Svar på interpellationer av: (Riksdagens protokoll 1955:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

ANDRA KAMMAREN

Nr 21

25 maj

Debatter m. m.

Onsdagen den 25 maj

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Vigelsbo ang. beredande av ledighet åt värnpliktiga under

skördetiden.......................................... 3

herr Nilsson i Göingegården ang. åtgärder för främjande av svensk

fruktodling .......................................... 5

herr Vigelsbo ang. försörjningsmöjligheterna för de norrländska

och mellansvenska skogsbygdernas jordbruk m. m........... 14

herr Severin i Stockholm ang. befordran av brevpost till USA .. 18

Statsinlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds aktier i

Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag...................... 20

Främjande av bostadsförsörjningen; tillika svar på interpellation av
herr Hagberg i Stockholm om den genomförda diskontohöjningens
inverkan på arbetslöshet och hyreskostnader och på fråga av herr
Svensson i Ljungskile ang. förstärkning av bostadsstyrelsens organisation
för åstadkommande av snabbare behandling av ärenden
ang. radhus............................................ 72

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 25 maj

Statsutskottets utlåtande nr 154, ang. statens inlösen av Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösunds aktier i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag ...................................... 20

— utlåtande nr 150, ang. främjande av bostadsförsörjningen m. m. 72

1—Andra kammarens protokoll 1955. Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Onsdagen den 25 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 18 innevarande
maj.

§ 2

Svar på interpellation ang. beredande av
ledighet åt värnpliktiga under skördetiden Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Vigelsbo har i en
interpellation frågat mig om jag — i
betraktande av att skörden instundande
höst på grund av den sena våren
kan förväntas till sin huvuddel sammanfalla
med höstens repetitionsövningar
— är beredd att, så långt möjligt
är, medge jordbrukare uppskov
från militärtjänst under skördetiden
samt — om uppskov ej kan medges —•
om jag då är beredd att efter opartisk
värdering medverka till ersättning åt
dessa inkallade för de ekonomiska förluster
som uppkommer på grund av att
skörden ej kunnat i rätt tid tillvaratas.

De värnpliktiga jordbrukarnas speciella
problem i samband med inkallelser
har alltid särskilt beaktats av
de ansvariga arbetsmarknads- och militärmyndigheterna.
Interpellanten har
antytt att antalet jordbrukare bland de
inkallade instundande höst skulle vara
mycket stort. Härtill vill jag erinra, att
det totala antalet inkallade till höstens
övningar är omkring 25 procent eller
16 000 man mindre än i fjol höst, då
ju även — på grund av regnskadorna

— svårigheter förelåg för jordbrukarna.
övningsuppehållet, som för vissa
delar av landet infaller under höstens
repetitionsövningar, kommer även att
frigöra ett icke obetydligt antal värnpliktiga—
omkring 10 000 — varav omkring
20 procent kan beräknas vara
yrkesjordbrukare. De åtgärder, som
ytterligare bör vidtas, kommer att övervägas
i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen,
då läget av skördeperioderna
inom olika delar av landet kan överblickas.

Jag vill i detta sammanhang framhålla
önskvärdheten av att jordbrukets
egna organisationer och de kommunala
myndigheterna vidtar förberedelser för
att genom organiserat samarbete jordbrukarna
emellan hjälpa till att möta
de svårigheter som alltid uppstår i
samband med jordbrukarnas inkallelser.

Som svar på interpellantens första
fråga vill jag sålunda anföra att jag är
beredd att — i samarbete med arbetsmarknadsmyndigheterna
— medverka
till att alla åtgärder vidtas för att underlätta
arbetet inom jordbruket under
skördetiden, dock utan att syftet med
de krigsförbandsvisa repetitionsövningarna
äventyras.

Vad beträffar frågan om ersättning
till vissa jordbrukare vill jag erinra om
att till alla inkallade utgår ersättning

— familjebidrag, näringsbidrag m. m.

— enligt de grunder, som fastställts av
riksdagen. Någon särställning för jordbrukare
härvidlag kan icke komma i
fråga. Jag är följaktligen icke villig
att medverka till att särskilda ersättningar
skulle utbetalas till sådana jordbrukare,
som anser sig genom militärtjänsten
ha blivit åsamkade förluster.

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Svar på interpellation ang. beredande av ledighet åt värnpliktiga under skördetiden

Härpå anförde:

Herr VIGELSBO (bf):

Herr talman! Jag skall be att till herr
statsrådet få framföra mitt tack för det
lämnade svaret, främst då för innehållet
i svarets första del. Jag begagnar detta
tillfälle till att framföra ett tack till
Kungl. Maj:t — varvid jag väl har att
rikta det närmast till herr statsrådet —
för den förståelse som vi många gånger
mött när vi vänt oss till Kungl. Maj:t
med framställning om frigörande av arbetskraft
för jordbruket.

Det har här ställts i utsikt, utöver de
åtgärder som på detta sätt kan vidtagas,
medgivande av ytterligare lättnader,
om skördeförhållandena skulle visa
sig bli sådana att kungl. arbetsmarknadsstyrelsen
och Kungl. Maj :t finner
det påkallat. Vi är givetvis mycket tacksamma
härför.

Vad sedan beträffar svaret på den
andra frågan, avseende ersättning åt
jordbrukarna för skördeförluster som
uppkommer med anledning av inställelse
i militärtjänst, har statsrådet kanske
rätt då han säger, att man inom regeringen
inte kan medverka till en lösning
av denna fråga. Jag känner ju till
förhållandena sedan vi hade kommissioner,
och dessa förhållanden gäller
väl alltjämt. En tjänsteman, som inkallas
till tjänstgöring i en kommission
eller en kommitté, har då rätt till ersättning
för förlorad arbetsinkomst i
hemorten. Jag hade i min enfald trott
att detta gällde samtliga medborgare,
men så tycks inte vara fallet.

Låt oss räkna med att en jordbrukares
skörd står mogen i mitten av september
och att jordbrukaren inkallas
den 12 september. Då får han, som statsrådet
sade, näringsbidrag, och det vet
jag att han kan få, under förutsättning
att han har möjlighet att skaffa en ersättare.
Om han däremot pålastar hustrun
och barnen en arbetsdag som är
dubbelt så lång som under vanliga förhållanden
och som den människor van -

ligen har, kan han inte få något sådant
bidrag. Skörden måste i varje fall räddas,
ty de pengar han skall ha ut för
skörden är ersättning inte bara för den
månad han tjänstgör inom armén, utan
det är den ersättning han skall ha för
ett helt års arbetsinsats, som på detta
sätt kan gå förlorad med anledning av
att skörden inte kan tillvaratas i rätt
tid. Följaktligen är jag, herr statsråd,
av den uppfattningen, att om det på
något håll skall vara berättigat att lämna
en person ersättning för förlorad
arbetsinkomst i hemorten under tid då
han är inkallad i offentlig tjänst, skulle
det verkligen vara mer berättigat här.
Jag skall inte säga mera i den saken,
men jag tycker att det är orättvist att
man inte på detta sätt skall medverka
till att ge jordbrukarna en ersättning
för uppkomna skördeförluster.

I interpellationen hade jag påvisat att
det blir allt sämre tillgång på arbetskraft
som kan träda i jordbrukarens
ställe eller medverka till att rädda skörden
under en inkallelse, och det kommer
att bli allt svårare i samma mån
som rationaliseringen fortskrider och
landsbygdens befolkning glesnar. Det
kan tänkas att man en vacker dag kommer
i den situationen, att man måste
helt och hållet frigöra den återstående
delen av jordbrukets arbetskraft från
militärtjänstgöring. Så långt har vi inte
kommit än, men jag hoppas att statsrådet
i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
enligt här givna löften gör sitt
bästa för att vi skall kunna få den medverkan
för tillvaratagande av skörden
som är nödvändig.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Jag vill bara erinra den
ärade interpellanten om att alla människor
som gör sin värnplikt åsamkas
förluster. Även om de har familjebidrag
kan naturligtvis inte den inkomst de får
under värnpliktstiden jämföras med

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Svar på interpellation ang. åtgärder för främjande av svensk fruktodling

den inkomst de har av sin civila verksamhet.

Beträffande skördesvårigheterna har
vi ju förklarat, att de militära myndigheterna
är beredda att låta de jordbrukare,
som verkligen skulle stå inför
risken att deras skörd inte kunde tas
in, få uppskov eller i någon annan form
få möjlighet att bärga sin skörd.

Herr VIGELSBO (bf):

Herr talman! Om inte särskild ersättning
kan utgå till jordbrukarna hoppas
jag, att det vid utformningen av den
nya familjebidragsförordning, som vi
skall få, tages nödig hänsyn till de förhållanden
jag har påvisat och att man
genom en förbättrad familjebidragsförordning
kan få bidrag, där det behövs,
som kompenserar jordbrukarnas förluster
i detta sammanhang.

Överläggningen var härmed slutad.
§ 3

Svar på interpellation ang. åtgärder för
främjande av svensk fruktodling

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Nilsson i Göingegården
frågat mig dels om jag är beredd
att nu vidtaga några åtgärder för att
låta den svenska frukten i första hand
avsättas på den svenska marknaden och
förhindra dumpingartad äppleexport
till Sverige, dels om vilka åtgärder som
från svensk sida kan vidtagas för att
hindra italiensk äppleexport under
falsk varubeteckning, dels om jag är
beredd att medverka till sådana åtgärder,
att fruktodlingen på längre sikt
erhåller ett mera tillfredsställande avvägt
gränsskydd, dels om jag ämnar
framlägga förslag om en förbättrad statistik
på fruktodlingens område, dels
ock slutligen om jag har för avsikt att

i år framlägga förslag om en specialkonsulent
för vrkesfruktodlingen.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Till en början vill jag upplysa herr
Nilsson om att jag vid tiden omedelbart
efter interpellationens avlämnande ansåg
mig böra dröja med att besvara densamma
i hopp om att 1952 års tulltaxekommitté,
som bl. a. har att taga ställning
till spörsmål som har samband
med vissa av herr Nilssons frågor,
skulle bli färdig med sina överväganden,
vilket skulle ge bättre underlag för
bedömandet av fruktodlarnas ställning
för framtiden. Vidare har jag velat avvakta
behandlingen av de till riksdagen
avlämnade propositionerna angående
dels statligt stöd till trädgårdsnäringens
rationalisering, dels Sveriges anslutning
till deklaration om fortsatt tillämpning
av tullkoncessioner inom ramen för allmänna
tull- och handelsavtalet (GATT).
Interpellanten tycks emellertid icke ha
haft förståelse härför. Numera anser jag
mig såsom svar på de av interpellanten
framställda frågorna i huvudsak endast
böra hänvisa till riksdagens beslut i
anledning av nämnda propositioner och
i samband med propositionernas behandling
i riksdagens kamrar av mig
och chefen för handelsdepartementet
gjorda uttalanden.

Härutöver vill jag emellertid anföra
följande.

De av interpellanten påtalade avsättningssvårigheterna
för äpplen kan jag
vitsorda. Beträffande orsaken till dessa
svårigheter är först att erinra om att
antalet äppleträd och därmed äppleproduktionen
till följd av krigs- och
efterkrigsårens ökade utplanteringar
undergått och fortfarande synes undergå
en betydande ökning. Härtill kommer,
att 1954 var ett sällsynt gott fruktår.
Enligt uppskattningar, som Sveriges
yrkesfruktodlares riksförbund gjort,
kan sålunda den totala inhemska äppleskörden
år 1954 beräknas ha varit omkring
50 procent större än året dess -

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Svar pa interpellation ang. åtgärder för främjande av svensk fruktodling

förinnan, och den marknadsförda delen
därav — omkring 80 000 ton — torde
ha varit mer än dubbelt så stor som
år 1953. Att situationen var sådan, kände
man i stort sett till redan i höstas
vid de överläggningar, som i slutet av
september hölls mellan representanter
för jordbruksnämnden, fruktodlarna
och fruktimportörerna. I medvetande
härom var man då ense om att första
förtullningsdag för import av äpplen
skulle fastställas till den 1 januari 1955,
dvs. drygt en månad senare än under
närmast föregående år. Trots detta har
äpplepriserna hela hösten 1954 legat
mycket lågt, och enligt uppgift från odlarna
återstod den 1 januari i år inom
den yrkesmässiga fruktodlingen omkring
11 000 ton äpplen osålda.

Men icke blott yrkesfruktodlarna har
fått en god skörd. Även husbehovsodlarna
har haft rekordskördar och har
sålt billigt eller skänkt bort äpplen till
grannar, släktingar och vänner, som på
detta sätt fått sitt behov fyllt för hela
hösten. Enligt vad jag inhämtat har betecknande
nog äpplen under hösten
kunnat säljas genom den reguljära handeln
i stort sett endast i storstäderna.
Härtill kommer — enligt vad som upplysts
mig — att en betydande konsumtionsminskning
kunnat konstateras under
december—januari, jämfört med
samma månader för ett år sedan. Minskningen
har varit starkast för äpplen
men lär enligt uppgift ha berört så gott
som alla andra fruktslag i större eller
mindre omfattning.

Som jag redan nämnt träffades i höstas
mellan jordbruksnämnden samt representanter
för fruktodlarna och fruktimportörerna
överenskommelse om att
importen av äpplen skulle vara fri
fr. o. m. den 1 januari 1955. Importen
har därefter uppgått till under januari
2 046 ton, under februari 2 602 ton och
under mars 3 335 ton, eller under kvartalet
närmast efter den första förtullningsdagen
tillhopa cirka 8 000 ton.
Motsvarande siffra för föregående sä -

song, då den 30 november 1953 var
första förtullningsdagen, uppgår till
omkring 12 300 ton, samt för säsongen
1952/53, då den 12 december 1952 var
första förtullningsdagen, till cirka
10 400 ton.

I detta sammanhang måste man också
komma ihåg, att det i allmänhet är
svårt att sälja svensk frukt i januari
och februari, enär allmänheten då i
stor utsträckning övergår till att köpa
citrusfrukter. Enligt vad som upplysts
mig har förfrågningar inom handeln
gett till resultat, att allmänheten dessutom
under denna tid helst vill ha s. k.
bords- eller dessertfrukt, d. v. s. frukt,
som har ett vackert utseende och vacker
färg. Svensk frukt av sådan kvalitet
salufördes i januari i år endast i mycket
begränsad utsträckning, bland annat
beroende på att den hade stor benägenhet
att skrumpna redan efter några
dagars lagring i detaljhandeln. En
undersökning visade vidare, att den
utländska frukten betingade ett betydligt
högre pris i detaljhandeln än den
bästa svenska. Trots detta var efterfrågan
på svensk frukt dålig. Att prisfrågan
icke har varit avgörande för konsumenternas
val bestyrkes av att svenska
äpplen, som i början av mars i vissa
stockholmsbutiker kostade 90 öre—1
krona per kilogram, icke kunde konkurrera
med italienska äpplen, som vid
samma tid betingade ett pris av 1,60—
1,70 kronor per kilogram. Av intresse
är vidare, att priset för den svenska
frukten har varierat från år till år, medan
priserna på de italienska äpplena
varit i stort sett oförändrade. Sålunda
uppgick det genomsnittliga importpriset
fob för äpplen från Italien i fjol till
omkring 85 öre per kilogram och i januari
i år till omkring 80 öre per kilogram.
Interpellantens uppgifter, att en
stor del av januariimporten i år ägt
rum på konsignationsbasis, torde — såvitt
jag erfarit — vara riktig. Detta torde
emellertid mot bakgrund av vad jag
nyss sagt om utförsäljningspriserna på

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955
Svar på interpellation ang. åtgärder för främjande av svensk fruktodling

importfrukten icke ha försvårat avsättningen
av den inhemska frukten.

Av importen från Italien under januari
i år torde minst 80 procent ha utgjorts
av vissa sorter av högre kvalitet.
Resten har utgjorts av s. k. låglandsfrukt
av måhända mera tvivelaktig kvalitet.
Däribland har förekommit en sort,
som i vissa områden, där den blir kraftigt
röd, av odlarna oriktigt kallas för
Jonathan. Detta förhållande uppges
emellertid vara väl bekant för importörerna.
Att felaktiga beteckningar i övrigt
förekommit, känner jag icke till.

Av vad jag nu anfört, torde ha framgått,
att importen av äpplen under innevarande
säsong knappast kan sägas
ha varit ohämmad -— såsom interpellanten
förmenar — eller betraktas såsom
dumping. Ej heller har importen
såvitt jag kunnat finna skett under vad
som kan kallas falsk varubeteckning.
De avsättningssvårigheter, som den
svenska fruktodlingen utan tvivel har
haft och har att kämpa med under innevarande
säsong, är i stället att i huvudsak
hänföra till 1954 års rekordstora
fruktskörd. En bidragande orsak är
även den omständigheten, att lagerhusen
är fåtaliga, beroende på att fruktodlarna
icke sammanslutit sig på samma
sätt som andra odlare. Detta beror
måhända i sin tur på de goda priser,
som fruktodlarna kunde uppnå under
1940-talet.

Jag vill i detta sammanhang nämna,
att ansträngningar har gjorts att få exportkontingenter
för äpplen intagna i
våra handelsavtal med olika länder för
att lämna de svenska fruktodlarna möjlighet
att avsätta åtminstone någon del
av överskottet i form av export. Resultatet
härav har hittills blivit en exportkontingent
för äpplen om en miljon
kronor i avtalet med Östtyskland samt
en s. k. PM-post i det svensk-belgiska
avtalet. Resultaten när det gäller faktisk
export är emellertid ännu magra.
Den enda affär, som kunnat genomföras,
avser export till Östtyskland av

cirka 500 ton till ett värde av 229 000
kronor.

Härmed anser jag mig ha besvarat
den av herr Nilsson framställda interpellationen.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
för det nu lämnade svaret på
den interpellation, som jag ställde i
början av februari månad detta år. Jag
kan emellertid, herr talman, tyvärr icke
undgå konstatera, att interpellationssvaret
är väl magert, i synnerhet om
man beaktar den grundliga tid av närmare
fyra månader varmed herr statsrådet
dröjt med svarets avgivande i avsikt
att skaffa bättre underlag för interpellationens
besvarande.

Statsrådet besvarar nu flertalet av
mina frågor genom en allmän hänvisning
dels till ännu icke avgivet betänkande
av 1952 års tulltaxekommitté och
dels till riksdagsbehandlingen av propositionen
om statligt stöd till trädgårdsnäringens
rationalisering och propositionen
om Sveriges anslutning till
fortsatt tillämpning av tullkoncessioner
inom ramen för det s. k. GATT-avtalet.
Statsrådets avvaktande hållning med
svarets avgivande förefaller mig fullkomligt
omotiverad, eftersom jag efterlyste
statsrådets inställning till de framförda
problemen och i vilken utsträckning
herr statsrådet var beredd medverka
vid lösandet av den svenska
fruktodlingens mest aktuella problem.
Riksdagsbehandlingen av de åberopade
propositionerna lämnar härvid tyvärr
ett mycket klent besked om jordbruksministerns
inställning. Vid kammarens
behandling av GATT-propositionen
gjorde herr statsrådet sålunda icke något
uttalande, och vid behandlingen av
propositionen om statligt stöd till trädgårdsnäringen
förekom förutom departementschefens
uttalande i själva pro -

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Svar på interpellation ang. åtgärder för främjande av svensk fruktodling

positionen endast ett kortare inlägg från
herr statsrådets sida.

Den enda av mina frågor, som genom
åberopande av propositioner och kammarförhandlingar
besvarats, är den sista,
huruvida »herr statsrådet har för
avsikt att detta år framlägga förslag om
en specialkonsulent för yrkesfruktodlingen».
Denna fråga får ju på basis
av vad som sagts i proposition nr 104
betraktas som besvarad med nej.

Beträffande de övriga frågor jag
framställde, nödgas jag konstatera, att
hänvisning till nämnda propositioner
och kammarförhandlingar saknar relevans
för bedömande av herr statsrådets
inställning, och jag kan därför icke
heller i de av herr statsrådet inledningsvis
åberopade omständigheterna
finna någonting som hindrat en klar deklaration
från herr statsrådets sida på
ett betydligt tidigare stadium — jag vill
än en gång erinra om att jag här efterlyste
ett uttalande från chefen för jordbruksdepartementet.

Herr statsrådet erinrar i interpellationssvaret
om att avsättningssvårigheterna
för äpplen orsakats av bland annat
den större äppleproduktion som
följt med krigs- och efterkrigsårens ökade
utplanteringar av äppelträd. Jag skall
i dessa sammanhang något beröra fruktodlingens
omfattning. För närvarande
har vi här i landet cirka 6 000 hektar
yrkesmässig fruktodling, d. v. s. fältmässiga
specialodlingar av frukt. Det
är i första hand de mindre jordbruken
som gått in för denna driftsform — av
yrkesfruktodlingens totala trädantal
återfinnes sålunda icke mindre än 85
procent på brukningsdelar med 15 hektar
åker och därunder. Denna övergång
till en intensiv specialgröda — om jag
nu får säga så — vid vissa mindre jordbruk
har ur allmän synpunkt varit eftersträvansvärd,
då den inneburit förbättrade
möjligheter till full sysselsättning
och bärgning för brukaren och
dennes familj.

Vid den ökning av speciellt äppleod -

lingen som här ägt rum har odlarna
genom övergång till senmognande sorter
sökt åstadkomma en jämnare fördelning
i tiden av fruktskördarnas saluförande.
Utvecklingen har resulterat i
att den svenska odlingen nu kan fylla
vårt inhemska äppelbehov under större
delen av året — från hösten fram till
senvintern och våren. Man frågar sig
då: Är vår inhemska fruktodling överdimensionerad?
Nej, odlingen är icke
för stor, utan snarare tvärtom i relation
till det inhemska konsumtionsbehovet
av äpplen under den tid som vår
skörd skall konsumeras, med hänsyn
till de sorter som odlas här i landet.
Men det är klart att äppleproduktionen
är för stor, om den måste konsumeras
under två å tre korta höstmånader.
Skall det över huvud taget bli någon
rätsida på detta problem och om de
jordbrukare som producerar frukt skall
ha möjlighet att få en skälig bärgning,
så måste de svenska odlarna på samma
sätt som fruktodlare i andra länder få
möjlighet att sälja skörden under en
längre tidsperiod. De: är icke samhällsekonomiskt
försvarligt att genom handelspolitiska
arrangemang tvinga ut
även senmognande vintersorter på
marknaden tidigt på hösten och därigenom
direkt förstöra stora fruktkvantiteter
för att sedan importera under
resten av säsongen.

Herr talman! Som jag redan framhållit
har denna utvidgade fruktproduktion
varit ett allmänt intresse. En mera differentierad
produktion inom jordbruket
och odling av arbetskrävande specialgrödor
vid de mindre brukningsdelarna
är ett av jordbrukspolitikens syftemål.
Myndigheterna har också på olika sätt
aktivt medverkat under de senaste decennierna,
framför allt den senaste tioårsperioden,
till den ökade odling av
frukt som har blivit följden.

Jag skall endast ta fram ett exempel.
Det har i icke obetydlig omfattning förekommit,
att Kungl. Maj :t vid tillståndsgivning
för förvärv av jordbruks -

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Svar på interpellation ang. åtgärder för främjande av svensk fruktodling

fastighet såsom villkor har föreskrivit,
att köparen inom viss tid skall plantera
ett visst minimiantal fruktträd på den
iörvärvade fastigheten. Jag har här i
min hand ett sådant åläggande från
Kungl. Maj :t i samband med förvärv
av en jordbruksfastighet i Kristianstads
län, där det sägs: »I samband härmed
föreskriver Kungl. Maj:t, att det åligger
vederbörande vid vite av 6 000 kronor
för tredska att uppfylla den av honom
utfärdade förbindelsen att inom tio år
efter tillträdet av fastigheten ha å densamma
planterat minst 2 500 fruktträd.»

Det är ett litet exempel på hur Kungl.
Maj :t har medverkat till att framtvinga
en ökning av odlingen, emedan den ansetts
vara av värde och tacknämlig
framför allt för det mindre jordbruket.

Vidare har statsmakterna i många år
anslagit medel för lagringsundersökningar
för svensk frukt i syfte att förlänga
säsongen för den svenska fruktens
marknadsförande. Jag vill slutligen också,
herr talman, erinra om att tull på
äpplen utgick även under vårmånaderna
ända fram till 1950, då tull under
denna del av året slopades vid Sveriges
anslutning till GATT-avtalet.

Det kan sålunda knappast göras gällande,
att odlarna i ren spekulation har
utvidgat odlingarna, gått in för senmognande
sorter etc. De statliga åtgärder
som jag här har exemplifierat har inte
varit ägnade att inge fruktodlarna den
föreställningen, att fruktodling vore en
ur jordbrukspolitisk eller samhällsekonomisk
synvinkel icke önskvärd produktion
i vårt land.

Jag har redan understrukit, att fruktodlingen
med hänsyn till sin karaktär
icke bör åtnjuta sämre gränsskydd än
jordbrukets övriga grenar. Detta är, såvitt
jag har kunnat förstå, även herr
statsrådets åsikt. I debatten angående
statligt stöd till trädgårdsnäringens rationalisering
framhöll ju statsrådet, att
han för sin del har gått ut ifrån att man
skall stiilla trädgårdsnäringen i paritet
med jordbruksnäringen i övrigt — detta

är direkt återgivet från protokollet. Ja,
det får väl anses vara ett minimikrav,
att den svenska odlingen icke behandlas
sämre än fruktodlingen i andra likartade
länder med samma eller till och
med betydligt bättre produktionsbetingelser.

Jag vill här endast fästa herr statsrådets
uppmärksamhet vid det förhållandet,
att den inhemska fruktodlingen
i praktiskt taget samtliga västeuropeiska
länder åtnjuter skydd genom kvantitativa
restriktioner av fruktimporten mot
en ohämmad import. Samtliga våra nordiska
grannländer har begränsat äppleimporten
genom importstopp eller s. k.
bilateral kvotering. I Frankrike och Österrike
är äpple- och päronimporten likaledes
begränsad genom kvotering.
Västtyskland tillämpar kvotering för
fruktimport, och dessutom gäller för
importen av äpplen och päron, att man
på tysk sida har förbehållit sig rätt att
införa importstopp med fem dygns varsel,
när odlarpriserna i Tyskland sjunkit
till en viss nivå. I handelsavtalen anges
de sorter och kvaliteter som skall
tjäna som riktpunkt. Detta minimipris
är för närvarande 38 DM per 100 kg,
eller i svensk valuta omkring 48 öre
per kg. Dessa bestämmelser om rätt att
införa importstopp gäller gentemot
samtliga länder utom Holland. Från den
23 november till den 17 mars hade Västtyskland
ett dylikt totalt importstopp
för äpplen. Holland har ett speciellt avtal
med Västtyskland. Holländarna har
förbundit sig att tillämpa vissa exportminimipriser,
för närvarande 21 holländska
floriner per 100 kg. Dessutom
begränsas emellertid den holländska exporten
till Tyskland därav, att endast
ett fåtal fastställda sorter av vissa kvaliteter
enligt avtalet får exporteras till
Tyskland.

England har begränsad import av
äpplen och päron. För första halvåret
1955 (1 januari—30 juni) utgör importlicensgivningen
för äpplen från europeiska
kontinenten 2,5 miljoner pund

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Svar på interpellation ang. åtgärder för främjande av svensk fruktodling

eller cirka 37 miljoner kronor i svenskt
mynt. Importen från samväldesländerna
är fri. Sistnämnda import irriterar
dock den inhemska engelska odlingen i
relativt liten omfattning, då denna
transoceana frukt mognar under annan
tid av året, nämligen mars—juni, och
priserna för densamma regelmässigt
ligger relativt högt till följd av höga
transportkostnader. Samma är förhållandet
för vårt vidkommande.

Man kan sålunda konstatera att fruktodlingen
i andra länder — länder som
ofta har gynnsammare naturliga produktionsbetingelser
för frukt -— åtnjuter
ett avsevärt stabilare skydd mot
dumpingartad massimport än vår svenska
fruktodling.

Vad den gångna säsongen beträffar
fanns, som herr statsrådet anför, vid
årsskiftet cirka 11 000 ton svensk frukt
kvar i lager. Importen av äpplen under
första kvartalet har utgjort cirka 8 000
ton. Herr statsrådet anför i detta sammanhang
även importsiffrorna för motsvarande
tider de två närmast föregående
säsongerna. Äppleimporten utgjorde
sålunda januari—mars 1953 10 400
ton och januari—mars 1954 cirka 12 300
ton. De angivna siffrorna är emellertid
icke jämförbara. De föregående säsongerna
1952/53 och 1953/54 har de kvantiteter
äpplen, som funnits kvar vid
importens frisläppande, varit obetydliga
för att inte säga obefintliga. Den 1
januari detta år fanns däremot 11 000
ton äpplen kvar, d. v. s. lika mycket
som i genomsnitt importerades under
första kvartalet närmast två föregående
år, då några svenska fruktpartier icke
fanns kvar. Vid en dylik jämförelse
framträder årets »överimport» på ett
markant sätt. Under årets tre första
månader detta år har sålunda funnits
tillgängligt totalt cirka 19 000 ton äpplen
(11 000 ton inhemsk vara plus 8 000
importerad vara) mot cirka 10 000 och
12 000 ton motsvarande tid 1953 respektive
1954. Om hänsyn dessutom tages
till den av statsrådet omtalade konsum -

tionsnedgången av frukt, torde det väl
vara alldeles uppenbart, att en med
hänsyn till konsumtionsutrymmet överdimensionerad
äppleimport ägt rum.
Fruktimporten slog också under 1954
alla tidigare rekord med en import av
färsk frukt som uppgick till 212 miljoner
kilogram med ett importvärde av
icke mindre än 222 miljoner kronor.

Vad den kvalitativa sammansättningen
beträffar hos de partier svensk frukt,
som fanns kvar vid årsskiftet, är att
märka, att drygt hälften eller cirka 6 000
ton utgjordes av utpräglade s. k. bordseller
dessertsorter. Avsättningssvårigheterna
hängde sålunda icke samman
med bristande tillgång på svenska äpplen
av med importfrukten jämförbara
kvaliteter, utan torde snarare varit en
följd av de förhållanden som råder
inom importhandeln med frukt. Såsom
även herr statsrådet framhåller i interpellationssvaret,
sker fruktimporten
från europeiska länder i betydande omfattning
på konsignationsbasis. I fråga
om mjuka fruktslag såsom persikor och
vindruvor torde samtliga affärer ske på
detta sätt. En import på dylika villkor
ökar självfallet handelns intresse just
för importfrukten på bekostnad av den
svenska frukten. Vilka små möjligheter
den svenska frukten har att under dylika
omständigheter över huvud taget
bli utbjuden till konsumenterna är uppenbart.
Man kan ju bara göra det
tankeexperimentet, vilken effekt en
konsignationsimport av andra jordbruksprodukter
skulle ha för avsättningen
av motsvarande hemmaproducerade
produktslag. Statsrådets slutsats
att »utförsäljningspriserna på importfrukten
icke har försvårat avsättningen
av den inhemska frukten» är därför
icke helt relevant — utförsäljningspriserna
i detaljhandeln på importfrukten
har ju i själva verket betytt föga i detta
fall, eftersom svenskfrukten över huvud
icke kommit fram till detaljistledet i
samma omfattning.

Angående importen av falsk Jonathan

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Svar på interpellation ang. åtgärder för främjande av svensk fruktodling

finns inte mycket att tillägga. Detta
problem berör i första hand detaljhandeln
och den köpande allmänheten. Att,
såsom statsrådet anför, detta förhållande
är väl bekant för importörerna, hjälper
näppeligen konsumenterna eller
landets detaljister.

Statsrådets slutsatser, att fruktimporten
knappast kan sägas ha varit ohämmad
eller betraktas såsom dumping,
torde helt få stå för statsrådets egen
räkning. Det förefaller här som om
statsrådet närmast söker skydd bakom
en formell bokstavstolkning av begreppet
dumping — den reella effekten för
den svenska odlingens vidkommande
vid en import i konsignation blir i varje
fall sådan, att begreppet dumping enligt
min uppfattning är fullt relevant.

Sammanfattningsvis får jag till sist
anföra att jag, mot bakgrunden av statsrådets
anförande i denna kammare förra
onsdagen och statsrådets uttalanden
i andra sammanhang utanför denna
kammare, hade väntat mig ett betydligt
positivare ställningstagande vid
statsrådets besvarande av de framställda
frågorna. Såvitt jag kunnat finna,
har herr statsrådet begränsat svaret till
att omfatta endast de två första av mina
frågor, vilka frågor statsrådet till sist
avfärdar med att någon dumpingartad
import respektive någon import under
falsk varubeteckning icke förekommit,
trots att statsrådets bevisföring till fullo
endast vidimerar interpellationen på
dessa punkter. På övriga frågor har
herr statsrådet icke avgivit något svar,
såvida icke statsrådets uttalande förra
veckan i denna kammare, att trädgårdsnäringen
skall ställas i paritet med
jordbruksnäringen, får anses utgöra
svar på min tredje fråga, som lydde:
»Är herr statsrådet beredd medverka
till sådana åtgärder, att fruktodlingen
på längre sikt erhåller ett mera tillfredsställande
avvägt gränsskydd?» Jag
tror, att den del av vår jordbrukande
befolkning, som har fruktodlingen som
sin bärgning, vore synnerligen tacksam

för ett klart uttalande av landets jordbruksminister
på denna punkt.

Vad slutligen min fråga om en förbättrad
statistik på trädgårdsnäringens
område beträffar vill jag understryka,
att detta krav tidigare framförts från
1951 års trädgårdsutredning. Statistiska
centralbyrån, näringsgrenens organisationer
och enskilda ledamöter i denna
kammare har påtalat detta. Detta är en
fråga, som jag för min del anser vara
synnerligen viktigt att man kommer
till rätta med, om det skall bli någon
rätsida på detta synnerligen besvärande
problem för de svenska odlarna.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
det skulle bli någon större debatt i denna
fråga, och jag tycker nog, att herr
Nilsson i Göingegården med en hel del
av de synpunkter han tar fram kanske
inte så mycket åsyftar att hjälpa fruktodlingen
som fastmer att göra partipolitik.
Och när man klandrar mig för
att jag inte har intresse för fruktodlingen,
är det alldeles fel.

Herr Nilsson vet lika väl som jag, att
under de år som gått har våra fruktodlares
möjligheter att vinna avsättning
för frukten inom landet varit beroende
av vissa handelsavtal, bl. a. GATT-avtalet,
som slöts redan 1950 och vari inte
kan företas någon ändring förrän avtalstiden
utgått.

Herr Nilsson tycker att jag dröjt alldeles
för länge med svaret. Men herr
Nilsson går alldeles förbi vad som framgår
av det svar han fått, nämligen att
anledningen till att jag dröjt så länge
med svaret var, att jag ville ge så goda
upplysningar som möjligt. Innan jag
kunde göra det, måste emellertid vissa
saker och ting hända. Jag hänvisar till
de nu pågående förhandlingarna om
tullavtalet liksom till spörsmålet hur vi
skall ställa oss till GATT-avtalet. Det
bär ju för någon vecka sedan lämnats

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Svar på interpellation ang. åtgärder för främjande av svensk fruktodling

en förklaring om hur man vill försöka
att handla, så att man gagnar vårt land
på bästa sätt.

Herr Nilsson vill i det ena ögonblicket
veta min egen inställning, och i det
andra ber han att få ett uttalande av
chefen för jordbruksdepartementet. När
jag svarar på denna plats är det som
chef för jordbruksdepartementet, och
jag kan då följaktligen inte lägga personliga
synpunkter på frågan, vilka
kanske i viss mån sammanfaller med
herr Nilssons. Det är givetvis min plikt
att här framlägga hur man ser saken
från jordbruksdepartementets synpunkt.

Herr Nilsson säger vidare, att äppelodlingen
är ingalunda för stor i vårt
land, om vi slipper ifrån importen. Ja,
så är det, kan vi väl säga, med jordbrukets
produktion över huvud. Vi har
vissa år kunnat producera mer än vi
kan konsumera inom landet, och då är
vi för avsättningen av överskottet beroende
av de handelsavtal vi träffat.
Vi får emellertid komma ihåg, att dessa
handelsavtal inte får ses ensidigt, utan
det är olika intressen som där skall tillgodoses.
I detta fall vill jag säga herr
Nilsson, att herr Nilsson har kamrater
i sitt eget parti, som när det gäller att
åstadkomma goda avtal för svensk frukt
inte hör till dem som är så lätta att tas
med, att de vill avstå från export av
industrivaror för att vi skall få mindre
import och därmed kunna klara avsättningen
av den svenska frukten.

Sedan tar herr Nilsson fram enstaka
exempel och talar om, att det varit
Kungl. Maj:ts rekommendation och vilja,
att man här skall se till att det planteras
fruktträd på vissa orter. Herr
Nilsson nämnde ett exempel från Kristianstads
län. Det gällde en man som
ville köpa viss jord och åberopade, att
han ville köpa jorden för att plantera
fruktträd på den. Då sade lantbruksnämnden,
att under förutsättning att
han uppfyllde dessa villkor, skulle han
få köpa denna jord. Så blev utvecklingen
en annan, och ärendet gick till Kungl.

Maj:t. När en underordnad myndighet
har gjort ett åläggande, att köparen skall
uppfylla det villkor som var förutsättningen
för affären, kunde Kungl. Maj:t
självfallet inte gärna inta någon annan
ställning än att fastställa det vite som
var föreskrivet, om inte de överenskomna
åtgärderna vidtogs. I ett sådant
fall måste man väl ändå från Kungl.
Maj:ts sida döma så, att åtagandet skulle
fullföljas.

Då herr Nilsson sedan kritiserade de
jämförelser jag gjort mellan importsiffrorna
för olika år, menade han att dessa
siffror inte alls var relevanta, ty i år
hade vi 11 000 ton över från föregående
år, under det att — vilket var en alldeles
ny uppgift för mig — de överskott,
som vi haft tidigare år, hade
varit endast bagateller.

Det förefaller emellertid som om det
inte skulle ha varit så små ting som uträttats
på detta område, i vart fall inte
tidigare, nu när vi fått höra vissa uttalanden
från den sida, där man försöker
göra mycket mera buller av dessa
saker än de egentligen är värda. Vi
har sålunda fått höra, att jag och det
parti jag tillhör inte hyser något så förfärligt
stort intresse för fruktodlingen
och de många jordbrukare, som är beroende
av denna näring, medan, som
herr Nilsson sade, det parti han tillhör
visat ett mycket större intresse för saken.
Jag skulle då vilja göra en liten
jämförelse mellan det intresse bondeförbundet
visat för att hjälpa till att
skaffa avsättning för den svenska frukten
och högerns vilja att få de stora
bolagen att hjälpa till med att komplettera
ofullständiga jordbruk med
skog. Jag skulle tro att inför en sådan
jämförelse har bondeförbundet ingenting
att skämmas för.

I fråga om ståndpunktstagandet till
dessa ting har jag för min del sagt, att
jag inte kan göra något uttalande från
denna plats förrän tiden härför är inne.
Först när man vet hur tullkommittén
kommer att ställa sig till dessa ting

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Svar på interpellation ang. åtgärder för främjande av svensk fruktodling

kommer Kungl. Maj :t att ta ställning till
problemet. Jag tror för min del att det
skall gå att finna en lösning av fruktodlingens
problem lika väl som av
andra problem, som jordbruket har att
kämpa med. Jag upprepar i det avseendet
vad jag sagt tidigare, nämligen att
fruktodlingen är en del av jordbruksnäringen
och att fruktodlarna givetvis
kan räkna med samma skydd som lämnas
jordbrukarna i gemen.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Det är inte min mening
att mycket förlänga denna debatt. Vi
har ju diskuterat dessa frågor förut i
år i samband med behandlingen av
nionde huvudtiteln och av stödet åt
trädgårdsnäringen samt i anslutning till
debatten om GATT-avtalet förra veckan.

Jag kan emellertid inte underlåta att
påminna om att vi från folkpartihåll i
samband med behandlingen av nionde
huvudtiteln gjorde en framstöt om en
ökning av de av Kungl. Maj :t föreslagna
anslagen för byggande av lagerhus för
frukt med sex respektive två miljoner
kronor. Vår motivering härför var, att
det uppstått ökade behov av lagerutrymmen
för frukt och trädgårdsprodukter.
Vi vann emellertid icke gehör
för detta, vilket jag beklagar inte bara
med hänsyn till dagens situation utan
också med tanke på den ökade mängd
frukt vi kan vänta oss inom de närmaste
fem åren, när nya odlingar har
kommit in i produktiv ålder. Det är
ingenting att göra åt den saken nu, utan
vi kan endast hoppas på en annan inställning
från statsmakternas sida till
ett kommande år.

Det har här talats om GATT-avtalet,
Jag skall inte här ta upp någon debatt
om den saken utan vill bara påminna
om att vi från vårt håll hade väckt en
motion, i vilken vi begärde att förhandlingar
måtte komma till stånd före den

1 juli i år, innan den hårda bindningen
sätter in. Jag vill minnas att jordbruksministern
inte var närvarande under
GATT-debatten. I varje fall deltog han
inte i diskussionen. Men jag får väl ta
jordbruksministerns ord i dag som ett
uttryck för att han vill medverka till
att nämnda förhandlingar kommer till
stånd före den 1 juli, då det är lättare
att förhandla än vid ett senare datum.
Jag tycker mig kunna läsa ut den meningen
i det resonemang som här förts.

Vidare nämnde jordbruksministern
fruktexporten till Tyskland, vilken —
om jag hörde rätt -— beräknades uppgå
till omkring en miljon kg. Jag vill i det
sammanhanget fråga, om det inte har
gjorts några närmare undersökningar
av möjligheterna att exportera vårt
fruktöverskott till våra antipodländer,
där man ju inte har någon frukt under
den tid på året, då vårt land och för
övrigt hela Europa dignar under rika
fruktskördar. Jag vet att generalkonsul
Axel Ax:son Johnson en gång i tiden
gjorde ett försök att exportera frukt till
Argentina, men det ledde inte till något
varaktigt resultat. Jag känner inte till
anledningen. Men om ett sådant försök
kunde göras på nytt, skulle det kunna
betyda lösningen på en del av våra
fruktlagringsproblem, ty fartygens kylrum
kan då tjänstgöra som lagerhus
under transporterna. Samtidigt skulle
arrangemanget avlasta den svenska
fruktmarknaden. Det gjorda försöket
rann som sagt ut i sanden, och jag
skulle nu vilja veta om det senare har
gjorts några allvarliga undersökningar
om denna sak. En export av nämnt slag
skulle nämligen lösa problemen på ett
alldeles nytt sätt, i det att all frukt då
inte behöver förbrukas inom landet. Vi
skulle då kunna få avsättning för den i
sådana länder, där man skördar frukt
under andra tider än vad sker i Europa.

Herr talman! Jag ville bara föra fram
dessa synpunkter här i diskussionen. Vi
får väl återkomma till dessa frågor ett
kommande år.

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Svar på interpellation ang. försörjningsmöjligheterna för de norrländska och mel lansvenska

skogsbygdernas jordbruk, m. m.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Då statsrådet säger att
jag försökt föra in partipolitik i förevarande
resonemang måste jag säga, att
det kan jag inte gå med på. Jag har
inte med ett enda ord sagt något som
har med partipolitik att göra. Jag har
sakligt hållit mig till de frågor jag ställt
till statsrådet och som jag nu fått statsrådets
svar på. Om sedan statsrådet som
representant för ett politiskt parti känner
sig besvärad med anledning av dessa
frågor, må det vara hans sak, men
jag har för min del inte rört vid någon
sådan detalj. Det är rent sakliga odlarsynpunkter
jag här sökt föra fram.

Då statsrådet säger att jag efterlyser
hans intresse och påstår att jag sagt,
att han inte har något intresse för denna
sak, vill jag framhålla, att jag inte
heller gjort något sådant uttalande. Jag
är tvärtom övertygad om att statsrådet
som representant för ett län, där denna
odling har ett så verkligt framträdande
rum som fallet är, har ett speciellt och
särskilt stort intresse för denna odling.
Jag vill i detta sammanhang gärna, i
den mån vi talar om ett statligt intresse
som statsrådet företräder, återge vad
statsrådet framhöll onsdagen den It
maj i slutet av sitt anförande i den då
pågående debatten. Han yttrade då: »I
denna fråga har jag rört mig med de
stora problemen. Beträffande detaljerna
finns säkerligen mycket att göra ytterligare.
När denna proposition lagts
fram, har det skett för att få en verksamhet
på detta område i gång, och
jag har då strävat efter att få så stor
likhet som möjligt mellan förhållandena
i jordbruket och i trädgårdsodlingen,
så att det inte skall uppstå några
divergenser mellan två odlingsgrenar,
som i själva verket hör till samma näringsfång.
Därför har jag strävat efter
så lika normer som möjligt för båda näringarna,
när det gäller stödåtgärderna.
»

Jag vill, herr talman, vid detta till -

fälle slå fast detta statsrådets uttalande,
samtidigt som jag därvidlag vill erkänna
statsrådets stora intresse, men
jag vill samtidigt till sist än en gång
ställa den frågan till herr statsrådet:
Är herr statsrådet villig medverka till
fruktodlingens framtida inplacering
ibland de åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område som nu
finns?

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. försörjningsmöjligheterna
för de norrländska och
mellansvenska skogsbygdernas jordbruk,
m. m.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Vigelsbo frågat mig,
dels om jag har min uppmärksamhet
riktad på de norrländska och mellansvenska
skogsbygdernas hotande försörjningsmöjligheter,
dels om jag ämnar
på grund därav påskynda den utredning,
som nu pågår angående de ofullständiga
jordbrukens skogskomplettering,
och hur snart förslag i ärendet kan
vara att förvänta.

Interpellantens första fråga synes innebära
farhågor för att en mera omfattande
beskärning av den norrländska
och mellansvenska skogsbygdens jordbruksproduktion
skulle ifrågakomma
inom den närmaste tiden. Denna sin
uppfattning synes interpellanten grunda
på vissa uttalanden och förslag, som
framlagts av 1952 års jordbruksprisutredning
i dess i december förra året
avgivna betänkande. I anledning härav
vill jag framhålla, att frågan om det
mindre jordbrukets ställning såsom sådant
icke upptagits till närmare behandling
i de förslag, utredningen framlagt.
Såsom jag i annat sammanhang
uttalat, har jag emellertid för avsikt

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Svar på interpellation ang. försörjningsmöjligheterna för de norrländska och mel lansvenska

skogsbygdernas jordbruk, m. m.

att begära Kungl. Maj:ts bemyndigande
att igångsätta en särskild utredning av
denna fråga. Då jag liksom interpellanten
hyser den uppfattningen, att jordbruket
i de berörda trakterna av landet
har en betydelsefull uppgift att fylla i
folkhushållets tjänst i olika avseenden,
utgår jag från att vederbörlig hänsyn
tages härtill vid utredningen. Av särskild
vikt synes förekomsten av skogsbygdernas
jordbruk vara med hänsyn
till skogsbrukets utveckling. Skogen har
ökat i värde, och därmed har behovet av
arbetskraft till en utvidgad skogsvård
blivit större. Härigenom förbättras givetvis
även skogsbygdsbefolkningens
försörjningsmöjligheter. Inkomsten från
skogsbruk och skogsarbete för befolkningen
i berörda trakter synes också
under senare år ha utgjort en allt större
del av den totala inkomsten samtidigt
som denna — eventuellt bortsett från
enstaka år — blivit allt bättre i förhållande
till inkomsterna för övriga befolkningsgrupper.
Några farhågor i den
av interpellanten angivna riktningen
torde man därför enligt min uppfattning
icke behöva hysa.

Vad angår den andra frågan får jag
först erinra om att 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning
i sin arbetsredogörelse
till årets riksdag förklarat
sig ämna avgiva sitt slutbetänkande vid
årsskiftet 1955/56. Detta kommer att
omfatta förslag beträffande skogskomplettering.
Beträffande utredningens arbete
kan i övrigt nämnas följande.

Utredningen avgav i maj förra året
ett betänkande, som innehöll förslag till
ny lagstiftning på de områden, som avses
med 1925 års bolagsförvärvslag,
1947 års förköpslag och 1948 års jordförvärvslag.
Inom den närmaste tiden
torde komma att behandlas vissa till utredningen
hänskjutna arrendeproblem,
som äger samband med förvärvslagen
och jordbruksrationaliseringen. Beträffande
den del av utredningens uppdrag,
som avser frågan om jordbrukets struk -

turrationalisering genom att tillföra
skog till det mindre jordbruket, har enligt
vad jag inhämtat utredningen, för
att få en uppfattning om kompletteringsbehoven
och möjligheterna att tillgodose
detta, i samarbete med lantbruksstyrelsen
företagit en landsomfattande
inventering av dessa behov ocn
möjligheter. Denna undersökning har
verkställts länsvis genom särskilda kommittéer,
som bestått av vederbörande
lantbruksdirektör, länsjägmästare och
överlantmätare. På grundval av de senaste
fastighetstaxeringslängderna inom
1 250 distrikt har sammanställningar
skett av olika fastighetstyper, sammanförda
efter skilda ägarekategorier. De
ofullständiga jordbrukens kompletteringsbehov
har därefter beräknats generellt
efter två olika alternativ. Materialet
för denna undersökning, som nu
är samlat, är föremål för bearbetning i
skilda hänseenden.

Vidare har utredningen upplyst, att
den beretts möjlighet att med hjälp av
skogshögskolans skogsekonomiska avdelning
låta verkställa en omfattande
undersökning av de i debatten om
skogskompletteringen uppmärksammade
frågorna rörande skogens betydelse
i samband med jordbruk och bondeskogsbrukets
möjligheter att rationellt
tillvarataga virket. Denna undersökning
grundar sig på material från nio typområden
inom olika delar av landet.
Inom dessa områden — ettvart av dem
omfattar 250 å 300 jordbruksfastigheter
— har verkställts dels deklarationsundersökningar
för tiden 1948—52,
dels intervjuundersökningar, avseende
åren 1952 och 1953. Undersökningsmaterialet
är nu insamlat och bearbetningen
pågår. Slutligen har utredningen
efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
igångsatt en undersökning beträffande
arbetskraftsbehovet inom
skogsbruket, vilken undersökning torde
bli färdig inom den närmaste tiden.

Av vad jag nu anfört framgår, att ra -

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Svar på interpellation ang. försörjningsmöjligheterna för de norrländska och mel lansvenska

skogsbygdernas jordbruk, m. m.

tionaliseringsutredningens arbete bl. a.
är beroende av det material, som erhålles
genom olika specialundersökningar.
Det synes mig uppenbart, att dessa undersökningar
bör slutföras, eftersom resultatet
av desamma torde bli av värde
såsom underlag för utredningens kommande
förslag i olika hänseenden. Någon
möjlighet att påskynda utredningens
arbete synes fördenskull icke föreligga.
Enligt min mening saknas för övrigt
anledning därtill, eftersom utredningen
själv, såsom jag nyss nämnde,
räknat med att kunna framlägga sitt
slutbetänkande redan vid närmaste årsskifte.

