Svar på interpellationer av: (Riksdagens protokoll 1959:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959

ANDRA KAMMAREN

Nr 9

20 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 20 mars

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Gustafsson i Borås ang. planerade militära övningar med s. k.

fingerad atomaska..................................... 6

herr Gustafsson i Borås ang. åtgärder för tryggande av trafiken vintertid
............................................... 8

herr Jansson i Benestad ang. kommunikationslederna inom och mellan
jordbruksfastigheter................................ 11

herr Antby ang. den planerade broförbindelsen vid Jordfallet över

Göta älv............................................. 12

Prästs skyldighet att viga frånskild........................... 15

Allmän tjänstepliktslag..................................... 27

Utgifter under riksstatens nionde huvudtitel:

Jordbruksdepartementet: Omkostnader...................... 29

Lantbruksattachéer: Omkostnader.......................... 33

Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader............... 33

Statens jordbruksnämnd: Omkostnader...................... 34

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisnings anstalter.

........................................... 35

Täckdikningsförsök m. m.................................. 44

Veterinärstyrelsen: Omkostnader........................... 45

Veterinärstaten: Omkostnader............................. 45

Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar 46

Lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård....... 49

Veterinärhögskolan: Avlöningar............................ 50

Skogsstyrelsen: Omkostnader.............................. 50

Vägbyggnader å skogar i enskild ägo........................ 51

Lantmäteristyrelsen: Omkostnader......................... 53

1 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 9

Nr 9

Innehåll

Sid.

Lantmäteristaten: Omkostnader............................ 53

Fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion: Fiskeristyrelsen:

Avlöningar........................................... 54

Fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion: Fiskeristyrelsen:

Omkostnader......................................... 56

Fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion: Vatteninspektionen:

Omkostnader......................................... 56

Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen................... 57

Bidrag till Skogs- och lantbruksakademien: Akademien........ 57

Extra utgifter.......................................... 58

Statsbidrag till förädling av medicinalväxter, m. m.............. 59

Bidrag till plantskolekontroll................................ 64

Dubbla åldersgränser för barns bevistande av offentlig filmföreställ ning.

................................................. 65

Enhetliga trafikförsäkringspremier och bensinpriser.............. 66

Interpellationer av:

herr Kellgren ang. sysselsättningsläget....................... 67

herr Cassel ang. Ingesunds folkliga musikskola................ 68

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 20 mars

Val av ledamöter i särskilda utskottet......................... 5

» » suppleanter i särskilda utskottet........................ 5

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, ang. Sveriges medlemskap i Mellanstatliga
rådgivande sjöfartsorganisationen (IMCO)............ 15

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11, ang. vissa behörighetsfrågor
vid kommunal verksamhet i form av aktiebolag, ekonomiska
föreningar, stiftelser och handelsbolag...................... 15

— nr 12, ang. ogiltigförklaring av valförrättning på grund av oriktig

sigillering............................................. 15

— nr 13, om ändrad ordning för poströstning vid politiska och. .

kommunala val........................................ 15

Första lagutskottets utlåtande nr 12, ang. lag med vissa bestämmelser

om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m................ 15

nr 14, ang. nordiskt samarbete på straffverkställighetens område 15

— nr 15, om översyn av 25 kap. strafflagen om ämbetsbrott...... 15

— nr 16, om prästs skyldighet att viga frånskild................ 15

Andra lagutskottets utlåtande nr 8, ang. allmän tjänstepliktslag, m.m. 27

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. nionde huvudtiteln........ 29

— nr 8, om anslag till kapitalinvesteringar, såvitt avser jordbruks ärenden.

............................................. 59

— nr 9, om statsbidrag till förädling av medicinalväxter, m. m. . . 59

— nr 10, rörande anslag för bekämpande av växtsjukdomar m. m.. 63

Innehåll

Nr 9

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr It, ang. bidrag till plantskolekontroll 64

— nr 14, rörande anslag till statens skogsskolor ävensom till förberedande
skogskurser.................................... 65

— nr 15, ang. bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast

egendom, m. m........................................ 65

— memorial nr 16, ang. förteckningar över försäljningar av kronan

tillhörig fast egendom................................... 65

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 8, om dubbla åldersgränser
för barns bevistande av offentlig filmföreställning, m. m. . . . 65

— nr 9, ang. enhetliga trafikförsäkringspremier och bensinpriser. . . 66

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Fredagen den 20 mars

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 13 innevarande
mars.

§ 2

Jämlikt kammarens den 18 innevarande
mars fattade beslut skulle val nu
förrättas av ledamöter och suppleanter
i särskilda utskottet. Ordet lämnades
därvid på begäran till

Herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som yttrade:

Herr talman! För vart och ett av de
val, som skall företagas vid detta plenum,
ber jag att få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av
kammaren valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Varje lista upptar
namn på så många personer, som det
ifrågavarande valet avser.

Den av herr andre vice talmannen för
val av ledamöter i utskottet avlämnade
listan upptog under partibeteckningen
»Gemensam lista» följande namn:

Kellgren

Gustafsson i Stockholm
Eliasson i Moholm
Wedén

Eriksson i Stockholm, fru

Hedlund

Almgren

Magnusson i Borås
Kristenson i Göteborg
Gustafsson i Skellefteå
Asp

Wahlund

Sedan herr talmannen uppläst denna
lista och den av kammaren godkänts,
förklarades de personer, vilkas namn
upptagits å listan, utsedda till ledamöter
i särskilda utskottet.

§ 3

Anställdes val av suppleanter för de
under nästföregående paragraf omförmälda
ledamöterna i särskilda utskottet.
Den av herr andre vice talmannen för
detta val avlämnade listan upptog under
partibeteckningen »Gemensam lista»
följande namn:

Ekendahl, fru
Adamsson
Hjalmarson
Gustafson i Göteborg
Mellqvist

Eliasson i Sundborn
Bengtsson i Varberg
Cassel

Gustafsson i Uddevalla
Höjer, fröken
Andersson i Ryggestad
Hansson i Skegrie
Andersson i Ronneby
Wallerius-Gunne, fru
Sköld
Ohlin

Carlsson i Bakeröd

Herr talmannen uppläste nu denna
lista, vilken kammaren godkände; och
förklarades de personer, vilkas namn
uppförts å listan, utsedda till suppleanter
för ledamöterna i särskilda utskottet.

§ 4

Justerades protokollsutdrag angående
de i §§ 2 och 3 omförmälda valen.

§ 5

Då det vore angeläget, att det särskilda
utskottet omedelbart kunde konstitueras,
beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen nu kl. 10.04 att
ajournera sina förhandlingar till kl.
10.20.

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

§ 6

Svar på interpellation ang. planerade

militära övningar med s. k. fingerad
atomaska

Då förhandlingarna kl. 10.20 återupptogos,
erhöll chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
på begäran ordet för att besvara
herr Gustafssons i Borås interpellation
angående planerade militära övningar
med s. k. fingerad atomaska.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Andersson
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av dess innehåll.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Gustafsson i Borås frågat mig,

för det första, om jag är i tillfälle
att inför kammaren redogöra för utformningen
av en planerad militär
skyddsövning i södra Sverige med s. k.
fingerad atomaska och särskilt för planerade
skyddsanordningar mot strålningsrisker
inte endast för de deltagande
och instruerade soldaterna utan även
för andra än de i övningen deltagande
samt,

för det andra, om jag vill sörja för
att allmänheten ges uttömmande och
klargörande information från sakkunnigt
håll om uppläggningen av övningar
med s. k. fingerad atomaska i syfte att
undanröja och förebygga missuppfattningar
om övningarnas karaktär.

Den militära utbildningen måste inriktas
på att ge personalen sådana kunskaper
och färdigheter att verkningarna
av atomstridsmedel minskas. Praktiskt
taget samtliga värnpliktiga inom armén
genomgår en grundläggande utbildning
i skydd mot dessa stridsmedel. Denna
utbildning innefattar skydd mot radioaktiv
strålning. Försök har klarlagt att
enkla, praktiska åtgärder i väsentlig
grad kan bidra till att minska verkningarna
av denna strålning.

För viss personal utgör övningar
med radioaktivt preparat ett nödvändigt
led i utbildningen. För en effektiv
övning fordras att instrument för mätning
av radioaktivitet bringas att ge utslag
och att utslagets storlek kan påverkas
genom sanering, t. ex. vattenspolning.
Sådana övningar har redan tidigare
förekommit. Sålunda genomfördes
under hösten 1958 övningar med användning
av radioaktivt stoft vid 114
och 118. Det har vid dessa övningar
kunnat konstateras, att säkerhetsbestämmelserna
varit mycket betryggande.
Verkställd kontroll har visat att inte
någon av deltagarna i övningarna erhållit
någon mätbar stråldos.

Den av interpellanten åsyftade övningen
i södra Sverige kommer att ges
samma utformning som andra övningar
av detta slag. Detta innebär i korthet
följande.

Vid övningarna användes ett radioaktivt
preparat, som specialtillverkas
för utbildningsändamål av AB Atomenergi.
Preparatet har i vissa sammanhang
benämnts atomaska. Denna benämning
är felaktig och leder lätt till
slutsatsen att det är fråga om en avfallsprodukt
med hög strålningsintensitet.
Preparatet, som består av aktiverat
natriumaluminiumsilikat i pulverform,
är inneslutet i en aluminiumcylinder.
Under transport och förvaring
är preparatet dessutom inneslutet i en
transportbehållare av bly. Innan preparatet
utsprides blandas det med pulvriserad
lerjord. Vid utspridningen erhålles
strålningsintensiteter om i genomsnitt
0,5 milliröntgen per timme på
1 meters avstånd. Normalt blir högsta
intensiteten omkring 1 milliröntgen. Enstaka
värden på 2,5 milliröntgen kan
förekomma. Strålningsintensiteten avtar
sedan, så att den efter tre dygn är omkring
1/30 av den ursprungliga eller
cirka 0,02 milliröntgen. Enstaka värden
av storleksordningen 0,1 milliröntgen
kan någon gång förekomma. Som jämförelse
kan nämnas, att den naturliga
strålning, som man ständigt är utsatt

Fredagen den 20 mars 1959 Nr 9

Svar på interpellation ang. planerade militära övningar med s. k. fingerad atomaska

för, ger 0,02—0,05 milliröntgen och att
de flesta självlysande klockor har en
strålningsintensitet av omkring 0,5 milliröntgen
per timme.

Medgivande till ifrågavarande övningar
har erhållits av medicinalstyrelsens
strålskyddsnämnd, som enligt strålskyddslagen
med därtill hörande bestämmelser
skall lämna tillstånd till bedrivande
av radiologiskt arbete. Säkerhetsföreskrifterna
för övningarna har
utarbetats med stöd av de strålskyddsnormer,
som tillämpas vid radiofysiska
institutionen vid karolinska sjukhuset.
Med hänsyn till den speciella karaktären
av verksamheten har emellertid bestämmelserna
gjorts mera detaljerade
och rigorösare än vad som i allmänhet
är fallet. Enligt bestämmelserna skall,
bland annat, följande iakttagas.

Såsom övningsledare får endast utnyttjas
personal som genomgått särskild
utbildning vid arméns skyddsskola.

Övningsplatsen skall godkännas av
medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd.
Platsen skall kunna avspärras så att
ofrivilligt beträdande förhindras. Den
skall väljas så att dricksvatten, livsmedel
eller kreatursfoder icke förorenas.
Blåsig terräng skall undvikas.

All deltagande personal skall bära
skyddsklädsel, bestående av skyddsmask,
skyddsdräkt, gummihandskar och
gummistövlar. Varje deltagare skall
bära en filmdosmätare. Protokoll skall
upprättas över den tid, som varje övningsdeltagare
utfört arbete med radioaktivt
preparat. Dosmätare och protokoll
skall efter avslutad övning insändas
till strålskyddsnämnden för kontroll.
Efter avslutad övning sker en detaljsanering
av varje deltagare.

Allmänheten skyddas genom att övningsområdet
avspärras, och det radioaktiva
stoftet hanteras så att det icke
förs utanför avspärrningarna. Vidare
kontrolleras såväl materiel som övningsområde
efter avslutad övning.
Även området utanför avspärrningen
kontrolleras efter övning. Konstateras

därvid högre strålningsintensitet än 1
milliröntgen per timme på 1/i meters
höjd över marken, göres i erforderlig
utsträckning extra avspärrning.

Avsikten är att vid lämplig tidpunkt
före övningar med radioaktivt preparat
genom pressen orientera allmänheten
om syftet med övningarna samt om vilka
säkerhetsåtgärder som vidtages för
att skydda såväl i övningarna deltagande
personal som allmänheten.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Gustafssons interpellation.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet ber jag
att få frambära mitt tack för det utförliga
och ganska klarläggande svaret på
min interpellation. Jag är också tillfredsställd
med att statsrådet fattat min
interpellation så som jag hade önskat.
Den är inte motiverad av något slags
klåfingrighet eller någon näsvis lust att
lägga sig i allting. Jag har frågat för att
landets försvarsminister skulle få tillfälle
att för hela svenska folket avge en
saklig redogörelse för hur det förhåller
sig med dessa övningar och vad som
sammanhänger med dem. Det har kannstöpts
så mycket kring dem, att jag ansett
det vara i allas intresse att en nykter
och saklig framställning ges om vad
övningarna verkligen innebär, deras
motivering och vilka risker som eventuellt
kan finnas. »Mot okunnigheten
kämpar även gudarna förgäves», säger
visst ett ordspråk, och jag tror att det
kan tillämpas här.

För oss i Borås har ju saken sitt särskilda
intresse, enär militära övningar
med s. k. atomaska skall ske i höst vid
115. Många människor känner sig oroliga
inför en sådan övning. Det är
kanske inte så underligt efter allt man
fått sig till livs om den radioaktiva strålningens
risker, i synnerhet som övning -

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Svar på interpellation ang. åtgärder för tryggande av trafiken vintertid

arna skall förläggas till ett tätbebyggt
samhälle. Man har också ansett att de
planerade övningarna innebär experiment
med människors hälsa och människors
liv.

En hel del människor har ifrågasatt
nödvändigheten av så realistiska övningar
som det här är fråga om. Kan
inte en övning vara lika realistisk utan
att man använder radioaktiv atomaska?
Kanske förhåller det sig också så, att
vad som från militärt håll skrivits i
pressen kan ha givit upphov till en del
missförstånd. Uttryckssätt och terminologi
är nu en gång en mycket vansklig
sak. Det har sagts i pressen, att det för
försöken med atomaska har utarbetats
så betryggande skyddsbestämmelser, att
strålningsrisker är uteslutna, att bestämmelser
för hur man skall förfara
har utarbetats av landets främsta experter
på området och att det rör sig
om en så försvinnande liten strålningsdos
att soldaterna inte kan anses bli
utsatta för skador, om de följer instruktionen.
Det sista är en viktig passus,
då den mänskliga faktorn ju inte
alltid är att lita på. Många har sport:
Om nu någon i övningen deltagande
inte i allt följer instruktionerna, hur
blir det då?

Jag anser att statsrådets svar är välgörande
instruktivt och klarläggande.
Man har ju redan vunnit en viss erfarenhet
från de övningar som hållits vid
114 och 118. Hur realistisk en militär
övning skall vara, lär väl vara svårt för
en icke initierad att avgöra, men att
skyddsövningar mot ett tänkt vapen hör
till en elementär utbildning, får väl anses
givet.

I sista delen av sitt svar på min interpellation
tar statsrådet upp frågan
om vilka skyddsåtgärder som vidtagits
för allmänhetens del, en viktig fråga då
övningen ju försiggår i en stad. Jag
skulle gärna ha sett att statsrådet givit
ett klarare besked om vilka praktiska
åtgärder man tänker vidta för att t. ex.
inte barn skall komma in på övnings -

området. Detta inte minst med tanke på
barns nyfikenhet inför det spännande.
Att platsen kan avspärras så, att ingen
ofrivilligt kommer in på farlig mark,
förstår jag, men hur går det med ungar
som söker äventyret? Hur har man löst
den frågan vid de övningar som hållits?
Vilka erfarenheter har man fått? Har
dessa övningar försiggått på områden,
invid vilka barn och ungdom uppehållit
sig? Det skulle säkert inte vara ur vägen,
om statsrådet kunde ytterligare belysa
den frågan något.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! På frågan om hur man
skall hindra barn att komma in på området
kan jag bara svara, att området
skall vara avspärrat och att militär personal
kommer att se till att barn inte
kommer in.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. åtgärder för
tryggande av trafiken vintertid

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
har frågat mig om jag anser, att gällande
bestämmelser för sändning av vägar
vid ishalka är till fyllest och att erforderliga
anslagsmedel är skäliga för
att täcka de åtgärder, som till en följd
av exceptionella vägförhållanden måste
vidtagas för att undvika olyckor i trafiken,
samt, om så inte är fallet, ifall
jag vill vidta åtgärder, som bättre kan
trygga trafiken vintertid.

Som svar härpå vill jag lämna följande
upplysningar.

Ishalka på vägarna tillhör ett av vintervägunderhållets
mera svårbemästra -

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Svar på interpellation ang. åtgärder för tryggande av trafiken vintertid

de problem. Halkan uppträder på vägarna
under olika förutsättningar och
på olika sätt i skilda delar av landet.
Några särskilda, centralt utfärdade direktiv
om hur ishalkan skall bekämpas
har icke ansetts erforderliga eller möjliga
att utfärda med hänsyn till arbetenas
i många avseenden speciella natur.
Givetvis skall halka avhjälpas så snart
som möjligt. Det är emellertid helt enkelt
inte praktiskt möjligt att, om halka
inträffar inom ett större område, kunna
sanda alla berörda vägar omedelbart
och på en gång. En trafikant måste vara
på det klara med att vinterföre kräver
mycket försiktig körning, att halka kan
uppstå snabbt och att vinterväg, även
om den sandas, endast har ungefär
hälften så stor friktion som en sommarväg.

Det är ingen överdrift att påstå att
vägförvaltningarna gör stora ansträngningar
för att bemästra ishalkan. Arbetet
är organiserat på i huvudsak samma
sätt som snöröjningstjänsten. Vägmästarområdena
är indelade i mindre
enheter. Enligt upprättade sandningsplaner
tas de viktigaste och mera trafikerade
vägarna först. För de största
vägarna har inrättats en patrulltjänst,
som innebär att en sandningsbil avpatrullerar
vägen nattetid. För att alltid
ha ofruset sandningsmaterial till
hands har man under senare år byggt
särskilda sandlagringsanordningar för
över 12 miljoner kronor. Sedan några
år lämnar Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut specialprognoser
till vägmyndigheterna om bl. a. väntad
besvärande ishalka. I anslutning härtill
läses varningar i radio, överenskommelse
har träffats med bl. a. polismän,
busschaufförer och personal vid bensinstationer
att rapportera halka. Jourtjänst
har införts, och genom telefonsvarare
kan rapportörer och allmänhet
vid alla tider på dygnet nå någon av
områdets ansvariga befattningshavare.
Vägmästarområdena utrustas undan för
undan med radiotelefoni, så att våg -

mästaren kan stå i ständig kontakt med
sina lastbilar. Därjämte kan nämnas,
att vetenskapliga undersökningar pågår
inom statens väginstitut i syfte att
få fram nya metoder att bemästra halkan.

Man har alltså rätt att konstatera att
vägmyndigheternas organisation för att
bekämpa ishalkan under senare år
byggts ut och gjorts alltmera rationell
med anlitande av moderna tekniska
hjälpmedel. Vidare kan man påräkna
en fortsatt rationalisering av arbetet.

Den nuvarande sändningsverksamheten
har en mycket betydande omfattning.
Jag kan i detta sammanhang nämna,
att den utspridda mängden sand
under budgetåret 1948/49 uppgick till
290 000 m3, medan den nu är uppe i
1 200 000 m3 för en kostnad av närmare
30 miljoner kronor. Om en ökning av
resurserna — anslagsmedel, folk och
maskiner — är befogad med hänsyn till
trafiksäkerheten, torde vara svårt att
avgöra. Ishalkan är nämligen endast en
del av hela trafiksäkerhetsproblemet.
Tills vidare torde resultatet av pågående
undersökningar och rationaliseringssträvanden
böra avvaktas.

Härmed anser jag mig ha besvarat
interpellationen.

Härpå anförde

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få frambära ett tack för
svaret på min interpellation. Jag finner
det nästan svårt att i nuvarande granna
vårsol och dammiga vägar tala om svår
ishalka, men inte desto mindre har vi
detta problem varje vinter, med offer
i skada och människoliv. Statsråden är
ju klagomurar, och eftersom bilisterna
är så många, får statsrådet Skoglund
uppleva att många ställer sig vid hans
mur och klagar.

Orsaken till min interpellation är
främst en dödsolycka utanför Borås,

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Svar på interpellation ang. åtgärder för tryggande av trafiken vintertid

som otvetydigt hör samman med ishalka.
En lastbil skulle stanna på den
glashala vägen. Så gled halva bilen ned
i diket, bakre delen blev stående på
vägbanan. Olyckan skedde på fartbegränsat
område, och den personbil som
kom efter hade inte någon högre fart,
men på osandad isgata var möjligheterna
att bromsa nära nog obefintliga, och
styrinrättningen fungerade icke i denna
svåra halka. Kollisionen skedde och
en människa var inte mer.

Efter olyckan var infört i pressen ett
uttalande av länets vägdirektör, som nog
är ägnat att väcka vissa funderingar.
Han skrev: »Vi har inte de ekonomiska
möjligheterna att ösa sand på vägarna
så fort halkan kommer. Det har skett
en avsevärd inknappning på medel för
vägunderhållet, kanske inte om man
räknar direkt i pengar, men därigenom
att man får mindre för dem.»

Jag har tagit del av riksdagsrevisorernas
berättelse och vad de skriver om
sändning och ishalka år 1957, och statsrådets
svar på min interpellation visar
på förnämliga tekniska arrangemang
som borde neutralisera de flesta kritiska
situationer.

Men vad hjälper allt detta, om de ekonomiska
resurserna inte finns för att
allt skall fungera perfekt. Jag kan inte
finna det vara riktigt att vägdirektören
söker klara frågan med att lägga ansvaret
huvudsakligast på bilisten själv med
orden: »Det bilägande svenska folket
måste lära sig att köra långsamt vintertid,
och självfallet skall det sandas på
vägsträckor där halkan hotar att stoppa
trafiken alldeles.» Det sista tycker jag
är ganska kufiskt. »Hotar att stoppa trafiken
alldeles» — ett underligt sätt att
tolka väglagarna. Man undrar om vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har utfärdat
nya bestämmelser för hur det skall
förfaras vid ishalka. Känner statsrådet
Skoglund till om så är förhållandet? Jag
tror visst att herr statsrådet har rätt när
han i sitt svar säger, att vägförvaltningarna
gör stora ansträngningar för att be -

mästra ishalkan, men av ännu större intresse
är att få veta om penningtilldelningen
är så knapp för det här ändamålet
att apparaten inte fungerar på grund
av vad man kan kalla brist på drivkraft.

Jag vet väl att lagar kan tolkas olika,
inte minst när man skall skriva väglagar
för ett land som vårt. Men i lagen
om allmänna vägar 5 § sägs dock att
väg skall hållas i ett för samfärdseln
tillfredsställande skick, och till detta
hör sändning, varvid bedömningen skall
ske med hänsyn till isbildningen och
trafikens art. Men man kan nog förutsätta
att de som i ishalka ger sig ut
att köra bil inte är ute på nöjeskörning,
utan att det därvidlag är fråga om nyttotrafik.

Jag har tagit del av kommunikationsministerns
svar på en liknande interpellation
förra året i första kammaren,
och såväl detta svar som det som givits
här i dag andas ett livligt intresse för
att vinterväghållningen skall fungera
effektivt. Vad jag skulle ha satt stort
värde på hade varit, att kommunikationsministern
givit ett besked om att
medel står till förfogande inom rimliga
och vettiga gränser för en effektiv kamp
mot ishalkan. De tekniska åtgärderna,
undersökningarna och rationaliseringssträvandena
är värda allt beröm, men
med hänsyn till bilismens tillväxt och
den allmänna pressen på vägarnas kvalitet
kan man inte godta så enkla förklaringar
till dödsolyckor som »vi har
inte ekonomiska möjligheter att ösa
sand på vägarna så fort halkan kommer».
Det är att göra det litet för lätt
för sig, tycker jag.

Svea hovrätt har i dagarna fastställt
en prejudicerande dom, att en stad är
skyldig att sanda så snart det är halka
på gatorna. En köpman kom körande
genom Karlstad i halt väglag. I en gatukorsning
vred han om ratten, men bilen
fortsatte rakt fram mot en stolpe.
Det är exakt samma situation som den
jag relaterade från boråstrakten. Gatan
var inte sandad. Skador uppstod och

Fredagen den 20 mars 1959 Nr 9

Svar på interpellation ang. kommunikationslederna inom och mellan jordbruksfastigheter -

bilföraren stämde staden. Rådhusrätten
frikände men hovrätten fällde staden
att betala skadan: staden skulle ha
sandat.

Visst kan man säga, att stadsgata är
stadsgata och landsväg är landsväg.
Kommunikationsministern framhåller
att han påräknar en fortsatt rationalisering
av arbetet och de tekniska hjälpmedlen.
Det kanske inte kunde skada
att statsrådet tog en liten titt på hur
gällande föreskrifter tillämpas samt
granskade de ekonomiska resurserna.

Med detta skall jag lämna min plats
vid klagomuren och än en gång tacka
statsrådet för svaret, som ju i stort sett
är positivt. Men den ekonomiska frågan
borde kanske som sagts närmare undersökas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. kommunikationslederna
inom och mellan jordbruksfastigheter Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Jansson i Benestad
har frågat mig

dels om jag är villig att undersöka
möjligheterna att i vägbyggnadsplanerna
uppta ökat byggande av portar som
kommunikationsleder mellan ägorna
till en eller flera fastigheter,

dels om jag vill delge kammaren de
centrala vägmyndigheternas syn på
detta spörsmål och

dels om det är möjligt att som ett led
i ökad sysselsättning bygga vägportar.

På dessa frågor vill jag lämna följande
svar, sedan jag i ärendet inhämtat
yttrande av chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

När vägmyndigheterna planerar väg -

företag, som berör jordbruksfastigheter,
undersöker de alltid om det är nödvändigt
eller önskvärt att i samband
därmed låta utföra vägportar för kreaturspassage
eller redskapstransport.
Härvid beaktar de den skada eller det
intrång, som genomförandet av vägprojektet
eventuellt kan komma att medföra
för berörda fastigheter. Man tar vidare
hänsyn till inte bara allmänna trafiksäkerhetskrav
utan även vederbörande
markägares behov av att få lämpliga
förbindelser mellan olika fastigheter
eller fastighetsdelar.

