Svar på interpellationer av: (Riksdagens protokoll 1961:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 18

ANDRA KAMMAREN

1961

9—10 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 9 maj

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Lassinantti ang. skogsarbetarnas förläggningsförhållanden och

det skogliga arbetarskyddet................................

herr Ekström i Iggesund ang. innehållande av överskjutande

preliminär skatt...........................................

herr Carlsson i Huskvarna ang. beskattningen av tolkpensionärers

arbetsinkomster...........................................

herr Gustavsson i Alvesta ang. skatteavdrag för resor med egen bil

till och från arbetsplatsen..................................

herr Nordgren ang. nyttiggörande av beslagtagna tobaksvaror. ..
herr Nilsson i Tvärålund ang. tillgången på frivilliga övervakare. .

herr Fröding ang. huvudförhandling i högsta domstolen..........

herr Martinsson ang. ändring av lagen om fri rättegång..........

Svar på interpellation av fru Johansson i anledning av företagen omläggning
av radioprogrammen och på fråga av herr Dahlgren ang.

planerna på ett tredje radioprogram...........................

Interpellationer av:

herr Gustafsson i Borås ang. djurskyddslagstiftningens tillämpning

på hästsporten............................................

herr Spångberg ang. djurskyddsförhållandena inom hästsporten.. .
herr Lindkvist ang. övergång till femdagarsvecka i skolorna......

Onsdagen den 10 maj

Godkännande av konventionen angående Organisationen för ekonomiskt
samarbete och utveckling (OECD), m. m..................

Anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Europarådets

rådgivande församling fattade beslut..........................

1 —Andra kammarens protokoll 1961. Nr 18

Nr 18

Innehåll

Granskning av statsrådsprotokollen:

Principerna för dechargegranskningen.........................

Resning i visst tryckfrihetsmål...............................

Uppdrag för statssekreterare och andra högre departementst jänstemän
att vara styrelsemedlemmar i hel- och halvstatliga företag

inom respektive departements verksamhetsområde............

Ombyggnaden av operahuset i Stockholm......................

Tvåinstansjäv eller instansfusion..............................

Bisysslor inom statsförvaltningen.............................

Export av krigsmateriel.....................................

Vissa donationsmedel.... -JP.. ...7 ,>i I....................

Interpellation av herr Lundberg ang. kostnaderna för sjuktransporter,

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 10 maj

Val av fullmäktige och suppleanter i riksbanken och riksgäldskontoret

samt ledamöter och suppleanter i riksdagsbiblioteksstyrelsen..... 36

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, ang. godkännande av konventionen
angående Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling
(OECD), m. m................................... 38

— nr 2, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen om särskilda förmåner för

vissa internationella organisationer, m. m...................... 40

— nr 3, ang. Sveriges anslutning till en konvention för upprättande

av en europeisk organisation för astronomisk forskning rörande
södra stjärnhimlen.................................... 40

— nr 4, i anledning av anhållan om riksdagens yttrande angående vissa
av Europarådets rådgivande församling fattade beslut........ 40

Konstitutionsutskottets memorial nr 15, ang. granskning av de i statsrådet
förda protokoll................................... 44

Tisdagen den 9 maj 1961

Nr 18

Tisdagen den 9 maj

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 2 och
den 3 innevarande maj.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att ledamoten av riksdagens
andra kammare professor Henrik
Munktell p. g. a. gastroenteritis
acuta är förhindrad deltaga i riksdagsarbetet
t. o. m. 13 maj 1961.

Uppsala 8/5 1961

Annagreta Malmström-Groth
leg. läk.

Härmed intygas att riksdagsmannen
Anders Dahlgren i dag intagits på
centrallasarettets i Västervik kir. klin.
och opererats för akut blindtarmsinflammation.

Han beräknas vara sjukskriven minst
två veckor.

Västervik den 7 maj 1961

Göran Gibson
lasarettsläkare

Herr Munktell, som vid kammarens
sammanträde den 25 nästlidne april
beviljats ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare, erhöll nu fortsatt ledighet
till och med den 13 innevarande
maj.

Herr Dahlgren beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen från och med
den 7 innevarande maj tills vidare.

§ 3

Svar på interpellation ang. skogsarbetarnas
förläggningsförhållanden och det
skogliga arbetarskyddet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Lassinantti har
frågat om jag har uppmärksammat den
kritik, som riktats mot skogsarbetarnas
förläggningsförhållanden och det skogliga
arbetarskyddet. Han frågar vidare
om jag finner denna kritik berättigad
och om jag vill medverka till sådana
ändringar i gällande författningar, att
skogsarbetarna i angivna hänseende får
en förbättrad ställning. Slutligen frågar
han om förstärkning av skogsyrkesinspektionens
befogenheter och personella
resurser är aktuell.

Såsom interpellanten framhåller har
förläggningsförhållandena för skogsarbetarna
utsatts för kritik under den senaste
tiden. Det har anförts att vissa
förläggningar inte fyller de krav skogsförläggningslagen
ställer. Vidare har lagens
bestämmelser ansetts otillfredsställande.

Beträffande den kritik som riktats
mot vissa särskilt utpekade förläggningar
kan jag nöja mig med att uttala min
tillfredsställelse över att missförhållandena
dragits fram i ljuset så att rättelse
kan komma till stånd. Om lagen skall
kunna ge avsett resultat kräves inte
minst skogsarbetarnas egen aktiva medverkan.

Vad gäller behovet av ändrad lagstiftning
vill jag vara mera utförlig.

Skogsförläggningslagen trädde i kraft
den 1 januari 1952. De undersökningar,
som föregick lagen, utfördes under 1940-talet. Sedan dess har arbetsförhållandena
inom skogsbruket radikalt förändrats.
Utbyggnaden av skogsbilvägarna
och bilismens snabba frammarsch i
skogsbygden har gjort det möjligt för
skogsarbetarna att i en helt annan utsträckning
än tidigare bo hemma. Jag
kan som exempel nämna, att under den
gångna vintern ca 3 000 man bodde i
skogsförliiggningar i Norrbotten. För
tio år sedan var siffran 9 000 dvs. tre

Nr 18

Tisdagen den 9 maj 1961

Svar på interpellation ang. skogsarbetarnas förläggningsförhållanden och det skog liga

arbetarskyddet

gånger så stor. Denna utveckling innebär
en djupgående förändring inte bara
av skogsarbetarnas bostadsförhållanden
utan av hela livsföringen i skogsbygden.
Så som jag ser saken måste en fortsatt
utveckling i samma riktning som hittills
vara det verksammaste medlet att
höja skogsarbetarnas bostadsstandard
under huggningssäsongen.

Helt kan man dock inte vara utan
skogsförläggningar. Dessa kvarvarande
förläggningar borde kunna ges betydligt
högre standard än vad den nuvarande
lagen förutsätter. Om det över huvud taget
skall gå att få folk till förläggningarna
i framtiden tror jag för övrigt, att
man måste sikta mot att nå upp till en
standard som i princip motsvarar den
som i allmänhet utmärker de s. k. skogsstationerna.

Jag anser det under dessa förhållanden
naturligt att, såsom Skogs- och
Flottningsarbetareförbundet begärt,
skogsförläggningslagen nu ses över. Arbetarskvddsstyrelsen
har meddelat att
den är sysselsatt med en sådan översyn.
Jag kommer under den närmaste tiden
att överlägga med arbetarskvddsstyrelsen
rörande denna översyn.

Interpellanten har uttalat, att skogsarbetarna
är undantagna från arbetarskyddslagens
tillämplighetsområde. Så
är emellertid inte förhållandet. Skogsförläggningslagen
avser att komplettera
bestämmelserna i arbetarskyddslagen.

Under de senaste åren har skogsarbetet
mekaniserats i snabb takt. Även om
traktorn inte helt slagit ut hästen har
den övertagit mycket av hästarnas arbete.
Maskinella lastnings- och lossningsanordningar
förekommer nu allmänt.
Barkningsmaskiner ersätter alltmer
barkspaden, motorsågen har definitivt
slagit igenom, osv. Mekaniseringen
kommer säkerligen att fortsätta och
omfatta allt större delar av skogsarbetet.

Denna utveckling påverkar givetvis i
hög grad arbetarskyddets utformning

inom skogsbruket. Typbesiktningar av
olika tekniska anordningar får t. ex.
större betydelse. Därmed undvikes att
från arbetarskyddssynpunkt olämpliga
maskiner saluföres. Över huvud taget
torde inspektionsverksamheten inom
skogsbruket framdeles komma att få en
med yrkesinspektionen inom andra områden
mera likartad prägel. För ett
framgångsrikt skyddsarbete anser jag
det vidare angeläget, att stor vikt lägges
vid skyddsfrågorna inom alla de olika
former av yrkesutbildning, som förekommer
inom skogsbruket.

Arbetarskyddsstyrelsen har meddelat,
att personalfrågorna rörande arbetarskyddet
inom skogsbruket kommer
att tas upp i årets anslagsframställning.
De kommer därför att behandlas i höstens
budgetarbete.

Så länge skogsarbetet huvudsakligen
bedrives vid tillfälliga arbetsplatser
kommer det att vara svårt för yrkesinspektionen
att hålla tillfredsställande
kontakt med arbetsplatserna. Samarbetet
mellan arbetsgivarna och arbetstagarna
blir därför särskilt betydelsefullt.
Önskvärt är att företagens interna skyddsarbete
intensifieras och att, i varje fall
inom storskogsbruket, ett eller flera
skyddsombud utses för varje skogvaktaredistrikt
eller kronojägarebevakning.
Så har i begränsad utsträckning skett
under de två senaste åren. Om en sådan
form av lokal skyddstjänst mer allmänt
komme till stånd, skulle detta underlätta
yrkesinspektionens arbete och öka
dess möjligheter till rådgivande verksamhet
och till effektivt ingripande i
förekommande fall.

Vidare anförde

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation. Svaret vill jag

Tisdagen den 9 maj 1961 Nr 18

Svar på interpellation ang. skogsarbetarnas förläggningsförhållanden och det skog liga

arbetarskyddet

för min del beteckna som synnerligen
positivt, och jag är övertygad om att
vad statsrådet här anfört kommer att
bli inledningen till ett för skogsarbetarna
och även för skogsbruket betydelsefullt
reformarbete i olika hänseenden.

Det har ibland antytts, att den kritik,
som skogsarbetarna framfört mot förhållandena
på vissa arbetsplatser i skogen,
skulle varit alltför generaliserande.
Så har -— enligt min mening — inte varit
fallet, eftersom skogsarbetarna jämsides
med kritiken också pekat ut, var
och hos vilka arbetsgivare man sörjt för
utmärkta förläggningsförhållanden. Det
är glädjande att statsrådet i skogsarbetarnas
egen verksamhet för att klarlägga
förhållandena ser en positiv faktor på
vägen till ett bättre tillstånd.

Skogsförläggningslagen kom till vid
en tidpunkt, då man i skogsarbetet ansåg
sig böra tillämpa särbestämmelser
på de områden interpellationen berör.
Utvecklingen har — som statsrådet omnämner
— därefter ridit fram med stor
snabbhet. Allt fler skogsarbetare kan
tack vare bilar och skogsbilvägar bo
hemma till glädje för sig och sina familjer.
Denna utveckling medför självfallet,
att de som nödgas bo i skogsförläggningar
har än svårare att förlika sig
med 1930- och 40-talens allmänna standard
på förläggningarna.

Statsrådets deklaration att man allmänt
måste sikta mot den standard,
som utmärker skogsstationerna, förefaller
mig inte bara realistisk utan också
vidsynt som mål för strävandena. Beskedet
om att skogsförläggningslagen
skall överses betraktar jag som ett understrykande
av den vikt med vilken
man inom socialdepartementet och arbetarskyddsstyrelsen
ser på dessa problem.

Jag är givetvis ense med socialministern
om att samarbetet mellan arbetsmarknadsparterna
är nödvändigt
även på detta område. I vissa fall måste
emellertid arbetsgivarparten kiinna sitt

ansvar på ett alldeles speciellt sätt. Jag
tänker t. ex. på sådana fall, där arbetet
planläggs långt innan man anställer
några arbetare. I sådana fall kan det
vara för sent att ändamålsenligt ordna
bostadsfrågan, när arbetet påbörjas.

Sådana fall skärper behovet av kontroll
från arbetarskyddsmyndigheternas
sida. Den mycket omfattande undersökning
om skogsförläggningarna som
skogsarbetarnas fackliga organisationer
genomfört, främst i Norrbotten men
också på andra håll, har blottat allvarliga
brister på en del arbetsplatser också
inom storskogsbruket. Vattenhink,
slaskhink och tvättfat betraktas tydligen
fortfarande som lyx av en del arbetsgivare.
Värmen och utrymmet i bostäderna
har på vissa håll varit långt
under vad man rimligen kan begära.
Mot denna bakgrund är det tillfredsställande,
att arbetarskyddet inom skogsbruket
får sina resurser omprövade.

När skogsarbetarna i Norrbotten för
över ett år sedan upptog sina förläggningsförhållanden
till diskussion, så
gjorde de gällande, att 9 § i arbetarskyddslagen
och 12 § i arbetarskyddskungörelsen
borde gälla i full utsträckning
även för skogsarbetarna. En av
mig rådfrågad person, som centralt sysslar
med dessa frågor, påstod att förstnämnda
paragraf inte gällde för skogsarbetarna.
Så är ju inte fallet. Det är
3 § i skogsförläggningslagen som tycks
förlama förutnämnda 9 § i arbetarskyddslagen
och 12 § i kungörelsen till
sina verkningar. Då skogsförläggningslagen
nu skall överses, kan vi vara helt
överens även på denna punkt.

Statsrådet lämnar i svaret vidare en
mycket klarläggande bild av vad som
fordras av yrkesutbildningen och det
interna skyddsarbetet i dagens läge, då
skogsbruket genomgår en mekanisk och
teknisk process i mycket snabb takt.
Detta besked är ägnat att bekräfta intrycket,
att man på högsta håll inser
vilken värdefull insats skogsarbetaren

Nr 18

Tisdagen den 9 maj 1961

Svar på interpellation ang. innehållande av överskjutande preliminär skatt

fullgör i samhället. Vi måste för landets
skulle slå vakt om skogsarbetaren.

Herr statsråd, än en gång ett tack för
ett klargörande svar!

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. innehållande
av överskjutande preliminär skatt

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Ekström i Iggesund ingått på vissa
frågor som sammanhänger med återbetalningen
av överskjutande skatt. I en
del fall innehålles sålunda det belopp
som skall återbetalas i avbidan på särskild
prövning av riktigheten av taxeringen.
Herr Ekström frågar om jag
uppmärksammat den praxis som nu tilllämpas
och om jag anser att den skattskyldige
bör få särskild underrättelse
om innehållandet, innan han får sin
slutskattesedel.

Såsom herr Ekström också framhåller
i sin interpellation måste möjlighet
finnas att innehålla överskjutande skatt
i vissa fall när det belopp som skall återbetalas
förefaller stort i förhållande till
den skattskyldiges inkomst och det därför
är tänkbart att ett misstag förelupit
vid taxeringen. Lika klart är, att man så
långt möjligt bör försöka undvika sådana
dröjsmål med återbetalningen som
kan vålla irritation hos den skattskyldige.
Myndigheterna har sedan länge
haft sin uppmärksamhet riktad härpå.
Bl. a. har riksräkenskapsverket i cirkulär
till länsstyrelserna anvisat olika möjligheter
att åstadkomma snabbare återbetalning.
Antalet s. k. stoppfall har genom
dessa åtgärder också minskat betydligt.

När så kan ske, innehålles endast den
del av överskottsskatten som efter

granskning kan beräknas tillkomma kronan.
En sådan partiell återbetalning
förutsätter emellertid, att granskningsarbetet
är avslutat. I dessa fall torde
i regel den skattskyldige få besked, innan
han mottar slutskattesedeln.

Om däremot granskningen inte är avslutad
när debetsedeln utsändes, måste
hela skattebeloppet innehållas. Dessa
fall är dock numera tämligen få. Oftast
torde särskilda omständigheter föreligga
som fördröjt granskningsarbetet, såsom
att tillräcklig personal inte kunnat
avdelas för detta arbete. Den förstärkning
av taxeringsorganisationen som nu
är avsedd kan beräknas leda tlil en förbättring
av förhållandena även på det
ifrågavarande området.

Vidare anförde

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
för svaret på min interpellation.

Jag har här aktualiserat några frågor
som sammanhänger med uppbördsförordningens
bestämmelser om innehållande
av överskjutande preliminär skatt.
Jag hade i interpellationen frågat, dels
om herr statsrådet uppmärksammat den
praxis som nu tillämpas, och dels om
herr statsrådet delade min uppfattning
att man skulle kunna undvika en hel
del irritation, om de personer, vilkas
skatt innehålles, underrättas härom vid
en tidigare tidpunkt än då vederbörande
får sin debetsedel å slutlig skatt.

Jag är angelägen framhålla att det givetvis
är denna irritation som föranlett
mig att ställa dessa frågor, men anledningen
är även att jag funnit att systemet
medför en arbetsbelastning för de
tjänstemän, som skall syssla med dessa
ting, om de skall följa de instruktioner
som riksräkenskapsverket i samråd
med riksskattenämnden har utfärdat.

Det torde väl vara allmänt bekant att
många skattebetalare för närvarande
betalar in mera i preliminär skatt än

Tisdagen den 9 maj 1961 Nr 18 7

Svar på interpellation ang. innehållande av överskjutande preliminär skatt

vad som skulle ske med ledning av skattetabellerna.
Man har funnit att det är
av värde att ha en sparad slant att få
ut i november eller december månad.
Men enligt de föreskrifter, som nu är
utfärdade, skall det upprättas förteckningar
över de skattskyldiga som har
pengar att få tillbaka, och dessa förteckningar
ingives sedan till länsstyrelsen,
eller rättare sagt till taxeringsintendenten,
för närmare granskning. Efter
vilka regler detta sker, skall jag inte
här gå närmare in på. På hösten under
taxeringsåret sker granskning av förteckningarna,
och kompletterande utredningar
göres i vissa fall genom t. ex.
taxeringsassistenterna. I många fall hinner
man inte detta. Givetvis är det huvudparten
av dessa skattskyldiga som
så att säga »släpps fria» och får sina
pengar i och med att slutskattesedeln tillställes
dem. Enligt gällande system måste
denna granskning samt korrespondensen
mellan taxeringsintendenten och
den lokala skattemyndigheten till sist
upphöra — skattsedlarna skall skickas
ut — och då inträffar det som jag påtalat
nämligen att det utsändes skattsedlar,
påstämplade följande text: »Med
stöd av C8 § 4 mom. 2 st. uppbördsförordningen
innehålles den överskjutande
preliminära skatten i avvaktan på prövning
av taxeringen.»

Det är givet att den skattskyldige blir
förvånad, då han anser att hans deklaration
är fastställd av taxeringsnämnden.
Han har svårt att förstå, att någon
tjänsteman — i detta fall taxeringsintendenten
— kan gripa in och bestämma
att pengarna tills vidare skall hållas
inne. Enligt taxeringsintendentens mening
kan han kanske komma att anföra
besvär hos länsprövningsnämndcn, och
då är det betydelsefullt att pengarna
finns kvar och att den skattskyldige
inte fått dem tillbaka. Jag delar helt
denna uppfattning. Samhället måste ha
denna möjlighet, intill dess taxeringen
blivit prövad i länsprövningsnämnden.
Men det är ju inte att förvåna sig över

att vederbörande skattskyldige blir ledsen;
han har kanske kontrollerat sin
taxering i taxeringsliingden och funnit
att han skall ha igen så och så mycket.
Han har ingenting hört från skattemyndigheterna
och så kommer meddelande
om innehållandet, när andra i stället får
igen sina pengar.

Nu säger herr statsrådet att man försöker
att komma ifrån dessa avigsidor
och att man, när så ske kan, innehåller
endast den del av överskottsskatten,
som efter granskningen kan beräknas
tillkomma kronan. I sådana fall torde
nog den skattskyldige få besked, innan
han mottar slutskattesedeln, säger statsrådet.
Jag tror att det går till på det
sättet i de allra flesta fall — han hinner
kanske få ett tidigare meddelande, i
varje fall har han kanske fått någon
förfrågan av taxeringsintendenten. Men
om granskningen inte är avslutad, händer
just det som jag här har relaterat:
han får debetsedeln såsom det första
meddelandet om beloppets innehållande.

I slutet av sitt svar erinrar herr statsrådet
om den föreslagna förstärkta taxeringsorganisationen,
och det är hans
förhoppning att denna skall leda till en
förbättring. Jag hoppas att herr statsrådet
blir besannad i detta avseende.
Men jag har en känsla av att granskningsarbetet
just på det speciella område
som av mig påtalats kanske skulle
bli effektivare, om man läte taxeringsassistenterna
i större utsträckning än
vad som föreslagits placeras hos de lokala
skattemyndigheterna — men det
är ju en fråga som riksdagen kommer
att få ta ställning till i annan ordning
om några veckor.

Jag tackar ännu en gång för det svar
jag erhållit och som tydligt och klart
utvisar att herr statsrådet haft uppmärksamheten
riktad på spörsmålen.
Av svaret framgår också att dessa s. 1c.
stoppfall i fråga om skatt minskat successivt,
och jag hoppas att missförhållandena
helt skall kunna elimineras i

Nr 18

Tisdagen den 9 maj 1961

Svar på interpellation ang. beskattningen av folkpensionärers arbetsinkomster

fortsättningen till båtnad både för skattemyndigheter
och skattskyldiga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. beskattningen
av folkpensionärers arbetsinkomster Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Carlsson i Huskvarna frågat mig
om jag vill taga initiativ till att utredning
sker och förslag framlägges för
riksdagen om sådan ändring i gällande
skattelagstiftning, att folkpensionärer,
som har mindre inkomst av eget arbete,
blir lindrigare beskattade härför.

Till svar får jag anföra följande.

Det av interpellanten berörda spörsmålet
sammanhänger med den större
frågan om den direkta beskattningens
verkningar vid mindre löneinkomster. I
direktiven för allmänna skatteberedningen
framhöll jag, att det på längre
sikt betydelsefullaste reformkravet på
den direkta beskattningens område torde
vara att minska skatten på mindre
löneinkomster och i samband därmed
förenkla uppbörden. Det gamla önskemålet
om en definitiv källskatt för löntagare
träder härvid i blickpunkten. De
förslag allmänna skatteberedningen
kommer att framlägga kan förutsättas
komma att påverka även folkpensionärernas
beskattning. Någon specialutredning
av denna fråga synes därför inte
nu böra igångsättas.

Med det anförda anser jag mig, herr
talman, ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
för svaret på min interpellation.

Det var inte helt oväntat för mig att
herr statsrådet i sitt svar skulle hän -

visa till någon pågående utredning, där
denna fråga är under övervägande. Detta
är emellertid inte någon ny fråga,
och ingen vet när allmänna skatteberedningen,
där man enligt herr statsrådet
funderar över hur den skall lösas,
blir färdig med sitt arbete. Under
tiden kvarstår den i min interpellation
påtalade orättvisan, den orättvisa —
eller om man så vill ogenerösa — behandling
av våra gamla som innebär
att de så snart de råkar förtjäna någon
hundralapp extra i månaden får betala
skatt inte bara på denna extraförtjänst
utan även på den annars skattebefriade
folkpensionen.

Jag är inte ensam om att tycka att
detta är en felaktig ordning. Den expertgrupp,
som arbetade med samordnandet
av utbetalningen av folkpensionen
och ATP-förmånerna, ansåg att
inkomstprövade bostadstillägg och hustrutillägg
inte borde preliminärbeskattas.
Till detta gjorde tidningen Folket i Nyköping
följande som jag tycker helt
riktiga kommentar: »Det viktigaste för
dagen blir därför att se till, att en redan
nu uppenbar oskälig behandling av
dem, som har en liten inkomst vid sidan
av folkpensionen, dels rättas till
och dels inte upprepas i mångdubbelt
fler fall, när de första små ATP-förmånerna
kommer som utfyllnad. Det förhåller
sig nämligen tyvärr så, att taxeringsnämnderna
är mycket restriktiva
i fråga om det extra avdraget för folkpensionärer
så snart det finns någon
liten biinkomst. En liten företagspension
eller blygsam arbetsinkomst blir
inte mycket värd, när den leder till
bortfall av ett avdrag, som eljest skulle
åtnjutits.»

När vi nått 67 års ålder tycker kanske
många av oss att vi gjort nog och att
vi vill dra oss tillbaka från förvärvslivet.
Men för många andra är det i
stället ett svårt problem att i och med
pensioneringen helt avkopplas från aktiv
yrkesverksamhet, och de vill gärna
fortsätta. Om det gamla arbetet inte pas -

Tisdagen den 9 maj 1961 Nr 18

Svar på interpellation ang. skatteavdrag för resor med egen bil till och från arbets
platsen

sar därför att det i ett eller annat avseende
är för krävande, tar man kanske
ett nytt slags jobb som inte ger så
mycket pengar men som skänker tillfredsställelsen
att man ändå utför något
och som ger fortsatt möjlighet till daglig
kontakt med människor. Jag tycker
vi har all anledning att både uppmuntra
och underlätta för dem som så vill att
ta ett arbete även efter den »officiella»
pensionsåldern. Jag tycker också att vi
har råd att låta dessa gamla behålla en
skälig del av de oftast ganska blygsamma
inkomster det här i regel är
fråga om.

Den s. k. Möllerkommittén, som just
har till uppgift att verka för att åldringar
beredes möjlighet till arbete, har
hos finansministern begärt utredning
både av reglerna för inkomstprövningen
av vissa pensionsförmåner och av frågan
om särskilda avdrag för förvärvsarbetande
folkpensionärer. Jag tror att
kommittén här har pekat på en framkomlig
väg. Varför inte — vid sidan
av en uppmjukning av inkomstprövningen
— införa ett särskilt avdrag för
folkpensionärer med inkomster vid sidan
av pensionen, ett avdrag som gäller
automatiskt? Det kunde vara konstruerat
så, att det avtrappades med stigande
biinkomst. På det sättet får de folkpensionärer,
som utöver sin pension har
en mycket blygsam extrainkomst, den
skattelindring de behöver, utan att fördenskull
de pensionärer som har höga
inkomster ges någon oberättigad skatteförmån.

Jag tror, herr statsråd, att det är möjligt
att lösa denna fråga för sig utan
att avvakta allmänna skatteberedningens
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. skatteavdrag

för resor med egen bil till och från
arbetsplatsen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Gustavsson i Alvesta frågat om
jag har för avsikt att ge riksskattenämnden
i uppdrag att utfärda nya anvisningar
om avdrag för kostnader för
resor till och från arbetsplatsen i egen
bil. Herr Gustavsson frågar vidare om
jag i så fall vill medverka till att de
fasta bilkostnaderna beaktas i dessa
anvisningar på sätt sker i det statliga
resereglementet och att därvid även
den nuvarande enmilsgränsen blir föremål
för revidering.

Till svar på interpellationen vill jag
till en början erinra om att det uteslutande
ankommer på riksskattenämnden
att utfärda anvisningar av detta slag.
Det är således helt riksskattenämndens
sak att bedöma om en anvisning behövs
och vad anvisningen skall innehålla.
Kungl. Maj:t har inte befogenhet att ge
nämnden uppdrag i dessa hänseenden.

Den anvisning herr Gustavsson åsyftar
utfärdades på hösten 1957 och innebär
att avdrag för kostnad för resor
i egen bil mellan bostad och arbetsplats
under vissa förutsättningar bör medges
vid inkomsttaxeringen. Avdragsbeloppet
beräknas enligt anvisningen efter
1 krona 70 öre per mil. En av förutsättningarna
för avdrag är att vägavståndet
mellan bostad och arbetsplats är
minst eu mil.

Det rekommenderade avdraget per
mil är beräknat med hänsyn tagen till
de fasta bilkostnader som efter en
schablonmässig beräkning kan anses belöpa
på bilens användande till och från
arbetet. En schablonisering är här av
naturliga skäl ofrånkomlig.

Det förhållandet att statens ersättning
för tjänsteresor i egen bil numera beräknas
efter en något högre milkostnad
— 1 krona 90 öre i jämförbara fall,
d. v. s. en mindre bil med lägst 1 500
mil körlängd per år — innebär i och

Nr 18

Tisdagen den 9 maj 1961

Svar på interpellation ang. skatteavdrag för

platsen

för sig inte att avdragen enligt anvisningen
är för låga. Reseersättningens
storlek bestäms efter förhandlingar med
tjänstemannaorganisationerna och kan
betraktas som ett hyrespris för att statsverket
utnyttjar tjänstemannens privata
bil. Ersättningsbeloppet fastställes således
efter andra synpunkter än när
det gäller att tillämpa kommunalskattelagens
restriktiva avdragsbestämmelser.

Slutligen vill jag erinra om att lönebeskattningsutredningen
enligt sina direktiv
har att överse reglerna om avdrag
för resor till och från arbetet. I
avvaktan på resultatet av denna översyn
är det naturligt att man inte gör
väsentligare ändringar i nuvarande avdragsprinciper.

Med det anförda anser jag, herr talman,
att jag besvarat interpellationen.

Vidare anförde

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet och chefen för
finansdepartementet för det svar han
lämnat på min interpellation. Statsrådet
menar att de regler som gäller då
staten utnyttjar tjänstemannens privata
bil inte är direkt jämförbara med normerna
för avdragsrätt för kostnaden för
resor till och från arbetet i egen bil.
Vissa toleranser kan givetvis få accepteras
av praktiska skäl, men enligt min
mening finns det ingen orsak att ha
olika utgångspunkter för bedömningen.
Rent principiellt skulle en sådan olikhet
kunna leda till att olika skatteregler
komme att gälla för olika skattebetalare
beroende på anställningens
art.

Om det inträffar en kostnadsstegring
som medför att bilkostnaderna
ökar så drabbar denna kostnadsökning
inte endast de i offentlig tjänst anställda
utan alla som är i behov av bil.

Den logiska konsekvensen härav borde
därför enligt min mening vara att om

resor med egen bil till och från arbetsman
genomför en förbättring av ersättningen
till de statligt anställda så
bör också en justering av avdragsreglerna
för resor till och från arbetet
övervägas.

Jag vill också påminna om att statsrådet
i direktiven till lönebeskattningsutredningen
framhållit att det i fråga
om traktamenten är naturligt med en
viss anknytning till de normer som
upptas i det allmänna statliga resereglementet.
Accepterar man detta betraktelsesätt
i fråga om traktamentena
så bör man väl också göra det i fråga
om bilkostnaderna.

Statsrådet framhöll att man med hänsyn
till behovet av schablonmässiga avdragsregler
och av praktiska skäl måste
acceptera vissa avvikelser. Det kan man
naturligtvis göra, och det gör jag också.
Men jag kan inte godta det exempel
som statsrådet anförde. Jämförelsen
med ersättningen för en mindre tjänstebil
med lägst 1 500 körmil per år anser
jag inte vara riktig. Räknar man
schablonmässigt, alltså med ett medeltal,
så kommer man aldrig ned så långt
som till 1: 90 kronor per mil. Den genomsnittliga
milkostnaden för de första
1 500 milen blir nämligen, såvitt jag kan
finna, 2:83 kronor för en mindre bil.
Vad statsrådet belyst med sitt exempel
är således inte en schablon utan
den lägsta förekommande ersättningen
för tjänstebil, då man utgår från att
de fasta kostnaderna är täckta under
de förut körda milen. Avdraget för resor
till och från arbetet är lägre än denna
lägsta ersättningsgrund. Skall man föra
ett schablonresonemang bör alltså avdragsnormerna
justeras uppåt. De bör
i varje fall inte stanna under 1:90
kronor utan ligga högre för att resonemanget
skall gå ihop.

Riksskattenämndens anvisningar
grundar sig på utredningar från 1956.
Sedan dess har det hänt en hel del.
Man kan därför fråga sig om inte dessa
beräkningar som låg till grund för an -

Tisdagen den 9 maj 1961

Nr 18

Svar på interpellation ang.

visningarna har blivit föråldrade. Det
har numera blivit allt vanligare att
skaffa sig bil för arbetets skull. Många
som är bundna till en viss bostadsort
har en viss sträcka som de måste färdas
med bil om inget annat kommunikationsmedel
står till buds. Detta motiverar
enligt min mening att vederbörande
får avdrag för de fasta kostnaderna.

t Inför årets taxering har riksskattenämnden
utfärdat nya anvisningar angående
värdet av fri bil vid inkomst
av tjänst. I dessa anvisningar har man
tagit hänsyn till kostnadsstegringarna.
Enligt anvisningarna värderas användandet
av en PY som körs 500 mil till
2 000 kronor, d. v. s. fyra kronor per
mil. Om bilen körs 1 500 mil värderas
det till 3 000 kronor. Användandet av
en något större bil, t. ex. en Opel Kapitän,
värderas vid 500 mils körning
till 2 500 kronor, d. v. s. fem kronor
per mil, och vid 1 500 mils körning till
4 000 kronor.

Statsrådet framhåller vidare, att
Kungl. Maj:t inte har någon befogenhet
att ge direktiv till riksskattenämnden. I
så fall finns det väl andra möjligheter.
Statsrådet har erinrat om att lönebeskattningsutredningen
enligt sina
direktiv just har att överse reglerna
om avdrag för resor till och från arbetet.
Men enligt riksdagsberättelsen kommer
denna utredning inte att avsluta
sitt arbete förrän tidigast 1962, och
beslut kan sålunda fattas tidigast 1963,
varvid de nya regler, som kunde komma
att beslutas, skulle tillämpas först vid
1964 års taxering. Ett så långt dröjsmål
kan inte vara riktigt, när det gäller
en så viktig fråga som denna. Det
finns därför skäl att genom tilläggsdirektiv
ge utredningen i uppdrag att
bryta ut frågan om resorna till och
från arbetet och så snart som möjligt
lägga fram ett provisoriskt förslag.

Herr talman! Jag tror att det finns
möjligheter att göra justeringar och
förbättringar, och med dessa ord ber

nyttiggörande av beslagtagna tobaksvaror

jag än en gång att få tacka för det svar
jag fått.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

§ 7

Svar på interpellation ang. nyttiggörande
av beslagtagna tobaksvaror

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordgren har i
en interpellation frågat mig om jag
vill medverka till att åtgärder vidtages,
som möjliggör att av tullen beslagtagna
tobaksvaror kan nyttiggöras i
stället för att brännas.

Till svar får jag anföra följande.

De beslagtagna tobaksvarorna består
nästan uteslutande av cigarretter.
De representerar ett varuvärde, utan
skatt och tull, på omkring 60 000 kronor
varje år.

Tidigare inlöstes varorna av tobaksmonopolet,
som försökte nyttiggöra dem
genom försäljning. Eftersom varorna
till stor del inte var fullgoda, sorterades
varorna, och de som till synes
var felfria blev sålda. Emellertid visade
det sig att dessa varor föranledde berättigade
reklamationer. Monopolet
upphörde därför med försäljningen och
övergick till att bränna samtliga inlösta
tobaksvaror. Numera bränns varorna
genom tullverkets försorg.

Jag har i och för sig förståelse för
herr Nordgrens önskan, att varorna
skall komma till nytta. Av det sagda
Framgår emellertid att en reguljär försäljning
inte kan ske. Den av interpellanten
antydda utvägen att realisera varorna,
exempelvis inom försvarsmakten,
torde inte heller vara framkomlig.
Tull och skatt för ifrågavarande cigar -

Nr 18

Tisdagen den 9 maj 1961

Svar på interpellation ang. nyttiggörande av beslagtagna tobaksvaror

retter uppgår till 13,5 öre styck, medan
fullgoda cigarretter av inhemsk tillverkning
i allmänhet kostar 15 öre styck
i detaljhandeln. Under sådana omständigheter
torde varorna inte kunna realiseras
till ett pris, som täcker statens
fordran på tull och skatt jämte försäljningskostnaderna.
Att för vissa speciella
grupper av medborgare tillhandahålla
skatte- och tullfria tobaksvaror
ger gällande författningar ingen möjlighet
till, och ett sådant förfarande torde
också ge anledning till vissa komplikationer.

Med det anförda anser jag, herr talnan,
att interpellationen besvarats.

Vidare anförde:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på
min interpellation.

Jag har till min glädje konstaterat,
att herr statsrådet och jag är överens
i princip om det stötande i den nuvarande
ordningen. Herr statsrådet säger
sig ha förståelse för min önskan att de
beslagtagna tobaksvarorna skall komma
till nytta. Det är väl också varje sunt
tänkande människas inställning. Vi reagerar
genom uppfostran och allmän inställning
mot att nyttigheter i form av
varor förstörs. Orsakas — som i detta
tall — förstörelsen av att författningarna
gör det nödvändigt att hränna upp
varorna, i det aktuella fallet cigarretter,
i vanliga värmepannor, då tycker
jag att författningarna skulle ändras.

Även om det i och för sig inte är
värdet av de brända partierna det här
i första hand är fråga om, vill jag ändå
redovisa, att det årligen är varor för
närmare en halv miljon kronor som på
detta sätt bränns upp. Förutom varuvärdet
på cirka 60 000 kronor rör det
sig, enligt finansministerns svar, om ett
beskattningsvärde på 400 000 kronor.
Men vi kan bortse från såväl varuvär -

det som beskattningsvärdet, eftersom
man vid förbränningen inte får tillbaka
en enda krona. Pengarna är med andra
ord borta.

Med den utgångspunkten vill jag ännu
en gång understryka, att finansministern
helst av allt tycks vilja att varorna
nyttiggörs. Men, säger finansministern,
gällande författning ger inte
möjlighet att låta vissa grupper få tobaksvaror
skatte- och tullfritt. Ett sådant
förfarande skulle också kunna ge
anledning till vissa komplikationer.

Herr talman! När man är överens
om det vettiga i en åtgärd, som emellertid
gällande författningar lägger hinder
i vägen för, brukar man också vara
överens om att söka ändra författningarna,
så att de möjliggör en vettigare
ordning. Man frågar sig, om det även i
fortsättningen verkligen skall vara nödvändigt
att dessa tobaksvaror förstörs
genom bränning, när de skulle kunna
delas ut till åldringar, till handikappade
eller inom försvarsmakten, t. ex. till de
svenska FN-soldaterna. Det finns en hel
råd behövande som skulle bli glada om
de kunde få ett eller några paket cigarretter
av de beslagtagna varorna. Jag
är dessutom säker på att ingen skulle
tycka illa om en sådan ordning. Vad
som sägs om skiftande kvalitet skulle
också vara av mindre betydelse, om vi
kunde ordna så att dessa tobaksvaror
skänktes bort i stället för att förstöras.

Med hänsyn till den förståelse för
mina synpunkter, som herr statsrådet
ger uttryck för i sitt svar, vill jag fråga,
om inte den förståelsen skulle kunna
utsträckas till att herr statsrådet medverkade
till sådana ändringar av nuvarande
författningar, att det bleve möjligt
att på ett eller annat sätt nyttiggöra de
beslagtagna tobaksvarorna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Man kan naturligtvis
säga, att vem som helst har förståelse
för den synpunkt som herr Nordgren

Nr 18

Tisdagen den 9 maj 1961

Svar på interpellation ang.

har framfört i sin interpellation. Innan
man konfronterats med problemet tycker
man att det ligger en viss orimlighet
i att en vara, som inte är helt värdelös
förstörs. Men jag måste bekänna
att jag lika litet som någon av mina företrädare
som konfronterats med detta
problem har kunnat finna någon plausibel
lösning på det hela. Varorna befinner
sig inte i det skick, att de enligt
gängse grunder kan saluföras. Man har
försökt plocka ut det bästa av tidigare
beslagtagna partier men fått dessa sändningar
reklamerade såsom olämpliga att
föra i handeln.

Då ligger det naturligtvis, säger herr
Nordgren, ett visst värde i att man delar
ut de sekunda varorna till vissa
grupper av medborgare.

Ja, det är inte alldeles säkert att man
kan göra detta utan kontroverser. Det
kan ju tänkas att andra anser sig ha
lika stor rätt att få fördel av statens
funktion som jultomte som just de vilka
i detta fall gynnats. Det har väl egentligen
varit just dessa synpunkter, att
man inte trott sig om att på ett kontroversfritt
sätt kunna dela ut denna sekunda
vara, som har gjort att man helt
radikalt har sagt: Vi bränner upp detta.
Detta är en vara som inte kan användas
i handeln. I den mån vi vill hjälpa
gamlingar har vi våra specifika hjälpformer
för detta, och i den mån vi vill
se om de pojkar som gör sin beredskapstjänst
eller värnplikt har vi våra
regler för detta. Det finns knappast något
egentligt utrymme för att man skall
kunna ta fram den ena eller den andra
gruppen och säga att det här tarvas någonting
alldeles extra utöver vad riksdagen
i övrigt ansett vara lämpligt.

Ja, herr talman, lika litet som någon
av mina företrädare i ämbetet har kunnat
lösa denna gamla och kontroversiella
fråga, har jag kunnat göra det. Jag
har velat deklarera detta för att interpellanten
inte skall dra för långtgående
slutsatser och bli besviken över att
ingenting händer på detta område.

tillgången på frivilliga övervakare

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Även om förutvarande
finansministrar icke kunnat lösa denna
fråga tror jag med tanke på den skicklighet
som finansminister Sträng besitter,
att det för honom skall gå att finna
en lösning som inte behöver bli kontroversiell.
Även om man inte kan låta alla
svenska medborgare få del av dessa cigarretter,
hoppas jag att man i framtiden
skall kunna utnyttja dem och inte
bränna upp dem.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. tillgången på
frivilliga övervakare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
har frågat mig, om jag anser att
den nuvarande tillgången på frivilliga
övervakare är tillfredsställande. Om så
inte är fallet, har herr Nilsson frågat,
huruvida jag avser vidtaga åtgärder i
syfte att öka tillgången på frivilliga
övervakare och i så fall vilka åtgärder.