Härefter anförde:

Herr VIGELSBO (bf):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
för svaret som jordbruksministern har
lämnat på den fråga som jag gav uttryck
åt i min interpellation. Den motiverades
av förslaget till ny s. k. slättjordbrukskalkyl,
som ställde en hel
del mindre jordbrukare, bosatta i
skogsbygderna, utanför det nya beräknings-
och prissättningssystemet.
Det är kanhända onödigt att ta upp en
mer ingående diskussion om den frågan
i dag. Jag tackar för att jordbruksministern
har meddelat att vi har att
emotse ett betänkande från rationaliseringsutredningen
och att man då
bereds tillfälle att närmare skärskåda
problemet.

Det är emellertid en del reflexioner
som man ändå skulle kunna göra. När
man sätter sig att reflektera över dessa
saker måste man säga, att det nog ändå
var en ganska allvis herre som skapade
vårt land och gav försörjningsunderlag
åt människorna, oavsett om de bor
i södra Sverige, i norra Sverige eller
i Mellansverige. Sydsverige har fått
sina bördiga jordar, Norrland fick sina
skogar, och skogen och jorden hör ihop
som ett naturligt försörjningsunderlag.

I södra Sverige bibehålies denna försörjningsenhet,
och man kan inte finna
annat än att det ekonomiska samhället
där har utvecklats på ett lyckligt sätt.

Det norrländska näringslivet däremot
har inte utvecklats på samma sätt. Bolagen
tog skogarna — kanske det är
överdrift att påstå att de tog alltihop;
de har väl betalt en del också — och
nu ställs det i utsikt att de skall kunna
få mera. Detta har gjort att jorden och
skogen har kommit att skiljas åt i
dessa trakter, man har åstadkommit en
desorganisation av skogsbygdernas näringsliv.
Om man skall kunna reparera
denna desorganisation genom att bygga
järnverk, som kostar 10, 15, 20 eller
30 miljoner kronor i driftunderskott
årligen, vet jag inte. Man kan i
varje fall inte komma till något annat
resultat än att dessa åtgärder, som
måste vidtagas för att ge arbete och
försörjning åt människorna, är konstlade
skapelser som vi kommer att få
betala. Jag tycker att det hade varit
riktigare att näringslivet i stället fått
utvecklas enligt de naturliga betingelser,
som finns även i skogsbygderna.

Samtidigt som jag än en gång tackar
för svaret vill jag uttrycka den
förhoppningen, att vi får tid på oss
att studera det utredningsmaterial som
en gång lägges fram, så att vi kan
åstadkomma ett resultat som medverkar
till att på ett lyckligt sätt lösa det
problem som här har uppstått.

Man påstår ibland att jordbruket
som sådant har intet berättigande i
dessa skogsbygder: det blir för dyrt,
det är för små enheter. Men jag skulle
tro att även där har jordbruket, hur
litet det än är, en uppgift att fylla.
Det bör utgöra basen för bygdens försörjning.
Vi ser hur mjölkproduktionen
undan för undan dalar i dessa
skogsbygder, och jag skulle tro att när
man en gång praktiskt taget avvecklat
den behövs det gigantiska krafter för
att få den i gång igen. Denna utveck -

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Svar på interpellation ang. försörjningsmöjligheterna för de norrländska och mel lansvenska

skogsbygdernas jordbruk, m. m.

ling innebär att bygden förlorar en
del av de möjligheter den tidigare haft
att försörja även de människor, som
har sin sysselsättning utanför jordbruket.

Därför behöver vi ett jordbruk, och
vi behöver skogen som komplettering
till jordbruket. Jag vill hoppas och
tro att man med hänsyn till näringslivets
och dessa bygders utveckling i
fortsättningen tar nödig hänsyn till de
anspråk som i detta sammanhang framförts.
Då tror jag säkert att vi skall
kunna ge nytt liv åt dessa bygder utan
att behöva subventionera stora järnverk
för att ersätta en utveckling, som
vi anser borde ha kunnat följa mer naturliga
linjer än som skett.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Till skillnad från jordbruksministern
och i likhet med herr
Vigelsbo tror jag, att det finns en viss
anledning att hysa farhågor för utvecklingen
i skogs- och mellanbygderna
när det gäller det mindre jordbruket.
Vi har ju hört talas om 1951 års
utredning, som skall söka vägar för att
komplettera jordbruken med skog, särskilt
under valrörelserna 1952 och
1954. Jag tror för min del inte ■— har
jag fel skulle jag vara glad — att den
utredningen kan anvisa några kungsvägar
för att komplettera det mindre jordbruket
med skog. Den kan kanske peka
på något som går att göra, och det
vore tacknämligt, men så värst mycket
tror jag inte det blir.

Vi vet ju alla, att det under nuvarande
förhållanden och med rådande
priser är förfärligt svårt att ändra
äganderätten till skog och skogsmark.
Dessutom har ju under senare år röster
höjts från det andra regeringspartiet,
som med stigande aggressivitet
förkunnat, att man bör samla skogen
i större enheter och att bondeskogsbruket
inte alls är rationellt. Det
förefaller därför som om man skulle

behöva sätta in den mesta kraften på
försvarslinjen. Jag vet, att det dess
bättre råder olika meningar inom det
socialdemokratiska partiet -— åtminstone
har det förefallit så, när man följt
debatten — men där finns som sagt
också aggressiva stämningar. Det lär
alltså inte vara så förfärligt mycket att
vinna. Låt oss hoppas att det blir
något.

Sedan är det klart, att de mindre
jordbrukarna i den mån de har tillgång
till arbete i skog eller har egen
skog får en del med av det ökade värde
på skogen, som uppkommit under
senare år. Men jordbruket behövs utan
tvivel som komplettering för försörjningen
i dessa bygder, och jag tror att
man bör slå vakt om de mindre brukningsdelarna
så långt det går. Som jag
sagt i andra sammanhang tror jag, att
även om vi gör allt vad vi kan för att
bevara så många som möjligt av dessa
mindre brukningsdelar, så kommer vi
ändå att förlora flera än som är önskvärt.

Under senare år har man i vissa
kretsar haft en olycklig inställning till
jordbrukspolitiken. Det är inte bara
när man läser jordbruksprisutredningens
förslag som man blir en smula beklämd
över allt som inte står om dessa
som RLF-tidningen kallar »de 186 000»,
men även i övrigt har man vidtagit
underliga åtgärder, såsom när man för
ett par år sedan frikopplade producentbidraget
från mjölkmängden. Jag
kunde också ta flera av herr jordbruksministerns
förslag, stödda av herr Vigelsbo
och många andra, som exempel.
Samtidigt som vi nu bevittnar hur
mjölkproduktionen utsättes för en nästan
destruktiv påverkan i vissa bygder, delar
man ut producentbidrag till dem
som sålt sina kor. Det var en poststationsföreståndare
i Jämtland, som vägrade
att betala ut pengarna, ty han
kunde inte förstå, att det var statsmakternas
mening att man skulle betala

2 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 21

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

till dem som inga kor har. Men det
skall man ju göra enligt den princip
som den jordbrukspolitiska trippelalliansen
har knäsatt, och det bidrar ju
inte till att utveckla jordbruket i dessa
områden.

Jag skulle nu vilja stryka under, att
om statsrådet skall tillsätta en småbruksutredning,
som sysslar med det
mindre jordbrukets inkomster, så tror
jag det hela blir tämligen omöjligt, om
man inte skriver direktiv av annat slag
än dem som bygger på 1947 års jordbruksbeslut.
Man bör frikoppla den
yttre rationaliseringsverksamheten från
eventuella åtgärder på det driftsekonomiska
området. Gör man inte det kan
man lika gärna låta blir att tillsätta
utredningen.

Fru BOMAN (b):

Herr talman! När man hört interpellationssvaret
och vad som i övrigt
sagts här, får man vara glad så länge
vi har småbruket. Det är många som
kan leva stort på att tala om småbrukarna
och deras problem, men småbrukarna
kommer inte så värst långt
med det.

När jag lyssnade till statsrådet, sade
jag till en intillstående: Fn utredning
är bra, men småbrukarna är inte
hjälpta med det, utan vi måste väl för
en gångs skull kunna peka på någonting,
som ger ett positivt uppslag. Vi
på norrbottensbänken har i dag från
vårt eget län fått ett uppslag, som är
en positiv framstöt och något som är
värt att undersöka — något mera att
hålla sig till än bara talet om småbrukarnas
problem och hänvisningarna
till olika utredningar. Det är sant att
det är problematiskt, men vi hoppas
att i denna fråga inom en inte alltför
avlägsen framtid kunna komma fram
till något, om vilket vi kan säga, att
detta skall vi försöka göra något av.
Herr Svensson i Ljungskile påminde
om alla valmötesuppslag, och sådana
har vi fått nog av.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. befordran av
brevpost till USA

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Severin i Stockholm
har frågat mig, om vederbörande
myndigheter hyser planer på att
inom den närmaste framtiden träffa
sådana föranstaltningar, att brevposten
till USA i fortsättningen kommer att
uteslutande befordras med flyg, och,
om så icke är fallet, om något initiativ
från min sida kan emotses i syfte att
åstadkomma detta.

Med anledning av dessa frågor vill
jag meddela följande. För närvarande
flygbefordras brevpost mot vanligt internationellt
porto — sålunda utan särskilt
flygporto — till länder i Europa,
i den mån snabbare utdelning därigenom
vinnes. Därjämte flygbefordras,
likaledes mot vanligt internationellt
porto, brevpost om högst 5 grams vikt
till och inom Förenta staterna och Canada
samt s. k. aerogram över hela
världen. För övriga försändelser avsedda
att flygbefordras utgår flygporto.
Avsändare kan sålunda i dessa fall välja
mellan den långsammare ytbefordringen
och flygbefordring mot ett tilläggsporto.
Flygportona är i enlighet med
gällande världspostkonvention fastställda
till belopp, som totalt sett motsvarar
kostnaderna för flygbefordringen.
Flygbefordring över Nordatlanten
av brevpost om högst 5 gram mot vanligt
internationellt porto förekommer
endast från Danmark, Norge och Sverige.
Endast Sverige mottar denna
5-gramspost för vidarebefordran med
flyg inom Förenta staterna och Canada
utan särskild ersättning.

Under år 1954 flygbefordrades närmare
90 procent av hela antalet brev -

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Svar på interpellation ang. befordran av brevpost till USA

försändelser från Sverige till Nord- och
Mellanamerika med flyg. Dessa försändelser
motsvarade drygt 70 procent
av brevpostens totalvikt. Närmare 40
procent av hela antalet försändelser,
motsvarande inemot 15 procent av totalvikten,
gick med flyg utan särskilt
flygporto. Återstoden, drygt 10 procent
av antalet försändelser och drygt 25
procent av dessas totalvikt, befordrades
sjöledes. Det framgår därav, att det är
de tyngsta brevförsändelserna, för vilka
flygposttilläggen skulle bli av större betydelse,
som för närvarande befordras
på annat sätt än med flyg.

Från och med den 1 juli 1953 sänktes
de ersättningar, som postförvaltningarna
erlägger till flygföretagen för befordran
av brevpost på de interkontinentala
linjerna, med ca 20 procent. I
samband därmed föreslog SAS de nordiska
postverken, att de belopp, som
postverken kunde frigöra genom denna
sänkning, skulle användas till att helt
slopa det särskilda flygportot på Nordamerika,
varemot flygportona till övriga
utomeuropeiska länder skulle bli
oförändrade. Med anledning härav lät
det svenska postverket företa en undersökning
bland sina kunder, främst
inom affärs- och bankvärlden, rörande
deras inställning till flygportona. Det
visade sig då att över 70 procent av
de tillfrågade hellre önskade en generell
sänkning av alla flygporton med
20 procent än ett slopande enbart av
flygportot på Nordamerika. Senare under
år 1953 beslöt de nordiska postförvaltningarna
att vidtaga en generell
sänkning av flygportona med 20 procent
och uttalade sig samtidigt emot
att de genom flygtariffsänkningen frigjorda
medlen skulle utnyttjas att sänka
flygportot endast i en enda förbindelse.
De hävdade vidare, att ett helt
slopande av de särskilda flygpostavgifterna
för post till Förenta staterna icke
gärna kunde komma i fråga, så liinge
Förenta staterna icke vidtog motsvarande
åtgärder i den motsatta riktningen.

Under det senaste året har de nor -

diska postförvaltningarna diskuterat
möjligheterna att ytterligare underlätta
flygposttrafiken från de nordiska länderna
till Nordamerika. De har emellertid
hittills icke kunnat enas om något
av de förslag härom som framlagts. Det
beror framför allt på att varje ytterligare
eftergift beträffande flygportona
skulle bli rätt dyrbar för postverken.
För svenska postverkets del beräknas
kostnadsökningen till ca 2,5 miljoner
kronor vid flygbefordran av brevposten
till Nordamerika om endast de vanliga
internationella portona skulle tillämpas.
Enbart en sådan åtgärd som att
man höjer den från flygporto fria vikten
från 5 till 10 gram skulle komma
att kosta postverket ca en miljon kronor
per år.

I och för sig synes det enligt min
mening värt att från svensk sida satsa
ytterligare en del på att förbättra postbefordringen
till Nordamerika. Det har
emellertid från generalpoststyrelsens
sida ansetts synnerligen önskvärt att
de skandinaviska länderna tillämpar
likartade regler för denna trafik.

Även om det hittills visat sig svårt
att uppnå en överenskommelse härom,
torde det därför alltjämt få ankomma
på postförvaltningarna att gemensamt
och med SAS pröva möjligheterna att
ytterligare underlätta flygposttrafiken
till Nordamerika. Därest inget resultat
därvid kan uppnås, anser jag att man
i andra hand bör undersöka, huruvida
enbart från svensk sida kan vidtagas
några åtgärder i detta syfte.

Med det sagda anser jag mig ha besvarat
herr Severins frågor.

Härpå anförde

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! När jag tackar kommunikationsministern
för svaret lägger jag
däri in, inte endast ett tack för vänligheten
att besvara interpellationen, utan
även för svarets innehåll.

Jag tror att kammaren håller mig
räkning för att jag inte ingår på någon

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Iviirunavaara

aktiebolag

diskussion om detaljerna i denna fråga
utan endast något uppehåller mig vid
det klart positiva uttalande som kommunikationsministern
gör, då han i
slutet av sitt interpellationssvar säger,
att det synes honom i och för sig värt
att från svensk sida satsa en del ytterligare
på att förbättra postbefordringen
till Nordamerika. Jag har också full
förståelse för vad kommunikationsministern
i fortsättningen säger om att
en sådan utveckling av flygposttrafiken
till Amerika helst bör ske i samverkan
mellan de skandinaviska länderna. Det
finns emellertid så mycket större anledning
att tacka kommunikationsministern
som han slutar sitt interpellationssvar
med det uttalandet, att därest
ett sådant samarbete mellan de skandinaviska
länderna inte skulle kunna
komma till stånd, bör man från svensk
sida ta under övervägande att själv vidta
åtgärder i detta hänseende.

Med hänsyn till innehållet i interpellationssvaret
har jag, som sagt, inte anledning
att ingå på någon polemik, utan
jag nöjer mig med att tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkanden nr 49
och 51—53, bankoutskottets utlåtande
och memorial nr 32 och 33, första lagutskottets
utlåtande nr 37 samt andra
lagutskottets utlåtande nr 34.

§ 7

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
154, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående statens inlösen av
Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds
aktier i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 192 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 15 april 1955, föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl.
Maj :t att göra för staten bindande tillsägelse
om inlösen av de Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund (TGO)
tillhöriga aktierna i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag (LKAB) per den

30 september 1957 enligt bestämmelserna
i gällande malmavtal samt att senare få
bestämma sättet för ersättningsbeloppets
erläggande.

I anledning av propositionen hade
väckts ett antal motioner.

I de likalydande motionerna I: 533
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 657 av
herr Hjalmarson m. fl., hade yrkats, a)
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära att Kungl. Maj :t av
TGO skulle söka utverka medgivande
att datum för tillsägelse om inlösen av
stamaktier i LKAB måtte få förskjutas
till senast den 31 december 1955, b)
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t
omgående läte upptaga fria och förutsättningslösa
förhandlingar med företrädare
för TGO i syfte att på grundval
av nu gällande malmavtal nå de förändringar
i eller tillägg till avtalet, vilka
med hänsyn till substansminskning,
framtida arrendeförhållande eller till
eljest föreliggande omständigheter kunde
anses motiverade, c) att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 192.

I de likalydande motionerna I: 532 av
herr O hlon m. fl. och II: 658 av herr
Ohlin m. fl. hade yrkats dels att vederbörande
utskott vid en inledande behandling
av propositionen nr 192 måtte
undersöka möjligheterna av en förflyttning
av senaste datum för tillsägelse om
inlösen av stamaktierna i LKAB till den

31 december 1955 och, om utsikter till
överenskommelse funnes föreligga, före -

Onsdagen den 25 maj 1955 Nr 21

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara

Kiirunavaara aktiebolag

slå riksdagen hemställa att Kungl. Maj:t
utan dröjsmål måtte träffa avtal om en
sådan förflyttning, dels att utskottet
måtte föreslå riksdagen att uppskjuta
behandlingen av propositionen till höstsessionen
och därvid uttala att Kungl.
Maj :t under mellantiden borde upptaga
förhandlingar om en ändring och förlängning
av nu gällande avtal samt därefter
för höstsessionen framlägga de
förslag som därvid kunde föranledas
samt dels att riksdagen, om definitiv
ställning till propositionen nr 192 skulle
tagas redan under vårsessionen, måtte
avslå denna proposition.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå de i motionerna
I: 532 och II: 658 samt I: 533
och 11:657 framställda yrkandena om
vidtagande av åtgärder i syfte att framflytta
senaste datum för tillsägelse om
inlösen av stamaktierna i LKAB till den
31 december 1955 ävensom det i motionerna
I: 532 och II: 658 framställda yrkandet
om uppskov med behandlingen
av propositionen till höstsessionen innevarande
år;

B. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 532 och II: 658 samt
1:533 och 11:657, till den del de icke
behandlats under A., bemyndiga Kungl.
Maj :t

1. att göra för staten bindande tillsägelse
om inlösen av de TGO tillhöriga
aktierna i LKAB per den 30 september
1957 enligt bestämmelserna i gällande
malmavtal,

2. att senare få bestämma sättet för
ersättningsbeloppets erläggande;

C. att motionerna 1:525 och 11:652,
i den män de ej kunde anses tillgodosedda
genom vad utskottet anfört, ej
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Sundelin,
Jacobsson, Skoglund i Dovers -

torp, Malmborg i Skövde och Staxäng,
fröken Elmén samt herrar Gustafsson i
Skellefteå och Löfroth, vilka ansett att
utskottet bort hemställa

A. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 532 och II: 658 samt
I: 533 och I: 657,

1. bemyndiga Kungl. Maj:t att med
TGO träffa överenskommelse om framflyttning
av senaste datum för tillsägelse
om inlösen av stamaktierna i
LKAB till den 31 december 1955,

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att, under förutsättning att under
1. angiven överenskommelse komme att
träffas, Kungl. Maj :t måtte upptaga nya
förhandlingar med TGO med beaktande
av vad reservanterna anfört samt för
riksdagen vid innevarande års höstsession
framlägga de förslag, till vilka förhållandena
kunde föranleda;

B. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 532 och II: 658 samt
I: 533 och II: 657, till den del de icke
behandlats under A., avslå Kungl. Maj:ts
i förevarande proposition framlagda
förslag;

C. att motionerna I: 525 och II: 652,
i den män de ej kunde anses tillgodosedda
genom vad reservanterna anfört,
ej måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! En sak, som vi inte behöver
tvista om när det gäller den här
föreliggande frågan, är att staten,
d. v. s. hela det svenska folket, har en
juridisk rätt att den 30 september 1957
inlösa de stamaktier i I.uossavaaraKiirunavaara
aktiebolag som Grängcsbergsbolaget
innehar.

I mer iin 50 år har det varit en allmän
mening hos det svenska folket och
i Sveriges riksdag alt denna inlösens -

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

rätt skulle vid lämpligt tillfälle användas.
När frågan år 1945 senast var föremål
för riksdagens överläggningar,
gjorde en enhällig riksdag det uttalandet,
att en sådan inlösen borde komma
till stånd när den kunde ske på rimliga
villkor. Att denna inställning till frågan
om inlösen av stamaktierna har
inneburit, att det gällt icke bara malmen
i bergen, utan alla de till gruvfyndigheterna
hörande anläggningarna, är
klart manifesterat vid riksdagens tidigare
behandling av ärendet och i träffade
avtal.

Det har nu genom en utredning konstaterats
att en inlösen av dessa stamaktier
skulle kunna ske på rimliga villkor.
De värden, som vid denna inlösen
skulle tillföras svenska staten, är av
sådan storleksordning att priset för
aktierna icke kan sägas vara oskäligt.
Det är uppenbart att lösesumman inom
en överskådlig tid kan amorteras med
hjälp av den vinst som faller på dessa
stamaktier. Jag vet väl att det på sista
tiden från deras håll, där man motsätter
sig ett beslut om tillsägelse om inlösen,
har framförts det argumentet att
de framlagda kalkylerna skulle rubbas
genom den senaste räntehöjningen och
det förslag till höjd bolagsbeskattning
som för närvarande ligger för behandling
i riksdagen. Enligt min mening är
marginalerna tillräckligt stora för att
rymma även sådana saker, men frånsett
detta bemötes väl dessa invändningar
bäst därigenom att man påpekar
det orimliga i att ett tillfälligt ränteläge
och en tillfällig beskattning skulle
få utgöra grundvalar för bedömningen
av en affärstransaktion som sträcker
sig över ett femtiotal år — vi har räknat
med att det kan behövas en sådan
tidrymd för amortering av lösesumman.

Man säger, att om den svenska staten
bara väntar, kommer det att bli
en lägre lösesumma, ty denna sjunker
med minskad vinst per ton malm. Det
är nog alldeles riktigt, men man skall

observera, att lösesumman icke minskar
i samma takt som vinsten, eftersom ersättningen
för de fonderade medlen ju
icke kommer att påverkas av nettovinstens
storlek. Dessutom skall vi ha klart
för oss, att ju längre staten väntar med
att företa inlösen, desto mindre får den
i värde för lösesumman. Det förhåller
sig på det sättet, att de malmtillgångar,
som finns inom LKAB:s utmål, kommer
att minskas med ungefär 15 procent
under varje härefter följande 10-årsperiod.
Det har gjorts gällande, att detta
inte spelar någon roll, då staten kan
verkställa amorteringen med tillhjälp
av den vinst, som bolaget skulle få vid
brytning av statens malm, alltså icke
bolagets egen. Enligt min mening måste
det väl vara ett skämt, när man menar,
att staten skall amortera en inlösen med
den vinst, som faller på dess egen
malm. Man säger: »Höj arrendeavgiften!»
— det vill säga den summa, som
bolaget skall betala för rätten att utnyttja
statens malm. Gör man det, minskar
ju vinsten och därmed också lösesumman.
Ja, men av detta framgår väl,
att TGO — alltså Grängesbergsbolaget
— har stort intresse av att hålla arrendeavgiften
nere för att motverka en
minskning av lösesumman? Det är uppenbart,
att det här kommer att framträda
stridiga intressen. Jag skulle vilja
fråga: Hur skall denna tvist kunna lösas?
Vem har den starkaste ställningen,
om man låter bli att inlösa nu och väntar
tills den »rätta» dagen kommer?
Det har väl Grängesbergsbolaget, som
kan säga: »Vi minskar driften, om inte
staten lämnar sin malm.» Det blir i så
fall arbetslöshet. Ansvaret därför kan
staten aldrig undandra sig, och följaktligen
har den svårt att vara med om
en ordning som skulle leda till en minskad
verksamhet hos bolaget. Därav
framgår tydligt, att ju längre staten
väntar, desto svagare blir dess ställning
i vad gäller möjligheten att få en skälig
ersättning för sin egen malm.

Onsdagen den 25 maj 1955 Nr 21

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag''

Jag måste för min del konkludera, att
om staten någon gång skall göra en inlösen,
är tiden inne nu. Ju längre vi
härefter dröjer, desto ofördelaktigare
kommer det att bli för staten att gå in
för en sådan.

Det finns de som, i motsats till vad
den allmänna meningen och en enhällig
riksdag sagt under ett halvt sekel, tycker,
att det kanske inte behövs någon
inlösen eller någon förändring av förhållandet
mellan staten och TGO. Det
har ju gått bra hittills, säger de, och
det är sant. Det har gått bra under de
sista 30 åren. Vad beror det på? Det
beror först och främst därpå, att båda
parterna — staten och TGO — i långa
stycken har gemensamma intressen. Så
långt har det inte varit svårt att komma
överens.

Klart är emellertid, att parterna också
har motstridiga intressen. Hur har
det varit möjligt att överbrygga så stora
intressemotsättningar som i frågan om
hur olika transaktioner i bolaget skall
företas, för att icke den ene eller den
andre av aktieägarna skall få ett sämre
utgångsläge? Naturligtvis har den kontrollapparat,
som staten förfogat över
— fyra styrelseledamöter, en jourhavande
revisor och rätt att delta i revisionen
— haft sin betydelse, men vi
skall dock icke överskatta den. Även de
allra bästa styrelseledamöter har ändå
mycket svårt att ingående följa både
drift och affärsverksamhet. Så är det
väl i alla bolag. Det är väl verkställande
direktören som i stort sett utformar
och prejudicerar företagets verksamhet.
I detta fall har ju verkställande
direktören bakom sig den part, som
har majoriteten både i styrelsen och
på bolagsstämman. Under sådana förhållanden
kan väl alla förstå, att man
kan göra kontrollen hur stark som helst
på papperet utan att den ändå blir av
någon avgörande betydelse.

Nej, ärade kammarledamöter! Det
som framför allt medfört att det gått

bra att samarbeta och jämka samman
stridiga intressen har varit statens rätt
att inlösa stamaktierna. Den andra parten
i bolaget har nämligen ständigt vetat,
att om det skulle uppstå starka motsättningar
så ligger det i sakens natur,
att staten kommer att aktualisera sin
rätt att lösa in aktierna. Detta har varit
den stora garantien för staten. Som jag
tidigare påpekat har dock detta medel
i statens hand nu blivit svagare, och
medlet kommer för varje härefter följande
tioårsperiod att bli allt sämre
och sämre verkande. Därför måste vi
konstatera att vi nu står vid en vändpunkt
i förhållandet mellan staten och
Grängesbergsbolaget när det gäller
ägandeförhållandet till LKAB. Jag
skulle nästan vilja säga att vi står vid
en sådan vändpunkt att vi får säga: Nu
eller aldrig. Nu får vi aktualisera inlösenkravet.
Gör vi inte det nu, blir inlösenrätten
för varje tioårsperiod som
förflyter allt mindre värdefull för
staten.

Man kan kanske fråga, vilka intressen
staten har som gör att den får vidtaga
åtgärder för att undvika att dess
ställning i bolaget försvagas. Vilka intressen
har vi att skydda bär? Ja, först
har vi hela det svenska folkets rätt att
skydda, rätten att ur dessa fyndigheter
få ut det som tillkommer det svenska
folket. Det som går till staten går
också till svenska folket, en inkomst
för staten är en inkomst för svenska
folket. Detta gäller emellertid icke bara
de fyndigheter som ligger inom LKAB:s
utmål, det gäller ju också de betydligt
större malmtillgångar som ligger utanför
och som staten äger. Det är här ett
klart intresse ur allmän synpunkt att
vinsten av brytningen av denna malm
odelad tillfaller det svenska folket. Det
finns bär icke någon anledning varför
det svenska folket skulle dela med sig
åt enskilda intressen. Det är alltså ett
klart intresse från det allmännas sida
att man vidtager åtgärder för att skyd -

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Statens mlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

da det allmännas ställning inom den
norrbottniska gruvverksamheten.

Det andra starka skälet vi har är ju
det tvång för staten som jag redan antytt
att ta ansvar för arbetstillfällena
vid de norrbottniska malmfälten. Staten
måste ordna möjligheter för malmfältskommunerna
att leva och för framtiden
skapa livsbetingelser för inbyggarna
i den mån det över huvud taget
går att trygga goda betingelser i samband
med denna verksamhet. Det gäller
alltså här det ansvar som det allmänna
har att ge arbete under tillfälliga
depressionstider. Det gäller emellertid
också att vidtaga de åtgärder som
är erforderliga för att förlänga livet på
de norrbottniska gruvsamhällena.

Man säger då, att staten väl inte kan
sörja för detta eftersom detta ligger 50
eller kanske 100 år framåt i tiden. Men
om staten skall göra en inlösen och
skall ha lösesumman amorterad, så kanske
detta tar en tid av 50 år. Under den
tiden har staten inte några större möjligheter
att skapa reserver för att möta
den längre bort liggande tiden. Då är
det väl riktigt att man nu tänker på
detta. Vi skall också observera, att staten
kanske har 300 miljoner ton malm som
icke ligger inom de nu aktuella gruvområdena
men som ligger inom detta
geografiska område. Det kan bli nödvändigt
att inom en inte alltför lång
tid ta upp brytningen vid dessa gruvfält
för att därmed kunna dryga ut
brytningen vid andra fält, där malmtillgången
befinner sig i starkt sjunkande.

Man har så mycket talat om Grängesbergsbolagets
fond för att möta konjunkturväxlingar.
Ja, det är allt en trevlig
fond. Visst har Grängesbergsbolaget
pengarna, men inte finns det någon
fond. Det finns inget beslut på det. Det
är väl lätt för styrelsen, säger man, att
fatta ett beslut om detta. Jag vet nu inte,
om styrelsen har befogenhet till detta,
men det är annars lika lätt för bolagsstämman
att fatta ett sådant beslut. Men

vad betyder i så fall detta beslut? Det
kommer inte att föreligga någon skyldighet
för Grängesbergsbolaget att använda
dessa pengar på det sätt bolagsstämman
har beslutat, såvida det inte
finns någon civilrättslig motpart, inför
vilken Grängesbergsbolaget har förbundit
sig att använda pengarna så. Hur
kan man då bortförklara behovet av ett
avtal på denna punkt med avtalsbestämmelser,
som i hög grad avviker från
nu gällande avtal?

Jag skulle dock inte på något sätt
vilja bestrida, att en inlösen också kan
vara förenad med vissa nackdelar och
svårigheter. En inlösen kommer att
medföra att den nuvarande organisationen
måste förändras — man kan också,
som somliga gör, använda uttrycket
brytas sönder. Det är klart att det medför
mycket arbete från statens sida att
skapa den erforderliga organisationen,
och det kommer naturligtvis att bli
gnissel under övergångstiden. Men svårigheterna
kan inte vara så stora, att de
inte kan övervinnas. Man skall göra
klart för sig, att den nu bestående organisationen
till bortemot 9/10 bekostas
av LKAB, eftersom LKAB:s malmfång
är 9/10 av koncernens. Någon större ekonomisk
uppoffring kommer det därför
inte att bli för staten att skapa en sådan
organisation. Det förhållandet, att
LKAB är en så stor del av hela koncernen,
säger oss att det finns betydligt
större möjligheter för detta bolag
att leva sitt eget liv än för Grängesbergsbolaget,
fastän Grängesbergsbolaget
säkert — detta betvivlar jag inte —
också kan göra detta även i den del
som rör gruvverksamheten.

Man säger att det inte går så bra att
sälja ute i världen från två händer i
stället för en. År det alldeles nödvändigt
att det blir så? Det finns två försäljningsbolag,
i vilka Grängesbergsbolaget
äger halva aktiestocken och LKAB
den andra hälften. Om ingenting sker,
kommer dessa bolag att vara en natur -

Onsdagen den 25 maj 1955 Nr 21

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

lig grundval för ett fortsatt samarbete
på malmförsäljningens område.

Det är förenat med utrikes- och handelspolitiska
svårigheter, säger man, att
låta staten vara ensam ägare till LKAB.
Det finns få påståenden som har mindre
grund. 1945 avläts en kungl. proposition,
i vilken resumerades de erfarenheter
i utrikes- och handelspolitiskt avseende
som vi hade haft under kriget,
alltså under en mycket ömtålig period.
Det konstaterades, att det icke hade
framträtt något som tytt på svårigheter
härvidlag. Jag vet väl, att det finns folk
som nu är efterkloka och vill revidera
sin uppfattning tio år efter det att vi
gjorde erfarenheterna, men kammarens
ärade ledamöter kan nog vara övertygade
om att om denna propositions beskrivning
av detta läge varit felaktig,
hade yttrandet inte fått stå oemotsagt,
såsom det nu fick. Man har sagt, att
det har skett vissa förändringar sedan
dess och att integrationssträvanden ute
i Europa leder till att man ställer större
krav på de enskilda ländernas naturtillgångar.
Vad som härvidlag har förekommit
hittills är sannerligen inte
värt att tala om. Det har varit några resonemang
i några tekniska kommittéer,
som saknar all betydelse för de verkliga
avgörandena. Är det inte att observera,
att de integrationssträvanden som
förekommit är av statlig eller halvstatlig
natur? Den s. k. montanunionen kan
man väl t. ex. inte kalla för ett privat
företag. Håller man verkligen före, att
ett enskilt företag i frågor som rör utrikes-
och handelspolitik har lättare
att hävda sig mot statligt organiserade
institutioner ute i Europa än den svenska
staten? Jag är övertygad om att
oavsett om LKAB inlöses av staten eller
ej kommer det ändå att bli det svenska
utrikesdepartementet och svenska statens
förhandlare som får sköta de ting
som har med utrikespolitik och handelspolitik
att göra.

.lag har icke förnekat, att en inlösen

av stamaktierna kommer att medföra
vissa svårigheter, framför allt övergångssvårigheter.
Det blir då naturligt
att fråga, om det inte finns någon annan
väg att gå än att staten löser in
stamaktierna.

Ett sådant övervägande har skett.
Därvid har det främst gällt att försöka
finna någon ersättning för det nuvarande
inlösenförfarandet. Detta förfarande
har stärkt statens ställning, men
som jag här tidigare har visat minskas
värdet av denna rättighet undan för undan.
Det är därför klart att om man
nu skall låta bli att göra inlösen och
söka någon annan väg, måste vi fråga
oss: Vad skall sättas i stället för den
rätt till inlösen som vi hittills haft? Vid
våra överväganden har vi kommit till
att det bara finns en väg att gå, och det
är att staten får majoritetsställningen i
bolagsstämman och bolagsstyrelsen. Om
staten får denna ställning blir rätten
till inlösen ganska betydelselös ur statens
synpunkt. Däremot får staten då
en sådan ställning att staten på ett rimligt
sätt kan tillvarata det allmännas
intressen. Detta krav på majoritetsställning
är icke onaturligt. Staten har inte
bara rätt till större delen av vinsten.
Det är i själva verket, trots allt vad man
säger, så att staten också har gjort de
största kapitalinvesteringarna. Jag vet
att det finns beräkningar som visar att
Grängesbergsbolaget ligger litet över
genom en omräkning efter penningvärdets
förändringar, men å andra sidan
kan vi ju för vår del säga: Det går väl
an att också räkna in statens investeringar
i malmbanan! Har malmbanan
något med detta att göra? Jo, i högsta
grad, ärade kammarledamöter. Utan
gruvbrytning skulle det icke ha funnits
någon malmbana, och utan malmbanan
skulle det icke ha funnits någon gruvbrytning.
Detta är odisputabelt och visar
väl hur nära varandra dessa båda
ekonomiska företeelser ligger. I den enskilda
affärsverksamheten skulle det

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

aldrig förekomma att huvudintressenten
i ett ekonomiskt företag nöjde sig
med att representera en minoritet. Det
är egentligen ganska onaturligt. Däremot
är det rätt naturligt att den som
har huvudintresset också har huvudinflytandet.
Därför har till TGO framställts
frågan om man vill vara med
om ett nytt avtal som bygger på denna
grund. Hittills har svaret från TGO:s
sida varit nekande. Om detta är sista
ordet vet jag inte, men den saken kan
och bör givetvis undersökas. För min
del har jag trott att det kunde vara en
fördel för TGO att få behålla denna
säkra och goda kapitalplacering. Sådana
växer inte på träd, det vill jag
säga. Det skulle nog inte vara så förfärligt
svårt för staten att finna folk
och företag som vore villiga att satsa
pengar för att få denna goda ställning.
Man kan säga att staten ju på det sättet
i fortsättningen skulle låta Grängesbergsbolaget
få en del av vinsten, och
det är naturligtvis sant. Som ersättning
skulle vi kunna få del av bolagets erfarenhet
och den inverkan som bolaget
genom denna erfarenhet kunde komma
att utöva på den fortsatta utvecklingen.
Jag vill emellertid för min del säga att
dessa båda alternativ — att företa en
inlösen eller att träffa ett nytt avtal
som ger staten majoritetsställningen —
inte skiljer sig så mycket från varandra
att det finns någon anledning att bestämt
välja det ena eller det andra. En
överenskommelse om majoritetsställning
för staten är inte avgjort att föredraga.
Å andra sidan kan vi låta bli en
inlösen om statens ställning blir förstärkt.
Det kan finnas utrymme för att
här välja, men man behöver inte på något
sätt från statens sida dra sig för att
företa inlösen. Det är icke någon dålig
affär, och det är en för det svenska
folket naturlig sak att man nu gör det
som man alltid har varit inställd på att
göra. Det är i hela det svenska folkets

intresse att statens intressen här tillvaratas.

Om inlösen nu skall ske är självfallet
inte alla beslut fattade därmed att riksdagen
kanske i dag beslutar ge Kungl.
Maj:t bemyndigande att göra tillsägelse
om inlösen. Det är klart att det därutöver
kommer att finnas många frågor
av organisatorisk natur, som fordrar
utredning och beslut. Där är t. ex. frågan
om företagets form efter en inlösen,
även om jag har den mycket bestämda
meningen att det alltjämt skall
vara ett bolag, Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag. Det är vidare givet att
det sedan staten inlöst stamaktierna
kan diskuteras hur man skall göra med
fördelningen av kapitalet, om alltså enskilda
intressenter skall tillåtas att inneha
minoritetsposter, hur bolagets organisationsform
skall vara beskaffad,
hur bolagsstämmor skall ordnas, hur
styrelsen skall vara sammansatt etc. Det
finns här många problem som kräver
sitt begrundande och sina beslut.

Vidare har vi frågan om förhållandet
mellan företaget och malmfältskommunerna.
Om det träffas ett avtal med
TGO uppstår inte här något problem
som berör LKAB, utan då blir det som
förut. Blir det däremot en inlösen och
staten till en början blir ensam ägare,
uppkommer naturligtvis frågan, hur det
skall bli med kommunerna. Då uppkommer
även spörsmålet, om kommunerna
skall få ha sin del av inflytandet,
och andra spörsmål kan i det avseendet
också aktualiseras.

Men jag vill understryka att dessa
frågor ligger helt utanför frågan om
förhållandet mellan staten och TGO.
Detta företag har ingenting med dessa
frågor att göra, och därför behöver de
icke lösas nu. Det blir tillfälle för Sveriges
riksdag att nästa år, och kanske
även år 1957, fatta de eventuella beslut,
som kan komma i fråga. Därför
finns det icke någon anledning att blan -

Onsdagen den 25 maj 1955 Nr 21

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

da in dessa mera organisatoriska problem,
som endast framträder efter en
inlösen, i det spörsmål som vi här i
dag diskuterar.

Ett annat problem, som jag också i
det sammanhanget skall snudda vid, är
frågan om hur lösensumman skall betalas.
Om staten skulle uppbringa dessa
bortemot 1 000 miljoner kronor för utbetalning
på en gång kunde detta komma
att få en viss inverkan på både
penningmarknaden och kapitalmarknaden,
det vill jag inte bortse ifrån,
och i så fall finge man vidtaga åtskilliga
åtgärder för att möta de svårigheter
som skulle förorsakas härav. Men
det finns ju en möjlighet för staten att
använda tioårsalternativet, att betala
med amorteringar under tio år. Då blir
de årliga utbetalningarna inte särskilt
mycket större än Grängesbergsbolagets
nuvarande andel i vinsten, och det kommer
inte att skapas några kännbara
rubbningar — kanske inga rubbningar
alls — vare sig på penningmarknaden
eller på kapitalmarknaden. Detta alternativ
kostar staten mera pengar, men
det kan det vara värt. Jag tycker att de
starkaste skälen talar för att man väljer
detta tioårsalternativ, och gör man
det så tror jag inte att man på denna
punkt heller har så stora problem att
begrunda. Men det kan ju vara rimligt
att vi överväger detta ett tag till, att vi
låter riksbanksfullmäktige och riksgäldsfullmäktige
på nytt tänka igenom
den saken innan den dagen kommer,
då vi skall ge beskedet. Man kan ju inte
vara säker på att det inte kan framkomma
synpunkter som kan leda till
att man modifierar sin uppfattning.

Som jag inledningsvis antydde har
oppositionspartierna ändrat mening sedan
år 1945. Det kan väl inte bestridas
att så är fallet. Dessa båda partier har
därigenom mält sig ut ifrån den åsikt
som alla partiers representanter har
haft under ett halvsekel, nämligen att

staten vid ett lämpligt tillfälle borde
göra sin inlösenrätt gällande. Jag har
icke kunnat ändra mening, och jag vill
säga att jag skulle känna mig som en
dålig förvaltare av det ansvar som har
blivit mig anförtrott, om jag i dag stannade
för att förorda att man här skall
låta det gamla vara, att man skall låta
den gamla konstellationen bestå, med
inflytandet lagt hos TGO och med den
utsikten, att statens motmedel, inlösenrätten,
för varje period förlorar i värde.

Det är i dag enligt mitt sätt att se
icke möjligt att allvarligt tillgodose
hela det svenska folkets intresse, alla
skattebetalares intresse, om man icke
går in för att genomföra en radikal
förändring av statens ställning till
LKAB.

Herr LÖFROTH (fp):

Herr talman! »Det är att beklaga att
denna viktiga fråga i riksdagens sista
timme kommer till behandling inför
kammaren. Det är så mycket mer att
beklaga som även den tid, som förut
stått till förfogande för behandling av
detta ärende, varit ytterligt knapp. De
hörda myndigheterna, statskontoret,
kommerskollegium och järnvägsstyrelsen,
ha haft ringa tid på sig för att
kunna penetrera ärendet.»

Dessa ord har — om jag undantar
ett enda ord, nämligen ordet järnvägsstyrelsen
— full täckning även i dag.
Men det sades vid 1927 års riksdag av
socialdemokraten herr Lindblad, som
tillhörde den dåtida oppositionen och
var en av reservanterna i malmavtalsfrågan.

Dagens reservanter anser och hävdar
att frågan om inlösen av gruvorna i
Lappland är av en sådan storleksordning,
att riksdagen borde ge tillfälle för
departementet och TGO:s ledning att
ånyo träda i underhandling innan avtalet
sägs upp. I reservationen föreslås,

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

att riksdagen skall uttala sig för att
uppsägningstiden skall framskjutas och
att vi sedan, t. ex. vid höstsessionen,
skall ta slutlig ställning till förslaget.

Jag skall för övrigt, herr talman, inte
fördjupa mig i någon historieskrivning
om den halvsekellånga förbindelsen
mellan staten och Grängesbergsbolaget
rörande Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag.
Vad jag här kommer att i
korthet beröra blir i huvudsak några
synpunkter så att säga på det lokala
planet, eftersom jag efter 40 års vistelse
i Kiruna helt naturligt har intresse
för denna fråga och dessutom har följt
dess behandling i utskottet.

Då avtalsfrågan avgjordes vid 1945
års riksdag, uttalades det, såsom här tidigare
har sagts, att naturrikedomarna
i de norrbottniska malmfälten av olika
anledningar ansetts intaga en sådan särställning,
att man oberoende av skilda
ekonomiska samhällsuppfattningar kunnat
förorda malmfältens överförande i
samhällets ägo, samt att en sådan överföring
borde ske så snart det kunde
göras på rimliga villkor.

När det för tio år sedan var tal om
inlösen, var den aktuella lösensumman
cirka 400 miljoner. Regeringen och riksdagen
tvekade då inför den stora utgiften.
Den summa som nu kommer i
fråga vid inlösen om två år blir — även
om jag reducerar den med hänsyn till
penningvärdets fall — dubbelt så stor.
Nu anses det emellertid att villkoren är
rimliga och att en inlösen bör ske.

Skulle regering och riksdag nästa år
föredra att betala lösensumman på tio
års amortering, uppgår summan, ränteutgifter
inberäknade, till cirka 1 300
miljoner plus andra kostnader t. ex.
för inlösen av tonnage, sammanlagt
bortåt en och en halv miljard. Villkoren
för inlösen är som bekant grundade
på tidigare ingånget avtal mellan
staten och Grängesbergsbolaget. Om avtalet
nu skulle uppsägas för inlösen,
skulle den ypperliga organisation som

finns i malmkoncernen sprängas, och
vi anser att någonting sådant inte kan
vara försvarligt av vare sig statsfinansiella
eller samhällsekonomiska hänsyn.

Det är mycket intressant att ta del
av utredningsmännens bekymmer i fråga
om hur länge malinfyndigheterna
kan beräknas räcka. Utredningsmännen
förefaller att ha gripits av en pessimism,
som bl. a. tar sig uttryck i ett uttalande,
att det kanske i en framtid blir nödvändigt
med stora statliga insatser för
överförande av befolkningen till andra
verksamhetsgrenar och rent av till andra
delar av landet.

En sådan situation anser utredningsmännen
kunna föreligga om 100—150
år. Därpå grubblar man nu. Att i dagens
läge bekymra sig och planera för
förhållanden, som kan inträda ett eller
två sekler framöver, är visserligen aktningsvärt,
men det innebär sannolikt
en överskattning av möjligheterna att
blicka in i en oviss framtid. All erfarenhet
från skilda gruvfält visar, att
man sällan är för optimistisk när det
gäller att bedöma malmfyndigheters
mäktighet och kvantitet. Det kan anföras
flera exempel på detta. I propositionen
som låg till grund för 1927 års
malmavtal uttalades sålunda, att dagbrytningen
i Kiirunavaara skulle försvinna
i början av 1940-talet och att
djupbrytning sedan skulle behöva tillgripas.
Vi har nu 1955, och fortfarande
sker brytningen till åtminstone 70—75
procent i dagbrott.

Departementschefen hänvisar till utredningsmännens
åsikt, att en eventuell
framtida lågkonjunktur också kan aktualisera
en aktivare insats från det allmännas
sida i fråga om förvaltningen
och skötseln av LKAB. I samband därmed
framhålls hurusom sysselsättningsproblem
kan komma att uppstå vid en
sådan kommande lågkonjunktur.

LKAB synes emellertid stå ovanligt
väl rustat för ett sådant läge. En bety -

Onsdagen den 25 maj 1955 Nr 21

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

dande konjunkturreserv, omfattande
250 miljoner kronor, har lagts upp. Finansministern
försökte bagatellisera betydelsen
av denna, och jag märker att
han nu skakar på huvudet. En sådan
stabiliseringspolitik som TGO har fört
inger naturligtvis god tillförsikt hos de
anställda, och detta lyser klart och oförbehållsamt
fram i det remissyttrande
som Gruvindustriarbetareförbundet har
avgivit. Förbundet säger: »Skulle flertalet
av våra industrier ha samma möjligheter
att vid en konjunkturavmattning
hålla arbetet i gång som LKAB har,
torde läget kunna betraktas som gott,
i all synnerhet om samhället också hade
samma insyn i annan industri som det
har i LKAB.»

Om det nu blir inlösen har ju LKAB
ingen del av just denna konjunkturreserv,
utan den kvarstannar helt hos
TGO. Jag kanske i detta sammanhang
kan få nämna en siffra. Jag såg i berättelserna
från TGO och LKAB, att
lönekontot för det sista året för gruvorna
i Lappland och Grängesberg, för
rederiet och för järnvägen som TGO
har sammanlagt uppgick till cirka 125
miljoner. Jämför man den siffran med
den reserv som finns, är ju reserven
inte någon föraktlig summa.

Under de sista åtta åren, 1947—1954,
har TGO och LKAB erhållit i utdelning
243 miljoner. Hela den TGO tillkommande
utdelningen har följaktligen
fonderats genom att avsättas till en
konjunkturreserv i stället för att utdelas
till TGO:s aktieägare. Det måtte
vara ovanliga aktieägare i Grängesbergsbolaget,
som inte pockar på att få
ut vad de skall ha från LKAB utan nöjer
sig med att dessa miljoner läggs
upp i en konjunkturreservfond.

På tal om åren 1947—1954 kan det
förtjäna framhållas, att av de sifferuppgifter,
som Gruvindustriarbetareförbundet
framlagt i sitt yttrande till
Kungl. Maj:t, framgår att staten under
sagda år i utdelning av LKAB erhållit

342 miljoner. I skatter har under samma
tid bolaget, alltså LKAB, utbetalat
972 miljoner kronor. Sammanlagt för
skatter, frakttillägg och utdelning har
staten från bolaget under angiven tid
erhållit 1 694 miljoner kronor.

Vad kan nu staten vinna på att utlösa
stamaktieägarna i LKAB? Ja, den
frågan har många ställt sig, särskilt de
i gruvkoncernens tjänst anställda, både
arbetare och andra. Detta framgår tydligt
och realistiskt av Gruvarbetareförbundets
nyssnämnda yttrande, ett remissyttrande
som i alla delar är mycket
intressant att studera.

Vid en inlösen får staten behålla den
utdelning, som annars skulle gå till
Grängesbergsbolaget. Som jag nyss
nämnde uppgick denna utdelning under
de sista åtta åren till 243 miljoner
kronor. För det sista verksamhetsåret,
som slutade den 30 september 1954,
uppgick utdelningen till 39 miljoner.
Men låt oss nu vara generösa och räkna
med en utdelning på ungefär 40 miljoner
per år. Vid inlösen av stamaktierna
måste ju staten låna upp drygt en
miljard. Räntan för detta stoppar inte
vid 40 miljoner. Ja, även om inlösenkostnaderna
skulle slås ut på tio år,
blir räntekostnaderna åtskilligt drygare
än 40 miljoner per år. Det enda synliga
resultatet blir att den förkättrade
storfinansen — i den mån den är aktieägare
i Grängesbergsbolaget — får till
skänks över en miljard kronor, givetvis
dels genom en oberäknat hög aktieutdelning,
som inte TGO kan komma
ifrån, dels kanske därutöver genom en
hel del gratisaktier. Ja, herr talman,
här skulle man verkligen kunna tala
om den skördetid som kommit och som
så många har drömt om.

Mot en inlösen, som departementschefen
förordar, talar utan tvekan de
avsevärda ekonomiska nackdelar och
handelspolitiska risker, som ett sönderbrytande
av den nuvarande samorganisationen
medför. Ett flertal remissin -

30 Nr 21 Onsdagen den 25 maj 1955

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag

stanser betraktar det som ett allvarligt
missgrepp att slå sönder en sådan
koncern som här uppbyggts och som
klaffar så utmärkt bra.

