Svar på interpellationer av: (Riksdagens protokoll 1959:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959

ANDRA KAMMAREN

Nr 11

7—8 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 7 april

Svar på interpellationer av:

herr Nelander ang. eventuell skärpning av bestämmelserna om försäljning
av pyrotekniska artiklar och herr Adamsson ang. försäljningen
av fyrverkerivaror............................

herr Gustavsson i Alvesta ang. vården och övervakningen av farliga

kriminalpatienter...................................... 8

herr Agerberg ang. vissa cancerpatienters bandagekostnader .... It

Interpellationer av:

fru Svensson ang. åtgärder mot farliga leksaker .............. 13

herr Eliasson i Sundborn ang. en eflektivisering av näringspolitiken 13

Onsdagen den 8 april fm.

Kvalitetsförbättring av matpotatis .......................... 17

Statens stöd åt hästaveln, m. ................................ 23

Främjande av bostadsförsörjningen m. m..................... 30

Interpellationer av:

herr Jonsson i Strömsund ang. arbetsvärdens möjligheter att placera
arbetshindrade på arbetsmarknaden .................. 109

herr Sundström ang. förverkligande av 1947 års musikutrednings
förslag.............................................. 109

Onsdagen den 8 april em.

Vissa ändringar inom taxeringsorganisationen i Stockholm........ 111

Vissa utgifter under riksstatens elfte huvudtitel:

Bidrag till den lokala polisorganisationen å landsbygden, m. m. .. 112

Statens kriminaltekniska anstalt: Avlöningar ................ 119

Statens brandinspektion: Omkostnader...................... 120

Utgifter under riksstatens sjätte huvudtitel:

Kommunikationsdepartementet: Omkostnader................ 121

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m......... 122

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m................. 134

Statens trafiksäkerhetsråd m. m........................... 136

1 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 11

Nr 11

Innehåll

Sid.

Bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.... 137

Byggnadsstyrelsen: Avlöningar............................ 139

Byggnadsstyrelsen: Omkostnader .......................... 140

Ändring av förordningen med bestämmelser om begränsning av skatt
i vissa fall ............................................ 444

Ändringar i förordningen om allmän energiskatt ................ 144

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m. 150
Ändring i övergångsbestämmelserna till lagen om skyldighet att ren hålla

gator m. m....................................... 464

Ändrad lydelse av 4 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken...... 166

Tillskapande av en trafiksäkerhetsorganisation.................. 172

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 8 april fm.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10, om rätt till fångst av vildmink

utan innehav av jaktkort................................. 47

— nr 11, om ändringar i den särskilda lagstiftningen om vissa skogs fångs-

och mulbetesservitut.............................. 47

Jordbruksutskottets utlåtande nr 12, ang. kvalitetsförbättring av matpotatis.
.............................................. 47

— nr 13, ang. statens stöd åt hästaveln, m. m................. 23

— nr 17, ang. dispositionen av vissa prisutjämningsavgiftsmedel .. 30

Statsutskottets utlåtande nr 49, ang. främjande av bostadsförsörjningen
m. m........................................... 30

Onsdagen den 8 april em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 21, ang. vissa ändringar inom tax eringsorganisationen

i Stockholm.......................... 444

Statsutskottets utlåtande nr 50, ang. vissa utgifter under elfte huvudtiteln
.............................................. 442

— nr 6, rörande utgifter under sjätte huvudtiteln (kommunikationsdepartementet)
....................................... 424

Bevillningsutskottets betänkande nr 11, ang. extra avdrag vid beskattning
av folkpensionärer m. fl............................. 444

— nr 23, ang. begränsning av skatt.......................... 444

— nr 26, ang. allmän energiskatt............................ 444

— nr 29, om rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga

ändamål, m. m......................................... 45O

Första lagutskottets utlåtande nr 17, ang. skyldighet att renhålla gator

m- m................................................. 164

— nr 18, om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken 166

Bevillningsutskottets memorial nr 35, om åtgärder till främjande av

sparandet m. m. ...................................... 472

Jordbruksutskottets memorial nr 19, om bidrag till plantskolekontroll 172

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 10, ang. förbud för ungdom
att förvärva motorfordon............................ 172:

— nr 11, ang. utvidgning av AB Tipstjänsts verksamhet ........ 172

— nr 12, ang. tillskapande av en trafiksäkerhetsorganisation...... 172

— nr 13, ang. meritvärdet av militär utbildning................ 172

Tisdagen den 7 april 1959

Nr 11

Tisdagen den 7 april

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 1 innevarande
april.

§ 2

Svar på interpellationer ang. försäljningen
av pyrotekniska artiklar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Adamsson har frågat mig
om jag överväger att i anledning av de
olyckor, som inträffat vid nyårsfirandet,
förbjuda försäljning av fyrverkerivaror
till personer, som ej erhållit polismyndighetens
tillstånd att anordna
fyrverkeri. Vidare har herr Nelander
frågat mig om jag anser att uppgifter,
som inkommit till polismyndigheterna,
bestyrkt uppfattningen att ofoget med
s. k. smällare och fyrverkeripjäser vid
senaste årsskiftet varit åtskilligt större
än tidigare och givit anledning till åtskilliga
olyckstillbud samt om jag anser
att skärpta bestämmelser för försäljning
av dylika pyrotekniska artiklar
bör utfärdas eller eventuellt andra åtgärder
vidtagas.

Till svar på dessa båda interpellationer
får jag anföra följande.

Med hänsyn till de risker, som är
förenade med användningen och innehavet
av fyrverkeripjäser och andra pyrotekniska
artiklar, har myndigheterna
gjort åtskilliga inskränkningar i handeln
med sådana varor samt i rätten att
inneha, förvärva och förvara desamma.
Sålunda gäller enligt förordningen om
explosiva varor — som omfattar jämväl
nu ifrågavarande artiklar — att läns -

styrelsens tillstånd erfordras för rätt att
bedriva handel med pyrotekniska varor,
och detta tillstånd skall förbindas
med de villkor och föreskrifter som i
varje fall finnes erforderliga. Länsstyrelsen
äger ändra eller återkalla meddelat
tillstånd, bl. a. om det påkallas
av hänsyn till allmän ordning eller säkerhet.
För innehav av varorna fordras
likaledes i princip tillstånd, som meddelas
av polismyndigheten. Även sådant
tillstånd skall förbindas med erforderliga
villkor. Emellertid äger kommerskollegium
medge att bestämmelserna i
förordningen helt eller delvis inte skall
vara tillämpliga på viss explosiv vara,
och kollegium får också utfärda närmare
föreskrifter rörande handhavandet
av varorna.

Vad beträffar den grupp av explosiva
varor, som avses i interpellationerna,
nämligen huvudsakligen egentliga
fyrverkeripjäser, knallskott och s. k.
explosiva leksaker, har kommerskollegium
i en kungörelse meddelat särskilda
bestämmelser rörande innehav och
förvärv därav. Enligt denna kungörelse
föreligger i princip tillståndstvång för
förvärv, men vissa undantag har gjorts
för varor som ansetts mindre farliga. I
de fall, då tillstånd till inköp ej fordras,
har man infört andra särskilda bestämmelser
för att söka förhindra missbruk,
såsom vissa åldersgränser för inköp
och vissa kvotbestämmelser. I enlighet
med dessa bestämmelser av kommerskollegium
får sålunda den, som
fyllt 18 år, utan tillstånd förvärva viss
kvantitet egentliga fyrverkeripjäser, som
inte är sprängkraftiga. För förvärv av
knallskott gällde tidigare, att den som
fyllt 18 år fick förvärva sådana utan
tillstånd under villkor att knallskotten

Nr 11

Tisdagen den 7 april 1959

Svar på interpellationer ang. försäljningen av pyrotekniska artiklar

ingick i ett särskilt sammanställt fyrverkeri,
som samtidigt förvärvades, och
att knallskottens värde inte översteg
1/io av fyrverkeriets värde. I mars 1950
slopades denna kvotregel, men den har
nu — just på grund av det ökade missbruket
av knallskott — återinförts med
giltighet från den 1 juli i år. Explosiva
leksaker, till vilka bl. a. vissa knallpjäser
såsom gräshoppor, småskott och
knallkorkar räknas, får utan tillstånd
förvärvas och innehas av den som fyllt
15 år i vissa mindre mängder. En kvotregel
gäller också för förvärv av
knallpjäser.

Även om sålunda enligt de nu angivna
bestämmelserna fyrverkeripjäser,
knallskott och explosiva leksaker i viss
utsträckning får förvärvas och innehas
utan tillstånd, innebär detta likväl inte,
att de i alla situationer får fritt användas.
I allmänna ordningsstadgan föreskrives
nämligen, att fyrverkeri inte får
äga rum inom stadsplanelagt område i
stad, köping eller annat samhälle, där
byggnadslagens bestämmelser för stad
äger tillämpning, med mindre särskilt
tillstånd lämnats av poliskammaren eller
polischefen. Överträdelse av bestämmelsen
är belagd med bötesstraff. Och
även i de fall, då avbrännandet av pjäser
ej är att anse som fyrverkeri i ordningsstadgans
mening, kan straffansvar
inträda. Sålunda kan vederbörande
stundom bestraffas enligt allmänna
strafflagen för allmänfarlig vårdslöshet
eller för förargelseväckande beteende
eller enligt brandlagen eller enligt förordningen
om explosiva varor, där
bl. a. vårdslöshet vid handhavandet av
explosiv vara straffbelägges.

Men även om det sålunda genom olika
straffbestämmelser är sörjt för att
den som använder pyrotekniska artiklar
på ett sätt, som kan vålla skada eller
olägenhet, kan bli föremål för polisens
ingripande, bör man naturligtvis så
långt möjligt genom förebyggande åtgärder
söka undanröja riskerna för
missbruk, främst genom att göra dessa

artiklar svåråtkomliga. I viss utsträckning
förekommer det att länsstyrelserna
på sådana håll, där missbruk förekommit,
inskränker tillstånden att försälja
dylika artiklar någon tid före nyårs-
och påskhelgerna. Försäljningen
genom postorderfirmor förtar emellertid
i viss mån effekten av dylika inskränkningar.

Hur långt man bör gå för att försvåra
förvärv av pyrotekniska artiklar är
självfallet beroende av omfattningen av
förekommande missbruk. Det vill därvidlag
synas som om — i motsats till
vad interpellanterna framhåller — en
viss förbättring inträtt vid det senaste
årsskiftet, i varje fall i de största städerna.
Från polismyndigheterna i
Stockholm och Göteborg har jag sålunda
inhämtat att nyårssmällandet vid
sistlidna årsskifte haft mindre omfattning
än tidigare och icke varit särskilt
störande. Polismyndigheten i Malmö
har uppgivit, att avfyrandet av smällare
in. m. inte förefallit ha fått större utbredning
än tidigare men att kraftigare
pjäser synes ha använts och att åtskilliga
olyckor inträffat. Jag vill emellertid
i detta sammanhang framhålla, att
de allvarligaste olyckorna ofta torde inträffa
då hemmagjorda smällare använts,
och det torde tyvärr förhålla sig
så, att risk föreligger att dessa hemmagjorda
smällare blir allt vanligare ju
mer man inskränker möjligheterna att
förvärva de i handeln förekommande,
trots allt relativt ofarliga pyrotekniska
artiklarna. Man kan ej heller helt bortse
från att det även finns fullt legitima
skäl för förvärv av ifrågavarande artiklar,
och dessa intressen bör kunna tillgodoses
utan alltför mycket irriterande
krångel.

Oaktat vad jag sist anfört delar jag
dock så till vida interpellanternas uppfattning,
att jag — med hänsyn till de
olyckor, som faktiskt inträffat till följd
av missbruk — finner skäl föreligga att
överväga införandet av än längre gående
restriktioner än de nuvarande. Jag

Tisdagen den 7 april 1959

Nr It

Svar på interpellationer ang. försäljningen av pyrotekniska artiklar

kan därvid ansluta mig till den uppfattning
beträffande pyrotekniska artiklar,
som riksdagen gav uttryck åt så sent
som 1956, nämligen att man icke bör utsträcka
förbudsregeln i ordningsstadgan
till att omfatta även användandet
av pyrotekniska leksaker utan i stället
försöka hindra eller försvåra anskaffandet
av pyrotekniska artiklar. I enlighet
med detta uttalande från riksdagens
sida har kommerskollegium,
som noga följer utvecklingen på området,
tagit upp frågan, om man nu bör
införa ännu restriktivare regler för förvärv
av ifrågavarande artiklar. Vid sådant
förhållande anser jag något initiativ
från min sida inte för närvarande
vara påkallat.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationerna.

Vidare anförde:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag tackar chefen för
inrikesdepartementet för svaret på min
interpellation av den 15 januari om de
s. k. nyårssmällarna. Jag noterar att
statsrådet företagit en del undersökningar
och infordrat yttranden från olika
håll. Svaret är emellertid närmast
ett »både-och». Jag vill inte påstå att
jag är helt tillfredsställd med detsamma.

Visst kan det sägas att man inte i
onödan skall fingra på traditioner och
helgseder eller kringskära ungdomens
handlingsfrihet mer än nödvändigt.
Men när traditioner och seder tar rent
livsfarliga proportioner, då är det dags
för samhället att ingripa.

I min interpellation citerade jag bl. a.
första lagutskottets uttalande 1956 i
samband med antagandet av ny ordningsstadga.
Där hette det: »Då användandet
av de explosiva artiklarna ej
synes uppbäras av något mera beaktansvärt
legitimt intresse, torde man redan
vid en ganska låg olycksfallsrisk
ha anledning att överväga ett förbud.»

Enligt min uppfattning är tidpunkten

nu inne för vidtagande av ytterligare
åtgärder. Statsrådet hävdar med stöd
av uppgifter från Stockholm och Göteborg
att nyårssmällandet vid sistlidna
årsskifte närmast varit mindre än tidigare
år. Detta får stå för de båda storstädernas
räkning. På åtskilliga platser
i landet har det omvittnats att ofoget i
år varit av betydligt större proportioner
än tidigare. Yttrandet i interpellationssvaret,
att kommerskollegium från
den 1 juli i år slopat kvotregeln just
»på grund av det ökade missbruket av
knallskott», motsäger väl också statsrådets
yttrande i sak.

Uppgifter som jag efter framställandet
av min interpellation fått från poliskammaren
i Malmö visar, att enbart
i denna stad under dagarna kring nyårsskiftet
vid poliskontroller i affärer
med försäljning av pyrotekniska varor
påträffats ett tiotal oegentligheler. I
samma stad rapporterades över dussintalet
anmälningar om skador på person
och egendom, orsakade av pyrotekniska
varor eller hemmagjorda »bomber».
Flera svårare ansikts- och ögonskador
fanns häribiand.

Från ett tjänsteyttrande i saken hämtar
jag följande: »Orsaken till de

olyckshändelser som inträffat torde
vara att söka i det oansvariga sätt, på
vilket pjäserna handhafts. Det har konstaterats
att i synnerhet yngre element,
särskilt i gängbildning, funnit sitt
största nöje i att kasta pjäser mot närstående
eller klungor av folk. Skador
kan under sådana omständigheter inte
undvikas.» Så långt polisrapporten
i fråga.

När det gäller de olika förekommande
pjästyperna menar samma rapportör,
att det särskilt är de s. k. häxpiporna
som ställer till den största
oredan: »Denna pjästyp har det obehagliga
verkningssättet att den med hög
hastighet plötsligt ändrar riktning och
slår ned på oberäknat ställe. Ingen
åskådare kan därför känna sig säker
för otrevliga konsekvenser.»

Nr 11

Tisdagen den 7 april 1959

Svar på interpellationer ang. försäljningen av pyrotekniska artiklar

Sedan interpellationen framställdes,
har det också hunnit vara påsk. Från
olika håll i landet rapporteras vid denna
helg åtskilliga olyckor och tråkiga
intermezzon i samband med påsksmällare
och hemmagjorda fyrverkeripjäser.
I Mjölby vållades skador för tiotusentals
kronor genom en påsksmäll, som
kastades in i en fläkttrumma till en
käppfabrik. I Eskilstuna samlades på
påskafton ett 50-tal ynglingar på ett
torg, påsksmällar avfyrades ideligen
och det lät som kanonskott. En pojke
blev skadad i nacken och en annan fick
kläder förstörda. »Det är märkligt att
inte lasarettet är överbelagt i dag», säger
dagen efter en förste polisassistent i
staden. »De där flygande smällarna är
ytterst farliga», tillägger han. Exemplen
kunde mångfaldigas.

Ett par yttranden från Jönköping i
denna sak ber jag även att få citera.
En överläkare säger: »Det är helt enkelt
bedrövligt att detta får fortsätta.
En kampanj skulle vara på sin plats.
Här på kirurgen märker vi tydligt att
dessa olyckor kulminerar vid påsktiden.
» En annan överläkare säger: »Det
är i det närmaste kriminellt att sälja
dessa smällare. Förbjud handeln! lyder
mitt råd.» Stadsfiskalen yttrar: »Man
får anledning att årligen uttala sin förvåning,
för att inte säga sitt beklagande,
över att inget görs för att stoppa
försäljningen av pyrotekniska leksaker.
Det finns inget som helst vettigt skäl
för att man över huvud taget får saluföra
dessa varor. Nej, samma hårda regler
skulle tillämpas i detta fall som när
det gäller ammunition och vapen.» Detta
var alltså tre ansvariga yttranden
från Jönköping.

Det är tydligt, herr talman, att bestämmelserna
om försäljning av pyrotekniska
artiklar och smällare måste betydligt
skärpas och tillståndsbevis krävas
för dessa varor.

Jag har funnit lämpligt efterhöra rådande
bestämmelser i vårt danska naboland.
Tidigare har man där haft för -

säljningsförbud från den 1 november
till den 15 januari. Efter antagandet av
en ny lag om förbud mot vissa fyrverkeriartiklar
har i kungörelse från justitsministeriet
den 12 januari 1959 stadgats,
att försäljning av K-märkta fyrverkeriartiklar
med knalleffekt överstigande
en viss styrka endast får ske mot
förevisande av tillstånd från polisen.
Dessa artiklar skall sålunda vara Kmärkta
av tillverkaren.

Jag finner det märkligt att statsrådet
närmast kryper bakom kommerskollegium.
Med anledning av en motion i
andra kammaren, nr 466 år 1956, yttrade
ämbetsverket i fråga, att den av
motionärerna föreslagna prövningen av
bestämmelserna för försäljning av explosiva
varor i syfte att nå större restriktivitet
just pågick och att man därvid
skulle ta upp de av motionärerna
åsyftade förhållandena. Allmänna beredningsutskottet
summerade det så, att
då motionärernas önskemål om omprövning
redan beaktats av den närmast
ansvariga myndigheten, syntes någon
skrivelse i ärendet för det dåvarande
icke erforderlig.

Nu har tre år gått och ingenting har
hänt. Hur många olyckor skall behöva
inträffa, innan verkligt effektiva åtgärder
vidtages?

I slutet av interpellationssvaret finns
en glidning hän mot interpellanternas
mening. Jag vill tolka detta uttalande
så, att statsrådet noga vill följa utvecklingen
och inte bara låta kommerskollegium
komma med någon liten detaljändring
om ett eller annat år. I det nuvarande
läget bör det vara motiverat att
fordra tillståndsbevis för inköp av
dessa pyrotekniska artiklar.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag ber först att få rikta
ett tack till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret för min
interpellation. Jag knyter därvid vissa
förhoppningar till statsrådets uttalande
i svaret, att statsrådet med hänsyn till

Tisdagen den 7 april 1959

Nr 11

Svar på interpellationer ang. försäljningen av pyrotekniska artiklar

de olyckor, som faktiskt inträffat till
följd av missbruk, finner skäl föreligga
att överväga införandet av längre gående
restriktioner än vi har.

Det framgår emellertid inte alldeles
klart av svaret, hur statsrådet tänkt sig
detta. Med hänvisning till att kommerskollegium
tagit upp frågan, om man
nu bör införa ännu restriktivare regler
för förvärv av ifrågavarande artiklar,
anser statsrådet icke nu något initiativ
påkallat från sin sida.

I min interpellation, där jag tagit upp
frågan om att förbjuda försäljning av
fyrverkerivaror till personer, som ej i
förväg erhållit polismyndighetens tillstånd
att anordna fyrverkeri, har jag
påtalat, att en ändring och framför allt
en samordning av kommerskollegii kungörelse
och allmänna ordningsstadgan
torde vara nödvändig för att få ett slut
på det ohämmade och okontrollerade
nyårsskjutandet av fyrverkeripjäser.

I sitt svar säger statsrådet, att en viss
förbättring inträtt vid det senaste nyårsskiftet.
Han gör här en reservation
för Malmö, och det tycker jag är motiverat.
Det sägs att smällarna inte ökat
i antal under senare år. Detta gäller
emellertid inte nvårsfirandet i Malmö.
I svaret sägs också, att kraftigare pjäser
använts under de senaste åren och att
åtskilliga olyckor har inträffat. Jag skall
inte efter herr Nelanders skildringar
av de olyckor som förekommit i samband
med användande av dessa varor
uppta kammarens tid med att tala om
olyckshändelserna i Malmö i samband
med det senaste nyårsfirandet. Dessa är
bakgrunden till att jag har framställt
denna interpellation. 1 ett tidningsuttalande
har polismästaren Liining klart
sagt ut som sin mening, att han helst
vill ha totalförbud mot detta ofog.

Redan 1948 har poliskammaren i
Malmö i yttrande över betänkande med
förslag till ny förordning angående explosiva
varor in. in. gjort ett uttalande,
som det finns anledning att erinra om.
Jag tar mig friheten att citera ett ut -

talande i det remissvar, som poliskammaren
vid den tidpunkten lämnade. Där
står följande: »Av det förslag till förteckning
över explosiva varor, som få
tillverkas inom och införas till riket,
framgår, att vissa slag av fyrverkeripjäser
utan tillstånd skulle få förvärvas
och innehavas av person, som fyllt 18
år, intill en myckenhet av högst 25 kilogram.
Enär så kallade ryska smällare
icke finnas upptagna i ifrågavarande
förteckning och sålunda icke längre
komma att få tillverkas eller säljas samt
dessutom tillstånd av polismyndigheten
erfordras för förvärv av knallskott, torde
man kunna förvänta en ökad användning
av fyrverkeripjäser.» — Så
lydde förslaget. Som bekant fick förordningen
inte riktigt den utformningen.
— I skrivelsen anfördes vidare: »Dessa
torde sålunda i stället för de tidigare
använda ryska smällarna och knallskotten
komma till användning vid ''nyårssmällar’
och liknande ordningsstörande
upptåg. Poliskammaren finner det
därför i hög grad önskvärt, att även
fyrverkeripjäser hänföras till samma
bestämmelser som knallskotten, varigenom
tillstånd av polismyndighet skulle
erfordras för förvärv och innehav av
dessa pyrotekniska varor.»

Jag har velat framhålla detta med
tanke på vad statsrådet i sitt svar anfört
om det ökade missbruket av knallskott
och de restriktioner, som därvidlag
införts att gälla från den 1 juli i
år. De restriktiva bestämmelserna för
knallskott och fyrverkeripjäser bör enligt
min mening kombineras med en
uppmjukning för sådana typer av explosiva
leksaker, som kan bedömas som
relativt ofarliga. Jag delar statsrådets
farhågor för att förbud och restriktioner
medför risk för tillverkning av hemmagjorda
smällar i ökad omfattning,
om man inte tillåter, att dessa mera
ofarliga pjäser kan köpas i handeln.

Däremot delar jag inte statsrådets
mening, att tillstånd från polismyndighet
innebär ett mycket irriterande

Nr 11

Tisdagen den 7 april 1959

Svar på interpellation ang. vården och övervakningen av farliga kriminalpatienter

krångel i de fall då det finns vad han
kallar fullt legitima skäl för fyrverkeri.

I enlighet med ordningsstadgans § 6
erfordras tillstånd att avfyra fyrverkeripjäser
i tättbebyggt samhälle, där ordningsstadgan
gäller. Jag kan därför
inte se annat än att det förslag till
lösning, som jag har framfört i min
interpellation, förtjänar att allvarligt
beaktas när det gäller att på detta område
skapa en mera tillfredsställande
ordning än den nuvarande, och jag
hoppas att såväl kommerskollegium som
statsrådet har detta i åtanke när de
skall ta ställning till denna fråga.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har ju sagt i mitt
interpellationssvar, att jag i likhet med
interpellanterna anser att ytterligare åtgärder
bör vidtas. Om herr Nelander
inte kan känna sig nöjd och tillfredsställd
med detta, kan jag inte hjälpa
det. Frågan om vilka åtgärder som skall
vidtas måste ju prövas. Vi har en myndighet,
kommerskollegium, som har dessa
uppgifter om hand och som i sina
besked till departementet har sagt att
det prövar just lämplighetetn av att införa
restriktivare regler. Nog är det väl
rimligt att vi i departementet avvaktar
vad kommerskollegium föreslår innan
vi ger oss i kast med att själva fatta
beslut eller eventuellt förelägga riksdagen
denna angelägenhet.

Herr Nelander säger att tidpunkten
är inne för att införa ett förbud. Är det
alldeles riktigt? Det är möjligt att det
måste bli ett förbud liksom i fråga om
stiletterna, där vi kommit till uppfattningen
att förbud måste införas, vilket
vi nu förbereder. Men skall man på omområde
efter område räkna med att ett
förbud är det enda som kan lösa dessa
frågor? Vi vill nog först se om det inte
finns möjligheter att nå resultat på ett
smidigare sätt.

Beträffande slopandet av kvotregeln
måste herr Nelander ha gjort sig skyl -

dig till en missuppfattning. Jag har i
interpellationssvaret talat om att det
tidigare fanns restriktioner, som slopades
1950 men som återinföres den 1
juli i år. Man har alltså vidtagit ytterligare
restriktiva åtgärder. Jag anser
det riktigt och rimligt att man avvaktar
de förslag, som kommerskollegium kan
komma att framlägga.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag är visserligen tillfredsställd
med statsrådets yttrande att
ytterligare åtgärder bör vidtagas. Men
då statsrådet bara hänvisade till kommerskollegium,
anförde jag att kommerskollegium
hade sysslat med denna
sak så många år att jag tror att tiden
nu är inne att skrida från tanke till
handling. Eftersom nu statsrådet vill
ytterligare avvakta kommerskollegii
handlande, uttalade jag bara den förhoppningen
att statsrådet noga skulle
följa utvecklingen och, om det inte
framlägges något förslag i denna eller
liknande riktning, själv ta initiativ.

Det var, som statsrådet också anförde,
inte länge sedan man beslutade provisoriskt
försäljningsförbud för de illa
beryktade stiletterna. I farlighet överstiger
de naturligtvis dessa leksaker,
men i samband med lösandet av denna
fråga borde förbudet kanske lämpligen
vidgas att gälla även farliga fyrverkerileksaker.
Jag är viss om, herr talman,
att en mycket stor opinion i olika delar
av landet stöder en sådan uppfattning.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. vården och
övervakningen av farliga kriminalpatienter Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna

Tisdagen den 7 april 1959

Nr 11

Svar på interpellation ang. vården och övervakningen av farliga kriminalpatienter

kammare herr Gustavsson i Alvesta har
frågat mig, om jag har för avsikt att
vidtaga sådana åtgärder, att kriminalpatienter,
som betraktas som farliga
för omgivningen, kan erhålla den vård
och övervakning, som deras sjukdom
kräver, så att allmänhetens krav på säkerhet
inte eftersättes.

Till svar härpå får jag anföra följande.

När det gäller vård på mentalsjukhus
av psykiskt sjuka patienter, som begått
svårare våldsbrott, föreligger i stort
sett följande tre möjligheter:

1) Patienter med mycket påtagliga
aggressiva tendenser, som yttrar sig i
direkt farlighet för omgivningen, placeras
på de s. k. fasta paviljongerna vid
S:ta Gertruds och Säters sjukhus.

2) Patitenter med påtagliga anpassningssvårigheter
— huvudsakligen s. k.
psykopater — hänvisas till specialavdelningarna
vid S:t Sigfrids och Sidsjöns
sjukhus.

3) Övriga patitenter, som avses i
detta sammanhang, vårdas på för dem
lämpliga avdelningar vid mentalsjukhus.

Medan de på fast paviljong placerade
patienterna oftast förete ur rehabiliteringssynpunkt
mycket svårpåverkade
sjukdomstillstånd, räknar man med att
de patitenter, som vårdas på specialavdelning
och andra vårdavdelningar,
till icke ringa del skall kunna återföras
till samhällslivet. Detta gäller i princip
även sådana patienter, som begått våldsbrott.
Då målsättningen för vården sålunda
är en medicinsk och social rehabilitering,
måste självfallet utbildning
samt sysselsättning i för yrkesträning
lämpliga former spela en mycket väsentlig
roll. Det framstår över huvud
taget ur humanitär synpunkt som ofrånkomligt
att vistelsen på sjukhuset får
en såvitt möjligt positiv innebörd både
för patitenter, som kan återgå till samhällslivet,
och för dem som icke kan
utskrivas.

1 anslutning härtill vill jag påpeka,

att när det gäller vård och behandling
av specialavdelningarnas klientel, som
till stor del utgöres av män i åldern 20
—40 år, har sådana arbets- och sysselsättningsformer,
som medför kroppsansträngning,
särskilt stor betydelse.
Erfarenhetsmässigt har arbete i s. k.
utelag visat sig vara en behandlingsform,
som är ägnad att minska patienternas
spänningstillstånd och att kanalisera
aggressiva tendenser. Givetvis
får dock allmänhetens krav på säkerhet
icke eftersättas.

I fråga om s. k. utelagsarbete får
därför självfallet en omsorgsfull prövning
äga rum från fall till fall vid uttagning
av patienter och vid val av
arbetsplats. Man kan dock inte tillämpa
principen att ett begånget våldsbrott —
oavsett under vilka omständigheter det
begåtts och patientens tillstånd — skall
helt förhindra placering i utearbete för
all framtid. Ej heller kan resas generella
förbud mot vissa arbetsredskap. Patienter
med påtagliga rymningstendenser
bör emellertid över huvud taget icke
placeras i utearbete. Vidare måste bl. a.
iakttagas att patienter med utpräglad
explosivitet, aggressivitet och affektlabilitet
icke utrustas med farliga arbetsredskap,
såsom eggvapen o. dyl.

Beträffande det klientel det här gäller
får sålunda en avvägning ske mellan å
ena sidan önskemålet att använda adekvata
behandlingsformer och å andra
sidan kravet på tillgodoseendet av berättigade
säkerhetssynpunkter. Denna
avvägning, som måste grundas främst
på patientens sjukdomsbild, torde i
första hand ankomma på vederbörande
läkare att göra med beaktande av de
generella säkerhetsföreskrifter m. m.,
som sjukhusledningen uppställt eller
som eljest gäller. Däremot synes det
icke kunna komma i fråga att lagstiftningsvägen
utfärda generella bestämmelser,
som helt skulle utesluta möjligheten
att — utan hänsyn till omständigheterna
i det enskilda fallet — bereda
ifrågavarande patienter den viktiga

Nr 11

Tisdagen den 7 april 1959

Svar på interpellation ang. vården och övervakningen av farliga kriminalpatienter

form av behandling, som lämpligt arbete
och sysselsättning innebär.

Vad särskilt angår förhållandena vid
S:t Sigrids sjukhus kan jag upplysa om
att efter den av interpellanten berörda
rymningen skärpta föreskrifter utfärdats
av sjukhusledningen. Sålunda får
de patienter på sjukhusets specialavdelning,
som begått svårare våldsbrott, tills
vidare ej deltaga i arbete i utelag, och
sådant arbete får ej längre förläggas
utanför sjukhusområdet. Vidare har
övervakningsmöjligheterna ökats i det
utelagen skall bestå av två skötare och
högst fyra patienter. Med hänsyn härtill
anser jag några ytterligare åtgärder
från min sida i anledning av den inträffade
händelsen icke vara påkallade.
Jag vill tillägga att under 1950—1958
inga allvarligare händelser inträffat i
samband med utearbete vid nyssnämnda
sjukhus och att antalet patienter som
avvikit är ringa.

Jag vill i detta sammanhang slutligen
erinra om den sedan flera år tillbaka
pågående personella upprustningen
inom mentalsjukvården. Under de senaste
fyra budgetåren har sålunda tillkommit
icke mindre än omkring 400
nya tjänster per år. Samtidigt har också
en kvalitativ upprustning ägt rum
genom den bl. a. åren 1954 och 1958
beslutade omläggningen av personalens
utbildning. Genom de senaste årens
framsteg inom den psykiatriska vetenskapen
och insättandet av moderna behandlingsmetoder
i form av bl. a. förbättrad
läkemedelsterapi skapas också
väsentligt större möjligheter att åstadkomma
såväl en intensivare och mer
adekvat vård som en effektivare övervakning
av patienterna.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min interpella -

tion. Såsom jag framhållit i interpellationen,
måste man ha klart för sig att
det är mycket svårt att bedöma, hur
man på ett tillfredsställande sätt skall
kunna bereda kriminalpatienter, vilka
betraktas såsom farliga för omgivningen,
den vård och övervakning som deras
sjukdom kräver. Svaret på interpellationen
förstärker detta intryck.

Jag förstår mycket väl önskvärdheten
av att även sådana patienter, som
begått våldsbrott, skall kunna få arbete
och sysselsättning i s. k. utelag.
Det gäller ju att om möjligt återanpassa
dem till normalt samhällsliv — att söka
få dem att tillfriskna. En avvägning
måste därför, säger inrikesministern,
ske mellan å ena sidan önskemålet att
använda adekvata behandlingsformer
och å andra sidan kravet på att berättigade
säkerhetssynpunkter tillgodoses.
Jag är inte så säker på att det behöver
vara fråga om en avvägning mellan dessa
två krav, utan de bör väl kunna förenas.
Berättigade säkerhetssynpunkter
måste enligt min mening innebära att
säkerhetskraven tillgodoses så långt det
är möjligt. Det kan bedömas såsom
önskvärt att patienter med påtagliga
anpassningssvårigheter placeras t. ex.
i ett s. k. utelag. Men grundvillkoret
härför måste vara att övervakningen är
tillfredsställande.

Inrikesministern anser inte att generella
säkerhetsbestämmelser bör utformas
lagstiftningsvägen. Nej, någon direkt
lagstiftning är nog inte nödvändig,
och det var inte heller detta jag åsyftade,
när jag frågade om inrikesministern
ville vidta åtgärder. Men det borde
vara möjligt att låta en central myndighet
utfärda administrativa ordningsföreskrifter.
Om jag har fattat interpellationssvaret
riktigt, anser emellertid inrikesministern
att så inte bör ske. Statsrådet
hänvisar till att skärpta föreskrifter
utfärdats av sjukhusledningen vid
S:t Sigfrids sjukhus, och detta är givetvis
att hälsa med mycket stor tillfredsställelse.
Patienter, som begått svårare

Tisdagen den 7 april 1959

Nr 11

Svar på interpellation ang.

våldsbrott, får sålunda tills vidare inte
delta i arbete inom utelag, och sådant
arbete får inte längre förläggas utanför
sjukhusområdet. Vidare har övervakningsmöjligheterna
förbättrats. De ändringar,
som alltså vidtagits, visar att
de tidigare bestämmelserna inte varit
tillfredsställande, och då kan det ju i
och för sig spela mindre roll, på vilket
sätt bestämmelserna tillkommit.

Det förslag till säkerhetsbestämmelser,
som sjukhuschefen vid S:t Sigfrids
sjukhus utarbetat och som tills vidare
gäller vid sjukhuset, har av sjukhusdirektionen
överlämnats till medicinalstyrelsen
för avgörande. Man avvaktar
således direktiv från medicinalstyrelsen.
Anser inte inrikesministern att det
kunde vara lämpligt att ordningsföreskrifter
av detta slag helt utfärdas av
medicinalstyrelsen? Det gäller ju inte
bara att tills vidare skaffa bättre ordningsföreskrifter
vid S:t Sigfrids sjukhus,
utan för framtiden vid alla sjukhus
som har vård om patienter av ifrågavarande
kategori.

Till sist vill jag understryka att det
ur patienternas egen synpunkt är lika
viktigt att ordningsbestämmelserna blir
tillfredsställande. En rymning av en
kriminalpatient kan — det vet vi alla
— förorsaka stora lidanden för patienten.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Såsom en komplettering
till interpellationssvaret vill jag framhålla
att det är svårt att utfärda generella
föreskrifter, eftersom man vid
utformandet av dessa självfallet måste
ta hänsyn till lokala synpunkter och
förhållanden, patientsammansättningen
vid sjukhuset o. s. v. Mentalsjukhusen
och verksamheten vid dem står emellertid
under ständig tillsyn från medicinalstyrelsens
sida, och om man därvid
finner att del brister i fråga om
övervakningen, anordnandet av arbeten

o. s. v., så är det medicinalstyrelsens

vissa cancerpatienters bandagekostnader

skyldighet att ingripa och ge föreskrifter
för att rätta till det som eventuellt
brister. På det sättet sker det alltså redan
en fortgående central reglering av
verksamheten vid mentalsjukhusen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. vissa cancerpatienters
bandagekostnader

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Agerberg har frågat mig
om jag har för avsikt att vidtaga sådana
åtgärder att vissa cancerpatienter
med stora bandagekostnader kan få ersättning
av allmänna medel för dessa
kostnader. Till svar härpå får jag anföra
följande.

Svensk förening för gastroenterologi
har hemställt att s. k. colostomi- och
ileostomibandage skulle jämställas med
ortopediska bandage samt att kostnaderna
skulle bestridas av allmänna medel.
Frågan om bidrag för ortopediska
hjälpmedel undersökes emellertid f. n.
inom medicinalstyrelsen, som erhållit
i uppdrag att utreda bl. a. de ekonomiska
konsekvenserna av en ifrågasatt utvidgning
av bidragsrätten för dylika
hjälpmedel. Enligt vad jag inhämtat avser
medicinalstyrelsen att inom kort
avgiva förslag i ämnet. Det är min avsikt
att i samband med prövningen av
medicinalstyrelsens kommande förslag
upptaga till behandling även frågan om
bidrag till de i interpellationen avsedda
bandagen.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Härpå anförde

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepar -

Nr 11

Tisdagen den 7 april 1959

Svar på interpellation ang. vissa cancerpatienters bandagekostnader

tementet för svaret på min interpellation.
Statsrådet åberopar i detta en
framställning från Svensk förening för
gastroenterologi, vilken ingavs redan
den 7 februari 1957, alltså för över två
år sedan. Ännu har emellertid ingen
åtgärd vidtagits i denna fråga, och detta
är anledningen till min interpellation.

Det gäller här en grupp människor,
som verkligen är i stort behov av förståelse
och många gånger också av ekonomiskt
stöd. Både kolostomi- och
ileostomipatienterna har en konstgjord
analöppning i buken på grund av svårartade
åkommor i bukorganen, oftast
förorsakade av cancer. Åkommorna
fordrar en noggrann och tidsödande
skötsel. Inte minst för dem som för sin
utkomst måste fortsätta sin yrkesutövning
och vara tillsammans med andra
människor innebär det en stor påfrestning.
Därtill kommer att bandagen blir
ganska dyra, särskilt om patienterna
skall kunna utnyttja mera moderna, lättskötta
och hygieniska bandage.

Vi ömmar här i landet i regel starkt
för de sjuka och ger understöd för anskaffande
av läkemedel också åt ganska
lindrigt och tillfälligt sjuka människor.
Då borde det vara desto mera angeläget
att hjälpa dessa människor, som ofta
har mycket långvariga och svåra lidanden
och som aldrig kan bli helt friska.
Sjukdomar som föranleder anläggande
av ileostomier drabbar inte sällan barn
och ungdomar, som alltså under hela
återstoden av sitt liv belastas med de
krav och utgifter, som skötseln av sjukdomen
medför.

De sjukas ofta svåra belägenhet observeras
kanske bäst av deras läkare,
och jag vill gärna erinra om att den
förening, som gjort den framställning,
som jag åberopat i min interpellation
och som även statsrådet refererar till,
inte är någon intresseorganisation för
de sjuka utan en sammanslutning av
läkare och forskare på bl. a. detta område.
Det säger också en hel del.

Statsrådet anför i sitt svar, att frågan
om utvidgad bidragsrätt för ortopediska
hjälpmedel f. n. undersökes
inom medicinalstyrelsen. Jag skulle
vilja fråga: Hade det inte varit lämpligt
att medicinalstyrelsen också fått yttra
sig beträffande framställningen om bidrag
till dessa cancerpatienters bandagekostnader?
Eller anses frågan så
självklar, att någon utredning inte behövs?
Om dessa två frågor möjligen
skulle betraktas som mer eller mindre
retoriska vill jag i stället göra en mera
direkt fråga: Anser inte statsrådet i likhet
med mig att denna fråga — även
om den berör ett relativt begränsat antal
människor — är så pass angelägen,
att den bör lösas i positiv riktning och
att det kommande övervägandet, som
statsrådet nu utlovat, närmast bör avse
på vilket sätt frågan bör lösas?

Överläggningen var härmed slutad.

s o

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj ds å bordet vilande propositioner.
Därvid hänvisades

till statsutskottet propositionerna:
nr 112, angående ändrade riktlinjer
för den statliga exportkreditgarantiverksamheten
in. m.,

nr 113, angående ytterligare ersättningar
till förutvarande ombordanställda
m. fl. å motorfartyget Ningpo, och
nr 123, angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde;
samt

till bankoutskottet propositionen nr
126, angående ökning av de svenska insatserna
i Internationella valutafonden
och Världsbanken.

§ 6

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

Tisdagen den 7 april 1959

Nr It

Interpellation ang. åtgärder mot farliga

^visering av näringspolitiken

till statsutskottet motionen nr 517;
och

till särskilda utskottet motionerna nr
518—527.

§ 7

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets
memorial nr 35, jordbruksutskottets
memorial nr 19 och allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 10—13.

§ 8

Föredrogs den av herr Elmwall vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående landskommunernas
servicebehov.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtande
nr 6 skulle uppföras närmast efter statsutskottets
utlåtande nr 50 bland två
gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

§ 10

Interpellation ang. åtgärder mot farliga
leksaker

Ordet lämnades på begäran till

Fru SVENSSON (s), som yttrade:

Herr talman! Nyligen timade händelser
som väckt stor uppmärksamhet i
tidningspressen och bland allmänheten
har aktutaliserat den riskfyllda förekomsten
av de s. k. kolsyrepistolerna,
ett vapen som på grund av sin av allt
att döma absoluta brist på praktisk användbarhet
är att betrakta som rent leksaksvapen
men som på grund av de risker
och skador det visat sig kunna

leksaker — Interpellation ang. en effek medföra

måste betecknas som farligt
för liv och lem. För undertecknad framstår
det som helt förkastligt att en
mängd typer av nöjes- eller leksaksbetonade
vapen utan några som helst restriktioner
eller någon kontroll är åtkomliga
för barn och ungdomar vilkas
allmänna mognad inte är tillräcklig för
att de skall kunna bedöma riskerna vid
deras handhavande.

Som en komplettering till den pågående
utredningen om metoderna att
hindra barn och ungdom att använda
s. k. stilettknivar o. d. finner undertecknad
det önskvärt med en utredning
i samma syfte såväl beträffande kolsyrepistoler,
luftgevär o. d. som beträffande
slangbågar och en mängd
andra farliga leksaker som nu är obehindrat
tillgängliga.

Med det ovan sagda hemställer jag
om andra kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor:

Finner statsrådet det önskvärt och
lämpligt att utan tidsutdräkt föranstalta
om en utredning angående utvidgade
och verksamma bestämmelser som
hindrar barn och ungdom att förvärva
och inneha leksaker o. d. av ovan angiven
karaktär?

Finner statsrådet det lämpligt att, i
avvaktan på utredning och därav föranledda
åtgärder, importstopp införes
beträffande ovan antydda föremål i likhet
med vad som skett beträffande stiletterna? Denna

anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. en effektivisering av
näringspolitiken

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Förra året kännetecknades
av en fortgående konjunkturavmattning
och allt högre arbetslöshet.

Nr 11

Tisdagen den 7 april 1959

Interpellation ang. en effektivisering av näringspolitiken

Läget har i år icke förbättrats; i februari
var antalet arbetslösa cirka 60 000.
Visserligen minskade antalet registrerade
arbetslösa från januari till februari
men detta hade, såsom arbetsmarknadsstyrelsens
chef framhållit, sin förklaring
i speciella omständigheter. Ej
heller den senare nedgången i arbetslöshetstalen
från februari till mars beror
på en allmän förbättring i den ekonomiska
konjunkturen.

Bedömningen av den ekonomiska utvecklingen
både internationellt och i
Sverige under återstoden av innevarande
år är alltjämt osäker. Vissa ekonomiska
experter synes räkna med en påtaglig
återhämtning senare under året
medan andra hävdar en betydligt försiktigare
uppfattning. Säkert är att
några påtagliga tecken på en naturlig
expansion inom vårt näringsliv ännu
icke kan skönjas.

Allmän enighet torde numera råda
om att samhället i en konjunkturnedgång
bör aktivt inrikta ansträngningarna
på att stimulera avsättningen och
sysselsättningen. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att vårt parti redan
på 1930-talet hävdade behovet av
en aktiv konjunkturpolitik. Om sålunda
enighet numera föreligger om behovet
av en aktiv konjunkturpolitik, kan dock
delade meningar förefinnas om hur den
bäst skall utformas.

Den ekonomiska politik som hittills
förts i syfte att motverka konjunkturnedgången
har i hög grad kännetecknats
av punktvis insatta åtgärder. Denna
s. k. selektiva politik innefattar bl. a.
beredskapsarbeten, industribeställningar,
utökad yrkesutbildningsverksamhet,
åtgärder för att underlätta förflyttning
av arbetssökande samt en betydande
ökning av bostadsbyggandet och de offentliga
investeringarna. Ytterligare bör
nämnas investeringsfondernas ianspråktagande,
vilket närmast haft betydelse
för de större företagen. Det bör självfallet
icke förbises, att här angivna åtgärder
också får indirekta verkningar

på sysselsättningen inom näringslivet i
stort.

Det kan emellertid ifrågasättas, om
den ekonomiska politik som hittills
förts och som i stor utsträckning fått
sin prägel av punktvis insatta åtgärder
av skilda slag varit tillräckligt framsynt
när det gällt att stimulera företagens
investeringar och aktivitet i övrigt.
Den första försvarslinjen mot arbetslöshet
och skärpt konkurrens bör
gå inom företagen. Det är därför angeläget
att strävandena att stimulera företagens
investeringar och förbättra deras
konkurrenskraft — och därmed deras
möjligheter att behålla och om möjligt
öka den sysselsatta arbetskraften —
bättre beaktas vid utformandet av konjunkturpolitiken.
Den selektiva politiken
är i hög grad inriktad på att motverka
en arbetslöshet, som redan uppstått,
när s. a. s. olyckan redan inträffat.
Minst lika viktigt bör vara att vidtaga
förebyggande åtgärder av olika
slag. Det krävs därför enligt min mening
en mera målmedveten och effektiv näringspolitik
som komplement till de hittills
vidtagna åtgärderna.

Ytterligare starkt vägande skäl kan
anföras för att näringspolitiken utan
dröjsmål inriktas på att stärka företagens
motståndskraft i ett försämrat
konjunkturläge samt deras konkurrensförmåga.
En skärpt konkurrens gör sig
gällande såväl på de internationella
marknaderna som för de hemmamarknadsnäringar,
som konkurrerar med
importen. Därtill har tillkomsten av
sexstatsmarknaden och de risker för
diskriminering av svensk export, som
härigenom föreligger, medfört ökade
exportsvårigheter och omställningsproblem
för svenskt näringsliv. Även
för den händelse ett västeuropeiskt frihandelsområde
längre fram skulle bli
förverkligat kommer vår konkurrensförmåga
att ställas på hårdare prov.

Kostnadsläget i vårt land är obestridligen
högt bl. a. därför att skatte- och
kreditpolitiken icke har utformats med

Tisdagen den 7 april 1959

Nr 11

Interpellation ang. en effektivisering av näringspolitiken

beaktande av de krav, som den föreliggande
ekonomiska situationen ställer
på näringslivet. Att nu behålla extra
företagsbeskattning och hög ränta
— och därtill införa allmän tjänstepensionering
— är tvärtom ägnat att motverka
en sänkning av kostnadsläget och
att försvaga näringslivets konkurrenskraft.
Det bör särskilt uppmärksammas,
att många av de åtgärder, som hittills
vidtagits i syfte att stimulera sysselsättningen,
varit av relativt ringa vikt
för de mindre och medelstora företagen,
som dock svarar för en betydande
del av den samlade produktionen i vårt
land.

Med hänsyn till såväl konjunkturläget
som den oroande handelspolitiska
utvecklingen synes det lämpligt att
Kungl. Maj :t snarast tillsätter en särskild
delegation med uppgift att skyndsamt
föreslå åtgärder för att stimulera
produktion, avsättning och sysselsättning
inom näringslivet. Delegationen
bör bestå av företrädare för de demokratiska
partierna och olika grenar av
näringslivet, varvid bör tillses att även
de mindre och medelstora företagen erhåller
en tillfredsställande representation.

En sådan delegation bör lämnas
största möjliga frihet att själv lägga upp
sitt arbete och sålunda icke bindas av
alltför snäva direktiv. Den bör kunna
undersöka såväl åtgärder på investeringssidan
i syfte att effektivisera själva
produktionen — exempelvis behov
av lättnader i kreditförsörjningen och
beskattningen — som marknadsförhållandena
och förutsättningarna att stärka
de mindre och medelstora företagens
organisatoriska och finansiella möjligheter
att få till stånd en ökad export.
Även om exportkreditgivningen underlättats
och en särskild utredning tillsatts
rörande vårt lands handelsrepresentation
m. m. i utlandet föreligger behov
av ytterligare åtgärder på detta område.

Vidare hör de omställningsproblem

för näringslivet som kan uppkomma vid
olika alternativ i den handelspolitiska
utvecklingen ägnas särskild uppmärksamhet.
Åtgärderna får självfallet anpassas
efter de skiftande förhållandena
inom olika näringsgrenar och branscher.
I den mån statligt stöd erfordras
kan det vara naturligt att taga i anspråk
medel från de anslag, som lämnas till
arbetslöshetens bekämpande.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till hans excellens herr statsministern
få framställa följande frågor:

1. Anser statsministern att vidtagna
åtgärder i sysselsättningsbefrämjande
syfte bör kompletteras med en mera
målmedveten och effektiv näringspolitik
särskilt i fråga om den mindre företagsamheten? 2.

Vill statsministern med hänsyn till
konjunkturläget och den oroande handelspolitiska
utvecklingen medverka
till att en särskild delegation snarast
tillsättes med uppgift att föreslå åtgärder
för att stärka företagens konkurrenskraft
och avsättningsmöjligheter?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1959/60;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1959/60;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag för försvarsändamål;
och

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i

Nr 11

Tisdagen den 7 april 1959

vad avser finansdepartementets verksamhetsområde,
m. in.; samt

från andra lagutskottet:

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till sjukhuslag
in. m.

§ 13

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 127, med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumping- och
utjämningstullar, m. m., överlämnats till
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 14

Tillkännagavs, att bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan anmält, att
till utskottet från fullmäktige i riksbanken
inkommit framställning om medgivande
för fullmäktige att av riksbankens
medel taga i anspråk visst belopp
för bl. a. anordnande av gemensam värmecentral
för riksdags- och riksbankshusen.

Denna anmälan bordlädes.

§ 15

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

nr 528, av fru Kristensson och herr
Björkman, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 93, angående anslag för
budgetåret 1959/60 till vissa kostnader
för läkarutbildningen, och

nr 529, av herr Christenson i Malmö,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 105, angående ökat stöd åt forskning
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 16

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Härmed anhåller jag vördsamt om ledighet
från riksdagsgöromålen den 7
och 8 april för deltagande i kommittésammanträde
vid Europarådets rådgivande
församling.

Stockholm den 3 april 1959

Gunnel Olsson

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.49.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

Onsdagen den 8 april

Kl. 10.00

§ 1

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 127, med förslag
till förordning angående rätt för Konungen
att förordna om uttagande av
antidumping-och utjämningstullar.m.m.

§ 2

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan, att till utskottet från
fullmäktige i riksbanken inkommit
framställning om medgivande för fullmäktige
att av riksbankens medel taga

1 anspråk visst belopp för bl. a. anordnande
av gemensam värmecentral för
riksdags- och riksbankshusen.

§ 3

Föredrogos var efter annan och remitterades
till statsutskottet de på bordet
liggande motionerna nr 528 och 529.

§ 4

Föredrogs den av fru Svensson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående åtgärder mot farliga
leksaker.

Kammaren biföll denna anhållan.

Ii 5

Föredrogs herr Eliassons i Sundborn
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern

2 _Andra kammarens protokoll 1959.

angående en effektivisering av näringspolitiken.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogos vart efter annat tredje
lagutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av motioner om rätt
till fångst av vildmink utan innehav av
jaktkort, och

nr 11, i anledning av motioner om
ändringar i den särskilda lagstiftningen
om vissa skogsfångst- och mulbetesservitut.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7

Kvalitetsförbättring av matpotatis

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande åtgärder för
kvalitetsförbättring av matpotatis jämte
i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 30 december
1958 avlåten proposition, nr 35, vilken
hänskjutits till jordbruksutskottet, hade
Kungl. Maj:t under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag föreslagit
riksdagen att godkänna de förslag
till åtgärder för förbättring av kvaliteten
å matpotatis, som framlagts i propositionen.

Vidare hade Kungl. Maj :t i årets statsverksproposition
under nionde huvudtiteln
(punkt 29) föreslagit riksdagen
att under ett nytt reservationsanslag å
riksstaten för budgetåret 1959/60 anvisa
Nr 11

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Kvalitetsförbättring av matpotatis

ett belopp av 160 000 kr. för bidrag till
vissa åtgärder i nyss angivet syfte.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat ett antal inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner.

I motionen II: 468 av herrar Brandt
i Sätila och Grebäck hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla att potatis för matändamål
endast finge importeras, därest den
företedde sort som i Sverige vore godtagen
som matpotatissort, samt att importerad
potatis avsedd för matändamål
endast finge saluföras, därest den
efter sortering eller annorledes ansåges
uppfylla gällande krav enligt Svensk
matpotatiskontroll.

Utskottet hemställde

A. att det i motionen II: 468 gjorda yrkandet
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majmåtte anhålla att potatis
för matändamål endast finge importeras,
därest den företedde sort, som i vårt
land vore godtagen som matpotatissort,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
1:390 och 11:467, 11:469 samt
II: 468, sistnämnda motion såvitt nu
vore i fråga, godkänna de förslag till åtgärder
för förbättring av kvaliteten å
matpotatis, som angivits i utlåtandet;

2) med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 177 och II: 233, till Bidrag till vissa
åtgärder för kvalitetsförbättring av matpotatis
å riksstaten för budgetåret 1959/
60 under nionde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 160 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Sigfrid Larsson,
Hermansson, Yngve Nilsson och Nilsson
i Bästekille.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! I detta utskottsutlåtande
har bland andra jag tecknat en blank
reservation och i anledning därav skall
jag yttra några ord.

I samband med behandlingen av proposition
nr 35 har vi ävenledes behandlat
punkt 29 under nionde huvudtiteln
jämte ett antal motioner. Det var främst
om punkten 29 jag hade tänkt säga några
ord. Tidigare har anslag under denna
punkt kallats: »Bidrag till frukt- och
potatislagerhus», men i år står det: »Bidrag
till vissa åtgärder för kvalitetsförbättring
av matpotatis . . .». Jag vet inte
varför jordbruksministern har ändrat
denna punkt. Kanske denna ändring beror
på att situationen på matpotatismarknaden
gör kritik berättigad. Kanske
har man velat göra ett rejält krafttag
på en gång. Skulle så vara fallet har
jag ingenting att invända däremot. Men
vad jag ville säga till jordbruksministern,
om han hade varit här — nu får
jag väl framföra det som en hälsning
till honom — är att jordbruksministern
i framtiden skall gå tillbaka till den
gamla rubriksättningen och låta de anslag,
som han anser sig kunna medverka
till, rubriceras: Bidrag till uppförande
av frukt- och potatislagerhus.
Jag har litet erfarenhet av vad detta innebär.
Vi har i Kristianstads län producentkooperativa
fruktlagerhus med
bidrag av de medel, som jag här har
nämnt. Det är klart att dessa bidrag har
varit till hjälp för de människor som
slutit sig samman och låtit uppföra
fruktlagerhus, men — det vill jag klart
och tydligt säga ifrån — utbyggnaden
av dessa lagerhus är långt ifrån klar,
och därför kommer bidrag för detta ändamål
att behövas även i framtiden. Det
är av denna anledning jag är synnerligen
angelägen om att statsrådet Netzén
så att säga återgår till den gamla rubriksättningen.
I annat fall får vi försöka
vidtaga andra åtgärder. Men jag
tycker det vore bättre om jordbruksministern
själv föreslog dessa, tv det se

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

liksom litet bättre ut om åtgärderna
kommer från det håll, varifrån de bör
komma.

Sedan vill jag endast säga att vi i utskottet
varit ense i frågan om förbättring
av matpotatiskvaliteten. Det är
ingen som bär ansett annat än att det
behövs kraftiga åtgärder på detta område,
och sådana skulle vi hälsa med
tillfredsställelse.

Om vårt land inte hade befunnit sig i
ett besvärligt ekonomiskt läge, hade vi
inte nöjt oss med en blank reservation,
utan vi hade helt enkelt yrkat ett högre
bidrag för att kunna täcka in oss på detta
område. Men vi har som sagt böjt oss
för det faktum att det ekonomiska läget
är besvärligt och lämnat en blank reservation.

Herr talman! Jag skall denna gång
inte ställa något yrkande men vill än en
gång understryka att jag hoppas att
jordbruksministern bättrar sig till ett
annat år.

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Det är rätt intressant
att ta del av de remissvar, som avgivits
över 1956 års matpotatisutrednings delbetänkande.
Man kan nämligen av dessa
utläsa att såväl jordbrukets sammanslutningar
— Lantbruksförbundet, Potatisodlarförbundet,
Hushållningssällskapens
förbund och RLF — som konsumentsammanslutningar,
exempelvis
Kooperativa förbundet, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund m. fl.,
hyser precis samma önskemål om att på
den svenska marknaden införes minimikrav
rörande kvaliteten på matpotatis
och att dessa minimikrav skyddas genom
författningsregleringar. Man skulle
alltså kunna säga att full samstämmighet
råder mellan odlare och konsumenter
på detta mycket omstridda område.

Få jordbruksprodukter har väl varit
föremål för så pass stort intresse i form
av insändare i tidningar och andra
publikationer som matpotatisen. Det iir
bara att beklaga att propositionen inte

Kvalitetsförbättring av matpotatis

redan denna gång har kunnat gå önskemålen
från odlare och konsumenter till
mötes. Anledningen härtill torde väl —
hoppas jag — mera vara hänsyn till det
statsfinansiella läget än till vissa motsträviga
remissyttranden från parti- och
grossisthandelns sida mot en ordnad
potatishandel. Vi skall hoppas, att de
förslag som i propositionen föres fram
beträffande kontroll av den inhemska
saluförda potatisens kvalitet skall ge
åsyftade resultat, som väl i så fall borde
innebära, att vi på den inhemska marknaden
skall få ökad tillgång på kvalitetsvaror
och dessutom skall få möjligheter
att till de odlare som framställer denna
vara också ge en betalning med hänsyn
till kvaliteten. Så är för närvarande inte
fallet.

Det finns emellertid ett område av potatismarknaden,
som propositionen och
även utskottsutlåtandet har ägnat alltför
litet intresse åt. Det gäller den importerade
matpotatisen. Det kanske
överraskar kammarens ledamöter, att
den importerade potatisen utgör en så
pass stor del av den potatiskvantitet,
som passerar den reguljära handeln. Det
finns exempelvis anledning att i år räkna
med att bortemot en tredjedel av den
potatis som handeln saluför reguljärt
kommer att utgöras av importerad potatis.
Dess bättre har vi anledning att.
konstatera, att hitintills har importpotatisen
motsvarat rätt högt ställda kvalitetskrav,
i vissa fall mycket högt ställda.
Vi kan exempelvis .notera, att den
holländska potatisimporten i allmänhet
berört sorter, som är godtagbara och
med en sortering som fyller högt ställda
anspråk. Men på sista tiden har dessa
förhållanden ändrats till det sämre, och
det är i det avseendet som den motion,
som jag tillsammans med en medmotionär
har väckt, vill söka åstadkomma
en förbättring. Vi kräver i denna motion,
att den importerade matpotatisen
skall tillhöra en i Sverige godtagbar
sort, och vi kräver också att den importerade
matpotatisen inte skall få salu -

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Kvalitetsförbättring av matpotatis

föras med mindre än att den fyller de
kvalitetsanspråk i övrigt som gäller beträffande
svenskodlad vara. Denna motion,
som har nr 11:468, har blivit avstyrkt
av utskottet med en mycket
knapp majoritet; rösterna fördelade sig
10—9. En blank reservation har lämnats.

Även om motionen är kortfattad, framgår
av densamma skälen till att den har
lämnats. Vid tiden för motionens avgivande
hade importlicens beviljats för
polsk Ackersegen-potatis. Detta är inte
någon matpotatis enligt svensk uppfattning.
Det är en foderpotatis, även om
herr Sköld anser något annat. Vidare
kan nämnas, att vi på senare tid har
importerat avsevärda kvantiteter Almaoch
Alpha-potatis. Den förstnämnda är
enligt SMAK-kontrolIen inte kvalitativt
godtagbar. Den har en tydlig benägenhet
att svartkokas, vilket är ett graverande
kvalitetsfel. Den andra, Alpha, är
en sort som av skilda anledningar hos
oss betraktas såsom fabrikspotatis. Dessutom
kan jag inte undgå att också säga,
att vi från Egypten har importerat potatis
för matändamål, som inte ens är
sortren. Man liar kunnat fastställa att
den ena sorten är Alpha och alltså underhaltig,
medan den andra sorten i
samband med importen inte blivit fastställd.

Dessa förhållanden på importmarknaden
är icke godtagbara, och det var
detta som föranledde motionens avlämnande.
Eftersom jordbruksutskottet nu
har avstyrkt motionen och dess förslag
om sortkrav på importerad potatis, frestas
man att tro att utskottet anser de förhållanden
som jag nu har åberopat beträffande
den aktuella potatisimporten
vara fullt i sin ordning. Så är emellertid
ingalunda fallet. Utskottet skriver tvärtom
på sid. 16 i utlåtandet: »Såsom redan
antytts har i propositionen pekats
på möjligheten att genom import av utländsk
potatis åstadkomma en kvalitetsfrämjande
effekt på den matpotatis som
produceras inom landet. Även utskottet

vill framhålla värdet för konsumenterna
av att bristande tillgång på inländsk
fullgod potatis kompenseras genom import
av sådan potatis. De förutsättningar,
under vilka potatisimporten är fri
respektive kan regleras genom kvantitativa
införselbestämmelser, har angivits
i 1955 års riksdagsbeslut angående
den framtida utformningen av prissättningen
för jordbrukets produkter. Enligt
utskottets uppfattning bör ej ifrågasättas
att i detta sammanhang göra ändring
i sagda riksdagsbeslut i vad det avser
principen för införsel av potatis.»

I enlighet härmed avstyrker utskottet
yrkandet i motion nr 468 av innebörd
att potatis avsedd för matändamål
endast kan få införas i landet, om den
företer sort som i Sverige är godtagen
som matpotatis.

Det är enligt min mening en märklig
motivering. Man anser tydligen inom
utskottet å ena sidan att importpotatisen
skall ligga kvalitativt högre än den
inhemska potatisen för att därigenom
fylla ut bristen på inhemsk kvalitetspotatis,
men å andra sidan anser tydligen
utskottet att 1955 års principöverenskommelse
beträffande prissättningen på
jordbruksprodukter lägger hinder i vägen
härför. På denna grund avstyrker
man motionens yrkande. Detta är en
ganska märklig slutledningskonst. Enligt
min mening utgör den i princip
friställda importen och — märk väl —
exporten av jordbruksprodukter enligt
1955 års beslut inget som helst hinder
för att få in en importerad matpotatis
av godtagbar kvalitet. Inom prisgränserna
är det som bekant fri import och
export. Vi kan importera matpotatis,
och vi kan importera foderpotatis om
så önskas. Det senare har mig veterligt
inte skett, men vi importerar väsentliga
mängder matpotatis.

Det behövs inga som helst principiella
avvikelser från prissättningssystemet
för att inom detta säkra tillförseln av
importerad kvalitetspotatis, och eftersom
enligt svensk uppfattning sortbe -

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

stämning obönhörligen hör samman
med kvalitetsbegreppet, behöver bara
en upplysning lämnas till de länder som
exporterar potatis till oss, att vi har
vissa krav beträffande sort men att importen
i övrigt är fri. Vi kan ju t. ex.
med den fria importen förena kravet beträffande
friskhet och sundhet hos potatis
samt frihet från parasiter. Varför
strider då inte detta mot den principiella
innebörden av 1955 års beslut?

Även ur en annan och kanske mera
allvarlig synpunkt haltar utskottets motivering,
och det är om man tar hänsyn
till våra egna krav för potatisexport.
Om en svensk odlare vill exportera potatis,
vilka krav måste han då fylla? Ja,
vi har bestämmelser härom i svensk
författningssamling nr 766/1952, som
heter »Kungl. Maj ds kungörelse med
vissa bestämmelser om utförsel av potatis».
Där säges att »potatis må ej utföras
ur riket utan att den i avseenden
som angivas i denna kungörelse blivit
av statens centrala frökontrollanstalt
och statens växtskyddsanstalt besiktigad
och godkänd för export».

Paragraf 4 lyder: »Den, som önskar
erhålla besiktning, varom i 1 § förmäles,
har att hos frökontrollanstalten
skriftligen därom göra ansökan. Dylik
ansökan, som skall avfattas enligt formulär,
fastställt av de ovan nämnda anstalterna,
skall upprättas i tre exemplar,
och, där icke för särskilt fall undantag
medgivits, ingivas senast fem dagar innan
utförseln är avsedd att äga rum.

I ansökan skall uppgivas:

a) exportörens och importörens
namn och adresser;

b) tiden för utförseln;

c) ort för inlastning och utförsel
samt förslag å plats för besiktningen;

d) uppgift huruvida exporten avser
utsädes-, mat- eller fabrikspotatis;

e) partiets storlek;

f) potatissorternas namn;

g) potatisodlarnas namn och adress;

h) namn och jordregisternummer å
fastighet, där potatisen odlats; samt

Kvalitetsförbättring av matpotatis

i) sättet för emballeringen (säckar,
tunnor, lådor eller dylikt) och märke å
förpackningen särskilt för varje odlare.

Därest potatisen är avsedd att exporteras
som utsäde, skall utöver vad ovan
sagts, uppgivas:

j) fältbesiktningsnummer, som av
frökontrollanstalten åsatts potatisodlingen
i fråga.»

Det är alltså långt gående och rigorösa
krav som ställs på den potatis vi exporterar.
Finns det någon rimlig anledning
att knappast ha några som helst bestämmelser
för potatis som vi importerar?
Jag tycker det är utomordentligt
svårt att se något förnuft i en sådan
tingens ordning. Om nu utskottet har
byggt sitt avslag av motionen på att bestämmelser
om sort inte är förenliga
med den i princip fria importen av
jordbruksprodukter, så länge priserna
ligger inom prisgränsen, hur kan då
gällande författning beträffande svensk
export — ty det är ju både import och
export som är i princip fria — vara förenliga
med 1955 års beslut? Det förefaller
mig som om man glömt kraven på
vår egen export, när man försökt motivera
uppmjukningen på importsidan.

Med åberopande av vad jag nu har anfört
vill jag yrka bifall till motion nr
468, avlämnad i andra kammaren. Jag
är nämligen övertygad om att därest vi
bibehåller nuvarande former för import,
så kan vi råka ut för att till landet importeras
en förhållandevis enkel potatisvara,
och med denna får svensk kvalitetspotatis
konkurrera. Den svenska
kvalitetspotatisen får i tider, då vi har
goda skördar, avsättas på utländsk
marknad, men då skall den svenska potatisen
följa dessa högt ställda krav för
att få exporteras, medan importpotatisen
vandrar in utan några egentliga
krav beträffande kvaliteten.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Till att börja med vill
jag tillbakavisa herr Brandts i Sätila
påstående att utskottet inte har ägnat

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Kvalitetsförbättring av matpotatis

hans motion något intresse. Vi har
tvärtom ägnat den det allra största intresse
— som utskottet alltid gör med
frågor som anliängiggöres där.

Herr Brandt har i sin motion begärt,
att vi skall besluta om att som matpotatis
endast får importeras sådana sorter,
som här i landet är avsedda för matändamål.
Herr Brandt förklarade emellertid
att den importerade matpotatisen
hittills har infriat mycket högt ställda
krav. Men, tilläde herr Brandt, på senaste
tiden har det dock varit litet varierande
kvalitet på importpotatisen.

Om man i princip slår fast att den
importerade potatisen skall bestämmas
till vissa sorter, så vet troligen herr
Brandt lika väl som jag att en viss potatissort
inte är lika god i smaken, om
den t. ex. odlas i Västergötland som
om den odlas i Norrland eller i
Skåne. Där blir det helt naturligt vissa
skillnader. Jag vill i det sammanhanget
nämna, att en från Holland importerad
sort — det är därifrån vi importerar
den mesta potatisen — som holländare
anser vara en mycket god matpotatis,
är Ackersegen, men den blir enligt
vår uppfattning alldeles omöjlig att
äta, om den odlas här i landet. Skulle
den potatissorten sålunda inte få importeras?
Ett förbud därvidlag måste
i så fall komma den handelspolitiska
vägen — men jordbruksutskottet bär
ingen möjlighet att handelspolitiskt öva
inflytande på vilka potatissorter man
skall få lov att importera.

Sedan citerade herr Brandt i Sätila
ett stycke ur jordbruksutskottets utlåtande
och sade att det skrivna inte
gick ihop. Jag tycker emellertid att utskottets
argumentering är alldeles riktig
och att vi kan stå för det skrivna.

Vidare sade herr Brandt att vi har en
mycket stark kontroll på den potatis,
som någon här i landet vill ha tillstånd
att exportera, men att det praktiskt
taget inte finns någon kontroll
alls på den importerade potatisen. Det
påståendet är inte riktigt, ty enligt gäl -

lande bestämmelser skall växtskyddsanstalten
kontrollera den importerade
potatisens kvalitet. Så sker också, åtminstone
beträffande sundhet och friskhet.
Smaken kan man kanske inte kontrollera
lika noggrant.

Jag tror att denna fråga får angripas
ur andra synvinklar än herr Brandts.
Vi har ingen anledning att här ändra
på 1955 års riksdagsbeslut, och jag
tror inte heller att vi har någon möjlighet
att bestämma vilka sorter som
skall få lov att importeras. En sådan
sak måste i så fall, som jag sade förut
lösas den handelspolitiska vägen, och
det har vi inga möjligheter att göra
i utskottet.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till jordbruksutskottets
hemställan.

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
anser att jag har haft ganska klen motivering
för min uppfattning i denna
fråga, men här står faktiskt påstående
mot påstående. Jag håller före att en
författningsreglerad bestämmelse rörande
exporten av svensk potatis med
visst fog kan tagas till intäkt för kravet
att samma bestämmelse bör gälla
för den importerade varan. Det är ingen
svag motivering för ett sådant krav.