Frågan om vägports placering och utförande
bestämmes sedan i samband
med upprättandet av det konkreta vägförslaget
och ingår alltså som ett normalt
led i projekteringen av vägbyggnadsföretaget
i fråga. Det är då ofta
möjligt att välja ett höj dläge och dräneringsanordningar
för vägen så, att
utförandet av portarna — vilka vanligen
byggs samtidigt med vägen — inte medför
några större komplikationer. Avsevärda
kostnader och svårigheter kan
däremot uppstå, om portar skall tas upp
under redan färdiga vägar. Nämnas bör
också att förevarande vägportar är att
betrakta som enskilda vägar.

Interpellanten har slutligen ifrågasatt
ett ökat byggande av vägportar i
sysselsättningsfrämjande syfte. Jag vill
svara, att det är naturligt att i den
mån förutsättningarna härför anses
föreligga även vägportar kommer till
utförande i anslutning till det högst betydande
antal viigförctag, som i dagens
läge utförs som beredskapsarbeten.

Härmed anser jag mig ha besvarat
interpellationen.

Härefter anförde

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
interpellation.

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Svar på interpellation ang. den planerade broförbindelsen vid Jordfallet över Göta älv

Av svaret framgår, att när »vägmyndigheterna
planerar vägföretag, som berör
jordbruksfastigheter, undersöker de
alltid om det är nödvändigt eller önskvärt»
med en vägport. Såvitt jag kan utläsa
ur svaret ingår upptagandet av vägportar
även vid den inledande vägprojekteringen.
Jag konstaterar givetvis
detta med tillfredsställelse. Det är ju
alldeles riktigt som det säges i svaret,
att en vägport skall planeras och utföras
i samband med att vägen bygges
— kostnaden blir betydligt större om
detta arbete görs först när vägen är
färdigbyggd. Jag vill emellertid kraftigt
understryka, att det ur trafiksäkerhetssynpunkt
är mycket viktigt att all trafik
tvärs över vägen vid jordbruksfastighet
minskas så långt detta är möjligt, detta
inte minst med tanke på den ansvarsfördelning
som för närvarande tillämpas
vid uppkommande olycksfall. Det
synes mig som om vägportsfrågan vid
tidigare utförda huvudvägar icke beaktats
av de centrala vägmyndigheterna
i den utsträckning som varit önskvärd.
På den del av riksettan t. ex. som går
genom Småland finns det flera ställen,
där man måste säga sig, att här borde
det vara en vägport.

Jag skall emellertid lämna den frågan
därhän. Det framgår ju av svaret, att
vägmyndigheterna numera klart torde
ha insett frågans vikt, och då har man
väl rätt att förvänta, att vägportar tas
upp i större utsträckning, när trafiksäkerhetskravet
motiverar detta.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. den planerade
broförbindelsen vid Jordfallet över
Göta älv

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Antby har frågat

mig om jag vill medverka till att den
påbörjade projekteringen av en broförbindelse
vid Jordfallet över Göta älv
fortsätter enligt förut uppgjorda planer
och påskyndas så att broförbindelsen
kan komma till stånd inom en nära
framtid. Med anledning härav får jag
anföra följande.

Ifrågavarande broföretag är i sin helhet
upptaget i den av Kungi. Maj:t fastställda
femårsplanen för byggande av
storbroar under perioden 1958—1962.
Kostnaderna för broföretaget, som avser
en öppningsbar lågbro, har uppskattats
till ca 11 miljoner kronor.

Enligt vad jag inhämtat av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har frågan om
denna fasta förbindelse vid Jordfallet
gjorts till föremål för särskild undersökning
genom styrelsens försorg. Härvid
har bl. a. trafikundersökningar utförts,
och preliminära förslag till dels öppningsbar
bro och dels tunnel under älven
utarbetats. De olika alternativen har
vägts mot varandra med hänsyn till
kostnaderna samt ur trafiktekniska och
kapacitetsmässiga synpunkter. Styrelsen
har därvid funnit det svårt att i
dagens läge ta ställning till vilket av
alternativen som ur allmän ekonomisk
synpunkt är det lämpligaste på lång
sikt. Härtill bidrager bl. a. svårigheten
att överblicka hur de framtida trafikförhållandena
inom Göteborg kan komma
att påverka trafiken vid Jordfallet
samt tveksamheten huruvida en lågbroförbindelse
över huvud kan komma att
fylla sin uppgift med hänsyn till deri
framtida fartygstrafiken.

Med hänsyn till bl. a. rådande oklarhet
i fråga om de faktorer, som påverkar
valet mellan bro och tunnel, har
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansett
skäl tala för att man tills vidare bör låta
anstå med att skapa en fast förbindelse.
Härtill kommer även finansiella synpunkter.
Numera verkställda undersökningar
har givit vid handen, att det i
flerårsplanen upptagna beloppet 11
miljoner kronor icke torde vara till -

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Svar på interpellation ang. den planerade broförbindelsen vid Jordfallet över Göta älv

räckligt för att bygga en ändamålsenlig
bro och än mindre för att utföra en tunnel.
Utöver denna summa erfordras sålunda
ytterligare ca 5 miljoner kronor,
om man stannar för ett broprojekt, och
ca 15 miljoner kronor, om man övergår
till ett tunnelalternativ. Tillskott av
sådan storleksordning kan enligt styrelsens
uppfattning endast ske på bekostnad
av andra aktuella vägföretag bl. a.
inom de båda berörda länen. Om man
skjuter upp utförandet av projektet, skapas
å andra sidan möjligheter att tidigarelägga
andra angelägna broföretag i
länen, t. ex. broar över Nordre älv samt
över Dalslands kanal.

Styrelsen har undersökt möjligheterna
att öka färjkapaciteten för att möta
de krav, som ställs på färjtrafiken, om
broföretaget tills vidare ej skulle komma
till stånd. Enligt vad som därvid
framgått synes man genom att insätta
större färjor kunna för rimliga kostnader
klara en ökad biltrafik fram till
omkring år 1965.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
i mitten av januari 1959 — efter visst
samråd under hand — tillställt länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus samt
Älvsborgs län resultatet av de verkställda
undersökningarna och sina egna synpunkter
i anledning därav samt hemställt
om länsstyrelsernas yttrande i
ärendet. Länsstyrelserna har ännu icke
yttrat sig.

I den mån länsstyrelsernas eller vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens slutliga
ställningstagande skulle komma att innebära
förslag om ändring i den av
Kungl. Maj:t fastställda flerårsplanen,
skall frågan härom enligt gällande bestämmelser
underställas Kungl. Maj:ts
prövning. Med hänsyn till det läge, vari
frågan sålunda befinner sig, anser jag
mig icke f. n. bör vidta några särskilda
åtgärder i ärendet.

Härpå anförde:

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Låt mig först uttala ett
tack till statsrådet för svaret på min interpellation.
Det är klart att jag inte är
helt belåten med det svaret. Jag hade
helst sett, att jag fått ett klart besked oni
att statsrådet inte kommer att medverka
till en ändring av den berörda planen.
Jag kan emellertid förstå varför han i
nuvarande läge har svarat så som han
har gjort. Jag vill dock ta fasta på att
statsrådet i svaret har sagt, att han kommer
att ta största möjliga hänsyn till
vad länsmyndigheterna kommer att säga
i sina yttranden.

Den bygd, som närmast skulle betjänas
av en broförbindelse vid Jordfallet,
är i huvudsak ett område med
rikt differentierat näringsliv och goda
kommunikationer på ett undantag när,
nämligen förbindelsen över Göta älv.
Den färja som ombesörjer den alltmer
tilltagande trafiken där har faktiskt
överlevat sig själv. Åtskilligt trassel har
under årens lopp noterats, helt naturligt
med tanke på de svåra trafikförhållanden
som många gånger är rådande
där. Här är det nu bland annat fråga
om en omfattande persontrafik. Det gäller
de anställda vid industrierna liksom
också flera hundra studerande vid
Kungälvs läroverk, som varje dag skall
passera över älven. För båda dessa kategorier
liksom även för företagen betyder
de inte sällsynta förseningarna stora
avbräck i många avseenden.

Det är således inte att undra på att
planerna att nu sätta en käpp i hjulet
för det planerade brobygget utlöste
känslor av harm hos dem som närmast
skulle drabbas av en dylik åtgärd. Ett
uppskov med den fasta förbindelsen
över älven är allt annat än välkommet
också ur den synpunkten, att det kommer
att bromsa en annars sannolikt
mycket kraftig expansion av näringslivet
inom området. Jag skall inte närmare
gå in på hur man i de berörda
kommunerna ser på saken. Jag har eu
känsla av att min vän herr Svensson

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Svar på interpellation ang. den planerade

i Kungälv gärna vill säga några ord i
den frågan.

Jag skall emellertid be att få säga
några ord om hur landstingen ser på
denna sak. Sedan flera år har Göteborgs
och Bohus läns samt Älvsborgs läns
landsting haft ett samarbete på sjukvårdens
område. Detta samarbete har
nu utvecklats dithän, att man håller på
att planera byggande av ett gemensamt
normallasarett i Kungälv. Under hela
den tid man har sysslat med dessa planer
har man på goda skäl räknat med
att bron vid Jordfallet och lasarettet
skulle kunna vara färdiga att tas i anspråk
vid ungefär samma tidpunkt. När
nu brobygget skjuts på framtiden, är
det risk för att landstingen måste revidera
planerna att redan nästa år bygga
detta lasarett. Detta skulle särskilt hårt
drabba dem som råkar ut för olycksfall
vid de ständigt växande industrierna
inom älvsborgsområdet. Landstingens
förvaltningsutskott såväl i Göteborgs
och Bohus län som i Älvsborgs
län har också i yttranden till respektive
länsstyrelser klart sagt ifrån, att uppskov
med det planerade brobygget inte
kan accepteras från det hållet.

Sedan vill jag, herr talman, säga bara
några ord om tunnelprojektet. Jag skall
inte alls gå in på den tekniska sidan av
saken. Jag vill bara här säga, att av
statsrådets svar framgick, att en tunnel
torde bli i det närmaste dubbelt så dyr
som en bro. Det lär väl vara tvivel underkastat,
om vi kommer i så god ekonomisk
ställning, att man genom att
skjuta detta framåt några år i tiden får
råd till så stora utgifter.

Herr statsråd! Ett fördröjande av broförbindelsen
vid Jordfallet skulle få ytterst
allvarliga verkningar för näringslivet,
skolan och sjukvården inom det
aktuella området. Jag vill hoppas och
tro att Ni, herr statsråd, skall lägga Er
hand tungt i bordet till förmån för en
snabb och positiv lösning av brofrågan
inom nu löpande femårsperiod.

broförbindelsen vid Jordfallet över Göta älv

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag vill först understryka
de synpunkter, som herr Antby anförde
om behovet av en fast broförbindelse
mellan bohuslänssidan och älvsborgssidan
för arbetsmarknaden, för
skolverksamheten och för sjukvården.
Om denna bygd, som är ganska livskraftig,
skall kunna utvecklas i framtiden
och därmed också avlasta tätområdet i
Göteborg, så är det viktigt att denna
förbindelse ordnas snarast möjligt.

Det blev, herr talman, något av en
chock när man fick klart för sig att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inte
hade utarbetat några planer utan endast
ställde frågan om man inte skulle
kunna tänka sig att bygga en tunnel i
stället. Man trodde här nere, att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen skulle fullfölja
den gällande femårsplanen, enligt
vilken en bro skall byggas vid Jordfallet.
Det hade sagts att denna bro skulle
börja byggas senast omkring 1959.

Uppriktigt sagt tror man inte på detta
tunnelprojekt. Jag kan nog säga att
det råder en mycket uppbragt stämning
där nere. Efter vad jag redan vet kommer
det att bli en enhällig opinion, som
kräver att storbroplanen fullföljes, såsom
man hade tänkt sig den från början.
Kommunikationsministern kommer
senare att få ta ställning till denna fråga.
Det är inte alldeles otroligt att den
lokala opinionen med stor bredd kommer
att kräva, att broförbindelsen klaras
av nu, medan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kanske kommer att hävda
att vi bör ha en tunnel. En tunnel kommer
att skjuta frågans lösning åtskilliga
år framåt i tiden, och man vet då faktiskt
inte när en fast förbindelse blir
ordnad.

I detta anförande instämde herrar
Andreasson (s) och Johansson i Torp
(s).

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Med anledning av de

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

inlägg, som gjorts av herrar Antby och
Svensson i Kungälv, vill jag säga att jag
har full förståelse för angelägenheten
av att denna fråga bringas till en snar
lösning. Jag förstår fuller väl de problem
som det nuvarande läget skapar
för näringslivet, för sjukvården och allt
annat som herr Antby nämnde i sitt anförande,
och jag är angelägen om att
man får en lösning så snart som det
över huvud taget är möjligt.

Men som herr Antby själv konstaterade
i sitt inlägg har det för mig inte
varit möjligt att i dagens läge ge bestämt
besked, eftersom ju länsstyrelserna
i de båda berörda länen inte har
framlagt sitt yttrande. Först när materialet
föreligger fullständigt kan ett
bestämt ställningstagande ske. På den
punkten är herr Antby och jag också,
efter vad jag förstår, helt ense.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag vill bara ännu en
gång tacka statsrådet för det intresse
av att nå fram till en i verklig mening
positiv lösning av denna fråga, som jag
har funnit i hans svar och inte minst i
hans senaste anförande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 100, med förslag
till lag om försäkring för allmän tilläggspension
m. m.

§ 11

Föredrogs och remitterades till behandling
av lagutskott den på bordet
liggande motionen nr 495.

§ 12

Föredrogs den av herr Bengtsson i
Varberg vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för ccklc -

Prästs skyldighet att viga frånskild

siastikdepartementet angående åtgärder
för tryggande av talboksverksamheten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13

Föredrogos vart för sig
utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående Sveriges medlemskap i Mellanstatliga
rådgivande sjöfartsorganisationen
(IMCO);

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av väckta motioner
angående utredning rörande vissa
behörighetsfrågor vid kommunal verksamhet
i form av aktiebolag, ekonomiska
föreningar, stiftelser och handelsbolag,

nr 12, i anledning av väckta motioner
angående ogiltigförklaring av valförrättning
på grund av oriktig sigillering, och
nr 13, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för poströstning
vid politiska och kommunala val;
samt

första lagutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med vissa
bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse
vid krig m. m.,

nr 14, i anledning av väckta motioner
angående nordiskt samarbete på straffverkställighetens
område, och

nr 15, i anledning av väckt motion om
översyn av 25 kap. strafflagen om ämbetsbrott.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14

Prästs skyldighet att viga frånskild

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande prästs skyldighet
att viga frånskild.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 37 i första kammaren av

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Prästs skyldighet att viga frånskild

herr Johansson, Anders, och nr 53 i
andra kammaren av herr Gustafsson i
Borås. I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t anhålla att en
utredning snarast verkställes som tar
sikte på huruvida möjlighet finnes
att inom nu gällande lagstiftnings ram
vidtaga sådana åtgärder att präst i
svenska kyrkan icke riskerar åtal för
vägran att viga frånskild,

att få klarlagt huruvida nu gällande
lagstiftning i fråga om ovillkorlig vigselplikt
står i samklang med grundlagens
stadgande om samvetsfrihet, samt
att under alla förhållanden åstadkomma
en sådan lagändring att präst i svenska
kyrkan befrias från ovillkorlig skyldighet
att viga frånskilda eller att viga,
då detta strider mot kyrklig ordning».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:37 och 11:53, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Per-Olof Hanson och Gustafsson i Borås,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 37 och II: 53, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
av frågan om sådan lagändring
att präst i svenska kyrkan befriades
från ovillkorlig skyldighet att viga i
sådana fall då han funne vigsel strida
mot samvete och kyrklig ordning.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):
Herr talman! Om inte denna fråga
hade varit av så djupgående karaktär
skulle jag helt enkelt ha avstått från ordet
i dag — särskilt med tanke på de
stora jordbruksfrågorna — men jag känner
mig förpliktigad att säga några ord
i anslutning till den reservation, som vi
har fogat till utskottets utlåtande.

Enligt nu gällande äktenskapslagstiftning
är präst i svenska kyrkan skyldig
att förrätta vigsel av medlemmar i egen

församling, även då endera parten eller
båda är frånskilda. Han har att tillse,
att de trolovade uppfyller de villkor,
som borgerlig lag uppställer för dem
som vill gifta sig med varandra och
även att den begärda vigseln icke strider
mot kyrkans lära och ordning. Jag
har i min motion framhållit som min
mening, att den svenska kyrkans prästerskap
ger en nog så generös tolkning
åt Nya testamentets lära om äktenskap
och skilsmässa, men givetvis finns det
en gräns, där den kristna uppfattningen
står i fara att åsidosättas och förtrampas.
Fhnner prästen, att vigseln strider
mot kyrkans lära och ordning, kan han
komma i en synnerligen svår situation.
Hur skall han då handla?

Först bör han pröva sina betänkligheter
i barmhärtighetens och kärlekens
ljus. Livet är fullt av vanskligheter, och
barmhärtigheten berömmer sig mot domen.
Även om han gör så och även om
han i sin bibeltolkning är generös och
långt ifrån någon bokstavsträl, står han
ibland i ett läge, då han på grund av
människors sekulariserade syn på äktenskapet
svårligen kan ge kyrklig vigsel
utan att bryta sitt prästlöfte om att
vigsel skall förrättas enligt kyrkans
lära och ordning; han hamnar med andra
ord i en samvetskonflikt. Vägrar
han vigsel utsätter han sig för risken
att bli åtalad för tjänstefel, eftersom den
juridiska expertisen tolkar gällande lag
så, att präst med vigselskyldighet är pliktig
att biträda med vigsel, så snart kontrahenterna
fyller vad borgerlig lag
stadgar. Av teologiska motiveringar och
inför allvaret i det prästlöfte han har
gett kan prästen för sitt samvete inte
vara till freds med att ge kyrklig vigsel,
men då ställs han inför åtalshot
för tjänstefel. Jag kan, herr talman,
icke finna detta sakernas tillstånd tillfredsställande.
Samvetsmänniskor har
vi inte för gott om här i landet, och
även om vi inte alltid gillar deras beteende,
har vi i andra sammanhang respekt
för deras övertygelse och söker

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

utvägar till en lösning av deras problem.

Herr talman! Jag har frågat mig: Är
det värdigt ett demokratiskt samhälle,
som vill göra gällande, att det bygger
på humanitär, kristen grund, att tvinga
befattningshavare till tjänstgöring, som
de måste uppleva som kränkande för
samvetet? Av brev, som jag har fått i
massor sedan jag lämnade min motion,
har jag fått den bestämda uppfattningen,
att svenska kyrkans prästerskap
sannerligen inte är någon kår, som helst
vill leva bakom skyddade murar. Man
vill gärna vara med i det brusande,
larmande människolivet. Man är medveten
om att det är svårt, för att inte
säga omöjligt, att ge detaljerade förhållningsregler
eller anvisningar rörande
de fall, när skilsmässa även från kristlig
synpunkt kan vara motiverad.

Det förekommer dock fall, som utan
vidare kan berättiga skilsmässa: äktenskapsbrott,
otrohet i äktenskapet,
könssjukdom, grov misshandel, långvarigt
frihetsstraff, avancerad alkoholism,
obotlig sinnessjukdom och — som den
förskräckliga termen lyder med tanke
på krig — försvinnande i obekanta
öden. Kanske finns det även andra vägande
skäl. Utskottet finner att svårigheterna
att nå en tillfredsställande lösning
är stora, och i detta instämmer vi
reservanter till alla delar.

Är frågan då olöslig? Vi tror inte det.
Vid en följd av kyrkomöten har förts
mycket omfattande diskussioner. Svårigheten
beror närmast därpå, att vigseln
är å ena sidan en religiös, kyrklig
akt och å andra sidan en samhällelig
förrättning. Officianten verkar, då han
viger till äktenskap, som både statens
och kyrkans tjänare. Som kyrkans tjänare
är han hunden av kristendomens
principiella ståndpunkt, grundad på
Nya testamentet, enligt vilken äktenskapet
är oupplösligt men skilsmässa i
vissa fall tillåten »för människohjärtats
hårdhets skull».

Staten åter ser och avgör frågan

Prästs skyldighet att viga frånskild

främst ur samhällets synpunkt och ger
genom sina stadganden möjlighet till
skilsmässa även på andra grunder —
nära nog vilka grunder som helst. Då
prästen förrättar vigseln, stadfäster han
äktenskapet i stöd av de befogenheter
statens lag ger honom, men också såsom
»Guds och hans församlings tjänare».
Han gör detta i Guds namn, han vädjar
till Guds ord och nedkallar Guds välsignelse
över äktenskapet. Det är inte, ärade
kammarledamöter, bara fråga om en
samling bokstäver, när han slutar vigseln
med orden: »Vad Gud nu sammanfogat,
må människor icke åtskilja.»
Äger han kännedom om hur oändligt
lätt ett äktenskap upplöses, är det väl
ingenting att nojsa med eller klandra,
att det finns präster som i en sådan
situation upplever samvetsnöd, finner
sig stå inför detta att handla mot Guds
ord och att svika sitt prästlöfte. Vägrar
prästen i en sådan situation att viga,
begår han tjänstefel och riskerar åtal.

Följer man åter den Billingska linjen,
som utskottet refererar på sid. 5 i utlåtandet,
då löses samvetsfrågan mycket
enkelt och lätt. Här befrias den enskilde
prästen från allt personligt ansvar. Det
heter att det är lagen som ålägger honom
att förrätta vigselakten; hans förrättning
har intet av personlig tros- och
bekännelsehandling, utan han utför
handlingen blott såsom redskap för samhället,
ungefär som när han underskriver
ett skilsmässobrev.

Herr talman! Jag är övertygad om
att när den vördade Gottfrid Billing
sade detta vid 1915 års kyrkomöte, så
var situationen en annan. Siffran för i
hela landet ingångna äktenskap utgjorde
då 33 148, äktenskapsskillnaderna
var sammanlagt 874 och procentsiffran
för skilsmässor i förhållande till ingångna
äktenskap 2,G. År 1957 utgjorde
antalet ingångna äktenskap 52 3GG och
äktenskapsskillnaderna 8 858, medan
skilsmässorna i procent av ingångna äktenskap
uppgick till 15 procent. Tar jag
enbart Stockholm, blir skilsmässopro -

Andra hammarens protokoll 1959. Nr 9

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Prästs skyldighet att viga frånskild

centen än värre eller 32,6. Siffrorna för
ingångna äktenskap och äktenskapsskillnader
under år 1957 utgör respektive
6 917 och 2 153. Är det ofint att
framställa en stilla undran, om Billing
skulle ha förenklat problemet angående
vigsel av frånskilda exakt på samma
sätt, därest han stått inför denna sekulariserade
syn på äktenskapet som
många människor nu har. Jag tror det
i varje fall inte.

Jag har den uppfattningen att med
den stegrade skilsmässofrekvensen har
antalet fall ökats, då prästen ställes inför
problemet, om han såsom samhällets
och kyrkans tjänare kan förrätta
vigsel. Jag finner det vara rimligt att
hänsyn tages till hans samvete och att
samhället söker finna vägar, där samhällets
intresse och annans rätt inte
kränkes. Det förefaller uppenbart att
en kyrka, som undantagslöst och okritiskt
meddelar vigsel åt vem som helst,
därigenom motverkar sin egen förkunnelse
om äktenskapets helgd och orygglighet.
Ingen lär förneka att det kan inträffa
fall, då den kyrkliga vigseln av
frånskilda uppenbart skadar kyrkans
anseende och auktoritet och står i strid
med hennes egen förkunnelse om äktenskapet.
Det är, herr talman, i sådana
situationer som samvetsnöd kan uppstå
hos en officiant, när han ställes inför
Guds ord och troheten mot den kyrka
han tjänar.

Nu säger utskottet: I händelse vigsel
av sådan anledning vägras uppkommer
fråga, om präst är underkastad ämbetsansvar
enligt kap. 25 strafflagen eller
om han under åberopande av samvetsbetänkligheter
kan undgå ansvar för
åsidosättande av ämbetsplikt. Utskottet
ger intet bestämt svar och kan för övrigt
inte ge något. Man fortsätter: »Såvitt
utskottet har sig bekant har detta
spörsmål endast en gång varit under
bedömande i rättspraxis, dock icke i
högsta instans, därvid utgången blev att
prästen väl ansågs ha brutit mot en honom
åvilande ämbetsplikt men befria -

des från ansvar under motivering att
viss oklarhet rått rörande frågan huruvida
vigselskyldigheten vore ovillkorlig.
»

Här råder alltså en frappant oklarhet.
Jag tycker att det fattas något i utskottets
skrivning. Om man vill vandra logikens
vägar, borde väl den följande
satsen ha sett ut ungefär på följande
sätt: På grund av rådande oklarhet finner
utskottet det vara nödvändigt att
klarhet vinnes och att motionen om utredning
bifalles, detta även under hänvisning
till att kyrkomötet 1953, upprepat
1957, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställt om utredning i fråga om den
ovillkorliga tjänsteplikten.

Jag tror inte att en sådan utredning
skulle behöva bli så förfärligt omfattande
eller kostsam. Det vore en gärd av
billighet gentemot kyrkan att företaga
en sådan utredning. Remissinstanserna
— de är inte så många — är också alla
positiva till en utredning. Ibland brukar
riksdagen tillmäta remissvar stor
betydelse, ibland inte.

Uppsala domkapitel tillstyrker, domkapitlet
i Göteborg likaså. Allmänna
svenska prästföreningen finner det synnerligen
allvarligt att kyrkans medverkan
vid vigsel stundom inte står i överensstämmelse
med vad hon förkunnar
och lär om äktenskapet. Justitiekanslersämbetet
finner denna fråga mycket viktig
och erinrar om att den varit föremål
för meningsutbyte i nära hundra år.
Ämbetet finner den vara så stor och
allvarlig att den är väl förtjänt av en
allsidig undersökning och utredning.
Justitiekanslern blundar visst inte för
svårigheterna, men han anser att det
kan finnas framkomliga vägar och han
pekar också i vissa fall på sådana.

Jag vill också nämna att Englands
nationalkyrka redan 1857 befriade präst
från den ovillkorliga vigselplikten. I
Norge tillkom den 25 juli 1937 en lag
som ger präst rätt till befrielse från
den ovillkorliga vigselplikten. Samma
är förhållandet i Danmark enligt lagen

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

av år 1922. Att det föreligger brist på
överensstämmelse mellan å ena sidan
kap. 4 § 3 giftermålsbalken och de kyrkliga
författningarna — som ju också
har lagkaraktär — å andra sidan är erkänt.
Osäkerhet råder rörande innebörden
i gällande bestämmelser. I intet
fall har åtal för vigselvägran förts till
högsta domstolen. Något vägledande prejudikat
föreligger alltså inte. Jag tycker
det var skada att inte justitieombudsmannen
lät det allvarliga ärende
som han hade till prövning gå till högsta
instans.

