Svar på interpellationer av: (Riksdagens protokoll 1956:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956

ANDRA KAMMAREN

Nr 17

4—9 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 4 maj

Sid.

Svar på interpellationer av:

fru Nilsson ang. en sådan planering och fmansering av bostadsbyggandet
att full sysselsättning kan upprätthållas i byggnadsfacken

instundande vinterhalvår................................

herr Larsson i Stockholm ang. arkivarbete som social hjälpformm. m.

Ang. avlöningar till personal vid 1956 års jordbruksräkning........

Ang. kostnader för allmänna fastighetstaxeringen år 1957 ..........

Ang. kompensation för avgifterna till den allmänna sjukförsäkringen,

m. ..................................................

Ang. rätt till skatteavdrag för belopp, som skänkts till humanitära,
litterära, religiösa eller vetenskapliga ändamål eller till undervis ningsändamål

..........................................

Ang. provisorisk ändring i grunderna för reglering av restauratörer nas

utskänkningsvinst....................................

Ang. viss ändring av bestämmelserna för lån ur kraftledningslåne fonden

m. ............................................

Riksdagens revisorers berättelse: Landshövdingarnas tjänstebostäder
Interpellationer av:

herr Senander ang. förhandlingar med statstjänstemännens organisationer
i syfte tillförsäkra statstjänstemannen ett engångstill lägg

till innevarande års löner............................

herr Braconier i anledning av att svenska fiskare, vid anlöpande av
dansk nödhamn, förvägrats tillstånd att transitera sin fångst till

Sverige..............................................

1 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 17

Nr 17

Innehåll

Sid.

Tisdagen den 8 maj

Svar på interpellationer av:

fru Andrén ang. åtgärder för att vid projektering och nybyggen befordra
en ändamålsenlig samordning mellan behoven av allmänna

samlingslokaler och skollokaler.......................... 37

herr Gustafsson i Borås ang. vissa vägförbättringar i södra delen

av Älvsborgs län...................................... 39

herr Svensson i Krokstorp ang. revisionsverksamheten inom väg och

vattenbyggnadsstyrelsens verksamhetsområde............ 43

herr Magnusson ang. undersökningen rörande rationaliseringsverksamhetens
utformning inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen . . 43

Interpellation av herr Larsson i Stockholm ang. förekomsten av överenskommelser
mellan statliga och enskilda företag till förhindrande
av att viss hos ena parten anställd personal anställes av den andra
parten ................................................ 49

Onsdagen den 9 maj fm.

Utgifter under riksstatens åttonde huvudtitel:

Allmänna läroverken: Avlöningar.......................... 53

Bidrag till vissa privatläroverk............................ 63

Studiebidrag och stipendier åt lärjungar vid allmänna läroverk

m. 11. läroanstalter .................................... 66

Stipendier för studier genom korrespondens och vid enskilda realskolor
med kombinerad undervisning...................... 70

Bidrag till inrättande av skolhem för lärjungar vid högre läroverk 73

Bidrag till anordnande av skolmåltider...................... 78

Bidrag till anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn.... 79

Bidrag till kostnaderna för tillhandahållande av fria läroböcker .. 80

Kurser för lärare m. fl................................... 80

Understöd åt folkhögskolorna.............................. 81

Kyrkoherdar och konsulenter för döva...................... 82

Folkbiblioteken ........................................ 84

Föreläsningsverksamliet .................................. 89

Studieförbund................ 90

Speciella folkbildningsåtgärder ............................ 92

Utbildning av ungdomsledare.............................. 93

Ungdomens fritidsverksamhet.............................. 94

Instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer............ 99

Centralförbundet för nykterhetsundervisning.................. 102

Nykterhetsorganisationer m. m............................. Ilo

Bidrag till barnfilmkommittén.............................. 113

Innehåll

Nr 17

Sid.

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader................ 115

Studie-, utbildnings- och resestipendier för skådespelare m. fl..... 115

Granskning av statsrådsprotokollen .......................... 116

Onsdagen den 9 maj em.

Granskning av statsrådsprotokollen (Forts)...................... 136

Sänkning av den statliga inkomstskatten........................ 166

Avgivande av en neutralitetsförklaring från Sveriges sida m. m..... 207

Ändring av 3 § lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske........ 214

Utredning av frågan om rätt för tjänstemän i offentlig tjänst att
komma i åtnjutande av samma rättigheter som tillkommer andra

löntagare............................................ 215

Sänkning av hyrorna samt minskning av egnahem sägarnas omkostnader
.............................................. 218

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 4 maj

Statsutskottets utlåtande nr 95, ang. försäljning av fastighet........ 15

— nr 96, ang. stat för riksgäldsfonden........................ 15

— nr 97, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (statens allmänna

fastighetsfond) ........................................ 15

— nr 98, ang. tjänster vid kommunikationsverken.............. 15

— nr 99, om avlöningar till personal vid 1956 års jordbruksräkning

m. m................................................. 16

— nr 100, ang. höjning av resetraktamenten m. m............... 16

— nr 101, om understöd åt G. S. Holmberg.................... 18

Bevillningsutskottets betänkande nr 34, om rätt till skatteavdrag för

gåva till humanitära, litterära, religiösa eller vetenskapliga ändamål
eller till undervisningsändamål........................ 18

— nr 41, ang. ändring i grunderna för reglering av restauratörernas

utskänkningsvinst...................................... 24

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25, om ändring av bestämmelserna

för lån ur kraftiedningslånefonden, m. m..................... 26

Statsutskottets utlåtande nr 94, i anledning av riksdagens revisorers

berättelse om statsverket m. m........................... 31

Onsdagen den 9 maj fm.

Statsutskottets utlåtande nr 8, rörande utgifter under åttonde huvudtiteln
(ecklesiastikdepartementet).......................... 53

Onsdagen den 9 maj em.

Konstitutionsutskottets memorial nr 8, ang. granskning av de i statsrådet
förda protokoll.................................... 136

Bevillningsutskottets betänkande nr 40, om ändrad lydelse av 10 § 1 mom.

förordningen om statlig inkomstskatt .................... 166

Nr 17

Innehåll

Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 3, om en neutralitetstörklaring från Sveriges
sida m. m......................................... 207

— nr 4 ang. vissa av Europarådets rådgivande församling år 1955

fattade beslut.......................................... 213

Första lagutskottets utlåtande nr 26, ang. ratifikation av rättshjälpsav tal

med Frankrike...................................... 213

— nr 27, om ändrad lydelse av 3 § lagen den 19 november 1886 ang.

skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol
mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada........ 213

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16, ang. ändringar i fiskerättslagen
m- m................................................. 213

•— nr 17, ang. ändrad lydelse av 3 § lagen om rätt till fiske...... 214

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 14, om rätt för offentlig

tjänsteman till samma rättigheter som andra löntagare...... 215

— nr 23, ang. sänkning av hyrorna samt minskning av egnahems ägarnas

omkostnader.................................... 218

Fredagen den 4 maj 1956

Nr 17

Fredagen den 4 maj

Kl. 13.00

§ 1

Justerades protokollen för den 27 och
den 28 nästlidna april.

§ 2

Herr TALMANNEN anförde:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag föreslå, att andra kammaren
ville besluta att vid sammanträde,
som kommer att hållas onsdagen
den 16 innevarande månad, företaga
val av valmän och suppleanter för utseende
av ej mindre fullmäktige i riksbanken
och i riksgäldskontoret än även
suppleanter för riksdagens fullmäktige
i nämnda bank och kontor.

Detta förslag bifölls.

§ 3

Svar på interpellation ang. en sådan planering
och finansiering av bostadsbyggandet
att full sysselsättning kan upprätthållas
i byggnadsfacken instundande
vinterhalvår

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade:

Herr talman! Fru Gerda Nilsson har
till mig riktat följande fråga: »överväger
regeringen några åtgärder, och i
så fall vilka, i fråga om planering och
finansiering av bostadsbyggandet, så att
full sysselsättning kan upprätthållas i
byggnadsfacken instundande vinterhalvår?» Som

svar härpå vill jag meddela följande.

Arbetslösheten bland byggnadsarbetarna
har i vinter varit högre än i fjol,

då den var osedvanligt låg. Jämför man
med övriga vinterhalvår under senare
hälften av 40-talet och 50-talet framstår
vinterns arbetslöshet icke som onormalt
hög. Den har varit betydligt högre under
flera föregående år. En jämförelse
med 30-talet kommer skillnaderna att
framstå i tydlig dager. En byggnadsarbetare
har nu i genomsnitt omkring
500 flera arbetstimmar per år än före
kriget. Detta visar hur långt säsongutjämningen
i själva verket har gått, även
om det icke varit möjligt att helt eliminera
säsongarbetslösheten.

Den statistik över arbetslösheten
bland byggnadsarbetare, som två gånger
i månaden mäter arbetslösheten på 76
större orter i landet, är efter den 1 juli
1955 icke helt identisk med tidigare års
statistik. Före den 1 juli 1955 avsåg
statistiken arbetslösa som fristämplats
från medlemsavgift i fackföreningarna,
efter den 1 juli avser statistiken på arbetsförmedlingarna
anmälda arbetslösa.
Skillnaden torde emellertid vara obetydlig.
Belägg härför får man om man
utgår från byggnadsfackförbundens statistik
som genom alla åren är jämförbar.
Denna visar att den 31 december
1955 — sista tillgängliga siffran -— var
arbetslösheten bland byggnadsarbetarna
15 procent. Motsvarande siffra året förut
var 11 procent, således något lägre.
Men 1953 redovisades 16,2 procent och
1952 20,7 procent. Under de 10 efterkrigsåren
har byggnadsarbetslösheten
per den 31 december fyra gånger legat
lägre än 1955 och fem gånger högre.
På 30-talet uppgick decemberarbetslösheten
till 40—50 procent och var vissa
år t. o. in. högre. Preliminära siffror
för läget i slutet av februari visar att
det omdöme om arbetslösheten som kan

Nr 37

Fredagen den 4 maj 195G

Svar på interpellation ang. en sådan planering och finansiering av bostadsbyggan det

att full sysselsättning kan upprätthållas i byggnadsfacket instundande vinter halvår -

ges på grundval av decembersiffrorna
är giltigt för hela det gångna vinterhalvåret.
Statistiken över arbetslösheten
på 76 större orter visar att den visserligen
var högre än i fjol men lägre än
1953 och 1954 och lägre än under hela
40-talet. Senast tillgängliga uppgift —
per den 15 april — visade en arbetslöshet
på 6,4 procent på de 76 orterna.

Orsakerna till den något högre arbetslösheten
i år jämfört med i fjol har
varit föremål för livlig diskussion. Att
de under förra våren genomförda kreditrestriktionerna
kom att i viss mån
verka återhållande på igångsättningen
av byggnadsprojekt är odiskutabelt.
Meningen med kreditrestriktionerna var
att dämpa den alltför höga investeringsverksamhet
som då pågick. Det är emellertid
alldeles omöjligt att renodla olika
orsaker och säga hur mycket av den
något högre arbetslösheten i år, som är
att hänföra till den eller den orsaken.
Alla fakta talar emellertid för att den
främsta anledningen till den ökade arbetslösheten
varit den i år osedvanligt
långa och stränga vintern. Interpellantens
påstående att arbetslösheten i
byggnadsfacken i år väsentligen härrör
av andra orsaker än vinterkylan är sålunda
icke riktigt.

Regeringen följer med största uppmärksamhet
planläggningen av investeringarna
så att de ur igångsättningssynpunkt
fördelas på sådana tidpunkter
att de ger största möjliga säsongutjämning.
Redan nu är arbetsmarknadsstyrelsen
i färd med att via länsarbetsnämnderna
undersöka byggnadstillståndsgivningen
för att trygga en
hög sysselsättning nästkommande vinter.
Överläggningar mellan departementet
och arbetsmarknadsstyrelsen i denna
fråga har redan upptagits.

Härefter anförde:

Fru NILSSON (k):

Herr talman! Jag ber att till stats -

rådet och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på
min interpellation.

Orsaken till denna interpellation är
den arbetslöshet som varit rådande
denna vinter, främst då bland byggnadsarbetarna.
Av 50 583 arbetslösa i
mitten av februari var inte mindre än
30 996 byggnadsarbetare. Uppgifterna
från arbetslöshetskassorna på 76 större
orter visar t. ex., att 23,5 procent av
murarna och 19,9 procent av grovarbetarna
vid denna tidpunkt var arbetslösa.

I svaret pekar statsrådet på tidigare
arbetslöshetssiffror, ja, han går tillbaka
ända till både 40- och 30-talen för
att påvisa, att årets arbetslöshet inte
varit så avskräckande. Bara det att man
tar 30-talets massarbetslöshet till jämförelse
anser jag tyda på att regeringen
tycker att frågan är besvärande.

I svaret anföres vidare en rad procenttal.
När man vet vad som döljer sig
bakom dem nämligen levande människor,
folk som intet högre önskar än
att få arbeta, först då blir siffrorna
mera levande. När man också vet, att
det i de flesta fall är fråga om familjeförsörjare
med hustru och barn, förstår
man bättre den svåra situation som
många av byggnadsarbetarna kommit
i, när de både tre och fyra, ja upp til!
fem månader om året fått gå arbetslösa.
Visserligen får de arbetslöshetsunderstöd,
det är sant, men är det riktigt
och skall man över huvud taget
finna sig i en sådan ordning i vårt
land, att samtidigt som det överallt
ropas på fler bostäder myndigheterna
förklarar, att man inte kan bygga mera,
bland annat därför att det saknas arbetskraft,
och nödgar arbetslöshetskassorna
att betala ut miljontals kronor i
arbetslöshetsunderstöd till sina medlemmar?
Tyvärr har det särskilt denna
vinter i många fall varit så, att många
gått arbetslösa så länge, att de blivit

Nr 17

Fredagen den 4 maj 195G

Svar på interpellation ang. en sådan planering och finansiering av bostadsbyggandet
att full sysselsättning kan upprätthållas i byggnadsfacket instundande vinter -

halvår

utförsäkrade och därför måst vända sig
till socialvården för att få hjälp.

I svaret framhålles, att den främsta
anledningen till årets arbetslöshet skulle
vara den långa och kalla vintern.
Ja, något har den naturligtvis betytt i
det avseendet, men den är dock inte
den främsta anledningen. Detta mitt
påstående baserar jag på siffrorna angående
antalet arbetslösa. Innan kylan
satte in i november var det 5 700 arbetslösa,
i december 10 500, den 16
januari — alltså ett par veckor innan
kylan kom — 17 800 och så sent som
den 16 april nära 10 000 arbetslösa.
Enligt väderlekstjänsts uppgifter har
årets kyla inte varit nämnvärt större
än tidigare år, detta om man bortser
från februari månad. Sålunda var genomsnittstemperaturen
i Stockholm i
december minus 2,6 grader, i januari
minus 3,9, i mars minus 0,9 och i april
plus 1,5 grader. Yill man verkligen
göra gällande, att sådana temperaturlägen
är främsta orsaken till att tiotusentals
byggnadsarbetare fått gå arbetslösa? Nej,

verkliga orsaken är nog, vilket
också antyddes i svaret, att kreditrestriktionerna
försenat eller hindrat
igångsättandet av byggnadsprojekt; särskilt
var nog detta fallet i fjol. Härtill
kommer grava brister i planläggningen,
alltså avvägningen av arbetenas
igångsättande under olika årstider. Det
är därför tacknämligt att man nu börjat
vidtaga åtgärder för att, som det
heter i svaret, trygga en hög sysselsättning
nästkommande vinter. Det kan
inte få upprepas år efter år att byggnadsarbetarkåren
skall behöva gå arbetslös,
åtminstone inte så länge vi har
en sådan bostadsbrist i landet som den
nu rådande. Jag anser att varje byggnadsarbetare
som registreras såsom arbetslös
är en arbetslös för mycket. Det
är ingen tvekan om att genom arbetslösheten
bland byggnadsarbetarna un -

der det gångna vinterhalvåret i vårt
land tusentals lägenheter till bostadssökande
gått till spillo. Detta får inte
upprepas, herr statsråd, utan alla krafter
måste sättas in för att ge arbete åt
dem, som intet högre önskar än att få
arbeta och bygga åt alla dem som saknar
bostäder!

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära
ordet i denna debatt, men när socialministern
här tar exempel från 1930-talet och visar att vi i dag kan redovisa
bättre arbetslöshetssiffror än då, kan
jag inte underlåta att säga några ord.
Vi diskuterade dessa saker senast i
onsdags, men säsongutjämningsfrågorna
kom då i skymundan för frågan om
industriens lokaliseringsproblem.

Nog har vi väl ändå i dag helt andra
förhållanden i samhället och på arbetsmarknaden
än vad vi hade på 1930-talet!
Hela byggnadsbranschen arbetar ju
nu under andra förutsättningar. Storföretagen
med alla deras tekniska resurser
har kommit in i bilden sedan
dess, och detta måste vara en av huvudanledningarna
till de bättre arbetslöshetssiffror,
som vi i dag kan visa upp.
De stora byggnadsföretagen har en väldig
administrativ apparat, som faktiskt
fordrar att verksamheten hålles i gång
praktiskt taget hela året. I annat fall
blir den centrala administrationen för
dyrbar. Den stora maskinparken måste
hållas i gång och det där nedlagda kapitalet
förräntas, annars blir hela verksamheten
inte ekonomiskt lönande.
Dessa stora företag försöker också hålla
sig med en fast arbetarstam och för att
lyckas med den saken måste helt enkelt
arbetstillfällen ordnas för arbetarna
året om. I annat fall lämnar de sina arbetsgivare
och söker sig till andra arbeten.

Vidare har vi nu också s. k. vinter -

Nr 17

Fredagen den 4 maj 1956

Svar på interpellation ang. en sådan planering och finansiering av bostadsbyggan det

att full sysselsättning kan upprätthållas i byggnadsfacket instundande vinter halvår -

tillägg, som gör det möjligt att hålla
byggnadsarbetet i gång även under den
kalla årstiden på ett helt annat sätt än
man kunde på 1930-talet. Härtill kommer
också att arbetarna under sommaren
har semester, och de vill även ha
en tids ledighet därutöver. Detta bidrar
också till att i stor utsträckning skjuta
över byggnationen på vinterhalvåret.
Jag finner därför att statsrådets jämförelser
med förhållandena på 1930-talet
icke är relevanta, och de bör därför inte
komma till användning i detta sammanhang.

Vad sedan den gångna vinterns stora
arbetslöshet beträffar har ju socialministern
erkänt att de kreditrestriktioner
som satte in förra sommaren — och särskilt
då under augusti månad — har
haft till följd att mänga byggnadsarbeten
icke kunde komma igång på önskad
tid. Här i Stockholm var det sålunda
praktiskt taget omöjligt att få i gång
några byggnadsarbeten under den tid,
då det är som mest nödvändigt för att
slippa en senare arbetslöshet under vintern,
nämligen i augusti, september och
början av oktober.

Även andra orsaker har emellertid
spelat in, t. ex. de hos bostadsstyrelsen
infrusna pengarna för statliga tertiäroch
tilläggslån. De uppgick till betydande
belopp; bara för Stockholms del
rörde det sig om cirka 72 miljoner kronor.
Detta gjorde att byggnadsföretagen
inte kunde lyfta av sina kreditiv och få
in nya pengar att sätta in i planerade
bygger. I slutet av året kom också signalerna
om den nya övre lånegränsen
för den statliga belåningen för bostadsbyggen,
vilka även de gjorde byggnadsföretagarna
betänksamma vid nya byggens
igångsättande. Byggnaderna var
nämligen redan projekterade till en viss
kostnad, och det var svårt att projektera
om dem för att få in dem under den
nya lånegränsen.

Förutom den stränga vintern, som jag

villigt erkänner är en av anledningarna,
bär vi alltså haft dessa direkta ingrepp
från de statliga myndigheternas sida,
och de har medverkat till att skapa den
betydande och beklagliga arbetslösheten
inom byggnadsfacket, en arbetslöshet
som är så mycket mera beklaglig
som läget på bostadsmarknaden är sä
prekärt som det är i dag.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Det är ju tradition här
i riksdagen, att det vid besvarandet av
en interpellation i svaret lämnas en så
överskådlig bild som möjligt av den
fråga det gäller. Jag har ansett att det
är en riktig och bra ordning att på detta
sätt försöka belysa ett ärende så allsidigt
som möjligt.

Nu har emellertid både interpellanten
och herr Carlsson i Stockholm sagt,
att min position måste vara oerhört
svag, eftersom jag går tillbaka till 30-talet för att få jämförelser. Jag utgår
från att kammarens ledamöter kunde
uppfatta interpellationssvaret. I varje
fall borde fru Nilsson, som fått svaret
i förväg och kunnat läsa det, ha funnit
att siffrorna är alldeles aktuella —
några mer aktuella finns inte att tillgå.
Eller har fru Nilsson och herr Carlsson
färskare siffror? Jag tror knappast det.

Bara detta att man i svaret kan månad
för månad följa utvecklingen i år
på dessa 76 orter tycker jag är ett uppfyllande
av de krav på objektiv upplysning,
som rätteligen kan ställas på
ett interpellationssvar. Om det sedan
nämns siffror från 30- och 40-talen
sker detta för att belysa själva sakfrågan.
Fru Nilsson och herr Carlsson
har väl i varje fall inte kunnat undgå
att lägga märke till det beskedet i mitt
svar, att byggnadsarbetarna efte^ kriget,
alltså under de senaste tio åren,
har fått arbeta 500 timmar mera per år

Fredagen den 4 maj 1956

Nr 17

Svar på interpellation ang. en sådan planering och finansiering av bostadsbyggan det

att full sysselsättning kan upprätthållas i byggnadsfacket instundande vinter halvår -

än före kriget. Det är ju en statistik,
som borde begripas av alla.

Jag har med mitt interpellationssvar
velat ge besked om vilka återhållande
verkningar på sysselsättningen inom
byggnadsarbetarkåren som den ovanligt
stränga vintern haft. Ytterligare
bevis för detta är att även i södra Sverige,
som normalt brukar ha lägre siffror
för byggnadsarbetarnas arbetslöshet,
har man i år kommit upp till rätt
höga tal på grund av kylan.

Herr Carlsson i Stockholm säger, att
också direkta ingrepp från myndigheternas
sida försvårat situationen.
Herr Carlsson talar om infrusna pengar
från bostadsstyrelsen och liknande
ting. Jag erkänner, att om vi får en förändring
av kreditmarknaden, som resulterar
i att anspråken på statens lånemedel
ökar undan för undan, så får
man ha en viss tid på sig att hos riksdagen
begära mera pengar. Så har skett
och riksdagen har beviljat pengar. Aldrig
tidigare har staten genom bostadsstyrelsen
lånat ut så många miljoner
som under innevarande budgetår, något
som inte borde vara främmande
för herr Carlsson i Stockholm. De åtgärder
av kreditpolitisk karaktär, som
vidtogs förra året, syftade ju till att
dämpa ned den planerade investeringsverksamheten
just vid den tidpunkten.

Nu hör jag att herr Carlsson i Stockholm
närmast förfäktar den meningen,
att de kreditpolitiska åtgärderna egentligen
var närmast en belastning — jag
förstod herr Carlsson så. Men den meningsriktning,
som herr Carlsson i
Stockholm företräder, har ju många
gånger sagt, att man måste föra finanspolitik
och kreditpolitik för att styra
investeringarna och att åtgärderna skall
vara av generell karaktär. Det är väl
inte riktigt att anmärka på att kreditrestriktioner
infördes vid den tid då
konjunkturen höll på att slå över, nå -

got som skulle ha föranlett svårigheter
av mycket större omfattning.

Jag har med detta, herr talman, velat
säga att det i och för sig är beklagligt
att vi inte kan sysselsätta alla arbetstagare
inom byggnadsbranschen hela året
om. Vi är väl alla överens om att det
vore det önskvärda. Om man inte lyckats
helt med detta under någon period,
så är det klart att det i första hand går
ut över de enskilda människorna. Det
resulterar i ett produktionsbortfall, och
det resulterar i utgifter för statskassan.
Allt detta är jag med om, och det är
därför som ansträngningarna måste gå
ut på att försöka planera på ett ännu
bättre sätt.

Så långt jag uppfattade fru Nilsson
hade hon inte ett enda konkret förslag
att komma med. Herr Carlsson i Stockholm
hade ett. Han sade: Slopa byggnadsregleringen,
ty företagarna nu för
tiden är så väl organiserade att de klarar
detta själva. Jag har tidigare sagt
att jag tror inte att så är förhållandet.
Om herr Carlsson i Stockholm går ut
till de byggnadsarbetare som han har
talat för och frågar dem vad de tycker
om byggnadsregleringen, om den skall
slopas eller bibehållas, så är jag övertygad
om att han får det mycket entydiga
svaret att regleringen bör bibehållas,
tv ur byggnadsarbetarnas speciella
synpunkter har den varit till stor fördel.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon ytterligare debatt om byggnadsregleringen.
Men jag kan inte låta bli
att säga ett par ord när statsrådet talar
om de kreditpolitiska åtgärderna och
deras inverkan på igångsättningen under
hösten. Det är denna ryckighct i
den statliga kreditpolitiken, som orsakat
eu stor del av den försenade igångsättningen
eller igångsättning som inte
kunde bli av, och det är detta jag har

Nr 17

Fredagen den 4 maj 1956

Svar på interpellation ang. arkivarbete som social hjälpform, m. m.

velat påvisa. Kreditpolitiska åtgärder
har jag icke generellt gått emot men
däremot att de skulle användas på det
sätt som här liar skett. Det orsakar ju
dylika bekymmer.

När det gäller infrusna likvider hos
bostadsstyrelsen så var det, för att ta
Stockholms-fallet, 72 miljoner, och av
dessa var 36 miljoner redan beviljade
och papperen klara. Byggnadsföretagarna
väntade att få dessa pengar. De
hade praktiskt taget spaden i marken
för att sätta i gång så snart pengarna
kom, men man fick vänta fram till slutet
av februari, då riksdagen beviljade
nya medel. Hade man inte fått dessa
bestämda löften från bostadsstyrelsen,
så hade kanske andra kunnat rycka in
i stället, men som läget var, så var detta
icke möjligt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. arkivarbete
som social hjälpform, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Stockholm
har till mig ställt följande frågor:

1. Anser herr statsrådet att arkivarbetet
som hjälpform är i sitt nuvarande
skick tillfredsställande och arkivarbetarnas
löneförhållanden godtagbara?

2. Ämnar i annat fall herr statsrådet
medverka till att förbättrade förhållanden
åstadkommes inom en nära framtid? Antalet

arkivarbetare utgör för närvarande
cirka 800. Det har varit tämligen
konstant under de sista åren. Huvudparten
av dessa utgöres av äldre
arbetskraft. Sålunda är 55,4 procent
över 60 år, 35,3 procent mellan 50 och
60 år och 9,3 procent under 50 år.

Lönen till arkivarbetare utgår efter
den nyligen vidtagna höjningen nu med

605 kronor per månad i högsta och
565 kronor per månad i lägsta dyrortsgrupp.
Jag kan gärna hålla med om att
detta i och för sig är en låg lön. Lönesättningen
får emellertid ses i belysning
av de särskilda förhållanden som
är rådande beträffande den nuvarande
arkivarbetskraften. Huvudparten av
denna består av arbetskraft som av
olika anledningar tyvärr icke kan göra
sig gällande på den fria arbetsmarknaden.
Arkivarbetet är en form av arbetslöshetslijälp,
och för arkivarbetarna
liksom för annan arbetskraft, som på
ett eller annat sätt erhåller samhällets
arbetslöshetslijälp, gäller alt om arbete
kan beredas på öppna marknaden skall
arbetslöshetslijälp icke utgå. Arkivarbetarna
är därför ständigt föremål för
placeringsåtgärder på den öppna arbetsmarknaden.
Erfarenheten under
flera år ger emellertid belägg för att
den övervägande delen av de nuvarande
arkivarbetarna icke med framgång
kan konkurrera om den öppna arbetsmarknadens
arbetstillfällen. Upphör arkivarbetet
har de allra flesta ej möjlighet
skaffa sig annat arbete eller kan
möjligen i en del fall erbjudas arbete
men säkerligen till löner som ligger
under de nuvarande arkivarbetarlönerna.
Även om sålunda lönen kan synas
låg, anser jag, på grund av de särskilda
förhållanden jag här redogjort för, att
hjälpformen arkivarbetare är värdefull
och därför bör bibehållas. Jag vill också
tillägga, att arkivarbetarlönerna alltid
har anpassats med hänsyn till den
allmänna löneutvecklingen. För ett år
sedan uppjusterades sålunda lönerna,
och en ny sådan uppjustering med 30
kronor per månad har i dagarna genomförts.

Vad jag nu sagt gäller huvudparten
av arkivarbetarna. De utför i allmänhet
uppgifter som icke hör till verkens eller
institutionernas allra angelägnaste.
Jag vill dock icke förneka, att det kan
finnas fall, där arkivarbetare utför samma
arbete, som i verk och institutioner

Fredagen den 4 maj 1956

Nr 17

Svar på interpellation ang. arkivarbete som social hjälpform, m. m.

räknas som ordinarie uppgifter och som
normalt betalas med andra och högre
löner. Jag anser detta otillfredsställande.
Denna olägenhet bör emellertid i
sådana fall kunna rättas till genom att
verken inom ramen av de anslag, som
på vanligt sätt ställes till förfogande,
betalar vad arbetet är värt. Jag anser
det icke riktigt att använda arbetslöslietsmedel
till ersättning för arbetsuppgifter,
som normalt tillhör ett verks
område.

Interpellanten har även hänvisat till
ett förslag från arbetsmarknadsstyrelsen
1953 om en uppdelning av arkivarbetet
i en arbetslöshetslinje och en
arbetsvårdslinje. Som framgår av vad
jag tidigare sagt måste arbetslöshetslinjen
anses vara identisk med det nuvarande
arkivarbetssystemet. Vad angår
arbetsvårdslinjen anser jag det i
högsta grad angeläget att staten som
arbetsgivare gör sitt för ett bättre omhändertagande
av den handikappade
arbetskraften. Jag anser det emellertid
icke lämpligt att hopkoppla statens
uppgifter på detta område med arkivarbetssystemet.
I proposition nr 158
till årets riksdag har civilministern
föreslagit åtgärder, som syftar till ett
bättre tillvaratagande av de partiellt
arbetsföras arbetsinsatser inom statsförvaltningen,
och jag hänvisar därför
i förevarande frågor till denna proposition.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag vill till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
framföra mitt tack för svaret på intcrpellationen
angående arkivarbetarna.

Svaret kom snabbt, men jag kan inte
dölja att jag känner mig besviken över
dess innehåll. Visserligen konstaterar
statsrådet att arkivarbetet är värdefullt
som hjälpform och för den skull bör
bibehållas. Men han anser det inte möjligt
att för närvarande göra något för

att förbättra arkivarbetarnas löneförhållanden,
i varje fall ingenting annat
än den blygsamma uppräkningen med
16 öre per timme, som är en följd av
den centrala uppgörelsen på arbetsmarknaden.
Problemet är inte löst med
detta, det ligger djupare än så.

Redan i min interpellation tillät jag
mig påpeka, att arkivarbetet som hjälpform
är likställt med det reservarbete,
som vi redan under trettiotalet utdömde
som inhumant. Nu kan man visserligen
invända, att det arbete som här
utförs är sådant som kan anstå, som
inte är nödvändigt att utföra, under det
att reservarbetet i början på trettiotalet
bestod av vägarbeten, som inte kunde
tåla så värst långt uppskov. Jag menar,
att den olikheten inte finns. Det arbete
som arkivarbetarna utför tål lika litet
uppskov. Jag har tagit mig friheten att
under min tid som ledamot av arbetslöshetsnämnden
här i Stockholm besöka
olika arbetsplatser, där arkivarbetare
är anställda, och har därför
kommit i närmare kontakt med såväl
dessa som med deras arbetsledare. På
samtliga arbetsplatser har jag kunnat
konstatera, att vederbörande arbetsledare
är synnerligen belåtna med det
arbete, som arkivarbetarna utför. De
har dessutom förklarat, att arbetet i
fråga förr eller senare måste utföras
och att det inom en ganska snar framtid
skulle bli nödvändigt att anställa
annan arbetskraft, om inte arkivarbetarna
fanns att tillgå.

Nu kan man i likhet med socialministern
säga, att vederbörande institution
då skall begära ökade anslag och
sedan, i den mån dessa blir beviljade,
anställa arkivarbetare på vanligt sätt.
Då löser sig det hela självt. Men så enkelt
är det som bekant inte när det
gäller den offentliga tjänsten. Där har
man vissa bestämmelser i fråga om
anställning som gör, att arkivarbetarna
knappast kan komma i fråga under
sådana förhållanden. Del blir den yngre
arbetskraften, som får företräde, trots

Nr 17

Fredagen den 4 maj 1956

Svar på interpellation ang. arkivarbete som social hjälpform, m. m.

att tjänsten som sådan många gånger
skulle vara bättre betjänt av den ökade
insikt och det omdöme, som kommer
med åren.

När det gäller möjligheten att sysselsätta
arkivarbetare på den enskilda
sektorn av arbetsmarknaden är svårigheterna
av delvis annan karaktär. En
tidigare kontorsanställd har av någon
anledning under några år varit ifrån
yrket. Man har kunnat vara långvarigt
sjuk, han har kunnat starta en egen
firma, som han sedan blivit tvungen
att lägga ned av ett eller annat skäl —
det behöver inte nödvändigtvis ha berott
på regeringens ekonomiska politik
— eller orsaken har kunnat vara någon
annan. Nog av — när han nu åter
som medelålders söker sig tillbaka till
kontorsarbetet visar det sig, att åren
sprungit förbi honom vad utvecklingen
beträffar. Kontorsarbetet har rationaliserats,
nya metoder och nya maskiner
har gjort sitt intåg, kort sagt, han har
blivit ovan vid sitt yrke, och man anställer
inte gärna ovan, äldre arbetskraft.
Hans utsikter att få arbete i öppna
marknaden är små.

Slutsatsen av vad jag nu har sagt
måste ju bli densamma som socialministerns,
nämligen att arkivarbetet som
hjälpform är värdefullt att ha, därför
att vi faktiskt måste räkna med ett klientel,
som inte kan sysselsättas i öppna
marknaden. Vi har under de senaste
åren haft en hög grad av sysselsättning
men ändå haft friställd arbetskraft inom
både intellektuella yrken och andra.
Här föreligger det emellertid en icke
oväsentlig skillnad i arbetslöshetshjälpen.
För arbetslösa grovarbetare och
andra kroppsarbetare anordnas det beredskapsarbeten,
där lönen utgår efter
vad som gäller i öppna marknaden.
Hos arbetslöshetsnämnden här i Stockholm,
där jag ju bäst känner till förhållandena,
kommer vi aldrig under en viss
bottensiffra av friställda kroppsarbetare,
och svårigheten att få dem sysselsatta
i öppna marknaden är precis lika

stor som när det gäller arkivarbetarna.
De tas inte emot inom byggnadsverksamheten
därför att de inte håller måttet
i fråga om arbetsprestation med den
högt uppdrivna arbetstakt, som nu råder.
Även om man kunde tänka sig att
övertala arbetsgivaren att anställa dem,
godtar arbetslagen inte kolleger, som
drar ned ackordsförtjänsten. För detta
klientel anordnas som sagt beredskapsarbeten
med timlöner och ackord efter
gällande prislista. De betalas således
efter prestation, men arkivarbetet betalas
med en viss bestämd summa, som
såvitt jag vet inte tillkommit på grund
av någon arbetsvärdering. Jag kan, herr
socialminister, inte finna detta rimligt.

Så till den heterogena sammansättningen
av arkivarbetarkåren. Bland
arkivarbetarna finns alla grader av utbildning
från vanlig folkskola till höga
akademiska examina. Enbart detta förhållande
bör ge vid handen, att den nuvarande
slumpmässiga lönesättningen
är oriktig. Jag har i det föregående angivit
några exempel på hur en person
i ett intellektuellt yrke kan bli arbetslös
utan att vara vad man vanligtvis menar
med handikappad — partiellt arbetsför.
Det gäller naturligtvis i än högre grad
den utländska arbetskraften, som förutom
språksvårigheter också — åtminstone
när det gäller flyktingar — har
vissa depressioner att brottas med. Arbetsmarknadsstyrelsen
har i den utredning,
som överlämnades år 1953, formulerat
saken ungefär så, att en betydande
del av arkivarbetarna kunde betecknas
som handikappade inom andra
områden än just yrket. De är alltså
fullt tjänstbara men kan trots detta för
närvarande inte placeras på den öppna
marknaden. Det är här tanken på en
arbetsvårdslinje kommer in, men inte
närmast i form av en arbetsträning
utan kanske snarare just för att bättre
än vad arbetsförmedlingarna förmår
ägna sig åt det enskilda fallet, när det
är fråga om anskaffande av arbete. Ett
arbetsvårdande organ skulle i det fallet

Fredagen den 4 maj 195G

Nr 17

Svar på interpellation ang. arkivarbete som social hjälpform, in. m.

komma bättre i kontakt med lämplig
arbetsplats och i förekommande fall
naturligtvis också ha förbindelse med
läkare. Bland utlänningarna, som väl
uppgår till ca 50 procent av klientelet,
finns det många, som är i stånd att utföra
ett högt kvalificerat arbete, och det
kan av den anledningen synas som ett
slöseri att inte bättre tillvarata denna
arbetskraft än att stoppa den i skymundan
på något arkiv och låta den syssla
med enkelt rutinarbete. Enligt min mening
bör man här lätta på bestämmelserna
om att endast arbete, som är
mindre nödvändigt, skall få utföras som
arkivarbete. Även löpande arbeten skall
alltså kunna förekomma inom denna
arbetsform. Det är f. ö. vad som i realiteten
redan sker på många platser vid
sidan om bestämmelserna.

Om detta genomföres, kommer emellertid
också en viss lönedifferentiering
att bli nödvändig. Arbetsmarknadsstyrelsen
föreslog på sin tid en uppdelning
i fem eller sex lönegrupper. Jag vet
inte, om man fortfarande håller fast vid
denna uppdelning, men själv tycker jag
nog att det är att gå litet väl långt, även
om det naturligtvis ur vissa synpunkter
kan vara motiverat med så många grupper.
En uppdelning i t. ex. tre grupper
med hänsyn tagen till inte bara utbildningen
utan även arten av det arbete
som utföres borde enligt min mening
inte ligga utom möjligheternas ram. Jag
är naturligtvis medveten om att en uppdelning
på lönegrupper administrativt
sett medför både ökat arbete och ökade
kostnader, men trots detta anser jag
den vara av så stor betydelse, inte minst
psykologiskt, för arkivarbetarna att den
bör genomföras. Vi har ju på senaste
tiden insett betydelsen av att hålla åldringarna
sysselsatta, och då det till
övervägande del är åldersskäl, som friställt
den arbetskraft det här är fråga
om, förefaller den prägel av barmhärtighetsverk
som arkivarbetet i sin nuvarande
form har tämligen obefogad. Denna
prägel framträder emellertid tydligt

även genom de gällande åldersbestämmelserna.
Det är nämligen föreskrivet,
att om arkivarbetaren uppbär folkpension,
skall han inte ha rätt att kvarstå i
arkivarbetet annat än i undantagsfall.
I tillämpningen har detta kommit att
gälla inte bara honom själv utan även
hans maka. Om hans hustru uppnår pensionsåldern
under den tid han själv har
arkivarbete, minskas hans egen arbetstid
och givetvis hans lön, så att den
samlade inkomsten inte överstiger vad
han med heltidstjänst som arkivarbetare
skulle ha uppburit. Det betyder
också att om hans fru blir påkörd av en
bil på gatan och så allvarligt skadad
att hon får förtidspension, reduceras
hans inkomst som arkivarbetare. Detta
är inte något uppkonstruerat fall, utan
det har inträffat i praktiken — jag har
själv haft kontakt med fallet.

Herr talman! Jag skall inte uppta tiden
längre med att kommentera svaret
på min interpellation. Av vad jag här
anfört framgår att jag inte delar socialministerns
tillfredsställelse med arkivarbetet
sådant det nu är ordnat. Jag
har givetvis själv inte någon utarbetad
plan för en omorganisation, men jag har
tillåtit mig att göra vissa antydningar
om hur en del detaljfrågor eventuellt
skulle kunna lösas. Det finns förmodligen
även andra vägar att gå, men jag
vill allvarligt vädja till socialministern
att ta hela detta problem under övervägande
och försöka komma fram till en
ordning, som återger arkivarbetarna
känslan av att vara fullvärdiga medborgare
och inte en grupp som är ställd på
undantag.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Larsson förklarade
sig icke vara nöjd med mitt svar och
ansåg att man borde kunna på ett mera
tillfredsställande sätt ordna förhållandena
för dem som nu har arkivarbete.

Det är alldeles riktigt, såsom herr

Nr 17

Fredagen den 4 maj 1956

Svar på interpellation ang. arkivarbete som social hjälpform, m. m.

Larsson i flera sammanhang underströk,
att det sker en behovsprövning i
fråga om arkivarbetet, ty det är ju en
hjälpform det här gäller. Plerr Larsson
gjorde vidare en jämförelse med de beredskapsarbeten,
som ställts till förfogande
för arbetslösa kroppsarbetare och
framhöll, att dessa arbetare hade beretts
bättre villkor än arkivarbetarna.
Svårigheten ligger just däri, att arkivarbetarna
inte kan konkurrera med arbetskraften
på den öppna marknaden.
Man försöker gång på gång ge dem möjlighet
att komma ut på den öppna
marknaden, men eftersom de löner, som
de enskilda arbetsgivarna kan tänkas
betala dem, ligger avsevärt lägre än de
löner staten betalar för arkivarbete, så
föredrar de att behålla sin nuvarande
sysselsättning så länge detta är möjligt.
Det är emellertid uppenbart att lönen
för arkivarbetet i och för sig är låg
jämfört med lönerna i den öppna marknaden.

Herr Larsson framhöll att åtskilliga
av de arbetsuppgifter, som anförtrotts
åt arkivarbetarna, hade sådan karaktär
att de under alla förhållanden måste
förr eller senare utföras, men att verken
trots detta inte hade möjlighet att
åstadkomma några bättre anställningsformer
för vederbörande arkivarbetare,
tv om tjänsterna skulle kungöras skulle
man bli tvungen att ge dem åt yngre
och mer kvalificerade sökande, och så
skulle arkivarbetarna stå där ändå. Jag
tror visst att det kan vara på det sättet.
Om ett ämbetsverk har arbetsuppgifter,
som verket behöver ha utförda, är det
ingenting som hindrar att verket med
för handen varande medel betalar dessa
människor för att utföra dem. Nu är
det i allmänhet inte så; och det är otillfredsställande
om verk och myndigheter
använder arbetslöshetsmedel för att
utföra ordinarie arbetsuppgifter. Hur
skall man då förfara?

Herr Larsson sade att arkivarbetarna
inte hade fått någon annan förbättring
i sina villkor än att de hade fått en

ökning av 16 öre i timmen. Det låg
väl inget förakt i detta påpekande, förmodar
jag, ty detta är just den höjning
som avsevärda grupper på öppna arbetsmarknaden
har fått. Därutöver kan
det kanske vara svårt att sträcka sig
just nu.

Nu talar herr Larsson också om att
de kommunala organ i Stockholm som
handlägger dessa frågor har sett de besvärligheter
som uppkommer med nuvarande
bestämmelser. Det kan kanske
för kammaren vara av intresse att veta,
att dessa arkivarbetare uppgår till omkring
800, och att de bor i Stockholm,
Uppsala och Lund. De kommunala myndigheterna
har handlingsfrihet, och om
de vill ordna andra former för hjälpen
åt dessa människor, går det alltså att
diskutera detta. Eftersom herr Larsson
i Stockholm nu tycker att detta är en
form som är ovärdig ett modernt samhälle,
bör herr Larsson med det snaraste
på sin front verka för bättre insatser
för denna speciella grupp.

Vederbörande kommun får statsbidrag
i vanlig ordning, men jag kan inte
för min del ställa i utsikt någon avsevärd
höjning av lönerna för dessa människor.
Därför har jag bara sagt, att man
måste justera lönerna undan för undan
i relation till den allmänna löneutvecklingen
men att jag har funnit att hjälpformen
som sådan är acceptabel för
närvarande i brist på bättre metod. Huruvida
det skulle gå att med någon arbetsstudiemetod
komma fram till ett
ackordssystem eller liknande, vill jag
låta vara osagt. Jag misstänker att det
skulle möta avsevärda svårigheter just
för detta klientel att på den vägen komma
fram till en inkomst, som skulle vara
någorlunda tillfredsställande för flertalet.
Att det finns undantag vet jag, och
jag uttalar förhoppningen att det skall
bli möjligt att placera så många som
möjligt på den öppna marknaden, så att
vi så långt det är möjligt slipper ifrån,
att det finns människor som går för
dessa låga löner.

Fredagen den 4 maj 1956

Nr 17

Svar på interpellation ang. arkivarbete som social hjälpform, m. m.

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag kan inte hjälpa att
jag får ett intryck av en viss handfallenhet
hos departementet, när socialministern
talar om att det finns kommunala
hjälpmöjligheter. Visst finns det
det, men vi har dock för närvarande
en statlig hjälpform, som heter arkivarbete.
Denna är enligt vad arbetsmarknadsstyrelsen
uttalade 1953 — och jag
antar att den inte har ändrat uppfattning
sedan dess — för närvarande
olämpligt anordnad. År då inte socialministern
närmast till att ta initiativ
för att få en bättre organisation till
stånd? Detta är inte enbart en lönefråga
utan som jag påpekade i mitt första
anförande en fråga av ganska djup
karaktär och inte minst av psykologisk
art. Jag hemställer därför hos socialministern,
att han gör en översyn av
hela frågan och försöker finna en bättre
lösning.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Det sista yttrandet av
herr Larsson i Stockholm bekräftar, att
han inte har någonting annat att redovisa
än det förslag från arbetsmarknadsstyrelsen
som riksdagen tidigare
prövat och icke accepterat. Regeringen
föreslog icke heller någon åtgärd.

När herr Larsson nu kommer och säger
att vi skall pröva detta har jag i
mitt svar sagt, att det nya som inträffat
med de partiellt arbetsföra och liknande
är, att civilministern lämnat en proposition
till riksdagen som går ut på
att staten skall ta konsekvenserna så
långt det är möjligt när det gäller statens
verksamhet.

Jag har således inte hört något förslag
från herr Larssons sida. Han talar
om att socialdepartementets situation
verkar hopplös och att våra åtgärder
verkar tafatta, men hur framstår herr
Larsson själv? Vad har herr Larsson alt
säga utöver hänvisning till det betänkande
som redovisats för riksdagen och

som inte föranlett någon åtgärd från
riksdagens sida?

Herr LARSSON i Stockholm (fp):
Herr talman! Jag vet inte om man
skall anställa jämförelser mellan en
enskild riksdagsman och en departementschef
när det gäller möjligheterna
att handla i detta fall. Jag tror nog att
en departementschef har större möjligheter
att genom en undersökning komma
fram till en lösning av problemet
än vad en riksdagsman har. Jag har
emellertid framfört åtminstone ett konkret
förslag, och det är differentieringen
av lönesättningen för dessa arbetare.
Jag medger att jag inte kommit med
något konkret förslag till omorganisation,
vilket jag påpekade i mitt första
anförande, men jag anser att jag påvisat
hur olämpliga de nuvarande bestämmelserna
är för arkivarbetarna och för
den friställda intellektuella arbetskraften.
Därigenom har jag på mitt sätt
bidragit till att ge departementschefen
möjlighet att göra en översyn av gällande
regler. Jag har ju ingen sådan
möjlighet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 95, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av viss
televerket tillhörig fastighet,

nr 96, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1956/57,

nr 97, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond,
och

nr 98, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Nr 17

Fredagen den 4 maj 1956

Avlöningar till personal vid 1956 års jordbruksräkning — Kostnader för allmänna
fastighetstaxeringen år 1957 — Kompensation för avgifterna till den allmänna
sjukförsäkringen, m. m.

§ 6

Avlöningar till personal vid 1956 års
jordbruksräkning m.m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
99, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
om anslag för budgetåret 1956/57 till
avlöningar till personal vid 1956 års
jordbruksräkning m. m.

Punkten 1

Avlöningar till personal vid 1956 års
jordbruksräkning

Punkten föredrogs; och yttrade därvid

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Till denna punkt har
jag fogat en blank reservation. Anledningen
är den, att utskottet har sammankopplat
frågan om anordnande av
en jordbruksräkning med frågan om
den allmänna fastighetstaxeringen. Förklaringen
är den, att materialet från
fastighetstaxeringen tidigare användes
som grund för jordbruksräkningen. Enligt
den nya metod som skall tillämpas
i år skall man emellertid använda ett
helt annat material, bl. a. RLF :s medlemsregister.
Man är alltså inte på något
sätt beroende av fastighetstaxeringen.
Dessa båda ärenden borde alltså
inte kopplas samman med varandra.

Utskottet är egentligen ursäktat eftersom
det accepterat den skrivning som
förelåg i propositionen. Det är alltså
där felet blivit begånget. Nu kan det
tyckas att det inte finns någon anledning
att påpeka detta nu, eftersom riksdagen
häromdagen beslöt att vi skall
ha en fastighetstaxering i år. När jag
ändå gör det är det med tanke på framtiden.
När vi nästa gång får anledning
att göra en jordbruksräkning, då bör
tidpunkten för denna enbart vara beroende
av när det ur olika synpunkter
är önskvärt att få fram det material
som en jordbruksräkning ger. Det skulle

vara olyckligt om man då fortfarande
inom departementet eller riksdagen
hyste den villfarelsen, att tidpunkten
på något sätt borde göras beroende av
tidpunkten för en kommande allmän
fastighetstaxering.

Jag bär, herr talman, inget yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Kostnader för allmänna fastighetstaxeringen
år 1957

Sedan punkten föredragits, anförde

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! När reservanterna här
yrkat avslag på det anslag som begärs
för berörda fastighetstaxering var detta
yrkande anknutet till ett uppskjutande
av denna fastighetstaxering. Vi har fortfarande
den meningen att ett uppskjutande
borde ha skett, men då riksdagen
för några dagar sedan behandlat uppskovsfrågan
och därvid beslutat att denna
fastighetstaxering skall äga rum, är
givetvis ur formell synpunkt ett yrkande
om bifall till reservationen icke möjligt.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 7

Kompensation för avgifterna till den allmänna
sjukförsäkringen, m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
100, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående höjning av vissa enligt
allmänna resereglementet den 21
november 1952 (nr 735) utgående traktamenten
m. m. jämte i ämnet väckt
motion.

I propositionen nr 133 hade Kungl.

Fredagen den 4 maj 195C

Nr 17

Kompensation för avgifterna till den allmänna sjukförsäkringen, m. m.

Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 16 mars 1956, föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att vidtaga ändringar i allmänna
resereglementet den 21 november 1952
(nr 735) i huvudsaklig överensstämmelse
med ett såsom bilaga B vid statsrådsprotokollet
i ärendet fogat författningsförslag
dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t
att meddela ändrade bestämmelser om
kompensation för avgifterna till den allmänna
sjukförsäkringen samt om sjukpenningavdrag,
yrkesskadeavdrag och
havandeskapsavdrag i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
förordats.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft en vid
riksdagens början inom andra kammaren
av herr Senander in. fl. väckt motion
(11:77), vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om en översyn av de praktiska
verkningarna av samordningen
mellan de statsanställdas sjukförmåner
och den allmänna sjukförsäkringen i
syfte att avlägsna de missförhållanden
som i motionen påtalats och att sådana
föreskrifter utfärdades, att de statsanställda
vid sjukdomsfall kunde erhålla
hela sin sjukersättning från det statsverk,
vid vilket de voro placerade.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
ändringar i allmänna resereglementet
den 21 november 1952 (nr 735) i huvudsaklig
överensstämmelse med det såsom
bilaga B vid statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 16 mars 1956
fogade författningsförslaget;

2. bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela
ändrade bestämmelser om kompensation
för avgifterna till den allmänna
sjukförsäkringen samt om sjukpenningavdrag,
yrkesskadeavdrag och havandeskapsavdrag
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
förordats;

B. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga ändringar i allmänna
resereglementet i anledning av
ändrad vagnsklassbeteckning m. m. vid
järnvägarna;

C. att motionen II: 77 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag vill börja med att
uttala min tillfredsställelse över att denna
proposition framlagts, som faktiskt
avlägsnar en del av de olägenheter som
tidigare vidlådde samordningen mellan
statstjänarnas sjukförmåner och den allmänna
sjukförsäkringen. Det är ju bara
bra att denna proposition framför allt
tagit sikte på att korrigera det missförhållande,
som kanske var ett av de allra
främsta, nämligen att statstjänarna icke
fick full ersättning för de avgifter de
erlägga till den allmänna sjukförsäkringen.
I den motion vi inlämnat i denna
fråga har emellertid också påtalats
andra ganska betydande olägenheter
och framför allt det krångel som uppstått
genom samordningen mellan statstjänarnas
sjukförmåner och den allmänna
sjukförsäkringen. Alla brister är följaktligen
inte avlägsnade, och med tanke
på att vi i vår motion endast framställt
yrkande om skrivelse till Kungl. Maj :t
med begäran om en översyn av samordningen
mellan statstjänarnas sjukförmåncr
och den allmänna sjukförsäkringen,
anser jag mig böra vidhålla yrkandet
i motionen, och jag ber följaktligen
alt få yrka bifall till densamma.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s):

Ilerr talman! Den proposition som
herr Senander uttalade sin tillfredsställelse
över innebär ju en fortsättning på
samordningslinjen och en förbättring
av förhållandena i fråga om kompensationstillägg
för särskilda löneavdrag för
statstjänstemannen. Det betyder alltså
att man här träffat eu övcrenskommel -

Andrtt kammarens protokoll 1956. Nr 17

Nr 17

Fredagen den 4 maj 1956

Rätt till skatteavdrag för belopp, som skänkts till humanitära, litterära, religiösa

eller vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamål

se, som bygger på principen om samordning.
Det förvånar mig därför att
herr Senander, då han uttalat tillfredsställelse
över denna proposition, i samma
andetag kan yrka bifall till den motion,
där han och hans medmotionärer
hemställer att rikdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte som sin mening ge
till känna, att den icke accepterar den
s. k. samordningslinjen för statstjänstemannens
del och därför kommer att
oberoende av dess resultat pröva frågan
om statstjänstemännens löner. Det betyder
ju att herr Senander i ena fallet är
glad över den förändring — till det
bättre givetvis — som har skett i fråga
om samordningen, medan han däremot
i andra fallet anser samordningen meningslös,
ofördelaktig etc. Jag hemställer
om bifall till utskottets hemställan.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag vill erinra herr Andersson
i Mölndal om att jag icke, vare
sig nu eller i motionen, påyrkat någon
förändring av själva samordningen, utan
jag har begärt att man skall vidtaga en
översyn av samordningen för att avlägsna
vissa bristfälligheter som vidlåder
densamma. Det är allt jag har hemställt
om i motionen. Jag har uttalat min
tillfredsställelse över propositionen i
detta ärende då den innebär ett framsteg,
men jag betonade ju att den inte
avlägsnar alla missförhållanden, och
därför yrkar jag bifall till motionen,
som innesluter ett yrkande, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t begär
en översyn av samordningen.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att i detta sammanhang än en gång läsa
upp hemställan i herr Senanders motion:
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte som sin mening ge
till känna, att den icke accepterar den
s. k. samordningslinjen för statstjänste -

männens del och därför kommer att
oberoende av dess resultat pröva frågan
om statstjänstemännens löner.»

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Det är ju en helt annan
sak som herr Andersson i Mölndal
här sysslar med. Han talar om en annan
motion, som rör samordningen av lönepolitiken,
men den motion som behandlas
i detta sammanhang avser samordningen
av sjukförmånerna. Jag tycker
att herr Andersson borde ha reda på
vad ärendet gäller.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den i ämnet väckta motionen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
101, i anledning av väckt motion om
livränta eller pension åt G. S. Holmberg.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Rätt till skatteavdrag för belopp, som
skänkts till humanitära, litterära, religiösa
eller vetenskapliga ändamål eller
till undervisningsändamål

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 34, i anledning av väckta
motioner om rätt till skatteavdrag för
belopp, som skänkts till humanitära,
litterära, religiösa eller vetenskapliga
ändamål eller till undervisningsändamål.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:308 av herrWeiland m.fl.
och 11:246 av herr Carlsson i Tibro
m. fl. hade hemställts, »att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om ut -

Fredagen den 4 maj 1956

Nr 17

Rätt till skatteavdrag för belopp, som skänkts till humanitära, litterära, religiösa

eller vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamål

redning rörande rätt till avdrag vid
taxering till statlig inkomstskatt av förslagsvis
belopp upp till 10 procent av
den taxerade inkomsten med ett högsta
avdragsgillt belopp av förslagsvis 1 000
kronor, om den skattskyldige skänkt
beloppet till humanitära, litterära, religiösa
eller vetenskapliga ändamål eller
till undervisningsändamål».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 308 av herr Weiland
m. fl. och 11:246 av herr Carlsson i
Tibro m. fl. om rätt att vid beskattning
åtnjuta avdrag för gåvor till humanitära
och vissa andra allmännyttiga ändamål
måtte anses besvarade genom vad
utskottet i betänkandet anfört.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Söderquist, Kristensson
i Osby, Sjölin och Gustafson i Göteborg,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till de
likalydande motionerna I: 308 av herr
Weiland m. fl. och II: 246 av herr Carlsson
i Tibro m. fl., i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning rörande rätt
till avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
av förslagsvis belopp upp
till 10 procent av den taxerade inkomsten
med ett högsta avdragsgillt belopp
av förslagsvis 1 000 kronor, om den
skattskyldige skänkt beloppet till humanitära,
litterära, religiösa eller vetenskapliga
ändamål eller till undervisningsändamål; II)

av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CARLSSON i Tibro (fp):

Herr talman! Den fråga som nu är
föremål för riksdagens behandling har
tidigare diskuterats vid många olika tillfällen,
vilket även klart framgår av utskottets
betänkande. Om man följer frågans
behandling sedan några år tillbaka
skall man finna, att motionärer från

olika partier trots motstånd inte låtit
sig avskräcka utan på nytt fört fram
förslag ägnade att få en ändring till
stånd. Motiveringarna har något skiftat
men syftemålet har varit detsamma år
efter år, nämligen att genom skattelättnader
stimulera medborgare till att genom
gåvor stödja samhällsnyttiga ändamål.
Enligt mitt förmenande är det hög
tid att denna fråga får sin lösning, en
lösning som synes mig både human och
rättvis. Ur den motion, nr 246 i denna
kammare, som är föremål för behandling
i bevillningsutskottets betänkande
nr 34, ber jag att få citera följande
avsnitt:

»Erfarenheten har--— visat att

det även i nuvarande goda statsfinansiella
läge är svårt att finna möjlighet
att bevilja anslag även till mycket trängande
allmännyttiga ändamål. Detta bör
vara en anledning för riksdagen att ompröva
sin tidigare negativa inställning
i denna fråga. Genom att medge avdragsrätt
bidrar staten till att betydligt
större belopp kan gå till dessa ändamål
än vad som motsvarar statens minskade
skatteinkomst. — Det måste anses vara
ett direkt samhällsintresse, att medborgare
i stället för att använda hela sin
inkomst för egen räkning stöder och av
statsmakterna rent av stimuleras att
stödja en verksamhet, som kan betraktas
som samhällsnyttig, inte minst i ett
läge, där statsmakterna inte har möjlighet
att ge önskvärt stöd. Det skulle betyda
ny stimulans och bättre arbetsmöjligheter
för institutioner och organisationer
och ökat intresse från många enskildas
sida för de organ, som de nu får
större möjlighet att stödja. Det kan inte
vara ett allmänintresse att hela det ekonomiska
stödet skall kanaliseras genom
riksdagen och ges i form av anslag. En
viss, någorlunda bred marginal för enskilt
stöd bör finnas. Det torde rent av
böra med till demokratisk fostran att
stimulera enskilda medborgare att, kanske
även av en begränsad årsinkomst,

Nr 17

Fredagen den 4 maj 1956

Rätt till skatteavdrag för belopp, som skänkts till humanitära, litterära, religiösa

eller vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamål

frivilligt avsätta någon del för andra ändamål
än egenintressets.»

Skattefrihet för dessa gåvor är enligt
vår mening ett verksamt medel att stimulera
enskilda medborgare i detta fall.

I utskottets betänkande säger man att
en dylik avdragsrätt skulle medföra
kontrollsvårigheter. Det har också vi
motionärer förutsett, och vi föreslår därför
utredning av frågan för att finna
den bästa lösningen med hänsyn till i
vårt land gällande skattelag. Att kopiera
bestämmelser från andra länder låter
sig av naturliga skäl inte göra, då skattelagarna
i övrigt inte är lika. Däremot är
vi angelägna om att från andra länder
anföra exempel som visar hur man har
lyckats bemästra svårigheterna och hur
man har utformat motsvarande bestämmelser.

Sålunda hade vi till förra årets motion
fogat utdrag från gällande lag i
USA, vilken har visat sig fungera så bra
att man nu har funnit sig böra höja det
avdragsgilla beloppet för vissa ändamål
till 30 procent av den skattskyldiges inkomst.
Till årets motion är fogat utdrag
ur motsvarande lagstiftning i Kanada.

Då frågan förra året behandlades i
denna kammare uttalades farhågor för
att betydande skattebelopp genom det
föreslagna systemet skulle undandragas
det allmänna för den händelse givare i
de allra högsta inkomstklasserna skulle
utnyttja avdragsrätten i stor utsträckning.
För att dessa, enligt vad vi anser,
överdrivna farhågor icke skall utgöra
hinder för att motionen skall kunna
bifallas har vi föreslagit en begränsning
av det avdragsgilla beloppet till 1 000
kronor.

Herr talman! Jag konstaterar att utskottets
skrivning i stort sett är välvillig,
vilket naturligtvis är glädjande,
men jag beklagar att utskottsmajoriteten
inte har ansett sig kunna tillmötesgå
motionens yrkande, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
utredning av frågan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den med I betecknade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Dickson (h), Ahlsten (fp) och Neländer
(fp).

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Huvudmotionären, herr
Carlsson i Tibro, har redogjort för motiveringen
för motionärernas yrkande,
och jag har i det stycket ingenting att
tillägga utöver vad han har sagt. Jag vill
bara med några ord motivera den reservation
som jag tillsammans med
några kamrater har avgivit till det föreliggande
betänkandet.

Jag vill först vitsorda att man inom
bevillningsutskottet i år var positivt inställd
till tanken i motionen. Det gjordes
ansträngningar från ömse håll att
nå en kompromiss inom utskottet —•
inte minst utskottets värderade ordförande
gjorde försök i den riktningen —
och vi hade också jämkat ihop oss genom
att flytta oss, var och en på sitt
håll, litet grand ifrån de ståndpunkter
vi tidigare hade intagit i syfte att försöka
få fram ett enhälligt betänkande
från bevillningsutskottets sida. Det gick
emellertid inte, och den förnämsta meningsskiljaktigheten
gällde, huruvida
riksdagen borde i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om en utredning eller
inte.

Nu kan man ju fråga sig varför det
skulle behövas en sådan påminnelse till
Kungl. Maj:t, eftersom frågan om periodiskt
understöd till allmännyttigt ändamål
ju redan ligger under utredning hos
skattelagssakkunniga. Det är sant att
skattelagssakkunniga har fått 1944 års
skattekommittés betänkande beträffande
periodiskt understöd för översyn.
Men det är ju dock så, att man i detta
betänkande behandlar frågan om avdrag
för periodiskt understöd till allmännyttigt
ändamål bara på en enda
sida, och man avfärdar där tanken utan

Fredagen den 4 maj 1956

Nr 17

Rätt till skatteavdrag för belopp, som skänkts till humanitära, litterära, religiösa

eller vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamål

någon ingående undersökning. Nu menar
vi att det därför är viktigt att riksdagen
ger till känna för Kungl. Maj:t,
att man när nu frågan om periodiskt
understöd över liuvud taget skall prövas,
också bör ta upp frågan om periodiskt
understöd till allmännyttigt ändamål
till en verklig realprövning och i
samband därmed också frågan om enstaka
gåvor. Det är mot den bakgrunden,
herr talman, som jag ber att få
yrka bifall till reservationen.

Jag vill dessutom säga, att det vore
värdefullt att från utskottets talesman
— vi bär olika uppfattningar i vad mån
man bör ha en skrivelse till Kungl.
Maj :t eller inte — få ett uttalande, som
går ut på att utskottet som sådant anser,
att frågan om periodiskt understöd
till allmännyttigt ändamål och därmed
också frågan om enskilda gåvor verkligen
bör bli föremål för en realprövning
när frågan om periodiskt understöd i
allmänhet skall utredas.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Det är som medmotionär
jag skulle vilja säga några ord i anledning
av utskottets utlåtande.

När detta ärende var uppe vid förra
årets riksdag, delgav bevillningsutskottets
ordförande kammaren sina betänkligheter
inför det yrkande som då gjordes
motionsvägen. Han var rädd för att
luckra upp de principer, på vilka vår
skattelagstiftning vilar, och han menade
att vad motionärerna begärde skulle
föra ut på hal is, som han uttryckte det.
Han åberopade även en del skäl, som —
jag vill gärna erkänna det — hade en
icke ringa beviskraft. Hans erfarenhet
är ju ganska omfattande.

Utskottets ordförande ville inte vara
med om att glänta på dörren, sade han,
till möjligheterna till skatteflykt. På den
punkten är vi naturligtvis fullt ense med
honom. Men han ansåg samtidigt alt den
springande punkten inte var de små gå -

vorna, som motionärerna hade i blickpunkten,
utan han var rädd för risken
att större skatteobjekt skulle avliända
samhället en hel del pengar.

Nu har motionärerna återkommit
med ett mera preciserat förslag, och så
vitt jag kan se ger det inga möjligheter
till skatteflykt. Förslagsvis tänker sig
motionärerna 10 procent av den taxerade
inkomsten, och högsta avdragsgillt
belopp skulle vara 1 000 kronor.

Herr talman! Det måste sägas vara ett
direkt samhällsintresse, som också herr
Carlsson i Tibro har påpekat, att medborgaren
i stället för att använda hela
sin inkomst för egen räkning använder
en del på ett område där statsmakterna
inte har så stora möjligheter att stimulera.
Man skulle nu, om man bifölle motionen,
kunna ge ett handtag som skulle
vara av den allra största betydelse.

Jag kan inte riktigt förstå att ett bifall
till denna motion skulle medverka
till ett uppluckrande av de principer,
på vilka vår skattelagstiftning är byggd,
så att man här skulle behöva signalera
någon fara.

För mig och många med mig är det
just — jag vill gärna erkänna det — den
kristna verksamheten som står i förgrunden.
Men vi anser att samma möjligheter
bör komma även andra till
godo, då vi går fram på samma vägar
och är beroende av frivilliga bidrag.

Man må ha vilken uppfattning man
vill om den kristna verksamhet som vi
bedriver, men det står kvar att den är
principiellt byggd inte på skatt utan på
absolut frivillighet i alla avseenden när
det gäller offer och understöd. Vi varken
kan eller vill ta emot »direkta bidrag
från statens sida», som utskottet
säger på s. 4, och jag antar att även
riksdagen anser att detta är riktigt. Om
jag nu talar »rent mänskligt» för att citera
herr Adolv Olsson från i fjol, så är
det dock så, att den nya religionsfrihetslagen
givit ett legalt erkännande åt
de fria samfunden som trossamfund.

Nr 17

Fredagen den 4 maj 1956

Rätt till skatteavdrag för belopp, som skänkts till humanitära, litterära, religiösa

eller vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamål

Jag tror inte dessa aspekter ligger utanför
debattens ram. Vi känner att en hel
del förpliktelser följer med denna lag,
och vi är angelägna om att fylla vår
uppgift på allra bästa sätt. Därav följer
att vi vill ge våra gudstjänstrum ett
någorlunda presentabelt utseende och
likaledes se till att de byggs på ett sådant
sätt, att vi kan tillgodose inte minst
ungdomsvårdande uppgifter. Vi vill ge
våra pastorer en stark utbildning, och
vi anser att vi genom yttre missionen
inte bara evangeliserar utan också ger
det svenska namnet bland de underutvecklade
folken en goodwill. Detta och
mycket annat talar för att de yrkanden
som görs i denna motion böra tagas under
allvarlig omprövning. Dylika synpunkter
kommer oss inte vid, kan man
säga, men jag har den uppfattningen,
att riksdagen inte är alldeles främmande
för dessa, som herr Olsson i fjol sade,
rent mänskliga synpunkter.

Jag har här i min hand ett brev från
de fria samfunden i Tyskland. Jag har
nämligen begärt ett yttrande därifrån
och fått det. Tyskland är ju krigshärjat
med alla de komplikationer detta medför,
men här skriver man: »Gåvor till
främjande av välgörande kyrkliga, religiösa,
vetenskapliga och såsom särskilt
befrämjansvärda erkända allmännyttiga
ändamål är för löneskattepliktiga personer
och inkomstskattepliktiga personer
och företag avdragsgilla, d. v. s.
skattefria upp till en viss höjd. Detta
gäller bl. a. gåvor från församlingsmedlemmar
till församlingarna och till vårt
förbund. Skattefriheten för löneskattepliktiga
belöper sig till högst fem procent
av bruttolönen. — — Gåvor upp
till sex—sju procent av bruttolönen är
skattefria för sådana som tillhör frikyrkorna.
För inkomstskattepliktiga personer
och företag är avdragsrätten ungefär
densamma. För vetenskapliga ändamål
kan till och med tio procent av
bruttoinkomsten dragas av.»

Detta anser man sig kunna mäkta att

ge i det krigshärjade Tyskland, och då
tycker vi att det borde finnas möjlighet
även för oss att gå fram på liknande
vägar.

Nu vill jag, herr talman, erkänna att
utskottet visat stor välvilja i det att utskottet
inte har avstyrkt motionen utan
i sin skrivning förutsätter, att 1950 års
skattelagssakkunniga i sin utredning
överväger även hithörande frågor. Mig
synes att utskottet ser bra mycket vänligare
på saken i år, sedan motionärerna
mer bestämt har preciserat vart de
vill komma. För denna bra mycket mjukare
skrivning är vi tacksamma mot
utskottet.

Till sist vill jag bara uttala min livliga
övertygelse att kontrollsvårigheterna
inte är oövervinneliga. Vi skall i
varje fall vara villiga att medverka till
att en dylik kontroll göres i alla delar
vattentät.

Herr talman! Jag vill likväl yrka bifall
till reservationen. Jag anser att
riksdagen inte utsätter sig för några
vådligheter om den antager denna reservation.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Vid den sakdiskussion
som förekom i utskottet, när detta ärende
behandlades, framgick att utskottsledamöterna
i stort hade samma uppfattning
som motionärerna, nämligen att
frågan borde utredas, även om vi kanske
inte ansåg att motionen i sin helhet
kunde ligga till grund för direktiv för
en utredning.

Försök gjordes också att åstadkomma
en kompromiss, varvid vi särskilt från
högerhåll framförde att utskottet bort
föreslå, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t ge tillkänna vad utskottet
anfört. Vi vann inte gehör för
detta vårt kompromissförslag, och därför
har herr Velander och jag antecknat
en blank reservation för att vid behandlingen
i kamrarna få tillfälle att

Nr 17

Fredagen den 4 maj 1956

Rätt till skatteavdrag för belopp, som skänkts till humanitära, litterära, religiösa

eller vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamål

nämna vad vi från högerhåll i utskottet
arbetat för.

Även om vi nu inte vann gehör i utskottet
för vårt förslag, vill jag uttala
den förhoppningen, att Kungl. Maj:t observerar
vad utskottet skrivit och i anslutning
därtill medverkar till att frågan
blir utredd i hela dess vidd samt att
utredningen icke stannar bara för vad
jag vill kalla periodiskt återkommande
gåvor.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag tänker inte gå in på
någon sakdebatt här i dag. Följaktligen
kommer jag inte att säga någonting om
de reflexioner som herr Carlsson i Tibro
och herr Gustafsson i Borås gjorde i
själva sakfrågan — vi får väl tillfälle
att återkomma till den när problemet
är utrett och riksdagen skall fatta beslut
i ärendet. Jag skall därför endast säga
några ord om bevillningsutskottets inställning
och det betänkande utskottet
har avgivit i anledning av dessa motioner.

Det framgår klart av betänkandet att
utskottet intar en positiv ställning till
motionärernas krav, att denna fråga
skall bli föremål för en översyn. Orsaken
till att utskottet inte velat förorda
en skrivelse till Kungl. Maj :t och alltså
inte har gått med på motionärernas
krav framgår också av betänkandet, där
det framhålles, att frågan om periodiskt
understöd ju redan är under utredning.
Utskottet anser att de sakkunniga
knappast kan undgå att ägna uppmärksamhet
åt de problem som gäller gränsdragning
mellan periodiskt understöd
för allmännyttigt ändamål och de gåvor
som motionärerna här åsyftar. Jag tror
att utskottets ställningstagande framgår
bäst, om jag citerar följande uttalande
på s. 5 i betänkandet: »Utskottet finner
det för sin del lämpligt att de sakkunniga
vid sin prövning av frågan om avdrag
för periodiskt understöd jämväl
tar principiell ställning till spörsmålet

om avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga
ändamål och därvid överväger de
synpunkter motionärerna anfört».

Jag tycker det uttalandet ger klart
besked om att det inte är någon överdrift
när även reservanterna säger, att
utskottets inställning är välvillig och
positiv.

Beträffande reservationen skulle jag,
om jag vore elak, vilket jag emellertid
inte är, kunna säga att man har reserverat
sig för reservationens egen skull.
Man har nämligen fått så mycket i
själva utskottsutlåtandet, att man skulle
kunna anse att det inte fanns någon orsak
att avge en reservation. Men om jag
i stället tolkar reservationen välvilligt,
skulle jag kunna uttrycka saken så, att
reservationen visar att det finns så
stort intresse för själva sakfrågan, att
man inte har nöjt sig med bevillningsutskottets
mycket välvilliga och positiva
uttalande utan ansett att man ändå
borde avge en reservation.

Herr talman! Jag anser att det finns
fullgoda skäl för riksdagen att följa
utskottets förslag, och jag ber att få
yrka bifall till vad bevillningsutskottet
hemställt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen av herr Söderquist
in. fl.; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Carlsson i Tibro
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 17

Fredagen den 4 maj 1956

Provisorisk ändring i grunderna för reglering av restauratörernas utskänkningsvinst -

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Söderquist m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Carlsson i
Tibro begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 119 ja och
64 nej, varjämte 14 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Provisorisk ändring i grunderna för reglering
av restauratörernas utskänkningsvinst Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 41, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående provisorisk
ändring i grunderna för reglering av
restauratörernas utskänkningsvinst.

I en den 16 mars 1956 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 138, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att godkänna av föredragande
departementschefen enligt samma
protokoll förordade provisoriska ändringar
i grunderna för reglering av
restauratörernas utskänkningsvinst.

I propositionen hade föreslagits, att
den pågående avvecklingen av restauratörernas
vinst på utskänkningen av
spritdrycker och starkvin skulle från
och med den 1 oktober 1956 avbrytas
tills vidare i avbidan på att slutlig
ståndpunkt tagits till frågan om utskänkningsvinsten.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 138, godkänna
de provisoriska ändringar i grunderna
för reglering av restauratörernas utskänkningsvinst,
som förordats i propositionen.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bl. a. följande:

»Utskottet delar departementschefens
uppfattning att det med hänsyn till de
aktuella övergångssvårigheterna för restaurangnäringen
kan vara skäligt att
tillfälligt avbryta avvecklingen av restauratörernas
vinst på utskänkning av
sprit och starkvin. Propositionen tillstyrkes
alltså i denna del. Utskottet vill
emellertid för sin del understryka, att
detta icke innebär något avståndstagande
från förenämnda 1937 års principbeslut
att avveckla utskänkningsvinsterna.
Slutmålet bör sålunda alltjämt vara att
någon vinst å utskänkningen icke skall
förekomma. Huruvida och i vad mån
det kan vara befogat att bereda restauratörerna
ersättning för vissa med utskänkningen
förenade kostnader och på
vad sätt en sådan ersättning eventuellt
skall ges, är frågor till vilka ställning
får tagas sedan nu pågående utredning
slutförts. Redan nu bör emellertid klart
sägas ifrån att vid denna framtida prövning
utgångsläget i princip bör vara
detsamma, som om något avbrott i vinstavvecklingen
aldrig ägt rum. Den omständigheten
att restaurangnäringens
förhållanden delvis ändras genom uppskovet
med vinstavvecklingen bör således
icke sedermera kunna åberopas
som skäl för en förmånligare behandling
i det ena eller andra avseendet för
någon eller några kategorier restaurangidkare
än vad som eljest skolat
följa.

Gentemot den föreslagna ändringen
rörande de allmänna bolagens spillmånsersättningar
har utskottet för sin
del icke något att erinra.»

Reservation hade avgivits av herrar

Fredagen den 4 maj 1956 Nr 17

Provisorisk ändring i grunderna för reglering av restauratörernas utskänkningsvinst -

Veländer och Nilsson i Svalöv, vilka
ansett att ovan intagna stycken av utskottets
yttrande bort erhålla följande
lydelse:

Gentemot den föreslagna ändringen
rörande de allmänna bolagens spillmånsersättningar
har utskottet för sin
del icke heller något att erinra.»

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Att herr Velander och
jag fogat en reservation till föreliggande
betänkande betyder inte, vilket också
framgår av reservationen, att vi har en
annan uppfattning om förslaget i Kungl.
Maj :ts proposition rörande provisorisk
ändring i grunderna för reglering av
restauratörernas utskänkningsvinst än
vad utskottet har. Vad vi reservanter
vänder oss emot är att utskottet i sitt
utlåtande instuckit en pekpinne till
1953 års utskänkningsvinstkommitté.
Utskottet säger nämligen ganska klart
ifrån, att om utredningen kommer med
ett förslag, som inte i vissa punkter
överensstämmer med den uppfattning
som utskottet hade för 19 år sedan,
nämligen att ingen utskänkningsvinst
får förekomma, så kommer förslaget i
berörda avseende att avvisas.

Jag vill inte vara med om att nu,
innan utredningen föreligger, göra ett
så kategoriskt uttalande som vad utskottsmajoriteten
här har gjort. Vi
måste nämligen, såsom finansministern
riktigt framhåller i den kungl. propositionen,
komma ihåg att vi nu bland
annat har en annan rusdryckslagstiftning
än vad vi hade 1937, som i bety -

delsefulla hänseenden ändrat förutsättningarna
för verksamheten inom restaurangnäringen,
kanske framför allt
för de mindre restaurangerna ute på
landsbygden, där berörda rörelsers
ekonomiska resultat avsevärt försämrats.

Vi anser också att vi måste ha förtroende
för den kommitté som arbetar
på detta område och inte bör i förväg
göra uttalanden, som kan komma att
påverka utredningens förutsättningslösa
arbete, när den har att ta hänsyn
till vad som i dag är aktuellt och inte
vad som gällde för 19 år sedan.

Herr talman! Jag hemställer att kammaren
måtte bifalla Kungl. Maj :ts proposition
nr 138 med den motivering
som framgår av herr Velanders och
min reservation.

Herr HENRIKSSON (s):

Herr talman! Som herr Nilsson i
Svalöv framhållit föreligger inte någon
skillnad mellan utskottsmajoriteten och
reservanterna i sakfrågan, utan reservationen
avser vad som utskottsmajoriteten
har sagt i skrivningen.

Utskottsmajoriteten har ansett önskvärt
att vid det tillfälle, då fråga uppkommit
att temporärt avbryta den
vinstavveckling, som har pågått sedan
beslut fattades 1937, uttala att avbrottet
icke får betraktas som en ändrad ståndpunkt
i principfrågan, utan att slutmålet
alltjämt bör vara att någon vinst på
utskänkning inte skall förekomma.
Detta innebär inte att bevillningsutskottet
därmed tar någon förhandsställning
till det utredningsresultat som kan
framkomma om eventuell ersättning åt
restauratörerna. Utskottet uttalar nämligen,
att i den mån det kan vara berättigat
att ge restauratörerna någon
särskild ersättning, så får den frågan
prövas när utredningens resultat föreligger.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Nr 17

Fredagen den 4 maj 1956

Ändring av bestämmelserna för lån ur kraftledningslånefonden, m. m.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen, som
föreslagits i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Ändring av bestämmelserna för lån ur
kraftledningslånefonden, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna
för lån ur kraftledningslånefonden,
m. m.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 472 av herr Frånzon
m. fl. och II: 509 av herr Andersson
i Dunker m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta dels att ett kapitaltillskott
om 5 000 000 kronor tillfördes
kraftledningslånefonden dels ock att
lån ur kraftledningslånefonden måtte få
kunna beviljas jämväl för upprustning
av befintliga distributionsnät.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) med bifall till motionerna 1:472
och 11:509, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta företaga den författningsändring,
som utskottet förordat
i utlåtandet;

2) avslå motionerna 1:472 och
11:509, såvitt de avsåge medelsanvisning.

Reservation hade avgivits av herrar
Tjällgren, Uno Olofsson, Sigfrid Larsson,
Johnsson i Kastanjegården, Pettersson
i Dahl och Nilsson i Lönsboda,
vilka ansett att utskottet under 2) bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:472 och 11:509,
såvitt nu vore i fråga, till Kraftledningslånefonden
å kapitalbudgeten, statens

utlåningsfonder, för budgetåret 1956/57
anvisa ett investeringsanslag av
5 000 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs, och
anförde därvid:

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) :

Herr talman! Jag kan börja mitt anförande
precis på samma sätt som herr
Carlsson i Tibro började, när han inledde
debatten om bevillningsutskottets
betänkande nr 41. Han sade då, att den
fråga, som då behandlades, hade behandlats
förut i många olika sammanhang.
Det har denna fråga också gjort.

Här föreligger en motion, som går ut
på dels ändring av bestämmelserna för
lån ur kraftledningslånefonden, dels ökning
av fondens belopp med fem miljoner
kronor. Utskottet har i sitt yttrande
tillstyrkt motionen i den första
delen, alltså en ändring av bestämmelserna,
så att man får lov att använda
denna fond också till upprustning av
redan befintliga nät och inte som nu endast
till nyanläggning av elektriska
distributionsnät. Utskottet skriver härom
bland annat: »Mångenstädes på

landsbygden har det visat sig, att anläggningarna
är så förslitna eller underdimensionerade,
att fara uppstår för
olycksfall och brand. Ett betydande antal
distributionsföretag saknar numera
möjlighet att tillgodose konsumenternas
behov av elektrisk kraft i tillräcklig
mängd eller av nöjaktig kvalitet.» Det
är så sant som det är sagt, att distributionsnäten
i många fall är för dåligt
byggda för att kunna tillgodose tidens
krav.

Utskottet går alltså med på en ändring
av bestämmelserna.

När det gäller att anvisa pengar för
ändamålet säger emellertid utskottet
nej. Utskottet framhåller att i fonden
finns ett kapitalbelopp på omkring
3 250 000 kronor och fortsätter: »Vid
sådant förhållande och då frågan om
ytterligare kapitaltillskott till fonden
icke torde böra upptagas, förrän någon

Nr 17

Fredagen den 4 maj 1956

Ändring av bestämmelserna

erfarenhet vunnits av den i det föregående
förordade ändringen i lånebestämmelserna,
avstyrker utskottet bifall
till motionärernas yrkande om medelsanvisning.
» Vad det är för erfarenhet
som behöver vinnas härvidlag, får
väl utskottets talesman tala om senare.
Här finns faktiskt tillräckligt med erfarenheter,
och jag tror inte man behöver
mera erfarenheter om detta.

Det är ganska intressant att ta del av
remissyttrandena över denna motion. I
samtliga dessa har faktiskt motionen
tillstyrkts. Statskontoret, vilket, som
alla vet, är det organ som alltid är det
mest restriktiva och den starkaste motståndaren
mot att öppna nya vägar i
alla frågor, har faktiskt vitsordat detta
behov och säger, att det är ett trängande
behov av upprustning av redan
befintliga anläggningar och att det finns
goda skäl som talar för motionärernas
hemställan. Därefter framhåller emellertid
ämbetsverket, att det är svårigheter
på kreditmarknaden, och att, som
motionärerna sagt, när nu distributionsföretag
inte kan få låna pengar på annat
sätt, så blir det svårt för dem. Sedan
kommer själva klimax i statskontorets
yttrande: »Det skulle dock uppenbarligen
mindre väl överensstämma
med en återhållsam ekonomisk politik,
om ökad efterfrågan på lån från en
statlig utlåningsfond i ett sådant läge
skulle leda till en förstärkning av fonden.
»

Emellertid måste man väl säga, att
den återhållsamma politiken, i all rimlighets
namn inte kan få åberopas i ett
fall som detta. Här gäller det ju faktiskt
att bättre kunna utnyttja de anläggningar
som finns, att få ett mera
bärkraftigt näringsliv på inånga olika
områden. Den som känner aldrig så
litet till förhållandena på landsbygden
vet, att särskilt i dag den elektriska
energien för hem, verkstäder och jordbruk,
ja överallt, faktiskt är oumbärlig,
och att detta behov blir allt större och
större. Om någonting skulle kunna med -

för lån ur kraftledningslånefonden, m. m.

verka till ett bättre utnyttjande av vårt
näringsliv, bör väl detta kunna ske genom
ett bifall till vårt förslag, som indirekt
syftar till en förstärkning av
produktionen inom vårt näringsliv. Därför
bör man inte vara återhållsam i ett
fall som detta. Det nu sagda gäller vad
statskontoret anfört.

Jag skall inte trötta med att citera
yttrandena av lantbruksstyrelsen och
kommerskollegium; särskilt det sistnämnda
ämbetsverket är mycket positivt
inställt härvidlag. Likaså de övriga
remissinstanserna, elektrifieringsberedningen
och lantbrukets elnämnd, som
vitsordat behovet i här förevarande
hänseende. Utskottet hänvisar för sin
del bara till att det för beviljande av
lån tillgängliga kapitalbeloppet i fonden
uppgår till omkring 3 250 000 kronor.
Den som tar del av nionde huvudtitelns
i statsverkspropositionen punkt
122 finner där, att ett mycket stort behov
föreligger i vad gäller nyelektrifiering.
Kungl. Maj:t vill härför anvisa 4
miljoner kronor, men lantbruksstyrelsen
har redovisat ett behov av 9,6 miljoner,
detta alltså efter de gamla bestämmelserna.
När nu fonden får användas
efter de nya, är det självklart
att anspråken blir väsentligt större. Att
då bifalla den ena delen av motionens
yrkande men inte samtidigt anvisa möjligheter
till att verkställa detta måste,
såvitt jag förstår, vara fullkomligt felaktigt.
Vi har också framhållit detta i
reservationen och där yrkat på att till
kraftledningslånefonden måtte anvisas
ett belopp av 5 miljoner kronor. Den
summan skall inte räknas som direkt
utgift; det är ju fråga om lån. Ty pengarna
kommer ju tillbaka, fastän staten
fått vara av med dem en tid. Jag kan
inte förstå annat än att starka skäl talar
för bifall till den av herr Tjällgren
m. fl. avgivna reservationen, till vilken
jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr ANDERSSON i Dunkcr (bf):
Herr talman! .lag kan understryka allt

Nr 17

Fredagen den 4 maj 1956

Ändring av bestämmelserna för lån ur kraftledningslånefonden, m. m.

vad herr Pettersson i Dahl sade, när
han poängterade de stora behov som
föreligger och nödvändigheten av att
någonting göres på här ifrågavarande
område.

Som alla vet har vi haft en elkraftutredning,
som noggrant har gått igenom
landsbygdens elkraftförhållanden,
var det brister och vad som behöver
göras för att åstadkomma en bättre
tingens ordning. Denna utredning har
konstaterat att stora brister föreligger
och att det kommer att kosta mycket
pengar att sätta de elektriska anläggningarna
i stånd. Bland det som utredningen
föreslagit att man i första hand
skall ändra på är just bestämmelserna
för erhållande av lån ur kraftledningslånefonden.
Liksom herr Pettersson i
Dahl vill jag uttala min tacksamhet för
att utskottet här har tagit ett första
steg och föreslagit sådana ändringar i
bestämmelserna, att pengar ur kraftledningslånefonden
kan utlånas även för
upprustning av de elektriska näten.
Den möjligheten har inte förelegat förut.
Om riksdagen nu bifaller utskottets förslag,
har möjligheterna i det stycket avsevärt
förbättrats.

Men när utskottet sedan inte vill
släppa till några pengar utöver vad som
förut finns i kraftledningslånefonden
och som inte på långt när räcker ens
till behövliga nybyggnader, så kommer
ju ändringen av bestämmelserna i själva
verket inte att betyda något annat än
att man ger ett löfte med ett beslut och
tar tillbaka det med ett annat. Det kostar
oerhört mycket pengar att bygga ut
elkraftnäten i ännu oelektrifierade områden,
såsom i skärgården och i de glest
bebyggda skogsområdena, och pengarna
i kraftledningslånefonden är i första
hand avsedda för utbyggnad i sådana
områden, som saknar elektrisk energi.
Vad blir det sedan över till lån för behövliga
upprustningar? Det blir just
ingenting kvar, efter vad jag kan förstå.

Vad beror det då på att behovet av
elkraft nu har ökat så oerhört? Ja, det

är många orsaker som har spelat in.
Herr Pettersson i Dahl har berört några
av dem. Elkraftbehovet bär undan för
undan vuxit, under den tid vi har haft
våra elektriska distributionsföreningar
här i landet. Även i den distributionsförening
där jag har nöjet att vara ordförande
har energiförbrukningen ökat
alldeles fantastiskt. Vi började verksamheten
1918, och jag har siffror från
och med 1920. Då var förbrukningen i
runt tal 70 000 kilowattimmar. År 1930
hade förbrukningen ökat till 107 000,
år 1940 till 168 000, år 1950 var vi uppe
i 551 000, och 1955 — det är den senast
tillgängliga siffran — i ungefär 800 000
kilowattimmar. Det har varit liknande
ökning i praktiskt taget alla distributionsföreningar,
och det är givet att en
sådan ökning av förbrukningen under
årens lopp har krävt successiva utbyggnader
och förstärkningar av näten.
Vidare har man på de flesta håll också
fått mycket betydande utgifter i samband
med spänningshöjningar från vad
man tidigare haft, vilka höjningar hade
tillråtts av statens på detta område rådgivande
tjänstemän. Till en början hade
man omkring 1 400 volts spänning. Den
höjdes först till 3 000 och sedan till
6 000 eller 10 000 volt. Denna omläggning
krävde givetvis omfattande förstärkningar,
större transformatorer
o. s. v. Distributionsföreningarna har
där ställts inför mycket stora utgifter.
Det är ganska vanligt att en medelstor
förening där noterat kostnader på cirka
en halv miljon kronor.

När det gick att låna pengar på allmänna
marknaden, gjorde naturligtvis
föreningarna detta. Kommunerna är i
sådana fall ofta villiga att teckna borgen.
Nu hjälper emellertid inte detta, ty
nu får man inga pengar. Jag undrar om
utskottsmajoriteten har tänkt att distributionsföreningarnas
styrelser bara skall
förvalta de gamla anläggningarna till
dess ledningarna rasar ihop? Man kan
ju i föreningarna inte ta pengar ur luften,
och vi får inte låna i bankerna. Vad

Fredagen den 4 maj 1956

Nr 17

Ändring av bestämmelserna

återstår då annat än den möjlighet vi föreslagit
nämligen att få låna ur en statlig
fond, i detta fall kraftledningslånefonden?
Sådana lån skulle vara mycket
väl använda pengar. Som herr Pettersson
i Dahl framhöll är det för industrier,
jordbruk m. fl. rörelser på landsbygden
omöjligt att driva sin verksamhet
utan tillgång till elektrisk energi.
Saknas den, stannar all verksamhet. På
många håll ser man nu inga möjligheter
att fortsätta, om man inte får
pengar till upprustning. Varifrån skall
man få dem? Jag ställer den frågan till
utskottsmajoriteten, eftersom man där
inte har velat gå med på vårt förslag.

Dagens behov är bara en liten början
på det som framdeles kommer att
krävas. Om vi får normala tider igen,
så kan föreningarna låna pengar på
andra håll, men för närvarande är detta
omöjligt. Jag tillåter mig därför att i
likhet med herr Pettersson i Dahl vädja
till kammarens ledamöter att följa reservanternas
förslag och ge distributionsföreningarna
en möjlighet att rusta
upp sina anläggningar för att tillgodose
behovet av elektrisk energi på landsbygden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Ifrågavarande motion
är, måste jag säga, synnerligen behjärtansvärd.
Om dess syfte råder ingen
som helst tvekan. Herr Pettersson i
Dahl, som själv var närvarande vid utskottsbehandlingen,
vet att det fanns
stora sympatier inom utskottet för bifall
till motionen i dess helhet, alltså
inte bara i fråga om att få lån ur kraftledningslånefonden
utan även i fråga
om hjälp till upprustning av befintliga
eldistributionsnät, vilket enligt nu gällande
regler inte går. Men herr Pettersson
i Dahl vet ju att vi inom utskottet,
på grund av nödvändigheten att
iakttaga återhållsamhet på det ekonomiska
området, även i detta fall ansåg

för lån ur kraftledningslånefonden, m. m.

oss böra anlägga de synpunkterna på
spörsmålet, detta inte minst därför att
vi väl bör avvakta det ställningstagande
elkraftutredningen kommer till, när den
kanske redan till nästa års riksdag kommer
med ett slutgiltigt förslag i ärendet.
Då får vederbörande departementschef,
i detta fall herr Norup, tillfälle
att lägga fram frågan på nytt, och jag
hoppas att herr Pettersson i Dahl hyser
samma förtroende till herr Norup som
jag gör i detta fall. Det skall väl då inte
behöva bli några svårigheter.