Sedan kom herr Pettersson i Dahl
in på sortfrågan, och det är givet att
en och samma potatissort kan ge olika
utfall i kvalitetshänseende, när den odlas
på olika platser. Det vet vi — och
det vet också de som gjort upp den
sortlista som gäller för kvalitetskontrollen
på svensk matpotatis. Och för att
få en något så när allmängiltig kvalitetsmässig
bedömning, har man där angivit
vissa sorter som lämpliga för odling
och klassificerat andra sorter som
mindre lämpliga.

Ackersegenimporten från Holland är
mycket liten. Den sort vi framför allt
importerar från Holland är Bintje, men
det är möjligt att det kan ha kommit in

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

något parti Ackersegen. Licens var beviljad
för import av Ackersegen från
Polen, men det mottogs inte med någon
större förtjusning på svenska marknaden
och partiet kom i verkligheten
aldrig in.

Även om alltså samma sort kan vara
litet olika kvalitetsmässigt beroende på
odlingslokalen, finns det dock anledning,
om vi över huvud taget vill ha
någon ordning på potatismarknaden,
att begränsa sortvalet och därmed också
begränsa importen av matpotatis till
de sorter som vi anser vara godtagbara.
Det hindrar kanske inte att man
likväl modifierar dessa krav när det
gäller importsidan, om det visar sig
att vi från annat land får in potatis
som fyller högt ställda anspråk; i så
fall kan vi ju tillåta import även av
den sorten.

Växtskyddsanstaltens kontroll är helt
inriktad på sundhetstillståndet och har
ingenting med kvalitetsbedömning att
göra. Anstaltens kontroll inriktar sig
på förekomsten av sjukdom och skadeinsekter,
och det underliga är att växtskyddsanstalten
inte ens klassificerar
t. ex. sort. Man inspekterar varans riskläge
beträffande sjukdom och skadeinsekter.
Punkt och slut! Certifikatet
säger ingenting om kvaliteten. Men för
vår egen exporterade vara har vi långa
och rigorösa författningar med en massa
bestämmelser. Jag vidhåller att dessa
detaljbestämmelser är lika litet förenliga
med 1955 års beslut, som utskottet
har åberopat beträffande motionens
förslag på importsidan. Det är på den
punkten jag anser att utskottets motivering
inte hänger ihop.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Herr Brandt säger att
utskottets motivering inte hänger ihop.
Jag anser att det är herr Brandts motivering
som inte hänger ihop. Herr
Brandt erkiinner att smaken blir olika
för respektive sort beroende på vilken
ort de växer på. Sedan herr Brandt er -

Statens stöd åt hästaveln, m. m.

känt detta, hänger hans motivering inte
längre ihop, ty därmed har herr Brandt
erkänt utskottets motivering och att
man inte kan bestämma sorter som importeras
utifrån.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten A

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen 11:468 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten B 1

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i den i ämnet väckta
motionen 11:468; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten B 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Statens stöd åt hästaveln, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående statens stöd
åt hästaveln, in. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen den 30 december

1958 avlåten proposition, nr 45, vilken
hänskjutits till jordbruksutskottet, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att godkänna de förslag
till omläggning av statsstödet åt hästaveln,
som angivits i propositionen,
samt att i anslutning därtill medgiva
dels att statens hästavelsfond måtte få
avvecklas med utgången av budgetåret
1958/59 och under fonden den 30 juni

1959 odisponerad behållning tillgodo -

24 Nr 11 Onsdagen den 8

Statens stöd åt hästaveln, m. m.

föras den under reservationsanslaget
Befrämjande av husdjursaveln upptagna
anslagsposten Stöd åt hästaveln, dels
att statens lånefond för hästavelns befrämjande
måtte få avvecklas med utgången
av budgetåret 1958/59 och under
fonden den 30 juni 1959 befintlig
disponibel kontant behållning tillgodoföras
den under reservationsanslaget
Befrämjande av husdjursaveln upptagna
anslagsposten Stöd åt hästaveln, dels att
av under anslagsposten Stöd åt hästaveln
befintlig reservation ett belopp av
400 000 kronor måtte under budgetåret
1959/60 tagas i anspråk till statsbidrag
för anordnande av ridhusanläggningar,
m. m.

Vidare hade Kungl. Maj :t i årets statsverksproposition
under nionde huvudtiteln
(punkt 23) föreslagit riksdagen
att medgiva, att under budgetåret 1959/

60 måtte få beviljas statlig kreditgaranti
för lån avseende vissa under punkten
berörda åtgärder till hästavelns främjande
intill ett belopp av 1 100 000 kronor,
samt att till Befrämjande av husdjursaveln
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett reservationsanslag av 2 183 500
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat ett antal inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner.

I motionen 1:337 av herr Sundelin,
likalydande med 11:408 av herr Ståhl
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte vid behandlingen av Kungl. Maj :ts
äskande i statsverkspropositionen av
anslag till befrämjande av husdjursaveln
anvisa ett reservationsanslag av
1 622 000 kronor, innebärande en minskning
i jämförelse med det av Kungl.
Maj:t föreslagna anslaget med 560 000
kronor.

I de likalydande motionerna I: 392 av
herr Sundelin och II: 475 av herr Ståhl
m. fl. hade hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 45
måtte

april 1959 fm.

1) besluta att till Befrämjande av husdjursaveln
anslå ett reservationsanslag
av 1 833 500 kronor att fördelas enligt
i motionerna angivna grunder, samt

2) medgiva att av under anslagsposten
Stöd åt hästaveln befintlig reservation
ett belopp av 200 000 kronor måtte få
under budgetåret 1959/60 tagas i anspråk
till statsbidrag för anordnande
av ridhusanläggningar m. m.

I motionen I: 394 av herr Eskilsson
m. fl., likalydande med 11:478 av herr
Agerberg m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta godkänna Kungl.
Maj :ts förslag i propositionen nr 45 angående
stöd åt hästaveln, dock med det
undantaget att avveckling av statens
lånefond för hästavelns befrämjande
och statens hästavelsfond icke skulle ske
utan att hittills tillämpade principer för
dessa fonders förvaltning, användning
och påfyllnad alltjämt skulle gälla.

I de likalydande motionerna I: 395 av
herr Jonasson m. fl. och II: 479 av herr
Börjesson m. fl., hade hemställts, att
riksdagen vid behandling av propositionen
nr 45 måtte

1) avslå Kungl. Maj:ts förslag om avveckling
av statens hästavelsfond och
lånefonden för befrämjande av hästaveln
samt om överförande av behållningarna
från sagda fonder till reservationsanslaget
Befrämjande av husdjursaveln
samt jämväl avslå Kungl. Maj:ts
förslag om att statsbidrag för anordnande
av ridhusanläggningar m. m. skulle
utgå från nämnda reservationsanslag,

2) besluta att stödet till befrämjande
av hästaveln skulle utgå i huvudsak enligt
gällande grunder, dock med de ändringar
som i motionerna föreslagits,

3) medgiva att ur statens lånefond för
hästavelns befrämjande måtte få under
budgetåret 1959/60 tagas i anspråk lån
för ett sammanlagt belopp av 1 700 000
kronor, varvid lån även finge utgå för
ardennerston,

4) medgiva att bidrag från statens
hästavelsfond finge utgå även till kall -

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

blodsaveln, till uppfödningspremier och
till gemensamhetsbeten för unghästar i
enlighet med vad i motionerna anförts,
varvid måtte beräknas, att stödet till
hästaveln budgetåret 1959/60 skulle finansieras
till ett belopp av förslagsvis
900 000 kronor från hästavelsfonden,
samt

5) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om prövning av den framtida utformningen
av stödet till hästaveln i enlighet
med vad i motionen anförts.

I motionen 11:477 av herrar Lindström
och Jonsson i Strömsund hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta

1) att både anslagsramar och delposter
i vad gällde stödet åt hästaveln även
i fortsättningen skulle fastställas av riksdagen,

2) att den i propositionen föreslagna
anslagssumman, 2 000 000 kr., skulle
fördelas med 650 000 kr. till varmblodsaveln
och 1 350 000 kr. till kallblodsaveln,

3) att statsbidraget till ridhusbyggnader
måtte begränsas till 35 procent av
godkända kostnader och utfyllas med
statlig lånegaranti, varigenom det för
ändamålet äskade reservationsanslaget
skulle kunna begränsas till 200 000 kr.,
samt

4) att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om fullföljande av den av lantbruksstyrelsen
påbörjade översynen av
hästpremieringsförfarandet.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte

A. med bifall till motionerna 1:394
och II: 478 samt I: 395 och II: 479, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore i
fråga, avslå Kungl. Maj :ts framställningar,
såvitt desamma avsåge

dels att statens liästavelsfond måtte få
avvecklas med utgången av budgetåret
1958/59 och under fonden den 30 juni
1959 odisponerad behållning tillgodoföras
den under reservationsanslaget
Befrämjande av husdjursaveln upptagna
anslagsposten Stöd åt hästaveln,

Statens stöd åt hästaveln, m. m.

dels att statens lånefond för hästavelns
befrämjande måtte få avvecklas
med utgången av budgetåret 1958/59 och
under fonden den 30 juni 1959 befintlig
disponibel kontant behållning tillgodoföras
den under reservationsanslaget
Befrämjande av husdjursaveln upptagna
anslagsposten Stöd åt hästaveln,

dels att under budgetåret 1959/60 måtte
få beviljas statlig kreditgaranti för
lån avseende vissa i utlåtandet berörda
åtgärder till hästavelns främjande intill
ett belopp av 1 100 000 kronor;

B. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionen
II: 477, såvitt nu vore i fråga, godkänna
de förslag till omläggning av formerna
i övrigt för och handläggningen av stödet
åt hästaveln, som utskottet angivit;

C. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 337 och II: 408 samt I: 392 och II: 475,
sistnämnda båda motioner såvitt nu
vore i fråga, till Befrämjande av husdjursaveln
å riksstaten för budgetåret
1959/60 under nionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 2 183 500
kronor;

D. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionen II: 477,
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad i
propositionen nr 45 föreslagits i fråga
om fördelning på varmblods- respektive
kallblodsaveln av det för budgetåret
1959/60 utgående stödet åt hästaveln;

E. i anledning av Kungl. Maj :ts för slag

samt motionerna I: 394 och II: 478
liksom ock med avslag å motionerna
1:392 och 11:475, 11:477 ävensom

I: 395 och II: 479, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, medgiva, att ur statens
lånefond för hästavelns befrämjande
måtte få under budgetåret 1959/60
tagas i anspråk till lån för inköp av
varmblodiga avelsston 250 000 kronor,
för inköp av hingstar av nordsvensk
eller gudbrandsdalsk ras 225 000 kronor,
för inköp av nordsvenska avelsston
225 000 kronor, för inköp av avelshingstar
av ardennerras 400 000 kronor

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Statens stöd åt hästaveln, m. m.

samt för förvärv av ridhusbyggnader
och för anskaffande av för ridhusdrift
erforderligt hästmaterial m. m. 400 000
kronor;

II. att motionerna 1:395 och 11:479,
såvitt däri yrkats att bidrag från statens
hästavelsfond måtte få utgå även till
uppfödningspremier inom kallblodsaveln
och till gemensamhetsbeten för
unghästar av ardennerras, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

III. att motionerna I: 395 och II: 479
ävensom motionen 11:477, såvitt de ej
besvarats i det föregående, icke måtte
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Hjalmar Nilsson och
Mossberger, vilka ansett att utskottet
bort tillstyrka Kungl. Maj :ts i propositionen
nr 45 framlagda förslag utan
ändringar;

2) av herrar Nord, Johan Persson,
Nilsson i Lönsboda och Åhman, vilka
ansett att utskottet under I. C. och I. E.
bort hemställa, att riksdagen måtte

C. i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
samt motionerna I: 337 och
11:408 ävensom med bifall till motionerna
I: 392 och II: 475, såvitt nu vore
i fråga, till Befrämjande av husdjursaveln
å riksstaten för budgetåret 1959/60
under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 833 500 kronor;

E. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 394 och II: 478,
1:392 och 11:475 samt 11:477, liksom
ock med avslag å motionerna I: 395 och
II: 479, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, medgiva, att ur statens lånefond
för hästavelns befrämjande måtte få
under budgetåret 1959/60 tagas i anspråk
till lån för inköp av varmblodiga
avelsston 250 000 kronor, för inköp av
hingstar av nordsvensk eller gudbrandsdalsk
ras 225 000 kronor, för inköp av
nordsvenska avelsston 225 000 kronor,
för inköp av avelshingstar av ardennerras
400 000 kronor samt för förvärv av
ridhusbyggnader och för anskaffande

av för ridhusdrift erforderligt hästmaterial
m. m. 200 000 kronor;

3) av herrar Jonsson i Strömsund och
Lindström, vilka ansett att utskottet under
I. E. och III. bort hemställa, att riksdagen
måtte

E. i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt motionerna I: 394 och II: 478,
1:392 och 11:475 samt 11:477 liksom
ock med avslag å motionerna I: 395 och
II: 479, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, medgiva, att ur statens lånefond
för hästavelns befrämjande måtte få under
budgetåret 1959/60 tagas i anspråk
till lån för inköp av varmblodiga avelsston
250 000 kronor, för inköp av hingstar
av nordsvensk eller gudbrandsdalsk ras
225 000 kronor, för inköp av nordsvenska
avelsston 225 000 kronor, för inköp
av avelshingstar av ardennerras 400 000
kronor samt för förvärv av ridhusbyggnader
och för anskaffande av för ridhusdrift
erforderligt hästmaterial m. m.
200 000 kronor;

III. att motionerna ]j: 395 och II: 479,
såvitt de ej besvarats i det föregående,
icke måtte någon riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! Den Kungl. Maj ds proposition
nr 45, om statens stöd åt hästaveln,
som nu skall behandlas, har föranlett
ett par motioner från folkpartihåll
om minskning i det föreslagna anslaget.
Motivet till detta besparingsförslag
är det allvarliga statsfinansiella läget,
som gör att man bör vara återhållsam
med statens utgifter. Man bör göra
besparingar på anslag, där detta är möjligt.

Då vårt besparingsförslag har sammanhang
med folkpartiets övriga besparingsförslag
och då dessa redan
utförligt motiverats här i kammaren i
samband med behandlingen av andra
frågor, skall jag, herr talman, kort och

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

gott be att få yrka bifall till den av herr
Nord in. fl. vid denna punkt fogade reservationen.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Min medmotionär och
jag är överens med departementschefen
om att det fortfarande behövs ett
visst stöd åt hästaveln. Vi kommer alltjämt
att ha behov av hästar. Vid vilket
antal vi skall stanna kan ingen säga
något bestämt om. 1951 års hästavelsutredning
och jordbrukets utredningsinstitut
kom fram till att behovet skulle
stanna någonstans omkring 300 000 hästar,
men alla vet ju att vi nu betydligt
underskridit denna siffra och att vi
snart närmar oss hundratusenstrecket.
Det är väl möjligt att dessa undersökningar
har präglats av ett visst önsketänkande
och att man därför får ta de
siffror som i dag kommer fram om vårt
hästbeliov med starka reservationer. Vi
är alla ense om att vi inte helt kan vara
utan hästar, men inom en inte alltför
avlägsen framtid, när de mycket överåriga
åldersgrupperna har försvunnit,
torde vi helt säkert en dag nå fram till
en balans mellan tillgång och efterfrågan.
Då blir också priserna sådana
att det blir lönsamt att föda upp hästar.

På denna punkt avviker vår mening
alltså inte från utskottsmajoritetens. Det
är endast när det gäller stödet till hästsporten
som vi anser att vi skulle kunna
spara några kronor åt statsmakterna.
Det är för all del ingen tacksam uppgift
att i detta hus tala för sparsamhet.
Men för att se hur galoppsporten favoriseras
bör vi ha klart för oss, att det
under 1958 inlevererades i runt tal 30
miljoner kronor till statsmakterna i totalisatormedel
från våra travbanor
men att galoppsporten endast gav ungeför
5 procent av denna summa eller
omkring 1,5 miljon. Mot denna bakgrund
går det inte att komma ifrån att
galoppsporten är favoriserad.

Föreställningen att totalisatormedlen
är liästavelns pengar kan, synes det

Statens stöd åt hästaveln, m. m.

mig, snart sättas in på något museums
dammiga hyllor. Det är ju ett spel det
rör sig om, och även om det är hästar
som är spelbrickor, så bör inte hästaveln
därför ha någon förtursrätt till
pengarna. I så fall skulle ju även den
norrköpingsfirma som till övervägande
delen gör våra spelkort kunna gå ut i
drängstugor och spelhålor och göra anspråk
på viss del av vinsten med den
motiveringen att det är deras spelkort
som används. Det är ur denna synpunkt
jag bestämt hävdar att detta resonemang
om att totalisatormedlen är
hästavelns pengar är förlegat.

Så länge vi inte har råd att bygga
gymnastiklokaler och idrottsanläggningar
i den utsträckning som de
växande ungdomskullarna har rätt att
fordra, anser jag det mycket skäligt, att
vi i någon mån prutar på Kungl. Maj :ts
förslag om anslag till fritidslokaler av
ett så utpräglat speciellt slag som ridhusen.
Min medmotionär och jag har
därför yrkat att anslaget skall skäras
ned till halva beloppet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 3.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Vi vet alla att det finns
gott om folk som menar att hästarna
spelat ut sin roll i dagens motoriserade
samhälle. Hästbeståndet har glesnat.
Prognosen fram till 1965 ser inte hoppingivande
ut. Hästuppfödningen har
inte på länge varit någon lockande
affär.

Men det är väl ändå så, herr Lindström,
att man mer och mer på de håll
där man satt sig in i sakläget har insett
att hästen som eu levande dragkraft
inte kan undvaras som komplement till
motorismen i försvaret, i jordbruket
och i skogen. Alla som tänker realistiskt
är ense om att en hästavel som
fyller vissa minimibehov i varje fall
tills vidare är ett samhällsintresse.

Avelsarbctet är ju i sig självt så föga
lönsamt att det inte kan uppehållas

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Statens stöd åt hästaveln, m. m.

utan statligt stöd. Denna ståndpunkt,
som intogs av 1957 års hästutredning,
har godkänts av jordbruksministern i
den proposition som ligger till grund
för detta utskottsutlåtande. Jordbruksministern
har understrukit att stödet i
fortsättningen bör ha ungefär samma
omfattning som det hittills haft och att
de bestående åtgärderna skall samordnas
med de mera tillfälliga utan annan
begränsning framåt än den som utvecklingen
själv kan påkalla.

Jag har ingen anledning att ta upp
tiden med att beröra de förslag i Kungl.
Majrts proposition, varom relativ enighet
rått, varför jag endast skall hålla
mig till de punkter där skiljaktiga meningar
redovisats, framför allt till de
två reservationer som de båda föregående
talarna yrkat bifall till.

Herr Nilsson i Lönsboda inskränkte
sig till att yrka bifall till den allmänna
besparingsaktion, som han och hans
partivänner har satt i gång och som
tagit sig uttryck i vissa besparingsförslag
även på detta område. Jag vet inte
om herrar Nilsson i Lönsboda och
Nord såsom reservanter eller motionärerna
från folkpartihåll verkligen har
tänkt igenom, hur denna besparing just
på detta anslag skall kunna genomföras.
Har man exempelvis tänkt sig in i hur
minskningen av stödet åt varmblodsaveln
skall genomföras? Är det de för
armén vid en eventuell mobilisering
nödvändiga ridhästarna som skulle
komma i skottgluggen, eller på vilka
punkter är det som man vill spara in
350 000 kronor?

Beträffande det anförande herr Lindström
höll till förmån för den reservation
han varit med om att avge vill jag
kort och gott säga — apropå hans
yttrande om en favorisering av galoppsporten
— att herr Lindströms yrkande
i reservationen inte har med galoppsporten
att göra. Det väsentliga innehållet
i reservationen i fråga gäller ridhusen,
och det är om dem jag ber att få
säga ett par ord.

Jag är övertygad om att herr Lindström
inte kan förneka att det allmänna
intresset för ridsporten ökat kraftigt.
Detta intresse är kanhända ett utslag
av nutidsmänniskans naturromantik,
men jag kan för min del inte anse annat
än att det är en sund och lovvärd
ambition att som förströelse och sport
umgås med levande djur ute i naturen.
Det finns inget djur som det är mera
tacksamt att umgås med än hästen, och
därför bör ridsporten vara värd att
uppmuntras. Men för att bedriva ridsport
krävs ganska stora investeringar
både i fråga om hästar, ridhus och instruktörer.
Det är en kostnadskrävande
sportgren. Även om man tidigare en
smula lättsinnigt kunnat påstå att det
varit en sport för en överklass, som
hade råd att betala vad det kostade,
kan man inte komma ifrån — det kan
säkerligen inte heller herr Lindström
som den hästkarl han är — att den nu
håller på att bli en folksport, tillgänglig
för alla.

Hästaveln är vi ju ense om skall säkras.
Men ridhusen då? Ja, vore det så,
herr Lindström, att det samarbete mellan
försvar och jordbruk verkligen
kommit till stånd, som man betraktade
som en förutsättning för att armén i
fredstid skulle få skära ned sitt hästbestånd,
kunde man ju gå på herr Lindströms
linje. Men när nu armén lägger
ned sina ridhus eller ändrar om dem
till garage och lagerlokaler, måste ju
ridhusfrågan lösas på annat sätt. Här
skulle man kunna tänka sig en clearing
mellan försvars- och ridintressena —
en samordning som man skulle önska
bleve ett överläggningsämne för försvars-
och jordbruksministrarna i något
lämpligt sammanhang.

Herr talman! Jag skall inte längre
uppta tiden utan ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Gustafson i Dädesjö
menar att vår reservation inte har

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

någonting med galoppsporten att göra.
Ja, jag vet inte om hästarna i Småland
travar i ridhusen, men uppe i Norrland
galopperar de i ridhusen.

Herr Gustafson säger att vi genom
stödet till ridhusen kommer en bit på
väg när det gäller att säkra tillgången
på hästar vid ett eventuellt krigsfall.
Jag tillåter mig att hysa mycket starka
tvivel om riktigheten av de synpunkterna.
Om de vore riktiga, vore detta
säkert lyckligt, men jag är som sagt inte
övertygad om att de är riktiga. Visserligen
håller man vid ridhusen ett antal
hästar, men det är i stor utsträckning
överåriga f. d. kronhästar, som
inte vore mycket att ha, om de skulle
ut där det luktar krut och stänker bly.

Lika väl som man för detta resonemang
att vi skall stödja ridsporten för
att ha en hästreserv vid ett eventuellt
krigsfall kan man ju säga, att även innehavare
av s. k. raggarbilar skulle
kunna komma med vissa anspråk, ty
om det händer något, blir väl en evakuering
av våra tätorter ett mycket brännande
problem, och då kanske raggarbilarna
skulle vara av ännu större
värde för att rädda civilbefolkningen
än vad ridhästarna är inom försvaret.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkterna 1 A och 1 B

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 1 C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade med 2) betecknade reservationen
av herr Nord m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 1 I)

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 1 E

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Nord m. fl.
avgivna, med 2) betecknade reservationen;
samt 3:o) bifall till reservationen
3) av herrar Jonsson i Strömsund
och Lindström; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vaha
med övervägande ja besvarad. Herr
Lindström begärde likväl votering, i
anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna hava
flertalets mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen äskade dock
herr Lindström votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten I E) i jordbruksutskottets
utlåtande nr 13 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. avgivna,
med 2) betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 3) av herrar Jonsson i
Strömsund och Lindström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 96 ja och 74
nej, varjämte 48 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontrapro -

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

position i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
I E) i utskottets utlåtande nr 13,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen 2)
av herr Nord m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Antby begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 153 ja och 50 nej, varjämte
15 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen

3) av herrar Jonsson i Strömsund och
Lindström; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 9

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av Kungl. Maj :ts

proposition angående dispositionen av
vissa prisutjämningsavgiftsmedel.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1959/60 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner m. m.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t under femte huvudtiteln (bilaga
7, punkterna 84—93), under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3 januari
1959, föreslagit riksdagen att

I. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen förordat;

II. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1959/60;

III. bemyndiga Kungl. Maj :t att å
personalförteckningen för länsbostadsnämnderna
uppföra ytterligare 3 tjänster
som kontorsbiträde i Ao 5;

IV. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1959/60;

V. godkänna av departementschefen
förordad ändring i villkoren för beviljande
av ränteeftergift;

VI. godkänna av departementschefen
förordad ändring i villkoren för åtnjutande
av familjebostadsbidrag;

VII. godkänna av departementschefen
förordad ändring i villkoren för åtnjutande
av förbättringslån;

VIII. för budgetåret 1959/60 under
femte huvudtiteln anvisa

1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 4 080 500 kronor;

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 948 000 kronor; 3)

till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 4 488 000
kronor;

4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 676 000
kronor;

5) till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter ett förslagsanslag av
150 000 000 kronor;

6) till Bostadsrabatter ett förslagsanslag
av 140 000 000 kronor;

7) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett reservationsanslag
av 13 000 000 kronor;

8) till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av
10 000 000 kronor;

9) till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor ett reservationsanslag av 25 000
kronor;

10) till Förberedelser till en bostadsräkning
ett reservationsanslag av
300 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 under kapitalbudgeten (bilaga
26, punkterna 4, 5 och 9), under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 3 januari 1959, föreslagit riksdagen
att

I. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i bestämmelserna
om tertiärlån och egnahemslån in. m.;

II. medgiva, att under budgetåret
1959/60 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
måtte få meddelas intill ett
belopp av 755 000 000 kronor;

III. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i bestämmelserna
om lån till anskaffande av byggnadsmaskiner
m. m.;

IV. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i bestämmelserna
om tilläggslån;

V. medgiva, att under budgetåret

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

1959/60 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, måtte få meddelas
intill ett belopp av 80 000 000 kronor; VI.

för budgetåret 1959/60 å kapitalbudgeten
anvisa

a) under statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av

700 000 000 kronor;

2) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien ett
investeringsanslag av 100 kronor;

b) under fonden för låneunderstöd
till Räntefria lån till bostadsbyggande

ett investeringsanslag av 120 000 000
kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts ifrågavarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner,
nämligen

från första kammaren
I: 72 av herr Mattsson,

I: 82 av herr Ragnar Bergh,

I: 114 av herrar Birke och Sveningsson,

I: 115 och I: 116 av herr Ewerlöf
m. fl.,

I: 117 av herr Aastrup m. fl.,

1:206 av herr Snndelin,

I: 209 av herr Bengtson m. fl., och
I: 212 av herr Lindblom; samt

från andra kammaren
II: 34 av herrar Larsson i Julita och
Ekström i Björkvik,

11:99 av herrar Jansson i Benestad
och Gustavsson i Alvesta,

II: 100 av herrar Magnusson i Borås
och Nordgren,

II: 106 av herrar Senander och
Holmberg,

II: 156 av herr Björkman m. fl.,

II: 157 av herr Hjalmarson m. fl.,

II: 158 av herr Ohlin m. fl.,

II: 159 av herr Hjalmarson m. fl.,

II: 160 av herr Haglund och fru
Thunvall,

11:261 av herr Ståhl in. fl.,

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

II: 264 av herr Hedlund m. fl.,

11:265 av herr Johansson i Stockholm
m. fl.,

11:267 av herrar Wedén och Rydén,
samt

II: 269 av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Wedén.

I de likalydande motionerna I: 72 (av
herr Mattsson) och 11:99 (av herrar
Jansson i Benestad och Gustavsson i
Alvesta) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att pensionärsbostadsbidrag
måtte kunna utgå även för pensionärer
i tvåfamiljshus, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag
till härför erforderlig författningsändring.

I de likalydande motionerna I: 82 (av
herr Ragnar Bergh) och II: 100 (av
herrar Magnusson i Borås och Nordgren)
hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att kommunala och s. k.
allmännyttiga bostadsföretag skulle vara
underkastade upphandlingskungörelsens
bestämmelser.

I de likalydande motionerna I: 114
(av herrar Birke och Sveningsson) och
II: 156 (av herr Björkman m. fl.) hade
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte

dels beträffande bostadsstyrelsen

a) godkänna i motionerna föreslagen
avlöningsstat för bostadsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60;

b) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 3 080 500 kronor;

c) till Bostadsstyrelsen: Omkostna der

för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 600 000 kronor;

dels ock i fråga om länsbostadsnämnderna a)

godkänna i motionerna angiven
avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1959/60;

b) till Länsbostadsnämnderna: Avlö -

ningar för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 4 088 000 kronor;

c) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 576 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 115
(av herr Ewerlöf m. fl.) och II: 159 (av
herr Hjalmarson m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att långivning
till flerfamiljshus och egnahem
från lånefonden för bostadsbyggande
skulle upphöra vid utgången av juni
månad 1959 och ersättas med ett kreditgarantisystem
enligt de närmare anvisningar
härom, som utfärdades av
Kungl. Maj :t.

I de likalydande motionerna I: 116
(av herr Ewerlöf m. fl.) och II: 157 (av
herr Hjalmarson m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta

A. 1) att den statliga bostadslångivningen
fr. o. m. den 1 juli 1959 skulle
ersättas av ett kreditgarantisystem;

2) att i anledning därav varken preliminära
beslut skulle meddelas angående
lån från Lånefonden för bostadsbyggande
eller anslag anvisas till samma
fond från nämnda datum;

3) att utgivandet av räntefri stående
del av egnahemslån och förbättringslån
skulle upphöra fr. o. m. den 1 juli 1959;

4) att räntefri stående del av egnahemslån
icke skulle behöva återbetalas
i andra fall än då egnahemmet försålts
med vinst och endast i den mån köpeskillingen
överstigit senast åsatt taxeringsvärde
samt i intet fall, om det
räntefria stående lånet innehafts mer
än tio år;

5) att räntegarantien skulle upphöra,
då den tidigare fastställda giltighetstiden
å tio år utgått;

6) att räntegaranti, som utgåves
fr. o. m. den 1 juli 1959, skulle grundas
på en räntesats av 5 %;

7) att för erhållande av kreditgaranti
en engångsavgift av 0,5 % skulle erläggas; 8)

att avslå Kungl. Maj:ts förslag om

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

ändring i villkoren för åtnjutande av
familjebostadsbidrag;

9) att för budgetåret 1959/60 anvisa
å driftbudgeten under femte huvudtiteln
till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
ett förslagsanslag av 135 000 000
kronor;

10) att till Bostadsrabatter anvisa ett
förslagsanslag av 110 000 000 kronor;

B. att. om förslagen under A. 1) och
2) ovan icke vunne riksdagens bifall,

1) tertiärlån, som utlämnades tidigast
den 1 juli 1959, skulle beviljas upp
till 85 % av den totala produktionskostnaden
mot enbart inteckningssäkerhet,
oavsett förvaltningsformerna, upp till
97 % för s. k. allmännyttiga företag mot
kommunal borgen och upp till 92 % för
kooperativa och enskilda företag mot
borgen av kommun, industriföretag eller
annat företag av motsvarande ekonomisk
styrka samt, till den del de
överstege 85 % av belåningsvärdet,
amorteras på 25 år;

2) egnahemslån och förbättringslån
samt tertiärlån som låge mellan 70 och
85 % av belåningsvärdet skulle fr. o. m.
den 1 juli 1959 förräntas efter en räntesats
av 5,5 %;

3) tertiärlån överstigande 85 % av
belåningsvärdet skulle fr. o. m. den 1
juli 1959 förräntas efter en räntesats av
6,5 %;

4) vid utgivande av statliga bostadslån
en förvaltningsavgift om 0,5 %
skulle uttagas i samband med lånets utbetalande; 5)

medgiva, att under budgetåret
1959/60 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
måtte få meddelas intill ett
belopp av 825 000 000 kronor;

6) til! Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1959/60 anvisa ett investeringsanslag
av 810 000 000 kronor;

7) medgiva, att under budgetåret
1959/61) preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från anslaget till riintefria
lån till bostadsbyggande, måtte få ined3
— Andra kammarens protokoll 19.r>9.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

delas intill ett belopp av 10 000 000
kronor;

8) till Räntefria lån till bostadsbyggande
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
investeringsanslag av 10 000 000 kronor;
samt

C. att i övrigt beakta vad i motionerna
anförts.

I de likalvdande motionerna 1:117
(av herr Aastrup m. fl.) och II: 158 (av
herr Ohlin m. fl.) hade föreslagits, att
riksdagen vid sin behandling av Kungl.
Maj:ts proposition nr 1 bil. 7, V huvudtiteln,
måtte besluta

1) att den garanterade räntan å primär-
och sekundärlån för bostadshus
som tillkommit före år 1951 skulle höjas
med en halv procent från och med 1
juli 1959;

2) att räntan på tertiär- och egnahemslån,
som utbetalades efter 1 juli
1959, skulle utgöra 5 procent;

3) att vid försäljning rätt skulle medges
köparen att återlåna den del av
egnahems- eller tertiärlånet som amorterats
utöver vad som föreskrivits i
lånevillkoren;

4) att avslå Kungl. Maj:ts förslag om
att inkomstgränserna för erhållande av
familjebostadsbidrag och räntefritt förbättringslån
skulle höjas'' med 1 000
kronor;

5) att lånegränserna för flerfamiljshus
som påbörjades efter 1 juli 1959
skulle utgöra 97 procent av belåningsvärdet
för företagsformer som nu finge
upp till 100 procent, 92 procent för dem
som nu finge upp till 95 procent samt
85 procent för övriga;

6) att den räntefria stående delen av
egnahemslånen skulle inkomstprövas på
sätt som i motionerna angåves för egnahem,
som erhölle preliminärt beslut efter
den 1 juli 1959;

7) att till Länsbostadsnämnderna:
Avlöningar för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 4 198 000 kronor,
innebärande en minskning i tör Nr

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m,

hållande till Kungl. Maj :ts förslag med
290 000 kronor;

8) att till Bostadsrabatter för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
120 000 000 kronor, innebärande en
minskning i förhållande till Kungl.
Maj:ts förslag med 20 000 000 kronor;

9) att till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag av
11 000 000 kronor, innebärande i förhållande
till Kungl. Maj ds förslag en
minskning av 2 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:206
(av herr Sundelin) och II: 261 (av herr
Ståhl m. fl.) hade hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen måtte för
budgetåret 1959/60 såsom förslagsanslag
anvisa till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
853 200 kronor och till Länsbostadsnämnderna:
Omkostnader 608 400 kronor.

I de likalydande motionerna 1:209
(av herr Bengtson m. fl.) och II: 264
(av herr Hedlund m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte

I. besluta, att den av staten garanterade
räntan för primär- och sekundärlån
med verkan från den 1 januari 1959
måtte få höjas med 0,5 procent, samt

anvisa å driftbudgeten för budgetåret
1959/60 under femte huvudtiteln, punkt

88, till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån
ett förslagsanslag av 130 000 000 kronor;

II. bemyndiga Kungl. Maj :t att med
verkan från den 1 juli 1959 höja tertiäroch
egnahemslåneräntan med 0,5 procent,
därest icke dessförinnan en sänkning
av det allmänna ränteläget genomförts; III.

besluta, att nuvarande bestämmelser
i fråga om inkomststrecken för familjebostadsbidrag
tills vidare måtte
få gälla, samt

anvisa å driftbudgeten för budgetåret
1959/60 under femte huvudtiteln, punkt

89, till Bostadsrabatter ett förslagsanslag
av 120 000 000 kronor;

IV. besluta, att nuvarande inkomstgräns
för erhållande av förbättringslån,
som helt eller delvis utgjorde räntefritt,
stående lån, tills vidare måtte få gälla,
samt

anvisa å driftbudgeten för budgetåret
1959/60 under femte huvudtiteln, punkt
90, till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett reservationsanslag
av 11 000 000 kronor;

V. besluta, att med verkan från den 1
juli 1959 räntefri, stående del av egnahemslån
finge utgöra högst 3 000 kronor; VI.

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam prövning av frågan
om införande av individuell kreditgarantigivning
från staten, avseende långivning
till såväl en- och tvåfamiljshus
som flerfamiljshus, samt i samband härmed
allsidig utredning om den statliga
bostadslångivningen och dess organisation
i syfte att uppnå förenklingar och
besparingar i densamma, samt

VII. beakta även vad i övrigt i motionerna
anförts.

I de likalydande motionerna 1:212
(av lierr Lindblom) och 11:269 (av
herrar Gustafsson i Skellefteå och Wedén)
hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om skyndsam förnyad utredning beträffande
ett frigörande ifrån den statliga
kapitalbudgeten av bostadslån under
för bostadsproduktionens omfattning
och villkor lämpliga former och med
anlitande av kreditgarantisystem.

I motionen II: 34 (av herrar Larsson
i Julita och Ekström i Björkvik) hade
hemställts, att riksdagen ville besluta
att genom skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville utreda frågan
huruvida gällande egnahemslånekungörelse
lämpligen borde ändras på
sådant sätt, att, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som f. n. gäller i
fråga om bostäder som bebos av lantarbetare,
egnahemslån måtte kunna beviljas
ägare eller brukare av jordbruks -

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

fastighet jämväl då lägenheten skall bebos
av fastighetens arrendator, samt att
Kungl. Maj:t ville för riksdagen framlägga
det förslag vartill utredningen må
föranleda.

I motionen II: 106 (av herrar Senander
och Holmberg) hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att det i statsverkspropositionen,
femte huvudtiteln,
punkt 90, Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet,
uppförda anslaget på
13 miljoner kronor i enlighet med bostadsstyrelsens
förslag höjdes till 20
miljoner kronor.

I motionen II: 160 (av herr Haglund
och fru Thunvall) hade hemställts, att
i det framförda förslaget om slopande
av de ortsdifferentierade tilläggslånen
norrlandslänen Gävleborg, Västernorrland,
Jämtland, Västerbotten och Norrbotten
uteslötes och att tilläggslånen
finge löpa enligt nu gällande normer,
samt att en översyn gjordes av familjebostadsbidragens
konstruktion, för att
åstadkomma en rättvisare avvägning
mellan byggnadskostnader och bostadsbidrag
i ovannämnda län.

I motionen 11:265 (av herr Johansson
i Stockholm m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
under punkten 9 a) i kapitalbudgeten
för socialdepartementet gjorda hemställan
om ändringar i långivningen avseende
dels avveckling av tilläggslånen
från och med nästa budgetår och dels
återbetalning av redan beviljade sådana
lån, samt att de under punkterna b)
och c) föreslagna beloppen om resp. 80
och 120 miljoner i enlighet med bostadsstyrelsens
förslag uppräknat till
vartdera 150 miljoner kronor.

I motionen 11:267 (av herrar Wedén
och Rydén) hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om utredning beträffande införande
av värdebeständiga bostadslån i
avsikl att inledningsvis reducera bostadskostnaderna
i nybyggda hus och

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

på längre sikt underlätta övergången
till en fri bostadsmarknad vid tillräcklig
behovstäckning.

Utskottet hade vidare till behandling
förehaft redogörelser, som riksdagens
år 1958 församlade revisorer lämnat i
sin berättelse angående dels synpunkter
på den statliga långivningen till egna
hem och dels samernas bostadsfråga.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. beträffande bostadsbyggandets storlek
och inriktning med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag ävensom med avslag å
motionerna 1:117 och II: 158 samt I: 209
och II: 264, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

II. beträffande införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet med
avslag å motionerna 1:115 och 11:159
samt I: 116 och II: 157, sistnämnda bägge
motioner såvitt nu vore i fråga, ävensom
i anledning av motionerna 1:212
och II: 269 samt I: 209 och II: 264, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet anfört;

III. avslå i motionen II: 267 framställt
yrkande beträffande utredning angående
värdebeständiga bostadslån;

IV. avslå i motionerna 1: 82 och II: 10O
framställt yrkande beträffande tillämpning
av upphandlingskungörelsens bestämmelser
på kommunala och s. k. allmännyttiga
bostadsföretag;

V. beträffande bestämmelser om räntceftergift
med bifall till Kungl. Maj ds
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 116 och II: 157, I: 117 och II: 158
samt I: 209 och II: 264, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

VI. beträffande grunderna för inkomstprövning
av familjebostadsbidrag
med bifall till Kungl. Maj ds förslag ävensom
med avslag å motionerna I: 116 och
11:157, 1:117 och 11:158 samt 1:209
och II: 261, samtliga motioner såvitt nu

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

VII. beträffande pensionärsbostadsbidrag
för lägenhet i tvåfamiljshus i anledning
av motionerna 1:72 och 11:99
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet anfört;

VIII. beträffande omprövning av bestämmelserna
om räntefritt stående förbättringslån
med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
1:116 och 11:157, 1:117 och
II: 158 samt I: 209 och II: 264, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

IX. beträffande räntesatsen för förbättringslån
med avslag å motionerna
I: 116 och II: 157, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

X. beträffande räntesatsen för tertiärlån
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna I: 116
och II: 157, I: 117 och II: 158 samt
1:209 och 11:264, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
utskottet anfört;

XI. beträffande tertiärlånets storlek
och amorteringstid med avslag å motionerna
I: 116 och II: 157 samt I: 117 och
II: 158, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad utskottet anfört;

XII. avslå i motionerna I: 117 och
II: 158 framställt yrkande beträffande
rätt att återlåna del av tertiärlån;

XIII. avslå i motionerna I: 116 och
II: 157 framställt yrkande om uttagande
av en särskild förvaltningsavgift;

XIV. beträffande slopande av det ortsdifferentierade
tilläggslånet med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag å motionerna II: 160 och II: 265,
sistnämnda motion såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

XV. beträffande återkrav av beviljade
tilläggslån med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
1:116 och 11:157 samt 11:265,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

XVI. beträffande räntesatsen för egna -

hemslån med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 116 och II: 157, I: 117 och II: 158
samt I: 209 och II: 264, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

XVII. beträffande slopande eller minskning
av den räntefria stående delen av
egnahemslån med avslag å motionerna
I: 116 och II: 157,1: 117 och II: 158 samt
I: 209 och II: 264, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

XVIII, beträffande återbetalning av
beviljad räntefri stående del av egnahemslån
med avslag å motionerna I: 116
och II: 157, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört;

XIX. avslå i motionerna I: 117 och
II: 158 framställt yrkande beträffande
rätt att återlåna del av egnahemslån;

XX. beträffande egnahemslån för anordnande
av bostad åt arrendator med
bifall till motionen II: 34 i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört;

XXI. beträffande egnahemsbyggandet
på landsbygden i anledning av riksdagens
revisorers förevarande uttalande i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört;

XXII. beträffande utredning av samernas
bostadsfråga i anledning av
riksdagens revisorers förevarande uttalande
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört;

XXIII. beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen, såvitt
de ej behandlats under I.—XXII.,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och
under erinran om vad utskottet anfört
godkänna i statsrådsprotokollet förordade
ändringar;

XXIV. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:116 och II: 157 samt 1: 209 och II: 264,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Kapitalmedelsförluster och ränte -

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

eftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
för budgetåret 1959/60 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
150 000 000 kronor;

XXV. med bifall till Kung]. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 116 och II: 157,1: 117 och II: 158 samt
I: 209 och II: 264, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Bostadsrabatter
för budgetåret 1959/60 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
140 000 000 kronor;

XXVI. med bifall till Kungl. Maj ds
förslag samt med avslag å motionerna
I: 117 och II: 158,1: 209 och II: 264 samt
II: 106, förstnämnda fyra motioner såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till viss
bostadsförbättringsverksamhet för budgetåret
1959/60 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
13 000 000 kronor;

XXVII. till Bidrag till inrättande av
pensionärshem för budgetåret 1959/60
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor;

XXVIII. till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor för budgetåret 1959/60 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 25 000 kronor;

XXIX. med bifall till Kungl. Maj ds
förslag samt med avslag å motionerna
I: 116 och II: 157, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att under budgetåret 1959/60
preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
måtte få meddelas intill ett
belopp av 755 000 000 kronor;

XXX. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 116 och II: 157, såvitt nu vore i fråga,
till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1959/60 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag
av 700 000 000 kronor;

XXXI. till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien för
budgetåret 1959/60 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investcringsanslag
av 100 kronor;

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

XXXII. med bifall till Kungl. Maj ds
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 116 och II: 157 samt II: 265, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att under budgetåret 1959/60
preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, måtte få meddelas
intill ett belopp av 80 000 000 kronor; XXXIII.

med bifall till Kungl. Maj ds
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 116 och II: 157 samt II: 265, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Räntefria lån till bostadsbyggande för
budgetåret 1959/60 under fonden för
låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 120 000 000 kronor;

XXXIV. bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet förordat;

XXXV. med bifall till Kungl. Maj ds
förslag samt med avslag å motionerna
I: 114 och II: 156, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för bostadsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60;

b) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
4 080 500 kronor;

XXXVI. bemyndiga Kungl. Maj d att å
personalförteckningen för länsbostadsnämnderna
uppföra ytterligare 3 tjänster
som kontorsbiträde i Ao 5;

XXXVII. med bifall till Kungl. Maj ds
förslag ävensom med avslag å motionerna
1:114 och 11:156 samt 1:117 och
II: 158, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga,

a) godkänna av utskottet angiven avlöningsstat
för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas Ulls vidare fr. o. in. budgetåret
1959/60;

b) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 under

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 488 000 kronor;

XXXVIII. med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 114 och II: 156 samt I: 206 och II: 261,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
för budgetåret 1959/60 under femte
huvudtiteln anvisa

a) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 948 000 kronor;

b) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 676 000
kronor;

XXXIX. till Förberedelser till en bostadsräkning
för budgetåret 1959/60 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor;

XXXX. besluta, att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den
del de icke blivit under punkterna I.—
XXXIX. särskilt berörda, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade fogats ett särskilt
yttrande av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, varjämte
följande reservationer avgivits, nämligen 1)

beträffande bostadsbyggandets
storlek och inriktning

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett
att utskottet under I bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag ävensom med avslag å
motionerna 1:117 och 11:158 samt
I: 209 och II: 264, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Axel Johannes Andersson,
Jacobsson, Edström och Malmborg,
fröken Elmén och herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett att utskottet under
I bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:209
och II: 264 ävensom med bifall till mo -

tionerna I: 117 och II: 158, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

c) av herrar Pålsson, Nils Theodor
Larsson, Svensson i Stenkyrka och
Hansson i Skegrie, vilka ansett att utskottet
under I bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:117 och 11:158 ävensom med
bifall till motionerna I: 209 och II: 264,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad i reservationen anförts;

2) beträffande införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett
att utskottet under II bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 115 och II: 159 samt I: 116 och
II: 157, sistnämnda bägge motioner såvitt
nu vore i fråga, ävensom med avslag
å motionerna 1:212 och 11:269
samt I: 209 och II: 264, sistnämnda bägge
motioner såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Jacobsson,
Edström, Malmborg och Svensson
i Stenkyrka, fröken Elmén samt herrar
Hansson i Skegrie och Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett att utskottet under
II bort hemställa, att riksdagen måtte
med avslag å motionerna I: 115 och
II: 159 samt I: 116 och II: 157, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu vore i fråga,
ävensom med bifall till motionerna
I: 212 och II: 269 samt I: 209 och II: 264,
sistnämnda bägge motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört;

3) av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

fröken Elmén, herr Hansson i Skegrie,
fröken Karlsson och herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka beträffande utredning
angående värdebeständiga bostadslån
ansett att utskottet under III bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionen 11:267 i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

4) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka beträffande
tillämpning av upphandlingskungörelsens
bestämmelser på allmännyttiga
bostadsföretag ansett att utskottet
under IV bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:82
och 11:100 i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört;

5) av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i Skegrie,
fröken Karlsson och herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka beträffande bestämmelser
om ränteeftergift ansett att utskottet
under V bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt motionerna I: 116 och
II: 157, I: 117 och II: 158 ävensom med
bifall till motionerna I: 209 och II: 264,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad reservanterna anfört;

6) av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i Skegrie,
fröken Karlsson och herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka beträffande grunderna
för inkomstprövning av familjebostadsbidrag
ansett att utskottet under VI bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:116 och 11:157,
1:117 och 11:158 samt 1: 209 och II: 264,

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj:ts förevarande förslag;

7) av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i Skegrie,
fröken Karlsson och herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka beträffande omprövning
av bestämmelserna om räntefritt
stående förbättringslån ansett att utskottet
under VIII bort hemställa, att
riksdagen måtte med avslag å motionerna
1:116 och 11:157 ävensom med
bifall till motionerna I: 117 och II: 158
samt I: 209 och II: 264, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl.
Maj:ts förevarande förslag;

8) beträffande räntesatsen för förbättringslån a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett
att utskottet under IX bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 116 och II: 157, såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört;

av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i Skegrie,
fröken Karlsson och herr Gustafsson
i Skellefteå, vilka beträffande räntesatsen
för tertiärlån ansett att utskottet
under X bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna 1:116 och
11:157, 1:117 och 11:158 samt 1:209
och II: 264, samtliga motioner såvitt nu

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; 10)

av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i Skegrie,
fröken Karlsson och herr Gustafsson
i Skellefteå, vilka beträffande tertiärlånets
storlek och amorteringstid
ansett att utskottet under XI bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 116 och II: 157 ävensom
med bifall till motionerna I: 117
och II: 158, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört; 11)

av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i Skegrie,
fröken Karlsson och herr Gustafsson
i Skellefteå, vilka beträffande rätt
att återlåna del av tertiärlån ansett att
utskottet under XII bort hemställa, att
riksdagen måtte bifalla i motionerna
I: 117 och II: 158 framställt yrkande
beträffande rätt att återlåna del av tertiärlån; 12)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka beträffande
uttagande av särskild förvaltningsavgift
ansett att utskottet under
XIII bort hemställa, att riksdagen måtte
bifalla i motionerna 1:116 och 11:157
framställt yrkande om uttagande av en
särskild förvaltningsavgift;

13) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka beträffande
återkrav av beviljade tilläggslån
ansett att utskottet under XV bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bi -

fall till motionerna 1:116 och 11:157
ävensom med avslag å motionen II: 265,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad reservanterna anfört;

14) av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i Skegrie,
fröken Karlsson och herr Gustafsson
i Skellefteå, vilka beträffande räntesatsen
för egnahemslån ansett att utskottet
under XVI bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:116
och 11:157, 1:117 och 11:158 samt
1:209 och 11:264, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

15) av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i Skegrie,
fröken Karlsson och herr Gustafsson
i Skellefteå, vilka beträffande slopande
eller minskning av den räntefria
stående delen av egnahemslån ansett
att utskottet under XVII bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:209 och 11:264 samt 1:117
och II: 158 ävensom med avslag å motionerna
I: 116 och II: 157, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

16) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka beträffande
återbetalning av beviljad räntefri
stående del av egnahemslån ansett
att utskottet under XVIII bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 116 och II: 157, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

giva till känna vad reservanterna anfört; 17)

av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i
Skegrie, fröken Karlsson och herr Gustafsson
i Skellefteå, vilka beträffande
rätt att återlåna del av egnahemslån ansett
att utskottet under XIX bort hemställa,
att riksdagen måtte bifalla i
motionerna I: 117 och II: 158 framställt
yrkande beträffande rätt att återlåna
del av egnahemslån;

18) av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i
Skegrie, fröken Karlsson och herr Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett att under
förutsättning av bifall till den med

5) betecknade reservationen utskottet
under XXIV bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag ävensom motionerna 1:116 och
II: 157 samt I: 209 och II: 264, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till Kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån för budgetåret
1959/60 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 125 000 000
kronor;

19) av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i
Skegrie, fröken Karlsson och herr Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett att under
förutsättning av bifall till den med

6) betecknade reservationen utskottet
under XXV bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna 1:116 och
11:157 ävensom med bifall till inotio -

Främjande av bostadsförsörjningen m. ni.

nerna I: 117 och II: 158 samt I: 209 och
II: 264, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Bostadsrabatter för budgetåret
1959/60 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 120 000 000
kronor;

20) av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i
Skegrie, fröken Karlsson och herr Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett att under
förutsättning av bifall till den med

7) betecknade reservationen utskottet
under XXVI bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionen II: 106 ävensom
med bifall till motionerna I: 117 och
II: 158 samt I: 209 och II: 264, sistnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret 1959/60 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 11 000 000 kronor;

21) av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i
Skegrie, fröken Karlsson och herr Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett att under
förutsättning av bifall till den med
15) betecknade reservationen utskottet
under XXIX bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt motionerna I: 116 och
II: 157, såvitt nu vore i fråga, medgiva
att under budgetåret 1959/60 preliminära
beslut angående lån, som skulle utgå
från lånefonden för bostadsbyggande,
måtte få meddelas intill ett belopp av
770 000 000 kronor;

22) av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegår -

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

den, fröken Elmén, herr Hansson i
Skegrie, fröken Karlsson och herr Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett att under
förutsättning av bifall till den med
15) betecknade reservationen utskottet
under XXX bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj ds
förslag samt motionerna I: 116 och
II: 157, såvitt nu vore i fråga, till Lånefonden
för bostadsbyggande för budgetåret
1959/60 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
715 000 000 kronor;

23) av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i Skegrie,
fröken Karlsson och herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett att under förutsättning
av bifall till den med 21) betecknade
reservationen utskottet under
XXXII bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt motionerna I: 116 och II: 157 ävensom
med avslag å motionen 11:265,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att under budgetåret 1959/60
preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, måtte få meddelas
intill ett belopp av 65 000 000 kronor; 24)

av herrar Pälsson, Axel Johannes
Andersson, Nils Theodor Larsson, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, herr Hansson i Skegrie,
fröken Karlsson och herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett att under förutsättning
av bifall till den med 22) betecknade
reservationen utskottet under
XXXIII bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt motionerna I: 116 och II: 157
ävensom med avslag å motionen II: 265,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Räntefria lån till bostadsbyggande

för budgetåret 1959/60 under fonden för
låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 105 000 000 kronor;

25) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka beträffande
avlöningsstat för bostadsstyrelsen
under förutsättning av bifall till
den med 2 a) betecknade reservationen
ansett att utskottet under XXXV bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt med
bifall till motionerna I: 114 och II: 156,
såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för bostadsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60;

b) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
3 080 500 kronor;

26) beträffande avlöningsstat för länsbostadsnämnderna A)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka under
förutsättning av bifall till den med 25)
betecknade reservationen ansett att utskottet
under XXXVII bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj ds förslag samt motionerna 1:117
och II: 158 ävensom med bifall till motionerna
I: 114 och II: 156, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen framlagd
avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr. o. in.
budgetåret 1959/60;

b) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 088 000 kronor;

B) av herrar Axel Johannes Andersson,
Jacobsson, Edström och Malmborg,
fröken Elmén och herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett att utskottet under
XXXVII bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj ds
förslag samt motionerna 1:114 och

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

II: 156 ävensom med bifall till motionerna
1:117 och 11:158, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen föreslagen
avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1959/60;

b) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 198 000 kronor;

27) beträffande anslag till omkostnader
för bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna A)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett
att utskottet under XXXVIII bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:206 och 11:261 samt med bifall till
motionerna I: 114 och II: 156, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, för budgetåret
1959/60 under femte huvudtiteln
anvisa

a) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 600 000 kronor;

b) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 576 000
kronor;

B) av herrar Axel Johannes Andersson,
Jacobsson, Edström och Malmborg,
fröken Elmén och herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett att utskottet under
XXXVIII bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj ds
förslag samt motionerna 1:114 och
II: 156 ävensom med bifall till motionerna
I: 206 och II: 261, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, för budgetåret
1959/60 under femte huvudtiteln anvisa

a) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 853 200 kronor;

b) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 608 400
kronor;

28) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka beträffande
förberedelser till en bostadsräk -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ning ansett att utskottet under XXXIX
bort hemställa, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj ds förslag om anvisande
av anslag till Förberedelser till en bostadsräkning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Den som läser statsutskottets
utlåtande rörande bostadspolitiken
kan till äventyrs komma att få
den uppfattningen, att det inom utskottet
och mellan regering och opposition
pågår någon sorts ställningskrig. Så är
emellertid numera inte längre fallet.
Tvärtom är vi alla i princip ense. Jag
understryker, herr talman, i princip.
Naturligt nog har vi olika meningar om
hur dessa principer skall tillämpas. De
principer som vi alla har kunnat samlas
om har fått ett både klart och rättframt
uttryck i de direktiv som dåvarande
statsrådet och chefen för kungl
socialdepartementet John Ericsson den
16 december 1955 gav den bostadspolitiska
utredningen för dess arbete. Enligt
departementschefens mening kunde
de uppgifter bostadspolitiken ställs
inför icke uppfattas som en gång för
alla givna. »I ett samhälle», hette det,
»med full sysselsättning, stigande reallöner
och till följd därav stor efterfrågan
på bostäder vore det en central fråga
hur samhällets insatser på bostadsområdet
skulle utformas för att helt och
fullt komma dem till godo som är i behov
av hjälp». Och departementschefen
drar konklusionen: »Ekonomiska insatser
från det allmännas sida av generell
karaktär i syfte att mera allmänt påverka
relationer mellan hyror och inkomster
borde sålunda ge vika för ingripanden
som avser att förhjälpa hushåll
med små ekonomiska resurser till
en godtagbar bostad.» Detta betyder i
tillspetsad form: Tag bort de generella
bostadssubventionerna som nu utgår till
en massa människor vare sig de behöver
hjälp eller inte och ge i stället ett

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m,

ordentligt stöd till dem som verkligen
har behov av detta! Jag tillåter mig att
erinra om detta på nytt därför att riktlinjerna
för den allmänna bostadspolitiken
den gången drogs.

Den bostadspolitiska utredningen —
det är den senaste utredning vi haft
på detta område — som stod under ledning
och ordförandeskap av vår högt
uppskattade dåvarande kammarkamrat,
numera direktören i Riksbyggen, Erik
Severin, följde i fullständig enighet de
givna direktiven. Det heter i betänkandets
kapitel med allmänna synpunkter
på den framtida bostadspolitiken: »Med
hänsyn till den betydande förbättring
av relationen hyra/inkomst som inträffat
under efterkrigsåren och den allmänna
höjning av levnadsstandarden
som samtidigt ägt rum anser vi emellertid
att stora grupper av hushåll med ordinära
inkomster bör kunna efterfråga
moderna lägenheter av godtagbar standard
även om en hyreshöjning åstadkommes
genom att de generella subventioner
som nu utgår i huvudsak avvecklas.
I en utveckling karakteriserad av
stigande penninginkomster och reallöner
kan den omständigheten, att en subventionsavveckling
tillfälligt ger upphov
till en försämring av den allmänna
relationen mellan ordinära inkomster
och hyror för nyproducerade lägenheter,
icke i och för sig tjäna som ett argument
för ett bibehållande av generella
subventioner.»

Utredningen drog konsekvensen av
detta resonemang på det sättet, att den
föreslog att de ortsdifferentierade tillläggslånen
skulle tas bort. Däremot borde
man ännu icke fullständigt avveckla
kapitalsubventionen till egnahem. Men
utredningen fortsätter med att säga, att
av de generella subventionerna snart
nog inte kapital- utan räntesubventionerna
spelade den största rollen ur
statsfinansiella synpunkter. En viss justering
uppåt av räntorna för de statliga
bostadslånen samt de »garanterade»
räntesatserna för primär- och sekun -

därlån borde kunna ske. Men man skulle
bibehålla ett skydd mot tillfälligt höga
räntor till bostadskrediter.

Så här långt, herr talman, har vi alla
varit ense, och det är vackert så. Vad
som nu återstår i fråga om generella
subventioner att diskutera är egentligen
räntesättningen. För det första skall vi
ta upp problemet i vilken takt avvecklingen
av de generella subventionerna
skall ske när det gäller räntorna på
statslånen. För det andra gäller frågan
vid vilken tröskel — vilken räntesats —
skyddet mot tillfälligt höga räntor på
bottenlånen skall utlösas, eller om man
så vill: vad är en onormalt hög ränta på
bottenlån?

De statliga räntebärande lånen är som
bekant av tre slag: tertiärlån för flerfamiljshus,
egnahemslån för en- och
tvåfamiljshus och förbättringslån. Enligt
Kungl. Maj :ts proposition skall räntan
för alla dessa lån ligga vid 4 procent.
Eftersom staten för närvarande
knappast har någon möjlighet att låna
pengar till lägre kostnad än o procent,
innebär ju detta, att skattebetalarna belastas
med skillnaden d. v. s. 1 procent
och därjämte får stå alla med långivningen
och låneförvaltningen sammanhängande
risker och kostnader. Då utlåningen
för flerfamiljshus och egnahem
för nästa budgetår kan beräknas
vara av storleksordningen 700 å 800
miljoner, betyder en sådan underränta
på en procent, att skattebetalarna för
bara denna årgång i fortsättningen belastas
med 7 å 8 miljoner i räntor.

Centerpartiet, folkpartiet och högerpartiet
har nu efter diverse överläggningar
enats om att räntesatsen för tertiärlån
upp till 85 procent av belåningsvärdet
för egnahemslån skall ligga vid
5 procent, d. v. s. staten skall ta ut ungefär
den ränta som staten själv får betala,
men fortfarande får staten själv
stå kostnaderna för lånens administration
och riskerna för förluster.

I fråga om räntegarantien för underliggande
lån — det gäller alltså primär -

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

och sekundärlån — vill Kungl. Maj :t att
tröskeln nu, liksom den liar gjort sedan
1957, för primärlånen skall ligga vid

4,5 procent för hus som har tillkommit
i början och mitten av 1940-talet, vid

4 procent för hus som har tillkommit i
slutet av 1940 och i början av 1950-talet
och vid 3,5 procent för senare tillkomna
hus. Bostadspolitiska utredningen föreslog
enhälligt att tröskeln för räntegarantierna
skulle höjas i två etapper.
Först skulle man höja med 0,5 procent
från och med den 1 oktober 1957, och
därefter skulle man göra ytterligare en
höjning med lika hög procentsats från
och med den 1 oktober 1959. Enligt utredningens
kostnadsberäkning skulle
kostnaderna för ränteeftergifterna, om
ingen höjning alls gjordes och om man
räknade med en stadig produktion på

05 000 lägenheter om året, redan under
budgetåret 1961/62 stiga till 170 miljoner.
Följde man däremot utredningens
förslag med desssa båda etappvis skeende
höjningar, skulle besparingen i förhållande
till det andra alternativet bli
100 miljoner för ifrågavarande budgetår.
Statskontoret har, såsom redovisats
i propositionen, upptagit detta spörsmål
och påpekat att räntesatsen i allmänna
marknaden sedan maj 1958 ligger
vid 5,1 procent för bundna lån.
Räntenivån ligger alltså nu högre — en
halv procent högre — än när bostadspolitiska
utredningen avgav sitt förslag.
Statskontoret understryker därför angelägenheten
av att man omedelbart höjer
de »garanterade» räntesatserna med
i varje fall 0,5 procent, d. v. s. för hus
byggda 1951 eller senare skulle garantien
ligga inte som Kungl. Maj:t föreslagit
vid 3,5 procent utan vid 4 procent,
vilket är V, procent under statens normallåneränta.

Såvitt gäller hus med bundna lån,
byggda efter den 1 januari 1951, betyder
det nuvarande systemet att de som
bor i husen får betala ränta å bottenlånen
med 3,5 procent medan de som
inte bor i husen, skattebetalarna i ge -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

men, får betala 1,6 procent. När det
gäller icke bundna lån, vilka är de flesta,
får skattebetalarna betala 2,25 procent.

Detta gäller bundna lån. Men de
flesta lån är icke bundna och i fråga
om sådana lån blir den andel, som kommer
på skattebetalarna, icke 1,6 procent
utan 2,25 procent. Det är alltså 3,5 procent
som faller på dem, vilka bor i husen,
och 2,25 procent på dem, som icke
bor i husen.

Det är denna generositet som redan
nu varje år kostar skattebetalarna närmare
150 miljoner kronor, och utgifterna
för ändamålet kommer att stiga i
mycket rask takt — enligt vad jag räknat
ut med ungefär 35 miljoner kronor
per år.

De tre oppositionspartierna har nu
enat sig om att följa de förslag som bostadspolitiska
utredningen enhälligt
framlagt, nämligen att höjaräntetröskeln
ytterligare 0,5 procent och alltså för de
nya husen, byggda efter 1951, sätta den
till 4 procent. En räntesats på 4 procent
innebär uppenbarligen fortfarande
en kraftig subventionering av räntan
och kraftigare än vad bostadspolitiska
utredningen tänkt sig, eftersom den arbetade
med utgångspunkt från ett lägre
allmänt ränteläge än vi nu har. Räntegarantien
har, väl att märka, aldrig haft
till ändamål att allmänt sett hålla räntorna
på bottenlånen särskilt låga, dvs.
att subventionera dessa räntor. Meningen
med räntegarantien har bara varit
en: att skära av såsom tillfälliga bedömda
loppar i ränteutvecklingen, så atl
inte hyrorna för vissa årgångar av hus
måste bli mycket dyrare än de för hus
som byggts innan räntetoppen uppkom
eller sedan den försvunnit och räntan
alltså gått ned igen. Detta har skett därför
att man vill hålla bostadsproduktionen
i gång och undvika att den stoppar
upp inför en tillfällig höjning av
räntenivån.

Nu är det klart — det säger också departementschefen
— all det erbjuder

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

stora svårigheter att bestämt uttala sig
om det normala ränteläget för de år som
kommer, men med den knapphet på kapital
som råder och som kan väntas är
det troligt att även en primärlåneränta
på något över 4 procent skall komma
att framstå som ganska billig. I den departementspromemoria,
som i slutet av
förra året gjordes upp inom socialdepartementet
då det gällde att undersöka
en övergång till kreditgarantisystem för
egna hem, heter det att den räntesats på

3,5 procent för bottenlån, som för närvarande
garanteras i fråga om nybyggda
hus, icke torde kunna betraktas som
en på grundval av en realistisk bedömning
av det framtida ränteläget fastställd
grundränta. Därför räknar promemorieförfattaren
— märk väl: promemorieförfattaren
i socialdepartementet
— i sitt förslag med att den garanterade
grundräntan när det gäller egna
hem skall, precis såsom vi har föreslagit,
ligga vid 4 procent.

När kammarens ärade ledamöter nu
skall ta ställning till allt detta måste det
givetvis ske i klar insikt om de resurser
som icke står till förfogande. Läget var
något annat när bostadspolitiska utredningen
skrev sitt utlåtande. Då lekte
man ännu med tanken på en totalbalansering
av budgeten. I dag innebär, ärade
kammarledamöter, de generella bostadssubventionerna
att man lånar pengar,
som inte finns, för att ge ut till människor
som inte behöver dem. Kan det
vara rimligt att tvinga alla medborgare
i städer och på landsbygd — de må bo
i gamla eller nya lägenheter eller stå i
bostadskön — att betala en allmän omsättningsskatt
på allt vad de skall köpa
för att man därigenom skall kunna hålla
nere hyrorna för en del människor,
som ofta kanske befinner sig i långt
bättre ekonomiska villkor? Enligt min
högst personliga mening bar de tre borgerliga
partierna enat sig på linjer, som
är ytterst försiktiga och som innebär
ett mycket långtgående hänsynstagande
till de bostadssociala önskemålen, och

jag vill icke sticka under stol med att
jag för min del endast med största självövervinnelse
har kunnat stanna vid
dessa förslag.

Vad jag nu sagt utgör, herr talman,
några reflexioner rörande en del områden,
där oppositionspartierna har blivit
överens och där vi alla tre nu bara går
och väntar på att socialministern skall
förena sig med oss.

På ett avsnitt har emellertid högerpartiet
kommit att stå ensamt, och jag
vill också säga några ord om den saken.
Det gäller frågan om en övergång från
direkt statlig långivning beträffande bostadsbyggandet
till ett system med statliga
kreditgarantier.

Nu är det ju inte något speciellt för
högerpartiet att vi inser det helt orimliga
i nuvarande sätt att finansiera bostadsbyggandet.
Det gör alla partier och
inte minst, gissar jag, landets finansminister
— han som skall skaffa pengarna.
Det är ju inte små smulor det gäller. På
nästa års kapitalbudget finns, såsom jag
redan nämnt, 800 miljoner kronor upptagna
för utlåning till bostadsbyggandet.
Dessa miljoner måste finansministern
till sista kronan försöka låna upp
och detta vid sidan av alla pengar som
han behöver låna upp för statens egna
löpande utgifter och kapitalinvesteringar.

Vad tjänar detta självplågeri för förnuftigt
ändamål? Varför skall vi hålla
oss med ett allt mer gigantiskt ämbetsverk
för att förvalta hundratusentals
statliga lån, när det redan finns sparbanker
och andra penninginrättningar
som kan sköta detta lika bra och billigare
och när det vore bekvämare för låntagaren
att ha att göra med en enda långivare,
från botten och ända upp till
toppen? Meningen med den statliga långivningen
är ju att pengarna skall på
hyggliga villkor stå till förfogande för
bostadsbyggandet, men detta syfte uppnår
man ju också genom att staten ikläder
sig borgensansvar för lånen och på

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

det sättet gör dem riskfria och följaktligen
billiga.

1 sitt utlåtande säger utskottet att
räntevillkoren för kreditgarantien skulle
bli avsevärt mycket sämre än för statliga
lån. Detta är nu en missuppfattning.
Vill man ge ränte- eller kapitalsubvention
är det precis lika möjligt
vid det ena systemet som vid det andra.
Socialministern har redan inom departementet
låtit utreda frågan om en övergång
till kreditgarantier när det gäller
egnahemsbyggandet. Jag vill inom parentes
nämna, att man där kommer med
mycket intressanta och skarpsinniga
uppslag. Både folkpartiet och centerpartiet
begär i reservationer, att en sådan
övergång skall utredas såväl vad
gäller egnahem som vad gäller flerfamiljshus.
Vad som nu skiljer oss i högerpartiet
från de andra är som så ofta,
att vi är de radikala medan de andra
är konservativa. Vi vill, att staten redan
den 1 juli i år skall sluta att lämna
ut lån och i stället övergå till kreditgarantier.
Utskottsmajoriteten betecknar
en sådan övergång som brysk och
söker i mörkaste färger utmåla vilka
allvarliga verkningar den skulle få för
bostadsbyggandet och särskilt för dem
som redan satt i gång sina byggen. Vi
har för vår del aldrig förnekat, att
vissa övergångssvårigheter måste uppstå,
men vi är övertygade om att de kan
övervinnas. Vad som skall ske är ju inte
att man på något sätt minskar det reella
utrymmet för bostadsfinansieringen.
Det är ingenting annat än att sparbanker
och hypoteksinrättningar i stället
för staten går ut på obligationsmarknaden
och skaffar medel som behövs för
att de skall kunna övertaga den långivning,
som staten hittills klarat. Märk
väl, jag säger att de skall gå ut i stället
för staten. Det går inte att genomföra
förslaget, om staten inte minskar sin
upplåning i motsvarande grad. Vad vi
föreslår är ett tekniskt arrangemang
som inte är lätt att göra men som inte
heller är ett olösligt problem. Ansprå -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ken på kreditinstituten kommer ju inte
på en gång utan successivt månad för
månad. Vi bär i vår reservation förutsatt,
att staten mycket noga skall följa
utvecklingen och att den, t. ex. via riksbanken,
skall kunna hjälpa de kreditorgan
som har svårt under en övergångstid
att skaffa sig pengar genom
obligationsförsäljning. Det kan staten
göra direkt genom lån eller genom att
köpa dessa organs obligationer.

Slutligen har vi mycket starkt strukit
under, att det aldrig kan bli tal om
att lämna dem som har fått förhandsbesked
om lån i sticket. Under alla förhållanden
måste man se till, att de får
de lån de har fått löfte om.