Det ärendet var ur dessa synpunkter
intressant. En komminister i Västra
Frölunda och Askims församlingars
pastorat ställdes inför en situation där
hans samvete förbjöd honom att förrätta
vigsel av frånskilda. Det blev åtal.
Aktstycket, ärade kammarledamöter, är
spännande som en roman. Man får veta
att kyrkans bekännelse är fastslagen
genom 1571 års kyrkoordning, som i
princip är gällande. I § 28 i regeringsformen
sägs att innehavare av prästämbete
skall omfatta den rena evangeliska
läran, och därmed har bekännelsen
borgerlig giltighet. Kyrkans lära är
att äktenskapet är oupplösligt. Prästen
har vid vigseln att tillse även det, att
denna inte strider mot kyrkans ordning.

Begick prästen tjänstefel? Meningarna
går isär. .Turis professorn H. Sundberg
synes inte vilja betrakta prästs
bundenhet vid kyrkans lära och därav
föranledd vigselvägran som åtalbart
tjänstefel, och hans kollega juris professorn
C. E. Reuterskiöld går på samma
linje när han förklarar att kap. 4
§ 3 giftermålsbalken har kyrkorätts natur
och att präst därför är i sin rätt då
han prövar de kyrkorättsliga hindren.

Rådhusrätten ansåg emellertid att
prästen åsidosatt sin tjänsteplikt jämlikt
giftermålsbalken och vore skyldig
till lagbrott. Men då han vägrat på grund
av samvetsbetänkligheter, grundade på
svenska kyrkans bekännelse, liira och
kyrklig ordning, talar särskilda skäl för

Prästs skyldighet att viga frånskild

att han icke bör straffas för det tjänstefel
han faktiskt begått.

Justitieombudsmannen kunde inte låta
sig nöja med rådhusrättens frikännande
dom utan anmodade stadsfiskalen
i Göteborg att fullfölja talan hos hovrätten
för västra Sverige.

Hovrätten fastställde rådhusrättens
dom. Av särskilt intresse är här presidentens
yttrande. Han säger: »Officianten
befann sig i en konfliktsituation.
Borgerlig lag ålade honom att viga. Men
enligt kyrkans lära och bekännelse,
som han jämlikt kyrkolag, jämförd med
regeringsformen, hade att följa, ägde
han icke viga ... Jag finner det vara
en viktig och brådskande lagstiftningsuppgift
att för framtiden undanröja anledningen
till en sådan konflikt mellan
prästens plikt i det borgerliga samhällets
tjänst och hans plikt som innehavare
av det prästerliga ämbetet.»

Situationen är synnerligen förvirrande
och egendomlig. Rådhusrätten förmenar
att prästen åsidosatt tjänsteplikt,
hovrätten säger detsamma men friar
av skäl som har med samvete och vigselns
kyrkliga sida att göra och som
även har lagkaraktär. Två juris professorer
förmenar att officianten icke brutit
mot gällande lag. Den nuvarande justitieombudsmannen
hävdar att präst
icke får göra moraliska värderingar vid
vigselansökningar, enär dessa kan uppfattas
som stötande; han skall fullgöra
de funktioner som han enligt lag har
att sköta.

Herr talman! Jag har inte gett denna
framställning för att klandra någon.
Men nog framstår det som säreget då
två rättsliga instanser fastslår tjänstefel
och samtidigt frikänner med motivering
att lagarna är dunkla. Talar inte
detta starkt för att riksdagen borde bifalla
en utredning i frågan enligt vår
reservation, som stödes av remissinstanserna,
kyrkomötet och framstående jurister
och framför allt av de människor
denna sak niirmast berör?

Herr talman! .lag har sagt vad jag

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Prästs skyldighet att viga frånskild

ville säga i denna fråga, och jag tänker
knappast uppträda mera i den.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Den utförliga redogörelse,
som herr Gustafsson i Borås lämnat
kammaren, har väl med önskvärd
tydlighet visat de svåra problem, som
kan uppstå när det gäller frågan om
prästs skyldighet att viga frånskild.

Det är utan tvekan på det sättet, att
den fråga, som aktualiserats i dessa motioner,
är mycket komplicerad och
svårbedömd. Jag håller gärna med herr
Gustafsson i Borås om att denna sak
inte är något att nojsa med eller att det
finns anledning klandra att människor
kan komma i svåra situationer och i
samvetsnöd. Jag instämmer också med
herr Gustafsson i att det kan vara svårt
att finna en lösning på dessa problem.
Av handlingarna ifrån de senaste årens
kyrkomöten, som behandlat dessa problem,
framgår med all önskvärd tydlighet
att svårigheterna att uppnå en tillfredsställande
lösning av problemen
är mycket stora.

Denna fråga är ingalunda ny. Den
aktualiserades redan under mitten av
1800-talet och har sedan kommit tillbaka
med jämna mellanrum, utan att man
hittills kunnat finna en tillfredsställande
lösning.

Frågan har under senare tid behandlats
av 1951 års kyrkomöte i samband
med religionsfrihetslagen. Då beslöt
man att lämna frågan till den s. k. utredningsnämnden
för övervägande. Denna
nämnd avgav ett betänkande, som
behandlades av 1953 års kyrkomöte.
Detta kyrkomöte beslöt att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en utredning
rörande frågan om prästs befrielse
från skyldighet att i vissa fall viga
frånskild.

I anledning av en motion, som väcktes
vid 1957 års kyrkomöte, beslöt kyrkomötet
att man ånyo skulle tillskriva

Kungl. Maj:t och betona angelägenheten
av att den begärda utredningen kom
till stånd och att utredningen bedrevs
med önskvärd skyndsamhet.

Så sent som i höstas hade kyrkomötet
ånyo att ta ställning till samma fråga.
Man hade vid 1958 års kyrkomöte
en kort och saklig debatt i denna fråga,
och det övervägande antalet deltagare
i kyrkomötet beslöt att de skulle
låta sig åtnöjas med den skrivelse, som
1957 års kyrkomöte hade avlåtit i ärendet.
Man ansåg att för kort tid förflutit
sedan kyrkomötet senast tog ställning
till frågan, och man menade att
eftersom Kungl. Maj :t hade sin uppmärksamhet
riktad på spörsmålet fanns
det inte anledning för 1958 års kyrkomöte
att vidta någon åtgärd.

I detta sammanhang vill jag gärna
erinra kammarens ledamöter om det
omfattande utredningsarbete, som inleddes
föregående år beträffande relationerna
mellan stat och kyrka. Man kan
väl förutsätta, att även detta spörsmål
kommer att påverkas av de resultat, som
denna utredning kan komma till.

Kungl. Maj :t har således sin uppmärksamhet
riktad på dessa problem,
och det synes inte nu finnas anledning
till något initiativ ifrån riksdagens sida.
Dessutom borde enligt min uppfattning
kyrkomötets beslut respekteras,
då det utan tvekan förhåller sig så att
det är kyrkomötet, som i första hand
är den instans, som skall handlägga
frågor av denna art. Initiativet till en
förnyad skrivelse eller till andra åtgärder
borde därför enligt min uppfattning
vara en kyrkomötets angelägenhet.

Jag tycker inte att det finns någon
anledning att i dag ta upp en sakdebatt
i denna fråga, då vi ändå inte nu kan
ta någon ställning i själva sakfrågan.
Utskottsmajoriteten har också funnit,
att anledning saknas att vidta några åtgärder
från riksdagens sida i anledning
av förevarande motioner.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Jag skall iaktta den
tidsbegränsning, som herr Braconier
förordade i onsdags. Jag gör det inte
därför att jag skulle anse, att den här
frågan är liten och oväsentlig; den är
tvärtom stor, väsentlig och allvarlig.
Här gäller det kyrkans på Guds ord vilande
ordning. Vidare gäller det människors
av Guds ord bundna samveten.
Men jag skall yttra mig kort av två skäl.
För det första har fru Kristensson redan
nu sagt vad jag tycker bör sägas
på detta plan. För det andra har jag,
herr talman, den uppfattningen, att
Kungl. Maj :t och kyrkomötet först bör
få tala ut med varandra, innan ärendet
kommer inför riksdagen.

Fast herr Gustafsson ömmar för prästernas
samveten och gärna vill få denna
komplicerade och allvarliga fråga
utredd — och det vill jag också — tror
jag inte att kammaren just nu har hunnit
sätta sig in i alla teologiska utredningar
och allt det material, som samlats
för att sakligt belysa detta problem.
Och skall debatten tjäna något positivt
syfte, måste den vara grundlig och saklig.
Jag vill bara nämna, att vid 1953
års kyrkomöte upptog utredningsnämndens
betänkande 17 trycksidor, kyrkolagsutskottets
betänkande omfattade 8
sidor och debatten 50 sidor — motionernas
sidantal oräknat. I detta kyrkomötes
handlingar har vi ett kompendium
att börja med, och där finns också
hänvisningar till teologiska och andra
undersökningar.

För ett halvår sedan ansåg kyrkomötet,
som fru Kristensson också nyss påpekade,
att framställningen inte just
då borde upprepas, eftersom man så
sent som 1957 skrivit till Kungl. Maj:t.
Jag hade som ledamot av lcyrkolagsutskottet
varit med om att förorda
detta.

■lag skall därför inte i detta läge gå in
på själva sakfrågan, utan yrkar, herr
talman, bifall till utskottets hemställan.

Prästs skyldighet att viga frånskild

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Som representant för
kyrkan borde jag egentligen känna tacksamhet
för den välvilliga uppmärksamhet,
som herr Gustafsson i Borås har
ägnat oss präster. Jag måste emellertid
säga, att jag är mycket tveksam om den
kyrkopolitik, som kommit till uttryck i
hans resonemang, är så särskilt lyckosam
för vår kyrka; jag tror inte det.

Herr Gustafsson går egentligen ganska
skickligt tillväga, då han inför kammaren
framställer saken så att det närmast
är tolkningssvårigheter, som nödvändiggör
en skyndsam utredning.

Jag har varit präst i snart 50 år, och
jag har aldrig märkt några svårigheter
att tolka dessa bestämmelser. Jag vet
mycket väl att det på allra sista tiden
har förekommit en diskussion om sådana
svårigheter, men vi skall se efter
vad som ligger där bakom.

Vi vet att situationen är den, att det i
svenska kyrkan för närvarande framträder
en falang, som är vad man kallar
strängt fundamentalistisk. De pressar
på ett realistiskt sätt Skriften och drar
därvid vissa konsekvenser, men de
präster som vägrar att viga frånskilda
besinnar kanske inte vilka tragiska
situationer de därigenom framkallar.
Om människor sätter värde på kyrkans
välsignelse den gång de träder i äktenskap,
bör naturligtvis sådan medges,
därest det inte finns uppenbart trängande
förhållanden som gör det otjänligt.

Vi kan bara tänka oss det exemplet —
jag har självt upplevt det mer än en
gång — att en man och en hustru lever
i ett äktenskap som är högst tragiskt
och olyckligt. Det finns kvinnor som
har levat i åratal i ett helvete på grund
av mannens dryckenskap och råhet. Om
de får skilsmässa, vilket väl ingen förmenar
dem, och hon sedan lär känna
en nykter, präktig och redbar man och
skulle vilja gifta sig med honom och
få kyrkans välsignelse, skulle man då
över huvud taget ha riilt att vägra detta?

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Prästs skyldighet att viga frånskild

Det vore obarmhärtigt och i hög grad
oevangeliskt.

Fn ledamot talade nyss om teologiska
problem, men detta är inte något teologiskt
problem — det är ett mänskligt
problem. Åtminstone tycker jag att det
inte kan finnas en skugga av tvivel om
att vederbörande i ett sådant fall skulle
få även kyrklig välsignelse om de ville.
Att lämna detta åt ett subjektivt bedömande
av kanske unga prästmän av
halvt romersk och halvt katolicerande
art vore en olycka. Där måste vederbörande
följa lagens bestämmelser.

Sedan vill jag erkänna, att det naturligtvis
kan tänkas fall som är upprörande
för allmänna opinionen, inte
minst på kyrkligt håll. Jag vill inte ange
vem det gäller, men det inträffade härom
året i vår högre ämbetsmannavärld,
att en man som var till medelåldern
kommen skilde sig från sin hustru och
därmed sin stora barnskara och gifte
sig med en ung kvinnlig tjänsteman.
Detta väckte allmän förtrytelse. Jag erkänner
att detta är ett sådant flagrant
och uppenbart fall, där man förstår kyrkans
olust att medverka. Däremot finns
det många fall där vi kanske dömer förhastat.
Vi menar, att den oskyldige i en
äktenskapskonflikt inte borde förmenas
kyrklig vigsel, men en del av dessa
unga präster anser, att även den som är
oskyldig till det hela skall utestängas
från kyrkans välsignelse.

Jag tror att en enkel lösning, utan
något slags utredningar och försök att
skapa några kautschukbestämmelser,
kan finnas. Det står ju alltid prästen
fritt att inleda vigselakten med några
reflexioner och kommentarer till akten.
Om han underrättar dem som påyrkar
en vigsel, som faktiskt måste verka stötande
för allmänna opinionen, att det är
hans avsikt, inte att ställa till skandal
men att i ett tal erinra om det allvarliga
läget och att han egentligen mer
betraktar det som en formalitet och inte
kan dela kontrahenternas uppfattning,
undrar jag hur de kontrahenter skulle

vara beskaffade som med risk att få
höra ett sådant tal skulle vilja äventyra
den solenna vigselakten. De skulle naturligtvis
följa hans välvilliga maning
att anlita någon annan förrättare, som
kanske inte är så informerad i situationen
som han själv råkar vara. Bedömer
man saken förnuftigt, tror jag
detta är en tillräcklig garanti för att de
sällsynta fall, då prästerna verkligen
kan tala om en samvetskonflikt, inte
skulle inträffa.

Jag har för övrigt alltid reagerat emot
denna demonstrativa samvetsömhet.
Varför skall den bara yttra sig i sådana
där relativt ofarliga fall? Det finns så
mycket i livet och samhället som uppmanar
en Kristi tjänare att tveka, om
han inte skulle reagera mot det. Varför
skall man plocka ut sådana här ting
för att nästan kokettera med sin skärpta
samvetsömhet på den punkten.

Här nämndes av en ärad talarinna,
att vi inte behövde gå in på en sakdebatt.
Jag tycker sannerligen att kammaren
bör säga ifrån, att den med förtrytelse
vänder sig emot tanken att man
skulle vara obarmhärtig och på bibliska
och legalistiska grunder förmena människor
kyrkans välsignelse. Man må väl
sedan ta på sitt ansvar i vad mån de är
värda detta, men en prövning i förväg
tycker jag är alldeles oevangelisk och
strider mot vår kyrkas grundtankar.
Om ett par makar vill döpa sitt barn,
kan väl inte prästen fråga ut dem,
därest han misstänker att det bara ligger
slentrian och likgiltighet bakom —
det får vederbörande själva ta på sitt
ansvar.

En verkligt sund folkkyrkosyn som är
evangeliskt inspirerad ser här inte några
problem, och det som eventuellt kan
vara ett problem — sådana fall som jag
här antydde — kan med god vilja lösas
på praktisk väg utan vare sig lagändring
eller utredning.

Jag ber att få biträda utskottets förslag.

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det bär frågats vad
kyrkan lär i fråga om äktenskap och
skilsmässa. Jag tror att den som tar del
av 1953 års kyrkomötes utredningsnämnds
betänkande i frågan får en god
bild av detta -— där görs uttalanden
som belyser detta problem från nära
nog alla synpunkter.

Det är klart att man kan hänskjuta
detta ärende till utredningen om relationerna
mellan stat och kyrka, men hur
länge dröjer det innan denna utredning
kan se dagens ljus? Det torde ta ganska
lång tid, och många människor kommer
under denna tid att lida svår samvetsnöd.

Herr Hallén talar inte så litet insinuant
om herr Gustafssons kyrkopolitiska synpunkter.
Herr Hallén! Jag har inte lagt
några kyrkopolitiska synpunkter på det
här ärendet, det kan jag ärligen säga.
Jag har motionerat på uppdrag av en
prästman, som jag räknar som en av
mina goda vänner. Han frågade om
jag ville föra frågan på tal, och jag
har sedan rådgjort med kyrkoherdarna
i min egen stad och frågat om det vore
till skada eller till nytta för kyrkan om
jag motionerade. Ingen sade någonting
emot detta, utan de uttryckte sitt gillande.
Jag har sedan fått många brev
från präster, som uttryckt sin tillfredsställelse
över att saken har förts på tal.
Jag lägger inga kyrkopolitiska synpunkter
på detta ärende, herr Hallén. Jag
är ledsen att behöva tillbakavisa en sådan
insinuation från en mycket vördad
ledamot av denna kammare.

Herr Halléns uppfattning om samvete
och samvetsfrihet har jag ingen anledning
att gå in på här, men jag tycker
att kyrkans egna män borde ta sig en
tankeställare innan de accepterar denna
liira om samvete och samvetsfrihet.

Herr ZETTERBERG i Stockholm (s):

Herr talman! Man kan ibland söka
lösa människor från en samvetskonflikt

Prästs skyldighet att viga frånskild

och därigenom försätta dem i en annan.
Detta är vad jag framför allt har att
andraga mot det förslag som här har
skymtat.

Man kan förfara på två sätt om man
vill ha möjlighet att vägra en frånskild
förnyad kyrklig vigsel. Det ena sättet
är att följa en kallt slående regel som
säger att om någon av parterna — eller
naturligtvis båda — tidigare har varit
gift och fått äktenskapet upplöst genom
skilsmässa, skall vederbörande icke erhålla
kyrklig vigsel. Det skulle vara en
enkel regel, och den romerska kyrkan
intar ju i princip denna ståndpunkt.
I verkligheten har det visat sig att
man även där har fått göra koncessioner,
och det har skett på den icke särskilt
smakliga vägen att man har sökt
efter formella fel vid ingåendet av det
tidigare äktenskapet. Detta har lett till
sysselsättning för en rad jurister. Att
den vägen skulle innebära en god lösning
vill väl ingen påstå.

Den andra möjligheten -— och det är
väl den som har föresvävat motionärerna
— är att prästen från fall till fall
får avgöra, om den tidigare skilsmässan
för den parts del som söker nytt äktenskap
var av sådan beskaffenhet, att man
icke bör tillstädja förnyad kyrklig vigsel.
Det är uppenbart att en mycket stor
börda därmed vältras över på den prästman
som skall träffa detta avgörande.
Han bör då ha tillgång till ett utredningsmaterial
och förskaffa sig noggrann
kunskap om vad som har hänt,
och han hör vara beredd att på grundval
av detta tala om, vilken part han
betraktar såsom oskyldig eller förfördelad,
som alltså rimligtvis icke hör
vägras en förnyad kyrklig vigsel, medan
den andra parten skulle vägras en
sådan.

Ju mer man tänker sig in i vilken
hörda som sålunda skulle läggas på den
enskilde prästen, desto mer vill man
ifrågasätta, om detta verkligen kan vara
den riktiga lösningen. Härtill kommer
att det största antalet skilsmässor i vårt

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Prästs skyldighet att viga frånskild

land orsakas av »lång och varaktig
söndring» och att båda makarna gemensamt
gör framställning om skilsmässa.
Kan prästen gå in på dessa ting och
söka skaffa sig en grundad uppfattning
om vem som är den förfördelade?

Jag vill i detta sammanhang säga, att
jag reagerar mot den formulering som
herr Gustafsson i Borås använde, nämligen
att det skulle vara så oändligt
lätt att få ett äktenskap upplöst. Den
meningen möter man på många håll, att
folk lättvindigt går ut och in i äktenskapet,
att människor gifter sig på mycket
lösa grunder och skiljer sig lika lättvindigt.
Den kontakt som jag har fått i
en stor församling inte minst med unga
människor har givit mig den bestämda
övertygelsen att de flesta människor ingår
sina äktenskap under stark ansvarskänsla
och med den fastaste föresats
att göra äktenskapet riktigt och
hederligt. Jag märker ibland antydningar
i negativ riktning som icke har
någon anknytning till den bestämda
erfarenhet som jag på det området har
fått under åtskilliga prästerliga tjänsteår
i en stor Stockliolmsförsamling.

Jag vill vad beträffar talet om att det
är så lätt att upplösa ett äktenskap säga,
att jag som präst i ett stort antal medlingar
har upplevt, att en äktenskapsupplösning
uppfattas som en tragedi,
vilken båda makarna vanligen betraktar
såsom ett misslyckande i livet, som de
djupt sörjer och beklagar, även om de
naturligtvis — såsom vi alla gör i konfliktsituationer
— gärna vill vältra över
skulden på den andra parten. När äktenskapet
upplöses upplever nästan alla
normala människor detta som en tragedi
och ett misslyckande, som gör att
man går vidare i livet på något sätt
belastad. Jag har svårt att föreställa
mig om det skulle vara lätt för prästerna
att då ytterligare trycka ned dessa
människor genom att tala om för dem,
att deras misslyckande i äktenskapet
skall följa efter dem i framtiden och
försvåra eller omöjliggöra för dem att

få en kristen välsignelse enligt kyrkans
ordning över ett nytt äktenskap.

I praktiken har det visat sig att i de
fall där verklig tveksamhet inställer
sig kan prästen, om hans eget samvete
skulle reagera, vända sig till en kollega
och få hans hjälp — alldeles bortsett
från att det ju inte är så muntert, att en
annans samvete fungerar, där ens eget
inte gör det. Jag tror emellertid att de
uppseendeväckande fall av vägran, som
vi hört talas om, har sammanhängt inte
med att en präst sagt att han inte önskar
viga utan med att han gjort detta
i så taktlösa former att människor inte
kunnat godta det. Hade hans synpunkt
framlagts som en personlig samvetsangelägenhet,
tror jag han skulle ha mött
den respekt, som inte mött honom när
den framlagts i form av något slags
utdömning av människor, vilkas personliga
förhållanden han kanske känt mycket
litet till.

Jag vill slutligen, herr talman, säga
att man inte bör betrakta denna fråga
som det huvudsakliga bekymret när det
gäller de kyrkliga förrättningarna. Den
karaktär, som den svenska kyrkan har
av folkkyrka, gör att den vid en rad
förrättningar, där den kommer i beröring
med en mycket stor allmänhet —
alltså även den inte gudstjänstfirande
delen av församlingsborna — stöter på
problem, som är om inte likadana så
dock i hög grad likartade. Hur går det
till vid våra dop? Hur är det med det
som då säges? Är det verkligen på det
sättet att prästen med gott samvete kan
överantvarda barnet åt varje familj
att sedan ge det en kristlig uppfostran?
Har vi inte problem att beakta när det
gäller konfirmationsseden och låt mig
säga även begravningarna?

På en rad punkter är alltså vår kyrka
i det läget att den som folkkyrka erbjuder
sina tjänster åt människorna —
tjänster som innebär att den bär fram
evangelium. En del människor tar emot
detta evangelium, och för dem är det
vägledande. För andra är det likgiltigt.

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Det är inte på oss det ankommer, hur
de begagnar evangelium, hur evangelium
verkar på dem, utan det beror enligt
Guds ord på markens beskaffenhet.
Kyrkans uppgift — om den inte skall
mista sin ställning som folkkyrka —
är att bära fram en hälsning från Guds
ord, inklusive ordet om att Gud vill att
äktenskapet skall vara oupplösligt, och
att bära fram detta vid de tillfällen då
hennes hjälp påkallas. Evangeliet blir
inte mindre om människorna inte skulle
bruka det såsom evangeliet skall
brukas.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är angelägen om
att rätta ett missförstånd från herr
Gustafssons i Borås sida. När jag talade
om kyrkopolitik menade jag inte, att
han var talesman för denna kyrkopolitik,
allra minst den som framträder i
motionen. Jag vet mycket väl att han
bara är budbärare för andra. Den kyrkopolitiken
har funnits långt innan
herr Gustafsson i Borås kom hit, så den
har han varken heder eller vanheder av.

Jag anser emellertid alltjämt att den
kyrkopolitiken är kortsynt och oklok,
och jag har alltid bekämpat den i kammaren
och kommer att göra det så länge
jag är kvar här. Den ger dåliga resultat.
Det skulle inte alls förvåna mig
om kravet på obligatoriskt civiläktenskap
fick starkt eftertryck på grund
av den politiken. Jag vill emellertid
än en gång understryka att herr Gustafsson
i Borås inte är ansvarig härför.

Jag skulle vilja tillägga en detalj. I
Finland har kyrkomötet betydligt starkare
ställning än här. Det liar nämligen
självständig lagstiftningsrätt. Men
det förutsättes att Finlands regering
ger sitt bifall. Sedan flera år tillbaka
har man försökt införa undantagsbestämmelser,
som skulle befria prästerskapet
från vigsel i vissa fall av frånskilda.
Varken regeringen eller riksdagen
har velat reflektera härpå, och
det har fortfarande inte blivit någon

Prästs skyldighet att viga frånskild

lag härom. Det finns alltså en opinion,
som inte gillar sådana tänkesätt, och
jag tror att det finns en sådan opinion
också i vårt land.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Kyrkopolitik eller inte
lämnar jag därhän, men jag kommer så
länge jag har möjlighet därtill att kämpa
för den enskilda människans samvetsfrihet,
och eftersom det finns personer
som bär på verklig samvetsnöd
inför detta spörsmål anser jag riktigt
att gå dem till mötes.

Herr Zetterberg i Stockholm talade
om att äktenskap ingås med stort allvar.
Det tror jag också, det kan jag
utan vidare hålla med om. Men vill herr
Zetterberg lika generellt säga att t. ex.
de 32 procent äktenskapsupplösningar,
som ägde rum i Stockholm 1957, också
kom till stånd med samma allvar och
samma respekt? Jag har svårt att tro
det.

Det skulle varit glädjande om någon
från det kyrkliga lägret funnit sig föranlåten
att instämma i remissvaren
från Göteborg, Uppsala och Allmänna
svenska prästföreningen. Det hade varit
välgörande, om man sagt att frågan är
så allvarlig att vad dessa instanser anfört
kunde ha en viss värdighet och
relevans.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ZETTERBERG i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Gustafsson
i Borås säga, att jag inte liar
uttalat mig om innebörden av alla de
skilsmässor som förekommer. Jag har
bara velat understryka att det i varje
fall inte kan vara någon prästerlig uppgift
att avgöra, i vilka fall det ligger allvar
bakom skilsmässorna och i vilka
så icke är förhållandet. Man kan alltså
där inte få några utgångspunkter för

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Prästs skyldighet att viga frånskild

bedömningen, huruvida ny kyrklig vigsel
skall kunna ifrågakomma eller inte.

Min personliga erfarenhet — som ju
var och en har rätt att tala utifrån —
säger mig att det som regel är allvarliga
skäl som brukar anföras vid skilsmässorna.

Herr SVENUNGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Gustafsson i Borås
efterlyste ett instämmande från prästerligt
håll. Jag vill då bara erinra herr
Gustafsson om, att jag i mitt anförande
för en stund sedan framhöll att detta
är en stor, allvarlig och väsentlig fråga,
men att jag inte tycker att tidpunkten
nu är lämplig att gå in på själva
sakfrågan, eftersom kyrkomötet redan
har gjort en framställning i ärendet.

Herr GANSMOE (h):

Herr talman! Med anledning av att
denna fråga nu kommit inför riksdagen,
vill jag i korthet redogöra för min
syn på denna frågas behandling.

