Svar på interpellationer av: (Riksdagens protokoll 1952:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952

ANDRA KAMMAREN

Nr 20

23 maj.

Debatter m. m.

Fredagen den 23 maj.

Sid.

Svar på interpellationer av:

Herr Jacobson i Vilhelmina ang. de elektriska distributionsförening arna

i de norrländska glesbygderna....................... 3

Fru Sandström ang. statligt trafikmonopol inom landsvägstrafiken,

m. m................................................ 7

Svar på frågor av:

Fröken Ager ang. förslag till 1953 års riksdag om reformering av

den husliga utbildningen................................ 20

Herr Löfroth ang. rätt för den nomadiserande lappbefolkningen att
före valdagen rösta å postanstalt......................... 22

Svar på fråga av fröken Vinge ang. utredning om verksläkarinstitutionen
samt verksläkarnas anställnings- och arvodesförhållanden . . 23

Svar på interpellation av herr Håstad ang. läroverkslektorernas inpla -

cering i lönegrad........................................ 25

Fråga om uppskov till höstsessionen med motioner ang. restitution av

skatt å bensin.......................................... 32

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av

produktionsåret 1951/52 (Forts.) I samband härmed svar på interpellation
av fru Gärde Widemar ang. försäljning av restaurangblandning
till enskilda konsumenter........................ 39

Samtliga avgjorda ärenden.

Fredagen den 23 maj.

Bevillningsutskottets memorial nr 56, ang. uppskjutande till höstsessionen
av behandlingen av vissa till utskottet hänvisade motioner 32
Jordbruksutskottets utlåtande nr 39, ang. åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område under senare delen av produktionsåret
1951/52 (Forts.)........................................ 39

1—Andra kammarens protokoll 1952. Nr 20.

•v;

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Fredagen den 23 maj.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 16
innevarande maj.

§ 2.

Svar på interpellation ang. de elektriska

distributionsföreningarna i de norrländska
glesbygderna.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
erhöll på begäran ordet för att besvara
herr Jacobsons i Vilhelmina interpellation
angående de elektriska distributionsföreningarna
i de norrländska
glesbygderna.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form utdelats till kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Andersson
lämnade nu endast en kort
sammanfattning av svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Herr Jacobson i Vilhelmina
har i en till mig riktad interpellation
frågat, om jag observerat det
prekära ekonomiska läge, vari de
elektriska distributionsföreningarna i
de norrländska glesbygderna befinner
sig eller kan beräknas att komma i, och,
därest så är fallet, om jag är villig att
låta verkställa en utredning om lämpligheten
av den elektriska detaljdistributionens
förstatligande i bär förevarande
områden i syfte att förbilliga den
elektriska kraften för befolkningen.
Härtill vill jag svara följande:

Det synes mig otvetydigt, att landsbygdsdistributionen
av elektrisk kraft
inom vissa delar av Västerbottens och
Norrbottens län arbetar under rätt svåra
förhållanden, främst betingade av
långa avstånd samt gles och längs älvdalarna
utbredd bebyggelse. Detta har

ofta medfört dålig ekonomi för de eldistribuerande
företagen. Sedan vattenfallsstyrelsen
vid mitten av 1940-talet
anlade en kraftledning för 40 000 volt
till Vilhelmina och Storuman, står styrelsen
genom lokalförvaltningen Övre
Norrlands kraftverk som råkraftleverantör
till så gott som samtliga nämnda
företag. Styrelsen, som härigenom har
god kontakt med företagen och stora
möjligheter att följa deras svårigheter,
har bistått och är beredd att fortfarande
bistå dem på olika sätt, bland
annat genom att, när så är lämpligt
övertaga även detaljdistributionen. Detta
har redan skett inom ett par områden,
exempelvis inom övre Tornedalen.

Åtskilliga av de distributionsföretag,
det här är fråga om, organiserade såväl
i bolags- som föreningsform, bildades
relativt tidigt på grundval av smärre
lokala kraftstationer. De flesta av dem
inköper nu råkraft från vattenfallsstyrelsen
antingen, sedan de lokala stationerna
nedlagts, för hela sitt behov eller
för utfyllnad av otillräcklig egen
produktion. De största aktuella svårigheterna
återfinnes hos dessa äldre företag
i det att ledningsnäten behöver
förstärkas och förnyas för att motsvara
nutida krav på kraftförsörjningen. Härvid
är finansieringen en besvärlig fråga,
särskilt som behoven av byggnadsåtgärder
kommer samtidigt med en betydande
stegring av övriga kostnader.
Ur anslaget till landsbygdselektrifieringens
befrämjande erhålles tills vidare
bidrag endast till nyelektrifiering och
alltså icke till nätupprustningar, icke ens
om ombyggnadskostnaden är så hög, att
statsbidrag skulle ha erhållits, därest
det varit fråga om nyelektrifiering till
samma kostnad.

Efter tillkomsten av vattenfallsstyrelsens
nyssnämnda 40 000-voltsledning

4 Nr 20. Fredagen den 23 maj 1952.

Svar på interpellation ang. de elektriska distributionsföreningarna i de norrländska

glesbygderna.

har ytterligare företag, väsentligen distributionsföreningar,
bildats och genomfört
nyelektrifiering. Nästan undantagslöst
har därvid statsbidrag anlitats,
och i några fall har förhållandena varit
så besvärliga att det varit nödvändigt
att därutöver ge företagen bidrag ur de
av sjöregleringsavgifter bildade regleringsmedlen
för täckning av låneamorteringar
eller både sådana och driftskostnader.
Ett par fjällbygdselektrifieringar
bar varit möjliga endast genom
att vattenregleringsintressenter varit villiga
att lämna sin medverkan. Det har
skett då i samband med en forcerad
elektrifiering kraft behövts för dammkanal-
och rensningsarbeten vid regleringssjöarna
och det har ställt sig förmånligare
att draga ut ledningar från
närmast belägna elnät än att använda
värmemotorer, Därvid tillkomna ledningar
är efter byggnadsarbetenas avslutande
obehövliga för regleringsföretagen
och utnyttjas då enbart för distributionen,
till vilken underhållsskyldigheten
därför måste hänföras. I samtliga
fall har emellertid finansieringsplanen
varit sådan, att — bortsett från en lielt
onormal utveckling — föreningsverksamheten
skall kunna göras ekonomisk
med tillämpning av taxor, som icke väsentligt
avviker från vad som är normalt
på andra håll.

Som jag redan nämnt har vattenfallsstyrelsen
inom här ifrågavarande område
redan övertagit ett par distributionsföreningar
och i övrigt på olika
sätt sökt främja detaljdistributionen.
Jag är emellertid medveten om, att ytterligare
åtgärder kan komma att erfordras
för att skapa tillfredsställande
betingelser för eldistributionen i de bygder
det här är fråga om. Olika sådana
ytterligare åtgärder — låt vara icke avsedda
enbart för nämnda bygder men
dock hänförliga även till dessa — har
också i skilda sammanhang redan aktualiserats.
Jag vill erinra om de förslag,
som elkraftutredningen framlagt röran -

de stödåtgärder för nätupprustning i
form av såväl förbättrade lånemöjligheter
som direkta statsbidrag. Även den
utredning som riksdagen i år begärt
rörande statligt stöd till upprustning av
elnät på landsbygden får nämnas i detta
sammanhang. Även med beaktande av
vad dessa initiativ kan resultera i i fråga
om ökat statligt stöd åt eldistributionen
på vår landsbygd, är det möjligt,
att de icke blir helt till fyllest för
att komma till rätta med de speciellt
besvärliga förhållanden, som vidlåder
distributionen i övre Norrlands skogsbygder.
Dessa förhållanden kan nödvändiggöra,
att, som interpellanten ifrågasatt,
också de återstående enskilda
distributionsföretagen i dessa bygder
övertages av vattenfallsstyrelsen. I själva
verket har man inom styrelsen sedan
länge motsett en sådan utveckling, men
av olika skäl har man icke bedömt det
möjligt att omedelbart och på en gång
övertaga alla de företag det här är fråga
om. För att i dessa och andra avseenden
få situationen klarlagd ämnar jag
föranstalta om ett uppdrag åt styrelsen
att företaga en utredning av frågan och
framlägga en samlad redogörelse för detaljdistributionens
läge i Norrbottens
och Västerbottens läns skogsbygder.
Denna utredning bör då också, därest
utredningsresultaten icke föranleder till
annat, syfta till upprättande av en mera
definitiv plan för ett övertagande
av de återstående enskilda distributionsföretagen
inom området.

Fn fråga, som har påkallat och även
i fortsättningen kommer att påkalla särskild
uppmärksamhet i samband med
ett statsövertagande av de enskilda distributionsföretagen,
gäller kostnaderna
för upprustningen av de många gånger
hårt nedslitna ledningsnäten. Hänsyn
till dessa kostnader har i något fall
medfört att vattenfallsstyrelsen för övertagna
distributionsföretags abonnenter
ansett sig böra debitera avgifter, som
legat något över styrelsens normala

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Svar på interpellation ang. de elektriska distributionsföreningarna i de norrländska

glesbygderna.

taxor för dess övriga detaljdistribution.
En sådan taxepolitik har därvid tett sig
motiverad även för att förebygga att
distributionsföretag, som ser fram emot
ett kommande statsövertagande av sin
verksamhet, medvetet åsidosätter underhållet
av sitt ledningsnät i förlitan på
att den behövliga upprustningen därav
senare, efter statsövertagandet, skall bestridas
av vattenfallsverket. Jag inser
till fullo vikten av att en dylik, ur ekonomiska
synpunkter förkastlig praxis
förhindras uppkomma. Men jag kan
samtidigt väl förstå, att de abonnenter,
som det här är fråga om och som ofta
redan fått vidkännas tunga uppoffringar
i samband med elektrifieringen av
sina bygder, ogärna finner sig i att
även efter förstatligandet av distributionsföretagen
betala högre avgifter än
vattenfallsverkets övriga detaljdistributions
abonnenter. Även sociala och andra
skäl synes, för de bygder och befolkningsgrupper
det här gäller, göra det
önskvärt att om möjligt komma fram till
en annan ordning för finansieringen av
upprustningskostnaderna och därmed
för taxepolitiken. Den förutnämnda utredningen
bör för den skull omfatta
jämväl att söka finna en lösning av denna
fråga.

Härefter yttrade:

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för det
lämnade svaret.

Det är med den största tillfredsställelse
som jag av herr statsrådets svar
finner att min i interpellationen framförda
anhållan, att en utredning måtte
komma till stånd angående de elektriska
distributionsföreningarna i de norrländska
glesbygderna, har tillmötesgåtts.
Jag noterar med särskild tillfredsställelse
herr statsrådets åsikt att denna
utredning bör syfta till upprättan -

de av en definitiv plan för övertagande
av de återstående enskilda distributionsföretagen
inom Västerbottens och
Norrbottens skogsbygder. Jag uppskattar
vidare i synnerligen hög grad herr
statsrådets förståelse för de abonnenter,
som det är är fråga om och vilka redan
fått vidkännas tunga uppoffringar i
samband med elektrifieringen av sina
bygder, även efter förstatligandet.

Herr statsrådets uttalande att sociala
och andra skäl talar för önskvärdheten
av att de bygder och befolkningsgrupper
det här gäller om möjligt bör komma
fram till en annan ordning än den
nuvarande, när det gäller finansieringen
av upprustningskostnaderna och därmed
för den nuvarande taxepolitiken,
är synnerligen glädjande. Det är ytterst
betydelsefullt, att, såsom herr statsrådet
förutskickar, jämväl denna fråga blir
föremål för utredningens handläggning.

Jag har, herr statsråd, efter att ha
tagit del av det positiva och tillfredsställande
svaret endast en önskan, nämligen
att den utlovade utredningen om
möjligt måtte bedrivas med största möjliga
skvndsamhet. Det prekära ekonomiska
läge, vari de elektriska distributionsföreningarna
i de norrländska
glesbygderna befinner sig eller kan beräknas
komma i, motiverar största möjliga
skyndsamhet.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag har ingenting att invända mot
den utredning, som kommunikationsministern
här har bebådat. Det är naturligtvis
riktigt att, vad gäller det elektriska
distributionsnätet, förhållandena
är annorlunda uppe i dessa glesbebyggda
områden i Norrland än i övriga delar
av landet. Jag har emellertid den meningen,
vilken jag låtit komma till uttryck
tidigare här i kammaren i samband
med behandlingen av frågan om
anslag till landsbygdens fortsatta elektrifiering,
nämligen att man genom sta -

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Svar på interpellation ang. de elektriska distributionsföreningarna i de norrländska
glesbygderna.

tens försorg bör hjälpa till att upprusta
det redan befintliga distributionsnätet
så att man slipper de transaktioner varigenom
vattenfallsstyrelsen av nödvändiga
skäl tvingas att överta dessa distributionsnät.

Statsrådet medgav att denna utveckling
kunde vara olycklig, och han förstod
att abonnenterna blir missnöjda,
när i samband med ett övertagande den
elektriska energien blir dyrare för dem
än den är på andra ställen.

Jag har här i min hand en skildring
från ett övertagande av ett distributionsnät
i Pajala. Jag vet inte om händelseförloppet
i det ifrågavarande fallet
är riktigt skildrat. Frågan gällde emellertid
ett stort distributionsnät, och ett
sammanträde i detta ärende hölls i Pajala
kyrka den 9 mars i år. Vattenfallsstyrelsen
övertog då detta stora distributionsnät
till ett pris av 400 000 kronor.
Enligt en uppgift i Norrbottenskuriren
var emellertid denna anläggning
värd ca 6 miljoner kronor. Enligt
Norrbottenskuriren hade medlemmarna
gjort en väldig prestation när de byggde
upp detta distributionsnät. Medlemmarna
hade gjort denna prestation in natura.
De hade som timersättning inte
fått tillgodoräkna sig högre belopp än
50 öre. Enligt denna beräkningsgrund
hade de fått utföra 120 timmars arbete
per andel i stället för, devalverat i nuvarande
timpriser, endast 20 timmars
arbete. Det väcker naturligtvis anstöt,
inte bara hos dem som direkt beröras
därav utan i hela landet, när såsom vid
denna transaktion vissa abonnenter får
betala så fantastiskt mycket högre priser
än andra.

Nu kan man naturligtvis säga att förhållandena
i detta fall inte är jämförbara
med förhållandena i södra Sverige.
Detta vet jag, och även kommunikationsministern
inser detta, att döma av hans
svar här i dag. Förhållandena är emellertid
i viss mån analoga. I varje fall
förhåller det sig på det sättet, att när

en distributionsförening tvingas ge upp,
givetvis på grund av att man inte sett
om sitt ledningsnät i tid, så kommer
vederbörande abonnenter i en ofördelaktig
ställning.

Jag har gjort detta inlägg för att få
den förhoppningen uttalad, att kommunikationsministern
hjälper till att den
utredning, man här tänkt sig för en
upprustning av redan befintliga linjenät,
så snart som möjligt blir verkställd.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Om det i herr statsrådets svar ligger
en antydan om att han skulle ha
någon tanke på ett framtida förstatligande
av hela eller i varje fall större
delen av den elektriska detaljdistributionen
genom elektriska distributionsföreningar
på landsbygden, då vill jag
säga, att det skulle vara ett stort misstag
att slå in på den vägen.

Jag tror inte att den verksamhet det
här gäller riktigt passar för staten att
ta hand om. Tvärtom tror jag att det är
en verksamhet som i största utsträckning
passar för enskilda företag i den
form som verksamheten i allmänhet har
bedrivits, nämligen att inom lämpliga
områden abonnenterna slår sig tillsammans
och bildar distriktsdistributionsföreningar
för att ta hand om den elektriska
distributionen. Genom en dylik
organisation väcker man hos abonnenterna
intresse för just denna verksamhet,
som de enskilda abonnenterna
själva får sköta om på ett sätt som säkerligen
blir mycket billigare än om
staten skulle ta hand om det hela.

Däremot instämmer jag helt med herr
Pettersson i Dahl däruti att det är anledning
för staten att stödja de elektriska
föreningarna dels genom förmånligare
taxor och dels, där så kräves på
annat sätt vid genomförande av mera
omfattande upprustning. Om ledningsnät
och annan materiel blivit förslitet,
kostar det nu mycket pengar att rusta

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Svar på interpellation ang. statligt trafikmonopol inom landsvägstrafiken, m. m.

upp detta. Jag är alldeles viss om att
därest staten skall ta hand om detta och
göra det själv, blir det mycket dyrare
än om staten genom att lämna ett lämpligt
stöd hjälper föreningarna att sköta
om dessa saker.

Jag hoppas sålunda, att den utredning
som statsrådet har ställt i utsikt också
skall omfatta möjligheterna till statligt
stöd åt enskilda föreningar som behöver
vidtaga förstärkning och upprustning
för att kunna tillgodose de starkt
ökade krav på elektrisk energi som nu
ställs från olika håll.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Jag vill inte att det ur
mitt svar skall utläsas mer än jag verkligen
har sagt. Den utredning jag ämnat
föranstalta om skall bara gälla
Norrbottens och Västerbottens läns
skogsbygder, där förhållandena är alldeles
speciella. Såsom framgår av interpellationen
önskar distributionsföretagen
och befolkningen där uppe att
staten skall överta dessa nät. Det är
oekonomiskt för staten att göra det,
men något annat sätt att hjälpa befolkningen
där uppe till billig elektrisk
kraft lär väl inte finnas.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Jag tar för avgjort att det är
okunnighet om förhållandena i skogsbygderna
i de landsändar varom här
är fråga som är anledningen till herr
Anderssons i Dunker yttrande. Han
gör gällande att detta är en verksamhet
som inte passar staten utan där det
enskilda initiativet bör rycka in. Nej,
det är så, herr Andersson i Dunker, att
de enskilda har försökt så långt som
möjligt att hålla denna verksamhet i
gång, men när det inte längre går vänder
man sig till staten. Det är mycket
vanligt att man gör så. Men man skall
kanske inte vara så förvånad över att
både herr Pettersson i Dahl och herr

Andersson i Dunker är motståndare
till statsingripande på detta område.

Jag skall ta ett enda exempel som
kanske får även herr Andersson i
Dunker att förstå svårigheterna. Vilhelmina
norra distributionsförening
tillkom i samband med en sjöreglering
och gick bra så länge sjöregleringen
pågick. Nu har man emellertid de
långa ledningarna kvar, och underhållet
blir mycket dyrbart. Man har endast
några hundratal abonnenter, men
ledningarna utgörs av 17 mil högspänningsledning
och 11 mil lågspänningsledning.
Kanske också herr Andersson
i Dunker förstår att det inte är en
fin affär för enskilda att slå sig på
detta.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Jag har inte sagt att jag inte vill
vara med om statligt stöd till hjälp åt
Norrbottens och Västerbottens elektriska
distributionsföreningar. Tvärtom
sade jag ju, att staten behöver hjälpa
till, men jag trodde inte att det därför
var behövligt eller önskvärt med ett
förstatligande. Ger staten föreningarna
ett kraftigt stöd både med upprustningen
och med taxepolitiken, där staten
kan göra mycket, tror jag föreningarna
har fått all den hjälp de behöver,
men det skulle, synes det mig, vara en
olycklig utväg att helt förstatliga detaljdistributionen.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. statligt trafikmonopol
inom landsvägstrafiken, m. m.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
erhöll på begäran ordet för att besvara
fru Sandströms interpellation
angående statligt trafikmonopol inom
landsvägstrafiken, in. in.

8 Nr 20. Fredagen den 23 maj 19o2.

Svar på interpellation ang. statligt trafikmonopol inom landsvägstrafiken, m. m.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form utdelats till kammarens
ledamöter, och herr statsrådet
Andersson lämnade nu endast en kort
sammanfattning av svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har fru Sandström i en interpellation
riktat följande frågor till mig:

1. Anser statsrådet att ett statligt trafikmonopol
inom landsvägstrafiken är
önskvärt?

2. Om så inte skulle vara fallet, hur
lång tid anser statsrådet, att det kommer
att ta innan ett sådant monopol i
realiteten uppstått med nuvarande utvecklingstakt
på området inom den
statliga verksamheten?

3. Vilka planer på utvidgning har
utarbetats inom SJ för den närmaste
tioårsperioden?

4. Om en sådan planering finnes,
hur ser statsrådet på utvecklingen
inom den statliga sektorn i relation till
den privata företagsamheten inom här
berörda område?

Innan jag går närmare in på de olika
frågorna vill jag i förbigående erinra
om att all linjetrafik med bussar
här i landet är uppbyggd på monopolprincipen.
När SJ förvärvar en enskild
busslinje, innebär detta alltså att
ett privat monopol överflyttas i statens
ägo. Jag har velat nämna detta för att
interpellantens flitiga bruk av ordet
monopol i samband med SJ:s billinjer
skall ställas i sin rätta belysning.

Med anledning av interpellantens
första fråga vill jag till en början
framhålla, att spörsmålet om fördelningen
av de yrkesmässiga transportuppgifterna
inom landsvägstrafiken
mellan allmänna och enskilda företag
enligt min mening bör bedömas med
utgångspunkt från vad som är ägnat
att ge landets transportväsen den i
samhällsekonomiskt hänseende effektivaste
ordningen. Jämfört med denna
huvudfråga ter sig för mig snart sagt

varje annan fråga om denna trafiks utformning
eller organisation, däribland
också frågan om äganderätten till
transportmedlen och transportföretagen,
som underordnade. Kunde avgörande
skäl framläggas för att den äganderättsform,
som interpellanten gjort
sig till talesman för, är en förutsättning
för att de samhällsekonomiska
kraven skall kunna tillgodoses, har jag
för min del ingenting att invända mot
att denna äganderättsform i fortsättningen
som hittills förblir den förhärskande.
Men omvänt menar jag, att
samma fördomsfrihet borde få göra sig
gällande, om motsatsen kunde visas
vara fallet.

Att järnvägsdrift kombineras med
biltrafikrörelse är som bekant inte någon
ny företeelse eller något särskilt
för SJ utmärkande. Åtskilliga av de
enskilda järnvägar, som nu är införlivade
med SJ, hade en mycket starkt
utvecklad biltrafikrörelse och detta är
en av de viktigaste orsakerna till att
SJ :s biltrafik nu har den omfattning
som interpellanten anser så oroväckande.
Dessa järnvägsföretag hade på ett
tidigt stadium insett att de kunde förbättra
sin ekonomi genom att utvidga
sin verksamhet att även omfatta landsvägstrafik
och att de på detta sätt också
kunde möta den hårdnande konkurrensen
från bilismen. Biltrafikrörelsen
torde åtminstone för vissa av järnvägsföretagen
ha inneburit en räddning ur
ekonomiska svårigheter, som annars
skulle ha kunnat bli dem övermäktiga.
Jag vet inte om interpellanten även vill
fördöma den här angivna politiken
från de enskilda järnvägarnas sida. Om
så inte är fallet borde hon, tycker jag,
också ha någon förståelse för SJ :s strävanden
att genom liknande motåtgärder
möta och anpassa sig till konkurrensen
från bilismen. Dessa åtgärder är
till en stor del endast ett fullföljande
av den utveckling, som påbörjades av
de enskilda järnvägsföretagen.

Att SJ :s ekonomiska ställning under -

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20. 9

Svar på interpellation ang. statligt trafikmonopol inom landsvägstrafiken, m. m.

gått en avsevärd försämring torde vara
bekant. Om denna försämring fortsätter
att skärpas, kan enligt min mening
en ökad ekonomisk samordning mellan
järnvägarna och den landsvägstrafik
som mera direkt konkurrerar med
järnvägarna, komma att framstå som
en av de åtgärder, som måste övervägas,
om man vill undvika ett läge, i
vilket antingen statsbanenätets kostnader
delvis får täckas med subventioner
av skattemedel eller radikala indragningar
av järnvägstrafik på förlustbringande
bandelar får tillgripas. Den
ekonomiska och sociala betydelse som
bl. a. här i riksdagen tillmätes järnvägstrafiken
även när det gäller trafiksvagare
sträckor visar på sitt sätt
nödvändigheten av att alla tänkbara
lösningar av järnvägarnas ekonomiska
problem noggrant prövas.

En stor del av interpellationen har
ägnats åt att söka räkna ut hur många
privata bussar i yrkesmässig trafik det
finns och hur många år det kan dröja
innan staten köpt upp alla dessa bussar.
Utgångspunkten för dessa funderingar
har närmast varit det årsanslag
av i regel 2 miljoner kronor till förvärv
av billinjer, som brukar anvisas
under statens järnvägars kapitalfond.
Interpellanten har funnit bl. a. att den
till SJ :s biltrafik hörande bussparken
under tioårsperioden 1942—1952 ökats
från 477 till 1 454 bussar. Hon har vidare
kommit till den slutsatsen, att antalet
trafikbussar i enskild ägo f. n.
skulle vara 2 654. Med hänsyn till den
starka ökning av SJ :s busspark, som
ägt rum under den gångna tioårsperioden,
ifrågasätter interpellanten om SJ
inte efter ytterligare en sådan period
kommer att ha förvärvat i stort sett
hela den återstående privata sektorn
av bussparken. Jag har låtit järnvägsstyrelsen
kontrollera de i interpellationen
lämnade sakuppgifterna. Kontrollen
har visat att interpellanten gjort sig
skyldig till flera felaktiga slutsatser.

Den totala ökningen av antalet SJ -

bussar utgjorde under den gångna tioårsperioden
963. Härav är endast 252
eller 26 procent att hänföra till förvärv
från rena bussföretag under det
att 338 eller 35 procent överförts till
SJ med förstatligade enskilda järnvägar
och 373 eller 39 procent anskaffats
för utbyggnad dels av den busstrafik
SJ bedrev vid 1 O-årsperiodens ingång
och dels den busstrafik som successivt
övertagits under perioden genom nyssnämnda
förvärv resp. förstatliganden.
Mot bakgrund av dessa siffror synes
interpellanten väsentligt ha överdrivit
omfattningen av den biltrafik, som
övertagits genom förvärv av privata
bussföretag.

Interpellantens farhågor för att SJ
med ett anslag på 2 miljoner kronor
om året inom kort skulle få monopol
inom busstrafiken är också åtskilligt
överdrivna. Man kommer icke långt
med den summan, särskilt som beloppet
alltjämt står oförändrat trots det
sjunkande penningvärdet. Om man
drar bort goodwillersättning, värdet av
vid köpen medföljande fasta anläggningar
(garage, verkstäder m. m.), lastbilar,
släpvagnar, personbilar och tillbehör
m. m. återstår ca 1 miljon kronor
per år till bussarna som sådana.
Bruksvärdet på en buss ligger beroende
på ålder och kvalitet ungefär mellan
85 000 och 3 000 kronor (det ungefärliga
skrotvärdet), vilket gör i medeltal
ca 44 000 kronor per buss. Om
man för att vara på den säkra sidan
prutar ned denna summa till 37 000
kronor per buss, skulle miljonen alltså
räcka till ca 27 bussar per år. Även
om man godtar interpellantens siffra,
2 654 privata bussar, vilken siffra är
alldeles för låg, och man förutsätter att
busspriserna slutar att stiga och slutligen
går med på att den privata sektorn
inte kommer att utöka sin vagnpark
utan står absolut stilla, skulle det
alltså med ett anslag av 2 miljoner kronor
per år åtgå ca 100 år innan dessa
2 654 privata bussar övergått i SJ :s ägo.

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Svar på interpellation ang. statligt trafikmonopol inom landsvägstrafiken, m. m.

Vid framräknandet av antalet privata
trafikbussar har interpellanten utgått
från i centrala bilregistret i november
1951 upptagna bussar, 7 779,
och denna siffra reducerar interpellanten
sedan genom avdrag för vissa slag
av bussar, så att slutsiffran för sammanlagda
antalet statliga och privata
bussar enligt hennes beräkningar blir
4 857. Det måste emellertid vara missvisande
att som interpellanten gör räkna
bort

a) 257 bussar med flak, d. v. s. fordon
för kombinerad person- och godsbefordran.
Dylika bussar, byggda för
befordran av fler än 8 passagerare, förekommer
inom såväl den privata som
den statliga busstrafiksektorn,

b) 201 trådbussar. Dessa bussar synes
nämligen även vara inräknade i
interpellantens avdragspost »kommunala
bussar», vilket innebär att avdrag
för desamma gjorts två gånger,

c) 458 »specialbussar», såsom utställningshussar,
möbelvagnar, uppackningsbussar,
flyttnings- och andra
transportvagnar, skåpbussar och rullande
butiker, vilka jämlikt definitionerna
på bussar och lastbilar i vägtrafikförordningen
med ganska få undantag
(uppskattningsvis 50) bör vara besiktigade
och statistikförda i bilregistret
som lastbilar. Med buss förstås enligt
sagda förordning bil, som är byggd
för befordran av flera än 8 personer
(passagerare) utöver föraren, även om
bilen därjämte är inrättad för annat
ändamål. Med lastbil förstås bil, som
är byggd huvudsakligen för befordran
av gods och ej är att hänföra till buss;
såsom lastbil anses jämväl bil, som icke
är att hänföra till visst slag av bil,

d) 38 täckta bussar med öppningsbart
tak (turistbussar), 1 öppen buss
och 10 bussar med okänt karosseri.

Den slutsiffra interpellanten kommit
till, 4 860 bussar, synes därför vara ca
1 000 bussar för låg.

Men interpellanten gör sig även skyl -

dig till det grundfelet att hon räknar
med att SJ :s biltrafik skall fortsätta sitt
uppsving, medan den privata biltrafiken
står absolut stilla. Så är ju alls
inte fallet utan den privata busstrafiken
ökar successivt sin trafik proportionellt
lika mycket som den statsägda.
Den utökar helt naturligt antalet bilkm,
öppnar trafik på nya sträckor och utvidgar
sin beställningstrafik, vilket allt
kräver ökat antal bussar. Även om en
del företag varje år förstatligas är det
därför fel att tro, att den privata sektorn
därigenom reduceras med motsvarande
antal bussar, då expansionen i
bussar räknat torde bli större än detta
antal.

Interpellanten framhåller till sist, att
staten genom sina dotterbolag har möjlighet
att inköpa kanske för minst lika
stora summor som beviljas SJ i riksdagen
för nämnda ändamål. Härom
kan sägas att framförallt Roslagskoncernen
men även GDG-bolaget redan
under de privata ägarnas tid i stort
sett täckt sina naturliga trafikområden
med egna busslinjer, GDG har senare
härutöver endast gjort vissa kompletteringar,
varigenom i detta komplex ernåtts
en bättre avrundning än inom
många av SJ :s biltrafiks områden.

Interpellanten efterlyser de planer
på bussnätets utvidgning, som utarbetats
inom SJ för den närmaste tioårsperioden.
Beträffande denna fråga har
järnvägsstyrelsen lämnat följande redogörelse.

Om man bortser från den fortlöpande
utvecklingen av trafiken inom SJ:s
gamla busslinjeområden har några sådana
planer ej uppgjorts. Det belopp
på 2 miljoner kronor, som en följd av
år stått till SJ :s förfogande för dylika
utvidgningar, har ej räckt till för något
långtidsprogram, och än mindre har
det funnits skäl till någon sådan långtidsplanering,
om man tar i betraktande
att SJ icke haft möjlighet att påverka
utbudet av busslinjer, m. a. o.