Herr talman! Denna riksdag har inbjudits
att dra lott om en social och
ekonomisk fråga av oerhörd räckvidd,
vars verkningar skall sträcka sig decennier
framåt i tiden, om vars förutsättningar
man ingenting vet och om vars
kostnader man ingenting får veta. Vårens
session inleddes av kammarens
vördade ålderspresident med Nathan
Söderbloms ord: »I Guds namn — gör
något tappert!» Det vore säreget, om de
av kammarens ärade ledamöter, som är
beredda att med förbundna ögon kasta
sig ut från tjänstepensionens hopptorn,
inte skulle våga sig på det fridsamma
plask, som det innebär att rent tekniskt
byta en statlig stödform mot en annan
lika effektiv statlig stödform, och — jag
understryker det — icke en oprövad.
Kreditgarantien har i åratal använts för
att hjälpa jordbrukare, små och stora
företagare och studerande med deras
finansieringsproblem. Varför skulle då
inte systemet duga nu?

Herr talman, mitt primära yrkande
är om bifall till reservation nr 2 a, som
alltså går ut på att vi den 1 juli skall
övergå till ett kreditgarantisystem och
sluta med den statliga långivningen.
Skulle detta yrkande icke bifallas, yrkar
jag alternativt bifall till alla de övriga
reservationer som är undertecknade
av herr Ragnar Bergh in. fl.

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! För någon vecka sedan
visste tidningarna att berätta, att antalet
bostadssökande i Stockholm under
januari månad i år var 105 000 mot
108 000 vid samma tid i fjol. Denna förändring
framställdes som en betydande
framgång, vilket väl tyder på att förväntningarna
när det gäller bostadsbristens
avveckling är rätt nedpressade.

För närvarande har vi emellertid en
bostadsproduktion på mycket hög nivå.
Motiveringen för ökningen av antalet
igångsättningar har varit främst av arbetsmarknadspolitisk
art. Man har fått
bygga för att skaffa sysselsättning åt
byggnadsarbetarna. För nästa budgetår
har socialministern föreslagit en igångsättningsram,
som skulle möjliggöra
byggande av 63 000 lägenheter. Han säger
emellertid, att om konjunkturläget
fortsätter som det nu är, måste vi eftersträva
en bostadsproduktion på hög
nivå även i det kommande. Vi har inte
förnekat, att en viss anpassning av bostadsproduktionen
till konjunkturläget
måste ske. Men en så kraftig nedgång
som till 63 000 lägenheter tror vi är
mindre lycklig, även om konjunkturen
väsentligt förbättras. Vi har tillsammans
med centerpartiet och högern föreslagit
en ändring beträffande lånegivningen
som, om den kommer till stånd, kommer
att leda till att det ställs mindre
krav på lånemedel. Ett bifall till vårt
förslag skulle möjliggöra att ett något
större antal hyreslägenheter byggdes
och även att en viss övergång ägde rum
till enfamiljshus.

Det är fortfarande en betydande bostadsbrist
i de större städerna. Däremot
bär vi säkerligen många mindre orter
där det numera egentligen inte finns
någon bostadsbrist att tala om. Jag
skulle därför inom parentes vilja uttala
min förvåning över att det beslut, som
fattades av 1956 års riksdag och som
medger en avveckling av hyresregleringen
på dessa platser, såvitt jag vet
ännu icke har lett till något praktiskt

resultat. Det var synnerligen bråttom
med att vi skulle få en provisorisk lag
om besittningsskydd, och detta motiverades
med att denna skulle göra det möjligt
för oss att företa försök med regional
avveckling av hyresregleringen. Någon
sådan avveckling har inte skett.

Jag tror att man har anledning att
varna för en forcerad hyreshusbebyggelse
på orter där det är måttlig efterfrågan
på lägenheter och relativt gott
om tomtmark för mindre bebyggelse.
Det är självklart att det kommer att
inträda en förskjutning i efterfrågan
från hyreshuslägenheter till småhus, egnahem
och radhus. Jag tror att det vore
olyckligt om vi icke skulle tillfredsställa
denna efterfrågan. En hel del av
de stora hyreshus som nu uppförs även
på mindre orter förefaller ibland ha
tillkommit mera för den kommunala
prestigens skull än för bostadsbristens.
Jag tror att det kommer att visa sig att
en del av dessa byggen varit felinvesteringar.
Det är angeläget att kommunerna
beaktar denna fara när de planlägger
sin bostadsproduktion.

Jag skall nu, herr talman, övergå till
att helt kort kommentera den uppgörelse
i bostadsfrågan som träffats mellan de
tre oppositionspartierna och som måhända
har kommit som en överraskning
för regeringssidan, kanske t. o. m.
för en del inom oppositionen.

Motsättningarna mellan partierna har
som bekant varit stora när det gällt bostadsfrågan.
Motsättningarna har dock
kanske inte varit fullt så stora som man
kan tro, när man räknar det antal reservationer
som varje år har fogats till
statsutskottets betänkande, men de har
likväl varit betydande. Detta hindrar
emellertid inte, såsom herr Cassel redan
har påpekat, att de olika partiernas representanter
i bostadspolitiska utredningen
kom till ett praktiskt taget enhälligt
förslag, som ingalunda innebar
någon nedskrotning av bostadsstödet
men däremot en betydande nedbantning

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

av statens kostnader för hvresnedsättningen.

Enigheten blev emellertid inte långvarig.
Det dröjde inte länge förrän partierna
grävde ner sig i sina gamla ställningar.
Folkpartiet har emellertid med
sina förslag i stort sett följt den tidsplan
som bostadspolitiska utredningen
framlade.

De bostadsmotioner som avlämnades
från oppositionspartierna i januari utvisade
också betydande meningsmotsättningar,
främst mellan å ena sidan
högern och å andra sidan folkpartiet
och centerpartiet, vilkas förslag låg rätt
nära varandra. Att vi trots detta under
utskottsbehandlingen har kunnat enas
bör ge anledning att dra ett par nyttiga
slutsatser. För det första visar det att
oppositionen kan komma överens i en
omstridd fråga, en sak som ofta bestritts
från regeringssidan. För det andra ger
det exempel på att när oppositionen
kommer överens, så blir det inte om någon
extrem ståndpunkt utan om en mellanlinje.
Detta tror jag kan ge en nyttig
lärdom såväl för regeringssidan som för
en del av våra egna meningsfränder.

Socialministern har föreslagit ändring
av de generella subventionerna på
ett par punkter. Det ortsgraderade tillläggslånet
skall avskaffas. Vi föreslog
detta redan i fjol. Därav följer att vi i
år helt naturligt stöder socialministerns
förslag. Han föreslår vidare återkrav av
en del utestående tilläggslån, som skall
amorteras men ej förräntas. Här skulle
jag vilja ställa en fråga till socialministern.
Han bar föreslagit ett återkrav av
kapitaltillskott, som skulle motsvara
högst 2 kronor per kvadratmeter liigenhetsyta
men bar inte åsatt detta kapital
någon ränta. Det är möjligt att anledningen
är den att han menar, all kostnaden,
om man åsiitter kapitalet ränta,
blir för stor för de fastigheter som detta
giiiler och hyreshöjningen för kraftig.
Om detta är motiveringen skulle jag
vilja fråga, varför han inte i stället
återkräver elt mindre belopp, excmpel4
— Andra kammarens protokoll Nr

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vis en krona per kvadratmeter, och åsätter
detta vanlig tertiärlåneränta. Om
socialministern gjorde detta, skulle det
belopp staten finge in bli ungefär detsamma.
Kostnaden för fastigheterna
skulle också i stort sett förbli oförändrad.
Men staten skulle ha haft kvar
fordringar på ett par hundra miljoner
kronor i dessa fastigheter, en sak som
hade kunnat bli till nytta, om vi vid en
eventuellt framtida kostnadsstegring har
anledning att söka på nytt utjämna skillnaden
i hyresnivå mellan tidigare uppförda
och nya lägenheter.

Fn sådan anordning skulle dessutom
ha haft en annan fördel: den besynnerliga
reaktiveringen, som egentligen betyder
att man kvittar utgifter man gör i
år mot inkomster man får under en
25-årsperiod, skulle i varje fall i största
möjliga utsträckning ha svarat mot
tidigare avskrivningsprinciper, som ju
var så heliga. Nu kan man kanske säga
att de i praktiken inte var fullt så heliga
som i teorien. Om man gör en liten
återblick på vad som skedde på bostadsavskrivningens
område, kommer det
fram en del rätt besynnerliga saker. Enligt
principerna borde kapitalsubventioner
till enfamiljshus avskrivas helt.
Fram till år 1954 avskrev man emellertid
bara 25 procent och var nöjd med
det. 1955 avskrev man 25 procent plus

17,5 miljoner kronor, vilket gör 42,5
procent — detta var det riktiga det året.
Året därpå avskrev man alltsammans
plus 342 miljoner som var någon sorts
efteravskrivning av vad som då återstod.

Det finns en del andra underligheter
också, t. ex. att man två gånger å rad reaktiverade
räntelöst kapital, som enligt
principen borde avskrivas. Gör man en
återblick på vad som skedde på avskrivningens
område, får man mera en bild
av lekfullhet än av principer. Bostadsavskrivningarna
har på något sätt blivit
finansministrarnas lilla sandlåda —
dessutom en sandlåda där det är strängt
förbjudfct för någon annan att leka.

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Jag kan, herr talman, inte underlåta
att i detta sammanhang erinra om den
kampanj, som fördes mot folkpartiet
1954 med anledning av vårt förslag att
man skulle gå ifrån kapitalsubventionerna
och i stället övergå till löpande årliga
bidrag. Det var ett mycket oskyldigt
förslag. Från bostadspolitisk synpunkt
betyder det närmast ingenting. För hyresgästerna
var det ganska likgiltigt om
de fick hyran nedsatt genom kapitalsubventioner
när huset byggdes eller
om de fick en hyresnedsättning genom
årliga bidrag. Systemet skulle ha varit
till fördel nu när vi skall avveckla subventionerna.
Vi hade nämligen inte behövt
göra denna uppsägning och detta
återkrav av kapitalsubventioner. Vi hade
bara behövt minska på eller helt sluta
med dessa löpande bidrag. Systemet
skulle dessutom ha medfört en klar redovisning
av vad bostadsstödet verkligen
kostade för det löpande året.

Statens bokföring fyller ju även i övrigt
högt ställda anspråk på obegriplighet,
men vad gäller bostadsstödet har
den varit värdelös för den som velat ha
upplysningar om vad detta stöd kostar
staten för ett aktuellt budgetår. Om finansministern,
socialministern eller någon
annan velat ha reda på detta, har
han fått sätta en expert på uppgiften att
räkna ut kostnaden, och man har fått
räkna som om folkpartiets system skulle
ha varit genomfört.

Vårt allt annat än revolutionerande
förslag om övergång till löpande bidrag
framställdes som en mycket lömsk och
illvillig attack mot bostadspolitiken. I
en skrift »Kampen för bättre bostäder»,
som utgavs 1954 av Sveriges socialdemokratiska
arbetarparti förklarades, att nu
hade folkpartiet äntligen bekänt kort.
Egnahemsägarna skulle avkrävas 500
kronor om året. Folkpartiet spekulerade
inte bara i höjda hyror och bostadskostnader,
utan man hade nu tagit definitiv
ställning till denna fråga. Man låtsades
ge egnahemsägarna 8 000 kronor,
men bakom deras rygg hade man redan

bestämt sig för att återkräva pengarna.
Inte ens högern hade lånat sig till ett
dylikt fiffel, hette det. Jag förmodar att
författaren menar, att ett parti som begagnar
fiffel som inte ens högern kunnat
låna sig till definitivt är i utförsbacken.

Detta skulle också ha svåra följder
för staten. Den skulle skuldsätta sig för
250 miljoner kronor om året. Dåvarande
socialministern — alltså nuvarande
finansministern — var om möjligt ännu
karskare än man var i denna broschyr.
I bostadsdebatten den 15 maj 1954 försäkrade
han, att om folkpartiet finge
som det ville, skulle statsskulden efter
en kort tidrymd vara uppe i astronomiska
belopp. I ett tal i Karlskrona
sade han, att folkpartiförslaget skulle
leda till en ökad upplåning på 2 miljarder
kronor på åtta år. Hur hade han
kommit fram till detta belopp? Jo, genom
att räkna med att det stöd som
utgick budgetåret 1953/54 skulle utgå
med oförändrat belopp under hela åttaårsperioden.

Den förutsättningen är besynnerlig,
vem som än begagnar den. Alla var
nämligen vid det tillfället på det klara
med, att en avveckling av de generella
bostadssubventionerna var förestående.
Denna socialministerns förutsättning
var ännu mera besynnerlig som han
just det året begärde riksdagens fullmakt
att börja minska subventionerna.
Om man således utgår ifrån att socialministern
själv trodde på det han sade
i Karlskrona, kommer man fram till
den överraskande slutsatsen, att han
1954 begärde en fullmakt av riksdagen
som han tänkte använda först 1962.
Det är ju ändå att vara ute i god tid.

Nu har det gått fem år av den tidsperiod
som herr Sträng räknade med,
och vad har skett under den tiden? Jo,
stödet till egnahemmen har minskat
från 8 000 kronor till 4 000, det provisoriska
tilläggslånet har helt avskaffats,
och det ortsgraderade tilläggslånet kommer
att avskaffas i och med dagens
beslut. Vidare har vi att efter dagens

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

beslut återkräva största delen av redan
utbetalade tilläggsbelopp. Allt detta har
skett på förslag av regeringen.

Vi protesterade naturligtvis mot den
beskrivning av vår bostadspolitik som
gavs i den socialdemokratiska propagandan.
Statsministern gick i svaromål
på detta, och jag bör kanske avsluta
denna lilla återblick på en mycket
osnygg propagandakampanj med att
citera vad han sade: »Trots att jag lyssnat
på största delen av dagens debatt
i bostadsfrågan har jag inte funnit att
här framkommit något som skulle kunna
rubba tilliten till de uppgifter om
folkpartiets bostadspolitik, som spritts
av det socialdemokratiska partiet.» Man
har rätt att undra om tilliten fortfarande
är lika orubbad.

Våra reservationer, varav de flesta är
gemensamma med högern och centerpartiet,
vill jag beröra endast helt kort
— de talar rätt väl för sig själva. Vi har
gemensam reservation med centerpartiet
om en snabbutredning rörande
övergång till kreditgaranti för såväl
egnahem som hyreshus. Vi tror inom
folkpartiet att en sådan övergång skulle
vara fördelaktig, men vi tror inte att
man utan vidare kan genomföra systemet
redan den 1 juli. Herr Cassel kallade
detta nyss konservatism. Låt gå för
det! Jag är tillräckligt konservativ för
att vilja ha reda på om en sak kan
genomföras innan jag vill vara med om
att genomföra den.

Socialministern har föreslagit alt inkomstgränserna
för familjebostadsbidrag
skall höjas med 1 000 kronor. Denna
höjning, som motiveras med penningvärdeförsämringen,
kan inte sägas
strida mot de principer, som vi
tidigare har anslutit oss till och som
innebär att gränserna inte skall höjas
på grund av standardstegring men väl
på grund av sänkt penningviirde. Alt
vi trots detta i år motsätter oss en höjning
av inkomstgränserna beror på att
vårt land enligt vår mening befinner
sig i en sådan statsfinansicll situation,

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att man måste säga nej även till saker
som man annars utan tvekan skulle gå
med på. Vi kan inte finna att en uppräkning
av ifrågavarande inkomstgränser
har så hög angelägenhetsgrad, att
den bör ske nu. Detta påstående måste
anses alldeles obestridligt i fråga om
familjer med helt eller s. k. reducerat
bidrag. För den som har reducerat bidrag
betyder höjningen att exempelvis
tvåbarnsfamiljer med en bruttoinkomst
mellan 14 000 och 15 000 kronor skulle
få 300 kronor i bidrag mot för närvarande
ingenting. Detta kan inte anses
vara så angeläget. För de grupper som
åtnjuter helt bidrag betyder socialministerns
förslag att en tvåbarnsfamilj
med inkomst mellan 12 000 och 13 000
kronor skulle få 600 kronor mot för
närvarande 300 kronor i årligt bidrag.
Inte heller den förändringen kan anses
ha hög angelägenhetsgrad.

Något annorlunda kan det ställa sig
för familjer med förstärkt bidrag; dessa
grupper har låga inkomster. Men de
som i fortsättningen enligt socialministerns
förslag skulle erhålla förstärkt bidrag,
har redan enligt nuvarande bestämmelser
helt bidrag, d. v. s. i ortsgrupp
2 600 kronor för en tvåbarnsfamilj.
Vi tycker att en höjning av inkomstgränserna
kan anstå, trots att vi
är medvetna om att de starkaste skälen
talar för uppräkning av inkomstgränserna
just för de familjerna.

Beträffande ränteeftergifterna föreslår
vi att statens utgifter skall minskas
genom att räntan å bottenlånen höjes
med en halv procent. Bostadspolitiska
utredningen föreslår också enhälligt att
en sådan förändring skall vidtagas i år.
Enda skillnaden är att höjningen enligt
vårt förslag kommer vid en tidigare
tidpunkt. Genom att höja bottenlåneräntan
en halv procent sparar staten
för helt budgetår närmare 50 miljoner
kronor.

Vi föreslår att egnahems- och tertiärlåneräntan
skall höjas med 1 procent
till 5 procent, dock med viss ersättning

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

i form av schablonbidrag till egnahemsägarna,
enär räntehöjningen för dem
innebär en större ökning av boendekostnaden.
Tertiärlån som ligger över
85 procent skall emellertid förräntas
efter 5,5 procent. Detta förslag överensstämmer
med en reservation av herr
Cassel och mig i bostadspolititiska utredningen,
som motiverades med att vi
ville komma fram till rättvisare konkurrensvillkor.
De företag som får låna
hela toppkapitalet, har ju ändå en stor
fördel framför dem som får låna endast
85 procent av kapitalet. Höjningen av
tertiärlåneräntan innebär för de enskilda
företagen en mycket obetydlig
hyreshöjning. I genomsnitt under lånets
löptid kan det inte röra sig om mer än
40—50 öre per kvadratmeter. För s.k.
allmännyttiga företag blir kostnadsökningen
betydligt större. Men det är alldeles
klart att har en företagsform gynnats
och man vill åstadkomma rättvisa,
kan det inte undvikas att detta medför
minskade subventioner för den gynnade
företagsformen.

Högern och centerpartiet har i år
också gått med på vårt förslag om att
vid försäljning av statsbelånade hus
köparen skall ha rätt att återlåna den
del av det statliga lånet som amorterats
utöver vad lånevillkoren föreskriver.
Om denna rätt infördes, skulle ett nu
ganska tungt vägande skäl för att underlåta
extra amortering försvinna.

De förslag, som oppositionspartierna
nu enats om, innebär för budgetåret
1959/60 en besparing på drygt 60 miljoner
kronor och för därpå följande
budgetår ungefär det dubbla. En sådan
besparing kan självklart inte genomföras
utan att vissa hyreshöjningar uppstår.
De förslag, som vi nu lagt fram,
är emellertid väl förenliga med den
bostadspolitik som tidigare rekommenderats
av folkpartiet och som innebär
att de generella bostadsstöden skall avvecklas,
men försiktigt, så att man inte
skapar svårigheter för bostadsbyggandet
och allvarligt försämrar relationen

hyra/inkomster. De förslag som vi nu
enats om kan man inte beskriva som
avsteg från denna princip utan att göra
våld på sanningen. Försök i den riktningen
har dock redan gjorts i den
socialdemokratiska pressen.

I en artikel i Aftonbladet för en tid
sedan hette det i rubriken: »Oppositionspartiernas
förslag höjer hyran i en
två-rummare med 600 kronor.» Det lät
ju förskräckligt, och beloppet skulle
dessutom ha uträknats av en bostadsexpert.
När man sedan läste artikeln,
framgick det att hälften av det nämnda
beloppet var en följd av förslaget om
avslag på höjningen av inkomstgränsen
för familjebostadsbidrag. Det är väl
ändå en smula fördomsfritt att kalla
en utebliven subventionsökning för
hyreshöjning, särskilt som man heller
inte talar om att den bara gäller barnfamiljer
inom strängt avgränsade inkomstskikt.
Den andra hälften av beloppet,
300 kronor, skulle alltså vara
den egentliga hyreshöjningen. Inte heller
detta är lätt att förstå. För 40-talshusen
torde väl vårt förslag innebära
en hyreshöjning som ligger mellan
1—1:50, och det blir inga 300 kronor.
För 50-talshusen rör det sig om ett par
kronor per kvadratmeter. Hyreshöjningen
är något större i nyproduktionen,
men inte heller där kan man komma
fram till 300 kronor för en tvårummare.
Stockholms-Tidningen skriver
för övrigt i dag att det gör 200
kronor, en uppgift som torde ligga
väsentligt närmare sanningen.

Det hela är som sagt rätt fördomsfritt,
men det måste nog gå till på det
sättet, om man skall kunna skrämma
hyresgästerna med det förslag som vi
har framställt. Jag tror att socialdemokraterna
skulle göra klokt i att avstå
från någon stor process mot oppositionen
för besparingsförslag på bostadsområdet.
Man vet inte vad som kan
inträffa, ett annat år kanske socialdemokraterna
själva kommer med ungefär
samma förslag som vi framlagt i år.

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till samtliga reservationer
av herr Axel Johannes Andersson
in. fl. och samtliga reservationer av
herr Pålsson m. fl., dock med undantag
för den med 1 c) betecknade reservationen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Den enighet som i
väsentliga punkter har kunnat uppnås
mellan oppositionspartierna i den föreliggande
frågan är, som det synes, frukten
av kompromisser, där de mera extrema
kraven har fått vika för moderatare
sådana. Totalt torde emellertid
den inverkan på hyresnivån som dessa
kompromisser åstadkommer bli relativt
begränsad. Vid flera tidigare tillfällen
har ju sådana stegringar i boendekostnaderna
kunnat genomföras praktiskt
taget med alla partiers goda minne och
medverkan. I det föreliggande utskottsutlåtandet
redovisas de stegringar i hyreskostnaderna
som motionernas krav
innebär, och avsikten därmed är väl,
såsom herr Gustafsson nyss sade, att
framställa reservanterna såsom varande
likgiltiga för dessa stegrade boendekostnader.

Genom de kompromisser, som nu har
åstadkommits och där de mera extrema
kraven har modererats, är denna beräkning
i utskottsutlåtandet inte längre
hållbar. När vi emellertid vid tidigare
tillfällen har vidtagit ungefär samma
åtgärder som reservanterna nu föreslår
— i varje fall i ungefär samma riktning
■— och alla har varit eniga därom, då
har man inte framställt dessa på samma
sätt utan i stället såsom riktiga och
nödvändiga.

Från alla håll har det tidigare sagts,
att vi får sträva efter en successivt
minskad generell höjning, och de åtgärder
som här föreslås från reservanterna
har eu tidigare rekommenderad inriktning.
Vi har genom dessa generella
subventioner kommit alt ge bostadspoli -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tiken en inriktning, där man knappt
kan säga att den längre hör till de
socialt underbyggda samhällsåtgärderna.
I stället har det hela råkat medverka
till att betydande missförhållanden
har kunnat konstateras på detta
område därigenom att dessa generella
subventioner, såsom här tidigare har
sagts, går till alla, oavsett inkomst eller
förmögenhet.

I ett avseende har emellertid enighet
inte kunnat uppnås mellan oppositionspartierna,
och det är när det gäller bostadsbyggandets
omfattning just nu och
under den närmaste framtiden. Under
de senaste åren har från experthåll
sagts, att ett bostadsbyggande av ungefär
65 000 lägenheter per år skulle kunna
anses såsom önskvärt med hänsyn
till möjligheterna att fylla efterfrågan.
Under innevarande budgetår har emellertid
en produktion av 71 000 lägenheter
beräknats kunna uppnås. Detta
motiveras främst av arbetsmarknadssynpunkter,
och det skall inte heller
förnekas att just byggnadsverksamheten
är ett effektivt medel att bekämpa arbetslösheten
genom den inverkan som
denna i många avseenden har på t. ex.
materialförsörjningsområdet och när
det gäller kompletteringsarbetena.

I statsverkspropositionen för kommande
budgetår har ramen för den
preliminära långivningen beräknats efter
ett minimiprogram av 63 000 lägenheter.
Om det nuvarande konjunkturläget
fortsätter, bör denna ram vidgas
väsentligt, menar departementschefen,
d. v. s. om arbetslösheten visar sig komma
att fortsätta även under kommande
höst och vinter och om stagnationen
inom näringslivet håller i sig. Vi har
velat påpeka nödvändigheten av att fara
försiktigt fram vid avvägningen av
byggnadsprogrammets omfattning under
en vikande konjunktur. Risk kan
nämligen föreligga för att färdigställda
lägenheter inte kan avsättas, om inkomsterna
blir osäkrare. Sannolikt iir
den nuvarande bostadskön till inte ringa

54''

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

grad beroende på de väsentligt ökade
inkomster, som överkonjunkturen under
senare tid medfört, men om denna
överkonjunktur eventuellt förbytes i
sämre konjunkturer — vilket ju redan
i viss mån har skett — så kan detta
mycket väl tänkas resultera i att bostadsköerna
reduceras betydligt. Reaktionen
torde därvid i första hand komma
från de ungdomars sida, som nu i
stor utsträckning står i bostadsköerna.
Det har ju sagts att ungefär 40 procent
av människorna i Stockholms bostadsköer
är ungdomar, som söker bostad av
annan orsak än att de skall gifta sig.
Bland dessa unga människor kan stagnationen,
om den fortsätter, befaras få
sina kraftigaste verkningar på såväl
sysselsättning som inkomster.’ Det har
därför sina risker, menar vi, att alltför
mycket satsa på ett utökat bostadsbyggande
av den betydande grad som nu
antytts. Nya bostäder är en dyrbar vara
att så att säga framställa på lager.

Vi menar därför att byggnadsprogrammet
i stort sett bör begränsas till
de ursprungligen avsedda 63 000 lägenheterna.
I stället bör sådana åtgärder
vidtagas, att investeringar inom det
produktiva näringslivet kan utökas.
Detta torde ge precis lika goda sysselsättningsmöjligheter,
och det innebär
inte samma risk för felinvesteringar
som ett alltför utvidgat bostadsbyggande
i dagens läge kan ha. Inför den
minskade konkurrensförmåga som ett
friare handelsutbyte mellan de sex
unionsstaterna kan komma att medföra,
bör vi på allt sätt rusta upp vårt näringsliv,
modernisera och rationalisera
det. Men detta kräver såväl pengar som
arbetskraft och materialtillgångar.

Ett ytterligare utvidgat bostadsbyggande
torde också medföra, att den
prioritet till krediter som länge innehafts
för just dessa investeringar kan
komma att lägga beslag på ännu mer av
våra kapitalresurser, samtidigt som åtgärder
syftande till räntesänkning sannolikt
kommer att få anstå. Dessutom

ställer ju, som vi alla vet, ett ökat bostadsbyggande
ökade krav på statskassan
i form av subventioner — alltså
som vi ser det en utveckling rakt motsatt
den som i dagens läge borde eftersträvas,
nämligen vidgade kreditmöjligheter
till näringslivet, sänkt ränta på
dessa krediter och minskade skattebördor,
allt i syfte att stärka konkurrenskraften
på det handelspolitiska området.

Under senare år har frågan om införandet
av ett kreditgarantisystem på
bostadskreditgivningens område diskuterats
i olika sammanhang. Det initiativ,
som tagits av socialdepartementet
att åtminstone i begränsad omfattning
utreda denna fråga, hälsar jag med tillfredsställelse,
även om det framlagda
förslaget i och för sig inte kan godkännas.
Utredningen har dock visat,
att frågan går att lösa på ett eller annat
sätt. Klart är emellertid, att frågan inte
hör till de mera lättlösta. Kreditgivningen
får inte ändras på det sättet —
som statsutskottet tidigare vid flera tillfällen
framhållit — att ändringen kommer
att inverka negativt på ifrågavarande
byggnadsverksamhet.

Det förslag som framlagts i departementspromemorian
begränsar sig till
egnahemsområdet. Enligt vår mening
bör inte enbart detta område omfattas
av en sådan kreditgaranti, utan även
byggandet av flerfamiljshus bör ingå i
densamma. Därför bör även denna
fråga klarläggas, innan beslut fattas om
endast ett visst avsnitt av bostadsbyggandet.

I remissyttrandena har departementspromemorian
blivit ganska kritiserad,
och jag tycker därför att departementschefen
gör klokt i att inte framlägga
förslag enligt denna i år. Man måste
vara ytterligt försiktig vid en sådan
övergång till ett annat system för kreditgivning,
så att inte de kommunala
organen kommer att mista det inflytande
som de nu har och detta inflytande
i stället flyttas över i banksty -

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

relsernas händer. Den kreditgaranti som
staten skall ikläda sig måste vara så
omfattande, att inte de bostadspolitiska
intressena och hänsynen till bostadens
lokalisering sättes åt sidan för rent
ekonomiska beräkningar och för bedömandet
av kreditvärdigheten.

Det är därför enligt min mening bättre
att man från departementets sida
noggrant omprövar detta kreditgarantiförfarande
i hela dess vidd, tillämpat
på hela bostadsbyggandets område, även
om detta skulle tarva mycket av både tid
och arbete. Detta är ändå bättre än att
riskera att vinsterna i ett avseende kan
komma att förbytas i förluster i ett
annat. Enligt det förslag som nu framlagts
skulle sannolikt landsbygdens bebyggelse
allvarligt ha kommit i farozonen
och den ganska restriktiva tilllämpning
som nu sker beträffande denna
byggenskap skulle säkert bli ytterligare
skärpt genom bankintressenas
inkoppling på det sätt som föreslagits.
De villkor, som jag ovan antytt och
som utskottet i år upprepar, nämligen
att en förutsättning för att kreditgarantisystemet
skall kunna godtagas är
att en försämring av bostadsbyggandets
villkor och möjligheter inte uppkommer,
kan knappast sägas bli uppfyllt
med detta förslag.

I år saknar vi en reservation, som
annars har varit ständigt återkommande
under tidigare år, nämligen den reservation
som har krävt gynnsammare tilllämpning
beträffande långivningen för
landsbygdsbebyggelsen. Orsaken till att
den reservationen nu har utelämnats är
att utskottet i år har skrivit, tycker vi,
så pass positivt, att alla har kunnat
låta sig nöja därmed. De positiva uttalanden
som utskottet gör ansluter sig i
viss män till de påpekanden i frågan
som statsrevisorerna har gjort, .lag tror
emellertid att om en bättre tingens ordning
skall kunna uppnås när det gäller
bestämmelsernas tillämpning för landsbygden,
bör de kommunala instansernas
ställningstagande ges ett större infly -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tande och mera beaktas av högre myndigheter
än vad som nu ofta sker.

Jag skall inte gå in i detalj på de olika
reservationerna. De är i allmänhet
gamla bekanta från tidigare bostadsdebatter.
De minskningar av de generella
subventionerna, som däri föreslås, är
som jag tidigare sagt i enlighet med ganska
enstämmiga uttalanden från tidigare
tillfällen. Från’vårt håll anser vi,
trots att vi här har gått med på kompromisser
som har gått utöver vår ursprungliga
inställning i fråga om räntesatserna,
att en allmän räntesänkning
med en halv procent bort vidtagas. Om
så hade skett hade statens upplåningsränta
sänkts, varigenom differensen till
den garanterade räntan blivit mindre.
Helst hade vi sett att en minskning av
de generella subventionerna hade kunnat
ske den vägen. När emellertid den
relativt höga ränta vi nu har i förhållande
till konjunkturbilden tycks försvaras
mycket starkt på vissa håll, har
vi alternativt valt vägen över höjda garantiräntor.
Jag vill emellertid stryka
under att vi därmed inte har avstått
från åsikten att en allmän räntesänkning
hade varit en bättre väg än den
som har beträtts.

Det är väl närmast takten i fråga om
avskrivning av subventionerna och tidtabellen
härför som bedömes olika. De
förslag till minskningar av subventionerna,
som har gjorts, innebär ju som
också tidigare framhållits inte föraktliga
besparingar för statskassan — en
i dagens läge nödvändig åtgärd, även
den. Dessa generella subventioner ges
ju till folk som många gånger inte behöver
dem. Det är mycket sannolikt,
att flera av dem som får dessa subventioner
använder dem för att utöka sin
efterfrågan på andra områden. Får man
subvention för sin bostad, är det lättare
att få pengar över till att anskaffa
andra önskvärda ting. Man kan därför
mycket väl säga, att subventionerna
många gånger går till fyllandet av andra
behov än bostaden. En successiv

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nedskärning av dessa generella gåvor
kan därför inte sägas betyda någon social
avrustning. Det sociala momentet
ligger i stället på de behovsprövade subventionernas
område.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till alla de reservationer,
som har avgivits av herr Pålsson m. fl.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Herr Cassel uttryckte
en stilla förhoppning, att socialministern
så småningom skulle förena sig
8 med reservanterna i deras ståndpunkt
beträffande bostadspolitiken. I anslutning
därtill vill jag erinra om att vi
en gång varit överens eller i varje fall
relativt överens om bostadspolitikens
allmänna princip, nämligen anskaffande
av hälsobostäder till alla. En erinran
härom bör man kanske rikta till den
siste ärade talaren, som numera tycks
vara av den meningen, att bostadspolitiken
inte kan betraktas som ett utslag
av modern socialpolitik. Min mening är
emellertid, att vi fortfarande bör hålla
fast vid det mål för bostadspolitiken
som jag nyss angav. Vi bör erinra oss
detta, även om bostadsbristens avskaffande
fortfarande står i förgrunden för
vårt intresse. På längre sikt har vi föresatt
oss att avskaffa trångboddheten,
vilket för övrigt avsatt glädjande spår
i bostadsbyggandet under efterkrigstiden.

Under samma tid har förhållandet
mellan bostadskostnader och inkomster
förbättrats. En modern bra bostad har
kommit att dra en mindre del av en
vanlig inkomst än tidigare. Detta har
för övrigt varit en av förutsättningarna
för en höjd bostadsstandard. Bristen på
bostäder har dock varit medaljens frånsida.
Det ekonomiska läget, präglat först
av brist på material, därefter av brist
på arbetskraft, har medfört att uppställda
program förverkligats i långsammare
takt än vi önskat. Av hänsyn, herr

Hansson i Skegrie, bl. a. till produktiviteten
i landet har vi givit näringslivets
byggnadsbehov en jämförelsevis stor
del av det tillgängliga utrymmet.

Den avvägning vi gjort har emellertid
som bekant inte inneburit, att vi
försummat bostadsbeståndet i landet.
Tvärtom, det har aldrig byggts så mycket
bostäder som nu. Om vi tar med i
beräkningen de bostäder, som nu står
under byggnad, omfattar krigs- och
efterkrigstidens bostadsproduktion i
runt tal 1 miljon nya lägenheter. Detta
innebär att omkring 3 miljoner svenskar
— d. v. s. 40 procent av vår befolkning
— fått nya moderna bostäder under
en 20-årsperiod.

Trots att byggandet varit rekordartat,
vet vi emellertid att bostadsbrist alltjämt
råder, huvudsakligen i de större
städerna. Hur stort det egentliga bostadsunderskottet
är kan inte anges.
I varje fall är antalet hos bostadsförmedlingarna
anmälda ingen tillförlitlig
mätare. Här rör det sig i stor utsträckning
om personer, som önskar byta lägenhet
eller som anmält sig i förtid för
säkerhets skull. De i verklig mening bostadslösa,
d. v. s. familjer som saknar
egen bostad och är inneboende hos
andra, är emellertid många nog för att
de skall utgöra ett besvärligt problem.
Just nu kan antalet hos bostadsförmedlingarna
anmälda sökande, som saknar
egen lägenhet, uppskattas till 135 000,
av vilka ungefär 55 000 kommer på
Stockholm.

Det anförda visar, ärade kammarledamöter,
att bostadsbyggandet fortfarande
är en av våra angelägnaste uppgifter.
Vår mening är också, att enda sättet
att avhjälpa denna brist är att bygga.
Full sysselsättning och goda inkomster
har ökat efterfrågan. När bostäderna
dessutom i förhållande till inkomsterna
blivit billigare, så stiger efterfrågan
än mer. Det är förvisso ett faktum som
jag utan vidare kan medge.

Vi vill nu ytterligare knappa in på
det försprång som efterfrågan har för -

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

skaffat sig. Och det blir staten som
måste se till att bostadsbyggandet får
en sådan omfattning, att vi kan nå målet,
d. v. s. bostadsbristens avskaffande.
Så långt jag kan se skyggar oppositionen
inför denna utsikt. Det sker vid en
tidpunkt, då vi på grund av det omfattande
bostadsbyggandet har börjat glida
in i en period, som ger hopp om en
verklig avveckling av bristen, såvida
produktionen kan hållas på nuvarande
nivå.

Bostadsbyggandet har ökat särskilt
kraftigt de två senaste åren. Tillskottet
utgjorde cirka 57 000 lägenheter per
år under tiden 1954—56 men steg 1957
till i det närmaste 65 000 lägenheter och
blev 1958 ungefär 63 000. Under 1958
påbörjades drygt 68 000 lägenheter. Vid
årsskiftet 1958—1959 var den pågående
produktionen mycket stor, uppskattningsvis
nära 75 000 lägenheter. Tillskottet
1959 blir uppemot 70 000 lägenheter.

Under de senaste åren har vi dessutom
eftersträvat att öka bostadsbyggandet
på de orter där bostadsunderskottet
är störst. De stora orterna har därvid
i första hand tilldragit sig intresset. I
stockholmsområdet tillkom 1956 cirka
8 600 lägenheter, 1957 10 500 och 1958
11 200 lägenheter, ökningen utgjorde
drygt 2 500 eller 30 procent. I göteborgsområdet
var ökningen i färdigställandet
1956—1958 900 lägenheter, motsvarande
20 procent. För städer med 30 000
till 100 000 invånare var ökningen 1956
—1958 13 procent. För städer med högst
5 000 invånare samt landsbygden redovisas
för de angivna åren en minskning
med 7 procent. För hela landet innebär
de tre årens utveckling en ökning med
5 000 lägenheter eller 9 procent.

Bostadsstyrelsen utför varje år en
undersökning av marknadsläget, huvudsakligen
i de kommuner som har kommunal
bostadsförmedling eller i varje
fall ett register över bostadssökande.
Den senaste undersökningen avser 80
kommuner med en folkmängd av nära
3,4 miljoner. De lämnade uppgifterna

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

avser förhållandena den 1 januari eller
1 februari i år. Undersökningen är i och
för sig av intresse, men av särskilt
stort intresse är att studera förändringarna
under 1958 i fråga om bostadssökande
familjer, som saknar egen lägenhet.

Det är alltså fråga om de i begränsad
mening bostadslösa. Styrelsens undersökning
visar att under 1958 antalet dylika
familjer minskade med inte mindre
än 14 procent. Under 1957 var minskningen
endast 3 procent. Förklaringen
till denna glädjande utveckling är att
söka dels i den under perioden stora
bostadsproduktionen och dels i en viss
avmattning av efterfrågetillväxten.

Som jag redan sagt kan man räkna
med en ytterligare betydande produktionsökning
i år. Utsikterna till en stark
förbättring av marknadsläget under innevarande
år förefaller därför mycket
goda. Bostadsbristen är också koncentrerad
till de största städerna, framför
allt Storstockholm-cmrådet. Bostadsstyrelsens
undersökning ger belägg för
detta. Av bostadssökande familjer utan
egen lägenhet kommer inte mindre än
52 procent på Storstockholm. Enligt
styrelsens undersökning var nedgången
i antalet bostadslösa familjer under 1958
starkast i de minsta kommunerna och
svagast i de största. I Storgöteborg var
minskningen 13 procent och i Storstockholm
7 procent.

Dessa uppgifter är intressanta ur den
synpunkten, att de understryker vikten
av att bostadsbyggandet befordras i de
största orterna. Man kan kanske till och
med räkna med att marknadsläget på
de mindre orterna på landsbygden inom
en icke alltför avlägsen framtid kommer
att bli tillfredsställande ur de synpunkter
som regeringen anser sig företräda,
nämligen atl råda bot på bostadsbristen.

Samtidigt har de nyproducerade lägenheterna
under efterkrigstiden steg
för steg blivit större och bättre utrustade.
För hela riket har under åren 1954

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

—1958 de allra minsta lägenhetstyperna,
enkelrum, ett rum och kök m. m.,
oavbrutet minskat sin andel av produktionen
från 24 till knappt 18 procent.
Tvårumslägenheternas andel i produktionen
har nedgått kraftigt, från 46 till
29 procent. Andelen tycks emellertid ha
stabiliserats under senare tid. Lägenheterna
på minst tre rum och kök har under
samma tid ökat mycket kraftigt,
från drygt 31 till nära 54 procent. I
Stockholm och Göteborg har förändringarna
varit störst. I Stockholm har
sålunda lägenheter på minst tre rum
och kök under denna tid ökat sin andel
från 37 till inte mindre än 67 procent.

Otvivelaktigt har — det erkänner jag
— statens stöd till bostadsbyggandet
spelat en väsentlig roll för denna utveckling,
liksom den fulla sysselsättningen
och den stigande realinkomstnivån
jämte hyresregleringen. Samtidigt
har emellertid under detta årtionde en
gradvis avveckling av de generella subventionerna
kunnat ske. Dessa minskningar
har betytt avsevärda besparingar
på statsbudgeten i jämförelse med vad
det ökade bostadsbyggandet skulle ha
krävt, om statens stödåtgärder varit
oförändrade.

Det provisoriska tilläggslånets slopande
har medfört en besparing på cirka
300 miljoner kronor per år. Samtidigt
har dock tertiärlånen ökat med uppskattningsvis
150 miljoner kronor. Reduceringen
av egnahemssubventionen,
d. v. s. den räntefria stående delen av
egnahemslån, har inte minskat egnahemslånens
storlek men väl de räntefria
lånen med cirka 70 miljoner kronor per
år. Höjningen av den garanterade räntan
på primär- och sekundärlån har
medfört en besparing på cirka 60 miljoner
kronor om året. Höjningen av räntan
på tertiär- och egnahemslån medför
en utgiftsminskning för staten på nära
10 miljoner kronor per årsproduktion.

Bostadsbyggandet har alltså kunnat
kraftigt ökas utan att fördenskull den
statliga långivningen behövt ökas. Bud -

getåret 1955/56 utgjorde nettoutgifterna
för tertiärlån, tilläggslån och egnahemslån
drygt 1 000 miljoner kronor. För
nästa budgetår torde de något understiga
denna siffra. Då kommer också
bostadsbyggandets omfattning som bekant
att väsentligt överskrida det som
vi orkade med för fyra år sedan.

Dessa förändringar av finansieringsvillkoren
har emellertid — och det bör
vi komma ihåg — medfört en viss ökning
av hyror och bostadskostnader.
Ökningen kan anges till 10 å 15 procent.
För de allra nyaste husen har hyrorna
blivit ytterligare något högre än de skulle
ha blivit under de gynnsammaste finansieringsvillkor
vi tidigare haft.

Nu vandrar i själva verket regeringen
försiktigt vidare på den av statsutskottet
en gång rekommenderade vägen.
Förslaget om att nu avveckla även de
ortsdifferentierade tilläggslånen betyder
att hyrorna i nya hus kommer att
bli något högre än eljest. Man kan räkna
med att det rör sig om 2—5 procent.
För hus som tillkommit från och med
1951 blir det också en hyreshöjning av
ungefär samma storlek beroende på förslaget
om återbetalning av tidigare beviljade
tilläggslån. Återkravet gäller belopp
på högst 2 kronor per kvadratmeter
och återbetalningstiden är 25 år.

Nu frågar herr Gustafsson i Skellefteå:
Varför just 2 kronor? Och varför
kunde man inte ta 1 krona med ränta?
Ja, jag måste säga, att detta i och för sig
kan vara en smaksak, men i propositionen
har vi endast följt en tidigare tilllämpad
praxis, som efter vad jag kan
förstå herr Gustafsson i Skellefteå själv
tidigare för sin del har biträtt.

Under de senaste åren har en viss
höjning av hyrorna skett. Detta gäller
både statsbelånade och privatfinansierade
hus. Orsaken är delvis gemensam
för båda grupperna av hus. Till en del
beror höjningen på ökade fastighetscmkostnader.
Det gäller vidare avgifter
av skilda slag, fastighetsskötarlöner och
reparationer. Beträffande reparationer -

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

na har kompensation lämnats på grundval
av en mellan Hyresgästernas riksförbund
och Sveriges fastighetsägareförbund
träffad överenskommelse om
förbättrat underhåll av hyresfastigheter.

På grund av räntestegringarna har de
privatfinansierade husen tillerkänts
kompensation för ökade ränteutgifter.
Regeringens beslut i november, som
gällde hyrorna under 1959, innebar som
bekant hyresökningar. Beslutet byggde
också i detta fall på en utredning, vars
förslag godtagits av representanter för
Hyresgästernas riksförbund och Sveriges
fastighetsägareförbund. Jag vill i
detta sammanhang inte underlåta att
uttala min uppskattning av att partsorganisationerna
på detta område nu tycks
ha funnit former för överläggningar, vid
vilka de motsättningar som finns — och
väl måste finnas — kan överbryggas av
godtagbara kompromisser.

Hyreshöjningarna under de senaste
åren har betytt en viss anpassning av
hyressättningen till ett höjt kostnadsoch
ränteläge. För de statsbelånade husens
vidkommande har det höjda ränteläget
endast delvis påverkat hyressättningen.
Höjningarna i de statsbelånade
husen har med andra ord varit relativt
små. Genom en låg bunden ränta på de
statliga bostadslånen och genom den
s. k. räntegarantien har i stället statens
utgifter för bostadsåtgärderna ökat på
grund av räntehöjningarna. Den av staten
garanterade räntan på primär- och
sekundärlån i fastigheter med statligt
tertiär- eller egnahemslån har visserligen
höjts något men ligger som bekant
ändå avsevärt under marknadsräntan.
Ränteeftergifterna kostar därför staten,
såsom tidigare här i dag har påpekats,
årligen 150 miljoner kronor.

Tidigare har vi emellertid — även om
det funnits nyanser i våra ståndpunkter
— nödtorftigt kunnat samsas om önskvärdheten
av all hålla stabila hyreskostnader.
Fn allmän höjning av hyresnivån
skulle drabba familjer med vanliga
eller små inkomster mycket hårt.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Men i dag anser våra kritiker, att priset
för den stabila hyran är för högt.

Man kan ha delade meningar i frågan,
det medger jag, huruvida det pris vi
betalar för stabila hyror är för högt eller
inte. Regeringen anser emellertid att
man bör gå försiktigt fram vid avvecklingen
av de generella subventionerna
till bostäderna.

Härmed övergår jag, herr talman, till
frågan om bostadsbyggandets storlek
och de skilda ståndpunkter, som redovisats
i utskottets utlåtande.

Regeringens förslag för nästa budgetår
innebär ett minimiprogram på 63 000
lägenheter, d. v. s. samma antal som ursprungligen
fastställdes för innevarande
budgetår. Fn ökning av programmet
blir, säger vi, beroende på konjunkturläget.

Folkpartiets förslag innebär ett program
på 65 000 lägenheter. Genom förslag
om sänkning av övre gränsen för
tertiärlån räknar folkpartiet icke med
att ramarna för bostadslångivningen
skall behöva ökas utöver regeringens
förslag. Slutligen har vi centerpartiets
förslag om högst 63 000 lägenheter. Om
sysselsättningsmöjligheter behöver skapas
bör investeringar ske, säger man, i
»det produktiva näringslivet och vägbyggandet».

Nu hävdar jag, herr talman, att vi inte
redan nu kan ta definitiv ställning till
hur många bostadslägenheter som skal!
påbörjas fram till den 1 juli 1960. Vad
som nu är viktigt är att igångsättningen
i vår och tidigt i höst blir så stor, att
byggnadsarbetarna beredes god sysselsättning
nästföljande vinter. Såsom
statsutskottets majoritet slagit fast bör
man sikta på ett bibehållande av nuvarande
höga produktion, d. v. s. nära på
70 000 lägenheter om året. Folkpartiets
förslag är oklart. Menar partiet att man
inte skall räkna med mer än 65 000 lägenheter?
Den frågan är berättigad.
Nu tror jag att oppositionens finansieringsvillkor
i och för sig skulle reglera
det hela, ty de skulle inte ens möjliggö -

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m,

ra 63 000 lägenheter — alldeles oavsett
de uttalanden som man kan göra från
folkpartiets sida — därför att förslaget
helt enkelt skulle leda till en allmän
minskning av bostadsbyggandet. Och då
säger jag, efter den fråga jag ställt här
beträffande folkpartiets program: Om
folkpartiet, utan att säga det direkt ut,
menar att det är fråga om ett minimiprogram
på 65 000 lägenheter är det
svårt att förstå vad som skall vinnas
med detta. Vi skall bygga så mycket vi
kan, och det betyder så långt jag i dag
kan bedöma situationen, att vi skall
bygga mer än 65 000 lägenheter.

Men, ärade kammarledamöter, att
uppställa ett program är en sak; en helt
annan är att se till att programmet blir
genomfört. Om vi skall få till stånd det
stora bostadsbyggande som vi önskar
och som i varje fall regeringen är beredd
att genomföra, krävs bl. a. att två
viktiga förutsättningar är uppfyllda. För
det första måste bostadsbyggandet tillföras
erforderliga krediter. För det andra
måste finansieringsvillkoren vara
tillfredsställande.

Och härmed kommer jag över till oppositionens
bud när det gäller lån och
lånevillkor samt subventioner. Av praktiska
skäl skall jag först granska högerns
förslag i dessa ämnen.

Högern föreslår att hela den statliga
bostadslångivningen skall upphöra den
1 juli i år, alltså om mindre än tre månader.
Utskottet har karakteriserat detta
förslag, och slutsatsen är att förslaget
är oantagbart. Ja, jag är verkligen
av samma mening. Om förslaget godtogs
av riksdagen skulle det den 1 juli i
år inte finnas pengar till bostadsbyggandet.
En kraftigt minskad igångsättning
av nya företag skulle bli följden,
med svår arbetslöshet bland byggnadsarbetarna
kommande vinter. Många egnahemsägare
som beviljats statligt lån
skulle inte få det beviljade lånet utbetalat
och skulle förgäves söka skaffa
motsvarande lån i enskild kreditinrättning.
Jag förstår mycket väl att folk -

partiet och centerpartiet inte har kunnat
gå med högern i detta avseende.

I de av högern väckta motionerna
med förslag om införande av ett kreditgarantisystem
uttalas att »vi inte tillerkänner
bostadsbyggandet någon speciell
prioritet i fråga om krediter». Vidare
sägs att i den politik högern förordar
»det i och för sig inte skulle
finnas plats för uppgörande av en ram
för ett kommande års bostadsbyggande».
I högerreservationen till statsutskottets
utlåtande är man försiktigare
— med all rätt, tror jag. Där talas om
att under övergångstiden staten, t. ex.
via riksbanken, vid behov bör stödja de
kreditorgan som har svårt att anskaffa
tillräckliga medel. Vidare uttalas: »För
dem som erhållit förhandsbesked om
lån för redan påbörjade fastigheter måste
under alla förhållanden tillses att medel
ställes till förfogande, så att de kan
utfå slutliga lån i utlovad omfattning.»

Här sneglar högern förbi de skvgglappar
den självmant har anlagt. Sedan
kan man undra, hur detta skall gå till,
om såsom högern anser några som helst
låneanslag inte längre skall anvisas. Det
finns företag — under byggnad eller
färdigställda — med sammanlagt cirka
125 000 lägenheter, som beviljats statligt
lån till ett belopp av cirka 1 500 miljoner
kronor som de ännu inte fått ut.
Vem är det enligt högerns mening som
under alla förhållanden måste tillse, att
medel ställs till dessa företags förfogande?
Är det riksbanken, som nyligen förklarat''att
man inte kan påräkna att den
mindre del av bostadsbyggandet som
egnahemsbyggandet utgör kan klaras
utan att statliga lån utgår? Eller skall
man lita till Sparbanksföreningen, som
inte heller den ansett att det är möjligt
att med en gång klara egnahemsbyggandet
utan statliga lån?

Herr Cassel beklagade att hans medlöpare
i oppositionen inte vågat detta
lilla plask i bostadsfrågan som det innebär
att med en gång acceptera högerns
förslag rörande kreditgarantien. Jag kan

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

mycket väl förstå såväl folkpartiet som
centerpartiet, när de inte vågat sig på
ett sådant magplask som herr Cassel
och hans meningsfränder inom högern
i detta avseende gjort sig skyldiga till.

Jag vill slå fast: Om högern menar
allvar med sitt förslag om ett omedelbart
införande av kreditgarantier kan avsikten
bara vara en: att komma, bostadsbyggandet
till livs. Antagligen förnekar
högern — herr Cassel kommer nog
strax att göra det —■ att detta är meningen,
och i så fall kan jag om förslaget
endast säga, att det är som en deg
som inte bakats färdig och blivit bröd.
Resultatet blir i båda fallen detsamma:
förödande för bostadsbyggandet.

För undvikande av varje missförstånd
vill jag påpeka, att själv har jag inte
släppt tanken på genomförandet av ett
kreditgarantisystem. Det gäller emellertid
då, som riktigt påpekats av såväl
herr Gustafsson i Skellefteå som herr
Hansson i Skegrie, att finna tillräckliga
garantier för att vid en övergång till
kreditgarantier — jag avser då bara egnahemsområdet
— egnahemsbyggandet
inte hämmas.

Till herr Hansson i Skegrie vill jag
i detta sammanhang säga, att anledningen
till att vi i departementspromemorian
bara har tagit upp frågan om
egnahemsbyggandet och kreditgarantigivningen
för denna del av bostadsbyggandet
är också att vi velat skynda
långsamt, att vi i första hand där det
finns större möjligheter att klara denna
del av bostadsområdet vill skaffa oss
erfarenheter och sedan se vad som kan
bli resultatet i framtiden. Möjligt är att
man får tänka sig att genomföra systemet
successivt, t. ex. under en treårsperiod,
för att undvika att knapphet på
krediter uppstår. Frågan bör under alla
förhållanden noga prövas innan definitiv
ställning tas.

Högern vill emellertid inte endast
omedelbart klippa av den statliga långivningen
till bostadsbyggandet, utan
den vill också bryskt avveckla de gene -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

rella subventionerna. Men om högern
är mycket bestämd då det gäller den
första frågan, är den minst sagt vacklande
i den andra. Högern har denna riksdag,
som dock endast är tre månader
gammal, ställt fyra olika förslag i subventionsfrågan:
två i partimotioner vid
riksdagens början och två i form av reservationer
till statsutskottets utlåtande.
Att ett och samma parti vid en och
samma riksdag i en stor och viktig
fråga intar fyra olika ståndpunkter, ja
det trodde jag endast vara förbehållet
folkpartiet, men det var tydligen fel.

Jag skall inte uppehålla mig vid alla
ståndpunkterna. Men jag skall dröja vid
högerns första och som det förefaller
egentliga yrkande, nämligen att vid genomförandet
av kreditgarantier den 1
juli i år alla statliga subventioner till
bostadsbyggandet skall slopas. Ett godtagande
av detta yrkande skulle betyda
en ökning av hyrorna med ungefär 14
kronor per kvm. För en vanlig tvårumslägenhet
blir det drygt 700 kronor
om året. För ett vanligt egethem
skulle kapitalutgifterna öka med cirka
950 kronor om året. Jag tror det var högern
som särskilt slog vakt om egnahemsägarna
i den senaste valrörelsen.
Kommentarer till en sådan bostadspolitik
är ju i själva verket överflödiga.

Det intressanta är emellertid att högern,
folkpartiet och centerpartiet i reservationer
till statsutskottets utlåtande
funnit varandra då det gäller försämringar
av det statliga stödet till bostadsbyggandet.
Herr Gustafsson i Skellefteå
var stolt över att man äntligen kunnat
komma överens inom oppositionen. Fråga
är om inte hans och hans meningsfränders
ambitioner i detta avseende
lurat ut dem till en ståndpunkt, som —
det vill jag säga — för folkets vidkommande
kan ge ett mindre önskvärt resultat,
diirest överenskommelse om gemensamt
uppträdande skall uppstå i sådana
här sammanhang. Jag medger
emellertid att det är en alldeles ny situation.

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Vad är det dessa partier har blivit
överens om?

1) Räntan på de statliga lånen — tertiärlånen
och egnahemslånen — skall
höjas med 1 procent till 5 procent;

2) den av staten garanterade räntan
på primär- och sekundärlån skall höjas
med 0,5 procent;

3) den räntefria stående delen av egnahemslån
skall minskas från 4 000 till
3 000 kronor för dem som under de tre
senaste åren i genomsnitt haft en till
statlig inkomstskatt taxerad inkomst på
högst 13 000 kronor; för dem som haft
högre inkomst skall den räntefria stående
delen helt slopas;

4) den övre gränsen för tertiärlån
skall sänkas från 100 till 97 procent av
belåningsvärdet i fråga om kommunala
och allmännyttiga företag, från 95 till
92 procent för kooperativa företag och
utgöra högst 85 procent för enskilda
företag.

Vilka verkningar på bostadsbyggande
och bostadsefterfrågan skulle ett godtagande
av detta förslag få?

För nya hus skulle man få en icke
obetydlig hyreshöjning. Den kan beräknas
till 5 kronor per kvm, vilket gör
cirka 300 kronor om året för en vanlig
tvårumslägenhet. För ett egethem skulle
de årliga kapitalutgifterna öka med mellan
230 och 440 kronor. Eftersom högern,
folkpartiet och centerpartiet inte
vill vara med på den uppjustering av inkomststrecken
för familjebostadsbidrag,
som regeringen föreslagit och som sammanhänger
med att penningvärdet
minskat, skulle en hel del barnfamiljer
i ganska låga inkomstlägen — strax under
10 000 kronor — få en faktisk hyreshöjning
i en tvårumslägenhet på cirka
600 kronor om året.

.lag upprepar detta påstående, herr
Gustafsson, därför att detta innebär ju
i själva verket, att en man som har haft
en viss inkomst berövas, om vi inte höjer
inkomststrecket och hans inkomst
på grund av penningvärdets försämring
har ökat, det familjebostadsbidrag som

han tidigare haft. Lägger man därtill de
300 kronor, som oppositionens förslag
innebär, så blir det sammanlagt de 600
kronor, som man i någon tidning hade
räknat ut med hjälp av en bostadsexpert.
Jag förstår att den uträkningen gjorts av
en bostadsexpert, ty den stämmer överens
med verkligheten.

Att i nuvarande läge, som utmärkes av
stabilitet i fråga om priser, kostnader
och inkomster, på det sätt som de borgerliga
partierna enats om, driva upp
hvres- och bostadskostnaderna skulle
inte bara betyda sänkt standard för
många familjer med vanliga inkomster
utan skulle också betyda starkt ökade
risker för störningar i bostadsbyggandet
på åtskilliga orter.

Det medför i nuvarande arbetsmarknadsläge
risk för arbetslöshet bland
byggnadsarbetarna, och jag medger att
med den fulla sysselsättningens politik,
som regeringen bedriver, är inte detta
en oväsentlig del av den bedömning vi
gör även beträffande bostadsbyggandet
i stort.

Herr talman! Till sist bara några
sammanfattande ord om dagens läge.
Jag är medveten om att statsutskottets
utlåtande innefattar åtskilliga invecklade
frågor, och reservationerna är
många och delvis svårbegripliga. Vi får
emellertid inte låta sikten fördunklas
av en alltför teknisk och expertbetonad
diskussion av detaljer. I bostadspolitiken
finns huvudfrågor, som även
av experten måste betraktas såsom huvudfrågor.

Två ting vill jag fästa kammarens
uppmärksamhet på. Det första är att
vi måste få bukt med bostadsbristen,
och vi måste göra allt för att bereda
byggnadsarbetarna en jämn sysselsättning.
Skall vi lyckas härmed, får vi
hålla bostadsbyggandet uppe på nuvarande
höga nivå. I klarhetens intresse
och inte minst på grund av folkpartiets
tvetydiga framställning av vad saken
gäller vill jag slå fast, att regeringens
minimiprogram på 63 000 lä -

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

genheter inte är ett uttryck för vad vi
räknar med som troligt. Tvärtom är ett
bostadsbyggande på 63 000 lägenheter
eller — om vi tar folkpartiets förslag —
på 65 000 lägenheter inte troligt i dagens
situation. Jag är nästan säker på
att vi kommer att bygga mera än så.

Visst kan praktiska svårigheter torna
upp sig vid genomförandet av ett bostadsbyggande
på inemot 70 000 lägenheter.
Den som sysslat med problemen
kan säkert intyga att det kan bli så, men
just nu finns det egentligen bara ett
allvarligt hot mot bostadsbyggandet,
nämligen de borgerliga partiernas förslag
att kraftigt försämra de finansiella
villkoren. Under utvecklingens gång har
vi diskuterat olika lånevillkor, och regeringen
har vid upprepade tillfällen
varit med om att jämka lånevillkoren.
Men i dag måste vi säga bestämt nej till
högerns, folkpartiets och centerpartiets
framstötar i denna fråga.

Härmed har jag, herr talman, tangerat
den andra huvudfrågan: finansieringsvillkoren
för de hus som skall
byggas under den närmaste tiden. Hyrorna
i nybyggda hus är höga i jämförelse
med hyrorna i tidigare tillkomna
hus. Att såsom högern, folkpartiet
och centerpartiet kräver i första
hand försämra finansieringsvillkoren
för hus, som kommer att påbörjas den
närmaste tiden, innebär så allvarliga
risker, att vi inte kan reflektera på dessa
förslag.

Ute på fältet, i kommuner och byggnadsföretag,
förmärkes en viss oro inför
framtiden. Den pågående produktionen
kommer att snabbt ge ett stort
antal lägenheter av skilda typer. Gemensamt
för dessa lägenheter är att
hyrorna uppfattas såsom höga, inte
minst på grund av konjunkturdämpningen
och vissa sysselsättningssvårigheter.
Jag anser därför, att även om vi
kan vara med och diskutera detaljer i
bostadsstödet, bör vi vara bestämda på
eu punkt. De villkor för nyproduktionen,
som enligt regeringens förslag

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kommer att gälla fr. o. m. den 1 juli i
år, vill vi inte försämra. De som planerar
och projekterar bostadshus har
rätt att kräva besked på den punkten.
Jag säger alltså, att de bör kunna räkna
med oförändrade villkor, såvida inte
behandlingen här i riksdagen skulle ge
ett alldeles överraskande resultat.

Herr förste vice talmannen tog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Vi har fått höra den
vältalighet från socialministerns sida
som vi är vana vid. Vi har fått höra tal
om standardsänkning, att man vill
komma bostadsbyggandet till livs och
allt detta. Låt oss inte ta så allvarligt
på det. Men vad vi inte fått höra, herr
socialminister, är ett enda ord om
finansieringen, varifrån socialministern
tänker ta pengarna. Ni har ju inga
pengar, låt oss komma ihåg att det är
utgångspunkten för alla våra resonemang.

Så sade socialministern, att jag hade
uttryckt en förhoppning om att vi i
oppositionspartierna nästa år skall få
se socialministern i vår krets. Nej, herr
socialminister, det är inte en förhoppning,
det är en förvissning.

När man hör socialministern tror
man att det är fråga om väldiga lappkast
i räntefrågorna. Det viktigaste är
här en halv procents höjning på räntegarantien.
Det är den höjning av räntegarantien,
som föreslogs enhälligt av
den bostadspolitiska utredningen och
som socialministerns eget departement
räknar med. Man har i departementspromemorian
angående övergång till
kreditgarantien räknat icke med 3,5
utan med 4 procent. Som jag redan tidigare
påpekat säger man klart ifrån, att
3,5 procent inte är en realistisk siffra
när det gäller att bedöma de framtida
kostnaderna för primärkrediter. När
socialministern i höst skall gå till
finansministern och diskutera denna

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sak, kommer socialministern att få
oändligt svårt att övertyga finansministern
om att det är omöjligt att höja
kreditgarantitröskeln från 3,5 till 4
procent, och jag vill tro att han inte
kommer att lyckas. Det är en av de
stora punkterna där vi har olika meningar,
om nu den punkten är så stor,
men den betyder i alla fall 50 miljoner
kronor om året.

Sedan talade socialministern om att
man mer och mer kommer att koncentrera
byggandet av hus till städerna.
Det har vi landsbygdsrepresentanter
sett länge. Det byggs mycket i städerna,
framför allt i Stockholm, Göteborg och
Malmö, medan byggnationen på landsbygden
är mycket liten, och denna tendens
blir allt mera markant. Vore det
inte värdefullt att i dagens läge försöka
räkna ut i vilken stigande grad landsbygdens
folk subventionerar de i storstäderna
boende?

Tidpunkten för övergång till kreditgarantisystem
är ju en fråga som vi har
olika meningar om. Jag är emellertid
övertygad om, herr socialminister, att
vi kommer att bli överens om att det
är nödvändigt att övergå till kreditgarantisystemet.
Jag har medgivit, att
det kan bli övergångsbesvärligheter,
därför att det är svårt att skaffa fram
pengar åt de kreditinstitut, som skulle
lämna toppkrediter i stället för staten.
Men det betyder inte alls att man rör
sig med mindre pengar än förut. Det
innebär endast att man flyttar över långivningen
från en långivare till en annan;
det är en teknisk fråga. Jag skall
inte karakterisera vad det innebär att
säga, att det är att vilja komma bostadsbyggandet
till livs. Det är en fullständig
missuppfattning att så skulle
vara fallet.

Vidare har man sagt att högern skulle
vilja begränsa bostadsbyggandet. Det
har vi inte sagt i någon av våra reservationer
eller motioner. Vi har endast
sagt att bostadsbyggandet måste hållas
inom de reella resurserna, och det har

vi tidigare hört sägas från regeringens
sida. Vi kan inte hålla på att bygga bostäder
liksom vi inte heller kan hålla
på att investera på något annat område
med pengar, som inte är riktiga pengar
utan som är tillverkade luftpengar från
riksbanken. Det tycker jag vi kan vara
överens om.

Herr talman! Jag skall stanna vid
detta.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Departementschefen påstod,
att oppositionspartierna hade funnit
varandra när det gällt att försämra
bostadspolitiken. Jag väntade mig nästan,
att vårt samarbete på den kanten
skulle karakteriseras på detta sätt. Vi
har emellertid många gånger tidigare
under årens lopp funnit varandra och
även hittat departementschefens meningsfränder
i samma sällskap. Vid
dessa tillfällen tycks både han och andra
ha trivts synnerligen väl i sammanhanget,
och då var det inte tal om att
man hade enats för att genomdriva försämringar.

Jag kan nämna en hel del åtgärder,
som vi har varit eniga om. År 1953
minskade vi t. ex. det kapitaliserade
värdet av det provisoriska tilläggslånet
med en krona från fyra till tre kronor
och fortsatte sedan ned till två kronor.
Vi sade upp till återbetalning och förräntning
tidigare beviljade tilläggslån.
År 1955 avvecklade vi det provisoriska
tilläggslånet med ytterligare en krona
ned till en krona per kvadratmeter lägenhetsyta.
Vi sänkte denna gång den
räntefria stående delen från 8 000 till
6 000 kronor. Samtidigt höjde vi den
garanterade räntan på bottenlånen för
vissa hus med 0,5 procent. Detta sista
betydde en hyreshöjning med 5 procent.
Om jag minns rätt, införde vi också
detta år lånetak vid kreditgivningen.
År 1956 slopade vi definitivt det provisoriska
tilläggslånet och minskade den

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

räntefria stående delen av egnahemslånen
till 4 000 kronor. År 1957 höjde vi
den garanterade räntan på bottenlånen.
Det betydde en hyreshöjning av 4 procent.
Dessutom uppsade vi till återbetalning
de tilläggslån, som hade beviljats
fr. o. m. år 1951. Även andra åtgärder
i hyreshöjande riktning har under
årens lopp vunnit bifall från regeringspartiet.
Alla dessa tidigare åtgärder i
syfte att minska de generella subventionerna
har ju genomförts under ganska
stor enighet mellan praktiskt taget alla
partier. Det förhåller sig väl inte så, att
det ena partiet bättre än det andra kan
bedöma när den rätta tidpunkten är
inne att fortsätta denna tidigare nedskrivning
av de generella subventionerna? Departementschefen

vill inte gå med
på vad jag yttrade om att bostadspolitiken
i viss mån har fjärmats från de
socialt underbyggda åtgärderna. Jag har
dock den uppfattningen. Jag vill gärna
erkänna, att vissa delar av bostadspolitiken
är klart socialt betonade, men
andra åter kan icke sägas lia social anstrykning.
Detta gäller framför allt de
generella subventionerna, som vi nu delar
ut till folk som kan ha vilka inkomster
som helst och vilka förmögenheter
som helst. Samtidigt nekar vi
många gånger människor med små inkomster
lån, därför att husbyggandet är
så dyrt, att de icke anses ha ekonomiska
resurser att föra ett sådant i
land. Man måste alltså för det första
vara ganska rik och för det andra ha
stora inkomster för alt vara säker på
att få statliga subventioner för bostadshus.
Detta är — menar jag — ett avsteg
från den sociala målsättningen. Jag
minns ett fall: en jordbrukare på ett
litet ställe, som hade rustat upp sina
ekonomibyggnader och fördenskull fått
en skuldsumma, som i förhållande till
taxeringsvärdet var så stor, att niir lian
ville bygga sig ett nytt boningshus fanns
det inte utrymme för kreditgivning för
detta. Han bodde i ett rum och kök!
5 — Andra kammarens protokoll

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Det är icke socialpolitik när det går på
det sättet.

Jag anser därför för min del, att dessa
generella subventioner successivt skall
tagas bort och att vi i stället skall bygga
ut de delar av bostadspolitiken, som är
klart sociala, dvs. bostadsrabatterna och
förbättringslåneverksamheten. Därigenom
skulle mycket kunna vinnas.

Departementschefen ville i ett annat
avsnitt trösta mig med att man hade
tilldelat näringslivet en ganska god marginal
av krediter. Det är tacknämligt om
man har gjort det, men jag tänkte genast:
Det måtte vara oerhört svårt för
departementschefen att göra denna avvägning
mellan vad näringslivet behöver
och vad vi skall bygga bostäder för.
Det är därför som vi från vårt håll sedan
en tid tillbaka har hävdat den uppfattningen,
att prioriteringen av kreditgivningen
till bostadsbyggandet bör avskaffas
och att i stället fri tävlan bör
råda på kreditmarknaden mellan krediter
till bostäder och krediter till näringslivet.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Socialministern började
sitt anförande på samma sätt som alla
socialministrar har börjat alla anföranden
om bostadsfrågan här i riksdagen
så länge jag har varit med, nämligen
med att tala om, att vi bygger flera och
bättre bostäder än tidigare. Det verkar
som om han vore en smula överraskad
av att inte bostadsproduktionen ensam
av alla verksamheter har stått stilla under
efterkrigstiden. Jag tror inte, att vi
har någon större anledning att berömma
oss av detta.

Jag anmärkte på att socialministern
återkräver 2 kronor per kvadratmeter
lägenhetsyta men inte tar någon ränta,
och jag undrade, om det inte hade varit
bättre att la en krona och åsätta den
ränta. Socialministern svarade, att det
är en smaksak. Det kan man säga, men

19I>9. Nr 11

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vi hade haft kvar ungefär 200 miljoner
kronor i fordringar, och det är väl fråga
om det kan betraktas som en smaksak.
Man kan beklaga, alt vi gick med
på denna ordning en gång, men därför
att man har gjort ett misstag behöver
man inte nödvändigtvis upprepa det.
Jag beklagar också, att vi inte hade någon
motion i saken, men motionstiden
är som bekant kort, och det är kanske
mycket begärt av oss att vi skall hinna
upptäcka alla misstag som ni gör under
denna tid.

