Svar på interpellationer av: (Riksdagens protokoll 1953:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953

ANDRA KAMMAREN

Nr 16

4—6 maj.

Debatter m. m.

Sid.

Tisdagen den 5 maj.

Svar på interpellationer av:

Herr Svensson i Stenkyrka ang. tillstånd att använda myxomatos

för bekämpande av vildkaninstammen på Gotland .......... 7

Herr Larsson i Stockholm ang. polisens tillvägagångssätt vid anhållande
av s. k. billånare .............................. 10

Onsdagen den 6 maj fm.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete. 15
Fortsatt hyresreglering; tillika svar på interpellation av herr Wedén
ang. vissa missförhållanden i fråga om hyresreglering i kommunala
hyreshus, m. m................................... 38

Uppsägning av Sveriges medlemskap i Unesco................ 75

Ändrad lydelse av 15 § lagen om kommunalstyrelse i stad, m. m. 76

Avveckling av statens bränslekommission.................... 80

Lönegradsplacering för viss biträdes- och hålkortspersonal ...... 80

Ändringar i uppbördsförfarandet m. m....................... 85

Onsdagen den 6 maj em.

Skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m........... 95

Alkoholhalten i maltdrycker av andra klassen m. in.............. 106

Tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete m. m............................. 114

Motioner ang. jaktlagstiftningen.............................. 122

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 6 maj fm.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17, ang. fortsatt giltighet av lagen

om tillståndstvång för byggnadsarbete...................... 15

1 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 16.

Nr 16.

Innehåll.

Sid.

— nr 18, ang. ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen om hyresreglering

m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag., in. in,...... 38

— nr 19, ang. ändrad lydelse av 9 kap. lagen den 28 maj 1886 ang.

stenkolsfyndigheter m. m................................. 74

— nr 20, ang. vissa frågor rörande brandväsendet .............. 74

Jordbruksutskottets utlåtande nr 18, om ersättning åt arrendatorn

C. Elm................................................ 74

— nr 19, ang. anslag till statens jordbruksnämnd och statens kommission
för krisuppgifter på livsmedelsområdet .............. 74

Jordbruksutskottets utlåtande nr 20, ang. bemyndigande att försälja

viss kronan tillhörig fast egendom, m. m................... 74

— memorial nr 21, ang. försäljningar av viss kronan tillhörig fast

egendom.............................................. 74

— nr 22, ang. anslag till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering

(voteringsproposition godkänd) .......................... 74

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 10, om
kostnadsbesparingar för kommuner och församlingar vid ökat användande
av eldbegängelse .............................. 74

—■ nr 11, ang. utredning i syfte att bereda zigenarna en med andra

svenska medborgare jämbördig ställning m. m............... 74

Utrikesutskottets utlåtande nr 3, ang. uppsägning av Sveriges medlemskap
i Unesco.......................................... 75

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 12, ang. ändrad lydelse av 15 §

lagen om kommunalstyrelse i stad, m. m................... 76

Statsutskottets utlåtande nr 87, ang. rörlig kredit för örlogsvarvens

marinverkstäder........................................ 80

— nr 88, ang. avveckling av statens bränslekommission.......... 80

— nr 89, ang. vissa anslag till barnmorskeläroanstalterna ........ 80

— nr 90, ang. anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens tvångsarbetsanstalt
å Svartsjö och statens alkoholistanstalt därstädes. 80

— nr 91, ang. lönegradsplacering för viss biträdes- och hålkorts personal.

............................................. 80

— nr 92, ang. förhöjning av vissa arvoden m. m................. 85

— nr 93, om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens löneplansförord ning

den 30 juni 1947, m. m............................. 85

Bevillningsutskottets betänkande nr 33, ang. vissa ändringar i upp bördsförfarandet

m. m................................... 85

Onsdagen den 6 maj em.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, ang. vissa ändringar i upp bördsförfarandet

m. m................................... 95

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 8, ang. vissa

ändringar i uppbördsförfarandet m. m., .................... 95

Bevillningsutskottets betänkande nr 37, ang. överenskommelse med
Amerikas förenta stater ang. biträde och handräckning för indrivning
av vissa skatter å utdelning å aktier................ 95

— nr 38, ang. godkännande av avtal mellan Sverige och Belgien för

undvikande av dubbelbeskattning in. m..................... 95

Innehåll.

Nr 16.

Sid.

—• nr 39, ang. ändring i förordningen den 24 oktober 1951 om skatt

vid tillverkning och import av personbilar m. in............. 95

—- nr 40, ang. bestämmelser om alkoholhalten i maltdrycker av

andra klassen m. m..................................... 106

Första lagutskottets utlåtande nr 34, om utredning ang. de allmän straffrättsliga

problemen inom specialstraffrätten, m. in.......114

Andra lagutskottets utlåtande nr 25, ang. ändring i förordningen den
2 juni 1950 om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m............. 114

— nr 26, ang. fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22

juni 1939, m. m......................................... 122

Andra lagutskottets utlåtande nr 27, om ändrad lydelse av 14 § 1 mom.

vägtrafikförordningen den 28 september 1951................ 122

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22, om viss ändring av 15 § jaktstadgan
in. in......................................... 122

Jordbruksutskottets utlåtande nr 23, ang. utgifter å tilläggsstat II
(jordbruksdepartementet)................................. 141

— nr 24, ang. åtgärder för främjande av fiske på avlägsna fiskevatten,
m. m........................................... 141

Måndagen den 4 maj 1953.

Nr 16.

Måndagen den 4 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 25
nästlidna april.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts på bordet
liggande proposition, nr 229, med anhållan
om riksdagens yttrande angående
vissa av Europarådets rådgivande
församling år 1952 vid dess fjärde ordinarie
möte samt år 1953 vid dess
extraordinarie möte fattade beslut.

§ 3.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från andra lagutskottet:

nr 183, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och
4 §§ förordningen den 30 juni 1937 (nr
655) angående bidrag från landsting
och städer, som ej deltaga i landsting,
till bestridande av kostnaderna för vård
i vissa fall å karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet, dels ock i ämnet
väckta motioner; och

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 9 § militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr
261) m. m.; samt

från sammansatta stats- och andra
lagutskottet:

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förbättring av ersättningarna
inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
m. m.

i 4.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av väckt motion angående upp -

sägning av Sveriges medlemskap i
Unesco;

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 15 § lagen om
kommunalstyrelse i stad, m. in.; och
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i uppbördsförfarandet m. in., i
vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet
;

statsutskottets utlåtanden:
nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rörlig kredit för
örlogsvarvens marinverkstäder,

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avveckling av statens
bränslekommission;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
barnmorskeläroanstalterna;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag till
vissa byggnadsarbeten vid statens
tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens
alkoholistanstalt därstädes;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdes- och hålkortspersonal
jämte i ämnet väckt motion;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förhöjning av
vissa arvoden m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens
löneplansförordning den 30 juni 1947
(nr 376), m. in.;

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till vissa ändringar i uppbördsförfarandet
m. in., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott;

Nr 16.

Måndagen den 4 maj 1953.

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i uppbördsförfarandet m. in., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med begäran om riksdagens
medgivande att överenskommelse
må träffas med Amerikas förenta stater
angående biträde och handräckning
för indrivning av vissa skatter å utdelning
å aktier;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Belgien för
undvikande av dubbelbeskattning och
för reglering av vissa andra frågor beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet; nr

39, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 24 oktober 1951 (nr 660) om skatt
vid tillverkning och import av personbilar
in. m. samt om fortsatt giltighet
av samma förordning, jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om alkoholhalten
i maltdrycker av andra
klassen m. in., jämte i ämnet väckta motioner; första

lagutskottets utlåtande nr 34,
i anledning av väckt motion om utredning
angående de allmänstraffrättsliga
problemen inom specialstraffrätten,
m. in.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 2 juni 1950 (nr 295) om
tillägg av statsmedel å vissa ersättning -

ar enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete in. in., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293),
in. in.; och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 14 § 1 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september
1951 (nr 648);

tredje lagutskottets utlåtande nr 22,
i anledning av väckta motioner dels om
viss ändring av 15 § jaktstadgan, dels
om viss översyn av jaktlagstiftningen,
dels ock angående viss ändring i grunderna
för bidrag ur älgskadefonden;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 23, med anlednino av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden; och

nr 24, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående åtgärder
för ''främjande av fiske på avlägsna
fiskevatten, m. m.

§ 5.

Anmäldes Kungl. Maj ds proposition
nr 230, angående överlåtelse av tomt
för uppförande av en byggnad för italienska
institutet i Stockholm.

, Denna proposition bordlädes.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag''.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.03 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 5 maj 1953.

Nr 16.

Tisdagen den 5 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 28
nästlidna april.

§ 2.

Svar på interpellation ang. tillstånd att
använda myxomatos för bekämpande av
vildkaninstammen på Gotland.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som yttrade:
Herr talman! Med kammaren tillstånd
har herr Svensson i Stenkyrka frågat
mig, om jag är i tillfälle att meddela,
huruvida beslut av Kungl. Maj:t kan
väntas inom en nära framtid beträffande
länsstyrelsens i Gotlands län hemställan
angående tillstånd att bl. a. använda
myxomatos i syfte att bekämpa
vildkaninstammen på Gotland.

I anledning härav får jag anföra
följande.

Från myndigheter och enskilda har
åtskilliga gånger framhållits den skada
vildkaninen vållar jordbruk och skogsnäring,
framför allt på Gotland och i
Skåne.

Vad angår Gotland må här i första
hand nämnas framställningar av länsstyrelsen
den 10 december 1948 och den
16 januari 1951 ävensom av hushållningssällskapet.
Länsstyrelsen har med
sin senare framställning överlämnat en
skrivelse från en av länsstyrelsen tillsatt
nämnd för bekämpning av vildkaninen,
en i skrivelsen åberopad resolution,
som den 24 november 1950
antagits vid ett av 200 personer besökt
möte i Visby, samt en av skogsstyrelsen
utgiven broschyr »Vildkaninen, den gotländska
skogens fiende nr 1» av länsjägmästaren
Seved Englund.

I detta sammanhang kan jag nämna

att framställningar om åtgärder mot
vildkaninen gjorts även från Skåne.
Vildkaninens skadegörelse i Kristianstads
län belyses i skrifter av medlemmar
i Gärds och Albo häraders hushållningsdistrikt,
ett antal lantbrukare i
österslövs socken, Willands härads ortsförbund
av RLF samt yttrande av länsstyrelsen,
jägaresällskapet och hushållningssällskapet.

Beträffande vildkaninen i Malmöhus
län har uttalanden gjorts i framställningar
av länets småbrukareförbund
och RLF samt i yttranden av Skånska
jägaresällskapet, hushållningssällskapet,
skogsvårdsstyrelsen och länsstyrelsen.
Efter hörande av svenska jägareförbundet
har domänstyrelsen den 27 september
1950 utlåtit sig i fråga om vildkaninen
i Skåne samt därvid hemställt att
med åtgärder från statsmakternas sida
för kaninbekämpning därstädes måtte
få anstå, till dess man kunde överblicka
resultaten av pågående undersökningar
rörande vildkaninen på Gotland.

Efter framställning av styrelsen för
skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut
har Kungl. Maj:t den 24
februari 1950 ställt medel ur j aktvårdsfonden
till förfogande för undersökningar
och försök vid skogshögskolans
avdelning för skogszoologi med viltvård
rörande de lämpligaste metoderna för
att decimera vildkaninbeståndet på Gotland.
Den 5 oktober 1951 har professorn
i allmän skogszoologi med viltvård
vid skogshögskolan, Gösta Notini, överlämnat
en skrift, benämnd »Vildkaninen
på Gotland», i vilken redogöres för
resultaten av de undersökningar för vilka
medel anvisades den 24 februari
1950. Avdelningen har utfört undersökningarna
i samarbete med skogsvårdsstyrelsen
på Gotland, svenska jägareförbundet
samt Gotlands skarpskvtteoch
jägaregille.

Nr 16.

Tisdagen den 5 maj 1953.

Svar på interpellation ang. tillstånd att använda myxomatos för bekämpande av

vildkaninstammen på Gotland.

I skrivelsen den 16 januari 1951 av
länsstyrelsen i Gotlands län samt i Notinis
utredning föreslås, att virussjukdomen
myxomatos skall användas för
att bekämpa vildkaninen på Gotland.
Över denna framställning har utlåtanden
avgivits av veterinärstyrelsen, som
med sitt utlåtande överlämnat yttranden
av professorerna Harry Hedström
och Sven Gard samt föreståndaren för
statens veterinärmedicinska anstalt, professorn
Albert Hjärre, av Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund, av domänstyrelsen
samt av medicinalstyrelsen,
som vid sitt utlåtande fogat yttrande
av föreståndaren för statens bakteriologiska
laboratorium, professor
Gunnar Olin.

Sedermera har inom jordbruksdepartementet
utarbetats en promemoria
med förslag till lag angående ändring i
lagen om rätt till jakt, m. m. I promemorian
föreslås bland annat sådan ändring
av 24 § lagen om rätt till jakt, att
länsstyrelse skall utan föregående föreläggande
för jakträttsinnehavaren kunna
förordna om kaninbekämpning inom
visst område.

Över promemorian har yttranden avgivits
av ett flertal remissinstanser. Remissinstanserna
är i stort sett ense om
att någon verkligt effektiv bekämpning
av kaninerna ej kan ske genom de hittills
använda metoderna, d. v. s. i huvudsak
genom jakt med iller och nät
samt med hund. Man har även använt
saxar, snaror, fällor och t. o. in. gengas
och stryknin.

Notini har föreslagit, att man vid
sidan av dessa metoder skall ingripa
mot kaninerna genom att sprida virussjukdomen
myxomatos. Denna har i
många år använts i Australien och har
en gång i begränsad omfattning tillgripits
även i Sverige. Det var år 1938
och gällde då ett mindre område i
Skåne. Enligt Notinis undersökning och
tillgängliga skriftliga redogörelser från
Australien har mycket goda resultat

nåtts vid användandet av denna sjukdom.
Vidare har man av hittillsvarande
erfarenheter fått den bestämda uppfattningen,
att sjukdomen endast angriper
kaniner. Ett par vetenskapsmän (professorerna
Gard och Hjärre) har dock
framhållit, att det icke kan anses uteslutet
att genom mutationer nya former
av sjukdomen kan uppkomma, vilka
skulle kunna angripa även andra
djur än kaniner. Såväl Notini som vissa
remissinstanser har framhållit, att
myxomatos icke bör användas utan att
man har tillgång till ett virus med verklig
slagkraft.

Åtskilliga skäl kan åberopas såväl
för som emot användandet av myxomatos.
Enligt min mening är skälen mot
dess användande av sådan vikt, att
grundliga överväganden är nödvändiga,
innan denna bekämpningsmetod tillgripes.
Härvid måste i första hand klarhet
vinnas, i vad mån tillgång kan finnas
till virus med sådana egenskaper,
att sjukdomen lätt sprides och leder till
en snabb död. Med hänsyn härtill har
jag ansett, att ytterligare undersökning
bör vidtagas rörande möjligheterna att
få fram ett virus som fyller dessa krav.
På min hemställan har Kungl. Maj :t
därför den 20 mars 1953 uppdragit åt
veterinärmedicinska anstalten att i samråd
med veterinärstyrelsen pröva smittämnet
myxomatos med avseende å sjukdomsalstrande
förmåga m. m. samt att
inkomma med berättelse rörande verkställda
prov. För bestridande av därmed
förenade kostnader har till anstaltens
förfogande ställts medel ur jaktvårdsfonden.
I avbidan på resultatet av
denna undersökning har jag nu icke vidtagit
annan åtgärd än att — på grundval
av den tidigare omnämnda promemorian
— förslag till vissa ändringar i
jaktlagen färdigställts.

Så snart nämnda berättelse inkommit,
ämnar jag upptaga frågan till fortsatt
prövning.

Vidare anförde:

Tisdagen den 5 maj 1953.

Nr 16.

Svar på interpellation ang. tillstånd att

vildkaninstammen på Gotland.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf):
Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation.

Som framgår av svaret har under de
senaste åren framställningar i saken
gjorts, inte blott från Gotland utan
också från Skåne, av hushållningssällskap,
länsstyrelser, skogsvårdsstyrelser,
RLF:s ortsförbund ävensom av enskilda.
Det är väl ett uttryck för den
allvarliga oro som man hyser för den
verkliga landsplåga som vildkaninen
utgör. De skrivelser och utredningar
som i detta sammanhang ingivits finns
emellertid sannolikt i departementet,
och jag har inte nu anledning att gå
närmare in på dem, i all synnerhet
som jag förutsätter att jordbruksministern
själv är intresserad av att det
skapas möjlighet att använda effektivare
bekämpningsmetoder än man hittills
fått begagna, främst då olika former
av jakt.

Statsrådet hänvisar i interpellationssvaret
till ett yttrande från Svenska
Jägareförbundet och domänstyrelsen
av år 1950, närmast föranlett av en
framställning från Skåne, i vilket yttrande
sades att man skulle avvakta
resultatet av de undersökningar som
satts i gång på Gotland. Man syftade
väl härvidlag på den utredning som
skulle verkställas av professor Notini.
Sedan något år föreligger faktiskt denna
utredning. Som framgår av densamma
förordar professor Notini användandet
av virussjukdomen myxomatos
som ett effektivt bekämpningsmedel,
och sannolikt stöder han sig
därvid på erfarenheter utomlands,
främst i Australien. Men trots detta
stöter vi nu tre år efteråt på kravet på
en ytterligare utredning.

Jag kan efter vad statsrådet har anfört
förstå dessa synpunkter. Men man
måste å andra sidan förstå, att allmänheten
i de trakter som berörs av

använda myxomatos för bekämpande av

denna fråga blir pessimistisk. Man har
under de år som gått offrat betydande
penningsummor. Det finns små kommuner
på Gotland som offrat till och
med en krona per skattekrona i skottpengar.
Landstinget har också under
årens lopp anslagit åtskilliga tiotusental
kronor.

Jag tackar för statsrådets löfte att
på nytt ta upp frågan, när den utredning
som här förutsättes är verkställd.
Men jag skulle ändå vilja fråga inom
vilken tidrymd man kan vänta resultatet
av denna utredning, om det är
inom ett till två år, eller inom fem till
tio år. Visshet om icke för långt dröjsmål
är avgörande för dem som berörs
härav, inte minst för skogsägarna, som
under årens lopp företagit omfattande
planteringar och skogsodlingar, men
sett sitt arbete helt spolieras.

Skogsvårdsstyrelsen på Gotland har
gjort vissa odlingsförsök och själv anlagt
vissa planteringar och då hägnat
in dessa planteringar med nät. Man
känner på så sätt till kostnaderna för
den metoden. De belöper sig på cirka
1 000 kronor per hektar. Det är ju kostnader
som man inte kan ålägga enskilda
skogsägare.

Jag vädjar till herr statsrådet att
om utredningen skulle dröja längre
tid, medverka till att statsmakterna
lämnar bidrag, så att inte skattetyngda
kommuner och ett skattetyngt län på
egen hand måste svara för dessa betydande
kostnader.

I varje fall på Gotland är situationen
för skogsvården sådan, att något måste
göras för att hindra vildkaninernas
förstörelse av återväxten.

Jag ber ännu en gång att få tacka
herr statsrådet för hans intresse för
frågan och för det lämnade svaret.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Interpellanten frågade mig inom vilken
tid denna utredning kunde beräknas

Nr 16.

Tisdagen den 5 maj 1953.

Svar på interpellation ang. polisens tillvägagångssätt vid anhållande av s. k. bil lånare.

bli klar. Jag vågar givetvis inte säga
någonting bestämt därom. Jag förmodar
att de försök, som nu kommer att
sättas i gång av professor Hjärre, kan
vara genomförda inom ett år. Sedan
beror det på till vilka resultat dessa
försök leder.

Jag kan förstå interpellantens otålighet,
när han talar om fem eller tio år,
med dessa tråkiga erfarenheter och
utan att någonting blivit gjort. Jag
hoppas att det kan ges möjlighet till
att få denna fråga utredd inom överskådlig
tid. Jag förstår så väl att det
är en verklig plåga för jordbrukare och
skogsägare att bli utsatta för vildkaninernas
härjningar.

Jag har på nära håll studerat resultatet
av vildkaninernas framfart, och
jag vågar säga, att det är hemska perspektiv
som öppnar sig, när man ser
hur dessa små djur kan förstöra såväl
växande skog som växande gröda. I
förra veckan tittade jag på en egendom
där i höstas några hektar besåddes
med vete. Där hade kaninerna ätit så
gott som rent. Jag vet inte om det går
att få någon veteskörd på den åkern.
Jag har även varit i Kristianstads län
och sett vildkaninernas härjningar på
skogen. På ett område, tillhörande
Trolle-Ljungby, satte man 1946 245 000
skogsplantor. Senare har man företagit
en fyllnadsplantering med, om jag inte
minns fel, 390 000 plantor. Jag tittade
på detta i fjol, men jag såg ingalunda
någon skogsplantering där, utan det var
så gott som renätet.

Var och en som är litet hemma i
skogsbruk och jordbruksskötsel förstår,
vilka oerhörda skador detta medfört.
Å andra sidan kan givetvis inte vi lekmän
bedöma vilka faror som här kan
yppa sig med anledning av de tilltänkta
åtgärderna. Vi måste böja oss för vetenskapsmännen.
Enligt min mening
kan man inte vidtaga några åtgärder
med myxomatos eller dylika sjukdomsspridande
bakterier utan att vara säker

på att sjukdomen blir begränsad. Detta
är anledningen till att jag i mitt svar
framhållit, att man först måste inhämta
ett bestämt svar från vetenskapsmännen,
huruvida man skall våga
sig på detta sätt att utrota vildkaninen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. polisens tillvägagångssätt
vid anhållande av s. k.
billånare.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har
herr Larsson i Stockholm frågat mig,
om jag uppmärksammat den fara för
väg- och gatutrafikanter, som polisens
många gånger våldsamma jakter på s. k.
billånare utgör, samt om jag anser mig
kunna medverka till att tillvägagångssättet
vid anhållandet av dessa brottslingar
får en för allmänheten mindre
farlig karaktär utan att effekten av åtgärderna
därför minskas.

Till svar ber jag få anföra följande.

Enligt den allmänna polisinstruktionen
den 4 juni 1948 har polisen, bland
annat, att söka förebygga brott samt
hindra att ordningen och säkerheten
eljest störes, ävensom att uppdaga och
utreda begångna brott samt vidtaga erforderliga
åtgärder då ordningen och
säkerheten eljest blivit kränkt. På
grund härav åligger det polismyndigheterna
att inom ramen för tillgängliga
resurser gripa och till lagföring befordra
lagöverträdare.

Ett slag av brott, som under senare
år påkallat de rättsvårdande myndigheternas
särskilda uppmärksamhet, är
de olovliga tillgreppen av motorfordon.
En tillförlitlig statistik beträffande motorfordonstillgreppen
finns endast för
de senaste åren. Enligt statistiska centralbyrån
erhöll polisen under 1950 kän -

Tisdagen den 5 maj 1953. Nr 16.

Svar på interpellation ang. polisens tillvägagångssätt vid anhållande av s. k. bil lånare.

nedom om tillgrepp av 7 065 motorfordon.
Motsvarande siffra för 1951 var
9 228 fordon och för 1952 8 889 motorfordon.
Några uppgifter om de totala
person- eller egendomsskadorna i samband
med fasttagande av biltjuvar finns
mig veterligen icke. De, som tillgriper
motorfordon, visar också understundom
stor hänsynslöshet och likgiltighet för
andras liv.

Med hänsyn till den antydda utvecklingen
är det uppenbarligen nödvändigt
att polisen energiskt ingriper mot
det brottsliga klientel, varom här är fråga.
Annat synes ej heller vara åsyftat i
interpellationen. Emellertid har interpellanten
gjort gällande, att polisen ibland
förföljer biltjuvar på ett sådant sätt, att
fara uppstår för andra trafikanter, och
frågasatt, om det är nödvändigt att gå
till väga på det sättet. Det mest effektiva
sättet att hejda ett motorfordon torde
vara anordnandet av vägspärrar. Svårigheten
är härvid att finna en spärranordning,
som på en gång är snabb att
handha, effektiv och i betryggande
grad ofarlig. Detta problem har under
lång tid varit föremål för statspolisens
särskilda intresse. En metod, som fyller
samtliga dessa anspråk, har ännu
icke utexperimenterats, men försök pågår
alltjämt. Polisen står ofta inför valet
att låta brottslingen undkomma —
med de avsevärda faror för andras säkerhet,
som är förbundna med billånarnas
oftast ansvarslösa sätt att framföra
fordonet — eller också att förfölja
och söka hejda vederbörande. Ett förföljande
får givetvis ske endast med
största hänsyn till säkerhetskravet. Hur
polisen i ett visst fall skall handla blir
ytterst en omdömessak. Till ledning för
ett dylikt bedömande har på sina håll
instruktioner utfärdats. Så är fallet
t. ex. i Malmö och Göteborg. För statspolisens
personal har också en instruktion
meddelats. I denna säges hl. a., att
vid förföljande av för brott misstänkta
personer, som färdas i motorfordon,

får statspolisens motorfordon icke framföras
med högre hastighet än att kravet
på egen och andras säkerhet till liv
och egendom tillgodoses. Vid förföljande
av person, som färdas i motorfordon,
kan lätt inträffa att den förföljde
för att undkomma pressar sitt fordon
till sådan hastighet, att påtaglig fara för
olycksfall uppstår, påpekas det. Vidare
säges, att möjligheterna att med hjälp
av radio, telefon eller annorledes lösa
föreliggande uppgift alltid skall beaktas.

Interpellanten ifrågasätter, huruvida
man icke genom ett intimare samarbete
mellan polisdistrikten skulle kunna
inringa eventuella biltjuvar i stället
för att anställa jakt på dem. Det är givet,
att ett dylikt samarbete polisdistrikten
emellan i görligaste mån redan
förekommer.

Sammanfattningsvis får jag framhålla,
att det ofta icke står annan utväg
till buds för polisen än att taga
upp ett förföljande av den, som olovligen
tillgripit ett fordon. Men polisen
måste då, som framgår av det anförda,
iakttaga att fordonen icke framföras
med högre hastighet än att kravet på
egen och andras säkerhet till liv och
egendom tillgodoses.

Inoip departementet övervägs för närvarande
huruvida mera preciserade
regler lämpligen kunna ges på detta
område.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde:

Herr LARSSON i Stockholm (fp): Herr
talman! Jag vill till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet framföra
mitt tack för svaret på min interpellation,
som han nu har lämnat. Jag noterar
med tillfredsställelse, att inrikesministern
beaktat de synpunkter som jag
anförde och att han nu avser att söka
åstadkomma mera enhetliga och preci -

Nr 16.

Tisdagen den 5 maj 1953.

Svar på interpellation ang. polisens tillvägagångssätt vid anhållande av s. k. bil lånare.

serade regler för polisen vid fasttagande
av biltjuvar.

Det är ju alldeles klart att något måste
göras för att skydda tredje man till liv
och lem vid dessa bilstölder. Man kan
inte bara rycka på axlarna och säga,
att det givetvis är tråkigt att övriga
trafikanter skall behöva utsättas för
risker, men att polisen i enlighet med
sina instruktioner måste begagna alla
till buds stående medel för att infånga
och oskadliggöra en brottsling. Detta
senare får man nog ta med en viss reservation.
Även inom ramen för de tillgängliga
resurserna måste det nog göras
en bedömning av vilka medel och
metoder som kan komma till användning
vid brottslingens fasttagande.
Dessa åtgärder bör nog stå i en viss
relation till brottets art och förövarens
hot mot allmän säkerhet, ävensom till
hans möjligheter att undkomma för någon
längre tid. Det är tänkbart att meningarna
härvidlag går isär. Min åsikt
är i varje fall den, att man vid fasttagande
av brottslingar inte får förorsaka
större skada på liv och egendom
än den som brottet medfört.

Jag vill understryka att bilstölderna
är en mycket allvarlig företeelse i samhället.
De är dubbelt allvarliga därför
att de i regel är att hänföra till ungdomsbrottsligheten.
Den största faran
ligger i att ungdomen inte synes förstå
de svåra konsekvenser både för dem
själva och för samhället och dess ordningsmakt,
som deras dåraktiga eskapader
i stulna bilar medför. Att det i
många fall är ungdomlig dårskap som
ligger bakom bilstölderna är ganska
säkert.

Jag kan inte frigöra mig från tanken
att man ofta vill driva gäck med polisen
genom att »sno» en bil och ge sig
ut på äventyr. Får man så en radiobil
efter sig, som också är beredd att köra
fort och ta risker, då stiger spänningen.
Visst vill man klara sig, men om man
misslyckas därmed, tycker man inte

det är så förfärligt farligt att bli fast.
Det finns enligt min mening ett likhetsdrag
i beteendet härvidlag med sekelskiftets
buspojkar, som till exempel
roade sig med att kasta snöboll på polisen
för att sedan med förtjusning tillsammans
med den — enligt tidens mode
— rätt korpulente konstapeln hänge sig
åt leken »rymmare och fasttagare». Att
den leken inte lämpar sig för motorfordon
tycks man dock inte begripa.
Det är därför ganska viktigt att polisen,
om det kan undvikas, inte ger sig in i
den och bidrar till att göra bilstölderna
spännande.

Naturligtvis är detta lekmotiv inte
den enda förklaringen till uppkomsten
av bilstölder. Det bland ungdomen alltmer
utbredda motorintresset har också
en stor skuld härtill. Liksom idrotten
har även bilismen och motorsporten
fått en »svans», och i den svansen ingår
just dessa marodörer, som hittills
haft den milda beteckningen »billånare».
Till det ordet vill jag anknyta
den uppfattningen, att samhället självt
bär en del av skulden genom att inte
tillräckligt starkt betona brottskaraktären
i dessa bilstölder. Tidningarna
har i halvt raljanta ordalag beskrivit
just dessa biljakter och därmed bibringat
ungdomen en föreställning om
att det hela nog inte är så farligt. Jag
vet att man nu har bättrat sig på den
kanten och verkligen börjar ge saken
dess rätta benämning. Det är högeligen
tacknämligt att man kommit till en
vändpunkt i det avseendet.

En allmän propaganda bör sättas in
som inpräntar i ungdomen, att en bilstöld
är en lika låg och föraktlig handling
som varje annan stöld. Kunde vi få
ungdomens egna organisationer tillhjälp
i den propagandan vore mycket vunnet.
Vi måste, herr talman, som en
första åtgärd beröva den sortens motorsport
den gloria den kan ha i våra
ynglingars ögon, och därför bör vi med
tillfredsställelse hälsa varje initiativ,

Tisdagen den 5 maj 1953. Nr 16.

Svar på interpellation ang. polisens tillvägagångssätt vid anhållande av s. k. bil lånare.

som kan inskränka polisens biljakter
och ändå medverka till ett gott resultat
vid infångandet av biltjuvarna.

Herr BIRKE (h): Herr talman! Frågan
om biltjuvarna och deras framfart har
blivit ett problem av stora mått. Jag
bär tidigare här i kammaren interpellerat
om vilka åtgärder man skall vidtaga
för att förhindra bilstölderna. Det
är ju inte mindre än cirka 9 000 fordon
som på ett år stjäls av dessa biltjuvar.

Jag ser med beklagande att på kammarens
föredragningslista använts ordet
»billånare» i detta fall. Jag tycker
detta är beklagligt. Allmänheten reagerar
emot att man alltjämt envisas med
att kalla dessa människor för billånare.
Jag tycker att det rätta ordet är biltjuvar.
Ingen av dessa tjuvar har väl någon
tanke på att lämna tillbaka fordonet,
och därför bör man använda det
rätta ordet.

Nu tycker jag, herr talman, att kärnan
i delta problem inte är hur man
skall gå till väga för att få fast dessa
personer. Problemet gäller att finna de
lämpliga åtgärderna för att hindra ungdomarna
— och över huvud taget de
personer, som ägnar sig åt att stjäla
bilar — från dessa brott, visa upp avskräckande
exempel, så att folk finner,
att sådant inte lönar sig i längden.

Jag skulle tro att intet land i världen
har så stort procenttal för biltjuvar
som just Sverige. Det är min förhoppning,
herr talman, att herr statsrådet
skall vara villig att medverka till
att alla de åtgärder, som är möjliga,
blir vidtagna, så att man får en spärr
mot dessa biltjuvars framfart. Ett led
i den verksamheten synes mig vara en
skärpt lagstiftning, att man i likhet med
Norge och Västtyskland får straffet betydligt
skärpt, så att det blir avskräckande
att stjäla en bil och inte leder
som nu mestadels bara till villkorlig
dom.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet liggande
proposition nr 230, ang. överlåtelse
av tomt för uppförande av en
byggnad för italienska institutet i
Stockholm.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 3, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 12 och 13,
statsutskottets utlåtanden nr 87—93,
sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 8, bevillningsutskottets
betänkanden nr 33 och 37—40,
första lagutskottets utlåtande nr 34,
andra lagutskottets utlåtanden nr 25—
27, tredje lagutskottets utlåtande nr 22
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
23 och 24.

§ 6.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att å morgondagens föredragningslista
konstitutionsutskottets
utlåtande nr 13 och sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtande nr 8
skulle uppföras närmast efter bevillningsutskottets
betänkande nr 33.

§ 7.

Anmäldes, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält, att
till utskottet från delegerade för riksdagens
verk inkommit förslag om ändrade
tjänste- och personalförteckningar
för riksdagens verk m. m.

Denna anmälan bordlädes.

§ 8.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 186, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 79 § 2 mom. lagen om kommunalstyrelse
på landet, m. in.

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

§ 9.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 224, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område; och

nr 228, angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Andra kammarens talman.

För fullgörande av allmänt uppdrag
och i samband därmed resa i Tyskland

och Schweiz får jag härmed anhålla
om ledighet från riksdagen från och
med den 6 till och med den 16 maj
1953.

Stockholm den 2 maj 1953.

T. G. von Setli.

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.34 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 6 maj.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 29
nästlidna april.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsledamoten fröken Märta
Öberg är på grund av sjukdom oförmögen
deltaga i riksdagsarbetet fr. o. m.
den 6 maj 1953 tills vidare, intygas.

Stockholm den 6 maj 1953.

Bertil v. Friesen,
leg. läk.

Att riksdagsman Wiktor Mårtensson,
Uddevalla, på grund av sjukdom (Hjärtsjukdom)
är arbetsoförmögen och i
behov av vila under tiden 6/5—31/5
1953, intygas härmed på heder och
samvete.

Uddevalla den 5/5 1953.

Tage P. Hedberg,
leg. läk.

Fröken Öberg och herr Mårtensson
i Uddevalla beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen från och med denna
dag, fröken Öberg tills vidare och herr
Mårtensson i Uddevalla till och med
den 31 maj.

Herr talmannen meddelade, att herr
Jonsson i Skedsbygd, som vid kammarens
sammanträde den 28 nästlidna april
med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin
plats i kammaren.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj ds å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 224, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område; och

till bevillningsutskottet propositionen
nr 228, angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

§ 4.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan, att till utskottet från
delegerade för riksdagens verk inkommit
förslag om ändrade tjänste- och
personalförteckningar för riksdagens
verk m. m.

§ 5.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen
den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 6 mars 1953 dagtecknad
proposition, nr 94, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen hilagda i
statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den
HO juni 1943 (nr 4444 om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Härigenom förordnas, att lagen den
30 juni 1943 om tillståndstvång för
byggnadsarbete, vilken enligt lag den
30 maj 1952 (nr 290) gäller till och
med den 30 juni 1953, skall äga fortsatt
giltighet till och med den 30 juni 1954.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft ett antal
motioner.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna 1:378 och 11:470 bifalla
förevarande proposition;

B. att motionerna 1:219 och 11:391
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionerna 1:314 och 11:390
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Osvald, Nyberg, Carlsson i Stockholm
och Munktell, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen måtte med avslag å
förevarande proposition, i anledning av
motionerna 1:219 och 11:391, 1:314
och 11:390 samt 1:378 och 11:470, för
sin del antaga följande förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen
den 30 juni 1943 (nr 444) om tillstöindstvång
för byggnadsarbete.

B. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte förbereda åtgärder i säsongutjämnande
syfte samt i proposition, om så
befunnes lämpligt till den höstriksdag,
som kunde komma att hållas innevarande
år, dels redovisa nyssnämnda förberedelser,
dels ock framlägga erforderliga
förslag i ämnet.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr MUNKTELL (li): Herr talman!
Medan utskottet i detta ärende har yrkat
bifall till Kungl. Maj :ts proposition
och avslag på de i ämnet väckta motionerna,
har reservanterna föreslagit
dels att byggnadslagen endast skulle få
förlängas till och med den 30 september
i år, dels att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t hemställa om förberedande
av åtgärder i säsongutjämnande
syfte och framläggande så snart som
möjligt, helst till höstriksdagen, av förslag
härom.

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Jag vill först beträffande denna lag
säga att redan de inledande bestämmelserna
i lagen om tillståndstvång för
byggnadsarbete ju länge har tett sig
egendomliga. Det heter ju där, att vid
krig eller krigsfara, vari riket befinner
sig, eller eljest under utomordentliga
av krig föranledda förhållanden, äger
Konungen, i den mån det finnes erforderligt
för att upprätthålla ett fast penningvärde
och befrämja en ändamålsenlig
användning av förnödenheter och
arbetskraft, förordna, att 2—7 §§ i lagen
skall äga tillämpning. Ju längre utvecklingen
har gått desto egendomligare
måste man säga att det stadgandet
är. Visserligen är det ett kautschukstadgande,
men om man skulle inlägga
så vidsträckt betydelse i det, att vi nu
skulle befinna oss i krigsfara eller i
utomordentliga av krig föranledda förhållanden,
skulle man praktiskt taget
alltid kunna säga, att vi gjorde det och
redan av den anledningen aldrig kunna
komma ifrån en reglering.

Reservanterna ansluter sig nu i stort
sett till investeringskommitténs resonemang,
nämligen att den statliga investeringsverksamheten
i princip bör kunna
kontrolleras över budgeten och likaså
att även beträffande de kommunala investeringarna
kan den individuella tillståndsgivningen
tas bort. Vad sedan
bostads- och företagsinvesteringarna
beträffar förmenar samma kommitté,
att den begränsning som anses vara behövlig
beträffande dessa investeringar
måste, som kommittén säger, ombesörjas
genom generella medel, åtgärder av
penning- och finanspolitisk natur. Det
förefaller sålunda mot bakgrunden av
investeringskommitténs resonemang
som om byggnadsregleringen inte är
nödvändig ur konjunkturutjämnande
synpunkt.

Det enda skäl, som då återstår och
som också anföres i propositionen för
bibehållande av byggnadsregleringen,
är att den verkar säsongutjämnande.
Det är ju vad statsrådet och chefen för

socialdepartementet säger, nämligen att
den är det enda något så när säkra
medlet vi har för att uppnå sådan utjämning.
Jag vill med anledning därav
framhålla, att från vårt håll kan vi inte
acceptera ett permanentande av hela
byggnadsregleringen endast för att uppnå
den säsongutjämning, som naturligtvis
alla önskar och som givetvis är värd
all uppmärksamhet, detta särskilt som
det ju inte bär visats, att några risker
skulle föreligga, för att en minskning
av vinterbyggandet skulle aktualiseras,
om regleringen slopas. Det har i skilda
sammanhang påvisats olika vägar för
att lösa säsongutjämningsfrågan. Man
kan tänka sig att det allmänna i större
utsträckning skulle kunna förlägga sina
egna byggnadsföretag till vintern för
att utjämna sysselsättningen. Man kan
även nå en ökad effektivitet härvidlag
genom samarbete mellan staten och arbetsmarknadens
parter och på så sätt
skapa en effektiv stimulans alla regleringar
förutan för att i görligaste mån
hålla i gång vinterbyggandet.

Jag skall tillåta mig beröra en del
av de synpunkter investeringskommittén
anlägger. Jag vill då först erinra
om att ifrågavarande kommitté mycket
starkt betonar, att det inte är möjligt
att fastställa vilken andel i den säsongutjämning
inom byggnadsverksamheten
som har kommit till stånd, som
de byggnadsreglerande åtgärderna har,
utan det framhålles tvärtom, att i den
allmänna brist på arbetskraft som har
varit rådande under efterkrigskonjunkturen,
har en minskning av säsongarbetslösheten
i och för sig varit
att vänta. Byggnadsföretagarna skulle i
alla fall ha varit tvungna att förlägga
en förhållandevis stor del av sin verksamhet
till vinterhalvåret, även om inte
byggnadsregleringen hade tvingat dem
till det. Om å andra sidan byggnadsverksamheten
är så begränsad, att det
av den anledningen för året i dess
helhet blir en arbetslöshet för byggnadsarbetarna,
så är det ju knappast

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

någon mening i att man utjämnar byggnadssäsongen.
Det skulle nämligen innebära,
att man förhindrar att en så
stor del av den samlade byggnadsverksamheten
som möjligt förlägges till årstid
som är eller anses vara mest gynnsam
för byggnadsarbete. Vid låg byggnadsverksamhet
kan man därför över
huvud taget inte komma ifrån denna
risk för säsongarbetslöshet. Men å andra
sidan, när byggnadsviljan är hög i
förhållande till tillgången på byggnadsarbetare,
blir det å andra sidan en viss
automatisk utjämning av byggnadssäsongen
alla regleringsåtgärder förutan.

Vidare är att märka att om byggnadssäsongen
skall kunna utjämnas
med regleringsåtgärder, måste dessa
vara mycket ingripande. Det räcker
t. ex. inte med att det finns möjlighet
att påverka själva igångsättningen.
Byggnadsföretag som fått igångsättningstillstånd
med tanke på vinterde
reducerar takten på vintern, så att
de reducerar takten på vintern så att
tyngdpunkten i byggnadsarbetet i alla
fall blir förlagd till sommaren. Om detta
skall kunna förhindras genom en reglering
är det ofrånkomligt att ifrågavarande
myndigheter får befogenhet att
begränsa antalet byggnadsarbetare som
får sysselsättas under sommaren vid
olika byggnadsföretag. Det blir ju ett
ständigt krångel, och vi får ett permanentande
av den faktiska dirigering av
arbetskraft, som nu i viss mån äger
rum, och det kan vi från högerns sida
icke acceptera.

Vidare måste man inför möjligheten
av en reglering av byggnadsverksamheten
enbart i säsongutjämnande syfte
naturligtvis också tänka på frågan om
vilka delar av byggnadsverksamheten
som lämpligen kan underkastas en sådan
reglering. Då har det framhållits
att av praktiska skäl är det uteslutet att
där få in reparations- och underhållsarbete,
som inte heller i någon större
utsträckning nu inbegripes i regleringen,
och konsekvenserna av att detta

är omöjligt blir att en tämligen stark
säsongbetonad de! av byggnadsverksamheten
i varje fall måste lämnas
åsido, när det gäller att utjämna byggnadssäsongen
genom regleringsåtgärder.
Möjligheterna till säsongutjämning
är ju förutom beträffande reparationsverksamheten
också starkt begränsade
t. ex. beträffande jordbrukets byggnadsverksamhet
och likaså beträffande
egnahemsbyggandet.

Vad angår vissa andra delar av byggnads-
och anläggningsverksamheten
borde en tämligen tillfredsställande säsongutjämning
kunna upprätthållas
utan särskilda regleringsåtgärder. I
första hand understryker jag därvid
ännu en gång att detta gäller statens
och större delen av kommunernas
byggnads- och anläggningsverksamhet.
Beträffande industriens byggnadsarbete
är ju riskerna för starka säsongväxlingar
av rent tekniska skäl förhållandevis
begränsade, därför att stora industriella
byggnadsprojekt i allmänhet är så tidskrävande,
att en koncentration till sommarhalvåret
inte kan vara lönande.

Jag vill tillägga att även parterna på
arbetsmarknaden här kan ha ett stort
inflytande. Ingenting kunde t. ex. hindra,
att man träffade sådana avtal att
vinterarbetena ekonomiskt blev mera
tilldragande.

Dessutom — det vill jag starkt understryka,
och det kommer för övrigt
en följande talare att beröra — är det
minst sagt mycket osäkert, huruvida en
koncentration av byggandet till sommarhalvåret
verkligen i längden är ekonomiskt
och företagsmässigt lönande
och fördelaktigt.

För att ett ögonbilck återgå till investeringskommittén
kommer den till
det resultatet — och det tycks mig
omöjligt att vederlägga — att om man
undantar de delar av byggnadsverksamheten,
beträffande vilka en reglering
i säsongutjämnande syfte måste
anses utesluten eller icke behövlig, är
det i första hand byggandet av fler -

Andra kammarens protokoll 1!)53. Nr 16.

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

familjshus som återstår som tänkbart
objekt för en sådan här reglering. Det
synes reservanterna knappast rimligt
att enbart av den anledningen behålla
denna stora regleringsapparat. Därtill
kommer att det är högst osannolikt att
säsongarbetslösheten tillnärmelsevis
skall bli av samma omfattning som
under mellankrigstiden, därför att
byggmästarna ju nu är mer vana vid
och bättre rustade för vinterbyggande.

Det är också att märka att det gäller
inte bara om industriens byggnadsarbeten
utan också om en del av bostadsproduktionen
att den nu försiggår
i så stora enheter, att ett visst byggande
rent byggnadstekniskt sett är
fullkomligt ofrånkomligt, och därför
kan jag starkt instämma med investeringskommittén
att det är förenat med
avsevärda olägenheter att på detta sätt
få en reglering av byggnadsverksamheten.
Men däremot kan reservanterna
inte följa investeringskommittén, när
den trots alla de starka skäl som kommittén
anfört för regleringens slopande
i alla fall sedan säger, att den bör bibehållas
tills vidare. Till de skälen
kommer ju ytterligare de, som jag i
övrigt anfört, och därför vill jag, herr
talman, framhålla, att även om byggnadsregleringen
bidragit till den säsongutjämning
som ägt rum, och även
om det i viss mån är ovisst hur en avveckling
omedelbart skulle ställa sig,
så måste mot bakgrunden av det förda
resonemanget den i reservationen anvisade
vägen enligt vår uppfattning vara
att föredra framför alternativen att
utan vidare förlänga byggnadsregleringen.

Till sist vill jag bara understryka att
propositionen inte på något sätt diskuterar
det sätt varpå en successiv avveckling
av den återstående delen av
byggnadsregleringen bör ske. Detta är
så mycket mera anmärkningsvärt som
det ju också från regeringens sida betonats,
att denna reglering bör avvecklas
så snart som möjligt.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):
Herr talman! I likhet med herr Munktell
har jag ställt ett stort frågetecken för
ingressen och motiveringen till den lag
varpå byggnadsregleringen vilar. Jag
kan i stort sett ansluta mig till vad herr
Munktell sade i denna punkt, och jag
skall inte ta upp kammarens tid med att
ytterligare gå in på denna sak.

Jag skall i stället något uppehålla mig
vid de motiveringar som har framförts,
och jag frågar då: Vad anför man nu
som motivering för lagens bibehållande?
Jag kan inte gå in på alla de framförda
motiven; jag skall bara göra några reflexioner
kring några av dem, sådana
de i dag framförts. Man vill sålunda
göra gällande, att industrien och handeln
har en mängd uppdämda behov
som i första hand kommer att tillgodoses
om byggnadsregleringen upphör, och
man pekar härvid på alla de önskemål
som framförts och de utslag i siffror
som dessa önskemål visar. Psykologiskt
förhåller det sig väl emellertid så, att
vid all reglering framträder behoven i
betydligt större utsträckning än vid en
fri marknad. Man vill gardera sig och
liksom lägga på lager; alla de under den
senaste tiden återlämnade byggnadstillstånden
från denna sektor bestyrker
detta. Kreditrestriktionerna verkar för
övrigt återhållande för att inte säga
omöjliggör för det stora flertalet inom
denna sektor att bygga. De höga byggnadskostnaderna
inverkar också hämmande,
och företagsledarna betänker
sig säkerligen både en och två gånger
innan ett bygge påbörjas. Den allmänna
konjunkturen för stora avsnitt av landets
näringsliv omöjliggör varje som
helst tanke på utvidgningar i form av
nybyggnader. Att man skulle behöva
riskera en avsevärt ökad byggnation till
den nämnda sektorn -— till men för bostadsbyggandet
•—• förefaller mig sålun -

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

da överdrivet. Det bär sagts att byggnadsregleringen
har varit ett bra instrument
för att påverka industriens
lokalisering då man därigenom kunnat
hänvisa industrien till platser som för
det allmänna varit önskvärda. Frånsett
att jag rent principiellt reagerar mot att
man på detta sätt tvångsvis skall bestämma
var en industri skall läggas tror jag,
att såväl handel som industri i dag har
sådan sakkunskap till förfogande, att de
själva kan göra tillräckligt omfattande
utredningar, innan man bestämmer sig
för en ny plats åt en ny rörelse eller utvidgning
av en redan befintlig, och att
såväl arbetskraftsproblemet som transportproblemen
blir föremål för sakkunnig
prövning av industrien själv. Att det
allmännas och rörelsens egna intressen
här sammanfaller är så självklart att
man inte behöver närmare uppehålla
sig därvid. Dessutom har ju industrien
själv ordnat ett eget utredningsinstitut
för dessa spörsmål. Att bibehålla byggnadsregleringen
bara för att behärska
industriens planering anser jag vara
missriktat nit och måste, såvitt jag kan
förstå, mycket bestämt avvisas.

Ett allvarligare problem är säsongutjämningsspörsmålet
— som herr Munktell
särskilt uppehöll sig vid — där man
från de regleringstrognas sida vill göra
gällande, att ett upphävande av regleringen
omedelbart skulle förorsaka en
betydande vinterarbetslöshet. Jag tror
att dessa farhågor är betydligt överdrivna.
Inom utskottet tog jag upp detta,
spörsmål till diskussion närmast ur kostnadssynpunkt.
Om man undantar övre
Norrland, där ju en sträng vinter många
gånger omöjliggör byggnation i större
utsträckning under själva vintermånaderna,
skulle merkostnaderna för att
bygga på vintern belöpa sig till 2 å 2V2
procent, enligt en utredning som gjorts
av SABO, omfattande tre års produktion
— det enda underlag för en sifferbedömning
av merkostnaderna för vinterbygge
som jag har lyckats få fram.

Denna merkostnad uppväges till fullo,

synes det mig, av fördelarna att få bygga
året om. Ett företag som har möjlighet
att bygga kontinuerligt under hela året,
kan då effektivare utnyttja sin maskinpark;
man sparar ränteutgifter, och de
fast anställda tjänstemännens löner blir
då utslagna på produktionen för hela
året, även om denna under vintern av
naturliga skäl icke blir av samma intensitet
som under andra delar av året.
Hela administrationsapparaten för företaget
kan då utnyttjas effektivare, och
— det viktigaste av allt — dessa företag,
som kan arbeta året runt, har större
möjligheter än andra att dra till sig den
bästa arbetskraften och därigenom skapa
en fast arbetarstam, vilket av alla
måste erkännas vara den första och
största förutsättningen för ett gott resultat
inom ett företag.

Det ligger alltså enligt mitt sätt att se
i företagens eget intresse att bereda arbetstillfällen
året om. Jag är övertygad
om att alla byggnadsföretag, som har
möjlighet därtill, gärna vill medverka till
att få bygga året runt, helt enkelt därför
att det tjänar deras egna intressen. Det
är rationellt, kostnadsbesparande och
bekvämare för företagsledaren, och det
ger säkerligen i det långa loppet ett
bättre resultat.

Men, säger då någon, detta går i Stockholm
och andra större städer, där huvudparten
av byggnationen sker med
kommunens medverkan antingen i egen
regi eller medelst entreprenadsystem.
Ja, det är riktigt resonerat, men om det
blir brist på arbetskraft under sommarmånaderna,
så borde det även på andra
platser ligga i byggnadsföretagens intresse,
om de är angelägna om sin rörelse,
att skaffa arbetare och sätta i gång
arbeten, då arbetskraft finnes tillgänglig.
Dessutom har vi att räkna med semestern,
som ju i stor utsträckning bör
komma de anställda till godo under sommaren.
Detta inverkar också på det sättet,
att det blir lättare att få arbetskraft
under andra tider av året än under själva
högsommaren. Vidare slipper man

Nr 16.

Onsdagen den (i maj 1953 fm.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

ifrån de annars ofta förekommande
överbetalningarna, och man får möjlighet
att skaffa en bättre arbetarstam inom
sitt företag.

För övrigt tror jag att tiden nu är en
helt annan än den var innan regleringen
genomfördes. Att helt undgå arbetslöshet
inom byggnadsbranschen under vintern
går icke ens med reglering. Det kan
också vara så, att just regleringen i vissa
undantagsfall kan skapa tillfälliga perioder
av arbetslöshet. Vi hade t. ex. här i
Stockholm flera arbetslösa byggnadsarbetare
i början av april månad i år än
i mars, trots att vi hade det mest strålande
vårväder, och när för cirka 14
dagar sedan siffrorna över antalet färdigställda
lägenheter i Stockholm för
första kvartalet 1953 publicerades, visade
det sig, att lägenheternas antal låg
cirka 25 procent under motsvarande antal
lägenheter under samma tid i fjol,
trots att vi i år har en utökad kvot och
en större byggnation. När man undrar
vad anledningen härtill kan vara, svarar
stadens offentliga sakkunskap, att det
är byggnadstillståndsgivningen under
viss tid år 1952 som orsakat detta. Där
har alltså regleringen direkt medverkat
till en minskning av byggnationen, så
omfattande att en ganska betydande arbetslöshet
och en viss ryckighet uppstått.

Jag vill inte säga detta som någon kritik
mot de myndigheter, som har hand
om dessa frågor; jag vill bara nämna
det som exempel på hur omöjligt det är
att reglera byggnadsverksamheten.

Jag är övertygad om att det finns
många motiv för att byggnadstillstånden
under 1952 utlämnades med en viss
ryckighet. Jag skall inte ta kammarens
tid i anspråk med att närmare ingå på
den saken, och jag har heller icke infordrat
närmare uppgifter därom.

Fastighetskontoret i Stockholm fastslår
i ett remissvar över investeringskommitténs
betänkande, att »ett bibehållande
av byggnadsregleringen enbart
i säsongutjämnande syfte icke torde få

anses motiverat». Enda förutsättningen,
synes det mig, att få bukt med det svåra
sysselsättningsproblemet för byggnadsarbetare
torde i det långa loppet vara
de fria krafternas spel — lagen om tillgång
och efterfrågan. Dessutom är ju en
stor del av byggnationen direkt hänförlig
till stat och kommun, och denna andel
kan i exceptionella situationer utnyttjas
som en regulator.

Jag tror därför, herr talman, att tiden
är mogen för ett avskaffande av byggnadsregleringen
redan den 30 september
detta år men vill ändock vara med
om en skrivelse till Kungl. Maj :t med
hemställan om förberedande av åtgärder
i säsongutjämnande syfte i den mån
så anses behövligt. Jag ber sålunda, herr
talman, att få yrka bifall till den av herr
Osvald in. fl. avgivna reservationen.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s): Herr
talman! Trots att reservanterna synes
ha den uppfattningen att läget är så
gynnsamt för närvarande, att det skulle
vara möjligt att upphäva byggnadsregleringen,
bär de inte kunnat förmå sig att
föreslå, att regleringen skulle upphävas
den 30 juni detta år. Det beror väl på
att även reservanterna anser att risk
kan föreligga, att det under sommaren
blir en stark efterfrågan på byggnadsarbetare
och man eventuellt kan komma
i det läge, som man var i för något
år sedan, då arbetsgivarna vid viss tidpunkt
erbjöd arbetarna en högre ersättning
än vad avtalen föreskrev. Därigenom
skulle man också kunna få en ökning
av arbetarantalet inom byggnadsföretagsamheten,
så att det kunde bli
fara för att byggnadsarbetarkåren bleve
större än vad som motsvarar behovet i
en kommande framtid.

Jag är av den meningen, att anser
reservanterna att läget är så gynnsamt
som de har velat göra gällande både i
reservationen och i sina anföranden, så
borde konsekvensen ha bjudit att de
hade yrkat, att regleringen skulle upphävas
den 30 juni 1953.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

Fortsatt giltighet av

Reservanterna framhåller såsom ett
motiv för sitt yrkande om upphävande
av lagen, att investeringskommittén nu
har framlagt sitt förslag om mera generellt
verkande metoder för att kunna bemästra
förhållandena på detta område.
Det är ju på det sättet, att byggnadsregleringen
ingår som en mycket viktig
del i den ekonomiska politik som man
är överens om att man skall föra i nuvarande
läge, nämligen en stram ekonomisk
politik. Och det går näppeligen
att föra en stram ekonomisk politik
utan att behärska det område som det
här är fråga om — ett område, där investeringarna
rör sig om mer än fyra
miljarder kronor. Därest man upphävde
byggnadsregleringen skulle det uppkomma
svårigheter att fullfölja den politiken.

Om man nu ser efter vilka villkor
som investeringskommittén nämnt för
att man skulle kunna upphäva byggnadsregleringen,
så finner man att första
villkoret är att kommunerna skulle åläggas
att skattefinansiera en viss del av
sina investeringsutgifter. Kommunerna
har ju för närvarande ett skattetryck
som är relativt högt, och skulle man nu
tvinga dem att med skattemedel betala
en del av investeringarna utöver vad
de nu gör, så betyder det ju att skattetrycket
ytterligare måste höjas för att
man skall kunna täcka investeringsutgifterna.

Därtill kommer att kommittén också
sagt, att i syfte att åstadkomma en begränsning
av bostadsefterfrågan finner
kommittén det tillrådligt med en viss
höjning av hyresnivån. Kommittén förutsätter
alltså att det måste ske en viss
höjning av hyrorna för att man skall
kunna åstadkomma en begränsning av
efterfrågan på bostäder. De tankegångarna
harmonierar ju i stort sett med vad
högern framför och har framfört under
den senaste tiden, men från vår sida
kan vi inte acceptera att man skulle
genomföra en höjning av hyresnivån för
att begränsa efterfrågan på bostäder. I

lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

stället har vi velat föra en sådan bostadspolitik
att man genom subvention
ner och andra åtgärder befrämjat möjligheterna
för de människor, som har
mindre inkomster, att skaffa sig hyggliga
och goda bostäder.

Kommittén förordar även en skärpning
av kreditvillkoren för finansiering
av bostäder genom sänkning av belåningsgränserna
och skärpning av amorteringsreglerna.
Det betyder vad första
avsnittet beträffar att man anser, att en
hyreshöjning bör komma till stånd och
att man vill öka de årliga kostnaderna
för bostäder. Detta alternativ innefattar
också en hyreshöjning.

Lägger jag därtill det fjärde, att »enligt
kommitténs mening måste därför en
begränsning och en kontroll av företagens
investeringar, som kan finnas erforderlig
i fråga om dessa investeringar,
ombesörjas genom åtgärder av penningoch
finanspolitisk natur», får man förutsätta
att kommittén även avsett en räntehöjning
på detta område. Kommittén
understryker vidare »att byggnadsregleringen
otvivelaktigt bidragit till den säsongutjämning,
som ägt rum på byggnadsmarknaden».
Med hänsyn härtill
anser kommittén att sådana åtgärder,
som behöves för att behålla denna säsongutjämnande
faktor, tills vidare bör
kunna vidtagas.

Det är ju vanligt att man, innan riksdagen
tar ställning till ett kommittéförslag,
låter detsamma bli föremål för remissbehandling,
varjämte Kungl. Maj:t
kommer i tillfälle att pröva förslaget.
Men enligt reservanternas tankegång
skulle riksdagen utan remiss och utan
att Kungl. Maj :t har prövat förslaget i
fråga ta ställning till detsamma. Utskottsmajoriteten
har inte kunnat förorda detta
tillvägagångssätt och har tidigare understrukit
lämpligheten av att man avvaktar
investeringskommitténs förslag,
innan man föreslår ett upphävande av
byggnadsregleringen.

Byggnadsregleringen har emellertid,
förutom de negativa sidor som kunna

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

finnas, vissa positiva sidor som liar sitt
värde och som det finns anledning beakta.
Jag vill erinra om att genom denna
lag arbetsmarknadsmyndigheterna
haft möjlighet att förlägga en viss del
av industribyggnadsverksamheten ute
på landsbygden, vilket varit till fördel
för landsbygdens befolkning. Genom ett
upphävande av byggnadsregleringslagen
finns inte längre dessa möjligheter. Man
måste då ställa frågan, om det i fortsättningen
finns möjligheter att medverka
till att industrien flyttar ut på landsbygden.
Jag tror inte att sådana kommer
att föreligga.

I fråga om säsongutjämningen rådde
under 1920- och 1930-talen inom byggnadsindustrien
en omfattande arbetslöshet
under vintermånaderna, en arbetslöshet
som låg mellan 20 och 30 procent
av de i denna verksamhet sysselsatta,
medan man under den tid som byggnadsregleringen
varat haft en obetydlig
arbetslöshet — frånsett denna vinter, då
arbetslösheten haft alldeles särskilda orsaker.

Ur byggnadsarbetarsynpunkt har säsongutjämningen
haft den allra största
betydelse. Men inte bara ur byggnadsarbetarens
utan även ur hela samhällets
synpunkt är det värdefullt med en jämn
sysselsättning inom byggnadsverksamheten:
det är värdefullt att man bättre
kan utnyttja arbetskraft, maskiner och
material.