Till svar på interpellationen får jag
anföra följande.

Jag vill till en början erinra om att
Kungl. Maj:t den 26 augusti 1960 har
till lagrådet remitterat ett förslag till
brottsbalk, som i fråga om det straffrättsliga
påföljdssystemet har utarbetats
på grundval av strafflagberedningens
slutbetänkande. Däri hade föreslagits,
att till övervakare alltid skulle förordnas
en fackutbildad person, i främsta
rummet skyddskonsulent eller
skyddsassistent, men att vid sidan av
övervakaren skulle kunna utses en privatperson,
kallad tillitsman, för att biträda
vid övervakningen. I det till lagrådet
remitterade förslaget bär emellertid
möjligheten att förordna lekmän
till övervakare bibehållits. Jag har i

Nr 18

Tisdagen den 9 maj 1961

Svar på interpellation ang. tillgången på frivilliga övervakare

anslutning härtill i remissprotokollet
uttalat, att utomordentligt värdefulla insatser
utan tvekan kan göras av lekmän
med intresse och fallenhet för ifrågavarande
uppgifter och att, när det gäller
att intressera lekmän för övervakningsarbete,
det torde vara av betydelse,
att de får ett mera självständigt
ansvar för sin uppgift än de av strafflagberedningen
föreslagna tillitsmännen
skulle ha.

Av vad jag nu har sagt torde framgå,
att jag liksom herr Nilsson anser, att
de frivilliga övervakarna gör en mycket
värdefull insats. Det förhåller sig
också så, att övervakning över villkorligt
dömda och tillsyn av villkorligt frigivna
i allt större omfattning har kommit
att anförtros åt lekmän. Till belysning
härav vill jag anföra några siffror,
som avser den procentuella fördelningen
av övervaknings- och tillsynsuppdragen
på olika övervakaroch
tillsynsmannakategorier. Den 1 oktober
1951 ombesörjde skyddskonsulenter
och skyddsassistcnter 2,3 procent
av dessa uppdrag, tjänstemän vid
skyddsföreningar 20,2 procent, andra
tjänstemannaövervakare — tjänstemän
vid anstalter inom fångvården, barnavården
och nykterhetsvården, tjänstemän
vid arbetsförmedlingar och andra
socialvårdstjänstemän — 24,8 procent
samt lekmän 52,7 procent av uppdragen.
Den 1 september 1960 var motsvarande
procenttal, för skyddskonsulenter
och skyddsassistcnter 2,3 — alltså
detsamma— för tjänstemän vid skyddsföreningar
8,1, för andra tjänstemannaövervakare
24 och för lekmän 65,6. Under
den angivna tidsperioden har lekmännens
insats utvisat en praktiskt taget
oavbruten stegring år från år, och
denna utveckling har kunnat ske trots
att antalet villkorligt dömda och villkorligt
frigivna under tiden har ökat
från 9 900 vid periodens början till
14 000 vid dess slut.

Den nu antydda utvecklingen synes
inte ha medfört någon anhopning av

övervaknings- och tillsynsuppdragen.
Sedan åtskilliga år har eftersträvats att
nedbringa antalet uppdrag per övervakare
och tillsynsman, så att inte samma
person belastas med för många uppdrag,
och dessa strävanden får i stort
sett anses ha varit framgångsrika. Också
i det avseendet torde några siffror
kunna vara av intresse, och de uppgifter
jag här har att lämna hänför sig
till samma tidsperiod, som den tidigare
angivna. Den 1 oktober 1951 var sammanlagda
antalet övervakare och tillsynsman
4 784. Bland dessa var övervaknings-
och tillsynsuppdragen fördelade
på sådant sätt, att 4 589 personer
utförde 1—5 uppdrag och 116 personer
6—10 uppdrag, medan antalet uppdrag
för de återstående 79 personerna
varierade mellan 11 och 175. Den 1
september 1960 uppgick antalet övervakare
och tillsynsmän till sammanlagt
7 769. Av dem utförde 7 510 personer
1—5 uppdrag, 182 personer 6—
10 uppdrag, 36 personer 11—15 uppdrag
och 18 personer 16—20 uppdrag.
De övriga 23 personerna hade mellan
21 och 75 övervaknings- eller tillsynsuppdrag.
Av dem, som hade ett större
antal uppdrag än fem, var det alldeles
övervägande antalet tjänstemannaövervakare.

De sifferuppgifter, som jag här har
lämnat, tyder inte på att rekryteringen
av frivilliga övervakare har mött alltför
stora svårigheter. Av uppgifter, som
1956 års eftervårdsutredning nyligen
har inhämtat från skyddskonsulentdistrikt
i olika delar av landet, framgår
också, att anskaffningen av frivilliga
övervakare och tillsynsmän visserligen
kräver en inte obetydlig arbetsinsats
från skyddskonsulenternas och deras
assistenters sida men att den i det stora
hela ej erbjuder några problem. I
besvärliga övervaknings- och tillsynsfall
— huvudsakligen avseende villkorligt
frigivna eller andra från fångvårdsanstalt
på prov utskrivna —• kan dock
föreligga svårigheter att få fram lämp -

Nr 18

Tisdagen den 9 maj 1961

Svar på interpellation ang. tillgången på frivilliga övervakare

liga övervakare eller tillsynsman. Dessa
fall år ofta alltför arbetskrävande
för att kunna anförtros åt lekinän, vilka
i allmänhet inte heller besitter tillräcklig
erfarenhet av övervakningsarbete
för att komma till rätta med dem.

Av det anförda torde framgå, att tillgången
på frivilliga övervakare och tillsynsmän
för närvarande är på det hela
taget tillfredsställande. Detta betyder
dock ingalunda, att man bör slå
sig till ro med de redan vunna resultaten.
Tvärtom är det angeläget, att övervakarfrågan
— vars lösning i de särskilda
fallen är av den största vikt för
att kriminalvården i frihet skall bli effektiv
och framgångsrik — ständigt hålles
aktuell. Denna fråga ägnas också
oavlåtlig uppmärksamhet inom skyddskonsulentorganisationen.
Ansträngningarna
inriktas härvid inte enbart på att
vidga rekryteringen av övervakare utan
även på att i lämpliga former utbilda
dessa för uppgiften. I båda dessa
hänseenden är de övervakarkurser av
betydelse, vilka brukar anordnas inom
de olika skyddskonsulentdistrikten och
för vilka ett särskilt anslag finns upptaget
under andra huvudtiteln i riksstaten.

Jag vill slutligen nämna att eftervårdsutredningen,
som nyligen avlämnat
ett betänkande, vari främst behandlas
vissa organisatoriska problem i anslutning
till brottsbalksförslaget, därefter
bland sina återstående arbetsuppgifter
kommer att upptaga även övervakarfrågan.
I samband därmed kommer
utredningen också att behandla
spörsmålet om ersättningen till övervakare
och tillsynsmän.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack för det utförliga svar,
som statsrådet och chefen för justitiedepartementet
här har lämnat.

Allra först vill jag med tillfredsstäl -

lelse notera statsrådets positiva inställning
till de värdefulla insatser, som de
frivilliga övervakarna gör. Statsrådet
erinrar i början av sitt svar om det
förslag i fråga om valet av övervakare,
som framlagts i strafflagberedningens
betänkande. Detta innebar att till övervakare
alltid skulle utses fackutbildad
person och att vid sidan av denne en
privatperson, kallad tillitsman, skulle
kunna utses för att biträda med övervakningen.

Jag är statsrådet tacksam för att han
nu i interpellationssvaret meddelar, att
i det till lagrådet remitterade förslaget
har möjligheten att förordna lekmän
bibehållits. Av ordalydelsen kan
möjligen uttolkas, att lekmän som övervakare
inte i framtiden beräknas få den
centrala plats i den fria kriminalvården
som de hittills haft. Innebär det till
lagrådet remitterade förslaget att företrädesvis
fackutbildat folk i framtiden
skall omhänderha övervakningsuppdragen?
Det måste i så fall innebära en
mycket kraftig utbildningsökning på
detta område. Har vi resurser till det,
och är det önskvärt att lekmannaövervakningen
minskas i förhållande till
fackmannaövervakningen? Möjligen kan
interpellationssvaret också tolkas så, att
statsrådet inte har tagit direkt ställning
till i vilken utsträckning fackutbildade
övervakare i framtiden skall
omhänderha övervakningen. Det vore
önskvärt att erhålla en något bättre precisering
på denna punkt.

Av statsrådets svar framgår, att det
finns ett glädjande stort intresse hos
många människor att fullgöra övervakningsuppgifter
inom den fria kriminalvården
— detta trots att vederbörande
erhåller en mycket ringa ersättning.
Statsrådet säger att tillgången på
frivilliga övervakare är på det hela taget
tillfredsställande. Förhåller det sig
så, är detta mycket glädjande.

Av interpellationssvaret framgår också,
att man eftersträvat att nedbringa
antalet uppdrag per övervakare. Strä -

Nr 18

Tisdagen den 9 maj 1961

Svar på interpellation ang. tillgången på

vandena synes i viss mån ha varit framgångsrika,
trots att övervakningsfallen
har ökat med cirka 40 % under senaste
tioårsperioden. Alltjämt förekommer
dock övervakare med ett 75-tal
övervakningsfall. Även om dessa uppdrag
är samlade hos tjänstemannaövervakare,
måste väl antalet anses vara
alltför högt. Den 40-procentiga ökningen
av övervakningsfallen under den senaste
tioårsperioden har till största delen
burits av lekmän, som nu sörjer för 65
procent av övervakningsfallen. Mot denna
bakgrund torde strafflagberedningens
förslag vara orealistiskt och praktiskt
ogenomförbart under överskådlig
tid, även om det sker en kraftig ökning
av de fackutbildade övervakarna, eftersom
dessa hittills ganska konstant endast
omhänderhaft drygt 2 procent av
övervakningsfallen.

Villkorlig dom och villkorlig frigivning
med övervakning har blivit vårdformer,
som alltmer kommit till användning
inom kriminalvården. Erfarenheterna
av denna vårdform torde vara
övervägande gynnsamma. Det gäller att
finna de rätta personerna och tillräckligt
många personer för dessa viktiga
uppgifter. Den kursverksamhet för lekmannaövervakare,
som omnämnes i interpellationssvaret,
är av utomordentlig
betydelse. Stor betydelse måste också
läggas vid kontakten mellan skyddskonsulentorganisationen
och lekmannaövervakarna.

Den tillfredsställelse som ligger i att
hjälpa en människa till rätta i livet kan
räcka ganska långt för ideellt inställda
människor. Man får dock inte bortse
ifrån att ersättningsfrågan kan spela en
viss roll för dem, som vill sätta till tid
och påtaga sig det besvär som övervakningsuppdrag
för med sig. Det är ofta
svårt att tillvinna sig det förtroende
och den tillit som är erforderliga för
att den fria kriminalvården skall lyckas.
De 15 kronorna per månad, som
nu utgår, måste i de allra flesta fall
anses vara en alldeles för låg ersättning.

frivilliga övervakare

Därtill kommer att övervakningsuppdraget
ofta föranleder direkta utgifter.
På denna punkt har riksdagen nyligen
uttalat sig för en liberal bedömning,
när det gäller att taxeringsmässigt påvisa,
att dessa utgifter verkligen funnits.
De är ofta av den arten, att de är
svåra att verifiera.

Jag tror, herr talman, att den fria
kriminalvården med betydande inslag
av frivilliga övervakare innehåller en
väsentlig fond av positiva krafter med
möjligheter till positiv påverkan av den
övervakade, något som samhället inte
kan undvara och som är svårt att frambringa
i andra vårdformer. Det är därför
angeläget att samhället vinnlägger
sig om att rätt tillvarataga denna idealitet.

Av den anledningen hoppas jag att
eftervårdsutredningen, som enligt interpellationssvaret
snart skall ta sig an
övervakarfrågan, prövar olika vägar.
Jag vill då särskilt rekommendera närmare
kontakter med den rika flora av
ideella organisationer, inte minst ungdomsorganisationer,
som vi har i vårt
land. Jag tror att de rymmer en ansenlig
fond av idealitet även på detta område.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Låt mig få lämna ett
kort svar på de ytterligare frågor, som
herr Nilsson i Tvärålund ställde till
mig.

Brottsbalksförslaget förutsätter eu
kraftig, successiv utbyggnad av skyddskonsulentorganisationen.
Den utbyggnaden
har för övrigt redan börjat genom
det beslut, som innevarande års
riksdag har fattat. Vi förstärker alltså
fackmannasidan, men det innebär inte
på något sätt att vi därför skulle minska
lekmannainflytandet. Båda sidorna
kommer att väl behövas vid den utvidgning
av kriminalvården i frihet, som
brottsbalksförslaget innebär.

Nr 18

Tisdagen den 9 maj 1961

Svar på interpellation ang.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Som herr Nilsson i
Tvärålund nyss påpekade hade vi vid
närmast föregående arbetsplenum här i
kammaren att behandla ett förslag till
uttalande av bevillningsutskottet angående
beskattningen av övervakares arvoden.
Enligt detta uttalande, som kammaren
godkände, borde taxeringsmyndigheterna
visa generositet vid bedömningen
av yrkade avdrag för kostnaderna
för fullgörande av övervakning och
inte ställa riktigt samma anspråk på
bevisningen, då den skattskyldige söker
styrka att han haft sådana kostnader.
Bakgrunden till utskottets uttalande
är, att det här rör sig om mycket
små arvoden och att stora svårigheter
föreligger att prestera verifikationer.

Detta uttalande av riksdagen var
mycket välkommet, inte minst med tanke
på den fråga vi nu behandlar. Många
frivilliga övervakare av de många tusen
medborgare, som gör goda insatser
i denna egenskap på olika vårdområden
(enligt interpellationssvaret rör det
sig enbart inom kriminalvården om
över 7 700) var faktiskt på väg att avsäga
sig sina uppdrag vid meddelandet

1 år, att de skulle beskattas för arvodet.
Det vore värdefullt, om taxeringsmyndigheterna
också på mera officiell väg
fick kännedom om detta riksdagens uttalande.

Detta var det första jag ville begagna
tillfället att säga i dagens överläggning,
då jag var förhindrad att göra
detta, då bevillningsutskottets betänkande
behandlades. Jag vill därtill foga
några ytterligare synpunkter.

Då ersättningsfrågan diskuteras, sägs
ofta att man inte får bestämma så höga
arvoden, att idealiteten i övervakningsarbetet
går förlorad och personer med
intresse att skaffa sig extrainkomster
lockas till dessa uppdrag och söker
skaffa sig många sådana uppdrag. Vad
den sist antydda risken beträffar kan
den kanske rent av vara större vid så
låga arvoden som nu tillämpas — man

2 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr

tillgången på frivilliga övervakare

måste ha många uppdrag för att få en
rimlig ersättning för övervakningsarbetet.
Man kan t. ex. försöka få ett flertal
övervakningsfall i samma del av en stad
och därigenom minska tidsåtgången per
fall. Ersättningen per fall blir då större,
eftersom arbetsåtgången per fall är
mindre än då man sköter enstaka övervakningsfall.

Men alldeles bortsett från denna eventuella
effekt av låga arvoden är det väl
här som på många andra områden så,
att en bra ersättning — utan att den
därför behöver vara oskälig — kan
dra till sig kvalificerat och lämpligt
folk mer än låga arvoden kan göra.
Idealiteten behöver faktiskt inte gå förlorad
för det. Det är med nuvarande
arvoden påfallande, hur svårt det är
att få t. ex. intellektuella att åtaga sig
övervakningsuppdrag. Jag tänker på
bl. a. akademiker såsom skolfolk, främst
läroverkslärare, läkare etc. Jag tror att
ersättningsfrågan här spelar åtminstone
en viss roll. En rimligare ersättning
skulle nog ha en inte så liten betydelse
för ett bättre urval av övervakare. Men
det är säkerligen också möjligt att höja
kvaliteten på övervakningen, om man
kan ställa litet större krav på övervakarna
i fråga om insatser både beträffande
omfattningen och karaktären av
dessa. Och detta kan man göra, med
större berättigande om ersättningen för
dessa insatser på ett rimligt sätt justeras
uppåt. Redan penningvärdeförsämringen
har gjort, att dessa arvoden nu
inte kan anses tillräckliga.

Jag tycker alltså, att arvodesförbättring
är eu väg för att skaffa både ännu
bättre övervakare än f. n. och högre
kvalitet i övervakningen. Risken att
övervakningsuppdrag anhopas på några
få övervakare, som är ute i vinningssyfte,
kan effektivt avvärjas, om
man bara noggrant prövar dem som det
är fråga om att anlita som övervakare,
inte bara med hänsyn till personlig
lämplighet utan också med tanke på om
de redan har övervakningsuppdrag. Ve18 -

Nr 18

Tisdagen den 9 maj 1961

Svar på interpellation ang. tillgången på frivilliga övervakare

derbörande myndighet kan helt behärska
urvalet och också entlediga övervakare,
som av en eller annan anledning
visar sig olämpliga. Risken för massövervakningar
genom några få personer
är därför liten. Denna företeelse
har för övrigt blivit föremål för skärpt
uppmärksamhet på senare år. Den är
också numera ganska sällsynt, vilket
också framgår av interpellationssvaret.
På en del håll har man ordnat med en
central registrering av frivilliga övervakare,
så att man snabbt kan bedöma
vars och ens »belastning» med sådana
uppdrag, då man skall förordna övervakare
i ett nytt fall. En svårighet
finns dock här så till vida att flera myndigheter
var för sig kan utse övervakare,
utom domstolarna, barnavårdsnämnderna,
nykterhetsnämnderna och
mentalsjukvårdens hjälpverksamhet etc.
Därigenom finns också en viss risk att
flera övervakare förordnas för olika
personer tillhörande samma familj.
Barnen kan t. ex. stå under barnavårdsnämndens
övervakning genom särskild
övervakare, en vuxen son har en annan
övervakare på grund av en villkorlig
dom och fadern har en övervakare
förordnad av nykterhetsnämnden. Övervakning
från flera håll i samma familj
träffar man alltjämt på, ehuru naturligtvis
i enstaka fall.

Denna och andra komplikationer i
det praktiska övervakningsarbetet borde
kunna undvikas genom bättre samarbete
mellan olika myndigheter, som
kan förordna om övervakning. Vi har
för skyddskonsulenterna, statens socialvårdskonsulent
och barnavårdskonsulent
och länsnykterhetsnämndens konsulent
med verksamhetsområden omfattande
Stockholms närmaste omgivningar
påbörjat en fortlöpande samrådsverksamhet
med regelbundna konsulentträffar
— det är fråga om ett experiment
— och därvid tagit upp just
denna samarbetsfråga för att se vad
som kan göras åt den och naturligtvis

också åt andra och större problem i
övervakningsarbetet.

Slutligen är det en inte sällan gjord
erfarenhet, att man inte får tag i de
för övervakningsuppdragen lämpligaste
personerna i de olika folkliga organisationerna
bara genom att inbjuda
dessa att sända av organisationerna
själva utsedda personer till exempelvis
en övervakarkurs. Det blir då mera fråga
om en formell representation för
respektive föreningar än om en ordentlig
prövning av vederbörandes lämplighet
för övervakningsarbetet. Man når
säkert bättre resultat genom att vederbörande
myndighet — t. ex. skyddskonsulenten
— själv söker sig fram till
den eller den personen, som på annat
sätt, exempelvis på grund av redan
verksamma frivilliga övervakares rekommendationer
eller socialarbetares
upplysningar, bedömes som lämplig och
intresserad för övervakningsuppdrag.
En rekrytering från man till man alltså,
ett slags kedjereaktion! Det finns
exempel på städer, där man fått fram
mycket goda resultat med en sådan rekryteringsmetodik.
Resultatet består i
både bättre urval och ett större antal
övervakare. »Handplockning» är här
säkert mera lämpligt och givande än
att inbjuda kollektivt och därmed snart
sagt vem som helst att åtaga sig övervakningsuppdrag.
Likaså är det självfallet
inte utan vidare givet, att den
som varit med på en övervakarkurs
därmed också kan anses lämplig som
övervakare eller tillsynsman.

Genom något högre arvoden och bättre
urval av övervakare kan man säkerligen
höja övervakningsinstitutets
både effekt och — skulle jag vilja säga
— anseende. En norrbottenstidning
skrev för några år sedan på ledarplats,
att det är fint och ger socialt anseende
att vara nämndeman, ett uppdrag som
ju också är en form av frivillig medverkan
i rättsvården. Övervakningsarbetet
har inte samma anseende. Men
det borde gå att ändra på den saken,

Tisdagen den 9 maj 1901

Nr 18

Svar på interpellation ang. tillgången på frivilliga övervakare

menade tidningen. Det är här fråga om
en långt svårare och mera krävande
långtidskontakt och långtidsbehandling,
som på olika sätt borde uppskattas bättre.
Kanske, herr talman, eftervårdsutredningen
kan göra någonting också åt
den sidan av detta problem.

Fru GUNNE (h):

Herr talman! När det ändå blivit en
liten debatt om denna fråga, skulle
även jag gärna vilja begagna tillfället
att uttrycka min glädje över att debatten
kommit till stånd och min tillfredsställelse
med de besked som lämnats.

Jag avvaktade verkligen med mycket
stort intresse det svar, som skulle följa
på herr Nilssons i Tvärålund interpellation.
Det var väsentliga problem som
där drogs upp, och de har fått en, tycker
jag, i stort sett mycket tillfredsställande
och utförlig belysning i det svar
som lämnats. Det är i själva verket åtminstone
den tredje gången under denna
riksdag, som vi har behandlat övervakarnas
ställning och problem. Första
gången skedde det i samband med behandlingen
av statsutskottets utlåtande
nr 2 under avsnittet om fångvården.
Där förelåg en motion av herr Munktell
m. fl., som påvisade behovet av att
ändra ersättningsreglerna för övervakare.
Framför allt gällde det i det sammanhanget
kriminalvården. Statsutskottet
uttryckte sig vid det tillfället på följande
sätt: »Även om tyngdpunkten

måste ligga hos den statliga skyddskonsulentorganisationen
är det frivilliga
arbete som utföres genom organisationer
och enskilda övervakare av stor
vikt. Utskottet anser i likhet med motionärerna
att åtgärder som kan bidraga
till att stimulera de enskilda insatserna
på detta område är av stort värde.
»

Det andra uttalande som riksdagen
gjorde var det som berördes av herr
Wiklund. Det skedde i anledning av
bevillningsutskottets betänkande nr 43

som handlade om beskattningen av det
arvode på 15 kronor per klient och månad
som övervakare erhåller.

Av båda dessa fall vågar jag dra den
slutsatsen att riksdagen har givit uttryck
åt den uppfattningen, att övervakarnas
ekonomiska villkor bör vara av
den beskaffenheten att de lockar till
frivilliga insatser.

När man ändå nu har gett sig in på
ett litet resonemang om ersättningens
förhållande till arbetsuppgiftens omfattning
skulle jag inte våga förorda en
ersättning som innebar någon större
förtjänst på uppdraget. Ersättningen
borde under alla förhållanden vara så
stor att den täcker de faktiska kostnader,
som är förenade med uppdraget.
Det är givet att ersättningssystemet kan
ha betydelse när det gäller rekryteringen,
men den starkaste drivfjädern måste
ändå vara det ideella engagemanget.
Jag tror att det finns ytterligare människor
att få från ideella och liknande
organisationer och även — som jag tilllät
mig uttrycka det i en motion — det
produktiva livet med förankring i verkligheten,
människor som praktiskt och
personligt varmt skulle kunna leda de
unga tillbaka till ett socialt liv.

Det har gjorts stora insatser att skaffa
fram lämpliga övervakare. Det meddelades
i interpellationssvaret och det belystes
ytterligare av herr Wiklund. Jag
tror att mera finns att göra, och ju mera
man breddar rekryteringsmöjligheterna
i detta fall, dess bättre blir också urvalet,
ty, som den föregående talaren
nämnde, det är övervakarens personliga
kvalitet som är avgörande för hur
uppdraget fullföljes.

Detta var några reflexioner i anledning
av denna debatt, och jag vill sluta
med att ännu en gång uttrycka min stora
tillfredsställelse (iver de besked som
har lämnats och de förhoppningar som
vi kan våga hysa.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 18

Tisdagen den 9 maj 1961

§ 9

Svar på interpellation ang. huvudförhandling
i högsta domstolen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Fröding påtalat, att högsta domstolen
enligt den gällande rättegångsordningen
inte har samma möjligheter
som hovrätt att underlåta huvudförhandling
och i stället avgöra tvistemål
på grundval av handlingarna. Herr Fröding
uttalar, att detta torde ha framtvingat
huvudförhandling inför högsta
domstolen i åtskilliga fall då sådan förhandling
ur saklig eller processekonomisk
synpunkt bort kunna undvaras,
och ifrågasätter, om inte möjlighet att
underlåta huvudförhandling borde medgivas
högsta domstolen i en utsträckning
som motsvarar vad som gäller för
hovrätt.

Det är riktigt att rättegångsbalken
ger hovrätt större möjligheter än högsta
domstolen att »döma på handlingarna».
Härvid är dock att märka, att högsta
domstolen regelmässigt upptar mål till
avgörande först efter särskilt prövningstillstånd.
Frågan om prövningstillstånd
avgöres på grundval av handlingarna
i målet. De mål som efter denna
prövning kvarstår är i allmänhet sådana
där en ändring av hovrättens dom
kan komma i fråga. I motiven till rättegångsbalken
har uttalats, att i dessa
mål muntlig förhandling är av stor betydelse
och detta såväl då den fullföljda
talan angår rättsfrågan som då den
avser bevisningen. Genom anordningen
med prövningstillstånd uppdrages alltså,
uttalas vidare i motiven, en naturlig
gräns mellan de fall, då ett avgörande
bör kunna äga rum på handlingarna,
och de fall då den muntliga
förhandlingen bör äga företräde. Det
är detta som är bakgrunden till rättegångsbalkens
ståndpunkt att huvudförhandling
i högsta domstolen med någ -

ra mindre undantag skall äga rum i
samtliga mål i vilka prövningstillstånd
meddelas.

Den restriktiva hållning som lagen
sålunda intar när det gäller möjligheterna
att underlåta huvudförhandling
i högsta domstolen är utan tvivel motiverad.
Kanske medför den någon gång
att huvudförhandling måste hållas utan
att detta framstår såsom alldeles nödvändigt.
Vissa uppgifter som jag inhämtat
angående förekomsten av huvudförhandlingar
i högsta domstolen ger
dock inte vid handen, att det skulle
finnas något trängande behov av lagändring
på denna punkt. Jag anser därför
inte att det är anledning att nu
vidtaga åtgärder för genomförande av
en lagändring. Frågan bör lämpligen
uppmärksammas i samband med att
andra reformfrågor rörande överrättsprocessen
aktualiseras.

Vidare anförde

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för svaret på min interpellation.
Anledningen till att jag framställde den
var inte några egna erfarenheter av
den nya överrättsprocessen. Jag råkade
nämligen tillträda min domsaga just den
dag då den nya rättegångsordningen
trädde i kraft. Någon överrättsprocess
enligt nuvarande regler har jag därför
inte sett i praktiken. Det var i stället
en revisionssekreterare som gav mig
impulsen till denna interpellation. Han
berättade att han i ett fall hade varit
med om en huvudförhandling inför
högsta domstolen, där tvisteföremålets
värde var 90 kronor och där samtliga
medagerande nog var av den uppfattningen
att en huvudförhandling saklöst
hade kunnat avvaras. Jag hörde förresten
just nu av herr Martinsson att
han för sin del hade varit med om en
huvudförhandling inför högsta domstolen,
där tvisten gällde 132 kronor.

Innan jag framställde interpellationen
rådgjorde jag med ett av våra justitieråd,
som tacksamt skulle se en

Tisdagen den 9 maj 1961

Nr 18

Svar på interpellation ang. ändring av lagen om fri rättegång

mindre tvingande regel på detta område.
För bedömandet av en ren rättsfråga
var för övrigt enligt hans mening
— och den delar också jag — en huvudförhandling
ingalunda alltid nödvändig.

Emellertid vill jag inte polemisera
mot justitieministerns uppfattning att
behovet av en lagändring i denna fråga
inte kan anses vara så direkt överhängande.
Sådana fall som de av mig
refererade är kanske nämligen inte så
förfärligt ofta förekommande. Jag noterar
dock med tacksamhet justitieministerns
uttalande att frågan lämpligen bör
uppmärksammas i samband med andra
frågor som rör överrättsförfarandet.
Därvid synes även en något vidgad befogenhet
för överrätterna att underlåta
huvudförhandling jämväl i brottmål
möjligen kunna övervägas. De nuvarande
reglerna om huvudförhandling i
överrätt kan i vissa fall te sig oskäligt
kostnadskrävande och därigenom avskräcka
part från fullföljd även i fall
då sådan i och för sig skulle ha varit
befogad.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. ändring av
lagen om fri rättegång

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Martinsson frågat mig, om jag avser
att för riksdagen framlägga förslag
till ändring av lagen om fri rättegång i
enlighet med de riktlinjer som angivits
i rättegångskommitténs betänkande.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Kostnader i rättegång för advokatarvode,
vittnes och parts inställelse o.
d. skall i princip bäras av parterna.
Obemedlade och en del mindre bemed -

lade parter kan beviljas fri rättegång,
vilket innebär att sådana parters rättegångskostnader
i första hand betalas
av statsverket. Reglerna härom återfinns
i 1919 års lag om fri rättegång.
År 1956 uppdrogs åt rättegångskommittén
att utreda frågan om ändring av
gällande bestämmelser i syfte att vidga
möjligheterna att bevilja fri rättegång.
Tanken var att även de, som ej tillhör
nu nämnda kategorier men för vilka
rättegångskostnaderna ter sig oskäligt
betungande, borde kunna beredas processuell
rättshjälp.

I rättegångskommitténs därefter framlagda,
av interpellanten åsyftade betänkande
bär föreslagits att gällande lag
om fri rättegång skall ersättas av en lag
om rättegångshjälp. Lagförslaget innehåller
den principiella nyheten, att även
den som har egna resurser att betala en
del av rättegångskostnaderna skall få
rättegångshjälp, dock under förutsättning
att han före rättegången till statsverket
inbetalar ett kontant bidrag, som
anses svara mot hans förmåga. Part
som fullgjort sådan betalning skall enligt
förslaget åtnjuta samma förmåner
som nu utgår till den som har fri rättegång.
På detta sätt skulle den processuella
hjälpen öppnas för en vidgad
personkrets.

Rörande innebörden av kommittéförslaget
må ytterligare nämnas, att prövningen
av bidragsskyldigheten huvudsakligen
skall ske på grundval av partens
årsinkomst och försörjningsbörda
enligt ett schematiskt system. Ensamstående
— d. v. s. den som ej har underhållsplikt
mot annan — med en årsinkomst
upp till 7 000 kronor föreslås
få rättegångshjälp utan bidragsskyldighet.
I inkomstlagen mellan 7 000 och
15 000 kronor avses en ensamstående
kunna erhålla rättegångshjälp med viss
bidragsskyldighet enligt en stigande
skala, överstiger årsinkomsten 15 000
kronor, får rättegångshjälp i allmänhet
ej beviljas. För försörjningspliktiga parter
höjes nu angivna inkomstgränser,

22 Nr 18 Tisdagen den 9 maj 1961

Svar på interpellation ang. ändring av lagen om fri rättegång

beroende på den uppskattade försörjningsbördans
omfattning.

Under remissbehandlingen av rättegångskommitténs
betänkande har som
man kunnat vänta behovet av en reform
på detta område allmänt understrukits.
Emellertid har den utformning av den
processuella rättshjälpen som kommittén
förordat rönt stark kritik på väsentliga
punkter. Kritiken riktas i första
hand mot de föreslagna grunderna för
beviljande av rättegångshjälp och bestämmande
av parts bidragsskyldighet;
förslagets regler härom anses leda till
ett mindre realistiskt och mindre rättvisande
resultat för skilda kategorier.
Vidare påvisas att förslagets genomförande
skulle medföra åtskilliga praktiska,
tekniska och processuella problem.

Jag är för egen del av den uppfattningen,
att gällande lagstiftning om den
processuella rättshjälpen inte är tillfredsställande.
Obestridligen förhåller
det sig så, att de som har vissa ekonomiska
förutsättningar men ej själva kan
helt bära också dryga rättegångskostnader,
d. v. s. en stor del av medborgarna
i dagens samhälle, kan ställas i
den situationen att de saknar möjlighet
att inför domstol tillvarataga sina intressen.
Man bör därför eftersträva en
ordning, enligt vilken den enskilde på
något sätt får bistånd att klara av den
del av rättegångskostnaderna som han
ej själv kan svara för. Rättegångskommitténs
betänkande och remissbehandlingen
därav visar dock på ett påtagligt
sätt, att stora svårigheter möter då
det gäller att finna en lämplig och rättvis
avvägning och samtidigt uppnå en
praktisk och smidig form för det allmännas
medverkan. Det är troligt att en
lösning av frågan måste sökas efter delvis
andra linjer än dem som kommittén
anvisat. Framhållas bör även att frågan
har betydelsefulla statsfinansiella
aspekter.

Av intresse i detta sammanhang är att
det nyligen har införts en försäkrings -

form, enligt vilken försäkringstagaren
får kostnader som part i process ersatta
av försäkringsgivaren. Jag tror att detta
slag av försäkring bör kunna lätta rådande
svårigheter för den enskilde att
tillvarataga sin rätt.

Det sagda ger vid handen, att jag inte
nu är beredd att framlägga rättegångskommitténs
förslag för riksdagen. Frågan
kräver ytterligare noggranna överväganden,
varvid bl. a. bör uppmärksammas
vilka verkningar som den
nämnda nya försäkringsformen kan få.

Vidare anförde

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Jag vill till justitieministern
framföra ett tack för svaret på
min interpellation. Jag har med tillfredsställelse
noterat att justitieministern
är av samma uppfattning som jag,
nämligen att gällande lagstiftning om
den processuella rättshjälpen inte är
till fyllest. Den nu gällande lagen medför
att endast ett mycket begränsat antal
av dem som egentligen vore i behov
av den fria rättshjälpen kommer i åtnjutande
av den. Den nuvarande lagtexten
säger, att fri rättegång må »beviljas
den som icke äger tillgång till gäldande
av de med rättegången förenade kostnaderna
eller efter deras utgivande
skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle
och för fullgörande av honom
åliggande underhållsskyldighet».

Vid domstolarnas tillämpning har
denna bestämmelse tolkats så att inkomstgränsen
kommit att dras mycket
lågt, för ensamstående vid 5—600 kronor
i månaden och för människor med
försörjningsplikt något högre.

Jag kan däremot inte dela justitieministerns
åsikt att man bör skynda så
långsamt, som det tydligen här är meningen.
Även om betänkandet av den
20 november 1958 har blivit kritiserat i
remissinstanserna, så att det kanske inte
utan vidare kan läggas till grund för en
lagstiftning, borde ett utredningsarbete

Tisdagen den 9 maj 1961

Nr 18

Svar på interpellation i anledning av företagen omläggning av radioprogrammen

och på fråga ang. planerna på ett tredje radioprogram

inom eller utom departementet kunna
medföra att man Snabbare kommer
fram till en ny lagstifting på detta område.

Justitieministern anförde att frågan
även har betydelsefulla statsfinansiella
aspekter. Allting är ju relativt, och när
man här i kammaren rör sig med de
summor som finns i budgeten, kan man
knappast finna att de här ifrågavarande
beloppen är särskilt avskräckande.
När kommittén år 1958 lade fram sitt
betänkande, bedömdes fördyringen till
2 miljoner kronor. I dag skulle förmodligen
denna fördyring bli något större,
men det är ändå ett belopp av en storleksordning,
som inte bör verka avskräckande.
Gentemot detta vill jag
också citera vad kommittén sade: »Med
hänsyn till reformens syfte — att göra
det möjligt för envar att oberoende av
sina ekonomiska villkor tillvarataga sina
intressen inför domstol — finner
kommittén en sådan utgiftsökning ringa,
särskilt i jämförelse med statsverkets
utgifter för andra ändamål, vilka åsyftar
att utjämna de skillnader i medborgarnas
trygghet, som betingas av deras
olika ekonomiska villkor.»

När jag på nytt tackar justitieministern
för svaret, vill jag samtidigt framföra
den förhoppningen att dessa överväganden
påskyndas något och att man
genom lämpligt utredningsarbete söker
komma fram till en snabbare lösning av
denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation i anledning av
företagen omläggning av radioprogrammen
och på fråga ang. planerna på ett
tredje radioprogram

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
fru Johansson behandlat den omläggning
av radioprogrammen, som Sveriges
Radio genomförde den 1 oktober 1960
och som i stort sett innebär, att program
1 under kvällstid erhållit karaktären
av ett mer allmänt program för
en bredare publik, medan program 2
blivit ett mer kulturbetonat program
och ett program för speciella intressegrupper.
Fru Johansson hävdar, att den
grupp av lyssnare, som saknar möjlighet
att på sina radioapparater ta in
P2 och som enligt hennes uppskattning
utgör ca 35 procent av det totala lyssnarantalet,
bär berättigad anledning att
vara missnöjd med den nya ordningen.
Programomläggningen har, enligt interpellanten,
väckt uppmärksamhet även
i övriga nordiska länder.

I anslutning härtill har fru Johansson
frågat mig om jag anser, att omläggningen
av radioprogrammen fyller de
anspråk som den radiolyssnande allmänheten
har rätt att ställa enligt § 4
i överenskommelse av den 15 maj 1959
mellan svenska staten och Sveriges Radio
Aktiebolag och — därest så icke är
fallet — om jag är villig medverka till
att i interpellationen berörda synpunkter
blir beaktade.

Vidare har herr Dahlgren till mig riktat
en enkel fråga rörande programpolitiken
för ljudradion. Herr Dahlgren
har sålunda frågat mig om jag vill redogöra
för de av Sveriges Radio aktualiserade
planerna på införandet av ett tredje
radioprogram samt för avsikten med
och innehållet i ett eventuellt sådant
program. Med anledning av frågorna
vill jag först referera innehållet i den
av fru Johansson åberopade överenskommelsen
angående rundradions programverksamhet
i de delar, som är av
intresse i detta sammanhang.

Enligt överenskommelsen skall Sveriges
Radio med ensamrätt handha
rundradions programverksamhet, varmed
förstås produktion av program för

Nr 18

Tisdagen den 9 maj 1961

Svar på interpellation i anledning av företagen omläggning av radioprogrammen

och på fråga ang. planerna på ett tredje radioprogram

ljudradio och television. I den av interpellanten
nämnda § 4 ges vissa allmänna
riktlinjer för programverksamheten.
Denna skall sålunda bedrivas under beaktande
av ljudradions och televisionens
centrala ställning i landets kulturoch
samhällsliv. Programmen skall vara
omväxlande till karaktär och innehåll
samt ägnade att vikmakthålla och stärka
allmänhetens intresse för rundradio.
Vid programmens utformning bär bolaget,
bl. a., att sakligt, opartiskt och i
lämplig form meddela upplysningar om
nuets händelser och lämna allmänheten
orientering rörande viktigare kulturoch
samhällsfrågor ävensom stimulera
till debatt kring sådana frågor, att i
skälig omfattning tillgodose olika intresseriktningar
inom religion, musik,
teater, konst, litteratur och vetenskap,
samt att skänka god förströelse och underhållning.
Om två eller flera ljudradioprogram
eller två eller flera televisionsprogram
utsändes samtidigt, bör
bolaget med dessa söka tillfredsställa
skilda gruppers önskemål. Därvid bör
i görlig mån jämväl mindre gruppers
intressen av mera särspräglad natur tillgodoses.
Bolaget skall i huvudsak inrikta
programverksamheten på riksprogram,
gemensamma för alla landsdelar,
men även beakta behovet av lokala och
provinsiella inslag.

Enligt § 12 i överenskommelsen skall
Kungl. Maj:t utse en särskild nämnd —
radionämnden — med uppgift att granska
bolagets handhavande av programverksamheten.
Radionämndens åligganden
är närmare angivna i en särskild
instruktion. I denna föreskrivs att
nämnden huvudsakligen skall granska
de allmänna riktlinjer, efter vilka pro
gramverksamheten planlägges och bedrives.
På grundval av denna granskning
har nämnden att pröva, huruvida
programverksamheten i stort sett
handhaves i enlighet med bestämmelserna
i bl. a. § 4 i överenskommelsen
mellan staten och Sveriges Radio.

Nämnden äger att hos Kungl. Maj:t göra
framställningar, vartill nämnden i anledning
av sin granskning kan finna
anledning.

I överenskommelsens § 13 stadgas att,
om skäl finnes antaga att bolaget brustit
i sina åtaganden enligt överenskommelsen,
Kungl. Maj:t må för förebringande
av erforderlig utredning hänskjuta
frågan till tre utredningsmän, utsedda
på sätt lagen om skiljemän föreskriver.
Därest ifrågavarande utredning ger
anledning därtill, äger Kungl. Maj:t
skilja bolaget från programverksamheten.

Med anledning av fru Johanssons
fråga har jag närmast haft att pröva om
den i § 13 i överenskommelsen beskrivna
situationen varit för handen, i vilket
fall jag således borde föreslå Kungl.
Maj:t att hänskjuta frågan till tre utredningsmän.
Jag har för den skull inhämtat
yttrande över interpellationen
från styrelsen för Sveriges Radio. Vidare
har radionämnden yttrat sig över
såväl interpellationen som styrelsens
yttrande.