Vidare frågade socialministern, vad
vi menade med att när det gäller bostadsproduktionen
tala om ett antal lägenheter
av 65 000. Jo, vi menar helt
enkelt att regeringens siffra 63 000 bör
ersättas med 65 000 såsom ett minimiantal
och att även i ett förbättrat konjunkturläge
bostadsproduktionen bör ha
minst denna storleksordning.

Socialministern ägnade rätt mycken
tid åt det förhållandet att oppositionspartierna
nu enats om vissa förslag, och
det verkade som om han var en smula
missnöjd över att vi lyckats uppnå en
sådan enighet. När han för en tid sedan
talade om pensionsfrågan, sade han att
oppositionens enda alternativ var ökat
kiv. Jag förmodar att han gärna skulle
ha velat kunna säga detsamma beträffande
bostadsfrågan. Nu gick det ju inte
att göra detta. I stället började socialministern
kritisera högern därför att
man övergivit de ståndpunkter som intagits
i högermotionerna. För min del
har jag nog tidigare haft en del att invända
mot högerns bostadspolitik, men
det skulle aldrig falla mig in att kritisera
högern därför att den nu gått på
en linje som enligt min mening är riktigare.
Jag skulle lika litet kritisera socialministern,
om han ville närma sig
vår linje. Jag tycker att det är bra att
högern handlat så som här skett.

I samma andedrag som socialministern
alltså kritiserade högern kallade
han centerpartiet och folkpartiet för
medlöpare till herr Cassel. År det rik -

tigt att kalla oss för medlöpare till en
som har kommit till oss och gjort oss
sällskap?

Jag tror att socialministern är benägen
att i hög grad överdriva verkningarna
av oppositionens förslag. Han tog i
försvar den artikel i Aftonbladet, som
jag kritiserade och som hade till rubrik:
»Hyreshöjningar på 600 kronor», samt
framhöll att i dessa hyreshöjningar var
inräknade den höjning på 300 kronor
som skulle uppkomma därigenom att
oppositionen inte ville gå med på en
höjning av inkomststrecket för barnfamiljer.
Socialministern underströk att
på grund av penningvärdeförsämringen
hade en del barnfamiljer kommit över
det nuvarande inkomststrecket och därigenom
fått 300 kronor mindre i subvention,
vilket vore detsamma som 300
kronor högre hyra. Följaktligen vore
det rätt vad som stod i Aftonbladet.
Men sådana förskjutningar kommer ju
att inträffa varje år, herr socialminister.
Även om inkomstgränsen nu höjes på
det sätt Ni vill och om det bara sker en
långsam penningvärdeförsämring under
det närmast följande året, så kommer en
hel del människor att få 300 kronor
mindre i bostadsbidrag därför att deras
inkomst ökar, så att den ligger över den
nya inkomstgränsen. Skall man då göra
stora rubriker i tidningarna och säga:
»Nu har hyrorna höjts med 300 kronor?»
Nej, det är orimligt, och jag förvånar
mig över att socialministern
över huvud taget har velat ta Aftonbladets
artikel i försvar. Det är här bara
fråga om ett försök att blanda bort
korten.

Socialministern hade kommit till det
resultatet, att oppositionens förslag
skulle medföra en hyreshöjning i de nya
lägenheterna — han talade nu inte om
de gamla lägenheterna — med 5 kronor
per kvm lägenhetsyta. Jag kan inte
förstå, hur socialministern kunnat komma
fram till det beloppet. I så fall måste
han ha räknat in den försämring som
han själv hittat på, och det är väl ändå

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

väl kraftigt att ge oss skulden även för
den saken.

Jag vill understryka att våra förslag
i stort sett överensstämmer med bostadspolitiska
utredningens förslag, om
vilka ju utredningens ledamöter var
eniga —• även socialdemokraterna i utredningen
var alltså med därom. Den
enda punkt, där vi gått ifrån dessa förslag,
gäller höjningen av tertiärlåneräntan,
men om man tar hänsyn till det försämrade
statsfinansiella läget, skall man
nog finna att denna ändring är ganska
befogad.

På grundval av bostadspolitiska utredningens
betänkande framlades en
proposition, nr 100 för år 1957. Den är
visserligen signerad av en annan socialminister,
men denne tillhörde dock
samma regering som Torsten Nilsson.
I denna proposition föres ett resonemang
beträffande subventionerna, som
även jag finner tillräckligt kraftigt. Det
finns till och med uttryck, beträffande
vilka jag tvekar två gånger innan jag
vill skriva under dem. Det heter sålunda
bland annat: »Man måste göra ett val
mellan att å ena sidan något hålla igen
bostadsefterfrågans ökning för att
snabbt bli kvitt bostadsbristen, och att
å andra sidan för ganska lång tid framöver
ha kvar bristen med alla de svåra
olägenheter detta skulle föra med sig.»

Här antydes alltså att vi skulle till
och med kunna .försämra subventionerna
för att hålla igen efterfrågan, och så
långt har man från folkpartiets sida
aldrig gått.

På ett annat ställe säger departementschefen:
»Jag kan därför godtaga
bostadspolitiska utredningens uppfattning,
som delas av det övervägande antalet
remissorgan, nämligen att de generella
subventionerna i huvudsak kan
avvaras.» Jag har i min hand tre, fyra
citat av precis samma slag, vilka tydligt
visar att man var på det klara med
att det borde ske en ganska snabb avveckling
av bostadssubventionerna.

När jag lyssnade till socialministerns

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

uppläggning av saken, fick jag närmast
det intrycket att det var fråga om så
att säga startskottet till ett propagandaspektakel
av 1954 års modell. Jag skulle
tro att man gjorde klokare i att inte sätta
i gång ett sådant propagandaspektakel.
Erfarenheterna från 1954 är inte särskilt
uppmuntrande.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Om herr Gustafsson i
Skellefteå anser att regeringens ståndpunkt
är propagandistisk och ingenting
annat, så tror jag att han utgår ifrån
de erfarenheter av hur politiken bör
uppläggas, som man har inom folkpartiet,
ty jag har nog det intrycket att
ståndpunkterna på det hållet ibland varit
i hög grad propagandabetonade.

I själva verket håller vi inom regeringen
fast vid den ståndpunkt som,
efter vad jag kan förstå, även folkpartiet
tidigare intagit, nämligen att det
gäller att här i landet komma fram till
ett tillstånd, då alla människor kan få
en hälsobostad, då inte bara bostadsbristen
kan avskaffas utan också trångboddheten
övervinnas.

Detta kan jag inte, herr Gustafsson,
på något sätt ta som ett uttryck för
propaganda. Det är en uppriktigt och
allvarligt menad vilja från regeringens
och det socialdemokratiska partiets
sida. Därmed har jag också besvarat
vad herr Cassel inledningsvis anförde
— att man inte borde ta det socialministern
anfört som särskilt allvarligt.
Naturligtvis kan man tycka så. Såvida
vi får majoritet bakom oss kommer
dock herrarna att ta detta på allvar, och
jag tror att även svenska folket kommer
att ta det på allvar — vår uppriktiga
strävan att häva bostadsbristen, förhindra
en alltför stark hyresstegring
och garantera byggnadsarbetarna den
sysselsättning som ingår i vår allmänna
sysselsättningspolitik.

Sedan säger herr Cassel att han vän -

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tar, att jag nästa år skall komma över
på oppositionens linje. Han är förvissad
om att jag skall göra det. Låt oss
komma ihåg detta nästa år, herr Cassel!
Då får vi se vem som får rätt.

Det väsentliga för herr Cassel var jo
att han, trots vad jag här sagt, höll fast
vid förslaget om att man inom några
månader skall övergå till ett kreditgarantisystem.
För honom var det en
mycket enkel sak. Det gällde bara att
flytta över beloppen från en långivare
till en annan. Det var bara en teknisk
fråga, som han uttryckte det.

Ja, tänk att allting blir så enkelt för
herr Cassel! Det är bara fråga om att
flytta över 1 500 miljoner kronor från
en långivare till en annan! Enligt hans
utsago, bara en teknisk angelägenhet.
Samtidigt måste jag ändå ge högern
det erkännandet, att den i flera andra
sammanhang har uttryckt sig något försiktigare
än vad den gjorde i de första
motionerna och herr Cassel gjorde i sitt
senaste anförande. Om jag skall vara
uppriktig mot herr Cassel tror jag att högern
bortsett från en sak, nämligen
att om man skall spela poker, så kommer
ändå förr eller senare det ögonblick
då man måste lägga korten på
bordet. Då blir det så usla hackor som
herr Cassel lade fram för oss nyss.

Sedan några ord till herr Hansson i
Skegrie. Han poängterade, att vi tidigare
funnit varandra och att socialdemokraterna
då tycktes ha trivts väl i centerpartiets
sällskap. Ja, om vi inte bara
tänker på bostadspolitiken kan jag ge
herr Hansson rätt i att centerpartiet
och socialdemokraterna tidigare funnit
varandra. Jag skall alldeles öppet medge
att vi trivts väl i varandras sällskap
ända tills samarbetet på grund av beklagliga
omständigheter hröts. Jag skall
också medge att vi tidigare vid många
tillfällen funnit varandra i bostadspolitiken.
Jag redogjorde i mitt anförande
för en hel rad av de åtgärder som vidtagits
och som lett till allmänna hyreshöjningar
— åtgärder där vi varit över -

ens. Men det är här fråga om en avvägning.
Jag har — det skall medges —
motvilligt varit med om att godkänna
förslag under de gångna åren som lett
till allmänna hyreshöjningar. Jag har
gjort det därför att jag ansåg att man
borde anpassa hyreskostnaderna till de
nuvarande bostadskostnaderna, såvitt
det var möjligt. Jag har emellertid sagt
mig att man bör skynda långsamt och
ta det försiktigt. I nuvarande läge skulle
vi, med de förslag och reservationer
som oppositionen lagt fram, få så påtagligt
dåliga verkningar att vi inom regeringen
inte vill vara med om en sådan
politik.

Om bostadspolitiken är socialpolitik
kan vi naturligtvis diskutera hur länge
som helst. Vi kan ändå inte komma ifrån,
att om vi följer oppositionen, lägger vi
de ökade kostnaderna på dem som för
närvarande är utan bostad och på dem
som av mycket reella skäl önskar sig en
större bostad — framför allt barnfamiljerna.
Detta vill vi undvika. Herr
Hansson i Skegrie kom med ett exempel,
mannen med ett rum och kök som
ville ha egnahemslån. Jag bara frågar
om det skulle bli lättare för den mannen
i fortsättningen om oppositionens
förslag går igenom. Jag tror att herr
Hansson får medge att så inte kan bli
fallet.

Sedan några ord till herr Gustafsson
i Skellefteå. Han sade att han inte
kunde vara belåten med mitt svar beträffande
avvecklingen av subventionerna.
Han föredrar fortfarande enkronan
med ränta framför tvåkronan utan ränta.
Man medgav vidare att han tidigare
varit med om den ordning jag nu föreslagit,
den praxis som jag fortsätter att
tillämpa. Han medgav vidare att han
inte har motionerat på denna punkt.
Man hinner nämligen inte upptäcka alla
misstag som regeringen gör sig skyldig
till! Men eftersom herr Gustafsson tidigare
varit med om detta enligt hans
förmenande stora misstag så kunde man
fordra av honom att han skulle upp -

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

täcka sina egna misstag och med utgångspunkt
från dem framlägga en motion.
Så har emellertid inte varit fallet.

Vidare det där exemplet om de 600
kronorna. Herr Gustafsson säger att det
visserligen är sant att det blir 600 —
300 plus 300 — men det inträffar varje
år om vi får ett försämrat penningvärde
och vi inte höjer inkomstgränserna.
Men, herr Gustafsson, är det
mindre sant därför att det inträffar
varje år? Det är en fråga man verkligen
kan ställa sig.

Till slut, herr talman, säger herr
Gustafsson att han förstår att jag är
mindre tillfredsställd med att oppositionen
nu äntligen har enat sig om ett
alternativ till regeringens politik i bostadsfrågan.
Så gör han gällande att
det inte är folkpartiet som närmat sig
högerns ståndpunkt. Därför skall, säger
han, inte folkpartiet och centerpartiet
kallas för medlöpare utan i så fall högern.
Ja, herr Gustafsson, jag vet inte
vem som skall tillräkna sig äran av att
leda. Jag vill inte ge mig in på sådana
spetsfundigheter. Jag vet inte vilket
parti som är medlöpare till det andra
i den allmänna politiska giv som oppositionen
nu prövar. Men om jag utgår
ifrån vad som har skett inom andra
områden på det inrikespolitiska fiiltet
just i dessa dagar, kommer jag nog till
den slutsatsen att folkpartiet i mycket
hög grad är påverkat av högernes mening.
Om i detta fall folkpartiet eller
högern skall stämplas som medlöpare
är ur mina synpunkter likgiltigt, och
jag tror också det är likgiltigt ur de
bostadssökandes och ur hyresgästernas
synpunkt. Det väsentliga för både mig
och dem är det resultat som den sortens
politik leder till.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Fortfarande inte ett ord
från socialministern om var han skall
ta pengarna. Han säger att om han får
majoriteten skall han genomföra sina
planer. Men herr socialminister, majo -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ritet skapar ju inga pengar. Ni måste
skaffa dem, de finns inte.

Så ger han oss i högerpartiet kloka
råd, angående pokerspelet och dess bedrivande.
Jag medger att den som liksom
socialministern suttit i en regering
som spelat klädpoker med moder Svea
i många år så att hon nu står där i bara
särken, den är sakkunnig på pokerspel.

Socialministern hade några funderingar
om att kreditinstituten, hypoteksföreningarna
och sparbankerna, skulle
behöva skaffa 1 500 nya miljoner. Så
är det inte. Det är fråga om 800 miljoner.
Läs den promemoria som gjorts
upp i departementet! Det är 400 miljoner
kronor för egnahem och 400 miljoner
kronor för flerfamiljshus. Det är
pengar det med, det medger jag, och det
är inte lätt att få fram dem. Men vad
är det som händer? Riksgäldskontoret
trycker obligationer och försöker sälja
dem till sparare — det är främst försäkringsbolagen
som köper. Vad vi föreslår
är att man i stället låter hypoteksbanken
låna upp samma pengar.
Det är inga andra pengar det är fråga
om, om man inte vill låna pengar i riksbanken,
och det vill inte jag, kanske
statsrådet. I stället för att staten lånar
pengar genom att sälja obligationer för
att finansiera de egna hemmen, låter
man alltså sparbankernas gemensamma
obligationsinstitut sälja obligationerna.
Visst är detta förenat med vissa besvärligheter,
men som jag flera gånger har
sagt kan man göra denna övergång litet
mjukare genom att låta riksbanken
hjälpa till och stödja de sparbanker,
som får svårt att skaffa pengar till nya
lån, genom att låta dessa låna i riksbanken
eller genom att riksbanken under
en övergångstid köper de obligationer
som sparbanksinstitutet emitterar.
Det har också förutsatts i promemorian
att riksbanken under en övergångstid
skall kunna ingripa så att det
inte blir hårda kast. Vi vill inte åstadkomma
några tvära omkastningar i bostadsbyggandet
utan gärna behålla det

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vid dess nuvarande omfattning åtminstone,
helst öka det om de reella resurserna
är tillräckliga, men inte gå
längre i fråga om generella subventioner
än den gemensamma reservationen
visar. Vi är uppriktigt ledsna att vi icke
har kunnat vara med om att höja inkomstgränsen
för bostadsrabatter. Vi
har aldrig velat vara hårda mot bostadsrabatterna.
Hade vi sett en finansiell
möjlighet att skaffa de 30 miljoner
som detta kostar, hade vi också gjort
det.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Socialministern frågade
om det är erfarenheterna från folkpartiet
som gör att jag talar om propaganda
i samband med hans anförande. Nej,
jag använde rätt stor del av mitt första
anförande till att tala om vilka erfarenheter
det är jag stöder mig på. Det var
den propagandakampanj som bedrevs
1954 från socialdemokratiskt håll.

Socialministern tar fortfarande i försvar
den där rubriken i Aftonbladet
där det stod att det blir hyreshöjning
med 600 kronor. Jag må ju säga att
även i fjol hade vi en del familjer som
kom över inkomsstrecket på grund av
penningvärdeförsämringen. Men socialministern
föreslog ändå inte någon höjning.
Menar han att det i fjol skulle
varit försvarligt med tidningsrubriken:
Hyrorna höjs med 300 kronor? Rubrikens
påstående är så uppenbarligen felaktigt,
att det förvånar mig att socialministern
velat ta tidningen i försvar.
Rubriken är klart skriven i syfte att
vilseleda, och det är lika gott att erkänna
detta.

Socialministern vill sedan inte ge sig
in på vem som är medlöpare, när det
gäller bostadsfrågan som vi nu debatterar,
men det vill han däremot vad
beträffar en annan fråga, inte nämnd,
som vi inte debatterar. Det säger tillräckligt
tydligt, tycker jag, hur det ligger
till med denna sak.

Jag ber att än en gång få upprepa att
vårt förslag så när som på höjningen
av tertiärlåneräntan överensstämmer
med bostadspolitiska utredningens förslag,
som var enhälligt, ty socialdemokraterna
var också med. Ordföranden i
utredningen har rent av blivit direktör
för ett av våra större bostadsföretag.
Jag tycker nog att detta ger anledning
till att vara litet försiktig när man talar
om hur påtagligt dåliga verkningar
vårt förslag skulle få. Sådant tal är enligt
min mening överdrivet.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det var intressant att
höra att departementschefen trivdes väl
i vårt sällskap även när det var fråga
om att höja hyrorna. Genom kompromissen
mellan oppositionspartierna har
man, som jag nyss sade, lyckats trubba
av de mest extrema kraven från vissa
håll. Om vi sålunda kan utöva ett gott
inflytande även på den kanten, tycker
jag att vi fullgör en god uppgift.

Är det så alldeles säkert att minskade
subventioner kommer att drabba endast
hyresgästerna? Marginalen mellan
de verkliga produktionskostnaderna och
det som återstår sedan de statliga subventionerna
avräknats, kan väl ändå
mycket väl fördelas på flera sätt. Den
kan t. ex. ge utrymme för högre löner
inom byggnadsfacket. Den kan ge anledning
till att minska strävandena att
göra billigare konstruktioner. Den kan
användas till att främja en motsvarande
utveckling i fråga om byggnadsmaterial
etc. Det är därför inte riktigt att
säga att de minskade subventionerna
helt kommer att återverka på hyreskostnaderna.
För övrigt bör den sänkning
av skatterna som dessa besparingar också
kan åstadkomma även den tagas
med i bilden.

Departementschefen sade att den småjordbrukare,
som jag nämnde, i alla
fall inte skulle få det bättre efter vårt
förslag. Han får det varken bättre eller

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

sämre, ty han är utestängd på grund av
kreditvärdighetsbedömandet. Det är
därför jag menar att vi bör försöka ge
bostadspolitiken en mera socialt betonad
karaktär än den har nu. Om så
skedde, skulle denna småföretagare kunnat
få dylikt lån till sin bostad. Hade
han vänt på sitt handlingssätt och först
byggt ett egethem, hade det blivit utrymme
inom taxeringsvärdet att därefter
finansiera ekonomibyggnaderna.
Nu gjorde han tvärtom, vilket är naturligt
för en företagare, och då blev han
utestängd. Det är sådana verkningar av
bostadspolitiken som man har svårt att
försvara.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag skall bara yttra ett
par ord. Herr Gustafsson i Skellefteå
gjorde gällande att socialministern fortfarande
hade fel i sina påståenden angående
inkomststrecket. Men herr Gustafsson
medgav — det kunde han inte
komma ifrån — att det ändå blir 300
kronor. De som tidigare åtnjutit bidrag
men vilkas inkomster på grund av penningvärdeförsämringen
nu överskrider
inkomstgränsen, skulle bli utan denna
subvention på 300 kronor, om inte inkomstgränserna
höjdes. Men så säger
herr Gustafsson: Om detta hade skett
tidigare hade det inte stått i rubrikerna
att deras hyror höjts. Man kan rubricera
det hur man vill. Herr Gustafsson tycks
ha en särskild förkärlek för att tänka i
rubriker. När hyreshöjningarna verkställdes
med regeringens medverkan,
kallade man denna åtgärd vid dess rätta
namn. I den mån vi medverkat till en
hyreshöjning iir vi beredda att ta ansvaret
därför. Skillnaden mellan hem
Gustafsson och oss tycks enbart vara att,
medan vi är beredda att ta ansvaret för
vad vi gör, tycks herr Gustafsson tveka
i det avseendet.

Herr Hansson i Skegrie tycker att det
ändå är aktningsvärt att socialministern
har kunnat trivas i sällskap i vilka

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

herr Hanssons och andras goda inflytande
har lett till höjning av hyrorna.
Ja, herr Hansson, jag har inte bestritt
att vi trivts ihop, men jag vet inte om
herr Hansson ensam tillsammans med
oppositionen bör ta åt sig hela äran av
denna utveckling. Det är inte bara på
grund av ert inflytande som vi gått med
på vissa hyreshöjningar.

Till slut några ord till herr Cassel.
Han är fortfarande lika sorglös och lika
trevlig när han säger att man kan klara
kreditgarantiernas genomförande — det
gäller bara att skaffa en mjuk övergång,
som han uttrycker det.

Herr Cassel, är detta en mjuk övergång?
Här säger högerreservanterna på
s. 58: »I enlighet med vad utskottet närmare
utvecklat är det medvetet om att
föreliggande förslag aktualiserar vissa
författningsändringar.» Det gäller kreditgarantisystemets
genomförande från
1 juli 1959. Och så fortsätter man: »Utskottet
förutsätter att Kungl. Maj:t utan
dröjsmål förelägger riksdagen förslag
till sådana ändringar.»

Det är mycket vänligt. Och ett sådant
handlande med vad därav skulle
följa för svenska folket den 1 juli innevarande
år kallas för en mjuk övergång.
Och dessutom, det gäller inte bara de
400 miljonerna plus 400 miljoner, eller
sammanlagt 800 miljoner kr, som herr
Cassel här har gjort gällande. Förvisso
inte en bagatell om man vill finna nya
långivare! Nej det gäller verkligen 1 500
miljoner därför att vi redan gjort så
stora utfästelser. Jag finner därför att
högern och dess företrädare i denna angelägenhet
verkligen har blandat ihop
de politiska extremiteterna. Det har
också lett till så förbryllande resultat
som deras förslag i denna angelägenhet
innebär.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Efter den senaste debatten
kunde jag som talesman för utskottsmajoriteten
nöja mig med att yrka bifall
till utskottets hemställan under samt -

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

liga punkter och göra det under hänvisning
till vad utskottet har anfört och
jämväl i lämpliga delar beträffande vad
vederbörande statsråd har anfört.

Jag får emellertid hålla mitt anförande
något kortare, men jag har några
synpunkter på den här frågan som jag
vill framföra. De kan kanske utgöra en
komplettering eller en utvikning.

Den målsättning, som utskottet har
godtagit i överensstämmelse med Kungl.
Maj:ts förslag, är, som redan har sagts,
ett minimiprogram. Om konjunkturutvecklingen
så motiverar skulle man gå
högre. Jag vet att de ledamöter i riksdagens
båda kamrar, som haft att handlägga
dessa ärenden praktiskt ute i
kommunerna, inte tycker särskilt bra
om att man skall göra bostadsproduktionens
omfattning beroende av konjunkturutvecklingen.
Men nu är vi tydligen
alla överens om att det skall man kunna
göra och att det är fullt försvarligt
att så sker.

Om vi nu skulle följa folkpartiets
linje och fastställa minimiprogrammet
till 65 000 lägenheter, betyder det att
vi under alla förhållanden sammanlagt
skulle behöva efterfråga mer pengar än
vad regeringens av utskottet tillstyrkta
program kräver. Totalt måste det leda
till ökad efterfrågan på kapital. Herr
Gustafsson i Skellefteå gjorde visserligen
gällande att det inte skulle behövas
lika mycket kapital om man följde
folkpartiets program. Det måste vara
felaktigt. Möjligen skulle han ha kunnat
säga: Det behövs inte lika mycket statskapital
per lägenhet. Men det är klart
att det totalt behövs lika mycket kapital.
Folkpartiets linje är sålunda mycket
mera optimistisk beträffande förutsättningarna
att skaffa fram erforderligt
kapital för bostadsbyggandet.

Högern ger uttryck för den uppfattningen,
att det skulle uppstå stora svårigheter
i fråga om kapitalförsörjningen,
men har kommit med tanken att man
genom att bryskt gå över till ett kreditgarantisystem
skulle kunna klara det

hela. Ja, socialministern har talat om
detta, och jag har det intrycket att herr
Cassel resonerar så här: »Ja, någonting
skall jag väl häva ur mig, även om det är
tokigt.» Tv om såsom han deklarerar
högerpartiet är angeläget om att hålla
bostadsproduktionen på en hög nivå,
måste även herr Cassel räkna med att
man måste kunna ställa kapital till förfogande.
Sedan uppstår frågan om på
vilka vägar man skall gå fram för att
samla upp detta kapital på lånemarknaden.
Man kan säga att det i första
hand är en teknisk fråga. Men vi måste
se till följdverkningarna av det ena
eller andra systemet. Dessa måste utan
tvivel bli att det är fullkomligt omöjligt
att räkna med en bostadsproduktion av
en omfattning svarande mot regeringens
av utskottet tillstyrkta förslag.

Vi har även haft att behandla frågor
rörande räntans höjd, lånetaket och
familjebostadsbidragen. Jag har redan
nämnt lånegarantisystemet. Vi har även
en sak som jag vet att en talare efter
mig kommer att uttrycka sitt missnöje
med, nämligen de differentierade tillläggslånen.
Vi brukar också kalla dem
för tvåkronorslånen.

Innan jag går vidare, vill jag som
min personliga uppfattning deklarera,
att finansieringsfrågan — som också
kommer in i bilden i detta sammanhang
— givetvis kommer att bli besvärlig.
Jag tänker då på svårigheten att
i rätt tid skaffa kapital för att tillgodose
kreditbehovet för en bostadsproduktion
av här ifrågavarande omfattning.
Dylika svårigheter har emellertid
förelegat även under de gångna åren,
och de har kunnat övervinnas, även om
det inte alltid har skett på ett fullt
tillfredsställande sätt. Jag har i det fallet
samma uppfattning som socialministern
givit uttryck åt. Om vi här skulle
följa reservanterna — särskilt på de
punkter där de varit överens — så
skulle folkpartiets mål, 65 000 lägenheter,
säkerligen inte kunna uppnås.

Det har här framhållits, att vad som

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

tidigare åtgjorts i detta stycke från regeringens
sida har lett till vissa hyreshöjningar,
men om vi här följde oppositionen,
så sknlle detta i dagens läge
enligt vår mening komma att medföra
alltför kraftiga höjningar av bostadskostnaden.
Därav följer uppenbarligen
att många som nu står i bostadskön
skulle träda tillbaka. Det förslag beträffande
egnaliemsbyggandet, som oppositionen
lagt fram, skulle leda till samma
resultat.

Herr Gustafsson i Skellefteå sade i
polemik med herr Cassel, att han var
tillräckligt konservativ för att vilja veta
om en åtgärd var genomförbar, innan
han biträder ett förslag om att vidta
densamma. Jag vill då säga, att om herr
Gustafsson undersöker förutsättningarna
för ett realiserande av det program
för bostadsbyggandet, som folkpartiet
i dag företräder, så skulle herr Gustafsson
inte kunna biträda ett sådant förslag
som han nu står som medansvarig
för i föreliggande utskottsutlåtande.

Sedan sade herr Cassel att landsbygden
subventionerar dem som bor i städerna,
eftersom landsbygdens bostäder
kan byggas billigare. Är det så riktigt,
herr Cassel? Med ordet landsbygden
brukar en del människor mena den så
att säga egentliga landsbygden, medan
andra i begreppet också inkluderar tätorterna.
Det kan givetvis då bli en viss
skillnad i resultaten. Men om herr Cassel
avsåg den egentliga landsbygden, så
är vi väl ense om att man där företrädesvis
bygger egnahem — även om det
givetvis bygges en del egnahem även i
städerna. Och då finns det statistik, som
säger hur mycket pengar staten lånar ut
per lägenhet. Den statistiken visar att
staten för ett flerfamiljshus ger ett tertiiirlån
på 9 000 kronor per lägenhet,
medan den för småhus genom räntebärande
egnahemslån lånar ut 18 650 kronor.
Staten spenderar sålunda i runt
tal dubbla summan för lån till egnahem.
För rad- och kedjehus lämnas tertiärlån
på 12 000 kronor per lägenhet.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Dessa siffror tycker jag inte lämnar
stöd för herr Cassels påstående att
landsbygden subventionerar stadsbefolkningens
bostäder.

Herr Cassel sade också att vi i utskottet,
oberoende av partitillhörighet, hade
samma principiella inställning till lrågan
om samhällets stöd till bostadsförsörjningen.
Jag tycker emellertid att
oppositionens avslagsyrkande på Kungl.
Maj :ts förslag om att höja inkomstgränsen
för dem som skall erhålla familjebostadsbidrag
visar, att herr Cassels
påstående i det fallet är oriktigt.

Vi har nog rätt att säga att här har
den borgerliga oppositionen, i den situation
som nu råder rörande statsfinanserna,
sagt att den är beredd att
lägga ökade bördor på barnfamiljerna
för att därigenom i någon mån hjälpa
till att klara den statsfinansiella situationen.
Därmed har man gått in för en
princip som vi från den socialdemokratiska
sidan inte kan biträda. Bostadsstyrelsen
har gjort en undersökning på
detta område och kommit fram till att
skulle man i fortsättningen ge ett familjebostadsbidrag,
som hade samma realvärde
som när denna bidragsform infördes,
skulle det röra sig om cirka 1 500
kronor mera. Kungl. Maj :ts förslag, som
nu föreligger som utskottsförslag, innebär
sålunda att man inte ger ett familjebostadsbidrag
som håller samma realvärde
som när vi urpsrungligen genomförde
det — och i stort sett var överens
om att genomföra det. Redan häri
föreligger sålunda en inte oväsentlig
prutning. Det förefaller väl då som om
den åtgärden som de borgerliga reservanterna
rekommenderar, knappast kan
försvaras inför barnfamiljerna.

Herr talman! Jag har redan nämnt
tilläggslånen och jag vet, som jag redan
antytt, att efter mig kommer en talare
som säkerligen inte är nöjd med utskottets
ståndpunktstagande. Redan nu vill
jag därför erinra om att utskottet tidigare
har sagt att tilläggslånen skall
kunna avvecklas. Jag vill betona att vi

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

under många år varit med om att man
skall kunna successivt avveckla de generella
subventionerna. För något år sedan
sade utskottet att skäl kunde anföras
för en snar avveckling av tilläggslånen
och att det borde ankomma på
Kungl. Maj :t att pröva vid vilken tidpunkt
tilläggslånen lämpligen borde avvecklas.
För att markera att lånen hade
tillfällig karaktär ansåg utskottet att i
fortsättningen beslut om tilläggslån av
det lånebeviljande organet borde förses
med förbehåll om att förräntning och
amortering av lånet kunde komma att
krävas redan från utbetalningsdagen.
Därmed har vi bara liksom sagt ja till
vad vi själva tidigare rekommenderat.
Detta hindrar emellertid inte att jag är
fullt medveten om att man här vidtar en
åtgärd som i vissa delar av vårt land —
och jag är ense med motionärerna om
att det företrädesvis kommer att gälla
Norrland — kan komma att något dämpa
lusten att skaffa sig eget hem. Det är
inte med någon glädje som jag själv ansett
det nödvändigt att vara med om att
tillstyrka detta. Men, ärade kammarledamöter,
vi har utgifter även på andra
områden av statens verksamhet. Själv
har jag i något sammanhang deklarerat
att om vi binder oss för så höga försvarskostnader,
som skedde i juli månad
1958, så för det med sig konsekvenser
av detta slag. Jag är rädd för att konsekvenserna
inte stannar vid vad som
föreslås dels i socialhuvudtiteln och
dels beträffande bostadsförsörjningen.
En åtgärd för att, som det heter, reaktivera
dessa 200 miljoner blir rätt allvarlig.
Det är en åtgärd som både finansministern
och socialministern redan
fått en klapp på axeln för i en tidning
som anser sig särskilt företräda
skattebetalarna. Eftersom jag nu också
gjort mig medansvarig härtill, hör jag
val också till dem som i fortsättningen
har anledning att få en klapp på axeln.

Jag vill inte fördjupa mig mera i detta
ämne, herr talman, utan hänvisar till
vad jag härmed anfört och ber att få

yrka bifall till statsutskottets förslag i
samtliga 40 punkter.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Jag vill genast säga att
jag i mitt anförande, som kommer att
bli kort, helt skall resonera ur bostadskonsumenternas
och bostadsbyggarnas
synpunkt. Jag kommer kanske därför
att avvika en del från de resonemang
och diskussioner som förts under förmiddagen
— jag höll på att säga från
den allmänna tillfredsställelsen över de
åtgärder som redan vidtagits. Jag tänker
också något beröra frågan om och hur
de beslut verkat som riksdagen tidigare
fattat. När det gällt att ta upp detta mitt
missnöje med den förda bostadspolitiken
har jag funnit en tröst i ett yttrande
av socialministern vid förra årets bostadsdebatt.
Socialministern sade: »Naturligt
är, att vi i en sådan här diskussion
tar upp det som vi är missnöjda
med och som vi vill ha ändrat, alltså att
vi första hand pekar på bristerna.»

Och enligt mitt sätt att se är naturligtvis
den största bristen för dagen att
statsutskottet icke ansett sig kunna bifalla
min motion 160 om att de ortsdifferentierade
tilläggslånen inte kan behållas
för norrlandslänen. Självfallet är
också min bestämda uppfattning att dessa
lån bör behållas för hela landet, detta
trots min respekt för riksdagen och dess
tidigare beslut om avveckling av subventionerna.

Det finns något odefinierbart i bostadsdebatterna
i vårt land. När man
försöker närma sig de verkliga dagsproblemen
och den nya bostadssituationen
är det som om man möter två världar,
en tämligen nöjd och en synnerligen
missnöjd. Den första representeras i
stort sett av riksdagens ledamöter, och
den andra består av bostadskamrerare,
bostadsförmedlare och folk i övrigt som
sysslar med de triviala dagsproblemen
och bekymren. Självfallet befinner sig
också bostadskonsumenterna i denna
kategori. Dessa senare grupper ligger

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

så att säga på samma våglängd, medan
vi här i riksdagen liksom svävar fritt
i luften ovanför de bostadspolitiska
dagsproblemen. Man kan inte tolka de
senare årens beslut och statsutskottets
skrivning på något annat sätt, där man
ju bland annat hänger upp sitt resonemang
om avvecklingen av subventionerna
på att byggnadskostnaderna sjunker
och — höll jag på att säga, med ett
stort tankestreck emellan — glömmande
huvudfrågan, att hyrorna stiger oroväckande.

Jag kunde redan i en interpellation i
november påvisa att hyrorna numera
med värme och allt ligger över 50 kronor
per kvadratmeter och t. o. m. är på
väg att närma sig 60 i vissa städer. Nu
är regeringen och statsutskottet och naturligtvis
också oppositionen så tillfredsställda
med utvecklingen att man
är beredd att låta hyrorna öka igen efter
den 1 juli med mellan 1,5 och 5 procent,
beroende på dels var man är bosatt
och dels på igångsättningsår.

Min fråga i detta sammanhang blir
därför kort och gott denna: Skall vi
släppa den målsättning vi utgick från
när vi startade den nya bostadsgiven,
alltså att hyran skall motsvara 20 procent
av inkomsten? Jag nästan hör och
ser alla de klassiska motargumenten om
den relativa fördelningen av hyran i
förhållande till inkomsten nu och tidigare.
Dessa argument kan vara riktiga
till en del, men blir det också riktigt om
jag nämner följande aktuella siffror? Jag
räknar naturligtvis inte med att få några
motargument från den borgerliga oppositionens
sida, ty på den kanten har
man väl helt accepterat den klassiska
bedömningen och beräkningen: bostad
efter lön och förmögenhet. Till mig har
nämligen många sagt i dessa dagar: Har
du bara gott om pengar, kan du få bostad
närlielst du önskar.

Låt mig alltså ge några exempel på
inkomster och hyror från min egen
hemstad, Gävle. Jag skall också ge några
exempel på inkomstfördelningen hos

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

de människor som står i en bostadskö
på ungefär 4 500 personer i vår stad.

Vid ett kommunalt bostadsföretag
kostade under inflyttningsåret 1954 ett
rum och kök 44:50 per kvadratmeter.
I denna kostnad ingår både bränsle och
trappstädning; det är alltså vad hyresgästen
betalar. Två rum och kök kostade
43: 75 och tre rum och kök 43 kronor.
Jag tar sedan siffrorna för 1959 för
att ni skall se den aktuella ökningen. I
samma bolag och under ungefär samma
förhållanden kostar 1959 ett rum och
kök 57: 50, två rum och kök 55:50 och
tre rum och kök 54 kronor. Och man
har meddelat mig att man 1960 ämnar
utta hyror på 59 kronor per kvadratmeter
för enrumslägenheterna och 57: 50
för trerumslägenheterna.

Jag talade om den relativa fördelningen
av inkomster för människor som
står i bostadskön. En undersökning av
detta gjordes i Gävle förra året, som
bland annat gav följande resultat. 31
procent av de bostadssökande hade inkomster
under 10 000 kronor, och 32
procent låg mellan 10 000 och 12 000.
63 procent hade alltså en inkomst understigande
12 000 kronor. 20 procent
låg mellan 13 000 och 14 000, och 11
procent mellan 15 000 och 16 000.

Vi förstår alla vilka möjligheter exempelvis
de människor som har inkomster
under 10 000 kronor har att konkurrera
om hyror, som ju nu i stor utsträckning
ligger över 50 kronor per kvadratmeter.
Man kan häva bostadsbristen på många
olika sätt, men att det skall ske på denna
väg vill åtminstone inte jag för min
del rekommendera. Det blir därför allt
vanligare att folk avstår från erbjudna
lägenheter och gör anspråk på att få
hyra mindre lägenheter. I Gävle t. ex.
har under den senaste tiden mellan 200
och 300 personer sagt nej till erbjudanden
om lägenheter. 1 Skellefteå — herr
Gustafssons hemstad — har en stor del
av de 400 bostadssökande, som tidigare
stod anmälda för trerumslägenheter, nu
i stället anmält sig för tvårumslägenhe -

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ter. Insatslägenheternas hyror med värme
ligger i denna stad mellan 48 och

49 kronor per kvadratmeter, en ökning
med mellan 4 och 6 kronor sedan 1956.

I Sundsvall är tendensen densamma;
hyrorna har under 1959 legat på över

50 kronor. I Härnösand och Umeå är
förhållandena desamma. I sistnämnda
stad är den högsta önskan numera en
tvårumslägenhet. Jag är övertygad om
att tendensen är densamma i hela landet,
men skillnaden mellan norr och
söder kommer att bli ännu mer markerad,
om de sista tilläggslånen slopas.
Detta är anledningen till min motion.
Men jag vill bestämt säga ifrån, att jag
helst hade sett att det funnits parlamentariska
möjligheter att behålla tillläggslånen
för hela landet.

Det måste naturligtvis till en nykomlings
optimism för att man skall kunna
tro på att det skall vara möjligt att en
motion om bibehållande av de sista
tilläggslånen för en viss del av landet
skall kunna vinna riksdagens bifall, när
ett enhälligt statsutskott gått emot förslaget.
Jag är därför fullt medveten om
motionens snara hädanfärd till de sällare
jaktmarkerna och dess ringa utsikter
att vinna riksdagens gehör. Jag
vädjar dock till regering och statsutskott
om följande: Gör inga fler förändringar
till det sämre på det bostadspolitiska
området, innan kontakt tagits
med de stackars människor som sysslar
med det bostadspolitiska vardagsknåpet.
Problemet är ju icke borta därför
att vi avskaffar subventionerna. Det
överflyttas bara till det kommunala
planet. Jag tror även att vissa socialvårdstjänstemän
och myndigheter kan
ge en del värdefulla informationer om
bostadsfrågans dagsläge.

Jag hoppas emellertid fortfarande på
socialministern och vissa av statsutskottets
ledamöter, ty statsrådet erkände
bl. a. i sitt svar på min interpellation,
att »hyran för en modern nybyggd
familjebostad för många familjer är i
högsta laget eller för hög, trots de myc -

ket betydande insatserna från det allmännas
sida». Den åberopade statsutskottsledamoten
tycktes också stå mycket
stadigt på marken, då han i en replik
i förra årets bostadsdebatt sade
följande: »Enligt senaste uppgifter i
förra veckan från bostadsstyrelsens lånebyrå
har eftersläpningen — därmed
menar vi ju överflyttningen från byggnadskreditiv
till bundna lån — ökat till
ett och ett halvt år från att tidigare ha
varit ett år. Att vi fått den effekten ger
oss nog anledning att fråga om vi ens
har möjligheter att klara det program
med avseende på utvecklingen under
de närmaste åren, som vi har hoppats
på enligt utskottets skrivning.»

Han underströk vidare att man tagit
ett betydande steg i riktning mot en
stramare politik på detta område vilket
emellertid ännu inte verkat till fullo.
Räntan och byggnadskreditiven är nu
därför de dagsaktuella bekymren för
alla dem som sysslar med dessa frågor.
Som exempel kan nämnas att HSB har
byggnadskreditiv för omkring 160 miljoner
kvarliggande i redan inflyttade
hus. För bostadskonsumenterna innebär
detta naturligtvis betydande merkostnader.
För ett projekt på 2 miljoner
kronor uppstår en merkostnad på
cirka 150 kronor om dagen i jämförelse
med vad som skulle ha varit fallet,
om lånen löpte med de fasta lånens lägre
räntor. Någonstans måste vi ju finna
orsaken till att vi fått hyror som ökat
med cirka 8 å 10 kronor per kvadratmeter
på 5 år. Det måste finnas någon
rimligare lösning på kreditfrågorna, ty
pengarna måste ju finnas, eftersom vi
trots allt nått ett bostadsbyggande som
fått internationellt erkännande. Byggnadskreditiven
blir som bekant dyra
pengar.

Regeringen har föreslagit, att i de
fall där lång tid förflyter från det ett
hus färdigställts till dess primär- och
sekundärlån kan lyftas, skall ränteeftergift
kunna beviljas för tid innan nämnda
lån har lyfts. Vi får hoppas att detta

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

till en del skall nedbringa hyreskostnaderna.
Annars ser jag för min personliga
del ingen annan väg till rimliga hyror
än en räntesänkning.

Då jag är utrustad med en obotlig optimism,
yrkar jag, herr talman, bifall
till min motion nr 160 med förslag att
de ortsdifferentierade tilläggslånen fortfarande
skall gälla för norrlandslänen
och därmed förhindra att en ännu större
orättvisa uppstår beträffande hyresnivåerna
mellan de olika landsdelarna.
Konstruktionen av dessa lån ger otvetydigt
ett sådant utslag. Jag tror inte
heller att ett bifall till motionen nämnvärt
kan rubba det statsfinansiella läget.
Däremot vet jag att ett avslag kommer
att rubba åtskilligt på de enskilda familjernas
ekonomi.

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Jag skall ta kammarens
tid i anspråk i ännu mindre grad än
föregående talare, och jag skall icke beröra
de stora sammanhangen. Herr Haglund
har redogjort för de ortsdifferentierade
tilläggslånens inverkan på liyressättningen
i norrlandslänen och hur
en avveckling av dessa lån kommer att
inverka på hyrorna i fortsättningen.
Nu är det faktiskt inte bara norrlandslänen,
som har höga byggnadskostnader
och som ligger i s. k. 4-ort. Jag har
här uppgifter från mitt eget län Västmanland
samt från Örebro och Södermanlands
län. Av Västmanlands 23 orter
är det inte mindre än 19 som ligger
i 4-ort, och förhållandet är ungefär detsamma
i Örebro och Södermanlands län.

Ett slopande av dessa lån innebär
faktiskt en hyreshöjning på cirka 5 procent
— 2 kronor per kvm. Nu är det väl
så att vi tidigare här i riksdagen uttalat
oss för en avveckling av ifrågavarande
lån och sagt, att det må ankomma
på Kungi. Maj:t att pröva, vid vilken
tid detta skulle ske. Det hade väl
ändå varit önskvärt att det inte måst
ske i ett läge så präglat av sysselsiittningssvårigheter
som det nuvarande.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Blir hyrorna alltför höga har människorna
inte råd att efterfråga bättre bostäder.
Åtgärden måste ju också verka
hämmande på byggnadsproduktionen.
En minskad efterfrågan på bättre bostäder
är ju vad sysselsättningskrisen givit
oss, och det är väl inte precis vad
vi önskar.

En annan viktig sak i sammanhanget
är kommunernas åtaganden. Förutsättningen
för att dessa ortsdifferentierade
tilläggslån skall utgå är ju att kommunen
också engagerar sig och lämnar lån,
motsvarande l/io av det statliga lånet.
Det var ju också meningen att kommunerna
skulle återkräva och avveckla
dessa lån i samma takt som staten. Men
i allmänhet har kommunerna inte haft
möjlighet att göra detta. En hyresstegring
har faktiskt, speciellt på de mindre
orterna, skett i så stor utsträckning att
kommunerna ju inte kunnat ytterligare
medverka härtill genom att återkräva
dessa lån. Vi har i ortsgrupp 3 hyror
på 50 kronor per kvm och däröver, och
man tycker att detta är i överkant vad
människor kan orka med. Det är inga
småsummor det rör sig om för kommunerna.
Har staten beviljat dylika lån
med cirka 1 000 miljoner, rör det sig
om cirka 100 miljoner för kommunerna.
Och eftersom bördorna där inte drabbar
efter bärkraft, är man ute i kommunerna
ganska bekymrad över att de
bördor kommunerna har att bära i olika
sammanhang ofta glöms bort, då det
gäller att spara inom den statliga sektorn.

Herr talman! Jag har inget yrkande,
men jag ville i detta stora och viktiga
sammanhang ändå understryka viklen
av att vi inte glömmer bort kommunerna
och deras möjligheter, eller rättare
sagt brist på möjligheter, alt fördela
bördorna efter bärkraft.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! För några månader sedan
träffades representanter för bostadsförmedlingarna
i våra tre största

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m,

städer för att på sin årligen återkommande
konferens diskutera angelägna
bostadsförmedlingsfrågor. Den fråga
som denna gång hade mest brännande
aktualitet var lägenhetsstorlekarna i den
pågående och planerade produktionen.
Det konstaterades från samtliga håll att
den lyckosamma och betydelsefulla utvecklingen
hän mot större liigenhetsytor,
som fortgått under ett par år, nu
brutits och att tendensen tydligt visar,
att efterfrågeinriktningen är inställd på
mindre lägenheter. Cirka hälften av de
på bostadsförmedling anmälda önskar
högst två rum och kök, och tar man
även med enrumslägenheter eller mindre
i bilden, finner man att efterfrågeinriktningen
ligger på mellan 70 och
75 procent för lägenheter om högst två
rum och kök.

Vad är orsaken till denna omställning?
Klart och tydligt är att den dikteras
av ekonomiska skäl. Familjerna
har helt enkelt inte råd att hyra en
större lägenhet i dagens läge på grund
av de alltmer ökade boendekostnaderna.
Jag vill citera ur Göteborgs bostadsförmedlings
rapport av den 21 mars 1959,
där man skriver:

»Förmedlingskontoret vill understryka
att huvuddelen av den aktuella bostadsproduktionen
omfattar sådana lägenheter,
som av ekonomiska skäl ej
kan efterfrågas av flertalet sökande.
Detta har medfört ytterligare förlängning
av väntetiden för många barnfamiljer.
»

Samma konstaterande kan göras i
både Stockholm och Malmö, och sammanträdet
resulterade i att man signalerade
till förmedlingsorganen och bvggnadsproducenterna
att göra en omändring
av planerna och förändra produktionen
från större eller medelstora lägenheter
till mindre.

Det är en ytterst beklaglig utveckling
som nu sker, ty alla måste väl i ärlighetens
namn erkänna, att trerumslägenheten
är den familjebostadstyp som vi
bör kunna inrikta oss på. Vi ligger ett

bra stycke efter våra skandinaviska
grannländer i fråga om lägenhetsstorlekarna.
Medan man i Sverige år 1957
kunde redovisa att cirka 55 procent av
alla inflyttningsfärdiga lägenheter omfattade
tre eller flera rum och kök, var
motsvarande tal för Danmark cirka 73
procent och för Norge cirka 84 procent.
Redan 1958 hade vår andel i nyproduktionen
av lägenheter på tre eller fyra
rum sänkts till 47 procent, och med all
säkerhet kommer denna inriktning på
ökat antal lägenheter om högst två rum
och kök att fortsätta även under innevarande
år.

Det minskade statliga bostadsstödet
har verksamt bidragit till den försämrade
utrymmesstandarden, och skulle
det förslag gå igenom, som de borgerliga
partierna har enat sig om i år, kommer
antalet smålägenheter att betydligt
öka, om man inte rent av kan riskera
att hela nyproduktionen kraftigt bromsas
upp och barnfamiljerna och de lägre
inkomsttagarna tvingas att stanna kvar
i sina äldre och sämre bostäder. Redan
nu kostar en lägenhet i statsbelånat hus
i Stockholm och Göteborg 50 å 55 kronor
per kvm, vilket innebär att man för
en tvårumslägenhet om 60 kvm får betala
en hyra av 3 000—3 300 kronor. I
privatfinansierade fastigheter kan man
räkna med ytterligare cirka 10 kronor
per kvm. Till detta kommer vissa
bränsletillägg.

Det finns ju ingen som helst möjlighet
för en familj med 12 000 å 13 000
kronor eller mindre i inkomst att betala
en sådan hyra och långt mindre att
sträcka sig till att hyra en större lägenhet,
vilket vore det riktiga med hänsyn
till familjen.

En familj med ett par barn i skolåldern
är ju i högsta grad beroende av
en lägenhet som också möjliggör vila,
läxläsning och avskilt rum för barnen.
I den tid vi lever i nu, då ungdomarna
måste gå kvar allt längre i skolan, är
det mycket angeläget att familjen får så -

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

dana utrymmen som är behövliga med
tanke på skolbarnen.

De borgerliga har i sin gemensamma
reservation också gått emot den välbehövliga
höjning av inkomstgränserna
på 1 000 kronor, som föreslagits av socialministern.
Detta skulle medföra att
många familjer mister det betydelsefulla
stöd som familjebostadsbidraget utgör,
vare sig det utgår i form av förhöjt, helt
eller halvt bidrag. Detta förslag från de
borgerliga partierna drabbar ju t. o. m.
familjerna i de allra lägsta inkomstgrupperna
och ensamstående med barn,
som nu får förhöjda familjebostadsbidrag
med hänsyn till sin inkomst.

Man kommer att rasera hela det förnäma
bostadspolitiska program, som låg
till grund för det stora bostadspolitiska
genombrottet under 1940-talet, då det
slogs fast som en arbetslinje, att för att
skapa ett årligt nytillskott av ur sociala
och medicinska synpunkter fullgoda bostäder
måste det göras aktiva insatser
från det allmännas sida. Bland sådana
kan nämnas att staten skulle tillhandahålla
topplån till rimlig ränta, att hyror
och boendekostnader skulle skyddas
mot fluktuationer i ränteläget genom en
garantiregel, att särskilda bidrag skulle
utgå för att möjliggöra för de ekonomiskt
svagaste kategorierna av barnfamiljer
att anskaffa moderna och rymliga
bostäder och att en ökad produktion
av bostäder på icke spekulativ bas
skulle komma till stånd. Hur mycket
återstår av detta förnäma program sedan
den borgerliga oppositionen nu har
presenterat sitt bostadsbesparingsprogram
för året? Nästan ingenting.

Den statliga subventioneringen till
bostäderna har som bekant under ett
par års tid varit föremål för omprövning.
En minskning av statsutgifterna
har under de senaste åren genomförts
och har främst siktat på de generella
subventionerna. Så liar föreslagits även
i år. Det blir en viss återbetalning på
tidigare givna subventioner och — såsom
även framhållits av två föregående

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.
talare — ett slopande av tilläggslånen.
Men samtidigt får man inte gå så hårt
fram med avvecklingen, att målet för
bostadspolitiken, att bereda medborgarna
tillfälle att skaffa sig hälsobostad,
kommer ur sikte.

De borgerliga partiernas förslag till
årets riksdag innebär en radikal fördyring
av bostadskostnaderna. Det finns
därför uppenbara risker för att försämringen
av lånevillkoren och minskningen
av bostadsbidragen kommer att inverka
ogynnsamt på omfattningen av
bostadsproduktionen och barnfamiljernas
möjlighet att skaffa sig en ur hygienisk
synpunkt godtagbar bostad. Den
organiserade hyresgäströrelsen vill på
det bestämdaste reagera mot den avsevärda
standardsänkning, som blir en
följd av förslagen i den gemensamma
borgerliga reservationen. För herr Gustafsson
skulle jag vilja framhålla att förslaget
från den borgerliga kanten får
till effekt en hyresstegring på mellan
200 och 300 kronor för en tvårumslägenhet
och mellan 250 och 350 kronor
för en trerumslägenhet, om jag räknar
med 600 kronor per kvadratmeter i belåningsvärde.
Skulle jag gå på det andra
värdet, 700 kronor per kvadratmeter,
vilket är mera vanligt på en hel del
orter, blir hyresstegringarna för samma
grupper mellan 220 och 330 kronor för
en tvårumslägenhet och mellan 270 och
400 kronor för en trerumslägenhet.

Det är alltså inte felaktigt att säga
som socialministern, att det blir en rejäl
bidragssänkning på 600 kronor, om
man också tar hänsyn till familjebostadsbidraget.
Det ligger nu på 600 kronor
i ortsgrupp 2 för helt bidrag, för
halvt bidrag på 300 kronor. Om en familj
inte får det förhöjda bostadsbidraget
utan ligger på gränsen betyder detta
att familjebostadsbidraget, som alltså nu
utgör 600 kronor, sänkes till 300 kronor
och för den som har halvt bidrag
försvinner det helt och hållet. Det blir
alltså i sjiilva verket en bidragssänk -

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m,

ning på över 600 kronor, herr Gustafsson.

I en tid då löntagarna enligt årets lönerörelse
knappast ens fått kompensation
för den arbetstidsförkortning som
ägt rum, vill man således ytterligare försämra
situationen för dessa grupper
med ett förslag till minskade bostadsanslag
genom räntehöjning och lägre
subventioner. Till detta kommer ett yrkande
om avslag på en höjning av familjebostadsbidragen.

Det är märkligt att ett av de borgerliga
partier, som tidigare bekänt sig
till lågräntepolitiken, inte drar sig för
att nu frångå denna linje och yrka på
en höjning av räntan i fråga om bostadsbyggandet.
Ett annat borgerligt
parti, som alltid annars säger sig vilja
företräda löntagarnas och tjänstemännens
sociala intressen, är nu helt inställt
på att försämra dessa gruppers
levnadsstandard. Blåser högervinden så
hårt att den sopar bort den tidigare
redovisade sociala ambitionen hos folkpartiet?
Man har rätt att ställa denna
fråga.

Man får inte glömma bort att bostadsstödet
för endast ett par år sedan väsentligt
försämrats genom höjd ränta,
ökad amorteringstid och återbetalning
av vissa tidigare givna subventioner
och att detta medfört en hyresstegring
på mellan 8 och 10 procent över hela
linjen inom både nyproduktionen och
de senaste årens bostadsproduktion.
Skulle man i denna bistra tid, då lönerna
praktiskt taget står stilla eller
försämras, ytterligare sänka levnadsstandarden
genom ökade kostnader för
bostaden och därmed omöjliggöra för
många familjer att skaffa sig en någorlunda
anständig bostad, har man rivit
upp hela den bostadspolitik, varom man
i stor utsträckning tidigare varit enig.

Det har tidigare framhållits i vår bostadssociala
målsättning att hyrorna
högst borde få ta 20 procent av en arbetares
genomsnittslön. Med nuvarande
bestämmelser har denna gräns betydligt

överskridits och ligger nu närmare 25
å 27 procent.

Över fjärdedelen av en genomsnittsarbetarlön
får för närvarande tagas i
anspråk för en modern bostad, och
likväl är då den bostadsyta som det
rör sig om inte större än 60—65 kvm,
d. v. s. en någorlunda god tvårumslägenhet.

Hyresgäströrelsen har tidigare påtalat
dessa försämrade förhållanden och
samtidigt understrukit att det är av
betydelse att inte bostadsproduktionen
stoppas upp. Så sker med säkerhet, om
hyrorna ytterligare tvingas i höjden.
Många grupper av befolkningen kommer
helt att uteslutas från möjligheten
att skaffa sig en ordentlig bostad. Den
moderna bostaden förbehålles folk med
goda inkomster.

Det har sagts från högerhåll att om
vi avskaffar det generella stödet åt
bostadsbyggandet, så skulle detta kunna
leda till en skattelättnad. Men hur blir
denna skattelättnad för de familjer,
som nu har generellt bostadsbidrag och
familjebostadsbidrag upp till en viss
inkomstgräns?

Om det blir så som exempelvis högerpartiet
framför i sin sista motion,
nämligen att räntan höjes och subventionerna
slopas, så innebär detta en hyreshöjning
med 20 procent för den
genomsnittsfamilj, som jag tidigare
nämnt. Om vi antar att denna familj
nu bor i en bostad på cirka 60 kvm, och
betalar en hyra av 3 000 kronor, så blir
höjningen 600 kronor. Samtidigt skulle
samma familj få en skattelättnad på
högst 70 kronor om året. Familjen förlorar
reellt inte mindre än 530 kronor
på denna s. k. skattelättnad.

Det är den verkliga innebörden av
det högerförslag som nu ligger på riksdagens
bord, och man hoppas för familjernas
och hyresgästernas skull att
denna orättvisa och hårda indirekta beskattning
inte vinner riksdagens gehör.

Den borgerliga gemensamma reservationen
kommer hårt att drabba alla fa -

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

miljer, inte bara de som bor i nyproducerade
fastigheter eller sådana som
nu uppföres utan alla i hela det moderna
bostadsbeståndet, också egnahemsägarna.

Det kommer att bli särskilt kännbart
för de familjer som ligger på gränsen
eller strax intill när det gäller att erhålla
familjebostadshidrag och som då
helt eller delvis mister detta bidrag,
därest inte riksdagen accepterar socialministerns
förslag om en höjning av
inkomstgränsen med 1 000 kronor.

Den eventuella skattelindring, som
man syftar till och som skulle komma
dessa medborgare till del, kan inte på
långt när ersätta den kraftiga hyresstegring
och reallöneminskning, som
kommer att äga rum.

Man får nämligen inte glömma bort
att även i de gamla fastigheterna har
hyrorna gått i höjden. Det har inträffat
en generell hyreshöjning på 5 procent
från den 1 januari 1959, och genom
denna hyreshöjning har hyresgästerna
i det gamla bostadsbeståndet nu
kommit upp i en sammanlagd generell
hyreshöjning på 44 procent i landsorten.
Till detta kommer i vissa fastigheter
dessutom en höjning med ytterligare
13 procent genom de s. k. tillläggskompensationerna,
vilka innebär
att i fastigheter med höga räntekostnader
hyrorna, efter prövning av hyresnämnd,
får höjas med detta belopp.
Det betyder för dessa äldre fastigheter
en sammanlagd generell hyreshöjning
med 57 procent. Hur verkar denna hyreshöjning
jämfört med andra länders?

En översikt utarbetad av den internationella
banken i Basel i juli 1958
visar, att den nominella hyresstegringen
under de senaste 20 åren har varit
störst i Danmark, där hyrorna stigit
med 67 procent, medan höjningen i
Amerika varit 53 procent och i Sverige
46 procent. I Norge har hyresstegringen
endast varit 16 procent. Vi ligger alltså
redan nu högt i internationell jämförelse,
och skulle riksdagen ytterliga -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

re försämra villkoren, som här föreslagits,
så kommer det hårt att drabba
speciellt löntagargrupperna och då särskilt
barnfamiljerna och de lägst betalda
inkomstgrupperna, bland annat de
ofullständiga familjerna.

Alltför litet har det beaktats och talats
om för medborgarna, i synnerhet
de grupper som jag här nämnt, vilka
utgiftshöjningar den enskilde kommer
att drabbas av om bostadsstödet försämras
på det sätt, som föreslagits i
den borgerliga reservationen.

Det har i åtskilliga sammanhang i detta
hus framförts önskemål om att man
skulle gå in för ett ökat bostadssparande
och att detta personliga sparande
— med bostaden som ett sparstimulerande
mål ■— på alla sätt skulle stödjas.
Inte minst har man framhållit
önskvärdheten av att de många ungdomar,
som nu är i giftasvuxen ålder,
skulle engageras för detta sparande för
förvärv av en kooperativ lägenhet eller
ett eget hem. Genom den försämring,
som nu föreslås beträffande det statliga
engagemanget i bostadsproduktionen,
kommer insatserna att bli alltför höga
och sparmålet mera svåruppnått.

Den vanliga inkomsttagaren kommer
inte, inom rimlig tid, att uppnå det eftersträvade
målet: en insatslägenhet eller
ett eget hem.

Om man ställer alltför stora krav på
den enskilde då det gäller ett sådant
bostadssparande blir resultatet motsatsen
till vad man avser. Då satsar medborgaren
sina pengar på andra, mera
lättillgängliga ting och då försvinner
sparviljan och intresset.

På några år har den kontantinsats
som krävts av den enskilde för att förvärva
en kooperativ lägenhet ökat med
nära 160 procent. En acceptabel bostadsrättslägenhet
om tre till fyra rum
som för bara tre År sedan krävde en
insats av 2 500 till 3 500 kronor betingar
i dag ett pris av mellan 5 000 och 7 000
kronor.

Det iir förutom de under senare år

6 — Andra kammarens protokoll 19.r>9. Nr It

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

försämrade statliga villkoren även lånetakets
konstruktion, som har medverkat
till denna höjning av insatserna.
Den kooperativa bostadsproduktionen
har varit angelägen om att bevara standarden
i nyproduktionen och detta har
lett till ökade insatser allteftersom de
statliga villkoren försämrats.

En del andra byggnadsföretagargrupper
har försökt att hålla sig under lånetaket,
men detta har i sin tur betytt
att bostadsstandarden åtskilligt försämrats.
Det är inte nog med att den invändiga
standarden i lägenheterna
starkt beskurits utan ännu värre är att
standardsänkningen har gått ut över
bl. a. isoleringen, golvkonstruktionen
m. m. Därmed ökar riskerna för framtida
stegrade underhållskostnader, som
motverkar snabba amorteringar. En
liknande utveckling har ägt rum inom
småhusbyggandet.

Jag vill därför avslutningsvis framhålla
nödvändigheten av att man vid
kommande bedömning av lånetakels
framtida utformning tar hänsyn till behovet
av en sådan justering av detta
»tak», som möjliggör en bättre bostadsstandard
— till rimliga hyror — samtidigt
som jag understryker angelägenheten
av att den statliga och kommunala
kontrollen över de statligt belånade
fastigheterna skärpes. Det föreligger
annars stora risker för långivaren,
d. v. s. staten, att säkerheten för de
topplån man sätter in äventyras.

Vi har gott internationellt betyg när
det gäller utformningen av vår bostadspolitik
och klassen på vår bostadsstandard.
Det är därför av största betydelse
att vi slår vakt om det program
och den organisation, som lett till så
goda resultat.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag på samtliga
punkter.

Herr talmannen återtog förhandlingarnas
ledning.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Till att börja med vill
jag instämma i den mördande salva
som hyresgästernas representant herr
Svenning alldeles nyss avfyrade inte
bara mot den borgerliga oppositionen
utan realiter också mot det föreliggande
regeringsförslaget. Han har rätt i att
vad det här är fråga om är olika grader
av tempo i fråga om upprivande av
den sociala bostadspolitik, som man under
stora åthävor inaugurerade i mitten
av 40-talet, en bostadspolitik som vi
alltjämt anser vara den riktiga och till
vilken vi borde återvända.

Högern fortsätter med kallhamrad
konsekvens sin linje: social och kulturell
nedrustning för att slösa ännu mera
pengar på militär upprustning. Men nu
kommer också de övriga borgerliga
partierna tätt efter, och i det största antalet
frågor har man skapat en gemensam
front i fråga om bostadspolitiken
för snabbare avskrivning av de sociala
stödåtgärderna. Tyvärr har också regeringen
sedan några år gått den borgerliga
oppositionen till mötes genom att
stegvis bryta ned hyresgästskyddet, genom
att höja räntan, genom att, som socialministern
nyss sade, »frivilligt och
av egen vilja» höja hyrorna gång på
gång, och genom det nu aktuella förslaget
att de ortsdifferentierade tilläggslånen
skall avvecklas. Det är en fortsättning
på fjolårets beslut att slopa de
provisoriska tilläggslånen, som infördes
1951.

Högerns förslag skulle, som socialministern
nyss anförde, öka de årliga
kapitalutgifterna med inte mindre än
14 kronor per kvm lägenhetsyta, vilket
skulle betyda ytterligare 700 kronor per
år för en tvårummare och 950 kronor
för en egnahemsfamilj.

Den borgerliga oppositionens förslag
har också tidigare karakteriserats här
i debatten. Utöver regeringsförslaget
skulle det alltså betyda 300 kronor mer
för en tvårummare och i vissa fall —
i fråga om vissa inkomstskikt bland

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

barnfamiljerna — npp till 600 kronor.
Även enligt regeringsförslaget höjs hyrorna
avsevärt, dels i nybyggda hus
och dels i 50-talshusen. Det rör sig bara
för detta budgetår om 100 miljoner kronor,
som enligt vad vi i våra motioner
påyrkat skulle utgå även nu. Detta belopp
kommer i stället att belasta hyresgästerna
i 50-talshusen och de nya husen.

I 50-talshusen kommer det att bli
höjningar på mellan 2 och 5 procent.
Det är en fortsättning på de tidigare
hyreshöjningarna, av vilka enbart höjningarna
i de icke statsbelånade husen
uppgick till mellan 5 och 13 procent.
Det var skrämmande siffror herr Svenning
nyss anförde, när han talade om
den 46-procentiga stegringen och att
Sverige blivit tredje land i världen i
fråga om takten i hyreshöjningarna.

Hyreshöjningarna sker efter utgång?n
av ett tvåårsavtal, som jämte skattestegringen
medför sänkt reallön för de
flesta löntagarna, och då de fått ett nytt
avtal, som inte ens ger kompensation
för förkortningen av arbetstiden. Det
sker i en period, då betydande arbetslöshet
och korttidsarbete försvårar möjligheterna
att betala de högre hyrorna.
Vad herr Svenning nyss anförde i fråga
om svårighet att få bostad gäller också
Stockholm.

Det är tydligt att borgarpartierna
framför allt eftersträvar en s. k. finsk
lösning. Bostadsköerna skall minskas
genom att bostäderna blir så dyra, att
folk inte bär råd att ta dem. Det är högerns
påstådda omsorg om vardagsmänniskorna!
Herr Gustafsson i Skellefteå
talade om att bostadskön i Stockholm
hade minskat. Varför har den minskat?
Jo, därför att unga människor ocli familjer,
som nu bor i gamla lägenheter,
inte kan betala hyrorna för de lägenheter
som de erbjudits i Farsta, Rågsved,
Hässelby och vad dessa halvvägs
till Södertälje, Nynäshamn och Enköping
belägna förorter heter. Hyrorna
uppgår nämligen till över 3 000 kronor

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

för en tvårummare och upp till 4 000
och ibland därutöver för en liten trerummare.
Det är inte bara så, som socialministern
sade, att dessa människor
»har den uppfattningen att hyrorna är
höga», de är höga, de är för dem oöverkomliga.

Vad har man för alternativ? Visst kan
de, om de har pengar i handen, i Huvudsta
få en spekulationslägenhet med fantastisk
insats. Om ett ungt par i Stockholm
vill skaffa sig en insatslägenhet
i dessa privathus, får de betala minst
6 000 kronor i insats men för det mesta
mycket mer, kanske 12 000—14 000 kronor.
Hur många kan göra det? Därför
har de, som stått i ko många år, förtvivlat.
De unga familjerna klarar inte
upp det, särskilt inte i en period när
ungdomar har svårt att få varaktigt
jobb.

I stället för att höja hyrorna i tidigare
byggda hus skulle man enligt vår
mening se till att skapa sådana subventioner,
att också de mindre bemedlade
— alla de skikt som herr Svenning talade
om — fick möjlighet att skaffa sig
ordentliga familjebostäder i de nya hus,
som dock bygges. Nu är tendensen i
stället att höja hyrorna i de tidigare
subventionerade husen — bara i år med
100 miljoner kronor enligt regeringens
förslag.

Det tycks som om man nu i fråga om
hyrorna tillämpar samma tankegång
som herr Sköld en gång anförde, när
han höjde priserna på brännvinet. Han
sade då, att det hade släpat efter i prisstegringen
och att det därför gällde att
komma i fatt. Hyrorna har snart hunnit
i fatt så bra, att man inte längre
kan tala om någon eftersläpning. Herr
Svenning förklarade nyss, att de omtalade
20 procenten håller på att bli
både 25 och 28 procent. Det är — särskilt
för utlänningar — något alldeles
fantastiskt att höra, att svenska arbetare
och andra löntagare får betala en
fjärdedel — och mer än det — av sin
inkomst i hyra och därtill kanske en

Nr IT

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tredjedel av inkomsten i direkt skatt;
lägger man till konsuintionsskatterna
blir det ännu mera. Vad blir det egentligen
över för människorna att leva på?

Jag påminner om att man i argumenteringen
har påstått, att följderna skulle
motverkas genom att byggnadskostnaderna
skulle gå ned. Det håller inte
streck. Den omtalade minskningen med
0,8 procent betyder synnerligen litet.

I detta land, där man har utredningar
i gång på alla områden och hänvisar till
sådana i fråga om all socialpolitik, där
stryper man — trots att den nuvarande
socialministern var en av motionärerna
— den viktiga byggnadsmaterialutredningen,
genom vilken vi för vår del
hade hoppats på statliga åtgärder för
att bringa ned de ockerbetonade monopolpriserna
på byggnadsmaterial. Denna
utredning tog man ganska tidigt kål
på för att inte störa monopolens uppskörtning.

Vi yrkar avslag inte bara på de borgerliga
förslagen utan också på de försämringar
som regeringen har föreslagit,
även om vi givetvis kommer att
stödja regeringen i alla frågor, där den
borgerliga oppositionen har sammangaddat
sig. Jag yrkar alltså, herr talman,
bifall till motionen nr 11:265 i
punkterna 14, 15, 32 och 33.

Herr PERSSON i Växjö (s):

Herr talman! Herr Johansson i Stockholm
talade om den fruktansvärda salva,
som herr Svenning hade levererat inte
bara mot de borgerliga partiernas ställningstagande
i fråga om bostadsförsörjningen
utan också mot den proposition
och det utskottsutlåtande, som här föreligger.
Han observerade tydligen inte,
att herr Svenning avslutade sitt anförande
med att yrka bifall till statsutskottets
utlåtande i alla punkter. Den
detaljen är också rätt viktig.