Alla här i landet förekommande kristna
samfund och sammanslutningar ser
det som en klar rättighet och förmån,
att var och en själv får bestämma hur
man skall tro och tänka i rena tros- och
samvetsfrågor. Så länge den förmånen
och rättigheten består, tror jag det är
lyckligt för alla parter. Det är därför
min övertygelse att denna kyrkans interna
angelägenhet bör lösas av kyrkans
förtroendemän själva, eftersom
det ju är prästernas samvetsbetänkligheter
det här är fråga om. Det är också
min önskan att kyrkomötet i lugn och
ro skall få tillfälle att slutbehandla frågan,
innan riksdagen säger sitt ord i
detta ömtåliga ärende.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Vi delar väl alla herr
Gustafssons i Borås uppfattning att
respekten för den enskildes rätt att följa
sitt samvete är något dyrbart, något
som vi skall slå vakt om. Jag kan också
medge att det ligger en viss obönhörlig
konsekvens i det resonemanget, att om
vi i den svenska kyrkan tillämpar ett
vigselformulär, enligt vilket parterna
som skall vigas högtidligen lovar varandra
trohet, till dess döden skiljer dem
åt, så kan givetvis en och annan präst
tycka att vederbörande också verkligen
skall tillämpa det formuläret efter bokstaven.
Men som bekant gör inte majoriteten
inom den svenska kyrkan detta,
utan man ser på frågan mindre logiskt
men mera mänskligt. Och det förhållandet
kan ju inte vara obekant för den
unge teologie kandidaten, när han
prästviges. Om han då hyser starka
samvetsbetänkligheter mot att godkänna
en inom svenska kyrkan rådande
praxis, så bör han inte viga sitt liv åt
att tjäna kyrkan.

Och om samvetskonflikten sätter in
senare i livet — vilket ju kan tänkas —
så tycker jag det är en naturlig konsekvens
att vederbörande präst lämnar
den kyrka, som inte tillämpar den enligt
hans uppfattning sanna läran. Detta
bör vara naturligare än att kyrkan
skall göra avkall på sin uppfattning om
vad som är riktigt och tolerant och
överlämna åt den enskilde prästen att
utöva dömande makt över människorna
i sådana fall.

I likhet med vad utskottet skrivit anser
jag att denna fråga är av sådan art,
att den inte kan lösas genom tillsättande
av en separat utredning, utan att
den i stället bör lösas i vidare sammanhang.
Jag har därvidlag inget annat
yrkande än utskottet. Enigheten i det
stycket torde väl också ganska tydligt
åskådliggöra vilket intresse vi alla har
av att se resultaten av den utredning,
som nu pågår rörande förhållandet mellan
kyrka och stat.

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Allmän tjänstepliktslag

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Gustafsson
i Borås begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Borås begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 168 ja och 22 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Allmän tjänstepliktslag

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till allmän
tjänstepliktslag, m. in., dels ock i
ämnet väckt motion.

Genom en den 23 januari 1959 dagtecknad
proposition, nr 38, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
förslag till allmän tjänstepliktslag
och till lag angående ändrad lydelse av
3 och 9 § § lagen den 28 maj 1920 (nr
245) om medling i arbetstvister.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft den inom
andra kammaren i anledning av propositionen
väckta motionen nr 470 av herr
Senander in. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 38 med förslag till allmän
tjänstepliktslag och i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om nytt förslag av sådant
innehåll, att rörelsefriheten för löntagarnas
organisationer bibehålies oförändrad».

Utskottet hemställde, att riksdagen

— med förklaring, att förevarande proposition,
nr 38, icke kunnat helt bifallas,
samt med avslag å motionen II: 470

— måtte för sin del antaga

A. det genom propositionen framlagda
förslaget till allmän tjänstepliktslag
med den ändringen, att 2 § erhölle av
utskottet angiven lydelse;

B. det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändrad
lydelse av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj
1920 (nr 245) om medling i arbetstvister.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Vi har i en motion i detta
ärende vänt oss mot de föreskrifter
i förslaget till tjänstepliktslag, som berör
löntagarorganisationernas rörelsefrihet
att hävda sina medlemmars löneoch
arbetsvillkor.

Förslaget innefattar nämligen förbud
mot strejker och att tvångsskiljedom
skall kunna tillgripas. En särskild
nämnd, kallad lönenämnden för tjänsteplikt,
tilldelas diktatoriska befogenheter,
och löntagarorganisationerna förlorar

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

varje möjlighet att på sedvanligt sätt
hävda sina medlemmars intressen.

Detta är — även då det gäller förhållandena
vid krig eller krigsfara — ett
synnerligen allvarligt ingrepp i organisationsrätten.
Visserligen gäller förbudet
även arbetsgivarnas organisationer,
men denna liksidighet har liten betydelse,
alldenstund arbetsgivarna med sin
ställning i produktionsprocessen och
samhällslivet har mycket stora möjligheter
att på andra vägar hävda sina intressen.
Det är för övrigt ett känt faktum
att arbetsgivarna aldrig haft något emot
att begränsa löntagarorganisationernas
rörelsefrihet, utan tvärtom förordat sådan,
oaktat begränsningen skenbart
gällt även dem själva. Tillkomsten av
kollektivavtalslagen, som möttes av ett
enhälligt motstånd av arbetarrörelsen
och ett lika enhälligt bifall av arbetsgivarna,
är ett exempel. Vi anser följaktligen
att föreskrifterna i förslaget är
till skada för löntagarnas intressen och
att de redan därigenom måste mötas av
ett berättigat motstånd. LO har ju också,
även om den gått med på förslaget, anfört
betänkligheter som inte utan vidare
kan avfärdas.

Emellertid har som motivering för
inskränkningen av löntagarorganisationernas
rörelsefrihet anförts, att de krisförhållanden,
som föranleder en tilllämpning
av tjänstepliktslagen, ställer
landet inför sådana svårigheter att
tvångsåtgärder av detta slag måste tillgripas.
Såväl regeringen som utskottet
utgår följaktligen ifrån att löntagarnas
organisationer under krig kan tänkas
tillgripa strejkvapnet för att hävda sina
intressen. Vi har en annan uppfattning.
Vårt lands utrikespolitiska linje, som innebär
alliansfrihet och neutralitet, utesluter
möjligheten att landet kommer att
företa eller delta i anfallskrig. Under
sådana förhållanden är vi förvissade
om att det svenska folkets försvarsvilja
skall ta sig så starka uttryck, att i varje
fall inga tvångsingripanden mot löntagarorganisationerna
erfordras.

Allmän tjänstepliktslag

Skulle däremot Sverige engagera sig
i ett anfallskrig, då är det i högsta grad
skadligt för landets intressen att de stora
massorganisationerna fråntagits sin
rörelsefrihet. Denna förutsättning behöver
vi visserligen inte räkna med under
nu rådande politiska förhållanden. Men
förhållandena kan ändras. Vi kan få en
regering som består av de politiska
äventyrare, som öppet eller förtäckt pläderar
för Sveriges anknytning till det
aggressiva västblocket och som utan
tvivel inte skulle dra sig för att engagera
vårt land i ett krig på dess sida.
En sådan regering måste i fredens intresse
bekämpas med alla medel. Men
har en sådan regering en fullmaktslag
av det slag som här föreslås i sina händer,
så har denna regering redan från
början ett visst övertag, även om den
inte helt kan hindra kampen mot ett
sådant krig.

Vi slår fast, att de tvångsföreskrifter
jag här påtalat är överflödiga om landet
följer sin nuvarande utrikespolitiska
linje. Sveriges arbetare och övriga löntagare
skall säkerligen som en man offra
både tid och krafter om det gäller att
värna landet vid ett angrepp. Men samma
föreskrifter blir direkt skadliga om
Sverige låter engagera sig i ett anfallskrig.
Om denna förutsättning, som vi
hoppas aldrig skall inträffa, blir verklighet,
så behövs hela folkets organisatoriska
och andra resurser för att resa
spärr mot de brottsliga planerna.

Jag ber att få yrka bifall till vår motion
i denna fråga.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Det av andra lagutskottet
tillstyrkta lagförslaget om allmän
tjänstepliktslag är ett led i planläggningen
av rikets försvarsberedskap. De av
riksdagen år 1954 antagna allmänna förfogande-
och ransoneringslagarna syftar
i likhet med det föreliggande förslaget
till att samla rikets resurser till en så
effektiv försvarsinsats som möjligt. Enligt
den föreslagna lagen skall regering -

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

en, i motsats till vad som är fallet med
de nämnda beredskapslagarna, få rätt
att ingripa mot arbetskraften under vissa
betingelser, och åtgärder skall kunna
vidtagas för att förmå inom riket
boende att utföra krigsviktigt arbete.

I motionen nr 11:470, vari hemställts
om avslag på propositionen, har anförts,
att förbudet mot arbetsnedläggelse är
en icke godtagbar inskränkning i arbetarnas
rätt att genom kollektiva ansträngningar
hävda sina intressen i fråga
om arbetsvillkoren. Utskottet har påpekat
att tvekan inte kan råda om behovet
av tjänsteplikt. Under sådana förhållanden
måste lönefrågorna lösas utan
stridsåtgärder. Utskottet har anfört, att
med den stabilitet som arbetsmarknadens
organisationer numera har, kommer
de att kunna träffa överenskommelse
utan annan medverkan från det
allmänna än vad som sker under normala
förhållanden.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Även utskottets resonemang
borde ju leda till den slutsatsen
att tjänstcpliktsförständiganden inte bör
införas i de fall vi här påtalat, ty om
man utgår från att våra stora löntagarorganisationer
kommer att förhålla sig
lojala, för den händelse Sverige fullföljer
den utrikespolitiska linje som officiellt
proklamerats, så är en sådan lag
obehövlig. Men som jag tidigare sade
kan denna lag bli skadlig i de fall där
vi kritiserat den, om vi skulle få eu regering
som leder landet in i krigiska
äventyrligheter, ty de stora folkliga organisationerna
skulle därigenom beskäras
möjligheterna att använda sin styrka
för att förhindra ett dylikt krig.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Herr Senander och jag
ser litet olika på detta problem. Vi som
representerar de demokratiska partierna
anser ju att vi niir det gäller försvaret
skall vara lojala mot den regering

Jordbruksdepartementet: Omkostnader

vi har, en regering som stöder sig på
parlamentets auktoritet. Vi har i de övriga
beredskapslagarna även möjligheter
att utan tvångsingripanden klara
upp en del saker, och i likhet med herr
Senander hoppas jag att vi även i fråga
om tjänsteplikten skall kunna göra det.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Även om vi inte har den
äran att räknas till »de demokratiska
partierna» har vi ändå den uppfattningen
att om det gäller ett försvarskrig —
och det var detta som betonades av utskottets
talesman — så finns det inte
några som helst risker för att de stora
organisationerna på arbetsmarknaden
skall missbruka sin styrka. Men vi har
utgått från att ingenting hindrar att vi
kan få en regering som inleder landet
i krigiska äventyrligheter och att vi
alltså inte får med ett försvarskrig att
göra. Då tycker jag att utskottets och
utskottets talesmans resonemang borde
ha fört till samma slutsats som vårt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 16

Utgifter under riksstatens nionde
huvudtitel

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkten t

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Jordbruksdepartementet: Omkostnader

Under punkten 2 (s. 3) hade Kungl.
Maj:t föreslagit en med 5 900 kr. till
70 800 kr. minskad medelsanvisning.

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Jordbruksdepartementet: Omkostnader

I samband härmed hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 334 av herr Sundelin
och 11:405 av herr Ståhl m.fl, i vilka
motioner bl. a. hemställts, att detta anslag
måtte upptagas med ett belopp av
63 700 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts
framställning samt med avslag å motionerna
I: 334 och II: 405, såvitt nu vore
i fråga, till Jordbruksdepartementet:
Omkostnader för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 70 800 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Eskilsson, Nils Hansson, Svensson
i Ljungskile, östlund, Antbij och
Eliasson i Moholm, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning samt med bifall till motionerna
1:334 och 11:405, såvitt nu
vore i fråga, till Jordbruksdepartementet:
Omkostnader för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 63 700 kronor.

Efter punktens föredragning anförde:

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Om man kan säga att
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
har låtit nionde
huvudtiteln präglas av sparsamhet, så
kan man väl också säga att jordbruksutskottets
utlåtande i anledning av huvudtiteln
inte är riktigt sig likt i jämförelse
med de senare åren. Knapphetens
kalla stjärna lyser väl över båda.
Jag skall be att få säga några ord om
en rad reservationer som vi avgivit från
folkpartihåll; en del har biträtts även av
högern.

I reservationerna yrkas vissa nedprutningar
på departementschefens förslag.
Bakgrunden till våra besparingsförslag
har redovisats redan tidigare i samband
med behandlingen av andra huvudtitlar

och är ju kort sagt den, att det synnerligen
allvarliga statsfinansiella läget kräver
största återhållsamhet med utgifterna.
Detta gör att man måste avstå från
att gå med på förslag som man anser
vara i och för sig mycket väl motiverade
och som gäller områden, vilka ligger
en varmt om hjärtat. — Jag vill i
detta sammanhang framhålla att jag
först efter en viss tvekan gått med på
det förslag av statsrådet, som behandlas
under punkt 57 :o) i utlåtandet och
som innebär att anslaget för byggande
av lantmannaskolor minskas. Jag hoppas
att det snart skall bli möjligt att här
lämna ett högre anslag, men i nuvarande
situation har jag full förståelse för att
man måste pruta även på ett anslag som
detta.

Låt mig, herr talman, också något beröra
punkt 7:o) angående hushållningssällskapens
omkostnadsanslag. Där har
representanter för flera partier avgivit
en reservation. Statsrådet har föreslagit
att grundbeloppet för varje på
personalförteckning upptagen resande
befattningshavare skall sättas till 7 500
kronor, medan vi reservanter i anslutning
till en till utskottet hänvisad motion
hävdat, att man skall nöja sig med
att höja grundbeloppet till 6 000 kronor.
Att jag för min del anslutit mig till
detta förslag beror på att hushållningssällskapen
redan fastställt sina inkomstoch
utgiftsstater för innevarande år,
varför det är mindre lämpligt att i nuvarande
läge göra en omfördelning. Därtill
kommer att den anslagsökning icke
kunnat ske som lantbruksstyrelsen angivit
som förutsättning för att en ändring
av anslaget skulle kunna genomföras
utan att något hushållningssällskap
därigenom finge ett minskat anslag.

Herr talman! Med vad jag nu sagt ber
jag att få yrka bifall till reservationen
nr 1) av herr Nord m. fl.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Herr Antby yttrade sig
såvitt jag förstod om tre punkter, 2:o),

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

7:o) och 57 :o). Den sistnämnda punkten,
som ju rör lantmannaskolorna, blir
det väl en särskild debatt om, och det
är därför onödigt att nu gå in på den.

Herr Antby säger, att i rådande statsfinansiella
läge får man avstå från att
gå med på anslag, som man eljest gärna
skulle biträda. Ja, det är riktigt, och jag
vill gärna understryka att all sparsamhet
är nyttig och nödvändig och att vi
bör spara så långt det är möjligt. Men
reservanterna har ju godtagit det förslag
som redovisas i punkt l:o) (Jordbruksdepartementet:
Avlöningar) och
alltså även godtagit den begärda ökningen
av organisationen där med allt
vad det innebär i form av ökade löner.
Då går det väl inte att på måfå skära
ned omkostnadsanslaget och säga, att
vi lämnar inte det anslag som är nödvändigt
för att täcka de kostnader den
utökade organisationen för med sig. Jag
framhöll förra året, när vi diskuterade
dessa ting, att det är mycket ologiskt
att resonera på detta sätt, och jag upprepar
det i dag.

Om motionärer och reservanter påyrkar
en nedskärning av avlöningsanslaget,
en minskad organisation för jordbruksdepartementet,
uppnår man naturligtvis
därmed en besparing. Men blir
det hela lika effektivt? Den byrå som
anslagsökningen gäller har funnits förut
men haft provisorisk karaktär. Den
har ansetts nyttig och blir nu fast.

Är det en besparing, om man gör en
organisation mindre effektiv? Vi går ju
in för att göra den statliga verksamheten
mer och mer effektiv. Det ena för
det andra med sig, samhällsmaskineriet
blir alltmer invecklat och omkostnaderna
ökar som följd därav. Är det någon
som tror att man kan utöka en organisation
och anställa fler befattningshavare
utan alt detta för med sig ytterligare
omkostnader?

Mot motion nr 405 av herr Ståhl
m. fl. vill jag i princip säga, att här
har motionärerna rent slumpmässigt
velat minska en del anslag, utan att de

Jordbruksdepartementet: Omkostnader

har tänkt på verkningarna härav. Ett
sådant förfarande är jag bestämd motståndare
till, inte bara när det är fråga
om anslag till jordbruksdepartementet.
Det har varit en likadan debatt i fråga
om andra huvudtitlar och det kommer
väl att bli flera.

Jag har inte någon gång märkt att
folkpartiet eller högern gått emot lönesättningen
för tjänstemännen. Men går
man in för ökade löner och en utvidgad
organisation, måste omkostnaderna bli
större. Det säger sunda förnuftet. Därför,
herr talman, kan jag inte godta reservanternas
yrkande, utan yrkar bifall
till utskottets hemställan under punkt
2:o).

Såvitt jag förstod talade herr Antby
också om punkt 7:o), där Kungl. Maj:t
och utskottet yrkar ökning av anslaget
till hushållningssällskapen i form av en
höjning från 5 750 till 7 500 kronor av
grundbeloppet för varje s. k. resande
befattningshavare. Herr Antby m. fl.
anser att denna höjning skall begränsas
till 6 000 kronor, under motivering
att den av departementschefen förordade
ökningen med därav betingad ändring
av anslagsfördelningen skulle medföra
att en del sällskap finge mindre totalt
anslag. Detta redovisas närmare i
propositionen. Resonemanget var riktigt
innan de medel, varur grundbeloppet
skall utgå, förstärktes med 90 000
kronor. Efter det så skett blir det nog
inte många hushållningssällskap som
får mindre.

Jag skulle också, herr talman, vilja se
litet på själva principen för omfördelningen
av de här anslagen till hushållningssällskapen.
Tidigare har anslag utgått
efter areal och folkmängd. Så småningom
har man försökt att litet mera
rättvist fördela bidragen för s. k. resande
befattningshavare. De sällskap,
som hade ett stort underlag av jordbruksareal
och folkmängd, fick alltså
förut mycket stora belopp, alldeles oavsett
om de hade någon effektiv organisation
eller ej. Däremot var statsbidra -

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Jordbruksdepartementet: Omkostnader

gen mindre till de sällskap som hade liten
jordbruksareal och folkmängd men
kanske arbetade efter helt andra metoder
och gjorde vad de kunde för att
främja ett intensivt jordbruk med stora
kostnader för konsulter, undervisningsverksamhet
m. in. Jag kan nämna att
fr. o. m. den 1 januari 1948 utgick ett
grundbelopp av 15 000 kronor till varje
sällskap. Fr. o. m. den 1 juli 1952 ändrades
bidraget till 5 000 kronor för
vissa å personalförteckning upptagna
resande tjänstemän. Denna ändring
grundades på förslag av 1950 års hushållningssällskapsutredning.
Enligt departementschefens
uttalande i proposition
1952: 32 skall grundbeloppet i princip
avvägas så, att det motsvarar de genomsnittliga
rese- och traktamentskostnaderna
för varje befattningshavare.
Ändring av beloppet skulle ske endast
vid mera betydande förändringar i sagda
kostnader.

Fr. o. m. den 1 juli 1957 har grundbeloppet
varit 5 750 kronor. Denna ändring
syftade till att ge framför allt de
mindre sällskapen större andel av senare
års av prisutvecklingen föranledda
anslagshöjningar. Fr. o. m. den 1 juli
1957 är alltså fördelningsgrunden följande: a)

Grundbeloppet: 5 750 kronor för
varje å personalförteckning för sällskap
upptagen sekreterare, jordbrukskonsulent,
husdjurskonsulent, trädgårdskonsulent,
maskinkonsulent, hemkonsulent,
fiskerikonsulent och jordbruksinstruktör,
samt av återstoden

b) 3/10 efter den med jordbruk med
binäringar sysselsatta folkmängden
inom sällskapens områden,

c) 2/10 efter den övriga folkmängden
(visst undantag för stad med mer än
10 000 invånare),

d) 4/10 efter antalet brukningsenheter
inom områdena, samt

e) 1/10 efter områdenas totalareal.

Under årens lopp har det blivit en
mycket betydande förbättring till för -

mån för de sällskap, som bedriver en
intensiv verksamhet.

Jag har passat på att nämna om dessa
förhållanden för den händelse det inte
blir någon mera debatt på punkten 7 :o).
Jag yrkar bifall till jordbruksutskottets
hemställan under punkten 2:o).

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag skall bara säga några
ord med anledning av vad herr Pettersson
i Dahl anförde om vårt förslag
till besparingar. Herr Petterssons resonemang
är fullständigt riktigt under en
förutsättning, nämligen att sparsamheten
i de olika verken är driven så långt
som det är möjligt. Nu tror vi att det
finns möjligheter till ytterligare besparingar.
Herr talman! Sparsamhet är alltid
en god levnadsregel. I dag är den
absolut nödvändig. Det är vår syn på
den här frågan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Antby begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
2:o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

1) av herr Nord m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne

Fredagen den 20 mars 1959 Nr 9

Lantbruksattachéer: Omkostnader — Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader -

flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Antby
begärde dock rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 124 ja och 70
nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4

Lantbruksattachéer: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade under punkten 4
(s. 5) hemställt om oförändrad medelsanvisning
av 62 700 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 334 av herr Sundelin
och 11:405 av herr Ståhl m. fl., i
vilka motioner bl. a. yrkats att anslaget
måtte upptagas med 56 400 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 334 och II: 405, såvitt nu vore i fråga,
till Lantbruksattachéer: Omkostnader

för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 62 700 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Eskilsson, Nils Hansson, Svensson
i Ljungskile, östlund, Antby och
Eliasson i Moholm, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
1:334 och 11:405, såvitt nu
vore i fråga, till Lantbruksattachéer:
Omkostnader för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 56 400 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bi
3

fall till den vid punkten fogade reservationen
av herr Nord m. fl.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 5 och 6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Bidrag till hushållningssällskapen:

Omkostnader

Kungl. Maj:t hade under punkten 13
(s. 11—24) gjort framställning om en
anslagshöjning med 75 000 kr. utgörande
medel, vilka överförts från de å nuvarande
riksstat upptagna anslagen Befordrande
av inhemsk fröodling och
Prisreglerandc åtgärder på jordbrukets
område.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

a) I: 176 av herr Larsson, Sigfrid,
m. fl. samt II: 234 av herr Staxäng rn. fl.,
i vilka likalydande motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta att för budgetåret
1959/60 såsom bidrag till hushållningssällskapens
omkostnader anvisat
anslag skulle fördelas mellan sällskapen
enligt nu gällande regler;

b) 11:230 av herr Brandt i Sätila
in. fl., vari yrkats, att riksdagen måtte
besluta att de under förevarande anslag
föreslagna särskilda posterna, nämligen
dels ett belopp av 50 000 kr. för upplysningsverksamhet
rörande foderkonservering,
dels ett belopp av 40 000
kr. för vidgad informationsverksamhet

3 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 9

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Statens jordbruksnämnd: -Omkostnader

rörande markkartering, skulle fördelas
efter de generella grunder, som gällde
anslaget i övrigt;

c) I: 334 av herr Sundelin samt
11:405 av herr Ståhl m. fl.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 334 och II: 405, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett reservationsanslag av 4 965 000
kronor;

2) i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionen
11:230 besluta, att det belopp
å sammanlagt 90 000 kronor, som i propositionen
föreslagits skola upptagas å
särskilda poster under anslaget, skulle
fördelas å hushållningssällskapen enligt
samma grunder, som gällde för anslaget
i övrigt;

3) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:176 och 11:234 besluta, att det
till hushållningssällskapen utgående
grundbeloppet för varje på personalförteckning
upptagen resande befattningshavare
skulle höjas till 7 500 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Nord, Sigfrid Larsson,
Eskilsson, Hermansson, Svensson i
Ljungskile, Antby samt Eliasson i Moholm,
vilka ansett att utskottet under

3) bort hemställa, att riksdagen, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
ävensom motionerna 1:176 och 11:234,
måtte besluta att det till hushållningssällskapen
utgående grundbeloppet för
varje på personalförteckning upptagen
resande befattningshavare skulle höjas
till 6 000 kronor.

b) (beträffande anslagets fördelning
å olika poster) av herr Antby.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Nord
m. fl.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen a) av herr Nord
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 8—19

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20

Statens jordbruksnämnd: Omkostnader

Under punkten 32 (s. 65—69) hade
Kungl. Maj:t föreslagit, att anslaget
skulle uppräknas med 78 000 kr. till
725 000 kr.

I motionerna I: 334 av herr Sundelin
och 11:405 av herr Ståhl m. fl. hade
hl. a. hemställts, att under förevarande
anslag skulle anvisas 652 500 kr., innebärande
en nedprutning av det av
Kungl. Maj:t äskade beloppet med 10
procent.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag å motionerna
I: 334 och II: 405, såvitt nu vore
i fråga, till Statens jordbruksnämnd:
Omkostnader för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 725 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Eskilsson, Nils Hansson, Hseggblom,
Svensson i Ljungskile, Östlund
och Antby, vilka ansett att utskottet

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Majrts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 334 och II: 405, såvitt nu vore i fråga,
till Statens jordbruksnämnd: Omkostnader
för budgetåret 1959 60 anvisa ett
förslagsanslag av 652 500 kronor.

Efter punktens föredragning yttrade:

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen
av herr Nord m. fl.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 21—56

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 57

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa
lantbruksundervisningsanstalter

Under punkten 75 (s. 201—202) hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att för
nästa budgetår anvisa ett belopp av
1 000 000 kr. eller 500 000 kr. mindre än
vad som anvisats för innevarande budgetår.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:339 av herrar Pälsson
och Boman och II: 409 av herr
Thapi>er m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte för ändamålet
för nästa budgetår anvisa ett belopp
av 4 500 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna

I: 339 och II: 409, till Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret 1959/60
anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Sigfrid Larsson, Hermansson och Pettersson
i Dahl, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:339
och II: 409, till Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett reservationsanslag av 4 500 000
kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Vid denna punkt har
undertecknad och några medmotionärer
föreslagit ökade anslag till bidrag till
byggnadskostnader vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.
Vi var när motionen
väcktes väl medvetna om det
ansträngda statsfinansiella läget och
om behovet att iaktta den största sparsamhet
med statens medel. Men sparsamheten
får även här tillämpas med
urskillning och hänsyn till vad pengarna
skall användas till, och sparsamheten
bör inte bli missriktad på så sätt
att utgifterna övervältras på andra. Beträffande
yrkesutbildningen kan man
också tala om produktiva investeringar.