Gruvindustriarbetareförbundet yttrar
klokt och realistiskt följande: »Såväl
förbundsstyrelsen som arbetarna har
haft den föreställningen att samarbetet
mellan bolaget och staten varit gott.
Något annat framgår ej heller av utredningen.
Att det goda samarbetet nu
av andra skäl enligt de sakkunniga
skall brytas beklagas, då enligt vår mening
därav ej följer något bättre driftresultat
och troligen ej heller något
bättre samarbete mellan företagsledning
och arbetare än det nu rådande. Den
personalpolitik och den informationsverksamhet,
bolaget under senare år bedrivit
tillsammans med de anställda,
anser vi föredömlig.»

Förbundet talar om personalpolitik,
och låt mig bara som ett litet exempel
framhålla, att LKAB i Kiruna ännu
aldrig har uppsagt en arbetare till flyttning
från sin bostad genom vräkningsdom.
Däremot har en mindre arbetsgivare
i Kiruna — fastän stor om man
ser på verksamheten i hela landet —
nämligen SJ med vräkningsdom tvingat
flera av sina pensionärer i SJ:s hus att
flytta. Någon sådan åtgärd har LKAB
ännu inte vidtagit.

Kommerskollegium, vars uttalande
går i samma riktning som Gruvindustriarbetareförbundets,
säger bland annat
följande: »Utredningsmännen ha framhållit,
att den nuvarande ledningen
omhänderhaft förvaltningen på ett
skickligt sätt och att samarbetet med
staten varit gott. Det enda skälet för en
ny förvaltningsform vore då, att det
ekonomiska utbytet för landet skulle
bli ännu större. Kollegium kan icke
finna något som talar för att så skulle
bli fallet. Snarare kan motsatsen befaras.
»

Märkligt, men helt naturligt, är det
yttrande som länsstyrelsen i Norrbot -

tens län avgivit. På tal om den framtida
driften av LKAB uttalar länsstyrelsen
bland annat: »Företaget bör — om
ett förstatligande äger rum —- organiseras
som ett bolag, och den exekutiva
ledningen bör få en mycket stor handlingsfrihet.
Likaledes utgår länsstyrelsen
från att ett sådant statligt bolag
skall tillämpa generösa principer, när
det gäller löner och andra förmåner
till sådana tekniska och administrativa
chefstjänstemän, vilkas insatser måste
tillmätas en avgörande betydelse för
bolagets möjligheter att bedriva verksamheten
på ett i alla avseenden rationellt
sätt.»

Det lyser här igenom en skarp misstro,
en tydlig rädsla inför ett helförstatligande
av LKAB. Länsstyrelsen
fruktar det värsta, om gruvorna i fortsättningen
lägges under ett helt nytt
bolag eller sammanslås eller uppgår i
någon statlig gruv- eller annan koncern.
Ja, utvägar finns ju.

Länsstyrelsen för också fram i rampljuset
det nu gällande fraktavtalet mellan
LKAB och SJ och säger sig finna
det helt uteslutet, att detta avtal skall
med den nuvarande konstruktionen få
fortsätta. Det är ju känt att genom
malmbanans oerhört stora inkomster
har SJ kunnat få debet och kredit att
gå ihop. Men det generar inte statsmakterna
att bevittna hur den dolda vinstöverföringen
från LKAB till SJ på över
100 miljoner årligen, utöver normala
fraktavgifter, undandrages den kommunala
beskattningen i Norrbotten. Det
talades i går eller rättare sagt i natt
om skattefiffel. Är det skattefiffel någonstans,
så är det just i denna del av
fraktavtalet.

Att länsstyrelsen har allvarliga bekymmer
hur ett förstatligande av LKAB
kommer att återverka på malmkommunernas
och landstingets finanser — något
som utredningsmännen, åtminstone
inte i sitt betänkande, inte funnit anledning
att ens omnämna -— förstår vi

Onsdagen den 25 maj 1955 Nr 21

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

norrbottningar. Och att länsstyrelsen
inte felbedömer läget grundar sig säkerligen
på erfarenheter från andra industriella
företag inom länet, med vilka
vissa ekonomiska jämförelser kan
göras när det gäller skatteinkomster.

Denna oro inför kommande tider synes
också delas i ett par likalydande
motioner, som väckts i denna kammare
av herr Gavelin och i första kammaren
av herr Nyström, vilka givetvis funnit
sig föranlåtna att pliktskyldigast gå med
på inlösen men i övrigt hemställt om
skrivelse till Kungl. Maj :t om att fara
skonsamt fram, då ett förstatligande
kan medföra en hel del ekonomiskt
ohägn för malmfältskommunerna och
landstinget. Utskottet har inte funnit
skäl att förorda någon skrivelse till
Kungl. Maj :t men uttalar sig i motionernas
syfte.

Herr talman! Som slutord vill jag
framhålla, att när man studerar samtliga
handlingar i denna fråga, så kommer
man till den bestämda uppfattningen,
att det hela är en maktfråga för
nu berörda parter, staten och TGO. Det
framgår ju också tydligt, att om staten
får tillsätta ordförande i styrelsen, får
majoritet i styrelsen för LKAB och får
tillsätta direktören, så kan staten gladeligen
dela vinsten med TGO. Värre
var det inte; huvudsaken var tydligen
att man får makten.

Men nog är det synd att denna förnämliga
och av alla prisade samorganisation
skall brytas sönder utan att ett
förnyat närmande sker mellan de berörda
parterna. I slutklämmen av den
kungl. propositionen nr 192 vill jag
dock so en liten ljusglimt, och då jag
yrkar bifall till den till föreliggande
utskottsutlåtande fogade reservationen,
inlägger jag samtidigt en förhoppning,
att finansministern och TGO:s ledning
skall finna en plattform, där de kan
upptaga nya förhandlingar, och att
dessa skall kunna leda fram till ett för
båda parterna godtagbart resultat. En

sådan utgång, herr talman, skulle hälsas
med allra största tillfredsställelse —
främst då i Norrbotten.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Reservanterna anser att
denna kungl. proposition inte erbjuder
tillräckligt underlag för att nu kunna
ta ställning till frågan om inlösen av
aktierna i LKAB.

Den utredning som har verkställts
är föga tillfredsställande och uppvisar
såvitt jag kan förstå många brister.
Vissa förslag till nya avtal har visserligen
växlats mellan bolaget och staten,
men några verkliga förhandlingar synes
inte ha ägt rum. Den 18 december
1954 erhöll TGO ett besked av finansministern,
att det hade tillsatts tre
förhandlare, som fått i uppdrag att utreda
frågan om den statliga inlösningsrättens
utnyttjande. Innan denna utredning
förelåg, förklarade sig finansministern
inte kunna ta ställning, och
det var ju ganska självklart.

Under den tid som därefter förflutit
har ingen annan kontakt förekommit
mellan ledningen för LKAB och utredningsmännen
än ett samtal den 17 januari
1955, varvid man endast på ömse
sidor bekräftade de tidigare intagna
ståndpunkterna. Något samråd har inte
heller påkallats av utredningsmännen.
Kännedom om utredningens resultat
fick LKAB först sedan förslaget var
framlagt.

Någon utredning om konsekvenserna
för malmkommunerna i fråga om deras
skatteinkomster för det fall att staten
kommer att inlösa aktierna, förefinnes
inte i utredningen. Man kan ju göra det
tankeexperimentet, att finansministern
skulle komma på idén att sammanslå
Norrbottens järnverk, som går med mellan
30 och 35 miljoner kronors förlust

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

varje år, med LKAB. Då kommer det
ju att bli ändrade förhållanden.

Det förefaller vidare högst otillfredsställande,
att riksdagen nu skall bemyndiga
Kungl. Maj:t att bestämma
sättet för hur man skall erlägga lösenbeloppet.
Riksdagen avsäger sig såvitt
jag kan förstå enligt utskottets förslag
att få pröva denna viktiga fråga. Betalningssättet
kommer givetvis att få vittgående
ekonomiska konsekvenser, och
därför synes det mig ganska rimligt,
att riksdagen själv skall ta ställning till
den frågan.

Det finns heller ingen utredning om
hur det skall bli med den flotta som
Grängesbergsbolaget har. Skall staten
lösa in några fartyg eller skall staten
bygga nya fartyg? Därom vet man
ingenting.

Verkningarna på det utrikespolitiska
och handelspolitiska området finns det
heller inte någon utredning om. Visserligen
sade finansministern, att det fanns
få ståndpunkter som var så illa grundade
som att ha den uppfattningen, att
en inlösen skulle få några sådana verkningar.
Det skulle vara intressant att få
veta t. ex. vad våra beskickningschefer
på de olika platserna säger. Jag tror
att det tidigare varit ganska fördelaktigt
för staten att vid kritiska lägen under
tidigare världskrig ha kunnat hänvisa
till att malmbolaget var ett enskilt
företag och att staten inte kunde dirigera
dess verksamhet.

Anförda omständigheter gör att det
måste anses ofrånkomligt att undersöka,
vilka möjligheter som finns för
att framflytta uppsägningstiden till den
31 december 1955. Vid behandlingen
både i avdelningen och i utskottet har
ett sådant yrkande också blivit ställt.
Utskottsmajoriteten har emellertid inte
velat reflektera på en sådan lösning,
och därför har man inte kunnat få
igenom detta förslag. Därest en sådan
förlängning kunde ske, får man ju
ytterligare tid på sig för att företa en

kompletterande utredning, som såvitt
jag förstår är absolut nödvändig för att
man skall kunna bedöma denna stora
fråga i dess helhet.

Reservanterna är inte ensamma om
att föreslå en framflyttning av uppsägningstiden.
Länsstyrelsen i Norrbottens
län t. ex. anser, att man måste försöka
komma till en uppgörelse om ett
anstånd på ett år för att få tid att företa
kompletterande utredning.

Jag måste säga, herr talman, att det
är mycket svårt att förstå, varför denna
fråga blivit så oerhört forcerad som
fallet är. Utredningen har inte blivit
omsorgsfullt gjord. Jag skall bara ta ett
enda litet exempel.

När utredningsmännen lagt fram sin
utredning, hade kommerskollegium en
erinran att göra beträffande malmtillgångarna
och påpekade detta i ett brev
den 28 mars. Redan den 7 april var utredningsmännen
färdiga med en utredning
angående malmfyndigheterna under
jord. För denna så svårbedömliga
utredning behövde utredningsmännen
bara en vecka.

Kännedom om att avtalstiden utgår
den 30 september har ju regeringen
haft ända sedan 1945, alltså under hela
tio år.

Med det anförda, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till detta utlåtande.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Herr talmannen vet lika
väl som jag och vi alla att vad man än
säger i denna debatt och vilka argument
som än föres fram kommer det att
bli som regeringen tänkt sig. Man kan
då tycka att det är onödigt att spilla
många ord på saken, men jag skall inte
desto mindre framföra några principiella
tankar.

Det förvånar mig att regeringen inte
har nog med bekymmer utan lägger sig
till med ytterligare besvärliga problem

Onsdagen den 25 maj 1955 Nr 21

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

att klara upp. Beträffande frågan huruvida
staten skall bedriva egna affärer
vet jag, att det finns en principiell
skiljelinje i uppfattningen mellan
många av oss kamrater, men jag tror att
det är skäl i att någon gång revidera
sin uppfattning härvidlag och se på
vilket som är det riktiga.

Sedan är det egentligen intressant
att notera den felsyn finansministern
gjorde sig skyldig till, jag hoppas oavsiktligt,
när han liksom ställer staten
eller det allmänna såsom en part fullkomligt
oberoende av den andra parten,
som då skulle vara ett enskilt företag.
I stället är det ju så, att varje enskilt
företag är en del av det allmänna,
som fungerar inom det allmännas ram
och för det allmännas bästa. Därvidlag
är det helt enkelt så, att det allmännas
intresse enbart är att företaget går så
bra som möjligt. Skulle det vara så och
kunna göras troligt, att om staten får
ta hand om LKAB kommer företaget att
skötas bättre än nu, då vore saken klar
ur allmän synpunkt, då borde det ske.
Men jag tror inte att någon försöker
göra gällande, att skötseln kommer att
bli bättre.

Man frågar sig: Har inte företaget
gått bra, är inte alla parter egentligen
ganska nöjda med LKAB? Vi har fått
höra hur de anställda hyser oro för
vad som kommer att ske när staten tar
hand om dirigeringen, och det tyder ju
på att bolaget skött den sidan av saken
på ett tillfredsställande sätt.

Jag skulle vilja instämma i vad som
anförts både av herr Löfroth och av
herr Birke om att ett nytt närmande
borde ske mellan de båda parterna, staten
och LKAB:s ledning, för att se om
man inte kan finna en framkomlig väg
för att låta det hela gå i stort sett som
det gått, vilket visat sig vara tillfredsställande.
Prestigefrågor på ena eller
andra hållet borde inte få vara avgörande.
Det är viktiga ting vi har att
besluta, och ett uppskov med frågan

vore säkert det allra bästa, så att vi
finge litet rådrum.

Jag vill tillägga ytterligare en sak.
När staten blir allenarådande i LKAB
vill vi inte i det kommande ha någon
sammanblandning eller sammanslagning
av detta företag och Norrbottens
järnverk, där man genom preferenser
från ena sidan hjälper upp vad som
fattas på den andra. Det anser jag skulle
vara en form av ohederlighet, som inte
är tilltalande. Vi har alla bekymmer
för Norrbottens järnverk och har i dagarna
fått den tråkiga underrättelsen,
att trots riksdagens tillskott den beräknade
förlusten på 14 miljoner kronor i
stället blivit 32,6 miljoner. Detta måste
inge regeringen ganska mycket bekymmer.
Vi har också hört, och det måste
glädja oss, att Norrbottens järnverk under
första kvartalet synes ha gått något
bättre. Men konjunkturen dras åt, och
ingen vet hur det går. Något samröre
eller någon sammanslagning bör inte få
ske, utan härvidlag bör förluster och
vinster på det ena eller andra hållet
klart och öppet redovisas för riksdagen,
då de kommer fram i bokföringen.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
ansluta mig till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! I den reservation som
anförts till statsutskottets utlåtande har
det föreslagits, att riksdagen nu skall besluta
hemställa om ett uppskjutande av
uppsägningstiden till den 31 december
1955. Det är en fråga som reservanterna
därvidlag inte klarlagt, och det är frågan
om huruvida den andra parten också
vill skjuta på uppsägningstiden. Om
man nu skulle anta, att den andra parten
säger nej, då får vi väl ändock lov
att ta ställning till spörsmålet innan
den nuvarande uppsägningstiden har utgått.
Det är möjligt att reservanterna
haft kontakter, som gjort att de fått nå -

3 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 21

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

got slags förvissning om att man kan få
en förskjutning av uppsägningstiden,
men, mina damer och herrar, det finns
en annan sida av det spörsmålet också.
Det har ju förts ganska ingående förhandlingar
med TGO från statens sida
om en förändring av nu gällande avtal.
Såvitt jag kunnat finna av föredragningen
i utskottet och vid läsningen
av akterna i målet, har TGO på de väsentliga
punkterna i fråga om det samhälleliga
inflytandets förstärkande i företaget,
ett inflytande som skulle stå
mera i paritet med den samhälleliga insatsen
än som nu är fallet, vinkat med
kalla handen. Därför kan jag inte förstå
vilket nyttigt ändamål det skulle
tjäna att skjuta på uppsägningen till
den 31 december för att under mellanperioden
sitta och tala med TGO om
samma sak som det talades med TGO
om förra året med negativt resultat.

Den omständigheten, att vi från utskottets
sida sagt nej till ett sådant arrangemang,
betyder emellertid inte, att
vi stängt alla dörrar för ett resonemang
med TGO. Departementschefen har i sin
proposition och även här i kammaren
i dag berört möjligheterna till ytterligare
resonemang, och det har även utskottet
anslutit sig till. Den porten är
därför inte definitivt stängd. Men å
andra sidan måste jag säga, att om det
skall vara någon mening i talet om att
samhället bör ha ett dominerande inflytande
i företaget, så tror jag det är
lämpligt att i laga ordning säga upp
avtalet med TGO.

Den diskussion som hittills förts har
varit en blandning av principiella deklarationer
och rent praktiska synpunkter.
I frågans nuvarande läge tror jag
det kan vara av intresse att lyssna till
de principer, som var vägledande när
man diskuterade detta spörsmål här i
kammaren år 1907. Dåvarande statsministern,
Arvid Lindman, sammanfattade
i fyra punkter sin grundsyn på denna
fråga och sade bl. a. följande:

»Jag ber att först få närmare angiva
de ledande principer, som legat till
grund vid uppgörandet av det föreliggande
förslaget. Jag kan sammanfatta
dem ganska kort. Den första grundsatsen
här är, att svenska staten skall erhålla
ett inflytande över de nu ifrågavarande
gruvbolagens egendomar i
Norrbotten; den andra är, att man skall
hindra utländskt inflytande att göra sig
gällande beträffande äganderätten av
dessa egendomar; den tredje, att man
skall tillse, att den svenska järnhanteringen,
i den mån den nu eller framdeles
behöver malm från Norrbotten,
må kunna äga tillgång därtill, samt
slutligen den fjärde, att staten skall erhålla
inkomster från dessa företag.»

Den principdeklaration som Arvid
Lindman då avgav har, vågar jag påstå,
hållits i helgd under de år som gått
sedan 1907. Så sent som 1945 avgav också
den då sittande samlingsregeringen
en proposition, i vilken regeringen
gjorde sig till talesman för precis samma
synpunkter, nämligen att samhället
bör ha ett starkt inflytande i detta företag.
Statsutskottet, som även den
gången hade att behandla propositionen,
gav även ett klart uttryck för samma
mening och skrev i sitt utlåtande nr
176 vid 1945 års riksdag bl. a. följande:
»Såsom departementschefen erinrat ha
naturrikedomarna i de norrbottniska
malmfälten av olika anledningar ansetts
intaga en sådan särställning, att
man oberoende av skilda ekonomiska
samhällsuppfattningar kunnat förorda
deras överförande i samhällets ägo. Utskottet
delar denna uppfattning och
anser, att eu sådan överföring bör äga
rum så snart detta kan ske på rimliga
villkor. De faktorer, som äro bestämmande
för lösesumman, hava emellertid
i hög grad förskjutits av de gångna
rustningsårens abnorma förhållanden,
och utskottet måste dela departementschefens
uppfattning, att till följd härav
den i gällande avtal stadgade rätten för

Onsdagen den 25 maj 1955 Nr 21

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

staten att vart tionde år begära inlösen
ej lämpligen bör år 1947 begagnas.»

Där har sålunda statsutskottet — och
märk väl ett enhälligt statsutskott! —
klart och tydligt sagt ifrån att denna
fråga ligger vid sidan av övriga diskussioner
om huruvida samhället bör vara
ägare eller inte, och utskottet säger sig,
oberoende av skilda ekonomiska samhällsuppfattningar,
kunna förorda ett
överförande i samhällets ägo.

Då har det i diskussionen sagts: »Ja,
det må så vara, men det är slutpunkten
i utskottets utlåtande som är det väsentliga
för oss.» Men då vill jag hänvisa
till vad som står i efterföljande
stycke på s. 7 i samma utskottsutlåtande:
»Även om sålunda avtalsmässig
tillsägelse om statsinlösen icke nu sker
torde dock i enlighet med vad departementschefen
uttalat förtjäna undersökas,
huruvida ej möjligheter föreligga
till ett statsförvärv av TGO:s aktier i
LKAB under avtalstiden.»

Klarare kan väl inte statsutskottet och
riksdagen ange sin principiella inställning.
Jag blev därför något förvånad,
när jag lyssnade till herr Löfroths och
herr Birkes anföranden, vilka tydde på
att man i principiellt hänseende befann
sig på glid i denna fråga.

Jag har sett detta spörsmål som en
rent praktisk avvägningsfråga. Finansministern
har här tidigare så utförligt
motiverat den sidan av saken, att jag
väl här endast behöver påminna om att
därest en inlösning skall ske, hör den
äga rum nu, när staten kan få någon
valuta för den inlösningssumma, som
staten skall betala. Denna summa påverkas
ju så minimalt av den tid som
går, om man nu låter tiden förskjutas,
under det att substansminskningen i de
LKAB tillhöriga gruvorterna blir
ganska markant. Enligt de beräkningar
som gjorts skulle LKAB-malmen vara
slut om 60 å 70 år. Samtidigt har det
också gjorts undersökningar, enligt
vilka man kommit till det resultatet, att

om man gör en inlösen nu skulle den
malm som finns kvar vara tillräcklig
för att det ur finansiell synpunkt skulle
vara godtagbart att träffa en sådan
uppgörelse.

Nu har i diskussionen jämväl tagits
upp spörsmålet om gruvsamhällena och
deras framtid. Herr Löfroth har i sitt
anförande hänvisat till den fond som
finns hos TGO på 250 miljoner kronor,
en konjunkturreserv som där har magasinerats
för framtida behov. Jag vill
understryka att än så länge finns inga
som helst bindande beslut om att den
skall användas för LKAB:s behov, och
jag tror inte att herr Löfroth eller någon
annan i denna kammare kan ge
bindande garantier för att denna konjunkturreserv
kommer att användas på
ur samhällets synpunkt godtagbart sätt.

I anslutning till den utredning som
gjorts har det också förekommit vissa
remissyttranden. Herr Löfroth berörde
särskilt utförligt länsstyrelsens i Norrbottens
län remissvar. Han sade att
länsstyrelsen kände misstro och rädsla
inför hotet att staten skulle verkställa
en inlösen, och han berörde vidare
kommunerna och återverkningarna på
deras skatteunderlag. Jag har en stark
känsla av att länsstyrelsen i Norrbottens
län, när den sysslat med dessa
spörsmål, har kört med alltför högt
varvtal. Jag tror att länsstyrelsens yttrande
skulle ha vunnit på ett något
lägre varvtal vid handläggningen av
detta spörsmål.

Det finns nämligen en fråga, som
varken länsstyrelsen eller herr Löfroth
på något sätt klarat ut, och det är: Hur
kan LKAB:s skattskyldighet till Kiruna
stad förändras genom att stamaktierna
byter ägare? Ingenting annat inträffar
ju än att stamaktierna byter ägare.
LKAB:s vinst och dess skattskyldighet
till kommunen kommer att bli precis
densamma som den är nu. Det är därför
som jag har en stark känsla av att det

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

ligger ett tankefel i länsstyrelsens resonemang
på den punkten.

När herr Löfroth slutligen säger, att
det hela är en maktfråga mellan staten
och TGO, så är det ju möjligt att
han snuddar vid sanningen. Men jag
vill bara konstatera, att i så fall för
herr Löfroth ett resonemang, där han
vill göra staten maktlös gentemot en
liten enskild grupp i samhället. Det
kan väl ändå inte ur samhällets synpunkt
vara en rekommendabel politik.

Herr Birke har i debatten kritiserat
utredningen och sagt, att den inte
skulle vara fullt tillfredsställande. Jag
har själv ganska ingående studerat båda
de utredningsbetänkanden som föreligger,
och jag förstår inte hur herr
Birke vid ett studium av dessa betänkanden
kan finna underlag för påståenden
om att utredningen icke varit
fullt tillfredsställande. Att tiden kanske
i vissa fall har varit knapp skall
jag gärna erkänna, men det har ett
oskiljaktigt samband med att man från
samhällets sida i det längsta försökte
träffa en frivillig förhandlingsuppgörelse
med TGO. Då någon sådan uppgörelse
inte kunde komma till stånd,
fanns det ju intet annat alternativ än
att gå på den linje, som utredningsmännen
slog in på.

Herr Birke berörde också en sida
av saken, som övriga talare har förbigått,
nämligen den rent utrikespolitiska
aspekten. Herr Birke menar, att man
borde ha hört vissa legationschefer —
jag förstår vilken han menar — i denna
fråga. Detta är väl ändock en alldeles
ny synpunkt. År 1945 hade samlingsregeringen,
som ägde färsk erfarenhet
av dessa ting, en helt annan inställning,
och jag vill dessutom erinra om
det handelsavtal mellan England och
Sverige, i vilket det fanns en klausul,
som talade om att det icke skulle betraktas
som en oneutral handling, om
man under ett eventuellt krig levererade
varor på samma sätt som under

fredstid. Detta byggde, såvitt jag är
riktigt underrättad, på rådande internationell
rätt. De som menar, att problemen
med utrikeshandeln under ett
avspärrningsläge skulle lösas lättare,
om företaget är i enskild ägo än om
det är i samhällets ägo, tillmäter väl
ändå det enskilda initiativets män en
alltför stor handlingskraft. Det lär väl
i alla fall bli utrikesdepartementet och
handelsdepartementet som får klara
dessa ting.

Herr talman! Det skulle finnas mera
att säga i anslutning till den debatt
som förts, och det kanske blir tillfälle
att återkomma. Men av de handlingar,
som förebragts inför utskottet — och
det har varit en ganska ingående föredragning
— har utskottsmajoriteten på
sakliga gränder övertygats om att en
anslutning till propositionen är den
riktiga vägen. Jag ber därför, herr talman,
att få hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr LÖFROTH (fp) kort genmäle:

Herr talman! Även jag har hela tiden
sett på denna fråga ur praktisk synpunkt.
Det är därför som jag så starkt
poängterat, att det gäller att få till stånd
ytterligare underhandlingar mellan statens
representanter och TGO. Jag hoppas
åtminstone att det skall finnas möjlighet
att åvägabringa ett samförstånd,
ty här gäller det helt enkelt en maktfråga.
Det gäller ju här att inte enbart
en part skall ha makten utan att denna
skall vara fördelad. Båda har givit sina
bud, och frågan är, om det inte skulle
vara möjligt att få en överenskommelse
på grundval av en sådan maktfördelning.

Angående konjunkturreserven har direktör
Waldenström uttalat — offentligt
för övrigt — att det är givet att denna
reserv skall stå för hela koncernens räk -

Onsdagen den 25 maj 1955 Nr 21

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

ning, om nu en inlösen inte beslutas
utan det hela får fortgå som hittills.
Även om vi inte har något skriftligt på
saken, tror jag nog att han står för sina
ord, så pass stort inflytande har han
i TGO.

Herr Lindholm, utskottets talesman,
frågade om jag inte trodde att skattskyldigheten
från LKAB:s sida gentemot
kommunerna där uppe skulle bli
densamma som nu. Jovisst, själva skattskyldigheten.
Men det är fråga om hur
mycket skatt som kommunerna och
landstingen kommer att få ut, sedan staten
tagit hand om gruvorna. Många med
mig tvivlar på att det blir samma skatteinkomster
som tidigare.

Herr Lindholm sade att länsstyrelsen
i Norrbotten tydligen kört med för högt
varvtal. Norrbotten är ju stort, herr
Lindholm, och det kan tänkas att den
nuvarande landshövdingens varvtal
l-.ändes väl högt redan här nere — det
var kanske därför man flyttade honom
upp till Norrbotten.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Löfroth påpekar
att även han sett på denna fråga rent
praktiskt. Med kännedom om att det
har förhandlats under inemot ett år
med TGO om dessa spörsmål, hur kan
då herr Löfroth göra gällande att det
är praktiskt att flytta fram uppsägningstiden
till den 31 december? Det förvånar
mig att herr Löfroth kan resonera
på det sättet.

Herr Löfroth hänvisade till direktör
Waldenströms uttalande om konjunkturreservfonden.
Det är riktigt att han
gjort dylika uttalanden nu på sistone
offentligt, men å andra sidan har jag
ett brev från en av statens representanter
i TGO:s styrelse, Torsten Nothin,
och han betygar i det brevet, att det
aldrig varit något resonemang i styrelsen
om att denna konjunkturreserv
skulle användas jämväl för LKAB. När
man inte ens i styrelsen har diskuterat

denna möjlighet och då man dessutom
är tveksam, huruvida styrelsen över huvud
taget har beslutanderätt i denna
fråga, kan man väl rimligtvis inte tillmäta
herr Waldenströms uttalanden på
offentliga tillställningar något större
värde. Nog måste det finnas säkrare
garantier än ett sådant uttalande. Jag
tror inte att herr Löfroth kan ställa
några som helst garantier för att denna
konjunkturreserv kommer att användas
för LKAB på sådant sätt som samhället
anser ändamålsenligt.

Herr LÖFROTH (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindholm nämnde,
att det har underhandlats ett helt år.
Jag vet också att förhandlingar ägt rum
mellan departementet och TGO:s och
LKAB:s ledning, och detta har ju redovisats
i propositionen. Men det kan ju
dröja kortare och längre tid, innan man
når ett resultat. Det är ju likadant på
arbetsfronten, att löneförhandlingarna
kan avgöras på kortare eller längre tid.
Hoppet är alltså inte ute i detta fall,
utan det kan fortfarande ske förhandlingar.

Herr Lindholm säger, att det finns intet
styrelsebeslut om denna konjunkturreserv.
Men styrelsen för TGO har ju
sammanträtt och godkänt en berättelse
till bolagsstämma, och dessa 250 eller
260 miljoner kronor måste finnas i balansräkningen.
I och med att styrelsen
lagt fram berättelsen har den väl vitsordat,
att det finns en konjunkturreserv.
Även om det inte fattats något formellt
beslut, att reserven skulle läggas upp,
finns det alltså dock en balansräkning,
och den går inte att trolla bort, herr
Lindholm.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! De 250 eller 260 miljonerna
finns upptaga i TGO:s balansräkning
men inte i LKAB:s, och det är
dock LKAB vid diskuterar just nu. Det
finns intet beslut, att denna konjunk -

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

turreserv skall användas för LKAB:s
behov.

Vad angår möjligheterna att få till
stånd ett förhandlingsresultat, var herr
Löfroth liksom jag närvarande i statsutskottet,
när direktör Waldenström där
föredrog TGO:s synpunkter. Såvitt jag
fattade direktör Waldenström rätt, var
han icke beredd att på väsentliga punkter
göra några större eftergifter.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag är för min del fullständigt
obunden av alla tidigare diskussioner,
som har förts i detta sammanhang.
När nu frågan åter är uppe
till behandling, skall jag inskränka mig
till några observationer beträffande vad
jag uppfattade som motsättningar eller
dunkla punkter i finansministerns resonemang.

Jag vill emellertid gärna först säga,
att jag helt och hållet delar uppfattningen,
att denna mycket betydelsefulla
angelägenhet inte bör bedömas utifrån
ideologiska perspektiv.

Finansministern bekräftade i sitt anförande,
som inledde debatten, att man
haft ett gott samarbete mellan de olika
delägarna i I.uossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag. Detta berodde bl. a. på —
sade han — att man i långa stycken
hade samma intressen. Finansministern
tilläde emellertid också, att det naturligtvis
fanns områden, där man kunde
ha olika intressen. Bl. a. nämnde han
— om jag inte missuppfattade honom —
att det kunde komma att föreligga sådana
i fråga om vinstens fördelning.

Detta förvånade mig, eftersom man i
de utgångspunkter för önskvärda förändringar
i nuvarande avtal, som finansministern
har sammanfattat, även
finner satsen att någon förändring i
nuvarande aktie- eller vinstfördelning
icke förutsågs. Jag tycker, att den senare
utgångspunkten är realistisk, och
jag förmodar, att även finansministern

har den uppfattningen, att frågan om
en ändring av vinstfördelningen inte
kan ha så särskilt stor betydelse för
alla de svenska medborgare och skattebetalare,
vilkas intressen i sammanhanget
finansministern skall bevaka.
Alla vet ju, att det redan förhåller sig
så, att en överväldigande stor del av
vinsten går till det allmänna.

Finansministern fortsatte med att säga,
att en av anledningarna till det goda
samarbete och den frånvaro av intressekonflikter
av mera betydande karaktär,
som man haft under senare period,
emellertid var att staten hade inlösningsrätt.
Han sade vidare, att betydelsen
av inlösningsrätten för framtiden
skulle bli mindre. Nu har jag för min
del den åsikten, att det vore oriktigt
att tillägga själva inlösningsrättens existens
det dominerande inflytandet, när
det gäller att finna en förklaringsgrund
till det goda samarbete, som har förevarit.
Det är klart, att det verkligen
också har förekommit en god samarbetsvilja
från båda sidor, och det vore
nog fel att underskatta denna faktor.

Även om man nu emellertid intar
ståndpunkten, att inlösningsrätten har
stor betydelse för samarbetet, måste jag
bekänna, att jag hade litet svårt att
följa finansministerns resonemang, när
han för framtiden ville dimensionera
ner värdet av inlösningsrätten. Det
finns nämligen redan på denna punkt
ett bud från TGO:s sida, vilket innebär,
att inlösningsrätt för framtiden skulle
tillkomma staten med tre års varsel.
Jag förmodar, att man med en sådan
omläggning som utgångspunkt mycket
väl skulle kunna finna en avtalsform
som bevarade den relativa betydelse,
som inlösningsrätten för närvarande
kan ha.

Det förefaller mig, herr talman, som
om finansministern, när han talar om
det stora värdet för staten av att få
en annan fördelning av det verkliga inflytandet
inom TGO, i mindre utsträck -

Onsdagen den 25 maj 1955 Nr 21

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

ning rör sig med reella faktorer än
med formella. Just mot bakgrunden av
de erfarenheter, som vi hittills gjort,
får man väl ändå anse, att den formella
betydelse som det kan ha, vilken part
som utser den verkställande direktören,
sannolikt inte motsvaras av någon reell
sådan.

Jag förstår mycket väl, att man från
det allmännas sida vill lägga en alldeles
särskild vikt vid hur det skall bli, om
vi får en konjunkturnedgång, och
TGO:s ansvar i det fallet. Jag fäste mig
i detta sammanhang vid finansministerns
yttrande, att det kan ta betydande
tid för staten, om inlösning sker,
att bygga upp tillräckliga reserver för
att möta en konjunkturnedgång, eftersom
staten först måste amortera på inlösesumman.
Det kan ta upp till 50 år,
sade finansministern, innan man kan
börja bygga upp en tillfredsställande
sådan reserv. Men, som tidigare under
debatten påpekats, denna reserv finns
ju redan i icke obetydlig utsträckning
inom TGO.

Finansministern hade ett ganska
långt resonemang, varigenom han försökte
förringa betydelsen av denna reserv,
och herr Lindholm och herr Löfroth
har nyss också haft ett meningsutbyte
på denna punkt. Låt mig till
denna diskussion foga att jag väl kan
förstå, om man från det allmännas sida
anser sig från TGO vilja ha tillfredsställande
garantier för att denna reserv
skall komma till användning för hela
koncernens räkning. Men när finansministern
säger att den avgörande synpunkten
för det allmänna är, att det
fattas en motpart, som fått en sådan tillfredsställande
garanti, så är väl detta
ett skäl för att genom ytterligare undersökningar
och underhandlingar försöka
få klarhet i vilket reellt värde
som för LKAB:s del kan uppnås i
TGO:s konjunkturreserv. Det skulle väl
ändå vara att underskatta betydelsen av
direktör Waldenströms uttalanden, om

man på en gång vore beredd att säga att
det inte finns något sådant värde.

Finansministern slutade sitt anförande
med att med stort eftertryck säga, att
de meningsriktningar, som tidigare varit
av den uppfattningen att man inte
skulle anlägga några ideologiska synpunkter
på denna fråga, nu hade mält
sig ut ur enigheten; de ville att allt
skulle förbli vid det gamla. Det är inte
alls riktigt att tillägga dessa meningsriktningar
en sådan ståndpunkt. Yi är
mycket väl på det klara med att det
måste komma ett nytt avtal, men vi
anser att det finns förutsättningar att
träffa ett sådant avtal, som även ur det
allmännas synpunker kan bli tillfredsställande,
utan att bryta sönder den
organisationsform som har visat sig så
fördelaktig och utan att förstöra grunden
för det samarbete som måste vara
av väsentlig betydelse för LKAB:s framtid.

Jag anser för min del, herr talman,
att det inte är på vår kant som man
bryter sig ut ur enigheten, utan att
det snarare är de, som i det här fallet
har så bråttom, som sätter enigheten i
fara.

Som en konklusion vill jag, herr talman,
säga att från mina utgångspunkter
förefaller frågan om konjunkturreser\ens
betydelse för LKAB vara av så stor
vikt, att den oklarhet, som nu råder
på denna punkt, i och för sig borde
utgöra en tillräcklig anledning för att
uppta nya förhandlingar och således
tillfälligt skjuta på tidpunkten för en
inlösen. Om jag därtill lägger de skäl,
som av andra talare under denna debatt
anförts för ett sådant uppskov,
känner jag mig på säker grund när jag
yrkar bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(Ii):

Herr talman! Det var med stort intresse
jag lyssnade till det anförande,

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

varmed finansministern inledde denna
debatt. När man hörde hur benhårt
och med vilken bestämd ton finansministern
vidhöll sina krav, då förstod
man att det inte varit så lätt att uppnå
en frivillig överenskommelse. Herr
Sköld ansåg ju att det goda samarbete,
som hittills ägt rum och som man från
alla håll tydligen har fäst mycket stort
avseende vid, huvudsakligen berodde
på att TGO inte kunde ställa sig avvisande,
eftersom staten hade ett så
starkt övertag — något som ju visar att
staten inte saknat möjligheter att göra
gällande inom LKAB. Finansministern
skiftade emellertid sedan ett tag
tonart. Från att ha förklarat att nu eller
aldrig måste frågan om en inlösen avgöras,
så övergick han till något mjukare
tongångar, så att man rent av
trodde sig skymta möjligheten av nya
förhandlingar. Men i slutet av anförandet
kom finansministern tillbaka till
sina starkt agitatoriskt utformade uttalanden
om att det här gällde att bevaka
svenska folkets egna intressen och inkomster.
Ja, det är riktigt, men när det
gäller statliga företag kan det ju också
lätt bli fråga om svenska folkets utgifter
— det har finansministern ett ganska
näraliggande exempel på där uppe
i Norrbotten.

En av finansministerns slutsatser var
att de andra intressenterna i Norrbotten,
malmkommunerna, landstinget
o. s. v. inte behövde anmäla sina önskemål
redan nu. Det räckte bra om man
lämnade besked därom 1957 eller någonting
omkring den tidpunkten.

Länsstyrelsens genom landshövdingen
framförda synpunkter i statsutskottet
och kommunernas oro, som ingalunda
kunde döljas, även om delegaterna
var väluppfostrade och uppträdde mycket
försiktigt, allt detta låter — det är
jag övertygad om — inte avspisa sig
med meddelandet att besked kommer
senare.

Slutsatsen av herr Skölds anförande

är — här citerar jag finansministern —
att här måste en radikal förvandling
till.

Jag hör inte till dem som är alldeles
tvärsäkra på detta utomordentliga resultat
som regeringen ställer i utsikt. För
finansminister Sköld och hans utredningsmän
framstår ett pris på 1 000 miljoner
kronor för Malmbolagets aktier
som fördelaktigt ur skattebetalarnas
synpunkt. Med en lång rad exempel —
åtminstone på några punkter förefaller
dessa något konstruerade — försöker
man visa, att köpesumman snabbt skall
kunna amorteras. Därefter skall staten
sitta med en skuldfri järngruva — det
förefaller kanske närmast bli en guldgruva.
Så alldeles säkert är väl inte
detta, ty konjunkturerna här i världen
skiftar. Man bör kanske lägga märke
till, att vinstutsikterna för framtiden i
dag måste betraktas som sämre än
exempelvis år 1945. Då fanns fortfarande
stora malmtillgångar ovan jord.
Dessa tar slut inom de närmaste åren
— kanske är de slut redan i början på
1960-talet. Därefter måste malmbrytningen
helt förläggas under jord. Man
kan naturligtvis diskutera hur mycket
detta kommer att höja kostnaden. Ett
är väl dock säkert och det är, att det
blir dyrare att bryta malm nere i jordens
innandöme. De höga bruttovinsterna
på den norrländska malmen beror
i icke ringa grad på att vi hittills
har kunnat bryta i dagbrott. Våra konkurrenter
ute i världen har nödgats gå
ned under marken. Den fördel som vi
haft genom vår billigare brytning håller
vi kanske på att förlora i snabb
takt.

Det är mycket stora pengar som staten
fått av lapplandsmalmen, i vinstandel
och i frakter på malmbanan. Det
har i viss utsträckning berott på att
samarbetet mellan Grängesbergsbolaget
och Malmbolaget gjort en rationell organisation
möjlig, samtidigt som det
skapat förutsättningar för ett gemen -

Onsdagen den 25 maj 1955 Nr 21

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösnnds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

samt uppträdande från de svenska
malmsäljarnas sida i förhållande till
malmköparna. Om regeringen nu får
sin vilja fram — och tyvärr förmodar
jag att den får det — och finansministern
tillämpar de hårda förhandlingslinjer
som framskymtat här, då kommer
nog detta samarbete att brytas sönder.
Det skall alltså här konstrueras ett helt
fristående företag med egna tjänstemän,
där staten har ensam bestämmanderätt.
Att detta nya företag har egen
verkställande ledning och att dess tjänsteman
uteslutande skall vara anställda
i detsamma är ett av de minimivillkor
som regeringen uppställt i denna fråga.
Företag kostar pengar, och det gör nya
tjänstemän också. Dessa pengar måste
någonstans tas. Det kommer naturligtvis
att belasta kostnadssidan och att i
motsvarande grad minska aktieägarens
— i detta fall statens — inkomster från
företaget. Såvitt jag kan förstå ökar
kostnaderna både för Grängesbergsbolaget,
vilket minskar statens skatteinkomster,
och för det nya helstatliga
malmbolaget. Särskilt torde detta bli
fallet med de kostnader som två på varandra
fristående utlandsorganisationer
drar med sig. Finansministern var inne
på den frågan men tillmäter den tydligen
ingen större betydelse. Det vore väl
ändå underligt om det inte skulle bli
en extra belastning.

Vi har ingen möjlighet att i dag uttala
oss om hur järnkonjunkturen kommer
att utveckla sig under de år som
ligger framför oss. Man har räknat fel
på den punkten tidigare. Nog finns det
anledning att vara en smula försiktig i
sina alltför tvärsäkra omdömen.

Världen har för närvarande ett starkt
behov av järn. I viss utsträckning beror
väl detta på de stora rustningarna. Denna
rustningskonjunktur existerar väl
lortfarande och slukar stora mängder av
järn och stål. Om världens folk kommer
all fortsätta med sina rustningar vet
ingen. Inget vet heller om den snabba

militärtekniska utvecklingen inte leder
till ett minskat behov av bland annat
järn och stål. Den civila konsumtionen
torde väl under alla förhållanden behålla
sin nuvarande volym så länge inte
den allmänna konjunkturen går nedåt
och så länge inte nya metaller kommer
fram, som med fördel kan ersätta järn
och stål.

Efterfrågans omfattning bestämmer
emellertid inte ensam priset på malmen.
Detta är också beroende av hur starkt
köparna är organiserade och av de
priser konkurrenterna har ute på
världsmarknaden. De europeiska malmköparna
håller på att genomföra en
långtgående sammanslutning — detta
behöver jag inte orda om, det har denna
riksdag fått kännedom om i många
andra sammanhang — som ännu inte
är färdig, men om vilken man har anledning
att förmoda att den kommer att
leda till en ganska mäktig kartell med
starkt politiskt stöd bakom sig. Under
sådana förhållanden är det uppenbart,
att ett statligt svenskt företag kan komma
i besvärliga situationer. De välorganiserade
köparna får genom förstatligandet
här i landet väsentligt ökade
möjligheter att vrida över prisdiskussionerna
på det handelspolitiska planet
och koppla ihop prisfrågan med en rad
spörsmål, till vilka vi av handelspolitiska
skäl måste ta hänsyn. I vissa fall
torde tecken redan ha visat sig i den
riktningen.

Grängesbergsbolaget har emellertid
lyckats hålla kvar hela frågan på ett
affärsmässigt plan genom att envist
hävda sin egenskap av ett vanligt enskilt
företag, som endast kan lägga affärsmässiga
synpunkter på sina priser
och sitt handlande. Det finns desto större
anledning att räkna med risken för
en sådan utveckling, som man inom
betydelsefulla utländska grupper hävdar,
att den bruttovinst, som kan nås i
den svenska malmhanteringen, är oproportionerligt
mycket större än den vil -

42 Nr 21 Onsdagen den 25 maj 1955

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag

ken erhålles vid malmens vidareförädling.
Detta tal förefaller mig kunna
framföras med ökad styrka, när det nu
offentligt påstås, att svenska staten på
relativt kort tid skulle kunna amortera
de 1 000 miljoner kronor, som skall betalas
för stamaktierna i malmbolaget.
Ingen kan ju underlåta att dra den slutsatsen
att om verkligen dessa möjligheter
föreligger, måste malmbrytningen
vara en utomordentligt lönande hantering.

För min del är jag inte beredd att
acceptera den avgörande förutsättningen
för denna affär — förutsättningen
om en oavbruten högkonjunktur för
järn och stål. Jag tror inte att det är
realistiskt att bygga resonemanget på
tanken, att malmbrytningen uppe i
Norrbotten under en lång följd av år
skulle kunna hållas vid en nivå, som,
när den ligger som lägst, endast ligger
13 % under den högsta tänkbara brytningsnivån.

Från denna utgångspunkt har jag
kommit till den slutsatsen, att den stora
affär det här rör sig om ingalunda med
säkerhet kommer att bli den goda affär
för skattebetalarna, som regeringen anser.
Under sådana förhållanden skall
man betänka sig noga, innan man godtar
detta regeringsförslag om inlösen.

Under 50 år har det företag, som nu
skall brytas sönder, vuxit ut till ett rationellt
företag, skött på ett sätt, mot
vilket i den allmänna diskussionen
kring denna affär både tidningarna och
nu i riksdagen inga erinringar rests.
Staten har fått mer i utdelning på sina
gruvtillgångar än någon vågat hoppas
på. De anställda har haft förmånen att
arbeta under goda förhållanden och
med goda löner. Personalen har trimmats
ihop till ett arbetsgäng, som motsvarar
höga krav på effektivitet och vidsyn.
Av företagets bruttovinst går huvuddelen
till det allmänna i skatter och
vinstandelar. Malmbolaget svarar för att
statens järnvägar får samtliga sina

kostnader på riksgränsbanan täckta.
Därutöver betalas avskrivningar, numera
baserade på återanskaffningsvärdet
samt ränta på det kapital som finns
nedlagt i banan. Jag skall inte upprepa
mera av vad herr Löfroth meddelade
om fraktavtalets innebörd. Vad mahnbolagets
inkomster betyder för malmkommunerna
har jag tidigare nämnt.

Herr talman! Frågan om malmbolagets
framtid lär ju inte vara en fråga
om ideologi. Herr Lindholm försäkrade
för en stund sedan, att man inte såg
frågan så, och det gör inte jag heller.
Herr Lindholm åberopar för sin ståndpunkt
vad statsutskottet sade 1945 och
vad man har sagt i riksdagen vid olika
tillfällen tidigare, men jag har svårt att
förstå att något större avsteg har skett
från dessa tidigare ståndpunktstaganden.
Herr Lindholm sade att det gällde
att skydda dessa malmförekomster mot
utländskt inflytande. Detta har vi gjort,
och denna punkt är vi väl alltjämt eniga
om. Det gällde, menade han, att se
till att staten fick ett betydande inflytande.
Detta har ju staten, även om den
inte har bestämmanderätt i allt. Herr
Lindholm och andra begär, att vi skall
se till, att staten får inkomster från
malmförekomsterna. Vad annat har staten
om inte stora inkomster även under
nuvarande förhållanden från dessa
malmförekomster ?

Herr Lindholm fortsatte med att ge
en spark mot länsstyrelsen i Norrbottens
län, som kommit upp, påstod han,
i en fart där varvtalet blev alldeles för
högt. Herr Lindholm, vi hade gemensamt
tillfälle att höra länsstyrelsens
högste representant framföra sina synpunkter
i utskottet. Kunde de ha framförts
på ett mera försynt och sakligt
sätt, även om det fanns en underton
av allvarligt bekymmer för den omställningsprocess,
som måste till när ett
stort företag skall brytas sönder, uppdelas
och på nytt organiseras upp, och
för vad som skulle hända under tiden

Onsdagen den 25 maj 1955 Nr 21

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

med de stora anläggningsarbeten, som
var planerade och delvis igångsatta och
som kanske inte tidtabellsenligt kunde
fullföljas utan måste stoppas upp för
att omräknas innan de genomfördes.

Detta är enligt min mening att gå
tram på ett mycket vederhäftigt sätt
och inte göra sig skyldig till några sådana
överdrifter som herr Lindholm
menade.

Herr talman! Jag kan sluta med att
säga att jag efter att ha följt denna
fråga under föredragningar och överläggningar
inom statsutskottet inte har
kommit till någon annan ståndpunkt än
att jag energiskt skulle vilja tillråda
att man undersökte möjligheten att få
ett uppskov med tillsägelsen enligt avtalet
till den 31 december och få till
stånd ytterligare förhandlingar för att
försöka komma fram till ett för båda
parter godtagbart resultat. Det förefaller
dock tyvärr som om man på regeringshåll
vore ganska litet intresserad
för en sådan linje, och att man ovillkorligen
skall köra igenom ett beslut
efter regeringens vilja.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara beträffande
herr Skoglunds yttrande om länsstyrelsens
i Norrbotten uppträdande
säga att man där har presenterat ganska
färdiga meningar, varvid man har räknat
ut mycket stora förluster för malmkommunerna
där uppe. Men såvitt jag
har kunnat finna måste det ligga ett
tankefel bakom hela den uträkning som
där har presenterats, ty den omständigheten
att stamaktierna i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag byter ägare
kan ju icke förändra bolagets förhållande
till och förbindelser med malmkommunerna.
Det var ändock det som man
från länsstyrelsens sida ville ge ett
starkt intryck av.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! Det förefaller mig att
det nog kan innebära en hel del om ett
företags stamaktier byter ägare. Det beror
väl på den nye ägaren i vilken mån
han framtar någon vinst, som alltså blir
beskattningsbar.

Om den nye företagaren får starta
på ett sådant sätt och har sådana möjligheter,
att han kan göra betydande
avskrivningar och inte behöver redovisa
någon vinst av samma storleksordning
som det nuvarande företaget
har redovisat måste väl detta komma
att återverka på alla de kommuner vilka
är berörda av malmavtalet och det
landsting som finns där uppe.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Nog måste man väl ändå
bygga ett sådant resonemang i betydande
utsträckning på rena konstruktioner.
Om det från samhällets sida ges uttryck
för den meningen, att man vill skydda
de människor som bor där uppe, och
tillmäter den omständigheten ett betydande
värde i den diskussion som förs
om inlösen eller icke inlösen, då måste
jag för min del betrakta det som en
konstruktion, när någon söker göra gällande
att ett överförande av aktierna
i statens ägo skulle leda till en viss
utarmning av malmkommunerna i Norrbotten.

Herr GAYELIN (s):

Herr talman! Jag skall försöka följa
det kloka föredöme, som de sista talarna
har visat, genom att försöka inskränka
mig så mycket soin möjligt. Jag skall
helt och hållet frångå min disposition
och övergå till att söka klarlägga en del
saker, beriktiga en del andra och göra
några reflexioner.

Men, herr talman, innan jag gör detta
skulle jag dock vilja få en skattetabell,
som finns intagen i det yttrande som
malmkommunerna lämnat till regeringen
i samband med utredningen om inlösen,
införd i protokollet, .lag gör det

44 Nr 21 Onsdagen den 25 maj 1955

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag

dels för att visa vad LKAB för närvarande
betyder för Norrbotten, speciellt
för malmkommunerna och landstinget,
och dels för att belysa hur det har varit
tidigare, eftersom det finns rätt
många som tycker att vi där uppe är
ganska egoistiskt inställda och angelägna
om att för egen del få ut det mesta
möjliga ur gruvbrytningen.