Det utlåtande, som här föreligger och
som ju egentligen tillstyrker Kungl.
Maj :ts förslag i de olika punkterna, visar
enligt min mening, att vi håller på

att fullfölja vår bostadspolitik. När det
gäller att avveckla de generella subventionerna
har vi hela tiden följt en linje,
som jag för min del tycker har varit
riktig. De s. k. generella bostadssubventionerna
består i första hand av de
tilläggslån, som vi har haft och ännu
har, och av de räntefria stående delarna,
som utgår till dem som bygger
egnahem. Vi har alla varit överens om
att i varje fall tilläggslånen till flerfamiljshus
skulle vara kortsiktiga subventioner,
som främst avsåg att minska
tillfälligt höjda byggnadskostnader och
se till, att inte bostadsproduktionen bröt
samman därför att bostadskostnaderna
blev så höga, att man över huvud taget
inte byggde några hus. Ingen människa
har väl menat — och det har aldrig
varit förutsatt — att man skulle behålla
dessa generella subventioner. Det
var från början förutsatt att de skulle
avskaffas vid lämpligt tillfälle. Nu har
vi gått den vägen, att vi har avskaffat
dem sakta och gradvis, vilket har medfört
att de hyreshöjningar som har
följt dels har motverkats av billigare
byggnadskostnader på grund av rationalisering
och dels just därför inte blivit
så stora, att de orsakat svårare bekymmer
i något avseende. Tilläggslånen
var uppe i 6 kronor, när de var som
högst år 1951 efter Koreakrisen. Nu
föreslår man, att vi helt skall avskaffa
det som återstår av dem. Av de räntefria
stående delarna till egnahem om
8 000 kronor har vi 4 000 kronor kvar.
Bakom detta faktum ligger att man vill
ha produktionen rätt mycket inriktad
på egnahem, som man anser vara en
god bostadsform i synnerhet för barnfamiljerna.

När herr Hansson i Skegrie talade
om att de generella subventionerna
egentligen inte är några sociala subventioner
kan jag delvis ge honom rätt men
kanske inte helt. De har nämligen också
betytt, att vi i tider, när byggnadskostnaderna
kraftigt har stigit, har kunnat
undvika att detta förhållande helt

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

har slagit igenom beträffande bostadskostnaderna.
Något annat bär ju annars
inte varit meningen än att man
tillfälligt skulle motverka främst en produktionskris,
som skulle medföra svårartade
verkningar också i andra avseenden.

Den andra generella subventionen,
nämligen räntesubventionen — den garanterade
räntan och den låga räntan
på lånen — har man egentligen haft
andra avsikter med. Man har velat ha
en sådan stabilitet i fastighetskostnaderna
att man kunde garantera också
en viss stabilitet när det gällde bostadskostnaderna.
Herr Cassel var nu som
så många gånger förr inne på verkningarna
av dessa generella subventioner
och menade, att dessa var orättvisa,
eftersom de som har små inkomster ofta
får betala subventioner till dem som
har högre. Den städerska, som tidigare
figurerade i högerns argumentation, är
visst borta numera. Men tidigare brukade
man ju tala om den där städerskan,
som bodde i en gammal lägenhet på
Söder här i Stockholm och som fick
subventionera direktören med 30 000—
40 000 kronors inkomst, som bodde i en
ny fin lägenhet, d. v. s. hon bidrog med
57 kronor till den subvention på några
hundralappar som han erhöll. Såsom
jag sagt en gång förut när vi diskuterade
denna sak, så är problemet inte så
enkelt. Om man inte försöker i någon
mån motverka höga byggnadskostnader,
så att dessa inte skall slå igenom i fråga
om de nya husen, kan man inte hålla
kvar hyrorna i de gamla husen på så
låg nivå som fallet varit. Den där städerskan
slipper väl nu betala 57 kronor
i subvention, men hon får i stället betala
300—400 kronor mer i hyra, och
det kan väl inte vara så mycket trevligare
för henne.

Nu vill man emellertid gå ännu längre.
Högerns linje innebär — såvitt jag
har kunnat utröna vad man menar —
att de generella subventionerna inte
skall bibehållas men däremot de bo -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

stadsrabatter som syftar till att åstadkomma
lägre bostadskostnader för exempelvis
barnfamiljerna. Man har hållit
styvt på dessa subventioner och t. o. m.
velat göra dem litet större än de har varit.
Nu har man emellertid från högerns
sida slagit in på en annan linje. Det
gäller höjningen av inkomststrecken för
familjebostadsbidrag, alltså den punkt
där de borgerliga partierna har enats.
Både högern, folkpartiet och centerpartiet
motsätter sig den höjning av inkomststrecket
med 1 000 kronor som
departementschefen föreslagit.

I detta sammanhang skulle jag vilja
citera några rader ur ett dokument,
som jag har tillgängligt här och som
bland annat innehåller redogörelse för
en utredning som företagits i syfte att
visa, hur stor höjning av inkomstgränsen
för familjebostadsbidrag som skulle
vara motiverad, därest inkomststrecket
realiter skulle bibehållas vid samma
nivå som 1956. Man har därvid kommit
till det resultatet att inkomststrecket bör
höjas med 1 500 kronor. Man föreslår
därför att »samtliga inkomststreck för
familjebostadsbidrag höjes med 1 500
kronor. Med hänsyn till bestämmelser
om prövning av redan utgående bidrag
in. m., bör höjningen genomföras från
och med den 1 januari 1960». Vidare
heter det: »I anslutning till beräkningen
ovan av den för familjebostadsbidrag
föreslagna höjningen på 1 500 kronor
och motiveringen för att tills vidare
höja samtliga inkomststreck med ett och
samma belopp föreslår bostadsstyrelsen,
att inkomststrecket för räntefritt förbättringslån
höjes till 6 500 kronor.»
Detta belopp är nu 5 000 kronor, och
det är alltså även här fråga om en höjning
med 1 500 kronor.

Det dokument, som jag sålunda citerat,
är bostadsstyrelsens förslag om beräkning
av anslag för budgetåret 1959/
00 till förbättrande av bostadsförhållandena
m. in. Bland dem, som inom bostadsstyrelsen
deltagit i handläggningen
av ärendet, återfinnes en herr Hansson.

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Han är väl känd i denna kammare: det
är nämligen herr Hansson i Skegrie.
Den 28 augusti i fjol satt han i bostadsstyrelsen
och ansåg att vi skulle höja
dessa inkomststreck med 1 500 kronor,
och jag avslöjar väl ingen hemlighet,
om jag säger att när det gäller förbättringslånen
var det herr Hansson som
kanske mest ivrade för att vi i bostadsstyrelsen
skulle föreslå en sådan höjning.
Sedan har herr Hansson kommit
i finare sällskap och tydligen inte riktigt
tålt detta, eftersom han reserverar
sig mot den höjning med 1 000 kronor
soin departementschefen föreslagit.

Nu kan ju herr Hansson i Skegrie säga
att man den 28 augusti i fjol inte visste
att staten hade så ont om pengar. För
min del kan jag godta detta argument,
men jag kan inte anse det avgörande,
eftersom jag inte tycker att de fattiga
barnfamiljerna och andra fattiga människor,
inte minst ute på landsbygden,
främst skall fylla de hål i statens kassa
som eventuellt kan finnas.

Med herr Cassel skall man kanske inte
diskutera. Han har ju funnit trygga och
säkra kunskapsvägar in i framtiden —
hur långt, vet jag inte. Han var emellertid
förvissad om var socialministern
skulle befinna sig något eller några år
framöver. Det är inte jag för min del.

Herr Cassel berörde även något vad
som hänt tidigare och var därvid i likhet
med herr Gustafsson i Skellefteå angelägen
att erinra om det utlåtande som
bostadspolitiska utredningen avgav år
1956. Herr Cassel sade i detta sammanhang
någonting om att man i utredningen
varit enig om att följa de direktiv
som man fått. Ja, det hoppas jag att
man var; direktiv bör väl alltid följas.
Men herr Cassel ville också understryka
att man varit enig på en del punkter
när det gäller utredningens förslag. Varken
herr Cassel eller herr Gustafsson
berörde emellertid vad som står i utredningens
direktiv angående bostadsrabatterna.
Enligt dessa var det fråga
om en omprövning av bostadspolitiken,

och utredningen »borde även ta en utgångspunkt
i det av 1954 års familjeutredning
vitsordade allmänna behovet
att i olika hänseenden mera beakta
barnfamiljernas problem». Vidare heter
det: »I samband med översynen av
bostadsrabatterna borde övervägas, huruvida
och i vad mån anledning föreligger
att ytterligare effektivisera samhällets
stöd åt upprustning och förbättring
av äldre hus, särskilt i vad detsamma
avser inkomstprövade bidrag i
form av räntefria, stående förbättringslån.
»

Utredningen säger på sidan 104 vidare:
»Icke heller vi anser att realinkomststegringar
skall föranleda höjningar
av inkomststrecken. De faktorer
som nu bör beaktas vid en omprövning
av inkomststrecken blir därför levnadskostnadernas
förändringar och sådana
ändringar i beskattningsreglerna, som
påverkar relationen mellan årsinkomsten
och den beskattningsbara inkomsten.
» Den beräkning som jag förut talade
om och som visade att man egentligen
nu borde höja bidragsgränserna
med 1 500 kronor utgår ifrån vad som
här har rekommenderats. Utredningen
sade vidare att den undersökt dessa förhållanden
och ansåg att man möjligen
skulle ha behövt höja gränsen redan
för 1957 med »några hundra kronor»,
men med hänsyn till att skillnaden inte
är större, ansåg man inte att man behövde
göra höjningen då. Nu gäller
det litet mera pengar, men nu tycker
tydligen herr Cassel och herr Gustafsson
i Skellefteå, som har fått sällskap
med herr Hansson i Skegrie, att man
inte skall genomföra en sådan höjning,
fastän åtminstone herr Hansson i Skegrie
tidigare varit angelägen om att vi
skulle få en höjning genomförd. Herr
Cassel beklagade varmt att han och
hans meningsfränder inte ansett sig
kunna gå med på denna höjning, men
aldrig så varma beklaganden kan inte
ersätta kalla pengar för de barnfamiljer
som behöver bidrag.

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

Sedan vill jag säga ett par ord om en
annan fråga. Högerns förslag om kreditgarantisystemet
kan väl inte vara allvarligt
menat. Socialministern har ju
pekat på hur illa det ligger till för det
förslaget. Jag undrar, hur det skulle bli
ifall det förslaget skulle genomföras,
även om man skulle begränsa sig till
egnahemsområdet. Högern föreslår ju
ett kreditgarantisystem också för flerfamiljshusen.
Ett kreditgarantisystem
avseende egnahemmen genomfört 1 juli
i år aktualiserar frågan vem som skall
lämna ut de andra lånen. Sparbanksföreningen
yttrade ju om departementspromemorian
i slutet av sitt remissutlåtande:
»Sammanfattningsvis vill Sparbanksföreningen
som sin mening uttala,
att det föreliggande problemkomplexet
— kapitalförsörjningsfrågan såväl som
de tekniska spörsmålen — kräver mera
ingående utredningar och överväganden
än som varit möjligt på grundval av
den remitterade promemorian. Sparbanksföreningen
vill därför föreslå, att
fortsatt utredning i berörda hänseenden
kommer till stånd.» Om nu inte Sparbanksföreningen
anser att sparbankerna
på sakens nuvarande ståndpunkt,
som det brukar heta, kan överta långivningen,
vem skall då sköta den, om staten
slutar upp att bevilja lån?

Jag har för övrigt faktiskt en liten
annan mening än socialministern om
en sak. Han sade att högerns förslag
inte innebär en så mjuk övergång som
man borde eftersträva. Det tycker jag
att det gör. Övergången är så mjuk att
tiotusentals familjer skulle sjunka ned
i bostadslöshetens träsk. Massor med
byggnadsarbetare skulle bli arbetslösa,
om vi skulle bifalla de förslag som högern
här har framlagt. Om herr Cassel
vill resonera sakligt, kan han inte komma
ifrån detta.

Herr Gustafsson i Skellefteå sade: »Vi
bar företrätt en linje som liar varit riktig
och vi får nu bevis på att den varit
riktig.» Nu skall inte jag taga upp någon
diskussion på denna punkt. .lag vet inte

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

någon fråga där inte folkpartiet i efterhand
har fått rätt. Skall vi nu diskutera
sådana saker, skall vi väl vänta till den
dagen då folkpartiet en gång erkänner
att folkpartiet fått fel — men då får vi
väl vänta länge.

Enligt min mening har vi följt en linje
i bostadspolitiken som varit helt riktig.
Det visar sig av de fakta vi nu kan
konstatera. För det första har vi kunnat
avveckla de generella subventionerna
undan för undan och ändå kunnat
öka bostadsbyggandet så kraftigt som
skett under de senaste åren. Vi har kunnat
hålla bostadskostnaderna nere vid
en något så när rimlig nivå. Jag vill
inte förneka att det finns fall, där man
tycker att byggnadskostnaderna är alldeles
för höga. I Storstockholm t. ex.
bygger man nu på en ort ett stort hus
med kostnader under lånetaket, men
där kostar en enrumslägenhet på 38,5
kvadratmeter med bränsle ungefär 2 000
kronor. En tvårumslägenhet med ungefär
57 kvadratmeters yta kostar 3 000
kronor. En trerumslägenhet kostar 4 000
och en fyrarumslägenhet kostar 5 000
kronor om året. För de vanliga vardagsmänniskorna
är detta ganska höga bostadskostnader.
Jag tror därför att man
har haft anledning att iaktta all försiktighet
när man skulle avveckla de generella
subventionerna. Annars hamnar
man i ett i flera avseenden ohjälpligt
läge.

Vi har kunnat ge byggnadsarbetarna
arbete särskilt under de senaste åren på
ett hyggligt sätt, trots den konjunkturavmattning
som nu allra senast har förmärkts.
När man kommer till goda resultat
med den bostadspolitik vi har
bedrivit, tycker jag ändå man är på
rätt väg. Om själva syftet är vi väl alla
tämligen ense. Det gäller att få fram
bostäder i så stor utsträckning som möjligt,
bostäder som lämpar sig för vila
och avkoppling för dem som nu är i
produktiv ålder när de har gjort sitt
dagsverke, bostäder som kan ge gamla
människor en hygglig bostadsförsörj -

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m,

ning på ålderdomen. Vi har gjort särskilda
insatser för de gamla. Vi har velat
hjälpa invaliderna men också skapa
bostäder där barn kan leka och skratta.
Jag tillhör dem som anser att utan den
bostadspolitik som stat och kommun
har bedrivit skulle vi ha befunnit oss
i ett helt annat och mycket ogynnsammare
läge än nu. Efter denna salva ber
jag, herr talman, att får yrka bifall till
statsutskottets utlåtande i alla punkter.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
kort genmäle:

Herr talman! Jag märkte mycket val
motsättningen mellan herr Svennings
tal och hans yrkande. Det var därför
jag endast instämde i talet. Den mördande
salvans kraft blir inte mindre
därför att hyresgästorganisationens representanter
i missriktad partilojalitet
inte fullföljde sin kritik i ett yrkande
mot detta regeringsförslag eller i högre
grad mobiliserade hyresgäströrelsen
mot varje försämring av den sociala bostadspolitik
som vi en gång slagit in på.
Men det är ännu inte för sent. Som läget
nu är tror jag att kravet på en sådan
mobilisering kommer att bli mycket
starkt.

Herr Persson i Växjö talade vidare
om att man beslutat att vid lämplig tidpunkt
riva upp besluten om dessa lån.
Tycker verkligen herr Persson att tidpunkten
var så lämplig nu, när läget är
som det är på bostadsmarknaden och
sysselsättningsläget i varje fall i vintras
allvarligt försämrades?

En sak blir inte mindre riklig därför
att man inte fullföljer den. En gång innebar
det stora sociala program —
efterkrigsprogrammet — som socialdemokraterna
kom, med en mycket kraftig
kritik. Man gick sedan ifrån det.
Men saken är lika riktig för det.

Vi hade för några veckor sedan en
framstöt i riksdagen beträffande oljehandeln.
Vi stödde oss på den mördande
kritik som herr Gustav Möller riktade
mot monopolmakten på detta om -

råde. Kritiken är lika riktig, även om
man sprungit ifrån ståndpunkten. Den
kritik vi anfört är lika stark, även om
herr Cassel, herr Gustafsson i Skellefteå
och andra representanter för den borgerliga
linjen ideligen åberopar den utredning
som tyvärr blev enhällig under
ledning av förre riksdagsmannen, socialdemokraten
Erik Severin.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tänker endast ta
upp en del av punkterna i herr Perssons
i Växjö anförande. Han talade om inkomststrecket
för familjebostadsbidrag.
Han sade att bostadsstyrelsen räknat ut,
att penningvärdeförsämringen gjort att
detta skulle höjas med 1 500 kronor.

Jag vill inte på något sätt betvivla
utredningens resultat. Inkomstgränserna
är ju dock så olika. Man måste ange
vilka gränser det gäller när man talar
om att penningvärdeförsämringen åstadkommit
en höjning med 1 500 kronor.
Om man jämför inkomstgränsen för förstärkt
bidrag till tvåbarnsfamilj med inkomstgränsen
för reducerat bidrag till
sexbarnsfamilj, så är väl den senare
ungefär dubbelt så hög — bruttoinkomsten
alltså. Man kan då inte gärna
tala om 1 500 kronor i bägge fallen.

En sak är man emellertid alldeles säker
på och det är, att talet om att det
på grund av penningvärdeförsämringen
är motiverat att höja gränserna med
1 500 kronor inte kan gälla inkomstgränserna
för förhöjda bidrag. Dessa
gränser höjdes nämligen med 1 000 kronor
så sent som år 1957. 1956 utgjorde
de 3 000 kronor för en familj med två
barn. 1957 höjdes gränsen till 4 000 kronor.
Om man således tar inkomstgränsen
för förhöjda bidrag skulle jag tro
att de i år ligger på ungefär samma nivå
som 1956. Det var ju den nivån som herr
Persson i Växjö ansåg att vi borde söka
oss tillbaka till.

Detta var ett av de skäl som gjorde
att jag ansåg, att vi inte skulle behöva

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

gå på regeringens förslag i år. De andra
inkomstgränserna gäller ändå familjer
med relativt goda inkomster. Där kan
en förbättring i nuvarande ekonomiska
situation inte anses så angelägen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Persson i Växjö
ägnade en ganska god tid åt att förklara,
att jag varit med om att i en promemoria
begära en höjning av det behovsprövade
beloppet för bostadsrabatterna
men sedermera gått emot denna sak.

Nu är ju herr Persson en mycket vänlig
person att diskutera med eftersom
han replikerade sig själv och sade, att
jag förmodligen ville hänvisa till det
dåliga statsfinansiella läget, vilket han
instämde i. Jag ber att få instämma med
herr Persson. Det var just detta jag
tänkte säga. Jag vill dock tillägga att
jag tycker att vi i nuvarande läge bör
tillämpa den gamla principen att rätta
munnen efter matsäcken. Den rekommendationen
vill jag vidarebefordra till
herr Persson i Växjö m. fl.

Jag vill ytterligare framhålla att vi i
fjol från vårt håll begärde, att de behovsprövade
beloppen för förbättringsiån
skulle höjas med 1 000 kronor. Dessa
lån är även socialt betingade. Den gången
gick herr Persson i Växjö emot den
saken. Den princip som herr Persson nu
så varmt slår vakt om — att de mindre
bemedlade inte skall betungas — den
principen ville herr Persson inte alls
medverka till i fjol, när förslaget kom
från vårt håll.

Herr PERSSON i Växjö (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara säga till
herr Gustafsson i Skellefteå att nu får
han och herr Johansson i Stockholm
komma överens om vem som har den
rätta ståndpunkten, ty herr Johansson
i Stockholm företräder ju också den absolut
riktiga ståndpunkten i dessa frågor.

Främjande av bostadsförsörjningen in. m.

Herr Gustafsson försöker komma
ifrån frågan om inkomststrecket med
att säga att det här är väl ändå inte rätt
räknat. I bostadsstyrelsen har vi kommit
till 1 500 kronor. Vi har försökt
räkna ut detta så gott vi har kunnat. Vi
har haft samma expert till hjälp som
herr Gustafsson i Skellefteå hade när
han satt i bostadspolitiska utredningen,
och den får man väl ändå lita på. Det
verkar som om herr Gustafsson hade
gjort detta tidigare.

Vidare tar herr Gustafsson upp inkomstgränsen
för de förhöjda famiijebostadsbidragen.
Denna gräns ligger vid
4 000 kronor till statlig inkomstskatt beskattningsbart
belopp för en familj med
två barn och skall enligt departementschefens
förslag höjas till 5 000 kronor.
Tycker inte herr Gustafsson i Skellefteå
att det vore rimligt, med hänsyn till hyresläget,
att en familj, som förtjänar
9 000—10 000 kronor och har två barn,
finge förhöjt bostadsbidrag? Som han
sade anser han att en inkomst av 6 000
kronor, beskattningsbart belopp, är en
relativt god inkomst, men det tycker
inte jag. Jag tycker att vi har all anledning
att höja denna gräns enligt utskottets
förslag.

Herr Hansson i Skegrie säger att jag
redan hade nämnt skälet till hans ändrade
inställning. Det var det bekymmersamma
statsfinansiella läget. Herr
Hansson i Skegrie anser alltså att det
fattiga folket på landsbygden och de
fattiga barnfamiljerna över huvud skall
täppa till de där hålen i statskassan som
jag talade om. Men det anser inte jag.
Jag tycker man bör försöka åstadkomma
statens inkomstförstärkning på andra
vägar än genom att vidta åtgärder
som drabbar dem som har det sämst
ställt.

Herr Hansson säger också att jag förra
året gick emot en höjning av inkomststrecket
för förbättringslån från
5 000 till 6 000 kronor. Då ville herr
Hansson i Skegrie ha en sådan höjning.
Jag gick emot förslaget om denna höj -

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ning därför att jag och mina meningsfränder
ville göra en beräkning och
sedan föreslå, att vi i ett sammanhang
skulle höja inkomststrecken för familjebostadsbidrag
och förbättringslån, om
detta befanns motiverat. Att jag, från
att förra året ha motsatt mig en höjning,
nu vill vara med om en sådan från början
till 6 500 kronor tycker jag är en
tillfredsställande utveckling. Herr Hansson
i Skegrie har ändrat sig åt rakt
motsatt håll. I fjol ville han ha en höjning,
men i år vill han inte alls vara
med om någon höjning.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Utgångsläget för denna
bostadsdebatt är en pågående produktion
i toppnivå men samtidigt alltfort
en bostadsmarknad med utpräglat bristläge
framför allt i och omkring de
största städerna. Tar man då del av utskottsutlåtandet
med vidhängande reservationer
finner man, att det till och
med finns de som svävar på målet, huruvida
den höga takten för närvarande
är önskvärd. Man finner dessutom att
medlen och metoderna att lösa bostadsfrågan
bedöms på definitivt olika sätt.

Jag skall inte lägga mig i den striden
på annat sätt än att jag vill säga, att
jag anser frågan om hur människorna
skall bo vara så viktig, att samhället
bör göra en egen och aktiv insats för
att lösa den. Av det skälet inregistrerar
jag med tillfredsställelse den skepsis
med vilken utskottet närmar sig ett kreditgarantisystem
av kollektiv karaktär.
Det är väl ändå skillnad på ett förmedlingsorgan
i en kommun och en sparbanksstyrelse,
i fråga om både betraktelsesätt
och resurser att ta itu med
denna fråga. Man får noga akta sig för
att övergå till ett system som kan komma
att verka synnerligen ojämnt i olika
delar av landet och som splittrar bedömningen
av de lånesökande. De tider
är inte så avlägsna, då egnahemsbyggare
med litet mindre god ekonomi
var hänvisade till vissa kommuner, ef -

tersom vissa andra kommuner helt enkelt
vägrade att möjliggöra egnahemsbyggande.
Vi kan lätt komma tillbaka i
en sådan situation. Men på denna punkt
har de olika remissorganen anfört
många synpunkter, som socialministern
har att bedöma, när han skall ta slutlig
ställning till frågan. Hans anförande
här i dag bekräftar vad vi hade anledning
att vänta, nämligen att han kommer
att allvarligt pröva denna fråga.

Det är emellertid en annan del av utskottsutlåtandet
som jag dristar mig
att framföra några synpunkter på, nämligen
den som avser belåningsvärdena.
Utskottet slår fast det angelägna i att
hålla nere byggnads- och tomtkostnaderna
och säger att det krävs ett fortlöpande
forsknings- och rationaliseringsarbete
på byggnadsområdet. Ingen
vill väl bestrida detta. Men vid sidan
av dessa studier i konsten att bygga billigt
behövs också en del studier i konsten
att bo och vilka yttre förutsättningar
detta kräver. Utvecklingen är för
närvarande livlig i fråga om byggnadsrationaliseringen.
Om man i fortsättningen
skall kunna hålla byggnadsverksamheten
under taket och i vilken utsträckning
detta hittills har skett, skall
jag inte här ta upp till bedömning. Men,
låt oss antaga att detta i många fall
lyckats, då undrar man: till vilket pris
har detta skett? Vad har detta inneburit
för standarden? Har denna pressats
ned? Har lånetaket hindrat en välbehövlig
och naturlig standardhöjning eller
har rent av en standardhöjning kunnat
ske trots lånetaket? Jag skall inte
besvara dessa frågor utan ställer en annan
fråga: Vad är standard? Är det
kylskåp, frysboxar, parkettgolv, marmortrappor,
indragna balkonger? Säkert
är det så.

Men det finns också en annan sorts
standard. Det är t. ex. att leva så ljudavskilt
som möjligt från grannens liv
och leverne, från hissars gnissel, från
gatans motorbuller etc. Om våra byggrationaliserare
ger oss ett otillräckligt

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

skydd, en dålig standard i dessa stycken,
då har vi betalat ett högt pris, som
inte syns i kalkylerna.

Bostadsområdets utformning i fråga
om sådana ting som husstorlek, friområden,
lekplatser för små barn o. s. v.
är också en viktig beståndsdel för trivseln,
för bostadsvärdet. En hård press
på byggaren att hålla sig under taket
tvingar fram lösningar som är mindre
goda och skapar problem både för den
enskilda människan och för samhället,
som det också kostar pengar att lösa.
Just själva byggnadsrationaliseringen,
som vi väntar oss så mycket av, arbetar
med hustyper som i sig själva måste
vara ett problem.

Då en av våra stora städer nu skall
få Europas högsta bostadshus öppnar
detta vida vyer för de boende i de
högsta våningarna. Men det kastar också
en slagskugga över omgivningen, som
är ganska förödande inte bara i bokstavlig
mening. I en annan stor stad
skall man bygga Nordeuropas största
hus, enligt uppgift 240 meter långt, 13
meter brett och 14 våningar högt med
456 lägenheter. Det blir en anhopning
av människor, som i varje fall är värd
att observera. Var och en kan ju räkna
ut hur många barn i olika åldrar som
skall bo där, trivas där och tolereras.
Det är inte min avsikt att bedöma det
här projektet i och för sig, men en
byggnadsrationaliserings produkter blir
mångahanda och av skiftande kvalitet.
En viss bedömning måste få lov att sätta
in där man tar hänsyn till sådant, när
man så att säga skall följa med lånetaket
efter byggrationaliseringen. Jag
tillåter mig att förutsätta att utskottets
uttalande på s. 33 får innefatta även en
observation av boendevärdet.

Vi vet, att det är departementschefen
som i administrativ ordning förordnar
om belåningstaken, och jag vill hos honom
vädja om en välvillig omprövning
i fråga om Storstockhohns-områdets
småhusbyggande.

Enligt material som sammanställts

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

och redovisats av bostadsstyrelsen för
detta område bl. a. är det klart att det
behövs en höjning. Alla vet att det här
råder särskilda förhållanden i fråga om
markpriser och exploateringskostnader
som gör det omöjligt att få ett eget hem
utan en kraftig egen insats, alltför kraftig
för stora grupper av inkomsttagare.
En jämkning är här påkallad.

Jag vill därefter nämna ytterligare en
sak som förtjänar att tagas upp, nämligen
den geografiska gränsdragningen
för det högre belåningsvärdet. Södertälje-
och Nynäshamns-områdena är uppenbart
mogna för att införlivas med
den inre förortsringen i detta avseende.

Herr talman! Till sist vill jag gärna
säga alt hänsynstagande till de önskemål
jag har ansett angeläget att framföra
i dag kostar pengar. Men anser man
att bostadsfrågan är en nyckelfråga, får
man jämföra dess omslutning i kronor
med andra frågor som bedöms vara lika
viktiga nyckelfrågor. I tidskriften Byggnadsarbetaren
såg jag för en tid sedan
i text och bild en redogörelse för vartill
man kunde använda en miljard kronor.
Man kunde t. ex. betala statens utgifter
för folkpensionen under ett halvt
år, försvarskostnaderna under fyra månader
eller också bygga 16 000 egnahem
för 60 000 kronor per styck och
bereda hostad för omkring 50 000 människor.
Eller man kunde betala en fjärdedel
av kostnaden för en årsproduktion
av 60 000 lägenheter i punkthus.
Om man ser människorna i landet inte
bara som en samling egoistiska skattebetalare,
som håller hårt om portmonän,
utan också som individer, som har
många och berättigade men naturligtvis
skilda krav på samhället, kanske man
kan dra den slutsatsen, att vill man vidmakthålla
lusten att vara med och betala
utgifterna för t. ex. försvaret, får
man också sätta in krafterna på andra
vitala behov av annan karaktär, exempelvis
bostadsstödet.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till utskottets förslag i alla punkter.

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

I detta anförande instämde herrar
Hedquist (s) och Johansson i Södertälje
(s).

Herr ÅKERSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande de önskemål,
som fru Lewén-Eliasson utvecklade
under beteckningen boendevärde och
vilka hon önskar beaktade under de
fortsatta forskningarna och strävandena
att förbilliga bostadsbyggandet, vill jag
bara säga att jag för egen del betraktar
dem som självklara.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! De beslut som kammaren
i dag skall fatta i bostadsfrågan är
ju särskilt betydelsefulla bl. a. ur sysselsättningssynpunkt.
Det är nämligen
den uppgiften som åvilar kammaren att
här med hjälp av tillräckliga anslag se
till, att byggnads- och anläggningsarbetarna
får arbete inför nästa säsong,
men också på ett sådant sätt att alla de
företag, som direkt eller indirekt är
verksamma inom byggnadsindustrien,
också kan påräkna hyggliga förhållanden.
Det gäller företag inom handeln,
samfärdseln, byggnadsindustrien etc.
Kort sagt rör detta hela vårt näringsliv.
Ärendet berör ju också själva bostadsfrågan.
Det gäller att avveckla bostadsköerna
och möjliggöra friare förhållanden
för människorna att bo och flytta
i detta land. Jag behöver inte närmare
uppehålla mig vid den sidan av saken.
Bostadsfrågans stora sociala och rent
mänskliga betydelse inses ju av envar.

Vad bar då den ökning, som under
senare år ägt rum i bostadsbyggandet,
betytt ur sysselsättningssynpunkt? Ja,
det finns en del inventeringar gjorda
om den saken, och den inventering som
arbetsmarknadsstyrelsen utfört visar
att antalet inom byggnadsverksamheten
sysselsatta arbetare under ett års tid
har ökat med 5 000 å 6 000 man. Siffrorna
från inventeringarna respektive
år visar visserligen ett något högre antal,
men då är siffrorna för fjolåret på -

verkade av den sena vintern och siffrorna
för i år av den tidigare våren.

Om vi sedan ser på arbetslöshetssiffrorna
för byggnadsarbetare, kan vi konstatera
att arbetslösheten har gått ned
med ungefär hälften. Att den nu är bara
cirka hälften så stor som den brukar
vara, tyder sålunda på att byggnadsarbetarna
har fått önskemålet om en bättre
säsongutjämning tillgodosett. Jag tycker
det är riktigt att slå fast att sysselsättningen
är hög inom hela näringslivet
och att det betyder, att tusen och
åter tusen företag och enskilda företagare
till stor del har bostadsbyggandet
att tacka för att de kan hålla sina företag
i gång och sysselsätta sina anställda.

Nu är det emellertid framtiden det
gäller, främst nästa budgetår. Av den
förda debatten och föreliggande utskottsutlåtande
framgår alldeles klart,
att de borgerliga partierna här har samlat
sig kring ett standardsänkningsprogram,
som i realiteten innebär ett mindre
bostadsbyggande och därmed en förlängning
av den nuvarande bristsituationen
på arbetsmarknaden. Det innebär
också ett dyrare byggande än vad
vi skulle få enligt regeringens förslag.
Regeringsförslaget betyder att boendekostnaderna
kommer att stiga med mellan
2 och 5 procent, medan de borgerligas
förslag innebär att boendekostnaderna
skulle stiga väsentligt mera, nämligen
med 10 å 15 procent — om det
förslaget till äventyrs skulle genomföras.

Mina partivänner har här i debatten
lämnat en rad mycket vältaliga exempel
på hyreskostnaderna i dagens situation
och på vad hyrorna kan beräknas bli
framdeles. Jag vill här endast lämna
ett par exempel härpå. Om vi tar en
vuxen manlig industriarbetare med en
årsinkomst på 12 000 kronor, så ligger
hyreskostnaderna för honom i dag vid
cirka 27 procent för en trerums- och 30
procent för en fyrarumslägenhet. Om denne
industriarbetare får familjebostadsbidrag
— vilket han näppeligen kan få,

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

om han har bara ett barn, knappast heller
om han har två — så reduceras givetvis
hyresprocenten något och ligger
då för tvåbarnsfamiljen vid respektive
22 och 25. Om denne arbetare får reducerat
familjebostadsbidrag, höjes hyreskostnaderna
till cirka 25 procent för en
trerums- och 27 procent för en fyrarumslägenhet.
Jag frågar mig oroligt —
liksom många, många andra — om en
industriarbetare med två barn eller flera
i dag verkligen har råd att hålla sig
med en så stor bostad, vilken dock inte
kan betraktas som stor, om man tänker
på familjens storlek.

Min uppfattning är, att om regeringens
förslag genomförs, så har vi nått
yttersta gränsen för vad som är rimligt,
om vi vill ha ett fortsatt bostadsbyggande
och avsättning för lägenheterna —
ty det är ju ändå meningen att vi skall
ha avsättning för vad vi producerar.
Jag tror att vi ganska allmänt och ganska
snart, kanske redan nästa vinter, får
uppleva att en del lägenheter står tomma,
möjligen med undantag för de allra
största städerna. Nu finns det en del
som anser bostadspolitiken misslyckad,
om vi får en del tomma lägenheter, men
så kan inte jag se det. Det är ju meningen
att det skall finnas ett visst antal lediga
lägenheter, om vi skall ha en fri
och rörlig hyresmarknad. Vidare är det
ju också nödvändigt att ha en del lediga
lägenheter, om vi skall kunna föra en
aktiv arbetsmarknadspolitik med omflyttning
av arbetskraften o. s. v. I och
för sig skall vi därför inte beklaga att
vi får ett antal lediga lägenheter — givetvis
under förutsättning att det lediga
bostadsbeståndet inte blir för stort och
att vi inte får avsättningssvårigheter för
lägenheterna därför att människor med
normala inkomster anser sig icke ha
råd att hyra dem.

Det är med utgångspunkt i det väntade
läget på bostadsmarknaden som
jag vågar påstå, att de borgerliga partierna
egentligen har helt missuppfattat
dagens situation. Det finns helt en -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kelt inte avsättning för dyrare lägenheter
än vad vi nu planerar för. Vi står
helt enkelt inför en vändpunkt.

Herr Gustafsson i Skellefteå och även
herr Hansson i Skegrie säger att man
från oppositionens sida försökt att välja
en icke extrem ståndpunkt där, som
herr Hansson sade på god skånska, centerpartiet
har toppat av de mest extrema
kraven. Men det är i sanning en extrem
ståndpunkt, som borgerligheten här
har intagit, ty den kommer att äventyra
sysselsättningen för byggnadsarbetarna
redan under nästkommande vinter men
framför allt på längre sikt med hänsyn
till att man kommer att producera lägenheter
som inte har sin motsvarighet

1 den aktuella efterfrågan. Vidare kommer
man att äventyra den bostadspolitiska
målsättningen. Man kommer att
göra det praktiskt taget omöjligt för medelinkomsttagaren
att förvärva en hygglig
familjebostad. I realiteten kommer
man att förbehålla åt de högre inkomsttagarna
egnahemsbvggandet, och man
kommer att ställa åt sidan mycket stora
grupper av framför allt de mindre inkomsttagarna
och även stora grupper
av de medelstora inkomsttagarna.

Herr Gustafsson i Skellefteå säger att
vi bör avstå från att, som han uttryckte
sig, skrämma hyresgästerna med påstående
om den höga hyresnivå som
skulle uppkomma, om det gemensamma
borgerliga förslaget förverkligades.
Vi tänker inte alls skrämma de framtida
hyresgästerna. Det räcker att helt enkelt
sakligt tala om vad hyrorna kommer
att bli, om de förslag som lagts
fram från de borgerliga partiernas sida
skulle realiseras. Och vad mera är, vi
kommer att bli angelägna om att upplysa
även företagarna inom bostadsbyggandet
och alla de företagare som är beroende
av bostadsbyggandet för sin sysselsättning
och sin verksamhet. Vi måste
sålunda upplysa 8 000 företag inom
måleribranschen, nära 3 000 företag
inom rörläggningsbranschen och nära

2 000 företag inom elinstallationsbran -

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

schen om att med förverkligande av borgerlighetens
förslag skulle de få mycket
mindre att göra och mycket större svårigheter
att bereda arbete åt sina anställda.
Vi måste upplysa alla lastbilsägare
om vad det innebär i fråga om
minskade transporter vid minskat bostadsbyggande,
och vi måste givetvis
upplysa alla detaljhandlare inom snickeri-
och möbelbranschen om vad de
borgerliga förslagen skulle innebära i
fråga om minskade avsättningsmöjligheter
för deras del.

Här anser jag att de borgerliga partierna
själva skulle kunna genomföra en
viss arbetsfördelning mellan sig när det
gäller att förklara vad deras förslag
skulle innebära för sysselsättningen ur
företagens synpunkt. Högern kunde
t. ex. upplysa vår stora cementtrust om
vad det skulle betyda i fråga om minskad
avsättning på cement, och den kunde
också upplysa våra järnverk om hur
mycket mindre avsättningen av handelsjärn
skulle bli. Folkpartiet kunde
upplysa möbelhandlarna och möbelfabrikerna
om vad förslaget skulle betyda
i fråga om minskad avsättning för dem.
Centerpartiet kunde i sitt nyvaknade
företagarintresse upplysa lastbilsägarna
om vad förslaget skulle betyda för dem
i minskade körslor samt sågverken och
framför allt skogsägarna om hur mycket
mindre man skulle behöva ta ut ur
skogarna för att leverera råvara till
sågverken med hänyn till att behovet
av trävaror skulle bli så mycket mindre
vid det minskade bostadsbyggande, som
skulle bli följden av det borgerliga förslagets
förverkligande.

Jag menar allvar med vad jag säger,
ty det som verkligen kan garantera företagen
och företagsamheten i detta
land hyggliga avsättningsförhållanden,
det är självklart ett förverkligande av
regeringens förslag. Det är detta som
kan hålla bostadsbyggandet uppe och
också hålla alla de sekundärindustrier
i gång, som är så beroende av att vi har
tillräckligt högt bostadsbyggande.

Jag sade nyss att jag tror vi står inför
en vändpunkt. Jag tror det finns anledning
att i dag börja allvarligt fundera
på hur man egentligen på litet längre
sikt skall kunna förverkliga ett tillräckligt
högt bostadsbyggande, ett mera
stabilt bostadsbyggande. Såvida inte
konjunkturläget mycket snabbt förbättras
och den privata investeringsviljan
därigenom skulle öka i en omfattning
som vi var vana vid under de goda åren
på 1950-talet, finns det anledning att hysa
oro inför den kommande vintern.
Särskilt byggnads- och anläggningsarbetarna
har anledning att se upp, och
de har också anledning att stimulera
fram åtgärder som vidmakthåller den
totala investeringsvolymen och därmed
också antalet sysselsättningstillfällen.
Det finns stort intresse för företagarna
inom byggnadsbranschen och alla företagen
i sekundärområdena att här överväga
den verkliga innebörden i det borgerliga
förslaget och satsa på regeringsförslaget
i bostadsbyggandet.

Vi måste också ta hänsyn till en annan
faktor, nämligen den rationalisering
som pågår inom hela byggnadsoch
anläggningsbranschen. I dag börjar
de moderna metoderna slå igenom på
allt fler arbetsplatser, och de når även
fram till små och medelstora arbetsplatser.
Rationaliseringstakten inom byggnadsverksamheten
är i dag mycket mera
intensiv än inom många andra branscher.
Den kraftiga rationaliseringen
gör det antagligen möjligt att under
nästkommande byggnadssäsong bygga
för ytterligare 500 miljoner kronor utan
att anställa en enda ny arbetare — jag
räknar då inte bara bostadsbyggandet
utan tar med hela byggnads- och anläggningsbranschen
— och det ryms
minsann en hel del arbelen inom ramen
för 500 miljoner kronor. Det finns också
anledning att satsa hårt på rationaliseringsverksamheten,
ty det är ju ändå
i sista hand den som skall se till att
kostnaderna på bostäderna hålls nere,

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

så alt dessa kan efterfrågas av allmänheten.

Om det tidigare gällt att producera
så många bostäder som möjligt, så blir
uppgiften nu alt producera lika många
och ännu fler bostader för att ge arbetarna
och deras företag tillräcklig sysselsättning.
Man bör uppmärksamma att
antalet byggnadsarbetare stigit under
senare år. Man kan emellertid inte få
avsättning för en ökad bostadsproduktion,
om hyrorna blir för höga och
barnfamiljerna inte anser sig ha råd att
välja en ny bostad. Vad som behövs är
ett fördjupat studium av de bostadspolitiska
planerna strax efter kriget, vilka
just tog sikte på att skaffa fullvärdiga
bostäder även åt familjer med blygsamma
inkomster. Lika litet som vi har råd
att ha arbetslösa människor, lika litet
har vi råd att ha trångbodda barnfamiljer,
när tekniken och rationaliseringar
gör att byggnadsbranschen kan bygga
bättre och billigare än för några år sedan.

Jag skulle vilja sammanfatta detta så,
att skall en tillräcklig sysselsättning
kunna garanteras alla byggnadsarbetare
och alla byggnadsföretag, måste vi se
till att vi får en sådan bostadsproduktion,
som vi kan få avsättning för med
nuvarande kostnader för boende och för
uppfostrande och försörjande av barn.
Då får man också tänka på en annan
kategori, som mycket litet berörts i dagens
debatt, nämligen ungdomen. Vi har
eu mycket stor efterfrågan på bostäder
bland ungdomarna. Cirka 150 000 ungdomar
— det kommer att bli mer under
de närmaste åren — söker bostad.
Vidare har ungdomarnas situation blivit
besvärlig på grund av att antalet uthyrningsrum
minskat mycket kraftigt.
Enligt en statistisk uppgift har antalet
uthyrningsrum sedan 1945 minskat från
170 000 till 115 000. Ungdomarna har
alltså fått ökade svårigheter att få en
lämplig bostad. Vi har fått en stor bostadsefterfrågan
hos ungdomen, som vi

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

måste ta hänsyn till, samtidigt som vi
måste beakta barnfamiljernas synpunkt.

Avslutningsvis skulle jag vilja föra
fram ytterligare en synpunkt. Jag vill
instämma i vad fru Lewén-Eliasson
nyss sade i sitt anförande. Uppgiften är
nämligen att se till att bostaden skall
kunna konkurrera med bilen, TV-apparaten
och utlandsresorna. Det kan inte
ske på annat sätt än att bostaden blir
konkurrenskraftig även i prishänseende.
Det bör inle vara så att barnfamiljen
väljer undanflykten att skaffa sig
förströelser genom att på detta sätt offra
proportionsvis mycket pengar på sådant
som ligger utanför bostaden. Man
bör kunna välja bostaden i konkurrens
med andra önskvärda ting. Jag tror man
bör beakta den synpunkten, och man
får därför helt enkelt inte gå hur långt
som helst med bostadshyrorna. Man
måste helt enkelt göra nya avvägningar
till de aktuella behov, som kommit fram
och som det är möjligt att tillgodose i
dag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag i alla de delar
till vilka det tidigare yrkats bifall av
dem som stöder regeringen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag borde egentligen
uttala min tacksamhet till herr Kellgren
för hans ärliga uttalande, att bostaden
måste göras konkurrenskraftig i förhållande
till bilar och TV-apparater.
Det är mycket möjligt att den som inte
behöver subvention men får den i
alla fall och som är tillräckligt förmögen
för att själv bygga kan använda
subventionen till bil och TV. Däremot
tror jag inte att barnfamiljerna har råd
till det. För dem är subventionerna absolut
nödvändiga.

Jag vill upplysa herr Kellgren om
alt utskottet sjiilvt säger, att vi successivt
skall avveckla de generella subventionerna.
Vad vi strider om är alltså

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

avvecklingstakten, och i det fallet kan
den ene ha lika rätt som den andre.

Med anledning av den stort upplagda
upplysningskampanj, som herr Kellgren
så vältaligt förordade och t. o. in. delade
ut arbetsuppgifterna i, vill jag ställa
den enkla frågan: Upplyste ni alla
byggnadsföretagare vid de tillfällen då
regeringspartiet självt företog sådana
åtgärder som nu föreslås? Om man inte
bedrev någon upplysningskampanj vid
dessa tillfällen, vill jag fråga varför
man inte gjorde det.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Vid mera högtidliga
tillfällen brukar man få höra såväl
från regeringshåll som från borgerliga
talesmän att bostadsfrågan är vår tids
största sociala fråga. Men hur motsvaras
denna deklaration av det praktiska
handlandet? För statsmakternas
vidkommande kan man säga på samma
sätt som sagorna börjar: Det var en
gång. Det var en gång, då man hos
statsmakterna kunde förmärka allvarliga
föresatser att gripa sig an med bostadsfrågan
på ett sätt som motsvarade
deklarationerna om att den är vår tids
största sociala fråga. Då fick vi hyresregleringslagen
och ett subventionsförfarande
som hjälpte de sämst ställda
hyresgästerna att skaffa sig någorlunda
hyggliga lägenheter. En rad andra åtgärder
vidtogs också från statsmakternas
sida, som faktiskt gav intryck av
att man där var allvarligt inställd på
att söka komma till rätta med vår tids
största sociala fråga, bostadsfrågan.

Tyvärr måste vi i dag konstatera att
statsmakterna nu med regeringen i
spetsen är inne på en avveckling av de
åtgärder som svarade mot deklarationerna
om att bostadsfrågan är vår tids
största sociala fråga. Denna avveckling
gäller både hyresregleringslagen, som
man även i officiella dokument formligen
skälver i fibrerna av längtan att få
avveckla så fort som möjligt, liksom
också de generella subventionerna. Ge -

nom dessa åtgärder utlämnar man faktiskt
de sämst ställda hyresgästerna åt
de många spekulanter som opererar på
hyresmarknaden. Om man härtill lägger
att regeringen gått med på en hel
råd hyreshöjningar, vilka, som tidigare
framhållits, gjort att Sverige intar tredje
platsen i världen i fråga om sammanlagda
hyreshöjningar under 20 år,
så får man en bild av att man nu inte
längre, tydligen inte ens från officiellt
håll, betraktar bostadsfrågan som vår
tids största sociala fråga. Handlingarna
tyder inte på detta, de handlingar som
vi fått beskåda under senare år, dessa
eftergifter för påtryckningarna från
borgerligt håll och från fastighetskapitalets
sida. Det är ju det som stimulerar
de borgerliga partierna här i riksdagen,
uppmuntrar dem till att ställa
ännu längre gående krav.

Är tidpunkten lämplig, herr Persson
i Växjö, för en avveckling i den takt
som nu pågår? Jag kan ta några exempel
från Göteborg för att visa hurudant
tillståndet är där. Inte mindre än 40
procent av hela lägenhetsbeståndet utgöres
av enrumslägenheter. En överbefolkning
i dessa lägenheter har också
konstaterats i Göteborgs stads officiella
statistik. Det finns inte mindre än
19 000 lägenheter i Göteborg som har
avträde på gården och naturligtvis också
i konsekvens därmed saknar alla
andra bekvämligheter med undantag av
vatten och avlopp, och inte ens det
överallt. Hela stadsdelar är saneringsfärdiga.
Och hur skall man komma till
rätta med saneringsproblemen i storstäderna,
om man skall fortsätta på den
väg som regeringen nu slagit in på?

Jag skulle kunna anföra upprörande
exempel på hur det är ställt på bostadsområdet
i Göteborg, men jag skall avstå
från det och bara fastslå att hyrorna
redan nu i de moderna fastigheterna
är så höga, att det är fullständigt otänkbart
att arbetare med normala inkomster
skall kunna hyra dem. I en stadsdel
i Göteborg, en av de allra nyaste, en

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

som för övrigt vunnit världsrykte, förekommer
ett otal uppsägningar nästan
varje dag, därför att folk inte kan betala
hyran. Detta är också regeringen
medansvarig för, som gått med på upprepade
hyreshöjningar och som vägrat
att ingripa mot det som verkligen fördyrar
boendekostnaderna vid själva
uppförandet av fastigheterna.

Det är fullständigt otänkbart att man
skall kunna komma till rätta med denna
fråga utan kraftiga ingripanden mot
dem som är ansvariga för tillståndet på
hyresmarknaden, det vill säga mot fastighetskapitalet,
mot husvärdarna, som
trots upprepade hyreshöjningar, hyreshöjningar
som tillkommit under förutsättning
av att lägenheterna skall hållas
i fullgott skick, vägrar att utföra erforderliga
reparationer, ja, reparationer
som är mer än erforderliga och som
borde ha kommit till stånd för länge
sedan. Men värdarna har inte alls befattat
sig med dem.

Herr talman! Efter vad jag nu sagt
skulle jag vilja gå över till att säga
några ord om en specialmotion som vi
väckt i denna fråga, motion II: 106,
som avser Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet.

Anslaget avser ju synnerligen angelägna
behov — det är också fråga om
statsbidrag till fiskarbostäder, och från
och med den 1 januari i år skall även
utgifter för bidrag till specialinredning
av invalidlägenheter utgå från anslaget.
Bostadsförbättringsbidragen har
haft stor betydelse, framför allt på
landsbygden. Bidragen är behovsprövade
och har hittills utgått vid en beskattningsbar
inkomst av högst 5 000
kronor. De har alltså kommit verkligt
behövande till godo.

Nu föreslås emellertid en kraftig anslagsminskning,
vilket naturligtvis kommer
att betydligt minska möjligheterna
för detta klientel att höja sin bostadsstandard.
Ncdsättningen av anslaget bör
sos mot bakgrunden av att riksdagen

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tidigare beslutat att från och med den
1 januari i år sänka den räntefria stående
delen av förbättringslånet, som
hittills utgått med högst 8 000 kronor,
till högst 4 000 kronor. Tillsammans
med den föreslagna inkomstminskningen
innebär detta en väsentlig försämring
av villkoren för erhållande av bostadsförbättringslån.

Jag tycker det är närmast kusligt att
läsa föredragande departementschefens
motivering för det sänkta anslaget. Departementschefen
säger att medelsbehovet
under nästa budgetår kommer att
minska bl. a. på grund av att det räntefria
lånets maximibelopp sänkts från
8 000 till 4 000 kronor. Det är en underlig
spekulation i minskad efterfrågan,
som jag tycker inte är värdig en socialminister
— en spekulation i att en försämring
av lånemöjligheterna skall medföra
en minskad efterfrågan på detta
bidrag. Hur kan man resonera på det
sättet samtidigt som man förklarar, att
bostadsfrågan är vår tids största sociala
fråga?

Vi har motionerat om att anslaget,
som i propositionen föreslås minskat
från nuvarande 22 miljoner till 13 miljoner,
alltså med 9 miljoner, skall fastställas
i enlighet med förslaget från
socialstyrelsen, som väl bör vara sakkunnig
nog, d. v. s. till 20 miljoner.
Med vad jag här sagt ber jag att få yrka
bifall till motionen II: 106 av mig och
herr Holmberg.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag uppkallades till ett
anförande av socialministerns yttrande
i kammaren som föreföll mig, både genom
vad socialministern sade och kanske
ännu mer genom vad socialministern
inte gick in på, vara ganska belysande
men kräva att ytterligare några
synpunkter betonas, även om flera av
dem har framhållits av andra talare.

Den principiella utgångspunkt, som
såvitt jag förstår varit avgörande för
folkpartiets utskottslcdamöter och väl

7 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 11

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

även för övriga oppositionspartiers utskottsrepresentanter,
är ju samma tankegång
som den bostadspolitiska utredningen,
med ett flertal socialdemokratiska
representanter, enhälligt omfattade.
Det är samma principiella inställning
som i propositionen nr 100 år 1957
presenterades av dåvarande socialministern,
nämligen att man skall försöka
att steg för steg avveckla subventioneringen
på bostadsområdet.

Herr Henning Gustafsson har redan
citerat ur propositionen. Får jag lov att
läsa ytterligare ett par citat från denna:

»I detta sammanhang anser jag det angeläget
understryka, att bostadspolitiken
i vårt land utformats utan tanke på
att generella subventioner skulle tillgripas
som en permanent åtgärd i syfte att
reducera bostadskostnaderna.» Det är
alltså inte fråga om några permanenfa
subventioner. Vidare framhåller dåvarande
socialministern: »Att använda generella
subventioner som ett bestående
eller varaktigt led i bostadspolitiken
framstår fördenskull som opåkallat.»
Han säger också följande: »Bostadsfrågans
lösning är alltså inte nu — liksom
den ej heller tidigare har varit det —
beroende av ett genom subventioner
åstadkommet allmänt förbilligande av
bostadskostnaderna.» Och till sist, som
herr Gustafsson i Skellefteå redan citerat:
»Jag kan därför godtaga bostadspolitiska
utredningens uppfattning, som
delas av det övervägande antalet remissorgan,
nämligen att de generella subventionerna
i huvudsak kan avvaras.»

Såsom herr Henning Gustafsson påpekade
kan man nog säga, att socialministern
1957 gick något längre än vad oppositionen
har gjort 1959. Men man kan
inte bestrida — och den nuvarande socialministern
kommer säkert heller inte
alt försöka bestrida det — att det i princip
är samma inställning, som oppositionen
företräder i dag och som regeringens
talesman företrädde 1957 med
instämmande av regeringsledamoten
Torsten Nilsson. Nu förstår jag väl att

socialministern fann lämpligt att inte
observera detta, trots att det framfördes
så tydligt i kammaren. Socialministern
svarade inte någonting på vad herr Henning
Gustafsson sade om bostadspolitiska
utredningens och dåvarande socialministerns
yttrande. Denna tystnad
var nog det mest vältaliga socialministern
åstadkom denna gång.

Jag skulle vilja fråga socialministern:
År det detta som är det stora fel oppositionen
begår, att den håller fast vid
den principiella inställning, som regeringen
hade 1957 men som regeringen
nu i praktiken tycks till stor del ha
övergivit?

När man hörde socialministern tala
om de »försämringar» som oppositionen
föreslår, kunde man inte annat än göra
den reflexionen — som herr Hansson i
Skegrie för övrigt redan givit uttryck åt
— att regeringen ju under årens lopp
förslagit en lång serie åtgärder, som i
så fall också måste betecknas som »försämringar».
Regeringen har väl gjort
detta bl. a. därför att den haft den inställning
som förre socialministern gav
uttryck åt, men också därför att de
statsfinansiella skälen har vägt tungt:
staten, dvs. medborgarna såsom skattebetalare,
har inte obegränsade resurser.

Nåväl, herr socialminister, dessa
statsfinansiella skäl som år 1957 föranledde
regeringen att säga, att eu växande
andel av byggnadskostnaderna bör
bäras av de boende och inte tas ut
skattevägen, dessa skäl gör sig väl gällande
i dag med större styrka än för ett
par år sedan, åtminstone om man skall
tro finansminister Sträng och hans
skildringar av budgetläget. Hur kan det
då komma sig att i detta verkligen ansträngda
statsfinansiella läge, när oppositionen
fullföljer linjen att de boende
skall bära, visserligen inte hela byggnadskostnaden
i nybyggda hus men en
något ökad del av den faktiska kostnaden
och att skattebetalarna skall bidra
med något mindre, hur kommer det sig
då att just i detta läge talar socialmi -

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

nistern som om vårt förslag skulle vittna
om höjden av brist på ansvarskänsla?

År det inte snarare så att ert sätt att
inte säga något om det statsfinansiella
läget, att låtsas som om det fanns obegränsade
medel till förfogande, ger uttryck
för bristande ansvarskänsla? Eller
menar socialministern att regeringen
redan bestämt sig för att lägga fram
t. ex. förslag om en ny omsättningsskatt,
så att svenska folket skulle betala
bl. a. hyreskostnaden den vägen?
I så fall vore detta intressant att få
höra. I varje fall bör man ju få veta hur
de subventioner skall betalas, som regeringen
inte vill skall tagas ut i form av
hyreskostnad.

Jag understryker, herr talman, att när
oppositionens förslag innebär att vid
nybebyggelse hyresgästen skall betala
en något större del av den totala kostnaden
än förut, så kvarstår ändå en icke
ringa subventionering. Förslaget innebär
alltså en försiktig tillämpning av
de principer, som den förre socialministern
anslöt sig till.

Den socialdemokratiska pressen har
excellerat i att ge intryck av att oppositionen
föreslår väldiga hyreshöjningar.
Jag skulle inte ha diskuterat den
saken här, om inte socialministern solidariserat
sig med det sätt, på vilket
vårt förslag framställts i Aftonbladet
den 19 mars. Genom socialministerns
uttalande får verkligen denna framställning
ett större intresse än den annars
förtjänade.

Här är alltså en tidning där det står
i en rubrik över hela sidan: »Oppositionsförslag
ger kraftig hyreshöjning.
Tvårummare GOD kronor dyrare!». Den
som läser detta får intrycket, att här iir
det fråga om en allmän hyreshöjning
på 600 kronor. Läser man sedan artikeln
kan man möjligen få den uppfattningen,
att det gäller en allmän hyreshöjning
på 300 kronor och för många
andra hyresgäster en ytterligare höjning
med 300 kronor. Någon upplysning
om att redan den första hyreshöjningen

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

på 300 kronor innefattar den av regeringen
föreslagna fördyringen, som
dock är mindre betydande, och att den
gäller endast i nybyggda hus lämnas
inte. Man ger med andra ord ett intryck
av att det är fråga om en hyreshöjning
för hela det svenska bostadsbeståndet,
herr socialminister!

Med en sådan framställning väljer socialministern
att solidarisera sig samtidigt
som han framhåller, att andra partier
än det socialdemokratiska anlägger
propagandasynpunkter, men tillägger
att sådana har verkligen inte regeringspartiet,
som endast har de bostadsbehövandes
bästa för ögonen. Hade det inte
varit bättre, herr socialminister, att vid
ett annat tillfälle slå er för bröstet på
detta sätt än nu när Ni ställer Er bakom
en sådan totalt vilseledande framställning? Socialministern

hävdade emellertid,
att det skulle uppstå en fördyring för
en väsentlig grupp av människor med
300 kronor genom att gränserna för familj
ebostadsbidraget inte skulle höjas,
om oppositionens förslag går igenom. Nu
kan vi väl vara överens om en sak,
nämligen att om det står i en tidning att
det skall bli en hyreshöjning, så tror
läsaren att det är fråga om en hyreshöjning
från rådande läge.

Men innevarande budgetår, 1958/59,
har vi ju vissa inkomstgränser, och det
har inte skett någon prisstegring under
delta budgetår. När nu den internationella
lågkonjunkturen, som så ofta åberopas
av regeringen som orsak till arbetslöshet,
har medverkat till att vi under
dessa månader inte haft någon prisstegring
— det är ju ganska sensationellt
om man tänker på vad den regering
åstadkommit, som herr Torsten
Nilsson är medlem av, med dess rekordartade
inflation — är det ju intressant,
att socialministern inte ens märker det
själv utan tror att vi nu har en inflation
som försämrar penningvärdet och
att det därför är särskilt angeliiget att
de olika inkomstgränserna justeras just

100 Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nu. Situationen är väl den, att socialministern
tänkt sig att det skall bli inflation
nästa budgetår. Men är det inte
litet för tidigt att börja tala om det nu?

Om man nu jämför detta budgetår och
nästa år — om man talar om hyreshöjning
måste man ju jämföra med dagsläget
— så finner man att den inflation, som
socialministern talat om här, lyckligtvis
hittills inte inträffat. Det finns knappt
någon familj som under 1958/59 har sådana
familjebostadsbidrag och som på
grund av inflationen skulle förlora dem.
Nu vill jag skynda mig att tillägga, att
det är klart att det varit inflation tidigare.
Skulle vi i detalj gå in på frågan
när beslut fattats om vissa inkomstgränser
och vilken inflation som förekommit
sedan dess och om man därför
skall sänka hyrorna för vissa barnfamiljer,
som fått dem höjda för ett par år
sedan genom att vissa familjebostadsbidrag
har bortfallit o. s. v., så skulle vi
få en lång och invecklad debatt, som
jag inte tror det finns anledning att ta
upp tiden med i dag.

Men kvar står alltså, att inflationen
inte är aktuell vid en jämförelse mellan
budgetåret 1958/59 och budgetåret
1959/60, såvida inte socialministerns menar
att han absolut vet att regeringen
tänker ställa till med inflation nästa år.
Då är alltså hela detta tal om en hyreshöjning
på 300 kronor, som man till på
köpet ger intryck av skulle vara en allmän
hyreshöjning, till ytterlighet vilseledande.
Man kan inte komma till någon
annan slutsats, herr talman, än att denna
sorts kampanj, där man helt allmänt
säger att oppositionen föreslår en hyreshöjning
på 600 kronor, är avsiktligt
vilseledande. Att socialministern nu uttalat
garantier för att den är riktig gör
alt det här måste klarläggas hur det
faktiskt förhåller sig, och jag vill därför
bara understryka detta ännu en gång.

Herr talman! Beträffande verkan på
bostadsbyggandets omfattning har socialministern
och en del efterföljande
talare velat ge intrycket, att om oppo -

sitionens förslag går igenom blir det ett
starkt minskat bostadsbyggande. Efterfrågan
på bostäder skulle alltså bli så
liten, om hyrorna i nya hus blir ett
par kronor per kvadratmeter högre än
enligt regeringens förslag, att hela den
långa bostadskö, som finns i städer och
större samhällen, skulle försvinna. Bostadsbristen
skulle försvinna som genom
ett trollslag. Kan ett sådant tal vara
allvarligt menat?

Ånej, herr socialminister, tyvärr kommer
det nog att vara en bostadsbrist
även framöver. Lika litet som bostadsbristen
har försvunnit när bostadskostnaderna
genom regeringens förslag under
senare år höjts väsentligt mycket
mer än vad som här är tal om, lika
litet kommer en viss mindre höjning
av bostadskostnaderna i nybyggda hus
att ha en sådan radikal verkan. Man
får ju inte glömma bort skattesidan.
Om ni använder mera pengar till att
betala en stor del av hyrorna genom
mer eller mindre permanenta subventioner,
så får ju skattebetalarna i sista
hand punga ut med dessa pengar, och
då har de mindre pengar kvar till att
efterfråga bostäder. Att verkan på bostadsefterfrågan,
särskilt när man tar
hänsyn till denna skatteeffekt, skulle
kunna bli sådan, att det inte skulle
bli marknad för den nybebyggelse vi
kan åstadkomma, måste betecknas som
uppenbart orimligt. Det är ingenting annat
än argument, som man tillgriper i
regeringspartiet därför att man tydligen
inte har tillräckligt med verkliga sakskäl.

Oppositionen har enats om att man
skulle sikta inte på lägst 63 000 lägenheter
utan på lägst 65 000 lägenheter.
Det förefaller som om utskottsmajoriteten
och regeringen med jämnmod
skulle se att bostadsbyggandet skulle gå
ned från cirka 71 000 till 63 000 lägenheter.
Även om detta sker i samband
med en konjunkturförbättring så tror
jag att en så häftig fluktuation i bostadsbyggandet
skulle ha skadliga verkning -

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

101

ar, bland annat på kostnadsutvecklingen
inom bostadsbyggandet. Bostadsstyrelsen
har många gånger betonat betydelsen
av större stabilitet än vi haft
under vissa perioder, bl. a. när regeringen
förra gången använde bostadsbyggandet
som förnämsta konjunkturbromsande
faktor, t. ex. 1947, då regeringen
genomförde den våldsamma reduktionen
av bostadsbyggandet med
bortåt en fjärdedel.

Jag vill alltså slå fast, herr talman, att
det är regeringen som nu liksom tidigare
har hållit emot, när man särskilt
från folkpartihåll föreslagit att förutsättningar
skulle skapas för ett något
större bostadsbyggande än regeringen
förordat. Givetvis sammanhänger detta
med regeringens allmänna inställning
till sparande- och kapitalbildningsproblemen,
som jag inte anser mig behöva
återkomma till här.

Till sist, herr talman, några ord om
de värdefasta bostadslånen. Detta är,
såvitt jag kan se, en intressant och betydelsefull
fråga, som väl förtjänar att
utredas. Det är klart att man med värdefasta
lån skulle få lägre räntenivå. Det
skulle alltså underlätta en sänkning av
hyreskostnaden. — Uppenbarligen höjs
räntorna i en sådan inflation som vi har
haft. Om man nu kan ge ut värdefasta
papper kan de säkerligen placeras till
en lägre ränta.

Regeringen och dess parti vill inte
ens utreda detta spörsmål. Utskottets
majoritet avvisar tanken utan någon
som helst utredning. Herr talman! Jag
upprepar vad jag tror jag har sagt en
gång förut, nämligen att här föreligger
ett problem, där det skiftande penningvärdet
ställer till en massa trassel, bl. a.
fördyrade bostadskostnader. Man har
inte, och allra minst denna regering,
kunnat i praktiken lösa problemet med
stabilisering av penningvärdet. Vi får
även i framtiden räkna med möjligheten
av fluktuerande penningvärde, vilket
återverkar på många områden såsom
bostadskostnader och sparande. Nu an -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

visar vi metoder, som jag tycker skulle
vara förtjänta av att prövas, även om de
är tämligen radikala. Men det socialdemokratiska
partiet avvisar t. o. m.
tanken på att här ingå på en närmare
prövning och använder härvid de undanflykter
vi känner till sedan gammalt.
Hur långt har man inte kommit från
den tid, då den svenska socialdemokratien
var beredd att även med radikala
mått och steg gripa sig an med de allvarliga
samhällsproblemen! Vilken konservatism
vid behandlingen av dessa
frågor representerar inte socialministern
och hans kolleger!

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag undrar om inte herr
Ohlins dåliga samvete är anledningen
till att han beskyller oss för konservatism,
nu när han ständigt slår följe med
högerpartiet. Jag betraktar det inte som
uteslutet.

Jag tänker inte ta upp en ny bostadsdebatt
efter de långa överläggningar vi
tidigare haft i denna sak. När herr
Ohlin nu på olika punkter citerar min
företrädare, slår herr Ohlin verkligen
in öppna dörrar. Jag har ju själv i mitt
anförande i dag tecknat utvecklingen.
Jag har redogjort för de åtgärder vi
tidigare varit med om att vidta och som
lett till vissa hyreshöjningar. Vad jag
sagt är att takten i den utvecklingen
inte kan ske snabbare enligt vårt förmenande,
därför att hyreskostnaderna
redan nu blivit så stora. Vi har alltså
på denna punkt en annan mening än
herr Ohlin och högerpartiet.

Vad beträffar tidningsrubrikerna skall
jag inte citera de rubriker som förekommer
i dag om hyreskostnaderna i en
herr Ohlin närstående tidning i Stockholm,
men jag vill säga, att när jag
resonerade med herr Gustafsson i Skellefteå
om denna sak slog jag endast fast,
att det för vissa människor kan först
bli 300 kronors höjning av hyrorna på
grund av minskade subventioner och

102 Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att det sedan kan bli ytterligare 300 kronors
höjning, därför att man inte höjer
inkomststrecket. Herr Gustafsson talade
inte om i vilken tidning detta stod, men
jag sade, att om en tidning lämnat denna
uppgift, så stämmer den med de
verkliga förhållandena.

Nu säger emellertid herr Ohlin — och
det tycker jag var det enda nya sakliga
bidraget herr Ohlin gav denna debatt
— att det inte skett någon prisstegring
och att några familjer följaktligen inte
kommer att drabbas av någon hyreshöjning.

Först och främst vill jag då med tillfredsställelse
inkassera herr Ohlins fastslående
av att vi nu med regeringens
hjälp stabiliserat penningvärdet. Det
har inte skett någon prishöjning. Det är
väl känt, men jag tycker ändå det förtjänar
understrykas, när herr Ohlin har
sagt det.

Vad beträffar det sakliga innehållet
i herr Ohlins invändning kan den endast
förklaras av att han inte känner till det
verkliga förhållandet. Jag förebrår honom
inte för det. Han är en flitig man,
men han kan inte hinna med allt. Men
jag skall därför försöka klargöra hur
det ligger till.

Jag kan inte lämna en utförlig redogörelse
för hur ett bibehållande av inkomststrecket
enligt propositionens förslag
kan komma att verka, men jag vill
bara slå fast följande. Konsumentprisindex
låg 1956 vid 138, 1957 vid 145
och 1958 vid 152. Inkomstprövningen
av familjebostadsbidragen sker på
grundval av de inkomster vederbörande
har haft icke under det senast förflutna
året utan under året före. Därför kommer
ett bibehållande av strecket att få
verkningar just vid årets prövning. Ett
stort antal tvåbarnsfamiljer exempelvis
med rätt låga inkomster, låt oss säga
10 000 kronor, skulle, icke på grund av
höjd realinkomst utan på grund av
penningvärdeförsämringen, förlora cirka
300 kronor i familjebostadsbidrag.

En föreställning om vad det gäller får

man av de borgerliga reservanternas
beräkning av anslaget, som innebär att
för nästa budgetår anslaget till familjebostadsbidrag,
som av regeringen upptas
till 140 miljoner kronor, skulle
minska med 30 miljoner kronor, d. v. s.
med 20 procent. Denna minskning har
ingenting med ökningen av realinkomsterna
att göra. Verkan av denna ökning
har bestämt det belopp på 140 miljoner
kronor, som regeringen har begärt. Jag
vidhåller således, herr Ohlin, att om de
borgerligas förslag i subventionsfrågan
går igenom, kommer för många barnfamiljer
med låga inkomster bostadskostnaden
att stiga med 300 kronor.

Kanske säger nu herr Ohlin att han
inte är övertygad om det riktiga i vad
jag har påpekat. Är han inte det, bör
han lyssna till vad hans meningsfränder
säger i det förslag till utlåtande,
som har framlagts av reservanterna på
denna punkt. Det är undertecknat av
hans meningsfränder herrar Jacobsson,
Malmborg och Gustafsson i Skellefteå
samt fröken Elmén. Vad säger de, herr
Ohlin? Jag citerar:

»En höjning av inkomststrecken för
familjebostadsbidragen i samband med
en försämring av penningvärdet är även
enligt utskottets mening i och för sig
motiverad. Med hänsyn till nödvändigheten
av att i nuvarande läge begränsa
statens utgifter så långt detta är möjligt
finner sig utskottet dock icke kunna
tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag.»