Det kan med tillfredsställelse konstateras
att yrkesutbildningen undan
för undan tillmäts allt större betydelse
från det allmännas sida och att man är
beredd att i ökad utsträckning satsa på
en god yrkesutbildning. Detta gäller
även landstingen och primärkommunerna.
Det är därför med beklagande
man konstaterar, att staten sänker bidragen
till undervisningen vid lantmanna-
och lanthushållsskolor genom att ge
minskade anslag för bidrag till byggnader.
Under budgetåren 1956/57 och
1957/58 anvisades 2,5 miljoner kronor

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

årligen som bidrag till byggnadsarbeten.
För budgetåret 1958/59 sänktes anslaget
till 1,5 miljoner kronor, och för
det kommande budgetåret föreslås blott
1 miljon kronor. Detta sker samtidigt
som det föreligger ansökningar om statsbidrag
till 30 lantbruksundervisningsanstalter,
som ännu inte påbörjats.

Vidare har respektive huvudmän —
i de flesta fall landsting — fram till
januari i år förskotterat en sammanlagd
byggnadskostnad på över 22 miljoner
kronor, representerande ett statsbidrag
på i runt tal 16 miljoner kronor.
För att täcka statsbidragskostnaderna
för redan utförda eller påbörjade byggnadsarbeten
åtgår en tidrymd av åtskilligt
över tio år med den nu föreslagna
medelstilldelningen. För landstingens
del innebär detta en ökad ekonomisk
börda, som blir så mycket mer kännbar
som landstingen iklätt och ikläder sig
stora ekonomiska förpliktelser för utbyggnaden
av yrkesutbildningen även
på andra områden än jordbruk och
lanthushåll. Det kan inte vara en sund
och riktig sparsamhetspolitik att i stor
utsträckning vältra över dessa kostnader
på landstingens och kommunernas
skattebetalare.

Herr talman! Med det anförda ber jag
få yrka bifall till den vid denna punkt
fogade reservationen av herr Sigfrid
Larsson m. fl.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i det yttrande som Landstingsförbundets
ordförande här har hållit som företrädare
för samtliga landsting. Det ligger
till exakt så som han har relaterat.
Det är ingen tvekan om att detta innebär
en övervältring av kostnader från
staten till landstingen. Jag sade förra
året — och jag kan upprepa det nu —
att jag tycker, att Kungl. Maj :t bör
buga sig för landstingen och de kommuner
som gör dessa stora uppoffringar.

Sedan vill jag säga, att detta anslag
på 1 miljon kronor egentligen bara är

en chimär. Det vore lika bra att stryka
hela anslaget. Staten har åtagit sig att
lämna byggnadsbidrag. När man har
fyllt alla fordringar enligt gällande bestämmelser
och fått byggnaderna godkända
av byggnadsstyrelsen och lantbruksstyrelsen,
så skulle man vara berättigad
till statsbidrag med 75 procent
av kostnaderna. Men då föreslår regeringen
och får kanske riksdagens sanktion
på att staten struntar i alla åtaganden
och bestämmelser.

Jag tillåter mig att erinra om de bekymmer
vårt landsting bar haft på
detta område. Vi byggde en lantmannaskola
1947. Vi tog den i bruk genast,
och den godkändes 1949. Vi har också
byggt en lanthushållsskola, och kostnaderna
för båda dessa skolor uppgår
till närmare 3 miljoner kronor. Vi har
gått den väg man skall gå, och byggnader
och allt har godkänts av myndigheterna.
Vi har alltså inte gjort någonting
som strider mot bestämmelserna,
men vi har ändå inte fått hela byggnadsbidraget,
utan landstinget har lagt
ut pengarna och har väl nu lidit en
ränteförlust på nära Va miljon kronor.
Jag tycker inte det är anständigt av
statsmakterna att göra på detta sätt.

Herr talman! Jag kan inte låta bli
att i detta sammanhang framföra en
synpunkt. Enligt en preliminär överenskommelse
mellan förhandlingsdelegationen
och staten skall jordbrukarna
enligt ett nytt prisavtal efter vissa
grunder få kompensation för sitt arbete.
Jag tillåter mig fråga om vi kan
lita på staten. Här är ju faktiskt ett
bevis för att gällande förordning på
en punkt har satts ur spel.

Herr talman! När man tänker på dessa
saker kan det inte hjälpas att man
blir litet bitter och börjar misströsta.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen
på denna punkt.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Herr Petterssons i Dahl
uttalande, att gällande förordning på

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Bidrag till byggnadsarbeten

detta område hade satts ur spel, är nog
överord. Den gällande förordningen
innehåller, om jag inte minns fel, inte
något absolut givet löfte ifrån statens
sida att lämna dessa bidrag, utan det
sägs någonting om att huvudmännen för
dessa skolor »må» kunna erhålla bidrag
i mån av tillgängliga medel. Det
är väl också ungefär det som sker. Sedan
kan man naturligtvis beklaga att
de tillgängliga medlen är knappt tilltagna,
men det beror ju på förhållanden,
som inte alls är obekanta för denna församling.
Denna långa väntan på att få
ut anslaget är förvisso irriterande för
skolornas huvudmän, men då huvudmännen
i regel är landstingen och dessa
ju har en ganska solid ekonomi, kan
man inte påstå, att det sker någon
katastrof. Föreligger det i detta fall
svårigheter för landstingen får de väl
iaktta en viss återhållsamhet i fråga om
byggnadsverksamheten. Det är klart,
att det är tacknämligt att våra landsting
vill ordna denna yrkesutbildning,
men det kan, när de satte igång med
dessa byggen, icke ha varit obekant för
dem, att de måste bereda sig på en viss
väntan. Detta gäller inte bara landstingen.
Många av de statsbidrag, som
vi skall erhålla för vår verksamhet ute
i kommunerna, får vi vänta på i många
år. Visst skulle det vara önskvärt att
riksdagen kunde anvisa anslag så att
dessa väntetider kunde upphöra både
för landsting och kommuner, men det
är inte möjligt att nu börja sanera hela
denna statsbidragsverksamhet. Man kan
inte nu skaffa fram så mycket pengar;
det är ganska optimistiskt att göra anspråk
på att ett belopp så stort som
3,5 miljoner kronor mer än vad departementschefen
har föreslagit skulle av
riksdagen kunna ställas till förfogande.

Beträffande den kommande nybyggnadsverksamheten
bar vi på grund av
sysselsättningssvårighetcrna fått 4 miljoner
kronor från femte huvudtiteln
för nyanläggning av skolor av detta
slag, naturligtvis under förutsättning

vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

att sysselsättningsbesvärligheter föreligger
på respektive orter. Detta är givetvis
ingen hjälp för dem, som för
länge sedan har byggt skolor och nu
väntar på statsbidrag, men det är i alla
fall ett starkt stöd åt den byggnadsverksamhet
som är under planering. Det får
väl i någon mån förklara varför anslaget
just under nionde huvudtiteln har minskats
detta år.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det var faktiskt en nyhet
när herr Jonsson i Strömsund sade,
att det inte vore något absolut löfte att
landstingen skall få dessa pengar. Då
ställer jag gärna den frågan: Vad gagnar
det att ha en förordning, om man,
fastän man lever efter bestämmelserna,
ändå inte skall få något statsbidrag? Då
har den inte något egentligt värde.

Det förbättrar inte saken att många
kommuner också får vänta, vilket alla
vet om. Nybvggnadsanslagen,som en del
kommuner får på grund av viss arbetslöshet,
skall man väl inte blanda in i
detta sammanhang, herr Jonsson. Arbetslöshet
är något som vi helst vill
slippa. Dessa pengar har heller ingenting
att göra med allt vad landsting och
kommuner redan har lagt ut.

Herr JONSSON i Strömsund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Vad man skall blanda in
i detta sammanhang tål alltid att diskuteras.
Det är ett faktum att 4 miljoner
kronor torde komma att användas.
Byggnaderna kommer ändå till stånd,
och den undervisning som är behövlig
lär väl bli lika bra vare sig byggnaderna
uppföres för arbetslöslietspengar eller
med pengar som beviljas under nionde
huvudtiteln.

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det var inte alls för att
ironisera över arbetslösheten som jag
yttrade mig. Jag sade bara, att man inte
i detta sammanhang bör blanda in det
förhållandet, att det byggs skolor på
grund av att det råder arbetslöshet på
en viss ort.

Herr JOHANSSON i Gränö (ep):

Herr talman! Herr Jonsson i Strömsund
kom med ett ganska uppseendeväckande
recept, nämligen att landstingen,
om ekonomien vore ansträngd,
kunde minska på sin verksamhet, särskilt
vad det gäller byggenskap. Det var
en ny metod. Vi fick helt nyligen till
landstingen en ämbetsskrivelse från
kungl. arbetsmarknadsstyrelsen, som
undrade vilka möjligheter landstingen
hade att i nu rådande läge öka investeringarna
på detta område. Jag vet inte
hur landstingsområdenas invånare skulle
motta ett budskap från ledningen för
de olika landstingen och från Landstingsförbundet
om att landstingen skulle
inskränka sin verksamhet, tv inom de
olika verksamhetsgrenarna finns det nog
ingenting att inskränka på. Sjukvården
pockar på bättre möjligheter via lasarett
och sjukstugor, likaså kräver kronikervården
och framför allt yrkesundervisningen
för ungdom en upprustning.
Med den lilla erfarenhet jag har
från det landsting jag tillhör kan jag
inte se, att vi skall kunna ta något råd
av herr Jonsson i detta sammanhang.

När jag ändå har fått ordet ber jag
att också få anföra något om landstingens
ekonomi i övrigt. Herr Jonsson
i Strömsund påstår, att den skulle vara
rätt god. Det är glädjande om så är
fallet, men det måste då bero på att
landstingen har hushållat klokt med
sina pengar. De hämtar till allra största
delen sina inkomster skattevägen genom
utdebitering, under det att staten har
sina särskilda inkomstkällor. Dessutom

är landstingsskatten och kommunalskatten
proportionella, medan den statliga
skatten är progressiv. Det är något att
tänka på i detta sammanhang. Detta är
de reflexioner jag gjorde, när jag lyssnade
till herr Jonsson i Strömsund.

I sak her jag att få instämma med vad
som här anförts av Landstingsförbundets
ordförande herr Thapper och av
herr Pettersson i Dahl. Jag tyckte emellertid
att herr Pettersson i Dahl målade
väl mycket i svart. Visst skall vi kunna
lita på staten! Det är ju ett gammalt talesätt
att man icke skall förlita sig på
furstar, men i detta fall är ju staten vi
själva.

Såsom jag nämnde är utdebiteringen
den huvudsakliga inkomstposten för
landstingen. Enligt 1956 års statistik utgjorde
utdebiteringen 72,6 procent av
landstingens samfällda inkomster. Denna
procentsiffra är dock inte lika stor
för alla landsting, ty som bekant finns
det vissa landsting som skaffat sig fonder
och alltså har inkomster av dessa.
Men de flesta landsting måste till allra
största delen finansiera sina utgifter
med vad man får in genom utdebiteringen,
och därvidlag ser det litet
mörkt ut i fortsättningen. Genom tilllämpningen
av de nya ortsavdragen
torde landstingens skatteunderlag komma
att minska med 13 procent, och det
bör väl ändå ge herr Jonsson i Strömsund
anledning till en viss eftertanke.

Såsom herr Pettersson i Dahl här påpekat,
har landstingen utvidgat sin verksamhet
och tagit upp nya verksamhetsgrenar.
Samtidigt har emellertid staten
mycket kraftigt minskat sin relativa anpart
av kostnaderna. Om vi t. ex. tar
vårdkostnaden då det gäller sjukhus
och andra anstalter, så utgör statens bidrag
1: 50 per patient och dag, en siffra
som stått sig i decennier. Detta belopp
kunde kanske vara någonting att räkna
med när vårdkostnaden låg på 5 kronor
per dag, men bidraget blir ynkligt litet
då vårdkostnaden inom sanatorie- och
kronikervården ligger på 25 kronor och

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

inom lasarettsvården på 50—60 kronor
per patient och dag.

Det finns i statsverkspropositionen en
punkt som jag i detta sammanhang
skulle vilja stanna vid och som visar
hur staten genom att dra in ett anslag,
som sedan 1914 utgått till landstingen,
skulle spara ungefär 3,1 miljoner kronor.
Det rör ersättningen till landsting
och städer som icke deltar i landsting
för till statsverket indragna brännvinsförsäljningsmedel.
Här skulle staten
tjäna 31,1 miljoner genom att ta
bort det vederlag som av gammalt utgått
till landstingen. Detta är rätt paradoxalt
med tanke på de insatser som
landstingen under senaste år gjort just
på nykterhetsvårdens område. Såsom
framhölls i medkammaren i tisdags anslår
landstingen samfällt ungefär 1,1
miljoner kronor om året för detta ändamål.

Inom Kalmar läns norra landsting
väntar vi nu på ett byggnadsbidrag från
staten på 1,6 miljon kronor. Skolan är
uppförd och tagen i bruk, och vi hade
nog tolkat ordet »må» i bidragsförordningen
på det sättet, att bidraget skall
utgå när ritningarna och allt sådant är
godkänt av vederbörande myndigheter
— det är ju vanligt att uttrycket »må»
tolkas på detta sätt. Jag hade äran att
till chefen för jordbruksdepartementet
för någon vecka sedan överlämna en
skrivelse från landstinget, där vi redogör
för det läge vari landstinget befinner
sig och vördsamt anhåller om att
medlen snarast måtte utbetalas. Vi behöver
nämligen pengarna för andra
byggnadsinvesteringar. Om nu inte statsrådet
skulle finna det möjligt att på
något särskilt sätt ordna denna sak, ser
jag ingen annan möjlighet än att Kungl.
Maj:t av riksdagen får större penningresurser
till sitt förfogande då det gäller
detta ändamål.

Herr talman! .Tåg ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NORUP (ep):

Herr talman! Lantbruksstyrelsen har
ju fått på sig lagd uppgiften att se till
att lantmanna- och lanthushållsskolorna
erhåller en upprustning som ligger i paritet
med andra skolors — inte minst
gäller det de många yrkesskolor som nu
håller på att växa fram här i landet. När
vi inom lantbruksstyrelsen sålunda gjort
en undersökning av nybyggnads- och
ombyggnadsbehovet vid lantmanna- och
lanthushållsskolorna har vi kommit till
det resultatet, att det statsbidrag som
utgått under senare år borde ökas rätt
betydligt. Lantbruksstyrelsen har därför
i sina petita föreslagit ett anslag på 6,5
miljoner kronor.

Såsom tidigare nämnts har detta bidrag
utgått med 2,5 miljoner kronor
ända fram till nu löpande budgetår.
För närvarande utgör det 1,5 miljoner
kronor. Enligt det föreliggande förslaget
skulle anslaget sänkas till 1 miljon
kronor. Det är avsett för nybyggnad
och underhåll av ungefär 100 undervisningsanstalter
vid jordbruket. Man
har verkligen anledning att fråga sig,
om det finns någon proportion mellan
detta anslag och vad som vid årets riksdag
anslagits när det gäller om- och
nybyggnader vid våra yrkesskolor. Det
är klart att dessa yrkesskolor har en
mycket stor uppgift att fylla och att det
här är fråga om en ny skolform som
säkerligen kräver en hel del investeringar.
Men det måste nog sägas att
lantmanna- och lanthushållsskolorna i
detta avseende är alldeles för styvmoderligt
behandlade, och jag kan inte
underlåta uttala min förvåning över att
jordbruksministern åtminstone inte bibehållit
det gamla anslaget, som ju redan
detta var väl lågt. Byggnadskostnaderna
har ju också stigit kraftigt under
de senaste åren.

Man kan ju resonera så, att det ändå
är landstingen som bygger de flesta skolorna
och att det kan kvitta om kostnaderna
tas ut som landstingsskatt eller
statsskatt, .lag känner inte till lands -

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

tingens ekonomi, men liksom herr Pettersson
i Dahl tror jag nog att de som
har beslutat bygga skolorna under de
senaste åren i god tro har räknat med att
riksdagens beslut inte skulle upphävas
så som här har föreslagits. Är detta den
nya metoden att riksdagsbeslut skall
kunna upphävas när något år har gått?
Man kan svälja en hel del om man menar
att riksdagen kan fatta ett beslut
och sedan, när man kommit in i en ny
period, upphäva det hela.

Dessutom är det inte enbart landsting
som står som ägare till dessa skolor,
utan även hushållningssällskap, stiftelser
och föreningar. Styrelserna i alla
dessa har lika väl som landstingen räknat
med att efter hand få 75 procent av
byggnadskostnaderna täckta, låt vara
att de som herr Jonsson i Strömsund
säger inte hade något givet löfte jämförligt
med en inteckning.

Jag är den förste att erkänna att det
för de skolor som byggs av olika slag
anslås alldeles för höga belopp. Den senast
uppförda skolan skall alltid vara
den bästa. Detta gör att kostnaderna
stiger oerhört. För de mer eller mindre
privatägda skolorna skulle ett riksdagsbeslut
enligt utskottets förslag bli en
ekonomisk katastrof.

Om inte bistånd nu lämnas dröjer det
14—15 år innan vederbörande, som
räknat med statsbidrag, kan få sina
kostnader täckta. Då kommer ränta på
ränta att uppgå till ungefär kapitalets
belopp. Följaktligen måste det föreliggande
vara ett förslag som var och en
som har intresse av dessa skolors utbyggnad
måste reagera med olust inför.

De beslut som här är föreslagna av
statsrådet och biträdda av utskottet
kommer inte att sätta lantmannaundervisningen
i paritet med andra gruppers
yrkesundervisning. Ingen kan väl påstå
annat än att jordens brukare, även om
vi nu får ett nytt jordbruksavtal, tvingas
vara kunniga på olika ekonomiska områden.
Om nu statsmakterna låter dessa
skolor mer eller mindre förfalla, har

vi inlett en kräftgång. Det är nödvändigt
att på dessa lantbruksungdomars
vägnar framföra en protest mot dessa
förslag.

Märkligt är att i detta sammanhangen
motion framlagts från folkpartiet om
att vi skall pruta ned anslagen, inte
bara på jordbrukets område, med 10
procent jämfört med vad vederbörande
statsråd har föreslagit, oavsett om behovet
är angeläget eller inte. Detta verkar
vara ett farligt sätt att marschera
fram. Jag kan inte fatta hur man kan
vilja framställa förslag om prutning
jäms över utan att väga det ena mot det
andra.

Man skulle helt säkert inte vilja föreslå
10 procents sänkning av exempelvis
försvarskostnaderna.

Jag måste av dessa skäl anmäla min
bestämda protest mot förslaget att sänka
det redan alldeles för låga anslaget
till byggande av lantmannaskolor från
en och en halv miljon till en miljon
kronor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Larsson
m. fl.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Det var närmast herr
Norup som uppfordrade mig till att
blanda mig i debatten mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas företrädare.
Jag skulle dock gärna först
vilja säga, att jag personligen inte har
någon som helst svårighet att förstå dem
som utifrån olika bevekelsegrunder
skulle ha önskat en helt annan siffra
här än den miljon som är föreslagen
under denna punkt. Jag tar då exempelvis
hänsyn till såväl de bevekelsegrunder
herr Norup åberopat som de bevekelsegrunder
jag förmodar inspirerat
landstingsförbundets ärade ordförande
herr Thapper. Av naturliga skäl önskar
han i varje fall en snabbare takt när
det gäller att avlyfta ränteutgifterna
från landstingen till staten. På den

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

punkten tycker jag att vi båda har en
legitimt kontroversiell inställning till
den fråga det gäller.

Det iir inte en undervärdering av jordbrukets
yrkesundervisning som förestavat
den siffra, som statsverkspropositionen
upptagit på denna punkt och
som jordbruksutskottets majoritet funnit
sig föranlåten att biträda. Det är i
stället den kalla nödvändigheten som
vi vid behandlingen av denna huvudtitel
fått ett litet smakprov på och som
är vägledande för många ledamöter i
denna kammare och medkammaren.
Det kan kanske räcka med den hänvisningen.

Jag vill emellertid säga några ord i
själva sakfrågan, och det var huvudsakligen
detta, herr talman, som föranledde
mig att begära ordet. Herr Norup
uttalade sin stora förvåning över —
visserligen inte med samma överord
som herr Pettersson i Dahl — att jag
inte velat tillstyrka lantbruksstyrelsens
anslagsäskande i dess petitaframställning.
Som jämförelse kan jag nämna att
lantbruksstyrelsen — herr Norup alltså
— begärde 6 miljoner kronor, samtidigt
som skolöverstyrelsen för exempelvis
folkhögskolornas räkning stannade
vid 4 miljoner kronor. Jag förstår,
att herr Norup gärna skulle önska hinna
ikapp i den bristande balans, som
delvis uppstått under herr Norups tid
som jordbruksminister. Det var inte
möjligt för herr Norup att som chef för
jordbruksdepartementet nämnvärt klara
den accelererade eftersläpningen. Jag
är den förste som vill avbörda mig
komplimangen för de högre belopp som
fanns tillgängliga under de, kanske även
ur andra synpunkter, goda och gynnsamma
år när herr Norup svarade för
rusthållet.

De stora belopp som herr Tliapper
här antydde — 22 miljoner kronor —•
finns ingenting att invända emot. De
har inte uppstått omedelbart. Fördenskull
är det inte alldeles riktigt när
herrar Norup och Pettersson i Dahl

talar om den statsbidragskungörelse
som gäller på detta område som om
den i och för sig skulle vara ett löfte
till huvudmännen — vare sig det nu är
fråga om landsting, hushållningssällskap
eller stiftelser — att bara fortsätta och
bygga. .lag förmodar att herr Norup
under sin statsrådstid — lika väl som
under hans tid som generaldirektör i
lantbruksstyrelsen — för de huvudmän
som planerar att bygga nya skolor ger
varsel om en väntetid på åtskilliga år
på grund av de statsfinansiella skälen
— och detta vare sig riksdagen skulle
bifalla förslaget om 1 miljon eller förslaget
om 1,5 miljon. Det kan inte vara
obekant för några av huvudmännen för
dessa undervisningsanstalter, att situationen
är sådan som även reservanterna
här redovisat och som understrukits av
herrar Thapper, Pettersson i Dahl m. fl.

Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på ett gammalt beslut, som daterar sig
från 1939, om jag inte är fel underrättad.
I den utformning som statsbidragskungörelsen
fick år 1951 — den kungörelse
som gäller nu — heter det bl. a.
att statsbidrag må beviljas i mån av tillgång
på medel. Detta skiljer sig på en
mycket väsentlig punkt från exempelvis
den bidragskungörelse som gäller
för folkhögskolorna. Där står det uttryckligen
uttalat, att vederbörande huvudmän
— vare sig det är kommuner,
landsting eller enskilda — äger, enligt
de grunder ... o. s. v. och i den ordning
som stipuleras, erhålla statsbidrag till
kurser, för anläggningens drivande
o. s. v. Den skillnaden anger på vilket
sätt riksdagen under alla dessa år har
uppfattat den begränsning som varit
betingad av statsfinansiella eller andra
orsaker, orsaker som fått dessa anslagsposter
att variera under senare år. Jag
kan därför inte underlåta att reagera en
smula mot herr Pettersson i Dahl —
detta har redan herr Jonsson i Strömsund
erinrat om — när han uppenbarligen
dragit slutsatser utifrån denna
statsbidragskungörelse som inte över -

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

enstämmer med innebörden i den. Jag
tycker att det finns skäl att åberopa
detta i det här sammanhanget.

Jag kanske bör erinra om att reservanternas
förslag innebär en ökning på
en enda post, som skulle uppgå till mer
än de sammanlagt anvisade medlen
för både folkhögskolorna, lantmanna-,
lantbruks- och lantlnishållsskolorna i
landet — det anger ungefär proportionerna.
Å andra sidan delar jag den förhoppning
som företrädarna för reservationen
hyser, att vi så småningom skall
vara i tillfälle att knappa in på väntetiden
för de huvudmän som har iklätt
sig ansvaret för skolorna men — det
önskar jag understryka — har gjort det
i fullt medvetande om den långa väntetiden.
Det skall heller inte falla någon
kritik över de ambitioner som huvudmännen
har visat när det gäller att utrusta
dessa skolor, men man torde ha
bedömt sin möjlighet att bära räntekostnaderna
ganska optimistiskt. Det
är utifrån de synpunkterna som jag vill
beskriva de skäl som herr Norup och
framför allt herr Pettersson i Dahl har
anfört såsom affekterade och överdrivna
i själva sakfrågan.

Herr NORUP (ep) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet gjorde sig
skyldig till en missuppfattning när han
sade att jag skulle ha tillstyrkt lantbruksstyrelsens
begäran om 6,5 miljoner.
Jag talade om vad lantbruksstyrelsen
hade begärt, vilket jag ansåg vara
rätt, men jag vågade inte vara så djärv
att yrka bifall till det förslaget, utan
jag stannade vid reservationen.

Statsrådet Netzén gör gärna jämförelser
mellan nu och den tid då jag var
statsråd, och han säger att jag inte hann
mycket längre när det gällde att avverka
väntetiden, eftersom det även då var
knappt om pengar för detta ändamål.
Ja, herr statsråd, det är riktigt, men det
finns ändå en liten skillnad mellan att
använda 2,5 miljoner om året för att
avbetala en skuld på 7—8 miljoner och

att minska anslaget till 1 miljon då
skulden är 20 miljoner, när man ser att
kostnaderna stiger under två år. Vi har
kanske varit svaga i det fallet båda
två, men här tar nog statsrådet priset.
Även om vi nu har en mycket svag
budget, tycker jag nog att man inte
skulle behöva vara så återhållsam som
man här har varit — på ecklesiastikdepartementets
budget tycks det åtminstone
finnas ganska gott om pengar.

Statsrådet tycker att jag bör varna
dem som kommer och vill bygga skolor.
Ja, jag har inte underlåtit att varna
dem, och jag har inte någon gång
underlåtit att tala om hur lång tid det
kan ta att få statsbidrag. Jag har varit
med statsrådet vid invigningen av
Stenkvista skola. Jag var också med vid
ett tillfälle i Skaraborgs län, då andre
vice talmannen frågade mig såsom chef
för lantbruksstyrelsen, när man kunde
få statsbidrag. Jag tillät mig att säga,
att jag för min del önskade att de anslag
som går till dessa statbidrag ökas
väsentligt, och jag sade att ju fortare
andre vice talmannen i riksdagen klubbar
igenom anslagen, ju fortare skulle
lantbruksstyrelsen kunna betala.

Jag har också varit i Skurup. Nästan
varje månad får jag besök av representanter
för landstinget som är mycket
angelägna och undrar hur det går. Jag
svarar att när anslagen är så låga, måste
det dröja länge.

Det har sagts under hand, att vi
bygger för dyra skolor. Ja, det gör vi
kanske, men det är inte lantbruksstyrelsen
som ensam bestämmer utformningen,
utan också byggnadsstyrelsen är
med. Jag vet inte om kammarens ärade
ledamöter är av den åsikten, att det blir
billigare när byggnadsstyrelsen är med.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag kan inte låta bli en
replik till herr statsrådet, när han säger
att mina argument är överdrivna. Det
är de inte. Den statsbidragskungörelse
som statsrådet åberopar är från 1951.