Jag skall be att få citera följande:

»Rent skattemässigt intar LKAB en
dominerande ställning i malmkommunerna.
I särskilt utpräglad grad gäller
detta för Kiruna stad. Av antalet skattekronor
vid 1954 års taxering utgör gruvbolagets
andel i Kiruna 79,60 % och i
Gällivare 56,50 %. Bolagets procentuella
andel i malmkommunernas skatteunderlag
liksom antalet skattekronor i
kommunerna har emellertid under årtiondena
varit utsatt för mycket stora
växlingar. Under 20-årsperioden 1934—•
1953 (taxeringsår) utgjorde för Kirunas
vidkommande lägsta antalet skattekronor
101 937 år 1934 och högsta
3 448 436 år 1954. Bolagets procentuella
andel har varierat mellan 78,79 % och
4,1 % samt utgjorde i genomsnitt för
nämnda 20-årsperiod 53,42 %, inklusive
royaltyn åren 1934—1948. För Gällivare
kommun är motsvarande uppgifter under
samma tidsperiod:

Antal skattekronor:

lägst 1934 66 790

högst 1953 ............ 1 672 195

LKAB:s (och Frejabolagets) andel i
skatteunderlaget:

lägst 1934 10,1 %

högst 1953 .............. 61,4 %

I genomsnitt för 20-årsperioden
28,04 %.»

Jag har i denna kammare vid några
tillfällen pekat på just dessa svåra år
för malmkommunerna där uppe, då de
hade att brottas med en oerhört stor
arbetslöshet och detta dåliga skatteunderlag
som då fanns jämfört med vad
vi för närvarande har. Vi har ansett

det vara riktigt att vi nu kan gottgöras
för något av det som vi fick försaka
under gångna tider. I samband därmed
vill jag även framhålla att det där uppe
finns en viss rädsla för att vi i framtiden
skall komma i samma läge som
1930 vilket är anledningen till den delvis
osäkra inställning som malmkommunerna
har intagit, bl. a. bekymmer
för hur det skall ställa sig med beskattningen
i framtiden. Jag skulle i den
frågan vilja passa på att säga att detta
nog delvis kan ha berott på att dessa
kommuner under de senare åren har
fört en skatteprocess rörande den mervinst
som har tillförts statens järnvägar.
Denna process har, som tidigare
här anförts, förlorats. Jag säger inte
detta för att anklaga staten för att vi
inte har lyckats vinna denna process.
Det är ju skattelagarna och dithörande
bestämmelser som gjort det omöjligt för
oss att vinna rättelse i detta avseende.
Det är emellertid möjligt att många, som
tidigare har intagit en tveksam ställning,
har sett på denna process och
undrat hur det skall bli i framtiden om
staten övertar hela LKAB.

Det har framförts en viss kritik mot
att malmkommunerna och länsstyrelsen,
som blev anmodade att yttra sig i
dessa frågor, inte fick längre tid på
sig att avge sina yttranden. Jag har för
min del mycket svag tro på att det
skulle ha blivit något annat resultat ens
om vi hade haft så lång tid som ett
halvt år på oss. Yttrandet hade nog
fått samma utseende och ställningstagandet
hade kommit att bli precis likadant.

Det är alldeles riktigt att det har funnits
olika synpunkter där uppe, men
det är oriktigt att som en av de första
talarna i denna debatt, herr Löfroth,
försöka skjuta Gruvindustriarbetareförbundet
framför sig som något uttryck
för gruvarbetarnas ställningstagande i
denna fråga. Det förhåller sig ju så, att
gruvarbetarna vid malmfälten ganska

Onsdagen den 25 maj 1955 Nr 21

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Itiirunavaara

aktiebolag

helhjärtat har gått in för att i princip
tillstyrka en statsinlösen. Däremot har
det naturligtvis funnits delade meningar,
och beklagligt nog har det rått tveksamhet
inom en del avdelningsstyrelser,
som i viss mån influerats av förbundsledningens
ställningstagande. Jag
vill emellertid klart säga ifrån att detta
yttrande från Gruvindustriarbetareförbundet
icke får tas som något uttryck
för inställningen hos gruvarbetarkåren
där uppe.

Kommunernas krav på att vid ett
statligt övertagande inte komma i ett
sämre läge än de haft tidigare tycker
jag är ganska förståeligt. Vi är där uppe
ingalunda av den uppfattningen, att det
är oriktigt att staten får ut så mycket
som möjligt av vinsten från gruvorna,
och var staten vill lägga dessa pengar
angår inte oss. Vad som för oss är avgörande
är att vi får beskatta vinsten
på vanligt sätt.

Det har sagts att tidpunkten är synnerligen
olämplig att nu företa en inlösen,
och det är mycket riktigt att man
kan peka på en mycket god utveckling
de sista åren. Men man kan då ställa
frågan: År det bättre att spara till dess
vi kommer i ett mycket sämre läge, ett
sådant läge som vi befann oss i på
1930-talet? Det är ju alldeles givet, oberoende
av att det nu strids om vad
som lagts undan för kommande tider,
att det inte är möjligt att ett enskilt
bolag skall kunna klara en krissituation
som 1930-talets utan statens medverkan.
Det var ju så under krisperioden
kring 1930, att staten fick lov att
träda emellan för att hjälpa gruvkommunerna
där uppe. Jag kan bara inom
parentes nämna, för att det skall vara
begripligt att man har en rädsla för
att komma tillbaka till ett sådant läge,
som 1934 då Gällivare kommun hade
1 000 arbetslösa att klara samt de återstående
omkring 800 arbetade kvar
hos LKAB med tio skift i månaden.
Bolaget måste under en period av 2''ji

år avskeda i runt tal 1 000 arbetare.
Det var staten som då fick lov att träda
emellan för att klara situationen. Jag
ställer ånyo den frågan: Är det bättre
att — medan det finns någonting att
använda för kommande tider —- spara
med övertagande av gruvorna till dess
vi är i en ny depression, utan att det
då finns någon möjlighet annat än
genom staten få hjälp till försörjningen
där uppe?

Jag skall villigt erkänna och understryka
att förhållandet har varit relativt
gott mellan bolaget och arbetarna
på senare tid tack vare att driften varit
så pass lukrativ som den varit. Men
om de dåliga tiderna skulle ha fortsatt,
är jag övertygad om att man inte
skulle ha haft så goda erfarenheter av
LKAB:s sätt att behandla oss där uppe
då som nu.

Som jag sade från början skall jag
icke ta tiden i anspråk så mycket längre.
Jag tror det inte är nödvändigt.
Det mesta som har anförts av utskottets
talesman likaväl som av statsrådet
är ju onödigt att upprepa. Jag tror att
kammaren kan hålla oss räkning för
att vi försöker inskränka våra yttranden
till det allra nödvändigaste. Jag
ber att till slut endast få understryka
vad statsutskottet här har sagt angående
det krav, som har ställts från kommunerna.
Man har visserligen inte gått
med på vår framställning om att i
skrivelse till Kungl. Maj :t föra fram
detta krav, men man har efter vad jag
kan förstå sagt detta i så pass positiva
ordalag, att man kan tolka det som
bindande för regeringen. Det gäller att
när det blir fråga om att uppta förhandlingar
om det nya bolaget även
låta Norrbottens malmkommuner och
landsting få delta och framföra sina
synpunkter och krav, som man kan
ställa på staten sedan den helt har
övertagit gruvorna.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Jag anser att det beslut,
som riksdagen om en stund skall
fatta, på sitt område är ett av de viktigaste
besluten i den svenska riksdagens
långa historia. Eftersom jag själv är
född i ett av de gruvsamhällen som detta
ärende avser och har tillbringat de
30 första åren av mitt liv där uppe,
därav 16 år i dessa gruvor, känner jag
också personligen starkt vikten av det
beslut i denna fråga som jag vill medverka
till.

Jag skulle först vilja ge mitt erkännande
åt regeringen och i särskilt hög
grad åt finansministern för att han nu
så konsekvent har drivit fram frågan
till detta stadium. Jag vill instämma
med honom när han understryker, att
detta tillfälle inte får försittas. Kanske
man inte behöver ställa frågan »nu eller
aldrig», ty förr eller senare skulle
i alla fall privatintressena frånkopplas
dessa naturrikedomar, men med understrykande
av nu markerar jag hur viktig
jag anser lösningen vara.

Följaktligen känner jag inget behov
av att polemisera mot det i det väsentliga
mycket bra anförande som finansministern
höll, men jag kanske ändå
får markera en sak, nämligen att den
lilla rent teoretiska möjlighet som jag
tyckte lämnades för en eventuell uppgörelse,
som skulle innebära att Grängesbergsbolaget
fortfarande skulle vara
meddelägare i företaget, inte bör ges.

Jag ser inte detta som en principiell
fråga i principiell bemärkelse. En man
som enligt min mening försöker göra
detta till en principiell fråga i dålig
mening är däremot den folkpartistiske
representanten för Norrbotten, herr
Löfroth. Han röjer en kapitalistisk principiell
inställning när han i dag liksom
tidigare i fråga om Norrbottens järnverk
kan ställa sig på samma linje som de
krafter som till varje pris vill försöka
förhindra en utveckling av Norrbottens
näringsliv. Såsom norrbottning måste

han ju inse, att den ståndpunkt han företräder
inte kan stå i överensstämmelse
med Norrbottens intressen.

Jag och det parti jag representerar
understödjer regeringens förslag att i
enlighet med malmavtalets bestämmelser
uppsäga stamaktierna i LKAB till
inlösen 1957. Vi ser i detta förslag ett
senkommet erkännande av den ståndpunkt
som hela den svenska arbetarrörelsen
intog vid seklets början och som
kraftigt markerades av Hjalmar Branting
när det första malmavtalet mellan
staten och TGO behandlades i riksdagen.

De skäl som då vägledde arbetarrörelsen
var att det i fråga om lapplandsgruvorna
handlade om en naturtillgång,
som borde vara hela folkets och landets
egendom och inte utgöra ett spekulationsobjekt
för enskilda profitörer.

Det sätt, varpå engelsmännen utmanövrerades
efter att vid sekelskiftet ha
byggt järnvägen från Luleå till Malmberget
och på rena formaliteter berövades
sina koncessioner, bidrog inte
till att vare sig i Norrbotten eller inom
den svenska arbetarrörelsen höja aktningen
för dem, som sedan för en spottstyver
blev i stånd att i stor skala exploatera
malmfyndigheterna.

När vi ansett och fortfarande anser
att samhället bör äga naturtillgångarna,
begränsar vi inte detta anspråk till
lapplandsgruvorna. Vi föreslog sålunda
förra året, att skogsindustrierna och
bolagsskogarna skulle förstatligas. Vi
föreslog vid krigsslutet, att samtliga
malmfyndigheter, inte minst de s. k.
tyskgruvorna, borde överföras i samhällets
ägo, och vi lägger liknande synpunkter
på frågan om ägandet av landets
vattenkrafttillgångar.

Ett sådant förstatligande som det här
handlar om har ännu ingenting med
socialism att skaffa. Å andra sidan utgör
en omfattande statlig ekonomisk
verksamhet ett gynnsamt villkor för

Onsdagen den 25 maj 1955 Nr 21

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

övergången till en socialistisk produktionsordning.

Samtidigt innebär ett överförande av
lapplandsgruvorna i statens ägo en viss
begränsning av de storfinansiella krafternas
resurser. Ännu lever väl erfarenheten
i minnet från Kreugerepoken
i LKAB, när inom loppet av några år
reservfonden försvann och en väldig
upplåning ägde rum för att man skulle
hålla utdelningarna uppe så mycket som
möjligt och hur detta både 1932 och
1934 ställde bolaget inför konkurshot.
Hundratals miljoner kronor har från
lapplandsgruvorna vandrat över i privat
ägo. På 1920-talet inriktades TGO:s
strävan på att förbinda lapplandsgruvorna
med internationella syndikat.
Den egna utrikespolitik, som bolaget
kunnat föra med sina malmleveranser,
har ibland utgjort allvarliga problem.
Inte minst på grund därav men naturligtvis
framför allt för att stoppa all
malmtillförsel till Hitlertyskland drev
västmakterna sitt kända spel under andra
världskriget för att ockupera Nordsverige,
och liknande planer dryftades
som bekant av samma anledning även
under första världskriget. Krigsårens
utrikesminister Giinther har nyligen
förklarat, att han under krigsåren var
tacksam för att lapplandsgruvorna var
i privat ägo. Jag noterar den mycket
uttryckliga reservation mot detta uttalande,
som för en stund sedan gjordes
av finansministern. Men detta uttalande
av herr Giinther var samtidigt
ett erkännande av gruvornas möjliga
inverkan på vår utrikespolitik. Emellertid
tror jag att herr Giinthers aktion
för Grängesbergsbolagets aktieägare
snarast riktar uppmärksamheten på
hur riskabelt det är att malmfyndigheter,
som kan påverka hela landets ställning,
skall vara i privata händer och
utnyttjas med det enda syftet att skaffa
så stora vinster som möjligt åt så få
människor som möjligt.

När lapplandsgruvorna nu kommer

att övergå helt i statlig ägo, kommer
samtliga större företag i Norrbotten
att vara statliga. Kvar finns det lilla
träsliperiet utanför Luleå och Munksunds
sågverk och massafabrik och naturligtvis
diverse småföretag. Därmed
uppstår det gynnsamma läget, att staten
kan genomföra en verklig plan för den
ekonomiska verksamheten och för dess
utbyggnad i Norrbotten. Frågan om
transportmedlen och frakternas samordning,
om kraftverkens utnyttjande
och taxepolitik, om järnförädlingens
utvidgning och dess råvaruförsörjning
liksom om skogens rationella användning
kan inordnas i ett större sammanhang.

Gruvornas exploatering kan ske i ett
större perspektiv och förskjutas i tiden,
såsom finansministern redan påpekat,
genom de större möjligheterna
att exploatera andra malmfyndigheter
i statlig ägo. Detta skulle å sin sida
kunna betyda ett ekonomiskt uppvaknande
för Tornedalen, som ju tillhör de
mest styvmoderligt behandlade landsdelarna.

I det första malmavtalet inskrevs som
en viktig uppgift för LKAB att utveckla
en järnförädling i Norrbotten på basis
av lapplandsmalmerna. Detta har helt
saboterats. Sannolikt står krafter i
TGO också bakom de ödeläggande manipulationer
som ledde till nederlag för
de sporadiska försöken att utanför
LKAB uppbygga en norrbottnisk malmförädling.

Nu kan man, så ser vi saken, få nya
möjligheter att verka för att en ökad
del av Norrbottens råvaror skall förädlas
inom länet i stället för att oförädlade
skickas utanför dess gränser.
Detta öppnar nya möjligheter för rationell
organisation även på det sociala
och kulturella området.

Det förs nu en hel del oväsen, därför
att Norrbottens järnverk ännu under
fjolåret körde med förlust. Att det tar
sin tid, innan ett nytt företag kan ge

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

någon vinst, är ju ingen hemlighet.
Norrbottens järnverk bildar därvid intet
undantag från andra motsvarande
företag på järnförädlingens område.
Men orsaken till fjolårets förlust är en
annan, nämligen att endast två tredjedelar
av järnverkets kapacitet kunde
tas i anspråk. Därför talar ju allt för
att Norrbottens järnverk under gynnsamma
konjunkturer kan snabbare än
jämförliga järnverk uppnå en fullt räntabel
produktion. Vi anser dessutom
för vår del, att när det gäller den produktiva
verksamheten i Norrbotten
måste denna just på grund av länets
särpräglade art ses som en totalitet.
Ser man på inkomsterna från malmbrytningen,
järnvägen, kraftverken och
skogsindustrien, skall man finna, att
Norrbotten under det gångna året levererat
mera till det samlade folkhushållet
än kanske något annat län.

Det har under de senaste veckorna
talats en hel del om de stora investeringar
som staten gjort i järnverket.
Men under de första 25 åren, alltså
fram till 1930, erhöll staten som hälftendelägare
i LKAB troligen 50 miljoner
kronor sammanlagt från lapplandsgruvorna.
I gengäld härför hade staten
överlämnat världens rikaste malmfyndigheter
till privat exploatering och
placerat något hundratal miljoner kronor
i utbyggnad av malmbanan och
kraftverk jämte diverse sociala och
kulturella anordningar. Dessutom hade
staten under en följd av år för LKAB
hållit världens allra billigaste frakter.
Allt detta utgjorde villkor för att med
framgång kunna exploatera malmfyndigheterna
i Norrbotten.

Under samma 30 år tillskansade sig
de privata intressena 10, om man räknar
på de indirekta vägarna kanske 15
gånger så mycket som staten på gruvbrytningen.
Deras ursprungliga investering
hade utgjort 20 miljoner kronor,
vilket ju bör jämföras med statens investeringar.
Håller man allt detta i

minnet var det inte en dag för tidigt
att ett järnverk i Norrbotten kom till
stånd och att därmed en ringa del av
de värden, som bortförts från Norrbotten,
investeras i dess näringsliv.

De aktioner som nu görs mot Norrbottens
järnverk och mot att staten i
enlighet med malmavtalet skall överta
lapplandsgruvorna, ger en liten föraning
om vilken storm som utvecklas
så snart de storfinansiella intressena
träds för nära. Det förklarar på sitt
sktt alla de aktioner som reaktionen organiserat
exempelvis i Sovjetunionen
och folkdemokratierna, sedan dessa
övertagit de viktigaste produktionsmedlen.
Det borde ge en del socialdemokratiska
redaktörer en tankeställare.

Herr talman! På en punkt blir tillfredsställelsen
över förstatligandet av
gruvorna dämpad: det är på tok för
dyrt. En miljard kronor till TGO är
syndapengar, och många vet att det har
blivit så dyrt därför att bolaget har
fått så höga vinster. Sällan om ens
någonsin förr har man väl hört, att en
arrendator av en naturtillgång friköpes
till högre pris, om han verkligen lyckats
utplundra densamma så effektivt
som möjligt, än om han åstadkommit
en mindre grad av exploatering. Men
detta är innebörden i det konstifika
malmavtalet, och det förklarar ju varför
inlösningen blir så dyr. Om viljan
funnits 1935, skulle staten ha kunnat
bli ägare till gruvorna för 140 miljoner
kronor. Det skulle ha varit en lysande
affär och i viss mån minskat den
skuld som ligger på tillskyndarna av
det första malmavtalet.

Å andra sidan vill jag instämma med
dem som har sagt, att en framtida inlösen
kommer att bli ännu dyrare. Även
om statens inkomster från gruvorna
under det närmaste årtiondet blir mindre
genom inlösningen än vad som eljest
skulle bli fallet, kommer staten
dock att vara ensam ägare och ensam
kunna ta hand om alla vinsterna på

Onsdagen den 25 maj 1955 Nr 21

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

malmbrytningen. Ett uppskov betyder
sålunda bara att de privata intressena
får fortsatta och kanske ökade vinster
varje år och därtill en ännu större inlösensumma.

Vi har emellertid inte velat göra frågan
om priset till en anledning att bordlägga
inlösningsfrågan. Vi kan med ungefär
samma ord som Hjalmar Branting,
när han kommenterade det första
malmavtalet, säga att hårdare händer
än våra skall göra den slutliga avräkningen
med Grängesbergsbolaget. Det
kommer en dag att med ränta på ränta
få återbetala, vad det nu roffar åt sig!

Med hänvisning till vad jag här sagt
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag, att staten skall
inlösa TGO:s aktier i LKAB och därmed
bli ensam ägare av lapplandsgruvorna.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Teorien att alla redan
från seklets början skulle ha varit
överens om att malmtillgångarna i
Norrbotten förr eller senare skulle
överföras i samhällets ägo, är i själva
verket inte mer än tio år gammal. Jag
har tillåtit mig att närmare undersöka
denna sak, och jag skall stanna helt
vid detta avsnitt.

Den lanserades av dåvarande finansministern
Wigforss i hans proposition
till 1945 års riksdag, en proposition
som, inom parentes sagt, lämnades i
slutet av februari månad, inte som
årets proposition i slutet av april, och
dock kunde riksdagen på den tiden
fortsätta arbetet långt fram på sommaren.
1945 års principståndpunkt
måste naturligtvis ses i sitt rätta och
hela sammanhang.

Det presenterades i eu kungl. proposition,
där det väsentliga var ett förslag,
att nytt avtal skulle slutas mellan
staten och de enskilda intressenterna,
ett avtal som skulle reglera det sätt,

på vilket malmfälten i Norrbotten skulle
utnyttjas. Det viktigaste var att i det
företag, som skulle fortsätta att göra
järnmalmsförekomsterna nyttiga, skulle
enligt propositionen de enskilda intressenterna
ha ett dominerande inflytande.
Man kan utan överdrift säga att
ledningen av företaget skulle ligga i enskild
hand. Statsmakternas företrädare
hade till huvuduppgift att ur allmän
synpunkt övervaka och kontrollera företagsledningen.
Det är en form av
samarbete, som organiserats icke ur
ideologisk — det har sagts här förut —•
utan ur praktiska synpunkter, och jag
har fattat frågan så.

Mot denna bakgrund ter sig uttalandet
om naturtillgångarna som lämpliga
föremål för samhällets ägande som en
mycket platonisk deklaration, av vilken
inga praktiska slutsatser bör dragas.
Jag syftar på vad jag förut sagt, att
det var denna omständighet — denna
alldeles avgörande omständighet — som
förmådde oss i högerpartiet att godtaga
icke endast propositionens allmänna
deklaration utan också den som återfanns
i statsutskottets utlåtande.

1902 — jag tillåter mig göra en återblick
till seklets början, det har nämnts
förut — behandlade den svenska riksdagen
för första gången under detta
århundrade malmfrågan. Då förelåg ett
förslag att malmtillgångarna i Kiruna,
Malmberget och Mertainen skulle inköpas.
Riksdagen avslog. 1903 kom
malmfrågan igen i form av en begäran
från Grängesbergsbolaget, som då lyckats
hindra en försäljning av gruvorna
till Tyskland, om ett statslån. Riksdagen
avslog. Fyra år senare kom saken upp
igen men avfördes från dagordningen
därför att tiden för behandlingen i
riksdagen ansågs för kort. Riksdagsmännen
för femtio år sedan hade tydligen
fordringar på alt få tid att tänka
sig för, innan de fattade ett så viktigt
beslut.

Icke vid något av dessa tillfällen hade

4 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 2/

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

över huvud taget frågan om samhällets
äganderätt till malmtillgångarna diskuterats.
Regeringen hade icke haft
något att säga om saken, statsutskottet
hade icke haft något att anföra, och
riksdagen själv hade ej heller sysslat
med problemet.

1907 lade Arvid Lindman fram sin
både bekanta och berömda proposition.
Lindmans proposition hävdade,
att man länge hade hyst den önskan,
att staten själv skulle komma i besittning
av malmfälten. Han ville emellertid
icke rekommendera ett omedelbart
inköp av dem utan föreslog i stället
en anordning, varigenom staten med
mindre uppoffringar än genom ett direkt
köp skulle komma i tillfälle att
förvärva dessa naturtillgångar. Detta
anfördes som motivering för de förslag
till avtal med Grängesbergsbolaget, som
regeringen lade fram.

Arvid Lindman var emellertid synnerligen
angelägen om att markera, att
han såg hela frågan som en praktisk
fråga och ingenting annat. Han kunde
för sin del inte inse, att det skulle vara
farligt om de enskilda intressenterna
även i fortsättningen finge behålla sin
hälft i bolaget. Detta var för honom en
ren lämplighetsfråga och ingenting annat.
Arvid Lindman var som bekant
mera en det praktiska förnuftets än
principernas man. År det för övrigt
någon som tror att ens han skulle ha
kunna få igenom en socialistisk principförklaring
i den tidens riksdag?

Vad regeringen och statsministern
yttrande 1907 kan naturligtvis inte brytas
loss ur sitt sammanhang. Vad var
det man den gången fruktade? — man
har ställt den frågan. Jo, helt enkelt
att malmfyndigheterna i Norrbotten eller
inflytandet över det bolag som köpt
dem skulle gå över i utländsk hand.
Herr Lindholm har tidigare berört den
saken. Redan 1903 hade de dåvarande
huvudintressenterna i gruvbolaget utbjudit
aktiemajoriteten till ett konsor -

tium av stora tyska järnverk. Dessa
hade då som nu stort intresse av att
komma i besittning av tillräckligt stora
järnmalmsförekomster för att kunna
garantera sig sin järnmalmsförsörjning.
Vad Grängesbergsbolaget då gjorde var
att köpa gruvorna för att hindra att de
kom i utländsk hand. Något som helst
stöd från staten stod icke att erhålla.

Arvid Lindmans dominerande intresse
var att behålla dessa rika naturtillgångar
i svensk ägo, knappast att överföra
dem i samhällets ägo. För honom
stod det klart att detta bäst skedde, om
man kunde åstadkomma en samverkan
mellan stat och enskilda — det framgår
också tydligt av hans yttrande. Att nu
åberopa den insatsen som ett skäl för
ett inköp av stamaktierna i malmbolaget
är orimligt.

Under 1920-talet kom det till vissa
brytningar inom malmbolagets styrelse.
Statens representanter ansåg sig ha
svårigheter med att bevaka det allmännas
intressen. Motsättningarna torde
i viss utsträckning ha varit personligt
färgade men grundade sig också
uppenbarligen på skilda sätt att se på
samarbetet, det medger jag. Styrelsemedlemmarna,
som företrädde det statliga
preferensaktieinnehavet, tyckte sig
inte få tillräckligt gehör för de intressen
de hade att bevaka. Dessa motsättningar
försvann visserligen så småningom
och byttes efter vissa personskiften
i ett friktionsfritt samarbete,
som fortfarande pågår. Svårigheterna
ledde emellertid till en besvärlig förhandlingssituation
före 1927 års malmavtal.

Mot denna bakgrund av bristande
samarbete hade man kunnat vänta att
propositionen i malmfrågan vid 1927
års riksdag borde innehålla bestämda
synpunkter i huvudspörsmålet, frågan
om äganderätten till malmförekomsterna.
Så var emellertid inte fallet. Varken
finansminister Ernst Lybergs proposition,
statsutskottets utlåtande eller

Onsdagen den 25 maj 1955 Nr 21

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

riksdagens beslut innehåller några uttalanden
om överförande av malmtillgångarna
i samhällets ägo. Att så inte
är fallet kan inte ha berott på att
någon meningsriktning saknat kunskaper
om de under de föregående åren
aktuella svårigheterna. Malmavtalet
1927 — det avtal som fortfarande i
princip gäller — är alltså byggt på
rent praktiska överväganden, inte på
någon principiell inställning, att staten
till varje pris skall överta det ekonomiska
ansvaret för eller den ekonomiska
ledningen av malmbolaget.

Så särskilt mycket återstår sålunda
inte av teorien och den halvsekelgamla
ståndpunkten att malmfyndigheterna i
Norrbotten skall överföras till det allmänna.
I själva verket inskränker sig
det hela till de deklarationer som gjorts
i detta avseende och några mycket allmänna
uttalanden, vilka alla utmynnar
i förslag om samarbete mellan det allmänna
och de enskilda intressenterna.
Det förtjänar också uppmärksammas,
att hela diskussionen om äganderätten
i detta fall har rört naturtillgångarna.
Man har alltså inte ventilerat malmbolaget
som sådant utan de järnmalmsförekomster
nämnda bolag bearbetat. I
praktiken betyder detta att även uttalandet
1945 sysslar till mindre del med
de värden, som regeringen nu föreslår
att staten skall inköpa. Den större delen
av den ifrågasatta lösensumman hänför
sig till helt andra värden än dem
som ligger förborgade i järnmalmstillgångarna.
Majoriteten i dag kan följaktligen
endast åberopa tidigare uttalanden
för ett överförande till staten av
den råvarubas, på vilken malmbolagets
verksamhet bygger. Detta förhållande
ändras inte av bestämmelserna i malmavtalet
om rätt för staten att inlösa
stamaktierna. Dessa bestämmelser är
icke något skiil för en inlösen. De ger
endast möjligheter att göra en sådan
affiir, såvitt detta ur andra synpunkter
befinnes lämpligt för staten.

Såvida man fasthåller att målet här
skall vara att få ett ur allmän synpunkt
rationellt, välorganiserat och välskött
företag, blir problemet om malmbolagets
framtid ett rent praktiskt lämplighetsproblem.
Vilken företagsform är
den bästa? Vilken företagsform ger
skattebetalarna, de anställda och malmkommunerna
de största utsikterna till
en god och säker avkastning? Där är
jag inne på vad finansministern anförde,
nämligen att det här gäller att
skydda det svenska folkets intressen.

Man kan naturligtvis hysa delade
meningar om den lämpligaste företagsformen,
men jag tror inte att någon i
denna kammare eller någon i vårt land
över huvud taget längre vågar påstå,
att ett statligt företag ur dessa synpunkter
i och för sig skulle vara bättre
än ett enskilt. I det avseendet har inte
minst de gångna åren efter kriget lärt
oss åtskilligt. Vi kan hämta erfarenhetsmaterial
både från vårt land och
från andra länder även inom järnhanteringens
och stålindustriens område.

Skall man alltså engagera landets
skattebetalare i ett nytt företag, där insatskapitalet
når en storlek som svarar
mot ungefär en tredjedel av vad vi betalar
i direkt skatt till staten, så skall
det också anföras verkligt bärande skäl
för en sådan åtgärd. Så har emellertid
inte skett. De överväganden som finns
redovisade slutar närmast i det konstaterandet,
att ett av staten ägt och
skött malmbolag inte behöver lämna
sämre resultat an det nuvarande. På
den punkten kan man också ha delade
meningar. Men för min del är jag
inte säker på att inte ett statligt malmföretag
kan komma att ge betydligt
sämre resultat ur statsfinansiell synpunkt
än det nuvarande företaget. Det
avgörande är emellertid att detta, att
resultatet inte blir sämre, inte kan vara
ett bärande skäl för att placera så väldiga
belopp av skattebetalarmedel som
det här rör sig om.

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

Jag har, herr talman, den bestämda
uppfattningen att det inte är motiverat
att ge regeringen den fullmakt den begär
att få köpa dessa aktier i malmbolaget
för omkring en miljard kronor.
Sakliga skäl talar för ett avslag på
Kungl. Maj:ts och utskottets hemställan.
Därför kommer jag också att rösta mot
fullmakten, mot förslaget att riva upp
vad som skapats under årtionden av
gott och förtroendefullt samarbete, mot
en rätt för regeringen att bryta sönder
ett rationellt och effektivt arbetande
företag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har begärt ordet
för ett genmäle till herr Staxäng, enär
jag inte kan godta den historieskrivning
som han lämnade. Han sade att
1945 års beslut måste ses i sitt rätta
sammanhang och framhöll att det väsentliga
i detta beslut var, att det gamla
avtalet skulle fortsätta att gälla.
Nej, herr Staxäng, om man läser de
akter som finns i målet, framgår det
av dem med all önskvärd tydlighet, att
det ingalunda var på det sättet. Det
var uteslutande på grund av att man
vid denna tidpunkt bedömde inlösningssumman
såsom alltför hög som
man icke ville förorda en uppsägning
av avtalet. Detta framgår med all önskvärd
tydlighet såväl av propositionen
som av statsutskottets utlåtande.

Herr Staxäng redogjorde vidare för
den behandling som förekom i frågan
1907 och ville därvidlag framhålla, att
det fundamentala i diskussionen då
var risken för att gruvorna skulle kunna
övergå i utländsk ägo. Jag vill erinra
om att dåvarande statsministern
Lindman i det sammanhanget spikade
fyra grundsatser. Den första av dem
var — som han säger — att »svenska
staten skall erhålla ett inflytande över
det nu ifrågavarande gruvbolagets

egendomar i Norrbotten». Detta var
enligt hans mening det primära. I andra
hand kom hänsynen till de utländska
förbindelserna, i tredje hand önskemålet
att den svenska järnhanteringen
skulle ha tillgång till denna malm, om
så behövdes, och i fjärde hand önskvärdheten
av att staten erhöll inkomster
av malmen.

Dessa akter ger alltså en helt annan
bild av den historiska utvecklingen än
den herr Staxäng gav oss nyss.

Herr STAXÄNG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara göra ett
kort tillägg till herr Lindholms påpekande.
Går vi ut ifrån 1907, så framhöll
amiral Lindman när detta förslag
lades fram, att han ansåg att enligt
det avtal som då slöts hade staten fått
sådant inflytande som man önskat.

Jag vill ytterligare påpeka, att varje
gång som man träffat nytt avtal i detta
ärende har visserligen denna allmänna
deklaration gjorts, men varje gång har
resultatet också blivit en överenskommelse
om samverkan.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! För min del har jag
aldrig hört ett anförande så fyllt av
maktmedvetande och maktanspråk som
det finansministern höll här i dag. Ett
inlägg av detta slag skulle sannerligen
aldrig ha gagnat saken, om det hade
gällt förhandlingar ute i det civila livet.
Och på arbetsmarknaden skulle en inställning
av den karaktär, som lyste
igenom herr Skölds framställning, ha
brutit sönder förutsättningarna för samförstånd
och samarbete.

»Statens rätt väger tyngre än den enskildes.
» Javäl, herr talman. Men här
gäller det en utpräglat praktisk-ekonomisk
fråga och icke ett samhällsmoraliskt
problem. I en sådan fråga befordras
allmänt väl bäst, om statens företrädare
lägger maktsynpunkterna på hyllan
och följer det vanliga, civila bete -

Onsdagen den 25 maj 1955 Nr 21

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

endemönstret vid ekonomiska förhandlingar.
Herr Sköld har enligt min uppfattning
icke gagnat landet med sin
uppläggning.

Endast ett par exempel, herr talman.
Hur kan finansministern påstå att staten
inte på ett rimligt sätt skulle kunna
tillvarata sina intressen med mindre
än att vi får till stånd en lösning efter
hans linjer, när han inte kan dra fram
ett enda konkret exempel från de senaste
30 åren på intressekonflikter, som
icke har kunnat överbryggas i samförstånd?
Finansministern förklarade att
detta berodde på att staten hela tiden
har haft sin inlösningsrätt i bakgrunden.
Alldeles bortsett från huruvida
det inte är tänkbart att människor i
detta land kan samverka utan att vara
därtill tvingade, finns det någon inom
någon meningsriktning som har tänkt
sig att statens inlösningsrätt skulle försvinna
i framtiden, även om man träffade
nytt avtal med Grängesbergsbolaget?
Såvitt jag vet har tanken varit den
att staten skulle kunna lösa in företaget
med endast tre års varsel i framtiden i
stället för som hittills med tio års mellanrum.
Vad finnes då för grund kvar
för finansministerns påstående?

Man har från finansministerns och
regeringens sida menat, att det inte
skulle behöva uppstå några risker i utrikes-
och handelspolitiskt avseende efter
en statsinlösen. När denna fråga var
uppe i statsutskottet, tillät jag mig att
fråga de närvarande experterna, huruvida
man under utredningens gång hade
hört sig för hos våra främsta svenska
beskickningschcfer i utlandet om deras
uppfattning.

Svaret blev nekande. Man bara omtalade,
att under hand hade inhämtats,
att ambassadör Boheman i Washington
bestämt avrådde från denna affär mot
bakgrunden av de utrikes- och handelspolitiska
synpunkter, lian betraktade
som relevanta. Vi vet vidare att minis -

ter Giinther uppenbarligen har en liknande
inställning.

Då frågar jag mig: Skulle det inte vara
anledning att undersöka denna sak närmare?
Väger inte dessa våra egna främsta
sändebuds erfarenheter och synpunkter
minst lika tungt som herr
Skölds — naturligtvis inte för herr
Sköld själv men för flertalet andra
människor?

Finansministern menade, att det rent
av skulle kunna vara riskabelt att låta
TGO behålla sitt inflytande i framtiden.
En vacker dag kanske vederbörande
kunde hota med att minska driften
eller att skapa arbetslöshet för att få
ett bättre förhandlingsläge. Jag måste
fråga: Kan verkligen regeringen tro på
den sortens argument? Är det regering*
ens erfarenhet av samarbetet med ledarna
för våra företag, som ligger bakom
ett sådant uttalande?

Regeringen skall skydda hela svenska
folkets rätt — det finns inte någon
anledning för staten att dela med sig
åt enskilda intressen, förklarar finansministern.

Herr talman! När man vet att staten
redan nu tar hand om cirka 90 procent
av bruttovinsten, så reduceras ju
den majestätiska frågeställningen till
det mycket mer begränsade problemet,
om det ur allmän synpunkt är rimligt
att staten avstår från de återstående
10 procenten med hänsyn till att enskilda
intressenter svarar för företagets
skötsel. Tydligen menade finansministern,
att det är fullt rimligt att
staten delar med sig för att tillgodogöra
sig de enskildas erfarenheter, bara staten
har huvudansvaret för företagets
skötsel. Men i så fall kan vi i detta sammanhang
alldeles bortse från vilket som
är rikligast — att de enskilda intressenterna
får 5, 10 eller 15 procent av bruttovinsten
— och koncentrera oss på
den rent praktiska frågan: Hur skall
detta företag bäst skötas för att bli till
största möjliga gagn för svenska folket?

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget

Kiirunavaara aktiebolag

Finansministern tror, att en verkställande
direktör utsedd av regeringen
skulle vara en bättre verkställande direktör
än en sådan utsedd av den nuvarande
företagsledningen. Vad finns det,
för att tala konkret, för grund att tro,
att direktör Waldenström ur allmän synpunkt
skulle ha skött företaget bättre,
om han hade varit utsedd av regeringen? Finansministern

ville tydligen ge
kammaren det intrycket, att han företräder
ett allmänintresse kontra vissa
enskilda intressen. Så är ju inte alls
fallet. Utan varje tvekan måste en inlösen
nu ur Grängesbergsbolagets synpunkt
framstå som en god affär. Att
i nuvarande kredit- och kapitalmarknadsläge
få en förbindelse om 1 000
miljoner kronor i friska pengar är
sannerligen inte illa. Det är detta, herr
talman, som ger oss anledning att noga
och ingående pröva denna sak — mycket
mera noggrant och ingående än vad
som hittills har varit möjligt.

I statsutskottets utlåtande läser jag:
»Då statsutskottet först den 12 innevarande
maj fått till förberedande behandling
mottaga Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, har det icke varit
för utskottet möjligt att under den korta
tid som kunnat ägnas åt denna vittomfattande
fråga fullständigt intränga i
densamma så att utskottet med säkerhet
kan bedöma hela innebörden av
den föreslagna uppgörelsen och dess
konsekvenser i ekonomiskt, statsfinansiellt
och politiskt hänseende. Denna
fråga är emellertid för vårt land av så
stor och på skilda områden ingripande
betydelse att det måste synas betänkligt
om utan grundlig prövning från
riksdagens sida ett beslut skulle fattas,
varigenom hithörande förhållanden bleve
definitivt eller för en så lång framtid
som femtio år reglerade.»

Så följer ytterligare några rader och
därefter utskottets hemställan. Utskottet
hemställer a) att Kungl. Maj:ts före -

Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara varande

framställning icke må vinna
riksdagens bifall.

Detta utlåtande från statsutskottet gäller
en kungl. proposition med förslag
till godkännande av formerna för det
samarbete som befunnits nödvändigt
för nyttiggörande av järnmalmstillgångarna
i Norrbotten. Statsutskottets utlåtande
bär numret 162, men det avgavs
inte till 1955 års riksdag utan till 1906
års riksdag! Då hade nämligen, herr
talman, riksdagens utskott och riksdagens
ledamöter anspråk på att få
tillräcklig tid att tränga in i de frågor,
som underställdes folkrepresentationen.
Årets proposition till riksdagen i malmfrågan
kom densamma till handa något
mer än en vecka tidigare än 1906 års
proposition. Statsutskottet har emellertid
i år icke haft nämnvärt längre tid
på sig än man hade år 1906, och riksdagen
avslutar i år i praktiken sina förhandlingar
samma dag som nämnda år.

Om det, herr talman, framstår som en
politisk nödvändighet för dagens makthavare
att skaffa i sista hand regeringen
ensam beslutanderätt i malmbolaget,
finns det naturligtvis ingenting
annat att göra än att ålägga landets
skattebetalare att ikläda sig en utgift
på 1 000 miljoner kronor för inköp av
stamaktierna i malmbolaget. Om de
makthavande har bestämt sig — och
efter herr Skölds inlägg tyder allt på att
så är fallet — då lönar det sig inte att
resonera. Då har vi bara en sak att göra:
att votera och att lägga ansvaret för
åtgärden där det hör hemma, nämligen
på dem som av politiska skäl bryter
sönder ett svenskt företag som med stor
framgång arbetat i samhällsnyttans
tjänst.

Att frågan om malmbolagets framtid
för regeringen framstått i främsta rummet
som en politisk fråga, gjorde
finansminister Sköld klart för sin motpart
redan vid den första kontakten
den 13 augusti förra året. Då meddelades
de villkor, från vilka regeringen

Onsdagen den 25 maj 1955 Nr 21

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

sedan icke vikit. Dessa villkor har sedan
angivits såsom grund för alla förhandlingar,
och följaktligen har det inte
heller blivit några verkliga förhandlingar;
det har inte funnits något att förhandla
om.

Utgångspunkten för regeringen måste
ha varit den fasta övertygelsen att staten
sköter företag även inom järnhanteringen
bättre än någon annan kan
göra. Om så verkligen är fallet, är det
förvånansvärt att inte samma regering
koncentrerat sina krafter på det järnföretag
som man redan har i Norrbotten
— på Norrbottens järnverk. Ingen
sträcker väl sina förhoppningar så långt,
att man tror att det ens därigenom
skulle vara möjligt att inom överskådlig
tid tillföra staten någon skatt från detta
statliga företag. För min del vill jag
bara uttala två förhoppningar: att regeringen
under alla förhållanden så småningom
åtminstone skall kunna hitta en
chef för detta företag, där skattebetalarna
har tvingats investera över 400
miljoner kronor, och att den förlust så
småningom skall försvinna, som företaget
nu åsamkar oss och som inklusive
subventioner motsvarar ''/i av den beräknade
merinkomst, som staten skulle
få genom att höja skatten på alla svenska
bolag och ekonomiska föreningar
med 25 procent.

Förhistorien till den proposition om
LKAB, som nu i riksdagens elfte timme
kastats fram, skall jag inte här ingå på.
Låt mig endast göra ett litet påpekande.
Två av utredningens experter har i en
odaterad PM på nästan 10 maskinskrivna
sidor löst frågan om de samhällsekonomiska
konsekvenser som skulle
uppkomma genom en statlig investering
på 1 000 miljoner kronor. De övriga
experterna har på sex veckor utrett det
lilla nätta problemet om världens järnmalmsförsörjning
och LKAB-malmen.
Man måste uttala sin beundran åtminstone
för snabbheten i utredningsarbetet,
särskilt mot bakgrunden av att den

samlade expertis, som finns i Montana-unionen,
trots långvarigt utredningsarbete
har ansett det mycket svårt att
få fram tillräckligt exakta hållpunkter
för att på längre sikt bedöma järnmalmsförsörjningen
i världen.

Ett beslut i dag om inlösen av stamaktierna
i LKAB betyder ju att ett nytt
företag måste konstrueras inom två år.
Detta nya företag skall sköta en tekniskt
sett alltmer krävande verksamhet.
Det skall sälja norrbottensmalm
över hela världen och inträda som ny
part i förbindelser som byggts upp under
ett halvt sekel. Vid företagets konstruktion
måste avgörande hänsyn tagas
till de kommuner, där malmgruvorna
finns. Företaget står med stor sannolikhet
inför uppgiften att skaffa nya män
på tekniska, organisatoriska och företagsekonomiska
nyckelposter.

Om detta nya statliga företag har regeringen
praktiskt taget icke ett ord att
säga utöver de ytterligt torftiga antydningarna
i herr Skölds anförande i
dag. Vi, som skall fatta beslut här i
kammaren, vi som skall besluta i en
fråga, som innebär en statlig investering
på ett ur svensk synpunkt jättelikt belopp,
vi får över huvud taget inte veta
någonting om det nya företag, till vilket
vi i dag tar ställning.

Begeringen har inte de 1 000 miljoner
som den föreslår riksdagen att investera
i malmbolaget. På ett ännu så länge
okänt sätt — okänt även efter finansministerns
inlägg här i dag — skall
dessa investeringspengar anskaffas. Man
förutsätter att riksbanken skall medverka
vid transaktionens genomförande.
Vad detta betyder vet vi inte, men den,
som känner till hur pengarna för aktieteckningen
i Norrbottens järnverk anskaffades,
kan ju ha sina farhågor.

Om nu regeringen verkligen hade ett
kapitalplaceringsutrymme på 1 000 miljoner
kronor, skulle det då, herr talman,
vara rimligt att använda hela detta
utrymme för alt skaffa myndigheterna

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

bestämmanderätten i ett redan välskött
och välorganiserat företag? Skulle det
vara rimligt att göra en sådan placering
mot den bakgrund som vi nu
kan se? Finns det inte en mängd andra
ändamål som det är mycket mer angeläget
att tillgodose? Tag t. ex. vägfrågan.
Trots att motorismen levererat in
pengarna i förskott, håller man tillbaka
väginvesteringarna. Är det under sådana
förhållanden möjligt att hävda, att
en sådan engångsplacering som den
här föreslagna är motiverad?

De enskilda intressenterna i malmbolaget
har visat förhandlingsvilja, och
vi har skäl att tro att de även efter
den kungl. propositionens avlämnande
skulle vara beredda att resonera om en
sådan förskjutning av datum för tillsägelse
om inlösen, att verkliga förhandlingar
skulle kunna genomföras.
Om de statliga intressenas företrädare
verkligen är beredda att finna en samförståndslösning,
som går ut på fortsatt
samverkan, så ligger efter vad jag förstår
fortfarande alla vägar öppna. Att
avvisa dessa möjligheter, är att ta på
sig ett tungt ansvar.

Vad som är minst lika allvarligt är
att vi här i riksdagen i själva verket
inte kan bilda oss någon ordentlig uppfattning
om vad som står att vinna på
den ena eller andra vägen, förrän man
noga undersökt, till vilka resultat en
förhandling kan leda med utgångspunkt
från att de enskilda intressenterna även
i fortsättningen skulle bära huvudansvaret
för företagets skötsel. Inte förrän
man så att säga har förhandlat färdigt
från denna utgångspunkt, kan vi ta
ställning till frågan om vilket som är
fördelaktigast: regeringens linje eller
ett nytt avtal på basis av den gamla
principen att de enskilda intressenterna
skall bära huvudansvaret för företagets
skötsel.

Flera högst betydelsefulla frågor står
ju ännu obesvarade, såsom hur arrendeavgifterna
skall beräknas eller hur sub -

stansminskningen inverkar på lösensumman,
liksom naturligtvis även en
sådan fråga, som finansministern här
själv berörde, nämligen hur konjunkturfonden
skall kunna användas i besvärliga
lägen för LKAB i framtiden.

Icke från något håll har några invändningar
rests mot den summa som
skulle betalas, om staten köper stamaktierna
i malmbolaget. Ingen har heller
ett ögonblick förnekat statens rätt
att använda inlösensbestämmelserna.
Vad vi diskuterar är alltså inte de enskilda
intressenternas rättigheter eller
ekonomiska intressen, utan skattebetalarnas,
de anställdas och malmkommunernas
intressen. Vi från högerpartiet
vill att dessa frågor skall få en förnuftig
lösning, en lösning som ur allmänna
synpunkter kan anses vara den bästa.
Vi diskuterar inte ideologi, inte socialism
eller fri företagsamhet. Vi diskuterar,
hur man bäst skall tillgodose de
anspråk som måste ställas på det företag
som skall förvalta de rika naturtillgångarna
i Norrbotten.

Att vi därvid icke känner oss bundna
av ett beslut, som uppenbarligen dikterats
av en strävan att vidga det statliga
inflytandet utan hänsyn till konsekvenserna,
är självklart. Vi förbehåller
oss även rätten att ompröva denna fråga,
därest de politiska och förhandlingsmässiga
förutsättningarna för en
omprövning kan åstadkommas.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Vi diskuterar här en
stor ekonomisk fråga; det gäller ett belopp
på ett tusental miljoner kronor.
Frågan har betydelse för det svenska
samhället i flera avseenden. Man skulle
därför ha väntat, herr talman, att regeringen
hade visat större intresse för
denna debatt; jag är dock glad att se
den ensamme inrikesministern här.
Denna fråga berör emellertid i främsta
rummet finansministern, handelsminis -

Onsdagen den 25 maj 1955 Nr 21

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

tern och statsministern. Om finansministern
nu skulle vara upptagen av en
debatt i första kammaren, är det klart,
att det finns möjligheter för statsministern
eller för handelsministern att övervara
debatten här i andra kammaren.

Statsrådet Sköld har hållit ett anförande,
om vilket man kan säga, att
han däri dekreterar, hur det förhåller
sig även med ting, som ligger tiotal år
fram i tiden. Regeringen tycker tydligen,
att när herr Sköld nu har talat
om, hur saken ligger till, är det inte
mycket mera att säga därom, och då
kan andra kammaren diskutera bäst den
gitter. Herr Sköld talar och går. Saken
är klar.

Jag anser nog, att denna fråga har
en så stor räckvidd, att det skulle ha
varit naturligt, att man på regeringshåll
verkligen varit intresserad — det
gäller i första hand de regeringsledamöter,
som jag nämnt — av en debatt
därom. Det ligger faktiskt inte så till,
herr talman, att statsrådet Sköld bara
behöver tala om, hur han tycker det
förhåller sig, och sedan är debatten
slut.

Enligt min mening bör man — vilket
också flera föregående talare har påpekat
— inte betrakta dagens spörsmål
som en principfråga om socialisering
eller dylikt; det är en praktisk lämplighetsfråga,
och det gäller att avväga
skälen för och emot olika ståndpunkter
rent praktiskt, så gott som man kan.

Efter den kritiska granskning, som
ägnats finansministerns argument, skall
jag, herr talman, inte beröra dessa mer
än i förbigående. Jag kan emellertid
inte underlåta att ånyo fästa uppmärksamheten
vid, för att använda ungefär
herr Skölds egna uttryck — att man väl
sällan i denna kammare har hört ett
svagare argument än när finansministern
påstår, att staten har investerat så
mycket pengar i malmbanan och att
man minsann får ta hänsyn till dessa
investeringar, när man avgör hur orga -

nisationen bäst skall ordnas. Meningen
är tydligen, att man för att trygga de
statliga investeringarna i malmbanan
måste se till att få en ordning, som inte
kan uppnås genom förhandlingar.