Jag vill bär erinra om att Sveriges
Radios styrelse består av elva ordinarie
ledamöter av vilka Kungl. Maj:t utser
ordförande och fem ledamöter. Återstående
fem ledamöter utses av aktieägarna,
vilka representerar tidningspressen,
folkrörelserna och näringslivet.
Radionämnden utgöres av tjugofyra
av Kungl. Maj:t för viss tid utsedda
ledamöter, vilka i likhet med Sveriges
Radios styrelse får anses representera
de större lvssnargrupperna och
lyssnarintressena i landet.

Styrelsen för Sveriges Radio anför i
sitt yttrande i huvudsak följande.

Vid införandet av ett andra radioprogram
hösten 1955 ville man möjliggöra
för lyssnarna att välja mellan olika
slag av programstoff. Härvid utgick
man från att lyssnarna skulle komma
att växla mellan de båda programmen.
Det har emellertid senare visat sig, att

Tisdagen den 9 maj 1961

Nr 18

Svar på interpellation i anledning av företagen omläggning av radioprogrammen

och på fråga ang. planerna på ett tredje radioprogram

denna valmöjlighet icke kommit att utnyttjas
i den omfattning programuppbvggnaden
förutsatte, bl. a. på grund av
svårigheter för lyssnarna att orientera
sig i de brokiga programtablåerna. En
besvärlig konsekvens var också, att ett
alltför stort antal korta programpunkter
måste insättas för att säkra att olika
program i P 1 och P 2 kunde börja på
samma tidpunkt. Nackdelarna med programsammansättningen
visade sig enligt
styrelsens uppfattning så allvarliga,
att en differentiering av de båda programkanalerna
kom att framstå som allt
mera önskvärd. Omläggningen har icke
krävt sådana organisatoriska förändringar,
att dess genomförande för framtiden
försvårar eller förhindrar en annan
programuppläggning, om en sådan
skulle befinnas önskvärd.

Den under senare år forcerade utbyggnaden
av P 2-sändarnätet hade vid
senaste årsskifte hunnit så långt, att
sändarna täckte lika stor del av landets
befolkning som P 1-sändarna, d. v. s. 95
å 100 %. Även utvecklingen i fråga om
lyssnarnas faktiska utnyttjande av möjligheterna
att höra P 2 har gått utomordentligt
snabbt. Med stöd av företagna
lyssnarundersökningar har styrelsen
funnit det rimligt antaga, att vid
årsskiftet 1960/61 omkring 75% av lyssnarna
hade skaffat sig möjlighet att
lyssna till P 2. Styrelsen anser att man
kan räkna med att praktiskt taget samtliga
lyssnare inom en rätt nära framtid
kan avlyssna båda programmen.

Det har synts styrelsen föga sannolikt
att de 25 % av lyssnarna, som nu saknar
möjlighet att ta in P 2, till större
delen skulle vara lyssnare, som med
skäl icke anser sig ha råd med den extra
kostnad det innebär att kunna lyssna
på programmet. Lyssnarundersökningarna
har också otvetydigt visat, att
flertalet av dem, som icke skaffat eller
icke tänker skaffa sig möjlighet till P 2-lyssning, har andra skiil därför iin ekonomiska.
Undersökningarna visar så -

ledes att de allra flesta är sådana personer
som är belåtna med det nya P 1.

En procentuellt ganska ringa men
numerärt sett icke alltför liten grupp
lyssnare finner dock utgiften för anskaffning
av P 2-mottagning svåröverkomlig.
Bland dessa finns givetvis
många som saknar mycket av det programstoff
som nu sändes i P 2. Styrelsen
har den största förståelse för de
synpunkter interpellanten anfört med
avseende på just dessa grupper. Gemensamt
för större delen av dessa lyssnare
är emellertid att de har möjlighet att
i stor utsträckning lyssna på radio under
dagtimmarna. Genom att på dagtid
sända värdefulla kulturprogram i repris
från P 2:s kvällssändningar, bär Sveriges
Radio kunnat kompensera dessa
lyssnare för en stor del av de kulturprogram
de kunnat anse sig berövade
genom omläggningen. I sammanhanget
erinrar styrelsen också om att de lyssnare,
som genom omläggningen berövats
vissa slag av program i P 1 på
kvällarna, i gengäld fått möjlighet att
nu lyssna till vissa stående programpunkter,
vilka tidigare var förbehållna
dem som kunde lyssna på P 2, t. ex. vissa
nyhetssändningar och nyhetskommenterande
program. Styrelsen är emellertid
beredd att ytterligare överväga
vad som kan göras till tjänst för de
grupper lyssnare som interpellanten
särskilt nämnt.

När det gäller den besvikelse som
omläggningen väckt på vissa håll i de
nordiska grannländerna måste man en
ligt styrelsens uppfattning konstatera,
att det är mycket svårt att fastställa
representativiteten hos sådana reaktioner.
Även om Sveriges Radio med stort
beklagande konstaterar att många nordiska
lyssnare kan ha anledning att
känna besvikelse, måste styrelsen samlidigt
hävda, alt detta förhållande icke
kan få bli av utslagsgivande betydelse
för uppläggningen av det svenska riksprograinmet.
Det iir emellertid styrel -

Nr 18

Tisdagen den 9 maj 19C1

Svar på interpellation i anledning av företagen omläggning av radioprogrammen

och på fråga ang. planerna på ett tredje radioprogram

sens förhoppning, att distributionstekniska
arrangemang så småningom skall
göra det möjligt att nå utanför landets
gränser med P 2-sändningarna. Från
allmän nordisk synpunkt finner styrelsen
det angeläget att alla möjligheter
i detta avseende utnyttjas.

Styrelsen betonar över huvud starkt,
att avsikten aldrig varit att de båda
programmen skall till ytterlighet renodla
sin egen karaktär och att avsikten
aldrig varit att göra P 1 till huvudsakligen
ett förströelseprogram. Till sin utformning
har det icke heller blivit ett
sådant. Även om på kvällstid underhållningsinslagen
är förlagda dit, omfattar
programmet därutöver en rad inslag
av annan typ, såsom nyhets- och
nyhetskommenterande program, föredrag,
reportage, radiopjäser och seriös
musik. Jämväl i fortsättningen kan modifikationer
och anpassningar förutses
komma att äga rum i den utsträckning
som erfarenheten ger anledning till.

Omläggningen av radioprogrammen
står enligt styrelsens uppfattning icke i
något hänseende i motsättning till de
principer och den allmänna målsättning,
som sedan länge fastlagts för programverksamheten
i dess helhet med
utgångspunkt i de riktlinjer som angivits
i överenskommelsen mellan staten
och Sveriges Radio. Åtgärderna utgör
ett led i den utveckling mot större
effektivitet och smidighet i programservicen,
som fått ökad aktualitet i samband
med den tekniska utvecklingen
på ljudradions område och genom televisionens
genombrott. Styrelsen finner
därför icke anledning att ändra sitt
beslut rörande programomläggningen
men understryker samtidigt, att programverksamheten
icke är statisk utan
föremål för kontinuerlig översyn med
hänsyn till de snabbt skiftande önskemålen
och förhållandena.

Efter avgivandet av detta yttrande
har Sveriges Radio under hand meddelat,
att P 2 sedan någon tid tillbaka sän -

des också försöksvis över kortvåg från
Hörby mellan kl. 18 och kl. 23. Det
finns anledning anta, att P 2 på detta
sätt blir mottagbart på många håll både
i och utanför Norden.

Radionämnden framhåller i sitt yttrande
bl. a., att nämndens hittillsvarande
granskning icke givit anledning till
anmärkning av innebörd, att programverksamheten
icke skulle bedrivas i enlighet
med bestämmelserna i § 4 i överenskommelsen
mellan staten och Sveriges
Radio. Nämnden har därvid fäst
särskilt avsende vid de siffror som redovisats
av styrelsen för Sveriges Radio
rörande allmänhetens faktiska möjligheter
att lyssna till P 2. Nämnden anser
sig därför inte kunna tillmäta de förhållanden
som interpellanten påtalat
avgörande betydelse.

Den från programsynpunkt angelägna
uppdelningen av ljudradions båda programkanaler,
som tidigare genomförts
och som fullföljts under hösten 1960
genom en mer systematisk programpolitik,
betraktar radionämnden som ett
framsteg inte minst från principiella
synpunkter.

Radionämnden har för övrigt i stort
sett åberopat styrelsens argumentering
och därvid fäst särskild vikt vid styrelsens
uttalande att programverksamheten
är föremål för kontinuerlig översyn.
Nämnden rekommenderar också
Sveriges Radio en intensifierad upplysningsverksamhet
om möjligheterna till
och värdet av att kunna välja program.

Någon skiljaktig mening har inte antecknats
till vare sig styrelsens eller
radionämndens yttrande.

För egen del vill jag anföra, att jag
med hänsyn till vad styrelsen för Sveriges
Radio och radionämnden framhållit
i sina yttranden icke funnit skäl antaga
att bolaget genom programomläggningen
brutit mot sina åtaganden enligt
den mellan staten och bolaget träffade
överenskommelsen. Några åtgärder från

Tisdagen den 9 maj 1961

Nr 18

Svar på interpellation i anledning av företagen omläggning av radioprogrammen

och på fråga ang. planerna på ett tredje radioprogram

min sida i denna angelägenhet är därför
icke att vänta.

Vad angår herr Dahlgrens fråga vill
jag meddela följande.

Som redan har offentliggjorts kommer
ett belopp på 700 000 kr. att anvisas
till Sveriges Radio och televerket för
en temporär ökning av sändningstiden
i program 1 och 2 fram till den 1 oktober
i år. Sveriges Radio avser att under
den utökade programtiden sända grammofonmusik
och annan lättare underhållning.

Jag vill med anledning av formuleringen
av herr Dahlgrens fråga understryka,
att det här inte är fråga om något
program 3, utan endast en temporär
utökning av sändningstiden i program
1 och 2.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat fru Johanssons interpellation
och herr Dahlgrens fråga.

Vidare anförde:

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag ber först att till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt
tack för svaret på min interpellation.

Det har nu förflutit en avsevärd tid
sedan jag framställde min interpellation
angående omläggningen av radioprogrammet
den 1 oktober 1960. När jag
interpellerade gick diskussionens vågor
ganska höga beträffande denna omläggning
av programmen. Men även om de
frågor jag ställde äger stor aktualitet
i dag, är man faktiskt skapad så att man
har benägenhet att resignera. Icke förty
vill jag med några ord friska upp
de synpunkter, som inte bara jag utan
en ganska stor grupp av radiolyssnare
gav till känna inför den s. k. oktoberrevolutionen.
Man upprördes — och
det med all rätt — över den nonchalans
Sveriges Radio visade gentemot
den grupp av radiolyssnare, som av oli -

ka anledningar inte hade tillgång till
program 2 när omläggningen skedde.

Trots radiochefens påstående i ett
uttalande den 29 december 1960, att det
inte varit så värst många som protesterat,
skulle jag kunna andraga en hel
del i den vägen. Det skall jag inte göra,
utan jag vill nöja mig med att hänvisa
till den övervägande delen av dagspressen,
som under en lång tid efter programomläggningen
uttalade stark kritik.

Våra större bildningsförbund har uttryckt
sitt missnöje och sin oro inför
den förflackning från kulturell synpunkt
som skett i program 1 efter omläggningen.
ABF — Arbetarnas bildningsförbund
— har i sin tidning Fönstret
i ett flertal nummer behandlat denna
fråga. Likaså har Svenska landsbygdens
studieförbund i sin tidning Studiekontakt
infört artiklar, där man uttalat
sitt missnöje med omläggningen,
och man har därutöver sänt in en protestskrivelse
— om jag är rätt underrättad
— till styrelsen för Sveriges
Radio.

TBV — Tjänstemännens bildningsverksamhet
—- har inte gjort något offentligt
uttalande, men genom personlig
kontakt, som jag haft med TBV,
har jag erfarit att dess syn är alldeles
densamma.

Radio såväl som TV är de massmedia
som rätt utnyttjade borde vara våra
främsta kulturspridare. Det förvånar
mig därför inte, att de olika bildningsförbunden
har framfört sina protester.

Så vill jag säga ett par ord om den
grupp av lyssnare som inte hör till de
högröstade i landet och som varken
har mod att framträda i insändarspalter
eller att ge sitt missnöje till känna
på annat sätt. Dessa finns bland gamla
människor, bland våra folkpensionärer
och bland dem som oavsett ålder
vårdas på sjukhus och vårdanstalter,
där man i regel endast har tillgång till
program 1.

Nr 18

Tisdagen den 9 maj 1961

Svar på interpellation i anledning av företagen omläggning av radioprogrammen

och på fråga ang. planerna på ett tredje radioprogram

Man blir förvånad då man läser radiochefens
förmodan att alla snart har
tillgång till program 2. Det är tekniskt
sett troligt att så kommer att vara fallet
inom en inte alltför avlägsen framtid.
I praktiken förhåller det sig emellertid
inte så. Det finns fattiga människor
som drar sig för ett inköp av
en ny radio på grund av kostnaden eller
att skaffa sig den extra tillsats till
en gammal radio som erfordras, för att
den skall kunna mottaga program 2. En
sådan tillsats kostar dock 125 kronor.
Det är en icke oväsentlig slant för dem
som lever på sin folkpension.

Jag skulle vilja veta vad programdirektör
Franzén egentligen avser med
sin uppdelning av »grupper radiolyssnare»
i program 1 och program 2. Han
har gjort ett uttalande i samband med
omläggningen av program 2. Det finns
återgivet i tidningen Radio och TV.
Dess rubrik lyder: »Radions nya giv».
Jag ber om ursäkt om jag tröttar med
citat, men jag har ställt mig frågande
till vad som menas med följande: »Det
seriösa eller tankeväckande är självklart
icke banlyst från program 1, men
när det förekommer skall det vara i
form av sådana ämnen och ha en sådan
utformning att det kan engagera
och intressera just den majoritet lyssnare
som vi räknar med hör till program
1 :s publik.»

Jag skulle vilja fråga vilka som hör
till program l:s lyssnare. Jag är lekman
på området och förstår kanske inte
de tekniska fördelarna och nackdelarna
av den indelning av programmen
vi tidigare hade. Men om det nödvändigtvis
måste ske en omläggning
frågar man sig, varför man inte kunde
lägga den lättare underhållningen i program
2 och låta program 1 fortsätta på
samma sätt som tidigare, då man ju
visste att en icke oväsentlig del av ra
diolyssnarna inte hade tillgång till program
2. Jag tror med säkerhet att detta
inte skulle ha mött så stark motvil -

ja som denna omläggning har gjort. Jag
har emellertid funderat över om inte
styrelsen för Sveriges Radio har kommit
på andra tankar sedan den 1 oktober
1960.

Jag har erfarit att ljudradions chef
för talavdelningen Karl-Erik Lundevall
varit över i Amerika, där han har studerat
USA:s TV och radio, och han
har berättat om sina intryck därifrån.
Han säger bl. a.: »Det är viktigt att locka
publiken att lyssna till värdefulla
program som annars skulle ha gått dem
förbi. Särskilt betydelsefullt är det att
blanda det underhållande och informerande
stoffet, så att lyssnarna plötsligt
och oväntat upptäcker något intressant
som också är värdefullt.» Det är just
precis det som vi, som inte är nöjda
med denna omläggning, har menat är
värdefullt, nämligen att man kan växla
underhållande program och mer allvarligt
syftande program.

I det svar, som herr statsrådet har
lämnat mig, har herr statsrådet refererat
den överenskommelse som träffats
mellan svenska staten och Sveriges Radio,
och det är just § 4 som jag har
hänvisat till i min fråga. Jag har gjort
det i anledning av att jag när jag läst
den paragrafen faktiskt fått den uppfattningen,
att när man gjort denna omläggning
var det inte helt i överensstämmelse
med överenskommelsen, där det
säges: »Programmen skall vara omväxlande
till karaktär och innehåll samt
ägnade att vidmakthålla och stärka allmänhetens
intresse för rundradio. Vid
programmens utformning har bolaget,
bl. a., att sakligt, opartiskt och i lämplig
form meddela upplysningar om
nuets händelser och lämna allmänheten
orientering rörande viktigare kulturoch
samhällsfrågor ävensom stimulera
till debatt kring sådana frågor, att i
skälig omfattning tillgodose olika intresseriktningar
inom religion, musik,
teater, konst, litteratur och vetenskap,

Tisdagen den 9 maj 1961

Nr 18

Svar på interpellation i anledning av företagen omläggning av radioprogrammen

och på fråga ang. planerna på ett tredje radioprogram

samt att skänka god förströelse och underhållning.
»

Jag har ansett att det har brustit något
just på denna punkt.

Styrelsen för Sveriges Radio framhåller,
att man har gjort vissa lyssnarundersökningar
och då funnit att 75
procent av lyssnarna skaffat sig möjlighet
att avlyssna program 2, men i så
fall är det, herr talman, ändå 25 procent
av lyssnarna som inte har tillgång
till program 2. Detta är en icke oväsentlig
grupp av lyssnare. Jag konstaterar
givetvis med tillfredsställelse, att
radioledningen erkänner att det är en
icke alltför liten grupp av lyssnare som
finner utgiften för anskaffning av P2-mottagning svåröverkomlig. Detta är ett
erkännande som är värt uppmärksamhet.
Man bör inte bortse från den gruppen.

Nu sägs det att man har velat ge denna
grupp av lyssnare, som inte har tillgång
till program 2, en kompensation
genom att under dagen ge i repris program
som har gått i P2:s kvällssändningar.
Det är visserligen tacknämligt,
men jag skulle vilja framhålla i anledning
av detta, att även om det kanske
är en hel del av de lyssnare, som jag
närmast har tänkt på, som har tillfälle
att under dagen avlyssna radioprogrammet,
så ligger många av dessa
människor kanske på sjukhus eller vistas
i sina hem, och de har då under
dagen större möjlighet att få omväxling
och förströelse. De är då upptagna av
allehanda ting och får kanske besök
på dagarna, och ligger de på ett sjukhus
vet man ju att timmarna är ganska
väl inrutade. Men när kvällen kommer
blir de i regel lämnade åt sig själva, och
det är just då, som det är så värdefullt
för dem att kunna sätta på sin radio
eller — om de ligger på sjukhus — sätta
på sig hörlurarna och lyssna till någonting
som inte är vad man kallar
skvalmusik utan som ger viirde och
även avkoppling.

Jag har i min interpellation också
hänvisat till att man har uttalat besvikelse
inom de nordiska länderna
över den omläggning som gjordes. När
man läste i pressen under denna tid,
då frågan flitigt diskuterades, fann man
att det på tal om denna omläggning
alltid framhölls, att Sverige var Nordens
stämma utåt och att våra nordiska
grannländer ansåg att den stämman
nog borde kunna servera någonting annat
än lätt underhållning och s. k. skvalmusik.

Jag finner av svaret, att man anser
att man inte kan ta hänsyn till de önskemål
som har framförts från de nordiska
grannländerna. Man menar att det
förhållandet inte kan få bli av utslagsgivande
betydelse för uppläggningen av
det svenska riksprogrammet. Men radiostyrelsen
säger också, att styrelsen
från allmän nordisk synpunkt finner
»det angeläget att alla möjligheter i detta
avseende utnyttjas», alltså att man
försöker att ordna det på ett mera tillfredsställande
sätt för våra nordiska
grannländer.

Jag vill sluta med det som jag tycker
är mest positivt i det svar som jag
har fått. Styrelsen framhåller, att den
emellertid är »beredd att ytterligare
överväga vad som kan göras till tjänst
för de grupper av lyssnare som interpellanten
särskilt nämnt». Finge jag
tolka detta uttalande så, att radiostyrelsen
verkligen är beredd att överväga
åtgärder som är ägnade att ge program
1 en mera allsidig karaktär än
det nu har, skulle jag bli mycket tacksam,
och det skulle också med säkerhet
den grupp radiolyssnare bli som
jag här har talat om. Detta skulle vara
en demokratisk åtgärd, som bättre överensstämde
med § 4 i överenskommelsen
mellan Sveriges Radio och svenska
staten.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Då herr Dahlgren, som

30 Nr 18 Tisdagen den 9 maj 1961

Interpellation ang. djurskyddslagstiftningens tillämpning på hästsporten

ställt en enkel fråga i ärendet, av sjukdom
är förhindrad att närvara, vill jag
i hans ställe till kommunikationsministern
framföra ett tack för svaret.

Bakgrunden till det ökade inslaget
av populärmusik i svensk radio — eller
skvalmusik som det också kallas — är
ju den illegala radiosändaren i Östersjön.
Det måste konstateras, att de sändningar
som sker därifrån strider mot
de internationella överenskommelserna
och att sändningen kan ske på
grund av att en stat som biträtt konventionen
inte efterlever den. Jag tycker
det är förvånande, att svenska företag
genom sin reklam tar del i och
bekostar dessa sändningar.

Det är väl ganska ovisst, om det går
att komma till rätta med detta missförhållande
genom att Sveriges Radio
sänder s. k. skvalmusik. Jag skulle vilja
hemställa till kommunikationsministern
att skyndsamt överväga vilka andra
åtgärder som lämpligen kan effektivt
motverka piratsändningarna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Vid nu skedd föredragning av Kungl.
Maj:ts å bordet vilande proposition nr
150, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1961/62,
ni. m., hänvisades propositionen, såvitt
avsåge det procenttal av grundbeloppet,
varmed statlig inkomstskatt för vissa
skattskyldiga föreslagits skola ingå i
preliminär skatt, till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogos var efter annan
och hänvisades till bevillningsutskottet
de å bordet vilande propositionerna:

nr 160, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 39 § 3 mom. och 46 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370),

nr 162, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om rätt till
avdrag vid 1962 års taxering för avsätt -

ning till investeringsfonder för konjunkturutjämning,
samt

nr 164, angående godkännande av tillläggsavtal
till avtalet den 24 december
1936 mellan Sverige och Frankrike för
undvikande av dubbelbeskattning och
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande
arvsskatt.

§ 13

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogad, å bordet
vilande framställning från fullmäktige
i riksgäldskontoret angående en i
samband med isländska alltingets 1000-årsjubileum av riksdagen överlämnad
bokgåva till alltinget.

§ 14

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 1—4, konstitutionsutskottets
memorial nr 15, statsutskottets
utlåtande nr 89, bevillningsutskottets
betänkanden nr 27 och 48
samt allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 29.

§ 15

Interpellation ang. djurskyddslagstiftningens
tillämpning på hästsporten

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp), som
yttrade:

Herr talman! Den djurskyddsvänliga
svenska opinionen har de senaste dagarna
upprörts av en dödsstörtning
söndagen den 7 maj på galoppbanan i
Täby. Ett fyraårigt sto snavade, störtade
och dog efter att ha klarat ett pressande
häcklopp på 3 000 meter. Den
9 april inträffade ungefär detsamma
vid ett hinderlopp på banan i Jägersro.
Hästen stupade men skenade därefter
rakt på ett järnstaket och måste

Tisdagen den 9 maj 1961

Nr 18

Interpellation ang. djurskyddslagstiftningens tillämpning på håstsporten

avlivas. Störtningen på Täby-banan var
den andra i banans korta historia. Första
gången var den 16 oktober 1960, då
en häst avled på banan. Det konstaterades,
att hästen utsatts för s. k. doping
genom att tillföras ett narkotiskt gift
men att också hjärtfel förelåg. I det
senare fallet i Täby anses störtningen
ha orsakats av hjärtslag. En tidning
uppger, att hästen in i det sista piskats
av jockeyen; själv uppger denne
att piskan ej använts.

Vad som tid efter annan inträffar
inom hästsporten — ännu torde dödsstörtningarna
kring fälttävlingarna vid
de två senaste ryttarolympiaderna vara
i klart minne — borde nu ge anledning
att ta upp en fråga, som knappast diskuterats
offentligt på mycket länge,
nämligen i vad mån djurplågeri kan
anses förekomma under tävling och
träning i den svenska hästsporten eller
då svenska hästar deltar i tävlingar
utomlands, kanske med stöd av statsmedel.

I lag om djurskydd av den 19 maj
1944 heter det i § 2:

»Djur skall behandlas väl och såvitt
möjligt skyddas mot lidande.»

Strafflagens § 11 stadgar följande:

»Den, som genom misshandel, överansträngning,
vanvård eller annorledes
utsätter djur för otillbörligt lidande,
dömes till böter eller fängelse.»

Såvitt jag känner till, finns det
ingenting i förarbetena till lagbestämmelserna
om djurskydd, som tyder på
att hästsporten skulle vara undantagen.
Det kan naturligtvis tvistas om
vad som avses med uttrycket »otillbörligt
lidande». Möjligen har lagstiftarna
tänkt sig, att en djurägare på grund av
olyckliga omständigheter, varöver han
ej kan råda, kan komma att behandla
djur på ett sådant sätt, att det utsattes
för lidande men att detta då ej skall
anses vara otillbörligt.

Det förefaller emellertid uppenbart,
att hästsporten, som övervägande drives
av vinstintresse, måste falla un -

der lagen, om där förekommer den behandling
som strafflagens § 11 avser.

Härvidlag gäller det ej endast vad
som sker under tävling. Risken för
överansträngning och misshandel torde
vara ännu större under träning,
som kanske bevittnas blott av enstaka
personer eller där ryttare är ensam.
Särskilt stora torde riskerna vara vid
träning för hinderlopp. Den häst, som
störtade på Täby den 7 maj, hade 10
hinder att passera. Vilka medel har
ryttaren under träning använt eller
enligt egen bedömning nödgats använda
för att lära hästen ta dessa svåra
hinder?

Vid enstaka tillfällen har i pressen
förekommit uppgift om att travsportorganisationer
avstängt ryttare och
ibland hästägare från deltagande i tävling
— för viss tid — efter att misshandel
konstaterats. Genom en redogörelse
för dessa förhållanden skulle
också kunna bedömas vad hästsportens
ledning anser vara misshandel och hur
allvarligt man ser på fallen.

En representant för Stockholms kapplöpningssällskap
har i Aftonbladet för
den 8 maj kommenterat den aktuella
händelsen på Täby på ett sätt, som tyvärr
är vanligt bland hästsportexperter
och som ingalunda vittnar om djurvänlighet: »Det

här är inte ovanligt. Gör inte
sensation av den här händelsen! Det räcker
med vad som hände när Antarctic
Princess II efter doping dödsstörtade
på mållinjen. All hästsport är hård.
Det händer ofta på utländska banor att
en häst efter passerandet av ett hinder
störtar och bryter nacken.»

Det är möjligt, att obduktionen av
hästen i det aktuella fallet kommer alt
påvisa att något kroppsligt fel — t. ex.
en tidigare inte upptäckt hjärtåkomma
— kan anses ha varit avgörande. För en
djurvän är den förklaringen inte giltig!
Hur uppstod åkomman? Kan den inte ha
samband med intensiv träning? Ibland
påstås, att hästarna själva är så ivriga,

Nr 18

Tisdagen den 9 maj 1961

Interpellation ang. djurskyddsförhållandena inom hästsporten — Interpellation
ang. övergång till femdagarsvecka i skolorna

att de så att säga har skulden till sitt
eget öde. Kan inte detta delvis bero på
att de hetsats fram under träning och
nu vet, att det gäller att göra sitt bästa?
Att det i hästsporten ofta förekommer
att hästar piskas lär inte vara möjligt
att förneka. Många hästexperter anser
detta tydligen som något helt naturligt
som måste till, därför att stora penningvärden
står på spel.

De svenska djurskyddsorganisationerna
har i många sammanhang sökt bevaka
förhållanden i fråga om hästsporten
och även ingivit anmälningar för
djurplågeri, men det synes vara svårt
att få till stånd åtal för djurplågeri under
sport. Jämfört med de åtal vilka
-— glädjande nog — då och då anställes
mot hästägare som i annat sammanhang
misshandlat sina djur, framstår detta
som oförklarligt.

Med anledning av det anförda anhåller
jag att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få framställa följande
frågor:

1. Anser herr statsrådet att det med
hänsyn till vad som skett inom hästsporten
de senaste åren är uppenbart, att
Lag om djurskydd och Strafflagens § 11
bör tillämpas också i samband med hästsport? 2.

Anser statsrådet, att djurskyddsförhållandena
inom hästsporten är tillfredsställande? 3.

Om båda frågorna skulle besvaras
nekande, vilka åtgärder ämnar statsrådet
vidta för att ordna bevakning av
träning och tävling i syfte att förhindra
misshandel och överansträngning av
hästarna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. djurskyddsförhållandena
inom hästsporten

Ordet lämnades på begäran till

Herr SPÅNGBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Hästsporten synes ur -

arta till ett vid tävlingar ofta förekommande
djurplågeri av hästar. Ibland
hetsas hästarna till döds och ibland
förekommer svåra olyckor på grund av
olämpliga tävlingsbanor. Under mycket
kort tid har flera hästar dödsstörtat under
uppseendeväckande förhållanden
Någon egentlig nytta lär inte kunna redovisas
i samband med så hetsande tävlingar.
Hästplågeriet vid sport kan ej
heller anses som värdigt folknöje.

Allmänheten börjar också reagera
mot djurplågeriet. Djurskyddsföreningar
bär gjort allvarliga framställningar
och kräver att åtgärder vidtages av regering
och riksdag för en humanare
hästsport.

Med åberopande av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
ställa följande fråga:

Har statsrådet uppmärksammat, att
djurplågeri ofta förekommer vid utövande
av hästsport, vilket på kort tid
medfört överansträngning och dödsstörtning
av flera hästar, och är statsrådet
beredd att medverka till åtgärder
i syfte att dylikt djurplågeri effektivt
stävjas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. övergång till
femdagarsvecka i skolorna

Ordet lämnades på begäran till

Herr LINDKVIST (s), som yttrade:

Herr talman! Under senare år har i
ökad utsträckning femdagarsvecka genomförts
inom näringslivet. Förkortningen
av veckoarbetstiden från 48 till
45 timmar har i betydande omfattning
kommit att tas ut i form av hellediga
lördagar. Som regel har dessa lördagar
förlagts till sommarmånaderna. I ett
växande antal fall bär emellertid antalet
lediga lördagar successivt utökats

Tisdagen den 9 maj 1961

Nr 18

Interpellation ang.

till att även omfatta i första hand våroch
höstmånaderna.

Utvecklingen mot förkortad arbetstid
torde komma att fortgå. Att i åtskilliga
fall den förkortade arbetstiden kommer
att tas ut i form av fler lediga lördagar
torde det heller knappast råda någon
tvekan om.

Det är från många synpunkter önskvärt,
att den ökade fritiden kan njutas
av familjen gemensamt. Sommartid torde
i allmänhet inte föreligga något hinder
därför. Under vår-, höst- och vintermånaderna
hindrar emellertid barnens
skolplikt familjen att tillbringa
hela fritiden gemensamt. Därigenom
försvåras familjernas möjlighet att företa
gemensamma resor eller att tillbringa
den lediga tiden i fritidsbostäder,
för vilket ett stort intresse under
senare år förmärkts — säkerligen som
en följd av den ökade fritiden.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
(SSU) bär nyligen i framställan
till ecklesiastikministern aktualiserat
femdagarsveckan i skolan. De skäl
SSU anfört för införande av femdagarsvecka
synes vara väl värda att beaktas.

Med hänvisning till vad tidigare anförts
anhåller jag därför om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande frågor:

Anser ecklesiastikministern erfarenheterna
av den försöksverksamhet med
femdagarsvecka som läsåret 1959—60
bedrivits i ett mindre antal kommuner
vara av den karaktären, att en väsentlig
utbyggnad av denna verksamhet kan
förväntas för kommande läsår?

Är ecklesiastikministern beredd att, i
den händelse försöksverksamheten ger
positiva erfarenheter, medverka till att
i likhet med vad som nu sker inom
näringslivet femdagarsvecka även genomföres
i skolorna och, om så skulle
vara fallet, när kan övergången till femdagarsvecka
i skolorna beräknas påbörjas? Denna

anhållan bordlädes.

3 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr

övergång till femdagarsvecka i skolorna
§ 18

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtanden och memorial: nr

5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande för
Sveriges del av vissa ändringar i konventionen
angående upprättande av Europeiska
frihandelssammanslutningen,
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående en överenskommelse
om en association mellan medlemsstaterna
i Europeiska frihandelssammanslutningen
och Republiken Finland,
m. m.,

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse till riksdagen med överlämnande
av redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation jämte i ärendet
väckta motioner, och

nr 8, angående uppskov med behandling
av visst ärende;

statsutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner m. m.,

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ny organisation
av krigsmaktens högsta ledning jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående understöd åt båttrafiken
i Stockholms skärgård jämte i
ämnet väckt motion,

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till industriell
verksamhet i Töre kommun
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1961/62 till investeringsbidrag
jämte i ämnet väckta motioner,

Nr 18

Tisdagen den 9 maj 1961

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avtal med
Göteborgs stad berörande Göteborgs
universitet,

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1961/62 till studiehjälpsnämnden,

nr 96, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till organisation
för undervisning och vård av barn
med komplicerad utvecklingshämning
in. m. jämte i ämnet väckta motioner,
nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m.,
nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillägg till investeringsplanen
för statens järnvägar,
nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
vissa avtal om överlåtelse av fastigheter
m. m. inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsförfattningar,
m. in., jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 101, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa
personer,

nr 102, i anledning av väckta motioner
angående partiell tjänstledighet eller
deltidstjänstgöring för folk- och småskollärare,
samt

nr 103, i anledning av väckta motioner
om tillgodoräknande såsom tjänsteår
för uppflyttning i löneklass och för
pension av viss tjänstgöring utomlands;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 18, i anledning av väckta motioner
angående automobilskatten för lastbil,
nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Marocko för
undvikande av dubbelbeskattning och
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande direkta
skatter, och

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till förordning
om tillverkning av sprit och vin, m. in.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 25, angående regleringen för budgetåret
1961/62 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m., samt

nr 27, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående delvis
ändrad befordringsgång för riksbankens
vaktmästare;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av motioner angående
avlösning av vissa servitut,

nr 23, i anledning av motioner angående
värdebeständig placering av kyrkliga
fonder, och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
30 juni 1947 (nr 288) om uppsikt å
jordbruk;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående särskilda åtgärder
för rationalisering av jordbruket
och skogsbruket i Kopparbergs län,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner,
nr 30, i anledning av väckt motion rörande
vissa åtgärder i anledning av
kronhjortens skadegörelse i Skåne, och
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1961/62 till Särskilt stöd åt det
mindre jordbruket jämte i ämnet väckta
motioner; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

28, i anledning av väckt motion om
tillskapande av en ny svensk edition av
bibeln, och

nr 30, i anledning av väckt motion om
utredning angående förvärv åt kronan
av vissa markområden m. m.

§ 19

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

Tisdagen den 9 maj 1961

Nr 18

från statsutskottet:
nr 216, i anledning av vissa i Kungl.
Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62 behandlade
allmänna frågor;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetområde;

nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till åtgärder
för förbättring av rekryteringen till polisväsendet
in. in.; och

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för bud -

getåret 1961/62 till viss upplysningsverksamhet
i ungdomsfrågor jämte i
ämnet väckta motioner;
från bevillningsutskottet:
nr 231, i anledning av väckta motioner
om befrielse från nöjesskatt för
idrottstävlingar m. m.; och

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avgiftsfrihet vid
inbetalning till eget postgirokonto;
från bankoutskottet:
nr 215, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition (nr 112) med hemställan
om riksdagens samtycke till förordnande
om fortsatt valutareglering,
m. m., dels ock väckta motioner angående
lättnader i valutaregleringen,
m. m., samt angående en förutsättningslös
prövning av behovet av en fortsatt
reglering av kapitalrörelserna;
från första lagutskottet:
nr 229, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 8 § förordningen den
16 maj 1884 (nr 25) angående patent;
och

nr 230, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 september
1943 (nr 691) om villkorlig frigivning;
samt

från jordbruksutskottet:
nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ett system för permanent
skördeskadeskydd, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredslcapsstat
för budgetåret 1961/62, såvitt
angår jordbruksärenden, jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 20

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 142, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster in. m., motionen
nr 794, av herr Gustafsson i Kårby;

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 155, angående lönegradsplaceringen
för vissa polismanstjänster
m. m., motionen nr 795, av herr Elmwall
m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 159, angående kapitaltillskott
till Scandinavian Airlines System
(SAS), m. m., motionerna:
nr 796, av herr Hagberg m. fl.,
nr 797, av herr Fålldin,
nr 798, av herrar Cassel och Magnus -

son i Borås,

nr 799, av herr Eliasson i Sundborn,
och

nr 800, av herr Ståhl,

Dessa motioner bordlädes.

§ 21

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.18.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 10 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 4 innevarande
maj.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Doktor Elisabet Sjövall är på grund
av sjukdom oförmögen att deltaga i
riksdagsarbetet från och med 9/5 1961
tills vidare vilket härmed intygas.

Göteborg den 8/5 1961

Erik Wassén
leg. läkare

Fru Sjövall beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen från och med den 9
innevarande maj tills vidare.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1961 den 10 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksbanken för valperioden
1961—1964 efter herrar A. L.
Rubbestad och G. N. Kollberg, vilka
voro i tur att avgå, jämte två supplean -

ter; och befunnos efter valets slut ha
blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1961—1964:
herr Kollberg, Gustaf Napoleon,
ledamot av andra

kammaren ...... med 46 röster,

herr Bengtson, Torsten Stanley,
ledamot av andra
kammaren ...... med 44 röster;

suppleant för herr Kollberg, G. N.:

herr Wedén, Sven Mauritz,
ledamot av andra
kammaren ...... med 46 röster;

suppleant för herr Bengtson, T. S.:
herr Hansson, Nils Gunnar,
ledamot av andra
kammaren ...... med 45 röster.

Olof Nilsson O. Malmborg

Ragn. Bergh Gust. Elof sson

År 1961 den 10 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret för
valperioden 1961—1964 efter herrar R.
G. Renlund, E. R. Hagberg och A. P.
Pettersson, vilka voro i tur att avgå,

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

jämte tre suppleanter; och befunnos efter
valens slut ha blivit utsedda till

ordförande

för valperioden 1961—1964:
herr Renlund, Rolf Gösta,

generaldirektör . . med 47 röster;

fullmäktige

fö“ ''Talperioden 1961—1964:
herr Hagberg, Erik Rudolf,
ledamot av första

kammaren ...... med 44 röster,

herr Johansson, Nils Ivar,
andre vice talman
i första kammaren med 44 röster;

suppleant för herr Renlund, R. G.:
herr Adamsson, Erik Selmer Johan,
ledamot av andra
kammaren ...... med 46 röster;

suppleant för herr Hagberg, E. R.:
herr Birke, Gustaf Emanuel,
ledamot av första
kammaren ...... med 44 röster;

suppleant för herr Johansson, N. /.:
herr Eliasson, Lars Magnus,
ledamot av andra
kammaren ...... med 44 röster.

Olof Nilsson O. Malmborg

Ragn. Bergh Gust. Elofsson

År 1961 den 10 maj sammanträdde de
valmän, som av kammaren fått i uppdrag
att utse fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, för anställande
av föreskrivet val av två ledamöter i
styrelsen över riksdagsbiblioteket jämde
två suppleanter för dem för tiden
från valet, till dess nytt val under år
1965 försiggått; och utsågos därvid till

ledamöter:

fröken Mattson, Lisa,
ledamot av första

kammaren ...... med 44 röster,

herr Munktell, Axel Henrik,
ledamot av andra
kammaren ...... med 44 röster;

suppleant för fröken Mattson, L.:
fru Segerstedt Wiberg, Ingrid,

ledamot av första

kammaren ...... med 44 röster;

suppleant för herr Munktell, A. H.:

herr Gustafsson, Gustaf Einar,
ledamot av andra
kammaren ...... med 44 röster.

Olof Nilsson O. Malmborg

Ragn. Bergh Gust. Elofsson

Protokollen lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de
valda, dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om de verkställda
valen.

§ 4

Justerades protokollsutdrag angående
de i § 3 omförmälda valen.

§ 5

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 794—800.

§ 6

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden och memorial
nr 5—8, statsutskottets utlåtanden nr
8 och 90—103, bevillningsutskottets betänkanden
nr 18, 44 och 54, bankoutskottets
utlåtanden nr 25 och 27, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 22, 23 och
25, jordbruksutskottets utlåtanden nr
28, 30 och 31 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 28 och 30.

§ 7

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att jordbruksutskottets
utlåtande nr 31 måtte uppföras
främst bland två gånger bordlagda ärenden
på föredragningslistan för kammarens
nästkommande sammanträde fredagen
den 12 maj.

Denna hemställan bifölls.

38 Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Godkännande av konventionen angående Organisationen för ekonomiskt samarbete
och utveckling (OECD), m. m.

§ 8

Föredrogs den av herr Gustafsson i
Borås vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående djurskyddslagstiftningens
tillämpning på
hästsporten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av herr Spångberg
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående djurskyddsförhållandena
inom hästsporten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs den av herr Lindkvist vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående övergång till
femdagarsvecka i skolorna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Godkännande av konventionen angående

Organisationen för ekonomiskt samarbete
och utveckling (OECD), m. m.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Majrts proposition
till riksdagen angående godkännande
av konventionen angående
Organisationen för ekonomiskt samarbete
och utveckling (OECD), m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Genom den nya organi -

sationen för ekonomiskt samarbete och
utveckling, OECD, skapas möjligheter
för ett intensifierat ekonomiskt samarbete
i Västeuropa och Nordamerika.
Det är sant, att den konvention vi nu
skall ratificera inte går in i detaljer
och att den därför egentligen bara skapar
ett instrument och att det sedan
beror på medlemsstaterna i vad mån
detta instrument kommer att användas.
Jag vill redan nu uttrycka den förhoppningen,
att Sverige för sin del
kommer att göra allt vad som står i dess
förmåga för att göra OECD till ett effektivt
instrument i detta hänseende.

