbedömanden
till tjänstemän och
jurister. Dessa har aldrig betraktat samhället
som ett stöd för medborgarna,
utan de har ansett att den enskilde skall
få göra hur han vill.

Jag vill också erinra om att det inte
förefaller som om utredarna, statsråden
eller propositionens författare tagit del
av den utredning angående häradsallmänningar
som gjordes 1918 och där
bl. a. dåvarande docenten, sedermera
professorn Åke Holmbäck lämnar en beskrivning
och konstaterar vissa äganderättsförhållanden.
Det är självklart att
man här åberopar gamla, icke dokumenterade
uppgifter, men eftersom utredningen
har sysslat med vad som
gällde på 1600-talet vill jag bara erinra
om att Gustav II Adolf i sin kungaförsäkran
fick gå med på att cirka 800
ämbeten i detta land skulle förbehållas
adeln. Adeln skulle, förutom över de
fem högsta riksrådsposterna, förfoga
över de andra riksråden, över kammar -

Onsdagen den 11 maj 1906

Nr 23

Avveckling av nuvarande rättsförhållanden beträffande gruvskogarna

råd, lagmän, ståthållare, befälhavare
på de viktigaste fästningarna, häradshövdingar,
samt äga patronatsrätt vid
tillsättande av kyrkoherdetjänster och
en hel del annat. Det är naturligt att
dessa människor, som hade politisk
makt och som var intresserade av att för
enskild räkning ta ut så mycket som
möjligt och av att åt adeln ge det bästa
möjliga, också ordnade lagstiftningen så
att denna skulle passa in i sammanhanget.
Men år 1734 kunde de inte rå
på den dåvarande ståndsriksdagen och
förmå staten att avhända sig dessa
värden.

Att man i vår tid som rättsgrund skall
lägga den tidens juristers uppfattning
och därmed även adelsmännens uppfattning
— dessa behövde inte vara jurister
för att ha ett högt ämbete — är
märkligt. Det gäller nämligen att vi i
detta fall skall anhända staten värdet
för något över 9 000 hektar mark och
låta den gå till enskilda gruvägare.

Det är också ganska intressant att ta
del av vilka som skulle få hela denna
vackra skörd. Efter vad jag kan förstå
blir det bara de stora gruvbolagen som
får dessa värden. Dessa gruvbolag har
i århundraden gratis fått utnyttja gruvskogarna,
detta trots att tillmakningsmetoden
togs bort och kolfångsten inte
var grundläggande för järnindustrien.
Man har lagt ned bruk och på annat sätt
skövlat förutsättningarna för att få bruka
dessa värden, men staten har icke
tagit tillbaka dem, även om den har haft
full laglig rätt att göra det.

Det märkliga är att ingen å statens
vägnar har gjort anspråk på detta. Man
har låtit dem som varit intressenter utreda
det hela, och på det kontrakt som
riksdagen förutsatts nu skola godkänna
ser jag att det är undertecknat just av
intressenter. Dessa förutsätter nu att
riksdagen skall godkänna kontraktet.
Även om jag i det här fallet kommer att
bli en ropandes röst, vill jag, herr talman,
protestera mot att vi, som i vissa
andra frågor är nogräknade och talar

om att staten inte skall slösa med olika
värden, nu niir det verkligen gäller att
kasta bort värden som är upptaxerade
till 21 miljoner kronor — kanske i realiteten
50 miljoner kronor eller något
mer — skulle vara enhälliga i vår uppfattning.

Det är också anmärkningsvärt att vi
talar om fritidsområden och andra
strövområden här i landet. I dessa områden
finns det en hel del mark som är
lämplig för fritidsändamål, fritidsbebyggelse
m. m. Situationen blir väl den
att staten som vanligt överlåter åt enskilda
att tjäna miljonerna, och sedan
får staten och andra samhällsmedborgare
betala hela kalaset i detta sammanhang.
Staten kan möjligen kosta på sig
en utredning om markvärdestegring
m. in. — en utredning som man skulle
publicera den 15 april. Jag måste säga,
herr talman, att det hade varit lämpligt
att denna utredning aldrig hade tryckts
eller publicerats, därför att innehållet
är ungefär lika urvattnat som allting
annat som gäller markvärdefrågor.

Det märkliga är att i utskottet sitter
jordbrukare som vet, att inte minst
jordbrukarna i de områden, där dessa
gruvskogar finns, har fått vara med om
att tillsammans med andra egendomslösa
i det tidsskedet betala mycket stora
värden.

Herr talman! Jag kan inte säga annat
än att om detta skall vara en hyllning
i samband med den utställning som skall
hållas över ett fruntimmer som utvandrade
från Sverige i mitten av 1600-talet,
skulle det ändå vara ganska märkligt om
vi, utöver denna utställning som vi har
lyckats få hit, skulle ge en present på
20—25 miljoner kronor.

Jag kan inte vara med om att hylla
på det sättet, och därför ber jag att få
yrka avslag på utskottets hemställan
och bifall till den motion som jag har
väckt i frågan.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag skall gärna erkän -

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Avveckling av nuvarande rättsförhållanden beträffande gruvskogarna

na att jag inte kan tävla med herr Lundberg
i historiekunnande. Jag har inte
gett mig tid, och utskottet har heller
inte gett sig tid, att forska efter lättfärdiga
fruntimmer som levde någon gång
på 1600-talet, även om jag förstår att
herr Lundberg kan finna en viss tjusning
i en sådan forskning. Nej, det är
inte fullt så enkelt, som herr Lundberg
vill göra gällande, att rätta till förhållandena
på gruvskogarnas område, även
om man tycker att det stöter i vissa
fall. Det har under årens lopp gjorts
många försök att lösa dessa frågor just
efter de principer som herr Lundberg
här talat för, och det har varje gång
visat sig omöjligt att komma fram på
de vägar som herr Lundberg här förfäktat.
Jag har därför den uppfattningen,
och det hade väl alla i utskottet, att
Kungl. Maj:t faktiskt inte hade så mycket
att välja på när det gällde att föreslå
en avveckling av dessa förhållanden.

Vi måste följa lag och rättspraxis i
vårt land. I detta fall har vi dock två
parter. Vi har ägaren — staten — och
vi har nyttjanderättshavarna — gruvägarna.
Ännu i våra dagar är det så,
herr Lundberg, att lagen förbjuder att
en ägare utan vidare tar tillbaka vad
han överlämnat åt någon annan för dennes
bruk. Det kan man inte göra utan
vidare.

Om vi skulle följa herr Lundbergs
rekommendation skulle sannolikt nyttjanderättshavarna
väcka åtal mot staten
och staten skulle säkerligen inte
kunna undgå att gottgöra dessa fordringsägare.
Jag skulle tro att staten
finge betala dem högre belopp än vad
den får göra enligt denna överenskommelse.
Besked i den riktningen har lämnats
vid tidigare undersökningar, som
herr Lundberg säkerligen känner till
eftersom han har läst så mycket historia.
Det har t. ex. visat sig att ett expropriationsförfarande
inte gärna kan
användas i detta sammanhang. Skulle
det användas, säger man, måste staten

betala fulla värdet åt nyttjanderättshavarna.
Jag kan hålla med herr Lundberg
om att man förr i världen skänkte
bort skogar och jordagods ganska vårdslöst.
Kungarna företrädde på den tiden
ensamma staten och belönade vissa
tjänster med dylika förläningar. Men
dessa togs inte tillbaka när gåvomottagaren
avled, utan de behölls i släkten
och innehas än i dag med full äganderätt.
Ingen ifrågasätter i dag den äganderätt
som uppkommit på det sättet,
även om den givetvis kan diskuteras
om man har den åsikt därom som herr
Lundberg har.

Vill man gräva i historien, som herr
Lundberg har gjort, kan man finna en
del uppgifter även beträffande andra
områden. De nuvarande byarna har
t. ex. bildats genom åtgärder som i dag
skulle kallas ockupation. Man ansåg
också att den som odlade jord därmed
fick äganderätt till jorden.

Herr Lundberg apostroferade i flera
sammanhang Gustav Vasa. Han har en
viss förkärlek för ordet Vasa förstås,
men i andra sammanhang. Gustav Vasa
var radikal. Han sade en gång att »sådana
ägor som obyggde ligga hörer
Gud, Oss och Sveriges Crona till och
ingen annan.» Herr Lundberg tycks resonera
lika bestämt som Gustav Vasa i
fråga om att dessa skogar hör oss och
Sveriges krona till.

Dessa gruvskogar upplät man en gång
för att uppmuntra folk att sätta i gång
med bergshantering. Det var på den
tiden, kanske redan under medeltiden,
ett riksintresse att understödja bergshantering.
Man försökte dra dit folk och
vinkade därför med vissa privilegier,
bl. a. att de fick använda allmänningsskogar
utan avgift. Härigenom har uppstått
vad man kallar urminnes rätt och
urminnes hävd till de områden där man
hade brutit en gruva eller utnyttjat skogen.
Här föreligger alltså en mycket
gammal hävd. Trots den ringaktning som
herr Lundberg i sin motion visar herrar
jurister och tjänstemän som behandlat

Onsdagen den 11 maj 19G6

Nr 23

Avveckling av nuvarande rättsförhållanden beträffande gruvskogarna

detta problem tror jag dock det är klokast
att följa den utredning och det förslag
som föreligger och som även propositionen
bygger på.

Herr Lundberg säger att staten har
försummat att ta tillbaka vad den äger,
trots att den har sin fulla rätt därtill.
Ja, det uttalandet får väl tagas med en
viss modifikation, herr Lundberg. Visst
har staten rätt att ta tillbaka om den vill,
men staten bör väl ändå följa rättspraxis.
Om jag har läst rätt i regeringsrättens
utslag säges där att det i så fall
får ske till ersättning med fulla värdet
till nvttjanderättshavarna. Här är det
bara fråga om i vilken form man smidigast
och lättast kan reglera detta. I utskottet
har vi ansett att det sker genom
att propositionen bifalles. Alla remissinstanser
har ju uttalat sig för den lösning
som förordas i propositionen. Även
om herr Lundberg har en litet längre
gående reformiver, tycker jag ändå att
herr Lundberg skulle göra klokt i att
acceptera utskottets utlåtande sådant
som det föreligger, och jag ber, herr talman,
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
sade angående det lättfärdiga fruntimret
att han inte hade forskat i frågan.
Jag måste säga att han har varit lika
lättfärdig som hon. Om herr Hansson
hade läst utredningens betänkande —
jag förutsätter att han har haft betänkandet
tillgängligt — måste han ju ändå
veta att den historiska grund som han
bygger på är just den som det lättfärdiga
fruntimret byggde sin uppfattning på.

Eftersom jag förutsätter att en utskottsordförande
måste kunna vad han
talar om, kan han inte komma ifrån vad
som står i denna utrednings betänkande.

Sedan talade herr Hansson om att följa
lag och rättspraxis. Herr Hansson vet
väl också, att bonden icke ägde köpa
mark av kronan i äldre tid, utan om

kronan skulle sälja mark måste den
liembjudas åt adeln. Jag hoppas att herr
Hansson vet det. I anslutning därtill vill
jag fråga: Menar herr Hansson att vi
skall gå tillbaka till sådan gammal
praxis och lagtolkning på detta område
och i andra sammanhang? Vet herr
Hansson att bonden i 300 år var förbjuden
att jaga på egen mark och att bonden
vid 1734 års lagändring inbillades
att lian skulle få jaga på egen mark och
lurades? Först några år senare kunde
bonden tack vare schism mellan kungen
och adeln få tillbaka denna urgamla
rätt. Jag tror att det bör sägas ifrån
klart och tydligt i detta sammanhang.

Om herr Hansson läser i utredningens
betänkande, kan han på sid. 36 läsa ett
referat av Svea hovrätts dom angående
jakt på gruvskogarna. Det målet fullföljdes
i högsta domstolen som enhälligt
yttrade: »Enär, såvitt av utredningen i
målet framgår, bolaget icke äger vidsträcktare
förfoganderätt till gruvskogen
än som enligt 1898 års förordning
tillkommer i förordningen omförmäld
nyttjanderättshavare, och jakt å skogar
av ifrågavarande slag icke är nyttjanderättshavaren
medgiven utan måste
anses kronan förbehållen, alltså
och på de av hovrätten i övrigt
anförda skälen fastställes hovrättens
domslut.» Detta har väl herr Hansson
inte kunnat undgå att läsa. Själv har jag
läst betänkandet litet hastigt men använt
understrykningsmetoden. Jag trodde
verkligen att utskottet hade ägnat tid
åt denna fråga. Beträffande urminnes
rätt och urminnes hävd kan det väl inte
vara herr Hansson obekant hur många
av böndernas hemman överfördes till
bolag och andra i och med den ändring
av hävdregeln som genomfördes 1881,
när man började bli rädd för bondens
och arbetarrörelsens växande makt. I
det fallet gällde det mycket stora områden.
Man kan säga att det i nu föreliggande
fall bara gäller 9 000 hektar mark.
Men man vet att det i andra fall har
överförts mycket stora markområden,

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Avveckling av nuvarande rättsförhållanden

cirka 300 000 tunnland, genom de s. k.
rekognitionsförläningarna eller vad
man skall kalla det. Man måste också
ha klart för sig att detta är en principfråga,
även om man kan säga att 20, 30,

40 miljoner kronor är en struntsumma
för staten. Jag förstår att herr Hansson
anser detta, eftersom han nu blivit så
väldigt vänligt stämd mot gruvägarna.