Nu torde det förhålla sig så, att den
svenska staten aldrig har gjort en bättre
— förmodligen aldrig heller någon lika
god — investering än i malmbanan, där
man får kapitalet föräntat med 8 å 9
procent och dessutom får årliga extra
vinster på många tiotal miljoner kronor.
Ändå kommer finansminister Sköld
och säger, att man måste ta hänsyn till
detta och se till, att statens intressen i
denna stora investering blir tryggade.
Vi kan väl i alla fall lugnt påstå, att erfarenheterna
har visat, att statens intresse
av inte blott förräntning utan
också av extraordinära företagsvinster
här är tillgodosett i en sådan utsträckning,
att om man inom det enskilda näringslivet
hade fått sina intressen tillgodosedda
i något sammanhang på samma
sätt, skulle detta ha åberopats som
ett kraftigt skäl för att en ändring därvidlag
måste komma till stånd. Jag
skulle förmoda, att finansministern inte
menade, att han måste ändra avtalet så,
att malmbolaget gav litet mindre överränta.
Finansministern måste verkligen
känna en viss brist på argument, när
han kör fram med detta malmbaneresonemang
som ett skäl för att staten här
måste öka sin makt för att kunna få
sina intressen tillgodosedda. Hänvisningar
till malmbanan talar ju för den
rakt motsatta uppfattningen. Den är ett
lysande exempel på att det går väl att
tillgodose statens intressen utan att gå
på den linjen, att man nödvändigtvis
skall ha formell bestämmanderätt på
varje punkt.

Herr talman! Det har med rätta av
föregående talare påpekats, att de samhällsekonomiska
verkningarna nog måste
tillmätas lika stor betydelse som de
statsfinansiella, när den svenska riksdagen
bär tar ställning till olika orga -

58 Nr 21 Onsdagen den 25 maj 1955

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag

nisationsalternativ. Det har påpekats —
jag nämner det endast i förbigående —
att samdriften mellan dem som har
hand om malmtillgångarna i mellersta
och i norra Sverige är fördelaktig. Kommerskollegium
har med styrka betonat
detta, och jag undrar om någon talare
här skulle vilja bestrida, att det finns
starka samhällsekonomiska skäl för
samdrift.

Vidare har man grundad anledning
att vara skeptisk mot uppfattningen, att
det allmänna har god hand med affärsdrift.
Det finns exempel som visar goda
resultat, men även exempel som visar
motsatsen. I genomsnitt verkar det som
om det allmänna i längden hade svårt
att sköta affärer lika bra som enskilda.
Jag behöver bara nämna det företag,
som föregående talare syftade på, ett
företag inom samma geografiska område
som dessa malmtillgångar, nämligen
Norrbottens järnverk. Detta kan
väl inte i dag åberopas som något exempel
på att det allmänna bör utvidga sin
verksamhet såsom huvudansvarig för
affärsrörelser.

När det gäller dessa effektivitetsproblem
verkar det som om finansministern
menar, att LKAB givetvis sätter
upp sin egen försäljningsorganisation,
och att denna naturligtvis blir lika bra
som den som redan finns. Han räknar
lättsinnigt med att alla personalproblemen
kommer att lösas utan större svårighet.

Det har många gånger erkänts, att det
rent handelspolitiskt är av en viss betydelse
att malmexporten är samordnad.
Detta torde väl inte heller någon
vilja bestrida. — Vidare är det klart att
det uppkommer olägenheter vilken betalningsmetod
man än använder efter
en eventuell inlösen. — Till sist konstaterar
jag, att finansministern erkänner
att det kan bli väsentliga övergångssvårigheter
av olika slag.

Sammanfattningsvis måste jag säga,
att de samhällsekonomiska verkningar -

na av en förändring som skulle splittra
organisationen måste bli avgjort negativa.
Det måste bli en förlust för det
svenska samhället att upplösa en rationell
organisationsform.

Nu skall jag inte, herr talman, ta upp
någon tid med att uttala mig om vad
som sagts för femtio år sedan och vid
olika andra tidpunkter. Jag tror inte
det lönar mödan att här bedriva några
exegetiska studier. Jag vill bara helt
kort deklarera, att ett par av de yttranden
som dåvarande finansminister Wigforss
hade till statsrådsprotokollet för
tio år sedan inte överensstämmer med
min uppfattning sådan den är i dag och
sådan den alltid varit. Det finns ingenting
ovanligt i detta att det är majoriteten
som bestämmer i en samlingsregering.
Det finns många andra propositioner
som lagts på denna kammares
bord och som kom från samlingsregeringen,
vilka ingalunda i allo varit
något uttryck för den uppfattning som
jag företrätt under den tid jag var ledamot
av samlingsregeringen.

Huvudsaken i dag måste vara att bedöma
frågan från de utgångspunkter
som nu föreligger och inte med utgångspunkt
från någon doktrinär princip
i den ena eller andra riktningen.
Man får i stället betrakta det hela som
en lämplighetsfråga.

Skälet mot inlösen för tio år sedan
var, att man ansåg att 400 miljoner kronor
var en för hög summa. Den fråga
vi främst måste ställa oss här är följande:
År ett belopp på ett tusental miljoner
kronor nu en för staten fördelaktig
lösesumma? Det finns de som svarar
ja på den frågan medan de svarade nej
för tio år sedan när det fanns mer malm
kvar. Herr finansminister! Det är ni
som ändrat mening. Ni kan anföra olika
skäl. Ni kan säga att konjunkturerna är
andra och att produktionen varit större.
Jag vill visst inte bestrida att det finns
skäl för olika bedömningar när det gäller
framtiden. Det må dock vara deras

Onsdagen den 25 maj 1955 Nr 21

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

rätt som har en annan mening att säga,
att det i denna ovissa framtid är mycket
tveksamt om det är för det allmänna
fördelaktigt att lösa in LKAB mot en så
hög summa som den nu aktuella. Man
måste vara mycket tveksam här. Finansministern
var inte tveksam. Finansministern
var minst sagt tvärsäker. Som
herr förste vice talmannen påpekade
anser sig tydligen finansministern kunna
blicka in i framtiden. Det kommer
att gå bra att förränta och amortera!

Nu är det tyvärr så, att finansministern
— vilket jag tillåtit mig konstatera
vid andra tillfällen — inte har lyckats
bra med sina stora spekulationer. Finansministern
har huggit i sten många
gånger när det gällt framtidsbedömning.
Detta hindrar emellertid inte att finansministern
i dag — fastän det är fråga
om en bedömning för årtionden framåt
— lika tvärsäkert som någonsin säger
att det förhåller sig på ett visst sätt,
nämligen att inlösen måste vara en god
affär.

När man diskuterar om detta är en
god affär för det allmänna eller inte, får
man inte bara ta hänsyn till bruttofördelningen
utan också undersöka hur
mycket de enskilda ägarna får sedan
de betalt sin skatt. Under senare år har
de enskilda ägarna inte fått ut mera
än två eller kanske tre procent av den
samlade vinsten i LKAB före skatt. Fn
del av denna vinst har stannat inom
LKAB, en del har gått till det allmänna
som skatt från bolaget, en del har gått
till det allmänna som utdelning, en del
har gått till det allmänna som skatt från
enskilda ägare. Om finansministern
hade föreslagit en indirekt skatt för vilken
omkostnaderna beräknades till två
eller tre procent, skulle han ha sagt att
indirekta .skatter många gånger drar
större omkostnader än så. När vi här
har en tillgång av stort nationalekonomiskt
värde, där det allmänna tydligen
redan nu får ut den övervägande delen
av vad som tas ut av avkastningen och

som inte sparas inom företaget, kan
man näppeligen — även om procenttalen
i framtiden måhända skulle bli något
ändrade — anföra statsfinansiella
skäl för inlösen. Staten får ju redan nu
den överväldigande delen av de pengar
som tas ut. I den mån man alltså anlägger
den privatekonomiskt statsfinansiella
synpunkten, som finansministern
gjorde till en huvudsak, måste svaret
på frågan om staten skall använda sin
inlösensrätt bli att det icke finns tillräckliga
skäl att nu i dag bestämma sig
för en förändring.

Utskottet — och jag tror också utredningsmännen
— talar om att ungefär
en hundradel av malmtillgångarna förbrukas
varje år. Man ifrågasätter inte,
sägs det, någon ändring av vinstfördelningen.
Vad skulle det då vara för olägenhet,
herr finansminister, med att
försöka förhandla sig till en ny överenskommelse
om inlösensrätt vart tredje
år? Om konjunkturerna och produktionen
sedan utvecklas så, att det visar sig
förmånligt för det allmänna att lösa in
stamaktierna om tre år, kan man ju

— efter att ha fått ett 3-årsavtal vilket
de enskilda intressenterna ställt i utsikt

— med fördel ta ställning till inlösen
då.

Detta om det statsfinansiella huvudargumentet,
vilket ingalunda förefaller
mig tala till förmån för att kammaren
i dag beslutar ge Kungl. Maj:t fullmakt
till inlösen.

Sedan har det tillkommit en alldeles
ny omständighet, nämligen att det finns
möjlighet för staten att förvärva äganderätt
till de återstående malmtillgångarna
men med bevarande av en sådan
organisationsform för själva driften, att
de samhällsekonomiska intressena blir
tillgodosedda. Om man på något håll
hyser ett principiellt önskemål om att
staten skall ha äganderätt inte bara till
nuvarande utmål utan till alla malmtillgångarna,
bör det diirför påpekas att ett
övertagande kan ordnas utan att man

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

fördenskull behöver välja driftsekonomiskt
sämre former.

För det tredje, herr talman, bör vi
beakta en annan omständighet, som i
det föregående bland andra herr Löfroth
varit inne på och ''Som jag därför
bara nämner i förbigående, nämligen
att gruvarbetarna inte har dolt sin mycket
bestämda mening — uttalad av deras
ledning, som väl talar för majoriteten
— att gruvarbetarna föredrar, att
det icke blir ett rent statligt företag.
Jag vet inte om man på socialistiskt
håll i Sverige är benägen att säga, att vi
inte kan ta hänsyn till vad de anställda
i företaget önskar. Mig förefaller skäl
finnas att fästa ganska stor vikt vid
deras synpunkter vid sidan av andra. De
har dock en hel del erfarenheter av
verksamheten som inga andra har. Jag
har haft många diskussioner med dåvarande
finansminister Wigforss om ekonomisk-organisatoriska
frågor, varvid
han många gånger framhöll just detta,
att man måste ta hänsyn till de anställdas
önskemål och deras känsla av att
vara fria m. m. Om man nu på socialistiskt
håll är benägen att bagatellisera
denna faktor, måste jag beklaga detta.

Dessa tre skäl, herr talman, att det
statsfinansiellt inte lönar sig, att staten
har möjlighet att förvärva äganderätten
genom förhandling utan inlösen och att
de anställdas intressen går i motsatt
riktning, synes mig vid sidan av de förut
nämnda samhällsekonomiska skälen
för samdrift avgjort tala för att man
försöker lösa de problem som finns på
grundval av en organisation, som tryggar
de samhällsekonomiska intressena.
Det har icke visats att en inlösen skulle
vara enda utvägen att avhjälpa några
så väsentliga olägenheter, att detta kan
uppväga de nackdelar och risker jag
här helt kort har berört. Slutsatsen blir
väl då att man borde uppta förhandlingar
för att få en lösning av de frågor
som här kan föreligga, t. ex. att den
fond som skall trygga sysselsättningen

under dåliga konjunkturer står till förfogande
på ett fullt betryggande sätt.
Det kan finnas även andra frågor, exempelvis
detta med den treåriga inlösensrätten
och andra ting, där man bör
kunna förhandla sig fram.

Jag undrar om inte herr Hjalmarson
hade rätt i att — trots att finansministern
sade något om att det statsfinansiella
var huvudsaken — det om man
tog hänsyn till tonfallen hos finansministern
verkade vara något annat som
var huvudsaken. Det var en fråga om
makt: att staten skulle ha det avgörande
inflytandet i styrelsen och på bolagsstämman.
Finansministern tycks inte ta
mycket hänsyn till att när det gäller
makt spelar inte bara rösträtten in. Det
allmänna har sin inlösensrätt som skulle
kunna aktualiseras vart tredje år om avtalet
läggs om i den riktningen. Nog ger
denna inlösensrätt en ganska betydande
makt.

Vidare: statens malmtillgångar kommer
ju att spela en större och större
roll allteftersom de andra tillgångarna
blir utbrutna. Nog ger detta det allmänna
en betydande makt. Det allmänna
måste ha ett avgörande inflytande på de
betingelser, under vilka dessa statliga
malmtillgångar kan brytas av ett företag
som representerar båda intressena.

Det bör både nu och i framtiden finnas
goda förutsättningar för förhandlingar
som till fullo tillgodoser de allmänna
intressena beträffande både arbetslöshetsfonder
och själva den formella
äganderätten och andra ting. Förhandlingarna
bör emellertid sikta på en
organisation som är nationalekonomiskt
rationell, nämligen den som innebär
samdrift.

Det är därför, herr talman, som jag
har kommit till slutsatsen att det skulle
vara oklokt av andra kammaren att nu
ge regeringen denna fullmakt att tillsäga
om inlösen. Det borde vara naturligt
att följa den i reservationen angivna
utvägen att förhandla om ett upp -

Onsdagen den 25 maj 1955 Nr 21

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

skjutande av det datum då tillsägelse om
inlösen senast skall ske, och att under
mellantiden försöka komma fram till
en lösning av de aktuella problemen på
grundval av en organisationsform som
väl ingen bestrider att den visat sig
vara i stort sett rationell.

Jag tror alltså, herr talman, att det
inte kan råda så stor tvekan om att det
som i dagens läge bör prövas är en förhandling:
förhandling om lösning av
problemen utan att man slår sönder en
organisation som har visat sig vara för
det svenska samhället fördelaktig. Det
finns inte några intressen som uppoffras
om man här går med på ett uppskov
för att sedan använda uppskovstiden
till förhandling. Det är därför, herr talman,
som jag yrkar bifall till reservationen.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Helt inledningsvis
framförde herr Ohlin vissa klagomål
över att han inte ägnades den uppmärksamhet
från regeringsbänken som han
ansåg att hans inlägg förtjänade. Om
herr Ohlin hade behållit sin ursprungliga
plats på talarlistan kanske han redan
från begynnelsen hade visats samma
intresse från regeringsbänken som
han sedermera under talets gång erhöll.

Det var egentligen inte för att säga
detta jag begärde ordet, utan det var då
herr Ohlin uppenbarligen feltolkade ett
yttrande angående den statliga insatsen
i malmbanan. Såvitt jag fattade herr
Ohlin rätt tog han detta som ett av huvudargumenten
för att en inlösen nu
skulle ske. Det förhöll sig ju ändå så,
herr Ohlin, att man i den diskussion
som förts på denna punkt från TGO:s
talesmäns sida har velat göra gällande
att det är TGO som satsat de stora pengarna,
under det att staten satsat de små
summorna. Då har man dels från utredningsmännens
sida och dels från annat
håll påpekat den omständigheten, att
staten, förutom alt den har satsat mark,

också har satsat 54 miljoner kronor i
malmbanan. Det som TGO satsat har
fram till år 1907 uppskattats till ett belopp
av cirka 55 miljoner kronor. Om
man sedan ser på vad TGO fått ut under
åren 1907—1927, så är det 290 miljoner
kronor, under det att staten under samma
tid fått drygt 40 miljoner kronor
från LKAB och omkring 66 miljoner
kronor i inkomst från malmbanan, alltså
en samlad statlig inkomst av motsvarande
investering på 106 miljoner kronor,
medan LKAB till TGO har levererat
inte mindre än 290 miljoner kronor.
Man kan alltså inte med fog göra gällande
vare sig att TGO har blivit illa
behandlat eller att bolaget har gjort en
större insats för gruvornas exploatering
än den som skett från statens sida.

Herr GA VELIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin gör sig skyldig
till samma felbedömning som herr
Löfroth när det gäller gruvarbetarnas
inställning till föreliggande fråga. Jag
kan upplysa om att såväl avdelning 12
i Kiruna som avdelning 4 i Malmberget
med klar majoritet har uttalat sig för
en inlösen.

Dessutom vill jag understryka att
Gruvindustriarbetareförbundets styrelse
icke var enhällig i sitt yttrande. Till
yttermera visso vill jag påpeka att förbundsstyrelsen
i sin slutkläm säger:
»För Gruvindustriarbetareförbundet är
inte en inlösen av enbart LKAB någon
huvudfråga, Gruvarbetarkåren som helhet
fäster stort avseende vid att under
punkterna 1 och 2 i detta yttrande
framförda problem bli tillfredsställande
lösta.» I de nämnda punkterna framläggs
vissa sociala synpunkter.

Jag bär en gång förut försökt avliva
den där myten om att gruvarbetarna
skulle vara ointresserade av inlösenfrågan
eller ha en avvikande mening
i densamma. Det bör hädanefter vara
fastslaget all så icke är förhållandet.

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

Herr LöFROTH (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vad beträffar Kiruna
känner jag till något så när hur det ligger
till, men icke vad beträffar Malmberget.
Innan nuvarande riksbankschefen
hade gjort sitt inträde i Kiruna
för att informera den socialdemokratiska
arbetarkommunen tror jag att en
mycket stor majoritet var emot inlösen,
och i styrelsen för avdelning 12
var det 8 röster av 9 som gick emot
inlösen. Endast en var alltså för inlösen.
När avdelning 12 hade sitt möte
■— jag tror det var i februari, men
möjligen var det i mars —• drog denna
minoritet, alltså en enda person i styrelsen,
upp ett förslag, att mötet skulle
uttala sig i frågan om inlösen, och då
beslutade denna fackförening, som
dock räknar 2 000 medlemmar, med 17
röster mot 14 uttala sig för inlösen.
Så var det med Kirunas arbetares uttalande,
herr Gavelin.

Herr GAVELIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber kammaren fästa
vikt vid de »tror jag, tror jag» som
herr Löfroth sade. Det är alldeles riktigt
— och det har vi ju sagt — att
det fanns en majoritet i styrelsen i
Kiruna som uttalade sig emot en inlösen,
men det fanns det däremot icke
i avdelningen som sådan. I Malmberget
var det däremot så, att det var en
minoritet i styrelsen som röstade mot
inlösen.

Jag ber än en gång att få understryka
att det faktiskt är oriktigt att köra
med Gruvindustriarbetareförbundet
som synonym till gruvarbetarna i Malmberget.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag tillåter mig nu att
ge en samling repliker till de talare
från oppositionen, som i dag har yttrat
sig här.

De påståenden som har framkastats

har varit av en så vitt skiftande natur
och har så olika värde, att man egentligen
borde ha haft ordentlig tid på sig
för att systematisera sitt svar, men det
har jag tyvärr inte haft, och därför
kommer jag att ta upp de här tingen
litet efter hand som jag har fångat upp
dem.

Jag kanske först skall säga till herr
Löfroth, att han rörde sig så vårdslöst
med siffror att det var uppseendeväckande.
»Den skördetid som kommer»
talade han om, och det byggde på att
Grängesbergsbolaget hade fått ut 40
miljoner kronor i utdelning och att
detta inte alls räcker till någon förräntning
av en miljard kronor. Men
herr Löfroth får väl också räkna med
den ökning som har skett i LKAB:s
fonder, vilka svarar mot en stor del
av det som staten skall betala i lösesumma.
I realiteten har TGO:s vinstandel
under senare år uppgått till mellan
80 å 90 milj. kronor per år.

Var herr Löfroth fick sina 1 300 miljoner
kronor plus tonnaget ifrån är
också för mig en mycket stor gåta.

Herr Wedén och herr Ohlin har kört
hårt med frågan: Varför inte gå med
på ett avtal som innebär att staten vart
tredje år får möjlighet att lösa in bolagets
tillgångar? Tänk vilken praktisk
anordning! Den betyder att vi här vart
tredje år skall ha ungefär den cirkus
som vi har i dag!

Men dessutom är det ju på det sättet,
såsom jag har visat, men vilket ingen
av opponenterna har tagit upp, att
malmbolagets malmtillgångar minskar
för varje tioårsperiod som går, så att
det blir allt tveksammare och tveksammare
om en inlösenrätt har något värde.
Vi kunde ju inte använda det där
medlet mer än på sin höjd två perioder,
alltså under de närmaste sex åren.
Jag måste säga att detta förslag är en
så pass opraktisk anordning, att det
väl inte är någonting att komma och
tala om.

Onsdagen den 25 maj 1955 Nr 21

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

Man har här talat så mycket om den
s. k. konjunkturreserven, om vilken jag
säger att den inte är någon avsatt reserv.
Det är fråga om likvida medel
hos Grängesbergsbolaget. Det finns ingen
bindande utfästelse som gör att någon
utomstående kan få rätt att kräva
att pengarna kommer att användas som
en konjunkturreserv. En sådan utfästelse
kan icke komma till stånd utan
att det finns en motpart, och den motparten
skulle vara staten. För uppfyllande
av de krav som härvidlag bör
uppställas fordras det ett avtal av helt
annan konstruktion än det nu gällande.
Jag vill fästa uppmärksamheten på att
våra erfarenheter från den gångna tiden
inte tyder på att Grängesbergsbolaget
har velat klara sysselsättningskriser.
Vi hade ju en sådan för ca 10 år
sedan, och det var staten som fick sätta
till pengarna för att då skapa arbetstillfällen.
Grängesbergsbolaget hade
fullständigt plausibla skäl för sin mening,
att LKAB inte skulle vara med.
Det skulle ha inneburit att LKAB
skulle ta upp ett lån, och eftersom en
sådan transaktion skulle förändra inlösensumman,
stred den mot gällande
avtal.

Detta visar också, hur löst detta resonemang
är om att här finns en konjunkturreserv,
som utan vidare står till
förfogande. Det gör den icke. Jag
skulle vilja säga att detta i någon grad
är ett propagandanummer, som icke
har någon betydelse för närvarande.

Man frågar, varför vi inte kan ta
upp nya förhandlingar. Jo, säger jag,
det kan vi visst. Efler riksdagens beslut
är jag beredd att gå till förhandlingar,
om Grängesbergsbolaget har intresse
för saken. Att det skulle behövas
ett uppskov med inlösningstillsägelsen
ur den synpunkten, kan jag inte
förstå. Skulle vi inte från juni till slutet
av september kunna komma överens,
förändras vid inte liiget om man
hor ytterligare tre månader på sig. Men

vad skulle konsekvensen bli av ett bifall
till reservationen? Jo, om TGO sade
nej och inte medgav en framflyttning
av uppsägningstiden, förlorade staten
sin rätt för tio år. Det är därför inte
något praktiskt förslag som reservanterna
i detta avseende för fram.

Jag vill dessutom fråga, om det är
så lätt för oss att gå till nya förhandlingar.
Ja, det kan vi göra om riksdagen
följer utskottsförslaget, men om
riksdagen skulle fatta beslut i överensstämmelse
med reservationen, vars bärare
i dag har visat större intresse för
att gå Grängesbergsbolaget till mötes
än att hävda statens intressen, må jag
säga, att det skulle vara en ytterst
ogynnsam atmosfär att förhandla i. Jag
tror inte att atmosfären vore ogynnsam
för oppositionen, ty detta är väl ungefär
vad oppositionen vill, men ur det
allmännas synpunkt skulle den vara
mycket olämplig.

Man har här talat om Norrbottens
intressen. Jag förstår inte hur man resonerar
där. Tänker man verkligen på
vad man säger? Vilka intressen är det
som Norrbotten har? Jo, Norrbotten
har ett stort intresse av att kunna få
en viss ändring i malmavtalet så att
landstinget och malmkommunerna kan
få större beskattningsbar inkomst från
malmbolaget. Detta är ingen fråga som
på något sätt behöver sammankopplas
med frågan om inlösen. Det är en fråga
som kan lösas för sig, och den kan lösas
precis lika bra om det nuvarande
avtalsförhållandet består eller om staten
har inlöst stamaktierna. Norrbotten
förlorar ingenting på ett beslut i
dag om bemyndigande för Kungl. Maj:t
att tillsiiga om inlösen.

Sedan finns det andra önskemål,
t. ex. att kommunerna och kanske
landstinget skulle få inflytande i företaget.
Var och en förstår väl, att det
är otroligt svårt att få ett sådant önskemål
tillgodosett om det nuvarande förhållandet
mellan Grängesbergsbolaget

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara''

Kiirunavaara aktiebolag''

och staten skall bestå. Däremot blir det
möjligt att lösa frågan om staten inlöser
stamaktierna, då LKAB ändå
skall undergå en omorganisation. Såsom
jag yttrade i mitt förra anförande
finns det god tid att lösa dessa frågor.
Om inlösen skall ske, övertar staten
företaget den 1 oktober 1957. Före den
tidpunkten har vi två riksdagar, då vi
kan ta ståndpunkt till dessa organisatoriska
frågor.

Herr Skoglund har, understödd av
herr Hjalmarson, undrat, varför regeringen
inte har tillfrågat beskickningscheferna.
Jag tycker den frågan är
ganska naiv. Vilka beskickningschefer
skulle man fråga? Det skulle väl vara
sådana beskickningschefer som har förhandlat
i utlandet om handelspolitiska
spörsmål som har samband med malmexporten.
Jag vet inte vilka som under
de senaste tio åren har sysslat med det.
I allmänhet sköts ju inte förhandlingarna
av heskickningscheferna, utan av
delegationer, som sänds ut från Sverige.
Regeringen får ingående rapporter
om vad som där förekommer. Jag
förestiiller mig att regeringen i det avseendet
har en mera allsidig bild av
denna fråga än någon av våra beskickningschefer.
Och jag fäster faktiskt inte
något större avseende vid intyg som
nu kommer och som gäller tiden under
föregående världskrig.

Det har i en proposition, som framlagts
för riksdagen 1945, skrivits att
ingenting som hänt under kriget talade
för att en inlösen av stamaktierna skulle
ha menlig inverkan av handelspolititisk
eller utrikespolitisk natur. Herr
Ohlin får tala hur mycket han vill om
samlingsregeringen och den majoritet
som bestämde. Det är väl ändå fullkomligt
orimligt att tänka sig att en
proposition skulle läggas fram med ett
oriktigt påstående, som icke blir påtalat.
Och så frågar jag herr Ohlin:
Hur såg majoriteten ut i samlingsregeringen?
Det var väl i all inte social -

demokraterna som hade majoritet, eftersom
vi var i minoritet. Jag tycker
inte om detta. Min erfarenhet säger mig,
att i vilken regering som helst tar alla
medlemmar av regeringen del i utformningen
av uttalandena i viktiga
propositioner. Dessa släpper man inte
fram utan att man kan stå för saker
och ting. Om nu herr Ohlin vill göra
gällande att han under sitt gästspel i
samlingsregeringen följde den politiken
att han inte brydde sig om vad andra
departementschefer skrev, får det stå
för hans räkning. Det gäller i alla fall
inte för departementschefer och andra
statsråd, som har tagit sin uppgift på
allvar.

Det har här klagats över att vi icke
bär givit någon föreställning om hur
det nya företaget skall komma att se
ut. Jag frågar: Vad skall det tjäna till?
Om det blir en inlösen, vilket ju inte
är avgjort, så är det ju som jag redan
har sagt god tid för riksdagen att ta
ställning till den saken. Det kommer
förslag, och det kommer inte att hända
någonting i dag som på minsta sätt betager
riksdagen dess möjlighet att påverka
organisationen i ett helt statsägt
företag.

Så säger herr Ohlin: Det är väl Ni,
herr finansminister, som har ändrat
Er sedan 1945. Nu vill jag först säga,
att vad jag har påtalat är inte ståndpunkten
i själva sakfrågan, utan jag
har påtalat att oppositionen har lämnat
den principiella grund som vi alla
stod på 1945. Jag kan gärna medge att
jag har en säkrare uppfattning om möjligheten
att betala lösesumman nu än
jag hade 1945. Det är väl också ganska
naturligt, att när man just hade
kommit på andra sidan om ett världskrig
och ingen människa kunde se hur
den allmänna utvecklingen därefter
skulle bli, var man i mycket större
tveksamhet än man behöver vara i dag.

Man säger, att då var lösesumman
400 miljoner och nu är den 1 000 mil -

Onsdagen den 25 maj 1955 Nr 21

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara

Kiirunavaara aktiebolag

joner. Kan det vara rimligt att man
skall ge 1 000 nu när man inte gav
400 då? Det är genom ett sådant resonemang
man vill förleda människor
att tro det som inte är verklighet. Om
man från den lösensumma, som skall
betalas nu, drar den ökade fondavsättningen,
som Grängesbergsbolaget skall
ha ersättning för och som utgör TGO:s
bidrag till företagets rationalisering
och brytningskapacitetens utökning
med ca 60 procent, och man drar av
för penningvärdesförändringen, då
återstår det en ökning av inlösensumman
med cirka 25 procent som återspeglar
de bättre konjunkturerna under
efterkrigstiden.

Herr Ohlin säger att detta inte är
någon fråga av samhällsekonomisk betydelse,
det gäller 2—3 procent som nu
går till den enskilde. Ja, herr Ohlin har
ju varit framme och räknat. Det fanns
ju en artikel i Stockholms-Tidningen,
som väckte inte så mycket uppseende
men väl en smula småleende här och
där bland människorna. I själva verket
är det så att det som inte går till staten
är 20 procent. 50 procent har hittills
betalats i skatt, 60 procent av vinsten
går till staten och de 40 procenten
går till Grängesbergsbolaget, vilket
innebär att Grängesbergsbolaget får behålla
20 procent. Men det är väl fråga
om vad dessa 20 procent betyder. De
betyder ju bortåt 100 miljoner, herr
Ohlin. Om jag säger 100 miljoner kanske
det ter sig litet mer än 2—3
procent.

Jag vet så väl att herr Ohlin sedan
säger: Grängesbergsbolaget betalar inte
skatt på pengarna, men om bolaget delar
ut dem till aktieägarna blir det skatt
igen. Och samtidigt är det från oppositionens
sida mer än en som stått upp
och sagt: Grängesbergsbolaget har ju
aldrig delat ut ett öre av utdelningen
från LKAB, utan alla dessa pengar har
fonderats. Ni får ena er om er motive -

ring på denna punkt, om vi skall ta
någon större hänsyn till det.

Jag vill för min del säga, att den
samhällsekonomiska betydelsen ligger
inte bara i denna fråga om utdelningarna
just nu, utan jag har här mycket
klart visat, att på längre sikt möter ett
mycket allvarligt statsekonomiskt problem,
nämligen frågan om hur statens
egen malm skall kunna utnyttjas på
ett för staten tillfredsställande sätt och
utan att av den vinsten onödigt mycket
hamnar i fickorna på enskilda. Det
kan man inte komma ifrån. Den realiteten
finns kvar. Därtill kommer de
rent sociala aspekter, som jag tillät mig
att också lägga på frågan.

Däremot skulle enligt herr Ohlins
mening det förhållandet ha en oerhörd
samhällsekonomisk betydelse, att vi för
närvarande har en koncern som består
av två gruvföretag, Grängesbergsbolaget
och LKAB. Den omständigheten
att de två företagen nu drives under
gemensam ledning skulle alltså vara
av revolutionerande betydelse för den
svenska samhällsekonomien. Jag har
här tidigare sagt, att av denna koncern
svarar LKAB för 9/10 av malmfångsten
och malmexporten och Grängesbergsbolaget
för 1/10. LKAB är så stort, att
det kan drivas självständigt och med
lika gott resultat som den nuvarande
koncernen kan drivas. Det kan väl inte
bli så förfärligt stora förluster, om
Grängesbergsbolaget händelsevis inte
skulle kunna sälja sina en och en halv
miljon ton lika fördelaktigt i framtiden
som hittills, vilket det dock inte finns
någon anledning att befara. Därtill inskränker
sig i själva verket den förlust,
som här skulle kunna komma att
uppstå. Jag tycker faktiskt, att man
skall låta detta vara detta, och som jag
påpekade är det nu faktiskt så, att TGO
och LKAB gemensamt äger två försäljningsbolag
i utlandet. En inlösen av
stamaktierna förändrar ingenting i den

Andra kammarens protokoll 1955. Nr 21

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara

Kiirunavaara aktiebolag

saken. LKAB och Grängesbergsbolaget
bär fortfarande dessa försäljningsbolag,
och där finns väl, alldeles oavsett om
koncernen finns kvar eller ej, en naturlig
grundval för samarbete på den
yttre fronten, som gör att herr Ohlins
påstående här icke har så särdeles stor
betydelse.

Det har sagts här, att mitt anförande
var präglat av maktlystnad och känsla
för makt. Jag vill inte förneka att bakom
mitt resonemang ligger en känsla
av att staten behöver upprätthålla och
öka sitt inflytande på detta område, och
inflytande är ju makt. Herr Ohlin menar
väl inte att jag, som nu enligt herr
Ohlins mening betänkligt närmar mig
pensionsåldern, skulle söka denna makt
för egen räkning. Herr Ohlin har ju en
alldeles klar förhoppning om att jag
aldrig skall kunna komma att använda
den.

Varför anser jag att statens inflytande
här bör upprätthållas och stärkas?
Jo, helt enkelt därför att det av ekonomiska
och sociala skäl är nödvändigt
för att det allmännas intressen skall
kunna tillgodoses, och det är väl ett
legitimt intresse, hoppas jag. Det kan
väl inte ligga något förklenande i detta,
särskilt som det här inte är fråga om
att göra orätt mot någon. Grängesbergsbolaget
sker väl ingen orätt, om en inlösen
kommer till stånd. Staten begagnar
ju bara en klar avtalsenlig rätt.

Jag vill sluta denna min rapsodi med
att säga att den mycket tydliga bevisföring,
som jag tillät mig ge om malmtillgångarnas
utveckling och om det
allmännas intresse i fråga om de sociala
problem som staten bör trygga
och som är grundvalen för min inställning
till denna fråga, icke från oppositionens
sida på något sätt har berörts.
I stället har man sysslat med alla dessa
små kringgångsrörelser, som jag nu har
tillåtit mig att så gott jag har kunnat
belysa.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig uttalat
att den konjunkturreserv som jag berörde
i mitt första anförande utan vidare
skulle stå till förfogande i händelse
det bleve svåra tider för Kiirunavaarabolaget.
Men jag tillät mig säga,
att man heller inte, som finansministern
tycktes vilja göra, kan utgå ifrån
att den endast har en mycket begränsad
betydelse i detta sammanhang. Och
jag sade, att efter de uttalanden som
gjorts från TGO:s sida finns det alla
skäl i världen att här verkligen ta upp
nya förhandlingar och undersöka, om
inte denna reserv, som det enligt finansministerns
eget uttalande skulle ta
mycket lång tid för staten att bygga
upp en ersättning för i händelse av inlösen,
verkligen står till förfogande.

Sedan kanske det inte finns så stor
anledning att tvista om vem som har
brutit den principiella enigheten om
att denna angelägenhet inte skall betraktas
som någon ideologisk fråga. Jag
tror att den som lyssnat till finansministerns
första anförande, där åtminstone
tre fjärdedelar präglades av vad
jag skulle vilja kalla mentaliteten nu
eller aldrig, måste ha fått det intrycket,
att det är finansministern som i största
utsträckning betraktar denna sak som
en politisk och ideologisk fråga. Mot
slutet av sitt första anförande och nu
i sitt andra anförande säger finansministern:
Ja, det är klart, att jag också
vill vara med om nya förhandlingar,
om det finns någon utsikt till framgång
för sådana. Men skillnaden, herr
finansminister, är den, att finansministern
vill ha fullmakt nu av riksdagen,
att om han inte finner resultatet av sådana
nya förhandlingar tillfredsställande,
skall han inlösa och betala 1 000
miljoner kronor. Vi säger, att riksdagen

Onsdagen den 25 maj 1955 Nr 21

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Iiuossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

först bör få bedöma resultatet av sådana
nya förhandlingar. Den skillnaden
i inställningen tycker jag är högst
betydelsefull, och den skillnaden tyder
väl också, det måste jag säga, på en
särskild maktsträvan från finansministerns
sida.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern säger,
att om TGO säger nej till förlängning av
tiden med tre månader, så är staten
sedan bunden för tio år.

Herr finansminister! Majoritetspartierna
i statsutskottet hade möjlighet att
förvissa sig om att TGO var villigt till
en sådan förlängning, men majoriteten
avböjde detta. Kanske skulle finansministern
kunna avlägsna sig från kammaren
i två minuter för att telefonera
och höra efter och kanske även få besked
om att det inte föreligger någon
risk av detta slag, utan att staten mycket
väl kan få litet tid på sig att förhandla
efter de i reservationen angivna
riktlinjerna.

Sedan vill jag säga, att saken gäller
ju statens intresse. Det är vi alla överens
om. TGO:s intresse skulle jag tro
är att inlösen kommer till stånd, men
det är samhällets och statens intresse,
som vi från vårt håll anser bäst tillgodoses
genom fortsatta förhandlingar
och bevarandet av en effektiv organisation.

När finansministern avböjer att tala
om de procent, som statskassan får i
skatt av enskilda aktieägare, så kan han
ändå inte komma ifrån den realiteten.
Han sade att det gäller att tillse att enskilda
inte får för mycket. Herr finansminister!
Om man delar ut vartenda
öre av vinsten, vilket inte har ifrågakommit
och knappast heller kommer
att ske, så kan enskilda inte få mer än
ungefär fem procent av bruttovinsten.
Om det då är fråga om en vinst av storleksordningen
200 eller 300 miljoner

kronor i genomsnitt, så ställer fem procent
därav de enskildas andel i sin rätta
belysning.

I nästa ögonblick säger finansministern
att förlusten på en mindre effektiv
organisation vid export inte kan vara
så stor; herr Ohlin överdriver. Ja, herr
finansminister, det behövs inte en
större förlust för det svenska folkhushållet
än en eller två procent av exportvärdet
för att förlusten för folkhushållet
skall vara lika stor som hela nettointäkten
som kan komma att gå till enskilda
ägare.

Sedan skall vi inte glömma, att även
om staten inlöser, får ju enskilda personer
en inkomst. Kan det vara så mycket
trevligare alt enskilda får en inkomst
genom att de får en del av räntan
på lösensumman än om enskilda
får en inkomst såsom den behållna delen
av aktieutdelningen? Det är detta
jag inte kan förstå.

Till sist, herr talman! Finansministern
vet mycket väl beträffande förhållandena
i en samlings- eller koalitionsregering,
alt det finns frågor, där
man inte har samma uppfattning. Man
kan bli överröstad, eller också är det
så att man har en annan uppfattning
än den som vinner utan omröstning.
Det brukas inte ■— och det vet finansminister
Per Edvin Sköld mycket bra
— att man i varje sådan situation reserverar
sig, allra minst när det beslut
som fattas är det som man är för, vilket
var fallet 1945.

Det finns en proposition nr 190, herr
finansminister, avlämnad av Er till
andra kammaren i år. Där står om tanken
på tvångssparande följande: »önskvärd
anslutning har emellertid inte kunnat
erhållas till ett genomförande av
tanken på ett obligatoriskt sparande.»
Enligt Er uppfattning är detta uttryck
för bondeförbundsstatsrådens uppfattning.
De har ju inte reserverat sig. Jag
skulle tro att det uttryckt herrar Norups
och Hedlunds uppfattning bättre, om

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

det stått: »Önskvärd anslutning till tanken
på obligatoriskt sparande har inte
kunnat vinnas därför att vi som ledamöter
av regeringen har satt oss emot
det.» Men det står det ju inte, herr finansminister!
Varför har inte bondeförbundsstatsråden
reserverat sig på
denna punkt? Kan kanske statsrådet Norup
svara på varför han inte har reserverat
sig mot detta yttrande?

Nej, herr finansminister, det går inte
att bluffa den svenska riksdagen genom
att här ge ett intryck av att varje sådant
departementschef suttalande står
för samtliga regeringsledamöters räkning
och att man brukar reservera sig
på varje punkt, där man har en annan
uppfattning.

Till och med när det beslut som har
fattats inte är det som man önskar, händer
det många gånger att man får vara
med om det i alla fall — utan att varje
gång reservera sig -— och det vet finansministern
mycket bra. Även om det
beslut som fattas går i annan riktning
än man önskar, kan man få foga sig
ändå. Det har ingen mindre än landets
statsminister helt nyligen för ett
par veckor sedan uttalat. Och därför
är det beklagligt när finansministern
försöker att här spela upp denna — för
att använda hans eget uttryck — cirkus.
Ty det är bara på denna enda punkt,
som debatten har förtjänat den karakteristik
som finansministern har givit
den: det är han själv som här har
spelat cirkus!

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! För att inga missförstånd
skall kvarstå i anledning av finansministerns
uttalande att staten
skulle förlora sin rätt, om TGO säger
nej till en framflyttning av uppsägningstiden,
vill jag fästa finansministerns
uppmärksamhet på att det klart och
tydligt framgår av reservationens skrivning,
att tanken givetvis varit att över -

enskommelse om framflyttning av uppsägningstiden
skulle träffas före uppsägningstidens
utgång.

Finansministern har gång på gång
återkommit till att inlösningsvärdet ur
statens synpunkt minskas på grund av
den fortskridande substansminskningen
i företagets malmtillgångar. Men finansministern
har aldrig kunnat ge något
besked om varför man inte efter förhandlingar
skulle kunna konstruera ett
nytt avtal, där tillräcklig hänsyn tages
till den saken.

Vad beträffar konjunkturfonden framhåller
finansministern i största allmänhet,
att man inte har några garantier
för att den kommer att användas i sådana
lägen, för vilka den är avsedd.
Men vad är det som hindrar att man
efter förhandlingar om nytt avtal skaffar
sig sådana garantier?

Finansministern karakteriserar uttalandena
om konjunkturfonden som propagandanummer.
Jag undrar verkligen
vilka av de statsutskottsledamöter, som
var närvarande vid direktör Waldenströms
föredragning i utskottet, som
vill göra gällande, att dessa uttalanden
var ett propagandanummer från hans
sida — att det m. a. o. inte var allvarligt
menat, när han förklarade att bolaget
var berett att diskutera förutsättningarna
för användningen av denna
konjunkturfond med beaktande av båda
parternas önskemål. Varför skall man
kalla det för ett propagandanummer,
herr finansminister?

Sedan säger herr Sköld att regeringen
är beredd att gå till nya förhandlingar,
sedan riksdagen fattat beslut här i dag.
Men vad skall då utgångspunkterna vara
för dessa nya förhandlingar? Skall de
vara annorlunda än dem vi tidigare
talat om, nämligen följande:

1) Det avgörande inflytandet överflyttas
till regeringen.

2) Företaget organiseras som ett fristående
företag med egen verkställande
ledning och egna tjänstemän.

Onsdagen den 25 maj 1955 Nr 21

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag

3) I den mån samarbete prövas lämpligt,
ordnas detta genom särskilda avtal.

4) De enskilda intressenterna får inte
fritt sälja sina aktier i den öppna marknaden.

Det är väl alldeles uppenbart att det
inte kan bli något resultat av en förhandling
från sådana utgångspunkter.
Det ligger endast ett intresse bakom
dylika förhandlingar, nämligen att låta
staten ta hand om företagets skötsel.

Herr finansministern tyckte det var
naivt av herr Skoglund i Doverstorp
och mig att fråga varför man inte tagit
reda på våra främsta beskickningschefers
uppfattning om vilka verkningar
en statsinlösen skulle kunna tänkas få
i handels- och utrikespolitiskt hänseende.
Men, herr finansminister, vem kan
bedöma de risker, som därvidlag kan
föreligga, bättre än våra beskickningschefer?
Herr Sköld säger att han inte
fäster något avseende vid våra sändebuds
uppfattning i det stycket. Nej, men
herr Sköld trodde väl inte att jag var
så naiv, att jag trodde att herr Sköld
skulle fästa något avseende vid det?
Jag sade i mitt första anförande, och
jag är glad för det, att jag var övertygad
om att herr Sköld inte skulle göra
det. Men underligt nog, herr finansminister,
är ganska många människor
i det här landet faktiskt intresserade
av att ta del av andra människors synpunkter
än herr Skölds. Det är hela
hemligheten!

Sedan är det mig veterligen .ingen i
denna kammare, som påstått att Grängesbergsbolaget
genom en statsinlösen
skulle tillfogas någon orätt. Jag är där
av samma uppfattning som herr Ohlin,
nämligen att bolaget gör en god affär,
om staten löser in företaget. Vad frågan
gäller är, hur våra malmtillgångar i
Norrbotten bäst skall kunna utnyttjas
i hela folkhushållets intresse. När vi
frågat utredningsmännen huruvida dessa
tillgångar kommer att utnyttjas bätt -

re efter en statsinlösen av bolaget, har
man svarat att man inte vill påstå det,
men att man hoppas att resultatet åtminstone
inte skall bli sämre än förut.

Finansministern hänvisar i det sammanhanget
till de sociala motiven för
en statsinlösen. Men vilken uppfattning
man än har, måste det väl stå klart att
de sociala motiven inte kan bli aktuella
förrän någon gång om 100 eller 200 år,
och jag vill då fråga: Borde inte den
regering, som inte visat prov på någon
större förmåga att på ett vettigt sätt
planera sitt eget arbete från den ena
dagen till den andra, ha andra och viktigare
uppgifter att koncentrera sig på
än sådana sociala frågor, som blir aktuella
först om ett eller två sekel?

Herr Sköld behöver väl ändå inte
lösa alla frågor i det här landet!

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag förstår ju att herr
Ohlin trodde, att han funnit en liten
guldklimp när herr Gustafson i Göteborg
visade honom ordet »önskvärt».
Men, herr Ohlin, skall man inte göra
skillnad på saker och ting? Var det någon
människa som beträffande detta
ord »önskvärt» drog någon annan slutsats
än att det var mitt omdöme. I 1945
års proposition fanns två ting, av vilka
det ena var ett påstående om våra utrikespolitiska
och handelspolitiska erfarenheter
under kriget på detta område
ocli det andra ett programuttalande
om statsmakternas ställning till inlösningsfrågan.
Det är väl en helt annan
sak. Jag säger ännu en gång, att
det skall vara ett konstigt statsråd, som
för det första låter eu annan departementschef
skriva in ett påstående om
erfarenheter, som man inte anser riktiga,
och för det andra antyder ett
program, som man inte kan ansluta sig

70 Nr 21 Onsdagen den 25 maj 1955

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag

till. Nej, herr Ohlin, det får väl vara
någon sorts balans i jämförelser. Det
fanns ingen balans i herr Ohlins jämförelse.

Herr Hjalmarson frågar mig vilka utgångspunkterna
för kommande förhandlingar
skall bli. Han ställde retoriska
frågor, ty han menade väl inte
att jag skulle svara.

Jag skall vidare säga herr Hjalmarson,
att nog lyssnar jag till andras meningar.
Om herr Hjalmarson hade velat
fästa litet avseende vid den förklaringsgrund
jag hade till att det nog
inte var mycket mening i att fråga
beskickningscheferna, skulle herr Hjalmarson
inte komma med dessa plattheter.
Det är inte beskickningscheferna
som har den bästa erfarenheten, utan
det är de som förhandlar. Herr Hjalmarson
tror väl inte att vi inte tar hänsyn
till vad förhandlarna talar om för
oss om sina erfarenheter.

Herr Hjalmarson sade vidare, att det
går väl att i ett nytt avtal försöka
skaffa sig garantier beträffande användningen
av TGO:s konjunkturreserv.
Ja, det kan hända, men det är
ingen mening i att vi diskuterar på den
punkten. När en sådan tanke kastas
fram, försöker jag göra klart för mig
hur det avtalet skulle se ut och hur det
avtalet skulle kunna gå in i det förhållande
som för närvarande existerar
mellan staten och TGO, i det system
som vi nu har och som man ju från
oppositionens sida vill ha kvar. Under
sådana förhållanden kan jag inte se hur
detta skall låta sig realisera, och därför
tar jag inte det hela så allvarligt.

Det kan ju hända, att jag var litet
för sträng när jag sade, att det var ett
propagandanummer, men jag sätter det
i viss mån i förbindelse med vad herr
Ohlin sade och herr Hjalmarson instämde
i, nämligen att TGO:s intresse
närmast är en inlösen. Jag har aldrig
i mitt liv sett maken till altruism. Betänkandet
från de sakkunniga är inte

avlämnat till mig förrän jag har ett
yttrande från TGO, och utredningen
har inte varit uppe i statsutskottet och
inlämnat en skrift utan att det ögonblicket
därpå blir ett bemötande. Man
hinner inte ens nysa förrän nyhetsapparaten
är i gång. Jag vet inte om
man då kan tro, att TGO kämpar som
för livet för att tillvarata statens intressen
i strid med sina egna. Men i
den märkvärdiga värld som vi lever i
är det kanske på det sättet, och jag
skall inte göra några vidare kommentarer.

Herr LÖFROTH (fp) kort genmäle:

Herr talman! När finansministern påstår
att jag i mitt första anförande
skulle farit vårdslöst fram med mina
siffror, så vill jag framhålla, att jag tagit
dessa siffror från propositionen. Av
denna framgår, att inlösen av aktierna
kostar mellan 630 och 645 miljoner
kronor, beroende på hur stor de senaste
årens vinst blivit för LKAB. Men därtill
kommer också den del av de fonder
i LKAB, som TGO äger och som måste
inlösas. De har i propositionen beräknats
till lägst 250 miljoner och högst
300 miljoner kronor. Vi är då redan
uppe i 880 å 975 miljoner kronor, och
däremellan kommer finansministerns
inlösensumma att ligga. Men om vi nu
skall betala en miljard, frågar jag finansministern,
om man inte också får en
ränteutgift. Om det nu blir så, som
finansministern förutsätter, att inlösensumman
skall betalas på tio år, har vi i
avtalet fastställda räntesatser, och det
hela belöper sig, om jag räknat rätt, till
något över 300 miljoner kronor. Den
summan får vi väl lägga till dessa 975
miljoner kronor. Om staten sedan vill
lösa in en del av TGO:s tonnage, kommer
det till ytterligare 75 eller kanske
100 miljoner kronor. Då kommer man
i lägsta fall upp till 1 265 000 000 kronor
och i högsta fall till 1 360 000 000

Onsdagen den 25 maj 1955 Nr 21

Statens inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara

Kiirunavaara aktiebolag

kronor. Jag frågar finansministern: Är
inte dessa siffror, som tagits ur propositionen,
riktiga?

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin klagade i
sitt anförande över att utskottet vägrat
ta upp resonemang med TGO om en
förskjutning av uppsägningstiden. Det
är alldeles riktigt att utskottsmajoriteten
vägrat biträda högerns och folkpartiets
linje på den punkten. Det har ju samband
med att vi inte tror på den lösning
som presenteras i dessa motioner.
Jag skulle också vilja tillägga, att det
skulle vara högst ovanligt, om ett utskott
på sätt motionärerna förordar
skulle ta upp förhandlingar med ett företag
på sätt som där beskrives.

Men det är en liten fråga som dyker
fram här. Direktör Waldenström bereddes
ju tillfälle att inför det samlade utskottet
redogöra för sina synpunkter
på frågan, och jag undrar: Varför var
det ingen av motionärerna som vid det
tillfället frågade direktör Waldenström?
Var det på det sättet, att en sådan tanke
vid den tidpunkten var främmande för
motionärerna?

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Det var, herr finansminister,
inte alls några retoriska frågor
jag ställde till finansministern rörande
utgångspunkterna för de nya förhandlingarna.
Frågorna kan endast av
finansministern uppfattas som retoriska,
om finansministern menar, att hans
eget uttalande om förhandlingar blott
var retoriskt. Det är väl ganska naturligt,
att vi här i kammaren måste vara
intresserade av att få reda på, hur
finansministern tänker ta upp dessa
förhandlingar, eftersom vi vet att med
de utgångspunkter finansministern tidigare
intagit det inte blir något resultat.
Vilka nya moment iir det som skall
komma till?