Det är på tre huvudområden som denna
organisation arbetar. Det första är
ett samarbete på den ekonomiska politikens
område i syfte att främja ett
snabbt ekonomiskt framåtskridande,
full sysselsättning och stabilt penningvärde.
Mot den bakgrunden är det intressant
att se, inte minst om man tänker
på vad herr Ohlin har framhållit
så många gånger i denna kammare om
vikten av att få till stånd ett sådant samarbete,
att kommittén för den ekonomiska
politiken inom OEEC vid sammanträde
den 18—19 april beslöt att
tillsätta två arbetsgrupper, varav den
ena just skulle ta upp frågan om det
snabba ekonomiska framåtskridandet.

Det andra huvudområdet är hjälpen
till utvecklingsländerna, där en tidigare
fristående grupp inordnas i OECD
som en kommitté för utvecklingshjälpen.
Sverige är inte medlem av denna
kommitté, och det säges i propositionen,
att det anses ganska naturligt att
Sverige inte är med där. Jag vill använda
detta tillfälle för att understryka
att det förhållandet, att Sverige för
närvarande inte är medlem i kommittén
för utvecklingshjälpen, givetvis inte
på något sätt får innebära att vi inte
gör allt vi kan för att medverka i detta
hänseende. Vid lämpligt tillfälle bör vi
överväga, huruvida Sverige inte skall
gå in i denna kommitté.

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Godkännande av konventionen angående Organisationen för ekonomiskt samarbete

och utveckling (OECD), m. m.

Det tredje området är handelspolitiken,
och det skulle föra för långt att
gå in på de problem som där uppställer
sig.

Jag har, herr talman, huvudsakligen
begärt ordet för att peka på att det är
en sak som fattas i OECD:s utrustning,
nämligen den parlamentariska anknytningen.
Det gamla OEEC har goda förbindelser
med Europarådet. Det har
skickat en årlig rapport till Europarådet,
och ordföranden i OEEC:s ministerkommitté
har varje år kommit ner
till Strasbourg för att inleda och delta
i den debatt som uppstod kring denna
rapport.

Det är självklart att det förhållandet
att USA och Kanada kommit in som
medlemmar i den nya organisationen
gör att man ser frågan om en parlamentarisk
anknytning delvis från andra
utgångspunkter, och man har kommit
fram med olika förslag att lösa detta
problem. En tanke är att NATO-parlamentarikerna
skulle ta hand om denna
parlamentariska anknytning. Jag behöver
väl inte spilla många ord på att
framhålla att en sådan lösning vore
olycklig inte bara ur Sveriges utan ur
hela OECD :s synpunkt.

Nu har man tänkt sig att man skulle
kunna tillskapa ett nytt europeiskt eller
rättare sagt atlantiskt parlament, eftersom
både Kanada och USA skulle vara
med. Detta skulle vara ett rådgivande
organ till det nya OECD, och man har
sagt att det skulle kunna gå att undvika
dubbelarbete genom att de stater
som är medlemmar av Europarådet
skulle kunna ha samma delegater i Europarådet
och i den nya parlamentariska
församlingen. Detta är emellertid
en sak som jag på det bestämdaste vill
varna emot, ty så fort vi får en ny organisation
med en egen president och
ett eget sekretariat, uppstår genast
problem när det gäller arbetsfördelning;
det blir en mängd dubbelarbete
och ökade kostnader. Därför tror jag att

en sådan lösning med ett speciellt europeiskt
eller atlantiskt OECD-parlament
vore mycket olycklig.

Man har då från Europarådets sida
framlagt ett förslag, som går ut på att
Europarådet så att säga skulle stå som
värd för ett sammanträde en gång om
året med parlamentariker från OECDländerna,
till vilket sammanträde Europarådet
skulle tillhandahålla sekretariat
och där Europarådets president i
de allra flesta fall också skulle vara president
vid överläggningarna.

Eftersom konventionen inte har löst
dessa problem och eftersom de över
huvud taget inte är avklarade, har jag,
herr talman, begärt ordet för att vädja
till den svenska regeringen att i de instanser,
där dessa saker nu förbereds,
verka för en lösning i enlighet med Europarådets
förslag.

Jag vill citera något ur den rekommendation,
nr 273, som Europarådet beslöt
anta under sin session den 1—3
mars, vari man »hänvisar till den vikt
församlingen fäster vid att OECD:s rapporter
blir debatterade inom ett parlamentariskt
forum, i syfte att möjliggöra
ett konstruktivt samarbete med nämnda
organisation, för att understödja
medlemsregeringarnas verksamhet på
området samt för att bidraga till förståelse
hos allmänna opinionen för OECD:s
syften och resultat». Man »beklagar att
konventionen icke innehåller någon föreskrift
om att dessa rapporter skall
diskuteras vid särskilda möten, såsom
föreslagits i rekommendation 245». Europarådets
församling har »emellertid
tagit känedom om att denna fråga kommer
att ytterligare diskuteras i OECD:s
interimskommitté». I fortsättningen
erinrar man »om sitt absoluta motstånd
mot varje alternativt förslag som i praktiken
skulle leda till uppkomsten av en
ny parlamentarisk församling av huvudsakligen
europeisk karaktär, vare sig
denna vore officiell eller inofficiell*
och »understryker i detta sammanhang

40 Nr 18 Onsdagen den 10 maj 1961

Anhallan om riksdagens yttrande angaende vissa av Europarådets rådgivande församling
fattade beslut

att det ökade antalet internationella
parlamentariska församlingar ofrånkomligen
medför dubbelarbete, omotiverade
kostnadsstegringar och minskad
effektivitet och prestige för arbetet på
Europas enande och för det internationella
samarbetet över huvud».

Herr talman! I ett flertal europeiska
parlament har representanter för regeringarna
förklarat, att de är villiga
att arbeta på en lösning efter dessa linjer.
Jag vill vädja till den svenska regeringen
att använda all den energi, som
den kan uppbringa, för att få till stånd
en lösning i enlighet med de rekommendationer,
som Europarådet har fattat
beslut om.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Föredrogos vart för sig utrikesutskottets
utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
10 juli 1947 (nr 511) om särskilda förmåner
för vissa internationella organisationer,
m. m., och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till en konvention för upprättande
av en europeisk organisation för astronomisk
forskning rörande södra stjärnhimlen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13

Anhållan om riksdagens yttrande angående
vissa av Europarådets rådgivande
församling fattade beslut

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 4, i anledning dels av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1960

och 1961 vid dess tolfte ordinarie möte
fattade beslut, dels av motioner väckta
i anslutning till sagda proposition.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! I detta sammanhang har
väckts en motion beträffande den europeiska
domstolen för de mänskliga
rättigheterna. Redan förra året förutsatte
utrikesutskottet att frågans läge
skulle redovisas i årets proposition beträffande
Europarådet. Departementschefen
har emellertid i propositionen
inte tagit upp denna fråga. Nu förväntar
utrikesutskottet att man i nästa års
proposition kommer att redovisa sin
inställning till detta spörsmål. Jag vill
bara, herr talman, understryka vikten
av att vi nästa år skall få tillfälle att ta
denna fråga under allvarligt övervägande.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! När Sveriges riksdag i
slutet av 1940-talet beslöt att Sverige
skulle ansluta sig till Europarådet, yrkade
den grupp jag tillhör avslag med
särskild hänsyn till Sveriges alliansfria
politik, då vi förutsåg, att Europarådet
skulle bli ett instrument för att
dra in Sverige i sammanhang som skulle
avlägsna oss från denna alliansfria politik.
Att våra farhågor besannats kan
man ju se bl. a. i föreliggande utskottsutlåtande
och proposition. I rekommendation
nr 264, som visserligen inte biträdes
av den svenska delegationen men
som tydligt klargör vad det är för syften
som vägleder Europarådet och vart
de dirigerande krafterna styr hän, heter
det:

»1. Församlingen,

2. som hänvisar till att den senaste
utvecklingen på det internationella området
har visat behovet av att förbättra
samarbetet mellan den fria världens
stater;

Onsdagen den 10 maj 1961 Nr 18

Anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Europarådets rådgivande för samling

fattade beslut

3. som tror att Västerns position skulle
stärkas om en energisk ansträngning
gjordes för att på det politiska området
skapa enhet mellan Europarådets medlemsstater; 4.

rekommenderar att medlemsregeringarna
begagnar ministerkommittén
som ett organ för fastställande av riktlinjer
för och samordning av medlemsstaternas
utrikespolitik, såsom ett steg
mot ett stärkande av Europas solidaritet
med Amerikas Förenta Stater och
andra nationer inom den fria världen.»

Även om Sveriges delegater inte har
röstat för detta förslag och även om
utskottet säger att det avvisar tanken
på en samordning inom Europarådskretsen
av medlemsstaternas utrikespolitik,
så är det uppenbart, att redan det
alliansfria Sveriges delaktighet i Europarådets
sammankomster betraktas som
i varje fall en indirekt medverkan i
den för alliansfriheten främmande linje
som tar sig uttryck i denna resolution.
Jag bortser då från det löjliga propagandauttrycket
»den fria världen», en
fri värld, som bl. a. består av FrancoSpanien
och de reaktionära regimerna
i Grekland och Portugal för att inte tala
om kolonialväldena.

Det finns emellertid också resolutioner,
i vilka de svenska delegaterna helt
eller delvis har medverkat. Naturligtvis
har inte högerns och folkpartiets delegater
uraktlåtit att i resolutionsform
återge sin gamla propaganda i fråga om
Baltikum. Ännu mera uppseendeväckande
är resolutionerna 178 och 182.
I nr 182 har man utan minsta kontroll
tagit upp propagandan från Väst-Berlin
att den kommunistiska SED i Tyska
Demokratiska Bepubliken har fängslat
tusental människor av politiska
skäl. Man talar om vad som kallas
tvångskollektiviseringsåtgärderna, nya
arresteringar av bönder, lantarbetare
o. s. v. I resolution 178 där det också
talas om »tvångskollektivisering»
tar man utan spår av bevisföring upp

propagandan från Väst-Berlin, vars
lögnaktighet flera medlemmar av riksdagen
har fått tillfälle att undersöka
och vilka flera medlemmar kommer att
få undersöka, och säger att denna kollektivisering
genomförts med tvång. Ja,
man påstår t. o. m. att kollektiviseringen
får bedömas som ett brott mot de grundläggande
mänskliga rättigheterna och de
demokratiska principerna. När blev det
brott mot demokratiens principer att
övergå från småbruk till kooperativa
jordbruk? Man har väl accepterat litet
för mycket av västpropagandan, när
man kommer med ett så fräckt och löjligt
påstående i en resolution av Europarådet.
I den resolutionen har samtliga
svenska delegater medverkat. Man
ingriper mot ett land, som enligt svenska
utrikesdepartementet och riksdagen
officiellt inte existerar. Om man inte
erkänner ett lands existens, skall man
inte heller blanda sig i dess angelägenheter.
Det blir ett slag i luften.

Vi har för vår del inte hört, att myndigheter
i Tyska Demokratiska Republiken
lagt sig i Sveriges inrikespolitik
och reagerat mot att i Sverige årligen
många tusen bönder får gå ifrån
sina jordbruk, därför att de inte är
lönande, att redan bortåt 100 000 svenska
bönder har fått gå den vägen och att
man beräknar att kanske lika många
skall tvingas göra det. Men Sverige skall
genom riksdagsmän, som tillhör Europarådet,
lägga sig i bondepolitiken i ett
land, vars existens Sverige inte erkänner,
ett land som alltså här förklaras
vara obefintligt!

Med denna resolution har man frångått
hela den alliansfria attityden och
direkt tagit ställning — även om det
enligt ingressen sker såsom enskilda
personer — för propagandan från den
del av Tyskland som man erkänner mot
den del som man inte erkänner. Ett
alliansfritt land skulle ha erkänt båda
delarna av Tyskland eller ingen alls.

Herr talman! Jag har inte velat gå

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Europarådets rådgivande för samling

fattade beslut

förbi denna punkt utan att göra detta
konstaterande. När det vidare talas om
att politiska motståndare fängslats, noterar
jag frånvaron av varje resolution
mot den verkliga och aktuella terror
som bedrives i länder som Spanien,
Portugal och Grekland.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Det är skäl för kammaren
att observera och dra konsekvenserna
av vad herr Gustav Johansson i
Stockholm yttrar. Han tolkar de åsikter,
som företrädes av en ideologi, som
öppet har deklarerat att den ämnar lägga
hela jorden under sig och därmed
undergräva och förstöra demokratien.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
Europarådets resolution 189, och jag
skall citera de fyra sista punkterna i
den resolutionen: »Församlingen

uttrycker sin sympati med anledning
av de baltiska folkens lidanden och
försäkrar dem att de icke har glömts
av sina europeiska bröder;

är övertygad om att deras ande och
tro på frihet och demokrati icke kommer
att krossas av det kommunistiska
förtrycket;

konstaterar att de baltiska staternas
bestånd såsom oberoende stater alltjämt
erkännes de jure av en stor majoritet
av regeringarna i den fria världens
nationer;

uppmanar enträget medlemsregeringarna
att understödja lämpliga åtgärder
från de baltiska flyktingarnas
sida för att bevara sin nationella kultur
samt traditioner och språk, i avvaktan
på den tidpunkt då Estland,
Lettland och Litauen kan deltaga såsom
fria nationer i de demokratiska internationella
institutionerna.»

Det är med glädje man kan konstatera,
att i varje fall några av de svenska
delegaterna personligen röstade för denna
resolution. I det sammanhanget kan
man göra den reflexionen, att det är
en kolossal kontrast mellan å ena sidan

vad enskilda människor anser är riktigt
och rätt samt å andra sidan vad
regeringar som sådana vågar säga.

Slutligen, herr talman, skulle jag vilja
efterlysa en sak, som jag betraktar som
en fläck på Europarådets anseende. Det
gäller ett beslut som fattades för 8—9
år sedan från Europarådets sida att
adoptera den grekiska ön Itaka, som
vid den tidpunkten hade drabbats av
en jordbävning och var nästan totalt
förstörd. Europarådet adopterade enhälligt
denna ö men svek sedan skändligen
de förhoppningar, som av befolkningen
knöts till denna adoption och som dessa
människor sedermera inte bara fått
missräkningar utan också måst uppbära
hån för. Jag efterlyser om det under
de senaste åren sagts någonting
angående denna sak eller om den helt
och hållet begravts i glömska.

Jag har intet yrkande med anledning
av utskottets utlåtande.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är herr Dickson
tacksam för att han ytterligare har belyst
den brist på neutralitet som ifrågavarande
rekommendationer och resolutioner
innebär. Herr Dickson tog
upp en enda av dem, nämligen resolution
nr 189. Ja, vi vet att högern gör
sitt bästa för att hålla liv i den baltiska
myten, men det skadar inte att
ännu en gång här i kammaren påminna
om att någon s. k. nationell frihetskamp
i Balticum var det aldrig tal om
kring 1918. Striderna i Balticum utgjorde
inte några nationella befrielsekrig,
utan klasskrig. Balticum skulle ha
varit sovjetrepublik 1918 och 1919
och var det också delvis — det gäller
åtminstone Lettland — men arbetarnas
majoritet i Balticum krossades av
dessa länderns bourgeoisie med hjälp
av främmande trupper. Då hade högern
ingenting att invända mot att främmande
truppstyrkor togs in för att slå ned

Onsdagen den 10 maj 1961 Nr 18

Anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Europarådets rådgivande för samling

fattade beslut

landets arbetarklass. Högste befälhavare
var som bekant den tyske generalen
von der Goltz, och det var kejsar Wilhelms
trupper som mest kom till användning,
men det fanns också i Balticum
rätt mycket svenska vitgardister
som kom från Finland med den
ökände major Mothander och andra i
spetsen.

Det var ingen som tidigare talade
om nationella republiker i dessa små
länder, som naturligt och ekonomiskt
har samband med det stora ryska riket,
och det dröjde inte heller länge förrän
alla s. k. demokratiska hänsyn kastades
överbord. Det Balticum som år
1940 anslöt sig till Sovjetunionen hade
under många år regerats av fascistiska
diktaturer under ledning av Päts, UImanis,
Woldemaras och Smetana.

Vad är det för övrigt för folk som
driver den baltiska propagandan i Sverige?
Det finns ju här många balter
som har flytt undan kriget o. s. v., men
de som hjälper Hjalmarson m. fl. att
driva propaganda är meningsfränder
till de herrar som i Tallinn och Litauen
nyss har stått till rätta för judeutrotningen
i koncentrationslägren och som
har varit goda medarbetare till Himmler
och Eichmann. Det är ett passande
sällskap till herr Hjalmarson och herr
Dickson.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Jag skulle inte ha lagt
mig i denna debatt, om man inte från
kommunistiskt håll här i kammaren
återkommit med sina angrepp mot
Europarådet.

Man har gjort gällande att en del av
Europarådets uttalanden har varit
mindre lämpliga. Jag har själv deltagit
i Europarådets arbete, och jag vet
att det ibland förekommer sådana uttalanden.
Å andra sidan måste jag reagera
när man från kommunistiskt håll
förmenar att Europarådets medlemmar
och t. o. m. vi svenskar skulle vara så

mjäkiga att vi inte skulle anse oss ha
rätt att uttala vår avsky, när frihet,
demokrati och vad vi betraktar som
mänskliga rättigheter trampas under
fotterna. Demokratiens stora styrka ligger
ju däri att man har rätt att tala
om att man anser någonting vara felaktigt.

Vidare vill jag erinra om att svenskarna
i Europarådet och även i andra
internationella sammanhang har allmänt
givit uttryck åt den uppfattningen,
att vi inte vill vara med om att man
tar upp några militärpolitiska och försvarspolitiska
problem. Den som följer
de svenska delegaternas insatser inom
Europarådet skall finna att de alltid
har försökt upprätthålla denna princip.

I och för sig var det därför ganska intressant
att under riksdagens utrikesdebatt
för några veckor sedan kunna
konstatera, hurusom man från kommunistiskt
håll angrep de svenska delegaterna
i Nordiska rådet och den
svenska regeringen för att dessa inte
ville engagera sig i försvarspolitiska
problem som rörde Europa. Man sade
t. o. m. att regeringen hade ivrigt sökt
förhindra en diskussion därom. Kommunisterna
är alltså inte så renläriga,
men den gången var det deras vänner
på andra sidan Östersjön som av
taktiska skäl ville att försvarsproblemen
skulle tas upp. Jag vet alltför väl
att Nordiska rådets stadgar inte utgör
något formellt hinder i detta avseende,
men jag vill slå fast att vi från svensk
sida alltid har försökt att i de internationella
sammanhangen föra en politik
som står i överensstämmelse med den
alliansfria linje som vi har gjort till
vår.

Eftersom man av vad som här sagts
måste få en vrångbild av Europarådets
verksamhet vill jag med några ord beröra
hur jag har uppfattat den. Jag har
en smula erfarenhet efter de år jag
har deltagit i Europarådets arbete och

44 Nr 18 Onsdagen den 10 maj 1961

Anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Europarådets rådgivande församling
fattade beslut

kan med rätta påstå att jag känner till
det bättre än herrarna Johansson i
Stockholm och Hagberg när de uttalar
sin förkastelsedom över denna församling.
Vad jag har fått med mig från
Europarådet är just övertygelsen att
det vill verka för fred. Vi skall komma
ihåg att representanterna för de
flesta länder i rådet har upplevt andra
världskrigets ohyggligheter och har
kommit för att bygga en fredlig värld
för framtiden. Man ville då börja med
att skapa om Europa, tv där hade trots
allt både första och andra världskriget
satts i gång. Herr Hagberg påstod i en
föregående debatt om dessa frågor att
Europarådets uppgift från första stund
hade varit att söndra Europa och verka
för militära äventyrligheter riktade
mot de folk som brutit med kapitalismen
och byggt upp ett socialistiskt
produktionssystem. Jag vågar säga att
det aldrig har avsett något sådant. Europarådet
vill skapa förhållanden som
kan trygga en varaktig fred. Det har
lagt ned mycken kraft och energi på
att skapa ett fredens Europa, och det
har försökt att börja såsom det måste
ske genom att bygga upp Europas ekonomi
efter andra världskriget. Vi kan
väl utan tvekan erkänna att delta har
lyckats på ett sätt som, åtminstone
om man jämför det med vad som hände
efter första världskriget, är både förvånande
och glädjande.

Lika litet som den svenska riksdagen
tror på en lösning av världsproblemen
genom militära äventyrligheter,
lika litet gör Europarådet det. Mitt bestående
intryck är att denna församling
är förvissad om att vi kan motse en
lugn och trygg framtid endast om vi
beträder demokratiens och samförståndets
väg.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Nog är det en underlig
jämförelse herr Bengtsson i Halm -

stad gör mellan de typiska kalla krigsuttalanden
som Europarådet har gjort

— denna uppvärmda propaganda från
Västberlin som närmast siktar på att
det kalla kriget skall övergå i ett varmt

— och det förslag som har framställts
i Nordiska rådet om en opinionsyttring
i en sådan livsfråga för vårt folk
som att det skulle skapas en kärnvapenfri
zon mellan blocken här uppe i Norden
och helst också söderut. Det är
riktigt att det finns krafter i Europa
som har lärt av de stora krigens förödelse
och inte vill ha ett nytt, men det
är inte de kretsarna, som är tongivande
i Europarådet, utan den andra sorten.

När herr Bengtsson talar om att man
skall göra opinionsyttringar för frihet
och demokrati vill jag bara upprepa
vad jag sade i mitt förra anförande:
När blev det ett brott mot demokratien
att övergå från småbruk till kooperativa
jordbruk?

Herr Dickson hade funnit en fläck
på Europarådets anseende. Bland progressiva
människor tycker vi inte att
Europarådet har så mycket anseende.
Det är fläckar det mesta.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 14

Granskning av statsrådsprotokollen

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 15, angående granskning av
de i statsrådet förda protokoll.

Utskottets i avdelning A gjorda anmälan,
att utskottet ej funnit anledning att
mot någon ledamot av statsrådet tillämpa
§ 106 regeringsformen, lades till
handlingarna.

Utskottets i avdelning B gjorda anmälan,
att granskningen ej givit utskottet
anledning att framställa någon anmärkning
jämlikt § 107 regeringsformen mot
ledamot av statsrådet, föredrogs; och
anförde därvid:

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Ang. principerna för dechargegransk ningen Herr

ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Intresset i vårt land för
konstitutionella frågor är rätt blygsamt.
Anledningen är väl huvudsakligen att
folk i största allmänhet anser att vårt
system för folkstyre fungerar ganska
väl. Meningarna bryts visserligen stundtals
tämligen hårt när det gäller hur
man skall lösa många problem — främst
de ekonomiska — men en debatt om
vårt parlamentariska liv väcker inte upp
några lidelser. Jag tror att det inte möter
några gensagor om jag hävdar att efter
den allmänna rösträttens genomförande
har de konstitutionella frågorna
i vårt land kommit i skymundan.

Därför är det inte så förvånande att
det har varit ont om kommentarer i
pressen till det i torsdags kväll offentliggjorda
dechargememorialet. Ett sökande
i tidningarna efter analyser och
värderingar av konstitutionsutskottets
granskning har givit en mager skörd.
De synpunkter som har framförts har
varierat rätt starkt även mellan tidningar
av samma politiska kulör. Sålunda
förklarar en av folkpartiets tidningar
att konstitutionsutskottet plötsligt har
vaknat till liv.

Här talar man om utskottets ampra
tonfall och ifrågasätter om inte regeringens
ledamöter kommer att infinna
sig i kamrarna för att försvara sina kritiserade
dispositioner. En annan folkpartitidning
däremot talar föraktfullt
om en ny komedi och om partitrohet
som går före både konstitutionens anda
och bokstav.

En högertidning ordar om ofelbarhetsdogmatik
som ånyo uttryckts av
konstitutionsutskottets majoritet. En
annan högertidning påstår, att konstitutionsutskottets
majoritet under långa
perioder utgjort en fast skyddsvakt
kring våra statsråd. Nu hade emellertid
en ändring skett. Nu hade majoriteten
karskat upp sig — det är tidningens bedömning.

Jag har, herr talman, inte återgivit

dessa presskommentarer i avsikt att polemisera
mot dem. Det har i stället
skett för att visa, att även om man har
en likartad politisk grundinställning
kan bedömningen av konstitutionella
frågor leda fram till diametralt motsatta
slutsatser.

Flera betydelsefulla frågor har tagits
upp i årets dechargegranskning. Redan
vid första sammanträdet infordrades,
på förslag från socialdemokratiskt håll,
handlingarna angående Operans ombyggnad
och handlingarna om krigsmaterielexporten.
Vi har också haft principiellt
viktiga frågor som bl. a. gällt
jävsförhållanden i förvaltningen och bisysslorna
bland statstjänstemännen. Någon
anmärkning mot statsråd enligt §
106 eller § 107 har inte skett. Utskottet
har dock funnit sig böra göra vissa
uttalanden. Det har gällt dels det s. k.
tvåinstansjävet eller instansfusionen,
dels bisysslorna bland statstjänstemännen,
dels kostnadsöverskridandet vid
operabygget och slutligen kontrollen
av krigsmaterielexporten.

I fyra spörsmål har skiljaktiga meningar
framförts inom utskottet och
även kommit till uttryck i memorialet
i form av reservation eller särskilt yttrande.

Efter vad jag förstår vill en uppfattning
göra gällande, att om utskottets
granskning inte leder fram till någon
anmärkning enligt § 107 har granskningen
varit mer eller mindre meningslös.
Jag kan inte dela den uppfattningen.
Den refererade uppfattningen måste,
efter vad jag förstår, bottna i en önskan,
att dechargegranskningen i första
hand skall ha politisk karaktär. För att
få en politisk udd på anmärkningen
krävs att man åberopar § 107.

Personligen är jag inte alls övertygad
om att konstitutionsutskottets
granskning bör ha den inriktningen.
Jag tror mig också finna växande sympatier
för denna syn även inom andra
politiska läger. § 107 iir ett något klumpigt
redskap när man önskar bryta en
kanske långvarig praxis på ett område.

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. principerna för dechargegranskningen

Under senare år har därför konstitutionsutskottets
kritiska inställning —
utan stöd i grundlagens bestämmelser
— tagit sig formen av omförmälanden
eller tillkännagivanden. Att det i
dessa aktstycken saknas en politisk biton
betyder givetvis inte att konstitutionsutskottet
mindre allvarligt ser på
de slutsatser som omförmäles på detta
sätt.

Herr talman! Då vi i fortsättningen
avser att ta upp punkt för punkt saknar
jag anledning att i detta sammanhang
vidare gå in på de enskilda spörsmålen.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Eftersom det vi för
ögonblicket sysslar med får betraktas
som en sorts inledning till dechargefrågorna,
som en principdebatt över dechargearbetet,
kan jag i långa stycken
instämma i de allmänna synpunkter
herr Andersson i Linköping gav uttryck
åt. Han noterade att de konstitutionella
problemen inte har så stort intresse
bland allmänheten. Detta är naturligtvis
riktigt — för närvarande. Vi bär inte
någonting av den lidelse och glöd som
präglade människorna i slutet av 10-talet, då vi stod inför vår sista större
författningsrevision. Det är väl dock
anledning att anta — jag skulle vilja
säga anledning att hoppas — att vi bara
om ett eller några år kommer i ett läge,
då även den stora intresserade allmänheten
kan komma att fängslas av författningsproblemen.
Detta tycker jag
skulle vara mycket värdefullt, och det
skulle vara ganska underligt om inte dessa
spörsmål då skulle fånga intresset.
Det är emellertid klart att det vi här
diskuterar — konstitutionsutskottets
granskning över i statsrådet förda protokoll
— numera inte kan väcka samma
intresse som forna tiders dechargedebatter
i denna kammare gjorde.

Man har påstått att konstitutionsutskottet
står kvar i gamla former och att
granskningen därför blir ganska ointres -

sant. Jag vill dock fästa uppmärksamheten
på att utskottet i sitt granskningsarbetc
successivt har försökt förnya sig
och verkligen försökt att få ett nytt
grepp om detta spörsmål som är utomordentligt
viktigt för vår demokrati —
riksdagens granskning av regeringen.

Förr sysslade man ju enbart med §§
106 och 107 i regeringsformen. § 106
är ju, som ju även herr Andersson i Linköping
framhöll, ett gammalt muskedunder
som inte användes. Förutsättningen
för att § 106 skall kunna tilllämpas
är ju att ett statsråd eller en
regering medvetet gjort sig skyldig till
brott mot grundlagarna. Vi får förutsätta
att sådant inte sker. Under krigsårens
dechargegranskning blossade det
ett par gånger upp debatter, då det från
vissa håll i kammaren övervägdes att
göra en anmärkning enligt § 106. Det
var sista gången och det kommer säkert
inte att ske i fortsättningen.

Vad man anmärkt mot § 107 är att
dess formulering är så ålderdomlig att
paragrafen inte kan tillämpas. Men
skulle vi inte kunna låta bli att resonera
som bokstavsträlar i detta sammanhang?
Kan vi inte helt enkelt vara överens
om att när vi vill rikta kritik mot ett
statsråds handlingar, så tillämpar vi
§ 107? Det är vårt sätt att reagera, och
därvid bryr vi oss inte om paragrafens
formulering.

Det har också vuxit fram andra och
mildare former av anmärkningar. En
tid prövade vi någonting som kallades
omförmälan, men det visade sig vara
rätt svårt att vinna gehör för förslag om
att konstitutionsutskottet skulle göra en
sådan omförmälan. På regeringstroget
håll betraktades omförmälan som en
låt vara något mildare kritik mot statsråden,
och fördenskull ville man inte
vara med om en sådan åtgärd.

En nyhet presenterade utskottet för
några år sedan, då utskottets majoritet
i varje enskilt anmärkningsärende
började redovisa varför majoriteten inte
anslutit sig till förslaget om anmärk -

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Ang. principerna för dechargegranskningen

ning. Utskottet kan i sin skrivning därvidlag
mycket väl, och det har också
skett, ge uttryck för en kanske ibland
beslöjad kritik av vissa förfaranden,
trots att det inte anser att kritiken
bör utmynna i en anmärkning enligt
§ 107.

I år förekommer i större utsträckning
än tidigare s. k. tillkännagivanden.
Där gör utskottet bestämda uttalanden
som bör efterföljas av statsrådet, ehuru
ingen formell anmärkning enligt § 107
har riktats mot statsrådet. Vi kommer
senare under debaten in på några sådana
tillkännagivanden. Så länge det
nuvarande granskningsförfarandet kommer
att stå kvar, kommer dessa tillkännagivanden
antagligen att bli en naturlig
form för att uttrycka resultatet
av utskottets arbete.

Jag delar också herr Anderssons
uppfattning att konstitutionsutskottets
arbete numera inte får betraktas från
politiska utgångspunkter. När vi gör en
anmärkning mot ett statsråd eller mot
hela regeringen är det inte av lust att
komma åt vederbörande; det har vi
många andra tillfällen att göra här i
kammaren. Konstitutionsutskottet är inte
rätta platsen att gå till politisk attack.

Men i detta sammanhang skulle jag
vilja framställa ett önskemål, riktat
från representanterna för oppositionen
i utskottet till utskottets socialdemokratiska
ledamöter. Det är att man i någon
mån fördelade arbetsbördan i utskottet
på det sättet att samtliga utskottets ledamöter
arbetade: framställde anmärkningar,
väckte förslag om tillkännagivanden
och sådant. Arbetet går nu faktiskt
så till, att det är oppositionens representanter,
i första rummet vill jag
nog säga högerns och folkpartiets, som
tar upp anmärkningsärenden. Sedan
sitter regeringens representanter en
smula på defensiven och säger ja och
nej eller jaså eller något sådant som
svar på de förslag som lagts fram. Om
vi skall avpolitisera dechargearbetet or -

dentligt, fordras det också att detta arbete
bedrives under medverkan av dem
som representerar den sittande regeringens
parti.

Jag skall bara sluta med en erinran
om att de tillkännagivanden, som utskottet
nu för första gången gör i större
omfattning — särskilt bekant är ju det
som gäller fallet Göta Rosén -— utmynnar
i en bestämt uttalad förväntan från
utskottets sida. Jag tycker att det faktum
att vi har valt denna form skulle
föranleda regeringens anhängare att
äntligen visa något större intresse för
dechargedebatten och söka förmå de
statsråd, som direkt eller indirekt är
inblandade i dessa ärenden, att hedra
kammaren med sin närvaro, ja, varför
icke också med att gå upp i debatten.
Ännu har jag icke sett något statsråd
på regeringsbänken under denna debatt.
Det kanske ännu inte är för sent att
vänta sig att de skall komma tillstädes.
Det skulle nog betyda något nytt om
vi finge tillfälle att också med regeringens
medlemmar diskutera spörsmålen.
Det skulle inte vara klädsamt om
regeringen, som den har brukat göra
förut, lyser med sin frånvaro i kammaren
under denna debatt.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag kan instämma med
de två föregående talarna när det gäller
det bristande konstitutionella intresset.
Det var ju typiskt, att utskottets talesman
hela tiden hänvisade till pressdebatten,
och det är väl ingen tvekan om
att det i stort sett är tack vare pressen
som konstitutionsutskottets utlåtande
över huvud uppmärksammas. Vi skulle
kanske vara långt färre närvarande här
i kammaren, om inte t. o. m. riksdagens
ledamöter genom pressdebatten hade
fått klart för sig vilka problem det här
gäller.

Som herr von Friesen nu senast sade,
är vi inte heller förvånade över att
i en debatt, som syftar till att ställa regeringens
fögderi under prövning i en

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. principerna för dechargegranskningen

parlamentariskt styrd stat, finns inte
statsråden på regeringsbänkarna. Det
tycker man nog i andra kammaren är
helt naturligt. Så långt liar det alltså
gått i vår kammare. — Ja, jag ser nu
att finansminister Sträng gjort kammaren
den äran att komma in. Det har
inte riktats någon anmärkning mot honom,
men jag antar att han ändå med
intresse skall följa diskussionen. Det
är glädjande att finansministern erinrar
sig de ord som statsminister Erlander
sade för tio år sedan, att när det gällde
dechargedebatten tänkte statsråden i
framtiden vara närvarande. Det har nu
gått rätt många år då de inte varit närvarande.
Nu kanske det blir en ändring
till det bättre, och då är inte heller ur
den synpunkten konstitutionsutskottets
granskning alldeles betydelselös.

Herr Andersson i Linköping hävdade,
att det enligt § 107 är fråga om ett politiskt
ansvar. Ja, herr Andersson, det
är det, och det har förekommit att socialdemokraterna
och de borgerliga
partierna varit helt överens om anmärkning.
Men det är inte ett politiskt ansvar
i den bemärkelsen att det bara är
en opposition som skall kritisera när
det gäller grundlagsfrågor, utan det gäller
verkligen att följa gällande författningar.
Socialdemokraterna kan naturligtvis
säga — och det har man gjort
många gånger — att dessa vapen är
mossbelupna. Men de har under decennier
haft tillfälle att få en förändring
till stånd och åstadkomma den kontroll
som är så betydelsefull. Jag minns att
det är bara något år sedan herr Alemyr,
som sitter här i kammaren, sade att vi
ju ändå från riksdagens sida har konstitutionsutskottets
granskning. Anser
man att det är ett så betydelsefullt vapen,
måste man också göra det så slagkraftigt
som möjligt; annars intalar man
allmänheten att vi har en kontroll som
inte existerar.

Men det mest besvärliga för konstitutionsutskottet,
när det granskar regeringens
fögderi, är att oerhört många

ärenden över huvud taget inte finns i
statsrådsprotokollen. Det kom en avhandling
— jag tror det var 1959 —
som visade att beträffande 800 ärenden
som handelsdepartementet hade prövat
fanns över huvud taget inga handlingar
i handelsdepartementet. Om man konstaterar
detta i en vetenskaplig avhandling,
så är det uppenbart att det grundlagsvårdande
utskottet inte kan komma
åt alla anmärkningsvärda företeelser.
Vi har sedan anledning att komma in
på detta när det gäller de olika punkterna.
Konstitutionsutskottet vet i själva
verket alltså inte alltid vad som har
förekommit. Det praktiseras ett slags
ministerstyrelse med förhandspromemorior,
telefonsamtal o. s. v. I sådana fall
kan konstitutionsutskottet, om det så
också hade suttit i åratal på ett enda
ärende, inte fullgöra regeringsformens
uppgift enligt §§ 106 och 107. Detta är
så mycket mer betänkligt som riksdagen
dock när det gäller beskattningsrätten
är suverän. Visserligen kan statsråd,
finansministrar och andra, handla
på riksdagens vägnar, men de kan inte
binda riksdagen på det sättet, att man
frånhänder riksdagen dess rätt enligt
grundlagen. Ställs alltså riksdagen inför
ett fait accompli genom statsråds
handlande på sådant sätt, att riksdagens
prövningsrätt faktiskt inte existerar,
handlar man såvitt jag förstår emot
grundlagens anda. Vi har i åratal utlovats
mycket skärpta och bättre möjligheter
till kontroll av regeringens åtgärder,
och jag hoppas, herr talman,
att den författningsutredning som nu
sitter verkligen uppmärksammar dessa
förhållanden.

Jag vill sedan, herr talman, gärna
liksom herr Andersson i Linköping
medge, att även utskottsmajoriteten i
flera punkter utan att använda § 107
har skrivit på ett sätt, som onekligen
måste tolkas som ett klander av vissa
statsråds åtgärder. Man har alltså ansett
sig kunna fästa uppmärksamheten
vid missförhållanden utan att använda

Onsdagen den 10 maj 1901

Nr 18

Ang. principerna för dechargegranskningen

§ 107. Det är naturligtvis ett ganska
värdefullt resultat av utskottets arbete,
att konstitutionsutskottet kunnat enas
om att peka på missförhållanden, vilket
regeringen har all anledning att ta
ad notam. Det är en kritik som har sin
betydelse och som inte kan nonchaleras.
Vi förväntar i konstitutionsutskottet,
att ett resultat också skall komma
till synes under kommande år med anledning
av de påpekanden, som här
gjorts från reservanternas och också i
vissa fall från utskottsmajoritetens sida.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har begärt ordet
därför att herr Braconier vände sig till
mig och erinrade om ett anförande som
jag höll här i kammaren för ett år sedan,
i vilket jag betonade att vi har
konstitutionsutskottet, som granskar regeringens
åtgärder. Det skedde i sammanhang
med att man från borgerlig
sida ville ha en speciell domstol, som
skulle bedöma regeringens arbete på
vissa punkter.

Jag vill erinra herr Braconier om att
jag tidigare i kammaren har sagt, att
det nuvarande dechargeförfarandet inte
är praktiskt och bra. Vi måste ha
nya former för dechargearbetet, och
jag är angelägen om att betona det också
nu, herr talman. Att jag liar hänvisat
till det nuvarande dechargeförfarandet
innebär inte att jag tycker det är särskilt
bra och lämpligt.

Jag kan instämma med herr Braconier
i att det är angeläget att vi i samband
med den författningsrevision, som
vi har att vänta förhållandevis snart,
skall få ett förfarande som ger utskottet
bättre möjligheter att fortlöpande
följa med vad som händer i kanslihuset.
Men jag vill på en punkt vända mig
mot herr Braconier. Han säger att vi
bör ha slagkraftiga granskningsmöjligheter.
Det har vi redan nu. Det vore
beklagligt om kammarens ledamöter får
det intrycket, att utskottet inte bär möjligheter
att få tåg på allt relevant ma -

terial. Dessa möjligheter finns, och ett
mycket intensivt arbete nedlägges på
dechargegranskningen.

Herr Braconier föreföll vara något besviken
över arbetet. Det finns ingen anledning
till det. Om man vid genomläsning
av protokollen, som i och för
sig ingenting säger, finner ett ärende
som man intresserar sig för, så begär
man in handlingarna och får då ett fullständigt
material, som ger en utomordentlig
belysning av den fråga det gäller.
Jag har själv begärt in papper i
ett ärende i år och blivit ganska imponerad
över vilka mängder av handlingar
det varit möjligt att få titta på
för att kunna bilda sig en uppfattning
i det aktuella ärendet.