Det är en sak till som jag i detta
sammanhang vill framhålla, när det här
görs gällande att man i ödebygderna
skulle vara fullkomligt blottställd på
hjälp i detta avseende. För några år sedan
interpellerade jag kommunikationsministern
och framhöll i vilket dåligt
skick en hel del norrländska eldistributionsföreningar
befann sig. Detta gav
till resultat en utredning genom vattenfallsstyrelsens
försorg. Fn hel del distributionsföreningar
fick hjälp av vattenfallsstyrelsen,
eller också övertog verket
vederbörande distributionsförening.

I slutet av sitt anförande nämnde herr
Andersson i Dunker, att han var synnerligen
glad och tacksam för utskottets
positiva inställning till frågan om
möjligheterna att få lån för denna upprustning,
och då anser jag för min del
att motionärerna borde vara tillfreds
med utskottets ställningstagande. Jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag sade ganska tydligt
att jag var tillfredsställd med att formella
möjligheter hade skapats att få
låna pengar ur kraftledningslånefonden,
men jag förklarade också att det
inte var mycket bevänt med denna möjlighet
så länge det inte finns några
pengar att låna. Då är den formella möjligheten
inte till någon hjälp.

Herr Jacobson i Vilhelmina talade om

Nr 17

Fredagen den 4 maj 1956

Ändring av bestämmelserna för lån ur kraftledningslånefonden, m. m.

att distributionsföreningarna kan vända
sig till vattenfallsstyrelsen, och att man
där kan överta verksamheten. Ja, men
inte heller vattenfallsstyrelsen kan ju
ha anläggningarna i deras nuvarande
skick, utan man behöver givetvis även
där pengar för upprustning av näten.
Då är ju frågan bara, om vi skall ge
distributionsföreningarna möjligheter
att själva förbättra anläggningarna eller
om vi skall vältra över på staten att ta
hela ansvaret. Det kostar pengar i båda
fallen.

Herr talman! Min tacksamhet gällde
sålunda bara den rent formella möjligheten
att få låna pengar, men om det
inte finns några pengar att låna ut, så är
ju ingenting vunnet.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Jacobson i Vilhelmina
sade, att det var stora sympatier
i utskottet för motionen, och det är riktigt
— det skall jag gärna vitsorda. Men
herr Jacobson kanske kommer ihåg att
jag tillät mig att på tal om kreditrestriktionerna
som även i utskottet användes
som argument säga, att det är väl alldeles
orimligt att kreditrestriktionerna
skall få utgöra skäl för ett motstånd
mot upprustningen av elnätet, i all synnerhet
som utskottet så träffande har
beskrivit, hur det är ställt med detta
elektriska distributionsnät på landsbygden.

Herr Jacobson sade, att vi skall avvakta
att elkraftsutredningens förslag
kommer i proposition, och han tilläde,
att jag väl bör ha förtroende för ett sådant
förslag, eftersom det kommer från
herr Norup. Men det är inte herr Norup
utan kommunikationsminister Sven Andersson
som skall lägga fram förslaget.
Jag har förtroende för honom också,
och jag hoppas att förslaget blir bra.
Om emellertid kommunikationsministern
följer elkraftutredningen, betyder
det en anhållan om 400 miljoner delat
på tio år. Det är andra summor, herr

Jacobson, än de som det talats om här.
Vi kan väl inte avvakta förslaget och
låta verksamheten helt stanna av under
denna tid.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s)

Herr talman! Herr Andersson i Dunker
sade, att det finns ju inga pengar.
Jag tycker det är konstigt att herr Andersson
i Dunker inte har reda på att
det finns 3‘/i miljoner i kraftledningslånefonden.

Till herr Pettersson i Dahl vill jag
säga, att det är alldeles riktigt att det
blir kommunikationsministern som lägger
fram propositionen, men detta betyder
väl inte att herr Pettersson i Dahl
och jag förlorar vårt gemensamma förtroende
för den nuvarande regeringen.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
har ju tidigare talat om att det finns 37»
miljon kronor i kraftledningslånefonden
men att dessa pengar i första hand är
avsedda för nybyggnader. Han nämnde
också, att det låg inne ansökningar om
9 miljoner just för nybyggnader. Hur
mycket blir det sedan kvar, herr Jacobson,
till upprustning?

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(fp):

Herr talman! Jag har velat ansluta
mig till reservationen, därför att jag
tycker det är så egendomligt att utskottet
instämmer i alla de berörda myndigheternas
positiva yttranden över motionerna
— man har ju pekat på som ett
av de allvarligaste problemen att den
nuvarande materielen är försliten och
underdimensionerad och att fara föreligger
för olycksfall och brand — men
att utskottet sedan inte vill släppa till
pengar. Jag kan inte låta bli att peka
på dessa vanskliga frågor, och jag instämmer
i vad herr Pettersson i Dahl
och herr Andersson i Dunker här har
sagt. Då materielen är så försliten, att

Nr 17

Fredagen den 4 maj 1956

Ändring av bestämmelserna för lån ur kraltledningslanefonden, m. m.

det föreligger fara för olycksfall och
brand, anser jag det vara riksdagens
skyldighet, hur det än är med pengarna,
att träda emellan som en förmedlande
länk och se till, att riskerna kan
förebyggas.

Det är inte så många år sedan som
det i nästan varje tidning stod att läsa
om dessa olyckor och brandfaror som
uppstår genom förslitning av elektrisk
utrustning, och man försökte på alla
sätt att varna folk och krävde att någonting
skulle göras. Det finns ju, som en
del talare här förklarat, ingen möjlighet
att låna pengar till upprustning av dessa
ledningar, och då är det så mycket
viktigare att staten ser till att det blir
ordning och reda. Jag instämmer i yrkandet
om bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf):

Herr talman! För att intet missförstånd
skall uppstå vill jag säga, att det
är inte alls fråga om något anslag av
statsmedel. Det är fråga om lån mot
fullgod säkerhet och full ränta, inte om
något annat.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson
i Dahl begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den

ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 121 ja och 67 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Riksdagens revisorers berättelse ang.
statsverket m.m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
94, i anledning av riksdagens år 1955
församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
m. m.

Punkterna 1—3

Lades till handlingarna.

Punkterna 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 6 och 7

Lades till handlingarna.

Punkten 8

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 9—11

Lades till handlingarna.

Punkten 12

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 13

Lades till handlingarna.

Nr 17

Fredagen den 4 maj 1956

Landshövdingarnas tjänstebostäder — Interpellation ang. förhandlingar med statstjänstemännens
organisation i syfte att tillförsäkra statstjänstemännen ett engångstillägg
till innevarande års löner

Punkten 14

Landshövdingarnas tjänstebostäder

Efter punktens föredragning yttrade

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag har vid denna punkt
tillåtit mig att foga en blank reservation
till utskottets utlåtande, och det
beror på att jag anser att utskottet kommit
att — oavsiktligt måhända — uttala
sig litet för skarpt på ett ställe. Utskottet
anser det motiverat, »att vid den av
byggnadsstyrelsen planerade successiva
iståndsättningen och moderniseringen
av övriga residens möjligheten beaktas
att uppföra helt nya byggnader i stället
för de gamla».

Den nuvarande länsorganisationen
har ju bestått i flera hundra år. Den
första stadgan är, om jag inte minns
fel, från år 1634, och redan dessförinnan
satt Konungens ståthållare på en
rad slott och fästen runt om i landet.
För befolkningen i sådana traditionsrika
bygder — jag nämner bara några
exempel — som Östergötland, som Örebro
län, som Hallands län eller som
Malmöhus län skulle det säkert kännas
mycket underligt, om landshövdingarna,
vilkas företrädare suttit på sina slott i
flera hundra år, skulle få lov att flytta
till en modern ny villa i grannskapet.
Det skulle kännas som en utarmning
och som en allvarlig förlust av de traditionsvärden,
som är förknippade med
residensen.

Landshövdingarna bebor ju inte sina
residenser för sin egen bekvämlighet —
tvärtom, skulle jag vilja säga — utan
det sker för ämbetets skull för att ge
ämbetet den högtidliga omgivning, som
skänker dess utövare den särställning
en Konungens troman i länet skall äga.
Jag kan visst förstå, att det finns residens
här i landet, som inte har denna
traditionsrika prägel och där man kan
tänka sig att lösa landshövdingens bostadsfråga
på ett annat sätt. Men jag

tycker som sagt att utskottets skrivning
blivit något för generell, och jag har
velat säga dessa få ord för att understryka,
hur angeläget det är att vi slår
vakt om de traditionsrika och historiskt
värdefulla borgar det här gäller.

I detta anförande instämde herr förste
vice talmannen Skoglund (h) och herr
Staxäng (h).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 15 och 16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Lades till handlingarna.

Punkterna 18—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 21—23

Lades till handlingarna.

Punkten 24

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 25 och 26

Lades till handlingarna.

Punkten 27

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 28 och 29

Lades till handlingarna.

§ 13

Interpellation ang. förhandlingar med
statstjänstemannens organisation i syfte
att tillförsäkra statstjänstemännen ett
engångstillägg till innevarande års löner

Ordet lämnades på begäran till

Herr SENANDER (k), som anförde:

Herr talman! Riksdagens beslut beträffande
statstjänstemannens löner för
innevarande år bär givetvis ökat miss -

Fredagen den 4 maj 1956

Nr 17

Interpellation ang. förhandlingar med statstjänstemannens organisation i syfte att
tillförsäkra statstjänstemännen ett engångstillägg till innevarande års löner

nöjet och olusten bland de lägregradsanställda.
Läget är nu sådant att flertalet
av dem förlorat tron på att statsmakterna
av fri vilja skall tillmötesgå
kravet på en rimlig betalning för det
oftast hårda och ansvarsfulla arbetet i
statstjänst. Många reflekterar allvarligt
på att söka sig över till mera lönande
sysselsättningar. Flykten från statstjänsten
kommer ytterligare att öka. Statstjänstemännen
i lägre grader anser sig
inte i längden kunna stå ut med arbete
på fritid för att nå en acceptabel levnadsstandard.

Ett typiskt uttryck för dessa stämningar
var den annons som nyligen stod
införd i en göteborgstidning. I annonsen
förklarade 30 posttjänstemän med överpostiljonsexamen
att de önskade byta
sysselsättning och vädjade till privata
arbetsgivare att anställa dem. Även 10
brevbärare i Halmstad har på liknande
sätt annonserat efter nya anställningar.
Detta, att statstjänstemän som av staten
erhållit en kostsam utbildning söker
andra anställningar, visar att den statliga
lönepolitiken i det långa loppet
måste bli till skada för staten själv.

Postmännens exempel kommer säkerligen
att få efterföljd, om ingen ändring
sker. Rekryteringssvårigheterna har sedan
länge varit hart när oöverkomliga.
Det har uppgivits att järnvägsstyrelsen
icke ansett sig kunna på grund av arbetskraftsbrist
genomföra den planerade
utställningen i anledning av SJ :s
100-årsjubileum. Enligt andra uppgifter
skulle orsaken ha varit de många
järnvägsolyckorna. Troligen har båda
dessa orsaker samverkat. Under alla förhållanden
är de belysande för det ohållbara
läge statens personalpolitik orsakat.
En rimlig betalning till de lägre
statstjänarna skulle ge SJ och andra statens
verk all den arbetskraft de behövde,
liksom en bättre och vidsyntare personalpolitik
över huvud taget skulle
öka säkerheten vid våra järnvägar och
förbättra statsverkens service. Hade des -

sa förutsättningar förelegat skulle järnvägsstyrelsen
icke behövt inställa jubileumsfirandet
av vare sig den ena
eller andra orsaken.

Då personalknappheten och rekryteringssvårigheterna
är så framträdande
nu, förstår var och en hur situationen
skall te sig under sommarsäsongen.
Självfallet kommer riskerna för såväl
olyckshändelser som tågförseningar att
öka.

Vid lönefrågans avgörande i riksdagen
spelade säkerligen det förhållandet
en icke obetydlig roll, att en särskild
utredning om de lägre statstjänstemännens
löner tillsatts. Givetvis är denna
utredning att hälsa med tillfredsställelse,
men den kan dock ingenting ge i det
aktuella läget. Det är emellertid påtagbart
att någonting måste göras nu för
att minska olusten bland statspersonalen
och säkra statsdriftens behöriga
gång. Då lönerna i många fall ligger
under ett godtagbart existensminimum
och ingen med skäl kan bestrida att
statstjänstemännen släpat efter i förhållandet
till den allmänna inkomstutvecklingen,
är det uppenbart att en förbättring
av löneläget för innevarande
år måste komma till stånd.

Tanken har därför väckts om ett
engångstillägg till innevarande års löner
för de lägregradsanställda. Önskvärt
vore givetvis att förhandlingar härom
omedelbart komme till stånd. Skulle
emellertid detta inte kunna ske, borde
i varje fall frågan härom tagas med i de
förhandlingar som skall påbörjas till
hösten.

En utfästelse härom skulle hälsas med
allmän tillfredsställelse bland de lägregradsanställda
och säkerligen bidraga
till att skapa eu bättre stämning och
hindra en eljest ofrånkomlig ökning av
deras antal, som söker sig från statstjänsten
till andra sysselsättningar.

Det bör erinras om att denna form
för kompensation tidigare kommit till
användning. År 1918 beslutade en för

3 .— Andra kammarens protokoll 1956. Nr 17

Nr 17

Fredagen den 4 maj 1956

Interpellation i anledning av att svenska fiskare, vid anlöpande av dansk nödhamn,
vägrats tillstånd transitera sina fångster till Sverige

ändamålet inkallad urtima riksdag tillerkänna
statstjänstemännen ett supplementstillägg
på grund av eftersläpningen
i dyrtidshänseende, och så sent
som år 1950 utbetalades ett engångstillägg
av liknande orsak.

Med hänvisning till det anförda och
med understrykande av att det här
gäller vitala statliga intressen får jag
hemställa om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för civildepartementet
framställa följande fråga:

Ämnar statsrådet med hänsyn till
statsintresset vidtaga åtgärder för att
få till stånd förhandlingar med statstjänstemännens
organisationer i syfte
att tillförsäkra statstjänstemännen ett
engångstillägg till innevarande års löner? Denna

anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation i anledning av att svenska
fiskare, vid anlöpande av dansk
nödhamn, vägrats tillstånd transitera
sina fångster till Sverige

Herr BRACONIER (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I medio av mars tvingades
en sydsvensk fiskeflotta att söka
nödhamn på Bornholm. Den kunde därefter
icke åter gå till havs, emedan
mäktig packis lagt sig hindrande i vägen.

Fartygen hade vid detta tillfälle betydande
fisklaster ombord. Enligt uppgift
sökte man de danska myndigheternas
tillstånd att föra fångsterna till isfri
hamn på Bornholm för vidare transport
till Sverige. Sådant tillstånd lär ha
vägrats, vilket medförde, att lasten av
fisk förstördes. Detta åsamkade de berörda
fiskarena förluster på flera tiotusentals
kronor.

Det är av utomordentlig vikt att dylika
händelser icke upprepas. Svenska
fiskare kommer även framgent att vara
hänvisade till att i vissa situationer

söka nödhamn på danskt territorium.
Det är då synnerligen önskvärt, att de
kan handla i förvissning om möjligheten
att rädda fångsterna undan förstörelse.

Jag åberopar det anförda och hemställer
om kammarens tillstånd att till
hans excellens ministern för utrikes
ärendena få ställa följande frågor:

1) Har Eders Excellens uppmärksammat
uppgifterna om att svenska fiskare
vid anlöpande av dansk nödhamn icke
skulle ha erhållit tillstånd att transitera
sina fångster till Sverige?

2) Om dessa uppgifter är riktiga, har
Eders Excellens då för avsikt att söka
kontakter med vederbörande danska
myndigheter för att om möjligt förhindra
ett upprepande av dylika händelser? Denna

anhållan bordlädes.

§ 15

Herr talmannen meddelade,
att bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
anmält, att till utskottet från
fullmäktige i riksbanken inkommit framställning
om godkännande av förhyrning
av lokaler för riksbanken i fastigheten
Rosenbad i Stockholm samt om medgivande
för riksbanken att av egna medel
taga i anspråk ett belopp av förslagsvis
900 000 kronor för reparation och inredning
av dessa lokaler, samt

att till utskottet från fullmäktige i
riksgäldskontoret inkommit framställning
om pension för städerskorna vid
riksdagshuset Beda Andersson och Ester
Johansson.

Anmälningarna bordlädes.

§ 16

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtanden :
nr 3, i anledning av väckta motioner
om avgivande av en neutralitetsförklaring
från Sveriges sida m. m., och

Fredagen den 4 maj 1956

Nr 17

nr 4, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1955
vid dess sjunde ordinarie möte fattade
beslut;

konstitutionsutskottets memorial nr
8, angående granskning av de i statsrådet
förda protokoll;

statsutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande
egentliga statsutgifter för budgetåret
1956/57 under åttonde huvudtiteln, avseende
anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr
40, i anledning av Kungl Maj ds proposition
med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt jämte i ämnet väckta
motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ratifikation av
rättshjälpsavtal mellan Sverige och
Frankrike, och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 3 § lagen den 19 november
1886 (nr 84 s. 14) angående
skyldighet för utländsk man att i rättegång
vid svensk domstol mot inländsk
man ställa borgen för kostnad och
skada;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till vissa ändringar
i fiskerättslagen m. m., och

nr 17, i anledning av väckta motioner
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 3 § lagen den 1 december
1950 (nr 596) om rätt till fiske; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

14, i anledning av väckt motion angående
utredning av frågan om rött för
tjänstemän i offentlig tjänst att komma

i åtnjutande av samma rättigheter som
tillkommer andra löntagare, och

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående sänkning av hyrorna samt
minskning av egnahemsägarnas omkostnader.

§ 17

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 216, i anledning av väckta motioner
angående utredning av frågan om
omläggning av riksdagens budgetarbete,
och

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 15 juni 1935
(nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm; från

sammansatta bevillnings- och
jordbruksutskottet nr 219, i anledning
av väckta motioner angående restitution
av skatt å bensin för vissa motordrivna
fordon inom trädgårdsnäringen;

från bankoutskottet nr 218, angående
regleringen för budgetåret 1956/57 av
utgifterna under huvudtiteln Riksdagen
och dess verk m. m.;
från andra lagutskottet:
nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr
579) om nykterhetsvård, m. m.,
rörande social trygghet, och

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande ratifikation av en
konvention mellan Sverige och Italien
nr 222, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag angående
fondering jämlikt 39 § lagen den 3
januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
dels ock en i ämnet väckt motion;
samt

från jordbruksutskottet:
nr 213, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1956/57
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,

Nr 17

Fredagen den 4 maj 1956

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående eftergivande av''
viss återbetalningsskyldighet till statsverket,
och

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avgiftsfri upplåtelse
av kronoegendomen Arnö l1 (Biskops-Arnö)
i övergrans socken till stiftelsen
för föreningen Nordens institut.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956''57 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner m. m.,

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde,

nr 224, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggstat II till riksstaten för budgetåret
1955/56, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde,

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
verksamheten vid Apelvikens och
Kronprinsessan Victorias kustsanatorier,

nr 227, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående organisationen
av polisväsendet i vissa delar av Norrbottens
län, och

nr 228, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående inrättande av en
civil reservläkarkår; samt
från första lagutskottet:
nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken,
och

nr 230, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 12 § lagen den 8 april
1927 om dödande av förkommen handling.

§ 18

Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 173, med förslag till lag om
ändring i vattenlagen m. m. tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.26.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 8 maj 1956

Nr 17

Tisdagen den 8 maj

Kl. 16.00

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1

Justerades protokollen för den 2 och
den 3 innevarande maj.

§ 2

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att vid projektering och prövning av nybyggen
befordra en ändamålsenlig samordning
mellan behoven av allmänna

samlingslokaler och av skollokaler

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade:

Herr talman! Fru Andrén har till mig
ställt följande fråga:

Är herr statsrådet i tillfälle att för
kammaren redovisa vilka åtgärder herr
statsrådet ämnar vidtaga för att vid
projektering och prövning av nybyggen
befordra en ändamålsenlig samordning
mellan behoven av allmänna samlingslokaler
och av skollokaler?

Som svar härpå vill jag meddela följande.

Det råder säkerligen allmän enighet
om att vid planeringen av nya skolor
och samlingslokaler möjligheterna till
kombinerad användning av lokalerna
bör uppmärksammas. Så sker också i
allt större utsträckning redan nu. I de
av interpellanten omnämnda båda betänkanden
rörande allmänna samlingslokaler,
som avgivits av bostadskollektiva
kommittén och av en särskild ut -

redningsman, har bl. a. lagts fram vissa
förslag i syfte att främja ett ökat
beaktande av möjligheterna till kombinerad
lokalanvändning. Vidare har —
med skilda ståndpunkter i de båda betänkandena
— behandlats de särskilda
finansieringsfrågor, som uppkommer
vid dylik kombinerad användning av
lokaler. Remissbehandlingen av betänkandena
är ännu ej avslutad. Innan så
skett och yttrandena bearbetats är jag
inte beredd att ta upp de framlagda
förslagen till behandling.

Härefter anförde:

Fru ANDRÉN (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret på min interpellation och
konstaterar med tillfredsställelse statsrådets
positiva inställning till en samordning
av lokalbehoven inom kommunerna.

Statsrådet säger, att han inte nu vill
ta upp till behandling några förslag för
att åstadkomma en bättre samordning,
därför att han avvaktar remissvaren
över de båda betänkandena om allmänna
samlingslokaler. Min avsikt var inte
heller att avlocka statsrådet någon deklaration
på denna punkt. Definitiva
förslag till ändrade statsbidragsbestämmelser
väntar vi inte att statsrådet skall
lämna förrän proposition i ärendet
kommer. Jag efterlyser bara ett så positivt
intresse från statsmakternas sida,
att man redan nu i kommunerna stimuleras
till att låta olika parter samarbeta
redan på planeringsstadiet. Det måste
bli ett samarbete mellan kommunernas
fullmäktige, deras skolstyrelser, deras
byggnadsstyrelser, deras barnavårds -

Nr 17

Tisdagen den 8 maj 1956

Svar pa interpellation ang. åtgärder för att vid projektering och prövning av nybyggen
befordra en ändamålsenlig samordning mellan behoven av allmänna samlingslokaler
och av skollokaler

nämnder och olika föreningars representanter.
Statsmakterna skulle enligt
min uppfattning egentligen inte behandla
ett skolbyggnadsprojekt eller ett folkets
hus-projekt utan att vederbörande
kommun fått redovisa sitt lokalbehov i
dess helhet. En sådan redovisning sker
nu i vissa fall men tyvärr långt ifrån
alltid. Vi har emellertid inte råd att
bygga skolor, bygdegårdar och folkets
hus, vilkas lokaler inte kan användas
för flera olika ändamål på grund av att
deras dimensionering, inredning och
utrustning lägger hinder i vägen.

Jag skall ta ett exempel. I en kommun
har man just nu byggt en skola, som
man utformat så, att man trodde den
skulle kunna fylla traktens behov av
fritidslokaler och samlingssalar. Det
var ju en mycket lovvärd målsättning,
men när nu bygdens folk skall börja använda
skolan kommer bristerna fram.
Sammanträdesrummet har ingen dörr,
ty det är bara en utvidgning av den
stora entrén. Scenen är för trång för
att man skall kunna ta emot ett gästspel
av Riksteatern, och slöjdlokalerna har
inga extra skåp eller andra utrymmen,
där deltagarna i de frivilliga kvällskurserna
— det kan vara en sömnadskurs
eller en keramikkurs eller en träslöjdskurs
— kan lägga sitt arbetsmaterial.
Hade man bara gjort utrymmena litet
större eller gjort en annan disponering
på vissa punkter, hade man kanske inte
blivit tvungen, såsom det nu antas i
bygden, att inom en framtid uppföra
en särskild bygdegård.

I de remissvar, som statsrådet nu
väntar på, kommer sådana exempel med
säkerhet att dras fram som bevis för
att möjligheterna att kombinera användningen
av lokalerna måste från
början utredas, redovisas och beaktas
av kommunerna, innan dessa gör sina
framställningar om bidrag till statsmakterna.
Min uppfattning är, att kan
vi nu få kommunerna att försöka bygga

sina lokaler så, att dessa kan tjäna
flera olika ändamål, kommer vi att få
en rad praktiska exempel på var svårigheterna
ligger och var framkomliga
vägar går för att övervinna svårigheterna.
Jag tror, att dessa erfarenheter
är av lika stort värde som de synpunkter
herr statsrådet kommer att få
i remissvaren, och när en gång lagar
och förordningar skall ändras, så att
vi verkligen får en effektiv samordning
av kommunernas lokalbehov.

Jag vill som avslutning bara dra fram
ett exempel på hur svårigheterna i praktiken
kan torna upp sig, fastän meningen
varit att försöka lösa lokalfrågorna
efter samordningsprincipen. Det
gäller en kommun, som skall uppföra
en skola och en bygdegård i samma
anläggning. Först och främst skall projektet
granskas av två departement och
man skall erhålla statsbidrag från två
olika håll efter olika bestämmelser. Vidare
skall byggnadskvot beviljas från
två olika håll. Vill man t. ex. göra särskilda
arrangemang för att fritidslokalerna
bättre skall passa skolans ändamål
när skolan skall använda lokalerna,
får man inte något statsbidrag för dessa
extra kostnader. Vill man å andra sidan
vidta särskilda arrangemang i fråga
om skollokalerna, så att dessa bättre
skall passa för fritidsverksamhet, får
man inte heller något statsbidrag för
dessa extra kostnader. Vederbörande
kommun ämnar även förse anläggningen
med gymnastiksal genom att skolbygget
s. a. s. skall släppa till pengarna
och samlingslokalbygget kvoten.
Vi får hoppas att man skall lyckas med
detta kineseri, ty det är svårt att få
det att stämma med statsbidrag och
kvoter för de olika ändamålen.

Målet bör ju vara att få till stånd en
samordning av dessa byggnadsfrågor
på både det statliga och kommunala
planet, så att vi kan få bästa tänkbara
lokaler till minsta möjliga kostnader.

Tisdagen den 8 maj 1956 Nr 17 39

Svar på interpellation ang. vissa vägförbättringar i södra delen av Älvsborgs län

Jag tror, herr statsråd, att det skulle nen angående stöd åt samlingslokalerna

ligga inom möjligheternas gräns för nästa år skall framläggas,

statsrådet att redan nu låta en sådan överläggningen var härmed slutad,
samordning begynna.

Herr LARSSON i Luttra (bf):

Herr talman! Under de senaste åren
har man i en lång rad kommuner planerat
en samordning när det gäller lösandet
av samlingslokalfrågan och andra
byggnadsfrågor, vanligtvis skolfrågor,
och jag vill starkt understryka
vad fru Andrén här sagt om angelägenheten
att försöka komma vidare på
denna väg.

Fru Andrén tänkte sig att en samordning
i första hand skulle avse de
fall, då kommunerna själva bygger samlingslokaler
och skolor eller vad det
kan vara fråga om. Det är emellertid
angeläget att man också prövar möjligheten
att åstadkomma en samordning,
när det är olika huvudmän som
svarar för byggnadsprojekten. Inom
Bygdegårdarnas riksförbund har vi under
de senaste åren haft att göra med
upprepade fall då det varit fråga om
olika huvudmän, och det har vid våra
diskussioner med skolöverstyrelsen visat
sig att det där finns ett mycket
positivt intresse för att man skall kunna
åstadkomma en samordning. Därigenom
skulle kanske även skolfrågorna kunna
lösas på ett bättre sätt. Av kända skäl
är det för närvarande omöjligt för
många kommuner att förse sina skolor
med gymnastiklokaler. Om den saken
kunde ordnas samtidigt med samlingslokalfrågans
lösning, skulle både statens
och kommunens kostnader kunna
minskas rätt avsevärt.

Jag vill än en gång betona, att behovet
av en samordning på detta område
i stegrad omfattning gör sig gällande
ute i våra kommuner. Det är därför
av stort värde, att man redan nu
försöker åstadkomma lösningar efter
samordningsprincipen, så att det finns
litet större erfarenhet när propositio -

§ 3

Svar på interpellation ang. vissa vägförbättringar
i södra delen av Älvsborgs län

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
har frågat mig om jag vill genom ett
snabbt ingripande till påkallade vägförbättringar
inom vissa särskilt angivna
områden i södra delen av Älvsborgs
län verksamt bidraga till att bygden får
önskvärda och i högre grad trafiksäkra
vägförbindelser. Herr Gustafsson har
närmast berört vissa sträckor av vägar
i trakten kring Svenljunga samt vidare
kritiserat vägförvaltningens plogningsberedskap
på dessa vägar.

Som svar på interpellationen får jag
lämna följande, delvis från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen inhämtade upplysningar.

Vid fastställandet av nu gällande flerårsplaner
för byggande av länsvägar
inom Älvsborgs län har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och länsstyrelsen
varit av samma mening, och fastställelsen
har därför ej behövt hänskjutas
till Kungl. Maj :t. Planläggningen har i
samråd med de lokala och regionala
organen inriktats på att i första hand
få genomgående trafikstråk av god
standard. I flerårsplanerna har för den
del av Älvsborgs län, varom här är fråga,
därvid upptagits sammanlagt 15
vägförbättringsföretag av olika storleksordning.
Totalkostnaden för dessa företag
beräknas till ca 10 milj. kronor.
Upprustningen är koncentrerad till de
mera trafikerade lederna. Den berör
främst vägen i ost—västlig riktning
från Skene över Svenljunga till Tranemo
och trakten däromkring samt den

Nr 17

40 Nr 17 Tisdagen den 8 maj 1956

Svar på interpellation ang. vissa vägförbättringar i södra

av interpellanten berörda vägen från
hallandsgränsen norrut över Svenjunga
till Borås med vissa tillfartsleder. Nämnas
må, att av dessa 15 företag slutfördes
ett större arbete mellan Skene och
Svenljunga under år 1955, och ett annat
mellan Svenljunga och Borås beräknas
bli färdigt i december i år. Bland planerade
arbeten märks ombyggnad av
bron över Ätran jämte tillfartsvägar vid
Axelfors och bron över järnvägen vid
Ambjörnarp, båda på av interpellanten
berörda vägar. Vidare har från vägförvaltningen
upplysts, att det synes
möjligt att utföra en del mindre omläggnings-
och förbättringsarbeten med
medel som reserverats för smärre arbeten.
Man räknar även med att använda
visst belopp av underhållsanslaget
till s. k. förstärkt underhåll på vägar
inom området.

Frågan om utförande av ytterligare
vägupprustningsarbeten inom ifrågavarande
område utöver dem som upptagits
i gällande flerårsplaner eller om en
ändrad turordning dem emellan upptages
till prövning i vanlig ordning,
d. v. s. i första hand av de lokala
myndigheterna, i samband med planernas
revidering. Sådan revidering av
gällande planer kommer att ske nästa
år.

Vad slutligen plogningsberedskapen
beträffar omfattar varje plogningsområde
som regel 6—8 mil vägar, som i
förekommande fall skall plogas enligt
viss plan. Härvid gäller, att de viktigaste
och mera trafikerade vägarna tas
först samt vidare att plogningen skall
påbörjas så tidigt på morgonen, att
åtminstone ena väghalvan är upplogad,
innan viss morgontidig trafik börjar,
bl. a. skolskjutsarna. Fall kan dock givetvis
inträffa, då plogbilen försenas,
med den följd att t. ex. skolskjutsarna
får besvärligt att ta sig fram. Att så
kan ha skett under den gångna vintern,
trots att plogningsorganisationen inom
området i fråga torde få anses som väl
utbyggd, må vara förklarligt med hän -

delen av Älvsborgs län

syn till de ofta synnerligen besvärliga
snöförhållanden, som vi hade i vintras.

Härmed anser jag mig ha besvarat
interpellationen.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag ber att först få
säga ett tack till statsrådet Hjalmar
Nilson för svaret på min interpellation.

Svaret är ju positivt så till vida, att
vederbörande myndigheters uppmärksamhet
är riktad på de vägförhållanden
som jag har påpekat i min interpellation.
Statsrådet tycks vara ense med
mig att när bygdens folk har uttalat sitt
missnöje med vägförhållandena där nere,
så är det inte ett uttryck för kverulans
eller för vad man skulle kunna
kalla långt drivna bysynpunkter, utan
det har en nog så saklig motivering.
Många gånger då jag själv har rest fram
på dessa vägar har jag förundrat mig
över att man inte sökt vidtaga de tämligen
lätta förbättringar, som skulle
kunna utföras utan alltför stora kostnader
och alltför mycket arbete.

Planläggningen att ge de genomgående
trafikstråken en god standard är
naturligtvis riktig, och att upprustningen
koncentreras till de mera trafikerade
lederna är också som sig bör. Jag
är livligt övertygad om att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelsen
inom Älvsborgs län samt vägförvaltningen
har en saklig syn på vägförhållandena
i de socknar jag berört
i min fråga, men inte dess mindre är
det min livliga övertygelse, att vägarna
i denna del av länet är åtskilligt eftersatta.
Det skulle säkert ha varit till stor
nytta om statsrådet Hjalmar Nilson
hade kommit på ett besök till dessa
trakter. Jag är övertygad om att resultatet
skulle ha blivit att statsrådet sagt:
Här är mycket försummat, men bättring
är möjlig. Om jag inte är alldeles fel
underrättad har statsrådet för övrigt en

Tisdagen den 8 maj 1956 Nr 17

Svar på interpellation ang. vissa vägförbättringar i södra delen av Älvsborgs län

gång ställt ett sådant besök i utsikt.
Jag tycker dock att solen går upp över
horisonten, då statsrådet nu säger att
det sammanlagt är 15 vägförbättringsförslag
av olika storleksordning, som
är aktuella i den del av länet det här
är fråga om, men jag kan inte neka till
att en liten ängslan smyger sig in genom
ordet »flerårsplanerna» och tolkningen
av detta ord. Jag vet väl att Rom
inte byggdes på en dag och att vårt
land är stort, men folket i dessa socknar
har länge fått den trösten, att deras
vägar står i tur och ingår i flerårsplaner.

Halland kör fram med goda vägar
och väl avvägda reparationer upp emot
vår länsgräns i de här områdena, men
jag kan inte finna att dessa vägar på
vår sida av länsgränsen möts av de
motsvarande arbeten som jag tycker
vore påkallade, särskilt nedåt Älvsered.
Jag vet inte om statsrådet har samma
uppfattning. Om jag är fel underrättad
vore jag bara tacksam att bli tagen ur
min villfarelse.

Ser jag på Kindaholm t. ex., så är det
ju inga dyrbara vägprojekt man åstundar
utan bara enkla, billiga förbättringar,
som med nutidens moderna maskiner
kunde utföras på mycket kort tid.
Det pågår tunnelsprängning vid Skåpanäs
kraftverk, som ligger vid 107:ans
sämsta sträckning. Där kunde man få
obegränsad tillgång till billig skärvsten.
Lekmannamässigt tycker man, att det
med en viss smidighet och anpassning
skulle ha varit möjligt att snabbt lösa
ett av de 15 vägförbättringsprojekt som
statsrådet talar om.

Kindaholms fullmäktige måste se det
som en angelägenhetsgrad av första
ordningen, att den genom kommunen
gående länsvägen nr 107 rätas i de
delar, som löper genom Mårdaklevs församlings
södra och norra delar, alltså
sträckorna från hallandsgränsen till
Hålebäckstorp i Östra Frölunda. Vidare
vore det i samband med byggnadsplans
upprättande i Mårdaklev av stort värde

att få samma väg utlagd inom planområdet,
där den i framtiden skall gå
fram. Tar jag vidare vägen Håcksvik—
Tranebäck i Kalvs församling liksom
vägen från Skyarp mot smålandsgränsen,
så torde det inte vara överord att
säga, att dessa vägar hör till de sämsta
i hela vårt län. De är ganska livligt
trafikerade men så svaga, att de måste
sägas vara riskabla med nuvarande trafik
av SJ-bussar och skolskjutsar. Detta
är den uppfattning som folket i trakten
hyser, och jag tror att de har rätt.
Underhållet måste sägas vara oförsvarligt
klent i fråga om grusning och dikning.
Det får inte förvåna om allmänheten
frågar sig, varför vägarna här
inte kan få de justeringar som nutiden
i alla fall kräver.

Jag fruktar att statsrådet Nilson kommer
att anklaga mig för att i mitt
svar alltför mycket ha drunknat i detaljer,
men jag vill dock till vad jag tidigare
sagt foga ännu några satser,
nämligen om den s. k. Hillaredsvägen
eller väg nr 680. Det finns en hel del
folk i Hillared med omnejd, som har
sitt arbete i Borås och därför tvingas
att färdas denna väg minst två gånger
dagligen. Denna väg — alltså Länghem
—Åslyckan—Lockryd •— är så pass dålig,
att många föredrar att köra den
längre men bättre vägen över Svenljunga.
Vägmästaren framhåller med
skärpa, att väg nr 680 dock är så pass
livligt trafikerad, att det är högst angeläget
att den blir föremål för ombyggnad.
En hel del foton som jag fått mig
tillsända från olyckstillfällen bär också
syn för sägen. Ur underhållssynpunkt
kommer denna väg som god
tvåa efter inom området genomgående
länsvägar.

Om en omläggning av denna väg
skall ske, kan dessa arbeten dock inte
utföras å vägunderhållsanslaget utan
måste hänföras till vägbyggnadsföretag
och kan utföras först då penningmedel
ställs till förfogande. .lag vill påpeka
detta med hänsyn till vad som sägs på

Nr 17

42 Nr 17 Tisdagen den 8 maj 1956

Svar på interpellation ang. vissa vägförbättringar i södra

s. 2 i interpellationssvaret — ifall nu
denna väg inkluderas i detta uttalande
— nämligen att det synes vara möjligt
att utföra en del mindre omläggnings-
och förbättringsarbeten med medel
som reserverats för smärre arbeten
och att man räknar med att använda
visst belopp av underhållsanslaget till
s. k. förstärkt underhåll på vägar inom
området.

Det talas ju numera mycket om att
större trafikstråk inte bör gå genom
tätbebyggda områden. Detta må vara
riktigt, men det kräver i sin tur, att det
ordnas någorlunda goda utfartsvägar
till större vägar. I det här aktuella fallet
kan man betrakta väg nr 680 som utfartsväg
från det tätbebyggda området
Hillared till Borås—Svenljungavägen.
Vägen är för resten inte bara en utfartsväg,
eftersom trafik kommer även
från helt andra håll. Detta gör, att det
finns än större anledning att sätta
denna väg i mera tjänligt skick än vad
som nu är fallet.

Med dessa erinringar till interpellationssvaret
ställer jag min förhoppning
till vad herr statsrådet i sitt svar säger
om att turordningen i flerårsplanerna
prövas av de lokala myndigheterna
och att sålunda ortsbefolkningens
skäliga önskemål beaktas så snart som
möjligt.

Till sist skulle jag, herr talman, nog
vilja säga, att hela denna bygd generellt
måste anses vara ganska vanlottad
i fråga om vägar. Att komma till Norrland
— jag har varit också där uppe
rätt mycket — är att resa fram på verkliga
autostrador jämfört med vägarna i
dessa trakter. Detta är inte sagt med
minsta missunnsamhet gentemot Norrland.

Om statsrådet i sitt svar hade velat
ge en något starkare accentuering, en
tydligare utfälld riktningsvisare i fråga
om angelägenhetsgraden, skulle jag ha
varit litet mera till freds än vad jag nu
är. Skulle statsrådet Nilson på vägen
hem någon gång i vår vilja ta vägen

delen av Älvsborgs län

över Borås och sedan med bil söderut
genom dessa socknar för att beskåda
dåliga vägar i en eljest mycket vacker
bygd, så lovar jag att köra fram med
all den varsamhet, med vilken man
måste färdas här om allt skall gå väl.
Det gör det ibland ändå inte, trots all
försiktighet.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag vill till detta bara
erinra om att när det har gällt vilka
företag som skall föras upp på planerna,
har länsmyndigheterna, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och ortsintressenterna
såvitt vi kan se varit helt ense,
eftersom inget enda företag vid sidan
av dem som är uppförda på planen besvärsvägen
har förts fram till Kungl.
Maj:ts prövning. Inte heller när det har
gällt den inbördes ordningsföljden mellan
dessa arbeten har man haft några
avvikande meningar, som lett till besvär,
utan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
och länsmyndigheternas mening
har vunnit laga kraft.

Jag vill ytterligare understryka att
man kan använda vissa penningmedel
för smärre omläggnings- och förbättringsarbeten
och att man från det i år
ökade underhållsanslaget kan räkna
med att kunna åstadkomma visst s. k.
förstärkt underhåll. I mina formuleringar
på den punkten ligger det en
förhoppning, att dessa vägar i de sydligaste
socknarna i Älvsborgs län skall
kunna få litet större utdelning än som
kan lämnas genom byggande av de på
femårsplanen uppsatta företagen. Tyvärr
räcker inte dessa penningmedel
till vägföretag sådana som Hillaredsvägen,
där det direkt synes gälla nybyggnad
av en väg och där det också blir
fråga om medel av betydligt högre storleksordning.

Sedan vill jag bara säga, att det väl
knappast finns en allmän väg i de
sydligare socknarna där nere som jag
inte har färdats på både en och två
gånger. Jag har därvid kunnat konsta -

Tisdagen den 8 maj 1956

Nr 17

Svar på interpellationer ang. revisions- och rationaliseringsverksamheten inom väg och

vattenbyggnadsstyrelsen

tera, att där finns arbetsuppgifter, men
jag har vid de jämförelser, som jag har
möjlighet att göra, samtidigt funnit att
det är en trakt av samma art som vi
har rätt många av på olika håll i vårt
land, där behovet av bättre vägar är
mycket stort. Det är alltid av stort intresse
att veta sådant, även om man
inte är glad över att man inte kan fullfölja
förbättringsarbetena ännu snabbare
än som nu är fallet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellationer ang. revisionsoch
rationaliseringsverksamheten inom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

Herr statsrådet HJALMAR NILSON
erhöll på begäran ordet för att i ett
sammanhang besvara

a) herr Svenssons i Krokstorp interpellation
angående revisionsverksamheten
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
verksamhetsområde; och

b) herr Magnussons interpellation angående
undersökningen rörande rationaliseringsverksamhetens
utformning
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Svaret, som före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter
och nu upplästes av herr statsrådet
Hjalmar Nilson, var av följande
lydelse:

Herr talman! I två skilda interpellationer
i denna kammare har till kommunikationsministern
riktats frågor rörande
revisionsverksamheten inom vägoch
vattenbyggnadsverket, vilka synes
böra besvaras i ett sammanhang.

Herr Svensson i Krokstorp har sålunda
— mot bakgrunden av vissa av
honom framförda synpunkter om den
kamerala granskningen av vägförvaltningarna
samt om det nyligen tillskapade
teknisk-ekonomiska granskningsorganet
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— frågat om statsrådet anser,

att revisionsverksamheten för styrelsens
del äger det omfång eller den grad av
effektivitet, som verkets arbetsområde
och medelsförvaltning gör önskvärda,
och om så ej är fallet, om statsrådet
avser att företaga någon åtgärd för att
förbättra det nuvarande förhållandet på
revisionsverksamhetens område.

Herr Magnusson har frågat om statsrådet
uppmärksammat, att den av riksdagen
förordade undersökningen rörande
rationaliseringsverksamhetens utformning
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ännu ej företagits och om
statsrådet avser att söka påskynda undersökningen.

Då det tillkommer mig att besvara
dessa frågor, får jag som svar anföra
följande.

Genom beslut av 1952 års riksdag genomfördes
en omorganisation av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens kamerala
byrå och kanslibyrå samt i anslutning
härtill en omläggning av revisionsverksamheten
inom styrelsen. Dessa åtgärder
grundade sig på förslag av särskilt
tillkallade utredningsmän. Utredningen
hade bl. a. funnit, att den kamerala organisationen
vid vägförvaltningarna var
sådan, att den förhandsgranskning,
som skedde vid förvaltningarna, ansågs
förtjäna omdömet betryggande. Sedan
vägväsendets förstatligande hade vidare
tillkommit den av statens sakrevision
utövade granskningen av den statliga
upphandlingsverksamheten, vid vilken
bl. a. vägförvaltningarnas upphandlingar,
som avser belopp över 1 000 kr.,
granskas. Med hänsyn härtill och till
de nya synpunkter på det statliga revisionsväsendet,
som godkänts i samband
med riksräkenskapsverkets omorganisation
från och med den 1 juli 1947, ansågs
det ej befogat att längre uppehålla
en revisionsverksamhet inom styrelsen
av den omfattning och med den inriktning,
som då var fallet. I stället borde
väsentliga förbättringar vara att vinna
genom en i intimt samarbete med den

Nr 17

Tisdagen den 8 maj 1956

Svar på interpellationer ang. revisions- och rationaliseringsverksamheten inom väg och

vattenbyggnadsstyrelsen

kamerala revisionen inom styrelsen bedriven
teknisk-ekonomisk granskning.
Denna borde såsom sakrevision i vidsträckt
bemärkelse tjäna som stöd åt
styrelsen vid utövandet av dess förvaltning.

I enlighet härmed överflyttades den
tidigare helt på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ankommande kamerala
revisionen av vägförvaltningarna till
riksräkenskapsverket, som redan tidigare
handhade granskningen av styrelsens
förvaltning, samtidigt som revisionen
förutsattes kunna minskas. En till 30 %
reducerad siffergranskning av vägförvaltningarnas
räkenskaper skulle dock
kvarligga hos styrelsen. Samtidigt beslöts
inrättandet av en särskild avdelning
för teknisk-ekonomisk granskningsverksamhet
under styrelsens byggnads-
och underhållsbyrå.

Vad först beträffar riksräkenskapsverkets
revision har verket upplyst, att
dess granskning av vägförvaltningarnas
räkenskaper för budgetåret 1952/53
verkställts i huvudsaklig överensstämmelse
med de av utredningen uppdragna
riktlinjerna. För de följande åren
har granskningen hittills dock ej kunnat
ske planenligt. Orsaken härtill är
dels att i samband med den ökade vägbyggnadsverksamheten
m. m. räkenskapsmaterialet
ökat med omkring 50 %
i förhållande till vad som legat till
grund för den ursprungliga beräkningen
av personalbehovet för den kamerala
revisionen och dels att den på väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen ankommande
teknisk-ekonomiska granskningsverksamheten
icke organiserats på det sätt
och fått den samordning med riksräkenskapsverkets
revision som avsetts. En
viss förstärkning av riksräkenskapsverkets
revisionsperonal har bedömts
ofrånkomlig. Sådan blir också möjlig
från och med den 1 juli i år, sedan i
statsverkspropositionen gjorda förslag
om utökning av verkets personal bl. a.
för denna granskningsverksamhet god -

känts av riksdagen. Verket avser därefter
också att vid sidan av den kassakontroll
hos vägförvaltningarna, som
enligt nu tillämpad arbetsfördelning
mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och riksräkenskapsverket åvilar styrelsen,
i viss utsträckning företa egna
inventeringsförrättningar. Verket har
vidare upplyst, att den av herr Svensson
berörda frågan om siffergranskningens
närmare anknytning till den
kamerala revisionen är föremål för särskilda
överväganden inom verket.

Vad därefter angår den teknisk-ekonomiska
granskningsverksamheten, av
styrelsen numera benämnd sakkontrollen,
har vissa svårigheter mött vid genomförandet
av den beslutade omorganisationen.
De båda för verksamheten
avsedda tjänsterna har visat sig svåra
att besätta. Den närmare utformningen
av arbetsuppgifterna och den organisatoriska
inplaceringen av sakkontrollavdelningen
inom styrelsen har i praktiken
kommit att bjuda på särskilda problem.
Man har härvid nämligen även
att beakta den rationaliseringsverksamhet,
främst genom arbetsstudier,
som bedrivs av avdelningen för arbetsorganisation,
och den av överinspektörerna
utövade löpande tillsynen av
byggnads- och underhållsarbetena, vilket
allt liksom sakkontrollen sorterar
under byggnads- och underhållsbyrån.
Fråga har härvid uppstått att tillskapa
ett särskilt stabsorgan, direkt underställt
verksledningen.

Dessa spörsmål har behandlats dels
av överrevisorerna för väg- och vattenbyggnadsväsendet
i deras i november
1954 avgivna berättelse rörande verksamheten
under budgetåret 1953/54 och
dels av statsutskottet vid 1955 års riksdag
i anledning av väckta motioner om
bl. a. rationaliseringsverksamheten. I
anledning härav har Kungl. Maj :t den
3 juni 1955 anbefallt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att i samråd med
statens organisationsnämnd och statens

Tisdagen den 8 maj 1956

Nr 17

Svar på interpellationer ang. revisions- och rationaliseringsverksamheten mom vag och

vattenbyggnadsstyrelsen

sakrevision samt under beaktande av
vad utskottet anfört verkställa en översyn
av formerna för rationaliseringsverksamheten
inom verket. Vidare har
styrelsen att vid denna översyn taga
under övervägande de uttalanden, som
gjorts av överrevisorerna i deras berättelse
och av riksräkenskapsverket i
dess utlåtande häröver.

Det är mig bekant att denna översyn
försenats, bl. a. på grund av personalbyten
på vissa i detta sammanhang
betydelsefulla tjänster inom styrelsen
och därmed sammanhängande förhållanden.
Styrelsen räknar emellertid med
att översynen, såsom anmälts i styrelsens
petita för budgetåret 1956/57 och
återgivits i statsverkspropositionen,
skall kunna slutföras före utgången av
innevarande kalenderår. Jag förutsätter
att arbetet med denna utredning, som
i fortsättningen synes böra genomföras
i samråd jämväl med riksräkenskapsverket,
påskyndas och att i samband
med styrelsens anslagsäskanden för
budgetåret 1957/58 framläggs de förslag,
vartill översynen då må ha givit
anledning.

Vid en bedömning av omfattningen
och arten av den granskning, som vägoch
vattenbyggnadsverket är underkastat,
bör man emellertid — utöver här
behandlad revisionsverksamhet — även
beakta den granskning, som utövas av
verkets egna överrevisorer, riksdagens
revisorer samt av statens sakrevision.
Vad sakrevisionen beträffar har jag
under hand erfarit, att det f. n. pågår
ett omfattande utredningsarbete rörande
styrelsens och förvaltningarnas upphandling
av vissa vägmaskiner m. m.
Denna granskning ingår som ett led i
revisionens tidigare berörda granskning
av vägförvaltningarnas större upphandlingar
och har närmast föranlctts av
vissa iakttagelser, som gjorts vid riksräkcnskapsverkets
kamerala revision.
Från revisionens sida kan givetvis något
uttalande ännu icke göras om de erfa -

renheter, som härvid kan komma att
vinnas i fråga om väg- och vattenbyggnadsverkets
verksamhet. Om svagheter
i dess nuvarande organisation ur saklig
synpunkt kan konstateras, ser sakrevisionen
som sin uppgift att föreslå åtgärder
häremot.

Vad slutligen beträffar de speciella
förhållandena vid vissa vägförvaltningar,
som f. n. är föremål för närmare utredning
av polismyndighet tillsammans
med statens sakrevision, synes resultatet
av denna undersökning först böra
avvaktas, innan några slutsatser dragés.

Härmed anser jag mig ha besvarat
de båda interpellationerna.

Härpå anförde:

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
för det utförliga svaret. Jag konstaterar
också med stor tillfredsställelse,
att herr statsrådet är enig med
mig på de flesta punkter. Jag ville med
min interpellation söka rikta uppmärksamheten
på vissa förhållanden av mycket
stor vikt, och jag har funnit att herr
statsrådet är medveten om de brister
som vidlåder revisionssystemet beträffande
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Kungl. Maj:t har den 3 juni 1955 anbefallt
styrelsen att i samråd med vissa
instanser verkställa en översyn av rationaliseringsverksamheten.
Den är intimt
förknippad med revisionsverksamheten,
vilket tydligt framgår av herr
statsrådets svar. Jag vill överlåta åt herr
Magnusson att närmare gå in på de
spörsmål, som berör rationaliseringsverksamheten,
och själv endast understryka
vissa punkter beträffande revisionsverksamheten.

Den teknisk-ekonomiska granskningsverlcsamheten,
numera benämnd sakkontrollen,
för vilken väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bär ansvaret, har
icke kunnat genomföras på planerat
sätt. Utformningen av denna verksam -

Nr 17

Tisdagen den 8 maj 1956

Svar på interpellationer ang. revisions- och rationaliseringsverksamheten inom väg och

vattenbyggnadsstyrelsen

het har såvitt jag förstår skett genom
utredningsmän, bland vilka befunnit
sig i styrelsens verksamhet väl insatta
personer. Därför finner jag det synnerligen
förvånande, dels att man inte kunnat
förutse en viss ökning av styrelsens
verksamhet, dels att man inte förmått
organisera granskningsverksamheten
på sätt som var avsett. Detta är ett
förhållande, för vilket jag helt lastar
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Styrelsen räknar med att översynen
skall kunna slutföras före utgången av
innevarande kalenderår, och jag tar
fasta på herr statsrådets synnerligen
välbetänkta förslag att översynen i fortsättningen
sker i samråd med riksräkenskapsverket.
Jag konstaterar också
med tillfredsställelse, att herr statsrådet
förutsätter, att översynen påskyndas
och att förslag i frågan framlägges
i styrelsens petita för budgetåret
1957/58.

Med dessa ord vill jag, herr talman,
ännu en gång tacka herr statsrådet för
svaret.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
Hjalmar Nilson för svaret. Liksom
herr Svensson i Krokstorp vill jag ge
uttryck för min tillfredsställelse med
det uttömmande svaret. Jag har fått
upplysning om vad som har skett med
den år 1955 anbefallda översynen och
likaledes om herr statsrådets avsikter
att påskynda utredningsarbetet.

Jag tar emellertid tillfället i akt för
att göra ett par understrykningar.

Rationaliseringsverksamheten måste
inom ett företag av sådan storlek och
med en sådan central ställning, som
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har,
vara av mycket stor vikt. Herr Svensson
påpekade sambandet mellan rationaliserings-
och revisionsverksamheten,
och jag vill därtill foga, att jag är övertygad
om att revisionsverksamheten är

rationaliseringens främsta verktyg, emedan
den fungerar såsom känselspröt då
det gäller att konstatera huruvida vissa
förhållanden är tillfredsställande.

Rationaliseringsverksamhetens betydelse
måste stå klar för styrelsen i synnerhet
sedan saken har påtalats både
av riksdagen och av Kungl. Maj:t. Därför
och med hänsyn till sakens vikt och
till de stora värden det gäller förvånar
det mig, att den anbefallda översynen
icke har handhafts på ett sätt, som kan
anses tillfredsställande. Det förefaller
mig troligt att styrelsen med sin stora
tillgång på sakkunskap borde ha kunnat
överbrygga de svårigheter, som föranletts
av vissa personalbyten.

Jag vill slutligen uttala min tillfredsställelse
med det sätt, på vilket herr
statsrådet understryker ärendets brådskande
natur samt vikten av de konkreta
åtgärder som bör företagas, och
jag vill uttrycka en förmodan, att man
kommer att noga tillse att herr statsrådets
rekommendationer åtlydes.

Herr HASTAD (h):

Herr talman! Herr statsrådet berör i
slutet av interpellationssvaret mycket
kortfattat de beklagliga händelser, som
har förekommit inom vägförvaltningen
och föranlett ingripanden av sakrevisionen
och polismyndighet. Jag förstår att
herr statsrådet iakttar denna återhållsamhet,
eftersom det ju nu är domstolarna
som har ordet. Men jag skulle
ändå vilja begagna detta tillfälle till att
framlägga ett par synpunkter.

Man har i andra länder försökt att
för statstjänstemän upprätta »standards
of ethics», d. v. s. en moralkodex som
innehåller vad en statstjänsteman har
att iaktta i sitt förhållande till enskilda,
i detta fall alltså närmast i förhållande
till de företag, med vilka han kan ha
att å statens vägnar göra affärer.

Hur skall man t. ex. bedöma frågan
om gåvor? I vilken utsträckning har en

Tisdagen den 8 maj 1956

Nr 17

Svar på interpellationer ang. revisions- och rationaliseringsverksamheten inom väg''

och vattenbyggnadsstyrelsen

statstjänsteman rätt att mottaga skänker
av allsköns slag? I vilken omfattning
har han rätt att emotta andra förmåner?
Skall han låta bjuda sig eller sin
familj på semesterresor? Är detta tillbörligt
eller icke? I vilken utsträckning
skall han låta bjuda sig på middagar
eller på andra trakteringar? Är traktering
ett fullkomligt just förhållande
från tjänstemannens sida eller inte om
han accepterar detta?

Jag vill omedelbart svara, att allt kan
ju bero på omständigheterna. Tiden är
kanske sådan nu, att man inte kan
hänge sig åt något pedanteri. Många
gånger kan bakom en middagsbjudning
ligga en stor vänlighet och ingenting
annat än vänlighet från affärsföretagets
sida. Vid andra tillfällen kan kanske en
inbjudan rent av vara en nödvändighet
på grund av att tjänstemannen är ute
på en förrättning, där han inte kan få
en måltid på annat sätt än genom att
företaget låter ordna detta. Kvar står
emellertid, att det råder en stor oklarhet
om vad en statens befattningshavare
har att iaktta eller inte. Detta framgår
inte bara av de förhållanden som vi nu
sett inom väg- och vattenbyggnadsverket
utan också av den s. k. Skänningeaffären.
Det kanske mest beklämmande
i denna sak är att man ibland undrar,
om offentligheten tillräckligt starkt reagerar
mot sådan intimitet mellan säljare
och köpare som uppenbarligen
ibland har förekommit.

Jag vill framhålla, att i ett land som
ofta enligt läroböckerna framställs som
ett korruptionens land, nämligen Förenta
staterna, är man minutiöst noga
med att tillse, att vederbörande statliga
befattningshavare inte på något sätt i
sitt förhållande till enskilda överträder
det tillbörligas gränser. Man har där
genom s. k. investigations, alltså genom
stora undersökningar som företas inom
kongressutskotten, medel att kontrollera,
att de moraliska standards, som
man satt upp eller hyllar, verkligen

iakttas och följs. Man har där en möjlighet,
som vi aldrig någonsin skulle
vilja ifrågasätta att ge våra riksdagsutskott,
nämligen att på ed höra vederbörande
statstjänsteman liksom vederbörande
företag om vad som hänt med
risk att, om vederbörande gör sig skyldig
till mened, de kan bli mycket hårt
straffade, varpå det finns många exempel.

Jag vill alltså, herr talman, framhålla
att det är nödvändigt för allmänheten
och också för oss inom riksdagen att
uppmärksamma dessa problem. Jag vill
vädja till det närvarande statsrådet att
särskilt beakta denna fråga. Jag undrar
om inte just nu rätta tidpunkten är inne
för ett initiativ från regeringens sida
till ett samråd dels med näringslivets
organisationer och dels med våra
stora tjänstemannaorganisationer för att
åstadkomma just dessa moraliska standards,
som jag anser helt enkelt nödvändiga.

Många gånger har vi kanske skrattat
åt den gamle statstjänstemannen i galoscher
och snibbkrage, som gick sin
egen väg, isolerad från allmänheten och
som betraktade sig såsom ett slags upphöjd
domare. Denna bild av byråkraten
vill vi kanske i vår folkliga tid inte
uppställa som något ideal, men vi får
inte glömma, att bakom denna mera antikvariska
bild av statstjänstemannen
fanns dock en korrekthet och en opåverkbarhet
i uppträdandet, som just gav
statstjänstemannen en särställning och
som naturligtvis också många gånger
ingav allmänheten ett obetingat förtroende
för hans hederlighet. Vi vill gärna
ha en mera folklig typ av ämbetsmän än
den tidens, men vi vill behålla den
gamla integriteten. Jag tycker att det
borde finnas en möjlighet att genom
förenade ansträngningar från alla håll,
från myndigheterna, tjänstemännens
organisationer och affärslivet, åstadkomma
denna kombination av folklighet
och integritet.

Nr 17

Tisdagen den 8 maj 1956

Svar på interpellationer ang. revisions- och rationaliseringsverksamheten inom väg och

vattenbyggnadsstyrelsen

Jag slutar, herr talman, med att ännu
en gång vädja till statsrådet, att han
måtte beakta dessa synpunkter och om
möjligt föra dem vidare. Jag tror att just
nu med anledning av de avslöjanden
som statens sakrevision gjort och som
i förvånande stor utsträckning blottar
olustiga och i vissa fall brottsliga förhållanden,
är rätta ögonblicket för ett
sådant initiativ.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Det torde väl inte råda
den ringaste tvekan om att vi alla är
besjälade av den starkaste tänkbara önskan
om ärlighet och hederlighet i statsförvaltningen.
Vad beträffar här påtalade
speciella förhållanden är ju dessa
nu föremål för prövning genom de
självständigt dömande myndigheternas
försorg. Det tillkommer åklagare och
domare att först konstatera vad som
verkligen har hänt och sedan bedöma
detta. Innan det har skett, kan vi knappast
göra några uttalanden om de händelser
som är under utredning.

Vad sedan gäller frågan om moralkodex
för statstjänstemän, som herr Håstad
också här varit inne på, är det självklart
en viktig och intressant fråga.
Om jag är rätt underrättad, håller statens
sakrevision på att försöka komma
fram till regler och anvisningar för hur
statstjänstemän skall uppträda vid upphandlingsarbeten.
Jag tror att om det
arbetet leder till någorlunda praktiska
resultat, så får man endera en grundval
för en fortsatt diskussion, som bör leda
fram till bättre arbetsformer, eller i
bästa fall kanske en grundval för det
fortsatta handlandet.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Jag är i och för sig mycket
tacksam för den deklaration, som
statsrådet Hjalmar Nilson nu avgivit.
Jag har själv inte alls på något sätt velat
beröra, huruvida de fall som statens
sakrevision har tagit upp är brottsliga

eller inte. Det är domstolarnas sak att
bedöma. Men så mycket är uppenbart
av vad som har publicerats — och i ett
par fall har jag också gått igenom akterna
— att oavsett om vad som hänt
är brottsligt eller inte måste någonting
göras för att man skall kunna dra upp
klara gränslinjer mellan vad som är tilllåtet
eller inte tillåtet och vad som är
tillbörligt eller inte tillbörligt.

Jag hälsar med tillfredsställelse det
meddelande statsrådet lämnade, att statens
sakrevision är sysselsatt med detta
problem. Jag tror inte förty, att frågan
är av så stor vikt, att regeringen även
bör ägna sitt stora intresse åt densamma.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition, nr 173, med förslag
till lag om ändring i vattenlagen
m. m.

§ 6

Föredrogos var efter annan och lades
till handlingarna bankoutskottets jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan gjorda anmälningar
att till utskottet inkommit framställningar dels

från fullmäktige i riksbanken angående
förhyrning av lokaler för riksbanken
i fastigheten Rosenbad i Stockholm
samt angående reparation och inredning
av dessa lokaler,

dels ock från fullmäktige i riksgäldskontoret
om pension för städerskorna
vid riksdagshuset Beda Andersson och
Ester Johansson.

§ 7

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 3 och 4,
konstitutionsutskottets memorial nr 8,
statsutskottets utlåtande nr 8, bevillningsutskottets
betänkande nr 40, första

Tisdagen den 8 maj 1956 Nr 17 49

Interpellation ang. förekomsten av överenskommelse mellan statliga och enskilda
företag till förhindrande av att viss hos ena parten anställd personal anställes

hos andra parten

lagutskottets utlåtanden nr 26 och 27,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 16
och 17 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 14 och 23.

§ 8

Föredrogs den av herr Senander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
angående förhandlingar med
statstjänstemannens organisationer i
syfte att tillförsäkra statstjänstemännen
ett engångstillägg till innevarande års
löner.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av herr Braconier vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
hans excellens herr statsministern i anledning
av att svenska fiskare vid anlöpande
av dansk nödhamn vägrats tillstånd
transitera sina fångster till Sverige.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ to

Interpellation ang. förekomsten av överenskommelser
mellan statliga och enskilda
företag till förhindrande av att
viss hos ena parten anställd personal
anställes hos andra parten

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr LARSSON i Stockholm (fp), som
yttrade:

Enligt uppgift i pressen har i en skrivelse
till Kungl. Maj :t av Civila statsförvaltningens
tjänstemannaförbund
hävdats, att det mellan statliga verk inbördes
och mellan statliga verk och enskilda
företag har ingåtts övcrenskom4
— Andra kammarens protokoll 1956. Nr

melser, som på ett allvarligt sätt beskär
de anställdas rörelsefrihet. I skrivelsen
förklaras, att förbundet kunnat konstatera,
att »underhandsöverenskommelser
träffats av vissa statliga myndigheter i
syfte att förhindra eller begränsa tjänstemäns
möjligheter att fritt söka sig till
annan statlig arbetsgivare eller annat
verksamhetsområde. Detta synes i första
hand gälla teknisk personal».

Genom dessa överenskommelser förbinder
sig enligt uppgift varje part att
inte i sin tjänst ta viss personal, företrädesvis
teknisk, som är anställd hos annan
part i överenskommelsen. Innebörden
av dessa överenskommelser förklaras
ha blivit känd, när välmeriterade
tekniker, som sökt vissa anställningar,
utan angivande av skäl strukits från listan
av sökande. De undersökningar, som
från tjänstemannaorganisationers sida
sedan gjorts, uppges ha lett till att man
har kunnat konstatera förekomsten av
sådana avtal inom flera statliga verk.
Enligt pressuppgifter har verksledningarna
i de verk, som ingått avtal av den
angivna karaktären, utfärdat direktiv
till underlydande chefer med förbud
mot att anställa arbetskraft, som söker
sig över från genom överenskommelsen
skyddat annat verk eller företag, liksom
mot att själva ta initiativ till en sådan
rekrytering.

Skulle överenskommelser av detta
slag förekomma, innebär detta ett otilllåtligt
ingrepp i de anställdas rätt att
söka sig till de arbetsuppgifter de önskar
och att därvid få sina ansökningar prövade
uteslutande med hänsyn tagen till
meriternas värde.

Med stöd av det som ovan anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för civildepartementet
få rikta följande frågor:

1) Är herr statsrådet i tillfälle att meddela
kammaren, huruvida det mellan
statliga verk inbördes samt mellan
statliga verk och enskilda företag träf17 -

Nr 17

Tisdagen den 8 maj 1956

Interpellation ang. förekomsten av överenskommelse mellan statliga och enskilda
företag till förhindrande av att viss hos ena parten anställd personal anställes
hos andra parten

fats överenskommelser avsedda att förhindra
att viss hos den ena parten anställd
personal anställes av den andra
parten?

2) Vill herr statsrådet medverka till
att eventuellt förekommande överenskommelser
av sådan art undanröjes?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

102, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m.
samt anslag för budgetåret 1956/57 under
åttonde huvudtiteln till skolöverstyrelsen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,

nr 103, i anledning av Kungl. Maj.ds
framställning om anslag för budgetåret
1956/57 till inredning och utrustning av
nya lokaler vid musikaliska akademien
med musikhögskolan jämte i ämnet
väckta motioner m. m.,

nr 104, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning angående anslag för budgetåret
1956/57 till bidrag till fiskares
försäkring,

nr 105, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1956/57 till bidrag till den lokala
polisorganisationen å landsbygden m. m.
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 106, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1956/57 till epileptikervården
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 107, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om motionsvis
väckt förslag att åvägabringa full likställdhet
mellan pensionärerna vid de
av staten övertagna enskilda trafikföretagen
och pensionärer vid statens järnvägar,

nr 108, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1956/57 till Tandläkarhögskolan
i Stockholm: Avlöningar, och
nr 109, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 39, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet den 24 december
1936 mellan Sverige och Frankrike
för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande
direkta skatter, m. m.,
nr 42, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av investeringsavgiften
och den särskilda investeringsavgiften
för år 1956 m. in., och
nr 46, i anledning av väckta motioner
angående ändring av bestämmelserna
om beskattning av resekostnads- och
traktamentsersättningar;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om jordbrukskasserörelsen m. m. dels
ock i ämnet väckta motioner,

nr 27, i anledning av dels väckt motion
om viss åtgärd för att stimulera
ökat ungdomssparande, dels ock väckta
motioner om genomförande av viss form
av bostadssparande, och
nr 28, angående fullmäktiges i riksgäldskontoret
förslag beträffande utarbetande
av ett person- och sakregister
till riksdagens protokoll med bihang
för åren 1951—1960;

andra lagutskottets utlåtande nr 29,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ersättning
åt smittbärare, in. m., såvitt propositionen
behandlats av andra lagutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds i

Tisdagen den 8 maj 1956

Nr 17

statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Skogsvård m. m.: Vägoch
flottledsbyggnader å skogar i enskild
ägo jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta motioner
om utredningar beträffande vissa
aktuella ungdoms- och uppfostringsfrågor
samt om åtgärder för motverkande
av ungdomsbrottsligheten m. m.

§ 12

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 231, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående provisorisk ändring
i grunderna för reglering av restauratörernas
utskänkningsvinst; samt
från tredje lagutskottet:
nr 232, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete samt angående
fortsatt giltighet av samma lag,
dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 13

Anmäldes, att följande Kungl. Maj :ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 177, med förslag till ändrad lydelse
av 6 § riksdagsordningen, och
nr 181, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Nya Zeeland för
undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 14

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 165, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
m. m. motionerna:

nr 775, av herr Sköld,
nr 776, av herr Holmberg m. fl.,
nr 777, av herr Eliasson m. fl.,
nr 778, av herr Ohlin m. fl., och
nr 779, av herr Larsson i Hedenäset;
samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 171, angående fortsatt samarbete
mellan staten och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund i
Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag
motionerna:

nr 780, av herr Holmberg m. fl.,
nr 781, av herr Jansson i Kalix m. fl.,
nr 782, av herr Hjalmarson m. fl.,
nr 783, av herr Löfroth m. fl., och
nr 784, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 15

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens Andra kammare.
Med hänvisning till att jag som svensk
representant skall deltaga i förhandlingar
om den s. k. Nordsjökonventionen
i London får jag härmed anhålla
om ledighet från riksdagsgöromålen för
tiden den 8 maj—15 maj 1956.
Stockholm den 5 maj 1956

Olof Johansson

Kammaren biföll denna anhållan.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
vidare herr Jönsson i Rossbol
under tio dagar från och med innevarande
dag.

§ 16

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att statsutskottets utlåtande
nr 8, konstitutionsutskottets memorial
nr 8 och bevillningsutskottets betänkande
nr 40 skulle i nu nämnd ordning

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

uppföras främst bland två gånger bordlagda
ärenden å morgondagens föredragningslista.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.01.

In fidem
Per Bergsten

Onsdagen den 9 maj

Kl. 10.00

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

konstitutionsutskottet propositionen
nr 177, med förslag till ändrad lydelse
av 6 § riksdagsordningen, och
till bevillningsutskottet propositionen
nr 181, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Nya Zeeland för
undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter.

§ 2

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 775, av herr Sköld,
nr 776, av herr Holmberg m. fl.,
nr 777, av herr Eliasson m. fl.,
nr 778, av herr Ohlin m. fl.,
nr 779, av herr Larsson i Hedenäset;
samt

till statsutskottet motionerna:

nr 780, av herr Holmberg m. fl.,
nr 781, av herr Jansson i Kalix m. fl.,
nr 782, av herr Hjalmarson m. fl.,
nr 783, av herr Löfroth m. fl.,
nr 784, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.

I 3

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
102—109, bevillningsutskottets betänkanden
nr 39, 42 och 46, bankoutskottets
utlåtanden nr 26—28, andra lagutskottets
utlåtande nr 29, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 26 och 27, samt
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 22.

§ 4

Föredrogs den av herr Larsson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för civildepartementet angående förekomsten
av överenskommelser mellan
statliga och enskilda företag till förhindrande
av att viss hos den ena parten
anställd personal anställes av den
andra parten.

Kammaren biföll denna anhållan.

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

§ 5

Utgifter under riksstatens åttonde
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
8, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Allmänna läroverken: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 205, s. 478
—510) föreslagit riksdagen att

dels besluta, att samrealskolorna i
Alingsås, Kungälv, Piteå, Sandviken
och Trollhättan från och med budgetåret
1956/57 eller den senare tidpunkt,
Kungl. Maj:t bestämde, skulle ombildas
till högre allmänna läroverk med den
linjeorganisation, Kungl. Maj:t bestämde,
skolande ombildningen tillgå sålunda,
att första ringen vid ombildningen
omedelbart upprättades och sedan ytterligare
en ring per år, till dess gymnasiet
vore i sin helhet färdigbildat;
allt under villkor att vederbörande kommuner
åtoge sig att tillhandahålla för
respektive högre allmänna läroverk erforderliga
undervisningslokaler jämte
inredning och möbelutrustning, bostad
åt rektor eller motsvarande kontant ersättning
samt bostad åt erforderlig vaktmästarpersonal
eller, efter Kungl. Maj:ts
medgivande i varje särskilt fall, motsvarande
kontant ersättning,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1956/57, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för de
allmänna läroverken, vilka föranleddes
av vad departementschefen förordat,

Allmänna läroverken: Avlöningar

dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för de allmänna
läroverken, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1956/57,

dels ock till Allmänna läroverken:
Avlöningar för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 136 000 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Axel Svensson och Huss (I: 100)
och den andra inom andra kammaren
av herr Adamsson m. fl. (11:92), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
om sådan ändring av försöksgymnasiernas
förläggning, att det för sydvästra
Skåne avsedda förlädes till Malmö.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Huss (I: 102) och den andra inom andra
kammaren av fröken Liljedahl och
herr Rimmerfors (11:91), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta om
inrättande i enlighet med förslag av
skolöverstyrelsen av ytterligare sju skolskötersketjänster
vid de allmänna läroverken,
varvid vederbörliga anslagsbelopp
borde justeras.

I en inom andra kammaren av fru
Andrén och fröken Löwenhielm väckt
motion (11:427) hade, såvitt nu vore
i fråga, hemställts, att riksdagen måtte
anvisa medel för att vid allmänna läroverk
nedbringa undervisningsavdelningarnas
storlek i ämnesgrenen hemkunskap
i nivå med gällande bestämmelser
för undervisning i hushållsgöromål.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte besluta, att samrealskolorna
i Alingsås, Kungälv, Piteå,
Sandviken och Trollhättan från och
med budgetåret 1956/57 eller den senare
tidpunkt, Kungl. Maj:t bestämde, skulle
ombildas till högre allmänna läroverk
med den linjeorganisation, Kungl. Maj:t

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Allmänna läroverken: Avlöningar

bestämde, skolande ombildningen tillgå
sålunda, att första ringen vid ombildningen
omedelbart upprättades och sedan
ytterligare en ring per år, till dess
gymnasiet vore i sin helhet färdigbildat;
allt under villkor att vederbörande
kommuner åtoge sig att tillhandahålla
för respektive högre allmänna läroverk
erforderliga undervisningslokaler
jämte inredning och möbelutrustning,
bostad åt rektor eller motsvarande
kontant ersättning samt bostad åt
erforderlig vaktmästarpersonal eller, efter
Kungl. Maj ds medgivande i varje
särskilt fall, motsvarande kontant ersättning; II.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:100 och 11:92,
II: 524 -— såvitt nu var i fråga och i vad
motionen innebar avsteg från Kungl.
Maj ds förslag — 1:251 och 11:405,
1:252 och 11:412, 11:427, såvitt nu var
i fråga, samt I: 102 och II: 91,

a) bemyndiga Kungl. Majd att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1956/57, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för de allmänna
läroverken, vilka föranleddes av
vad departementschefen förordat;

b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1956/57;

c) till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 136 000 000 kronor.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade avgivits:

a) av herr Arrhén,

b) av fröken Vinge.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

VINGE (fp):

Herr talman! Vid denna punkt har
jag fogat en blank reservation. Den avser
inte utskottets beslut men däremot
utskottets skrivning, som jag på flera

punkter finner ganska otillfredsställande,
ganska otillräcklig. Jag skall bara
ta upp några saker här.

Först vill jag beröra vad som står
överst på s. 15, där det talas om den
besvärliga situation som vi kommit i
vad gäller tolkningen av den s. k. läraröverenskommelsen.
Dels visar det sig
att olika parter vill tolka överenskommelsen
på olika sätt, dels har på grund
av de beslut, som vi fattat under senare
år, grundvalarna för överenskommelsen
rubbats. På läroverkslärarhåll vill man
ju bland annat göra gällande, att överenskommelsen
med folkskollärarna rörande
de s. k. 23-gradstjänsterna läderade
överenskommelsen.

Utskottet har gjort ett uttalande som
är ganska värdefullt, då utskottet i anslutning
till departementschefens förslag
sagt, »att det skall få ankomma på
Kungl. Maj :t att efter förnyade överväganden
i kontakt med vederbörande
personalorganisationer bestämma antalet
av de å personalförteckningen upptagna
adjunkts- och ämneslärarinnetjänsterna
— —• -—». I det sammanhanget
understryker utskottet »angelägenheten
av att dessa överväganden
snarast komma till stånd i syfte att för
framtiden skapa klarhet om de grunder,
efter vilka antalet ifrågavarande tjänster
bör beräknas».

Till detta utskottets uttalande bör
man emellertid foga ett annat, nämligen
det som utskottet gjorde 1954 i sitt utlåtande
nr 139 vid behandlingen av frågan
om befordringstjänsterna för folkskollärare.
Utskottet framhöll då att det
var otillfredsställande att man hade i
form av en överenskommelse kopplat
samman så olika frågor som den om
ett lönespörsmål och dem av pedagogisk
och skolorganisatorisk art.

Jag skulle nu vilja göra den hemställan,
herr talman, till den eller dem som
på statens vägnar skall föra de förhandlingar,
som statsutskottet talar om
i sitt utlåtande, att de beaktar dessa
frågor, så att förhandlingarna förs på

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

grundval av de beslut, som riksdagen
och olika myndigheter har fattat i fråga
om skolans organisation. Detta måste
vara grundvalen för de förhandlingar
som förs om vad utskottet här har kallat
ett lönespörsmål men i vilket givetvis
också ingår frågan om befordringsmöjligheterna
och därmed sammanhängande
problem. Jag skulle också vilja hemställa,
att man vid förhandlingarna ser
till, att man får med de olika lärarorganisationerna,
antingen samtidigt vid
bordet eller på det sättet att man för
förhandlingarna parallellt, så att man
inte kommer i den situationen, att man
tror sig vara överens med de olika organisationerna
men att dessa organisationer
sinsemellan tolkar förhandlingsöverenskommelsen
på olika sätt. Om vi
skall kunna få den enighet kring vår
skolfråga, som jag tror vi alla är överens
om att vilja ha, måste vi se till att
vi får lärarna med oss.

Jag skall med ett par ord också komma
in på undervisningen i hemkunskap.
Där är utskottets skrivning alldeles
för knapphändig. Det visar sig ju
vid behandlingen av olika härmed sammanhängande
frågor, att rätten att dela
klasser vid denna undervisning är mycket
olika i läroverken och i folkskolorna,
och det går inte riktigt att finna
någon röd tråd. I läroverken får man
vid undervisningen i hushållsgöromål
dela klassen, om det är mer än 16 elever,
men i hemkunskap får man inte
göra någon sådan uppdelning. I folkskolan
gäller samma regler för delning
i fråga om hushållsgöromål och hemkunskap.
Går vi sedan till slöjden, visar
det sig att läroverken har det bättre
ställt än folkskolorna. Detta kan inte
vara riktigt, och jag vill därför hemställa
till ecklesiastikministern, att han
snarast möjligt försöker se till, att vi
får en översyn av de olika bestämmelser
som gäller uppdelningen av klasser
vid undervisning i de olika övningsä
in nen a.

Jag skall slutligen säga ett par ord i

Allmänna läroverken: Avlöningar

fråga om skolsköterskorna. I den frågan
har det flera år väckts motioner, och
jag har varje gång med sorg i hjärtat
varit med om att avstyrka dem; jag har
nämligen tyckt, att de inte erbjudit tillräcklig
grundval för ett ställningstagande.
Skolöverstyrelsen har sedan flera
år begärt, att en del heltidsbefattningar
för skolsköterskor skall få inrättas. Det
är tydligt att någonting måste göras för
att förbättra rekryteringen. De skolsköterskor,
som för närvarande kallas deltidsanställda,
är tydligen inte deltidsanställda
i ordets gängse mening. Med
deltidsanställda brukar man ju mena
folk som har regelbundet arbete, fastän
de har kortare arbetstid än den i yrket
eljest normala. Här är det på annat sätt.
De som kallas deltidsanställda är arvodesavlönade
personer med mycket oregelbundet
arbete och som i början av
terminen har mycket lång men i slutet
av terminen mycket kort tjänstgöring.
Hur man skall kunna slå samman dessa
s. k. deltidstjänster till heltidstjänster,
förstår jag inte. På den punkten har vi
inte haft tillräckligt material i utskottet,
och jag skulle därför via kammarens
protokoll vilja hemställa till skolöverstyrelsen,
att vi får ett ordentligt
klarläggande till nästa år hur man härvidlag
skall förfara. Vi kan inte gärna
göra på det sättet, att undersökningen
av en del av barnen uppskjutes till slutet
av terminen — eller kan vi kanske
det?

Jag skall alltså, herr talman, inte heller
på denna punkt framställa något
yrkande men jag skulle vilja hemställa
om att vi får detta problem utrett, så
att vi kan få en tillfredsställande rekrytering
av våra skolskötersketjänster.

Fru ANDRÉN (fp):

Herr talman! För några år sedan infördes
ett nytt ämne på schemat som
kallas för hemkunskap. Avsikten därmed
var att alla ungdomar skulle få
ställas inför sin kommande uppgift så -

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Allmänna läroverken: Avlöningar

som konsumenter eller hembildare. Bet
moderna hemmet med sin stora brist
på arbetskraft och med sin rikliga tillgång
på industriella varor ställer helt
nya krav på familjemedlemmarna. Om
de 27 miljarder, som vår privata konsumtion
kostar, skall bli rätt utnyttjade,
måste vi se till att detta stora belopp
verkligen ger full valuta. Ett är
i alla fall säkert: den nya undervisningen
i hemkunskap ger inte full valuta
så länge de nuvarande bestämmelserna
gäller.

Det är nämligen så att i flickskolor
och i realskolor får man inte dela klassen
i ämnet hemkunskap. Senast i går
hörde jag en rektor berätta att det hade
kommit in en lärarinna på hans expedition
efter en timme i hemkunskap i
en klass på 39 elever och givit det beskedet,
att hon aldrig kunde ha en lektion
i den klassen i det ämnet mera.
Ingen pedagog kan fånga 39 elevers
aktiva intresse utan att ha möjlighet till
praktiska övningar och demonstrationer.

Att dela klassen, som man ju får i
folkskolan och enhetsskolan — man får
dela den, när den består av mer än 16
elever — skulle för en termin kosta
84 400 kronor. Skolöverstyrelsen har
sagt att får man bara dela klassen en
termin, just när man skall ha demonstrationerna,
får man ett helt annat
grepp på elevernas möjligheter att bli
intresserade av ämnet. Det är sorgligt
att staten genom sparsamhet på fel
ställe skall äventyra en undervisning,
som har en så fundamental betydelse
som hemkunskapen har. Jag skall citera
några rader som skolöverstyrelsen har
skrivit — ingen iilser väl bättre än den
ämnets betydelse:

»För de flesta elever är denna kurs
i hemkunskap—hushållsgöromål den
enda husliga utbildning de erhåller för
sina framtida uppgifter som husmödrar
respektive husfäder. De skall då få inte
bara elementär kunskap om hem- och
hushållsarbete, om vardags- och i nå -

gon mån helgdagsmat, om olika slags
material och deras skötsel utan de skall
även orienteras om utvecklingen på området
och praktiskt få pröva sådana nyheter
•— både bra och mindre bra —
som kommer i marknaden. Tyngdpunkten
i undervisningen bör över huvud
taget i våra dagar läggas på varukännedom
och konsumentupplysning. Hur
viktigt detta är visar de ständigt stegrade
siffrorna för den privata konsumtionen
i landet. Undervisningen på dessa
områden måste göras praktisk; det
får inte bli enbart teoretiska resonemang.
Eleverna måste få möjligheter
att pröva olika hel- och halvfabrikat,
olika typer av material för husgeråd
och heminredning, tvätt- och rengöringsmedel
m. in. och att göra tids- och
kostnadskalkyler.»

För att få en tidsenlig undervisning
är det nödvändigt att vi får möjligheter
att även i läroverken dela klasserna vid
undervisningen i hemkunskap, såsom
man nu får göra i både folkskolan och
enhetsskolan. Jag skulle vilja sluta med
en appell som jag såg i en tidskrift för
hushållslärarinnor: Var snäll och snåla
inte!

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till min motion II: 427.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! I ecklesiastikdepartementets
proposition anmäles att två av
de försöksdistriki, som är aktuella i
samband med inrättandet av ett försöksgymnasium
i Lund, har hos skolöverstyrelsen
hemställt att skolöverstyrelsen
måtte överväga, huruvida icke detta
försöksgymnasium borde förläggas till
Malmö med tanke på de bättre kommunikationerna
och andra sådana ting.
Vid riksdagsbeslutet 1953 hade man räknat
med att enhetsskoledistrikten skulle
bli förlagda på annat håll än som nu
blivit fallet.

I anledning av vad som på denna
punkt redovisas i propositionen har jag

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

tillsammans med några kammarkamrater
väckt en motion om förläggandet av
försöksgymnasiet till Malmö. Anledningen
därtill är främst det förhållandet,
att föräldrarna i de berörda distrikten
inte kan inse att det är någonting
att vinna på att försöksgymnasiet
förlägges till Lund, allra helst som planeringen
av enhetsskolan där ännu inte
tagit fastare former eller ens påbörjats.

I statsutskottets utlåtande säges, att
utskottet har övervägt de olika synpunkter
som kan anläggas på den nu
aktuella förläggningsfrågan men inte
funnit anledning frångå 1953 års beslut.
Det som emellertid, herr talman, gör
allmänheten och kanhända också mig
något konfunderade är den motivering
utskottet anför för detta sitt ställningstagande.
Det heter i utlåtandet att man
vid valet av förläggningsort bör utvälja
de orter som erbjuder så goda betingelser
i skilda hänseenden som möjligt —-det är ju en ganska självklar sak att så
skall vara förhållandet. Men så tillägger
utskottet: »Till betingelser, som äro
av värde för ett försöksgymnasium, räknar
utskottet jämväl förekomsten inom
orten av en väl ordnad försöksverksamhet
med nioårig enhetsskola.» Såvitt jag
känner till föreligger det ännu inte, när
riksdagen skall ta ställning till ärendet,
något beslut mer än på det kommunala
planet om att införa enhetsskola i Lund.
Man vet följaktligen inte vid vilken tidpunkt
detta blir aktuellt eller när det
kan lämnas något definitivt besked i
saken.

Utskottets skrivning i detta avseende
har som sagt väckt en del undran, och
jag skulle vara mycket tacksam om avdelningens
ordförande ville upplysa om
vad som egentligen avses med ifrågavarande
passus. Det kan väl inte vara
så, att man menar att i Malmö, där det
redan finns eif enhetsskoledistrikt, förhållandena
skulle vara så ogynnsamma
att det inte finns möjlighet att förlägga
gymnasiet dit. Jag är ganska övertygad
om att därest avdelningen närmare stu -

Allmänna läroverken: Avlöningar

derat de lokala förhållandena, skulle
man ha konstaterat att det inte finns någonting
som säger, att inte riksdagen
skulle kunna besluta att förlägga försöksgymnasiet
till Malmö.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till motion nr 92 i denna kammare.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! I motion nr 405 har jag
yrkat att riksdagen måtte, såsom skolöverstyrelsen
föreslagit i sina petita,
besluta uppflytta 379 adjunktstjänster i
Ca 29. Skolöverstyrelsen har vid framläggandet
av sitt förslag följt den så kallade
läraröverenskommelsen 1952. Till
grund för antalet tjänster i Ca 29 lägger
sålunda skolöverstyrelsen antalet ämneslärartimmar
i gymnasiet och de två
högsta realskoleklasserna. Statskontoret
har däremot haft en annan uppfattning
och föreslår som lämplig beräkningsgrund
i fråga om antalet adjunktstjänster
i Ca 29, att detta antal skall ökas i
proportion till ökningen av antalet
klassavdelningar i gymnasiet och realskolans
två högsta klasser, och kommer
på det sättet till ett sammanlagt antal
tjänster av 113.

Enligt mitt förmenande bär statskontoret
fel och skolöverstyrelsen rätt när
det gäller tolkningen av överenskommelsen.
Departementschefen säger i
denna fråga om antalet tjänster i Ca 29
och Ca 27, att det i förra årets statsverksproposition
med hänsyn till uppkomna,
helt olika tolkningar av den
s. k. läraröverenskommelsen förutsattes,
att nya överväganden i kontakt med vederbörande
organisationer måste ske,
innan det vore möjligt att taga ställning
till behovet av ämneslärare i olika lönegrader.
Departementschefen fortsätter:
»De överväganden, som lett till fastställandet
för innevarande budgetår av antalet
tjänster, har icke lett till någon lösning
för framtiden av problemet. I detta
läge kan jag icke precisera det antal
adjunkts- och ämneslärarinnetjänster,
som erfordras för nästa budgetår. Lik -

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Allmänna läroverken: Avlöningar

som förra året anser jag ytterligare
överväganden erforderliga, och jag förutsätter
därför, att det skall få ankomma
på Kungl. Maj :t att bestämma antalet
av de å personalförteckningen upptagna
adjunkts- och ämneslärarinnetjänsterna.
»

Detta sätt att skjuta frågan på framtiden
är för den berörda personalen en
allvarlig sak. Det finns ju 200—300 adjunktstjänster
i Ca 27, som rätteligen
bort ha möjlighet att uppflyttas till Ca
29, och rent ekonomiskt rör det sig om
cirka en halv miljon kronor, som dessa
icke befordrade går förlustiga på ett år.
Det är inte att undra på, om missnöjet
är stort.

Det är inte heller att undra på att
statsutskottet understryker angelägenheten
av att departementschefens överväganden
snarast kommer till stånd i
syfte att för framtiden skapa klarhet om
de grunder, efter vilka antalet ifrågavarande
tjänster bör beräknas.

Herr talman! Med anledning av utskottets
starkt positiva skrivning skall
jag icke framställa något yrkande om
bifall till motionen, men jag hoppas att
Kungl. Maj:t, som utskottet uttrycker
det, snarast träder i förbindelse med
vederbörande organisationer, så att
överenskommelse kan träffas, och att
tolkningen måtte bli sådan, att båda parterna
kan ha samma mening, när det
gäller att föra beslutet till verkställighet.

I detta sammanhang vill jag också
erinra om att läraröverenskommelsen
av år 1952 innehåller en passus, som
säger, att antalet ordinarie adjunktstjänster
i Ca 27 skall avpassas så, att
befordringsåldern till ordinarie adjunktstjänst
i Ca 27 genomsnittligen
uppnås vid högst 35 års ålder. Våren

1954 var befordringsåldern 38 år och

1955 39 år. Här har alltså skett en försämring,
som kan väntas bli värre. Jag
skulle vilja fråga statsrådet, vad han
har gjort för att råda bot på detta missförhållande.

Jag kommer nu över till frågan om
tjänsterna i Ce 23, eftersom jag även i
denna sak har en motion här i kammaren.
Förhållandena kring inrättandet av
dessa tjänster i Ca 29, Ca 27 och Ce 23
hänger samman. Förhistorien är den,
att riksdagen år 1952 beslöt, att folkskollärare
med viss utbildning över
folkskollärarexamen skulle få tjänstgöra
vid läroverken för att i någon mån
råda bot på bristen på läroverkslärare,
en brist som fortfarande finns kvar, om
man räknar med fortbestånd av femåriga
och fyraåriga realskolor i samma
utsträckning som nu. I det läget var
det välkommet med ett tillskott av dugande
folkskollärare i stället för allehanda
studerande och andra utan pedagogisk
erfarenhet och ofta utan nödiga
kunskaper, som rektorerna tvingades
att sätta i katederstolen för att hålla det
hela i gång.

Enligt överenskommelsen år 1953 mellan
folkskollärarförbundet och 1949 års
tjänsteförteckningskominitté, som godkändes
av riksdagen år 1954 efter förslag
från regeringen, skall vid de högre
skolorna finnas ett visst antal folkskollärartjänster
i Ce 23. Antalet skall i huvudsak
beräknas efter lärarbehovet för
klasserna lr>, 25 och 1*. För året 1955—56
har Kungl. Maj:t fastställt antalet till
högst 555 Ce 23-tjänster. En undersökning
har emellertid visat, att endast 210
av dessa 555 tjänster kunnat tillsättas
med folkskollärare med akademiskt betyg
eller dispens. De övriga uppehölls
med icke ordinarie adjunkter och andra
lärare, även åtskilliga folkskollärare.

Då departementschefen vid behandlingen
av anslagen till olika tjänster i
statsverkspropositionen har utgått från
nuvarande skolorganisation, skulle tydligen
ytterligare Ce 23-tjänster inrättas
vid de högre skolorna. Som redan
nämnts kunde endast 210 av 555 tjänster
tillsättas, och av dessa fick endast
60 nya innehavare. De 150 tillsattes året
innan. Att dessa tjänster icke är attraktiva
för folkskollärarna, är inte alls

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1950 fm.

egendomligt. För att få en Ce 23-tjänst
måste de ha betyg från en särskild kurs
eller akademiskt betyg. Det bör inte
förvåna någon, om en folkskollärare i
stället lägger sig vid ett universitet och
tar 4 betyg. Då kan lian snabbt nog bli
ordinarie adjunkt i Ca 27 och senare i
Ca 29.