Reservanterna har föreslagit att byggnadsregleringslagen
skulle upphöra att
gälla den 30 september 1953. Samtidigt
har de föreslagit att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle hemställa om en
utredning och förslag till höstriksdagen
om eventuella åtgärder i säsongutjämnande
syfte. Det hade varit bättre, anser
jag, om reservanterna utformat sitt förslag
så, att tidpunkten för byggnadsregleringens
upphävande kunnat sammanfalla
med den, då Kungl. Maj :t kunde
framlägga förslag till riksdagen under
hösten. Därigenom hade man undvikit
denna period mellan den 30 sep -

tember och den tidpunkt, då riksdagen
kan ta ställning till ett av Kungl. Maj:t
framlagt förslag; det kan dock hända
en del under denna mellanperiod.

Utskottsmajoriteten har ansett att frågan
om säsongutjämning är knuten till
4 § i lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete
och att man inte kan koppla
bort denna del av verksamheten från
byggnadsregleringslagen i övrigt. Det
skulle säkerligen vara mycket olämpligt
om man följde reservanterna och upphävde
denna lag. Det skulle likaledes
vara till nackdel om man skulle mista
de möjligheter, som lagen medger till
åtgärder i säsongutjämnande syfte.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr WEDÉN (fp): Herr talman! Det
var närmast ett par synpunkter i den
siste talarens anförande, som uppkallade
mig att säga några ord. Jag skulle
emellertid som inledning vilja diskutera
de båda skäl, som har anförts för
att byggnadsregleringen bör bibehållas
även i ett läge liknande det som nu
råder.

Såvitt jag förstår är dessa skäl följande:
för det första vill man säga, att
utan byggnadsreglering skulle det föreligga
avsevärda risker för att investeringar
i byggnader av andra slag än
bostäder, i industriella anläggningar,
handelsanläggningar och kanske även
kommunala anläggningar o. s. v., skulle
ta en sådan omfattning att man fick
ett alltför litet utrymme över för den
bostadsproduktion man vill ha. För det
andra är det ju säsongutjämningen som
har diskuterats tidigare i dag.

Det är emellertid, när man diskuterar
byggnadsregleringens betydelse för
bostadsproduktionens omfattning och
utsikterna att upprätthålla bostadsproduktionen
i en tillfredsställande omfattning,
rätt intressant att — låt mig
göra det, herr talman, i största korthet
-— peka på hur regleringen i det avseendet
har verkat efter krigets slut.

Onsdagen den G maj 1953 fm.

Nr 16.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Det tillsattes ju i själva verket redan
i augusti 1945 en utredning, den s. k.
byggnadssäsongutredningen, då i direktiv
från regeringens sida konstaterades,
att enighet torde råda om att
byggnadstillståndslagstiftningen i dess
nuvarande form icke bör bibehållas.
Uppenbart är vidare, heter det fortsättningsvis,
att den angelägenhetsprövning
mellan olika byggnadsobjekt som
nu förekommer inte kan vara berättigad
i ett beträffande tillgång på material
och arbetskraft normalt försörjningsläge.
Det sägs vidare att det vore
stor skada om man inte för framtiden
försöker att tillvarataga de goda följdverkningar,
som byggnadsregleringen
medfört.

Nu har vi, efter att ha passerat igenom
en svår mellanperiod, verkligen
nått ett tillstånd, där man kan säga att
tillgången på material och arbetskraft
har normaliserats. Men om man nu
betraktar byggnadsregleringens verkningssätt
då det gäller bostadsproduktionen
under denna mellanliggande period,
så bestyrkes det i hög grad av
gjorda undersökningar, att dessa verkningar
ingalunda har varit positiva
utan negativa.

Det påpekas t. ex. av bostadsutredningen
att under åren 1944—1946 ökade
vid i stort sett oförändrat byggnadskostnadsläge
investeringarna i byggnader
och anläggningar med i runt tal
750 miljoner, varav ungefär 300 miljoner
kom på en- och tvåfamiljshus, 300
miljoner på industriella anläggningar
och resten på det allmännas byggnadsinvesteringar
av olika slag. Flerfamiljshusen
fick ingenting. Här växte faktiskt
inom byggnadsregleringens ram
fram en sådan expansion på andra områden
än flerfamiljshusproduktionens,
som ju var den väsentliga om man
skulle kunna avveckla bostadsbristen i
tätorterna, att denna produktion kom i
klämman och bröts i mycket stor utsträckning
redan innan man satte in
det s. k. byggstoppet på hösten 1947.

Med andra ord, här verkade över huvud
taget inte byggnadsregleringen på
något sätt skyddande för den väsentliga
del av bostadsproduktionen som
avsåg framför allt att underlätta bostadsbristens
avhjälpande.

Vad var det sedan som hände? Jo,
sedan skärptes byggnadsregleringen när
det gällde bostadsproduktionen ytterligt
hårt. Den skärptes med den motiveringen,
att nu måste vi friställa en
del arbetskraft, som vi kan föra över
kanske framför allt till exportindustrien.
Det var i det läget då vi hotades
av en valutakris. Det visade sig emellertid
senare att det över huvud taget
inte lyckades att överföra arbetskraft i
någon nämnvärd utsträckning. Det blev
en liten svajning i början, det kanske
var tre å fyra tusen man som kom över,
men byggnadsarbetarkåren fortsatte
snart att åter växa. Vad som inträffade
var att man med byggnadsregleringens
hjälp tryckte bort arbetskraft, material
och resurser från produktionen av bostäder
till för regleringen oåtkomliga
andra områden av byggnadsverksamheten.

Jag tror att socialministern är beredd
att medge, att den teckning av regleringens
verkningar, som jag här har
givit, är i huvudsak riktig, och att man
därför ingalunda med ledning av de
erfarenheter som man har fått kan säga
att byggnadsregleringen i och för sig
skulle vara något universalmedel när
det gäller att bereda bostadsproduktionen
en tillräcklig plats.

Nu har vi, som jag nämnde, kommit
därhän, att läget har blivit normaliserat.
Vad vore mera naturligt än att man
då gjorde allvar av den målsättning
som uttalades i regeringsdirektiven redan
1945? Jag måste för min del säga,
med ledning just av erfarenheterna av
byggnadsregleringens verkningssätt under
de år efter kriget som vi har passerat,
att jag kommit till den övertygelsen
att det finns större utsikter att genom
allmänt, generellt kreditpolitiska

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

och penningpolitiska medel påverka
byggnadsinvesteringarnas omfattning
på andra områden än bostadsproduktionens
än att göra detta med byggnadsregleringen.
Vi bör vidare vara på
det klara med att det alltid står i vår
makt att genom de statliga lånen på
fördelaktiga villkor eller eventuellt i
framtiden genom en statlig kreditgaranti
avpassa krediten till bostadsproduktionen
på ett sådant sätt att man
stimulerar fram en bostadsproduktion
av en omfattning, som ur allmänna synpunkter
är önskvärd och som över huvud
taget är möjlig att genomföra om
man icke skall riskera att återigen råka
in i en inflationistisk utveckling.

Jag säger detta därför att man så ofta
i diskussionen stöter på det argumentet,
att investeringsbegränsning med
hjälp av generellt verkande medel, kreditpolitiska
och penningpolitiska medel
— herr Andersson i Mölndal var
också en smula inne på det temat ■—•
kommer att verka fördärvligt på bostadsproduktionens
omfattning. Såvitt
jag förstår har vi genom den statliga
kreditgivningen — jag understryker det
än en gång — eller eventuellt genom ett
statligt kreditgarantisystem möjligheter
att avskärma bostadsproduktionen från
verkningarna av de åtgärder som man
i investeringsbegränsande syfte genom
kreditpolitiska eller penningpolitiska
medel vidtar på andra områden.

Herr talman! Det förhåller sig därför
inte på det sätt som herr Andersson
i Mölndal nyss sade, att man som ett
led i en politik som syftar till byggnadsregleringens
snara avveckling skulle
behöva räkna med hyreshöjningar
av större omfattning än man annars
skulle få. Det resonemanget hänger
inte ihop och har intet stöd i de fakta
som kan förebringas.

Jag medger att de besvärligheter som
möter vid en avveckling av regleringen
är större, enligt min mening, när det
gäller säsongutjämningen. Herr Andersson
i Mölndal sade att det väl i alla

fall vore litet optimistiskt — det var
väl detta som var hans mening — om
riksdagen, innan man har fått någon
realprövning av investeringskommitténs
betänkande, fattade ett beslut om
regleringens avveckling vid en tidpunkt
i höst. Men i den reservation
som är avgiven är det uttryckligen angivet,
att, om man vid prövningen finner
— och jag skall för min del gärna
säga att det är högst sannolikt — att
man under en övergångsperiod behöver
bibehålla ett system med igångsättningsmedgivanden,
meddelade av lokala
arbetsmarknadsmyndigheter, så
skall man göra det. Detta ger regeringen
tid att samordna åtgärder av annan
karaktär för att lösa problemet med
säsongutjämningen. Jag skall inte upprepa
av vilken art dessa senare åtgärder
skulle vara; det har ju antytts förut
i debatten. De statliga investeringarna
har naturligtvis därvidlag en stor betydelse,
liksom det utan vidare är klart
att själva den tekniska utvecklingen har
gjort en säsongutjämning i varje fall
mindre svår än under trettiotalet.

Jag vill gärna säga, herr talman, att
om man icke hade haft denna möjlighet
att under en övergångsperiod verkligen
använda systemet med igångsättningsmedgivanden
för att komma till
rätta med säsongvariationerna skulle
jag vara betänksam mot att nu ta det
steg som reservationen anvisar. Men
eftersom man här från reservanternas
sida verkligen har givit prov på att
man är beredd att beakta de svårigheter
som föreligger har jag inga som
helst betänkligheter, herr talman, mot
att rösta för reservationen, utan tvärtom
anser jag att det, på det sätt som
åtgärderna för regleringens avveckling
har lagts upp i reservationen, är i hög
grad befogat att man verkligen tar ett
allvarligt steg i den riktningen.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! När
jag har lyssnat på reservanternas tales -

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

män har jag inte kunnat undgå att notera
att både herr Munktell och herr
Carlsson har vänt sig emot den förutsättning
som är angiven för själva
byggnadsregleringslagen och gjort gällande
att denna förutsättning inte är
adekvat i den dag som i dag är. Man
gör alltså gällande att lagen kom till
för att användas i en tid av krig eller
krigsfara och om jag har förstått reservanterna
rätt säger de att vi nu är
ifrån dessa tider av krig och krigsfara
och att det därför är rätt orimligt att
bibehålla denna lagstiftning.

Jag är beredd att erkänna att korrespondensen
mellan själva rekvisitet
och lagen inte är så där alldeles utomordentligt
riktig, men det har ju hänt
någonting sedan år 1942. Vi har kommit
underfund med att denna byggnadsregleringslag
har varit ett välgöranoch
användbart instrument i den ekonomiska
politik som vi har drivit för
att hindra en översysselsättning, en
överkonjunktur, en överinvestering på
många områden.

Vi har vidare under dessa tio-elva år
kommit underfund med att byggnadsregleringslagen
har en praktisk, politisk
betydelse som säsongutjämnande
faktor, och vi har sagt att dessa båda
omständigheter — lagens betydelse i
vår konjunkturpolitik och lagens betydelse
som säsongutjämnande faktor—•
är tillräckliga för att regeringen skulle
föreslå riksdagen att förlänga lagen ytterligare
ett år.

Jag tycker att det är en ganska formell
uppläggning om man säger att
man inte kan vara med om lagen därför
att man inte har harmoni mellan
själva rekvisitet och lagen. År det
ingenting annat i vägen så är det klart
att det finns goda och praktiska möjligheter
att formulera själva denna förutsättning
så att den harmonierar med
de grunder, enligt vilka vi anser att vi
behöver lagen just nu.

I frågan om säsongutjämningen har
jag konstaterat att både herr Munktell

och herr Carlsson säger att vi ju numera
praktiskt taget har klarat detta
problem ändå, att vi byggnadstekniskt
har kommit dithän att det går att bygga
även på vintern. Man hänvisar till en
utredning, gjord inom SABO, som visar
att merkostnaden skall hålla sig mellan
2 och 2,5 procent, och säger att detta
ju är så litet att det väl inte är någon
som fäster sig vid det bland de praktiska
byggarna. Man säger vidare att
byggarna har ansvar för arbetarna på
ett annat sätt i dag; vill de ha det goda
folket har de en preferens ifall de garanterar
arbetarna sysselsättning året
runt.

Allt det där låter bra, och i vissa
stycken är det sant, men vi som sitter
och har möjligheter att konstatera hur
ett stramare ekonomiskt läge ögonblickligen
för med sig sådana fenomen som
en dragning över till sommarbygge, en
ovilja att bygga under vintern, vi kan
inte vara till freds med bara de där
antagandena om att det förmodligen
blir och är så och så. Vi måste ju rätta
oss efter hurudant det verkligen är och
göra vårt ställningstagande därefter.
Vi förde en diskussion om denna sak
i fjol. Den gick i stort sett i samma
tongångar som i dag. Det fanns de som
gjorde gällande att man borde kunna
göra sig av med hela byggnadsregleringen;
herr Wedén grenslade sin käpphäst
då som i dag att man borde åtminstone
kunna göra den liberaliseringen
att ge bostäderna preferens,
även om man bibehölle regleringen på
andra områden.

Även i fjol trodde man att säsongproblemet
skulle lösa sig självt. Vi fick
tillfälle att se hur det gick med den
saken under den gångna vintern. Vi
lämnade byggnadstillstånd i förhoppning
att de större byggnadsföretagen
skulle använda vintern till att bygga
när det fanns tillgång till material och
arbetskraft. Vi blev besvikna på den
punkten, varför vi i år tvingats dra
tillbaka byggnadstillstånd för i runt

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

tal 150 miljoner kronor och lägga dessa
tillstånd på is under denna sommar,
när det blir trångt om arbetskraften.
Det råder redan en viss brist på vissa
områden. Det behövs inte mycket till
för att den gamla kända murarbristen
på nytt skall bli aktuell under den kommande
sommaren. Därför har vi fått
draga in på byggnadstillstånden och
säga till vederbörande: »Ni får inte utnyttja
dessa tillstånd i sommar som
ni tänkt er. Men ni skall få dem förnyade
till hösten 1953. Vi måste använda
er som är storbyggare, stora industriföretag
och andra, för att klara
säsongutjämningsproblemet. Er enda
chans är att bygga på vintern.» De kan
naturligtvis alldeles låta bli att bygga,
men vill de bygga skall de bygga på
vintern. Möjligheten att dirigera byggnadsverksamheten
så har vi genom vår
byggnadsreglering.

Nu kan man säga att detta är ett
fruktansvärt ingrepp i näringslivets
rättighet att själv bestämma vid vilken
tid på året man skall bygga. Men vi
har sett saken ur arbetsmarknadssynpunkt.
Vi har lagt så stor vikt vid att
kunna hålla byggnadsarbetarkåren
jämnt sysselsatt under året, att vi tagit
detta kanske lite hårda grepp på problemet.

Under föregående vecka beviljade
Kungl. Maj:t i konselj byggnadstillstånd
för i runt tal 40 miljoner kronor
industribyggen. Dessa ville man starta
så kvickt som möjligt, helst omedelbart.
Alla dessa tillstånd försågs nu med en
påhängsklausul: Ni får igångsätta den
1 september. Vi strävar alltså medvetet
efter att kunna styra över de stora och
tunga objekten till vinterhalvåret. Vi
har inte någon möjlighet att göra det
annat än genom byggnadsregleringslagen.
När man väger intresset för företagarna
att själva bestämma tiden för
sina investeringar och byggen mot
nackdelen för, jag kan säga, hela arbetsmarknaden
och de anställda av att
gå utan arbete under fyra, fem måna -

der av vintern, har vi ansett att man
kan göra detta ingripande även om det
för många framstår som besvärande.

Byggnadsarbetarkåren, som väl känner
dessa frågor bättre än de flesta av
oss andra — den gamla satsen, att den
känner bäst var skon klämmer som
själv har den på, gäller också här —
är synnerligen enig om att vi bör behålla
byggnadsregleringen till dess att
vi får ett annat, lika bra instrument för
att klara säsongutjämningen. Om man
sätter värde på vad de 125 000 eller
150 000 byggnadsarbetarna anser om
denna fråga, kan man inte kräva att
lagen skall slopas innan man har ett
alternativ som ungefär lika effektivt
klarar säsongutjämningen. Regeringen
anser inte att man får glömma bort vad
byggnadsarbetarna tycker och tänker.

Det har anförts som en brist i regeringens
proposition att man inte lagt
upp någon plan för hur man tänker
sig att byggnadsregleringen skall avvecklas.
Skall vi behålla denna reglering
år efter år, frågar man sig, skall
vi aldrig bli av med den och hur tänker
sig regeringen att vi skall ordna
det i framtiden? Planen är nog inte
det väsentliga. De allra finaste planer
har många gånger en viss benägenhet
att komma vid sidan av verkligheten
och utvecklingen. Men regeringen har
inte försuttit tillfället att successive
göra de liberaliseringar som utvecklingen
har givit möjligheter till. Vi började
med jordbrukets ekonomibyggnader
och reparationer i viss begränsad
omfattning och fortsatte så småningom
med sportstugor och reparationer
i allmänhet, och nu har vi fullföljt liberaliseringen
av tillståndsgivningen så
att den även omfattar egna hem samt
en- och tvåfamiljshus. Vi har den sista
veckan tagit ytterligare ett steg på liberaliseringens
väg och frigivit de mycket
omdiskuterade saneringsbyggena.
Man kan sålunda numera fritt och utan
att det inverkar på byggnadskvoterna
bygga kontors- och affärslokaler i stä -

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

dernas centrum på tomter med saneringsfärdiga
hus. Den enda begränsningen
är att 50 procent av golvytan
skall utgöras av utrymmen för bostadsändamål.

Vi följer alltså stadigt denna utvecklingslinje
och gör de liberaliseringar
som vi vågar oss på, i stället för att
helt lättsinnigt segla ut i det okända
och göra oss av med alltihop utan att
ha något alternativ att sätta i stället.

Herr Carlsson i Stockholm ansåg bl.
a. att de restituerade byggnadstillstånden
utgjorde ett klart uttryck för att
det inte längre fanns någon risk för
överansträngning på byggnadsfronten.
Det är nog ingenting annat än en from
önskan, herr Carlsson, i varje fall i
dagens läge. Under alla förhållanden
kommer det fram på sommaren att visa
sig att även om våra byggnadskvoter
bär under det senaste året ökats rätt
kraftigt —■ värdet av de beviljade tillstånden
för 1953 överstiger med 400
miljoner kronor motsvarande siffra för
1952 —• är anspråken sådana att de
kommer att spräcka respektive specialkvoter.

Från industriens sida brukar man
tala om att vi nu lever i ett klimat, där
det inte finns någon risk för överansträngning.
Ja, industrien har nu en
specialkvot inom byggnadsbudgeten på
200 miljoner kronor. Trots att de aktuella
anspråken är mindre än anspråken
för ett år sedan ligger de enligt
de allra senaste uppgifterna 30—40 procent
högre än den limiterade kvoten.
Detta bör kanske också ses mot den
bakgrunden att industrien i dag arbetar
med investeringsavgifter för varje slag
av investeringar och byggnation. Det
är en extra pålaga som industrien på
rätt goda grunder kan förvänta att
slippa inom en snar framtid — det
bar ju givits löften därom från regeringsbänken
— och därför är det rätt
sannolikt att man inom industrien resonerar
på följande sätt: »Har vi väntat
så länge med att bygga, kan vi väl

vänta ett år till och slippa investeringsskatten.
» Men trots detta är anspråken
från industriens sida större än
vad vi kan tillmötesgå.

Herr Carlsson i Stockholm ville vidare
göra gällande att byggnadsregleringen
är något som t. o. m. medför
arbetslöshet. Han framhöll att under
april månad hade arbetslösheten bland
byggnadsarbetarna i Stockholm varit
någon procent högre än under mars.
Det går nog inte att dra så enkla slutsatser
när det gäller ett svårt problem.
Jag vill nu bara säga ifrån att det är
alldeles felaktigt att tala om att skötseln
av byggnadsregleringen under
1952 skulle ha varit anledningen till
att det finns arbetslösa byggnadsarbetare
i april 1953. Arbetsmarknadsmyndigheterna
handhar byggnadsregleringen
efter likvärdiga grunder över hela
landet. Och låt mig erinra om att i en
så pass viktig stad som landets tredje
stad, Malmö, har man aldrig i historien,
skulle jag nästan vilja säga, haft
så låg arbetslöshet inom byggnadsfacket
som under förflutna vinter. I varje
fall kan jag inte, om jag studerar siffrorna
10—12 år tillbaka i tiden, finna
att denna arbetslöshet varit så låg som
under denna vinter. Det har ju inte
varit någon anledning för de byggnadsreglerande
myndigheterna att behandla
Malmö flott och generöst, medan Stockholm
skulle ha behandlats illa. Det är
således andra omständigheter som ligger
bakom det förhållande som herr
Carlsson påtalade, och jag är beredd
att ge herr Carlsson information därom,
ifall han sätter värde på den lilla
pedagogiken.

Herr Wedén var i sitt anförande inne
på en tillbakablick på de senaste åren
och framhöll att man därav kunde konstatera
hur trängt bostadsbyggandet har
varit. Om jag får använda ett uttryck
som icke herr Wedén begagnade men
som kanske på ett mera koncist sätt
klarlägger vad herr Wedén tänkte, vill
jag kort och gott säga att herr Wedén

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

tydligen anser att bostadsbyggandet har
varit strykpojken under de senare
åren, framför allt i slutet av 1940-talet.
Men eftersom man under den tiden
fullt ut utnyttjade både tillgänglig arbetskraft
och material, måste logiken
bjuda att herr Wedén talar om vilka
andra områden som under de gångna
åren har fått för mycket.

Det är klart att man kan ha olika
uppfattning om den avvägning som
borde ha skett i fråga om byggnadsverksamheten.
Man kan säga att bostäderna
har varit strykpojken, att industrien
har varit strykpojken, att
sjukhusen har varit strykpojken eller
att skolorna har varit illa behandlade.
Talar jag med en skolintresserad person
säger han, att det utan tvekan har
byggts för litet skolor under de sista
åren. Skolöverstyrelsen anmälde senaste
året, att man hade ett aktuellt
byggnadsbehov på 400—450 miljoner
kronor, men fick nöja sig med 210 miljoner.
Talar vi med skolmyndigheterna
och riksdagsmän, som är speciellt
intresserade för skolornas förhållanden,
värjer de sig bestämt mot föreställningen
att skolorna skulle ha blivit
särskilt gynnade. Talar vi med medicinalstyrelsen
och andra som är intresserade
av att sjukhusväsendet rustas
upp — särskilt på sinnessjukvårdens
område har ju de otillfredsställande investeringarna
medfört ett problem som
alla erkänner -—- anser de att sjukhusen
inte alls har blivit gynnade med byggnader.

Ser vi på handeln och de rationaliseringsmöjligheter
som faktiskt finns
inom grossistbranschen, där man tvingas
arbeta i små och dåliga lokaler, i
vilka man inte kan sätta in moderna,
rationella arbetsmetoder, råder ingen
tvekan om att vem som helst kan säga
sig att det skulle medföra stora vinster
för folkhushållet den dag man låter
svensk grosshandel och lagerhandel investera
och rusta upp på sitt område.

Så kvarstår industrien. Om den kan

man naturligtvis säga, att den fått för
mycket under de gångna åren. Så bostadsminister
jag än är och bör vara,,
är jag faktiskt inte beredd att svara på
om det är riktigt att industrien blivit
gynnad i så hög grad. Vi har ju nu;
råkat in i ett hårdare ekonomiskt klimat,
där de investeringar och rationaliseringar,
som industrien företagit under
de sista åren, är några av de avgörande
faktorerna för att vi skall kunna
hävda oss i den internationella konkurrensen.
Då kanske man kan säga att
den upprustning som skett på industriens
område — även om man under
åren 1946—1948 kunde hävda, att den
var ganska kraftig — i dag kan betraktas
som både lycklig och riktig ur folkhushållets
synpunkt.

Om man således börjar ventilera dessa
frågor utifrån den utgångspunkten
att vi har begränsade materialtillgångar
och arbetskraftsresurser och att man
använder dessa resurser fullt ut, blir
problemet litet mer invecklat, och det
går inte att avfärda det så enkelt som
genom att bara säga att bostäderna har
råkat illa ut under byggnadsregleringens
tid.

Herr Wedén slutade med att säga att
man ändå har möjlighet att genom arbetsmarknadsmyndigheterna
och genom
igångsättningsmedgivanden lösa
en så pass väsentlig fråga som säsongutjämningen
utan den byråkratiska administration
som byggnadsregleringen
medfört. Herr Wedén tillägger, att om
han inte visste detta skulle han faktiskt
tveka att ställa sig bakom dem som yrkar
avslag på förslaget om bibehållande
av byggnadsregleringen.

Man behöver alltså enligt herr Wedén
igångsättningsmedgivanden under
en övergångstid i väntan på det nya
alternativ som möjligen kan komma.
Nu anförde utskottets talesman, herr
Andersson i Mölndal, att dessa igångsättningsmedgivanden
— om man ser
dem som en isolerad företeelse — praktiskt
taget hänger i luften. De stöder

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

Fortsatt giltighet av lagen

sig på byggnadsregleringslagens 4 §
där det är klart angivet, att Kungl.

Maj :t har möjligheter att bestämma om
arbetskraftens disposition och om
igångsättning av en investering eller
byggnation. Tar vi bort byggnadsregleringen,
herr Wedén, kan arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsnämnderna
hur många gånger som helst fastställa
tidpunkter för igångsättningstillstånd,
utan att det finns någon som helst påföljd,
därest företagarna skulle nonchalera
dessa myndigheters ålägganden.
Arbetsmarknadsorganens befogenhet att
fixera en startpunkt för byggnation
grundar sig på byggnadsregleringslagens
4 §. Tar man bort byggnadsregleringen,
kommer den att hänga i luften. Nu
kan man naturligtvis säga att då kan
vi göra en ny lag om igångsättningstillstånd
så att vi får den juridiska grundvalen
för att styra säsongarbetet. Då
vill jag kort och gott fråga: År det någon
vinst med att först upphäva byggnadsregleringslagen
och sedan föreslå
riksdagen en ny lag om igångsättningstillstånd,
när vi har en paragraf i
byggnadsregleringslagen som faktiskt
löser dessa problem?

Ja, det förhåller sig på detta sätt och
jag gissar, att herr Wedén som den logiske
och konsekvente riksdagsman
han är tar ställning på nytt efter dessa
upplysningar. Hans tveksamhet vid yrkandet
på uppmjukning av byggnadsregleringslagen
måste ju framstå så pass
markerad, att den logiska konsekvensen
blir att han följer utskottets hemställan.

Det har talats om det alternativ som
skulle kunna ersätta byggnadsregleringslagen.
Som utskottet anfört är ju
det sakkunnigförslag, som inlevererades
till socialdepartementet tidigt i våras,
för närvarande ute på remiss. Det
vore ändå rätt ovanligt, tillåt mig använda
det uttrycket, att riksdagen skulle
bestämma sig för att ersätta byggnadsregleringslagen
den sista september
i år med det som kommer ut av det

om tillståndstvång för byggnadsarbete.

förslag som nu ligger på remiss. De
flesta av kammarens ledamöter har väl
studerat förslaget, och jag tror, att det
skulle vara möjligt att här i kammaren
mobilisera en majoritet som säger att
om utredningens förslag är det enda
möjliga alternativet, ja, då finns det
knappast något praktiskt politiskt alternativ
till vår nuvarande byggnadsregleringslag.
Kan det under remissförfarandet
komma fram en del kompletterande
goda och kloka synpunkter kan
det kanske bli någonting. Men nog brukar
väl ändå riksdagen vilja se alternativet
innan den gör bytet. Även om
jag naturligtvis är smickrad av det förtroende
som i reservationen visats regeringen,
nämligen att det säkerligen
blir ett nytt och bra förslag bara remisskvarnen
är överstökad, tycker jag
nog, att man i detta fall bör ha möjlighet
att göra det andra alternativet klart
för sig både i regering och riksdag innan
denna avlösning företages.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp)
kort genmäle: Herr talman! Statsrådet
Sträng säger att vi måste se förhållandena
sådana de är och fortsätter sedan
med att säga, »att vi lämnar ut byggnadstillstånd
för igångsättning till vintern».
Nu är det ju så att när det gäller
flerfamiljshus byggs de av olika yrkeskategorier.
Vid själva igångsättandet är
det en kategori av arbetare, vid uppförandet
av huset är det en annan och vid
färdigställandet är det ytterligare en kategori,
som träder in. Tillståndsgivningen
måste således ske i etapper för att
man skall kunna gardera sig för full
sysselsättning under vintern för alla
dessa olika yrkeskategorier.

En anhopning av tillståndsgivningen
till vintern orsakar annars att vissa kategorier
kommer i farozonen för att bli
arbetslösa under vissa perioder såsom i
Stockholm under månaderna mars och
april.

Jag är givetvis mycket tacksam för de
privatlektioner jag kan få på detta om -

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

råde. Jag hoppas att det blir i den högre
pedagogiken och jag skall gärna offra
den tid som behövs för dessa lektioner.

Herr WEDÉN (fp): Herr talman [Med
kammarens tillåtelse vill jag något replikera
socialministern. Jag tyckte att socialministerns
anförande i vissa delar
rymde rätt anmärkningsvärda motsättningar.
Han sade att vi under den gångna
vintern utan tvivel på en del håll haft
en betydande arbetslöshet inom byggnadsfacket,
beroende på att givna byggnadstillstånd
icke utnyttjades. Detta berodde
i sin tur på att den ansvarskänsla
hos byggnadsföretagarna och de större
tekniska förutsättningar, som man tidigare
under debatten talat om skulle underlätta
vinterbygget, över huvud taget
inte visat sig hålla måttet när de sattes
på prov. Jag fattade socialministern på
det sättet.

I remissdebatten i år hade emellertid
socialministern en annan syn på detta
problem. Där gav statsrådet Sträng närmast
en bild av att arbetslösheten inom
byggnadsfacket under vintern inte hade
varit anmärkningsvärt stor. Det nämndes
inte bara siffror från Malmö utan
även en del andra siffror för att ge belägg
för detta. Som en förklaring till att
det i alla fall varit en viss arbetslöshet
på sina håll anförde statsrådet följande:
»Det är bekant för alla och envar att
vi i Mellansverige, låt mig säga Stockholm,
haft en höst som ur byggnadssynpunkt
varit besvärligare än någon höst
varit på, jag skulle tro, åtskilliga decennier.
Man har helt enkelt inte kunnat
komma igång på arbetsplatserna av den
anledningen att grundarbetena på grund
av väderleken inte kunnat utföras.» Jag
tror att detta i rätt stor utsträckning kan
vara en riktig förklaring. Men om den
är riktig, då håller å andra sidan inte
den andra förklaringen som socialministern
här i dag ville förebringa, nämligen
att den arbetslöshet, som på sina
håll uppstått, till huvudsaklig del skulle

kunna förklaras med en särskild oginhet
från företagarsidan.

Som ytterligare skäl för att behålla
byggnadsregleringen har emellertid socialministern
här anfört, att vi i vår
temporärt måst dra in byggnadstillstånd
på så och så många miljoner för
att undvika en för hög belastning i
sommar. Vidare hade nyss beviljats
byggnadstillstånd till industrien för 40
miljoner kronor men med den förutsättningen,
att arbetet skall sättas i
gång i höst. Med anledning av förutsättningen
att arbetet skall komma i
gång till hösten vill jag säga, att man
även med ett system av under en övergångsperiod
bibehållna igångsättningsmedgivanden
kan tillgodose detta krav.
Det är ju självklart — och jag har inte
tänkt mig någonting annat —■ att ett sådant
system måste bygga på en juridisk
grundval för att kunna fungera. Det är
emellertid någonting helt annat att bibehålla
hela byggnadsregleringsapparaten
i dess nuvarande omfattning än att
genomföra ett system med igångsättningsmedgivanden
som huvudsakligen
— för att inte säga uteslutande — berör
de lokala arbetsmarknadsmyndigheterna,
som överblickar arbetsmarknadssituationen
och vederbörande företag inom
sina områden. Man kan ju ändå inte
resonera på det sättet, att om vi nu har
en administrativ apparat, som innebär
ett hundraprocentigt krångel, så är det
fel att eliminera 75 procent av detta
krångel och tillsvidare behålla 25! Jag
tycker tvärtom att detta är en utmärkt
väg att gå och ett betydelsefullt steg mot
byggnadsregleringens avveckling.

Om man inom regeringen finner att
man inte hinner på grundval av investeringskommitténs
betänkande framlägga
förslag till hösten har ju socialministern
möjligheter att då framlägga förslag
om igångsättningsmedgivanden. Inom
parentes sagt delar jag socialministerns
mening att detta betänkande, som
det nu är avfattat, icke utgör något tillfredsställande
alternativ till byggnads -

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

regleringen i dess helhet. Men även investeringskommittén
har ju ansett att
man — sedan huvuddelen av regleringen
avvecklats — mycket väl kan behålla
ett system med igångsättningsmedgivanden
till dess att andra metoder hunnit
utarbetas, som effektivt kan utjämna säsongarbetslösheten.
Jag förstår således
över huvud taget inte att det i mitt resonemang
skulle finnas någon sådan
motsättning, som socialministern ville
framhålla.

Sedan gjorde socialministern gällande
— och jag tycker att detta var det
väsentliga i vad han sade — att även
om man hade igångsättningsmedgivanden
så skulle det kunna tänkas, att man
inte fick dem att verka på ett tillräckligt
effektivt sätt. Man skulle så att säga
behöva den verkligt hårda pressen att
kunna säga till olika byggnadsföretagare,
framför allt de större, att »om de
inte bygger just i vinter får de över huvud
taget aldrig bygga».

Ja, ärade kammarledamöter, det är
möjligt att ett sådant språk någon gång
kan ha förts under den tid vi haft byggnadsregleringen
— jag känner dock inte
till något sådant — men i huvudsak är
det en ny princip som socialministern
här lanserar. Jag tror man tryggt kan
påstå, att detta innebär en oerhörd
skärpning av regleringens funktionssätt.
Är vi verkligen i ett sådant läge i dag,
när vi har fått en mera normaliserad
konjunktur, när läget på arbetsmarknaden
har ändrats som det nu har gjort,
när förutsättningarna över huvud taget
är helt annorlunda än under de senaste
fyra—fem åren, att man nu skall behöva
behandla byggnadsföretagen avsevärt
hårdare än tidigare? — Detta måste
emellertid vara innebörden av socialministerns
uttalande på denna punkt.
Jag tycker tanken framstår som alldeles
orimlig.

Till slut, herr talman, räknade socialministern
upp en rad områden där
bristen fortfarande är mycket utpräglad,
t. ex. skolor, sjukhus och sinnes -

sjukhus och industribyggnader. Socialministern
frågade mig vilket område
jag anser att man borde ha tillgodosett
i mindre utsträckning för att kunna ge
mer åt bostäderna.

Jag tror att man kan få någon ledning
för ett allvarligt resonemang på den
punkten, om man ser på de siffror från
konjunkturinstitutet som bostadsutredningen
har framlagt. Dessa siffror visar
att under en i stort sett helt oförändrad
total byggnads- och anläggningsverksamhet
i hela landet från 1947 till 1951
minskade bostäderna sin andel av denna
totala produktion från 32 procent till
24 procent, d. v. s. i runt tal med ungefär
en fjärdedel. Industriinvesteringarna,
kraft- och belysningsverk låg ungefär
stilla och likaså de andra investeringar
som socialministern talade om.
Den enda stora förändringen på detta
område, förutom den branta nedgång
som bostadsproduktionen drabbades av,
var en enorm expansion av reparationsoch
underhållsarbeten på andra slag av
byggnader och anläggningar än bostä der.

Den sektorn ökade nämligen sin
andel av byggnads- och anläggningsverksamheten
från 16 procent år 1947
till 23 procent år 1951 eller med ungefär
hälften. Det är uppenbart att siffrorna
innehåller betydande osäkerhetsmarginaler,
men det är ändå intet tvivel
underkastat att de ger en i huvudsak
riktig bild av utvecklingen.

Detta, herr socialminister, belyser såvitt
jag förstår på ett intressant sätt vad
jag nyss sade, nämligen att man tryckte
över arbetskraft och materialresurser
från de reglerade till de av regleringen
i obetydlig utsträckning drabbade områdena.
Det är givet att det allmänna
läge med överkonjunktur, som rådde under
dessa år, också bidrog till att driva
upp denna reparationshausse på olika
områden. Det är således inte något tvivel
underkastat att de i byggnads- och
anläggningsverksamhet engagerade resurserna
var lika stora eller kanske något
större 1951 än 1947 och 1938—1939

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

men att den andel av resurserna som
gick till nyproduktion av bostäder var
mindre. Vill man söka förklaringen härtill,
herr talman, kan jag ej finna andra
orsaker till denna utveckling än de två
jag har påpekat, nämligen att byggnadsregleringen
verkade oförmånligt genom
att trycka över resurserna till de endast
obetydligt av regleringen berörda områdena
och vidare att den ekonomiska politiken
fördes så att överkonjunktur
uppstod.

Det var intressant, herr talman, att socialministern,
för att finna en för nuläget
mera passande motivering för denna
lag än den vi nu har, kunde tänka
sig att skriva in i lagen som förutsättning
för dess bestånd dels angelägenheten
att åstadkomma en säsongutjämning
och dels vikten av att skapa ett instrument,
varmed den allmänna konjunkturutvecklingen
kan regleras, överkonjunktur
undvikas och överfull sysselsättning
förhindras.

Ja, herr talman, vi har haft byggnadsregleringen
som ett sådant instrument
under åren 1945—1951. På frågan om
den har varit ett effektivt instrument eller
inte ger ju den gångna utvecklingen
själv det bästa svaret, som i detta fall
är av vederläggande karaktär.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Jag
skall ta upp en av de allra sista synpunkterna
som herr Wedén framförde
i sitt anförande.

Herr Wedén sade att nyproduktionen
av bostäder har fått stå efter för
en expansion av reparationsverksamheten
på andra — och som jag fattade
det — underförstått mindre viktiga
områden. Är det så alldeles säkert?
Det som var frilagt under den tiden
var jordbrukets ekonomibyggnader. Är
herr Wedén beredd att säga, att vi
skulle ha haft de gamla skröpliga ladugårdarna
kvar för att kunna bygga
några fler bostäder? De reparationer
som utfördes inom industrien spelar

väl också en viss roll för industriens
allmänna funktion i den dag som i dag
är. Det är relativt svårt att skilja på en
genomgripande reparation och en nybyggnad.

Jag kommer tillbaka till detta, att
har man begränsade resurser och anser
att en viss sektor har fått bära en
otillständigt stor börda under de gångna
åren, måste man också vara på det
klara med vilken annan sektor som
har gynnats och om det har varit oriktigt
att den sektorn gynnats. När vi har
gjort liberaliseringar på reparationssidan,
på jordbrukets ekonomibyggnader,
på en sådan ganska oväsentlig sak
som sportstugorna, är det ju helt enkelt
därför att vi har velat från byggnadsregleringen
ta bort hela denna källa
till irritation och kontroverser, som gemene
man kan råka ut för om man
skall börja reglera dessa småsaker.

Jag har tidigare diskuterat detta med
herr Wedén, och jag har ställt frågan:
Skulle herr Wedén vilja ha tillbaka
krånglet med kontroll på reparationssidan,
med kontroll på ladugårdar,
stall och svinhus, med kontroll på små
sportstugor och dylikt bara för att
kunna få några fler nybyggda bostadshus?
Herr Wedén har aldrig givit mig
något ärligt svar på detta, och jag får
intet i dag heller, det är jag övertygad
om. Men bakom ligger, att denna för
många ytterst impopulära byggnadsreglering
ju ändå har blivit litet
mindre impopulär genom de liberaliseringar,
som skett just på de sektorer
där irritation och kontroverser gärna
uppstår.

Vidare gladde det mig i viss mån,
att herr Wedén citerade mitt anförande
från remissdebatten. Herr Carlsson
i Stockholm sade nyss i kammaren
att han var underrättad om att arbetslösheten
i vintras i Stockholm var beroende
av en bristande smidighet i tillståndsgivningen
1952. Jag sade att det
inte är en så enkel lösning på ett svårt
problem. Det finns många skäl som

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

kan förklara arbetslösheten i Stockholm.
Ett av dessa skäl är bland annat
vad jag anförde i remissdebatten 1952
och som herr Wedén var vänlig nog
att påminna mig om.

Sedan vill jag allra sist säga, att så
sensationellt är det väl ändå inte, om
man menar allvar med säsongutjämningen,
att man också driver byggnadsregleringen
så att det blir en säsongutjämning.
Herr Wedén säger att
det betyder en skärpning, en ytterst
anmärkningsvärd skärpning av politiken
ifall man tvingar en storföretagare,
en industri, att bygga på vintern och
vägrar honom tillstånd att bygga på
sommaren. Men när läget är sådant, att
vi har överansträngning på sommaren
och lediga reserver i fråga om både
material och arbetskraft på vintern,
och man vill en säsongutjämning, hur
skall vi då åstadkomma den, herr Wedén?
Det är naturligtvis mycket roligt
att stå här i kammarens talarstol och
säga att man är för säsongutjämning
helt och fullt men att man inte kan
vara med om att myndigheterna vidtar
de praktiska åtgärder som innebär säsongutjämning,
därför att det kommer
att vara en begränsning av företagarnas
fria rätt att själva bestämma när
de skall bygga. Det går ju helt enkelt
inte att föra det resonemanget. Herr
Wedén får väl bestämma sig: skall vi
vara för säsongutjämning eller skall vi
inte vara för säsongutjämning? Och om
vi är för det förra får vi väl ändå ta
oss rättigheten att bruka denna politik
till dess vi har någonting annat, så
att vi verkligen får en säsongutjämning.

Herr MUNKTELL (h): Herr talman!
Först vill jag säga ett par ord till herr
Andersson i Mölndal. Att reservanterna
har sträckt sig just till den 30 september
beror på — såsom jag ser saken
i varje fall — att vi går med på att
byggnadsregleringen skall gälla med
3 — Andra kammarens protokoll 1953. A

den ekonomiska politik, som har förts,
under den om jag så får säga mest
riskabla tiden, alltså till dess Kungl.
Maj:t fått tillfälle att framlägga det förslag,
som vi önskar. Vi har ju hört
flera gånger i dag, att under vintersäsongen
spelar inte regleringen en så
stor roll, och det, herr Andersson i
Mölndal, är ju också en anledning till
att det inte är absolut nödvändigt att
koordinera tiden för upphävandet av
lagen med den tid, då vi önskar att
Kungl. Maj:t skall framlägga detta nya
förslag.

Sedan ber jag att till statsrådet och
chefen för socialdepartementet få framhålla,
att jag visserligen påpekade att
denna lags ingress är orimlig — det
är ju i allmänhet olyckligt med lagar
som används för andra ändamål än
det avsedda — men detta var ingalunda
huvudsaken i mitt anförande,
utan huvudsaken där var just säsongutjämningsproblemet.
Vi skiljer oss väl
väsentligen däri, att vi uppenbarligen
värderar riskerna på olika sätt. Herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
talade om alt man inte kunde
bygga upphävandet av denna reglering
på antaganden — jag antecknade just
det ordet. Ja, jag tycker inte att det
är antaganden, att tekniken har gått
framåt på visst sätt, så att det är lämpligare
och bättre att bygga vintertid.
Jag tycker inte det är antaganden utan
ett faktum, att det bygges i stora enheter,
och jag tycker inte heller att
denna SABO:s utredning på något sätt
kan betraktas som någon sorts antagande.
När det dessutom — som vi har
hört så många gånger och som senast
statsrådet sade för en stund sedan —
finns så många uppdämda behov hos
stat och kommun, då borde det väl vara
möjligt att även den vägen åstadkomma
större jämnhet i sysselsättningen utan
någon reglering.

Det är också klart, herr statsråd, att
man kan sätta värde på vissa människor
och vissa grupper av människor på olika
r 16.

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvang för byggnadsarbete.

sätt, de må vara byggnadsarbetare eller
andra, men det innebär ju inte, att man
ovillkorligen skall tycka precis som de
tycker, och vi tror, att de tycker fel på
denna punkt.

Till sist, herr talman, skall jag som
ett litet exempel bland alla de otaliga
exempel som skulle kunna anföras på
vilka olyckliga konsekvenser byggnadsregleringen
har, be att få citera ett
yttrande ur ett utlåtande som ligger
framför kammarens ledamöter i dag.
Tredje lagutskottet har avgivit ett utlåtande
i anledning av en del motioner
om brandväsendet. I den frågan har
Svenska brandkårernas riksförbund
och Svenska brandskyddsföreningen —
båda med landshövding Eije Mossberg
som ordförande — avgivit ett gemensamt
yttrande, där de bland annat anför:
»Brandskadornas omfattning är

numera i mycket hög grad beroende
på ett relativt litet antal storeldsvådor,
som nästan uteslutande drabbar industri-
och magasinsrisker. Faran för
storeldsvådor är för dessa i hög grad
beroende av byggnadssätt och sektionering.
Här har under senare år den
statliga byggnadsregleringen i hög grad
bidragit till att försvåra genomförande
av sådana byggnadstekniska brandskyddsåtgärder,
som äro önskvärda för
att hindra katastrofeldsvådor. Framställningar
om att få utföra så enkla
och nödvändiga brandskyddsåtgärder
som uppförandet av brandmurar för
att sektionera brandfarliga träbyggnader
med mångmiljonvärden ha ofta avslagits,
vilket i flera fall resulterat i
att till synes obetydliga brandtillbud
utvecklats till miljonskador.»

Detta står som ett exemplifierande
av att det är faktiskt omöjligt för de
olika statliga organen att alltid bedöma
behovet och angelägenheten av dylika
byggnadsprojekt. Här skulle man ju
också med all rätt kunna fråga sig om
det statliga organet bättre än på andra
områden kan se in i framtiden. Risken
för missgrepp måste bli stor.

Jag skulle, herr talman, som det allra
sista exemplet vilja säga, att i dagens
regleringssverige är det nog ganska
tvivelaktigt, om en sådan sak som det
Wingqvistska patentet på kullager någonsin
skulle kunna ha motiverat ett
byggnadstillstånd och alltså världsindustrien
SKF med allt av värde som
den har tillfört vårt land skulle ha
möjliggjorts.

Herr WEDÉN (fp): Herr talman! Socialministern
noterade med tacksamhet
att jag citerat hans yttrande i remissdebatten
om den dåliga väderleken som
en väsentlig orsak till arbetslösheten
inom byggnadsfacken i Stockholm i
vintras. Han noterade det med glädje
därför att jag fann att detta hans uttalande
stod i viss motsats till de skäl,
som herr Carlsson i Stockholm anfört
som en av de bidragande orsakerna till
samma fenomen.

Jag tycker emellertid inte att socialministern
har så stor anledning till tillfredsställelse
över att jag citerade detta,
därför att det måste onekligen för socialministern
vara besvärligt att socialministern
i dag, när han talar om orsakerna
till arbetslösheten, befinner sig
i motsatsställning till socialministern i
vintras, när han då talade om samma
orsaker. Detta måste ju vara mera allvarligt
än att socialministern av i vintras
befinner sig i motsatsställning till
herr Carlsson i Stockholm i dag.

Men sedan säger socialministern, att
om man nu vill ha verkligt säsongutjämnande
åtgärder genom ett system med
igångsättningsmedgivanden, så måste
man ju se till att det blir effektivt. Jag
delar den uppfattningen. Men, herr socialminister,
låt oss inte driva hän mot
något fullständigt perfektionsraseri i
detta fall, om jag får använda det
uttryckssättet. Man har en effektiv
ordning, om man använder igångsättningsmedgivandena
på det sätt som
socialministern nyss beskrev beträf -

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

fande de 40 miljoner, som industrien
nu har ansökt att få bygga för och om
vilka regeringen säger: Det är klart ni
får bygga, men ni får börja i höst! Då
undviker man att dessa byggen bidrar
till toppbelastningen under sommaren.
Det är på det sättet som igångsättningstillstånden
utnyttjats hittills, och jag
menar att det är på det sättet de skall
utnyttjas under en period, tills man fått
närmare undersöka andra åtgärder av
säsongutjämnande karaktär.

Men däremot, herr socialminister —
och det var innebörden i mitt förra uttalande
— skall man inte nu skärpa regleringen
på ett sätt som man inte gjort
tidigare och gå till olika företagare och
säga: Om ni inte bygger just nu i vinter,
får ni över huvud taget inte bygga!
Det var innebörden i socialministerns
förra yttrande, och det innebär en skärpning,
som i förhållande till lägets utveckling
fortfarande för mig framstår
som helt orimlig.

Sedan, herr talman, skall jag inte förlänga
debatten mycket ytterligare. Jag
vill bara ge socialministern ett svar på
hans fråga till mig: Ville herr Wedén
verkligen ha varit med om — så löd frågan
— att skärpa byggnadsregleringens
kontroll över reparationerna, att skärpa
kontrollen över landsbygdens ekonomibyggnader
o. s. v. på en del områden
som varit mer eller mindre fria, för att
kunna få flera bostäder? Jag har besvarat
den frågan i flera andra sammanhang.
Jag tror det är fullständigt orimligt,
herr socialminister, att tänka sig
att man skall kunna få en reglering, som
verkligen blir effektiv i detalj, när det
gäller reparationsarbeten. Då måste
man ha en övervakning och en kontrollapparat
av fullständigt fantastisk omfattning,
en rent polisiär övervakning
som för varje människa, även socialministerns
meningsfränder, måste framstå
som orimlig. Det är mitt alldeles givna
svar, att det vill jag inte. Men då
kommer nästa fas, och där säger jag
uppriktigt som jag sagt till socialminis -

tern en gång tidigare. Jag tycker inte
det varit något fel att man lämnat landsbygdens
ekonomihus fria. Jag unnar den
svenska landsbygdens folk detta, även
om jag beklagar att detta kanske är en
av de bidragande orsakerna till att bondeförbundet
i dag tycks ha övergivit
sin tidigare principiellt negativa inställning
till byggnadsregleringen och nu
biträder regleringen. Men nog måste det
då också framstå som minst lika befogat
att behandla de hus, som avser att
bereda bostäder åt människor, på samma
sätt som man behandlar de hus som
avser att bereda tak över huvudet åt
landsbygdens husdjur.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Det
sista argumentet var kanske litet för
kraftigt. Jag skall därför inte gå in på
det. Jag tillåter mig emellertid att dra
den konklusionen av herr Wedéns inlägg
här i dag, att herr Wedén konstaterar,
att bostadspolitiken icke har fått
det utrymme inom byggnadsregleringens
ram, som han själv ansåg att den
borde ha. Herr Wedén har inte gjort
sig till talesman för att vare sig skolor,
sjukhus eller industrier få för mycket,
utan det område, som får för mycket
enligt herr Wedén, är det reparationsområde,
som inte hör hemma på bostadssidan.

När jag då frågar: Borde man ha försökt
att genom en hårdare kontroll inskränka
det området? — bakgrunden
är ju hela tiden, att vi har begränsade
resurser — så säger herr Wedén: Nej,
det vill han inte vara med om, ty det
skulle bli en återgång till ett krångel
och en kontroll, som inte passar herr
Wedéns toleranta väsen. Då är det alldeles
uppenbart, att om man inte vill
strypa till på reparationssidan, därför
att man hesiterar för kontrollen — därvidlag
är herr Wedén och jag överens —
så måste man fråga: Vad båtar det att
då tala om att bostadspolitiken har bli -

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

vit missgynnad under de gångna åren?
Det är en sådan där platonisk deklaration,
som man använder, när man vill
avreagera sig ett obehag, men om man
bara vill avreagera sig ett obehag och
inte anvisa vägar, som leder till något
bättre, kan man kanske använda andra
tillfällen att göra det.

Sedan vill jag nog säga, att om vi ser
på byggnadsarbetslösheten i vinter, finner
vi, att vi har haft en byggnadsarbetslöshet,
som för hela landet är ungefär
dubbelt så stor som den var de två
senaste vintrarna. Den var ungefär lika
stor som 1948, 1949 och 1950 men dubbelt
så stor som de två sista vintrarna.
Den bilden av en ökad arbetslöshet får
man inte bara därför att vi hade en besvärlig
höst här i Stockholm med återverkningar
i januari, februari, mars och
april månader. Att vi haft en speciell
arbetslöshet här i Stockholm, som varit
relativt hög, baserar sig bland annat
därpå, som jag anförde i remissdebatten,
att vi haft en högre arbetslöshet,
om jag ser det totalt med hänsyn till
hela byggnationen i landet. Det beror
bland annat därpå, att man i det hårdare
ekonomiska klimatet inte varit
lika angelägen att bygga under vintern
som tidigare. Därom vittnar ju de outnyttjade
arbetstillstånden på 150 miljoner.
Nu vet jag inte, om herr Wedén
missuppfattade mitt första anförande,
där jag talade om den här frågan. Jag
sade, att man kan ge ett byggnadstillstånd
och man kan även ge ett igångsättningstilistånd.
Om man gör det, kan
företagaren, som har byggnadstillstånd
och igångsättningstillstånd sätta i gångnär
det var avsett, och dessbättre gör
han det i de flesta fall. Men han kan
också gå med både byggnadstillstånd och
igångsättningstillstånd på fickan och
vänta för att sätta i gång först på våren
och sommaren och då trängas med alla
de andra. Det är detta vi inte vill vara
med om, och därför har vi sagt: »Nu
får ni utnyttja detta tillstånd i vinter.
Om ni inte gör det, så drar vi in till -

ståndet, och ni får det förnyat nästa
höst och nästa vinter». Det är således
det ingripande som görs. Man försöker
med den bakgrund som byggnadsregleringen
ger oss, att se till att vissa större
byggen av industrikaraktär och sådana,
som utan någon större svårighet borde
kunna byggas på vintern, också kommer
igång på vintern.

Det är hela skärpningen, och jag kan
inte fatta varför herr Wedén har en så
avvikande mening mot mig på den
punkten.

Herr Wedén slutar med att säga: Varför
skall vi ha byggnadsreglering? Låt
oss nöja oss med igångsättningstillstånd
och låt oss skapa en juridisk grund för
detta genom en lagstiftning! Ja, där är
ju hela skillnaden oss emellan ingenting
annat än att när vi har en byggnadsreglering,
tycker jag, att då kunde denna
byggnadsreglering och dess fjärde
paragraf, som reglerar igångsättningstillstånden
bibehållas. Herr Wedén vill
ersätta detta med en lag om byggnadsreglering,
som skall gälla för andra sektorer
än bostadsområdet, och en speciallag
om igångsättningstillstånd, som
skall komplettera denna, om jag fattade
herr Wedén rätt. Jag är inte säker på
att det förslaget innebär någon förenkling
eller någon avkrångling, om vi
skall använda ett i och för sig ganska
oriktigt ord, av det läge som föreligger
för dagen.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s) kort
genmäle: Herr talman! Herr Munktell
framhöll i sin replik till mig, att reservanterna
gått med på en förlängning av
byggnadsregleringslagen till den 30 september
1953 därför att de ansåg, att sommaren
för dessa arbeten var den mest
riskabla tiden, och han tilläde att regleringen
väl inte spelar så stor roll under
vintern. Från våra utgångspunkter har
vi den uppfattningen, att det just är under
vintern som byggnadsregleringen
ur säsongutjämningssynpunkt spelar en
avgörande roll.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Jag vill också ställa frågan: Vad menar
egentligen reservanterna med sitt
yrkande om igångsättningstillstånd?
Man skall väl inte enbart ha igångsättningstillstånd
på sommaren, eftersom
det väl närmast är avsett för säsongutjämning.

Herr WEDÉN (fp): Herr talman! Socialministern
gav ett referat av den
ståndpunkt jag har intagit, som i så
pass stor utsträckning grundar sig på
missförstånd att jag måste rätta honom.
Jag har sagt, och det är detsamma som
står i reservationen, att när byggnadsregleringen
avvecklas kan man under en
övergångstid behålla ett system med
igångsättningsmedgivanden och skapa
den juridiska grundvalen härför. Jag
har inte försökt att göra någon sådan
skillnad i detta avseende mellan bostadsproduktion
och annan byggnadsproduktion,
som jag tyckte framskymtade
att socialministern ville säga. Om
man, herr socialminister, läser reservationen
på denna punkt blir det fullkomligt
klart vad som åsyftas. Jag måste
säga till socialministern att det är ingen
liten skillnad om man vill avveckla,
som jag uttryckte det nyss, 60 eller 70
procent av den pappersexercis och det
krångel som förekommer; det är ingen
liten sak, jag tycker att det är en betydelsefull
skillnad.

Sedan må det, herr talman, tillåtas
mig att tillägga bara några få ord om
socialministerns yttrande, att om herr
Wedén inte vill skärpa regleringsko ntrollen
över reparationerna och annat,
vad tjänar det då till att tala om att bostadsproduktionen
blivit strykpojke.
Till detta vill jag säga två saker. Det
första är att om man som vi vill och som
alltså också gäller det framåtsyftande
resonemanget ger bostadsproduktionen
samma möjligheter att konkurrera om
arbetskraft och materielresurser som
dessa reparationsarbeten av olika slag
och om man också gjort det tidigare, då

är det möjligt att det hade kommit en
annan avvägning till stånd, ty det är
självfallet, herr socialminister, att sådana
resurser söker sig till de fria sektorerna.
Det är naturligtvis också klart,
att om man i större utsträckning hade
lyckats behärska överkonjunkturen, så
hade man inte fått sådana, jag kan gärna
säga det, i många fall onödiga reparationsarbeten,
som de siffror jag lämnade
ger mycket övertygande bevis för att det
förekommit.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Munktell begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Munktell begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgåvos 120 ja och 80 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

§ 6.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å
interpellation ang. vissa missförhållanden
i fråga om hyresreglering i kommunala
hyreshus, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 3 och 11
§§ lagen ilen 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. in., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, m. in., såvitt propositionen
hänvisats till behandling av
lagutskott, dels ock motioner, som
väckts i anledning av propositionen eller
röra i propositionen behandlad lagstiftning.

Genom en den 13 mars 1953 dagtecknad
proposition, nr 151, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen

dels jämlikt § 87 regeringsformen att
antaga i propositionen framlagda förslag
till

1) lag angående ändrad lydelse av 3
och 11 §§ lagen den 19 juni 1942 (nr

429) om hyresreglering in. m., så ock
om fortsatt giltighet av samma lag;

2) lag angående ändrad lydelse av 4,
7 och 12 §§ lagen den 19 juni 1942 (nr

430) om kontroll av upplåtelse och
överlåtelse av bostadsrätt in. in., så ock
om fortsatt giltighet av samma lag;

3) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med
vissa bestämmelser om hyresrätt vid
hemskillnad eller äktenskapsskillnad
in. in.;

dels ock att till Kostnader för genomförande
av en behovsprövning på bostadsmarknaden
för budgetåret 1953/54
under femte huvudtiteln anvisa ett anslag
av 75 000 kronor.

Det i propositionen framlagda förslaget
innebar, att lagstiftningen om
hyresreglering skulle erhålla förlängd
giltighet till och med den 30 september
1954. Vissa ändringar hade föreslagits
i lagstiftningen i syfte att göra det möj -

ligt att mera effektivt än för närvarande
bekämpa de olagliga ersättningarna
på bostadsmarknaden. Enligt uttalande
i propositionen borde åtgärder vidtagas
för genomförande av en behovsprövning
vid fördelningen av lediga bostadslägenheter
genom frivilliga överenskommelser
med fastighetsägarorganisationerna
i huvudsaklig överensstämmelse
med det förslag som framlagts
av hyresregleringskommittén.

Propositionen hade hänvisats till
statsutskottet såvitt anginge anslaget
under femte huvudtiteln samt i övrigt
till behandling av lagutskott. I de delar
propositionen hänvisats till lagutskott
hade den behandlats av tredje lagutskottet.

I samband med propositionen hade
tredje lagutskottet till behandling förehaft
sju i anledning av densamma väckta
motioner, nämligen

inom första kammaren
nr 445 av herr Norling in. fl.,
nr 446 av herrar Bergvall och Ohlon
samt

nr 447 av herr Ewerlöf in. fl.;
ävensom inom andra kammaren
nr 540 av herr Ståhl och fru Johansson
i Norrköping,

nr 541 av herr Svensson i Ljungskile
in. fl.,

nr 542 av herr Johansson i Stockholm
in. fl. samt

nr 543 av herr Hjalmarson in. fl.
Tillika hade utskottet i anslutning till
behandlingen av sagda proposition och
motioner till behandling förehaft ytterligare
en motion, II: 383 av herr Hagberg
i Stockholm in. fl.

I motionen II: 383 hade yrkats, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa att »Kungl. Maj:t utformar
riktlinjer för omedelbara åtgärder
i syfte att förmå fastighetsägarna
att utföra erforderliga reparationer och
inför årets riksdag framlägger de förslag
som med anledning därav kan anses
vara behövliga».