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

Vi byggde 1947 och fick godkänt 1949,
alltså för tio år sedan.

Statsrådet säger att huvudmännen för
skolorna blir varslade om att de kanske
inte kan få bidrag så snart. Ja, herr
statsråd, jag har ganska länge varit
verksam vid byggandet av dessa skolor,
men jag känner inte till att vi, i varje
fall inte då, någon gång blivit varnade
för detta. Vi har byggt skolorna i gott
samarbete med lantbruksstyrelsen och
byggnadsstyrelsen.

Jag tycker att landstingen och även
hushållningssällskapen och stiftelserna
bör få ett erkännande ord från statsrådsbänken
för att de tagit vården om
denna undervisning och åtagit sig förpliktelser
som egentligen åvilar staten.

Om statsrådet vill medverka till att
knappa in väntetiderna genom att anskaffa
så mycket pengar, att det går att
uppfylla de rättvisekrav som här ställes,
är det bara bra, och i så fall är jag
glad att denna debatt har kommit till
stånd. Vi får väl ändå ta ett löfte från
statsrådsbänken för gott och tro att det
inte går med det som med den här
kungörelsen, att det mjukas upp så att
man inte kan lita på vad som sägs. Om
statsrådet här har givit ett löfte, hoppas
jag att han kommer att hålla det och att
också hans eventuella efterträdare infriar
förbindelsen.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Bara ett par ord, herr talman! Herr
Norup trodde att jag missuppfattat honom
då jag sade att han hade tillstyrkt
ett anslag av 6 miljoner — herr Norup
upplyste mig om att det bara var 4. Jag
ber då att få säga, att jag inte missuppfattade
herr Norup. Jag talade nämligen
i mitt anförande om generaldirektör
Norup, som har yrkat (i miljoner, och
icke om riksdagsman Norup, som har
yrkat 4,5 miljoner. Det var detta jag önskade
säga i mitt förra anförande.

Sedan säger herr Norup, att jag ofta
jämför mig med honom. Nej, herr Norup,
det gör jag inte alls — det får vara
någon måtta på pretentionerna. Jag var
också angelägen att i mitt förra anförande
säga, att jag är skyldig herr Norup en
komplimang för att det tidigare utgått
ett belopp av 2,5 miljoner.

Jag gissar att det står klart för herr
Norup liksom för de flesta av kammarens
ledamöter, att denna fråga inte har
någonting att göra med huruvida man
har en mer eller mindre välvillig inställning
till det ändamål det här gäller,
eftersom det i sak är tillgodosett med
allmänna medel. Här vill jag tillmötesgå
herr Petterssons i Dahl uppfordran och
säga, att jag anser att landstingen, hushållningssällskapen
och de enskilda
stiftelser som här förekommer är värda
all uppskattning för sina ambitioner på
detta område. Den uppskattningen blir
inte mindre om de ännu en tid får dras
med räntekostnaderna för de förskott
som de hittills så välvilligt har iklätt sig.

Det handlar här inte om att bygga
nya skolor. Nästan hela bevisföringen
faller på den omständigheten, att det
gäller att hinna ikapp och sörja för att
staten övertar de kostnader som landstingen
nu har. Jag menar att det ur rättvisesynpunkt
vore rimligt och riktigt,
men nog bör vi i denna kammare vid
det här laget vara medvetna om vad som
gör det svårt att åstadkomma avvägningen
mellan olika ändamål. När det gäller
de angelägna nybyggnader som återstår
har herr Jonsson i Strömsund redan
hänvisat till det beslut som riksdagen
fattade i förra veckan och som gör det
möjligt att komplettera den miljon som
här är anvisad.

Herr Norup försäkrade att han verkligen
har varnat för väntetiden, och det
betvivlar jag inte. Jag utgick i mitt första
anförande som någonting självklart
från att herr Norup liksom jag själv,
även om reservanternas förslag i dag
skulle bifallas och staten skulle göra
ytterligare avbetalning till landstingen,

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Täckdikningsförsök m. m.

skulle finna det nödvändigt att varna
presumtiva skolbyggare för en väntetid
på åtskilliga år. Jag gissar att herr Norup
och jag är fullständigt överens om
att det förbehållet måste göras.

Herr Pettersson i Dahl kunde inte erinra
sig att han hade hört dessa varningar,
och det är möjligt — det undandrar
sig helt min bedömning — men jag
vill understryka att precis samma statsbidragskungörelse
som jag åberopar här
gällde 1947, när herr Pettersson i Dahl
planerade sitt bygge. Att han fick vänta
kortare tid berodde på omständigheter,
som det skulle föra för långt att vid
det här tillfället gå närmare in på. Väntetiden
har ökat i takt med de anspråk
som har ställts, men det ekonomiska
läget har inte gjort det möjligt att utan
vidare överföra från andra områden
inom jordbrukshuvudtiteln de pengar
som skulle ha erfordrats för att avlasta
landstingen deras förskott.

Herr talman! Jag har funnit det angeläget
att göra dessa smärre påminnelser
i sammanhanget.

Herr NORUP (ep):

Herr talman! Jag vill bara säga, att
när generaldirektör Norup vill ha ett
anslag på 6,5 miljoner, får han hemställa
om det; när riksdagsman Norup vill ha
ett anslag, kan han yrka det. Det är
skillnaden.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i
Dahl begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, afl kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punk -

ten 57 :o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
5) av herr Sigfrid Larsson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Dahl begärde dock
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 155 ja och 32 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 58—70

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71

Täckdikningsförsök m. m.

Kungl. Maj:ts under punkten 89 (s.
245—247) gjorda framställning innebar
en anslagsökning med 25 000 kronor till
150 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 333 av herr Sundelin
samt 11:404 av herr Ståhl m. fl., i
vilka motioner, såvitt nu vore i fråga,
hemställts, att förevarande anslag skulle
för nästa budgetår upptagas med oförändrat
belopp.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:333 och 11:404, såvitt nu vore i frå -

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Veterinärstyrelsen: Omkostnader — Veterinärstaten: Omkostnader

ga, till Täckdikningsförsök m. ni. för
budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 150 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Nils Hansson, Svensson i Ljungskile
samt Antby, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 333 och II: 404, såvitt nu vore i fråga,
till Täckdikningsförsök m. m. för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 125 000 kronor.

Efter punktens föredragning yttrade:

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr JÖNSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 72

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 73

Veterinärstyrelsen: Omkostnader

Under punkten 91 (s. 249) hade Kungl.
Maj :t i enlighet med veterinärstyrelsens
förslag hemställt om medelsanvisning
med oförändrat belopp av 91 300 kronor.

I motionerna I: 334 av herr Sundelin
och 11:405 av herr Ståhl in. fl. hade
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att medelsanvisningen
under förevarande anslag
måtte minskas med 10 procent till
82 200 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna

I: 334 och II: 405, såvitt nu vore i fråga,
till Veterinärstyrelsen: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 91 300 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Eskilsson, Nils Hansson, Hiegyblom,
östlund, Antby och Nilsson i Lönsboda,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning samt med
bifall till motionerna I: 334 och II: 405,
såvitt nu vore i fråga, till Veterinärstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
82 200 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Nord
in. fl.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Punkten 74

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 75

Veterinärstaten: Omkostnader

Under punkten 93 (s. 252—253) hade
Kungl. Maj :t hemställt om en med 18 300
kronor till 141 900 kronor ökad medelsanvisning.

I motionerna 1:334 av herr Sundelin
och 11:405 av herr Ståhl in. fl. hade
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
medelsanvisningen under förevarande
punkt måtte minskas med 10 procent i
förhållande till Kungl. Maj ds förslag

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar

och att anslaget således måtte uppföras
med 127 700 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 334 och II: 405, såvitt nu vore i fråga,
till Veterinärstaten: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 141 900 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
.Vord, Eskilsson, Nils Hansson, Hseggblom,
östlund, Antby och Nilsson i
Lönsboda, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning samt
med bifall till motionerna I: 334 och
II: 405, såvitt nu vore i fråga, till Veterinärstaten:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 127 700 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Punkterna 76—79

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 80

Förekommande och hämmande av smittsamma
husdjurssjukdomar

Kungl. Maj :t hade under punkten 98
(s. 265—283) föreslagit riksdagen dels
att till förevarande ändamål anvisa ett
förslagsanslag av 1 270 000 kronor, dels
att godkänna vad departementschefen

anfört angående omläggning av det statliga
stödet vid bekämpande av hönstyfus.
Den föreslagna medelsanvisningen
innebar en nedräkning med 260 000
kronor i förhållande till det för innevarande
budgetår anvisade anslaget.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 61 av herr Sveningsson
in. fl. och 11:92 av herr Nilsson i
Bästekille m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen ville under denna
anslagspunkt anvisa ett belopp av
1 120 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 61 och II: 92, till Förekommande och
hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 1 270 000 kronor; 2)

godkänna vad utskottet anfört angående
omläggning av det statliga stödet
vid bekämpande av hönstyfus.

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Eskilsson, Nils Hansson, Hseggblom,
östlund, Antby och Nilsson i
Lönsboda, vilka ansett att utskottet under
1) bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:61 och 11:92, till Förekommande
och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 1 120 000 kronor.

Efter föredragning av punkten yttrade: Herr

H7EGGBLOM (h):

Herr talman! Den punkt som nu blir
föremål för behandling avser ett anslag,
som departementschefen yrkat till förekommande
och hämmande av smittsamma
husdjurssjukdomar på 1 270 000 kro -

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar

nor. Reservanterna har ansett att det
anslaget skulle kunna nedsättas med
150 000 kronor. I förhållande till det
anslag, som utgår innevarande budgetår,
är Kungl. Maj :ts förslag 260 000 kronor
lägre. Det förefaller som om dessa
260 000 kronor uppkommit dels på
grund av en minskning av veterinärstyrelsens
anslagsäskanden med ungefär
hälften och dels en ytterligare prutning
från departementschefens sida av dessa
anslagsäskanden.

Det är inte redovisat vilka poster som
ingår i detta anslag, om det är bekämpandet
av tuberkulos, av smittosam
kastning, av hönstyfus eller av något
annat som den av departementet föreslagna
prutningen avser. Detta gör det
litet svårare att klara ut vad de belopp
som nu skall redovisas i själva verket
gäller. Men om jag håller mig till den
uppdelning av posterna, som förekommer
i veterinärstyrelsens anslagsäskanden,
föreligger den situationen att
1 050 000 kronor kommer på sådant
sjukdomsbekämpande som — enligt det
beslut förra årets riksdag fattade och
detta års riksdag förmodligen kommer
att komplettera — om två år, alltså den
1 juli 1961, inte längre skall stödjas
av staten utan övertagas av djurägarna
i enlighet med ett förslag som från början
härstammar från jordbruksanslagsutredningen.

Det är speciellt detta förhållande som
reservanterna har fastnat vid. När jordbruksanslagsutredningen
tog sig för att
föreslå att hela denna ganska betydande
kostnad, som burits av statsmedel, redan
1961 skulle övertagas av djurägarna,
var vi inställda på att de kontroller,
som i fortsättningen behöver vidtagas
för att hålla någon uppsikt över riskerna
för återuppblossande av tuberkulos
och smittosam kastning, skulle bli rätt
sällan återkommande och föga kostnadskrävande.
Då hade vi räknat med att
fram till detta året skulle det ske en
riitt avsevärd minskning av de .statliga
bidragen. Vi hade tänkt att åtminstone

en tredjedel skulle kunna försvinna varje
år, så att vi på så sätt fick det avtrappat.

Nu har man från veterinärstyrelsens
sida egendomligt nog när det gällt dessa
sjukdomar inte föreslagit någon
egentlig anslagsminskning för nästa budgetår
utan beträffande den smittosamma
kastningen till och med en liten uppskrivning
av anslaget. Situationen är
emellertid glädjande nog den, att smittosam
kastning inte förekommit i detta
land sedan juli månad 1957, så att när
det budgetår går till ända, som vi nu
beviljar anslag till, hoppas vi att det är
tre år sedan smittosam kastning förekommit
här i landet.

Under sådana förhållanden tycker vi
nog från reservanternas sida att det
inte så oansenliga belopp, som går åt
till att för närvarande med ungefär 8
månaders mellanrum — en och en halv
gång om året — kontrollera mjölkflaskorna
från alla de gårdar där smittosam
kastning inte förekommer, inte är så väl
motiverat utan att man i det fallet skulle
kunna lita till de bestämmelser som
ålägger varje djurägare, som har en ko
som kastar, att anmäla detta till veterinär
och låta denne ta bakterieprov på
efterbörd och dylikt för att få fastslaget
om smittosam kastning förekommer eller
inte. Man borde sålunda kunna minska
dessa kontroller.

Dessutom innehåller propositionen
det glädjande meddelandet från veterinärstyrelsen
att det sista län, där man
ännu haft tuberkulos, Skaraborgs län,
är förklarat smittofritt. Detta har av
veterinärstyrelsen förklarats vara en radikal
ändring i läget. Från reservanternas
sida har vi då tyckt att den radikala
förändringen skulle kunna motivera
en något större anslagsminskning
än departementschefen föreslagit. Vi är
på det klara med att detta är ett förslagsanslag,
och vår prutning leder inte till
något om inte departementet, när det
utfärdar bestämmelser för frågan om
kontrollens utformning, vidtar de

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar

minskningar i kontrollåtgärderna, som
en anslagsnedskrivning medför.

Detta har gjort, herr talman, att vi har
ställt vår reservation på ett med 150 000
kronor minskat anslag. Jag ber att få
yrka bifall till den reservationen.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Herr Hmggbloms reflexioner
ger mig ingen anledning att
uppehålla mig särskilt utförligt vid
denna punkt.

Det förslag som jordbruksanslagsutredningen
avgav i denna fråga 1957
godtogs ju av riksdagen 1958. Att jordbruksutskottet
inte i år har kunnat bifalla
motionen om en minskning av anslaget
beror helt enkelt på — som också
är redovisat i utlåtandet — att man velat
hinna med ytterligare en tuberkulinkontroll
i de län, där intervallerna mellan
undersökningarna var mindre än
fem år. Möjligheterna att öka intervallerna
mellan undersökningarna begränsas
följaktligen av denna målsättning ■—
vilket herr Hseggblom säkerligen har
lagt märke till.

Utskottet förutsätter dock att veterinärstyrelsen
tillvaratar alla de besparingsmöjligheter
som kan uppnås genom
en minskad kontrollverksamhet,
utan att säkerhetskraven eftersättes. Vi
har i utskottet endast påpekat att svårigheter
föreligger när det gäller att
göra mera exakta beräkningar av medelsbehovets
storlek.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr H7EGGBLOM (h):

Herr talman! Jag vill bara påpeka att
den kontroll man talar om i jordbruksanslagsutredningen
— och som skulle
verkställas innan kostnaderna för kontrollen
överflyttades på djurägarna —
endast avsåg tuberkulinkontroll, icke
kontroll av smittosam kastning.

Jag vill också här vara renhårig och
begagna tillfället att säga, att jag av
talesmän för veterinärstyrelsen har hört

det löftet upprepas, att oavsett hur det
blir nästa år skall vi 1961 ha kontrollverksamheten
nedskriven så, som man
ursprungligen tänkte sig — och då anser
jag att det föreligger möjligheter
att göra större nedskrivningar nästa
budgetår.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Hseggblom
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
80 ro) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen
9) av herr Nord m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hseggblom yrkade
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 125 ja och 64 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Lindring i mindre bemedlades kostnader

Punkterna 81 och 82

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 83

Lindring i mindre bemedlades kostnader
för djursjukvård

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Sedan utskottet under
förevarande punkt i sitt utlåtande anmält,
att det inte kunnat tillstyrka min
med fleras motion om lindring av veterinärkostnaderna
för avlägset boende
djurägare, är det kanske inte så mycket
att säga i sak. Men jag kan dock inte
underlåta att göra några reflexioner på
det principiella planet, innan motionen
för denna gång avföres från dagordningen.

Det centrala i motionen är, att den
del av kostnaden för veterinärs förrättningsresa
som överskrider 20 kronor
skulle betalas av statsverket, utan att
prövning beträffande djurägarens inkomstförhållanden
företas. Det skulle
med andra ord bli en generellt verkande
regel. Att ett sådant system skulle
strida mot strävandena att förenkla och
rationalisera den statliga bidragsgivningen
— ett betraktelsesätt som kommit
till uttryck i utskottsutlåtandet —
har jag svårt att förstå.

Nåväl, jag skall inte polemisera med
utskottet i denna sak, men jag vill fästa
kammarens uppmärksamhet på de principiella
tankar som ligger bakom motionen.

För djurägare i utpräglade glesbygder
blir kostnaderna i samband med veterinärförrättning
av naturliga skäl mycket
höga. Veterinären måste ha betalt såväl
för den tid som expeditionen tar i
anspråk som för de direkta resekostnaderna.
Inträffar ett sjukdomsfall i djurägarens
besättning, vilket påkallar veterinäringripande
under helg, då en veterinär
håller jour inom flera distrikt,

för djursjukvård

kan kostnaderna springa upp till avsevärda
belopp.

Låt mig ta ett tänkt praktiskt fall.

I norra Värmland har vi två veterinärdistrikt,
Finnskoga-Dalby och Torsby,
där man har jourtjänst vissa söndagar.
Veterinären i Torsby kan kallas
till en förrättning inom Finnskoga distrikt
och får då en färdväg på mellan
11 och 12 mil. Enligt den av riksdagen i
fjol företagna ökningen av taxan ökas
grundarvodet om 7 kronor med ett tidstillägg
om 15 kronor, d. v. s. det blir
ett sammanlagt arvode på 22 kronor.
Till detta kommer bilresan, som enligt
resereglementet kostar bortåt 70 kronor.
Besöket kommer med andra ord
att kosta drygt 90 kronor. Det är en
ganska avsevärd utgift för en småbrukare.

Man kan naturligtvis resonera på det
sättet, att de i glesbygderna avlägset boende
får skylla sig själva, om de bor kvar
där och försöker driva ekonomisk verksamhet.
Men på en råd andra samhällsområden
resonerar vi på annat sätt; vi
anlägger ett solidariskt betraktelsesätt
och försöker ge alla medborgare samma
förutsättningar att komma i åtnjutande
av den service samhället erbjuder. Så
är fallet inom sjukvården för människor
och när det gäller skolutbildningen, för
att ta några exempel. Också inom jordbrukets
föreningsrörelse utgår man från
vad jag betecknade som ett solidariskt
betraktelsesätt och försöker utjämna
avståndskostnaderna inom respektive
föreningars verksamhetsområde.

Vårt samhälle kan i dag inte ta konsekvenserna
av att våra glesbygder avfolkas
och att dess befolkning strömmar
till tätorterna. Huruvida en sådan befolkningsutveckling
någonsin kan godtas
ur samhällets synpunkt vill jag inte
diskutera hiir — personligen ställer jag
mig mycket skeptisk — men det väsentliga
i sammanhanget är, att så länge
det finns folk bosatta i glesbygderna,
som där fyller en uppgift i vårt ekonomiska
och .sociala liv — för att nu inte

Andra kammarens protokoll 1959. Nr 9

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Veterinärhögskolan: Avlöningar — Skogsstyrelsen: Omkostnader

nämna de beredskapsmässigt betingade
motiven — så länge är det vår plikt att
anlägga avståndssolidariska synpunkter
på vårt handlande.

Vad själva sakfrågan beträffar är
detta en i ett större ekonomiskt sammanhang
sett mycket ringa fråga, och
den borde ha kunnat lösas även i en
situation med ansträngda statsfinanser.
Utöver rättviseprincipen talar för att så
borde ha skett den väsentliga omständigheten,
att det i det enskilda fallet
kan vara fråga om mycket betungande
kostnader.

Herr talman! För dagen har jag inget
yrkande — det torde vara meningslöst
att yrka bifall till motionen — men jag
hoppas att få återkomma till denna fråga
ett annat år.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 84

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 85

Veterinärhögskolan: Avlöningar

Sedan punkten föredragits, anförde

Herr NORUP (ep):

Herr talman! Med denna punkt, som
handlar om avlöningarna vid veterinärhögskolan,
har utskottet sammankopplat
min motion angående viss utbyggnad
vid högskolan. Jag har inget annat
yrkande än utskottet, men det är en sak
jag vill påpeka.

Det är så pass stora värden det rör sig
om när det gäller svinsjukdomarna, att
staten har all anledning se till att förhållandena
förbättras med avseende på
utforskandet av dessa sjukdomar. Landets
produktion av fläsk motsvarade ett
värde av inte mindre än 780 miljoner
kronor 1957. Det är inte tal om annat
än att det är mycket stora värden som
går förlorade genom att man inte har
tillräcklig möjlighet att utforska svin -

sjukdomarna. För att kunna göra det är
det nödvändigt att åstadkomma bättre
stallar ute vid veterinärhögskolan. Det
finns för närvarande ingen klinik för
svin. En utredning är tillsatt som skall
undersöka dessa ting. Denna utredning
har kommit fram till att man möjligen
i de gamla häst- och hundstallarna skulle
kunna göra i ordning provisoriska
stallar för undersökning av svin.

I dessa stallar är det mellan 4 och 5
meter högt i tak, fönstren sitter högt
upp och det är mörkt. Om jag inte är
fel underrättad skulle erforderliga reparationer
gå till något över hundra tusen
kronor. Jag tror för min del att detta är
fel använda pengar. Skall man göra något
är det bättre att bygga upp nya stallar
ute vid veterinärhögskolan. Jag har
i motionen hemställt att utredningen
skulle få vidgade direktiv på den punkten
och därefter komma fram med förslag.
Jag är tacksam för den positiva inställning
utskottet har till saken och
hoppas att samma positiva inställning
skall göra sig gällande både inom utredningen
och senare hos statsrådet, när
förslag framlägges.

Det kunde finnas mycket att säga om
denna sak, men jag tror att vi alla längtar
efter förhandlingarnas avslutning.
Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 86—93

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 94

Skogsstyrelsen: Omkostnader

Under punkten 112 (s. 304—306) hade
Kungl. Maj :t hemställt om en medelsanvisning
av 161 800 kronor, vilket innebar
en anslagshöjning med 4 100 kronor.

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänskjutna motioner, nämligen
I: 334 av herr Sundelin, likalydande
med II: 405 av herr Ståhl m. fl., i vilka
motioner hemställts, såvitt nu vore i
fråga, att detta omkostnadsanslag skulle
uppföras med allenast 145 600 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 334 och II: 405, såvitt nu vore i fråga,
till Skogsstyrelsen: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 161 800 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Eskilsson, Nils Hansson, Hseggblom,
östlund, Antby och Nilsson i
Lönsboda, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna 1:334
och 11:405, såvitt nu vore i fråga, till
Skogsstyrelsen: Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 145 600 kronor.

Efter punktens föredragning anförde:

Herr ANTBY (fp);

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna .9.5 och 96

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 97

Vägbyggnader & skogar i enskild ägo

Kungl. Maj:t hade under punkten 116

Vägbyggnader å skogar i enskild ägo

(s. 322—323) hemställt om anslagsanvisning
med oförändrat belopp av
7 700 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motionerna
1:359 av lierr Sundin och
11:436 av herr Larsson i Norderön
m. fl., i vilka motioner yrkats, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte delegera beslutanderätten angående
förhöjt byggnadsbidrag till skogsvägar
till skogsstyrelsen i samråd med
arbetsmarknadsstyrelsen.

Utskottet hemställde

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning, till Vägbyggnader
å skogar i enskild ägo för
budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 7 700 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen;

2) att motionerna 1:359 och 11:436
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Sigfrid Larsson och Sundin, vilka ansett
att utskottet under 2) bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:359 och 11:436, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte delegera beslutanderätten
angående förhöjt statsbidrag till byggande
av skogsbilväg till skogsstyrelsen
i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Den reservation som
avgivits vid denna punkt av herrar Sigfrid
Larsson och Sundin föranledes av
motionerna 1:359 och 11:436. Såsom
medansvarig för dessa motioner ber jag
att få disponera ett par tre minuter av
kammarens tid för att anföra några synpunkter.

När sysselsättningssvårigheter uppstår
eller väntas uppstå ligger det i

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Vägbyggnader å skogar i enskild ägo

samhällets intresse att en så god beredskap
som möjligt iakttages. Inte minst
för landskommunernas del kan därvid
rätt stora problem uppstå. Är jord- och
skogsbruk den väsentliga näringsgrenen,
måste de sysselsättningsskapande
åtgärderna till stor del inriktas på skogsförbättringar.
Härvid beröres i rätt stor
omfattning enskilda skogsägare. Den
skogsröjning, till vilken visst statsbidrag
utgår, har visat sig fylla en uppgift
ur sysselsättningssynpunkt. Dessa
objekt torde dock inte erbjuda tillräckliga
arbetstillfällen i händelse av återkommande
arbetslöshet.

Rubriken »Vägbyggnader å skogar i
enskild ägo» under jordbrukshuvudtiteln
ger möjligheter till stimulerande
av enskildas åtgärder, som av samhället
kan utnyttjas vid inträffade sysselsättningssvårigheter.
Den i detta sammanhang
anvisade möjligheten till förhöjt
statsbidrag upp till 75 procent av kostnaden
är säkerligen väl motiverad som
kompensation för de olägenheter markägaren
utsätts för, då arbetsmarknadsskäl
skall vara avgörande för företagets
igångsättande och eventuella avbrytande
under viss tid.

Om dessa synpunkter föreligger, såvitt
jag förstår, ingen meningsmotsättning
mellan jordbruksutskottet och motionärerna.
Men medan motionärerna
anser, att på grund av sådana ärendens
brådskande natur en högre arbetsmarknadsmässig
beredskap erhålles genom att
rätten att besluta om förhöjt byggnadsbidrag
till skogsvägar delegeras till
skogsstyrelsen i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen,
så är utskottets mening
att denna beslutanderätt bör tillkomma
Kung], Maj :t

Av inhämtade remissyttranden framgår,
att skogsstyrelsen och Sveriges
skogsägares riksförbund yrkar bifall till
motionen, arbetsmarknadsstyrelsen och
Sveriges skogsägarförbund intet har att
erinra häremot, medan statskontoret avstyrker.
Remissinstanserna instämmer
sålunda i huvudsak i motionens syfte,

som för övrigt icke innebär avsteg från
gällande praxis beträffande delegationsrätt
för statsbidrag inom viss angiven
ram för t. ex. skogsröjning och andra
sysselsättningsåtgärder. I motionen påpekas
även det förhållandet, att skogsstyrelsen
efter arbetsmarknadsstyrelsens
hörande redan nu har rätt att
bevilja en tioprocentig förhöjning vid
arbetslöshet. Det må i detta sammanhang
även få anföras, att företrädare
för de lokala instanserna av de ämbetsverk,
som föreslås erhålla utvidgad delegationsrätt,
säger sig dela motionärernas
uppfattning.