Jag är emellertid förvissad om att detta
beslut kommer att tas som utgångspunkt
för andra principiella och rättsliga bedömningar
i framtiden.

Vidare framhålles att man skall följa
lag och rätt och det är givetvis riktigt.
Men i detta fall hade ändå staten, alldeles
som skedde på 1700-talet och senare,
kunnat ändra lagen så att staten kunnat
hävda den rätt som den absolut har.

Nu legaliserar man ett orättmätigt övertagande.
Jag tycker att det är märkligt
att de mindre förmögenhetsbrotten beivras,
medan de stora legaliseras och accepteras,
vilket ju har ägt rum i detta
fall.

Herr talman! Jag kan inte förstå annat
än att det vore lyckligt om riksdagen
avstode från denna olyckliga hyllning
och återförvisade ärendet till
Kungl. Maj :t, som sedan finge framlägga
det förslag som är nödvändigt för att
staten skall kunna hävda medborgarnas
och sin egen rätt gentemot enskilda
privatintressen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag håller med herr
Lundberg om att man bör veta vad man
talar om när man står i den här talarstolen.
Han tyckte att jag borde ha läst utredningen
ordentligt vilket jag också
gjort. Den omfattar en stor volym. Jag
har emellertid inte funnit att det på
något ställe i den handlar om lättfärdiga
fruntimmer.

Beträffande bondens rätt, som herr
Lundberg så ivrigt talade om och därmed
blandade in i detta sammanhang,
vill jag framhålla att bonden i alla tider
har velat lösa problem och tvister

beträffande gruvskogarna

enligt lagens regler — alltid enligt lagens
regler. Det tycker jag vi skall göra
även i detta fall. Eftersom herr Lundberg
faktiskt tvingar mig att både ta
upp kammarens tid och belasta dess
protokoll, skall jag be att få föredra
litet grand ur den utredning som handlar
om själva rättsläget. I den proposition
som förelädes 1943 års riksdag och
det utlåtande som avgavs av kammarkollegium
1941 sägs bl. a. följande:

»Genom gruvägares tysta godkännande
av de nya villkoren för innehavet
hade, torde man enligt kammarkollegiet
få anse, tillskapats ett ömsesidigt rättsförhållande
mellan kronan och gruvägaren,
vilken senare alltså vunnit en privaträttslig
rätt till skogen i fråga.»

-—■ »Tillägger man», yttrade kammarkollegiet
vidare, »Kungl. Maj :ts och riksdagens
beslut år 1823 angående gruvskogarnas
disposition den innebörden, att
därigenom tillskapats ett privaträttsligt
rättsförhållande mellan staten och nyttjanderättshavarna,
torde därmed vara
givet, att de senares rätt till gruvskogarna
icke annat än möjligen genom expropriatoriskt
förfarande, i så fall mot
full ersättning, kunde bringas att upphöra
utan deras medgivande.»

Därmed är väl hur klart som helst
utsagt att här finns laglig rätt hos dessa
nyttjanderättshavare, som man inte utan
vidare kan sudda bort.

Låt mig sedan också citera något
av vad regeringsrätten sade 1949:

»Nyttjanderätten är uppenbarligen av
den natur, att den kan avvecklas endast
mot full ersättning till nyttjanderättshavarna.
Rättens omfattning är mer
omfattande än man 1943 var benägen
att godtaga. — Ett överförande tvångsvis
av gruvskogarna till kronan skulle väl
vara möjligt genom någon form av expropriationsförfarande.
Ett sådant förfarande
i ett speciellt fall, där expropriationsändamål
ej föreligger, står
dock knappast i överensstämmelse med
hittills tillämpade rättsprinciper.»

Jag hoppas att herr Lundberg har

Onsdagen den 11 maj 19CG

Nr 23

Avveckling av nuvarande rättsförhållanden beträffande gruvskogarna

läst även dessa sidor. Eller de har kanske
inte passat till herr Lundbergs uppfattning
och han har måhända därför
hoppat över dem?

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Om man, herr Hansson
i Skegrie, har ett speciellt intresse och
får skriva hela motiveringen i en fråga
utan att tillmötesgå samhällets krav att
dess rätt skall hävdas av tjänstemän
och andra — även här i riksdagen — så
är det självklart att man blir ödmjukt
rädd för att kunna stöta sig med dessa
paragrafer. Men om bönderna i gången
tid hade hyst samma rädsla som herr
Hansson i Skegrie här har visat, så
skulle den svenske bonden ännu ha varit
livegen hos adeln.

Förhållandena kan måhända sägas vara
bra nu. Men om herr Hansson gåve
bönderna rådet att återgå till den gamla
rättspraxis som rått här i landet och ge
adeln de rättigheter den haft under
århundraden, så skulle herr Hansson
få se på ett bondeuppror! Om bönderna
någon gång skulle tåga mot Stockholm,
skulle det vara i den situationen.

Här Hansson säger att om detta förslag
ej går igenom skall avvecklingen
ske medelst expropriationsförfarande
till fulla värdet. Ja, jag har också läst
ganska mycket rättshistoria och rättsfilosofi,
och jag skulle därför kunna hålla
på att diskutera länge med herr Hansson.
Det aktstycke eller utredning jag
här har i min hand om gruvskogarna
är undermåligt både ur rättshistoriska
och rättsprincipiella synpunkter. Jag
vågar säga det, därför att jag troligen
har läst detta ämne mera ingående än
den professor som skrivit under betänkandet.
Man har här tagit alltför ytligt
på förhållandena och utgått från rättsprinciper
som gällde innan svenska folket
i gemen hade möjlighet att komma
till tals i riksdagen.

I varje tidsskede har också juristerna
fått lov att på något sätt lagfästa ett politiskt
skeende. Är de tankegångar, som

herr Hansson här har gett uttryck för,
ett politiskt tänkande eller ett samhällstänkande
som passar in i dagens
samhälle? De passar in just i det tidsskede
som jag talar om, 1600-talet.

När herr Hansson försökte göra sig
lustig över vad som sades om 1600-talet
vill jag bara säga att om han läser historiken
på sid. 3 i denna utredning, finner
han att man börjar vid första delen
av 1500-talet och sedan går vidare. Det
är ju den rättspraxis och den rättsprincip
som då gällde som man vill hävda
i detta sammanhang.

Herr Hansson har accepterat principen
att kronan har rätt till marken. Det
kan han inte komma ifrån, eftersom
han har godkänt kvoteringen med 60
och 40 procent. Om kronan icke ägde
del i marken, skulle den inte heller kunna
hävda 40-procentsregeln.

Menar herr Hansson att högsta domstolens
principiella ställningstagande i
fråga om rätten till jakt i gruvskogarna
var en nullitet? Jag skall villigt erkänna
att jag kan leta upp att det för att
resonemanget skulle gå ihop för utredarna
hade gjorts gällande, att slutledningen
i högsta domstolen skulle vara
felaktig. Men jag tror nog att högsta
domstolen i sitt principutlåtande var
inne på rätt väg.

Vi har ju ingen anledning att fortsätta
diskussionen. Det gjordes lika tvärsäkra
uttalanden 1950, när jag framhöll vådorna
av förslaget om gräns mot allmänt
vattenområde. Mina farhågor därvidlag
har tyvärr mer än väl besannats i nuvarande
situation, och jag är förvissad
om att det även kommer att bli följdverkningar
om vi tar detta beslut. Därför
har inte herr Hansson övertygat
mig. Jag skulle tvärtom nästan vilja säga
att han har styrkt mig i min avvikande
uppfattning. Låt vara att herr
Hansson kan känna sig trygg och nöjd
nu, eftersom han räknar med att han
får en stor majoritet i riksdagen. Men
det är i detta sammanhang inte bara
majoriteten utan även sakfrågan som

80 Nr 23 Onsdagen den 11 maj 1966

Avveckling av nuvarande rättsförhållanden beträffande gruvskogama

måste vara avgörande för samhället.
Ur den synpunkten har jag inte någon
anledning att frångå mitt yrkande.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! En sak skall jag gärna
hålla med herr Lundberg om, nämligen
att det är meningslöst att fortsätta diskussionen
längre.

Herr Lundberg talar vitt och brett
om att jag kan vara stolt över det och
det. Jag talar för den mening som herr
Lundbergs egen regering gjort sig till
tolk för i sin proposition och som utskottets
majoritet av alla partier har
ställt sig bakom.

Herr Lundberg frågade om det var ett
utslag av mitt politiska tänkande att jag
gjorde mig till talesman för dessa nyttjanderättshavare.
Får jag returnera frågan
och säga till herr Lundberg: År herr
Lundbergs argumentering också utslag
av ett politiskt tänkande, att staten utan
vidare kan ta tillbaka vad som passar
utan att ersätta dem som är nyttjanderättshavare
?

Herr Lundberg menar väl inte att
staten kan börja se efter hur mycket
staten har givit bort under årens lopp
och sedan utan vidare säga: Det tar vi
tillbaka utan att lämna någon ersättning!
Så går det ändå inte att göra,
herr Lundberg. Det skulle vara socialisering
i långt större utsträckning än något
parti skulle våga göra sig till talesman
för.

Vi kan slå fast, herr Lundberg, att
kronan har rätt till marken. Den saken
är fullt klar: marken är bara ställd till
gruvägarnas förfogande för att de skall
kunna utnyttja den skog som växer på
marken. Staten har fortfarande jakträtten
på dessa områden.

Men staten kan inte utan vidare sätta
sig över gällande lagpraxis. Vi kan väl
ändå vara överens om att det är fråga
om en överenskommelse mellan två parter,
där lagen träder in. Denna överenskommelse
är säkerligen ur bägge parters
synpunkt den bästa, och saken hade

eljest inte kunnat lösas på annat sätt
än genom ett tvivelaktigt expropriationsförfanande,
där statens ersättning
säkerligen blivit större än den nu blir.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När det gäller en rättsprincip
beror inte mitt ståndpunktstagande
på om det är mitt eget parti i
regeringsställning eller något annat parti
som framlägger ifrågavarande förslag,
ty rättsregler kan inte bindas vid att
någon eller några inom ett parti gjort
en felaktig bedömning.

Jag vill också säga till herr Hansson,
att de rättsprinciper, som svenska folket
skall försöka bygga upp i gagens
demokratiska samhälle, blir självfallet
andra än dem som byggdes upp innan
demokratien genomförts i vårt land och
då penningmakt var detsamma som rätt.
Det var väl inte för ro skull som skalden
skrev att »förtrycket nämns försvar
och rätt är det som lyckas.» Den
princip som kommer till uttryck i dessa
ord har jag aldrig anammat och kommer
heller aldrig att göra det, oavsett
vilket parti som riktar attacker mot
rättsprinciperna.

Herr Hansson säger att staten inte kan
ta något tillbaka. Ja, staten har givit
gruvägarna brukningsrätten till dessa
rekognitionsskogar med vissa förbehåll.
Under den period då tillmakningsmetoden
tillämpades i vårt land måste man
ha tillräckligt med ved för att kunna
hetta upp berget och få det så pass hett
att malm kunde brytas. Då krävdes det
mycket skog. Sedan kom den period då
kolningen lämnade underlag för de gamla
bruken.

Men, herr Hansson, har man någonstans
tillmakningsmetoden kvar i vårt
land? Och var använder man sig av
kolning? Nej, herr Hansson, ingen av
dessa metoder tillämpas längre. I och
med att dessa förutsättningar för gruvägarna
att få disponera ifrågavarande
markområden hade avskaffats inträdde
även kravet på rätten för kronan att ta

Onsdagen den 11 maj 1986 Nr 23 M

Avveckling av nuvarande rättsförhållanden beträffande gruvskngarna

tillbaka sin egendom, som gruviigarna
under några århundraden fått nyttja
och taga intäkterna av.