I motionerna I: 445 och II: 542, vilka

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

voro likalydande, hade yrkats, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa »om snabba åtgärder för att
införa obligatorisk kommunal bostadsförmedling
enligt de riktlinjer som uppdragits
i reservation till hyresregleringskommitténs
utlåtande av herr Järtelius».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte antaga de genom
propositionen framlagda lagförslagen; B.

att motionerna I: 445 och II: 542
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionerna 1:446 och 11:541
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att motionerna 1:447 och 11:543
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

E. att motionen II: 383 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

F. att motionen II: 540, i den mån
den ej kunde anses besvarad genom
vad utskottet anfört i sin motivering,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Osvald, utan angivet yrkande; 2)

av herrar Nyberg och Carlsson i
Stockholm, vilka ansett, att utskottet i
punkten C bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 446
och TI: 541 i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa,

att försök med hyresregleringens avveckling
helt eller delvis på orter, där
bostadsförsörjningen kunde befinnas
vara tillfredsställande, måtte kunna göras,
särskilt om framställning härom
skedde från de kommunala myndigheterna,

att hyresregleringskommittén måtte
erhålla kompletterande direktiv att med
särskild skyndsamhet avlämna förslag
till en sådan omläggning och komplet -

tering av de hyresreglerande bestämmelserna
i gällande lagstiftning att lika
hänsynstagande till inträffade förändringar
i driftkostnadsnivån skulle ske
i nyproducerade och tidigare uppförda
fastigheter i enlighet med vad reservanterna
anfört, samt

att Kungl. Maj :t vid kommande underhandlingar
med vederbörande organisationer
ville verka för att äkta makar
och bostadssökande, som ämnade
ingå äktenskap, skulle kunna beredas
tillgång till nyproducerade och ledigblivna
lägenheter om två rum och kök
samt ensamstående personer till lägenheter
om ett rum och kök;

3) av herrar Ebbe Ohlsson och Manktell,
vilka ansett, att utskottet i punkten
D bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 447
och II: 543

besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa dels att hyresregleringskommittén
måtte meddelas sådana
direktiv att kommittén kunde i god tid
före nästa års riksdag framlägga ett konkret
förslag med program till hyresregleringens
successiva avveckling, dels
att vederbörande instanser gåves sådana
anvisningar att hyressättningen, så
länge hyresregleringslagen komme att
bestå, innefattade utrymme för erforderliga
reparationer och underhåll;
samt

uttala att den ransonering av ledigblivna
bostäder, varom enligt propositionen
»frivillig» överenskommelse
träffats, icke vore ur allmänna synpunkter
godtagbar.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet Zetterberg, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av tredje lagutskottets
förevarande utlåtande besvara
herr Wedéns interpellation angående
vissa missförhållanden i fråga om hyresreglering
i kommunala hyreshus,
in. in.

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr MUNKTELL (h): Herr talman!

I den reservation som har avgivits av
högerns företrädare i utskottet yrkar
vi, att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att
hyresregleringskommittén meddelas sådana
direktiv, att kommittén i god tid
före nästa års riksdag kan framlägga
ett konkret förslag med program för
hyresregleringens successiva avveckling.
Det torde icke vara många av
dem, som trängt in i hithörande problem,
som inte innerst inne anser att
regleringen haft många olyckliga följder,
och att en återgång till mera normala
förhållanden därför är önskvärd.
I princip delar också utskottet denna
uppfattning.

Jag skall inte här uppehålla mig vid
alla med hyresregleringen sammanhängande
olägenheter. Jag vill bara
nämna den skarpa kategoriklyvning,
som uppstått mellan dem som har och
dem som inte har bostad, och den efter
produktionsårgång differentierade hyran
o. s. v. Jag vill i stället betona,
att om vi någon gång skall komma ifrån
hyresregleringen, så måste övergången
till en rörlig hyresmarknad grundligt
planeras. Det är nämligen självfallet,
att hyresregleringen icke kan avskaffas
i ett enda slag. Gjorde man det, så
skulle det uppstå kaos. Vi ansluter oss
därför till den ståndpunkten, att hyresregleringslagen
bör förlängas ett år
med de av departementschefen föreslagna
ändringarna. Däremot har vi
mycket svårt att förstå motståndet mot
förslaget att hyresregleringskommittén
redan nu skall få sådana direktiv, att
nästa års riksdag kan ta ställning till
ett konkret program för successiv återgång
till normala förhållanden.

Vårt förslag kan från en annan synpunkt
sägas vilja ge uttryck åt den uppfattningen
att den väsentliga målsätt -

ningen på detta område, d. v. s. regleringens
avskaffande så fort som möjligt,
klart skall tillkännagivas av riksdagen.
Jag betonar att vi inte har sagt,
att regleringen skall avskaffas nästa år
— det kan vi säkerligen inte hoppas
på — utan vi har endast och allenast
velat ha ett konkret förslag hur man
skall bära sig åt, när den en gång skall
avskaffas, d. v. s. en plan för hur detta
skall gå till. Jag tycker att det inte
borde vara omöjligt för hyresregleringskommittén
att komma fram med
ett sådant förslag. Någon instans måste
ju förr eller senare lägga fram en sådan
plan, och inom högern anser vi då
att det är lämpligt dels att detta anförtros
åt hyresregleringskommittén —
som ju för övrigt redan har fått i uppdrag
att utarbeta övergångsbestämmelser
— dels att denna kommittés arbete
klart inriktas på dess ur allmänna synpunkter
väsentligaste uppgift.

Jag tycker att ett sådant förslag i och
för sig är mycket modest, och det syftar
ju till det mål, som samtliga demokratiska
partier är ense om. Om man
motsätter sig det, så måste det antingen
bero på en låg uppskattning av hyresregleringskommitténs
kapacitet eller
på en långt driven regleringsmentalitet.

Jag vill vidare understryka, att det
kan ligga en stor fara i dröjsmål härvidlag.
Hyresregleringen är ett allmänt
problem i Europa, och det visar sig
överallt, att ju längre regleringen varit
i kraft, desto svårare är den att upphäva.
För att ta ett exempel kan jag
nämna, att man i Frankrike har haft
hyresreglering ända sedan första
världskriget, och det är uppenbart att
regleringen där till slut resulterat i
både att husen förfallit och att ägarna
i realiteten inte längre har förblivit
ägare. Jag kan nämna att det för så
lång tid tillbaka som 1948 företogs en
undersökning i Paris, varvid man kom
till det resultatet, att hyran där för en
industriarbetare hade sjunkit så, att

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

den endast motsvarade hans genomsnittliga
resekostnader till och från arbetet.
Hyreskostnaden kunde ibland gå
ned ända till en procent av arbetsinkomsten.
Sådana relationer måste naturligtvis
leda till ruin för såväl husen
som deras ägare. Vid nämnda undersökningstillfälle
ansåg vidare de offentliga
myndigheterna, att endast en sjättedel
av alla bostäderna i Paris var tillfredsställande.

Vi bör också komma ihåg, att det går
att komma ifrån hyresregleringen. Det
är nämligen känt att Schweiz hade hyresreglering
under några år på 1930-talet, men man har där sedan avvecklat
densamma.

Sådan som situationen nu blivit, har
den position i vilken en hyresgäst vid
ett visst tillfälle befann sig, övergått till
att ha blivit en rättighet, som kan ha och
ofta har fått ekonomiskt värde. Vi vet
alla, att den faktiskt blir föremål för
köp och försäljning o. s. v. Det kan
dock inte vara rimligt, och enligt vår
uppfattning talar även detta förhållande
för att hyresregleringskommittén så
fort som möjligt skall framlägga det
konkreta program vi önskar.

Vi högerreservanter har vidare yrkat
att vederbörande instanser skall ges sådana
anvisningar, att hyressättningen
så länge lagen består innefattar utrymme
för erforderliga reparationer och
underhåll. Nu kommer hyresfrågorna i
annan ordning under kammarens behandling,
och därför vill jag på denna
punkt endast konstatera, att hur besk
medicinen hyreshöjning än må vara,
så har både investeringskommittén och
1951 års bostadsutredning tänkt sig en
sådan. Jag vill också citera ett par rader
ur vår reservation, där det heter:
»Det kan icke vara rimligt att samhälle
och enskilda nedlägger mycket stora
kostnader för uppförande av nya bostäder,
medan samtidigt det äldre bostadsbeståndet
i stor utsträckning de
facto får förfalla. Det måste enligt vår

uppfattning vara ett samhällsintresse
av första rang att en dylik kapitalförstöring
bringas att upphöra.»

Det allvarligaste i den framlagda
propositionen är dock kanske den utvecklingstendens,
som avspeglas i förslaget
om s. k. frivillig ransonering av
ledigblivna bostäder. Det är alldeles
uppenbart att de allvarligaste olägenheter
av vår stora bostadsbrist uppstår
både för enskilda och för samhället.
Det är också en truism att säga — ty
det är uppenbart — att bostadsbristen,
för att citera departementschefen,
framstår som ett särskilt svårt ont för
barnfamiljerna och de yngre gifta eller
förlovade paren. Men vi kan för vår
del inte ansluta oss till uppfattningen
att en ransonering, en ytterligare utvidgning
av regleringssystemet, skulle
vara vägen ur svårigheterna. Det blir
enligt vår mening i längden att göra
ont värre. Följden kommer att bli en
ytterligare fastlåsning av hyresmarknaden
och till den kategoriklyvning,
som redan finns mellan dem som har
bostad och dem som inte har bostad,
får vi ytterligare en kategoriklyvning,
nämligen mellan dem som fått bostad
före och efter den tidpunkt, då det nya
systemet börjat tillämpas.

Vi ansluter oss därför helt till de remissinstanser
som anser, att en bostadsransonering
skulle medföra ett
mycket djupgående ingrepp i medborgarnas
frihet, i näringslivets utveckling
och på arbetsmarknaden. Vi tror
också att denna ransonering kan vara
första steget på en mycket farlig väg,
nämligen en väg som skulle leda till
allmän bostadsransonering. Det är ur
dessa synpunkter vi anser, att riksdagen
borde uttala, att den ransonering
av ledigblivna bostäder, som propositionen
diskuterar, inte är godtagbar ur
allmänna synpunkter.

Jag vill i det sammanhanget framhålla,
att vi inom högern, om vår reservation
slås ut, tyvärr inte kan gå

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

med på folkpartiets reservation just på
grund av dess anslutning till ransoneringslinjen,
fastän vi beträffande hyressättningen
står folkpartiet nära.

När man kommer till utformningen
av, för att använda herr departementschefens
eget uttryckssätt på s. 32 i propositionen,
den s. k. frivilliglinjen, så
tycker vi att den företer allvarliga brister
och att det ifrågavarande systemets
funktion inte har blivit tillräckligt genomtänkt.
Genomfört i sitt nuvarande
skick skulle det s. k. frivilligalternativet
mycket snart medföra allvarliga
svårigheter ur rättssäkerhetssynpunkt.
Man har inte ens i huvuddragen angivit
de principer, som uthyrningsnämnderna
skulle följa vid dispensgivningen,
innebärande avvikelser från den
normala utrymmestilldelningen. Hyreskommittén
säger, att dispensgivningen
förutsättes bli mycket restriktiv. Departementschefen
däremot tycks räkna
med större utrymme för uthyrningsnämndernas
diskretionära prövning.
Han säger bland annat, att vissa modifikationer
i de av kommittén förordade
principerna inte bör vara uteslutna
samt att särskilt bör undersökas i vad
mån det kan vara lämpligt att tillåta
lokala avsteg från de generella normerna.
Intar man den ståndpunkten redan
beträffande den grad av fasthet, med
vilken de generella normerna skall tilllämpas,
så måste man tydligen vara beredd
att acceptera ett avsevärt utrymme
för uthyrningsnämndernas fria
prövning, med konsekvens att det kan
bli mycken oenhetlighet i olika delar
av landet. Eftersom bostadsförhållandena
har så stor betydelse för människorna
måste man räkna med att uthyrningsnämnderna
tvingas att ta ställning
till ett mycket stort antal dispensansökningar.
Om inga grundläggande
principer för ställningstagandet fastställes
kommer också större risker för
godtycke att föreligga.

Departementschefen förutsätter att

den närmare utformningen av den s. k.
frivilliglinjen skall ske vid förhandlingar
med fastighetsägarnas organisationer.
De ytterst viktiga frågorna om
modifikationer i de generella normerna
liksom om riktlinjer för uthyrningsnämndernas
verksamhet skulle alltså
avgöras utan att riksdagen fått möjlighet
att ta ställning till dem i samband
med ett principbeslut angående frivilliglinjen.
Detta innebär att riksdagen
inte kan bygga sitt principiella ställningstagande
på en uppfattning om de
närmare konsekvenserna därav.

•lag vill också understryka, att den
föreslagna frivilliglinjen och det sätt,
varpå den har förelagts riksdagen, kontrasterar
mot den omsorgsfulla behandling,
den strävan till precisering av lagstiftningens
innebörd, som, herr talman,
åtminstone av ålder har karakteriserat
statsmakternas behandling av civillagsfrågor,
frågor som inte sällan kan ha en
i jämförelse med bostadsransoneringen
underordnad betydelse för människornas
frihet, ekonomiska välfärd och
rättssäkerhet.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den av herr Ebbe
Ohlsson och mig avgivna reservationen.

Herr NYBERG (fp): Herr talman! Vi
har inom tredje lagutskottet, som föregående
talare erinrade om, varit eniga
om att tillstyrka förlängningen av hyresregleringslagen
liksom övriga i detta
sammanhang behandlade lagar. Den
fortfarande mycket starka bostadsbristen
gör en förlängning enligt vår enhälliga
mening nödvändig. Det behöver
därför inte bli någon debatt på den
punkten i riksdagen, en debatt som däremot
i viss mån förekommer utanför
riksdagen. Jag har alltså intet annat
förslag än om bifall till utskottets hemställan
i punkt A.

I övrigt är detta utskottsutlåtande,
som man ser, försett med åtskilliga re -

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

servationer. Med tanke på den debatt,
som fördes inom tredje lagutskottet vid
behandlingen av dessa frågor, är jag
för övrigt förvånad över att det inte
har avgivits ännu fler reservationer,
men det är en sak för sig som jag inte
skall gå närmare in på. I reservation
nr 2) har undertecknad och herr Carlsson
i Stockholm berört ett antal detaljer,
som jag något närmare vill syssla
med.

Vi yrkar sålunda att hyresregleringen
skall få avvecklas på orter, där bostadsförsörjningen
kan befinnas vara tillfredsställande.
Om vederbörande kommunala
myndigheter finner att regleringen
inte längre har någon uppgift
att fylla, så bör den kunna avvecklas
redan innan beslut fattas om lagens
slutgiltiga upphävande. Vi tror att
detta skulle kunna ge hyresregleringskommittén
vissa värdefulla erfarenheter,
när den skall utforma programmet
för lagens definitiva avveckling.

Inom folkpartiet har vi inte kunnat
ansluta oss till den mening, som har
framkommit i förslag från högerhåll
och som herr Munktell nyss var inne
på, nämligen att hyresregleringskommittén
skulle få i uppdrag att i god tid
före nästa års riksdag framlägga ett
klart utarbetat program för lagens successiva
avveckling. Vi tror att de praktiska
förutsättningarna för en dylik åtgärd
från hyresregleringskommitténs
sida knappast föreligger. Vi anser att
man först bör avvakta erfarenheterna
av en avveckling på vissa orter, där
denna är möjlig. Dessutom inför den
föreslagna behovsprövningen ett nytt
moment, och man bör kanske inte uraktlåta
att dra vissa erfarenheter härav,
innan man gör upp det definitiva
programmet för regleringens slopande.

Det är emellertid självfallet att vi
också inom det parti jag företräder
önskar ett sådant program utarbetat så
fort som möjligt, och jag vill notera
att herr Munktell i sitt anförande ock -

så yttrade att han ville ha ett sådant
program fortast möjligt. I detta avseende
kan man säga att folkpartiet och
högern är på samma linje, medan vi
däremot anser att det inte är praktiskt
möjligt att få fram ett sådant program
så hastigt som man från högerns sida
har föreslagit.

I vår reservation går vi vidare in på
frågan om den s. k. hyressplittringen.
I folkpartiets motion påpekas bl. a. den
hyresskillnad, som kan uppstå mellan
kommunala och andra bostadsföretag.
Som framgår av utlåtandet har nyligen
av Kungl. Maj:t vidtagits en sådan åtgärd,
som är ägnad att tillfredsställa
våra önskemål i detta speciella avseende,
och detta är tacknämligt. Emellertid
återstår en del andra problem i
detta sammanhang som upptagits i vår
reservation och som vi önskar att hyresregleringskommittén
så fort som
möjligt skall behandla.

Härefter kommer jag fram till det
mest brännande och mest intressanta
spörsmålet, som upptagits i propositionen
och som behandlas i utskottsutlåtandet,
ett spörsmål som herr Munktell
kallade för det allvarligaste inslaget i
denna fråga, ett uttryck som också jag
kan ansluta mig till. Det är med andra
ord fråga om behovsprövningen beträffande
bostadsmarknaden.

Detta är ju ett spörsmål som diskuterats
ganska mycket sedan hyresregleringskommittén
i oktober i fjol framlade
sitt betänkande i ämnet. Frågan
har också en förhistoria, som sträcker
sig ganska långt tillbaka i tiden. Åtgärder
i en eller annan riktning för
att nå en mer tillfredsställande fördelning
av ett otillräckligt bostadsbestånd
aktualiserades här i landet redan under
första världskriget. Även då begärdes
motionsledes i riksdagen att vissa
tvångsåtgärder skulle vidtagas, men
man lyckades dock undvika sådana.
Det kan ha sitt intresse att erinra om
att dåvarande departementschefen an -

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Fortsatt, hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

såg, att en bostadsransonering skulle
medföra mycket ringa lindring i bostadssvårigheterna.
Under den nuvarande
bostadskrisen har det varje år
alltsedan 1942 här i riksdagen motionerats
om mer eller mindre tvångsbetonade
åtgärder, främst s. k. obligatorisk
bostadsförmedling. Man kan nästan
säga, att dessa motioner har påmint
om den mycket åberopade galten Särimner,
som har slaktats varje år för
att året därpå uppstå på nytt.

När nu frågan om behovsprövning i
en eller annan form dock har utretts
och förslag framlagts, är det ju med
tacksamhet man noterar att departementschefen
inte har velat gå in på
lagstiftningsåtgärder utan i likhet med
hyresregleringskommittén föredragit en
behovsprövning av frivillig art. Men
redan denna frivilliga behovsprövning
är en mycket allvarlig sak. Människornas
rätt att själva välja den bostad, som
de viil ha, borde verkligen vara dem
förunnad, och man får nog säga, att
det område som det här är fråga om är
synnerligen olämpligt för regleringar.

När vi nu inom det parti som jag
företräder dock inte har velat helt motsätta
oss en behovsprövning, så beror
det därpå, att man på denna väg måhända
kan bereda en viss förbättring
för barnfamiljerna och för dem som
ämnar ingå äktenskap. Ett försök, som
syftar till att ge dessa större möjligheter
att hävda sig i konkurrensen om bostäderna,
kan ju vara värt att göras.
Men jag vill starkt understryka, att man
även vid en frivillig åtgärd av detta
slag bör gå fram med allra yttersta försiktighet.
De bestämmelser, som ingår
i den preliminära överenskommelsen,
synes vara alltför restriktiva. Det kan
ju knappast vara rimligt, att man som
normer för en behovsprövning skall
fastslå, att ensamstående inte skall få
hyra större lägenhet än rum med kokvrå
— i realiteten blir det alltså ett
möblerat enkelrum — eller att äkta ma -

kar och nygifta som regel skall få nöja
sig med ett rum och kök.

Vi har i vår motion och i den reservation,
som har avgivits av herr Carlsson
i Stockholm och undertecknad,
föreslagit att överenskommelsen uppmjukas
på så sätt, att även ensamstående
får rätt att hyra lägenhet om ett
rum och kök och att nygifta och äkta
makar utan barn kan få lägenhet om
två rum och kök. I gengäld skulle det
s. k. dispensförfarandet, som departementschefen
och utskottsmajoriteten
fäster så stor vikt vid, enligt vår mening
få en något minskad användning.
Vi ser även i detta en fördel, eftersom
själva dispensprövningen med all säkerhet
kommer att bli en mycket svår
och mycket grannlaga uppgift. Med
den av oss föreslagna uppmjukningen
skulle alltså i stället dispensgivningen
komma att ske mera i undantagsfall.

Jag vill betona, att en åtgärd som behovsprövning
på bostadsmarknaden
måste komma att vålla ganska mycken
irritation. Redan när detta förslag blev
känt mötte det protester. När behovsprövningen
sedan skall förverkligas
blir det säkerligen ganska många kontroverser,
vilket inte minst torde komma
att bli fallet vid tillämpningen av
dispensgivningen, en sak som också
herr Munktell i sitt anförande var inne
på. Det blir så att den ene kommer att
anse sig ha lika stora skäl att få sina
önskemål tillgodosedda som den andre.
Om man däremot utformar normerna
på det sätt, som vi i vår reservation
har föreslagit, skulle man kunna eliminera
ganska mycken irritation, och jag
tror att detta skulle vara av vikt vid
tillämpningen av behovsprövningen.

Jag vill också erinra om att inte
mindre än, jag vill minnas, 77 remissinstanser
har yttrat sig över hyresregleringskommitténs
förslag beträffande
behovsprövningen. Av dessa 77 instanser
har 52 tillstyrkt att en behovsprövning
kommer till stånd men att den blir

Onsdagen den G maj 1953 fm.

Nr 16.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

av frivillig natur. Jag vill tillägga att
av dessa 52 remissinstanser har inte
mindre än 23 ansett, att man borde
göra vissa modifikationer i det förslag
till överenskommelse, som sedan definitivt
skall träffas med vederbörande
parter.

Vi har ju, herr talman, här i landet
haft bostadsbrist sedan mer än ett tiotal
år tillbaka. Vi har det oaktat sökt
att hanka oss fram så gott sig göra låtit
utan att vidtaga åtgärder av det slag
som här föreslås, d. v. s. en bostadsprövning.
Jag vill inte kalla det ransonering,
ty enligt min mening föreligger
en viss skillnad mellan ransonering
och den behovsprövning, som här är
i fråga. Med hänsyn till det läge, som
vi i dag befinner oss i, kan man dock
kanske våga hoppas på en begynnande
lättnad i bostadssituationen. Hyresregleringskommittén
skriver i sitt betänkande,
att de faktorer som är att räkna
med synes ge täckning för omdömet,
att en lättnad i bostadssituationen är i
sikte. Enligt min mening är detta ytterligare
ett skäl för att gå ganska varligt
fram när man inför en behovsprövning.

Sammanfattningsvis vill jag säga, att
man bör sikta på att göra det något lättare
för dem som har det allra svårast,
och då bör man knappast sträcka sig
längre än vi i folkpartiet har föreslagit
i reservation nr 2.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till den reservation, som har avgivits
i detta ärende av undertecknad
och herr Carlsson i Stockholm och där
hemställan, som synes, gäller punkten
C i utskottets utlåtande.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s): Herr
talman! Det råder ju inga delade meningar
rörande förlängningen av lagens
giltighet till den 30 september 1954.
Vad som skiljer mellan utskottet och
högerreservanterna är ju, att högerreservanterna
hemställer om att riksda -

gen i skrivelse till Kungl. Maj:t skall
begära att direktiv utfärdas till hyresregleringskommittén
om att denna till
nästkommande år skall framlägga ett
förslag, som Kungl. Maj:t kan förelägga
riksdagen, om en successiv avveckling
av hyresregleringslagen.

Utskottet har inte kunnat tillstyrka
denna motion från högern bland annat
med hänsyn till att departementschefen
i sina direktiv till kommittén har
uppdragit åt denna att överväga frågan
om vilka särskilda föreskrifter som erfordras
vid övergången från en reglerad
marknad till en fri sådan. Därvid
har det i direktiven för kommittén uttalats,
att bestämmelserna i hyresregleringslagen
måhända bör upphävas
successivt. Man har alltså redan i direktiven
beaktat det yrkande om en
successiv avveckling, som högern har
i sin motion, men man bär givetvis inte
kunnat säga att kommittén redan under
detta år skall kunna framlägga ett förslag
om en sådan avveckling.

I direktiven har det vidare antytts,
att man eventuellt skulle kunna göra
en avveckling på det sättet, att man
låter lagstiftningen upphöra för vissa
orter, där bostadsläget tillåter en avveckling
av hyresregleringslagen. Man
har alltså också beaktat de synpunkter
som återfinns i folkpartireservationen.

Utskottet har för sin del icke ansett
det vara lämpligt att ange ordningsföljden
av de olika ärenden, som hyresregleringskommittén
har att pröva,
utan har menat att kommittén själv har
de bästa möjligheterna att bedöma vilket
av de olika problemen som bör ha
företräde framför andra.

I frågan om hyressplittringen, som
både högern och folkpartiet har påtalat
och där också utskottet har uttalat
den meningen, att den betydande splittring,
som i vissa fall kan förekomma,
måste anses vara otillfredsställande, har
man ändå inte ifrån utskottets sida
utan vidare ansett sig kunna rekom -

46 Nr 16. Onsdagen den 6 maj 19o3 fm.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i
fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

mendera en åtgärd, eftersom man inte
har det material som är erforderligt för
ett riktigt bedömande av denna fråga.
Även detta spörsmål bör givetvis prövas
av hyresrådet och eventuellt av
hyresregleringskommittén, och riksdagen
bör här inte ge några direktiv innan
den har det erforderliga materialet
på sitt bord.

I fråga om behovsprövningen har ju
högern för sin del ansett att man inte
skall införa en sådan. Innan jag går in
på den frågan finner jag det vara lämpligt
att göra ett litet citat av ett uttalande,
som vice ordföranden i fastighetsägarföreningen
gjorde i första
kammaren under förra veckans debatt,
där han gav en bild av läget som understryker
nödvändigheten av att åtgärder
vidtas för åstadkommande av ett bättre
förhållande än som för närvarande är
rådande. Han sade bland annat: »Vi
har därvidlag naturligtvis räknat med
att det inte är någon speciellt önskvärd
situation, som fastighetsägarorganisationerna
ställts inför genom denna frivilligöverenskommelse,
men vi har inte
kunnat blunda för det faktum, att läget
i dag är så pass allvarligt, att alla försök
måste göras och göras med kraft
för att i någon mån lätta det hårda
tryck, som tusentals bostadslösa är utsatta
för.» Detta uttalande är som sagt
gjort av vice ordföranden i fastighetsägarföreningen.
Han är väl medveten
om det läge som för närvarande råder,
och han är också väl medveten om det
ansvar som i detta hänseende kan falla
på fastighetsägarna.

Läget är ju för närvarande det, att
vi bär 65 000 å 70 000 bostadssökande
— i 239 kommuner — som saknar bostad.
Och då läget är av denna karaktär
måste man väl vara överens om,
liksom riksdagen har varit tidigare, att
det är angeläget att pröva huruvida
man inte bör införa åtgärder som medför
en rättvisare, en bättre fördelning
av det bostadsbestånd som vi för när -

varande har. Sedan man nu har fått
en utredning på området, som har resulterat
i dels ett lagstiftningsalternativ,
dels ett frivilligalternativ, och
Kungl. Maj :t har ansett det lämpligt
att genomföra det senare alternativet,
har utskottet också för sin del stannat
för den frivilliga vägen, som kanske är
den som medför de minsta besvärligheterna
och de minsta ingreppen i fråga
om de olika rättigheter och skyldigheter
som det här kan vara tal om.

Utskottet har tillstyrkt förslaget om
behovsprövning ur den synpunkten, att
utskottet anser att man bör ta all rimlig
hänsyn till rådande sociala förhållanden
och inom ramen av tillgängliga
bostäder skapa förutsättningar för
barnfamiljer och makar liksom också
för dem, som önskar ingå äktenskap,
att få en bostad. Yi kan givetvis inte
öka bostadsbeståndet genom en behovsprövning,
men det kan ske en rättvis
fördelning med hänsyn till de behov
som föreligger.

Det är klart att även en frivillig behovsprövning
kan medföra vissa problem.
Alldeles särskilt blir det kanske
fallet när det gäller bostäder för ensamstående
som hyr möblerade rum.
Det har i en motion i förevarande ärende
påyrkats, att man skulle upphäva
uppsägningsskyddet för ensamstående.
Utskottet har emellertid i likhet med
hyresregleringskommittén ansett, att en
sådan åtgärd skulle kunna få vissa obehagliga
konsekvenser, och utskottet har
därför i stället understrukit lämpligheten
av att man beaktar de synpunkter
som departementschefen framförde i
proposition nr 91 av år 1943, då bestämmelserna
på detta område infördes.
Om så sker, kommer inte besvärligheterna
att få den omfattning som
eventuellt kan befaras.

Departementschefen har i sitt uttalande
— jag vill säga detta med hänsyn
till herr Nybergs anförande — understrukit,
att det kan vara erforderligt

Onsdagen den 6 maj 1953 fin.

Nr 16.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, in. m.

att göra vissa modifikationer i de av
kommittén förordade principerna och
kanske också att särskilt ta hänsyn till
lokala förhållanden. Man måste kanske,
sägs det, framdeles vidtaga förändringar
i de normer som eventuellt kommer
att fastställas. Kungl. Maj:t har alltså
beaktat de synpunkter som herr Nyberg
har anfört. Skulle man däremot
omarbeta normerna i enlighet med folkpartireservationen,
skulle man säkerligen
spränga den ram som kommittén
föreslagit och kanske ställa till mycket
stor oreda på detta område och undantränga
en del av de medborgare, som
har särskilt stort behov av att få goda
och bättre bostäder.

En del ensamstående och andra kan
på grund av sin sysselsättning ha behov
av större lägenhet än den som enligt
de föreslagna behovsprövningsreglerna
skulle kunna tilldelas honom eller henne.
Utskottet har därför velat framföra
synpunkten, att man bör ta hänsyn
till att en skiftarbetare kan behöva
en något större lägenhet och att en person
med t. ex. intellektuellt arbete kan
ha behov av en arbetsplats i bostaden.

Det kan givetvis också finnas andra
motiv för justeringar. Yi förutsätter att
man när normerna fastställes tar all
vederbörlig hänsyn därtill.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Vid sin behandling av det ärende, som
nu är föremål för kammarens prövning,
har utskottet haft att taga ställning till
en fråga, som väckts genom de likalydande
motionerna nr 446 i första kammaren
av herrar Bergvall och Ohlon
och nr 541 i andra kammaren av herr
Svensson i Ljungskile m. fl. Jag syftar
på spörsmålet om åtgärder för förebyg -

gande av s. k. hyressplittring eller
ojämnhet i hyressättningen.

Samma ämne har upptagits i en av
herr Wedén med kammarens tillstånd
till mig riktad interpellation.

Då jag nu begärt ordet, är det, herr
talman, för att i anslutning till utskottets
utlåtande lämna några upplysningar
rörande förfarandet vid hyressättning.
Samtidigt vill jag begagna detta
tillfälle till att besvara de frågor som
herr Wedén riktat till mig i sin interpellation.

Interpellantens frågor är av följande
lydelse:

1) Anser statsrådet det angeläget att
hyresregleringskommittén med största
möjliga skyndsamhet framlägger förslag
ägnade att avlägsna missförhållandet
att de hyresreglerande åtgärderna
kan medföra högre hyror i kommunala
hyreshus, eller eventuellt övriga sådana
där bostadsstyrelsens slutliga beslut
fördröjts, än i andra samtidigt uppförda
hus?

2) Under förutsättning att utarbetandet
av sådana förslag kan komma
att taga viss tid i anspråk, vilka provisoriska
utvägar är statsrådet beredd
överväga för att undvika, att olika
grupper av fastighetsägare och hyresgäster
av de hyresreglerande myndigheterna
behandlas efter olika principer? Av

motiveringen för frågorna framgår,
att vad interpellanten åsyftar är de
fall, då hyror fastställes för lägenheter
i större fastighetskomplex. Sådana
komplex uppföres ofta men icke alltid
i kommunal regi. Såsom interpellanten
påpekat förflyter det naturligt nog
i regel betydligt längre tid, innan hyror
kan fastställas för lägenheterna i
dessa större byggnadsföretag än för
lägenheter i enstaka, mindre hus. Vid
hyressättningen har myndigheterna
länge brukat taga hänsyn till de årliga
omkostnaderna för fastigheten sådana
dessa kunnat beräknas med hänsyn till

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i
i kommunala hyreshus, m. m.

Fortsatt hyresreglering;

fråga om hyresreglering kostnadsläget

vid tiden för myndighetens
beslut. Om ett hyresärende dragit
ut på tiden och fastighetsomkostnaderna
därunder stigit, har det därför kunnat
inträffa, att hyrorna, då de slutligen
fastställts, blivit högre än i andra
samtidigt uppförda hus, där hyrorna
kunnat fastställas vid en tidigare tidpunkt.
Det är mot detta förhållande
som interpellanten vänder sig.

Jag vill då först med några ord beröra
gällande bestämmelser angående
hyressättningen i nybyggda hus.

Enligt 3 § hyresregleringslagen åligger
det hyresnämnd att fastställa
grundhyra för lägenhet i hus eller del
av hus, som färdigställts senare än den
1 januari 1942. Grundhyran skall fastställas
till det belopp, som med hänsyn
till byggnadskostnaderna och övriga
omständigheter finnes skäligt.

Närmare anvisningar rörande hyressättningen
har meddelats i statens hyresråds
cirkulär den 14 februari 1946.
Enligt cirkuläret skall hyresnämnd för
att få eu utgångspunkt vid bestämmandet
av grundhyra hl. a. beräkna årliga
beloppet av omkostnaderna för fastigheten.

Som bekant har en stor del av de
hus, som byggts under senare år, uppförts
med stöd av statliga lån. Enligt
gällande låneförfattningar ankommer
det i sådant fall på bostadsstyrelsen att
bestämma det belopp, vartill de hyror,
som uttages för lägenheterna i fastigheten,
sammanlagt högst får uppgå.

I motsats till grundhyran, som är ett
maximipris, vilket vid straffansvar icke
får överskridas utan särskilt medgivande,
har de av bostadsstyrelsen fastställda
hyrorna endast karaktären av ett
moment i ett lånevillkor, som står och
faller med låneavtalets bestånd. Även
då statligt lån utgått, måste därför
grundhyra fastställas. Det är emellertid
att märka att bostadsstyrelsen och
hyresnämnderna tillämpar i stort sett
samma principer vid hyressättningen.

I hyresrådets cirkulär har därför uttalats,
att hyresnämnd, då statligt lån utgått
för ett bostadsbygge, i regel bör
kunna inskränka sig till att på de särskilda
lägenheterna fördela den hyressumma,
som bostadsstyrelsen angivit i
sitt beslut.

Som jag nyss nämnde fastställes hyrorna
med hänsyn tagen till bl. a. de
årliga omkostnaderna för fastigheten.
Bostadsstyrelsen och hyresnämnderna
förfor härvid länge så, att de beräknade
omkostnaderna efter kostnadsläget
vid den tidpunkt då hyrorna fastställdes,
alltså icke vid den tidigare tidpunkt,
då fastigheten blev färdig för
inflyttning. Så länge kostnadsläget icke
undergick några större förskjutningar,
medförde denna metod icke några olägenheter.
Den allmänna kostnadsstegring
som började i juli 1950 inverkade
emellertid även på fastighetsomkostnaderna.
Med den tillämpade metoden
för hyressättning kunde det då inträffa,
att hyran blev högre om hyresbeslutet
av någon anledning fördröjdes. Härav
följde en viss ojämnhet i hyressättningen
på sätt jag förut skildrat.

De påtalade förhållandena kan i sin
tur draga med sig vissa svårigheter, då
det gäller att genom generell hyreshöjning
bereda fastighetsägarna kompensation
för ökade fastighetsomkostnader.
Enligt 5 § hyresregleringslagen äger
Kungl. Maj:t — där så finnes påkallat
till följd av ökade omkostnader för fastighetsförvaltning
— medgiva, att avtal
må träffas om hyreshöjning utöver
grundhyran intill viss procent av denna.
Av praktiska skäl har den generella
hyreshöjning som hittills beviljats
anknutits till tidpunkten för fastigheternas
färdigställande och sålunda avsetts
att täcka den ökning av omkostnaderna
som inträtt därefter. I den
mån grundhyran på sätt jag förut
nämnt blivit bestämd med utgångspunkt
från ett senare, högre kostnadsläge,
föreligger det emellertid risk för

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

dubbelkompensation, d. v. s. att kompensation
medgives för kostnadsstegringar,
som redan tagits med i beräkningen,
då grundhyran fastställdes.

Jag vill emellertid i detta sammanhang
påpeka, att generell hyreshöjning
för att kompensera en allmän ökning
av fastighetsomkostnaderna hittills icke
har medgivits för fastigheter, som färdigställts
efter den 1 januari 1948. Dubbelkompensation
kan därför ha förekommit
endast undantagsvis, nämligen
i fråga om fastighet som har färdigställts
före nämnda tidpunkt och beträffande
vilken myndigheternas beslut
angående hyrorna blivit avsevärt fördröjda.

För att förhindra att framtida beslut
om generell hyreshöjning medför dubbelkompensation
har statens hyresråd
•i cirkulär den 15 november 1952 anvisat
hyresnämnderna att vid fastställandet
av grundhyra beräkna de årliga
fastighetsomkostnaderna på grundval
av uppgifter om dessas storlek vid ingången
av det år, under vilket fastigheten
färdigställts. Kungl. Maj:t har
vidare, såsom utskottet påpekat, i beslut
den 10 april 1953 förordnat, att
motsvarande grundsats skall tillämpas,
då bostadsstyrelsen fastställer hyror i
statsbelånade hus.

För framtiden kommer alltså den omständigheten,
att det eventuellt drar ut
på tiden med ett beslut om fastställande
av grundhyra, icke att påverka
grundhyrans storlek.

Jag kan ytterligare upplysa, att frågan,
huruvida den tidigare metoden
för hyressättning medfört några större
ojämnheter, för närvarande är föremål
för uppmärksamhet inom socialdepartementet.

Jag vill till sist framhålla, att jag, då
hyresregleringskommittén tillkallades
år 1951, i direktiven för kommittén uttalade,
att det nuvarande systemet för
hyressättning i nybyggda hus är tungrott
och dyrbart för det allmänna men

likväl icke sådant, att det alltid ger ett
övertygande resultat. Jag framhöll därvid
särskilt, att man om möjligt borde
undvika den dubblering av förfarandet
hos de lånebeviljande och de hyresreglerande
myndigheterna, som förekommer
då statligt lån utgår för en byggnad.
Kommittén har i enlighet härmed
fått i uppdrag bl. a. att utreda vilka
ändringar eller tillägg som kan vara påkallade
i hyresregleringslagen och anslutande
författningar.

Med hänsyn till det anförda kan jag,
herr talman, lämna herr Wedén det
svaret på hans frågor, att den metod
för hyressättning, mot vilken han vänt
sig, numera ändrats enligt beslut av
hyresrådet och Kungl. Maj :t, samt att
spörsmålet om införande av ändrade
lagbestämmelser rörande hyressättningen
utan olägenhet synes kunna anstå
till dess hyresregleringskommittén
hunnit taga ställning till problemen
och framlägga förslag till deras lösning.

Herr WEDÉN (fp): Herr talman! Jag
tackar justitieministern för svaret på
min interpellation och särskilt för att
han så klart tecknade frågeställningen.
Denna kan ju synas något invecklad,
vilket inte hindrar att de angelägenheter,
som justitieministern här gjorde
sig besväret med att så utförligt ta upp,
ändå har en avsevärd betydelse. Om en
del åtgärder, som här redogjorts för,
icke blivit ordnade, så skulle det ha
lett till svårigheter på många olika håll.

Justitieministern svarar, att både bostadsstyrelsen
och hyresrådet under tidigare
perioder fastställde hyrorna i
nya hus efter driftkostnadsnivån vid
tidpunkten för beslutets fattande. Detta
medförde inga särskilda olägenheter så
länge kostnadsnivån låg något så när
stilla. Låt mig för att undvika missförstånd
säga, att jag ingalunda med min
interpellation avsett — jag avser det
inte heller nu — att rikta kritik mot bostadsstyrelsen
för att den i en del fall

Andra kammarens protokoll 1953. Nr 16.

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

dröjt så länge med sina definitiva beslut.
Jag förstår mycket väl att bostadsstyrelsen,
som i alla sådana här fall har
att bevaka statens rätt som långivare,
kan vara angelägen att ge hus, som
ställs till hyresmarknadens förfogande,
en så god start som möjligt. Å andra sidan
har det visat sig att ett sådant förfaringssätt
— vilket jag också påpekade
i interpellationen — under en period
liknande den vi hade åren 1950—52 med
en häftig uppgång av fastigheternas
driftkostnader leder till ojämnheter i
hyressättningen. Om inte några åtgärder
vidtagits hade säkerligen betydande
ojämnheter uppstått under detta år.

Nu har, som justitieministern säger i
svaret, dels hyresrådet, dels socialdepartementet
för kort tid sedan utfärdat
bestämmelser, som är avsedda att undanröja
dessa ojämnheter. Hyrorna i
nya hus skall fastställas på basis av
driftkostnaderna den 1 januari det år
huset blir inflyttningsfärdigt. Man får
därmed också en garanti för att alla nya
hus oavsett företagsformen går ut på
marknaden med samma förutsättningar
och med hyrorna satta med hänsyn till
den driftkostnadsnivå, som från början
bör gälla för dem. Jag vill gärna säga
att jag är tillfredsställd över att den sakliga
tyngden av de argument som utvecklingen
själv presenterat har lett till
denna rättelse.

När sedan justitieministern slutar med
att säga, att mina frågor till honom i
och med klarläggandet av de vidtagna
åtgärderna kan anses nöjaktigt besvarade,
skulle jag kunna instämma i detta
men med två bestämda reservationer.
För det första fattades det beslut i bostadsstyrelsen
enligt den gamla ordningen
strax innan den senaste bestämmelsen
från socialdepartementet kom.
Dessa beslut berör etappbebyggelse av
omfattande karaktär. Jag kan nog säga,
att socialdepartementets kungörelse kom
i grevens tid, tv i annat fall hade man
fått dessa svårigheter i en lång rad fall.

Beslut av bostadsstyrelsen, som fattades
innan socialdepartementet utfärdade
denna sista förordning, har öppnat möjligheter
till att ta ut en retroaktiv hyreshöjning
för en viss tid. Jag tänker på
Fröslunda-bebyggelsen i Eskilstuna, som
visserligen kanske är ett isolerat fall,
men som berör tusentalet lägenheter och
ett par tre tusen människor. Styrelsen
för detta företag har ämnat att åtminstone
i viss utsträckning utnyttja denna
möjlighet till retroaktiv hyreshöjning.
Jag skulle tro att det här rör sig om ett
år tillbaka. Jag tror att de flesta som intresserat
sig något för denna sak är av
den meningen, att detta är ett oriktigt
förfaringssätt.

Jag vill nu fråga justitieministern eller
kanske socialministern följande. Är
man på vederbörligt håll inom regeringen
beredd att medverka till att sådana
beslut — som alltså enligt nu gällande
ordning icke kan fattas, men som
har fattats innan denna nya ordning
trädde i kraft — rättas till, så att man
slipper de slitningar som uppstått och
kommer ifrån det obehagliga hotet av
en retroaktiv hyreshöjning?

För det andra — och därmed kommer
jag med herr talmannens tillåtelse
över på det mera allmänna ämnet för
dagens överläggningar — är det väl
ändå klart, i och med att man fått denna
nya ordning som från början fastlägger
hyrorna på basis av driftkostnadsnivån
den 1 januari det år huset färdigställts,
att angelägenheten av att driftkostnadsutvecklingen
följes på ett riktigt
sätt, att man får fram de riktiga siffrorna
därvidlag, blivit ännu större än
tidigare. Där kvarstår fortfarande den
ojämnhet som uppkommer därigenom,
att under det att bostadsstyrelsen vid
sin hyressättning utgår från en normal,
full reparationsvolym och beräknade
kostnader härför, så har hyresrådet en
annan och mera restriktiv beräkningsgrund
för medgivande av hyreshöjning
i äldre hus. Om inte denna ojämnhet

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

rättas till kommer otvivelaktigt sådana
fall att inträffa, att antingen reparationsbehovet
blir eftersatt eller fastighetsekonomiska
förluster uppstår framför
allt kanske i hus som ägs av kommunala
företag eller att reparationskostnaderna
i större utsträckning övervältras
på hyresgästerna. Av den anledningen
har jag ansett det motiverat, att riksdagen
i en särskild skrivelse till Kungl.
Maj:t påpekar som en angelägen uppgift,
att det här framlägges ett förslag
till en lämplig samordning, vilken av
hyresregleringskommittén bör tillerkännas
prioritet vid behandlingen. Jag
skulle vara tacksam om även justitieministern
ville bekräfta, att detta otvivelaktigt
är en angelägenhet som bör
behandlas i första hand.

Om jag sedan, herr talman, får säga
ett par ord om utskottsutlåtandet i allmänhet,
skulle jag först vilja påpeka,
efter samråd med reservanterna, att det
förekommer ett tryckfel i den reservation
som är avgiven av herrar Nyberg
och Carlsson i Stockholm. På sid. 24 talas
det om »levnadskostnadsnivån» i ett
sammanhang där det alldeles tydligt
framgår, att det skall vara »driftkostnadsnivån».
Jag vill göra detta påpekande
för att i den fortsatta debatten
inte något missförstånd skall uppstå.

Det synes mig som om det i den grundläggande
synen på detta problem föreligger
en markerad skillnad mellan å
ena sidan utskottsmajoriteten och de
nämnda folkpartireservanterna och å
andra sidan högerreservanterna. Det heter
i utskottsutlåtandet på sid. 13: »Av
utskottets ställningstagande till frågan
om hyresregleringens förlängning har
framgått att utskottet betraktar regleringen
såsom direkt avhängig av bostadsbristen.
Att utskottet anser regleringen
böra avvecklas, så snar normala
förhållanden inträder på bostadsmarknaden,
behöver därför knappast utsägas.
Denna inställning till regleringen
torde för övrigt vara allmän.» Samma

synpunkter framföres i nästan likalydande
ordalag i folkpartireservationen.
Jag kan också helt och hållet ansluta mig
till dessa synpunkter. Det är, förefaller
det mig, självklart att hyresregleringens
vara eller icke vara sammanhänger med
möjligheten att avveckla bostadsbristen,
samtidigt som det är klart, att regleringen
i och för sig betraktas som en
ren krisföreteelse. Om man studerar högerreservationen,
finner man, att det
där talas om en avveckling, dock utan
någon sammankoppling med resonemanget
att bostadsbristen först måste
avvecklas. Man kan därför inte undgå
intrycket att högerreservanterna här avser
en avveckling som — om det också
är oklart när den skall sättas in — i alla
fall avses att insättas som ett bostadspolitiskt
vapen vid en tidpunkt, då bostadsbristen
fortfarande består. Att detta
skulle medföra synnerligen oberäkneliga
konsekvenser för utvecklingen
på hyresmarknaden är väl självklart.

Vad gäller behovsprövningen på bostadsmarknaden
vill jag bara påpeka,
att utskottsmajoriteten i utlåtandet säger,
att man inte vågar tänka sig generella
modifikationer av de principer,
som föreslagits av hyresregleringskommittén
och som accepterats av fastighetsägarna
i de preliminära uppgörelserna.
Jag skulle verkligen vilja fråga
varför man inte skulle våga tänka sig
några generella modifikationer. Vad beträffar
den enligt min mening alltför
hårda bestämmelsen, att även nygifta
människor inte skulle få tillgång till
större utrymme än ett rum och kök, så
har faktiskt en rad instanser, vilkas uppfattning
såvitt jag förstår måste tillmätas
stor betydelse, anmält en avvikande
mening, något som även reservanterna
här har gjort. Det är statens hyresråd,
bostadsstyrelsen, länsstyrelserna i flera
län, stadsfullmäktige i Stockholm, Norrköping,
Eskilstuna och Lund, Svenska
stadsförbundet m. fl. Jag måste säga att
när en sådan rad remissinstanser, vilkas

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

omdöme inte kan viftas bort, här hai''
ansett en uppmjukning berättigad, framstår
utskottsmajoritetens formulering,
att man inte skulle kunna tänka sig biträda
någon generell modifikation, som
rätt märklig.

Vad gäller de rättsliga synpunkterna
på detta problem, som professor Munktell
var inne på, skall jag bara säga följande.
Det tycktes mig av professor
Munktells yttrande framgå, att lians huvudsakliga
invändning var,, att man bär
inte fått tillräckligt klara normer. Men
han kom ändå i sitt resonemang fram
till den slutsatsen, att även om man
skulle ha fått klarare normer ville lian
inte medverka till en dylik ordning, en
ordning som alltså gäller — det finns
skäl att framhålla det även här — uteslutande
de nyproducerade lägenheterna
och de ledigblivna lägenheterna i
det äldre beståndet.

För min del har jag sett denna sak på
det sättet, att när nu fastighetsägarna
medverkar till att bereda barnfamiljerna
ett något bättre utrymme på bostadsmarknaden
än tidigare, så gör de därvid
bruk av en rätt, som de under långa tider
traditionellt har innehaft, nämligen
att välja och vraka hyresgäster. Nu är
man beredd att göra det på ett sådant
sätt att barnfamiljernas önskemål i
större utsträckning kan tillgodoses. Jag
måste, herr talman, i den situation som
föreligger säga, att en sådan inställning
från fastighetsägarsidan kan jag inte
hälsa med annat än tillfredsställelse.

Herr SENANDER (k): Herr talman!
I den framlagda propositionen, som nu
tillstyrkes av utskottet, föreslås ju att
hyresregleringslagen skall förlängas på
ett år och att vissa ändringar skall göras
i syfte att mera effektivt än hittills
bekämpa de olagliga ersättningarna på
bostadsmarknaden. Dessutom avses ju
att på s. k. frivillig väg åstadkomma något
slags behovsprövning vid fördelning
av lediga bostadslägenheter, överens -

kommelse därom skall träffas med fastighetsägarorganisationerna.

Det är ju uppenbart att man inte kan
motsätta sig vad som här föreslås, tv
åtgärderna kan ju vara bra i och för
sig. Men jag kan inte komma ifrån att
vad som nu presenteras i verkligheten
är en hjälplöshetsförklaring från statsmakternas
sida. I motiveringen till de
framlagda förslagen spanar man förgäves
efter ett perspektiv för en verklig
lösning av svårigheterna på bostadsmarknaden.
Det konstateras i propositionen,
att antalet bostadslösa uppgår
till mellan G5 000 och 70 000. Härtill
kommer 95 000 som önskar annan lägenhet.
Jag skulle tro att ett stort antal av
de senare är sådana, som bebor lägenhet
av undermålig eller utdömningsbar
standard. I allt föreligger emellertid ett
underskott i tillgången på inte mindre
än mellan 1G0 000 och 165 000 lägenheter.

Detta katastrofala läge på bostadsmarknaden
åberopas nu i propositionen
som skäl för ett bibehållande av hyresregleringslagen.
Det ligger också till
grund för föreslagna ändringar i syfte
att bekämpa de olagliga ersättningarna,
liksom det även motiverar förslaget om
frivillig behovsprövning. Och det är ju
uppenbart att hyresregleringslagen måste
bestå, alldenstund statsmakterna finner
sig i det nuvarande tillståndet på
bostadsmarknaden. Så länge de inte vågar
befatta sig med en verkligt effektiv
lösning av bostadsspörsmålet utan tolererar
en ständigt ökad brist på bostäder,
kommer det att behövas allt flera
lagar och lagskärpningar för att om
möjligt i någon mån stävja spekulationen
på bostadsmarknaden.

Det finns emellertid bara en väg att
gå för att göra slut på spekulanternas
framfart, och det är att bygga bostäder
i den omfattning som motsvarar efterfrågan.
Det är ju uppenbart, att vore
det inte en skriande brist på bostäder,
skulle inte spekulanter och ockrare i

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

dag kunna uppträda som bostadsmarknadens
herrar. Nu har de möjlighet att
husera tämligen fritt och i strid mot
hyreslagen och andra liknande lagar utnyttja
bostadsnöden för att betinga sig
olagliga extra ersättningar och blankt
åsidosätta reparationer och underhåll
av lägenheterna. De kan också tack vare
bostadsnöden fritt gallra bland de hyressökande
uteslutande med hänsyn till egna
ekonomiska fördelar, varvid självfallet
inte minst barnfamiljerna får sitta
emellan.

I den stora bostadsbristen ligger
grundorsaken till spekulationen på bostadsmarknaden.
Skall man komma till
rätta med spekulationen, måste man
alltså häva bostadsbristen. Det finns
emellertid ingenting som tyder på att
regeringen tänker infria efterkrigsprogrammets
löfte i det avseendet. Tvärtom
tycks den finna sig i förhållandena
och — vad som är ännu värre — den
tycks börja hoppas på en minskning av
efterfrågan på bostäder och att denna
skall hjälpa regeringen ur dilemmat. I
propositionen framhålles att »en minskning
i bostadsefterfrågan framstår som
möjlig». Men jag ber att få fästa uppmärksamheten
vid att en minskning i
efterfrågan på bostäder kan uppstå endast
genom utflyttning från tätorterna
till landsbygden, ett förhållande som i
sin tur enligt min mening kan åstadkommas
endast genom att den fulla sysselsättningen
avlöses av arbetslöshet.

Spekulationen i möjligheten av en
minskad efterfrågan på lägenheter i en
situation, då tillgången på lägenheter
understiger efterfrågan med i runt tal
160 000, är såvitt jag förstår en bankruttförklaring
i dubbel bemärkelse. Den
berör både frågan om den fulla sysselsättningen
och bostadsfrågan. Ingen av
dessa frågor anser sig regeringen kunna
klara. Den hoppas nu att ett bakslag i
fråga om den fulla sysselsättningen skall
åstadkomma en lättnad i trycket på bo -

stadsmarknaden. Detta är vad jag kallar
en hjälplöshetsförklaring.

Regeringens och utskottets hållning i
övrigt går i samma stil. Det förslag till
lagändring som nu framlägges och som
avser att, såsom det heter, effektivisera
kampen mot de olagliga ersättningarna
är av det mest blygsamma slag. Det är
uppenbart att en utvidgning av straffbestämmelserna
till att gälla även en
»begäran» av husvärden om extra ersättning
inte betyder någon nämnvärd
effektivisering av kampen mot de olagliga
ersättningarna.

Inte heller kan man betrakta förslaget
om att man genom frivilliga överenskommelser
med fastighetsägarorganisationerna
skall åstadkomma en behovsprövning
vid lägenhetstilldelningen som
ett allvarligt försök att komma till rätta
med missförhållandena på detta område.
Även om uppgörelse med fastighetsägarnas
organisationer kan träffas angående
vissa riktlinjer för en sådan behovsprövning,
förstår var och en att
denna uppgörelse endast får rekommendationens
form och att de enskilda fastighetsägarna
inte bindes på något sätt.
Bostadsbristen kommer att av dem liksom
hittills utnyttjas till den gallring av
hyresgästerna som de anser ur ekonomiska
eller andra synpunkter vara förenlig
med sina intressen som fastighetsägare.
Det är också betecknande att propositionen
är mycket tveksam om effekten
av den s. k. frivilliga bostadsransoneringen.

Jag tycker det är minst sagt förvånansvärt,
att regeringen och utskottet
har stannat för dessa ganska ineffektiva
åtgärder, då det finns en enkel utväg
som kan leda till resultat. Jag syftar
på den obligatoriska kommunala hyresförmedling
som vid upprepade tillfällen
motionsvis förelagts riksdagen men avvisats
utan angivande av verkliga sakskäl.

Införande av en lagstadgad kommunal
bostadsförmedling, omfattande både

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

nyproducerade och äldre lägenheter,
skulle inte bara medföra en rättvisare
fördelning av lägenheterna med hänsyn
till behovet utan också praktiskt taget
omöjliggöra ersättningarna »under bordet».
Intet annat system för behovsprövning
kan bättre lösa frågan än en obligatorisk
kommunal bostadsförmedling,
och intet annat system är bättre i stånd
att förhindra de olagliga transaktionerna
på bostadsmarknaden. Då på orter,
där det finns kommunal bostadsförmedling,
endast en sökande hänvisas till en
lägenhet, bör det ju inte heller finnas
några möjligheter för husvärden att med
utsikt till framgång betinga sig extra
ersättning vid uthyrning av bostaden.

Vi har i motioner yrkat att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla om »snabba åtgärder för att införa
obligatorisk kommunal bostadsförmedling
enligt de riktlinjerna som uppdragits
i reservation till hyresregleringskommitténs
utlåtande av herr Järtelius.
Utskottet har ställt sig avvisande
till detta förslag. Det innebär sålunda
att utskottet motsätter sig ett av hyresgäströrelsen
sedan lång tid tillbaka
framfört krav och i stället ansluter sig
till regeringens linje, som utesluter den
effektiva samhällskontroll som ligger i
en obligatorisk bostadsförmedling och
alltjämt ger husvärdarna spelrum både
i fråga om bostadsfördelningen och i
fråga om de olagliga ersättningarna.

I en annan motion har vi krävt ett ingripande
i syfte att förmå fastighetsägarna
att utföra erforderliga lägenhetsreparationer.
Trots att regeringen givit
tillstånd till betydande hyreshöjningar,
vägrar de flesta fastighetsägare att hålla
lägenheterna i ens någorlunda acceptabelt
skick. Hyresgästerna får alltså betala
ett högre pris för en allt sämre vara.
Ofta tvingas de själva bekosta reparationer
av sina lägenheter. I de flesta fallen
har emellertid inte hyresgästen möjlighet
till utlägg för lägenhetens underhåll
utan får finna sig i att bo i en otrivsam

och ofta hälsovådlig lägenhet. Jag tycker
det är upprörande att husvärdarna skall
på detta sätt kunna åsidosätta berättigade
krav på underhåll av uthyrda lägenheter.
De drar sig inte för att tid
efter annan ropa på hyresstegring, men
de vägrar att tillmötesgå rimliga krav
på att bostäderna hålls i användbart
skick. Här liksom i andra avseenden
utnyttjar de bostadsnöden för sina intressen.

Utskottet avstyrker också denna motion
men »räddar» sig under hänvisning
till pågående utredning. Det där
talet om »pågående utredning» blir allt
oftare en räddningsplanka för utskotten.
Vi anser inte, att utskottets hänvisning
till utredning är ett godtagbart skäl i
detta fall. Vi har i motionen framhållit,
att denna utredning kan ta lång tid,
medan det här är påkallat att företa ett
omedelbart ingripande. Det bör finnas
möjligheter att redan nu ingripa i syfte
att få till stånd reparationer åtminstone
i vissa fall. Det kunde också tänkas, att
hyresregleringskommittén finge direktiv
att speciellt utreda den viktiga frågan
om reparationsåläggande för husvärdarna
för att snabbt få till stånd åtgärder
på detta område. Förhållandena
är nämligen sådana på detta område, att
de närmast kan betecknas som skandalösa,
vilket var och en personligen
kan övertyga sig om genom ett studium
av förhållandena i framför allt tätorterna.
En allt starkare opinion bland hyresgästerna
står bakom det krav vi
framfört i vår motion. Hyresgästernas
centralförening i Göteborg, som representerar
35 581 medlemmar, har enhälligt
krävt, att snabba åtgärder kommer
till stånd i fråga om reparationerna.
Även hyresgäströrelsen i övrigt reser
allt starkare krav på ett ingripande mot
de oresonliga hyresvärdar som vägrar
det nödtorftigaste underhåll av lägenheterna.

Herr talman! Med vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till motionerna

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

i denna kammare 542 av herr Johansson
i Stockholm m. fl. och 383 av herr Hagberg
i Stockholm m. fl.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill säga några ord med
anledning av herr Wedéns anförande.
Jag uttryckte mig inte så som herr Wedén
uppfattade mig. Jag förmenar, att denna
linje över huvud taget är oantagbar,
men därtill kommer att utformningen
av den företer sådana brister som att
man ju inte ens i huvuddrag har angivit
de principer som uthyrningsnämnderna
skulle följa vid dispensgivningen,
när det skulle avvika från det
normala. Dessutom, och det är det jag
vill understryka, förutsätter departementschefen
också, att man skall få
en närmare utformning av denna frivilliga
linje, men inte heller den har
kunnat redovisas i propositionen.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s) kort
genmäle: Herr talman! Jag vill säga till
herr Senander att det vore skäl i att kommunisterna
läste propositioner bättre än
vad de gjort när de skrev sin motion i
detta ärende. I denna säger de bland
annat: »Det kvotsystem, som förordas i
den s. k. frivilliga linjen, kommer särskilt
för de större städerna att försämra och
beskära det kommunala inflytandet på
bostadsfördelningen, därför att vissa
städer redan gjort överenskommelse
om att samtliga bostäder i nybyggda
fastigheter fördelas genom den kommunala
bostadsförmedlingen.» Med
den frivilliga linjen skall det inte vara
något kvotsystem. Det var enligt lagförslagets
linje som det skulle införas
ett kvotsystem. Men å andra sidan
har departementschefen om de överenskommelser
som tidigare träffats
sagt, att äldre överenskommelser om
rätt för kommunal bostadsförmedling
att anvisa sökande till sådana lägenheter
alltjämt skulle bestå.

Fru EWERLÖF (h): Herr talman!
Herr Munktell har på ett utomordentligt
sätt redovisat de skäl som vi anser
föreligga för en successiv avveckling av
hyresregleringen. Jag skall därför begränsa
mig till den sista punkten i
hans reservation, som avser förslaget
om ransonering av ledigblivna bostäder
på frivillighetens grund.

Att en ransonering av ledigblivna
lägenheter på frivillighetens väg innebär
ett steg mot en alltmer ökad ransonering,
mot en fastlåsning av förhållandena
på hyresmarknaden, ligger
väl i öppen dag. Att vidare denna ransonering
av ledigblivna lägenheter på
frivillighetens väg utan stöd av fasta
normer kan utvecklas till ett alltmer
strikt ransoneringssystem framhålles
också i herr Munktells reservation.