Herr talman! Med förhoppning att
motionen under alla förhållanden kan
få bidra till ett beaktande av dessa
aktualiserade synpunkter, ber jag att
få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Denna fråga om förhöjt
bidrag till skogsvägar är inte någon
stor sak. Jag kan vitsorda att den redogörelse,
som herr Larsson i Norderön
lämnat, är riktig. Vad vi i utskottet inte
ansett oss kunna gå med på av det herr
Larsson och hans medmotionärer anfört
i motionen är att till skogsstyrelsen och
arbetsmarknadsstyrelsen delegera beslutanderätten
angående detta speciella
förhöjda statsbidrag. Frågor om förhöjt
statsbidrag har förekommit mycket sällan,
och det har inte givits några belägg
för att Kungl. Maj ds handläggning i
förekommande fall skulle ha vållat tidsutdräkt.
Då vi ansett att så inte torde
bli fallet i fortsättningen, har vi även på
denna punkt anslutit oss till Kungl.
Maj ds förslag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. i

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav pro -

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Lantmäteristyrclsen: Omkostnader

positioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 98—117

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 118

Lantmäteristyrelsen: Omkostnader

Underpunkten 141 (s. 383—385) hade
Kungl. Maj:t föreslagit en medelsanvisning
av 152 300 kr., vilket innebar en
minskning med 10 500 kr. jämfört med
nu utgående anslag.

I samband härmed hade utskottet behandlat
de tidigare angivna likalydande
motionerna 1: 334 av herr Sundelin och
II: 405 av herr Ståhl m. fl., vari, såvitt
nu vore i fråga, hemställts, att förevarande
omkostnadsanslag skulle uppföras
med 137 100 kr. eller ett 10 procent lägre
belopp än vad Kungl. Maj:t äskat.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl.Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:334 och 11:405, såvitt nu vore i fråga,
till Lantmäteristyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 152 300 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Eskilsson, Nils Hansson, Hseggblom,
Antbg, Rimås och Hedin, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställning samt med bifall
till motionerna 1: 334 och IT: 405, såvitt
nu vore i fråga, till Lantmäteristyrelsen:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 137 100 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr ANTBY (fp):

.lag yrkar bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

.lag yrkar bifall till utskottets hemställan.

— Lantmäteristaten: Omkostnader

Punkterna 119 och 120

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 121

Lantmäteristaten: Omkostnader

Kungl. Maj :ts förslag under punkten
144 (s. 399—402) innefattade anslagshöjning
med 160 000 kr. till 5 186 000 kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat de tidigare angivna likalydande
motionerna I: 334 av herr Sundelin
och II: 405 av herr Ståhl m. fl., vari
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att förevarande
omkostnadsanslag skulle uppföras
med ett belopp av 4 667 400 kr.,
d. v. s. ett 518 600 kr. lägre anslag än
vad Kungl. Maj :t äskat.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:334 och 11:405, såvitt nu vore i
fråga, till Lantmäteristaten: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 5 186 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Nils Hansson, Antbg och Rimås,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt med
bifall till motionerna I: 334 och II: 405,
såvitt nu vore i fråga, till Lantmäteristaten:
Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
4 667 400 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr ANTBY (fp):

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON i Dabl (ep):

•lag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion: Fiskeristyrelsen: Avlöninga

Punkterna 122—131

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 132

Fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion:
Fiskeristyrelsen:

Avlöningar

Kungl. Maj:ts under punkten 156 (s.
428—435) gjorda framställning innefattade
— förutom hemställan till riksdagen
att fastställa ny avlöningsstat — en
medelsanvisning av 1 132 700 kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:336 av herr Spetz
och II: 407 av herr Staxäng m. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen
måtte a) i princip uttala sig för den
upprustningsplan för havsfiskelaboratoriet,
som fiskeristyrelsen upptagit i
sina äskanden, b) besluta att vissa av
motionärerna föreslagna tjänster skulle
inrättas vid havsfiskelaboratoriet, samt
c) vidtaga av yrkandet under b) erforderlig
uppräkning av medelsanvisningen
till havsfiskelaboratoriet.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionerna 1:336 och 11:407,
såvitt nu vore i fråga,

a) fastställa av utskottet framlagd avlöningsstat
för fiskeristyrelsen med statens
vatteninspektion: fiskeristyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1959/60,

b) till Fiskeristyrelsen med statens
vatteninspektion: Fiskeristyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 1 132 700 kronor;

B. att motionerna 1:336 och 11:407,
såvitt däri hemställts att riksdagen ville
i princip uttala sig för den upprustningsplan
för havsfiskelaboratoriet,
som fiskeristyrelsen upptagit i sin anslagsskrivelse
avseende budgetåret 1959/
60, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hermansson, Johansson i öckerö och
Hedin, vilka ansett att utskottet under
B bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 336 och
II: 407, såvitt nu vore i fråga, uttala sig
för den upprustningsplan för havsfiskelaboratoriet,
som fiskeristyrelsen upptagit
i sin anslagsskrivelse avseende
budgetåret 1959/60.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Anledningen till att vi
reserverat oss vid denna punkt är ju
att det finns vissa orosmoln framför
allt vad skarpsillen beträffar. Tillgången
på skarpsill har ju under de senaste
åren minskat katastrofalt. Jag skall
nämna några siffror. 1954 fångades
9 372 359 kilo, 1955 6 994 548 kilo, 1956
6 195 658 kilo, 1957 2 669 902 kilo och
1958 1 094 980 kilo. Denna katastrofala
nedgång berör inte bara själva fisket
utan är också ett allvarligt hot mot sysselsättningen
vid konservfabrikerna.
1954 köpte konservindustrien 7 328 444
kilo skarpsill, 1955 5 885 098 kilo, 1956
5 862 221 kilo, 1957 2 572 055 kilo och
1958 1 058 020 kilo. Vi förstår vad denna
nedgång betyder för sysselsättningen,
alldeles särskilt som konservfabrikerna
på en hel del platser är väsentliga ur
sysselsättningssynpunkt. Jag kan som
exempel nämna Klädesholmen, Lysekil
och Gravarne.

Varpå beror då denna stora nedgång i
skarpsillfisket? Vi fiskare har en enda
förklaring att ge till att tillgången på
skarpsill är så liten, nämligen att över -

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion: Fiskeristyrelsen: Avlöningar

fiskning sker — d. v. s. man fångar
skarpsill både när man skall göra det
och när man inte skall göra det. Under
flera år rådde det förbud för svenska
västkustfiskare att fiska skarpsill under
sommarmånaderna. Vi brukade börja
detta fiske i mitten av september och
sluta det i mitten av mars, då skarpsillen
inte längre kunde användas till
inläggningar. Men tyvärr har fiskarna
i vårt södra grannland börjat bedriva
industrifiske i ganska stor omfattning,
vilket betyder att de fångar skarpsill
även under den tid den är rombärande,
alltså på sommaren. Denna skarpsill går
direkt till fiskmjölsfabrikerna. Det är
för övrigt inte bara danskarna som bedriver
denna överfiskning, utan i mindre
utsträckning deltar även svenskar
däri. Det går inte att uppehålla förbud
för svenska fiskare när andra länders
fiskare håller på att fiska.

De svenska vetenskapsmännen delar
vår uppfattning att den försämrade tillgången
på skarpsill beror på överfiskning.

Vad skall vi göra för att sätta stopp
för denna minskning i tillgången på
skarpsill? Endast vetenskapliga undersökningar
kan ge svar på den frågan.
Vad som kommer fram vid vetenskapsmännens
internationella kongresser blir
avgörande på det här området. Denna
sak är dock ännu icke tillräckligt utredd
ur vetenskaplig synpunkt. Nu har
emellertid en överenskommelse träffats
mellan danskar, svenskar och norrmän
om sådana vetenskapliga undersökningar.
Vi liar möjlighet att delta i undersökningar
ute på vad man kallar fältet. Men
vi har emellertid inte tillräckliga resurser
för att bearbeta det material som
framkommer vid dessa undersökningar.
Det iir inte bara skarpsillen det är fråga
om. Man bör även undersöka strömmingen
och torsken i Östersjön. Även
skarpsillens förekomst i Östersjön bör
undersökas. Där har nämligen under
senare år gjorts en del skarpsillfångster.

Vi är tacksamma för att vi på förslag

av departementschefen fått förstärkning
med ett laboratoriebiträde vid
havsfiskelaboratoriet i Lysekil. Men detta
är icke tillräckligt; vi behöver mer om
vi skall kunna fullfölja de internationella
förpliktelser vi åtagit oss.

Jag är fullt på det klara med att den
reservation vi fogat till utskottsutlåtandet
inte kommer att bifallas i dag. Men
å andra sidan anser jag att frågan om
dessa undersökningar är så viktig och
allvarlig både ur fiskarsynpunkt och ur
sysselsättningssynpunkt, att jag velat ta
tillfället i akt att här deklarera vår syn
på detta. Jag skall därför be att få yrka
bifall till den reservation som är fogad
till punkt 132 i utskottets utlåtande.

Herr ARWESON (s):

Herr talman! Jag kan naturligtvis i
långa stycken instämma i vad herr Johansson
i öckerö här har sagt.

Denna forskning gäller mycket viktiga
områden. Herr Johansson nämnde undersökningarna
i fråga om skarpsill
och strömming. Det finns givetvis många
andra exempel man skulle kunna anföra
i detta sammanhang.

Vid denna punkt gäller det emellertid
frågan om en upprustning av havsfiskelaboratoriet
i Lysekil. Jag vill bara
kort och gott säga, att såväl departementschefen
som utskottets majoritet
och även reservanterna är eniga om att
det statsfinansiella läget nu är sådant,
att det inte tillåter en upprustning i en
takt som i och för sig vore önskvärd.
Den enda lilla skillnaden mellan reservanterna
och utskottets majoritet är, att
reservanterna redan nu vill göra ett
principuttalande, att laboratoriet skall
upprustas i en viss takt. Majoriteten i
utskottet är inte övertygad om att ett
sådant uttalande i dag skulle lända saken
till någon fördel. Vi vet att det är
av ekonomiska skäl som man inte kan
gå hårdare fram. När vi får ekonomiska
resurser finns också — det vet jag —
vilja inom utskottet att göra snara förbättringar.

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion: Fiskeristyrelsen: Omkostnader

Fiskerist yreisen med statens vatteninspektion: Vatteninspektionen: Omkostnader

Jag ber att med det anförda få yrka
bifall till utskottets förslag.

Med detta anförande, under vilket
herr talmannen återtagit förhandlingarnas
ledning, var överläggningen
slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 133

Fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion:
Fiskeristyrelsen:

Omkostnader

Under punkten 157 (s. 436—460) hade
Kungl. Maj:t föreslagit en medelsanvisning
av 419 300 kr., vilket innebar en
uppräkning av det för innevarande
budgetår anvisade anslaget med 6 700
kr.

1 motionerna I: 334 av herr Sundelin
och 11:405 av herr Ståhl m. fl. hade
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
under förevarande anslag skulle anvisas
377 400 kr., innebärande en nedprutning
av det av Kungl. Maj:t äskade
beloppet med 10 procent.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:334 och 11:405, såvitt nu vore i
fråga, till Fiskeristyrelsen med statens
vatteninspektion: Fiskeristyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 419 300 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Nils Hansson, Antby och Johansson
i öckerö, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj :ts framställ -

ning samt med bifall till motionerna
I: 334 och II: 405, såvitt nu vore i fråga,
till Fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion:
Fiskeristyrelsen: Omkost nader

för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 377 400 kronor.

Efter punktens föredragning anförde:

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Punkten 13b

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 135

Fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion:
Vatteninspektionen:

Omkostnader

Kungl. Maj:t hade under punkten 159
(s. 463—465) föreslagit en medelsanvisning
av 142 900 kr. eller 23 600 kr. högre
än det för innevarande budgetår anvisade.

I motionerna I: 334 av herr Sundelin
och 11:405 av herr Ståhl m. fl. hade
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att under
förevarande anslag skulle anvisas
128 600 kr. eller 10 procent mindre än
det av Kungl. Maj:t äskade beloppet.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 334 och II: 405, såvitt nu vore i fråga,
till Fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion:
Vatteninspektionen: Om -

Fredagen den 20 mars 1959 Nr 9

Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen — Bidrag till Skogs- och lantbruksakademien:
Akademien

kostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 142 900 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Nils Hansson, Antby och Johansson
i öckerö, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj :ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 334 och II: 405, såvitt nu vore i fråga,
till Fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion:
Vatteninspektionen: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 128 600 kronor.

Efter punktens föredragning yttrade:

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Punkterna 136—139

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 140

Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen Sedan

punkten föredragits, yttrade

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Till denna punkt är fogat
ett särskilt yttrande av herr Johansson
i öckerö och mig och jag skulle
vilja säga några ord i anslutning till
detta.

Vid 1957 års riksdag behandlades en
motion med hegäran om anslag för utförande
av statistik för insjöfisket med

hjälp av s. k. samplingsmetod. Anslaget
hade påyrkats av fiskeristyrelsen. Det
tillstyrktes av jordbruksutskottet, men
förslaget blev i denna kammare avslaget
med mycket knapp majoritet.

Insjöfiskarna finner denna fråga synnerligen
angelägen och de har därför
själva med hjälp av medel som har stått
till deras förfogande låtit utföra en statistik.
De saknar emellertid medel för
att få denna statistik bearbetad. Därför
har i motion II: 229 påyrkats att Kungl.
Maj :t måtte anslå medel för denna bearbetning.

Det hade nog funnits anledning för
utskottet att behandla motionen välvilligare
än som skett, men det nuvarande
budgetära läget måste självfallet medföra,
att man även i fråga om mindre
anslag är återhållsam. Dessutom bör
statistik, för att den skall få något verkligt
värde, utföras under en lång följd
av år och alltså göras kontinuerligt liksom
den statistik som nu finns beträffande
saltsjöfisket. Det är min förhoppning
att jordbruksministern ägnar denna
fråga stor uppmärsamhet och medverkar
till att insjöfisket liksom saltsjöfisket
får en statistik utförd efter en långsiktig
plan i vilken också den av insjöfiskarna
själva utförda statistiken kan
infogas.

Jag har, herr talman intet yrkande.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 111—15b

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 155

Bidrag till Skogs- och lantbruksakademien:
Akademien

Under punkten 179 (s. 487—488) hade
Kungl. Maj:t föreslagit en med 100
kr. till 99 300 kr. uppräknad medelsanvisning.

Utskottet hade i detta sammanhang

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Extra utgifter

behandlat de inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motionerna
I: 175 av herr Domö m. fl.
och II: 442 av herr Grebäck m. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen
måtte besluta, dels att tjänsten som
sekreterare hos Skogs- och lantbruksakademien
skulle uppflyttas från lönegrad
Bo 1 till lönegrad Bo 3, dels att
förevarande anslag skulle uppföras med
ett belopp av 102 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 175 och II: 442, till Bidrag till Skogsoch
lantbruksakademien: Akademien

för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 99 300 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Sigfrid Larsson, vilken ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
I: 175 och II: 442,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för Skogs- och lantbruksakademien,
som angivits i reservationen,

b) till Bidrag till Skogs- och lantbruksakademien:
Akademien för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
102 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Det är inte utan att jag
tycker att utskottet har uppträtt en
smula futtigt när det inte kunnat tillstyrka
en framställning om uppflyttning
av sekreteraren i Lantbruksakademien
från lönegrad Bo 1 till lönegrad Bo 3 på
samma sätt som skett beträffande föreståndarna
för statens centrala frökontrollanstalt,
statens växtskyddsanstalt
och statens maskinprovningar. Detta
skulle ha fordrat en höjning av beloppet
på denna punkt med 2 700 kronor, och
jag tycker inte att man med hänsyn till
det statsfinansiella läget skall låta hind -

ra sig från att tillgodose ett så rimligt
krav. Denna tjänst skall inom den allra
närmaste framtiden nybesättas, och det
är synnerligen viktigt, att man då får en
prima kraft.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 17, som är fogad
till utskottsutlåtandet, av herr Sigfrid
Larsson.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag skall inte polemisera
mot herr Grebäck angående det värdefulla
i att få goda krafter till respektive
befattningar. Då emellertid denna fråga
prövats och bedömts av departement,
lönenämnd och andra instanser, som har
vägt den ena tjänsten mot den andra,
har vi ingen anledning att frångå Kungl.
Maj:ts förslag, till vilket jag ber att få
yrka bifall.

Punkterna 156—170

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 171

Extra utgifter

Under punkten 195 (s. 501-—502) hade
Kungl. Maj:t föreslagit, att nu utgående
anslag skulle uppräknas med 28 000 kr.
till 145 000 kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat den inom riksdagens andra
kammare väckta, till utskottet hänvisade
motionen, nr 126, av herrar Hseggblom
och Nilsson i Bästekille, vari hemställts,
att riksdagen för budgetåret
1959/60 måtte uppföra ifrågavarande
anslag med ett belopp av 120 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts
framställning samt med avslag å motio -

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Statsbidrag till förädling av medicinalväxter, m. m.

nen II: 120, till Extra utgifter för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 145 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Eskilsson, Hseggblom och Hedin, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning samt med bifall till
motionen II: 126, till Extra utgifter för
budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 120 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr HSEGGBLOM (h):

Herr talman! Det föreligger förslag
om uppskrivning av detta anslag dels
med 4 000 kronor, vilket är väl motiverat,
och dels med 25 000 kronor, vilket
bara motiveras med att anslaget är gammalt
och därför behöver liöjas. Samtidigt
talar siffrorna om att anslaget har
räckt och att för det senast redovisade
budgetåret finns på anslaget en
reservation av 14 000 kronor. Vi reservanter
har tyckt att motiveringen är för
klen för att riksdagen skall gå med på
den så ifrågasatta uppskrivningen, och
jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Herr Hseggblom tycker
motiveringen från departementets sida
är för enkel. Motionärerna har ingen
annan motivering än detta för sitt yrkande
om nedsättning av anslaget. Detta
gäller extra utgifter. Jag anser det ändå
anmärkningsvärt att ett anslag till extra
utgifter, som inte är större än detta, har
kunnat upptagas oförändrat sedan 1947.
Priserna och kostnaderna har ju gått
upp, och detta anslag skall användas till
utgifter som man inte kan beräkna i
förväg.

Jag skall ta ett par exempel. En lantbrukselev
vid Alnarp råkade ut för en
olycka. Han körde traktor och kolliderade
med en bil. Staten var ersättningsskyldig,
och ingen vet i förväg vilket

belopp det kommer att röra sig om.
Vidare kan det kanske bli fråga om
att staten får utgifter för att ta hand om
personer som kommer på studieresa
t. ex. från England. Detta gäller även
svenskar, som behöver resa utomlands
för studier och forskning. Den som i
något sammanhang har litet med ekonomi
att göra måste säga, att ett anslag
på 145 000 kronor till extra utgifter
är mycket blygsamt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Punkten 172

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 173

Lades till handlingarna.

§ 17

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden.

Punkterna 1—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Lades till handlingarna.

§ 18

Statsbidrag till förädling av medicinalväxter,
m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till förädling av
medicinalväxter, m. in.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Statsbidrag till förädling av medicinalväxter, m. m.

motioner, nämligen 1:345 av herr Osvald
samt 11:412 av herr Hansson i
Skegrie m. fl., hade yrkats, att riksdagen
måtte besluta dels att tilldela Otto
J. Olson & Sons Aktiebolag, Hammenhög,
ett anslag å 25 000 kr. till förädling
av medicinalväxter, dels att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om att
en utredning snarast igångsattes för
klargörande av vilka åtgärder, som
lämpligen borde vidtagas för att få till
stånd en viss odling av medicinalväxter
samt försöksverksamhet rörande odlingsmetodiken.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:345 och
II: 412.

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Sigfrid Larsson, Nils Hansson,
Rimås och Nilsson i Lönsboda, som ansett
att utskottet bort hemställa

1) att riksdagen, i anledning av motionerna
I: 345 och II: 412, såvitt nu
vore i fråga, måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en utredning
för att klargöra vilka åtgärder
som borde vidtagas för att få till stånd
en viss odling av medicinalväxter samt
försöksverksamhet rörande odlingsmetodiken; 2)

att motionerna 1:345 och 11:412,
såvitt de avsåge anslag till bidrag åt
Otto J. Olson & Sons Aktiebolag, Hammenhög,
för förädling av medicinalväxter,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! I de föreliggande motionerna
har bl. a. ställts yrkande om en
utredning angående vilka åtgärder som
bör vidtas för att få till stånd en odling
av medicinalväxter här i landet. Medicinalväxterna
har utan tvivel blivit förbisedda
och bortglömda vad gäller det
allmännas medverkan till bättre förutsättningar
för en rationell odling. Man

har i fråga om medicinalväxterna helt
fått förlita sig på den import som stått
till buds. Det kan emellertid ifrågasättas,
om vi beträffande så viktiga ting
som läkemedel från växtriket bör vara
beroende av import.

Det finns en beredskapslagring av
medicinalväxter för ungefär ett års behov
— lagerhållningen är begränsad av
olika orsaker, icke minst av hållbarhetsskäl.
När andra världskriget utbröt måste
man alltså snabbt organisera både
en insamling och en odling av sådana
medicinalväxter som icke är vildväxande
i vårt land. Detta mötte en hel del
svårigheter, såsom också medicinalstyrelsen
påtalat i sitt utlåtande över motionerna.
Det var bl. a. mycket besvärligt
att anskaffa lämpligt frö för utsäde.
Man ägde inte heller kännedom
om odlingsbetingelserna för de olika
sorterna och saknade rationella odlingstekniska
hjälpmedel. Men de odlingsförsök
som gjordes, bl. a. av firman
Otto J. Ohlsson i Hammenhög, gav goda
resultat och var löftesrika. Hade dessa
försök fortsatt, hade med all säkerhet
ännu större framsteg gjorts. När det
blev normala tider, avstannade emellertid
försöken och även odlingarna upphörde.

Detta får anses vara en stor förlust,
tv vid en avspärrning kan en
brist på dessa droger till viktiga läkemedel
få allvarliga återverkningar, som
kan komma att rubba hela vår läkemedelsförsörjning,
bl. a. därigenom att en
oförutsedd ökning av förbrukningen av
andra läkemedel kan orsaka stora svårigheter.

Det är därför vi reservanter anser att
en utredning borde — såsom även medicinalstyrelsen,
styrelsen för lantbruksliögskolan
och för statens lantbruksförsök
sagt i sina remissyttranden — företagas
för att klarlägga möjligheterna av
att få till stånd en viss odling av medicinalväxter
i vårt land. Man borde genom
försöksodlingar söka få fram fullvärdigt
utsäde, pröva lämplig jordmån

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Statsbidrag till förädling av medicinalväxter, m. m.

för de olika sorterna och även komma
fram till en mer rationell odlings-,
skörde- och torkningsteknik.

Utskottsmajoriteten anser att en odling
av medicinalväxter inte skulle kunna
bli lönande i vårt land. Det är väl
egentligen omöjligt att under nuvarande
förhållanden uttala sig därom, eftersom
en rationaliserad odling av mer förädlat
växtmaterial kan komma att ge helt
andra resultat än man för närvarande
räknar med.

Då det är mycket viktigt att ha en
viss beredskap även på detta område
vill jag, herr talman, med det anförda
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen, av herr Nord
m. fl.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Man bör naturligtvis
inte överdriva storleksordningen av den
fråga det här gäller. Det är givetvis vida
angelägnare med en tillräcklig beredskap
i fråga om livsmedelsförsörjningen,
men även om odlingen av medicinalväxter
har väsentligt mindre omfattning
torde den i alla fall höra till de viktigare
beredskapsodlingarna.

Det är därför förvånande att utskottet
avvisar motionen med att säga att
det egentligen inte tillhör jordbruksutskottet
att syssla med denna sak, utan
att det i stället ankommer på de statliga
medicinalmyndigheterna. Sett mot
bakgrunden av att medicinalstyrelsen
tillstyrkt en utredning, förefaller utskottets
ställningstagande rätt anmärkningsvärt.

När beredskapsbehovet vid ett tidigare
tillfälle påkallade en odling av
medicinalväxter i vårt land, upptogs
en sådan odling vid sinnessjukhusen.
Det är väl mer naturligt att man t. ex.
vid statens försöksgårdar gjorde odlingsundersökningar
och sökte få fram
medicinalväxter som har goda betingelser
för odling i vårt land. Det har tidigare
en gång i viss utsträckning skett
en sådan försöksodling, bl. a. vid Uge -

rups försöksgård. I vissa andra europeiska
länder upprätthåller man ständigt
en beredskapsodling av medicinalväxter,
kanske inte minst beroende på
de bittra erfarenheterna från sistä
världskriget av att inte ha tillgång till
en inhemsk odling av dylika växter.

Vid andra världskrigets utbrott fanns
det inte heller i vårt land, såsom herr
Nilsson i Lönsboda nyss påpekade, någon
tillräcklig inhemsk odling av detta
slag, utan de svenska myndigheterna
måste uppmuntra en insamling av vildväxande
drogväxter. Det var inte små
kvantiteter som på detta sätt insamlades
för att man skulle kunna täcka behovet.
År 1940 insamlades 13 ton, år 1941 25
ton, år 1942 32 ton, och under de återstående
krigsåren höll sig den årliga
insamlingsmängden vid cirka 30 ton.
Det blev emellertid ganska dyrbart för
staten med denna insamling, och därtill
kommer att utbytet av dessa insamlade
vilda växter, när det gäller medicinråvaror,
är väsentligt mindre än av
de förädlade sorterna.

Det innebär i alla fall en ganska osäker
försörjning med råvaror till medicinalindustrien
att man skall lita till
insamling i skogsbackar och på dikeskanter
etc. Den odling som vi hade i
vårt land under andra världskriget steg
ganska snabbt — under fem år från 0,4
ton torkad drog till 11,7 ton. Därför
ifrågasattes också efter kriget att man
från myndigheternas sida skulle försöka
att upprätthålla produktionen och trygga
tillgången på sådana växter, inte
minst genom att se till att få fram ett
bättre utsäde. Det blev emellertid inga
resultat av denna lovvärda föresats. Vi
motionärer menar, att sådant förädlingsarbete
beträffande medicinalväxterna
borde kunna bedrivas i .Sverige
att man åtminstone kunde bringa dessa
från vildstadiet till att bli kulturväxter.
Det är en hit kvar ännu, innan man
kommer dil. Denna odling är dessutom
behäftad med en hel del svårigheter och
risker. Det gäller framför allt — som jag

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Statsbidrag till förädling av medicinalväxter, m. m.

tidigare nämnde — att få fram ett bättre
utsäde liksom rationellare odlings- och
skördemetoder in. m. Skulle vi råka ut
för en ny avspärrning, är vi, tror jag
mig våga säga, rätt illa rustade i detta
avseende. Vid ett sådant tillfälle är odling
av medicinalväxter en beredskapsåtgärd,
som måste sägas höra till de livsviktigare.