Vad angår betydelsen av att inhämta
beskickningschefernas synpunkter kan
jag inte förstå, att inte finansministern
för en enda gångs skull kunde ge även
en meningsmotståndare rätt i, att det
kan ligga någonting i vad han säger.
Visst begriper jag, att de som förhandlar
har mycket värdefullt material att
komma med, men när det gäller kombinationen
av utrikes- och handelspolitik
finns det väl knappast mer kompetenta
människor att vända sig till än
beskickningscheferna. Ambassadör Bohemans
brev har jag endast under hand
tagit del av, och jag kan inte citera det
här i kammaren. Men det var sannerligen
utomordentligt intressant att studera.

Finansministern menade, att man kanske
ändå inte skall uppfatta konjunkturfonden
bara som ett propagandanummer.
På sitt typiska sätt säger finansministern,
att när denna fråga dök
upp försökte han för sig själv göra
klart, hur ett ev. avtal kunde tänkas
komma att se ut. Men, herr finansminister,
när man skall göra upp ett avtal,
är det ju två parter som måste vara
med. Det kan vara av intresse att i detta
fall fråga även den andra parten, så att
vi här i kammaren kan få litet mera
objektiv ledning för vår bedömning.

Finansministern tycks ha den uppfattningen,
att TGO kämpar för livet.
Efter att ha hört föredragningen i statsutskottet
måste jag säga, att en mattare
kämpe för den egna existensen har jag
aldrig träffat på. Det var den egendomligaste
strid för livhanken som jag någonsin
varit med om.

Nej, herr finansminister, jag tror att
det helt enkelt ligger så till, att många
människor i vårt land, oavsett vilka
intressen de företräder, känner förstämning,
när regeringen lägger fram
ett förslag, vilket — som man tycker
främst av politiska skäl — kommer att
bryta sönder eu företagsenhet, som effektivt
och framgångsrikt under en lång

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

följd av år har arbetat i det svenska
folkhushållets tjänst.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Siffrorna kan ju anses
riktiga, herr Löfroth, om herr Löfroth
från dem drar den andel av
LKAB:s vinst på tio år, som faller på
stamaktierna. Räkna om det på detta
sätt, så får herr Löfroth ett riktigt resultat
!

Till herr Hjalmarson vill jag bara
säga, att utgångspunkten för nya förhandlingar
finns angiven på s. 62 i propositionen.

Slutligen låter vi kanske nu förstämningen
vila över konjunkturreserven
och TGO:s kamp för livet.

Herr LÖFROTH (fp):

Herr talman! Den där vinsten från
LKAB till TGO, är den inte utbetald
eller står den kvar inne, eftersom den
skall räknas bort? Den är väl redan
utbetalad en gång, och jag vet därför
inte vad man skulle dra för nytta av
den nu.

överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Staxäng begärde emellertid
votering, vadan efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 154, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
företogs omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
ansåge flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Staxäng begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 131 ja och 87 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1955/56 till främjande av
bostadsförsörjningen m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t under femte huvudtiteln (bilaga 7,
punkterna 57—65), under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 4 januari
1955, föreslagit riksdagen att

I. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen
förordat;

II. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas fr. o. m. budgetåret
1955/56;

III. besluta, att i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna antalet
kontorsbiträden i lönegrad Ca 8 skulle
ökas med två;

IV. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1955/56;

V. medgiva, att under budgetåret

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

1955/56 beslut om bidrag till inrättande
av pensionärshem finge meddelas intill
ett belopp av 10 000 000 kronor;

VI. för budgetåret 1955/56 under
femte huvudtiteln anvisa

1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 671 400 kronor;

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 555 000 kronor; 3)

till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 2 855 000
kronor;

4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 677 000
kronor;

5) till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
ett förslagsanslag av 20 000 000
kronor;

6) till Bostadsrabatter ett förslagsanslag
av 85 000 000 kronor;

7) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett reservationsanslag
av 30 000 000 kronor;

8) till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av
100 kronor;

9) till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor ett reservationsanslag av 100
kronor.

Vidare hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 under kapitalbudgeten (bilaga
26, punkterna 1 och 2 samt 4—6),
under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 januari 1955, föreslagit riksdagen
att

I. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i grunderna för
egnahemslån;

II. medgiva, att under budgetåret
1955/56 preliminära beslut angående
lån från lånefonden för bostadsbyggande
måtte få meddelas intill ett belopp
av 650 000 000 kronor;

III. medgiva, att under budgetåret
1955/56 preliminära beslut angående
lån från anslaget till tilläggslån till viss

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bostadsbyggnadsverksamhet finge meddelas
intill ett belopp av 140 000 000
kronor;

IV. medgiva, att räntefoten för lantarbetarbostadslån,
som beviljades under
budgetåret 1955/56, bestämdes till
3,25 procent;

V. för budgetåret 1955/56 å kapitalbudgeten
anvisa

a) under statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av
490 000 000 kronor;

2) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor;

b) under fonden för låneunderstöd

1) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett investeringsanslag
av 210 000 000 kronor;

2) till Lån till uppförande och förbättring
av lantarbetarbostäder ett investeringsanslag
av 100 kronor;

3) till Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier ett investeringsanslag av
100 kronor.

Därjämte hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 (bilaga 19), under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den
4 januari 1955, föreslagit riksdagen att,
under förutsättning att motsvarande
investeringsanslag komine att beviljas,
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
för budgetåret 1955/56 i Lånefonden
för bostadsbyggande anvisa ett
reservationsanslag av 122 500 000 kronor.

I propositionen nr 1 (bilaga 20) hade
Kungl. Maj :t slutligen, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den
4 januari 1955, föreslagit riksdagen att
till Avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster
för budgetåret 1955/56
anvisa ett anslag av 228 500 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 194, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

över socialärenden för den 22 april
1955, föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att meddela de
bestämmelser beträffande eftergifter i
fråga om ränta och amortering å vissa
bostadsbyggnadslån, som kunde befinnas
erforderliga med anledning av det
liöjda ränteläget dels ock — med ändring
därutinnan av vad som föreslagits
i statsverkspropositionen, femte huvudtiteln,
punkten 61 — för budgetåret
1955/56 under femte huvudtiteln till
Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån anvisa
ett förslagsanslag av 25 000 000
kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft ett flertal motioner.

I de likalydande motionerna 1:219
(av herr Ewerlöf m. fl.) och 11:284
(av herr Hjalmarson m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta

1) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj :t måtte vidtaga
åtgärder för att påskynda utredningen
angående övergång till kreditgarantisystem,

2) att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att redan påbörjad översyn
av de byggnadstekniska författningarna
i syfte att avlägsna befintliga hinder
för en effektiv bostadsproduktion måtte
påskyndas,

3) att de provisoriska tilläggslånen
(kungörelse 756:1951) för hus, färdigställda
tidigast den 1 april 1956, skulle
upphöra att utgå,

4) att de ortsdifferentierade tilläggslånen
(kungörelse 587:1948) för hus,
färdigställda tidigast den 1 april 1956,
skulle upphöra att utgå,

5) att — i syfte att åstadkomma konkurrens
på likvärdigare villkor — tertiärlån
skulle beviljas upp till 90 % av
den totala produktionskostnaden mot enbart
inteckningssäkerhet, oavsett förvaltningsformen,
samt upp till 100 %
för s. k. allmännyttiga företag mot kom -

munal borgen och upp till 95 % för
kooperativa och enskilda företag mot
borgen av kommun, industriföretag eller
annat företag av motsvarande ekonomisk
styrka, dock att kooperativt
företag under en övergångstid av tre år
skulle utan borgen få låna upp till 95 %,

6) att räntegaranti å primärlån och
sekundärlån, som utlämnades till nya
fastigheter från och med den 1 oktober
1955, skulle grundas på en räntesats
av 3,7 %,

7) att räntesatsen å tertiärlån till nybyggda
fastigheter, som utlämnades från
och med den 1 oktober 1955, skulle utgöra
3,7 %,

8) att bottenförstärkningen å familjebostadsbidraget
å 210 kronor skulle ytterligare
förstärkas med 100 kronor
för varje barn utöver två, dock högst
för fem barn utöver två,

9) att familjebostadsbidrag skulle utgå
till alla ur standardsynpunkt godtagbara
lägenheter oavsett produktionsåret,

10) att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att Kungl. Maj :t snarast måtte
låta igångsätta utredning rörande bostadsstyrelsens
personalorganisation,

11) att fastställa av motionärerna
framlagd avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1955/56,

12) att till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
anvisa ett anslag av 3 471 400
kronor,

13) att till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
anvisa ett förslagsanslag av
15 000 000 kronor,

14) att till Bostadsrabatter anvisa ett
förslagsanslag av 93 000 000 kronor,
samt

15) att till Avskrivning å lånefonden
för bostadsbyggande anvisa ett anslag
av 71 500 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:220
(av herr Ewerlöf m. fl.) och 11:285
(av herr Hjalmarson m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

1) att bostadsstyrelsen icke skulle
åläggas att reglera produktionen av enoch
tvåfamiljshus, vare sig denna bleve
begränsad till visst maximalt antal lägenheter
per år eller igångsättningen
dirigerad till viss tidpunkt under året;

2) att räntegarantien å bottenlån, som
utlämnades för nyuppförda en- och tvåfamiljshus
från och med den 1 oktober
1955, skulle grundas på en räntesats
av 3,7 %,

3) att räntesatsen för statliga egnahemslån,
som utlämnades för nyuppförda
en- och tvåfamiljshus från och
med den 1 oktober 1955, samt för förbättringslån
utlämnade från och med
nämnda dag skulle utgöra 3,7 %,

4) att räntefri stående del av egnahemslån
skulle beträffande en- och
tvåfamiljsfastigheter som färdigställdes
från och med den 1 april 1956 utgöra
4 000 kronor eller, där låntagaren kunde
åtnjuta familjebostadsbidrag, 6 000
kr, samt

5) att räntefri stående del av egnahemslån
icke skulle behöva återbetalas
där ej bostadsstyrelsen så prövade skäligt
i samband med varaktig överlåtelse
av fastigheten.

I de likalydande motionerna 1:222
(av herrar Norling och Öhmari) och
11:287 (av herrar Senander och Johansson
i Stockholm) hade hemställts,

att riksdagen under statsverkspropositionens
bilaga 26, punkt 1, måtte

a) avslå de av Kungl. Maj :t föreslagna
ändringarna i grunderna för egnahemslån; b)

medgiva, att under budgetåret
1955/56 preliminära beslut angående
lån från lånefonden för bostadsbyggande,
måtte få meddelas intill belopp av
790 000 000 kronor;

c) till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1955/56 anvisa ett investeringsanslag
av 645 000 000 kronor;

samt under samma bilaga, punkt 4,

a) medgiva, att under budgetåret
1955/56 preliminära beslut angående
lån från anslaget till tilläggslån till viss

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bostadsbyggnadsverksamhet, måtte få
meddelas intill ett belopp av 230 000 000
kronor;

b) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
för budgetåret
1955/56 anvisa ett investeringsanslag av
240 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:231
(av herr Axel Svensson m. fl.) och
II: 275 (av herr Adamsson m. fl.) hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
och förslag till sådana statliga
stödåtgärder att den årliga grundhyran
för specialinredd invalidlägenhet icke
komme att överstiga motsvarande hyra
för vanlig lägenhet med samma rumsantal
och med jämförbar utrustningsstandard.

I de likalydande motionerna 1:329
(av herr Ohlon) och 11:415 (av herr
Ohlin m. fl.) hade föreslagits, att riksdagen
måtte

1) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om en omläggning av den statliga
bostadspolitiken efter riktlinjer
som i motionerna exemplifierats och i
syfte att bättre främja rationellt och
kostnadssparande byggande,

2) under uttalande att Kungl. Maj :ts
förslag syntes innebära en ytterligare
minskning av bostadsbyggandets andel
av de totala investeringarna, vilket i
nuvarande bristläge om möjligt borde
undvikas, fastställa kreditramen för
preliminära lånebeslut under nästa budgetår
till 840 milj. kronor och investeringsanslaget
på kapitalbudgeten för
bostadsbyggande till 750 milj. kronor,
vilket i båda fallen innebure eu ökning
i jämförelse med Kungl. Maj :ts förslag
med 50 milj. kronor och möjliggjorde
en produktion av mellan 60 000 och
65 000 lägenheter per år,

3) med avslag på Kungl. Maj:ts förslag
beträffande formen för det allmännas
stöd till flerfamiljshus besluta eu
övergång från och med nästa budgetår
till löpande bidrag enligt i motio -

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nerna angivna riktlinjer i stället för
tilläggslån samt en överföring av det
av Kungl. Maj :t för fonden för låneunderstöd
äskade beloppet till lånefonden
för bostadsbyggande,

4) till kapitalmedelsförluster, ränteeftergifter
och löpande bidrag såsom i
motionerna föreslagits anvisa ett belopp
av 36,3 milj. kronor, vilket komme
att innebära en ökning i jämförelse
med Kungl. Maj:ts förslag med 16,3 milj.
kronor,

5) till avskrivning av de nya kapitalinvesteringarna
beträffande lånefonden
för bostadsbyggande anslå 100 milj.
kronor, vilket innebure en minskning
i jämförelse med Kungl. Maj:ts förslag
med 22,5 milj. kronor,

6) avslå Kungl. Maj:ts förslag om avsättning
i särskild ordning av 227,5
milj. kronor till fonden för oreglerade
kapitalmedelsförluster och fastställa
anslaget till denna fond till 1 milj. kronor,

7) anhålla hos Kungl. Maj:t att bostadsstyrelsen
måtte få i uppdrag att
utarbeta förslag till inkomstprövning i
samband med utbetalande av räntefria
stående delar av egnahemslån,

8) beträffande bostadspolitiken i övrigt
godkänna de i motionerna angivna
riktlinjerna.

I de likalydande motionerna 1:330
(av herr Alvar Andersson m. fl.) och
11:418 (av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.) hade hemställts,

att riksdagen måtte besluta att bebeträffande
egnahemslånebyggandet uttala
sig för att ramen under budgetåret
1955/56 ej skulle göras trängre än att
minst 17 000 lägenheter i en- och tvåfamiljshus
med egnahemslån kunde
igångsättas under denna tid, samt att
beträffande tiden för igångsättningen
detta så långt vore möjligt med hänsyn
till arbetskrafttillgången finge ske under
den del av året som bäst lämpade
sig för egnahemsbyggande, samt

att riksdagen beträffande avvecklingen
av den räntefria stående delen av

egnahemslånen måtte besluta att nedsättning
ej skedde längre än till 7 000
kronor i första omgången, för egnahemsbyggare
med mindre ekonomiska
resurser, samt att i övrigt behovsprövning
övervägdes.

I motionen II: 78 (av herr Gustafsson
i Skellefteå) hade föreslagits, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om förslag till
1956 års riksdag till omläggning av lånevillkoren
för olika företagsformer i
syfte att uppnå mera likvärdiga konkurrensvillkor,
varvid de i motionen
anförda synpunkterna borde beaktas.

I motionen 11:416 (av herr Sjölin
m. fl.) hade hemställts, att riksdagen
måtte

a) medgiva att under budgetåret
1955/56 beslut om bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
finge meddelas
intill ett belopp av 31 565 000
kronor;

b) till Bidrag för viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 3 400 000 kronor, innebärande en
besparing för nästa budgetår med
26 600 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:528
(av herr Alvar Andersson m. fl.) och
11:656 (av herrar Carlsson i Bakeröd
och Pettersson i Norregård) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta avslå
propositionen nr 194 samt även beakta
vad i motionerna i övrigt hade anförts.

I de likalydande motionerna 1:534
(av herr Ewerlöf m. fl.) och II: 663 (av
herr Hjalmarson m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte

A. avslå Kungl. Maj:t förslag i proposition
nr 194 att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser
beträffande eftergifter i
fråga om ränta och amortering å vissa
bostadslån,

B. besluta,

1) att räntegarantien å primärlån och
sekundärlån till flerfamiljshus och å

Onsdagen den 25 inaj 1955

Nr 21

bottenlån till en- och tvåfamiljshus,
vilka utlämnades till nya fastigheter
från och med den 1 oktober 1955, skulle
grundas på en räntesats av 4,0 %,

2) att räntesatsen å tertiärlån till nybyggda
flerfamiljshus och å statliga
egnahemslån till nyuppförda en- och
tvåfamiljshus, vilka utlämnades från
och med den 1 oktober 1955, ävensom
å förbättringslån utlämnade från och
med nämnda dag skulle utgöra 4,0 %,

3) att räntegarantien skulle upphöra,
då den tidigare fastställda giltighetstiden
å 10 år utgått,

4) att familjebostadsbidraget skulle
höjas från 150 till 170 kronor för varje
barn från och med den 1 oktober 1955,

C. anvisa

1) till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
ett förslagsanslag av 18 000 000
kronor,

2) till Bostadsrabatter ett förslagsanslag
av 98 000 000 kronor, samt

3) till Avskrivning å lånefonden för
bostadsbyggande ett anslag av 49 500 000
kronor.

I de likalydande motionerna 1:535
(av herr Alexanderson) och II: 664
(av herrar Ståhl och Larsson i Stockholm)
hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr
194 måtte beakta i motionen anförda
synpunkter, så att i syfte att begränsa
statsutgifterna och förhindra förvärrad
hyressplittring räntesubventionerna
måtte i den mån förefintliga lånekontrakt
gjorde det möjligt, inriktas på nuvarande
och blivande fastigheter med
s. k. provisoriska tilläggslån, i huvudsak
det bestånd som uppförts efter 1950
med dess högre hyresnivå.

I motionen 1:527 (av herrar A''orling
och Helmer Persson) hade hemställts,
att riksdagen med bifall i övrigt
till Kungl. Maj:ts proposition nr 194
mätte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om förslag till riksdagen
om sådana åtgärder att hyresstegring
med anledning av räntehöjningen

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kunde undvikas i all bostadsbebyggelse.

I motionen 11:665 (av herr Gustafsson
i Skellefteå) hade föreslagits, att
riksdagen måtte besluta för budgetåret
1955/56 under femte huvudtiteln till
Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån anvisa
ett förslagsanslag av 44,6 milj. kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. beträffande rationalisering av bostadsbyggandet
med avslag å motionerna
1:329 och 11:415 samt 1:219 och
II: 284, såvitt de berör de härmed sammanhängande
frågor, godkänna vad utskottet
anfört;

II. beträffande de allmänna grunderna
för avveckling av de generella subventionerna
till nytillkommande bostadshus
med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag godkänna vad utskottet anfört;

III. beträffande bostadsbyggandets
storlek med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 329 och II: 415 samt I: 220 och II: 285
ävensom 1:330 och 11:418, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

IV. avslå i motionerna 1:219 och
11:284 framställt yrkande beträffande
införandet av ett kreditgarantisystem på
bostadsområdet;

V. beträffande avveckling av kapitalsubventionen
till flerfamiljshus med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:219 och 11:284,
såvitt de berörde denna fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

VI. avslå i motionerna I: 329 och
11:415 framställt yrkande att tilläggslånet
skulle ersättas med ett löpande
bidrag;

VII. beträffande eftergifter i fråga om
ränta och amortering å tertiärlån till
flerfamiljshus med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:534 och 11:663, 1:535 och
11:664, 1:528 och 11:656 samt 1:527,

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

VIII. avslå i motionerna 1:534 och
II: 663 framställt yrkande beträffande
räntesatsen å tertiärlån;

IX. avslå i motionerna 1:219 och
II: 284 samt II: 78 framställda förslag
beträffande villkor för tertiärlån för
olika företagsformer;

X. beträffande villkor för tertiärlån
till bostadshus, som innehölle bostäder
och lokaler för annat ändamål, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört;

XI. beträffande minskning av den
räntefria stående delen av egnahemslån
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:220 och 11:285, 1:329 och 11:415,
1:330 och 11:418, 1:222 och 11:287,
I: 119 och II: 119 samt II: 393, förstnämnda
åtta motioner såvitt nu vore i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört;

XII. beträffande eftergifter i fråga
om ränta och amortering å statligt lån
till en- och tvåfamiljshus med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna I: 534 och II: 663, I: 528
och II: 656 samt I: 527, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

XIII. avslå i motionerna I: 534 och
11:663 framställt yrkande beträffande
räntesatsen å egnahemslån;

XIV. avslå i motionerna I: 220 och
II: 285 framställt yrkande beträffande
återbetalning av räntefri stående del av
egnahemslån;

XV. avslå i motionerna I: 534 och
II: 663 framställt yrkande beträffande
räntesatsen å förbättringslån;

XVI. beträffande familjebostadsbidragets
storlek samt förstärkning av bidraget
i vissa fall med avslag å motionerna
1:534 och 11:663 samt 1:219 och
11:284, såvitt de berörde dessa frågor,
godkänna vad utskottet anfört;

XVII. beträffande tidpunkten för lägenhets
färdigställande som villkor för

familjebostadsbidrag med avslag å motionerna
1:219 och 11:284 samt 1:329
och II: 415, samtliga motioner såvitt de
berörde denna fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

XVIII, beträffande statsbidrag till
pensionärslägenlieter med avslag å motionen
11:125 ävensom motionerna
1:226 och 11:281 samt 1:329 och
II: 415, sistnämnda två motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

XIX. beträffande stödåtgärder för anordnande
av invalidlägenheter med avslag
å motionerna 1:231 och 11:275
godkänna vad utskottet anfört;

XX. beträffande inrättande av en lånefond
för täckande av kapitalinsats i
bostadsrättslägenhet med avslag å motionen
II: 394 godkänna vad utskottet
anfört;

XXI. beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen, såvitt
de ej behandlats under I.—XX., med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag och under
erinran om vad utskottet i det föregående
anfört, godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar;

XXII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
II: 665 samt I: 534 och II: 663, sistnämnda
bägge motioner såvitt de berörde
detta anslag, till Kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter å vissa
bostadsbyggnadslån för budgetåret
1955/56 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 25 000 000 kronor;

XXIII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:534 och 11:663, såvitt de berörde
detta anslag, till Bostadsrabatter för
budgetåret 1955/56 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
85 000 000 kronor;

XXIV. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionen
II: 416 till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret
1955/56 under femte huvudtiteln anvisa

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

ett reservationsanslag av 30 000 000
kronor;

XXV. medgiva, att under budgetåret
1955/56 beslut om bidrag till inrättande
av pensionärshem måtte få meddelas
intill ett belopp av 10 000 000 kronor;

XXVI. till Bidrag till inrättande av
pensionärshem för budgetåret 1955/56
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor;

XXVII. till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor för budgetåret 1955/56 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor;

XXVIII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 222 och II: 287 samt I: 329 och
II: 415, såvitt de berörde denna fråga,
medgiva, att under budgetåret 1955/56
preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
måtte få meddelas intill ett
belopp av 650 000 000 kronor;

XXIX. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 222 och II: 287 samt I: 329 och
II: 415, såvitt de berörde detta anslag,
till Lånefonden för bostadsbyggande för
budgetåret 1955/56 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag
av 490 000 000 kronor;

XXX. till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien för
budgetåret 1955/56 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor;

XXXI. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 222 och II: 287 samt I: 329 och
II: 415, såvitt de berörde denna fråga,
medgiva, att under budgetåret 1955/56
preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från anslaget till tilläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
måtte få meddelas intill ett belopp av
140 000 000 kronor;

XXXII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 222 och II: 287 samt I: 329 och

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

11:415, såvitt de berörde detta anslag,
till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
för budgetåret 1955/56
under fonden för låneunderstöd anvisa
ett investeringsanslag av 210 000 000
kronor;

XXXIII. medgiva, att räntefoten för
lantarbetarbostadslån, vilka komma att
beviljas under budgetåret 1955/56, bestämdes
till 3,25 procent;

XXXIV. till Lån till uppförande och
förbättring av lantarbetarbostäder för
budgetåret 1955/56 under fonden för
låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 100 kronor;

XXXV. till Lån till anordnande av
kollektiva tvätterier för budgetåret
1955/56 under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag av 100
kronor;

XXXVI. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
1:329 och 11:415 samt 1:534
och II: 663, såvitt de berörde detta anslag,
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
i Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett reservationsanslag av 122 500 000
kronor;

XXXVII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 329 och II: 415, såvitt de berörde frågan
om anvisande av medel för avskrivning
av kapitalsubventioner, till Avskrivning
av oreglerade kapitalmedelsförluster
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett anslag av 228 500 000 kronor;

XXXVIII. avslå i motionerna I: 219
och 11:284 framställt yrkande rörande
översyn av bostadsstyrelsens organisation; XXXIX.

bemyndiga Kungl. Maj :t att
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes
av vad i statsrådsprotokollet förordats; XXXX.

med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:219 och 11:284, såvilt de berörde
denna fråga, fastställa av utskottet fram -

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

lagd avlöningsstat för bostadsstyrelsen
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1955J56;

XXXXI. besluta, att i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna
antalet kontorsbiträden i lönegrad Ca 8
skulle ökas med två;

XXXXII. i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag fastställa av utskottet framlagd
avlöningsstat för länsbostadsnämnderna
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1955/56;

XXXXIII. beträffande medelsbehovet
för bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna
i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:219 och 11:284, såvitt de berörde
ifrågavarande anslag, för budgetåret
1955/56 under femte huvudtiteln
anvisa

a) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 671 400 kronor;

b) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 555 000 kronor; c)

till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 2 905 000
kronor;

d) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 677 000
kronor;

XXXXIV. besluta, att i förevarande
sammanhang behandlade motioner, till
den del de icke blivit ovan under
punkterna I.—XXXXIII. särskilt berörda,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande rationalisering av bostadsbyggandet a)

av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett att
utskottet bort under I. hemställa att
riksdagen måtte beträffande rationalisering
av bostadsbyggandet i anledning
av motionerna 1:329 och 11:415 samt
1:219 och 11:284, såvitt de berörde
härmed sammanhängande frågor, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört;

b) av herrar O hlon, Sundelin och
Jacobsson, fröken Elmén, herrar Wedén
samt Gustafsson i Skellefteå och
fröken Ager, vilka ansett, att utskottet
under I. bort hemställa att riksdagen
måtte beträffande rationalisering av bostadsbyggandet
i anledning av motionerna
I: 329 och II: 415 samt I: 219 och
11:284, såvitt de berörde härmed sammanhängande
frågor, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad dessa
reservanter anfört;

2) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett att utskottet
under II. bort hemställa att
riksdagen måtte beträffande de allmänna
grunderna för avveckling av de generella
subventionerna till nytillkommande
bostadshus i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag godkänna vad reservanterna
anfört;

3) beträffande bostadsbyggandets
storlek

a) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort under III. hemställa, att
riksdagen måtte beträffande bostadsbyggandets
storlek i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
1:329 och 11:415, 1:220 och
11:285 samt 1:330 och 11:418, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Ohlon, Sundelin, Jacobsson,
fröken Elmén, herrar Wedén,
Gustafsson i Skellefteå och fröken Ager,
vilka ansett att utskottet under III. bort
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
bostadsbyggandets storlek i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
motionerna 1:329 och 11:415,
1:220 och 11:285 samt 1:330 och
11:418, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad dessa reservanter
anfört;

c) av herrar Pålsson, Nils Theodor
Larsson, Rubbestad och Onsjö, vilka
ansett att viss del av utskottets ytt -

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

rande bort ersättas med text av den lydelse
reservanterna föreslagit;

d) av herr Bergman utan angivet yrkande; 4)

av herrar Ohlon, Sundelin, Bergh,
Jacobsson och Skoglund i Doverstorp,
fröken Elmén, herrar Wedén, Cassel
samt Gustafsson i Skellefteå och fröken
Ager, vilka ansett att utskottet under IV.
bort hemställa att riksdagen måtte beträffande
införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet med bifall
till motionerna 1:219 och 11:284, såvitt
de berörde denna fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
reservanterna anfört;

5) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett att utskottet
under V. bort hemställa att
riksdagen måtte beträffande avveckling
av kapitalsubventionen till flerfamiljshus
i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
1:219 och 11:284, såvitt de berörde
denna fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört; 6)

av herrar Ohlon, Sundelin och
Jacobsson, fröken Elmén, herrar Wedén
samt Gustafsson i Skellefteå och
fröken Ager, vilka ansett att utskottet
under VI. bort hemställa att riksdagen
måtte bifalla i motionerna 1:329 och
II: 415 framställt yrkande att tilläggslånet
skulle ersättas med ett löpande
bidrag;

7) beträffande eftergifter i fråga om
ränta och amortering å tertiärlån till
flerfamiljshus

a) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett att utskottet
under VII. bort hemställa att
riksdagen måtte beträffande eftergifter
i fråga om ränta ocli amortering å tertiärlån
till flerfamiljshus med avslag
å Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 535 och II: GC4, I: 528 och II: 656
samt I: 527 ävensom med bifall till motionerna
1:534 och 11:663, samtliga

motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Ohlon, Sundelin och
Jacobsson, fröken Elmén, herrar Wedén
samt Gustafsson i Skellefteå och
fröken Ager, vilka ansett att utskottet
bort under VII. hemställa att riksdagen
måtte beträffande eftergifter i fråga
om ränta och amortering å tertiärlån
till flerfamiljshus med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:535
och II: 664 ävensom med avslag å motionerna
1:534 och 11:663, 1:528 och
11:656 samt 1:527, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
dessa reservanter anfört;

c) av herrar Pålsson, Nils Theodor
Larsson, Rubbestad och Onsjö, vilka
ansett att utskottets yttrande i viss del
bort ersättas med text av den lydelse
reservanterna föreslagit;

8) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett att
under förutsättning av bifall till den
med 7 a) betecknade reservationen
utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte under VIII. bifalla i motionerna
1:534 och 11:663 framställt yrkande
beträffande räntesatsen å tertiärlån;

9) av herrar Ohlon, Sundelin, Bergh,
Jacobsson och Skoglund i Doverstorp,
fröken Elmén, herrar Wedén, Cassel
samt Gustafsson i Skellefteå och fröken
Ager, vilka ansett att utskottet bort
under IX. hemställa, att riksdagen måtte
beträffande villkor för tertiärlån för
olika företagsformer med bifall till motionerna
1:219 och 11:284 samt 11:78,
förstnämnda bägge motioner såvitt de
berörde denna fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

10) av herrar Ohlon, Sundelin, Bergh,
Jacobsson och Skoglund i Doverstorp,
fröken Elmén, herrar Wedén, Cassel
samt Gustafsson i Skellefteå och fröken
Ager, vilka beträffande villkor för
tertiärlån till bostadshus, som innehölle
bostäder och lokaler för annat

6 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 21

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ändamål, ansett att till utskottets yttrande
bort fogas text av viss angiven
lydelse;

11) beträffande minskning av den
räntefria stående delen av egnahemslån a)

av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett att
utskottet bort under XI. hemställa att
riksdagen måtte beträffande minskning
av den räntefria stående delen av egnahemslån
i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
1:220 och 11:285 ävensom med avslag
å motionerna 1:329 och 11:415, 1:330
och 11:418, 1:222 och 11:287, 1:119
och 11:119 samt 11:393, förstnämnda
åtta motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Ohlon, Sundelin och
Jacobsson, fröken Elmén, herrar Wedén
samt Gustafsson i Skellefteå och
fröken Ager, vilka ansett att utskottet
under XI. bort föreslå riksdagen att
beträffande minskning av den räntefria
stående delen av egnahemslån i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:329 och
11:415 ävensom med avslag å motionerna
1:220 och 11:285, 1:330 och
11:418, 1:222 och 11:287, 1:119 och
11:119 samt 11:393, förstnämnda åtta
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad dessa reservanter anfört;

c) av herr Pdlsson, Nils Theodor
Larsson, Rubbestad och Onsjö, vilka
ansett att

utskottet bort under XI. hemställa att
riksdagen måtte beträffande minskning
av den räntefria stående delen av egnahemslån
med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
1:220 och 11:285, 1:329 och
1:415, 1:330 och 11:418, 1:222 och
11: 287, I: 119 och II: 119 samt II: 393,
förstnämnda åtta motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t

giva till känna vad nu nämnda reservanter
anfört;

12) beträffande eftergifter i fråga om
ränta och amortering å statligt lån till
en- och tvåfamiljshus m. m.

a) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort under XII. hemställa att
riksdagen måtte beträffande eftergifter
i fråga om ränta och amortering å statligt
lån till en- och tvåfamiljshus med
avslag å Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 528 och II: 656 samt I: 527
ävensom med bifall till motionerna
I: 534 och II: 663, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Ohlon, Sundelin och
Jacobsson, fröken Elmén, herrar Wedén
samt Gustafsson i Skellefteå och
fröken Ager, vilka ansett att utskottets
yttrande i viss del bort ersättas med
text av den lydelse dessa reservanter
föreslagit;

13) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett att
under förutsättning av bifall till den
med 12 a) betecknade reservationen utskottet
bort under XIII. hemställa att
riksdagen måtte bifalla i motionerna
1:534 och 11:663 framställt yrkande
beträffande räntesatsen å egnahemslån;

14) av herrar Ohlon, Sundelin,
Bergh, Jacobsson och Skoglund i Doverstorp,
fröken Elmén, herrar Wedén,
Cassel samt Gustafsson i Skellefteå och
fröken Ager, vilka ansett att utskottet
bort under XIV. föreslå riksdagen att
beträffande återbetalning av räntefri
stående del av egnahemslån med bifall
till motionerna 1:220 och 11:285, såvitt
de berörde denna fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
reservanterna anfört;

15) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett att utskottet
under XV. bort hemställa att
riksdagen måtte bifalla i motionerna
1:534 och 11:663 framställt yrkande

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

beträffande räntesatsen å förbättringslån; 16)

av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett att
utskottet bort under XVI. föreslå riksdagen
att beträffande familjebostadsbidragets
storlek samt förstärkning av bidraget
i vissa fall med bifall till motionerna
I: 534 och II: 663 samt I: 219 och
II: 284, såvitt de berörde dessa frågor,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört;

17) av herrar Ohlon, Sundelin, Bergh,
Jacobsson och Skoglund i Doverstorp,
fröken Elmén, herrar Wedén, Cassel
samt Gustafsson i Skellefteå och fröken
Ager, vilka ansett att utskottet under
XVII. bort hemställa att riksdagen måtte
beträffande tidpunkten för lägenhets
färdigställande som villkor för familjebostadsbidrag
med bifall till motionerna
1:219 och 11:284 samt 1:329 och
II: 415, samtliga motioner såvitt de berörde
denna fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

18) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett att
under förutsättning av bifall till de med
2), 5), 7 a), 11a), 12 a) och 15) betecknade
reservationerna utskottets yttrande
om medelsbehovet för låne- och
bidragsverksamheten under budgetåret
1955/56 bort inledas med ett av reservanterna
föreslaget uttalande;

19) beträffande anslaget till Kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter å
vissa bostadsbyggnadslån

a) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett att
under förutsättning av bifall till de
med 7 a) och 12 a) betecknade reservationerna
utskottet bort under XXII.
hemställa att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
motionerna I: 534 och II: 663 samt II:
665, förstnämnda bägge motioner såvitt
de berörde detta anslag, till Kapitalmcdelsförluster
och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån för butget -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

året 1955/56 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 23 000 000
kronor;

b) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herrar Wedén
samt Gustafsson i Skellefteå och fröken
Ager, vilka ansett att under förutsättning
av bifall till den med 6) betecknade
reservationen utskottet bort föreslå
riksdagen att under XXII. i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:534 och 11:663 ävensom med
bifall till motionen II: 665, förstnämnda
bägge motioner såvitt de berörde detta
anslag, till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa; bostadsbyggnadslån
för budgetåret 1955/56 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 44 600 000 kronor;

20) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett att under
förutsättning av bifall till den med
16) betecknade reservationen utskottet
bort hemställa att riksdagen måtte under
XXIII. i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna 1:534 och
II: 663, såvitt de berörde detta anslag,
till Bostadsrabatter för budgetåret 1955/
56 under femte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 99 000 000 kronor;

21) av herrar Ohlon, Sundelin och
Jacobsson, fröken Elmén, herrar Wedén
samt Gustafsson i Skellefteå och
fröken Ager, vilka ansett att utskottet
under XXIV. bort föreslå riksdagen att
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionen II: 416

a) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret 1955/56
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 3 400 000 kronor;

b) medgiva, att under budgetåret
1955/56 beslut om bidrag, varom nu
vore fråga, måtte få meddelas intill ett
belopp av 31 565 000 kronor;

22) beträffande ramen för preliminära
beslut angående lån från lånefonden
för bostadsbyggande

a) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett att

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

under förutsättning av bifall till den
med 3 a) betecknade reservationen viss
del av utskottets yttrande bort ersättas
med text av den lydelse reservanterna
föreslagit;

b) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herrar Wedén
samt Gustafsson i Skellefteå och fröken
Ager, vilka ansett att under förutsättning
av bifall till de med 3 b) och 6)
betecknade reservationerna utskottet
under XXVIII. bort föreslå riksdagen
att i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna 1:222 och 11:287
ävensom med bifall till motionerna
1:329 och 11:415, samtliga motioner
såvitt de berörde denna fråga, medgiva,
att under budgetåret 1955/56 preliminära
beslut angående lån, som skulle
utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
måtte få meddelas intill ett belopp
av 840 000 000 kronor;

23) av herrar Ohlon, Sundelin och
Jacobsson, fröken Elmén, herrar Wedén
samt Gustafsson i Skellefteå och
fröken Ager, vilka ansett att under förutsättning
av bifall till de med 3 b) och
6) betecknade reservationerna utskottet
under XXIX. bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt motionerna I: 222 och II:
287 ävensom med bifall till motionerna
1:329 och 11:415, samtliga motioner
såvitt de berörde detta anslag, till Lånefonden
för bostadsbyggande för budgetåret
1955/56 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
750 000 000 kronor;

24) av herrar Ohlon, Sundelin och
Jacobsson, fröken Elmén, herrar Wedén
samt Gustafsson i Skellefteå och fröken
Ager, vilka ansett att under förutsättning
av bifall till den med 22 b) betecknade
reservationen utskottet bort
under XXXI. föreslå riksdagen att med
bifall till motionerna I: 329 och II: 415
ävensom med avslag å motionerna I:
222 och 11:287, samtliga motioner såvitt
de berörde denna fråga, avslå
Kungl. Maj :ts förslag om medgivande

till preliminära beslut angående lån,
som skulle utgå från anslaget till tillläggslån
till viss bostadsbvggnadsverksamhet; 25)

av herrar Ohlon, Sundelin och
Jacobsson, fröken Elmén, herrar Wedén
samt Gustafsson i Skellefteå och fröken
Ager, vilka ansett att under förutsättning
av bifall till den med 23) betecknade
reservationen utskottet under
XXXII. bort hemställa att riksdagen
måtte med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 222 och II: 287
ävensom med bifall till motionerna
I: 329 och II: 415, samtliga motioner
såvitt de berörde detta anslag, besluta,
att anslag till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
icke skulle
för budgetåret 1955/56 anvisas;

26) beträffande avskrivning av nya
kapitalinvesteringar m. m.

a) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett att
under förutsättning av bifall till de med
8), 13) och 15) betecknade reservationerna
utskottet bort under XXXVI.
hemställa att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
motionerna 1:534 och 11:663 samt I:
329 och II: 415, samtliga motioner såvitt
de berörde detta anslag, till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar
i Lånefonden för bostadsbyggande för
budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 25 000 000 kronor;

b) av herrar Ohlon, Sundelin och

Jacobsson, fröken Elmén, herrar Wedén
samt Gustafsson i Skellefteå och
fröken Ager, vilka ansett att under
förutsättning av bifall till den med 6)
betecknade reservationen utskottet bort
under XXXVI. föreslå riksdagen att i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
motionerna 1:534 och II: 663 även som

med bifall till motionerna 1:329
och 11:415, samtliga motioner såvitt
de berörde detta anslag, till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar i Lånefonden
för bostadsbyggande för bud -

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

getåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 000 kronor;

27) av herrar Ohlon, Smidelin och
Jacobsson, fröken Elmén, herrar Wedén
samt Gustafsson i Skellefteå och
fröken Ager, vilka ansett att under förutsättning
av bifall till den med 26 b)
betecknade reservationen utskottet under
XXXVII. bort hemställa att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:329 och 11:415, såvitt de
berörde detta anslag, till Avskrivning
av oreglerade kapitalmedelsförluster för
budgetåret 1955/56 anvisa ett anslag av
1 000 000 kronor;

28) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett att utskottet
under XXXVIII. bort föreslå
riksdagen att beträffande översyn av
bostadsstyrelsens organisation med bifall
till motionerna 1:219 och 11:284,
såvitt de berörde denna fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

29) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett att avlöningsanslaget
till bostadsstyrelsen
borde anvisas med 3 471 400 kronor
och att därför utskottet under XXXX.
bort hemställa att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:219 och
11:284, såvitt de berörde denna fråga,
fastställa av reservanterna angiven avlöningsstat
för bostadsstyrelsen att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1955/56;

30) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett att
avlöningsanslaget till länsbostadsnämnderna
borde anvisas med det av Kungl.
Maj :t äskade beloppet av 2 855 000 kronor
och att därför utskottet bort under
XXXXII. föreslå riksdagen att med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag fastställa
däri föreslagen avlöningsstat för
länsbostadsnämnderna att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1955/56;

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

31) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett att under
förutsättning av bifall till de med
29) och 30) betecknade reservationerna
utskottet bort under XXXXIII.
föreslå riksdagen att beträffande medelsbehovet
för bostadsstyrelsen och
länsbostadsnämnderna i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 219 och II: 284, såvitt
de berörde ifrågavarande anslag, för
budgetåret 1955/56 under femte huvudtiteln
anvisa

a) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 471 400 kronor;

b) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 555 000 kronor; c)

till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 2 855 000
kronor;

d) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 677 000
kronor;

Hans excellens herr statsministern
Erlander hade tillkännagivit, att han
hade för avsikt att i samband med behandlingen
av detta ärende besvara
herr Hagbergs i Stockholm interpellation
angående den genomförda diskontohöjningens
inverkan på arbetslöshet
och hyreskostnader.

Likaledes hade chefen för socialdepartementet,
herr statsrådet Sträng, tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i
samband med behandlingen av detta
ärende besvara herr Svenssons i
Ljungskile fråga angående förstärkning
av bostadsstyrelsens organisation för
åstadkommande av snabbare behandling
av ärenden angående radhus.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Utskottets majoritet har
med all rätt framhållit, att de många
säryrkanden som från högerpartiet har
framställts i denna fråga är att be -

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Främjande av bostadsförsörjningen m. m,

trakta som ett led i ett allmänt bostadspolitiskt
program. Vad det programmet
innehåller torde numera vara så pass
känt, att jag inte behöver spilla alltför
mycken tid på att ange dess huvudgrunder.
Jag vill emellertid i största
korthet söka ge en föreställning om vad
vi syftar till och hur vi ser på denna
ytterst väsentliga fråga.

Allra först må då sägas, att det nuvarande
tillståndet på bostadsmarknaden
ger anledning till allvarliga betänkligheter.
Dess mest framträdande grad
är svår bostadsbrist, framför allt koncentrerad
till de större städerna. Det
må vara en tröst att kunna konstatera,
att den bostadsbristen icke tycks ha
ökat under det senaste året, men den
har heller inte avvecklats, och vi vet
i närvarande stund ingenting om när
denna brist kan komma att avvecklas.

För alla de människor — och de kan
räknas i hundratusental — som direkt
eller indirekt har känning av bostadsbristen
är den inte något statistiskt
räkneproblem utan en skrämmande realitet.
Jag skall inte räkna upp allt det
elände som bostadsbristen för med
sig; det känner vi alla till av personlig
erfarenhet eller av erfarenhet som vi
inhämtat av närstående.

Hur skall vi då komma ur den ytterligt
besvärliga situation där vi befinner
oss? Enligt vår mening är det nödvändigt
att göra allt som kan göras för att
få en mycket stor byggnadsproduktion
till stånd. Vi utgår ifrån att det för
bostadsbyggandet inte skall behöva tas

1 anspråk större resurser än dem som
regeringen själv har räknat med. För
det ökade antal bostäder som vi vill
uppnå räknar vi alltså med samma
summa som regeringen.

Låt oss ta det konkret. Om varje eget
hem kostar 50 000 kronor och vi har
möjlighet att sätta in 100 miljoner kronor,
kan vi för denna summa få fram

2 000 egnahem, men kan vi pressa ned
kostnaden per eget hem från 50 000 till
40 000 kronor, räcker dessa 100 miljo -

ner inte bara till 2 000 utan till 2 500
egnahem. Vi har alltså genom en sådan
besparing lyckats skaffa ytterligare
500 familjer det egnahem de
drömt om.

Den minskning av byggnadskostnaderna,
som skall till för att verkligen
få många bostäder till stånd, är också
nödvändig om man skall kunna realisera
det andra huvudkravet vi vill
uppställa för en sund bostadspolitik,
nämligen att bostäder, när det gäller
människor med normala inkomster och
försörjningsbördor, skall kunna tillhandahållas
dem till kostnader, som de
själva har möjlighet att betala utan att
lita till andras hjälp.

Det är klart, att vi med största intresse
har försökt följa den omfattande
experimentverksamhet, som på detta
område bedrivits runt om i landet och
som har till syfte att bringa ned byggnadskostnaderna.
Själva har vi försökt
att dra vårt strå till stacken. Vi har
låtit uppföra tre olika experimenthus,
och där har vi nått så långt, att vi har
kommit ned till en produktionskostnad
på cirka 40 000 kronor. Det gäller
då egnahem på tre rum och kök på 75
å 80 kvadratmeter, och i de fall då
ingen källare finns förekommer i stället
biutrymmen på 20—40 kvadratmeter.

Vi har visat att till denna kostnad
på 40 000 kronor kan man komma med
ett flertal olika hustyper, olika konstruktioner
och olika produktionsmetoder.
Det är då att märka, att de hus
det här gäller har byggts i Stockholms
stad, där byggnadskostnaderna är väsentligt
större än de är inom landet
i övrigt. Som en jämförelse kan jag
nämna, att våra arkitekter meddelat
oss att den nu vanliga egnahemstypen,
omfattande ungefär samma bostadsyta
men försedd med hel källare, där ofta
ett garage inretts, kostar i Stockholm
ungefär 50 000 kronor, om egnahemsägaren
själv svarat för uppförandet.
Har ett sådant egnahem uppförts av

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

byggmästare med anlitande av byggnadsarbetare,
är kostnaden minst 60 000
kronor.

Det har från bostadsstyrelsens sida
sagts, att man inte kan bedöma möjligheterna
att sänka byggnadskostnaderna
med ledning av de erfarenheter som
gjorts genom uppförandet av ett eller
annat experimenthus, ty särskilda faktorer
kan ha spelat in därvidlag. Det
kan nog vara riktigt, men i de fall, som
vi har kännedom om, har dessa speciella
faktorer verkat fördyrande och
inte förbilligande, och så är det väl
nästan alltid med experimentverksamhet,
vad det än är fråga om att framställa.
Om en given standard skall upprätthållas,
måste väl det första huset
bli dyrare än de hus som produceras,
sedan man kommit i gång med tillverkningen
och hunnit skaffa sig litet
erfarenheter. Vi fick exempelvis betala
3 500 kronor extra i byggnadsarbetarlöner
för ett av experimenthusen —-detta belopp är alltså inräknat i de
40 000 kronor som jag här talat om.

Bostadsstyrelsen gör också gällande,
att man på många håll i landet genom
en väl genomtänkt planering och genom
att utnyttja förnuftiga byggnadsmetoder
har lyckats komma till ännu
bättre resultat än som redovisats för
olika experimenthus. Om detta är riktigt
— och det har vi inte anledning
att betvivla — är det naturligtvis i hög
grad glädjande. Det ger oss belägg för
våra påståenden, att det är möjligt att
rätt betydligt bringa ned byggnadskostnaderna.

Jag vill ta ett annat exempel. Det
finns här i landet ett företag med en
betydande kapacitet för framställning
av färdiga trähus. Detta företag tillhandahåller
nu fullt färdiga hus på
85 kvm bostadsyta utan källare men
med särskilda förvaringsutrymmen i en
bredvidliggande byggnad. Ett sådant
hus, utrustat med alla moderna bekvämligheter,
hl. a. elektriskt kylskåp
och elektrisk tvättmaskin, och inne -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

hållande 4 rum, kan ute i landet nu
byggas för en total kostnad, givetvis
frånsett tomtkostnaden, på 38 000 ä
42 000 kronor — beloppet växlar litet,
beroende på vilken ort det gäller. Motsvarande
kostnad skulle i Stockholm
eller i Göteborg, med användande av
gängse byggnadssätt, ha varit 53 000
kronor.

Det är alltså möjligt att ganska väsentligt
pressa ned byggnadskostnaderna
för egnahem och detsamma gäller
flerfamiljshusen. Vad flerfamiljshusen
beträffar har vi exempel på att produktionskostnaden
för ett nyuppfört
hus i Malmö kunnat nedbringas med
inemot 10 procent på grund av rationellare
byggnadsmetoder. Ändock har
isoleringen i dessa hus kunnat förbättras
i sådan grad, att värmekostnaden
kunnat minskas till ungefär hälften.
Dessa båda besparingar har medfört, att
hyran kan sänkas med ungefär 15 procent.

Ett annat stort företag som arbetar
enligt nya metoder — man har färdiggjutna
betongelement, som man på platsen
monterar samman till färdiga hus
— hävdar att de experiment, som man
gjort, visar att den totala hyran i husen
kan minskas med 20 procent.

Vad vi på högerhåll syftar till är
inte —- det är jag angelägen understryka
—■ att bara bygga så billiga hus
som möjligt, utan vi vill få fram lägsta
möjliga boendekostnad utan någon försämring
av stapdarden. Vi vill alltså
inte uppnå besparingar på byggnadssidan
genom att i stället öka underhålls-
eller bränslekostnaden.

Vi är kanske inte längre så ensamma
om dessa våra synpunkter som vi har
varit. I ett föredrag nyligen inför Stockholms
byggnadsförening konstaterade
byråchefen Harry Bcrnhardt i bostadsstyrelsen,
som just kommit hem från
ett studiebesök i Amerika, att vi här
i Sverige bygger betydligt dyrare bostadshus
än man gör i Förenta staterna.
I rättvisans intresse vill jag till -

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

lägga, att byråchefen Bernhardt också
påpekade att utförandet av bostadshusen
i Förenta staterna var sämre än
här. Han ansåg emellertid att vi borde
kunna högst väsentligt nedbringa våra
byggnadskostnader, och han sammanfattade
i några punkter vad vi i sådant
syfte borde göra. Jag skall ta mig friheten
att här återge dessa punkter.