Det är såvitt jag kan förstå, herr talman,
helt enkelt den gamla enrummarlagen
av år 1950, som avvisades av
nästan alla instanser, som här kommer
tillbaka. Den kommer inte ens som
sillen klädd i kapprock, den kommer
tillbaka i oförvanskat skick. Enligt den
proposition som nu föreligger skulle
ensamstående få nöja sig med ett rum,
eller ett rum och kokvrå, och äkta
makar utan barn med ett rum och kök.
Om ett par ungdomar gifter sig utan
att kunna styrka, att de väntar barn,
skall de således få ett rum och kök.
När barnen sedan kommer, får de göra
en dyrbar flyttning, eller också skall
barnen växa upp i denna enrummare,
vilket ju helt strider mot den allmänt
omfattade bostadspolitikens målsättning.
Om äkta makar, vare sig de nu
är barnlösa eller ungarna är stora och
har flugit ur boet, har förvärvsarbete,
är det inte lätt för ett par vuxna personer,
som kanske har ett ansvarsfullt
arbete på den yttre fronten att sköta,
att kunna klara sig utan ett eget litet
utrymme i hemmet, och det ger icke
en bostad på ett rum och kök möjlighet
till.

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

I detta sammanhang vill jag också
framhålla en sak, som kanske låter
gammalmodig, men som jag i alla fall
vill nämna. Det kan i den kris, som
allmänt karakteriseras som hemmets
kris, betyda rätt mycket att den äldre
generationen har möjlighet att i sina
hem samla barn och barnbarn. Det
talas om att hemmen som social enhet
förlorat sin fasthet, att cellerna håller
på att upplösas. Det kan betyda mycket
i kampen mot detta, att den äldre generationen
har möjlighet att vara ett sammanhållande
moment.

Om vi ser på andra konstellationer,
syskon eller vänner, personer som på
grund av släktskap eller vänskap har
velat bilda hem gemensamt, unga förvärvsarbetande
som velat förbilliga
sina hyreskostnader, så skall de inte
kunna detta på grund av denna ransoneringslag.
Detta är ju också dumt
så till vida att en bostadstyp av detta
slag innebär en för samhället bostadsekonomisk
vinst.

Till slut finns det ännu en kategori,
och det är de ensamstående som i sin
bostad driver en rörelse. Nu säger herr
Andersson i Mölndal, och jag vet att
det är så också, att dessa kan gå till
uthyrningsnämnderna och där redovisa
sina personliga skäl. Man tar då
hänsyn till dessa skäl, och en sådan
ensamstående får då en större bostad.
Jag tror att så kan vara fallet. Men
det kan vara svårt för dessa människor
att köa på uthyrningsnämnderna, och
det kanske inte ligger för dem att redovisa
sina personliga förhållanden på
sätt som måste ske.

Herr talman! Det kanske låter som
en överdrift, men jag vill faktiskt säga,
att jag tycker att det är icke helt demokratiskt
att på detta sätt dela upp medborgarna
i två grupper, en kvalificerad
grupp och en icke kvalificerad grupp,
när det gäller bostadsfrågan, d. v. s.
hemmet. Det faktum att en människa
-— och det är de ensamstående, som

här i första hand råkar i riskzonen —•
valt eller tvingats välja att leva ensam,
är sannerligen intet skäl för att hon
icke skall kunna bereda sig en bostad,
ett hem, på samma sätt som om hon
vore en av kontrahenterna i ett äktenskap.

Jag kan inte underlåta, herr talman,
att i detta sammanhang framhålla, att
vi har ett stort antal ensamstående
kvinnor i arbetsför ålder, som utför
ett för vårt samhälle och vårt land
utomordentligt värdefullt arbete. Vad
bostaden, hemmet, betyder för en arbetsinsats
vet vi alla. Det är inte säkert
att dessa kvinnor, som således inte kan
motivera att de vill ha en större bostad
med att de bedriver en rörelse hemma,
kan på samma sätt förbereda sina arbetsinsatser,
om de har ett rum och
kokvrå, som om de finge en bostad
som kunde bereda dem en annan tillvaro.

Till slut, herr talman, vill jag starkt
ifrågasätta, huruvida denna ransonering
verkligen kan frilägga ett så stort
antal bostäder att den skulle vara motiverad.
Jag har inga siffror på detta
— jag har några siffror, men jag kan
inte härleda dem, och jag vill därför
inte åberopa dem — men jag vill ifrågasätta,
huruvida denna ransonering
skulle bereda en sådan lättnad på bostadsmarknaden,
att det skulle vara någon
mening med den. Enligt mitt förmenande
kommer den endast att ytterligare
fastlåsa förhållandena på bostadsmarknaden.
Ingen människa kommer
att våga lyfta på sig och flytta
från den lägenhet som man redan har,
även om den är onödigt stor.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få instämma i den av herrar Munktell
och Ohlsson avgivna reservationen.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, in. m.

Herr STÅHL (fp): Herr talman! Eftersom
jag är medlem av den hyresregleringskommitté,
som här så många gånger
har varit apostroferad i debatten, skall
jag be att få framföra några synpunkter.
Jag skall strax återkomma till bl. a.
den, jag vågar säga mytbildning, som
fru Ewerlöf här som representant för
sitt parti givit uttryck åt, men jag skall
till en början be att få säga några ord
om den första delen av det föreliggande
utskottsutlåtandet, som gäller hyresregleringslagen
i allmänhet och dess prolongering.

Alla är vi ense om —• och det står ju
också i direktiven för hyresregleringskommittén
— att hyresregleringen skall
avvecklas. Det är alltså bara fråga om
vilka vägar vi där skall beträda, och
jag vill säga att det är inte »bara», herr
talman, ty den uppgiften är sannerligen
inte lätt. Jag vågar emellertid säga, att
de anvisningar som givits i utskottets
utlåtande och som högern också presterat,
är alldeles för torftiga för att i varje
fall jag skulle kunna tillmäta dem någon
större betydelse.

Här har ifrån herr Munktells sida liksom
i högerreservationen med ganska
stort eftertryck den uppfattningen drivits,
att hyresregleringskommittén skulle
få i uppdrag att i god tid före nästa
års riksdag framlägga en plan till hyresregleringens
successiva avveckling.
Detta säker herr Munktell i samma andedrag
som han sedan medger, att det
är klart att det måste ta sin tid, innan
hyresregleringen kan avvecklas. Jag vill
säga till herr Munktell och dem som
tänker på samma sätt som han, att om
hyresregleringskommittén finge dessa
ändrade direktiv, så skulle det innebära,
att en hel rad spörsmål i den nuvarande
hyresregleringslagstiftningen — som högern
anser vara oundgängligt att bibehålla
tills vidare — skulle bestå. Som
ett exempel på de frågor i den nuvarande
hyresregleringen, som måste rättas
till och som Kungl. Maj :t givit hyresreg -

leringskommittén i uppdrag att överarbeta,
vill jag nämna den fråga som
berörts i interpellationssvaret, nämligen
hyressättningen för nybyggda lägenheter.
Den saken är minsann inte avfärdad
med att Kungl. Maj:t och socialdepartementet
skickar ut ett cirkulär till bostadsstyrelsen!
Det behövs en överarbetning
av helt annat slag, om man skall
få den frågan löst på ett tillfredsställande
sätt. Vidare kan jag som exempel ta
frågan om generella hyreshöjningar. År
det herr Munktells mening att den frågan
skall skjutas tillbaka? Det finns
också andra frågor. Hur skall det till
exempel förfaras med dödsbona? För
dem är ju läget för närvarande inte bra
som det är. Det gäller därför att finna
en lösning på den punkten, och den
trollar man inte fram i en handvändning.
Vidare har vi frågan om skyddet
för affärsidkare. Och hur skall det förfaras
med den fråga, som redan berörts
i utskottsutlåtandet, nämligen uppsägningsskyldigheten
för möblerade
rum ?

Jag nämner dessa delspörsmål och
frågar; År det verkligen kammarens mening,
att alla dessa viktiga frågor skall
skjutas i bakgrunden, när hyresregleringen
ändå måste bestå tills vidare —
vilket även högern anser? Skall de frågorna
skjutas på framtiden därför att
man i första hand vill sätta utarbetandet
av en plan för avvecklingen av hyresregleringen? Jag

frågar vidare: Eftersom vi nu alla
är ense om att det måste dröja, innan
hyresregleringen kan avvecklas, kan
man då garantera, att det inte under
tiden som kommittén utarbetar en plan
för hyresregleringens avveckling inträffar
en situation, som gör att en hel rad
spörsmål i denna plan blir inaktuella
och måste behandlas igen? Om man tänker
över dessa problem grundligare
måste man nog säga sig, att direktiv av
den art högern föreslagit icke går att
förverkliga med hänsyn till olika grup -

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1958 fm.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

per av hyresgäster och fastighetsägare.
Det är enligt min mening nödvändigt
att här gå fram i en annan ordningsföljd.

Jag skall inte ta upp någon diskussion
om hur hyresregleringen skall avskaffas
och vilka vägar man därvid skall
gå. Den saken ankommer på hyresregleringskommittén
att utreda, och det finns
ingen anledning att bär fördjupa sig i
en diskussion om de frågorna. Jag har
emellertid fäst mig vid vad som står i
folkpartireservationen till föreliggande
utskottsutlåtande. Där säges det nämligen,
att i den mån som hyresregleringen
i olika orter blir onödig på grund av
folkminskning eller av andra skäl, skall
hyresregleringen för dessa orter kunna
avvecklas, i varje fall om det sker på
framställning av vederbörande kommun.

Den frågan saknar i dagens läge aktualitet,
eftersom det egentligen bara
finns två mindre orter, som kan sägas
befinna sig i en sådan situation. Men
principiellt är tankegången fullständigt
riktig. Ingenting säger nämligen, att
vi icke i morgon eller i övermorgon
eller om något år kan befinna oss i den
situationen, att flera kommuner anser
läget vara sådant, att hyresreglering
icke längre är nödvändig. Det förefaller
mig därför vara alldeles riktigt vad
som säges i reservationen, att lika väl
som en kommun i dag har rätt att begära
att hyresregleringen skall träda i
kraft på orten, lika väl bör kommunen
ha rätt att begära, att hyresregleringen
skall sättas ur kraft, när detta enligt
kommunens bedömande är möjligt. Jag
vill därför i denna del yrka bifall till
den folkpartireservation, som avgivits
av herrar Nyberg och Carlsson i Stockholm.

Jag skall inte närmare ingå på frågan
om hyressättningen i nybyggda
hus. Jag hänvisar där till interpellationssvaret,
där denna fråga klarlagts.
Jag tror emellertid att det på detta

område behövs en enhetligare och bättre
ordning än den nuvarande, och jag
hoppas att det genom de nu utfärdade
direktiven skall bli möjligt att få en
sådan ordning till stånd.

När man sedan kommer till den fråga,
som alltid spökar i debatter av detta
slag, nämligen hyressättningen i det
gamla fastighetsbeståndet, är man inne
på ett ofantligt mycket svårare kapitel.
Jag noterar då med stort intresse, att
även de som anser att hyran skall användas
som ett bostadspolitiskt instrument
— d. v. s. att hyrorna skall höjas
så, att de får efterfrågedämpande effekt

— yttrar sig med mycket stor försiktighet.
Jag vill på den punkten anknyta
till det avsnitt i högerns reservation,
där man nöjer sig med att säga, att hyressättningen
bör innefatta utrymme
för erforderliga reparationer och underhåll.
Detta är alldeles riktigt, det
är en självklar sak som ingen torde vilja
diskutera.

Men sedan är frågan, herr talman,
vad erforderliga reparationer är för något.
Där står åsikt mot åsikt. Jag tror
jag vågar säga här i kammaren, att om
hyresrådet hade direktiv eller klara
normer, efter vilka en hyreshöjning för
erforderliga reparationer skulle kunna
bestämmas, skulle det hela vara en relativt
enkel uträkning. Men just därför
att vad högern i sin reservation kallar
erforderliga reparationer är något så
diskutabelt och svårt att nå enighet
om, är frågan så komplicerad som den
faktiskt tyvärr är.

Emellertid är det väl ingen av oss
som bestrider riktigheten av ett tankeexperiment,
som jag skulle vilja göra
i detta avseende. Om inflationen satte
i gång igen, hyresregleringen låses fast
och den relativa hyressänkningen komme
att fortsätta, är vi då inte alla övertygade
om —- möjligen med undantag
för kommunisterna, som har sitt eget
sätt att tänka eller som inte tänker alls

— att efterfrågan på bostäder komme

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

att öka? Likaså är vi väl överens om
motsatsen, nämligen att man genom en
kraftig och drastisk hyreshöjning hastigt
skulle kunna avskaffa den synliga
bostadsbristen. Jag har därmed inte
sagt att den verkliga bostadsbristen
skulle avskaffas, ty det finns något som
heter dold bostadsbrist. Genom en drastisk
hyreshöjning skulle vi kunna minska
efterfrågan på bostäder, den saken
torde vara ganska odiskutabel. Yi har
exempel på detta i dagens situation,
nämligen åtminstone någon eller några
städer, där det finns ett bestånd av hyreslediga
nya bostäder, detta helt enkelt
därför att människor inte har råd att
flytta in i dem. Men det finns det oaktat
bostadslösa även på de orterna. Vi
avskaffar den synliga bostadsbristen, vi
har fått bort efterfrågan, men det innebär
som sagt inte att vi blivit av med
den verkliga bostadsbristen. Ingen av
oss är väl färdig att rekommendera ett
sådant recept. Det gäller att söka sig
fram till en annan väg, en rimlig och
resonlig väg, och hyresregleringskommittén
har den mycket svåra uppgiften
att söka finna den. När man diskuterar
hyreshöjningar för erforderliga reparationer
och när man talar om en sund
fastighetsfinansiering, får man emellertid
inte nöja sig med allmänna ord,
utan man skall åtminstone göra ett försök
att precisera vad man menar och
vilka normer man vill skall tillämpas;
då först blir det något verkligt värde
med diskussionen.

Herr talman! Efter det sagda skulle
jag kunna gå över på den andra stora
frågan, nämligen den att på frivillighetens
väg åstadkomma behovsprövning
på lägenheter, såsom här föreslagits.
Jag vill i det avseendet till en början
säga, att ingen skall vara blind för att
detta förslag innebär vad jag vågar
kalla ett radikalt avsteg från den mycket
berömda och med rätta mycket berömda
bostadssociala målsättningen.
Det är klart att i och med att regering -

en efter förslag av hyresregleringskommittén
rekommenderar familjer på två
personer att bo i ett rum och kök göres
ett kraftigt avsteg från denna bostadssociala
målsättning. Men det är ett
exempel på att verkligheten måste gå
före de vackra föresatserna. När vi nu
hamnat i det läget, att vi har ett stort
klientel av människor, som antingen
är gifta eller står i begrepp att gifta sig
men inte har egen bostad, är det väl i
all världens namn bättre att de får ett
rum och kök än att de inte får någon
bostad alls.

Jag tror ingen vilseleds av herr Senanders
siffror rörande bostadsbristen.
Oavsett dessa står vi i valet mellan att
göra något eller att göra ingenting alls
för dessa människor. Jag påminner om
att enligt de siffror, som framkommit
under den senaste undersökningen på
detta område, så utgör bostadsunderskottet
mellan 65 000 och 70 000 lägenheter.
Det är klart att man då kan säga
som fru Ewerlöf resonerade, att någon
fastlåsning vill man inte ge sig in på.
Men om man inte vill göra något, om
man bara säger nej, så får man också
ta den konsekvensen, att dessa människor
under överskådlig tid blir utan
bostad. När jag har försökt att sätta
mig in i de olika partiernas linjer i
denna mycket viktiga fråga, enligt min
mening vår ojämförligt största sociala
fråga, större än t. ex. sjukförsäkringen,
och när jag har försökt sätta mig in i
vilken väg man har att anvisa, har jag
måst konstatera, att högern säger nej
till varje försök. Man vägrar behovsprövningen,
och samtidigt framhåller
högern i motion nr 530 att »man i
varje fall måste utgå ifrån att det på
kort sikt icke är möjligt att genom ökat
bostadsbyggande eliminera den nu rådande
bostadsbristen». Jag måste fråga
högerns talesmän här: Vad vill då
högern göra för de bostadslösa och i
synnerhet för de bostadslösa familjer -

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

na? Jag har sagt mig att man inte står
till svars med att ingenting göra.

När vi inom kommittén har funderat
över olika vägar och varit överens om
att något måste göras, har vi så ställts
i valet mellan att gå antingen lagstiftningens
väg eller att ta sikte på den
frivilliga uppgörelsen med olika kategorier
av fastighetsägare. Frågan lagstiftning
eller frivilliglinje har för mig
icke inneburit något val; jag har för
övrigt gjort ett särskilt yttrande inom
kommittén med innehåll att jag över
huvud taget inte kunnat tänka mig att
stödja en lagstiftning.

Jag skall inte ta upp någon diskussion
om den gamla tanken, som förts
fram i riksdagen tidigare och i dag
vädrats av herr Senander, om obligatorisk
bostadsförmedling. Vi har inom
kommittén ganska grundligt penetrerat
denna möjlighet och har kommit till
det resultatet, att den i ett samhälle
av vår typ är en oframkomlig väg.
Kommittén har valt att inskränka sig
till att ta ställning till å ena sidan det
förslag till kvotsystem som kommittén
utarbetat och å andra sidan frivilliglinjen.

När vi började med kvotsystemet
gjorde vi utredningen fullständigt
förutsättningslöst. Vi ville undersöka
om det var möjligt att komma fram till
en vettig lagstiftning, som skulle kunna
klara oss ur den svåra situationen.
Men när lagen nu föreligger tror jag
att vi alla måste konstatera — i varje
fall måste jag det — att denna lagstiftning
genom sina kontrollåtgärder, genom
sin mängd av blanketter, genom
de undersökningar som den i olika
sammanhang framtvingar, komme att
bli en så svår och så invecklad apparat,
så personalkrävande och tungrodd,
att vi måste betacka oss för den. Det
var i detta läge som vi sade oss, att
om man kunde uppnå en frivillig uppgörelse
med fastighetsägarpartens olika

organisationer, skulle detta vara att ur
alla synpunkter föredra.

Det visade sig då att fastighetsägarna
var positivt intresserade för denna linje.
Jag ville betona, så att det hördes
även utanför denna kammare, att fastighetsägarpartens
olika organisationer
— det gäller de allmännyttiga företagen,
olika typer av kooperativa företag,
HSB, Riksbyggen etc., men det gäller
inte mindre de enskilda fastighetsägarna,
närmast Sveriges fastighetsägareförbund
— har visat en förståelse
härvidlag som klart ger vid handen att
de inser, såsom också herr Lindblom,
Fastighetsägareförbundets vice ordförande,
uttryckte det i första kammardebatten,
att detta är en så allvarlig social
fråga att alla krafter måste hjälpas
åt för att lösa den.

Jag skulle därefter vilja ställa frågan:
Är vad som här föreslagits en ransonering?
Högern bär kallat det så. Är
detta en bostadsransonering, herr talman?
Ja, vad är det vi för i tankarna
med ordet bostadsransonering? Jo, en
oförvillad och något så när upplyst
allmänhet måste väl säga sig, att bostadsransonering
är vad man införde
i de krigförande länderna. En bostadsransonering
innebär att våra myndigheter
går till familjen Andersson och
säger att nu får ni avstå ett eller två
eller tre rum till familjen Pettersson
och familjen Persson, ni har för stor
bostad. Detta är bostadsransonering.
Men vad är det fråga om här?

Jo, härvidlag beröres icke hela det
stora bestånd av bostäder som redan
har innehavare. Hela bytesmarknaden
är som hittills fullkomligt fri. Det är
icke heller fråga om ransonering av övriga
bostäder på annat sätt än som hittills
förekommit. Jag ber dem som kallar
detta för bostadsransonering att observera,
att fördelningen hittills legat
i händerna på dels bostadsförmedlingarna
ute i kommunerna, dels de enskilda
fastighetsägarna, i den mån des -

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

sa fått ett ledigt lägenhetsbestånd. Men
kvar i den ko, som inte fått någon lägenhet,
har ju stått de 65 000 ä 70 000
bostadssökande. Skillnaden mellan den
ransonering vi hittills haft, fru Ewerlöf
och herr Munktell, och den fördelningsprincip
vi här infört är att vi nu
får en viss enhetlig norm för fördelningen,
medan det hittills icke funnits
sådana normer, då fördelningen tilllämpats
olika i de olika kommunerna
liksom bland fastighetsägarna. Det är
detta som blir den stora och avsevärda
förändringen genom det föreliggande
förslaget, och det är detta, skulle jag
vilja säga, som är motiveringen till att
fastighetsägarparten och speciellt Fastighetsägareförbundet
har ansett sig
inte bara kunna utan också böra ansluta
sig till förslaget.

Eftersom i högermotionen ordet frivillig
konsekvent sättes inom citationstecken
och man alltså gör gällande, att
det är en frivillighet under hot om lagtvång,
skulle jag vilja säga några ord
även om detta. Jag tror att jag vågar
hävda, att efter de förhandlingar som
har förts och de resonemang som har
ägt rum, både offentligt och privat, så
känner jag stämningen inom fastighetsägarorganisationernas
föreningar ganska
väl, och där har man inte den inställningen.
Jag vill säga till högerns
talare, att man har inte känt förslaget
som ett tvång, utan man har sagt sig
att något måste göras och göras på ett
sådant sätt, att en socialt godtagbar effekt
verkligen uppnås. Jag tycker att
det hedrar fastighetsägarna att de har
visat detta sociala sinne, och för egen
del vill jag gärna säga, att såsom fastighetsägarna
i långa stycken blivit behandlade
genom hyresregleringen är
detta tillmötesgående mer än vad i
varje fall jag anser att man hade haft
rätt att begära.

Får jag så säga ytterligare några ord
om själva fördelningsprincipen. Man
återför nu fördelningen till den princip

man hade före hyresregleringen och
bostadsförmedlingen, då det var fastighetsägaren
och hyresgästen som tillsammans
resonerade om storleken av
lägenheten. I ett beträngt läge kom man
överens om att eftersom en familj var
mindre, så nöjde den sig med en lägenhet
som inte var så stor, och eftersom
en annan familj var större, så skulle
den ha en något rymligare lägenhet.
Det är den princip för »ransonering»
— och nu är det jag som använder citationstecken,
fru Ewerlöf — som man
haft i alla tider, innan vi fick någon
som helst lagstiftning på detta område.

Jag konstaterar också att denna tankegång
har accepterats inte bara inom
hyresregleringskommittén och inom
fastighetsägarkretsar utan även i vida
kretsar därutöver. Att kalla det ransonering
är att lägga in en falsk innebörd
i ordet, som inte någon part är betjänt
av att vi använder.

Jag vill tillägga ytterligare en principiell
synpunkt om frivilliglinjen, när
man här säger, att den leder till fastlåsning.
Fru Ewerlöf glömmer, liksom
alla andra som talar på det sättet, att
skillnaden mellan den ifrågavarande
uppgörelsen och en lagstiftning är, att
uppgörelsen är beroende av två parter.
När fastighetsägarparten kommer undefund
med, herr talman, att denna anordning
blivit onödig, har fastighetsägarparten
möjlighet att hos vederbörande
som slutit avtalet i kanslihuset
säga upp överenskommelsen och även
klargöra skälen härtill. Om vi däremot
slagit in på en lagstiftning vet vi, inte
minst med erfarenhet av hyresregleringspolitiken,
att uppgörelsen är ensidig;
då är det riksdagen som bestämmer
och därmed basta. År inte också
det, skulle jag vilja fråga, en betydande
garanti för fördelen av den frivilligprincip,
som vi nu fått ett förslag om?

Jag övergår så till frågan: Vad skall
då denna uppgörelse innefatta? Detta
har diskuterats särskilt i anslutning till

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

folkpartimotionen. Folkpartiet ansluter
sig ju till principen men är benäget att
i överensstämmelse med en rad remissinstansers
rekommendationer göra vissa,
som det synes mycket skäliga, uppmjukningar
i förslaget, så att enrummare
skulle kunna lämnas över till de
ensamstående. Jag vill försäkra kammaren
att detta inom kommittén var
en av de verkligt springande punkterna,
som vi övervägde fram och tillbaka.
Vi gjorde undersökningar, och till sist
stannade vi för att säga: Skall man tillgripa
en åtgärd av detta slag, så måste
man göra den sådan, att den får om
möjligt samma eller i varje fall inte
mindre effekt än en lagstiftning skulle
få, detta bland annat därför att man
endast på den vägen har utsikter att
så snart som möjligt komma ifrån anordningen.
Jag är rädd för att om man
skulle godkänna uppmjukningen, så
måste man räkna med att man får behålla
behovsprövningen på, jag höll på
att säga oöverskådlig tid. Det är svårt
att få en säker statistik på hur många
bostäder enrumslägenheterna tillför familjerna.
Men den ungefärliga undersökning,
som vi har kunnat göra, tyder
på att det rör sig om ett bestånd per
år på cirka 6 000 lägenheter. Jag vill
nog säga, att det skall sitta hårt åt om
man skall ta ifrån familjerna dessa
6 000 lägenheter, när det ändå finns
ett så stort antal familjer eller familjebildande
ungdomar, som är bostadslösa.

Jag vågar i varj e fall icke gå på den linjen,
utan jag måste ansluta mig till den,
som innebär att vi, just för att så snart
som möjligt komma ifrån behovsprövningen
över huvud, även öppnar »ettorna»
för familjerna eller de familjebildande
ungdomarna.

Då säger man som fru Ewerlöf: »Ja,
men detta innebär en fastlåsning. De
blir sittande i dessa lägenheter även
sedan barnen har kommit.» Ja, det är
klart att det finns risk härför, men det

finns också vissa omständigheter som
gör att man därvidlag icke behöver se
det alltför svart. Det är nämligen så,
att familjer med två barn och däröver
för närvarande i stort sett har lägenheter,
vilket gör att man här vågar räkna
med möjligheten av en omflyttning.
Att en omflyttning möjliggörs är ur social
synpunkt och även ur bostadsmarknadssynpunkt
inte någon nackdel, utan
en fördel, därför att vi då får en bättre
fördelning av familjerna efter det tillgängliga
lägenhetsbeståndet. Det som
verkligen ger anledning till pessimism
är att vi ser alldeles för få flyttlass på
gatorna omkring den 1 oktober och den
1 april. Hade vi en cirkulation i lägenhetsbeståndet
av större omfattning än
nu, skulle vi ha en sundare bostadsmarknad
och en sundare hyresmarknad.
Omflyttning är därför ingenting
som vi inom kommittén har varit rädda
för utan snarare tvärtom, och jag tror
inte, mest på grund av statistiken, att
man behöver känna den pessimism som
här har uttalats för en fastlåsning.

Herr talman! Härmed skulle jag i
stort sett kunna anse mig ha behandlat
de synpunkter, som har varit relevanta
för dem som sysslat med detta
spörsmål. Jag antecknar, att även fastighetsägarnas
representant i kommittén
anslutit sig till den majoritet, som
föreslagit att även ettorna skulle inbegripas
i regleringen. Vi är naturligtvis
medvetna om de svårigheter, som kommer
att uppstå för de ensamstående. Vi
kan inte ett ögonblick negligera den
synpunkten.

När man så kommer till frågan vad
man skall göra för de ensamstående har
fru Elsa Johansson och jag, som är de
riksdagsledamöter som tillhör kommittén
— jag är den förste att beklaga att
högern inte haft någon representant i
denna kommitté, ty det skulle i hög
grad ha befrämjat högerns insikter i
denna svåra fråga — väckt en motion
om revidering av uppsägningsskyddet

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

för möblerade rum. Jag tror säkert att
herr Andersson i Mölndal förlåter mig
om jag rättar honom, när han råkade
säga, att uppsägningsskyddet för ensamstående
skall tas bort. Detta uppsägningsskydd
föreslås som bekant
gälla som hittills, det är bara fråga om
borttagande av uppsägningsskyddet för
möblerade rum. Det finns ett ganska
stort bestånd av möblerade rum. Det
är ett faktum, att relativt sett — inte
absolut sett — har utbudet av möblerade
rum till ensamstående minskat
beroende på flera olika faktorer. Dels
har hyran relativt sett gått ned, och
man har inte blivit lika beroende av inkomsten
av rumsuthyrning som tidigare.
Vidare, och kanske framför allt,
har uppsägningsskyddet lett det därhän,
att många rumsuthyrare har dragit
sig för att hyra ut rum emedan de
har sagt sig: Nej, den hyresgästen vill
jag inte ha kvar, och hellre än att få
en hyresgäst som jag inte kan dra
jämnt med inom min egen tambur, i min
egen lägenhet, hellre underlåter jag att
hyra ut något rum alls.

Vi är inom kommittén övertygade om
— kommittén har också skrivit om
detta —• att en lättnad av uppsägningsskyddet
skulle kunna föra fram ett
större bestånd av möblerade rum på
marknaden. Därigenom skulle det bli
en ganska betydande lättnad för de ensamstående.
Detta yrkande har också
mycket välvilligt behandlats av utskottet,
vilket vi är tacksamma för.

Jag skall inte här ta upp till diskussion
huruvida det behöver skrivas in i
lag och förordning eller om det räcker
med en ändrad praxis från hyresnämndernas
och hyresrådets sida för att få
till stånd denna uppmjukning av uppsägningsskyddet.
Men för oss motionärer
— här vågar jag tala även för fru
Johansson — har huvudsyftet varit att
få en lättnad till stånd. Jag vill från
denna plats uttala den mycket energiska
förhoppningen, att hyresrådet och hy -

resnämnderna tar fasta på vad utskottet
har skrivit och vad jag hoppas att
även kammaren kommer att besluta i
denna del, så att vi här kan få en betydande
hjälp för de ensamstående i
deras bostadsnöd.

Jag vill tillägga, att enbart i Stockholm
rör det sig om ett bestånd av
möblerade rum på i runt tal 45 000,
vilket visar att det inte är någon liten
marknad, som här skulle kunna ställas
till de ensamståendes förfogande.

Om jag får göra en slutreflexion,
herr talman, vill jag säga att jag inte
tror att man kan begära av fastighetsägarna
—• det må vara de allmännyttiga
företagen, de kooperativa eller de
enskilda fastighetsägarna — att de i en
handvändning skall kunna lösa det
fruktansvärda bostadslöshetsproblem
som vi har hamnat i. Det vore orimligt
begärt, och därför vore det också orimligt
att tänka sig, att den frivilliga uppgörelsen
skulle äga bestånd bara ett par
år, såsom här är tänkt. Jag tror att man
måste ha tid på sig för att komma till
rätta med de stora svårigheterna, men
jag tror att man inte minst på fastighetsägarsidan
är besluten att göra sitt
allra bästa för att få denna uppgörelse
så effektiv som möjligt. Det är också
min förhoppning att uppgörelsen skall
lända till nytta för framför allt det stora
klientel av ungdomar som står i begrepp
att gifta sig och bilda hem men som
hittills inte har kunnat göra det därför
att de har saknat bostad. För att främja
det syftet är det nödvändigt att man
gör alla ansträngningar. Även med insikt
om att uppgörelsen kommer att
vålla svårigheter måste jag säga, att
huvudsyftet och huvudtanken är så behjärtansvärda
och så riktiga, att ingen
ansvarskännande människa bör kunna
undandra sig att medverka.

Fru EWERLÖF (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag förstår visst de svårigheter
som hyresregleringskommittén

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

har haft vid utarbetandet av sitt förslag
och som herr Ståhl har redovisat
på ett utomordentligt sätt.

Jag förstår också hur viktigt det är
för unga människor att kunna få ett
hem och för barnfamiljerna att få ett
visst utrymme. Emellertid tror jag inte
på —- jag har inte den sakkunskap
rörande dessa förhållanden som man
får när man har suttit i hyresregleringskommittén
eller som herr Ståhl
har över huvud taget •—• att vidare ingrepp
på detta område, kalla det sedan
för ransonering eller kalla det, efter
en sådan analys av begreppet som herr
Ståhl här har gjort, för behovsprövning,
kommer att medföra en lättnad
på bostadsmarknaden.

Till slut vill jag bara säga, att när
det gäller de ensamstående —■ och i
frågan om dessa delar vi ju tydligen
den uppfattningen, att det är ett svårt
läge som har tillskapats för dem —
är den enda utväg som herr Ståhl har
att »peka på de möblerade rummen. Jag
tycker icke att ett sådant är ett hem,
och jag pläderade i mitt första anförande
för den stora grupp av ensamstående
kvinnor i arbetsföra åldrar,
som behöver ett hem för att kunna fullgöra
sina prestationer. Jag anser som
sagt inte att ett möblerat rum är ett
hem.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag vill bara säga till fru Ewerlöf
—• jag kunde ju inte gå in på allt i
mitt anförande — att det ju inte bara är
enkelrummen som står till de ensamståendes
förfogande. Till dessa kommer
för det första beståndet av lägenheter
med ett eller flera rum med kokvrå och
för det andra alla de särfall som kan
behandlas av uthyrningsnämnderna i de
olika samhällena. Det finns alltså ett ej
obetydligt bestånd som står även till de
ensamståendes förfogande. I valet mellan
att hjälpa de ensamstående och att
hjälpa familjerna har vi i första hand

måst tänka på familjerna, men man skall
inte därför helt bortse ifrån det bostadsbestånd
som står till de ensamståendes
förfogande, alltså rum med
kokvrå, möblerade rum, som särskilt
lämpar sig för ensamstående ungdomar
— och de är inte få — som söker sig ut
för att få familjebostäder, och slutligen
alla de fall som kan behandlas av uthyrningsnämnderna.

Herr HEDQVIST (s): Herr talman!
Jag vill tillåta mig att helt kort anföra
några synpunkter i frågan om regleringen
av bostadsmarknaden efter behovsprövning.

Ehuru jag tidigare har ansett — och
fortfarande gör det — att man med
hänsyn till förhållandena på bostadsmarknaden
inte kan nå några godtagbara
resultat med mindre än att man
inför en obligatorisk bostadsförmedling,
vill jag ändå vara med om att
tillstyrka det försök som man nu skall
ge sig in på.

Jag kan alltså tillstyrka den tilltänkta
anordningen med frivilliga överenskommelser.
Vidare kan jag tillstyrka
de fördelningsprinciper som här finns
redovisade. Det kvotsystem som man
har tänkt sig i fråga om lägenhetstyper
och bostadssökandekategorier är inte
någonting att kritisera, ty förutsättningarna
för att följa dessa principer
har redan vuxit fram.

Det är i dag på det sättet, att efterfrågan
på större lägenheter har minskat,
att tendensen från de bostadssökandes
sida att övergå från att efterfråga
större lägenheter till att efterfråga
mindre lägenheter har fortgått
och accentuerats under denna tid, under
vilken byggnadskostnaderna och
till följd därav också hyrorna har stigit.
Ungdomar i giftasåldern efterfrågar
i dag inte större lägenheter än dem
på ett rum och kök.

Närmast ville jag säga någonting om
de tilltänkta lokala organisationerna för

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

fördelningen av lediga bostäder. Jag
anser dem inte vara tillfredsställande.
Departementschefen har sagt, att det
givetvis är önskvärt att uthyrningsnämnderna
bl. a. inrymmer representanter
även för andra intressen än fastighetsägarnas.
Samtidigt säger han i
den följande meningen, att det måste
ankomma på fastighetsägarorganisationerna
att bestämma om uthyrningsnämndernas
sammansättning.

Hur är det nu? Där det inte finns
kommunala bostadsförmedlingar finns
det inte något organ för fördelning av
hyreslediga bostäder. Även där finns
det flera kategorier av företagare när
det gäller bostadsbyggen, de enskilda
företagarna, de bostadskooperativa och
de allmännyttiga bostadsföretagen. Nu
framgår det inte tydligt, huruvida avsikten
är att samtliga dessa kategorier
av företagare, som ju samtidigt är fastighetsägare,
skall vara representerade
i uthyrningsnämnderna. Om så blir förhållandet
har jag ingenting att anmärka.
Men vissa grupper av fastighetsägare
— jag tänker då närmast på olika
former av kommunala bostadsföretag,
halvkommunala stiftelser och helkommunala
stiftelser och bolag — är inte
organiserade på samma sätt som de
enskilda fastighetsägarna. Det skulle
ur olika synpunkter vara av värde att
i dessa nämnder få med representanter
även för dem eller rent av någon kommunalvald
representant. Hävandet av
bostadsbristen och en socialt rättvis
fördelning av ledigblivna bostäder är
också ett vitalt hyresgästintresse, och
därför skulle det, om det inte är ogörligt,
bli till nytta för den kommande
verksamheten att låta även hyresgästerna
representeras i den organisationen.
Jag är visserligen inte så optimistisk,
att jag tror att dessa uthyrningsnämnder
om de innehöll representanter
för parterna på hyresmarknaden
skulle kunna bli några samarbetsnämnder
på detta viktiga samhällsområde.
5 •—• Andra kammarens

Men förutom att fullgöra sina speciella
uppgifter skulle medlemmarna i dessa
nämnder kunna diskutera problem på
li3rres- och bostadsmarknaden i en annan
anda och åstadkomma bättre resultat
än om de satt mitt emot varandra
som parter vid en intressekonflikt.

Om man som jag anser, att det i dag
är kommunerna som bär det stora ansvaret
för bostadsproduktionen och
bostadsbristens avhjälpande, bör man
inte avbörda kommunerna den del av
ansvaret som gäller fördelningen av de
nyproducerade och i övrigt ledigblivna
lägenheterna. Kommunerna bör därför
på ett eller annat sätt, direkt eller genom
sina bostadsföretag, bli representerade
i uthyrningsnämnderna, när
dessa kommer till stånd.

Jag har, herr talman, intet yrkande.
Jag har bara velat anföra dessa synpunkter
med en stilla förhoppning om
att de kan komma att beaktas då problemen
närmare övervägs i samband
med de kommande förhandlingarna
med fastighetsägarorganisationerna.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):
Herr talman! Ehuru jag principiellt
anser att varje intrång eller försök att
reglera den enskildes rätt att fritt få
välja bostad är oriktigt och att detta
område minst av allt är lämpligt för
samhällsingripanden, har jag ändå med
hänsyn till läget på bostadsmarknaden
anslutit mig till förslaget om viss behovsprövning.
Jag ber här att i likhet
med herr Ståhl få säga, att det inte
gäller ransonering utan behovsprövning
vid fördelningen av lediga bostadslägenheter.
Jag ansluter mig till
denna frivilliga överenskommelse, dock
endast under förutsättning av vissa
modifikationer enligt den av herr Nyberg
och mig till utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Jag har inte begärt ordet för att gå
in på hela det problem som här diskuteras
och alla de frågor som följer

protokoll 1953. Nr 16.

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

därmed, utan endast för att omnämna
några praktiska erfarenheter av denna
fråga, sedd från Stockholms horisont,
erfarenheter som tydligt visar att fastighetsägarna
i stort sett är solidariska
med den uppgörelse man träffat, och
detta även om uppgörelsen är frivillig
och inte så fast hållen.

I Stockholm har vi sedan många år
tillbaka en bostadsförmedling som så
gott som hundraprocentigt fördelar
hela nyproduktionen. Dessutom har
som nämnts en frivillig överenskommelse
träffats med Fastighetsägareföreningen
om att få disponera hos dess
medlemmar ledigblivna lägenheter i
det äldre bostadsbeståndet, alltså sådana
lägenheter som inte hyres ut genom
byte.

Vad säger då erfarenheten om hur
denna överenskommelse har verkat?
Jag skall försöka att besvara den frågan
genom att anföra de senast kända
siffrorna, gällande perioden maj—oktober
1952, alltså sex månader. Om
jag därvid först tar i nybyggnader färdigställda
lägenheter, uthyrdes i stadens
egna och de kommunala bostadsbolagens
fastigheter under denna tid 2 259
lägenheter, och boendetätheten var i
detta fall 0,95 person per rumsenhet.
Motsvarande siffror för de enskilda
fastigheterna var 725 lägenheter och
boendetätheten 0,82 person per rumsenhet.
Skillnaden i boendetäthet var
alltså 13 procent, d. v. s. boendetätheten
var ca 13 % större i de kommunalägda
fastigheterna än i de enskilda.

När det gäller det äldre fastighetsbeståndet
uthyrdes under samma tid i
stadens och de kommunalägda bolagens
fastigheter 807 lägenheter med en boendetäthet
av 1,14 person per rumsenhet
och i de privatägda äldre fastigheterna
1 807 lägenheter med en boendetäthet
av jämnt 1 person per rumsenhet.

Det är två saker som jag med dessa
siffror vill fastslå. För det första kan

man räkna med solidaritet ifrån fastighetsägarnas
sida, då ju den ganska lösliga
överenskommelsen som det här är
fråga om ger ett så avsevärt tillskott
till bostadsförmedlingens verksamhet.
Vi får nämligen inte glömma att det
ojämförligt största antalet lediga lägenheter
finns i de nybyggda husen, som
ju inte berörs av överenskommelsen,
men det var dock, märk väl, inte mindre
än 1 807 lägenheter i det äldre fastighetsbeståndet
som under denna korta
tid ställdes till bostadsförmedlingens
disposition av privata fastighetsägare.

Det andra och icke minst viktiga i
detta sammanhang är att siffrorna visar
att boendetätheten är i det närmaste
densamma i de privatägda fastigheterna
som i de av kommunen ägda.
Man gör ju ofta gällande att de enskilda
fastighetsägarna bara vill hyra ut till
familjer utan barn. Jag tror att detta
är felaktigt, och det är därför jag velat
anföra dessa siffror för boendetätheten.
Jag har den uppfattningen att man genom
den träffade överenskommelsen
kommer tillbaka till den ordning som
var rådande vid en fri marknad, då
fastighetsägarna i stort sett hyrde ut
efter behovsprövning. Undantag fanns
givetvis, men i det stora hela får man
nog medge att fastighetsägarna försökte
placera barnfamiljerna i de stora lägenheterna.

De siffror som jag anfört visar också
att de uppmjukningar för äkta makar
och ensamstående som påyrkas i reservationen
icke får så vådliga konsekvenser
som man från annat håll vill göra
gällande. Jag tror inte alls att de 6 000
enrumslägenheter som herr Ståhl talade
om kommer att disponeras av ensamstående.
Jag tror tvärtom att huvudparten
av dessa lägenheter kommer,
även om man gör de uppmjukningar
som förutsättes i reservationen, att disponeras
av familjer. Enligt den uppgörelse
som träffats i Stockholm har
fastighetsägarna praktiskt taget fritt val

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

i fråga om hyresgäster, men ändå blir
boendetätheten nära nog densamma i
de privatägda fastigheterna som i kommunens
fastigheter.

Med hänsyn till kammarens upptagna
tid skall jag inte, herr talman, gå
in på hela det problemkomplex som
här diskuteras. Jag har endast velat
nämna dessa erfarenheter från Stockholms
bostadsförmedling och yrkar bifall
till den reservation som avgivits
av herr Nyberg och mig.

Herr HJALMARSON (h): Herr talman!
Herr Adolv Olsson fäste för ett ögonblick
sedan min uppmärksamhet på att
vi alltjämt befinner oss på förra onsdagens
föredragningslista. Jag skulle
inte heller, herr talman, nu ha begärt
ordet om det inte varit för att få tillfälle
att i största korthet bemöta den
kritik som från folkpartihåll, speciellt
av herr Wedén och herr Ståhl, här
framförts gentemot högerpartiet.

Alla är väl överens om att orsaken
till hyresregleringen är bostadsbristen.
Men hyresregleringen är själv en av de
många faktorer som bidragit till att försvåra
bostadsbristen. Genom den stelhet
och bundenhet som hyresregleringen
skapar på bostadsmarknaden minskas
tillgången på för de olika kategorierna
mest lämpliga lägenheter vid varje
särskild tidpunkt. Utskottet framhåller
att regleringen skall avvecklas, då
normala förhållanden inträder på bostadsmarknaden.
Jag undrar^ herr talman,
för vilken gång i ordningen detta
konstaterande har gjorts här i riksdagen,
när vi diskuterat olika regleringar,
och jag undrar hur många gånger
ytterligare det kommer att göras i
framtiden. Enligt min uppfattning är
regleringarnas avvecklande en förutsättning
för att normala förhållanden
skall återinträda. Tanken att man skulle
kunna så att säga reglera sig fram
till normala förhållanden tror vi inte
på. Regleringsväsendct bidrar till att

konservera en onormal situation i hela
vårt ekonomiska liv. Vi är emellertid
fullt medvetna om att hyresregleringen
inte kan tas bort över en natt, utan att
det måste ske i etapper. Vilka etapper
det lämpar sig att först beträda är svårt
att avgöra utan att man har en fullständig
överblick över läget. Det är
också därför vi har begärt konkreta förslag
till nästa år och redovisat flera
olika uppslag, som man borde pröva.

Nu säger herr Ståhl att om hyresregleringskommittén
skulle få i uppdrag
att utarbeta förslag för hyresregleringens
avveckling till nästa års riksdag,
då skulle den bli tvungen att skjuta
på en råd intrikata frågor som sammanhänger
med vad jag skulle vilja
kalla regleringsväsendets ytterligare
fulländning. Men, herr talman, om vi
mera koncentrerar oss på det rätta sättet
att avveckla regleringen så behöver
vi kanske inte ägna så mycken tid åt
alla de detaljspörsmål, som herr Ståhl
påtalade. Någon gång måste vi väl ändå
på allvar ta itu med denna sak att komma
bort från regleringsväsendet. När
skulle man göra detta om inte nu i det
dämpade konjunkturläge som har inträtt? Avvecklingen

av hyresregleringen får
självfallet inte tänkas som en isolerad
åtgärd utan måste sättas in i ett större
sammanhang. Den bör vara ett led i en
allmän ekonomisk politik, som bland
annat skall syfta till att lägga en hård
press nedåt på byggnadskostnaderna
och genom kraftigt sparfrämjande insatser
möjliggöra även ett ökat bostadsbygge.
Till dessa frågor blir det
ju tillfälle att återkomma i andra sammanhang.

Från vårt håll har det påyrkats ett
uttalande att hyressättningen skall medge
full täckning för reparationer och
underhåll. Medger man inte en sådan
hyressättning, då får hyresgästerna
själva betala kostnaderna eller också
eftersättes underhållet.

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

I detta sammanhang skulle jag, herr
talman, vilja reagera mot den kampanj
mot fastighetsägarna, som på sista tiden
pågått i vissa socialdemokratiska
tidningar. När man läst en del av dessa
artiklar har man fått en känsla av att
fastighetsägarna i vårt land skulle bestå
av en samling asociala individer.
Det är ju ändå fråga om en grupp människor,
som fyller en legitim och viktig
funktion i den svenska samhällsekonomien.
Dessa människor har samma
rätt att få en hygglig behandling
som andra medborgarkategorier. Någon
anledning att sätta dem i en strykklass
i förhållande till andra grupper finns
inte.

Nu framgår det av utskottets utlåtande
att man är medveten om, att problemet
om att anpassa hyressättningen
så att reparationer och underhåll blir
betalda måste lösas. Man hänvisar till
önskvärdheten av att medge vissa generella
hyreshöjningar. Frågan är då
— som herr Stålil också sade —• vilken
hyreshöjning som skall anses erforderlig.
Utskottsmajoriteten säger, att denna
fråga är mycket svårbedömbar. Ja, men
den bör inte vara mer svårbedömbar
än att man kan kosta på sig ett otvetydigt
principiellt understrykande av att
hyressättningen skall medge täckning
av kostnaderna för reparation och underhåll.
Om man anser att detta är en
särskilt svårbedömbar fråga, då har
man väl också desto större anledning
att snabbt ta itu med den. Vad betyder
det om man dröjer? Jo, endast det att
man samlar på sig en allt större hyreshöjning
för varje år som går. Ju längre
man väntar desto mer måste man sätta
in för att reparera skadorna. Vårt yrkande
innebär en uppmaning till myndigheterna
att skynda på med en lösning
för att hindra en hyreshöjning,
som skulle bli en onödigt stor belastning
på hyresgästerna.

Jag kommer till sist, herr talman,
över till den andra fråga, som speciellt

diskuterats här i dag, nämligen frågan
om bostadsransonering. Nu sägs det att
man inte skall använda ordet bostadsransonering
om den fördelning av nya
och ledigblivna lägenheter det här är
fråga om. Jag måste i någon mån förvåna
mig över den energi som mina
ärade vänner inom folkpartiet nedlägger
på att försöka förhindra, att ordet
ransonering smyger sig in i detta sammanhang.
Vad menar man med ransonering?
Det är kanske samma svårigheter
att i få ord definiera detta begrepp som
att definiera begreppet elefant. Men
möter man en sådan på vägen, då känner
man strax igen honom. Jag misstänker,
herr talman, att de människor
som kommer i kontakt med principerna
för bostadsanvisningen inte kommer att
göra den fina distinktion mellan »anvisning»
och »ransonering», som man
velat göra på sina håll. Man karakteriserar
i stället saken precis på det riktiga
sättet och säger, att här är det
fråga om ransonering och ingenting annat,
precis så som för övrigt professor
Sclimidt i en artikel i sista numret av
Tiden med all rätt framhållit.

Den närmast föregående talaren höll
med om att vi här ger oss in på ett ytterligt
vanskligt område. Sedan människorna
fullgjort sina skyldigheter till
det allmänna bör de, efter vår uppfattning,
ha full frihet att få använda sina
inkomster som de själva finner för gott.
Myndigheterna har icke någon objektiv
grund för att kunna bestämma den saken.
Varje ingrepp blir mer eller mindre
godtyckligt även om man sätter etiketten
»social» på det.

För att nu ta denna tilltänkta ransonering
av nya och ledigblivna lägenheter
som exempel kan jag för min del,
med allt beaktande av barnfamiljernas
intressen, inte se annat än att det är
högst godtyckligt att till exempel makar,
som kanske fostrat upp flera barn
och vill flytta in i en ny, mindre lägenhet,
skall vara hänvisade till ett rum

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

och kök, eller att två ungdomar, som
tänker gifta sig och inte varit nog förtänksamma
att i tid skaffa sig barn, likaledes
skall hänvisas till enrummare.
För mig framstår detta som ett utslag
av godtycke.

Men, säger man då, nöd bryter lag.
Kan man inte inom högerpartiet medge
att det — trots allt vad som år efter
år sagts och lovats i bostadsfrågan
från det maktägande partiets sida —
uppkommit en alldeles ohållbar situation
på marknaden? Jag är medveten
om att nöd bryter lag. Under krig och
av krig föranledda förhållanden kan
man bli tvingad till mycket stora ingrepp
i människornas privata förhållanden,
och vi har även medverkat till
sådana ingrepp. Frågan är om vi nu
har hamnat i ett sådant läge att vi är
tvingade att ge oss in på någonting så
utomordentligt ömtåligt som någon
form av ransonering på bostadsmarknaden.
Uppenbarligen anser regeringen
och utskottsmajoriteten att så är fallet
och vad värre är: i varje fall den socialistiska
delen av utskottsmajoriteten —
dit räknar jag i detta sammanhang även
bondeförbundet — anser tydligen också
att vi inte inom överskådlig tid har utsikt
att komma ur detta läge.

Den nya reglering, som nu förberetts,
har visserligen i debatten karakteriserats
som ett provisorium. Jag påminner
mig, att handelsministern under
tulldebatten i förra veckan sade, att
provisorier har en tendens att bli permanenta,
vilket är så sant som det är
sagt. Regeringens hela ekonomiska politik
är en bekräftelse på det: den är i
stort sett icke någonting annat än ett
permanentat provisorium. Nu skall vi
få ytterligare åtgärder av samma slag.
Om man verkligen trodde, att vi inom
en någorlunda överskådlig tid skulle
komma till rätta med bostadsfrågan,
skulle man inte ge sig in på en reglering
av denna art. Nu är det i stället
risk för att den kommer att yngla av

sig och ge upphov till andra mer ingående
regleringsåtgärder. Även den saken
har vi, herr talman, rika erfarenheter
av -— tänk bara på utvecklingen
på kreditmarknaden.

Bakom vårt ställningstagande till ransoneringsfrågan
ligger givetvis övertygelsen
att man med en annan allmänekonomisk
politik och med en i vissa
icke oväsentliga hänseenden annorlunda
konstruerad bostadspolitik bör ha
möjlighet att inom rimlig tid kunna
komma fram till drägliga förhållanden
på bostadsmarknaden. Avvecklar man
byggnadsregleringen, upphäver man
investeringsavgiften, förenklar man
byggnadslagstiftningen, skapar man
konkurrens på lika och sunda villkor,
driver man en effektiv och balansskapande
penning- och finanspolitik, stimulerar
man sparandet o. s. v. — driver
man en politik av denna typ bör enligt
vår uppfattning en lösning av bostadsfrågan
efter en övergångstid ligga inom
räckhåll. Det är också därför att vi har
denna övertygelse som vi, herr talman,
icke vill ge oss in på en så både ur
principiell och praktisk synpunkt betänklig
åtgärd som den ransonering ni
nu diskuterar.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få motivera min anslutning till de
yrkanden som tidigare under debatten
har framställts av herr Munktell.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! När herr Hjalmarson här
omnämnde betydelsen av att få en tillfredsställande
täckning av driftskostnadsstegringarna,
rörde han sig på ett
område som i hög grad sammanföll med
det som var föremål för debatt mellan
justitieministern och mig i dag och med
ett av de yrkanden som förekommer i
folkpartireservationen. Jag tror att meningsskiljaktigheterna
på denna punkt
inte är stora. Däremot måste jag, herr
talman, när herr Hjalmarson kom in
på sin principiella förklaring till hö -

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

gerns syn på hyresregleringen och sade
att man på högerhåll betraktade själva
regleringen som en av orsakerna till
bostadsbristens uppkomst, fråga följande.
Måste inte konsekvensen av en
sådan ståndpunkt bli att vi skall börja
avveckla regleringen, inte —- som högern
nu säger — om ett år eller kanske
inte ens om ett år, ty om jag inte hörde
fel skulle det enligt herr Munktell inte
ens vara möjligt nästa år, utan man
skall börja med detsamma. Men då svävar
högern på målet och säger, att det
vill vi inte, samtidigt som man dock
vidhåller resonemanget att hyresregleringen
är en avsevärd orsak till bostadsbristen.
Detta går icke ihop. Verkligheten
måste vara den att högern vill
avveckla hyresregleringen och helst
skulle börja genast, men hesiterar inför
konsekvenserna härav.

När herr Hjalmarson säger, orden
föll så, att högerns linje i själva verket
innebär, att man vill hindra en onödigt
stor hyreshöjning, måste jag också fråga
hur detta går ihop med det andra
resonemang som man också för från
högerns sida nämligen att bostadsbristens
problem måste angripas både från
produktionssidan och från efterfrågesidan.
Enligt detta senare resonemang
måste man, om man skall angripa problemet
från efterfrågesidan, naturligtvis
tänka sig att insätta hyreshöjningar
i det syftet. Att under sådana omständigheter
här argumentera för den linjen
att högerns politik skulle innebära
att man vill hindra en onödigt stor hyreshöjning
kan väl ändå inte vara allvarligt
menat.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle: Beträffande
herr Hjalmarsons uttalande
att hyreshöjningen skall täcka reparationer
och underhåll, vill jag säga att
därom är vi ense. Men frågan är inte
så enkel, herr Hjalmarson. Jag skulle
vara tacksam för en anvisning. Skall
hyreshöjningen täcka faktiskt gjorda

reparationer eller teoretiskt nödvändiga
reparationer? Skall det gälla de gamla
husen, skall det gälla de nya husen,
skall det vara enhetliga normer? Allt
detta är ju frågor, som man måste ha
svar på och där högern inte gör något
försök att precisera utan håller sig till
allmänna formuleringar.

Vad sedan gäller fördelningen, frågade
herr Hjalmarson om det kan vara
rimligt att en familj, som har haft tre
barn, vilka nu flyttar ut, tvingas ned
till ett rum och kök. Om herr Hjalmarson
menar allvar med detta, visar det
faktiskt att han inte vet vad förslaget
innebär. Ty när en familj, den må vara
barnlös eller inte, sitter i en lägenhet,
tillhör denna bytesmarknaden, och bytesmarknaden
är helt oberörd av detta
förslag. Förslaget gäller det nybestånd
som tillkommer, antingen i form av nybyggnad
eller ledigblivna lägenheter.
Jag kan, herr talman, i denna del inte
underlåta att citera vad professor Herlitz
anförde i en motion i första kammaren
1950. Han sade: »Det är angeläget
att i möjligaste mån utforma regler,
enligt vilka företrädet till de i bostadspolitiken
ingående förmånerna bestämmes.
I den mån dessa förmåner åstadkommes
genom statens insatser, bör
man från statens sida sörja för tillkomsten
av ändamålsenligt utformade
regler. I den mån så ej är fallet, är det
i varje fall angeläget att disposition
över bostadstiilgångarna» — alltså vad
vi här talar om —• »icke äger rum efter
det ena eller andra kommunala organets
gottfinnande.» Så har det varit
hittills, men det kallade man inte ransonering.
Men nu, då vi söker skapa de
från högerhåll efterlysta normerna, inför
man ordet ransonering.

Jag vill understryka, herr talman,
vad herr Herlitz också yttrade i debatten,
att »det som gör frågan så brännande
är, att vi inte vågar hoppas på
att vi snart skola komma ifrån den
knapphet på bostadsmarknaden, som

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

gör det nödvändigt för de myndigheter,
vilka här handha tillgångarna, att välja
och vraka och låta den ene få och den
andre bli utan.» Han slutade med en
försäkran att frågan skulle komma tillbaka
och att den skulle komma att bli
»mer och mer brännande».

Herr Herlitz har blivit sannspådd,
högertalaren har fått fullständigt rätt.
Nu har frågan kommit tillbaka. Men
får vi också ta ställning till det från
högerhåll 1950 efterlysta förslaget? Det
är det vi har gjort, medan högern säger
nej.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vet inte riktigt,
vad som är hr Wedéns uppfattning
om hyresregleringens konsekvenser,
men jag vågar nog i alla fall för
min del bestämt vidhålla åsikten, att
hyresregleringen är en av de orsaker
som har bidragit till att skärpa bostadsbristen.
Men jag sade, herr Wedén, att
den är en hland många andra orsaker.
Det finns väl ändå inte någon förnuftig
människa, som —• oavsett vad han anser
om hyresregleringens nödvändighet
i och för sig — inte utan vidare
kan se att den medverkat till att skapa
ett tillstånd på marknaden av en sådan
stelhet och orörlighet, att den tillgång
på lägenheter av olika storleksordning,
som under mera fria förhållanden
skulle ha stått till buds, begränsats.
Därför vill vi också avveckla hyresregleringen,
men vi är, herr talman,
fullkomligt medvetna om att man
för att kunna göra detta måste dels låta
det ske som ett led i en rad andra åtgärder,
och dels måste ha en utredning
om själva tågordningen, för hur man
här skall gå till väga. Det är självfallet
— det har vi öppet medgivit —• att
vi inte besitter de resurser man skulle
behöva för att göra en sådan utredning,
och därför har vi hänvisat till
hyresregleringskommittén.

Herr Ståhl framhöll att vi inte har

givit någon anvisning på efter vilka
principer reparationer och underhåll
bör bedömas vid hyressättningen, men
vi var, sade herr Ståhl, likväl principiellt
överens. Ja men, herr Ståhl, då
är ju allting bra i denna punkt. Har ni
inom folkpartiet givit några anvisningar
om efter vilka principer man
skall bedöma reparationer och underhåll?
Nej, det har ni inte, ty ni är
liksom vi på det klara med att detta
är en sak, som måste klaras ut av de
speciellt sakkunniga instanserna. Men
vad vi är angelägna att säga ifrån är,
att man inte kan skjuta på denna fråga
på det sätt som skett år efter år.
Gör man det — och här adresserar jag
mig speciellt till herr Wedén som uppenbarligen
missförstått min framställning
— då bäddar man för en hyreshöjning,
antingen den nu skall betalas
direkt till hyresvärden eller över skattsedlarna,
som blir allt större och större,
och detta vill vi inte vara med om.

Herr NYBERG (fp): Herr talman!
Denna debatt har varat så länge att
man egentligen inte borde förlänga den
vidare, men jag skall bara säga ett par,
tre ord.

Vid debattens början yttrade herr Andersson
i Mölndal, att om man skulle
gå in för folkpartiets uppmjukningsförslag,
skulle man åstadkomma mycken
oreda vilket skulle försvåra genomförandet
av behovsprövningen. Jag måste
säga, att jag tror att oredan uppstår
vid dispensgivningen, när man skall så
att säga försöka gallra ut vilka som skall
få lägenheter och vilka som inte skall
få lägenheter. Jag tror det är bättre
att man mjukar upp bestämmelserna så
som vi har föreslagit och i stället anlitar
dispensgivningen i mindre omfattning.
Det skapar säkerligen bättre
förhållanden. Vi har ju när det gäller
behovsprövningen ingen erfarenhet att
bygga på. Vi vet inte, hur detta kommer
att verka, och det är därför av vikt att

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

gå fram med största försiktighet. Detta
kan vara ett skäl att följa de av folkpartiet
föreslagna linjerna.

Herr Ståhl talade om de 6 000 lägenheter,
som skulle undantagas från behovsprövningen,
om man följer folkpartiets
förslag. Herr Carlsson i Stockholm
har replikerat detta, och jag skall
därför inte gå närmare in på saken utan
bara understryka, att det endast kommer
att gälla en del av dessa lägenheter,
icke alla.