För de icke provårsutbildade extra
ordinarie adjunkterna är de obesatta
23-gradstjänsterna och de 23-gradstjänster,
som ytterligare kan tänkas
komma, ett ständigt hot när det gäller
nytt förordnande vid det läroverk, där
de det senaste året haft tjänstgöring. De
flesta filosofie magistrar vill liksom rektorerna
gärna ha så många förordnanden
som möjligt på icke ordinarie och
vakanta tjänster klara vid vårterminens
slut. Då kan det emellertid komma en
skrivelse från skolöverstyrelsen, att en
tjänst i Ce 23 skall ledigförklaras vid
skolan. Rektor gör detta, och har han
då förordnande för en icke ordinarie
filosofie magister, måste denne söka sig
en annan befattning, ifall 23-gradstjänsten
över huvud taget får någon kompetent
sökande.

Alla dessa frågor om tjänster i Ca 29,
Ca 27 och Ce 23 hänger ihop och behöver
klaras upp snarast. Irritationen
är stor bland både läroverkslärare och
folkskollärare och den måste bringas ur
världen. Då utskottet skrivit, att det anser,
att förhandlingar nu måste komma
till stånd och därmed en lösning åstadkommas,
yrkar jag emellertid inte heller
i detta fall bifall till min motion.

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Under denna punkt har
redovisats ett stort antal motioner, vilka
alla avslagits. En del har fått god skrivning,
som man säger, men en motion i
denna kammare, undertecknad av mig
och herr Rimmerfors, har blivit föremål
för en ovanligt omild behandling.
Den har avslagits utan någon som helst
motivering. Man får kanske tolka detta

Allmänna läroverken: Avlöningar

så, att ett bifall till motionen vore så
välmotiverat att det var svårt att finna
en motivering för avslag.

Motionen gäller inrättande av sju
stycken skolskötersketjänster vid de allmänna
läroverken. Skolöverstyrelsen
har under en lång följd av år begärt
dessa tjänster. Den säger i sin motivering
bl. a., att det är nödvändigt med
en väl kvalificerad skolsköterska för
skolhälsovården, om denna skall kunna
fungera, och att den korta tid, som en
skolläkare har möjlighet att ägna per
elev, ej alls skulle vara till fyllest, om
ej en skolsköterskas arbete hade förberett
läkarens och därmed även fått hans
knappa tid att bättre räcka till, där den
mest är av behovet påkallad.

Varför är det då så svårt att få fram
dessa tjänster? Fröken Vinge var nyss
uppe och argumenterade på ett sätt, som
jag inte kan förstå. De tjänster som här
ifrågasättes har underlag för full tjänstgöring.
I skolöverstyrelsens förslag och
i motionen har det redovisats, att det
finns tillräckligt barnantal för att man
skall kunna inrätta dessa tjänster. Man
räknar för närvarande med att 1 500
barn ger underlag för en heltidstjänst,
och de tjänster som det här gäller har
detta barnantal. I Stockholm t. ex. har
man lagt ihop ett par skolor, så att det
skall inrättas en tjänst för Vasa realskola
och samrealskolan i Blackeberg,
och en tjänst för Allmänna läroverket
för gossar å Östermalm och för samrealskolan
i Brännkyrka. För Gävles del
har skolöverstyrelsen föreslagit, att det
skulle tillsättas en sköterska vid allmänna
läroverket och att denna sköterska
skulle ha fyllnadstjänstgöring vid
folkskoleseminariet i Gävle. Det blir
mer än 1 500 elever sammanlagt för var
och en av dessa tjänster.

De dåliga anställningsförhållandena
för arvodes- eller deltidsanställda gör
att man inte kan få hälsovårdsutbildad
personal och att man måste byta ofta.
Om man byter sköterska var och varannan
termin, kan man inte få den skol -

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Allmänna läroverken: Avlöningar

hälsovård som vi vill ha. Det är gott och
väl att man får lärare, skrivbiträden,
vaktmästare och allt annat sådant som
avhandlas under åttonde huvudtiteln på
denna punkt, men vi behöver också ha
skolsköterskor för att kunna ge den
skolhälsovård som riksdagen har beslutat.
Vad beträffar Gävle ligger det så
till, att vi hade stora svårigheter att
behålla en god kraft på detta område.
Staden tog då initiativ och inrättade en
kommunal tjänst. Den sköterska som
innehar den tjänsten har dock sin huvudsakliga
tjänstgöring på läroverket.
Staden får ikläda sig ansvaret för de
sociala förmånerna, sjuklön och dylikt
men får också svara för pensionsavgifter
för att rädda skolhälsovården för
läroverkets elever. Man kan ifrågasätta
om det är riktigt, att de kommunala
myndigheterna skall behöva sträcka sig
så långt. Det erbjuder också tekniska
svårigheter att ordna det på det sättet.
Vi har haft många och långa underhandlingar
med statens pensionsanstalt
om att få tjänsten pensionsreglerad. Det
är en statlig tjänst. Skall kommunen
då stå som huvudman för pensioneringen?
Jag vet inte om det varit möjligt
för den lokala skolstyrelsen i Gävle, under
vilken hon sorterar, att få sin framställning
om pensionsreglering av tjänsten
beviljad ännu. Till sist, herr talman,
måste jag uttala mitt beklagande
av att det är så svårt att vinna gehör
i departement och utskott för hälso- och
sjukvårdsfrågor. Det kan kanske ifrågasättas
om inte just skolhälsovården behöver
flyttas över till inrikesdepartementet
för att få den hjälp den behöver.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till min motion nr 91 i andra kammaren.

Fröken VINGE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var en värdefull
upplysning vi fick av motionären nu
beträffande skolskötersketjänsterna. Det
är alltså inte fråga om att slå samman

flera deltidstjänster utan om att utvidga
tjänstgöringen för de s. k. deltidsanställda
så att den kommer att motsvara
heltidsanställning. Barnantalet lär vara
tillräckligt för att ge underlag för detta.
Det var skada att inte utskottet hade
detta klart för sig. Jag hoppas att skolöverstyrelsen
klargör detta ordentligt
för departementet till nästa år, så att
det kommer att framgå redan av statsverkspropositionen.
Jag hoppas att statsutskottet
i så fall kommer att inta en
annan ställning än utskottet har gjort
i dag.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Denna punkt har tilldragit
sig stort intresse hos många motionärer
och den berör många fundamentala
saker i fråga om läroverken
och deras organisation, inte minst i
fråga om inrättandet av olika tjänster.
Dessutom berör den hur dessa tjänster
skall beräknas för olika kategorier av
lärare.

Jag skall för min del inte inveckla
mig i någon diskussion om dessa tjänster
på detta stadium. Jag tror att det är
litet för tidigt. Denna fråga kommer
också upp i samband med en på riksdagens
bord liggande proposition angående
den framtida realskolan. För
övrigt förutsätter jag att Kungl. Maj:t,
när det gäller inrättandet av tjänster i
olika avseenden, håller kontakt med
lärarorganisationerna. Vi har också fått
klart för oss att den nuvarande överenskommelsen
på detta område faktiskt
kan tolkas på helt olika sätt. Vi har
emellertid, herr talman, på denna punkt
skrivit mycket positivt i utlåtandet och
hemställt, att Kungl. Maj:t efter förnyade
överväganden och i kontakt med
vederbörande personalorganisationer
skall bestämma antalet av de å personalförteckningen
upptagna adjunktsoch
ämneslärarinnetjänsterna. Utskottet
understryker också angelägenheten av
att dessa överväganden snarast kommer

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

till stånd i syfte att för framtiden skapa
klarhet om de grunder, efter vilka antalet
tjänster skall beräknas. Så som
saken för närvarande ligger till kan vi
inte komma längre.

Jag vill heller inte ta upp någon diskussion
angående användningen av 23-gradstjänsterna i detta sammanhang.
Även denna fråga kommer upp i det
större sammanhanget. Med anledning
härav vill jag, herr talman, på detta avsnitt
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Adamsson hade vissa erinringar
att göra, både motionsledes och här från
talarstolen, mot ett förläggande av ett
försöksgymnasium i Lund. Han menar
att betingelserna för detta skulle vara
större i Malmö. Jag skall inte tvista med
herr Adamsson om detta. Jag vill bara
konstatera, att jag tror att betingelserna
är enahanda på de båda orterna. Jag
vill dock påpeka att det föreligger ett
principbeslut av riksdagen från 1953
då man gick in för en förläggning av
ett gymnasium till Lund, och jag vill
påpeka att det inte finns någon motsägelse
i fråga om den skrivning som utskottet
här har presterat. Vi har i stället
sagt att det är önskvärt att få en
försöksverksamhet även på den ort där
gymnasiet skall förläggas. Men, herr
Adamsson, i Lund pågår för närvarande
en utredning om en försöksverksamhet
därstädes, och det är vår förvissning
att denna kommer att leda till att en
försöksverksamhet kommer till stånd
där.

Jag skulle också vilja ifrågasätta om
det finns anledning att under denna
punkt närmare diskutera detta försöksgymnasiums
förläggning. Man behöver
väl inte här ställa upp ett »antingen—-eller», man kan väl också säga »både—
och». När Malmö en gång får enhetsskolan
genomförd på hela sitt område
måste det förmodligen också finnas
möjligheter för staden att få ett försöksgymnasium.
Man har sagt att det här
skulle finnas motstridande intressen
hos kommunerna som ligger utanför.

Allmänna läroverken: Avlöningar

Jag skulle tro att kommunikationssvårigheterna
— oavsett om det är fråga
om Malmö eller Lund — inte är så betydelsefulla
att de kan ha något avgörande
inflytande härvidlag.

Sedan var fru Andrén inte belåten
med utskottets ställningstagande till
möjligheterna att få en uppdelning av
klassavdelningarna vid undervisningen
i hemkunskap. Saken ligger väl till så,
att vi i dagens läge tyvärr inte kan
komma ifrån de stora klassernas problem
på något område. Vi har brist på
lokaler och vi har brist på lärare. Då
finns det ingenting annat att göra än
att laga efter läglighet och göra det så
bra som förutsättningarna medger.
Längre kan vi tyvärr inte komma på
detta område.

Jag tror vidare inte för min del, att
frågan om skolsköterskorna har så stor
betydelse, om vi ser problemet i stort.
Detta vill man göra gällande från motionärshåll.
Det är ju ett problem enbart
för Stockholm och möjligen någon annan
storstad. Vad det övriga Sverige
angår har vi inga möjligheter att på
något sätt ordna en sådan sak. Dessutom
har vi ju också brist på sköterskor.
Skall vi inrätta ytterligare tjänster
på detta område, måste sköterskorna
tas någonstans ifrån. Detta måste bli
från sjukvården, vilken, enligt min mening,
i första hand bör tillgodoses. Därmed
vill jag på intet sätt underkänna
tanken om det i och för sig önskvärda
i att kunna realisera detta, men jag tror
inte att det är möjligt att på det nuvarande
planet komma till någon annan
ordning.

Det var endast en av motionärerna,
nämligen fru Andrén, som sade att vårt
avstyrkande av anslagsökningar innebär
en besparing på fel ställe. Ja, det
är alltså inte alla motionärerna som säger
detta, men det är ju möjligt att
också de andra tänker detsamma. Jag
vill emellertid också införa ett annat moment
i bilden, nämligen att vi står inför
eu valrörelse och att huvuddiskus -

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Allmänna läroverken: Avlöningar

sionen vid den valrörelsen kanske kommer
att röra sig om i vilken grad vi
kan och vill sänka skatterna. Skulle vi
bifalla alla de anslagskrav som vi har
haft till behandling utöver Kungl.
Maj :ts förslag, då skulle sannerligen utrymmet
för en skattesänkning krympa
avsevärt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar herr Johansson
i Mysinge för svaret. Jag är emellertid
inte tillfredsställd med det.

Det är ingalunda på det sättet som
herr Johansson i Mysinge tycks anta,
att de kommunala intressena här spelar
in. Nej, det är i stället en föräldraopinion
från försöksdistrikten som här
har tagit sig uttryck, och det är ju redan
redovisat i ecklesiastikministerns
proposition, att man från två av dessa
har vänt sig till skolöverstyrelsen och
hemställt om förläggning till Malmö.
Det är inte fråga om ett utpräglat malmöintresse.

Herr Johansson i Mysinge säger att
det inte kan bli fråga om ett antingen—
eller utan om ett både—och. Jag tycker
emellertid att alla skäl talar för att man
då börjar i Malmö med tanke på att
man där har ett försöksdistrikt som
redan nästa år har elever, vilka är uppe
på detta stadium. Nu vänder man på
steken och börjar i Lund, och man söker
lugna malmöborna med att dessa
också kan få ett försöksgymnasium i
framtiden.

Herr talman! Nog förefaller det egendomligt
att avdelningen här gör en
hemställan som inte kan ha något annat
syfte än en påtryckning gentemot
statsmakterna att snarast möjligt få enhetsskola
i Lund. Det är ju nära nog
på det sättet man får lov att tolka den
skrivning som utskottet här har gjort.
Och herr Johansson i Mysinge lade ju
orden så, att man ännu starkare fick
detta intryck, i det han sade att det är

önskvärt att snarast möjligt betingelser
för detta kommer till stånd.

Herr talman! Anledningen till att vi
har väckt motionen är ju det förhållandet,
att ecklesiastikministern har varit
tveksam och känt sig bunden av 1953
års beslut. Vi har hemställt att riksdagen
skulle besluta att nu upphäva det
beslut som fattades år 1953, då man
ännu inte visste någonting om försöksdistriktens
förläggning.

Herr NESTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande tjänsterna
i Ca 29, Ca 27 och Ca 23 sade herr Johansson
i Mysinge, att vi ytterligare en
gång kommer att diskutera dessa saker,
och jag har precis samma uppfattning.
Därför ställde jag denna gång inte heller
några yrkanden med anledning av
mina motioner rörande tjänsterna i Ca
29 och Ca 23. Det är naturligtvis civildepartementet
som skall sätta i gång
med förhandlingar med de båda organisationerna,
och då skall man väl komma
fram till godtagbart resultat. Men jag
vill bestämt fasthålla vid vad jag sade
förra gången, att det är nödvändigt för
trivseln både på folkskollärarliåll och
på läroverkslärarhåll att dessa tvisteämnen
bringas ur världen.

Fröken LILJEDAHL (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag tycker nog att utskottets
talesman tar litet väl lätt på
saken vad gäller skolskötersketjänsterna.
Det gäller skolhälsovård vid de statliga
läroverken, och dessa ligger ingalunda
bara i Stockholm eller några enstaka
storstäder. Har riksdagen beslutat
om skolhälsovård, bör den också se
till att denna kan utövas på det sätt som
de medicinska myndigheterna kräver.

I detta yttrande instämde fröken
Höjer (fp).

Herr BLIDPORS (s):

Herr talman! Bara ett par ord till
herr Nestrup med anledning av vad han

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

här anförde om 23:orna. Då lian i sitt
första anförande gav den bilden av 23:
ornas tillkomst, att den avsåg en bristsituation,
vill jag erinra om att det redan
första gången frågan var uppe betonades
att så inte var förhållandet. Det var
inte fråga om en nödlösning i en bristsituation
när 23:orna kom till. Som herr
Johansson i Mysinge här sade har det
rått ovisshet om vad dessa uppgörelser
innebär, och den frågan har departementschefen
tagit upp i propositionen
nr 123, där han lovar att förhandlingar
skall komma till stånd med de berörda
lärarorganisationerna. Ur den synpunkten
tycker jag det vore högst olyckligt
om herr Nestrup här skulle vilja göra
ett försök att få riksdagen att föregripa
kommande förhandlingar med vederbörande
personalorganisationer.

Till herr Adamsson vill jag bara säga
en sak. Det är mig på ett sätt motbjudande,
ärade kammarledamöter, att som
lundabo behöva ta upp diskussion med
herr Adamsson och föra ned debatten
på ett lokalt plan. Jag vill endast framhålla,
att påståendet att det nästa år
skulle vara aktuellt med gymnasium för
malmöborna var direkt felaktigt. Det
blir inte aktuellt förrän 1959.

Fru ANDRÉN (fp):

Herr talman! Av formella skäl ber jag
att få ta tillbaka mitt yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde till en början
propositioner i avseende å motionen
11:91, nämligen dels på bifall till
utskottets hemställan i denna del dels
ock på bifall till motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Härefter gav herr talmannen propositioner
i fråga om motionen 11:92,
nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan såvitt anginge motionen dels
ock på bifall till den nämnda motionen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Adamsson begärde emel -

Bidrag till vissa privatläroverk

lertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 5:o)
i utskottets utlåtande nr 8:o) såvitt angår
motionen 11:92 av herr Adamsson
m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den nämnda motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Adamsson
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 180 ja och
12 nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i nu förevarande del.

Slutligen bifölls på framställd proposition
vad utskottet i övrigt under
punkten hemställt.

Punkterna 6—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Bidrag till vissa privatläroverk

Kungl. Maj:t hade (punkt 217, s. 525
och 526) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1956/57
anvisa ett förslagsanslag av 8 820 000
kronor.

I detta sammanhang hade riksdagen
till behandling förehaft tre motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Bidrag till vissa privatläroverk

Hamrin-Thorell (1:254) och den andra
inom andra kammaren av fröken Vinge
in. fl. (II: 417), hade hemställts, att riksdagen
beträffande Viggbyholmsskolan
måtte besluta att bidrag till lärarlönerna
vid gymnasiet skulle utgå med 78 procent
av kostnaderna i stället för som
Kungl. Maj :t föreslagit med två kronor
per elev och dag av läsåret.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
II: 549 samt I: 254 och II: 417, till Privatläroverk:
Bidrag till vissa privatläroverk
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
förslagsanslag av 8 820 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Jacobsson och Widén, fröken Vinge och
herr Helén, vilka ansett, att utskottet
bort föreslå riksdagen att, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
bifall till motionerna 1:254 och 11:417
samt med avslag å motionen II: 549, till
Privatläroverk: Bidrag till vissa privatläroverk
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 9 015 000 kronor.

Punkten föredrogs, och yttrade därvid: Fröken

VINGE (fp):

Herr talman! Under punkterna 17 och
19 behandlas anslag till bland annat
vissa internatläroverk. De läroverk som
får anslag enligt punkt 17 erhåller 78
procent av lärarlönerna, de som får anslag
efter punkt 19 erhåller enligt Kungl.
Maj :ts förslag i år två kronor per elev
och läsdag.

De reservationer, som är fogade till
punkterna 17 och 19, avser Viggbyholmsskolans
gymnasium, och där föreslås
att Viggbyholmsskolan, som nu får
anslag enligt punkt 19, i stället skulle
överföras till punkt 17, vilket skulle innebära
att skolan fick ett större statsbidrag.
Motivet härför är att den stiftelse,
som äger Viggbyholmsskolan, har
mycket svårt att få debet och kredit att
gå ihop, dels på grund av de allmänna

kostnadsstegringarna, dels på grund av
en speciell omständighet. Stiftelsen håller
på att uppföra en ny läroverksbyggnad,
och då denna kan tas i bruk kommer
kostnaderna för den att ytterligare
belasta budgeten. Det är svårt för dem
att skära ned utgifterna. Hur skulle de
egentligen kunna göra det annat än genom
att sänka standarden på ett sätt
som jag inte tror vi vill vara med om?
Därför måste de på något sätt försöka
höja sina inkomster, och då ligger det
närmast till hands att begära höjt statsbidrag.
Vad skall de annars göra? Skolans
ledning har framhållit, att om flera
elever kunde tas in vid skolan, skulle
finanserna kunna klaras på det sättet,
men det finns inte plats för flera elever.
Då återstår frågan: Skall de höja
elevavgifterna? Elevavgifterna är redan
nu mycket stora. De varierar på det
gymnasium det här är fråga om mellan
5 300 och 5 500 kronor per år — de avser
givetvis inte bara undervisning utan
också inackordering — och hur skall
de kunna höja avgifterna utöver detta?

Jag vet inte om någon tror att det
huvudsakligen är barn från välsituerade
familjer som går där. Det är klart att
vem som helst inte kan ha sina barn
där, då kostnaderna är så höga, men
eleverna är i stor utsträckning barn till
utlandssvenskar och barn i familjer som
bor i glesbygder där man inte kan bereda
barnen undervisning i hemorten.
Föräldrarna har då att välja mellan att
inackordera barnen i en närbelägen
stad, där de inte får någon tillsyn, och
att placera dem i en internatskola. Det
är givet att föräldrarna gärna väljer det
senare alternativet, men det är mycket
betungande.

Vi har i många sammanhang bl. a. vid
årets riksdag beslutat att bortta elevavgifter.
Det kan ju inte bli fråga om
att bortta elevavgiften i ett sådant här
fall, men vi borde inte bidra till att
ytterligare höja den. Vi har otillräckligt
med gymnasier. Ett privatgymnasium
som detta behövs, och undervis -

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

ningen vid ett sådant blir billigare för
statsverket än undervisningen i ett statligt
gymnasium. Det finns sålunda starka
skäl att understödja Viggbyholmsgymnasiets
verksamhet.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
under punkt 17. För den händelse
kammaren bifaller reservationen
under punkt 17, hemställer jag också
om bifall till reservationen under punkt
19; i annat fall faller den senare reservationen.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! När avdelningen och utskottet
tagit ställning till Kungl. Maj:ts
förslag på den föreliggande punkten
och till de motioner som är anslutna
till densamma har vi närmast beaktat
de ekonomiska synpunkterna. Vi har
kunnat observera, att de båda anslagen
till privatläroverken har höjts högst väsentligt
detta år. Om sedan ett läroverk
skall ligga i den ena eller den andra
bidragsgruppen, är synnerligen svårt
att avgöra. Det har inte tyckts oss särskilt
sympatiskt att avdelningen och
utskottet skulle gå med på en uppflyttning
just av Viggbyholmsskolan under
det att exempelvis Solbacka ställs utanför.

Vi har därför, herr talman, stannat
vid Kungl. Maj :ts förslag, och jag ber
att få yrka bifall till det föreliggande
utskottsförslaget.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf):

Herr talman! Jag har tillsammans
med några kamrater lämnat en motion,
däri vi yrkat att riksdagen skulle bifalla
skolöverstyrelsens förslag beträffande
Solbackaläroverket. Skolöverstyrelsen
har nämligen enhälligt föreslagit, att
Solbacka skulle komma i den grupp av
privatläroverk som får fullständigt stats5
— Andra kammarens protokoll 1956. Nr

Bidrag till vissa privatläroverk

bidrag för sin undervisning. Detta har
emellertid statsutskottet inte fäst något
avseende vid, utan det har avstyrkt motionen.

Jag kan självfallet inte ställa något
yrkande här när ingen reservation finnes.
Jag vill emellertid vädja till ecklesiastikministern
att han, när han skall
göra upp förslag i dessa avseenden för
nästa år, ville beakta vad vi har anfört
i motionen och vad skolöverstyrelsen
har föreslagit samt om det finns någon
möjlighet försöka få pengar till statsbidrag
åt Solbackaläroverket.

Det läroverket fyller nämligen en
uppgift, som annars absolut skulle komma
att direkt åligga staten. Eleverna
kommer i stor utsträckning från svenska
familjer som vistas i utlandet på
statliga uppdrag och dylikt. De kan inte
ha barnen med sig, då de vill att barnen
skall få svensk skolutbildning och
svensk uppfostran. Då är ett läroverk
av detta slag alldeles säkert den lämpligaste
formen härför. Utöver dessa
svenska utlandsfamiljer är det också en
hel rad i Sverige boende familjer som
har sina barn där. Det är om jag minns
rätt ungefär 300 pojkar som får sin utbildning
i denna skola.

Herr talman! Jag vill än en gång
hemställa till ecklesiastikministern att
till nästa år försöka åstadkomma bättre
ekonomiska förhållanden för denna
skola, ty den har det mycket svårt ekonomiskt,
det kan jag försäkra. Det vore
ytterst beklagligt om den inte skulle
kunna fortsätta sin verksamhet. Jag
hoppas alltså att det skall kunna gå för
skolan att få avsevärt förbättrat statsbidrag
för kommande år.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Vinge begärde emellertid
votering, i anledning varav efter

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Studiebidrag och stipendier åt lärjungar

given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
17 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Fröken
Vinge begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 141 ja och
53 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 18—27

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28

Studiebidrag och stipendier åt lärjungar
vid allmänna läroverk m. fl. läroanstalter

Kungl. Maj :t hade (punkt 232, s. 541
—546) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen angivna
ändrade grunder för studiebidrag åt
elever vid vissa läroanstalter dels till
Studiebidrag och stipendier åt lärjungar
vid allmänna läroverk m. fl. läroanstalter
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 20 200 000 kronor.

I samband härmed har utskottet till
behandling förehaft fyra motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lindblom m. fl. (1:421) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin

vid allmänna läroverk m. fl. läroanstalter

m. fl. (11:513), hade, såvitt här vore i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i enlighet med studiehjälpsnämndens
förslag studiehjälp från och
med budgetåret 1956/57 skulle få utgå
jämväl till icke svenska medborgare,
samt att riksdagen med instämmande i
vad i motionerna anförts måtte till Studiebidrag
och stipendier åt lärjungar
vid allmänna läroverk m. fl. läroanstalter
anvisa ett med 800 000 höjt förslagsanslag
av 21 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 256 och II: 418 samt I: 421 och II: 513
— sistnämnda båda motioner såvitt här
vore i fråga —

a) godkänna av departementschefen
angivna ändrade grunder för studiebidrag
åt elever vid vissa läroanstalter,

b) till Studiebidrag och stipendier åt
lärjungar vid allmänna läroverk m. fl.
läroanstalter för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 20 200 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Sundelin, Jacobsson, Malmborg
i Skövde och Widén, fröken Vinge och
herr Helén, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:421 och
II: 513, såvitt här vore i fråga, ävensom
med avslag å motionerna 1:256 och
11:418,

a) dels godkänna av utskottet angivna
ändrade grunder för studiebidrag åt
elever vid vissa läroanstalter dels ock
besluta att i enlighet med förslag av
sludiehjälpsnämnden studiehjälp från
och med budgetåret 1956/57 skulle få
utgå jämväl till icke-svenska medborgare,

b) till Studiebidrag och stipendier åt
lärjungar vid allmänna läroverk m. fl.
läroanstalter för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 21 000 000
kronor.

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Studiebidrag och stipendier åt lärjungar

Punkten föredrogs, och yttrade därvid
:

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! En av de grundläggande
tankarna bakom 1950 års skolbeslut
var strävandena att åstadkomma en skola,
där eleverna oavsett sin geografiska
hemvist, sina ekonomiska resurser och
sin sociala bakgrund skulle få tillfälle
att ägna sig åt studier av den art, för
vilken de hade den bästa förutsättningen.

Man har under de år som gått sedan
1950 på olika sätt försökt förverkliga
denna målsättning. Men alltjämt kvarstår
betydande orättvisor, som inte
minst drabbar barnen från glesbygderna
och över huvud taget från landsbygden.
Det är givet att man inte helt kan
ta bort dessa orättvisor utan att tillgripa
en statlig dirigering, som man
från andra utgångspunkter måste vara
kritisk emot. Men genom en utbyggnad
av det stipendie- och bidragssystem,
som redan finns, kan man faktiskt komma
åtskilligt längre än hittills.

Det är därför som vi från folkpartiet
under denna och de båda följande punkterna
yrkat på förbättringar, som i första
hand skulle lyfta upp situationen för
de elever som gör stora uppoffringar
dels av materiell art och dels i samband
med långa och tröttande resor.
Vi har yrkat på en förbättring av de
resebidrag som utgår, och det har också
skett i en från bondeförbundshåll avlämnad
motion. Där hade man tänkt sig
att rcsebidraget skulle höjas till 50 kronor
per månad. Det är en siffra som i
och för sig är fullt berättigad, men vi
har i reservationen valt att instämma i
studielijälpsnämndens väl underbyggda
förslag, som innebär en höjning till 46
kronor mot av regeringen föreslagna 40
kronor.

Vi är medvetna om att det bara är
ett första steg i en fortsatt förbättring,
eftersom kostnadsutvecklingen för närvarande
är sådan att man, som statsut -

vid allmänna läroverk m. fl. läroanstalter

skottet mycket riktigt påpekar, måste
följa den och komma tillbaka med ändrade
och förbättrade förslag. Jag tror
emellertid att det vore mycket rimligt
om de, som särskilt vill beakta de resande
landsbygdselevernas intressen,
verkligen i dag finge igenom det förslag,
som studiehjälpsnämnden har
framlagt och som är mycket moderat.

I reservationen till punkt 28 döljer
sig emellertid en annan grupp av elever,
vilkas behandling ur rättvisesynpunkt
är av ännu större principiell vikt.
Jag syftar på det förslag som studiehjälpsnämnden
lagt fram, att bidragsrätten
skall utsträckas till barn, vars
föräldrar ännu icke hunnit bli svenska
medborgare. Det finns i denna grupp
av barn ett betydande antal balter, och
jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att just dessa baltiska barn, vilkas
föräldrar på grund av det svenska
samhällets försummelser ännu icke har
kunnat bli svenska medborgare, befinner
sig i en hotande situation som de
själva uppfattar som besvärlig. Många
av dem hoppas att under de närmaste
åren bli svenska medborgare, men om
vi ännu ett år fördröjer utvidgningen av
denna bidragsrätt betyder det att vi
därmed också har avsevärt handikappat
dem i fråga om deras studiemöjligheter.

Jag har gjort en liten undersökning
för att se, hur dessa baltiska barn i allmänhet
har klarat sina studier. Av denna
blygsamma undersökning framgår,
att de i allmänhet ligger mycket väl
framme i sina klasser. De bildar en
grupp av starkt ambitiösa elever med
utpräglad studiehåg och studievilja.
Många rektorer är beredda att utan
minsta tvekan säga, att de hör till de
allra bästa studerande, som det svenska
samhället över huvud taget i dag kan
visa upp, och man hoppas att de i
framtiden skall komma att göra det
svenska samhället mycket betydande
tjänster.

Alldeles oavsett denna nyttosynpunkt
måste man säga, att det är orimligt att

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Studiebidrag och stipendier åt lärjungar

människor, som lever och verkar i vårt
samhälle och som med all sannolikhet
också kommer att bli svenska medborgare
precis som vi andra, som råkar
vara födda här, skall ställas i detta
ogynnsamma läge och att därtill detta
skall ske strax innan vi räknar med att
de även formellt skall bli bidragsberättigade.

Ett uppskov på ett år, som utskottet
förutsätter, innebär helt enkelt en
alldeles onödig diskriminering just av
dessa elever. Jag tror det vore värdefullt
om de, som genom utåtriktade uttalanden
säger sig vilja vara solidariska
med denna baltiska befolkningsgrupp,
här i dag nu skulle vilja utnyttja möjligheten
att ge samma befolkningsgrupp
ett praktiskt handtag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som vid punkt
28 är avgiven av herr Ohlon m. fl. och
som alltså avser studiebidrag och stipendier
åt lärjungar vid allmänna läroverk,
inbegripet resande landsbygdselever
och barn till icke svenska medborgare.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det är ju ingen tvekan
om att det vore önskvärt att ytterligare
kunna höja studiebidrag och stipendier
och företa utvidgningar i andra avseenden
på detta område. Emellertid måste
vi ju av både ekonomiska och andra
skäl gå fram etappvis. Vi måste avvakta,
att vissa utredningar blir klara, innan
vi kan fatta beslut. En avsevärd utökning
på detta område skulle i alla fall komma
att kosta icke så små summor. Jag
menar därför, att man genom de steg,
som är tagna under senare år, har gått
ungefär så långt, som man kan komma
under förhandenvarande förhållanden,
och att det inte är lätt att göra ytterligare
utökningar just nu.

Vad beträffar särskilt herr Heléns
yrkande om höjning av bidraget för

vid allmänna läroverk m. fl. läroanstalter

de resande lärjungarna, vill jag säga,
att jag inte kan finna det rimligt, att
man bestämmer olika maximibidrag för
dem som behöver ha en måltid och dem
som behöver ha två måltider på skolorten.
Jag skulle nästan vilja säga, att
ett penetrerande av detta spörsmål nog
skulle leda till ett ståndpunktstagande
motsatt herr Heléns. Jag tror för min
del att den av Kungl. Maj:t och utskottet
föreslagna ökningen från 25 till 40
kronor per månad tillgodoser ett rimligt
önskemål. Man bör nämligen inte
pressa eleverna att dagligen resa hur
långt som helst. När man kommer till
en viss gräns, blir det ju ändå så att
resorna tar bort tid och tar på krafterna
för ungdomarna, så att skolarbetet
blir lidande, varför inackordering
egentligen är det riktiga i sådana fall.
Det enda fall, då man skulle behöva
denna ökning av maximigränsen till 46
eller 50 kronor, vore väl där man inte
har andra möjligheter än bilskjutsar
att ta till. Det är klart att sådana kan
bli dyra, men om det är några stycken
ifrån en plats, som slår sig ihop, behöver
ju inte kostnaderna bli så våldsamt
höga heller inom de rimliga avstånd
där det är lämpligt att vederbörande
reser till skolan i fråga.

Vad sedan beträffar frågan om att
utsträcka denna stipendiering till ännu
flera grupper och då särskilt icke svenska
medborgares barn är det klart, att
därvidlag bör vi vara ännu mer generösa
än vi är för dagen. Vi behandlade
denna fråga på det nordiska undervisningsministermötet
i fjol i Reykjavik.
Då gick vi in för att vi skulle försöka
få till stånd förbättringar etappvis. Det
kan emellertid här bli fråga om olika
möjligheter att täcka kostnaderna så att
antingen vistelselandet eller det land,
där vederbörande har medborgarrätt,
betalar, och det blir då även fråga om
en viss reciprocitet. Jag har bedömt
detta så att denna fråga inte har varit
tillräckligt beredd för att man skall
kunna lägga fram ett rimligt förslag, som

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Studiebidrag och stipendier åt lärjungar

inte skulle ensidigt belasta statskassan
i vårt land. Därför har jag inte vågat
mig på att framlägga det förslag som
förelåg. Tvärtom har jag givit studiehjälpsnämnden
i uppdrag att ytterligare
bearbeta ärendet för att under rimligt
hänsynstagande till behovet av större
likformighet söka framlägga ett nytt
förslag, som i så fall säkerligen blir föremål
för prövning redan vid nästa
budgetberedning.

Jag vill emellertid också peka på att
vi ju under de sista åren har fattat beslut,
som inneburit, att främmande medborgare
har kunnat få bidrag till studier
i vissa skolformer i mycket stor utsträckning.
Jag tänker på yrkesskolorna,
där man efter en enkel formell
prövning länge har kunnat bevilja stipendier
åt utländska medborgare, och
även på folkhögskolorna, i fråga om
vilka vi i fjol genomförde en utökning
i detta hänseende. Därför menar jag att
man i propositionen och utskottsförslag
visat god vilja att tillfredsställa
rimliga anspråk.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är mycket glad över
ecklesiastikministerns uttalande, att det
skall vara en målsättning för denna
bidragspolitik att man icke skall sträva
efter att tvinga landsbygdens elever
till alltför långa och tröttande resor,
utan att i sådana situationer inackorderingsmöjligheter
skall träda i stället.

Som kammarens ledamöter kommer
att finna av den debatt som strax kommer
att följa kring punkt 29, står emellertid
även där regeringens ställningstagande
i vägen för de berättigade anspråk
som har rests från kommunerna
för åstadkommande av elevhem just vid
sådant inackorderingsbehov. Yi föreslår
däremot att till dess att man kommer
fram till ett läge, där verkligen inackorderingsmöjlighcterna
blir bättre
än nu, åstadkomma rättvisa genom höjda
resebidrag för denna grupp av elever.

vid allmänna läroverk m. fl. läroanstalter

Beträffande barn till icke svenska
medborgare, som jag nyss sade till stor
del baltisk ungdom, så hänvisar ecklesiastikministern
till att denna fråga
icke skulle vara tillräckligt beredd. Ja,
det är väl en fras som kammarens ledamöter
känner igen från många andra
liknande fall. Vi hörde den senast utvecklas
som argument för den negativa
inställningen till den hjälp som vi här
i kammaren ansåg rimlig att ge barn,
som var behäftade med läpp- och gomdefekter.
Det är alltid detta att man
gömmer sig bakom den formella sidan
av ett ärende och tror att den skall
kunna tjäna som tillräckligt underlag
för ett nej.

Här är det inte fråga om annat än att
kammaren skulle binda sig för en principiell
inställning, att åt barn till icke
svenska medborgare skall ges samma
möjligheter som åt svensk ungdom.
Den detaljutredning, som skall göras
inom studiehjälpsnämnden, kan lika väl
ske efter ett sådant riksdagsbeslut som
före. Här gäller det ett principiellt ställningstagande,
om riksdagen behjärtar
denna grupps rättvisa anspråk eller
icke.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Jag kan efter den förda
diskussionen fatta mig mycket kort. I
stort sett har jag inga svårigheter att
ansluta mig till de synpunkter, som herr
Helén framfört i fråga om de grundläggande
principerna för studiebidragen
och stipendiegivningen på detta område,
lika väl som att kvarstående orättvisor
på området skall kunna elimineras
så fort som möjligt. Jag konstaterar
emellertid att den målsättningen är vi
ense om, såväl Kungl. Maj :t och utskottet
som reservanterna. Frågan är väl endast
i vilken takt vi anser att det skall
kunna realiseras. Vi har från utskottets
sida menat, att det har blivit stor anslagsökning
på just denna punkt och att
vi således får nöja oss med detta i år.

Man kan vid våga konstatera, att

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Stipendier för studier genom korrespondens och vid enskilda realskolor med kom binerad

undervisning

Kungl. Maj:t också i fråga om andra
studiebidrag, studielån och stipendier
för övriga studieformer har inte minst
i år gjort avsevärda insatser, något som
man också bör hålla i minnet, när man
behandlar denna speciella punkt. Jag
vill dock, herr talman, då det gäller
frågan om de utländska elevernas studiehjälp
stryka under önskvärdheten
och behovet av att rättvisa i fråga om
studiehjälp vederfares dem så fort som
förhållandena det medger. Jag har uppfattat
departementschefen så att han på
grund av särskilda omständigheter inte
kunnat ta ställning till detta i år. Jag
hoppas att han är beredd att till nästa
år rätta till vad som brister beträffande
studiehjälpen i detta speciella hänseende.
Skall man dessutom våga uttala en
förhoppning, så är det den, att våra
ekonomiska möjligheter även i framtiden
skall bli sådana, att vi kan fortsätta
med en utbyggnad av studiehjälpen
över huvud taget och då helst så hastigt
som möjligt. På den punkten råder inga
delade meningar mellan utskottet och
reservanterna.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Får jag bara säga till
herr Johansson i Mysinge: Vad du lika
väl kan göra i dag, uppskjut det icke till
i morgon!

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Helén begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
28 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Helén begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 137
ja och 62 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 29

Stipendier för studier genom korrespondens
och vid enskilda realskolor med
kombinerad undervisning

Kungl. Maj :t hade (punkt 233, s. 547
—549) föreslagit riksdagen att dels medgiva,
att för budgetåret 1956/57 måtte få
till stipendier, som under denna punkt
avsåges, utdelas högst 95 000 kronor
dels till Stipendier för studier genom
korrespondens och vid enskilda realskolor
med kombinerad undervisning
för budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Kristiansson in. fl. (1:253) och den
andra inom andra kammaren av herr
Johansson i Västervik m. fl. (11:432),
hade hemställts,

att riksdagen enligt studiehjälpsnämndens
i statsverkspropositionen refererade
förslag måtte besluta höjning av de

Onsdagen den 9 maj 1956 fm. Nr 17

Stipendier för studier genom korrespondens och vid enskilda realskolor med kom -

binerad undervisning

ur förevarande anslag utgående stipendierna,
innebärande

I. beträffande korrespondensstudierna

a) eu höjning från högst 250 till högst
300 kronor av det årliga stipendiebeloppet,

b) ett fastställande av det antal stipendier,
som finge utgå till varje stipendiat,
till fyra vid studier för realexamen
och fem vid studier för studentexamen
och

c) införande i stället för det förhöjda
belopp av 450 kronor, som nu finge utgå
vid deltagande i preparandkurs under
sista studieåret, av ett engångsstipendium
(utöver årsstipendierna) av
600 kronor för deltagande i dylik kurs,

II. beträffande studierna vid enskilda
realskolor med kombinerad undervisning
en höjning från högst 350 till 450
kronor av det årliga stipendiebeloppet,
samt att riksdagen måtte medgiva, att
för budgetåret 1956/57 måtte få till stipendier,
som under denna punkt avsåges,
utdelas högst 125 000 kronor.

I de två under närmast föregående
punkt angivna, likalydande motionerna
1:421 och 11:513 hade, såvitt här vore
i fråga, hemställts att riksdagen måtte
med godtagande av studiehjälpsnämndens
förslag i fråga om anslagsbeloppets
storlek dels medgiva, att för budgetåret
1956/57 måtte till stipendier som under
denna punkt avsåges få utdelas högst
125 000 kronor, dels till Stipendier för
studier genom korrespondens och vid
enskilda realskolor med kombinerad
undervisning för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 80 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:253 och 11:432, till den del de innebure
avsteg från Kungl. Maj:ts förslag,
samt motionerna 1:421 och 11:513 —
såvitt här vore i fråga —

a) medgiva, att förbudgetåret 1956/57

måtte få till stipendier, som under denna
punkt avsåges, utdelas högst 95 000
kronor;

b) till Stipendier för studier genom
korrespondens och vid enskilda realskolor
med kombinerad undervisning
för budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Sundelin, Jacobsson, Malmborg
i Skövde och Widén, fröken Vinge och
herr Helén, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj ds förslag ävensom
med bifall till motionerna 1:421
och It: 513, såvitt här vore i fråga, samt
till motionerna 1:253 och 11:432,

a) dels godkänna av utskottet angivna
ändrade grunder för stipendier för
studier genom korrespondens och vid
enskilda realskolor med kombinerad
undervisning dels ock medgiva att för
budgetåret 1956/57 måtte få till stipendier,
som under denna punkt avsåges,
utdelas högst 125 000 kronor,

b) till Stipendier för studier genom
korrespondens och vid enskilda realskolor
med kombinerad undervisning
för budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 80 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Reservationen under
punkt 29 avser en höjning av anslaget
till stipendier åt sådan ungdom, som
framför allt genom korrespondensstudier
skaffar sig en högre utbildning.
Det är ingen tvekan om att just de rättvisegrundsatser,
som enligt den debatt
vi förde i den förra punkten det råder
allmän enighet om, också här måste
ligga till grund för frågans behandling.
Vi vet alla att samhället gör betydande
besparingar genom att det faktiskt finns
elever, som på egen hand skaffar sig
denna utbildning och därmed inte be -

72 Nr 17 Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Stipendier för studier genom korrespondens och vid enskilda realskolor med kom
binerad undervisning

lastar det allmänna på samma sätt som
de studerande vid de offentliga läroanstalterna
måste göra. Det är såvitt jag
kan förstå en rent praktiskt ekonomisk
värdering från samhällets sida att man
hjälper och stöder denna ungdom. Jag
tror inte heller att man under denna
punkt kan göra debatten till en fråga
om vad som är statsfinansiellt och ännu
mindre samhällsekonomiskt riktigt eller
icke. Skillnaden mellan utskottsförslaget
och reservationen innebär nämligen
en kostnadsökning för statsverket på
30 000 kronor. Det kan inte gärna sägas
att här går gränsen mellan dem som
vill bevara höga skatter och dem som
anser att skatterna bör sänkas. Hela
denna debatt måste föras åt sidan åtminstone
på denna punkt, och jag tror
att det vore välgörande om kammarens
ledamöter läte sig vägledas av sina egna
praktiska erfarenheter av hur dessa
energiska ungdomar genom korrespondensstudier
bidrar till vår försörjning
av kvalificerad arbetskraft.

Jag ber att med dessa ord, herr talman,
få yrka bifall till reservationen
under punkt 29: Stipendier för studier
genom korrespondens och vid enskilda
realskolor med kombinerad undervisning.

Herr HOPPE (s):

Herr talman! Det var en liten händelse
i dag på morgonen som gör att
jag skulle vilja ta mig friheten att komma
med en allmän deklaration i frågan
om vårt ställningstagande till åttonde
huvudtiteln. Det var några kammarkamrater
som gjorde fräna anmärkningar
på det resultat statsutskottet kommit till
i ett par punkter och dessutom angrep
departementet i samma avseende och
därvid förklarade, att Kungl. Maj:t när
det gällde åttonde huvudtiteln visat en
mycket beklaglig snålhet. Jag tror att
ett sådant påstående kan man komma
fram till endast om man stannar inför

valda stycken av åttonde huvudtiteln.
Vi har väl alla speciella önskemål och
hjärteangelägenheter att framföra, och
får vi inte dem tillgodosedda tycker vi,
att Kungl. Maj:t är snål. Jag tror att
ett sådant resonemang är ett beklagligt
generaliserande. När man tar del av
åttonde huvudtiteln kan man inte undgå
att få rätt starka intryck av att det
varit möjligt för Kungl. Maj:t att i
detta sammanhang visa prov på rätt
mycket av generositet.

Nu är det så att vid sidan om den
mycket digra och svällande åttonde
huvudtiteln finns en hel lång rad motioner
där olika önskemål förts fram,
som ställer ytterligare krav på statskassan.
Nu tycker inte herr Helén om
mig därför att jag talar om statskassan
i detta sammanhang, men han får försöka
förlåta mig såsom skett ett par
gånger tidigare och kanske också blir
fallet i fortsättningen. Det är klart att
de olika motionerna delvis kanske inte
innebär så stora krav, men det finns
som jag nämnde en hel rad sådana önskningar.
Om jag inte tar fel har vi gjort
ett överslag av vad ett bifall till dem
skulle innebära och då kommit fram
till att det skulle gå på åtskilliga tiotal
miljoner kronor, om man skulle säga ja
till alla. Nu är det ingen som begärt att
man skall säga ja till alla, men vi kommer
då och då till en punkt där det
sägs, att här kan vi väl alltid kosta på
oss litet, det betyder så föga i sammanhanget.
Utskottsmajoriteten har emellertid
varit på det klara med att det
går inte att handla så här, och därför
går det inte att bifalla denna motion.
Jag vill emellertid göra herr Helén och
hans kamrater uppmärksamma på att
Kungl. Maj :t inte är direkt avvisande
på denna punkt utan säger, att det finns
en hel del starka skäl som talar för en
ökning av anslaget. Men om Kungl.
Maj :t är välvillig kan vi väl säga, att
utskottet flödar av välvillighet, och man
tycker ju då att det kunde vara till -

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Bidrag till inrättande av skolhem för lärjungar vid högre läroanstalter

räckligt för motionärerna att bli föremål
för så mycken vänlighet.

Herr Helén kom nyss i annat sammanhang
med ett vänligt råd — och vi
är mottagliga för sådana! •— Han sade
att det goda du kan göra i dag, skall
du inte uppskjuta till i morgon. Ja, det
där låter vackert och riktigt, men det
kan tyvärr inte tilllämpas i alla fall.
Ty om det inte finns några möjligheter,
ekonomiska m. fl., att tillgodose ett visst
önskemål, så måste också herr Helén
avstå från dettas förverkligande. Herr
Helén får försöka ha litet tålamod med
oss, som är med om att dela ansvaret
för den sittande regeringens budget, för
att vi i dag ställer oss avvisande till
krav vid enskilda punkter, även om de
ligger oss varmt om hjärtat och vi ville
säga ja till de framställda önskemålen.
Praktiskt taget alla motioner, som ligger
på utskottets bord, har våra varma
sympatier. I sak är vi också mycket
sympatiskt inställda till herr Heléns
framstöt, men vi har ansett det riktigt
att för dagen avvisa herr Heléns begäran.
Samtidigt har vi emellertid i klara
ordalag uttalat en önskan om att frågan
måtte komma tillbaka och då få en
positiv lösning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 30

Bidrag till inrättande av skolhem för
lärjungar vid högre läroanstalter

Kungl. Maj :t hade (punkt 234, s. 549
och 550) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till inrättande av skolhem för
lärjungar vid högre läroanstalter för
budgetåret 1956/57 anvisa clt reservationsanslag
av 1 200 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av
herr Holmberg väckt motion (11:380),
i vilken hemställts att riksdagen måtte
besluta att till bidrag för inrättande av
skolhem vid högre läroanstalter anvisa
ett reservationsanslag på 3 000 000 kronor; dels

ock de två under närmast föregående
båda punkter angivna, likalydande
motionerna 1:421 och 11:513, i
vilka, såvitt här vore i fråga, hemställts
att riksdagen måtte med godtagande av
i motionerna föreslagen ändring av anslagets
benämning för budgetåret 1956/57
anvisa ett belopp av 3 000 000 kronor
med bemyndigande för Kungl. Maj :t att
medgiva bidrag inom en medelsram av
5 000 000 kronor, samt att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning beträffande behovet
av elevhem på längre sikt.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
11:380 samt 1:421 och 11:513 — sistnämnda
båda motioner såvitt här vore
i fråga — till Bidrag till inrättande av
skolhem för lärjungar vid högre läroanstalter
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 1 200 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Sundelin, Jacobsson, Malmborg
i Skövde och Widén, fröken Vinge och
herr Helén, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
med bifall till motionerna 11:380,
såvitt gällde anslagsbeloppet, samt
1:421 och 11:513 — sistnämnda båda
motioner såvitt här vore i fråga —

a) medgiva att bidrag, som avsåges
under denna punkt, måtte under budgetåret
1956/57 beviljas inom en bidragsram
av 5 000 000 kronor,

b) till Bidrag till inrättande av skolhem
för lärjungar vid högre läroanstal -

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Bidrag till inrättande av skolhem för lärjungar vid högre läroanstalter

ter för budgetåret 1956/57 anvisa ett
reservationsanslag av 3 000 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! De viktigaste skolfrågorna
vid denna riksdag skall vi som
bekant behandla först om ett par dagar,
när enlietsskolans förverkligande
och de därmed sammanhängande frågorna
om byggnadsprogram och lärarutbildning
kommer upp till behandling.
Men en stor del av de frågor, som vi
nu skall besluta om, har också direkt
samband med de reformer enhetsskolans
anhängare vill genomföra. Så är
bland annat fallet med ordnandet av de
ekonomiska förutsättningarna för skolgången,
så att vi får en bättre demokrati
på det området, vilket nästan undantagslöst
för med sig att vi samtidigt
vinner betydande pedagogiska fördelar.

Det är ingen tvekan om att en effekt
av här nämnt slag skulle vinnas genom
åtgärder i det syfte som den kommunistiska
gruppen har motionerat om i
anslutning till åttonde huvudtiteln. Yi
har sålunda t. ex. föreslagit en ökning
av anslaget till skolhem. På den punkten
har även andra motioner avgivits med
i huvudsak samma innehåll, och dessa
har tillstyrkts av reservanterna i utskottet.
Beträffande statsutskottets behandling
av denna fråga har det för övrigt
frapperat mig att ett ärende av detta
slag, vilket har så utomordentlig betydelse
för landsbygdens ungdom, inte
har intresserat en enda av de utskottsledamöter,
som annars alltid brukar berömma
sig av att vara landsbygdens
speciella företrädare. Särskilt för ungdomarna
i de glesbebyggda områdena i
vårt land skulle en bättre tillgång på
skolhem vara till mycket stor hjälp. Som
regel måste dessa ungdomar nämligen
söka sig in till tätorterna för att skaffa
sig den ytterligare utbildning de behöver
utöver folkskolan. Inte nog med alt
denna ungdom har ett mycket svårt
handikap i långa resor och dyr inkvar -

tering, utan ofta gör också bostadsbristen
på skolorten det praktiskt taget
omöjligt för ungdomarna att skaffa sig
den önskade utbildningen.

Med hänsyn till den principiella överensstämmelsen
mellan denna och ett par
följande frågor ber jag att i detta sammanhang
också få säga några ord om
dem. Jag tänker därvid på de två kommunistiska
motionerna om skolmåltider
och fri materiel. Framför allt beträffande
förstnämnda frågan råder det
sedan många år tillbaka ett starkt missnöje
från kommunernas sida med statsmakternas
åtgärder — eller rättare sagt
brist på åtgärder. De många motioner
som avgivits i det sammanhanget i år
får också betraktas som ett uttryck för
att man inom olika partier — givetvis
med undantag för högern, där man ju
anser alla skolreformer av detta slag
vara av ondo — medger det berättigade
i kommunernas anmärkningar.

Men därifrån och till praktiska handlingar
tycks det ju vara ett mycket långt
steg, om man skall döma av utskottsbehandlingen.
För vår del har vi under
en lång följd av år påyrkat en rättvisare
behandling av kommunerna i detta
avseende. Det innebär samtidigt krav
på rättvisare skattepolitik, eftersom den
ständigt fortgående övervältringen av
statsutgifter på kommunerna innebär en
motsvarande övervältring av den sammanlagda
skattebördan från folk med
goda inkomster till folk som har det
sämre ställt.

När regeringen nu föreslår en minskning
av anslaget till skolmåltider med
ytterligare en halv miljon, betyder detta
att man lastar över denna börda på
kommunerna utan att kommunerna har
fått motsvarande förbättring av sitt
skatteunderlag. År efter år uppför emellertid
nu utskottet en komisk sketch,
som består i att man helt erkänner
det berättigade i motionärernas synpunkter
och beklagar att ingenting blivit
gjort men slutar med att föreslå,
att riksdagen inte heller detta år skall

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Bidrag till inrättande av skolhem för lärjungar vid högre läroanstalter

göra någonting — skall avstå från att
rätta till missförhållandena. Vad utskottet
kallar en motivering för detta
underliga beteende är som bekant att
det pågår en utredning. Det är ju i
och för sig samma svepskäl som herr
Helén så rättvist karakteriserade för en
en stund sedan. Den utredning som pågår
har starka tendenser att bli en
evighetsutredning, och vi kan över huvud
taget inte förstå, att den skulle kunna
få vara ett skäl för riksdagen att
inte nu vidtaga åtgärder beträffande en
del av de detaljer, som ingår i den samlade
utredningen. Sådana åtgärder kan
nämligen inte vara något hinder för den
fortsatta utredningen. Riksdagen kan
självfallet besluta om sådana detaljer
som det här gäller i avvaktan på en
mera genomgripande reform av statsbidragsbestämmelserna.
Detta kanske
också bidrar till att få utredningen och
vederbörande departement att röra på
sig litet snabbare.

Herr talman! Detta är min motivering
för ett yrkande om bifall till reservationen
nr 6. Beträffande de övriga två
skolmotionerna får jag återkomma.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Jag vill börja med att
framhålla vad vi sagt i vår motion, att
vi anser att beteckningen »skolhem»,
som står i rubriken, borde ändras till
»elevhem». I ordet skolhem ligger ju
en annan betydelse än vad som åsyftas
under denna punkt.

Statsrådet Persson sade i sitt anförande,
att vi borde utforma stödet till
landsbygdsungdomen så, att inackordering
sattes framför resor till skolorten.
•lag kan principiellt ansluta mig till
denna statsrådets uppfattning, men jag
vill tillägga, att det finns många fall
där bostadsförhållandena är sådana att
jag föredrar resor framför inackordering.

De ungdomar från landsbygden, som
söker inackordering, kommer i många
fall till hem, som inte alls är lämpade
för att ta emot dem. Här har skett en
mycket markant förskjutning. Förr
fanns det privatpersoner som drev ett
slags elevhemsverksamhet. De var inställda
på att under vintern ta emot
skolelever och ge dem inte bara rum
och mat utan även omvårdnad. Tyvärr
har denna kategori försvunnit. Vi kan
fråga oss vad denna brist beror på.
Kan det bero på den höjda levnadsstandarden,
på brist på arbetskraft och
på den kraftigt ökade tillströmningen
av elever från landsbygdens till våra
läroverk?

Det finns vissa möjligheter att få hyra
rum, men att få en helinackordering är
praktiskt taget omöjligt. Hur det kan
vara ställt för de elever vid våra högre
skolor, som inte har hem på skolorten,
visar en undersökning i tre skolstäder
i Dalarna. Den berör ungefär 450 elever
som inte bor i föräldrahemmet. Endast
ett fåtal av dessa har kunnat ta
sin tillflykt till släktingar. Av de övriga
hyr 70—80 procent rum och äter ute.
Många får ett morgonmål och tillsyn i
bostaden, men det gäller ingalunda alla.
Tillsynen vid sjukdom och mathämtningen
sköter ibland rumskamraten, om
man har sådan. Några måste gå ut
och äta, även om de är sjuka. Var fjärde
inackorderad i dessa städer går till
skolan utan eller så gott som utan morgonmål.
I en stad hade 30 procent bytt
rum redan under första läsåret.

Jag har en smula personlig erfarenhet
härvidlag. Jag skall inte relatera denna,
men jag får säga, att det är beklämmande
att jämföra hur vissa av dessa som
hyr rum liar det i jämförelse med dem
som bor på elevhem. Jag gjorde ett
besök på elevhemmet i Strängnäs, och
efter ett sådant besök vill man säga:
»Tänk om vi överallt vore så långt komna
som vid det läroverket!» Det var ett
elevhem som verkade idealiskt uppbyggt
och idealiskt skött, och det ska -

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Bidrag till inrättande av skolhem för lärjungar vid högre läroanstalter

pade både den hemtrevnad och det
skydd, som ungdomar i skolåldern är
i behov av.

Skolöverstyrelsen konstaterar också
att det är synnerligen angeläget med
en ökning av elevhemmen och att skolungdomen
på vissa orter är inkvarterad
under föga tillfredsställande förhållanden.
Det förslag som här är framlagt
och som vi har tillstyrkt innebär en
höjning av anslaget med 1,8 miljoner.
Vidare föreslås en medelsram för beviljandet
av bidrag på 5 miljoner kronor.
Man frågar sig: När situationen i
dag är sådan som den är på detta område,
hur skall det bli om fem, sex år,
när de verkligt stora kullarna kommer,
när mycket större elevårgångar söker
sig från landsbygden till våra gymnasier.
Jag tror att det ligger en fara i
uppskov med den utbyggnad som här
föreslås och ber härmed att få yrka
bifall till reservationen på denna punkt.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det finns ingen anledning
för mig att här gå in i någon principdebatt,
ty jag tror att vi alla är helt
och hållet överens om att det behövs
flera skolhem. Frågan är bara i vilken
takt vi kan uppföra dylika. Och därvidlag
kommer ju alla våra besvärligheter
på byggnadsmarknaden in i bilden.

Herrar Widén och Holmberg är i den
behagliga ställningen att inte behöva
rekommendera vad slags byggnader vi
skall underlåta att uppföra för att i stället
kunna bygga desto flera av just dessa.
Det förhåller sig faktiskt på det sättet
att man inte kan räkna med en ö"kning
av byggnadsverksamheten på ett
område utan att detta går ut över ett annat.
Herr Widén säger att skolöverstyrelsen
har bedömt inrättandet av dessa
skolhem såsom synnerligen angeläget.
Ja, skolöverstyrelsen har föreslagit ungefär
fördubblad byggnadskvot även
för folkskolor och läroverk, men jag
liar inte märkt att herr Widén et con -

sortes har instämt genom någon reservation
på den punkten. Också detta
skulle ur vissa synpunkter kunna vara
motiverat, men vi har inte möjligheter
därtill nu.

När jag denna gång, trots medvetandet
om det stora behovet härvidlag, har
stannat för oförändrat anslag, så är det
därför att jag har fått fullt klart för
mig att det måste bli oförändrad byggnadskvot
på detta område. Och då är
det ingen mening med att sätta upp en
anslagssumma som inte kommer att
kunna utnyttjas. Hur behjärtansvärt ändamålet
således i och för sig än är
kan jag inte finna annat än att Kungl.
Maj :ts och utskottets förslag är sådant,
att vi i dagens läge kan acceptera det.

Herr HOLMBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet säger att jag
befinner mig i det läget att jag inte behöver
ange vilka åtgärder som bör anstå
för att vi i stället skall få möjlighet
till bättre skolförhållanden. Egentligen
behöver man väl inte göra ett sådant
förslag, eftersom det i budgeten finns
ett mycket stort outnyttjat utrymme härför.
Dessutom är statsrådets påstående
felaktigt, ty vår grupp har angivit vad
det är som vi anser skall anstå för att
man skall få bättre utrymme för uppgifter
på det kulturella området. Vi har
bl. a. föreslagit en betydande begränsning
av militära rustningar för att få
större möjligheter till kulturell upprustning.

Jag är givetvis anhängare av den linjen
att man måste göra en avvägning
av de statliga utgifterna. Jag kan i det
sammanhanget också erinra om att det
från andra partier görs en sådan avvägning
även när det gäller åttonde huvudtiteln.
Högern är nu på ungefär samma
linje som man var beträffande de statliga
investeringarna och beträffande
socialhuvudtiteln, nämligen att man
skall åstadkomma begränsningar också
på kulturhuvudtiteln för att få mera
till rustningar. Vi går en rakt motsatt

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Bidrag till inrättande av skolhem för lärjungar vid högre läroanstalter

väg. Under sådana betingelser — men
även oavsett detta förhållande — kan
man genomföra de åtgärder vi föreslår
för att skapa bättre skolförliållanden.

Herr HOPPE (s):

Herr talman! Jag skall be att få börja
mitt lilla inlägg med att säga att jag
har mycket livliga sympatier för denna
framstöt. Detta beror på att jag i levande
livet har sett vilka svårigheter
landsbygdens ungdom har att bli placerad
i läroverksstäderna på ett tillfredsställande
sätt. Men jag har ändå böjt
mig för det som kan anföras — såsom
det gjordes nu av herr statsrådet •— och
nödgas inta en negativ inställning till
frågan om en höjning av anslaget.

Vi har ju inte skrivit något långt utskottsutlåtande
på den här punkten och
jag begriper inte riktigt vad det är som
far i herr Holmberg när han kallar
utlåtandet för en komisk sketch; i så
fall har han sannerligen inte stora pretentioner
på komik. Han talar om »det
som kallas för motiveringen» och använder
vidare uttrycket svepskäl. Jag
har ett starkt intryck att herr Holmberg
inte har läst på läxan ordentligt
eller i varje fall inte har tillgodogjort
sig den. Herr Holmberg sade att han
inte förstod motiveringen. Om så är
fallet kanske det inte beror på utskottets
arbete och på den motivering vi
har framfört. Jag vill inte påstå att förhållandet
skulle bero på någon klen utrustning
hos herr Holmberg, men jag
skulle som sagt tro, att han läst på dåligt,
eller på en tillfällig tankelättja hos
herr Holmberg.

Jag tror att vi inte har någon annan
väg att gå än den utskottet föreslår
och jag var mycket tacksam över att
herr statsrådet, när han förklarade sig
för närvarande stå negativ till en vidare
utbyggnad på detta område, sade
att detta beror på att det inte finns
möjligheter för niirvarande att bygga
mer — med hänsyn till byggnadskvo -

ten. Jag tror inte det är mycket mer
att säga i denna fråga, hur önskvärt
det än är med flera skolhem. Jag vill
emellertid begagna tillfället att vädja
till statsrådet att han, så snart det finns
möjligheter, ekonomiska och i fråga om
läget på byggnadsmarknaden, ger ett
handtag åt landsbygdens ungdom.

Jag ber, herr talman, få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herrar
Widén och Holmberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
30: o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herrar
Widén och Holmberg begärde dock
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 144 ja och 57 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 31—33

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Punkten 34

Bidrag till anordnande av skolmåltider

Kungl. Maj:t hade (punkt 238, s.
554—556) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1956/57
anvisa ett förslagsanslag av 25 000 000
kronor.

I samband härmed har utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.

I en inom andra kammaren av herr
Holmberg in. fl. väckt motion (11:381)
hade hemställts, såvitt här vore i fråga,
att riksdagen måtte besluta att statsbidrag
till anordnande av skolmåltider
skulle beräknas på ett bidragsunderlag
av kr. 1:05 för varje utspisad måltid;
vid bespisningsenheter med högst två
läraravdelningar skulle bidragsunderlaget
dock utgöra kr. 1: 35 per måltid,
och för elev från annat skoldistrikt
kr. 1: 25 per måltid, samt för s. k. oslofrukost
och måltid bestående av gröt
eller välling 50 respektive 30 öre per
måltid.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 12
och II: 25 samt II: 381, sistnämnda motion
såvitt här vore i fråga, till Bidrag
till anordnande av skolmåltider för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 25 000 000 kronor;

b) i anledning av motionerna 1:421
och 11:513, såvitt här vore i fråga,
samt av vad utskottet uttalat under förevarande
punkt i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet anfört.

Punkten föredrogs, och anförde därvid: Fröken

LöWENHIELM (fp):

Herr talman! Det är ur många synpunkter
angeläget, att frågan om statsbidrag
till kommunerna mycket snart
ordnas så, att rimligt bidrag utgår till
skolmåltiderna. Det finns en grupp av
elever, som är sämre ställda än andra,

och det är de resande och de inackorderade.
Om det inte nu går att någorlunda
snabbt lösa frågan om statsbidrag
i alla dess former till kommunerna, borde
man provisoriskt bryta ut frågan
om statsbidrag till skolmåltider för elever
från främmande kommuner. Dessa
barns föräldrar har, trots att barnen får
stipendier, mycket högre kostnader för
sina barn än de föräldrar, vars barn
bor i skolorten. De barn, som bäst behöver
skolmåltiderna, är också de, som
reser hemifrån i tidig otta och kommer
hem sent på kvällen.

Herr talman! Det finns nu nybyggda
läroverk, som har fina storkök och
matsalar och ingen mathållning för eleverna.
Det finns också andra nybyggda
läroverk, där man har lärt av detta och
inte alls byggt några bespisningslokaler.
Man kan inte nog understryka vikten
av att staten på denna punkt ordnar
på bästa sätt. Jag har, herr talman, intet
yrkande, men instämmer i utskottets beklagande
av att omprövningen av ifrågavarande
statsbidrag ännu ej slutförts.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Utöver vad jag tidigare
anfört beträffande skolmåltiderna skullc
jag ytterligare vilja framhålla, att jag
inte i likhet med den föregående talaren
kan nöja mig med att bara instämma
i beklaganden år efter år av de
bristfälligheter som finns. Vi har pekat
på en del åtgärder, genom vilka
man skulle kunna åstadkomma provisoriska
förbättringar i avvaktan på mera
genomgripande förändringar av statsbidragsbestämmelserna.
Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till motionen
i andra kammaren nr 381.

Herr HOPPE (s):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
göra de ärade kammareladmöterna uppmärksamma
på att frågan om statsbidrag
till skolmåltider är föremål för utredning,
varför vi i utskottet inte har
funnit anledning att för närvarande till -

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Bidrag till anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn

styrka sådana åtgärder och beslut, som
motionärerna har tänkt sig. För övrigt
vill jag, herr talman, hänvisa till utskottets
framställning och yrka bifall
till dess förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde proposftioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till motionen
II: 381, såvitt nu vore i fråga; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 35—45

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 46

Bidrag till anordnande av skolskjutsar
för skolpliktiga barn

Punkten föredrogs, och yttrade därvid: Herr

WIDÉN (fp):

Herr talman! På denna punkt har det
inte funnits någon motion. Anledningen
till att jag begärt ordet är, att det kommit
till min kännedom, att det inom
skolöverstyrelsen för närvarande pågår
en omarbetning av nu gällande anvisningar
rörande skolskjutsar för skolpliktiga
barn. I dessa bestämmelser
finns bland annat intaget, att hänsyn
måste tas »såväl till antalet barn, vilka
genom skjutsningen få sin skolgång underlättad,
som till kostnaderna. Skjutsning
av ett enstaka eller ett fåtal barn
kan i vissa fall av kostnadsskäl ej genomföras,
även om väglängderna i och
för sig skulle kunna motivera skjutsar.»

Sedan talas det också om inackordering
och om att man kan medge skolskjutsar,
när utgifterna härför inte överstiger
inackordcringskostnaderna.

Jag förstår den principiella inställningen
och jag känner också väl till hur
kostnaderna för skolskjutsar stiger i
höjden. Men när man sitter i en skolstyrelse
och skall ta ställning till de
enskilda fallen, frågar man sig om inte
bestämmelserna är alltför njugga. Det

är klart att det härvidlag måste ske en
avvägning. Många gånger kommer man
emellertid till det resultatet, att hänsynen
till de människor det här gäller,
eleverna och deras föräldrar, är viktigare
än hänsynen till de ekonomiska
konsekvenserna.

Jag skulle därför, inför den omarbetning
av bestämmelserna som nu skall
ske, vilka ifrågasätta, om inte vissa uppmjukningar
av dessa bestämmelser skulle
kunna företas. När vi hemma hos oss
i måndags hade sammanträde i skolstyrelsen,
hade vi att behandla ett fall, där
statsbidrag inte längre skulle utgå därför
att ett av barnen hade flyttat från
platsen. Man beslöt emellertid att skolskjutsen
skulle bibehållas, trots att kommunen
inte fick något statsbidrag därtill.
Det finns tyvärr flera sådana fall,
där vi av hänsyn till både föräldrar
och barn har ansett det nödvändigt att
kommunen tar på sig hela kostnaden
för skolskjuts. Många anser att det är
orimligt, att kommunerna på detta sätt
skall bära kostnaden för en sak som
är ett hela landets intresse. Det ligger
mycket i detta, och det är därför som
jag i detta sammanhang velat ta upp
frågan om en uppmjukning av bestäm''
melserna.

När man för fram tanken på inackordering
i stället för skolskjutsar möter
man helt naturligt motstånd bland föräldrar
med barn i den ålder som det
här gäller. Föräldrarna åtar sig åtskilliga
kostnader bara för att slippa lämna
ifrån sig barnen och ha dem inackorderade
på annan plats.

Det finns också någonting som heter
självskjutsar. Bestämmelserna är emellertid
sådana, att bidrag därtill inte kan
lämnas för barn som går i lägre klass
än klass 7. Detta kan ur vissa synpunkter
vara riktigt, men jag tror att det
borde finnas möjlighet till en mjukare
tolkning av bestämmelserna även i detta
avseende. Det finns bland de barn, som
går i lägre klasser, sådana som är så
försigkomna, att det inte skulle inne -

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Bidrag till kostnaderna för tillhandahållande av fria läroböcker m. m. — Kurser
för lärare m. fl.

bära några nackdelar, om de finge använda
självskjuts och erhöll bidrag därtill.
Många gånger skulle kanske föräldrarna
kunna ingripa vid otjänlig väderlek
och hjälpa barnen att komma till
skolan.

Jag har bara velat framföra dessa
synpunkter, samtidigt som jag vädjar
till dem, som nu skall omarbeta ifrågavarande
bestämmelser, att se det hela
litet mera ur barnens och föräldrarnas
synpunkter än ur ekonomiska synpunkter.

Herr HOPPE (s):

Herr talman! Jag kan inte se att det
finns mycket att erinra emot vad herr
Widén här anfört. Jag vill nu bara, samtidigt
som jag tar mig friheten påpeka
att utskottet för sin del varit enigt på
denna punkt, yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

handahållande av fria läroböcker m. m.
för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 9 900 000 kronor.

Punkten föredrogs, och yttrade därvid: Herr

HOLMBERG (k):

Herr talman! Även vid denna punkt
hemställer jag om bifall till motion
II: 381.

Herr HOPPE (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen i nu förevarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 48—55

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47

Bidrag till kostnaderna för tillhandahållande
av fria läroböcker m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 251, s. 571)
föreslagit riksdagen att till detta ändamål
för nästa budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 9 900 000 kronor.

I samband härmed har utskottet till
behandling förehaft den inom andra
kammaren av herr Holmberg m. fl.
väckta motionen (11:381), vari hemställts,
såvitt här vore i fråga, att riksdagen
måtte besluta att statsbidrag för
tillhandahållande av fria läroböcker
m. m. skulle utgå med 25 kronor för
varje vid slutet av föregående läsår inskriven
lärjunge.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 381,
såvitt här vore i fråga, till Folkskolor
m. m.: Bidrag till kostnaderna för till -

Punkten 56

Kurser för lärare m. fl.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för att beklaga, att jag inte varit
djärv nog att komma annat än med en
blank reservation. När ärendet var uppe
i andra avdelningen hade kammaren
nämligen ännu inte behandlat den fråga,
om vilken båda kamrarna snart
skall ha gemensam omröstning, nämligen
frågan om hjälp till barn med gomdefekter.
Denna motion, för vilken jag
vill säga några ord nu, berör alldeles
samma område. Skolöverstyrelsen har
i sina petita tagit upp 12 000 kronor
att användas för fortbildning av sådana
lärare, som har att göra med barn med
svårare tal- och läsrubbningar. Om skolöverstyrelsen
hade fått dessa 12 000 kronor,
hade man kanske i någon mån

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

kunnat reparera de skador, som de barn
är offer för som nu har kommit så
långt, att man inte genom operativa ingrepp
kan öka deras talförmåga, d. v. s.
barn som nått upp i skolåldern och
kanske rent av kommit upp i de sista
klasserna. Alla vet att talet har oerhört
stor betydelse. Oförmåga att tala eller
stora svårigheter att tala är i många fall
otroligt utvecklingshämmande. Det innebär
isolering för barnet och är för
omgivningen en svår påfrestning.

Jag är alldeles övertygad om att ifall
jag hade varit djärv nog att yrka bifall
till motionen, hade kammaren i konsekvens
med sitt ställningstagande när det
gällde den andra motionen måst taga
också denna. Men alla har väl läst, ärade
ledamöter, hur välvilligt utskottet
har skrivit i denna fråga, att det har
betygat hur nödvändig denna sak är och
sagt att så snart omständigheterna medger
det bör spörsmålet tas upp. Jag är
övertygad om att den lilla summa denna
sak betingar inte kan vara avskräckande.
När frågan kommer igen hoppas
jag kammaren tar förslaget utan vidare.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 57—63

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6b

Understöd åt folkhögskolorna

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Till vad utskottet i föreliggande
fråga haft att säga är icke
mycket att tillägga. Dess skrivning är
mycket positiv i fråga om ett förverkligande
av 1946 års skolkommissions förslag
om ett ökat statligt stöd åt folkhögskolorna,
och dess hemställan är så vitt
jag kan se den enda tänkbara i föreliggande
situation.

C — Andra kammarens protokoll 1956. Nr

Understöd åt folkhögskolorna

Annat var ju heller knappast att
vänta. Motioner från skilda håll oberoende
av partitillhörighet har understrukit
vikten av frågans snara lösning. Till
detta kommer statsutskottets tydliga
fjolårsbeställning. I årets motivering
konstaterar också utskottet med beklagande,
att denna beställning inte effektuerats,
det vill säga »att förslag i ämnet
inte framlagts för innevarande års
riksdag». Säkerligen hade utskottet
skärpt sitt yttrande i ännu högre grad,
om det inte erhållit kännedom om att
ecklesiastikdepartementet anmodat skolöverstyrelsen
att företa en översyn av
skolkommissionens nu tioåriga betänkande
samt ånyo avgiva utlåtande i
ärendet. Om den saken är ingenting att
säga. Givetvis har flera av betänkandets
siffror förlorat en del av sin aktualitet
under de gångna åren — jag tänker då
närmast på kostnadskalkylerna. Möjligen
kan man tycka, att det är i senaste
laget att göra något åt statsutskottets
fjolårshemställan först sedan årets riksdag
tagit sin början. Vidare har, så
långt jag kan se av statsutskottets meddelande
om skrivelsen till skolöverstyrelsen,
inte någon tid blivit bestämd för
avgivande av utlåtandet i fråga. Där
kvarstår alltså ett frågetecken. Efter att
frågan år från år förhalats, må det verkligen
förlåtas, om man hyser litet misstänksamhet.

Utskottet har emellertid här klart och
tydligt sagt sin mening. Utskottet förutsätter,
att nämnda bearbetning färdigställes
i så god tid, att Kungl. Maj:t
kan för 1957 års riksdag framlägga förslag
i ämnet. Det är också att hoppas,
att denna för det fria och frivilliga folkbildningsarbetet
och över huvud taget
för lösande av framtidens skolproblem
så viktiga fråga äntligen löses och det
på ett för alla parter tillfredsställande
sätt. Det innebär, herr talman, att folkhögskolan
får det statliga stöd, som den
i så hög grad behöver men också —
även det i utomordentligt hög grad —
förtjänar.

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Kyrkoherdar och konsulenter för döva: Avlöningar

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! I egenskap av motionär
i denna fråga vill jag också säga några
ord.

Vi har i vår motion framhållit under
vilka besvärliga ekonomiska förhållanden
folkhögskolorna arbetar och att
det blir allt svårare för varje år att finansiera
denna verksamhet. Den betydelse
folkhögskolan har är av alla omvittnad.
Den har varit och är alltjämt
en livgivande faktor i vår svenska demokrati.

Man kan mycket väl förstå, att det
blir svåra avväganden när det gäller
anslagsfördelningen, men beträffande
folkhögskolan är det inte rimligt, att
denna betydelsefulla skolform under
någon längre tid skall finansiera sin
verksamhet på så sätt, att de ideella organisationerna
tar sina knappa medel i
anspråk, att de är hänvisade till lotterier
o. d. Det bör i väsentligt större utsträckning
än hittills vara en samhällets
angelägenhet att stödja denna skolform.

Vi har i vår motion föreslagit, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställer, att proposition om ökat statligt
stöd åt folkhögskolorna måtte föreläggas
1957 års riksdag. Vi konstaterar
med tillfredsställelse, att utskottet i allt
väsentligt gått oss till mötes i sin skrivning.
Utskottet beklagar först, att förslag
i ämnet icke framlagts för innevarande
års riksdag. Vidare förutsätter
utskottet, att Kungl. Maj:t till 1957 års
riksdag framlägger förslag i ämnet.
Med denna starka och positiva skrivning
från utskottets sida kan man med
säkerhet utgå ifrån, att folkhögskolan
vid nästa års riksdag kan motse det
ökade statliga stöd, som den är i så
stort behov av och som vi räknar med
som det angelägnaste när det gäller att
stödja denna bildningsform.

Herr talman! Jag vill med det anförda
understryka vad utskottet har anfört
och hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 65—85

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 86

Kyrkoherdar och konsulenter för döva:

Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 291, s. 635
—638) föreslagit riksdagen dels att godkänna
av departementschefen angiven
avlöningsstat för kyrkoherdar och konsulenter
för döva, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1956 57,
dels ock till Kyrkoherdar och konsulenter
för döva: Avlöningar för budgetåret
1956''57 anvisa ett förslagsanslag
av 99 800 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra
kammaren av herrar Ilåslad och Netzén
väckt motion (11:393), vari hemställts
att riksdagen ville vidtaga sådan ändring
i propositionens förslag rörande
konsulenterna för döva, att ifrågavarande
tjänster överflyttades till socialstyrelsen
eller alternativt att ärendet återremitterades
till skolöverstyrelsen för
grundligare utredning.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionen II: 393,

a) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för kyrkoherdar och konsulenter
för döva, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1956 57;

b) till Kyrkoherdar och konsulenter
för döva: Avlöningar för budgetåret
1956''57 anvisa ett förslagsanslag av
99 800 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

HÅSTAD (h):

Herr talman! Jag har i dag fått två
motioner avstyrkta men anser inte att
det är nödvändigt att hålla ett begrav -

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Kyrkoherdar och konsulenter för döva: Avlöningar

ningstal över båda dessa. Denna gång
anser jag mig emellertid böra säga ett
par sorgsens ord.

Den motion som herr Netzén och jag
väckt berör en, kvantitativt sett, mycket
liten fråga, nämligen överflyttning av
dövkonsulentverksamheten från skolöverstyrelsen
till arbetsmarknadsstyrelsen.

När en sådan ändring görs bör dock
det första villkoret vara, att det verkligen
finns ett behov därav. Jag har
emellertid inte i propositionen eller i
utskottsutlåtandet eller på något annat
sätt kunnat se, att den verksamhet, som
hittills bedrivits av konsulenterna i
skolöverstyrelsens regi, varit annat än
välsignelsebringande för dem det gäller.
Det är alltså inte på något sätt bevisat,
att den föreslagna överflyttningen är förestavad
av ett praktiskt behov.

Sedan kommer den rent formella frågan.
När en överflyttning av en tjänstemannagrupp
från ett ämbetsverk till ett
annat skall göras borde det vara ganska
självklart, att den erfarenhet som tjänstemannagruppen
har beaktas så till vida,
att vederbörande tillfrågas om sina
synpunkter på överflyttningen. Så har
icke skett i detta fall. En överflyttning
har alltså skett av denna grupp från ett
ämbetsverk till ett annat utan att gruppen
har fått vetskap om detta förrän
äskandet utformats. Jag måste säga att
en sådan ordning — även om det rör
en liten grupp —- strider mot själva
andan i den förhandlingsordning som
genomförts för statstjänarna.

Den vård, som handhas av dövkonsulenterna,
kan förläggas till arbetsmarknadsstyrelsen
eller till socialstyrelsen
eller också till skolöverstyrelsen.
•lag skulle ändå tro, att de starkaste skälen
kan åberopas till förmån för skolöverstyrelsen,
därför att praktiskt taget
all annan dövvård •— inte minst de
många undervisningsfrågorna -— centraliserats
till skolöverstyrelsen. Såsom
ordförande i Manilla dövstumsskola kan
jag verkligen personligen betyga, att

skolöverstyrelsen under ledning av sina
två senaste undervisningsråd på abnormskoleroteln,
Ruben Wagnsson och
Hildur Nygren, utfört ett utomordentligt
intresserat och fruktbärande arbete till
förmån för de döva. Jag tycker därför
att det är ganska naturligt, att man bibehåller
även denna del av dövvården
hos skolöverstyrelsen, som ju har ofantligt
mycket mera med döva att göra än
andra organ.

Sedan har det också i motionen såvitt
jag förstår alldeles obestritt visats
upp, att 80 procent av den verksamhet,
som det ankommer på dövkonsulenterna
att bedriva, hänför sig till annan social
verksamhet än sådan, som har direkt
med arbetsmarknadsstyrelsen att
göra. Det är en i allra högsta grad individualiserad
personlig vård av de döva
som konsulenterna har att fullgöra.
Och de har, såvitt jag vet, fullgjort sina
uppgifter på ett utmärkt sätt. Under
sådana förhållanden ifrågasätter jag
också verkligen rationaliteten i den
överflyttning, som här har skett och
som enligt min mening ter sig i allra
högsta grad förhastad.

Jag befarar att verksamheten, om den
kommer att muras in i arbetsmarknadsstyrelsen,
får en helt annan karaktär
och inte kommer att på samma sätt som
hittills bli till välsignelse för de döva.
Jag vet att denna känsla finns mycket
starkt hos ett par av de dövkonsulenter,
med vilka jag har haft tillfälle att
direkt eller indirekt träda i kontakt i
detta fall. Jag skulle också tro att en
konsekvens av detta beslut blir, att ett
par dövkonsulenter kommer att återgå
till dövstumsundervisningen, därför att
de inte under de ändrade förhållandena
anser sig kunna utföra det arbete till
förmån för de döva, som gjorde att de
en gång ansökte om konsulentplats.

I statsutskottet har meningarna, enligt
vad som berättats för mig, varit mera
delade än som framgår av utskottets
enhälliga utlåtande. Jag vet att åtminstone
en av kammarens ärade kvinnliga

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Folkbiblioteken

representanter, fröken Olsson, som tillhör
Manillastyrelsen, har kämpat förmotionen
ehuru förgäves.

Jag drömmer naturligtvis inte ett
ögonblick om att med detta mitt anförande
kunna påverka andra kammarens
ställningstagande, men för att rädda
min egen själ skall jag i alla fall, herr
talman, be att få yrka bifall {ill den av
herr Netzén och mig väckta motionen.

I detta anförande instämde herr Hammar
(fp).

Herr HOPPE (s):

Herr talman! Det skall villigt erkännas
från utskottets sida, att man självfallet
kan ha olika meningar om under
vilken chefmyndighet denna konsulentverksamhet
skall bedrivas. Vi har emellertid
ansett, att det ligger så stor vikt
vid anskaffningen av arbete åt de döva,
att detta motiverar en överflyttning till
arbetsmarknadsstyrelsen.

Jag vill vidare göra herr Håstad uppmärksam
på att departementschefen har
uttalat, att med överflyttningen av dövkonsulentverksamheten
från skolöverstyrelsen
till arbetsmarknadsstyrelsen
icke åsyftas någon ändring i huvudgrunderna
för konsulentorganisationens
arbetsuppgifter.

Till detta har också utskottet anfört
något som jag tycker borde kunna lugna
herr Håstad, nämligen följande: »Utskottet
vill med skärpa betona vikten
av att den socialvårdande delen av
verksamheten genom överflyttningen
icke får i någon mån eftersättas.»

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
föreslagits i den i ämnet väckta motionen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 87—89

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 90

Folkbiblioteken

Kungl. Maj :t hade (punkt 320, s.
673—678) föreslagit riksdagen att till
understöd åt folkbiblioteksväsendet för
budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 9 263 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Arrhén m. fl. (I: 269) och den
andra inom andra kammaren av herr
Svensson i Göteborg m. fl. (11:384),
hade hemställts, att riksdagen måtte anslå
ett belopp av 70 000 kronor till
Svenska sjömansbiblioteket för budgetåret
1956/57, varav 30 000 kronor utan
eljest gällande villkor om visst tillskott
från annat håll.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna 1:269 och 11:384
ävensom med avslag å motionerna I: 105
och II: 94, I: 234 och II: 429 samt I: 169
och II: 408 — de båda sistnämnda motionerna
såvitt de avsåge medelsanvisning
— till Understöd åt folkbiblioteksväsendet
för budgetåret 1956 57 anvisa
ett förslagsanslag av 9 288 000 kronor;

b) i anledning av motionerna 1:169
och 11:408, såvitt de icke behandlats
under a), i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad utskottet på grund
av motionerna anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Näsström, Pålsson, Einar Persson, Nils
Theodor Larsson och Johansson i Mysinge,
vilka ansett att utskottet bort
under a) hemställa att riksdagen med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag ävensom
med avslag å motionerna 1:105 och
11:94, 1:234 och 11:429, 1:269 och

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

11:384 samt 1:169 och 11:408 — de
båda sistnämnda såvitt de avsåge medelsanvisning
— måtte till Understöd
åt folkbiblioteksväsendet för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av
9 263 000 kronor.

Punkten föredrogs, och anförde därvid: Herr

JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! På denna punkt har jag
en reservation, som går ut på bifall till
Kungl. Maj:ts förslag även beträffande
Svenska sjömansbiblioteket. Utskottsmajoriteten
tillstyrker för sin del en ökning
av anslaget från 45 000 kronor till
70 000 kronor.

Jag har reserverat mig endast på den
grunden, att jag menar att man bör
vara konsekvent. Vi har på andra avdelningen
försökt att hålla sparsamlietslinjen
så långt det har varit möjligt
att göra detta utan att eftersätta absolut
nödvändiga eller mycket önskvärda
behovs tillgodoseende. Därmed vill jag
inte säga annat än att det även i detta
fall kan vara ett behjärtansvärt önskemål
det gäller, men jag vill dock påpeka,
att det under huvudrubriken
Folkbildningsåtgärder i övrigt m. in. i
utskottsutlåtandet, därvid även under
den punkt vi nu diskuterar — Understöd
åt folkbiblioteksväsendet — finns
många motioner som är behjärtansvärda.
Jag vågar säga att samtliga är
behjärtansvärda, och då tycker jag det
är svårt att bryta ut en punkt och ge
sin anslutning till de önskemål som där
liar framförts, även om — jag erkänner
det — åtskilliga skäl kan tala därför.
Man har här hemställt om förbättringar
beträffande folkbiblioteksväsendet, understöd
åt bibliotek vid fångvårdsanstalter,
föreläsningsverksamhct, föreläsningsförmedling,
ungdomskonsulentverksamhet,
studieförbund o. s. v., och
jag tycker nog för min del att det är
önskvärt att biblioteksväsendet, som ju
bygger på en samverkan mellan staten
och kommunala eller enskilda huvud -

Folkbiblioteken

män, behandlas enhetligt och med så
stor konsekvens i handlandet som möjligt.

Jag menar också, att inte minst de
enskilda huvudmännen har anledning
att ta sin fulla anpart av verksamheten,
och jag tänker då speciellt på svenska
sjömansbiblioteket.

Jag har här en lista över anslag och
bidrag till svenska sjömansbiblioteket
för räkenskapsåret den 1 juli 1954 till
den 30 juni 1955. Den visar att 97 170
kronor har gått till denna verksamhet.
Därav har staten betalat 45 000 kronor.
Svenska sjöfolksförbundet har betalat
7 000 kronor. Jag vill dock inom parentes
anmärka, att denna summa för nu
löpande år är väl fördubblad och att
sjöfolket därvidlag har gjort en mycket
aktningsvärd insats. Likaså har många
av sjöfartskommunerna medverkat i väsentlig
grad, men många av beloppen är
rätt små. Tillsammans gäller det 19 950
kronor. Vi har dock i utskottet, särskilt
vi reservanter, tyckt att rederinäringen
borde kunna bidra i högre grad än som
har skett. Jag vill t. ex. erinra om att
Svenska Amerika linien ger 500 kronor,
Svenska Orient linien 200 kronor, Rederiaktiebolaget
Transatlantic 500 kronor,
Gorthons rederier 250 kronor
o. s. v. Jag vill därmed inte rikta någon
anmärkning emot företagen i fråga, ty
det är ju frivilliga insatser. Å andra
sidan tycker man nog, att det i ett sådant
läge funnes anledning för dem att
i något högre grad än vad nu skett visa
det speciella intresse man bör ha av
att skapa trivsel på fartygen och framför
allt tillgodose sjömännens bildningsbehov.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till den vid denna
punkt fogade reservationen, som ju också
innebär bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr SVENSSON i Göteborg (s):

Herr talman! När jag läste reservanternas
yrkande kunde jag inte frigöra

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Folkbiblioteken

mig från ett bestämt intryck av att deras
ställningstagande berodde på bristande
kännedom om sjöfolkets mycket
säregna levnadsförhållanden. Det kan
kanske vara på sin plats att börja med
att erinra om den genomgripande förändring
av den svenska handelsflottans
struktur i vad gäller trader o. s. v., som
ägt rum under de senaste 8—10 åren.
Före det senaste världskriget kom de
svenska fartygen i regel hem till Sverige
efter mer eller mindre korta tidsintervaller.
Nu är förhållandena i detta avseende
radikalt förändrade. Cirka 70
procent av vår handelsflotta är sysselsatt
i trafik enbart mellan utländska
hamnar, och det betyder naturligtvis,
att fartygen och därmed också de ombordanställda
under avsevärda tidsperioder
inte kommer till hemlandet. Vi
har i den svenska handelsflottan fartyg
som är tidsbefraktade mellan utländska
hamnar under fem, tio, ja upp till femton
år. Det betyder givetvis att de som
bemannar dessa fartyg blir eller kommer
att känna sig isolerade från hemlandet
i mycket stor utsträckning. Låt
oss som ett exempel ta ett tankfartyg,
som är tidsbefraktat mellan en nordeller
sydamerikansk hamn och Persiska
viken. Mellan den amerikanska hamnen
och Persiska viken befinner
sig ett sådant fartyg till sjöss i 30
—35 dygn. I hamnen vid Persiska viken
ligger fartyget 10—12 timmar, och
där får besättningen för övrigt inte gå i
land. Sedan blir det 30—35 dygns sjöresa
tillbaka till den amerikanska hamnen,
och i den hamnen ligger ett sådant
fartyg i allra bästa fall ett eller högst
två dygn. Därefter är det på nytt 60—
70 dygns sjöresa, och så pågår det år
efter år, möjligen med avbrott för några
hamndygn för reparation eller översyn
av fartyget.

Kan kammarens ledamöter förstå hur
förhållandena ombord gestaltar sig för
besättningen på ett sådant fartyg? De
ombordanställda har ingen som helst
möjlighet att komma i åtnjutande av de

kulturella förmåner, som vi bjuder övriga
medborgare i vårt land. De kan
inte gå på en statsunderstödd teater
eller på en konsert, de kan inte vrida
på radion för att höra det svenska riksprogrammet,
ytterligt sällan får de tillgång
till svenska tidningar, och de kan
inte som alla vi andra i detta land gå
till ett bibliotek för att få låna en bok.
De får emellertid vara med och betala
skatt och därigenom bidraga till kostnaderna
för de förmåner, som kommer
alla oss andra till del. Det är väl därför
kanske inte så egendomligt om våra
sjömän har den uppfattningen, att statsmakterna
i någon ringa mån bör hjälpa
till, så att de åtminstone kan få något
rikare möjligheter att läsa svenska
böcker.

Sjömansbibliotekets årliga utgifter utgör
för närvarande cirka 100 000 kronor.
Till dem bidrar staten, som herr
Johansson i Mysinge nämnde, med
45 000 kronor. Resten måste tiggas ihop.
Det betyder att biblioteket inte kan göra
upp en budget för det kommande arbetsåret
och att man får börja detta med
att sända ut tiggarbrev och insamlingslistor.
Personligen tycker jag att detta
är ovärdigt en institution, som skall
tillgodose sjömännens berättigade anspråk
på att i någon mån få del av de
kulturella förmåner som vi bjuder
andra medborgare i vårt land.

Som ett litet exempel på det intresse,
varmed sjömännen själva omfattar bibliotekets
verksamhet, vill jag nämna, att
Svenska sjöfolksförbundet i samband
med sjömansbibliotekets 25-årsjubileum
tog initiativet till en insamling bland
de ombordanställda. Den insamlingen
har på några få månader inbringat
cirka 30 000 kronor, ett bevis så gott
som något på det värde som de ombordanställda
sätter på biblioteksverksamheten.
Men den insamlingen är en
engångsföreteelse och bara avsedd att
täcka de onormalt stora bristerna i sjömansbibliotekets
bokbestånd. Jag kan
försäkra att det är beklämmande att se

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

sjömansbibliotekets tomma bokhyllor
gapa mot en samtidigt som högarna av
brev, i vilka sjömännen bildligt talat
ropar efter böcker, oavbrutet växer.