Fredagen den

Svar på interpellation ang. statligt trafili

koncessionsinnehavarnas villighet att
sälja. — Utbredningen av SJ:s busslinjenät
i samtliga våra landskap och
de många gluggarna mellan de ca 70
busslinjegrupperna har i och för sig
gjort att det funnits ett stort antal fall,
där möjligheter förelegat att genom
sammanslagningar med existerande
privata busslinjer rationalisera och
ekonomisera driften. Man har härvidlag
fått bedöma behovet och lämpligheten
av ett förvärv från fall till fall, allteftersom
tillfällen yppat sig. Planläggningen
har därför inskränkt sig till en
förhandsbedömning av de mest önskvärda
sammanslagningsmöjligheterna.
Eller annorlunda uttryckt, de disponibla
anslagen har gjort det möjligt för
SJ att vara med och bevaka SJ :s intressen,
då en busslinje av någon anledning
varit till salu. Det har emellertid
förekommit flera fall, då SJ av brist på
anslagsmedel icke kunnat genomföra
en erbjuden affär, som skulle ha varit
mycket gynnsam för såväl det allmänna
som för verket.

Med det anförda anser jag mig ha
besvarat interpellantens frågor.

Härefter anförde:

Fru SANDSTRÖM: Herr talman! Jag
ber att få tacka statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet för
svaret på min interpellation. Herr kommunikationsministern
har i detta svar
påvisat en felkalkylering från min sida,
innebärande att jag, när jag subtraherade
den totala siffran för bussar i landet,
råkade räkna trådbussarna bland
de specialbussar, jag skulle särskilja
från landsvägstrafiken, och inte tänkte
på att det talet låg inneslutet i siffran
för de kommunala bussarna. Jag beklagar
denna lapsus. Antalet trådbussar var
emellertid enligt centrala automobilregistret
per november 1951 201, och denna
siffra kan i och för sig inte i någon
överväldigande grad förändra resultatet
av min lilla undersökning.

23 maj 1952. Nr 20.

monopol inom landsvägstrafiken, in. m.

Vad jag ville visa var nämligen att
när man nu år efter år lagt det totala
antalet bussar i landet som bassiffra för
att urräkna den statliga och kommunala
bussparkens procentuella andel, så har
det varit och kommer alltjämt att vara
fel. Vad som skall jämföras är bussar
i linjetrafik. Ideligen har också — liksom
statsrådet nu gjort i sitt svar — påståtts
att det med nuvarande expansionstakt
och ekonomiska möjligheter
kommer att ta 100 år innan statsmonopol
uppnåtts. Siffran 100 år tycks man
ha bitit sig fast vid för gott — att fortsätta
och tvista om den är som att tvista
om påvens bekanta skägg. Jag anser siffran
vara nonsens, men om man likväl
skulle godta den, skulle det innebära att
efter den tiden SJ skulle vara ägare till
varenda teaterbuss, varenda transportbuss,
varenda utställningsbuss och varenda
turistbuss i hela landet, men det
är väl ändå inte detta som resonemanget
rör sig om.

Statsrådet anser också att jag gjort
mig skyldig till ett grundfel när jag räknat
med att SJ:s biltrafik skall fortsätta
att expandera men att den privata
busstrafiken skall stå stilla. Jag anser
inte detta vara något grundfel. Jag anser
inte ens att den privata trafikvolymen,
mätt i antalet bussar, kommer att
ligga stilla; den kommer måhända att
gå tillbaka. Jag ber för undvikande av
missförstånd att få tala om att jag fortfarande
talar om koncessionerad linjetrafik.
Antalet redovisade bussar inom
busstrafikens branchorganisationer har
från 1949 till den 1 januari 1952 visat
en nedgång av i runt tal 300 bussar.
Vad som inte går att siffermässigt kontrollera
är de linjeföretag som inte är
anslutna till branschorganisationen,
men huvuddelen av företagen ligger likväl
inom densamma. Expansionen på
detta område behöver naturligtvis inte
betyda enbart ökning av antalet vagnar
— större och bättre vagnar ger ökad
kapacitet, och antalet körkilometer be -

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Svar på interpellation ang. statligt trafikmonopol inom landsvägstrafiken, m. m.

höver heller inte stå i direkt proportion
till vagnparken. Men vad vi här talat
om är ju faktiskt relationerna mellan
siffrorna för vagnar i linjetrafik.

Jag vet tyvärr inte efter vilka normer
registreringen för bussar i centrala
automobilregistret sker — måhända är
registreringen uppgjord med tanke på
en eventuell beredskap, där det gäller
att snabbt kunna ta i anspråk även sådana
vagnar som med lätthet kan ändras
om i fråga om inredning. Herr statsrådet
säger att specialbussar sådana som
flyttningsbussar och butiksbussar och
andra, i centrala automobilregistret bör
vara registrerade som lastbilar. Det
skulle ha varit av utomordentligt in uj3isiuiuisuoi}B5[iununuo5i

jjap mo assajj
kunde upplysa huruvida dessa vagnar
också är registrerade som lastbilar. Mitt
siffermaterial har varit ofullständigt,
och jag har fått en bestämd känsla av
att det är mycket svårt att över huvud
taget få en samlad och exakt bild av
läget på det område det här gäller.

Det är emellertid inte detta som är
det huvudsakliga och var inte heller det
huvudsakliga i min interpellation. Min
första fråga gällde huruvida statsrådet
ansåg, att ett statligt trafikmonopol inom
landsvägstrafiken är önskvärt. På
detta svarar statsrådet, att all linjetrafik
här i landet är uppbygd på monopolprincipen.
Det skulle då måhända
betyda att jag slår in en öppen dörr,
när jag frågar om det är meningen att
göra statsmonopol av landsvägstrafiken.
Herr statsrådet menar då att det koncessionsförfarande
och den tillståndsgivning
som sker i fråga om linjetrafiken
i sig själva är ett monopol. Koncessionsförfarandet
ger visserligen en
trafikutövare rättighet att utöva sin trafik
och stänger ute eventuellt uppdykande
konkurrenter. På så vis kan man
tala om en monopolprincip, men den
är ingalunda vare sig total eller varaktig.
Statens järnvägar kan när som helst
gå in med en genomfartslinje i ett område
där en eller flera privata företa -

gare har sina koncessionslinjer. Statens
järnvägar söker nämligen som bekant
inte koncession på det sätt som de privata
företagarna gör. SJ söker Kungl.
Maj:ts tillstånd.

Det har ofta i sådan här sammanhang
framhållits, att SJ bör få konkurrera
på lika villkor. Villkoren har aldrig
varit riktigt lika och är det i dag
mindre än förr, eftersom investeringsskatten
ytterligare skärpt olikheterna.
I detta sammanhang kan det för övrigt
vara av intresse att något beröra hithörande
frågors behandling i internationellt
sammanhang. En representant
för järnvägarnas internationella organisation,
där Sverige är representerat, förklarade,
om jag inte tar fel, i fjol att det
måste vara ett missförstånd att tro att
järnvägarna avser att skaffa sig monopol
på busstrafik. Järnvägarna krävde
bara rätt att bedriva landsvägstransport.
I fjol ansökte järnvägsstyrelsen i
vårt land om tillstånd att bedriva turistlinjetrafik.
Styrelsen framhöll i sin ansökan
att man tidigare i fråga om konkurrensen
mellan rälsgående- och landsvägstrafik
ansett, att den långväga trafiken
var järnvägens sak, de kortare
sträckorna kunde ombesörjas av landsvägstrafiken.
Långa linjesträckor på
landsväg har således i regel inte beviljats,
men på senare tid har sådana linjesträckor
kommit till i form av direktgående
turistlinjer. Järnvägsstyrelsen
framhåller i sin skrivelse att lönsamheten
på dessa sträckor baserar sig på den
trafik som eljest skulle ha framförts
via järnvägen. I det sammanhanget
framhålles att enligt § 12 i förordningen
om yrkesmässig biltrafik bör statens
järnvägar äga företrädesrätt till dylik i
konkurrens med järnvägen bedriven och
med denna parallellöpande busstrafik.
Vidare erinrar styrelsen om att den internationella
järnvägsorganisationen har
— det gäller de europeiska järnvägsförvaltningarna
— bildat ett internationellt
busslinjenät och att det framförts
önskemål om att detta linjenät skulle

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Svar på interpellation ang. statligt trafikmonopol inom landsvägstrafiken, m. m.

få anknytning till de nordiska länderna.
Eftersom detta är förhållandet nu,
anser järnvägsstyrelsen — tvärtemot
vad man ansett tidigare -— att det verkligen
föreligger behov av landsvägslinjer
på långsträckor parallellt med järnvägarna.
Men då bör enligt styrelsens
mening sådan trafik också vara förbehållen
järnvägen.

Sedan begär järnvägsstyrelsen som
bekant tillstånd till fem långlinjesträckor
med en rad mellanstationer i olika
delar av landet. Att kalla dessa sträckor
»turistlinjer» syns vara en smula
oegentligt. Här skall emellertid varken
ärendets vidare öden eller begreppet
»turistlinjetrafik» beröras. Vad som är
anmärkningsvärt är att järnvägsstyrelsen
åberopar den 12 paragraften även i
dessa fall och desslikes frångår den tidigare
ståndpunkten, att de långväga
transporterna bör förbehållas den rälsbundna
trafiken. En sådan anordning
som den järnvägsstyrelsen nu begärt för
mycket stora områden, skulle om den
kommer till stånd, gå in i trafiknät,
som ligger i händerna på den privata
företagsamhet, vars arbete herr kommunikationsministern
anser vara uppbyggt
efter monopolprincipen. Herr kommunikationsministern
bar med sitt påstående
velat sätta mitt »flitiga bruk av
ordet monopol i sin rätta belysning».
Jag ber verkligen om ursäkt för att jag
måhända brukat ordet för flitigt, men
jag visste ju inte att det skorrade så
illa i kommunikationsministerns öron.

Och nu kanske det är lämpligt att
komma till kärnfrågan. .lag är på den
punkten glad åt kommunikationsministerns
svar. Man bar tidigare på olika
håll velat göra gällande, att den fråga
jag nu är inne på och som jag tidigare
vid flera tillfällen tagit upp, är eu obetydlighet,
som jag bara blåst upp i ovist
nit i form av okynnesmotioner. Det har
påpekats att om riksdagen två år å rad
viftat bort en begäran om anslag på 2
miljoner till inköp av privata busslinjer,
så är det ouppfostrat att återkom -

ma. Det bar sagts att frågan inte har
någon som helst principiell betydelse,
utan uteslutande är att se som en praktisk
åtgärd för statens järnvägars normala
utveckling. Nu säger emellertid
kommunikationsministern, att spörsmålet
om fördelningen av de yrkesmässiga
transportuppgifterna inom landsvägstrafiken
mellan allmänna och enskilda
företag bör bedömas med utgångspunkt
från »vad som är ägnat att ge landets
transportväsen den i samhällsekonomiskt
hänseende effektivaste ordningen».
Visserligen är detta påstående en
smula dunkelt och lika tänjbart som en
allmänt hållen deklaration i ett politiskt
programblad. Men påståendet är i
vart fall av mera politisk än praktisk
innebörd. Och därmed har vi också fått
en politisk utgångspunkt för denna fråga.
Vad som är samhällsekonomiskt effektivt
kan man ha mycket olika meningar
om. Politiskt sett har det från
socialdemokratiskt håll i program och
annorledes uttalats att bl. a. just kommunikationsmedlen
borde övertagas av
det allmänna. Den utveckling, som nu
sker, ligger i linje med denna allmänna
deklaration, men jag menar därför inte
ett ögonblick att SJ för någon i det hänseendet
medveten politik. Jag ber, för
undvikande av missförstånd att få betona
det mycket noga. Men å andra sidan
är det väl också så, att om SJ är ett
statens verk som för olika ändamål erhåller
anslag, som vi här i riksdagen
beviljar, så bör både den politiska och
den praktiska innebörden av anslagen
åtminstone uppmärksammas.

Herr statsrådet ställer i detta sammanhang
till mig den lilla försåtliga
frågan om jag anser det oriktigt handlat
av de enskilda järnvägarna att skaffa
sig linjetrafik — som sedermera övertogs
av SJ i samband med övertagandet
av de enskilda järnvägarna. Jag kan
svara att jag förstår motivet till att
att så skedde bland både enskilda och
statens järnvägar. Depressionen på
1900-talet med minskade transportupp -

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Svar på interpellation ang. statligt trafikmonopol inom landsvägstrafiken, m. m.

gifter på rälsen och stora svårigheter
gjorde, att järnvägarna ansåg den då
uppåtgående busstrafiken vara en farlig
konkurrent. Men det var då. Jag har
frågat men aldrig fått något svar på det:
föreligger i dag exakt samma förhållanden
som på 1930-talet, förhållanden som
ge samma motiv som då att utbygga linjenätet
från SJ:s sida.

SJ har under senare år haft större
uppgifter än man orkat med. Kapaciteten
för godstransporter har inte räckt
till. Lok- och vagnbeståndet har varit
i det skicket, att tågförseningar snart
sagt varit ordinära, o. s. v. Kommunikationsministern
har själv omvittnat detta
ehuru i andra ordval i årets statsverksproposition.
Någon starkare känning av
hård konkurrens från biltrafiken kan det
sålunda inte ha varit fråga om. Trots att
SJ utnyttjat sin kapacitet till det yttersta
har nu dess ekonomiska ställning, som
kommunikationsministern säger, undergått
en avsevärd försämring. Orsakerna
därtill kan i varje fall inte återfinnas
i det faktum, att folk också åker på
landsvägarna. Orsakerna måste sökas
någon annanstans. På 1930-talet förelåg
verklig konkurrens. I dag föreligger inte
någon sådan. Men det faktum att det
finns behov av landsvägstrafik och att
denna trafik tycks bära sig, det tycks
vara nog för att man i dag från statens
sida visar en mycket stor vilja att gå
in på den trafiksektorn i allt större utsträckning
för att hjälpa upp sina affärer.

Herr kommunikationsministern förklarar
öppenhjärtligt, att om järnvägarnas
ekonomiska ställning ytterligare försämras,
så blir det angeläget med »ökad
ekonomisk samordning». Och i det sammanhanget
förklarar kommunikationsministern,
att det i jämförelse med denna
huvudfråga är av mycket underordnad
betydelse hur äganderätten fördelas.
Jag tror mig förstå herr kommunikationsministern
på den punkten. Jag
delar emellertid inte statsrådets uppfattning,
och jag begär inte att han ska

förstå mig. Vad jag emellertid inte alls
kan förstå är bondeförbundets ställning
i denna sak. Bondeförbundet delar i
dag regeringsansvaret och gör det i alldeles
särskild grad i fråga om kommunikationsfrågor.
Jag har sålunda anledning
att anta att herr Anderssons —
om jag får tillåta mig det uttrycket —
tvillingminister herr Nilson i Spånstad
i denna fråga har samma uppfattning
som herr Andersson. Jag har därför ytterligare
anledning att uttala ett tack
till kommunikationsministern för att
klarhet skapats även på den punkten.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Interpellantens anförande
ger mig inte anledning att i något
längre anförande ta upp de synpunkter
som hon här framfört. Det är alldeles
tydligt att vi i principfrågorna
har skilda meningar, och det hade jag
på känn innan debatten började.

Om jag fattade interpellanten rätt
har hon nu begränsat frågeställningen
till de förvärv av enskilda linjer som
SJ gör. Jag fattade interpellanten så,
att hon i och för sig väl förstår det
övertagande av busslinjer som sker i
samband med övertagande av järnvägar.
Kammaren har t. ex. att i dag
taga ställning till övertagandet av en
sådan järnväg, varmed följer två bussföretag.
Det är Köping—Uttersberg—
Riddarhyttans järnväg, och jag har sett
att statsutskottet varit fullständigt
enigt. Saken kan aliså, såvitt jag förstår,
inte gälla den sidan av SJ:s busspolitik.
Inte heller kan interpellanten
ha menat, att SJ inom de områden, där
SJ nu bedriver bussrörelse, inte skulle
ha tillfälle att utvidga rörelsen, d. v. s.
förbättra den service, som allmänheten
begär.

Om interpellanten alltså är enig med
mig om att de busslinjer, som SJ fått
genom att överta enskilda järnvägar,
och den utvidgning som skett inom

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Svar på interpellation ang. statligt trafikmonopol inom landsvägstrafiken, m. m.

SJ:s gamla bussrörelse måste accepteras,
begränsas ju frågeställningen till
de cirka 25 bussar om året, som SJ
under de sista åren skaffat sig genom
att förvärva enskilda små bussföretag.
Det är där vi har denna sifferlek med
de 100 åren. Det är alldeles tydligt, att
om SJ bara skulle köpa upp 25 bussar
om året, skulle det faktiskt ta mycket
längre tid än 100 år, innan det enskilda
bussnätet komme i SJ:s händer. Men
jag delar interpellantens mening om att
denna sifferlek är alltför hypotetisk för
att ha något med verkligheten att göra.
Vi vet mycket litet om hur det kommer
att gå.

Då vill jag fästa interpellantens uppmärksamhet
på att det är inte bara SJ
som köper upp små busslinjer. Det
finns några stora bussföretag som i
minst samma utsträckning ägnar sig åt
denna sport att få små busslinjer uppslukade
av större organisationer. Då är
det faktiskt så, att man här har att
välja mellan privat eller statligt monopol.
Det hela är ju en fråga om monopol.
Varje busslinjekoncession är ett
monopol. Det är väl där egentligen som
vi har olika meningar. Jag föredrar
statliga monopol framför privata monopol.
Både allmänheten och riksdagen
har mycket större möjlighet att
öva inflytande på de statliga monopolen
än på de privata.

Sedan vill jag nog gärna säga att interpellanten
överdriver, när hon talar
om att SJ har alldeles speciella fördelar
på detta område beroende på att
SJ får sina koncessioner beviljade av
Kungl. Maj:t. Då skulle de fördelar, SJ
men inte de privata i så fall skulle kunna
skaffa sig, bestå i att Kungl. Maj:t
hänsynslöst tillät SJ att få koncession
på områden, där privata företag redan
fått koncession. Jag känner inte till
något sådant fall. Under den tid jag
varit kommunikationsminister har jag
inte gått med på att låta SJ konkurrera
ut något privat företag. Jag känner således
inte till något sådant fall. Den

fråga, som interpellanlen drog upp här
om de aktuella ansökningar som ligger
inne från SJ om turistlinjetrafik, har
vi inte tagit ställning till. Jag kommer
att låta en utredning undersöka hela
detta problem om långlinjetrafik, turisttrafik
och beställningstrafik, och
jag tror det sker i fullt samförstånd
med de privata bussägarnas organisationer.

Den stora frågan här är naturligtvis,
hur det kommer att gå i framtiden
med våra transportmedel. Interpellanten
vill göra gällande att konkurrensen
från bilismens sida mot järnvägarna
inte är lika hård nu som på 1930-talet.
Jag tror att interpellanten därvid har
fel. Det är sant att vi haft en högkonjunktur
under de sista åren, som
givit full sysselsättning åt både SJ och
den utökade bilismen. Det är alldeles
riktigt. Men det är inte riktigt att
säga, att SJ har sin kapacitet utnyttjad
vad gäller personbefordran. Det är
bara en tredjedel av SJ:s kapacitet,
som där blivit utnyttjad. Naturligtvis
är det här liksom på andra trafikområden
svårt att tillgodose trafiken under
vissa helger och vissa söndagar på
somrarna, men ett faktum är nog att
SJ möter en allt hårdare konkurrens
från landsvägstrafiken. Tag bara som
exempel en sådan järnväg som den vi
har att diskutera i dag! Om man känner
till förhållandena där vet man, att
det är en järnväg som är utkonkurrerad
i fråga om personbefordran av
bussföretag, som järnvägen för all del
själv äger, men det är alldeles tydligt
att där går persontrafiken över till
landsvägen. SJ har också föreslagit att
järnvägens personbefordran skall upphöra
och hela denna trafik flyttas över
till landsvägarna.

Sådana problem har vi aktuella på
åtskilliga håll i landet och vad jag har
velat erinra om i interpellationssvaret
är att dessa problem kan komma att
få en ännu större betydelse i framtiden.
Man måste ha ögonen på dem,

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Svar på interpellation ang. statligt trafikmonopol inom landsvägstrafiken, m. m.

och utan att kunna ange hur man skall
kunna nå en lösning har jag bara velat
erinra om förhållandet. Detta problem
finns i alla hinder, och ett faktum är
att nästan det enda land som hittills
lyckats klara sin järnvägsdrift utan att
behöva tillgripa statliga subventioner
är Sverige. SJ är praktiskt taget det
enda stora järnvägsföretag i hela världen
som bär sig ekonomiskt.

Det kan tänkas att dessa problem
kan komma att aktualiseras, och då
gäller det att inte alltför ensidigt se på
dessa frågor om konkurrensen mellan
järnväg och landsväg å ena sidan och
mellan olika transportföretag å den
andra.

Fru SANDSTRÖM: Herr talman! Jag
tar med glädje fasta på kommunikationsminsterns
deklaration att han inte
har begagnat möjligheten att ge koncession
på det sätt, att man utan vidare
har konkurrerat ut privata företag, och
att detta inte förekommit under kommunikationsministerns
tid i departementet.

Att det skulle vara samhällsekonomiskt
fördelaktigt, att SJ nu genom
övertagande av enskilda järnvägar fått
en mycket stor busspark, är jag inte
riktigt med på. Jag skall be att i största
korthet få exemplifiera detta med några
ord om ett näraliggande område.

När Stockholm—Västerås—Bergslagens
järnvägar övertogs, ingick i övertagandet
också ett litet antal lastbilar,
som betjänade kunderna inom detta
ganska begränsade område. Det var
ungefär 23 lastbilar som tillhörde bolaget
och som således övertogs. Detta
var 1945. Efter ett par år började man
också få koncessionerade linjer inom
detta område. 1948 trafikerade man över
100 mil koncessionerade sträckor och
hade då en lastbilspark på ungefär 300
vagnar inklusive en fordonsreserv.

Detta var ju en mycket kraftig expansion
sedan detta företag kommit i

statens händer, och det kan man naturligtvis
vara glad för, men samtidigt
kom också företagets ekonomi att förete
en helt annan bild. Det dröjde inte
så länge förrän man var nere i en årsvinst
för hela det expanderade företaget
på femhundra eller sexhundra kronor.
Året därpå var det ungefär 140 000
kronor — back. Hur mycket det är
back i år vet jag inte. Det kanske kommunikationsministern
vet bättre än jag.
Man kan fråga sig, om det är samhällsekonomiskt
fördelaktigt med en sådan
stordrift i statliga händer, då man har
sådana exempel att peka på.

Jag håller med kommunikationsministern
om att det är ganska många
frågekomplex för framtiden, som öppnar
sig på detta område, och att det
därför också är värt att uppmärksamma
utvecklingen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Med anledning av vad
fru Sandström sist sade, vill jag bara
säga, att jag skulle kunna ta fram ännu
mera avskräckande exempel på linjer
som går med förlust. Statens järnvägar
och postverket kör på många håll busslinjer
som är mycket dåliga affärer.
Men varför gör statens järnvägar och
postverket det? Jo, därför att bl. a. i de
bygder, varifrån fru Sandström kommer,
måste befolkningen ha landsvägstrafik
och vi där inte kan få några enskilda
bussföretag att etablera sig. Det
finns många områden, där man av sociala
och kulturella skäl helt enkelt begär,
att staten skall ha hand om trafiken.
Vad jag är rädd för är, att fru
Sandström företräder den meningen,
att statens järnvägar skall hålla sig till
de områden, där enskilda inte orkar
med att driva bussföretag, medan de
feta bitarna skall förbehållas enskilda.
Det är den avvägningen, som jag såsom
ansvarig för detta område måste reagera
mot. Jag menar att vi skall hjäl -

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

ang'', statligt trafikmonopol inom landsvägstrafiken, m. m.

Svar på interpellation

pa statens järnvägar att kunna sköta
sin verksamhet affärsmässigt, så att
dess verksamhet går ihop. I så fall
måste vi också låta statens järnvägar få
hand om trafikområden, där det finns
tätbebyggelse och där det kanske finns
möjlighet att få inkomster, som gör
det möjligt för statens järnvägar att få
till stånd en ekonomisk utjämning för
hela landet.

Herr ONSJÖ: Herr talman! Fri! Sandström
riktade en direkt fråga till statsrådet
Hjalmar Nilson. Hon frågade, hur
bondeförbundet ställde sig till denna
fråga, om bondeförbundet likgiltigt
kunde åse vad som här sker i fråga om
busstrafiken. Jag vill för min del säga,
att principiellt sett skiljer jag mig inte
i min inställning från fru Sandström.
Även jag är i princip emot socialisering.
Men när man kommer in på detta
område, är det svårt att hålla på principerna.
Vi vet att järnvägarna, som
är det betydelsefullaste kommunikationsmedlet,
är socialiserade och att
järnvägarna, i den mån de inte är socialiserade,
skall bli det. Principiellt
går det inte, att dra upp några gränser
i detta fall. Jag förstår därför inte varför
inte bondeförbundet skulle kunna
skriva under på det svar, som kommunikationsministern
här har givit. Han
säger t. ex. att man på detta område
bör gå fram med utgångspunkt från
vad som är ägnat att ge landets transportväsen
den i samhällsekonomiskt
hänseende effektivaste ordningen.

Om fru Sandström anser sig företräda
speciella landsbygdsintressen i detta
fall, förstår jag henne inte. Det tror
jag ingalunda att hon gör. I landsbygdens
intresse ligger det, att kommunikationsväsendet
blir så ändamålsenligt
utformat som över huvud taget är möjligt.
Förhållandena är kanske olika i
skilda delar av landet. .lag har många
gånger undrat över och haft svårt att
förstå fru Sandströms upprepade fram -

stötar härvidlag. Jag har en känsla av
att hon har målat spöken på väggen,
när det varit fråga om anslag på en
miljon kronor till SJ:s bussinköp, som
man förstår inte räcker till mer än att
åstadkomma ändamålsenliga anordningar
och kompletteringar av SJ:s
eget transportväsende. Om fru Sandström
med hänsyn till förhållandena i
Norrland kan ha speciella intressen i
detta fall, det vet jag inte. Men då det
gäller min landsända vågar jag säga,
att jag snarast varit rädd för den utveckling
statsrådet åsyftade, nämligen
att enskilda bolag skulle monopolisera
landsvägstrafiken. Vi får inte förbise
att även privata monopol kan innebära
vissa faror. I varje fall är det alldeles
uppenbart att det inte kan vara något
landsbygdsintresse att förhindra en
ändamålsenlig utveckling av busslinjerna.

Herr SKOGLUND i Umeå: Herr talman!
Jag har med uppmärksamhet
lyssnat på fru Sandströms inlägg i denna
fråga. Jag har därvid inte kunnat
undgå att till mig själv ställa frågan,
om det kan vara i befolkningens intresse
fru Sandström uppträder, när
hon, såsom här sker, vill bromsa upp
möjligheterna att få till stånd en rationalisering
av busstrafiken. Jag vill
stillsamt säga att jag vägrar tro detta, i
varje fall beträffande befolkningen i
Norrland. Det var, herr talman, bara
det jag ville säga.

Fru SANDSTRÖM: Herr talman! Liksom
det finns kulturbanor inom statens
järnvägar, kan vi självfallet tala om
kulturlinjer inom landsvägstrafiken,
vilket innebär, att det finns glest befolkade
trakter, där befolkningsunderlaget
är svagt och trafikfrekvensen inte
så stor, men där det är tacknämligt, att
man upprätthåller busstrafik. På den
punkten är jag alldeles överens med
herr statsrådet. Men vad jag vill peka
på är detta: är det alldeles säkert, att

Andni hammarens protokoll 1952. Nr 20.

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Svar på interpellation ang. statligt trafikmonopol inom landsvägstrafiken, m. m.

vad som nu sker är ekonomiskt? Här
frågade statsrådet mig, om jag ansåg,
att de feta bitarna skall ligga i händerna
på privata företag och de svaga
områdena vara förbehållna statens
järnvägar. Nej, det menade jag inte
med det exempel jag framdrog. Svenska
lastbilsaktiebolaget måtte väl i all rimlighets
namn bedriva sin verksamhet i
ett av de fetare områdena. Här kan man
möjligen peka på en verksamhet, som
borde bära sig mycket bra och genom
vilken man skulle kunna få hjälp till
upprätthållande av trafiken inom områden,
där sådan hjälp behövs. Om så
vore skulle jag förstå resonemanget.
Men i realiteten är det ju så, att även
SLAB:s verksamhet tydligen går med
mycket stor förlust, vilket jag inte tycker
ser så lyckligt ut, när man pekar
på, att man skall använda vinsterna
från en tätbefolkad bygd för utjämning
till glesbygder.

Annars är det självklart, att just de
bygder jag företräder är mycket tacksamma
för t. ex. postverkets verksamhet.
Jag kan i det sammanhanget säga,
att postverket förtjänar en eloge för
det sätt, på vilket det sköter sina linjer
uppe i Västerbotten. Det förhåller
sig inte så, att jag a priori är emot
statsdrift. Men när statens sakrevision
på sin tid föreslog, att statens järnvägar
skulle överta postverkets verksamhet,
kunde man läsa ut ur remissvaren bl. a.
från generalpoststyrelsen, att om sakrevisionens
förslag skulle genomföras,
skulle postverkets service försämras, tv
postverkets och statens järnvägars verksamhet
bedrives ur olika utgångspunkter.
För postverket är det viktigt att få
ut postförsändelser till alla möjliga
skrymslen och vrår i vårt land. Därmed
betjänar man också trafikbehovet.
Om statens järnvägar skulle fått hand
om detta, skulle, ansåg generalpoststyrelsen,
inte längre detta mål bli det
primära, och då kunde man inte förutsäga
hur den framtida servicen
skulle bli.

Till herr Onsjö vill jag säga, att jag
kanske till en del redan har besvarat
herr Onsjös fråga. Herr Onsjö ansåg,
att jag inte företräder landsbygdsintressen
utan stadsintressen i denna
fråga. Det tror jag inte att jag gör. Jag
är ganska väl medveten om hur vi har
det på landsbygden, och jag har nyss
berört det. Sedan läste herr Onsjö upp
programförklaringen om den samhällsekonomiska
nyttan och sade, att den
kan bondeförbundet skriva under. Jag
konstaterar att så är fallet.

Herr NILSSON i Kristinehamn: Herr
talman! Då jag såsom ledamot av busslinjeutredningen
under de båda senaste
åren haft tillfälle att komma landets
busstrafik ganska nära inpå livet, skall
jag nu ta '' tillfället i akt för att säga
några ord. Min erfarenhet från detta
utredningsarbete är inte, att det skulle
råda någon irriterad stämning i bussföretagarkretsar
över statens järnvägars
bussinköp, som fru Sandströms upprepade
framstötar möjligen skulle föranleda
någon att tro. Utredningen har
yttrat sig över ett par hundra försäljningar,
överlåtelser inom busstrafiken,
som ägt rum under de senaste åren.
I de allra flesta fall har det rört sig om
överlåtelse från enskild till enskild. I
så gott som samtliga fall har statens
järnvägar fått tillfälle att yttra sig. Statens
järnvägar har i de flesta fall, utan
att själv engagera sig, tillstyrkt överlåtelserna.
Endast i de fall, då statens
järnvägar haft uppenbara egna trafikintressen
att bevaka, har statens järnvägar
intagit en annan ståndpunkt. Det
har även inträffat att privata företagare
har sett lika realistiskt på statens
järnvägars strävanden att i ett eller
annat sammanhang komma åt en busslinje.