Beträffande högerns ståndpunkt vill
jag säga, att om man kräver att till
nästa års riksdag få ett utarbetat program
för hyresregleringens avveckling
måste detta också innebära, att man menar,
att regleringen skulle kunna avvecklas
mycket snart, måhända redan
nästa år. Ett sådant program blir ganska
fort inaktuellt, då det kan komma
in nya moment i dessa sammanhang.
Jag kan således inte tolka det på annat
sätt än att högern menar, att man kan
avskaffa hyresregleringen även i en
tid med ganska stor bostadsbrist, vilken
synpunkt jag för min del inte kan
ansluta mig till.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):
Herr talman! Det var egentligen det fru
Ewerlöf sade som föranledde mig att
begära ordet. Hon talade mycket vackert
och känslofullt om hur synd det
var, att de ensamstående kvinnorna,
som likväl gör en sådan insats i samhället,
inte skulle kunna få större bostad
än ett rum och kokvrå. Fru Ewerlöf
utgår emellertid från felaktiga premisser.
Om vi hade en normal bostadsmarknad,
skulle jag också tycka synd
om de ensamstående kvinnorna, men vi
lever i en bristsituation, i vilken det
gäller att fördela bostäderna efter bästa
förmåga. Måste man då inte först och
främst se till att barnfamiljerna får
en ordentlig bostad. Om de ensamstående
i ett sådant läge får nöja sig med
ett rum och kokvrå, tror jag inte heller

att det är så värst synd om dem. Här
byggs en hel del nya lägenheter på två
rum och kök, som barnfamiljerna söker.
Nog är det väl riktigt, att i första hand
de får dessa och att de unga, som skall
bilda familj, eller de ensamstående får
nöja sig med de små lägenheter, som
barnfamiljerna flyttar ifrån. Det gäller
ändå här att i en bristsituation på
bostadsmarknaden fördela lägenheterna
på bästa sätt, och då kan man inte tala
om att det är synd om den ena eller
andra kategorien. De har ju möjligheter
att söka sig en större bostad, när vi en
gång, som vi hoppas inom en närmare
framtid, kommer ur denna bristsituation.

Fru EWERLÖF (h): Herr talman! Jag
nödgas än en gång upprepa, att vi utgår
från olika förutsättningar i vårt resonemang.
Jag delar helt herr Hjalmarsons
uppfattning att hyresregleringen har
skapat stelhet på bostadsmarknaden och
medfört att vi befinner oss i den nuvarande
situationen. Vi vet alla mycket
väl, att det finns familjer och även äldre
ensamstående, som på grund av hyresregleringen
har större lägenheter än de
egentligen behöver. De vågar inte släppa
vad de har, och det finns t. o. m. de, som
inte vågar hyra ut sina rum, därför att
de sedan inte kan säga upp hyresgästerna.

Jag tror inte, att ett ytterligare ingrepp
kommer att göra situationen bättre,
och att man därigenom skapar bättre
möjligheter för barnfamiljerna. Jag ömmar
också för dessa men vidhåller min
åsikt, att människor, som gör sin insats
i samhällslivet, inte skall sättas i
strykklass därför att de är ensamstående.
Jag tror inte på den lösning fru
Johansson i Norrköping förordar.

Herr MUNKTELL (h): Herr talman!
Herr Nyberg sade, att det faktum att
högern begärt ett särskilt program skulle
innebära, att vi tänkte oss att regleringen

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

skulle avvecklas mycket snart, kanske
nästa år. Det är emellertid precis vad
vi icke har sagt. Det har också tydligt
framhållits från högerhåll tidigare i dagens
debatt, att man kan väl över alla
partilinjer hoppas på att regleringen
skulle kunna avskaffas nästa år, men det
är knappast realistiskt. Det måste alltså
vara ett misstag av herr Nyberg.

Eftersom jag ändå har ordet, skall jag
be att få säga en sak till herr Andersson
i Mölndal, som citerade en ordförande
eller någon annan ledande i en fastighetsägareförening.
För det första är vi
inom högern principiellt emot dylika
frivilliga överenskommelser under hot
om tvångslagstiftning och för det andra
får väl det, som fastighetsägarna här
eventuellt har sagt under hotet om lagstiftning,
ändå ses som något, som har
skett under socialistisk miljöpåverkan.

Herr NYBERG (fp): Herr talman! Det
är väl självklart, att om man begär
att få ett program för hyresregleringens
avveckling utformat och får det utformat,
vill man också göra denna avveckling
medan programmet ännu är aktuellt.
Det kan ju inträffa nya moment i
regleringen, som medför, att ett sådant
utarbetat program icke längre kan i
alla detaljer tillämpas.

Härmed var överläggningen slutad.
På därå av herr talmannen given proposition
biföll kammaren till en början
utskottets hemställan i punkten A.

I avseende å punkten B framställde
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i nämnda
punkt dels ock på bifall till motionen
II: 542; och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Beträffande punkten C gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets däri gjorda hemställan dels
ock på bifall till den av herrar Nyberg
och Carlsson i Stockholm avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen; och

fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nyberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i punkten
C i utskottets utlåtande nr 18,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herrar Nyberg och Carlsson i
Stockholm avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nyberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 125 ja och 56 nej, varjämte 29
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten C gjorda hemställan.

I fråga om punkten D gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan i nämnda punkt
dels ock på bifall till den av herrar
Ebbe Ohlsson och Munktell avgivna reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Munktell begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i punkten
D i utskottets utlåtande nr 18, röstar

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Fortsatt hyresreglering; tillika svar å interpellation ang. vissa missförhållanden i

fråga om hyresreglering i kommunala hyreshus, m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herrar Ebbe Ohlsson och Munktell
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Munktell begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 125 ja och 28 nej, varjämte
57 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten D.

Herr talmannen gav härefter propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten E, nämligen dels på bifall
till utskottets hemställan i punkten dels
ock på bifall till motionen II: 383; och
biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

Slutligen biföll kammaren på därå av
herr talmannen framställd proposition
utskottets i punkten F gjorda hemställan.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat:
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 9 kap. lagen den 28 maj
1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m.; och

nr 20, i anledning av väckta motioner
dels om en utredning angående
vissa frågor rörande brandväsendet,

dels ock om viss ändring i brandlagen;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 18, med anledning av väckta motioner
om ersättning åt arrendatorn C.
Elm för vattenskador å 1951 års skörd;

nr 19, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till statens jordbruksnämnd
och statens kommission för krisuppgifter
på livsmedelsområdet jämte
i ämnet väckt motion; och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8.

Föredrogs och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial nr 21, angående
departementsvis uppgjorda förteckningar
över försäljningar av viss
kronan tillhörig fast egendom.

§ 9.

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 22, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
Befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

Den i detta memorial framlagda voteringspropositionen
godkändes.

§ 10.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 10,
över motion om utredning av kostnadsbesparingar
för kommuner och församlingar
vid ökat användande av eldbegängelse.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Föredrogos i ett sammanhang andra
kammarens allmänna beredningsut -

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 18.

Uppsägning av Sveriges medlemskap i Unesco.

skotts utlåtande, nr 11, över dels motion
om utredning i syfte att bereda zigenarna
en med andra svenska medborgare
jämbördig ställning dels ock
motion angående åtgärder för zigenarnas
inpassande i samhällslivet samt ett
till kammaren överlämnat utdrag, nr
377, av första kammarens protokoll, innefattande
delgivning av sistnämnda
kammares beslut över dess allmänna
beredningsutskotts utlåtande, nr 10,
över motion angående åtgärder för zigenarnas
inpassande i samhällslivet.

Andra kammaren biföll sitt allmänna
beredningsutskotts hemställan i utskottets
ovanberörda utlåtande; och som
kammaren härigenom fattat enahanda
beslut som det, vilket blivit kammaren
genom omförmälda utdrag av första
kammarens protokoll delgivet, skulle
den gjorda delgivningen ej föranleda
någon andra kammarens åtgärd.

§ 12.

Uppsägning av Sveriges medlemskap i
Unesco.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckt motion angående
uppsägning av Sveriges medlemskap
i Unesco.

I en inom andra kammaren av herrar
Senander och Hagberg i Stockholm
väckt motion, nr 10, vilken hänvisats
till utrikesutskottet, hade hemställts,
»att riksdagen med omedelbar verkan
måtte besluta uppsäga Sveriges medlemskap
i Unesco».

Utskottet hemställde, att motionen
II: 10 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr SENANDER (k): Herr talman!
Utskottet har avvisat motionen med den
motiveringen att det inte finner vad
som anförts i motionen utgöra skäl för
Sveriges utträde ur Unesco.

Utskottet är alltså helt okänsligt för
det faktum att det fascistiska Spanien
invalts i Unesco av en USA-dirigerad
majoritet. Inte heller har utskottet haft
några betänkligheter mot att detta måste
anses vara ett försök av USA att på
en bakväg smussla in Hitlers och Mussolinis
ärelösa bundsförvant i Förenta
Nationerna. Som bekant är ju Spanien
numera USA:s bundsförvant i »kampen
mot kommunismen».

Den starka opinionen mot Spaniens
inval i Unesco lämnar också utskottet
oberört. Det utmanande tilltaget föranledde
redan innan det verkställts våldsamma
protester från dem som omöjligen
kunde få för sig att Franco blivit
demokrat enbart därför att han accepterats
av USA. Kända katalanska flyktingar
har protesterat. Bland Unescos
delegater och tjänstemän framkallade
beslutet revoltstämningar och manfall
genom avsägelser. Även i vårt land har
starka protester höjts. Såväl socialdemokratiska
som folkpartistiska ungdomsorganisationer
reste krav på att
den svenska delegationen i Unesco skulle
rösta mot Spaniens inval. Som bekant
nöjde sig delegationen med att nedlägga
Sveriges röst.

I detta sammanhang vill jag citera
vad en känd socialdemokratisk ungdomsklubbist
på sin tid anförde i saken
i Ny Tid i Göteborg. Han förklarade
som kommentar till Sveriges hållning:
»Vad hände? Som vanligt (bittert
att behöva säga det) la’ Sverige ner sin
röst. Man har en kuslig känsla utav att
hade man bara haft tillräckligt med
mod skulle man ha röstat för Franco!»
—■ »En annan känsla som tränger på är
denna: Är vi så beroende av Amerika
att vi inte vågar ha en egen uppfattning
i en så för hela demokratien vital fråga?»

Vad denne socialdemokratiske ungdomsklubbist
här sagt svarar mot en
mycket utbredd mening hos svenska
folket.

I dagarna har frågan om Unesco fått
ny aktualitet genom fallet Alva Myrdal.

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Ändrad lydelse av 15 § lagen om kommunalstyrelse i stad, m. m.

Hon förestår som bekant Unescos socialpolitiska
avdelning. Men icke desto
mindre behandlas hon vid sin ankomst
till USA på tjänstens vägnar som en
kriminell person, som en villkorligt frigiven,
och får underteckna en förbindelse
på hedersord för att sedan under
övervakning få besöka några platser
i Amerika. Medan spanska fascister
får säte och stämma i Unesco och fritt
får resa till och från Amerika, så behandlas
fru Alva Myrdal under diskriminerande
former, då hon i egenskap
av befattningshavare i ett FN-organ på
tjänstens vägnar besöker USA.

Nog finns det skäl att underkasta frågan
om Sveriges fortsatta medlemsskap
i Unesco en noggrann prövning. Men
utrikesutskottet anser sig kunna avfärda
hela frågan på två rader. Icke ens ett
ord till kritik förekommer! Allting syns
tydligen vara gott och väl. På Unescofronten
inget nytt!

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen.

Herr FAST (s): Herr talman! Beträffande
denna ständigt återkommande
motion tror jag att jag med hänsyn till
den långa föredragningslistan handlar
riktigast, om jag helt kort yrkar bifall
till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 13.

Ändrad lydelse av 15 § lagen om kommunalstyrelse
i stad, m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 15 § lagen
om kommunalstyrelse i stad, m. m.

Till konstitutionsutskottet hade hänvisats
en av Kungl. Maj:t till riksdagen

avlåten proposition, nr 185, vari Kungl.
Maj:t, under åberopande av ett vid propositionen
fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 27
mars 1953, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående ändrad lydelse av
15 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om
kommunalstyrelse i stad;

2) lag angående ändrad lydelse av
34 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om
kommunalstyrelse på landet;

3) lag angående ändrad lydelse av
31 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259)
om församlingsstyrelse;

4) lag angående ändrad lydelse av
13 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Stockholm; samt

5) lag angående ändrad lydelse av
10 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260)
om församlingsstyrelse i Stockholm.

De i propositionen framlagda lagförslagen
inneburo vissa ändringar av nuvarande
regler om valkretsindelning
vid fullmäktigval i kommunerna. Beträffande
kommunalfullmäktigval samt
stadsfullmäktig- och kyrkofullmäktigval
annorstädes än i Stockholm skulle
enligt förslaget den nuvarande tvingande
regeln, att indelning i valkretsar
skall ske då invånarantalet i kommunen
eller församlingen överstiger 10 000, ersättas
av en bestämmelse att under
nämnda förutsättning indelning må
ske. Stad med mer än 40 000 invånare
skulle dock för stadsfullmäktigval alltid
vara indelad i valkretsar. Om synnerliga
skäl förelåge skulle vidare för samtliga
nämnda slag av val valkretsindelning
få äga rum, även om invånarantalet
ej överstege 10 000. Vissa jämkningar
hade även föreslagits i bestämmelserna
om valkretsindelning för
de kommunala valen i Stockholm.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två
likalydande, i anledning av propositionen
väckta och till utskottet hänvisade
motioner, nr 454 i första kammaren av

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

Ändrad lydelse av 15

herr Weiland in. fl. och nr 567 i andra
kammaren av herr Swedberg m. fl. I
motionerna hade hemställts, att riksdagen
måtte för sin del antaga ändringar
i de ovan angivna stadgandena i lagen
om kommunalstyrelse i stad, lagen om
kommunalstyrelse på landet och lagen
om församlingsstyrelse av huvudsaklig
innebörd, att i kommun (församling)
med mera än 20 000 invånare valkretsindelning
skulle få äga rum men icke
vara obligatorisk samt att i annan
kommun (församling) valkretsindelning
icke skulle få ske, såframt icke
till följd av kommunens (församlingens)
särskilt betydande utsträckning
eller liknande förhållanden synnerliga
skäl förelåge därtill.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
föreliggande proposition nr 185, antaga
de vid propositionen fogade, under
1)—5) upptagna lagförslagen;

B) att motionerna I: 454 och II: 567
måtte anses besvarade genom vad utskottet
hemställt under A).

Reservation hade avgivits av herrar
Englund, Hansson, Hammar, Rimås och
Dahlén, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
föreliggande proposition nr 185 och
motionerna 1:454 och 11:567 måtte —
med förklarande att propositionen icke
kunnat i oförändrat skick bifallas —
för sin del antaga av reservanterna
framlagda förslag till lagar i ämnet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SWEDBERG (fp): Herr talman!
Som jag är med bland dem som i en motion
i samband med den proposition,
som ligger till grund för detta utskottsutlåtande,
har yrkat ändring i Kungl.
Maj:ts förslag anhåller jag att få säga
några få ord.

Vi har i motionen yrkat sådan ändring
i Kungl. Maj :ts förslag, att i städer
med mer än 20 000 invånare valkrets -

lagen om kommunalstyrelse i stad, m. m.

indelning skulle få äga rum men inte
vara obligatorisk, samt att i annan kommun
valkretsindelning icke skulle få
ske om icke synnerliga skäl därtill förelåge.
Vi anser sålunda, att folkmängdsgränsen,
vid vilken valkretsindelningen
skulle få ske, borde vara 20 000. Propositionen
föreslår 10 000, dock så att
även denna lägre gräns skulle kunna
underskridas.

Vårt förslag kan, menar vi, motiveras
på flera sätt, och några av skälen har
redovisats i motionen i största korthet.
Jag vill här helt kort bara peka på ett
av skälen. En lång och allmän erfarenhet
har visat, att om man i mindre städer
har flera valkretsar, så uppstår det
ofta krångel, om samma person blir
vald i olika kretsar. Det uppstår nämligen
då trassel i samband med sammanräkningen
av rösterna. Detta har
också lett till att stadsfullmäktigeval
flera gånger har överklagats och upphävts.

Hur besvärligt detta kan vara, framgår
av att regeringsrätten vid prövning
av dylika överklaganden har kommit
till två mot varandra stridande beslut.
Senast 1942 upphävde regeringsrätten
en sammanräkning, trots att vid denna
förfarits enligt regeringsrättens tidigare
beslut. Det första fallet gällde enligt
regeringsrättens årsbok år 1931 ett stadsfullmäktigeval
i Nyköping. Vid sammanräkning
av de inom stadens båda valkretsar
avgivna rösterna blev samma
person förklarad vald i båda kretsarna.
Detta ansågs oriktigt och överklagades.
Då ansåg regeringsrätten, att när ifrågavarande
person vid sammanräkningen
av de vid valet inom stadens västra valkrets
avgivna rösterna hade erhållit
plats som stadsfullmäktig, så borde hans
namn vid den därefter verkställda sammanräkningen
för östra valkretsen betraktas
som obefintligt på de valsedlar,
som upptog detsamma inom denna valkrets.
Regeringsrätten undanröjde sålunda
sammanräkningen och förordnade
om ny sammanräkning, varvid skulle

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Ändrad lydelse av 15 § lagen om kommunalstyrelse i stad, m. m.

iakttagas att den redan valdes namn
skulle betraktas som obefintligt.

I det andra fallet som var föremål för
regeringsrättens prövning, refererat i
årsboken 1942, gällde det klagan över
val till stadsfullmäktige i Göteborg, varvid
samma person inom flera valkretsar
nådde röstetal, som berättigade honom
till platstilldelning. Då ansåg emellertid
regeringsrätten, att det förhållandet att
vederbörande förklarats vald inom andra
valkretsen icke bort föranleda att
hans namn vid sammanräkningen inom
första valkretsen ansågs som obefintligt.
I stället skulle den som blivit vald i två
kretsar avsäga sig mandatet i den ena,
och vid den nya sammanräkningen
skulle samma bestämmelse tillämpas,
som gäller för utseende av efterträdare
till någon som avgått från sitt mandat
under gällande mandattid.

Här har vi sålunda två mot varandra
stridande beslut i likartade ärenden,
vilka beslut fattats av regeringsrätten.
Detta kan måhända vara tillräckligt för
att visa det otillfredsställande i den anordning
som nu råder med flera små
valkretsar i samma stad. Det faktiska
förhållandet är ju, att den som blivit
vald i två kretsar enligt gängse principer
numera har att avsäga sig mandatet
i den ena kretsen. Han har dessutom
att avgöra vem av två, som i hans
ställe skall väljas till stadsfullmäktig.
Detta är, tycker jag, ett ansvar, som
måhända en del personer är benägna
att utan vidare taga, men som jag skulle
tro att de flesta betackar sig för.

Nu skall det villigt erkännas att det
föreliggande förslaget i propositionen
och i utskottsutlåtandet betyder ett steg
i rätt riktning. Det skall också erkännas
att skillnaden mellan utskottsmajoritetens
förslag och den föreliggande
reservationen inte är så förfärligt stor.
Men mig förefaller det i varje fall påtagligt,
att reservationsförslaget har vissa
obestridliga och icke obetydliga fördelar.
Svårigheter och trassel av slag
som jag här sökt exemplifiera skulle,

åtminstone i betydande grad, undanröjas
för mindre städer genom ett antagande
av det förslag, som gjorts i
motionen. Därför ber jag, herr talman,
att med dessa korta erinringar få yrka
bifall till reservationen.

Herr HAMMAR (fp): Herr talman!
Till vad herr Swedberg, en av motionärerna,
nyss yttrat, vill jag i egenskap av
reservant foga ett par synpunkter.

För egen del anser jag nog, att vi inte
får bagatellisera det av 1949 års riksdag
fattade beslutet. Såsom påpekats har
redan konstitutionsutskottets utlåtande
angivit olika möjligheter att åstadkomma
större proportionell rättvisa vid
stadsfullmäktigeval än enligt gällande
regler. Utskottet nämnde i första hand
dels upphävande av valkretsindelningen,
dels bestämmande av ett högre befolkningstal
än det nu gällande, 10 000,
såsom avgörande för huruvida stad skulle
indelas i valkretsar. Till sist pekade
utskottet på möjligheten »att göra valkretsindelningen
fakultativ vid det nu
gällande befolkningstalet eller något
högre sådant». Riksdagens beslut innebar
sålunda faktiskt en framgång för
motionärerna av år 1949.

Vid närmare studium av en del remissyttranden
i ärendet har jag emellertid
kommit till den uppfattningen, att
man väl kan sätta i fråga, huruvida någon
valkretsindelning alls behöver göras,
eller i varje fall huruvida icke antalet
invånare för kretsindelningen avsevärt
kunde höjas. Låt mig här citera några
uttalanden från städer, som befinner
sig i närheten av eller över 40 000-invånarstrecket.

I Uppsala, ca 65 000 invånare, säger
magistraten: Indelning bör ske efter
antalet fullmäktige, ej efter folkmängden.
Ej heller bör indelningen vara obligatorisk.
Eskilstuna, ca 55 000 invånare.
Magistraten säger: Valkretsindelning bör
vara fakultativ även i städer av Eskilstunas
storlek. Linköping, ca 56 000 invånare.
Där yttrar sig drätselkammaren:

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

Ändrad lydelse av 15

Inga tvingande regler för indelning. Går
vi till Karlstad med ca 36 000 invånare,
säger magistraten: Gränsen bör vara
högre, t. ex. vid 50 000 invånare, eller
ock anknytas till antalet fullmäktige.
Västerås, ca 62 000 invånare. Magistraten:
Lämplighetsprövning i varje särskilt
fall; tvingande regler dock möjligen
i de största städerna. Och beredningsutskottet
yttrar på stadsfullmäktiges vägnar:
Gränsen 40 000 bör slopas eller
höjas till förslagsvis 100 000 invånare.
Till sist Gävle, ca 47 500 invånare, där
magistraten säger: Gränsen 40 000 bör
höjas till 60 000. Beredningsutskottet yttrar
på stadsfullmäktiges vägnar: Rationellt,
om Gävle stad själv äger avgöra
frågan om valkretsindelning. Sådan bör
alltså inte vara obligatorisk. Utskottet
motsatte sig likväl inte utredningens
förslag.

Herr talman! De remissyttranden, som
jag här citerat, talar i hög grad till förmån
för den uppfattning, som motionärerna
och med dem reservanterna hävdat.
Det är också dessa remissyttranden
som i huvudsaklig grad bestämt min
hållning, när jag anslutit mig till reservanterna.
Av den anledningen tillåter
jag mig att liksom herr Swedberg yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Englund m. fl.

Herr PETTERSSON i Norregård (bf):
Herr talman! De ändringar, som här
föreslagits av Kungl. Maj :t och tillstyrkts
av konstitutionsutskottet, är ju
som motionären säger inte så omfattande,
och skillnaden mellan reservanterna
och utskottsmajoriteten är inte så
stor. Men det finns en väsentlig principsak,
som särskilt reservanterna alltid
har menat sig sätta mycket högt
värde på, nämligen att man skall ge
kommunerna största möjliga frihet. Men
här vill reservanterna införa en tvingande
regel i lagstiftningen för alla kommuner,
som har mindre än 20 000 invånare.
De vill alltså förbjuda dessa kommuner
att bilda mer än en valkrets.

§ lagen om kommunalstyrelse i stad, m. m.

Vi inom utskottsmajoriteten menar,
att kommunerna själva får avgöra den
frågan. Därför vill vi ge kommunerna
denna frihet, och jag tycker inte det är
farligt att besluta som Kungl. Maj:t har
föreslagit. Det är väl i alla fall en väldig
uppmjukning och förbättring mot
vad som har varit tidigare. De som får
den nu återstående tvingande bestämmelsen
är endast städer som har över
40 000 invånare. Några av dessa har
vid remissbehandlingen yttrat sig så
som herr Hammar läste upp. Men när
utskottet tagit ställning till denna fråga
har det först och främst haft en enhällig
utredning att gå efter, som föreslagit
att frågan skulle lösas på det nu
föreslagna sättet, och förslaget har varit
ute på remiss hos inte mindre än
146 instanser, av vilka 134 tillstyrkt

det.

Nu skall jag inte, herr Hammar,
trötta kammaren med att citera vad de
134 instanserna sagt, men eftersom de
samtliga har tillstyrkt lagförslaget, tycker
jag det är rätt naturligt att också
kammaren godkänner det. Första kammaren
har ju med överväldigande majoritet
beslutat i enlighet med utskottets
förslag och jag ber för min del,
herr talman, att få yrka bifall till detsamma.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Swedberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Avveckling av statens bränslekommission.

och hålkortspersonal.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 14.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående rörlig kredit för örlogsvarvens
marinverkstäder.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Avveckling av statens bränslekommission.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående avveckling av statens
bränslekommission.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr KYLING (h): Herr talman! Jag
skall inte ställa något yrkande om att
bränslekommissionen skall bibehållas
utan tvärtom kraftigt understryka det
tacknämliga i att en sådan kriskommission
försvinner. Att jag begärt ordet
beror på att jag till kammarens protokoll
vill få anfört att man, när avvecklingen
nu sker, i allra största utsträckning
bör försöka få de tjänstemän, som
haft sin anställning där, överflyttade
till annan liknande statstjänst.

Jag är väl medveten om att de tjänstemän,
som tagit anställning i en kriskommission,
hela tiden varit medvetna
om att kommissionen förr eller senare
skulle upphöra med sitt arbete. Men det
finns dock tjänstemän som varit anställda
där tio, ja upp till tretton år.

Nu säger den kungliga propositionen

— Lönegradsplacering för viss biträdes foljande,

vilket också utskottet understryker:
»I detta sammanhang bör nämnas,
att vid avvecklingen av bränslekommissionen
hänsyn givetvis skall tagas
till personalens berättigade intressen
samt att alla möjligheter att bereda
den friställda arbetskraften andra anställningar
skall beaktas.» Av dessa som
nu blir överflödiga där — bortåt femtiotalet
— är det några som under de
senaste veckorna har skaffat sig andra
anställningar, men några lever fortfarande
i ovisshet om huruvida anställning
kan beredas dem på riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap och
eventuellt på handelskommissionen. Anställningar
vid bägge dessa organ får
ju också mer eller mindre en provisorisk
karaktär.

Jag skulle alltså bara vilja understryka
angelägenheten av att man när
det gäller att ta ställning till dessa problem
försöker att i största möjliga utsträckning
förhjälpa dessa tjänstemän
till att få en anställning i något av statens
övriga organ, men jag har, herr
talman, intet yrkande i sammanhanget.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 16.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 89, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag till
barnmorskelär oanstalter na; och

nr 90, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående anslag till
vissa byggnadsarbeten vid statens
tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens
alkoholistanstalt därstädes.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 17.

Lönegradsplacering för viss biträdes- och
hålkortspersonal.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
91, i anledning av Kungl. Maj ds pro -

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

Lonegradsplacering för viss biträdes- och hålkortspersonal.

position angående lonegradsplacering
för viss biirädes- och hålkortspersonal
jämte i ämnet väckt motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr NIHLFORS (fp): Herr talman!
.Tåg har vid detta utlåtande fogat en
blank reservation, som icke innebär att
jag kommer att ställa något yrkande
på grundval av den motion som jag tillsammans
med ett par andra kammarledamöter
har väckt i anslutning till
denna proposition. Jag har däremot velat
säga några ord i anledning av utskottets
utlåtande och propositionen.

Till att börja med vill jag påpeka, att
detta är andra gången som statsutskottet
måste mer eller mindre direkt anmärka
på civilministerns sätt att i proposition
beträffande biträdespersonal
icke redovisa anledningen till att han
har frånträtt den sakkunniga utredningens
förslag. Förra gången var i
höstas. Då var utskottets skrivning
relativt klar. Det uttalades mer eller
mindre öppet en anmärkning, att civilministern
borde tänka på detta för
framtiden. I föreliggande utskottsutlåtande
har utskottet nöjt sig med att endast
konstatera, att någon särskild motivering
för de av civilministern vidtagna
ändringarna inte har förebragts
i propositionen.

När det är fråga om en förhandlingsomgång
har det blivit praxis att civilministern
inte redovisar varför han anser
si eller så, men så är inte fallet
beträffande biträdespersonalens lönefråga,
som visserligen har lagts fram
för riksdagen i olika etapper på samma
sätt som tjänsteförteckningsrevisionen
men som bygger på en vanlig utredning,
som har varit föremål för remissyttranden,
vilka departementschefen
har haft att ta ställning till. I propositionen
till riksdagen ger han emellertid
som sagt inte alls någon motivering
till de avvikelser han förordar.
Det blir ju särskilt besvärligt för ut6
— Andra kammarens protokoll 1953. N

skottet att behandla en sådan proposition,
vilket också i någon mån framgår
av utskottets skri/ning.

Jag hoppas emellertid att förhandlingar
skall kunna åstadkommas även
för biträdespersonal i fortsättningen
och att det då kanske blir lättare för
personalen att kunna få diskutera för
dem viktiga frågor.

När det gäller hålkortspersonalen
konstaterar utskottet — och det är ju
ganska sensationellt — att regeringens
förslag innebär en lönesänkning i förhållande
till nuvarande lönesättning.
Det är alltså inte fråga om någon prolongering
så att säga av nuvarande löner,
utan man vill ha ett direkt beslut
om en lönesänkning. Visserligen kompenseras
denna, säger man, i viss mån
genom införandet av befordringstjänster.
Nu är det nog tveksamt om befordringstjänsterna
räcker till för att tillfredsställa
den personal som är placerad
på dessa arbetsuppgifter, vilka är
ganska besvärliga, kanske inte så mycket
ur kvalitetssynpunkt som ur andra
synpunkter. Hålkortspersonal är också
numera, i den moderna kontorsteknikens
dagar, en mycket viktig grupp. Vi
kan ju bara se på den personal av detta
slag som arbetar inom pensionsstyrelsen.
Det är ju ganska betydelsefullt att
man har en personal som ser till att
vår folkpensionering rent administrativt
kan klaras upp och att det inte
spricker på någon punkt. Det är faktiskt
en nyckelposition som den personalen
sitter i och man vet ju aldrig
vad som kan inträffa i ett mera spänt
läge.

Det har från departementschefens
sida, i anledning av vad en hel del
myndigheter har uttalat, sagts att det
nog i alla fall inte är så farligt om man
går den nu föreslagna vägen. Departementschefen
har nämligen gjort en extra
undersökning, sedan remissyttrandena
har kommit in. Denna undersökning
har varit av muntlig karaktär. Han
har vänt sig till enskilda arbetsgivare
r 16.

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Lönegradsplacering för viss biträdes- och hålkortspersonal.

för hålkortspersonal, framgår det av
propositionen, och frågat dessa arbetsgivare,
som väl, antar jag, är så att
säga konkurrenter om denna arbetskraft,
vad deras personal har för löneläge.
Nu är det ganska naturligt, att om
staten som arbetsgivare frågar företagare,
som kanske konkurrerar om den
duktigaste delen av den ifrågavarande
personalen på den statliga sidan, om
vad som är ett rimligt löneläge, svarar
de givetvis att det är bra som det är.
Är lönerna låga på den statliga sidan
går det ju lättare för de privata företagen
att locka över den specialutbildade
arbetskraften till sig. Den använda
undersökningsmetoden är skulle jag
tro ganska märklig.

Man kan inte komma ifrån att regeringsförslaget
ganska nonchalant behandlat
de myndigheter, som förklarat
att det är fara å färde om man inte
lägger situationen till rätta. Framför
allt är det för lönerna i bottenstadiet,
som man har velat tillämpa en friare
lönesättning. Det har även från motionärernas
sida framhållits, att det skulle
vara till fördel om man kunde åstadkomma
en dylik.

Utskottets noterande att det här blir
en lönesänkning för viss del av personalen
och dess noterande att man av
andra omständigheter kan räkna med
att föreliggande förslag är att betrakta
som ett provisorium leder till antagandet,
att utskottet helt allmänt har ställt
sig tveksamt till den föreslagna lösningen
och att man från utskottets sida,
och jag förmodar även från riksdagens
sida, får tänka på att hålla frågan under
ögonen och se till att det inte uppstår
något mankemang. Civilministern
har även utlovat att han skall sätta i
gång med utbildningskurser, om det
skulle knipa beträffande denna personal.

Detta är kanske i förhållande till andra
frågor inte någon större fråga. Men
det är, som jag förut antydde, fråga om
personal som sitter i en nyckelställ -

ning, trots den begränsade omfattning
denna personalkår har. Därför är det
för statsmaskineriets del viktigt att inte
gå till väga alltför hårt och rigoröst,
utan man bör även beakta läget på
denna del av arbetsmarknaden.

Jag har som sagt, herr talman, med
dessa ord bara velat understryka hur
viktig denna fråga trots allt är. Jag
har även velat för kammaren understryka,
att jag tolkar utskottets utlåtande
på det sättet, att utskottet vill ge till
känna stor tveksamhet inför den av
regeringen framlagda lösningen.

Herr LINDHOLM (s): Herr talman!
Beträffande den hålkortspersonal, som
behandlas i detta utskottsutlåtande, har
utskottet framhållit att man får betrakta
det hela mera som ett provisorium
till dess att man får större erfarenhet
på detta område. Jag skulle inte heller
nu ha tagit till orda om inte ett visst
avsnitt i herr Nihlfors’ anförande föranledde
mig att göra det. Det var det
avsnitt, där han berörde den utredning
som har gjorts på detta område.

Det var ju så, att man i statsförvaltningen
tillämpade en hel serie av olika
lönegrader för ungefär samma arbetsuppgifter
på detta område. För att få
en något så när god enhetlighet i lönesättningen
verkställdes en utredning.
Att denna utredning jämväl undersökte
förhållandena på den öppna marknaden
bör väl vara rätt naturligt. Man
har ju från statsmakternas sida under
senare år sökt att anpassa den statliga
lönepolitiken till den lönepolitik, som
föres i den fria marknaden. Man har
ju också, framför allt ifrån organisationernas
sida, eftersträvat att i statsförvaltningens
behandling av lönefrågor
få in så mycket som möjligt av de
metoder, som tillämpas i den öppna
marknaden. Därför måste jag för min
del reagera emot herr Nihlfors’ sätt att
beskriva den utredning som har förekommit.
Den var ingalunda så lättsinnig
och lättvindig, som man får anled -

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

Lonegradsplacering för viss biträdes- och hålkortspersonal.

ning tro när man tagit del av herr Nihlfors’
yttrande här i dag. Tvärtom har
utredningen siktat till att få största
möjliga klarhet i hur det ligger till på
detta område, och såvitt jag rätt har
tagit del av handlingarna i ärendet har
statsmakterna eftersträvat att ge en
rättvisande bild även när det gäller
lönesättningen på den statliga sidan.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Herr
Nihlfors riktade en del anmärkningar
mot departementets sätt att införskaffa
vissa uppgifter. Jag vill inte låta dessa
anmärkningar stå helt oemotsagda.

Sedan utredningen hade kommit med
förslag till lonegradsplacering för dessa
personalgrupper, anfördes erinringar
från vissa verk, där man ansåg att de
föreslagna lönerna inte var tillräckliga.
Man talade om konkurrens från annat
håll, som gjorde det svårt att behålla
personalen. Vi begärde då att få reda
på varifrån konkurrensen kom. Vi hade
nämligen tidigare fått uppgifter som
tydde på att löneläget för motsvarande
grupper inom den ensKilda marknaden
inte låg högre. Vi var därför intresserade
av att få närmare kännedom om
hur konkurrensen uppstod.

Från vissa myndigheter redovisade
man avgången av tjänstemän. De uppgifter
som kom in finns redovisade i
propositionen. Jag ber att få citera ett
litet stycke. »Beträffande personalavgången
från hålkortsavdelningar under
år 1952 har från socialstyrelsen uppgivits
att tre tjänstemän slutat under
året. Två har övergått till annat statligt
verk och en har flyttat till annan ort.»
Det var en flicka som var gift med en
tjänsteman som flyttade till utlandet.
»Från statistiska centralbyråns stansningsavdelningar,
som sysselsätter
drygt ett femtiotal stansoperatörer, avgick
under samma år tio personer,
varav fyra efter uppsägning från ver -

kets sida, en på grund av sjukdom, en
för utrikes vistelse, en för arbete hos
annan statlig myndighet, två för arbete
hos enskilda arbetsgivare och en av ej
uppgiven anledning.» Det var alltså
bara två personer som gick över till
enskild tjänst. Förhållandena är ungefär
desamma inom de olika verken.
Bara ett fåtal har slutat för att övergå
till enskild tjänst. Det gäller i regel
sådana som vunnit befordrade tjänster
inom hålkortsanläggningarna.

När vi då ville ha ytterligare uppgifter
om löneläget måste vi naturligtvis
vända oss till de områden, där man
sysselsätter liknande personal. För att
få en lönestatistik måste man ju fråga
dem som sysselsätter personalen. Jag
vet inte om det kan anses vara särskilt
anmärkningsvärt att vi begär sådana
uppgifter från enskilda arbetsgivare då
det inte finns någon officiell statistik.
Varifrån skall man annars få uppgifterna?
Av de löneuppgifter vi på så
sätt fick in framgick, att inom industrien
och den enskilda marknaden i
övrigt ligger lönerna för motsvarande
grupper i vissa fall på samma nivå
som de löner som nu föreslagits på det
statliga området, men i de flesta fall
lägre. De ligger högre endast inom
vissa kommunala anläggningar i Stockholm.

Huruvida dessa uppgifter lämnats
medvetet felaktiga, som herr Nihlfors
vill göra gällande, kan jag inte yttra
mig om, men jag kan knappast tro att
det är så.

Jag skulle också vilja fästa uppmärksamheten
på att för den personal, som
det här är fråga om, är befordringsförhållandena
i regel bättre än för biträdespersonalen,
med vilken den är
likställd i lönehänseende.

Herr NIHLFORS (fp): Herr talman!
Statsrådet Lingman nämnde, att på
grund av att vissa verk hade erinringar
att göra mot den första utredningens
förslag, gjorde civildepartementet yt -

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Lönegradsplacering för viss biträdes- och hålkortspersonal.

terligare en undersökning. När man
läser de erinringar som gjordes mot
det första förslaget och som gick ut på
att man måste försöka få en förbättring
till stånd, kunde man givetvis
tänka sig två vägar, dels att göra den
undersökning som statsrådet har gjort,
dels att acceptera de ansvariga statliga
myndigheternas sätt att se på frågan.

Nu valde man emellertid att gå tillväga
efter den förstnämnda linjen.
Detta har jag kritiserat. Jag kan inte
förstå annat än att när den ena arbetsgivaren
frågar den andra vad han ger
för lön och de privata arbetsgivarna,
som vet att den ståtlige arbetsgivaren
utbildar dugande personal, gärna vill
rekrytera den bästa delen av denna
personal, så är det stor risk för att de
kommer att säga att det nuvarande
löneläget är ganska bra. Det kan ha
sina risker att ty sig till en sådan
muntlig undersökning och inte till de
ansvariga myndigheternas uttalanden.

Statsrådet framhöll att avgången av
personal varit relativt liten, men han
återgav inte vad som i propositionen
redovisats beträffande avgången från
pensionsstyrelsens maskinavdelning —
jag nämnde ju för min del särskilt
pensionsstyrelsen. Man sysselsätter där
45 operatörer och under 1952 har åtta
avgått, varav en till annan statlig verksamhet.
Vidare har det berättats för
mig att för närvarande skulle sju tjänstemän
vara tjänstlediga, enligt vad jag
förmodar för att pröva på arbete av
liknande art på annat håll.

Det har här talats om att löneläget
inom industrien skulle vara lägre än
det statliga löneläget. .Tåg har ett bestämt
minne av att det vid föredragningen
i utskottet framhölls att så var
förhållandet inom ortsgrupp 3. Men nu
är det väl så, att de statliga myndigheter,
som har sådan specialutbildad
personal som det här gäller, befinner
sig i Stockholm, och därför bör man
ju göra jämförelser med lönerna i
Stockholm. Jag vill således fråga stats -

rådet Lingman, om ifrågavarande löner
inom industriföretag i Stockholm också
är lägre än dem staten för närvarande
bjuder.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Herr
Nihlfors fortsätter att dra i tvivelsmål,
om de uppgifter som lämnats från industriens
sida är riktiga. Jag överlåter
åt herr Nihlfors att bedöma, huruvida
de enskilda företagarna har för vana
att lämna felaktiga uppgifter. Jag har
utgått ifrån att de har lämnat riktiga
uppgifter, och har herr Nihlfors en
annan uppfattning, får den stå för hans
räkning.

Vidare vill jag fråga herr Nihlfors,
hur vi skall göra för att skaffa oss den
lönestatistik som i vissa sammanhang
är erforderlig, om vi inte skulle få
vända oss till företagarna och begära
att få sådana uppgifter. Det skulle vara
intressant att höra vilka vägar herr
Nihlfors anvisar, om man sålunda inte
skall kunna vända sig till dem som
sysselsätter arbetskraften.

Vad sedan beträffar de jämförelser
som jag här nämnt, menar herr Nihlfors
att de skulle avse ortsgrupp 3, och
han frågar nu hur det ställer sig inom
ortsgrupp 5. Jag vill upplysa herr Nihlfors
om att läget är precis detsamma
inom ortsgrupp 5. Såsom jag nämnde
är det vid vissa kommunala anläggningar
i Stockholm som lönerna är
högre.

Herr NIHLFORS (fp): Herr talman!
Jag har inte med mitt tidigare yttrande
velat göra gällande att de privata
företag, som i detta fall blivit
under hand tillfrågade från civildepartementets
sida, har lämnat felaktiga
uppgifter om löneläget för sina
anställda. Vad jag med mitt yttrande
velat ha fram är, att man väl inte kan
begära att privata företagare, som konkurrerar
med staten om av staten utbildad
arbetskraft, rekommenderar ett

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

högre löneläge eller lämnar uppgifter
som skulle medföra att det statliga löneläget
blev högre.

Vad jag i min motion har framhållit
som en lämplig väg — och jag tror att
en hel del myndigheter anser det vara
ganska skäligt och rimligt att gå den
vägen — är att man skapar möjligheter
till en något friare lönesättning. Här i
riksdagen har ju från icke-löntagarhåll
beklagats att den statliga lönepolitiken
är så bunden till lönegrader. Jag har
med min motion faktiskt syftat till att
åstadkomma en möjlighet för myndigheterna
att tillämpa en friare lönesättning,
men denna tanke avvisas därför
att statsrådet Lingman som arbetsgivarrepresentant
på den statliga sidan i
detta fall vill ha till stånd en lönesänkning.
Det är ju märkligt att man i dagens
läge kan notera något sådant.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 18.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förhöjning av
vissa arvoden m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens
löneplansförordning den 30 juni
1947 (nr 376), m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19.

Ändringar i uppbördsförfarandet m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 33, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till vissa
ändringar i uppbördsförfarandet m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Ändringar i uppbördsförfarandet m. m.

I en den 20 februari 1953 dagtecknad
proposition, nr 100, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade,
under 1)—22) upptagna författningsförslag,
bl. a. förslag till ny uppbördsförordning; dels

oek bemyndiga Kungl. Maj:t att,
därest synnerliga skäl funnes föreligga,
efter framställning förordna om återbetalning,
helt eller delvis, av avgift,
som erlagts på grund av bestämmelserna
i 62 § uppbördsförordningen den
31 december 1945, samt om befrielse,
helt eller delvis, av restavgift, som påförts
på grund av bestämmelserna i
sistnämnda förordning.

Propositionen hade hänvisats, såvitt
anginge vissa under 10)—17) upptagna
författningsförslag, till konstitutionsutskottet,
vad beträffar ett under 20) upptaget
författningsförslag, till behandling
av lagutskott samt i övrigt — bl. a. såvitt
anginge förslaget till ny uppbördsförordning
— till bevillningsutskottet.

I Kungl. Maj:ts förslag till uppbördsförordning
var 80 § 1 mom. av följande
lydelse:

Utbetalar arbetsgivare, som är skyldig
verkställa skatteavdrag, lön utan
alt denna minskats med föreskrivet belopp
för gäldande av arbetstagares skatt
och sker detta uppsåtligen eller av oaktsamhet,
som ej är allenast ringa, straffes
med dagsböter.

Fullgör arbetsgivare icke sin skyldighet
att inom föreskriven tid till uppbördsmyndighet
inbetala belopp motsvarande
det, varmed arbetstagares lön
minskats för gäldande av dennes skatt,
och ligger i avseende härå uppsåt eller
grov oaktsamhet arbetsgivaren till last,
straffes med dagsböter eller fängelse i
högst sex månader.

Till bevillningsutskottets behandling
hade överlämnats ett antal i anledning
av propositionen väckta motioner.

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Ändringar i uppbördsförfarandet m. m.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 100, i vad densamma
hänvisats till bevillningsutskottet, icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas
samt i anledning av de likalydande
motionerna I: 382 av herr Huss m. fl.
och 11:474 av herr Löfgren m. fl.,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till uppbördsförordning
med vissa av utskottet föreslagna
ändringar av 4 § 3 mom. och

5 §;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 6 och 7 §§ förordningen
den 6 juni 1952 (nr 411) med
bestämmelser om begränsning i vissa
fall av preliminär skatt;

3) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

4) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt;

5) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;

6) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 6 juni 1952 (nr 410) med
bestämmelser om begränsning av skatt
i vissa fall;

7) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 oktober
1951 (nr 691) om viss lindring i
skattskyldigheten för den som icke tillhör
svenska kyrkan;

8) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen den
28 juni 1946 (nr 324) om skogsvårdsavgift; 9)

för sin del antaga det vid proposi -

tionen fogade förslaget till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379);

10) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 4 och 5 §§
förordningen den 17 december 1948 (nr
766) angående taxering och debitering
av skatt vid ändring i kommunal eller
ecklesiastik indelning, m. in.;

11) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 3 och 4 §§
förordningen den 30 april 1943 (nr 218)
om skyldighet för arbetsgivare att anmäla
arbetsanställning;

12) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av § 3 mom. 2
och § 6 förordningen den 31 mars 1922
(nr 130) angående uppbörd av avgifter
för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete;

13) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om särskild
sjömansskatt;

14) bemyndiga Kungl. Maj:t att, därest
synnerliga skäl förelåge, efter
framställning förordna om återbetalning,
helt eller delvis, av avgift, som
erlagts på grund av bestämmelserna i
62 § uppbördsförordningen den 31 december
1945, samt om befrielse, helt
eller delvis, av restavgift, som påförts
på grund av bestämmelserna i sistnämnda
förordning;

B) att riksdagen måtte — i anledning
av de likatydande motionerna I: 390 av
herr Ohlon m. fl. och II: 480 av herr
Svensson i Göteborg m. fl. — i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t
ville, med beaktande av vad i betänkandet
anförts, ompröva frågan om en
definitiv sjömansskatt samt för riksdagen
framlägga det förslag som därav
kunde föranledas;

C) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 163

av herrar Weiland och Björck samt

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Nr 16.

11:216 av herrar Larsson i Stockholm
och Nyberg,

2) de likalydande motionerna I: 391
av herr Svärd samt II: 479 av herrar
Fröding och Nordqvist i Karlskoga,

3) de likalydande motionerna I: 392
av herr Svärd samt 11:478 av herrar
Fröding och Nordqvist i Karlskoga,
ävensom

4) motionen I: 170 av herr Sundelin,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Spetz, Veländer, Söderquist,
Kristensson i Osby, Hagberg i
Malmö, Sjölin och Strandh, vilka ansett
att utskottet bort under punkten A 1)
hemställa, att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 100, i vad densamma
hänvisats till bevillningsutskottet, icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas
samt i anledning av de likalydande
motionerna I: 382 av herr Huss m. fl.
och II: 474 av herr Löfgren m. fl. ävensom
de likalydande motionerna I: 391
av herr Svärd samt II: 479 av herrar
Fröding och Nordqvist i Karlskoga, för
sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till uppbördsförordning
med vissa av reservanterna angivna
ändringar av 4 § 3 mom., 5 § och 80 §
1 mom.;

II) av herr Einar Eriksson, utan angivet
yrkande.

Enligt den under I) anmärkta reservationen
skulle 80 § 1 mom. uppbördsförordningen
erhålla följande lydelse:

Utbetalar arbetsgivare, som är skyldig
verkställa skatteavdrag, lön utan att denna
minskats med föreskrivet belopp för
gäldande av arbetstagares skatt och sker
detta uppsåtligen eller av grov oaktsamhet,
straffes med dagsböter.

Fullgör arbetsgivare icke sin skyldighet
att inom föreskriven tid till uppbördsmyndighet
inbetala belopp motsvarande
det, varmed arbetstagares lön

Ändringar i uppbördsförfaranöel m. m.

minskats för gäldande av dennes skatt,
och ligger i avseende härå uppsåt arbetsgivaren
till last, straffes med dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.
Föreligger grov oaktsamhet vare straffet
dagsböter.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HAGBERG i Malmö (h): Herr
talman! Jag skall inskränka mig till att
säga några få ord om de straffbestämmelser,
som är fogade till det här föreliggande
förslaget om vissa ändringar i
uppbördsförfarandet.

Till betänkandet är knuten en reservation,
som rör denna angelägenhet.
Denna reservation är i sin tur grundad
på ett par motioner, som avlämnats
från vårt håll. Motionerna utmynnar i
ett yrkande att arbetsgivare, som inte
verkställer skatteavdrag i vederbörlig
ordning, skall straffas endast om hans
förseelse skett uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet. Vidare yrkar vi, att den
utvidgning av straffskalan med fängelse
i högst sex månader, som föreslagits för
de fall då arbetsgivare underlåter att vederbörligen
inbetala löntagares skattemedel
till uppbördsmyndighet, skall
ifrågakomma allenast när underlåtenheten
varit uppsåtlig.

Det är alltså här fråga om att såsom
påföljd för underlåtenhet att i behörig
ordning verkställa skatteavdrag eller
redovisa genom skatteavdrag innehållna
skattebelopp kan utmätas frihetsstraff,
nämligen fängelse upp till sex
månader. Frihetsstraff vid brott mot
skatte- och taxeringsförfattningarna har
såsom kammarens ledamöter erinrar
sig tidigare endast förbehållits brott av
synnerligen allvarlig art, och bestämmelserna
härom har då vanligen utbrutits
ur de särskilda förordningarna och
intagits i en särskild skattestrafflag. Den
straffskärpning, som här föreslås, innebär
i detta hänseende ett klart avsteg
från tidigare principer.

Även den subjektiva brottsbeskriv -

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Ändringar i uppbördsförfarandet m. m.

ningen föreslås i propositionen ändrad
på sätt som i sak innebär en ytterligare
straffskärpning. Sålunda föreslår
departementschefen, att vissa ganska
långt gående förändringar skall införas.
Enligt nuvarande bestämmelse straffas
den som underlåtit att verkställa skatteavdrag,
om gärningen begåtts av uppenbar
tredska. Enligt förslaget däremot
erfordras för straffpåföljd vid dylik
underlåtenhet endast att denna skett
av oaktsamhet som ej allenast är ringa.

När man resonerar om dessa straffbestämmelser
tror jag, att man har all anledning
att närmare besinna hur detta
uppbördsförfarande är organiserat. Vi
får inte glömma, att uppbördssystemet
har sin grund i en utomordentligt vidsträckt
användning av arbetsgivarna
såsom statens uppbördsmän. Ingen lär
väl kunna göra gällande, att arbetsgivarna
precis har stått efter denna
uppgift. Fastmera torde det vara riktigt
att säga, att det är en uppgift, som har
påtvingats dem emot deras vilja, en uppgift
som rätteligen åvilar staten. Detta
är emellertid enligt min mening kanske
inte den mest väsentliga synpunkt man
har att lägga på denna angelägenhet,
utan den mest väsentliga synpunkten är
nog följande:

Hur är denna skara av statliga uppbördsmän
egentligen sammansatt? Jo,
var och en förstår ju, att med det väldiga
antalet uppbördsmän som det här
är fråga om, måste en mycket väsentlig
del av dessa arbetsgivare vara mindre
affärsidkare, hantverkare, husmödrar
och — i betydande utsträckning —
naturligtvis landets jordbrukare. Av
dessa människor kan man väl knappast
vänta, att de skall ha en klar insikt om
det ansvar som vilar på dem och inte
heller kan de väl förutsättas ha någon
mera ingående kunskap om de ifrågavarande
bestämmelserna i uppbördsförordningen.

Jag föreställer mig, att kammarens
ledamöter är väl insatta i denna angelägenhet
och intresserat har studerat

den icke så förfärligt tunna proposition,
som har överlämnats till riksdagen.
Den straffskärpning som nu här
föreslås är enligt min mening att gå en
smula för långt. Den innebär alltför
stor stränghet mot uppbördsmännenarbetsgivarna.
Den kan i många fall leda
till att dessa små företagare var de nu
hör hemma — vare sig de är affärsidkare,
hantverkare eller lantbrukare — kan
råka utomordentligt illa ut utan att ha
någon kännedom om att de har begått
ett svårt brott, ty de har ingen kännedom
om gällande bestämmelser. Yi menar,
att frihetsstraff bör reserveras för
brott av grövre art och inte bör vinna
större utbredning inom specialstraffrätten.
Att utdöma fängelsestraff för det
fall att underlåtenheten att inbetala innehållna
skattemedel endast har sin
grund i oaktsamhet synes oss därför
otillfredsställande. Tillgripes yttersta
stränghet, torde såvitt jag förstår böra
krävas att frihetsstraffets utmätande begränsas
till fall av synnerligen graverande
art, där klart uppsåt kan visa att
den tilltalade för egen del velat utnyttja
de genom skatteavdrag innehållna medlen.
Om den saken behöver vi knappast
diskutera.

Nu antar jag, att man kommer att
säga att dessa straffskärpningar behövs,
ty det har ådagalagts skoj i detta hänseende.
Det har från vissa arbetsgivares
sida vidtagits åtgärder, som inte
kan tolereras. Jag bestrider inte, att
sådana fall varit för handen — detta
är ostridigt — men jag skulle vilja fråga
kammarens ledamöter: Skall man verkligen
lagstifta — och lagstifta på detta
sätt — med hänsyn till de dock mycket
sällsynta undantagsfallen? Jag kan
inte finna, att det är ett rimligt tillvägagångssätt.

Vidare kommer man väl att göra gällande
ifrån majoritetens sida, att det
visserligen är riktigt att dylika frihetsstraff
kan komma i fråga men att det
regelmässiga straffet, då grov oaktsamhet
föreligger, under alla omständighe -

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

ter blir dagsböter. Att det förhåller sig
på det sättet kan jag föreställa mig,
men kvar står icke desto mindre, att
en medborgare kan, om det vill sig
riktigt illa, råka ut för ett frihetsberövande
i den utsträckning det här är
fråga om. Vi har för vår del inte kunnat
vara med om en lagstiftning av så pass
rigorös natur som här har föreslagits.

Till slut vill jag bara, herr talman,
göra en kort reflexion av mera generell
innebörd. Jag föreställer mig, att
det är åtskilliga ledamöter i kammaren,
som inte kunnat undgå att observera
i vilken överraskande utsträckning
regeringen numera garnerar sina
framstötar på olika områden med mer
eller mindre långt syftande bestämmelser
om straff, straffskärpningar eller
frihetsberövanden. Utöver det lagförslag
vi just diskuterar behöver jag bara
erinra om strandlagen. Jag kan också
erinra om den nya kartellagstiftningen,
som snart kommer inför kammaren. Hur
skall man tolka detta — som jag nog
tycker — rätt frikostiga tillgripande av
långt gående straff i skilda sammanhang?
Jag skall inte fördjupa mig i detta
problem utan nöjer mig med att påpeka,
att det finns de som menar, att
företeelsen vittnar om en inre osäkerhet
beträffande hållfastheten hos de presenterade
förslagen, en bristande hållfasthet
som man försöker hjälpa upp
med straff eller straffskärpningar.

Att man i vissa fall inte kan undvara
nog så hårda straffbestämmelser ■—■
exempelvis av den innebörd vi nu har
framför oss — är å andra sidan uppenbart.
Vi reagerar emellertid, herr talman,
emot den avvägning av straffbestämmelserna,
som här har kommit i
fråga och som enligt vår mening otvivelaktigt
innebär större våld än nöden
kräver. Jag tror jag vågar säga, att det
numera säkert är ganska många som
känner olust inför den utveckling, vi
här bevittnar.

Med dessa få ord anhåller jag om att
få yrka bifall till den reservation av

Nr 16.

Ändringar i uppbördsförfarandet m. m.

herr Spetz in. fl., som är knuten till be
villningsutskottets betänkande.

Herr FRÖDING (h): Herr talman! När
jag nu tar till orda i denna fråga har
jag inte mycket att säga efter den utveckling
av saken som herr Hagberg i
Malmö har gjort. Jag skulle emellertid
vilja göra en något mera allmän reflexion.

Det skulle väl ha varit bättre för respekten
för våra frihetsstraff, om man
hade kunnat förbehålla dem de egentliga
strafflagsbrotten och vissa andra
brott av mera samhällsfarlig beskaffenhet,
exempelvis rattfylleri. Som utvecklingen
har tett sig har det emellertid
endast blivit straffarbetsstraffet, som
kommit att reserveras för dessa mera
allvarliga brottstyper. Fängelse har däremot
i allt större usträckning kommit
att tillgripas som möjlig straffart vid
mer eller mindre perifera förseelser —
ofta krisförseelser och liknande.

Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att vi inom en mycket nära framtid
kommer att stå i den situationen, att
fängelse och straffarbete sammanslås
till en gemensam straffart.

Redan med hänsyn till de synpunkter
jag här har andragit borde, enligt
min mening, lagstiftaren vinnlägga sig
om att inte i onödan inlägga fängelse
som reaktionsmedel vid förseelser utom
strafflagens område. I varje fall borde
man förbehålla fängelsestraffet de grövre
förseelserna.

Jag vill särskilt understryka vad herr
Hagberg i Malmö framhöll eller att ett
bifall till reservationen skulle ställa
straffbuden enligt uppbördsförordningen
i betydligt bättre överensstämmelse
med skattestrafflagens straffbud än vad
propositionen gör. Jag tycker att dessa
förseelser —■ deklarationsförseelser och
underlåtenhet att dra eller att inleverera
skattemedel — har rätt stor likhet
med varandra.

Slutligen vill jag tillägga att den utvidgning
av avdragsskyldigheten, som

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Ändringar i uppbördsförfarandet m. m.

föreslås i propositionen —■ i en motion
har jag påkallat en inskränkning härvidlag
men jag har nu inget yrkande —•
och som går ut på att arbetsgivare som
har rörelse även skall göra löneavdrag
vid korttidsanställning under en vecka,
utan tvivel kommer att göra det ännu
svårare än förut för många smärre arbetsgivare
att hålla reda på dessa skatteavdrag.

Herr talman, jag vill sluta med att
biträda herr Hagbergs i Malmö yrkande.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Till att börja med vill jag uttala
min tillfredsställelse över att det utskottsbetänkande,
som här föreligger
som resultat av utslcottsarbetet med
denna tjocka proposition, kan uppvisa
en enighet, som praktiskt taget är fullständig.
Den som var med vid uppbördsreformens
genomförande år 1945
minns den tvekan, som då rådde vid
övergången till källskattesystemet. Han
får väl i dag konstatera att vi är praktiskt
taget eniga om att källskattereformen
hade sin stora betydelse och att
det i dag knappast finns någon människa,
som vill mista den. Under utskottsbehandlingen
har vi känt en och annan
vindpust från 1945, men de har nog
inte varit så allvarligt menade.

Vad det råder tvekan om är straffbestämmelserna.
Jag skulle kunna instämma
med herr Hagberg i Malmö så långt
att jag säger, att visst möter man olust
både här och där i landet när man talar
om dessa ting. Men, herr Hagberg,
är det inte det svenska folkets naturliga
rättsmedvetande, som känner olust
inför det som man då och då från arbetsgivarhåll
levererar i fråga om källskattens
inbetalande till staten? Jag
tror att den olusten är väsentligt större
och kraftigare än den olust, som herr
Hagberg ville se när det gäller detta
utökade straff.

Jag kan inte förstå annat än att denna
straffskärpning är nödvändig om vi
skall vinna styrka åt källskatterefor -

men. Alla har vi varit eniga om att göra
arbetsgivarna till uppbördsmän; det
finns ingen möjlighet att komma ifrån
detta. Men då måste vi också se till ätt
de, som vi gemensamt har gjort till uppbördsmän,
sköter sitt uppdrag så att det
blir ordning och reda och att de medel,
som dras av från löntagaren, också
hamnar i statskassan, som skall ha
dessa pengar. Det är den uppgiften den
skärpta straffbestämmelsen har, ingen
annan uppgift.

Nu säger herr Hagberg: Tänk på alla
dessa små, tänk på husmödrarna, jordbrukarna
och hantverkarna. Ja, herr
Hagberg, de uppgifter, som då och då i
stora rubriker lyser upp våra tidningar,
tycks inte tala om att det är den
kategorien det närmast gäller. Det gäller
företagare och väsentligt större belopp
än de en husmor eventuellt skulle underlåta
att inbetala till uppbördsmyndigheterna.

Såsom vi har fattat det här föreliggande
förslaget torde det i normalfallen
bli dagsböter, och endast i vad man
kallar de extrema fallen, där man praktiskt
taget kan säga att det inte finns
något annat alternativ, där det är så
grovt, så upprörande vad som har skett,
bör det vara fängelsestraff. Det tycker
jag att man skulle bli ense om i detta
sammanhang. Märkvärdigare förefaller
inte mig saken.

Nu skall jag inte tvista med våra jurister.
Inom parentes sagt har vi kanske
gjort det litet grand i utskottet. Då
och då tycker vi nog att de har en
konstig uppfattning. Men om man inte
vill genomföra de straffbestämmelser,
som här föreslås, måste man gå en annan
väg —• det finns ingen annan möjlighet.
Då får man utskilja dessa medel
från arbetsgivarens medel och säga att
det inte får blandas ihop. Då blir resultatet,
om arbetsgivaren underlåter att
inbetala medlen, att han döms för förskingring.
Jag tror att om man inte nu
vill ta detta steg — jag tror det kommer
en gång —- så skulle man nog kunna

Öl

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

ansluta sig till Kungl. Maj:ts proposition
i detta avseende.