Reservanterna hänvisar till utskottsutlåtande!
1954, i vilket anförs att det
borde ligga i rederiernas intresse att i
större utsträckning ekonomiskt stödja
biblioteksverksamheten. Ja, det kan
man naturligtvis säga, men om de nu
inte gör det i tillräcklig omfattning, så
bör det väl ändå vara statsmakternas
skyldighet att se till att inte sjömännen
i alltför hög grad ställs utanför den kulturella
gemenskapen.

Utskottets hemställan innebär en ökning
av anslaget till sjömansbiblioteket
med 25 000 kronor om året. Det är en
försvinnande liten summa, om man ställer
den i relation till att sjömännen genom
att bemanna våra fartyg i alla fall
bidrar till att det s. k. sjöfartsnettot tillför
vårt land ungefär en miljard kronor
årligen.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten. Med det anförda ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Andrcasson (s), Dahl (s), Lnndqvist
(s), Bark (s) och Johanson i Västervik
(s), fröken Olsson (s) samt herr Gustafsson
i Borås (fp).

Herr HOPPE (s):

Herr talman! Det behöver kanske inte
sägas mycket mer efter herr Svenssons
i Göteborg anförande, men det får väl
ändå anses lämpligt att någon som
representerar utskottsmajoriteten säger
några ord, och jag skall därför, herr
talman, be om kammarens uppmärksamhet
under några minuter.

Herr Johansson i Mysinge är för det
mesta en mycket klok man, och han
har väl rätt när han säger, att rederinäringen
borde kunna ge större bidrag.
Jag har intet att erinra mot detta. Jag
vill bara tillägga, att om det statliga
bidraget blir högre, tror jag det ändå

Folkbiblioteken

finns gott utrymme för bidrag också
från rederinäringen, och kan herr Johansson
och andra behjärtade personer
förmå rederinäringen att lämna större
bidrag, är det bara tacknämligt.

Jag skall ta mig friheten att nämna
två överväganden som har gjort, att jag
utan tvekan har gått med på detta förslag,
som ju innebär en utökning av
Kungl. Maj :ts förslag. Det ena är, att
våra sjömän är vårt lands och vårt
folks tjänare, som under ofta mycket
svåra och påkostande förhållanden • *
jag tänker exempelvis på bortovaron
från hemmet — utför en för vår folkförsörjning
och för vårt land utomordentligt
viktig gärning.

Det andra övervägandet är att sjömännen,
såsom herr Svensson redan
har vidrört, är lojala skattebetalare,
som dock på grund av sin vistelse på
sjön är utestängda från möjligheten att
tillgodogöra sig en del av de kulturella
förmåner, som vi som bor på landbacken
kan utnyttja.

Jag tror, herr talman, att det inte är
några överord om jag dristar mig att
säga, att en ökning av detta anslag kan
betraktas som en gärd av rättvisa, uppmärksamhet
och tacksamhet mot så
värdefulla medborgare som sjömännen.
Jag ber att få yrka bifall till utskottsmajoritctens
förslag.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Herr Johansson i Mysinge
började med att tala om sparsamhetskravet.
Ja, det är riktigt att vi
måste vara sparsamma och jag har för
min del tagit så allvarligt på den saken,
att jag inte i utskottet har yrkat bifall
till min egen, såsom jag tycker mycket
starkt underbyggda motion angående
höjning av maximigränsen för statsbidrag
till folkbibliotek. Att jag inte
har gjort detta beror på att jag har
velat med så mycket större koncentration
ägna mig åt att denna gång försöka
få igenom det så många gånger

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Folkbiblioteken

framförda önskemålet om en höjning
av statsbidraget till Svenska sjömansbiblioteket.

Eftersom det huvudsakligen är göteborgare
som står bakom motionen kanske
några av kammarens ledamöter
tror att detta är ett speciellt göteborgsintresse.
Det är det inte alls. Bibliotekets
adress är ju Göteborg, men i själva
verket finns där inte många böcker, såsom
herr Svensson i Göteborg har sagt.
Böckerna gungar ombord på fartyg på
de sju haven. Det finns också en del
böcker i olika depåer, placerade på
flera håll i världen: i några hamnar i
Sverige, i Narvik, Rotterdam, London,
New York, Buenos Aires, Sydney och
Melbourne. Från dessa depåer kan fartygsbiblioteken
ibland fyllas på, och
man kan göra utbyte av vandringsbibliotek.
Men var och en förstår, att en
sådan splittring av bokbeståndet, som
enligt sakens natur ar nödvändig, medför
att man egentligen skulle behöva
mycket större bokförråd än man har.
På annat sätt går det inte att göra
vandringsbiblioteken tillräckligt allsidigt
sammansatta och tillgodose de
mycket skiftande intressen som sjömännen
kan ha i fråga om böcker.

Man har ju också ett allvarligt problem
med sjömansbiblioteket därigenom,
att man aldrig kan göra upp en
ordentlig budget. Man är beroende av
bidrag från jag tror 51 olika bidragsgivare.
Det minsta bidraget lär vara på
10 kronor och det största på 7 000 kronor.
Det är bara ett bidrag som är så
stort, de allra flesta är små. Det är
bland annat en del hamnstäder som
ger bidrag, men man är för varje år
beroende av stadsfullmäktiges beslut.
Jag hörde i höstas i Luleå av en f. d.
kollega till mig, som är stadsbibliotekarie
och också är stadsfullmäktig, att
där hade avgörandet i fullmäktige hängt
på jag vill minnas en enda röst. Skall
Svenska sjömansbiblioteket vara beroende
av kanske tillfälliga stämningar i
ett mycket stort antal fullmäktigeför -

samlingar och dessutom hos ett mycket
stort antal enskilda bidragsgivare, går
det ju inte att få ett fast underlag för
verksamheten.

För att ingen skall missförstå vad
det är fråga om, vill jag säga att jag
tycker att utskottets skrivning kanske
är litet otydlig. Det är inte fråga om en
höjning med 70 000 kronor. Det är en
höjning från 45 000 till 70 000, alltså en
höjning med 25 000 kronor.

Herr Jerker Svensson har redan påpekat
den insamling, som gjorts bland
sjömännen. Jag tycker att det är storartat
när man hör vilka summor som
på kort tid åstadkommits. Det visar ju
vilket starkt bildningsintresse som finns
bland sjömännen. Det måste bero inte
bara på en allmän önskan att få fritidssysselsättning
och bryta monotonien
ombord på fartygen, utan också på att
det ligger ett verkligt bildningsintresse
bakom, en önskan att få behålla kontakten
med svenskt språk och med
hemlandet. Denna kontakt måste vara
värdefull för dessa människor, som
kanske ibland är hemifrån flera år i
sträck. Det är ju i stor utsträckning
fråga om fartyg, som går mellan olika
utländska hamnar.

För mig har det varit en väsentlig
synpunkt, att sjömännen är skattebetalare
och därför borde ha samma förmåner
som vi andra. Det har de inte
i detta avseende. Vi, som bor på större
orter, har tillgång till större folkbibliotek
på orten. De som bor på små orter
bär inte det, men de har dock via centralbiblioteket
möjligheter att få sig tillsända
de böcker de behöver i studiesyfte.
Sjömännen har inte dessa möjligheter.
De behöver både fasta fartygsbibliotek
och bättre vandringsbibliotek.

Jag är mycket glad över att statsutskottet
behjärtat detta och med stor
majoritet bifallit motionen. Jag ber,
herr talman, att i likhet med herrar
Hoppe och Jerker Svensson få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf) kort
genmäle:

Herr talman! I allt det beröm, som
har slösats på både sjömännen och rederinäringen
för den utomordentliga
insats som de gör till landets bästa, vill
jag helt instämma, och det gjorde jag
också i mitt inledningsanförande. Jag
vill också för min del hoppas att den
verksamhet, som vi här diskuterar,
skall kunna utvecklas och utvidgas.
Men då hoppas jag, herr talman, att om
staten nu skulle närmare fördubbla sitt
anslag, det då inte skall gå på det sättet,
att man från kommunernas och de
enskildas sida minskar sina bidrag. Då
når vi inte dit vi önskar komma.

Därför skulle jag bara vilja uttala den
förhoppningen, att, om utskottets förslag
nu kominer att antas av riksdagen,
också andra intressen skall göra sin
insats i proportion därtill. Då skulle
det kunna bli en åtgärd som finge åsyftad
verkan, en mycket god och kraftig
verkan.

Herr SVENSSON i Göteborg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Johansson i Mysinge att för den händelse
riksdagen, vilket jag livligt hoppas,
beslutar höja anslaget med begärda
25 000 kronor, kommer det inte att betyda
att de enskilda insatserna blir
mindre. Tvärtom är jag övertygad om
att det kommer att stimulera enskilda
bidragsgivare till alt göra ännu större
insatser.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag vill också fästa herr
Johanssons i Mysinge uppmärksamhet
på att även med utskottsmajoritetens
skrivning är en viss del av statsbidraget
beroende av bidrag från annat håll.

Föreläsnings verksamhet

slagits i den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Johansson i
Mysinge begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
90 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
som föreslagits i den vid punkten fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 91

Föreläsningsverksamhet

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

HALLÉN (s):

Herr talman! Vid denna punkt har
jag en motion, undertecknad av mig
och ett 30-tal medlemmar av olika partier.
Det är ett urval av för det fria folkbildningsarbetet
särskilt intresserade.

Vi har hemställt att anslaget till den
fria föreläsningsverksamheten skall få
karaktär av förslagsanslag. Detta är tillstyrkt
av kungl. skolöverstyrelsen. Utskottet
har synbarligen av ekonomiska
skäl inte velat gå med på det denna
gång. Men jag noterar med stor tillfredsställelse
och tacksamhet, att utskottet
i praktiken i sitt resonemang helt in -

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Studieförbund

stämmer med motionärerna. Utskottet
erkänner först och främst, att om anslaget
fick karaktär av förslagsanslag
skulle det bli en smidigare tilldelning
av medel och en bättre anpassning till
behovet under arbetsåret än vad nu är
fallet. Utskottet säger dessutom, att frågan
om förenkling och förenhetligande
av nuvarande statsbidragsbestämmelser
efter överarbetning och omprövning av
föreliggande förslag i ämnet bör upptas
till förnyat övervägande och att även
frågan om anslagets karaktär, d. v. s.
frågan om förslagsanslag eller inte, bör
bli föremål för ytterligare bedömande.
Jag noterar som sagt detta med stor tillfredsställelse.
Utgången av denna frågas
behandling avvaktas med stort intresse
av alla vänner av den frivilliga föreläsningsverksamheten.
Jag har velat stryka
under detta utskottets positiva erkännande
såsom innebärande ett löfte för
framtiden.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag kan i stor utsträckning
ansluta mig till vad herr Hallén
här sagt. Det är inte ordnat på önskvärt
sätt när det gäller möjligheterna
att få anslag ifrån föreläsningsanslaget
till de olika bildningsorganisationerna.
Nu är det så att man vid förfrågningar
på vårarna, ja redan efter nyår, får svaret
att anslaget är slut. Det är förbrukat
redan under hösten. Därigenom skapas
stora besvärligheter för dem som
vill försöka fortsätta med denna verksamhet.
Jag vill alltså ansluta mig till
herr Halléns uttalande på denna punkt.

Anledningen till att jag ändå ville
säga något utöver vad han har anfört
är, att man har antytt, att man skall
försöka få till stånd någon normering
av fördelningen av föreläsningsanslaget.
Därvidlag finns ju olika vägar att gå. En
av dessa är att man anknyter till det
antal studiecirklar, som en bildningsorganisation
har, och ställer föreläsningsanslag
till förfogande i förhållande
till detta antal. Jag tror att detta inte

vore en särskilt lycklig lösning. Den
svenska folkbildningsvärlden är mångskiftande.
Man arbetar där inte bara
med studiecirklar. Man har även andra
slag av bildningsverksamhet såsom studiedagar,
konferenser, veckor etc. Att
under sådana förhållanden helt anknyta
till det antal studiecirklar, som
en bildningsorganisation har, vore inte
lyckligt.

Det är för att påpeka, att man här,
även om man åstadkommer en normering,
bör se till att det blir en normering
som är rörlig, som jag här har tagit
till orda.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 92 och 93

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 94

Studieförbund

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! På denna punkt har jag
en motion, som har rönt en relativt välvillig
behandling av statsutskottet. Jag
skulle bara be att få notera det med
tacksamhet. Det är inte särskilt önskvärt,
som utskottet uttrycker det, med
statsbidragsbestämmelser som innebär,
att man försöker tvinga bildningsorganisationerna
till samarbete, när samarbetet
för dessa inte ter sig naturligt. Jag
förstår det intresse, som skolöverstyrelsen
har för att det inte skall bli för
många statligt godkända studieförbund,
men å andra sidan kan man säga att,
såsom utskottet strukit under, statsmakterna
inte skall ge sig in på att dirigera
den fria bildningsverksamlieten. Jag noterar
därför med tillfredsställelse, att
statsutskottet på denna punkt i viss utsträckning
gått med på de önskemål,
som jag har framfört i motionen.

Jag är, herr talman, inte säker på att
den uppluckring av kraven för att bli

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

godkänd som studieförbund, som på
detta sätt sker, är tillräcklig. Vi får väl
låta ett eller annat år gå och se, om det
finns anledning att göra en ytterligare
uppmjukning av bestämmelserna. Det
väsentliga är ju, att den fria folkbildningsvärlden
inte av administrativa skäl
tvingas in i ett samarbete, som man
själv inte vill vara med om.

Herr BARK (s):

Herr talman! Jag ämnar inte hålla
något begravningstal över vår motion.
Jag är säker på att denna fråga kommer
att få en förnuftig och rättvis lösning
så småningom. Den hör till dem
som tvingar sig fram.

Vi motionärer har gått på samma
linje som studieförbunden och skolöverstyrelsen,
men utskottet har inte bifallit
vår motion. Emellertid vill jag framhålla
ett par saker.

Det frivilliga folkbildningsarbetet har
utvecklat sig med oerhörd hastighet.
Studiecirklarnas antal har ökat. Medlemsantalet
har också ökat i snabb takt
under de senare åren. Det har alltså
skett en kvantitativ ökning, och man
får väl också räkna med att det blivit
en kvalitativ förbättring. Detta om kvaliteten
har studieförbunden och alla
folkbildare haft ögonen på. Den kvantitativa
utvecklingen har gått så fort att
den kvalitativa inte har hunnit med.
Det är detta som studieförbunden, skolöverstyrelsen
och vi motionärer har velat
påtala. Därför har vi yrkat på en
höjning av anslaget till studieledarutbildning
med 100 000 kronor och dessutom
en förändring av själva statsbidragsbestämmelserna,
så att statsbidrag
skulle kunna utgå med 75 i stället för
50 procent.

Detta har sin alldeles särskilda betydelse
för landsbygden. I städerna kan
man anordna studieledarkurscr och
skaffa folk från staden, t. ex. här i
Stockholm och andra större städer, och
man kan ordna det som kvällskurser.
Det behöver då inte kosta så mycket.

Studieförbund

Men när det gäller studieledarna på
landsbygden är man tvungen att dra
ihop dem till någon folkhögskola, någon
stad eller tätort, och då uppkommer
resekostnader och inackorderingskostnader.
Resekostnaderna är man
tämligen överens om att de lokala organisationerna
skall bära med hjälp av
kommunerna, men inackorderingskostnaderna
är något som landsbygdens studieorganisationer
får dragas med utöver
de kostnader som städerna har. Det är
just denna sida som vi speciellt har velat
framhålla.

Jag hoppas att ecklesiastikministern,
som ju själv en gång har varit studieledare
inom en landsbygdsorganisation,
nästa år skall ta sig särskilt an de här
intressena och beakta dem. Om han
inte gör det, hoppas jag att statsutskottet
nästa år inte bli så arbetsbelastat
utan att det har möjlighet att se närmare
på dessa frågor och då även kommer
att bevaka dem bättre. I förhoppning
alltså om en lycklig lösning och
dessutom om ytterligare samarbete mellan
studieförbunden, skolöverstyrelsen
och departementet har jag icke något
yrkande.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag har vid denna punkt
en blank reservation, och anledningen
till att jag inte reserverat mig för bifall
till motionen är just det som herr Bark
slutade sitt anförande med och som vi
var inne på både i utskottets skrivning
och i det yttrande, som utskottet anförde
till punkt 91, nämligen att det är
lämpligt att skolöverstyrelsen och studieförbunden
tar en överläggning om
hur statsbidragsbestämmelserna skall
utformas och hur det statliga stödet till
bildningsverksamheten skall utformas,
framför allt när det gäller den centrala
bildningsverksamheten så att säga, alltså
inte studiecirklarna utan kurs- och
föreläsningsverksamheten.

Statsutskottet skrev mycket välvilligt
vid punkt 91, och jag ansåg nog att

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Speciella folkbildningsåtgärder

skrivningen skulle kunna vara något i
samma stil på den här punkten. Det
kanske var tidsnöd, som herr Bark antydde,
som gjorde att frågan blev mera
summariskt behandlad här.

Jag vill framhålla att även när det
gäller kursverksamheten kommer frågan
säkerligen igen. Vi hoppas att man
redan till nästa år skall kunna komma
fram med ett så detaljerat och väl motiverat
förslag, att vi utan vidare skall
kunna anta det, både när det gäller delvis
ändrade grunder och en uppräkning
av anslaget, som också kommer att bli
nödvändig i detta fall.

Jag har i likhet med motionären för
dagen inget yrkande utan återkommer
nästa gång frågan kommer upp.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 95

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 96

Speciella folkbildningsåtgärder

Punkten föredrogs; och yttrade därvid

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! I den fråga, som bland
andra behandlas under punkt 96 har
jag en motion, och det är i anledning av
denna som jag vill säga några ord.

Denna fråga har ju en gång förut varit
uppe i riksdagen, när vi hade att
behandla första lagutskottets utlåtande
nr 8 angående kriminalmagasinen och
den därmed sammanhängande frågan
om en eventuell granskningsnämnd.
Riksdagen har åtminstone hittills inte
velat vara med om förbud, och inte heller
har riksdagen ansett det vara skäl
att pröva en granskningsnämnd. Man
anser att censur och lagstiftning på
detta område inte är att rekommendera,
när det gäller att komma till rätta med
gangster-, skräck- och kriminalseriemagasinen.
Men alla erkänner att snusklitteraturen
är något skadligt, som man

bör motverka och om möjligt få bort.
Vägen till en bättre tingens ordning säger
man är upplysning och propaganda
för det som är bättre. Alltså gäller det
att tränga ut de dåliga tryckalstren
med goda barnböcker.

När första lagutskottet behandlade
detta spörsmål, tog utskottet mycket allvarligt
på frågan. Jag anser att det
bästa jag kunde göra här i kammaren
vore att återge en del av utskottets
skrivning, som ju också enhälligt antogs
av riksdagen, men jag har en viss
känsla av att man i nervositet tittar på
klockan och tycker att tiden går oerhört
fort. Jag skall därför inte återge
vad utskottet skrev. Bara några punkter
vill jag vidröra, herr talman.

Vad utskottet anförde vann för några
veckor sedan riksdagens fulla gillande.
Vad är det då man med detta har sagt?
Jo, man har sagt följande: att gangsteroch
kriminalserier olämpligt påverkar
de unga; att många unga får anses bli
skadade i sitt fantasiliv genom dessa
tryckalster; att positiva åtgärder bör
vidtagas; att seriekommittén är ett värdefullt
initiativ i kampen mot den underhaltiga
serielitteraturen; att denna
kommittés arbete förtjänar allt stöd; att
kommittén kan påvisa vissa resultat till
det bättre genom sitt arbete; att de underhaltiga
seriemagasinen blivit ett
verkligt problem som för sin lösning
påkallar kraftiga åtgärder. Detta är kontentan
av vad första lagutskottet skrev
och riksdagen godtagit.

Herr talman! Är det förmätet om jag
anser att genom den positiva hållning,
som riksdagen för några veckor sedan
intog till själva saken, den nu borde
kunna visa i praktisk handling att ett
ringa handtag kan ges åt denna kommittés
arbete, som rent av berömts av riksdagen?
Statsutskottet har varit vänligt
nog att i sitt utlåtande ta med hela min
motion, varför jag inte behöver redovisa
seriekommitténs sammansättning. ABF
är med här och LO:s kvinnoråd, olika
lärarförbund, en rad kvinnoförbund och

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

ideella och religiösa ungdomsrörelser
o. s. v.

Herr talman! Jag tycker inte det är
riktigt rimligt och logiskt att vi först
förklarar att vi bör undvika lagstiftningsåtgärder
för att ordna saken på
annat sätt, t. ex. genom upplysning,
och sedan säga nej till de anspråkslösa
kostnaderna för en sådan upplysningsverksamhet.
Här har nu enskilda personer
satsat arbetstid och även gjort ekonomiska
uppoffringar i en rätt besvärlig
uppgift som dock utskott och riksdag
gillar och rent av berömmer. Kommittén
begär inte ett öre i ersättning för sitt
arbete utan endast att vi ger den stöd
till åtminstone en del av kostnaderna
för arbetet. Jag tycker nog att detta är
ganska rimligt begärt. Här konstaterar
vi, att seriekommitténs arbete är bra,
att det är nödvändigt och erkännansvärt,
att det göres av ideellt intresse, »men
hjälper er ekonomiskt det gör vi inte
nu». Jag tycker inte att detta är riktigt.

Jag upprepar ännu en gång: Yi är
överens om saken och att kriminallitteraturen
är en fara, att gangster- och
brottseriemagasinen kan menligt inverka
på barn och ungdom. Lagstiftningsåtgärder
och förbud är inte den väg riksdagen
vill beträda, utan den förklarar,
att upplysning och propaganda skall bedrivas.
Men har vi sagt A, finns det också
vissa skäl att säga B. Är det riktigt
att nu avslå det ringa anslag som seriekommittcn
faktiskt är i stort behov av?
Man skall ge ut en del böcker och skrifter,
vilket kostar många tusen kronor.
Kommittén är ju inte tillsatt av riksdagen,
men faktiskt har vi genom att antaga
vad första lagutskottet skrivit ansett,
att den går riksdagens ärenden genom
sitt upplysningsarbete. Och, herr
talman, de som här är engagerade i denna
kamp begär inte ersättning för arbete
med hjälp till att arbeta ännu effektivare,
såsom jag yrkat i min motion.

Efter detta vore det kanske mycket
naturligt att yrka bifall till motionen,
men jag skall inte göra det. Statsutskot -

Utbildning av ungdomsledare

tet förutsätter att saken kommer igen
nästa år i samband med det ordinarie
budgetarbetet och att kommittén då får
hjälp. Jag är naturligtvis mycket tacksam
för utskottets vänliga och positiva
skrivning som tydligen samlat hela utskottet.
Därmed har utskottet i likhet
med första lagutskottet starkt understrukit
värdet av seriekommitténs arbete;
med dessa berömmande ord får kommittén
låta sig nöja till nästa år. Jag
skall alltså nu inte yrka bifall till motionen
utan nöjer mig med en förhoppning
om att nästa års budget löser
denna fråga. Jag nöjer mig nu med
det sagda och får eventuellt återkomma
nästa år.

I detta anförande instämde herrar Rijlander
(fp), Hammar (fp), Rimmerfors
(fp), Johansson i Stockholm (k) och
Hamrin (fp), fröken Löwenhielm (fp),
fru Eriksson i Stockholm (s) och fru
Andrén (fp).

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 97 och 98

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 99

Utbildning av ungdomsledare

Efter föredragning av punkterna yttrade Herr

BARK (s):

Herr talman! På ungdomsledarproblemet
kan man för dagen anlägga tre synpunkter.
Man har då först att tänka på
den situation, som inträffat på grund
av den nya alkohollagstiftningen, vidare
den stigande ungdomsbrottsligheten och
slutligen ansvällningen av årskullarna.

Det finns ju många olika metoder att
komma till rätta med ungdomens problem,
men det är ju viktigt att man griper
sig an med detta spörsmål framför
allt under den tidiga övergångsåldern
och uppåt. Det är ju då som konkurrensen
mellan olika slag av ungdomsledare

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

sätter in. Vi liar dels dem som kanske
kommer från fängelserna och samlar en
grupp omkring sig, men det finns också
andra asociala element med förmåga
att samla ungdom omkring sig. Vi har
t. ex. ungdomsligorna sådana som Mattsson-ligan,
där det var en ytterligt intelligent
pojke, som av olika olyckliga omständigheter
liksom inte fått utlopp för
sin stora energi och som då slog in på
kriminella vägar och gjorde smällarna
här i Stockholm som alla känner till.

Man kan se detta problem på olika sätt,
men egentligen är det alltid ett och detsamma.
Det har inte funnits människor,
som tagit sig an dessa ungdomar, och
det har inte funnits ur samhällets synpunkt
önskvärda ledare som varit beredda
att rycka in. Det är därför som
denna ungdomsledarutbildning har en
så utomordentligt stor betydelse. Det är
alltså ungdomsledarutbildning för olika
stadier och olika slag som här behövs.
Beträffande denna vår motion förhåller
det sig måhända på samma sätt som
med den jag nyss talade för, nämligen
att det klokaste kanske är att inte yrka
bifall till densamma utan i stället under
kommande år lita till de goda krafter
som finns inom skolöverstyrelsen, regeringen
och, eventuellt, statsutskottet.

I slutet av sitt utlåtande säger utskottet
följande: »Beträffande medelsanvisningen
under anslagen ansluter sig
emellertid utskottet till departementschefens
ståndpunkt, innebärande att vid
avvägningen av anslagen låta dem behålla
sin karaktär av allmänna stimulansbidrag
och icke ställa dem i direkt
relation till ökningen av ungdomskullarna---.
»

Sedan avstyrker utskottet motionerna.

Jag hoppas dock att ifrågavarande anslag
i fortsättningen icke kommer att
betraktas som stimulansbidrag. När ungdomsledarutbildningen
startades kunde
medlen betraktas som stimulansbidrag,
men vi torde kunna räkna med alt i
framtiden alltid behöva utbilda ungdomsledare.
Jag tycker inte det är rik -

tigt att låsa fast bidraget vid ungdomskullarnas
ökningssiffror. Det blir ett
alltför stelt förfarande. Men en viss hänsyn
till kommande års ungdomskullar
inser jag emellertid att man måste ta,
när det gäller utbildningen av ungdomsledare.

Herr talman! Med anförande av dessa
synpunkter och i förhoppning om att
frågan i framtiden kommer att få en välvillig
behandling skall jag här avstå
från att ställa något yrkande.

I detta anförande instämde herr Sehlsteclt
(s), fru Wallin (s), fru Torbrink
(s), herr Dahl (s), fru Lindskog (s),
herr Rimmerfors (fp), fru Svedberg (s)
och fru Löfqvist (s).

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 100

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

Kungl. Maj:t hade (punkt 330, s. 701
och 702) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1956/57
anvisa ett förslagsanslag av 1 300 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft sex motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (1:276) samt den andra
inom andra kammaren av herr von Seth
(II: 533), hade hemställts, så vitt här vore
i fråga, att riksdagen måtte avslå vad
Kungl. Maj:t hemställt under punkt 330
i åttonde huvudtiteln till Bidrag till
ungdomens fritidsverksamhet.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte — med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 276 och II: 533, I: 50 och II: 67 samt
1:278 och 11:389, samtliga motioner
såvitt här vore i fråga — till Bidrag till
ungdomens fritidsverksamhet för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 1 300 000 kronor.

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Reservationer hade avgivits:

a) av herrar Arrhén och Skoglund i
Doverstorp samt fröken Karlsson, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa att
riksdagen måtte — med avslag å Kungl.
Maj :ts förslag samt motionerna 1:50
och 11:67, 1:278 och 11:389 ävensom
med bifall till motionerna I: 276 och
II: 533, samtliga motioner såvitt här
vore i fråga — besluta, att förslagsanslaget
till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
icke skulle uppföras å riksstaten
för budgetåret 1956/57;

b) av herrar Birger Andersson och
Elfving, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

von SETII (h):

Herr talman! För några år sedan införde
ecklesiastikministern ett anslag
till främjande av ungdomens fritidsverksamhet.
Det var ett nytt anslag, och
meningen med det var att arbetet på att
ordna fritidsverksamheten för ungdomen
skulle understödjas, om det utövades
i enlighet med av skolöverstyrelsen
meddelade anvisningar. Tanken att stimulera
ungdomens självverksamhet var
givetvis mycket god. Från högerhåll har
vi emellertid i en motion här i kammaren
vänt oss emot förslaget, enär vi ansett
att risk föreligger för att bidragen
skall komma vissa förgreningar av det
rena nöjeslivet till godo, vilket ju inte
är så lämpligt. Vi har i stället förordat
att man skulle koncentrera samhällets
åtgärder på andra saker, och vi har i
motionen pekat på att man framför allt
skall försöka bereda ungdomen lämpliga
bostäder, skapa en förbättrad yrkesutbildning,
ge ungdomarna bättre yrkesvägledning
osv. Härigenom anser vi att
man skulle ge ungdomen möjligheter att
på ett bättre sätt utnyttja fritiden och
inte bara hänvisa dem till gator och torg
under sin lediga tid.

På sista tiden har emellertid vissa
tendenser visat sig till att vår inställning
i denna fråga har misstolkats, och

Nr 17

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

jag anser det därför angeläget att här
lägga saker och ting till rätta. Härtill
vill jag påpeka och kraftigt betona, att
vi motionärer är mycket positivt inställda
till förslaget om medel till främjande
av ungdomens fritidsverksamhet,
vi vill bara inte att anslaget skall utgå
under föreslagna former. Det är därför
vi har motionerat om att medel bör utgå
på annat sätt än vad ecklesiastikministern
har föreslagit. Vi anser att samhällets
stöd och ekonomiska hjälp bör
koncentreras till de områden och de
organisationer, där ungdomsverksamheten
sedan gammalt bedrives på ett förståndigt
sätt. Framför allt vill jag understryka
att det där finns bättre förutsättningar
för att medlen kommer ungdomen
till godo på ett effektivare sätt.

Vi har i vår motion pekat på att Sveriges
riksidrottsförbund bör kunna erhålla
ett högre anslag, och vi har i annat
sammanhang yrkat på att de medel,
som enligt statsverkspropositionen skall
utgå till instruktörsverksamhet och till
ungdomens fritidsverksamhet och som
kan beräknas ta cirka 400 000 kronor i
anspråk, i stället skall komma Riksidrottsförbundet
till godo.

Vid punkten 100 har en reservation
fogats av herrar Arrhén in. fl. vilka har
ansett att yrkandet i motionen bör bifallas.
Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till denna reservation, här betecknad
med nr 11 a).

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! När riksdagen första
gången beslöt införa det bidrag till frivillig
ungdomsverksamhet som vi nu
har att behandla skedde det i samband
med genomförandet av den nya nykterhetslagstiftningen.
Samhället hade då
att ta hänsyn till två olika framgångslinjer,
som var aktuella för ungdomsfostrande
uppgifter och ungdomsvårdande
arbete. Det var dels behovet av
alt genomföra positiva åtgärder ägnade
att motverka risken för en ökad alkoholkonsumtion,
framför allt bland de

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

yngre åldrarna, och det var dels det
gamla kravet att man genom nya metoder
och åtgärder från samhällets sida
skulle motverka den tilltagande ungdomsbrottsligheten
och vad man brukar
benämna missanpassningen bland vissa
grupper av ungdom.

Det rådde väl i stort sett enighet om
det förslag som riksdagen den gången
hade att behandla och antog. Man kan
väl också nu säga, sedan denna fritidsverksamhet
fått fungera ett par år, att
resultatet varit synnerligen gott. Detta
har även vitsordats, tycker jag mig förstå,
av departementschefen i förslaget
till årets statsverksproposition, där han
föreslagit en höjning av anslaget med
300 000 kronor.

Vi är emellertid några motionärer
som yrkat på en ytterligare höjning,
från en miljon kronor till 1 400 000 kronor,
alltså med 100 000 kronor utöver
vad regeringen har föreslagit. Jag skall
inte här ta upp tiden med att försöka
motivera nödvändigheten av denna ytterligare
höjning; det är kanske inte
nödvändigt för dagen. Jag kommer därför
inte heller att ställa något yrkande
i frågan. Men det finns en annan sak
som det för mig är angeläget att framhålla
och det är den jämförelsevis hårda
skrivning som departementschefen har
använt och som statsutskottet har anslutit
sig till. För min del vill jag ansluta
mig till de tankegångar som herr
Bark framförde under näst föregående
punkt på dagens föredragningslista.

Det är nämligen inte rimligt att en
stark utökning av antalet ungdomar i
de aktuella årskullarna inte skulle medföra
att samhällets insatser ökas i motsvarande
grad. Om så inte blir fallet
kommer faktiskt de svårigheter, som de
större årskullarna i sig själva innebär,
icke att mötas med motsvarande åtgärder
från samhällets sida, vilket förvärrar
situationen om man jämför den med
utgångsläget när förslaget antogs. Det är
därför som jag skulle vilja vädja dels
till departementschefen och dels till

statsutskottet att när man får den nu
rekvirerade översynen från skolöverstyrelsen
beträffande medelsbehovet för
kommande år att ta ställning till, man
då verkligen tar hänsyn till att de större
årskullarna gör det angeläget med ett
kraftigare stöd till denna ungdomsvårdande
verksamhet.

Så skulle jag, herr talman, också vilja
säga ett par ord med anledning av herr
von Seths anförande och den reservation
som föreligger i frågan. Herr von
Seth anförde att högern var emot den
bidragsform som vi här debatterar,
eftersom — jag uppfattade hans yttrande
så — det kunde föreligga risk för
att bidragen kunde komma att användas
i förening med nöjesverksamhet.
Jag finner det anmärkningsvärt att man
uttalar sig i, jag höll på att säga så bestämda
ordlaga om en sak som man tydligen
inte vet ett dugg om. Herr von
Seth fortsatte med att säga att högern
däremot var med om att lämna bidrag
till positiva åtgärder och anförde då
som exempel yrkesutbildning och andra
ungdomsvårdande uppgifter, i vilket
sammanhang han mycket skickligt kom
in på frågan om bidrag till idrottsrörelsen.

Jag vet inte om herr von Seth idkat
idrott, men nog förefaller det mig, som
själv har varit idrottsman under många
år i min ungdom, som om det ligger ett
stort nöjesmoment också i idrottsutövning.
Och inte är det något fel i den
saken, det vill jag bestämt säga ifrån.
Och när man anser att det hör lämnas
bidrag till organisationer, där ungdomsverksamheten
sedan gammalt bedrives
på ett utmärkt sätt, vill jag fråga herr
von Seth: Yilka organisationer är det
som inte är med i fritidsverksamheten
men som bedrivit ungdomsverksamhet
på ett alldeles utmärkt sätt och därför
bör stödjas?

Herr talman! Jag har som sagt intet
yrkande, men jag har inte velat underlåta
att redovisa de synpunkter jag här
framhållit.

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde
herr Hammar (fp), fru Lindskog (s)
samt herrar Ekdahl (s) och Bark (s).

Herr von SETH (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte något hörfel
att jag i mitt första anförande sade, att
risk kan anses föreligga för att de bidrag,
som utgår genom skolöverstyrelsen,
kan komma vissa förgreningar av
det rena nöjeslivet till godo. Jag har
inte uttalat mig på något sätt kategoriskt,
utan sagt att risk kan anses föreligga.
Jag hade inte trott att någon längre
debatt skulle tas upp i denna fråga, men
jag syftade alltså på att det enligt skolöverstyrelsens
bestämmande kunde ges
bidrag till mindre grupper, exempelvis
till en schackklubb på 4 å 5 ungdomar,
som kan stänga in sig i ett litet rum
och inte är under kontroll, eller till en
liten grupp orienterare. Det kan ju inte
bli samma kontroll i dessa fall som när
det gäller den egentliga idrottsrörelsen.

Den siste ärade talaren gjorde gällande,
att vi på något sätt skulle ha
förmenat de olika grupperna ett nöjesmoment
i verksamheten. Något sådant
har ju ingalunda varit på tal, utan vi
har endast påpekat, att inom idrottsrörelsen
bedrives verksamheten på ett sådant
sätt, att större förutsättningar finns
att medlen effektivt skall komma ungdomen
till godo. Jag har velat fastslå
detta, då jag vet att vårt ståndpunktstagande
i denna del är föremål för misstolkning,
och jag är alldeles särskilt
angelägen att göra det nu, sedan jag
hört den föregående talaren.

Herr ENGKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Varje fritidsgrupp, som
söker bidrag genom skolöverstyrelsen,
skall ju granskas, och behovet av bidrag
skall tillstyrkas av kommunal myndighet.
Det bör viil vara en garanti
för att inga oriktigheter förekommer.

7 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! Såväl herr Bark som
herr Engkvist har utförligt motiverat
behovet av statligt stöd till ungdomens
fritidsverksamhet. Jag vill emellertid
ändå säga några ord i frågan, eftersom
den ligger mig mycket varmt om hjärtat,
som den väl gör för alla som har
med ungdomsarbete att skaffa.

Sällan blir vi så glada i barnavårdsnämnderna
som när vi får en rapport
om att någon förening har startat en
fritidsgrupp för ungdom. Det gäller de
opolitiska föreningarna och det gäller
de kyrkliga organisationerna såväl som
nykterhetsorganisationerna. När man
bär i dag från reservanternas och motionärernas
sida säger — framfört exempelvis
genom herr von Seth — att
det kan befaras att nöjesmomentet kommer
i förgrunden, vill jag påpeka, att vi
har att vara generösa mot ungdomen i
detta avseende. Ty aldrig har väl ungdomen
klandrats så hårt som i våra dagar.
Ungdomen är förfallen, säger man. Men
vi har väl skyldighet att ta hand om
ungdomen under dess fritid. Jag har
haft tillfälle att se en sådan här verksamhet
under IOGT:s ledning, och jag
vet att bekymret är att man inte kan ta
in all ungdom som vill med i fritidsverksamheten.
Herr von Seth säger, att
det är ingen kontrollerad verksamhet.
Men av de organisationer som får bidrag
fordras det ju en motsvarande insats
för att fritidsverksamheten skall kunna
hållas i gång, och vi skall väl på allt sätt
uppmuntra denna verksamhet och inte
vara rädda för den. Framför allt skall
vi inte centraldirigera.

Även om jag är eu stor vän av idrottsrörelsen
tycker jag inte att vi skall ge
den famnen full av gåvor, när vi vet att
dessa andra organisationer står och tigger
små bidrag. Det är bättre att försöka
samla ungdomen till lokaler, där de
kan spela pingpong och »spisa jazz» än
att låta dem vara ute okontrollerade i
sämre sällskap. De politiska organisationerna,
även de som står herr von
17

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

Setli nära, får anordna pangaftnar av
olika slag för att få med ungdomen.
Men det är önskvärt att få in de föreningslösa
ungdomarna i en ordnad fritidsverksamhet
innan de har blivit föreningsintresserade.
Vi har helt enkelt
inte råd att låta bli att kosta på vår
yngsta ungdom den möjlighet till hobbyverksamhet
och förströelse som de olika
fritidsgrupperna kan ge.

Jag har inte mycket att tillägga efter
de motiveringar av sakligaste slag som
tidigare gjorts. Men jag kanske också
får säga, att de gamla vedbodarna finns
inte längre, där unga pojkar kunde hålla
till och tälja barkbåtar. Vi organiserar
och bygger ut vårt samhälle på olika
sätt, och vi ordnar med parker och annat
fint, så att det inte längre finns
några skogsdungar eller andra platser
— knappast ens några sopbackar — där
ungdomen kan samlas. Var skall de då
vara? — det är det som är frågeställningen.

Vi måste därför från samhällets sida
•— det gäller även staten — se till att
det överallt ute i de nybebyggda områdena
finns möjlighet för ungdomen att
samlas på fritiden under lämpliga former.

Häri instämde fru Wallin (s) och fru
Svedberg (fp).

Herr HOPPE (s):

Herr talman! När vi inom avdelningen
skulle ta ståndpunkt till den här
frågan, ansåg vi det lämpligast att utgå
från den principiella inställning som
riksdagen intog år 1954, då man grundligt
diskuterade hela problemet. Detta
gjorde också att vi kunde uppnå relativ
enighet — det var bara en suppleant
på avdelningen som hade avvikandé
mening.

Vi tror inte att det finns någon som
helst anledning att frångå vare sig den
principiella ståndpunkt, som riksdagen
sålunda intagit, eller storleken av det
belopp som anslagits för ändamålet. Det

är mycket möjligt att den dag kommer
— och att den gör det ganska snart —-då det behövs en utbyggnad av verksamheten,
men till dess anser vi det riktigast
att stanna vid det anslag som föreslagits
av Kungl. Maj :t.

I anledning av fru Torbrinks anförande
vill jag gärna säga att det var
mycket glädjande, både vad hon här
sade om att vi måste visa generositet i
vårt sätt att behandla ungdomen och att
det i hennes eget anförande kom till
uttryck en varm generositet i det avseendet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Jag måste uttala min
förvåning över herr von Seths anförande
och den exemplifiering som han där
gav. Om man känner till fall, där detta
anslag missbrukas, bör man väl se till
att de kommunala myndigheterna gör
sin plikt och vidtar de begränsningar av
anslaget som kan vara nödvändiga.

För övrigt kan jag i stort sett instämma
i vad herr Engkvist här anfört.
Kungl. Maj :t, som enligt min mening
varit alltför negativ i sin skrivning på
denna punkt, har ju dock sagt att skolöverstyrelsen
bör göra en översyn av
de nuvarande bestämmelserna, och jag
tolkar utskottets skrivning så, att man
från utskottets sida inte önskar någon
begränsning av anslaget, utan anser att
detta bör ökas i takt med ungdomskullarnas
tillväxt. Däremot är man skeptisk
till en utökning av anslaget på
andra grunder.

Jag måste säga att i dagens situation,
efter tillkomsten av den fria spriten,
när vi med oro ser utvecklingen speciellt
bland ungdomen, är det verkligen
på sin plats att det allmänna offrar en
hel del för åtgärder av de slag som
det här gäller. Jag tror att staten gör en
verkligt uppbyggande insats genom att
hjälpa de föreningar som arbetar bland

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Bidrag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer

ungdomen. Därför får vi inte vara alltför
snåla på en punkt som denna.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Häri instämde herrar Malmborg i
Skövde (fp) och Rimmerfors (fp).

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen av
herr Arrhén m. fl.; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
var med övervägande ja besvarad.
Herr von Seth begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
100 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

“Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Arrhén m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herrar Svensson i
Ljungskile och Helén begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 171 ja och 23 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 101

Bidrag till instruktörsverksamhet inom
ungdomsorganisationer

Kungl. Maj:t hade (punkt 331, s. 702

och 703) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1956/57
anvisa ett anslag av 302 400 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.

I de av herrar Ragnar Bergh samt von
Seth väckta, under punkten 100 omförmälda
likalydande motionerna 1:276
och 11:533 hade hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen måtte avslå
vad Kungl. Maj :t hemställt under punkt
331 i åttonde huvudtiteln till Bidrag till
instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte — med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 50 och II: 67, I: 276 och II: 533 ävensom
I: 278 och II: 389, samtliga motioner
såvitt här vore i fråga •—• till Bidrag
till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer
för budgetåret
1956/57 anvisa ett anslag av 302 400
kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Arrhén och Cassel samt
fröken Karlsson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
— med avslag å Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 50 och II: 67, I: 278
och II: 389 ävensom med bifall till motionerna
I: 276 och II: 533, samtliga motioner
såvitt här vore i fråga — besluta,
att anslaget till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer
icke skulle uppföras å riksstaten
för budgetåret 1956/57;

b) av herrar Birger Andersson och
Elfving, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Tillsammans med herrar
Bark och Engkvist har jag väckt
en motion på denna punkt. Dessutom
har ju utskottsutlåtandet åtföljts av en
högerreservation, vari yrkas avslag
även på utskottets förslag om anslag till

100

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Bidrag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer

instruktörsverksamheten inom våra
ungdomsorganisationer. Jag vill gärna
använda tillfället att säga ett par ord
av mera principiell karaktär. Det är
möjligt, att de kommer att beröra fler
av dessa punkter, som ju hänger samman,
men i så fall är jag stadd på samma
väg som Kungl. Maj :t och utskottet,
vilka också i vissa fall yttrat sig om
punkterna 99—103 i ett sammanhang.

Ingen förnekar, att den utbyggnad av
stödet till ungdomsverksamhet och nykterhetsupplysning,
som genomfördes i
samband med fjolårets nykterhetsreform,
var både generös och vittsyftande.
Det erkännandet skall vi ge Kungl.
Maj:t, utskottet och oss själva, att det
säkerligen inte på länge har lagts fram
ett liknande program eller tagits ett
så pass frimodigt steg när det gällt en
stor sammhällsfråga som den gången.
Jag syftar då på såväl ungdomsledareoch
instruktörsutbildningen som på stödet
till ungdomens fritidsverksamhet
och nykterhetsundervisningen samt stimulansbidragen
till våra nykterhetsorganisationer.
Låt mig konstatera — och
därmed vill jag instämma med några
av de senaste talarna — att starten
har varit lyckosam. Många vittnesbörd
skulle kunna anföras om den saken,
men tiden medger det inte. Frågan är
nu hur det skall bli i fortsättningen.

En av anledningarna till att vi så envist
och ivrigt talar för denna sak i dag
är förhoppningen, inte att det skall gå
att ändra något nu, men att vi till nästa
år skall få en annan inställning och
andra förslag, både från Kungl. Maj:t
och statsutskottet. Frågan är om statsmakterna
över huvud taget skall visa
sig hålla ut på den här inslagna vägen
och fullborda verket i en så allvarlig
tid som vår, eller om vi skall småsnåla
och anlägga allt annat än ideella synpunkter
på detta problem. Man anar
det värsta — det måste jag säga, herr
talman — när man läser högermotionärernas
och högerreservanternas argumentering
för sina avslagsyrkanden

angående ungdomens fritidsverksamhet
och instruktörsverksamheten samt den
punkt, som vi debatterar för ögonblicket.
Att högern konsekvent går emot
stödet till ungdomens fritidsverksamhet
med undantag för idrotten är inte på
något sätt överraskande för den, som
sett denna linje fullföljas ända från särskilda
utskottet. Det måste dock kännas
litet besvärande, förefaller det mig,
för nejsägarna på dessa båda punkter,
om de gör sig mödan att ta reda på
resultatet ute i bygderna, vad som verkligen
vunnits just genom fritids- och
instruktörsverksamheten. Det är heller
ingen hemlighet, att många medlemmar
av högerns eget ungdomsförbund gärna
hade önskat, att dess talesmän i riksdagen
intagit en mera positiv hållning
till dessa ungdomsfrågor. Jag har inte
ett ögonblick den uppfattningen, herr
talman, att herr von Seth skulle tala
mot bättre vetande. Däremot undrar
jag, om han inte blivit förd bakom ljuset.
Jag känner nämligen till många av
dessa fritidsgrupper och skulle inte
vilja få tillämpat på dem vad som sägs
— även om det sker i rätt försiktiga
ordalag — att det inte är frågan om
kontrollerad verksamhet, av vilken man
kan vänta goda resultat. Ett arbetsfält
som är mig mycket närstående, Svenska
missionsförbundets ungdomsverksamhet,
har exempelvis för år 1955 enbart
i sina fritidsgrupper — d. v. s. försöken
att samla föreningslösa ungdomar från
gator och vägar och hjälpa dem till
något nyttigt, positivt och aktivt — lyckats
vinna över 2 200 nya medlemmar,
detta alltså under ett enda år. Jag tvivlar
inte ett ögonblick på att liknande
resultat nåtts av nykterhetsrörelsens
ungdomsorganisationer och andra därmed
jämförbara.

Lyckligtvis har utskottsmajoriteten
gått en annan väg än högern. Den är
på det klara med att vi i denna allvarliga
och kritiska övergångstid för
svenskt ungdomsliv inte har råd att
göra oss av med en enda åtgärd — hur

Onsdagen den 9 maj 1950 fm.

Nr 17

101

Bidrag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer

ringa den än är — som visat sig bära
frukt.

Sedan gäller det, herr talman, en annan
principiell fråga: Skall statsstödet
till olika positiva åtgärder, som vi införde
år 1954, strikt hållas inom ramen
för de ursprungliga anslagen, eller skulle
man kunna tänka sig, att man skär
till kläderna allteftersom ungdomen
växer, att man sålunda tar hänsyn till
vad herr Bark nyss anförde och vad
vi skrivit om i motionerna, nämligen
de växande ungdomskullarna? Det skulle
nog leda till rätt orimliga konsekvenser
om vi strikt höll oss till det ursprungliga
stödet, även om det — det
skall villigt erkännas — var storartat
när det genomfördes.

På den förra punkten hade Kungl.
Maj:t föreslagit en ökning med 300 000
kronor. Detta uppskattas och mottas
givetvis med glädje av dem som arbetar
på detta fält. När det nu gäller instruktörerna
har Kungl. Maj:t emellertid
föreslagit status quo, och utskottet har
följt Kungl. Maj :t. Man kan väl förstå
motiveringarna. Man anslår ju inte hur
mycket som helst och när som helst till
vad som helst. Jag vill dock, herr talman,
påpeka sambandet mellan de båda
frågorna. Fritidsverksamheten är nämligen
beroende av instruktörerna. Nu
skall man bygga ut fritidsverksamheten,
och då behöver vi en och annan instruktör
till. Det är dit vi syftar i motionen.
Instruktörerna är nämligen en
förutsättning för fritidsverksamhetens
fortsättning och utveckling.

Vi har nu 24 instruktörer för hela
landets ungdomsorganisationer. Kontrollen
går ju till på det sättet, att man
uppdrar åt kända och väl anskrivna
organisationer att bedriva denna nya
form av verksamhet. För dem behövs
det då också nytt folk. Detta har vi
motionerat om, och skolöverstyrelsen
har för sin del tidigare framställt yrkandet
att antalet skulle höjas från 24
till 30. Detta kan ju inte anses så synnerligen
orimligt, när organisationerna

är så aktiva att de har begärt bidrag
till 65 instruktörer, alltså mer än dubbelt
så många som vi dristat oss att
begära. Vi menade då att vi har varit
mycket hänsynsfulla i våra motioner.

Vad till sist konstruktionen av detta
stöd beträffar skulle jag vilja säga, att
man har fixerat ett bestämt antal av
dessa statsstipendier. Man var från början
medveten om att de var otillräckliga
till antalet. Man sade att en organisation
får ta anslaget ett eller två år,
varefter man ger det till en organisation
som tidigare inte haft det. Det ligger
naturligtvis någonting i detta. Det
visar sig dock i praktiken — och jag
tycker att man skall lära av den — att
det är ganska svårt för en organisation,
som anställt en duktig man för uppgiften
och för honom fått ett blygsamt
stöd, att plötsligt efter ett eller två år
få höra att anslaget skall dras in och
ges till en annan organisation, låt vara
att denna i och för sig är utomordentligt
förtjänt därav. Detta vållar svårighet
för de organisationer som just kommit
i gång med arbetet. Man kan ställa
sig den frågan, varför statsbidraget
skall dras in för en organisation som
lyckats väl. I denna allvarliga tid skulle
vi i stället överväga om vi inte kunde
låta organisationerna behålla anslagen
så länge de arbetar effektivt samt ge
ett nytt anslag till dem som vill börja
hjälpa till på detta område.

Det är ju ändå så, herr talman •—
och med detta vill jag sluta — att vi
befinner oss i en ytterst allvarlig situation
med våra ungdomsproblem. Varför
skulle man då inte satsa frimodigt
och stort på de vägar där det går att
göra något och där folk står redo att
hjälpa oss? Detta skulle stå i överensstämmelse
med 1954 års beslut. Vi skulle
ju ge folkrörelserna förtroendet att
uträtta något som vi genom direkt statliga
åtgärder inte skulle orka med. Hela
hjälpen har karaktären av stimulansbidrag.

Inte heller jag kan, herr talman, i

102 Nr 17 Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Bidrag till Centralförbundet för nykterhetsundervisning

detta läge ställa något annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan,
men jag gör det i förhoppning att få
återkomma.

I detta anförande instämde herrar
Hammar (fp), Nilsson i Lönsboda (fp),
Boija (fp), Löfgren (fp), Engkvist (s),
Neländer (fp) och Åhman (fp), fru
Andrén (fp), fru Sjöstrand (fp) och
fröken Löwenhielm (fp).

Herr BARK (s):

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt
instämma med den föregående talaren.
Jag kan dock tillägga, att när vi
anslår pengar till olika ändamål, vet
ofta inte den ena handen vad den andra
gör. I justitiedepartementets, i socialdepartementets
petita och kanske också
på andra punkter av ecklesiastikdepartementets
petita finns anslagsposter som
tillkommit för att rädda den ungdom
som har gått vilse. Här gäller det förebyggande
verksamhet. När vi nu har
gett oss in på ett sådant experiment
som avskaffandet av motboken, och när
vi dessutom har att räkna med växande
ungdomskullar, är det viktigt att vi sätter
in allt vi kan på förebyggande verksamhet.
Väldiga frivilliga krafter är
här i verksamhet både ute i distrikten
och lokalt, och dessa behöver i sin tur
vägledning av mera rutinerade instruktörer.
Därför var det yrkandet som
ställdes i motionen ytterligt blygsamt.
Jag skulle vara mycket frestad att yrka
bifall till det, men i samma förhoppning
som förut skall jag inte göra det.

I detta anförande instämde herrar
Dahlén (fp) och Andersson i Hyssna (s).

Herr von SETH (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen,
betecknad med 12 a.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen av
herr Arrhén m. fl.; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr von Seth begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
101 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen av
herr Arrhén m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Svensson i Ljungskile begärde dock
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 176 ja och 20 nej, varjämte 9
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 102

Bidrag till Centralförbundet för nykterhetsundervisning Kungl.

Maj:t hade (punkt 332, s. 703
—705) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 750 000 kronor,
innebärande en anslagshöjning med
15 000 kronor.

103

Onsdagen den 9 maj 1950 fm. Nr 17

Bidrag till Centralförbundet för nykterhetsundervisning

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Englund m. fl. (I: 282)
och den andra inom andra kammaren
av herr Lindberg m. fl. (II: 443), i vilka
hemställts att riksdagen måtte till Bidrag
till Centralförbundet för nykterhetsundervisning
för budgetåret 1956/57
anvisa ett reservationsanslag av 775 000
kronor, varav 225 000 kronor för täckande
av förbundets avlöningskostnader
under posten för administrationskostnader.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 282 och II: 443 till Bidrag till Centralförbundet
för nykterhetsundervisning
för budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 750 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Sundelin, Jacobsson, Malmborg i Skövde
och Widén, fröken Vinge och herr
Helén, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:282 och 11:443
till Bidrag till Centralförbundet för
nykterhetsundervisning för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 775 000 kronor, varav 225 000 kronor
avsåges för täckande av förbundets avlöningskostnader
under posten för administrationskostnader.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att först få anmäla,
att jag på förra punkten kom att
rösta fel. Man är så van att trycka på
nej-knappen, att jag råkade göra det
nu också, men hann rätta till det, så att
det blev avstår i stället. Min mening
var att rösta ja.

Centralförbundet för nykterhetsundervisning,
som det här är fråga om,
utgör, som framgår av namnet och som

alla känner till, centralorganet i vårt
land för nykterhetsundervisning och
nykterhetsupplysning. I samband med
genomförandet av 1954 års nykterhetsreform
beslöts om upprustning av CFN
och väsentlig utökning av dess arbetsuppgifter.
Samtidigt blev CFN närmast
att betrakta som halvstatlig institution.
Hälften av styrelsen tillsätts numera
av statsmakterna. Nykterhetskommittén
hade föreslagit en ökning av
CFN:s upplysningsverksamhet och samtidigt
därmed en ökning av personalen
från 9 till 16 personer, om man bortser
från vaktmästarpersonalen. I sitt remisssvar
på nykterhetskommitténs förslag
föreslog CFN en ytterligare utbyggnad
av arbetsuppgifterna, samtidigt som man
föreslog en utökning av personalen med
ytterligare 2 personer till 18. Kungl.
Maj :t och riksdagen beslöt beträffande
verksamhetens omfattning i enlighet
med CFN:s förslag, men beträffande
personalorganisationen ansåg Kungl.
Maj :t, att kommitténs och därmed även
CFN:s förslag var för långtgående och
ville ha en reduktion.

Pifter vissa överslagsberäkningar föreslog
departementschefen ett anslag på
200 000 kronor till personalkostnader
för CFN:s organisation, och den utökning
som då genomfördes medförde en
höjning av antalet kvalificerade befattningshavare.
Därigenom kan CFN inom
ramen för sin organisation påtaga sig
ett flertal angelägna uppgifter, som hittills
varit eftersatta, t. ex. att genom
handböcker, handledningar, skrifter,
press, radio och film sprida upplysning
i alkoholfrågan. Det blir också möjligt
för CFN att självständigt bearbeta samhällsvetenskapligt
material rörande alkoholfrågan
och därmed tillföra upplysningsverksamheten
nytt kunskapsstoff.
Medan tidigare de kvalificerade befattningshavarna
varit tre, förbundets direktör,
en sekreterare med kursverksamheten
och förctriidesvis folkskolans
nykterhetsundervisning som särskilda
arbetsområden, jämsides med åliggandet

Nr 17

104

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Bidrag till Centralförbundet för nykterhetsundervisning

att vara direktörens ställföreträdare,
samt en föreståndare för upplysningsbyrån,
har nu ytterligare tre sekreterare
med akademisk kompetens anställts.

En av dessa har utbildning framför
allt inom statistik och psykologi, och
denne befattningshavare har till uppgift
att samla och sovra för alkoholproblemet
relevanta fakta inom dessa
områden och därjämte bl. a. verka som
författare av skrifter, som förbundet anser
angeläget att få publicerade, och som
föreläsare. För närvarande är denne
sekreterare sysselsatt med utarbetandet
av det sociala avsnittet av den nya handledningen
för nykterhetsundervisning.

En av de nya sekreterarna har som
huvudsakliga arbetsområden nykterlietsundervisningen
vid de högre skolorna
samt en del av kursverksamheten.

Den tredje av de nya sekreterarna har
bl. a. att följa den utländska litteraturen
i alkoholfrågan ocli handha förbundets
förbindelser med motsvarande institutioner
i utlandet. Han ägnar sig också
åt förbundets publikationsverksamhet,
liksom åt kontakten med press och radio.
Till hans åligganden hör också att
redigera förbundets tidskrift Tirfing och
den skriftserie i alkoholfrågan som
CFN har startat, och han kommer också
att själv skriva broschyrer, folders
och dylikt.

Samtliga befattningshavare med högre
kompetens medverkar vid av förbundet
anordnade kurser. Den sekreterare, som
sköter det huvudsakliga av den gamla
upplysningsbyråns arbete, skall också
ägna sig åt skötseln av förbundets bibliotek
och arkiv. Kontorsorganisationen
förutsätter också en utökning av kanslipersonalen.
Inom den givna kostnadsramen
har anställts ytterligare ett kanslibiträde
och ett kontorsbiträde.

Den nya personalorganisationen innebär
sålunda en ökning med fem befattningshavare.
Denna ökning är mindre
än vad nykterhetskommittén hade
föreslagit och rymmes inom den angivna
avlöningsramen av 200 000 kro -

nor, alltså helt i överensstämmelse med
beslutet av år 1954.

Jag behöver ju egentligen inte här
tala om vad som hänt sedan 1954; det
känner kammarens ledamöter väl till.
Genom den lönereglering som måste genomföras
1955 har anslagsramen genombrutits.
Lönekostnaderna steg till
218 400 kronor, och genom årets allmänna
lönelyftning stiger de ytterligare
till omkring 225 000 kronor. 1954 års
riksdagsbeslut innebar väl inte att den
då fastställda löneramen skulle hållas
under alla förhållanden. En anpassning
efter den allmänna lönemarknaden måste
ju redan då ha förutsatts. En annan
tolkning av beslutet anser jag vara fullständigt
orimlig.

Jag skulle här vilja påpeka ytterligare
en sak. Ansvar och nykterhet, den
organisation som under övergångstiden
bedrev en särskild nykterhetspropaganda,
bildade lokalkommittéer i kommunerna.
Det har diskuterats om dessa
kommittéer borde arbeta vidare eller
avvecklas. Efter vissa överläggningar
har man kommit till den uppfattningen,
att de borde kunna tjänstgöra som CFN:s
lokala organ. Kungl. Maj :t har, om jag
inte är fel underrättad, medgivit att det
skulle få ordnas på detta sätt, under
förutsättning att inte statens utgifter
därigenom komme att höjas. CFN har
inte begärt större anslag för dessa ökade
arbetsuppgifter, men det måste samtidigt
här understrykas att denna ökade
arbetsbörda icke medgiver att den nuvarande
personalorganisationen på något
sätt krympes.

Vid beslutet om frigivande av spriten
år 1954 var man av den bestämda
meningen, att det skulle bedrivas en
ökad upplysning och propaganda rörande
spritens skadeverkningar. CFN
är det centrala organet för den verksamhet
som man då var överens om
måste komma till stånd. Man kan dä
fråga sig: Är det rimligt att genom att
fastlåsa anslaget till löner inom CFN,
hindra dess utveckling? Tv resultatet

105

Onsdagen den 9 maj 1956 fm. Nr 17

Bidrag till Centralförbundet för nj kterhetsundervisning

kan inte bli något annat. Skulle man i
dagens läge vara tvungen att skära ned
personalorganisationen måste man ju
också minska upplysningsverksamheten,
och det står helt i strid med 1954
års beslut. Jag skulle här vilja fråga
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
om han anser, att
det finns möjligheter att bedriva den
verksamhet som CFN har med en minskad
personalkader, eller hur han anser
att CFN skall klara sina ökade löneutgifter
eller om han helt enkelt anser, att
man skulle ha låst denna personals löneställning
vid det läge som rådde 1954.

Jag för min del ber härmed att fä
yrka bifall till den reservation som fogats
vid denna punkt.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Herr Widén har redan
framfört de synpunkter som jag också
vill göra till mina. Med mitt anförande
önskar jag ytterligare stryka under behovet
av ökning av det statliga stödet
till CFN.

De skäl, som har framförts i motionen
II: 443 av herr Lindberg m. fl., synes
mig svårligen kunna motsägas. Om
CFN:s personalorganisation skall kunna
bibehållas vid den omfattning, som
anvisats genom riksdagens beslut, är
det helt enkelt nödvändigt att öka statsbidraget
till lönekostnaderna. Det kan
inte vara tillrådligt att redan ett år efter
beslutet om upprustning av CFN
försätta den ifrågavarande byrån i ett
sådant läge, att den måste skära ned sin
verksamhet.

Det syns mig vara fullt i sin ordning
att CFN:s personal har fått en löneförhöjning
motsvarande den som kom statstjänstemän
m. fl. till del från den 1
januari 1955.

Skulle det emellertid, herr talman, i
utskottets hemställan om bibehållande
av det lägre anslaget till CFN till äventyrs
ligga en fördold kritik mot det sätt
varpå CFN hittills har skött sitt arbete

— det må gälla kurser eller annat —
finns det helt andra vägar att få en ändring
till stånd än denna. Det gäller ju
ändå en institution, där halva styrelsen,
däribland ordföranden, utses av Kungl.
Maj :t.

Herr talman! Med detta inlägg vill
jag instämma i herr Widéns yrkande om
bifall till reservationen.

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! Det har redan tidigare
lämnats uppgifter om CFN :s verksamhet,
dess arbetsfält o. s. v., och jag behöver
således inte uppehålla mig vid
detta.

Under ett par tidigare i dag behandlade
punkter har det talats om hur viktig
den förebyggande verksamheten är,
något som jag till alla delar vill understryka.
Det är mycket angeläget att man
försöker få till stånd en förebyggande
verksamhet över hela linjen. Här gäller
det i främsta rummet att sysselsätta
ungdomen på ett sådant sätt att den
inte hemfaller åt alkoholmissbruk. Alla
de organisationer som bedriver en verksamhet
vilken går ut på att ta hand om
ungdom o. s. v. är värda allt det statliga
stöd som kan lämnas.

Nu bedriver ju CFN också en verksamhet
som kan sägas vara i allra högsta
grad av förebyggande karaktär. Såsom
här tidigare är relaterat har det genom
omständigheternas makt blivit så, att
det anslag, som man får ifrån staten
för löneutgifterna, inte längre räcker
till. Det betyder i själva verket att man
måste reducera den personalstyrka man
har; ergo måste man också minska arbetsuppgifterna.
Ty man kan ju inte
rimligen begära att de tjänstemän som
arbetar inom CFN :s verksamhetsområde
skall arbeta både natt och dag. Det är
således angeläget att man ser till, att de
får del av löneförhöjningar motsvarande
dem som är beslutade av andra instanser
inom samhället än CFN självt.

Men även om CFN skulle vara den

106 Nr 17 Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Bidrag till Centralförbundet för nykterhetsundervisning

institution som hade att ensam besluta
om löneförhöjningarna, så tror jag inte
att någon överbetalning skulle behöva
befaras.

Det kunde vara mycket att ytterligare
säga om den bär saken, men det kan
väl räcka med att jag hänvisar till det
tillstånd som för närvarande råder i
samhället i fråga om spriten och spritmissbruket,
ett tillstånd som ju väcker
sannskyldig oro på många håll, inte
bara inom de nykterhetsvårdande organisationerna,
utan också i övrigt. Om
man ser framför sig den bild som statistiken
utvisar beträffande omhändertagande
av unga alkoholister etc., måste
man säga sig att det helt enkelt är
tvunget att det vidtas åtgärder till förebyggande
av att denna otrevliga historia
utvecklas än vidare.

Jag skall inte uppehålla mig längre
vid detta, ehuruväl det kunde vara anledning
att säga mycket mer. Jag ber,
herr talman, att kort och gott få yrka
bifall till reservationen. De 25 000 kronor
som där äskas är ingenting att hesitera
inför.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag vill helt kort instämma
i vad herr Lindberg här har
yttrat. Jag vill också framhålla att jag
i styrelsearbetet inom CFN har blivit
väl medveten om det angelägna i att
man får tillräckliga medel för att upprätthålla
den verksamhet som man nu
har påbörjat.

Det är dock endast fråga om en höjning
med 25 000 kronor, och det borde,
om man ser det i ljuset av den betydelse
som ändå från många håll tillmäts
CFN:s arbete i upplysningens tjänst och
för ökad nykterhet, betraktas som en
ringa kostnad.

Det är numera en bestämd uppfattning
inom nykterhetsrörelsen, att man
genom upplysning kan få ett bättre nykterhetstillstånd.
Jag tror också att man
i vida folkgrupper delar denna uppfatt -

ning, och därför bör samhället ge resurser
åt en verksamhet som kan medföra
en ökad folknykterhet.

Jag ber att få yrka bifall till den avgivna
reservationen.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Debatten om detta utlåtande
har pågått i snart fem timmar,
och det ger väl om något besked om de
mängder av önskemål som har framförts.
Dessa kan givetvis — jag vill upprepa
det — vara av angelägen art.

Det gäller då, om alla dessa angelägna
anslag skall beviljas eller om en sovring
skall företagas. En sovring är då ytterst
svår att genomföra, och man får gå försiktigt
fram om man inte alltför mycket
skall rubba cirklarna i budgetarbetet.

Här har talats om den stora betydelse
och den stora uppgift som nykterhetsorganisationerna
har och speciellt den
organisation vi här diskuterar. Om den
saken är meningarna icke delade. Det
är också viktigt, som herr Lindberg sade,
att vidtaga åtgärder särskilt i ungdomsverksamheten
för att förebygga
svårigheter i samhället, vilkas bemästrande
kan bli mycket kostnadskrävande.
Det är helt naturligt att nykterhetsorganisationerna
är värda ett starkt
statligt stöd, men gavs det inte år 1954
ett starkt statligt stöd åt denna verksamhet? Här

är föreslaget 775 000 kronor för
just denna verksamhet, och — säger
man — en bagatellartad ökning på ytterligare
25 000 kronor kan inte vara avgörande
i detta sammanhang. Nej, men
den är väl heller inte avgörande för
verksamheten som sådan? Jag tror det
finns möjligheter att klara upp saken
med de statliga medel som står till förfogande
och de medel som kan anskaffas
på enskilt håll.

Det är dock här fråga om en enskild
organisation, och dess lönesättning kan
alltså knappast jämföras med statens.

107

Onsdagen den 9 maj 195G fm. Nr 17

Bidrag till Centralförbundet för nykterhetsundervisning

Om den ena gruppen får lönehöjningar
vill visserligen också den andra gruppen
ha det. Det sades uttryckligen 1954,
att detta anslag är skönsmässigt och således
icke avsett att proportionsvis
strikt täcka lönekostnader enligt statens
lönereglementen. Det lämnades ett synnerligen
kraftigt bidrag 1954, och det
är därför svårt att redan nu förorda
någon ytterligare höjning utöver den
låt vara blygsamma höjning som Kungl.
Maj:ts förslag innebär. På andra områden
arbetar ju andra organisationer
som också i hög grad är beroende av
statsbidrag, och ett beslut i detta ärende
kan ju bli prejudicerande på andra anslagspunkter
för dessa andra organisationer
— jag erinrar om föreläsningsförbunden,
om folkbildningskonsulenterna
m. fl. Även de borde tagas med i
bilden och få sin beskärda del av ökningarna,
om man skall gå rättvist till
väga.

Vad jag här har anfört innebär inte
något underskattande av det utomordentligt
goda arbete som utförs av denna
organisation, men jag tror inte att
de 25 000 kronor som här föreslås utöver
Kungl. Maj :ts förslag är avgörande
för verksamhetens bedrivande i fortsättningen.
Jag tror att den kan verka
ändå och utföra ett gott arbete med de
medel som står till förfogande.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr WIDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
alla de misstag som herr Johansson i
Mysinge har gjort i sitt anförande. Jag
skulle vilja rekommendera herr Johansson
alt ta en pratstund utanför kammaren
med herr Englund, som nu befinner
sig här inne. Jag tror att det
skulle vara rätt nyttigt.

Herr Johansson i Mysinge menar att
man skulle kunna göra överflyttningar
inom det anslag det här är fråga om
för att klara bristen på avlöningsstaten.

Det går emellertid inte efter vad jag
kan förstå, eftersom anslaget är uppdelat
och det finns ett speciellt anslag
för avlöning till tjänstemännen. De övriga
anslag som går till CFN skall användas
för helt andra ändamål. Detta
är ett uppspaltat anslag, och det går
alltså inte att göra såsom herr Johansson
föreslår.

Dessutom får vi komma ihåg att CFN,
såsom jag sade, är ett halvstatligt företag.
När man år 1954 drog upp en anslagsram
för CFN var meningen, att
tjänstemännen skulle få en lönesättning
jämställd med motsvarande för statstjänster,
och det har de i stort sett fått.
Det betyder att en lönereglering för
statstjänstemännen bör få slå igenom
även för dessa befattningshavare — jag
kan inte finna att det är rimligt att gå
till väga på något annat sätt.

Sedan talade herr Johansson om de
olika krav vi haft att ta ställning till
inom avdelningen. Jag skulle dock vilja
säga att reservationerna inom andra avdelningen
gäller mycket måttfulla krav.
Avdelningen i sin helhet har i stort sett
följt Kungl. Maj:t och varit mycket moderat,
och bara på några få punkter
finns det reservationer.

Herr LINDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Mysinge
frågade om inte 1954 års anslag
var ett kraftigt stöd åt bland annat
denna verksamhet. Jovisst, men är det
nu meningen att detta kraftiga stöd undan
för undan skall reduceras på sätt
som här i själva verket sker? Det är
nämligen inte fråga om en ökning av
antalet tjänster inom CFN, utan det har
blivit löneökningar som CFN inte kan
råda över.

Nu sade också herr Johansson, om jag
hörde rätt, att det inte var meningen
att man skulle följa statens lönereglemente,
och således ansåg han alt det
skulle vara lättare för CFN att ha sin
personal kvar i en mycket låg löneställ -

108 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Bidrag till Centralförbundet för nykterhetsundervisning

ning om man följt några andra överenskommelser
än de för staten gällande.
Jag trodde annars att högsta visdom var
att följa statens lönereglemente, när det
gällde sådana här tjänster. Men är det
inte så, skall man också säga ifrån, att
det är fritt för andra organisationer att
träda fram och träffa avtal, som går ut
på helt andra lönesättningar än dem
staten har fastställt tillsammans med de
organisationer man har att göra med.

När det gäller höjda anslag i de punkter
som här är diskuterade, så är det
inte fråga om några så avskräckande
stora belopp, utan helt enkelt en justering
med hänsyn till penningvärdeförsämringen
sedan 1954. Om det inte är
meningen att organisationerna skall
soulageras för dessa penningvärdeförsämringar,
vem skall under sådana förhållanden
betala kostnaderna? Är det
inte också så, att om man inte gör något
från samhällets sida för att stävja
spritmissbruk o. s. v., kostar det staten
avsevärt mycket mera pengar att ta
hand om de svårt aikoholskadade?

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det är ju ganska klart
att på denna punkt kan anföras vissa
skäl för en höjning. Det resonemang,
som förs av motionärerna, låter ju synnerligen
trovärdigt. Men det kan ändå
inte hjälpas att vi under budgetberedningarna
får lägga också andra synpunkter
på avvägningarna. Faktum är
ju ändå att vi har en mängd anslag, inte
minst under åttonde huvudtiteln, som
är skönsmässigt avvägda och som inte
är avsedda att höjas eller sänkas på
visst automatiskt sätt, och dit hör också
detta anslag.

Här sägs att CFN är en halvstatlig organisation.
Jag vet inte hur mycket man
skall lägga in i begreppet halvstatlig,
men så mycket är i alla fall säkert, att
staten inte är direkt huvudman för
denna verksamhet. Det betyder ju att

det inte är endast med hjälp av statsbidrag
som den fungerar. Under sådana
förhållanden måste vi ju, när vi skall
avväga anslagen, förbehålla oss att inte
följa en automatisk höjningslinje.

Jag måste erkänna att jag också ifrån
början har menat, att det kunde vara
rimligt att göra en ökning här. Vi har
föreslagit en ökning. Den är obetydlig,
det skall erkännas, men vid den slutliga
avvägningen har vi i alla fall menat
att vi inte kunde komma längre.

Det har för mig — jag minns inte
vilken av reservanterna som var inne
på den linjen tidigare i debatten — senare
anmälts något ärende, som berör
CFN :s verksamhet och i samband därmed
har ifrågasatts att man skulle kunna
utnyttja andra medel än hittills anlitade
och på så sätt få en viss hjälp till
denna organisation. Om jag inte missminner
mig fanns det emellertid då reserverade
medel, som i första hand
kunde utnyttjas under detta budgetår.
Det är klart att en fråga av liknande art
kan komma upp även för nästa år, men
då finns i varje fall inte de medlen till
förfogande. Vi har emellertid ett annat,
låt vara litet anslag till Kungl. Majrts
förfogande. Det kan naturligtvis bli en
prövning av frågan om utnyttjande av
dylika medel också, om det är oundgängligt.
Men huvudsaken är ändå som
sagt att staten inte har tagit hela ansvaret.
Vi har fri prövningsrätt vid anslagsavvägningen.
Som utskottets ärade
talesman påpekade är det våldsamma
önskemål som förts fram motionsledes
om ytterligare höjningar sammanlagt på
åttonde huvudtiteln, och det har därför
varit alldeles nödvändigt för utskottet
att sovra och sovra mycket när det gällt
ökningar, liksom vi i departementet har
måst sovra innan denna huvudtitel har
kommit till stånd. Jag kan därför inte
anse annat än att man får försöka klara
sig under det år det nu är fråga om
utan att det blir en närmast automatisk
ökning av statens engagemang här, som
reservanterna avser.

109

Onsdagen den 9 maj 1956 fm. Nr 17

Bidrag till Centralförbundet för nykterhetsundervisning

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Jag fick en liten reprimand av herr
Widén för att jag skulle vara ute på
villovägar, och han menade, att jag
borde skaffa mig bättre upplysningar.
Av herr Widéns anförande kunde man
emellertid inte på någon punkt konstatera,
vari felaktigheterna skulle bestå.
När herr Widén talade om att lönerna
för dessa löntagare skulle få slå igenom
som på andra håll och inte minst i statens
verksamhet, så använde inte lierr
Widén själv ordet skall utan bör. Statsrådets
senaste anförande har väl klart
bekräftat mina synpunkter i frågan.

Vidare föreföll det som om herr Widén
skulle ha uppfattat mitt inlägg här
i debatten om detta föreliggande utlåtande
som en kritik mot andra avdelningen.
Så var ju inte alls fallet. Jag
bara konstaterade, att under dessa fem
timmar har vi hört vilka kolossala behov
som finns och som ligger uppdämda
och att det är svårt att göra en avvägning.
Det är det enda jag har uttalat på
den punkten.

Sedan skulle jag bara till herr Lindberg
vilja säga, att det var nog en missuppfattning
av honom, om han menade,
att jag skulle ha sagt någonting om att
anslaget skulle minskas. Det har jag
inte vare sig sagt eller antytt. Detta
högre anslagsbelopp utgår ju från 1954,
men dessutom har i år här föreslagits
några, låt vara mindre uppräkningar.
Sedan kan man alltid diskutera, om de
är tillräckliga, det medger jag gärna
för min del. Till slut blir det på denna
punkt som på andra punkter, som vi
väl känner till från utskottsarbetet, en
avvägningsfråga, vart man kan gå och
hur långt man kan komma.

Jag ber ännu en gång att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! I anledning av vad
statsrådet Persson sade vill jag påpeka,
att för detta år har man klarat de ökade
lönekostnaderna därigenom, att man

har haft vissa medel kvar på löneanslaget,
tv efter beslutet 1954 om upprustningen
tog det viss tid, innan man
kunde få personalen helt anställd. Vissa
av dessa poster blev tillsatta så sent, att
man fick pengar över på avlöningsanslaget.

Vad beträffar frågan huruvida man
skall bedöma CFN:s ställning såsom ett
halvstatligt organ eller ej, så är det
klart att man kan tvista om det. Staten
står inte som direkt huvudman. Då vore
det ett helstatligt företag. Men av styrelsen
tillsätter Kungl. Maj :t halva antalet,
och anslaget till verksamheten är
helt statligt, om jag inte tar fel, med
undantag av 4 000 kronor, som kommer
från nykterhetsorganisationerna. Deras
insats är alltså i detta fall närmast formell,
medan det statliga bidraget helt
driver denna verksamhet. Det måste
vara riktigt, eftersom det här är fråga
om en ren upplysnings- och undervisningsverksamhet.
Det är väl staten som
skall sköta sådant. Hur CFN skall kunna
få fram dessa 25 000 kronor under
kommande budgetår för att klara verksamheten,
känner jag inte till. Statsrådets
anförande andas en viss känsla av
att man nog här gått för hårt fram. Jag
hoppas att det, om CFN kommer med
förnyad framställning, finns möjlighet
att ge förbundet så pass mycket, att det
kan klara de ökade löneutgifterna. Jag
tror det är absolut nödvändigt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Widén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
102:o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ilo Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nykterhetsorganisationer m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Widén begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 126 ja
och 69 nej, varjämte 10 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr talmannen tog nu åter ledningen
av förhandlingarna.

Punkten 103

Nykterhetsorganisationer m. m.

Kungl. Maj :t hade (punkt 333, s. 705
—707) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till nykterhetsorganisationer m. m.
för budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 1 149 200 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lindblom m. fl. (I: 280) och den andra
inom andra kammaren av herr Rimmerfors
m. fl. (11:535), i vilka hemställts
att medel måtte anslås till avlöningsbidrag
till ytterligare två instruktörer
för nykterhetsorganisationerna utöver
vad Kungl. Maj :t föreslagit under åttonde
huvudtiteln;

dels ock en inom första kammaren av
herr Englund m. fl. väckt motion
(I: 281), vari hemställts att riksdagen vid
behandlingen av förslag till Bidrag till

nykterhetsorganisationer m. m. Statsverkspropositionen
år 1956: Åttonde huvudtiteln
(333) måtte besluta, att avlöningsbidraget
per instruktör för upplysning
i alkoholfrågan höjdes till
9 900 kronor — för Sveriges lärares
nykterhetsförbunds och Sveriges studerande
ungdoms helnykterhetsförbunds
instruktörer till 13 200 kronor — samt
att bidraget till resekostnadsersättning
och traktamente beräknades efter högst
20 kronor för arbetsdag, dock till högst
4 000 kronor, allt beräknat per helt budgetår,
vilket innebar att riksdagen under
ovannämnda anslag för budgetåret
1956/57 anvisade ett reservationsanslag
av 1 178 400 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:280 och 11:535 ävensom motionen
1:281, till Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m. för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag av
1 149 200 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Sundelin, Jacobsson, Malmborg i Skövde
och Widén, fröken Vinge och herr
Helén, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:280 och 11:535
ävensom motionen 1:281, till Bidrag
till nykterhetsorganisationer m. m. för
budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 1 196 400 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Nu gäller det instruktörer
igen, dock inte till ungdomsverksamhet
utan till det direkta nykterhetsarbetet.
Jag lovar, herr talman, att inte
säga allt vad jag har på hjärtat.

En grundprincip i 1954 års nykterhetsreform
var ju, som jag antydde i
mitt förra anförande, det starkt uttalade
förtroendet för folkrörelserna. Den

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

111

bästa hjälpen ansågs vara, om man kunde
aktivisera Organisationssverige. Jag
tror också att vi måste säga, att vi även
i detta avseende har lyckats väl.

Nu är det fråga om dagens situation.
Det hänvisas i motionen till läget i ungdomsvärlden,
där situationen inte är
sämre än den har varit — det är väl
snarare det enda ljusa undantaget —
men där det ingalunda är bra ställt.
Fördenskull måste vi fortsätta.

Det är två slags svårigheter som ligger
bakom denna framstöt motionsledes.
Det är dels de ökade lönekraven
här liksom i CFN och dels önskemålet
att få om än aldrig så blygsamt så dock
något bygga ut verksamheten.

Instruktörsbidragen utgår för närvarande
med högst 9 000 kronor per instruktör.
Därtill kommer ett belopp för
rese- och andra omkostnader. Det är
också här fråga om stimulansbidrag,
som i mycket hög grad förutsätter egna
insatser.

Nu syftar en av motionerna till en
mindre höjning av instruktörsbidraget
exempelvis till SSUH, vilket ju borde
vara en hjärtesak för oss alla. Få organisationer
i Sveriges ungdomsvärld torde
i dagens läge ha en större nykterhetsfrämjande
uppgift än Sveriges studerande
ungdoms helnykterhetsförbund.
Vi har föreslagit en höjning av detta
anslag från 9 000 till 13 200 kronor helt
enkelt därför att ungdomarna själva
svårligen kan betala den insats som
krävs för att de skall få sina instruktörer.
Men utskottet säger nej.

I den motion som undertecknats av
herrar Kristensson i Osby, Onsjö, Gustafson
i Göteborg, Swedberg och mig i
andra kammaren föreslår vi två nya instruktörstjänster
i överensstämmelse
med skolöverstyrelsens förslag. Vi har
således icke gått utöver detta, vilket
måste betraktas såsom blygsamt och
väl övervägt. Det har nämligen visat
sig att instruktörsposterna även på detta
område är otillräckliga. Det finns
flera effektiva och arbetsvilliga organi -

Nykterhetsorganisationer m. m.

sationer som vill satsa för fullt på arbetet
bland vårt folk och främst vår
ungdom, än det finns antal avlöningsbidrag.
Låt mig i all korthet få erinra
om de båda organisationer, som här
skulle komma i fråga med ytterligare
var sin arbetare. Det gäller MHF och
DKSN.

Motorförarnas helnykterhetsförbund
spelar en särskilt betydande roll, när
man tänker på motorintresset bland
vår ungdom och dess sammankoppling
med intresset för helnykterhet och trafiksäkerhet.
Någon säger kanske, att antalet
personer som anmäler sig till ett
nykterhetsförbund, även om det skulle
råka bestå av motorförare, väl måste
vara relativt litet. Det handlar kanske,
säger somliga, om några gamla stofiler,
som ändå skulle hålla sig nyktra. Det
är tydligen ett misstag. Låt mig få uppbygga
kammaren med ett par av de allra
senaste siffrorna från MHF. Hela
medlemssiffran var vid detta års ingång
74 034. Därav hade inte mindre än
14158 vunnits för medlemskap under
det gångna året, alltså 1955.

Nå, men ungdomssiffrorna då? frågar
kanske någon. Jo, av dessa drygt 14 000
nytillkomna medlemmar var inte mindre
än 13 procent under 20 år, 31 procent,
eller nära en tredjedel, var i åldern
20—30 år, och ytterligare 26 procent
var mellan 30 och 40 år. Om inte
detta är en effektiv nykterhetsverksamhet,
så vet inte jag vad som skall kallas
effektivt, då 70 procent av alla nya medlemmar
är människor under 40 år och
44 procent under 30 år.

Ja, säger någon, men dessa människor
var kanske tidigare helnyktra, de
kommer kanske från nykterhetsrörelsens
och frikyrkorörelsens led. Siffrorna
talar emellertid ett annat språk, och
statistiken säger att av de 14 000 nya
medlemmarna i fjol kom endast 11,1
procent från den organiserade nykterhetsrörelsen
och 9,9 procent från frikyrkorörelsen.
Återstoden, alltså 80 procent,
har blivit medlemmar i nykter -

112 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nykterhetsorganisationer m. m.

hetsrörelsen för första gången. Det är
dock inte något ringa ting, herr talman,
speciellt om man tänker på trafiksäkerheten
på våra vägar, att 12 000 nya löftesbundna
medlemmar årligen tillföres
Motorförarnas helnykterhetsförbund.
Här om någonsin borde man satsa för
fullt och göra än mera för att locka in
vår motorbitna ungdom i nykterhetsrörelsen,
där de har moraliskt stöd för
sin helnyktra livsföring. MHF har på
detta anslag två instruktörer anställda,
och man har begärt en till. Skolöverstyrelsen
har tillstyrkt, men utskottet
har sagt nej.

Det som här sagts om MHF skulle
med samma rätt kunna sägas om DKSN,
denna starkt expanderande organisation,
som speciellt under generalsekreterare
Joel Kullgrens eminenta ledarskap
under de senaste 25 åren har
sprängt gränserna för det tidigare mera
interna arbetet, så att organisationen
nu inte bara samlar upp och aktiverar
de kyrkliga och frikyrkliga nykterhetsintressena
utan därjämte når s. k. utomstående
grupper i en utsträckning som
vi knappast kunnat drömma om. Många
av kammarens ledamöter hade säkerligen
tillfälle att besöka DKSN:s nonstopserie
i Kungshallen i Stockholm för
några veckor sedan. Att kring nykterhetsfrågan
och därmed samordnade frågor
— som väl inte hör till de allra
mest publikdragande — samla 22 000
å 23 000 besökare under fem dagar är
dock ingen obetydlig insats, detta så
mycket mer som man kunnat notera
bestående resultat. Och detta exempel
är icke något undantag. Ett studium av
årsredogörelsen för denna nykterhetsorganisation,
som vill göra mera men
inte kan, ger vid handen att arbetet är
mycket men arbetarna få, alltför få.

Säkerligen har statsfinansiella skäl
spelat in vid denna frågas avgörande,
och vi måste givetvis här lägga stor vikt
vid de synpunkterna. Men är det inte så,
ärade kammarledamöter, att vi ibland
känner det som en anklagelse, när vi

ser disproportionen mellan de oerhörda
skatteintäkterna på rusdrycker, för
närvarande över en miljard kronor om
året, och den summa vi anslår till att
rädda ungdomen och försöka läka skadeverkningarna! Om

reservationen inte segrar i dagens
omröstning, får vi väl återkomma
nästa år, och då hoppas vi på ett starkare
stöd speciellt under de svåra övergångsåren.
Vi skall nämligen komma
ihåg att vi i denna fråga är gemensamt
ansvariga för det mycket allvarliga läget
i dagens samhälle. Om vi är villiga
att satsa litet mera på nykterhetsorganisationerna,
så kan man där göra mera.
Det är resurser som saknas. Jag beklagar
att det inte är flera i utskottet som
har hävdat dessa synpunkter, men det
är ändock en manstark folkpartireservation
som avgivits vid denna punkt i
förevarande utskottsutlåtande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Sundelin
m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Hammar (fp) och Widén (fp).

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Under hänvisning till
den motivering om avvägning av statsutgifterna
jag hade under föregående
punkt ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rimmerfors begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
103 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Nr 17

113

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Rimmerfors
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 128 ja och
68 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 10b—109

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 110

Bidrag till barnfilmkommittén

Kungl. Maj:t hade (punkt 340, s. 713)
föreslagit riksdagen att till detta ändamål
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
reservationsanslag av 11 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Arrhén och fröken Andersson (1:283)
och den andra inom andra kammaren
av fröken Karlsson (II: 532), hade hemställts,
att riksdagen måtte till Bidrag
till barnfilmkommittén för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag av
14 000 kronor.

I en inom andra kammaren av fru
Andrén in. fl. väckt motion (11:102)
hade hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av reservationsanslaget till
bidrag till barnfilmkommittén måtte för
ändamålet anvisa 14 000 kronor.

8 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr

Bidrag till barnfilmkommittén

I en inom andra kammaren av herr
Johansson i Stockholm väckt motion
(11:537) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till Bidrag till barnfilmkommittén
för budgetåret 1956/57
anvisa ett reservationsanslag av 14 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:283 och 11:532, 11:102 samt 11:537,
till Bidrag till barnfilmkommittén för
budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 11 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

a) av herr Arrhén och fröken Karlsson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
bifall till motionerna I: 283 och II: 532,
II: 102 samt II: 537, till Bidrag till barnfilmkommittén
för budgetåret 1956/57
anvisa ett reservationsanslag av 14 000
kronor;

b) av fröken Vinge, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Efter fem timmars massslakt
på reservationer och motioner har
jag inte skymten av en förhoppning om
bifall till min motion men yrkar ändå
bifall till den mest blygsamma av dagens
reservationer; den rör sig nämligen
om bara ytterligare 3 000 kronor
till en så viktig sak som barnfilmkommittén.

Fru ANDRÉN (fp):

Herr talman! Jag har en viss förståelse
för utskottet, som inte finner det motiverat
att tredje året i sträck höja anslaget
till barnfilmkommittén med 3 000
kronor. Jag vill emellertid framhålla att
motivet till att vi motionärer på delta
sätt år efter år återkommer med vårt yrkande
är att barnfilmkommittén trots
17

114

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Bidrag till barnfilmkommittén

höjda anslag har ett statligt stöd på endast
11 000 kronor. Dess verksamhet
har en omfattning som på intet sätt
motsvaras av denna blygsamma summa.
Barnfilmklubbarnas antal är ständigt
ökande, och jurygranskningen tar
mer och mer tid i anspråk. Dessa uppgifter
ställer ju på barnfilmkommittén
ökade ekonomiska krav, som måste
uppfyllas om denna verksamhet skall
kunna bli den positiva faktor i ungdomens
nöjesliv som den verkligen har
förutsättningar till. Nya arbetsuppgifter
kommer också att läggas på barnfilmkommittén,
om det nordiska samarbete
vartill jag begärt anslag i en motion
vid detta års riksdag får växa ut
även på detta område. Jag beklagar att
jag känner mig nödsakad att åter och
åter besvära kammaren på detta sätt,
men så länge barnfilmkommittén inte
har en trygg ekonomi känner jag mig
som sagt manad att återkomma.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag kan nöja mig med
att instämma i vad fru Andrén här anfört
och yrkar bifall till reservationen,
vilket är detsamma som bifall till motionen
II: 102.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Man kan inte gärna anlägga
några nationalekonomiska synpunkter
på denna fråga i vilken jag är
nödsakad att försvara utskottet. Jag vill
emellertid i likhet med fru Andrén här
framhålla, att 1954 blev på Kungl.
Maj :ts förslag anslaget höjt med 3 000
kronor och att 1955 höjdes det ytterligare
efter motioner med samma belopp.
Utskottsmajoriteten anser nog att
det i år kan räcka med de höjningar
som skett de båda föregående åren på
detta anslag.

Jag vill dessutom till fru Andrén säga,
att visst är hon välkommen tillbaka
nästa år med sin motion, men jag kan

för min del i vart fall ingenting bestämt
lova.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Det är klart att ekonomiskt
sett är detta en löjligt liten sak
att uppehålla riksdagens ledamöter med,
men jag kan inte underlåta att säga,
alt här är det fråga om en rörelse, som
visar att man kan börja med litet och
låta det växa ut efter hand i den mån
det går. Jag tycker alltså att verksamheten
är föredömligt skött och det är
därför jag anser att det inte är befogat
alt som skäl för ett avslag nu åberopa
anslagshöjningen i fjol. Tvärtom skulle
jag vilja säga att fråga är väl, om inte
bidraget borde göras litet större just
därför att verksamheten är så utmärkt
skött.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Karlsson begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
110:o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17 115

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader — Studie-, utbildnings- och resestipendier
för skådespelare m. fl.

votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 115 ja och
76 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 111—142

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 143

Konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 374, s. 757)
föreslagit riksdagen att till detta ändamål
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
reservationsanslag av 200 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra kammaren
av herr Johansson i Stockholm
in. fl. väckt motion (II: 409), vari hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om återupplivande
av den av år 1937 års riksdag
godkända principen att vid beviljande
av medel till statliga byggnader i anslaget
inbegrepes ett för konstnärlig
utsmyckning avsett belopp, icke understigande
en procent av byggnadskostnaderna.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen II: 409,
till Konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 200 000
kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Inte en enda reservant
har antecknat sig till förmån för detta
förslag trots att jag velat återuppväcka
ett gammalt principbeslut, som på Ar -

thur Engbergs initiativ tillkom strax
före världskriget, nämligen att minst
en procent av kostnaden för offentliga
byggnader skulle anslås till konstnärlig
utsmyckning. Bestämmelsen sattes ur
kraft under kriget och har sedan dess
aldrig återinförts, trots att frågan motionsvis
framförts flera gånger. Utskottet
lämnar ingen motivering. Under
hand har jag hört den motiveringen att
byggkostnaderna nu stigit så mycket att
det skulle bli fråga om fruktansvärda
summor. Men det är väl inte bara byggnadskostnaderna
som har stigit. Också
konstnärernas materiel och deras levnadsomkostnader
har stigit. De utgör
väl intet undantag från regeln i denna
penningförsämringens tid. Med nuvarande
kreditrestriktioner torde det också
vara svårare än någonsin för konstnärerna
att få sälja.