Med hänsyn till penningvärdeförsämringen
är det således i och för sig motiverat
att höja inkomststrecket. Herr
Gustafsson i Skellefteå har följaktligen
en annan mening än herr Ohlin. Om
herr Ohlin skall vara konsekvent kan
han efter vad han nyss sagt inte rösta
för denna reservation. Det tycker jag,
herr talman, är ett olyckligt slut för
högern i denna bostadsdebatt.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Som bekant har vi haft
inflation under senare år. Att man då

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

103

och då justerar gränserna så, att den
reduktion som har skett tidigare av
vissa familjebostadsbidrag kompenseras,
förefaller både mig och tydligen alla
reservanter i utskottet vara väl motiverat.
Vi räknar även för framtiden med
att regeringen skall åstadkomma inflation.
Jag menar för min del, att man
också då — under i övrigt lika förhållanden
— bör eftersträva, att det inte
sker reella försämringar.

Men, herr socialminister, när Ni antyder,
att skillnaden mellan 110 miljoner
kronor och 140 miljoner kronor väl bäst
visar riktigheten av att inflationsjusteringen
från ett år till ett annat har betydande
ekonomiska verkningar, tillåt mig
då att påpeka, att dessa siffror gäller under
helt andra förutsättningar, nämligen
om man tillämpar den av Er föreslagna
höjningen av gränsen med 1 000 kronor,
och den höjningen är långt större
än vad som svarar till den indexförskjutning,
som har ägt rum under det år,
vilket är relevant för nästa budgetårs
familjebostadsbidrag. Socialministern
måste väl ändå medge, att denna höjning
med 1 000 kronor t. ex. för en familj
med en inkomst på 7 000 å 8 000
kronor skulle inte motsvara ökningen av
levnadskostnaderna från ett visst år
till det följande, vilket årtal socialministern
än väljer som utgångspunkt.

Jag är ju inte någon sådan expert på
dessa frågor som socialministern — det
vill jag mycket livligt och gärna understryka
— och det är möjligt att för en
liten grupp av människor kan situationen
bli sådan, att ett bibehållande av
den nuvarande gränsdragningen medför
en höjning av hyreskostnaden. Men
det är grovt vilseledande, om man försöker
ge det intrycket, att det är fråga
om en allmän hyreshöjning för svenska
folket.

Socialministern var förtjust över att
jag hade sagt att det inte förekommit
någon inflation under detta år. Ja, regeringen
åberopar ju så ofta den internationella
lågkonjunkturen när det gäl -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ler arbetslösheten och annat, och socialministern
har här ännu en gång givit
prov på att man åberopar utlandet
på det sätt som bäst passar en själv. När
någonting inte är bra, är det utlandets
fel, men när någonting är bra, är det
regeringen som genom sin politik åstadkommit
detta.

Socialministern berörde icke med ett
ord det förhållandet, att det försämrade
statsfinansiella läget väl i och för sig
utgör ett skäl till att man vidhåller och
tar konsekvenserna av principen, att en
växande andel av de totala bostadskostnaderna
skali betalas hyresvägen
eller såsom bostadskostnader i övrigt
och icke via statskassan, d. v. s. skattevägen.
Det är häri den väsentliga meningsskiljaktigheten
mellan oss ligger.
Men trots att det är denna meningsskiljaktighet
som är den huvudsakliga väljer
regeringens talesman att under denna
långa debatt icke säga ett ord om varifrån
staten skall ta pengarna eller om
de skatter varmed man tänker finansiera
det hela.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Efter herr Ohlins senaste
medgivande av att det kan bli
hyreshöjning genom bibehållandet av
nuvarande inkomststreck har jag ingenting
att tillägga. Jag är fullt belåten med
ett sådant medgivande.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten I

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till l:o) utskottets hemställan;
2:o) reservationen 1 a) av herr Ragnar
Bergh m. fl.; 3:o) reservationen 1 b) av
herr Axel Johannes Andersson in. fl.;
samt 4:o) reservationen 1 c) av herr
Pålsson in. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafsson i Skellefteå begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontraproposi -

104

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tion i huvudvoteringen ånyo upptog de
tre återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening för
sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade dock herr Gustafsson i
Skellefteå votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontraproposition i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann
den under 3:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Beträffande denna kontraproposition
äskade dock herr Hansson
i Skegrie votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i den votering, som kommer
att företagas för bestämmande av
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten I i statsutskottets utlåtande
nr 49 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid punkten fogade
reservationen lb), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 1 c) av herr Pålsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 43 ja och 57 nej, varjämte
121 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 4:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten I i statsutskottets utlåtande
nr 49 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. avgivna reservationen 1 a), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 1 c) av herr Pålsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 51 ja och 52
nej, varjämte 119 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 4:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten I i
utskottets utlåtande nr 49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
1 c) av herr Pålsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
på nytt intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

105

genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hansson i Skegrie
begärde likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 111 ja och
35 nej, varjämte 74 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten II

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Ragnar Bergh
m. fl. avgivna reservationen 2 a); samt
3:o) bifall till den reservation, betecknad
2 b), som avgivits av herr Pålsson
m. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Cassel
begärde likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade dock herr Gustafsson i Skellefteå
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten II i statsutskottets utlåtande
nr 49 antager det förslag, som innefattas
i den av herr Ragnar Bergh m. fl.
avgivna reservationen 2 a), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2 b) av herr Pålsson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 70 ja och 71 nej, varjämte
81 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten II i
utskottets utlåtande nr 49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 2 b)
av herr Pålsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Cassel begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
112 ja och 109 nej, varjämte en
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 3) av herr Pålsson
in. fl.; och fann herr talmannen den

106

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafsson i
Skellefteå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten III
i utskottets utlåtande nr 49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
3) av herr Pålsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 112 ja och 109 nej, varjämte
en av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten IV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 4) av herr Ragnar
Bergh in. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten V

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 5) av herr Pålsson
m. fl.; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Cassel begärde
emellertid votering, i anledning varav

efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten V
i utskottets utlåtande nr 49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
5) av herr Pålsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 112 ja och 110 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten VI

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 6) av herr Pålsson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten VII

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten VIII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 7) av herr Pålsson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten IX

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Ragnar
Bergh m. fl. avgivna reservationen 8 a);

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

107

samt 3:o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring beträffande motiveringen,
som föreslagits i reservationen
8 b) av herr Pålsson m. fl.; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten X

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 9) av herr Pålsson
m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Cassel begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten X
i utskottets utlåtande nr 49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
9) av herr Pålsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 112 ja och 110 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten XI

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 10) av herr Pålsson
in. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Punkten XII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 11) av herr Pålsson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten XIII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 12) av herr Ragnar
Bergh m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten XIV

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till l:o) utskottets hemställan;
2:o) utskottets hemställan med den ändring
däri, som följde av bifall till motionen
II: 160; samt 3:o) utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionen II: 265 i
motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten XV

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till 1 :o) utskottets hemställan;
2:o) den av herr Ragnar Rergh m. fl.
avgivna reservationen 13); samt 3:o)
motionen 11:265 i nu förevarande del;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten XVI

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 14) av herr Pålsson
in. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten XVII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 15) av herr Påls -

108 Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

son m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten XVIII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 16) av herr Ragnar
Bergh m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten XIX

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 17) av herr Pålsson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna XX—XXV

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten XXVI

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen II: 106; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna XXVII—XXXVI

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten XXXVII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 26 b) av herr Axel
Johannes Andersson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten XXXVIII

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Ragnar

Bergh m. fl. avgivna reservationen
27 a); samt 3:o) bifall till den reservation,
betecknad 27 b), som avgivits av
herr Axel Johannes Andersson m. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten XXXIX

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 28) av herr Ragnar
Bergh m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Cassel
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
XXXIX i utskottets utlåtande nr 49, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
28) av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Cassel
begärde dock rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 155 ja och 51
nej, varjämte 14 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten XXXX

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Nr 11

109

Interpellation ang. arbetsvärdens möjligheter att placera arbetshindrade pa arbetsmarknaden
— Interpellation ang. förverkligande av 1947 års musikutrednings

förslag

§ 11

Interpellation ang. arbetsvärdens möjligheter
att placera arbetshindrade på
arbetsmarknaden

Ordet lämnades på begäran till

Herr JONSSON i Strömsund (s), som
yttrade:

Herr talman! Frågan om att ge de partiellt
arbetsföra en tryggare ställning i
vårt samhälle — främst genom att ge
dem bättre möjligheter till sysselsättning
— har sedan länge varit ett aktuellt
önskemål. Vi har ju också fått en arbetsvårdsorganisation,
som arbetat i åtskilliga
år med hithörande frågor: arbetsförmedling,
arbetsträning och yrkesutbildning,
omskolning, s. k. skyddad
sysselsättning för svårt arbetshindrade
o. s. v.

Det är ganska lätt att förstå, att de
grupper av arbetshindrade personer det
här gäller måste få svårt att göra sig gällande
då ett kärvare läge på arbetsmarknaden
inträder. Vi befinner oss nu i
den situationen. En snabbgranskning
av senast tillgängliga statistik för verksamheten
vid landets arbetsvårdsexpeditioner
1958 visar bl. a. 24 873 arbetssökande
-— antalet tillsatta platser utgjorde
9 151. Även om dessa siffror inte
ger en tillräcklig analys av hela situationen
kan man därav — liksom av en
del andra uppgifter — sluta sig till lägets
allvar för de partiellt arbetsföra.

Arbetsträning och tillgång till skyddad
sysselsättning för svårare handikappade
är en oerhört viktig faktor för
arbetsvärden. Efterfrågan på sådana
platser har ökat på sista tiden. Vid årsskiftet
fanns 2 800 platser i hela landet
för arbetsträning och skyddad verksamhet
— en ganska hygglig siffra tycker
man — men det verkliga behovet
är mycket större. På sakkunnigt håll
uppskattar man nämligen det verkliga
behovet av sådana platser till 12—15 000.
Vi har långa väntetider nu till triinings -

och skyddade verkstäder. Även personaltillgången
bör tillgodoses bättre,
framför allt för att man skall kunna ta
hand om restklientelet — de mest svårplacerade
som finns inskrivna vid arbetsvårdsexpeditionerna.

Bevakningen av arbetstillfällena kräver
ökad uppmärksamhet, liksom de
nämnda, svårplacerade grupperna, vilkas
problem kräver mycket tid för arbetsvärdarna
att reda ut.

Tydligt är därför att arbetsvärden i
dagens läge kräver krafttag — mera än
hittills från statsmakternas sida. Härvid
kan främst ifrågasättas, om inte
tillgängliga arbetslöshetsanslag här borde
omdisponeras med sikte på en smidigare
anpassning till läget. Med en något
tillspetsad formulering vill jag uttrycka
det så, att gränsen mellan arbetslös
och arbetshindrad/handikappad ofta
kan vara ganska flytande. Det rör sig ofta
om en omställning av arbetskraft till
nya områden, äldre, svårplacerade till
andra sysselsättningar o. s. v.

Med hänvisning till vad ovan anförts
anhåller jag därför om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få ställa följande
frågor:

Har statsrådet uppmärksammat de
ökade svårigheter som uppstått för arbetsvärden
beträffande placering av arbetshindrade
på arbetsmarknaden?

Anser statsrådet att det är möjligt att
med hjälp av de särskilda medel, som
anslagits för arbetslöshetens bekämpande,
förstärka arbetsvärdens resurser,
eventuellt genom att starta skyddad
verksamhet som beredskapsarbete för
arbetslösa med arbetshinder?

Denna anhållan hordlades.

§ 12

Interpellation ang. förverkligande av
1947 års musikutrednings förslag

Herr SUNDSTRÖM (s) erhöll på begäran
ordet och anförde:

110 Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 fm.

Interpellation ang. förverkligande av 1947 års musikutrednings förslag

Herr talman! I september 1953 framlade
1947 års musikutredning sitt betänkande
»Musikliv i Sverige». Utredningen
gällde åtgärder för att främja det
svenska musiklivets utveckling. Som bekant
har ytterst få av de i utredningen
förekommande förslagen kunnat förverkligas.

Under de sex år som gått sedan utredningen
överlämnade sitt betänkande har
det svenska musiklivet varit föremål för
en glädjande kvantitativ tillväxt, speciellt
vad gäller den folkliga, amatörbetonade
delen av musiklivet. Antalet studiecirklar,
vokal- och instrumentalensembler,
lyssnargrupper och musikaliska
föreläsningsevenemang växer för
varje år. Den kommunala musikskoleverksamheten,
som vill bereda möjlighet
åt företrädesvis unga människor att studera
musik under en kommunal musikledares
överinseende, har varit föremål
för en särskilt kraftig utvecklingsprocess.

Det folkliga musiklivet har ett ständigt
behov av kompetenta lärare. Huvudanledningen
till att man i dag inte
kan konstatera samma glädjande tendenser
beträffande den kvalitativa ökningen
som vad gäller den rent kvantitativa
tillväxten är helt visst bristen på pedagogiskt
lämpliga och kunskapsmässigt
fullt utbildade lärare. Behovet kan ej
helt tillgodoses genom den utbildningsverksamhet,
som äger rum vid kungl.
musikhögskolan och andra liknande läroanstalter.

Olika studieförbund, musikskolor och
andra organisationer och institutioner
anordnar företrädesvis under sommaren
fortbildningskurser i musik för utbildning
av ledare och lärare i det folkliga
musiklivet. Bland dessa intar Musikfrämjandet
en ledande ställning. Antalet
kurser är nu så stort att en samordning
måste komma till stånd i avsikt
att undvika dubblering av kurser, bättre
utnyttja tillgängliga lärarkrafter och genomföra
ett gemensamt bekantgörande

av den musikaliska utbildningsverksamheten
i landet.

Även åtskilliga andra områden av det
folkliga musiklivet fordrar omgående
insatser. Här må endast anges följande:
repertoarproblemet för instrumentalensembler,
lämplig form för utlåning
av musikalier vid landets bibliotek, svårigheten
för unga artister att få göra
konsertframträdande o. s. v.

Under åberopande av vad ovan anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande frågor: Är

herr statsrådet beredd att vidtaga
åtgärder för ett förverkligande av de i
nämnda musikutredning förekommande
förslagen inom en snar framtid?

Om så inte är fallet, kan då statsrådet
medverka till att stödja provisoriska
lösningar till musiklivets fromma, som
t. ex. Musikfrämjandets verksamhet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Ordet lämnades på begäran till

Herr NORDGREN (h), som yttrade:

Herr talman! Vid den första omröstningen
angående punkten I) i statsutskottets
utlåtande nr 49 avsåg jag att
rösta »Avstår». Omröstningsapparaten
markerade emellertid »Frånvarande»,
vilket jag härmed ber att få meddela.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att
fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.27.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Nr 11

111

Onsdagen den 8 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Vissa ändringar inom taxeringsorganisationen
i Stockholm

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 21, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa ändringar
inom taxeringsorganisationen i
Stockholm, såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte i ämnet
väckt motion.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Detta ärende gäller ändringar
inom taxeringsorganisationen i
huvudstaden. Meningen är att här i
Stockholm skall inrättas taxeringsassistenttjänster
vid överståthållarämbetets
taxeringsavdelning liksom fallet är i
landet i övrigt enligt 1956 års taxeringsreform.
I denna huvudfråga skall
jag i sakens nuvarande läge inte framföra
någon skiljaktig mening, men vad
som är ägnat att väcka oro är sättet för
övergången till den nya taxeringsorganisationen
i Stockholm.

Enligt en utredning som framlagts i
saken kommer tiden för genomförandet
av denna omorganisation att bli ganska
lång. Femton tjänster skall nu enligt
propositionen inrättas under de närmaste
två åren. Under de därpå följande
fem åren skall enligt den föreliggande
utredningens förslag fem assistenter
anställas per år. Därefter skulle allteftersom
rekryteringen kan äga ruin

anställas ytterligare assistenter till ett
sammanlagt antal av 65. I och med den
fullständiga utbyggnaden av assistentorganisationen
skulle, fortfarande enligt
utredningens förslag, 23 tjänster som nu
är besatta med akademiskt utbildad
personal bli överflödiga och sålunda
indras.

I propositionen har departementschefen
förutskickat en ny utredning om
det slutliga personalbehovet och samtidigt
uttalat: »De med assistentorganisationens
införande följande indragningarna
av andra tjänster bör därför
påbörjas så snart som möjligt och alltså
på ett avsevärt tidigare stadium än utredningen
räknat med. Med hänsyn härtill
bör vid uppkomna vakanser noga
övervägas, om tjänsten bör upprätthållas
i fortsättningen. Tjänster som kan
ifrågakomma till indragning bör i vart
fall icke återbesättas med ordinarie
innehavare.»

Det kan ju i förstone synas som om
detta resonemang skulle kunna gå fritt
från invändningar, men med hänsyn
till den långa tid som under alla förhållanden
kommer att förflyta innan den
nya organisationen är helt utbyggd kan
emellertid det av departementschefen
förordade förfaringssättet få allvarliga
återverkningar på effektiviteten i taxeringsarbetct
och på personalrekryteringen
inom verket. Det är ju av synnerligen
stor vikt att taxeringsarbetet i
huvudstaden inte blir eftersatt. Skatten
i Stockholm utgör ju 20 å 25 procent av
statens skatteinkomster. Skattekontrollen
bör inte äventyras genom att man
drar in kvalificerade tjänster innan
man har den nya organisationsutredningen
klar och kan överblicka hur den
nya organisationen skall se ut i detalj.

112

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Bidrag till den lokala polisorganisationen å landsbygden, m. m.

Hänsynen till den för det nuvarande
taxeringsarbetet i Stockholm särskilt
tränade personalen bör också leda till
att man inte i större utsträckning än
som är oundgängligen nödvändigt använder
sig av tillfälliga förordnanden i
stället för befordran av meriterade
tjänstemän. Det är inte bara nackdelar
för personalen som en strikt tillämpning
av departementschefens uttalande
skulle kunna medföra, utan det är också
risk för att taxeringsarbetets effektivitet
skulle minska genom de snabba
indragningar av tjänsterna som departementschefen
förordar.

På grund härav har jag i en motion
hemställt att överståthållarämbetet under
utredningstiden skulle ha fria händer
att föra den personalpolitik som
ämbetet anser vara mest tjänlig ur verkets
synpunkt. Bevillningsutskottet har
visserligen i sitt betänkande beaktat
dessa synpunkter och betonat angelägenheten
av att utredningen bör bedrivas
skyndsamt, varigenom provisorietiden
skulle förkortas, men då vi alla
vet hur långa provisorietiderna gärna
blir anser jag att det hade varit bättre
om riksdagen direkt lämnat de av mig
i motionen föreslagna direktiven.

Personligen skulle jag rent allmänt i
detta sammanhang vilja framhålla att
det nog är dålig ekonomi att i Stockholm
med dess särskilt svårbemästrade
taxeringsarbete minska den särskilt
kvalificerade personalen på det sätt
som man synes förutsätta. I fråga om
de arbetsprestationer som den nuvarande
personalen på taxeringsavdelningarna
i Stockholm utför har vi säkerligen
här i staden en mera uppskattande
uppfattning än den som departementschefen
med stöd av vissa statistiska
uppgifter ger uttryck åt på ett
ställe i propositionen.

Herr talman! Jag anser mig med hänsyn
till frågans läge och till den i viss
män positiva ställning bevillningsutskottet
intagit till de i motionen anförda
synpunkterna inte böra ställa något yr -

kande, men jag hoppas att överståthållarämbetet
skall beredas möjlighet att
tillgodose såväl anspråken på taxeringsväsendets
effektivitet som personalens
berättigade intressen under den tid utredningen
pågår och även för framtiden.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 2

Vissa utgifter under riksstatens elfte
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
50, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
under elfte huvudtiteln
gjorda framställningar rörande anslag
för budgetåret 1959/60 till Överståthållarämbetet
och landsstaten, Polisväsendet,
Brandväsendet och Diverse
jämte i ämnet väckta motioner m. in.

Punkterna 1—21

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22

Bidrag till den lokala polisorganisationen
å landsbygden, m. m.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t
under elfte huvudtiteln (punkt 158, s.
429 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3 januari
1959) föreslagit riksdagen att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
24 000 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Einar Persson m. fl. (1:268) och den
andra inom andra kammaren av herr
Karlsson i Olofström m. fl. (11:331),
hade hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande anslag måtte
besluta att statsbidrag skulle kunna, i
varje fall i den utsträckning som polisväsendets
organisationsnämnd föreslagit
och eventuellt efter prövning i varje

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Nr 11

113

Bidrag till den lokala polisorganisationen å landsbygden, m. m.

särskilt fall, utgå till polisdistrikt även
för annan personal än polispersonal efter
samma regler som gällde för sistnämnda
personal.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte

a) avslå motionerna 1:268 och II:
331;

b) till Bidrag till den lokala polisorganisationen
å landsbygden m. m. för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 24 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Einar Persson, Rikard Svensson, Åkerström
och Karlsson i Olofström, fröken
Elmén samt herr Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att utskottet under a)
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av motionerna I: 268 och II:

331 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört i fråga
om ändrade bestämmelser rörande statsbidrag
till polisdistrikt.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Vid denna punkt finns
som kammarens ledamöter redan har
observerat en reservation med begäran
att, som ett antal motionärer föreslagit,
rätten till statsbidrag till polisdistrikt
inom kommun där statsbidrag till polisväsendet
utgår, skall utsträckas till att
avse även skrivbiträden. Det är känt att
där denna ordning inte är genomförd
polisdistrikten — det är här fråga om
landskommuner — i stället för att anställa
skrivbiträden inriktar sig på att
få ytterligare en polistjänst, eftersom en
sådan berättigar till statsbidrag och blir
billigare för kommunen. Detta leder till
att man i vissa fall använder överkvalificerad
arbetskraft. Man skulle kunna
komma undan denna olägenhet genom
att såsom motionärerna och numera
också reservanterna förordat ge kommunerna
statsbidrag också för skrivbiträdestjänster.

För några år sedan när denna fråga
8 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr

först behandlades i riksdagen var vi i
statsutskottets tredje avdelning nog ganska
eniga om att försöka vidta någon
åtgärd. Vi rekommenderade en översyn.
En utredning har också kommit till
stånd och den har föreslagit statsbidrag.
Emellertid har Kungl. Maj :t nu
uttalat att denna förändring bör få anstå
till dess att huvudmannaskapet för
polisväsendet blivit klarlagt. Vi reservanter
anser inte detta vara ett tillräckligt
starkt argument, det är fråga om
det över huvud taget är ett argument,
ty det gäller en rent praktisk och rationell
åtgärd, som kan vidtagas utan att
avvakta avgörandet, vem som i fortsättningen
skall vara huvudman. Huvudmannaskapet
kan kanske också komma
att avgöras i en så avlägsen framtid att
det är ett onödigt slöseri att fortsätta
med detta irrationella system.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen av
herr Einar Persson m. fl.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Åkerström här sade att frågan
om statsbidrag till kontorspersonal vid
poliskontor var föremål för riksdagens
behandling år 1956. Men såväl utskottet
som riksdagen ansåg vid det tillfället
att detta var en fråga av rent teknisk
beskaffenhet. Både utskottet och sedermera
riksdagen förutsatte den gången
att polisens organisationsnämnd skulle
ta frågan under prövning och ta initiativ
till lämpliga åtgärder. En utredning
härom var färdig redan i oktober 1957.

Inom polisens organisationsnämnd,
som verkställt denna utredning, har
man varit fullständigt överens om vad
vi föreslog 1956. Det finns endast eu
reservant och han har för sin del ansett
att man inte borde begränsa sig enbart
till heltidsanställda skrivbiträden, för
vilka skulle utgå statsbidrag, utan inbegripa
även deltidsanställda. Sedan dess
bar utredningen varit föremål för re11 -

114

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Bidrag till den lokala polisorganisationen å landsbygden, m. m.

missbehandling av ett flertal länsstyrelser,
och även Svenska stadsförbundet
och Landskommunernas förbund har
haft utredningen för remissyttrande.
Samtliga har i princip instämt i utredningens
förslag. Endast en remissinstans
har avstyrkt, nämligen statskontoret.

Jag vill erinra om att den verkställda
utredningen omfattar samtliga landsfiskalsdistrikt,
598 stycken. Av dessa
598 distrikt hade icke mer än 74 anställt
biträden för att utföra skrivgöromål
på poliskontoren. Man kan undra
varför kommunerna handlat på detta
sätt. Jo, deras handlingssätt är uteslutande
en följd av nu gällande statsbidragsbestämmelser
på området. Exempelvis
i dyrortsgrupp 3 är kommunens
lönekostnad för en polisman, efter det
att kommunen har erhållit statsbidrag,
cirka 7 000 kronor per år. Men ett kontorsbiträde
i samma dyrortsgrupp kostar
i lön med ålderstillägg cirka 9 300
kronor per år, således en merutgift för
kommunen med cirka 2 300 kronor per
år. Detta är orsaken till den ordning
som för närvarande råder.

Utredningen visar även att en stor
del av polisens arbete utgöres av skrivgöromål,
i genomsnitt åtgår cirka en
tredjedel av polisens arbetstid till att
utföra skrivgöromål på kontoret, som
likaväl kunde utföras av annan arbetskraft.
Jag riktar inte någon som helst
kritik mot landets poliskårer. Jag är
övertygad om att dessa i regel är väl
skickade för sina polisiära uppgifter,
men man får nog säga att för skrivgöromål
är de i många fall mindre väl skickade.

Nu har inrikesministern i årets statsverksproposition
krupit bakom statskontorets
avslagsyrkande under motivering,
att utredning för närvarande
pågår av frågan, huruvida huvudmannaskapet
för polisväsendet här i landet
skall överföras till staten eller ej. Varken
från motionärernas eller reservanternas
sida kan man förstå detta reso -

nemang. Det utgör ingen bärkraftig motivering,
ty oavsett vilka som skall bli
huvudmän för polisväsendet i fortsättningen
kommer det naturligtvis att finnas
kontorsgöromål på poliskontoren.

Med hänsyn till det mycket omtalade
besvärliga ekonomiska läge som vi befinner
oss i och till att ett förstatligande
av polisväsendet kommer att kosta
staten hundratals miljoner kronor får
denna fråga anses ligga i en oviss framtid.

På alla områden såväl inom den statliga
som den privata sektorn brukar
man vara angelägen om att icke anlita
dyrare arbetskraft än vad som är erforderligt.
Men det är faktiskt vad man gör
på detta område. Därtill kommer att det
på flera platser i landet råder brist på
kvalificerad polispersonal, och då måste
det anses vara i ännu högre grad
slöseri med den utbildade polispersonalen,
när den får utföra arbete som
annan arbetskraft skulle kunna göra
fullt ut lika bra för lägre kostnad. Statsutskottets
utlåtande i den här frågan är
ganska festligt, om jag får använda det
uttrycket i detta sammanhang. Jag behöver
bara peka på vad utskottsmajoriteten
bär sagt på sid. 24 sista stycket i
sitt utlåtande. Detta är ingenting annat
än en skrivning för bifall till motionerna.
Men i slutet har man gjort en
helomvändning och kommit till ett avslagsyrkande.

Jag beklagar att slagordet rätt man
på rätt plats sannerligen inte kan sägas
vara omhuldat i det här avseendet, av
vare sig chefen för inrikesdepartementet
eller majoriteten av statsutskottet. Därför
ber jag att få yrka bifall till den
reservation, som avgivits vid denna
punkt.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Visst är det riktigt som
den föregående talaren sade, att utskottet
här har skrivit välvilligt. Men jag
tror å andra sidan att utskottet haft gott

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Nr 11

115

Bidrag till den lokala polisorganisationen å landsbygden, m. m.

fog för att ta hänsyn till departementschefens
uttalande att han, med hänsyn
till pågående utredning om huvudmannaskapet
för polisväsendet och omkostnadsfördelningen
mellan stat och kommun,
velat inta en avvaktande hållning.
Vi brukar ju anse det som en god praxis
att när en utredning pågår avvakta dess
resultat, och alldeles särskilt i en så
viktig fråga som denna om huvudmannaskapet
för polisväsendet tror jag vi
har mycket att vinna genom att vänta
på utredningen. Jag tror att utredningen
kan ge klarhet om behovet av sådana
här tjänster inom polisdistrikten.

Vi skall inte heller bortse från att
deita är en kostnadsfråga av inte så
obetydlig räckvidd. Inte minst i nuvarande
situation är ju detta en omständighet
som det är angeläget att ta hänsyn
till.

Herr talman! Det är av de skäl jag
här redovisat som vi inom utskottsmajoriteten,
när vi vägt motionärernas yrkande
och departementschefens avvaktande
hållning mot varandra, ansett att
departementschefens förslag är starkt
motiverat. Jag yrkar följaktligen bifall
till utskottets hemställan i denna punkt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har egentligen inte
mycket att tillägga, sedan utskottets talesman
nyss yrkat bifall till utskottets
förslag. Men låt mig ändå förklara ett
par saker!

Vi har i propositionen skrivit mycket
knapphändigt — vi har i huvudsak
med hänvisning till statskontorets uttalande
sagt, att man bör avvakta utredningen.
Det är inte på det sättet att vi
krupit bakom statskontorets uttalande,
men vi har ansett att det varit tillräckligt
att hänvisa till detta faktiska förhållande.

Den positiva inställning som kommit
till utlryck i utskottets skrivning
delar jag i huvudsak. Det kan enligt

min mening inte karakteriseras som
»festligt», såsom herr Karlsson i Olofström
gjorde gällande, att utskottet, efter
att ha tillkännagivit en positiv inställning
till själva problemet, konstaterar
sak samma som vi gjort i departementet,
nämligen att denna fråga ju är
under utredning och att man då bör
avvakta vad utredningen kommer fram
till.

Jag skulle nog, om det gällde att karakterisera
själva reservationen, vilja
säga att denna är minst lika »festlig»
i så måtto att man där föreslår åtgärder
som beräknas kosta en halv miljon
kronor men inte anvisar några medel
— man gör ingen uppräkning av anslaget
utan säger, att det får väl ändå klaras
av. Hur skall detta kunna betecknas
annat än som en strutspolitik, där
man inte vill klart och tydligt ange att
det här ändock, som herr Hansson i
Skegrie framhöll, också är fråga om en
kostnadsökning.

Det har talats om det rationella och
det irrationella. Låt mig då säga, att
det är ju ingenting som hindrar att polisdistrikten,
om de finner organisationen
och användningen av personalen
irrationell, bestämmer sig för att inrätta
kontorsbiträdestjänster. Herr Karlsson
i Olofström sade att vi har polisbrist.
Ja, vi har polisbrist i de stora
städerna, som själva bekostar sin polis
och som inte är beroende av statsbidrag.
Ingenting hindrar dessa städer
från att inrätta sådana här tjänster,
och på många håll har detta också skett.
Men när nu ett utredningsavgörande är
nära, där spörsmålet om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun skall
presenteras, finns det då någon anledning
att söka utvidga statsbidragsbestämmelserna
på detta område just nu?

Det är dessa två omständigheter i
kombination — en faktisk utgiftsstegring
för statens vidkommande samt det
naturliga i att avvakta utredningens
förslag — som gjort att vi ansett att
man kan vänta med alt ta ställning till

11C

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Bidrag till den lokala polisorganisationen å landsbygden, m. m.

detta spörsmål ytterligare någon tid.
Därför vill jag gärna rekommendera
kammaren att godtaga utskottets förslag,
som överensstämmer med Kungl.
Maj:ts proposition.

Herr KARLSSON i Olofström (s) kort
genmäle:

Herr talman! När utskottets talesman
skulle försvara utskottets förslag hade
han ingenting annat att ta till än frågan
om hur det skall bli med huvudmannaskapet
i fortsättningen. Men detta
anser jag vara en fullständigt underordnad
fråga, eftersom principerna redan
är fastlagda genom att statsbidrag
utgår för polisen. Vi kan inte komma
ifrån att det blir en fördyring för kommunerna
och därmed för hela samhället
genom att det endast utgår statsbidrag
till polismannatjänster, ty sådana
är ju placerade i högre lönegrad än
en skrivbiträdestjänst.

För övrigt borde väl samtliga remissinstanser
som haft denna fråga för yttrande
känna till hur det i verkligheten
förhåller sig på detta område. Man kan
väl inte utan vidare tillbakavisa vad
som sägs av dessa, nämligen att en betydande
del av polismännens arbete utgöres
av kontorsgöromål.

Jag vill dessutom påpeka att redan
1956 gjorde riksdagen en beställning i
denna fråga, men detta har varken utskottsmajoriteten
eller inrikesministern
tagit hänsyn till.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Såväl herr Hansson i
Skegrie som departementschefen har
sagt att ett avgörande skäl här måste
anses vara, att frågan om vem som
skall vara huvudman för polisväsendet
är föremål för utredning. Herr Hansson
i Skegrie har varit med på utskottets
förslag i en punkt, punkten 26, där
reservanterna säger: »Utskottet vill erinra
om att vissa utredningar pågår på
polisväsendets område, vilka torde bli
av viss betydelse ....» Dessa reservan -

ter åberopar samma uppfattning för ett
nej till Kungl. Maj:ts förslag på en
punkt, som herr Hansson i Skegrie anför
till förmån för Kungl. Maj:ts förslag
på nu förevarande punkt. Jag är medveten
om att det är någon skillnad,
men den är ganska hårfin.

Statsrådet ansåg, att vi reservanter
hade anfört en ganska festlig motivering
■— jag tror det var så orden föll.
Vi hade inte föreslagit ökning av anslaget
med belopp som skulle bli nödvändigt
om reservationen bifölls. Det
skulle bli fråga om en kostnadsökning
av en halv miljon kronor per år, men vi
hade inte alls brytt oss om att föreslå,
någon uppräkning av anslaget. Det sammanhänger,
herr statsråd, med att det
anslag, varur dessa pengar skall tas,
vilket är upptaget till 24 miljoner kronor,
har uppförts under beteckningen
förslagsanslag. Vi har i andra sammanhang
tillåtit oss att förorda förslag, som
kunde tänkas medföra en betydande utgiftsökning,
men när anslaget har denna
karaktär, har det inte ansetts föreligga
behov av uppräkning av anslaget.
Detta förekommer ofta, och det är alltså
ingenting festligt i det.

För övrigt har det antytts, att man
inte vet vad detta till sist leder till. Vi
bör komma ihåg att det här är fråga
om landskommunerna. Det kanske finns
ett och annat polisdistrikt där, som inrättat
en skrivbiträdestjänst, vars befattningshavare
avlönas helt med kommunala
medel, för vilken man skulle få
tillskjuta pengar från statens sida. I de
fall man har att välja mellan polisman
och skrivbiträde måste det bli billigare
också för staten på lång sikt. Då blir
det en besparing inte bara för kommunen
utan också för staten. Skulle man
nu avvisa vårt förslag enbart på den
grunden betraktar jag motiveringen som
ohållbar.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Låt mig bara erinra om
några saker i detta sammanhang. Re -

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Nr 11

117

Bidrag till den lokala polisorganisationen å landsbygden, m. m.

dan 1953 års polislöneutredning påpekade
att man med hänsyn till kostnader
och behovet av utökad polisstyrka skulle
kunna både förbilliga och rationalisera
verksamheten genom att tillsätta
kvinnlig kontorspersonal för att förhindra
att utbildad dyrare arbetskraft,
alltså utbildad polispersonal, satt och
pekfingerskrev 50 å 75 procent av sin
arbetstid.

Nu har man här sagt att med hänsyn
till pågående utredning skulle man inte
kunna acceptera vad som föreslagits i
motionen, trots att polisväsendets organisationsnämnd
enhälligt har tillstyrkt
rationalisering av denna verksamhet genom
användande av kvinnlig kontorspersonal
till vissa arbetsuppgifter.

Vad som föranledde mig att begära
ordet var, att herr Hansson i Skegrie
sade — jag tror att även inrikesministern
var inne på det — att det här gäller
en ökning med 500 000 kronor. De
frågade: Var skall man ta dem?

Om vi läser utskottsutlåtandet finner
vi, att kostnaderna för polisorganisationen
på landsbygden ökas från 19
till 24 miljoner. Det är 5 miljoner kronors
höjning. Hade man följt vad organisationsnämnden
här har föreslagit
och vad som redan polislöneutredningen
föreslog 1953, så hade man kanske
kunnat begränsa denna höjning. Den
höjning av 500 000 kr. som påtalats
förutsätter ju att man ovanpå kostnaderna
för polisorganisationen skulle
lägga kostnaderna för dessa kvinnliga
befattningshavare som ett påbröd. Men
meningen var ju att man skulle förbilliga
arbetskraften. Man skulle kunna
använda kvinnlig kontorspersonal i
stället för utbildad polispersonal för
vissa arbetsuppgifter, vilka jag för min
del är övertygad om att de kvinnliga
befattningshavarna skulle sköta snabbare
och minst lika bra.

Herr talman! .lag har velat påpeka
detta, och jag kan inte anse att vi föregriper
eu pågående utredning. Ty denna
gäller huvudmannaskapet och ingen -

ting annat. Jag utgår ifrån att även om
staten blir huvudman för polisväsendet
i stället för som nu både kommuner och
staten, behöver man rationalisera verksamheten
och gå in för moderna arbetsmetoder.

Det är från dessa utgångspunkter,
herr talman, jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr RUBBESTAD (ep):

Herr talman! Som vi vet måste det
ute på landsbygden vara vissa polismän,
som är utbildade för polisiära
ändamål. De sitter på poliskontoret och
har i allmänhet ganska litet att göra.
Då är det väl naturligt att man utnyttjar
denna arbetskraft även för kontorsgöromål.
Det är detta som sker för närvarande.
Man använder dessa poliser
för att sköta löpande ärenden, och man
behöver inte anställa någon kvinnlig
arbetskraft för dessa uppgifter. Det är
så saken ligger till.

Det förvånar mig att så många här
förordar motionerna, som innebär en
kostnadsökning på en halv miljon kronor,
då det inte kommer att medföra
några förbättringar alls, samtidigt som
man inte har klart för sig hur det kommer
att bli med huvudmannaskapet. Jag
anser därför att utskottsutlåtandet både
företräder ekonomisk försiktighet och
tar hänsyn till all den sakkunskap som
behövs.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag i denna fråga.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Det förefaller som om
alla skulle vara positivt inställda till
denna omläggning. Såväl utskottsmajoriteten
som inrikesministern har ju
strängt taget tillstyrkt en sådan. Man
menar emellertid att vi bör vänta till
dess frågan om huvudmannaskapet är
klar. Inrikesministern sade, att när det
iir så nära ett utredningsavgörande hör
vi vänta med att fatta beslut. Det är

118

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Bidrag till den lokala polisorganisationen å landsbygden, m. m.

möjligt att vi är nära ett utredningsavgörande,
men jag är inte så säker på
att vi är nära ett avgörande här i kammaren
av frågan om vem som skall
vara huvudman. Det kan mycket väl,
som herr Karlsson i Olofström säger,
dröja flera år innan den saken är klar,
och jag förstår inte varför vi skall behöva
vänta med denna omläggning till
dess.

Såväl herr Hansson i Skegrie som
herr Rubbestad har här talat om kostnaden.
När vi gått med på denna reservation
har det varit med den föreställningen
att detta närmast var en besparingsåtgärd.
Vi har på polisstationerna
mycket arbete, som bättre utföres av ett
kvinnligt skrivbiträde än av en dyrare
polisman, och då förstår jag inte varför
sådan personal inte skall anställas.
Jag tror det är få kontor där rationaliseringen
gått så långsamt som på en
del poliskontor på landsbygden, och
det sammanhänger i hög grad just med
statsbidragsbestämmelserna.

Jag skall därför, herr talman, be att
få yrka bifall till reservationen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det var ju intressant
att höra att herr Gustafsson i Skellefteå
tror att detta kommer att innebära en
besparing. De övriga reservanterna har
väl ändå givit sken av att vara införstådda
med att det blir en kostnadsuppräkning
med en halv miljon kronor.
Det är inte så att man plötsligt avskedar
ett antal poliser och i deras ställe
sätter in kontorsbiträden och därför
inte får någon kostnadsökning.

Jag kan ju hålla med herr Petterson
i Degerfors när han säger, att om man
hade påbörjat en omorganisation för
fem eller sex år sedan, är det möjligt
att man på längre sikt hade gjort en
besparing. Men för dagen innebär en
anslutning till reservationen att man
får ett kostnadsgenomslag på ungefärligen
det belopp som organisations -

nämnden angivit, nämligen en halv
miljon kronor.

Jag vill i likhet med herr Rubbestad
säga, att polisens uppgifter delvis är av
beredskapskaraktär. Vi kan inte, framför
allt inte i landsortsdistrikt, ständigt
sysselsätta personalen med sådana uppgifter
som patrullering och dylikt. Det
måste finnas en beredskap för den händelse
det inträffar någonting. Då har
man kunnat lägga på personalen en del
uppgifter av sådan art som skrivgöromål
och motsvarande. Jag är fullt medveten
om att jag genom mitt instämmande
i den skrivning utskottsmajoriteten
förebragt velat säga att jag i långa
stycken delar uppfattningen att man
organisationsmässigt måste söka sig
fram till en bättre anordning. Men det
är ju det som man just nu sysselsätter
sig med i utredningskommittén. Man
ägnar sig inte bara åt själva frågan om
huvudmannaskapet. Om man i utredningen
inte kommer till resultatet att
man bör ändra på huvudmannaskapet,
blir det ju också fråga om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun
även framdeles och de kostnader, som
en organisationsförändring kommer att
medföra.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen i fråga om
mom. a) propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan, dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Åkerström
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
22 ro) mom. a) i utskottets utlåtande nr
50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Nr 11

119

Statens kriminaltekniska anstalt: Avlöningar

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
1) av herr Einar Persson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Karlsson i Olofström
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 137
ja och 46 nej, varjämte 11 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. b)

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 23—25

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26

Statens kriminaltekniska anstalt: Avlöningar Kungl.

Maj:t hade (punkt 162, s. 434—
436) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
statens kriminaltekniska anstalt, som
föranleddes av vad departementschefen
föreslagit, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för
statens kriminaltekniska anstalt, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60, dels ock till Statens kriminaltekniska
anstalt: Avlöningar för samma
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
1 124 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
liirke och Sveningsson (I: 144) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Bengtsson i Göteborg och Lothi -

gius (II: 191), hade, såvitt nu vore i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte

a) godkänna i motionerna intagen avlöningsstat
för statens kriminaltekniska
anstalt, att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1959/60;

b) till Statens kriminaltekniska anstalt:
Avlöningar för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 1 101 300
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 144 och II: 191, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens kriminaltekniska anstalt,
som föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1959 förordat; b)

godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för statens kriminaltekniska
anstalt, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1959/60;

c) till Statens kriminaltekniska anstalt:
Avlöningar för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 1 124 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården samt fröken
Karlsson, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 144 och II: 191,
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för statens kriminaltekniska anstalt,
som föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1959 och
reservanterna förordat;

b) godkänna i reservationen föreslagen
avlöningsstat för statens kriminaltekniska
anstalt, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1959/60;

120 Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Statens brandinspektion: Omkostnader

e) till Statens kriminaltekniska anstalt:
Avlöningar för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 1 101 300
kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Punkten 26 gäller bl. a.
en omorganisation av statens kriminaltekniska
anstalt. Vid denna föres ett
fingeravtrycksregister, som började skötas
där år 1939, när anstalten inrättades.
Då hade man ett gemensamt register
för alla fingeravtryck, men år 1957 —
jag tror att det var i april månad —
beslöt man att dela upp registret på
två, ett s. k. enfingerregister och ett tiofingersregister.
Dessa arbetar — säger
man i propositionen — var för sig utan
någon gemensam ledning. Nu har man
tyckt sig komma till insikt om att detta
inte går bra och att man i stället borde
skaffa en gemensam ledare för båda.
För detta ändamål vill man inrätta en
tjänst i Ae 21.

Jag har ingen mening om huruvida
det är riktigt eller inte att göra denna
omorganisation, men det är klart att
man binder sig vid en ny tjänst. För
närvarande pågår utredningar som berör
anstalten. Vi har den stora utredningen
— som vi väl får vänta på rätt
länge — rörande polisens effektivisering,
och vi har riksåklagare Heumans
utredning, som just tar sikte på bl. a.
den kriminaltekniska anstalten. Under
sådana omständigheter brukar vi här i
kammaren vara mycket försiktiga med
att inrätta nya tjänster för att vi inte
skall vara bundna. Det är möjligt, att vi
kommer att behöva tjänsten — jag vill
inte bestrida det — men jag tror inte
att det är så nödvändigt att vi tar den
nu utan att, som vi brukar, invänta att
dessa utredningar hinner slutföras. Därför,
herr talman, ber jag att få yrka
bifall till den reservation som finns
vid denna punkt och som är undertecknad
av herr Ragnar Bergh m. fl.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som tidigare sagts att vi här i kammaren
brukar följa den goda regeln att så
snart en utredning pågår inom ett område
vara försiktiga med att där vidta
åtgärder och i synnerhet att inrätta nya
tjänster. Men i förevarande fall kan det
nog vara befogat att göra ett avsteg
från denna goda regel, på skäl som angivits
i propositionen och som även antytts
i utskottets utlåtande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 27—35

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36

Statens brandinspektion: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 188, s. 450)
föreslagit riksdagen att till Statens
brandinspektion: Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 75 500 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sundelin (1:267) och den andra inom
andra kammaren av herr Ståhl m. fl.
(11:329), hade — såvitt berörde förevarande
anslag — hemställts, att riksdagen
måtte till Statens brandinspektion:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 68 000 kronor.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 267 och II: 329, såvitt nu
vore i fråga, till Statens brandinspektion:
Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
75 500 kronor.

Nr 11

121

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Johannes Andersson, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg och Nilsson i
Göingegården, fröken Elmén, fröken
Karlsson samt herr Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 267 och II: 329,
såvitt nu vore i fråga, till Statens brandinspektion:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
68 000 kronor.

Efter punktens föredragning yttrade:

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade
reservationen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 37—53

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3

Utgifter under riksstatens sjätte
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Kommunikationsdepartementet: Omkostnader Kungl.

Maj :t hade i propositionen nr
1 under sjätte huvudtiteln (punkt 2 s.
3 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för
den 3 januari 1959) föreslagit riksdagen
att till Kommunikationsdepartementet:
Omkostnader för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 68 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Sundelin
(I: 215) och den andra inom andra kammaren
av herr Ståhl m. fl. (11:272), i
vilka hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att förevarande anslag måtte upptagas
med 61 200 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:215 och 11:272, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Kommunikationsdepartementet: Om kostnader

för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 68 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Jacobsson, Anders Johansson, Edström,
Domö, Skoglund i Doverstorp, Malmborg
och Nilsson i Göingegården, fröken
Elmén, fröken Karlsson samt fröken
Vinge, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 215 och II: 272,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
till Kommunikationsdepartementet: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 61 200 kr.

Sedan punkten föredragits anförde:

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! På denna punkt föreligger
en reservation av herr Jacobsson
in. fl., vilken grundar sig på motioner
från folkpartihåll om en generell ned -

Nr 11

122

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

skärning av omkostnadsanslaget. Eftersom
det på motsvarande punkter i andra
huvudtitlar tidigare förekommit sakdebatter
i denna fråga, anser jag mig
inte här behöva ingå på någon närmare
motivering, utan jag ber, herr talman,
endast att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Med den motivering,
som utskottet i sitt utlåtande anfört, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan, dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
andre vice talmannen Malmborg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
2:o) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
1) av herr Jacobsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgå vos 134
ja och 72 nej, varjämte en av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 3—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Allmän översikt över beräkningen av
väganslagen m. m.

Före behandlingen av de olika anslagen
till vägunderhåll och vägbyggnader
hade Kungl. Maj:t (punkt 9, s.
11—42) lämnat en översikt över beräkningen
av väganslagen m. m.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal
motioner.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, i anledning av
departementschefens uttalande i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 3 januari 1959 samt
motionerna 1:118 och 11:144, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, motionen
11:273 ävensom motionerna 1:225
och 11:284, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört;

II. att motionerna I: 118 och II: 144,
såvitt de icke behandlats under I., icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; III.

att motionen 11:275 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

I sitt yttrande anförde utskottet bland
annat följande:

Även i fråga om medelsberäkningen
för enskild väghållning, innebärande ett
anslag om 21 milj. kr. till underhåll av
och 14 milj. kr. till byggande av enskilda
vägar, biträder utskottet Kungl.
Maj :ts förslag. Utskottet, som icke funnit
den motionsledes föreslagna höjningen
av bidragsprocenten för samt
anslagen till enskild väghållning nu böra
komma till stånd, kommer i enlighet
härmed att under respektive punkter i
det följande avstyrka bifall till motionerna
i fråga.

123

Onsdagen den 8 april 1959 em. Nr 11

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. in.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Nils Theodor Larsson,
Jacobsson, Svensson i Stenkyrka och
Hansson i önnarp, vilka ansett att utskottet
i anledning av motionerna
I: 217 och II: 276, I: 19 och II: 16, I: 220
och 11:279, 1:219 och 11:278 samt
1:218 och 11:277 bort föreslå en höjning
fr. o. m. den 1 januari 1960 av bidragsprocenten
för underhåll av enskilda
vägar och att ovan intagna stycke
i utskottets yttrande därför bort ha
följande lydelse:

Även i fråga om medelsberäkningen
till enskild väghållning, innebärande ett
anslag om 21 milj. kr. till underhåll av
och 14 milj. kr. till byggande av enskilda
vägar, biträder utskottet Kungl.
Maj ds förslag. I anledning av motionsledes
väckta yrkanden anser utskottet
dock att beslut nu bör fattas om en höjning
av bidragsprocenten för underhåll
av enskilda vägar. Då nämnda höjning
emellertid enligt utskottets mening bör
komma till stånd först fr. o. m. den 1
januari 1960 torde någon anslagsökning
i anledning härav icke bli erforderlig
för nästa budgetår. Utskottet kommer
därför att under resp. punkter i det följande
avstyrka bifall till berörda motioner
i vad de avser anslagsökning.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

HANSSON i Önnarp (ep):

Herr talman! 1 utskottets utlåtande
vid punkterna 9 och 15 beröres bidragsprocenten
till det enskilda vägunderhållet
och de enskilda vägarnas ställning
och betydelse över huvud. Ett antal
motionsyrkanden är knutna till motsvarande
avsnitl i propositionen och
har föranlett delade meningar inom utskottet.
Med anledning av de vid utlåtandet
fogade reservationerna avser jag,
herr talman, att framföra några ytterligare
synpunkter.

Man kan på goda grunder siiga, att
det enskilda vägnätets betydelse, rent
allmänt sett, ökar i takt med landsvägs -

trafikens expansion. Allt fler slag av
varutransporter leds via landsväg. Detta
sker inte endast beträffande vägar, intagna
under allmänt underhåll, utan
samma tendens gör sig även i hög grad
gällande beträffande de enskilda vägarna.
Denna utveckling accentueras ytterligare
genom den rationaliseringspolitik
som järnvägsstyrelsen nu anser sig
böra bedriva. Därtill kommer att en god
transportekonomi kräver en ständigt
ökad lastkapacitet hos de fordon som utför
varutransporterna. Därav följer
självfallet också växande anspråk på vägarnas
bärighet och tilltagande underhållskostnader.
De enskilda vägarna kan
inte undgå att även beröras härav.

Som exempel på den strukturförändring
som varudistributionen undergår
— det är i själva verket en service som
är av mycket stor betydelse, framför
allt för den egentliga landsbygdsbefolkningen
— kan man framhålla tidningsdistributionen
med bil, vilken sannolikt
kommer att öka i och med den bebådade
kostnadsökningen som distributionen
genom postverket kommer att medföra.
Lantbrevbärarlinjernas motorisering är
ett annat exempel liksom den täta trafiken
av utkörarbilar.

De här nämnda exemplen kan naturligtvis
inte påstås vara dominerande,
men de har stor betydelse från servicesynpunkt.
Det mest vägande argumentet
utgör dock ett tillgodoseende av de
tyngre transporterna som skall betjäna
näringslivet. Framför allt gäller detta
för jordbrukets och skogsbrukets produkter
och förnödenheter. Vidare förtjänar
det framhållas, att sedan en enskild
väg iståndsatts och blivit bidragsberättigad,
blir den ofta mer lockande
och lämplig för ökad genomgångstrafik.
Detta aktualiserar frågan om generösare
regler för bedömningen av underhållskostnaderna
och utgående bidrag.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
också uttryckt som sin mening, att motiv
för en höjning av bidragsprocenten
föreligger. Motionärerna har hakat på

Nr 11

124

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

denna uppfattning, medan departementschefen
stannat inför en oförändrad
bidragsprocent. Vi reservanter har
emellertid inte helt kunnat biträda motionärernas
yrkanden. Med hänsyn till
bidragens konstruktion har det förefallit
oss mest praktiskt att vidta en höjning
först den 1 januari 1960. Därvid
undgår man en rubbning av den föreslagna
anslagsfördelningen mellan enskilt
och allmänt vägunderhåll. Vi reservanter
anser, att beslut om höjningen
redan nu kan tänkas underlätta den föreslagna
kostnadsfördelningen nästa år.

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till reservationen på denna punkt
av herr Ivar Johansson m. fl., en reservation
som avser krav på ökat bidrag
till underhåll av enskilda vägar.

Jag har också fått tillåtelse att säga
något om punkt 15. Under denna punkt
har i motionerna nr 16 och 274 i denna
kammare begärts en utredning om de
allmänna vägarnas tillstånd och framtida
situation. Utskottet har inte kunnat
godta dessa motioner. Att den utredning
som pågår angående städernas väghållning
också skulle kunna tänkas omfatta
de utredningskrav som ställs i dessa
motioner är för oss främmande. Jag
skulle vilja säga att det är i en mycket
skör tråd som man hängt upp sin argumentation,
och jag skulle närmast vilja
beteckna det som ett nödargument. Läser
man direktiven finner man, att denna
utredning helt kommer att sysselsätta
sig med det enskilda vägunderhållet
och bidragsunderhållet till vägarna
inom städer och tätbebyggda områden.
Utredningen förutsättes inte
komma att arbeta inom denna frågas
hela spännvidd.

Med detta har jag, herr talman, motiverat
våra ståndpunkter. Jag ber att få
återkomma med ett yrkande när punkt
15 blir föremål för kammarens beslut.

I detta anförande instämde herrar
Nelander (fp), von Seth (h), Börjesson
(ep), Elmwall (ep), Brandt i Sätila
(ep), Wahrendorff (ep), Svensson i

Krokstorp (h) och Xilsson i Bästekille
(h).

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag vill först understryka
vad föregående ärade talare här har
sagt om betydelsen av ett väl utvecklat
vägnät och särskilt angelägenheten av att
det enskilda vägnätet byggs ut och underhålles
i takt med övriga vägars upprustning
och underhåll.

Om så skall kunna ske får dock inte
kostnaderna för de enskilda vägarna
väsentligen överföras på de enskilda
väghållarna. Tvärtom måste vi inrikta
oss på att låta staten i större utsträckning
än nu delta i finansieringen av det
enskilda vägnätet. De ökade kraven på
de enskilda vägarnas standard bär emellertid
fört med sig att de enskilda väghållarnas
bördor för vägunderhållet under
senare år har ökat. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har gjort en undersökning
som bekräftar denna iakttagelse.
Den ger vid handen att kostnadsökningen
från år 1955 till 1958 för det
enskilda vägväsendets underhåll har
ökat så mycket, att om de enskilda väghållarnas
andel skulle vara lika stor
1958 som 1955, så skulle bidragsprocenten
ha behövt höjas med 10. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har emellertid
med hänsyn till att dessa kostnadsstegringar
delvis beror på penningvärdeförsämringen
nöjt sig med att begära en
ökning med 5 procent. Vi har i motioner
framfört samma förslag som väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.

Kommunikationsministern har inte
ansett sig kunna bifalla väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag. När vid årets
riksdag väcktes motioner från centerpartiet,
folkpartiet och högern om denna
sak, fick man den uppfattningen,
att förslaget skulle vinna större anslutning
i utskottet än som skett. Tyvärr
finner vi att endast centerpartisterna
plus en folkpartist har gett sin anslutning
till ökade underhållsbidrag till enskilda
vägar. De enskilda väghållarnas

125

Onsdagen den 8 april 1959 em. Nr 11

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

börda består även i kostnader för byggande
och iståndsättande. Kravet på
bättre enskilda vägar innebär att allt
flera enskilda vägar kommer till eller
byggs om. De bidrag som förekommer
för om- och nybyggnad är nu lägre än
underhållsbidraget. Jag kan inte anse
detta motiverat utan menar att bidragsprocenten
bör vara densamma.

I samband med att vägmyndigheterna
prövar underhållsbidraget för ny femårsperiod,
skarpes ofta kraven på vägens
standard. Det kan gälla röjning
av skogen vid sidan av vägen, stensprängning
eller dylikt. Kostnaderna
för dessa arbeten uppgår till väsentliga
belopp. De nuvarande bidragsbestämmelserna
ger emellertid inte möjlighet
till statsbidrag för sådana kostnader.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
i en tidigare skrift redovisat att kostnadsökningen
och penningvärdeförsämringen
under femårsperioden 1950—1954
innebar att den genomsnittliga bidragsprocenten
understeg den beräknade med
8 procent. Detta har föranlett oss att i
vår motion ifrågasätta om det inte vore
riktigt att man hade kortare intervaller
för uppskattning av underhållsbidragen.
Vi har i vår motion yrkat på att här
nämnda frågor skulle bli föremål för
utredning, men detta har inte utskottet
velat bifalla.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som här är lämnad
av herr Ivar Johansson in. fl.

Häruti instämde herrar Eriksson i
Räckmora (ep), Gustafsson i Borås (fp)
och Larsson i Norderön (ep).

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag och åtskilliga medmotionärer
från högern har i en rätt
utförlig motion, nr 144, berört en mångfald
av bilismens just nu aktuella problem.
Av dessa har av naturliga skäl
särskild uppmärksamhet ägnats den nya
vägplanen. Vi iir alla vid medvetna om
alt det svenska vägväsendet i dag inte
motsvarar anspråken på elt modernt,

rationellt och ur trafiksäkerhetssynpunkt
godtagbart vägnät och att en upprustning
av vägnätet därför är i hög
grad behövlig.

Det är inte min avsikt att ta upp en
längre debatt i denna fråga. Vi motionärer
skulle kunna nöja oss med att
konstatera, att statsutskottet i det utlåtande
som nu ligger på kammarens bord
har tillmötesgått våra önskemål om att
förslaget till vägplan skall godkännas i
princip. Vi är helt tillfredsställda med
utskottets uttalande i det hänseendet.
Några kompletterande synpunkter kanske
ändå bör framhållas.

Jag vill då först deklarera, att jag inte
har för avsikt att här polemisera mot
departementschefen med anledning av
några enligt min mening olyckliga formuleringar
beträffande vägplanen i
statsverkspropositionen. Jag tror inte,
att man behöver ta dem alldeles efter
orden. Sedan statsutskottet nu oreserverat
har talat för vägplanens godkännande,
finns ingen anledning att uppehålla
sig vid dessa tillspetsade uttalanden. Ett
principiellt godkännande av vägplanen
innebär å andra sidan inte — vilket
statsutskottet också har framhållit —
slavisk bundenhet. Tvärtom måste planen
naturligtvis anpassas efter den tekniska
och ekonomiska utvecklingen. Därvid
bör givetvis väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i vederbörlig ordning ta
hänsyn till de synpunkter på planen
som har anförts vid remissbehandlingen.
Men genom själva planen — och det
är det som är det viktiga — har vi nu
äntligen fått en fast grund lagd för det
svenska vägbyggandet. Och jag vill gärna
tillägga att vi har fullt förtroende
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
vilja och förmåga att under kontinuerligt
samråd med den förra året tillsatta
»samarbetsdelegationen för vägväsendet»
förverkliga den nu godkända planen.

På två punkter skulle jag dock ändå
särskilt vilja understryka statsutskottets
uttalanden. Den ena rör vägnätets bärig -

126 Nr 11 Onsdagen den 8 april 1959 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

hetsstandard. I den frågan har utskottet
funnit »starka skäl» tala för att enhetliga
bärighetsnormer följs vid upprustningen
av vårt brobestånd. Bärighetsstandarden
har sådan betydelse för
transportapparatens utnyttjande, att enhetlighet
i det hänseendet inte får underskattas.
Jag utgår också ifrån att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i samband
med vägplanens fullföljande beaktar
också behovet av enhetlig bärighetsstandard
beträffande själva vägarna.

Den andra frågan gäller formerna för
de dimensionerade hastigheterna. Det
finns ingen anledning att blunda för
att dessa normer ur trafiksäkerhetssynpunkt
är av utomordentligt stor betydelse.
Jag vill gärna begagna tillfället
att uttrycka min glädje över utskottets
uttalande att just denna synpunkt måste
beaktas vid normernas fastställande.

I vår motion hade vi hemställt att
riksdagen skulle uttala sin principiella
anslutning också till det investeringsprogram
som utarbetats på grundval av
vägplanen. Vi var och är fortfarande
medvetna om att det naturligtsvis inte
kan komma i fråga att riksdagen eller
Kungl. Maj :t skulle binda sig för ett
långsiktigt investeringsprogram, men vi
hade ändå den uppfattningen, att ett
principuttalande beträffande programmet
skulle vara av värde. Vi kan i det
hänseendet hänvisa till det uttalande
som gjordes i statsutskottet, då frågan
behandlades förra året. Statsutskottet
sade då uttryckligen ifrån, att förutsättningen
för en rationell vägbyggnadsverksamhet
var en investeringspolitik
som gav möjligheter till en långsiktig
arbetsplanering utan ändringar år från
år. Därigenom skulle man, sade utskottet,
kunna vinna de fördelar som sammanhänger
med en övergång från mindre
till större arbetsföretag, ett förfarande
som statsrevisorerna förordat redan
vid 1956 års riksdag. Statsutskottet påvisade
också, att ovissheten om kommande
medelstilldelning i stor utsträckning
förhindrade utläggande av stora

entreprenader och att det blev svårt att
överblicka behov och sysselsättning i
fråga om väg- och vattenbyggnadsverkets
egen arbetskraft.

Nu har emellertid statsutskottet inte
velat förorda ett uttalande från riksdagens
sida om det tidsmässiga genomförandet
av investeringsprogrammet i
dess helhet. Jag vill med anledning härav
framhålla, att detta faktiskt icke heller
var motionärernas mening. Vi önskade
ett principuttalande, som skulle
medföra alla de fördelar statsutskottet
självt förra året efterlyste, men vi eftersträvade
icke en fullständig bundenhet
för hela perioden. Jag tror att jag kan
tala för mina medmotionärer, om jag
säger, att vi faktiskt är så tillfredsställda
med utskottets allmänna anslutning
till själva vägplanen, att vi icke har någon
anledning att reservera oss mot utskottets
förbehåll beträffande investeringsprogrammet.

Bland de övriga frågor som behandlats
i motionen vill jag, herr talman, till
sist taga upp och med några ord beröra
vår hemställan, att riksdagen skulle hos
Kungl. Maj:t begära tillägg till direktiven
för 1953 års trafikutredning för att
få formerna för finansiering av väg- och
brobyggen utredda. Vi syftade då på de
ur svenska synpunkter mindre »konventionella»
finansieringsmetoder, som bl. a.
tillämpats i Förenta staterna men också
på vissa håll i Europa, nämligen bl. a.
att uttaga avgifter av de trafikanter som
utnyttjar vissa speciella leder. Vi var
medvetna om att många svårlösta problem
kan aktualiseras med sådan finansiering,
men vi tyckte att problemet i
varje fall var förtjänt av att utredas. Vi
var också på det klara med att just detta
problem borde ligga inom arbetsområdet
för 1953 års trafikutredning. Men vi
var tveksamma om huruvida direktiven
för utredningen verkligen gav täckning
för ett så vidsträckt utredningsuppdrag.
Då statsutskottet nu uttryckligen förklarat,
att frågan faller inom utredningens
uppdrag, kan vi bara med tacksam -

127

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Allmän översikt

het notera detta och uttrycka en förhoppning
om att 1953 års trafikutredning
snarast griper sig an med det problemet.

Över huvud taget har 1953 års trafikutredning
så många komplicerade och
svårlösta frågor att behandla, att arbetet
av naturliga skäl måste bli tidsödande.
Jag har emellertid en känsla av att
arbetet inom utredningen tidvis icke bedrivits
med tillräcklig energi, och jag
vill avsluta detta anförande med att uttala
en förhoppning om att departementschefen
måtte göra vad på honom
ankommer för att tillse, att utredningsarbetet
verkligen leder till ett snabbt
resultat. Den våldsamma expansion som
bilismen har undergått under de senaste
åren har givit en brännande aktualitet
åt många av de trafikpolitiska och andra
problem, som trafikutredningen sysslar
med. De många olösta frågorna är
ägnade att medföra förluster och felinvesteringar
på många områden inom
näringslivet. Vi har i vår motion pekat
på åtskilliga av dessa frågor, som snarast
måste angripas men som på grund
av utredningsarbetet tyvärr ännu icke
har kunnat finna sin lösning.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till statsutskottets
förslag på denna punkt.

Herr talmannen tog nu ledningen av
förhandlingarna.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! I anslutning till den
förda debatten och därunder framställda
förslag vill jag anföra några synpunkter
på de berörda problemen och
utskottets ställningstagande till desamma.

Såväl herr Hansson i önnarp som
herr Gustavsson i Alvesta har framfört
sina synpunkter på det enskilda vägväsendet.
De aktuella frågorna här gäller
dels höjning av bidragsprocenten och
dels en utredning om det enskilda vägväsendet.

Nr 11

över beräkningen av väganslagen m. m.

Vad först beträffar frågan om en höjning
av bidragsprocenten vill jag nämna
att utskottet i sitt utlåtande ganska
utförligt redogjort för utlåtandet på motsvarande
punkt i fjol. Jag kan här understryka,
att vad vi därvidlag har sagt
till stor del sammanfaller med vad herr
Hansson i Önnarp anförde, nämligen
att den kraftiga trafikökningen under
de senaste åren har medfört ökade krav
även på de enskilda vägarna i fråga om
såväl bärighet som standard i övrigt och
att detta innebär en ekonomisk börda
för de intressenter som har att ombesörja
denna väghållning. Utskottet
framhöll också i sitt utlåtande, att starka
skäl kunde åberopas för höjning av
den procentsats efter vilken statsbidrag
för underhåll av enskilda vägar utgår.

Vi anförde emellertid också — och
det är inte minst aktuellt i år — att man
här måste göra en avvägning under hänsynstagande
till det statsfinansiella läget.
Det var med den motiveringen vi
i fjol avstyrkte bifall till motionerna om
höjning av det procentuella bidraget,
och om denna vår ståndpunkt hade saklig
täckning i fjol, har den det om möjligt
ännu mer i år med hänsyn till det
nu rådande statsfinansiella läget.

Nu kan man möjligen invända, att ett
bifall till reservationen om höjning inte
medför några ekonomiska konsekvenser
per omgående. Väg- och vattenbyggnadsverket
har begärt ett anslag på 22
miljoner, vilket är 3 miljoner mer än
under fjolåret, och man räknade då
med att det höjda bidrag som föreslagits
skulle utgå från och med 1959. Reservanterna
föreslår att det skall utgå
från och med 19G0 — på det sättet undgår
man att begära en större medelstilldelning
nu; Kungl. Maj:t har nämligen
höjt bidragen från 19 miljoner förra
året till 20,5 miljoner nu. Så småningom
kommer emellertid kravet på att också
detta höjda bidrag skall täckas, och då
har vi således beställt eu icke oväsentligt
ökad utgift. Just detta förhållande
har gjort, herr talman, att utskottet har

Nr 11

128

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

funnit sig böra stanna vid att föreslå,
att nuvarande bidragsprocent må tilllämpas
tills vidare, och att utskottet således
avstyrkt framställningarna om höjt
bidrag.

Sedan gäller det frågan om en utredning
angående hela det enskilda vägväsendet.
Jag vill i det sammanhanget
bringa i erinran, att vi har haft uppe
den frågan tidigare. Herr Hansson i
Önnarp menade litet ironiskt, att vår argumentering
här hänger på en skör
tråd. När vi hänvisar till pågående utredning
vill han göra gällande, att denna
utredning bara berör problem som
avser städerna. Jag vill då erinra om
att det för tre år sedan gjordes en hemställan
från centerpartihåll om en utredning
av den enskilda väghållningens
problem, vilken skulle avse såväl vägsamfälligheternas
som vägföreningarnas
verksamhetsområde. Remissmyndigheterna
pekade i sina yttranden över motionerna
på en rad åtgärder i olika avseenden
som vidtagits eller planerats för
lösande av nämnda problem. Utskottet
erinrade i sitt utlåtande nr 184 år 1956
bland annat om den höjning av bidragsprocenten
som beslutats vid vårsessionen
av 1956 års riksdag. Vi erinrade
också i det sammanhanget om vad vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen anfört beträffande
en hemställan om ökning av
statsbidraget till underhåll av vissa enskilda
vågar som lios Kung], Maj:t gjorts
av Förbundet för enskild väghållning i
Stockholms län och som av styrelsen
tillstyrkts. Styrelsen hade därvid framhållit
att den restriktiva och försiktiga
tillämpningen av bidragsgivningen bl. a.
till stamvägarna inom tätbebyggda samhällen
borde modifieras. Även överrevisorerna
vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
tog i den budgetåret 1955/56
avgivna berättelsen upp frågan och förordade
i anledning härav en översyn av
bestämmelsens tillämpning inom vägföreningens
område. Utskottet förklarade
sig sedan i sitt utlåtande dela överrevisorernas
uppfattning och förutsatte

att en dylik översyn skulle komina till
stånd.

I statsverkspropositionen 1957 meddelades
sedan att ärendet var föremål
för remissbehandling, och sedermera
har, som omnämnes i utskottets
förevarande utlåtande, uppdragits åt
utredningen om städernas väghållning
att utreda frågan. Jag vill här betona
att detta avsnitt av utredningen rör väsentliga
punkter på den enskilda väghållningens
område. Vi har därför i utskottet
funnit det väl motiverat att avvakta
utredningens förslag, och vi har
erinrat om att detta beräknas bli framlagt
innevarande år. Detta är i stort
sett de synpunkter som förestavat utskottets
ställningstagande på denna
punkt, och jag tycker att de är hållbara.

Vad herr Bohmans anförande beträffar
ger det mig icke någon anledning till
närmare kommentarer, eftersom ju herr
Bohman inte hade något yrkande. I den
motion herr Bohman varit med om att
frambära, bär den primära synpunkten
varit, att vi helt principiellt borde anta
den framlagda vägplanen. Som herr
Bohman erinrade om har vi också i utskottet
förordat att vägplanen godtages
i princip som ett program för det kommande
vägbyggnadsarbetet.

Herr Bohmans reflexioner i övrigt
ger mig som sagt ingen anledning till
kommentarer, men jag kanske får anföra
ett par konkreta sifferuppgifter i
detta sammanhang. Jag hoppas att herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
inte finner att jag
här gör intrång på hans domäner. Jag
har ett intryck av att man här i kammaren
inte riktigt förstått vad som skett
och sker på vägbyggandets område, och
det kan därför ur många synpunkter vara
skäl i att den saken aktualiseras här.