Jag skall med hänsyn till tiden, herr
talman, bara be att få hemställa om
bifall till bevillningsutskottets förslag.

Herr HAGBERG i Malmö (h) kort
genmäle: Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade ordförande menar att det
skall vara ordning och reda i dessa
angelägenheter och att staten skall ha
sina pengar. Naturligtvis, det är ju heller
inte det tvisten gäller. Tvisten gäller,
huruvida det kan vara rimligt att utmäta
frihetsstraff på upp till sex månader
i vissa fall. Då kammarens ledamöter
kanske inte är helt insatta i vad differenserna
avser, skall jag be att få föredraga
80 § 1 mom. andra stycket. Det
lyder i Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag sålunda: »Fullgör arbetsgivare
icke sin skyldighet att inom föreskriven
tid till uppbördsmyndighet inbetala
belopp motsvarande det, varmed
arbetstagares lön minskats för gäldande
av dennes skatt, och ligger i avseende
härå uppsåt eller grov oaktsamhet arbetsgivaren
till last, straffes med dagsböter
eller fängelse i högst sex måna der.

Reservanterna är ense med majoriteten,
att, då uppsåt föreligger, skall fängelsestraff
kunna utdömas. Skiljaktigheten
gäller sådana fall, där grov oaktsamhet
föreligger. Där menar vi, att
frihetsberövande är att gå för långt, och
vi anser att straffet där skall vara dagsböter.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! För att
inte inveckla oss i ett för långt resonemang,
skall jag endast anknyta till vad
herr Hagberg i Malmö här yttrade. Hela
bevillningsutskottet är alltså enigt om
att fängelsestraff skall kunna förekomma,
om en arbetsgivare icke har levererat
in uppburna medel och det föreligger
uppsåt. Men Kungl. Maj:ts och ut -

Nr 16.

Ändringar i uppbördsförfarandet m. m.

skottets förslag innefattar, att det även
skall kunna bli fängelsestraff vid grov
oaktsamhet. Men det är sagt i motiveringen,
att i det senare fallet bör inte
fängelsestraff utmätas i andra fall än
när det är ganska uppenbart att det
föreligger uppsåt och domstolen alltså
är övertygad därom, men full bevisning
för detta icke har kunnat förebringas.

Jag vill endast understryka, att saken
har två sidor. Dels gäller det dem, som
tjänsigör som uppbördsmän, för vilka
vi inte skall göra det värre än nödvändigt,
och deras känsla för denna lagstiftning,
och dels måste vi också ta
hänsyn till den stora allmänheten, inte
minst till dem, vars pengar inte blir inbetalda.
Det verkar otvivelaktigt kränkande
för rättskänslan hos stora folklager,
om det icke skulle vara möjligt
att påtala sådana flagranta fall, då personer
icke betalar in de pengar till statskassan,
som de har uppburit av sina
anställda, och då det är uppenbart, även
om det icke kunnat bindande bevisas,
att det är uppsåt. Jag tror att även de
flesta arbetsgivare har en känsla för att
alla skall behandlas lika och att icke de
samvetsgranna skall sättas i sämre belägenhet
än de som icke är samvetsgranna.

Det gäller här också frågan om dagsböter,
när man icke har gjort skatteavdrag
men detta beror endast på ringa
oaktsamhet. Herr Hagberg i Malmö har
där talat om alla små näringsidkare. Jag
har för min del aldrig träffat på några
fall, där sådana har blivit ställda inför
rätta och inte heller finns det anledning
att frukta att det skulle vara en fara för
dem, därför att de icke är tillräckligt
kunniga. Det är ju så, att när käliskatten
på en debetsedel icke har blivit redovisad
går det ut ett meddelande till
polismyndigheterna, som i varje särskilt
fall undersöker, varför pengarna icke
har inbetalats, och det är alldeles uteslutet
att någon skulle tänka på ett
åtal, om det vid undersökningen visar
sig, att en arbetsgivare har underlåtit

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

Ändringar i uppbördsförfarandet m. m.

att inbetala beloppet på grund av oförstånd.
Det finns inte minsta anledning
att tro att något sådant skulle ske.

Herr SVENSSON i Göteborg (s): Herr
talman! Bevillningsutskottet har i sitt
betänkande i stort sett tillstyrkt den
motion i fråga om sjömännens beskattning,
som jag och ett antal andra ledamöter
i denna kammare har väckt. Jag
skall därför inskränka mig till att understryka
ett par synpunkter, som utskottet
har snuddat vid i förbigående
men som enligt min mening är av mycket
stor betydelse vid bedömandet av
denna fråga.

Det är alldeles riktigt som utskottet
framhåller, att det »såväl bland sjömännen
själva som bland dem, som företräder
sjöfolkets intressen, råder en enhällig
mening om att sjöfolkets beskattningsfråga
icke kan tillfredsställande
lösas med mindre en definitiv sjömansskatt
införes». Samtliga sjöfolkets fackliga
organisationer och alla övriga sammanslutningar
på sjöfartens område har
enstämmigt anslutit sig till den uppfattningen.
Det är emellertid inte bara
de, som är så att säga direkt engagerade
i frågan, som har gjort sig till
talesmän för en definitiv sjömansskatts
införande, utan även andra organisationer
och institutioner, som har en ingående
kännedom om det nuvarande
systemets nackdelar. Så har exempelvis
kommerskollegium, som väl får anses
ha mycket god kännedom om förhållandena
på sjöfartens område, starkt
understrukit önskvärdheten och nödvändigheten
av en sådan skatt. I ett remissyttrande
förra året i anledning av
den inom finansdepartementet utarbetade
P M angående sjömännens beskattning
— vilken i stort sett ligger till
grund för Kungl. Maj:t proposition —
säger kollegiet bl. a., att det »har icke
funnit anledning frångå sin i yttrandet
den 20 december 1949 intagna ståndpunkt
beträffande sjömansskatteförslaget»
— här åsyftas sjömansskatteutred -

ningens betänkande — »vare sig i dess
helhet eller i avseende å dess detaljer
utan hemställer att lagstiftning om definitiv
källskatt för sjöfolk i huvudsaklig
överensstämmelse med förslaget snarast
genomföres.»

Jag vill här också nämna åtminstone
en sak, som av sjömännen betraktas
som synnerligen orättvis i det nuvarande
systemet, nämligen att det icke
finns en enhetlig utdebitering av kommunalskatten
och att ortsavdragen icke
är enhetliga. Som det nu är kan exempelvis
av två sjömän, som är anställda
på ett göteborgsfartyg, som har samma
löner och som i skatteavseende befinner
sig i samma ställning, den ene få
betala 100 och den andre 200 kronor i
månaden i skatt, beroende på i vilken
kommun vederbörande är skriven.
Ingendera av de två har kanske under
årtionden besökt sin hemkommun; de
har måhända under åratal varit anställda
på samma fartyg, och det kan
nog ursäktas åtminstone den, som får
betala 200 kronor i månaden i skatt,
om han tycker att det nuvarande systemet
är litet orättvist. Det är nog också
litet svårt att för en svensk sjöman,
som varit borta från hemlandet kanske
under många år, på ett nöjaktigt sätt
försöka klargöra det rättvisa i en sådan
differentiering. Sjömän är inte ovilligare
att betala skatt än andra medborgare,
men de anser att det nuvarande
skattesystemet drabbar dem
orättvisare än andra, i all synnerhet
som de vet att man i andra länders
handelsflottor genomfört ett skattesystem,
som i stor utsträckning ger
rättvisa åt sjömännen.

Detta är otvivelaktigt en av anledningarna
till att svenskt sjöfolk i allt
större utsträckning under de senare
åren sökt sig till andra länders handelsflottor,
till utländska fartyg. Det är
nämligen ett obestridligt faktum att så
är förhållandet. Vi har tusentals sjömän
som är anställda i utländska fartyg,
norska, danska, belgiska, panaman -

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

ska o. s. v. under det att den svenska
handelsflottan i stor utsträckning har
blivit beroende av utländsk arbetskraft.

Jag kan i detta sammanhang nämna
att den organisation, som jag i mitt
dagliga arbete företräder, nämligen
Svenska sjöfolksförbundet, vid årsskiftet
1952/53 hade cirka 20 000 medlemmar
och att av dessa inte mindre än
6 000, d. v. s. nära en tredjedel, var utlänningar.
Yi har genom sjöfolksförbundets
avdelningar i Amerika och på
den europeiska kontinenten gjort undersökningar
för att försöka få klarlagda
orsakerna till denna flykt av
svenska sjömän från de svenska fartygen.
Vi var från början medvetna om
att det måste vara något särskilt som
var anledning till detta förhållande.
Löne- och arbetsvillkoren kunde det
knappast vara, ty dessa ligger utan jämförelse
över dem som gäller i andra
länders handelsflottor, och de sociala
förmåner, som i kraft av lagar och författningar
tillkommer sjömän i svenska
fartyg, är i regel bättre än de som åtnjutes
i andra nationers båtar. Av den
av oss företagna undersökningen, som
omfattar bortåt 1 000 svenska sjömän,
anställda i utländska fartyg, framgår
det klart och tydligt, att den huvudsakliga
anledningen till att svenska sjömän
lämnat den svenska handelsflottan
är att det svenska skattesystemet
för sjömän enligt deras mening är
orättvist och betungande i jämförelse
med motsvarande skattesystem i andra
länder.

Nog är det väl litet bakvänt — åtminstone
tycker jag det — att de svenska
sjömännen för eu sådan saks skull
som skattesystemet skall ta anställning
i utländska fartyg, samtidigt som vår
handelsflotta i så hög grad som nu är
fallet blivit beroende av utländsk arbetskraft.

Jag är inte alldeles övertygad om att
de delreformer, som nu föreslås, kommer
att minska de nuvarande olägenheterna,
snarare tvärtom. Nu föreslås

Nr 16.

Ändringar i uppbördsförfarandet m. m.

t. ex. att avdrag för preliminär skatt
skall göras med 20 procent av inkomsten,
då debetsedel på preliminär skatt
eller skattekort inte överlämnas till
befälhavaren. Tidigare har uttagningsprocenten
varit 15. Det är inte många
av de svenska sjömännen, som nu arbetar
i den i trafik mellan utländska
hamnar sysselsatta handelsflottan, som
kan överlämna skattekort eller debetsedel.
De sjömän, som kanske i åratal
och decennier varit borta från hemlandet
och mönstrat på en svensk båt i utlandet,
har i regel inte någon direkt
kontakt med hemorten, och vederbörande
myndigheter här hemma har inte
någon adress, till vilken de kan sända
en preliminär skattesedel. Jag är rädd
för att, när uttagningsprocenten för
preliminär skatt höjes till 20, kommer
åtskilliga av de svenskar, som fortfarande
bemannar den del av handelsflottan
som jag här talar om, också att
övergå till utländska fartyg. Jag har
emellertid ansett mig kunna gå med på
de i Kungl. Maj :ts proposition föreslagna
ändringarna under förutsättning
att dessa blir provisoriska och till tiden
mycket begränsade.

Herr talman! Det är alltså min förhoppning,
att Kungl. Maj :t inom en
snar framtid omprövar frågan om en
definitiv sjömansskatt, vilken i huvudsak
bör baseras på sjömansskatteutredningens
förslag, och därefter för riksdagen
framlägger förslag i frågan.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp): Herr
talman! När vi på hösten 1945 diskuterade
källskattesystemets införande, var
vi medvetna om att svårigheter skulle
uppstå, att brister skulle finnas och att
en översyn var motiverad, då man vunnit
en viss erfarenhet. Detta har besannats,
men å andra sidan ger jag herr
Olsson i Gävle rätt då han säger, att
själva grundtanken i detta system är
riktig och bärkraftig. Det har också
erfarenheten visat.

Mycket som föreslås i denna propo -

Onsdagen den 6 maj 1953 fm.

94 Nr 16.

Ändringar i uppbördsförfarandet m. m.

sition är av teknisk natur, men det
finns också eit förslag om en väsentlig
förändring, nämligen det som går ut
på att rörelseidkare skall innehålla källskatt,
då han anställer någon för kortare
tid än en vecka. Man har påpekat,
att detta betyder ökad börda för rörelseidkarna,
och det är sant. Det innebär
dock en förbättring ur rättvisesynpunkt
vad gäller skattebetalningen,
och vidare innebär det en förbättring
också därigenom att det motverkar en
icke önskvärd rörlighet på arbetsmarknaden.

Beträffande straffpåföljden kan jag
fatta mig mycket kort, då herr Hagberg
i Malmö och även någon annan talare
på den punkten har motiverat reservationen.
Jag vill endast nämna, att jag
tror, att man gott kan iaktta den försiktighet
beträffande fängelsestraffets
tillämpning på detta område som präglar
reservanternas ställningstagande.
Jag är inte säker på att det allmänna
rättsmedvetandet vill gå längre på detta
område än som föreslås i denna reservation,
och jag yrkar, herr talman, bifall
till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till den av herr Spetz in. fl.
avgivna, vid betänkandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hagberg i
Malmö begärde emellertid votering, i

anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den av
herr Spetz m. fl. avgivna reservationen.

Därvid avgåvos 124 ja och 81 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat
anslag delta plenum komme att
fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.12 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Föredrogos vart för sig:

konstitutionsutskottets utlåtande nr
13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till vissa ändringar
i uppbördsförfarandet m. m., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet; sammansatt

stats- och andra lagutskotts
utlåtande nr 8, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till vissa ändringar i uppbördsförfarandet
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med begäran om riksdagens
medgivande att överenskommelse må
träffas med Amerikas förenta stater angående
biträde och handräckning för
indrivning av vissa skatter å utdelning
å aktier; och

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkanden
hemställt.

§ 2.

Skatt vid tillverkning och import av
personbilar m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 39, i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 24 oktober 1951 (nr 660) om
skatt vid tillverkning och import av
personbilar m. m. samt om fortsatt giltighet
av samma förordning, jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 20 februari 1953 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 85, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 24 oktober 1951 (nr
660) om skatt vid tillverkning och import
av personbilar m. m. samt om fortsatt
giltighet av samma förordning.

I propositionen hade föreslagits, att
förordningen om skatt vid tillverkning
och import av personbilar m. m., vars
giltighetstid utgår den 30 juni 1953,
skulle erhålla fortsatt giltighet för tiden
till och med den 30 juni 1954. I samband
därmed hade föreslagits vissa ändringar
i förordningen, huvudsakligen av
teknisk art.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 376
av herrar Björnberg och Ebbe Ohlsson
samt II: 467 av herr Munktell m. fl., vari
hemställts,

»A. att riksdagen måtte besluta att avslå
Kungl. Maj :ts proposition nr 85, och

B. därest detta icke vinner riksdagens
bifall, dels att riksdagen måtte vidtaga
sådan ändring i förordningen den 24
oktober 1951 (nr 660) om skatt vid import
av personbilar m. m., att skyldighet
att erlägga skatt åligger köparen
samt att uppbörden anförtros länssty -

96 Nr 16. Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

relserna, dels ock att vederbörande utskott
måtte utarbeta förslag till härför
erforderliga författningsändringar»;

2) motionen 1:385 av herrar Ola
Persson och öhman, vari hemställts,

»att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 85,

att, om detta förslag inte vinner bifall,
riksdagen måtte besluta, att den inhemska
tillverkningen av personbilar
och motorcyklar befrias från den särskilda
tillverkningsskatten å 10 procent
från och med den 1 juli 1953 och att
vederbörande utskott vid bifall till detta
yrkande utarbetar motsvarande ändringar
i förordningen den 24 oktober
1951 (nr 660)»; ävensom

3) motionen 11:468 av herr Adolfsson,
vari hemställts, »att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts proposition nr
85».

Till behanding i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner,
nämligen

a) de likalydande motionerna I: 168
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 201 av
herr Hjalmarson in. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta, att förordningen
om skatt vid tillverkning och
import av personbilar och motorcyklar
icke skall förlängas att gälla efter den
30 juni 1953 eller, om detta icke vinner
riksdagens bifall, att förenämnda bilaccis
skall inräknas bland automobilskattemedlen»; b)

de likalydande motionerna 1:290
av herr Spetz och II: 356 av herr Kristensson
i Osby m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte för sin del besluta
att förordningen av den 24 oktober 1951
om skatt vid tillverkning och import av
personbilar m. m. (nr 660/1951) skall
upphöra att gälla senast den 1 mars
1953».

Utskottet hemställde

A) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande propo -

sition nr 85, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 24
oktober 1951 (nr 660) om skatt vid tillverkning
och import av personbilar
m. m. samt om fortsatt giltighet av samma
förordning; ävensom

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:168
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 201 av
herr Hjalmarson m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 290
av herr Spetz och II: 356 av herr Kristensson
i Osby m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 376
av herrar Björnberg och Ebbe Ohlsson
samt II: 467 av herr Munktell m. fl.,

4) motionen 1:385 av herrar Ola
Persson och Öhman, samt

5) motionen II: 468 av herr Adolfsson,

måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Spetz, Velander, Söderquist, Kristensson
i Osby, Hagberg i Malmö, Sjölin
och Kollberg, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

A) dels avslå Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 85 dels ock antaga
av reservanterna framlagt förslag
till förordning om upphävande av förordningen
den 24 oktober 1951 (nr
660) om skatt vid tillverkning och import
av personbilar m. in.

B) förklara att de likalydande motionerna
I: 168 av herr Ewerlöf m. fl. och
II: 201 av herr Hjalmarson m. fl., de
likalydande motionerna 1:290 av herr
Spetz och II: 356 av herr Kristensson i
Osby m. fl., motionen II: 468 av herr
Adolfsson, de likalydande motionerna
I: 376 av herrar Björnberg och Ebbe
Ohlsson samt II: 467 av herr Munktell
m. fl. ävensom motionen I: 385 av herrar
Ola Persson och Öhman måtte anses
besvarade med vad reservanterna
anfört och hemställt.

Efter föredragning av punkten A i
utskottets hemställan anförde:

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Nr 16.

Skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp): Herr
talman! En av koalitionsregeringens
första åtgärder var att föreslå en skatt
på importerade och på inom riket tillverkade
personbilar och motorcyklar.
Storleken på denna skatt var 10 procent,
eller närmare bestämt 11,i procent,
beroende på att i beskattningsvärdet
också ingick skatten. Syftet med
denna bilaccis var att begränsa efterfrågan
på bilarna, och skatten var tänkt
som ett komplement till investeringsavgiften.

Inom folkpartiet reste vi vid den tidpunkt,
då detta förslag framlades, ett
bestämt motstånd mot denna bilaccis.
Vi ansåg den obehövlig. Det fanns redan
en importreglering på området, och
den finns fortfarande kvar. Vi ansåg
den orättvis, därför att den hårt drabbade
köpare av nya bilar, och vi menade,
att om det över huvud taget skulle
uttagas en sådan skatt mot vår vilja,
så skulle de influtna medlen därav gå
till vägarna, ty alldeles oavsett vilket
namn man gav denna skatt, var den
ändå en speciell börda på bilismen, och
inkomsterna av densamma borde därför
komma vägarna till del. De skäl vi
anförde, när bilaccisen föreslogs, gäller
fortfarande. De skäl däremot som
regeringspartierna då åberopade, har
nu försvagats eller upphört att gälla.

Både bilaccisen och investeringsavgiften
bör enligt min mening försvinna
snarast möjligt. Jag anser nämligen, att
dessa investeringsbegränsande åtgärder
inte längre behövs. Vi har från folkpartiet
föreslagit, att investeringsavgiften
icke skall utgå under innevarande år.
När jag tar denna ställning beror det
till stor del på att vi har kreditrestriktioner.
Dessa riktar sin speciella udd
mot inköp av personbilar. Där har vi
en investeringsbegränsande faktor att
räkna med.

Departementschefen och utskottsmajoriteten
skriver, att importen av personbilar
ligger på en hög nivå. Jag vill
då erinra om att bilimporten under för7
— Andra kammarens protokoll 1!>56. X

krigsåren 1937 till och med 1939 utgjorde
4% procent av vår totala import.
Under de följande tio åren var motsvarande
siffra 114 procent. Nu är bilimporten
uppe i ungefär samma procentuella
andel av den totala importen som
under förkrigsåren, men man måste
därvid komma ihåg, att under de sex
krigsåren förekom det praktiskt taget
ingen import på detta område. Jag vill
minnas att hela antalet personbilar som
under dessa sex år infördes i vårt land
var 3 018, och även de närmaste åren
därefter låg importen på en onaturligt
låg nivå. Man har på detta område rätt
att tala om en underförsörjning, som tog
sig uttryck däri att av hela personbilsbeståndet
i vårt land den 1 januari
1952 var inte mindre än 41 procent av
förkrigsmodell. Sedan dess har en ytterligare
förnyelse skett, och vi har fått
allt mer en övergång till mindre bilar,
vilket betyder att man sparar bensin,
dels genom att bilarna är mindre, men
också genom de tekniska förbättringar
som ägt rum beträffande nya vagnar.

Vi reservanter föreslår att bilaccisen
skall försvinna med denna månads utgång.
Det är nämligen angeläget att det
inte förflyter alltför lång tid mellan beslut
och verkställighet, ty om tiden därvidlag
blir för lång inverkar det ofördelaktigt
på produktion och handel. Det
finns starka skäl som talar för bilaccisens
avskaffande snarast möjligt. Men
om detta till trots riksdagen beslutar
att bilaccisen skall vara kvar anser jag,
att dessa medel bör komma vägväsendet
till godo. Sådana specialskatter som bilaccisen
bör enligt grunderna för bilbeskattningen
användas för vägväsen det.

Sådana skatter som bilaccisen drabbar
inte minst landsbygdens och de
mindre tätorternas befolkning.

Herr talman! Om kammaren beslutar
att bilaccisen skall vara kvar, kommer
jag att under punkten B ställa ett yrkande,
som går ut på att dessa medel
skall komma vägväsendet till godo. Jag
r 16.

98 Nr 16. Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

yrkar nu bifall till reservationen av
herr Spetz in. fl. under punkten A.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Ända sedan hösten 1951, då denna
speciella bilaccis genomfördes, har
meningarna om densamma varit delade.
Herr Kristensson i Osby ansåg att denna
speciella accis, som ju var avsedd
som ett led i bekämpandet av inflationen
och de förhållanden som följde av
denna, var onödig redan då. I dag anser
herr Kristensson att nu är läget
mycket förbättrat, nu har vi nått stabilitet
så att denna skatt inte alls behövs.
Jag tror nog att man får försöka
göra klart för sig anledningen till att
den här bilaccisen infördes och varför
den ordnades på sätt som skedde; jag
tror att det då blir lättare att förstå hela
problemet.

Vi i utskottsmajoriteten är visst inte
blinda för att det förhållande kan inträda
som herr Kristensson talar om,
nämligen att det inte får förflyta för
lång tid mellan ett riksdagsbeslut i
ärendet och accisens avskaffande; detta
är ungefär samma synpunkter som finansministern
lagt fram i propositionen.
Om denna accis skall försvinna
skall det naturligtvis ske på ett sådant
sätt att handeln inte kommer att bli
den som kommer i klämma i ett sådant
läge. Detta har vi också hört i annat
sammanhang. Jag minns en mycket bemärkt
partivän till herr Kristensson i
Osby, som efter vad jag vill minnas i
Finanstidningen skrev och rent ut frågade,
om svenska folket hade råd till
alla de utsvävningar, som det gav sig
in på i det dåvarande allvarliga läget.
Sedan försköts läget så att vederbörande
i det slutliga avgörandet i första
kammaren röstade såsom herr Kristensson
i Osby nu gör, men det är en annan
historia, som jag inte skall syssla med i
detta sammanhang.

När herr Kristensson i Osby nu säger
att detta är en specialskatt, slår han
över huvud taget undan all den argu -

mentering han kan ha för att denna
specialskatt skall användas för vägväsendet.
Det är en speciell skatt på samma
sätt som investeringsavgiften. Jag
har sport flera gånger men aldrig fått
något svar: Är detta en skatt på bilismen?
Vad är då den vanliga investeringsskatten?
Är den en investeringsavgift?
Är det så att denna skatt skall
gå till vägväsendet, skall inte då de medel
som inflyter genom de andra investeringsavgifterna
återbetalas till dem
som har erlagt dem?

Man skall se denna fråga ur synpunkten.
av hur skatten har kommit till och
vad den skall tjäna för ändamål.

Jag tror över huvud taget inte, herr
talman, att vi övertygar varandra det
allra minsta. Vi har diskuterat problemet
i utskottet, och vi står på samma
linje som där vi stod 1951. Reservanterna
värjer sig, majoriteten värjer sig,
och man försöker inte på något sätt
förstå varandras synpunkter. Jag tror
att det är ett läge som vi inte kan komma
ur på annat sätt än att vi genom
röstning får avgöra vem som skall ordna
saken. Det finns enligt min uppfattning
över huvud taget ingen annan
möjlighet. Jag har uppgivit hoppet om
att kunna övertyga oppositionens sju
ledamöter om att de har fel i detta sammanhang,
och de anser naturligtvis att
det är vi inom majoriteten som har
fel.

Herr talman! Med argument av allt
vad som har sagts i denna fråga under
årens lopp, vad som säges i kammaren
vid detta tillfälle, vad som säges i utskottsutlåtandet
och vad som säges i
propositionen från finansministerns
sida, ber jag att få hemställa om bifall
till vad bevillningsutskottet föreslår.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle: Herr talman! Jag vill till utskottets
ärade ordförande säga, att jag
har sagt att bilaccisen är en speciell
skatt på motorfordon. Det kan man inte
påstå att investeringsavgiften är, ty den

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Nr 16.

Skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

breder ut sig över mycket vidare fält.
Och en speciell skatt på bilismen menar
jag bör komma vägarna till del.

Man kan kalla denna skatt för vad
man vill, men en specialskatt på motorfordonen
är den. Ju hårdare bilbeskattning
vi har i vårt land, ju ömtåligare
är det, herr Olsson, att ovanpå lägga ytterligare
börda. Det är inte förenligt
med sunda skatteprinciper på detta område.

Jag vill, herr Olsson, ställa den frågan:
Anser herr Olsson för sin del att bilaccisen
drabbar rättvist?

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Kristenssons
specialskatt skiljer sig på intet sätt från
den speciella investeringsavgiften. Herr
Kristensson säger att den skatt det nu
närmast är fråga om lägges på bilarna.
Ja, och de andra lägges på olika näringsgrenar:
de drabbar dem som vill bygga
och dem som vill företa andra anstalter.
Med samma rätt som herr Kristensson
här talar om att skattebeloppen skall gå
till vägväsendet skulle man kunna säga,
att intäkterna av andra skatter skall
delas ut till jordbruket, till byggnadsverksamheten
o. s. v.

Sedan sporde herr Kristensson om jag
anser att bilskatten är rättvis. Jag skulle
vilja fråga herr Kristensson tillbaka:
Hur många skatter kan herr Kristensson
visa på, där man kan tänka sig att det
finns en allmän mening som står bakom,
att de är rättvisa och utomordentliga? Herr

KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle: Herr talman! Jag ställde den
sista frågan därför att bilaccisen som vi
alla vet drabbar en grupp av bilägare,
nämligen nyköparna. 1951 hörde herr
Olsson i Gävle till reservanterna inom
bevillningsutskottet; det gällde då den
dubbla fordonsskatten. Vad skrev herr
Olsson i Gävle vid det tillfället om denna
tanke, att man skulle kunna lägga
skatt på nyköpare? Jo, herr Olsson

skrev, att man inte kunde tillstyrka en
skatt, som lades uteslutande på marknaden
nytillförda bilar, och han motiverade
det med att skatteskärpningen
för varje enskild bilköpare skulle bli för
stor.

Så skrev herr Olsson på våren 1951.
På hösten 1951 var det något annat ljud
i skällan, och så är det också i dag. Men
det hindrar inte att herr Olsson hade
rätt på våren 1951.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle:
Herr talman! Om vi skulle gräva
i gamla protokoll i detta hus undrar
jag hur det skulle gå för herr Kristensson.
Han komme nog i ungefär samma
läge som jag. Politik, herr Kristensson,
är det möjligas konst, och man får bedöma
efter det dagsläge som föreligger.
Det är så jag har bedömt denna fråga
vid de olika tillfällena, och jag skulle
vilja säga: Jag hoppas att denna bilaccis,
till glädje för bland andra herr
Kristensson, skall komma att försvinna
före den tidpunkt, som riksdagen i dag
eventuellt fastställer.

Herr HAGBERG i Malmö (h): Herr
talman! Bevillningsutskottets ärade ordförande
sade, att politik är det möjligas
konst, och förvisso har han rätt. Och
jag vill ge honom den komplimangen att
ibland försöker han göra det omöjliga
möjligt, exempelvis när han försöker
försvara prolongeringen av denna lagstiftning.

Herr Olsson i Gävle gjorde emellertid
ett uttalande, som jag gärna vill instämma
i. Han förklarade, att när vi beslöt
denna tillfälliga lagstiftning, så utgjorde
dessa åtgärder ett led i de allmänna inflationsbekämpande
föranstaltningar,
som riksdagen i det läget vidtog. Man
bedömde situationen såsom i sig inneslutande
en rad allvarliga, riskfyllda inflationistiska
faktorer, som det då gällde
att bekämpa. Mot bakgrunden därav
bör man se tillkomsten av denna lagstiftning.

100 Nr 16. Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

Detta är riktigt. Men då uppställer sig
frågan: Har situationen i dag, herr Olsson
i Gävle, förändrat sig i förhållande
till situationen sådan den förelåg de livliga
dagar på hösten 1951, när den s. k.
blixt offensiven mot riksdagen sattes in?
Om situationen i dag ur inflasionistisk
synpunkt är exakt densamma som den
var hösten 1951, då kan jag förstå, om
man vill slå vakt om denna lagstiftning.
Men är det så, herr Olsson, att situationen
har förändrat sig, då synes det
mig rimligt att man drar den konsekvensen
därav, att man också ändrar sin inställning
till denna lagstiftning.

Jag antar, att det är betydligt flera
än jag som med intresse tagit del av
statsrådstalen den 1 maj. Dessa gick i
ganska stor utsträckning efter en tämligen
gemensam linje. Flera statsråd lade
ner energi på att visa att samhällsekonomisk
stabilitet nu är för handen. Jag
har, herr talman, roat mig med att ur
Morgon-Tidningen — för att inte riskera
att komma ut på osäkra vägar —
göra ett par citat ur statsrådstalen den
1 maj i detta speciella hänseende.

Ett statsråd yttrade enligt MT: »Några
tecken som visar på en krisartad utveckling
har vi inte kunnat finna.» Ett
annat statsråd yttrade: »En av de främsta
uppgifterna för vår ekonomiska politik
är att vid en eventuell internationell
kris förhindra stagnation och massarbetslöshet
i vårt land.» Ett tredje statsråd
yttrade: »Just nu är det ovanligt
lugnt inom ekonomien. På olika håll i
världen har man visserligen sina svårigheter,
men det allmänna läget är rätt
stabilt. Dagens lugn bör emellertid inte
invagga oss i säkerhet. Det kan lura
en lågkonjunktur i bakgrunden. Särskilt
framträder denna möjlighet, om det
skulle bli en politisk avspänning i världen.
»

Jag ber att få fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på att i intet av
dessa statsrådstal signalerar man någon
oro för en inflationistisk utveckling.
Vad man däremot är orolig för är raka

motsatsen eller, såsom ett av statsråden
sade: I bakgrunden kan lura en lågkonjunktur.
Det är, såvitt jag kan förstå,
inte alls uteslutet att detta kan vara
fallet, men detta är en situation rakt
motsatt den som förelåg, när riksdagen
beslutade denna lagstiftning, och som
motiverade densamma.

Då jag lyssnade till socialministerns
anförande tidigare i dag kunde jag inte
underlåta att fästa mig vid hans kategoriska
understrykande av att vårt ekonomiska
klimat har hårdnat, att våra
svårigheter att hävda oss i den internationella
konkurrensen har ökat. Inte
vittnar detta om att man bedömer situationen
så att en inflationistisk utveckling
skulle vara att vänta. Det är snarare
motsatsen man är rädd för. När man
har en sådan inställning, herr talman,
är det ganska svårt att förstå, att man
vill bibehålla en lagstiftning, som är
tillkommen under helt andra förutsättningar
än dem som nu är för handen.

Tidigare i dag har man försport, att
finansministern lagt fram en proposition
om att investeringsavgiften skall
utsträckas till att gälla till den 1 januari
för att därefter icke förnyas. Det synes
mig som om det vore en tämligen naturlig
åtgärd av finansministern, att han
under sådana omständigheter vidtar en
liknande aktion i fråga om bilaccisen,
som ju principiellt ligger på samma
plan som investeringsavgiften. När man
från utskottsmajoritetens sida tidigare
har argumenterat för bilaccisens bibehållande,
har man brukat anföra, att det
är nödvändigt ur rättvisesynpunkt att
behålla densamma. Bilaccisen lägges ju
på personbilar, under det att lastbilar
och bussar träffas av investeringsavgiften,
framhåller man. Båda kategorierna
böra behandlas lika.

Ja, väl, men därav bör väl följa, att,
om man avskaffar investeringsavgifter,
så bör också bilaccisen avvecklas.

Med dessa ord, herr talman, och med
instämmande i övrigt i vad herr Kristensson
i Osby framhöll i sitt första an -

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Nr 16.

101

Skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

förande hemställer jag om bifall till den
reservation, som är avgiven av herr
Spetz m. fl.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det ligger
naturligtvis mycket sanning i att
den ekonomiska situationen i dag inte
är densamma som när vi första gången
beslutade bilaccisen. Men detta är ju
i grund och botten en ovidkommande
sak, ty frågan är ju den, om situationen
i dag motiverar bilaccisens bibehållande.
Nu skall jag naturligtvis inte fördjupa
mig i frågan om konjunkturläget.
Det dröjer ju, såvitt jag förstår, inte
mer än en vecka förrän vi skall bli
mycket mer mångordiga om den saken.

Jag vill bara fästa uppmärksamheten
vid själva grundtonen i konjunkturläget.
Det bar varit en konjunkturavmattning
som har ebbat ut. Det är för närvarande
uppåtgående konjunktur i
Förenta staterna men även i Europa.
Det kan lura en lågkonjunktur längre
bort i samband med att rustningsansträngningarna
minskas. Det sade jag i
förstamajtalet, herr Hagberg. Men herr
Hagberg citerade inte de orden, där jag
pekade på att det finns risk för översysselsättning
till sommaren, d. v. s.
den konjunkturförbättring, som vi har
sett under de sista månaderna, har nu
lett dithän för vårt lands vidkommande,
att det ser ut som om det skulle komma
att bli en större efterfrågan på arbetskraft
än tillgång, särskilt nu till den
sommar som stundar. Ett sådant fenomen
är inflationsdrivande, det leder till
tryck uppåt på priserna.

Herr Hagberg åberopade socialministern.
Socialministern har redan i dag
talat om att han bar dragit in byggnadstillstånd
för 150 miljoner kronor för att
möta denna översysselsättning. Det är
väl ganska logiskt och naturligt att man
försöker hejda investeringsbenägenheten
och då framför allt inom de delar
av det ekonomiska livet, där investeringarna
är minst nödvändiga.

Herr Hagberg har redan sagt, att jag
bar förordat att investeringsavgiften
skall bestå till nyår. Herr Kristensson
sade, att vi har ju kreditrestriktionerna
att ta till. Men var och en vet ju att
kreditrestriktioner är nödvändiga och
bra, men de är alltför generella för att
man skall kunna genomföra den differentiering,
som ur allmän synpunkt är
nödvändig. Därför menar jag, att investeringsavgiften
får verka även den sommar
som kommer. Om jag skall ha investeringsavgiften
kvar, skall jag då inte
också ha bilaccisen? Min tanke är alltså
att det fortfarande skall gå ut 12 procent
i investeringsavgift på inköp av lastbilar
och bussar. Men skall då personbilarna
vara utan detta tryck? Det kan
inte vara så. Följaktligen menar jag att
det föreligger mycket starka skäl för att
bibehålla bilaccisen, åtminstone så länge
vi bar investeringsavgiften kvar.

Jag skall säga några ord om bilaccisens
fortbestånd. Jag förutsätter i den
proposition, som i dag har avlåtits till
riksdagen, att investeringsavgiften skall
försvinna den 1 januari 1954. Jag medger
att bilaccisen i princip skall följa
investeringsavgiften, men jag vill inte
gå med på att precis samma datum skall
fastställas för bilaccisens avskaffande,
utan jag vill för min del överväga den
saken och komma med ett förslag längre
fram. Det är nämligen ytterligt viktigt
att förslaget om upphävandet av
bilaccisen kommer ganska överraskande
och att det kommer vid en tidpunkt,
som ur bilhandelns synpunkt kan betraktas
såsom något så när lämplig. Jag
måste för min del säga, att om vi skulle
följa reservanternas förslag att i dag
besluta bilaccisens upphörande den 1
maj, alltså mitt i den bästa säsongen
för bilhandeln, skulle vi skapa ett försäljningsstopp
på något över tre veckor.
Jag kan för min del inte finna att detta
är lämpligt.

Herr Kristensson undrade om denna
skatt är rättvis. Det har varit en diskussion
mellan honom och herr Olsson

102 Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

i Gävle om saken, ocli jag skall inte
mycket fördjupa mig i den. Men är det
inte många människor, som anser att
skatten på sprit är orättvis då den bara
drabbar vissa människor? Vi har ändå
den skatten, och vi har den inte bara i
fiskaliskt intresse. Man kan väl inte
säga någonting värre om bilaccisen än
vad man kan säga om spritskatten. Jag
tror därför, herr Kristensson, att man
skall vara litet försiktig med att tala
om att den ena skatten är rättvis och
den andra inte rättvis. Man kan över
huvud taget inte använda skattemedel
för annat ändamål än att finansiera
statens utgifter om man skall hålla sig
strängt till rättvisan. I så fall skulle
man egentligen bara ha en inkomstskatt,
som skulle avmätas efter bärkraften till
den yttersta grad. Det är ju någonting
som de flesta av oss gärna skulle vilja
ha, men vi vet ju att det i det levande
livet inte går att genomföra.

Jag vill vidare säga några ord om
vad som här sagts om att bilaccisen
bör komma vägväsendet till godo. Det
har vi ingående diskuterat två gånger
tidigare, och det är inte mycket mera
att säga därom. Men jag måste för min
del reagera emot att man skall säga,
att varje slags pålaga som läggs på bilismen
med naturnödvändighet skall gå
till vägunderhållet. Jag kan mycket väl
förstå att de som företräder motorismen
har till sin uppgift att hävda en sådan
mening, men vi riksdagsmän, som nu
ändå allesammans har ansvaret för
statsverkets behov och tillstånd, kan
väl inte ta saken så enkelt. Det skulle
föra med sig de mest vidlyftiga konsekvenser
att göra på det sättet.

Jag frågar: Varför skall bilaccisen
gå till vägväsendet? Skall då inte investeringsavgiften
på lastbilar och bussar
också gå dit, och varför skall inte tullavgifterna
på bilar gå dit? .lag skulle
kunna räkna upp ändå mera. Var skall
man draga gränsen? Måste det inte
vara på det sättet, att man bestämmer
sig för vad som skall vara vägskatt

och vad som inte skall vara vägskatt?
Denna sak har vi prövat två gånger
förr, och det finns väl ingen anledning
till att riksdagen skulle ta en annan
ståndpunkt nu.

Jag vill sluta med att säga att jag
finner det vara goda skäl för att vi låter
bilaccisen vara kvar under denna
sommar, och så långt fram som det kan
befinnas lämpligt, varvid vi ändå kan
gå ut ifrån att bilaccisen skall i princip
behandlas på samma sätt som investeringsavgiften,
även om tidpunkten
för avskaffandet icke nu bör vare sig
diskuteras eller bestämmas.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle: Hem talman! Jag vill erinra
om att det i den proposition, nr 227,
som är delad på kammarens bord i dag,
står att vi nu har ett läge som i stort
sett präglas av ekonomisk balans. Det
är ett förhållande som enligt min mening
gör att vi inte har anledning att
bibehålla dessa investeringsbromsar,
som bilaccisen och investeringsavgiften
utgör. Finansministern medgav i sitt
anförande att vi inte har samma läge
nu som år 1951. Det är riktigt. Dessutom
har vi inte samma läge ur den
synpunkten, att vi har en kreditåtstramning,
som riktar sin udd med särskild
skärpa mot inköp av personbilar.

Jag kan inte neka mig att här inför
kammaren läsa upp vad en bondeförbundsledamot
ifrån Värmland, herr
Adolfsson, har skrivit i en motion som
är inlämnad i mars i år och som gäller
bilaccisen. Där står det: »Det angavs
uttryckligen i motiveringen för skatten
att den skulle vara av provisorisk karaktär
och upphöra när syftet med densamma
var vunnet, d. v. s. när balans
i samhällsekonomien vunnits och penningvärdet
blivit stabilt. — Regeringen
har i olika sammanhang förklarat,
att dessa mål nu har uppnåtts och att
det ekonomiska läget således präglas av
balans.» Och så tillägger han: »Förlänger
man giltighetstiden för dess till -

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Nr 16.

103

Skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

lämpning, sedan behovet av skatten försvunnit,
måste detta rubba förtroendet
för regeringens försäkringar.» Av sina
egna skall man höra det!

Då vi diskuterade denna fråga här i
kammaren, herr finansminister, den 24
oktober 1951, sade finansministern att
denna accis inte skulle bli mer än två
år gammal. Den infördes den 20 oktober
1951, och efter detta uttalande
skulle den då försvinna senast den 20
oktober 1953. Är herr finansministern
villig att infria den utfästelsen?

Herr HAGBERG i Malmö (h) kort genmäle:
Herr talman! Finansministern
medgav, vilket jag hade väntat, att
principiell likställighet bör råda mellan
å ena sidan lastbilar och bussar,
som träffas av investeringsavgiften, och
å andra sidan personbilar, som träffas
av bilaccisen.

Nu avskaffas vid kommande årsskifte,
enligt vad som blivit bekant, investeringsavgiften,
som träffar lastbilar
och bussar. Konsekvensen därav bör
enligt min mening bli att man då också
avskaffar accisen, som träffar personbilarna.

Såvitt jag kunde förstå finansministern,
är detta också hans mening, men
han tillägger att det är omöjligt och
olämpligt att fixera ett datum för bilaccisens
avskaffande. Jag kan förstå
finansministern därvidlag. Jag skall
inte närmare gå in på den saken. Den
diskuterade vi mycket livligt hösten
1951. Nu sade statsrådet att enligt hans
mening accisen bör bestå under denna
sommar och så länge det kan finnas
lämpligt. Av dessa ord vågar jag dra
den slutsatsen, att finansministern i
anslutning till sitt principiella resonemang
också kommer att avskaffa bilaccisen.
Jag begär inte att finansministern
här skall fixera ett datum. Jag
kan förstå finansministern, om han
anser, att en sådan åtgärd bör vidtagas
över en natt med hänsyn till de särskilda
omständigheter, som föreligger

i det sammanhanget. Jag vill bara uttrycka
en förhoppning, att avståndet
mellan den dag, då investeringsavgiften
avskaffas, och den dag då bilaccisen
avskaffas icke måtte bli alltför långt.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
skall inte inlåta mig på någon diskussion
i den här sista frågan. Yad jag
där har sagt det kan räcka, och herr
Kristensson får väl vänta och se. Jag
lovar inte att jag skall till punkt och
pricka hålla mitt löfte, om det nu skall
kallas för något löfte, av år 1951, men
låt oss resonera om den saken när min
synd är klar och ådagalagd.

Sedan skulle jag bara vilja säga att
herr Kristensson väl ändå inte skall
försöka inbilla kammaren att det anförande
jag här nyss höll skulle på
något sätt strida emot vad jag har
skrivit i propositionen, ty så enfaldig
kan jag väl ändå inte vara.

Herr ORGÅRD (s): Herr talman! Jag
är förekommen både av utskottets ordförande
och av statsrådet, och jag skall
icke förlänga debatten utan bara göra
en liten reflexion, närmast med anledning
av yrkandet att de medel som
kommer in genom bilaccisen skall användas
för vägutgifter. Är det inte så,
herr Kristensson och reservanterna, att,
om man tar medel av tillfälliga skatter
för ordinarie ändamål, detta kanske
kan påverka möjligheten att så snart
man önskar upphäva den tillfälliga
skatten? Då återstår det ju att finna
medel för det ordinarie ändamålet —
för vägunderhållet — på annat sätt.

Herr JANSSON i Aspeboda (bf): Herr
talman! Eftersom det parti jag tillhör
har blivit mycket ofta kraftigt apostroferat
just i denna fråga skall jag be att
få säga några ord.

104 Nr 16. Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

För mig har det när vi behandlat denna
sak i bevillningsutskottet varit avgörande,
att man inte kan ta bort denna
skatt på en vara som väl knappast någon
i denna kammare vill påstå är hundraprocentigt
en nyttovara. För att inte
någon skall replikera med anledning av
dessa ord, skall jag tillfoga att jag mer
än väl förstår behovet av sådana lämpliga
kommunikationsmedel som t. ex. bilarna.
Men när vi antog denna investeringsavgift
var vi å andra sidan överens
om att vi inte kunde låta bilarna stå
vid sidan om. Om man nu skulle ta bort
registreringsavgiften speciellt för bilarna,
kan man fråga sig, vadan sådan
brådska är av nöden. Vi måste ta bort
hela investeringsavgiften på en gång.
Vad skulle Sveriges folk säga om vi behöll
investeringsavgiften för den som
skall bygga en ladugård, men log bort
den för den som skall köpa en personbil?
Den frågan kanske herr Kristensson
eller någon annan skulle vilja besvara.

När jag satt och lyssnade till oppositionen
i dag kunde jag inte undgå att
tänka på vilken glädje oppositionen har
haft av investeringsavgiften och bilskatten.
Det har varit rent av löjeväckande
att läsa vad som stått i tidningarna om
denna sak och upprörande att få höra
t. o. in. ledamöter av denna kammare
under valrörelsen 1952 i detta sammanhang
tala om bur galet det har blivit,
sedan bondeförbundet kom med i regeringskoalitionen.
Eller vad säga om följande
aktstycke: »Skola bondeförbundets
väljare verkligen låta övertyga sig
om att det är en vinning, om de slippa
en extra bilskatt på — för en Volkswagen
— 70 kronor men i stället få betala
780 kronor mer för en ny och motsvarande
merbelopp för en gammal
vagn? Det räcker, även om man bortser
från den samtidigt bebådade höjningen
av den ordinarie bilskatten nästa år,
till för att i realiteten permanenta den
dubbla bilskatt, som man skrutit med
att man skulle avskaffa, för tio år fram -

åt!» När man talar om den dubbla bilskatten
räknar man naturligtvis också
med den bilskatt som vi nu sista gången
antog och som har tillkommit på tillskyndan
av motormännen själva. Jag
vill minnas att finansministern antog
nästan samma förslag som de själva
lade fram. Om jag inte minns fel var
skillnaden två kronor per hundra kilo
av vagnsvikten.

Med denna propaganda höll man på
hela hösten. Jag trodde att jag skulle
vara befriad ifrån att höra även riksdagsmännen
dra upp denna sak på sätt
som skett i bevillingsutskottet. Även där
kom man nämligen med påståendet att
bilaccisen var en fristående skatt som
skulle gå till vägarna. Jag trodde den
tiden var förbi och att dessa talesätt
var mera agitation för välj arskarorna i
bygderna, som inte är hemma i alla
dessa irrgångar. Det är obegripligt att
man på alla sätt försöker föra fram
samma tankegång som gång på gång tillbakavisats
av dem som har haft befattning
med saken. Herr Olsson i Gävle,
herr statsrådet Sköld och vi på vårt håll
har klart och tydligt sagt ifrån, att det
icke är fråga om en speciell bilskatt
ulan en investeringsskatt på bilarna,
vilken tillkom i samband med att vi
införde den allmänna investeringsavgiften.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):
Herr talman! Jag skall inte nu fördjupa
mig i några detaljer. Jag konstaterar
bara helt allmänt, att herr statsrådet
har riktat kritik mot oss för att
vi gång efter annan fört bilismens talan
här i kammaren. Jag är fortfarande så
enfaldig, att jag menar att bilismen inte
bör bli någon mjölkko för den allmänna
statskassan. Vidare anser jag att motortrafiken
har mycket stor betydelse för
land och folk, bland annat för många
när det gäller resor till och från arbetsplatsen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Nr 16. 105

Skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

på bifall till utskottets i punkten A)
gjorda hemställan dels ock på bifall till
den vid betänkandet fogade reservationen
i motsvarande del; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Kristensson i Osby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 39,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
i motsvarande de].

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 113 ja och 83 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
i punkten A) hemställt.

Härefter föredrogs punkten B) i utskottets
hemställan; och yttrade därvid: Herr

KRISTENSSON i Osby (fp): Herr
talman! Jag hemställer dels om den ändring
av utskottets motivering att den del
av tredje stycket å s. 12 i det tryckta
betänkandet, som börjar med orden
»Med anledning härav» och slutar med
orden »i förevarande del» måtte utgå
och ersättas med följande: »Enligt ve -

dertagen princip skall statsverkets inkomster
från beskattningen av motorfordonstrafiken
uteslutande användas
för vägväsendets behov. Från denna
princip bör något avsteg icke göras, varför
de medel, som inflyter av skatten
vid tillverkning och import av personbilar
m. m., i sin helhet bör reserveras
för vägväsendet. Utskottet tillstyrker
alltså de i denna del i de likalydande
motionerna I: 168 och II: 201 framställda
yrkandena», dels ock om bifall till
punkten B i den vid betänkandet fogade
reservationen.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Med hänsyn till vad som sagts under
debatten, hemställer jag om bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
punkten B) dels ock på bifall till det
av herr Kristensson i Osbv under överläggningen
framställda yrkandet; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kristensson i Osby begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 39,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Kristensson i Osby under
överläggningen framställda yrkandet.

106

Nr 16.

Onsdagen den C maj 1953 em.

Alkoholhalten i maltdrycker av andra klassen m. in.

ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 114 ja och 85
nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
i punkten B) hemställt.

§ 3.

Alkoholhalten i maltdrycker av andra
klassen m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 40, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser
om alkoholhalten i maltdrycker av
andra klassen m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 6 mars 1953 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 130, liade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning med provisoriska
bestämmelser om alkoholhalten
i maltdrycker av andra klassen
m. in.

1 propositionen hade föreslagits förbud
att tills vidare försälja eller till landet
införa maltdrycker av andra klassen
med en alkoholhalt överstigande
2,8 viktprocent. De föreslagna bestämmelserna
voro av provisorisk karaktär
och voro avsedda att tillämpas tills
1944 års nykterhetskommittés förslag
hunnit slutgiltigt prövas. Från det föreslagna
förbudet uppställdes undantag
beträffande bl. a. försäljning av julöl.
Forbudet kompletterades med vissa bestämmelser
angående etikettering av importerade
maltdrycker av andra klassen
(klassbeteckning m. m.). Bestämmelserna
voro avsedda att tillämpas fr. o. m.
den 1 juni 1953.

Till utskottets behandling hade överlämnats
de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna
I: 434 av herr Svärd m. fl. samt II: 517
av herrar Cassel och Magnusson, vari
hemställts, »att Kungl. Maj :ts proposition
nr 130 måtte av riksdagen avslås».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 130 samt med
avslag å de likalydande motionerna
I: 434 av herr Svärd m. fl. samt II: 517
av herrar Cassel och Magnusson, antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till förordning med provisoriska
bestämmelser om alkoholhalten i maltdrycker
av andra klassen m. m.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Franzon och Gustaf
Elof sson, som ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

II) av herrar Velander och Hagberg
i Malmö, utan angivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr HAGBERG i Malmö (h): Herr
talman! Jag har till detta bevillningsutskottets
betänkande fogat en blank reservation,
och i anslutning till den ber
jag få säga några ord.

Innan jag gör det, skulle jag dock
gärna vilja uttala en vördsam förhoppning
om att detta utskottets utlåtande
inte måtte ge anledning till någon större
s. k. nykterhetsdebatt. Jag föreställer
mig nämligen att de, som är särskilt
intresserade för ett sådant meningsutbyte,
kommer inom en inte alltför avlägsen
framtid att få rikliga och mer
än rikliga tillfällen därtill.

Jag har avgivit denna blanka reservation
av följande anledning. Jag förmenar,
att bevillningsutskottet formellt
sett har gått till väga annorlunda än

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Nr 16.

107

Alkoholhalten i maltdrycker av andra klassen m. m.

vad vi brukar göra inom bevillningsutskottet
och andra riksdagens utskott.
När en fråga är föremål för utredning
eller när en utredning är avslutad och
dess resultat ligger under remissbehandling,
vidtar riksdagen inga ändringar
i gällande lagstiftning. Bevillningsutskottet
har mycket noga följt
denna gamla praxis så långt jag kan
minnas tillbaka, och riksdagen har lika
noga understrukit densamma genom att
godtaga bevillningsutskottets ståndpunkt.
Jag vill erinra kammarens ledamöter
om att damerna och herrarna i
februari utan invändningar godtog ett
sådant ståndpunktstagande från utskottets
sida i ämnen som ligger mycket
nära det, vi nu behandlar. Den gången
var det fråga om ett antal motioner,
som åsyftade ändringar i gällande bestämmelser
inom alkohollagstiftningen.
Det var en motion som avsåg tillverkning
och försäljning inom landet av
ciderdrycker, en motion rörande den
s. k. varietéparagrafen och slutligen en
motion rörande försäljning av porter
och Öl av klass III. Samtliga dessa framställningar
avstyrktes av bevillningsutskottet,
som erinrade kammaren om att
nykterhetskommitténs förslag för närvarande
är föremål för remissbehandling.
Enligt vad utskottet inhämtat skulle
någon proposition på grundval av
detsamma inte komma att föreläggas
innevarande års riksdag. Sedan gjorde
utskottet följande principdeklaration:
Utskottet ansåg sig böra instämma i den
av riksdagen tidigare omfattade ståndpunkten,
att ifrågavarande spörsmål
icke bör upptagas till isolerat bedömande
utan ses i samband med alkohollagstiftningens
utformning över huvud taget.
Därjämte kan framhållas, skrev utskottet,
att föreliggande frågor kan förväntas
bli ytterligare belysta i de remissyttranden,
som kommer att avgivas
över kommitténs förslag. Utifrån dessa
allmänna synpunkter avstyrktes motionerna
och riksdagen följde bevillningsutskottet.

Nu tillämpar man ett alldeles motsatt
tillvägagångssätt. Även här föreligger
förslag om ändringar i gällande
lagstiftning, men nu ser man inga hinder
att göra dessa ändringar, fastän
det stora förslaget från 1944 års nykterhetskommitté
nu ligger under remissbehandling.
Det stora hinder, som förelåg
i februari mot att bifalla motionerna,
föreligger inte när det gäller
att förorda ett bifall till propositionen.
Jag kan inte förstå varför bevillningsutskottet
skall göra en sådan skillnad
på en proposition och en knippa motioner,
när det principiellt sett borde tilllämpas
ett fullständigt likartat tillvägagångssätt.

Nu är jag ingalunda blind för att man
mot mitt resonemang kan invända följande:
Det kan visserligen vara formellt
riktigt allt detta jag säger, men lika
riktigt är det att den nuvarande alkoholhalten
i pilsner klass II har bestått
så pass länge, att den vunnit en sådan
hävd, att det man nu föreslår egentligen
inte kan fattas som en ändring i
lagstiftningen. Det innebär endast en
kodifiering av rådande praxis i väntan
på den definitiva regleringen av
hela detta väldiga problemkomplex.
Gentemot en sådan argumentering vill
jag säga, att gällande lagstiftning har
bestått ännu längre än den nu rådande
ordningen. Den har bestått såvitt jag
minns ända från år 1923. För övrigt är
det inte alldeles riktigt att nu rådande
ordning, d. v. s. 2,8 procent, har bestått
under alla dessa år. Såvitt jag vet
har den varierat inte så litet från längst
ned 2,1 procent upp till 2,8 procent med
någon tolerans även därutöver.

Jag skall emellertid inte ytterligare
fördjupa mig i dessa ting. Jag kommer
inte heller att ställa något yrkande, vilket
jag inte heller har gjort i bevillningsutskottet.
Jag har emellertid känt
behov av att uttrycka denna min uppfattning
rörande det formella behandlingssättet
av propositionen.

Då jag nu ser finansministern närva -

108

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Alkoholhalten i maltdrycker av andra klassen m. m.

rande skulle jag, herr talman, innan jag
slutar, gärna vilja begagna tillfället att
till honom ställa eu direkt fråga. Enligt
meddelande i tidningarna deltog
finansministern såsom IOGT-ombud vid
nykterhetsfolkets sjuttonde landsmöte
nyligen. Vid detta tillfälle lämnade finansministern
ett meddelande om att
han hade för avsikt att låta verkställa
en ny kompletterande utredning om —
som det hette — »positiva åtgärder i
nykterhetsfrämjande syfte». Man har
på många håll undrat vad meningen var
med denna utredning. Skulle den i väsentliga
stycken syssla med det arbete
som 1944 års nykterhetskommitté hade
sig förelagt, eller var meningen att den
endast i vissa detaljspörsmål, när man
kom in på mera positiva åtgärder i nykterhetsfrämjande
syfte, skulle framlägga
några förslag? Vidare var man på
många håll intresserad av att veta, huruvida
denna utredning skulle ges en sådan
omfattning, att den sannolikt komme
att leda till ett förhalande av en
definitiv reglering av hela det stora
nykterhetsspörsmålet.

Såvitt jag vet, har finansministern hittills
inte gjort något sådant uttalande,
att man har fått full klarhet över syftet
med denna utredning. Därför riktar
jag en vördsam anhållan till statsrådet,
huruvida han nu med några ord
bär i kammaren skulle vilja komplettera
och förtydliga de uttalanden, som han
gjorde på nykterhetsfolkets sjuttonde
landsmöte.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Då herr Hagberg i Malmö inte
ställt något yrkande är det kanske onödigt
att jag tar till orda. Jag skulle
dock vilja säga till herr Hagberg, att
han har fel när han kritiserar bevillningsutskottet
för att det nu skulle
ha uppträtt på ett annat sätt än i februari.
Man skall vara en verklig formskärare
om man skall hävda en sådan mening.
I februari månad ville vi inte ta
upp vissa problem, som vi ansåg skulle

aktualiseras för sig. Vi ville vänta så
att man skulle kunna ta upp allt på en
gång.

Vad sker nu? Jo, ingenting annat än
att bevillningsutskottet säger, att det
förhållande som den kungl. propositionen
avser att reglera, har varit rådande
i detta land sedan 1940, först med hänsyn
till försörjningsläget och sedan med
anledning av ett avtal, som träffades
mellan bryggerierna och den arbetande
nykterhetskommittén. Det är således
ingenting nytt som sker, utan vi
vill bibehålla denna ordning. Om det
är något fel i detta, herr Hagberg i
Malmö, då består det däri, att man inte
gjorde en provisorisk lag 1940. Men
som herr Hagberg vet gjordes det vid
den tiden fullmakter till höger och
vänster och därför gjordes det färre
lagar.

Jag tror således inte att man i detta
sammanhang skall rikta någon förebråelse
mot Kungl. Maj:t eller mot bevillningsutskottet.
Man hade kanske kunnat
klara upp denna fråga på precis
samma sätt som man gjort under tiden
från 1940 tills nu, om inte ett visst intresse
kommit in. Det har ju inte varit
vanligt att man importerat klass II till
detta land. Har man importerat något
så har det varit klass III. Man har
emellertid på senaste tiden importerat
klass II, och vi har fått åtskilliga skrivelser
till bevillningsutskottet i detta
ärende. Har man nu börjat importera
klass II, då förstår man att den svenska
bryggerinäringen, som är väl utrustad i
alla avseenden, anser att man gått dess
ära för nära. De svenska bryggerierna
skulle ju själva säkerligen kunna tillverka
ett lika bra Öl som det som plockas
in från Västtyskland.

Jag tror således att förebråelsen mot
bevillningsutskottet i detta avseende
inte är riktig. Bevillningsutskottet står
på samma linje som i februari och på
samma linje som vi stått i dessa frågor
under hela den tid nykterhetskommittén
har utfört sitt arbete.

Onsdagen den C maj 1953 em.

Nr 16.

109

Alkoholhalten i maltdrycker av andra klassen m. m.

Ur de synpunkter som jag har lagt
på detta problem är det inte betydelselöst,
om riksdagen den gången den går
att pröva frågan om starkölet kan göra
det utifrån utgångspunkten, att det vanligast
förekommande måltidsdrickat
här i landet håller 2,8 och inte 3,2 procent.
Det är en sak som man i detta
sammanhang bör ta stor hänsyn till,
om man har något intresse för en objektiv
behandling av de kommande
spörsmålen.

Jag ber, herr talman, med anförande
av dessa synpunkter att få hemställa
om bifall till bevillningsutskottets förslag.

Herr CASSEL (li): Herr talman! Jag
skall inte riva upp någon allmän nykterhetsdebatt.
Den kan vi ju, som herr
Hagberg i Malmö redan har sagt, vänta
med till dess nykterhetskommitténs
förslag har hunnit passera remissinstanserna
och så småningom lett fram
till en proposition.