Herr talman! Samtidigt som jag har
velat säga ifrån, att vi måste söka skapa
ett nytt, mera praktiskt och modernt
dechargeförfarande, vill jag också här
understryka, att det även med de nuvarande
metoderna finns mycket goda
möjligheter att få den bild av förhållandena
som man önskar.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet mycket väl att
herr Alemyr har ett levande intresse
för dessa frågor. Jag tror emellertid,
att han missuppfattade mitt anförande.
Jag citerade en avhandling som inte är
politiskt betonad, där man framhöll att
man inom handelsdepartementet, om
jag inte minns fel, hade granskat 800
ärenden, över vilka det inte finns några
som helst statsrådsprotokoll. Hur
skall då konstitutionsutskottet, som inte
känner till dessa frågor på förhand, vid
granskningen av statsrådsprotokollen
kunna få reda på vad som har beslutats? Det

är alldeles riktigt, att vi i många
fall känner till frågorna på förhand.
Jag vill dock hänvisa till att vi i ett
ärende, som vi skulle granska, endast
från myndighet utanför riksdagen har
kunnat få fram vissa behövliga handlingar.
Om det inte hade tillsatts en ut -

4 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 18

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. principerna för dechargegranskningen

redning i ett sådant fall, hade vi på
en central punkt när det gäller riksdagens
beslutanderätt över huvud taget
inte fått några uppgifter. Det är detta,
som i vissa fall gör vårt arbete så osäkert,
nämligen att vi inte vet vilka frågor
som egentligen borde ha uppmärksammats.
Statsrådsprotokollen täcker
mindre och mindre av fältet för regeringens
handlande. Detta är ett utomordentligt
allvarligt problem när det gäller
riksdagens granskning av regeringens
arbete.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Den kontrollverksamhet,
som riksdagen utövar gentemot regeringen
och de enskilda statsråden genom
konstitutionsutskottet, har ofta varit
föremål för diskussion. Många har
ansett att förfaringssättet har blivit
ohjälpligt föråldrat och att det borde
reformeras. Det har också sagts, att en
anmärkning enligt § 107 regeringsformen
är ett ganska klumpigt instrument,
som inte medger den nyansering av
omdömena som är nödvändig. Detta förhållande
har också lett till att utskottets
kritik har måst ta sig andra former
än anmärkning enligt § 107 eller
eventuellt § 106. Så har skett i år liksom
under tidigare år.

I konstitutionsutskottets memorial redovisas
i år sju olika ärenden. I två
av dessa — det första angående affären
Sastamoinen-Lundquist och det
andra angående nationalmonumentet —-har utskottets majoritet inte funnit anledning
att kritisera statsrådens åtgärder.
Utskottets skrivning beträffande de
fem övriga ärendena innebär en delvis
ganska skarp kritik av vad som har
förekommit. Om utskottets ställningstaganden
här följes av riksdagen, bör det
inte råda någon tvekan om hur riksdagen
skall handlägga dessa frågor i
fortsättningen. Utskottets skrivning lämnar
i dessa fall inget utrymme för tvekan
om utskottets åsikt. Utskottets kritik
riktar sig emellertid i flera fall mot

en praxis som har utvecklats, och därför
skulle det vara oriktigt att just nu
pricka ett visst statsråd för vad som
har förekommit. I andra fall är det
omöjligt att göra en riktig avvägning
av ansvarsförhållandena, eftersom utredningar
är på gång. Detta gäller t. ex.
frågan om Operabygget. Att i detta fall
bara åberopa, att ett statsråd måste ta
ansvaret för vad som har skett i lägre
instanser och alltså komma med en
anmärkning enligt § 107 regeringsformen
kan knappast vara ändamålsenligt.

Konstitutionsutskottets granskningsarbete
kan väl sägas ha utvecklats i
samma riktning som revisionsarbetet
inom kommuner och olika institutioner:
det gäller inte bara att hitta fel
utan i minst lika hög grad att ge råd
om hur en tillfredsställande ordning
skall komma till stånd. Jag anser årets
memorial vara ett gott bevis på att en
sådan utveckling pågår.

Tidigare talare har framhållit, att det
förväntas att författningsutredningen
skall framlägga förslag som medger en
rationell och effektiv granskning från
riksdagens sida av regeringens åtgärder.
I det önskemålet finns självfallet
anledning att instämma, ty alla är överens
om att de nuvarande bestämmelserna
är föråldrade och svåra att tillämpa.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Innan jag litet längre
fram går att knyta några reflexioner
till de olika punkterna i föreliggande
memorial från konstitutionsutskottet angående
granskningen av statsrådsprotokollen,
låt mig i likhet med föregående
talare med ett par ord redovisa den
principiella ställning jag intar till dechargeförfarandet.

Det är länge sedan man, för att låna
S. A. Hedins ord, i dechargedebatten
tände några brasor åt regeringen.
Uppfattningen, att konstitutionsutskottet
genom sina anmärkningar skall kunna
bringa en regeringsledamot på fall,
torde ha mycket få, om ens några an -

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

hängare. I varje fall saknas de helt här
i kammaren. Syftet med konstitutionsutskottets
granskningsarbete är fastmer
att hålla ett vakande öga på regeringen,
så att riksdagens beslut följs och effektueras
och grundlagarna hålls i helgd.

I samband med granskningsarbete!
har utskottet många gånger haft anledning
att ge uttryck åt meningen, att ett
tidsenligare och mera nyanserat organ
borde ersätta grundlagens § 107. Här
väntar vi, som också tidigare talare
poängterat, med en viss otålighet på
författningsutredningens förslag. Kanske
har vi att emotse förslag till en
granskning, som framför allt fäster uppmärksamheten
vid felaktig eller olämplig
praxis och vid åtgärder som, ehuru
de kan vara formellt riktiga, likväl till
sina verkningar är ogynnsamma.
Granskningsarbetets syfte blir då att
vinna rättelse för framtiden och inte så
mycket att göra personlig anmärkning
med politisk udd mot vederbörande
statsråd.

Dock, herr talman, får vi inte glömma
att granskningen av statens verksamhet
är utomordentligt viktig. Statsverksamheten
har tagit en omfattning,
som vi tidigare inte kunnat drömma om,
och det är uppenbart, att ju fler verksamhetsgrenar,
som läggs under statens
bestämmanderätt, desto angelägnare
måste det bli, att riksdagen så långt
möjligt utövar sin kontrollerande befogenhet
gentemot regeringen på effektivaste
sätt.

Ang. resning i visst tryckfrihetsmål

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Vi är efter denna principdebatt
inne på de sakfrågor som
omnämns i konstitutionsutskottets memorial.
Jag skall be att få säga några
ord om den första av de reservationsvis
framförda anmärkningarna, eftersom
jag är ansvarig för den. Anmärkningen
gäller den avslagna resningsan -

Ang. resning i visst tryckfrihetsmål

sökan till förmån för redaktören Armas
Sastamoinen.

Det var i slutet av 40-talet några få
men behjärtade män, som i tal och
skrift påpekade att vissa förhållanden
inom det svenska rättsväsendet inte var
som de borde vara. Särskilt var det
några privatpersoner, får man säga,
som tidigare än andra fäste uppmärksamheten
på rådman Folke Lundquists
bedrägerier. Deras uppträdande kontrasterade
högst anmärkningsvärt mot
den passivitet och den förhalningstaktik
som visades från ansvariga myndigheters
sida i denna fråga. Det berättas
att en hög rättsvårdare, som fick
kännedom om misstanken att rådman
Lundquist skulle ha gjort sig skyldig till
oegentligheter, svarade: »Men detta är
omöjligt. Mannen är ju domare. Detta
kan inte vara riktigt.» Sådana hämningar
hade emellertid inte dessa personer,
bl. a. Armas Sastamoinen. Redaktör
Sastamoinen skrev också en rad artiklar
i tidningen Arbetaren, huvudsakligen
om den s. k. Unmanaffären,
d. v. s. rådman Lundquists förvaltning
av Unmans ägodelar under dennes
omyndighet.

Man tycker så här långt efteråt, att
det är ganska egendomligt, att en domstol
för att försvara en bedräglig persons
ära dömer den som anklagar honom
till två månaders fängelse. Jag förstår
mycket väl att utskottet av formella
skäl ansett sig förhindrat att här
komma med en anmärkning — Lundquist
blev ju av högsta domstolen friad
i det s. k. Unmanavsnittet. Men att det
förelåg sannolika skäl för åklagaren och
följaktligen för redaktör Sastamoinen
på sin tid att göra påpekanden visas
av att Svea hovrätt fällde Lundquist till
ansvar i det avsnitt av Unmanaffären
som rörde det Unmanska lösöret.

Jag får här intrycket, att den gamla
romerska satsen om högsta rätt som
blir högsta orätt alltjämt gäller. Redaktör
Sastamoinen får icke resning.
Han har dömts och han har avtjänat

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. resning i visst tryckfrihetsmål

fängelsestraff, och jag tycker att detta
är kränkande för rättskänslan. Att denna
min uppfattning är utbredd inom
alla kretsar har jag fått olika bevis för.
Jag erinrar om ett ganska anmärkningsvärt
ledarstick i Svenska Dagbladet
för några år sedan, där tidningen
gjorde sig till tolk för i huvudsak samma
uppfattning som jag här har givit
uttryck åt. Denna tidning representerar
ju kretsar, där man annars är
mycket angelägen att försvara ämbetsmännen,
inte minst de högre.

Det är denna känsla av olust över
slutresultatet av denna affär som har
gjort, att jag och några andra reservanter
inom utskottet har velat yrka
anmärkning enligt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementschefen,
statsrådet Kling. Vi har inte
velat nöja oss med någon omförmälan
eller någon form av tillkännagivande.
Vi har funnit saken så olustig, att vi
har velat tillgripa denna paragraf, vilken
ju är den strängaste som kan användas
i detta sammanhang.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Man har i samband
med tillämpning av § 107 regeringsformen
talat om muskedunder. Redan Arthur
Engberg sade på sin tid, att detta
muskedunder används men att det sällan
kommer några blixtar ur det. Detta
kan väl sägas stämma i alldeles speciell
grad i fråga om de anmärkningar, som
herrar von Friesen, Sveningsson m. fl.
har riktat mot departementschefen,
statsrådet Kling. Ty vad är det egentligen
man bråkar om? Jo, ingenting
annat än att man förmenar att chefen
för justitiedepartementet har gjort ett
betydande fel då han inte inhämtat
justitiekanslerns uppfattning i en fråga
innan den avgjordes i konselj. Att högsta
domstolens utslag rörande rådman
Folke Lundquists engagemang i Unmanaffären
sedan visat att frågan var
ganska självklar — detta har för övrigt
herr von Friesen också understrukit

— vill man inte ta något intryck av. Nu
vill jag inte på något sätt försöka tävla
med herr von Friesen när det gäller
konstitutionellt kunnande, men av § 10
regeringsformen och professor Malmgrens
kommentar till denna paragraf kan
jag inte komma till annan uppfattning
än att det är den föredragande departementschefen,
som själv avgör om remiss
över huvud taget skall ske och
till vem ärendet skall remitteras. Herrar
reservanter menar väl ändå inte,
att regeringsformens § 10 skall tolkas
så extremt, att varje ärende som avgörs
i konselj dessförinnan måste ha varit
remitterat till något ämbetsverk. I konselj
avgörs ju ändå årligen 35 000 till
45 000 ärenden, kanske fler, och gamla
Krångel-Sverige har vi varit tämligen
överens om att vi skall försöka reformera.
Dess bättre har våra statsråd
inte varit i så hög grad formella, att
de remitterat alla frågor. Praxis är väl
numera att de frågor som anses självklara
— då statsrådet inte kan tänka
sig att få frågan ytterligare belyst —
avgörs utan omständlig förberedelseprocedur.

I detta fall var saken självklar! Allt
hängde på det utslag som skulle komma
sedan högsta domstolen prövat de
mål som hade med Unmanaffären att
göra. Vi vet att dessa utslag gav till
resultat, att rådman Lundquist inte fälldes
för någonting som hade med denna
affär att göra. Då Sastamoinens artiklar
just rörde Unmanaffären, förstår
var och en att Liberal Ungdoms skrivelse
om åtgärder för resning i målet
mot Sastamoinen hade kommit i det
läget, att den inte kunde leda till någonting,
såvida man inte förmenar att
regeringen skall desavuera högsta domstolens
utslag. Men, som konstitutionsutskottet
framhåller, följer regeringen
härvidlag vissa regler, regler
som åtminstone jag tycker måste vara
vägledande och allmängiltiga i varje
rättssamhälle, i varje demokrati.

Om jag snabbt summerar vad dåva -

Nr 18

Onsdagen den 10 mai 1961

rande justitieminister Zetterberg sade
om dessa ting i första kammaren den
3 februari 1954, blir kontentan denna:
Resning i tryckfrihetsmål kan göras av
den som dömts till ansvar. — Men i
detta fall har inte Sastamoinen begärt
resning; det är en ungdomsförening
i Göteborg som har begärt att regeringen
skall vidtaga åtgärder för att en
sådan skall komma till stånd. Det kan,
säger Zetterberg, göras av riksåklagaren
i hans egenskap av allmän åklagare vid
högsta domstolen. Det ankommer alltså
på riksåklagaren att själv ta ställning.
Några anvisningar, fortsätter Zetterberg,
är varken behövliga eller lämpliga.
Jag tror att det sista ordet »lämpliga»
inte är det minst viktiga i sammanhanget.

Sedan måste jag säga, att reservanterna
har tecknat sin syn på rättsordningen
en smula vårdslöst. Jag tycker
nog att herr von Friesen gjort det också
bär i dag. I reservationen heter det,
att det måste vara stötande för rättskänslan
»att en person, som sedermera
befunnits skyldig till grova förmögenhetsbrott
och till följd härav avsatts
från sitt ämbete, likväl även därefter
kommit att åtnjuta rättsordningens
skydd för sin ära gentemot den som
påpekat hans brottslighet». Jag skall
inte ge mig in på någon lång debatt
på denna punkt, men så långt har vi
väl ändå kommit i vår rättsordning,
herr von Friesen, att oavsett om
en person dömts till aldrig så hårda
straff har han precis samma rätt
till skydd för sin person som andra
kan göra anspråk på. I varje fall har
det förvånat mig, att herr von Friesen,
som annars är känd för att ha en avancerad
syn på rättsproblemen, vill föra
fram en sådan här hämndsynpunkt,
som jag tycker att det hela ändå till
sist blir. Men jag antar att det får skrivas
på brådskans konto plus den medkänsla
som herr von Friesen hyst för
Sastamoinen, en medkänsla som jag för
min del kan försäkra herr von Friesen

Ang. resning i visst tryckfrihetsmål

att jag delar personligen. Men denna
medkänsla för Sastamoinen får inte leda
till ett obefogat angrepp på statsrådet
Kling, som efter var jag kan förstå
handlagt detta ärende i enlighet med
vad våra konstitutionella regler föreskriver.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara på en
enda punkt bemöta vad herr Bengtsson
i Halmstad yttrat. Det rör den rent
formella grunden för anmärkningen.
Det står i reservationen, att regeringen
inte har berett detta ärende på ett tillbörligt
sätt, eftersom den uraktlåtit att
infordra justitiekanslerns uppfattning
trots att man legat så länge som man
gjort —• mer än tre år — på ärendet.
Herr Bengtsson åberopar statsrättsauktoriteter
till stöd för uppfattningen, att
regeringen har frihet när det gäller
beredningen av ett ärende. Ja, formellt
är regeringen fri att fråga vem den vill
och uraktlåta att fråga vem den vill,
men dechargegranskningens historia,
herr Bengtsson, ger mångfaldiga exempel
på att utskottet anmärkt på ett statsråd
för bristande beredning av ett ärende.
Det tycker jag är fullkomligt riktigt.
Jag anser att detta ärende icke
har beretts på ett tillfredsställande sätt.
En sådan motivering har konstitutionsutskottet
många gånger haft för att rikta
anmärkningar mot statsråd ur olika regeringar.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s) kort
genmäle:

Herr talman! Som ett bevis för hur
självklar saken egentligen var — vilket
ju är anledningen till att vi menar
att en remiss var onödig — vill jag
erinra om att justitiekanslern sedan
utskottet behandlade frågan har tvungits
att ta ställning till det som kanske
var avgörande i frågan, nämligen Unmanfallct.
Stadsfiskal Eliasson hemställde
ju om att regeringen skulle ge Unman
50 000 kronor för de utgifter han

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. resning i visst tryckfrihetsmål

lagt ned på utredningskostnader. Vad
kom då justitiekansler Olof Alsén till
för uppfattning? Jo, han kom till den
uppfattningen, att det inte var befogat
att ge dessa 50 000 till Unman. Jag skall
citera vad som stod att läsa om detta
i Dagens Nyheter den 27 april. Det
säger mycket i sammanhanget:

»JK tillägger att oavsett all den berättigade
indignation Lundquist väckt
hos medborgarna och den skada hans
många för rättskänslan så stötande brott
vållat ur allmän synpunkt, han självfallet
skall vederfaras rättvisa i Unmansaken.

Så långt ifrån att Lundquist bedragit
sin myndling på större eller mindre
belopp kan sanningen väl vara den
motsatta: Det är Lundquist som räddat
Unman från ruin, i första hand genom
att avvärja hans försättande i konkurs,
varigenom hans fastigheter kunde bevaras
åt honom, och i andra hand genom
att verksamt bidra till att värden
för omkring en kvarts miljon kronor
tillförts honom.»

Herr SPÅNGBERG (s) :

Herr talman! Under de senaste trettio
åren har Unmanaffären som en arvsynd
förts från den ene justitieministern
till den andra, oavsett vilken som
suttit på posten och oavsett vilken partifärg
han haft.

Anmärkningsyrkandet i år riktas —■
vilket föregående talare redogjort för
— mot justitieministern för att han inte
inhämtat justitiekanslerns åsikter om
tryckfrihetsåtalet och domen mot Sastamoinen.
Då jag deltagit i utskottets
behandling av ärendet men inte kunde
vara närvarande när beslut fattades,
tar jag mig friheten att något beröra
utvecklingen av Unmanaffären. Om jag
hade varit närvarande när beslut skulle
fattas, hade jag nog ställt ett yrkande
om ett tillkännagivande av vad som
förekommit. Jag hade inte kunnat vara
med majoriteten på ett avstyrkande

av varje anmärkning. Och majoriteten
hade kanske inte heller avstyrkt, om
förslaget hade ställts annorlunda. Jag
anser å andra sidan inte, att det föreligger
skäl för en anmärkning mot justitieministern
enligt § 107 regeringsformen.
Jag tror inte att man har gagnat
denna sak, jag tror inte att man
gynnat Sastamoinen genom att inhämta
JK:s mening. Jag tror nämligen inte
att det är möjligt för JK att göra ett
objektivt uttalande i Unmanaffären på
grund av sitt föregående i denna sak.
Skulle justitieministern ha gått den väg
som reservanterna är inne på, måste
det ha tillsatts en tillförordnad justitiekansler.
Den saken kan vi emellertid
gå förbi; det har inte varit tal om att
något sådant skulle ske i detta sammanhang.
Till detta kan man kanske
komma litet längre fram. Jag hävdar
den uppfattningen, att Unmanaffären
ingalunda är ur världen och ingalunda
är avskaffad på det sätt man nu från
utskottets sida gör gällande.

Utskottets utlåtande är ju mycket
knapphändigt, och det har väl sin förklaring
i att det här inte är fråga om
Unmanaffären utan närmast om det
tryckfrihetsåtal som riktats mot Sastamoinen
och om den skrivelse som Liberal
Ungdom i Göteborg tillställt justitieministern.

Utskottet hänvisar bl. a. till en bilaga
till ett utlåtande av andra kammarens
första tillfälliga utskott år 1949.
Den ger emellertid inte nämnvärd klarhet
i denna sak. Själva artiklarna berörs
inte så mycket i denna bilaga. Något
grepp om tryckfrihetsmålet får man
sålunda inte genom att läsa bilagan till
1949 års första tillfälliga utskotts utlåtande.

Tidningen Arbetaren återgav under
flera år åtskilligt av vad som står i denna
bilaga, men därutöver även just det
som föranledde åtalet, nämligen anklagelser
från tekniskt kunniga revisorer,
från riksdagsmän och jurister rörande
Lundquists verksamhet. Det har utskot -

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

tet gått förbi, men det hör faktiskt samman
med tryckfrihetsmålet.

För att ge en kort sammanfattning
av vad tryckfrihetsmålet egentligen gällde
skall jag citera en kommentar i tidningen
Arbetaren för den 25 oktober
1949, alltså det år som processen pågick.
Där heter det:

»Huvudpersonen rådman Folke Lundquist
visste, att ett tryckfrihetsmål icke
leder till ett rotande i Unmanaffären,
därför att svaranden är bunden till
händer och fötter och inte får bevisa
någonting, och därför vågade han gå
till attack. Men han är för feg att rikta
sig mot någon av dem som i otaliga
inlagor gjort anmärkningar mot honom,
ett tiotal revisionstekniskt och även juridiskt
utbildat folk, vilkas anmärkningar
rent sakligt sett väl ändå måste vara
betydligt allvarligare än publiceringen
av deras utlåtanden, låt vara
ibland kanske något valhänt formulerade.
Men dessa uttalanden har Lundquist
inte funnit ''ärekränkande’. Däremot
är det ''ärekränkande'' att offentliggöra
vad de sagt och till vilka resultat
de kommit!»

Rådman Lundquist dömdes sedan,
som vi vet, till flera års fängelse och
avsättning från sin tjänst. Men det var
en mycket hårdfjällad fisk. Han förnekar
allt, såvitt jag förstår, utom sitt
eget namn. Han vägrade att avgå från
tjänsten, och de som var med här i riksdagen
på den tiden vet ju, att riksdagen
på förslag av justitieministern i
proposition fick anta en särskild lag
— som vi kan betitla lex Lundquist —
för att få Lundquist avlägsnad från sitt
ämbete. Det gick inte riktigt så lätt
att komma till rätta med denna sak, som
det kan förefalla av utskottets sätt att
behandla densamma. Men jag vill än
en gång betona, att det inte har varit
utskottets uppgift att närmare ingå på
denna sak; det torde bli anledning att
återkomma till den. Eftersom utskottet
emellertid har berört frågan på sätt
som skett och framhållit att prövningen

Ang. resning i visst tryckfrihetsmål

av Unmanaffären »resulterade i att
Lundquist, såvitt angår själva förmögenhetsförvaltningen,
ställdes under
åtal endast i ett hänseende, nämligen för
trolöshet mot huvudman, bestående i
att han avhänt Unman visst lösöre till
underpris», vill jag påpeka att hela Unmanaffären
aldrig har förelegat till avgörande
inför högsta domstolen.

Det finns sålunda mycket mer att tilllägga
utöver det som utskottet har tagit
upp, om man vill få ett grepp på
denna sak. Jag skall inte närmare ingå
på några detaljer; jag vill bara slå
fast att Lundquist har undgått åtal i
Unmanaffären — inte därför att det
Lundquistska förmynderskapet och förvaltningen
godkänts, utan därför att
frågan på grund av myndigheternas sätt
att sköta densamma har förhalats under
så lång tid, att preskription möjligen
har inträtt. Nu är emellertid inte
alla eniga om att preskription verkligen
har inträtt. Unman har nämligen hela
tiden från det han kom underfund med
att han på ett eller annat sätt i mycket
stor utsträckning blivit berövad sin
förmögenhet varje år tagit upp denna
fråga. Och nog skulle det vara litet underligt,
om preskriptionen skulle inträda
under den tid, då myndigheterna
hindrade en process, och detta skulle
ske i ett land, där varje man får sin
rätt prövad — som man nyligen här
har uttalat —- och där frihet och människovärde
placeras i första rummet.

Nå, därom behöver vi inte strida i
dag. Jag tar upp spörsmålet, därför att
jag vill utvidga diskussionen till att gälla
ett något större område, så att det
blir klart att det här rör sig om litet
mera än vad som framkommer i utskottets
skrivning. Man har hävdat att
saken nu är klar genom att högsta domstolen
har tagit ställning till densamma,
men högsta domstolen har, som jag
förut nämnde, inte tagit ställning till
hela Unmanaffären.

Därutöver vill jag framhålla, att Sastamoincn
bara är en av dem, som bör

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. resning i visst tryckfrihetsmål

få upprättelse. Jag noterade med tillfredsställelse
vad herr Bengtsson i
Halmstad yttrade i detta fall, nämligen
att han känner för Sastamoinen på
samma sätt som andra gör på grund av
det läge, som denne råkat i genom
fängelsetiden.

Jag erinrar om att det finns många
fler personer i detta sammanhang, som
behandlats ännu värre än Sastamoinen.
Jag tänker på Torsten Dahlberg, som
spärrades in på sinnessjukhus och senare
levde under ett ständigt hot att
bli inspärrad. Varför? Jo, därför att han
sysslade med Lundquists- och Unmanaffären.
Någon professor förklarade för
honom, att om han slutade med Unmanaffären
behövde han inte längre
komma på sinnessjukhus. Men då han
på grund av sin rättskänsla inte kunde
upphöra härmed, »åkte» han in den
ena gången efter den andra — varje
gång därför att han skrivit eller sagt
någonting i Unmansaken.

Jag tänker på Björn Dahlström, advokaten
som berövades sitt levebröd
genom att han förbjöds att uppträda
som ombud vid rättegångar i Stockholm,
sedan myndigheterna förgäves
hade försökt att få honom förklarad
som sinnessjuk. Han sinnesundersöktes
som bekant på grund av rådhusrättens
ingripande, men han fick intyg på att
han var fullt frisk.

De som har träffat dessa personer,
resonerat med dem under denna tid
och känner dem någorlunda väl, vet att
det är personer, som både hade sitt
förstånd och sin rättskänsla i behåll
och därtill hade samvete och rättspatos.

Det lär knappast gå att komma ifrån
denna affär utan att dessa saker ordentligt
klarlägges. De bör inte bara
klarläggas genom litteraturen, vari författare
har tagit upp dem, genom teatrar,
vilkas program haft motiv därifrån,
och genom film, som har inspelats i
Sverige. Men nog finns det stoff för
både författare, dramatiker och andra

när de vill behandla rättsförhållanden
och andra underliga ting som inträffat
i samband med Unman-målet under
en tid som vi kallar demokratisk och
då varje man och kvinna i landet hade
möjlighet att få sin rätt.

Jag har sagt att högsta domstolen inte
haft hela Unmanaffären uppe till avgörande.
Det bör man komma ihåg i
detta sammanhang och inte bara hänvisa
till att högsta domstolen har frikänt
rådman Lundquist i det mål den
haft att pröva.

Prövningen av Unmanaffären uppdrogs
i dess helhet åt vår förre riksdagskollega,
stadsfiskal Lennart Eliasson.
I egenskap av allmän åklagare har
han avskrivit detta mål. Men han har
inte avskrivit målet därför att rådman
Lundquist befanns vara oskyldig eller
därför att Unman skulle ha orätt. Nej,
han har avskrivit det under motiveringen
att så lång tid, 30 år, förflutit
sedan denna affär utspelades, att det
skulle bli svårt att leda det hela i bevis
och att en process under alla förhållanden
skulle bli mycket dvrbar.
Den skulle kosta några 100 000 kronor
eller kanske rent av en miljon. Inför
detta perspektiv har stadsfiskal Eliasson
backat ur.

För att emellertid ge Unman rätt i
sak har han föreslagit utbetalandet av
ett symboliskt belopp på 50 000 kronor
som bidrag till de utredningar och den
rättshjälp som Unman måste anlita under
de år som gått.

Nu finns det de som förmenar att
rättvisan borde ha haft sin gång, även
om det hade kostat pengar. Orätten bör
inte, anser de, triumfera därför att det
hela har blivit en penningfråga. Men
därom har man, som sagt, delade meningar.

Unmans nuvarande förmyndare, ombudsman
Alf Lindström, har över huvud
taget ogillat att målet avskrives,
men i något sammanhang har han uttalat
att om så sker, vore det rimligt
med en ersättning till Unman av 100 000

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

kronor. Denna del av Unmanaffären
ligger fortfarande under prövning i
justitiedepartementet.

Frågan har något berörts av herr
Bengtsson i Halmstad, och därför har
jag velat lämna en redovisning över hur
denna sak verkligen ligger till. Den är
ännu inte avgjord och kan under sådana
förhållanden naturligtvis icke behandlas
av konstitutionsutskottet, vilket
inte heller bär skett.

Jag skulle inte vara förvånad utan
finna det rimligt och betrakta det som
ett tecken på gott omdöme av vår nuvarande
justitieminister, om det är dessa
ting som har medverkat till att Liberal
Ungdom inte tidigare har fått svar
på sin skrivelse. Därom kan justitieministern
som inte är närvarande i
kammaren -— jag beklagar att regeringens
medlemmar över huvud taget
inte är närvarande vid en dechargedebatt
— ge ett klarare besked.

Nu har hela Unmanaffären i stället
för att bli så där lättvindigt avskriven
genom högsta domstolens ställningstagande
manövrerats in i ett mycket egenartat
läge, något som dess bättre är
alldeles enastående för svenskt rättsväsende.

Jag kommer nu till varför JK inte
bör tillskrivas i denna sak. Bland dem
som mycket tidigt tog bestämt parti
för Lundquist mot Unman — ibland i
form av uttalanden, vilka ur Unmans
synpunkt måste ha ansetts vara kränkande
— befann sig JK, JO och RÅ. Jag
gör inget angrepp mot dessa personer,
vilka jag tror besitter en mycket hög
juridisk utbildning och är mycket skickliga
jurister. Jag tror att alla, i varje
fall från början, varit i god tro, ehuru
en del av dem säkerligen förstår bättre
i dag.

Tidigare justitieministrar bar även
vilseletts, möjligen emedan de inte
haft tid att ordentligt sätta sig in i denna
affär utan litat på JO och JK:s utredningar.
I mitt förvar har jag ett
under ed avgivet intyg att rådman

Ang. resning i visst tryckfrihetsmål

Lundquist för en jurist förklarat, att det
är han som gjort en stor del av dessa
utredningar. Då kunde man ju lika gärna
ha frågat rådman Lundquist till råds
om hans åsikt i detta fall. Jag vill sålunda
hålla justitieministern räkning för
att han inte har inhämtat JK:s uppfattning
i denna fråga.

Om man tar någon månad på sig och
grundligt går igenom handlingarna i
detta »triangeldrama» kring JO, JK och
RÅ och inte nämner några ämbeten utan
i stället begagnar beteckningen A, B,
C, skall man finna hur A refererade till
B, B refererade till C och C i sin tur
refererade till A. Och så har man gått
cirkeln runt och refererat till varandra.
Situationen blev till sist tragikomisk,
och resultatet har av många betraktats
såsom en rättsskandal.

De som yrkar ansvar på justitieministern
för att han inte tillskrivit JK, bör
inte glömma att JK tog parti för Lundquist
mot Unman. Det skulle vara en
mycket rimlig och godtagbar förklaring,
om detta var orsaken till att justitieministern
inte inhämtat denna uppgift.

Om vi någonsin skall kunna få klarhet
i hela Unman—Lundquist-historien
måste de personer, som i tidigare utredningar
misslyckats och tagit parti för
Lundquist helt avkopplas från detta
ärende. Om JK skall anlitas, bör en tillförordnad
JK tillsättas för denna fråga.
Det är underligt om inte ämbetsmännen
förstår detta själva. Jag skulle tro att
ingen jurist i eller utanför denna kammare
— av dem alltså som inte har varit
engagerade för Lundquist — inte ger
mig rätt på den punkten. I ett uttalande
av en av ämbetsmännen, vilket visar att
i varje fall någon av dem resonerar på
samma sätt som jag, har jag ett stöd för
min uppfattning. RÅ har nämligen hos
justitieministern anhållit, att han skall
låta någon utanför RÅ-ämbetet pröva
frågan, emedan han tidigare i annan
befattning har handlagt samma ärende.
Detta visar gott omdöme, och jag
tar det som ett bevis på att även de öv -

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. resning i visst tryckfrihetsmål

riga borde avkopplas, både Rudewall
och Alsén, om de själva inte förstår det.

Trots att jag sålunda inte delar reservanternas
uppfattning, att justitieministern
borde ha inhämtat JK:s mening,
vill jag instämma i reservationens syfte.
Jag tror att herr von Friesen hade
rätt, när han sade, att syftet inte är att
komma åt justitieministern. Under de
överläggningar, som vi hade i konstitutionsutskottet
i denna fråga, fick jag i
varje fall den uppfattningen, att reservanternas
talesmän önskade ge upprättelse
åt dem som på ett eller annat sätt
straffats, därför att de strävat efter att
få fram fakta och skapa rättvisa och
att detta var orsaken till att de framlade
detta som jag anser oriktiga yrkande
om anmärkning mot statsrådet
Kling enligt § 107 regeringsformen för
att han inte inhämtat JK:s mening i
denna fråga.

Herr Bengtsson i Halmstad hänvisade
till herr Zetterbergs uttalande om vilka
som kan begära resning. Jag delar fullständigt
herr Bengtssons uppfattning i
det fallet. Hans tolkning är riktig. Kvar
står sålunda alltjämt möjligheten för
Sastamoinen att själv begära resning i
målet och därmed få kravet på upprättelse
prövat. Jag vill emellertid poängtera,
att Sastamoinen-åtalet endast
är en mycket liten del av Lundquist—
Unman-affären och att det bör tas upp
i ett vidare sammanhang.

Då det tidigare har refererats till det
ärende, som nu ligger i justitiedepartementet
— herrar Eliassons och Lindströms
hemställan om ersättning till Unman
— skulle jag vilja hemställa till
justitieministern att han allvarligt
granskar denna fråga och på grundval
av åklagare Eliassons och Unmans förmyndares
utredningar tillmötesgår deras
hemställan om ersättning åt Unman
med belopp som kan anses rimligt.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Vad som uppkallat mig
i denna debatt är inte frågan om Sasta -

moinens resning. Beträffande den delen
skall jag inte säga någonting. Jag skall
inskränka mig till att på ett par punkter
lämna några uppgifter med anledning
av herr Spångbergs framställning.
Hans relation av fallet Unman i allmänhet
kan inte få stå oemotsagd i kammarens
protokoll, eftersom de uppgifter
han lämnat inte är faktiska.

Herr Spångberg säger att Unman-affären
i sin helhet inte har prövats av
högsta domstolen. Detta är riktigt. Det
har inte skett. Men det beror inte på att
man skulle ha underlåtit en sådan prövning
utan på att man efter prövning av
ärendet på åklagarsidan kommit till den
slutsatsen att det inte var möjligt att
föra talan mer än i vissa avsnitt.

Jag vill vidare framhålla att stadsfiskal
Eliassons undersökning av Unmanaffären
utmynnade i att enligt hans
uppfattning Lundquist i fyra särskilda
fall gjort sig skyldig till egendomsbrott
avseende tillhopa 4 164 kronor 52 öre
— observera beloppet. Det belopp som
Eliasson sålunda kommit fram till bör
ställas mot bakgrunden av de uppgifter
om enorma förskingringar av Unmans
förmyndarbo som har gjorts under
den mångåriga kampanjen i denna
fråga. Detta stadsfiskal Eliassons planerade
åtal prövades då av, icke JK, icke
heller av den ordinarie riksåklagaren
utan, precis som herr Spångberg här
säger sig önska av en tillförordnad
riksåklagare — hans namn var Björling.
—- Han kom då till den uppfattningen
att det inte var möjligt att väcka
åtal på detta belopp, något över 4 000
kronor.

Vidare vill jag nämna, herr talman,
att sedan ärendet senast var föremål
för riksdagsdebatt har en särskilt tillkallad
revisor utöver de revisorer som
tidigare tillkallats både av förmyndarsidan
och av Unmansidan, en revisor
Ramby gjort en utredning av förvaltningen.
Han har kommit till det resultatet
att han i två fall, det ena avseende
ett belopp på 115 kronor och det

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Ang. uppdrag för statssekreterare och andra högre departementstjänstemän att vara

styrelsemedlemmar i hel- och halvstatliga företag inom respektive departements

verksamhetsområde

andra ett belopp på 941 kronor, ifrågasätter
om Lundquist brustit i sin redovisningsskyldighet.

Det torde räcka utöver vad som tidigare
sagts i debatten, herr talman,
med dessa enkla uppgifter för att belysa
halten av de påståenden om enorma förluster
för Unman som skulle ha vållats
av hans förmyndare. De har nyligen
granskats. Unmans nuvarande förmögenhetsställning
och hans nuvarande
inkomstförhållanden är inte heller sådana
att de tyder på något sådant övergrepp
som tidigare uppgivits i dessa
kampanjer.

Jag skall inte heller yttra mig om
förslaget om gottgörelse till Unman.
Denna fråga ligger under Kungl. Maj:ts
prövning och får avgöras i annat sammanhang.
Vad jag varit angelägen att
här klargöra är att ingenting nytt har
framkommit under de fortsatta undersökningarna
som tyder på att denna
kampanj i någon enda del skulle vara
eller varit befogad. Snarare kan de nya
siffror som framlagts efter de nya undersökningarna
sägas i alla delar bekräfta,
att Lundquist i denna del inte
begått något övergrepp. Jag instämmer
härvidlag helt med vad herr Bengtsson
i Halmstad nyss yttrade, nämligen att
även om en person har gjort sig skyldig
till grova brott och dömts för sådana
brott på andra områden skall och får
lian inte tillvitas brott som han inte
kunnat bevisas ha gjort. I dessa delar
har sådan bevisning inte kunnat förebringas.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Bara en kort replik.
Stadsfiskal Eliasson har inte sagt att
det inte är möjligt att föra talan vidare.
Jag hänvisar till vad jag i detta
avseende tidigare har anfört. Jag har
för några dagar sedan gått igenom handlingarna
på justitiedepartementet, så att
jag känner till dessa saker. Vad beträf -

far förskingringarna som det talas om
i detta sammanhang måste det nog bli
en utredning för att man skall komma
till något resultat i detta avseende.

Jag skall bara ta ett enda exempel.
Man lade beslag på möbler och fastigheter
hos Unman och sålde dem exekutivt.
I ett fall såldes en persisk matta,
som värderats till 18 000 kronor, för
200 kronor på exekutiv auktion och inropades
av Lundquist. Bara det fallet
skulle under andra omständigheter ha
räckt till för att motivera undersökning
av förmyndarförvaltningen.

Visst är Unman alltjämt förmögen.
Herr Ståhl säger att detta visar att han
inte var ruinerad. Ja, visst gör det det.
Men det var Lundquist som påstod afl
Unman var ruinerad och att Unmans
skulder översteg tillgångarna, och på
grund därav igångsatte Lundquist realisationerna
av Unmans möbler och
andra tillhörigheter. Nu visar det sig
ändå att Unman är förmögen, trots att
man påstod att han var ruinerad och
trots att man, vilket ingen lär kunna
förneka, har förskingrat många av hans
tillgångar.

Ang. uppdrag för statssekreterare och
andra högre departementstjänstemän att
vara styrelsemedlemmar i hel- och halvstatliga
företag inom respektive departements
verksamhetsområde

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Vi lämnar nu den rättsfråga
som senast diskuterats och kommer
in på en annan, som rör statssekreterarna
och deras bisysslor. Genom den
formellt oklanderliga uppställningen av
memorialet kommer den före den fråga,
där utskottet i ett analogt fall har enats
om ett kritisk tillkännagivande. Det hade
varit önskvärt att man i första hand
fått debattera denna senare fråga och
med understrykande av utskottets syn -

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. uppdrag för statssekreterare och andra högre departementstjänstemän att vara

styrelsemedlemmar i hel- och halvstatliga företag inom respektive departements

verksamhetsområde

punkter kunnat uttala en förhoppning
om att samma tankegång skulle ha besjälat
utskottet när det gäller dessa
höga ämbetsmän.

Som en röd tråd genom årens dechargebetänkanden
går frågan om de höga
ämbetsmännen och deras bisysslor. Jag
erinrar om de anmärkningar som 1926
års konstitutionsutskott framställde mot
regeringen för att den förordnat statssekreterare
Ribbing som ordförande i
arbetsrådet. I en senare anmärkning kritiserades
statsråden för att bankinspektören
hade fått tillåtelse att sitta i styrelsen
för en kreditkassa som han själv
borde öva tillsyn över. Ett politiskt
mycket bekant fall var då statsminister
Ekman på sin tid fick anmärkning för
att han åtagit sig vara ordförande i
bostadskreditkassans styrelse.

Statsrådens frihet från alla sidoinflytanden,
kravet på deras personliga
integritet står ju inskrivet i grundlagen.
I rättegångsbalken finns mycket
klara och tydliga föreskrifter om domarjäv,
och riksdagen har vid ett par
tillfällen tagit upp frågan om justitieråden
och nödvändigheten av att de
avhåller sig från några engagemang utöver
domargärningen. Bekant är också
att landshövdingarnas särskilda uppdrag
vid sidan om landshövdingämbetet
granskas mycket noga och att man
endast med tveksamhet ger dem tilllåtelse
att ha särskilt avlönade uppdrag
såsom styrelseordförande och liknande.

Varför skall det då föreligga särskilda
regler för de höga ämbetsmän
det här är fråga om, nämligen statssekreterarna?
I tre fall har vi inom
utskottet konstaterat att vederbörande
har bisysslor. Det som först togs upp
av mig i det framställda anmärkningsyrkandet
var frågan om statssekreteraren
i kommunikationsdepartementet
och hans ledamotskap i SAS:s styrelse.
Vi känner alla vad som har inträffat
med det nordiska bolaget SAS och de

stora miljonförluster som gjorts. Jag
erinrar också om den ämbetsmannautredning
som har företagits för att
granska hur förlusterna har uppkommit.
Därvid har ämbetsmännen från
olika länder konstaterat att det föreligger
vissa felaktiga dispositioner och
arrangemang, särskilt på det internationella
området. Det är klart att styrelsen
måste i sådana fall bli ansvarig
för eventuellt begångna felaktigheter.

Det kan då inte vara riktigt att den
ämbetsman som skall vara med om att
skriva en proposition om ökad subventionering
och ökat kapitaltillskott till
SAS, har varit inblandad i de olika
sammanhang där förlusterna har uppstått.