Jag har alltså den uppfattningen, att
det för närvarande råder ett mycket
förtroendefullt samarbete i landet
emellan bussägarnas mycket starka organisationer
och de statliga transport -

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Svar pa interpellation ang. statligt trafikmonopol inom landsvägstrafiken, m. m.

och trafikföretagen och Kungl. Maj:t.
Jag tror att detta bottnar uti medvetandet
om, att det på det här området gäller
så ofantligt mycket större spörsmål
än vad fru Sandström bitit sig fast vid.
Fru Sandström är orolig för, jag höll
på att säga den mekaniska socialisering,
som hon tror sig spåra i dessa
två miljoner om året i bussköp från
statens järnvägars sida. Men som statsrådet
redan påpekat, förhåller det sig
så, att om inte SJ uppträder som köpare,
skulle andra sammanslutningar
på det här området göra det i stället
och monopoliseringen, i den mån den
leder hän mot storföretag, vara ett
faktum.

Om fru Sandström tittar på kartan
över det svenska busstrafikväsendets
utbredning, skall hon kunna finna —
jag nämner inte några namn — att det
finns landsdelar, där monopolistiska
storföretag har ett ofantligt mycket
starkare grepp över trafiken än vad
SJ har någonstans i landet — jag bortser
då från hur det är för landet i dess
helhet. Låter man dessa företag köpa
utan att SJ eller statsmakterna bryr sig
om saken, måste ju följden bli, såsom
också antytts, att vad som blir kvar att
hänvisa till att vegetera fram av egen
kraft blir icke bärkraftiga linjer. Det
blir långlinjerna i våra nordliga län,
i de befolkningsfattiga bygderna, som
kanske inte blir mer isolerade än nu
men som icke kan få sina med styrka
hävdade önskemål om bättre trafik tillgodosedda.
Därför måste nog staten här
på ett eller annat sätt ha sitt finger
med i spelet, och det kan nog inte hjälpas,
om det här och där måste ske i den
formen, att den statliga företagsamheten
byggs ut vidare.

För min del skulle jag dock anse den
lyckligaste lösningen vara att få till
stånd en samverkan emellan enskilda
företagare och statsägda företag, som
skulle kunna resultera i ett definitivt
lösande av samtrafiksspörsmålen och
leda hän till att större trafikenheter

toge hand om busstrafiken. Nu har vi
några få stora och tillräckligt bärkraftiga
företag men också en oändlig
mängd trafikenheter, som icke är bärkraftiga
och som icke kan hålla sig
med en materiel av den standard man
har rätt att kräva därför att trafiken
icke ger den avkastning som erfordras.
Materielen kan icke utnyttjas i så tät
trafik, att det blir möjligt att skaffa
den bästa materielen etc.

Jag har med detta velat säga fru
Sandström, att jag tror, att hon gör
busstrafikväsendet den allra största
tjänsten, om hon modererar sin häftiga
opposition emot detta lilla anslag och
i stället inriktar sig på att i andra
sammanhang medverka till positiva
lösningar av detta spörsmål.

Fru Sandström har väl inte undgått
att observera, vilket dilemma Churchill
ställts inför. Labour socialiserade som
bekant den tunga landsvägstrafiken i
England. Churchill har nu föresatt sig
att återbörda denna trafik till den privata
företagsamheten. Men vad har han
sagt samtidigt? Jo, han skall licensbelägga
den privata företagsamheten på
detta område till förmån för de engelska
järnvägarna, som fortfarande tydligen
skall vara i statens hand. Vad
skulle fru Sandström säga, om den
svenska regeringen plötsligt lade fram
ett projekt om att de privata busslinjeägarna
skall betala tusentals eller tiotijsentals
kronor om året för att statens
järnvägars förluster skall kunna
hållas inom rimliga gränser? Det är
Churchills mening, att man skall förfara
på det sättet. Här i Sverige bär
man försökt komma fram med hjälp
av andra metoder. .lag tror, att det är
viktigt att eftersträva eu sådan anordning,
att icke någon del, icke ens de
svaga enheterna, av bussväsendet behöver
bli föremål för vare sig statliga
subventioner eller subventioner som
man tar ut från vissa privata företag
för att kanalisera över dem till andra
företag.

Nr 20.

Svar på fråga ang. förslag till 1953 års

utbildningen.

Fru SANDSTRÖM: Herr talman! Det
har här framhållits, att jag skulle vara
så irriterad vid behandlingen av denna
fråga. Det måste emellertid i så fall
vara mitt naturliga sätt att uppträda;
jag själv lägger inte märke till det.

Vad herr Nilsson i Kristinehamn sade
ger mig osökt anledning att påpeka en
sak. Han sade, att stämningen bland
de privata bussorganisationerna inte
alls är så irriterad som den är hos mig.
Men, herr Nilsson, jag är icke någon
speciell talesman för de privata bussorganisationerna,
utan jag bara hävdar
en princip, som jag tycker är riktig
men som jag givetvis är beredd att ompröva,
om jag blev övertygad om att
den är oriktig. Jag har emellertid än så
länge inte någon anledning därtill.

Herr Nilsson i Kristinehamn är rädd
för privata storföretag, och det kan
jag förstå. Jag är inte heller någon talesman
för dem. Men jag vill fråga: Har
dessa företag, som råkar vara så stora,
att deras storlek på något sätt irriterar,
på något sätt misskött den trafikuppgift
de har inom sina områden? Jag
har inte hört talas om det.

Jag måste säga, att det var ett mycket
intressant projekt herr Nilsson i Kristinehamn
här framlade, nämligen att
man skulle försöka nå fram till något
slags samgående mellan det privata och
det statliga bussväsendet. Jag tycker,
att det skall bli mycket roligt att se
detta förslag, när det ligger på bordet.

Herr Nilsson i Kristinehamn har
hand om en utredning, som bland annat
har till uppgift att undersöka, huruvida
det skall bli tillåtet för staten
och kommunerna att företaga expropriationer
av busslinjer. Det skall också
bli intressant att se, hur utredningen
kommer att ställa sig till detta.

Slutligen detta med Churchill. Jag
får, herr Nilsson i Kristinehamn, bekänna
min fullständiga okunnighet om
vad herr Nilsson skildrade! Jag har
faktiskt inte reda på vad Churchill

23 maj 1952.

riksdag om reformering av den husliga

gjort på detta område. Det är i varje
fall inte därifrån jag'' fått mina impulser.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad.

§ 4.

Enligt föredragningslistan skulle chefen
för jordbruksdepartementet, herr
statsrådet Norup, nu besvara fru Gärde
Widemars interpellation angående försäljning
av restaurangblandning till
enskilda konsumenter. På förslag av
herr talmannen beslöts emellertid, enligt
herr statsrådets begäran, att interpellationen
skulle besvaras senare under
sammanträdet i samband med den
fortsatta överläggningen rörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 39.

§ 5.

Svar på fråga ang. förslag till 1953 års
riksdag om reformering av den husliga
utbildningen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som anförde:
Herr talman! Fröken Ager har frågat
mig, om jag har för avsikt att vid 1953
års riksdag framlägga förslag om och
reformering av den husliga utbildningen.

Härpå vill jag endast svara, att detta
för närvarande synes osannolikt.

Härefter yttrade:

Fröken AGER: Herr talman! Jag ber
att till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få framföra
mitt tack för svaret på min enkla fråga.
Jag beklagar emellertid, att herr
statsrådet inte haft möjlighet att i svaret
inlägga någon liten förhoppning om
att dessa lärares utbildningsfrågor skul -

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Svar på fråga ang. förslag till 1953 års riksdag om reformering av den husliga
utbildningen.

le kunna lösas eller lösningen av dem
åtminstone påbörjas under 1953 års
riksdag. Det är nödvändigt att någonting
snart göres för dessa lärargrupper,
så att de skall kunna utbildas på sådant
sätt, att de kan medverka till en uppbyggnad
av den nya skolan, .lag är fullt
medveten om att ett allmänt genomförande
av de förslag, som framkommit i
betänkandet om den husliga utbildningen,
är organisatoriskt omöjligt, och även
vår ekonomiska situation är sådan att
det är omöjligt, men jag tror, att man
skulle kunna lösa en hel del av dessa
frågor etappvis. En del av dessa åtgärder
skulle helt säkert inte kosta några
pengar. Skulle det inte vara möjligt
för herr statsrådet att framlägga förslag
om vilka förskolor dessa lärare behöver,
vilken teoretisk utbildning, vilken
praktikantverksamhet som behöver
fastställas. På grundval av detta skulle
man ändå kunna utarbeta en hel del
nya kurs- och undervisningsplaner.

■lag är också fullt medveten om att det
inom en hel del av dessa lärargrupper
råder stor brist på lärare. Jag vill bara
nämna några av dem. Barnavårdslärarinnor
t. ex. finns till ett alldeles för litet
antal. Barnsköterskeutbildningen
har på senare år reformerats, så att ett
trettiotal nya skolor upprättats, men det
finns inte tillräckligt med lärare för
dessa skolor, utan man får lov att anställa
en del lärare med mindre kompetens
och med tidsbegränsad behörighet.
Ännu mer katastrofalt är läget beträffande
sömnadslärarinnor och andra
yrkeslärarinnor i sömnad, .lag tror att
i denna kammare sitter många riksdagsmän
som är ledamöter av sådana
skolstyrelser, där man får anställa yrkeslärarinnor,
som icke har den kompetens,
som de skulle inneha, eller diir
man helt enkelt måste utesluta en hel
del kurser därför att kompetenta lärarinnor
saknas.

En annan fråga, som också anmäler
sig i detta fall, är lokalfrågan. Den

gäller över huvud taget alla seminarier.
De skulle behöva nya lokaler. Det seminarium,
som f. n. ligger närmast, är
statens skolköksseminarium, som under
trettio år begärt nya lokaler, men som
har flyttats än hit än dit och som nu
arbetar i en utdömd fastighet på Götgatan,
där det varken finns vanlig normal
utrustning eller ännu mindre specialutrustning
för denna undervisningsanstalt.
Det finns knappast så
mycket som ett samlingsrum, där man
kan samla de olika kurserna till diskussioner.
Om en nybyggnad för statens
skolköksseminarium skall uppföras
under den närmaste tiden — vilket
vi förväntar — hoppas jag att statsrådet
planerar byggnaderna så, att det
senare blir möjligt att företa utvidgningar
och lägga in nya kurser där.

Sedan är det också önskvärt att samtliga
undervisningsanstalter blir förstatligade,
men detta är ju i nuvarande
ekonomiska läge omöjligt. Jag hoppas
dock att de enskilda anstalterna skall
få ökade bidrag till sin undervisningsverksamhet,
så att de inte skall behöva
dragas med de ekonomiska svårigheter,
som de har för närvarande. Framför
allt bör driftbidragen ökas, så att det
blir möjligt att minska elevavgifterna
och helst göra skolorna helt avgiftsfria,
i likhet med vad fallet är med andra
seminarier.

Vidare hoppas jag, att medel skall
kunna ställas till förfogande för dessa
enskilda anstalter, när det gäller för
dem att reparera lokalerna och förse
dom med bättre utrustning. Jag vill
där som exempel nämna lanthushållsseminariet
Brogård utanför Uppsala,
där man nu inte har någon som helst
möjlighet att uppföra det elevhem, som
iir absolut nödvändigt.

Vidare poängterade jag kraftigt för
några veckor sedan nödvändigheten av
fortbildningskurser för här ifrågavarande
lärare, och jag skall därför i detta
sammanhang inte närmare ingå på

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Svar på fråga ang. rätt för den nomadiserande
rösta å postanstalt.

den saken. Jag vill endast starkt understryka
nödvändigheten av denna
fortbildning för nämnda lärargrupper.

Självklart finns det många andra önskemål,
som här skulle kunna dras fram,
många åtgärder som man skulle vilja
ha vidtagna, och många problem, som
man skulle vilja ha lösta. Jag tänker
härvidlag inte minst på konsulentutbildningen
och på den högre utbildningen
över huvud taget, och på önskvärdheten
av att eleverna vid dessa seminarier
får statsstipendier. Dessa frågor
är emellertid av underordnad betydelse
i jämförelse med dem som jag
här tidigare har berört.

Till sist vill jag endast uttala den förhoppningen,
att nämnda lärarkategorier
under de närmaste åren får sina
problem lösta etappvis, ett steg i taget,
och att statsmakterna då inte håller så
hårt om penningpungen som tidigare,
när det gällt dessa lärargrupper.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Fröken Agers långa önskelista visar ju
med all önskvärd tydlighet hur komplicerade
dessa problem är. Det är därför
inte möjligt att i en handvändning ordna
dessa frågor, i all synnerhet inte
som frågorna i själva verket berör även
andra departement än ecklesiastikdepartementet.

Mitt korta svar på fröken Agers enkla
fråga betyder emellertid inte, att departementet
ingenting gör i denna sak. Vi
har givetvis vår uppmärksamhet riktad
på dessa förhållanden, och blir det bara
möjligt att komma fram med förslag till
lösning av något delproblem, så skall
vi naturligtvis göra det. Men man kan
inte för dagen uttala sig om hur långt
man kan komma redan till nästa års
riksdag.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad.

lappbefolkningen att före valdagen

§ C.

Svar på fråga ang. rätt för den nomadiserande
lappbefolkningen att före valdagen
rösta å postanstalt.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
Herr Löfroth har frågat mig när det
kan förväntas förslag till sådana ändringar
i vallagen, att den nomadiserande
lappbefolkningen erhåller rätt att
i likhet med vissa andra yrkesgrupper
före valdagen rösta å postanstalt.

Med anledning av motioner av bl. a.
herr Löfroth hemställde 1951 års riksdag
om dylika förslag redan till innevarande
års riksdag. Skrivelsen föranledde
en utredning inom justitiedepartementet.
Därvid undersöktes till en
början hur andra speciella röstningsfrågor
blivit behandlade. Det visade sig
att konstitutionsutskottet och riksdagen
alltid följt en mycket restriktiv linje
i fråga om undantag från regeln att
röstning vid andrakammarval och kommunalval
skall ske å valdagen. Gång
efter annan har en utvidgning av rätten
att rösta före valdagen föreslagits men
avvisats av riksdagen. En särskild svårighet
som möter beträffande lapparna
är, att det är mycket besvärligt att bestämma
och avgränsa de kategorier av
lappar, som bör äga en dylik särskild
röstningsförmån. Eftersom det inte var
möjligt att närmare bedöma spörsmålet
utan att erhålla upplysningar i åtskilliga
hänseenden från de närmast sakkunniga
instanserna —• de nordligaste
länsstyrelserna, lappfogdarna samt vissa
andra, som kunde anses företräda
sameintressen, upprättades en promemoria,
vilken blev remitterad till dessa
instanser.

Resultatet av remissen blev, att med
ett enda undantag ingen av dem som
yttrade sig förordade en lagstiftning
efter de riktlinjer, som uppdragits i
1951 års riksdagsskrivelse. Man vitsor -

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Svar på fråga ang. utredning om verksläkarinstitutionen samt verkslakarnas anställnings-
och arvodesförhållanden.

dade visserligen att det på flera håll
— bl. a. inom Jämtlands och Norrbottens
län — fanns behov av lättnader för
lapparna. Men man menade att man i
första hand borde söka underlätta röstning
på valdagen. Uppdelning av alltför
stora valdistrikt skulle innebära en
förbättring i detta hänseende, likaså
inrättande av särskilda postanstalter för
röstmottagning på valdagen på avsides
belägna platser, där lappar uppehåller
sig i större antal vid valtillfällena. Dylika
åtgärder kan företagas utan lagändring.
Inom inrikesdepartementet,
som har hand om de administrativa valförberedelserna,
har man också vidtagit
förberedelser för att underlätta valdeltagandet
vid höstens val i största möjliga
utsträckning efter dessa linjer. Sålunda
kan man räkna med att åtminstone
två särskilda postanstalter upprättas
till lapparnas tjänst och vidare
att ett extra konsulat anordnas i norska
lappmarken för röstmottagning från de
svenska lappar, som vid tiden för valen
befinner sig där.

.lag är medveten om att man inte
på detta sätt kan helt och hållet eliminera
svårigheterna att rösta för olika
befolkningsgrupper, som är bosatta på
avsides liggande orter och av vilka
de nomadiserande lapparna utgör en.
Jag tror dock knappast att det är lämpligt
att nu överväga någon lagändring
i den av herr Löfroth antydda riktningen,
i vart fall icke innan man har sett
hur mycket man kan vinna genom administrativa
åtgärder av den art, som
jag nu antytt.

Härpå anförde:

Herr LÖFROTH: Herr talman! Jag ber
att få tacka herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet för svaret på
min interpellation. Jag beklagar bara,
att riksdagens så tydligt uttalade vilja
icke har kommit till uttryck i ett lagförslag
på detta område. Jag tror att
den bästa lösningen hade varit, att de

nomadiserande lapparna, i likhet med
vad fallet redan är med fem, sex andra
grupper, fick rösta upp till 18 dagar
före valdagen. Jag hälsar emellertid
även de anordningar med tillfredsställelse,
som nu har förberetts för att göra
det lättare för lapparna att rösta vid
höstens val.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad.

§ 7-

Svar på fråga ang. utredning om verksläkarinstitutionen
samt verkslakarnas
anställnings- och arvodesförhållanden.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN, som anförde: Herr
talman! Fröken Vinge har frågat mig
om jag har för avsikt att inom en inte
alltför avlägsen framtid låta verkställa
utredning om verksläkarinstitutionen
och verksläkarnas anställnings- och
arvodesförhållanden.

Härtill får jag svara, att verksläkarnas
arvodesförhållanden står i nära
samband med utformningen av provinsialläkartaxan,
vilken som bekant f. n.
är föremål för överväganden. Så snart
resultatet av dessa överväganden föreligger,
är det min avsikt att upptaga
frågan om en översyn av verksläkarinstitutionen
till behandling.

Härefter yttrade:

Fröken VINGE: Herr talman! Jag ber
att få tacka statsrådet Lingman för det
synnerligen snabba svaret på min enkla
fråga, som jag framställde för endast
några dagar sedan.

Jag har tillåtit mig att väcka en motion
i denna fråga till årets riksdag, och
vederbörande utskott har besvarat densamma
dels genom att hänvisa till den

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Svar på fråga ang. utredning om verksläkarinstitutionen samt verksläkarnas anställnings-
och arvodesförhållanden.

beslutade provisoriska höjningen av
verksläkararvodena och dels genom att
förklara, att enligt vad utskottet hade
sig bekant var verksläkarfrågan föremål
för överväganden inom Kungl. Maj ds
kansli. När detta utskottsutlåtande behandlades
här i kammaren, var klockan
ungefär halv tre på natten, och det var
därför olämpligt att riva upp någon debatt.
Jag hade annars önskat att redan
vid det tillfället av statsrådet få bekräftelse
på huruvida en utredning var planerad,
och jag är mycket glad över att
nu ha kunnat konstatera, att vi kan räkna
med en sådan utredning. Å andra sidan
är det emellertid mycket beklagligt,
att det inte går att nu säga något om den
tidpunkt, då denna utredning kan igångsättas.

Verksläkarförordnandena utgår den 1
juli i år, och många verksläkare anser sig
för närvarande ha anledning att allvarligt
ompröva frågan huruvida de skall
åta sig nytt förordnande. Risk finns således
för att rekryteringen till dessa läkartjänster
i framtiden försvåras.

Jag vill gärna understryka, att min
aktion inte är förestavad av någon önskan
att komma verksläkarinstitutionen
som sådan till livs. Det fanns kanske en
tid, då jag trodde att den skulle kunna
avskaffas och tjänstemännen få möjlighet
till fritt läkarval, men som jag framhållit
i min motion vore ett sådant förfarande
olämpligt med hänsyn till statens
kontrollmöjligheter. Jag har därför
föreslagit andra vägar.

Jag vill gärna tillägga, att vi tjänstemän
inte skall underskatta värdet av den
service, som ligger i att vi dock har
tillgång till läkare med skyldighet att
ha mottagning varje dag. Detta är åtminstone
här i Stor-Stockholm rätt betydelsefullt,
eftersom det kan vara ganska
svårt att få tag i en läkare, när ett
hastigt sjukdomsfall sätter in.

Jag tror också att verksläkarinstitutionen
skulle kunna utvecklas till något
mycket värdefullt, om vi fick den rätta

sortens läkare, d. v. s. skickliga allround-praktiker,
med intresse för patientens
inte bara fysiska utan också psykiska
status. Då skulle vi kunna få något
av den husläkarinstitution, som en
del av oss minns från vår barndom. Men
om detta skall kunna ske, så måste arvodesförhållandena
för verksläkarna vara
sådana, att förordnandena blir eftersökta.
Från verksläkarhåll pekar man
också på andra faktorer, som gör att läkarna
nu är ohågade att åta sig verksläkarförordnande.
Så har t. ex. en verksläkare,
som vill ta semester, ofta svårt
att skaffa ersättare. Det är nämligen så
för närvarande, att verksläkarna själva
måste skaffa semesterersättare. Sådana
saker gör, att läkarna blir mindre och
mindre hågade att åta sig ett verksläkarförordnande.

Framför allt är det dock, tror jag, arvodesfrågan
som spelar den största rollen.
Man kan visserligen säga att verksläkararvodena
har höjts några gånger
sedan institutionen kom till, men verksläkarna
själva påstår, att deras arbetsbörda
har ökat i snabbare takt än arvodena.
Förklaringen härtill skulle vara
att tjänstemännen, trots den kritik som
från tjänstemannahåll riktas mot verksläkarinstitutionen,
ändock utnyttjar dessa
läkare mer än förut, så att det bland
de tjänstemän, som är hänvisade till en
viss verksläkare, nu är en större del än
förut, som anlitar honom. En verksläkare
har sagt, att om han slår ut sina samlade
inkomster av verksläkarpraktiken
på antalet besök, så hade han år 1941
kr. 6: 15 per besök, men 1951 hade han
bara kr. 4: 45 i inkomst per besök. Detta
skulle innebära, att hans nominella
inkomster per besök — i realiteten alltså
hans timlön — har minskat med över
25 procent under nämnda tid, och då
har han ändå inte tagit hänsyn till penningvärdeförsämringen.
Huruvida dessa
uppgifter är riktiga kan jag inte svara
för, men jag har den uppfattningen, att
denna sak är en av de frågor som den

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Svar på interpellation ang. läroverkslektorernas inplacering i lönegrad.

blivande utredningen måste undersöka
mycket noggrant.

Jag vill också nämna, att jag, sedan
jag väckte min motion, har fått mottaga
både brev från och besök av bekymrade
tjänstemän ute i avlägsna orter, som har
ansett att det förslag jag lagt fram i
min motion inte är tillräckligt, eftersom
det bara ger tjänstemännen på de större
orterna möjligheter till ett inom vissa
gränser fritt läkarval. Jag vill därför
uttala förhoppningen, att det skall bli
möjligt för den kommande utredningen
att undersöka hur detta problem skall
kunna lösas också för tjänstemännen
på de mindre orterna.

Herr talman! Med detta ber jag än en
gång att få tacka herr statsrådet för
svaret på min fråga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8.

Svar på interpellation ang. läroverkslektorernas
inplacering i lönegrad.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet UNGMAN, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Med
kammarens tillstånd har herr Håstad
— med utgångspunkt från vissa
tidningsmeddelanden om förhandlingarna
mellan 1949 års tjänsteförteckningskommitté
och personalorganisationerna
— frågat mig, om det inte är min
mening att riksdagen i förväg bör få
uttala sig om principen för läroverkslektorernas
inplacering i lönegradssystemet,
eftersom ett generellt slopande
av disputationsvillkoret för lektorat och
en inplacering utan differentiering av
lönen för lektorer, som har avlagt disputationsprov,
och för lektorer, som är
licentiater, inte är enbart ett lönetekniskt
problem utan centralt berör hela
vårt kulturella liv.

Såsom herr Håstad har framhållit, avser
frågan inte bara de lönetekniska problemen
utan också spörsmål, som faller
inom ecklesiastikdepartementets verk -

samhetsområde. Efter samråd med chefen
för detta departement får jag till
frågans besvarande anföra följande.

Frågan om lektorskompetensen har
diskuterats i årtionden. Motiv och argument
för och emot disputationskravet
som kompetensvillkor för lektorat är
därför väl kända. Under alla förhållanden
torde ökade insikter inte stå att vinna
genom ytterligare utredningar. Jag
vill också erinra om att 1946 års skolkommission
ingående har behandlat frågan
om lektorskompetensen och i sitt
principbetänkande föreslagit, att disputationsprovet
avskaffas för behörighet
till lektorstjänst. I samband med remissbehandlingen
av detta betänkande fick
ett flertal myndigheter och organisationer
tillfälle att yttra sig också om detta
speciella spörsmål. Frågan om kompetenskraven
för behörighet till lektorstjänst
är för övrigt inte av den art, att
den torde böra underställas riksdagens
prövning.

Att frågan om lektorskompetensen nu
åter har aktualiserats beror inte i första
hand på det pågående arbetet inom
tjänsteförteckningskommittén utan på
att bristen på kompetenta sökande till
lektorstjänster har visat, att det inte
längre torde vara möjligt att upprätthålla
de hittillsvarande kompetenskraven.
Chefen för ecklesiastikdepartementet anmodade
därför den 13 februari i år skolöverstyrelsen
att inkomma med förslag
till de ändringar i gällande läroverksstadga,
som kan föranledas av att kravet
på disputationsprov för behörighet
till lektorstjänst skulle bortfalla. Skolöverstyrelsen
har den 2 maj inkommit
till ecklesiastikdepartementet med sitt
förslag.

Också skolöverstyrelsen understryker
omöjligheten av att längre upprätthålla
kravet på disputation för erhållande av
lektorat. Av de 139 personer, som under
treårsperioden 1949—51 har utnämnts
till lektorer vid de högre allmänna
läroverken, var endast 72 doktorer.
Då sålunda nära hälften av samt -

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Svar på interpellation ang. läroverkslektorernas inplacering'' i lönegrad.

liga utnämnda har erhållit dispens från
disputationsprovet, synes det enligt ämbetsverket
vara ofrånkomligt att sanktionera
dispensförfarandet genom stadgebestämmelser.
Jag vill tillägga, att inga
prognoser i fråga om arbetskrafttillgången
tyder på att vi under överskådlig
tid skulle kunna besätta huvudlärarposterna
på gymnasiet med enbart doktorer.
Inget annat land upprätthåller för
övrigt krav på disputation för lärartjänst
i det allmänna skolväsendet.

Ett ställningstagande nu till förmån
för ett sänkt formellt kompetenskrav för
lektorat innebär givetvis inte ett underskattande
av betydelsen för det högre
skolväsendet att ha tillgång till vetenskapligt
skolade gymnasielärare. Regeringen
är också klart medveten om att
det framför allt för universiteten och
högskolorna måste vara av största vikt,
att intresset för doktorsarbeten upprätthålles,
eftersom en stor del av den vetenskapliga
produktionen i vårt land sker
i samband med doktorsavhandlingar.
En tillfredsställande rekrytering av akademiska
lärare kräver dessutom möjligheter
till urval bland kvalificerade yngre
forskare. Utan tvivel har också kravet
på disputation för behörighet till
lektorstjänst medverkat till att många
studerande fortsatt sina studier fram till
doktorsgraden. Men genom en lämplig
värdering av lärdomsmeriter och genom
en differentiering av lektorslönerna också
då det gäller framtida utnämningar
torde alltjämt en tillfredsställande produktion
av filosofie doktorer kunna påräknas,
oaktat det generella kravet på
disputation bortfaller för behörighet till
lektorstjänster. Jag vill här också erinra
om de väsentligt högre löneförmåner
som vid årets riksdag på regeringens
förslag bär beslutats för de akademiska
lärarna, särskilt docenterna.

Vad slutligen tjänsteförteckningskommitténs
förhandlingar med läroverkslärarna
beträffar så är jag inte beredd att
nu lämna någon mera ingående redogörelse
därför, men enligt vad jag har mig

bekant synes lönegradsplaceringen kunna
avvägas så att doktorsarbeten uppmuntras
genom att lektor med doktorskompetens
placeras i högre lönegrad än
övriga lektorer. Däremot kan det enligt
min uppfattning inte vara lämpligt att
riksdagens mening om principerna för
vare sig läroverkslektorernas eller andra
gruppers inplacering i lönesystemet
inhämtas innan de pågående löneförhandlingarna
har avslutats.

Detta är det svar på interpellationen,
som i onsdags eftermiddag i vanlig ordning
delgavs herr Håstad. Med hänsyn
till vad som därefter har inträffat vill
jag tillägga följande.

Enligt en i dag träffad preliminär
överenskommelse om läroverkslärarnas
lönegradsplacering kommer lektor med
doktorskompetens i fortsättningen att
placeras två lönegrader högre än lektor
med enbart licentiatkompetens.

Härpå anförde:

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag ber
att få framföra mitt tack till herr statsrådet
för det svar han lämnat. Det innebär
att en differentiering av lektorslönerna
även i framtiden kommer att
genomföras. Jag vill kort och gott här
förklara att jag sällan har varit så nöjd
med ett interpellationssvar under mina
elva riksdagsår, som jag i dag i sak
har anledning'' att vara.

Dock skulle jag åtminstone på en
punkt vilja anmäla en något avvikande
mening. Det gäller den rent formella
fråga, som jag ställde, nämligen huruvida
statsrådet ansåg att spörsmål av
denna speciella art i förväg borde underställas
riksdagen.

Jag förstår det resonemang som ligger
bakom interpellationssvaret i denna
del. Jag föreställer mig att statsrådet
anser att det skulle leda till oerhörda
besvär för en departementschef att före
förhandlingar samråda med riksdagen
och kanske därigenom ibland få gå med
bundna händer till förhandlingarna.

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Svar på interpellation ang. läroverkslektorernas inplacering i lönegrad.

Trots detta är det väl ändå alldeles uppenbart
att riksdagen bär en rätt att
uppställa kompetensvillkor, även om
Kungl. Maj:t också skulle äga denna
rätt. Ingenting kan ju hindra riksdagen
från att i anslagsvillkoren inskriva
vissa regler, som Kungl. Maj :t sedan
bär att följa om anslagen skall kunna
utanordnas.

Det som gör att jag är litet betänksam
emot den av statsrådet hävdade
uppfattningen, att frågor av denna art
inte i förväg bör underställas riksdagen,
är vad så många gånger sagts från
olika partier då lönefrågor diskuterats,
nämligen att formellt har riksdagen en
suverän möjlighet att ändra förhandlingsresultat
i lönefrågor —• men i praktiken
är denna möjlighet mikroskopiskt
liten. Förhandlingsresultat, sådana de
framgår vid förhandlingsbordet, är ju
tabu. Man har givit dem eu gloire av
ändamålsenlighet för att inte säga statsnödvändighet,
som i praktiken inte
medger riksdagen någon egentlig möjlighet
att ändra dem.

Även om man principiellt i många
hänseenden kan förstå statsrådets uppfattning
härvidlag, anser jag sålunda
att i en fråga av just denna art, där
inte bara lönespörsmål utan även andra,
vida kulturella aspekter är inkluderade.
hade det varit skäl i att låta
riksdagen yttra sig på det förberedande
stadiet, då riksdagens opinion kan få
fritt spelrum och många gånger kanske
också kan vara av stort värde att
inhämta.