Det anförs vidare att det skulle vara

fråga om ett expropriationsförfarande

i detta ärende. Jag har läst en del om
servitut och om expropriationsförfaranden,
men jag undrar ändå vilka grunder
som åberopas när man hävdar att staten
skall tillgripa ett expropriationsförfarande
mot sig själv — ty det måste
det ändå vara fråga om i detta sammanhang.
Jag har inte kunnat föreställa
mig att staten kunde expropriera mark
som den själv äger, utan det måste väl
i så fall vara gruvägarna som kräver
expropriation från staten. Staten kan
aldrig bli ersättningsskyldig för att den
vill hävda sin egen rätt.

Jag vill i detta sammanhang klart
siiga ifrån att vi, om vi fortsätter pa
denna väg, kommer in i ett rättsläge där
alla i olika situationer ställer krav på
samhället medan de värden, som är förutsättningen
för att samhället i olika
avseenden skall kunna fungera, dras
in. Detta gäller inte minst fritids- och
bostadsområdena i vårt land. Jag vill
därför uppmana herr Hansson att försöka
tänka om och hålla sig något mera
till 1900-talet än till 1600-talet.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
11:810; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lundberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

6 — Andra kammarens protokoll 1966.

Vinner Nej, har kammaren mtamt
motionen 11: 810.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Lundberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 163 ja och 23 nej,
varjämte 24 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Föredrogs vart för sig
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1966/67,
nr 12, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, såvitt
angår jordbruksärenden,

nr 13, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden, och

nr 14, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av viss
staten tillhörig mark, m. in.;

statsutskottets memorial nr 97, angående
allmän beredskapsstat för budgetåret
1966/67; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 38, i anledning av väckta motioner
angående liushållspraktik, och

nr 40, i anledning av § 27 i riksdagens
revisorers berättelse över den år 1965 av
dem verkställda granskningen av statsverket.

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 15

b öredrogs och lädes till handlingarna
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av § 28 i riksdagens
revisorers berättelse över den år 1965 av
dem verkställda granskningen av statsverket.

§ 16

Föredrogs vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:

nr 42, i anledning av § 29 i riksdagens
revisorers berättelse över den år
1965 av dem verkställda granskningen
av statsverket, och

nr 43, i anledning av § 38 i riksdagens
revisorers berättelse över den av
dem år 1965 verkställda granskningen
av statsverket.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 17

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Jag

hemställer att statsutskottets utlåtanden
nr 105 och 106 i nu nämnd ordning
uppföres sist bland två gånger
bordlagda ärenden på föredragningslistan
för kammarens nästkommande
sammanträde, fredagen den 13 maj.

Denna hemställan bifölls.

§ 18

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66 till teckning av aktier i Allmän -

na bevakningsaktiebolaget m. m. jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa investeringsanslag
under försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1966/67 jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
staten tillhörig mark m. m.;

första lagutskottets utlåtande nr 29, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål, m. in.,
dels ock i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtande nr 44, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
m. in., jämte i ämnet väckta motioner;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av väckta motioner
angående eldistributionens funktion
och organisation.

§ 19

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Nilsson i
Bästekille till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet angående åtgärder
för att skydda Ven mot fortsatt
erosion.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.46.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 13 maj 19(1(1

Nr 23

.33

Fredagen den 13 maj

Kl. 11.00

§ 1

Svar på fråga ang. förslag om rätt för
kommun att bekosta tryckning av partiernas
valsedlar

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet LUNDKVIST, som yttrade
:

Herr talman! Herr Holmberg har frågat
justitieministern om han överväger
att lägga fram proposition vid årets
riksdag med förslag om rätt för kommun
att bekosta tryckning av partiernas
valsedlar. Sedan frågan har överlämnats
till mig för besvarande får jag anföra
följande.

Kommuns befogenhet att gottgöra politiskt
parti kostnader för valsedlar som
partiet gjort i ordning för kommunalt
val har prövats av regeringsrätten i ett
mål som avgjordes genom utslag den
21 april 1966. Innebörden av utslaget
är att kommun saknar sådan befogenhet.

Frågan om gottgörelse av allmänna
medel åt de politiska partierna för valsedlar
var föremål för riksdagens prövning
år 1964 i samband med de ändringar
som då gjordes i vallagarna och
som bl. a. innebar att partierna kan få
ersättning av statsmedel för kostnader
för valsedlar till de s. k. riksvalen,
d. v. s. val av ledamöter i andra kammaren,
landstingsman och stadsfullmäktige
i städer utanför landsting. Att man
i det utredningsförslag som låg till
grund för reformen inte tog upp bestämmelser
om ersättning av allmänna
medel också för valsedelskostnader till
andra kommunalval motiverades med
svårigheterna att kunna på lämpligt sätt
avgränsa kretsen av ersättningsberättigade
vid dessa val. Inom inrikesdepar -

tementet har satts i gång en undersökning
om möjligheten att komma förbi
dessa svårigheter. Om denna undersökning
leder till ett positivt resultat kommer
en proposition i frågan att föreläggas
höstriksdagen.

Vidare anförde:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lundkvist för svaret på frågan.
Svaret var ju helt positivt i sak,
och det hade jag också väntat mig. Riksdagens
beslut år 1964 att valsedlar för
riksdags- och landstingsval skulle bekostas
av det allmänna motiverades med
både praktiska och principiella skäl.
Förfarandet ansågs utgöra en viktig serviceåtgärd
gentemot väljarna, och beslutet
skulle också underlätta valnämndernas
och länsstyrelsernas arbete i
samband med val. För övrigt underströks
såväl av utredningen och departementschefen,
justitieminister Kling,
som i riksdagens beslut, att frågan principiellt
redan för länge sedan hade
lösts, nämligen genom besluten om andra
serviceåtgärder av samma karaktär.

Däri låg, hette det i propositionen,
»ett erkännande av att kostnaderna för
valsedlar är en det allmännas angelägenhet».
Riksdagens uppfattning om den
principiella sidan av saken kom alltså
till mycket klart uttryck.

Personligen tycker jag nog att det
inte fanns någon hållbar motivering för
undantaget i 1964 års beslut beträffande
valsedlar som skulle användas i primärkonnnunala
val. Men alla förutsatte vi
väl då, att saken skulle kunna ordnas
genom den kommunala självbestämmanderätten.
När riksdagen hade fastslagit
att det i princip är en det allmännas

84 Nr 23 Fredagen den 13 maj 1966

Svar på fråga ang. skolöverstyrelsens tillhandahållande av s. k. rättningsmallar

angelägenhet att bekosta valsedlar, så
borde det naturligtvis vara tillämpligt
även på den del av de allmänna medlen
som förvaltas av kommunerna.

Nu har ju inte regeringsrätten bedömt
saken så. Däremot har det mycket
stora antal kommuner, som bar fattat
beslut i enlighet med den tolkning av
riksdagsbeslutet som jag bär gett uttryck
för, handlat i denna anda. Det bar
som bekant också varit fallet med den
länsstyrelse som dömt i det hittills enda
överklagningsmålet i denna sak.

Jag ser därför med stor tillfredsställelse
och säker förvissning fram emot
en lösning i positiv riktning, sedan jag
nu tagit del av statsrådet Lundkvists
svar. Men jag får kanske ändå, eftersom
statsrådet tyvärr inte har kunnat utlova
att en proposition i ärendet framläggs
under vårriksdagen, ställa frågan huruvida
den undersökning som statsrådet
talar om i sitt svar kan beräknas vara
färdigt så tidigt att det kan föreligga
ett riksdagsbeslut före valet. Ett svar
på den frågan skulle ha betydelse också
för de kommuner som nu överväger att
fatta beslut i denna fråga men som vilar
på hanen med hänsyn till regeringsrättens
utslag.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Eftersom det är omöjligt
för oss att framlägga en proposition
redan till vårriksdagen, så kan man inte
heller räkna med ett riksdagsbeslut i
denna fråga före valet. Men det är riktigt
— vilket herr Holmberg också redovisade
— att det uppenbarligen finns
ett betydande intresse från kommunernas
sida att få frågan löst; jag kan hänvisa
till de rekommendationer som har
utfärdats av kommunförbunden och det
faktum att man i så många kommuner
har fattat beslut som redan vunnit laga
kraft.

Jag är därför för min del beredd att,
i händelse av att det kan framläggas en
proposition till höstriksdagen, söka pröva
möjligheten till och lämpligheten av

att utforma propositionen så att bestämmelserna
i den kan tillämpas redan med
avseende på 1966 års kommunalval.

Härmed var överläggningen slutad.

S 2

Svar på fråga ang. skolöverstyrelsens

tillhandahållande av s. k. rättningsmallar Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Turesson bar frågat,
huruvida det är tillfredsställande
att vissa av skolöverstyrelsens s. k. rättningsmallar
till årets realexamensskrivningar
kom skolorna till banda endast
sex dagar före den dag, då skrivningskollegium
författningsenligt skall äga
rum.

Jag vill först helt kort redogöra för
arbetsrutinen vid uppgörande av ifrågavarande
rättningsmallar. Omedelbart efter
skrivningarna vidtar det arbete, vilket
måste bedrivas med sikte på att
skrivningarna skall vara rättade och
betygsatta före den dag, då muntlig examen
tidigast får avläggas. Den sista realexamensskrivningen
innevarande vår
ägde rum den 25 april. Muntlig examen
får i år avläggas tidigast den 12 maj.
Tiden för arbetet är, som var och eu
förstår, mycket kort. Skolöverstyrelsen
låter utarbeta och utsända modellöversättningar
till berörda lärares hjälp. Efter
det att vissa lärare inrapporterat
de vanligaste feltyperna uppgörs och
utsänds därefter poängmarkeringsmallar
och sedan vissa skolor meddelat
utfallet av dessa utfärdas på grundval
härav de slutliga anvisningarna om betygsgränser.

Det är givetvis beklagligt, om den
slutliga rättningsmallen någon gång
blir försenad. Den av herr Turesson angivna
tidrymden av sex dagar får dock
anses tillräckligt lång för att lärarnas
rättelser skall kunna bringas i överensstämmelse
med ifrågavarande mallar.

Nr 23

Fredagen den 13 maj 1966

Svar på fråga ang. kontrollåtgärderna

Vidare anförde

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för svaret. Jag
kan tyvärr inte dela ecklesiastikministerns
uppfattning om att den tidrymd
som jag angivit och som i år stöd lärarna
till buds är tillräcklig. Den skulle
naturligtvis kunnat vara det, om dessa
lärare inte hade någonting annat att
göra under denna tid än att ta hand om
sina realskrivningar. Men vi måste komma
ihåg att många av dessa lärare, på
grund av den lärarsituation som råder,
undervisar i flera parallella realklasser
och förutom att de skall bedöma
sina egna klassers skrivningar också har
att tjänstgöra som medbedömare vid
rättningen av parallellklassernas. Slutligen
har inträffat — det gör det väl alltid
vid den här årstiden — kollisioner
med studentexamen, vilket ytterligare
försvårat det hela och minskat lärarnas
möjligheter att hinna med arbetet.

Jag vet att den tidrymd som i år stått
till förfogande för dessa rättningsuppgifter
och för betygsättningen är exceptionellt
kort, kortare än den varit tidigare
år. Detta är beklagligt, men det är
ännu mer beklagligt om man på lärarhåll
uppfattar detta som nonchalans
från den överordnade myndighetens
sida, eller så, att denna myndighet inte
har respekt för det arbete lärarna har
att utföra. Det är beklagligt inte minst
därför att det inte på något sätt står i
överensstämmelse med de regler för god
personalvård som det är angeläget att
man tillämpar överallt, särskilt där staten
är arbetsgivare och där staten bör
vara ett föredöme.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. kontrollåtgärderna
för att uppdaga dold tuberkulos

för att uppdaga dold tuberkulos

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Jansson har frågat,
om jag avser att ta något initiativ
i syfte att skärpa kontrollåtgärderna för
uppdagande av dold tuberkulos.

De allmänna skärmbildsundersökningarna
har i hög grad bidragit till
lungtuberkulosens framgångsrika bekämpande
i vårt land. Undersökningarna
utförs länsvis av medicinalstyrelsens
skärmbildscentral på begäran
av sjukvårdshuvudmännen. Budgetåret
1964/65 utökades antalet skärmbildspatruller
till 15. I årets statsverksproposition
är medel beräknade för detta antal.
På senare tid har emellertid huvudmännens
intresse för fortsatta skärmbildsundersökningar
minskat, vilket föranlett
medicinalstyrelsen att inhämta uppgifter
från huvudmännen om i vilken
omfattning skärmbildscentralens medverkan
påkallas för behov inom sjukvårdsområdena
under de närmaste åren.
De svar som hittills inkommit tyder på
att flera huvudmän planerar att åter öka
aktiviteten på detta område.