Det har gjorts gällande — jag har
sett den uppgiften i någon tidning —
att statssekreterarna har fått sådana
här bisysslor såsom en inkomstförstärkning.
Om det till äventyrs ligger en sådan
tankegång bakom det hela, är den
uppenbart felaktig. Statssekreterarna
skall inte få några inkomsttillägg på
det här sättet. Om deras arbete är så
krävande, omfattande och kvalificerat
att det befinnes erforderligt med löneförstärkning,
har Kungl. Maj:t att i vanlig
ordning begära en sådan hos riksdagen.
Jag är övertygad om att riksdagen
kommer att godta Kungl. Maj:ts
argument och bifalla framställningen.
Ur alla synpunkter måste det vara felaktigt
att ge statssekreterarna en inkomstförstärkning
på den väg det här
gäller.

Statssekreterartjänsten har ju sedan
gammalt ansetts särskilt arbetskrävande
och inte medge innehav av bisysslor
utöver det egentliga ämbetet. Jag
erinrar om en statssekreterare som på
sin tid arbetade intill gränsen för den
psykiska och fysiska förmågan, nämligen
nuvarande statsminister Erlander,
vilken under sin statssekreterartid ned -

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Ang. uppdrag för statssekreterare och andra högre departementstjänstemän att vara

styrelsemedlemmar i hel- och halvstatliga företag inom respektive departements

verksamhetsområde

lade ett enastående arbete som nästan
höll på att knäcka honom. Det är
många andra som har gjort liknande
erfarenheter. Arbetet på statssekreterarposten
är i och för sig så krävande
att det inte medger något sysslande
vid sidan om tjänsten.

Sedan anmärkningsanledningen väckts
inom utskottet fick jag kännedom om
ett fall som inte är alldeles analogt
men som ter sig ännu mera upprörande.
Det gäller statssekreteraren i försvarsdepartementet
vilken sitter som suppleant
i Karlskronavarvets styrelse, vars
verksamhet skall revideras av en honom
underordnad tjänsteman i försvarsdepartementet.
Jag noterar med
tillfredsställelse den uppgift som lär
ha lämnats i första kammaren i dag
—- jag hoppas att den är riktig — om att
ifrågavarande tjänsteman på grund av
den uppkomna kritiken har avsagt sig
sitt ämbete. Det vittnar om ett ovanligt
gott omdöme. Det kan däremot inte
påstås att Kungl. Maj:t har visat sådant
genom att en gång tillåta ett dylikt
arrangemang. Långt ned i den kommunala
förvaltningen är man angelägen
om att undvika jävsförfarande vid
utseende av styrelseledamöter respektive
revisorer. Vad som inte får tilldra
sig därnere är tydligen tillåtet på allra
högsta nivå.

Jag beklagar att konstitutionsutskottet
inte har kunnat ena sig om ett tillkännagivande
i denna viktiga fråga,
men det är väl anledning att vänta att
spörsmålet kommer upp vid granskningen
kommande år. Det är av sådan
vikt och betydelse att utskottet helt
enkelt inte kan finna sig i en sådan
utveckling av förhållandena på detta
område som håller på att ske.

Det finns ett försvar som man brukar
komma med när det gäller engagemang
av statstjänstemän särskilt i statliga bolags
styrelser, nämligen att det är bra
för departementen att på detta sätt ha

insyn. Det är en synpunkt som är värd
vad den kan vara, men det får nog
utredas huru denna kontakt bäst skall
ske. Att den inte bör äga rum i sådana
former som här varit fallet är enligt min
mening alldeles uppenbart.

Nu sysslar en särskild kommitté med
detta förhållande, och jag föreställer
mig att den kan komma fram till ett
arrangemang av ungefär den innebörden
att någon lägre tjänsteman i departementet
är närvarande vid bolagsstämman,
av statsrådet försedd med en instruktion
som har föredragits i konselj
och följaktligen till sitt innehåll
kan bli föremål för riksdagens senare
granskning. Det är fullt klart att ett
sådant engagemang från statsmakternas
sida i en bolagsledning kan anses tilllåtligt
och rentav lämpligt.

Jag har, herr talman, velat uppehålla
mig så utförligt vid denna fråga för
att för kammaren understryka dess
stora rent principiella betydelse. Jag
betraktar detta som det allra viktigaste
av de dechargeärenden vi har omnämnt
i år. Det har en principiell räckvidd som
förtjänar att beaktas. Det är alldeles
uppenbart att saken i själva verket inte
gäller bara de här åberopade tre statssekreterarna.
Här existerar otvivelaktigt
i långt större omfattning ett bisysslesystem
bland departementstjänstemännen
som är värt att uppmärksamma.
Jag vill uttala den förhoppningen
att det nästa år skall bli möjligt
för konstitutionsutskottet att göra
en grundlig inventering av dessa ting
och att Kungl. Maj:t sedan beaktar det
resultat som utskottet då kommer till.

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Bakom denna reservationsanmärkning
mot vissa statssekreterares
engagemang i hel- och halvstatliga
bolag står högerns och flertalet
av folkpartiets representanter i utskottet.
När vi i konstitutionsutskottet

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. uppdrag för statssekreterare och andra högre departementstjänstemän att vara

styrelsemedlemmar i hel- och halvstatliga företag inom respektive departements

verksamhetsområde

granskade denna fråga var det i första
hand statssekreterarens i kommunikationsdepartementet
ledamotskap av
SAS:s styrelse som ventilerades. Låt
oss först titta på frågan från praktisk
synpunkt, alltså inte från konstitutionell.
Nog synes det mig vara uppenbart
att det är en tillgång för departementschefen
att kontinuerligt kunna
följa detta skandinaviska halvstatliga
företags verksamhet genom det arrangemang
som statssekreterarens ledamotskap
av dess styrelse innebär. Jag förmodar
att detta har varit en fördel
och alltjämt är det inte bara för departementschefen
utan också för de
samhälleliga intressen som här finns att
bevaka. Man kan väl ändå inte helt
bortse från denna omständighet. Jag
föreställer mig att det vid bedömningen
av SAS:s stora ekonomiska problem är
fördelaktigt om chefen för kommunikationsdepartementet
kan ha direkta
inside informations från detta skandinaviska
företag. Det är ju fråga om anspråk
på statskassan av imponerande
storleksordning. Jag tror inte att herr
Skoglund är den ende som tycker att
detta arrangemang är värdefullt; den
uppfattningen torde i varje fall delas
av bl. a. högerns partisekreterare Gunnar
Svärd, folkpartiets ledare Bertil
Ohlin och centerpartiets ledare Gunnar
Hedlund, för att räkna upp några prominenta
representanter för den politiska
oppositionen som vid ABA:s representantskapsmöte
i fjol medverkade
till att statssekreterare Hörjel omvaldes
till styrelseledamot.

Nu kommer, skulle jag tro, bl. a. herr
von Friesen och herr Braconier att indignerat
— och initierat — påstå, att
herrar Ohlin, Svärd och Hedlund också
kan göra sina misstag. Detta vill jag
livligt understryka. Det förhållandet att
några partiledare engagerat sig betyder
naturligtvis inte att beslutet blir
oklanderligt. De står ju inte ovanför

lagen och bestämmelserna. Men beslutet
behöver å andra sidan inte vara
fel därför att dessa framstående politiker
medverkat.

Att statssekreteraren i kommunikationsdepartementet
tillhör ABA:s styrelse
och därmed SAS är ingen ny företeelse.
Så har varit fallet allt sedan
1952. Nästa år kan man alltså fira 10-årsjubileum och detta utan att några
praktiska olägenheter har kunnat förmärkas.

Med detta har jag naturligtvis inte
velat säga, att inga hinder bör möta
för statssekreterarnas engagemang. Jag
vill inte att man skall släppa fältet fritt.
Utan tvekan finns det ett konstitutionellt
inslag i denna frågeställning. Jag
tror att man skall akta sig för att på
detta sätt bakvägen införa någon form
av ministerstyrelse. Skall vi ha en ministerstyrelse
— i den frågan har jag
inte någon deciderad uppfattning —
så skall det inte ske på detta sätt. Det
är, som herr von Friesen yttrade, anledning
att utreda denna fråga. Spörsmålet
behöver penetreras, och både utskottsmajoriteten
och reservanterna
räknar också med att dessa frågor tas
upp vid en kommande författningsrevision.

Man säger också att man inte kan
komma förbi dessa principiella spörsmål
när man skall pröva frågan om
de statliga företagsformerna. När man
skall göra dessa ställningstaganden bör
man rimligen väga skälen för och emot.
Det synes mig inte rimligt att vi i dag
skall föregripa den prövningen genom
att nu rikta en anmärkning mot ett
statsråd för att han godtagit en långvarig
praxis på detta område där han
även — som jag tidigare framhållit —
haft ett helhjärtat stöd av så prominenta
företrädare från oppositionen
som herrar Ohlin, Hedlund och Svärd.

Låt mig till slut säga ett ord om en
fråga som inte omnämnts i memorialet

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Ang. uppdrag för statssekreterare och andra högre departementstjänstemän att vara

styrelsemedlemmar i hel- och halvstatliga företag inom respektive departements

verksamhetsområde

men som herr von Friesen tog upp i
sitt inlägg. Det gäller utnämningen av
statssekreteraren i försvarsdepartementet
till styrelsesuppleant i Karlskronavarvet
och samtidigt förordnandet av
en annan tjänsteman i samma departement
till revisor. Så långt vill jag hålla
med herr von Friesen att jag finner
detta märkligt. I motsats till herr von
Friesen vill jag emellertid att vi skall
hålla på gängse praxis och först sakpröva
en fråga i utskottet och därefter
ta ställning till vilken slutsats vi skall
dra. Herr von Friesen tar först ställning
och vill sedan att frågan skall behandlas
i utskottet. Det tycker jag är
en bakvänd ordning.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Andersson i Linköping
anteciperade mitt svar på det
mycket dräpande argumentet att herr
Ohlin, herr Hedlund och partisekreterare
Svärd varit med om att utse statssekreteraren
i kommunikationsdepartementet
till denna befattning. Denna fråga
var uppe i utskottet, och jag säger
här i kammaren som jag sade i utskottet,
att de herrar som sitter i ABA:s
representantskap och utsett herr Hörjel
inte på något sätt bedömt frågan ur
konstitutionell synpunkt. Frågan blir
sedan inte ett dugg bättre därför att
dessa prominenta personer engagerat
sig.

Jag erinrar om att partiledarna vid
ett tillfälle varit med om en stor försvarsuppgörelse.
Där enade man sig
om en grundlagsstridig åtgärd, nämligen
en retroaktiv beskattning av socker.
Dessa tre personer är förträffliga
människor men några grundlagsexperter
är de inte. över huvud taget tror
jag inte att det olämpliga i detta arrangemang
ett ögonblick föresvävade
dem. Detta har påpekats från annat håll.

Herr Andersson i Linköping ger mig

ett — låt vara ganska halvhjärtat —
erkännande för det principiellt riktiga
i kritiken, när han säger att vi måste
utreda denna fråga. Det är detta skalkeskjul
man alltid kommer med när
man inte vill göra någonting. Här föreligger
fullt klara exempel på olämpligheten
i engagemanget.

Låt oss tänka oss att vi tillsätter en
kommitté som skall utreda huruvida
2x2 = 4. Kommittén kommer till det
resultatet att 2x2 = 5. Då är det naturligtvis
fel både på utredningen och
utredningsresultatet. Det finns saker
som är så självklara att man inte behöver
avvakta någon utredning för att
komma till något resultat.

Jag tycker nog att hela utskottet hade
kunnat förena sig med oss reservanter
i denna fråga på samma sätt
som i det uppmärksammade fallet i socialstyrelsen.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! I den fråga som det
här gäller är det ytterligt angeläget att
få klara regler om statssekreterarens
konstitutionella ställning. Vi förväntar
att författningsutredningen skall komma
med sådana. Det finns naturligtvis skäl
som talar både för och emot ett engagemang
av detta slag. Här är det också
fråga om ett område där det råder en
viss gammal praxis och där man inte
med en gång kan säga att det skall vara
så och så.

Det finns också andra fall. Ett sådant
från innevarande år har kommit
till utskottets kännedom. Ett fall som
alltså inte nu har kunnat bli föremål
för granskning av utskottet. Det gäller
där att en statssekreterare i ett annat
departement har placerats som styrelsesuppleant
i ett statligt bolag och att
man samtidigt har förordnat en honom
underställd tjänsteman som revisor i
samma bolag. Här är det uppenbarligen
en klart otillfredsställande ordning, så

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. uppdrag för statssekreterare och andra högre departementstjänstemän att vara

styrelsemedlemmar i hel- och halvstatliga företag inom respektive departements

verksamhetsområde

får det helt enkelt inte vara. Då det gäller
statssekreterarens ställning och engagemang,
är det nog angeläget, som både
utskottsmajoriteten och reservanterna
också har förklarat, att både författningsutredningen
och utredningen
om de statliga företagsformerna får
granska problemen.

Herr förste vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att i stort sett
få ansluta mig till de synpunkter som
herr von Friesen hävdade.

Jag vill erinra utskottets talesman
om att även i utskottets skrivning betonas
vikten av oväld. Frågan är hur
begreppet oväld skall tolkas. Som vi
tolkar det framstår det som mindre
lyckligt att cn person i så framskjuten
ställning som en statssekreterare tar
dessa uppdrag. Han kan lätt då komma
i situationer där jäv föreligger, och
det blir inte oväld. Även med utskottsmajoritetens
tolkning föranleder alltså
de nuvarande förhållandena klander.

Jag vill dessutom, som jag har understrukit
tidigare i en konstitutionell
debatt, säga att konstitutionsutskottet
inte skall ta några som helst hänsyn till
om en åtgärd företagits av prominenta
personer, vare sig dessa är företrädare
för det egna partiet eller inte. Tvärtom
har utskottet anledning att ställa
sig särskilt kritiskt oberoende om det
gäller prominenta personer. Annars kan
det lätt komma att anses att vi utkräver
politiskt ansvar och är så subjektiva
att vi inte skulle kunna vilja anmärka
på förhållanden som rör åtgärder
där exempelvis ledamöter av det
egna partiet varit inblandade. Jag trodde
att vi hade kommit till den uppfattningen,
att konstitutionsutskottet skall
pröva frågorna från allmänna objektiva
regler, i detta fall jävsregler. Så

har också utskottsmajoriteten gjort. Vad
finns det då för anledning att dra in
ovidkommande politiska synpunkter?
Det gäller ju den konstitutionella
granskningen. Där bör också utskottsmajoriteten
hålla på att det gäller en
prövning av författningsbestämmelser
i enlighet med regeringsformen, och vi
skall inte i onödan ge oss in på politiska
spekulationer. Att det sedan kan
tänkas att vi har meningsfränder som
handlat på samma sätt som de kritiserade
statsråden får vi inte ta någon
hänsyn till. Det har förekommit flera
gånger tidigare att utskottet varit enigt
i sitt ställningstagande. Förra året var
utskottet enhälligt i sitt ståndpunktstagande
då det gällde ett ärende som
rörde kammarrätten.

Denna betydelsefulla fråga gäller den
svenska förvaltningens sedan länge hävdade
anspråk på att stå fri från korruption
och att vara objektiv i sin bedömning.
Frågan är så väsentlig för
den svenska folkstyrelsen, oberoende av
vilket parti de kritiserade eller utskottsledamöterna
tillhör, att vi ansett att
vi inte skulle ha gjort vår konstitutionella
plikt om vi inte hade skrivit en
reservation.

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Jag delar herr von Friesens
och herr Braconiers mening, att
det förhållandet att oppositionens representanter
har medverkat till omvalet
av herr Hörjel inte förändrar något
i sak, men det kan å andra sidan
inte vara farligt att nämna det. Här är
det fråga om att rikta en anmärkning
mot ett statsråd därför att han inte velat
bryta en snart tioårig praxis, som
därtill haft enhälligt stöd från prominenta
företrädare från alla partier.

Jag vill ställa en fråga till herr von
Friesen, och den berör också herr Braconier
som instämde i vad herr von
Friesen hade sagt. Herr von Friesen

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Ang. ombyggnaden av operahuset

sade i sitt första anförande att frågan
om statssekreterarens konstitutionella
ställning är ett spörsmål som måste
utredas. I sitt andra inlägg sade han
sedan att det finns saker som är så
självklara att ingen utredning behövs.
Jag skulle nu vilja fråga: Har herr von
Friesen nu, några minuter senare, den
mening som herr von Friesen gav uttryck
åt i sitt första anförande eller den
uppfattning herr von Friesen hade
några minuter senare?

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag vill bara på herr
Anderssons fråga svara, att vad som
behöver utredas är frågan om statens
representation i de statliga bolagen. Jag
skisserade där en utväg som man skulle
kunna överväga, men man kan också
tänka sig annan möjlighet. Men vad som
inte behöver utredas är olämpligheten
av att statssekreterarna är engagerade
så som skett i bland annat SAS:s styrelse.
Den saken tycker jag inte kräver
utredning på något sätt.

Ang. ombyggnaden av operahuset
i Stockholm

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Den punkt som jag skall
tala om gäller frågan om operahusets
ombyggnad. Det kan, herr talman, anses
onödigt att närmare redovisa några
av de fakta, som finns i utskottets utlåtande.
Jag tänker inte heller göra det,
allra helst som frågan när det gäller
rent ekonomiska beräkningar har varit
föremål för ganska ingående interpellationsdebatter
både i denna kammare och
i första kammaren.

Jag skall endast försöka ta upp frågan
om det konstitutionella ansvaret
och om ett statsråds rätt och plikt.
Handelsministern har hävdat att han
inte kunnat handla på något annat vis
än han gjort, mot vilket folkparti- och
högerledamöterna inom konstitutionsut -

i Stockholm

skottet riktat en anmärkning. Statsutskottet
har sagt sin mening beträffande
dessa remarkabla överskridanden,
och utskottsmajoriteten har i sin skrivning
hävdat att sådana anmärkningsvärda
förhållanden inte får förekomma.
Det är, särskilt om man har lyssnat
till debatten i första kammaren i
denna fråga, litet oklart huruvida alla
utskottsledamöterna har tolkat utskottets
skrivning lika. Jag fick nog det
intrycket, att medan några ledamöter
faktiskt i denna skrivning lade in ett
klander mot handelsminister Lange
utan att direkt ta ställning till om § 107
i regeringsformen där var tillämplig,
ansåg man i varje fall på vissa håll
inom utskottsmajoriteten att ett statsråd
har plikt och skyldighet att granska
de kalkyler, som ligger till grund
för ett kostnadsförslag.

Herr talman! Om denna fråga endast
hade gällt lotterimedel, kunde man
visserligen ha haft olika uppfattning
om huruvida så mycket lotterimedel
skall användas till en restaurang eller
inte. Statsrådet skulle i ett sådant fall
med en viss konstitutionell rätt ha kunnat
säga, att det enligt gammal praxis
är han som själv avgör frågan om lotterimedlens
användning. Man kunde naturligtvis
ändå ha diskuterat frågan om
lämpligheten av att låta så stor summa
pengar gå till en restaurang.

Men, herr talman, det ligger inte till
så i denna fråga. Riksdagen har här enligt
vad ett enhälligt statsutskott understrukit
fått bevilja mycket stora summor
utöver lotterimedlen. Det gäller
alltså en fråga, som faller under det
ordinarie budgetarbetet, där riksdagen
liksom över huvud taget när man använder
skattebetalarnas pengar måste
kräva en så noggrann redovisning av
olika förhållanden som möjligt.

Jag vill dessutom, herr talman, närmare
beröra en fråga, om vilken jag
och herr Aleinyr hade ett meningsutbyte.
Det är från konstitutionell synpunkt
anmärkningsvärt att man av

5 — Andni kammarens protokoll 1961. Nr 16

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. ombyggnaden av operahuset i Stockholm

statsrådsprotokollen i denna centrala
fråga inte kan få reda på någonting om
anledningen till att t. ex. en post på
900 000 kronor i mars 1958 från den
ena dagen till den andra blev överförd.
Det är möjligt att herr Lange inte har
ansvar för detta. I detta fall har vi
egendomligt nog i riksdagen inga som
helst dokument att hålla oss till. Vi
har fått fram vissa uppgifter genom
den pågående rättegången i denna fråga.
Det kan sägas och det är möjligt
att handelsminister Lange vill göra gällande,
att denna post på 900 000 kronor,
som blivit överflyttad, har kommit
från byggnadsstyrelsen.

Jag anser för min del att det är att
vilseleda riksdagen, om män inte i
statsrådsprotokollen noga redovisar de
kalkyler som sedan skall ligga till grund
för riksdagens prövning. Det är alltså
inte bara fråga om en prövning av lotterimedel,
ty det här varit fråga om en
summa av 6 miljoner kronor därutöver.
Det är klart att man vid ett sådant förhållande
— det vet naturligtvis det utskott
som sysslat med detta — mycket
nogä går igenom de olika posterna. Man
flyttar inte över 900 000 kronor från
en post, som kallas Restaurangen, till
en annan post utan att man konstaterar
vilka kalkyler, som ligger till grund
för detta.

Märk väl, ärade kammarledamöter, att
kostnaderna för restaurangen i novemberförslaget
1957 var angivna till 5 miljoner
plus 1,6 miljoner i följdutgifter.
Det var alltså en fråga om 6,6 miljoner
kronor. I marsförslaget 1958 var
kostnaderna upptagna till 2,9 miljoner
kronor.

Handelsministern har i dag i första
kammaren och i höstas sagt, att man
inte kan kräva av ett statsråd att denne
kan vara så byggnadssakkunnig att han
på något sätt kan ställa sig som domare
över en underlydande myndighet.

Herr talman! Det resonemanget — jag
har en känsla av att det även i viss
mån ligger till grund för utskottsmajo -

ritetens skrivning — skulle ju innebära
att man nästan aldrig skulle kunna
pricka ett statsråd. Herr Sköld angreps
under andra världskriget för förhållanden
inom försvarsväsendet, varvid det
senare kommit fram att han i vissa fall
vilseletts av en del myndigheter. Där
skulle man alltså ha kunnat säga, att
försvarsministern inte kunde ha varit
mera sakkunnig än de militära organ
som lyder under honom. Det är en tolkning
som socialdemokraterna aldrig
hävdade på 30-talet. Man gjorde då en
anmärkning just med anledning av att
flygvapnet inte tagit fram noggranna
kalkyler. Man gjorde en anmärkning
därför att riksdagen inte haft möjlighet
ätt prövä dehna fråga. Man ansåg inte
att beslutet i och för sig var felaktigt,
men man'' ansåg det vara en skyldighet
för vederbörande statsråd att redovisa
så noggranna kalkyler som möjligt. Det
var alltså socialdemokraternas sätt att
se på saken den gången.

Det är väl ingen tvekan om att vi från
riksdagens synpunkt måste få fram de
kalkyler som är relevanta för vårt ställningstagande.
Det är möjligt att det
kommer nya anslagSäskanden i denna
fråga. Lotterimedelsfonden är ju inte
så stor, och skall staten fullfölja de
förpliktelser, som andra organisationer
har rätt att räkna med enligt tidigare
praxis, är man inne på just riksdagens
utgiftsrätt.

Med hänsyn härtill framstår det som
ganska egendomligt att utskottsmajoriteten
har velat göra gällande att man
inte kan ta ställning till ansvarsfrågan
därför att den är under juridisk utredning.
Vad kan denna juridiska utredning
egentligen konstatera? Den kan
antingen konstatera att befattningshavare
i byggnadsstyrelsen har gjort sig
skyldig till någonting som är åtalbart,
eller också kan den konstatera ett frikännande.
Men vad har den saken med
riksdagens konstitutionella prövning att
göra? Handelsministerns ansvar vid
prövningen av denna fråga kvarstår ju,

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Ang.

och det anmärkningsvärda är sålunda
att man prutat ned från 6,5 miljoner
till 2,9 miljoner. I det första förslaget
som gällde 6,5 miljoner kronor förelåg
mycket noggranna kostnadsberäkningar,
men för det s. k. marsförslaget 1958,
som ligger till grund för regeringens
beslut, föreligger enligt den Ödeenska
utredningen icke några som helst noggranna
kalkyler.

Är det verkligen då fråga om att ett
statsråd skall vara byggnadssakkunnig?
Han kan se att ytan är ungefär
densamma och att inga stora förändringar
har gjorts. Icke desto mindre
har man prutat ner till ungefär hälften.
Herr talman! Enligt mitt sått att
se måste statsrådet ha ett självständigt
avgörande. Han måste säga sig, att här
kan det gälla så stora belopp att jag
inte kan handha denna fråga inom lotterimedélsfonden,
utan jag måste gå
till riksdagen för att begära nya summor.
Men då står ju riksdagen inför ett
fait accompli. Detta har understrukits
i statsrådets yttrande. Man säger att
det är fråga om ett engångsbeviljande,
som det i framtiden inte kan vara tal
om. Men bortsett från att vi i konstitutionsutskottet
inte alls kan se någonting
om att man flyttat över t. ex.
900 000 kronor från den ena posten till
den andra, måste väl ändå det statsråd,
som krävt att man skall pruta från
över 6 miljoner kronor till 2,9 miljoner
kronor, säga sig att de beräkningar som
ligger till grund för ett beslut att på
en enda dag föra över 900 000 kronor
till en annan post utan att man kan se
av några som helst papper att det har
företagits någon ny utredning, verkligen
är egendomliga. Statsrådet har själv
sagt att det inte bör kosta mer än 3
miljoner kronor. Här kommer man med
lösa kalkyler och skisser och säger att
det inte går på 3 miljoner kronor.

Herr talman! När socialdemokraterna
gjorde anmärkningar på 1930-talet
— ett enda år 24 anmärkningar — var
det i många fall på grund av ofullstän -

ombyggnaden av operahuset i Stockholm

diga beräkningar. Man hävdade den
svenska riksdagens rätt att närmare få
besked om utgifterna. Då är det väl
ganska anmärkningsvärt, om några inom
utskottet tolkar sin skrivning så — det
kanske utskottets talesman kan ge besked
om — att herr Lange står fri från
allt klander i denna fråga.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Få ärenden har under
det gångna förvaltningsåret tilldragit
sig en sådan uppmärksamhet som ombyggnaden
av operahuset i Stockholm.
Ehuru herr Braconier redan utförligt
redogjort för reservanternas åsikter, vill
jag i korta drag rekapitulera huvudpunkterna.

Den 16 mars 1956 fick byggnadsstyrelsen
i uppdrag att inkomma med förslag
till en renovering och ombyggnad
av operahuset, avseende framför allt
restauranglokalerna men även teaterlokalerna.
De preliminära kostnadsuppgifterna
för ombyggnaden av restaurangen
slutade på cirka 3 miljoner kronor.
Vid upprättandet av huvudritningarna
kom emellertid byggnadsstyrelsen
till en kostnad av 8,6 miljoner kronor
förutom nödvändiga följdarbeten inom
teaterlokalerna. Då ett sådant byggnadsföretag
ansågs ekonomiskt ogenomförbart,
framlade byggnadsstyrelsen i november
1957 ett nedprutat ombyggnadsförslag
till en kostnad av 5 miljoner
kronor utom följdåtgärder. Även detta
förslag befanns emellertid vid föredragning
för chefen för handelsdepartementet
alltför kostnadskrävande, varför
byggnadsstyrelsen kom med ännu ett
nytt förslag till ombyggnad av restaurangen,
varvid kostnaderna härför angavs
till 2,9 miljoner kronor. Restaurangen
var då utan festvåning. Detta
förslag betraktades emellertid som
otjänligt som ett underlag för förhyrning.
Ingen restauratör, menade man,
var villig att ta restaurangen, om inte
någon festvåning ingick.

Till följd härav utarbetades ytterliga -

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1901

Ang. ombyggnaden av operahuset i Stockholm

re ett förslag, det s. k. marsförslaget.
Ehuru en festvåning för restaurangen
beräknades skola iordningställas, uppgavs
kostnaderna för restaurangens
ombyggnad alltjämt till 2,9 miljoner
kronor. Förslaget upptog härjämte ombyggnadsarbeten
inom teaterlokalerna
för en kostnad av 3,2 miljoner kronor.
I april 1958 fick så byggnadsstyrelsen
av Kungl. Maj:t i uppdrag att utföra
arbetena på operahuset för en kostnad
av högst 7 miljoner kronor. Styrelsen
anmälde emellertid i maj 1960, att kostnaderna
för ombyggnaden komme att
avsevärt överskridas. En särskild utredningsman
konstaterade också i november
samma år, att kostnaderna sannolikt
komme att stiga till över 18 miljoner
kronor, varav drygt 12 miljoner
kronor fölle på restauranglokalerna. Av
utredningen syntes vidare framgå, att
medel för operahusets ombyggnad i
mars 1960 ställts till byggnadsstyrelsens
förfogande utan att vederbörligt
anslagsbeslut förelegat från Kungl.
Maj:t.

Enligt utskottets mening har här förhållanden
blottats som inte får förekomma
inom statsförvaltningen — förhållanden
som är ägnade att rubba allmänhetens
förtroende för statsförvaltningen.
Utan att närmare gå in på
ansvarsfördelningen mellan olika myndigheter
och befattningshavare — resultatet
av JK:s prövning föreligger ännu
inte — har konstitutionsutskottets
majoritet velat redovisa saken för riksdagen.
Åtta reservanter med herr Sveningsson
i spetsen har emellertid yrkat
anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen
mot chefen för handelsdepartementet,
statsrådet Lange.

Redan byggnadsstyrelsens vid olika
tillfällen framlagda förslag om allt kraftigare
nedpressade kostnadsberäkningar,
utan att motsvarande nedskärningar
i byggnadsprogrammet vidtagits, borde
ha föranlett stor försiktighet från departementschefens
sida då det gällde
att bedöma om kostnadsramen skulle

kunna hållas, menar reservanterna. En
PM av den 17 mars 1958, som legat
till grund för byggnadsstyrelsens den
18 mars avgivna förslag och som för
restaurangen upptog 0,9 miljon kronor
högre belopp, synes ha föredragits i
handelsdepartementet, innan förslaget
framlades. Departementschefen måste
således, anser reservanterna, ha varit
medveten om att nämnda summa i det
slutliga förslaget överflyttats från kostnaderna
för restaurangen till en särskild
kostnadsrubrik, avseende eftersatt
underhåll av själva byggnaden. Detta
förslag har sedan godkänts som grundval
för Kungl. Maj:ts beslut utan att den
nyssnämnda promemorian omnämnts i
statsrådsprotokollet över beslutet eller
i därtill hörande handlingar.

Herr talman! Vad ombyggnaden av
själva restaurangen beträffar synes det
vidare reservanterna oriktigt, att lotterimedel
i den omfattning som varit
fallet använts till byggande av en lyxrestaurang
— i press och bland allmänheten
har ett kraftigare ord använts.
Härigenom har riksdagens beslutanderätt
rörande statsutgifterna blivit
åsidosatt. Riksdagen har också för
kort tid sedan nödgats bevilja anslag
av ordinarie budgetmedel för att täcka
en viss del av merkostnaderna.

Det som förevarit synes enligt reservanternas
uppfattning ge vid handen,
att departementschefen inte övat
den kontroll som varit påkallad eller
med erforderlig vaksamhet följt utvecklingen
av ärendet. Därav, herr talman,
anmärkningen mot departementschefen
enligt § 107 regeringsformen.

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Alla i kammaren torde
vara överens på en viktig punkt i denna
trista affär, nämligen att det — som
konstitutionsutskottet uttrycker saken
— »blottats förhållanden, som icke få
förekomma inom statsförvaltningen och
som äro ägnade att rubba allmänhetens
förtroende för densamma». Lyckligtvis

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Ang. ombyggnaden av operahuset i Stockholm''

är det fråga om ett undantag. Jag konstaterar
detta, inte i syfte att bagatellisera
vad som hänt, utan för att markera
ett avståndstagande från dem som
vill ta enstaka olycksfall till utgångspunkt
för generella omdömen om statsverksamheten.

Som alla känner till pågår en utredning
rörande ombyggnaden av operahuset
inom justitiekanslersämbetet. Härvid
prövas om ämbets- eller tjänstemän
gjort sig skyldiga till fel och försummelser.
Det dröjer ännu någon tid
innan vi får besked, huruvida det blir
åtal och domstolsprövning. Mot den
bakgrunden är det svårt att i dag fastställa
ansvarsfördelningen. Detta kan
beklagas, men det går inte att ändra på
sakförhållandet. När reservanterna ändå
försöker göra detta får man en känsla
av att frestelsen att inkassera eventuella
politiska fördelar blivit dem
övermäktig.

I den reservationsvis framförda anmärkningen
mot handelsministern anges
att han år 1958 försummat att kontrollera
av byggnadsstyrelsen lämnade
kostnadsuppgifter. Det läggs honom
också till last att han därefter icke tillräckligt
vaksamt följt utvecklingen.

Det är med största tvekan jag tar upp
en debatt på den första punkten. Orsaken
till denna tvekan är att 1958 års
beslut har vunnit decharge. Vad som
förevar i denna fråga 1958 och lämnades
utan anmärkning vid granskningen
1959 har ju enligt grundlagens
bestämmelser vunnit decharge. Jag tror
det är angeläget att slå vakt om denna
regel, ty annars vet vi inte var vi hamnar.
Följer vi regeln ger vi givetvis
mindre utrymme åt dem som önskar
briljera genom att vara efterkloka. Att
jag trots min tvekan säger några ord
om saken beror på att jag inte vill att
den ensidiga skildring och bedömning
som här lämnats skall stå oemotsagd.

Genom två fylliga interpellationssvar,
proposition nr 23 och statsutskottets
utlåtande 44 i år samt nu genom konsti -

tutionsutskottets memorial torde det
vara väl sörjt för redovisningen av vad
som i verkligheten har hänt. Det är
endast på en punkt som jag vill komplettera
vad som har sagts här i debatten.
Det gäller statsrevisorernas uttalande
i berättelsen till 1958 års riksdag
och riksdagens uttalande med anledning
av statsutskottets förslag. Revisorerna,
vilka förmodligen skrev sin
berättelse på hösten 1957, framhöll nämligen
att operabyggnadens restaurering
planlagts och bedrivits på ett mera omfattande
och kostnadskrävande sätt än
som varit strängt erforderligt. I detta
uttalande instämde även riksdagen. Enligt
utskottets mening, hette det, har
revisorerna även goda skäl för sitt uttalande
om angelägenheten av att slutlig
ställning snarast tages till frågan.
Detta blev också riksdagens enhälliga
uttalande.

Dessa uttalanden av revisorer, statsutskott
och riksdag utgör givetvis inget
försvar för uraktlåtenhet i fortsättningen
att prestera så långt möjligt fullständiga
ritningar och kostnadsberäkningar.
Men riksdagens eget uttalande
om angelägenheten att söka hålla igen
i fråga om planeringskostnader och
önskemålet om ett snabbt beslut bör
kanske ändå tas med i bilden för att
den skall bli korrekt. Projektörsarvodena
på operabyggnaden rör sig ju om
den nätta summan av mellan 2 och 3
miljoner kronor.

Så snart handelsministern fick besked
om att de anvisade 7 miljonerna
var otillräckliga, tillkallades generaldirektören
ödeen för att utreda anledningen
till kostnadsöverskridandet.
Denne fann att kostnaderna för restaurangen,
vilka av byggnadsstyrelsen beräknats
till 2,9 miljoner, borde ha uppskattats
till närmare 7 miljoner kronor.
Det rörde sig alltså om en felkalkyl på
närmare 4 miljoner kronor.

Den kiirnfråga som vi här ställs inför
— om det kan anses möjligt att nu
pröva statsrådets ansvar för ett beslut

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. ombyggnaden av operahuset i Stockholm

som ligger över tre år tillbaka i tiden
— är spörsmålet huruvida statsrådet
bort underkänna de kostnadsberäkningar
som de under tjänsteansvar arbetande
experterna i byggnadsstyrelsen
kommit fram till. Det är bra att det
ställs stora krav på departementscheferna,
det skall vi göra. Men att de
säkrare än byggnadsexpertis skall kunna
bedöma vad det kostar att riva och
bygga om gamla byggnadsminnesmärken,
där det också gäller att ta särskild
hänsyn till vissa inslag av kulturhistoriskt
värde, det kravet tycker jag ändå
starkt kan ifrågasättas. Det är inte riktigt,
som herr Braconier tycks mena,
att ytan är helt avgörande för byggnadskostnaderna.
När jag hör herr Braconiers
resonemang undrar jag om han
vid inköp av konst betalar per kvadratmeter,
men det tror jag verkligen
inte.

Under mina 13 år i denna församling
har jag inte hört någon yrka att departementen
skall förstärkas med sådan
teknisk-ekonomisk expertis som kan
sätta sig till doms över de ansvariga verkens
beräkningar. Det kan för övrigt
vara lämpligt att i detta sammanhang
ange vad byggnadsstyrelsen själv säger
på denna punkt.

»Enligt styrelsens uppfattning är det
naturligt, att man vid en restaurering
av detta slag måste röra sig med betydande
osäkerhetsmarginaler. Styrelsen
vill emellertid — närmast med anledning
av vad som anförts i den allmänna
debatten rörande operahusutredningens
betänkande — framhålla
som något självklart, att statsmakterna
måste ha anledning att sätta tilltro till
de kostnadsberäkningar, som byggnadsstyrelsen
i egenskap av fackorgan presterar.
Det skulle vara absurt, om byggnadsstyrelsen
fungerade på sådant sätt,
att de medelsanskaffande myndigheterna
skulle behöva anlita annan byggexpertis
för att kontrollera kostnadsuppskattningar
och beräkningar.»

Reservanternas ståndpunkt här är

alltså enligt byggnadsstyrelsen absurd.
Men jag skulle tro, herr talman, att
det finns många i denna kammare, vilka
i egenskap av kommunalmän har råkat
ut för liknande malörer som den herr
Lange i egenskap av statsråd har råkat
ut för. Själv har jag en gång som ordförande
i en skolstyrelse släppt igenom
ett byggprojekt, där vederbörande
arkitekt gjort en felaktig volymberäkning
och därigenom kommit fram till
för låga kostnader. För att dra en parallell
skulle jag alltså inte ha iakttagit
kommunens sannskyldiga nytta genom
att icke ha upptäckt arkitektens
felräkning. Men jag kan försäkra herrar
Hammar och Braconier, att ingen
högerman eller folkpartist i Linköping,
mig veterligt, har lagt mig till
last att jag inte upptäckt arkitektens
felräkning.

Reservanternas andra anmärkning
går ut på att statsrådet inte tillräckligt
vaksamt följt utvecklingen. Vid olika
tillfällen har emellertid statsrådet frågat
företrädare för byggnadsstyrelsen,
huruvida kostnaderna höll sig inom de
beviljade 7 miljoner kronorna. Jag vill
fråga reservanterna vad de anser att
handelsministern egentligen skulle ha
gjort. Anser ni att herr Lange då han
kom hem från sina utlandsresor för regeringen
och EFTA — det var åtskilliga
sådana resor under denna tid —
skulle ha skyndat i väg till Operan för
att bland rivningsbråten och hantverkare
söka skaffa sig en uppfattning om
att kostnadskalkylen i verkligheten
höll? Eller vill ni bestrida riktigheten
av statsrådets uppgifter, att han gjort
upprepade förfrågningar hos tjänstemän
i byggnadsstyrelsen huruvida kalkylerna
höll?

Om man har en byggnadsstyrelse, som
är ansvarig för byggandet, måste det
vara denna styrelses uppgift och ingen
annans att svara för att byggnadsverksamheten
fullföljs i enlighet med föreliggande
beslut.

När man läser handlingarna i detta

Onsdagen den 10 maj 1961 Nr 18 71

Ang. ombyggnaden av operahuset i Stockholm

mål, får man en känsla av att det är
flera sammanfallande olyckliga omständigheter
som lett till kostnadsöverskridandet.
Ansvaret för Operans verksamhet
och ansvaret för operabyggnaden
är splittrat. 1955 års hyresavtal
mellan teaterbolaget och restaurangbolaget
träffades med de bristande förutsättningar
som förelåg från teaterbolagets
sida. Det har också på vissa håll
framskymtat, att det funnits en ambition
att göra operarestaurangen till någonting
som överglänste allt tidigare
existerande i Skandinavien. Denna ambition
har — det tror jag vi alla sett —
saknats hos handelsministern. Detsamma
kan man dock inte säga om de privata
intressen som är engagerade i denna
sak. Jag tror inte heller att man därvidlag
kan frita operastyrelsen med
dess ordförande, förre högerriksdagsmannen
och chefredaktören för Svenska
Dagbladet, fil. dr Ivar Anderson.
Bvggnadsstyrelsens arbetsformer och
dess brist på personal får väl anses —
välvilligt tolkat — vara den väsentliga
orsaken till den ekonomiska felbedömning
som här skett.

Innan jag slutar, vill jag emellertid
ge uttryck för den glädje jag känner
över den allmänna reaktion som detta
kostnadsöverskridande har mötts av.
Det är ett hälsotecken i den svenska nationen.
Jag tror att denna enhälliga
reaktion och den utredning, som snabbt
sattes till för en översyn av byggnadsstyrelsens
organisation, i fortsättningen
skall skydda oss från obehagliga händelser
av detta slag.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman berörde
först frågan, huruvida decharge
inte redan var beviljad. Hur kan i så
fall utskottsmajoriteten skriva som den
gör? Om utskottsmajoriteten haft denna
uppfattning, att decharge hade beviljats,
skulle den ha sagt att frågan
inte kunde tas upp ur konstitutionell
synpunkt. Det har utskottet inte gjort

utan har i stället kommit fram till att
det föreligger anmärkningsvärda förhållanden.
Jag underströk redan i mitt
första anförande att den centerpartist
i första kammaren, som jag refererade,
ansåg att det i denna skrivning låg ett
klander mot handelsministern. Hur det
förhåller sig härmed får vederbörande
centerpartist själv klargöra.