•lag skall nu lämna detta och med
några ord kommentera den reella delen
av statsrådets svar, som jag nyss betecknade
såsom från de utgångspunkter
jag här anlagt synnerligen gynnsamt.
Jag skall i detta läge inte särskilt uppehålla
mig vid de allmänna motiv som
förestavat min interpellation, men jag
vill ändock vid detta tillfälle understryka
att denna differentiering, detta
att man eftersträvar att få lektorerna i
fortsättningen utrustade med doktors -

kompetens, är för olika bildningsintressen
i vårt land av ett oskattbart värde.
Den är av betydelse för universiteten
med hänsyn till deras forskningsuppgifter
och för att det skall finnas största
möjliga konkurrens om de lärostolar,
som skall tillsättas. Den är av
största betydelse för läroverken, framför
allt för läroverken runt om i landet,
inte bara dem som ligger i huvudstaden
eller i några stora provinsstäder
eller i Uppsala och Lund, dit man annars
skulle tänka sig att fåtalet doktorskompetenta
lektorer helst skulle söka
sig. Om vi inte fått denna differentiering
som nu statsrådet föreslår är jag
alldeles säker på att läroverken ute i
provinsen, långt borta från de stora
allfarvägarna, skulle ha blivit i avseende
på lärarkåren läroverk av andra
klass. Slutligen är differentieringen av
ett allmänt intresse för landet i dess
helhet. Jag yttrade i min interpellation,
att de gamla läroverkskollegierna var
ett slags decentraliserade kulturakademier,
och jag vidhåller detta fortfarande.
Inte minst inom detta hus måste
det vara en allmän önskan att i exempelvis
Oskarshamn, Falköping, Lidköping,
Arvika, Avesta och andra städer,
som nu är på väg att få läroverk, få
en så kompetent lektorskår som möjligt.

Nu vill jag självfallet omedelbart säga
att jag anser och har tillräcklig erfarenhet
därav personligen, att det finns
många licentiater som är utomordentliga
lärare. Det kan ha varit ekonomiska
hinder, familjebildning, under
studenttiden lockande förvärvsarbete
eller andra omständigheter som gjort
att de inte fullföljt sill studiebana. Det
kan också ha berott på bristande energi
och koncentrationsförmåga, egenskaper
som naturligtvis också har betydelse
för lärargärningen. Man skall alltså
inte övervärdera, menar jag, den pedagogiska
förmågan hos dessa doktorskompetenta
lektorer i jämförelse med
dem som endast har licentiatexamen.

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Svar pa interpellation ang. läroverkslektorernas inplacering i lönegrad.

Men å andra sidan vill jag bestämt varna
för något slags övertro på att de lektorer,
som har bara licentiatexamen, såsom
lärare genomsnittligt är absolut
lika bra som de promoverade.

Erfarenheten torde säga, nästan inom
varje fack, att bland licentiaterna är
det genomsnittligt — jag säger genomsnittligt
— eliten som disputerar. Av
denna kategori har många sedan gått
ut som lektorer till läroverken runt om
i landet. Det är förmodligen just denna
elit som själv känner den största studiehågen,
som lärarna uppmuntrar,
som har de största möjligheterna att få
stipendier, och att få vägen jämnad.
Och all sannolikhet talar väl för att
just dessa i allmänhet har mera att ge
även såsom lärare vid läroverk.

Doktorsavhandlingen är det gamla
gesällprovet. Det har precis samma värde
som gesällprovet haft för hela vårt
hantverk och vår industri. Det är en
väsentlig skillnad mellan en licentiatavhandling,
som aldrig offentligt granskas,
och en doktorsavhandling, som offentligen
ventileras och nagelfares. Den
som skrivit en doktorsavhandling har
i allmänhet en känsla av att ha utfört
ett redbart, vetenskapligt arbete. Han
blir i de flesta fall en auktoritet inom
sitt speciella område; hans namn föres
in i den vetenskapliga diskussionen;
den uppgift han löst på ett framgångsrikt
sätt kan sedan ge honom nya uppdrag
inom vetenskapen och på detta
sätt tvinga honom att även sedan han
gått ut till ett läroverk uppehålla kontakten
med forskningen.

Om man skulle övergå till att i allmänhet
låta blott licentiatexamen bli
utslagsgivande, kommer detta att innebära
en fullkomlig förändring av denna
examen. Då måste det bli en helt annan
differentiering, gradering och kontroll
av denna än hittills. Det är möjligt
att detta kan genomföras; men jag
tror att var och en som har någon erfarenhet
på detta område känner en
inte ringa ängslan inför en sådan full -

ständig omläggning av licentiatexamen.
Det gäller dock t. ex. Copyright och patenträtter
och mycket annat, om man
på det förberedande stadium, vari
forskningarna när det gäller licentiatexamen
i allmänhet befinner sig, meddelar
andra sina forskningsresultat. Kan
man undvika en större omläggning av
licentiatexamen, tror jag detta är att
hälsa med allra största tillfredsställelse,
inte minst bland forskarna själva.

Naturligtvis — kanske någon hade
invänt om det skulle ha blivit en längre
debatt här — finns det bland dessa
gamla lektorer med doktorsexamen en
del original, som inte är så särskilt
märkliga pedagoger. Men jag tror ändå
att var och en som haft förmånen att
gå igenom ett läroverk kommer ihåg
originalen nästan bäst, sannolikt därför
att de måste ha haft något annat
att ge: de har varit personligheter,
uppfostrare men kanske inte alltid så
skickliga som pedagoger. Jag hoppas
att vi alltid inom våra läroverkskollegier
må ha en blandning av goda pedagoger
och goda uppfostrare, d. v. s.
även personer av samma art som »Mr.
Chips» i den odödliga filmen.

Jag kanske ytterligare bör tillägga att
om det skulle bli så att läroverken till
största delen finge sina lektorskadrer
fyllda med licentiater — alltså personer
som aldrig har spikat avhandlingar
och försvarat dessa — skulle det innebära
att den nära kontakten mellan
universiteten och läroverken brötes.
Däremot så länge det finns en mängd
vetenskapsmän utplacerade vid läroverken
i provinsen, innebär detta en
garanti för att hela bildningssystemet så
att säga bibehåller sin enhetliga karaktär.
Jag skulle därför våga det påståendet
— och jag vill då särskilt vända
mig till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
— att doktorsexamen
som normalt underlag och kompetensvillkor
för lektorstjänst är ett
led i den enhetliga skolan, där toppen
är universitetet.

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Svar på interpellation ang. läroverkslektorernas inplacering i lönegrad.

Sedan endast ett par ord om skolöverstyrelsens
yttrande och de siffror
som statsrådet åberopade däri, när man
nu är på väg att slopa kompetenskravet.
.lag tror liksom statsrådet och skolöverstyrelsen
att detta för närvarande är
oundgängligt. Vi bär kommit in i en
sådan situation där åtgärder, åtminstone
av tillfällig art, är nödvändiga.
Men det förefaller mig ändå, i varje
fall med de perspektiv ur vilka jag ser
på denna fråga, som om skolöverstyrelsens
yttrande vore alltför pessimistiskt,
jag skulle vilja säga alltför tungsint, när
det gäller att organisera för framtiden.
Det svåra läge vi har råkat in i för
närvarande med denna stora brist på
promoverade lektorsaspiranter kan
ändå lätt förstås.

För det första har vi en allmän brist
på intellektuell arbetskraft. Särskilt när
det gäller de naturvetenskapliga områdena
har näringslivet utövat en pressning
som aldrig förut på doktorer i
vår lärdomshistoria.

För det andra ha vi en uppsjö av
nya läroverk; mellan trettio och fyrtio
kommunala gymnasier har byggts ut,
och vi har en ny, nästan fördubblad
folkskoleseminarieorganisation. Slutligen
har även relativt många enskilda
läroverk sett sig nödsakade att uppställa
samma kompetensvillkor för sina
främsta lärare som de statliga läroverken,
med påföljd att en sugning på de
.statliga läroverkens lärarkrafter uppstått.

För det tredje har vi under de sista
åren genomgått en tid av omfattande
universitetsupprustning — dock inte så
mycket vid Stockholms högskola, som
vi kanske får höra här under de närmaste
dagarna. Detta har inneburit att
på en mångfald nya områden professurer,
laboratorstjänster, precepturer eller
docenturer bär inrättats. .lag kan
säga, att bara i mitt eget ämne har
ingen av de fem innehavarna av professurer
tillsatts tidigare än 1917. Och skulle
jag gå till historieundervisningen, så

visar det sig att nästan alla de nio professurerna
kommer att tillsättas under
en relativt kort följd av år. I en del
fall har denna hastiga omsättning berott
på normal avgång på grund av pensionering
o. dvl. men i andra fall på
upprustningen vid universiteten.

För det fjärde har det, när lektorat
stått att plocka överallt för licentiater,
inte funnits någon särskild sporre för
dem till disputationsprov. Detta har
gjort att man måst vidta åtgärder för
att uppmuntra till disputation.

För det femte slutligen kan man väl
allmänt säga, att de studerande vid våra
högre läroanstalter ännu inte har hunnit
anpassa sig efter de förändringar i
studiekostnaderna, som inflationen och
andra utvecklingsfenomen fört med sig.

Jag vill ställa den frågan: Är det så
ouppnåeligt att fylla våra svenska läroverk
med promoverade lektorer inom
olika fack som man kanske vill tro efter
skolöverstyrelsens utlåtande? Låt
oss t. ex. ta klassiska språk. Antag att
det i framtiden kommer att bli 100 lektorat
i landet och att varje lektor tjänstgör
25 år. Då behövs det endast en
disputation varje år i latin, grekiska eller
klassisk arkeologi och fornkunskap
vid ettvart av de fyra lärosätena. Är
det ouppnåeligt att man får en disputation
per år vid varje akademisk läroanstalt
i klassiska språk?

Eller låt oss ta historia, där även ekonomisk
historia och statskunskap under
vissa betingelser kan skänka kvalifikation
för lektorat. Man kan väl anta att
antalet historielektorat kommer att hålla
sig mellan 130 och 150, sannolikt omkring
140; jag tänker då på den närmaste
tiden med hänsyn till den nya
kommunala gymnasieorganisationen.
Detta innebär, att det behövs 114 disputation
per år i historia, ekonomisk historia
och statskunskap vid vart och ett
av de fyra lärosätena samt att dessa
sex doktorer går till läroverken. Antalet
disputationer i historia är ju redan
nu i allmänhet flera än sex per år.

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Svar på interpellation ang. läroverkslektorernas inplacering i lönegrad.

Jag kommer alltså till det resultatet,
att bara vi får litet tid på oss, kan balans
i åtskilliga ämnen nås igen. Jag
vill särskilt erinra om att vi ännu inte
har sett effekten av de licentiand- och
doktorandstipendier, som riksdagen beslöt
för fem år sedan. Ur den synpunkten
kan jag ännu en gång beklaga, att
man faktiskt något minskade antalet
doktorandstipendier genom årets riksdagsbeslut.

Det finns ju ytterligare en möjlighet
att överväga i detta sammanhang — och
jag skulle tro att den bör allvarligt
övervägas särskilt inom universitet och
högskolor. Det är att inte i samma utsträckning
som hittills kräva kvantitet
eller fullständighet i avhandlingarna.
Det kvalitativa kravet måste naturligtvis
oeftergivligt upprätthållas, men man
kan säkerligen utan förfång något minska
avhandlingarnas storlek och nedsätta
kravet på absolut fullständighet.
Jag skulle tro, att i det hänseendet vill
nog de flesta svenska universitetslärarna
medverka. Även detta kan bli ett
betydelsefullt steg.

Jag kommer därför, herr statsråd, till
den slutsatsen, att även om det för tillfället
av praktiska skäl kan vara befogat
att slopa de gamla kompetenskraven,
så borde man göra detta bara tillfälligtvis
och så fort sig göra låter för
ämnesgren efter ämnesgren återinföra
de gamla kompetenskraven men samtidigt
precis som förut ha möjligheter att
ge dispens om någon som inte disputerat
utfört ekvivalenta vetenskapliga arbeten
eller eljest är en mycket framstående
personlighet. Jag skulle tro att
detta är den riktiga vägen. Och det är
väl inte rimligt att, om det i framtiden
skulle bli omöjligt att fylla lektoraten
t. ex. i matematik eller fysik med doktorer,
slopa kompetenskraven också i
andra ämnen, även om det där icke
skulle uppstå några svårigheter vid rekryteringen.
Jag skulle alltså vilja vädja
till regeringen att den, när den i fortsättningen
behandlar denna fråga, ville

betrakta slopandet av kompetenskraven
som en nödvändighetsåtgärd för tillfället
men samtidigt sträva efter att ämne
efter ämne, alltefter vad erfarenheterna
ger vid handen, återgå till de gamla
reglerna men dock bibehålla dispensmöjligheten.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att än eu gång få uttala mitt tack till
statsrådet. Jag är övertygad om att de
resultat, som man nu har kommit fram
till vid förhandlingsbordet och som riksdagen
i höst får konfirmera, kommer
att lända den sektor av den svenska
bildningen, som universitet och läroverk
representerar, till största nytta i
framtiden.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Det
var en liten detalj i herr Håstads anförande
som jag skall be att få säga
några ord om. Herr Håstad anmälde
missnöje med mitt uttalande om att frågan
om ändring av kompetenskraven
inte lämpligen borde underställas riksdagen
i förväg. Jag är medveten om
att man kan ha olika uppfattningar om
detta, beroende på från vilka utgångspunkter
man ser på löneproblemen och
formerna för lönens fastställande. Jag
skall inte gå in på detta, ty det är
möjligt att vi får tillfälle att närmare
diskutera denna fråga senare under
riksdagen. Jag vill bara säga, att i detta
speciella fall kan vi väl vara överens
om att det inte hade haft någon positiv
betydelse, om man hade tagit upp
en debatt. En sådan debatt skulle måhända
ha lett till att man i stället försvårat
de förhandlingar som nu ändå
har lett fram till ett resultat, som både
herr Håstad och jag anser vara
lämpligt.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Eftersom herr Håstad riktade en direkt
uppmaning till mig, är det kanske
lämpligt att också jag säger några ord.

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Svar på interpellation ang. läroverkslektorernas inplacering i lönegrad.

Eljest framgår det ju klart av det av
statsrådet Lingman lämnade interpellationssvaret
att det har varit gemensam
beredning med ecklesiastikdepartementet
och att jag sålunda helt delar
de synpunkter, som framförts i interpellationssvaret.

Jag vill emellertid säga att jag hoppas
att det med de bestämmelser, som vi nu
har fått fram —- inte minst den differentierade
lönesättningen — och om
vilka min kollega och interpellanten
tycks vara fullständigt överens, skall
bli möjligt att åstadkomma den växelverkan
mellan läroverk och universitet,
som tydligen ligger herr Håstad så
varmt om hjärtat och som jämväl ligger
mig varmt om hjärtat. Jag är fullt
på det klara med att det inte går för
universiteten här i landet att klara sin
rekrytering tillfredsställande utan att
ha den möjlighet till utbyte med läroverken
som de sedan länge har haft.
Det ligger nog därvidlag olika till i
olika ämnen.

Men det var på ett annat sätt som
herr Håstad drev fram en skillnad i
olika ämnen. Han menade, att där det
bara krävdes tillsättande av ett fåtal
lektorat per år, skulle det vara möjligt
att få doktorer. Ja, det är möjligt att
det kan komma att gå så, herr Håstad,
men jag undrar för min del ändå om
det kan anses lämpligt att bestämmelserna
blir olika utformade för olika
ämnen. Jag kan dela interpellantens
mening såtillvida att jag anser, att därest
det om någon tid — troligen ganska
lång tid — skulle visa sig att det finns
möjligheter att övergå till strängare bestämmelser,
så måste detta övervägas.
Men jag skulle å andra sidan tro att
de skiljaktigheter mellan olika ämnen,
som interpellanten vill skjuta fram,
kommer att visa sig på ett naturligt
sätt, om man gör den meritvärdering
som skolöverstyrelsen har föreslagit.
Skolöverstyrelsen har nämligen hårt
tryckt på att en disputation skall vara
av ett väsentligt meritvärde vid till -

sättandet av lektorat. Har vi i ett visst
ämne ett flertal doktorer, blir det väl
de som får tjänsterna. Har vi det inte
i andra ämnen, går det väl på annat sätt
där.

Slutligen vill jag tillägga, herr talman,
att det från skolöverstyrelsens sida
trycks på att universitetsmyndigheterna
har stora intressen att bevaka såväl när
det gäller utformningen av de krav man
skall ställa på en licentiatexamen, vilken
skulle berättiga till lektorat, som
när det gäller meritvärderingsgrunderna
i övrigt. Jag har för avsikt att
låta åtminstone någon universitetsmyndighet
— det blir givetvis främst universitetskanslern
som här kommer i
fråga — yttra sig över detta, innan vi i
stadgeparagrafer fastslår de nya bestämmelserna.

Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
skall be att i det väsentliga få instämma
i de synpunkter som herr Håstad framlade.
Jag vill i sammanhanget uttrycka
min glädje över att de segslitna förhandlingarna
är över och att man har
nått en lösning som har befunnits godtagbar
för båda parter — det är till
stort fromma för vårt undervisningsväsende.
Jag vill gärna understyrka vad
herr Håstad mycket starkt betonade, att
detta med riksdagens kompetens är en
viktig fråga. Även om man anlägger de
synpunkter som statsrådet Lingman
anförde kan man dock inte komma
ifrån att det är av stor vikt att här hålla
fast vid att riksdagen inte bör åsidosättas.

Jag tror också att den differentiering
som här är föreslagen kommer att, såsom
herr Håstad sade, verka positivt
när det gäller att få fram forskare. Men
om man ändå uttrycker eu viss tveksamhet
på denna punkt beror det av
vad som framhölls i debatten om doktorand-
och licentiandstipendierna —
herr Håstad berörde även detta i sitt
inlägg — nämligen att dessa doktorandoch
licentiandstipendier av allt att

Nr 20.

Fråga om uppskov till höstsessionen med

döma är för låga för att man skall
kunna få fram ett tillräckligt antal
forskare. Jag tror för min del, att om
inte universiteten i framtiden liksom
nu kan i stor utsträckning bygga på
lektorstjänsterna för att få fram forskare
blir det svårt att säkra tillgången
på sådana.

Jag vill på en punkt, som också herr
Håstad berörde, nämligen den som rör
avhandlingarna, säga, att det visserligen
är riktigt att man inte har den kontroll
på licentiatexamina som man har på
doktorsexamina men att man dock även
när det gäller doktorsavhandlingarna
har det intrycket — och det är man väl
överens om -— att det föreligger ganska
stora skiljaktigheter i olika ämnen och
även i betygsättningen vid de olika
universiteten. Framför allt har man
det intrycket — och det underströk
också herr Håstad — att det här i landet
läggs för stor vikt vid de kvantitativa
synpunkterna. Jag undrar om det
inte i längden måste förslöa mer än
skärpa intelligensen att på det sättet
som det krävs bland annat i historia
o. s. v. ha dessa mastodontvolymer, medan
man i andra ämnen ofta mycket
snabbt kommer fram till doktorsgraden.

Jag vill bara ställa den frågan — jag
vet att herr Håstad kommer att göra
vad han kan för att beakta dessa synpunkter
—- om det kan vara rimligt att
en doktorsdisputation mera skall vara
ett uttryck för flit än för begåvning.
Man har det intrycket att vederbörande
måste sitta i åratal och skriva en avhandling
för att bli lektor, när det
egentligen främst borde fästas avseende
vid kritiskt omdöme och metod.
Jag tror att man över huvud taget, om
man skall kunna lösa universitetens behov
av forskare, måste varna för en
överbetoning av de kvantitativa synpunkterna.
Jag hoppas och tror att
man, om man når fram till en reform
i detta avseende, också skall komma
fram till vad herr Håstad uttalade sig

23 maj 1952.

lotioner ang. restitution av skatt å bensin.

för när han i slutet av sitt anförande
sade att han hoppas att det en gång åter
skall bli ett principiellt krav på doktorsdisputation
för erhållande av lektorstjänst.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad.

§ 9.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande och betänkande
nr 28 och 29, statsutskottets
utlåtanden nr 153 och 172—188 samt
sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 3.

§ 10.

Fråga om uppskov till höstsessionen med

motioner ang. restitution av skatt
å bensin.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 56, angående uppskjutande
till innevarande års höstsession av behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
motioner.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
de likalydande motionerna I: 103
av herr Ivar Nilzori m. fl. och II: 139
av herr Svensson i Stenkyrka m. fl. om
restitution av skatt å bensin, som förbrukas
vid jordbruket till bensindrivna
traktorer.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte besluta att till innevarande års
höstsession uppskjuta behandlingen av
de likalydande motionerna I: 103 av
herr Ivar Nilzon m. fl. och II: 139 av
herr Svensson i Stenkyrka m. fl. om
restitution av skatt å bensin, som förbrukas
vid jordbruket till bensindrivna
traktorer.

Reservation hade avgivits av herrar
Kristensson i Osby, Petrén, Velander,
Magnusson, Hagberg i Malmö, Sjölin
och Anderson i Sundsvall, vilka yrkat,
att riksdagen måtte avslå utskottets
hemställan.

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Fråga om uppskov till höstsessionen med motioner ang. restitution av skatt å bensin.

Kammaren beslöt till en början, i enlighet
med utskottets förslag, att nu till
avgörande upptaga ifrågavarande endast
en gång bordlagda ärende.

Härefter föredrogs utskottets hemställan;
och anförde därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Tretton ärade ledamöter av denna
kammare har i en motion yrkat att
man skulle restituera 20 öre av bensinskatten
för bensin, använd för traktordrift
inom jordbruket. Man har
tänkt att detta skulle bli en provisorisk
ordning, vilken i stort sett skulle följa
de grunder som på sin tid tillämpades
vid restitution av tilläggsskatten. Som
motivering för detta yrkande åberopas
samma tankegångar som låg bakom bevillningsutskottets
uttalanden i denna
fråga under 1950 och 1951 års riksdagar.
Då föreslog nämligen bevillningsutskottet
att det skulle ske en dylik
restitution av skatt för bensin som använts
för detta ändamål, men med
knapp majoritet avslog riksdagen bevillningsutskottets
hemställan.

Då denna fråga både 1950 och 1951
har varit föremål för överläggningar
här i kammaren, skall jag nu inte redovisa
de skäl som finns för och emot
denna restitution. Men jag vill betona
att det enligt min uppfattning finns
starka skäl för att tillmötesgå motionärerna
då de yrkar på restitution från
den 1 januari 1952.

Det starkaste skälet är, att man genom
att tillgodose motionärernas yrkande
kan påverka utvecklingen på
detta område i rätt riktning redan under
detta år. Går man den vägen, att
man behandlar denna fråga först vid
höstriksdagen, så påverkar man inte
utvecklingen på detta område nämnvärt
i år.

Vi liar ännu möjligheter att i bevillningsutskottet
realbehandla denna sak,
och jag anser att det vore värdefullt
om kammaren här avsloge framställningen
om uppskov till hösten med

denna fråga.

Jag yrkar, herr talman, med denna
motivering bifall till den reservation
som är fogad vid detta memorial.

Herr BJÖRKLUND: Herr talman! Jag
har inte stort skäl att diskutera denna
fråga mera ingående. Jag vill emellertid
hänvisa till vad utskottet har uttalat
i memorialet och peka på att kammaren
endast följer en gammal god tradition
om den bifaller utskottets hemställan.
Tv hela denna fråga ligger under
utredning, och det är i väntan på
denna utredning som utskottet, för att
få en grundligare inblick i hur frågan
ligger till, har föreslagit att riksdagen
måtte uppskjuta denna fråga till höstriksdagen.

Jag finner ingen anledning att gå in
i någon debatt här, såsom saken ligger
till för närvarande, utan jag yrkar kort
och gott bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
I herr Björklunds yttrande framskymtade
något som egentligen inte
framgår av memorialet, nämligen att det
är den föreliggande utredningen som
är orsak till att man begär uppskov med
denna motions behandling till höstriksdagen.
Man brukar ju säga, att om det
försiggår en utredning så föregriper
man inte gärna denna. Ja, det är riktigt,
men hur var det i förra veckan?
Då fattade vi ett beslut rörande automobilskattens
höjning. Det försiggår en utredning
även rörande fordonsskatten,
men när detta beslut fattades, hörde
man inte ett ord vare sig från socialdemokraterna
eller från bondeförbundet
om att utredningen skulle avvaktas.
Vid detta tillfälle gick det att föregripa
den pågående utredningen.

Att jag har begärt ordet här i dag,
herr talman, beror därpå, att jag vill
ge till känna, att jag är av samma uppfattning
nu som jag hade här i fjol, när
detta ärende behandlades, nämligen, att
jag anser att en restitution bör utgå i

Andra kammarens protokoll 1952. Nr 20.

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Fråga om uppskov till höstsessionen med motioner ang. restitution av skatt å bensin.

enlighet med vad motionen anger. Jag
vill göra herr Hanssons i Skegrie ord
av i fjol till mina och säga att jag inte
kan finna att utredningen på något sätt
föregripes i sitt arbete, om vi beslutar
om restitution av skatten på den bensin
som går till jordbrukets traktorer.
Frågan är av så stor betydelse framför
allt för det mindre jordbruket, att den
fortast möjligt bör avgöras. För det
mindre jordbrukets rationalisering är
det nämligen A och O att jordbrukarna
kan gå över till traktordrift. För att
detta skall kunna genomföras måste
man använda små, smidiga, bensindrivna
traktorer. Skall emellertid bensinen
vara belagd med en så hög skatt som
den som nu utgår, blir rationaliseringen
oekonomisk för den enskilde jordbrukaren.

Herr talman! Jag skall inte ta upp någon
längre debatt om denna sak, utan
jag ber att få yrka bifall till den reservation
som är anförd av herr Kristensson
m. fl.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr
talman! Herr Björklund gjorde gällande
att man borde vänta med denna fråga
till hösten därför att en utredning pågår
på området. Jag vill då erinra om
att syftet med denna motion är att man
skall få ett provisorium i avvaktan på
denna utredning. Förslaget går ut på en
restitution enligt samma regler som
man tillämpade vid restitutionen av
tilläggsskatten. Om man inte realbehandlar
denna fråga nu på våren, kan
man, såvitt jag förstår, inte tillgodose
syftemålet med denna motion.

Det är sant att utredningen på detta
område skall försöka skapa en mera
permanent ordning, och enligt direktiven
skall det prövas om en del av bensinbeskattningen
skall flyttas över till
fordonsbeskattningens område. Det är
klart att detta i någon mån kan påverka
restitutionsförfarandet. Om man på
detta sätt lägger upp restitutionsfrågan

i denna utredning betyder det emellertid,
att denna fråga kommer upp först
i den senare delen av utredningen. Ännu
har inte någon vågat stiga fram och
säga att utredningen blir färdig till
hösten. Om man under detta år vill genomföra
åtgärder, vilka påverkar utvecklingen
under sommarens lopp, bör
man gå in för en realbehandling av
denna fråga redan vid vårriksdagen.

Herr BJÖRKLUND: Herr talman! Jag
vill till herr Nilsson i Svalöv säga, att
skillnaden mellan motorfordonsbeskattningen
och den fråga vi nu diskuterar
är den att det beträffande motorfordonsbeskattningen,
såsom riksdagen väl
märkte när vi behandlade den saken,
förelåg en specialutredning, gjord av
samme utredningsman som har hand
om den nu ifrågavarande utredningen.
Det är en väsentlig skillnad, herr
Nilsson.

Vad själva frågan som sådan beträffar
kan jag inte annat än upprepa att
jag tycker det är alldeles orimligt att i
en situation där det redan är en utredning
tillsatt — den tillsattes ju förra
året, och Kungl. Maj:t har skyndat på
den och förväntar att dess resultat skall
föreligga inom en mycket snar framtid
— besluta i en specialfråga som denna
utan att utredningen har fått säga sitt
ord.

Därför, herr talman, vidhåller jag
mitt yrkande om bifall till utskottets
hemställan.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort
genmäle): Herr talman! När vi 1951 behandlade
denna fråga här i kammaren,
yttrade herr Jonsson i Skedsbygd, att
han hade sökt klargöra att man på intet
sätt hade sökt föregripa utredningen.
Jag anser att herr Jonsson i Skedsbygd
hade rätt vid det tillfället. Här föregriper
man inte utredningen, utan man inför
ett provisorium och bygger därvid
på de regler som gällde vid restitutionen
av tilläggsskatten.

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Fråga om uppskov till höstsessionen med motioner ang. restitution av skatt å bensin.

Jag betraktar denna fråga som tämligen
viktig, därför att bensindrift på
detta område är mer ekonomisk än annan
drift. Bensintraktorn är billigare i
inköp, den är mer effektiv, den spar
bränsle, och den nedbringar jordbrukets
kostnader. Allt detta är till fördel
för folkhushållet.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr BJÖRKLUND (kort genmäle):
Herr talman! Jag har knappast någon
anledning att speciellt svara för vad
herr Jonsson i Skedsbygd har sagt, men
jag vill bara påpeka för herr Kristensson
att herr Jonsson i Skedsbygd
kanske intar samma ställning nu som
den gången han yttrade det som herr
Kristensson återgav; herr Jonsson ville
ju inte att man skulle föregripa pågående
utredning.

Herr VIGELSBO: Herr talman! Det
har ju från herr Kristenssons sida framhållits
att detta är en fråga av tämligen
stor vikt. Det är en sak som vi är medvetna
om även inom bondeförbundet,
och det är också motionärerna medvetna
om. En av motionärerna i första
kammaren har till och med ansett
denna angelägenhet vara så viktig, att
han redan anslutit sig till uppskovslinjen,
emedan han inte velat bringa frågan
till avgörande förrän utredningen
föreligger, då man med större säkerhet
vet vilken effekt det blir av det förslag
som framförts. Ur den synpunkten ber
även jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Eftersom herr Nilsson i Svalöv
nämnde mitt namn och också var vänlig
att läsa upp vad jag hade sagt, her
jag att få säga till herr Nilsson i Svalöv,
att jag inte har ändrat åsikt i denna
sak. .lag har precis samma uppfattning
som förut att det kommer att medföra
ett stort gagn för jordbruket den dag
då våra traktorer kan få köras på

skattefri bensin. Men då det gäller den
rent praktiska sidan av denna frågas
lösning, anser jag att när vi befinner
oss så nära framläggandet av resultatet
av en utredning som vi tydligen gör
just nu, är det inte praktisk politik
att man föregriper en sådan utredning.

Vad gäller herr Kristenssons yttrande
får jag säga, att jag tvivlar på herr
Kristenssons verkliga nitälskan i denna
fråga. Jag kan i varje fall inte erinra
mig att herr Kristensson uppträdde med
samma iver 1950, när denna fråga behandlades.
Men det är kanhända nu på
det sättet att vi får påräkna såväl herr
Kristenssons som alla med honom inom
folkpartiet liktänkandes stöd för denna
frågas lösande så småningom.

Jag vill säga — och jag tror att alla
kammarens ledamöter förstår vad jag
menar — att man får väl i alla fall försöka
att något litet dölja om man är
ute i valagitatoriska syften eller om
man är ute för att driva praktisk politik.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr
talman! Med anledning av det sista yttrandet
vill jag fästa herr Hanssons i
Skegrie uppmärksamhet på att när denna
fråga tidigare varit föremål för behandling
i riksdagen har bondeförbundet,
högern och folkpartiet stått på
samma sida, och den majoritet som avslagit
bevillningsutskottets hemställan
både 1950 och 1951 har varit mycket
knapp. Jag vill vidare påpeka att när
det gäller denna sak har jag för min
egen del från början varit intresserad.