Nu har man i reservationen begränsat
sig till att begära en översyn angående
i vilka former en sådan odling skulle
kunna upptas. Denna begränsning av
motionens krav borde ha kunnat bifallas.
En sådan utredning behöver inte
innebära, att man sätter i gång någon
större apparat. Den torde kunna göras
under ganska enkla och billiga former.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation, som är
ansluten till detta utlåtande.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Det är klart att man
kan sätta i gång med olika utredningar
på olika områden och även på detta,
men då bör man vara något så när på
det klara med om det finns någon som
helst möjlighet att på ett lönsamt sätt
bedriva odling av medicinalväxter i
vårt land.

Motionärerna liksom reservanterna
har två huvudmotiv för sitt förslag om
utredning. Det ena är beredskapssvnpunkten
och det andra att jordbruket
på detta sätt skulle kunna få en komplementodling.
Den nuvarande jordbruksproduktionen
skulle kunna nedbringas
något och ersättas med en odling av
medicinalväxter.

Vad gäller själva beredskapssvnpunkten
har ju medicinalstyrelsen den frågan
om hand. Man har därifrån meddelat,
att vi har lager för ungefär ett års
avspärrning. Om vi drabbas av ett års
avspärrning, finns det väl möjligheter
att under denna tid ta upp en odling,
så att vi kan klara vår inhemska konsumtion.
För övrigt kan man väl fråga
sig, ifall det nu åberopas att det skulle

kunna bli ett krig och att vi därigenom
skulle bli avspärrade, om detta med de
förstörelseredskap som för närvarande
existerar verkligen kan räcka längre än
ett år. De erfarenheter, som vi förskaffade
oss under andra världskriget, visar
för övrigt, att vi mycket snabbt kunde
komma fram till en odling av dessa
medicinalväxter.

Vad den andra punkten beträffar —
att medicinalväxtodlingen skulle kunna
utgöra ett komplement till jordbruket —
har de remissinstanser som yttrat sig
konstaterat, att denna odling torde bli
mycket blygsam och att den inte kommer
att påverka jordbrukets totala produktionsvolym,
åtminstone inte i någon
nämnvärd utsträckning.

Låt mig, herr talman, bara knyta ett
par reflexioner till denna fråga. Herr
Hansson i Skegrie var förvånad över
utskottets ställningstagande. Vi fick i
går i tidningspressen ett meddelande
—• jag vet inte om det är riktigt — om
att man lyckats träffa en överenskommelse
mellan jordbruksnämnden och
jordbrukets förhandlingsdelegation om
det framtida importskyddet för jordbruket.
När det nuvarande treårsavtalet
ingicks räknade man med att jordbruket
skulle ha ett importskydd på
20—25 procent. Detta skydd är nu
uppe i 35 procent och väntas så småningom
nå upp till 45 procent. Kan man
tänka sig att vi inte får precis samma
besvärligheter som vi nu har på jordbruksproduktionens
område, om vi övergår
till att odla medicinalväxter? Lönerna
i de länder vi importerar ifrån
skulle alltjämt ligga avsevärt under de
löner som utgår här i landet, och trots
att man ändå räknar med ett importskydd
på 45 procent uppnår man väl
inte den inkomstlikställighet som förutsattes
i 1947 års avtal.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Jordbruksutskottets ärade företrädare

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Statsbidrag till förädling av medicinalväxter, ni. m.

ser nog denna sak i väl enkla perspektiv
när han anser den föreslagna medicinalväxtodlingen
jämförbar med de odlingar
för vilka ett gränsskydd finns och spelar
en avsevärd roll. Det argumentet, att
vi har lager i vårt land av medicinalväxter
för ett år framöver, är relativt
svagt det också, ty vad vi behöver är
ju framför allt utsäde, och om vi inte
har en beredskapsodling kommer vi att
stå tomhänta när lagren efter det första
årets slut är förbrukade. Jag ser att
jordbruksministern just nu är här, och
för min del är sista resursen tydligen
nu, när vi inte lyckats få jordbruksutskottet
att förstå beredskapsvärdet, att
vädja direkt till departementschefen att
han undersöker möjligheterna i vårt
land att åtminstone upprätthålla en sådan
beredskapsodling att tillgången på
utsäde av medicinalväxter är något så
när tryggad.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag skall be att få föredra
vad experten på detta område apotekare
Bondeson har sagt om möjligheten
att lönsamt bedriva denna medicinalväxtodling:
»En sådan avancerad
drogväxtodling är knappast tänkbar annat
än i stor skala, större än som motsvarar
vår egen konsumtion. Den förutsätter
enligt min mening möjlighet att
exportera standardiserade droger och
förädlade produkter. Även det växlande
skördeutfallet måste kompenseras genom
export, ev. av ur växterna framställda
halvfabrikat och rensubstanser.»
Det är alltså klart utsagt att vi inte kan
inom landet bedriva en sådan odling så,
att det lönar sig jämfört med vad det
nu kostar oss att importera motsvarande
varor. Skall vi driva denna produktion,
bör det vara i betydligt större
omfattning. Då riskerar vi att vi kommer
i precis samma situation som vi nu
har på jordbrukets område, att vi inte
kan få avsättning annat än tack vare
subventioner. Dessutom måste vi kanske
också ha ett visst importskydd.

Det är möjligt att vi inom jordbruksutskottet
betraktar frågorna ur enkla
perspektiv, men det kanske, herr Hansson
i Skegrie, beror på erfarenhet som
vi har fått under årens lopp, bland annat
av jordbruksuppgörelsen.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Nilsson
i Lönsboda begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Lönsboda begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 136 ja och 56 nej, varjämte
en av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 19

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag för budgetåret
1959/60 till Statens växtskyddsan -

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Bidrag till plantskolekontroll

stalt: Avlöningar och Omkostnader

ävensom till Bekämpande av växtsjukdomar
jämte i anslutning härtill väckta
motioner, dels Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa frågor rörande bekämpandet
av växtsjukdomar m. m.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 20

Bidrag till plantskolekontroll

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckta motioner
angående anslag till bidrag till
plantskolekontroll.

I sex inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade i huvudsak likalydande
motioner, nämligen I: 65 av
herr Persson, Johan, m. fl. och II: 93
av herr Nimås och fru Eriksson i Ängelholm,
1:180 av herr Nilsson, Yngve,
och herr Arvidson samt II: 443 av herrar
Nilsson i Göingegården och Lothigius
ävensom I: 342 av herr Mattsson
och II: 226 av herr Jansson i Benestad
m. fl., hade gjorts hemställan av innebörd
att riksdagen för budgetåret 1959/
60 måtte anvisa ett anslag av 15 000 kr.
till bidrag till plantskolekontroll.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 65
och II: 93, I: 180 och II: 443 samt I: 342
och II: 226, till Bidrag till plantskolekontroll
å riksstaten för budgetåret
1959/60 under nionde huvudtiteln anvisa
ett anslag av 7 500 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Jon Jonsson, Hjalmar Nilsson, Mossberger,
Gunnar Berg, Hedström, Lindström,
Jönsson och Franzén i Motala,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 65 och II: 93, I: 180 och IT: 443 samt
I: 342 och II: 226.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Tidsnöden gör, att vi

alla måste ta tillbörlig hänsyn till den
skånska självförebråelsen, som vi hörde
i onsdags.

Jag vill bara säga att vi reservanter,
liksom Kungl. Maj:t och statskontoret,
anser tiden vara inne för att avveckla
statsbidraget till denna plantskolekontroll.
Vi bör ändå ha en smula sinne för
vad dessa belopp över huvud taget kan
betyda. Det finns 41 anslutna plantskolor
som — om majoritetens förslag om
en långsam avveckling skulle gå igenom
— skulle få vardera 185 kronor. Detta
belopp kan en plantskola varken stå
eller falla med. Vi reservanter anser att
det är ett onödigt plotter med detta
lilla belopp, och vi har därför gått på
Kungl. Maj :ts linje.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen,
av herr Jon Jonsson in. fl.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! När detta anslag på
15 000 kronor till plantskolenämnden
kom till år 1945 förutsattes det, att det
skulle vara ett övergångsanslag, som så
småningom skulle falla bort. Yrkesutövarna
skulle själva bekosta denna verksamhet.
Detta måste vara rimligt. Jag
har därför i princip inte haft någonting
att invända emot Kungl. Maj:ts förslag
att man skulle ta bort detta anslag. Anslaget
är litet, och jag förutsätter att det
inte skulle vara erforderligt att göra
en djupgående utredning om lämpligheten
av att avskaffa detta anslag.

Vi i utskottet har ändå tyckt att det
hela gått litet för fort. Plantskolenämnden
har ju träffat ett avtal med någon
sorts inspektör, som skall utöva sin
verksamhet under hela år 1959. Det nuvarande
statsbidraget räcker till den 1
juli. Därefter finns det inte några inkomster
från staten för att fullfölja de
ingångna förpliktelserna. Under ett
halvt år skulle nämnden alltså inte få något
anslag, trots att en viss verksamhet
är planlagd.

Nu har det visserligen förutsagts, att
nämnden får försöka klara sig genom att

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Dubbla åldersgränser för barns bevistande av offentlig filmföreställning

höja avgifterna. Jag tror, precis som
herr Lindström, att detta inte är någon
övermänsklig uppgift. Ändå har vi i utskottet
tyckt, att man borde avveckla
detta litet mildare. Man borde bevilja
ett halvt års anslag för sista hälften av
1959. Då får plantskolenämnden tid på
sig att anpassa sig efter de nya förhållandena.
Efter detta års utgång skulle
inte längre något anslag utgå. Jag tycker
att detta är en praktiskt lämplig utväg,
samtidigt som den är förmånlig på
så sätt, att man härigenom når en enighet
om att detta anslag i princip skall
upphöra.

Jag tillåter mig följaktligen, herr talman,
att yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Lindström
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Lindström begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Där -

vid avgåvos 105 ja och 79 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 21

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1959/60 till avlöningar, omkostnader
och byggnadskostnader vid statens
skogsskolor ävensom till förberedande
skogskurser jämte i ärendena väckta
motioner, m. m., och

nr 15, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
in. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 22

Föredrogs och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial nr 16, angående
departementsvis uppgjorda förteckningar
över försäljningar av viss
kronan tillhörig fast egendom.

§ 23

Dubbla åldersgränser för barns bevistande
av offentlig filmföreställning

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av
väckt motion om dubbla åldersgränser
för barns bevistande av offentlig filmföreställning,
m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag her att få yrka återremiss
till utskottet av allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 8, då proposition
i ärendet senare kommer att

Andni kammarens protokoll 1959. Nr 9

(i (5

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Enhetliga trafikförsäkringspremier och bensinpriser

avlåtas och man genom att skjuta på
behandlingen undviker två debatter.

Vidare anfördes ej.

Kammaren beslöt återförvisa ärendet
till utskottet.

§ 24

Enhetliga trafikförsäkringspremier och
bensinpriser

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av
väckta motioner angående enhetliga trafikförsäkringspremier
och bensinpriser.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! För andra gången i dag
ber jag om cirka tre minuter av kammarens
dyrbara tid.

Norrland har i många avseenden besvärligare
problem än landet i övrigt.
Det gäller t. ex. de stora avstånden. De
norrländska vägarna är i stort sett sämre
än vägarna i övriga delar av landet.
Bilismen får i våra dagar allt större betydelse.
Det är självklart, att detta särskilt
gäller Norrland, dess befolkning
och näringsliv. Men varför, frågar man
sig, skall Norrland med sina stora avstånd
missgynnas genom sämre vägar
och dessutom genom högre bensinpriser
och högre bilförsäkringspremier?

Det är bilförsäkringspremierna det
nu närmast är frågan om. När en bilägare
i Norrland för en bil med en
tjänstevikt av högst 1 100 kilo får betala
cirka 200 kronor mer i bilförsäkring
än en bilägare i Svealand-Götalands
landsortsområde, så är det för honom
en betydande merkostnad. Vi motionärer
anser det angeläget, att man söker
få till stånd en kostnadsutjämning.

Nu har ju beredningsutskottet ställt
sig förstående till vår motion och uttalat
önskvärdheten av största möjliga
enhetlighet och enkelhet vid bestämmandet
av bilförsäkringspremierna. Ut -

skottet förutsätter, att försäkringsinspektionen
fortlöpande följer utvecklingen
och att man tillvaratar de möjligheter
att införa mera enhetliga premier,
som den kommande utvecklingen kan
medföra. Då har jag, herr talman, icke
anledning att här ställa något särskilt
yrkande.

Det är naturligtvis riktigt att premierna
skall avvägas med hänsyn till den
risk försäkringen är avsedd att täcka.
Men om medelskadan är större i Norrland
och detta har sin anledning i förhållanden,
t. ex. de sämre vägarna, som
bilisterna i Norrland inte själva kan påverka,
så kan det inte sägas vara rättvist
att norrlänningarna skall ha högre
premiekostnader.

Vi har nu tre tariffområden inom bilförsäkringen:
norrlandsområdet, storstadsområdet
och det övriga landet. Tidigare
har det varit sex tariffområden.
Sammanslagningen till tre områden innebar
en förenkling och en utjämning
av premiekostnaderna. Om man i nästa
omgång slår ihop norrlandsområdet och
Svealand-Götalands landsortsområde till
ett enda område, blir det en förenkling
och en kostnadsutjämning. Det skulle
medföra större rättvisa mot Norrland.
Jag vill uttala den förhoppningen, att
en sådan sammanslagning skall kunna
genomföras snarast möjligt.

Vi har i vår motion också berört frågan
om de högre bensinpriser, som
tillämpas i Norrland. Utskottet hänvisar
till den pågående inventeringen av olösta
norrlandsfrågor och förutsätter, att
bensinpriset kommer att uppmärksammas
i det sammanhanget. Jag vill hoppas,
att utskottet blir sannspått. Det är
angeläget, att en kostnadsutjämning sker
även i detta avseende. Det finns inget
acceptabelt skäl för högre bensinpriser.

Jag har, herr talman, såsom jag nyss
har framhållit, inget särskilt yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

S 25

Interpellation ang. sysselsättningsläget

Ordet Lämnades på begäran till

Herr KELLGREN (s), som yttrade:

Herr talman! Under senast förflutna
vinter bär arbetslösheten varit betydligt
större än vad vi hittills kunnat konstatera
under efterkrigstiden. Orsakerna
till nedgången i sysselsättningen är väl
kända. Den viktigaste torde vara våra
skogsindustriers svårigheter att vinna
tillräcklig avsättning för sina exportprodukter.
I särskilt hög grad har också
skogsarbetarna fått vidkännas minskade
sysselsättningsmöjligheter. Arbetslösheten
har också drabbat skogslänen hårdast,
men även i andra delar av vårt
land och inom andra sektorer av vårt
näringsliv har minskat behov av arbetskarft
förelegat.

Utan de omfattande åtgärder som
statsmakterna vidtagit för att bekämpa
arbetslösheten, öka sysselsättningen och
vidmakthålla expansionskraften i näringslivet
skulle arbetslösheten ha varit
betydligt större än den som nu kunnat
registreras av arbetsmarknadsmyndigheterna.
Det förefaller mycket sannolikt
att vi skulle haft mer än 150 000 arbetslösa
i vintras, om statsmakterna förhållit
sig passiva och underlåtit att ställa
de ekonomiska resurserna till näringslivets
förfogande. Man måste också
beakta att vid passivitet skulle långtidsfallcn
bland de arbetslösa blivit ännu
flera med allvarliga återverkningar
inom vårt sociala liv.

Så länge ingen snar och säker konjunkturuppgång
är i sikte i vare sig
vårt eget land eller i de stora industriländerna
inom och utanför Europa,
måste arbetslösheten bedömas som en
allvarlig risk. Den säsongmässiga ökning
av efterfrågan på arbetskraft som
nu inträtt med vårens och den ljusa
årstidens ankomst bör inte överdrivas.
Det föreligger starka skäl för statsmakterna
att vidmakthålla beredskapen mot

arbetslösheten och säkerställa det skydd
som företagsamheten hittills åtnjutit
genom statsmakternas handlande.

De framtida perspektiven för vår sysselsättning
oroar kanske ännu mer än
dagens aktuella bekymmer. De stora årskullarna
från början av 40-talet börjar
nu träda ut i arbetslivet, rationaliseringen
pågår till all lycka med full styrka
inom vårt näringsliv men får som
allvarlig biverkan friställning av arbetskraft,
inte sällan av sådan arbetskraft
som av olika anledningar har svårt
att finna ett stadigvarande och lämpligt
arbete. Uppgiften i en snar framtid kan
bli att säkerställa ett tillräckligt antal
arbetsplatser för yngre arbetskraft, för
ett inte ringa antal arbetslösa som ännu
inte funnit vägen tillbaka till produktiv
aktiv verksamhet samt all den arbetskraft
som i dagens konjunktur- och sysselsättningsläge
fortlöpande utrationaliseras.

Det kan sålunda bli behövligt att
skaffa fram 10 000-tals nya arbetsplatser
och yrkesutbildningsmöjligheter för
att hindra att arbetslösheten ökar och
stiger över den nivå vi hade under den
gångna vintern. Arbetslöshetspolitiken
måste bli sysselsättningspolitik, en utveckling
som i hög grad karakteriserat
statsmakternas åtgärder under senaste
år. Ett fortsatt intimt samarbete mellan
statsmakterna och näringslivet synes
bli ännu mer nödvändigt för att trygga
expansionen för företagsamheten, skapa
efterfrågan och därmed också ökat behov
av arbetskraft. Det blir av allt att
döma en kraftfull finanspolitik i kombination
med tillräckliga, nyanserade och
vid avvägda arbetsmarknadspolitiska åtgärder
som skall kunna trygga sysselsättningen
och därmed avsättningsförhållandena
för företagen.

Under hänvisning till det här framförda
ber jag att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få rikta följande
frågor:

1. Är statsrådet beredd alt lämna en
redogörelse för det aktuella sysselsätt -

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Interpellation ang. Ingesunds folkliga musikskola

ningsläget, omfattningen av de hittills
vidtagna åtgärderna, deras kostnader
och sannolika effekt för näringslivet,
för att kammarens ledamöter och allmänheten
skall kunna bedöma statsmakternas
insatser för att trygga sysselsättningen
och företagens existens?

2. Vill statsrådet därjämte lämna sin
bedömning av sysselsättningsfrågorna
på längre sikt särskilt med tanke på läget
i höst och nästkommande vinter
mot bakgrunden av ett konjunkturläge
som det nuvarande, det väntade ökade
utbudet av arbetskraft samt nuvarande
expansionstakt i näringslivet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 26

Interpellation ang. Ingesunds folkliga
musikskola

Herr CASSEL (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Under de senaste årtiondena
har det musikaliska folkbildningsarbetet
vuxit mycket kraftigt här i landet.
Nya verksamhetsformer har också
skapats, i första hand genom kommunernas
försorg. I dag kan en stor del av
våra barn och ungdomar i skolåldern erhålla
god musikundervisning inom en
kommunal musikskola. Efter skolpliktens
upphörande fortsätter undervisningen
i allmänhet i sanmia skolas regi,
men då i cirkelverksamhet samt i köroch
orkestermusicerande. Denna musikundervisning
i kommunal regi organiseras
i mindre samhällen oftast i anslutning
till centralskolorna och med en
heltidsanställd musiklärare samt inom
större tätorter och städer ofta i musikskolor
och med en kommunal musikledare
som chef, biträdd av en eller flera
musiklärare.

Denna utveckling innebär emellertid
att ökade krav ställs på musikpedagogerna.
De musikvårdande myndigheterna
har vid flera tillfällen framhållit
nödvändigheten av att det nu skapas en

pedagogtyp, vilkens utbildning direkt
siktar på den kommunala musikverksamheten.

Den folkliga musikskolan i Ingesund
som från början var tänkt som en musikfolkhögskola,
inriktad på utbildning
av amatörer som önskade utveckla sina
anlag, har under de senaste åren ändrat
karaktär. Elevkåren består nu nästan
uteslutande av ungdomar som inriktar
sig på ett bestämt studiemål, nämligen
att bli kommunala musikinstruktörer.

Sedan höstterminen 1954 bedriver
skolan av skolöverstyrelsen godkänd
försöksverksamhet för utbildning av
musikinstruktörer. Denna försöksverksamhet
har varit av stor betydelse, men
det har visat sig att om eleverna skall
få den utbildning som man bör kräva
av en instruktör inom den kommunala
musik verksamheten, så måste utbildningstiden
förlängas. Musikskolans styrelse
har därför vid flera tillfällen anhållit
om att få starta en treårig kurs
för musikinstruktörer. Framställningarna
har dock avslagits av skolöverstyrelsen.
I närvarande stund avbidar skolan
besked rörande en den 19 december
1958 ingiven framställning.

Den årskull som nu i vår slutar sin
tvååriga utbildning är i verkligheten
icke färdigutbildad, utan skulle behöva
ett tredje läsår. Huruvida ett sådant
kommer att anordnas vid skolan eller
ej är är dock helt ovisst, vilket ställer
dessa elever i en mycket besvärlig situation,
då de icke vet på vad sätt eller
vid vilken institution dessa studier skall
kunna fullföljas. Det är ur deras synpunkt
ytterst angeläget att de snarast
erhåller besked.

Så länge Ingesunds folkliga musikskola
hade en folkhögskolas studiemål
var det naturligt och riktigt att studierna
avslutades utan examen. Nu däremot,
då skolan utbildar musikinstruktörer, är
det för såväl dessa som deras framtida
arbetsgivare av vikt att en betygssättning
äger rum så att den enes meriter
kan vägas mot den andres. Det är därför

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Interpellation ang. Ingesunds folkliga musikskola

påkallat att studierna avslutas med examen.

Under åberopande av det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande frågor: 1.

Avser herr statsrådet att inom den
närmaste tiden ge folkliga musikskolan
besked om rätt till tredje årskurs för nu
befintliga elever vid skolan?

2. Har herr statsrådet för avsikt att
medverka till att skolan erhåller examinationsrätt? Denna

anhållan bordlädes.

§ 27

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckta motioner
angående ändrade bestämmelser om
kungörande av allmänna val, m. m., och
nr 15, i anledning av väckta motioner
om dels ändrad lydelse av 11 § andra
stycket kommunallagen, dels ock utredning
angående samma sak;
statsutskottets utlåtanden:
nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1959/60,
nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1959/60,

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag för försvarsändamål,
och

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60,
i vad avser finansdepartementets verksamhetsområde,
m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr
25, i anledning av väckta motioner om
vissa ändringar i tulltaxan;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckt motion om

viss utvidgning av direktiven för textilutredningen,
m. m.,

nr 10, i anledning av väckt motion om
åtgärder för en ökning av den svenska
bilproduktionen,

nr 11, i anledning av väckta motioner
angående vissa åtgärder för säkrande
av full sysselsättning i Skåne,

nr 12, i anledning av väckt motion om
särskild pension åt andra kammarens
f. d. sekreterare, statskommissarien Gunnar
Britth,

nr 13, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för utnyttjande av naturtillgångar
och arbetskraft i Norrbottens
län, m. m.,

nr 14, i anledning av väckt motion om
överförande i statlig ägo av Svenska
Tändsticksaktiebolagets slipmassefabrik
i Torpshammar,

nr 15, i anledning av väckt motion om
överförande i statlig ägo av sulfitfabriken
i Söråker,

nr 16, i anledning av väckt motion
angående statligt inköp av Stockholms
Superfosfat Aktiebolags fabrik och bostadsbestånd
i Alby, och

nr 17, i anledning av väckt motion
angående startande av en statlig byggnadsämnesindustri
i Ådalen;

andra lagutskottets utlåtande nr 7, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till sjukhuslag in. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av väckta motioner
om rätt till fångst av vildmink utan innehav
av jaktkort, och

nr 11, i anledning av motioner om
ändringar i den särskilda lagstiftningen
om vissa skogsfångs- och mulbetesservitut;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar rörande åtgärder för
kvalitetsförbättring av matpotatis jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 13, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående statens stöd åt

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

hästaveln, in. m. jämte i ämnet väckta
motioner, och

nr 17, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående dispositionen av
vissa prisutjämningsavgiftsmedel.

§ 28

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 126, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,
m. m., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet;
från bevillningsutskottet:
nr 112, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
förordnanden om uttagande av särskild
tullavgift för vissa varuslag;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit,
in. m.; och

nr 127, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner;
från första lagutskottet:
nr 119, i anledning av en av justitieombudsmannen
till riksdagen gjord
framställning om ändring av bestämmelsen
i 24 § andra stycket instruktionen
för riksdagens ombudsmän;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken;
och

nr 121, i anledning av väckt motion
angående ändrad lydelse av 42 § lagen
om präst val;

från tredje lagutskottet:
nr 124, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vat -

tenlagen, dels ock i ämnet väckta motioner; nr

125, i anledning av väckt motion
om vissa ändringar i kungörelsen om
älgavgifter m. m.; och

nr 128, i anledning av väckta motioner
om viss översyn av arrendelagstiftningen; från

sammansatta konstitutions- och
första lagutskottet:

nr 118, i anledning av väckta motioner
angående ändrad ordning för utträde
ur svenska kyrkan; och

nr 129, i anledning av väckta motioner
angående redogörelse till riksdagen
för behandling hos Kungl. Maj d av
riksdagens skrivelser.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 116, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och
förvaltning m. m.

§ 29

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj ds propositioner tillställts kammaren
:

nr 77, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,
m. m.,

nr 86, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 12 § 4 mom. och 86 §
1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521), m. m.,
nr 92, angående utbildning av lärare
i manlig slöjd,

nr 93, angående anslag för budgetåret
1959/60 till vissa kostnader för läkarutbildningen,
och

nr 95, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som anförde:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville medgiva, att

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

tiden för avgivande av motioner i anledning
av de kungi. propositioner, som
bordlagts vid kammarens sammanträde
i dag, må med hänsyn till infallande
helg utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter 15 dagar från det
propositionerna kom kammaren till
handa.

Denna hemställan bifölls.

§ 30

Amäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade motioner: nr

496, av herr Svensson i Kungälv
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 76, med förslag till förordning
om handel med preventivmedel,
nr 497, av fru Sjövall in. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 76,

nr 498, av herrar Carlsson i Göteborg
och Andreasson, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 78, med anhållan
om riksdagens yttrande angående
vissa av Internationella arbetsorganisationens
konferens år 1958 vid dess fyrtioförsta
sammanträde (sjunde sjöfartskonferensen)
fattade beslut,

nr 499, av herr Edlund, i anledning
av Kungl. Majrts proposition nr 82, an -

gående anslag för budgetåret 1959/60
till bidrag till byggnadsarbeten m. m.
inom skolväsendet,

nr 500, av herrar Lothigius och Regnéll,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 83, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30
juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, och

nr 501, av herr Hagnell in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
100, med förslag till lag om försäkring
för allmän tilläggspension m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 31

Tillkännagavs, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält, att till
utskottet från fullmäktige i riksbanken
inkommit framställning om pension för
städerskan vid riksbankens sedeltryckeri
Hilma Nilsson.

Denna anmälan bordlädes.

§ 32

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.16.

In fidem

Sune K. Johansson