När resultaten av den av 1962 års
riksdag beslutade försöksverksamheten
med allmän hälsokontroll i Värmlands
län föreligger bör frågan om skärmbildsundersökningarnas
framtida utformning
närmare övervägas.

Vidare anförde:

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för socialdepartementet för
svaret. Orsaken till min fråga var nyligen
offentliggjorda meddelanden om att
det förestod en nedrustning av medicinalstyrelsens
skärmbildscentral.

Svaret ger ett visst stöd för detta antagande,
eftersom socialministern säger:
»På senare tid har emellertid huvudmännens
intresse för fortsatta skärmbildsundersökningar
minskat, vilket föranlett
medicinalstyrelsen att inhämta
uppgifter från huvudmännen om i vilken
omfattning skärmbildscentralens

Ordet lämnades på begäran till
6*— Andra kammarens protokoll 1966. Nr 23

Nr 23

Fredagen den 13 maj 1966

Svar på fråga ang. nybyggnad för statens institut för folkhälsan

medverkan påkallas för behov inom
sjukvårdsområdena under de närmaste
åren.»

Detta är inte något entydigt svar på i
vilken riktning man avser att vidtaga
åtgärder; det utgör mera ett besked om
att man ställer sig avvaktande till dess
att man får in besked. Det kan förefalla
som om det finns fog för detta. Att frågan
över huvud taget har ställts, beror
på att tuberkulosen inte är den försvunna
och utrotade sjukdom som många
tror. Dödligheten bär gått ned, som också
här har påpekats, och den fortsätter
att sjunka, men sjukdomsfrekvensen har
inte minskat i samma takt. Enligt Läkartidningen
registreras i Sverige årligen
4 000 nyupptäckta fall av tuberkulos
och cirka 500 personer avlider årligen
enligt den officiella statistiken. Det
är från den utgångspunkten man blir
orolig när man hör att det är fråga om
en minskning av beställningar på
skärmbildsundersökningar. Riksförbundet
för hjärt- och lungsjuka har i flera
sammanhang påpekat, att den officiella
statistik som jag här hänvisat till dessutom
inte är tillförlitlig och inte ger en
riktig bild av tbc-situationen i landet.
Alla är eniga om att tuberkulosen har
ändrat typ. Den är vanligare nu än förr
hos äldre personer och har ofta ett mera
godartat förlopp än tidigare. Och detta
godartade förlopp innebär i sin tur att
den inte alltid blir upptäckt och att det
finns många människor som utgör en
smittorisk bade ute i livet och på sjukhusen
därför att de vårdas där för en
annan sjukdom och man inte har förutsatt
att de skulle vara angripna av tbc.

Det är naturligtvis i och för sig mycket
viktigt att bl. a. få tillgång till undersökningsresultaten
från Värmlands
län, men det material som redan framkommit
talar för att medicinalstyrelsen
bör vidga ramen för skärmbildscentralens
verksamhet och inte minska den.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag delar herr Janssons
åsikt att tbc icke är en sjukdom som definitivt
försvunnit. Det är också givet
att utvecklingen på det här området
fortsättningsvis måste följas med stor
vaksamhet. Det kan dock i sammanhanget
vara av intresse att notera att
från att ha varit en av våra allra svåraste
folksjukdomar med 81 döda per
100 000 invånare årligen 1936—1940,
har tuberkulosens roll som dödsorsak
kraftigt reducerats till endast 6 döda
per 100 000 invånare för några år sedan.
Men alltjämt spelar den sin roll
som en allvarlig sjukdom.

Man skall emellertid ha klart för sig
att det har varit sjukvårdshuvudmännens
sak att utveckla skärmbildsverksamheten.
Såsom jag har konstaterat i
mitt svar har ett minskat intresse för
verksamheten börjat märkas under senare
tid och detta sammanhänger naturligtvis
med att det under årens lopp
har företagits både en och två genomgångar
av befolkningen ute i de olika
sjukvårdsområdena. Men som jag också
noterat i svaret har nu medicinalstyrelsen
hemställt till sjukvårdshuvudmännen
att inkomma med synpunkter på
den fortsatta verksamheten för de närmaste
åren just med sikte på själva planeringen.

Det är naturligtvis angeläget att vi i
ett större sammanhang kan bedöma frågan
om en hälsokontroll och över huvud
taget åtgärder i förebyggande syfte på
olika områden när värmlandsundersökningen
är klar. Jag har därför funnit
anledning att i mitt svar även framhålla
detta.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. nybyggnad för statens
institut för folkhälsan

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Nr 23

Fredagen den 13 maj 19(50
Svar på fråga ang. utredningen om en bro över Hjälmare kanal

Herr talman! Fröken Elmén har frågat,
om jag ämnar ge byggnadsstyrelsen
direktiv om skyndsam projektering och
programmering för nybyggnad av statens
institut för folkhälsan.

Byggnadsstyrelsen fick förra året i
uppdrag att utarbeta förslag till byggnadsprogram
för en för statens institut
för folkhälsan och arbetsmedicinska institutet
gemensam nybyggnad i Västra
Skogen i Solna. Enligt vad jag inhämtat
avser styrelsen att inom den närmaste
tiden avlämna ett sådant förslag
till byggnadsprogram, avsett att läggas
till grund för ett projekteringsuppdrag.

Vidare anförde:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet få
framföra ett tack för svaret på min fråga.
Det låter ju i och för sig bra att man
inom den närmaste tiden tänker inlämna
förslag till byggnadsprogram för lokaler
även för arbetsmedicinska institutet,
men herr statsrådet får förlåta
mig om jag är litet misstänksam och frågar
vad som menas med »inom den närmaste
tiden».

Det har ju varit en lång lidandets historia
för folkhälsoinstitutet. Redan 1945
när det begärdes en ny projektering uttalade
man, att man varken ekonomiskt
eller på annat sätt kunde rätt utnyttja
resurser och personal därför att lokalerna
inte räckte till. Därefter har en organisationsutredning
också konstaterat
detta och lagt fram förslag. 1962 interpellerade
jag i denna fråga och fick av
inrikesministern — området sorterade
då under hans departement — det svaret
att förslag skulle läggas fram för
riksdagen 1963, alltså följande år.

När vi nu behandlade arbetsmedicinska
institutet i statsutskottets tredje
avdelning och frågan om byggnationen
därvid kom på tal, fick jag emellertid
till min förvåning höra att ingenting hade
försports beträffande någon ombygg -

nad, utbyggnad eller förbättring för
folkhälsoinstitutet.

Förhållandena vid institutet är faktiskt
olidliga och man har inte möjlighet
att ta upp utomordentligt viktiga
frågor som vi ständigt diskuterar här i
riksdagen. Frågor om vattenföroreningar,
luftföroreningar, hullerfrågor m. m.
kan sålunda inte behandlas vid den centrala
forskningen därför att man inte
har tillräckligt utrymme. Av samma orsak
får man lämna frågor som gäller
biocidområdet åt sidan. Detta gäller
även kollektivbespisningen, som blir
alltmer aktuell och ur näringsfysiologisk
synpunkt skulle behöva göras till
föremål för forskning.

Jag anser därför denna byggnadsfråga
synnerligen viktig, och jag blev som
sagt mycket förvånad när jag fick veta
att det ännu inte hade skett någonting
och skulle vilja fråga vad statsrådet menar
med uttrycket »inom den närmaste
tiden».

Chefen för socialdepartementet, lierr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det är ganska naturligt,
fröken Elmén, att man inte kunde direkt
planera för ett arbetsmedicinskt institut
innan frågan om detta institut var
utredd och beslut fattats. För någon vecka
sedan fattades emellertid beslut härom,
och enligt planerna skall nybyggnaden
för folkhälsoinstitutet i Västra
Skogen även inrymma arbetsmedicinska
institutet. Emellertid får detta institut
omedelbart när det startar provisoriska
lokaler.

Jag skall svara konkret på den fråga
som fröken Elmén har ställt: Vi beräknar
att byggnadsprogrammet skall avlämnas
nästa månad.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. utredningen om en
bro över Hjälmare kanal

Ordet lämnades på begäran till

Nr 23

Fredagen den 13 maj 1966

Svar pa fråga ang. utredningen om en bro över Hjälmare kanal

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Andersson i Örebro
har frågat mig, om jag anser att vid
utredningen om en bro över Hjälmare
kanal har tillräckligt beaktats behovet
av en segelfri höjd av sådan storlek att
icke båttrafiken i området avstängs och
Hjälmaren sannolikt igenslammas.

Utredningen om en ny bro över Hjälmare
kanal har nyligen påbörjats, och
något förslag i ärendet har ännu inte
framlagts. Väg- och vattenbyggnadsverket
kommer att under utredningsarbetets
gång samråda med berörda myndigheter
och enskilda rörande brons
lämpliga konstruktion. När förslag i frågan
utarbetats, kommer det att prövas
i vanlig ordning.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för svaret på min fråga.
Jag kunde nöja mig med att säga att
jag är tillfredsställd med svaret och sedan
gå ned från talarstolen. Jag har ju
fått det svar jag önskade, nämligen att
väg- och vattenbyggnadsverket kommer
att ha sin uppmärksamhet riktad på
utredningsarbetet och samråda med berörda
parter.

Det förhåller sig emellertid så att detta
förslag, som vi i Örebro län haft kännedom
om i åtta månader, har utlöst
protester från båtfolk runt Hjälmaren,
eftersom en brohöjd på endast 2,5 meter
kommer att innebära att sjön proppas
igen. Det kommer inte att kunna
föras in något muddringsverk i Hjälmaren,
som är en sådan sjö att man för
att där kunna hålla segelbara leder
måste använda ett muddringsverk. Det
finns över 1 000 båtägare runt Hjälmaren,
och som fritidssysselsättning är
båtsporten av stor betydelse för dem.
Men man får heller inte bortse från de
beredskapssynpunkter som kan anläg -

gas på kanalen trots att det kanske för
tillfället inte där försiggår någon fraktfart
till Örebro. Vi har tidigare haft en
ganska betydande båttrafik med oljelaster
till Örebro, men den har minskat
under senare år. Emellertid får man nog
förutsätta att det är av värde för staden
att även den vägen kunna ta in oljelaster.

Från sjösportshåll har man betonat
att en bro över Hjälmare kanal som
har 12,5 meters höjd fyller de krav som
kan ställas. Örebro stad planerar en
kraftig utbyggnad av sin småbåtshamn
och tänker satsa över 1 miljon kronor
på denna. Om bron kommer till stånd
medför det ett avbräck för de människor
som är intresserade av att tillbringa
fritiden på sjön. Jag vet att statsrådet
själv har ett visst intresse av sjöfart
— kanske inte vad beträffar stora
båtar utan i fråga om paddling. Det är
givet att man kommer att kunna paddla
ut på Hjälmaren även i fortsättningen,
men den planerade bron skulle verka
hämmande på båtfolkets fritidsverksamhet.

Jag får än en gång tacka statsrådet
för svaret. Såsom jag sade tidigare är
jag fullt nöjd med det. Jag vet nu att
statsrådet kommer att ha ögonen på
saken, eftersom han hyser ett speciellt
intresse för dem som går vattenvägen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag skall helt kort komplettera
herr Andersson i Örebro på en
punkt. Det är inte bara väg- och vattenbyggnadsverket
som har sin uppmärksamhet
riktad på detta, utan också sjöfartsstyrelsen,
vilken kommer att ta upp
frågan om fritidsbåttrafiken till övervägande,
när ärendet i sinom tid skall
prövas i sjöfartsverket.

Det framgick möjligen av herr Anderssons
yttrande, att han var underkunnig
om ett av mig en gång i Örebro
avgivet löfte att komma paddlande uppför
Svartån.

Fredagen den 13 maj 1966 Nr 23

Svar på interpellation ang. villkoren för statsbidrag till lärlingsutbildning hos hant verksmästare -

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! När jag framställde min
fråga, hade jag gjort mig underkunnig
om att sjöfartsstyrelsen inte på den officiella
vägen hade fått ta del av ifrågavarande
planer, utan endast på andra
vägar erhållit kännedom om att vägförvaltningen
i Västmanlands län projekterade
en s. k. propp för Hjälmaren.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Justerades protokollet för den 6 innevarande
maj.