Jag vill alltså nämna, att det under
1958 utfördes ordinarie vägbyggnadsarbeten
för 320 miljoner kronor och beredskapsarbeten
för 90 miljoner kronor
eller sammanlagt 410 miljoner kro -

129

Onsdagen den 8
Allmän översikt

nor. För innevarande år beräknas denna
byggnadsverksamhet, alltså inklusive
beredskapsarbeten, komma att uppgå
till högst 500 miljoner kronor. Den
som under många år haft, jag säger nöjet
att arbeta på detta avsnitt, kan med
verklig tillfredsställelse konstatera de
framgångar vi nu nått. Den saken bör
man inte förbise, när man anslår som
jag tycker ibland alltför pessimistiska
tongångar angående möjligheterna att
skapa förutsättningar för en verkligt bärande
och god landsvägstrafik.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSSON i Önnarp (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag hade litet svårt att
förstå den ärade ordföranden i statsutskottets
fjärde avdelning, när han
först framhöll att utskottets skrivning
var välvillig och sedan sade sig vara
betänksam, när han kom in på de kostnadsökande
konsekvenserna av ett bifall
till vårt yrkande. Man kan väl då
ha rätt att fråga vad utskottets välvilliga
skrivning egentligen innebär. Är det
skrivna bara ett fagert löfte? Eller är
avsikten att utskottets skrivning skall
leda till en viss höjning, om den också
kommer ett år senare?

Sedan vet jag inte om det tjänar så
mycket till att tvista om den utredning
som här varit på tal. Jag vill bara helt
kort säga att avdelningsordförandens
framställning åtminstone inte övertygar
mig om att det föreligger någon skillnad
mellan det som han anförde och vad
jag sagt tidigare. Jag skall inte förlänga
debatten i onödan. Jag vill slutligen
blott säga, att när jag läst igenom de
ursprungliga direktiven och det tillägg
som jag nu också snappat upp, bestyrkes
att denna utrednings arbete i första
hand och till väsentlig del omfattar den
enskilda väghållningen inom städer och
tätbebyggda områden och inte enskild
väghållning i allmänhet.

9 — Andra kammarens protokoll 1959. 1

april 1959 em. Nr 11

över beräkningen av väganslagen m. m.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har nog inte ett
ögonblick trott att jag skulle kunna
övertyga herr Hansson i Önnarp i denna
fråga. Vi har haft tillfälle att diskutera
den i utskottet, och jag förstår
att han står fast vid sin ståndpunkt.
Men jag hoppas ändå att den bärande
argumenteringen i utskottets utlåtande
är klarlagd för kammaren. Även på detta
område tycker jag man har rätt att slå
an ljusare tongångar. Det är ett faktum
att under senare år enskilda vägar intagits
till underhåll i hastigare takt och
större omfattning, och det anser vi i
utskottet bör fortsätta.

Herr Hansson i önnarp var skarp i
sin replik mot mig när det gällde bristande
logik. Jag hade talat om utskottets
välvilja, men jag ville inte ta konsekvenserna.
Jag tycker emellertid att
herr Hansson kunde förstå våra synpunkter
i detta fall, ty även om vi har en
starkt positiv inställning till dessa problem,
kan vi inte rimligen undgå att göra
avvägningar, och just nu är laget
sådant, att det helt enkelt tvingar oss att
iaktta försiktighet. Jag hoppas att min
vän herr Hansson, när han tänker på
detta i lugn och ro, skall förstå den synpunkten.

Herr PERSSON i Växjö (s):

Herr talman! Jag vill först understryka
vad herr andre vice talmannen
som representant för utskottet sagt, när
han påvisat hur mycket av våra resurser
vi ändå just nu använder för att
försöka bygga vägar i detta land. Det
är alldeles klart att en ordentlig upprustning
av vårt vägnät är en angelägen
uppgift för samhället; därom behöver
inte råda några delade meningar. Det är
av stor betydelse att vi har fått den s. k.
vägplanen för Sverige som ett underlag
för den fortsatta upprustningen.

Det är möjligt att jag missuppfattade
herr Bohman, men jag tyckte att lian
i vår skrivning i utskottet när det gällde
Jr 11

130 Nr 11 Onsdagen den 8 april 1959 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

vägplanen kanske lade in något mer än
vi själva tänkt oss inom utskottet och i
synnerhet inom fjärde avdelningen. Det
är ju naturligt att en plan av detta slag
inte kan låsas fast slutgiltigt och i förväg.
Den måste bli föremål för en successiv
revision alltefter den tekniska
och ekonomiska utvecklingen. Det är
emellertid tillfredsställande att kunna
konstatera, att departementschefen och
utskottet när det gäller vägplanen som
sådan — jag avser nu inte investeringsprogrammet,
som jag skall säga några
ord om strax — är helt ense i sina ställningstaganden
i fråga om riktlinjerna
för den framtida utbyggnaden av vårt
vägnät. Det är endast på en punkt, nämligen
beträffande bärighetskravet vid
upprustningen av broarna, som utskottet
i sin skrivning ansett sig böra göra
en liten avvikelse, och där har man
gjort vissa närmare uttalanden. Statsutskottet
har uttalat sin principiella anslutning
till vägplanen och vad därmed
sammanhänger. Utskottet har särskilt
understrukit att detta inte innebär ett
ställningstagande till den av vägdelegationen
föreslagna totala omfattningen
av investeringarna under hela perioden
eller ens under tioårsperioden 1958—
1967.

I fråga om investeringarnas omfattning
i övrigt har utskottet erinrat om
de beslut härom som fattades av fjolårets
A-riksdag samt om innebörden i
de uttalanden som då gjordes av utskottet.
Den närmare innebörden av
dessa uttalanden förtydligades sedermera
av fjärde avdelningens ordförande
i samband med att frågan behandlades
här i kammaren. Det förtydligandet visade
bl. a. att även statsutskottet förutsatte,
att man vid avvägningen av väganslagen
för den närmaste femårsperioden
skulle ta hänsyn till samhällsekonomien
och att statsutskottets uttalanden
inte finge uppfattas så att det skulle
vara någon absolut bindning till fixerade
tal.

Utskottet har inte heller i år ansett

sig kunna förorda att ett sådant uttalande
nu göres från riksdagens sida
rörande det tidsmässiga genomförandet
av investeringsprogrammet i dess helhet.

Jag tycker att det i år har varit tämligen
angenämt att vara med och behandla
denna fråga om våra vägar och
anslagen till dem, eftersom man, såvitt
jag har förstått, knappast någonsin förr
kunnat åstadkomma så stor enighet
bland alla berörda parter om de förslag,
som framlagts av departementschefen,
och därför är det naturligt att
jag för min del yrkar bifall till utskottets
hemställan under punkt 9 i utlåtandet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag begärde ordet bara
för att få göra ett kort konstaterande.
Efter att ha lyssnat dels på avdelningens
värderade ordförande och dels nu
sist på herr Persson i Växjö har jag
förstått, att det råder full överensstämmelse
mellan utskottet och mig angående
vägplanen och dess tillämpning. Jag
finner det värdefullt att kunna göra ett
lådant konstaterande.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Det har uppstått en
tvist mellan utskottets talesman och en
av reservanterna angående vilka frågor
som utredningen om städernas väghållning
arbetar med. Från början gällde
det ju enbart städernas väghållning,
men sedermera fick utredningen tililäggsdirektiv
med anledning av en framställning
från en sammanslutning av
vägföreningarna i tätorterna i Stockholms
län. Efter denna framställning
fick utredningen i uppdrag att göra en
översyn av statsbidragsgivningen just
till de vägföreningar där statsbidragsbestämmelserna
nu tillämpas mycket
restriktivt jämfört med vad som gäller
för vägsamfälligheterna, på så sätt att
vägföreningarna bara får statsbidrag till

131

Onsdagen den 8 april 1959 em. Nr 11

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

cn mycket begränsad del av sitt vägnät
under det att vägsamfälligheterna får
bidrag för alla vägar. Rätt skall ju vara
rätt.

Utredningen om städernas väghållning
sysslar alltså inte med den stora
delen, vägsamfälligheterna, utan endast
med vägföreningarna plus städernas
väghållning, som utgör en mycket begränsad
del av det hela.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var med stort intresse
jag lyssnade till herr Larssons i
Luttra redogörelse för hur man arbetar
inom denna utredning. Herr Larsson i
Luttra stannade vid att utredningen inte
sysslar med vägsamfälligheterna utan
endast med vägföreningarna. Men det
är ju obestridligt att vägföreningarnas
och vägsamfälligheternas problem har
många beröringspunkter, och därför menar
vi att vi, när utredningsresultatet
framlägges, har god ledning för det
fortsatta arbetet. Det är tänkbart, det
vill jag inte bestrida, att det så småningom
kan bli anledning att ta upp
problemet i hela dess räckvidd.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Herr andre vice talmannen
yttrade att utskottet har hänvisat
till vad det anförde i fjol och att det
var just på grund av vad utskottet då
anförde som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gjorde denna undersökning av
kostnadsfördelningen. Herr Malmborg
konstaterade att det skulle behövas en
tioprocentig höjning av anslaget för att
vägintressenternas andel skulle kunna
öka.

Herr andre vice talmannen sade vidare,
att det med hänsyn till det statsfinansiella
läget inte vore riktigt att
höja bidraget till de enskilda vägarna.
I den motion vi väckt från centerpartiets
sida har vi emellertid inte föreslagit
någon ökning av statsbidraget till
de enskilda vägarna utan endast en om -

fördelning på så sätt att 1,5 miljoner
kronor överföres från anslaget till de
allmänna vägarna till anslaget till de
enskilda.

Vad sedan herr Larsson i Luttra såsom
utredningsman hade att säga styrkte
oss reservanter än mer i den uppfattningen,
att vi bör få en särskild utredning
som tar hand om de frågor vi
berört i motionen.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
erinrade om att motionsvis framförts
förslag om att en omfördelning av
anslagen skall göras. Ökningen av bidragsprocenten
skulle därför inte få
som konsekvens någon ökad belastning
av statskassan.

Vi har emellertid, herr talman, under
årens lopp ingående prövat denna
fråga och därvid kommit till den samstämmiga
uppfattningen, vilket också
framgår av utskottsutlåtandet, att det
är mycket äventyrligt att ge sig in på
någon omfördelning av anslagen. Frågan
har prövats i skilda instanser från
de lägsta ända upp till de högsta. Att
låta en utskottsavdelning sitta och göra
omfördelningar, är inte rekommendabelt.
Jag tror att denna vår ståndpunkt
är synnerligen starkt underbyggd.
Inte heller de, som i särskild grad varit
intresserade av att en höjning skall ske,
har nu velat vara med om att finansiera
den genom en omfördelning.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Vi skall kanske med
anledning av departementschefens korta
inlägg inte ge oss in på någon längre
debatt om hur man bör tolka statsutskottets
utlåtande. Vi får väl försöka
läsa innantill var och en efter sin förmåga
och sina önskemål. Men så mycket
skulle jag väl ändå kunna säga, att om
utskottet med sin formulering skulle
ha velat alldeles oreserverat godtaga
vad departementschefen uttalat, då

132 Nr 11 Onsdagen den 8 april 1959 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

skulle det säkerligen ha blivit en reservation
i utskottet och då skulle vi nog
inte i riksdagen ha varit eniga om detta
utlåtande, som enligt min mening är
mycket förnämligt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Bohman att jag bara håller mig till dem
som uttolkat den text de själva skrivit.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att ta upp någon debatt om riktlinjerna
för vägpolitiken framöver. Det föreligger
ju stor enighet inom utskottet beträffande
dessa riktlinjer. Jag vill bara
uttrycka min glädje över att man, när
vi nu har ett arbetsmarknadsläge som
ger större möjligheter till investeringar,
satsar på vägbyggnationen.

Jag skulle vilja ställa en fråga till
statsrådet Skoglund på ett område, som
inte blivit nämnt i diskussionen och
tydligen inte heller i utskottsutlåtandet,
men beträffande vilket det vore av vikt
att få klarhet. Jag syftar på frågan om
broarnas bärighet. Jag förmodar att vi
är överens om att det är av utomordentligt
stor betydelse att man gör de investeringar
man kan för att höja broarnas
bärighet. Vårt näringslivs och inte minst
skogsbrukets transportkostnader fördyras
en hel del därför att broarna inte
bär de laster som lastbilarna kan klara
av. Detta är mest sorgligt när det gäller
skogsbygderna, där situationen — i varje
fall under den tid av året vägen är
tjälad — är sådan, att vägarna tål betydligt
större laster än broarna kan bära
och där man därför avsevärt måste reducera
lasten. Jag vet att väg- och vattenbvggnadsstyrelsen
för ganska lång
tid sedan började göra en inventering
av broarnas bärighet i olika län. Såvitt
jag vet har man också undersökt vad
det skulle kosta att sätta broarna i
stånd. Även om denna fråga ligger litet

vid sidan om denna debatt, så har den
stor betydelse för vår vägpolitik, och
jag skulle vilja fråga om statsrådet kan
säga, huruvida denna utredning, som
väg- och vatten satte i gång för länge
sedan, är slutförd eller när den kan
väntas bli slutförd. Om den inte är slutförd,
ämnar statsrådet i så fall på något
sätt påskynda den?

Jag skulle även vilja fråga på vilket
sätt man försökt tillgodogöra sig de
kunskaper man hittills fått genom denna
inventering. Jag tänker här inte närmast
på underhållsarbeten och sådant,
utan på beredskapsarbeten, där broförbättringar
och broförstärkningar
skulle kunna tjäna som ett lämpligt arbetsobjekt.
Det är för att spara in en
diskussion i annat sammanhang som
jag ställer denna fråga till kommunikationsministern.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Med anledning av herr
Eliassons fråga vill jag meddela, att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bär
detta uppdrag. Det är ännu inte slutfört,
och jag kan för dagen heller inte
säga när det kan beräknas vara slutfört.
Men jag har i departementschefsutlåtandet
på tal om transporter av just
den typ, som herr Eliasson var inne på,
sagt att det är i hög grad angeläget att
man undersöker broarnas bärighet och
att ett stort antal broar med låg bärighet
bör förstärkas. Jag har alltså liksom på
förhand inkasserat resultatet av den utredning
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ägnar sig åt. Jag är självfallet
i hög grad intresserad av att den kan
påskyndas och att resultaten kommer
så snart som det över huvud taget är
möjligt. Jag tror nämligen att det är
viktigt, att broarna och vägarna inom
dessa områden, där det är fråga om den
nyttotrafik, som jag har tagit mig friheten
att understryka behovet av, gynnas
på alla sätt. Därför måste denna
fråga snabbt bringas till lösning.

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Nr 11

133

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Med anledning av herr
Eliassons i Sundborn yttrande vill jag
understryka vad utskottet sagt beträffande
bärighetsstandard: »En enhetlig
bärighetsstandard för vägnätet är av
stor betydelse för näringslivets och den
övriga nyttotrafikens transportbehov.
Av särskild vikt är därvid att broarna
redan från början ges en gemensam ändamålsenlig
standard. Med hänsyn härtill
har utskottet funnit starka skäl tala
för att vägplanens förslag till enhetliga
bärighetsnormer i möjligaste mån
följes vid upprustningen av vårt lands
brobestånd.»

Det är ett väsentligt krav att vi får
en god standard på hela detta område.
Därigenom kan vi på ett effektivt sätt
främja det produktiva livet i hela dess
räckvidd, vilket i övrigt vägplanen i sin
helhet syftar till.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan, dels ock på bifall till berörda
hemställan med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i önnarp begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
9:o) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det cj vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring av motiveringen, som föranledes
av bifall till den vid punkten fogade
reservationen 4) av herr Ivar Johansson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i önnarp begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 149 ja och 59 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan utan
ändring av motiveringen.

Punkterna 10—14

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15

Bidrag till underhåll av enskilda vägar
m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 15, s. 55—
58) föreslagit riksdagen att dels till Bidrag
till underhåll av enskilda vägar
in. in. för budgetåret 1959/60 anvisa ett
reservationsanslag av 21 000 000 kr., att
avräknas mot automobilskattemedlen,
dels ock medgiva att under budgetåret
1959/60 statlig lånegaranti måtte beviljas
för lån avseende inköp av vägunderhållsmaskiner
för vissa enskilda vägar
intill ett totalbelopp av 500 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Torsten Andersson (1:216) och den
andra inom andra kammaren av herr
Gustafsson i Kårby (11:274), vari hemställts
om en snar utredning av frågan
om det enskilda vägnätets framtida status
i enlighet med motionernas syfte
och att de förslag måtte framläggas, vartill
utredningen kunde föranleda;

dels ock de i utskottsutlåtandet under
punkten 9 redovisade motionerna 1:217
och II: 276, f: 19 och II: 16, 1: 220 och

134

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m.

11:279, 1:219 och 11:278 samt 1:218
och II: 277, samtliga motioner i vad de
berörde förevarande anslag.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:217 och 11:276,
I: 19 och II: 16, I: 220 och II: 279, I: 219
och II: 278 samtl: 218 och II: 277, samtliga
motioner i vad de avsåge höjning av
bidragsprocenten för underhåll av enskilda
vägar, icke måtte av riksdagen bifallas; II.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 217 och II: 276, I: 19 och
11:16, 1:220 och 11:279, 1:219 och
II: 278 samt I: 218 och II: 277, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till underhåll av enskilda vägar
m. in. för budgetåret 1959/60 anvisa ett
reservationsanslag av 21 000 000 kr., att
avräknas mot automobilskattemedlen;

III. att motionerna 1:216 och 11:274
samt 1:19 och 11:16, sistnämnda båda
motioner såvitt de avsåge utredning rörande
underhållet av enskilda vägar,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att motionerna 1:217 och 11:276,
såvitt de avsåge särskilt uttalande från
riksdagens sida, icke måtte av riksdagen
bifallas;

V. att riksdagen måtte medgiva, att
under budgetåret 1959/60 statlig lånegaranti
finge beviljas för lån avseende
inköp av vägunderhållsmaskiner för
vissa enskilda vägar intill ett totalbelopp
av 500 000 kr.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ivar Johansson, Nils
Theodor Larsson, Jacobsson, Svensson i
Stenkyrka och Hansson i Önnarp, vilka
under åberopande av reservationen vid
punkten 9 ansett att utskottet under I.
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna I: 217 och
11:276, 1:19 och 11:16, 1:220 och
11:279, 1:219 och 11:278 samt 1:218
och 11:277, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.

Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört rörande höjning av bidragsprocenten
för underhåll av enskilda vägar;

b) av herrar Ivar Johansson, Nils
Theodor Larsson, Jacobsson, Svensson
i Stenkyrka och Hansson i Önnarp, vilka
ansett att utskottet bort tillstyrka bifall
till motionerna 1:216 och 11:274
samt 1:19 och 11:16, sistnämnda båda
motioner såvitt de avsåge utredning rörande
underhållet av enskilda vägar,
och att därför utskottet under III. bort
hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna I: 216 och II: 274
samt 1:19 och 11:16, sistnämnda båda
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört angående behovet
av en utredning rörande det enskilda
vägnätets status in. in.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr BERGLUND (s):

Herr talman! Den punkt som jag här
skulle beröra, har delvis behandlats
under den nyss avslutade överläggningen,
varför det i stort sett kunde vara
onödigt att här göra upprepningar. Jag
vill emellertid endast påpeka en sak,
nämligen att den välvilliga skrivning
till höjning av bidragsprocenten för
underhåll av enskilda vägar som utskottet
gjorde vid förra årets riksdag och
som utskottet har upprepat vid innevarande
års riksdag, är inget medel att
underlätta för de enskilda väghållarna
att hålla sina vägar i stånd.

Utvecklingen av motorismen under
de senaste åren har medfört att de enskilda
vägarna inte längre trafikeras
endast av de enskilda väghållarna, utan
de används för turisttrafiken och trafik
för skogsbrukets räkning. Den enskilde
väghållaren har ingen som helst
ekonomisk vinning av denna trafik.
Av den anledningen måste det anses
absolut nödvändigt att höja bidragsprocenten.
Denna främmande trafik medför
ju en ekonomisk belastning för den

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Nr 11

135

enskilde väghållaren. I övre Norrlands
inlandskommuner och fjällkommuner
utnyttjas de enskilda vägarna av turisterna
för att komma fram till de sportfiskesjöar,
till vilka domänverket säljer
fiskekort.

De enskilda vägarna användes också
för virkestransporter, i vilka den enskilde
väghållaren inte har del. Att dessa
enskilda vägar, som i många fall har
en längd av fem till sex kilometer, ja
ända upp till tio kilometer, användes
för sådana transporter, som medför att
de enskilda väghållarna utsättes för
mycket stora ekonomiska påfrestningar
i form av ökade kostnader för att hålla
vägarna i stånd.

Utskottet åberopar det statsfinansiella
läget såsom skäl för sitt avstyrkande.
Man kan då fråga: Vilken ekonomisk
bärkraft har de enskilda väghållarna?
Dessa har fått sin ekonomi väsentligt
försämrad på grund av — eller kanske
man tyvärr skall säga — den senaste
tidens sysslolöshet. Såvitt man nu kan
bedöma har dessa människor, som uteslutande
lever på skogsbruk och den
sysselsättning som skogsbruket ger,
ingen möjlighet att under de närmaste
åren reparera sin försämrade ekonomi.
Ur dessa synpunkter skulle det vara
tacknämligt om bidragsprocenten kunde
höjas.

Herr talman! Jag skall inte längre ta
kammarens tid i anspråk. Jag avstår
från att yrka bifall till den motion,
11:277, som jag väckt i denna fråga,
och ansluter mig i stället till reservationen
nr 5 av herr Ivar Johansson m. fl.

Herr HANSSON i önnarp (ep):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 5.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav i fråga om inom. I

Statens trafiksäkerhetsråd m. m.

propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till
den ovan under a) angivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. Ill

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den ovan under b) angivna
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. IV och V

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 16—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29

Statens trafiksäkerhetsråd m. m.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Vid denna punkt har
en blank reservation avgivits av herr
Edström i första kammaren. Den avser
en motion som herr Edström samt jag
och några andra ledamöter i denna
kammare väckt angående s. k. haverikommissioner
inom statens trafiksäkerhetsråd.
I samband med den upprustning
som ägt rum genom ökat anslag
till forskningsrådens kommitté för trafiksäkerhetsforskning
och i viss mån
även till trafiksäkerhetsrådet har den
tanken framförts, att ett större antal
haverikommissioner skulle organiseras.
De skulle bestå av läkare, psykologer
och tekniker och rycka ut vid mera
komplicerade trafikolyckor. Den utredning
som dessa kommissioner kunde
åstadkomma skulle ha stor betydelse,
anser man på sakkunnigt håll, för att

13G

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande

klarlägga olycksorsakerna, varigenom
större möjligheter skulle skapas att ingripa
mot förhållanden på vägarna som,
om någon ändring inte sker, kan ge
upphov till ytterligare olyckor. I England
har upprättats sådana haverikommissioner
i stor utsträckning, och resultatet
av deras arbete har befunnits
vara mycket gott.

Vid remissbehandlingen av det betänkande,
som förra hösten lades fram
av organisationskommittén för trafiksäkerhet
1958, togs frågan om inrättande
av en eller flera permanenta haverikommissioner
för vägtrafikolyckor upp
av flera instanser — det var statens
medicinska forskningsråd, statens naturvetenskapliga
forskningsråd, Motorförarnas
helnykterhetsförbund och Sveriges
läkares automobilklubb. Samtliga
dessa instanser ansåg, att man borde
satsa på denna form för trafiksäkerhetsforskning
i trafiksäkerhetsrådets
regi.

När vi motionärer nu tagit upp frågan
och begärt ett extra anslag på förslagsvis
50 000 kronor har vi även
stött oss på den allmänt välvilliga hållning
till detta spörsmål, som vi ansett
att kommunikationsministern intagit
genom sina formuleringar i propositionen.
Men hans slutsats har inte blivit
den vi hade väntat. Kommunikationsministern
har nämligen funnit att trafiksäkerhetsrådet
borde kunna organisera
sådana här kommissioner inom ramen
för tillgängliga resurser — alltså
de resurser som kommunikationsministern
menar att rådet skulle få till sitt
förfogande för nästa budgetår och där
ökningen från föregående budgetår endast
är ca 23 000 kronor.

Tyvärr har även utskottet gått på den
mera snäva linjen. I nuvarande läge vill
jag inte ställa något yrkande om bifall
till motionen. Jag vill bara uttrycka den
förhoppningen att trafiksäkerhetsrådet
skall få möjlighet att fullfölja det experiment,
som redan påbörjats i Uppsala
län och även på något annat håll.

Sedan kan man ju mot bakgrund av de
erfarenheter, som där göres, ingå till
Kungl. Maj:t med äskande om medel för
en utökning av denna verksamhet. Jag
tror att den kommer att visa sig bli synnerligen
betydelsefull för trafiksäkerheten.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkten 30

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 31

Bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande

Kungl. Maj:t hade (punkt 32, s. 93—
100) föreslagit riksdagen alt till Bidrag
till nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande för budgetåret 1959/60
anvisa ett anslag av 550 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herrar Nilsson i
Göteborg och Asp väckt motion (II: 72),
vari hemställts, att riksdagen åt nationalföreningen
för trafiksäkerhetens
främjande måtte anvisa ett anslag av
025 000 kr., dvs. 75 000 kr. mera än som
föreslagits i statsverkspropositionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen II: 72,
till Bidrag till nationalföreningen för
trafiksäkerhetens främjande för budgetåret
1959/60 anvisa ett anslag av 550 000
kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Om jag låtit denna punkt
gå oanmärkt förbi, så hade kanske statsutskottets
fjärde avdelning och måhända
även departementschefen fått den

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Nr It

137

Bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande

uppfattningen att jag var nöjd med behandlingen
av den motion som jag
väckt. Jag är inte nöjd utan missnöjd,
och jag kommer att så förbli, tills trafiksäkerhetsarbetet
blir utrustat med
sådana ekonomiska resurser, att vi i någon
mån kan komma till rätta med de
oefterrättliga förhållanden som existerar
inom trafiken.

Om vi betraktar utskottets utlåtande
mot bakgrunden av döds- och skadeoffren
på vägarna under den senaste påskhelgen,
så är utskottets utlåtande i denna
punkt ett föga uppmuntrande dokument.
Jag inbillar mig visserligen inte,
att de 75 000 kronor, som motionärerna
— herr Asp och jag — har begärt som
ett mycket blygsamt tillägg utöver vad
Kungl. Maj:t har föreslagit, skulle vara
av avgörande betydelse, men jag skulle
tro att de kanske skulle ha den betydelsen,
att den allmänhet som är intresserad
av trafiksäkerhetsarbetet skulle få
ett intryck av att riksdagen observerar
vad som försiggår ute i trafiken i detta
avseende.

I varje fall väntade jag mig ganska
mycket av den organisationskommitté
som tillsattes för något år sedan. Man
blev inte besviken på kommittén. Den
kom nämligen med ett upprustningsprogram,
som innebar förslag om en ganska
kraftig förstärkning både till den
verksamhet som Nationalföreningen för
trafiksäkerhetens främjande utövar och
till trafiksäkerhetsarbetet i övrigt. Men
när det förslaget kom under Kungl.
Maj ds prövning, blev det ganska kraftigt
beskuret. Av det storartade och
välbehövliga program för trafiksäkerhetsarbetet,
som kommittén hade utarbetat,
blev det inte mycket kvar, sedan
det hade passerat Kungl. Maj ds kansli.

Vi har motionerat om en ökning med
75 000 kronor. Det iir en mycket blygsam
begäran. Statskontoret hade förordat
ett anslag av 600 000 kronor, alltså
50 000 kronor mer än vad Kungl.
Majd hade föreslagit. Då tänkte jag, att
om vi motionärer föreslår en ökning

med 75 000 kronor, finns det i varje fall
25 000 kronors ökning i prutmån för
att komma i linje med statskontoret,
som man i vanliga fall inte kan säga är
alltför rundhänt, men den beräkningen
höll inte.

Statsutskottets fjärde avdelning och
utskottet i dess helhet har inlindat avslaget
i ett helt fång rosor över NTF:s
verksamhet, och det tackar vi för. Men
det räcker inte! De 75 000 kronor, som
vi hade krävt som en ökning utöver vad
Kungl. Majd hade föreslagit, hade vi
avsett för ett par särskilda arbetsuppgifter.
Vi hade avsett att bredda upplysnings-
och undervisningsverksamheten
i fråga om trafiken bland barn och
ungdom. En annan uppgift, till vilken
vi hade tänkt använda dessa pengar,
var upplysning i fråga om att antalet
olycksfall i trafiken från och till arbetet
inom vissa företag är större än antalet
olycksfall som inträffar på själva
arbetsplatsen. Vi hade tänkt använda
något av dessa pengar till dessa ändamål,
men nu blir det inte något av detta.

Med anledning av vad organisationskommittén
anför i fråga om frivilliga
bidrag och andra inkomster, som man
kunde tänka sig att eventuellt själv
åstadkomma, har departementschefen i
propositionen skrivit, att rörande betydelsen
av att frivilliga bidrag till trafiksäkerheten
göres skattefria må nämnas,
att skattelagssakkunniga 1958 framlagt
förslag till viss avdragsrätt för försäkringsanstalt
vid beskattning av bidrag
för ifrågavarande ändamål och att förslaget
är inom beredning inom finansdepartementet.

Nu vet jag mycket väl alt kommunikationsministern
inte direkt har med
den detaljen att göra. Men jag får kanske
betrakta det så att han flaggar med
möjligheten att i framtiden trafiksäkerhetsföreningen
slipper skatta för de belopp
vi får av försäkringsanstalterna
för trafiksäkerhetsarbetets bedrivande,
att vi får vara nöjda med vad vi får i
dag och eventuellt se fram mot eu lju -

138 Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 em.

sare framtid. Det är kanske en angelägenhet,
som jag får tala med finansministern
om i ett annat sammanhang.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Herr Nilsson i Göteborg
har i många år arbetat inom NTF och
är eminent sakkunnig på detta område.
Jag tror jag kan säga att inte bara jag
utan utskottet i dess helhet förstår hans
stora bekymmer för det beträngda läge
föreningen befinner sig i vid utövandet
av sin nyttiga verksamhet.

Herr Nilsson i Göteborg har själv erinrat
om att det blir en anslagsökning
på 100 000 kronor jämfört med fjolåret.
Jag vill i detta sammanhang också understryka,
att departementschefen anknyter
till utredningens framhållande
av betydelsen av att frivilliga bidrag till
trafiksäkerhetsarbetet göres skattefria.
Departementschefen nämner att skattelagssakkunniga
i december 1958 framlagt
förslag till viss avdragsrätt vid försäkringsanstalters
beskattning för bidrag
som lämnas till ifrågavarande ändamål.
Detta förslag är under beredning
i finansdepartementet, och nu hoppas
jag att det får en ur trafiksäkerhetssynpunkt
gynnsam behandling i finansdepartementet,
så att NTF kan få det
kraftiga ekonomiska stöd som är ytterligt
väl motiverat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 32—41

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42

Byggnadsstyrelsen: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 43, s. 118—
128) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att i personalförteckningen
för byggnadsstyrelsen vidtaga
i statsrådsprotokollet angivna ändringar,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för byggnadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1959/60, dels ock
till Byggnadsstyrelsen: Avlöningar för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 3 887 200 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Mannerskantz
och Sveningsson (1:229) och
den andra inom andra kammaren av
herr Magnusson i Borås (11:289), vari
hemställts, såvitt nu vore i fråga, om avslag
å Kungl. Maj:ts förslag om inrättande
av vissa nya befattningar inom byggnadsstyrelsen,
varigenom förevarande
anslag skulle upptagas till 3 808 500 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 229 och II: 289, såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för byggnadsstyrelsen
vidtaga i statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för den 3 januari
1959 förordade ändringar;

b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för byggnadsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60;

c) till Byggnadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 3 887 200 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Domö, Skoglund i Doverstorp, Nilsson i
Göingegården och fröken Karlsson, vilka
ansett att utskottet bort tillstyrka bifall
till motionerna I: 229 och II: 289
och därför hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts för -

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Nr 11 139

Byggnadsstyrelsen: Omkostnader

slag samt med bifall till motionerna
I: 229 och II: 289, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för byggnadsstyrelsen
uppföra en intendent i Ae 23 och
en byrådirektör i Ae24;

b) godkänna i reservationen framlagd
avlöningsstat för byggnadsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60;

c) till Byggnadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 3 808 500 kr.

Efter punktens föredragning yttrade:

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! På denna punkt är det
bland annat fråga om inrättande av några
nya tjänster i byggnadsstyrelsen. Vi
reservanter har inte övertygats om det
nödvändiga i detta. Däremot har det
nödvändiga i fråga om sparsamhet med
statens utgifter varit vägledande för den
reservation, nr 9, som avlämnats av herr
Domö m. fl., till vilken jag ber att få
yrka bifall.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Utskottet har på denna
punkt ansett sig böra biträda Kungl.
Maj:ts förslag, och det är anledningen
till att jag hemställer om bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Moholm begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
42 :o) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
9) av herr Domö in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 43

Byggnadsstyrelsen: Omkostnader

Kungl. Maj :t hade (punkt 44, s. 128
och 129) föreslagit riksdagen att till
Byggnadsstyrelsen: Omkostnader för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 486 600 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de under föregående punkt anmälda
motionerna I: 229 och II: 289, såvitt
däri yrkats, att förevarande anslag
måtte upptagas med 475 600 kr.;

dels de under punkten 2 redovisade
motionerna I: 215 och II: 272, såvitt
däri yrkats, att förevarande anslag
måtte upptagas med 438 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 215
och II: 272 samt I: 229 och II: 289, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Byggnadsstyrelsen: Omkostnader för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 486 600 kr.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Jacobsson, Anders Johansson,
Edström och Malmboro, fröken
Etmén samt fröken Vinge, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka den i motionerna
1:215 och 11:272 föreslagna anslagsminskningen
och därför hemställa,

Nr 11

140

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Ändring av förordningen med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:229 och 11:289 samt med bifall till
motionerna 1:215 och 11:272, samtliga
motioner såvitt nu’ vore i fråga, till
Byggnadsstyrelsen: Omkostnader för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 438 000 kr.;

b) av herrar Domö, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Jacobsson
m. fl.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den ovan under a)
angivna reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 44—66

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 67

Lades till handlingarna.

§ 4

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 11, i anledning av väckta
motioner angående extra avdrag vid beskattning
av folkpensionärer m. fl.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Ändring av förordningen med bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa fall

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 23, i anledning av väckta

motioner om ändring av förordningen
den 6 juni 1952 med bestämmelser om
begränsning av skatt i vissa fall.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
fyra motioner angående ändring av
sagda förordning, vilka utskottet upptagit
till behandling i ett sammanhang.

I de likalydande motionerna I: 296 av
lierr Ebbe Ohlsson m. fl. och II: 366 av
fröken \\retterström m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
föreslagen ändring av 2 § 1
mom. nämnda förordning, innebärande
bland annat viss sänkning av skattemaximum.

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna
I: 35 av fröken Andersson och II: 48 av
fru Wallerius-Gunne, om ändrad lydelse
av 4 § förordningen med bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa
fall, samt

2) de likalydande motionerna I: 296
av herr Ebbe Ohlsson m. fl. och II: 366
av fröken Wetterström m. fl., om ändring
av 2 § 1 mom. förordningen med
bestämmelser om begränsning av skatt
i vissa fall,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson, Nilsson i Svalöv och
Magnusson i Borås, vilka — under åberopande
av innehållet i de likalydande
motionerna I: 296 av herr Ebbe Ohlsson
m. fl. och II: 366 av fröken Wetterström
m. fl. — ansett att utskottet under 2)
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till nämnda motioner, antaga det i
motionerna intagna förslaget till förordning
angående ändring av 2 § 1 mom.
förordningen den 6 juni 1952 (nr 410)
med bestämmelser om begränsning av
skatt i vissa fall.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

141

Onsdagen den 8 april 1959 em. Nr 11

Ändring av förordningen med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Enligt gällande bestämmelser
om skattebegränsning i vissa fall
skall total skatt, d. v. s. statlig inkomstskatt,
förmögenhetsskatt samt allmän
kommunalskatt, landstingsskatt och
tingshusmedel, ej utgå med högre belopp
än 80 procent av den taxerade inkomsten,
ökat med det avdrag som verkställts
för kommunala skatter. Bestämmelsen
tillkom i sin nuvarande utformning år
1952. Bestämmelser om begränsning av
den totala skatten i förhållande till inkomsten
hade emellertid funnits redan
innan dess.

Enligt dessa ursprungliga bestämmelser
om skattebegränsning fick skattereduktionen
endast gå ut över den statliga
inkomstskatten. Andra skatter skulle
lämnas orörda vid avkortningen eller
reduktionen. Med då förefintliga skattesatser
på inkomst och förmögenhet
samt rådande förmögenhetsförhållanden
och underlag för fastighetsskatten
ansågs det, att man skulle uppnå målet
att de totala skatterna ej skulle få överstiga
80 procent av inkomsten, även
om reduktionen endast fick omfatta den
statliga inkomstskatten.

Den sedan de ursprungliga bestämmelsernas
tillkomst företagna höjningen
av våra olika skatter har emellertid
medfört, att det uppsatta målet icke
längre kunde nås. Detta konstaterades
bl. a. av 1949 års skatteutredning, och
den föreslog därför att även en viss del
av förmögenhetsskatten skulle kunna
restitueras. Med hänvisning till den s. k.
30-procentsregeln stannade utredningen
dock vid ett förslag, som endast medgav
en restitution av förmögenhetsskatten
till sådan del, att alltid halva den
skattepliktiga förmögenheten skulle helt
beskattas. Det ansågs nog också vid detta
tillfälle, att man genom denna uppmjukning
av bestämmelserna skulle
återställa skatteuttaget till sådan nivå,
att det ursprungliga målet med eu 80-procentig totalskatt skulle uppnås.

De senare årens skattehöjningar på

inkomst och förmögenhet, framför allt
genom penningvärdeförsämringen, har
dock medfört att så inte längre är fallet.
Så bär exempelvis många fastighetsägare
genom de stegrade taxeringsvärdena
blivit belastade med så stora förmögenhetsskatter
och fastighetsskatter,
att med nu gällande bestämmelser ett
flertal personer får en totalskatt betydligt
överstigande 80 procent. Det är detta
som framhållits i de motioner, som vi
nu har att behandla. I dessa har därför
bl. a. framlagts förslag om att hela förmögenhetsskatten
i förekommande fall
skulle kunna bli föremål för restitution
för att uppnå målet med en högst 80-procentig total skatt.

Även om skatten begränsas till 80
procent kommer detta ändå i åtskilliga
fall, då inkomsterna inte är alltför höga,
att medföra, att skatterna till viss del
årligen måste betalas med förut sparade
medel, eller med andra ord att de måste
tas ur förmögenheten. Detta anser motionärerna
inte vara rimligt och sunt.
De har därför föreslagit, att om inkomsten
ej överstiger 50 000 kronor
den totala skatten skall begränsas till
60 procent, och vid en inkomst mellan
50 000 och 100 000 kronor till 70 procent
av inkomsten. Först vid inkomster
över 100 000 kronor skulle 80-procentsregeln
tillämpas.

Herr talman! Vad motionärerna framhållit
i sin motion har vi högerrepresentanter
i bevillningsutskottet funnit
vara riktigt. Vi har därför fullföljt de i
motionerna framförda yrkandena i en
reservation, och jag ber att få yrka bifall
till den reservation som avgetts av
herr Yngve Nilsson in. fl. Jag gör detta
framför allt som jag icke kan finna, att
utskottsmajoriteten framfört några som
helst bärande skäl för att — om jag får
uttrycka det så — icke 80-procentsregeln
skall korrigeras efter rådande förhållanden,
så att dess ursprungliga syfte
bibehålies. Inflationen med därav följande
skatteskärpningar sedan 1952 motiverar
en ändring i 1952 års förord -

Nr 11

142

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Ändring av förordningen med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall

ning i likhet med vad som föreslagits i
motionen och i vår reservation.

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! Herr Nilsson i Svalöv
har här refererat motionärernas yrkanden,
som går ut på en nedsättning av
skattebeloppen, främst då det gäller förmögenhetsskatten.
Man motiverar detta
därmed att den spärr vid 80 procent,
som finns i våra skatteregler, inte under
alla förhållanden verkar effektivt — ett
förhållande som också har varit känt
för myndigheterna.

Motionärerna har även åberopat en
utredning, som verkställts av vissa jordägarföreningar
och som gått till på det
sättet att man har utvalt vissa egendomar
— i regel av betydande storleksordning
— när det gäller att exemplifiera
hur skattelagarna verkar. Det är fråga
om ett 40-tal egendomar, varav hälften
är fideikommiss. Genom att påvisa hur
taxeringsvärdena höjts och att dessa
egendomar ger en låg avkastning har
man velat göra gällande att 80-procentsregeln
är otillfredsställande i fråga om
sina verkningar.

Det är säkerligen väl känt för de flesta
av kammarens ledamöter att om förmögenhetsobjekt
av detta slag avkastar
mindre än 1 3/4 procent årligen, kommer
den totala skatten att uppgå till
mer än 80 procent, eftersom förmögenhetsskatten
inte reduceras mer än till
50 procent och kommunalskatten inte
alls. Det kan verka bestickande, när motionärerna
säger att ingen skall betala
högre skatt än 60 resp. 70 procent av
inkomsten, om denna inte uppgår till
100 000 kronor. Men vi bör ha klart för
oss att här ifrågavarande egendomar är
av sådan beskaffenhet, att om det skulle
medges en annan metod för taxeringen,
skulle det vara möjligt för egendomsinnehavarna
att sammanföra inkomsterna
för vissa år och därigenom undgå
skatt under ett flertal år. Om jag nämner
att det genomsnittliga taxeringsvärdet
på egendomarna utgör 5,5 miljoner

kronor, så förstår kammarens ledamöter
att den företagna utredningen har baserats
på alldeles speciella förhållanden.
Det kan inte vara riktigt att innehavare
av förmögenhetsobjekt som dessa
skall i första hand beredas skattelättnader.

Detta är den slutsats, vartill den betydande
majoritet som står bakom utskottsbetänkande!
har kommit, och jag
tror att det har av utskottets betänkande
ganska klart framgått att denna slutsats
är väl grundad.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1)

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes.

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
2) i utskottets betänkande nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen
av herr Yngve Nilsson m. fl.

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Nr 11

143

Ändringar i förordningen om allmän energiskatt

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Ändringar i förordningen om allmän
energiskatt

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 26, i anledning av väckta
motioner angående vissa ändringar i
förordningen om allmän energiskatt.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
fyra motioner angående vissa ändringar
i sagda förordning, vilka utskottet
upptagit till behandling i ett sammanhang.

I de likalvdande motionerna I: 297 av
herr Mattsson och II: 367 av herr Eriksson
i Bäckmora m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta om sådan
ändring av energibeskattningen av elkraft
för s. k. borgerliga ändamål, att
med verkan från den 1 juli 1959 nuvarande
värdeskatt med 7 procent av
kraftpriset ersattes av styckeskatt med
1 öre/kWh i enlighet med vad i motionerna
anförts, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till härför
erforderlig författningstext.

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna
1:283 av herrar Georg Carlsson och
Franzén samt 11:354 av herr Elnrwall
m. fl. icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna
1:297 av herr Mattsson och 11:367 av
herr Eriksson i Bäckmora m. fl. icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Mattsson och Eriksson i Bäckmora,
vilka — under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna
I: 297 och II: 367 — ansett att utskottet
under 2) bort hemställa att riksdagen
måtte, med bifall till nämnda motioner,
antaga i reservationen intaget förslag

till ändring i förordningen den 31 maj
1957 (nr 262) om allmän energiskatt.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Som motionär och reservant
i denna fråga önskar jag få
anföra några motiveringar som stöd för
motionen nr 367 i denna kammare, i vilken
vi har föreslagit slopande av värdeskatten
och i stället ett införande av en
styckeskatt. Först skulle jag dock, herr
talman, önska anlägga några principiella
synpunkter på frågan om elskatten.

Den nuvarande skatten på elektrisk
kraft är väl närmast att betrakta som en
konsumtionsskatt. Jag förutsätter att
det inte råder några delade meningar
om den saken. Det är konsumtionen av
en viss vara som skall beskattas. I detta
fall är varan den elektriska energien.

Genom den utformning som den nuvarande
energiskatteförordningen fått med
uttag av en sjuprocentig värdeskatt, är
det inte enbart energien som sådan som
beskattas utan även det tariffsystem
som ligger till grund för distributionskostnaderna.
Detta tycker jag, herr talman,
betänkligt avviker från konsumtionsbeskattningens
princip, i varje fall
som vi lärt oss uppfatta den från andra
varor som är belagda med konsumtionsskatt.
Om man skulle jämföra elskatten
med exempelvis bensinskatten, är det
väl så, att bensinskatten som går ut per
liter är lika stor var vi än i vårt land
köper bensin. Den har alltså karaktär
av en styckeskatt. Om den inte vore
så utan exempelvis i likhet med elskatten
vore en värdeskatt, så skulle Norrland
med sin dyrare fraktkostnad på
bensin även få betala en större konsumtionsskatt
till staten.

Att ett sådant beskattningssystem inte
vore rättvist tror jag alla inser, ty då
hade man inte bara beskattat bensinen
utan även fraktkostnaderna för densamma.
Så sker nu emellertid i fråga om el -

144

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Ändringar i förordningen om allmän energiskatt

skatten. Här beskattas inte enbart den
förbrukade elektriska energien utan
även vad jag skulle vilja kalla fraktkostnaderna
till abonnenten för den elektriska
energien. Det är summan av debiterade
avgifter som beskattas med 7 procent
och i beskattningsvärdet ingår både
fasta grundavgifter och mätarhyra,
som enligt min mening inte har ett dugg
med den förbrukade energien att göra.
Därav följer att landsbygden och mindre
tätorter med högre grundavgifter som
följd av de dyrare distributionskostnaderna
också får betala en större elskatt
efter det nuvarande systemet. Just det
förhållandet anser jag, herr talman, icke
står i överensstämmelse med konsumtionsbeskattningens
princip.

I motion nr 367 i denna kammare har
vi motionärer yrkat på en ändring i
energiskatteförordningen på så sätt, att
den nuvarande sjuprocentiga värdeskatten
slopas och att i stället en styckeskatt
på 1 öre per kilowattimme införes.
Statens inkomster skulle icke bli
mindre med ett sådant beskattningssystem,
men man skulle få bort de orättvisor,
som i det nuvarande systemet
drabbar landsbygdens abonnenter.

Genom att man nu tar ut elskatt på
summan av debiterade avgifter, så följer
därav, som jag tidigare framhållit,
att skatt även får betalas bland annat på
grundavgifter och mätarhyra.

Genom att dessa grundavgifter varierar
rätt väsentligt — från exempelvis
6: 85 per tariffenhet i Stockholm till 17
kronor per tariffenhet i Värmlands glesbygd
— är det uppenbart att en sjuprocentig
elskatt ger ett utslag som
drabbar de abonnenter hårdast, som tidigare
har att betala dyrare grundavgifter
med låg förbrukning. Detta gäller
i stort sett hela landsbygden eftersom
denna har de dyraste grundavgifterna.

Om det i stället infördes en styckeskatt
av 1 öre per kilovattimme, så
skulle grundavgifternas varierande inverkan
elimineras och vi skulle få ett
fullt rättvist beskattningssvstem. Med

rättvisa menar jag, att för lika stor elförbrukning
skall erläggas lika stor elskatt
var vi än bor i vårt land, det må
sedan gälla stad eller landsbygd.

I det här fallet finns det ju också
dess bättre ett enhetligt mått att mäta
den elektriska energien med, nämligen
i kilowattimmar. En kilowattimme är ju
lika stor var den än förbrukas i vårt
land och därav bör även följa, att den
konsumtionsskatt som jag har att erlägga
för denna förbrukning också skall
vara lika stor. Så är emellertid nu icke
fallet. Landsbygdens abonnenter får,
som jag framhållit i det föregående, erlägga
50 procent större elskatt än abonnenterna
i Stockholm.

För att belysa detta förhållande har
jag roat mig med att göra en jämförelse
mellan abonnenter tillhörande
Stockholms stads elverk och abonnenter
tillhörande 50 större distributionsföretag
på landsbygden. För att ge full objektivitet
åt en sådan utredning, så har
den skett i samråd med ingenjör Gösta
Sundén på RLF:s elavdelning i Stockholm,
vilken genom sin mångåriga verksamhet
på detta område mer än någon
annan skaffat sig en rik erfarenhet och
god kännedom om eltaxorna i vårt
land. Han har kommit fram till att ett
abonnemang om exempelvis 10 tariffenheter
och 2 000 kilowattimmars årsförbrukning
i Stockholm kostar 238: 50,
medan landsbygdskonsumenten som
abonnent hos statens vattenfallsverk eller
ett enskilt storföretag vid samma
storlek på abonnemanget och vid samma
årsförbrukning får erlägga 363
kronor.

Räknar man sedan ut vad elskatten
blir på samma abonnemang, så får
stockholmsabonnenten betala 7 procent
på 238:50, vilket gör 16:69 i elskatt,
och landsbygdsabonnenten får betala
7 procent på 363 kronor, vilket gör
25:41 i elskatt. Alltså får landsbygdsabonnenten
erlägga mer än 50 procent
högre elskatt. Denna jämförelse gäller
ca 450 000 direktabonnenter på lands -

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Nr 11

145

Ändringar i förordningen om allmän energiskatt

bygden, viiken enligt min mening helt
tillbakavisar Svenska elverksföreningens
remissyttrande där man gjort gällande,
att den högre elskatten för landsbygden
endast skulle gälla några extrema
fall.

Vid bevillningsutskottets behandling
av motion nr 367 har socialdemokraterna,
högern och folkpartiet förenat sig
i ett avslagsyrkande av motionen. Dessa
tre partier har tydligen också den
uppfattningen att rådande orättvisor på
elskattens område skall fortsätta att bestå
trots att man från olika delar av
vårt land reser bestämda krav om att
få värdeskatten ersatt med en styckeskatt.
Centerpartiledamöterna i utskottet
har reserverat sig för bifall till motionen,
och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Så till sist, herr talman, kan jag inte
underlåta att göra en annan reflexion.
Bevillningsutskottet brukar ibland få
tjänstgöra som känselspröt och politisk
barometer för nya regeringskoalitioner.
Det brukar vara högern och folkpartiet
förunnat att få sådana uppenbarelser
vid vissa tillfällen då centerpartiet inte
kan vara med och stödja deras motioner
i utskottet. När nu högern, vänstern
och folkpartiet så lyckligt funnit varandra
i den här frågan, kan jag inte undgå
att fråga mig: Vem är det nu som
skall bilda koalition med socialdemokraterna?
Är det högern eller folkpartiet?
Eller kanske det är bägge två. Det
skulle kanske vara intressant att få besked
om det.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

I detta yttrande instämde herr Vi(I
el sb o (ep).

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Innan bevillningsutskottet
fattade sitt beslut i denna fråga remitterades
mdtionen till kontrollstyrelsen
som efter hörande av energiskat -

tenämnden avgav ett sakkunnigt utlåtande.

Energiskattenämnden säger att skillnaderna
mellan kraftpriserna i tätort
och på landsbygd genomsnittligt sett
inte är så stora som motionärerna vill
göra gällande. Nämnden understryker
dessutom att under senare år en skatteutjämning
har skett mellan landsbygd
och tätort, och enligt elverksföreningens
statistik var det genomsnittliga priset
1957 för borgerlig kraftförbrukning —
med det menar man vad som förbrukas
i bostäder, av jordbruk, handel och
hantverk —- endast omkring 2 öre/kWh
högre på landsbygden än i tätorterna.

Denna prisskillnad har som sagt under
1958 krympt ytterligare och gör så
alltjämt, enligt vad Elverksföreningen
upplyser. Föreningen framhåller att det
genomsnittliga kraftpriset exklusive
skatt för bostadsabonnenter med en årsförbrukning
på 1 500 kWh — det rör sig
om så stor förbrukning för de här aktuella
abonnenternas del — var endast
7/10 öre högre per kWh på landsbygden
än i tätorterna. Detta motsvarar, säger
föreningen, en merskatt i tätorterna av
omkring 75 öre per år och abonnent.

Detta är alltså det faktiska förhållande
man måste ta hänsyn till vid beräkning
av genomsnittsskatten.

Nu är det naturligtvis riktigt som
herr Eriksson i Bäckmora säger, att priset
på elkraften på enstaka områden
eller i vissa fall är väsentligt högre, och
då blir skattetrycket ojämnare. Det förutsågs
också när denna lagstiftning kom
till, och man har skapat möjligheter att
genom hänvändelse till kontrollstyrelsen
få skatten begränsad i händelse den
skulle bli väsentligt högre än vad den
rimligen borde vara. Energiskattenämnden
pekar också på att en odifferentierad
styckeskatt bl. a. innebär att
kraft, som med hänsyn till sin karaktär
eller speciella användning endast
kan säljas till lägre pris än som tillämpas
för ordinarie kraftleveranser, kommer
att belastas alltför hårt. Nämnden

It) Andra kammarens protokoll 1959. Nr 11

146 Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Ändringar i förordningen om allmän energiskatt

exemplifierar detta med kraft för uppvärmningsändamål,
såsom bageriugnar,
eller överskottskraft med kort varaktighet
som inte kan bära en lika hög
skatt som kraft med mer ordinär användning.

Herr Eriksson talade vidare om att
Norrland skulle drabbas särskilt hårt
av värdebeskattningen. Jag vill då framhålla
att energiskattenämnden hänvisar
till att man i delar av Norrland, där
kraftförbrukningen på grund av yttre
förhållanden är hög, vid en omläggning
till styckeskatt i flertalet fall kommer att
få en högre skattebelastning.

Vad beträffar uppfattningen att en
värdeskatt skulle vara enklare och kräva
mindre kontroll än en styckeskatt säger
nämnden i motsats till herr Eriksson
och de övriga motionärerna, att en
värdeskatt normalt är att föredraga ur
debiterings- och kontrollsynpunkt. Detta
framhölls också i propositionen när
skatten ursprungligen kom till. Vattenfallsstyrelsen
och Elverksföreningen föreslog
i sina remissyttranden en värdeskatt,
som de ansåg vara mindre tariffrubbande
och lättare att kontrollera. En
genomgående omläggning av skattesystemet
skulle för dessa distributörers
del medföra betydande kostnader, säger
nu nämnden. Fakta är alltså här såsom
utskottet också understryker, att
därest man lägger om denna värdeskatt
på 7 procent till en styckeskatt på
1 öre per kWh, medför det en skattehöjning
för abonnenterna såväl på
landsbygden som i tätorterna.

Herr talman! Med hänsyn till dessa
fakta som energiskattenämnden här har
anfört — den obetydliga skatteskillnaden
mellan landsbygd och tätort, den utjämning
som alltjämt pågår i det hänseendet,
möjligheten att få en skattejustering
om skatten är väsentligt över
genomsnittet, den skattehöjning vissa
abonnenter skulle få genom en omläggning
till styckeskatt, därigenom ökade
kostnader och besvär för ett flertal distributörer
samt slutligen att denna fråga

så ingående prövades vid energiskattens
införande — har utskottet inte ansett
sig kunna tillstyrka motionärernas yrkande.
Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep) kort
genmäle:

Herr talman! När utskottets ärade talesman
hänvisar till Svenska elverksföreningens
yttrande till utskottet i den
här frågan, där föreningen säger att
skillnaden i kraftpris mellan tätorter
och landsbygd icke skulle vara så stor
som vi motionärer har gjort gällande,
vill jag ännu en gång hänvisa till den
utredning, för vars innehåll jag här tidigare
har redogjort och som har givit
vid handen att landsbygdsabonnenterna
otvetydigt får betala 50 procent större
elskatt än abonnenterna i Stockholm.
Jag vet inte, vad Svenska elverksföreningen
grundar sin utredning på, men
den utredning jag här nämner är baserad
på ett mycket stort underlag — 50
större distributionsföretag på landsbygden,
omfattande ca 450 000 abonnenter.

Jag måste därför vidhålla min uppgift
att landsbygdsabonnenterna i verkligheten
får betala större energiskatt.
Det beror till stor del på att grundavgifterna
ingår som ett kostnadselement
vid beräkningen av elskatten och att
grundavgifterna har denna stora spännvidd,
mellan 6:85 per tariffenhet i
Stockholm och 17 kronor i Värmlands
glesbygder. Var och en förstår, att om
man tar ut en värdeskatt om 7 procent
på detta höga pris, måste det ge det utslag
jag här har redogjort för.

Jag vill emellertid tillägga, att den
utredning jag har gjort i samråd med
RLF inte baserar sig på sådana höga
grundavgifter som t. ex. i värmlandsfallet
utan på normaltaxan, som avser en
grundavgift på kr. 12:50 per tariffenhet
och ett pris per kWh om 11 öre. Det
är inte vilken taxa som helst, utan den
är faktiskt godkänd av regeringen. När
en höjning senaste gången genomfördes,

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Nr 11

147

Ändringar i förordningen om allmän energiskatt

var den nämligen föremål för en interpellation
här i riksdagen, och då svarade
kommunikationsministern att han inte
ville vidtaga några åtgärder och att
han ansåg denna taxa normal och behövlig.

För att ytterligare peka på vilka
orimligheter den här värdeskatten kan
leda till vill jag omnämna att beträffande
sådana fastigheter och gårdar som
av en eller annan anledning står obebodda
får vederbörande ägare ändock
erlägga elskatt på löpande grundavgifter
trots att vederbörande inte har förbrukat
en enda kWh. Jag undrar om lagstiftarna
förutsett detta. Genom uttagande
av en styckeskatt elimineras även
dessa orättvisor.

Herr BRANDT i Aspabruk (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte trötta
kammaren med något långt anförande.
Med anledning av vad herr Eriksson i
Bäckmora nu sade kanske jag dock bör
upplysa om att det inte var Elverksföreningen
som yttrat sig till utskottet,
utan energiskattenämnden genom kontrollstyrelsen.
Endast den statistik som
har lämnats kom från Elverksföreningen.

I övrigt vill jag endast hänvisa till
vad jag tidigare sade, vilket utskottet
har understrukit, att det enligt 15 § i
förordningen finns möjligheter för dem,
som anser sig ha för högt kraftpris, att
få skatten nedsatt.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Efter allt vad som nu
har anförts i den här frågan kunde man
kanske tycka, att det inte skulle vara
så mycket att tillägga, men det finns
faktiskt en del synpunkter ännu att lägga
på det här ärendet.

När Elnämnden talar om att kraftpriserna
iir utjämnade, vill jag peka på att
energiskatten drabbar två skatteobjekt.
Det är inte bara elkraften som beskattas,
utan också administrations- och

underhållskostnader för abonnenternas
egna elnät. Jag tror det bör uppmärksammas
och kraftigt understrykas,
att när man beräknat vad som skall
flyta in från denna elskatt, har man
icke kunnat räkna med de summor som
nu flyter in i form av skatt på underhålls-
och administrationskostnader.
Denna skatteinkomst måste helt enkelt
vara betydligt större än man har räknat
med. I min hemkommun distribueras
strömmen av ett kommunalt företag,
och om man där beskattat endast strömförbrukningen,
skulle skatten under den
sista period som vi har betalat för ha
utgått med 3 006 kronor, men vi har betalat
5 200 kronor. Det blir således en
väsentlig förhöjning när det tas ut skatt
på elföreningarnas underhålls- och administrationskostnader.

Det skulle kunna sägas mycket om de
remissyttranden som har inkommit,
men jag skall inte uppehålla tiden med
någon lång utläggning om dem.

Om det inte är nödvändigt, så är det
väl dock riktigt att försöka klarlägga
hur det ligger till med detta ärende.
Såvitt jag kan se har inte utskottet förutsatt
att skatten tas ut på någonting annat
än elkraften, och det är också vad
som har varit avsikten. Såvitt jag har
kunnat utläsa ur Kungl. Maj :ts proposition
när skatten infördes har avsikten
varit att beskatta förbrukningen av elkraft,
och skatten har där också motiverats
med att åtgången av kraft skulle
begränsas. Om man beskattar underhålls-
och administrationskostnader,
begränsas emellertid inte åtgången av
kraft.

Utskottet säger nu, att en följd av ett
bifall till motionerna skulle vara att
abonnenter, som inte köper kraft direkt
från producenten, skulle få en sänkning
av energiskatten. Om riksdagen biträdde
det förslag som vi har framställt,
skulle det inte bli på det sättet, ty i så
fall skulle skatten tas ut direkt på
strömförbrukningen. Om ett företag eller
en enskild person säljer energien.

148

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Andringar i förordningen om allmän energiskatt

vidare, blir skatten på den förbrukade
energien inte högre fördenskull. Enligt
min uppfattning är det inte avgörande,
om vi har den ena eller andra formen
av skatt — värdeskatt eller styckeskatt.
Man kan göra beskattningen lika rättvis
på båda sätten, men man måste ha samma
skatteobjekt — man kan inte använda
flera.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag skall bara uppta
kammarens tid ett ögonblick.

Det problem vi här diskuterar är inte
så enkelt som herr Eriksson i Bäckmora
försöker göra gällande. Den föreslagna
ändringen skulle nämligen komma
att medföra en hel del verkningar
som inte angivits här, och det behövs
helt andra utredningar för att visa vad
ändringen i verkligheten skulle betyda.

Jag vill också erinra om att när denna
skatt infördes för två år sedan, så skedde
det i anledning av en proposition
som lagts fram av de dåvarande två
regeringspartierna, av vilka herr Erikssons
i Bäckmora parti var det ena. I
den propositionen föreslogs att skatten
skulle tas ut på sätt som sker för närvarande.

Orsaken till att jag inte kunnat ansluta
mig till den väckta motionen är
bl. a. de olika förhållanden som skulle
uppstå vid användning av överskottsströmmen.
En av energiskattenämnden
redovisad utredning visar att skillnaden
i strömpriserna i städerna och på
landsbygden endast är två procent,
och det är klart att utskottets ledamöter
måste ta hänsyn till den officiella statistik
som i det fallet presenterats dem.
Dessutom vill jag understryka vad herr
Brandt i Aspabruk framhållit, nämligen
att om det skulle förekomma speciellt
höga taxor, så finns det möjligheter att
begära en reduktion.

Jag vill poängtera att verkningarna
av ett bifall till motionen inte kan överblickas,
och därför har jag inte kunnat
vara med om att biträda densamma.

Om riksdagen nämligen skulle bifalla
motionen, så skulle detta föra med sig
en hel del icke önskvärda skattestegringar
och också leda till att det samlade
skatteuttaget på medborgarna bleve
större.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1)

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Eriksson i Bäckmora begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
2) i utskottets betänkande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 164 ja och 36 nej, varjämte
It av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Nr 11 149

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Fröken HÖJER (fp), som anförde:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstade fel beträffande moment
2 i bevillningsutskottets betänkande nr
26. Min avsikt var att rösta ja.

§ 7

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga
ändamål, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 29, i anledning av väckta motioner
om rätt till skatteavdrag för gåvor
till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:4 av
herr Lindblom m. fl. och 11:3 av herr
Gustafsson i Borås m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla om utredning rörande rätt till
avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
av förslagsvis belopp upp till 10 %
av den taxerade inkomsten med ett
högsta avdragsgillt belopp av förslagsvis
1 000 kronor, om den skattskyldige
skänkt beloppet till humanitära, litterära,
religiösa, vetenskapliga eller undervisningsändamål»;
samt

2) motionen II: 207 av herrar Humilton
och Lothigius, vari hemställts, »att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning och förslag i syfte att avdragsrätt
införes för donationer och utgifter
till kulturminnesvårdande ändamål,
förutsatt att varje ändamål godkännes
i den ordning, som Kungl. Maj :t kan
finna lämplig».

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna 1:4
av herr Lindblom in. fl. och II: 3 av herr
Gustafsson i Borås in. fl. om rätt till
skatteavdrag för gåvor till humanitära
in. fl. ändamål, samt

2) att motionen II: 207 av herrar Hamilton
och Lothigius om rätt till skatteavdrag
för donationer och utgifter för
kulturminnesvårdande ändamål,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Söderquist, Anders Johansson,
Kollberg och Gustafson i Göteborg,
vilka under hänvisning till innehållet
i de likalydande motionerna 1:4
av herr Lindblom m. fl. och II: 3 av herr
Gustafsson i Borås m. fl. ansett, att utskottet
under 1) bort hemställa, att riksdagen
med bifall till de likalydande motionerna
1:4 av herr Lindblom m. fl.
och II: 3 av herr Gustafsson i Borås
m. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning rörande rätt till
avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
av förslagsvis belopp upp till 10
procent av den taxerade inkomsten med
ett högsta avdragsgillt belopp av förslagsvis
1 000 kronor, om den skattskyldige
skänkt beloppet till humanitära,
litterära, religiösa, vetenskapliga ändamål
eller undervisningsändamål;

II) av herrar Yngve Nilsson, Magnusson
och Darlin, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Den fråga som här behandlas
börjar snart få historia. Den
har i skilda sammanhang kommit till
riksdagen under 20 års tid vid inte
mindre än tio riksdagar. Motionen som
ligger till grund för bevillningsutskottets
utlåtande är undertecknad av ett
20-tal kammarledamöter från de fyra
demokratiska partierna. Jag vill utan
alla affekter säga några ord i denna för
mig och många andra viktiga fråga.

För mig och många med mig är det
just — jag skall gärna erkänna det —
den kristna verksamheten som står i
förgrunden, när vi yrkar på en utredning
om rätt till avdrag vid taxering

150 Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

till statlig inkomstskatt i fråga om frivilliga
gåvor intill en viss gräns. Vi är
dock fullt medvetna om att de skäl vi
åberopar kan åberopas också för andra
verksamhetsområden, och därför har vi
tagit med humanitära, litterära, vetenskapliga
och undervisningsändamål. Jag
skall dock inte fördjupa mig i detta
senare; andra här i kammaren kanske
kommer att belysa de trängande behov
av frivilliga gåvor som föreligger även
här. Man skjuter inte över målet om
man säger att för varje år har situationen
försvårats för de organisationer
jag nämnt. Man kan faktiskt tala om en
pågående utarmning av det materiella
underlaget för frivilligt arbete på olika
områden, bl. a. stöd åt vetenskaplig
forskning. Skall vederbörande organisationer
eller fonder kunna fylla sina
uppgifter, måste man räkna med nytillskott
av gåvomedel.

Jag är litet förvånad över att det inte
fanns flera i utskottet som ansåg sig ha
möjlighet att gå med på en reservation.
Som jag ser det måste det anses vara ett
direkt samhällsintresse, att medborgare
i stället för att använda hela sin inkomst
för egen räkning stöder och av statsmakterna
stimuleras att stödja en verksamhet
som kan betraktas som samhällsnyttig,
inte minst i ett läge där statsmakterna
inte har möjlighet att ge önskvärt
stöd. Om riksdagen ville följa de
linjer som vi förordat i motionen eller
andra ännu bättre, som en eventuell utredning
kunde komma fram till, är vi
övertygade om att det skulle betyda
mycket bättre och ökade arbetsmöjligheter
för institutioner och organisationer
och ökat intresse från många enskildas
sida för de organ, som de då
skulle få större möjlighet att stödja. Det
kan knappast vara ett allmänt intresse
eller en allmän målsättning att hela det
ekonomiska stödet skall kanaliseras genom
riksdagen och ges i form av anslag.
Jag tror att en viss, ganska bred
marginal för enskilt stöd bör finnas. Det
är detta vi förordar i vårt förslag.

Den kristna verksamheten står för
mig i förgrunden, och jag vill säga några
ord om denna. De fria andliga rörelserna
i vårt land kan försiktigtvis uppskattas
till 365 000 människor anslutna
till 4 900 församlingar. Om jag räknar
dit barn och ungdom blir siffran
860 000. Arbetet bedrives i 6 100 kyrkor
och kapell, och i genomsnitt avlönar 65
medlemmar en heltidsanställd pastor,
enär antalet heltidsanställda arbetare är
5 600 i runt tal. Till detta måste läggas
totalt från vårt land 1 214 missionärer,
d. v. s. en missionär på 300 medlemmar.
Jag tror man kan säga att missionens
arbete och betydelse i de underutvecklade
länderna är vitsordade av alla. På
de 40 sjukhusen var 1954 patienternas
antal 45 000. På 123 polikliniker fick
567 000 hjälp för svårare skador och behandlades
i runt tal 1 323 000. I missionens
skolor undervisas 140 000 elever
och i skolor för vuxna 10 016. Utgifterna
för denna verksamhet bland de underutvecklade
folken, vilken i hög grad
bidrar till att skapa goodwill för vårt
land, bäres helt av frivilliga gåvor, och
detsamma är förhållandet med arbetet
i vårt eget land.

Man må nu ha vilken uppfattning
man vill om denna de fria samfundens
verksamhet. — Somliga, några få, anser
att den är skadlig, andra menar att den
är tolerabel, andra åter, och jag hoppas
de är de flesta, inser att den är nyttig
och fyller en uppgift inte minst som
ungdomsvårdande organ. Ekonomiskt
byggs den inte på skatt utan på den absoluta
frivilligheten såväl när det gäller
arbete som när det gäller offer och bidrag.

Utskottet har inte gjort några värderingar,
och det är jag glad för, men det
hävdar att skall statsmakten ge stöd åt
denna verksamhet, skall det ske inte i
form av lättnader vid beskattningen
utan i förekommande fall genom bidrag
från statens sida. Två gånger på en
sida upprepar utskottet detta i sitt ut -

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Nr 11 151

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

låtande och förnyar det för tredje
gången på sidan 9.

Statsbidrag kan alltså utskottet tänka
sig skulle kunna utgå. För min del vill
jag säga — och jag tror att jag för de
fria samfundens talan — att vi varken
kan eller vill ta emot direkta bidrag
från statens sida för detta ganska specifikt
kristna arbete. Jag skulle gruvligt
misstaga mig, om inte även riksdagen
när den förhoppningen att den dagen
inte må komma, då de fria kristna samfunden
och kyrkorna står som anslagsäskare
vid Konungens port. Men att
staten genom skatteavdrag upp till en
viss gräns uppmuntrar och stimulerar
det frivilliga givandet synes mig både
klokt, acceptabelt och nyttigt för båda
parterna.

Den nya religionsfrihetslagen är ett
legalt erkännande av de fria samfunden i
vårt land. Men därav följer också en hel
del förpliktelser från vår sida, och vi vill
söka att fylla dessa förpliktelser på ett
värdigt sätt. Yi anser att gudstjänstrummen
måste ha ett sådant utseende både
i fråga om exteriör och interiör, att de
kan fylla sin uppgift och tillgodose även
de ungdomsvårdande kraven. Pastorskåren
måste få en så gedigen utbildning,
att den fyller nutidens krav, och pastorerna
måste även få rimliga löner. Trots
välfärdssamhället klappar mycken tyst
nöd på portarna som inte alla paragrafer
i världen kan avlyfta. Det vore, tycker
vi, skäligt att gåvor till arbete av detta
och annat slag vore fria från skatt upp
till det tak vi föreslagit i vår motion.
Det är dock ett faktum att skattebördorna
blivit så tunga att det är svårt att vara
med och ge så mycket som man gärna
ville till det arbete som för många av
oss är det viktigaste av allt.

Givetvis kan riksdagen säga: Det där
kommer oss inte vid. Jag tror dock att
det är rätt, om riksdagen är lyhörd för
de önskemål som här framföres. Vid
flera av frikyrkornas årskonferenser
har saken varit föremål för debatt, och
förra årets frikyrkliga riksstämma, där

uppemot 800 ombud var samlade, hemställde
till frikyrkliga samarbetskommittén
att på nytt aktualisera denna
fråga.

Vad utskottet nu synes skygga mest
för är att rucka ens en hårsmån på de
principer som ligger till grund för vår
skattelagstiftning. Jag kan förstå detta.
Frågar man vad dessa principer innebär
kan det uttryckas på följande sätt.