Jag skall inte ta upp någon lång debatt
i frågan utan yrkar kort och gott
bifall till motionen.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Jag skall bli lika kortfattad och inskränker
mig till att yrka bifall till
utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som följde
av bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 144—155

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 156

Studie-, utbildnings- och resestipendier
för skådespelare m. fl.

I en inom andra kammaren väckt
motion (11:539) hade herr Johansson i
Stockholm hemställt, att riksdagen till
studie-, utbildnings- och resestipendier
för skådespelare, koreografer, konsert -

116 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Studie-, utbildnings- och resestipendier för skådespelare m. fl. — Granskning av

statsrådsprotokollen

musiker m. fl. måtte anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 kronor.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 539 måtte av riksdagens avslås.

Punkten föredrogs, och yttrade därvid: Herr

JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! I denna punkt har utskottet
varit en smula mer välvilligt,
men trots uppräkning av de stipendiemöjligheter
som finns för skådespelare
och andra konstnärer framgår det rätt
bra av utskottets inställning, att det
särskilt när det gäller skådespelare inte
finns mycket att ta utav. Det är också
ett allbekant faktum att även ganska
framstående konstnärer vid våra teatrar,
som inte får filmengagemang i större
utsträckning, har löner som måste
betraktas som sista graden av låglöner.
Det förvånar oss hur de kan dra sig
fram. Studieresor är för dem praktiskt
taget en omöjlighet.

Utskottet borde enligt min mening ha
utsträckt sin välvilja till att åtminstone
begära den utredning som utskottet
förutsätter borde föregå ett beslut om
stipendier. Jag hoppas i alla fall att
regeringen med hänsyn till den relativt
välvilliga skrivningen skall försöka
se till att när författare, konstnärer och
andra med dem jämförliga yrkesutövare
åtnjuter stipendier även skådespelare
skall kunna få del av samma förmån.
Jag yrkar bifall till motionen.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 157 och 158

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 159 och 160

Lades till handlingarna.

§ 6

Granskning av statsrådsprotokollen

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 8, angående granskning av
de i statsrådet förda protokoll.

Punkten A

Utskottets anmälan, att anledning icke
förekommit att mot någon ledamot av
statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen Lades

till handlingarna.

Punkten B

Utskottets anmälan att granskningen
ej heller givit utskottet anledning till
anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot någon ledamot av statsrådet

Lades till handlingarna.

Punkten C

Under denna punkt hade utskottet
omförmält, att utskottet uppmärksammat
vissa förhållanden i avseende å författningars
kungörande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HALLÉN (s):

Herr talman! Till de uppgifter, som
åvilar författningsutredningen, hör också
en omprövning av formerna för utkrävande
av det konstitutionella ansvaret
för statsråden. För det ändamålet
finns för närvarande dels den ålderdomliga
ansvarighetslagen för statsrådets
ledamöter av 1810, dels de kända
paragraferna 106 och 107 i regeringsformen.
I den nyssnämnda lagen uppräknas
varjehanda gruvliga brott, vartill
ett statsråd kan antagas hemfalla:
att avråda Konungen från att sammankalla
riksdagen, att söka hindra dennas
sammanträde, att tillråda Konungen att,
som det heter, »egenmäktigt eller våld -

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

117

sammeligen» lyfta det s. k. stora kreditivet
på tid, då riksdagen inte är samlad
o. s. v., i vilket fall vederbörande
statsråd skall avsättas och förklaras
ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

Lika ålderdomlig ter sig § 106 i regeringsformen,
där det regleras, i vilka
fall statsråd kan dragas inför riksrätt
och dömas. Det är minnen från den tid,
då man betraktade kanslihuset som ett
fientligt härläger, inför vilket största
vaksamhet var av nöden.

Men även den nu aktuella § 107 lider
av stela och otidsenliga formuleringar.
Det har mer än en gång hänt i utskottet,
att nitiska anmärkare, som hittat
något formellt fel bland de ärenden,
som passerat konseljen, har hesiterat,
när någon citerat de kända orden om
att ett statsråd »icke iakttagit rikets
sannskyldiga nytta» eller »icke med
oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeämbete
utövat». Jag har roat
mig med att låta verkställa en undersökning
av hur många ärenden, som
under ett år passerar konseljen — något
som nog inte varit känt tidigare —
och det är bortåt 38 900.

Författningsutredningen skall försöka
finna tidsenligare och rationellare
former för den viktiga granskningen av
hur regeringsmakten handhas. En olägenhet
nu är också, att anmärkningen
måste ges en personlig adress och alltså
få formen av en personlig prickning.
Arthur Engbcrg, som tillhörde utskottet
på sin tid, liknade, såsom många kanske
hört, § 107 vid ett gammalt muskedunder,
från vilket det ibland dundrade
men ur vilket det inte precis kom några
blixtar.

Jag menar med andra ord, att dechargegranskningen
i den gamla formen
lider mot sitt slut. Saken avskrivs
ingalunda, men riksdagens kontroll
skall betjäna sig av modernare former.
Kanske är det en förkänsla av
detta som smyger sig på en och annan
av ledamöterna och betager vederbörande
lusten alt tillgripa § 107. Kanske

Granskning av statsrådsprotokollen

vågar jag också den förmodan, att de
många årens regeringsinnehav skapat
en värdefull rutin, som gör formella
felaktigheter sällsyntare.

Dock skall man inte befara, att den
förestående omstöpningen av dechargen
föranlett konstitutionsutskottet att nu
begränsa sin granskning. Här redovisas
visserligen bara sex reservationer och
tre reservationsvis framförda omförmälanden,
men från början var antalet 19,
varav sex återkallades och några, som
endast samlade ett eller två instämmanden,
inte blivit fullföljda.

Kanske också det parlamentariska
styrelsesättet, som rotat sig allt djupare
och som nu enligt direktiven till författningsutredningen
skall inskrivas i
grundlagen, medverkar till att det skall
vara mycket grova försyndelser, innan
ett regeringsparti går till angrepp mot
sina egna förtroendemän inom regeringen.
Det gör man inte, och vi får
väl, om det i fortsättningen blir ett regimskifte,
se ifall det inte kommer att
förfaras på samma sätt då.

Vidare vill jag erinra om att det nu
är fjärde gången i följd som konstitutionsutskottet
fäst riksdagens och Kungl.
Maj :ts uppmärksamhet på de långa
dröjsmålen med att publicera lagar och
förordningar. Vi vet — såsom också
framgår av utskottsutlåtandet — att de
konsultativa statsråden har i cirkulärskrivelser
till departementen påpekat
detta oefterättliga förhållande och anvisat
en rad åtgärder för att säkerställa
en snabbare expediering, t. ex.
att förordningar med följdbestämmclser
i anledning av en proposition bör
föreligga utarbetade samtidigt med propositionen
och att departementen, när
de skall utfärda en författning, bör se
till att trycklov ges på en sådan tid att
författningen kan vara vederbörande
till handa innan den trätt i kraft.

Jag skall inte här upprepa de siffror
som i detta sammanhang är aktuella,
men jag vill framhålla att av 690 författningar
har endast 30 utgivits inom

118 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

normal och hygglig tid. De andra har,
med variationer från en dag upp till
ett par månader, kommit senare än den
dag de skall börja tillämpas. Detta är
något som inte befrämjar respekten hos
allmänheten för nyantagna lagar, och
det kan vålla såväl enskilda som berörda
myndigheter besvär och ohägn.
Det innebär också ett nonchalerande
av riksdagens klart uttalade vilja, och
skulle inte hädanefter rättelse vinnas
kommer, förmodar jag — jag har inte
rätt att i detta stycke tala på utskottets
vägnar — utskottet att tillgripa andra
former och andra paragrafer för att uttrycka
sitt ogillande, inte kollektivt till
statsråden i allmänhet, utan just till de
statsråd som syndat värst på nåden.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att kommentera de intressanta
synpunkter på konstitutionsutskottets
granskning av regeringens fögderi över
huvud taget som konstitutionsutskottets
ärade ordförande här framfört. Jag vill
bara i anledning därav säga, att även
om formerna skulle ha blivit en smula
föråldrade, så är det viktigt att riksdagen
har ett instrument, varigenom den
kan kontrollera regeringsmakten. Jag
tror att det är en riktig tanke som ligger
bakom den granskning, som konstitutionsutskottets
ordförande nu ansåg
följa former som inte är tidsenliga. Yi
motser säkert alla med det största intresse
de förslag till modernisering och
effektivisering som den sittande författningsutredningen
kan komma med.

Jag begärde inte heller, herr talman,
ordet för att polemisera mot konstitutionsutskottets
ordförande när han talade
om önskvärdheten av att författningarna
kommer ut i tid, så att den allmänhet,
som skall följa författningarna, har
tillfälle att dessförinnan ta del av dem.

Det har från den nuvarande regeringens
sida gjorts betydande ansträng -

ningar för att komma till rätta med det
förhållandet —• som inte heller jag tvekar
att kalla för ett missförhållande —
att författningarna kommer ut för sent.
Den uppmärksamme läsaren av konstitutionsutskottets
memorial skall också
där finna att det undan för undan skett
förbättringar, även om jag medger att
det nuvarande tillståndet inte är tillfredsställande.
Regeringen, framför allt
dess konsulter, kommer emellertid att
ägna denna fråga fortsatt stor uppmärksamhet
och försöka pressa fram en bättre
sakernas ordning än som nu råder.

Sedan jag sagt detta vill jag, herr talman,
tillåta mig att göra ett par påpekanden.
Det låter onekligen ganska
skrämmande när utskottet i sitt memorial
framhåller att 30 författningar har
utkommit senare än ikraftträdandet.
Men detta är kanske inte, herr talman,
det värsta i denna affär. Det inträffar
ju inte så sällan att man medvetet vill
ge en författning retroaktiv tillämpning.
Två av de 30 författningar, som konstitutionsutskottet
gör anmärkning på, är sålunda
en följd av riksdagens beslut efter
den tidpunkt då de skulle ha trätt i
kraft. Riksdagen bär velat ha dem tiRlämpade
från en viss tidpunkt och då
medvetet fastslagit denna tidpunkt, trots
att författningen i fråga självfallet ickx
har kunnat utkomma förrän riksdagens
beslut förelegat.

Vidare är ett par av de 30 författningarna
rena följdförfattningar till
överenskommelsen beträffande lönerna.
Jag föreställer mig att ingen av kammarens
ledamöter skulle vilja förhindra
att de grupper av löntagare, som är berörda
av dessa författningar, skulle få
cn retroaktiv löneförhöjning.

När det gäller en annan mycket betydande
grupp av dessa 30 författningar
har man att ta hänsyn till det förhållandet,
att bestämmelser om statsbidrag
i regel måste träda i kraft antingen den
1 januari eller den 1 juli. Jag tillåter
mig att tro att det i åtskilliga fall skulle
ha lett till mycken förvåning hos de

Onsdagen den 9

myndigheter, som skall söka statsbidrag,
om man av det formella skälet att
författningarna inte hunnit komma ut
skulle ha varit nödsakad att vänta med
förbättringar av statsbidragens reells
värde till ett kommande år.

Det finns alltså bland de 30 författningar,
som utskottet omnämner, åtskilliga
fall, där man nog alltid måste räkna
med att författningen får en retroaktiv
tillämpning. Men dessa fall försvarar
ju inte de andra. Jag tycker bara
att konstitutionsutskottet rimligen borde
ha kunnat reducera siffran 30 genom att
ta bort de fall, där det uppenbarligen
inte förelegat anledning till erinran.

Inom Kungl. Maj:ts kansli har vi inte
läst 1894 års lag på det sätt som konstitutionsutskottet
gör, men på denna
punkt kan man naturligtvis ha delade
meningar. Enligt vår uppfattning är det
som 1894 års lag innehåller beträffande
de fyra veckorna en vägledande bestämmelse,
som innebär att om det inte
i författningen finns någonting som anger
ikraftträdandet, skall lagen eller författningen,
anses ha trätt i kraft fyra
veckor efter publiceringsdagen. Vi måste
emellertid medge, att fyra veckor inte
kan vara någon norm, som man under
nuvarande förhållanden har att hålla
sig till. Det finns ju mängder av stora
lagar, som måste komma kanske ett
halvår före ikraftträdandet och även
gör det, lagar som kräver, att domstolar
och andra myndigheter får möjlighet
att sätta sig in i vad det är fråga om.
För alla mycket vidlyftiga lagkomplex
gäller längre tid än de fyra veckor, som
enligt konstitutionsutskottet skulle vara
något slags norm för ikraftträdandet.
Sedan finns det ett stort antal förfatningar,
som måste träda i kraft omedelbart.
Det är möjligt, att vi lärt oss för
mycket av de snabba ikraftträdandena
på samlingsregeringens tid under kriget,
då det var nödvändigt att handla
snabbt och utfärda författningar med
omedelbar tillämpning. Kvarlever det
nu några onödiga rester av sådant slen -

maj 1956 fm. Nr 17 119

Granskning av statsrådsprotokollen

trianmässigt tänkande, tror jag, att både
konsulterna och jag gärna skall bidra
till att rensa bort dem. Emellertid håller
nog kammarens ledamöter med mig om
att det nuvarande livet, även om vi inte
lever i krigstillstånd eller under sådana
förhållanden, som nödvändiggör snabba
ingripanden, är så pass dramatiskt och
spännande, att det skulle vara farligt,
om man inte hade möjlighet att agera
snabbare än bestämmelsen om de fyra
veckorna skulle ange.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Statsministern påpekade
mycket riktigt beträffande de tidpunkter,
då Svensk författningssamling
kommit ut, att man inte bara kan ta
fram t. ex. siffran 30 och säga, att detta
är ett oefterrättligt förhållande. Man
måste också i vissa fall se på vad som
ligger bakom. Det kan inte råda några
delade meningar om att detta nyanserade
betraktelsesätt är riktigt. Jag antar
inte heller, att konstitutionsutskottet
bar velat uttrycka sig så enkelt, även
om skrivningen kan ge det vid handen.

Jag skulle vilja kommentera just frågan
om författningssamlingen. Statsministern
yttrade, att konstitutionsutskottet
har velat som något slags norm sätta
upp, att författningarna skulle vara ute
fyra veckor innan de träder i kraft.
Denna norm bör väl inte fattas på annat
sätt än att den anger ett minimum, som
skall gälla som ett allmänt rättesnöre.
Det är säkerligen absolut nödvändigt, att
en hel del författningar utgives mycket
tidigare, precis som statsministern anförde.
Men om man har som allmänt
rättesnöre att de skall vara ute fyra
veckor i förväg och ser på det faktum,
att av 675 författningar, som kom ut
förra året, 425 inte fyllde måttet utan
kom ut kortare tid än fyra veckor före
ikraftträdandet, kan detta, även om
man från de 425 kan rensa ut åtskilliga,
som är av mycket liten betydelse, tjäna
som en belysning av bur det iir ställt
med utgivandet av författningarna.

120 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

Bland de författningar, som utkommit
alldeles för sent, finns också sådana,
vilkas försening medfört verkliga
svårigheter. Jag vill bara påpeka vad
som skrivits i konstitutionsutskottets utlåtande
om yrkesskolestadgan. Vi företog
en mycket stor och glädjande reform
på detta område förra året. Den
nya stadgan, som trädde i kraft den 1
juli, kunde inte utsändas förrän den 18
och 19 augusti. Eftersom läsåret skulle
börja några dagar efteråt är det uppenbart,
att förhållandet är oefterrättligt,
och jag antar, att just omständigheterna
kring denna stadga kan falla under vad
statsministern betecknade som något
som inte kan försvaras. Självfallet finns
det inga möjligheter att försvara en sådan
ordning.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja
knyta några reflexioner till vad utskottets
ärade ordförande hade att säga om
dechargearbetet i allmänhet. Jag skall
göra det nu, så slipper jag kanske återkomma
när det gäller de enskilda reservationerna.
Vi har ju ungefär samma
skådespel i dechargedebatten i år som
vi haft alla de föregående år, som
jag kan erinra mig, nämligen att oppositionen
gör vissa anmärkningar, som
majoriteten i regel inte vill gå med på.
Till skådespelet hör också, att ungefär
vartannat år någon från utskottsmajoriteten
i allmänna ordalag framhåller, att
denna av ett eller annat skäl inte vill
vara med om att anmärka. På de sista
åren har man ofta sagt, att dechargearbetet
i sin nuvarande form är förlegat.
Herr Hallén sade detta i dag. Därför
får man nu enligt herr Hallén vänta
på att den nuvarande majoriteten inom
utskottet skall göra något för att nyttiggöra
de nya former, som eventuellt författningsutredningen
kan åstadkomma.

Det börjar bli originellt, att författningsutredningen
skjuts fram i så många
debatter. Tyvärr kan den inte åstadkomma
några underverk, antar jag. Vi får
hoppas att det skall bli några resultat,
men risken är ju att man får vänta. Att

utskottsmajoriteten tagit denna utredning
som argument för att avstå från
majoritetsanmärkning är åtminstone
när det gäller vissa av de reservationsvis
anförda erinringarna utomordentligt
svagt. Det finns anmärkningar, som inte
är av särskilt stor betydelse — jag själv
står ensam för en anmärkning, som
tillkommit därför att jag vill påpeka, att
man inom statsförvaltningen inte får
vara alltför formalistisk utan också
måste ta hänsyn till andra synpunkter.
Men när det förhållandet, att dechargedebatten
i sin nuvarande form enligt
vad majoriteten vill göra gällande är
förlegad, tas till intäkt för att riksdagen
inte skall reagera, när t. ex. Kungl. Maj :t
godkänner ett avtal med en organisation
vari förklaras att denna organisation
icke skall falla in under eventuellt
kommande lagstiftning, då är detta, herr
talman, ett försvar, som vittnar om
ynkedom, orkeslöshet eller vad hårt ord
ni vill. Att konstitutionsutskottet, som
skulle vaka över grundlagarnas efterlevnad,
icke vill vara med om att anmärka
ens på den saken, är tillräckligt bevis
för att det inte alltid är möjligheterna
som saknas att även med nuvarande
former åstadkomma anmärkningar, om
man vill. Men man vill inte, och då är
det bra, herr talman, att kunna klaga
på formerna.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Jag skall inte yttra mig
beträffande den ingressanmälan som
förekommer, utan jag skall i stället knyta
ett par reflexioner till det anförande
som konstitutionsutskottets ärade
ordförande inledde debatten med. Det
var det gamla vanliga påpekandet, att
konstitutionsutskottets granskning enligt
den Engbergska termen är ett muskedunder,
att konstitutionsutskottet och
dess arbete är mossbelupet och dechargegranslcningen
står inför avskrivning.
Ibland undrar jag varför just konstitutionsutskottets
ordförande skall be -

Onsdagen den 0 maj 1956 fm.

Nr 17

121

trakta som sin uppgift att nedvärdera
det arbete, som grundlagen har ålagt
honom.

Att de nuvarande formerna inte är
idealiska, mätta med vår tids mått, ligger
ju i sakens natur. Regeringsformen
skrevs ju för nära 150 år sedan. Konstitutionsutskottet
självt har ju begärt en
revision av reglerna för den konstitutionella
ansvarigheten i en skrivelse av år
1952. Den skrivelsen inbakades i de direktiv,
efter vilka författningsutredningen
nu arbetar.

Låt oss först säga, att det väl inte är
någon i konstitutionsutskottet som betraktar
utskottets uppgift nu som den
att avgöra landets eller regeringens öde.
Det var länge sedan som konstitutionsutskottet
hade en sådan uppgift. Jag
vill erinra kammaren om att konstitutionsutskottet
ända sedan 1809 mig veterligen
ännu aldrig har föranlett ett
ministärskifte. Däremot har det i ett par
fall föranlett enskilda ministrar att avgå.
Inte ens under den gamla tiden hade
alltså konstitutionsutskottet den stora
uppgift som man ibland anser vara
konstitutionsutskottets.

Inte anser heller konstitutionsutskottet
att det skall avgöra låt oss säga skattepolitiken
eller socialpolitiken eller
penningpolitiken eller anslagspolitiken
eller den allmänna lagstiftningen. Allt
detta ankommer ju på andra utskott.
Det är i stället vissa speciella kontrollerande
uppgifter, som utskottet har
och som om jag får anknyta till vad
hans excellens herr statsministern här
sade, riksdagen under alla förhållanden
måste utföra.

Konstitutionsutskottet kan även enligt
den utformning som regeringsformen
har i §§ 106 och 107 bli någonting mera
än det för närvarande är. Dechargen
kan bli vad i första hand oppositionen
vill göra den till. Den kan också bli
yad majoriteten vill göra den till. Men
den kan under nuvarande förhållanden
med fast regeringsmajoritet också bil
vad regeringen vill göra den till. Jag

Granskning av statsrådsprotokollen

tänker då närmast på att sedan vi fått
fasta majoriteter och sedan reservationsanmärkningarna
blivit de vanligaste har
regeringen i regel ändå underlåtit att
delta i debatterna, trots att de politiska
förhållandena ändrats så utomordentligt.

Nej, konstitutionsutskottet tillägger
sig nog själv en något blygsammare uppgift,
men jag vill än en gång understryka,
att denna är viktig, ja, absolut oumbärlig.
Om man bara i all hast — jag
skall inte bli mångordig, herr talman,
— ser på andra länder, finner man så
gott som överallt något liknande i och
för kontroll av regeringen.

Den norska statsrådsgranskningen är
i många hänseenden mera ingående och
detaljerad än den svenska. Vårt konstitutionsutskott
befattar sig endast mycket
sällan med sådana svåra och grannlaga
ting som utnämningsfrågor. I Norge
råder jag skulle nästan vilja säga frihetstida
förhållanden på detta område.
Det norska motsvarande utskottet ger
t. ex. förord till regeringen för sådana
som blivit förbigångna. De som är missnöjda
i befordringsfrågor ställer ofta
sina klagomål till utskottet. I vissa hänseenden
har alltså stortingsutskottets
granskning en större omfattning än hos
oss.

Det har kommit ut en bok nyligen om
finska grundlagsutskottet, skriven av
den svenske professorn i statskunskap
vid Helsingfors’ statsuniversitet, JanMagnus
Jansson. Det är en mycket intressant
bok om detta utskott efter
1939. Det visar sig att det finska grundlagsutskottet
har lagt upp sin uppgift
litet annorlunda. I vissa hänseenden,
exempelvis i fråga om riksdagens kompetens
och grundlagars helgd, spelar
emellertid det finska grundlagsutskottet
en mycket större och av alla parter erkänd
roll än konstitutionsutskottet i
Sverige.

I Schweiz — jag kanske får åberopa
det landet en gång till, eftersom jag gör
det så ofta på tal om referendum —

122 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

ägnar varje kammare en kort session,
ungefär tre veckor, åt att granska den
berättelse som regeringen avger till förbundsförsamlingen,
alltså ständerrådet
och nationalrådet. Där sitter man,
majoritet och minoritet, och granskar
berättelsen noggrant, rent objektivt och
utan några partisynpunkter. Sedan utformar
utskottet, som i första hand
granskar berättelser, vissa önskemål
som vi skulle kalla för skrivelser till
regeringen. Därefter har vederbörande
kammare att ta ståndpunkt till dessa
skrivelseförslag.

Om vi slutligen skulle göra jämförelser
med Amerika så kan man säga, att
konstitutionsutskottets granskning i Sverige
ter sig som rena lekstugan bredvid
den granskning som de amerikanska
utskotten — inte något visst utskott
utan varje utskott på sitt område —
utövar genom att ständigt inkalla ledamöter
av regeringen eller tjänstemän
eller enskilda och förelägga dem edgång
samt sedan eventuellt anklaga dem
antingen för förakt för utskotten eller
för mened. Bådadera brotten kan leda
till fängelsestraff. Det finns ett exempel
på att högt uppsatta tjänstemän dömts
till fängelse på grund av vägran att lämna
sakliga uppgifter eller på grund av
att de lämnat oriktiga uppgifter. Där
utövas en verklig, ja, ibland hänsynslös
förvaltningskontroll.

Vad författningsutredningen än kommer
att göra — jag är själv en av ledamöterna
i denna utredning — så kan
jag inte tänka mig annat än att ett sådant
granskningsorgan som konstitutionsutskottet,
gärna moderniserat, måste
bevaras eller nyskapas.

En uppgift har ju emellertid konstitutionsutskottet
vars vikt vi aldrig kan
förneka och som alla måste ha intresse
av: alla regeringsakter och handlingar
kommer inför ett visst forum i riksdagen,
inför regeringspartiet och inför
oppositionen. Bara detta att regeringen
härigenom tvingas att arbeta öppet ocli
i känslan av att ett riksdagsutskott har

ovillkorlig insyn har ett preventivt värde.
Detta är av utomordentligt stor vikt
för hela det politiska livet, och det har
väl också — skulle jag tro — varit avmycket
stor betydelse när det gällt att
skapa den i stort sett mycket höga statsmoral
som präglar vårt offentliga liv.

Jag skall inte föregripa det jag möjligen
kan komma att ifrågasätta i författningsutredningen.
Det har dock alltid
föresvävat mig att man skulle kunna
försöka få konstitutionsutskottets arbete
lagt på ungefär samma objektiva basis
som statsrevisorernas gentemot den
underliggande förvaltningen. Jag kan
egentligen inte förstå, varför det inte
skall vara möjligt för ett riksdagsutskott
att gå till väga när det gäller att granska
regeringen på samma objektiva sätt som
statsrevisorerna nu under en lång rad
av år med alla partiers gillande gjort.

Slutligen får vi inte glömma, herr
talman, att när t. ex. statsutskottets
femte avdelning har att ta ståndpunkt
till en lönefråga sker det i regel under
en press från starka intresseorganisationer.
De rent konstitutionella synpunkterna
har då ibland inte så stor
plats. Det är dessa synpunkter som
kanske minst beaktas av vederbörande
utskott. Det måste dock finnas ett organ
i riksdagen som har att granska det
formella, det judiciella och det konstitutionella.
I Finland har man genom
samverkan mellan fackutskotten och
grundlagsutskottet åstadkommit en samverkan
av dessa olika intressen, som är
enligt min mening mycket bättre än den
vi har i Sverige. Vi är alltså långt därifrån.
Åtminstone efteråt måste vi ha
någon form av granskning, och det är
denna granskning som konstitutionsutskottet
efter måttet av sin förmåga
försökt att åstadkomma år efter år.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag vill bara reagera
mot herr Håstads mening att jag skulle
undervärdera den konstitutionella
granskningen. Tvärtom sade jag just att

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

123

vi lider ohägn av att vi liar otidsenliga
och antikverade former för granskningen
och att den bör bli så modern och
rationell som möjligt så att riksdagens
verkliga kontroll skall kunna utövas effektivt.

Sedan tycks herr Håstad inte inse
den företeelse inom politiken som på
ett visst sätt griper in här. Det är den
parlamentariska styrelseprincipen som
blir allt fastare. Det är då klart att regeringsunderlaget
står i en annan ställning
till regeringen nu än vad fallet var
med gamla tiders riksdagsmajoritet. Detta
gäller inte bara den nuvarande majoriteten.
Jag är alldeles övertygad om
att om det bleve en regimförändring så
skulle — som herr Dahlén sade — samma
skådespel upprepas. Då skulle den
nya regimens försvarare med välvillig
förstående se på sin regerings handlingar.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av det
sista herr Hallén sade vill jag endast
säga, att det tyder på att det icke främst
är sakliga grunder, som i detta fall avhållit
konstitutionsutskottets majoritet
att gå med på anmärkningar, utan rent
politiska skäl.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag tänker inte fortsätta
den i och för sig mycket intressanta
debatt som kammaren nu har lyssnat
till. Jag bara gör en liten reflexion. Det
är något mycket sympatiskt över den
uppriktighet, som konstitutionsutskottets
ärade ordförande visar här. En
slutsats av hans yttrande måste ju bli,
att enligt hans mening konstitutionsutskottets
granskning kommer att fylla sin
funktion enligt grundlagen först när vi
får minoritetsregering. Detta skulle ju
kunna ge anledning till allehanda reflexioner,
men jag skall för dagen inte
framföra dessa utan övergå till den reflexion
som motiverar att jag tar till
orda.

Granskning av statsrådsprotokollen

Den gäller regeringens sätt att avlämna
kungl. propositioner vid en väsentligt
senare tidpunkt än den som är
förutsatt. Denna fråga är faktiskt ovanligt
brännande aktuell i dag, när det
av herrar talmän ansetts nödvändigt att
ordna kvällsplenum trots för kort tid
sedan given försäkran om motsatsen
och detta av den anledningen, att riksdagen
eljest inte ser ut att hinna med
sitt arbete. Det är väl alldeles klart, att
en orsak till att riksdagen inte har kommit
längre med sitt arbete är att propositionerna
har avlämnats så sent.

Jag har därmed inte sagt, att riksdagen
i alla avseenden har ordnat sitt arbete
på idealiskt sätt — den saken har
diskuterats många gånger och kan ju
diskuteras igen i annat sammanhang —
men det står väl utanför debatt att, när
regeringen avlämnar många stora propositioner
alltför sent, detta skapar helt
omöjliga arbetsbetingelser för riksdagen.

Jag har här en lista över propositioner
som är avlämnade efter den 10
april, den dag som skulle vara den sista
för propositioners avlämnade när inte
alldeles särskilda skäl motiverar annat.
Den listan upptar inte mindre än 24
propositioner, av vilka en hel del är
viktiga sådana. En del är på 400 sidor
och mer — jag tänker på jordbrukspropositionen
— och åtskilliga är av stor
principiell betydelse. Med hänsyn till
att det totala antalet avlämnade propositioner
rör sig om 178 får jag lov att
säga, alt det icke är en tillfredsställande
ordning att 24 har avlämnats för sent.

Hans excellens statsministern har vid
något tidigare tillfälle sagt, att han
skulle göra vad han kunde för att man
skulle avlämna propositionerna före
den 1 april för att därigenom underlätta
riksdagens arbete. Om man därför
skulle se efter hur många propositioner
som har avlämnats efter denna dag, så
finner man att det är inte mindre än 53
av de 178 eller något sådant som 30
procent.

124 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

Dessutom har det ju förutskickats, att
ännu några propositioner skulle vara
att vänta, men därom vet vi ingenting
bestämt.

Frågar man vilka departement det är
som här särskilt försyndat sig finner
man att justitiedepartementet efter den
10 april har avlämnat 8 propositioner,
vilket är inte mindre än en tredjedel av
samtliga propositioner från detta departement.
Om jag inte missminner mig
är det justitieministern, som är närmast
ansvarig för den proposition, enligt
vilken man har fixerat sista propositionsdagen
till den 10 april, men
själv avlämnar han alltså en tredjedel
av sina propositioner efter detta datum.

Herr talman! Jag skall inte ta upp
och gå igenom de andra departementen.
Jag nöjer mig med att konstatera,
att det är ett beklagligt tillstånd som
råder. Jag vet mycket väl att statsminister
Erlander har intresserat sig för
detta spörsmål och gör det allt fortfarande.
Det är tydligen så, att han inte
har lyckats vinna tillräckligt gehör
bland statsrådets ledamöter för att det
här faktiskt gäller en viktig fråga.

Tillståndet är alltså otillfredsställande,
och jag tror att det inte är för
mycket sagt, att man på alla håll i den
svenska riksdagen hyser en mycket bestämd
önskan att regeringen skall kunna
åstadkomma en bättre ordning.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Givetvis är det ett väsentligt
problem herr Ohlin tar upp,
även om det inte hör till dagens överläggningsämne.

Vi har ju under en lång följd av år
brottats med problemet att försöka
komma med propositionerna i rimlig
tid. När herr Ohlin säger att vi inte har
lyckats åstadkomma en bättre tingens
ordning, vågar jag väl säga att hans
minne måtte vara fantastiskt kort. Förr
i tiden var det ju vanligt, att det kom

en väldig störtskur av propositioner
omkring den 10 april. Genom det ingripande
som gjordes framför allt av
de nuvarande konsulterna blev denna
tradition bruten, och vi fick ett mycket
lugnare propositionsavlämnande
från riksdagens början och fram till
den 10 april. Vi gjorde också detta försök
att frivilligt förkorta propositionstiden
ytterligare till den 1 april. Jag
medger att — efter två år som enligt
min mening har varit mycket lyckade i
detta hänseende — resultatet inte är
fullt lika tillfredsställande år 1956 som
det har varit under de två föregående
åren, men jag påstår fortfarande, att
det har skett en väsentlig förbättring
som ett resultat av de gjorda ansträngningarna.

Det förhåller sig beträffande propositionerna
precis som när det gäller
författningarna. Vissa av propositionerna
måste komma sent. Herr Ohlin
nämnde som enda exempel på för sent
kommande propositioner den som behandlar
jordbrukspriserna. Olyckligare
kunde väl herr Ohlin inte exemplifiera
sin framställning, ty denna proposition
är ju ett resultat av förhandlingar, och
över förhandlingarnas intensitet har ju
regeringen inte stort inflytande. Jag är
övertygad om att förhandlarna gjorde
sitt yttersta för att komma fram till ett
resultat i tid, men vi kunde ju inte rimligtvis
lägga fram propositionen om
jordbruksuppgörelsen innan jordbruksuppgörelsen
var gjord.

Finansdepartementet kommer alltid
med propositioner fram emot riksdagens
slut. Så har det varit i alla tider.
En av de propositioner som kommit för
sent är propositionen om atomenergien.
Jag tror inte att någon ansvarig regering
skulle ha velat förhindra utvecklingen
på detta område av formella
skäl.

Det finns i detta sammanhang ett annat
mycket intressant spörsmål som vi
skall resonera litet mera om, och det är
huruvida det skulle finnas en metod

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17 125

att lätta riksdagens arbetsbörda genom
att vissa propositioner medvetet lades
relativt sent, under förutsättning att
man då vore överens om dels att vi
skulle ha en höstriksdag och dels att
dessa propositioner skulle skjutas till
höstriksdagen. Det är möjligt att det
skulle vara en metodik. Jag har tillåtit
mig att resonera något med talmännen
och partiledarna om detta, och jag tror
att man skulle kunna få i gång ett
fruktbart resonemang om dessa problem.

Alltså: de initiativ som tagits från regeringens
sida har lett till resultat;
även detta år, då tillståndet inte är lika
tillfredsställande som i fjol, är det dock
långt bättre än det tillstånd vi hade
innan dessa initiativ togs.

Får jag till den föregående debatten
— rörande den sak som vi egentligen,
herr talman, debatterar — bara säga,
att jag med största intresse lyssnade till
herr Håstads principiella inlägg om behovet
av ett kontrollorgan från riksdagens
sida, som följer regeringens åtgöranden.
Jag vill odelat ansluta mig till
de tankegångar som där kom fram. Jag
tror att ju mera samhällsmaskineriet
utvecklas därhän att regeringsmakten,
den administrativa makten, måste ha en
betydande makt i sin hand, desto viktigare
är det att man har en ordentlig
kontrollmöjlighet från riksdagens sida.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsministern
gjorde detta till eu fråga om huruvida
det på detta område har blivit bättre
eller sämre än det var förr, men, herr
statsminister, det talade inte jag om.
Det är möjligt att det varit ännu värre
förr. Det jag talade om var alt det inte
nu är tillfredsställande, och statsministern
har själv påpekat, att det i år skett
ett steg tillbaka i jämförelse med de två
senaste åren. Det är alltså ett mycket
klent försvar att säga, att det var ännu
värre för några år sedan.

Granskning av statsrådsprotokollen

Beträffande propositionerna var det
av hänsyn till kammarens tid som jag
inte räknade upp dem, men om statsministern
så önskar kan jag nämna
flera exempel: här är propositionen angående
ändring av lagen om kommunalstyrelse
i Stockholm, här är frågan
om JO-ämbetets ställning, här är en
brännande sak om ändring i butikstängningslagen,
här är frågan om hyresregleringen,
här är frågan om LKAB
o. s. v. Och, herr statsminister: jordbrukspropositionen
är visserligen resultatet
av en överenskommelse, men
när träffades denna överenskommelse?
Vill statsministern verkligen påstå, att
detta var ett utomordentligt exempel på
en proposition som absolut inte kunnat
lämnas en vecka tidigare? Det går inte
att bibehålla den uppfattningen, herr
statsminister, men den saken hoppas
jag att någon annan kommer att utveckla
utförligare, varför jag inte skall
ingå på den närmare.

Kvar står, herr talman, det faktum,
att det med utgångspunkt från den eftersträvade
dagen, den 1 april, är närmare
en tredjedel av propositionerna
som lämnats för sent, och om man utgår
från det datum som fastställts i förordningen
är det i alla fall ungefär 15
procent som avlämnats efter denna dag.
Det är uppenbarligen ett tillstånd som
icke är tillfredsställande, och i grund
och botten erkände ju statsministern
själv detta i en av meningarna i sitt
yttrande, även om han försökte ge resten
ett sådant tonfall, att den skulle ge
ett annat intryck.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag tror att det skulle
intressera kammaren mycket mera om
herr Ohlin begränsade mångordigheten
och läste upp listan på propositioner i
stället. Jag tror det skulle vara mycket
värdefullare. Var så god, herr Ohlin!

126 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Hans excellens statsministern
påstår, att den för sent anlända
jordbrukspropositionen är det
mest olyckliga exempel man skulle kunna
nämna i detta sammanhang. Jag har,
herr talman, varit inne på den saken
tidigare, därför att jag haft anledning
att intressera mig för den. Inte går det
att åberopa att detta är en fråga om
förhandlingar, när det gäller en fråga
där förhandlingar drivs år efter år av
samma parter och i ungefär samma
former. Så har det varit i 15 år. Vad
är det som hindrar att man sätter i
gång dessa förhandlingar tidigare och
för dem till slut tidigare? Det finns en
sak som här kan ha något intresse, och
det är hur långt man skall föra fram
statistiken, men jag har tidigare sagt,
att det från riksdagens synpunkt är
bättre att få en månads statistik mindre
om man samtidigt får tillfälle att behandla
denna proposition på ett från
parlamentarisk synpunkt riktigt sätt.
Men även om jag tror att man skulle
kunna driva dessa förhandlingar på
annat sätt, så återstår den fråga som
herr Ohlin ställde, nämligen när förhandlingarna
var färdiga. De var färdiga
den 22 mars, Ers Excellens. Sedan
har såvitt jag förstår förhandlingar
bedrivits mellan koalitionspartierna i
kanslihuset om en del saker, och det är
detta som har försenat jordbrukspropositionen
i andra omgången.

Så får vi en jordbruksproposition på
400 sidor i slutet av april. Sista motionsdagen
var i går, i dag är det plenidag,
i morgon är det helgdag, och på
fredag skall propositionen behandlas.
Det blir väl i år som det har varit år
efter år så, att jordbruksutskottet anser
det normalt att ägna en dag åt realbehandling
av denna stora proposition,
och om någon skulle begära kompletterande
upplysningar eller utredningar
på någon punkt, så går det inte att få.
Jag vågar påstå, att utskottsbehandlingen
är mycket otillfredsställande i vissa

sammanhang. Sedan kommer denna
stora debatt år efter år upp i riksdagens
allra sista skede. Fastän principfrågorna
avgjordes i höstas för en
treårig överenskommelse, går det ändå
inte att få fram ärendet förrän under
riksdagens allra sista dagar. Jag tycker
denna jordbruksproposition är ett exempel
på dålig parlamentarisk ordning.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Talmannens ord går tydligen över
statsministerns. Statsministern har nämligen
begärt att jag skall läsa upp propositionerna,
men talmannen medger
inte förlängd replik, så att jag får inte
tid att tillfoga några reflexioner. Jag
skall se hur långt jag hinner:

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 med
förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor,
nr 145 med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa
av Europarådets rådgivande församling
fattade beslut, nr 149 angående riktlinjer
för sjöräddningsväsendet, nr 153
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 10 § förordningen angående
tullrestitution, nr 100 angående ratifikation
av rättshjälpsavtal mellan Sverige
och Frankrike, nr 116 angående
tjänstebostadssystemet, nr 121 angående
vissa tjänster vid kommunikationsverken,
nr 122 angående förslag till lag
om jordbrukskasserörelsen, nr 127 angående
vissa ändringar i fiskerättslagen,
nr 129 angående försäljning av
vissa kronoegendomar, nr 134 angående
ändrad lydelse av 12 § lagen om dödande
av förkommen handling, nr 135 angående
särskilda bestämmelser för insättning
på skogskonto, nr 130 om ändrad
lydelse av lagen om semester, nr
137 angående ändring av 1954 års lag
om nykterhetsvård, nr 138 angående
provisorisk ändring av grunderna för
reglering av restauratörernas utskänkningsvinst,
nr 139 angående garanti för
visst lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier
— en principiellt mycket

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

127

viktig sak, nr 140 angående reglering
av sockernäringen i riket, nr 141 om
ratifikation av en konvention mellan
Sverige och Italien rörande social trygghet,
nr 142 med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken, nr 143 med förslag
till allmän ordningsstadga, nr 146
med förslag angående fondering jämlikt
lagen om allmän sjukförsäkring, nr
151 angående överlåtelse av viss kronan
tillhörig mark, nr 124 angående lönegradsplacering
för vissa tjänster, nr 126
med förslag till lag om ersättning åt
smittbärare, nr 131 med förslag till förordning
om ändring i förordningen angående
stämpelavgift, nr 132 angående
reglering av anställningsförhållandena
för vissa läkare ...

Jag hinner ej längre. Listan är inte
fullständig.

Herr ADOLFSSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom här har talats
om tidpunkten då förhandlingarna om
jordbrukets prissättning var färdiga,
anser jag mig skyldig att lämna några
upplysningar.

Sista förhandlingsdagen var den 21
mars, och vi hade då haft ungefär 25
förhandlingsdagar detta år. Vi förde
också förhandlingar före nyår, men jag
har inte förra årets almanacka med
mig, varför jag inte kan ange antalet
dagar. Jag kan emellertid upplysa om
att vi hade förberedande sammanträden
redan i september månad.

Det har gjorts många och grundliga
utredningar, som måste göras för detta
nya prissystem. En hel del herrar och
kanske också damer i denna kammare
har ju efterlyst ett enklare och klarare
system, och det går åt mycket arbete
om man skall göra upp ett sådant. Jag
hoppas att glädjen blir stor när det nya
systemet nu har framlagts. Herr Svensson
i Ljungskile har ju flera gånger
efterlyst ett mera rörligt ocli lättbegripligt
system än det gamla, och det tar
sin tid att åstadkomma en sådan sak.

Granskning av statsrådsprotokollen

Efter den 21 mars kvarstod en del
detaljer som måste utformas. Jag kan
därför inte exakt ange vilken dag materialet
kunde lämnas till regeringen,
men jag vet att propositionen i alla fall
förelåg på kammarens bord den 27
april, och då hade den både skrivits
och tryckts. Jag tycker man i det fallet
knappast kan säga, att det har varit
någon medveten försening. Skall man
skylla på någon, får man skylla på förhandlingsdelegationen
och jordbruksnämnden,
som i detta fall inte har haft
möjlighet att komma fram till ett slutresultat
tidigare.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hann nästan avsluta
listan på de propositioner, som avlämnats
den 1—10 april. Den 1 april var
ju det datum statsministern ställde i
utsikt att man skulle eftersträva. Nu
skall jag be att få läsa upp andra delen
av listan, de propositioner som lämnats
efter den 10 april:

Nr 159 angående ändring i lagen om
kommunalstyrelse i Stockholm, nr 164
angående ändring i lagen om behörighet
att utöva läkarkonsten, nr 154 angående
befrielse från betalningsskyldighet
till kronan, nr 157 angående
ändring i 1947 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare m. in., nr 161 angående
ändrad lydelse av vissa paragrafer
i regeringsformen om JO-ämbetet,
nr 162 angående ändring i butiksstängningslagen,
nr 163 angående uppförande
av neurologiska och neurokirurgiska
kliniker vid karolinska sjukhuset,
nr 166 med förslag till ändrad
lydelse av 24 § riksdagsordningen in. in.,
nr 107 om ändrad lydelse av 1 kap. 1 §
andra stycket tryckfrihetsförordningen,
nr 169 angående ändring i övergångsbestämmelserna
till lagen om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar, nr
158 angående vissa ändringar i statens
allmänna avlöningsreglemcnte, nr 168
angående ändring i lagen om liyrcs -

128 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

reglering, nr 170 angående tilläggsavtal
mellan Sverige och Frankrike för undvikande
av dubbelbeskattning, nr 172
angående överenskommelse rörande
tyska tillgångar i Sverige, nr 165 angående
prisreglering på jordbrukets
område, nr 171 angående LKAB, nr 174
angående ändringar i tulltaxan, nr 175
angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1956/57, nr 176
angående riktlinjer för utvecklingsarbetet
på atomenergiområdet. Det lär ha
kommit en proposition i dag också.

Herr talman! Jag ber att få hänvisa
till mitt första anförande, där jag gjorde
kommentarer till det antal propositioner,
som har lämnats under båda
dessa perioder.

Att slutresultatet av detta måste vara,
att riksdagen under de sista veckorna
av sitt arbete får en mycket besvärande
överbelastning är väl uppenbart för
alla.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Adolfsson visade
hur pass mycket fog det låg i herr Svenssons
i Ljungskile resonemang om jordbrukspropositionen,
men för att det inte
skall bli någon tveksamhet på den punkten
vill jag säga, att herr Svensson i
Ljungskile kanske borde ha läst propositionen
även om det var bråttom, innan
han yttrade sig. Det står så här:
»I skrivelse den 5 april 1956, som inkommit
till jordbruksdepartementet den
9 samma månad .. .». Det är en viss
skillnad mellan den 22 mars och den 9
april. Då fick Kung]. Maj :t detta förhandlingsresultat,
ett utomordentligt
långsiktigt förhandlingsresultat.

Herr Svensson i Ljungskile säger, att
det måste väl gå att skynda på förhandlarna
— det var ju gamla vana förhandlare.
Ja, men det var helt ny materia.
Riksdagen hade beslutat om en helt ny
grund. Det var väl inte så underligt,
herr Svensson i Ljungskile, att det den -

na gång tog tid för både jordbrukets,
konsumenternas och det allmännas representanter.
Det kanske heller inte är
så underligt, att Kungl. Maj :t anser att
första gången en proposition skall gå till
riksdagen på grundval av ett helt nytt
prissystem behöver man någon tid för
granskning, så att man inte verkställer
en ren expedition. Den tiden har inte
varit lång; jag medger att den varit kort
i Kungl. Maj:ts kansli och att den blir
kort även här i riksdagen. Men jag tycker
verkligen, att när man skall rikta
angrepp mot oss för att vi är saktfärdiga,
skall man inte sätta in angreppen
på punkter där det är så lätt att tillbakavisa
angreppen, och framför allt
skall man inte ta jordbrukspropositionen
som den enda angreppspunkten,
som herr Ohlin gjorde i sitt första anförande.

Det vore säkert mycket effektivare
om man tog upp ting, där det verkligen
finns missförhållanden, och vädjade
till regeringen att bättra sig. Det är en
mycket effektivare uppfostringsmetod
än att ge oss chansen att på detta sätt
tillbakavisa anmärkningarna så att säga
alldeles gratis, vilket herrar Ohlin och
Svensson i Ljungskile har gjort.

Emellertid är herr Ohlin så ytterligt
läraktig och följsam i dag — tänk om
han alltid vore det när han och jag diskuterar!
Jag bad honom läsa upp propositionslistan.
Jag trodde ju då, att han
skulle begagna sitt eget omdöme i någon
mån och inte slaviskt lyda en order
från statsministern. Den lista han läste
upp stämde inte alldeles med den jag
har, men det kan bero på att han hade
bordläggningsdata och jag avlämningsdata
— det är dock en detalj som inte
hör dit. Däremot observerar han inte
att det finns två propositionstider. De
propositioner som avser statsregleringen
har vi lovat att försöka pressa fram
inom en viss tid. Här räknar herr Ohlin
upp en massa propositioner omdömeslöst.
Jag måste säga, att så stor följsamhet
behövs det inte i fortsättningen,

Onsdagen den 9 maj 195G fm.

Nr 17

129

utan använd förståndet och gör en uppdelning
på vad det är som verkligen
regeringen kan anklagas för, så blir det
mera tyngd i anklagelserna! Men fortfarande,
när han skall exemplifiera, tar
han upp resultaten av förhandlingar.
Han säger: Propositionen om LKAB
kom sent. Javisst, men, ärade kammarledamöter,
skulle vi för att vinna en
bättre statistik när det gäller avlämnande
av propositioner ha riskerat att inte
tillvarata varje chans att nå ett för båda
parterna, både samhället och Grängesbergsbolaget,
vettigt resultat? Jag tror
inte någon människa kan påstå annat
än att det är rimligt, att man låter förhandlarna
arbeta så länge det över huvud
taget finns en möjlighet att komma
fram till ett resultat, och jag tror att
det resultat man kom till var ganska
tillfredsställande.

I listan han räknade upp finns t. ex.
följ dproposition till avtalet om tyskmedlen.
Det är väl ändå orimligt att
påstå, att det förhållandet att dessa
svårartade förhandlingar har dragit ut
på tiden skulle ha gjort, att vi skulle
ha forcerat förhandlingarna med främmande
makt eller också inte lagt propositionen
på bordet. Nästa gång regeringen
skall bli utsatt för angrepp tror
jag att herr Ohlin bör vara bättre förberedd
än han var i dag.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det tillhör ju statsministerns
debattkonst att sätta betyg åt sig
själv. Jag tycker att om hans excellens
raljerade mindre och skröt mindre
med sina egna repliker skulle debatten
bli mera givande.

Nu säger hans excellens statsministern
beträffande jordbrukspropositionen,
att det har inte varit några missförhållanden.
Det betyder, att hans excellens
tänker bort riksdagen ur sammanhanget.
Men det var ju riksdagens
arbetsmöjligheter när det gäller att behandla
propositionen som det var frå9—Andra
kammarens protokoll 1956. Nr

Granskning av statsrådsprotokollen

ga om. Det var inte fråga om regeringens
vedermödor utan om riksdagens.

Vidare säger statsministern, att det
väl inte var så underligt, att det i år tog
lång tid, när det var en alldeles ny materia
man hade att göra med. Men Ers
Excellens, herr statsminister, förhandlingsresultatet
kom nästan på dagen
samma dag som förra året och som varit
fallet år efter år i femton år. Vad
beträffar att man just i år hade denna
nya materia, vill jag fråga vad det var
för ny materia. Den nya materian avgjorde
vi ju i höstas. Hela principbeslutet
fattades i höstas. Vad det var fråga
om var att fastställa mittpriser och vilka
dessa skulle bli nämnde herr Hedlund
redan i höstas, och det blev
också så.

Jag erkänner att det finns en materia
som är ny, nämligen inkomstjämförelsen
mellan jordbrukare och andra
grupper, men den frågan är fortfarande
lika olöst. Det som finns i propositionen
är bara flytsand.

Det är här fråga om en grupp människor
i nära anslutning till jordbruksdepartementet,
såsom jordbruksnämnden,
Lantbruksförbundet och RLF, en
grupp människor, som känner varandra
sedan åratal tillbaka, som har att
driva dessa förhandlingar i ungefär
samma form och vid ungefär samma tidpunkt.
När sådant upprepas i femton
år, visar det ingenting annat än jordbruksdepartementets
orkeslöshet.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om jag fattat statsministern
rätt, vill han göra gällande, att
det löfte som lämnats från regeringens
sida, att propositioner inte skulle avlämnas
efter den 1 april, gäller anslagspropositioner.
Har jag fattat detta rätt
skall jag be att få tillägga: Enligt grundlagen
skall anslagspropositioner inte avlämnas
efter den 20 mars.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag vill bara till herr
17

130 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

Svensson i Ljungskile säga att han nog
bör höra på vad man säger, även om
han är irriterad. Jag sade uttryckligen,
att det blev för kort tid både för Kungl.
Maj :ts kansli att utarbeta jordbrukspropositionen
och för riksdagen att granska
den. Detta tolkar herr Svensson som ett
uttryck för att jag är belåten med den
nuvarande ordningen. Jag har emellertid
sagt att det var naturligt, att det
skulle bli besvärligt. Det var naturligt
därför att förhandlingsresultatet inte förelåg
förrän vid den nämnda tidpunkten.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Får jag bara säga till
statsministern, att vad det här gäller är,
om riksdagen kan ha anspråk på skälig
arbetstid. Jordbrukspropositionen var
inte alls den enda jag hänvisade till.
Jag nämnde främst antalet propositioner
och byggde på statistiken och talade inte
om en viss proposition. Statsministern
nöjde sig emellertid med att ta upp denna
proposition och sade att den skrivelse,
som låg till grund för propositionen,
kom inte in till Kungl. Maj :ts kansli
förrän då och då, ungefär som om
regeringens befattning med denna proposition
började först när skrivelsen i
fråga kom in, ungefär som om jordbruksministern
inte haft någonting att
göra med denna dessförinnan. Alla vet
ju att både jordbruksministern och andra
inom regeringen måste följa ifrågavarande
förhandlingar mycket noga.
Regeringen kan börja före denna formella
tidpunkt, men riksdagen kan inte
börja att arbeta med propositionen förrän
den ligger på riksdagens bord. Det
är ett faktum, som alla politiskt erfarna
personer i detta land vet, att i en fråga
av den arten förs och har förts förhandlingar
mellan koalitionspartiernas företrädare
i regeringen. Det vill säkert ändå
inte statsministern stå upp här och förneka,
att det är något som har tagit tid.
Detta är en orsak till att propositionen
kommit så sent.

Då är det det gamla vanliga, som kunnat
konstateras flera gånger tidigare,
att det skall vara tid till förhandlingar,
det skall vara tid för regeringen, och sedan
blir det inte tillräcklig tid över för
riksdagen. Det går inte, herr statsminister,
att skylla på att här skall drivas
förhandlingar men skjuta åt sidan när
dessa förhandlingar skall börja genom
att säga att förhandlingarna tar tid och
att regeringen skall ha tid på sig och det
skall riksdagen nöja sig med. Nej, herr
statsminister, kasta någon gång om ordningen,
börja med att riksdagen skall
ha tillräcklig arbetstid och anpassa sedan
hela schemat efter detta för en
gångs skull!

Hans excellens herr statsministern

ERLANDER:

Herr talman! Herrarna inom folkpartiet
får väl resonera sig fram till en gemensam
linje beträffande jordbrukspropositionen.
Herr Svensson i Ljungskile
säger att det var en förfärligt enkel historia.
Principerna var ju antagna i höstas.
Det var inte så förfärligt besvärligt.
Inrikesministern hade för övrigt på ett
tidigt stadium talat om vilka priser det
skulle bli. Det var alltså en mycket enkel
sak, som presenterades riksdagen.
Ja, herr Svensson, om det finns ett ord
av förnuft i detta resonemang, måste
riksdagen ha väldigt god tid på sig, eftersom
det ju är så kolossalt enkelt.
Jag har drivit den andra linjen, som
mera liknar herr Ohlins linje, nämligen
att detta är en besvärlig sak, men det
får herrarna göra upp sins emellan.

Jag har sagt, att det var besvärliga
förhandlingar, där konsumenter och
producenter och statens representanter
måste försöka på punkt för punkt finna
varandra. Det gällde tolkningen av detta
riksdagens beslut, som herr Svensson i
Ljungskile finner vara så utomordentligt
enkel.

Det är ibland så, att man nästan önskar,
att herr Ohlin skulle få göra ett
gästspel i kanslihuset. Då skulle inte nå -

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17 131

got så besynnerligt som hans sista anförande
över huvud taget ha presenterats
från andra kammarens talarstol.
Han säger att vi skulle ha börjat författningsarbetet
och propositionsarbetet,
innan det förhandlingsresultat som
ligger till grund för jorabrukspropositionen
förelåg. Vad skulle det ha varit
för mening i att bära sig åt på det sättet?
Nu säger herr Ohlin, att han inte
har uttryckt sig så, och det gläder mig.
Då menade han inte riktigt något så
besynnerligt som han sade från talarstolen.

Det är beklagligt att det är bråttom
och att riksdagen inte haft möjlighet att
så grundligt som önskvärt varit penetrera
jordbrukspriserna, men riksdagen
får ju ungefär lika lång tid som
Kungl. Maj:t har haft, om man räknar
från den 9 april och fram till den
tid då propositionen lämnades och frånräknar
tryckningstiden. Då tror jag nog
att herrar riksdagsmän får erkänna, att
ni har inte så förfärligt mycket kortare
tid än vad regeringen har haft vid utarbetandet
av denna proposition, och
riksdagen behöver ju ändå inte utarbeta
propositionen.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jordbruksutskottet får
ett eller två sammanträden för att behandla
denna proposition. Det är en
parodi på parlamentariskt arbete. Summan
av detta försvar är ju, att regeringen
är oförmögen att ordna det så, att
riksdagens intressen respekteras.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Hans excellens statsministern
efterlyser mera talande exempel
på regeringens oförmåga att lägga fram
sina förslag i tid och på ett sådant sätt,
att riksdagen kan ägna dem en grundlig
och ingående prövning.

Jag skall be alt få förete en promemoria,
som inkom till statsutskottet den

Granskning av statsrådsprotokollen

26 april. Den var undertecknad av en
byråchef i ecklesiastikdepartementet
och såg mycket oskyldig ut vid första
anblicken, bara ett par, tre stencilerade
sidor. Man tänkte sig att det var en helt
vanlig upplysning angående en nybyggnad
för konstfackskolan, där det meddelades
i förbigående, att i stället för
den byggnad som man förut tänkt uppföra
på en gång skulle man börja med
en stor källarvåning. Men så kommer
det: Därest riksdagen bifaller den nu
gjorda hemställan om en utökning av
byggnadsprogrammet behöver inga ytterligare
medel ställas till förfogande
under innevarande kalenderår. Under
våren 1957 torde dock minst fem miljoner
kronor behöva anvisas på tilläggsstat.

Jag undrar hur hans excellens statsministern
tror att det känns för de mot
regeringen vänligt inställda ledamöterna
i statsutskottet, som dag efter dag,
vecka efter vecka, precis som herr Johansson
i Mysinge sade här i dag, får
konstatera att det finns många viktiga
saker, men att det inte finns pengar till
allt — det är inte möjligt att ge 5 000
kronor till det ändamålet och 10 000
kronor till ett annat ändamål — därför
att regeringen har gjort sin budgetavvägning
och då finns det inte plats för
den minsta lilla gnutta till ett nytt anslag.
Plötsligt, när allt detta gjorts, kommer
det en liten lapp, inte ens en proposition
utan eu stencilerad skrivelse
från en byråchef, där han säger att här
skall ni vara vänliga att bereda plats
för 5 miljoner kronor till. Detta, herr
statsminister, är väl ändå ett exempel.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag beklagar mycket att
denna debatt inte fördes för några timmar
sedan, då vi hade främmande ryska
gäster på våra läktare. Det skulle varit
intressant att visa, att det för oss är
tillåtet att gräla på en statsminister utan
att det blir några efterverkningar.

132 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att säga några ord i denna debatt närmast
med anledning av att jag en gång
tidigare varit ansvarig för jordbruksdepartementet
och följaktligen får ta åt
mig den kritik, som herr Svensson i
Ljungskile med varm hand sprider omkring
sig i sina inlägg om hur länge
riksdagen är tvingad att vänta på jordbruksprispropositionen.

När jag avlyssnade både herr Svensson
i Ljungskile och herr Ohlin sade
jag mig, att man måste leva i en lycklig
okunnighet om den enklaste förhandlingsteknik
för att kunna prestera inlägg
av den natur som här har skett.
Man får ju inte glömma bort, att jordbruksprisuppgörelsen
är en fråga, där
intressena konsumenter—producenter
bryts på ett alldeles speciellt och markerat
sätt. Förhandlingarna förs mellan
företrädare för Lantbruksförbundet och
RLF å ena och kooperationen och Landsorganisationen
å andra sidan, och även
TCO är inkopplat. Det gäller en så typisk
intressebetonad fråga som man
någonsin kan begära.

Det går inte till på det sättet vid sådana
förhandlingar, när det står stora
intressen och värden på spel, att man
tittar i dagboken och säger, att nu skall
vi vara färdiga den och den dagen. Det
beror helt enkelt på hur förhandlingarna
utvecklar sig. Är det enkla och relativt
små historier kan man utan större
svårighet bli ense. Är det för båda parter
grundläggande frågor är förhandlingstekniken
den, att man hänger i
tampen var och en på sin ända så länge
man har möjlighet att göra det. Det går
helt enkelt inte att komma och säga, att
med hänsyn till att vi behöver tid på
oss måste ni förhandla undan. Mot bakgrunden,
att här är det ett förhandlingsarbete
som ligger i botten, är det alldeles
orimligt att komma och tala om
att detta är en demonstration av jordbruksdepartementets
orkeslöshet.

Sedan vill jag säga, att i den mån regeringen
är kontaktad under förhandlingarnas
gång, så kan det självfallet
bara bli i de stora, grundläggande avsnitten
och inte i dessa hundratals och
åter hundratals detaljfrågor, som är en
följd av de grundläggande stora besluten,
sedan man i stort sett har klarat
låt mig säga huvudprinciperna. Det var
sannerligen åtskilliga svåra ting som
stod på dagordningen denna gång. Det
gällde att förhandla sig fram till en
överenskommelse om vad som var inkomstlikställighetens
gränser, vad som
hade hänt sedan 1952 och fram till 1956
i fråga om inkomstutvecklingen för å
ena sidan jordbrukare och å andra sidan
löntagare. Här kommer de råa och
klara intressefrågorna in, som på ett
alldeles särskilt sätt komplicerat det
hela. När man emellertid klarat ut detta
— så långt kan jag ge herr Svensson i
Ljungskile rätt, att regeringen var inkopplad
i förhandlingarnas slutskede
och visste vad det i stort sett rörde sig
om — så skulle ju detta förhandlingsresultat
utarbetas i alla detaljer i kungörelse-
och författningstext. Först skall
resultatet behandlas i rådsförsamlingen,
och sedan skall alla följ dkungörelser utarbetas
och presenteras i en skrivelse.
Jag tror att det var 7 å 800 stencilerade
sidor, som presenterades regeringen
från jordbruksnämnden innevarande år.
Detta måste självfallet ta sin tid.

Detta är ju enkla ting, som det väl är
onödigt att uppta kammarens tid med
att referera, men när det demonstreras
en sådan okunnighet om själva förhandlingsarbetets
elementära teknik måste
man kosta på sig en sådan liten föreläsning.

Nu har ju denna debatt utvecklats till
att bli en ganska originell dechargedebatt
om ting, som ingenting har med
konstitutionsutskottets utlåtande att
göra, utan det är något slags allmänt
räfst- och rättarting, och i sluttampen
passar herr Helén på att springa upp i
talarstolen och tala om konstfacksko -

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

133

lan. Ja, för all del det kan ges plausibla
förklaringar även till vad som därvidlag
skett. Här ligger den gamla konstfackskolan
i centrum av Stockholm och
går sin undergång till mötes när tunnelbanearbetet
går vidare. Det finns en
överenskommelse med Stockholms stad,
som är klar och odisputabel, om att
före ett visst datum skall konstfackskolan
vara borta från sin tomt i hötorgsregionerna.
Den skall placeras på
något annat ställe, och man har skaffat
sig en tomt vid Valhallavägen. Denna
tomt har, såsom regeringen ser saken,
en av denna stads allra förnämsta lägen.
Man är preliminärt inställd på att
på denna dyrbara och förnämliga tomt
bygga en skola, där man inte utnyttjar
källarutrymmena till mer än kanske 4
eller 5 procent. Man vill vidare bygga
denna skola på sådant sätt, att den består
av två våningar bitvis och en våning
bitvis, fastän stadsplanen ger möjlighet
till en bebyggelse i tre respektive
två våningar. När ecklesiastikministern
får detta under ögonen, och regeringen
får tillfälle att se på detta säger
sig regeringen: Är det klokt att uppföra
en sådan pretentiös byggnad,
d. v. s. pretentiös med avseende å arkitekturen
och de därav följande kostnaderna,
på denna dyra tomt? Bör man
inte undersöka möjligheterna att när
man skall bygga för 12 miljoner kronor
gräva ut hela grunden och använda
hela det plan under gatunivån, som
man därigenom får, till nyttiga räntabla
ändamål? Kan det inte vara skäl i att
när man ändå skall bygga ett hus med
allt vad detta innebär att placera in en
extra våning ovan mark och på så sätt
få större räntabilitet på det hela? Det
är klart att det ursprungliga förslaget
kunde ha sina förtjänster, det var kanske
elegantare och mera estetiskt tilltalande
och kanske roligare ur arkitektsynpunkt.
Men det är väl ingen tvekan
om att det är väsentligt mycket bättre
ekonomi — det tror jag riksdagen skall
hålla oss räkning för — om man i sam -

Granskning av statsrådsprotokollen

ma byggnad skaffar sig ytterligare två
våningar, en under och en ovan mark.
Man kan göra det. Det kostar en del
mera, men märk väl att för närvarande
är vi här i staden i behov av 1 000 kontorsrum
för den svenska statsförvaltningen.
Om man inte utnyttjar detta
objekt för att få lokaler, får man längre
fram bygga andra byggnader för förvaltningsändamål.
Här kan man slå två
flugor i en smäll.

Eftersom riksdagen hade detta ärende
i dess, låt mig gärna säga, mera eleganta
och estetiska, men inte så ekonomiska
skick på bordet, ansåg regeringen
det lämpligt att till utskottet lämna
detta besked. Är det inte riktigt att försöka
göra det hela litet bättre ekonomiskt?
Det är hela historien, herr Helén.
Vill herr Helén göra sig till talesman
för den gamla ritningen och tala
om dess företräden framför den nya,
må det stå honom fritt, men denna förklaring
kanske också varit på sin plats
att lämna.

Ja, som sagt, herr talman, denna
dechargedebatt är originell, men det är
knappast regeringsbänkens fel.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Finansministern tycker,
att det är kanske ett fel att denna debatt
kommit att röra sig om konstitutionen
i stället för om konstitutionsutskottets
betänkande, men det är väl egentligen
inte något fel.

Jag är tacksam för finansministerns
föreläsning, i vilken han talar om att
det här gäller en rad olika parter och
intresseorganisationer med deras hårda
krav och ett svårbemästrat material.
Man kan därför inte kommendera fram
ett förhandlingsresultat, och man kan
inte veta precis när man blir färdig.
Det var dock en sak som finansministern
glömde tala om, nämligen varför
man blivit färdig vid nästan exakt samma
tidpunkt nu i 15 år. Det kan inte
bero på annat än alt det finns ett streck

134 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

för dessa förhandlingar. Det måste finnas
ett datum, då det är sagt att längre
kan man inte få dröja. Men när det
strecket satts har man tillmätt riksdagen
en alldeles för knapp tid, medan
intresseorganisationerna, j ordbruksdepartementet
och regeringen och dess
partier skall ha så mycket tid som möjligt.
Riksdagen blir satt på svältranson
i fråga om tidsmöjligheter.

Då kan man fråga sig: Skulle det inte
ha varit möjligt att sätta strecket tidigare,
ty jag tror inte att finansministern
och före detta jordbruksministern
vill söka inbilla någon här, att dessa
förhandlare har fritt spelrum att förhandla
så länge de vill. Här är ett streck,
men var går det? Jo, det finns i almanackan,
och det ger inte riksdagen tillräckligt
utrymme; det är den enkla sanningen.

Sedan kommer både finansministern
och statsministern och säger, att i år
var det särskilt svårt, men det blev ju
i alla fall färdigt vid samma tid i år
som förut.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är mycket tråkigt,
om finansministern tror att jag här har
velat ta upp en sakdebatt om konstfackskolan.
Jag har endast velat peka på det
faktum, att regeringen via en stencilerad
promemoria den 26 april ställde
riksdagen inför en helt annan situation
än vad man gjorde i statsverkspropositionen.
Jag har inte i detta fall velat
tala vare sig för den ena eller andra arkitekturen.

Jag kan bara inte förstå att det kan
vara särskilt trevligt för de stackars ledamöter
i statsutskottet, som skall försöka
att i alla väder se vänligt på regeringen,
att så här plötsligt ställas inför
en helt ny situation och en ny budgetavvägning.
Jag skulle därför vilja säga
till finansministern som Charles Lindleys
fru sade till sin man: »Inga förklaringar,
Charles lilla, det blir bara
värre!»

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jämfört med tidigare år
har det nog skett en viss förbättring i
propositionsavlämnandet. Jag tror emellertid
inte att någon riksdagsman —
oavsett vilket parti han tillhör — om
han vill vara uppriktig, kan säga att förbättringen
är tillräcklig. Jag vill här ta
ett enda litet exempel, som jag tycker är
rätt belysande för regeringens tillvägagångssätt.

För inte så länge sedan behandlade
vi här i kammaren en fråga, som allmänt
erkändes vara ett av de tekniskt
sett besvärligaste spörsmål vi haft att
göra med på länge, nämligen propositionen
om skogstaxeringen. Den propositionen
avlämnades i sådan tid, att den
fick behandlas i utskottet innan motionerna
ens hade hunnit tryckas, och
den kunde behandlas i kammaren först
den 2 maj, trots att lagförslaget i propositionen
skulle träda i kraft redan
dagen innan, alltså den 1 maj. Som alla
vet, sker nämnda taxering vart femte
år. Redan 1951 beslöt riksdagen att nya
bestämmelser skulle tillämpas vid 1957
års fastighetstaxering, och regeringen
hade sålunda hela fem år på sig för
att utarbeta proposition i ärendet. Jag
vill då fråga statsministern eller finansministern,
om man på regeringsbänken
verkligen anser att skälig hänsyn även
i det fallet har tagits till arbetsförhållandena
här i riksdagen?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är ledsen för att jag
inte ur minnet kan återge vid vilket datum
propositionen om de nya skogstaxeringsprinciperna
lades på riksdagens
bord. Men så mycket vet jag ändå
som att den kom i laga tid före propositionstidens
utgång. Sedan tog man
kanske i utskottet litet lång tid på sig
för behandlingen, eftersom det ju var
en ganska besvärlig proposition. Så besvärlig
var den emellertid inte som måhända
någon kunde förledas att tro av

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17 135

herr Hjalmarsons anförande, eftersom
riksdagen 1951 i sak beslöt hur skogstaxeringspropositionen
skulle vara beskaffad.
Den skulle vara sådan, att de
s. k. gamla grunderna skulle gälla för
1952 års taxering, och först för taxeringen
1957 skuile man tillämpa de nya
reglerna. Dessa gamla och nya grunder
har diskuterats timma efter timma i
riksdagens båda kamrar såväl 1944 som
1951, och det finns protokoll på åtskilliga
tiotal sidor om den saken. Jag vill
därför inte hålla med om att det fanns
så mycket nytt material i ärendet i år,
att det var något lämpligt exempel för
herr Hjalmarson att här ta upp.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade inte tänkt lägga
mig i denna extra konstitutionella
debatt, men jag vill här citera ett uttalande
av särskilda utskottet 1948, när
den nya arbetsordningen för riksdagen
infördes. Utskottet skrev då: »Varje reform
av riksdagens arbetsformer står
och faller med det sätt på vilket den
lyckas åstadkomma att riksdagen i god
tid erhåller sitt arbetsmaterial.»

När jag — som kanske någon av kammarens
äldre ledamöter erinrar sig —
föreslog en annan ordning, var det av
fruktan för att vi skulle få en oefterrättlig
maj månad. Vi kan visserligen
hinna med alla frågor — vi kan hinna
med allting i detta hus — men till vilket
pris? Jo, till priset av en mycket
ytlig behandling. Det är den risken vi
möter vid en sådan anhopning av ärenden
som skett i år trots — det erkänner
jag gärna —■ regeringens bemödanden.

.lag vill här ta en enda proposition
som exempel, nämligen propositionen
om att höja mandatantalet i första kammaren
till 151. Vad är det för särskilda
skäl som lett till att den propositionen
måste komma först för ett par dagar
sedan, när konstitutionsutskottet —
kanske litet förhastat — skrev i denna
fråga och rekvirerade denna propo -

Granskning av statsrådsprotokollen

sition redan i fjol? Några särskilda intressen
eller förhandlingar mellan parter
kan ej ha föranlett förseningen av
denna proposition?

Jag skall inte nu gå in på den fråga,
som herr Helén här berört, men den har
egentligen ett mycket djupt konstitutionellt
intresse.

Finansministern sade, att han slog
två flugor i en smäll med sin direkt
till statsutskottet överlämnade promemoria.
Ja, man slog kanske en tredje
fluga i samma smäll. Ty man betog också
riksdagen motionsrätten. Det tycker
jag är allvarligt nog. 1948 var vi så
angelägna att skydda motionsrätten för
enskilda ledamöter, att vi införde en
motionsrätt för framställningar från
riksdagens verk. Men här uteslutes all
motionsrätt; meningen är ju att riksdagen
skall träffa ett beslut, som utesluter
någon annan lösning i höst.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att propositionen
om skogstaxeringen avlämnades
ungefär när tidsgränsen för propositonsavlämnandet
gick ut. Men finansministern
förbiser det alldeles väsentliga
i detta sammanhang, nämligen att
lagen skulle träda i kraft redan den 1
maj. Man får väl ändå i all rimlighets
namn tänka på sådana saker inom regeringen,
när man skall lägga fram sina
propositioner.

Vad arbetet i utskottet beträffar — i
detta fall bevillningsutskottet •— vill jag
bara erinra om, att under debatten här
i kammaren förklarade utskottets ordförande,
att det hade inte varit möjligt
för utskottet alt arbeta fortare med
detta ärende än vad man gjort. Skulden
till det inträffade får därför helt och
hållet läggas på regeringen, som inte
tagit vederbörlig hänsyn till de förhållanden,
under vilka vi måste arbeta här
i riksdagen. Och tyvärr, herr talman, är
detta ett fall, som förekommer litet för
ofla.

136 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Granskning av statsrådsprotokollen

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Jag förstår att talmannen ser allt
dystrare och dystrare ut för varje inlägg
som göres. Jag skall därför inte
bidra till att ytterligare förlänga denna
debatt. Men jag vill innan jag för min
del lägger ned stridsyxan säga, att vi
har väl alla ett gemensamt intresse av
att få så drägliga arbetsförhållanden
som det över huvud taget är möjligt
både för riksdagen och riksdagens arbetsgivare,
i den mån som Kungl. Maj :ts
kansli är en sådan. Vad vi vände oss
med sådan skärpa emot var bara att
det från både herr Ohlins och herr
Svenssons sida drogs fram exempel,
som enligt vår mening var fullständigt
orimliga och där det inte fanns en vilja
att förstå de särskilda svårigheter, som
givetvis måste vara förknippade med
framläggandet av just ifrågavarande typ
av propositioner.

Då det däremot framföres sådana erinringar,
som vi nu hört under den senare
delen av debatten, om ting som

kan vara värda att diskutera — ja, då
tror jag att vi alla får fundera och
pröva dem. Jag skall för min del gärna
vitsorda att vad som därvidlag i sak
har framförts skall bli föremål för en
prövning. Jag tror att Kungl. Maj:t
haft skäl för sitt handlande, men uppenbarligen
har det också i de fall,
som mot slutet av debatten berörts,
ändå kunnat anföras mer än en synpunkt,
vilket däremot knappast var fallet
för de propositioner som nämndes
under den första delen av debatten.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta den fortsatta behandlingen
av förevarande utlåtande
ävensom handläggningen av övriga på
föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.04.

In fidem
Per Bergsten

Onsdagen den 9 maj

Kl. 19.30.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde undertecknad vid protokollet.

§ 1

Granskning av statsrådsprotokollen
(Forts.)

Herr talmannen meddelade, att behandlingen
av konstitutionsutskottets
memorial nr 8, angående granskning av
de i statsrådet förda protokoll nu komme
att fortsättas.

Sedan överläggningen beträffande den
föredragna punkten C förklarats avslutad,
lades punkten till handlingarna.

Härefter anförde:

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Enligt den ordning, som
har överenskommits mellan herr talmannen
och ledamöter av konstitutionsutskottet,
skulle tillfälle nu beredas oss
att diskutera de punkter som återfinnes
under reservationerna och helst då var
och en av dessa punkter i ett sammanhang.

Den första punkten under reservatio -

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17 137

nerna rör tillsättandet av förlikningsman
vid den konflikt som i fjol höll på
att uppstå mellan SACO och Svenska
stadsförbundet. En reservationsanmärkning
har framställts mot dåvarande socialministern
statsrådet Sträng därför
att han emot SACO:s önskan och vilja
förordnade landshövding Lingman att
vara en av de två ledamöterna i den tillsatta
förlikningskommissionen. Ärendet
rör kort sagt frågan om förlikningsväsendets
objektivitet och effektivitet, och
jag är angelägen betona att vi reservanter
inte på något vis har tagit ställning
för eller emot landshövding Lingman.
Hans personliga förtjänster är av oss
alla, som haft tillfälle följa hans verksamhet
såsom civilminister, mycket
högt skattade. Vi har inte heller tagit
ställning till förmån för de anspråk i
fråga om löner och andra tjänstevillkor,
som framställts av SACO i denna konflikt.
Det problem, som det här gäller,
är i stället den rent principiella frågan
om huruvida andra än sådana förlikningsmän
skall tillsättas som åtnjuter
båda parternas förtroende.

Vi reservanter har den uppfattningen
att på parternas förtroende och tillit
till objektiviteten hos förlikningsmännen
vilar arbetsfreden och en lycklig
och för samhället förmånlig utveckling
av arbetsmarknaden. I detta fall är det
emellertid, såsom framgår av akten i
ärendet, ett faktum att SACO, så fort
denna organisation fick höra rykten om
att landshövding Lingman skulle förordnas
till förlikningsman, i en skrivelse
vädjade till regeringen att tillsätta en
annan förlikningsman och även, ehuru
förgäves, försökte göra en personlig
uppvaktning i saken hos statsrådet.

Att det inte är fråga om något politiskt
ställningstagande från SACO-organisationens
sida framgår redan därav,
att bland de personer, som SACO i stället
pekade på såsom tänkbara och lämpliga
ledamöter av förlikningskommissionen,
befann sig andra socialdemokratiska
f. d. statsrådsledamöter.

Granskning av statsrådsprotokollen

Vi reservanter har självfallet inte på
något sätt tagit ställning till huruvida
det missnöje, som SACO hyste gentemot
landshövding Lingman efter den
s. k. SACO-konflikten 1952, i sak var befogat
eller ej. Vi har endast konstaterat
såsom ett faktum att en av parterna icke
ansåg sig kunna hysa förtroende för vederbörandes
objektivitet. Vi har frågat
oss, hur man skulle ha förfarit om det
hade varit en större och mäktigare organisation,
låt mig säga Arbetsgivareföreningen,
LO eller TCO, som inför regeringen
givit till känna en liknande uppfattning
vid valet av ledamöter i en förlikningskommission.

Jag vill också erinra om att före den
sista SACO-konflikten, om jag får använda
det uttrycket, alltså fjolårets förhandlingar
mellan SACO och stadsförbundet,
utvecklade en av vårt lands
främste förlikningsmän vid ett möte,
som hölls på Stockholms högskola, den
uppfattningen att om en organisation
fann att en påtänkt förlikningsman icke
åtnjöt organisationens fulla förtroende
för objektivitet, så borde regeringen respektera
detta och icke utse vederbörande.
Förlikningsväsendet är dock ett frivilligt
förfarande, som på det hela taget
har fungerat utomordentligt väl, och då
ligger det enligt vår mening stor makt
uppå att man försöker bevara detsamma
i de former, som under årens lopp
tillvunnit sig parternas gillande.

Med dessa få ord, herr talman, har jag
velat ange grunden till den första punkten
under reservationerna i dechargebetänkandet.

Herr NORÉN i Nyadal (s):

Herr talman! I likhet med reservanterna
skall jag givetvis inte yttra mig
om konflikten som sådan mellan SACO
och Svenska stadsförbundet föregående
år. Den hade riksdagen inte anledning
att diskutera när den var aktuell, än
mindre nu, sedan den lösts. Orsaken till
att frågan nu föres på tal är att några

138 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Granskning av statsrådsprotokollen

ledamöter av konstitutionsutskottet yrkat
anmärkning enligt § 7 regeringsformen
mot föredragande departementschefen,
statsrådet Sträng, därför att han
den 17 juni 1955 förordnade landshövding
John Lingman att vara opartisk
ordförande i den förlikningskommission,
som fått i uppdrag att medla i konflikten.
Såsom framgår av reservationen,
och som herr Håstad redan har anfört,
vill reservanterna inte själva påstå,
att landshövding Lingman var
olämplig för uppgiften. Det är emedan
SACO gjort anmärkningar mot honom,
som reservanterna anser, att kritik bör
riktas mot beslutet. Nu visar emellertid
den utredning, som legat till grund för
utskottets överläggningar i ärendet, att
SACO:s skrivelse i frågan är daterad endast
två dagar före Kungl. Maj :ts beslut
och att socialstyrelsen inte alls fått kännedom
om skrivelsen förrän efter beslutet.
Det är väl föga troligt, att beslutet
påverkats av skrivelsen, även om denna
kommit i god tid. Vad innehöll den nämligen?
Jo, att landshövding Lingman tre
och ett halvt år tidigare i egenskap av
civilminister företrätt arbetsgivarparten
i en konflikt om statstjänarnas löner.
Man bör ändå bemärka, att det är
lång tid sedan dess och att landshövding
Lingman då företrädde ett helt annat
intresse i förhållande till Saco än
vad han gjorde 1955, då han innehade
ett alldeles nytt ämbete. Det skulle, herr
Håstad, säkert leda till mycket vittgående
konsekvenser, om de jävsmotiv, som
reservanterna rekommenderar, skulle
godtas. Ordföranden och ledamöterna i
våra förlikningskommissioner måste väl
tas ur kretsen av aktivt verksamma och
kunniga medborgare, vilka i de flesta
fall haft intresse för det ena eller andra
området, som de sedan står inför som
förlikningsman.

Herr talman! Utskottet har inte funnit
anledning att göra någon anmärkning
eller någon omförmälan i anledning
av att Kungl. Maj :t förordnat landshövding
Lingman till opartisk ordfö -

rande i den förlikningskommission,
som medlat i konflikten mellan Svenska
stadsförbundet och SACO.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår, att vi inte
kan upprepa hela konstitutionsutskottets
debatt här i dag utan att vi får begränsa
vår rätt till ordet. Jag vill bara
gentemot min ärade vän och kamrat
från utskottet herr Norén säga, att man
inte kan begära av ifrågavarande organisation,
SACO, att den skall komma in
med sin skrivelse till regeringen om
landshövding Lingman innan den nåtts
av ryktet om att denne skulle förordnas.
Det är väl en orimlig fordran på organisationen
att den skall så att säga i förväg
ana det hela. Regeringen hade dock
faktiskt, såvitt jag förstår, två dagar på
sig att ta SACO:s skrivelse under övervägande.

Jag anser, att det är svårt för regeringen
att ta ståndpunkt till huruvida en organisations
tillkännagivna uppfattning
om en förlikningsman är riktig eller inte
— därom kan man naturligtvis alltid
ha delade meningar. Det är dock själva
det faktum, att vederbörande inte mötts
med förtroende av en av de två parterna,
som här är avgörande. Vad landshövding
Lingman beträffar antar jag, att
hans kapacitet är så pass stor, att den
ändå skulle kunna utnyttjas i andra liknande
uppdrag, där han inte behöver
komma i kollision med en organisation
på grundval av minnen från år 1952.
Man kan emellertid också säga, att
landshövding Lingman inte är så oumbärlig,
att inte just i denna konflikt en
annan person, som varit mindre prejudicerad,
kunde ha valts.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! I det memorial, som föreligger
från konstitutionsutskottet, förekommer
det en reservationsanmärkning
under punkt 3 mot statsrådet och
chefen för finansdepartementet. Reservationsanmärkningen
gäller de s. k. fri -

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17 139

villiga överenskommelser, som då och
då träffas. Under årens lopp har vi allt
mer och mer — kanske mest under kriget
— fått uppleva, att Kungl. Maj :t träffar
sådana överenskommelser med olika
organisationer inom näringslivet. När
vi nu tar upp denna fråga till något närmare
granskning är det främst överenskommelserna
angående avbetalningshandelns
begränsning, som givit oss anledning
därtill.

Låt mig först erkänna, att det vid vissa
tillfällen kan finnas anledning till överenskommelser
av denna art, vilka då i
regel får form av ett avtal. Dock är jag
kanske ännu mera angelägen att få fastslå,
att detta inte får bli en väg till en
ny form för lagstiftning, som kan användas
vid alla tänkbara tillfällen.

Med anledning av det nu ingångna avtalet
angående avbetalningshandeln vill
jag något närmare beröra en del avtalspunkter.
Jag får kanske först titta på
principerna för dessa s.k. frivilliga överenskommelser.
Vid förhandlingar som
förts verkar det vara på det sättet, att
den ena förhandlingsparten, näringslivets
organisationer, mest ställs inför
en valsituation. Man får i regel resonera
som så, att om vi inte tar denna överenskommelse
får vi kanhända en lagstiftning
som kanske blir både svårare och
ofördelaktigare att anpassa sig efter inom
branschen. Man får alltså använda
den gamla regeln att av två onda ting
tar man det minst onda.

Den lagstiftningsform som i regel varit
alternativet har ju varit en fullmaktslag,
och denna form av lagstiftning har
ibland visat sig vara mindre tilltalande
för näringslivet av den anledningen, att
den har kunnat användas för snabba ingripanden
från Kungl. Maj:ts sida. Det
har givits mycket litet lid för de medborgargrupper
som lagstiftningen kommit
att beröra till anpassning och eventuellt
nödiga omställningar. Det kan
därför kanske vara naturligt att näringslivet
vid flera tillfällen ansett det vara
bättre att anta en överenskommelse i

Granskning av statsrådsprotokollen

form av ett avtal med Kungl. Maj :t. Man
har i varje fall vid dessa tillfällen fått
något längre betänketid, vilket har kunnat
vara av stor betydelse.

Ett avtal måste väl, såvitt jag förstår,
bygga på jämbördighet mellan parterna.
Utgången får alltså inte på något sätt vara
bestämd på förhand. I regel har man
dock haft anledning att anta att så varit
fallet när förhandlingar förts med Kungl.
Maj:t som den ena parten, ty det har
som regel legat ett lagstiftningshot som
bakgrund. Vid förhandlingar som förts
har det funnits ett detaljerat lagstiftningsförslag.
Detta har då varit ett utgångsläge
som Kungl. Maj :t haft när
man upptagit förhandlingarna. Då måste
ju den ena avtalsparten redan vid
förhandlingarnas början känna att den
befinner sig i underläge, och detta kan
väl inte vara riktigt.

Det brukar vara vanligt att man vid
förhandlingar har en viss marginal som
skiljer parterna åt. Man försöker uppnå
ett resultat någonstans inom denna marginal.
Det kan inte bestridas att Kungl.
Maj :t vid dessa förhandlingar formellt
uppträtt som part men reellt varit ensambestämmande.
Finns det någon annanstans
inom vårt organisationssverige
där sådana förhållanden är rådande?
Jag kan inte finna det.

Jag skall också passa på tillfället att
fråga vad Kungl. Maj :t vinner med dessa
överenskommelser. Såvitt jag förstår
vinner man det att man får dela ansvaret
med en annan part, dela ett ansvar
som man i själva verket själv skulle bära
ansvaret för. Det kan inte vara värdigt
Kungl. Maj :t att på detta sätt söka glida
från en del av ett ansvar som staten rätteligen
bör bära själv.

Jag skulle också vilja ställa den principiella
frågan, vilken part vid dessa
förhandlingar som representerar konsumentintresset.
Skulle det möjligen
kunna tänkas vara Kungl. Maj:t? Förmodligen
inte i detta fall, eftersom man
åtminstone vid clt avtal tagit in en skadeståndsparagraf
som jag finner vara

140

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Granskning av statsrådsprotokollen

anmärkningsvärd. Jag tänker närmast på
det avtal som inletts med automobilhandeln.
Mindre företagare t. ex. har där
inte några möjligheter att inom det nu
avfattade avtalet försöka få en rationalisering
av sin verksamhet till stånd. Så
hårt är avtalet, och det har bundits med
en skadeståndsparagraf som gör det
strängt taget omöjligt för detaljhandlaren
att rucka på avbetalningsbestämmelserna.
Därmed förhindrar man — eller
i varje fall uppskjuter — anskaffandet
av en bil, som företaget skulle vara i behov
av.

Därmed är jag inne på skadeståndsparagrafen
i det aktuella avtalet. Jag
finner paragrafen vara mera våld än nöden
kräver. Ett avtal måste, såvitt jag
förstår, bygga på ett ömsesidigt förtroende
mellan avtalsparterna. Jag tycker
att man kan rubricera denna skadeståndsparagraf
såsom konkurrenshämmande,
och det förvånar mig att Kungl.
Maj :t velat medverka till något sådant.
Det var ju just mot konkurrensbegränsningar
som vi stiftade en lag 1953. Och
den skall ju ytterligare utbyggas vid
årets riksdag. Detta avtal med dess skadeståndsparagraf
anser jag vara av det
innehållet, att det förvånar mig att det
inte är registrerat i kartellregistret. Att
avtal som träffats mellan två parter skall
gälla även för medborgare som inte varit
i tillfälle att representeras vid förhandlingsbordet
gör ju heller inte saken
bättre. Jag förstår inte hur man
över huvud taget kan försöka få ett avtal
med bindande kraft så att man skall
kunna tillämpa det på en part som inte
haft tillfälle att representera vid förhandlingarna.
Det är möjligt att utskottets
talesmän i denna fråga kan ge besked.

Jag skulle också, herr talman, vilja
återge sista meningen i sista avtalspunkten.
Den meningen återkommer i samtliga
de aktuella avtalen. Där sägs det, alt
vid ingåendet av denna överenskommelse
förutsätts, att om avbetalningshandeln
av lagstiftaren göres till föremål

för reglering i penningpolitiskt syfte,
lagstiftningen inte skall göras tillämplig
på bilhandlarna eller pianohandlarna
eller vem det nu är som ingått avtalet.
Vad är nu detta för någonting? Såvitt
jag förstår måste man betrakta detta
som en utfästelse av Kungl. Maj:t angående
utformningen av en eventuell framtida
lagstiftning. Har Kungl. Maj :t befogenhet
att lämna en dylik utfästelse?
Det måste väl stå klart, att Kungl. Maj :t
inte har och inte haft någon möjlighet
att göra inskränkande lagstiftningsutfästelser.
För mig framstår det som fullkomligt
obegripligt, hur Kungl. Maj :t
har kunnat komma på denna idé att för
riksdagens räkning lämna garantier om
en eventuell kommande lagstiftning.

Men, herr talman, kanske det är ännu
mer anmärkningsvärt att konstitutionsutskottet
inför dessa förhållanden har
reagerat som det gjort. Eftersom majoriteten
inom utskottet inte har funnit
anledning till anmärkning, måste jag
tolka detta så, att majoriteten finner sig
i att Kungl. Maj :t gör sådana utfästelser
som dessa, som egentligen i allra
högsta grad angår riksdagen. Jag skulle
vilja tyda detta så, att för konstitutionsutskottet
är allt vad Kungl. Maj :t
gör rätt, även om det skulle strida
mot grundläggande regler för vår demokratiska
samhällsordning.

Herr talman! Av de skäl som jag här
anfört anser reservanterna att överenskommelserna
är av sådan karaktär,
att en anmälan enligt paragraf 107 i regeringsformen
är synnerligen väl motiverad.

Herr JONSSON i Haverö (s):

Herr talman! Innan jag går in på själva
sakfrågan vill jag ge reservanterna
den honnören att medge, att de för
en gångs skull har tagit upp en viktig
principfråga till diskussion. Men sedan
går också våra meningar isär.

Personligen är jag litet förvånad över
att oppositionen har kunnat samlas just
omkring denna fråga. Reservanterna till -

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17

141

hör samtliga politiska partier som anser
att frivilliga överenskommelser är
att föredra framför statlig tvångslagstiftning.
Det förefaller emellertid som
om de som står för reservationen är
åtskilligt på glid ifrån denna principiella
uppfattning.

I trots av de överenskommelser med
automobilbransclien som förelegat sedan
1951, såg det hösten 1955 ut som om
tvångslagstiftning skulle bli behövlig rörande
obligatoriska avbetalningsvillkor
för avbetalningsköp, detta som ett komplement
till den förda kreditpolitiken.
I skrivelse till finansministern har stabiliseringsnämnden
under ordförandeskap
av generaldirektör Malmfors föreslagit
detta, men något sådant ville bl. a.
åtskilliga handelskamrar, automobilhandlarförbundet
med flera företrädare
för det enskilda näringslivet inte vara
med om. Kungl. Maj:t tog då den hänsynen,
som reservanterna borde uppskatta,
till dessa önskemål att man beslöt
sig för att om möjligt gå på frivillighetens
väg. Men det är klart att de
överenskommelser som kunde träffas i
dåvarande läge på vissa punkter måste
avvika från de äldre avtalen från 1951
och senare.