Byråchefen Bernhardt ansåg att vi
skall ompröva standard- och minimikrav.
Vi skall stimulera tillkomsten av
nya material, antingen genom tillverkning
eller import. Vi skall undersöka
uppvärmningen, stimulera till förplanering
och varje slags höjd effektivitet
och inbesparing av arbete. Vi skall också
stimulera användningen av elektriska
verktyg och material i dimensioner
som utan bearbetning passar på platsen.
Vi skall stimulera till grupp- och
områdesbyggande, till användning av
löpandebandsprincipen, till uppdelning
av arbetet i små arbetsenheter. Vi skall
bygga i grupper om minst 25 enheter
åt gången och främja all slags konkurrens.

Ett sådant program rimmar utomordentligt
väl med de synpunkter som
vi på högerhåll under flera år, givetvis
med mindre sakkunskap än byråchefen
Bernhardt, liar framfört. Vi tror att det
går att sänka byggnadskostnaderna, och
vi vill att statsmakterna skall göra allt,
som i deras förmåga står, för att befordra
ett rationellt byggande. Vi vet
att det finns intresse för den saken
såväl inom departementet och bostadsstvrelsen
som inom statens nämnd för
byggnadsforskning. Vi hemställer till
dem, som där sysslar med dessa angelägenheter,
att de med största kraft
fullföljer sina uppgifter och söker samarbete
med enskilda, kooperativa och
kommunala organ och alla andra som
arbetar med dessa ting.

Men, herr talman, det är inte nog
att man visar att det är tekniskt möjligt
att bygga billigare. Man måste också
ställa alla dem, som sysslar med

bostadsbyggande, inför den ekonomiska
nödvändigheten att tillvarata de tekniska
möjligheter som finns.

Hittills har byggnadsindustrien —
därom borde vi kunna vara överens —
haft en skyddad marknad, fri från konkurrens
utifrån, och åtnjutit fördelarna
av full sysselsättning, bortsett från
säsongvariationerna. Det har inte gjort
så mycket, om produkterna har blivit
litet dyra, därför att det ändå alltid har
gått att sälja ett hus, så länge staten
ingripit och förklarat sig beredd att
betala vad de blivande hyresgästerna
eller bostadsinneliavarna inte själva ansetts
orka med.

Låt oss göra en jämförelse med förhållandet
i konfeklionsindustrien! Vad
skulle en kostym kläder kosta, om ingen
import fick äga rum och om staten
garanterade, att fabrikanten fick täckning
för sina kostnader under alla förhållanden?
Vad är orsaken till att en
manlig arbetare inom konfektionsindustrien
har en lön, som är ungefär hälften
av vad en byggnadsarbetare förtjänar
per år, oaktat att han säkerligen
håller på minst lika många timmar som
den senare? Vad skulle mjölken och
brödet kosta, om lantbrukarna i kalkylen
finge räkna sig till godo låt oss
säga murar- eller målarlöner? Inom övriga
led av bostadsproduktionen förekommer
naturligtvis motsvarande förhållanden.

Det är inte min mening att rikta in
mig speciellt på arbetslönerna, och jag
anlägger naturligtvis inga som helst
moraliska synpunkter på dessa; jag
konstaterar bara, att förhållandet är
sådant och att det är naturligt och
mänskligt, att folk utnyttjar den konjunktur,
som bjudes. Jag kan dock inte
finna någon som helst anledning till
att staten genom sina åtgärder skall
hålla detta drivhusklimat uppe.

Människor inom olika politiska läger
börjar undan för undan komma
till insikt om nödvändigheten av att
de generella bostadssubventionerna av -

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

vecklas. Av särskilt intresse är den
motion, som vid årets riksdag väckts
av framstående representanter för bondeförbundet.
Jag erinrar vidare om att
tidskriften Tiden i sitt marsnummer
innehöll en artikel av herrar Assar
Lindbäck och Olof Palme, i vilken de
bland annat uttalar följande: »Det är
ju inte alldeles säkert, att exempelvis
alla direkta och indirekta subventioner,
som i stor utsträckning inspirerades
av ett samhälle, som såg ganska
annorlunda ut än det nuvarande, är
viktigare i dag än de reformer, som
ännu inte genomförts. Hur är det exempelvis
med bostadssubventionerna, som
under nuvarande budget uppgår till
nära 500 miljoner kronor? Och hur är
det med livsmedelssubventionerna på
ungefär 300 miljoner kronor? Är det
alldeles säkert att dessa indirekta subventioner
är viktigare utifrån en socialistisk
samhällssyn än alla de reformer,
som vi skulle kunna genomföra,
om dessa subventioner skars ned?»

Vi inom högerpartiet har klart deklarerat,
att vi vill ha bort både ortsdifferentierade
och provisoriska tillläggslån
samt även betydande delar
av den subventionering, som äger rum
via räntesättningen. Utskottsmajoriteten
har nu försökt räkna ut, vilken hyreshöjning
som skulle uppkomma vid
ett borttagande av de generella subventionerna
i den takt vi föreslagit. Vi
godkänner inte dessa beräkningar. Det
är inte fråga om något räknefel, men
de bygger på den enligt vår mening
helt orealistiska föreställningen, att
produktionskostnader och andra boendekostnader
blir oförändrade, även om
subventionerna tas bort. Det förbilligande
av byggnadskostnaderna, som vi
anser oss ha visat vara möjligt, måste
naturligtvis också komma in i bilden.
Vi räknar med att den fördyring av årskostnaden,
som i och för sig följer med
er. höjning av räntan och ett borttagande
av tilläggslånen, kommer att bli
ganska begränsad. Därtill kommer —

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

det hör också hit — att vi föreslagit
en allmän skattesänkning. I stort sett
menar vi, att någon försämring inte
kommer att uppstå genom våra förslag
ens för dem, som skall bo i de nya husen.
Andra människor — jordbrukare,
villaägare som byggt utan statliga lån,
hyresgäster i det äldre fastighetsbeståndet,
för att inte tala om alla bostadslösa,
får uteslutande nytta därav, eftersom
de slipper att hjälpa till med försörjningen
av dem, som skall bo i de
hus, som nu skall produceras. Ändå
har vi för säkerhets skull föreslagit en
förbättring av familjebostadsbidraget,
särskilt för familjer med små inkomster
och många barn.

Vi har för vår del accepterat den
hyrespolitiska målsättning, som 1945
års bostadssociala utredning gjorde till
sin, nämligen att inte mer än 20 procent
av industriarbetarinkomsten borde
gå åt till att hyra en modern bostad.
Med de förslag, som vi har lagt fram
i riksdagen, kan denna målsättning inte
på något sätt äventyras.

Vad vi däremot inte kan vara med
om är att — så länge det skall ske med
hjälp av skattebetalarnas pengar —
som chefen för bostadsstyrelsen brukar
säga »undan för undan flytta fram de
bostadspolitiska positionerna», så att
er. allt mindre del av inkomsten skall
behöva avsättas till hyran.

Inom högerpartiet betraktar vi egna
hemmen som den ideala bostadsformen,
särskilt för barnfamiljer, och de
är av naturliga skäl den enda möjliga
på den rena landsbygden. Vi kan därför
inte acceptera Kungl. Maj:ts linje
att nu än en gång begränsa egnahemsbyggandet
både så att man inskränker
rätten att över huvud taget sätta i gång
och så att man tvingar den, som verkligen
lyckas få tillstånd, att välja en
byggnadstid, som kanske inte alls är
lämplig just för honom. Produktionen
av egnahem bör enligt vår mening lämnas
helt fri. I det sammanhanget vill
jag peka på alt vi föreslagit skattefri -

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Främjande av bostadsförsörjningen in. m.

het för sparande som skall användas
för bostadsändamål.

I propositionen nr 194 har Kungl.
Maj:t begärt fullmakt att subventionera
bort den kostnadsstegring, som kan
komma att inträffa genom den nu höjda
räntan. Hur långt den fullmakten skall
utnyttjas har vi naturligtvis inte fått
veta. Detta vet kanske inte ens Kungl.
Maj:t i närvarande stund. En sådan
anordning som denna måste vi anse i
hög grad olämplig. Det måste vara riksdagens
sak att besluta om så vittgående
och kostnadskrävande frågor.

Men även frånsett formen anser vi
det principiellt felaktigt att bryta ut
någon del av det ekonomiska livet och
säga att just den skall skyddas mot
verkningarna av den förda penningpolitiken.
Vad finns det för anledning
att här ingripa till skydd för en grupp,
om man inte är beredd att skydda andra
grupper — jordbrukarna, hantverkarna
eller småindustriföretagarna eller
de som fått studielån? Kan man begära
av t. ex. jordbrukarna, att de skall
vara särskilt entusiastiska för att utöver
sina egna höjda räntor ikläda sig
utgifter för att klara räntestegringen
för andra människor, som kanske har
det bättre ekonomiskt ställt än de själva?
Och det kan väl ändå inte vara
rimligt att staten för 3 procent skall
låna ut pengar, som den själv har måst
låna in för 4''/2 procent, och dessutom
vara så hygglig, att den själv står för
lånekostnaderna och alla riskerna. En
sådan affär ligger långt bortom förnuftets
gränser. Om regeringen nu äntligen
inlåtit sig på en generellt verkande
metod, så bör den inte förstöra denna
genom att inte låta den verka generellt.

Herr talman! Det sägs ibland att den
linje, som högern företräder i bostadsfrågan,
är osocial och bara är ett medel
att befria de stora inkomsttagarna
från skatter på bekostnad av de betungade
grupperna i samhället. Detta
är ett föråldrat tänkesätt. Bortåt 60
procent av den statliga inkomstskatten

betalas av personer, som har en lägre
beskattningsbar inkomst än 10 000 kronor.
Vad som i verkligheten sker genom
dessa subventioner är, att man i
enorm omfattning -— för de generella
subventionerna upptas, mina damer
och herrar, på nästa års budget icke
mindre än 375 miljoner kronor, d. v. s.
l/« av allt vad den statliga inkomstskatten
för fysiska personer ger — tvingar
människor, även sådana som själva befinner
sig i blygsamma ekonomiska
villkor, att hjälpa till med försörjningen
av en speciell grupp människor,
nämligen dem som bor i de nya husen.
Detta gör man, märk väl, utan att på
något sätt ha sökt utröna, huruvida dessa
människor är i behov av hjälp eller
inte. Man bara presumerar att alla som
flyttar in i de nya husen är nödlidande.
Men detta är inte fallet. I själva verket
torde de i betydande utsträckning höra
till ett betalningskraftigt klientel.

Herr talman! Jag skall inte gä in på
de olika detaljerna i vår reservation
utan vill endast helt allmänt yrka bifall
till samtliga de reservationer, där
herr Bergli står bland reservanterna.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag har med kammarens
tillstånd för avsikt att besvara en
interpellation av herr Hagberg i Stockholm,
som i anledning av de åtgärder
som av regeringen vidtagits i inflationsbekämpande
syfte till mig riktat följande
fråga:

Ämnar regeringen tillåta, att de genomförda
åtgärderna höjer hyror och
levnadskostnader samt framkallar ny
arbetslöshet, eller förbereder regeringen
några åtgärder däremot och i så fall
vilka åtgärder?

Hela raden av inflationsbekämpande
åtgärder, bland vilka räntehöjningen

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

endast utgör ett led, har tillkommit för
att förhindra de inflationistiska tendenserna
i samhällsekonomien att slå igenom
och därmed leda till uppenbara
svårigheter för samhällets medborgare.
Det skall icke förnekas, att vissa av de
inflationsbekämpande åtgärderna i sig
själva har en prisstegrande effekt och
skulle kunna leda till en icke önskvärd
pris- och hyresstegring, om de okontrollerat
finge utveckla sig. Regeringen
har därför företagit motåtgärder.

Beträffande hyrorna vill jag hänvisa
till Kungl. Maj:ts proposition nr 194,
angående eftergifter beträffande ränta
och amortering å vissa bostadsbyggnadslån.
Vad gäller levnadskostnaderna
är den enda garantien mot en stegring
av dessa, att samhällets totala efterfrågan
hålles inom ramen av samhällets
reala resurser. Detta är precis
vad regeringens politik syftar till. Vad
slutligen angår frågan om de genomförda
åtgärderna kan leda till uppkomsten
av arbetslöshet, vill jag endast
säga att ledstjärnan för regeringens politik
är och förblir full sysselsättning.
Denna skall med alla medel upprätthållas.
Förutom inriktningen av den
allmänna ekonomiska politiken som är
gynnsam för upprätthållandet av full
sysselsättning, kan nämnas att det under
de senare åren skett en upprustning
av den statliga arbetsmarknadsorganisationen,
som gjort denna väl
skickad att bekämpa arbetslöshet, där
sådan av olika anledningar hotar uppstå
inom vissa orter eller vissa branscher.
Jämsides med åtgärderna att
dämpa översysselsättningen tillses ständigt
att beredskapen mot arbetslöshet
på alla fronter hålles intakt.

Herr HAGBERG i Stockholm (k) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till herr statsministern för
svaret på min interpellation.

Av svaret på min interpellation fram -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

går först att regeringen vill betrakta
räntehöjningen som en del av s. k. inflationsbekämpande
åtgärder. Att detta
är en omvärdering av räntans roll är
lätt att bevisa genom jämförelser med
tidigare uttalanden. Men omvärderingen
är inte hel. Medgivandet att räntehöjningen,
inplacerad i inflationsbekämpandet,
har en prisstegrande effekt
måste med den lätthet, varmed regeringen
hittills blandat ihop prisstegringar
och inflation, enligt regeringens
egen vokabulär översättas till att den
antiinflationistiska räntehöjningen har
en inflationsdrivande effekt. Man skall
alltså för att låna en populär bild fördriva
djävulen med Belsebub.

Statsministern kommer emellertid
med en tankspridd reservation när han
säger, att den prisuppdrivande effekten
blir beroende av om man låter en icke
önskvärd pris- och hyresstegring okontrollerat
utveckla sig. Detta kan väl bara
uppfattas så, att regeringens åtgärder
inte behöver leda till andra prisstegringar
än dem regeringen tycker är
lämpliga för att inte säga önskvärda.

Lägger jag sedan till detta statsministerns
förklaringar om hyrorna, skulle
dessa innebära att hyresstegringar är
lämpliga för omkring 80 procent av
hyresgäster och egnahemsägare. För
konsumenterna innebär det, att väntade
fyra procents prisstegringar är lämpliga
och önskvärda. För bönderna innebär
det, att en räntehöjning med 100
miljoner kronor bör betraktas som det
lämpliga för att inte säga önskvärda.
Statsministerns uttalande på punkten
kan bara tolkas så, att det är med regeringens
goda minne som sådana standardsänkande
förhållanden åstadkommes,
för att inte säga organiseras.

Kvar står att räntehöjningen inte fått
någon ny förklaring och ännu mindre
getts ett för vanliga människor godtagbart
försvar. Den innebär, när den slår
igenom, att statens skattebetalare skall
betala ytterligare 100 miljoner kronor
i skatter per år. Ungefär liknande blir

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

resultatet för kommunerna. Liknande
blir det även enligt en uppgift i Lantbruksförbundets
tidskrift för bönderna.
Ännu värre blir det naturligtvis för hyresgästerna.
Vad konsumenterna beträffar
bör en 30-procentig räntehöjning,
därest inte motåtgärder vidtas, öka omkostnaderna
med nästan samma belopp.
Det innebär att företagens omkostnader
ökar betydligt mer än vad en genomsnittlig
låt mig säga 30-procentig löneökning
skulle göra. Det innebär att
man, därest räntehöjningen fortbestår
och tillätes framträda i priserna, måste
räkna med prisstegringar som kan ligga
närmare 20 än 10 procent.

Det betyder fördelar för ett litet antal
människor, det medger jag. På banker
och andra kreditinstitutioner bör
glädjen däröver vara särskilt stor. Att
det samtidigt medför försakelser i de
många vanliga svenska hemmen är bara
sakens andra sida.

Jag har ännu inte tappat hoppet om
att regeringen, när den så småningom
kommer underfund med vad den ställt
till, skall pressa tillbaka räntan och
tvingas vidta åtminstone en del åtgärder
för att motverka de mest ödesdigra
konsekvenserna. Herr Hedlund har ju
talat om, att ränteökningen bara får bli
tillfällig, men varken statsministern eller
finansministern har gjort motsvarande
uttalanden. Detta har redan lett
till vissa anmärkningsvärda resultat.
Jag vill bara nämna ett exempel.

Gävle stad har sedan räntehöjningen
genomförts äntligen lyckats lösa sina
kreditsvårigheter för den närmaste
framtiden. Staden har genom kreditbankens
förmedling fått låna fem miljoner
kronor. Villkoren därför är emellertid
4,6 procent ränta och att lånet
skall amorteras på 30 år. Denna höga
ränta, som väl ligger 1,3 procentdelar
högre än för ett år sedan, har alltså fastlåsts
för 30 år framåt, alldeles oberoende
av den allmänna räntepolitikens utformning.
Detta innebär att staden får
i överränta betala 975 000 kronor. Innan

lånet är färdigbetalt får staden respektive
dess skattebetalare för dessa fem
miljoner kronor betala 8 450 000 kronor.

Är detta ett särfall? Det finns många
bevis på att det avspeglar en generell
tendens. Det visar sig att kreditinstituten
arbetar för fullt med att uppsäga
gamla lån och erbjuder sedan nya på de
nya räntevillkoren och försämrade villkor
i övrigt.

Man bör alltså av statsministerns interpellationssvar
dra den slutsatsen, att
regeringen med öppna ögon styr oss in
i en period av höjda hyror och ökade
levnadskostnader. Vad löntagarna tillkämpat
sig detta år skall alltså återtas
på det klassiska sättet att höja priserna.
Hänsyn tas därvid inte alls till den
ringa grad i vilken denna lönestegring
kan påverka omkostnaderna. När handelns
och livsmedelsindustriens 13-procentiga
löneökning påverkar omkostnaderna
med 1,5 procent är det inte löneökningens
fel, att de vanliga konsumtionsvarorna
skall öka med minst —
som regeringen beräknar — fyra procent.
När denna proportion är representativ
för hela industrien och för den
mest kapitaliserade industrien är ändå
lägre, är fyraprocentiga konsekvensprisstegringar
en orimlig konsekvens.
Men därtill kommer ju som LO-ledaren
framhöll i remissdebatten, att företagsvinsterna
är så stora, att löneökningarna
kan bäras utan prisökningar, om
bara viljan därtill funnes —- hos statsmakterna.

Att viljan inte finns hos företagarna
är självklart. Oberoende av om arbetarna
och tjänstemännen skulle arbeta med
kulilöner kommer dessa att ta ut varje
prisstegring som är möjlig.

Det finns emellertid ett mycket förpliktande
uttalande i statsministerns
svar: Full sysselsättning skall med alla
medel upprätthållas. Jag tar fasta därpå.
Men upphäves inte värdet därav av
den samtidigt lämnade förklaringen, att
regeringen skall dämpa den s. k. över -

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

sysselsättningen? Är det inte en paradox
att minska en överfull sysselsättning
och samtidigt med alla medel hålla full
sysselsättning? Eller menar regeringen
med full sysselsättning 37 000 registrerade
arbetslösa, som vi hade i februari,
eller omkring 15 000, som vi kan räkna
med för närvarande? En arbetslöshet,
som varierar mellan 1,5 och 6,5 procent,
kan åtminstone inte vi kalla för
överfull sysselsättning.

Hela denna politik med räntestegring
och produktionshämmande åtgärder
vilar på en dålig konstruktion. Regeringen
har klarlagt vari denna konstruktion
består. När produktionen i år
ökar med två miljarder kronor eller
mer kan konsumenterna endast få förbruka
en halv miljard därav, eljest kommer
den ekonomiska samhällsbalansen
i gungning. Ja, jag har i alla fall den
obehagliga känslan, att för att kunna
upptäcka gungningsfenomen i ett sådant
läge måste man själv, ekonomiskt
sett, vara litet i gungan.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är inte mycket mening
i att ta upp en ekonomisk diskussion
om dessa ting, som vi på
sistone har haft möjlighet att diskutera
vid så många tillfällen, men jag vill inte
att herr Hagbergs i Stockholm anförande
skall stå helt oemotsagt i kammarens
protokoll.

Herr Hagberg åberopar vår nuvarande
arbetsmarknadssituation och frågar
vad det är för överfull sysselsättning,
som för närvarande oroar regeringen.
Det kan inte vara herr Hagberg obekant
att vi för närvarande efterfrågar
42 000 man, under det att den arbetslöshet
som är registrerad rör sig omkring
15 000 man. Om herr Hagberg
gör en undersökning vid flera av våra
stora industrier skall han finna att det
vore möjligt alt högst väsentligt stegra
produktionssiffrorna om man hade en
större tillgång på arbetskraft.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Det är klart att varje åtgärd, som
man vidtar för att dämpa en överkonjunktur,
måste te sig som en restriktivitet.
Det gör alla våra tidigare åtgärder
också. Byggnadsreglering, bilaccis,
kreditrestriktivitet över huvud taget,
sparsamhet med det allmännas medel,
allt som innebär en stramare hushållning
måste föra med sig ting som kan
te sig besvärande och besvärliga. Jag
vill inte alls bestrida att räntevapnet
är en sak som man inte tillgriper i
onödan. Jag har inte ett ord att ta tillbaka
på den kritik av räntevapnet som
jag tidigare har lämnat och där jag har
påtalat vilka besvärligheter som användandet
därav kan föra med sig.

Men, herr Hagberg, om man hotas
av en prisstegring, som skulle ta bort
effekten av de lönestegringar som löntagarna
lyckats kämpa till sig, om man
är ansvarig för dessa människors levnadsstandard
och vill slå vakt om den,
är man då inte skyldig att mot detta
prisstegringshot vidta åtgärder, som leder
till avsett resultat?

Jag vill fråga vilken olycka som skulle
vara störst, en inflation med prisstegringar
eller de kontrollerade prisstegringar
på vissa bestämda områden, som
kan bli en följd av de vidtagna åtgärderna.
Det är inte sant att de vidtagna
åtgärderna är till gagn för ett fåtal i
landet. De är avsedda att förhindra en
inflatorisk utveckling. En sådan skulle
vara till skada för de många i landet,
och det är i deras intresse den nu
förda politiken fullföljes, precis som
fallet liar varit under hela efterkrigstiden,
med växlande metoder allt efter
växlande ekonomiska lägen.

Herr HAGBERG i Stockholm (k) kort
genmäle:

Herr talman! Om jag förebrår regeringen
för konkreta åtgärder, som verkar,
för att använda den för regeringen
så kära termen, i inflationistisk riktning,
tycker jag att det är meningslöst
att statsministern till mig ställer frågan,

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

om inte regeringen har skyldighet att
ingripa mot inflationsfarorna. Själva
huvudtanken i min framstöt har ju varit
att försöka få regeringen att ingripa
mot faran för prisstegringar.

Men jag måste tyvärr säga att de åtgärder
som regeringen har redovisat —
inte bara nu, utan också i andra sammanhang
-—- inte kan motverka prisstegringar.
De har, såsom statsministern
har erkänt i sitt interpellationssvar,
under vissa villkor en klart prisstegrande
effekt. Och den reservation,
som man gör när det gäller denna prisstegringseffekt,
står ju inte i korrespondens
med de faktiska åtgärderna,
utan kvar står fortfarande som den
huvudsakliga invändningen från vår
sida — inte minst mot räntestegringen
—• att regeringens politik höjer prisnivån,
gör det dyrare för människorna
att leva och på sitt sätt också befordrar
inflationstendenserna. Det är däri invändningen
består.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag tror att vi skall
diskutera de här tingen när vi ser
verkningarna av den politik som är
förd. Jag upprepar än en gång min
fråga till herr Hagberg, om det skulle
varit bättre att vi hade vägrat att handla
och i stället tagit en inflation, med
de våldsamma vinster för företagen
som en sådan skulle ha fört med sig.
Det kanske går an att undersöka vad
den nu förda politiken innebär för
vinstutvecklingen och för möjligheterna
att skydda de lönehöjningar som
löntagarna har tillkämpat sig.

Herr HAGBERG i Stockholm (k) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tycker att jag redan
har svarat på den frågan, men jag
vill ännu en gång säga att felet inte är
att man vidtagit åtgärder mot den fara
för prisstegringar som uppstått, utan

felet är att man handlat på sådant sätt
att man befordrar prisstegringar. Det
gäller enligt min mening framför allt
beslutet om räntan. Regeringen har ju
också erkänt vilka prisstegrande effekter
räntan dock får, och i den diskussion
som nu följer får vi säkert veta,
att en av dessa effekter blir att hyresnivån
stegras, i första hand för de äldre
fastigheterna. Naturligtvis kommer detta
på längre sikt att påverka hyrorna i
de nyare husen, även om den åtgärd
som regeringen föreslagit på detta område
för tillfället kommer att hindra en
fördyring för låt oss säga 20 procent
av hyresgästerna. För den stora massan
leder räntehöjningen dock till prisstegringar.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! För att i någon mån anknyta
till den debatt som förts mellan
herr Hagberg i Stockholm och hans
excellens statsministern kan det vara
lämpligt att börja med att säga några
ord om vårt ställningstagande till det
nya läge som inträtt i och med räntehöjningen.
Den proposition på fyra sidor,
som av regeringen lagts fram med
anledning av räntehöjningen, innebär
ju en anhållan om en fullmakt för regeringen
att vidtaga åtgärder för att
åtminstone i viss utsträckning få bort
den hyresstegring som skulle bli följden
av räntehöjningen. Det är klart att
det inte är särskilt tilltalande för riksdagen
att ge sådana fullmakter in
blanco utan att erhålla någon klar redogörelse
för hur fullmakterna skall användas.
Tredje avdelningens ordförande,
herr Gustaf Karlsson i Munkedal,
sade i dag i debatten i första kammaren
att en sådan åtgärd ur riksdagens
synpunkt är betänklig. Jag har för min
del inte något som helst behov av att
använda ett starkare uttryck än detta.
Självklart är att det ur riksdagens synpunkt
är betänkligt att ge sådana fullmakter.
Å andra sidan har det synts
oss att rätt starka skäl talar för att riks -

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

dagen nu bör skjuta på ett mera definitivt
ställningstagande i denna fråga.
Läget är strängt taget alltför oklart för
att vi skall kunna ta några definitiva
ståndpunkter. Vi vet inte hur stor hyreshöjningen
blir i det gamla fastighetsbeståndet,
och det är ändå en sak som
måste inverka på bedömningen. Vi vet
heller inte hur stor hyreshöjningen blir
i de statsbelånade fastigheterna med
anledning av driftkostnadsstegringen.
Att alltså nu rusa i väg och göra betydande
ändringar i subventionsvillkoren
är enligt vår mening att handla i
blindo.

Högern har gjort ett försök i den
vägen genom att i en motion ange hur
man tänker sig förändringarna med anledning
av räntehöjningen. Om jag har
förstått motionen rätt skulle ett bifall
till högerförslaget innebära att för de
statsbelånade hus som byggdes under
åren 1941—1945 skulle räntan för primär-
och sekundärlån höjas med ungefär
1,1 å 1,2 procent, för hus som byggdes
under tiden från och med år 1946
och till och med juni månad 1955 skulle
räntan höjas med endast 0,6 å 0,7
procent, och för hus som hädanefter
byggs och som alltså färdigställs efter
den 1 juli 1955 skulle inte bara, som i
de tidigare fallen, primär- och sekundärlåneräntan
utan även tertiärlåneräntan
höjas med en hel procent. Jag tycker
nog det förefaller som om vi härigenom
skulle få nya hyresklyftor, och
jag tror att denna högermotion är ett
rött bra exempel på hur svårt det är
att yxa till sådana där förslag innan
man har det material som skall ligga
till grund för ett ställningstagande.

Nu har det från olika håll sagts att
räntan måste slå igenom även i hyrespriserna
och jämväl beträffande de
statsbelånade lägenheterna för att räntehöjningen
skall få den verkan man
avsett med densamma. Man skulle då
kunna ställa frågan: Hur skulle räntehöjningen
ha slagit igenom om vi hade
haft en fri hyresmarknad — alltså utan

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

hyresreglering — med hyrespriser som
rätt väl svarat emot driftkostnader och
kapitalkostnader? Såvitt jag förstår
skulle det då inte ha hänt något omedelbart.
En hel del av fastighetsägarna
har ju bundna lån, och de vidtar väl
inte några åtgärder i en sådan situation.
Andra har icke bundna lån, men
de väntar i alla fall för att se om det
endast är en kortvarig ränterörelse
uppåt eller om det är en ränteförändring
på längre sikt. Vidare medför ju
de rätt långvariga hyreskontrakten att
hyrespriserna över huvud taget är så
pass trögrörliga att mera kortvariga
räntevariationer knappast visar sig i hyrespriserna
om man har en fri hyresmarknad.
Det är först när det blir en
långvarig förändring av räntan uppåt
eller nedåt som hyrespriserna anpassar
sig till det nya ränteläget, och då
sker det inte på en gång utan genom
en anpassning så småningom.

Nu kommer hyrorna i det gamla fastighetsbeståndet
förmodligen att genom
hyresrådets och regeringens beslut med
anledning av räntestegringen höjas från
och med ett visst datum. Jag tror nog
att man kan säga, att även om man
subventionerar bort räntestegringen i
de statsbelånade husen kommer, tack
vare hyresregleringen, räntan i alla fall
att slå igenom i hyrorna lika snabbt
som den skulle ha gjort om vi haft en
fri hyresmarknad.

I detta sammanhang skulle jag emellertid
vilja påtala en sak, som vi aktualiserat
för första gången i år men
som jag anser vara av rätt stor betydelse.
Det gäller frågan om hur räntesubventionen
över huvud taget verkar
på strävandena att förbilliga byggnadsverksamheten.
Räntegarantien på primär-
och sekundärlån är ju egentligen
ingenting annat än ett årligt löpande
bidrag för att subventionera bort en
del av de höga byggnadskostnaderna.
Man kan alltså säga, att eu rätt väsentlig
del av bostadsstödet redan utbetalas
på det sätt som folkpartiet föreslagit

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

och som brukar framställas som synnerligen
ansvarslöst.

Det är nog rätt svårt att förklara varför
det är naturligt att genom ett löpande
bidrag klara av räntenedsättningen
vid primär- och sekundärlånen
men i högsta grad onaturligt att klara
av den på det sättet när det gäller tertiärlånen.

Man kan alltså slå fast, att en väsentlig
del av hyressubventionerna nu
sker i form av årligt löpande bidrag.
Men det är ett fel med detta löpande
bidrag, nämligen att det utgår med
högre belopp vid högre byggnadskostnader.
Man kan säga, att tack vare
räntesubventionen betalar staten en del
av överkostnaden vid ett dyrt bygge.
När det gäller för en byggare av
hyreshus att avgöra exempelvis standardfrågan,
kan detta avgörande förryckas
därför att han inte får hela
straffet i form av en hög hyra tack vare
den nedsatta räntan. Det är på samma
sätt när det gäller att bygga ett egnahem.
Om han tar alltför stor hänsyn
till kravet på högre utrymmesstandard,
får han inte heller hela straffet i form
av hög hyra, därför att staten betalar
en del av denna överkostnad just på
grund av räntesubventionen.

Det föreligger alltså risk för att bostadsnöd
i form av en nedsatt ränta, på
grund av att det utgår med högre belopp
vid högre godkända byggnadskostnader,
verkar avtrubbande på människornas
lust att bygga billigare och
att detta sålunda är en form av bostadsstöd,
som man har anledning ställa
under debatt. Yi tror, att om man ändrade
på detta och gåve ett löpande årligt
bidrag, som inte varierade med
byggnadskostnaden utan utginge med
ett fast årligt belopp per kvadratmeter
när det gäller hyreshus och per fastighet
när det gäller enfamiljshus, skulle
man komma ifrån denna olägenhet.

Nu har emellertid den här räntesubventionen,
särskilt när det gäller egnahem,
ytterligare en nackdel, som jag

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vill påpeka i detta sammanhang, nämligen
att egnaliemsägaren inte stimuleras
att göra extra amorteringar på
sitt egnahem. Det är ju ganska klart
att man inte är intresserad av att göra
mera amorteringar än man är tvungen
till enligt lånevillkoren, om man får
högre ränta när man har pengarna tillgängliga
i bank än om man binder dem
genom en amortering på egnahemmet.
Till detta har ju i dessa sista dagar
kommit, att om man har pengarna tillgängliga
på bank kan man få schablonavdrag
vid taxering, vilket man däremot
inte kan få om man binder dem
vid egnahemmet.

Nu kan det synas som om det ur
samhällsekonomisk synpunkt inte spelar
någon egentlig roll om folk sparar
i inrättningar som banker o. d. eller om
man sparar genom amorteringar på
egnahem. Men det är kanske ändå inte
riktigt likgiltigt. Sparmedlen i bank
är mera lättillgängliga, och frestelsen
att använda dem kan bli övermäktig.
Att gå omkring och exempelvis önska
sig en sommarstuga och en bil och ha
pengar tillgängliga i bank men inte ta
ut dem, det fordrar en karaktärsstyrka
som vi kanske inte besitter i vanliga
fall. Det borde således vara av intresse
för statsmakterna att stimulera sparandet
i form av amorteringar i egnahem
framför sparande i kreditinrättningar.
Men regeringen och finansministern
har gjort precis motsatsen.

Vi anser sålunda, att räntesubventionen
är en form, som av olika anledningar
bör omprövas, och att man i den
utsträckning man måste fortsätta med
de generella subventionerna skall söka
sig fram till andra former, som inte
har dessa olägenheter. Vilken uppfattning
man än kan ha beträffande generella
hyressubventioner bör man kunna
enas om att de skall ordnas på ett
sådant sätt att de inte verkar avtrubbande
på folks intresse att bygga billigare
och amortera på sina egnahem.

Beträffande bostadsbyggandets om -

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

fattning har vi i en reservation föreslagit,
att medelsramarna skall höjas
med 50 miljoner i förhållande till
Kungl. Maj :ts förslag. Vi har därvid i
första hand räknat med att det skall
kunna byggas flera egnahemslägenheter
än vad regeringen angivit i statsverkspropositionen.
Det är enligt vår
mening rätt tveksamt om det verkligen
medför någon betydande besparing av
arbetskraft om man inskränker egnahemsbyggandet,
åtminstone när det
gäller egnahemsbyggandet på landsbygden.
De som på landsbygden sysslar
med att bygga egnahem är som vi vet
ofta småbrukare och äldre arbetare,
som det över huvud taget inte går att
flytta för att utnyttja i byggnadsarbete
på annat håll. Begränsar man egnahemsbyggandet
på dessa platser, blir
måhända enda resultatet att den sortens
arbetskraft blir sämre utnyttjad
än den annars skulle ha blivit.

På samma sätt måste man sätta ett
frågetecken när det gäller att på landsbygden
jämnt fördela byggandet av
egnahem över hela året. Det bästa
torde nog vara att låta människorna på
landsbygden bygga sina egnahem på
tider som passar dem själva. Att försöka
reglera den saken genom föreskrifter
av centrala myndigheter torde
endast ställa till oreda.

Bostadsstyrelsen har också ansett, att
den borde få möjlighet att snabbare
släppa fram s. k. experimentbygge, och
även detta är ett skäl för att i någon
mån öka egnahemsbyggandet. Härtill
kommer att de knappa medelsramarna
har tvingat bostadsstyrelsen att tillgripa
systemet med s. k. infrysning, vilket
lett till att en viss eftersläpning uppstått
i låneverksamheten.

Det finns således enligt vår mening
starka skäl att böja medelsramarna med
de 50 miljoner kronor som vi föreslagit,
och ingen kan göra gällande, att
detta skulle innebära någon äventyrlig
böjning av investeringsverksamheten.

Högern vill också öka byggandet av
7—Andra kammarens protokoll 1055.

egnahem men har icke ansett det nödvändigt
att öka ramarna. I högerns partimotion
påstås, att det är bevisat, att
byggnadskostnaderna kan sänkas med
20 procent, framför allt i egnahem, och
att man fördenskull inte behöver öka
medelsramarna för att kunna bygga
mer än regeringen tänkt sig.

Det experimenterande som har ägt
rum på detta område inger onekligen
vissa förhoppningar om att byggandet
av egnahem skall kunna förbilligas.
Även om publiciteten kring en del av
experimenthusen kanske har varit en
smula överdriven, utgör dock dessa
experiment ett alldeles nödvändigt led
i strävandena att åstadkomma ett billigare
egnahemsbyggande. Man måste
emellertid säga, att det är alldeles för
tidigt att dra några bestämda slutsatser
av de försök med nya byggnadsmetoder
som gjorts vid experimenten.

Även om de nya metoderna vid noggranna
undersökningar skulle visa sig
ändamålsenliga — vilket vi för närvarande
inte vet — så tar det i alla fall
en avsevärd tid innan de slår igenom.
Människor som bygger ett eget hem vill
inte gärna satsa på oprövade nyheter,
och det är ett slags konservatism som
jag anser rätt förklarlig.

Det är således ganska verklighetsfrämmande
att resonera som om en
sänkning av byggnadskostnaderna med
20 procent redan vore ett faktum, och
jag tycker nog för min del, att herr
Cassel verkade en aning för liurtfrisk
när han berörde denna sak. Man fick
nästan den uppfattningen, att om bara
riksdagen bifaller reservationen 3 a av
herr Bergh m. fl., kommer byggnadskostnaderna
i enfamiljshus att sjunka
med 20 procent.

Det är enligt vår mening önskvärt att
de generella subventionerna avvecklas.
Socialministern bar, när lian föreslagit
en avveckling i år, anfört ett nytt argument
för detta, nämligen reallöncstcgringen.
Vi anser för vår del att det är
befogat att använda detta argument,
,''r 2/

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

och vi anser att en förbättrad relation
mellan hyror och inkomster mycket väl
kan leda till en snabbare avveckling
av de generella subventionerna.

Vi har därför biträtt departementschefens
förslag, att tilläggslånen skall
sänkas med ett belopp som motsvarar
1 krona per kvadratmeter samt att den
räntefria, stående delen av egnahemslånen
skall sänkas från 8 000 till 6 000
kronor. Däremot tror jag inte det är
möjligt att följa högerförslaget utan att
riskera betydande störningar på byggnadsmarknaden.
Att på en gång sänka
det statliga och kommunala tilläggsJånet
med belopp mellan kr. 2:20 och
4: 00 per kvadratmeter och höja räntan
med 1 procent får nog anses äventyrligt
ur byggnadsmarknadens synpunkt.

Socialministern har i år föreslagit,
att övergången till lägre subventioner
skall ske den 1 april i stället för den 1
januari. Detta är enligt vår mening riktigt
av två skäl: för det första drabbar
inte sänkningen byggnadsföretag som
redan fått preliminärt beslut med bättre
villkor, och för det andra blir rusningen
för att färdigställa lägenheterna före
denna tidpunkt förlagd till en ur byggnadsmarknadens
synpunkt mera ofarlig
tid. Byggnadsmarknaden är ju som bekant
lugn under februari och mars.

Högern har följt socialministern på
denna punkt men den vill ju också sänka
räntesubventionerna mycket kraftigt.
Tidpunkten för detta bär högern hittat
på alldeles själv: i motionen föreslås
att det skall ske den 1 oktober. När man
vet hur ansträngd byggnadsmarknaden
är den 1 oktober, måste man säga, att
högern har lyckats finna den sämsta
tidpunkt som över huvud taget kan tänkas
på hela året för en sådan övergång.
I reservationen har man ändrat
detta och föreslagit den 1 juli i stället.
Det är möjligt att den tidpunkten är något
bättre, men jag misstänker att det
skulle bli rätt trassligt på byggnadsmarknaden
den närmaste månaden om
högerförslaget skulle gå igenom.

Som jag nyss sade har vi biträtt förslaget
om att bidraget till enfamiljshus
skall sänkas från 8 000 till 6 000 kronor,
men vi vill gå litet längre och föreslår
att bidraget skall begränsas till 4 000
kronor för högre inkomsttagare. Man
kanske kommer att säga, att detta i det
generella bostadsstödet för in ett moment
av behovsprövning som inte hör
hemma där. Nu är emellertid kapitalsubventionen
till egnahem även efter en
sådan sänkning betydligt större än den
subvention som utgår till lägenheter i
hyreshus.

Vi anser det inte alls självklart, att
man skall ge dessa större subventioner
även till människor med höga inkomster.
Det förefaller rimligt att den del
av bidragen till egna hem, som alldeles
klart överstiger de generella subventioner
som ges till hyreshus, inkomstprövas.
Detta resonemang innebär, att om
vi fortsätter med stöd till egna hem,
sedan stödet till hyreshusen avvecklats,
skall hela stödet inkomstprövas, och jag
finner inget orimligt i detta resonemang.

Vi har vid årets riksdag både från
högern och folkpartiet samt från bondeförbundshåll
motioner om viss inkomstprövning
av stödet till egna hem,
och det får väl anses tyda på att det i
riksdagen finns en ganska vidsträckt
opinion som anser detta rimligt.

Finansministern har i år för första
gången behandlat frågan om avskrivning
av anslaget till de räntefria stående
delarna av egnahemslån. Han föreslår
därvid en utjämning under en
längre tid av avskrivningsbehovet, ett
förslag som innebär att finansministern
även i teorien övergivit principen att
medel, som anslås till icke räntebärande
lån, skall omedelbart avskrivas. Förslaget
får närmast ses som en eftergift
åt folkpartiets utjämningslinje.

Från vårt håll har påpekats redan i
fjol, att vissa skäl talar för en avskrivning
omedelbart av de medel som går
till stöd åt egna hem. Vi ansåg dock att

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

frågan inte krävde något ställningstagande
vid fjolårets riksdag, emedan
tidigare avskrivningar av tertiärlånefonden
kunde anses tillräckliga. Mot en
hundraprocentig avskrivning av bidragen
till egna hem kunde visserligen riktas
samma invändning som mot systemet
med tilläggslån, som omedelbart
avskrives, nämligen att det innebär att
hyresnedsättningen betalas för 25 år
framåt i tiden det året huset byggs. Vi
har emellertid stannat vid att föreslå,
att den del av anslaget till lånefonden
för bostadsbyggande, som går till räntefria
stående delar av egnahemslån,
skulle avskrivas helt under kommande
budgetår. Vi har därvid också tagit hänsyn
till vårt förslag, att detta stöd inte
skall återkrävas annat än vid överlåtelse.

Finansministern har själv i år föreslagit
att de 100 miljoner kronor som
går till stöd åt egna hem, skall avskrivas
först med de 25 procent, varmed
hela lånefonden avskrives, men dessutom
med ytterligare 1miljoner kronor.
Tillsammans blir alltså detta en
avskrivning med 421/, procent. Det är
tydligen rätt svårt att reda ut, varför
stödet till egna hem just skall avskrivas
med 42‘/2 procent. För finansministerns
vidkommande finns visserligen en förklaring.
Han behöver de 171/» miljonerna
för att utjämna avskrivningssumman
och få fram ett jämnt belopp, alltså
350 miljoner kronor. Men högern har
ett helt annat avskrivningsbelopp och
behöver alltså inte några IT1/? miljoner
för utjämning, och ändå har högern
stannat vid en avskrivning av samma
storlek. Jag måste säga att det finns väl
ingen annan förklaring till detta än att
finansministern i år söker avskriva på
det sättet. När det gäller avskrivning, är
högerns följsamhet till finansministern
närmast rörande. Det är detsamma om
finansministern följer sina egna avskrivningsprinciper
eller inte, så kan han
vara alldeles lugn för att ha högern i
sällskap.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Ett gammalt tvisteämne i bostadsdebatten
är ju konkurrensvillkoren, och
jag vill säga några ord om dem innan
jag slutar.

Vi har från vårt håll alltid hävdat, att
de olika företagsformerna bör få konkurrera
på villkor, som är ungefär likvärdiga.
Nu har emellertid räntehöjningen
förstorat de ekonomiska olikheterna
i villkoren, som följer med de
olika lånegränserna. När räntan är hög
är det självklart fördelaktigt för ett bostadsföretag
att få låna 100 procent av
anläggningskostnaden till 3 procents
ränta jämfört med ett annat företag,
som endast får låna 85 procent till denna
ränta och sedan får skaffa resten av
pengarna mycket dyrare. I nuvarande
läge kan nog den mersubvention, som
de kommunala företagen erhåller i jämförelse
med enskilda, under de första
åren, innan amorteringarna hinner verka,
beräknas motsvara en hyresnedsättning
mellan kr 1: 50 och 2:— per kvadratmeter.

Jag har i en motion föreslagit, att
räntesubventionen, så länge den kommer
att användas, inte måtte utgå för
lån, som ligger ovanför den lånegräns
som gäller för enskilda företag. Det betyder
att man skulle sätta gränsen för
denna subvention vid gränsen för de
enskilda företagens lån och att de medel,
som lånas ut där ovanför, skulle åsättas
en riktig ränta. Det skulle alltså innebära
att de ekonomiska olikheter, som
följer med de olika lånegränserna, försvunne.

Tyvärr har statsutskottet inte ansett
sig böra ta någon notis alls om detta
förslag eller över huvud taget dröja
vid de orättvisor, som ligger i de olika
lånevillkoren och som det borde vara
angeläget att få ur världen. Det torde
också vara i allas intresse, inte minst
den bostadssökande allmänhetens, att
de olika företagsformerna får tävla på
samma villkor och att man kan jämföra
de icke alls ofelbara allmännyttiga före -

100 Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tagen med på lika villkor konkurrerande
enskild företagsamhet.

Det finns ju fogat till detta utlåtande
ett mycket stort antal reservationer. Jag
tror att det rör sig om inte mindre än
ett 40-tal. Jag skulle vilja säga att antalet
reservationer nog ger en något
överdriven bild av motsättningarna i
bostadsfrågan. En hel rad av dem rör
följdförslag med anledning av andra reservationer.
Jag skall inte beröra dem
närmare. Jag vill bara påpeka, att vi har
föreslagit, att familjebostadsbidrag skall
utgå även till familjer som bor i fastigheter
som färdigställts före 1942, därför
att vi tycker att den gränsdragningen
inte är riktig. Vi har också föreslagit
att den räntefria stående delen av egnahemslån
inte skall kunna återkrävas annat
än i samband med försäljning, detta
i syfte att ge egnahemsägare ökad
trygghet.

Jag skulle till sist vilja fästa uppmärksamheten
på ett par motioner, som
utskottet inte har kunnat tillstyrka och
som jag för min del inte heller ansett
mig kunna reservera mig för men som
jag ändå har viss sympati för.

Den ena är den motion som gäller en
lånefond för lån åt unga familjer till
insatser i bostadsrättsföreningar. Jag är
av den uppfattningen att det är ur allas
intresse önskvärt att bostadsrättsföreningarna
stimuleras, framför allt därför
att de fonder de har för inre reparationer
gör lägenhetsinnehavarna intresserade
av hur lägenheten sköts. Dessa
bostadsrättsföreningar är en bra form,
jag skulle tro i många fall en mycket
bättre form än de allmännyttiga företagen.
Det finns alltså anledning att
stödja dessa bostadsrättsföreningar, men
jag har inte ansett mig kunna reservera
mig för en statlig lånefond på detta område,
som förefaller vara ett onödigt
stort ingrepp för att klara den här saken.
De kommuner som har särskilt
stort intresse av att gynna dessa bostadsrättsföreningar
bör nog själva ha

möjlighet att ordna med lån i den mån
det anses önskvärt.

Sedan har vi en motion om särskilt
stöd för invalidlägenheter, som i och
för sig är behjärtansvärda, men som jag
inte heller reserverat mig för, bl. a. därför
att jag har mina tvivel om lämpligheten
av att det sociala stödet plottras
bort på olika saker och ifrågasätter om
det inte är rationellare att det ges i en
form.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till samtliga reservationer
av herr Ohlon m. fl.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Med hänsyn till den
långt framskridna tiden och att många
talare fortfarande är antecknade på listan
skall jag inte följa de två föregående
talarnas exempel att dra ut på tiden
utan försöka begränsa mig till det
minsta möjliga. Jag har emellertid här
ett par reservationer, som jag måste
säga några ord om.

Jag vill då först och främst säga, att
jag för egen del i stort sett kan instämma
i de synpunkter som framförts både
av herr Cassel och herr Gustafsson i
Skellefteå om att det bör bli en omprövning
beträffande subventionerna för bostadsbyggandet.
Jag tror nämligen inte
att vi i det långa loppet kan hålla på
med denna ständiga subventionering på
detta område. Läget är nu enligt min
uppfattning sådant, att det föreligger
skäl för att ompröva hela detta system.
Den målsättning, som riksdagen gick in
för 1946, nämligen att man skulle försöka
ordna det så att icke större belopp
av en industriarbetares lön än omkring
20 procent skulle behöva användas för
att betala hyran, är redan nu uppnådd
och inte bara uppnådd, utan nämnda
procenttal är till och med underskridet.
Under sådana förhållanden finner jag

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

101

det vara angeläget, att man ser till att
man inte längre fortsätter med denna
subventionering, utan att människorna
på detta område som på livets övriga
områden får försöka klara sig med de
löneinkomster som de i allmänhet har.

Jag har också till min glädje lagt märke
till att departementschefen förordar,
att i den mån bostadskostnaderna minskar
och reallönerna höjs skall man vidta
successivt sänkande åtgärder i detta
hänseende. Jag hälsar detta departementschefens
uttalande med tillfredsställelse.
På den punkten kan jag inte
ansluta mig till utskottet, som inte vill
acceptera detta departementschefens uttalande
utan gör det förbehållet, att om
sådana åtgärder skulle komma i fråga,
skall förslag härom föreläggas riksdagen,
innan departementschefen vidtar
åtgärder i denna riktning. För min del
bär jag på den punkten yrkat bifall till
departementschefens förslag. Det gäller
punkt XI i utskottets kläm.

På ett par andra punkter har jag också
en avvikande mening. Det gäller bostadsbyggandets
omfattning. Med hänsyn
till de önskemål, som från regeringshåll
hävdats, att man skall försöka
begränsa investeringarna, tror jag att
man inte kan låta bli att också låta bostadsbyggandet
komma med i detta sammanhang.
Bostadsbyggandet har nämligen
en nyckelposition när det gäller
företagsamheten på investeringsområdet.
Därför tror jag att om det skall bli
någon verklig effekt i fråga om begränsningen
av investeringarna får man nog
också inskränka bostadsbyggandet. Jag
har lagt märke till att det inte bara
förekommer nyproduktion av bostäder
utan även i betydande omfattning omändring
av redan existerande bostäder
som nog drar mycket stora kostnader
och tar i anspråk mycken arbetskraft.
T en tid av stor bostadsnöd sådan som
den man vill göra gällande nu existerar
borde man väl ändå försöka låta sådana
hjälpliga bostäder, som ännu finns,
vara kvar i stället för att riva dem och

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bygga nya. Jag har också därvidlag den
åsikten, att en viss restriktivitet bör
komma i fråga.

Det största bekymmer, som vållades
oss i statsutskottets tredje avdelning,
var när propositionen nr 194, angående
eftergifter beträffande ränta och amortering
å vissa bostadsbyggnadslån framlades.
Däri begärs ju de anslag, som
anses nödvändiga för att motverka de
ökade räntekostnaderna. Det är självklart
att när man gick in för en höjd
ränta var avsikten att man ville skapa
ett återhållande moment för hela företagsverksamheten
och även ett slags
uppsugande av den köpkraft, som inträtt
genom de kraftiga lönehöjningarna.
Skall man nu på detta begränsade
område vara med om att kompensera
dessa kostnader, kräver naturligtvis
rättvisan att man söker göra detta även
på andra områden. Jag tänker då framför
allt på de jordbrukare som har stora
skulder med räntekostnader, som för
dem är minst lika tyngande som för en
del hyresgäster.