§ 7

Svar på interpellation ang. villkoren för
statsbidrag till lärlingsutbildning hos
hantverksmästare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet ED ENMAN, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Andersson i Örebro frågat dels
om jag delar skolöverstyrelsens uppfattning,
att i fall där s. k. dubbel organisationsplikt
föreligger, kravet på att
hantverksmästarens personal skall vara
fackligt organiserad vid ansökan
om lärlingsbidrag bör gå före kravet på
att hantverksmästaren skall äga för lärlingsutbildning
erforderlig skicklighet
och erfarenhet, dels, om så ej är fallet,
huruvida jag vill medverka till att i de
fall vederbörande arbetstagare vägrar
att organisera sig, statsbidrag likväl
skall utgå, om hantverksmästaren bevisligen
gjort vad på honom ankommit
för att förmå den anställde att organisera
sig.

I anledning härav får jag anföra följande.

Enligt gällande bestämmelser om
statsbidrag till lärlingsutbildning hos
hantverksmästare skall bidragsprövningen
ske under hänsynstagande till
behovet av kvalificerad arbetskraft

inom vederbörande yrke och därav betingat
behov av att stimulera till lärlingsutbildning.
Vid bedömningen av
behovet bör överstyrelsen samråda med
arbetsmarknadsstyrelsen och berörda
organisationer. I övrigt innehåller dessa
bestämmelser inga speciella villkor,
under vilka prövningen skall ske. Den
beslutande myndigheten, skolöverstyrelsen,
är sålunda relativt obunden av författningsmässigt
fixerade normer.

Denna utformning av bidragsbestämmelserna
får ses mot bakgrunden av
den uppläggning lärlingsutbildningen
inom hantverksområdet har fått inom
vårt utbildningssystem. I motsats till
vad som är fallet i många andra länder
har man inte ansett sig böra ingripa
reglerande från statsmakternas sida på
detta område genom särskild lärlingslagstiftning
eller i andra författningsmässiga
former. I stället har förutsatts
att berörda arbetsmarknadsparter skall
träffa närmare överenskommelser om
förutsättningarna för och utformningen
av utbildningen av lärlingar inom respektive
yrkesområden. Detta har i regel
skett i gällande kollektivavtal parterna
emellan. Från statens sida har
man inskränkt sig till att, bl. a. genom
det nu utgående särskilda bidraget, stimulera
och stödja den utbildning, som
parterna sålunda träffat överenskommelse
om, förutsatt att utbildningen
uppfyller vissa krav.

En konsekvens av denna uppläggning
är att skolöverstyrelsen vid sin
handläggning har att ta stor hänsyn till
de båda arbetsmarknadsparternas uppfattning
i de enskilda fallen om lämpligheten
av att bidrag utgår, överstyrelsen
torde också iaktta en strikt praxis
i detta hänseende. Sålunda remitterar
överstyrelsen regelmässigt ansökningarna
till berörda arbetsmarknadsparter
för yttrande. Den prövning dessa underkastar
ärendena torde i första hand
avse den bidragssökande hantverksmästarens
yrkesmässiga kompetens liksom

90 Nr 23 Fredagen den 13 maj 1966

Svar på interpellation ang. villkoren för statsbidrag till lärlingsutbildning hos hant
verksmästare

hans lämplighet från andra synpunkter
att meddela den avsedda handledningen.

I övrigt har jag under hand inhämtat
följande beträffande överstyrelsens
praxis. Är parterna ense om att i visst
fall bidrag bör utgå trots att kollektivavtalsbestämmelse
om organisationsplikt
inte har uppfyllts, har överstyrelsen
inte ansett sig böra på denna grund
avslå en ansökan. Avstyrker däremot
endera eller båda arbetsmarknadsparterna
en bidragsansökan och grundar
sig detta i att arbetsgivaren åsidosatt
kollektivavtalets bestämmelser, anser sig
överstyrelsen inte kunna bifalla en bidragsansökan.

Om man som nu är fallet beträffande
stödet till lärlingsutbildningen knyter
an till vad arbetsmarknadens parter i
kollektivavtal överenskommit om förutsättningar
och former för utbildningen,
får man därmed också acceptera arbetsfredslagstiftningens
rättssystem. I detta
är organisationsklausuler rättsligen giltiga.
Det torde inte kunna komma i fråga
att genom utformningen av bidragsvillkoren
rubba förutsättningarna för
detta rättssystem.

Enligt min mening påkallar handläggningen
av ifrågavarande ärenden
inga åtgärder från regeringens sida.

Vidare anförde

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min interpellation.

I svaret redogör statsrådet för den
praxis som skolöverstyrelsen tillämpar
vid bidragsprövningen av statsbidrag
för lärlingsutbildning hos hantverksmästare.
Den praxis som överstyrelsen
tillämpar överensstämmer med vad som
sägs i kungl. brevet av den 28 maj 1959
i denna fråga.

Jag har samma uppfattning som över -

styrelsen, vilken uppfattning också återfinnes
i det kungl. brevet, nämligen att
man vid prövning av statsbidrag för
lärlingsutbildning hos hantverksmästare
i första hand skall ta hänsyn till den
sökandes yrkesmässiga kompetens och
lämplighet som handledare.

Däremot har jag en annan mening än
överstyrelsen med avseende på dess
praxis vid s. k. dubbel organisationsplikt,
d. v. s. när en av arbetsmarknadsparterna
avstyrker ansökan på grund
av att hantverksmästaren i fråga har
någon anställd som blivit utesluten från
eller icke velat tillhöra sin fackliga organisation.
Arbetsgivaren skall då medverka
till att den anställde blir medlem
i sin fackliga organisation. Trots att
vederbörande arbetsgivare har gjort
vad som ankommer på honom har det
ibland, såsom förekommer inom mitt
eget yrke, frisöryrket, hänt att vederbörande
vägrat, varvid olika skäl anförts.
Bl. a. har det framhållits att man inte
önskar bli ansluten till ett politiskt parti.
Arbetsgivaren försöker så långt det
är möjligt medverka till att den anställde
går in i sin fackliga organisation. Nu
föreligger det emellertid brist på arbetskraft
inom vårt yrke, och ofta är
det fråga om en duktig arbetare som
man inte vill bli av med. Då förvägras
alltså statsbidrag för lärlingsutbildningen
vilket jag inte anser vara rimligt.

Jag tycker att statsbidragsansökningar
inte bör avslås med mindre än att
arbetstagarparten i de fall dubbel organisationsplikt
föreligger kan styrka, att
arbetsgivaren inte gjort vad som kan
anses böra ankomma på honom i enlighet
med avtalets bestämmelser och försökt
få den anställde att gå in i fackföreningen.

Vid ett sammanträde på Svenska frisörföreningen,
där bägge branschföreningarna
var representerade och även
byrådirektör Tore Hessler deltog, anfördes
i protokollet följande. Jag citerar:
»Beslöts att om en mästare gjort vad som

Fredagen den 13 maj 19(>f>

Nr 23

Svar på interpellation ang. verkningarna

kan anses vara skäligt för att förmå sina
anställda att organisera sig, skall mästaren
under alla omständigheter betraktas
såsom statsbidragsberättigad. Bevisbördan
rörande mästarens åtgärder
skall av praktiska skäl ligga hos motparten.
» Jag tycker det är en rimlig
begäran att så sker.

I övrigt har jag samma uppfattning
som statsrådet, att man skall samråda
med de olika arbetsmarknadsparterna
och med arbetsmarknadsstyrelsen. Det
har hänt att överstyrelsen i något fall
inte har haft kontakt med båda organisationerna
i branschen utan bara med
den ena, och sedan i sitt remissyttrande
till Konungen tagit för gott vad denna
part har sagt. Man har alltså inte
kollat uppgifterna med arbetsmarknadsstyrelsen
och inte heller med arbetsgivarparten.
En sådan ordning är inte
tillfredsställande, och jag hoppas att
något liknande inte skall behöva hända
i fortsättningen, utan att man tar
god kontakt med samtliga parter som
är inblandade i tvister av detta slag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. verkningarna
av rationaliseringen inom postverket

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Lindström har frågat
mig, om jag anser att en betydande
del av rationaliseringsvinsterna inom
postverket skall ske på bekostnad av en
försämrad service för den berörda allmänheten.

Frågan synes avse förhållandena på
landsbygden. Postanordningarna där
undergår sedan flera år en omfattande
rationalisering och utbyggnad. Å ena sidan
sker en indragning på olika håll av
fasta postanordningar, vilkas vidmakthållande
med hänsyn till ändrade förut -

av rationaliseringen inom postverket

sättningar i befolknings- och bebyggelsehänseende
inte längre kan motiveras.
Å andra sidan sker en utbyggnad av
postanordningarna främst genom en
successiv utveckling och motorisering
av lantbrevbäringen, som f. n. har en
linjelängd av ca 140 000 km och betjänar
mer än 570 000 hushåll. Enbart under
den senaste femårsperioden har på
detta sätt drygt 100 000 hushåll fått bättre
postbetjäning, och av dessa har ca
35 000 tidigare inte haft någon postutdelning
alls. Utbyggnaden av lantbrevbäringen
medför f. n. en årlig utgiftsökning
av ca 1 miljon kronor, varav endast
hälften kompenseras av den besparing
som görs genom den samtidigt pågående
avvecklingen av fasta postanordningar
på landsbygden.

Jag vill i sammanhanget framhålla, att
lantbrevbäraren inte bara bär ut vanliga
brevförsändelser utan också paket,
rekommenderade och assurerade försändelser,
postförskott och pengar för
inlösen av postanvisningar m. m. Han
tar vidare emot försändelser av alla
slag, ombesörjer postbetalningar samt
förmedlar insättningar och uttag på
postsparbanken. Lantbrevbäraren fungerar
således i praktiken som en rörlig
postanstalt. Jag kan här nämna, att postverket
i dagarna satt i gång en utredning,
som siktar till att ytterligare förbättra
den service som lantbrevbäraren
ger. I sammanhanget skall exempelvis
övervägas möjligheterna att utvidga
lantbrevbärarens postbanksservice i vissa
hänseenden, bl. a. genom en höjning
av beloppsgränserna för direktuttag,
möjligheterna att förbättra betalningsförmedlingen
genom höjning av beloppsgränserna
för in- och utbetalningar
på postgiro, möjligheterna att genom
tidtabeller införa mera regelbundna ankomsttider
för lantbrevbäraren osv.

Allmänt anser jag, att postverkets åtgärder
på detta område innebär en fortgående
förbättring av postservicen på
landsbygden.

Vad herr Lindström anför om önsk -

Nr 23

Fredagen den 13 maj 1966

Svar på interpellation ang. verkningarna av rationaliseringen inom postverket

värdheten av att rationaliseringsåtgärder
sker i samförstånd med ortsbefolkningen
kan jag helt ansluta mig till.
Detta är också något som postverket
eftersträvar. Omläggningar av postanordningar
på landsbygden föregås regelmässigt
av kontakter och samråd mellan
postverkets regionala och lokala organ
samt vederbörande kommunala
myndigheter, som får tillfälle att framlägga
sina synpunkter på de tilltänkta
åtgärderna och därvid också ges möjlighet
att påverka utformningen av
dessa.

Vidare anförde:

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! När jag den 25 januari
i »nifelhemsk» kyla ställde denna fråga
till interpellationsministern, kunde
jag inte drömma om att både vårblommor
och sommarklänningar skulle ha
slagit ut innan jag fick svar från statsrådet.
Men det finns ju ett gammalt talesätt
som säger att den som väntar på
något gott, väntar aldrig för länge, och
jag kan sträcka mig så långt att jag medger
att tre fjärdedelar av statsrådets
svar är ganska gott. Det är en del berömvärda
initiativ som har sett dagens
ljus, och jag har därför ingen anledning
att undertrycka mitt tack till statsrådet
för det svar jag har fått.

I fråga om den sista fjärdedelen av
svaret blir emellertid tacksamheten litet
mera begränsad. Det säges där att
postverket eftersträvar samförstånd med
de människor ute i bygderna som berörs
av rationaliseringsåtgärderna. Det är
kanske inte riktigt att generalisera utifrån
ett enda fall, men jag skall ändå
med herr talmannens tillåtelse relatera
hur bakvänt det hela kan bli när man
sitter vid ett skrivbord, fjärran från den
bygd det gäller, och gör upp ritningar.

Kyrkbygden i Lockne församling i
Brunflo storkommun hade en egen poststation
ända till i fjol. Nästan i lönndom
gjordes emellertid upp rationaliserings -

planer; befolkningen fick inte reda på
dem förrän allt i stort sett var klart. Då
vädjade man till postmästaren i Östersund
att han skulle komma till ett sammanträde
med de människor som var
berörda av saken.