Reservanterna klagar nu över att enskilda
organisationer vid förhandlingar
med statsorgan i överlägsen maktställning
kan frestas att gå längre i eftergifter
än vad organisationer lagstiftningsvägen
kunnat behöva räkna med.
Detta kan reservanterna väl ändå inte
på fullt allvar mena. Så dåliga företrädare
kan väl det enskilda näringslivet
inte ha. Skulle de efteråt ha upptäckt
något sådant, har de möjlighet att
med en månads varsel säga upp avtalet
enligt paragraf 12 i detsamma. Denna
punkt visar avtalets verkligt frivilliga
karaktär enligt majoritetens mening.
Det är nämligen inte som reservanterna
gör gällande så, att avtalet löper på ett
år och att man under den tiden skall
bereda sig för en eventuellt kommande
lagstiftning. Det finns tvärtom en be -

Granskning av statsrådsprotokollen

stämmelse om att vardera parten med
en månads varsel kan säga upp avtalet.
Reservanternas kritik av Kungl. Maj:ts
åtgöranden i denna sak skjuter därför
åtskilligt över målet ur konstitutionell
synpunkt. Det är alldeles klart att om
denna regel om varsel gäller för bilhandlarförbundet
och andra av avtalet
berörda parter, måste den också gälla
för staten. I händelse av att lagstiftning
blir nödvändig får sålunda regeringen
sörja för att det i avtalet bestämda varslet
verkligen lämnas i erforderlig tid
innan proposition om lagstiftningen
överlämnas till riksdagen, så att man
inte riskerar att komma in på riksdagens
beslutanderättsområde. Majoriteten
kan ju inte fatta den här saken på
annat sätt. Det är ju så det i verkligheten
ligger till med de av reservanterna
framförda konstitutionella betänkligheterna,
i varje fall om man ser frågan
från realistiska synpunkter, och jag för
min del anser att vi bör se en fråga ur
precis sådana synpunkter när vi beslutar
här i riksdagen.

Såsom betänklig betecknar reservanterna
skadeståndsklausulen, såsom
framgick av herr Stenbergs anförande
bär. Med den lär det emellertid förhålla
sig så, att bilhandlarförbundets ledning
under förhandlingarna hade uttryckt
önskemål om att en sådan bestämmelse
skulle intas för att förbundet därigenom
skulle få en hållhake på sina medlemmar.
Förmodligen hade erfarenheterna
från tillämpningen av 1951 års avtal
visat att man behövde just ett sådant
kontrollmedel. Man måste väl ändå medge
att en dylik begäran borde hälsas
med tillfredsställelse och tacksamhet
från myndigheternas synpunkt, och
samtidigt måste en sådan framställning
utgöra en garanti för att förbundet har
tagit sitt åtagande på fullt allvar och
velat sörja för avtalets efterlevnad.

Det bör kanske tilläggas att skadeståndsklausuler
av denna typ är ganska
allmänt förekommande i fråga om
överenskommelser inom affärslivet. Det

142 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Granskning av statsrådsprotokollen

är ju alltså en företeelse som i varje fall
huvudanmärkaren borde ha ganska god
kännedom om. Jag kan inte tänka mig
att inte herr Stenberg känner till att man
inom affärslivet brukar begagna sig just
av sådana här skadeståndsklausuler.

Jag skall inte syssla länge till med
detta, men jag vill i alla fall konstatera
att det inte är fullt korrekt när man
från reservanternas sida försöker framställa
saken som om branschorganisationerna
skulle ha påtvingats en uppgörelse
genom hot och skadeståndsbestämmelserna
skulle ha inneburit någon
speciell nyhet, medförande tvång
utan stöd i allmän lag. Herr Stenberg
sade någonting om att det enligt hans
förmenande var större våld än nöden
krävde att tillgripa detta avtal. Jag tycker
nog att också reservanterna har tillgripit
litet större våld än nöden kräver
för att försvara sin reservation. Det är
klart att man kan tvista om en sådan
här sak, såsom jag sade förut, men om
man skall göra detta bör man i varje
fall göra en distinktion mellan lagstiftning
och frivillig uppgörelse. Man
kan näppeligen ta upp detta såsom en
enskild fråga, ty sådan var ju inte situationen
i det här sammanhanget. Det
tycker jag att man bör ha klart för sig.

Herr Stenberg efterlyste ett besked
från utskottsmajoriteten om huruvida
utskottsmajoriteten ansåg att det är
lämpligt att utanför branschorganisationen
stående bilhandlare blir underkastade
bilhandlarförbundets kontroll. På
den frågan kan jag inte svara någonting
annat än att jag för min del anser att det
är i högsta grad befogat att just bilhandlarförbundet
såsom varande den organisation
som innesluter det stora flertalet
av i branschen sysselsatta handlande
tar hand om denna sak. Och i
varje fall skulle jag tro att det inte är
staten som har påtvingat bilhandlarförbundet
denna kontroll, utan att det tvärtom
är så, att bilhandlarförbundet inte
har haft någonting emot att påta sig
denna. Eftersom det framgår av hand -

lingarna att det är bilhandlarförbundet
som har begärt att en skadeståndsklausul
skall las in i avtalet måste det väl
vara med förbundets goda vilja som
kontrollen har lagts på förbundet. Jag
tror att vi har motsvarande företeelse
litet varstans inom näringsliv och arbetsliv,
att den organiserade auktoriteten
på varje område får ta hand om
kontrollen även för frigångare.

Herr Stenberg efterlyste också vilken
part som hade att tillvarata konsumenternas
intressen. Jag fattade inte
riktigt vad herr Stenberg menade med
detta. Syftade han på konsumenterna
av bilar, konsumenterna av radioapparater
eller konsumenterna på andra områden
där det har förekommit avtal?
Om han avsåg konsumenterna av bilar
tycker jag förstås att frågan var obegriplig.
Jag förstår mycket väl att herr Stenberg
inte anser att branschorganisationen,
alltså i detta fall bilhandlarförbundet,
kan vara lämplig att tillvarata konsumenternas
intressen, men däremot
skulle jag vilja ha litet närmare preciserat
vilken socialgrupp eller annan
grupp det är som herr Stenberg och de
övriga reservanterna ömmar för i det
här sammanhanget. Bilaffärerna är ju
ändå av den beskaffenheten att vi enligt
min uppfattning inte bör kosta på så
förfärligt mycket arbete på att diskutera
frågan från just denna synpunkt. Annars
kan det hända att vi kommer in på
områden som inte blir så trevliga för
någondera parten att beröra. Jag tycker
i varje fall att den saken är ganska
ovidkommande, ty här är det ju fråga
om ett avtal som rör bilhandelsbranschen
och som inte kan ha någonting
med konsumenterna att göra.

Herr STENBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var en del av de
synpunkter, som herr Jonsson i Haverö
här framförde, som jag närmare ville
kommentera, även om de flesta av dem
inte tycktes vara av någon som helst

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17 143

konstitutionell betydelse. Herr Jonsson
ville nämligen, såvitt jag kunde förstå
av hans anförande, föra över hela debatten
på att allt som kommit till i dessa
avtal var uttryck för vad den andra
förhandlande parten ville, och det hade
Kungl. Maj:t fogat sig i. Jag förstår inte
varför man skall föra över diskussionen
på det planet. Om jag känner till att det
förekommer skadestånd i avtal inom det
enskilda näringslivet, är detta då någon
anledning för Kungl. Maj:t att medverka
till avtal av liknande art? Det kan
väl inte vara tillräcklig anledning.
Tvärtom skall väl Kungl. Maj:t hellre
motverka sådana saker, eftersom det
lagstiftas för att häva konkurrensbegränsande
företeelser inom näringslivet.

Herr Jonsson säger vidare, att det inte
förekommit hot, utan att det mesta har
varit vad som begärts från motpartens
sida. Jag anser att det förekommit ett
hot när det förelåg ett detaljerat lagförslag
som bakgrund vid förhandlingarna.
Stabiliseringsnämnden hade ju
skrivit till finansministern och hemställt
att Kungl. Maj :t för riksdagen
skulle framlägga förslag om lag i denna
fråga, och det måste väl vara detta som
lag som bakgrund när man gick till förhandlingsbordet.

Herr Jonsson gör också gällande att
det av handlingarna framgår att staten
icke påtvingat bilhandlarna denna kontroll,
utan den har de åtagit sig själva.
Av vilka handlingar framgår detta? När
jag i konstitutionsutskottet begärde in
handlingarna i detta ärende kom det ett
papper på tre rader, där den som förhandlat
i frågan skrivit till finansministern
och överlämnat avtalsförslagen. Avtalen
och en skrivelse på tre rader var
alltså de handlingar man kunde få ta
del av från dessa förhandlingar, och
därav bär väl inte framgått något om
vilken part som har begärt det eller det.
Riksdagen torde väl för övrigt inte ha
något som helst intresse av att veta vilken
part som begärt att få det ena eller
det andra infört i avtalen, utan för riks -

Granskning av statsrådsprotokollen

dagen är det ett vitalt intresse att få
veta vad Kungl. Maj:t har gjort i denna
fråga, och det framgår av avtalen.

Det förvånar mig när herr Jonsson
säger att det går att säga upp avtalen
på en månad och att Kungl. Maj :t därför
inte gjort någon utfästelse för riksdagens
räkning.

Herr JONSSON i Haverö (s) kort genmäle
:

Herr talman! Det stora tvisteämnet
mellan majoriteten och minoriteten är
naturligtvis att reservanterna envisas
att betrakta detta avtal som en lagstiftning,
under det att majoriteten betraktar
det precis som vilket annat avtal
som helst. Det är ju däri skillnaden ligger
mellan majoriteten och minoriteten
i utskottet. Vi vägrar alldeles bestämt
att betrakta detta som en av Kungl.
Maj:t dikterad lag, medan det av hela
reservationen framgår att man från reservanternas
sida vill försöka föra diskussionen
dithän att Kungl. Maj :t har
företagit en lagstiftning utan riksdagens
medverkan. Det är enligt mitt förmenande
samtidigt klart att riksdagen inte
kan verksamt medverka till ett sådant
här avtal, ty då kan det inte bli ett avtal.
Hur skulle det gå till? Skulle riksdagen
utse en kommitté som jämte
Kungl. Maj :ts sekreterare och underhandlare
skulle medverka till avtalet,
eller hur skulle man bära sig åt i detta
fall? Däremot har det i årets statsverksproposition
anmälts att dessa förhandlingar
har förts, och det är också anmält
att de i vissa fall har lett till resultat.

Nu vet jag inte vad det var herr Stenberg
härutöver efterlyste. Jag tror nog
att herr Stenberg och jag är inkopplade
på så olika våglängder i hela denna
fråga att det över huvud taget inte
finns någon anledning att försöka diskutera
oss till rätta här i kammaren.
Jag har emellertid tagit till orda därför
att jag tycker det är oriktigt att, på

144

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Granskning av statsrådsprotokollen

sätt som skett i reservationen, för kammarens
ledamöter liksom framställa avtalets
innebörd annorlunda än den
verkligen är.

Herr STENBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Jonsson i Haverö
säger att detta är ett avtal precis som
vilket annat avtal som helst. Det är det
inte, herr Jonsson. Det avtal, som fanns
tidigare mellan automobilhandlareförbundet
och kommerskollegium, hade
inte den sista meningen i sista avtalspunkten,
som jag har berört här och
där man sagt detta om lagstiftningsrätten
och om undantag för viss medborgargrupp.
Därför äro de olika.

Sedan skulle jag vilja beröra den
punkten som jag inte fick fullfölja nyss.
Herr Jonsson säger att det finns möjlighet
att säga upp avtalet på en månad.
Menar verkligen Kungl. Maj :t med detta
avtal, att om vi vill lagstifta säger vi
upp avtalet en månad i förväg. Det kan
väl inte vara meningen. I så fall måste
jag säga, att antingen har man kränkt
riksdagens lagstiftningsrätt eller också
har man lurat avtalsparten med en förespegling
om att om det skulle bli en
lagstiftning så skulle den vara undantagen.
Det har man också gjort i stor
utsträckning där man fått dessa förbindelser
undertecknade. Det sägs enligt
punkt 12 i avtalet, att bilhandlare kommer
att undantagas från en eventuell
lagstiftning.

Nu kan herr Jonsson tala om för mig
om det är riksdagens lagstiftningsrätt
man kränkt eller om man velat lura avtalsparten.

Herr JONSSON i Haverö (s) kort genmäle
:

Herr talman! Beträffande den sista
frågan vill jag bara svara herr Stenberg,
att det är klart att om bilhandlareförbundet
misslyckas med att fullfölja sin
uppgift och vi råkar in i en situation
då lagstiftning blir nödvändig, finns ju
ingen annan möjlighet för Kungl. Maj:t

än att säga upp avtalet. Men bilhandlareförbundet
har ju chansen att sköta
sin uppgift på sådant sätt att vi inte behöver
lagstiftning på området. Det är
väl detta som är den springande punkten
i sammanhanget: Skall vi ha lagstiftning
eller frivillig överenskommelse? Herr

HÅSTAD (h):

Herr talman! Jag skall vara mycket
kort i denna fråga. Herr Jonsson i Haverö
rekommenderade oss att anlägga
en realistisk syn. Nej, säger jag, det är
inte konstitutionsutskottets uppgift att
anlägga en enbart realistisk syn, utan
det är konstitutionsutskottets främsta
uppgift att vaka över grundlagarnas och
lagarnas efterlevnad. Det är den uppgift
som ankommer på oss.

I första hand reagerar man mot denna
bestämmelse om skadestånd, som naturligtvis
i praktiken är böter. Det innebär
att staten ackorderar med en viss
organisation ett avtal om att vederbörande
skall vara skyldig till skadestånd,
till böter, även om denna håller
sig inom gällande lagstiftnings ram. Ett
sådant bortackorderande i detta fall synes
mig mycket äventyrligt. Men än
äventyrligare måste det bli när man genom
en utfästelse dispenserar, låt vara
för en kort tid —• tiden är ju inte här
avgörande —• en viss grupp från att
träffas av en viss eventuell lagstiftning.

Det måste ju sägas här än en gång
precis som av herr Stenberg, att Kungl.
Maj :t inte äger någon rätt att förfoga
över lagstiftningsmakten. Man kan inte
bortackordera någonting eller göra en
utfästelse om någonting som man inte
äger. Om man skulle betrakta detta som
ett slags dispens från en lagstiftning,
så är väl den gällande konstitutionella
normen den, att regeringen inte är befogad
till någon dispensgivning utan
att det finns någon bestämmelse i lagstiftningen
om en sådan dispens. Någon
sådan bestämmelse om dispensgivning
finns veterligen inte i avbetalningslagen.

Onsdagen den 9 maj 1950 em.

Nr 17 145

Jag måste hävda att det är ett äventyrligt
område, som regeringen beträder.
Antag t. ex., att riksdagsmän skulle
väcka någon motion i en viss fråga om
en viss lagstiftning, och så möts de av
ett meddelande från kanslihuset: Nej,
det går inte, vi har i avtal lovat vederbörande,
låt vara blott för en viss tid,
att inte lagstifta i ämnet. Vad skulle
riksdagen säga i ett sådant fall? Det är
ju fullkomligt orimligt. Riksdagen har
ju för sin del absolut rätt att kräva fria
händer härvid. Därför måste denna reservationsvis
framställda anmärkning
från konstitutionsutskottets sida betraktas
som en av de allra viktigaste vid
årets riksdag.

Hen- LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Det är möjligt, för att
citera herr Stenberg, att det är att begagna
större våld än nöden kräver när
jag tar till orda i denna debatt. Det
finns emellertid en del saker i den
föreliggande reservationsanmärkningen,
som har synts mig så anmärkningsvärda
att jag tillåter mig att säga några
ord här, då jag varit med om frågans
utskottsbehandling.

I reservationen heter det till att börja
med: »Ändamålet med de nu behandlade
överenskommelserna, kredithandelns
minskning, måste under nuvarande
ekonomiska konjunkturer anses vara
värt att eftersträva.» Efter att ha konstaterat
att det är ett gott syftemål söker
man sig ändå fram till ett förslag
om en reservationsanmärkning. Man
har då bl. a. den motiveringen, att metoden
med frivilliga överenskommelser
strider mot andan i gällande lagstiftning
mot konkurrensbegränsning. .lag
måste bekänna, att jag inte kan förstå
vad reservanterna åsyftar med detta,
och jag måste be att få efterlysa vad
som menas. I den mån de överenskommelser
som bär träffats innebär en
konkurrensbegränsning, så är det bara
eu konkurrensbegränsning i fråga om
10 — Andni kammarens protokoll 19.r>C>.

Granskning av statsrådsprotokollen

kredittid och avbetalningsvillkor men
icke i fråga om priset, utan snarare
tvärtom.

Vad gäller för övrigt den lagstiftning
vi har om konkurrensbegränsning? Det
är inte en lagstiftning mot konkurrensbegränsning
över huvud taget utan mot
konkurrensbegränsning med skadliga
verkningar. Just detta förhållande synes
mig rycka undan grunden för reservanternas
resonemang härvidlag. De
erkänner att en begränsning av avbetalningshandeln
är önskvärd ur samhälleliga
synpunkter, och lagstiftningen
om konkurrensbegränsning riktar sig
mot skadlig konkurrensbegränsning.
Här är det inte fråga om någon skadlig
konkurrensbegränsning, utan om en
samhällsnyttig. Följaktligen strider den
här överenskommelsen inte mot vare
sig lagens bokstav eller lagens anda,
och det formella underlag som reservanterna
här bar sökt konstruera framför
sin anmärkning försvinner såvitt
jag förstår.

Rent praktiskt sett har det förelegat
ett förslag i fråga om avbetalningshandeln,
och näringslivet har avstyrkt detta.
Såvitt det är möjligt att förstå av
remissyttrandena har näringslivets organisationer
önskat få föra förhandlingar
och träffa överenskommelser om
de här sakerna. Huruvida det har varit
en allenabestämmande part, såsom herr
Stenberg här har försökt göra gällande,
skall jag inte diskutera, men reservanterna
har dock sagt att under de förhandlingar
som föregått överenskommelserna
har vederbörande branschorganisationer
haft tillfälle att framföra
sina synpunkter; det kan även så
vara, att dessa synpunkter i viss utsträckning
beaktats vid överenskommelsernas
utformning. Detta är ju ett erkännande
av att det varit underhandlingar
där det tagits och givits skäl och
sedan träffats en överenskommelse.

Efter ett sådant erkännande från reservanterna
har det inte synts mig
lämpligt, när jag suttit i utskottet vid

Nr 17

146 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Granskning av statsrådsprotokollen

behandlingen av denna fråga, att riksdagen
skulle försöka rulla stenar i vägen
för att näringslivet skulle få resonera
i fortsättningen i syfte att inte
tvinga fram lagstiftningsåtgärder.

Herr STENBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Larsson i Hedenäset
efterlyser, vilken konkurrensbegränsning
som ligger i detta avtal. Jag
hade aldrig tänkt mig att man skulle
efterlysa detta. Om ett avtal skrivs på
det sättet, att det föreligger ett relativt
stort skadeståndsföreläggande i avtalet,
måste ju det vara en konkurrensbegränsning.
Här gäller detta skadeståndskrav
dels en viss kontantinsats, dels en
viss avbetalningstid, och man har inte
nöjt sig med att införa den paragrafen
bara för dem som har berörts av förhandlingarna
utan även sett till att få in
i avtalet, att det skulle gälla grupper
som står utanför den bransch, med vilken
man förhandlade och som icke var
representerade vid förhandlingsbordet.
Detta har jag funnit anmärkningsvärt.
Det måste bli en konkurrensbegränsning
när man binder avtalet på sådant
sätt, att det inte finns möjlighet att konkurrera
när det gäller t. ex. avbetalningstiden,
som är väsentlig när det
gäller inköp av kapitalvaror.

Sedan har jag nämnt konsumentintresset.
Det finns ett stort konsumentintresse
i denna fråga, alldenstund man
binder avtalet med denna skadeståndsparagraf,
som gör att en detaljhandlare
icke vågar överskrida avbetalningstiden.
Denna är så knappt satt, att den
förhindrar t. ex. en murare eller brödhandlare
att skaffa sig exempelvis en
bil som han behöver för sin rörelse. Han
måste uppskjuta förvärvet eller avstå
från det, och detta har jag ansett vara
ett konsumentintresse. Men det väsentliga
i detta avtal är, på vilken grund
och med vilken rätt man lovat att göra
undantag vid en eventuell framtida lagstiftning.
Kan verkligen Kungl. Maj:t
göra det för riksdagens räkning? Det

är det väsentliga i hela frågan, och det
har ingen velat besvara.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf) kort
genmäle:

Nej, herr Stenberg, jag har inte frågat
om det var någon konkurrensbegränsning
här, utan jag har frågat om
det var någon skadlig konkurrensbegränsning.
Om man åberopar lagstiftningen,
skall man väl ta reda på vad
lagen säger. Det står i 1 § första stycket
i lagen om övervakning om konkurrensbegränsning:
»I syfte att förebygga
skadlig verkan av konkurrensbegränsning
inom näringslivet kan
övervakning ske .. .» Reservanterna har
själva sagt att det är samhällsnyttigt att
ha en viss begränsning här, och då
finns det icke underlag för att åberopa
en lagstiftning mot skadlig konkurrensbegränsning.

Herr HASTAD (h):

Herr talman! Jag skall blott med ett
par ord motivera den reservation, som
har avgivits beträffande församlingsindelningen
i Stockholm. Jag skall försöka
göra det mycket kort, eftersom
denna fråga ju tidigare varit under debatt
i kammaren.

Vi vet att det har skapats mastodontförsamlingar
i Söderort i Stockholm, i
ett fall uppgående till 65 000 invånare
och i genomsnitt uppgående till över
40 000 invånare. På grund av regeringens
underlåtenhet har riksdagen ännu
inte haft tillfälle att behandla förslaget
om pastoratsindelning, men när kyrkomötet
hade att yttra sig i den frågan,
uttalade sig detta för ett maximum på
30 000 invånare. I denna uppfattning
var högerledamöter, bondeförbundare,
folkpartister och socialdemokrater i
kyrkomötet fullständigt eniga. Det rådde
alltså inte någon som helst delad
mening i den frågan.

Icke förty har regeringen givit stockholmsförsamlingarna
en storlek, som
enligt vad som sagts är den kraftigaste

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17 147

i kristenheten. I något fält kan naturligtvis
en geografisk avrundning vara
nödvändig. Jag säger ingenting om att
man kanske skulle ha överskridit den
nämnda siffran med ett par tusen där
det är geografiskt lämpligt. Men jag
konstaterar det faktum, att vi här har
fått församlingar av en omfattning, som
strider mot kyrkomötets uppfattning
och som väl också måste göra församlingarna
olämpliga eller otjänliga för
sin uppgift.

Hägersten, den största av församlingarna
— det bör dock sägas att den församlingen
har tänkts delad i framtiden
— skulle enligt det nya systemet få en
präst på ungefär 12 000 invånare. Låt
vara att det arbete som prästerna har
med kyrkobokföring är något mindre i
Stockholm än på landet eller i mindre
städer, men man behöver inte vara någon
större matematiker för att räkna
ut, hur inånga dop, hur många begravningar,
hur många bröllop och hur
många konfirmationer varje präst i ett
sådant fall kan få utföra. I samtliga
dessa fall, utom bröllop, torde varje
präst få utföra mellan 100 och 200 förrättningar.
Vid sidan av detta skall vederbörande
präst predika, han skall
delta i församlingsarbetet, han bör intressera
sig för föreningsliv och han
bör hjälpa människor i andlig nöd, förutom
att han naturligtvis måste utföra
sin del av expeditionsarbetet. Det måste
väl vara fara värt, att prästen i ett sådant
läge blir överbelastad av arbetet
och inte får tid att fullgöra sin uppgift
på ett så förberett, anslående och
värdigt sätt som alla vid sådana stunder
i livet önskar från prästens sida.

Den andra frågan som jag vill ta upp,
gäller de förflyttningar av präster, som
regeringen har låtit företa i sammanhang
med tillkomsten av de nya församlingarna
i Söderort. Utan att nu
hålla mig till särskilda data, vilket skulle
vara tidsödande, vill jag bara hänvisa
till att regeringen ursprungligen
tänkt sig, att de tio nya prästtjänster,

Granskning av statsrådsprotokollen

som skulle erfordras för församlingarna
i de södra förorterna, alla skulle tas antingen
från Stockholms stads övriga
församlingar eller också från övriga församlingar
i Stockholms stift, alltså även
från skärgårdsförsamlingar. I slutupploppet
blev det visserligen bara nio —
det blev alltså en indragning mindre
än de nya tjänster som skapades — men
det har framhållits av kammarkollegiet
att en sådan politik, enligt vilken nybildning
av församlingar, även om dessa
nybildningar är alldeles nödvändiga,
förutsätter som villkor en motsvarande
indragning på annat håll, är fullkomligt
unik och inte har något stöd i författningarna.

Jag kan naturligtvis förstå, att i prästbristens
tider även Stockholms stad kan
få medverka något till att avhjälpa svårigheterna,
men en sådan utomordentligt
stor folkökning som har ägt rum i
Stockholm kan man i och för sig inte
komma till rätta med genom att efter
omplaceringar alltid hålla samma fixa
prästantal. Här måste uppenbarligen en
ökning ske, om kyrkan skall få fullgöra
sin uppgift på det sätt som hundratusentals
människor önskar. I vissa fall
borde man ha kunnat vakantsätta prästtjänster
och därmed markera att de
finns kvar, även om de för tillfället
inte kunnat besättas.

Jag finner att behandlingen både av
frågan om församlingsindelningen och
av frågan om regleringen av de prästerliga
tjänsterna präglas av en utomordentligt
stor njugghet gentemot kyrkan,
större än man kunde vänta sig med
hänsyn till regeringens partipolitiska
sammansättning.

Med dessa korta ord, herr talman,
har jag velat motivera denna reservation
under åttonde huvudtiteln.

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Det framställda anmärkningsyrkandet,
som har avvisats av
konstitutionsutskottet, avser dels delningen
av bland annat Brännkyrka och

148 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Granskning av statsrådsprotokollen

Enskede församlingar och dels indragning
av ett antal prästtjänster i Stockholms
innerstadsförsamlingar. Båda
frågorna har, såsom herr Håstad nyss
antydde, tidigare debatterats i kammaren.
Så sent som den 15 december i fjol
besvarade statsrådet Persson en interpellation
av förste vice talmannen angående
dessa spörsmål. Kammarens ledamöter
har alltså för mindre än ett
halvår sedan haft tillfälle att dryfta
lämpligheten av de här beslutade åtgärderna.

Då kritiken mot dessa beslut emellertid
synes bottna i otillräcklig information,
om jag får säga så till en professor,
och det dessutom tycks vara meningen
att dessa frågor skall användas
i det partipolitiska fiskafänget, nödgas
jag kanske bli litet utförligare än
jag annars hade behövt bli.

Bakom de här diskuterade frågorna
ligger den för både kyrkan och samhället
stora frågan om en ny pastoratsindelning.
Krav på en dylik reform
framfördes av riksdagen då densamma
tog ståndpunkt till principbeslutet 1949
om en ny prästlönereglering. Frågan
har sedermera utretts av sakkunniga,
som i februari 1953 avlämnade ett betänkande.
Den i detta betänkande behandlade
frågan om en ny pastoratsindelning
har varit föremål för interpellationsdebatt
i första kammaren på
hösten 1954. De speciella förhållandena
i Stockholm på området har behandlats
i en annan interpellationsdebatt redan
i maj 1952.

Reservanterna har som skäl för den
mot statsrådet yrkade anmälan anfört
bland annat, att besluten skulle sakna
stöd såväl i tidigare praxis som i uttalanden
av riksdagen. Påståendet att besluten
saknar stöd i praxis är direkt
missvisande, herr Håstad. Det andra
skälet är grundlöst för ett konstitutionellt
bedömande av ärendets handläggning.

Jag vill först uppehålla mig vid praxis
i indelningsärenden rörande Stock -

holm. Den folkmängdsgräns, vid vilken
en delning av ett s. k. tätortspastorat
påkallas, har i det år 1953 avlämnade
betänkandet föreslagits till 30 000 med
fem präster. Detta är emellertid endast
ett förslag, herr Håstad, och ingenting
som är lagfäst. Dessa 30 000 är ingen
helig siffra. Denna gränsdragning har
visserligen tillstyrkts av kyrkomötet,
men kyrkomötet har ju i denna fråga
ingen annan rätt än att yttra sig. Det
utgör alltså en remissinstans och ingenting
annat.

I sitt interpellationssvar den 27 maj
1952 framhöll statsrådet Persson, att
det hittills inte i något fall sedan 1910
har förekommit någon delning av en
församling i Stockholm förrän församlingens
folkmängd har överstigit 35 000
invånare. Flertalet av de församlingar,
som har delats sedan början av 1900-talet, har haft mycket större folkmängd.
Som exempel kan nämnas att
både Adolf Fredriks och Hedvig Eleonora
församlingar hade över 70 000 invånare,
då de delades 1906, och Katarina
församling hade vid delningen
1917 cirka 60 000 invånare.

Vidare kan erinras om att särskilda
sakkunniga, som under senare tid haft
att syssla med frågan om församlingsindelningen
i Stockholm, icke förordat
en delning av vissa församlingar, som
har en folkmängd på 50 000 invånare,
såsom fallet är med S:t Görans och Katarina
församlingar. När Bromma församling
delades den 1 januari 1955, fick
Bromma minskade församling en folkmängd
av cirka 42 000 invånare och
Västerled-Essingens nybildade pastorat
en folkmängd på över 43 000 invånare.
Någon anmälan till konstitutionsutskottet
om detta föranledde emellertid inte
den indelningsförändringen.

Jag kommer så till praxis i avseende
å en reglering av prästtjänster. Det torde
vara uppenbart för alla, att vid en
nyindelning i församlingar också tjänsteorganisationen
måste överses. En sådan
översyn kan helt naturligt inte bara

Onsdagen den 9

avse inrättande av nya tjänster utan
också indragning av befintliga tjänster.
1910 års prästlöneregleringslag följdes
sålunda under årens lopp av åtskilliga
tjänsteindragningar. Från 1913 till 1927
— en tid då vi hade åtskilliga regeringar
och åtskilliga kyrkoministrar —
indrogs 61 kyrkoherde- och 82 komministertjänster
utöver antalet nyinrättade
sådana tjänster. Samtidigt nyinrättades
28 extra ordinarie tjänster.

Beslutet om en församlingsindelning
här i Stockholm utgör ju resultatet av
en prövning i dess helhet av den kyrkliga
indelningen och organisationen
inom Stockholms stad, och det efterföljande
beslutet om tjänsteindragningarna
i innerstaden får ses som en konsekvens
av detta tidigare beslut. Nog är
det väl sakligt riktigt, att tjänsteorganisationen
anpassas efter församlingarnas
ändrade struktur, eller har möjligen
reservanterna en annan uppfattning
på den punkten?

Kammarkollegiet redovisar i ett utlåtande,
att invånarantalet i Stockholm
per präst år 1955 uppgick till 7 425.
Denna siffra har inte i stort förändrats
genom Kungl. Maj :ts beslut. Det är klart
att man kan säga, att Stockholm är
missgynnat i jämförelse med landet i
övrigt. Men i det nuvarande läget med
prästbrist och med osäkerhet inför en
allmän revidering av pastoratsindelningen
är det väl naturligt, om Kungl.
Maj:t är försiktig när det gäller att utöka
den prästerliga organisationen i
Stockholm. Om man vidtagit en större
utökning av den prästerliga organisationen
skulle man kunnat säga, att
Kungl. Maj:t föregripit den slutliga
prövningen av det betänkande, som avlämnades
av pastoratsindelningssakkunniga
år 1953.

Har då innerstadsförsamlingarna i
Stockholm genom dessa tjänsteindragningar
särskilt missgynnats? Nej, så har
inte varit fallet. Det är endast i två
av de åtta berörda församlingarna som
invånarantalet vid kommande årsskifte

maj 1956 em. Nr 17 149

Granskning av statsrådsprotokollen

kan beräknas överstiga genomsnittet
7 425 invånare per prästtjänst. Härvid
är dock att märka, att i bägge dessa
församlingar — det gäller Kungsholms
och Matteus församlingar — kan konstateras
en stark nedgång i folkmängden
för varje år. I Kungsholms församling
har folkmängden under de senaste
fem åren sjunkit med i genomsnitt 562
personer och i Matteus med i genomsnitt
919 personer.

Saknar då Kungl. Maj :ts beslut stöd
i riksdagens uttalande, det är den sista
frågan jag kommer till? Ja, låt mig därvid
slå fast, att reservanterna själva
medger, att här i viss mån föreligger
en Kungl. Maj:ts oinskränkta makt beträffande
de prästerliga tjänsterna. Sedan
gammalt är det också Kungl. Maj:ts
obestridda prerogativ att besluta i indelningsfrågor,
låt vara att riksdagen
i vissa fall fått yttra sig om de allmänna
direktiven. Av 1951 års prästlönekostnadslags
2 § framgår vilka befogenheter
Kungl. Maj :t har i de här diskuterade
frågorna. Med hänsyn till
detta stadgande kan det följaktligen inte
krävas, att Kungl. Maj:t beträffande separata,
lokala indelningsfrågor skall inhämta
yttrande, i all synnerhet inte då
förändringarna inte innebär kostnadsökning.
Vill man emellertid ha ändring
i detta avseende, gäller det för de missnöjda
att få en författningsändring till
stånd. Vägen över konstitutionsutskottets
granskning av statsrådsprotokollen
synes mig vara en olämplig väg att gå.

Här har alltså inte förekommit något
åsidosättande av riksdagens uttalade
vilja, och då besluten med hänsyn till
rådande förhållanden, prästbristen och
den förestående pastoratsindelningsreformen
även är oklanderliga, har konstitutionsutskottet
funnit att någon anmärkning
mot föredragande statsrådet
inte rimligen kan göras.

Herr HASTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara beträffande
omregleringen av de prästerliga

150 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Granskning av statsrådsprotokollen

tjänsterna i Stockholm först blott anföra,
att kammarkollegium uttryckligen
framhållit att det är en nyhet, att förutsättningen
för nya tjänster inom ett
nytt område är en indragning av ett
motsvarande antal tjänster inom ett annat.
Det är en nyhet, som måste verka
djupt ingripande på svenska kyrkan i
dess helhet. Därför syns det som om
riksdagen och kyrkomötet borde ha fått
tillfälle att yttra sig.

Sedan har vi aldrig gjort gällande, att
regeringen skulle ha förfarit olagligt i
detta fall. Därför är det alldeles onödigt
att polemisera mot detta. Vad vi
har ansett är, att regeringen handlat
mindre skickligt och jag skulle vilja
säga mindre demokratiskt. Det är visserligen
sant, att vi hade stora församlingar
för några årtionden sedan —-herr Andersson i Linköping nämnde
exempelvis Adolf Fredrik och Hedvig
Eleonora, som då hade över 70 000 invånare
— men de församlingarna har
sedan dess delats i två eller flera, och
ingen av dem är numera av denna
ofantliga storlek. Vad vi vänt oss emot
är att regeringen satt sig över de uppfattningar,
som lagts fram i ett betänkande
av en kommitté, som har haft
representanter för olika partier, och ej
framlagt detta för riksdagen, liksom
att regeringen satt sig över kyrkomötet,
där samma betänkande vunnit
enhälligt bifall. De principerna har
Kungl. Maj:t helt lämnat åsido för att
falla tillbaka på de gamla regler, som
en allmän opinion och icke minst den
kyrkliga har ogillat. Det är alltså på
dessa ändamålsenlighetssynpunkter, och
jag vill också säga på dessa mera
demokratiska synpunkter, soin vår anmärkning
grundar sig.

Herr ANDERSSON i Linköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja fråga
herr Håstad: När blev det praxis i Sverige,
att de uppfattningar, som kommit
fram i sakkunnigkommittéers betänkan -

den och sedermera i remissinstansers
yttranden, nödvändigtvis skall ligga till
grund för regeringens handlande?

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Varför tillsätter regeringen
en sakkunnigkommitté, om den
inte är intresserad av att höra dess mening?
Varför hänvisar Kungl. Maj:t
frågan till kyrkomötet, om det är så att
de uppfattningar, som där kan komma
fram både från lekmän och präster, helt
skall nonchaleras?

Herr ANDERSSON i Linköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte inse, att
man nonchalerat kyrkomötets uttalade
mening därför att man inte omedelbart
inför riksdagen lagt fram förslag i denna
fråga. Jag tror att om herr Håstad i
stället använde sin energi till att söka
få förståelse för att, om man vill ha
flera tjänster i orter dit folkströmmen
har gått, konsekvensen och det ekonomiska
förnuftet bjuder, att man medverkar
till att de avfolkade områdena får
avstå litet av sin prästerliga arbetskraft.
Jag är medveten om att det är en
känslig och ömtålig fråga, men jag tror
inte att vi kommer ifrån saken genom
att bara ta upp ena sidan av det prästerliga
problemet i vårt land.

Herr von FRIESEN (fp) :

Herr talman! Av årets reservationsvis
framförda anmärkningar svarar jag för
två stycken, vilka i utskottets förevarande
memorial rubricerats som nr V
och VI. Jag skall be att med några ord
få beröra dem.

Då man framför en anmärkningsanledning
i utskottet, är det angeläget att
inte alltför mycket gå in på enskilda
fall, om inte dessa har en alldeles speciell
anknytning till en eller annan
princip. Det är med utgångspunkt från
att det i detta fall i själva verket rör
sig om hävdandet av ganska viktiga
principer, som jag tillåtit mig att frain -

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17

151

ställa anmärkningarna inom utskottet.
Det ärende som rubricerats med nr VI
ter sig för mig som det både principiellt
och i praktiken viktigaste, och
jag skall därför börja med att säga
några ord om det. Mina medreservanter
och jag har nämligen den uppfattningen,
att den princip Kungl. Maj:t i det
fallet har gått emot är den som uttalas
i 28 § regeringsformen, i vilken det talas
om förtjänst och skicklighet vid
tjänstetillsättningar.

Det gäller här tillsättningen av en
sjukstuguläkare i Gislaved. Den fråga,
som då först tränger sig på och som
föranlett vissa meningsskiften mellan
framför allt medicinalstyrelsen och
sjukstugudirektionen, är frågan huruvida
de sökande till nämnda befattning
skall ha besvärsrätt.

I sjukhusstadgan är det klart utsagt,
att en materiell besvärsrätt skall gälla
för tjänster av detta slag, vilka jämställes
med underläkartjänster. Inte heller
landstingsförbundet — denna mycket
mäktiga institution och stat i staten,
vars framstående ledamöter i hög
grad har agerat i denna fråga — har
kunnat bestrida riktigheten av den tolkningen
att det föreligger en materiell
besvärsrätt i detta fall, ehuru man på
det hållet har begagnat sitt inflytande
att trots detta förmå Kungl Maj :t att
utnämna den sökande, som den lokala
direktionen ville ha.

Nu är det ju Kungl. Maj:t som formellt
är svarande i detta dechargeärende,
fastän min anmärkning egentligen
riktar sig mot landstingsförbundet.
Jag vet att det är dristigt att framställa
en anmärkning mot detta. Någon
enstaka gång kan man ändå rå på
Kungl. Maj:t, men de krafter som står
bakom landstingsförbundet är inte lätta
att rå på, ocli det har inte heller lyckats
i detta fall. Säkerligen kommer vi
också i den följande diskussionen att få
höra en hel del om hur obefogade de
framställda anmärkningarna är.

Innebörden i ilen anmärkning, soin

Granskning av statsrådsprotokollen

jag här närmast uppehåller mig vid, är
att den för tjänsten minst meriterade
sökanden av den lokala direktionen har
utsetts mot medicinalstyrelsens enhälliga
utlåtande, och Kungl. Maj:t har
utan beaktande av vad medicinalstyrelsen
anfört fastställt vad den lokala
sjukvårdsberedningen har föreslagit.

Jag sade att den minst meriterade har
fått tjänsten. Medicinalstyrelsen och
dess särskilda sakkunniga har förklarat,
att i det förslag som gjordes upp
på de fem bäst meriterade sökandena
kunde inte den som senare fick tjänsten
inplaceras. Utan bestridande har vidare
en av de klagande framhållit, att av
de åtta sökandena den person fick
platsen, som borde stått som nr 8.
Kungl. Maj :t har emellertid i sitt utslag
förklarat, att tillräckliga skäl icke
ansetts föreligga att ändra på den lokala
sjukvårdsberedningens beslut. Man
frågar sig då, herr talman, vad »tillräckliga
skäl» är, om det inte är möjligt
att undanröja ett beslut, enligt vilket
den för en befattning minst kvalificerade
har utsetts till tjänsteinnehavare! Jag

finner handläggningen av detta
ärende speciellt betänklig av den anledningen,
att vi sannolikt inom några
år står inför utsikterna att den öppna
sjukvårdens utövare, framför allt provinsialläkarna,
decentraliseras så till
vida, att landstingen kommer att uppträda
som huvudmän också för dem, på
samma sätt som de är huvudmän för
den slutna kroppssjukvården och som
vi hoppas att de inom en icke avlägsen
framtid också kommer att bli beträffande
den slutna mentalsjukvården.
Själv är jag cn helhjärtad anhängare
av denna princip, som jag tror är förnuftig
och riktig, men genom en tillsättningspolitik
av det slag jag här påtalat
ökas motståndet från dem, som
närmast beröres av nämnda reform, och
det finner jag vara mycket olyckligt.

Det skulle vara i hög grad glädjande,
om utskottets talesman i ilen kominan -

152

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 195G em.

Granskning av statsrådsprotokollen

de debatten, liksom han gjorde i utskottet,
kunde åtminstone försäkra att
vi här rör oss med en engångsföreteelse.
Saken har väckt ett alldeles särskilt
uppseende i läkarkretsar och jag
tror att ett mycket bestämt uttalande
från det hållet skulle vara ägnat att
stilla en viss oro på den kanten.

Efter detta, herr talman, skall jag
säga några ord också om det ärende
som har rubriken nr V i memorialet
och som även rör en lökartillsättningsfråga.
Här gäller det inte tillsättandet
av en läkare, utan här gäller det enbart
uppförande på ett visst förslagsrum av
en läkare. Det gäller en högt förtjänt
kirurg vid ett delat lasarett upp i Norrland,
som har sökt en lasarettstjänst
som kirurg vid delat lasarett men som
enligt medicinalstyrelsens meritvärdering
inte har kommit på förslagsrum.

Sökanden i fråga besvärar sig över
detta och inkommer med vissa påpekanden,
som direkt går emot vad som
uttalats av medicinalstyrelsens sakkunniga.
Det har då förefallit mig och mina
medreservanter inom konstitutionsutskottet
naturligt, om Kungl. Maj :t vid
ett sådant förhållande ytterligare hört
medicinalstyrelsen för att ställa klagandens
uttalanden i en ny sakkunnig
belysning. Klaganden hävdade nämligen,
att det var felaktigt att verksamheten
vid det lasarett där han var läkare
var av avsevärt mindre omfattning
än den kirurgiska verksamheten
vid det lasarett, vars innehavare blev
placerad i andra förslagsrummet. Denne
sökande från norrlandslasarettet styrkte
också med siffror rörande den operativa
verksamheten vid sitt eget lasarett,
att förhållandena var i stort sett
jämförbara vid de båda sjukvårdsinrättningarna.

Det borde då ha varit angeläget att
Kungl. Maj:t, innan man avgjort frågan,
ännu en gång hade penetrerat den.
Detta hade mycket enkelt kunnat ske
genom en direkt hänvisning till medicinalstyrelsen,
som då hade fått tillfälle

att förklara sig. Vi rör här alltså vid
en ganska viktig princip, nämligen den,
huruvida en besvärssökande skall ha
rätt att få sina påminnelser, sina särskilda
påpekanden beaktade också hos
Kungl. Maj :t. Det förefaller mig vara
en ganska väsentlig rättsfråga.

Om de klagande i ett sådant fall där
det enbart gäller förslagsrum, icke
tjänstetillsättning, får den uppfattningen,
att dessa klagomål och dessa påminnelser
egentligen bara är av en sorts
formell natur, skulle detta vara i hög
grad beklagligt. Det måste anses angeläget
att de sökande får den uppfattningen,
att ärendena på högsta ort prövas
med all den omsikt och med användande
av all den sakkunskap som
kan stå till förfogande. Då så inte har
skett i detta avseende, herr talman, är
vi några stycken inom utskottet, som
velat yrka på anmärkning mot den föredragande
departementschefen.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr FAST (s):

Herr talman! Eftersom detta är den
sista dechargedebatt jag kommer att
delta i kanske jag får passa på tillfället
att säga, att jag i stort sett sympatiserar
med det principuttalande, som gjordes
i början av denna debatt från herr
Håstads sida. Riksdagen kan inte undvara
ett kontrollorgan av detta eller
motsvarande slag. Om emellertid utskottets
granskning kunde ske utan att
man förstorade upp de anmärkningar,
som en och annan gång framkommer
och som till och med ibland varit enhälliga
och som jag för övrigt flera
gånger varit med om att medverka till
gentemot regeringsledamöter från mitt
eget parti, om detta hade fått vara detta
och ingenting vidare, skulle i dag kontrollen
varit effektivare än som nu är
fallet. Sedan är det självfallet en annan
sak, att vi både som enskilda människor
och som representanter för olika

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17

153

partier kan bedöma saker och ting på
olika sätt — jag är böjd att säga: Gudskelov
för det!

Nu skulle jag bara vilja säga några
ord först om reservation nr V, som
herr von Friesen gav en redogörelse
för. Jag måste då bekänna att jag tyckte
att hans skildring var något ensidig,
vilket möjligen kan ha berott på att
herr von Friesen känt trycket av att
nödgas vara så kortfattad som möjligt.
Han nämnde inga namn och jag skall
också förbigå dem.

Vad är det då som har skett i detta
första fall? Jo, att vederbörande läkare
icke har av sakkunnignämnden i medicinalstyrelsen
blivit uppförd på förslagsrum.
Bland de läkare som blivit
uppförda på förslagsrum har Kungl.
Maj:t tillsatt den, som av denna nämnd
uppsatts i första rummet och som sedermera
av direktionen fått förord liksom
också av sjukvårdsstyrelsen.

Jag tycker att i det sammanhanget
kan man verkligen inte begära mer
från Kungl. Maj:ts sida och så har heller
inte skett utan vad herr von Friesen
vänder sig emot i detta speciella
fall är, att man inte borde ha avgjort
vederbörandes klagoärende samtidigt
med att utnämningen av läkare gjordes.
Man kan ha olika meningar om detta,
men jag har den bestämda uppfattningen,
att ett motsatt förfarande skulle
leda till mycket ohägn för sjukhushuvudmännen.
Vi har redan nu ganska
långa vikariat på lasarettsläkartjänster,
och skulle man avgöra klagomålen
först, med allt vad som då följer i form
av remisser och återremisser, skulle
denna tid ytterligare förlängas. Det går
inte att avhjälpa detta med föreskrifter
om alt allt skall vara klart, när vederbörande
läkare blir pensionsmässig, ty
det är många läkare som frånträder sina
befattningar före pensionsåldern. Redan
detta skäl gör ju, att man inte gärna
vill bryta en sedan länge tillämpad
och icke klandrad praxis från Kungl.
Maj :ts sida.

Granskning av statsrådsprotokollen

När man tar del av vad vederbörande
anfört i sin klagoskrift måste man
säga sig, att det är ingenting av detta,
som inte sakkunnignämnden och medicinalstyrelsen
haft god kännedom om.
Jag erinrar också om att vederbörande
bär sökt inte mindre än fem lasarettstjänster
under de senaste åren utan att
ha blivit uppförd i förslagsrum, och i
dessa fall har man både anfört klagomål
och gjort påminnelser. År det då
sannolikt, att denne läkare nu kunnat
göra något gällande i sina påminnelser,
som han inte framfört i de tidigare?
Det är ganska otroligt. Jag måste säga,
att om alla ärenden låge lika bra till
efter Kungl. Maj:ts behandling som
detta, så skulle det sannerligen inte behövas
någon granskning från konstitutionsutskottets
sida.

Jag övergår så till reservationen nr
VI, vid vilken herr von Friesen fäste
större avseende än vid nr V. Det är ju
då anmärkningsvärt, att reservationen
nr V samlat sex namn, medan det på reservationen
nr VI står endast tre namn.
Detta säger kanske någonting. Jag ber
emellertid att få framföra mitt hjärtliga
tack till herr von Friesen för den
blomma, med litet ironi i botten på vasen,
som han överräckte till landstingsförbundet.
Vi är dock inte så mäktiga
som han vill göra gällande, men jag
skulle tro att jag kan säga att rättrådiga
har vi försökt att vara, åtminstone
så långt jag känner till. Jag medger
gärna att det här rör sig om ett undantagsfall,
men man måste ju ta hänsyn
till förhållandena sådana de i verkligheten
förelegat. Det rådde svåra förhållanden
på platsen till följd av omständigheter,
som jag av pietetsskäl inte
vill skildra —• det gällde såväl i fråga
om den öppna läkarvården som i fråga
om sjukstugan. Det gällde att vidtaga
provisoriska åtgärder, vilket direktionen
också gjorde i samråd med sjukvårdsstyrelsen.
Vikariatet blev ganska
långt, någon bostad fanns inte att få
o. s. v. Fn ung läkare tog detta lång -

154 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Granskning av statsrådsprotokollen

vikariat och hjälpte till, så att man kom
över de besvärliga förhållandena.

När tjänsten sedermera ledigförklarades,
uppfördes denne läkare, som alltså
då suttit rätt länge på tjänsten, av
direktionen i främsta förslagsrummet,
och man begärde att sjukvårdsstyrelsen
skulle förordna honom. Vi gjorde en
undersökning, så gott vi förmådde, huruvida
man hade rättighet att förfara
på detta sätt. Det var åtta sökande. Vi
kom fram till att det villkor, som uppställts
i sjukhuslagen, är att medicinalstyrelsen
skall ha förklarat läkaren vara
behörig att inneha tjänst av det här
ifrågavarande slaget, och detta hade
skett för samtliga.

Då medicinalstyrelsen efter lång tid
prövade såväl detta ärende som ett motsvarande
ärende i Smedjebacken, ansåg
medicinalstyrelsen att förordnandet
borde upphävas, därför att sjukhusstadgans
bestämmelser om materiell besvärsrätt
enligt medicinalstyrelsens mening
var tillämpliga. Hur har då detta stadgande
kommit till? Jo, när riksdagen
1940 antog sjukhuslagen, sade vederbörande
departementschef i propositionen
ifrån, att han inte ville stadga samma
stränga bestämmelser i fråga om tillsättandet
av sjukstugeläkare som i fråga
om underläkare, och det betonades
starkt, att klagorätt skulle förbehållas
vid tillsättande av underläkare och
distriktstandläkare. Vid utformningen
av sjukhusstadgan gjorde man emellertid
en hänvisning till, om jag inte missminner
mig, 30 §, som rör underläkare.
Man glömde då bort den stora skillnad,
som råder mellan tillsättandet av underläkare
och tillsättandet av sjukstuguläkare.
Vad underläkarna beträffar
finns det nämligen en sakkunnignämnd
inom länet, och denna sätter upp tre
på förslag i den ordning de anses böra
ifrågakomma. Sjukvårdsstyrelsen är sedan
suverän att av dessa tre förordna
den man finner lämpligast. I fråga om
sjukstuguläkare finns emellertid ingen
motsvarande nämnd och det förekom -

mer inga förslag. Det krävs bara behörighet
att inneha tjänsten, och därför
är denna hänvisning till underläkareparagrafen
i och för sig ganska orimlig.

Det råder ingen tvekan om att konstitutionsutskottet,
om det hade sett upp,
året efter det att denna stadga blivit
utfärdad, bort göra en anmärkning mot
utformningen av densamma. Nu är det
allmänt känt, att detta förhållande kommer
att upphöra, så snart som den nya
sjukhuslagen — vilken inom kort är
färdig att läggas fram för Kungl. Maj:t

— har hunnit bli antagen. Man har enhälligt
ansett att det på denna punkt
är nödvändigt, att man i fråga om tillsättande
av sjukstuguläkare får samma
förfarande som vid tillsättande av underläkare,
d. v. s. sakkunnigförslag på
tre personer och rätt att sedan välja
mellan de föreslagna.

Jag går så långt, att jag påstår, att
den tolkning som medicinalstyrelsen
gjort innebär, att man är strängare vid
tillsättandet av sjukstuguläkare än till
och med vid tillsättande av en överläkare
vid ett lasarett. I det senare fallet
har vi att välja mellan de tre, och
kanske har också ett medicinalråd eller
någon av de sakkunniga röstat på en
fjärde sökande. Då finns det fyra på
förslag, som man har möjlighet att välja
mellan. Det är visserligen Kungl. Maj :t
som utnämner, men det är ett känt
faktum, att Kungl. Maj:t endast i undantagsfall
har avvikit ifrån det förslag,
som kommit från sjukvårdsstyrelsen.

Om nu besvär från sjukvårdsstyrelsen
kommit till Kungl. Maj:t och om
vederbörande läkare tjänstgjort vid
sjukstugan i två och ett halvt år, om
vidare dessa omständigheter, som jag
här anfört i fråga om tillsättningen av
läkare, upphör när den nya lagen kommer
till och det sålunda inte skapas
något prejudikat utan den rättssäkerhet

— som herr von Friesen säger — tvärtom
kommer att på ett helt annat sätt
bli betryggad än vad som hittills varit

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17 155

fallet vid läkarutnämningar, hade det
under sådana förhållanden varit rimligt,
när vederbörande dessutom under
svåra omständigheter dessförinnan haft
ett långvikariat, att man sagt: Nu får ni
ge er i väg, ty nu skall tjänsten tillsättas
igen? Med allt besvär detta medfört
och omöjligheten att skaffa läkarbostad
o. s. v. utan att bygga skulle detta
medföra, att det drar ut på tiden ytterligare
ett par år.

Jag vill vidare framhålla en sak, som
är fullständigt oriktig i reservationen.
Man jämför denna sjukstuga med ett
odelat lasarett, men ingenting kan vara
mera felaktigt. Detta är en liten sjukstuga,
där det bedrives mycket litet av
kirurgisk verksamhet och där både
sjukvårdsstyrelsen, direktionen och läkare
är överens om att det inte bör
bedrivas någon högkvalificerad sjukvård
utan att man i samråd med det
näraliggande lasarettet i Värnamo skall
föra över alla svårare fall dit.

Varifrån reservanterna har fått sitt
uttalande är således mer än jag begriper,
och det har sannerligen ingenting
med verkligheten att göra. Tar man alla
de omständigheter i betraktande, som
har föranlett Kungl. Maj :t att på inrikesministerns
föredragning fatta de föreliggande
besluten i ärendena V och VI,
måste man finna, att det har funnits
mycket fullgoda skäl för detta handlande.
Det skulle ha varit förvånande,
om Kungl. Maj:t handlat annorlunda.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall i denna replik
bara uppehålla mig vid det sista ärendet,
fallet Gislaved. Herr Fast påstår,
att man från medicinalstyrelsens sida
ville ha en så sträng tolkning av bestämmelserna,
att man i själva verket var
strängare än vid tillsättningen av lasarettsläkare.
Därmed må vara hur som
helst. .lag har blott konstaterat i den
anmärkning, som är framställd gentemot
Kungl. Maj:t, att man av åtta sö -

Granskning av statsrådsprotokollen

kande på förslag har tagit den åttonde,
och detta har jag inte ansett kunna vara
riktigt. Som herr Fast observerar, har
jag inte som reservant upptagit fallet
Smedjebacken, vilket också förekom vid
konstitutionsutskottets överläggningar,
därför att saken därvidlag ligger till på
ett något annat sätt. Den som där fick
befattningen stod i alla fall som nummer
fyra — eller möjligen nummer fem
— på förslaget och hade väsentligt större
meriter än den person, som det här
gäller. Det är just för att markera skillnaden
i merithänseende, som jag tilllåtit
mig att bara ta upp fallet Gislaved.

Sedan säger herr Fast, som man ofta
brukar göra när det är fråga om en enstaka
reservant som inte fått så många
med sig, att vi ju inte är mer än tre
reservanter i detta ärende. På det vill
jag svara — och då kan jag inte låta
bli att vara en smula elak mot herr Fast
och andra inom utskottet — att detta
kanske beror på att så många av utskottets
ledamöter var inblandade i detta
ärendes förhistoria. Inte mindre än tre
av dem med herr Fast i spetsen har
handlagt frågan. Herr Fasts ande svävade
över tillsättningen i första instans.
Herr Fast uppträdde i nästa roll som
undertecknare av landstingsförbundets
skrivelse till Kungl. Maj:t. I dag ser vi
honom som domare generöst frikänna
Kungl Maj:t från den yrkade anmärkningen.
Detta förhållande kan möjligen
vara ett av skälen till att vi inte blivit
så många reservanter. Jag har dock
självfallet anfört just detta exempel för
att visa, att jag kanske inte är alldeles
överens med herr Fast om att den konstitutionella
kontrollen under alla förhållanden
fungerar så oklanderligt som
den borde göra.

Herr FAST (s) kort genmäle:

Herr talman! .lag skall inte ingå på
något svaromål när det gäller den insinuation
som herr von Friesen här
gjorde — den får stå för hans räkning.
Men det kan förtjäna uppmärksammas

156

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Granskning av statsrådsprotokollen

att det fall, som enligt herr von Friesens
mening låg litet bättre till, samlat
sex röster inom utskottet, men det fall,
som herr von Friesen här närmast talat
om, bara samlat tre röster. Det kan väl
inte då vara fråga om någon påverkan
från min sida.

Jag har i min gärning alltid varit
angelägen om att inte bara handla för
dagen utan också se till att rättssäkerheten
för framtiden kommer att sitta i
i högsätet. Såvitt jag kan förstå har det
också, när man försökt pejla läkarförbundets
uppfattning, framgått att förbundet
inte önskar någon återgång till
en sådan ordning, att dessa läkare utnämnas
av medicinalstyrelsen, utan förbundet
tycker tydligen att den nuvarande
ordningen är godtagbar.

Jag vill, herr von Friesen, understryka
att de särskilda förhållanden,
som förelegat i fallet Gislaved och som
jag av pietetsskäl inte velat redogöra
för, är sådana, att en läkare och även
läkarförbundet borde ta hänsyn därtill.
Jag tror att herr von Friesen måste ge
mig rätt i att man inte handlar så —
åtminstone gör jag personligen inte det
— att man förbigår en mera meriterad
sökande, om det inte finns fullgoda skäl
därför.

I det här fallet gäller det emellertid
framför allt att rätta till ett rent lagstiftningsmisstag,
som genom den tilllämpning
herr von Friesen nu vill driva
fram leder till fullständiga orimligheter
av ett slag som aldrig varit avsikten.
Landstingsförbundets insats har
just varit att söka åstadkomma en sådan
rättelse. Genom att man fäst uppmärksamheten
på saken, kommer det väl nu
att bli ett bättre tillsättningsförfarande
för sjukstuguläkare, och det är enligt
min mening det väsentliga härvidlag.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):
Herr talman! När herr Fast här lämnade
en redogörelse, varför den läkare,
som avses under punkt V, blivit förbi -

gången och inte kommit på förslag, underlät
han att nämna att den egentliga
orsaken därtill var, att medicinalstyrelsen
påpekade att läkaren i fråga under
en lång följd av år tjänstgjort på ett
odelat lasarett. Detta är en mycket farlig
princip, som skulle kunna bli till
stor skada för Norrland. Det skulle vara
synnerligen olyckligt, om en läkare, som
trivs i Norrland och vill stanna där ett
tag, vet att han kommer att bli förbigången,
därest han sedermera söker en
tjänst i södra eller mellersta Sverige,
eftersom han i Norrland tjänstgjort på
ett odelat lasarett.

I mars månad förra året kom jag att
delta i en uppvaktning för inrikesministern,
som just gällde här ifrågavarande
befattning. Ledare för deputationen
var dåvarande ordföranden i Stockholms
läns sjukvårdsberedning, riksdagsman
Thun i Åkersberga, alltså den
person som kanske mer än någon annan
hade anledning att se till att den läkare
som han ansåg bäst skulle komma upp
på förslag och utnämnas. Det framhölls
också från deputationens sida, att enligt
dess mening var denne läkare som
inte uppförts på förslaget den mest
kvalificerade.

Orsaken till att jag här tar till orda
är emellertid främst, att jag sedan
många år tillbaka känner den läkare det
här gäller och hans verksamhet som
lasarettsläkare både i Umeå, Skellefteå
och vid det lasarett där han nu är chefsläkare.
Han har — det tror jag inte herr
Fast kan förneka — eu synnerligen gedigen
utbildning, och det måste sägas
att han är sina medsökande vida överlägsen.
Det är en synnerligen skicklig
läkare med stor ansvarskänsla och han
har på ett mönstergillt sätt skött det
lasarett som han nu är chef för.

Jag vill än en gång understryka, att
det vore synnerligen beklagligt, om det
skulle bli så, att de läkare, som stannar
i Norrland för att tjänstgöra vid odelade
lasarett, inte har några utsikter att
vinna befordran.

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17 157

Fröken WETTERSTRÖM (li):

Herr talman! Då det gäller handläggningen
av nådeärenden är vi sju reservanter
som har funnit det befogat med
en omförmälan. Vi hänvisar därvidlag
till det uttalande, som det sammansatta
första lag- och konstitutionsutskottet
gjorde under vårriksdagen 1955 och
som resulterade i att riksdagen i en
skrivelse till Kungl. Maj:t av den 25 maj
samma år gav tillkänna vad utskottet
hade anfört. I utskottets utlåtande konstateras
bland annat, att under åren
1951, 1952 och 1954 har högsta domstolen
tillstyrkt endast omkring hälften
av de nådeansökningar, som bifallits av
Kungl. Maj:t, samt att det finns anledning
förmoda, att avvikelserna delvis
berott på att Kungl. Maj :t i vissa fall
haft tillgång till annat material än högsta
domstolen. Då ytterligare utredningar
verkställts av Kungl. Maj:t sedan
högsta domstolen avgivit sitt yttrande
och högsta domstolen ej beretts tillfälle
att taga del av dessa, så har, säger utskottet,
högsta domstolens yttrande tydligen
endast ett begränsat värde.

En sådan olägenhet bör, säger utskottet
vidare, undanröjas, och framhåller
det vara lämpligt att den ytterligare utredning,
som Kungl. Maj :t anser nödvändig,
i regel bör införskaffas innan
ärendet föredras i högsta domstolen.
Skulle det undantagsvis sedan högsta
domstolen avgivit yttrande framkomma
nya upplysningar, som kan leda till ett
annat bedömande än förut, anser utskottet
att ett nytt yttrande från högsta
domstolen bör inhämtas. Detta är för
övrigt, herr talman, något som står helt
i överensstämmelse med § 26 i regeringsformen.

I år har konstitutionsutskottet låtit
undersöka omfattningen och beskaffenheten
av det nya material, som införskaffats
i de nådeärenden, som avgjorts
under senare hälften av år 1955, alltså
efter tidpunkten för riksdagens skrivelse.
Det visar sig då, att i sak prövades
767 nådeärenden. 586 av dessa blev av -

Granskning av statsrådsprotokollen

slagna; i 6 av dessa hade högsta domstolen
helt eller delvis tillstyrkt ansökningen.
Mera intressant är kanske, att
av de 181 ansökningar, som blev helt eller
delvis bifallna, har Kungl. Maj :t i
113 fall avvikit från högsta domstolens
yttrande.

Detta är ett anmärkningsvärt stort antal
avvikelser, och det må vara tillåtet
att antaga, att om Konungen i de 75 av
dessa 119 ärenden, där avvikelse skett
och där ytterligare utredning skett efter
högsta domstolens yttrande, hade
berett högsta domstolen tillfälle att
ånyo yttra sig, så hade måhända avvikelserna
ej blivit så många. För min del
trodde jag att inrättandet av den e. o.
byråchefstjänsten i justitiedepartementet
bl. a. skulle innebära en möjlighet
till en mera tillfredsställande ordning
vid handläggningen av nådeansökningarna,
framför allt då det gäller att för
högsta domstolen förebringa allt undersökningsmaterial,
som står till Kungl.
Maj :ts förfogande. Så tycks emellertid
ej vara förhållandet. Jag har fäst mig vid
att nedre justitierevisionen i det yttrande,
som den avgivit med anledning av
den promemoria, som utarbetats i justitiedepartementet
och som innehåller
vissa förslag att nå en mera tillfredsställande
ordning vid handläggningen
av nådeärenden, har sagt, att det förekommit
en regelmässig eftersläpning i
nådeärendenas avgörande sedan byråchefstjänsten
inrättats. Detta var ett
oväntat resultat av det som troddes
skulle innebära en förbättring.

Detta senare kanske ligger en smula
vid sidan om, men kvar står dock som
vi reservanter anfört, att Kungl. Maj :t
avgör nådeärenden utan att högsta domstolen
vid avgivandet av sitt yttrande
haft tillgång till all utredning, som är
av betydelse för avgörandet, och att detta
knappast är i överensstämmelse med
§ 26 regeringsformen. Det kan ju tänkas,
att de upplysningar, som kommer
fram senare och soin icke varit tillgängliga
för högsta domstolen, är sådana,

158 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Granskning av statsrådsprotokollen

att de skulle kunna ändra domstolens
bedömning. På så sätt kan högsta domstolen
icke fylla sin funktion. För närvarande
tar nådeärendenas handläggning
en avsevärd tid, minst 6—7 veckor
från det ärendet kommer in till dess att
beslut kan expedieras och därtill ytterligare
4—6 veckor om den dömde är intagen
på fångvårdsanstalt, då ärendet
skall behandlas hos anstaltsnämnd och
fångvårdsstyrelsen. I de fall en återrerniss
skulle ske till högsta domstolen
skulle detta enligt justitierevisionen fördröja
avgörandet med högst en vecka.
Vore det inte under sådana förhållanden
lämpligt och riktigt att låta högsta
domstolen få del av allt material?

Det är så mycket mera egendomligt
alt så ej sker, då det i den promemoria,
som upprättats inom departementet och
som förordar en rådgivande nämnd, det
anses såsom självklart att i motsvarande
fall nytt yttrande skulle inhämtas från
denna rådgivande nämnd, som enligt
förslaget skulle höras i nådeärenden.

Vi reservanter anser alltså att justitieministern,
oavsett den utredning han låtit
verkställa inom departementet, skulle
ha kunnat tillmötesgå riksdagens uttryckliga
önskemål om handläggningen
av nådeärenden. Även om enligt det utarbetade
förslaget avsikten varit att
högsta domstolens befattning med nådeärenden
skulle upphöra den 1 juli 1957,
så tycker vi att det ej funnits anledning
att låta de missförhållanden, som vi pekat
på, fortsätta till den tidpunkten. Den
utarbetade promemorian är naturligtvis,
det skall villigt erkännas, ett bevis för
justitieministerns vilja att få en bättre
ordning till stånd, men skulle det inte
även för justitieministern ha varit av
ett visst värde att under det senare halvåret
1955 ha följt det uttalande som riksdagen
gjorde? Kanske skulle då avvikelserna
mellan högsta domstolen och
Kung], Maj :t i besluten om nådeärenden
inte ha blivit så många.

Vi reservanter ha som sagt icke kunnat
låta det vi anser vara ett missförhål -

lande passera utan att påtala det, men
har stannat vid endast en omförmälan,
vilket icke hindrar att vi hyser den bestämda
uppfattningen att justitieministern
utan att föregripa en eventuell utredning
om en annan organisation av
nådeärendenas handläggning i fortsättningen
bör kunna följa riksdagens uttalade
mening, att de ytterligare utredningar,
som anses behövliga, i regel bör
införskaffas redan innan ärendet föredrages
i högsta domstolen och, om detta
undantagsvis ej låter sig göra, sedermera
remitteras till högsta domstolen.
Jag kan, herr talman, inte tro att den
proceduren är så märkvärdig, utan jag
föreställer mig att det är en ganska enkel
expeditionell åtgärd.

Herr IIALLÉN (s):

Herr talman! Jag vill bara säga några
korta ord om på vad sätt denna mycket
omdebatterade nåd kan vinnas. Det tillgår
ju så att ärendena bereds till föredragning
i nedre justitierevisionen och
sedan går till högsta domstolen. Vid
denna föredragning kan högsta domstolen
besluta om ytterligare utredning.
Detta händer ibland. Sedan högsta domstolen
avgivit yttrande, lämnas ärendet
till departementet och föredras där för
justitieministern och ibland för flera
ledamöter av regeringen. Vid behandlingen
i departementet kan man självfallet
finna anledning att skaffa ytterligare
utredning som högsta domstolen
inte begärt. Därvid blir materialet mera
fullständigt än det var när högsta domstolen
tog ställning till saken.

Sammansatta utskottet uttalade i fjol
— som fröken Wetterström nyss sade —
att man i regel borde skaffa in kompletterande
utredning redan före föredragningen
i högsta domstolen. Utskottet beaktade
att det dock undantagsvis kunde
komma fram upplysningar senare
och menade, att om dessa kunde leda
till annat bedömande än förut, borde ett
nytt yttrande från högsta domstolen in -

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17 159

hämtas. Det var då klart för utskottet
att dess utlåtande kunde föranleda eller
kräva en omorganisation av hela föredragningen.
Utskottet anförde också
vissa synpunkter på den frågan och det
förutsatte att den skulle närmare övervägas
inom departementet, varvid olika
vägar kunde prövas. En sådan utredning
har också tagits upp. Det är den
omtalade promemorian inom departementet.
Enligt vad jag inhämtat kommer
resultatet av den och den av kritiken
föranledda omarbetningen att i
sinom tid redovisas för riksdagen.

Jag vill hävda att det inte varit sammansatta
utskottets mening — vilket reservanterna
synes vilja göra gällande —
att man skulle rycka ut en enstaka
punkt ur utskottets uttalande och genomföra
den i förväg — jag tänker nu
på frågan om att man skall tillhandahålla
högsta domstolen allt nytt material.
Av det uttalande kring vilket man
samlats i utskottet framgår tvärtom alldeles
klart, att det här var fråga om ett
invecklat organisationsproblem, som allsidigt
borde övervägas och överlämnas
till regeringen att reda ut i första hand.
När då en utredning pågår kan man ju
inte komma och uttala missnöje såsom
fröken Wetterström gör över att en viss
detalj som någon större eller mindre
grupp inom utskottet haft en speciell
förkärlek för, inte brutits ut ur det övriga
komplexet utan hänsyn till vilka
organisatoriska konsekvenser i övrigt
som detta kunde medföra. Det är vad
jag har att säga om den punkten.

Sedan vill jag också påpeka, vilket
kammarens ledamöter kan se, att inte
heller reservanterna har ansett att denna
sak är av en sådan remarkabel art att
man velat tillgripa § 107, utan de har
endast reservationsvis ifrågasatt att en
omförmälan skulle äga rum.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill till konstitutionsutskottets
ärade ordförande bara

Granskning av statsrådsprotokollen

säga, att den tolkningen av sammansatta
utskottets utlåtande förra året kan
nog inte vi reservanter gärna komma
fram till. Det var ju för det första en
oändligt mycket större och mera komplicerad
fråga som utskottet hade att
yttra sig över. Som det förefaller av utskottsordförandens
uttalande skulle det
vara omöjligt att klara av denna lilla
detalj därför att man satt i gång en större
och mera omfattande och allsidig utredning
som syftar till att komma fram
till ett bättre resultat över hela fältet.
Jag kan dock inte förstå detta, eftersom
denna sak med all sannolikhet måste
vara oändligt lätt att genomföra.

Slutligen vill jag bara säga, att man
bara behöver göra en hänvisning till
§ 26 i regeringsformen för att se att den
nu tillämpade ordningen inte på något
sätt är tillfredsställande.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Wetterström
upprepar, att detta är en liten detalj,
som man med litet tillmötesgående borde
kunna tillgodose, men det är en detalj
som ingår i ett eventuellt nytt förfarande
och därför kan man inte föregripa
en utredning.

Dessutom: Varthän skulle det leda,
om vi från den 1 juli skulle ha tillämpat
denna ordning, och om sedan promemorian
efter olika öden fått ett sådant
skick, att den kunnat föreläggas
riksdagen med den följden att vi kanske
från och med i år följt en annan princip?
En så ryckig behandling av så
viktiga ärenden kan man inte tillåta.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag ber herr Hallén förlåta
mig, men jag kan inte begripa att
detta skall vara att föregripa en utredning.
Hur kan man för övrigt förklara,
att det i denna promemoria, som nu är
utarbetad i justitiedepartementet, tas
alldeles för givet att den tilltänkta rådgivande
nämnden skulle tillställas allt

160 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Granskning av statsrådsprotokollen

material för bedömande, när man inte
anser att man kan göra detsamma för
högsta domstolens del? Det förstår inte

jag -

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Det är två år sedan vi
diskuterade dessa frågor både i en interpellationsdebatt
och om jag minns rätt
samma dag i en dechargedebatt. I den
interpellationsdebatten tillät jag mig säga
i mitt svar på justitieministerns anförande:
»Jag skulle också helt allmänt
vilja peka på att det förefaller
orimligt, att chefen för justitiedepartementet
under normala förhållanden
skall pröva 1 200 å 1 400 nådeansökningar
per år, d. v. s. 4 å 5 per arbetsdag,
varav cirka 2 bifalles. När justitieministern
inför Sveriges riksdag
förklarar det vara en normal ordning,
att han personligen skall pröva straffpåföljden
för mer än en tiondel av de
domar, som alla Sveriges domstolar avkunnar,
så tror jag att han är inne på
vägar som ingen justitieminister under
den svenska folkstyrelsens skede tidigare
har vandrat.» I en replik senare i
samma debatt tillät jag mig säga att om
det verkligen är på det sättet, att beviljandet
av nåd i fortsättningen skall ha
en sådan omfattning som det då hade
och för övrigt alltjämt har och som
justitieministern förklarade vara normal,
så måste naturligtvis själva arbetsorganisationen
ändras, ty det är ju orimligt
att en justitieminister skulle kunna
på ett tillfredsställande sätt klara den
saken vid sidan av allt annat han skall
uträtta. Vad som sedan hänt är att man
nu håller på att utreda och pröva sig
fram till nya vägar, inen någon ny fullgången
organisation har inte framkommit.
Dagens debatt, särskilt den inledande
debatten, i samband med konstitutionsutskottets
omförmälan visar också
att justitieministern icke orkar med
sitt departementet och allt han skall
göra. Det framgår bland annat av den

rad propositioner som kommit för sent
från justitiedepartementet.

En annan sak, som var föremål för
diskussion för två år sedan och som
även skymtat fram i dag, är att justitieministern
i ökad omfattning har skilt
sig från högsta domstolen när det gäller
att bevilja nåd. För två år sedan svarade
justitieministern att det var högsta
domstolen som ändrat praxis och inte
han. Jag skall inte försöka ta upp den
argumentation som där kan föras i olika
riktningar. Detta måste ju bedömas
mot bakgrunden av förändringar även
i lagstiftningen, men kvar står i alla fall
att det, så länge den nuvarande ordningen
gäller, för den sakliga behandlingen
är av betydelse att högsta domstolen
får uttala sig på grundval av allt det
material som sedan ligger till grund
för justitieministerns beslut. Det måste
vara av betydelse från saklig synpunkt
för justitieministerns beslut, men det
har också betydelse från riksdagens synpunkt,
tv om riksdagen i ett sådant sammanhang
vill försöka bedöma hur justitieministern
utövar benådningsmakten,
så är det givetvis en väsentlig sak
för riksdagen att kunna lägga vid sidan
av varandra högsta domstolens bedömning
av hela materialet å ena sidan och
justitieministerns bedömning å andra
sidan. Detta kan man ju inte göra om
icke högsta domstolen har haft tillgång
till samma material som justitieministern.

Enligt § 26 regeringsformen skall
högsta domstolen höras, och den reella
innebörden av detta stadgande måste
rimligtvis vara att högsta domstolen
skall höras över hela det material som
är aktuellt i varje särskilt fall. Det är
detta som nu inte har skett. Fröken
Wetterström har nämnt siffrorna från
det sista halvåret och jag skall inte upprepa
dem. Saken är, tycker jag, i och för
sig alldeles klar. Konstitutionsutskottets
ärade ordförande säger nu att man
inte skall rycka ut en detalj ur sammansatta
utskottets uttalande och begä -

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17 161

ra att den skall verkställas av justitieministern.
Men § 26 regeringsformen fanns
ju före sammansatta utskottets uttalande.
Den har stått där med sina krav hela
tiden och står där alltjämt med sina
krav, och riksdagens uttalande innebär
bara en aktuell anslutning härtill så
länge det nu inte finns någon annan
organisation i stället.

Vidare säger utskottets ordförande
att om man nu inför denna praxis, att
återremittera ärenden till högsta domstolen
när nytt utredningsmaterial kommit
in, men sedan gör en omorganisation,
så skulle det bli en sådan ryckighet
i behandlingen att det väl inte kunde
tolereras. Jag måste säga att jag har
svårt att förstå vad det skulle vara för
olägenheter som kunde inträffa i detta
fall, ty varje benådningsärende är i sig
självt ett avslutat helt, och om vi har
denna ordning ett eller annat år, så
skulle det väl inte uppkomma någon
olägenhet genom en fullständigare behandling
av de fall som inträffade under
denna tid. Det är ju här inte fråga
om en på sådant sätt kontinuerlig verksamhet,
att denna s. k. ryckighet, såvitt
jag kan förstå, skulle vara till någon
olägenhet. Vad man här står inför är en
utvidgad ministerstyrelse i strid med
§ 26 regeringsformen och riksdagens
uttalade mening.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Endast en kort kommentar
till den reservation -— till förmån
för en omförmälan — som har fogats
till konstitutionsutskottets memorial
av herr Yngve Nilsson och undertecknad.

Som i detta memorial har sagts har
vi inte velat rikta någon konstitutionell
anmärkning mot vederbörande statsråd
för det lotteritillstånd som har givits
till Sveriges kommunistiska parti.
Avsikten är fastmer att genom kravet på
denna omförmälan rikta uppmärksamheten
dels på det förhållandet, att stats -

Granskning av statsrådsprotokollen

rådet har tillåtit en väsentlig utökning
av lottantalet, och dels på varornas beskaffenhet
i detta s. k. varulotteri.

Vad först beträffar ökningen av antalet
lotter tillstyrkte överståthållarämbetet
denna gång en sådan ökning trots
att samma ämbete år 1953 hade avstyrkt
att ansökan om ett dylikt lotteri
över huvud taget skulle bifallas. Tillstyrkan
denna gång skedde med den motiveringen,
att utökningen inte var så
stor. Den är dock enligt vår uppfattning
ganska väsentlig, i det att ökningen utgör
inte mindre än 40 procent.

I sin avstyrkan år 1953 uttalade överståthållarämbetet
farhågor för att den
studieverksamhet, som bedrivs av kommunisterna,
kunde vara vådlig icke blott
för ungdomen, utan även för rikets säkerhet.
Det är ju då så mycket egendomligare
att man nu gick med på denna
väsentliga utökning av lottantalet
med ej mindre än 40 000 lotter, i synnerhet
som ämbetet i sin avstyrkan år
1953 framhöll att ämbetet på senare tid
intagit en restriktiv ståndpunkt i fråga
om utökning av antalet lotter för de
större lotterierna.

Vad sedan beträffar de varor som utgör
vinster i lotteriet i fråga hade ju
inte mindre än 960 av de 1 000 vinsterna
formen av presentkort på böcker från
Förlags AB Arbetarkultur. Denna lektyr
är enligt min uppfattning ingenting annat
än kommunistisk propagande för en
diktatur, som vi väl alla i vårt demokratiskt
styrda land inte vill sanktionera.

Att hänföra lotteriet till sådana lotterier
som anordnas för välgörande, kulturellt
eller allmännyttigt ändamål synes
omöjligt åtminstone för mig. Även
om det under tidigare år har varit vanligt
att följa vissa rent formella bedömningsgrunder
vid beviljande av lotteritillstånd,
anser vi reservanter härvidlag
att i detta speciella fall mera
hänsyn borde ha tagits till lotteriets syfte,
som enligt vår mening huvudsakligen
har varit att sprida kommunistisk

It —Andra kammarens protokoll 1956. Nr 17

162 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Granskning av statsrådsprotokollen

lektyr och inte att främja en studieverksamhet
av den art som bör bedrivas i
ett demokratiskt land.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag beklagar att jag inte
begärt ordet före herr Nilsson i Göingegården,
ty om jag hade gjort detta tror
jag att herr Nilsson med hänsyn till vad
jag här kommer att anföra skulle ha avstått
från att tala för den reservation
som han och en meningsfrände till honom
har anfört till konstitutionsutskottets
memorial.

De båda reservanterna har lagt ned
stor möda på att få fram en förklaring
till sina försök att i någon mån pricka
handelsministern. När man följer deras
krumbukter får man närmast ett intryck
av att de av någon högre makt inom
högerpartiet har skickats fram för att
tjänstgöra som slaktoffer på högerns
av en stupid antikommunism murade
altare.

Det är rent av rörande att se hur de
söker sakligt redogöra för högerns vedermödor
i kampen mot kommunisterna
på lotterifronten. De omtalar sålunda
att partivännen herr Lundqvist i första
kammaren interpellerat handelsministern
om skälen till ett åt kommunistiska
ungdomsförbundet år 1953 beviljat lotteri
och vidare att samme herr Lundqvist
jämte fröken Wetterström och herr
Braconier motionerat i samma sak. Samtidigt
redovisar de mycket omständligt
för den enligt min mening mördande
argumentation som levererades mot högerns
inställning i saken, en argumentation
som ledde till att högern vid avgörandet
om motionens öde i riksdagen
endast samlade 13 röster i första
kammaren och 29 röster i andra kammaren.
Det verkar faktiskt som om
detta noterande av högerns fiasko i frågan
härletts ur känslan av det hopplösa
i uppgiften att göra ett nytt försök i
den gamla antikommunistiska genren.
De båda högermännens uppläggning av
saken synes tyda på att de handlat en -

ligt ett högt historiskt föredöme: Härtill
är vi nödda och tvungna.

De tvingas också konstatera, att det
efter 1954 års riksdags ställningstagande
i frågan icke torde kunna riktas någon
konstitutionell anmärkning »mot att
det kommunistiska partiet i likhet med
övriga i svensk riksdag representerade
partier beviljas lotteritillstånd». Men då
frågar man sig omedelbart av vilken anledning
de intagit sin från utskottsmajoriteten
avvikande hållning och krävt att
handelsministern ändå borde utställas i
konstitutionsutskottets gapstock.

Om man konstaterar att riksdagen
sagt sin mening och finner denna vara
av det slag att ingen konstitutionell anmärkning
kan framställas i saken, hur
kan då de båda högermännen med bibehållen
logik och —- tillåt mig också
säga — med bibehållet allvar komma
dragande med sin reservation? Om man
inte kände den svenska högerns stockkonservativa
karaktär, så skulle man
finna de båda högermännens tilltag
oförklarligt. Men nu känner vi högern,
och därför är denna nya reaktionära
framstöt på intet sätt överraskande.

Men det är däremot, trots allt vad högern
brukar kunna prestera i den vägen,
den motivering de båda högermännen
efter mycken tankemöda lyckats
hitta på. Det är svårt att finna något
mera långsökt och dumt än följande:
»Ser man på den vid ifrågavarande ansökan
fogade vinstplanen finner man
emellertid, att ej mindre än 960 av de
1 000 vinsterna består av presentkort å
böcker från Förlags AB Arbetarkultur.
Det torde inte råda någon tvekan om att
denna lektyr i huvudsak utgöres av propaganda
för den diktatoriska regim
som är förhärskande i öststaterna.»

De båda reservanterna har i detta
aktstycke förlorat varje kontakt med
saklighet och vederhäftighet. De har
inte ens gjort sig mödan att undersöka
vad slags litteratur som utkommer på
Arbetarkulturs förlag. Hade de gjort
det skulle de troligen, trots högerns

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17

163

kända fördomsfrihet, icke kunnat genomföra
sin avsikt att begagna tillfället
till ett tarvligt angrepp på kommunistiska
partiet i denna sak.

Det kan naturligtvis inte falla mig in
att polemisera mot det gamla slitna pratet
om »diktaturerna i öststaterna». I
stället skall jag, till belysning av reservanternas
ovederhäftighet, presentera
en liten förteckning över vilka böcker
som finns på Arbetarkulturs förlag och
bland vilka vinnarna i lotteriet följaktligen
kunde välja.

Antalet skönlitterära verk uppgår enligt
senaste katalogen till ett antal av
38. Av dessa är 17 av svenska författare,
5 av danska författare, 3 av amerikanska
och 6 av ryska författare o. s. v.
Bland de svenska författarna återfinnes
bl. a. Gunnar Adolfsson, Carl Love Almqvist,
Allan Eriksson, Fred Eriksson,
Hjalmar Eriksson, Ture Eriksson, Maj
Hirdman, Moa Martinson och andra.
De danska författarna är Martin Andersen-Nexö,
Hans Kirk och Hans Scherfig.
De amerikanska är Howard Fast och
Jack London, de ryska Ilja Ehrenburg,
Konstantin Fedin, Boris Gorbatob, Hans
Leberbrecht o. s. v.

De farliga boktitlarna är bl. a. Trappan,
Guldfruktens land, De tomma platsernas
passagerare, Den nionde vågen,
Basse, Löparen, Ung glädje, bråd sorg,
Sista gränsen, Vardag i Arktis, Kamrater
utan fana,'' Ett vitt och ensamt segel,
Daglönarna, Kaptener, Byn på grytbottnen,
Hägrande stad, Järnhälen, Jag möter
en diktare, Anna, Stål och slagg,
Idealister, Vattentornet, Lotterisvensken
av Martin Andersen-Nexö in. fl.

I filosofi och samhällskunskap finns
det verk av Marx och Engels, Lenin,
Stalin och Lord Russel av Liverpool.
Boktitlarna är bl. a. Familjens, privategendomens
och statens ursprung, Kommunistiska
manifestet, Svensk arbetarrörelse
i brytningstid, Arbetarklassen
och nationen, Till kritiken av den politiska
ekonomin, Pariskommunen, Filosofins
elände, Konst och litteratur,

Granskning av statsrådsprotokollen

Klasserna och demokratin, Hakkorsets
gissel och Leninismens problem.

Om kultur och politik finns verken
Den dialektiska materialismen och vetenskapen,
Planetens förvandling, Personlighetens
roll i historien, Karl XII
och Poltava samt Strindbergs Fredskämpen.

Dessutom finns de berömda populärvetenskapliga
verken: Hur människan
blev en jätte, Människan och naturen
samt Kampen om hastigheten. Slutligen
bör omnämnas boken Ungersk fotboll,
en handledning i fotbollsspelets teknik,
taktik och strategi.

Därmed skulle man kunna vara färdig
med de två högerreservanterna. Deras
ovederhäftighet är klart dokumenterad.
Den katalog jag här uppvisat talar
sitt tydliga språk om på vilka absolut
ohållbara grunder de fotat sin reservation.

Då reservanterna tydligen söker inge
föreställningen alt lotteriet huvudsakligast
lagt an på bokvinster vilket ju i
och för sig inte borde vara något fel,
bör det meddelas att värdet på bokvinsterna
utgjorde 41 000 kronor medan
övriga vinster hade ett värde av 107 350
kronor. Bl. a. utgjordes de högsta vinsterna
av sju bilar.

Jag vill sluta med att säga, att vi här
har att göra med ett oblygt försök att
skada politiska motståndare. Detta är
inte bara riktat mot det kommunistiska
partiet utan också i anslutning därtill
mot regeringen och föredragande statsrådet.

Det är högern som svarar för det
ohemula tilltaget, samma höger som i
olika sammanhang söker framställa sig
som den goda tonens och vederhäftighetens
riddare framför alla andra partier.
Jag har här påvisat hur mycket
dess fraser är värda. Än en gång har
högern visat vad den är och förblir i
svensk politik.

Herr NILSSON i Göingegården (h)
kort genmäle:

164 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Granskning av statsrådsprotokollen

Herr talman! Jag var mycket väl medveten
om att herr Senander skulle bli
stött i kanten av vår hemställan om en
omförmälan, och jag är också väl medveten
om att våra politiska uppfattningar
aldrig kan förenas. Det heter ju att
öst är öst och väst är väst, och även om
herr Senander och jag är från västra sidan
av Sverige kommer det gamla påståendet
alltid att stå sig beträffande
våra politiska uppfattningar.

Herr Senander har i sitt långa anförande
menat, att då vi talar om att 960
av dessa vinster utgöres av litteratur
med huvudsakligen kommunistisk propaganda,
har vi inte på något sätt gjort
oss omaket att ta reda på vad det är för
någon litteratur man för. Jo, lierr Senander,
det har vi visst. Jag har här i
min band en redogörelse för de böcker
som finns där. Det var nog i viss mån
riktigt när herr Senander redogjorde
för verk och författare, men han glömde
bort en hel del som återfinns här.
Han glömde att tala om det stora Leninbiblioteket
och om Stalinbiblioteket
•— om det nu finns kvar vet jag inte —
om marxismens klassiker o. s. v. Han
glömde att tala om böcker av Lenin:
Radikalismen — kommunismens barnsjukdom,
Staten och revolutionen, Om
nationernas självbestämmanderätt, Socialismen
och kriget, Imperialismen och
socialismens splittring, Valen till Konstituerande
församlingen och proletariatets
diktatur, Till befolkningen, Demokrati
och diktatur, Vad betyder sovjetmakt?,
Stalins verk: Om Lenin,

Marxismen och den nationella frågan,
Marxismen och språkvetenskapens frågor,
Socialismens ekonomiska problem
i SSRU, o. s. v. Jag skulle kunna hålla
på ganska länge med att här återge prov
på den lektyr som återfinns på Arbetarkulturs
förlag och som — det förnekar
väl inte herr Senander helier — utgör
de vinster som vederbörande vinnare i
detta lotteri får till skänks.

Herr Senander pekar på att det är
bara vi på högerhåll som gör dessa an -

märkningar och som över huvud taget
vid alla tillfällen gör anmärkningar mot
kommunisterna. Ja, jag vill säga herr
Senander att i det här fallet är jag absolut
inte något slaktoffer på det högerpolitiska
altaret, om det var så herr Senander
uttryckte sig.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Det var ju egentligen
värre än vad jag tänkte. Jag utgick nämligen
ifrån att reservanterna inte alls
hade reda på vilka böcker som utgavs
på Arbetarkulturs förlag. Nu visar det
sig att de verkligen har tittat litet närmare
på saken, men ändå skriver de i
sin reservation att huvuddelen av den
litteratur som utges på Arbetarkulturs
förlag utgöres av propaganda för diktaturen
i öster. Jag får verkligen tillkännage
min överraskning över att inte
herr Nilsson i Göingegården har kostat
på sig åtminstone det medgivandet, att
man farit fram med ovederhäftigt prat
i detta avseende.

Herr NILSSON i Göingegården (h)
kort genmäle:

Herr talman! Vi är nog alla som finns
i denna kammare överens om att huvuddelen
av den lektyr som utges på
detta förlag är kommunistisk propaganda.

Sedan vill jag påminna herr Senander
om att dessa frågor tidigare har
varit uppe i debatt i riksdagen. I ett
interpellationssvar vid ett tillfälle yttrade
landets statsminister följande:
»Det parti jag företräder tvekar icke
att karakterisera det kommunistiska
partiet i vårt land som företrädare av
en för vår demokratiska samhällsordning
främmande och fientlig åskådning.
» Med åberopande av detta påstående,
som jag för min del på det livligaste
vill instämma i, vill jag säga att
det är ett renlighetskrav som man har
rätt att ställa på statsmakterna, att de
inte genom särskilda åtgärder uppmuntrar
en verksamhet, som landets

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17 165

statsminister har förklarat vara landsfarlig.
Att vi accepterar att det finns
kommunistiska representanter i riksdagen
är en sak; en annan sak är att
det bedrivs en studieverksamhet, som
anses vara så värdefull, att man till och
med genom särskilda stödåtgärder uppmuntrar
densamma.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja fråga
herr Nilsson i Göingegården, om han
över huvud taget har en aning om vilken
studieverksamhet vi bedriver. Han
pratade mest i vädret här, och det har
också de båda reservanterna gjort i sin
reservation.

Herr Nilsson talar om den marxistiska
litteratur som vi bär på vårt förlag.
Den har existerat på vårt förlag
hela tiden sedan 1929, men herr Nilsson
i Göingegården fäster inget som helst
avseende vid den mängd av andra verk
som vi har givit ut och bland vilka de
som vunnit på vårt lotteri kunnat fritt
välja. Det vore väl i alla fall en bra
långt driven art av förmynderskap om
herr Nilsson i Göingegården och hans
medreservant skulle bestämma, vilka
vinster de skall ha som vinner i ett
lotteri som är beviljat av regeringen.

Jag slår än en gång fast, att det bara
är ovederhäftigt prat som reservanterna
för till torgs i sin reservation och, på
vilket de fotat sitt försök till ett angrepp
mot både det kommunistiska partiet
och föredragande statsrådet.

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Frågan om kommunisterna
och lotteritillstånden prövades
vid 1954 års riksdag. Med stor, för att
inte säga förkrossande majoritet avvisades
en högermotion, som syftade till
att utestänga kommunisterna från möjligheten
att få lotteritillstånd. Jag är
därför överraskad över att frågan nu
har tagits upp på detta sätt.

Visserligen medger konstitutionsutskottets
högerledamöter, att ingen kon -

Granskning av statsrådsprotokollen

stitutionell anmärkning kan göras mot
handelsministern, och det är ju alltid
en framgång att notera, men herr Yngve
Nilsson i första kammaren och herr
Nilsson i Göingegården i denna kammare
kunde dock inte underlåta att
yrka på en omförmälan.

Det argument som reservanterna i
konstitutionsutskottet använder är att
flertalet av de lägre vinsterna i det lotteri,
som kommunisterna fått tillstånd
till, utgörs av litteratur från ett kommunistiskt
bokförlag. Är detta verkligen
ett hållbart argument när det gäller lotter
som skall säljas uteslutande genom
de kommunistiska organisationernas
försorg?

Vad lottantalet beträffar har överståthållarämbetet
tillstyrkt den utökning
som har skett.

Herr talman! Jag fattar riksdagens
beslut 1954 som ett klart besked, att
lotteriförordningen inte skall tolkas på
ett sätt för ett av de i riksdagen representerade
partierna och på ett annat
sätt för övriga riksdagspartier. Vill högern
ha en ändring till stånd, får man
söka andra vägar än att yrka på en
omförmälan mot handelsministern, när
han klart följt vad riksdagen har uttalat.