Vad det nu gäller är allenast frågan
huruvida det är nödvändigt och lämpligt
att redan nu bryta ut problemet om
alkoholhalten i pilsner från dess naturliga
sammanhang och avgöra den frågan
genom en provisorisk lagstiftning.

Problemet om pilsners alkoholhalt är
inte nytt för kammaren utan har gång
på gång under de gångna åren varit
föremål för kammarens bekymmer. Jag
skall bara nämna några data. I samband
med att försäljningsförbud infördes
för starköl vid 1923 års riksdag föreslog
Kungl. Maj:t, som då stödde sig
på kontrollstyrelsen, att alkoholhalten
i pilsnerdriclca skulle höjas från 2,S till
3,1 procent. Bevillningsutskottet, som
på den tiden var angeläget om att få
en bättre maltdryck, höjde ytterligare
en promille och fastslog 3,2 som lämplig
alkoholhalt, och detta blev riksdagens
beslut.

Sedan kom maltdryckskommittén,
som avgav sitt betänkande 1936 och
som bland sina ledamöter räknade be -

villningsutskottets ärade ordförande
herr Olsson i Gävle. Kommittén menade
att en höjning från 3,2 till 3,4 procent
skulle göra det möjligt för bryggerierna
att tillverka en pilsner »som
i tekniskt avseende skulle vara märkbart
överlägsen den nuvarande». Denna
höjning ansåg kommittén kunna vidtagas
utan att olägenhet ur nykterhetssynpunkt
därigenom skulle behöva inträda.
Såvitt jag har sett föreligger det
inte någon reservation på denna punkt
av herr Adolv Olsson. Något starköl
tänkte sig emellertid inte kommittén att
man skulle införa.

I propositionen till 1939 års riksdag
togs inte kommitténs förslag om höjning
av alkoholhalten med, och motioner
i denna riktning blev avslagna av
riksdagen.

Ända från 1923 och intill den dag
som är har det alltså varit tillåtet här
i landet att tillverka och försälja pilsner
med en alkoholhalt av 3,2 procent.
Under det andra världskriget kunde
emellertid bryggerierna inte utnyttja
den tillåtelsen. Under krigstiden uppstod
brist på maltkorn, och detta gjorde
att livsmedelskommissionen inte
kunde tilldela bryggerierna mer än en
ringa del av den kvantitet korn som de
behövde. Enligt uppgift var normalförbrukningen
av korn cirka 40 000 ton,
men den förbrukningen måste vissa år
pressas ner ända till 3 000 ton. Bryggerierna
stod då inför valet att endera
inskränka sin tillverkning och ransonera
pilsnern eller att göra pilsner med
lägre s. k. stamvörtstyrka än den normala.
Det innebar att man med en
minskad kvantitet maltkorn kunde göra
samma antal flaskor pilsner.

År efter år träffades överenskommelse
mellan livsmedelskommissionen
och kontrollstyrelsen å ena sidan och
bryggarföreningen å den andra om den
högsta stamvörtstyrka som fick förekomma
vid tillverkningen. I dessa överenskommelser
berördes inte alls frågan
om ölets alkoholhalt, men denna sjönk

Ilo Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Alkoholhalten i maltdrycker av andra klassen m. m.

automatiskt i samma mån som stamvörtstyrkan
minskade. Under åren 1943
—1944 var alkoholhalten nere i 2,1
procent. Pilsnern blev med andra ord
tunnare och sämre än den tidigare hade
varit, men allmänheten fick nöja sig
med den som den var, och eftersom
krig rådde och nöd bryter lag gav sig
allmänheten till tåls.

Slutligen syntes dock befrielsens
timme slå, när livsmedelskommissionen
i september 1949 gav besked om att
maltkornsbristen var slut. Bryggerierna
beslöt då återgå till den fullgoda pilsner,
som allmänheten hade fått före
kriget men nu suktat efter i tio år.
Följaktligen skulle alkoholhalten höjas
till den legala gränsen 3,2 procent.
Härom underrättades kontrollstyrelsen.
Men då kom signal från landshövding
Danielson, som var ordförande i nykterhetskommittén
och som berättade,
att kommittén hyste planer på att dels
införa starköl och dels sänka alkoholhalten
på pilsner till 2,8 procent. Kommittén
hemställde att bryggerierna
skulle vänta tills den var färdig med
sitt arbete innan de höjde alkoholhalten.
Det skulle, menade kommittén, gå
lättare att få allmänheten att acceptera
2,8 procent, om det endast innebar en
fortsättning av de förhållanden som
hade rått sedan krigsutbrottet, än om
allmänheten under en mellanperiod
hunnit få smak på riktigt Öl.

Bryggerierna villfor kommitténs önskan
bland annat emedan de trodde att
övergångstiden endast skulle röra sig
om några få månader. Emellertid gick tiden,
och först i januari 1953 såg kommittébetänkandet
dagens ljus. Eftersom
bryggerierna i och med detta inte var
bundna av sin överenskommelse med
kommittén, beslöt de i februari 1953
att i mitten av april höja alkoholhalten
i pilsner till lagstadgade 3,2 procent.
Om det beslutet underrättades givetvis
kontrollstyrelsen, som genast
slog larm och ingick till Kungl. Maj :t
med förslag till den provisoriska för -

ordning, som nu ligger på riksdagens
bord.

Det är att märka att nykterhetskommitténs
överenskommelse med bryggerierna
inte gällda import av Öl. Samtidigt
som de svenska bryggerierna på
grund av denna överenskommelse måste
tillverka pilsner med högsta alkoholhalt
av 2,8 procent, kunde allmänheten
i speceriaffärer och restauranger köpa
danskt, tyskt, holländskt och engelskt Öl
med eu alkoholhalt av 3,2 procent, och
allmänheten gjorde jämförelser, som
inte var smickrande och inte heller
rättvisa för det svenska ölet.

Nykterhetskommittén har nu föreslagit
två ölsorter, nämligen ett starköl
med en alkoholhalt av 4,5 procent, som
man bara skall få köpa på systembolagen
och få serverat på spritrestaurangerna,
och en pilsner som skall vara
lätt åtkomlig och därför ha en så låg
alkoholhalt som 2,8 procent. Kommitténs
förslag måste uppenbarligen behandlas
som en enhet. Hade inte majoritet
vunnits kring starkölets återinförande,
så hade man säkerligen inte
stannat vid 2,8 procent när det gällde
pilsnern. Endera måste man gå den väg
kommittén föreslår med ett ordentligt
starköl och ett tunt skall vi kalla det
normalöl, eller också måste man göra
ett kraftigt normalöl och avstå från
starkölet.

Nu är kommitténs förslag ute på remiss
och ingen vet när proposition
kommer att framläggas, vem som kommer
att framlägga den och vad den kan
komma att innehålla. Ingen vet heller
hur länge det föreslagna provisoriet i
verkligheten kan komma att räcka.

Från organiserat nykterhetshåll tycks
motståndet mot starkölet bli mycket
kraftigt. Nykterhetsfolkets landsmöte
beslöt för 14 dagar sedan enhälligt att
bestämt avstyrka förslaget att upphäva
starkölsförbudet.

Det är, herr talman, inte så säkert
att nykterhetskommitténs förslag när
det gäller starkölet i verkligheten nå -

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Nr 16.

Alkoholhalten i maltdrycker av andra klassen m. m.

gonsin blir genomfört. I stället kan utvecklingen
bli den, att vi blir utan
starköl och ändå får nöja oss med den
tråkiga pilsner, som en högsta alkoholhalt
av 2,8 procent ger. Det går nämligen
inte att med den alkoholhalten
tillverka ett fylligt och gott Öl. Andra
länder har betydligt större alkoholhalt
även när det gäller normalöl. Jag skulle
vilja fråga statsrådet och chefen för
finansdepartementet, om han vill ge
oss ett löfte att vi får proposition om
starköl, därest riksdagen nu går med
på denna proposition om provisorisk
nedsättning av den legala procentgränsen.
För de hundratusentals skötsamma
och ordentliga människor, som
sätter värde på ett glas gott Öl, är det
ett olustigt framtidsperspektiv om vi
skall få nöja oss med ett halvdåligt
normalöl och ändå inte får något
starköl.

Det är en av riksdagens säkraste traditioner
att avslå alla förslag, som berör
pågående utredningar. Hundratals
motioner har säkerligen avlivats på den
grunden bara vid denna riksdag. Alla
de motioner, som har väckts om rätt
att tillverka starköl och cider, har under
de gångna åren slagits ihjäl med
hänvisning till nykterhetskommitténs
arbete.

När vi i dag på morgonen diskuterade
förlängningen av byggnadsregleringen,
sades det från utskottsmajoritetens
sida ifrån, att man inte borde ta
upp förslag om byggnadsregleringens
avskaffande medan kommitténs betänkande
ännu var ute på remiss. Vad som
är rätt procedur när det gäller den ena
frågan på dagordningen borde väl också
vara rätt procedur när det gäller
den andra.

Provisorisk lagstiftning är i allmänhet
förkastlig och bör endast tillgripas
om en verklig nödsituation föreligger.
Det gör det inte här. Det kan inte med
fog göras gällande, att bibehållande av
nuvarande legala alkoholgräns, 3,2 procent,
skulle medföra skadeverkningar

i nykterhetsavseende, som över huvud
taget vore statistiskt mätbara. Jag citerar
vad nykterhetskommittén sagt:
»Ölets andel i det totala fylleriet är
tydligen så liten, att även ganska stora
fluktuationer i konsumtionen inte påverkar
fylleriets totala nivå i sådan
mån att den med statistiska metoder
kan skiljas från fluktuationer av andra
anledningar.»

Jag tror inte att nykterhetstillståndet
här i landet skulle försämras om vi
återginge till den alkoholhalt av 3,2
procent, som har varit i lag gällande
sedan 1923. Tvärtom är jag av den
uppfattningen, att ett gott Öl skulle betyda
mycket för att konkurrera med
starkspriten. Det är inte rimligt att vi
här i Sverige för att träffas efter en
sammankomst eller ett möte skall vara
tvungna att gå på restaurang och äta
tre tråkiga sandwiches och varmrätt,
dricka en snaps, en pilsner och så ta
»något» till kaffet, när man i Holland,
Danmark, England, Tyskland och Österrike
kan ha en trevlig och munter
kväll vid en sejdel Öl, en korv eller en
smörgås med bråkdelen av kostnad och
alkoholbelastning.

Herr talman! I Danmark ligger ölfrågan
bättre till än den gör i Sverige.
I Danmark är t. o. m. landets förutvarande
statsminister, Hans Hedtoft,
ordförande i styrelsen för ett av landets
största bryggerier, och Danmarks
regeringar har, vem som än suttit vid
makten, visat betydligt större förståelse
för ölet än vad herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet har
ådagalagt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den av herrar
Franzon och Gustaf Elofsson vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr
Magnusson (h).

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Cassel sade
att han inte skulle ta upp någon nykterhetsdebatt.
Han tog i stället upp

112

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Alkoholhalten i maltdrycker av andra klassen m. m.

en alkoholhaltsdebatt, som visserligen
kan ha sin betydelse men som säkerligen
inte är till någon nytta nu.

Det var en rysansvärd skildring som
herr Cassel gav om dels vad som förevarit
och dels vad som skulle komma.
.lag kastade ett öga på finansministern,
när herr Cassel talade om 1923, ty i
vad som då hände är vi båda mycket
intimt engagerade. Det var emellertid
en svaghet i skildringen. Det var nämligen
så, att när Thorsson föreslog en
alkoholhalt på 3,1, som bevillningsutskottet
sedan höjde till 3,2, hade Thorsson
föreslagit ett remedium på 2 procent,
som det egentligen var bryggarna
i detta land som genom sin representation
i bevillningsutskottet vid denna
tidpunkt avlägsnade. På det sättet kom
3,2 fram.

Sedan talade herr Cassel om att jag
1936 föreslagit 3,4. Det står jag för
ännu i dag, om vi inte klarar upp frågan
på sätt som nykterhetskommittén
har föreslagit.

Jag vill således ha hela vägen fri,
så att vi kan ta ställning till dessa
problem. Jag tror att om riksdagen får
möjlighet att göra det ifrån en ställning,
där inte några förskjutningar har ägt
rum, är det möjligt att komma till ett
resultat. Men är det så att vi i dag
skapar ett läge med 3,2 procent, då kan
herr Cassel alldeles säkert packa kappsäcken
för starkölet för tid och evighet.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag har
ju fått åtskilliga frågor på halsen, och
jag skall försöka att besvara dem, men
kammaren får förlåta mig om jag inte
går in på någon diskussion i egentlig
mening med herr Cassel. Herr Cassel
talade ju mycket hjärtevarmt för alla
dem som suktar efter ett gott glas Öl,
och det var inte att misskänna sig på
att herr Cassel hörde till dem.

Nu uttalade herr Cassel den hjärtknipande
tanken, att om riksdagen icke
i dag ser till att det blir 3,2 procents
alkoholhalt, så får man kanske nöja

sig med att fortsätta med det dåliga Öl
som vi har i Sverige. Har inte herr
Cassel alldeles missförstått situationen?
Det är ju riksdagen som beslutar. Den
kan besluta i dag vad den vill, och den
kan besluta den gång denna fråga mera
slutgiltigt kommer fram vad den vill.
Den behöver inte skydda sig mot sig
själv.

För övrigt är det utmärkt, att det
finns yngre riksdagsmän, som fördjupar
sig i det förgångna och inte låter
oss gamla veteraner vara de enda som
känner till vad som hände på 1920-talet.

Jag skulle inte lagt fram den proposition,
som diskuteras här i dag, om
det bara varit så, att vi händelsevis
efter 1940 och fram till 1953 hade haft
en alkoholstyrka i pilsner klass II som
högst uppgår till 2,8 procent. Det skulle
inte föranlett mig att lägga fram ett
förslag om att lagstiftningen skulle
ändras, utan det som har föranlett mig
att göra detta är att kommittén har
föreslagit, att man även i fortsättningen
skall ha en alkoholhalt i pilsner klass
II av 2,8 procent och att alltså det nuvarande
tillståndet skall fortsätta. Då
måste jag säga mig, att det skulle vara
ganska märkligt, om vi skulle här göra
ett mellanspel på ett par år med en ny
alkoholhalt. Det skulle innebära att det
inte var någon mening i kommitténs
förslag. Jag tyckte det var ganska naturligt,
att när kommittén utgått ifrån
denna förutsättning, skulle vi så att
säga vidhålla den och sedan utifrån
nu rådande förhållanden pröva kommitténs
utgångspunkter.

Jag kan inte finna annat än att detta
är en sak som är realia, herr Hagberg.
Det får man hålla sig till och inte till
det formella: vad som står i förordningen
men som inte har tillämpats.

Nu ställde herr Hagberg till mig den
frågan, vad jag menade med att jag
skulle låta verkställa en ny utredning
om åtgärder i positiv riktning. Ja, herr
Hagberg, jag förstår ju att inom vissa

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Nr 16. 113

Alkoholhalten i maltdrycker av andra klassen m. m.

kretsar har jag blivit missförstådd. Jag
blev säkert inte missförstådd på kongressen.
Jag menar att den s. k. nykterhetslagstiftningen
med alla dess bestämmelser
egentligen icke innebär positiva
åtgärder. Det är där fråga om
restriktioner och förbud, det är negativa
ting som man måste ha. Det
kan inte i och för sig vara uppbyggande.
Därför skulle den utredning,
som jag har tänkt mig, mer ta sikte på
det som ändå måste vara tankegången
i hela nykterhetsfrågan, nämligen upplysning,
uppfostran och försök att få
människorna att inse och vänja sig vid
att man kan trivas även i en spritfri
miljö. Det kan man nämligen, herr
Cassel.

Jag fick vidare den frågan ställd till
mig, om denna utredning skall bli av
den omfattningen, att jag därigenom
skulle åstadkomma en förhalning. Nej
det är inte min mening. Om det blir
en förhalning, skall det inte bli det på
grund av de utredningar jag tänker låta
verkställa. Det är emellertid ett ofantligt
material det här är fråga om. Remisstiden
har satts till den 1 september
i år, för att remissinstanserna skall
kunna veta vad de talar om, när de
kommer med sina yttranden. Om det
visar sig att kommitténs förslag har gått
igenom denna skärseld något så när
helskinnat, är det min tanke, att det
skall göras ett allvarligt försök att få
fram frågan till 1954 års riksdag. Jag
har redan vidtagit åtgärder för att
skapa ett särskilt sekretariat för att ta
hand om detta propositionsarbete. Ett
par extra krafter är redan anställda för
ändamålet och håller på att arbeta sig
in i materialet och hjälpa mig att komma
in i det.

Jag vill emellertid därmed inte ha
sagt, att det blir proposition till nästa
års riksdag. Det kan nämligen visa sig
att det lurar så mycket svagheter i
kommitténs förslag, som kommer fram
vid den granskning som nu pågår, att
det inte är möjligt att komma till ett

resultat utan kompletterande utredningar.

Det är inte min mening att sätta
i gång någon utredning nu om nya
förslag till nykterhetslagstiftning. Det
skulle väl inte på nuvarande stadium
vara någon frestelse för mig att göra
det, såvida inte, vilket jag inte tror det
blir fråga om, riksdagen avslår den
föreliggande propositionen. Om emellertid
det skulle ske, så är jag något
mycket böjd för att bryta ut maltdrycksfrågan
och titta på den ur litet
andra synpunkter, men jag har inte
tänkt det, åtminstone inte om vi bibehåller
de förutsättningar för frågans
behandling som kommitténs förslag
innebär.

Herr CASSEL (h): Herr talman! Jag
noterar med tacksamhet, att herr Olsson
i Gävle är densamma i dag som han
var 1936, och att han håller på 3,4 som
en lämplig alkoholstyrka hos pilsnern
för den händelse vi inte får något starköl.
Skulle det gå så illa, att nykterhetskommiténs
förslag inte blir genomfört
i båda sina led, kan jag, som finansministern
betecknar som en något törstig
individ, glädja mig åt den reservutgången,
att jag i alla fall inte behöver
nöjas med 2,8 utan kanske kan få ett
hyggligt Öl med 3,4 i alkoholstyrka.
Jag är nöjd med det svaret.

Finansministern var mig däremot
ingen källa till glädje. Jag hade hoppats
att finansministern skulle svara på min
fråga, om han ville utlova, att han
skulle framlägga en proposition som
innehöll förslag att vi skall få starköl
för den händelse vi vore så snälla, att
vi gick med på den proposition om
provisorisk lagstiftning, som finansministern
i dag inbjuder oss att anta. Jag
fick inte något svar. Finansministern
påminner mig om Orsa kompani. Han
lovar ingenting bestämt.

Herr HAGBERG i Malmö (h): Herr
talman! Jag vill rikta ett tack till finans -

8 — iindra kammarens protokoll 1953. Nr 16.

Nr 16.

114

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall

i arbete m. m.

ministern för det som jag tycker ganska
utförliga svaret på mina frågor. Enligt
min mening var hans svar så pass klargörande
och så pass uttömmande, som
man kan begära under föreliggande förhållanden.
Jag tror att svaret klarade
upp åtskillig ovisshet, som av naturliga
skäl uppkommit efter finansministerns
uttalanden på nvkterhetsfolkets sjuttonde
landsmöte. Jag tackar som sagt för
detta.

Det lilla hot, som finansministern inflätade
i slutet av sitt anförande, tror
jag man inte skall ta för allvarligt. Utgången,
herr statsråd, är nog given
även i denna kammare.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
trodde faktiskt att sedan jag här hade
talat om hur ärendet ligger till, att kommitténs
förslag ligger under remissbehandling
och att det är min avsikt att
ta ståndpunkt i saken sedan detta material
föreligger, skulle herr Cassel finna
att hans fråga inte kunde besvaras
på annat sätt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på avslag därå; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Cassel begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Maj :ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Olsson i Gävle begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 149 ja och 32 nej, varjämte
24 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av väckt motion
om utredning angående de allmänstraffrättsliga
problemen inom specialstraffrätten,
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 2 juni 1950 (nr 295) om
tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete m. in., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 13 mars 1953 dagtecknad
proposition, nr 147, hade Kungl.
Mai :t. under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående ändring i
förordningen den 2 juni 1950 (nr 295)

Onsdagen den 6 maj 1953 em. Nr 16. 115

Tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete m. m.

om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete m. m.;

2) förordning angående ändring i förordningen
den 2 juni 1950 (nr 296) om
tillägg av statsmedel å vissa livräntor
enligt förordningen den 11 juni 1918
(nr 375) angående en särskild för fiskare
avsedd försäkring mot skada till
följd av olycksfall;

3) förordning angående ändrad lydelse
av 3 § förordningen den 24 mars
1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare
m. fl.;

4) förordning angående ändrad lydelse
av 3 § förordningen den 24 mars
1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl.;
samt

5) förordning angående höjning av
vissa olycksfalls- och yrkessjukdomsersättningar
åt tvångsarbetare och fångar
m. fl.;

dels medgiva, att tillfälliga ersättningar
till av silikos drabbade arbetstagare
finge utgivas under budgetåret
1953/54 enligt de grunder som i propositionen
förordats;

dels ock för budgetåret 1953/54 under
femte huvudtiteln anvisa

1) till Vissa tillägg å ersättningar i
anledning av olycksfall i arbete m. m.
ett förslagsanslag av 5 100 000 kronor;
samt

2) till Statsverket åliggande, av andra
medel ej utgående ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. m. ett förslagsanslag
av 3 500 000 kronor.

I propositionen hade föreslagits höjda
tillägg av statsmedel till vissa ersättningstagare
enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag
m. m. Den nuvarande regeln,
att tillägg utgår endast i skadefall
som inträffat före 1949, hade föreslagits
ändrad så att tillägg komme att utgå
även i skadefall från 1949 och 1950.
Tilläggen hade föreslagits avvägda så,
att skadad med 75—100 procents inva -

liditet skulle erhålla sina nu utgående
förmåner ökade med 25 procent. För
skadad med 50—75 procents invaliditet
hade föreslagits en höjning motsvarande
ungefär 3U samt för skadad med 30—50
procents invaliditet ävensom för efterlevande
make en höjning motsvarande
cirka ''!•> av vad som föreslagits för helinvaliderna.
I skadefall från åren 1949
—1950 hade tillägg dock ej ansetts böra
utgå till personer med högst 50 procents
invaliditet och ej heller till efterlevande
make.

Propositionen hade, såvitt angick anslag
under femte huvudtiteln, hänvisats
till statsutskottet och i övrigt till lagutskott,
därvid den behandlats av andra
lagutskottet.

I samband med propositionen hade
andra lagutskottet behandlat tre i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren
nr 441 av herr Norling m. fl., samt
inom andra kammaren
nr 477 av herr Andersson i Ryggestad
m. fl., och

nr 539 av herr Senand er och fru Nilsson.

I motionerna I: 441 och II: 539, som
voro likalydande, hade hemställts »att
riksdagen beslutar, att de förhöjningar
som föreslås i Kungl. Maj :ts proposition
nr 147 för ersättning för skador vid
olycksfall i arbete må utgå även för
skador där arbetsförmågan nedsatts till
25 procent och vilka inträffat under
åren 1949—1950, att tillägg å livränta
för efterlevande make må utgå även för
dödsfall som inträffat 1949—1950 samt
att vederbörande utskott måtte utarbeta
de ändringar i lagtexten som föranledes
av motionens yrkanden».

I motionen 11:477 hade hemställts,
»att riksdagen ville besluta, att de förhöjningar
av ersättningarna för olycksfall
i arbete, som föreslås i Kungl. Maj :ts
proposition nr 147, jämväl måtte utgå
å skador, där nedsättningen i arbets -

Nr 16.

116

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall

i arbete m. m.

förmågan uppgår till minst 25 procent,
samt att vederbörande utskott ville utarbeta
de ändringar i lagtexten som kan
föranledas av detta förslag».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med avslag å motionerna I: 441,
11:477 och 11:539 och bifall till förevarande
proposition nr 147, såvitt denna
behandlats av utskottet,

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen
den 2 juni 1950 (nr 295) om
tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete m. m.;

3) förordning angående ändrad lydelse
av 3 § förordningen den 24 mars
1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare
m. fl.;

4) förordning angående ändrad lydelse
av 3 § förordningen den 24 mars
1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl.;
samt

5) förordning angående höjning av
vissa olycksfalls- och yrkessjulcdomsersättningar
åt tvångsarbetare och fångar
m. fl.;

dels medgiva, att tillfälliga ersättningar
till av silikos drabbade arbetstagare
finge utgivas under budgetåret
1953/54 enligt de grunder som i propositionen
förordats.

Reservation hade avgivits av herr
Lundberg, som ansett, att utskottet bort
tillstyrka propositionens författningsförslag
med de ändringarna att i den
föreslagna förordningen angående ändring
i förordningen den 2 juni 1950
om tillägg av statsmedel å vissa ersätt -

ningar enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete m. m. dels infördes
bestämmelsen, att 5 § första stycket
sistnämnda förordning skulle upphöra
åt! gälla, dels stadgades att 6 och 11 §§
samma förordning skulle erhålla av reservanten
angiven lydelse.

De i reservationen framlagda ändringsförslagen
inneburo, att ersättningstiliägg
enligt de grunder, som i propositionen
angivits för skadade med 30—
50 procents arbetsnedsättning, skulle
utgå till samtliga till sjukpenning eller
livränta berättigade skadade med högst
50 procents arbetsnedsättning.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
Jag har till föreliggande utskottsutlåtande
knutit en reservation som gäller
en principfråga. Det är ju så, att denna
proposition syftar till att man skall ge
kompensation för penningvärdets försämring
eller de stegrade levnadskostnaderna.
När denna princip godtages
vore det ju rimligt att man gåve alla
de olika skadegrupperna en lika procentuell
kompensation. Vi vet ju att
olycksfallsskador regleras på grunder
som utmäts efter medicinska principer.
Vi vet emellertid även att dessa skador
ofta inte överskattas från läkarnas sida;
i regel anser man väl att läkarnas värdering
håller sig i underkant. När man
här alltså har godtagit principen om
kompensation för de ökade levnadskostnaderna,
vore det väl som sagt rimligt
och riktigt, att Kungl. Maj:t såg till att
denna förbättring gavs åt samtliga
grupper.

Nu vet jag mer än väl att en del resonerar
som så, att den som har fått
stor skada, hundraprocentigt eller så,
har större svårigheter att göra sig gällande
inom produktionen, men jag vill
slå fast, att om man godtagit principen
att ersättning skall utgå efter den procentsats
läkaren satt, så är det orimligt
att riksdagen genom ett enkelt beslut

Nr 16. 117

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall

i arbete m. m.

sätter denna princip ur spel genom att
för de grupper som ligger under 30
procent säga, att deras skadeersättning
med en gång skall sättas ned med den
procent som här är föreslagen. .lag är
medveten om att mindre skador kanske
inte inverkar på den aktuella arbetsprestationen,
men det är väl ändå så,
alt människor som skadat sig kan lida
psykiskt genom att skadan ständigt gör
sig påmind. Det är val också rimligt
att säga, att den som drabbats av ett
olycksfall annars skulle haft möjlighet
till andra arbetssysselsättningar, som
skulle kunna ge mer än ersättningen.

.lag har med min reservation velat
ge till känna att jag anser, att Kungl.
Maj :t bort kunna gå en annan väg. Även
om jag är medveten om att jag inte kan
segra i dagens situation är jag, därför
att denna fråga gäller människor som
skadats vid olycksfall i arbete, nog
förmäten att vädja till Kungl. Maj:t att
för framtiden se till att detta missförhållande
rättas till. Jag skulle också
vilja säga, att jag för min del förväntar
alt Kungl. Maj:t med mycken generositet
behandlar även de olika silikosfall
som finnes och där vederbörande fått
ersättning för yrkesskada.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till min reservation
med den ändring som föranledes därav,
att det måste till en kompletterande lagtext.
Jag hemställer därför:

1)1 hemställan rörande den föreslagna
förordningen den 2 juni 1950 om
tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för
olycksfall m. m. erhåller den första delssatsen
(överst s. 27) följande lydelse:
»dels ingressen erhåller följande lydelse: Härigenom

förordnas, dels att 5 §
första stycket förordningen den 2 juni
1950 om tillägg av statsmedel å vissa
ersättningar enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete m. m. skall upphöra
att gälla, dels oek att 2, 6, 7, 9—
11 och 15 §§ samma förordning skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.»

2) I hemställan rörande den föreslagna
förordningen angående ändring
i förordningen den 2 juni 1950 om tilllägg
av statsmedel å vissa livräntor enligt
förordningen den 11 juni 1918 angående
en särskild för fiskare avsedd
försäkring mot skada till följd av
olycksfall erhåller den första dels-satsen
(överst s. 28) följande lydelse:

»dels ingressen erhåller följande lydelse: Härigenom

förordnas, dels att 2 g
första stycket förordningen den 2 juni
1950 om tillägg av statsmedel å vissa
livräntor enligt förordningen den 11
juni 1918 (nr 375) angående en särskild
för fiskare avsedd försäkring mot
skada till följd av olycksfall skall upphöra
att gälla, dels oek att 3 och 4 §§
nämnda förordning den 2 juni 1950
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.»

Herr talman! Jag ber sålunda att få
yrka bifall till min reservation med den
ändring som jag här angivit. Jag hoppas
även att man inom socialdepartementet
för framtiden ser till att det påtalade
missförhållandet rättas till på sådant
sätt, att de skadade verkligen kan
få full kompensation.

Herr ANDERSSON i Ryggestad (s):
Herr talman! I här förevarande fråga
har jag och några andra ledamöter av
denna kammare väckt en motion, och
det är med anledning härav som jag
har begärt ordet.

Jag ber först att få uttala min tillfredsställelse
över att socialministern
har framlagt föreliggande förslag om
tillägg på vissa ersättningar enligt lagen
om olycksfall i arbete. Däremot är
jag inte lika tillfredsställd med att socialministern
stannat för att höjningarna
skall inskränkas till sådana fall,
där vederbörande har drabbats av
minst 30 procents nedsättning av sin
arbetsförmåga. Såvitt jag förstår har

118 Nr 16. Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall

i arbete m. m.

departementschefen härvidlag gått på
riksförsäkringsanstaltens linje. Riksförsäkringsanstalten
anser, att skador som
medfört nedsättning av arbetsförmågan
med mindre än 30 procent icke är så
svåra, att någon förhöjning av ersättningarna
är nödvändig, detta trots att
nackdelarna med det sänkta penningvärdet
drabbar dessa lättare skadade
lika hårt. Det är ett högst egendomligt
resonemang, som i verkligheten leder
till att en mycket stor del av dem som
erhåller ersättning, får densamma
sänkt.

Riksförsäkringsanstalten har tidigare
tillämpat en teori om vänjning, som går
ut på att mindre skador inte är så betydelsefulla,
och att de som drabbats av
sådana skador kan vänja sig vid dem,
så att vederbörande så småningom kan
bli fullt arbetsför eller nästan fullt arbetsför.
Men när det är fråga om sådana
skador, vid vilka man förlorar
en fjärdedel av arbetsförmågan, så har
jag för min del mycket svårt att sätta
tilltro till riksförsäkringsanstaltens
vänjningslinje.

För en tid sedan träffade jag en
man i Värmland, vilken två gånger råkat
ut för olycksfall. Den nedsatta arbetsförmågan
i procent räknat var dock
inte så stor, att han kunde få någon
förhöjning på den utgående ersättningen.
Han faller alltså för riksförsäkringsanstaltens
vänjningslinje. Denne
man är emellertid en duktig karl, så
han kommer förmodligen att klara sig
ganska bra ändå, men såvitt en lekman
förstår är han ändå handikappad. Han
får ingen förhöjning av sin ersättning.
I verkligheten får han den tvärtom
sänkt, om man tar hänsyn till det försämrade
penningvärdet, och ur den
skadades synpunkt är den försämring
som därvidlag inträtt ganska betydande.
Här föreligger en orättvisa mot de
människor, som kanske drabbats hårdare
än många andra.

Vid föregående års riksdag var jag i
tillfälle att påtala ett annat fall från

Värmland, som väckt stor uppmärksamhet
där. Det var en man, som i unga
år hade förlorat sitt ena öga vid en
olyckshändelse. Enligt 1901 års lag var
högsta livräntan 300 kronor. Förlusten
av ena ögat värderas till 25 procents
nedsättning av arbetsförmågan, och
denne man fick följaktligen en livränta
på 75 kronor per år. Han försökte få
ersättningen höjd, vilket dock icke lyckades.
Han tillhör den kategori, som
enligt riksförsäkringsanstalten kan vänja
sig vid skadan. Han uppbär fortfarande
inte mer än 75 kronor per år i
ersättning, och detta kan inte vara rätt.
Allt vad jag har av socialt samvete reagerar
emot denna orättvisa!

Den motion vi har väckt i denna fråga
går ut på att förhöjning på skadeersättningarna
skall utgå, om arbetsförmågan
är nedsatt med 25 procent.

Nu kan man naturligtvis fråga sig
varför motionärerna inte föreslagit att
förhöjningen skall gälla alla skador. Jag
skall gärna erkänna att detta kanske varit
mest konsekvent. Nu blir det i alla
fall en gränsdragning och en hel del
orättvisor kvarstår. Det är dock så att
en rätt stor del av olycksfallen medför
nedsättning av arbetsförmågan till
mellan 25 och 30 procent. Motionens
förslag skulle därför innebära en större
»kvantitativ» rättvisa än propositionens,
även om någon individuell orättvisa
skulle kvarstå. Kunde man komma
dithän att höjda ersättningar utbetalades,
när arbetsförmågan är nedsatt med
en fjärdedel, hade man dock tagit ett
steg i rätt riktning.

Jag vet att det inom utskottet funnits
förståelse för den uppfattningen,
att samtliga som erhåller ersättning för
olycksfall i arbete enligt de tidigare bestämmelserna
borde få förhöjning av
dessa ersättningar; den reservation som
är fogad till utskottsutlåtandet visar
också detta. Jag tror mig emellertid
veta att det inte bara är reservanten
som resonerat så utan även andra av
utskottets ärade ledamöter, ehuru man

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Nr 18. 119

Tillägg av statsmedel å vissa ersättningar

i arbete m. m.

av ekonomiska skäl inte velat gå på den
linjen.

Herr talman! Jag har mycket stor
förståelse för synpunkten att statens utgifter
inte skall stiga hur mycket som
helst. Jag har aldrig haft något till
övers för dem som krävt ökade anslag
för både det ena och det andra och
samtidigt påyrkat skattesänkningar. Jag
vet mycket väl att man inte kan lyfta
sig själv i håret. Vill man ha något skall
man också vara beredd att betala för
det. Även om jag som sagt hyser stor
förståelse för att statens utgifter inte
kan få stiga över alla bräddar, har jag
dock större förståelse för de människor
som oförskyllt råkat ut för besvärligheter,
såsom olycksfall, sjukdom och
arbetslöshet, för att nu nämna några
sådana. Jag är den förste att erkänna
att man under senare år från samhällets
sida uträttat stora och utomordentliga
ting för att bygga upp ett samhälle, där
människorna kan känna betydligt större
trygghet än tidigare. Men även om det
är aldrig så välordnat upptäcker man
vid en närmare undersökning, att det
fortfarande finns fläckar på SocialSveriges
karta, som med det snaraste
måste bort, om inte grupper inom vårt
land — visserligen små grupper kanske
— skall känna bitterhet över att de
glömts bort.

Till utskottets utlåtande är fogad en
reservation av herr Lundberg, vari han
föreslår att alla som erhåller ersättning
för olycksfall i arbetet skall få tillägg
på de utgående ersättningarna. Även
om man kan medge att detta är det
principiellt riktiga, återstår dock frågan
om kostnaderna. Dessa blir rätt betydande
om man skulle följa herr Lundbergs
reservation, så betydande att jag
inte tror att det finns några möjligheter
att få in dem inom budgetens ram.
Däremot torde man kunna utgå ifrån
att de kostnadsökningar, som skulle
uppstå genom att ersättningarna utökades
även för dem som har fått sin ar -

enligt lagen om försäkring för olycksfall

betsförmåga nedsatt med minst 25 procent,
skulle kunna inrymmas i budgeten.

Jag är medveten om att det inte nu
går att få bifall till förslaget om en
förbättring av skadeersättningen utöver
vad Kungl. Maj :t har föreslagit. Jag har
emellertid velat fästa uppmärksamheten
på denna sak. Jag har velat göra
mig till tolk för en utbredd uppfattning,
att de nuvarande bestämmelserna
om ersättning för olycksfall i arbete
inte är tillfredsställande och att de inte
heller blir det genom det förslag som
framlagts i proposition nr 147.

I motionen hemställes bl. a. att vederbörande
utskott skulle utarbeta de
ändringar i lagtexten, som kunde föranledas
av motionen. Nu har utskottet
avstyrkt motionen och då är det naturligt
att utskottet inte heller har utarbetat
någon lagtext utöver propositionens.
Under sådana förhållanden har
jag inga möjligheter att yrka bifall till
det förslag som är framlagt i motion nr
477. Jag får därför, herr talman, inskränka
mig till att uttala en förväntan
att de förbättringar av skadeersättningen,
varom hemställes i denna motion,
så snart som möjligt måtte beaktas och
leda till att socialministern framlägger
förslag i denna riktning.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):
Herr talman! Denna fråga om en förstärkning
av olycksfallsförsäkringen är
ju en fråga om avvägning emellan olika
kategorier. De förbättringar som nu är
utarbetade går ungefär efter samma linjer
som vad tidigare tillämpats. Detta
betyder att när olycksfallen ligger längre
tillbaka i tiden och invaliditeten är
mycket svår utgår den högsta ersättningen,
något som man väl kan tycka
vara en riktig princip. Ändringen enligt
detta förslag går bl. a. ut på att ersättning
skall utgå också för fall som inträffat
under 1949 och 1950.

Att invaliditetsgränsen har blivit satt

120 Nr 16. Onsdagen den I

Tillägg av statsmedel å vissa ersättningar

i arbete m. m.

vid 30 procent beror i stor utsträckning
på att man velat ta hänsyn till svårighetsgraden
av invaliditet. Detta är
emellertid inte bara en avvägningsfråga
utan också en ekonomisk fråga, och i
varje fall har departementschefen ansett
att han inte kunnat gå längre.

Om man skulle gå så långt som till
25 procents invaliditet, som motionärerna
har begärt, skulle det kosta en
halv gång till så mycket som hela detta
förslag. Förslaget innebär ju en kostnad
på 2 150 000 kronor, och riksförsäkringsanstalten
har gjort en uträkning
som visar, att om man ginge ner
till 25 procent, skulle det kosta ytterligare
cirka en miljon. Det är bl. a. därför
som utskottet inte tyckt att det kunnat
ändra på det förslag, som Kungl.
Maj:t har kommit med.

Ser man på de olika exempel, som
lagts fram i motionerna, talas det bland
annat om att en person, som har mist
ett öga, inte kunnat få större ersättning
än för 25 procents invaliditet, och därför
anser motionären att man skall gå
ner till den procentsatsen. Men en människa,
som inte mist ögat men dock förlorat
synen på det, kan aldrig få större
ersättning än för 20 procents invaliditet,
och man kan fråga sig vem som
är mest handikappad. Jag tror att båda
är lika handikappade.

Skall man då vara riktigt radikal kan
man säga, att denna ersättning skall utgå
till alla som har någon olycksfallsersättning.
Jag tycker inte att man då
kan stanna vid de 25 procenten, ty i
så fall skulle man kunna dra fram otaliga
fall, där den föreslagna ersättningen
med lika skäl borde utgå. Hela detta
problem är emellertid, som jag sade i
början, helt och hållet en avvägningsfråga
mellan de olika kategorier människor,
som varit utsatta för ett olycksfall.

Jag ber att med dessa ord få yrka bifall
till utskottets hemställan.

i maj 1953 em.

enligt lagen om försäkring för olycksfall

Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
När jag hörde herr Andersson i Ryggestad
tala om kostnadsökningar m. m.
väntade jag nästan att han skulle be om
ursäkt för sin motion. Han ville tydligen
ingenting med den, och jag måste
beklaga, att eu motion väckts på så
svaga grunder.

Eftersom jag intagit den principiella
ställningen, att jag knorrat varje år
som denna fråga kommit upp, så vill
jag till fru Johansson i Norrköping säga,
att jag är medveten om att det är en
avvägningsfråga. Men, fru Johansson,
det är ju ändå så att läkarna vid de
tillfällen, då olycksfallen inträffar, placerar
olycksfallen i olika procentgrupper.
År det då rimligt, att riksdagen
sedan godtyckligt vidtar en förändring
av grupperingen? Jag tror inte att riksdagen
är kompetent att sätta läkarnas
inplacering i grupper ur spel, och jag
tycker det är en orimlig synpunkt att
hävda att någonting sådant skulle ske.

Samtidigt är det ändå på det sättet
att det här gäller folkgrupper, som tillhör
de svagare i ekonomiskt avseende.
Jag får säga att en skada, även om den
ligger under 30 procents invaliditet,
kan medföra psykiska och andra lidanden
för hela livet. Det är orimligt att
vidhålla denna princip, och det är därför
som jag personligen velat vädja till
socialministern att han, när detta ärende
återkommer, försöker rätta till förhållandet,
så att vi kan få en ersättningsgrund,
som både principiellt och
i andra avseenden är försvarlig.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr ANDERSSON i Ryggestad (s) kort
genmäle: Herr talman! Herr Lundberg
säger att jag ingenting velat med min
motion. Jag vill då fästa herr Lundbergs
uppmärksamhet på att det kanske är på
grund av min motion som denna debatt
kommit till stånd här i kammaren. Att
jag inte hemställt om bifall till herr

121

Onsdagen den 6 maj 1953 em. Nr 16.

Tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete m. m.

Lundbergs reservation beror på att jag
under de 4 år, som jag varit i denna
kammare, har funnit att det leder till
bättre resultat att vädja till regeringen
om att framlägga en proposition med
förslag till förbättringar inom socialvården
än att följa herr Lundberg.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s) kort
genmäle: Herr talman! Jag skulle bara
vilja fråga herr Lundberg, om det inte är
lika svårt för en människa, som mist
synen på ett öga och inte får högre
olycksfallsersättning än för 20 procents
invaliditet, som för den som mist ögat
och kan få olycksfallsersättning för 25
procents invaliditet. Det är bara det som
det är fråga om här, att var man än stannar
gör man orätt mot de människor,
som faller utanför ersättningsgrunderna.
Har vi möjligheter att ge en förstärkning
av olycksfallsersättningen hela raden
igenom, skall jag inte alls ha någonting
emot det. Men här har vi ett förslag
om att man skall hjälpa dem som
har det värst ställt, och det anser jag
vara de som har en mycket stor invaliditetsgrad,
ty de har det svårare än
andra att söka sig ut i förvärvsarbete.
De som har en låg invaliditetsgrad kan
ju många gånger komma ut i förvärvsarbete.
Låt vara att deras psykiska tillstånd
kan bli nedsatt, som herr Lundberg
här talade om, men de har större
möjligheter att försörja sig. Då måste
man ju säga att det är riktigt att man
lägger på en högre ersättning åt dem
som har mycket hög invaliditetsgrad att
kämpa med.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Till herr Andersson i
Ryggestad skulle jag vilja säga, att om
det bara gällde en vädjan till herr
statsrådet hade väl herr Andersson i
Ryggestad kunnat finna andra former
än en motion för denna vädjan.

Jag vill också svara fru Johansson i
frågan om 25 eller 20 procent för ska -

da på ögon. Jag har i min reservation
tagit bort den undre gränsen, och det
är därför att jag anser att det är orimligt
att göra skillnad på den som har
mist ögat och den som har skadat ögat
och saknar syn på det men som ändå
har det kvar.

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf): Herr
talman! Jag brukar inte ta till orda i
sådana här frågor, men då denna har
intresserat mig i flera år på grund av
förhållanden som jag känner till i hemorten
vill jag ändå säga några ord.

Det är givet att man är tacksam för
den förbättring som har kunnat åstadkommas
på dessa olycksfallsersättningar,
men det system som man har tilllämpat
och som delvis tillämpas i förslaget,
visserligen med en glidande skala,
gör i stort sett att de personer som
har fått en avsevärd olycksfallsersättning
också får en betydligt större inkomstförbättring,
även om procenttalet
för deras del är lägre.

Jag kan nämna ett fall där en person
under depressionsåren i början på
trettiotalet miste en hand. Han hade
nyss kommit ut i förvärvsarbetet, och
hans inkomst fastställdes så låg att han
för denna 50-procentiga minskning av
arbetsförmågan fick en grundersättning
av endast 550 kronor. Nu skall han enligt
förslaget här, om jag läser det rätt,
få 45 procent i tillägg. Det gör att han
för denna 50-procentiga skada kommer
upp i en ersättning av inte fullt 800
kronor.

En annan person, som efter år 1946
har varit i samma arbete, åtnjuter nu en
olycksfallsersättning på ungefär 2 500
kronor. Han får 20 procents tillägg, varigenom
ersättningen kommer upp i
3 000 kronor. Det är därför jag med
största tacksamhet noterar att såväl
riksförsäkringsanstalten som även departementschefen
här säger att man
måste söka åstadkomma en indexregle -

122

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Motioner angående jaktlagstiftningen.

ring, som skapar bättre jämlikhet och
större rättvisa i dessa frågor.

Jag kan givetvis i dagens läge inte
annat än yrka bifall till det föreliggande
förslaget, men jag vore tacksam
om man fortast möjligt ville gå in på
något andra linjer än endast denna
med procentuella tillägg, som man har
följt under de senaste åren.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till det av herr Lundberg
under överläggningen framställda yrkandet;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 6.

Föredrogs vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293),
in. m.; och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 14 § 1 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september
1951 (nr 648).

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7.

Motioner angående jaktlagstiftningen.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta motioner
dels om viss ändring av 15 §
jaktstadgan, dels om viss översyn av
jaktlagstiftningen, dels ock angående
viss ändring i grunderna för bidrag ur
älgskadefonden.

Tredje lagutskottet hade till behandling
förehaft fyra till lagutskott hänvisade
motioner, nämligen den i första
kammaren väckta motionen nr 317 av
herrar Johansson, John, och Lindahl

samt de i andra kammaren väckta motionerna
nr 231 av herr Lundberg, nr
395 av herr Andersson i Björkäng
m. fl. och nr 397 av herrar Lindström
och Asp.

I motionerna I: 317 och II: 395, vilka
voro likalydande, hade hemställts, »att
riksdagen måtte besluta att hos Kungl.
Maj:t anhålla att i enlighet med motionens
syfte jaktstadgans § 15 med bestämmelser
om särskild jakttid för jakt
efter älg måtte upphävas».

I motionen 11:231 hade hemställts,
»att riksdagen måtte besluta

1. att hos Kungl. Mai :i anhålla om
en skyndsam och allsidig utredning för
att bereda mindre jordägare och icke
jordägare ökad tillgång på jaktmöjligheter,
bättre rättsskydd åt jaktarrendatorer,
avskaffande av licensjakt å älg,
att jägarförbunden i lagstiftning och
anslag gives en mera likaberättigad behandling,
samt i övrigt vidtaga den
översyn av jaktlagstiftningen som erfordras,
för att även den skall taga hänsyn
till den demokratiska utvecklingen,
samt

2. att från den 1 juli 1953 förbjuda
all drevjakt.»

I motionen II: 397 hade föreslagits,
»att riksdagen måtte besluta uppdraga
åt Kungl. Maj:t att vidtaga sådana ändringar
i förordningen för älgskadefonden,
att medel ur densamma får användas
även för reglering av de personoch
fordonsskador som uppenbarligen
uppstått vid kollision mellan motorfordon
och över väg löpande älg.»

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 317 och II: 395 samt
11:231, i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om översyn rörande gällande
ordning för meddelande av tillstånd
till jakt å älg;

B. att motionen II: 231, i den män
den icke besvarats genom vad utskottet
i punkten A hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Nr 16.

123

C. att motionen II: 397 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Nyberg och Levin, vilka ansett, att utskottets
motivering i viss del bort hava
annan, av reservanterna angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
Då jag är motionär i denna fråga och
jag i motionen påyrkat en demokratisering
av svensk jakt vill jag framföra en
del synpunkter, som kanske motiverar
mitt intresse för denna frågas lösning.

När man sysslar med en reformering
av jakträtten och tar del av alla nejsägarnas
argument i denna fråga, kommer
man osökt att i minnet påminna
sig Heidenstams berömda ord i medborgarsången,
där han säger: »Det är
skam, det är fläck på Sveriges banér,
att medborgarrätt heter pengar». Denna
sång sjöngs under rösträttsstridernas
tid, när Karl Staaff och Hjalmar Branting
gav uttryck åt att kampen för demokratien
gällde en kamp mellan herremakt
och folkmakt. Denna strid fördes
så småningom till seger.

Sedan följde kampen för kvinnans
rösträtt, där nejsägarna ansåg att hon
skulle »vårda den heliga elden på husaltaret»,
och vid 1912 års riksdag hette
det så vackert »att den fromma, ädla
och gentila kvinnan, hon ville icke

hava rösträtt---, den som vill ha

det är bara den bistra och istadiga
kvinnan».

Olof Olsson kommenterade detta med
att säga: »Det är egendomligt att se,
hur tusentals karlar fly från hemmet
till restaurangerna, men vid ett tillfälle
erinra de sig med ens, att husaltaret
finns, och det är, så snart det blir tal
om den kvinnliga rösträtten.»

Under denna tid möttes vårt folk av
försäkranden att motståndarna till dessa
reformer inte var principiella mot -

Motioner angående jaktlagstiftningen.

ståndare, men de kunde inte rösta för
dem, därför att frågan ledsamt nog
inte var tillräckligt mogen och utredd,
ett tal till vilket Eliel Löfgren ironiskt
och träffande kommenterade »att man
bara mötte det gamla välkända: En reform
---bara inte nu!» Han tilläg ger

»Rösträttens historia är full av dessa
ord liksom grifterna av de dödas ben».

I dag är rösträtten självklar och
olycksprofetiorna har kommit på skam.
Men när man försöker att aktualisera en
demokratisering av jakten, möter vi
samma argument: olycksprofetior och
uppfattningar om att just på detta område
måste plånboksdemokratien leva
kvar. Vi möter där uppfattningen, att
folk som äger stora markområden och
gott om pengar, med naturrättslig självklarhet
skall ha kvar alla dessa mer eller
mindre självtagna rättigheter. Men
de anser det även lika självklart att de,
som själva önskar ha rättigheterna, skall
ha alla möjligheter till att avstänga andra
folkgrupper från en lika rätt att komma
i kontakt med svenskt naturliv med
dess fauna och flora.

Nu mobiliserar Svenska jägareförbundet,
en halvstatlig inrättning, nejsägarnas
skaror. Nejsägarnas skaror har växt
sedan rösträttsreformernas tid, t5r
många av reformivrarna från denna
tid har med ökade inkomster och ändrade
arbets- och levnadsförhållanden
låtit idéer och uppfattningar ändras
när de själva kommit i åtnjutande av
herremännens gamla rättigheter. Motiveringar
kan alltid formuleras, och
»herremännens rätt» har i dag många
mäktiga hjälpare, som behärskar opinionsbildningen
och de verkställande organen
i vårt samhälle. Vad svensk allmoge
tycker och tänker i dessa frågor
får inte med ett fåtal undantag, till vilka
jag räknar Afton-tidningen, komma till
uttryck. Jag har med tillfredsställelse
sett att Afton-tidningen har öppnat sina
spalter för en diskussion på detta område,
men detta hör, som sagt, till de få
undantagen. Tryckfriheten är en ovär -

124

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Motioner angående jaktlagstiftningen.

derlig tillgång för dem, som kommer i
åtnjutande av densamma. Men det vore
lämpligt att även krav, som för vissa
personer inte kan anses vara så trevliga
och som träffar dem personligen,
skulle kunna få plats i de opinionsbildande
organen med den frihet som
svensk press har och som jag hoppas
att den får behålla.

Jag anser för min del att när man
inte har möjlighet att på den vägen göra
sig gällande, är det en samhällelig skyldighet
att låta småfolket, trots saknad
av jordagods och pengar, komma till
tals, hur obehagligt det än kan förefalla
vara.

För att intet missförstånd skall uppstå
kan jag meddela, att jag inte tillhör
någon jaktorganisation eller är någon
hänsynslös jägare, som vill döda alla
djur i skogen. Jag har visserligen alltid
haft tillgång till skogsmark och vattenområde,
men jag har aldrig nyttjat
denna rätt för att döda det vackra i
faunan och floran. Jag har alltid känt
en obeskrivlig frihetsglädje när jag fått
möta all denna mångfald av liv, färger
och okända överraskningar. Dessa upplevelser
har jag kunnat njuta av som en
fri människa, utan känsla av att vara
snyltgäst eller buse, som många anser
att de egendomslösa är.

Det vore orimligt att jag nu av ren
egoism skulle vilja förvägra arbetare,
som står vid ett löpande band, en maskin,
i smuts etc. och utför det hårda
arbete som måste till för att säkra vår
livsföring, att också komma i åtnjutande
av dessa värden bara därför att jag
övergett kolar- och sågverksjobben med
deras smuts och dåliga inkomster för
att i den svenska riksdagen vara med
om mer eller mindre förnuftiga beslut.

Jag förstår hur en liten arrendator,
torpare eller skogshuggare skall tänka
och känna, när skogens djur äter upp
grödan för honom på åker och äng. Det
är kanske fråga om människor, som
bor isolerade långt borta från bygden,
men de får dock inte själva skjuta dessa

djur. De får i stället bevittna att direktören
den och den eller någon herr von
så och så kommer och skjuter de djur
som har ätit upp grödan för dem.

Jag förstår också reaktionerna hos
kustbefolkningen exempelvis i Blekinge,
där småfolket inte ens får vara i fred,
när de i sina små båtar trotsar storm
och mödor för att ute på allmänt vatten
få känna en glimt av jaktens tjusning,
medan däremot greven med de stora
domänerna hycklar känsla och intresse
för jaktvård genom att vilja förvägra
småfolket rätten till jakt på allmänt
vatten, samtidigt som han själv inte lägger
ned något större intresse på att
idka jaktvård på sina stora domäner,
där han skulle kunna inrätta reservat
med ett rikt och blomstrande djurliv.

Jag kan vidare förstå reaktionerna
hos ett par dalmasar, när de blev stämda
av ett bolag sedan de skjutit älg under
laglig tid och på egen mark. Marken
hade nämligen genom tvång överförts
till ett jaktvårdsområde. Det är
självklart att de i den situationen frågade
sig, om det var meningen att fråntaga
markägarna den jakträtt som de
fått redan i slutet av 1700-talet.

Jag förstår likaledes reaktionerna hos
befolkningen i Nynäshamn, när de såg
vad Svenska jägareförbundet skrev med
anledning av överklagandena av den
resolution, varigenom länsstyrelsen i
Stockholms län hade lämnat 109 personer
tillstånd att bedriva fågeljakt på
allmänt vatten. Det heter i jägareförbundets
skrivelse bl. a.: »Det är att
märka, att endast ett fåtal av personerna
i fråga synas vara fiskare, medan majoriteten
är industriarbetare, hantverkare
eller vid kommunikationsföretag anställda.
» Man frågar sig: är inte dessa
industriarbetare, hantverkare och kommunikationsarbetare
också medborgare
i vårt samhälle och vore det inte rimligt
att även medlemmar av dessa folkgrupper
finge möjlighet till den rekreation
som jakten ändå innebär?

I fortsättningen säger jägareförbun -

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Nr 16.

125

det följande: »Avsikten med borttagandet
av det gamla privilegiet för den
bofasta kustbefolkningen att bedriva
sjöfågeljakt var ju icke blott att åstadkomma
klarare rättsregler än förut
utan även — detta framför allt — att
med hänsyn till de svaga sjöfågelstammarna
begränsa de jagandes antal och
förbehålla sjöfågeljakten för skärgårdsbefolkningen
i egentlig mening.» Till
detta fogar man även en erinran mot
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms
län. Det heter sålunda: »På grund
av det anförda får förbundet tillstyrka
bifall till de av Stockholms läns fiskarförbund
anförda besvären samt framhålla
angelägenheten av att länsstyrelsen
i Stockholms län på lämpligt sätt
informeras om hur tillståndsärenden
böra lagligen handläggas och att de av
Kungl. Maj :t givna tillämpningsföreskrifterna
därvid noga måste följas.»

Jag måste säga att det förefaller som
om Svenska jägareförbundet både har
fått fullmakter och besitter en förmåga
att bruka dem i tal och skrift som måste
inge betänkligheter. Om en länsstyrelse
eller en landsfiskal vill tillämpa en förordning
på ett förnuftigt sätt, är det
orimligt att en jägarorganisation, låt
vara en statsunderstödd sådan, skall
föra ett sådant språk som i detta fall
har skett. Man måste fråga sig, om en
sådan organisation över huvud taget
har någon känsla för annat än att försöka
ge herremännen och andra här i
landet som har litet inkomster möjligheter
att bedriva jakt.

Då kommer naturligtvis den invändningen:
»Men om vi ökar möjligheterna
till jakt skövlas djurbeståndet, och
så blir den ena villan värre än den
andra.» Jag skulle vilja genmäla att om
t. ex. en arbetare från Karlskrona reser
ut med sin lilla båt och kanske äventyrar
sitt liv genom att i storm och rusk
ligga ute på öppna havet och skjuta en
och annan fågel, så är väl inte detta
farligare ur jaktvårdssynpunkt än att
en greve i hägnet av kusten lugnt skall

Motioner angående jaktlagstiftningen.

kunna skjuta mångdubbelt mera. Jag
kan inte förstå att den grevliga hagelsvärmen
skulle vara av förnämligare
beskaffenhet än den som kommer från,
låt oss säga, en murares bössa.

Jägareförbundet har ju gjort en hel
del utredningar och jag har också läst
en av dem. Den är verkligen ganska
talande. Det lämnas där en mängd uppgifter,
om vilka det visserligen säges,
att de är okontrollerade, men som väl
ändå rimligen bort kontrolleras, när
man genom dem försöker ge vetenskaplig
glans åt en utredning. Detta om
detta.

När det gäller jaktens betydelse säger
professor Notini i en artikel i Dagens
Nyheter bl. a. följande: »Enligt modern
syn på viltvårdens problem är det inte
i första hand bössan som orsakar naturviltets
tillbakagång. De övriga destruktiva
krafterna i vårt kulturlandskap —
glesnande markvegetation, våldsamt
öka fallprocenten på grund av koncentrerad
rovdjursstam, olyckshändelser,
löslöpande hundar och katter, minskad
trivsel som resulterar i att djuren utvandrar
till nya marker med nya faror
— tar otvivelaktigt huvudparten av
varje års viltproduktion, varigenom jakten
får karaktären av ''vikarierande
dödsorsak’. D. v. s. ett djur som faller
för bössan skulle med mycket stor sannolikhet
i alla fall ha likviderats senare
under året av annan orsak.»

Jag behöver i detta sammanhang väl
bara säga att det inte är rimligt att man
försöker mobilisera alla krafter för att
hindra en arbetare, tjänsteman eller
torpare att ha bössan till hands och bedriva
litet jakt. Det finns även andra
orsaker till de skador som åstadkommes
på viltbeståndet.

När jag i motion nr 231 har till diskussion
tagit upp frågan om ökade möjligheter
till jakt, har jag främst tänkt
på att man skulle genom att ta litet
grand mark från bolagen, universiteten,
staten och andra stora skogsägare
kunna finna en form för att bereda de

126

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Motioner angående jaktlagstiftningen.

bredare folklagren möjlighet att bedriva
jakt.

Om man bereder de bredare folklagren
ökad jakträtt, skall man som jag
livligt hoppas ändå kunna se till att
vilddjursstammen inte för den skull
behöver reduceras. Men i stället för att
baron eller direktör eller redaktör den
eller den skall få jaga när och hur han
vill på de lagliga tiderna kan det val
tänkas att han får ge plats för arbetaren
och dra åt svångremmen lite
grand.

Jag har också sagt ifrån att man borde
ge anslag även till Jägarnas riksförbund.
Det är orimligt att Kungl.
Maj :t skall lämna anslag till Svenska
jägareförbundet, som inom sig rymmer
de mera ekonomiskt bärkraftiga grupperna,
under det att Jägarnas riksförbund,
som omsluter i första hand jordbrukare
och arbetare, får klara ekonomien
på egen hand.

Jag måste säga att jag inte trott så
mycket på tredje lagutskottet. Det har
faktiskt producerat vad man måste
kalla välvillig skrivning, men sedan har
det inte gjort så mycket mera. Det har
remitterat motionen till olika inrättningar.
Domänstyrelsen tyckte bl. a. att
det nuvarande systemet med jaktvårdsområden
är riktigt och att ingen ändring
behövs i fråga om jägareförbundets
ställning.

Men det underliga är att jag i torsdags
i tidningen Upsala läste att samma
domänstyrelse avslagit en ansökan
från Yamsta jaktklubb men i stället arrenderat
ut sin mark till några höga
herrar. Två var friherrar och en tredje
var disponent. Åtminstone domänstyrelsen
borde ha visat litet god vilja att
fördela sin mark på hyggligt sätt.

Då det gäller drevjakten tillät jag
mig att i min motion citera en artikel
i en tidning för att belysa hur det gick
till på en sådan förnämlig jakt. Svenska
jägareförbundet har anfört att »denna
form av jakt, som förekommer såväl å
stora och viltrika områden som å mar -

ker med en relativ begränsad areal
har djupa rötter inom den svenska jaktvården».
Jag måste sätta ett frågetecken
för jägareförbundets uppfattning,
att det är god jaktvård att under brunsttiden
för älg släppa loss ett hundrafemtiotal
drevkarlar och drevflickor ute i
markerna. Det är ungefärligen som om
man skulle göra en sängkammare till ett
offentligt torg. Även om det gäller djur
finns det i själva det liv som förs i skog
och mark värden som människan borde
känna litet respekt för.