Kyrkbygden i Lockne församling består
av inte mindre än sju byar, som
ligger nästan som ett pärlband omkring
kyrkan, och vad fick man då veta? Ja,
jag kanske först måste försöka ge en
bild av hur bygden ser ut. Kyrkbygden
i Lockne ligger ungefär i centrum av
området. Om vi säger att kyrkbygden i
Lockne motsvarar »stenograftorget» här
i kammaren, så har vi Tandsbyn, som
har fått poststationen för kyrkbygden i
Lockne, längst upp på norrbottensbänken.
Brunflo, som är centralort i
Brunflo storkommun, ligger längst upp
på stockholmsbänken. Borta i trapphallen
finns Östersund, länets enda stad
dit alla vägar bär.

Människorna i kyrkbygden har alltså
sina vägar förbi Brunflo centralort, där
vi har provinsialläkare, apotek, barnmorska,
sjuksköterska, folktandvård,
sjukkassa, postkontor och all den service
som man över huvud taget kan begära
i en tätort ute på landsbygden. Det
är då ganska förklarligt att de har en
åstundan att få Brunflo som postadress.
Både praktiska och rent känslomässiga
synpunkter ligger väl till grund för detta
önskemål. Att postadressen sammanfaller
med kommunens namn har vissa
praktiska fördelar. Jag undrar, om inte
herr statsrådet skulle bli en smula orolig,
därest man skulle ändra hans postadress
till Blåsut, Skogskyrkogården eller
någonting annat som varken skulle
vara särskilt praktiskt eller lustigt.

Det är i stort sett så problemet ligger
till. Postverket har emellertid skyndat
sig att låsa fast beslutet, och verksamheten
är redan i gång efter de nya ritningarna.

Jag har nämnt detta därför att statsrådet
säger att det sker ett samarbete
med ortsbefolkningen. Postmästaren i

Nr 23

Fredagen den 13 maj 1966

Svar på interpellation ang. verkningarna av rationaliseringen inom postverket

Östersund vägrade i detta fall att fara ut
till ett möte med bygdens folk.

Jag skulle vilja fråga: Anser statsrådet
att det är förenligt med dessa tjänstemäns
skyldighet att sköta serviceanordningarna
på detta område att benhårt
vägra att fara ut och resonera med
människorna? Jag tror att vi i vårt land
kan vara stolta över att ha en förnämlig
kår av tjänstemän och ämbetsmän
som i de allra flesta fall är förtjänta av
betyget A för sin tjänsteutövning. Men
som jag redovisat finns det ändå enligt
min mening skrämmande undantag.

Det förefaller som om dessa avvikande
typer fått för sig att allmänheten är
till för dem och inte de för allmänheten.
Det heter i en bekant revykuplett
att det har kommit en katt bland hermelinerna,
men i detta fall skulle man
kunna säga, att det har kommit en
krubbitare bland araberna. Jag har vid
något tillfälle sagt att denna typ av människor
är den svenska allmänservicens
krubbitare, för vilka vi på ett eller annat
sätt behöver göra grimtömmen någon
decimeter kortare, om de inte skall
ställa till alltför mycket ohägn.

Statsrådet var inne på att en förbättrad
service av posten på landsbygden
skulle dra en merkostnad av 1 miljon
kronor. Men i det fall som är den direkta
anledningen till min interpellation
har postverket förklarat att besparingen
skulle vara 8 000 kronor. Ja, vi har
fått en rad olika uppgifter om vad merkostnaden
skulle bli, om Brunflo finge
bli adresspostanstalt för dessa människor,
som inte är alltför belåtna med
den ordning som nu råder. De får posten
sent. Själasörjaren i den församling där
jag bor ringde mig och beklagade att
han fick posten först någon gång vid
sjuttontiden, alltså först sedan arbetsdagen
praktiskt taget är till ända. Han
var missbelåten med det och hade begärt
att få en lösväska som skickades
per rälsbuss men vägrats detta. Och det
kan väl vara förklarligt om även en
präst har rätt att se på »Skäggen» t. ex.
på kvällskvisten.

Kostnaden för att upprätthålla en särskild
postanstalt på ifrågavarande plats
skulle sålunda vara 8 000 kronor. Den
första siffra som nämndes var att postverket
bara skulle tjäna 4 000 kronor
på att lägga ned postanstalten, med
Brunflo som poststation, och så sent
som i förrgår fick jag av en tjänsteman
i generalpoststyrelsen reda på att det
skulle kosta 8 000 kronor mera, om
Brunflo skulle förbli adressort för kyrkbygden
i Lockne.

Jag kan godtaga siffran 8 000 kronor.
Då har postverket ändå inte förlorat på
om människorna får postanstalten där
de vill ha den. Och en del personer
har t. o. in. hyrt postfack i Brunflo för
att de skall kunna hämta sin post där,
när de kommer från jobbet i Östersund,
och inte behöva fara till Tandsbyn.

Jag förstår statsrådets invändning att
lantbrevbäraren är ett rullande postkontor.
Men både statrådet och jag vet att
det är en hel del saker som man själv
vill klara av direkt på poststationen.
Om man exempelvis skall betala sin
skatt tar posten inte en check på mer
än 1 000 kronor — det är bara på den
förnämliga postexpeditionen här i huset
som checkar på större belopp tas emot.

Herr talman! Jag tycker att dessa förhållanden
är så bakvända att jag velat
ge kammarens ledamöter en bild av hur
det kan bli när skrivbordsfolk ensamma
får bestämma om saker som desssa.
Jag kan inte komma ifrån att det i samband
med den långa rad av poststationsindragningar
som pågår i Östersunds ytterområden
borde ha varit möjligt att
lösa problemet även till dessa människors
belåtenhet. Att göra upp en rationaliseringsplan
för ett statligt verk är
inte som att lägga en patiens som alltid
bara har en utgång, utan det måste finnas
många olika sätt att lösa problemet.

Jag kan inte förstå annat än att det
gått prestige i denna fråga. Ingen postmästare
i Östersund, ingen postdirektör
i Sundsvall, ingen generaldirektör i
kungl. generalpoststyrelsen och inget
statsråd i Kungl. Maj ds kansli kan över -

Nr 23

Fredagen den 13 maj 1966

Svar på interpellation ang. verkningarna

tyga mig om rätt det inte skulle ha varit
möjligt att lösa detta problem på ett smidigare
sätt än vad som skett.

Herr talman! Jag kanske inte skall
hålla på så mycket längre, men låt mig
dock framhålla att jag vet att det är ett
mycket starkt önskemål bland dessa
människor att statsrådet skulle undersöka
ingrepp av detta slag i landsbygdens
postservice, i all synnerhet vad
som förekommit på denna ort. Jag tror
att jag kan försäkra herr statsrådet att
han skulle få ett anständigt mottagande.
Jag tror att vi, till skillnad från de »försvenskade
danskarna» söder om landsvägen,
av två skäl kan göra denna utfästelse:
för det första har vi inte så
gott om sovel som de, och för det andra
tillämpar vi mera rumsrena metoder för
att ge uttryck för de känslor som förekommer
bland ortsbefolkningen.

Jag ber än en gång få tacka för svaret.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Lindström började
med att kalla mig för interpellationsminister,
och det ligger väl något i denna
benämning. Jag har en känsla av att
vid flertalet plena under vårsessionen
ha stått här i denna kammare och redligen
besvarat interpellationer.

Skälet till att svaret på herr Lindströms
fråga kommer så pass sent är
helt enkelt, att det hade ett samband
med ett överklagningsärende, som vi
först ville se litet närmare på.

När det gäller den konkreta frågan
kanske jag inte i detalj skall gå in på
händelseförloppet efter den måleriska
skildring, som vi hört herr Lindström
lämna. Vi förenas av ett visst intresse
för hästar, och det var från detta område
som herr Lindström hämtade sina
märgfulla bilder — det var en mycket
yster käpphäst han nyss förde runt volten.

Jag kan bara säga att de kommunala
myndigheterna vid sin behandling av
detta speciella fall, som vi försökt ut -

av rationaliseringen inom postverket

reda mycket noggrant, vid flera tillfällen
tillstyrkt den föreslagna omläggningen
såsom den som bäst skulle tjäna
bygden i dess helhet.

Till slut vill jag framför allt ta fastt
på det positiva. Jag läste häromdagen
en tidning utgiven av postverket, i vilken
en ledamot av denna kammare, herr
Gustafsson i Kårby, landshövding Thure
Andersson i Blekinge och en representant
för RLF uttalade sig utomordentligt
berömmande om den utbyggnad
av lantbrevbäringen som posten på
senare år genomfört. De underströk den
betydelse som detta haft för människorna
i glesbygder och på landsbygden
över huvud.

Jag tror, som jag redovisade i mitt
interpellationssvar, att det är ett fint
nytt initiativ som postverket nu i dagarna
har tagit genom att undersöka
möjligheterna att ytterligare vidga lantbrevbärarens
effektivitet som rörlig
poststation. Det är detta vi främst skall
ta fasta på. Att det sedan kan uppstå
smärre misshälligheter och en smula
gnissel vid den stora omläggningen är
väl litet svårt att undvika, men jag är
övertygad om att postverket kommer
att göra sitt yttersta för att hålla god
kontakt och skapa gott samförstånd
med människorna ute i bygderna.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber statsrådet om
överseende ifall jag gav honom en alldeles
felaktig titel. Emellertid är jag
väl inte den förste i denna talarstol som
har gjort sig saker till felsägelse, så jag
kan inte behöva ligga sömnlös för det.

Herr statsrådet sade att postverket
har tagit kontakt med de kommunala
myndigheterna. Det är nog en ganska
egendomlig kontakt, eftersom ingen av
de människor som berörs av denna omläggning
på ett tillräckligt tidigt stadium
har fått komma till tals om hur
problemet skulle lösas. Denna bygd har
nämligen ingen representant i kommunalnämnden
i Brunflo storkommun. Där

Fredagen de» 13 maj 1906

Nr 23

skedde väl tillstyrkandet av förslaget i
all tysthet, och de berörda fick aldrig
reda på det.

Det kan alltså vara anledning att tala
om att kommunalnämndens ordförande,
som inte bor där, har sin hustru från
Tandsbyn och att lantbrevbäraren som
har denna linje och är ledamot av kommunalnämnden
lever i hjonelag med
föreståndarinnan för poststationen i
Tandsbyn. Det är sannolikt att de hade
ömsesidiga intressen av att lösa problemet
på detta sätt. Jag tycker dock inte
att det skall gå till så. Jag vill inte påstå
att detta har varit avgörande för
frågan, men misstanken ligger snubblande
nära.

Jag upphör aldrig att beundra statsrådet
Palmes pedagogiska talanger. Det
har emellertid sagts att det inte är lätt
att få gamla hundar att sitta fint, och
det kanske inte heller är lättare att få
gamla gubbar och våra feminina motsvarigheter
att sitta alldeles tysta och
snälla. Vi förbehåller oss nog alltjämt
rätten att syna byråkrater av den typ
som har föranlett denna interpellation
litet i sömmarna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 98—101, första
lagutskottets utlåtande nr 29, andra lagutskottets
utlåtande nr 44 och allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 45.

§ 10

Föredrogs vart för sig
konstitutionsutskottets utlåtande nr
34, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående ändring i lagen om församlingsstyrelse;
och

statsutskottets utlåtande nr 103, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående överlåtelse av viss staten tillhörig
mark i Trollhättan.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 11

Överlåtelse av vissa delar av Järvafältet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
104, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående godkännande av avtal
med Stockholms stad m. fl. kommuner
om överlåtelse av vissa delar av
Järvafältet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag har tidigare här i
kammaren tagit upp frågan om priset
på mark inom Järvafältet. Försvarsministern
yttrade då att vi får återkomma
i frågan när affären skall göras upp.
Jag kan därför inte låta frågan passera
utan att anföra några ord, eftersom det
rör sig om den största markaffär som
över huvud taget gjorts i stadsbyggnadssammanhang
i vårt land.

Det är allmänt känt att det inom de
fem berörda kommunerna finns en
stark opinion mot denna uppgörelse.
Borgarrådsberedningen i Stockholm säger
i ett yttrande över denna uppgörelse,
att »det är för 240 miljoner kronor
och inte för något lägre belopp, som
Järvafältet får övertas av kommunerna
för civilt bruk. Valet har alltså varit att
ta uppgörelsen på dessa villkor eller
att inte ta den.» Något tredje val gives
inte! Om alla kommunerna inför denna
tvångssituation är beredda att godta
uppgörelsen, innebär det inte att man i
och för sig är överens om statens markpolitik.

Låt mig till denna affär säga ungefär
vad som uttalades i Stockholms stadsfullmäktige
när man där beslutade i
frågan, nämligen att det är ett ganska
hutlöst avtal, som statsmakterna påtvingar
Stockholm och övriga fyra kommuner
— de som nu tillsammans köper
vissa delar av Järvafältet.