Låt mig för säkerhets skull betona,
att konstitutionsutskottets ställningstagande
inte bottnar i någon sympati för
kommunisterna eller deras verksamhet.
Kommunisterna framstår, nu som förr,
som ett hot mot svenska folkets frihet
och landets suveränitet. Kampen mot
demokratiens fiender, var de än må
finnas, måste emellertid enligt min mening
föras med andra medel än 1939
års lotteriförordning.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Till den siste ärade
talaren vill jag endast säga, att vad som
i ärendet sig tidigare har tilldragit och
det beslut som fattats med den förkrossande
majoritet som herr Andersson i
Linköping talade om väl inte är belägg

166 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Sänkning av den statliga inkomstskatten

för att den lektyr som delats ut såsom
vinster i detta lotteri inte är kommunistisk
propaganda. Det är mot detta
som vi i första hand vänder oss i vår
omförmälan.

Dessutom vill jag säga, att det väl
måtte vara vår oförytterliga rättighet
att framföra vår mening i konstitutionsutskottet.
Vi har dock inte gjort
någon formell konstitutionell anmärkning
mot statsrådet utan vänder oss
dels mot vinstplanen och dels mot den
starka utökningen detta år av antalet
lotter.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Herr Nilsson i Göingegården
säger nu, att ingen kan bestrida
att det är kommunistisk propaganda
som utges från det förlag det här handlar
om. Ja, det är naturligt att det är,
men vart vill herr Nilsson komma när
han resonerar på detta sätt? Vi för ju
ut vårt partis propaganda både här i
riksdagen och eljest. År det det gamla
högeridealet om partiförbud som ger
sin återklang här, eller vad är det? Den
frågan kanske lierr Nilsson i Göingegården
bör svara på, så att vi får veta
var högern verkligen står i dagens situation.

§ 2

Sänkning av den statliga inkomstskatten

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 40, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 10 § 1
mom. förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 23 februari 1956 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 88, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riks -

dagen att antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om ändrad
lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Förslaget avsåg en sänkning av den
statliga inkomstskatten för fysiska personer
med verkan från och med den 1
januari 1957. Skattesänkningen, vars
tyngdpunkt förlagts till de mindre inkomsttagarna,
föreslogs komma till
stånd genom jämkningar av skatteskalorna
i ovan nämnda lagrum.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:535
av herr Birlce in. fl. och II: 683 av herr
Hjalmarson m. fl., vari hemställts att
riksdagen vid behandling av Kungl.
Maj:ts proposiiton nr 88 måtte

1) antaga ett i motionen intaget förslag
till förordning om ändrad lydelse
av 10 § 1 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,
innebärande andra skatteskalor
med bl. a. lägre procenttal och svagare
progression än Kungl. Maj :t föreslagit;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte skyndsamt
företaga en utredning rörande frågan
om ett återinförande av barnavdragen
vid beskattningen och om en förbättring
av förvärvsavdraget för gift kvinna
samt för riksdagen framlägga de förslag
utredningen kunde föranleda;

3) uttala, att statsbidragen till kommuner
borde utformas så, att kommunernas
intresse av sparsamhet i förvaltningen
i största möjliga utsträckning
främjades, ävensom att övriga åtgärder
borde vidtagas för att nedbringa kommunernas
utdebiteringsbehov;

4) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte, efter härom
företagen utredning, för 1957 års
riksdag framlägga förslag om en indexreglering
av dels ortsavdragen, dels
skatteskalornas skiktintervaller för den
beskattningsbara inkomsten;

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17 167

II) de likalydande motionerna 1:536
av herrar Öhman och Norling samt II:
681 av herr Hagberg m. fl., vari hemställts
att riksdagen, med bifall till
Kungl. Maj:ts proposition nr 88 samt
beaktande av vad som i motionerna utvecklats,
måtte

1) uttala att de ortsavdrag, som gällde
vid statlig och kommunal inkomstbeskattning,
borde successivt för hela
landet och inom en tidrymd av tre år
höjas till 5 200 kr. för gift samt ensamstående
med försörjningsplikt och till
2 600 kr. för övrig ensamstående;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om sådan komplettering av direktiven
för de sakkunniga för höjning av
de kommunala ortsavdragen, att förslag
i enlighet med vad som yrkats under
punkt 1 bleve utformat till sådan tidpunkt,
att det kunde föreläggas 1957 års
riksdag för beslut;

III) de likalydande motionerna I: 537
av herr O hlon in. fl. och II: 682 av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts »att riksdagen
vid behandlingen av proposition
nr 88 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
uttala, att behov föreligger av en samlad
översyn genom en parlamentariskt
sammansatt utredning med uppgift att
framlägga en plan för fullföljande av
årets skattereduktion genom successiva
skattelättnader de närmaste åren, och
att denna utredning arbetar så snabbt,
att en proposition kan föreläggas nästa
års riksdag»; ävensom

IV) motionen II: 680 av herr Sjölin.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit ett antal
vid riksdagens början väckta, till
bevillningsutskottet hänvisade motioner.

I de likalydande motionerna 1:21 av
fru Wallentheim m. fl. och II: 28 av fru
Eriksson i Stockholm m. fl. hade hemställts,

a) att riksdagen måtte besluta sådan
ändring i förordningen om statlig inkomstskatt
att ortsavdragen för ensamstående,
som hade vårdnaden om barn

Sänkning av den statliga inkomstskatten

under 16 år, bleve lika stora som för
gifta skattskyldiga, samt

b) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa att utredningen
om de kommunala ortsavdragen m. m.
meddelades direktiv att pröva frågan
om motsvarande ändringar i fråga om
den kommunala beskattningen.

I de likalydande motionenra I: 293 av
herr Ohlon m. fl. och 11:224 av herr
Ohlin m. fl. hade bl. a. hemställts, att
riksdagen måtte besluta

a) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om skyndsam utredning angående
en ökad rättvisa vid avvägningen
av beskattningen mellan barnfamiljer
och övriga genom införande av barnavdrag
vid inkomstbeskattningen, samt

b) att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa att frågan om höjning av förvärvsavdraget
i syfte att minska sambeskattningseffekten
utreddes skyndsamt,
så att förslag snarast kunde föreläggas
riksdagen.

I de likalydande motionerna 1:294
av fru Gärde Widemar och fru HamrinThorell
samt 11:242 av fröken Elmén
och herr Wedén hade hemställts »att
riksdagen måtte besluta sådan ändring
i förordningen om statlig inkomstskatt
och kommunalskattelagen, att hustru,
vilken redovisat inkomst av rörelse eller
arbetsinkomst, som redovisats under
inkomst av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet,
medgives avdrag vid
såväl den statliga som den kommunala
taxeringen med högst 1 000 kronor,
samt därutöver att den, som haft hemmavarande
barn, för vilket rätt till allmänt
barnbidrag förelegat, vid taxeringen
till såväl statlig som kommunal
inkomstskatt medgives ytterligare avdrag
med hälften av arbets- eller rörelseinkomsten,
dock högst tillhopa 3 000
kronor».

I de likalydande motionerna I: 295 av
fru Gärde Widemar in. fl. och II: 244 av
herr Gustafson i Göteborg in. fl. hade
hemställts, »att riksdagen ville besluta

168

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Sänkning av den statliga inkomstskatten

sådan ändring av gällande bestämmelser
att ogift skattskyldig (varmed jämställes
änka, änkling eller frånskild)
med hemmavarande barn och förvärvsarbete
utanför hemmet i beskattningshänseende
jämställes med sådan skattskyldig
som haft husföreståndarinna,
samt att det högre ortsavdraget för ensamstående
med barn får åtnjutas till
dess barnet fyllt 18 år såvida barnet
icke dessförinnan förskaffat sig egen
deklarationspliktig inkomst samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta erforderlig
lagtext».

I de likalydande motionerna 1:443
av herrar Ebbe Ohlsson och Magnusson
samt II: 572 av herr Agerberg m. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte antaga i
motionerna framlagda

a) förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370);

b) förslag till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt.

I de likalydande motionerna I: 446 av
fröken Andersson och 11:573 av herr
Cassel hade hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att skattskyldig, som försörjer
barn för vilket barnbidrag utgår,
skall erhålla ett med 1 000 kronor för
varje sådant barn förhöjt ortsavdrag
samt att vederbörande utskott måtte
utarbeta förslag till härför erforderlig
lagtext».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 88 och med avslag å dels de likalydande
motionerna 1:535 av herr Birke
m. fl. och II: 683 av herr Hjalmarson
m. fl., i vad motionerna avsåge ändring
av 10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, dels ock motionen 11:680
av herr Sjölin, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 21 av
fru Wallentheim m. fl. och II: 28 av fru
Eriksson i Stockholm m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:295
av fru Gärde Widemar m. fl. och II: 244
av herr Gustafson i Göteborg m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:301
av fröken Ranmark m. fl. och II: 230 av
fru Eriksson i Stockholm,

4) de likalydande motionerna I: 446
av fröken Andersson och II: 573 av herr
Cassel,

5) de likalydande motionerna I: 293
av herr Ohlon m. fl. och II: 224 av herr
Ohlin m. fl., i vad motionerna behandlas
i detta betänkande,

6) de likalydande motionerna 1:294
av fru Gärde Widemar och fru HamrinThorell
samt 11:242 av fröken Elmén
och herr Wedén,

7) de likalydande motionerna 1:443
av herrar Ebbe Ohlsson och Magnusson
samt II: 572 av herr Agerberg m. fl.,

8) de likalydande motionerna I: 535
av herr Birke m. fl. och II: 683 av herr
Hjalmarson m. fl., i vad motionerna ej
behandlats under A),

9) de likalydande motionerna 1:536
av herrar öhman och Norling samt
II: 681 av herr Hagberg m. fl. ävensom

10) de likalydande motionerna I: 537
av herr Ohlon m. fl. och II: 682 av herr
Ohlin m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Hagberg och Nilsson i
Svalöv, vilka hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna 1:535 av
herr Birke m. fl. och 11:683 av herr
Hjalmarson m. fl., i vad motionerna avsåge
ändring av 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, samt
med avslag å Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 88 och motionen 11:680
av herr Sjölin, antaga det vid motio -

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17 169

nerna I: 535 och II: 683 fogade förslaget
till förordning om ändrad lydelse av
10 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

B) att riksdagen måtte

1. med bifall till de likalydande motionerna
1: 535 av herr Birke m. fl. och
II: 683 av herr Hjalmarson m. fl. ävensom
de likalydande motionerna 1:293
av herr Ohlon m. fl. och II: 224 av herr
Ohlin m. fl., i vad motionerna avsåge
här förevarande fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte skyndsamt företaga en utredning
rörande frågan om ett återinförande av
barnavdragen vid beskattningen samt,
så snart de ekonomiska förutsättningarna
förelåge, för riksdagen framlägga
de förslag utredningen kunde föranleda;

2. a) med bifall till de likalydande
motionerna 1: 443 av herrar Ebbe Ohlsson
och Magnusson samt II: 572 av herr
Agerberg m. fl. för sin del antaga de
vid motionerna fogade förslagen dels
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
dels ock till förordning om ändring i
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;

b) med bifall till de likalydande motionerna
I: 535 av herr Birke m. fl. och
II: 683 av herr Hjalmarson m. fl. samt
i anledning av de likalydande motionerna
1:293 av herr Ohlon m. fl. och
11:224 av herr Ohlin m. fl., i den del
motionerna här behandlats, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte skyndsamt företaga en utredning
rörande frågan om en förbättring
av förvärvsavdraget för gift kvinna
samt för riksdagen framlägga de förslag
utredningen kunde föranleda;

3. med bifall till de likalydande motionerna
I: 535 av herr Birke m. fl. och
II: 683 av herr Hjalmarson m. fl., i vad
motionerna avsåge förevarande fråga, i
.skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte, efter härom företagen
utredning, för 1957 års riksdag
framlägga förslag om en indexreglering

Sänkning av den statliga inkomstskatten

av dels ortsavdragen och dels skatteskalornas
skiktintervaller för den beskattningsbara
inkomsten;

4. med bifall till de likalydande momotionerna
1:535 av herr Birke m. fl.
och II: 683 av herr Hjalmarson m. fl., i
vad motionerna avsåge förevarande fråga,
uttala, att statsbidragen till kommuner
borde utformas så, att kommunernas
intresse av sparsamhet i förvaltningen
i största möjliga utsträckning
främjades, ävensom att övriga åtgärder
borde vidtagas, vilka kunde vara ägnade
att nedbringa kommunernas utdebiteringsbehov; II)

av herrar Kristensson i Osby, Söderquist,
Kronstrand, Sjölin och Anderson
i Sundsvall, vilka under B) hemställt
att riksdagen måtte

1. a) med anledning av de likalydande
motionerna I: 21 av fru Wallentheim
m. fl. och II: 28 av fru Eriksson i Stockholm
m. fl. ävensom de likalydande motionerna
I: 295 av fru Gärde Widemar
m. fl. och II: 244 av herr Gustafson i
Göteborg m. fl.

dels för sin del antaga följande
Förslag
till

lag om ändrad lydelse av 48 § 2 mom.
samt anvisningarna till 48 § kommunal skattelagen

den 28 september 1928
(nr 370).

Härigenom förordnas, att 48 § 2 mom.
samt anvisningarna till 48 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk —---

nedan sägs.

Skattskyldig, som---- 2 000 kro nor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
haft husföreståndarinna hos sig anställd
eller haft förvärvsarbete utom
hemmet, äger, därest han varit ogift
(varmed jämställes änkling, änka eller
frånskild) och haft hemmavarande barn

170 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Sänkning av den statliga inkomstskatten

för vilket rätt till allmänt barnbidrag
förelegat, att åtnjuta kommunalt ortsavdrag
med belopp som i föregående
stycke sägs.

Annan skattskyldig — — — 1 400
kronor.

Anvisningar
till 48 §.

Vad i denna paragraf stadgas om person,
som varit här i riket bosatt, skall
på grund av föreskriften i 68 § tillämpas
även å person, som här i riket stadigvarande
vistats. Frågan om en person
varit gift eller om en gift person
levt tillsammans med sin make, liksom
ock frågan huruvida skattskyldig haft
barn eller icke bedömes med ledning
av föreskrifterna i 65 §. Rätt till allmänt
barnbidrag anses föreligga från och
med den dag barnet fötts eller rätten
eljest inträtt till och med den dag barnet
fyllt 16 år eller rätten eljest upphört.
Med barn avses jämväl styvbarn
ävensom adopterat barn. Avgörande för
frågan, huruvida skattskyldig haft husföreståndarinna
eller förvärvsarbete
utom hemmet, är det förhållande, som
rått under större delen av beskattningsåret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957; dock att äldre bestämmelser fortfarande
skola gälla i fråga om 1957 års
taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1957 eller tidigare år.

dels antaga följande
Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av
li § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 8 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

8 §.

1 mom. Skattskyldig fysisk---

mom. kommunalskattelagen.

Skattskyldig, som--- 4 000 kro nor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
haft husföreståndarinna hos sig anställd
eller haft förvärvsarbete utom
hemmet, äger, därest han varit ogift
(varmed i denna paragraf jämställes
änkling, änka eller frånskild) och haft
hemmavarande barn för vilket rätt till
allmänt barnbidrag förelegat, att åtnjuta
statligt ortsavdrag med belopp som i
föregående stycke sägs.

Gift skattskyldig,---om barnet.

Annan skattskyldig — — — 2 000
kronor.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1957; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga
om 1957 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1957 eller tidigare
år.

dels ock för sin del antaga följande
Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av
4 § 2 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272).

Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom.
uppbördsförordningen den 5 juni 1953
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

4 §.

2 mom. I skattetabellerna — — —•
utan barn).

Gift, med----av skattskyldiga.

Gift, med---2) avses.

Ogift skattskyldig, som har husföreståndarinna
hos sig anställd eller förvärvsarbete
utom hemmet, skall, om
han har hemmavarande barn för vilket
rätt till allmänt barnbidrag föreligger,
likställas med gift manlig inkomsttagare
som under 2) avses.

Under 3) —--av skattskyldiga.

Med ogift---eller hemskild.

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17 171

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1957 och skall dessförinnan
tillämpas såvitt angår upprättandet av
skattetabeller för inkomståret 1957.

b) med bifall till de likalydande motionerna
I: 293 av herr Ohlon m. fl. och
II: 224 av herr Ohlin m. fl. ävensom de
likalydande motionerna 1:535 av herr
Birke m. fl. och 11:683 av herr Hjalmarson
in. fl., i vad motionerna avsåge
här förevarande fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam
utredning om införande av barnavdrag
vid beskattningen i syfte att nå ökad
rättvisa vid avvägningen av beskattningen
mellan barnfamiljer och övriga;

2. a) med anledning av de likalydande
motionerna I: 294 av fru Gärde Widemar
och fru Hamrin-Thorell och II: 242
av fröken Elmén och herr Wedén

dels för sin del antaga följande
Förslag
till

lag om ändrad lydelse av 46'' § 3 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 46 § 3 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

46 §.

3 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans
med sin man och under större
delen av beskattningsåret varit här i
riket bosatt, under året haft inkomst av
rörelse eller av eget arbete, må hon, om
och i den mån sådan hennes inkomst
därtill förslår, i hemortskommunen åtnjuta
avdrag med 500 kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957; dock att äldre bestämmelser fortfarande
skola gälla i fråga om 1957 års
taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1957 eller tidigare år.

dels ock antaga följande

Sänkning av den statliga inkomstskatten
Förslag
till

förordning angående ändrad lydelse av
4 §2 mom. förordningen den 26 juli
7947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom.
förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

4 §.

2 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans
med sin man och som under
större delen av beskattningsåret varit
här i riket bosatt, under året haft inkomst
av rörelse eller av eget arbete,
må hon, om och i den mån sådan hennes
inkomst därtill förslår, åtnjuta avdrag
med 500 kronor eller, om hon haft
hemmavarande barn för vilket rätt till
allmänt barnbidrag förelegat, med 500
kronor jämte 20 procent av nämnda inkomst,
sammanlagt dock högst med
2 000 kronor.

Har gift man, som levt tillsammans
med sin hustru och som under större
delen av beskattningsåret varit här i
riket bosatt, under året haft inkomst
av jordbruksfastighet eller rörelse och
har den skattskyldiges hustru utfört arbete
i förvärvskällan till ett värde av
minst 500 kronor, må mannen, om och
i den mån inkomsten i förvärvskällan
därtill förslår, åtnjuta avdrag med 500
kronor.

Avdrag enligt detta moment må icke
för makarna tillsammans överstiga 500
kronor eller, om den gifta kvinnan haft
hemmavarande barn för vilket rätt till
allmänt barnbidrag förelegat, 2 000 kronor.

b) med bifall till de likalydande motionerna
I: 293 av herr Ohlon in. fl. och

172 Nr 17 Onsdagen den

Sänkning av den statliga inkomstskatten

II: 224 av herr Ohlin m. fl., i vad motionerna
avsåge här förevarande fråga,
samt i anledning av de likalydande motionerna
I: 535 av herr Birke in. fl. och
II: 683 av herr Hjalmarson m. fl., i den
del motionerna här behandlats, ävensom
de likalydande motionerna 1:443
av herrar Ebbe Ohlsson och Magnusson
och 11:572 av herr Agerberg in. fl. i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att frågan
om en vidare höjning av förvärvsavdraget
i syfte att minska sambeskattningseffekten
måtte utredas skyndsamt,
så att förslag snarast kunde föreläggas
riksdagen;

3. med bifall till de likalydande motionerna
I: 535 av herr Birke m. fl. och
II: 683 av herr Hjalmarson m. fl., i vad
motionerna rörde här förevarande fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte, efter härom
företagen utredning, för 1957 års riksdag
framlägga förslag om en indexreglering
av dels ortsavdragen och dels skatteskalornas
skiktintervaller för den beskattningsbara
inkomsten;

4. med bifall till de likalydande motionerna
I: 537 av herr Ohlon m. fl. och
11:682 av herr Ohlin m. fl. i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en samlad
översyn genom en parlamentariskt sammansatt
utredning med uppgift att framlägga
en plan för fullföljande av årets
skattereduktion genom successiva skattelättnader
de närmaste åren och att
denna utredning förelädes att arbeta så
snabbt att en proposition kunde föreläggas
nästa års riksdag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Den svenska riksdagen
har under senare år allt som oftast fått
sysselsätta sig med de skatteskalor, som
ligger till grund för vår beskattning.
Sålunda fattade riksdagen 1947 beslut
om nya skatteskalor, och därmed inleddes
vår högskattepolitik på den
statliga inkomstbeskattningens område.

9 maj 1956 em.

Skärpt förmögenhetsskatt och kvarlåtenskapsskatt
fick svenska folket på
köpet vid 1947 års skattebeslut.

Vi fick alltså i och med detta 1947
års beslut det socialistiska skattesystem,
som vi sedan dess har varit begåvade
med. Högern, folkpartiet och även bondeförbundet
var från början emot den
socialistiska skattepolitiken, och vi inom
högern är fortfarande emot densamma,
medan bondeförbundet nu synes
acceptera högskattepolitiken med alla
dess negativa konsekvenser.

1947 års skatteskalor blev inte gamla.
Sedan en parlamentarisk kommitté 1951
enhälligt förkastat dem och förklarat,
att den inledda högskattepolitiken inverkade
skadligt på arbetsviljan, sparviljan
och företagsamheten samt dessutom
verkade uppluckrande på deklarationsmoralen,
antogs av 1952 års riksdag
nya skatteskalor. De hade, som alltid
sker, när nya skatteskalor tillkommer,
utarbetats med tanke på att de
skulle användas vid grundbeloppsnivån,
d. v. s. vid en uttagningsprocent av 100.
Dessa 1952 års skatteskalor har dock
aldrig kommit till användning vid
grundbeloppsnivån. På grund av socialdemokraternas
och bondeförbundets
gemensamma uppträdande beslöt
riksdagen redan samma år, att skalorna
skulle tillämpas med 110 procents uttag.
Denna uttagningsprocent har de
nuvarande regeringspartierna alltsedan
dess bibehållit, varigenom 1952 års skalor
fått andra verkningar än om de
tillämpats med 100 procents uttag, som
ursprungligen var tänkt.

1952 års skalor blev förfuskade genom
regeringspartiernas skattepolitik,
och mot detta har högern ständigt reagerat.

Verkningarna av 1947 och 1952 års
skattebeslut har dessutom skärpts genom
den inflation, som på grund av
regeringens ekonomiska politik, däri
även inräknad skattepolitiken, med stora
steg gått fram över vårt land sedan
år 1947.

Nr 17

173

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Vi står i dag på nytt inför ett beslut
om nya skatteskalor. Det föreligger här
nu i dag två huvudförslag, regeringspartiernas
förslag, vartill folkpartiet givit
sin anslutning, och högerns förslag.
Av regeringspartiernas och högerns förslag
till skatteskalor kan även utläsas
de skattesänkningar, som dessa tre partier,
alltså socialdemokraterna och bondeförbundarna
å ena sidan samt högern
å andra sidan, vill åstadkomma,
eftersom såväl regeringspartierna som
högern förutsätter, att skalorna skall
tillämpas vid grundbeloppsnivån, d.v. s.
vid en uttagningsprocent av 100. Skattelättnaden
uppgår enligt socialdemokraternas
och bondeförbundets förslag till
375 miljoner kronor, medan den enligt
högerns förslag uppgår till 825 miljoner
kronor.

Inom högern kan vi inte godta Kungl.
Maj:ts förslag till skatteskalor, bland
annat därför att progressiviteten i beskattningen
skärpes, om dessa skalor
antas. Vidare försvårar de en vidgning
av tudelningsprincipens tillämpningsområde,
och dessutom försvåras möjligheterna
till en breddning av det proportionella
bottenskiktet. Därtill kommer
att vi anser, att utrymme finns för
en större skattelättnad än som åstadkommes
med socialdemokraternas och
bondeförbundarnas skatteskalor.

Jag vill, herr talman, först med ett
par ord beröra progressionen, sådan
den nu är och hur den blir enligt regeringens
föreliggande förslag.

Som det nu är beskattas beskattningsbara
inkomster intill 8 000 kronor med
13,2 procent då det gäller den statliga
beskattningen. Därefter liöjes procentsatsen
till 17,6 procent, när inkomsten
ligger mellan 8 000 och 10 000 kronor
och till 22 procent på inkomster, som
ligger mellan 10 000 och 12 000 kronor.
Mellan 12 000 och 16 000 kronor utgör
beskattningen till statlig inkomstskatt
27,5 procent.

Vad innebär nu i praktiken denna
progressivitet? Jo, om vi utgår exem -

Sänkning av den statliga inkomstskatten

pelvis från en person, som har 7 500
kronor i beskattningsbar inkomst, så
beskattas enligt nuvarande skatteskalor
varje merinkomst av 100 kronor med
kronor 13: 20, då det gäller den statliga
skatten. Skulle vederbörande däremot
ha en inkomst av 12 000 kronor, så beskattas
varje merinkomst av 100 kronor
med kronor 27: 50; alltså beskattas varje
merinkomst av 100 kronor enligt nuvarande
skatteskalor med kronor 14: 30
mera om inkomsten ligger över 12 000
kronor än om den ligger under 8 000
kronor.

Hur blir det nu enligt det föreliggande
regeringsförslaget? Jo, om den
beskattningsbara inkomsten är under
8 000 kronor, beskattas varje merinkomst
av 100 kronor med 11 kronor,
men ligger den över 12 000 kronor, beskattas
statligt varje merinkomst av 100
kronor med 27 kronor, d. v. s. med 16
kronor mera, alltså enligt nuvarande
skalor med kronor 14: 30 mera och enligt
förslagets nya skalor med kronor
16: — mera.

Progressionen har alltså skärpts i
stället för att, som man tycker, den bort
lindras. Detta anser vi på högerhåll
vara ytterst betänkligt. Inte sporrar
man med en sådan skatteskala till
exempelvis ökade arbetsinsatser, och
jag frågar: Hur kommer alla de som ingår
äktenskap och där båda parterna
behåller sitt förvärvsarbete att betrakta
en sådan skatteskala? Jo, de kommer
säkerligen att anse sambeskattningen
ännu mera orättvis än tidigare. Jag kan
icke heller underlåta påpeka, att även
bevillningsutskottets majoritet tycker
att denna ökade progressivitet är en
skönhetsfläck, som de dock inte gjort
det minsta åt för att få bort.

Jag har i korthet framhållit vilka
svagheter de skatteskalor har som framlagts
i Kungl. Maj:ts proposition, och
jag vill nu med några ord beröra de
skatteskalor som framlagts i högerns
partimotion och som vi högerreservanter
anslutit oss till.

174 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Sänkning av den statliga inkomstskatten

När högern utarbetat dessa skatteskalor
har framför allt fyra saker varit
vägledande för oss.

Vi har för det första velat åstadkomma
en rejäl skattelättnad för alla
personer, en skattelättnad som för de
flesta skulle medföra en lägre skatt än
1947 års beskattning. Det av högern
framlagda skatteförslaget ger i medeltal
en skattelättnad av 22 procent. För
de gifta skulle skatten sjunka med 23
procent och för de ensamstående med
19 procent.

Vi försökte, för det andra, vid utarbetandet
av dessa skalor att få bort den
starka progressivitet som nu finns i
progressionsskikten närmast över de
lägsta och som ytterligare skärpts genom
regeringsförslaget. Detta har vi
också åstadkommit, samtidigt som vi
sänkt marginalskatterna mera än vad
som skett i regeringsförslaget. I de skatteskalor
som högern föreslår för gifta
är skattesatsen 10 procent upp till 8 000
kronors beskattningsbar inkomst. Sedan
är den 14 procent intill 12 000 kronor
och 18 procent i inkomstlaget mellan
12 000 och 16 000 kronor. Detta medför,
om jag knyter an till mitt tidigare anförda
exempel, i vilket vi fann att skatten
på varje 100-tal kronors beskattningsbar
inkomst i 8 000-kronorsläget
och 12 000-kronorsläget ökade med
icke mindre än 16 kronor, att ökningen
enligt högerförslaget blir endast den
halva eller 8 kronor. Och när den statliga
marginalskatten enligt regeringsförslaget
vid en inkomst av 12 000 kronor
utgör 27 procent, så är den enligt
högerförslaget endast 18 procent.

Vi har, för det tredje, försökt att
bygga upp skatteskalan på ett sådant
sätt att det proportionella bottenskiktet
lätt kan breddas. Genom att väsentligt
sänka progressiviteten i de lägre inkomstskikten
anser vi oss ha löst även
detta problem.

Slutligen och för det fjärde var det
sambeskattningsproblemet som vi ville
ägna en tanke åt. Konstruktionen hos

de nuvarande skalorna liksom de i propositionen
föreslagna är sådan, att tudelningsprincipen
vid sambeskattningen
kommer att tillämpas för beskattningsbara
inkomster för äkta makar
upp till 10 000 kronor, d. v. s. årsinkomster
på i runt tal 16 000 kronor. De
skalor, som högern här nu föreslår, innebär
en höjning av denna gräns med
6 000 kronor vad gäller den beskattningsbara
inkomsten. Detta kommer att
betyda att för familjeinkomster upp till
cirka 23 000 kronor skulle tudelningsprincipen
tillämpas. Vi har alltså här
tagit ytterligare ett steg för att lösa sambeskattningsproblemet,
vilket vi betraktar
som ett steg i rätt riktning för att
åstadkomma större skatterättvisa åt familjerna.

Om man närmare penetrerar högerns
förslag till skatteskalor finner man —
som jag förut framhållit — att vi eftersträvat
en rejäl skattelättnad för alla.
Man finner att denna skattelättnad procentuellt
sett är störst i de s. k. mellanskikten
och de lägre inkomstskikten. Att
vi speciellt lagt oss vinn om att få en
ordentlig skattelättnad i mellanskikten
beror — som jag redan sagt — på att
den nuvarande progressionen är särskilt
hård för dessa och dessutom på
att vi här finner de flesta sambeskattade
och skattskyldiga med barn. Ungefärligt
har vi beräknat den skattelättnad
som barnfamiljerna skulle få enligt högerförslaget
till cirka 325 miljoner kronor
mot att denna lättnad i regeringsförslaget
endast torde uppgå till cirka
140 miljoner kronor. Detta om skatteskalorna.

I högerns partimotion har även tagits
upp vissa detaljproblem inom beskattningens
område. Så har vi föreslagit
att ogift skattskyldig med hemmavarande
barn, för vilket rätt till allmänt
barnbidrag föreligger, skall beskattas
enligt den skatteskala som gäller för
gift skattskyldig och icke efter den
skala som gäller för ensamstående. I
regel är den ekonomiska situationen så -

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

dan för dessa berörda skattskyldiga att
deras skattekraft icke är större än för
gifta personer. Den av högern föreslagna
ändringen bör därför enligt reservanternas
uppfattning komma till
stånd redan nu.

Barnfamiljernas skatteproblem är en
annan sak som vi från högerhåll tagit
upp till behandling. Vår uppfattning är
att ett system med barnavdrag absolut
hör samman med en beskattningsform
som bygger på skatteförmågeprincipen,
att vi alltså skall komplettera barnbidragen
med avdrag. Vi föreslår därför
en utredning i denna sak och att förslag
härom förelägges riksdagen så snart de
ekonomiska förutsättningarna härför
föreligger.

Inom högerpartiet anser vi frågan
om förvärvsavdraget för gift kvinna
vara otillfredsställande löst. I den reservation,
som avgivits av herr Hagberg
i Malmö och mig har vi därför begärt
att frågan skall utredas. Redan nu bör
emellertid samma ordning kunna införas
vid kommunalbeskattningen som
vid statsbeskattningen då det gäller
gift kvinna som biträder mannen inom
hans jordbruk eller annat företag.

Slutligen, herr talman, har i högerns
partimotion framförts förslag om att
en utredning bör företas rörande indexreglering
av ortsavdragen och progressionsskikten
i skatteskalorna. Alla
har vi klart för oss vilken urholkning
av ortsavdragen som förekommer vid en
penningvärdeförsämring och hur en inflationistisk
utveckling, som blir helt
eller delvis kompenserad genom ökade
löner etc., påverkar progressiviteten i
beskattningen. Det av högermotionärerna
framförda förslaget om utredning
rörande berörda indexreglering, biträder
vi högerreservanter inom utskottet.

Herr talman! Med det anförda ber
jag få yrka bifall till reservation I av
herr Hagberg i Malmö och mig.

Under detta anförande återtog herr talmannen
ledningen av förhandlingarna.

Nr 17 175

Sänkning av den statliga inkomstskatten

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Vid 1954 års riksdag
riktade folkpartiet i en partimotion
uppmärksamheten på den skatteskärpning
som ägt rum genom inflationen
efter kriget. I den motionen angav vi
siffror, som belyste att den automatiska
skatteskärpningen i genomsnitt översteg
10 procent och att skärpningen var
särskilt stor för de lägre inkomsttagarna.
Vi yrkade då på en allmän skattelättnad
med tyngdpunkten lagd på de
lägre inkomsttagarna. Detta folkpartikrav
pressade så småningom finansministern
till ett löfte om en skattelättnad,
där tonvikten skulle läggas just på de
lägre inkomsttagarna. Finansminister
Sträng har förklarat detta tidigare löfte
vara en av anledningarna till de skattelättnader,
som de nu föreslagna skatteskalorna
innebär.

Den skatteskärpning som äger rum
genom en inflation beror på att man
med stigande inkomster kommer upp i
högre progression, men den beror också
på att ortsavdraget faller i värde.
Därför ligger det nära till hands att
söka åstadkomma rättelse i höjda ortsavdrag,
men vi anser från vårt håll att
man där först bör vidtaga en justering
av det kommunala ortsavdraget. Det är
ju allmänt erkänt att detta för närvarande
inte täcker existensminimum. Vi
vill därför inte nu rubba på det statliga
ortsavdraget — det kommunala bör
gå före.

Vad skatteskalorna beträffar, så vilar
det av finansministern framlagda
förslaget på det mellersta alternativet
från 1955 års statsskatterevision. Detta
förslag av den parlamentariska utredningen
är en kompromiss, som företrädare
för det socialdemokratiska partiet,
bondeförbundet och folkpartiet har
enats om, och skalorna innebär att den
procentuella lättnaden blir störst för
de lägre inkomsttagarna. Vid en uttagningsproccnt
på 95 betyder lättnaderna
en sänkt marginalskatt för alla. Frågan
om uttagningsprocenten kommer här

176 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Sänkning av den statliga inkomstskatten

upp i en senare debatt, men jag vill
redan nu erinra om att såväl departementschefen
som utskottet är av den
meningen, att ifrågavarande skalor kan
användas vid olika uttagningsprocent.
Vi kommer att föreslå 95 procent, vilket
innebär ett inkomstbortfall på ungefär
175 miljoner kronor utöver regeringens
förslag. Regeringens skattelättnad
uppgår som bekant till 375 miljoner
kronor per helt år räknat och vårt
förslag per helår till ungefär 550 miljoner
kronor. Eftersom frågan om uttagningsprocenten
som sagt kommer upp
i en senare debatt, skall jag här inskränka
mig till att framhålla att folkpartiets
förslag i detta stycke enligt vår
mening är förenligt med sunda statsfinanser.
Om man följer vår linje, blir
det ändå ett rimligt budgetöverskott för
nästa år.

Storleken av skattelättnaden har vi
avvägt med hänsynstagande till ökade
utgifter på de sociala och kulturella
områdena. Vidare räknar vi med en
höjning av de kommunala ortsavdragen
och också med utrymme för andra skattelättnader.
Den lättnad, som nu skall
ske i den statliga inkomstskatten, bör
följas av nya. Vi betraktar alltså denna
lättnad som ett steg mot rimligare beskattning.

Från folkpartiets sida har vi framfört
krav på förbättring av förvärvsavdraget
för förvärvsarbetande gift kvinna. Då
de nuvarande reglerna bestämdes 1952,
ansåg vi att man inte tog tillräcklig
hänsyn till de merkostnader, som gift
kvinna med förvärvsarbete har för inkomstens
förvärvande, detta alldeles särskilt
när det finns minderåriga barn i
familjen. Vi yrkade också 1952 på högre
avdragsbelopp i dessa fall.

1954 beslöt riksdagen en skrivelse till
Kungl. Maj :t om översyn av förvärvsavdragen.
Departementschefen meddelar
nu i den proposition, som vi i dag behandlar,
att utredning om förvärvsavdragen
skall komma först sedan utredningen
om de kommunala ortsavdragen

är färdig. Alltså skjutes frågan om förvärvsavdragen
ytterligare på framtiden.

Vi inom folkpartiet vill inte vara med
om detta uppskov. Vi anser att denna
fråga är av stor vikt. Det har ofta framhållits
här i kammaren att en höjning
av förvärvsavdragen är ett rättvist krav,
men det har också betonats, att saken
är av stor praktisk betydelse för tillvaratagandet
av kvalificerad arbetskraft.
Därtill vill jag erinra om att den
försämring av penningvärdet, som ägt
rum sedan de nuvarande förvärvsavdragen
beslöts 1952, ytterligare har urholkat
de belopp, som då bestämdes. I
detta läge framför vi från folkpartiet
ett provisoriskt förslag till förbättring
av förvärvsavdragen i avvaktan på en
kommande utredning. Det ligger ju i
sakens natur, att ett sådant provisorium
måste tagas till i underkant — man
måste gå försiktigt fram vid utformningen.
Det är min bestämda övertygelse
att vi har gjort detta och att vårt förslag
inte hindrar eller inkräktar på den
kommande utredningen.

Vårt förslag på detta område går ut
på att avdrag för förvärvsarbetande gift
kvinna utan minderårigt barn såväl vid
den statliga som den kommunala beskattningen
skulle höjas från nuvarande
300 kronor till 500 kronor. För gift
kvinna med minderårigt barn skulle
vid den statliga beskattningen ske en
höjning av avdraget från nuvarande 300
kronor plus 10 procent av inkomsten,
dock högst 1 000 kronor, till 500 kronor
plus 20 procent av inkomsten, dock
högst 2 000 kronor. Vi har i detta förslag
behållit den nuvarande konstruktionen
och i enlighet därmed föreslagit,
att avdrag för gift man, som haft inkomst
av jordbruksfastighet eller rörelse
och vars hustru där utfört arbete,
skall höjas från 300 till 500 kronor, om
hustruns arbete kan uppskattas till detta
belopp.

Jag har framhållit, att detta är ett
provisoriskt förslag. Vi anser alltså att
det bör ytterligare utbyggas. Vi vill

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17 177

dessutom ha en snar utredning för att
få fram en mera varaktig och mera tillfredsställande
lösning. Jag vill särskilt
understryka, att enligt min uppfattning
bör denna utredning om förvärvsavdragen
inte vara beroende av utredningen
om de kommunala ortsavdragen, ty förvärvsavdragen
avser en särskild kategori
skattskyldiga.

Den provisoriska förändring av förvärvsavdragen
som vi har föreslagit betyder
att sambeskattningseffekten lindras
— den förskjutes uppåt till högre
inkomster. Enligt nu gällande regler
inträder en skattehöjning genom giftermål,
då båda makarna har inkomst utöver
en viss storlek. Skattehöjningen
inträder för närvarande vid en sammanlagd
inkomst för båda makarna på
mellan 16 000 och 17 000 kronor för det
fall att familjen inte har barn. Det förslag
om en provisorisk höjning av förvärvsavdragen
som vi lagt fram skulle
förskjuta gränsen uppåt till något över
18 000 kronor, om familjen inte har
barn. För en familj med barn inträder
sambeskattningseffekten nu först vid
något högre inkomst på grund av det
större förvärvsavdraget; gränsen ligger
vid en inkomst på mellan 20 000 och
22 000 kronor. I dessa fall, där alltså
familjen har barn, skulle vårt förslag
om en provisorisk höjning av förvärvsavdragen
innebära, att sambeskattningseffekten
skulle inträda först vid en sammanlagd
inkomst för båda makarna på
mellan 28 000 och 30 000 kronor. Beräkningarna
gäller den statliga inkomstskatten
med 95 procents uttag i ortsgrupp
3 med en kommunal utdebitering
av 12 kronor och under förutsättning
att båda makarnas inkomster är lika
stora.

Det har på sista tiden vid många tillfällen
talats om att barnfamiljernas läge
behöver förbättras. Riksdagen har också
begärt förslag om höjda barnbidrag.
Från folkpartiets sida har vi dessutom
begärt utredning om återinförande av
barnavdrag. Den huvudsakliga motive -

Sänkning av den statliga inkomstskatten

ringen för detta vårt yrkande är att
man på det sättet bättre skulle kunna
avväga skatten efter bärkraft i samma
inkomstläge. För närvarande har vi ju
samma skatt för familjer med barn som
utan barn, bortsett från förvärvsavdraget.
Huvudprincipen för vår beskattning
— skatt efter bärkraft — föranleder
bl. a. att vi har ett visst existensminimum
som skyddas. Detta innebär
ett bottenskydd för livets nödtorft. Det
förefaller mig vara alldeles givet att
detta borde vara större för familjer
med barn än för familjer utan barn.
Familjer med barn behöver större belopp
för att kunna trygga sina elementära
behov. Jag vill därför understryka
att i princip är barnavdrag en riktig
tanke.

Utskottsmajoriteten avvisar för sin
del inte helt förslaget om utredning av
barnavdrag utan säger att först bör frågan
om barnbidrag behandlas. Det förefaller
mig som om man här borde slå
in på en väg där man har ett system
med bådadera, att det bör ske en avvägning
mellan höjda barnbidrag och
skatteavdrag, alltså ett system med båda
dessa möjligheter. Jag finner för min
del att det finns en stark motivering
för den utredning om barnavdrag som
vi inom folkpartiet har begärt.

Vi framför i reservation till dagens
betänkande också ett krav på vidgad
rätt till ortsavdrag för ogift skattskyldig
med hemmavarande barn. Den saken
skall jag inte nu tala om, det kommer
herr Gustafson i Göteborg att göra; han
är motionär på området. Jag framhöll
inledningsvis att inflationen skärpt skattetrycket
och trots den skattelättnad
som framläggandet av dessa skalor innebär
ligger skattetrycket nu i stort sett
över 1947 års nivå. 1952 yrkade vi inom
folkpartiet på en utredning som skulle
ta sikte på alt finna en indexreglering
för alt motverka denna automatiska
slcatteskärpning genom inflationen, .lag
medger gärna att detta tekniskt sett är
eu besvärlig sak och jag sitter inte inne

12—Andra kammarens protokoll 1956. Nr 17

178 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Sänkning av den statliga inkomstskatten

med någon patentlösning på området
men tror ändå, att man har anledning
pröva den metoden.

Utskottet skriver om svårigheterna
härvidlag, men det är inte bevisat att
denna fråga inte går att lösa. Utskottsmajoriteten
säger för sin del att det
vore »av stort värde» om man kunde
få en lösning av frågan till stånd. Och
detta är helt naturligt. Den skärpning
som inträder genom inflationen är ju
en högst olycklig företeelse. Alla bör
vara överens om, förefaller det mig, det
riktiga i att söka undvika denna. Varför
då rygga tillbaka för en utredning om
detta spörsmål?

Folkpartiet lade i januari månad i år
fram ett skattelättnadsprogram som
spände över flera områden. Delvis gällde
det omedelbara åtgärder, delvis gällde
det utredningskrav. Vi har nu lagt
fram förslag om en parlamentarisk
kommitté, som skulle ha till uppgift att
utarbeta en lämplig turordning för skattelättnaderna
med hänsyn till utrymmet
i budgeten och med beaktande av ökade
utgifter som kan krävas för angelägna
reformer. Vi menar att en sådan parlamentarisk
kommitté borde göra upp en
plan för successiv skattelättnad under
de närmaste åren. Utgångspunkten för
denna kommittés arbete bör vara att
åstadkomma skattelättnader och se till
att dessa genomföres på ett rättvist sätt.

Under efterkrigstiden har vi i vårt
land haft en skatteökningarnas period.
Jag finner det synnerligen angeläget att
vårt folk nu i stället får uppleva en
skattesänkningens tid. Vi vill inom folkpartiet
en ordentlig skattesänkning nu
och sedan fortsatt skattesänkningspolitik.

Herr talman! Med dessa synpunkter
yrkar jag bifall till den med II betecknade
reservationen, av mig själv m. fl.

Herr HENRIKSSON (s):

Herr talman! Jag skall inte ta upp någon
längre diskussion med herr Nilsson

i Svalöv om den rent historiska utvecklingen
beträffande skattefrågan. När
emellertid herr Nilsson säger att högskattepolitiken
gjorde sitt inträde i vårt
land i samband med 1947 års skattereform
och när han vidare påstår att
den skattesänkning som genomfördes
1952 var en förfuskning, så fordrar
detta ett bestämt genmäle.

Herr Nilsson i Svalöv kan ändå inte
vara okunnig om att 1947 års skattereform
kom att innebära skattelättnader
för det stora flertalet av vårt lands
skattskyldiga, och han kan inte heller
vara okunnig om att detsamma gäller
1952 års skattereform.

Det skulle också kunna erinras om
de mindre skattesänkningar som tid
efter annan har genomförts, bl. a. de
skattesänkningar som vi beslöt förra
året i samband med vissa förenklingar
av skattesystemet. Jag skall emellertid,
som sagt, inte ingå närmare på detta,
utan vill bara konstatera att man inom
de olika partierna nu förefaller vara
ense om att det är önskvärt med en
sänkning av den statliga direkta beskattningen
och att detta främst är motiverat
av den utveckling som vi haft
här i landet efter skattereformen 1952.
Denna utveckling har ju karakteriserats
av betydande inkomstökningar, som till
en del varit orsakade av de förändringar
av penningvärdet, som inträffat under
samma tid och som tillsammantagna
medfört ett högre skattetryck framför
allt för de lägre inkomsttagarna än vad
som förutsattes vid 1952 års skattereform.

Det råder alltså enighet om att en del
av de resurser, som samhället har, nu
bör användas för att uppnå en lättnad
i beskattningen. Men det är vid varje
tillfälle, då skattesänkningsfrågan kommer
upp, nödvändigt att erinra om att
det även måste ske avvägningar med
hänsyn till andra intressen. Den avvägning,
som först och främst måste göras,
är att anpassa skattesänkningen på ett
sådant sätt, att den inte försämrar våra

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17

179

möjligheter att upprätthålla en samhällsekonomisk
balans. Vidare måste det
ske en avvägning med hänsyn till de reformer,
varom alla partier är tämligen
ense och som vi vill genomföra inom en
näraliggande framtid. Det förslag, som
regeringen nu har framlagt och som är
tillstyrkt av bevillningsutskottets majoritet,
innebär just att man har gjort avvägningar
av detta slag.

Det har däremot inte oppositionspartierna
gjort, varken högern, folkpartiet
eller kommunisterna. Där har man i
stället sagt sig: »Låt oss nu sätta i gång
en tävlan om vilket parti som kan bjuda
mest när det gäller en skattesänkning!»
Detta har lett till resultat som är rätt
enastående med hänsyn till de belopp
det här rör sig om. För närvarande
tycks högern vara den som leder i denna
oppositionspartiernas tävlan. Högern
föreslår att det från år 1957 skall genomföras
en sänkning av den direkta
skatten med 825 miljoner kronor. Detta
säger dock inte allt om vad som enligt
högerns förslag skall hända på skattesänkningens
område. Högern har också
stakat ut flera andra vägar, varigenom
man skulle ha möjlighet att sprida ut
de inkomster staten för närvarande har.
Högern vill genomföra en sänkning av
bolagsbeskattningen, avskaffa investeringsavgifterna
och kvarlåtenskapsskatten.
Därutöver vill man åstadkomma en
via den statliga skatten premierad sparverksamhet.
Allt detta skulle medföra
att statens inkomster starkt minskade,
och det är nog en riktig siffra, när det
säges att på detta sätt skulle 1,5 miljard
kronor ställas till företagens och enskildas
förfogande för ökad konsumtion
eller ökade investeringar.

I högerns reservation säges att om
man begränsar möjligheten till offentlig
efterfrågan, har man genom en skattesänkning
inte vidtagit någon åtgärd som
är ägnad öka den samlade efterfrågan.
Det är naturligtvis alldeles riktigt. Om
man ger ut pengar på ett håll, men försöker
hålla inne samma belopp på ett

Sänkning av den statliga inkomstskatten

annat håll, har egentligen ingenting
skett. Men när högern i fortsättningen
säger att ur samhällsekonomisk synpunkt
några avgörande skäl inte kan
anföras mot högerpartiets skattesänkningsförslag,
så kan man fråga sig, om
detta verkligen är riktigt. Jo, säger högern,
vi vill genomföra motsvarande besparingar
— vi har lämnat förslag därom
till årets riksdag. Jag skall inte förneka
att det på vissa punkter framlagts
sådana förslag, men det är fråga om
mycket blygsamma belopp i jämförelse
med den imponerande siffra, 1,5 miljard
kronor, som här nämnts. Vi får
väl därför hoppas att högern kommer
att lämna mer preciserade uppgifter
om hur man tänker sig kunna hålla
tillbaka den efterfrågeökning som ett
förverkligande av deras långtgående
skattesänkningsprogram skulle medföra.

I avvaktan därpå kan erinras om att
man från folkpartiets sida — och jag
tror att det är en uppfattning som trängt
rätt långt in i oppositionspartiernas
egna led — konstaterat att högerförslaget
är ett skämt, såsom det säges i Dagens
Nyheter, en skattebluff och ett
tecken på ansvarslöshet mot näringsliv
och samhälle. Så hårda domar fälles
alltså över högcrförslaget från folkpartiets
sida, och det är kanske inte i och
för sig så egendomligt i ett läge, där
de konsekventa överbudens parti, folkpartiet,
för eu gångs skull blivit överbjudet
av ett annat parti. Vad är det då
egentligen — och jag ber nu herr Kristensson
i Osby att särskilt lyssna — som
så avsevärt skiljer högerns och folkpartiets
förslag? Träffar inte många av de
domar, som man från folkpartiets sida
fäller över högerns förslag, också folkpartiets
eget förslag? Herr Kristensson
i Osby har sagt att det förslag till sänkning
av den direkta skatten, som nu
är folkpartiets, skulle komma alt medföra
ett inkomstbortfall för staten på
550 miljoner kronor. Siffran är säkert
riktig men högre än den, som i andra
sammanhang redovisats från folkpar -

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

180

Sänkning av den statliga inkomstskatten

Hets sida. Nu lägger emellertid reservanterna
på ytterligare 75 miljoner kronor,
då de vill omedelbart förbättra
förvärvsavdragen och genomföra vissa
justeringar i fråga om beskattningen för
ensamstående med barn. Folkpartiförslaget
omfattar alltså 625 miljoner kronor,
som det nu ser ut. När det gäller
de andra tingen, sänkt bolagsbeskattning,
avskaffande av investeringsavgifter
o. s. v., har ju folkpartiet följt högerns
linje. Här kan det följaktligen inte
vara någon skillnad. Gäller då inte talet
om »tecken på stor ansvarslöshet gentemot
näringsliv och samhälle» också det
långtgående överbud, som folkpartiet i
detta sammanhang har presenterat?

Jag skall inte för min del nu ta upp
de olika förslagen, sådana de ter sig
mot bakgrunden av statens budget. Det
får anstå till den fortsatta debatten.
Vad man emellertid ändå har anledning
att konstatera är att om vi nu
skulle genomföra skattesänkningsförslag
i den omfattning, som oppositionspartierna
vill, måste detta leda till att
möjligheterna att genomföra en förhöjning
av barnbidragen blir begränsade.
Detta har ju högern erkänt i förstakammardebatten,
där dess representanter
förutsatt, att högern icke skulle medverka
till någon höjning av barnbidragen
under nästa år. Detsamma måste
emellertid också bli följden av folkpartiets
förslag. Vad som även kommer att
följa, om man nu genomför en mycket
långtgående sänkning av den statliga
direkta beskattningen, blir att frågan
om den angelägna reformen på kommunalbeskattningens
område kommer i
klämman.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
fästa uppmärksamheten på några få
siffror, som jag tror kan ha intresse inte
minst för dem, som ständigt uttalar sig
om de tyngande statliga skatterna. Efter
det att det nu föreliggande regeringsförslaget
blivit genomfört, kommer vi
att få det läget, att alla gifta med inkomster
understigande 20 000 kronor

och alla ogifta med inkomster understigande
10 000 kronor vid en genomsnittlig
kommunal utdebitering på 12 kronor
får betala mindre i statlig direkt
skatt än i kommunal skatt. Hur många
av våra skattebetalare är det som befinner
sig i sådant utgångsläge? Det är
90 procent av alla inkomsttagare. Följaktligen
skulle det vara 10 procent av
skattebetalarna, som hade att erlägga
mera i statlig direkt skatt än i kommunala
skatter, fortfarande med utgångspunkt
från en kommunal utdebitering
på 12 kronor. Detta torde enligt min
uppfattning rätt väl stämma överens
med medeltalet. Under sådana förhållanden
måste det vara angeläget, att
man så snart det över huvud taget är
möjligt genomför en reform på kommunalbeskaltningens
område, men också
att man inriktar människornas syn
på skattefrågorna med beaktande av
denna fördelning av skattebördan.

I samband härmed vill jag understryka,
att om det skall vara möjligt att
genomföra en kommunalskattereform,
får vi förutsätta, att staten, i varje fall
till en del, bekostar denna. Om vi skulle
gå så långt — för att nu bara få en
jämförelsesiffra — att vi förutsatte, att
staten helt skulle täcka kostnaderna,
skulle beloppet tämligen väl överensstämma
med det överbud, som högern
har kommit med, på 450 miljoner kronor.
Även med folkpartiets överbud
skulle vi komma ett gott stycke på väg,
vad gäller att förbättra de kommunala
ortsavdragen.

Så till de olika alternativ till skatteskalor,
som föreligger. En diskussion
om regeringsförslagets skatteskalor och
högerns kan inte komma att ge mycket.
Det står nämligen alldeles klart, att om
man genomför skatteskalor, som skall
kosta 375 miljoner kronor, eller om man
gör en omläggning av skatteskalorna,
som skall kosta 825 miljoner kronor,
måste det senare alternativet med de
till högre kostnader konstruerade skalorna
komma att medföra vissa fördelar.

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17 181

Det skulle vara en mycket okunnig
man, som konstruerade skatteskalor till
en kostnad av 825 miljoner kronor utan
att få ett bättre resultat än det, som kan
uppnås med 375 miljoner kronor. Alla
de fördelar, som herr Nilsson i Svalöv
bär framhållit beträffande högerns
skatteskalor, hänger alltså helt enkelt
ihop med att högern spenderar 450 miljoner
kronor mer än regeringen. Vi
kommer då fram till frågan: År högerns
skatteskalor så mycket bättre för skattebetalarna,
att det är värt att ge ut 450
miljoner kronor utöver regeringsförslaget?
Det kanske en del av vårt folk
tycker, förmodligen de, som har höga
inkomster. Jag har dock svårt att tänka
mig, att alla de enkla vardagsmänniskor,
som högern så ofta talar om
och gör så ytterst litet för, skulle finna
det riktigt att offra 450 miljoner kronor
för att åstadkomma bättre skatteskalor.

Jag skall inte här rada upp en mängd
jämförelsesiffror för att belysa skillnaden
mellan vad högerförslaget innebär
i skattesänkning och vad regeringsförslaget
innebär. Jag får hänvisa till det
tryck som finns, där det är möjligt att
se vad de olika förslagen i olika inkomstlägen
medför. Låt mig emellertid
anföra någa få siffror för att visa tendensen.

Högern vill för de högsta inkomsttagarna
åttadubbla den av regeringen
föreslagna skattesänkningen, åttadubbla
det som är föreslaget i statsskatterevisionen.
Högern vill i 80 000-kronorsläget
femdubbla regeringens förslag.
När man kommer till 30 000-kronorsläget
har de fortfarande pengar kvar
för en fyrdubbling. Men när man sedan
kommer ner till det mycket vanligare
inkomstläget 10 000 kronor, har det
inte räckt till någon fördubbling, än
mindre åttadubbling, av det som regeringen
föreslagit, utan där stannar högerförslaget
vid en ökning av regeringens
förslag med en knapp krona i
veckan eller uttryckt per helt år 49
riksdaler. Det iir alltså detta som skall

Sänkning av den statliga inkomstskatten

betecknas som eu rejäl skattesänkning
för alla.

Folkpartiet har som jag tidigare sagt
accepterat de skatteskalor, som är framförda
från regeringens sida, men som
också herr Kristensson i Osby nu framhållit
har folkpartiet också sagt, att
eftersom högern bjuder så mycket,
måste folkpartiet också se till att folkpartiet
kan följa med, och det kan
det inte göra på annat sätt än att föreslå,
att uttagningsprocenten fastställes
till ett lägre belopp än som skulle
vara normalt, när skatteskalorna första
gången införs, och folkpartiet föreslår
alltså 95 procent. Nu kan det i och för
sig synas egendomligt, när man gör en
avvägning och utarbetar nya skalor, att
starta med lägre uttagningsprocent än
100, särskilt i ett ekonomiskt läge sådant
som det vi har i dag, men låt detta
nu vara.

Hur ser det då ut, om folkpartiförslaget
skall gälla vid en uttagningsprocent
på 95? Det får naturligtvis precis
samma tendenser som högerns förslag,
d. v. s. att de 175 miljoner kronor
som man använder utöver vad som
finns i regeringsförslaget kommer
främst de höga inkomsttagarna till del,
medan de små inkomsttagarna kommer
att få mycket litet utbyte av dem. När
högern vill åttadubbla i toppskikten,
sexdubblar folkpartiet, och det är inte
dåligt att orka med det. I 50 000-kronorsläget
vill folkpartiet fördubbla, men
när man kommer ner till de små inkomsterna
är man i folkpartiet precis
som högern inte längre särskilt spenclersam.
Där stannar folkpartiförslaget
vid en ökning av ungefär 50 öre i veckan.
Så ser alltså folkpartiets rejäla
skattesänkning ut för de stora grupper
av människor som har små eller måttligt
höga inkomster. För inkomstskikten
under 10 000 kronor, blir det naturligtvis
ännu mindre i ytterligare skattesänkning.
Det hänger ju samman med
systemet.

Nu kan jag gärna hålla med om att

182 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Sänkning av den statliga inkomstskatten

det tekniskt inte är möjligt att åstadkomma
något annat, om man inte vill
ge sig på ortsavdraget. Just därför är
det betydelsefullt att se till, att vi har
pengar kvar för att höja ortsavdraget
till nästa år.

Herr talman! I samband med skattediskussionen
har ju en hel rad, i många
fall — det vill jag gärna säga — mycket
behjärtansvärda förslag kommit
upp till skattelättnad för enskilda grupper.
Det har föreslagits, att man skulle
höja ortsavdraget redan nu för ensamstående
med barn. Det har föreslagits
att man skulle höja förvärvsavdraget.
För att mitt inlägg inte skall bli alltför
långt ber jag beträffande dessa båda
frågor att få hänvisa till utskottet. Beträffande
den första gruppen har utskottet
fäst uppmärksamheten vid de
utredningar som nu pågår dels angående
möjligheterna att stärka barnfamiljernas
ekonomiska ställning och därmed
även de ofullständiga familjernas
ekonomiska ställning och dels om de
kommunala ortsavdragen. Vad gäller
förvärvsavdragen vill jag hänvisa till
att bevillningsutskottet redan tidigare
har uttalat sig för att en utredning i
frågan så småningom skall komma till
stånd.

Sedan bär vi också frågan om barnavdragens
införande. Både herr Nilsson
i Svalöv och herr Kristensson har framhållit,
att ett system med skatt efter
bärkraft oundgängligen också bör inrymma
barnavdrag. Det är en upptäckt,
som man inom högern och folkpartiet
tydligen har gjort i år. Vi har
alltsedan 1947 års skattereform haft
ett skattesystem som inte tagit hänsyn
till barnkostnaderna. Det har varit så
allmänt accepterat, att när vi genomförde
1952 års stora skattereform, föregången
av 1949 års utrednings arbete
med att komma till rätta med de
olägenheter som man ansåg att 1947
års skattereform förde med sig, sade
man ingenting vare sig från högern
eller folkpartiet om införande av barn -

avdrag på nytt. Vad har hänt mellan
1952 och 1956, som gör att det är oundgängligen
nödvändigt nu för vårt skattesystem
att ha barnavdrag? Det skulle
vara intressant att få veta någonting
om det.

Man har också sagt att andra länder
har barnavdrag. Skall det nu vara ett
motiv för att vi också skall ha det? Om
det är så, att man i andra länder inte
haft möjlighet att genomföra den reform
vi har, kan det kanske bero på
politiska motiv. Det kan också vara
ekonomiska skäl som gjort att man inte
haft några möjligheter att ge familjerna
den ställning som barnbidragen medför.
Det kan bero på att man där har
ett skattesystem som totalt sett är helt
annorlunda än det vi har.

Det avgörande när det gäller frågan
om barnavdrag contra barnbidrag
måste väl vara vilka verkningar införande
av barnavdrag skulle komma att
få för barnfamiljerna i vårt samhälle
nu. Då är det alldeles givet på det sättet,
att om man inför barnavdrag kommer
det att medföra ett sämre läge för
de små inkomsttagarna än om man använder
samma pengar för att genomföra
en förstärkning av barnbidraget.
Så kommer det alltid att bli om man
med vår progressiva beskattning kombinerar
skattesystemet med barnavdrag.

Låt oss anta att vi skulle ha ett barnavdrag
på 1 000 kronor. Detta skulle ge
åt alla de grupper som har inkomster
upp till omkring 13 000 kronor en förbättring
med 110 kronor per år. För
toppinkomsterna skulle det ge en förbättring
för varje barn på 650 kronor.
Kan detta nu vara något som skall betecknas
som rimligt eller rättvist? Används
samma pengar i stället som förstärkning
av barnbidragen ger det i alla
inkomstlägen 135 kronor per år och
barn.

I det sammanhanget har högern och
herr Nilsson i Svalöv — som nu inte
har några pengar över för att genomföra
en förbättring av barnbidragen —•

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

sagt att deras förslag till skattesänkning
på sammanlagt 825 miljoner kronor tillför
barnfamiljerna 325 miljoner kronor
i sänkt skatt. Man vill göra gällande att
man därigenom tillgodosett barnfamiljernas
intressen. Den siffran säger ingenting,
herr Nilsson i Svalöv. Den säger
inte mer än konstaterandet, att alla
de som inte har barn får en skattesänkning
på 500 miljoner kronor. Högern
har inte föreslagit en omfördelning av
skatterna som skulle gynna barnfamiljerna.
Högern har föreslagit en liten
förskjutning mellan grupperna gifta
och ogifta, en förskjutning som är ganska
liten och som egentligen borde
komma med när man behandlar frågan
om de kommunala ortsavdragen. Högern
har dock inte tagit någon hänsyn
till barnfamiljerna. När man försöker
skylta med siffran 325 miljoner, är det
bara ett försök att leda folk på villovägar.

Jag skall ta ett exempel, som inte är
bland de allra värsta, för att något belysa
hur det egentligen förhåller sig på
denna punkt. Ett gift barnlöst par, som
har 50 000 kronors årsinkomst, får enligt
högerns förslag en skattesänkning
på 2 677 kronor. En trebarnsfamilj med
10 000 kronors årsinkomst får en skattesänkning
på 102 kronor om året. Detta
är ett exempel på högerns familjevänliga
skattepolitik sådan den tar sig
uttryck i det förslag vi nu har att behandla.

Herr talman! Jag skall till sist bara
säga ett par ord om ett utredningsyrkande
som har framförts av folkpartiet
i detta sammanhang. Man har sagt
att det vore lämpligt att ha en parlamentarisk
utredning, som skulle få till
uppgift att undersöka på vad sätt man
skulle kunna fortsätta med skattesänkningen
under de närmast kommande
åren. Jag vill då först erinra om att
vi har flera utredningar i gång om
skattesänkningsfrågor. Det är väl rätt
rimligt att de får arbeta på det sätt som
tidigare har förutsatts. Hur skulle det

Nr 17 183

Sänkning av den statliga inkomstskatten

egentligen gå till att via en parlamentarisk
utredning göra upp ett skattesänkningsprogram
på litet längre sikt? Det
kan tydligen inte ske på annat sätt än
att man, samtidigt som man bedömer
vilka möjligheter som kan finnas att
genomföra skattesänkningar, också bedömer
frågan om vilka utgiftsökningar
som under samma tid skulle komma
att inträda — inte bara utgiftsökningar
av automatisk karaktär utan även sådana
utgiftsökningar som skulle följa på
reformer av olika slag och på olika områden.
Hur har då folkpartiet tänkt sig
att en sådan parlamentarisk utredning
skulle arbeta? Skulle den ha till uppgift
att söka åstadkomma något gemensamt
handlingsprogram för de olika politiska
partierna? Detta måste väl vara
fallet, om man skall komma fram till
vilka reformer som skall genomföras,
vilka skattesatser som skall tillämpas
och i vilken ordning dessa olika ting
skall genomföras. Med den kännedom
vi har om oppositionspartiernas sätt
att agera, både vad gäller att föra fram
förslag om ökade utgifter och vad gäller
att föreslå sänkta skatter, så måste
man ju säga, att en utredning av det
slaget från början är dömd att icke
kunna åstadkomma några positiva resultat.
Därför är det väl bäst — som
bevillningsutskottet förutsätter — att
en utredning av det slaget inte kommer
till stånd.

Herr talman! Med det nu anförda
ber jag att få yrka bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Henriksson nämnde
till en början att vi hade fått skattelättnader
år 1947 och år 1952, och han
ansåg att jag inte tillräckligt hade
poängterat detta. Jag vet mycket väl att
det blev vissa skattelättnader just vid
dessa tidpunkter när dessa reformer
genomfördes, men dessa skattelättnader

184 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Sänkning av den statliga inkomstskatten

bär sedan till största delen ätits upp av
den skatteskärpning som blivit en automatisk
följd av penningsvärdesförsämringen.

Herr Henriksson nämnde vidare en
del siffror beträffande vad vårt skatteförslag
skulle kosta. Han kom upp till
siffran 1 500 miljoner kronor. Det kan
väl inte vara för året 1956/57 som detta
gäller, eftersom bara en del av de 825
miljonerna slår igenom det året. Det kan
väl inte heller vara året 1957/58 som
herr Henriksson menar, då ingenting av
de sparfrämjande åtgärderna påverkat
statsinkomsterna vid det tillfället. Menar
herr Henriksson möjligen att vi ännu
åren 1958/59 och 1959 60 skulle ha
kvar investeringsavgiften, bilaccisen
och den höjda bolagsskatten? Är det
den saken som herr Henriksson vill
tala om?

Herr Henriksson ville vidare belysa
hur våra skatteskalor skulle verka. Jag
blev en smula förvånad över herr Henrikssons
sätt att göra jämförelser. Man
kan inte få någon riktig bild av skatteskalorna
om man bara talar om skattelättnader
i kronor räknat för olika inkomstgrupper
utan att visa på den skatt
de har nu. Vill man gå den motsatta
vägen, som herr Henriksson nyss gjorde,
kan man ju bevisa nästan vad som
helst. Jag kunde exempelvis tala om,
att regeringen inte föreslår någon som
helst skattesänkning för en gift person
som har 4 000 kronors inkomst, och
därav dra den slutsatsen att regeringen
ömmar mera för 20 000-kronorsmanncn,
som ju får drygt 200 kronor i skattelättnad.
Jag kunde också peka på att den
person, som har 9 000 kronor i inkomst,
enligt regeringsförslaget får 45 gånger
så stor skattelättnad som den som har
4 500 kronor fastän inkomsten bara är
dubbelt så stor fortfarande enligt regeringsförslaget.

Herr HENRIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! När herr Nilsson i
Svalöv nu efterlyser en uppgift om vil -

ket år som kostnaden för högerns förslag
skulle komma att uppgå till en och
en halv miljard kronor vill jag bara
konstatera att denna summa anger den
efterfrågeökning som högerförslaget
skulle medföra från den 1 januari 1957
och ett år framåt. Det gäller alltså kalenderåret
1957. Den direkta statsskatten
för kalenderåret 1957 skulle
sänkas med 825 miljoner kronor, bolagsskatten
med 275 miljoner kronor och
investeringsavgiften jämte kvarlåtenskapsskatten
med 250 miljoner kronor.
Premierna för sparandet har av högern
själv beräknats till 70 miljoner kronor
för ett halvt budgetår, och om man nu
tillämpar samma beräkningsgrund för
den delen som man använder för skattesänkningen
i dess helhet, alltså att det
bara är en tredjedel som kommer på första
budgetåret, blir det 210 miljoner kronor
för hela året. Det hela går alltså upp
till en och en halv miljard kronor för
kalenderåret 1957.

När herr Nilsson i Svalöv sedan säger
att man icke, såsom jag gjorde, bör
tala om skattesänkningens fördelning
utan i stället bör ange skattesänkningen
i kronor räknat skall jag gärna stå till
tjänst med detta. Jag konstaterar då att
högerförslaget för 10 000-kronorsmannen
innebär en skattesänkning med 102
kronor per år och för de högsta inkomsttagarna
en sänkning med 16 000
kronor per år. Tycker herr Nilsson i
Svalöv att de siffrorna ser trevligare ut,
så gärna för mig, var så god!

Till skillnad från högerförslaget presenteras
regeringsförslaget icke med
pretentioner på att vara en långtgående
eller vad högern kallar en rejäl skattesänkning
för alla. Det är sagt att det
bara omfattar vad som kan vara möjligt
att genomföra nu och att det därefter
bör komma en skattesänkning, åstadkommen
via förhöjda kommunala ortsavdrag,
som än ytterligare kan tillgodose
de lägre inkomsttagarnas intressen.
Högern däremot presenterar ju sitt
förslag som om det skulle vara någon -

185

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

ting alldeles enastående fint för alla
inkomsttagare. Jag har påvisat att det
inte är så där fint när det gäller de
lägre inkomsttagarna, när det gäller
människor med måttliga, vanliga löneinkomster,
sådana enkla vardagsmänniskor
som högern så ofta talar om.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Henriksson citerade
Dagens Nyheters uttalande om högerns
skatteförslag och sade: Detta är
folkpartiet. Herr Henriksson sätter likhetstecken
mellan en liberal tidning
och folkpartiet. Men, herr Henriksson,
är detta rätt? Herr Henriksson vet att
nämnda tidning inte har godkänt folkpartiets
förslag i denna fråga. Det går
alltså inte, herr Henriksson, att sätta
likhetstecken mellan folkpartiet och en
liberal tidning.

Herr Henriksson talade något om
»folkpartiets överbud». Jag skall nu inte
gå närmare in på frågan — vår skattedebatt
kommer senare -— men jag vill
understryka vad jag redan har sagt, att
vi bygger vårt förslag på sunda statsfinanser
och att vi har räknat med
ett icke oväsentligt budgetöverskott för
nästa år.

Så säger herr Henriksson, att eftersom
högern har kommit med sitt förslag måste
folkpartiet också komma med ett
skattesänkningsförslag som går längre
än regeringens. Jag måste säga, herr
Henriksson, att jag inte ger mycket för
det argumentet. Det är felaktigt. Det är
klart att vi inom folkpartiet har valt
vår linje självständigt och avvägt den
efter vår egen uppfattning.

Herr Henriksson talade om barnavdragen
och sade att dessa skulle innebära
en förmån för de större inkomsttagarna.
Det resonemanget gäller givetvis
inte för kommunalskatten, som är proportionell.
Och skulle man beträffande
den statliga beskaltningen fullfölja herr
Henrikssons resonemang borde detta

Nr 17

Sänkning av den statliga inkomstskatten

också gälla ortsavdragen. Då skulle konsekvensen
av herr Henrikssons tankegång
vara att han skulle yrka på avskaffande
av ortsavdragen och införande av
allmänna levnadskostnadsbidrag, men
en sådan tanke har mig veterligen inte
framförts vare sig av herr Henriksson
eller av någon annan. Ortsavdragen är
ju avsedda att täcka existensminimum,
och då bör de också vara större för
barnfamiljer än för familjer utan barn.
Barnbidraget, herr Henriksson, har jag
närmast tänkt mig som ett socialpolitiskt
instrument och inte som ett led i
skattedifferentieringen. Genom barnavdrag
får man en mera likvärdig beskattning,
herr Henriksson, inom samma inkomstklass.
Barnfamiljerna har lägre
skatteförmåga än andra. Jag menar alltså
att här ryms ett rättviseproblem som
har fått större styrka genom beskattningens
höjd.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Henriksson fortsatte
att göra jämförelser mellan högerns
skatteförslag och regeringens skatteförslag
och försökte ständigt få fram
hur vi ville gynna de stora inkomsttagarna
och inte de mindre. Jag vill
emellertid, herr Henriksson, starkt betona,
att om vår skattesänkning räknas
ut i procent så är det mellanskikten och
de lägsta inkomstskikten som får de
största skattesänkningarna.

Jag vill också passa på att peka på
en annan liten detalj. Jag nämnde i mitt
första anförande 1949 års skatteutredning.
Vid en jämförelse med vad denna
kommitté kom fram till finner vi att
den föreslog en skattesänkning för t. ex.
400 000-kronorsmanncn på 18 281 kronor
om han var gift och 17 328 om han
var ogift. Dessa belopp är 1 300 respektive
7 760 kronor högre än vad vi inom
högerpartiet föreslagit i år. Skall vi då,
herr Henriksson, därav dra den slutsatsen
att bevillningsutskottets ärade

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

186 Nr 17

Sänkning av den statliga inkomstskatten

ordförande, som vi tyvärr inte har här
i dag men som var ordförande i 1949 års
skatteutredning, ömmade ännu mer för
de högre inkomsttagarna än högerpartiet
nu säges göra? Jag vill t. o. m. gå
så långt att jag frågar, om herr Henriksson
själv också gjorde detta vid ifrågavarande
tillfälle, ty hland undertecknarna
av förslaget finner jag även herr
Henrikssons namn.

Herr HENRIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kristensson i Osby
framhöll något som vi ofta får lov
att höra, nämligen att om det i en folkpartitidning
står något som man tycker
inte är riktigt passande, så företräder
den folkpartitidningen icke folkpartiets
egentliga ståndpunkt. Nu var det emellertid
så, att det som i detta fall framhölls
beträffande högerns skattesänkningsförslag
överensstämde med de synpunkter
som herr Ohlin i andra kammarens
debatt framhöll gentemot högerförslaget
i samband med diskussionen
om investeringsanslagen till kommunikationsverken.
Får man lov att anse herr
Ohlin representativ för folkpartiets uppfattning,
herr Kristensson?

Så till frågan om barnavdragen. Där
säger herr Kristensson att ett införande
av barnavdragen i den kommunala beskattningen
inte komme att få sådana
verkningar att det blir fördelaktigare
för de högre inkomsttagarna än för de
lägre, ty där har vi proportionalitet.
Detta är alldeles klart, det vet vi väl alla.
Men tänker man sig att det skall
vara barnavdrag beträffande kommunalskatten
men inte beträffande den statliga
skatten? Observera att varje införande
av barnavdrag i den statliga beskattningen
kommer att få de verkningar
jag här framhöll. Däremot invändes
att man ändå accepterar att det finns
ortsavdrag, och de har också dessa verkningar.
Men märk väl att dessa ortsavdrag
ingår i ett system, i vilket man har
avvägt den progressivitet som skall fin -

nas med hänsyn till ortsavdragen. Avser
man att vid införandet av barnavdragen
ändra progressiviteten därför
att man får högre avdrag för barn, och
hur skall detta i så fall gå till? Nej, det
är nog så, att man här vill fullfölja en
skattesänkning, som enligt båda oppositionspartiernas
förslag främst ger en
längre gående skattesänkning åt de höga
inkomsttagarna och som också skall
kunna följas av ett bättre tillgodoseende
av de högre inkomsttagarna när det
gäller barnförsörjningskostnaderna. Det
kan inte vara rimligt att efter snart tio
år ge sig in på en avvägning där man låter
detta bli grundläggande synpunkter
för det generella stödet åt barnfamiljerna.

På det herr Nilsson i Svalöv sade har
jag ingenting att replikera. Jag saknade
emellertid en vidare utveckling av vad
det var som skulle vara det fina i högerförslaget
när det gällde att tillgodose
barnfamiljernas synpunkter.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Det är nog ingen tillfällighet
som gör att de politiska motsättningarna
både i vårt land och i andra
länder allt mer utpräglat koncentreras
till frågan: Hur stor del av medborgarnas
arbetsförtjänster skall myndigheterna
ta hand om? Hur stor del skall människorna
själva — under eget ansvar —
få förfoga över? I det svar de olika meningsriktningarna
kan ge på den frågan
summeras deras politik. Inte minst efter
den debatt som nu har förts här i
kammaren är det tydligt att här går en
avgörande skiljelinje mellan regeringen
och oppositionen.

Högerpartiet för en lågskattepolitik
— i det konstaterandet sammanfattar
vi våra strävanden. Att driva ^skattepolitik
är inte bara att rätta till orättvisor
och oformligheter som dyker upp
då ett skattesystem konfronteras med
verkligheten. Det är inte att först komma
åt så mycket som möjligt inför allt

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17 187

allmännare krav på skattesänkningar
och att sedan ge så litet som möjligt. Att
driva lågskattepolitik är att föra en politik
som lägger en fast och säker grund
— både sfatsfinansiellt och samhällsekonomiskt
— för en väsentligt lägre allmän
skattenivå än den dit tio års besparingsdefaitism
och experiment i
överhetshushållandet har fört oss. Det
är att redan i dag börja underbygga en
fortsatt och fortskridande sänkning av
denna skattenivå.

Varför har lågskattelinjen en så dominerande
plats i högerpartiets politiska
arbete? Vi har tre huvudskäl.

Som det nu är får människorna för
litet kvar att hushålla med själva sedan
stat och kommun tagit sitt i direkta
skatter, indirekta skatter och obligatoriska
avgifter. Framför allt människor
med vanliga inkomster. Skatterna binder
för hårt, sätter alltför snäva gränser
för den personliga rörelsefriheten.
Svenska folket kommer, herr talman,
nästa år att få betala en källskatt, som
sedan 1953 vuxit med ett belopp som
nära nog motsvarar hela den kommunalskatt
samma svenska folk betalade
det året. Vad som är miljoner och miljarder
i statsrådsberedningen är femmor
och tior hämtade ur avlöningskuverten.
Frågan gäller, om fler och fler
skall få utrymme nog att själva planera
för det som gör tillvaron säker och en
smula behaglig eller om var och en skall
nödgas känna sig som skattebetalare alla
årets dagar utom 1 maj, då vi numera
aldrig under skatter dignar ned.

Vi vill ha en bättre balans mellan
människornas och myndigheternas förfoganderätt
över det som människorna
skapar. Alla talar i dag om framtiden
som ett land där det flyter mjölk, honung
och bensin. Utsända spejare återkommer
med fickorna fulla av årliga
produktionsstegringar och energifyllda
atomer och huvudena sprängfärdiga av
automation. Visst gömmer modern teknik
och modern organisation på väldiga
möjligheter, men varken forskarna

Sänkning av den statliga inkomstskatten

eller ingenjörerna kommer att mata oss
med framsteg som fågelmamman sina
gapande ungar. Teknikerna visar vad
som kan göras; hur mycket som blir
gjort beror på oss själva, på vår vilja
och förmåga och våra resurser.

En ordentlig skattesänkning nu och
en bindande deklaration om fortsatta
ansträngningar för att undan för undan
vidga människornas bestämmanderätt
över den egna inkomsten skulle vara ett
av de bästa bidrag statsmakterna kunde
ge i syfte att förverkliga teknikens
möjligheter till en säker välståndsutveckling
för alla människor. Det skulle
ge sparandet mera mening och skapa en
psykologisk atmosfär, där det unkna
skattetänkandet skulle försvinna. Jag vet
att man inte kan fånga upp sådant i statistiska
tabeller och att man inte heller
bör räkna med mänskliga faktorer i de
skatteekvationer åt vilka vi i detta betänkandenas
och betänksamhetens hus
ägnar så mycken tid, men jag vet också
att det väsentliga i livet aldrig låter sig
slås ner på matematikmaskinerna, och
jag tror vi gör klokt i att inte låta våra
formler förväxlas med verkligheten.

Under efterkrigstiden har nästan alla
fria folk nått hög, jämn och lönande sysselsättning.
Den väger så tungt, att en
politik som riskerar den därmed är på
förhand dömd. Det märkligaste som inträffat
är kanske att full sysselsättning
kunnat ernås även i svårt krigshärjade
länder, dit oerhörda flyktingskaror har
sökt sig. Aldrig får man emellertid vara
riktigt glad. I den fulla sysselsättningens
epok har de ständiga prisstegringarnas
mardröm lika påträngande som närgånget
gjort sig oavlåtligt aktuell. Den
permanenta inflationsrisken liar blivit
så allvarlig, att man i den måste se det
allvarligaste hotet mot möjligheterna
för var och en som så vill alt få lönande
arbete. För Sveriges del har läget blivit
sådant, att om vi ett år inte har en
penningvärdeförsämring som går över
6 procent, så anser sig statsråden berättigade
till varma applåder.

188

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Sänkning av den statliga inkomstskatten

Sedan 1948 har vi varje år tagit allt
större doser av överbeskattningens mirakelmedicin.
Ingen kan påstå att patienten
blivit starkare eller mer motståndskraftig
av kuren. Vår svenska krona
lider fortfarande av blodbrist i så
hög grad, alt om vindhastigheten ute
ökas någon sekundmeter, måste vi raskt
stänga fönstren och stoppa bomull i
nyckelhålen.

Herr talman! Högskatteteoretikerna
må hur många gånger de vill bevisa att
regeringen måste hålla oss medborgare
hårt i hampan för att vi inte skall falla
i sken; praktiken har visat att vår förmåga
att gå med säkra och vägvinnande
steg ingalunda befrämjas av den metoden.
Tvärtom; högskattetekniken hör
ihop med de plötsliga ryckens ekonomi,
med en kris som kan vara synlig eller
osynlig allteftersom förhållandena skiftar
men som är bestående och gräver
sig allt djupare. Är det inte under sådana
förhållanden naturligt att man
prövar om hela metoden, gör som den
bekante målaren Nils von Dardel, frågar
sig: Varför inte tvärtom?

Det hela är i grunden en fråga om
sparandet, om sparandets otillräcklighet
i ett framåtskridande fullsysselsättningssamhälle.
Schematiskt, rent kvantitativt
sett, kan bristen på sparande täckas
på två sätt. Staten kan ålägga människorna
att spara, kan ta ifrån dem så
mycket av deras arbetsförtjänster att
den behövliga kvoten — skenbart —•
blir täckt. Det är det högskattepolitiska
tvångssparandets väg. Mot den talar
egentligen bara två omständigheter, men
två fullkomligt avgörande omständigheter.
Man får aldrig en människa att känna
detsamma inför ett källskatteavdrag
som inför kvittot på en insättning hon
själv gjort — på sin egen sparbanksbok.
Ett sparat överskott i statens budget
skapar minst av allt några sparvanor
hos dem som bestämmer över det. Raka
motsatsen inträffar med kuslig säkerhet.
Överskottet blir nya utgifter. Nytt
överskott behövs, och så är skatteskru -

ven i gång. Det personliga sparandet
däremot, vars kraftiga ökning är det
andra sättet, engagerar människorna.
På den vägen får man dem med i arbetet.
Man gör kampen mot inflationen till
en angelägenhet för de många.

Det går inte, säger regeringen. Det
har den sagt i snart tio år. Då går det
inte heller. Men om man gör något för
att det personliga sparalternativet skall
få sin verkliga tyngd när människorna
väger hur de skall använda »den sista
delen» av sin inkomst, och om man med
en ordentlig skattesänkning ökar deras
möjligheter att spara — då går det.

Vi i högerpartiet vill lägga en säker
grund för vår skattesänkning — statsfinansiellt
genom att minska statens utgifter
lika mycket som vi generellt sänker
den statliga inkomstskatten, samhällsekonomiskt
genom konkreta och
genomarbetade förslag till speciella
skattelättnader, som förvandlar ett statligt
tvångsparande till ett flera gånger
större, i de breda folklagren förankrat
frivilligt sparande.

Detta är att stärka motståndskraften
mot prisstegringsriskerna. Det är en garanti
för att välståndet ej skall leda till
en öppen eller molande välståndskris.

Det resonemang jag nu fört kan kanske
kallas ett försök till en lågskattepolitikens
ideologi. Men — hur ställer sig
saken i praktiken? Är det ansvarsmedveten
och realistisk politik att i det läge
vi nu bär ställa krav på en skattesänkning,
som på helt budgetår kan beräknas
ge skattelättnader på 825 miljoner
kronor och redan under nästa budgetår
cirka fjärdedelen därav?

Nej! Med regeringens utgångspunkter
är ett skattesänkningskrav på 825 miljoner
kronor inte rimligt. Det har sagts
i 1-majresolutionerna, så det måste vara
lika säkert som Morgon-Tidningens
beräkningar av antalet demonstranter
i Stockholm. Ingen prutmån alltså. Den
som driver en annan politik än regeringen
är en ansvarslös figur, som i den
heliga socialdemokratiens namn måste

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17 189

brännmärkas, särskilt eftertryckligt när
de allierade statsråden ur bondeförbundet
för stämpeln. Ingen tycker sämre
om kättare än den som själv varit om
inte kättare så dock kättersk.

Men — inte ens på kort sikt är regeringens
utgångspunkter våra. Budgetresonemangen
skall vi inte föra i dag.
En särskild debatt är avsatt för detta
ändamål. I dag om en vecka kommer
vårt budgetalternativ att finnas tillgängligt
för granskning. Vi använder inte
några andra beräkningsmetoder än dem
regeringen själv tillämpar.

Vi anser oss kunna räkna med att de
skattesänkningar regeringen föreslagit
är statsfinansiellt och samhällsekonomiskt
täckta. För oss återstår då att redovisa
besparingar i statens utgifter,
som för budgetåret 1956/57 uppgår till
cirka 125 miljoner kronor netto och för
budgetåret 1957/58 till 450 miljoner kronor
netto.

Den första uppgiften är löst. Vi kommer
att för budgetåret 1956/57 visa upp
reella besparingsmöjligheter av storleksordningen
125 miljoner kronor netto.

Så till det kanske avgörande året —
budgetåret 1957/58. De besparingar vi
redan föreslagit kan beräknas då komma
att slå igenom i statens budget med omkring
250 miljoner kronor. För oss återstår
alltså 200 miljoner kronor att
täcka.

Nästa års budget innehåller en reserv.
Man kan förvandla den till nya utgifter
av bidragskaraktär eller annat slag. Man
kan utnyttja den för en allmän skattesänkning.
Vi vill omvandla den i minskad
källskatt för alla skattebetalarna,
därför att det för oss framstår som det
viktigaste att just nu satsa på vad som
snabbt och säkert kan stärka både människornas
och samhällets ekonomi. De
som vill göra nya statsutgifter av den
skall inte komma och påstå att skattesänkningen
är ansvarslös — inte om de
vill bli tagna på allvar i fortsättningen.

I regeringens planering ingår en höjning
av barnbidragen fr. o. in. den 1

Sänkning av den statliga inkomstskatten

juli 1957. Vi kan inte överväga att medverka
härtill då, som jag nyss sade, den
allmänna skattesänkningen enligt vår
uppfattning bör ha prioritet. Denna ger
emellertid familjerna med barn under
16 år 325 miljoner kronor om året i
skattelättnader, som bl. a. herr Henriksson
var vänlig att erinra om. Regeringens
förslag ger samma familjer 140
miljoner i skattelättnader. Höjes barnbidragen
den 1 juli nästa år enligt det
lägsta alternativet — återställt realvärde
av bidragen — tillföres barnfamiljerna
230 miljoner kronor. Regeringens
skattesänkning plus den angivna höjningen
av barnbidraget gör alltså 370
miljoner kronor för barnfamiljerna mot
våra 325 miljoner.

Skillnaden är 45 miljoner kronor.
Den skall inte negligeras, men den är
inte så stor att den lämpar sig för några
överdrivna utläggningar. Därtill kommer,
att de av oss föreslagna skattelättnaderna
får familjerna erhålla även efter
det barnen fyllt 16 år. För ett växande
antal familjer betyder nog detta
mer än höjda barnbidrag.

Men, invänder kanske någon, vem
säger att höjningen av barnbidragen
kommer att stanna vid minimialternativet?
Det är möjligt att den inte gör
det. Vi har emellertid räknat med detta
alternativ i vår budgetplanering. Kan
höjningen bli större står det överskjutande
beloppet även till vår disposition,
att användas t. ex. för ytterligare
skattelättnader åt barnfamiljerna.

Då den allmänna skattesänkningen
hunnit sätta sig — vilket kan ta något
år sedan den slagit igenom fullt — är
vi beredda att vara med om en utbyggnad
av den familjestödjande politiken,
som bygger på en kombination av barnbidrag
och särskilda skattelättnader för
barnfamiljerna genom högre ortsavdrag
just för dem. Det är inte ett påhitt nu,
det var vår ståndpunkt redan 1947, och
vi ladc fram ett utarbetat förslag i frågan.

För inte länge sedan hade vi här i

190 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Sänkning av den statliga inkomstskatten

kammaren nöjet att lyssna till fru Ulla
Lindströms klara deklarationer, att den
pågående utredningen rörande familjestödet
skulle fritt och förutsättningslöst
diskutera alla möjliga olika alternativ,
bland annat en kombination av barnbidrag
och barnavdrag. Jag vill, herr
talman, uttala den förhoppningen, att
vad herr Henriksson här sagt inte skall
dra ett brett streck över den tidigare
utfästelsen från regeringsbänken.

Vad slutligen invesieringsavgiften och
företagsbeskattningen beträffar vill jag
bara, utan att vid denna sena timme
ingå på något närmare resonemang, i
korthet erinra om att frågan uteslutande
rör: vilket är samhällsekonomiskt
bäst — att pengarna sparas i företagen
eller att de sparas i riksbanken? Vi
föredrar den förra metoden, regeringen
föredrar den senare. Det bygger på en
samhällsekonomisk bedömning, men
frågeställningen rör inte alls problemet
om den statsfinansiella täckningen för
våra skattelättnader.

Men, säger man, det går inte att få
folk med sig på begränsningar i den
statliga verksamheten. Alla kräver motsatsen,
alla vill ha mer service och
bättre service. Så hänvisar man till
undervisning, forskning, sjukvård och
annat, som vi i det väsentliga både bör
och måste stå för gemensamt.

Ja, våra gemensamma anordningar
måste bli bättre. Det ligger i den successiva
standardstegringens natur. Men
därmed är varken sagt att det allmänna
måste bestyra mer och mer eller att utbyggnaden
måste ske på sådant sätt
och i sådant takt, att mer och mer av
den växande nationalinkomsten tas i
anspråk för offentliga utgifter. Vi behöver
— för att ta ett exempel — ingalunda
ha byggnads- och anläggningskostnader
inom den offentliga sektorn
som ingen skulle drömma om i den privata.

Det möter vissa svårigheter — dock
inte oöverstigliga — att få folk med på
en återhållsam linje då det gäller an -

språk på stat och kommun. Men, herr
talman, varför frågar man aldrig varför
detta möter svårigheter? Kan det inte
bero på bland annat att vi här i riksdagen
ger ett så dåligt exempel?

Förr i världen var det utgifterna som
skulle motiveras. Nu är det begränsningar
i utgifterna som man skall anföra
särskilda skäl för. Så uttryckte
nyligen en kollega till herr Sträng
saken.

Ibland har jag, herr talman, funderat
på att man varje riksdag skulle göra ett
bokslut för varje riksdagsman. För varje
tusenlapp i nya eller ökade statsutgifter
netto, som vederbörande föreslagit
eller röstat för, skulle han eller
hon få betala 1 krona. Statsråden kunde
få 50 procents rabatt. Pengarna kunde
tillföras budgetutjämningsfonden att
särredovisas som en särskild fond för
framtida skattelättnader åt svenska folket.
Nåja, förslaget är inte allvarligt
menat. Däremot ligger det allvar i att
varje skattebetalare måste konfronteras
med det faktum, att den som reser krav
på staten, han reser krav på sig själv.
Då skulle medborgarna själva väga fördelar
och nackdelar av en tilltänkt gemensam
anordning mot varandra, fördelarna
av att få den, nackdelarna av
att behöva avstå från det de eljest skulle
kunna skaffa sig för egen räkning.

Högerpartiets målsättning är, som jag
förut sagt, att omvandla statsbudgetens
tvångssparade överskott till ett långt
mer omfattande frivilligt sparande. Vi
inser emellertid att detta, som läget
krånglats till, inte låter sig göra över
en natt, inte ens över ett budgetår. Vi
är t. o. m. så försiktiga, att vi först när
det växande och spridda personliga
sparandet tagit verklig fart vill börja
avveckla det obundna tvångssparandet.
Vårt budgetalternativ innehåller därför
ett lika stort obundet överskott på den
egentliga driftbudgeten som regeringens
för nästa budgetår. Av alla tecken
att döma kommer så också att bli fallet
för därpå följande budgetår. Men under

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17 191

denna övergångstid bör våra sparstimulerande
åtgärder hinna slå igenom i
ett väsentligt ökat frivilligt sparande.
Då är tiden mogen att avveckla den
moderna regleringsekonomiens huvudbastion,
de permanenta budgetöverskotten,
och på ett sådant sätt att det behövliga
sparandet frivilligt ställs till
förfogande av människorna.

Till sist, herr talman, invändningarna
mot vårt skattesänkningsförslag har
gått i gamla kända spår. Det är 1947
års teser, nödtorftigt uppiffade, som än
en gång spökar. Än en gång anstränger
man sig efter måttet av sina krafter,
sina kunskaper och sin fantasi för att
mobilisera skattebetalare mot skattebetalare.
Borde dock inte de senaste
årens erfarenheter ha sagt våra socialdemokrater
en del? Vad blev det av
den »skattesänkning för de många och
små» som proklamerades 1947? Vad
har hänt med den likaledes 1947 drivna
satsen, att marginalskatten endast skulle
drabba de rika, medan arbetare, tjänstemän
och jordbrukare skulle vara fria
från denna extra pålaga på övertidsarbete
eller extrainkomst? Hur gammalt
blev 1947 års »definitiva skattebeslut»?
Man började att riva upp det 1949 och
har varit strängt sysselsatt därmed sedan
dess.