I anslutning till herr Björklunds anförande
vill jag bara i förbigående säga,
att när herr Jonsson i Skedsbygd fällde
det yttrande som jag citerade befann
han sig på den linjen, att man skulle
införa ett provisorium.

Så säger herr Vigelsbo att det blir
bättre effekt på detta område, om man
väntar till hösten. Vad har herr Vigelsbo
för garanti för detta? Vet herr

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Fråga om uppskov till höstsessionen med motioner ang. restitution av skatt å bensin.

Vigelsbo när utredningen blir färdig?
Och, herr Vigelsbo, om man vill påverka
utvecklingen under sommarens
lopp genom att möjliggöra traktorköp
i rationell riktning, då vore det väl
bättre att införa ett provisorium före
höstriksdagen, som kunde verka i sådan
riktning.

Herr VIGELSBO (replik): Herr talman!
Jag utgår ifrån att man bör
uppnå en bättre effekt av riksdagens
arbete rörande denna fråga, under förutsättning
att det föreligger en utredning,
som klart ådagalägger riktigheten
av de anspråk som i detta sammanhang
framförts. Detta har varit min uppfattning.
Försöker man att utan tillgång
till resultatet av en utredning och
utan tillgång till något material få frågan
avgjord nu, så faller den. Och då
kan hända att en fortsatt utredning är
meningslös. Vi ansåg det därför bättre
att ha en fågel i handen än tio i skogen
och gick därför på uppskovslinjen.

Herr KRISTENSSON i Osby (replik):
Herr talman! Jag vill fästa herr Vigelsbos
uppmärksamhet på att en utredning
redan har ägt rum på detta
område. I den utredningen var man
överens om själva syftemålet. Vad herr
Vigelsbo förut har varit intresserad av
såväl som alla andra bondeförbundare
var ju att få en provisorisk lösning i avvaktan
på en mera permanent sådan.
Och det hade ju varit tacknämligt om
herr Vigelsbo hade behållit detta intresse.
Det finns fortfarande möjligheter
att här införa ett provisorium. Ty
vi har ännu möjligheter till en realbehandling
av detta ärende inom bevillningsutskottet,
och frågan kan då komma
upp till avgörande i kammaren under
nästa vecka. Den vägen är öppen
om reservationen segrar, men en
dast då.

Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
Det gladde mig att herr Hansson i

Skegrie icke ändrat uppfattning. Jag
konstaterar, att då är det bara taktiken
som har ändrats av herr Hansson.

Jag vill dessutom erinra om vad herr
Jonsson i Skedsbygd sade i kammaren
i onsdags. Han sade någonting i den
här stilen: Vill man inte en sak, så begär
man en utredning. I det här fallet
får man väl ändra det till: Vill man
inte en sak, så begär man att få invänta
en utredning.

Herr ORGÅRD: Herr talman! Då det
har blivit en så omfattande debatt i
denna tämligen enkla fråga, anser jag
mig skyldig att säga några ord, som
jag tror ställer frågan i dess rätta belysning.
Denna frågas avgörande hängde
på lotten i utskottet, och jag tror
att utgången skulle bli ganska oviss
även i kammaren om den nu skulle avgöras.
I utskottet har jag hela tiden
ställt mig positiv till själva tanken,
men det skulle aldrig falla mig in att
rösta för ett bifall, så länge man inte
har en utredning som visar att det
finns tekniska möjligheter att på ett
tillfredsställande sätt lösa frågan. Jag
har på sätt och vis haft utslagsrösten.
Då man känner till läget i kammaren,
kan var och en räkna ut, att om frågan
avgöres nu blir det avslag, under det
att, om vi genom en utredning kan finna
en tekniskt genomförbar linje till
hösten, så finns det möjligheter att lösa
frågan på ett tillfredsställande sätt. Om
lantbrukarna sålunda är intresserade
för ett avslag, skall de driva igenom
denna fråga nu. Då kan man säkert
förutse att det blir avslag. Vill man
däremot en positiv lösning, skall man
vänta och se, huruvida det finns en genomförbar
linje.

Herr VIGELSBO: Herr talman! Jag
tycker det är egendomligt när man resonerar
om att man skall försöka genomdriva
ett provisorium. Man vet ju
inte vad utredningen kommer med. Om
vi går in för ett provisorium och lant -

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Fråga om uppskov till höstsessionen med motioner ang. restitution av skatt å bensin.

brukarna köper bensindrivna traktorer
men utredningen sedan visar att det
inte föreligger tekniska möjligheter att
gå med på ett sådant här restitutionsförfarande,
då har man ju fört jordbrukarna
bakom ljuset. Det vore väl i
så fall inte första gången.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr
talman! Vi är ju alla överens om, herr
Vigelsbo, att bensinskatt i princip inte
skall utgå för bensin till jordbrukstraktorer.
Det menar väl också herr Vigelsbo,
hoppas jag. Nu säger både herr
Orgård och herr Vigelsbo, att vi har
inte tekniska möjligheter att klara denna
restitution. Kravet har i detta fall
gått ut på 20 öres restitution av 25 öre
i skatt. Man har sålunda velat vara försiktig.
När det gäller de tekniska möjligheterna
vill jag säga att man hade en
restitution beträffande tilläggsskatten
på bensin. När vi behandlade denna
fråga i bevillningsutskottet 1950, så
upplystes det från sakkunnigt håll, att
restitutionsförfarandet beträffande tillläggsskatten
fungerade väl och att det
inte var alltför dyrbart eller i varje
fall krävde ett tämligen ringa belopp
i förhållande till de stora värden som
här står på spel. Vi har alltså tekniska
möjligheter att införa ett provisorium,
och vi kan därför fatta positivt beslut
under vårriksdagen.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr
talman! Jag har litet svårt att förstå
den debatt som uppstått i denna fråga.
Saken ligger ju så till, att om vi fattar
beslut i denna fråga vid denna vårriksdag,
så kan inte detta beslut träda
i kraft fortare eller få några verkningar
fortare än om vi skjuter på detsamma.
Jag förutsätter nämligen att beslutet
blir retroaktivt när det en gång
kommer till. Vi har inom bondeförbundet
under flera år fäst uppmärksamheten
på denna angelägenhet. Vi
har ständigt stött på motstånd. Man säger
att en utredning pågår, och därför

vill man inte göra någonting. Nu har
frågan avancerat så långt, att man har
goda förhoppningar om att denna utredning
äntligen skall ge resultat. Då
föreligger enligt mitt förmenande större
skäl än vad fallet varit förut att denna
gång avvakta utredningen eller, om
denna inte kommer till något resultat
tidigare, ta upp frågan under höstsessionen.

Jag tror att vi kan vara relativt eniga
om den här saken. Bevillningsutskottet
har ju bara ett ärende, nämligen
detta ärende, kvar till höstsessionen.
Det bör vi sannerligen orka med
att klara, och det kan väl inte skada
om vi kommer tillsamman och får diskutera
någon fråga i bevillningsutskottet
även under höstsessionen.

Herr ORGÅRD: Herr talman! Till
herr Kristensson vill jag säga, att redan
i fjol förelåg ett förslag, byggt på
en utredning, om ett provisorium. Men
det avgörande är väl, att vi som har
utslagsrösten både i utskottet och kanske
även i kammaren, inte kan vara
med om ett bifall på grundval av denna
utredning. Vi vill ha en fullständigare
utredning, som är igångsatt av
Kungl. Maj :t. Om man vill en positiv
lösning borde väl det förhållandet vara
avgörande här i kammaren i dag.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr
talman! Jag skall endast be att få göra
två korta påpekanden.

Jag vill först fästa uppmärksamheten
på att det här är fråga om ett provisorium,
som är användbart och som
det finns motivering att införa.

Till herr Jonsson i Skedsbygd skulle
jag vilja säga, att det är den stora skillnaden,
att om man nu realbehandlar
denna fråga, så inverkar det på utvecklingen
i fråga om traktorbestånden
och traktorköpen under sommarens
lopp, men väntar man till hösten, så
inverkar det inte på utvecklingen un -

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Fråga om uppskov till höstsessionen med motioner ang. restitution av skatt å bensin.

der sommaren och hösten utan på sin
höjd under den sista delen av året.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
I den debatt, som fördes här i
kammaren 1950, yttrade herr Kristensson
i Osbv: »Finansministern tillägger,
att om vi nu genomföra en restitution
av grundskatten för bensindrivna traktorer
i jordbruket, kunna vi icke gärna
återvända från en sådan linje.» Sedan
säger herr Kristensson: »Jag tror att
denna invändning är riktig, jag tror att
det ligger något i talet om att man skall
avvakta en översyn.»

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr
talman! Denna debatt är ganska överflödig.
Ur praktisk synpunkt finns det
väl inga möjligheter att i detta skede
ta upp denna fråga till behandling i utskottet
och därefter i kamrarna. Det
skulle ju betyda att man inte kunde
hålla den tid, som är fastställd för vårsessionen,
utan man skulle kanske få
fortsätta med riksdagen över hela
sommaren.

Jag tror att jag har visat lika stort
intresse som herr Kristensson i Osby
för denna fråga. Därom vittnar ju
riksdagsprotokollet, som herr Kristensson
efter vad jag hört har delvis citerat.
Jag står fortfarande kvar på samma
ståndpunkt, att denna fråga måste
lösas. Det är en vital fråga, och riksdagen
har sagt att den skall lösas. Finansministern
har också sagt att den
skall lösas, och vi kommer nog inte att
släppa den linjen. Men att nu i riksdagens
slutspurt söka driva fram denna
fråga till avgörande, tycker jag för
min del är ganska malplacerat.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr
talman! Jag förstår de synpunkter som
herrarna, den ene efter den andre, för
fram när de talar om att man här skall
avvakta en utredning om det hade gällt
en permanent lösning. Men det gör

inte motionen. Jag anser frågan så
pass viktig, att den bör realbehandlas
vid vårriksdagen.

Jag vill till herr Hansson i Skegrie
säga, att jag varit positivt inställd till
ett provisorium både 1950 och 1951.
Jag har också verkat efter den linjen
och jag gör det fortfarande. Jag anser
att motionen är värd allt beaktande och
att den är värld realbehandling nu.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Jag
hade inte tänkt lägga mig i detta bråk,
men det sista anförandet är så märkligt
att jag måste säga några ord.

Herr Kristensson vitsordar att en utredning
behövs eller är önskvärd för
att man skall få klara linjer, men likväl
vill han att man skall realbehandla en
motion som är dömd att avslås. Vad
skall det vara för minsta mening i att
realbehandla denna motion, om inte
herr Kristensson vid sidan av intresset
för restitutionen här har ett politiskt
intresse att bevaka? Det är en slutsats
man ovillkorligen måste komma till, att
herr Kristensson med all sin kraft vill
fastnagla vissa ledamöter av denna kammare
i denna fråga, sannolikt för att
kunna utnyttja detta i valdebatten. Jag
tycker att i riksdagens elfte timme, när
föredragningslistan är så lång, har vi
annat att göra än att ägna oss åt sådana
spetsfundiga spekulationer.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr
talman! Herr Sundström talade om att
det här skulle ligga vissa spekulationer
bakom. Jag får erinra herr Sundström
om att här har bevillningsutskottet vid
två tillfällen, både 1950 och 1951, beslutat
föreslå ett provisorium i samma stil
som det förslag motionärerna nu framlägger.
Förslaget föll vid båda tillfällena
i riksdagen på en mycket knapp majoritet.

Jag tycker nog att den ståndpunkt,
som bevillningsutskottet här har inta -

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions året

1951/52.

git, bör respekteras. Man bör räkna med
att även om man vid en permanent lösning
av frågan bör ha ytterligare utredning,
finns det möjligheter till ett provisorium.
Med god vilja är den vägen fortfarande
öppen.

Herr SJÖLIN: Herr talman! Jag vill
bara slå fast att herr Sundström här
säger, att motionens öde är beseglat och
att den inte kan röna annat öde än att
avslås. I så fall tycker jag att det hade
varit riktigast av majoriteten i bevillningsutskottet
att yrka på realbehandling
och nu få motionen avslagen, så
att man hade sluppit uppskjuta ärendet
till hösten.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på avslag därå enligt
den vid memorialet fogade reservationen;
och fann herr talmannen svaren
hava utfallit med övervägande ja för
den förra propositionen. Herr Sjölin
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
memorial nr 46, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren i enlighet
med den vid memorialet fogade reservationen
avslagit utskottets berörda
hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristcnsson i Osby begärde emel -

lertid rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 111 ja och 59 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11.

Föredrogos, men bordlädes åter bankoutskottets
utlåtanden nr 29—33 samt
andra lagutskottets utlåtande nr 44.

§ 12.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område under senare delen av produktionsåret
1951/52. (Forts.)

Herr talmannen anmälde, att den från
gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 39, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område under senare delen av
produktionsåret 1951/52 jämte i ämnet
väckta motioner, nu komme att fortsättas
samt att chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet Norup, i samband
härmed komme att besvara fru
Gärde Widemars interpellation angående
försäljning av restaurangblandning
till enskilda konsumenter; och
lämnade herr talmannen på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som anförde:
Herr talman! I samband med denna debatt
vill jag med interpellantens medgivande
svara på en med kammarens tillstånd
väckt interpellation av fru Gärde
Widemar, som frågat mig, huruvida jag
är villig avgiva en förklaring, att myndigheterna
icke komma att lägga hinder
i vägen för försäljning av s. k. restaurangblandning
till enskilda konsumenter.

Med anledning härav får jag till en
början erinra om att ransoneringen av

40 Nr 20. Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions
året 1951/52.

matfett upphävdes i mars 1949 samt
att i samband därmed överenskommelse
träffades mellan statens livsmedelskommission,
å ena sidan, samt Margarinbolaget,
Kooperativa förbundet och
handeln, å andra sidan, av innehåll att
detaljliandelspriset på margarin tills
vidare icke skulle komma att överstiga
2 kronor 60 öre för kilogram. I överenskommelsen
ingick också, att restaurangblandning
— d. v. s. en blandning
av lika delar smör och margarin —
icke skulle få säljas i konsumentförpackningar
utan endast tillhandahållas
näringsställen, allmänna inrättningar
och liknande förbrukare. Sedermera
har emellertid margarinpriset höjts
utan att motsvarande överenskommelse
träffats i fråga om restaurangblandningen.
Därigenom har sedan åtskillig tid
icke funnits något hinder att sälja restaurangblandning
i konsumentförpackning.

Trots detta har emellertid sådan försäljning
icke kommit till stånd. Att så
icke skett torde bero på flera omständigheter.

En sådan omständighet är, att hållbarheten
hos restaurangblandningen är
väsentligt lägre än hos margarinet, och
det finnes varken hos margarinindustrien
eller hos mejerierna något intresse
för att tillhandahålla detaljhandeln
sådan blandning. Även ur principiella
synpunkter synes man inom margarinindustrien
hysa betänkligheter mot att
restaurangblandningen saluföres till enskilda
konsumenter.

En annan omständighet torde vara
den ökade tillverkningskostnad, som
sammanhänger med blandningsproceduren.
Priset på restaurangblandning
vid försäljning till näringsställen utgör
i dag 5 kr. 20 öre för kilogram. Skulle
blandningen hållas till salu i detaljaffärer,
så får man därtill lägga delaljistmarginalen.
Beträffande smör och
margarin uppgår denna till 70 öre för
kilogram, och man torde kunna utgå

ifrån att marginalen skulle bli lika stor
i fråga om restaurangblandning. Därigenom
skulle man komma upp till ett
detaljhandelspris på 5 kr. 90 öre —
ett pris, som med 47% öre överstiger
det genomsnittliga detaljhandelspriset
för smör och margarin. Även om man
kan räkna med någon minskning av
blandningskostnaden, om tillverkningen
får större omfattning, så torde likväl
restaurangblandningen komma att betinga
ett i förhållande till de oblandade
varorna i hög grad oförmånligt pris.

Som jag nyss nämnt lägga nuvarande
bestämmelser icke hinder i vägen för
att hålla restaurangblandning till salu
för enskilda konsumenter. Icke heller
föreligger det för närvarande några
planer på att införa några bestämmelser
i sådant syfte. Jag vill emellertid
erinra om att fettvaror ingå i jordbruksregleringen
och att situationen på
livsmedelsförsörjningens område snabbt
kan växla. Likaså vill jag erinra om de
svårigheter, som föreligger att kontrollera
huru mycket smör som verkligen
ingår i en sådan blandning. Jag kan
icke fria mig från tanken att det härvidlag
finns stor risk för oegentligheter.

Härefter yttrade:

Fru GÄRDE WIDEMAR (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall be att få
tacka herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet för svaret på
min interpellation.

Det är med tacksamhet jag noterar,
att statsrådet inte för närvarande har
för avsikt att lägga hinder i vägen för
en försäljning av restaurangblandning
till enskilda konsumenter. Att en sådan
utfästelses fortsatta giltighet måste bli
beroende av den statliga politiken i
fråga om matfettsförsörjningen i landet
är ju ganska naturligt.

Anledningen till min interpellation
var, att jag av många husmödrar och
andra konsumenter blivit tillfrågad, om

Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets

året 1951/52.

smör och margarin verkligen behöver
vara så dyrt som det blivit under den
senaste tiden, och varför det inte varit
möjligt att i handeln inköpa restaurangblandning.
Detta är ju ett matfett
som anses fullvärdigt för restaurangernas
del, och enligt de utredningar, som
förekommit bl. a. i pressen, inbesparas
avsevärda belopp för restaurangerna
genom att man har möjlighet att servera
restaurangblandning i stället för
smör, trots alt priset för denna blandning
är högre än det genomsnittliga
priset på smör och margarin.

Jordbruksministern lämnar den uppgiften,
att blandningskostnaden fördyrar
produkten med 47,5 öre per kilogram,
vilket är anmärkningsvärt högt.
Samtidigt uttalas dock, att man kanske
kan räkna med en lägre blandningskostnad
om tillverkningen skulle få
större omfattning i framtiden. För en
lekman på detta område förefaller det
otroligt att blandningsproceduren kan
ställa sig så dyrbar som nära 50 öre per
kilogram.

Man borde väl kunna räkna med en
lägre blandningskostnad om restaurangblandning
mer allmänt skulle komma
i bruk. Trots det höga priset på
restaurangblandning lönar det sig för
restaurangerna att använda den, och
det skulle säkert också i många fall
löna sig för de enskilda hushållen. Det
finns för närvarande ett starkt önskemål
hos konsumenterna att få möjlighet
att inköpa restaurangblandning och
detta önskemål bör enligt min åsikt
tillgodoses.

Om det inte skulle bli någon sådan
möjlighet, är jag rädd att följden skulle
bli att de enskilda hushållen alltmer
skulle övergå till att använda enbart
margarin. Det är nämligen kanske inte
så många husmödrar som i längden vill
lägga ner tid och arbete på att själva
göra blandningen av smör och margarin
som är mycket tidsödande och besvärligt.
Däremot kanske det skulle

Nr 20.

område under senare delen av produktions löna

sig att betala de där 47,5 örena för
att själv slippa göra blandningen.

Herr statsrådet sade, att hållbarheten
hos restaurangblandningen är lägre än
hos margarin. Det är ganska naturligt,
eftersom smör har lägre hållbarhet än
margarin. Trots detta har ju inte det
skälet anförts för att man inte skulle
få köpa smör i detaljhandeln och bör
då inte heller åberopas som skäl mot
försäljning av restaurangblandning.

Vidare erinrade statsrådet om svårigheten
att kontrollera hur mycket smör
som ingår i blandningen. Den frågan
tycker jag skulle kunna lösas på det
sättet att varan försågs med en varudeklaration.
I så fall blir den ju underkastad
samma kontroll som övriga livsmedel.

Att fabrikanterna, enligt herr statsrådet,
inte har något intresse att tillverka
restaurangblandning i sådan utsträckning
att den kunde tillhandahållas enskilda
konsumenter, tycker jag är mycket
beklagligt. Konsumenternas intresse
bör ju i alla fall vara vägledande för
vilka produkter som skall tillhandahållas
allmänheten. Jag hoppas dock att
husmödrarna och andra konsumenter
skall lyckas göra fabrikanterna mera
intresserade av den här saken.

Sedan vi nu fått klarhet i att det inte
möter något hinder från statsmakternas
sida att försälja restaurangblandning i
detaljhandeln hoppas jag att det snart
skall bli möjligt för de enskilda hushållen
att inköpa den. Det är nämligen
mycket angeläget att husmödrarna får
tillgång till ett fullvärdigt matfett till
rimligt pris i dessa tider då prisstegringarna
på alla håll hårt anstränger
hushållskassorna.

Herr AHLSTEN: Herr talman! Då
jag hör till dem som deltagit i jordbrukets
förhandlingsdelegation vid förhandlingarna
angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område och

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions

året 1951/52.

jag också i jordbruksutskottet har deltagit
i detta ärendes behandling, har
jag ansett att jag bör säga några ord
vid detta tillfälle.

När man går att ta ställning till denna
fråga och därmed sammanhängande
subventions- och prishöjningsproblem,
bör man ha i minnet att de svenska
lantarbetarna vid uppgörelsen 1951
nöjde sig med en lönelyftning som motsvarade
cirka 13,5 procent, under det
att andra grupper vid senare förda
förhandlingar skaffat sig en betydligt
förmånligare lönehöjning.

År 1948 uppgick enligt socialstyrelsens
index lantarbetarnas löner till cirka
70 procent av industriarbetarnas löner.
Vid förhandlingarnas början låg
lantarbetarlönerna vid cirka 62 procent
av samma jämförelsetal. Det hade alltså
till industriens favör skett en löneglidning
som lantarbetarna helt naturligt
försökte inhämta vid de förda förhandlingarna.

När man gör sådana här jämförelser
är jag angelägen att framhålla att man
bör ha klart för sig, att det i de angivna
lönerna för industriarbetare ingår löner
åt industriarbetare även i de högre ortsgrupperna,
och siffrorna blir naturligtvis
reellt sett inte fullt jämförbara om
man räknar om dem i öre per timme.
Om man däremot räknar i procent, tror
jag det inte är mycket att erinra mot
att lantarbetarna, som år 1948 fick 70
procent av en viss lönenivå, nu eftersträvar
att år 1952 komma till samma
utgångsläge, 70 procent.

Nu är det så att jordbrukets priser
under 1951 anpassades efter de löner
som då utgick till lantarbetarna. Det betyder
att konsumenterna under 1951
hade förmånen av ett prisläge på jordbrukets
produkter som stod i direkt
relation till de löner som lantarbetarna
genom att visa stor återhållsamhet fick
vid förhandlingarna 1951.

Jag är fullt på det klara med att det

fanns grupper i vårt land som under
hösten 1951 kände den då inträffade
prishöjningen, särskilt på importerade
produkter, som en sänkning av levnadsstandarden.
Vi måste emellertid göra
klart för oss att också lantarbetarna
och jordbrukarna, d. v. s. grupper i
låglöneställning, givetvis måste känna
denna ökade kostnad som en sänkning
av sin levnadsstandard.

Ser man lantarbetarnas krav på löner
från dessa utgångspunkter och vet man
att lantarbetarna har nöjt sig med en
lön som ligger något under 70 procent
av de löner jag tidigare nämnde, tror
jag inte man kan påstå att lantarbetarna
ha ställt oblyga krav på något sätt.

När det sedan gäller avvägningen av
priser och subventioner, måste man ta
hänsyn till den allmänna löneutveckningen.
Enligt uppgifter som jag har
sett från mycket tillförlitligt håll, nämligen
från Landsorganisationen, belöper
sig den totala lönelyftningen vid förhandlingarna
i vår till cirka 4,5 miljarder
kronor per år räknat, och då skulle
man ha kvar sedan skatterna betalats,
cirka 3 miljarder. Nu har man från
samma källa redovisat, att de prishöjningar
som verkställdes i januari och
i mars motsvarar cirka 115—120 kronor
per år i ökade utgifter för en indexfamilj
om fyra personer.

När det riktas kritik mot den höjning
av vissa priser som här är föreslagen
och som är godkänd av förhandlingsdelegationen,
tycker jag att man bör
ställa sig den frågan, om det är rimligt
att i ett sådant läge, då vi har gjort
en så stor lönelyftning över ett stort
svep av vårt folk, säga, att vi inte kan
ta några som helst prishöjningar på
jordbrukets produkter utan måste i
stället tillgripa subventioner. Det betyder
väl i realiteten att man skapar en
falsk levnadsstandard som i det långa
loppet säkerligen inte är nyttig att upprätthålla.
Förr eller senare måste man

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions -

året 1951/52.

komma till ett prisläge där subventionerna
avvecklas.

Det har särskilt riktats kritik mot
höjningen av smörpriset och margarinaccisen.
Vårt folk förbrukar 23—24
kilogram smör och margarin per år
och person. Då man har höjt priset till
jordbrukarna med 30 öre per kilogram,
betyder det en ökad kostnad för smör
och margarin tillhopa på 7 kronor per
person och år eller 3 kronor 50 öre för
margarin och 3 kronor 50 öre för smör.
Man bör se realistiskt på detta problem,
så att det inte små småningom kommer
tillbaka på ett sätt som säkerligen inte
är önskvärt, framför allt inte ur det
svenska småbrukets synpunkt. Smöroch
mjölkproduktionen är ju det svenska
småbrukets främsta inkomstkälla —•
70 å 75 procent av hela inkomsten från
mjölkproduktionen beräknas ju gå till
jordbruk med under 20 har åkerjord.

Det har varit dessa synpunkter, som
gjort att vi inom förhandlingsdelegationen
ansett det riktigt att få till stånd
en så rättvis avvägning som möjligt
mellan subventioner och prishöjningar.
Jag skall villigt erkänna att det finns
folkgrupper i vårt land, för vilka även
de nu företagna prishöjningarna måste
kännas betungande, men det kan inte
vara rimligt att lägga upp problemet
på det sättet, att man låter prisutvecklingen
inom det svenska jordbruket anpassas
efter vad pensionärer, småsparare
och andra kategorier med låga inkomster
mäktar betala, under det att
man i övrigt lämnar fältet fritt och låter
löneförhöjningarna komma vederbörande
till godo utan någon som helst
prisökning på produkterna. Det förefaller
mig i varje fall vara oriktigt att här
ge sig in på en sådan princip. Det bör
vara statsmakternas uppgift att se till,
att de grupper, som befinner sig i ett
sådant inkomstläge att det är motiverat,
på annat sätt blir kompenserade för
prishöjningarna. .lag vill än en gång

understryka att man inte kan låta det
svenska jordbrukets prisnivå anpassas
efter vad dessa grupper med särskilt
låga inkomster kan betala.

Jag vill också säga några ord om leveranstillägget.
Detta tillägg skall ju utgöra
en ersättning för clearingtillägget
samtidigt som man har räknat om det
extra mjölkpristillägget för norra Sverige.
En dylik omläggning av hela regleringssystemet
måste emellertid ske på
en viss bestämd dag, och när nu vissa
bidrag skulle upphöra den 1 mars, har
denna dag fått bli det datum, då man
övergår till ett förenklat regleringssystem.
Det är detta som varit utgångspunkten
när förhandlingsdelegationen
och jordbruksnämnden tagit ställning
till frågan.

Nu säger herr Svensson i Ljungskile,
att man har ju kunnat gå med på retroaktivitet
i fråga om svinpremierna och
en del annat, men så fort det gäller
leveranstillägget, som har sådan betydelse
för det mindre jordbruket, vill
man inte vara med om någon retroaktivitet.
Jag vill framhålla att en retroaktivitet
i fråga om leveranstillägget
skulle faktiskt ha inneburit en prisförhöjning
under tiden från 1 september
till den sista februari, varefter det skulle
ha blivit en prissänkning den 1 mars.
Jag är övertygad om att under sådana
förhållanden skulle det från denna talarstol
ha gjorts många uttalanden som
gått i ungefär följande riktning: »Ja,
nu har pristillägget på mjölk varit så
och så högt fram till den sista februari,
men då sänkes priset på mjölken, som
är småbrukets speciella inkomstkälla»,
och så skulle man ha fortsatt att kritisera
uppgörelsen ur denna synpunkt.
För oss inom förhandlingsdelegationen
har det gällt att få till stånd en prisavvägning,
varigenom det ena systemet
kunnat direkt kopplas över i det andra,
och vi har därför kompletterat leveranstillägget
med det extra mjölkpris -

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions

året 1951/52.

tillägget samtidigt som leveranstillägget
har konstruerats på ett sådant sätt, att
det ger det svenska småbruket en större
del av inkomsterna från mjölkproduktionen
än tidigare varit fallet.

Det har sålunda från förhandlingsdelegationens
och de statliga myndigheternas
sida varit en bestämd strävan att
åstadkomma en sådan balansering mellan
tidigare och nyinrättade tillägg, att
det svenska småbruket skulle få ett förbättrat
mjölkpris. I det högre extra
mjölkpristillägg, som sålunda utgår för
norra Sverige, är också inräknat körlinjebidraget,
beträffande vilket riksdagen
förra året framförde vissa önskemål.

Jag kommer sedan, herr talman, till
frågan om pristillägget för fläsk. Anledningen
till att man nu vill införa ett
sådant pristillägg är helt enkelt den,
att det har rått en viss brist på fläsk
här i landet. Av uppgifter som lämnades
under förhandlingarna framgick,
att det under hösten 1951 endast var
möjligt för oss att köpa fläsk från
Danmark och att det fläsk, som sålunda
importerades, betingade ett pris, som
var 1 krona per kg högre än det pris
de svenska producenterna erhöll. Inom
förhandlingsdelegationen ansåg vi att
det under sådana förhållanden kunde
vara motiverat med en viss retroaktivitet,
särskilt som det den 1 september
skedde en höjning av fodersädspriserna
— vete- och rågpriserna höjdes ju då
med 10 kronor per dt, och fodersädspriserna
steg i relation därtill. Den
som producerat fläsk under höstmånaderna
fick sålunda betala dessa högre
priser för fodersäden, och vi ansåg det
vara riktigt att han erhöll en viss kompensation
därför. Jag kan upplysa om
att i september 1951 var partipriset på
fläsk här i landet kronor 3: 20, medan
partipriset i dag är kronor 3: 60. Det
föreligger således en prisskillnad på
40 öre, vilket motsvarar ungefär 30 kronor
per gris.

Nu använder man emellertid en fruktansvärd
matematik och säger, att med
det föreslagna pristillägget skulle de
stora fläskproducenterna få kraftigt
höjda inkomster. Varför inte, ärade
kammarledamöter, vända på biffen och
räkna på det sättet att den, som producerat
20 grisar och sålunda levererat
ungefär 1 400 kg fläsk till ett pris som
med 90 öre eller 1 krona per kg understiger
importpriset, har tillfört de svenska
konsumenterna ett belopp på 1 400
kronor, som dessa annars skulle ha fått
betala för importerat fläsk? Fortsätter
man räkneexperimentet skall man finna,
att den som producerat 40 grisar
— och det föreslås ju i en motion att
tillägget inte skulle utgå för mer än
40 grisar — har tillfört de svenska
konsumenterna 2 800 kronor, den som
producerat 1 000 grisar har tillfört dem
70 000 kronor, och den som producerat
3 000 grisar har tillfört dem 210 000
kronor. Jag förstår att min vän herr
Svensson i Ljungskile accepterar de 20
grisarna -—■ om man inte producerar
mer får man behålla sitt svenska medborgarskap
— men skulle någon här i
landet till äventyrs producera ett större
antal grisar, bör han helst gå i landsflykt,
tv då har han tydligen gjort sig
skyldig till något, som inte är förenligt
med det svenska samhällets intressen.