Jag skall inte gå långt tillbaka i tiden.
Jag vill bara erinra om att staten 1905
köpte hela detta område för ungefär 6
miljoner kronor. För nu ifrågavarande
delar av området begär man 240 miljö -

Nr 23

Fredagen den 13 maj 1966

Överlåtelse av vissa delar av Järvafältet

ner. Det betyder en vinst på ungefär
4 000 procent. Visserligen har en betydande
markvärdestegring ägt rum, men
att den skulle motsvara en så kraftig
prishöjning är väl ändå tvivel underkastat.

En stor del av järvafältsmarken ligger
mycket bra till för bebyggelse, och
jämfört med markpriser som tillämpas
exempelvis i centrala Stockholm kan
det begärda priset inte sägas vara direkt
hårresande. Sett mot bakgrund av
jämförliga markobjekt ter det sig dock
annorlunda. Fastighets- och kammarkontoren
beräknar alltså att det av staten
begärda priset ligger 68 procent
över det hittills som normalt kalkylerade
råmarksvärdet. I fråga om hyresbebyggelse
ligger priset 75 procent över
det i Stockholm hittills kalkylerade priset.

Eftersom kommunerna sannolikt anser
att de i sin tur måste ta ut kostnaderna
för marken, blir det hyresgästerna
på Järvafältet som får betala priset
för denna markuppgörelse.

Det anförs i Stockholms borgarrådsberednings
yttrande att markpriset inte
beräknats efter ortsprisnivån för likvärdig
mark, utan att priset i stället beräknats
så, att kommunerna skall betala
^ad det kostar att flytta de militära
etablissemangen. Eftersom kommunerna
måste ta tillbaka sina utlägg av hyresgästen,
innebär det att hyresgästerna
på Järvafältet till skillnad* från andra
får betala vad man skulle kunna kalla
en särskild värnskatt på de hyror de i
framtiden kommer att erlägga.

Låt mig peka på ett par detaljer, som
nog måste anses vara litet upprörande.
Kommunerna skall betala 6,5 procents
ränta på den fördelade köpekostnaden
redan från den 1 juli 1966, oavsett när
de får tillträda marken. Ta exempelvis
Sollentuna! Om jag läst rätt i avtalstexten,
så räknar man med att Sollentuna
skall kunna tillträda marken den 1 januari
1975. Men kommunen skall redan
från den 1 juli 1966 erlägga köpeskil -

lingen i form av reverser med 6,5 procents
ränta. Vad innebär det? Jo, det
innebär att denna relativt lilla kommun
skall betala inemot 32 miljoner kronor
i ränta till staten redan innan man får
disponera marken.

Det har under senare år talats mycket
om oförtjänt markvärdestegring, det
har gjorts utredningar i den frågan och
regeringen har ju förutskickat att den
skall lägga fram förslag till åtgärder på
det området. Men trots alla deklarationer
står vi nu i begrepp att sluta ett
markavtal, där staten dikterar villkor,
mot vilka egentligen alla opponerar sig
men som likväl måste godtas. Staten
uppträder här som markspekulant i
ganska stor skala.

Uppgörelsens innebörd är alltså, att
kommunerna skall betala vad det kostar
staten att flytta militären, och det
är ingen rimlig princip. Riksdagen har
för sin del tidigare uttalat, att markpriset
borde bestämmas i enlighet med de
principer, som bostadsstyrelsen tillämpar
och som har till syfte att förhindra
att bostadspolitiska intressen träds för
nära. Det i detta fall ansvariga statsrådet
är inte inne i kammaren. Jag
skulle ha velat ha besked av honom,
men kan kanske nu få det av någon annan,
huruvida bostadsstyrelsen är rådfrågad
angående det nu satta priset för
marken på Järvafältet.

Det är ingen uppoffring av militären
att lämna Järvafältet, utan det handlar
faktiskt snarare om en militär nödvändighet.
I ett interpellationssvar, som
försvarsministern lämnade herr Ferdinand
Nilsson i första kammaren den 21
november 1962 hette det:

»Vi befinner oss också på det militära
området i ett utvecklingsskede, då
vi får bättre vapen som kräver större
utrymme och kanske framför allt större
säkerhetszoner. Att motsätta sig denna
utveckling är omöjligt, och därför var
det enda radikala greppet att planera
ett övergivande av området.»

Det har alltså funnits militära skäl

Fredagen den 13 maj 1966 Nr 23

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

för att överge Järvafältet, och med den
utgångspunkten borde staten också ha
bedömt det pris man skulle betinga sig
för detta område. Det hade varit på sin
plats — jag vill sluta med det, herr talman
— att staten givit prov på en föredömlig
markpolitik så att kommunerna
i varje fall inte hade behövt betala några
kostnader innan de tillträder marken.

Jag har velat framföra dessa kritiska
synpunkter, eftersom det är en mycket
stor affär det rör sig om och eftersom
denna kritik är mycket allmän i de fem
kommuner som är berörda. Jag anser
att det var befogat att framföra denna
kritik, även om jag inte har något särskilt
yrkande.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det är ju inte bara herr
Jansson som diskuterat markpriserna
på Järvafältet — det har vi gjort litet
till mans vid många olika tillfällen, bl. a.
i den något uppseendeväckande situation
då man helt plötsligt tillkännagav
att Järvafältet skulle friställas för civila
ändamål. I dagens läge finns det emellertid
inte någon anledning att fördjupa
sig i denna diskussion. Man kan visserligen
alltid ha olika åsikter om huruvida
priserna i en affärsuppgörelse är
skäliga eller inte, men för dagen är ju
situationen den, att markdelegationen,
som för statens del handlagt denna affär,
träffat preliminära uppgörelser med
samtliga kommuner, och kommunerna
har accepterat priserna, tillstyrkt dem
och också fått dem godkända av respektive
fullmäktigeförsamlingar. Vad som
nu erfordras är ett beslut av riksdagen
om bifall eller avslag.

Eftersom enighet föreligger mellan
statens förhandlare och kommunerna
finns ingen anledning för riksdagen att
i detta läge förhala denna i och för sig
mycket angelägna marköverlåtelse till
de berörda kommunerna.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 37, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om avdrag vid inkomsttaxeringen
för avskrivning på köpekontrakt
som avser fartyg jämte i ämnet väckt
motion.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13

Ändring i förordningen om skatt på
sprit och vin, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 40, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 24 maj 1957 (nr 209) om skatt
på sprit och vin, m. in., jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 11 mars 1966 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 69, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående ändring i
förordningen den 24 maj 1957 (nr 209)
om skatt på sprit och vin;

2) förordning om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475);

3) förordning angående ändring i

förordningen den 28 september 1928
(nr 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster; 4)

förordning angående ändring i

förordningen den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt;

5) förordning angående ändring av

bilagan till förordningen den 25 maj
1941 (nr 251) om särskild varuskatt;

6) förordning angående ändring i

98 Nr 23 Fredagen den 13 maj 1966

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

förordningen den 15 december 1961
(nr 653) om brännoljeskatt;

7) förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26
maj 1954 (nr 521).

I propositionen föreslogs bl. a. att det
skattefria vinstvärdet enligt lotterivinstbeskattningen
höjdes till 200 kr. i fråga
om vinster i varu- eller tombolalotterier.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I) motionen I: 705 av herr Gösta Jacobsson,
vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att övergångsbestämmelserna
till förordningen den 1 juli 1966
om ändring av förordningen av den 24
maj 1957 (nr 209) angående skatt på
sprit och vin skulle erhålla i motionen
angiven ändrad lydelse, syftande till att
avlyfta den skatt på teknisk sprit som
belastar fabrikanternas inneliggande lager; II)

motionen II: 867 av herr Gustafsson
i Borås m. fl.; samt

III) motionen II: 868 av fru Löfqvist
m. fl., vari hemställts,

1) att riksdagen måtte besluta

a) antingen om sådan ändring i det
föreliggande propositionsförslaget att
skänkt vinst i varu- och tombolalotteri
ej beskattades,

b) eller att sådan vinst vars värde
överstege 200 kronor beskattades, oavsett
om den utgjordes av skänkt eller
köpt vara, samt

2) att utskottet måtte utforma erforderliga
författningstexter.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit den vid
riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motionen II: 374 av
herr Jonasson, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att det skattefria
beloppet i fråga om vinst i varu- eller
tombolalotteri skulle utgöra 500 kronor;
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig författningstext.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 69 icke kunnat av riksdagen
oförändrad antagas samt i anledning av
motionen I: 705 av herr Gösta Jacobsson
ävensom motionen II: 868 av fru
Löfqvist m. fl. — måtte antaga de vid
propositionen fogade förslagen till

1) förordning angående ändring i
förordningen den 24 maj 1957 (nr 209)
om skatt på sprit och vin med den ändringen
att övergångsbestämmelserna erhölle
i utskottets hemställan angiven
lydelse;

2) förordning om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475);

3) förordning angående ändring i
förordningen den 28 september 1928
(nr 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster,
med den ändringen att 1 §
erhölle i utskottets hemställan angiven
lydelse;

4) förordning angående ändring i
förordningen den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt;

5) förordning angående ändring i bilagan
till förordningen den 25 maj 1941
(nr 251) om särskild varuskatt;

6) förordning angående ändring i
förordningen den 15 december 1961 (nr
653) om brännoljeskatt;

7) förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26
maj 1954 (nr 521);

B) att följande motioner, nämligen

1) motionen I: 705 av herr Gösta Jacobsson,

2) motionen 11:374 av herr Jonasson,

3) motionen II: 867 av herr Gustafsson
i Borås m. fl., samt

4) motionen II: 868 av fru Löfqvist
m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Sundin, Vigelsbo och Börjesson i Fal -

Fredagen den 13 maj 1960 Nr 23

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

köping, vilka ansett, att utskottet under
punkterna A 3) och B 2) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionen
11:374 av herr Jonasson måtte antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till förordning angående ändring i förordningen
den 28 september 1928 (nr
370) om särskild skatt å vissa lotterivinster
med den ändringen att 1 § erhölle
i reservationen angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord i anslutning till behandlingen av bevillningsutskottets
betänkande nr 40.
Till detta utlåtande har fogats en reservation,
vari reservanterna bl. a. hemställer
om att riksdagen måtte besluta
rätt det skattefria beloppet i fråga om
vinst i varu- eller tombolalotterier må
utgöra 500 kronor. Visserligen har utskottet
i enlighet med propositionens
förslag gått med på att det skattefria
vinstvärdet enligt förordningen om särskild
skatt på vissa lotterivinster höjs
från 100 till 200 kronor, vilken höjning
är välmotiverad, men den är dock icke
tillräcklig om hänsyn tas till penningvärdeförsämringen.
Det synes därför
vara motiverat, inte minst med hänsyn
härtill, att det skattefria beloppet nu höjes
till 500 kronor. Ej heller kan man
bortse från att sådana åtgärder skulle
vara av den största betydelse för de frivilliga
ideella organisationernas verksamhet,
främst bland ungdomen.

Herr talman! Med det sagda ber jag
få yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 40 fogade reservationen
av herr Sundin m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! I anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 69 med förslag till
förordning angående ändring i förordningen
om skatt på sprit och vin har vi
i en trepartimotion föreslagit viss ändring.
I propositionen föreslås efter för -

slag från kontrollstyrelsen, att länsstyrelsen
skall få rätt att meddela föreskrifter
angående utskänkningens bedrivande
inte bara —- som nu -— när tillstånd
meddelas utan även under pågående
oktrojperiod, om nämligen byte sker av
utskänkningslokal eller denna blir föremål
för ombyggnad av väsentlig betydelse
för utskänkningens bedrivande.

En rad remissinstanser har föreslagit
att den kommunala vetorätten skall
utsträckas till att omfatta även utskänkning
i samband med byte av utskänkningslokal.
Departementschefen
avstyrker detta förslag med hänvisning
till att flertalet remissinstanser haft en
annan uppfattning.

Här står alltså vad gäller remissinstanserna
uppfattning emot uppfattning,
något som inte är ovanligt. Vi anser
i vår motion, att vårt yrkande är
sakligt motiverat. Det får anses ligga
helt i linje med de allmänna kontrollbefogenheter
som kommunerna tillerkänts
i rusdrycksförsäljningsförordningen.
Vi tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag
med det tillägget, att vetorätten bör
gälla även i de fall då det företag, som
erhållit utskänkningstillstånd, genomför
ombyggnad av utskänkningslokal av
genomgripande art.