Jag vill göra herr Andersson i Linköping
uppmärksam på att han helt
förbigick det egendomliga förhållandet,
att i jämförelsen marsförslaget upptogs
till endast 2,9 miljoner, ehuru man för
att få en rättvisande jämförelse borde
ha lagt till 900 000 kronor. Är det inte
att vilseleda den grundlagsprövande instansen?
Skulle man 1958 ha vetat, att
en post helt plötsligt förts över på detta
sätt? Det är väl orimligt.

Det finns ju dessutom inga utförliga
handlingar i denna fråga. Jag finner det
i hög grad anmärkningsvärt att utskottets
talesman förbigick den konstitutionella
prövningsrätten.

Herr Andersson i Linköping säger vidare,
att statsrådet inte hade något annat
att göra än att godta de beräkningar
som en underlydande myndighet gjort.
Jag har redan framhållit att socialdemokraterna
tidigare i en rad anmärkningar
mycket skarpt sade ifrån, att
man inte kunde godta, att statsråden
icke gör en självständig prövning. I
dag passar det socialdemokraternas talesman
att komma med en helt ny syn
på denna konstitutionella fråga. Hur
skall vi i konstitutionsutskottet kunna
slå vakt om grundlagarnas bestämmelser
angående riksdagens fria prövningsrätt,
om i varje fråga statsrådet säger
att han litade på den underlydande myndigheten.
Dessutom fanns det — och
här kommer man in på sakfrågan — i
novemberförslaget noggranna kalkyler,
som enligt statsrådets mening var alltför
höga för att man skulle kunna godta
dem. I stället kom man i decemberförslaget
och marsförslaget 1958 med en
hälften så stor summa. Det var inte jag

72 Nr 18 Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. ombyggnaden av operahuset i Stockholm

utan herr Andersson i Linköping som
påstod att det inte fanns några klara
beräkningar. Även utskottsmajoriteten
säger i utlåtandet att det var anmärkningsvärt,
att det kunde skilja så mycket
i fråga om beloppen utan att man
gjort några större ändringar i byggnadsprogrammet.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Frågan om operabygget
har som redan sagts varit föremål för
riksdagens behandling i flera olika omgångar.
Det finns naturligtvis anledning
att i detta fall tala om en skandal. Utskottets
kritik av vad som förekommit
är ju också synnerligen hård:

»Genom den verkställda särskilda utredningen
angående orsakerna till fördyringen
av ombyggnadsarbetena och
vad som i övrigt blivit känt efter den
10 januari 1960 har likväl blottats förhållanden,
som icke få förekomma inom
statsförvaltningen och som äro ägnade
att rubba allmänhetens förtroende
för densamma. Vad sålunda förekommit
i frågan om operahusets ombyggnad
och sin uppfattning härom, så långt
detta spörsmål nu går att bedöma ur
konstitutionell synpunkt, har utskottet
. . . funnit sig icke kunna underlåta att
för riksdagen tillkännagiva.» Vi har till
utlåtandet fogat en promemoria, där hela
ärendet mycket ingående redovisas.

Vad som emellertid varit avgörande
för mig är att ansvarsfördelningen mellan
olika myndigheter och befattningshavare
inte nu kan fastställas. Utredningar
härom pågår. Man kan naturligtvis
gå efter den enkla regeln att statsrådet
är ansvarig, även om andra har
syndat, och alltså göra en anmärkning
enligt § 107 regeringsformen. För min
del har jag inte ansett mig kunna vara
med om något sådant. Enligt min mening
är det tillräckligt att utskottet gör
ett tillkännagivande för riksdagen.

I debatten har det också talats om
lotterimedelsfonden. De pengar som använts
för Operans och Dramatens om -

byggnad är emellertid inte vanliga lotterimedel,
utan särskilda lotterier har
ordnats för ändamålet. Man kan alltså
inte som herr Braconier gjorde säga att
andra ändamål som skall tillgodoses
med medel ur lotterimedelsfonden har
blivit lidande på detta.

Detta har ingen inverkan på den
konstitutionella frågan, men det bör ändå
klargöras — rätt skall vara rätt även
i detta fall.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är medveten om att
det är föga brukligt att en statsrådets
ledamot tar till orda i anledning av reservationsvis
framförda anmärkningsförslag
i konstitutionsutskottets dechargeraemorial.
Trots denna praxis anser
jag mig denna gång med anledning
av arten av de anklagelser, som en minoritet
inom utskottet riktar mot mig
och särskilt med hänsyn till vad som
anförts i debatten likväl ej kunna underlåta
att göra ett par påpekanden och
understrykanden. Jag har tidigare varit
i tillfälle att inför riksdagen utförligt
redovisa de omständigheter som
medfört den synnerligen stora och ur
alla synpunkter beklagliga fördyringen
av Operans ombyggnad. Senast skedde
det i en proposition i år. Låt mig ändå,
med risk för att upprepa mig själv
eller vad andra sagt, i korthet fastslå
följande.

Att lotterimedel i och för sig skulle
kunna disponeras för ombyggnaden av
restaurangen har principiellt inte ifrågasatts
vare sig i utskottets memorial
eller, om jag rätt förstår det, i reservationen.
Vad man vänder sig mot är
att kostnaderna blivit så höga och att
riksdagen i efterhand nödgats bevilja
särskilda anslag för täckande av en avsevärd
del av de icke förutsedda merkostnaderna.
Sedan operaledningen
med hänsyn till Operans eget behov velat
ge företräde för restaurangombyggnaden
och byggnadsstyrelsen inte an -

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Ang. ombyggnaden av operahuset i Stockholm

sett lokalerna lämpliga för andra ändamål,
skulle det också enligt min mening
vara orimligt att inta den ståndpunkten
att medel under inga förhållanden
skulle kunna ställas till förfogande
för denna ombyggnad. Det är sålunda,
om jag förstått saken rätt, inte
på den punkten som kritiken har satt in.

Vid bedömningen av huruvida jag i
egenskap av chef för handelsdepartementet
brustit i vaksamhet när det gällt
att hålla kostnaderna för restaurangbyggnaden
inom rimliga gränser anser
jag att följande fakta bör hållas i minne.

Det i november 1957 framlagda ombyggnadsförslaget
var grundat på en
omsorgsfull kostnadsutredning, verkställd
under ett och ett halvt år. Kostnaderna
för denna utredning uppgick
till 400 000 kronor. Medel hade anvisats
på mitt förslag. Inom byggnadsstyrelsen
fanns sålunda vid denna tidpunkt ett
omfattande kalkylunderlag, som enligt
min uppfattning borde ha gjort det möjligt
för styrelsen att presentera realistiska
alternativ till den i november ursprungligen
föreslagna ombyggnaden.
Jag hade ingen anledning att misstänka
att man avsiktligt skulle vilja vilseleda
mig. Jag hyser inte heller nu några
misstankar av den arten, det vill jag
uttryckligen ha sagt.

Jag ansåg mig därför kunna acceptera,
att ett efter fackmannaprövning
starkt nerprutat förslag skulle kunna
godtas, även om jag inte hade förutsättningar
och möjligheter att kontrollera
hur pass verklighetstroget det var. Jag
saknade i varje fall skäl att misstänka,
att dessa kostnadskalkyler inte var realistiska.
Jag vill i det sammanhanget
också instämma i vad herr Andersson
i Linköping här har framhållit, att kostnaderna
för en ombyggnad inte är en
enkel funktion av golvytan. Till herr
Braconier vill jag vidare säga, att det
inte var jag, som verkställde denna
kostnadsberäkning, utan experter, till
vilka jag hade tillgång.

Jag ansåg mig kunna acceptera detta

nerprutade förslag, som första gången
framlades i december 1957 och återigen
i mars 1958. Byggnadsstyrelsen har sålunda
två gånger officiellt redovisat
samma belopp, som ingått i grunderna
för det av Kungl. Maj:t den 11 april
1958 anvisade byggnadsanslaget. Jag
vidtog, trots att jag inte hade några
anledningar att misstänka att dessa
kostnadsberäkningar inte borde hålla,
likväl ytterligare den försiktighetsåtgärden
att från början maximera anslaget
för att ytterligare ge uttryck åt
att det inte borde få överskridas. Detta
framgår också av beslutet.

I utskottets memorial påpekas, att i
det kostnadsförslag, som avgavs i mars,
en särskild post, belöpande på 900 000
kronor, utöver kostnaderna för restaurangombyggnaden,
vilka upptagits till
2,9 miljoner kronor — detsamma som
i december — redovisats såsom allmänna
byggnadsåtgärder samt reparation
och underhåll. Av reservationen får man
närmast det intrycket, att jag på något
sätt föranlett denna ändrade rubricering
för att ge ett intryck av att kostnaderna
för restaurangombyggnadeD
skulle bli så låga som möjligt. Det intrycket
stärktes, när jag lyssnade till
vad herr Braconier hade att anföra. Jag
vill bestämt tillbakavisa ett sådant förmodande.
Den åberopade promemorian
har aldrig ingivits till departementet;
det har jag förvissat mig om.

Däremot har alla parter varit eniga
om att vissa reparationer varit nödvändiga
under alla omständigheter. En
korrekt redovisning bär självklart hela
tiden eftersträvats från handelsdepartementets
sida. Av den ödeenska utredningen
framgår med all tydlighet, att
ifrågavarande 900 000 kronor verkligen
avser underhållsarbeten, som under
alla förhållanden, oberoende av lokalernas
användning, förr eller senare
måst utföras. Man kan sålunda inte göra
gällande, att denna rubricering varit
oriktig. Beloppet 2,9 miljoner i december
var lika stort också i mars.

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. ombyggnaden av operahuset i Stockholm

Därtill kom de 900 000 kronorna för
reparationsarbetena, och hänsyn har
tagits till dem vid den anslagsanvisning,
som Kungl. Maj:t på min föredragning
gjort.

Jag förstår, uppriktigt sagt, ärade
kammarledamöter, inte riktigt vari det
anmärkningsvärda ligger!

Nästa fråga som anmäler sig är huruvida
chefen för handelsdepartementet,
sedan medelsanvisningcn en gång
gjorts för operaombyggnaden, försummat
att vidta åtgärder för att tillse att
kostnaderna hölls inom den fastställda
ramen. I detta sammanhang viil jag
upplysa om att rivnings- och avlastningsarbetena
inom Operakällarens lokaler
inte påbörjades förrän i april
1959, enligt vad som upplysts från
byggnadsstyrelsen. Påbyggnaden av
restauranglokalerna — närmast festvåningen
och lunchrummet —- tog sin
början i september samma år. Nog
måste man ändå erkänna, att det kan
vara svårt att överblicka kostnadsutvecklingen
innan arbetena satts i gång.
Jag undrar också, om det verkligen
skall åligga en departementschef att
sedan byggnadsföretaget satts i gång
i detalj följa och granska hur ett ansvarigt
ämbetsverk utför ett givet uppdrag.

När byggnadsstyrelsen i maj månad
1960 på min uttryckliga begäran inkom
med en första redovisning och
härvid för första gången anmälde, att
kostnadsberäkningarna inte höll, hade
byggnadsarbetena sålunda pågått
i ungefär ett år. Nybyggnadsarbetena
för Operakällaren hade varit i gång
under åtta å nio månader. De är som
bekant ännu inte avslutade. Till denna
tidpunkt hade av det ursprungligen
anvisade beloppet, 7 miljoner kronor
för hela ombyggnaden, endast sammanlagt
3 miljoner kronor tagits i anspråk.
Härutöver hade byggnadsstyrelsen
rekvirerat ytterligare 3 miljoner
kronor men utan att antyda, att man
befarade anslagsöverskridande. Kan

man verkligen göra gällande, att jag
före denna tidpunkt haft anledning att
misstänka att kostnadsberäkningarna
ej skulle hålla? Den redovisning, som
byggnadsstyrelsen i slutet av maj på
min begäran inlämnade, föranledde
mig att omedelbart tillkalla särskild
utredningsman. Utvecklingen härefter
torde vara känd av alla, som haft anledning
att sätta sig in i detta ärende.
Mot de åtgärder, som av mig vidtagits
sedan jag fått kännedom om kostnads:
överskridandet, har såvitt jag förstår
heller inga erinringar riktats.

Herr talman! När jag ändå har ordet,
vill jag tillfoga att jag har svårt
att förstå att den omständigheten, att
justitiekanslerns pågående granskning
av myndigheternas handläggning av
denna fråga inte avslutats, på något
sätt kan påverka eller hindra bedömningen
av mitt konstitutionella ansvar.
Mina åtgöranden och eventuella försummelser
kommer ju inte att granskas
i det sammanhanget. De är kända och
redovisade, och jag vill på det bestämdaste
bestrida, att någonting i det sammanhanget
hållits dolt.

Vad jag nu anfört, herr talman, och
de fakta jag framlagt anser jag bör
beaktas av dem, som vill bilda sig en
uppfattning om huruvida den av reservanterna
föreslagna anmärkningen
enligt § 107 i regeringsformen verkligen
har fog för sig eller ej.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Handelsministern började
sitt anförande med att säga, att
reservanterna inte hade tagit upp frågan,
huruvida lotterimedel egentligen
skulle användas till en lyxrestaurang.
Det står dock i reservationen, att det
är tveksamt om lotterimedel bör användas
för detta ändamål. Det kan kanske
sägas, att om lotterimedlen räckt till
utan att riksdagen därmed hade ställts
inför det engångsavgörande, som statsutskottet
hade att ta ställning till, hade
handelsministern själv fördelat peng -

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Ang.

arna enligt principer, som han ansett
vara lämpliga. Men här ställde handelsministern
riksdagen inför ett tvångsavgörande
genom att han beviljat medel,
som han inte hade rätt att självständigt
förfoga över.

Handelsministern säger sedan, att
marspromemorian aldrig inkom till
handelsdepartementet. Men om handelsministern
tar del av marsförslaget,
skall han finna att man där hänvisar
till marspromemorian. Skulle det då
inte ha funnits skäl för handelsministern
att begära att få se marspromemorian,
eller skulle vi i konstitutionsutskottet
ha vilseletts på det sättet, att
vi skulle ha förutsatt att handelsministern
hade sett marspromemorian utan
att så varit fallet? Jag påpekade vidare
att om man iämför marsförslaget
1958 med novemberförslaget finner
man eu skillnad på 900 000 kronor.

Hur skulle vi i konstitutionsutskottet
av de bristfälliga handlingarna ha kunnat
se hur det förhöll sig? Utan att
man behöver vara byggnadssakkunnig
bör det väl ändå ha framstått som anmärkningsvärt
att man ändrar det begärda
beloppet från 3 till 6 miljoner
kronor på en månad utan att handelsministern
anser det vara befogat att
ens se efter, om det är fråga om skisser
eller inte. Det framgår dock av
den Ödeenska utredning, som redovisats
av utskottsmajoriteten, att det inte
var så stor skillnad mellan mars- och
novemberförslaget, att det kunde finnas
anledning att över huvud taget tro
att man kunde få ned kostnaderna till
2,9 miljoner kronor.

Är det inte ett statsråds skyldighet
att när det gäller pengar som skall beviljas
av riksdagen ge det grundlagsvårdande
utskottet allt det material som
finns tillgängligt för att man skall få
en noggrann prövning av saken, så
att riksdagen skall veta om den bör
godkänna beloppet eller inte. Det är det
minsta man kan begära av ett statsråd,
som har en så pass stor fråga un -

ombyggnaden av operahuset i Stockholm

der sin förvaltning, att han inte hänvisar
denna till en underordnad myndighet,
allra helst som vi i detta fall
inte fått reda på det rätta sakförhållandet
utan frågan delvis gått till en
juridisk myndighet.

Mot slutet av sitt anförande riktar
herr Lange en anmärkning mot utskottsmajoriteten,
ty det är utskottsmajoriteten
som skrivit detta om den
juridiska prövningen innan man tar
ställning till ansvarsfrågan.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LAN GE:

Herr talman! Jag tror att herr Braconier
missförstod mig. Jag har aldrig
gjort gällande att utskottet inte tagit
upp frågan, huruvida lotterimedel för
detta ändamål skulle få användas. Vad
jag sade och som kommer att framgå
av protokollet, herr Braconier, är att
utskottet i princip inte har velat avvisa
tanken på att lotterimedel under förhandenvarande
omständigheter toges i
anspråk för den ombyggnad, varom det
här är fråga.

Sedan vill jag bara, herr talman, i
anledning av det sista som herr Braconier
sade, tillägga att jag hade litet
svårt att överlämna någon promemoria
till byggnadsstyrelsen, till utskottet eller
till herr Braconier, ty jag har aldrig
fått den i min hand. Den har aldrig
ingivits i departementet, och jag har
ännu inte sett den annat än återgiven
i den utredning som utskottet åberopar.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! När handelsministern
kom in på frågan om vad reservanterna
hade skrivit om lotterimedel, ber jag
att ordagrant få citera några rader i
reservationen för att ingen oklarhet
skall kvarstå om detta. »Vad ombyggnaden
av restaurangen beträffar synes
det oss oriktigt att lotterimedel i den
omfattning som skett använts till byggande
av en lyxrestaurang.» Det var

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. ombyggnaden av operahuset i Stockholm

uttrycket »i den omfattning» som jag
utvecklade. Här ställs riksdagen inför
nya åtgöranden och det var helt oriktigt.

Sedan tog jag upp frågan om konstitutionsutskottets
prövning. Det är givet
att om vi i konstitutionsutskottet får
reda på att det föreligger en promemoria
som grundval för byggnadsstyrelsens
beräkningar, som herr Lange
utan vidare accepterar, utgår vi ifrån
att handelsministern på något sätt begärt
dessa handlingar, ty så snabbt behöver
inte en fråga av denna storleksordning
beslutas, att handelsministern
inte ens införskaffar alla nödiga handlingar
som finns.

Herr HAMMAR (fp) kort genmäle:

Herr talman! Först några ord om
lotterimedlen. Vi är alla överens om
att dessa i första hand skall gå till
konstnärliga, kulturella eller välgörande
ändamål. Att såsom i detta fall använda
denna väldiga miljonsumma till
den restaurang, som är inrymd i operahuset,
synes åtminstone reservanterna
vara snudd på övertramp i fråga om
lotterimedelsförordningen. Vi har också
anmärkt att vad ombyggnaden av restaurangen
beträffar synes det oss oriktigt
att lotterimedel användes i den omfattning
som skett.

Så en fråga till. Bakom novemberförslaget
1957 låg en omsorgsfull kostnadsberäkning.
Kalkylunderlaget var
omfattande och det fanns ingen anledning
för statsrådet annat än att godta
denna beräkning. Men sedan går statsrådet
helt plötsligt in för ett nästan till
hälften nedprutat förslag. Vad är det
som tagits bort? Vad har utgått ur den
ursprungliga mycket omsorgsfulla kostnadsberäkningen
efter statsrådets ståndpunktstagande?
Att statsrådet ändå på
något sätt hade på känn att det inte
var så klart med det hela ligger väl
däri att statsrådet maximerar beloppet.

Beloppet överskreds dock — trots att
de ansvariga ämbetsverken naturligtvis
måste vara medvetna om att beloppet
var maximerat. Det är på den punkten,
som vi reservanter också satt in vår kritik.
Vi menar, att kontrollen måste ha
försummats och att departementschefen
inte har iakttagit erforderlig vaksamhet.
Som också utskottets majoritet
understrukit, är det icke minst säreget
att medel ställdes till byggnadsstyrelsens
förfogande utan att vederbörligt
anslagsbeslut från Kungl. Maj:t förefanns.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag vill anknyta till
vad handelsministern började sitt anförande
med. Han konstaterade att inte
ens reservanterna hade anmärkt på
att särskilda lotterimedel hade använts
för ombyggnaden. Jag uppfattade det
så att det gällde restaurangdelen av
operabyggnaden. Om jag har sett rätt
i memorialet har sammanlagt 11 miljoner
kronor, varav 2 miljoner förskotterats
i avvaktan på att riksdagen skulle
ta ställning till täckande av merkostnaderna,
anvisats för detta ändamål.
Den sista utredningen visar att
det kommer att sluta på över 18 miljoner
kronor, varav 12 miljoner kronor
representerar kostnader för restauranglokalerna.

Reservanterna säger, vilket herr Braconicr
läste upp, att man tycker att
det är oriktigt, att lotterimedel i den
omfattning som skett används för ifrågavarande
ändamål. Jag får väl uppfatta
det så att det inte är fråga om
någon formell anmärkning mot principen
att särskilda lotterimedel har använts
till ombyggnad av Operakällaren.
Anmärkningen gäller omfattningen,
storleken av de medel som använts. Vid
vilken nivå reservanterna skulle varit
nöjda framgår inte av reservationen.
Reservanterna har inte sagt hur de vill
ha det. De har endast talat om om -

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Ang.

fattningen. De menar väl att det inte
är spikat hur de särskilda lotterimedlen
skall användas.

Lotteriernas ändamål har angivits av
handelsministern i ett interpellationssvar
den 6 december 1960. Där sades
det att de särskilda lotterierna anordnas
till förmån för konst, teater och
andra kulturella ändamål.

Jag tycker att om majoriteten i utskottet
hade fullföljt den linje som herr
Larsson i Luttra gjorde sig till tolk för,
nämligen att man i högre grad skulle
sikta till att ge anvisningar för framtiden
än att framföra anmärkningar
med stöd av 107 § regeringsformen —
en åtgärd som av utskottsmajoriteten
ansetts allt för kraftig i anledning av
händelser som ligger bakåt i tiden och
där ansvarsfrågan inte med säkerhet kan
fastställas, så borde man ha givit uttryck
för någon uppfattning om hur
dessa medel borde användas i framtiden.

Med tanke på situationen ute i bygderna,
där många i hög grad angelägna
kulturella önskemål får skjutas på framtiden
och över huvud taget många kulturyttringar
inte längre kan upprätthållas
på grund av medelsbrist reagerar
jag starkt emot att man använt sådana
medel på det sätt som här skett.
I motiveringen för de lotterier som
anordnats är ju klart utsagt att avsikten
är att främja konst, teater och andra
kulturella ändamål. Här har en mycket
stor del av sådana medel gått till en
guldkrog. Man kan visserligen säga att
det musiceras där, men detta musicerande
är väl ändå något sekundärt. Jag
har mycket liten förståelse för att man
på detta sätt inkräktar på medel som
man, om jag har uppfattat det rätt, ursprungligen
hade tänkt sig skulle ställas
till förfogande för konst, teater och vad
vi vanligtvis kallar kulturella ändamål.

Herr talman! Jag tror att den allmänhet
som köpt ifrågavarande lotter
och uppenbarligen gjort det med mycket
stort intresse skulle ha reagerat på

mbyggnaden av operahuset i Stockholm

ett annat sätt, om man hade kunnat
tänka sig, att medlen skulle komma att
användas på detta sätt. Jag har känt ett
behov av att ge uttryck åt denna uppfattning
och vill sluta med att säga, att
jag skulle ha varit betydligt mera till
freds, om konstitutionsutskottet hade
sett som sin uppgift att ge uttryck åt
hur dessa speciella lotterimedel i framtiden
skall användas.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det förefaller mig som
om statsrådet och chefen för handelsdepartementet
egentligen inte gick närmare
in på det som väl är den mest
avgörande punkten när det gäller att
bedöma, om han vid handläggningen
av denna fråga iakttagit tillräcklig omsorg
och försiktighet.

Låt mig hänvisa till vad konstitutionsutskottets
majoritet uttalar på sid.
12 i betänkandet. Man konstaterar där
att i november 1957 förelåg ett förslag
som upptog en kostnad för restaurang
utan festvåning på fem miljoner
kronor. Att man dessutom skulle få
räkna med vissa följdåtgärder som drar
kostnader har ju även framgått av memorialen.
Alltså, 5 miljoner kronor plus
en del extra kostnader var vad man
hade att räkna med utan festvåning.
Statsrådet sade själv nyss att denna beräkning
var grundad på noggranna kalkyler.
Några månader senare accepterar
statsrådet, och regeringen fattar beslut
på grundval härav, en beräkning,
enligt vilken restaurangen inklusive
festvåning skulle kosta 2,9 miljoner kronor.
Jag skall inte gå in på den tillkommande
posten 0,9 miljon för att inte
uppehålla mig vid detaljer. Väsentligt
över 5 miljoner kronor skulle restaurangen
alltså kosta utan festvåning enligt
en noggrann beräkning. Några månader
senare får statsrådet höra, att
man kan bygga restaurang inklusive
festvåning för ungefär halva summan.
Men det föranleder inte statsrådet att
begära några noggranna kostnadskalky -

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. ombyggnaden av operahuset i Stockholm

ler. Den promemoria, på vilken man
stött sig, har han aldrig sett. Han har
tydligen inte begärt att få se den. Han
har bara accepterat detta verkligen underbara
besked, att man kunde bygga
restaurangen med festvåning för cirka
halva kostnaden mot vad den några
månader tidigare skulle kosta utan festvåning.
.lag tycker att handelsministern
där visade prov på en lättrogenhet som
överstiger det normala. Hade handelsministern
sagt sig: Nej, detta kan inte
vara riktigt, hade han naturligtvis begärt
att få noggrannare kalkyler. Vad
hade detta lett till för resultat? Ja, det
hade säkerligen lett till att dessa kalkyler
hade kommit fram.

Utredningsmannen framhåller att
först i maj 1959, alltså 13 månader efter
det att statsrådet fattade beslut, påbörjades
noggrannare kalkyler. Utredningsmannen
anser det tydligen högst
anmärkningsvärt, att man dröjt så länge
med att utarbeta de noggrannare kalkylerna.
Det är väl alldeles uppenbart,
att myndigheten i fråga inte kunde ha
förfarit på detta sätt, om statsrådet i
april 1958 hade sagt: Nej det är inte
gärna möjligt, att man kan bygga en
restaurang med festvåning för ungefär
halva kostnaden mot vad utgifterna för
en restaurang utan festvåning skulle ha
belöpt sig till.

De standardförskjutningar och dylikt
som det var fråga om behöver jag inte
ta upp här, ty de påverkar inte en jämförelse
i stort.

Herr Rydén har redan vid en tidigare
debatt framfört synpunkter av ungefär
samma slag som jag nu framfört.
Även i dag har en del talare, t. ex.
herr Braconier och herr Hammar, såvitt
jag kan finna varit inne på samma
linje. Men statsrådet har visat stor
förmåga att inte närmare gå in på just
denna springande punkt. Detta är orsaken
till att jag ytterligare vill stryka
under densamma.

Statsrådet har i dag även haft försvarare
— bl. a. herr Andersson i Lin -

köping — men jag vet inte, om statsrådet
är så alldeles tillfredsställd med
deras försvar. Herr Andersson i Linköping
jämför med sig själv och säger:
»Jag har varit utsatt för att arkitekter
gjort felberäkningar, och där blev jag
lurad. Ingen har hängt mig för det
hemma i Östergötland, så ingen kan
väl vilja hänga herr Lange i riksdagen
för en liknande sak.» Men herr Andersson
glömde, att parallellen inte håller.
Herr Andersson hade väl inte i förväg
en kalkyl att en skola utan extra
matsal skulle kosta dubbelt så mycket
som den skola med matsal, som herr
Andersson möjligen var med om att
ge anslag till. Hade herr Andersson
först haft en siffra för en skola utan
matsal och sedan låtit sig luras att man
kunde bygga mera för halva kostnaden,
undrar jag om inte herr Andersson
också skulle fått kritik i Östergötland.
Jag kan inte tro, att Östergötland är
annorlunda än andra landsdelar.

Vad frågan i dag gäller är det konstitutionella
ansvaret. Herr Andersson i
Linköping säger, att byggnadsstyrelsen
och ingen annan har ansvar för fullföljandet
av fattade beslut. Frågan är
ju i första rummet, huruvida tillräcklig
omsorg iakttagits före beslutens fattande
och därefter huruvida statsrådet
på grund av de verkligen osedvanliga
förhållandena har iakttagit tillräcklig
försiktighet efteråt.

De båda ärade ledamöterna av centerpartiet
som uttalat sig här, herr Larsson
i Luttra och herr Fälldin, har tyckt
att man nu hellre borde se framåt. Det
låter ju bra, men jag trodde att detta
var en debatt kring konstitutionsutskottets
dechargebetänkande och att frågan
i första hand gällde det konstitutionella
ansvaret. Sedan kan man naturligtvis
hänga på vilka reflexioner som helst
utanför ämnet rörande framtiden. Det
kan vara mycket bra i och för sig,
men det får inte undanskymma det faktum,
att det här gäller en fråga om ansvar.

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Ang.

Det gladde mig att höra handelsministern
säga, att utskottsmajoriteten inte
hade någon grund för sin uppfattning,
att man måste avvakta JK:s
granskning av hur underlydande ämbetsverk
förfarit.

En klar och välkommen markering
var att statsrådet på denna punkt erkänner,
att hans eget ansvar skall bedömas
och att han inte bara vill krypa
bakom ämbetsverkets ansvar. Genom att
fullfölja en sådan tankelinje kommer
man givetvis fram till det som utskottsmajoriteten
har gått förbi på grund
av sin av herr Lange underkända motivering,
nämligen den enkla frågan:
Har statsrådet, som fick sifferuppgifter
på att man kunde göra mer för
halva kostnaden och som var så lätttrogen
att han godtog detta och som
inte heller i efterhand förrän efter
många månader begärde några noggrannare
kalkyler utan lät det hela gå så
pass länge som det har gjort, visat
tillräcklig omsorg och försiktighet och
varit nog skicklig vid handläggningen
av frågan? På detta, herr talman, måste
jag för min del svara nej.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Ohlin finner det
anmärkningsvärt att ett projekt, som i
november månad kostnadsberäknats till
5 miljoner kronor, sedan kan i mars
godtas av mig för en kostnad av 2,9
miljoner kronor. Det skulle jag också
finna i hög grad anmärkningsvärt. Förklaringen
liar jag emellertid försökt ge
redan i mitt första inlägg. Man skall
komma ihåg att till grund för den
första kostnadsberäkningen låg det omfattande
kalkylmatcrial som hopbragts
under ett och ett halv år till en kostnad
av 400 000 kronor. Det kunde därför
antas att i detta material också
fanns ett underlag för utarbetande av
alternativ. Såvitt jag nu erinrar mig
— jag har inte kontrollerat saken för
ögonblicket och måste reservera mig

ombyggnaden av operahuset i Stockholm

för att mitt minne på någon punkt kan
svika — är det riktigt som herr Ohlin
framhåller att både i det s. k. novemberförslaget
och i det s. k. marsförslaget,
som sedan ingick i det anslagsbeslut
som Kungl. Maj :t fattade under
våren 1958, var en festvåning medtagen,
men, herr Ohlin, det var inte alls
samma festvåning. Inte heller var det
fråga om samma projekt. Jag vill inte
att riksdagens ledamöter skall få det
intrycket att det projekt som förelädes
mig i december år 1957 och mars år
1958 var exakt detsamma som det som
förelåg i november år 1957.

Jag vill än en gång understryka att
denna kostnadsnedprutning inte gjordes
av mig utan av dem som hade tillgång
till kalkylmaterialet och det underlag
för beräkningar som enligt min
uppfattning kunde föreligga däri. Detta
tillrättaläggande anser jag, herr talman,
vara på sin plats.

När jag ändå har tagit till orda vill
jag påpeka för herr Hammar att jag
aldrig har gjort gällande att man inom
utskottet har ifrågasatt lämpligheten i
och för sig av att använda lotterimedel
för det ändamål som här är aktuellt.
Vad man särskilt anmärkt på är enligt
ordalydelsen i reservationen att lotterimedel
togs i anspråk i den omfattning
som senare visade sig nödvändig och
att saken först sedan gick till riksdagen.
Det är det anmärkningsvärda; det
tror jag man får erkänna. Visst kan
man som herr Fälldin ifrågasätta om lotterimedel
över huvud taget bör tas i
anspråk för byggande av en lyxkrog,
men detta har heller inte från början
varit avsikten. 2,9 miljoner kronor var
det som ingick i den ursprungliga anslagsanvisningcn.
Att den under förhandenvarande
omständigheter skulle
kunna få utnyttjas för att bygga om
Operakällaren ansåg jag mig kunna
godkänna, eftersom det uppgavs att dessa
lokaler inte kunde användas för annat
ändamål. Konsekvensen av ett annat
ställningstagande hade nödvändigt -

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. ombyggnaden av operahuset i Stockholm

vis varit att lokalerna i varje fall tills
vidare hade fått stå tomma.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Då handelsministern i
en replik till mig påstår att han aldrig
liar sett promemorian från den 17 mars
1958 skall jag be att få citera ur utskottets
utlåtande. Där står: »Promemorian
den 17 mars 1958 hade samma dag
varit föremål för överläggningar inom
handelsdepartementet.»

Herr Lange hade emellertid icke sett
promemorian. Det var inte lätt för oss
i konstitutionsutskottet att göra annat
än förutsätta att handelsministern haft
den till granskning. Står det om en sådan
promemoria, som kommit till efter
juridisk granskning, att den varit föremål
för överläggningar inom handelsdepartementet,
är det givet att vi antar
att handelsministern har sett den.

För herr Fälldin vill jag framhålla
att han borde ha läst upp också fortsättningen
när han angriper reservanterna.
Där står det: »Härigenom har
riksdagens beslutanderätt beträffande
statsutgifterna blivit åsidosatt.» Det är
väl en ganska anmärkningsvärd sak
när det gäller en konstitutionell prövning,
och man kan inte komma ifrån
den genom att diskutera om framtiden.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill att det inte
skall föreligga något missförstånd på
den punkt som herr Braconier senast
tog upp. Den promemoria som han talat
om har aldrig ingivits till handelsdepartementet.
Mig veterligt har den
aldrig diskuterats, vad som än uppges
i utskottsutlåtandet.

Därjämte vill jag med bestämdhet
hävda — det gjorde jag redan i mitt
första inlägg — att vi visst hade ögonen
öppna för att operabyggnaden skulle
ha behov av reparation och underhållsarbeten
och att detta gällde även
de lokaler som var anvisade för Ope -

rakällaren. Den saken har vi haft klar
för oss under hela diskussionen mellan
departementet och byggnadsstyrelsen.
Det är möjligt att missförståndet
uppkommit därav att byggnadsstyrelsen
i dessa sammanhang frågade huruvida
icke en särskild kostnadspost i så
fall borde uppföras med särredovisning.
Så skedde i det förslag som ingavs
till departementet, och denna
rubricering har utredningsmannen ansett
vara den riktiga.

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Hem talman! Jag önskar tillägga två
saker. Herr Fälldin saknade i konstitutionsutskottets
memorial ett uttalande
om hur lotterimedlen i fortsättningen
skulle användas. Jag finner att ett sådant
uttalande i konstitutionsutskottets
memorial skulle ha inneburit att
det trätt utanför sitt kompetensområde.

Herr Ohlin ville göra gällande att
parallellen med ett kommunalt beslut
kan halta. I det fall jag nämnde trodde
han inte att det fanns några jämförelser
att göra med tidigare ritningar.
Jämförelsen haltar inte på den punkten.
Även där hade vi tidigare ritningar och
kostnadsförslag. Det enda avseende där
den haltar är, att medan jag i det kommunala
beslutet delar ansvaret med 14
ledamöter från andra politiska partier
så åvilar ansvaret i detta fall ett parti.
Frestelsen har hos vissa blivit litet för
stark för att avstå från att utnyttja
detta i partipolitiskt syfte.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Handelsministern besvarade
mitt påpekande rörande hans
egendomliga lättrogenhet att acceptera,
att man kunde åstadkomma mer för obetydligt
över halva kostnaden, med att
säga: »Jag är angelägen att under stryka

att det gäller inte samma festvåning
i båda fallen. I början var det
tal om en mycket dyrbarare festvåning.
» Men, herr statsråd, min jämförelse
gällde å ena sidan november -

Onsdagen den 10 maj 1901

Nr 18

Ang. ombyggnaden av operahuset

förslaget utan festvåning och å andra
sidan marsförslaget med festvåning.
Statsrådet kan väl ändå inte säga, att
det var naturligt att anta, att det blir
billigare att bygga när man tar med
en festvåning, låt vara att den festvåningen
är något mindre än den det
förut varit tal om. Den noggranna kalkylen
i november gällde ju faktiskt —
som det står i utskottsutlåtandet på sidan
12 —• restaurang utan festvåning.

När statsrådet fick dessa uppgifter,
borde han inte då ha frågat vederbörande
myndigheter, vari de stora besparingar
bestod som åstadkomme, att
man inte bara kunde skära ned beloppen
i mycket stor utsträckning utan
också lägga till en festvåning? När
herr Rydén i en tidigare debatt ställde
en fråga av liknande art svarade
statsrådet med hänvisning främst till
att man prutade ner på festvåningen
och att man tänkte sig att eventuellt
ta bort densamma. Detta svar var irrelevant
redan då och kan i varje fall
inte åberopas nu. Om man lägger till
en festvåning innebär detta en utgiftsökning
och inte en utgiftsminskning.
Hade statsrådet frågat vilka utomordentliga
besparingar det gällde hade
naturligtvis följden blivit att myndigheterna
låtit göra en noggrannare kalkyl,
som kunde tåla en jämförelse med
kalkylerna några månader tidigare. Redan
då hade det visat sig — soro utredningsmannen
ödeen påpekar — att en
jämförelse mellan de ritningar, som
åberopades i decemberförslaget och
motsvarande ritningar i novemberförslaget
i den mån dessa omfattar ombyggnaden
av restaurangen ger vid
handen, att de inbördes avvikelserna
dem emellan icke kan anses vara av
sådan betydelse att i avgörande utsträckning
påverka ombyggnadskostnaderna.
Därvidlag skedde inte någon avgörande
förändring från december till
mars. Hade statsrådet begärt besked på
den punkten hade det redan då framkommit,
hur löst grundat det uttalandet
<1 - Andra kammarens protokoll 1961. ,Vr

i Stockholm

var, när man talade om dessa jättelika
besparingar.

På allt detta har statsrådet endast
ett svar. Han säger att det inte var han
själv som gjorde de beräkningar som
innebar, att denna ombyggnad skulle
kunna göras mycket billigare. Detta
tror vi gärna. Frågan gäller om inte
statsrådet skulle ha begärt en närmare
förklaring på det mycket osannolika
i de framlagda siffrorna som rör dessa
stora nedprutningar samt en närmare
kalkyl som hade övertygat honom
själv att det verkligen förhöll sig på
det viset. När en kalkyl företogs litet
längre fram i tiden visade det sig att
beräkningarna inte alls höll. Hade denna
kalkyl gjorts på statsrådets initiativ
något tidigare hade man med all sannolikhet
åtminstone delvis fått i huvudsak
samma resultat och därigenom
kunnat undgå en hel del utgifter som
på ett senare stadium varit omöjliga
att undgå.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill bara säga ett
par ord till herr Ohlin. De 5 miljonerna
skall i själva verket jämföras med de
3,8 miljonerna i marsförslaget. I de
5 miljonerna ingick därjämte den post
som vi här tidigare diskuterat. Vi skall
kanske inte gå tillbaka till den igen,
men den gällde de 0,9 miljonerna för
de ombyggnadsarbeten som här har särredovisats.
Ändå är det naturligtvis —
det ger jag herr Ohlin rätt i, och jag
sade det redan i mitt föregående anförande
— en mycket anmärkningsvärd
nedprutning som kommit till stånd. Det
är självklart — herr Ohlin må tro mig
eller ej — att även jag vid detta tillfälle
hade anledning att göra precis den
reflexion som herr Ohlin gör här i
kammaren och ställa samma frågor till
den expertis som stod oss till buds.
.lag antog att man borde kunna ge ett
riktigt svar utifrån det material som
fanns tillgängligt för expertisen, ett
IS

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1901

Ang. ombyggnaden av operahuset i Stockholm

material som man samlat ihop under
ett och ett halvt år för 400 000 kronor.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Får jag bara påpeka,
att siffran 5 miljoner är framräknad
exklusive kostnaderna för diverse följdåtgärder.
Om vi skall börja göra en
mycket detaljerad jämförelse får vi börja
uppskatta hur stora dessa kostnader
kän anses vara. Jag tror därför att den
jämförelse jag gjorde anger storleksordningen
aV de båda belopp jag nämnde
först siffran för festaurang utan
festvåning och sedan en mycket lägre
siffra för restaurang med festvåning.
Jag tycker att siffrorna borde ha varit
en varning till statsrådet så afl han begärt
noggrannare kalkylet ; över hur
detta undervérk skulle kunna utföras.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Herr Andersson i Linköping
säger, att konstitutionsutskottet
inte skulle kunna ge uttryck åt de
synpunkter jag hade på de särskilda
lotterimedlens användning i framtiden,
eftersom frågan inte fölle inom konstitutionsutskottets
kompetensområde. Då
skulle det alltså gälla speciella regler
just beträffande den frågan. Jag kan
inte se annat än att det är fråga om ett
statsrådsbeslut om hur dessa pengar
skall användas. Det finns ju inga närmare
regler bär. Lotteriernas ändamål
har jag redovisat för tidigare genom
att citera ur ett interpellationssvar som
handelsministern lämnade i slutet av
förra året.

Varför skulle man inte på detta område
kunna ge framtidsanvisningar
när man i årets memorial gjort det på
ett annat område? Tittar man under
punkt C I på sid. 8, i slutet av första
stycket, säger utskottsmajoriteten — och
för den uppfattningen står, enligt närvaroförteckningen,
även herr Andersson
i Linköping: »Utskottet är alltså
av den meningen, att förordnanden av
förevarande slag i princip icke böra

meddelas.» Denna skrivning följs inte
av någon anmärkning enligt 107 § RF.
Är inte detta att betrakta som en framtidsanvisning
från utskottets sida? Vore
det med detta som parallel otänkbart
att ha en motsvarande anvisning för de
särskilda lotterimedlens användning i
framtiden?