Då det sedan gäller själva demokratiseringen
av jakten säger man, att
Kungl. Maj:t ju numera utser ordförande
och revisor, eller någon annan befattningshavare,
vem det nu är, i Svenska
jägareförbundet. Därmed skulle man
ha fyllt alla krav på demokrati. Jag har
ju en känsla av att den sortens demokrati
hade det varit bättre att slippa,
emedan man därmed legaliserar andra
ting.

Då det sedan gäller anslaget vill jag
för min del hoppas, att Kungl. Maj :t
skall kunna göra en kraftansträngning
för att även ge Jägarnas riksförbund
de ekonomiska möjligheter som erfordras
för att förbundet skall kunna
ldara de arbetsuppgifter som är förenade
med deras marker. Jag tror —
jag har sagt det i min motion — att
om vi skall kunna få till stånd en demokratisering
på detta område, måste
man utreda den fråga som det här gäller
i dess helhet. Det är angeläget, att
de olika folkgrupperna — jordbrukare,
arbetare och andra — verkligen kan
få möjlighet att göra sin stämma hörd.

Jag ber att med det anförda få yrka
bifall till punkt nr 1 i min motion, där
det föreslås, att riksdagen skall hos
Kungl. Maj :t begära en skyndsam och
allsidig utredning för att bereda mindre
jordägare och icke jordägare ökad
tillgång på jaktmöjligheter, bättre rättsskydd
åt jaktarrendatorer, avskaffande
av licensjakt på älg, att jägarförbunden
i lagstiftning och anslag gives en mera

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Nr 16. 127

likaberättigad behandling, samt i övrigt
vidtaga den översyn av jaktlagstiftningen
som erfordras för att även
den skall taga hänsyn till den demokratiska
utvecklingen.

Jag kan tyvärr inte yrka bifall till
punkt nr 2 i min motion, men jag förutsätter,
att frågan om förbud emot
drevjakt kan tas upp i utredningen och
att man på detta sätt kan finna en form
att demokratisera jakten och tillgodose
de människor som mer än andra behöver
möjligheter att komma ut i skog
och mark och där komma i åtnjutande
av den rekreation som kan ligga i
jakten.

Därmed vill jag, herr talman, säga,
att jag för egen del inte tror, att det
med en utökad demokrati på detta område
föreligger någon risk för att arbetare
och andra skulle missbruka sin
rätt — i varje fall skulle det inte uppstå
större missbruk än som för närvarande
äger rum.

Jag yrkar alltså bifall till punkten 1
i min motion.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr ANDERSSON i Björkäng (bf):
Herr talman! Jag känner behov av att
uttala ett tack till tredje lagutskottet för
dess ärliga vilja att rätta till en del av
de värsta olägenheterna som är förknippade
med den s. k. licensjakten.
Jag skulle kanske också ha kunnat visa
min tacksamhet genom att inte alls ta
till orda i denna fråga, som av de flesta
av kammarens ledamöter anses vara
mycket obetydlig. Men för dem som saken
närmast berör, nämligen de små
jordägarna här i landet som intresserar
sig för jakt och jaktvård, är det en
stor och betydelsefull fråga, och därför
är jag angelägen att få delge kammaren
deras synpunkter. Det stora flertalet
av dessa jordägare betraktar licensjakten
som orättvis och stötande
för rättsuppfattningen. De menar att

Motioner angående jaktlagstiftningen.

det är oriktigt att lagen tillåter somliga
medborgare att jaga en hel månad under
det att andra får nöja sig med några
få dagar. Man reagerar emot att somliga
får tillstånd att skjuta älgkalvar
medan andra straffas om de av våda
råkat skjuta en dylik.

Det skulle nog aldrig ha lyckats att
införa bestämmelserna om licensjakten
i en sådan demokratisk församling som
den svenska riksdagen om det inte varit
så, att älgstammen vid den tidpunkten
höll på att totalt utrotas. Jag känner
ju bäst till förhållandena i Örebro
län, varför de sakuppgifter jag nu vill
lämna är hämtade därifrån.

År 1921 var älgstammen så decimerad
i länet att man var nödsakad att införa
totalförbud tre år i följd. Då man
år 1924 tog upp jakten på nytt fälldes
308 älgar på sju dagars jakttid, 1925
fälldes 133 och 1926 194 älgar på fyra
dagars jakttid. Som jämförelse kan nämnas
att 1952 fälldes i länet 1 383 älgar.
Sedan 1931, då bestämmelsen om särskild
jakttid infördes, har älgstammen
oupphörligt ökat och utgör nu en verklig
landsplåga. Sålunda har länsstyrelsen
i Örebro län vid granskning av
ansökningar med begäran om ersättning
för av älg orsakade skördeskador
år 1952 funnit att ersättning bör utgå
med 205 327 kronor. Då behållningen i
länsälgskadefonden vid årsskiftet uppgick
till 117 716 kronor utgör bristen i
fonden 87 611 kronor och då har ändå
länet de högsta tillämpade älgavgifterna
— 85 kronor för älg fälld på allmän
och 100 kronor för älg fälld på särskild
jakttid. Emellertid är de av älgarna
förorsakade skadorna mångdubbelt
större, då grödskador på brukningsdelar
över 20 har icke alls ersättas och ej
heller skador på skog. Erfarna skogsmän
anser att grödskadorna är en bagatell
jämfört med skadorna på ungskogen.
Man kan knappt slå upp en tidning
utan att få läsa om skador och
förtret, som orsakas av älgar.

I tisdagens Dagens Nyheter hittade

128 Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Motioner angående jaktlagstiftningen.

jag en notis med rubriken »Fem i bil
skadade vid krock med älg». En kollega
till mig berättade att en prästman
blivit angripen av en älg mitt inne i
Riddarhyttans samhälle. Jag har tidigare
här i kammaren varit i tillfälle att
berätta åtskilligt om de stora skador
som älgarna orsakat på småbrukarnas
grödor, men det anförda må vara nog.
Det visar med önskvärd tydlighet att vi
har för mycket älg i markerna.

Yi har sålunda ingen anledning att
för älgarnas skull längre behålla en så
odemokratisk förordning som bestämmelsen
om särskild jakttid för de stora
markägarna. Skall man inom rimlig tid
nå balans mellan älgskador och älgavgifter
så fordras en kraftigt ökad avskjutning,
som emellertid omöjliggöres
om älgarna blir fredade på licensmarkerna
under allmän jakttid för att sedan
bli fredade på allmänna marker
under den tid licensjakten pågår. Visserligen
kan man decimera älgstammen
genom att väsentligt höja antalet
älgar på licenserna samt tillåta dödandet
av älgkalvar i större utsträckning
än hittills, men detta skulle medföra
en ännu större orättvisa än tidigare så
till vida att de älgar, som gemensamt
sparats av licensjägare och jägare som
endast får jaga under allmän jakttid, då
skulle nedläggas under licensjakten. De
mindre jordägarna borde väl ha lika
del i det som gemensamt sparas.

Licensjakten torde också väsentligt
ha bidragit till att öka de s. k. havreälgarnas
antal. Dessa skulle eljest bli
ett lätt byte på de odlade markerna
med god sikt om jakten bedrevs över
alla marker samtidigt. Som jakten nu
bedrives kommer en älg som blir bortskrämd
från sin vanliga betesplats inte
tillbaka förrän efter en vecka, och då
är i vanliga fall den allmänna jakttiden
slut. Grödskadorna på de av kronan utarrenderade
småjordbruken skulle också
minska om arrendatorerna erhölle
rätt att jaga älg. När det förhåller sig
så att jaktarr endator erna, d. v. s. de

som arrenderar jakten på kronans marker,
enligt uppgift av generaldirektör
Höjer inte utnyttjar licenserna mer än
till 60 procent så kan jag inte förstå
varför inte jordarrendatorerna skulle
få hjälpa till med den avskjutning som
väl behövs.

Till sist vill jag, herr talman, framföra
en stilla undran varför endast jägarna,
i det här fallet representerade
av Svenska jägareförbundet, får yttra
sig vid behandlingen av jaktfrågor. Man
borde väl också höra markägarna. Det
minsta man kan begära vore väl att de
som lider stora skador på gröda såväl
som på ungskog fick tillfälle att yttra
sig i dessa frågor innan riksdagen fattar
beslut.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionen nr 395
i andra kammaren.

Herr SEVERIN i Stockholm (s): Herr
talman! Jag har vid något tillfälle personligen
diskuterat jaktfrågor med herr
Lundberg, och jag skall omedelbart bekänna,
att jag hyser den allra största
aktning för hans idealism i såväl denna
som andra frågor. Jag måste icke desto
mindre för min del säga, att det anförande
han höll här för mig framstod
som en egendomlig blandning av socialt
patos, väldiga missförstånd och en nästan
fullständig obekantskap med de jaktliga
förhållandena. Jag skall inte här ta
upp hela herr Lundbergs anförande till
granskning. Herr Lundberg gav ju en
historisk bakgrund till sin framställning
och gick tillbaka åtminstone så långt
som till 1700-talets svenska jaktförhållanden.
Jag tror, att vi kan nöja oss med
det som ligger oss så nära i tiden som
från tillkomsten av nu gällande jaktlag.
Det var som alla vet år 1938 som riksdagen
på regeringens förslag antog nu
gällande jaktlag. Den bar i något hänseende
sedan dess blivit ändrad, men
det är i alla händelser 1938 års lag som
som nu gäller.

Det var två ting som utgjorde de vä -

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Nr 16.

129

sentliga ändringarna i jaktlagstiftningen
genom 1938 års lag. Dels var det förpliktelsen
för alla jägare som icke var
markägare att erlägga j aktvårdsavgift,
dels var det bildandet av jaktvårdsområden.
I och med att man bildade jaktvårdsområden
och skapade den organisation
som jakten därmed fick, erhöll
också Svenska jägareförbundet i uppdrag
att försöksvis bedriva jaktvård enligt
de förutsättningar som statsmakterna
då hade antagit. Denna försöksverksamhet
pågick sedan till år 1951, då
man ansåg sig ha vunnit tillräckliga erfarenheter
av organisationen och auktoriserade
Svenska jägareförbundet som
den organisation, som hade till uppgift
att bedriva jaktvård här i riket. Det förslag
som då framlades hade föregåtts
av en utredning i vilken hade deltagit
Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund
— som dels i motionen dels i
anförande här i kammaren varit föremål
för herr Lundbergs synnerliga intresse
— en representant för domänverket
samt en representant från vardera
av följande politiska partier nämligen
det socialdemokratiska partiet, folkpartiet
och bondeförbundet.

Denna utredningskommitté hade föreslagit,
att jägarförbundet skulle auktoriseras.
Det kan med hänsyn till allt vad
herr Lundberg sade om herrarnas privilegium
att bedriva jakt erinras om att
under den tid som förflutit sedan 1938
har det bildats 900 jaktvårdsområden,
som sålunda bedriver jakt och jaktvård
och som omfattar inte mindre än 70 000
jordägare. Jag vet inte riktigt vad herr
Lundberg menar med en herre eller en
grevlig godsägare, men om man inte
går mycket långt ned i arealerna kan
man inte få ihop 70 000 jordägare. Om
vi bara tar så måttligt stora gods som
100 tunnland, blir det inte fullt 20 000
i hela riket, som äger så stora arealer.
Men här är 70 000 jordägare i jaktvårdsområdena,
som är anslutna till Svenska
jägareförbundet, och herr Lundberg
måste medge att alla dessa 70 000 inte

Motioner angående jaktlagstiftningen.

uteslutande kan bestå av herrar och
grevar. Där måste väl ändå vara några
av de människor som är föremål för
herr Lundbergs intresse.

För att nu bereda tillfälle till jakt för
andra än de s. k. herrarna föreslår herr
Lundberg, att ingen enskild människa
skall få förfoga över ett större jaktområde
än 200 tunnland. Han försäkrade
också att detta inte skulle ha något inflytande
på viltstammen. Jag måste säga
att ehuru jag vet, att herr Lundberg
hyser stort intresse för dessa frågor,
har han ändå rätt verklighetsfrämmande
föreställningar om förhållandena i markerna.
200 tunnland är en kvadratkilometer,
det är en fyrkant på 1 000 meter.
Det skulle stå en jägare på varje sådan
fyrkant, och ändå föreställer man sig
att det skall finnas något vilt kvar i
markerna. På en sådan fyrkant om en
kvadratkilometer kan man väl på sin
höjd träffa på en eller två harar, och
funnes det en jägare på varje sådan
fyrkant, nog skulle de lyckas ta livet
av dem. Lika säkert är, att om han
skrämde upp en kull fasaner eller rapphöns
och den ginge över gränsen till
nästa område och det där stode en jägare
och tog emot den, skulle det inte bli
mycket kvar. Jag tror inte heller, att
någon enda innehavare av en sådan
liten markbit skulle intressera sig för
jaktvård. Förutsättningen för att jägaren
skall intressera sig för jaktvård är
uppenbarligen, att han skall ha en viss
säkerhet för att det finns något vilt i
markerna när han kommer ut. En avskjutning
med så tät jägarkår skulle icke
möjliggöra någon jaktvård. Naturskyddsföreningen
säger ju också, att om detta
förslag realiseras skulle det visserligen
finnas många som jagade men inte något
vilt att jaga.

Det är vissa andra egendomliga föreställningar
som synes mig ligga till
grund för herr Lundbergs motion. Han
finner klappjakten, d. v. s. den jakt som
bedrives med drevkarlar, osympatisk,
och den vill han helt enkelt ha förbju -

9 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 16.

130 Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Motioner angående jaktlagstiftningen.

den. Det är möjligt att man kan hålla
med honom. Åtminstone framställt i
den form som förekommer i motionen,
där han talar om att det samlas en
massa torpare och bönder, som driver
fram det vilda till herremännen för att
de skall stå och skjuta, ter det sig kanske
inte så särskilt tilltalande. Men nu
är ju saken den, att även där inga herremän
jagar brukar man ändå driva. Jag
har jagat i många år, herr Lundberg,
och jag har alltid befunnit mig i sällskap
med sådana, som man här kallar
arbetare. Men när jakten skulle gå av
stapeln var det alltid några som drev,
medan de andra stod på pass. Det var
jägarna själva som måste driva. Herr
Lundberg vet säkerligen att älgen kan
stå stilla i ett buskage ganska länge,
mycket väl under alla de dagar allmän
jakt bedrives, om ingen driver kan
jägarna sitta på sina pass var för sig
tysta och beskedliga och inte få se något
vilt.

Herr Lundberg, som intresserar sig
för jaktlagen, vet väl också att man inte
får släppa en hund på hur små marker
som helst. Dessa 200 tunnland får nog
anses otillräckliga. Någon gräns är inte
fastställd i lagen, men domänstyrelsen
medger exempelvis icke, att man släpper
hund på mindre område än 400
tunnland. Det skulle ju inte heller gå,
om en man på varje tvåhundrade tunnland
släppte en hund. Det skulle bli förfärliga
drev. Det skulle bli hela dussinet
hundar på varje stackars harpalt,
om man skulle släppa så tätt. På så små
marker kan man inte lämpligen släppa
en hund. Men hur gör man då på små
marker? Man hjälps åt att driva fram
det vilda. Det går mycket väl att fösa
något vilt ur en backe, och det behöver
inte vara herremän som står på pass
och torpare som driver fram viltet, de
kan vara av samma klass allihop, det har
jag varit med om många gånger. Herr
Lundbergs uppfattning måste bero på
ett rent missförstånd.

Hela denna herremansmyt måste ju

för övrigt falla samman inför uppgiften
att Svenska jägareförbundet har 150 000
medlemmar — så många herremän finns
det inte i landet. Vi måste gå ganska
långt ned i inkomstklasserna för att
samla ihop 150 000 personer — det kan
herr Lundberg lätt konstatera i inkomststatistiken.

Jag tycker också att det ligger något
verklighetsfrämmande i herr Lundbergs
yrkande — låt vara att det är något vagt
formulerat — att Jägarnas riksförbund
skall bli mera likaberättigat med Svenska
jägareförbundet än det nu är. Vad som
kan inläggas däri är inte så alldeles
klart. Nu är organisationerna inte alls
likaberättigade. Svenska jägareförbundet
är auktoriserat och erhåller statsanslag,
naturligtvis efter att ha uppgjort
en stat som fastställes av myndigheterna
och revideras av dessa. Om nu
Jägarnas riksförbund skall vara mera
likaberättigat med Svenska jägareförbundet,
fastnar man först för den kolossala
olikheten i storlek. Jägarnas riksförbund
brukar inte uppge sitt medlemsantal,
men det sar sagts att det har
en årsinkomst av cirka 7 000 kronor,
och eftersom medlemsavgiften är 5 kronor
om året, gör det cirka 1 400 medlemmar,
jämfört med Svenska jägareförbundets
150 000. Jag tycker det är en
smula verklighetsfrämmande att tala om
likaberättigande mellan dem.

Dessutom tillkommer här en annan
sak. Jägarnas riksförbund har varit ganska
förbehållsamt med sitt program. Jag
har varit i förbindelse med folk i Jägarnas
riksförbund för att få reda på vart
det syftar, dock utan att vinna någon
egentlig klarhet. Jag har ännu i dag inte
riktigt klart för mig vad Jägarnas riksförbund
åsyftar som icke Svenska
jägareförbundet åsyftar.

Nu säger reservanterna i utskottet i
denna fråga, att Jägarnas riksförbund
obestridligen bedriver en omfattande
verksamhet i jaktvårdens och jaktupplysningens
tjänst. På visst sätt kan man
säga det. En av förbundets viktigaste

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Nr 16.

131

uppgifter under den tid det har existerat
har emellertid faktiskt varit att motverka
vad riksdagen avsåg med 1938 års
lagstiftning, nämligen bildandet av jaktvårdsområden.
Jag läser litet i varje
nummer av Jägarnas riksförbunds tidning;
jag har därför åtminstone en föreställning
om den allmänna tendensen
där. Och jag har ett starkt intryck av
att ett av de mål, som Jägarnas riksförbund
har föresatt sig, är att hindra bildandet
av jaktvårdsområden, alltså just
vad riksdagen avsåg att främja med lagstiftningen.

Jag kan inte tänka mig annat än att
herr Lundbergs motion visserligen vilar
på socialt patos men för övrigt på missförstånd.
Jag är alldeles övertygad om
att därest herr Lundberg, med det sinne
för rätt och billighet som jag anser honom
ha, verkligen kände till jakten och
förhållandena inom de organisationer,
som är avsedda att vårda denna, skulle
han avstå från det yrkande han har
framställt i sin motion.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s): Herr
talman! Vi har nu den årligen återkommande
trevliga jaktstunden. Herr Severin
har i sitt anförande nyss meddelat
en del uppgifter som jag hade tänkt
lämna, och jag skall därför inte beröra
de avsnitten. Jag har emellertid inte
kunnat underlåta att begära ordet eftersom
jag måste tala några ord med
min gamle gode vän Lundberg även den
här kvällen.

Jag tycker vi kan ta detta rätt gemytligt,
och det finns så mycket större
anledning att göra det som herr Lundberg
i högsta grad är lyrisk — han är
lyrisk som den störste skönlitteräre författare.
Det var han i sitt briljant hållna
anförande här, och han har även
varit det i den motion som han har avlämnat.
Jag tillåter mig att under ett
par minuter citera vad herr Lundberg
har anfört i sin motion, eftersom det

Motioner angående jaktlagstiftningen.

är av sådan skönlitterär beskaffenhet
att det inte bara bör stå i motionen
utan jämväl komma in i kammarens
debattprotokoll.

Herr Lundberg återger ett referat som
har varit infört i Dagens Nyheter. —
Det är inte riktigt färskt utan är hämtat
från den 26 september 1951. Där
beskrives en jakt på följande sätt:
»Småtorpare, skogvaktare, eleganta hovjägmästare
i nypressade gröna uniformer,
guldgalonerade fjärdingsmän och
hovintendenter med hela raden av märken
i jägarhattarna snodde ut och in i
personbilar och Tiundbilar’, bestämda
statspoliser sopade bort obehöriga bergslagsbor,
dalmasar, västmanlänningar
och annat folk från kronoparkerna. När
skånska musikkorpralen Nordberg från
Ängelholm blåste i jägarhornet och 150
drevkarlar och fem drevflickor i schaletter
och stövlar skrämde mångtaggarna
ur deras fridfulla morgonlur var det
bäst man höll sig undan! För skotten
smällde och ljudet av klappträna rullade
i lustiga tonvågor över gula myrmarker
och vidder.»

Så långt referatet i Dagens Nyheter.
Jag vet inte om det är riktigt, men jag
har ingen anledning betvivla att så är
fallet -— och herr Lundberg tror tydligen
på det, ty han gör därefter sina
egna reflextioner. Han säger — det är
herr Lundbergs egna ord: »Tänk om
folk, som går under namnet tjuvskyttar,
skulle bära sig så hänsynslöst och
brutalt åt, när de vistas i skog och mark
för jakt.» Det är klart att det kan tjuvskyttar
inte göra. De måste hålla sig
rätt så tysta, om de skall lyckas fälla
något och inte bli fast. Så fortsätter
herr Lundberg vidare: »Eller om vi
skulle kunna tänka oss att släppa loss
150 drevkarlar och fem drevflickor på
Stockholms gator, där de förde skrål
och busliv, så skulle vi nog få höra indignerade
protester, få se poliser som
ingrep, för att inte tala om straff som
skulle följa.» Sedan tillägger han: »Men
i skog och mark är detta tillåtet.»

132 Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Motioner angående jaktlagstiftningen.

Herr Lundberg har väl i alla fall
den gången förbisett, att jakt på vilda
djur är förbjuden på Stockholms gator;
sådan jakt kan således inte förekomma.

Den jakt som herr Lundberg citerat
efter ett referat ur Dagens Nyheter
gäller efter allt att döma en kunglig
jakt. Nu har, om jag är riktigt underrättad,
de kungliga drev- och klappjakterna
under senare tid avsevärt minskat,
kanske beroende på vår nuvarande
monarks inställning eller andra omständigheter;
det vet jag inte. Jag kan i
viss mån ge herr Lundberg rätt i att
det kan förekomma klappjakter, som
inte är sympatiska. Att man t. ex. bildar
en triangel genom att sätta upp två
gärdesgårdar, som slutar i en spets,
där det sitter en herre på en stol och
skjuter det som drives fram, är ju egentligen
inte jakt. Men när herr Lundberg
talar om drevjakt innefattar ju detta
även jakt med hund, och vi får väl
ändå inte förmena dem som är jägare
att jaga med hund.

Vad sedan själva saken beträffar så
talade herr Lundberg mycket vackert
om att han själv inte var jägare men
att han gick ut i skog och mark för att
njuta av naturens skönhet och av att
se ett och annat vilt djur i frihet. Ja,
den friheten har vi allesammans, det
kan vi göra. Men när herr Lundberg
vill demokratisera jakten, har jag inte
riktigt klart för mig, vart herr Lundberg
vill komma. Vill herr Lundberg
att alla svenska medborgare, som önskar
idka jakt, skall få göra det? Det
går helt enkelt inte, ty då räcker inte
jaktmarkerna till, och skulle man släppa
jakträtten lös så att jägarna finge skjuta
hur mycket som helst, skulle det
snart nog bli slut på det vilda. Jag tror
inte man kan komma så värst långt på
denna väg.

Nu har emellertid utskottet i någon
mån varit förstående för herr Lundbergs
synpunkter, men det tillfredsställer
tydligen inte alls herr Lundberg.
Det förstår jag mer än väl. Utskottet har

emellertid hemställt om en skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om översyn
rörande gällande ordning för meddelande
av tillstånd till jakt å älg. Vad det
kan leda till vet jag inte. Det är möjligt
att det förekommer förhållanden
beträffande älgjakten i vissa delar av
landet som vållar missnöje. Men om jag
skulle se saken ur den landsdels synpunkt
som jag själv tillhör, så ter sig
för mig jaktproblemet på följande sätt.
Jönköpings läns jordägare är nästan
alla småbönder. Vill de sammansluta sig
i jaktvårdsföreningar kan de göra det,
och då får de licensjakt. Det har också
skett i betydande utsträckning.

Jag tror för övrigt att hur man än
skriver en jaktlag och hur Kungl. Maj:t
än utformar jaktstadgan, kommer det
att finnas medborgargrupper, som i fortsättningen
blir missbelåtna.

Jag har ingen anledning, herr talman,
att nu fortsätta längre, utan jag skall
be att med vad jag här anfört och med
instämmande i det väsentliga av vad
herr Severin yttrat få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr SKÖLDIN (s): Herr talman! Jag
skulle kunna avstå från ordet, men jag
vill säga något för att försöka klara
upp en del missförstånd som synes föreligga
i herr Lundbergs resonemang.

Vad beträffar herr Lundbergs redogörelse
för ett remissvar till Kungl.
Maj :t ang. länsstyrelsen i Stockholms
län som spelade en mycket framträdande
roll i herr Lundbergs anförande,
skall jag försöka förklara hur det förhåller
sig med den. Vi fick en ny lagstiftning
om sjöfågeljakt 1951. I anslutning
till den lagstiftningen begärde
några jägare i Nynäshamn rätt att få
jaga på vissa områden i Nynäshamns
skärgård. När denna framställning kom
till länsstyrelsen, efter att varit föremål
för en utredning av stadsfiskalen i
Nynäshamn, biföll länsstyrelsen densamma.
Fiskarorganisationen i länet
överklagade hos Kungl. Maj:t detta läns -

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Nr 16. 133

styrelsens beslut och motiverade detta
med att beslutet kränkte fiskarnas rätt.
Dessa klagomål gick på remiss till Svenska
jägareförbundet, som då omedelbart
kunde konstatera, att stadsfiskalen
i Nynäshamn liksom länsstyrelsen
inte hade uppmärksammat den lagstiftning
som tillkommit 1951. Länsstyrelsen
hade alltså byggt sitt beslut på den
gamla lagstiftningen, som tillkom 1938.
Det föranledde Svenska jägareförbundet
att i sitt remissvar till Kungl. Maj:t
påpeka detta samt hemställa att Kungl.
Maj:t skulle göra länsstyrelsen uppmärksam
härpå. Är det någon av kammarens
ledamöter som tycker, att det är
oriktigt, att man hemställer till Kungl.
Maj:t att göra en länsstyrelse och en
stadsfiskal uppmärksamma på att de inte
synes ha lagt märke till att en lagstiftning
ändrats? Jag kan inte inse det
vara något otillbörligt, för såvitt man
inte menar, att man inte skall fästa
något avseende vid de lagar som stiftas.
För övrigt biföll Kungl. Maj:t fiskarnas
klagomål, vilket väl ändock bekräftar
riktigheten av vad jag här har sagt.

När det gäller licensgivning för älgjakt,
som herr Andersson i Björkäng
har sysselsatt sig med, måste jag säga,
att herr Andersson enligt mitt förmenande
är mycket blygsam, då han känner
sig så tillfredsställd med tredje lagutskottets
skrivning i detta stycke. Sanningen
är ju, att tredje lagutskottet förklarar,
att man inte kan avskaffa licensjakten
därför att det skulle vara otidsenligt
att göra det. Man anser den däremot
vara ett ypperligt medel för älgjaktens
utövande. Därutöver säger tredje
lagutskottet precis detsamma som
Svenska jägareförbundet har sagt i sitt
yttrande i vad gäller avskjutning av
älg för innevarande års älgjakt, nämligen
att man skall inrikta avskjutningen
på de områden, där älgen gör skada,
och att man i det avseendet skall se
till att även ägarna av små markområden,
som ligger runt omkring de större
licensområdena, skall komma i åtnju -

Motioner angående jaktlagstiftningen.

tande av en längre jakttid i överensstämmelse
med lagens bestämmelser, enligt
vilka man kan bevilja upp till tio
dagars jakttid. Detta är ju också vad
lagutskottet säger. Det är också vad
detta — för herr Andersson så förhatliga
— jägarförbund säger i sitt utlåtande
i samma sak. Detta är herr
Andersson nöjd med. Jag uttalar alltså
min personliga tillfredsställelse med att
herr Andersson nu är så nöjd.

När det gäller licensjakten förhåller
det sig inte så, som herr Andersson
synes föreställa sig, och ehuru jag åtskilliga
gånger har förklarat detta för
honom, tycks herr Andersson alltjämt
leva i villfarelse härom. Det är inte så,
att ett visst slags folk får jaga älg i 30
dagar, och andra får jaga tre, fyra eller
upp till sex dagar, och att man på 30
dagar får skjuta så mycket älg som
man kan liksom man får göra under
den kortare tiden. Det förhåller sig i
stället så, att när man ger licens, är den
föregången av en inventering av älgstammen,
och på basis av denna inventering
bestämmer länsstyrelsen avskjutningen.
Under den allmänna jakttiden
däremot får man skjuta det antal älgar
man har möjlighet till utan någon som
helst begränsning. Det visar sig också
att den största delen av avskjutningen
sker under den allmänna jakttiden.

Under sådana förhållanden kan jag
inte förstå, att man alltjämt skall försöka
göra gällande, att antalet dagar
är så orättvist, när det i ena fallet är
fråga om begränsad avskjutning och
i andra fallet en avskjutning av ett
obegränsat antal. Är det ändå inte egendomligt,
att herr Andersson, som har
mycket intim kontakt med RLF kan
göra gällande, att när det gäller licensjakten
är det fråga om ett privilegium
för de stora markägarna. Vi har ju
ändå samorganiserat, som herr Severin
mycket riktigt tidigare framhållit,
7 000 småbönder i det här landet anslutna
till jaktvårdsområden, som till antalet
är 900, och dessa kan väl inte sä -

134 Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Motioner angående jaktlagstiftningen.

gas vara några stora markägare, eftersom
det är de små markägarna som bildar
jaktvårdsområden. Inom dessa jaktvårdsområden
har man i allmänhet licensjakt.
Detta att det är de små markägarna
belyses också därav att en rad
RLF-möten har liaft denna fråga uppe
till behandling på sina sammanträden
nyligen. Jag vill hänvisa till bl. a. södra
Älvsborgs län, där man bestämt sagt
ifrån, att man inte vill avskaffa licensjakten.
Detsamma gäller Stockholms
län. Och enligt örebrotidningarna finns
det också i Örebro län de som opponerar
sig emot herr Anderssons i Björkäng
ståndpunkt beträffande licensjaktens
avskaffande. Mot den bakgrunden
borde väl ändå herr Andersson kunna
avstå från att påstå alt licensjakten är
ett de stora markägarnas privilegium.

Sedan bara några ord till herr Lundberg.
Här är det, som herr Severin mycket
riktigt tidigare framhållit, herr Lundbergs
mening att det skall företagas en
demokratisering av jakten. Herr Lundberg
har därför i motionen föreslagit,
att ingen nu skall få jaga på större marker
än 200 tunnland. Riksdagen har tidigare
beslutat att de små jordägarna
skall slå sig samman, så att de får så
stora marker, att det där lönar sig att
bedriva jaktvård. Herr Lundbergs förslag
går nu i direkt motsatt riktning.
Härutöver kommer herr Lundberg också
med förslaget, att man skall avskaffa
drevjakten. Han menar troligtvis klappjakten.
Om herr Lundbergs framställning
skulle bifallas i det stycket, måste
vi beakta att vi redan har en lag, som
förbjuder jakt med hundar i små marker.
På grund av denna lagstiftning tilllämpar
domänverket en bestämmelse
vid utarrendering av marker att 400
tunnland skall utgöra gräns för mark
på vilken man får släppa hund. Detta
medför att ägarna av små jaktmarker
måste använda klappjakt i stället för
jakt med hundar.

Nu säger herr Lundberg, att detta
förslag är demokratiskt, som innebär

att också ta ifrån de små markägarna
rätten att få »klappa» fram villebrådet.
Vi skall helt enkelt avstänga dem från
alla möjligheter att bedriva jakt — allt
i demokratiens missbrukade namn. Jag
måste säga, herr Lundberg, att nog är
det ett egendomligt sätt att motivera en
sådan åtgärd, ty om ett jaktförbud av
det slaget genomfördes, skulle alla våra
markägare som icke tillhör något jaktvårdsområde
och har marker under de
200 tunnlanden sakna möjligheter att
bedriva jakt. Jag vet att herr Lundberg
icke själv är jägare och att han aldrig
deltagit i någon jakt och jag tillåter mig
därför säga, att det torde vara detta,
som utgör bakgrunden till herr Lundbergs
motion och hans yttranden här.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr ANDERSSON i Björkäng (bf)
kort genmäle: Herr talman! Herr Sköldin
uttryckte förvåning över att jag
förklarat mig nöjd med tredje lagutskottets
utlåtande, men det är väl inte
så märkvärdigt. Om vi har en orättvis
bestämmelse och tredje lagutskottet
uttalar, att man skall försöka rätta till
en del av vad som brister, så har man
väl all anledning att vara nöjd, även
om man inte vinner hela sitt syfte.

Sedan sade herr Sköldin, att man
lämnar licens för älgjakt först sedan
en inventering gjorts av älgstammen
och man bestämt hur många älgar som
får skjutas. Men, herr Sköldin, då måste
man ha gjort denna inventering alldeles
uppåt väggarna, eftersom vi nu har
fått en så oerhört stark ökning av älgbeståndet,
att vi i snart sagt alla tidningar
kan läsa om den kolossala ökningen
av älgskadorna. Jag har här i
min hand ett urklipp ur »Svensk Jakt»,
där generaldirektör Höjer i domänstyrelsen
skriver i en artikel, att de
många älgskadorna tyder på, att vi har
en för stor älgstam här i landet och att
vi måste försöka få en bättre balans

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Nr 16.

135

mellan älgskador och älgstam. Herr
Sköldin kanske inte läser den tidskriften?
Jag tycker det är underligt, att
man inte har gjort en så pass grundlig
inventering, att man förstått att avskjutningen
av älg måste ökas. Jag
medger dock att det kan ställa sig
svårt att springa i skogen och räkna
älgarna, och jag tycker nog också att
ett sådant förfarande skulle vara att
missbruka arbetstiden; jag vill inte
heller rekommendera domänverket att
gå den vägen.

Ja, min repliktid är tyvärr slut nu,
men jag får kanske tillfälle att återkomma
litet senare.

Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
Det är egentligen en unik situation som
här föreligger. När vi förut diskuterat
demokratiseringsfrågorna, har nämligen
alltid diskussionen förts med de
borgerliga representanterna här, men
de har tydligen nu ansett, att de advokater
jägarförbundet har som representanter
i denna kammare är så
goda, att de kan acceptera dem.

När jag motionerade i denna fråga,
var jag medveten om att det var liktydigt
med att sticka huvudet i en myrstack,
och under den tid som gått sedan
jag väckte min motion har jag fått
erfara, att vissa tidningar underlåtit att
publicera insändare i frågan från olika
personer. Jag såg i går att till och med
en tidning, som står mig mycket nära,
vägrat — naturligtvis med viss motivering
—• att ta in en artikel i ämnet.
Att de borgerliga tidningarna vägrat
detta, anser jag dock vara ganska naturligt.
Men nog borde herr Severin
och herr Sköldin vara så pass hemmastadda
i demokratiens historia, att det
som de i dag har presterat hade kunnat
uppskjutas till något lämpligare tillfälle.
Och när det talas om socialt patos
etc. i detta sammanhang, så är det ett
mycket milt uttryck, herr Severin, tv
när jag väckte min motion — och även
därefter — har jag på nytt läst igenom

Motioner angående jaktlagstiftningen.

demokratiens historia och noterat de uttryck
som fällts beträffande Karl Staaff,
Hjalmar Branting och andra i denna
kammare, och jag måste säga att de uttryck
som herr Severin och Sköldin här
använt mot mig bara är milda västanfläktar
jämfört med vad som tidigare
använts i detta sammanhang.

Jag vill säga till er, mina herrar, att
det finns ändå en allmoge i detta land,
som ni inte har kontakt med, som är
större än ni tror och som har rättigheter
som behöver tas vara på. När
Svenska jägareförbundet talar om sin
stora medlemskader vill jag anföra, att
jag har ett referat från en diskussion
mellan jordbrukare och bl. a. en jaktvårdskonsulent
i Dalarna, Mellqvist,
där en deltagare frågade den senare:
Menar konsulenten att den som löst
inbetalningskort på Svensk Jakt också
är medlem av länsföreningen? På detta
svarade Mellqvist ja, men då protesterade
den frågande och sade, att han
under sådana förhållanden inte ville
betrakta sig som medlem och inte heller
trodde, att hans kamrater ville låna
sina namn till en sådan jaktvårdspolitik
och att de därför inte vidare skulle
lösa några kort. Jag vill fråga: är det
så att den som löser Svensk Jakt är
medlem av Svenska Jägareförbundet, eller
var det en lögn som konsulenten
kom med? Det är ju dock så att Svensk
Jakt innehåller många intressanta artiklar,
det är jag villig medge, fastän
man knappast tror att staten betalar en
halv miljon kronor till Svenska Jägareförbundet
exempelvis för att polemisera
mot riksdagsmän som har en avvikande
mening. Men sådant får man
ju finna sig i, det hör ju hemma under
tryckfrihetsreglerna. Det är alltså ingenting
att säga därom. Men då borde det
också tas in referat som går vederbörande
emot, exempelvis ett referat i
Svenskt juridiskt arkiv I: 10, i vilket en
advokat redogör för ett mål från Dalarna
angående ett jaktvårdsområde
och hur det där ställde sig i praktiken

136 Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Motioner angående jaktlagstiftningen.

för svenska jägare — ty det är jägare
det är fråga om och inte, enligt herrarna,
om så simpelt folk som arbetare.

Herr Severin var inne på en hel del
andra ting, exempelvis småbrukarna.
Ja, i vissa fall är ju dessa nödda och
tvungna att gå in i Jägareförbundet för
att de över huvud taget skall få bedriva
jakt. Det är så, och däråt är ingenting
att göra. Det som intresserade mig mest
var emellertid herr Severins omnämnande
av rapphönskullarna, ty jag kom
att tänka på en jaktvårdskonsulent, som
en gång talade om vilken kolossal massa
rapphöns han skjutit; jag vet nu
inte om han ljög, sådant hör ju jakten
till, men inte var det precis lämpligt
att han talade om hur han sköt rappliöns.

På tal om de många jägarna och
klappjakterna vill jag säga till herr
Severin, att jag med klappjakt menar
eu sådan jakt som enligt definition i
Svensk uppslagsbok går så till: man
går ut på en stor linje och placerar ut
folk på ägogränsen, exempelvis till en
bondemark, och låter jägarna få plats
längre bort i skydd av träskärmar och
på stolar, där de kan njuta av solskenet,
varpå man driver älgarna dit så
att jägarna kan skjuta dem. Jag har
svårt att kalla detta för jakt, det hela
verkar mera slakt, men det är naturligt
kultur, ty det är ju med Svenska jägareförbundets
nådiga välsignelse sådant
sker. Att jag reagerat mot denna jakt
beror därpå att jag tycker, att det är
orimligt att man skall få fortsätta på
den vägen. Om jag inte är fel underrättad
bär Jägarnas riksförbund inget
anslag av staten. Jag har haft tillfälle
delta i några av deras möten och därvid
träffat åtskilliga människor, och bäst av
alla tyckte jag då om arbetare och bönder.
Jag vill framhålla att dessa människor
påstod, att de inte fick något anslag
till sin jaktvård, medan Svenska jägareförbundet
med alla dessa grevar och
baroner i ledningen och medlemsregistret
fått, om jag inte är fel underrättad,

omkring 500 000 kronor. Men det är
klart att det anslaget är mätt efter den
gruppen. Vad jag velat ge uttryck åt
med min motion är, att vi måste försöka
förstå dessa folkgrupper, som vi
har runt kusterna och i inlandet och
som vill ha ökade möjligheter till jakt.

Sedan skulle jag vila säga till min
vän herr Andersson i Löbbo, att den
där lyriken tar jag inte åt mig, ty den
var gjord av en journalist, och jag
måste som sanningen är säga, att den
där journalisten skildrat det hela utomordentligt
bra. Anledningen till att jag
använde hans opus var, att jag tyckte
att det var mest lämpligt.

Jag är medveten om att man inte får
anställa jakt på älg exempelvis på
Stockholms gator —- man skall visst ha
speciallicens för sådan jakt. Vad jag
påtalat är sådan jakt, där man släpper
loss 150 människor, som för busliv i
denna stad på sätt som skedde vid den
där kungajakten. Sådant är inte mindre
olämpligt därför att det sker på en
kungajakt; kanske skulle man kunna
fordra mera av ett sådant jaktsällskap
än av andra. Om man släppte loss 150
människor på Stockholms gator och
dessa där fick leva busliv, skulle vi
inte då få polisen att se till att folk
fredades för detta oljud?

Sedan är det ju inte bara kungarna,
som har dessa stora drevjakter. Jag
har nöjet om jag skall kalla det så i
detta sammanhang, att vara från norra
Uppland. Vi har där haft många tjuvskyttar,
det är riktigt, men det är visst
ändock det älgrikaste området i detta
land. Jag vet inte om det är tjuvskyttarna
eller någonting annat som gjort
att vi har så mycket älg där. I dessa
trakter får bönderna exempelvis se, att
en fidekommissarie, som sålde sina
egendomar däruppe före 1920, behåller
jakten, och när jakttiden är inne anländer
han med hela sitt jaktfölje, ställer
upp vid böndernas gräns och håller
vakt under hela den ordinarie jakttiden,
men i och med att denna utgår

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Nr 16. 137

släpper han ut människor med klappträn
för att föra oljud i markerna, och
sedan sitter han och hans sällskap
snällt och skjuter tio, femton och tjugo
älgar.

Är detta någonting att rekommendera?
Är det mera humant än att exempelvis
en torpare eller en arbetare får
gå, låt oss säga till en innanäng och
skjuta bort en älg, som under månader
har betat av grödan? Jag kan inte förstå
det.

Sedan var det Jönköpings län. Jag
känner inte Jönköpings län så bra. För
två, tre år sedan, då jag höll på med
fiskerätten, försökte jag visserligen
skaffa mig en uppfattning om de olika
stränderna där. Men det herrarna målade,
när det var fråga om fiskerätten,
har inte gått i uppfyllelse, och det ni
målar i dag, när det gäller jakträtten,
tror jag inte heller kommer att gå i
uppfyllelse.

Herr Sköldin sade, att jag inte deltagit
i jakt. Jag skall inte ta upp någon
diskussion med honom i övrigt.
Jag skall emellertid villigt erkänna att
jag visserligen gått i skogen med bössa
och att jag har siktat på åtskilliga djur,
men skam till sägandes har jag skjutit
ett matnyttigt djur en gång, och det
var sedan folk hade retat mig. Jag må
dock säga att känslan av att få gå i
skogen och känna att man verkligen
har litet fri mark under fotterna kan,
efter vad jag förstår, herr Sköldin inte
fatta i detta sammanhang. Jag har kanske
inte varit jägare i den bemärkelse
som herr Sköldin menade. Jag har aldrig
jagat så att säga i flock, och det
är kanske därför att jag är nykterist,
men jag har sett tillräckligt av vad
som skett vid jakt under s. k. legala
former för att säga: Gud bevare mig,
om jakten i allmänhet skulle bedrivas
på ett sådant sätt!

Jag tror att herr Sköldin känner ett
anvar för jakten och att han skött jaktvården
på ett utomordentligt sätt. Men
herr Sköldin skall komma ihåg att han

Motioner angående jaktlagstiftningen.

sitter i samma båt som alla arbetare
och mindre jordägare i detta land, ty han
äger mig veterligen inte den mark han
jagar på. Men efter vad jag kan förstå
har han ändå inte ansett, att han skulle
avstå denna arrenderade jaktmark. Annars
tycker jag att det han själv vill ha
borde han väl också försöka unna andra
människor. Den allmänna rätt jag
här talar om kan skapas utan att man
behöver äventyra de värden, som herrarna
har målat upp.

Jag känner en stor del av den svenska
naturen. Jag har försökt att i riksdagen
vinna förståelse för dess skydd
men har då mötts av oförståelse. Jag
tror att såväl den svenske arbetaren
som den svenske småbrukaren är vuxen
att på detta område, på samma sätt
som inom demokratien i övrigt, bära
det ansvar, som följer med ökade rättigheter.

Herr ANDERSSON i Björkäng (bf)
kort genmäle: Herr talman! Vad jag
ville framhålla i slutet av mitt förra anförande
var att man nog inte kan detaljreglera
då det gäller älgskyttet; åtminstone
har Svenska jägareförbundet
kapitalt misslyckats därmed. Det ser
man bara av de stora älgskadorna över
hela landet. Dessa skador är ett bevis
för att det finns för mycket älg. Om vi
nu hade licensjakten avskaffad, vore
det bara att öka avskjutningen, när
älgskadorna blev för stora, genom att
förlänga den allmänna jakttiden. Skulle
man sedan finna att älgbeståndet blev
för litet, så att man löpte faran att älgen
skulle do ut, hade man bara att
minska antalet dagar för den allmänna
jakttiden. Jag har i detta fall, herr
talman, samma uppfattning som högern
och folkpartiet brukar driva här i riksdagen
vid alla möjliga tillfällen, nämligen
att jag är emot regleringar.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja
säga till herr Sköldin, att vid RLF-mötet
i Örebro var en förkrossande majoritet
för att licensjakten borde avskaffas.

138 Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Motioner angående jaktlagstiftningen.

Herr SKÖLDIN (s) kort genmäle: Herr
talman! Jag har begärt ordet för att
säga ett par ord till herr Lundberg.

Först och främst vill jag förklara, att
man icke erhåller medlemskap i Svenska
jägareförbundet genom att köpa
Svensk Jakt. Den finns i alla tidningskiosker,
och det är en inte obetydlig
upplaga som går ut den vägen. Herr
Lundberg säger att Svensk Jakt är en
bra tidning, men han tycker inte att
det är så egendomligt när man finansierar
den med statsmedel. Tillåt mig
bara meddela att tidningen Svensk Jakt
inte får ett öre av statsmedel, utan den
bär sig och ger vinst. Skillnaden mellan
Jägarnas riksförbund och Svenska
jägareförbundet skulle alltså bli, därest
man gav riksförbundet anslag, att detta
förbund skulle få pengar till en verksamhet
som Svenska jägareförbundet
inte får pengar till, alldenstund pengarna
i så fall skulle gå till deras tidning,
enligt den redogörelse som lämnats
till tredje lagutskottet.

Herr Andersson i Björkäng åberopar
vad generaldirektör Höjer skrivit i
Svensk Jakt och tar detta till intäkt för
sitt ställningstagande. Det förhåller sig
på det sättet, att Höjer bestämt säger
ifrån, att man icke bör avskaffa licensjakten.
Han anser i stället att den bör
utvidgas. Herr Andersson i Björkäng
är emellertid egendomlig i sin förnöjsamhet.
Han gillar t. o. in. detta, bara
det är någon annan som säger det än
Svenska jägareförbundet.

Om det nu till äventyrs har fastslagits
att bara 60 procent skjutits av de
älgar, som man får tillstånd att skjuta
på statens marker, kan man väl inte
säga att licensjägarna missbrukar detta
privilegium, som herr Andersson i
Björkäng påstår. Det är faktiskt inte på
det sättet, att folk avhåller sig från att
skjuta, utan det är i stället så, att älgstammen
blivit så uttunnad inom stora
delar av statens skogar, att det inte
finns så många älgar att skjuta som
man får licens för. Det bär väl om nå -

got vittne om att stammen på vissa
håll börjar bli mycket gles.

Herr LEVIN (s): Herr talman! Eftersom
jag tillsammans med herr Nyberg
har avgivit en reservation i detta ärende
skall jag be att få uppta kammarens
tid ett par minuter. Jag skall inte resonera
om jakt i allmänhet, jaktlag och
jaktlagstiftning, även om det kunde
vara frestande. Ty faktum är att en del
av den moderna jaktlagsstiftningen är
ett strålande bevis på hur man kan
krångla till i och för sig enkla saker.

Tag till exempel lagstiftningen på
sjöfågeljaktens område. Tills för tjugo
år sedan var det allmän sed, att alla
som bodde längs kusten och som hade
tillgång till en båt också skaffade sig
ett gevär. Under jakttiden for man ut
på öppet vatten och kunde förse sig
med en eller annan sjöfågel. Någon
större avskjutning av sjöfågelstammen
förekom inte fördenskull.

Nu däremot skall den som vill jaga
sjöfågel på allmänt vatten för det första
skaffa sig licens för att få köpa ett gevär.
För det andra skall han skaffa sig
länsstyrelsens tillstånd att jaga på det
öppna vattnet, ett tillstånd som han
måste bära på sig så fort han medför
geväret. För det tredje skall han lösa
ett jaktkort och betala jaktvårdsavgift.
Jag vet inte i vad mån Svenska jägareförbundet
bedriver jaktvård i fråga om
sjöfågel, men det kanske förbundet gör;
för min del har jag aldrig sett någon
form av jaktvård på sjöfågelområdet.
Jag skall emellertid inte orda vidare
om dessa frågor utan skall tala något
om de två jägarförbundens ställning.

Vi har sedan ett flertal år tillbaka
två konkurrerande organisationer på
jaktens område, Jägarnas riksförbund
och Svenska jägareförbundet. Det är
riktigt som det har sagts här, att den
ena organisationen, Svenska jägareförbundet,
har ett ojämförligt större medlemsantal
än Jägarnas riksförbund. Men
man kan väl knappast påstå att dessa

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Nr 16. 139

organisationer konkurrerar på likaberättigad
grund om medlemmarna. Jägarnas
riksförbund får självt betala
hela sin verksamhet, både den jaktvårdande
och annan verksamhet. Därtill
får man via jaktvårdsavgifterna vara
med om att finansiera den jaktvårdsverksamhet
som konkurrentorganisationen,
jägareförbundet, bedriver.

Svenska jägareförbundet har mycket
stora anslag för sin jaktvårdsverksamhet,
anslag som uppgår till åtskilliga
hundratusen kronor om året. Är det
då så märkvärdigt, att den ena organisationen,
den som är auktoriserad av
staten, har större möjligheter att dra
till sig medlemmar än den andra?

Vi reservanter har i vårt förslag till
utskottets motivering begärt att man
skulle rekommendera, att även Jägarnas
riksförbund fick någon andel av
jaktvårdsmedel. Det är nämligen utan
tvekan så, att detta förbund bedriver
en omfattande verksamhet på jaktvårdens
område. Jag känner åtskilliga av
förbundets medlemmar och kan försäkra,
att de är minst lika intresserade
av jaktvården och vad därtill hör som
medlemmarna i riksförbundet. Jag tycker
därför inte att det skulle vara något
orimligt om man lät Jägarnas riksförbund
få tillbaka åtminstone en del
av vad de till Jägarnas riksförbund anslutna
erlägger i jaktvårdsavgifter.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till den till utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf): Herr
talman! Det finns väl knappast något
som tycks uppröra sinnena så mycket
i denna kammare som när man diskuterar
jaktfrågor. När man hör herr
Lundberg tala om demokratisering av
jakten, blir man verkligen något förskräckt.
Vad skulle egentligen detta
innebära?

Enligt min uppfattning anser jag att
den största uppgift man har att syssla
med i dagens situation är att bedriva

Motioner angående jaktlagstiftningen.

viltvård, att söka bibehålla villebrådsstammarna
i den utsträckning som är
möjlig. En demokratisering, som skulle
medge att skjutvapen sättes i varje
mans hand och ge alla en viss rätt att
skjuta villebråd, skulle medföra en total
ödeläggelse av villebrådsstammen. Densamma
är ju i avtagande, beroende på
kulturens framsteg både när det gäller
jord- och skogsbruk.

Man kan ju diskutera under vilka
former jakten skall bedrivas, men förutsättningarna
måste vara att man inte
bara jagar utan också lägger huvudvikten
vid att skydda villebrådet. Beträffande
älgstammen är det nog så, att den
i vissa fall, på vissa områden, har tillväxt
mera än vad som kan vara behövligt
för att bibehålla en tillräcklig stam.
Men detta kan ju och bör ju regleras
genom den allmänna jakttidens längd
och genom licensjakt i de områden, där
sådan kan bedrivas.

Det är nog inte riktigt som herr
Lundberg säger, att småbönder och
småj akträttsinnehavare inte kan bedriva
jakt. Begagnar man sig av möjligheten
att bilda jaktv&rdsområden, kan
man också bedriva jakt kollektivt. Detta
betyder att även den minsta delägare i
detta område har sin berättigade andel
av det villebråd, som fällts inom området,
under förutsättning att man kan
gå in för sådana åtgärder. Herr Sköldin
talade om att man har gjort vissa
landvinningar på detta område, och jag
vet personligen av erfarenhet från mitt
län att det pågår ett intensivt arbete
att skapa jaktvårdsområden.

Beträffande licensjakten i övrigt
skall jag villigt medge att den i början
inte tillämpades på ett sådant sätt som
man skulle ha önskat. Man fordrar numera
fasta sammanslutningar, inte
sammanslutningar endast avseende att
bedriva älgjakt under licenstid, utan
sammanslutningar som handhar jakten
under ansvar och som kan utöva tillräcklig
avjagning men dock lämna tillräckligt
kvar av villebrådsstammen.

140 Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Motioner angående jaktlagstiftningen.

Både herr Lundberg och nu senast
herr Levin talade sedan om att Svenska
jägareförbundet är favoriserat när det
gäller handhavandet av jaktvård. Ja,
det är alldeles riktigt så till vida att
Svenska jägareförbundet uppbär vissa
avgifter och fördelar dem på de olika
länsområdena. Förbundet har en mission
att fylla. Jag tycker att det vore
olyckligt om man vid sidan om Svenska
jägareförbundet bildar ännu ett förbund.
Varför i all rimlighets namn inte
ansluta sig till Svenska jägareförbundet?
Anser man att detta inte fyller sin
uppgift så får man inifrån försöka verka
för att få Svenska jägareförbundet
sådant man vill ha det, om man härmed
menar någon ytterligare differentiering
eller vad man nu avser. Under en sådan
diskussion som kan uppstå inom
Jägareförbundet är jag övertygad om
att det skall framkomma mycket kloka
och förnuftiga förslag, som kanske till
och med i viss mån kan tillfredsställa
herr Lundberg, men jag tror inte att
han någonsin blir tillräckligt tillfredsställd
med den inställning, som han har
låtit tillkännage i kammaren både i dag
och många andra gånger i denna fråga.

Frågan om licensjakt har ju varit
föremål för utredningar och omprövning.
Jag har ingenting emot att man
ytterligare tittar på den här saken. Kan
man komma till något ännu bättre resultat
har jag ingenting däremot. Jag
tror emellertid inte att man i nuvarande
läge kan utan vidare avskaffa
licensjakten, och jag tillåter mig än en
gång säga, att jag tror att den rätta vägen
är att genom bildande av jaktvårdssammanslutningar
ute i bygderna skaffa
sig möjligheter att bedriva licensjakt
på samma sätt som de stora ägoinnehavarna
för närvarande har möjlighet
till.

Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
När bonden den 21 februari 1789 fick
rätt att jaga på egna marker, protesterade
adeln och sade, att detta skulle

innebära att djurbeståndet skulle skövlas.
Menar herr Jonsson i Skedsbygd att
detta påstående har visat sig riktigt
efter år 1789?

I frågan om det skall finnas två jägarförbund
vill jag påpeka att vi exempelvis
här i riksdagen har fem partier.
Vi kan samarbeta med varann, och det
har funnits karteller, men alla partier
har ändock insett att de har haft berättigande
och att det har varit vissa
intressen där de har skilts åt. I det
här speciella fallet anser jag att äganderättsförhållandet
till svensk jord med
dessa stora bolagsskogar, universitetsskogar
och domänskogar gör att det
finns intressen här som kan vara delade,
och jag tror att det inte skulle vara
lyckligt om man skulle gå den väg som
herr Jonsson i Skedsbygd synes företräda.

Så kommer jag till talet om skjutvapen
i varje mans hand. När adeln
före 1789 hävdade sin rätt att själva få
ha vapen hade de skyldighet att sköta
försvaret av det här landet. I dag har
vi faktiskt vapen av militär art i varje
mans hand, men vi har icke i fråga om
rättigheterna givit folket det förtroende
som det bör ha. Menar herr Jonsson
i Skedsbygd att vi ur våra frivilliga
organisationer för försvaret skall
utesluta dem som icke har mantalssatt
jord av en viss storlek?

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf): Herr
talman! Jag skall säga herr Lundberg,
att så långt tillbaka i historien som till
år 1789 behöver man inte gå för att få
klarhet i hur en ohämmad jakt på kort
tid fullständigt kan utrota villebrådet.
I vissa delar av vårt land hade man
nått detta tillstånd innan man fick den
nuvarande jaktlagstiftningen.

När herr Lundberg talar om de stora
skogsägarna och orättvisan i att dessa
har jakt vill jag påpeka att den största
bland skogsägarna är domänverket, som
ju har varit utsatt för kritik från herr
Lundbergs sida för det sätt på vilket

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Nr 16.

141

verket handhar jakten — som utarrenderas
— på sina områden. Tänker sig
herr Lundberg då möjligheten av att
utan vidare släppa vem som helst fri
att utan några hämningar jaga på dessa
områden, eller på andra områden, om
man går längre? Det skulle ovillkorligen
medföra att man ganska snabbt
fullständigt toge död på allt villebråd.

Slutligen vill jag säga att jag väl inte
alls har talat om rätten att försvara oss
och om dessa frivilliga försvarsorganisationer.
Vi försvarar oss väl inte
mot vilda djur, mot harpaltar och tjäderfåglar
och sådant, herr Lundberg?

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande punkten A., nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt dels ock på bifall
till motionen II: 395 av herr Andersson
i Björkäng m. fl.; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

Härefter gav herr talmannen propositioner
beträffande punkten B., nämligen
dels på bifall till utskottets däri
gjorda hemställan dels ock på bifall till
punkten 1. i motionen 11:231 av herr
Lundberg; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lundberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i punkten
B. i utskottets utlåtande nr 22,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
punkten 1. i motionen II: 231 av herr
Lundberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

Motioner angående jaktlagstiftningen.

verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i denna
punkt.

På därå av herr talmannen given proposition
blev härefter utskottets hemställan
i punkten C. av kammaren bifallen.

Slutligen gav herr talmannen propositioner
beträffande utskottets motivering,
nämligen dels på godkännande av
utskottets motivering dels ock på godkännande
av utskottets motivering med
den ändring, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets motivering.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 23, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1952/53, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden; och

nr 24, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående åtgärder
för främjande av fiske på avlägsna
fiskevatten, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDRE VICE TALMANNEN, som
anförde: Herr talman! Jag tillåter mig
hemställa, att kammaren ville besluta,
att tiden för avgivande av motioner i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 224 angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område måtte
med hänsyn till ärendets omfattning utsträckas
till kammarens sammanträde
måndagen den 18 innevarande maj.

Denna hemställan bifölls.

142

Nr 16.

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

§ 10.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

163, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inköp, uppförande
och iståndsättande av fastigheter för
utrikesrepresentationen m. m.;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

165, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

167, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges deltagande
i europeiskt samarbete på kärnforskningens
område;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

169, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar och om -

kostnader vid statens sinnessjukhus och
statens anstalt för fallandesjuka in. m.;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster in. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 172, i anledning av väckt motion
om ersättning till K. E. Engström för
sjukdom, som ådragits under militärtjänstgöring; nr

173, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret m. m.;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till driften
av anstalter för psykopatiska och
nervösa barn m. m.; och

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående understödjande
av riksföreningen för kräftsjukdomarnas
bekämpande.

§ ii.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
anstånd i visst fall med beslut angående
landstingsområdes indelning i
valkretsar m. m.;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen,
in. m.; och

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande över förslag till stadga
angående protokollföring i utrikesnämnden; statsutskottets

memorial och utlåtanden: nr

94, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1953/54 till byggande av
fiskehamnar;

nr 95, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1953/54 till Tekniska högskolan
i Stockholm: Avlöningar och till Chalmers
tekniska högskola: Avlöningar;

Onsdagen den 6 maj 1953 em.

Nr 16.

143

utlåtande nr 96, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1953/54 till riksarkivet
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till Ericastiftelsen
m. m.;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lån till föreningen
Röingegården u. p. a. för vissa ombyggnadsarbeten
m. m. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1953/54 till statens sjuksköterskeskolor; nr

100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å
allmän beredskapsstat för budgetåret
1950/51 in. m.;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1952/53 till vissa i arbetslöshetsbekämpande
syfte anordnade arbeten m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 102, i anledning av riksdagens år
1952 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket m. in.;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa fastigheter i Trollhättan;

nr 104, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1953/54 till bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans
pensionsanstalt m. m. jämte i
ämnet väckta motioner; och

nr 106, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående statsbidrag till
åtgärder för krigsförsörjningen;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om tillsättning av vissa befattningshavare
inom socialvården, dels ock i ämnet
väckt motion; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1952 vid dess
trettiofemte sammanträde fattade beslut;
samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 21,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om rätt till
sand-, grus- och stentäkt inom allmänt
vattenområde m. m.

§ 12.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till andra kammarens talman.

I anledning av resor för 1953 års
polislöneutredning hemställer undertecknad
om ledighet från riksdagsarbetet
dagarna fr. o. m. den 8/5 t. o. in.
den 12/5 1953.

Stockholm den 6/5 1953.

Göran Petterson.

Denna ansökan bifölls.

Vidare beviljade kammaren herr
Dickson ledighet från riksdagsgöromålen
under elva dagar från och med den
19 innevarande maj.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.52 em.

In fidem
Gunnar Britth.