Jordbruksnämnden bär till den senast
avgivna jordbrukspropositionen
fogat en skrivelse, varav framgår att de
svenska fläskproducenterna under senaste
regleringsåret beräknas ha tillfört
de svenska konsumenterna billigare
fläsk för 153 miljoner kronor. Räknar
man bort de 52 miljoner, som skulle
utgå i form av svinpremier, finns det
ändå kvar ungefär 100 miljoner kronor,
som de svenska konsumenterna alltså
har fått till skänks av svinuppfödarna
här i landet.

Det har talats om att man inte kan
vara med om det föreslagna pristilläg -

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions året

1951/52.

get för grisar, eftersom detta kommer
att tillföra skåningarna så mycket
pengar. Men när man säger att skåningarna
producerar 50 procent av alla grisar,
gör man dem litet för stor heder
-— det rör sig kanske om cirka 40
procent.

Jag har gjort en sammanställning
över svinproduktionen i landet under
åren 1944 fram till 1950. Av denna
framgår att samtliga län i södra och
mellersta Sverige under denna tid ökat
sitt innehav av svin, utom två län, nämligen
Göteborgs och Bohus län och Blekinge
län — genom någon ödets ironi
just de båda län som reservanterna i
frågan representerar. Jag har vidare
gjort en utredning som visar att i
Kristianstads län finns det för närvarande
119 000 svin hos jordbruk med
under 20 hektar jord och 53 000 svin
hos jordbruk med över 20 hektar jord.
Det vill med andra ord säga att inom
detta län finns 70 procent av svinen
hos jordbruk med under 20 hektar jord.
Det betyder att varje brukningsdel med
under 20 hektar jord redovisar i medeltal
7 ä 8 grisar, medan för brukningsdelar
på över 20 hektar jord medeltalet
svin är 22. Jag har försökt göra en
liknande sammanställning beträffande
Göteborgs och Bohus län och kommit till
det resultatet, att det där finns drygt
1,5 gris per brukningsdel. Detta motsvarar
väl inte mer än vad vederbörande
själva konsumerar per år, ty det
tar ju ungefär 6 månader att föda upp
en gris och siffran 1,5 innebär alltså 3
grisar per år och brukningsdel. Man
har alltså inte på dessa jordbruk något
fläsk till avsalu.

Hur skulle det bli om hela utvecklingen
inom svinproduktionen här i
landet gick i den riktning som jag senast
angivit? Jo, då skulle vi få importera
fläsk från Danmark, om det över
huvud taget vore möjligt att köpa något
där, och de svenska konsumenterna
skulle få betala ett pris som var minst

1 krona per kg högre än det nuvarande,
samtidigt som vårt försörjningsläge
skulle bli fruktansvärt dåligt ur beredskapssynpunkt.
Nej, heder åt skåningarna,
som vet att producera någonting
här i landet.

Om en människa har gjort en insats
i produktionen och på det sättet gjort
samhället en tjänst, kan man inte ge
henne en åsnespark och säga: »Nu skall
ni inte få de här 30 kronorna, ni skall
behandlas på annat sätt än andra personer.
» Hur går det då med den fria
företagsamheten här i landet?

Nu har prisutvecklingen gått därhän,
att smågrispriset höjts med 30 kronor.
Av den anledningen kommer de mindre
jordbrukarna, som föder upp smågrisar,
att i stort sett inhösta denna premie,
under det att de större jordbruken
eller de, som man nu vill kalla för svinfabrikanter
och som inte har någon
smågrisuppfödning utan måste köpa
smågrisar, får betala 30 kronor högre
pris än eljest. Man har således för dem
eliminerat denna premie helt och hållet
och fördyrat deras anskaffning av
smågrisar. Denna utveckling har alltså
direkt gått till det svenska småbrukets
favör och jag hälsar den med tillfredsställelse.

De grisar som nedslaktats på grund
av mul- och klövsjuka säger den kung],
propositionen ingenting om, utan jordbruksministern
har lämnat den frågan
öppen. Om utskottet utan särskild skrivning
gått på den kungl. propositionen,
skulle regeringen givetvis haft möjlighet
att vidtaga åtgärder för att lösa
detta problem.

Nu har utskottet, när det skulle besvara
folkpartiets motion, kanske skrivit
något för kategoriskt, vilket jag vill
beklaga. Man kan givetvis inte på något
sätt lasta statsrådet för det. Första kammaren
bär redan fattat beslut i frågan,
och det går givetvis inte att komma
med något annat yrkande här.

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions''

året 1951/52.

Om de jordbrukare, som har fått grisar
nedslaktade på grund av mul- och
klövsjuka, anser att priset för återanskaffning
av svinbesättningarna på
grund av riksdagens nu fattade beslut
inte står i rimlig proportion till den
värdering som skedde vid nedslaktningen,
bör dessa jordbrukare gå till
kungl. veterinärstyrelsen och få frågan
reglerad med anlitande av de anslag,
som står till kungl. veterinärstyrelsens
förfogande för att utbetala ersättning
till de jordbrukare, som lidit förlust
eller skada genom nedslaktning av sina
djur vid mul- och klövsjuka. Det är
den riktiga vägen, ty staten är här köpare
och har fört grisarna till slakterierna.
Om utskottet inte hade skrivit
någonting, skulle på så sätt staten faktiskt
kunnat använda 30 kronor för att
reglera saken senare. Genom utskottets
skrivning har det kanske uppstått ett
litet missförstånd, men jag hoppas att
den saken skall klaras upp mellan jordbrukarna
och kungl. veterinärstyrelsen,
och när jag uttalar den förhoppningen
tror jag att jag har bakom mig
hela den samlade förhandlingsdelegationen.

En reservation innehåller förslag om
att premier för högst 40 grisar skall
utbetalas fram till sista februari. Där
stöter man inte på några tekniska problem.
Men förslaget om att betala 20
kronor till varje brukare och varje försäljare
över hela regleringsåret, således
även under tiden fram över, förstår
jag inte hur man skall kunna tillämpa.
Då måste man skapa lagar som förbjuder
livdjurshandel med svin. Annars
kan man sälja grisarna i levande vikt,
och det finns inte något förbud här i
landet mot att vem som helst säljer
svin till slakteriföreningarna eller låter
besiktiga svin på besiktningsbyråerna
i de olika städerna. En sådan anordning
skulle säkerligen skapa oerhört
stora svårigheter.

Jag skall övergå, herr talman, till

arealbidragen. Vi känner alla vid denna
tidpunkt till att det i förhållande till
den prognoskalkyl, som upprättats för
det nu löpande regleringsåret, på grund
av svartrost blev ett underskott på 128
milj. kronor, medan totala inkomsten
från brödsäden beräknades till 289
milj. kronor. Det återstår då bara 161
milj. kronor, som i kalkylen tillgodoräknas
jordbruket. Det är sålunda en
minskning med inte mindre än 40
procent.

Nu har det gått snart ett år sedan
skörden. Vi har i förhandlingsdelegationen
menat, att det är omöjligt att
uppskatta det minskade skördeutfallet
så lång tid efteråt. Den enda statistik,
som är tillförlitlig och som man från
statens sida kan bygga utbetalningen av
arealbidragen på, är den officiella statistik,
som är upprättad efter de uppgifter
som jordbrukarna har lämnat
utan några som helst biavsikter och
utan att ha några löften om vare sig
bidrag eller annat. Man kan alltså förutsätta
att arealuppgifterna i denna statistik
är riktiga.

Vi har frågat i hur stor utsträckning
svartrosten har härjat i landet. Vi har
fått uppgifter från växtskyddet om att
man räknar med att den härjat över
hela landet med undantag av några små
områden i östra Uppland och vissa
mindre områden i Skaraborgs län. Det
är sålunda en farsot, som svept över
hela landet.

Det arealbidrag, som här föreslås på
150 kronor per hektar, motsvarar inte
mer än 10 procent av en normal skörd,
och det uppgår inte till mer än 48 milj.
kronor av de 128 milj. man förlorade.
Då staten måste kräva en tillförlitlig
statistik som grund för utbetalningen av
dessa arealbidrag, har vi ansett det
omöjligt att komma fram efter en annan
linje. En person som ställdes i det
läget att han själv skulle bedöma huruvida
hans skörd minskat med 30 procent
eller inte, skulle sannerligen inte

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions -

året 1951/52.

få lätt att avgöra det. Än svårare blir
det om en kommunalman i socknen,
kanske en folkskollärare eller någon
annan, som inte har något med jordbruket
att göra, skall ge ett intyg för
detta ändamål. Det är absolut uteslutet
att han skulle kunna klara detta.

En behovsprövning på detta område
skulle på svenska landsbygden skapa
situationer, som ledde till mycket större
tråkigheter än att någon, som kanske
fått en skörd, som inte ens var minskad
med de 10 procent som bidraget egentligen
motsvarar, nu får 150 kronor per
hektar.

Jag vill också säga ett par ord om
hönskraftfodret. Vi har haft en känsla
av att det varit svårt att skapa bättre
förhållanden för äggproduktionen, eftersom
vi har överskott på ägg och prisläget
på världsmarknaden är sådant,
att föreningsrörelsen inte ansett att
man kunnat höja priset ytterligare. Nu
föreligger ett förslag om att man i stället
skall sänka kraftfoderpriset. I en
reservation säger man någonting med
innebörden att man skall sänka priset
till det läge som kan anses lämpligt, och
det kan väl vem som helst instämma i.
Men detta hönskraftfoder är dock ett
utomordentligt gott svinfoder, och man
kan inte ordna handeln så, att man
inte kan köpa detta hönskraftfoder utan
kontroll. Hur skall man kunna åstadkomma
en sådan kontroll? Här måste
man anpassa sig efter den naturliga
prisbildningen.

I en högerreservation vill man ha
bort subventionerna. Jag skall ärligt
erkänna, att jag i förhandlingsdelegationen
har varit mycket intresserad för
att man skall ta vissa prishöjningar och
sålunda få en mindre summa i subventioner.
Men det skulle för svenska
jordbruket vara synnerligen allvarligt,
om riksdagen skulle skriva fast meningen,
att subventionerna skall avvecklas.
Det är faktiskt nödvändigt i
dagens läge att regeringen och de stat -

liga myndigheterna och inte minst jordbrukets
förhandlingsdelegerade har
möjlighet att spela på två strängar och
göra en avvägning mellan subventioner
och prishöjningar.

Till sist, herr talman, några ord om
rätten till förhandlingar och föreningsrörelsen
i allmänhet. Förhåller det sig
inte på det sättet, att den svenska ekonomiska
föreningsrörelsen på jordbrukets
område under krigstidens avspärrning
gjorde en utomordentlig insats i
det svenska samhället? Man var då från
vissa konsumentgruppers sida villig att
för jordbruksprodukter betala dubbla
priser, ja, kanske tredubbla emot vad
som gällde vid inköp av ransonerade
produkter. Denna villighet från konsumenterna
att betala högre priser utsatte
den ekonomiska föreningsrörelsen
för oerhörda påfrestningar. Vi fick
kräva solidaritet av våra medlemmar,
vi fick kräva att de avstod från de högre
priser, som de kunde ta ut på marknaden,
och på detta sätt göra mycket stora
uppoffringar till gagn för samhället.
Jag är glad över att man från arbetarhåll
har visat tacksamhet och fortsatt
solidaritet på detta område.

Jag har hört berättas hur man hade
det i arbetarhemmen under första
världskriget. Då fanns icke den ekonomiska
föreningsrörelsen till, som garanterade
statsmakterna de kvantiteter
produkter, som behövdes för att täcka
ransonerna. Det var då ont om bröd
i de fattiga hemmen, därför att det var
andra som tog hem produkterna. Under
det senaste kriget fanns det möjlighet
tack vare föreningsrörelsen och de lagermöjligheter
man hade och den solidaritet
emot samhället som visades vid
prisbildningen att upprätthålla ransonerna,
att ge de svenska arbetarhemmen
den kvantitet livsmedel som de
behövde och som de hade rätt att få enligt
ransoneringsbestämmelserna.

Jag vill ha detta sagt i detta sammanhang,
ty det läge på jordbrukets

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions året

1951/52.

område, som man förutsatte i 1947 års
riksdagsbeslut, har egentligen inte inträffat
förrän nu. Det är nu det blivit
fråga om att vidtaga åtgärder av den
art, som man då planlade. Jag har en
känsla av att man från olika håll här
håller på att vilja mjuka upp den solidaritetsförklaring,
som man avgav 1947
emot det jordbruk, som under alla dessa
år tagit stötarna på olika områden från
sina medlemmar för att tillmötesgå och
tillgodose konsumenternas berättigade
intressen.

Herr Spetz använde i första kammaren,
särskilt i anslutning till min person,
ett uttryck som kanske skulle
kunna tydas på det sättet, att jordbrukets
förhandlingsdelegater borde utses
av de politiska partierna. Det må stå
för herr Spetz’ egen räkning och för
dem som möjligtvis delar hans uppfattning.
Jag hoppas dock att den förnedringens
dag aldrig skall komma för de
svenska bönderna, då de politiska partierna
skall utse deras förhandlingsdelegater
och deras förtroendemän! Den
saken, ärade kammarledamöter och
herr talman, sköter vi själva. Hur skulle
det ha blivit om vi i riksdagen kommit
och begärt att de politiska partierna
skulle utse förhandlingsdelegater för
sjuksystrarna eller för tjänstemän av
olika slag? Då skulle man ha reagerat,
men så fort det är fråga om jordbruket
är man villig att låta andra tongångar
ljuda.

Det är kanske sista gången, herr talman,
som jag talar från talarstolen i
denna kammare, och därför har jag
velat säga och diktera ner denna förhoppning
och bestämda mening till
andra kammarens protokoll.

Jag ber med det sagda att få yrka bifall
till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar
Vigelsbo, Johansson i Norrfors, Hansson
i Skediga, Östlund och Carlsson i
Bakeröd.

Herr H7EGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! I praktiskt taget allt vad
herr Ahlsten har sagt har jag anledning
att instämma. Det är bara för att ett
litet förbiseende från hans sida inte
skall stå kvar i protokollet och i någon
mån påverka debatten, som jag har begärt
att få en replik. Det gällde högerns
reservation, som begär en utredning om
en plan för subventionernas avveckling.
Såväl i utskottet som i herr Ahlstens
yttrande tolkas detta såsom om riksdagen
skulle besluta subventionernas
omedelbara avskaffande, och man förbiser
att yrkandet gäller att få en plan
uppgjord för subventionernas avskaffande.

Begär man en plan har man därmed
inte sagt hur den planen skall göras,
utan den skall utformas med hänsynstagande
till alla de faktorer, som det
är nödvändigt att ta hänsyn till, särskilt
med tanke på att förhindra att
jordbruket råkar ut för försäljningssvårigheter
och att konsumenterna råkar
ut för alltför häftiga ökningar i
sina livsmedelskostnader. När vi talar
om en plan, herr talman, syftar vi till
att få någonting att hålla oss till i
fråga om hur länge subventionssystemet
skall fortfara och i vilken takt det
skall försvinna. Det finns all anledning
att göra det i den situation som nu föreligger,
då subventionerna under det
regleringsår som vi talar om är uppe i
495 miljoner kronor.

Jag skall be att få erinra herr Ahlsten
om vad han sade i början av sitt
anförande. När en så stor lönelyftning
har skett och man inte vill tillgripa
prishöjningar på jordbruksprodukter
utan väljer att gå subventionsvägen, skapar
man en falsk levnadsstandard, sade
han. Vet man det, tycker jag man skulle
kunna vara med om att få en plan uppgjord
för en avveckling av en sådan
falsk situation.

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions året

1951/52.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Jag skall inte
ingå i någon polemik med herr Ahlsten
utom i ett avseende. Herr Ahlsten anförde
ett yttrande av herr Spetz i första
kammaren och gav hans yttrande
en sådan tolkning, att herr Spetz skulle
ha menat att jordbrukets delegater
skulle utses av de politiska partierna.
Jag stod vid sidan om herr Spetz och
hörde hans yttrande. Någon hade förklarat
att herr Ahlsten var representant
för folkpartiet. Herr Spetz replikerade
att det kan han självfallet inte vara,
eftersom han inte är utsedd av folkpartiet.
Det är lika självfallet att jordbrukets
organisationer utser sina delegerade.
Det finns ingen anledning att i
detta avseende lägga in en sådan mening
i hr Spetz’ yttrande som den, mot
vilken herr Ahlsten polemiserade.

Jag ber att få säga detta, eftersom
herr Spetz inte kan svara i kammaren.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Den proposition, som vi i dag skall behandla,
bygger ju på 1947 års riksdagsbeslut
om den framtida jordbrukspolitiken.
På detta beslut har senare års propositioner
om jordbrukets priser byggt.
Men det har i år inträffat någonting, som
inte i så stor utsträckning förekommit
under de senare åren, nämligen att jordbrukets
prisuppgörelse har förts in i den
allmänna debatten, i pressdebatten och i
den politiska debatten sedan ett halvt år
tillbaka. Denna debatt vittnar i mycket
om att man på en del håll skjuter ganska
mycket över målet.

Om man frågar efter anledningen härtill
tror jag att man kan finna den däri,
att lorsörjningsläget ute i världen nu är
bättre än vad det var, när 1947 års riktlinjer
utarbetades i 1942 års jordbrukskommittéer.
Man håller på att glömma
vådorna av avspärrningen. Man håller

hushållet att ha ett jordbruk med full
produktion. Vi minns nog ändå — herr
Ahlsten påminde om det — vilka svårigheter
som gjorde sig gällande under de
olika kristider som vi, vilka nu är i medelåldern,
har varit med att genomleva.
Under den sista kristiden kunde jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse faktiskt
betjäna folkhushållet på ett helt annat
sätt än vad som varit möjligt tidigare.
Man hade möjlighet att avläsa produktionsutvecklingen
på ett mycket bättre
sätt än förut. Men det är klart att om
man från konsumenthåll vill ha en garanti
för att jordbruket under en eventuell
kommande avspärrningstid skall
kunna förse det svenska folket med livsmedel,
måste man tillgodose jordbrukets
krav på att få en sådan värdesättning på
sina produkter, att jordbruket inte avfolkas,
och se till att jordbrukets befolkning
är villig att åstadkomma den
produktion, som dock i mycket stor utsträckning
är en beredskapsåtgärd. Man
kan nog säga att man från de flesta håll,
säkert från en oerhört stor majoritet
bland det svenska folket, också varit av
den meningen, att man är villig att ge
jordbruket denna garanti, inte så att
jordbruket får för mycket men inte heller
för litet.

Jag överdriver säkert inte om jag säger,
att dessa tankegångar i dagens läge
genomsyrar de breda folklagren på ett
helt annat sätt än de gjorde bara för något
tiotal år sedan. Viljan att samarbeta
gör sig mycket mera gällande i dag än
vad den har gjort tidigare.

Man har åstadkommit ett instrument
för att försöka utröna jordbruksproduktionens
ersättning, nämligen jordbrukskalkylen.
Den har varit utsatt för ganska
hård kritik. Även om den kritik som
har förefunnits i mycket har skjutit över
målet, tror jag att det är ett berättigat
intresse att undersöka dessa ting. Men
om man verkligen ser efter vad det här
rör sig om, har man konstaterat en osäkerhet
på en viss post, nämligen arbets -

nte i minnet hur viktigt det är för folk 1

nilra kammarens protokoll 1952. Nr 20.

Nr 20.

5(1

Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions

året 1951/52.

kostnadsvolymen, som givetvis är mycket
svår att bedöma. Det kan där vara
en osäkerhet på mellan 100 och 200 miljoner.
Men vi skall ändå komma ihåg att
det här rör sig om en kalkylsumma på
nära 4 miljarder.

Den alltför långt gående kritiken har
åstadkommit misstroende mot de sakkunniga,
som ansvarar för utarbetandet
av kalkylen, och man har också försökt
skapa ett misstroende mot jordbruket.
Den som under ansvar vill undersöka
dessa förhållanden skall emellertid finna,
att svenska livsmedel tack vare den
svenska jordbruksregleringen har kunnat
tillhandahållas konsumenterna billigare
än om varorna skulle ha köpts på
världsmarknaden. Jag tror att så har varit
förhållandet under de senaste tio
åren.

Man har här sagt att jordbruket har
subventionerats och fått för mycket.
Jag vågar ställa frågan, vilka som egentligen
har subventionerats under de senare
åren, producenterna eller konsumenterna.
Enligt min mening har konsumenterna
subventionerats i större utsträckning
än producenterna. Följaktligen
har de riktlinjer, som uppställdes
av 1942 års jordbrukskommitté vilka
också godkändes av riksdagen år 1947,
inte egentligen behövt komma i tillämpning
i större utsträckning då det gällt att
subventionera jordbruket.

Den kritik, som har riktats mot jordbrukskalkylen,
har inte bara åstadkommit
misstroende, utan kritiken har också
varit ovederhäftig. Man har givit sig in
på spörsmål och krav som tydligt visar,
att de som bär givit sig in i denna diskussion
inte har ägt kännedom om kalkylens
grunder och principer. Jag tänker
då på det resonemang som har förts
fram, att skogsvinsterna skulle föras in
i jordbrukskalkylen, en sak som ju är
alldeles omöjlig. Det är två ting, som
inte alls kan förenas. Det är säkerligen
en rättvisare åtgärd som regeringen har
vidtagit, nämligen att dra in onormala

vinster på skogen till det allmänna och
använda dem i statsbudgeten för att i
viss mån hjälpa till att kompensera det
underskott, som har uppstått i jordbrukskalkylen.

Kritiken har inte enbart förts fram i
den allmänna debatten. Eu del ärade ledamöter
av denna kammare har livligt
understrukit det misstroende, som har
uppstått mot jordbrukskalkylen. Herr
Waldemar Svensson har väl varit en av
dem, som allra ivrigast har försökt
åstadkomma så stort misstroende mot
jordbrukskalkylen som möjligt. Han har
i det fallet varit kraftigt understödd av
ett par pressorgan, i Stockholm Dagens
Nyheter och Expressen.

Man har varit så ivrig att komma åt
jordbruket, att vissa tidningar t. o. m. har
fört fram kravet att bönderna vid höstens
val skall försvinna från folkpartiets
valsedlar, därför att de har åkt snålskjuts
in i riksdagen på konsumenternas
bekostnad. Jag har väl ingen anledning
att lägga mig i hur folkpartiet ordnar
med sina kandidater, men man blir ju
något förvånad när det från folkpartiet
talas om att man är så angelägen att bevaka
jordbrukets synpunkter. Jag vet
inte om detta är folkpartiets linje; i varje
fall har det inte framförts någon kraftigare
protest mot förslaget. Det kanske
är för tidigt för folkpartiet att ta ställning
till den saken, man kanske skall
göra det när man kommer närmare valet.

Jag skall inte längre resonera om
dessa ting utan återgå till den uppgörelse
som är träffad. Jag förstår att det har
ställt till cn del diskussion och verkat
ganska irriterande, att man inte har
mindre än tre uppgörelser för jordbruket
på ett halvt år. Den ena uppgörelsen,
den som träffades på nyåret, har inte
behövt underställas riksdagen, den andra
behandlas nu av kammaren — den behandlades
av första kammaren i onsdags
— och den sista kommer i nästa vecka.

Det har hänt en del sedan 1947 års
prognos för produktionsutvecklingen

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions

året 1951/52.

ställdes, och den har ingalunda infriats.
Yi har fått en animalieproduktion av
mjölk, smör och ägg, som Ad kanske inte
anade då och som vissa tider har gett
betydliga överskott. Dessa produktionsgrenar
är de viktigaste för det stora antalet
SA7enska jordbrukare; för både stora
och små jordbrukare är i varje fall mjölken
en huvudprodukt. Vi har fått brist
på A’egetabilier, på spannmål och socker,
och Ad har också fått en viss hrist på animalier,
på kött och fläsk.

År 1951 framförde både myndigheter
och jordbrukets underhandlingsdelegation
den tanken, att man borde företa
en omläggning av produktionen, så att
den bättre skulle överensstämma med efterfrågan.
Det var svårt att då bedöma
utvecklingen, och äA7en om man trodde
att man skulle komma till ett visst resultat,
måste jag säga att det resultatet inte
har blivit vad man A7äntade. På jordbrukarhåll
är man försiktig och är rädd
att för mycket lägga om produktionen.

Det var en del osäkerhetsmoment som
gjorde, att man i fjol vår inte ATågade sig
på vad man annars har gjort, nämligen
att göra överenskommelsen gällande för
ett helt produktionsår framåt, utan i
stället stannade vid att den överenskommelse
som träffades bara skulle gälla de
sista fyra månaderna aAr 1951. Efter de
lönerörelser, som hade förekommit på
våren 1951, hade det nämligen varit
svårt att komma till någon klarhet såväl
om utvecklingen på lönemarknaden
som om det ekonomiska läget över huvud
taget. Man skulle följaktligen företaga
en omräkning av jordbrukskalkylen
i slutet av7 1951 för att åstadkomma nya
ÖArerläggningar avseende tiden 1 januari
—31 augusti 1952.

Jag har redan påpekat att det inte kan
vara lyckligt med dessa ofta återkommande
underhandlingar. Jag tror också
att även kalkylen är mogen för en viss
(iversyn. Man bör se efter om det inte
kan vidtas åtgärder, som mera automatiskt
kunde reglera en del förhållan -

den, så att vi sluppe ifrån de slitningar
som vid varje underhandling lätt gör
sig gällande. Jag har ju tidigare uttalat
att jag ämnar tillsätta en utredning, som
skall företa en förnyad översyn över
dessa ting, och jag kan här upprepa A-ad
jag i onsdags sade i första kammaren,
att jag lägger sista handen vid direktiven
för denna utredning och att de inom
några dagar skall underställas Kung].
Maj :t för godkännande.

Jag har i onsdags i första kammaren
anfört en del synpunkter på jordbrukskalkylen
och jordbrukspriserna, och det
är väl onödigt att i dag upprepa dessa
ting här. Priserna under tiden 1 januari
—31 augusti, den period som au nu behandlar,
har i hög grad blivit beroende
på de kostnadsökningar, som har skett
inom jordbruket och inom hela vårt näringsliv.
De löneförhöjningar som har
genomförts har påverkat kostnaderna på
alla håll.

När man gick att undersöka vilka summor
som skulle fyllas i denna kalkyl,
kom man fram till en brist på 496 miljoner
kronor per år räknat. Sedan man
dragit bort Vs av7 årskostnaderna och
det överskott som fanns i januariöverenskommelsen
återstod ett nettounderskott
på 328,5 miljoner, som måste täckas
på ett eller annat sätt. Av bristen
skall enligt överenskommelsen 42,5 miljoner
täckas genom prisökningar, 245
miljoner tillförs jordbruket genom subventioner
och 41 miljoner har jordbruket
tagit på sig självt. Därmed har inte
jordbruket fått vad man anser att det
har rätt att få, och överenskommelsen
är följaktligen resultatet av en kompromiss.

När man skulle fylla detta underskott
var det, som det har sagts från olika
håll, tyvärr inte möjligt att åstadkomma
en prisökning på jordbrukets produkter,
som skulle täcka hela bristen, utan man
måste tillgripa subventioner. Nu har man
ju något olika meningar om dessa subventioner.
Herr Hseggblom har från hö -

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions

året 1951/52.

gern fört fram tanken på dessa subventioners
avveckling. Detta är ingenting
nytt, herr Hseggblom — samma tankegångar
har tidigare förts fram — och
det är väl inte någon som är vän av
själva principen med subventioner. Regeringen
skulle med tacksamhet se att
det funnes någon möjlighet att lösa detta
problem utan att använda subventioner.
Yi har också i handling visat att vi vill
försöka avveckla dem, eftersom subventionerna
i förslaget för nästa år har
minskats med 100 miljoner.

Jag tror emellertid det skulle ha varit
olyckligt om man inte hade tillämpat
subventioner i år. Nu kan man säga, att
ingen har begärt detta. Nej, men rent
principiellt sett tror jag att lönekraven
skulle ha blivit oerhört stora om vi inte
hade haft subventioner, och det hade
säkerligen varit omöjligt att få arbetsfred.
Det är väl ändå en stor tillgång för
en nation att ha arbetsfred så att man
kan arbeta vidare.

Herr Hseggblom har i sin reservation
fört fram tanken på att man skulle göra
upp en plan för avveckling av subventionerna.
Det skulle vara högerns krav.
Jag tror för min del att uppgörandet av
en sådan plan är ganska verklighetsfrämmande,
därför att det kommer så
många streck i räkningen. Vi kan ju bara
se på vad som hände i fjol när det blev
svartrost. Om inte svartrosten hade kommit
skulle subventionerna automatiskt
ha blivit mycket mindre. Den löneutveckling
som skett var av den storleksordningen,
att den inte gick att omedelbart
klara upp med prishöjningar på
jordbrukets produkter. Jag tror att det
skulle ha blivit, som herr Ahlsten sade,
katastrofalt för jordbruket, om så hade
skett.

Jag medger gärna att det fanns en tid,
då vi inom bondeförbundet var mycket
starka anhängare av subventionslinjen.
Vi menade att löneläget i vårt land i förhållande
till andra länder var sådant, att
här fanns grupper, som inte kunde vara

med i löneruschen och som skulle fä
mycket svårt att betala de priser som var
nödvändiga, om man skulle få ett jämviktsläge
mellan jordbruket och andra
näringar, och därför skulle subventionerna
till dessa svagare grupper ha en
viss uppgift att fylla.

Herr Hseggblom var också inne på
en annan princip, nämligen principen
om fria priser — annars har han glädjande
nog i år anslutit sig till så gott som
allt i den uppgörelse som åstadkommits.
Principen om fria priser framhölls mycket
starkt i fjolårets debatt. Jag undrar
emellertid, om detta resonemang om fria
priser på jordbrukets produkter är lämpligt
att föra just nu, när jordbruket verkligen
skulle få någon glädje av den garanti,
som 1947 års riksdagsbeslut innebär.
Kan det vara lämpligt att då tala om
att nu vill man att världsmarknadspriset
skall vara rådande. Jag tror tvärtom, att
jordbruket i viss mån får vara tacksamt
för att man här i landet har förståelse
för att ge jordbruket vad det skall ha,
även om man får en prisbildning, som
ligger något över världsmarknadspriset.
Jag tycker nog att herr Ha-ggbloms inställning
påminner mer om den ståndaktige
tennsoldatens än om ett praktiskt
resonemang.

Herr Haeggblom var i onsdags kväll
också den snälle farbrodern, som gav
bondeförbundet visa råd. Han förklarade,
att bondeförbundet gjort felsteg i den
politiska skogen, och han sade till och
med, att det var oförsvarligt att man så
gjort. Herr Hajggblom har väl vissa erfarenheter
kanske av att gå från det ena
lägret till det andra och menar sig måhända
därför kunna ge råd i detta hänseende.
Vi har emellertid inte gjort det
— vi har försökt ett samarbete — men
jag får säga att det andra hoppet har han
inte gjort riktigt helt. När det gäller den
fria prisbildningen är det nog den gamla
liberalismen som går igen. Huruvida
man accepterar det från högerhåll vet
jag inte. Jag varnar emellertid för att, i

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions

året 1951/52.

varje fall i det läge som nu är, för jordbrukets
del acceptera det.