Nu säger utskottet utan att ta ställning
till principerna för det kommunala
vetots räckvidd i samband med utskänkning,
att denna fråga torde ligga
inom den alkoholpolitiska utredningens
uppdrag. Det återstår då att se hur
utredningen ställer sig till spörsmålet.
Jag anser att frågan är av sådan art,
att den bör följas med stor uppmärksamhet,
även om den inte har så överväldigande
räckvidd.

Jag har, herr talman, inte något yrkande
men har velat foga dessa ord till
kammarens protokoll.

I detta anförande instämde herr Persson
i Heden (ep).

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Som herr Börjesson i

100 Nr 23

Fredagen den 13 maj 1966

Viss specialutbildning för journalister

Falköping sade innebär propositionen
en höjning av den skattefria gränsen
för vinster i varu- eller tombolalotterier
från 100 till 200 kronor. Dessutom
föreslås en höjning beträffande huvudsakligen
vinster i penninglotteriet och
på premieobligationer från 25 till 50
kronor. Departementschefen beräknar
att denna höjning kommer att betyda
ett skattebortfall på 15 miljoner kronor.
Man bör då också ta hänsyn till att dessa
vinster är skattefria när det gäller
inkomstskatt. Därför menar utskottet
att man här bör ha relativt snäva
gränser för skattefriheten.

Om man nu höjer gränsen för skattefriheten
till 500 kronor för varuvinster,
som herr Börjesson i Falköping här
talar för, måste man också höja den
skattefria gränsen för penningvinster
till 125 kronor. Då får man ett totalt
skattebortfall på — jag skulle gissa —
mellan 50 och 75 miljoner kronor, och
det finns, menar vi, ingen anledning
att medverka till det nu.

Beträffande vad herr Gustafsson i
Borås sade hänvisar jag till utskottets
uttalande, nämligen att det ju ändå pågår
en utredning i den saken.

Jag yrkar bifall till utskottets betänkande.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i reservationen av herr Sundin
m. fl.; och biföll kammaren vad utskottet
hemställt.

§ 14

Föredrogs vart för sig

bevillningsutskottets betänkande nr
44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av tillläggsavtal
rörande ändring i det i Ottawa
den C april 1951 undertecknade
avtalet mellan Sverige och Canada för
undvikande av dubbelbeskattning samt

fastställande av bestämmelser angående
handräckning i fråga om inkomstskatter;
samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o) lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj :ts regeringsrätt, och

nr 31, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 37 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.

§ 15

Viss specialutbildning för journalister

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 39, i anledning av
väckta motioner om viss specialutbildning
för journalister.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
625 av herrar Axel Kristiansson och
Wikberg samt II: 777 av herr Hansson
i Skegrie m. fl. hemställdes, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsam prövning och förslag
beträffande utbildningsmöjligheter
för journalister i syfte att uppnå en förbättrad
informationsverksamhet i fråga
om jordbruket och jordbrukspolitiken i
enlighet med motionernas syfte.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 625 och II: 777 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hubinette, Axel Kristiansson, Skoglösa,
Larsson i Borrby, Nilsson i Bästekille
och Nilsson i Agnäs, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i
anledning av motionerna I: 625 och II:
777 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsam prövning och förslag
beträffande utbildningsmöjligheter
för journalister i syfte att uppnå en för -

Fredagen den 13 maj 19(56

Nr 23

101

bättrad informationsverksamhet i fråga
om jordbruket och jordbrukspolitiken.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
i anledning av väckta motioner
om viss specialutbildning för journalister
har fogats en reservation från högern
och centerpartiet. Motionärerna
framhåller att det är nödvändigt med
en utbildning och vi delar deras uppfattning.

Lantbruksförbundet har i sitt remisssvar
framhållit, att det gärna ser att en
sådan utbildning kommer till stånd.
Även journalistförbundet anser att det
behövs en bättre utbildning, eftersom
det behövs bättre information till allmänheten,
och att Pressinstitutet skulle
vara lämpligt utbildningsorgan.

För min personliga del tror jag, herr
talman, att det vore utomordentligt
lyckligt om de människor som skriver
i storstadspressen om jordbruks- och
trädgårdsodlingens problem hade litet
mera reda på vad de skriver om. Även
på andra områden av vårt näringsliv
kan bristfälliga kunskaper ge bristfälliga
informationer i form av artiklar.
Men det är inte detta vi behandlar nu
utan en förbättrad journalistutbildning
när det gäller jordbruks- och trädgårdsnäringen.

Det är dock så, ärade kammarledamöter,
att man från konsumentsidan
många gånger likställer de priser man
betalar med dem som man tror att producenterna
får. Även om jag gärna erkänner
att man på detta område under
senare år fått en betydligt bättre förståelse
från konsumentleden, kvarstår
dock mycket av bristande information
och därmed bristande kunskap. Vid
prishöjningar skyller man enbart på
producenterna. Dock borde var och eu
veta i dag, att distributionsapparaten
kräver mycket pengar och många
gånger är skuld till de stora prisliöj -

Viss specialutbildning för journalister

ningarna. Distributörerna måste söka
täckning för sina kostnader och det påverkar
priserna. Jag tror att det vore
mycket lyckligt om detta förhållande
klargjordes för konsumenterna. Det
finns artiklar inom livsmedelsbranschen
där råvaran och omslaget, d. v. s.
emballaget, betingar ungefär samma
pris, men hur många människor vet
någonting om det? Jag tror att antalet
är ganska ringa, tyvärr.

.lag skall, herr talman, nämna ett litet
exempel från min egen bransch,
fruktodlingen. 1964 var ett ur prissynpunkt
mycket dåligt år. Vi producenter
fick för extra prima — märk väl extra
prima — gravensteiner 30 öre per kilo.
I de centralt belägna affärerna i Stockholm
var priset för konsumenterna
1: 75. .lag förvånar mig inte alls över
att konsumenterna sade: »Kan ni inte
vara nöjda med ett pris på 1: 75?» När
jag då talade om för vederbörande att
det inte var vårt pris utan att det var
30 öre, ställdes naturligtvis omedelbart
frågan: »Vart går då resten?» Det vet
vi alla: det är till förädling, frakter,
grossistavans och detaljhandelsavans.
Distributionen kostar med andra ord
mycket pengar i dag.

Jag tror fördenskull att det skulle
vara utomordentligt nyttigt, om vi kunde
vara överens om att allt bör göras
för att informera om dessa problem.
En ökad förståelse mellan producenter
och konsumenter är utomordentligt viktig.
Jag tror att de ansvariga inom producentorganisationerna
sakligt och
klart borde informera om hur det verkligen
förhåller sig. Genom en ärlig och
öppen redovisning skulle många missförstånd
kunna elimineras.

Då jag tillhör dem som tror att det
skulle vara nyttigt med eu förbättrad
journalistutbildning på detta område
ber jag att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Jag blev delvis före -

102

Nr 23

Fredagen den 13 maj 19G6

Viss specialutbildning för journalister

kommen av herr Nilsson i Bästekille och
lovar därför att fatta mig mycket kort.

Det är riktigt, som herr Nilsson framhöll,
att debatten i pressen om prisutvecklingen
delvis varit förvirrad och
vilseledande. Detta har ofta berott på
att journalisterna inte haft de insikter
och den tillgång till information som
kunnat ge debatten en sakligare inriktning.
Det är önskemålet om ökade möjligheter
till utbildning av journalisterna
som föranlett motionen. Man har
tänkt sig att därmed få hela denna
fråga sakligt belyst. Jag utgår då från
att man från pressens sida har ambition
att skriva sakligt. Skulle ambitionen
vara en annan tjänar ingen utbildning
något ändamål.

Från utskottsmajoritetens sida har
mycket riktigt sagts, att vi själva borde
kunna klara detta i jordbrukets egna
organisationer. Det skulle naturligtvis
gå bra, men motionärerna anser att utbildningen
skulle ges större tyngd och
objektivt värde om den ordnades i annan
regi än genom den ene intressentens.
Vi har trott, som herr Nilsson i Bästekille
framhöll, att allt som kan göras
för att ge en utbildning som i sin tur
skulle ge upphov till saklig debatt är
utomordentligt värdefullt. Vi tror att
hela samhället på sikt tjänar på ett ökat
samförstånd mellan olika samhällsgrupper.
Kunde ett initiativ i denna riktning
leda dithän är det väl värt ett försök.

Jag ber därför alt få yrka bifall till
reservationen.

Herr IIAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Utskottets majoritet har
självfallet ingen annan uppfattning än
motionärer och reservanter, nämligen
alt var och en som verkar här i samhället
har största möjliga nytta av utbildning
och kunskaper inom de områden
där han har sin verksamhet förlagd.
Det gäller naturligtvis journalister
lika väl som alla andra.

Motionärerna och reservanterna sy -

nes närmast anse att journalistinstituten
skall klara ifrågavarande utbildning.
Utskottet har emellertid av remissvaren
funnit att Pressinstitutet är
ett lämpligare organ för att ordna sådan
kursverksamhet. Pressinstitutet har
också meddelat att dylik kursverksamhet
är planerad och kommer att äga
rum inom den närmaste tiden. Utskottet
har därför ansett att saken kommer
att klaras på det sättet.

Vad beträffar de ekonomiska frågorna
har också utskottsmajoritcten hänvisat
till den utredning som för närvarande
pågår rörande presstödsfrågorna,
där denna sak, enligt vad utskottsmajoriteten
anser självklart, kommer upp till
prövning.

Utskottet nar alltså inte någon annan
uppfattning om det riktiga och nyttiga
i den utbildning som motionärer
och reservanter är intresserade av men
anser att erforderliga åtgärder redan
håller på att vidtas på detta område,
varför inga särskilda åtgärder därutöver
påkallas.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Bästekille begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 39, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Hiibinette in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Fredagen den 13 maj IDOG

Nr 23

103

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till kammarens sammanträde
tisdagen den 17 maj.

§ 16

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att andra lagutskottets
utlåtande nr 44 och första lagutskottets
utlåtande nr 29 i nu nämnd ordning
måtte uppföras främst bland två gånger
bordlagda ärenden på föredragningslistan
för kammarens nästkommande sammanträde,
måndagen den 16 maj.

Denna hemställan bifölls.

§ 17

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 107, i anledning av dels Ivungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1966/67 till lokaliseringsbidrag
och lokaliseringslån, dels ock
Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer
för arbetsmarknadspolitiken m. m.
jämte i dessa ämnen väckta motioner,
nr 108, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande försäljning
iill allmänheten av aktier i statliga företag,
och

nr 109, i anledning av väckta motioner
om försäljning till allmänheten av
aktier i LKAB;

bevillningsutskottets betänkande nr
42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av motioner angå -

Viss specialutbildning för journalister

ende riktlinjerna för lokaliseringspolitiken,
in. in.,

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med redogörelse för Nordiska
rådets fjortonde session,

nr 29, i anledning av motioner om
förläggning av viss statlig industri till
Skaraborgs län,

nr 30, i anledning av motioner om
statliga åtgärder för inrättande av en
mineralullfabrik, och

nr 31, i anledning av motioner angående
kapitalförsörjningen vid industriellt
byggande;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till virkesmätningslag,

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om yttrande
över förslag till kungörelse om ändring
i byggnadsstadgan den 30 december
1959 (nr 612) jämte i ämnet väckta motioner,

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om Sveriges
sjöterritorium, och

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om kontinentalsockeln
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

46, i anledning av väckta motioner
om utredning angående kraftvärmeverk,
och

nr 47, i anledning av väckta motioner
angående könsrollerna.

§ 18

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från andra lagutskottet:
nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, m. in., i vad
propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte i ämnet väckta motioner; och

104 Nr 23

Fredagen den 13 maj 1960

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 a § familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr
99), in. m.; samt

från jordbruksutskottet:
nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avveckling av nuvarande
rättsförhållanden beträffande
gruvskogarna jämte en i ämnet väckt
motion;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1966/67;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, såvitt
angår jordbruksärenden;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden; och

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av viss
staten tillhörig mark, m. m.

§ 19

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 125, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret 1966/
67 in. m., nämligen

nr 926, av herr Bohman m. fl.,
nr 927, av herr Bohman m. fl.,

nr 928, av herrar Hedlund och Ohlin,
samt

nr 929, av herr Hermansson m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 20

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Mnndebo, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder mot skador till
följd av att fartyg framföres med hög
hastighet i skärgården,

herr Nordgren, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
receptbeläggningen av åksjuketabletter,

herr Johansson i Skärstad, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående behovet av
sändningar på utländska språk i Sveriges
Radio, samt

herr Oskarson, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
åtgärder för att motverka innehav
och försäljning av s. k. avlvssnarapparater.

§ 21

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.38.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 66
614765