Det beskattningsbara beloppet framkommer
sedan man beaktat dels omkostnaderna
för intäkternas förvärvande
och dels de kostnader som är nödvändiga
för livsuppehället och som innefattas
i ortsavdraget. På det belopp
som sedan återstår dragés skatten, och
först därefter förfogar den skattskyldige
över sin inkomst efter fritt val. Bevillningsutskottet
har fruktat för att även
ett ringa avsteg från denna regel skulle
kunna leda ut i skatteflyktens vildmark.
Vi är övertygade om att en utredning
skulle visa att dessa farhågor icke har
så starka skäl för sig som man vill göra
gällande.

Herr Adolv Olsson i Gävle, som i
många år beklädde posten som ordförande
i bevillningsutskottet, var rädd
för att rucka på skatteprincipen, men
han sade i den stora debatt vi hade
1955: »Den springande punkten i detta
sammanhang är inte de små gåvor som
det här är fråga om utan det är risken
att vi öppnar vägen för ett avhändande
av stora skatteobjekt. Det kan finnas sådana
som fann det vara lönande att avhända
sig eit sådant belopp för att få
ner skatten, och det är anledningen till
vår försiktighet. Försök att finna en annan
väg, och jag skall inte ställa mig
omöjlig att i detta sammanhang söka ge
min medverkan.»

Vi har, herr talman, sökt och vi menar
att vi funnit denna andra väg som
herr Adolv Olsson talade om och efterlyste.
De små gåvor det ju alltid måste
bli fråga om enligt vårt förslag om rått
till avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
av upp till 10 procent av den

152

Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

taxerade inkomsten med ett högsta avdragsgillt
belopp av förslagsvis 1 000
kronor kan ju helt enkelt inte öppna
vägen för bortfall av större skatteobjekt.
Funnes det ens en snudd på en sådan
risk skulle vi aldrig vilja vara med.
Herr Adolv Olsson kan nu inte ge sin
medverkan till en positiv lösning —
han är ju borta — men vi liade hoppats
på större förståelse från utskottet än
som framgår av dess skrivning. 1955
hade inte motionärerna som nu maximerat
ett högsta belopp.

Utskottet ställer sig avvisande bland
annat därför att 1950 års skattelagssakkunniga,
som avgav sitt betänkande
1956, ställde sig skeptiska till avdrag
för gåvor. Vad de sakkunniga presterar
på den punkten vore det dock, herr talman,
en fantastisk överdrift att kalla
utredning. Någon verklig utredning har
aldrig företagits. Vad man möter i betänkandet
är bara en liten katalog över
de invändningar som bevillningsutskottet
förebragt genom åren, och knappast
så mycket för övrigt. De skattelagssakkunniga
har från början haft en negativ
inställning till frågan, och betänkandet
färgas därav. Det vore därför inte oskäligt
att hos Kungl. Maj:t anhålla att en
sådan utredning komme till stånd. Gåve
den negativt resultat, finge man väl citera
skalden: »Nu tystne de klagande
ljuden.»

Att söka statsbidrag, den väg som utskottet
förordar, är väl bra och nödvändigt
i många fall, men vidgat och
större stöd åt humanitär, ideell och kristen
verksamhet, inte minst när det gäller
att ge livslinjer åt ungdomen, bör
enligt vår mening uppmuntras. Det är
det vi önskar. Allt sådant stöd, både vad
gäller personliga krafter och pengar,
skall givetvis vara ett utflöde av det
goda hjärtelaget utan alla ekonomiska
beräkningar och skattetänkande. Det är
så sant som det är sagt, att det här gäller
att öppna en väg för givande i högre
grad och att inspirera och ge möjlighet
till att ge mera än vad som nu sker. Den

som har en inkomst på t. ex. 10 000
kronor när skatten är betald och som
offrar »tionde» — och det finns mycket
folk här i landet som gör det — till
sin kyrkas mångskiftande arbete skulle
enligt den linje vi förordar kunna offra
1 200 kronor till sin församling eller
kulturella eller humanitära ändamål.

Jag skall, herr talman, inte fördjupa
mig i de lösningar man funnit i andra
länder, men det är underligt att varken
de skattelagssakkunniga eller utskottet
funnit det mödan värt att ens undersöka
vad vi pekat på. Jag anser nog att
förhållandena i USA är väsentligt annorlunda
än i vårt land, men Tyskland
och Danmark är ju dock inte så avlägsna.
I Västtyskland är gåvor till främjande
av kyrkliga, religiösa, vetenskapliga
och näraliggande erkända allmännyttiga
grupper avdragsgilla till en
viss höjd för inkomstskattepliktiga personer.
Skattefriheten belöper sig till
mellan 5 och 7 procent av bruttolönen.
För vetenskapliga ändamål går man med
på ända upp till 10 procent av bruttoinkomsten.
För att dessa avdrag skall
gälla fordras bara att mottagaren för
det första är en lagligt erkänd korporation
eller anstalt och för det andra enligt
sina statuter eller författning och
med hänsyn till sin huvudsakliga verksamhet,
som det heter i texten, uteslutande
och omedelbart tjänar kyrkliga,
allmännyttiga eller välgörande ändamål.

Jag skall strax sluta, herr talman.
Jag hade tänkt att jag skulle få ett tiotal
minuter, och det har jag fått nu.

Det har i Tyskland inte stött på större
svårigheter att klara den administrativa
sidan av saken, utan det hela löper
ganska friktionsfritt. Jag kan försäkra
kammaren, att om en utredning komme
till stånd och det gällde att hland annat
finna fullgoda garantier mot skattefusk,
så skulle det vara en enkel match för de
fria samfunden att finna ett verifikationssystem
som vore hundraprocentigt
vattentätt. Att i någon mån taxeringsarbetet
kan kompliceras bör man med -

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Nr 11

153

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

ge, men att större olägenheter skulle
uppstå visar inte erfarenheterna från
de länder jag haft kontakt med och fått
autentiska uppgifter om. Jag har också
den tanken om våra taxeringsmän, att
de är minst lika klyftiga som andra
länders och säkerligen skulle klara
detta.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr andre vice talmannen tog nu
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Den av herr Lothigius
och mig väckta motionen angående stöd
åt kulturminnesvården här i landet har
tydligen inte förorsakat det ärade bevillningsutskottet
några sömnlösa nätter.
Tummen ner bara! Det är en invand
gest som bums brukar tas till
gentemot förslag, vilkas »nyttighet» inte
ligger i så öppen dag, att den kan fattas
av utskottet lika lätt som t. ex. regeringens
regelbundet återkommande förslag
om höjningar av skatter och avgifter.
I det här fallet skulle — ve och
fasa — det allmänna till och med kunna
gå miste om en och annan peng, som
ginge direkt till allmännyttiga ändamål
utan att först passera skatteverket. Betänkligt,
herr talman, över måttan betänkligt! Motionen

går ut på avdragsrätt för
donationer till eller avgifter för kulturminnesvårdande
åtgärder.

Bakgrunden är följande.

Sverige står i särklass bland länder
när det gäller otillräckligt skydd och
vård för kulturminnesmärken av olika
slag, museiområdet inräknat. Det omvittnades
senast häromdagen vid vitterhetsakademiens
högtidssammanträde.
Samtidigt ligger det så till alt detta
land, som sedan århundraden förskonats
från mera omfattande krigshandlingar
på egen mark, har ett mycket
stort förråd av kulturminnesmärken av
skiftande slag. Huvuddelen av dessa

minnesmärken, med undantag av främst
prästgårdarna och kyrkorna, ligger i
enskild hand. Jag tänker förvisso inte
blott på de mer eller mindre berömda
märkliga slott och herresäten, som av
allmänheten mången gång förknippas
med minnen av gångna tider. Vi har på
många håll i landet medeltida bostadshus,
som sedan de förlorat sin ursprungliga
funktion, står kvar i senare
utbyggda gårdsanläggningar som magasin
eller dylikt. Vi har vägmärken,
broar, damm- och kanalanläggningar av
omistlig karaktär, vi har gamla kyrkstäder,
och vi har bruksgatorna i Mellansverige,
där de enskilda byggnadsverken
inte behöver ha särskilt märklig
karaktär utan där det fulla kulturhistoriska
värdet framstår främst i relation
till omgivningen. Skyddet av miljön,
den karakteristiska totalbilden, är i dessa
fall viktigare och därmed också mer
kostnadskrävande än de enskilda beståndsdelarnas
vård. En hel del sådana
synpunkter kan man anlägga på renodlad
stadsbebyggelse, och jag tror åtminstone
att damerna och herrarna på
stockholmsbänken kan erinra sig en hel
del bekymmer, som man haft med fornminnesmärken
800 meter härifrån på
Brunkebergsåsen.

Bland de s. k. fornminnena finns
mängder av objekt ända från stenålderns
gravfält till 1890-talets övergivna
masugnar, vilkas fortbestånd trots gällande
lagstiftning i många fall är helt
beroende av enskilda ägares initiativkraft
och ekonomiska möjligheter. På
museifronten vill jag främst peka på det
övervägande antalet hembygdsgårdar,
vilka med respektive huvudmäns i allmänhet
mycket små resurser är dömda
att försvinna om ingen hjälp ges. De
offentliga museernas lokalbrist är en
annan skamfläck.

Jag skulle kunna göra den här listan
över kulturminnesmärken från en gången
tid oändligt mycket längre. Vad
jag här uppräknat har emellertid, gemensamt
med vad jag icke nämnt två

154

JNr II

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

faktorer. För det första har de flesta av
våra kulturminnesmärken under längre
eller kortare tid av vår historia kunnat
fortleva under relativt oförändrade villkor
i sin kamp mot tidens tand ända till
de två sista decennierna. Praktiskt taget
alla kategorier utsätts i dag och med stigande
hotfull intensitet för den moderna
teknikens landvinningar. Modern
stadsplanering och byggnadsteknik, nutida
vägbyggnadsmetoder, dagens driftplanering
i lantbruken, kraftverksanläggningar,
flygfält och mångskiftande
andra ingrepp i vårt samhälle, där tekniken
utvecklar en explosiv kraft som
var okänd för ett par årtionden sedan,
hotar att helt omskapa stora delar av
vårt land och därmed kanske främst de
ännu existerande resterna av äldre generationers
verk.

För det andra har det i takt med en
alltmer renodlad penninghushållning
blivit mer påfrestande för den enskilde
medborgarens sakkunskap, initiativförmåga
och offervilja att komma till sin
rätt, när det gäller att lägga ned möda
och omsorg på bevarandet och vidmakthållandet
av kulturhistoriska värden.
Att i detta sammanhang skattefrågorna
spelar en betydande och i vissa
fall helt avgörande roll har bl.a. redovisats
— och det med förkrossande
tyngd — av byggnadsminnesutredningen.

I detta läge skulle man ju, herr talman,
kunna tro, att motionens mycket
hovsamma begäran om cn utredning
om viss avdragsrätt, kringgärdad av
försiktighetsmått mot missbruk, skulle
åtminstone ha väckt så pass mycket
gehör hos det vällovliga bevillningsutskottet,
att utskottet kunde ha övervägt
en undersökning. En utredning medför
ju i och för sig inte något som helst
elakartat hot mot utskottets fiskaliska
verksamhet — därtill skulle ju ett formligt
bifall till ett framtida utredningsförslag
fordras.

Men ack, herr talman, jag har tydligen
grundligt underskattat utskottets

sakkunskap. Långt ifrån att, som jag i
min enfald trodde, utskottet skulle förhöra
sig hos riksantikvarieämbetet, Nordiska
museet, Vitterhetsakademien eller
någon annan institution har utskottet
tydligen haft frågan helt klar för sig.
Från första början har det vetat precis
vad det hela betydde. Bort det att fråga
sig runt — själv är bäste dräng! Och
så har utskottet kommit till att den avgörande
delen i spörsmålet, det som
väger tyngst, är risken att därest nu
motionen bifalles Kungl. Maj :t inte
skulle kunna hålla tillräckligt hårt i
tyglarna, om dess undersåtar gåves möjligheten
att skattefritt bidraga till räddningen
av en del av de minnesmärken
från svunna tider som nu ruttnar, rasar,
sprängs och raseras på alla håll i landet.

I enlighet härmed, herr talman, bör
det vällovliga och sakkunniga utskottet
snarast även i formellt hänseende anförtros
den svenska kulturminnesvården.
Icke förty- dristar jag mig att yrka
bifall till motionen 11:207.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag har tillsammans med
några kamrater i bevillningsutskottet
reserverat mig till förmån för den motion
som herr Gustafsson i Borås m. fl.
väckt i detta ärende. Sedan motionären
nu framfört sina synpunkter kan jag
vara ganska kortfattad.

Vi är alla överens om att det finns
många organisationer för allmännyttiga
ändamål, som utför ett synnerligen viktigt
och värdefullt arbete. Likaså är vi
väl överens om att det är varken önskvärt
eller möjligt att staten helt skulle
finansiera dessa allmännyttiga organisationers
verksamhet, vare sig de nu
är religiösa eller ideella eller kulturella
eller humanitära eller ägnar sig åt vetenskapliga
ändamål.

Det har under de senaste åren också
märkts, att man nu mer än tidigare lägger
vikt vid det enskilda initiativet på
detta område. Detta torde ha två orsaker.
För det första har man upptäckt

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Nr 11

155

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

hur värdefullt det är, när det finns ett
personligt intresse och ett personligt
engagemang i sådana här sammanhang.
För det andra har man insett att staten
helt enkelt inte rår med att finansiera
ens sådana allmännyttiga organisationer
som alla är överens om att det vore
önskvärt att stödja. Här i riksdagen
måste vi ju gång på gång avslå förslag
om anslag till allmännyttiga ändamål,
som samtliga kammarens ledamöter är
överens om att det vore berättigat att ge
anslag. Av statsfinansiella skäl kan emellertid
anslag helt enkelt inte beviljas.

Den motion jag nämnde anvisar ju en
möjlighet att genom en statlig åtgärd —
genom att medge avdragsrätt för gåvor
— tillföra dessa allmännyttiga ändamål
tre eller fyra gånger så mycket pengar
som det belopp, varmed statens inkomster
minskas genom denna åtgärd. Det är
därför vi reservanter tycker att den begärda
utredningen är synnerligen motiverad
och behjärtansvärd.

Utskottet har flera gånger invänt, att
det skulle vara alltför stora tekniska
svårigheter förenade med genomförandet
av en sådan här åtgärd. Men man
har nog undan för undan kommit underfund
med, inte minst på grund av
erfarenheterna från andra länder, att de
tekniska svårigheterna inte är oöverstigliga
utan att det mycket väl går att
klara dem. Motståndet finns i stället på
ett annat område. Såsom framhållits
tidigare i debatten har man bitit sig
fast vid tanken, att om staten här skulle
medge en viss avdragsrätt — en begränsad
avdragsrätt är det ju fråga om i
motionen — skulle det innebära, att
staten gåve något slags bidrag till dessa
organisationer, och man menar att alla
statsbidrag skall gå via statskassan och
beslutas av riksdagen.

Jag undrar om detta betraktelsesätt
håller, när man närmare tänker över
saken. De pengar jag ger i gåva till allmännyttiga
ändamål och som jag alltså
inte på något sätt använder för min
egen vinning utan helt avstår från, bär

de egentligen någon skattekraft? Finns
det egentligen någon absolut motivering
för att de under alla förhållanden skall
beskattas? Jag är inte säker på det. Och
när vi nu genom en sådan här åtgärd
kan åstadkomma att dessa ändamål, om
vilkas allmännyttighet vi alla är överens,
kan tillföras större bidrag och organisationerna
ges större möjligheter
för sin verksamhet, borde man, tycker
jag, vara med på att undersöka möjligheterna.
Något mer begärs inte i motionen
— det är fråga om att få till stånd
en utredning.

Jag har hittat ett uttalande, som Sveriges
dåvarande statsminister fällde i
den här frågan vid riksdagen år 1943,
då man diskuterade just avdragsrätt för
gåvor till humanitära ändamål. Även då
yppades sådana här betänkligheter. Man
sade att det här skall gå över direkta
statsanslag; det skall inte gå skattevägen.
Då sade statsministern: »Men man glömmer
bort att genom denna metod» (Det
var alltså fråga om en metod liknande
den som nu åberopas i motionen.) »mobiliseras
också en betydande enskild
hjälp. Här ställes man i valet mellan om
staten ensam skall överta hela kostnaden
för hjälpen eller om man samtidigt
genom en statlig åtgärd skall uppmuntra
till enskilda insatser. Det är nämligen
inte utan vidare klart att man, därest
avdrag inte kan medges, kan mobilisera
den enskilda hjälpen i samma omfattning.
.lag skulle tro att den svenska
riksdagen och den svenska regeringen
under de närmaste åren kommer att
ställas inför uppgifter av humanitär natur
som medför ganska stora anspråk på
statskassan, men jag tror inte att det
vore lyckligt om man förfor på det sättet
att den svenska allmänheten slutligen
fick den uppfattningen att allt sådant
stöd skall lämnas genom staten och
att den enskilde egentligen inte har någon
uppgift att fylla därvidlag.»

•lag kan helt ansluta mig till dessa
synpunkter och det är från den grundinställningen
som jag, herr talman, nu

150 Nr IT

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

yrkar bifall till reservation I som går ut
på att man skall tillsätta en utredning i
den här frågan.

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! Jag tillåter mig att först
säga ett par ord i anledning av det anförande
som herr Hamilton höll nyss.
Han hade den åsikten att bevillningsutskottet
inte har förstått hans motion.
Det gällde bara att sätta tummen ned.
Man kan naturligtvis överväga huruvida
man skall sitta kvar i utskottet efter ett
sådant betyg, men det får man kanske
göra ändå. Betyget drabbar allra hårdast
de ledamöter i utskottet, som tillhör
herr Hamiltons parti. Han har nämligen
inte lyckats övertyga dem heller
om att motionen var särskilt lyckad.

När utskottet i detta fall hänvisar till
att man inte kan åstadkomma nya omkostnadsbegrepp,
tror jag att den ståndpunkt
som utskottet har intagit är mycket
väl motiverad. Det hade naturligtvis
varit möjligt att skriva ännu mer
om motionen, men i sak har väl utskottet
uttryckt ungefär vad det menar.

Det allmänna ger ju bidrag till ifrågavarande
ändamål. För den som berörs
därav framstår naturligtvis all bidragsgivning
såsom alldeles för knapp och
otillräcklig. Den erfarenheten har väl
alla gjort som har sysslat med statsbidragsfrågor
i olika former. Ofta är det
väl så att man skulle bevilja större anslag
om bara resurserna räckte till. Att
ordna bidragsgivning i form av skattelättnader
kan ej anses ändamålsenligt.

Beträffande huvudfrågan, som rör gåvor
för speciella ändamål, medger jag
att motionärerna visat både energi och
envishet. De återkommer gång efter annan,
och de får enligt sina egna synpunkter
samma negativa besked varje
gång. Motionärerna har visserligen nu
anpassat sina yrkanden i det att de tagit
lärdom av tidigare invändningar. Nu
slutar motionärernas och reservanternas
yrkanden med krav på en utredning.
Detta innebär alltså att motionä -

rerna inte vågar med bestämdhet hävda
alt man skulle kunna på ett någorlunda
tillfredsställande sätt utforma de regler,
som skulle bli erforderliga om ett
sådant här yrkande resulterade i lagstiftning.

Så sent som 1957 baserade bevillningsutskottet
ett avslagsyrkande på
skattelagssakkunnigas prövning och
ståndpunktstagande. Om detta säger
herr Gustafsson i Borås att det var
egentligen ingen utredning. Ett sådant
påstående kan man naturligtvis göra,
men nog talar åtskilligt för att den prövning
som då skedde faktiskt innebar
att utskottet övervägt vilka möjligheter
som förelåg och att det kommit fram
till ett negativt resultat. Det är nog angeläget
att framhålla för herr Gustafsson
i Borås i första hand att här står
ingen strid om det, som han vill framhäva,
nämligen att bidragsgivningen
skulle stimuleras om gåvobeloppen bleve
skattefria. Detta bestrider inte utskottet
i sitt utlåtande.

Det är tämligen självklart. Men det
är inte själva huvudfrågan, herr Gustafsson,
utan det är ju fråga om man
skall ge sig på att lämna mer eller
mindre okontrollerade statsbidrag till
vissa speciella ändamål. Från utskottets
sida bestrider vi ingalunda att det skulle
komma fram stora summor. Jag tror
att det är bäst att försöka konkretisera
vad det kan vara fråga om.

Herr Gustafsson tog som exempel en
inkomsttagare med 10 000 kronors inkomst.
Hans förslag skulle då innebära,
att denne kunde skänka 1 000 kronor
om han fick skattefrihet för beloppet.
Han har en marginalskatt på mellan
20 och 25 procent. Han skulle alltså få
ett bidrag genom skattelättnaden på
250 kronor, och hans verkliga »offer»
för saken skulle därför stanna vid 750
kronor. Men om det är en person med
fem gånger så stor inkomst så får ju
vederbörande ett helt annat bidrag om
han lämnar en gåva på 1 000 kronor,
eftersom hans marginalskatt är 50 pro -

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Nr 11

157

Ratt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, in. m.

cent eller varför inte tänka sig en inkomsttagare
med 80 procents marginalskatt.
Då lämnar ju staten 800 kronor
tillbaka, och »offret» består i att vederbörande
skänker netto 200 kronor.

Jag erinrar på nytt om att utskottet
inte förnekar att det skulle bli bättre
fart på insamlingar över huvud taget
till ideell verksamhet. Men skall det
verkligen behövas stimulansbidrag av
denna karaktär för att kunna upprätthålla
den gåvo- och offerverksamhet
som man hittills har bedrivit? Jag tror
inte att det skall vara nödvändigt, jag
hoppas i varje fall det på de ideella
rörelsernas vägnar.

Herr Gustafsson i Borås sade att våra
religiösa samfund bedriver en verksamhet
i underutvecklade länder, som har
stor betydelse för vårt land. Den skapar
goodwill åt Sverige, och den baseras*
uteslutande på offer. Jag är den
förste att erkänna betydelsen av denna
verksamhet. Men om nu verksamheten
skall bestå däri att staten betalar en betydande
del av dessa gåvor, då tycker
jag det är ett ganska bra exempel på
att vi inte bör ordna saken på det sättet.
Detta års riksdag har ju bestämt
sig för att avsevärt höja anslagsbeloppen
för bistånd till underutvecklade
länder. Man skulle givetvis kunna säga
att det behövs ännu mera. Det är bara
det att vi alltjämt lever under knapphetens
kalla stjärna.

Jag vill ytterligare tillägga, att när
bevillningsutskottet har kommit fram
till denna slutsats så får inte det tolkas
så att vi är ointresserade av dessa föreningars,
organisationers eller samfunds
verksamhet, alldeles tvärtom. Jag
tror inte att man behöver söka övertyga
bevillningsutskottets ledamöter om
att det är en samhällsgagnande verksamhet
som här bedrives. Men därifrån
och till att ge sig ut på de vägar som
motionärerna föreslår är ju steget mvcket
långt.

Vi säger i vårt utlåtande att denna
form av avdrag strider helt emot prin -

ciperna för vår skattelagstiftning. Mot
detta kan invändas att man inte får rida
så hårt på principerna. Man måste tänka
på saken. Det är nog tyvärr så att
det är ofrånkomligt att vi i skattelagstiftningen
måste hålla fast vid principiella
ståndpunktstaganden. Annars
händer nog saker och ting som vi inte
kan överblicka, och det är ju till slut
detta som blivit avgörande när vi sagt
att bidrag skall lämnas till dylik verksamhet
bara det sker på reguljärt sätt.
Då har vi kontroll över vad staten ger,
och då blir det inte så att vissa skattebetalare
får bidrag till vad man kallar
offer av andra skattebetalare.

Jag vill med det anförda, herr talman,
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HAMILTON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade inte i mina
vildaste drömmar kunnat hoppas att det
skulle kunna gå att motionera bort en
ordförande i bevillningsutskottet, men
herr Ericssons yttrande gör att jag fattar
mod och hoppas på framtiden.

I sakfrågan, herr Ericsson, är vi sams
om syftet, det kan jag klart förstå. Men
är man på det klara med att ett gott
syfte är förtjänt av att realiseras, bör
inte fruktan för detaljsvårigheterna stå
i vägen. Det måste med andra ord vara
något fel, inte på bevillningsutskottet
utan främst på hela skattesystemet, om
skattelagstiftningens krånglighet får tas
till intäkt för att hindra uppslag, som
ur samhällssynpunkt kan vara värdefulla
att genomföra.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Niir nu utskottets värderade
ordförande bär på nytt åberopar
skattelagsakkunnigas utredning i denna
fråga, vill jag bara påminna om att
den utredningen jo egentligen gällde en
helt annan sak, nämligen frågan om avdragsrätt
för periodiskt understöd i all
mänhet. Utredningen omfattade 228 sidor.
Därav upptogs endast (i sidor av

158 Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

detta spörsmål. Större delen av dessa
sex sidor ägnades åt en redogörelse för
de nuvarande bestämmelserna, och dessutom
fanns en uppräkning av invändningarna
mot en sådan avdragsrätt,
vilka i stort sett var en upprepning av
vad bevillningsutskottet sagt tidigare.

Jag kritiserar inte utredningsmannen
för detta, ty hans uppdrag gällde någonting
helt annat. Men man kan inte göra
gällande att den utredning, som nu begäres
av motionärerna, på något sätt
redan skulle vara verkställd. Vad som
togs upp av utredningen om denna
fråga var inte alls av den karaktären
som motionärerna påfordrat. Så länge
jag minns har motionen inneburit ett
krav på utredning. Vi inser att detta är
en fråga som behöver utredas. En del
tekniska spörsmål bör lösas i sammanhanget.
Detta kan inte ske utan en utredning,
och därför har vi begärt en
sådan.

Herr Ericsson i Kinna säger att om en
stor inkomsttagare vill ge en sådan gåva
får han liksom ett större bidrag av staten
än en mindre inkomsttagare får.
Jag tror inte det är riktigt att betrakta
saken på det sättet. Här är det inte
fråga om att ge en givare något statsbidrag,
utan syftet är, som herr Gustafsson
i Borås också framhöll, att göra det
möjligt för givaren att ge större bidrag.
Det är alltså det allmännyttiga ändamålet
som kommer att få ett större bidrag.
Att det är så bevisas av att en av
de invändningar skattelagsakkunniga
tog upp var, att man fruktade, att en
sådan skattefrihet skulle medföra en
hårdare press på högre inkomsttagare
från allmännyttiga organisationers sida.
Jag tycker emellertid att det är mycket
bra, om större inkomsttagare får ökade
möjligheter att ge gåvor till dessa ändamål,
eftersom staten ju inte kan ge
gåvor åt alla, och det inte är önskvärt
att det ges statsbidrag till all enskild
verksamhet.

Jag kan i principfrågan helt instämma
med vad statsministern sade i Sve -

riges riksdag 1943, vilket jag tidigare
åberopat.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är glad över att
ingen tolkat min motion så att vi skulle
mena, att det gäller att hjälpa människor
från att behöva ge så mycket. Vad
vi syftar till är i stället att inspirera
människor till att ge ännu mera. Det är
ju det man önskar.

Jag tog exemplet med en person, som
av sin inkomst skulle ge 1 000 kronor.
Det var inte meningen, att han skulle
slippa undan med 750 kronor utan att
han i stället skulle kunna offra 1 250
kronor eller mera. Det är ju en effekt
i den riktningen man åsyftar.

När bevillningsutskottet 1956 tog ställning
till då föreliggande motioner, blev
formuleringen synnerligen välvillig. Utskottet
tänkte sig då, att de skattelagsakkunniga
skulle överväga, om inte
understöd till kulturell och ideell verksamhet
skulle kunna jämföras med periodiska
understöd, som i vissa fall är
avdragsgilla. Men utskottet missräknade
sig. De sakkunniga ville inte framlägga
något förslag i den riktningen.

Det mest talande skälet mot ett sådant
förslag var det som herr Ericsson
också anförde: när staten bidrar till
något, så sker det efter noggrann prövning,
men när enskilda bidrar till något,
kan man inte vara riktigt säker på angelägenhetsgraden.
Jag skall gärna, herr
talman, erkänna, att det kan ligga något
i ett sådant resonemang. Men önskar
man verkligen, att staten skall stå som
domare i fråga om angelägenhetsgraden?
Jag tycker det är ett ganska vanskligt
resonemang. Tänk om t. ex. 1800-talets folkrörelser skulle ha blivit föremål
för statens bedömning av angelägenhetsgraden.
Jag undrar just vad
man skulle ha ansett om angelägenhetsgraden
beträffande nykterhetsföreningar,
fackföreningar, missionsföreningar,

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Nr 11

159

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

turistföreningar, Nationalföreningen
mot tuberkulos och andra.

Jag har den uppfattningen att genom
en ganska enkel ändring i skattelagstiftningen,
innebärande rätt för envar att
skänka gåvor till kristna, kulturella
och ideella ändamål efter de linjer vi
skisserat eller efter andra som vore
bättre, skulle man få fram mycket av
det personliga engagemang som herr
Gustafson i Göteborg talade om. Man
hör ofta sägas: Jag vill ge mera, men
jag har inte så stora möjligheter att göra
vad jag så gärna önskar.

Herr ERICSSON i Kinna (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Gustafson i Göteborg
säger att det var bara sex trycksidor
som utredningen offrade på detta
spörsmål. Det är klart, att det kan förefalla
inte vara så mycket, om man bedömer
det kvantitativt i förhållande till
de 245 sidor som utredningens betänkande
omfattade eller vilken siffra han
nu nämnde. Men saken har kanske en
sådan karaktär, att det går tämligen bra
att på sex sidor skriva, att detta inte
är lämpligt och att saken inte är av
sådan beskaffenhet att kommittén kan
rekommendera den. Det var väl det som
de sakkunniga gjorde.

Herr Gustafson i Göteborg säger vidare
att vi vill ha en press på de större
inkomsttagarna att skänka inte bara det
första beloppet utan också det belopp de
får tillbaka i form av skattelättnad. Jag
kan förstå att man hoppas på detta. Men
går det lika lätt att få dessa bidrag, när
vederbörande inte får någon effektiv
lättnad i beskattningen? Det är väl inte
så säkert. Jag uttryckte den förhoppningen,
att det skulle finnas kvar så
mycket av ideellt intresse, att man kunde
klara detta utan stimulansbidrag.

Herr Gustafsson i Borås erinrade om
de ideella organisationernas verksamhet
under gångna tider, och han nämnde
bl. a. fackföreningsrörelsen. Jag må
säga att man aldrig hemställt om att få

använda skattemedel som dragplåster,
när man bildade dessa organisationer
och byggde upp dem. De gjorde verkligt
strålande insatser och de har klarat
sig som jag ser det mycket bra,
trots att de ännu i dag inte har någon
skattefrihet för sina avgifter och sina
bidrag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Vad jag avsåg med att
säga att skattelagsakkunniga ägnat endast
sex sidor åt denna sak var att visa
att de sakkunniga hade sin uppmärksamhet
riktad på helt andra frågor och
tog med denna sak endast i förbifarten.
De har inte gjort en utredning av det
slag som motionärerna begärt. Det kan
vi under alla förhållanden vara överens
om.

Vidare säger herr Ericsson i Kinna
att han hoppas att det ideella intresset
även i fortsättningen skall räcka till.
Men frågan är, om man med hjälp av
det ideella intresset som finns skall
kunna öka de ideella allmännyttiga organisationernas
möjligheter att utföra
det arbete som enligt allas vår mening
är så viktigt.

Då man säger att det av principiella
skäl är omöjligt att genomföra en sådan
skattefrihet som det här gäller, vill jag
bara hänvisa till att USA, Kanada, Västtyskland
och Danmark har funnit det
rimligt och riktigt att inte bara göra en
utredning om saken, utan också införa
lagbestämmelser om rätt till skatteavdrag.
Erfarenheterna i USA har varit
så positiva, att man efter några år fann
sig föranlåten att utöka rätten till skattefrihet.
Anledningen till denna inställning
måste vara att man menar att de
pengar, som en person donerar till allmännyttiga
ändamål och inte på något
sätt använder för enskild vinning, inte
har samma skattekraft som hans övriga
inkomst och att det därför kan vara
motiverat att staten inte lägger skatt på
dessa pengar.

160 Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill uttrycka min
glädje över att herr Ericsson i Kinna
uttalade sin sympati och aktning för
den hjälpverksamhet i förhållande till
underutvecklade länder som här i vårt
land bedrives från missionens sida.

Vidare uttalade herr Ericsson i Kinna
den förhoppningen att de ideella intressena
alltfort skall visa sig så starka
att de kan bära upp det arbete det här
gäller. Det hoppas jag också, herr
Ericsson i Kinna. Jag är mån om att
betona att även om bevillningsutskottet
och riksdagen nu ställer sig avvisande
till det önskemål jag framfört i min
motion, så kommer vi inom ideella
sammanslutningarna att i fortsättningen
arbeta lika energiskt som tidigare
och göra vårt allra yttersta för att upprätthålla
verksamheten. Men jag kan
inte komma ifrån att man borde litet
ordentligare ha undersökt saken och i
en utredning framlagt fakta. Skulle
dessa fakta visa att den anvisade vägen
med rätt till skatteavdrag är oframkomlig,
så får vi väl finna oss däri.

Jag tycker, att det är litet lättsinnigt
när bevillningsutskottet inte gör en ansats
ens till att titta på hur man har löst
detta problem i de länder jag har åberopat
och som man mycket lätt kunde
föra in i blickfältet och undersöka närmare.
Det kunde man kosta på sig. Därför
håller jag på att man i alla fall
borde kunna göra en utredning.

Herr GANSMOE (h):

Herr talman! I fråga om skatteavdrag
för gåvor till humanitär och kristen
verksamhet ligger det naturligtvis i mitt
intresse att sådant skulle få ske på det
sätt, som vi har talat om här i kväll. I
andra länder har man kunnat lösa detta
problem. Det har visat sig inte vara
så svårt, som herr Ericsson i Kinna vill
göra det till. Alldeles färska uppgifter
från dessa länder ger vid handen, att
gåvogivare till religiösa församlingar av

dessa erhåller kvitto på till detta ändamål
skänkta medel, vilket sedan bifogas
vederbörandes inkomstdeklaration
i och för avdrag från den skattepliktiga
inkomsten.

Herr talman! Jag tror, att en förutsättningslös
utredning av dessa spörsmål
skulle vara synnerligen intressant
och nyttig. Den bör givetvis ta sikte på
att alla intresserade skulle få säga sin
mening. Här kommer en hel mängd betydelsefulla
faktorer in, såsom gåvogivarnas
anonymitetsskydd, avdragsrätt
för mindre gåvor som ges kontinuerligt
m. m. En sådan utredning är det minsta
man kan begära på detta område.

Det är alldeles klart, att om skattebördorna
här i landet kunde minskas
genom att man i högre grad än hittills
beaktade de besparingsåtgärder, som
exempelvis vi från högerhåll så ofta har
påpekat är genomförbara, skulle folk få
större utrymme för att skänka pengar
till olika sorters verksamhet, vars resultat
kommer hela landet till godo genom
att den fostrar en ungdom och ett människomaterial
som landet inte har besvär
med. Så länge man här i landet
inte förstår att uppskatta dessa framkomliga
vägar blir folk naturligtvis
tvingade att söka sig fram på annat sätt.

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 29 fogade reservationen
nr I) samt till motionen nr 207 i denna
kammare.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Denna sak kan kanske
tyckas vara en oändligt liten detalj i
den stora skattekarusellen, men den är
till sina verkningar sannerligen inte
så liten — jag tänker då särskilt på
verkningarna inom kulturminnesvårdens
område. Det kan visserligen vara
skönt för presumtiva donatorer att kunna
säga till dem som kommer och tigger
bidrag: »Jag skulle gärna vilja hjälpa
er, men med nuvarande skattetryck
är det helt enkelt omöjligt för mig att

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Nr 11

1G1

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

göra det.» Men det är inte så lätt för
oss, som behöver pengarna, att under
sådana förhållanden fortsätta arbetet.

Jag skall emellertid inte nu närmare
befatta mig med donatorernas syn på
frågan. Jag vill bara säga att jag för min
del inte kan fästa någon som helst vikt
vid det argument som anförts flera
gånger här i kväll, att det skall vara fråga
om ett offer från donatorernas sida
och att de därför skall känna av att de
gör detta offer. Jag tror inte att riksdagen
bör lägga sig i hur vederbörande
själva känner det och försöka få reda
på hur det ser ut i våra mer eller mindre
svarta själar — det bör medborgarna få
behålla för sig själva. Är det fråga om
någonting som ligger en person nära om
hjärtat, tänker han nog inte på, om
det känns eller inte när han lämnar ett
bidrag. Det viktigaste för honom är att
han över huvud taget kan lämna ett bidrag
och att pengarna gör nytta dit de
kommer.

Det är riktigt som herr Ericsson i
Kinna säger att om en person med 80-procentig skatt lämnar ett bidrag på
1 000 kronor, betalar faktiskt staten
800 kronor och han själv bara 200 kronor.
Men så resonerar inte den som
lämnar bidraget. Han resonerar på samma
sätt som herr Gustafsson i Borås angav:
»Om pengarna är skattefria, kan
jag ge ännu mera.» Och det är detta motionärerna
vill åstadkomma.

Jag skulle vilja betrakta saken ur en
synpunkt som är rakt motsatt donatorernas,
nämligen ur tiggarnas synpunkt,
alltså ur deras synpunkt som har att i
tider av otillräckliga statsbidrag och
betydande omkostnadsökningar försöka
åt våra efterkommande rädda vad som
räddas kan av en försvinnande kultur.

Det är först i relativt sen tid som det
allmänna i någon större utsträckning
börjat uppträda som kulturminnesvårdare.
Hade det inte i vårt land funnits
personer, som med gemensamma ansträngningar
skapat bygdemuseer och
på annat sätt bevarat det som är gam -

malt och fornt, så hade det nog inte i
dag funnits mycket kvar för det allmänna
att vårda.

Den hjälp, som penninglotteriet skulle
lämna, har som bekant inte blivit vad
den varit avsedd att bli. Statskassans
grepp om lotteriinkomsterna har blivit
alltmer krampaktigt, samtidigt som anspråken
på bidrag från lotterimedelsfonden
vuxit. Det är för övrigt rätt anmärkningsvärt
att när vi från provinsmuseerna
och andra håll begärt bidrag
av lotterimedel till kulturminnesvårdande
åtgärder, har vi fått det svaret
att vi först måste skaffa mer medel
själva och att vi alltså fick börja med
att tigga ihop detta.

Så länge skattetrycket var måttligt,
fanns det ingenting att invända mot att
gåvor till vissa allmänna ändamål inte
var avdragsgilla. Men när staten tagit
hand om allt större del av medborgarnas
inkomster, borde den också bestrida
de utgifter för allmänna ändamål
som samma medborgare tidigare svarat
för. Just då det gäller de inkomsttagare,
från vilka de största bidragen tidigare
kommit, tar staten i vissa fall en
skatt som utgör mer än 100 procent av
vederbörandes inkomst. Riksdagen har
ju i dag vägrat godta en ändring i detta
avseende, och bevillningsutskottets ordförande
sade här nyss att han tyckte att
detta var alldeles i sin ordning.

Det är för övrigt inte bara de höga
inkomstskatterna som vållar kulturminnesvården
så stora bekymmer.

Arvsbeskattningen verkar i precis
samma riktning. I kvällstidningarna i
dag kan vi läsa om ett aktuellt fall från
milt eget län, Blekinge, där provinsmuseet
nyligen genom ett testamente fick
en kulturhistorisk pärla, cn liten gård i
Karlskrona stad med alla inventarier. Vi
kunde inte ta emot den, därför att vi
skulle få en arvsskatt på 25 000 å 30 000
kronor. Nu blir det grävskoporna som
tar hand om det hela i stället. .lag har
svårt att finna, att det är någon önskvärd
form av kulturminnesvård. Kul -

11 —Andra kammarens protokoll 195!). Nr 11

162 Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Rätt till skatteavdrag för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

turfientlighet är det minsta man kan
kalla en politik, som går fram på det
sättet. Det är beklagligt, att man med
begreppet kultur tydligen bara menar
sopnedkast och television. Det innebär
dock också något annat: inte minst kontakt
med det förflutna.

Det allvarliga här är att vi inte kan
vänta tills statsfinanserna blir bättre.
Då är dessa kulturvärden för alltid försvunna
och går aldrig att återskapa. Det
ansträngda statsfinansiella läget kommer
nu till råga på eländet samtidigt
med att alla kulturminnesvårdens omkostnader
stiger, och därtill kommer att
detta sker i en tid, när utvecklingen går
med fruktansvärd hastighet och när
vad som inte kan räddas åt våra efterkommande
i dag i morgon för alltid är
utplånat. Då håller situationen på att
övergå i en ren tragedi för allt vad kulturminnesvård
heter. Det går inte för
det allmänna att bara ta hand om de enskildas
inkomster; staten måste också
överta det ansvar, som har byggt upp
hela vår kulturminnesvård. Man kan
inte som utskottet av rent principiella
skäl avstyrka motionerna med motiveringen
att staten skall bevilja direkta
bidrag i stället, helt enkelt därför att
staten inte beviljar sådana bidrag till
mer än en liten bråkdel av behoven. Just
av dessa skäl är det svårt för oss, som
sysslar med kulturminnesvården.

Herr Ericsson i Kinna påpekade, att
var och en som är intresserad av något
naturligtvis tycker, att statens bidrag till
denna verksamhet är alldeles för små,
men vi som arbetar på det provinsiella
fältet kan mycket bättre avgöra var
pengarna behövs än man kan uppe i
Stockholm, där man skall fördela otillräckliga
lotterimedel. Detta skulle vara
den stora fördelen, om man kunde få
till stånd vad motionärerna har föreslagit.

Utskottet anför vidare — jag vet inte
riktigt om det kan kallas den obotfärdiges
förhinder — att det inte är möjligt
att på förhand avgöra vilka institutioner

som skall få bidrag. Det är alldeles
självklart att sådant är omöjligt. Det
förstår motionärerna också, och det
gäller båda motionsparen. Det är därför
som dessa avser en utredning.

Reservationen av herr Söderquist
m. fl. nämner visserligen inte direkt
kulturminnesvården, men det lär i alla
fall vara givet att när man tar upp detta
frågekomplex måste man också ta med
den. Eftersom varje dag oersättliga värden
går till spillo skulle jag vilja till
reservanternas yrkande lägga en önskan
om skyndsam utredning, men jag skall
nöja mig med att yrka bifall till reservationen
nummer I) av herr Söderquist
m. fl.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1)

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herrar Gustafson i
Göteborg och Gustafsson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
1) i utskottets betänkande nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
I) av herr Söderquist m. fl.

Onsdagen den 8 april 1959 em.

ja-propositionen. Herr Gustafsson i Borås
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 124 ja
och 70 nej, varjämte 11 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2)

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
11:207; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hamilton begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
2) i utskottets betänkande nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen II: 207 av
herrar Hamilton och Lothigius.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hamilton begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 142 ja och 44
nej, varjämte 17 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr talmannen tog åter ledningen
av förhandlingarna.

Nr 11 163

§ 8

Ändring i övergångsbestämmelserna till
lagen om skyldighet att renhålla gator
m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i övergångsbestämmelserna
till lagen om skyldighet
att renhålla gator m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! De motiv som motionärerna
framhållit i motion nr 220 i denna
fråga är, att kommunerna på grund av
gjorda ekonomiska förpliktelser och i
samband därmed stegrade kostnader de
senaste åren behöver en längre övergångstid
för övertagandet av vad lagen
av den 14 december 1956 stadgar om
skyldighet att renhålla gator m. m. Motiveringen
är kortfattad och kunde ha
varit utförligare, men vi har utgått ifrån
att framför allt kommunrepresentanter
här i riksdagen kände till alla sakargument.

Första lagutskottet har tre huvudmotiv
för att riksdagen inte skall bifalla
motionen. För det första ifrågasätter
man från principiella synpunkter lämpligheten
av att i efterhand medgiva en
längre övergångstid än lagen tillåter.
För det andra säger utskottet, att det
torde krävas att ett starkt behov härför
gör sig gällande bland flertalet berörda
kommuner. För det tredje hänvisar utskottet
till att önskemål om ytterligare
anstånd kan tillgodoses genom den i
3 § upptagna dispensregeln.

Enligt min uppfattning behöver man
inte kiinna sig så besvärad av att nu
förlänga övergångsbestämmelserna, då
krav — och rätt hållbara sådana —
framfördes härpå redan vid lagens tillkomst
1956. Jag anser att dessa krav i
dag är mera hållbara än de var då.

Sedan några ord om kommunernas
behov av en förlängning av övergångstiden.
Stadsförbundet, som yttrat sig över

Nr 11

104

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Ändring i övergångsbestämmelserna till lagen om skyldighet att renhålla gator m. m.

motionen, ger oss motionärer rätt i fråga
om de ekonomiska svårigheterna.
Man påpekar dessutom att många kommuner
nu berett sig på ett övertagande
av renhållningen och hänvisar till att
man kan gå dispensvägen om svårigheter
skulle vara för handen. Jag är
övertygad om att om Stadsförbundet
förfrågat sig hos kommunerna om dessa
önskat en förlängning av övergångstiden
beträffande ikraftträdandet av lagen,
då skulle de flesta utan tvekan ha
svarat ja. Man kan fråga sig varför så
är fallet. Jo, nu är det ännu klarare än
1956 att de ekonomiska svårigheterna
blir betydande.

Jag skall i korthet relatera några fall.
Enligt uppgift får Tranås stad vid ett
övertagande av gaturenhållningen en
merkostnad på 400 000 kronor per år
eller en ökning med 70 öre per skattekrona.
Göteborgs stad får en merkostnad
på 4,2 miljoner kronor eller 2,5 miljoner
beroende på vilket alternativ man
beslutar sig för. Malmö stad räknar med
en årlig utgiftsökning på en miljon kronor.
I dessa siffror är inte intagna några
engångsinvesteringar. Dessa är nödvändiga
och uppgår till rätt stora belopp.
Jag tror att erfarenheterna är desamma
över hela landet där kommuner nu måste
överta renhållningen. Tveksamheten
att just nu ta på sig större delen av renhållningen
härstammar från säkra beräkningar
om de kostnader som kommunerna
haft och som de kommer
att få.

De sista årens starka snönederbörd
har givit kommunerna mycket kraftigt
stegrade utgifter för den ringa del av
renhållningen som de nu svarar för. För
en kommun var kostnaderna t. ex. följande:
år 1954 649 000 kronor, 1956
884 000 kronor och 1958 1 193 000 kronor.
Stegringen mellan 1954 och 1958
är 544 000 kronor eller cirka 85 procent.
Jag tycker att detta är siffror som
talar för en mycket stor försiktighet när
det gäller att överföra stora kostnader
på kommunerna.

Det finns även ett annat skäl. Kommunerna
skulle vara betjänta av en
lägre prövotid. Ett lugnare tempo skulle
vara nyttigt både ur organisatoriska
och förhandlingstekniska synpunkter.

Till detta kommer, som utskottet åberopat,
att anstånd kan ges enligt i 3 §
upptagna dispensregeln. Jag skall villigt
erkänna att endast ett par kommuner
använt sig av denna möjlighet. Göteborgs
stad har fått dispens men inte
i fem år, som man begärde, utan två år.
Jag tror att kommunerna bedömt det
som nästan hopplöst att på denna väg
erhålla en förlängd tid. Skulle de flesta
kommuner i landet ha inkommit med sådana
framställningar till Kungl. Maj :t,
så hade väl avslagsvägen varit lättast
att tillgripa. Därför har kommunerna inte
gått den vägen. Man har tänkt som
så, att man får bita i det sura äpplet. Jag
vet dock många kommunalmän som med
tillfredsställelse skulle ha hälsat ett beslut
av riksdagen i enlighet med motionens
yrkande.

Medveten om att jag är ute i sista
stund i en för kommunerna allvarlig fråga
har jag handlat efter ordspråket
»bättre sent än aldrig».

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Det är sant och visst att
herr Johansson i Norrköping och hans
medmotionärer är sent ute. De är verkligen
alltför sent ute. Skulle motionärerna
ha haft minsta utsikt att vinna bifall
till sin önskan härvidlag skulle de
ha passat på 1956, då denna fråga togs
upp och belystes med alla de argument
som herr Johansson här anförde beträffande
riskerna. Det var också tillfälle då
att få en längre övergångstid. Inte
mindre än två särskilda reservationer
krävde en övergångstid på fyra år. Jag
själv stod bakom en av dessa och skulle
gärna ha hjälpt herr Johansson om det
hade varit då. Nu är det helt annorlunda.

Står det inte helt klart för alla kammarens
ledamöter att om en rad städer

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Nr 11

165

Ändrad lydelse av 4 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken

har inrättat sig efter det beslut, som
riksdagen då fattade, och köpt alla de
maskiner som erfordras, så skulle det
vara ett rätt underligt förfarande att
plötsligt ställa dem inför meddelandet
att de visst inte hade behövt skynda sig
utan att de hade flera år på sig?

Dessutom måste väl som utskottet
sagt krävas mycket angelägna behov för
att man skall vidta så extraordinära åtgärder
som att ändra riksdagens beslut
på det sätt som här har föreslagits. Hur
angeläget är nu behovet? Skulle ett så
stort behov verkligen föreligga, skulle
det väl ha kommit in en massa dispensansökningar
nu, då det bara är tre
kvarts år kvar till dess att tvåårsperioden
har löpt ut. De städer som hade det
svårt skulle då säkert ha anlitat den
särskilda möjlighet som finns för Kungl.
Maj :t att när särskilda skäl föranleder
därtill medgiva att för renhållningen
viss annan ordning skall gälla än som
föreskrives i lagen. Hur många sådana
dispensansökningar har inkommit? Såvitt
jag vet har bara två städer — det
var i samband med remissen från utskottet
som detta upplystes — utnyttjat
möjligheten. Den ena staden var Göteborg
och den andra Torshälla. Göteborg
har fått anstånd i två år. Göteborg hade
visserligen ansökt om fem år, men det
är ingenting som hindrar att staden kan
få anstånd en gång till. Departementschefen
säger nämligen att det skall bedömas
alltefter omständigheterna, huruvida
anstånd erfordras eller inte. Man
kan alltså tänka sig att anstånd kan
medges även för en senare period, ifall
det visar sig nödvändigt. Lilla Torshällas
ansökan har såvitt jag vet ännu inte
blivit föremål för beslut.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan,
som första kammaren redan liar
bifallit.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! .lag skall i nattens sena
timma inte ta upp någon diskussion

med första lagutskottets värderande ordförande
kring de frågor han här gått in
på. Låt mig bara säga, att jag livligt beklagar
att inte utskottet och riksdagen
1956 följde den reservation som yrkade
en övergångstid på fyra år — det
tror jag hade varit nyttigt.

När det gäller dispensregeln vill jag
säga, att jag har sett i tidningarna att
fler kommuner söker dispens, och de
ansökningarna får väl prövas.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 9

Ändrad lydelse av 4 kap. 5 § andra
stycket rättegångsbalken

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 4 kap. 5 §
andra stycket rättegångsbalken.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 22 i första kammaren av
herr Sveningsson och herr Ohlsson, Ebbe,
samt nr 21 i andra kammaren av
herr Fröding m. fl. I motionerna, vilka
voro likalydande, hemställdes, att riksdagen
måtte antaga ett i motionerna
framlagt förslag till ändrad lydelse av
4 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken,
innebärande bland annat möjlighet
till viss jämkning av antalet nämndemän
kommunerna emellan.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:22 och 11:21, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Robert Johansson och Arvidson, fru
Roman samt herrar Fröding och Larsson
i Norderön, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att förevarande motioner,
I: 22 och II: 21, icke måtte föranleda
annan riksdagens åtgiird än att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Nr 11

166

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Ändrad lydelse av 4 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Trots att den tolfte timmen
överskridits ser jag mig tyvärr
nödsakad att ta kammarens tid i anspråk
i ungefär 12 minuter för att slå
ett slag för den vid det här utlåtandet
fogade reservationen. Den fråga som
där tas upp ligger nämligen såväl mig
själv som mina häradshövdingekolleger
mycket varmt om hjärtat. Det är också
en fråga av icke oväsentlig betydelse
för invånarna i många av våra gleskommuner.

Reservationen har visserligen bara
burits fram av utskottets höger- och
centerpartiledamöter, men frågan är
emellertid — det är jag angelägen att
påpeka — på intet sätt av partiskiljande
karaktär. Grupperingen inom utskottet
har i stället snarare blivit tätort kontra
glesort. I första kammaren har för övrigt
både min yrkeskollega folkpartisten
herr Alexandersson och hans partivän
glesortsnämndemannen herr Boman
talat till förmån för reservationen. Den
stöddes också vid voteringen bl. a. av
åtskilliga folkpartister och socialdemokrater.

Vad går då reservationen ut på? Jo,
på en skrivelse till Kungl. Maj :t med
framhållande av önskvärdheten av att
man ville inom justitiedepartementet
snarast möjligt låta undersöka huruvida
inte en jämkning på ett eller annat sätt
skulle kunna medges i den nu gällande
regeln att en domsagas nämndemän
skall fördelas mellan domsagans kommuner
exakt efter kommunernas inbördes
folkmängd. Genom denna jämkningsmöjlighet
avses att åtminstone i
någon mån kunna öka gleskommunernas
nämndemannarepresentation i sådana
domsagor som består av såväl expanderande
tätkommuner som till folkmängden
stagnerade gleskommuner. I sådana
domsagor håller nämligen glesortsnämndemännen
på att i alltför snabb takt
minska i antal.

Genom att så är fallet blir det allt
svårare att efterkomma rättegångsbal -

kens regel om att domsagans nämndemän
skall av häradshövdingen indelas
till tjänstgöring på sådant sätt att erforderlig
ortskännedom blir företrädd
inom nämnden.

Man har på senare tid i olika sammanhang
— och så har tydligen även
utskottsmajoriteten —- velat förringa betydelsen
för rättsskipningen av nämndemännens
ortskännedom. En av remissinstanserna,
hovrätten för nedre Norrland,
har sålunda gjort gällande, att
nämndens egentliga värde skulle liggå i
att genom dess medverkan förtroendet
för rättsskipningen ökas. Nämndens viktigaste
uppgift är enligt hovrätten att
deltaga i bevisprövningen och straffmätningen
och för detta erfordras, menar
hovrätten, ingen ortskännedom eller
särskild sakkunskap. Den sakkännedom
som må erfordras för att bedöma ett
visst mål bör i stället enligt hovrätten
tillföras rätten genom särskild sakkunnigbevisning.

Att nämndens uppgift skulle vara så
begränsad som enligt hovrättens uttalanden
kan jag för min del omöjligen
acceptera. Hovrättens inställning är
emellertid ganska förklarlig, eftersom
dess president vid upprepade tillfällen
offentligt uttalat, att nämnden i häradsrätten
enligt hans uppfattning bör tas
bort från tvistemålen för att där ersättas
av ett juristkollegium.

Själv är jag däremot av den uppfattningen
— och den har jag hittills med
framgång lyckats hävda inom den pågående
stadsdomstolsutredningen — att
häradsnämnden bör bibehållas också i
tvistemålen och detta bl. a. därför att
häradsnämnden icke minst genom sin
hittillsvarande relativt stora allmänna
förtrogenhet med olika lanthushållningsfrågor
ger förutsättning för en materiellt
riktigare bedömning av mål berörande
dylika problem än en domstol
av enbart jurister. Juristerna står ofta
ganska främmande för många av landsbygdens
speciella förhållanden. Det kan
här ibland röra sig om för den i lant -

167

Onsdagen den 8 april 1959 em. Nr 11

Ändrad lydelse av 4 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken

hushållning insatte fullkomligt självklara
saker, där en särskild bevisupptagning
på intet sätt skulle vara motiverad.
»Känd sak är så god som vittne» hette
det ju i vår gamla rättegångsbalk och
vad som kan bliva för rätten känt genom
nämndens allmänna förtrogenhet
med olika lanthushållningsfrågor kan
inte sällan vara av icke ringa betydelse
för ett materiellt riktigt bedömande av
ett visst fall.

Jag nämnde nyss, att juristerna ofta
står ganska främmande för vissa lanthushållningsproblem.
Detta gör förvisso
också tätortsmänniskorna över huvud
taget. För att möjliggöra en erforderlig
allmän förtrogenhet inom nämnden med
dessa frågor är det därför enligt min
och mina kollegers mening högst angeläget
att man söker att bibehålla ett inte
alltför ringa antal glesortsbor inom våra
häradsnämnder. Den i rättegångsbalken
eftersträvade erforderliga ortskännedomen
täckes för övrigt enligt min mening
till en mycket väsentlig del just av denna
allmänna kännedom om en viss
bygds närings- och arbetsförhållanden,
rättssedvänjor och dylikt.

Jag kan i detta sammanhang kanske
också påpeka, att när det gäller ägodelningsnämndemän
är det direkt föreskrivet
i lagen, att de skall vara i lanthushållningen
kunniga. Häradsrätterna
har emellertid ibland att ta ställning till
fullkomligt samma saker som en ägodelningsrätt.

För att förtroendet för vår rättsskipning
skall kunna bibehållas har det allmänt
ansetts vara av största värde att
parterna genom nämndens medverkan
bibringas den känslan, att de blir dömda
av så att säga sina egna. Ur denna
synpunkt synes det mig t. ex. önskvärt
att eu person som åtalas inför en tremannanämnd
skall kunna få se åtminstone
en nämndeman från hemkommunen,
ja allra helst från vederbörandes
egen socken, som bisittare i rätten. Ett
sådant önskemål är emellertid mycket

svårt att tillgodose om glesortsniimndemännens
antal beskäres alltför hårt.

För den rättssökande allmänheten
men även för domstolen själv är det
vidare av mycket stort värde i vad avser
den s. k. frivilliga rättsvården att
glesortsnämndemännen bibehålls vid
åtminstone sitt nuvarande antal. Speciellt
dessa nämndemän har nämligen
brukat omsätta sin genom nämndemannaskapet
förvärvade icke föraktliga juridiska
allmänbildning för att i stor utsträckning
hjälpa sina sockenbor med
juridiska ärenden av skilda slag. Härigenom
har glesortens människor kunnat
få en för dem eljest kanske svårtillgänglig
juridisk hjälp i olika hänseenden.
Men denna nämndemännens verksamhet
har också varit till stort gagn
för domstolen själv, som härigenom i
allmänhet kunnat påräkna redan från
början riktiga och fullständiga handlingar
i de ärenden varom här är fråga.

För min egen domsagas del — där
ingår bl. a. å ena sidan de stora och
expanderande köpingarna Skön och
Timrå men å andra sidan också de till
ytvidden mycket stora men i befolkningshänseende
stagnerande gleskommunerna
Indals-Liden och Hässjö —•
står jag med nu gällande regler när som
helst, ja kanske redan i dag, i den situationen
att jag har att välja mellan att
antingen helt avvara nämndemän från
dessa båda gleskommuner i domsagans
s. k. blandade nämnd, vilken huvudsakligen
sysslar med större tvistemål,
varav de flesta av lantmannakaraktär,
eller också att sätta in även nämndemän
från tätorterna i den för de båda glcskomnninerna
numera gemensamma lokala
nämnden. Båda dessa utvägar synes
mig lika olyckliga. Tätkommunerna i
domsagan anser sig för övrigt redan nu
ha det ganska svårt att på ett tillfredsställande
sätt rekrytera sitt nuvarande
nämndemannaantal.

I åtskilliga andra domsagor är förhållandena
enahanda. I t. ex. den domsaga
där herr Boman är nämndeman tvinga -

Nr 11

168

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Ändrad lydelse av 4 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken

de Tranås stad med stöd av de nu gällande
bestämmelserna förra året till sig
hela 10 av tingslagets 18 nämndemän,
medan tingslagets 3 gleskommuner, som
omfattar inte mindre än 10 kyrksocknar,
fick nöja sig med bara 8 nämndemän
i stället för som tidigare en för
varje socken.

En fortsatt utveckling i antydd riktning
vore enligt min mening högst
olycklig och skulle även på sitt sätt bidra
till den utarmning av gleskommunerna
som vi tyvärr fortgående fått bevittna
på så många andra områden. Jag
vädjar därför, herr talman, till kammarens
närvarande ledamöter att stödja
reservationen, till vilken jag till sist
yrkar bifall.

I detta anförande instämde fru Boman
(h) samt herrar Larsson i Norderön
(ep) och Onsjö (ep).

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Mot bakgrund av mångårig
erfarenhet av nämndinstitutionens
vid häradsrätterna betydelsefulla uppgifter
kan jag helt instämma i herr Frödings
allmänna synpunkter -— hans anförande
var personligt färgat och berörde
vissa förhållanden som jag inte
känner till, så jag har inte kunnat instämma
i anförandet i dess helhet. Med
den erfarenhet jag vunnit under alla
dessa år har jag kommit fram till att
denna fråga är väl värd att överväga,
och då reservationen endast innebär
en hemställan att Kungl. Maj:t inom
justitiedepartementet måtte ta frågan
under övervägande, ansluter jag mig till
yrkandet om bifall till reservationen.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Här finns den säkerhetsmarginalen,
att varje kommun alltid
får utse en nämndeman, så fördelningen
följer inte slaviskt befolkningsantalet.

Det talas om att det bör göras någon
modifiering med hänsyn till glesorter
och att det föreliggande förslaget inne -

bär en lämplig utväg, men jag tycker
det är svårt att säga, vad som är tätort
och vad som är glesort i den här bemärkelsen.
Västerås, där jag är hemma,
är t. ex. en tätort, men staden innefattar
också tre små gamla socknar. Där har
man varit så förståndig, att man bland
stadens nämndemän har valt tre lantbrukare,
och man kan väl tänka sig att
också andra tätortsdistrikt som även
innefattar glesbygder gör på samma
sätt. Det är för övrigt en överdrift att
säga, att det är så stor skillnad mellan
tätorter och glesorter i människornas
uppfattning.

Herr Fröding glömde alldeles bort att
tala om att denna motion avstyrkts av
alla remissinstanser, t. o. m. av Sveriges
häradshövdingar, fastän de för all del
ifrågasatte, om inte en utredning i ämnet
skulle göras. Men sådana remissinstanser
som Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas förbund
avstyrker. En sådan instans som
1951 års rättegångskommitté, som man
väl i all världens dar inte kan anse vara
annat än sakkunnig på gebitet, säger
bl. a. att det torde vara omöjligt att tillskapa
en enkel och rättvis regel för fördelningen
av antalet nämndemän på annan
grund än efter befolkningsunderlaget
inom valkretsarna. I motionen
föreslogs att överlämna åt hovrätt att
bestämma om jämkning, men man ville
inte vara med om detta och tydligen
inte heller om någon annan väg. Särskilt
anmärkningsvärt är det ju att
Svenska landskommunerns förbund avstyrkt
motionerna.

Och hur är det nu med nämndens
medverkan i rätten? Vi alla, som har
haft med nämndemän att göra, har satt
stort värde på dem. Jag har här tidigare
haft skäl att tala om mina gamla erfarenheter
och även nya erfarenheter
från 1948. Nämnden representerar ju på
ett alldeles särskilt sätt det allmänna
rättsmedvetandet, något som man visst
inte skall underskatta, och genom nämnden
bevaras rättskipningens folkliga an -

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Nr 11

169

Ändrad lydelse av 4 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken

knvtning. Man måste säga att detta i
alldeles särskilt hög grad stärker förtroendet
för domstolsverksamheten. Enligt
utskottets uppfattning ligger värdet
av nämndens medverkan framför allt i
att domstolen därigenom tillföres människokännedom
och livserfarenhet och
vanligt gott omdöme i största allmänhet,
och det får ju stor betydelse vid bevisprövningen
och straffmätningen. Men
att tro att själva ortskännedomen och
personkännedomen skulle spela så stor
roll, är en överdrift. Som det nu är kan
inte ortskännedomen och ännu mindre
personkännedomen längre vara alldeles
ingående, även om man har aldrig så
många nämndemän. Dessutom är det
inte bruk härför i samma utsträckning
som tidigare.

Frågan om ortskännedomens betydelse
berördes senast här i samband
med införandet av nya domförhetsregler
för häradsrätterna. I det förslag som
låg till grund för den reformen anförde
stadsdomstolsutredningen, som
herr Fröding själv tillhör, att häradsnämndens
förtrogenhet med tingslagets
särskilda förhållanden numera inte spelar
samma roll som tidigare. Utredningen
hänvisade, förutom till förändringar
genom samhällsutvecklingen, till att
föreskriften i rättegångsbalken, att dom
skall grundas på vad som vid huvudförhandlingen
förekommit, inte lämnar
mycket utrymme för utnyttjande av
nämnden som upplysningskälla. Den
sistnämnda synpunkten underströks av
första lagutskottet i dess av riksdagen
godkända utlåtande nr B 10/1958. Utskottet
framhöll däri, att om processordningen
i detta avseende inte upprätthölls,
skulle rättens avgörande kunna
komma att grundas på sakuppgifter,
som parterna inte fått del av och som
de därför inte blivit i tillfälle att motbevisa.

Utskottet har nu understrukit dessa
tidigare ställningstaganden och vidare
uttalat den meningen, att det får anses
räcka att vederbörande har en allmän

orientering om förhållandena i bygden
och att detta naturligtvis har ett visst
värde. Det har naturligtvis ett visst
värde t. ex. att det sitter personer som
är vana vid de förhållanden som finns
i den domkrets det är fråga om. Jag
håller alltså för sannolikt att det inte
skulle vara lyckligt att t. ex. sätta en
lapp till nämndeman nere i Skåne eller
tvärtom. Men i övrigt får man, när man
ordnar nämndens tjänstgöring, tillse att
om det t. ex. gäller ett lanthushållningsmål,
man då får in någon i nämnden
som begriper sig på lantbruk.

När herr Fröding sade att det skulle
vara trevligt för en tilltalad, som är
ställd inför en rätt med tremansnämnd,
att i nämnden igenkänna någon från
den egna socknen, måste jag säga att
han går alldeles för långt, och jag tror
inte man kan tillämpa det i domsagorna.
Det förekommer ju så många olika
slags svarande vid varje rättegångstillfälle,
och hur skulle man kunna se till
att var och en har sin hemsockens
nämndeman med?

Denna motion har som sagt avstyrkts
av alla instanser, och den har avslagit?
i första kammaren. Klockan är nu tjugufem
minuter i ett på natten, och jag vill
därför inte utbreda mig vidare över
denna fråga utan hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Bara en liten replik till
herr Rylander.

Förhållandena vid rådhusrätt och häradsrätt
är på intet sätt jämförbara.
Häradsrätten har sina nämnder indelade
lokalt, vilket rådhusrätten inte har.

Sedan sade herr Rylander att alla
remissinstanser har avstyrkt motionen.
Jag kanske då får erinra om att häradshövdingföreningen
skrivit följande:
»Såsom av det föregående framgått har
föreningen, som ansluter sig till motionärernas
önskemål om fylligare representation
i häradsnämnderna för glesbygdskommunerna,
icke ansett sig kun -

,1 ntlro kammarens protokoll l!).r>9. Nr 11

170 Nr 11 Onsdagen den 8 april 1959 em.

Ändrad lydelse av 4 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken

na i oförändrat skick tillstyrka den
föreslagna lagändringen. De skäl som
föreligger för ändring i vad som nu
gäller äro emellertid av den angelägenhetsgrad
att frågan bör snarast utredas.
»

Om man ser på reservationens innehåll,
så täcker ju detta helt de önskemål
som häradshövdingföreningen sålunda
uttalat.

Vad sedan beträffar stadsdomstolsutredningens
uttalande om tremannanämnd
och ortskännedom, så kan väl
ingen göra gällande att ortskännedom
har någon särskilt stor betydelse i tremansbrottmålen.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Det måste ha undgått
herr Fröding att jag undantog häradshövdingföreningen
och att jag sade att
den har ifrågasatt, huruvida inte en utredning
borde komma till stånd. Där
föreligger sålunda inte något missförstånd
från min sida.

Sedan tycker jag inte att frågan om
ortkännedom är mycket att orda om.
Det står för övrigt skrivet i den juridiska
litteraturen, att man inte får lägga
annat till grund för en dom än det som
framkommer vid huvudförhandlingen.
Vad en nämndeman från orten har att
säga måste sålunda dras fram vid huvudförhandlingen,
så att parterna får
möjlighet att gendriva det som säges.
Även en nämndeman kan nämligen —
liksom en jurist — missta sig.

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Herr Rylander framhöll
att det finns en regel som säger att det
skall finnas en nämndeman för varje
kommun. Men utan att här förlänga debatten
vill jag påminna om att många
småkommuner ju har slagits ihop till
storkommun, och i samband därmed
har småkommunerna ofta förlorat sina
representanter. Det kan ju ha en viss
betydelse. Därför kan det väl också vara
skäl i att man överväger denna sak i

justitiedepartementet. Nu fungerar
nämndemännen som kontaktmän mellan
häradsrätten och bygden, och småkommunernas
representanter faller
bort.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Det är väl självklart att
man inte kan ha en nämndeman för
alla småkommuner som tidigare existerat.
Det är uteslutet. Vi har ju små socknar
på ända ner till 60 själar. Vi vet
för övrigt att det var mycket svårt för
dessa att besätta alla de uppdrag, som
fanns. Vi har en hel rad gamla socknar
med inte mer än 200 å 300 människor.
Det kan inte vara rimligt att ha en
nämndeman för varje sådan lite socken.

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Ja, det finns socknar
med ända ner till 60 å 80 invånare,
men vi har också socknar med 1 500
invånare, och de har också förlorat sin
självständighet och sina representanter.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Fröding
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

Onsdagen den 8 april 1959 em.

Nr 11 171

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Fröding begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 114 ja och 73 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Föredrogs och lades till handlingarna
bevillningsutskottets memorial nr
35, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande
nr 18, i anledning av väckta
motioner om vissa åtgärder till främjande
av sparandet m. m.

§ 11

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 19, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
bidrag till plantskolekontroll.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

Herr talmannen meddelade, att ifrågavarande
omröstning komme att äga
rum vid kamrarnas sammanträden den
15 innevarande april.

§ 12

Föredrogos vart för sig

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

10, i anledning av väckt motion
om visst förbud för ungdom att förvärva
motorfordon; och

nr 11, i anledning av väckt motion
om viss utvidgning av AB Tipstjänsts
verksamhet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13

Tillskapande av en trafiksäkerhetsorganisation Föredrogs

allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av
väckt motion om tillskapande av en
trafiksäkerhetsorganisation.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Det lönar sig inte att
diskutera denna fråga nu. Det enda som
återstår att göra är att ta upp den om
ett år. Under den tiden kommer 1 000
människor att dödas i trafiken, 4 000
kommer att drabbas av allvarligare skador
och 35 000 av lättare skador. Av
riksdagens ledamöter och deras familjer
kan vi räkna med att 8 kommer att
skadas i trafikolyckor under denna tid,
varav en allvarligt. Det är de genomsnittssiffror
vi har att vänta. De skulle
inte behöva vara så höga. Vi kan senare
diskutera, hur vi skall nedbringa dem.
Det går.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 14

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av
väckta motioner angående meritvärdet
av militär utbildning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 124, angående reglering av
sockernäringen i riket, överlämnats till
kammaren.

Propositionen bordlädes.

§ 16

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

172 Nr 11

Onsdagen den 8 april 1959 em.

nr 530, av herr Svenungsson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 105, angående ökat stöd åt forskning
m. m.,

nr 531, av herr Sundström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
117, angående vissa organisationsförändringar
inom försvaret, och

nr 532, av herr von Friesen, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr

121, angående anslag för budgetåret
1959/60 till socialattachéer.

Dessa motioner bordlädes.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.50 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 59
904535