Herr Haeggbloni frågade: Vad har
bondeförbundets ledamöter i regeringen
egentligen åstadkommit utöver vad underliandlarna
åstadkommit? Visserligen
är det nog inte så mycket mer, men jag
tycker, att det är ganska bra, att vi kunnat
få igenom så gott som helt vad jordbrukets
representanter från den ekonomiska
och den fackliga föreningsrörelsen
begärt. Och jag tycker inte att vi i
nuvarande läge har anledning att avlägsna
oss från den överenskommelsen.
I varje fall har jag fullt förtroende för
jordbrukets underliandlingsdelegation
och menar, att den kommit fram med
saker, som varit så pass bärande, att en
bondeförbundsledamot av regeringen i
varje fall helt kunde acceptera det. När
också de socialdemokratiska ledamöterna
i regeringen accepterat det, innebär
det, att en mycket stor del av svenska
folket var överens om det, och herr
Hseggblom har sagt, att han för sin del
i mycket stor utsträckning velat ansluta
sig till detsamma. Följaktligen kan
man nog konstatera att kring årets överenskommelse
förekommit kanske större
uppslutning än vad som skett någon
gång tidigare.

Med anledning av den tidigare kritiken
mot sammansättningen av förhandlingsdelegation
har vi i år haft med en
ledamot, som politiskt bekänner sig till
folkpartiet. Han har här avgivit sin deklaration,
sedan han varit med och sett
jordbrukets läge, och den avviker inte
så mycket, utan jag tror att han helt instämmer
i regeringens uppläggning av
denna fråga.

Man har varit inne på vissa resonemang
i de olika motionerna och reservationerna.
När det gäller fördelningen av
subventionerna till jordbruket, dessa 245
miljoner kronor, har den föregåtts av
ganska långa överläggningar. Det är
klart att olika meningar kan göra sig
gällande om de 145 miljonerna för mjöl -

ken, fläskbidraget på 52 miljoner kronor
och arealbidraget för vete på 48 miljoner
kronor. I fråga om bidraget för
mjölk har det införts ett nytt allmänt
statsbidrag på 3 öre per kg, som kostar
112,5 miljoner kronor. Produktionskostnaderna
för mjölk har ökat inte så litet,
och även om vi har en stor produktion
har det varit nödvändigt att ge en
viss bidragsökning på detta område. Om
vi hade haft möjlighet att finna avsättning
för mjölken till något högre pris, så
nog ger produktionskostnaderna anledning
till att mjölken skulle betalas ännu
bättre.

Ett annat nytt tillägg är leveranstilllägget,
som skall utgå med 5 öre per kg
för vad som ligger mellan 4 000 och
10 000 kg per år. Det skall utgå med hälften
under innevarande år. Man har framfört
kritik mot att detta leveranstillägg
inte skall verka retroaktivt. Här har
herr Ahlsten talat om anledningen till
det och jag har inte anledning att upprepa
det. Jag skulle tro att det skulle
åstadkommit mycket stora svårigheter,
om vi skulle haft både det gamla clearingtillägget
och samtidigt det nya leveranstillägget.
Om det skulle verka retroaktivt,
hade vi i varje fall fått anlita
subventionsmedel ännu mer, och jag anser
att vi då skulle ha pressat statskassan
alltför mycket med hänsyn till de
möjligheter som finns.

Vi skall komma ihåg att mjölkproduktionen
är så stor, att vi haft ganska stora
svårigheter att vinna avsättning för den
och att subventionen på sina håll är
ganska stor per kg, även om man därmed
inte har sagt att någon jordbrukare vare
sig stor eller liten får produktionskostnaderna
för mjölken täckta. Vi hade i
fjol ett överskott på smör på 25 miljoner
kg. I år har vi inte ett så stort överskott,
men vi har ändå stora bekymmer för avsättningen
av vårt smör. I Tyskland har
man infört eu smörtull, som ökat svårigheterna
att vinna avsättning där.

När man bedömt de möjligheter man

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions

året 1951/52.

har att ge jordbruket en förbättring, bar
man emellertid varit överens om att
stödja animalieproduktionen så mycket
som möjligt. Jag skulle tro, att den som
studerat kalkylen och de i propositionen
och utskottsutlåtandet framlagda förslagen
har funnit, att den animaliska produktionen
och därmed även det mindre
och medelstora jordbruket har fått större
proportionell tilldelning än något år tidigare.
Man har sålunda så mycket som
möjligt försökt tillgodose de mindre jordbruken
och den animaliska produktionen.
Jag tror emellertid att vi skall vara
försiktiga med att ta till hur stora subventionsbidrag
som helst på mjölken med
hänsyn till att det är en produkt, som vi
har överskott på. Det är ju ändå så, att
på vissa håll i vårt land uppgår subventionen
på mjölk till vissa producenter
till 15 å 20 öre pr kg.

Vad beträffar det nya stödet till animalieproduktionen
har man därmed velat
tillgodose fläskproduktionen. 30 kronor
per gris är föreslaget. Ökningen
av fläskpriset har tillkommit för att animera
till ökad fläskproduktion. Ja, säger
man, men ett retroaktivt fläskbidrag kan
inte öka fläskproduktionen. Det utgår ju
för grisar, som är slaktade och uppätna
för länge sedan. Man skall emellertid
komma ihåg att förslaget avser att ersätta
den brist i jordbrukets inkomster, som
uppstått från regleringsårets början.
Man har gjort bidraget retroaktivt för
att söka åstadkomma så stor rättvisa som
möjligt och i varje fall se till att de
mindre jordbruken skulle få så mycket
som möjligt. Det är inte tal om att öka
fläskpriset för att öka vinsten. Det retroaktiva
tillägget kommer även att i någon
mån ersätta den fördyring av fodermedlen,
som har skett. Genom den överenskommelse
som gjordes i våras för de
fyra första månaderna av detta produktionsår
eller de sista fyra månaderna av
kalenderåret 1951 blev det, som var och
en vet, inte så litet underskott för jordbruket.
Man har då accepterat, att man

skulle ha eu viss retroaktivitet i fråga
om dessa svinbidrag. Man har haft olika
meningar och några ha velat, att man
inte skulle ha retroaktivitet längre än
från och med den 1 januari. Men i så fall
hade bidraget måst gått ut med betydligt
högre belopp per svin, och det skulle
medfört mycket stora svårigheter, när
det en gång skulle avvecklas, eftersom
vi förmodligen måst få ett högre fläskpris
under den tid subventionen verkade
än vi senare kunde få. Vi skulle ändå
inte i höst kunna höja priset på fläsk
med mer än 30 kronor per gris.

Man har också velat att detta bidrag
skulle utgå oberoende av storleken av
jordbruket. Här föreligger också en reservation,
i vilken man yrkar, att man
skulle begränsa detta bidrag till 20 grisar,
och en reservation med yrkande om
begränsning till 40 grisar. Jag får säga
att det är en helt ny princip att begränsa
bidraget till ett visst antal av produktionen.
Man har visserligen givit ett
visst stöd åt en del av mjölkproduktionen,
men när det gäller att föra nya medel
till den animaliska produktionen
tror jag för min del att det skulle vara
olämpligt att ha olika bidrag till olika
producenter. Omkostnaderna för svinuppfödning
är säkerligen lika stora för
de mycket stora uppfödarna, som får
köpa fodret, som vad de är för de
mindre.

Man har sagt att det måste vara orätt
att de stora svinuppfödarna skall få så
mycket pengar. Det rör sig här om ett
antal av 307 stycken, som levererat mer
än 200 grisar till Sveriges slakteriförbund.
Slakteriförbundet har något över
280 000 medlemmar. Genom slakteriförbundet
går 80 procent av all besiktigad
slakt av fläsk här i landet, varför de flesta
producenterna är anslutna till förbundet.
Herr Spetz i första kammaren har
tagit som exempel, att om en uppfödare
levererar 4 000 svin per år, skulle han
få 120 000 kronor. De herrar som fört
fram denna tankegång vet att det inte

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions

året 1951/52.

finns någon sådan uppfödare i landet, i
varje fall inte någon till slakteriförbundet
ansluten. Så mycket har inte den leverantör
kommit upp till som levererat
allra mest. Det finns bara fyra som levererat
över 2 000 svin. En har levererat
3 346, en 3 300, en 2 386 och en 2 200. Det
gäller hela 1951. Men de kommer ingalunda
att få detta bidrag för 1951 års
hela produktion, utan det blir bara för
de fyra sista månaderna av detta år.

När det i mars månad 1952 blev bekant
bland jordbrukarna, att man skulle
få detta fläsktillägg, steg noteringen på
smågrisar med cirka 30 kronor per
styck. Den prishöjning, som kommer på
sista halvåret, kommer följaktligen i huvudsak
att i slutomgången uppbäras av
dem som har smågrisuppfödning. Jag
skulle tro att de är att finna hos det
mindre och medelstora jordbruket. De
som har de s. k. svinstationerna är nog
så kloka, att de inte ger sig på att samtidigt
ha smågrisuppfödning. Om de gör
det blir de varse, att smågrisarna blir
ännu dyrare än om de köper dem även
till ett ganska högt pris.

När det gäller det retroaktiva pristillägget
på fläsk får vi också komma
ihåg, att i subventionen på 30 kronor för
första delen av detta produktionsår skall
ligga även ersättning för en viss uppskjuten
prishöjning. Visserligen höjdes
priset på fläsk mellan den 3 september
och fram till slutet av oktober eller början
på november med 30 öre. Sedan har
tillkommit en prishöjning på 10 öre. Men
säkerligen är det berättigat att alla får
ersättning även för den tid som gått.
Farhågorna för orättvisa genom att stora
producenter också får del av detta är betydligt
överdrivna.

Många jordbrukare har så stor fodersädsproduktion,
att de kan föda upp 200
grisar. Skulle det vara rättvist att de
skulle få eu begränsning till 20 grisar
per leverantör? Det är ett ekonomiskt
resonemang som jag tycker mera harmonierar
med de fördelningsprinciper, som

är rådande österut, än med vad som är
rådande i vårt land.

Så kommer jag till arealbidraget för
vete. Där har man på grund av skördeförluster
föreslagit 150 kronor per
hektar. Det skulle åtgå 48 miljoner att
klara detta. Här har man också framfört
kritik och sagt, att det är en väldig
orättvisa att även de som fått hygglig
skörd av vete får arealbidrag.

Om man jämför de priser som varit
rådande på spannmål under det sista
året finner man, att även de som fått full
skörd av vete i fjol inte blivit överkompenserade,
därför att priserna då låg
så mycket lägre än världsmarknadspriset,
att de med gott samvete kan ta emot
dessa pengar. Varför har vi då haft lägre
pris på spannmål? Jo, därför att jordbrukskalkylen
har tagit i anspråk så
mycket pengar för att tillgodose animalieproduktionen.
Vi har varit överens om
och jag hoppas att vi även i fortsättningen
skall kunna vara överens om att
föra en jordbrukspolitik, som ger rättvis
bedömning även för det mindre jordbruket.

Nu säger man ifrån folkpartihåll, att
det hade varit mera rättvist om man
hade givit 250 kronor till dem, som hade
lidit verklig skada av svartrosten. För
att utreda vilka som skulle vara berättigade
till detta bidrag föreslår man ett
deklarationsförfarande i efterhand. De
som fått mer än 30 procents minskning
av skörden skulle genom intyg visa att
detta var med verkligheten överensstämmande.
Det är väl ändå ett ganska verklighetsfrämmande
resonemang! Hur
skall man ett halvår efteråt kunna undersöka
ute i socknarna, hur stor skörd
var och en fått? Är det någon som tror
på att det hade blivit en objektiv bedömning?
.lag tror det i varje fall inte.

Herr Ahlsten har även berört frågan
om priset på hönsfoderblandning. Det
har föreslagits bli högst 42 öre per kg.
Jag skulle tro att det skulle bli eu prisbildning
under den kommande perioden,

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions

året 1951/52.

som skulle medföra att hönsfoder inte
används precis till vad det var ämnat
utan även till foder åt andra djur, och
det skulle vara väldigt besvärligt att
komma åt detta.

Herr Svensson i Ljungskile har också
framfört kritik mot att man höjt spannmålen
under två år med 23 öre per kg.
Jag har tidigare varit inne på den saken.
Det har varit mycket större skillnad än
23 öre mellan världsmarknadspriset och
hemmamarknadspriset, och vissa år har
veteodlarna kompenserat det svenska
konsumtionshushållet med bortåt 250
miljoner kronor per år. Det låga spannmålspriset
har som sagt varit avsett att
tillgodose den animaliska produktionen.

När det gäller spannmålspriset och
ändringarna av detta är det klart, att det
fört med sig en del konsekvenser som
inte är precis angenäma. Här har förekommit
en spekulation bland de svenska
kvarnarna. Medan man i höstas hade 2
öre lägre pris på mjöl än vad man överenskommit
med priskontrollnämnden
och jordbruksnämnden, har man med
sikte på att det skall bli ett högre mjölpris
efter det att spannmålspriset går
upp i september börjat höja priset på
mjöl, och det är nu 5 öre högre än vad
det var i höstas. Regeringen har fått rapport
härom från jordbruksnämnden. Vi
kunde inte stillatigande åse detta, utan vi
har i dag i konselj beslutat att höja
priset på spannmål, inte den 1 september
utan omedelbart. Om inte denna höjning
hade skett nu, så att kvarnarna
fått betala fullt ut för spannmålen,
skulle de tjäna cirka 15 miljoner kronor.
Nu kommer i stället dessa 15 miljoner
in till statskassan. Men staten har inte
anledning att tjäna på detta, utan beloppet
återgår till konsumenterna på så sätt,
att man har beslutat att smör och margarin
skall förbilligas med 15 öre per kg.
Förbilligandet skall vara så länge som
dessa 15 miljoner räcker.

Man har från folkpartihåll frågat, varför
man inte lika gärna kunnat följa

folkpartimotionen och sänka matfettet
med 30 öre. När denna motion lades
fram hade vi inte möjlighet att skaffa
pengar till dessa ting utan att öka statens
subventioner. Jag skulle tro att detta
hade varit främmande för majoriteten
i riksdagen. Med de löneökningar
som skett var det nödvändigt med en
prishöjning på smör och margarin. När
man nu får in pengar genom att man tidigare
än man räknat med fördyrar brödet,
är det klart att de pengarna skall
användas till att förbilliga andra livsmedel.
Priset på smör och margarin har
det varit mest diskussion om, och vi ansåg
det därför lämpligt att lägga sänkningen
där.

Man har i detta sammanhang anfört
mycket klander mot de prishöjningar
som har skett och sagt, att de har medfört
och kommer att medföra —• såsom
uttalades i den interpellation, som framställdes
härom dagen — en mycket stark
begränsning av konsumtionen. Jag har
några siffror som talar sitt tydliga språk
när det gäller konsumtion av smör. Om
man sätter siffran på smörkonsumtionen
i mars månad 1951 till 100, hade vi
en smörkonsumtion i mars månad i år,
som ligger vid siffran 95. Om vi sätter
siffran för april i fjol till 100, är siffran
för april i år 103. Då säger någon: Men
då har ju smörkonsumtionen ökat! Det
har den nog inte, därför att i fjol inträffade
påsken i mars, då försäljningen och
konsumtionen på grund därav var mycket
stor, vilket gjorde att siffran för i år
är missvisande låg. Följaktligen är den
reella siffran inte så låg som 95. Siffran
103 är säkerligen något för hög, därför
att i år inföll påsken i april.

Jag skulle tro att den verkliga konsumtionen
av smör ligger någonstans
mellan 95 och 100 procent av vad den
var i fjol. Följaktligen har förbrukningen
hållit sig väl uppe trots den presskampanj
som förts i fråga om smöret,
tyvärr i huvudsak ifrån folkpartipressen,
där man säger sig värna om små -

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions

året 1951/52.

bruket. Där har denna agitation emot
smöret varit starkast. Hur rimmar egentligen
denna agitation med resonemanget
om att man vill försöka hjälpa småbruket?
Man blir ibland litet fundersam
över vad som händer.

De prishöjningar som är företagna,
har varit ett led i den ekonomiska utvecklingen,
och man har anledning att
på ömse håll se till att prishöjningarna
inte blir större än att konsumenterna i
olika läger har möjlighet att bära dem.
Om de inte kan det, då måste man ha
en lagom avvägd subvention, som är
mycket svår att planlägga men där man
skall utgå från den principiella inställningen,
att vi inte skall ha högre subventioner
än som är nödvändigt. Jag
tror också att större delen av svenska
folket är med på att jordbruket skall
få vad det är berättigat till.

Till slut vill jag säga som här är sagt
tidigare, att om man med sans och ansvar
diskuterar de förslag, som här
framlagts för att lösa jordbrukets prisbildning,
varvid man måste anlita staten
som reglerande faktor, så tror jag
för min del att man måste medge att
det skall ge både konsumenterna och
producenterna sin rätt. Jag tror för min
del att svenska folket har råd att låta
jordbrukarna få sin rättmätiga del av
nationalinkomsten.

Herr H7EGGBLOM (kort genmäle) :
Herr talman! Jordbruksministern gjorde,
tyckte åtminstone jag för min del,
ett oväntat försök att leda bort denna
debatt från det sakliga planet, när han
försökte smeta en hel del moraliskt
mindrevärde på mig genom att skildra
mig som en person, som är van att gå
från det ena partiet till det andra och
lämna råd. Jag skall inte falla i den fällan,
men för att få denna sak avklarad
skall jag inför kammaren erkänna mina
synder. Jag har år 1923 kandiderat för
Sveriges liberala parti. Därefter har jag

till år 1944 inte hållit ett enda politiskt
föredrag, och jag har inte fått någon
kommunal eller politisk förtroendeplats
i något annat parti än det jag nu tillhör.
Jag hade inte tänkt mig att detta
skulle vara så besvärande för framtiden.
Herr Norup kanske läser bibeln någon
gång och har måhända observerat texten
om grandet och bjälken. Nu har jag
presenterat min bjälke och får kanske
gratulera herr jordbruksministern för
att han tillhör den lyckliga kategori
människor, hos vilka något tvivel på
den egna förträffligheten och på de
egna ståndpunkternas riktighet aldrig
någonsin blossat fram.

I sakfrågan vill jag säga, att jag hade
väntat mig att statsrådet någon gång
från den plats, där han nu sitter, skulle
skaffa sig överblick över jordbrukspolitiken
och skaffa sig anledning att ta
reda på vad högern avsett med förslaget
om fri prisbildning. Vi har klart och
tydligt i förra årets protokoll inskrivit,
att vi har föreslagit en fri prisbildning
med gränsskydd. Med gränsskydd! Vi
har aldrig talat om en fri prisbildning
utan gränsskydd, och därför faller hela
den motivering, som herr Norup här
fört fram, nämligen att det vore vansinnigt
att nu, när våra priser håller på
att närma sig världsmarknadspriserna,
släppa prisbildningen fri. Utvecklingen
kommer lielt säkert, herr Norup, att gå
i den riktning, som vi har talat om. Någon
gång kommer vi bort från planhushållandet.
Herr Norup har själv varit
med om att ge osten fri nästa regleringsår.
Därmed har vi fått den lilla gruppen
av fria priser — matärter, matpotatis,
foderkorn, foderhavre och ägg —-utökade med ost. Det är i alla fall en
sjättedel. 1 procent gör det inte så litet.
Får vi hålla på eu tid, så kommer vi
nog fram till en fri prisbildning — under
förutsättning av 1947 års beslut om
gränsskydd.

När jag i dag läste i tidningarna om
vad jordbruksministern sagt i första

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions året

1951/52.

kammaren, nämligen att priset på spannmål
omedelbart skulle höjas med 13 öre,
så tyckte jag att det var ett utomordentligt
lämpligt levererat exempel på att
högerns yrkande förra året om fri prisbildning
under detta regleringsår var
ett klokt och förnuftigt förslag. Vi exemplifierade
då vad vi avsåg med att
framhålla, att om spannmålsskörden
skulle bli mindre än beräknat, så borde
man kunna låta spannmålspriset stiga.
Nu har regeringen gjort detta. Den har
emellertid gjort det ur jordbrukets synpunkt
dumt, så till vida att man har låtit
de flesta jordbrukare, d. v. s. de i
den minst goda ekonomiska ställningen,
sälja sin spannmål till de förutvarande
priserna, vilka sattes i fjol. När vi nu
kommit så långt att en betydande del av
spannmålen är såld och endast en liten
del ligger i lager, tillämpar regeringen
rekommendationen om fri prisbildning,
som vi gav i fjol. Jag vill inte säga att
tillvägagångssättet är rekommendabelt,
men det visar att man under vissa förhållanden
är nödgad att följa denna väg.

Det är likadant med subventionerna.
Själva principen om deras avskaffande
har herr Norup anledning att godkänna,
men han säger att det hade varit
olyckligt, om de hade varit avvecklade
redan i år. Vi har erkänt att det i år varit
en tvångssituation, men såvitt jag
förstår — och även med det exempel
som regeringens handlande understryker
är riktigt -— hade vi, om vi tidigare
kunnat höja priserna på spannmål, inte
behövt ha fullt så stora subventioner.

Detta om detta. Sedan har det glatt
mig att konstatera att priset på smör
har justerats. Det har glatt mig ur den
synpunkten att det därmed blivit fastslaget,
att en produkt inte under hela året
behöver ha sannna pris. Jag tror det är
klokt att lata smörpriset sjunka under
sommaren. När vi har gott om smör,
behöver vi inte lagra, vilket bara skapar
en sämre kvalitet åt konsumenterna. Dä
kan vi sälja mera, och i stället får vi

tillfälle att senare göra en motsvarande
justering åt andra hållet. Nu säger herr
Norup, att vi inte behöver vidta någon
justering förrän de 15 miljoner kronorna
har gått åt. Då antar jag att det räcker
över valet, ty så var väl i alla fall
meningen.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Jag har begärt
ordet litet senare på listan, och det är
åtskilligt av vad jordbruksminister Norup
här sagt, som med fördel kan tas
upp då, i ett mera utvecklat sammanhang.
Jag skall därför här endast göra
ett par små genmälen.

Jordbruksministern talar om att det
framförts kritik mot jordbrukskalkylen
och att den varit berättigad. Han
påstår emellertid också, att kritiken
skjutit över målet, och så kommer naturligtvis
de älskade skogsvinsterna in
— och gärna för mig! Men dessutom
kommer någonting, som liknar ett svinhugg,
nämligen det att jordbruksministern
kopplar samman mig med diskussionen
om huruvida skogsvinsterna skall
tas in i kalkylen eller inte. Redan vid
remissdebatten i oktober sade jag klart
och tydligt ifrån på den punkten, och
jag har aldrig sagt någonting, som kan
tolkas annorlunda än vad jag då sade.
Det är därför direkt oriktigt att över
huvud taget koppla samman mig med
den frågan. Det är emellertid klart, att
om man vill misstänkliggöra någon därför
att hans ståndpunkter är besvärande,
så kanske det måste gå till på sätt
som här skett.

Sedan talade herr Norup om att vissa
pressorgan skrivit, att en del av folkpartiets
bönder borde försvinna ur partiet.
Ja, »det rör mig inte», sa’ gubben,
när hunden bet honom i träbenet. Det
får vederbörande pressorgan stå för
själva. Men SLU förklarade för inte så
länge sedan att en del bönder borde ut
ur bondeförbundet, för att man där skul -

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets oinråde under senare delen av produktions

året 1951/52.

le få in mera social och statsvetenskaplig
expertis än bönderna själva förfogar
över. Huruvida Dagens Nyheter och
SLU skall bedömas efter olika måttstock
överlåter jag åt jordbruksministern att
göra upp med vederbörande.

När det sedan gäller leveransbidraget,
hänvisar jordbruksministern bara till
vad herr Ahlsten sagt, men det som herr
Ahlsten anförde, framhöll jag redan i
mitt huvudanförande, där jag underkände
dessa motiv för att leveransbidraget
inte skulle kunna göras retroaktivt.
Jordbruksministern säger då, att man
inte kan ta hur stora subventionsbelopp
som helst, och det är vi i sak överens
om. Men vad vi liar rekommenderat är
ju en överflyttning av subventionsbeloppen
från veteodlare, som inte har
fått skörden förstörd av svartrost, samt
de större fläskproducenterna till mjölkproducenterna.
Jordbruksministern säger
att de retroaktiva grispremierna
måste man ha för att fylla ut kalkylen,
och det vill man göra på det sättet att
de mindre jordbrukarna får så mycket
som möjligt. Jag vill då säga som någon
sade för en del år sedan i något politiskt
sammanhang: »Ord är tåliga.»
Dem kan man missbruka hur mycket
som helst. Men att försvara dessa 10 000-tals eller 100 000-tals kronor i grispreinier
till en enda person med att man
skall placera bidragen så, att de mindre
jordbrukarna får så mycket som möjligt,
är väl ändå orimligt. Något sådant
kan väl ett statsråd ändå inte säga i en
debatt, där det förs protokoll!

Beträffande frågan om huru mycket
fläsk en del större producenter har producerat
tycker jag att det som jordbruksministern
anförde bekräftar mer
än det dementerar. När det gäller de
4 000 grisarna har både herr Spetz i
första kammaren och jag här åberopat
statsrådets koalitionsbroder herr Svedberg,
som jag hänvisar till. Däremot har
jag nämnt ett exempel på en leverans
av 3100 svin, och det tror jag inte kan

vederläggas. Jag har nämligen det
exemplet från mycket vederhäftigt håll
och har detaljerna klara.

Att arealbidrag utgår till alla försvarar
statsrådet med att priset på vete har
varit så lågt, att även de som inte haft
svartrost med gott samvete kan ta emot
dem. Jordbruksministern går alltså helt
och hållet ifrån det som i propositionen
är motiveringen för denna åtgärd och
anser att oavsett denna motivering kan
bidragen gott utbetalas.

Vad sedan angår kampanjen mot smöret,
så har det väl i den mån det har
funnits någon sådan varit en kampanj
mot prishöjningen på smör och margarin.
Nu har regeringen genom att höja
priset på bröd och sänka priset på smör
i viss mån rört sig i samma riktning,
ehuru den söker behålla smörgåsens
bruttopris oförändrat.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
När jag talade om skogsvinsterna sade
jag, att kritiken varit ovederhäftig,
framför allt från vissa tidningar. Jag
vet mycket val att herr Svensson i
Ljungskile i höstas var emot tanken att
införa skogsvinsterna i jordbrukskalkylen.
Men när det gällt att misstänkliggöra
jordbrukskalkylen har han varit i
sällskap med de tidningsorgan jag
nämnde.

Det har från folkpartiet föreslagits
att man skulle ta pengar till leveransbidragen
från de vetearealsbelopp som
inbesparas. Ja, vem vet hur mycket
pengar det rör sig om? Jag tror ingen i
dag har någon beräkning på det, och
jag är övertygad, att om folkpartiets
förslag antages får vi i så fall ta mera
pengar till statssubventioner än som nu
är beräknat.

Jag har ingalunda sagt att de små
svinuppfödarna blir hjälpta därför att
de stora får 10 000 kronor i svintillägg.
Jag sade att det var rättvist att även de

GO Nr 20. Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktionsåret
1951/52.

stora svinproducenterna finge ersättning
dels för fördyrade foderkostnader
och dels för den brist som dock rådde
i kalkylen under det år som nu är inne,
och man fick lämna ersättning retroaktivt
för att så mycket som möjligt tillgodose
animalieproduktionen. Det var
vad jag sade på den punkten. Följaktligen
har jag inte sagt att de 10 000 kronor
som går till större svinproducenter
går till småbruket, men det är riktigt
som herr Svensson sade, det beror på
hur man använder ord. Herr Svensson
har en stor förmåga att använda
ord i demagogiskt syfte.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Statsrådet påstår
att jag har misstänkliggjort jordbrukskalkylen.
Ja, för all del, den är en
ruin, och det skall ju undersökas om
den inte kan göras bättre. Jag interpellerade
här före jul om jordbrukskalkylen,
och herr statsrådet och jag förde
en debatt som finns återgiven i riksdagens
protokoll, och jag har icke i tal
eller skrift utanför denna kammare gått
utöver vad jag har sagt direkt till protokollet.
Huruvida det skall kallas att
misstänkliggöra jordbrukskalkylen kan
man tydligen ha olika meningar om;
jag tycker inte det är det. Det påstods
också vara att misstänkliggöra när vi i
fjol påyrkade att man för detta regleringsår
skulle göra vad bondeförbundet
sedan i viss mån har gjort. Vi kritiserade
clearingbidragen som var omöjliga,
och vi sade att man borde lägga
mera på mjölken, vilket nu har skett.
Att säga en riktig sak tolv månader innan
bondeförbundet kommer underfund
med det är tydligen att uppträda som
misstänkliggörare av jordbrukspolitiken.

Jag var nere i Skåne i går i de allra
fetaste bygderna och hörde talas om en
jordbrukare som skulle få 20 000 kronor
extra i svinpremier. Han tyckte att

han hade vunnit på lotteri och skulle
köpa sig en bil.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
kanske skulle be om ursäkt för att jag
lägger mig i denna högtidliga uppgörelse
om jordbrukskalkylen, men det är väl
så att även andra än experterna kan
delta i diskussionen och säga sin mening.

När vi i förrgår påbörjade diskussionen
om jordbrukspolitiken, spelade man
upp den gamla polskan om kalkylen,
och jag måste säga, att man spelar den
även i dag. Herr Hseggblom vittnade om
underbetalning, och han frågade patetiskt
hur lågt jordbrukets löner skall
ligga under industriens innan storstadstidningarnas
skall gentemot jordbruket
tystnar. Han talade även om hjälp i nödens
stund, han talade om gränsskydd
och slutade med att säga: »Om jag får
sammanfatta, föreligger här såvitt jag
förstår inga bevis för att den överenskommelse
som är träffad mellan jordbrukets
organisationer och regeringen
betyder ett missgynnande av någon
grupp av jordbrukare.»

I dag talar herr Haeggblom om att
han vill ha en fri prisbildning för att
höja priserna på spannmål m. m. Jag
måste säga att herr Haeggblom liar
sjungit kalkylkärlekens haderi och hadera
på ett sätt som visar både känsla
och övertygelse, och det fattades bara
bandyrör och toppluva för att vi skulle
få en ny publikidol i vårt land.

Jag tror varken jordbrukare eller konsumenter
i längden kan betjänas av att
hålla sig i de blå skyarna när man skall
syssla med så jordbundna saker som
priser och lönsamhet i jordbruksnäringen.
Lär man sig inte den ekonomiska
realismen även för jordbruket utan låter
dessa mer eller mindre underliga
melodier spela, är jag rädd att vi får en
snedvridning inom vårt näringsliv som
varken industrien eller folkhushållet i

Öl

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions

året 1951/52.

övrigt har råd att bära. Jag tror att den
politisering och det taktikspel som vi
i dag har fått bevittna i viktiga ekonomiska
frågor är ödesdigra för vårt ekonomiska
liv. Det finns nämligen vissa
ekonomiska realiteter som vi aldrig
kan komma ifrån.

Vid bedömande av ekonomiska frågor
spelar känsla och taktik en stor roll
inom samtliga partier. Har man hört på
de debatter i ekonomiska ting som har
förts under senare år och på sista tiden
här i riksdagen, måste man ändå beklaga,
att oppositionen, som säger sig företräda
industriens, handelns och näringslivets
speciella intressen, så lättsinnigt
kan handskas med ekonomiska värden
och skjuta dessa långt i bakgrunden för
det taktiska och oratoriska spelet.