Man har i utskottet ställt sig synnerligen
tveksam när det gällt att lämna
denna nu föreslagna kompensation. Därvidlag
har man emellertid från vårt håll
gått med på förslaget i den tron att regeringen
skall finna det önskvärt att
snarast möjligt återigen pressa ned räntesatserna
så att denna tyngande åtgärd
försvinner. Det är en angelägenhet av
stora mått att åter få ned ränteläget
just med hänsyn till den fördyring på
olika områden som den höjda räntan
medför med därav följande skadeverkningar.
Det blir nämligen de svårast
skuldsatta, som kommer att bli mest lidande
på den höjda räntan, medan de
som har det relativt gott ställt blir gödda
ytterligare. Jag vädjar därför till regeringen
att snarast vidta åtgärder i
syfte att få ned räntan och det helst så
mycket att den blir vad den var före
höjningen.

Herr talman! Med anförande av dessa

102 Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

synpunkter ber jag att få yrka bifall till
reservationerna nr 3c), 7 c) och 11 c).

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Med herr talmannens
tillåtelse tänkte jag börja mitt lilla anförande
med att svara på en enkel
fråga, som ställts till mig av herr
Svensson i Ljungskile.

Herr Svensson i Ljungskile har frågat
mig, huruvida jag tänker ta något
initiativ till personalförstärkning eller
omorganisation i bostadsstyrelsen, så
att ärenden angående radhus kan avgöras
utan så långa dröjsmål som för
närvarande är fallet. I anledning härav
vill jag erinra om att i samband med
den avsevärda ökning av bostadsbyggandet
och den statliga bostadslångivningen,
som satte in 1952 och därefter
har fortgått, uppkom en betydande balans
av låneärenden. Olika åtgärder
har vidtagits i syfte att nedbringa balansen.
Bostadsstyrelsens personalorganisation
har förstärkts samtidigt som
vissa låneärenden har överflyttats från
styrelsen till länsbostadsnämnderna. Eftersläpningen
i långivningen har också
kunnat minskas, men förhållandena är
alltjämt inte tillfredsställande. Jag räknar
med att bostadsstyrelsen utan utbyggnad
av personalorganisationen under
nästa budgetår i huvudsak skall
hunna komma till rätta med eftersläpningen
i långivningen och att därefter
lån —- och det gäller självfallet också
lån till radhus — skall kunna beviljas i
takt med igångsättningen av nya byggnadsföretag.
Jag har sålunda inte för
avsikt att nu vidtaga några ytterligare
åtgärder i fråga om bostadsstyrelsens
personalorganisation.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för svaret på den fråga
jag ställde till honom för tre å fyra dagar
sedan. Saken är ju den att åtskil -

liga av dem, som tänkt sig att nästa
vinter få bo i planerade radhus blivit
bekymrade för den eftersläpning i ärendenas
handläggning som ägt rum. Det
framgår också av socialministerns svar,
att det inte har varit tillfredsställande.
Men socialministern hoppas att det
under nästa budgetår skall gå att komma
till rätta med eftersläpningen, och
under den förutsättningen vill socialministern
inte öka personalen eller ändra
organisationen i bostadsstyrelsen. I
och för sig kan jag förstå denna betänksamhet,
men jag skulle vilja stryka
under en enda sak i det här sammanhanget,
som borde kunna leda till att
det blir en snabbare handläggning av
dessa ärenden.

Socialministern säger i sitt svar, att
vissa låneärenden flyttats över från bostadsstyrelsen
i Stockholm till länsbostadsnämnderna.
Skulle det inte gå att
flytta över även handläggningen av frågor
om radhusen, som ju i många fall
är alternativ till egnahemsbyggen, till
länsbostadsnämnderna? Då skulle sakerna
säkerligen kunna klaras upp åtskilligt
snabbare utan någon förstärkning
av personalen eller andra ändringar
i bostadsstyrelsens organisation.
Jag skulle vilja vädja till socialministern
att överväga den saken; många
skulle bli belåtna om det gick.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Om jag får fortsätta
med några allmänna reflexioner i den
bostadsdebatt som här föres, så vill jag
först understryka en iakttagelse, som
väl ingen kan undgå att göra vid genomläsningen
av utskottsutlåtandet och
reservationerna, nämligen den att det
bakom oppositionens reservationer ligger
en mer eller mindre starkt uttalad
uppfattning att vi bygger för litet här
i landet. I den avgivna folkpartimotionen,
som även har fått gehör i en reservation,
hänvisar man till att vi lämpligen
borde ha ett bostadsbyggande på

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21 103

mellan 60 000 och 65 000 lägenheter.
Man har dessutom inom folkpartiet och
högern den uppfattningen att riksdagen
icke borde följa regeringens förslag
och begränsa egnahemsbyggandet till
ett visst antal statsbelånade egnahem,
utan att den byggnationen skall lämnas
helt fri. Konsekvensen av denna oppositionens
uppfattning måste bli ett
ökat bostadsbyggande, och ingen har
väl någonting emot det — tvärtom —
om bara de objektiva förutsättningarna
härför föreligger.

Jag brukar varje år till debatterna
i dessa frågor försöka utreda hur man
har lyckats lösa bostadsproblemen i övriga
europeiska länder, eftersom bristsituationen
på det området är en internationell
företeelse. Det visar sig då
att Sverige även under 1954 ligger väl
uppe i toppen. Två nationer bygger
fler bostäder per tusental invånare än
vi, nämligen Norge, som leder, och
Västtyskland, som ligger tvåa. Utrymmesstandarden
på de norska lägenheterna
är god, men däremot kan de inte
kvalitetsmässigt mäta sig med den bostadsproduktion
vi har här i landet.

De goda siffrorna för Västtyskland är
delvis betingade av att det där inte
är fråga om bara nyproduktion av bostäder.
Man räknar där in också mera
omfattande reparationer av krigsskadade
bostäder. Men icke förty är det klart
att Västtyskland har ett imponerande
bostadsbyggande.

Som god trea i ordningen ligger så
Sverige, och vi ligger deciderat före övriga
länder. Vi ligger till och med
före England, som ju gärna från herr
Cassels och hans meningsfränders sida
— mot bakgrunden av att man där just
nu har en konservativ regering — brukar
tagas fram som ett efterföljansvärt
exempel för vår del. Jag skall inte
uppta tiden med att verifiera uppgifterna
med alt anföra procentsiffrornas
inbördes förhållanden, utan jag tror
att det är tillräckligt med den presentation
jag här gjort.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Vi färdigställde under 1954 cirka
58 000 lägenheter. Jag vågar nog säga
att det är något av en rekordsiffra i
vår moderna bostadsstatistik. Den torde
innebära ett större reellt byggande
än den många gånger omdiskuterade
siffran från 1939, nämligen 59 000 färdigställda
lägenheter. Om jag ser på
utrymmesstandarden i de lägenheter
vi bygger nu — vi har en medelgolvyta
i nya lägenheter på upp emot 70
kvadratmeter — och på lägenheternas
kvalitet och jämför det med vad förhållandena
var 1939, så torde jag få
belägg för uppfattningen att 1954 års
bostadsproduktion låg i den absoluta
toppen.

Mot bakgrunden av vårt allmänna
läge vågar jag inte tro att vi skall kunna
öka denna bostadsproduktion ytterligare.
Jag tror därför att det är mera
en gest åt publiken, när man ställer
anspråk på att bostadsproduktionen
skall pressas upp till mellan 60 000 och
65 000 lägenheter, och när man framhåller
att vi genom att helt släppa
egnahemsbyggandet fritt skulle få en
expansion, som väl till slutresultat
måste få en nyproduktion på över
60 000 lägenheter.

Vi känner alla till att det genom de
operationer som för närvarande sker
på kreditmarknaden är besvärligt att
skapa de finansiella förutsättningarna
för det program regeringen i detta avseende
går ut med, d. v. s. 57 000 å
58 000 lägenheter. Jag hoppas emellertid
att vi skall kunna hålla det programmet.
Regeringen har fortfarande
den uppfattningen att bostadsbyggandet
skall ha preferens i den åtstramning
på kreditmarknaden, som vi för
närvarande har, och att vi med alla till
buds stående medel skall försöka driva
fram finansieringen av det bostadsprogram,
som vi har föreslagit riksdagen.
•lag har också funnit att såväl utskottet
som oppositionens reservanter har varit
angelägna om att understryka, att
detta bostadsprogram bör föras i hamn.

104

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Nu har man, framför allt från högerns
sida — och det är ju en gammal
känd argumentering vid olika tillfällen
här i riksdagen och vid möten ute i
landet — diskuterat dessa frågor och
rekommenderat den ganska enkla patentlösningen,
att om man bara rationaliserar
i ökad takt och om man bara
bygger billigt, så kan en ökning av
lägenhetsantalet vara en verklighet
utan att man behöver satsa mer pengar
och mer reala resurser på det området.
Detta är, menar jag, ganska orättvist
emot den byggnadsverksamhet som
framför allt under de senaste åren
mycket energiskt arbetar med att utnyttja
möjligheterna till ett förbilligat
och rationellt bostadsbygge.

Man får inte ge allmänheten den föreställningen,
att man utan vidare kan
åstadkomma ett förbilligande på 15—
20 procent med åberopande av högerns
experimenthus ute i Älvsjö och några
flerfamiljshus nere i Malmö. Det finns
faktiskt egnahem av god beskaffenhet
som väl hävdar sig i konkurrensen med
det politiska egnahemmet ute i Älvsjö
och som är både billigare och •—- efter
vad som sagts mig från objektivt håll
— bättre i fråga om kvalitet. Låt mig
vidare omnämna Malmö stads egnahemsbyrås
verksamhet, som är föredömlig.
Vissa andra egnahemsbyggnationer
i göteborgstrakten är föredömliga.
Man kommer inom någon månad
att i Sandviken starta ett byggande av
50 egnahem enligt löpandebandprincipen
i industriell form. Genom speciella
medgivanden från myndigheternas
sida ges här ett av detta lands allra
största industribyggnadsföretag chansen
att se vad det kan göra i förbilligande
riktning på bostadsbyggandets
område.

Det är emellertid en ganska trögrörlig
materia man här har att göra med.
Vi har 60 000 lägenheter under byggnad,
och det kommer självfallet att behövas
några år innan rationaliseringsvinsterna
på detta område får en sådan

betydelse, att de i stort inverkar på
byggnadskostnaderna. Därför är det
ganska fåvitskt att tro — såsom man
synes göra i högerns reservation — att
man här skall kunna undgå »råa hyresstegringar»
— jag brukar använda det
uttrycket — om man följer högerreservationens
olika förslag, som är konstruerade
med sikte på en avveckling av
statssubventionerna och en avveckling
i största utsträckning av tilläggslån och
egnahemssubventioner. Allt detta tror
man skall så där omgående kunna elimineras
och balanseras av sänkta byggnadskostnader.

Jag driver inte här någon speciell regeringsargumentation.
Jag har i min
hand en publikation som heter Byggnadsindustrin.
Den är ett organ
för Svenska byggnadsindustriförbundet,
Svenska byggnadsentreprenörföreningen
och Svenska väg- och vattenbyggarnas
arbetsgivareförbund. Man skriver
här på ledande plats i mars 1955 följande: »Av

färska exempel att döma så vinner
inte byggnadsfrågor på att bli politiska.
Senast har statens nämnd för
byggnadsforskning yttrat sig över några
riksdagsmotioner. Den ena är en
höger- och den andra en folkpartimotion.
Båda inbillar sig med enkla medel
kunna lösa alla våra byggnadsproblem.
På denna plats och i andra sammanhang
har hävdats att varken bostads-
eller byggnadsproblem mår väl
av att politiseras. Så till vida rimmar
vår uppfattning med vad forskningsnämnden
haft att andraga till sitt och
den svenska byggnadsindustriens försvar.
Även nämnden antyder att det är
viktigare att lösa byggproblemen på
en teknisk grund än att låta sig förledas
av än så tjusiga klichéer.»

Detta är ju ett ganska hårdhänt betyg
åt högerns reservation i första
hand, men det droppar även en liten
smula på folkpartiet i den här ampla
presentationen av de fackmässigt sakkunniga
på området.

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21 105

När man kommer in på frågan om
propositionen nr 194, om en fullmakt
för regeringen att genom en utökad
statssubvention eliminera de hyreskostnadsökningar
som den höjda räntan
skulle innebära, har högern därvidlag
valt den i och för sig radikala men
opraktiska metoden att säga, att nu får
byggarna betala 4 procents ränta i stället
för 3 procent. Man kommer tillbaka
till argumenteringen om möjligheten
att rationalisera och förbilliga byggandet.
Här har högern blivit ensam på
reservationslinjen, och det begriper jag
till fullo. Det är ingen tvekan om att
högerns förslag skulle få ganska otäcka
följder, om man ser litet längre frarnåt
i tiden.

Till alt börja med har man i reservationen
kritiserat regeringen för att
vi begärt en fullmakt. Denna fullmakt
är begärd helt enkelt därför, att hyreskostnaderna
konstituerats av två ungefär
lika stora poster: den ena är driftkostnaderna
och den andra är kapitalkostnaderna.
Vi får varje år ifrån
hyresrådet och bostadsstyrelsen redogörelse
för så noggranna undersökningar
som myndigheterna kan prestera
om vad som kunde vara rimliga hyresjusteringar,
sett mot bakgrunden av
vad som hänt på driftkostnadsområdet.

Vi kommer i juni månad att få ett
sådant förslag. Där finns bedömningar
om reparationsvolymen i husen, där
finns bedömningar om kostnadsstegringen
på reparationsvolymen och där
finns andra bedömningar på driftkostnadssidan
: fastighetsarbetarlöner, skattehöjningar
och vad det nu kan vara.

Det är väl ganska naturligt att regeringen
säger sig, att man bör ha alla
bitarna i pusslet samlade, när man gör
den utomordentligt svåra avvägning,
som det innebär att i juni månad fixera
en hyresstegring. Hyresstegringen utlöser
ju sina verkningar den 1 oktober i
höst, alltså just i de dagar, då Organisations-Sverige
träffar samman för alt
diskutera lönekompensationerna för

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nästkommande år och självfallet bedömer
hyresstegringen som en av de avgörande
utgångspunkterna för hur avtalsrörelserna
skall läggas upp kommande
årsskifte.

Om man i dag driver en politik, innebärande
ett kraftigt kompensationskrav
på hela den lönefront, som spänner
över kroppsarbetare och tjänstemän,
samt för kompensationsresonemang från
jordbrukare, handlande och från praktiskt
taget alla intressegrupper här i
landet, så har man inte gjort någonting
som är särdeles lyckat. Då har
man i stället dragit på ett nytt varv i
en prisstegring, som väl ändå ingen av
oss innerst inne vill acceptera. Vi tvingas
acceptera den partiellt, men det är
en riktig ståndpunkt att inte acceptera
den mer än vad som är absolut nödvändigt.

Vi kan inte nu göra de behövliga bedömningarna,
eftersom vi inte har alla
fakta på bordet, och detta har utskottets
ledamöter insett. Det är bara högerpartiets
representanter som anser, att man
redan i dag kan ta ställning till om vi
skall släppa fram en hyresstegring. All
right, jag tror inte vi kommer ifrån
det. Den kan väl bli något så när begränsad
med hänsyn till att 1920- och
1930-talens hus har en stor del av sina
bottenlån som bundna lån. Men skall
man ta räntegenomslaget i 1940- och
1950-talens hus, där de bundna lånen
är mycket sällsynta och de obundna
dominerar, samt se detta i förhållande
till de stegringar vi får på driftkostnadssidan,
är jag rädd för att vi
rent automatiskt kommer i ett farligt
läge. Dessutom är det ju ingen tvekan
om — det underströks av herr Gustafsson
i Skellefteå — att den »råa» produktionskostnadsökning
i de nya husen,
alltså byggnationen under 1955,
1950 och 1957, som man får, därest man
följer högerreservationen, kommer att
betyda en så kraftig nedgång i bostadsproduktionen,
att vi får hålla på åtskilliga
år med att hämta in det handi -

106 Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

cap, som bostadspolitiken då får att
dras med.

Herr talman! Jag har gjort en hel rad
anteckningar om herr Cassels inlägg,
men det tar kanske för lång tid att ta
upp dem alla. Jag har väl redan sagt
det väsentliga. Jag skulle ändock vilja
beröra avskrivningsfrågorna, som behandlades
av herr Gustafsson i Skellefteå,
men dessförinnan skall jag säga
några ord om ett par andra delar av
herr Gustafssons anförande.

Herr Gustafsson gör gällande, att
man inte borde begränsa egnahemsbyggandet.
Herr Gustafsson är där i sällskap
med herr Cassel. Man försöker argumentera
från den utgångspunkten,
att det ju ändå finns ett visst tillskott av
arbetskraft, som man lämpligen kan använda
för egnahemsbyggande och som
inte konkurrerar med den yrkesarbetskraft,
som behövs för annan byggnadsverksamhet.

Vi gjorde under november och december
förra året en enkät bland länsarbetsnämnderna
och länsbostadsnämnderna
för att få allt material för en
bedömning. Det finns vissa län, där
systemet med att byggherren arbetar
själv är relativt utbrett, men det finns
också län, där detta system tillämpas
i mycket liten utsträckning. Det finns
län, där byggherren själv säkerligen inte
gör mer än 10 procent av arbetsinsatsen
och de övriga 90 procenten görs av den
reguljära yrkesarbetarkåren. Slutsummeringen
av enkäten blev, att bostadsbyggandets
ökning från 1953 till 1954
tog mellan 6 000 och 10 000 yrkesarbetare
från annan byggnation. Vi betraktade
detta som allvarligt, och vi är
medvetna om svårigheten att sköta en
planering, när man har ett så väsentligt
utsläpp som ett fritt egnahemsbyggande
skulle innebära. Slår man fast
att det av arbetsmarknadspolitiska och
statsfinansiella skäl helt enkelt inte är
möjligt att låta egnahemsbyggandet
sväva fritt och bli sådant det blir, så
är det tydligt att det måste ske en be -

gränsning. Vi har dessutom sökt åstadkomma
en viss dirigering genom att
eftersträva att sprida egnahemsbyggandet
något så när jämnt över hela året.
Jag är medveten om att det kan ha
sina svårigheter i Norrland, men i södra
och mellersta Sverige byggs det, så som
tekniken nu utvecklat sig, under vinterhalvåret,
inte bara flerfamiljshus utan
även egnahem.

Vi har alltså, med de begränsningar
på alla områden, som kännetecknar dagens
ekonomiska läge, ansett det förenat
med alltför stora risker att låta
egnahemsbyggandet utveckla sig helt
fritt.

Herr Gustafsson ansåg att det i dagens
läge inte borde vara något äventyr
att företa en utvidgning av medelsramarna,
och han tog som en konkret
bakgrund att vi borde orka med att
bygga mellan 60 000 och 65 000 lägenheter.
Jag är rätt övertygad om att herr
Gustafsson talat vid byggmästare som
nu bygger bostäder, och han har nog
då ganska snart kommit underfund med
att vi behöver använda all vår energi
för att skaffa krediter till det bostadsbyggande
som regeringen har fixerat
och som ligger vid 57 000—58 000 lägenheter.

Både herr Gustafsson och herr Cassel
har här talat för inkomstprövning i vad
gäller egnahemssubventionerna, och
någon av dem ville göra gällande att de
i denna fråga även hade bondeförbundet
med sig. Jag är inte alldeles säker
på det. Ställningstagandet inom utskottet
tyder inte på att så skulle vara förhållandet,
och regeringen har ju varit
enig på den här punkten.

Denna debatt skall inte föras under
sådana förutsättningar som att regeringen
är ointresserad av frågan om bostadssubventionernas
avveckling. Vem
som helst måste ge mig rätt, om jag säger
att regeringen har utnyttjat de tre
sista åren till att komma med förslag
om avveckling av de generella subventionerna,
och i år har regeringen fram -

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

107

lagt ett förslag om en första etapp i
avvecklingen av egnahemssubventionerna.
I princip råder det inte några
delade meningar i denna sak, utan det
hela är en diskussion om framgångstakten.
Högern driver en ståndpunkt,
som ofrånkomligt för med sig hårda
genomslag av hyreshöjningar, medan
vi vill gå försiktigare fram, med tilllämpande
av den principen att avvecklingen
bör ske i takt med den byggnadskostnadssänkning
som rationaliseringarna
ger utrymme för.

Det finns ju vissa områden, som vi
här i landet har ansett så viktiga att
där bör utgå generella subventioner
utan behovsprövning. Vi lämnar folkpension
utan behovsprövning; både
lantarbetaren och bankdirektören får
utan behovsprövning sin grundpension
när de blir G7 år gamla. Vi lämnar utan
behovsprövning allmänna barnbidrag,
jordbrukssubventioner och bostadssubventioner.
Jag har då aldrig förstått
logiken i att man drar fram ett av dessa
områden och säger: »Är det inte orättvist
att den som har pengar får denna
subvention?» Det är ju då lika orättvist
att den som har pengar får de
andra subventionerna.

Vi har gjort subventionerna generella
därför att vi velat vinna vis%a syften.
Vi vill förbättra bostadsförsörjningen,
vi vill vidmakthålla den nuvarande
jordbrukspolitiken, vi vill hjälpa barnfamiljerna
och de gamla. Detta har varit
de avgörande motiven för att subventionerna
fått en generell karaktär.
Inom parentes sagt slipper vi ju en icke
oväsentlig administrativ apparat, så
länge vi kan undvara den individuella
beliovsprövningen.

Hur känslofullt man än framställer
det hela, är det alltså inte riktigt att
tala om orättvisorna just på bostadssubventionernas
område. Vill man ta
upp en sådan diskussion om orättvisorna,
får man göra det principiellt och
tala om de generella subventionerna
över hela det sociala fältet.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Högern har ju här presenterat en
mångfald av reservationer, och jag är
övertygad om att herr Cassel, som tydligen
nu flitigt gör anteckningar för en
replik, kommer att säga att socialministern
är ofullständig i sin redovisning
av högerns ståndpunkt. Han talar bara
om vad ett slopande av räntesubventioner,
tilläggslån och egnahemssubventioner
skulle innebära, men han berättar
inte om den verkligt fina sociala bostadspolitik
som högern kommer med
såsom en motvikt till dessa åtgärder.
Ja, högerns idé är ju att bygga vidare
på den individuella behovsprövningens
grund. Samtidigt som man föreslår ingripanden,
som omedelbart och nog
även för åtskilliga år framåt skulle
komma att höja hyrorna med, låt mig
säga, 15—20 procent, så vill man ge
barnfamiljerna litet soulagemang för
det hela. Man skall höja familjebostadsbidragen
från 150 till 170 kronor och
man skall lägga på en hundralapp för
det tredje barnet och fortsätta med en
extra hundralapp upp till det sjätte
barnet i barnfamiljerna.

Vi har diskuterat denna fråga tidigare
— och jag har en känsla av att
herr Persson i Växjö, som sysslar med
saken varje dag, så småningom kommer
att utveckla det hela mera i detalj
— men bara som ett grovt exempel
skulle man nog ändå kunna säga, att högerns
förslag innebär, att man ofrånkomligen
och omedelbart får hyresstegringar,
när högerns data för avvecklingen
inträffar. Hyresstegringen för en
vanlig tvårumslägenhet enligt högerns
förslag rör sig om från 400 till närmare
600 kronor per år och för en trerumslägenhet
— dessa måste man ju också
räkna med, om man diskuterar familjer,
som har fem å sex barn — om mellan
500 och upp till 700 kronor per år. Nu
skall den balanseras av utbyggda socialingripanden
genom förbättrade familjebostadsbidrag.

Herr Cassel har inte vågat sig på att
föreslå, var inkomstgränsen i så fall

108 Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Främjande av bostadsförsörjningen m.

skall gå. Hur rädd han annars än är
för att ge regeringen fullmakter, har
tydligen på denna punkt hans tvekan
inte varit alltför markerad. Han utgår
nämligen från att regeringen skall dra
en gräns, så att de mindre inkomsttagarna
med många barn får stora subventioner,
medan de högre inkomsttagarna
får nöja sig med 20-kronorsförhöjningen
av familjebostadsbidraget. De
mindre inkomsttagarna skulle således
få den extra hundralappen per barn,
om jag nu läst rätt. Detta innebär, att
det endast blir familjer med sex barn
och låga inkomster som i någon mån
blir soulagerade för de hyreshöjningar,
som högerns förslag medför. Eftersom
vi har 8 000 sexbarnsfamiljer bland en
miljon barnfamiljer här i landet är
russinet i pölsan inte alltför förnämligt;
det måste man nog säga, om man ser
saken i statistikens kalla sifferbelysning.

Jag annonserade nyss, att jag ville
säga något om avskrivningsfrågorna.
Herr Gustafsson i Skellefteå apostroferade
i sitt anförande egentligen finansministern,
men denne är inte här närvarande,
och jag kan följaktligen, eftersom
vi är överens om det hela, yttra
några ord i saken. Herr Gustafsson gjorde
gällande, att om regeringen skiftar
principer, har den ändå en trogen drabant
i herr Cassel och hans meningsfränder.
Det vore kanske riktigare att
gå tillbaka litet i akterna och konstatera,
att folkpartiet har varit relativt
skiftande i sina bedömningar av föreliggande
frågor. År 1952 väcktes det en
motion här i kammaren, vari föreslogs,
att man skulle ersätta tilläggslånen med
löpande bidrag, motsvarande räntekostnaden
för tilläggslånen, och dessutom
avskriva med 50 procent. När vi i fjol
hade en lång och ingående diskussion
om detta, hade folkpartiet gått helt över
till principen »löpande bidrag». Då
glömde man emellertid från dess sida
bort att räkna med egnahemssubventionerna.
I år har man, vis av skadan,

kommit ihåg dessa och följaktligen
ställt förslag om avskrivning av egnahemssubventionerna
till 100 procent.

Som sagt, vi debatterade dessa frågor
rätt grundligt i fjol under riksdagsbehandlingen
och fortsatte med det
under en mycket intressant valdiskussion
längre fram på sommaren och hösten.
Det svenska folket hade följaktligen
möjligheter att välja mellan avskrivningsprinciperna.
Man kan väl av
valresultatet att döma knappast göra
gällande, att det var alltför imponerat
av folkpartiets avskrivningsregler. Denna
fråga spelade alltså mycket stor
roll i valrörelsen; bland andra svarade
både herr Wedén och herr Gustafsson
i Skellefteå för att den inte kom
bort i det sammanhanget.

Jag skulle naturligtvis, herr talman,
kunna ta upp en hel del av de gamla
käpphästarna i våra bostadsdebatter,
men det är väl rimligt att jag, innan
diskussionen är slut, låter oppositionen
komma till tals med de synpunkter, som
den ännu inte haft tillfälle att ventilera.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är ganska märkvärdigt
med den socialdemokratiska politiken.
Var det än är i världen tycks
den ge möjlighet att fixt räkna ut precis
vad som är möjligt och vad som
inte är möjligt. I England — det var
inte jag, som förde tanken dit i dag,
utan socialministern — hade labour
sagt, att det inte gick att bygga mer
än 200 000 bostäder; i dag bygger man
325 000—350 000. I Västtyskland gick
det inte att bygga mera; i dag går det.

Varför skulle det inte kunna vara
likadant här i landet? Vi har sagt, att
det är möjligt att bygga mera, inte genom
att sätta in större resurser än regeringen
arbetar med, utan genom att
pressa ned byggnadskostnaderna. Vi
vill också få till stånd ett extra sparande
för detta ändamål. Detta skall
man också ta med i bilden.

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

109

Sedan påstår statsrådet Sträng, att vi
politiserar det hela genom att bygga
egna hus. Varför det? Är det inte ganska
hedervärt av ett parti att kosta på
sig mödan att försöka se, liur möjligheterna
ter sig, och sedan göra en noggrann
och korrekt redovisning över
sina experiment, som godkänts av bostadsstyrelsen? Vi

förstår, att de som sysslar yrkesmässigt
med byggnationen, såsom angavs
i den artikel som herr Sträng
hade läst, kan vara missnöjda med oss,
som kritiserar dem för att de inte kan
pressa sina kostnader, och som vill
göra klimatet hårdare för dem. Men det
kan aldrig någonsin bli resultat på
detta område, om vi inte söker ta nya
tag. Vi har aldrig sagt att man kan gå
över till en subventionsfri tillvaro utan
att det blir övergångssvårigheter. Men
dessa får vi finna oss i, om vi är säkra
på att vi är på väg till ett hälsosammare
tillstånd.

Blir kostnaderna mindre, om regeringen,
som den vill ha fullmakt att
göra, subventionerar bort räntestegringen?
Inte alls, de blir bara fördelade
så att de inte syns.

Regeringen säger att dess program
i långa stycken sammanfaller med vårt
och talar om att den vill avveckla de
generella subventionerna. Men sedan
man har fått höra detta, kommer herr
Sträng in och håller ett vackert anförande
om det rättvisa i generella subventioner.
Vi får ju allihop folkpension,
menar han. Ja, men vi får betala
avgifter för att få den och, märk
väl, vi får den alla. Om jag inte tar
fel, får däremot bara var sjunde människa
bostadssubvention, medan de andra
sex bara får vara med och betala
utan att få någon glädje av subventionerna.

Sedan är det en sak jag skulle vilja
fråga om. I första kammaren fick jag
i förmiddags höra herr Sträng tala i
rätt dunkla ordalag om att riksbanken
och regeringen i samråd skulle försöka

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ordna så, att tillräckliga krediter stod
till förfogande för bostadsbyggandet.
Liknande tongångar har framkommit
hos majoriteten, men vi reservanter har
uttryckt oss betydligt försiktigare. Är
det regeringens mening, att dessa krediter
för fortsatt bostadsbyggande skall
lämnas av riksbanken, om det inte
finns möjlighet att erhålla dem på
öppna marknaden?

När man talar om att vårt förslag
skulle verka enormt fördyrande — herr
Sträng nämnde fruktansvärda siffror,
som jag inte har hört förut och inte
kan verifiera men som jag inte tror är
sanna —• skall man väl taga med i bilden
vårt förslag om ökade behovsprövade
subventioner och vårt förslag om
en tioprocentig skattesänkning — det
är ju på denna skattesänkning vi vill
använda de pengar som vi spar genom
minskade bostadssubventioner.

Yad egnahemmen beträffar har vi vidare
enligt min mening bevisat, att det
går att pressa byggnadskostnaderna
högst betydligt — säg gärna 20 procent.
Vi har också föreslagit skattefritt
bostadssparande, höjning av familjebostadsbidraget,
rättvisare beskattning av
egnahemsägarna, snabb avveckling av
fastighetsskatten. Alla dessa åtgärder
syftar, märk väl, till att bli bestående,
medan räntehöjningen, skall vi väl hoppas,
är en övergående företeelse, som
vi inte skall dras med i alla tider.

Till herr Gustafsson skall jag inte säga
något annat än att vi inom högern
har valt att tillämpa samma avskrivningsmetoder
som finansministern tilllämpar
helt enkelt därför, att vi tror
att dessa är riktiga.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Socialministern har inte
alldeles rätt när han säger, att även
folkpartiet vill ha obegränsat egnahemsbyggande.
Vi har inte föreslagit detta
men däremot, att gränserna skall göras
vidare än vad regeringen har föreslå -

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

git. Jag vill påminna om att bostadsstyrelsen
och byggnadsstyrelsen — jag
tror hösten 1953 — skickade ut ett cirkulär
till olika kommuner — framför
allt tätorter och mindre städer — med
uppmaning att kommunerna skulle
bygga mera enfamiljshus och mindre
hyreshus i stället för stora hyreshus,
som i många fall enligt cirkuläret i
framtiden kunde bli felinvesteringar.
Det kan hända att den ökning av enfamiljshusbyggandet,
som vi har sett,
i viss mån är resultatet av detta cirkulär.
Om kommunerna har rättat sig efter
ett cirkulär från statliga myndigheter,
kan de bli rätt undrande, när
sedan en annan myndighet bromsar
verksamheten.

Beträffande inkomstprövningen av
egnahemsbidragen vill jag säga, att tanken
ej kan avfärdas genom att räkna
upp en hel del sociala bidrag, som vi
ger utan inkomstprövning. Jag kunde
ju svara med att räkna upp en rad bidrag
för vilka vi har behovsprövning
— familjebostadsbidraget ligger närmast
till hands att nämna. Men jag gav
som jag tyckte bärande skäl för behovsprövningen
i detta fall. Jag pekade
på, att vi ger högre bidrag till enfamiljshus
än till hyreshusen. Det är då
rätt rimligt att vi inkomstprövar det
belopp, som överstiger vad vi ger generellt,
till hyreshusen.

Avskrivningarna skall jag inte nu draga
upp någon stor debatt om. Men jag
skall be att få upprepa den som jag
tycker icke oväsentliga fråga, som jag
ställde i mitt första anförande. Jag på■\isade,

stödet redan nu utgår i form av löpande
bidrag, nämligen till ränteutgifterna
på primär- och sekundärlån. Detta stöd
tas upp i varje års budget med ett belopp,
som precis motsvarar kostnaden
för detta budgetår. Detta är vad folkpartiet
har föreslagit även beträffande
tertiärlånen, alltså att vi skall sluta att
anslå medel till avskrivningarna och
endast ge bidrag, som svarar mot rän -

teförlusten under budgetåret. Om detta
system är riktigt när det gäller primäroch
sekundärlån, varför är det då så
uppåt väggarna oriktigt när det gäller
tertiärlån? Eftersom jag inte har tillräcklig
förmåga att läsa ut svaret ur valsiffrorna,
måste jag be socialministern
hjälpa mig med ett svar.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Cassel har alldeles
rätt i att det den här gången var jag
som tog upp England i debatten. Det
var helt enkelt för att rationalisera debatten
eftersom jag visste, att herr Cassel
skulle ta upp detta, och herr Cassel
har sedan i sitt senaste anförande utvecklat
detta ytterligare. Vi har således
klarat av den obligatoriska englandsdebatten
på en relativt kort tid. Det är
någonting som vi får dras med så länge
vi har dessa bostadsdebatter.

Sedan, herr Cassel, citerade jag en
facktidskrift när jag talade om politiska
hus. Jag delar nog den uppfattning som
framkommit i denna publikation. Det
bör kanske dock understrykas att jag
är i sällskap med de s. k. fackmännen.

Herr Cassel kom nu tillbaka till vad
han sade i sitt första anförande. Han
sade, att man aldrig kommer ifrån kostnaden
för subventionerna även om man
fördelar dem på annat sätt. Det är ingen
som bestrider detta. Det är emellertid
just i fråga om fördelningen av kostnaderna
som uppfattningarna skiljer
sig i regeringens politik och den politik
som herr Cassel företräder. Ingen kan
väl bestrida, att vi har en progressiv
beskattning som drabbar de högre inkomsterna
relativt hårdare än de lägre.
Ingen kan väl bestrida, att de som har
gott om pengar får satsa en förhållandevis
större del till de subventioner vi
lämnar i landet för olika ändamål. Det
skall klart anges att vi har olika uppfattningar
om fördelningen och den
kan vi diskutera. Att sedan kostnaderna

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

111

måste betalas är det ju ingen människa
som bestrider.

Herr Cassel säger vidare, att jag i
första kammaren fört ett dunkelt resonemang,
där jag involverade riksbanken
i min diskussion. Herr Cassel interpellerade
mig här i december eller januari
månad om hur man skulle klara bostadskrediterna.
Han fick ett interpellationssvar,
där riksbanken spelade en
avgörande roll för att lösa de aktuella
besvärligheterna. Genom de trekantsaffärer
som riksbanken då tog initiativ
till under de gångna vårmånaderna har
också läget varit sådant att en och annan
byggmästare och byggherre lyckats
klara sin finansieringsfråga. I
det sammanhanget har riksbanken från
fall till fall genom diskussioner med
affärsbanker och andra kapitalinrättningar
hjälpt vederbörande byggmästare.
Regeringen kan ju inte gärna etablera
sig som ett diskussionsorgan med
affärsbanker och kreditinstitut. Regeringen
kan deklarera en uppfattning i
detta fall, och det gjorde jag redan i remissdebatten
för regeringens räkning.
Vi bestämde att bostadsbyggandet skulle
uppgå till en viss storlek, men oppositionen
anser det vara för litet. Vi skall
medverka till att vi också får finansieringsförutsättningar
för det bostadsbyggande
vi har bestämt oss för. Självfallet
kommer centralbanken in i
dessa diskussioner eftersom det förs
regelbundna diskussioner mellan centralbankens
ledning och de olika bankerna
och kreditinstituten. Svårare var
inte den frågan, herr Cassel. Om jag uttryckte
mig dunkelt i första kammaren
tycker jag nog att herr Cassel, såsom
interpellant och specialintresserad i
dessa frågor, borde haft vissa möjligheter
att räkna ut lösningen på det hemliga
och det dunkla.

Herr Cassel fann att de siffror, som
socialministern anfört om högerförslagets
effekter på hyreskostnaden var
fruktansvärda — om jag antecknade
rätt. Detta var också, enligt herr Cassels

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

uppfattning, någonting alldeles nytt.
Han hade inte haft kläm på dessa siffror
tidigare. Jag vill inte insinuera att
herr Cassel som den bostadsintresserade
ledamot av denna kammare han är
skulle ha fuskläst statsutskottets utlåtande,
eftersom han nu behöver sätta
upp ett förvånat anlete i denna debatt.
Här anförs det nu bl. a. på s. 36 i statsutskottets
egna beräkningar att högerförslaget
för egnahemsbyggare kommer
att innebära en kapitalkostnadsökning
på 590 kronor. Jag tillät mig säga cirka
600 kronor, och ingen kan väl egentligen
kritisera mig för denna lilla avrundning.
Den siffran jag använde för
lägenheten på två rum och kök är direkt
tagen från utskottets utlåtande. Den
siffra jag använde för lägenheten på tre
rum och kök är faktiskt framräknad av
mig och mina medarbetare, eftersom
utskottet inte anfört någon siffra för
denna lägenhetstyp.

Vidare har herr Gustafsson i Skellefteå
kommit tillbaka till en fråga som
han tog upp i sitt första anförande. Han
frågar varför man inte äskar anslag för
avskrivning på primär- och sekundärlån,
när man gör det för tertiärlån. Man
nöjer sig här med de löpande räntesubventionerna.
Ja, primär- och sekundärlånen
är ju privata marknadskrediter
och inte statliga lån. Det vore kanske
litet för djärvt av regeringen att gå in
med avskrivningsanslag på den privata
marknaden. Dessutom finns det ett skäl
till. Tertiärlånen ligger ganska högt upp
i toppen. Det är nog mera finansiella
och kreditmässiga risker behäftade med
tertiärlånen än med primär- och sekundärlånen.
Det är således från den utgångspunkten
inte alldeles obefogat att
kosta på sig en avskrivning av tertiärlånen.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Socialministern är mycket
skarpsinnig men inte helt clairvoyant.
Jag hade faktiskt inte ett ögonblick
tänkt tala om England.

112

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Det är klart att jag inte kan dölja, att
vi har en progressiv beskattning här
i landet — det känner vi av, alla och
envar — men man kan väl heller inte
bestrida, att även de som har ganska
små inkomster är hårt skattebelastade
och att en väsentlig del av deras skatt
går åt till att betala bostadssubventioner,
även om de inte själva är i den
situationen att de kan få den ringaste
glädje av subventionerna. Exempelvis
en lantarbetare, som socialministern talar
om, som inte själv får någon nytta
av detta, får via skattsedeln betala bostadssubventioner
till dem som bor i
städer och samhällen eller i nybyggda
egnahem. Det kan man inte komma
ifrån.

Sedan detta om banken. Det är självklart,
herr socialminister, att jag förstår
att man måste tala med riksbanken
i den här saken, men det som jag frågade
om och som socialministern inte
ville svara på — något som kanske är
ganska naturligt — var om det är regeringens
mening att börja låna pengar
i riksbanken för att finansiera bostadsbyggandet.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Socialministern säger
att orsaken till att man vill förfara olika
med avskrivningar på tertiärlån och på
sekundär- och primärlån är, att primärlån
och sekundärlånen tas i den öppna
marknaden, medan däremot tertiärlånen
lämnas av staten. Jag kan inte finna
att denna omständighet har någonting
att betyda i detta sammanhang, ty
det går ju precis lika bra att använda
samma system för att ersätta ränteförlusterna
när det gäller lån som staten
lämnar ut.

Alltså, om det i fråga om primär- och
sekundärlån är principiellt riktigt att
endast ta upp årets förlust, måste detta
vara principiellt riktigt även i fråga
om tertiärlånen. Att de sistnämnda lånen
lämnas av staten och de båda först -

nämnda slagen av lån lämnas av bankerna,
kan inte ha någon betydelse.
Socialministerns resonemang innebär,
att om vi övergår till exempelvis kreditgarantier,
får folkpartiet sin vilja igenom
beträffande tertiärlånen.

Jag tycker också att socialministerns
resonemang om riskerna har bra litet
med denna sak att göra. Det är inte
hänsyn till riskerna som har utgjort
argumentet för avskrivningen, utan det
är ränteförlusten. Om man menar att
man har en normal ränta på 4 procent
och så beviljar lån till 3 procents ränta
avskriver man en fjärdedel, som är
räntelös. Det är detta som har varit
motivet, och inte alls riskerna.

När man diskuterar tertiärlånen och
avskrivningarna glömmer man alldeles
bort att tertiärlånen är amorteringslån.
Om staten lånar, låt oss säga en
miljon kronor till 4 procents ränta och
lånar ut beloppet i form av egnahemslån
till 3 procents ränta, blir en fjärdedel
av denna miljon, alltså 250 000 kronor,
räntelös. Men dessa 250 000 kronor
är ju inte förlorade, ty de kommer igen
om 25 år i form av amorteringar, även
den räntelösa delen har alltså ett visst
nuvärde, något som herrarna inte alls
har velat ta hänsyn till.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Kammarens ärade ledamöter
ser att jag är väl rustad med
trycksaker, men jag lovar att jag inte
skall läsa upp allt vad som står i dem,
detta inte minst därför, att socialministern
här har tagit upp och svarat på
en del av vad som anförts från reservanternas
sida.

Utlåtandet är ju rätt omfattande. Såsom
tidigare har erinrats innehåller utlåtandet
44 punkter och nästan lika
många reservationer, och det rör en
mängd olika saker.

Vi konstaterar att det inte råder några
delade meningar inom utskottet om
att vi skall sträva efter att nedbringa
byggnadskostnaderna. Det är bara så,

Onsdagen den 25 maj 1955

Nr 21

113

att högern skiljer sig från oss andra genom
att ha en övertro på möjligheterna
härvidlag. De motioner, som väckts i
denna fråga, remitterades ju till statens
nämnd för byggnadsforskning och till
bostadsstyrelsen, och de remissvar som
givits ger nog inte särskilt starkt stöd
åt högerns uppfattning om hur liitt man
kan komma fram till att nedbringa
byggnadskostnaderna. Jag kan nöja mig
med att framhålla detta och i övrigt
hänvisa till vad socialministern i samma
fråga har anfört.

I rationaliseringsfrågan föreligger sålunda
inte någon större skillnad i uppfattningen.
Vad härefter beträffar bostadsbyggandets
storlek har vi väl anledning
att säga, att om högerns subventionsantipati
skulle få bli vägledande
för bostadsförsörjningen här i landet,
behövde vi ju inte ens komma upp
till exempelvis de 14 000 egnahem som
regeringen tänkt sig och som utskottet
anslutit sig till såsom produktionsresultat
i fråga om egnahem under ett
budgetår.

Rörande ramen har utskottet sagt
ungefär detsamma som statsrådet redan
anfört, nämligen att vi skulle vara glada,
om det visade sig möjligt att öka
ut bostadsbyggandet utöver vad som
förutsättes i propositionen, och förväntar
att Kungl. Maj :t kommer till riksdagen
och begär utökning, om ramen
inte räcker till.

För att sedan övergå till kapitalsubventionerna
och räntegarantien vill jag
anföra, att det i varje fall beträffande
den nu av Kungl. Maj:t begärda fullmakten
att gå vidare med räntesubventioner
konstaterats en större samstämmighet
i uppfattningen om nödvändigheten
härav mellan det större regeringspartiet
och ett av oppositionspartierna
än som kunnat ernås med representanterna
för det mindre av koalitionens
partier. Detta har också understrukits
av herr Rubbestad, och man
kan viil inte göra något däråt. Vi liar
härvidlag från utskottets sida anfört,

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att vi är med om vad Kungl. Maj:t sålunda
föreslagit. Därom sägs i utskottets
utlåtande bl. a.: »Av särskild vikt
är att garantier skapas för att finansieringsvillkoren
för nytillkommande bostadshus
såvitt möjligt förblir oförändrade
och alltså oberoende av inträffade
räntefluktuationer, som kan förmodas
vara av relativt tillfällig natur. Skäl
talar jämväl för att en till följd av den
nu inträdda riintestegringen mera avsevärd
höjning av hyrorna i tidigare tillkomna
med statslån finansierade bostadshus
bör undvikas.»

Detta är kanske ett närmare preciserande,
även om orden »såvitt möjligt»
gör att man inte är absolut bunden.

I fråga om ett av folkpartiet framställt
yrkande, som redan varit föremål
för särskild debatt, nämligen att
de generella subventionerna skall behovsprövas,
synes det mig ju vara rätt
underligt att folkpartiet är först på
plan med ett sådant yrkande, eftersom
tröskelproblemet för folkpartiets del
under en följd av år spelat en så stor
roll. Som en konsekvens av uppfattningen
att detta spelar så stor roll borde
man väl lämpligen söka undvika en behovsprövning.
När folkpartiet emellertid
nu formligen ändrat uppfattning på
denna punkt säger man: Hur detta sedan
skall utformas får Kungl Maj :t sköta
om och ta ansvaret för, det bryr vi oss
inte om. Högern har ju, låt vara med
något annan utformning, dock anvisat
vad man bör kunna välja. Från det hållet
har det sagts, att man kan använda
samma grunder som gäller för familjebostadsbidragen.

Nu liar jag anledning att till folkpartiet
och dess talesman ställa frågan:
Hur vill ni då att detta skall prövas?
Vilket system skall komma till användning?
Skall det vara inkomstgränser,
eller skall man rent av gå på individuell
behovsprövning?

Beträffande avskrivningarna fortsätter
herr Gustafsson i Skellefteå att föra
ungefär det resonemanget, att om man

8 — Andra kammaren.''! protokoll 1955. Nr 21

114

Nr 21

Onsdagen den 25 maj 1955

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kan upptäcka att avskrivningarna inte
på alla punkter följer en viss princip,
om man sålunda måhända rent formellt
kan påvisa att det här görs ett avsteg
från de principer som är vägledande
för staten i fråga om avskrivningarna,
då anser man sig böra tillåta sig att ha
ett system i galenskapen genom att tilllämpa
för låg avskrivning på alla punkter.
Detta tycker vi nu inte är ett uttryck
för något särskilt gott omdöme.
Högerns representanter har nog i detta
avseende visat bättre omdöme än folkpartiet,
och de är att gratulera till att
de åtminstone här har varit så förståndiga
att de kunnat följa socialdemokraterna.

Ehuru det utöver vad man nu sagts
finns en hel del i utskottets skrivning,
som det kunde vara av behovet att
stryka under, vill jag nu, herr talman,
med hänvisning till vad som anförts av
socialministern, av utskottet och av mig
själv yrka bifall till utskottets hemställan
i samtliga de 44 punkterna, och
detta yrkande får också avse utskottets
motivering till hemställan under respektive
punkter.

Herr talmannen hade under detta
anförande återtagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta handläggningen i
detta ärende till morgondagens sammanträde.

§ 9

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att å morgondagens föredragningslista
närmast efter statsutskottets
utlåtande nr 150 övriga två
gånger bordlagda ärenden skulle uppföras
i följande ordning, nämligen
statsutskottets utlåtande nr 151, jordbruksutskottets
utlåtanden och memorial
nr 28—30, bevillningsutskottets be -

tänkanden nr 52 och 53, statsutskottets
utlåtanden nr 156 och 157, tredje lagutskottets
utlåtande nr 24, bankoutskottets
utlåtanden och memorial nr 29—
35, bevillningsutskottets betänkanden
nr 49 och 51, andra lagutskottets utlåtande
nr 34, sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtanden nr 6
och 7, första lagutskottets utlåtanden
nr 37 och 38, andra lagutskottets utlåtande
nr 35, tredje lagutskottets utlåtande
och memorial nr 26 och 27
samt statsutskottets utlåtande nr 137.

§ 10

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets memorial nr
21, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; samt
statsutskottets memorial:
nr 158, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1954/55 och
nr 159, angående statsregleringen för
budgetåret 1955/56.

§ 11

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts skrivelse
nr 199, med återkallande av propositionen
nr 197, med förslag till lag
om skiljedom i viss arbetstvist, tillställts
kammaren.

Denna skrivelse remitterades omedelbart
till behandling av lagutskott.

§ 12

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 304, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

nr 305, i anledning av väckta motioner
angående dels ombyggnad av järnvägen
å sträckan Sölvesborg—Hörviken
till normalspår in. m. och dels anslag
till upprustning av vägarna på
Listerlandet;

Nr 21

115

Onsdagen den 25 maj 1955

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 307, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1955/56 till Lunds universitet: Avlöningar; nr

308, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för budgetåret
1955/56 till ökad utbildning av
läkare;

nr 310, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av yrkesutbildningen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 311, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vanföreanstalterna
och Eugeniahemmet m. in.;

nr 312, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1955/56 till Justitiedepartementet:
Avlöningar jämte i ämnet väckta motioner; nr

313, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående vissa anslag för
budgetåret 1955/56 till regeringsrätten;

nr 314, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1955/56 till fångvården
m. m.;

nr 315, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från
skyldighet att återbetala för mycket
utbetalade lönebelopp;

nr 316, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående särskilda ekonomiska
förmåner åt övertalig personal
vid Stockholms tygstation m. in.;

nr 324, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
sjöfartsverk in. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 325, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till kommerskollegium;

nr 326, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökad examination
av tandläkare m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 327, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till tillfällig
korttidsutbildning av präster;

nr 330, i anledning av väckta motioner
angående ombyggnad av järnvägen
Gullberna—Torsås—Bergkvara till normalspår;
och

nr 331, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar
i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m.

från bankoutskottet, nr 317, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition (nr
122) med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 27 mars
1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
m. in.;
från tredje lagutskottet:
nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen;
och

nr 319, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående vissa
laga skiften i Kiruna stad; samt

från sammansatta konstitutions- och
första lagutskottet:

nr 278, i anledning av väckta motioner
om utredningar angående nådeinstitutet;
och

nr 279, i anledning av väckt motion
angående inrättande av en särskild högsta
domstol i skattemål.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.03.

In fidem
Gunnar Jiritth