Herr Braconier menade att jag borde
ha läst ännu ett stycke ur reservationen
beträffande punkt III. Jag läser
dock där fullt klart att reservanterna
finner det illa vara att lotterimedel i
den omfattning som skett använts till
byggandet av en lyxrestaurang. »Härigenom
har riksdagens beslutanderätt
beträffande statsutgifterna blivit åsidosatt»,
säger reservanterna. Jag var dock
inte nöjd ens med detta. Jag ifrågasätter
nämligen om man över huvud
taget skall använda lotterimedel till ett
sådant här ändamål. Jag vet hur oerhört
stora behov vi har ute i bygderna, behov
som blir sämre tillgodosedda då
sådana här projekt kommer och inkräktar.

Utifrån denna utgångspunkt tillfredsställer
inte heller reservationen mig.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag skulle vilja göra ett
tillägg till min sista replik till herr Ohlin.

Jag hade inte någon anledning att
misstänka att jag var missledd med de
kostnadsuppgifter som framräknats av
expertisen. Jag fann inte något skäl varför
jag skulle misstänka något sådant.
Ingen kunde förmoda att någon hade
någon ond avsikt. Jag var ändå angelägen
om att denna kostnadsram skulle
hållas och att anslaget tydligt och
klart maximerades i beslutet. Detta
framhöll jag i mitt första inlägg och
jag tror att man skall hålla det i minnet
även under denna diskussion.

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Jag skulle bara vilja

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Ang. ombyggnaden av operahuset i Stockholm

ge herr Fälldin det rådet att han frå- stora överskridanden som det nu är

gade sina vänner i andra avdelningen fråga om, men överskridanden kan bli

i statsutskottet om de anser, att det är tråkiga nog ändå. Tron att maxime konstitutionsutskottet

eller statsutskot- ringen av anslaget kan ersätta den omtet
som skall uttala sig om hur lotteri- sorg och försiktighet som bör gå före

medlen till kulturella ändamål i fort- ett beslut, den tron kan väl handels sättningen

skall användas. ministern inte på allvar åberopa här i

kammaren som försvar.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag riktade mig mot
herr Fälldins föregående anförande där
han gjorde gällande att det verkade
egendomligt att konstitutionsutskottet
inte hade tagit upp lotterimedelsfrågan.
Men den konstitutionella prövningen
gäller ju om riksdagen har blivit åsidosatt,
och detta än en väsentlig sak.
Av herr Fälldins första anförande fick
man den uppfattningen att det inte
fanns mycket att anmärka på vad som
skett i detta hänseende.

Herr Lange sade att denna promemoria
aldrig hade varit under hans
ögon, och jag har ingen anledning att
betvivla den upplysningen. Men i JK:s
utredning heter det att den promemorian
varit föremål för överläggningar
i handelsdepartementet, och vi tog då
för givet att handelsministern på något
sätt hade gjort sig underrättad om
vad hans underlydande befattningshavare
resonerade om, när det gällde så
betydelsefulla frågor.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Statsrådet upprepar nu
försvaret att han maximerade anslaget.
Det är väl inte något så sensationellt i
och för sig att man maximerar sådana
anslag. En erfaren regeringsledamot
som herr Lange borde väl ha funnit det
märkligt att man kunde göra så mycket
mera för mindre pengar än som
begärts i första omgången. Borde han
då inte ha sagt sig att han, även om
lian maximerade anslaget, löpte risk att
det när arbetet vore halvfärdigt visade
sig bli stora överskridanden? Jag begär
inte att statsrådet Lange skulle ha
kunnat riikna med att det skulle bli så

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det kunde befaras att
överskridanden skulle visa sig när arbetet
stod halvfärdigt, säger herr Ohlin.
Jag vill erinra honom om att jag
begärde en kostnadsberäkning av byggnadsstyrelsen,
när vi av uttalanden som
hade gjorts några véekör dessförinnan
tyckte oss ha anledning att befara vissa
kostnadsöverskridanden, och då vär
arbetet inte ens halvfärdigt. Det var det
som föranledde mig att tillkalla en särskild
utredningsman som skulle undersöka
vad som här ägde rum eller kunde
förväntas äga rum.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Kammaren observerar
att vad herr Lange nu fäste sig vid var
inte det reella innehållet i min replik
utan detta att bygget, när kostnadsöverskridandena
började komma till synes,
inte var halvfärdigt utan bara ett stycke
på väg. Det är en alldeles irrelevant
sak. Det väsentliga är att han trots
maximeringen av anslaget hade anledning
att befara redan på förhand, att
när arbetena kommit i gång så skulle
överskridanden visa sig. Han borde därför
inte ha litat till den enkla metoden
att underlåta noggrann prövning
innan beslut fattas och bara säga att
allt är gott och väl därför att anslaget
har maximerats.

Statsrådet var inte skyldig att räkna
med risken för den utveckling som
skett, men han borde ha räknat med
överskridanden och vidtagit försiktighetsmått
på annat sätt än genom den
enkla metoden att begränsa beloppet.

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. ombyggnaden av operahuset i Stockholm

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Herr Andersson i Linköping
tycker att jag borde tala med
mina kamrater i statsutskottet och höra
vad de säger om lotterimedlens användning.
Jag kan inte förstå varför
jag skulle tala med dem om den saken.
Om jag inte fattat detta fel anmäler
statsrådet hur pengarna har använts,
och det är statsrådet som har rätt att
disponera över dessa medel. Statsutskottet
har icke någon beslutanderätt i
det hänseendet.

När jag läser reservationen kommer
jag till slutsatsen att herr Braconier och
andra opponerar sig bara när anvisningarna
når över en viss nivå. Jag har
aldrig sett att statsutskottet sanktionerat
den nivå som herr Braconier här
skulle vilja acceptera. Jag kan alltså inte
finna att statsutskottet har något inflytande
härvidlag, utan det hela är ett
statsrådsärende. Skall det anmärkas på
ärendets behandling, tillkommer det
konstitutionsutskottet att göra det. Det
är mot den bakgrunden, herr talman,
jag för mitt resonemang.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Låt mig igen få påpeka
att när den utredning som jag tillkallade
började sitt arbete hade endast 3
miljoner kronor utgått till byggnadsstyrelsen
av de 7 miljoner som hade anvisats.
Byggnadsstyrelsen hade därutöver
begärt ytterligare 3 miljoner kronor.
Det var i detta läge utredningen
tillsattes. Endast 3 miljoner kronor hade
utbetalats och arbetena var vid den
tidpunkten förmodligen ännu inte halvfärdiga.

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Jag tror att denna kammare
är överens om att om riksdagen
skall ge anvisningar om hur lotterimedel
i fortsättningen skall fördelas så är
det rimligt att riksdagen gör ett uttalande
härom efter förslag från den av -

delning hos statsutskottet som i vanliga
fall handlägger frågor av denna art.
Det är väl en helt annan sak — fastän
det förstår tydligen inte herr Fälldin
— när konstitutionsutskottet tar upp
frågor om förordnanden av socialstyrelsens
tjänstemän på vissa poster. Där
ställs konstitutionsutskottet inför en
klart konstitutionell fråga och då kan
konstitutionsutskottet uttala att det ifrågavarande
förfarandet i fortsättningen
icke bör ske. Jag tror att om herr Fälldin
tänker över detta, så står denna divergens
rätt klar för honom.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Handelsministern återkommer
nu till hur duktig han varit
som fick en utredning till stånd innan
hälften av beloppet var anvisat. Men,
herr talman, utredningen och åtgärderna
till följd av denna kom på så sent
stadium att vi likväl fått detta enorma
kostnadsöverskridande. Det är det praktiska
resultatet, och det visar väl tydligt
att det enda som skulle ha hjälpt varit
om statsrådet före beslutets fattande
hade insett att det som ställdes i utsikt,
en större prestation för något över halva
den ursprungligen beräknade kostnaden,
var otänkbart att genomföra.
Statsrådet skulle fördenskull ha begärt
noggrannare kalkyler. Statsrådets metod
att maximera anslagsbeloppet ledde
ju inte till resultat, och att åberopa den
är inte något starkt försvar.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Till det sista som herr
Andersson i Linköping nu sade vill jag
foga en kommentar som närmast är en
fråga. Hur skulle det vara rent teoretiskt
om samtliga lotterimedel användes
till bekostande av ett sådant bygge
som Operakällaren? Skulle konstitutionsutskottet
då vänta på att statsutskottet
ingrepe?

Överläggningen var härmed slutad.

Avdelning B lades till handlingarna.

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Föredrogs vad utskottet i avdelning
Ca) anfört angående förhållanden av
beskaffenhet att föranleda uttalanden
av utskottet utan åberopande av § 107
regeringsformen; och yttrade därvid:

Ang. tvåinstansjäv eller instansfusion

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Vi har nu lämnat den
omtalade lyxrestaurangen med vidhängande
teaterlokaler och befinner
oss för ögonblicket i socialstyrelsen.

Vid denna punkt i föreliggande utskottsutlåtande
bär ett enhälligt konstitutionsutskott
gjort ett tillkännagivande,
som är av den arten att det
förtjänar uppmärksammas både av regeringen
och av de befattningshavare
som det vederbör. Vi har funnit det
oriktigt att generaldirektörens ställföreträdare,
byråchefen Göta Rosén, samtidigt
är ordförande i en ungdomsvårdsskolestyrelse.
Frånsett det principiellt
felaktiga häri och de anmärkningsvärda
jävsförhållanden, som därmed kan
uppstå, är det åtskilliga olägenheter
förknippade med ett sådant arrangemang.

Vi har många ungdomsvårdsskolor
här i landet, och vid de skolor, som
inte har förmånen att ha en framstående
befattningshavare i socialstyrelsen
som ordförande i skolstyrelsen, kan
lätt den misstanken sprida sig att de
blir missgynnade vid de avgöranden
socialstyrelsen har att fatta. Det är
ganska naturligt om sådana misstankar
med åtföljande olust sprider sig bland
dessa andra skolor.

Fallet Göta Rosén är heller inte ensamstående.
Även en annan befattningshavare
i socialstyrelsen, en byrådirektör,
har principiellt samma uppdrag
vid sidan om tjänsten — och det är
givetvis lika felaktigt. Men orsaken till
att vi just tog upp exemplet Göta Rosén
är, att hon intar en alldeles speciell
ställning i socialstyrelsen, eftersom hon
är generaldirektörens ställföreträdare.

Ang. tvåinstansjäv eller instansfusion

Jag är också övertygad om — och
det fick jag åtskilliga belägg för under
debatten i utskottet — att det även på
andra områden råder liknande tvåinstansjäv,
som inte är tilltalande. Därför
tycker jag det skulle vara angeläget
att man inom Kungl. Maj:ts kansli
gör en utredning och upprensning i
syfte att åstadkomma bättre förhållanden
i detta stycke.

Men framför allt förväntar jag att
det här apostroferade fallet skall leda
till ett bestämt ställningstagande av vederbörande
ämbetsverk och kanske
också från Kungl. Maj:t. Det anser jag
vara mycket väsentligt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Som herr von Friesen
framhöll har konstitutionsutskottet ägnat
uppmärksamhet åt förekomsten av
uppdrag vid sidan om tjänsten bland
ämbetsmän i förvaltningen. Som herr
von Friesen också anförde har utskottet
i ett av dessa avsnitt omnämnt vissa
förordnanden av Kungl. Maj:t, vilka
tillkommit på min föredragning.

Utskottet nämner det ifrågavarande
fallet som exempel på förhållanden,
som utskottet har uppmärksammat hos
vissa förvaltningsmyndigheter. Då detta
exempel har väckt uppmärksamhet
även i annan ordning —• bland annat
omnämndes det av en av de ärade ledamöterna
här i kammaren för ett år
sedan — kan det vara angeläget att
lämna kammaren vissa upplysningar
om vad som förekommit samt bevekelsegrunderna
härför.

I de fall som här blivit föremål för
utskottets tillkännagivande har jag
följt en praxis, som har tillämpats av
socialministrarna under åtminstone tio
års tid. Den byråchef det gäller har
nämligen sedan 1951 förenat uppdraget
som generaldirektörens i socialstyrelsen
ställföreträdare med ställningen
som ledamot och ordförande i styrelsen
för eu av de ungdomsvårdsskolor för

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. tvåinstansjäv eller instansfusion

vilka socialstyrelsen är centralmyndighet.
Under hela denna tid och ända
sedan 1930-talet har vederbörande tillhört
styrelsen för en annan ungdomsvårdsskola.
Dft hon i början av 1940-talet själv inträdde i statstjänst och
lämnade ledamotskapet av denna kammare
för att tjänstgöra som statens inspektör
för barnavården, kvarstod hon
i samma styrelse.

Under den tid av välbekanta svårigheter
för ungdomsvårdsskoleorganisationen,
som vi ännu inte helt har kommit
igenom, har några helt nya skolor
tillkommit. Därvid har det varit angeläget
att utnyttja den erfarenhet och
det intresse för verksamheten, som har
funnits hos ledamöterna i de äldre skolornas
styrelser. I ett fall övertalade jag
exempelvis en av denna kammares ledamöter,
som medverkat i en skolstyrelse,
att även överta ordförandeskapet
i en nya skola. I en annan nyinrättad
skola placerade jag i styrelsen en departementstjänsteman,
vilken hade
tjänstgjort som sekreterare i en utredning
om ungdomsvårdsskolorna. På detta
och liknande sätt ville jag åstadkomma
att de nya skolorna skulle få en
lyckosam start och att socialstyrelsens
skolbyrå skulle få bästa möjliga hjälp
med en svår uppgift.

Då en ny flickskola 1958 inrättades
i Södermanland, fann jag att ingen var
lämpligare än den nu av utskottet åsyftade
byråchefen att i en brydsam situation
ta ledningen för den nya skolans
styrelse. Hon har under en lång
följd av år visat sig vara en effektiv
och för verksamheten varmt intresserad
skolstyrelseledamot. Särskilt hade
jag uppmärksammat hennes intresse
för att placera ungdomsvårdsskoleelever
i enskilda fosterhem utanför skolan,
en verksamhet som hon hade speciella
möjligheter att bedriva genom
sitt arbete som chef för socialstyrelsens
barnavårdsbyrå. Hon kände den bygd
där skolan ligger och hade därför goda
förutsättningar att nå kontakt med

traktens befolkning och dess arbetsmarknad.
För en ungdomsvårdsskola
är sådana förhållanden av allra största
värde.

Nu har emellertid konstitutionsutskottet
understrukit att vederbörande
i förekommande fall givetvis anmäler
jäv och alltså inte deltar i sådana socialstyrelsens
beslut som berör de skolor
där hon har styrelseuppdrag. Men
utskottet finner likväl att förordnanden
av detta slag i princip inte bör
meddelas. Jag skall inte säga någonting
härom. För min del vill jag bara tillägga
att uppgiften att vara styrelseordförande
i en ungdomsvårdsskola ofta
är krävande och otacksam. Den är dessutom
mycket blygsamt honorerad och
kan ur den synpunkten inte utgöra någon
lockelse.

För mig är det angeläget att här understryka
den tacksamhet i vilken vi
står till de personer som vill lägga ned
tid och kraft på dessa uppgifter, och
jag vill säga att den åsyftade byråchefen
förtjänar denna uppskattning i alldeles
särskilt hög grad.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag har en alldeles särskild
anledning att rikta ett tack till
socialministern för att han har velat
delta i debatten, och jag fattar hans
uttalande på det sättet att han kommer
att ställa sig till efterrättelse de påpekanden,
som har gjorts av ett enhälligt
konstitutionsutskott.

Jag vill också framhålla att det ju här
inte alls gäller någon anmärkning mot
statsrådet, bland annat av den anledningen
att det, som han själv påpekade,
rör sig om ett förfarande som pågått
i flera år och tillämpats också av andra
socialministrar. Men detta sätt att
göra erinringar eller anmärkningar är
väl ungefär i stil med vad författningsutredningen
tänkt sig i fortsättningen,
då man någon gång reagerar mot en
administrativ praxis som man anser
vara felaktig.

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Ang. bisysslor inom statsförvaltningen — Ang. export av krigsmateriel

I de vackra vitsord som statsrådet
gav vederbörande byråchef vill jag gärna
instämma. Jag förstår helt och fullt
att det fanns sakliga skäl för statsrådet
att låta skolstyrelsen vinna erfarenheter
genom att låta socialstyrelsen vara
representerad. Men starkare än dessa
sakskäl är den principiella invändning
mot dubbelställningen, som konstitutionsutskottet
har gjort. Hur värdefull
denna arbetskraft än är, bör en sådan
här sak inte få förekomma.

Äng. bisysslor inom statsförvaltningen

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Vi övergår till punkten
Ca) II i konstitutionsutskottets memorial:
Den har tagit sikte på förekomsten
av bisysslor, som uppehälles av befattningshavare
inom statsförvaltningen.

Redan på 1920-talet uppmärksammades
företeelsen av statsrevisionen.
Spörsmålet togs därefter upp på nytt
av 1955 års statsrevisorer. Då underströks
med skärpa nödvändigheten av
att befattningshavare för innehav av
vissa slag av bisysslor borde ansöka om
tillstånd därtill. En verkställd stickprovsundersökning
visade emellertid
att över 20 procent av de tjänstemän,
som innehade bisyssla av sådant slag
som krävde tillstånd av vederbörande
myndighet, saknade dylikt tillstånd.

I samband med årets granskning av
statsrådsprotokollen har konstitutionsutskottet
särskilt uppmärksammat förhållandena
i förevarandc hänseende
inom byggnadsstyrelsen. Det är uppenbarligen
av vikt att statens högre befattningshavare
så långt möjligt intar
en fri och obunden stiillning, hävdar
utskottet. Därför bör de inte inneha
bisysslor i en sådan omfattning att dessa
inverkar menligt på tjänsteutövningen.
Givetvis bör i detta sammanhang
ihågkommas, att det ej är förenligt med
tjänstens beskaffenhet att befattnings -

havare försättes i jävsställning. Det är
därför angeläget, att myndigheterna
uppmärksammar förekomsten av bisysslor
bland befattningshavare. Föreskriven
tillståndsprövning får inte försummas.

Utskottet trycker alldeles särskilt på
att vederbörande departementschef i
detta avseende skall utöva en allmän
uppsikt. Vad sålunda förekommit och
sin uppfattning härom har utskottet velat
för riksdagen tillkännagiva.

Ang. export av krigsmateriel

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Nästa punkt där konstitutionsutskottet
har kommit med ett
tillkännagivande gäller exporten av
krigsmateriel och kontrollen av denna
export.

Jag vill, herr talman, inte dölja att
jag tycker att den medverkan i dessa
internationella affärer, som det neutrala
Sverige har, inte är riktigt tilltalande.
Emellertid har man tydligen ansett
de; ekonomiska skälen vara så tungt
vägande att man vill fortsätta denna
verksamhet, trots att det av och till begås
beklagliga misstag.

Jag skulle bara i all korthet vilja
framhålla tre olika synpunkter på den
här frågan, som jag hoppas skall beaktas
i fortsättningen.

Den första är att det bör vara ett
oeftergivligt krav att adressaten i varje
särskilt fall är känd. Det får inte
räcka med en adresslapp där det står
Argentina utan någon närmare uppgift
om vem som skall ta hand om leveransen
av krigsmateriel. Detta förekom i
ett visst fall, där vederbörande också
blev lurade, ty ifrågavarande materiel
var inte avsedd för Argentina. Den beslagtogs
— på ett ganska uppseendeväckande
sätt — av franska regeringen, ty
den var tydligen avsedd för de algeriska
rebellerna. Jag anser att det var en
beklaglig uraktlåtenhet att inte noggran -

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. export av krigsmateriel

nare efterforska vart denna materiel
skulle sändas. Utskottet har också framhållit
hur viktigt det är att endast behörig
adressat får krigsmateriel från
Sverige.

Den andra frågan kan förefalla ringa
— vid olika tillfällen har till synes
ganska oskyldiga vapen exporterats under
rubriken jaktgevär. Det har emellertid
rört sig om vapen som inte bara
kan användas vid jakt i detta ords traditionella
bemärkelse utan mycket väl
kan användas också vid de djungelkrig
som kan blossa upp mellan gerillastyrkor
här och var. Det är nog anledning
att se upp även då den deklarerade
varan skenbart är oskyldig.

Den tredje fråga som jag skulle vilja
ta upp gäller något som inte står i utskottets
memorial, men som vi diskuterade
inom utskottet, nämligen kort och
gott att regeringens kontrollant, krigsmaterielinspektören,
bör vara ganska
noga med vem han umgås, d. v. s. att
se till att firmor, som kanske inte
alltid har riktigt rent mjöl i påsen, inte
får vara med och förmedla affärer av
detta slag. För sex år sedan ställde jag
och några andra ledamöter av denna
kammare reservationsvis en anmärkning
mot vederbörande statsråd därför
att till en diktaturstat i Mellanamerika
hade sänts vapen, vilka skulle användas
i kamp mot en liten demokratiskt
styrd stat, nämligen Costa Rica. Jag
fäste mig vid att i det fallet samma
firma figurerade som i det här aktuella
fallet, en firma som tydligen har tagit
till specialitet att syssla med sådana vapenleveranser.
Transaktionerna vid det
tillfället borde ha föranlett regeringen
att bli särskilt uppmärksam. Många
misstag i den algeriska vapenaffären
skulle nog ha kunnat undvikas om man
varit litet mera nogräknad vid valet av
svensk förmedlare i affären.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Herr von Friesen har
i denna fråga framfört några synpunk -

ter som inte finns med i utskottets memorial.
Jag delar inte herr von Friesens
uppfattning här. Han tycker att
de svenska myndigheterna handlat litet
för snabbt i den algeriska vapenaffären.
De har inte kontrollerat att köpare
fanns, och detta anser herr von Friesen
inte vara riktigt. Jag vill erinra
herr von Friesen om och samtidigt
meddela kammaren att enligt den
praxis, som under många år har utvecklats
då det gäller svenska vapenaffärer
och tillstånd till försäljning av
vapen har två vägar följts. Antingen
har man i förväg fått veta vem som
är köpare eller också bär man i efterhand
fått veta det. Det har alltså inte
under alla omständigheter på förhand
varit känt vart vapnen skulle gå. Myndigheterna
har följaktligen här handlat
på det sätt som är brukligt, och
jag är angelägen understryka att det
inte finns någon anledning att på denna
punkt rikta kritik vare sig mot departementets
tjänstemän eller departementet
underordnade myndigheter.

Men, herr talman, trots detta vore det
värdefullt om praxis kunde ändras därhän
att — som herr von Friesen uttryckt
önskemål om — stor försiktighet
iakttages vid vapenaffärer och att
så långt det över huvud taget är möjligt
inga vapenleveranser sker utan att
adressaten är känd. Det går givetvis
inte att få hundraprocentig kontroll
härvidlag. Det finns alltid risk för att
internationella affärsmän opererar, vilka
har helt andra syften än svenska
staten har, och det finns inga möjligheter
att åstadkomma ett fullt effektivt
system, där risken för att de svenska
myndigheterna skall bli lurade kan elimineras.
Jag skulle bara vilja uttrycka
önskemålet att det i högre grad än hittills
krävs uppgift i förhand om vart
vapenleveranserna är destinerade.

Jag delar den mening som tidigare
har framförts om det olustiga i att vårt
näringsliv och vår export skall belastas
med affärer av detta slag. Men det finns

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

inga möjligheter att undvika detta; näringslivet
måste kunna exportera även
vapen, och följaktligen kan vi på den
punkten endast beklaga de rådande förhållandena.

Herr talman! Konstitutionsutskottet
har inte framfört någon kritik mot
myndigheter; det som herr von Friesen
sade på den punkten får alltså stå
för hans egen del.

Efter härmed slutad överläggning lädes
avdelning C a) till handlingarna.

Föredrogs vad utskottet i avdelning
C b) anfört angående avslaget yrkande
om uttalande utan åberopande av § 107
regeringsformen; och yttrade därvid:

Ang. vissa donationsmedel

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Dechargedebatten tycks
nu omsider lida mot sitt slut. Utan att
åberopa regeringsformens § 107 har sju
reservanter med herr Källqvist i spetsen
yrkat omfönnälan avseende punkt
C b) i utskottets memorial. Ärendet gäller
det s. k. nationalmonumentet.

På sin tid — den 6 juni 1907 — donerade
legationssekreteraren Richard
Kleen 100 000 kronor till uppresande
av ett »Sveamonument» i Stockholm.
Kungl. Maj:t mottog donationen och
uppdrog åt civilministern att vidtaga
åtgärder för att åstadkomma monumentet
i fråga. En kommitté tillsattes med
dåvarande kronprinsen som ordförande
och med nio ledamöter. Något monument
har emellertid under årens lopp
ej kunnat åstadkommas. I skrivelse av
den 17 september 1957 hemställde riksantikvarieämbetet
på begäran av Kleens
då enda kvarlevande barn hos Kungl.
Maj:t, att donationen skulle få tagas i
anspråk för att i värdigt skick iordningställa
och underhålla fornminnesområdet
i Gamla Uppsala såsom nationellt
minnesmärke. Donationsmedlen,
som nu uppgick till närmare 900 000
kronor, skulle användas på följande

Ang. vissa donationsmedel

sätt: inköp av markområden och fastigheter
300 000 kronor, rivning och
flyttning av byggnader 300 000 kronor,
markvårdande arbeten 150 000 kronor,
oförutsett 50 000 kronor samt till sist
ett monument å eller utanför området
för 100 000 kronor.

Justitiekanslern, som fick ärendet på
remiss, påpekade att användningen av
medlen på väsentliga punkter avvek
från donationsföreskrifterna men ville
trots detta framföra tanken på att tills
vidare endast en del av fonden brukades
för det av riksantikvarieämbetet
förordade ändamålet. Konstakademien
anhöll då att ärendet måtte remitteras
till akademien och Konstnärernas riksorganisation.
Förutom till justitiekanslersämbetet
remitterades ärendet dock
endast till riksgäldsfullmäktige, som avstyrkte
förslaget under framhållande av
att frågan om användandet av donationsmedlen
borde prövas i samband
med dryftande av förslag till en skulptural
utsmyckning av riksdagshusplanen.
I november 1960 beslöt så Kungl.
Maj:t att den Kleenska donationen skulle
användas till iordningställande av
fornminnesområdet i Gamla Uppsala.

Det är med anledning av detta beslut
som reservanterna yrkat på tillkännagivande
utan åberopande av regeringsformens
§ 107. De menar nämligen dels
att beredningen av ärendet varit ytterst
bristfällig, dels att det inte finns
några som helst skäl för påståendet
att ett monument i det syfte Kleen avsett
inte skulle kunna uppföras i våra
dagar. Den bristfälliga beredningen visar
sig därutinnan att den kommitté,
som haft att verka för åstadkommandet
av monumentet, över huvud taget
icke tillfrågats före avgörandet. Vidare
har man inte inhämtat upplysningar
från någon på det konstnärliga området
sakkunnig myndighet beträffande möjligheten
att utföra ett nationalmonument.
Särskilt anmärkningsvärt är det,
att Konstakademien ej fått avgiva remissyttrande
i ärendet. Otvivelaktigt är

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1901

Ang. vissa donationsmedel

det möjligt för nutida konstnärer att
skapa ett fosterlandet ägnat monument
i överensstämmelse med donators önskemål.
Att använda donationsmedlen
till inköp av markområden, rivning av
byggnader och markåtgärder såsom
fyllning av grustäkter och lagning efter
sentida bebyggelse i Gamla Uppsala
står i dålig överensstämmelse med donationsbestämmelserna.

Jag ber, herr talman, framför allt att
få fästa kammarens uppmärksamhet på
till vad man enligt riksantikvarieämbetet
tänkt använda den Kleenska donationen
för nationalmonumentet till:
Området skall befrias från olämplig bebyggelse
och marken lagas. Vägen intill
avlyses för motortrafik och parkeringsmöjligheter
för kyrkobesökare anordnas.
Vidare anlägges ett kommunalhus
med ungdomsgård m. m. I anslutning
därtill men utanför området reses
ett monument av en framstående
konstnär. Osökt infinner sig den reflexionen:
Nu finns det tydligen framstående
konstnärer, ehuru de inte kan
åstadkomma ett nationalmonument! På
sockeln till monumentet placeras sedan
orienterande text. Ämbetet förutsätter
— därmed slutar riksantikvarien sin
skrivelse — att Odinsborgsrestaurangen
kvarligger tills vidare.

Jag kan fortfarande inte annat än
anse, att man förbigått monumentkommittén,
av vilkens medlemmar ändå fyra
var i livet när beslutet om den ändrade
användningen av donationsmedlen
fattades. Till sist skall Konstakademien
enligt sina stadgar, fastställda av Ivungl.
Maj:t, bl. a. avgiva remissutlåtanden.
Någon remiss har emellertid icke ägt
rum. Att sedan helt kategoriskt påstå,
att icke ett vårt land värdigt nationalmonument
för närvarande kan skapas
är i högsta grad orättvist mot våra nu
levande utövande konstnärer.

Det är riktigt att en av anförvanterna
till Kleen bär uttalat sig i enlighet
med vad riksantikvarieämbetet har yrkat.
Jag tycker dock inte att man har

anledning att fästa alltför stor uppmärksamhet
vid denna sak. Anförvanterna
har tidigare haft en annan uppfattning.
Man har föreslagit att medlen
skulle användas till KFUM, till KFUK,
till Sigtunastiftelsen m. m. Nu tycks
man ha stannat för Gamla Uppsalaområdet.
Än en gång vill jag understryka
det faktum, att justitiekanslern också
framhållit allvarliga betänkligheter
mot hela. förslaget.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Det har från början
vilat en mycket modest ton över behandlingen
av detta ärende inom konstitutionsutskottet.
Herr Hammar fullföljde
denna modesta linje, som också
tagit sig uttryck i att reservanterna endast
vrkar på ett uttalande utan åberopande
av § 107 regeringsformen.

Man kan naturligtvis ha mycket delade
meningar i själva sakfrågan. Detta
belyses också av uttalanden från olika
remissinstanser. Där har man ingalunde
följt några partilinjer. Inom riksgäldsfullmäktige
fanns en majoritet som
avstyrkte det projekt det här gäller,
men det fanns en reservant, en partivän
inte till mig utan till herr Hammar,
nämligen herr Svensson i Ljungskile.
Det visar sig nu att statsrådet har
följt inte socialdemokraterna bland
riksgäldsfullmäktige utan herr Svensson
i Ljungskile i denna fråga. Med detta
har jag inte velat skjuta herr Svensson
framför statsrådet, men jag nämner
det som ett belägg för att det är
svårt att bedöma sådana frågor enligt
rent partipolitiska linjer.

Den viktigaste frågan måste väl vara,
om man med det beslut som fattats har
fullföljt donators intentioner eller inte.
Då har man att gå till gåvobrevet som
utfärdades 1908. Det är ingen tvekan
om att det centrala i detta är det fosterländska
och inte det estetiska. Meningen
var att monumentet skulle uttrycka
det svenska folkets tacksamhet
till fosterjorden och svenska staten och

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Interpellation ang. kostnaderna för sjuktransporter, m. m.

kulturen, förhindra att medborgarna
underskattar det egna landets betydelse
och i övrigt inverka stärkande på nationalkänslan
och den nationella sammanhållningen.
Enär monumentet vore
ägnat fosterlandet skulle det överträffa
alla tidigare åt svenska män uppresta
monument i fråga om form, styrka och
belägenhet. Monumentet skulle resas
på planen framför riksdagshuset och
bära inskriften »Af svenska folket åt
fosterlandet Svea». Det skulle bestå av
en kolonn, »så betydligt överskjutande
palatset bakom (d. v. s. den byggnad
vi nu befinner oss i) att Sveabilden
skönjdes vida omkring och på sin spets
uppbärande denna bild i formen af en
figur i kolossal storlek, vare sig framställd
som en mänsklig eller som en
öfverjordisk, bevingad varelse, men i
hvilketdera fallet som helst med Sveriges
fana i ena handen och den andra
hvilande på Sveriges vid figurens fot
stående vapensköld; hvarjämte monumentets
fotställning borde vara omgifven
av allegoriska figurer».

• Jag betvivlar inte att konstnärer
skulle kunna utföra ett sådant monument,
men jag är inte övertygad om att
vi här i riksdagens kamrar skulle motta
det med någon större förtjusning. Jag
vill erinra om att meningarna är delade
om det konstverk som har placerats på
kanslihusgården.

När man penetrerar frågan om det
beslut som fattats står i överensstämmelse
med donators intentioner, så bör
man ha klart för sig att den fosterländska
känslan, som för donator var
det väsentliga, väl kommer till uttryck
om man vårdar fornminnesområdet i
Gamla Uppsala, denna symbol för vårt
lands förflutna. Även om justitiekanslersämbetet
har anfört vissa betänkligheter,
så har det dock menat, att
denna användning av medlen står i
överensstämmelse med donationsföreskrifterna.

Herr talman! Efter den långdragna
debatten vill jag inte anföra mera. Jag

har endast med dessa få ord, till en del
bestående av citat, velat visa att donators
intentioner har fullföljts.

Efter härmed slutad överläggning lädes
avdelning C b) till handlingarna.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kammarens
sammanträde fredagen den 12
innevarande maj.

§ 15

Interpellation ang. kostnaderna för
sjuktransporter, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LUNDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Genom bestämmelserna
i lagen om allmän sjukförsäkring har
medlem i allmän sjukkassa, som åtnjutit
läkar- eller sjukhusvård, tillförsäkrats
ersättning för utgifter för resor
till och från läkare eller sjukvårdsinrättning
efter i lagen angivna regler.
Genom bestämmelserna om moderskapslijälp
har kvinnlig medlem i allmän
sjukkassa tillförsäkrats ersättning
för utgifter för resor till och från förlossningsanstalt.
I överenskommelsen
mellan Svenska landstingsförbundet och
Svenska stadsförbundet har vederbörande
huvudmän åtagit sig betalningsansvaret
för transport av patienter mellan
sjukvårdsinrättningar. Förflyttning
av patient mellan statliga sjukhus bekostas
av statsmedel, och statsverket bestrider
dessutom kostnader för den av
luftfartsstyrelsen omhänderhavda ambulans-
och räddningsflygtjänsten.

Genom det allmännas åtgärder synes
den enskilda medborgaren — med bortseende
av några få kronor — härigenom
ha beretts ett gott skydd för utgifter
för resor som påkallats av sjukdom.

Vid ett närmare studium av olika
reklamuttalanden framställs dessa allmänna
åtgärder icke tillnärmelsevis

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Interpellation ang. kostnaderna för sjuktransporter, m. m.

vara till fyllest. Av den reklam som de
s. k. räddningsföretagen har framgår,
att alla synes vara angelägna att tillförsäkra
sina försäkringstagare bl. a.
fria ambulans- och sjuktransporter i
olika sammanhang, d. v. s. i stort sett
samma förmåner som medborgarna är
tillförsäkrade genom det allmännas åtagande.

I en av räddningskårens broschyrer
framhålls bl. a. att abonnemangen innefattar: 1.

FRIA AMBULANS- OCH SJUKTRANSPORTER
till och från läkare och
sjukhus, var Ni än befinner Er i Sverige,
Norge, Danmark. Även behandlings-
och BB-resor.

2. FRIA AMBULANS- OCH SJUKTRANSPORTER
för gäster i hemmet.

3. 50 % av KOSTNADEN för sjuktransport
på egen begäran från främmande
ort till hemortssjukhus eller bostad.

4. STOR FÖRBANDSLÅDA (FAMILJELÅDA)
med fri ersättning av förbrukat
material samt en handledning
i första hjälp vid olycksfall.

5. FRI LÅSSERVICE vid öppnande
av port eller lägenhetsdörr i händelse
av utelåsning.

6. FRI NYCKELBRICKA registrerad
hos Polisens tekniska rådfrågningsbyrå
ger Er tryggheten att kunna återfå
borttappade nycklar utan att upphittaren
får reda på namn och adress.

7. TIDNINGEN RÄDDNINGSNYTT
ger Er aktuell information om RKN:s
verksamhet och mycket annat av allmänt
intresse.

8. RKN:s Reseklubb ger Er förmåner
av specialarrangerade sällskapsresor
under RKN:s egen pålitliga ledning.
De som turistar på egen hand får också
värdefulla råd och resetips genom reseklubben.

Av broschyren framgår vidare att
detta abonnemang kostar cirka 11 öre
per dag, d. v. s. cirka 40 kr. per år.

Av riksförsäkringsanstaltens cirkulär
den 27 maj 1960 till de allmänna sjuk -

kassorna framgår, att Räddningskåren
fr. o. in. 1 juli 1960 kommer att ändra
sina abonnemangsavtal på så sätt, att
bolaget icke ersätter den del av utgifterna
för vilka ersättning kan erhållas
från allmän sjukkassa. Detta innebär,
att de allmänna sjukkassorna i huvudsak
kommer att svara för kostnaderna
för de under punkterna 1 och 2 angivna
förmånerna. Räddningskåren kunde
även meddela sina abonnenter, att från
1 juli 1960 kunde utan avgiftshöjning
förmånerna omfatta fri låsservice, fria
transporter till och från BB, 50 procents
ersättning av kostnad för längre
sjuktransporter på patientens egen begäran
och höjd milersättning för sjuktransport
med privatbil till kr. 2:50
per mil.

Då kvinnlig medlem i allmän sjukkassa
genom det allmänna tidigare är
tillförsäkrad fria resor till och från BB
och varje medlem som behöver åka
egen bil i samband med läkarvård och
sjukhusvård likaledes är tillförsäkrad
ersättning med kr. 2:50 per mil synes
de tillkomna förmånerna vara dålig
kompensation för abonnenterna för de
belopp som kommer att tillföras bolaget
från de allmänna sjukkassorna. Då
det tillämpade systemet med överlåtelse
av rätten till ersättning även hårt
belastar de allmänna sjukkassornas
administration kan allvarligt ifrågasättas
lämpligheten av att eu lagfäst förmån,
som tillkommer medborgarna,
även upptages såsom en försäkringsförmån
av försäkringsbolag och andra
företag. Ett bibehållande härav kan endast
leda till att medlemmarna i de
allmänna sjukkassorna belastas med avgifter
för förmåner, som redan lagligen
tillkommer dem, och att de allmänna
sjukkassornas administration
och kontroll fördyras och försvåras
utan att något vunnits för försäkringstagarna.
Det finns inte heller någon garanti
för att inte de enskilda företagen
kan använda inkomsterna från sjukkassorna
för andra ändamål.

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Interpellation ang. kostnaderna för sjuktransporter, m. m.

Då ambulans- och sjuktransporter för
huvudmännen — sjukkassan, stat,
landsting och kommuner — blir en alltmer
kostnadskrävande utgift och det
är nödvändigt med en samordning och
en effektiv organisation, är det angeläget
att statsmakterna tar ett initiativ
för att tillsammans med de olika
intressenterna söka lösa denna fråga.

Centraliseringen av lasarett och sjukhus
till stora enheter är för sjukvården
nödvändig. Men detta förutsätter, att
den befolkning som bor utanför tätorten
har tillgång till goda sjuktransporter
och att utrustningen är fullgod. Det är
också angeläget att allt som fördyrar
kontroll och främjar byråkratisering
motarbetas. Om sjukkassan och huvudmännen
fick full insyn och inflytande
i sjuktransporternas organisation och
kostnader torde det vara möjligt att
avskaffa pappersexercis, borttaga avgiften
samt sänka kostnaderna. Att överlämna
sjuktransporterna till enskilda då
sjukkassor och samhället betalar kostnaderna
förefaller föga rationellt.

Då nu centralsjukkassorna får vidgade
arbetsuppgifter och bl. a. landstingen
söker att på bästa sätt lösa sjuktransportfrågan
är det angeläget att snarast
möjligt söka finna den organisationsform,
som bäst kan gagna hälsooch
sjukvårdens intressen. Det är självklart
att en sådan organisation måste
bygga på att de allt flera bemannade
brandstationerna, industricentra etc.
kan nyttjas som stationsorter för ambulanserna
samt att taxi, som numera
i stor omfattning har sjukbårar i sina
bilar, också skall ingå i organisationen.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksam -

mat att privata försäkringsföretag reklamerar
om bl. a. fria ambulans- och
sjuktransporter, förmåner som medborgarna
är tillförsäkrade genom det allmännas
åtagande, i sin försäkringsreklam,
trots att sjukkassorna får betala
dessa förmåner och kostnader till försäkringsbolagen,
samt att bolagens fullmakter
om rätt för dem att uttaga de
sjukförsäkrades rätt till ersättning från
allmän sjukkassa eller dylikt åsamkar
sjukkassorna en dyr administration och
en svårbemästrad kontroll?

2. Kan man förvänta att statsrådet
kommer att vidtaga åtgärder för att
en lagfäst förmån, som tillkommer medborgarna,
icke får upptagas såsom en
försäkringsförmån av försäkringsbolag
och andra företag?

3. Kan man förvänta att statsrådet
inom en snar framtid kommer att taga
ett initiativ till att kalla representanter
för sjukkassorna, landsting och kommuner
till överläggning om hur sjuktransporterna
skall organiseras för att
huvudmännen skall få full insyn och
kontroll av kostnaderna samt att en
effektiv service kan ordnas utan ett
komplicerat kontrollförfarande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 214, till Konungen i
anledning av väckta motioner om skydd
mot korrosion.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.10.

In fidem

Sune K. Johansson