Hur kommer det att gå med kvarlåtenskapsskatten,
som också skulle
vara en pålaga på de stora förmögenheterna
till de små egendomsägarnas
favör? Några ord ur herr Strängs direktiv
till den nyligen tillsatta utredningen
om dess avskaffande kan vara värda att
citera: Skatten var avsedd att träffa
större förmögenheter, påstår finansministern,
och fortsätter: »Den snabba

sociala och ekonomiska utvecklingen
har emellertid, trots den år 1952 beslutade
höjningen av det skattefria bottenbeloppet,
lett till att personer med relativt
måttliga inkomster vid sitt frånfälle
kan ha ett sparat kapital, nedlagt
i fastighet, rörelse eller annan egendom,
av sådant värde, att kvarlåtenskaps -

Sänkning av den statliga inkomstskatten

skatt skall utgå. All sannolikhet talar
för att denna utveckling kommer att
fortsätta och att antalet fall av nu
nämnd art kommer att öka. Nackdelen
med en kvarlåtenskapsskatt som drabbar
ett under livstiden sparat, måhända
inte särskilt betydande kapital accentueras
härvid och framstår i motsvarande
mån som ett missgynnande av
den som sparat i stället för att leva upp
sina inkomster.»

Det är så sant som det är sagt, men
från regeringsbänken sades raka motsatsen
för nio år sedan.

En skatteskala måste hänga ihop. Den
måste kunna användas under en inte
alltför kort tidsperiod. Den måste ha
en sådan konstruktion, att den bidrar
till att skapa en grund för nya skattesänkningar.
Den måste ha sin tyngdpunkt
i de lägen där skattetrycket
känns hårdast.

Efter dessa principer har vi arbetat,
med ledning av dem har vi gjort våra
avvägningar. Den effektiva skattelättnaden
för de små inkomsttagarna måste
gå via kommunalskatten. Det går inte
att ordentligt sänka skatten i mellanskikten
mellan 10 000 och 30 000 kronors
inkomst, om man vill ha sammanhang
i systemet, utan att också sänka
skatterna på högre inkomster. Vårt system
är sist men inte minst uppbyggt
så att så mycket som möjligt av en successiv
stegring i arbetsförtjänsterna
skall stanna hos de arbetande. Utan
överdriven optimism vågar man tro,
att stegringen av realinkomsterna under
de närmaste fem åren inte kommer att
understiga 15 procent. Detta betyder
att ytterligare en halv miljon människor
kommer att få inkomster mellan
10 000 och 30 000 kronor. Där kommer
då 2,7 miljoner medborgare i detta
land att befinna sig, och de har att
svara för närmare tre fjärdedelar av
statsskatten. Ingen kan därför komma
ifrån att här och just här ligger den
direkta statsbeskattningens stora reformproblem.

192 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Sänkning av den statliga inkomstskatten

Under detta anförande tog herr förste
vice talmannen på nytt ledningen av
kammarens förhandlingar.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har en känsla av att
kammaren har ett visst intresse av att
de inlägg, som kommer att ske här i fortsättningen,
blir relativt korta med hänsyn
till att tiden hr så långt framskriden
på natten. Jag kan också gärna säga, att
efter de anföranden, som hållits av utskottets
talesman, herr Henriksson, har
frågan i dess mera konkreta detaljer blivit
belyst i alla avseenden. Jag skall
emellertid bara göra några små anmärkningar,
framför allt med anledning av
herr Hjalmarsons anförande, som jag
har suttit och väntat på för att få höra
vilka visdomsord som skulle flöda ur
högerledarens mun.

På samma sätt som det framgick av
herr Nilssons i Svalöv anförande har
det ju bakom herr Hjalmarsons inlägg
legat den uppfattningen, att vi bär i vårt
land dras med ett alldeles specifikt skattetryck,
som är abnormt inte bara från
våra utgångspunkter utan även som internationell
företeelse. Man har här
gjort gällande att den av regeringen föreslagna
skattesänkningen är så obetydlig,
att vi genom den inte ens kommer
ner till det skattetryck som vi hade 1947.

Emellertid är det så, att om kammaren
följer regeringens förslag så kommer
vi för alla dem som ligger i inkomstlaget
mellan 10 000 och 20 000 kronor
•—• och där har vi inte mindre än
750 000 familjeförsörjare, d. v. s. praktiskt
taget hälften av alla gifta — ned
till ett skattetryck, som t. o. m. är lägre
än vad det var 1947. Sedan är det ju frågan
om man skall använda möjligheterna
till att basa på starkare i de högre
inkomstlägena eller om man skall behålla
pengarna till nästa år och då anstränga
sig att göra en ordentlig kommunal
skattesänkning genom en justering
av de kommunala ortsavdragen.

Man bör därför se nu ifrågavarande
reform i samband med den reform som
vi hoppas kunna genomföra 1957 på det
kommunala området, och då tror jag
nog, att sedan dessa båda reformer har
genomförts, får alla de här gjorda jämförelserna
med skatteläget 1947 en något
annan turnering än vad de haft under
dagens debatt.

Jag vill också bara som allra hastigast
säga, att när man ger folk föreställningen
om att vår skattebelastning är
oerhört hög, så är det inte en korrekt redovisning,
därest man inte ser på skatterna
i deras olika former. Jag har här
ett klipp ur den värderade och i regel
mycket korrekta tidningen Svenska Dagbladet
— jag kan glädja herr Hjalmarson
med det betyget på hans liv- och husorgan
— i vilket tidningen den 7 mars
1956 presenterar en sammanställning
från OEEC, och där man tagit med inte
bara den direkta skatten som jämförelsematerial
mellan olika länder utan också
skådat över hela fältet och fått in såväl
de direkta skatterna som de obligatoriska
socialförsäkringsavgifterna och
de indirekta skatterna. Den uppställningen
ger en överskådlig bild av läget.
Jag gör all reservation — det gör jag
alltid, när jag talar om internationella
jämförelser av detta slag, och det gör
tidningen också — men i stort sett lämnar
tidningen en riktig beskrivning. Om
man då ser på den totala skattebelastningen,
så ligger Västtyskland främst
med 331/., procent. Som nr 2 kommer
Frankrike, som nr 3 Nederländerna och
som nr 4 England. Sedan kommer Sverige
och Norge ungefär mitt i uppställningen,
och Belgien ligger i botten. Jag
kanske också bör göra den anmärkningen
att vi faktiskt ligger litet närmare
botten än toppen.

Herr Nilsson i Svalöv har beskrivit
vår skattepolitik och dess stora betydelse
på den direkta beskattningen som
en specifikt socialistisk skattepolitik.
Det må vara hans rätt att så göra. Det
kan för övrigt vara intressant att ett

Onsdagen den 9 maj 195G em.

Nr 17 193

ögonblick uppehålla sig vid frågan huruvida
vår direkta beskattning kan kallas
för en socialistisk skattepolitik och om
den indirekta beskattningen, där Sverige
vid internationella jämförelser ligger
mycket lågt, kan kallas för en kapitalistisk
skattepolitik. Jag är emellertid
inte rädd för sådana jämförelser. Jag
tror inte att epitetet socialistisk har någon
diskriminerande innebörd i det fallet.
Tyvärr — eller jag kanske inte skall
säga tyvärr, ty man får nog se det som
en realitet — är folk i allmänhet mera
irriterade av den indirekta skattens
verkningar än av den direkta beskattningen.
Märk väl, jag säger folk i allmänhet,
inte folk i de högre inkomstklasserna.

När jag här lyssnade på herr Hjalmarson
trodde jag och hoppades att han
skulle lämna en analys av något slag, i
likhet med vad herr Ewerlöf gjorde i
första kammaren i förmiddags, om den
idé som ligger bakom högerns skatteförslag.
Vi hade i första kammaren en i
mitt tycke ganska intressant och givande
debatt om den saken. Jag har emellertid
blivit besviken på herr Hjalmarson,
eftersom hans anförande här till
största delen var det gamla agitationsföredraget,
i vilket herr Hjalmarson
inte lade i dagen någon särskild strävan
att framlägga synpunkter, som
kunde vara vägledande för själva
idén bakom högerns överbud, om jag
så får kalla det. Herr Hjalmarson använde
uttryck sådana som högskatteteoretikernas
mirakelmedicin och de plötsliga
ryckens ekonomi. Men han ställde
faktiskt också ett förslag. Han sade:
»Varför inte tvärtom?» Jag erinrade mig
då ett meningsutbyte, som jag vid det senaste
valet hade med herr Hjalmarson
på en fotbollsplan i Hälsingborg. Där
berättade herr Hjalmarson att han var
socialist, när han var ung, därför att det
då var högern som regerade, och därför
att herr Hjalmarson ville vara tvärtom.
När sedan socialisterna kom i regeringsställning,
blev herr Hjalmarson
13 —- Andra kammarens

Sänkning av den statliga inkomstskatten

högerman, eftersom han fortfarande var
tvärtom. Då sade jag för mig själv, att
det måste bli en intressant diskussion
om ledarskapet i högerpartiet, om högern
på nytt kom i regeringsställning.
Ty som den konsekvente man herr Hjalmarson
är måste han givetvis då åter
bli socialist. Herr Hjalmarson är sålunda
tvärtom, och det är då bara konsekvent
och logiskt att han föreslår: »Varför
inte tvärtom?» Om man emellertid
på allvar skall diskutera politiska problem
och frågeställningar och därvid
kommer med en så lättsinnig argumentering,
så är jag rädd för att man tar
litet för stora risker.

Dagens skattedebatt har varit en diskussion
under mycket lugna och diskreta
former, i varje fall när det gäller den
meningsskiljaktighet som annars ibland
råder mellan högerns och folkpartiets
talesmän. Jag har därför ställt mig frågan:
Vad har hänt sedan den 6 april i
år, då vi hade en liknande debatt här i
kammaren? Herr Hjalmarson vände sig
visserligen i ett anförande här emot
folkpartiet, men jämfört med irritationen
den 6 april var dagens anförande
praktiskt taget helt pacificerat. Vidare
har herr Nilsson i Svalöv och herr Kristensson
i Osby presenterat högerns respektive
folkpartiets synpunkter på dessa
frågor, men de har varit ytterst angelägna
om att därvid inte knuffa varandra
i sidan. Det lät litet annorlunda den
6 april! Och herr Ohlin har t. o. m. varit
så försiktig att han inte alls har förekommit
på dagens talarlista — men han
kan ju förstås rehabilitera sig längre
fram. När jag emellertid läser protokollet
från den 6 april, finner jag att herr
Ohlin då var ytterst indignerad över vad
han kallade för högerns överbud. För
det första delar han herr Henrikssons
uppfattning, som herr Henriksson har
givit uttryck åt här i dag, när han säger
att det under en tolvmånadersperiod
måste bli fråga om sammanlagda skattesänkningar
på betydligt över 1 500 miljoner.
Han är t. o. in. värre än herr

protokoll 11)56. Nr 17

194 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Sänkning av den statliga inkomstskatten

Henriksson, som har stannat vid 1 500
miljoner.

Herr Ohlin fortsätter, att det här måste
innebära att högern avstår från kravet
på ökat bostadsbyggande. Det måste
ju vara en gruvlig salva mot högern som
det progressiva bostadsbyggandets parti
den egentligen är när den får tala om
sig själv.

Vidare talar herr Ohlin om de inkomstskattesänkningar,
som högern i
detta syfte föreslår, som skattesänkningar
som inte täcks med några statliga
utgiftsreduktioner. Han slår fast
att de ståndpunkter som herr Hjalmarson
nu har bekräftat att högern har i
dessa frågor strider mot talet, att högern
vill bereda utrymme för sin skattesänkning
genom utgiftsreduktioner. Han
fortsätter i sitt anförande, att han nu
kan konstatera, att högerns skattereduktioner
är väsentligt större än högerns
besparingar, och han slår allra sist fast,
att högern håller sig med dubbla ståndpunkter
när den dels talar om att man
är med på en totalbalansering av budgeten
och dels bjuder över folkpartiet i
skattesänkningar på detta litet oanständiga
sätt.

Herr Hjalmarson hade självfallet vissa
repliker. Han säger att när Ohlin försöker
föra den ekonomiska ansvarskänslans
politik, är det en alldeles ny roll
för herr Ohlin.

Detta är ett dokument som jag tycker
inte helt skall föras åt sidan i dagens debatter.
Jag frågar, vad som har hänt sedan
den 6 april. Nåja, även i de bästa
familjer kan man ju bli osams, och när
bröder till slut sämjas skall man naturligtvis
vara nöjd och glad, men någonting
måste ha hänt, det slår jag fast, och
det kan inte vara någonting annat än
att läget nu har blivit så allvarligt, att
blodet får tala, Är man bröder, gäller
det att hålla ihop och inte träta inbördes.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad var det herr Sträng
tröstade sig med? Jo, att skatterna i alla
fall är värre i Västtyskland, Frankrike,
Nederländerna och England än i Sverige.
Med andra ord — herr finansministern
menar på fullt allvar, att resultatet
av ett antal års socialdemokratisk regim
skulle kunna jämföras med det resultat
som uppkommer i länder som varit
utsatta för ett förödande världskrig.

Herr Sträng hade ett klipp ur Svenska
Dagbladet. Jag har också ett litet klipp,
herr Sträng. Det är bara den skillnaden
mellan herr Sträng och mig, att jag kan
citera mitt klipp utan att behöva göra
några reservationer.

Citatet lyder så här: »Det höga skattetrycket
uppammar ett skattetänkande,
som kan snedvrida löntagares eller företags
sunda ekonomiska handlande,
och det synes bli allt svårare att upprätthålla
en tillfredsställande deklarationsmoral.
Frågan är emellertid, om en skattesänkning
av den relativt ringa omfattning
som här förutsatts» — d. v. s. i regeringsförslaget
— »kan väntas avhjälpa
de påtalade nackdelarna med nuvarande
höga skattetryck i någon nämnvärd
grad. Skattesänkningen kan möjligen
av därav berörda skattskyldiga betraktas
som ett steg i rätt riktning, men
den kommer säkerligen ej att åstadkomma
någon genomgripande ändring vare
sig i fråga om skattetänkande eller deklarationsmoral.
» Det är Kooperativa
förbundet som anför detta.

Får man tro herr Sträng, så måtte det
knappast finnas någonting här i världen
som är farligare än ordentliga skattelättnader.
När man hör herr Sträng tala,
får man nästan en känsla av att detta
att låta människorna förfoga över mer
av sina arbetsförtjänster skulle vara nästan
lika ansvarslöst som att låta barn leka
med dynamit. Varför? Jo, helt enkelt
därför att finansministern tycks ha
för sig, att om vanligt folk får behålla
mer av sina pengar, så rusar de omedelbart
i väg och köper för hela slanten.

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17

195

Människor med vanliga inkomster kan
inte spara — det har varit regeringens
tes hela tiden, och den håller man''nu
fast vid. Nog är detta, herr talman, en
bra underlig filosofi. Höjda inkomster
för människorna antas i och för sig alltid
leda till ett ökat sparande — det har
vi läst i nationalbudgeten, så det måste
vi väl tro på — utom i ett enda fall: när
inkomsten ökas på grund av skattelättnader.

Jag kan bara säga herr finansministern,
att vi inte ser lika mörkt på saken.
Vi tror att sunt förnuft och handlag nied
pengar är minst lika ofta förekommande
bland medborgarna som hos överheten,
bland statsråd och riksdagsmän.
Dessutom, och det är avgörande i hela
denna diskussion fastän herr Sträng försökte
cirkla förbi det genom sitt resonemang
om oppositionspartiernas tidigare
diskussioner: kan det vara farligare
att människorna ger ut pengarna
än att staten gör det? Det är ju detta som
hela diskussionen rör, eftersom högerpartiets
förslag till generell sänkning av
den statliga inkomstskatten kommer att
motsvaras av förslag till minskade statsutgifter.

Det måtte vara på det sättet, att om
herr Sträng ger ut 100 kronor, så är det
nödvändigt för samhällsekonomien, men
om jag eller någon annan ger ut 100 kronor,
så är det livsfarligt. Och detta tycks
bero på att herr Sträng och regeringen
anser sig ha något slags monopol på att
bättre än vi andra bedöma framtiden.
Jag förmodar att man blir sådan, när
man suttit alltför länge vid makten.

Herr talman! Jag skall sluta med att
helt kort beröra herr Strängs version av
vårt i och för sig mycket trevliga mellanhavande
vid diskussionen i Hälsingborg.

Nej, herr Slräng, Er liistorieåtergivning
var inte rikligt korrekt. Varför
var jag för min del i unga dar socialist?
Jo, det var därför att jag hade en stark
känsla av all den dåvarande överheten
hyste en mycket utpräglad misstro mot

Sänkning av den statliga inkomstskatten

enskilda människors förmåga att ta vara
på sina intressen i olika sammanhang,
både politiskt och ekonomiskt. Men det
tycks, herr talman, vara på det sättet
att överheten, när den har suttit litet
för länge på taburetterna, alltid tror att
det ligger något farligt och äventyrligt
i en politik, som satsar på förtroende
och tillit till människorna. Skillnaden
nu är bara den, att dagens överhet i det
hänseendet tycks vara sjudubbelt värre
än den gamla överheten.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Bara en kort replik!

Det sista citatet som herr Hjalmarson
läste upp skulle jag rekommendera honom
att översätta till engelska och skicka
till den konservative finansministern
i England, som ju inte gör »tvärtom»
utan fortsätter att dra åt den finanspolitiska
skruven i god Butlerstil för att bemästra
inflationstendenserna. Jag ger
honom min honnör för det, men hans
politik rimmar fasligt illa med vad herr
Hjalmarson gör sig till tolk för i oppositionsställning.

Studerar man det ekonomiska skeendet
i Australien, där det också sitter en
borgerlig finansminister, finner man att
situationen är exakt densamma. England
och Australien är ju ett par länder,
som arbetar med en samhällsekonomi
ganska likartad vår.

Men det var egentligen inte för att säga
detta som jag begärde denna replik,
utan det var därför att herr Hjalmarson
kom tillbaka till sin synpunkt, att jag
tror att om staten får spara och sparandet
sker i riksbanken, så är det bra, men
att jag inte tror att de svenska medborgarna
kan göra någon nämnvärd sparprestation.
Herr Hjalmarson! Det beror
alldeles på lnir man presenterar clt skattesänkningsförslag.
Lägger man i likhet
med herr Hjalmarson kraftiga skattesänkningar
uppe i toppen, där behoven
är tillfredsställda och konsumtionen

Onsdagen den 9 maj 1950 em.

196 Nr 17

Sänkning av den statliga inkomstskatten

egentligen inte kan ökas, så skall jag inte
förneka, att de som då får glädje av skattesänkningen
har möjligheter att bära
sina slantar till banken — ja, det gör
man väl inte, utan man placerar dem
väl i aktier eller någonting sådant. Men
om man är inställd på — och det är ju
riksdagen och denna kammare i mycket
stor utsträckning -— att en skattesänkning
skall vara socialt betonad och läggas
i botten, där vi har de stora folkgrupperna
med ännu otillfredsställda
konsumtionsbehov, så är situationen något
annorlunda. Om man vill vara ärlig
och uppriktig är det inte på det sättet
— och det tvekar jag inte att säga ifrån
i vilken församling som helst — att
6 000-, 8 000- och 10 000-kronorsfamiljen
bär den hundralapp de får i skattesänkning
till sparbanken eller postsparbanken.
Nej, de kan behöva köpa litet
kläder eller kanske t. o. m. bättra på sin
dagliga kosthållning, och det kan vara
oändligt mycket annat som pockar på
pengar. Allt beror på hur man konstruerar
skattesänkningen. Konstruerar man
den som herr Hjalmarson finns det skäl
för herr Hjalmarsons argument, men
konstruerar man den som riksdagsmajoriteten
vill göra, håller inte herr Hjalmarsons
argument.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Tror verkligen finansministern
att de miljontals människor
som är insättare i sparbankerna och i
försäkringsföretagen representerar de
rika i samhället? Det är ju precis tvärtom.
Jag har för ögonblicket inga siffror
tillgängliga, men vi vet alla, att det stora
enskilda sparandet här i landet kommer
från de breda lagren. Vi har i dag över
2 miljoner människor i inkomstskikten
mellan 10 000 och 30 000 kronor. De har
precis samma rätt som alla andra att
kräva skattelättnader. Det går på grund
av skatteskalans konstruktion inte att
vid en sänkning av skatten för dessa
inkomstgrupper undantaga inkomstta -

garna med över 30 000 kronor från en
sänkning — om man så ville. Skall då
dessa 2 miljoner människor i mellanskikten
behöva avstå från en rejäl skattesänkning
för att man skall hindra ett
fåtal i toppen att få en skattelättnad?
En sådan politik tänker i alla fall aldrig
vi slå in på.

Så till sist några ord om den engelska
budgeten. MacMillan’s strävan är att
hålla ett budgetöverskott i avvaktan på
att hans sparstimulerande åtgärder skall
slå igenom i ett ytterligare ökat enskilt
sparande. I nya statsutgifter föreslås 20
miljoner pund till sparstimulans och 5
miljoner pund till barnbidrag. MacMillan
minskar statsutgifterna med 12 miljoner
pund genom att sänka subventionerna
och utfäster sig att på övriga allmänna
utgifter spara 100 miljoner pund.
Tobaksskatten höjs med 27 miljoner
pund och bolagsskatten med 30 miljoner
pund eller 8 procent — mot 25 procent
här i Sverige. Vad var då, herr talman,
socialdemokraternas konkreta alternativ
i England till MacMillan’s budget?
Jo, det var befrielse för pensionärer
från tobaksskatt!

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är ju sent på natten
och jag hade faktiskt tänkt att bespara
kammaren att ta upp mer av tiden i
dag, eftersom vi skall ha en stor ekonomisk
debatt om ett par veckor. Men
det vore kanske oartigt av mig i alla
fall, om jag inte framförde ett tack till
finansministern för att han är så älskvärd,
att han återigen föredrar mina anföranden
här i kammaren. Det är minsann
inte vanligt att finansministern ger
mig en sådan komplimang.

Herr Sträng undrade emellertid varför
jag inte upprepade det där talet i
dag. Ja, han har ju själv givit svaret.
Inte behöver man upprepa ett tal, som
gjort ett sådant intryck som mitt har
gjort på herr Sträng. Jag har bara att
uttala min stora glädje över detta. Fi -

Onsdagen den 9 maj 195C em.

nansministern lyssnar ibland tydligen
mer än vad jag trodde på vad jag har
att anföra. Jag beklagar att hans förmåga
att läsa innantill inte är oklanderlig
— han bättrade på en smula på något
ställe; herr Sträng föredrar inte
mina anföranden lika bra som statssekreterarpromemorior,
och det kan jag
inte heller begära.

Jag vill som sagt tacka herr Sträng
för denna vänlighet och hoppas, att han
kommer att fästa lika stor uppmärksamhet
vid vad jag har att säga i den stora
ekonomiska debatten om ett par veckor.
På gjensyn, herr statsråd!

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Nej, det kanske inte är vanligt att jag
citerar herr Ohlin, men förklaringen
till att jag gör det nu kan ju vara den,
att jag tyckte anförandet var värt att
citera. Det kanske är så enkelt. För övrigt
höll väl inte herr Ohlin detta sitt
tal för att göra intryck på mig. Var det
inte för att göra intryck på herr Hjalmar
son?

(Herr Ohlin: Bägge delarna!)

Eftersom det normalt inte gärna går
att komma över från en sådan hög temperatur
till den lugna och stillsamma
samvaro som herrarna demonstrerat här
i dag, är det väl rätt naturligt att man
frågar: Vad har hänt under mellantiden? Jag

vill till herr Hjalmarson vidare
säga — jag ber om ursäkt att denna
debatt håller på att bli rätt lång, vi skall
ju ha en ny debatt om ett par veckor —■
att skattepolitiken får ju ses som den
integrerande del av den ekonomiska politiken
i stort, som den onekligen är,
och även ses i samband med konjunkturpolitiken
m. m. Ingen kan väl bestrida,
att en skattesänkning enligt herr
Hjalmarsons förslag medför en påspädning
på konsumtionen. Gör man den
socialt betonad blir det en ännu starkare
påspiidning på konsumtionen.

Nr 17 197

Sänkning av den statliga inkomstskatten

När jag försöker följa den allmänna
ekonomiska debatten här i landet, när
jag avlyssnar vad Industriförbundet säger
på sina stämmor och sammanträden,
avlyssnar föredrag av en von Sydow
eller andra prominenta figurer
inom svenskt näringsliv, när jag tar
emot besök av deputationer av industrimän,
så har jag hela tiden haft en mycket
bestämd känsla av att deras allmänna
uppfattning mycket skiljer sig från
den politik, som herr Hjalmarson gör
sig till tolk för här i riksdagen. Bevillningsutskottet
har mottagit en promemoria
såsom ett resultat av den industrikonferens,
som hållits här i Stockholm
för ett par veckor sedan, där man särskilt
slår fast hur nödvändigt det är att
om möjligt schacka konsumtionen till
favör för de produktiva investeringar,
som vi måste göra för framtiden.

Detta rimmar inte med herr Hjalmarsons
politiska uppläggning av skattefrågorna.
Men för all del, man behöver
ju inte tala om sitt hjärtas innersta
mening när man uppträder här i riksdagen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
som motionär när det gäller beskattningen
av ensamstående med barn. Jag
skall inskränka mig till att endast ett
par minuter beröra denna detalj av det
stora komplex av skattefrågor vi nu behandlar.

Det finns i vårt land inemot 90 000
familjer med barn under 16 år, där den
ena av föräldrarna saknas. Dessa ofullsländiga
familjer blir beskattade efter
hårdare principer än de fullständiga.
Vid den kommunala beskattningen gäller
samma villkor som för ensamstående
ogifta personer. Vid den statliga beskattningen
beskattas de efter samma
skala som ensamstående personer, under
det alt ortsavdraget visserligen är
större men inte på långt när så stort
som för en fullständig familj. Endast

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

198 Nr 17

Sänkning av den statliga inkomstskatten

om man har husföreståndarinna anställd,
blir skatten densamma för båda
familjetyperna. Nog måste detta framstå
såsom onödigt hårt. Om t. ex. mannen
dör medan barnen ännu är små, så ökas
sannerligen inte familjens skattekraft
därigenom. Tvärtom, den minskar avsevärt.
Änkan måste söka sig ut på arbetsmarknaden
och har ofta inte någon
möjlighet att anställa någon husföreståndarinna.
Men utgifter får hon ändå
för barnen. Hon måste ordna med daghem
eller med inackordering eller städhjälp
etc.

I denna svåra situation får hon alltså
betala skatt efter strängare regler än
som gäller för en fullständig familj.
Man behöver inte ha mycket hjärta i
kroppen för att förstå, att detta omedelbart
bör ändras. Det finns säkerligen
inte någon som kan tycka att det är
rättvist — som också framhålles i en
motion av fru Nancy Eriksson — att
ensamstående med barn kan få betala
mer i skatt än vad två barnlösa makar
får göra vid samma inkomst.

Vi har i vår motion framhållit, att
likställighet mellan ofullständiga och
fullständiga familjer i skattehänseende
bör gälla i fråga om såväl den statliga
som den kommunala beskattningen.

Vi har också i vår motion pekat på
ett annat problem. Det förhåller sig så,
att förmånerna av en generösare skatteskala
för ensamstående person med
barn skulle upphöra när barnet fyller
16 år, såvida inte ytterligare ändring göres
i bestämmelserna. I många fall blir
dock kostnaderna för barnet, när det
kommit över 16 års ålder, inte mindre
utan större än tidigare, om barnet fortfarande
måste gå i skola. Vi har därför
ansett, att likställigheten i beskattningshänseende
borde kunna sträckas
ut för ensamstående person, som har
hemmavarande barn, tills detta uppnått
18 år. Nu har det emellertid framhållits,
att denna sak kanske bör tas upp i ett
större sammanhang, eftersom den också
rör övriga barnfamiljer. Vi får väl

fördenskull från motionärernas sida
nöja oss med det uttalande, som gjorts
i reservationen i detta avseende.

Skattelättnaden i övrigt för ensamstående
med barn skulle innebära, beräknar
man, ungefär 6 miljoner kronor
i inkomstminskning för staten och 4
miljoner kronor för kommunerna. Det
kan synas vara höga belopp, men vi
anser det vara av sådan vikt att på
denna punkt få rättvisa vid beskattningen,
att man omedelbart och utan
att avvakta vidare utredningar bör fatta
ett beslut i frågan.

De yrkanden i motionen, som jag
här redovisat, har upptagits i den reservation,
som avlämnats av folkpartirepresentanterna.
Jag ber därför till slut,
herr talman, att få förena mig med herr
Kristensson i Osby i det yrkande, som
han tidigare har ställt.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Såsom vi har påpekat i
vår motion, har regeringen visat en god
vilja med sitt förslag. Vi har också uttryckt
den meningen, att själva den utformning
av skattesänkningen, som regeringen
förordat, i princip är riktig.
Naturligtvis har vi också med tillfredsställelse
registrerat löftet om en kommande
sänkning av den kommunala beskattningen
för lägre inkomsttagare genom
höjning av ortsavdragen.

Trots detta hade det enligt vår mening
varit bättre, om regeringen valt
linjen att genomföra ytterligare höjning
av ortsavdragen. Hur sympatiskt det än
kan se ut att små inkomsttagare får upp
till 16,9 procents skattelindring, medan
riktigt stora inkomsttagare får »bara»

1 procent, blir i alla fall resultatet, att
den som har 5 000 kronors inkomst får
12 kronor i skattelättnad, medan den
som har 200 000 kronors inkomst får

2 000 kronor.

Det är inte heller oriktigt, att man
just tar siffran 5 000 som jämförelseobjekt,
eftersom nära 1 miljon skatte -

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17 199

betalare eller inemot en tredjedel av
inkomsttagarna har 5 000 kronor som
maximal inkomst. En höjning av ortsavdragen
med 1 000 kronor hade kostat
obetydligt mer än regeringens förslag,
sammanlagt omkring 400 miljoner kronor,
men detta hade betytt verkliga
skattelättnader för de små inkomsttagarna.
För gift skattskyldig i ortsgrupp
3, som förtjänar 5 000 kronor om året,
hade skattelättnaden blivit 69,5 procent
mot nu föreslagna 16,6 procent och för
den, som har 8 000 kronors inkomst,
hade den blivit 30 procent i stället för
16,7 9o. Även för en person med 10 000
kronors inkomst hade skattesänkningen
blivit större än den nu blir. Däremot
hade ju inkomster på 200 000 kronor
inte fått en skattelättnad på 2 000 kronor,
som regering och utskott föreslår.

Ingen behöver i dag argumentera för
skattelättnader, eftersom alla är överens
om ätt sådana är nödvändiga. Med hänsyn
till prisstegringarna behöver en
tvåbarnsfamilj nu 12 000 kronor för att
klara enbart konsumtionsutgifterna, men
denna familj måste enligt en utredning,
som verkställdes år 1952, begränsa bostadsanspråken
plus värme och lyse till
1 500 kronor om året. Detta visar enligt
vår åsikt, att ett skattefritt existensminimum
för en gift skattebetalare om
100 kronor i veckan inte är ett orimligt
krav.

Om man bara eftersträvar en återgång
till 1947 års relation mellan inkomst
och skatt, måste man ändå i vissa
fall höja ortsavdraget över denna
gräns. Det räcker att säga, att för inkomsttagare,
som fått sin penninglön
höjd lika mycket som priserna ökat, eller
med 40 procent sedan år 1947, den
relativa skattebelastningen är 33 procent
högre vid 5 000 kronors årsinkomst
och 25,6 procent högre vid 7 000 kronors
årsinkomst. Denna väldiga relativa
och även absoluta ökning av beskattningen
har skett, medan de verkligt
stora inkomsterna fått en skattelättnad
på 2,1 procent.

Sänkning av den statliga inkomstskatten

Vi anser därför, att riksdagen och regeringen
måste sikta till en verklig höjning
av ortsavdragen vid all beskattning,
och vi föreslår i vår motion att
riksdagen måtte, samtidigt som utskottets
förslag godtages, uttala sig för att
den sittande kommunala skatteutredningen
skall arbeta med utgångspunkt
från att skattesystemet får en sådan utformning.

Detta kostar naturligtvis pengar —
utskottet har nämnt siffran 600 miljoner
kronor när det gäller enbart statsskatten.
Det är emellertid självklart, att
reformer av detta slag inte kan genomföras
utan att man åstadkommer motsvarande
besparingar. Regeringen beräknar
den direkta statsskatten för
nästa år till 3,8 miljarder kronor. Om
försvaret erhåller drygt 2,2 miljarder,
vilket tycks vara regeringens linje, betyder
detta att försvaret tar i anspråk
nära % av statens direkta skatteinkomster.
Hela frågan om ytterligare
skattelättnader har alltså ett mycket
nära samband med frågan om försvarsbudgetens
storlek.

Vi har som sagt inte velat ändra
grundlinjen i regeringens förslag, trots
att det funnits goda skäl därför. Vi
har velat solidarisera oss med regeringen,
med tanke på det goda uppsåt
regeringen ändå här visat och dess löfte
om en kommunal skattelättnad och samtidiga
sociala reformer. Därför har vi
inte velat aktualisera vissa rättvisekrav
som framförts från andra håll.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets utlåtande
under A och till motion 1:536 när det
gäller utskottets hemställan under B.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! På grund av den sena
timmen kan jag i stort sett inskränka
mig till att instämma i vad herr Kristensson
i Osby och herr Gustafson i
Göteborg här anfört, speciellt då det
gäller en förhöjning av förvärvsavdra -

200

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Sänkning av den statliga inkomstskatten

get för gift kvinna med yrkesarbete och
skattelättnader för ensamstående personer.
Det vore mycket att säga i dessa
frågor, som är utomordentligt viktiga
frågor, ty det gäller bär familjen, men
jag skall nu endast något beröra behovet
av ett förhöjt förvärvsavdrag för
gift kvinna.

En ändring av sambeskattningens
verkningar för de familjer, där båda makarna
är förvärvsarbetande, är nödvändig,
om samhället skall kunna utnyttja
all den yrkeskunnighet som finns hos
landets kvinnor. Som det nu är, behövs
det bara att makarna har en sammanlagd
inkomst på 20 000 kronor, alltså
två låga tjänstemannalöner, för att familjens
inkomst av den kvinnliga partens
yrkesarbete skall bli praktiskt taget
plus minus noll. Om man över huvud
taget värdesätter kvinnans arbete
i hemmet och räknar med kostnader
för hemhjälp, blir utgifterna så stora,
att familjen inte får någon nämnvärd
inkomst av hustruns förvärvsarbete, ty
meningen är väl inte att dessa kvinnor
i all framtid skall fortsätta med sitt
dubbelarbete?

Om inte beskattningsförhållandena
ändras, kommer kvinnorna att i allt
större utsträckning stanna hemma, till
obotlig skada för arbetet inom undervisning,
socialvård, hälsovård, sjukvård
m. m. Jag skulle vilja se den utredning,
som kan bevisa att vi skulle komma att
förlora på t. ex. en höjning av förvärvsavdraget
för gift kvinna. Den omständigheten,
att många gifta kvinnor för
närvarande endast sporadiskt har yrkesarbete,
gör sådana beräkningar mycket
besvärliga, för att inte säga omöjliga.
För min del tror jag att det snarast
kommer att bli en ökning av statens
skatteinkomster, om man höjer
förvärvsavdraget, ty då kommer flera
kvinnor att söka sig ut på arbetsmarknaden.

Den reservation nr II, som är fogad
till utskottets utlåtande, innebär endast
en provisorisk lösning av denna fråga,

men det är dock alltid en början som
göres. .lag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till denna reservation.

Häri instämde fröken Elmén (fp),
fröken Ager (fp) och fru Sjöstrand
(fp).

Herr JANSSON i Aspeboda (bf):

Herr talman! Den skattesänkning,
som av regeringen här föreslagits, har
oppositionen ansett vara i lägsta laget,
och man har redan i början av denna
debatt sagt att bondeförbundet och socialdemokraterna
fört en mycket utpräglad
högskattepolitik. Jag tror att
man bör närmare undersöka, hur det
svenska skattesystemet är utformat, innan
man fäller ett sådant omdöme om
den förda politiken. Av den redogörelse
för beskattningen i en rad olika länder,
som finansministern för en stund
sedan har lämnat, framgår att Sverige
visserligen står högst på listan när det
gäller den direkta beskattningen, men
när det gäller bolagsskatter, socialförsäkringsavgifter
och indirekta skatter
ligger vi nästan i botten. Det betyder
att det svenska folket betalar sin skatt
öppet och synligt, under det att många
länder betalar en stor del av sina skatter
genom tullar och på annat sätt. Detta
gör att man kan få en lägre direkt
beskattning, vilket folk i allmänhet synes
bättre tolerera. Emellertid torde det
skattesänkningsförslag, som nu ligger
på riksdagens bord och som väl inom
kort kommer att antas, kunna anses
vara av för liten omfattning. Vi bör
dock komma ihåg, att vi står inför synnerligen
stora och kostnadskrävande
reformer som vi hoppas skall komma
på riksdagens bord nästa år. Det är
kommunalskattereformen och barnbidragen
eller, som det här har talats
om, barnortsavdrag, vilka jag strax
skall återkomma till.

Beträffande den kommunala beskattningen
har jag här tidigare redovisat
hur det håller på att gå. Vi håller på

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

att få alltför höga kommunalskatter.
Som ett exempel på den saken har jag
nämnt, att vi i ett särskilt fall — det
gäller ett större sjukhus — år 1939 erhöll
ett statsbidrag på 145 000 kronor
och betalade 180 000 kronor genom
kommunalskatter. År 1954 fick vi från
staten 109 000 kronor men fick själva
betala 1 085 000 kronor. Att märka är
att vi år 1939 hade flera patienter på
sjukhuset än vi hade 1954. År 1954 fick
vi 10 procent av kostnaderna från staten
och fick betala upp till 90 procent
från kommunen, under det att motsvarande
procentsiffror 1939 var ungefär
45 respektive 55.

Det talas här om att man skall återinföra
barnavdragen, men jag betraktar
detta förslag som en baklängesreform.
För både folkpartiets och högerns egen
skull hoppas jag att de snarast försöker
komma ur den villfarelsen, att vi
skall lansera barnavdragen på det sätt
som här är tänkt. När vi tog barnbidragen
1947 och kom bort från barnavdragen,
så drogs i många hem en lättnadens
suck. Det var nämligen så många, som
inte kunde tillgodogöra sig de ortsavdrag
som man då enligt lag hade rätt
till. Det förefaller mig därför rätt egendomligt
att man kan skriva som man
gjort på s. 14 i herr Hjalmarsons motion.
Man säger, att medianinkomsten sedan
år 1947 i stort sett har fördubblats,
och i nuvarande läge skulle det endast
undantagsvis behöva inträffa att en
barnfamilj inte kan utnyttja hela sitt
ortsavdrag. Om man ser efter finner
man emellertid, att vi enligt sista statistiska
årsboken har 151 500 människor
som inte har högre inkomster än mellan
4 000 och 5 000 kronor. Går jag upp
till nästa grupp, som har 4 500 till 5 000
kronor, finner jag här 146 750 människor.
Mellan 5 000 och 6 000 kronors inkomst
har vi 301 000. Antalet personer
som har mellan 6 000 och 7 000 kronor
är 321 850. Sammanlagt gör detta i inkomstgruppen
4 000 till 7 000 kronor
921 100 personer. Nog förefaller det

Nr 17 201

Sänkning av den statliga inkomstskatten

mig märkvärdigt att man kan skriva så
som jag nyss citerade, att det endast
skulle vara undantagsfall. Nu har jag
tyvärr inga siffror på hur många barnfamiljer
det finns som har en inkomst
mellan 4 000 och 7 000 kronor. En lätt
räkneoperation säger oss emellertid,
att om en trebarnsfamilj har en årsinkomst
på 7 000 kronor, så har den inga
möjligheter att utnyttja ett barnavdrag
för det tredje barnet. Om jag bor i dyrort
5 har jag där 4 000 kronor i ortsavdrag
för mig och min hustru. Skulle
jag få 1 000 kronor i avdrag för varje
barn, som förslaget går ut på, så finns
det inte utrymme för båda dessa avdrag
och för allmänna avdrag samt avdrag
för kommunalskatten. Redan detta säger
mig, att det måste finnas en mycket
stor grupp som inte kan utnyttja ett
barnavdrag.

Jag förstår inte heller varför man på
ett annat ställe i reservationen kan skriva,
att man skall kunna få en skattelättnad
som står i proportion till inkomsten.
Det får man, men är det rättvist?
I den utredning som började 1943 och
arbetade tills vi tog förslaget visas det
upp exempel på att den ene kunde få
över 20 gånger så stor skattelättnad
som den andre. Om man vill införa en
sådan tingens ordning en gång till, då
förstår jag inte hur man har sett på
dessa saker. Jag tror inte att det kommer
att gå vare sig med bondeförbundets
eller med socialdemokraternas
hjälp att reformera på detta sätt — reformera
baklänges.

Jag har här i min hand en promemoria,
som visar högerns förslag till
prutningar. Man blir nog en smula
konfunderad när man läser rubrikerna
på alla dessa sänkningsförslag. Om det
inte vore så sent skulle jag presentera
hela katekesen för kammaren. Med hänsyn
till den sena timmen har jag emellertid
beslutat mig för att inte göra
detta. Vad som än kommer att ske är
det dock självklart, att vi nu väntar på
att få en ordentlig utredning betriiffan -

202 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Sänkning av den statliga inkomstskatten

de bidragen till barnfamiljerna. Yi
väntar också på att få en utredning om
den kommunala beskattningen, ty om
vi sänker de statliga inkomsterna så
mycket, att vi inte kan räkna med stöd
från staten till kommunerna, då är vi
på väg mot en skattehöjning. Vad hjälper
det mig, om jag får en hundralapp
i skattesänkning i min statliga inkomstskatt,
om det är fara för att en övervältring
undan för undan sker på kommunerna,
som jag nyss exemplifierade
med sjukhuset? Likadant håller det på
att gå på en rad områden. Jag kan nämna
skolfrukosten, som landskommunerna
i dag får betala 63 miljoner kronor
för, medan staten slipper undan
med 23 miljoner. Jag hänvisar till utredningen
Samhället och barnfamiljerna
beträffande siffrorna. Jag skulle här
kunna anföra en rad fall, där det går till
på samma sätt. Det skulle vara föga
glädje att följa vare sig folkpartiets eller
högerns rekommendation att ta ett
för stort steg på skattesänkningarnas
väg i dag, när vi vet vad som möter.
Vi hoppas den dag skall komma, när vi
skall kunna få en real skattesänkning
och det kommer att visa sig när vi får
slutskattesedeln i vår hand, att slutsumman
inte är högre efter, än den var
före skattesänkningsbeslutet. Kan vi inte
ordna det på det sättet, är det föga
bevänt med vår strävan efter en skattesänkning.

Högerns linje förvånar den som för
ett år sedan hört herr Hjalmarson från
denna talarstol säga, att han och hans
parti inte vill pruta på försvaret, inte
vill pruta på folkpensionerna och inte
vill pruta på barnbidragen. Folkpensionerna
tar i dag enligt budgetförslaget
1 600 miljoner kronor. Försvarskostnaderna
vill jag minnas går på 2 070 miljoner
kronor. Barnbidragen är upptagna
om jag minns rätt till 527 miljoner
kronor. Detta gör att vi har förbrukat
bra mycket över 4 miljarder av de
6 som är upptagna i budgeten. Sedan
kommer man och vill öka anslagen på

alla småposter. Jag har lyssnat i dag
till hur man på var och varannan punkt
har krävt 40 000 eller 50 000 kronor till.
Vem är det som i dag har hållit igen?
Det är bondeförbundet och socialdemokraterna.
Vi kanske skall låta ord och
handling följas åt litet mera än vad
som sker.

Jag tillbakavisar bestämt, att den politik
som har förts sedan 1947 har inneburit,
att vi tagit ut mera pengar än
som varit behövligt. Jag ber herr Hjalmarson
i dag liksom jag gjorde för två
år sedan, att han och hans partikamrater,
när de håller föredrag för människor
som inte har någon aning om hur
skatteförfattningarna är sammansatta,
redovisar inte bara vilka skatter som
människor måste betala utan också vilka
sociala förmåner samhället bjuder
inte minst barnfamiljerna.

Med det sagda får det vara nog, och
jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag har tillsammans
med några andra väckt ett par motioner
till årets riksdag som gäller skatterna.
Fastän det är sent vill jag påmina om
att jag har varit med om dem. Den ena
motionen kräver restitution av skatten
med 60 kronor per barn. Den motionen
är avstyrkt och jag skall inte yrka på
att den skall bifallas och inte heller argumentera
för den. Men jag tycker nog
att utskottet har uttalat sig väl kategoriskt
om en beskattning, som är anpassad
efter familjens storlek. Problemet
är väl inte löst för alla tider, även
om man i år i första hand siktar på att
höja barnbidragen. Jag har inte uppfattat
det så, att inte frågan om ytterligare
stöd för barnfamiljerna skulle kunna tas
upp. Som jag och några andra i denna
motion pekar på skulle en sådan differentiering
efter familjens storlek just
i den kommunala beskattningen kunna
bli ett stöd utan de olägenheter, som
annars är förenade med barnbidraget.

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17 203

Den andra motionen gäller en sak som
påtalats här tidigare, nämligen att ortsavdragen
för ensamstående med barn
bör bli lika stort som ortsavdragen för
äkta makar, även om hon eller han inte
har husföreståndarinna. Utskottet hänvisar
till den pågående utredning, som
syftar till att höja de kommunala ortsavdragen
upp till samma nivå som de
statliga, enligt vad som står i utlåtandet.
Det är naturligtvis viktigt att höja de
kommunala ortsavdragen, men vid en
sådan höjning bibehålls ju denna olikhet
mellan ensamstående och makar. I
remissvaren angående familjeutredningen
finns bara en mening om denna sak,
nämligen att denna olikhet inte kan
försvaras. Därför är det väl inte omöjligt
att ta upp saken nu utan långa utredningar.

Utskottet avstyrker motionen under
hänvisning till att en särskild beredning
nu arbetar inom socialdepartementet
med familjepolitiska åtgärder och
till att den utredningen säkert skall tänka
på de ofullständiga familjerna. Men
samtidigt säger man, att denna beredning
absolut inte skall syssla med skattefrågor.
Då tycker jag att man har rätt
att påstå, att utskottet helt enkelt inte
har sakbehandlat denna fråga utan bara
har pratat litet kring det hela. Eftersom
man inte anför några sakliga argument
mot motionens synpunkter,
kvarstår väl faktum, att detta är en uppenbar
skatteorättvisa, som utan utredningar
och utan att återverka på andra
skattefrågor skulle kunna lösas direkt
genom ett beslut i enlighet med motionen.
Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till motionen nr 28 i denna kammare.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten A), nämligen dels på
bifall till utskottets berörda hemställan
dels ock på bifall till punkten A) i den
av herrar Hagberg och Nilsson i Svalöv
avgivna reservationen; och fann herr

Sänkning av den statliga inkomstskatten

talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 40,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
punkten A) i den av herrar Hagberg
och Nilsson i Svalöv avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Nilsson i
Svalöv begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 141
ja och 28 nej, varjämte en av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten A).

I avseende å punkterna B) 1) och B)
2) gav herr talmannen propositioner
på 1: o) bifall till utskottets hemställan;
2: o) bifall till punkten B) 1. a) i den
av herr Kristensson i Osby m. fl. avgivna
reservationen; samt 3: o) bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som följde av bifall till motionen
11:28; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Kristensson
i Osby begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2: o) angivna
propositionen följande voterings -

204 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Sänkning av den statliga inkomstskatten

proposition efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
B) 1) och B) 2) i utskottets betänkande
nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
punkten B) 1. a) i den av herr Kristensson
i Osby m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
103 ja och 41 nej, varjämte 28 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkterna B) 1) och
B) 2).

På framställd proposition biföll kammaren
härefter vad utskottet i punkterna
B) 3) och B) 4) hemställt.

Beträffande punkten B) 5) gav herr
talmannen först propositioner beträffande
frågan om återinförande av barnavdragen,
nämligen på 1: o) bifall till
utskottets hemställan; 2: o) bifall till
punkten B) 1. i den av herrar Hagberg
och Nilsson i Svalöv avgivna reservationen;
samt 3: o) bifall till punkten B)

l. b) i den av herr Kristensson i Osby

m. fl. avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herrar Nilsson i Svalöv och
Kristensson i Osby begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till

kontraproposition antagits den under
2: o) angivna propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) 5) i utskottets betänkande nr
40, såvitt angår återinförande av barnavdragen
vid beskattningen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
punkten B) 1. i den av herrar Hagberg
och Nilsson i Svalöv avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
110 ja och 54 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Såvitt de i punkten behandlade motionerna
avsåge förbättring av förvärvsavdraget
för gift kvinna gav herr talmannen
härefter propositioner på 1: o)
bifall till utskottets hemställan; 2: o)
bifall till punkten B) 2. b) i den av
herrar Hagberg och Nilsson i Svalöv
avgivna reservationen; samt 3: o) bifall
till punkten B) 2. b) i den av herr
Kristensson i Osby m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Kristensson
i Osby begärde likväl votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 3: o) an -

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17 205

givna propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) 5) i utskottets betänkande nr 40,
såvitt angår förvärvsavdraget för gift
kvinna, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
punkten B) 2. b) i den av herr Kristensson
i Osby m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
108 ja och 63 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande del.

I avseende å punkterna B) 6) och
B) 7) gav herr talmannen propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o bifall till punkten B) 2. a) i den
av herrar Hagberg och Nilsson i Svalöv
avgivna reservationen; samt 3:o) bifall
till punkten B) 2. a) i den av herr Kristensson
i Obsy m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herrar Nilsson
i Svalöv och Kristensson i Osby
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog
de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann den

Sänkning av den statliga inkomstskatten

under 2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Kristensson
i Osby votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkterna B) 6) och B) 7) antager
den av herrar Hagberg och Nilsson i
Svalöv avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av herr Kristensson i Osby
in. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 120 ja och 37 nej, varjämte
16 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den av herrar Hagberg och Nilsson i
Svalöv avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
B) 6) och B) 7) i utskottets betänkande
nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

206 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Sänkning av den statliga inkomstskatten

Vinner Nej, har kammaren bifallit
punkten B) 2. a) i den av herrar Hagberg
och Nilsson i Svalöv avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nilsson i Svalöv
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 110 ja och 28
nej, varjämte 36 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkter.

Beträffande punkten B) 8), såvitt de
i punkten behandlade motionerna avsåge
indexreglering av ortsavdragen och
skatteskalornas skiktintervaller, gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till punkten B) 3) i de vid betänkandet
fogade båda reservationerna;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herrar Nilsson i Svalöv och
Kristensson i Osby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) 8) i utskottets betänkande nr
40, såvitt angår indexreglering av ortsavdragen
och skatteskalornas skiktintervaller,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
punkten B) 3) i de vid betänkandet
fogade båda reservationerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Nilsson i
Svalöv begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 109 ja
och 63 nej, varjämte en av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande del.

Såvitt de i punkten B) 8) behandlade
motionerna avsåge utformningen
av statsbidragen till kommunerna gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till punkten B) 4) i den av
herrar Hagberg och Nilsson i Svalöv
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

I avseende å punkten B) 9) gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till motionerna I: 536 och II: 681;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Slutligen gav herr talmannen i fråga
om punkten B) 10) propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till punkten B) 4) i den
av herr Kristensson i Osby m. fl. avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Kristensson i Osby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) 10) i utskottets betänkande nr
40, röstar

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17 207

Avgivande av en neutralitetsförklaring från Sveriges sida m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
punkten B) 4) i den av herr Kristensson
i Osby m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Kristensson
i Osby begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
109 ja och 63 nej, varjämte en av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkt.

§ 3

Avgivande av en neutralitetsförklaring
från Sveriges sida m. m.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckta motioner
om avgivande av en neutralitetsförklaring
från Sveriges sida m. m.

I en inom första kammaren av herrar
Öhman och Norling väckt motion, nr
402, ävensom i en likalydande inom
andra kammaren av herr Hagberg m. fl.
väckt motion, nr 476, hade föreslagits

dels att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa att en neutralitetsförsäkran
av följande innehåll avgåves: »Sverige

förklarar härmed sin ständiga
neutralitet, inom ramen för de
åtaganden landet iklätt sig genom medlemskapet
i Förenta Nationerna;

Sverige kommer att till det yttersta
försvara sin neutralitet och med insättandet
av hela sin försvarskraft göra
allt för att hindra varje försök till

kränkning av den territoriella integriteten; Sverige

förpliktar sig att i händelse
av krig iakttaga absolut opartiskhet och
strikt iakttaga vedertagna internationella
rättsnormer för neutrala stater;

Sverige kommer inte att ingå i militära
allianser och inte tillåta främmande
stater att upprätta militära stödjepunkter
på svenskt territorium»,

dels att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära att förhandlingar
upptoges med Sovjetunionen, Förenta
Staterna, England, Frankrike, Polen,
Tyska demokratiska republiken, Tyska
förbundsrepubliken, Norge, Danmark
och Finland om att de garanterade och
respekterade den svenska neutraliteten.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna i första kammaren
nr 402, av herrar Öhman och Norling,
och i andra kammaren nr 476, av
herr Hagberg m. fl.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! I syfte att vinna respekt
och garantier för Sveriges okränkbarhet
och öka möjligheterna att hålla vårt
land utanför framtida krig har den
kommunistiska riksdagsgruppen föreslagit
dels att riksdagen såsom Österrike
och Schweiz uttalar sig för en ständig
neutralitet inom ramen för åtagandena
gentemot Förenta Nationerna dels
också att förhandlingar upptas med de
ledande stormakternas regeringar jämte
samtliga grannländers regeringar
om att respektera och garantera denna
neutralitet.

Vi har den uppfattningen att en sådan
riksdagsdeklaration, som dessutom
innebär, att Sverige skall försvara sin
neutralitet mot varje kränkning av den
territoriella integriteten, står i god
överensstämmelse med grundprinciperna
för svensk utrikespolitik.

Vi hävdar vidare att den svenska lin -

208 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Avgivande av en neutralitetsförklaring från Sveriges sida m. m.

jen har som konsekvens, att Sverige i
händelse av krig iakttar opartiskhet och
vedertagna internationella rättsnormer
för neutrala stater. Denna politik innebär
vidare att Sverige skall avvisa alla
krav från främmande makter på att
upprätta militära stödjepunkter på
svenskt territorium.

Jag gör dessa påpekanden på grund
av utrikesutskottets egendomliga och
vilseledande karakteristik av huvudlinjen
i motionen. Jag gör det också för
att i klarhetens intresse definiera det
nya som utrikesutskottet med särskilt
eftertryck avvisar, nämligen en deklaration
till förmån för ständig neutralitet
såsom villkor för att erhålla bestämt
utpekade staters — alltså de fyra stormakternas
och Sveriges grannars — garanti
för beredskap att respektera denna
neutralitet.

Det framgår härav också, att vi utgår
från att den svenska neutralitetslinjen,
även om vårt förslag kunde genomföras,
har sin begränsning. Den begränsas för
det första av Sveriges medlemskap i
Förenta Nationerna och de förpliktelser
detta ålägger vårt land, varom vi alla
varit eniga. Den begränsas för det andra
av andra länders åtgärder mot oss. Det
innebär, att Sverige måste vara berett
att militärt försvara sin okränkbarhet,
eventuellt sin rätt att stå utanför krig.
Detta är självklart och det bestrides inte
av motionen och kan inte försvåras
utan snarare underlättas om motionens
syfte förverkligas.

Frågan om statliga garantier åt stater,
som vill stå utanför militära blockbildningar
och undgå risken att indras
i krig, har på sistone bringats till ny aktualitet
genom fredsfördraget med Österrike.
Ett villkor för detta var som
bekant, att Österrike utfäste sig att iaktta
ständig neutralitet, att försvara denna
och inte företa sig något, som kommer
i konflikt med neutralitetsdeklarationen.
De ledande stormakterna —
Sovjetunionen, Förenta staterna, England
och Frankrike — var i samband

därmed principiellt eniga om att respektera
och garantera denna Österrikes
ständiga neutralitet. Att detta hade en
väldig betydelse när det gällde att minska
spänningen och undanröja ett av de
svåraste tvisteämnena i den europeiska
efterkrigspolitiken står utom all diskussion.

Även Sverige har tillställts den österrikiska
neutralitetsdeklarationen, och
regeringen har med riksdagens gillande
understött densamma.

Saken är för övrigt även ur andra
synpunkter inte ny för vårt land. Bland
garanterna för Schweiz’ ständiga neutralitet
befinner sig också Sverige. Det
är en garanti som bestått — om jag inte
minns fel — i 140 år. Den har inte skadat
Sverige och inte heller känts stötande
för svensk rättsuppfattning. Att garantierna
från åtskilliga länder varit
till en väldig fördel för Schweiz är
historiskt bevisat.

Därför borde, tycker man, även de
svenska statsmakterna eftersträva en
utveckling av den utrikespolitiska huvudlinjen
så, att Sverige erhåller andra
makters understöd åt strävandena att
hålla sig utanför krigsblock och krig.
Tanken borde i denna osäkra värld med
allvar och sympati kunna prövas även
av Sveriges riksdag. Ty om vi är överens
om själva huvudsaken, att Sverige
skall hålla sig utanför stormaktsblock
och i händelse av krig ställa sig neutralt,
vilket är den tolkning vi givit de
officiella deklarationerna och anslutit
oss till, bör man sakligt kunna resonera
om frågor, som har samband därmed.

Liksom det behövs åtminstone två
parter för ett krig, har den neutrale
även en andra och ibland en tredje part
att göra med, när han försäker genomföra
sin fredliga linje. Detta belystes
med stor klarhet under andra världskriget,
när många stater, som ville stå
utanför, drogs in i kriget av en andra
part. Så var det då, och så kan det bli
även i framtiden.

Frågan står då: Skulle det med hän -

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17

209

Avgivande av en neutralitetsförklaring från Sveriges sida m. m.

syn till dessa erfarenheter försvåra för
Sverige att stå utanför nya krig, därest
en rad stater, av vilka åtskilliga riskerar
att bli indragna, förpliktar sig att
respektera och garantera den svenska
neutraliteten? Den frågan kan inte sakligt
besvaras med ett nej. Snarare säger
väl sunda förnuftet, att det vore en
oerhörd fördel för vårt land, om sådana
löften kunde erhållas.

Utrikesutskottet framhåller häremot,
att en sådan utveckling av Sveriges alliansfria
och neutrala linje inte är aktuell
med hänsyn till det internationella
nuläget. Men vilket parlament och
vilken regering i världen bestämmer
utrikespolitiken enbart med hänsyn till
situationen för dagen?

Hurudan är då den aktuella situationen?
Flertalet i denna riksdag har
med glädje hälsat varje tecken på internationell
avspänning. För vår del
anser vi att situationen utvecklats så
gynnsamt att under vissa betingelser
kan krigets hemska spöke förjagas,
kanske för så lång tid, som vi tror oss
kunna med vårt förstånd tränga in i
framtidens dunkel. Vi tror alltså inte
på ett överhängande krigshot.

Men det finns inte bara hoppingivande
företeelser. Det finns också sådana
trista fakta som att upprustningen
för att inte säga kapprustningen
fortsätter, att experimenten med nya
vapen, som kan föröda hela länder och
folk, fortsätter, att starka krafter i
vissa länder förbereder nya krig. Vi
kan inte heller blunda för innebörden
i att samma krafter, som utlöst två
världskrig i detta århundrade, åter
kommit till makten i Västtyskland och
att de inom kort tid kommer att ha
väldiga stridskrafter och de mest förgörande
vapen till sitt förfogande. Vi
kan inte bortse från att Danmarks och
Norges anslutning till Atlantpakten försämrat
Sveriges strategiska läge i jämförelse
med situationen före de båda
världskrigen. Vi har alltså all grund för
att se om vårt hus.

Utrikesutskottet försöker uttolka vårt
förslag så, att vi avser »en omläggning
av nu tillämpade grundprinciper för
svensk utrikespolitik». Denna beskrivning
är så avsiktligt tillspetsad, att
den kan ha utförts av både utskottets
ordförande, f. d. utrikesminister Sandler,
och högerledaren Hjalmarson
själv. Den ställer tillämpade grundprinciper
för svensk utrikespolitik i
en tvetydig dager och utgår från att
det kan uppstå krig, i vilka Sverige
frivilligt skulle spela en aktiv militär
roll. Vilket slags krig, som leker utskottet
i hågen, har det visligen avstått
från att bekantgöra. Troligen kan
man tolka tystnaden därvid som ett erkännande
av att förklaringar bara
kunde uppväcka misstankar och oro,
särskilt hos det svenska folket.

Jag vill rikta uppmärksamheten på
att utrikesutskottet inte en enda gång
använt uttrycket neutralitet och följaktligen
avstått från att karakterisera
den svenska linjen som en neutralitetslinje
med den begränsning, som medlemskapet
i Förenta Nationerna innebär.
Detta är märkligt och kan uppfattas
som ett indirekt avståndstagande
från regeringens tidigare neutralitetsdeklarationer.
Om det är avsett att utgöra
en sådan korrigering, blir det
klarare, vad utskottet velat framhålla
med påståendet, att vår motion åsyftar
»en omläggning av nu tillämpade
grundprinciper för svensk utrikespolitik».
Jag vill inte gratulera dem, som
skall försvara en sådan korrigering inför
det svenska folket, exempelvis i
höstens val.

Det är ingen hemlighet, att den
svenska alliansfria linjen till förmån
för neutraliteten inte varit välsedd i
vissa västliga kretsar. De har inte dolt,
att de betraktat denna linje som hinderlig
för realiserandet av de mest
storvulna strategiska äventyrsplanerna.
Men detta har i svensk riksdag inte
ansetts vara en belastning för neutralitetslinjen
utan tvärtom betraktats som

14 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 17

210 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Avgivande av en neutralitetsförklaring från Sveriges sida m. m.

ett ytterligare berättigande för densamma.

Som ett avgörande skäl mot vårt förslag
säger utrikesutskottet, att vi eftersträvar
»en permanent bindning av
svensk utrikespolitik för varje tänkbart
läge i en oförutserbar framtid och
därtill att ställa denna bindning under
garanti av ett antal främmande makter».

Vi vill gärna medge, att vi avser, att
Sverige alltid skall välja fredens väg,
aldrig kalkylera med möjligheten att
understödja någon part i ett eventuellt
framtida krig. Vi är också övertygade
om att så har det svenska folket uttolkat
de officiella deklarationerna, så
vill det ha sin framtid, och så tänker
flertalet även i denna riksdag. Därför
är irritationen för att inte säga något
ändå starkare om tonen i utskottets avstyrkande
utlåtande uppseendeväckande.

Utskottet säger att förslaget inte vore
ändamålsenligt i framtiden med hänsyn
till svenska intressen. Men vilka svenska
intressen skulle kunna skadas av att
Sverige alltid väljer fredens linje, alltid
avstår från att kalkylera med kriget
som medel för att betjäna svenska intressen?
Det är inte överdrivet logiskt
av utskottet att i ena ögonblicket försäkra,
att Sverige för framtiden bör vidhålla
som utrikespolitisk grundsats att
icke genom anslutning till något stormaktsblock
förminska möjligheten för
vårt land att hålla sig utanför nya krig
och i andra ögonblicket avvisa en motion
med motiveringen att den har detta
syfte. Men logik och politik har tydligen
inte för utskottet ansetts behöva korrespondera
i denna fråga.

När vi tänker oss en framtida bindning
vid freds- och neutralitetslinjen
av den svenska utrikespolitiken, försöker
vi också realistiskt bedöma, vilka
verkliga krigssituationer som kan uppstå.
Yi utgår då ifrån att småkrig, krig
mellan mindre eller halvstora stater, i
framtiden inte är möjliga eller i vart
fall lätt kan stoppas upp, därest För -

enta Nationerna fungerar och dess stadga
efterföljes. Om krig utbryter mellan
smärre stater och inte stoppas upp genom
Förenta Nationerna, så vore detta
liktydigt med att FN-stadgan inte tilllämpas.
Det skulle i sig själv kunna innebära
ett stormaktskrig eller i vart
fall, att vissa stormakter är så intresserade
i kraftmätningen, att FN-stadgan
på grund därav sättes ur funktion.

Vi anser att Sverige inte bör medverka
i vare sig sådana krig eller i öppna
stormaktskrig. Vi tror att det skulle
vara till nytta och motsvara det svenska
folkets uppfattningar om denna sak
eftertryckligt klargjordes.

Det är inte för att uttryck missnöje
med den nuvarande svenska utrikespolitiken
— som vi i de grundläggande
frågorna solidariserar oss med — som
vi väckt vårt förslag. Det riktar sig inte
mot svensk politik som sådan såsom vi
uppfattat densamma. Det är i stället för
att stärka denna politik, för att trygga
dess genomförande i onda och goda tider
som vi vill utveckla den. Vårt förslag
riktar sig inte mot något annat
land, men det kan, om det förverkligas,
varaktigt förbättra förbindelserna med
alla länder.

Sveriges riksdag behöver inte, som utrikesutskottet
tycks göra, skämmas för
neutralitetslinjen. Den syftar till fred,
och den minskar friktionsytorna mellan
stridiga intressen i den internationella
politiken. Den är inte illojal mot något
internationellt strävande att bevara freden
och civiliserade former för folkens
samlevnad, även om den ställer lojaliteten
mot det egna folket och dess intressen
i första ledet. Ja, man kan gå ett steg
längre och fastställa att neutralitetslinjen,
som vunnit allt flera och allt starkare
anhängare i olika delar av världen,
är en aktiv fredsfaktor i den ädla
strävan att bevara freden åt alla folk.

Därför bör man, herr talman, göra
vad som är möjligt för att popularisera
denna neutralitetslinje och för att säkra
dess framgång. I detta syfte har den

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17

211

Avgivande av en neutralitetsförklaring från Sveriges sida m. m.

kommunistiska motionen väckts, och i
samma syfte yrkar jag bifall till motion
nr 476 i denna kammare och följaktligen
avslag på utrikesutskottets utlåtande.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Utrikesutskottet skäms
inte för den politik som Sverige för,
utan vi har nu tvärtom understrukit, att
vi vill fasthålla vid den självvalda politik
som icke medger anslutning till
något av stormaktsblocken. Detta anser
vi vara erkänt, och det har erkänts också
av de resenärer från Sovjetunionen
som är här, att de respekterar Sveriges
utrikespolitik. Den utrikespolitik vi för
kan inte vara annat än neutral. Jag kan
inte förstå att detta är vansinnigt tillspetsat,
som herr Hagberg säger, och
att det ställer Sveriges neutralitet i tvetydig
dager.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan. En debatt här tycker
jag är alldeles onödig.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag kanske bör säga
några ord om denna motion och dess
innebörd.

Det är väl så att herr Hagberg inte
riktigt har uppmärksammat vad motionen
i själva verket innebär. Den innefattar
två moment. Det första är att
de svenska statsmakterna skall avge en
förklaring om sin föresats att föra neutralitetspolitik
och närmare definiera
denna i en deklaration. Det andra momentet
är att vi skall vända oss till en del
andra makter och be dem garantera vår
neutralitetspolitik, d. v. s. att de skall
beskydda oss för den händelse vi skulle
bli angripna från annat håll.

Vad först beträffar det skydd eller
den garanti som vi skulle begära från
andra, är det uppenbart att om vi på
det viset ställer oss under andra makters
beskydd, känner de sig också ha
fått en plattform att vaka över att vi

för en politik som de tycker svara mot
den deklaration som har avgivits. Med
andra ord vi inbjuder andra makter till
att bedöma, hur vi själva tillämpar vår
utrikespolitik.

Den frågan har varit före i den svenska
riksdagen redan i början på detta
sekel, då Sven Adolf Hedin väckte en
motion, ingalunda om en garanterad
neutralitet, utan om vad han kallade en
deklarerad neutralitet. Han framhöll
med all skärpa, att han inte ville vara
med om någon garanterad neutralitetspolitik
just emedan man därigenom ställer
sig under andra staters beskydd,
med de konsekvenser som därav följer.

Vad beträffar åter själva deklarationen
så måste man fråga, vilken extra
trygghet eller garanti den ger för att
denna politik skall föras, utöver den garanti
som ligger i att statsmakterna av
sig själva följer en viss politik. En deklaration
som är antagen av statsmakterna
kan ju när som helst upphävas,
och detsamma gäller en lag, om man
uttrycker neutralitetspolitiken i en lag
såsom har skett i Österrike. En sådan
lag kan ju återkallas av samma statsmakter
som har utfärdat den.

Som exempel kan jag nämna att Amerikas
förenta stater under mellankrigsåren
var inne på att reglera sin politik
i händelse av krig, och det utfärdades
mycket omfattande lagar om hur denna
neutralitetspolitik skulle se ut och om
vilka regler som skulle iakttas angående
neutralitet i olika hänseenden. När
kriget närmade sig och situationen blev
sådan, att dessa lagar inte passade för
den politik som Amerika då ville föra,
upphävdes de lagar varigenom Amerika
förut hade bundit sin egen handlingsfrihet.

Möjligen kan man säga att en sådan
deklaration skulle vara oskyldig, att
den inte skulle vara till skada, även
om ej den ej ger ökad garanti för en
viss politik. Men skall man definiera
vad neutralitet iir, så stöter man på
många svårigheter. Redan här i riks -

212 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Avgivande av en neutralitetsförklaring från Sveriges sida m. m.

dagen råder emellanåt olika uppfattningar
om hur neutralitetspolitiken bör
se ut i olika situationer.

I det kommunistiska förslaget ingår
att vi skall hänvisa till Förenta Nationerna
och göra förbehåll för de förpliktelser,
som medlemmar i FN har. Det
kan emellertid också råda delade meningar
om hur FN :s regler skall tillämpas
i olika situationer. Det är därför inte
lätt att definiera en neutralitetspolitik;
det borde vi veta här i Sverige, där vi
under det senaste världskriget sannerligen
hade många besvärligheter att föra
en sådan politik och fick erfara hur
svårt det är att definiera hur den skall
se ut i olika situationer.

Den starkaste garantien för att Sverige
kommer att föra en verklig fredspolitik
ligger i att svenska folket hit till
riksdagen sänder en solid majoritet av
representanter, som är beredda att fullfölja
en dylik politik. Det är en bättre
garanti än både deklarationer och lagar.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
förklarade att innebörden i utskottets
utlåtande är att man avser att
föra en neutral politik, men jag vill då
bara genmäla att mitt påstående ju ändå
kvarstår, nämligen att utskottet inte på
ett enda ställe har använt uttrycket neutralitet.

Sedan har jag inte använt uttrycket
vansinnig för att karakterisera utskottets
utlåtande. Där föreligger ett hörfel
av herr Pettersson i Dahl.

Sedan också några ord i anledning
av utrikesministerns förklaring. Utrikesministern
menar att den åtgärd vi
föreslagit i vår motion inte skulle förbättra
Sveriges position och inte ge landet
någon extra trygghet. Som bevis
härför anförde utrikesministern bl. a.
att ifrågavarande deklaration kan upphävas
ungefär när som helst, och att
man t. ex. i Förenta staterna upphävde
alla neutralitetslagar, när man råkade i
krig, samt att man tolkar neutraliteten

och dess förpliktelser olika. Jag tycker
nu inte att dessa invändningar är så
särskilt hållbara.

Vad först beträffar Förenta staternas
hållning, är det klart att om ett land
blir överfallet och tvingat in i krig, som
Förenta staterna blev, så upphäves automatiskt
de regler som gällt för landets
utrikespolitik, så länge landet icke
befann sig i krig. Jag kan inte tänka
mig att förhållandena skulle bli annorlunda
för ett annat land i en liknande
situation. Detta kan emellertid knappast
vara ett argument mot att precisera
regler för en neutralitet, som man
försöker upprätthålla till dess man av
annan part tvingas in i krig, då givetvis
alla tidigare regler upphör att gälla.

Jag tycker inte att utrikesministern
här har kommit med något argument för
påståendet att det vi föreslagit inte ökar
tryggheten. Schweiz har givit ett exempel
på att det går att överleva under
mycket svåra förhållanden. Jag kan
inte tänka mig annat än att de garantier,
som redan i samband med Wienkongressen
gavs av en rad europeiska
stater för Schweiz’ neutralitet, därvidlag
har haft mycket stor betydelse.

Vårt förslag kan betraktas som nytt,
även om det på sätt och vis har varit
uppe tidigare, för länge sedan, i Sveriges
riksdag. Vi tror att tiden arbetar
för den föreslagna linjen och att det
nya som tillförts den europeiska politiken
— bl. a. genom att också Österrike
har erhållit garantier för en ständig
neutralitet — kommer att påverka
människornas sinnen och jämna vägen
för en lösning i enlighet med vårt förslag,
och detta tror vi kommer att bidra
till att minska spänningen internationellt
och därmed befordra fredens
sak.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag vill bara korrigera
herr Hagberg i det avseendet att de
amerikanska lagarna upphävdes innan

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17 213

Avgivande av en neutralitetsförklaring från Sveriges sida m. m.

kriget bröt ut. Det skedde när situationen
blivit så förändrad att lagarna blev
olägliga, alltså innan Amerika blev angripet.

Beträffande Schweiz’ neutralitet är
det många faktorer som har medverkat
till att den kunnat bibehållas, så där
räcker det ingalunda med att bara hänvisa
till avgivna garantier. Det finns en
annan stat, som också hade fått sin neutralitet
garanterad, nämligen Belgien,
men det hjälpte inte när första världskriget
kom.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
säga till herr Hagberg att det var inte
jag som fällde uttrycket »vansinnigt
tillspetsat», utan det var herr Hagberg.
Han sade att han tyckte att utskottets
resonemang var vansinnigt tillspetsat
och det var därför jag citerade herr
Hagberg. Jag antecknade herr Hagbergs
yttrande så. Den möjligheten finns ju
att jag hörde fel, gjorde jag detta så att
Hagberg sa »åtskilligt» i stället för som
jag tyckte »vansinnigt», så ber jag om
ursäkt. Att utskottet inte nämnt ordet
neutralitet på första sidan beror på att
vi ansåg detta vara självklart i sammanhanget,
och det bör väl t. o. m. herr
Hagberg förstå.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Beträffande påpekandet
om Förenta staterna var det naturligtvis
beroende på ett hörfel från min
sida, men det ändrar väl ändå inte slutsatsen,
att när Förenta staterna betraktade
kriget som oundvikligt så upphävdes
de lagar som hade skapats för en
situation, då man räknade med möjligheten
att bevara neutraliteten.

Vi har inte heller den uppfattningen
att sådana här garantier utgör en absolut
säkerhet för att ett land inte skall
dragas in i krig genom andra stater.
Men vi har den uppfattningen att Sveriges
position ändå måste förbättras ge -

nom dylika garantier. Utrikesministern
erinrade om att Belgien hade en sådan
garanti men trots detta blev överfallet.
Detta bekräftar ju den tankegång jag
redan utvecklat. Om inte mitt minne
sviker mig var det på grund av att dessa
garantier bröts av dåvarande KaiserTyskland
som England förklarade Tyskland
krig. I realiteten blev således detta
brott mot den garanterade belgiska neutraliteten
en oerhörd belastning för
Tyskland och hjälpte Belgien att senare
återupprätta sin självständighet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 4

Föredrogos vart efter annat:

utrikesutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets rådgivande
församling år 1955 vid dess sjunde
ordinarie möte fattade beslut;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ratifikation av
rättshjälpsavtal mellan Sverige och
Frankrike, och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 3 § lagen den 19 november
1886 (nr 84 s. 14) angående skyldighet
för utländsk man att i rättegång
vid svensk domstol mot inländsk man
ställa borgen för kostnad och skada;
samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 16,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till vissa ändringar i
fiskerättslagen in. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

214

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

§ 5

Ändring av 3 § lagen den 1 december
1950 (nr 596) om rätt till fiske

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckta motioner
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 3 § lagen den 1 december
1950 (nr 596) om rätt till fiske.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag skall inte framställa
något yrkande och borde kanske med
hänsyn härtill inte ha begärt ordet.
Men jag tycker det är omöjligt att med
tystnad förbigå vad utskottet här har
skrivit i en fråga, som kanske för de
flesta ter sig ganska bagatellartad men
som för de människor det gäller är av
vital betydelse.

Utskottet skriver på sidan 11 i utlåtandet:
»Utskottet kan väl förstå den reaktion
som delägarna i ålabodsfisket visat
mot att den ensamrätt de grundat på
skattläggning och lagfarter sedan mycket
lång tid tillbaka frångått dem och
upplåtits till allmänt begagnande. Denna
reaktion förefaller dock att grunda
sig mera på känslomässiga än på sakliga
skäl.»

Nu skulle jag vilja fråga kammarens
ledamöter: Skulle vi inte litet var tycka
att det vore ganska märkligt om vi en
dag plötsligt fann, att man genom en lagändring
helt enkelt frånhänt oss vår
egendom — om den är stor eller liten
har ingen betydelse — utan att vi på något
sätt hade varit i tillfälle att göra vår
stämma hörd? Detta är vad som här har
hänt. Och att utskottet då säger att man
reagerar mot detta tillvägagångssätt av
känslomässiga skäl tycker jag inte vittnar
om den hänsyn man är skyldig varje
svensk medborgare.

Vidare sägs i utlåtandet, att äganderätten
består alltjämt. Jag skall med några
ord vittna om hur man visat dessa
stackars människor — jag måste säga
det — att de har en egendom. 1952 upp -

taxerades deras fastigheter, men sedan
de betalt sin skatt, har det nu plötsligt
under den gångna veckan i deras brevlådor
droppat ned ett meddelande från
taxeringsmyndigheterna, att värdet
sänkts inte till vad det var före upptaxeringen
1952, utan var och en av ålabodsfiskarna
har fått besked om att ålfisket
är taxerat till ett värde av under
100 kronor.

Det är för mig så upprörande, att man
kan behandla människor på detta sätt,
att jag inte velat underlåta att påtala det.
Vi kan inte vara nöjda med att människor
behandlas så. Jag beklagar att jag
inte är i tillfälle att ställa något yrkande,
men frågan kommer igen.

Herr förste vice talmannen tog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Fröken Karlsson slutade
med att beklaga, att hon inte kunde ställa
något yrkande. Men vad skulle hon
ha yrkat? Hela denna sak har ju från
högerhåll skötts på ett synnerligen
märkvärdigt sätt. Man har försökt blåsa
upp den till ett mycket stort ärende.
Hur många spaltmeter som offrats på
den i högerpressen kan jag inte säga,
men många har det varit. Vi har haft
två interpellationsdebatter i ärendet,
och till sist kom så denna motion.

Men när motionen lades på kammarens
bord visade det sig, att man från
högerbåll totalt missuppfattat vad saken
gäller. Man har missuppfattat innehållet
i den tidigare fiskerättslagen vad gäller
Ålabodarna liksom innehållet i den nya
fiskerättslagen. Man har inte yrkat ändringar
i den paragraf, som reglerar rätten
till fiske vid Ålabodarna liksom rätten
till fiske längs hela västkusten, utan
man har gått in på en helt annan paragraf,
som reglerar rätten att från det enskilda
vattnet sträcka fasta redskap ut
i allmänt vatten, något som inte alls kan
beröra fisket i Ålabodarna. Men inte nog
därmed. Man har tydligtvis inte heller
känt till vad denna paragraf innehåller,

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17 215

Utredning av frågan om rätt för tjänstemän i offentlig tjänst att komma i åtnjutande
av samma rättigheter som tillkommer andra löntagare

utan när man utformat ett förslag till
3 §, har man skrivit så att ett bifall till
motionen inte skulle ge fiskarna vid Ålabodarna
någonting men däremot skulle
beröva fiskarna vid Blekinges sydostkust,
vid Skånes östra kust och vid Skånes
södra kust den rätt de nu har att
utan särskild ansökan sträcka ut redskap
från enskilt till allmänt vatten. Detta
är ju ganska egendomligt, och jag kan
förstå att motionärerna inte vill göra
någon stor sak av motionen nu.

Herr talman! Det är väl att hoppas,
att frågan om fisket vid Ålabodarna efter
detta skall vara ett avslutat kapitel.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
frågan om den dåliga advokat, som skötte
utredningen på orten, och jag skall
inte heller syssla med sakfrågan i någon
större utsträckning. Jag vill bara konstatera,
att för någon tid sedan rekommenderade
sig huvudmotionären såsom
varande lämplig lärare i juridiska spörsmål
m. m. Jag talar bara om huvudmotionären,
ty jag förutsätter att medmotionärerna
handlat i god tro och inte i
argt nit.

Jag konstaterar, att i motionen återges
felaktigt en lagparagraf, som ju ändå
är av så pass sent datum, att den borde
vara känd även för en rättshistoriker.
Utskottet framhåller dessutom, att motionen
i övrigt bygger på en missuppfattning
såväl av läget i fråga om fiskerätten
vid Skånes västra kust enligt 1950
års lag som i fråga om de tidigare bestämmelserna
för ålabodsfisket.

Jag vill bara, herr talman, här konstatera,
att när de s. k. professionella
skall börja vara lärare för de s. k. självlärda,
bör de i varje fall visa litet respekt
för det ämne, som skall behandlas. Det
är man skyldig både medmotionärer och
andra.

Det var detta, herr talman, som jag
ville framhålla.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, biföll kammaren vad utskottet
i utlåtandet hemställt.

§ 6

Utredning av frågan om rätt för tjänstemän
i offentlig tjänst att komma i åtnjutande
av samma rättigheter som tillkommer
andra löntagare

I en inom andra kammaren väckt motion,
II: 78, av herr Senander m. fl., vilken
motion hänvisats till allmänna beredningsutskottet,
hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam
utredning och förslag i syfte att tillerkänna
tjänstemän i offentlig tjänst och
deras organisationer samma rättigheter
som tillkomme andra löntagare och deras
organisationer, däri inbegripen rätten
till arbetsnedläggelse, jämte ökat inflytande
vid avgörandet av frågor som
berörde tjänstemännens angelägenheter
i tjänsten.

Utskottet hemställde, att motionen
11:78 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs, och
yttrade därvid:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! I den motion, som nu
behandlas, har vi tagit upp en del problem
beträffande de offentliga tjänstemännens
rättsliga ställning, vilka blivit
särskilt aktuella i samband med den allmänna
löneutvecklingen och utvidgningen
av socialpolitiken i vårt land. Det är
därvid framför allt frågor, som berör
de offentliga tjänstemännens rörelsefrihet
i kampen för sina intressen, som
trängt sig i förgrunden.

Som bekant saknar tjänstemännen i
stat och kommun verklig förhandlings -

216 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Utredning av frågan om rätt för tjänstemän i offentlig tjänst att komma i åtnjutande

av samma rättigheter som tillkommer andra löntagare

rätt. Egendomligt nog finns det åtskilliga
personer, t. o. m. ledamöter av riksdagen,
som tror, att tjänstemännen tillerkänts
förhandlingsrätt av samma slag
som den, som enligt 1936 års lag tillkommer
arbetare och löntagare i allmänhet.

Detta är en grov villfarelse. Den förhandlingsrätt,
som enligt kungörelsen
den 4 juni 1937 tillkommer statstjänstemannen,
och den, som enligt kungörelsen
den 17 maj 1940 tillerkänts kommunaltjänstemännen,
är en parodi på förhandlingsrätt,
om man ger detta begrepp
en riktig innebörd.

Förhandlingsrätten för arbetare och
löntagare i allmänhet förutsätter, att
överenskommelse om kollektivavtal
träffas och att, därest uppgörelse inte
kan nås, stridsmedel kan tillgripas. Förhandlingsrätten
för de offentliga tjänstemännen
förutsätter däremot, att arbetsgivarparten
ensidigt bestämmer villkoren
och att rätten att utnyttja stridsmedel
icke existerar för tjänstemännen.

Detta är en avgörande skillnad, och
den är också officiellt erkänd. I propositionen
nr 61 år 1954 förklaras härom:
»Mellan den förhandlingsrätt som reglerats
genom 1936 års lag, å ena sidan,
samt den förhandlingsrätt som tillkommer
stats- och kommunaltjänstemän med
ämbetsansvar, å den andra, föreligger
en djupgående skillnad av principiell
natur.»

Den djupgående skillnaden ligger just
däri, att de offentliga tjänstemännen
icke äger något som helst inflytande på
det slutliga avgörandet beträffande arbetsvillkoren.
Detta är helt överlämnat
åt vederbörande myndigheter. Dessa tillsätter
ordförande och sekreterare. Ordföranden
kan när som helst förklara
överläggningarna avslutade, varefter avgörandet
göres ensidigt av vederbörande
myndighet.

Någon kollektivavtalsrätt i egentlig
mening föreligger givetvis inte heller
och kan inte föreligga under dylika förhållanden.
Som en följd härav anses ock -

så de offentliga tjänstemännen vara förbjudna
att tillgripa stridsmetoder för
att hävda sina intressen.

Det är denna klara undantagsställning
till det sämre som vi främst velat
påtala med vår motion. Spörsmålet är
synnerligen aktuellt i dessa dagar. Den
behandling, som statstjänarna genom ensidiga
beslut av statsmakterna utsatts
för under senare år, har för sin del verksamt
bidragit till att ställa deras undantagsställning
gentemot andra löntagare
i bjärt belysning.

Emellertid tillkommer att de särskilda
förmåner, som tidigare markerade tjänstemännens
undantagsställning till det
bättre gentemot andra löntagare, numera
icke existerar som undantagsförmåner.
En utjämning har skett eller håller på
att ske. Vad som i huvudsak tidigare användes
som motivering för att hålla
tjänstemännen i en speciell undantagsställning,
när det gällde den fackliga
rörelsefriheten förefinns inte längre.

Vår motion har varit föremål för remissförfarande.
De instanser, som bäst
vet var skon klämmer i denna sak, har
intagit en positiv hållning till motionens
syfte, .lag avser då LO, TCO och kommunalarbetarförbundet.
De har gett till
känna en mening, som innebär, att förhållandena
är otillfredsställande och
måste regleras. I princip synes de vara
ense om att frågan bör utredas och lösas
med det snaraste.

En hel rad statstjänarorganisationer
har genom uttalanden instämt i motionens
syfte. Det är därför ganska märkligt
att utskottet inte finner det påkallat,
att en utredning kommer till stånd. Motiveringen
är den med trist enformighet
ofta upprepade satsen, när det gäller
motionsvis ställda krav, att de framförda
spörsmålen är eller kan väntas »bli
föremål för uppmärksamhet i vederbörligt
sammanhang».

Givetvis noterar vi motionärer tacksamt,
att utskottet inte ansett motionen
vara opåkallad. Redan det, att utskottet

Onsdagen den 9 maj 1956 em. Nr 17 217

Utredning av frågan om rätt för tjänstemän i offentlig tjänst att komma i åtnjutande
av samma rättigheter som tillkommer andra löntagare

anser frågorna vara förtjänta av att utredas,
måste betecknas som ett framsteg.
Vi kan emellertid inte finna, att
det komplex av frågor, som vår motion
berör, skall kunna göras till föremål för
utredningar i skilda sammanhang.

Frågan om statstjänstemannens rättsliga
ställning kan inte delas upp på olika
utredningar, utan den måste utredas i
ett sammanhang. Dessutom kan vi inte
godkänna utskottets uppfattning att dessa
spörsmål redan är under utredning
eller kommer att utredas. Författningsutredningen,
som utskottet hänvisar till,
kan näppeligen tänkas ta upp frågan
om de offentliga tjänstemännens rättsliga
ställning till någon mer ingående
prövning.

När utskottet förklarar att frågan om
tjänstemännens medinflytande i bestraffnings-
och befordringsärenden
torde komma att bedömas i ett större
sammanhang, så säger detta ingenting
om möjligheterna att få denna sak prövad.

Inte heller har vi kunnat finna att de
av utskottet åberopade uttalandena i
proposition nr 61 av år 1954 är av den
innebörd, att de kan antas tillgodose
syftet med vår motion. Detsamma är förhållandet
med utskottets hänvisning till
den »förberedande överarbetning» som
uppges vara i gång vad gäller ett av
1948 års förhandlingsrättssakkunniga
framlagt förslag. I varje fall vet man
ingenting om denna »överarbetning»,
och något livstecken har inte försports
från dem som sysslar därmed. Däremot
vet man att 1948 års förhandlingsrättssakkunnigas
förslag utdömts av flertalet
remissinstanser.

Vi anser också för vår del, att detta
förslag inte kan tjäna som underlag för
ett bedömande av de offentliga tjänstemännens
rättsliga ställning. Förslaget
byggde nämligen på den omoderna och
reaktionära uppfattningen, att tjänstemännen
alltjämt skulle intaga en undantagsställning
till det sämre i förhållande

till andra löntagare, särskilt vad det
gäller den fackliga rörelsefriheten. Utredningen
ville sålunda bland annat införa
ett direkt strejkförbud för de offentliga
tjänstemännen. Något sådant
existerar inte nu. Med vår motion syftar
vi tvärtom till att få tjänstemännens
strejkrätt lagligen erkänd. Av denna anledning
bland andra kan vi inte acceptera
utredningar på grundval av 1948
års författningsrättssakkunnigas förslag.

Vi har vid upprepade tillfällen framhållit
att statens egna tjänstemän måste
beredas en med andra löntagare likvärdig
ställning i kampen för sina intressen.
Det är på hög tid att denna reform
genomföres. Missnöjet bland statstjänarna
med den av statsmakterna praktiserade
lönepolitiken befinner sig nu vid
kokpunkten. Statstjänarna kan inte inse
varför de skall vara berövade möjligheten
att på samma sätt och med samma
medel som övriga löntagare kämpa för
sina intressen och i stället vara utlämnade
åt arbetsgivarens godtycke och
ensidiga bestämmande över arbetsvillkoren.

Det måste vara ett vitalt statligt intresse,
att en radikal omställning av betraktelsesättet
i fråga om de offentliga
tjänstemännens ställning snarast kommer
till stånd. De utredningar, som utskottet
påstår vara i gång eller skall påbörjas,
kan inte tillfredsställande lösa
denna fråga, om inte en omvärdering
beträffande tjänstemännens ställning
sker i enlighet med en ny tids fordringar.

Det är därför, herr talman, som vi
motionärer inte kan nöja oss med utskottets
utlåtande, utan yrkar bifall till
motionskravet om en utredning i ett
sammanhang av hela frågan om de offentliga
tjänstemännens rättsliga ställning.

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! .lag har ingen anledning
att ingå i svaromål när det gäller vad

15 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 77

218 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Sänkning av hyrorna samt minskning av egnahemsägarnas omkostnader

herr Senander här anfört. Svaren på de
frågor, som herr Senander berört, finns
i utskottets utlåtande, och jag ber endast
att få hänvisa till detta utlåtande
samtidigt som jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

§ 7

Sänkning av hyrorna samt minskning av
egnahemsägarnas omkostnader

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 23, i anledning av
väckta motioner angående sänkning av
hyrorna samt minskning av egnahemsägarnas
omkostnader.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Fru NILSSON (k):

Herr talman! Vår motion nr 4 i denna
kammare hänvisar till vår motion nr 3
i samma kammare, som enligt utskottets
uppgift ligger hos bankoutskottet
för behandling, och dessa motioner är
helt beroende av varandra. Motion nr 3,
till vilken vi skall be att få återkomma
när den senare skall behandlas av riksdagen,
utmynnar i en hemställan att
riksdagen måtte förklara, att en räntesänkning,
i första hand till nivån före
april 1955, skyndsamt skall genomföras.

Om jag har riktigt tolkat utskottets
skrivning i här föreliggande utlåtande,
är utskottet enigt med motionärerna så
långt, att det är räntehöjningen som orsakat
hyresstegringarna. Om bara räntan
sjunker, kommer också hyrorna att
falla, och utskottet anser det därför
överflödigt att bifalla motionen. Det är
de höjda räntorna som framtvingat de
höjda hyrorna samt åstadkommit det
svåra läget för egnahemsägare och därmed
jämställda.

Med det anförda har jag, herr talman,
velat ange vår ståndpunkt i denna fråga,
och jag ber att få återkomma när
motion nr 3 föreligger för behandling.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 8

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 234, i anledning av riksdagens år
1955 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket
m. m.;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av viss
televerket tillhörig fastighet;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1956/57;

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond; nr

238, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1956/57
till avlöningar till personal vid 1956 års
jordbruksräkning m. m.;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av vissa
enligt allmänna resereglementet den 21
november 1952 (nr 735) utgående traktamenten
m. m.; och

nr 241, i anledning av väckt motion
om livränta eller pension åt G. S. Holmberg;
samt

från jordbruksutskottet nr 233, i anledning
av väckta motioner om viss
ändring av bestämmelserna för lån ur
kraftledningslånefonden, m. m.

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17 219

§ 9

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

178, med förslag till lag om rätt
att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag),
m. m., och

nr 180, angående godkännande av
en den 22 mars 1956 avslutad överenskommelse
mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland rörande återställande
av rättigheter på det industriella
rättsskyddets område, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Södersjukhuset, Stockholm.

Riksdagsman Adolv Olsson, f. 15/1
1886, är på grund av övre luftvägsinfek -

tion intagen fr. o. m. 8/5 56 på Södersjukhusets
medicinska avdelning n:o 43.

Stockholm 8/5 1956

Olle Göthe
t. f. överläkare

Herr Olsson i Gävle beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 8 maj tills vidare.

§ U

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.46.

In fidem
Per Bergsten