Jag tror det är viktigt och även nödvändigt
i en demokrati att regeringens
göranden och låtanden granskas såväl
av opposition som av regeringspartier.
En saklig och positiv granskning med
ärligt uppsåt är av grundläggande betydelse
om man inom riksdagen vid behandlingen
av ekonomiska ting vill söka
lägga dessa faktiska saker i diskussionen.

Det är också angeläget att det politiska
spelet, inte minst här i riksdagen,
inte bedrives så, att de ansvariga skall
så att säga få lägga sig i skyttegravar
och tillgripa ställningskrigets taktik, ty
dessa politiska diskussioner förlamar i
så fall ett samhälle, som är och måste
vara dynamiskt till sin struktur men
som behandlas som om det vore statiskt.

Jordbrukskalkylen är tyvärr eu mycket
bräcklig ekonomisk skapelse, inte
minst på grund av att samtliga partier
i riksdagen av taktiska eller känsloskäl
fallit in i denna haderijargong, och det
har blivit en H. C. Andersensk sagostämning
som påminner om kejsarens
nya kläder när man diskuterar jordbrukskalkylen
och även andra ekonomiska
ting. Jag vet mer än väl att svå -

righeter möter när man skall försöka
få en bild av jordbruksnäringen. Den
innesluter alla variationer på den sociala
och ekonomiska temaskalan. Misstag
har begåtts och kommer väl alltid att
begås vid bedömningen av en så stor
och betydelsefull del av svenskt näringsliv,
men det finns inte därför någon
anledning att se mer och bättre kläder
på kalkylkroppen än som finns där.
Jordbrukskalkylen har slitit ut de kläder
vi alla var med om att tillhandahålla
år 1947, och jag tycker det behövs en
ny kostym, utan att konfektionsfabrikanten
får ta det som intäkt för reklam
för något visst standardmärke.

När jag förra året fick min motion
godkänd om en skyndsam utredning och
översyn av jordbrukskalkylen, förutsatte
väl både riksdagen och utskottet att
denna utredning omedelbart skulle
verkställas. Så har inte blivit fallet, och
på sista tiden har det presenterats olika
propositioner som bygger på samma
ekonomiska lergrund som föregående
kalkyler. Jag måste i det sammanhanget
säga att den diskussion vi för
här i dag skulle ha fått en annan karaktär
om riksdagens beslut föregående
vår hade respekterats och vi hade fått
en jordbrukskalkyl som legat närmare
verkligheten än den nuvarande. Jag tycker
att diskussionen här i dag borde ha
beaktat detta sakförhållande.

Jag vill i detta sammanhang även göra
en principiell fråga: Är regeringens
överenskommelse med jordbruksorganisationerna
att betrakta som ett definitivt
ingånget avtal som inte kan eller
får ändras av riksdagen utan att detta
får avtalsbrottets karaktär? Detta är en
oerhört viktig fråga, ty skulle så vara
fallet, är det meningslöst både för utskott
och för kammare att behandla
propositioner och motioner. Det borde
då räcka med att man lät konstitutionsutskottet
pröva dem i efterhand, och vi
skulle inte behöva ödsla tid och arbete
på detta.

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions''

året 1951/52.

Bedömandet av jordbrukskalkylen är
även från en annan synpunkt en allvarlig
fråga. Den omfattar nämligen ekonomiska
värden och har en beskattningstendens
som efter vad jag kan förstå
borde vara riksdagen förbehållen. Statsrådet
måste förstå att när det gäller miljardvärden
är det angeläget att inte
minst riksdagen har en fast grund, och
enda sättet att få jordbrukskalkylen ur
den förtroendekris som den för närvarande
genomgår är att göra en allsidig
utredning som tar sikte på att lägga erforderliga
ekonomiska fakta på bordet.
Det borde vara ett riktmärke för alla
partier och alla intressen, och jag tycker
att man skall skjuta spekulationerna
i bakgrunden.

Herr Jonsson i Skedsbygd sade i skattedebatten,
att svenska folket väntar en
skattesänkning. Jag tycker det även är
angeläget att säga, att svenska folket
också väntar en jordbrukskalkyl för att
kunna bedöma om prishöjningarna är
berättigade eller inte.

Statsrådet talade om att man håller
på att glömma vådorna av avspärrningen,
och det har också i olika sammanhang
sagts, att man inte har förståelse
för att jordbruket skall ha sin
rättmätiga del. Jag vill säga att det är
att förvanska de syften som förs till
torgs. Det är ingen som bestrider att
jordbruket skall ha sin beskärda del,
men när man inom folkhushållet har
olika intressen i ekonomiska och andra
avseenden, måste man självfallet ha
möjlighet att sätta in frågan i ett större
sammanhang.

Jag har avgivit en motion i denna
fråga, där jag har vidhållit mitt krav
på en skyndsam översyn av jordbrukskalkylen.
Även om nu jordbruksministern
har signalerat att han är beredd
att tillsätta den, tror jag det är angeläget
att riksdagen ytterligare understryker
det, och eftersom utskottsbetänkandet
är så uppbyggt att det knappast är
möjligt att ställa andra yrkanden än så -

dana som har presterats i betänkandet,
kommer jag att stödja det uttalande som
görs i reservationen nr 5 under punkt
C, avgiven av herr Näslund m. fl.

Sedan har det också sagts att det
egentligen var höjningen av lantarbetarlönerna
som motiverade dessa oerhörda
förändringar. Jag har i motionen
påtalat att den arbetstidssumma som ingår
i kalkylen måste vara felaktig, ty
denna arbetstidssumma har en storleksordning
som inte kan ha sin motsvarighet
i verkligheten. Jag var i går i tillfälle
att besöka ett större jordbruk, där
man år 1937 hade 26 arbetare. I går
upplyste man att man för närvarande
endast har fem lantarbetare i sin tjänst.

Jag vågar även säga, att när man tar
lantarbetarlönerna till intäkt för påståendet
att man skulle påverka kalkylen
i inflationsdrivande riktning, så är det
felaktigt, tv de grupper, som håller sig
med lantarbetare, har jordbruk av en
lönsamhetsgrad som skulle göra det möjligt
att höja timlönen från 2,45 till det
mångdubbla, utan att det ekonomiskt
skulle påverka dessa grupper. Jag tror
därför att denna jordbrukskalkyl i fråga
om de summor, som man beräknar
för löner o. d., innehåller låt oss säga
10 000, 20 000, 30 000, 40 000 eller 50 000
årsarbetare för mycket, och jag vågar
säga att det finns utrymme för vissa
justeringar utan att utgifterna ur kalkylsynpunkt
skulle behöva höjas.

Det har i propositionen sagts, att den
prisförhöjning som pågår skulle ha en
stimulerande verkan och inrikta produktionen
på ett visst sätt. Jag måste
säga att utvecklingen har visat, att de
»stimulerande» krafterna inte kommit
till uttryck, men man har en känsla av
att dessa ständiga »stimulerande injektioner»
verkat ungefärligen som intressena
inom vissa monopolgrupper har
gjort. Det är väl ändå på det sättet, att
man skall inte reglera det hela endast
genom att höja priserna, utan man får
väl även se till att relationerna mellan

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions året

1951/52.

olika grupper inom produktionen kan
regleras genom justeringar nedåt i vissa
fall.

Jag anser, att då det gäller dessa löner
är det nödvändigt att vi får fram en
helt annan beräkningsgrund.

Det har även sagts i fråga om smör
och margarin, att vi nu skall få 15 öres
nedgång i priserna på grund av att de
större kvarnarna har höjt priset på
mjöl, så att man har fått övergå till en
annan prissättning på mjöl. Jag får ju
säga, att när jag i den motion som jag
väckt har krävt att vi skall ta bort det
extra tillägget på margarin, så är det
därför att jag anser det vara orimligt
att man skall fortsätta med att försöka
dirigera smörkonsumtionen medelst
margarinpriset, ty margarinet är en för
de bredare folklagren så viktig vara, att
man inte borde göra några ingrepp där.
Då jag förra året påtalade detta och
ville att riksdagen skulle säga ifrån, att
vi inte skulle göra några justeringar av
margarinpriset, ansåg både departementschefen
och ansvariga myndigheter
att man endast i nödfall skulle tillgripa
en justering. Men nu har vi fått uppleva
att trots att avsättningsförhållandena
för smöret inte försämrats så har man
vidtagit denna åtgärd.

I detta sammanhang ber jag, herr talman,
att få ställa ett särskilt yrkande.
Jag vrkar bifall till jordbruksutskottets
hemställan med de reservationer som
jag anfört, nämligen med den ändringen
att det stycke på s. 17 i utlåtandet,
som börjar med »Beträffande de» och
slutar på s. 18 med orden »och margarin»,
utbytes mot följande:

»Beträffande de i enlighet med prisöverenskommelsen
företagna höjningarna
av partipriserna på smör och margarin
med 30 öre per kilogram ha framställts
vissa ändringsyrkanden. I motion
11:609 yrkas att pristillägget på margarin
av 30 öre måtte upphävas och att
konsumtionsreglerande prishöjningar å
margarin skola underställas riksdagen

för prövning och beslut. Detta yrkande
biträdes av utskottet».

Jag kan inte finna att det är möjligt
att få fram denna mening på annat sätt
än som jag här föreslagit, och yrkandet
bör kunna tas upp under punkt A.

Det är även andra saker som har påtalats
här, bl. a. smågrisstödet. Jag måste
ju säga att det svinaktiga i propositionen
har inte fått något vidare kärleksfullt
bemötande från olika håll med
undantag för dem som anser att intressena
bjuder att man skall företräda den
meningen, att detta stöd måtte utgå.

Herr Alilsten presterade en fläskstatistik
som gjorde det möjligt för honom
att säga, att det billigare fläsket hade
givit konsumenterna cirka 100 miljoner
kronor och att konsumenterna stod i
skuld till producenterna med dessa 100
miljoner kronor. Ja, han sade även, att
det var heder åt skåningarna, som gör
oss en så stor tjänst genom att producera
grisar. Det är givet att man skall
hedra skåningarna, och jag får ju säga
att det gör vi väl även i vissa sammanhang,
vi ifrån upplandet, ty skåningarna
intar en särställning. Men jag tycker
att denna argumentering förefaller
litet grand underlig, ty det är nästan så
att det smakar litet av den där gamla
valpropagandan, där man måste fråga
sig om det var grisarna eller människorna
som hade rösträtt. Jag tror att vissa
saker som har timat inom den ekonomiska
politiken och inte minst inom
jordbrukspolitiken har gjort, att de
mera bördiga jordområdena kommit i
en särställning. Det är självklart att om
det därtill finns en fördelning på de
cirka 414 000 olika brukningsdelar som
herr Iiseggblom talade om i förrgår, så
är det hela så underligt avvägt att orättvisor
måste uppstå.

.lag tror att det blir mycket svårt för
småbruket att få någon del i gristilläggen.
Visserligen säger man att 72 procent
går till jordbruk under 30 hektar,
och det gör ju 37,44 miljoner kronor.

04 Nr 20. Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktionsåret
1951/52.

Men när man ser efter hur mycket dessa
brukningsdelar får per styck, så är
det en mycket blygsam summa, och det
visar sig att de ca 4,4 procent brukningsdelar
som ligger över 30 hektar
har möjligheter att få en åttadubbel utdelning
mot de mindre jordbrukarna.
Jag vågar därför ha den uppfattningen,
att den begränsning av svintilläggen som
ifrågasättes i reservationerna är berättigad,
och jag kommer att rösta för denna
begränsning.

Det är även andra saker som borde
påtalas. Men jag har ett intryck av att
om man anför kritik i en fråga, inte
minst när det gäller jordbruket, så
stämplas man såsom varande fientligt
inställd till jordbruket, och det förmenas
att man inte har förståelse för det
hela. Jag tror, ärade kammarledamöter,
att den ekonomiska situation som vi i
dag befinner oss i och för resten ekonomiskt
tänkande över huvud taget borde
stämma till litet grand ekonomiskt
ansvar. Det är nämligen inte bara jordbruket
som vi behöver ta hänsyn till.
Vi har exportindustrier, och vi har andra
industrier, som också har sina problem.
Det är självklart att man kan föra
en ganska givande politik åt storbruket
i dagens läge. Men om t. ex. våra möjligheter
att exportera skulle förändras,
så ställs vi inför ekonomiska fakta, som
vi inte kan komma förbi, och det är angeläget
att man beaktar detta. Man kan
inte avdela en så pass stor och viktig
sektor av svenskt näringsliv som jordbruket
är och behandla det som en
självständig angelägenhet. Man måste se
det i dess stora sammanhang, och då är
det fullt riktigt att man försöker bedöma
det objektivt.

Jag vill säga, herr talman, att när jag
i olika sammanhang har anfört avvikande
meningar i fråga om vår jordbrukspolitik,
så har det inte varit därför
att jag är avogt stämd mot jordbrukarna,
utan det har varit därför att jag
lever på landsbygden så pass mycket,

att jag tycker det vore sorgligt om de
olika stämningar, som har gjort sig gällande
efter 1930-talet i fråga om samarbete
o. d., skulle äventyras genom att
man driver en ensidig politik när det
gäller vårt jordbruk. Det är ur den synpunkten,
herr talman, som jag vidhåller
de yrkanden som jag har ställt.

Herr ADOLFSSON: Herr talman! Som
underlag för den kungl. proposition som
behandlas i detta utskottsutlåtande ligger
en överenskommelse som har godkänts
av jordbrukets två stora riksorganisationer,
Lantbruksförbundet och
Riksförbundet Landsbygdens folk. Det
är givet att den utformning, som denna
överenskommelse fått, bygger på den
kännedom och den sakkunskap som
finns inom vederbörande förbund. Det
har ju från Mejeriernas riksförening,
Sveriges slakteriförbund och Svenska
lantmännens riksförbund förelegat klara
utredningar om vilka marknadsmässiga
prishöjningar man kunde företa
och vilka åtgärder som i övrigt måste
vidtas. Jag vill därför framhålla, att de
som har ställt sig som reservanter måste
ha klart för sig att reservationerna
inte kan innebära någonting annat än
att de har avvikande mening mot vad
t. ex. Lantbruksförbundets och RLF :s
styrelser och deras rådgivare har haft.

Vad beträffar herr Svensson i Ljungskile
förvånar det kanske inte så mycket
att han har en avvikande mening —
det brukar han ju ha för det mesta. Jag
vet knappast att han någon gång ansett
att förslag som kommit från ansvarigt
håll inom jordbruket kunnat godkännas,
utan alltid har han velat ha det
något annorlunda. Så är fallet även nu,
och jag kan inte uraktlåta att peka på
några delar av den reservation, där han
står antecknad. På ett ställe talar man
om att den kalkyl som vi nu har är
bristfällig och att man inte kan läsa ut
hur de miljoner som man nu är beredd

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions^

året 1951/52.

att besluta om kommer att fördelas
inom det svenska jordbruket. Man för
därför fram den synpunkten, att vi i
stället för e n kalkyl skulle ha tre kalkyler:
en för jordbruk mellan 2 och 10
hektar, en för jordbruk mellan 10 och
30 hektar och en för jordbruk över 30
hektar.

Jag måste säga, att man har ju redan
erkänt svårigheterna att göra upp e n
kalkyl, och då kan det inte vara lättare
att göra upp tre kalkyler. Det finns
så många i detta land och inte minst
inom folkpartiet, som tycks ha svårt att
förstå hur den kalkyl, som vi nu har,
är uppbyggd och hur den verkar, och
jag föreställer mig att det skulle bli ännu
svårare för dem att förstå tre kalkyler.

För övrigt kan man fråga sig vad det
skulle tjäna till att göra en sådan uppdelning
och varför man just beträffande
jordbruket är så angelägen att dra
gränser och göra indelningar i grupper.
Man påstår att det är därför att om man
gör en generell prishöjning till förmån
för producenterna, så tjänar en stor
producent så mycket mera än en liten
producent. Det är givet att bruttoinkomsten
för vederbörande ökar med
den ökade omsättningen, den större
produktionen, men detta är ingenting
för jordbruket utmärkande. Om man
skall vara riktigt logisk skulle detta innebära
att om priskontrollnämnden
inom andra områden, t. ex. inom handeln,
fastställer handelsmarginalerna
och man har samma marginal för en
viss vara — det kan gälla kaffe, mjöl
eller något annat —■ så är det givet att
den lille lanthandlaren, som är ensam
i sin butik eller sköter den med familjens
hjälp, gör en mindre bruttovinst
än varuhuset som har hundratals anställda.
Men där hör man aldrig från
folkpartiets sida att det är fråga om någon
orättvisa. Man skulle kunna räkna
itp]) många fler sådana fall, men vad
jag här anfört får räcka.

Beträffande förslaget att man skulle
göra tre kalkyler i stället för en måste
jag säga, att det nog får inrangeras i
den vanliga trallen från herr Svenssons
i Ljungskile och hans medreservanters
sida; huvudsaken för dem är ju att de
skall ha något annat att komma med
än det som föreslagits från jordbrukets
sida.

Herrar Ståhl och Widén har i denna
kammare väckt en motion som också
tagits upp i den reservation, som fogats
till utskottsutlåtandet av folkpartisterna
herrar Näslund, Johnsson i Kastanjegården
och Svensson i Ljungskile. I
denna motion begär man en höjning av
mjölkprisbidraget med 5 öre per kilogram
mjölkfett för Värmlands vidkommande.
Detta betyder 0,175 öre per kilogram
mjölk. Det är alltså rätt blygsamma
krav, som herrar Ståhl och Widén
har, och jag skulle i princip inte ha något
emot att en sådan höjning komme
till stånd. Men man har glömt en väsentlig
sak, och det är att om man fördelar
ett mjölkprisbidrag, som här skett
i uppgörelsen och vilket även är jordbruksutskottets
förslag till riksdagen,
då har man en given summa att fördela.
Nu vill man alltså bryta sönder det förslag
som föreligger. Om man inom
Värmland höjer bidraget med 0,175 öre
per kilogram mjölk, måste man sänka
bidraget på annat håll, ty eljest räcker
inte ramen för tillgängliga medel. Jag
har inte kunnat utläsa ur vare sig reservationen
eller motionen, var man
skall företa en motsvarande prissänkning.
Det borde man kunna göra. Man
bör säga ifrån om man skall sänka bidraget
i Västerbotten eller Norrbotten
eller annorstädes.

Här har talats rätt mycket om svartrostskadorna,
och jag vill bara understryka
vad som framhållits på den punkten
från en hel del håll, nämligen att
det skulle vara fullkomligt omöjligt att
nu, snart ett år efter det att den skadade
skörden bärgats, kunna uppskatta

5 — Andra kaminarena protokoll 1052. Nr 20.

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions året

1951/52.

hur stora dessa skördeskador varit. Det
vore omöjligt att kontrollera och få
fram exakta uppgifter. Man tillämpar nu
den metoden att beloppen utbetalas generellt
till alla som skördat vete föregående
år. Därvidlag är uppgifterna redan
lämnade, beroende på att i samband
med deklarationen för fastighetstaxering
i höstas också gjordes en allmän
jordbruksräkning. Man har följaktligen
arealerna givna, och ärendena kan därför
utan alltför mycket krångel expedieras.

Beträffande de förut påtalade muloch
klövsjukeförlusterna vill jag helt instämma
med herr Ahlsten. Det vore beklagligt
om det skulle bli så att vederbörande
bleve utan bidrag på grund av
att folkpartiet i sin iver att försöka hitta
anmärkningar emot Kungl. Maj:ts
förslag har rusat iväg och väckt en motion
som var överflödig, vilket man kunnat
bli upplyst om, för den händelse
man rådgjort med den medlem av folkpartiet
som suttit med i förhandlingsdelegationen.

Ifrån flera håll har man önskat att
tillägget för levererade grisar skulle begränsas
till 20, såsom man yrkar från
folkpartiets sida, medan andra vill öka
antalet till 40. Beträffande folkpartireservanternas
förslag framgår det inte,
om de avser hela prisregleringsåret eller
en kortare tid; men man kan nog
närmast läsa fram att det är hela prisregleringsåret
som avses i reservationen.
I så fall skulle följden sannolikt
bli — vilket också påtalats tidigare —
en rätt livlig och omfattande livdjurshandel
med grisar i avsikt att söka jämna
ut antalet, så att det inte blev över
20 stycken på alltför många ställen. Jag
tror att ett sådant förslag, om det godkändes
av riksdagen, skulle innebära att
missbruk i rätt stor utsträckning kunde
förekomma.

Till sist, herr talman, vill jag också
något beröra subventionerna. Det är
närmast från högern man har gått fram

med en reservation för att få till stånd
en utredning om avveckling av de utgående
subventionerna. Det må nu vara
en sak, men vad som förvånat mig i detta
sammanhang är att bland reservanterna
återfinnes även herr Hseggblom,
som sitter med i lantbruksförbundets
styrelse. Vid de överläggningar, som varit
gemensamma för lantbruksförbundets
och RLF :s styrelser, där förhandlingsdelegationen
har redogjort för förhandlingsläget
och för hur förhandlingarna
skulle läggas upp och där den slutliga
uppgörelsen också godkändes av
lantbruksförbundets och RLF :s styrelser,
där framlade inte herr Hseggblom
någon reservation utan godkände denna
uppläggning. Hädanefter behöver således
inte herr Dickson, som för ett par
år sedan måste söka upp tre folkpartister
för att hitta två olika uppfattningar
gå så långt. Han kan nöja sig med att
gå till sin partivän herr Hseggblom, så
hittar han hos en högerman två uppfattningar
på en gång: en företräder
han i lantbruksförbundets styrelse och
en annan när han sitter i riksdagen.

Beträffande arbetskraftsfrågan, som
herr Lundberg var inne på, var det i
mycket stor utsträckning obefogade och
överdrivna farhågor han där gav uttryck
åt. Jag vill upplysa om att den
arbetskraftsvolym, som ingår i jordbrukskalkylen,
omfattar ungefär 950
miljoner arbetstimmar per år. Om man,
herr Lundberg, delar upp denna siffra
på årsarbetare med en normal arbetstid
på 2 400 timmar — vilket motsvarar 8-timmarsdagen under 300 arbetsdagar —
får man ett antal som blir mindre än
antalet brukningsdelar i landet. Man bör
också göra klart för sig att den arbetskraftsreduktion
som göres i jordbrukskalkylen,
3 procent för närvarande, är
mycket kraftig. Vi skall vidare ha klart
för oss att av den totala arbetskraftsvolymen
vid jordbruket är ca 20 procent
eller något däröver lejd arbetskraft,
under det att ca 80 procent är

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions året

1951/52.

jordbrukets egen arbetskraft. Detta är
också naturligt med hänsyn till att det
svenska jordbruket i så stor utsträckning
är familjejordbruk, är mindre
jordbruk som skötes av ägaren med familjemedlemmar.
Därför tror jag som
sagt att man lugnt kan påstå, att de farhågor
som herr Lundberg i denna del
hyste var överdrivna och ingalunda behöver
föras fram på det sätt som han
gjorde.

Ja, herr talman, jag skall inte förlänga
debatten ytterligare. Jag vill bara till
slut säga, att för det svenska jordbruket
och det svenska folkhushållet torde
det vara nödvändigt att vi här i riksdagen
ställer oss positiva till det förslag
som här framlagts. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Herr Adolfsson säger att
jag uttalat obefogade farhågor i fråga
om arbetskraftsproblemet, och han försöker
bevisa detta genom att påpeka
att årsarbetarnas antal blir mindre än
antalet brukningsdelar i landet. Jag har
i min motion framhållit att detta är förhållandet,
ty om man räknar med 2 400
timmar per år och arbetare gör detta
396 250 årsarbetare, och eftersom vi har
414 000 brukningsdelar, enligt statistiken,
så är det alldeles självklart att årsarbetarnas
antal är mindre.

Men jag vill fråga: År det någon som
tror att årsarbetarnas antal kan räknas
fram genom att dividera antalet arbetstimmar
med antalet brukningsdelar? I
gruppen 0,26—2 hektar har vi 118 214
brukningsdelar enligt statistiken. Jag
kan tala om att i den statistiken ingår
även jag, och det antal arbetstimmar
som jag — enligt den konstruktion kalkylen
har — skulle nedliigga på dessa
brukningsdelar, är av en storleksordning
som man behöver vara astronom
för att kunna få fram siffror på.

På frågan varför man vill göra denna
uppdelning i olika grupper inom
jordbruket vill jag svara att den splittring
av brukningsdelar, som har skett,
har medfört ekonomiska och sociala
problem som tangerar alla olika grupper,
både fattiga och rika, och alla samhällsskikt.
Därför måste man, om man
skall vara realistisk, ta hänsyn till jordbruket
som det är och icke som man
önskar att det skulle vara.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Jag skulle absolut inte ha besvärat
kammaren och tagit till orda —
det har diskuterats och debatterats tillräckligt;
vi började i onsdags och har
fortsatt i dag — om det inte hade varit
så, att jag jämte herr Svedberg i första
kammaren har tillåtit mig att till utskottsutlåtandet
foga en reservation.

Innan jag går till den skulle jag emellertid
vilja anföra några reflexioner när
det gäller arealbidraget för vete. Detta
skall ju utgå med 150 kronor per hektar
till och med åt de odlare som inte har
fått några svartrostskador. Då är det
ganska egendomligt hur man i samma
proposition behandlar den framställning
från länsstyrelsen i Norrbottens län,
som gäller jordbrukare i Norrland vilka
har fått skördeskador, orsakade av regn.
Hur går man där till väga? Jo, man
föreslår att dessa jordbrukare, om de
är i ekonomiskt synnerligen svåra förhållanden,
skall kunna få s. k. stödlån
varå 4 % ränta skall betalas. Man blir
ju inte förvånad över den olika behandling
som sydsvenskar och norrlänningar
får när det gäller jordbruksstödet.

Pristillägget på levererade svin har
det ju talats så mycket om, att jag inte
behöver erinra om hur det är beskaffat,
detta trettiokronorstillägg. Vi reservanter
har sagt att vi delar departementschefens
uppfattning, att pristillägg bör
utgå för stimulans av produktionen,
men det är den stora skillnaden mellan

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions året

1951/52.

ut.skottsmajoriteten och oss, att vi anser
att en begränsning till högst 40 svin bör
ske.

Om man menar att detta tillägg skall
komma de mindre jordbrukarna till del,
vinner man nog detta mål bäst om man
begränsar den bidragsberättigade kvantiteten
till 40 svin. Jag skulle för min
del gärna ha varit med om förslaget att
begränsa kvantiteten till 20 svin; vår
reservation är egentligen frukten av en
kompromiss, som vi framförde vid utskottsbehandlingen.
Den vann inte majoritet
i utskottet, men om vi inte hade
försökt oss på denna kompromiss, hade
jag sannolikt varit inne på den där
tjugulinjen.

Yad som gör att jag för min del ställer
mig mycket betänksam till förslaget
om bidrag utan kvantitetsbegränsning
är ett meddelande som en av ledamöterna
av jordbruksutskottet har lämnat.
Han meddelade att det var en person
som i fjol kunde sälja 3 100 gödsvin. Det
var en synnerligen god affär, som mannen
var mycket belåten med, ty fläskpriserna
stod högt. Vad säger ni om att
han nu, tre kvarts år efteråt, får en extra
premie på nära 100 000 kronor eller
närmare bestämt 93 000 kronor? Jag kan
inte begripa hur man kan stimulera
fläskproduktionen genom att tre kvarts
år i efterhand utbetala 93 000 kronor till
en svinuppfödare. Men det är ju gudskelov
så bra, att man inte begriper allt
i denna världen, och då får man tänka
sig att de som har makten och som har
genomdrivit detta i utskottet har bättre
förstånd än jag har.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen
nr 3, av herr Svedberg och
undertecknad, i vad den avser pristilllägget
för svin.

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
De betydande kompensationskrav
från jordbruket, varom nu är fråga, är i
huvudsak en följd av de allmänna pris -

stegringarna och inflationsutvecklingen.
Att prisstegringarna på andra områden
av näringslivet måste återverka på jordbruksproduktionens
kostnader och öka
dessa är självklart.

Som bekant har prisstegringarna medfört
synnerligen olika verkningar för
olika grupper av medborgare. Å ena sidan
har de medfört en rekordartad vinstkonjunktur
för bolag och enskilda företagare
inom vissa näringsgrenar. Å andra
sidan har genom den allmänna kostnadsstegringen
stora medborgargrupper
antingen icke kunnat förbättra sin standard
eller fått den försämrad. En särskild
betydelse har här kostnadsutvecklingen
inom jordbruket, vars produktpriser
mera än priserna på de flesta
andra varor direkt och omedelbart påverkar
levnadskostnaderna för den stora
allmänheten.

Vi har i samband härmed rätt och slätt
ställt den frågan, om inte statsmakterna
i syfte att motverka levnadskostnadsstegringen
och stabilisera levnadskostnadsnivån
genom att hårdare beskatta
konjunkturvinsterna och genom att utnyttja
en del av budgetöverskottet skulle
kunna kompensera jordbruket subventionsvägen.
I vart fall anser vi det vara
oriktigt att mitt under en avtalsperiod
genomföra så betydande prisstegringar
på livsmedel som de som genomförts och
som planeras för i år. De borde i vart
fall ha uppskjutits till nästa avtalsrörelse.
Om utvecklingen skall fortgå som hittills
blir det alltmera orimligt att göra
upp avtal ens för ett år i sänder, och det
borde väl vara möjligt att sammankoppla
pris- och löneuppgörelsen och åtminstone
något så när hålla levnadskostnaderna
konstanta under en kort avtalsperiod,
därest man vill att allmänheten
över huvud taget skall ha förtroende för
den ekonomiska politiken.

Jag vill till frågan om subventioner i
allmänhet säga vad jag i denna kammare
har sagt flera gånger förut. Vi anser
visst inte att subventioner i och för sig

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions''

året 1951/52.

är något idealiskt system. Tvärtom anser
vi att arbetare och andra grupper i samhället
bör ha sådana inkomster att de
kan betala varor och tjänster till de kostnader
dessa betingar. Men det finns lägen
där subventioner kan vara mycket
lämpliga och nödvändiga, och ett sådant
läge föreligger enligt vår mening nu. Regeringen
har också delvis slagit in på
denna linje genom att medelst subventioner
till viss del hindra de stegrade
produktpriserna att slå igenom i konsumentpriserna.
Men varför kan man då
inte fullfölja den inslagna vägen konsekvent,
i vart fall till nästa avtalsuppgörelse? I

perspektiv sett bör väl också en annan
sak tas med i beräkningen. Det
finns åtskilliga tecken på begynnande
vikande konjunkturer. Även om jag inte
vill karakterisera dessa som tecken på
att krisen redan är här, har man väl
ändå anledning att ställa frågan, om det
kan vara ändamålsenligt att nu pressa
upp livsmedelspriserna och levnadskostnaderna
och därmed befordra kompensationskrav
från alla de håll där detta
blir en naturlig följd.

Och den frågan bör väl ingen kunna
komma ifrån att ställa sig, allra minst
regeringen, detta under förutsättning
självfallet att regeringen inte menar att
arbetarnas, tjänstemännens, folkpensionärernas
och andra liknande gruppers
levnadsstandard skall pressas ned genom
utebliven kompensation. Är detta däremot
avsikten, då är ju den politik som
nu bedrives begriplig för oss.

AU detta i vart fall iir högerreservanternas
mening är uppenbart. I reservationen
nr 2 beklagas att subventionslinjen
över huvud kommit i fråga och pläderas
för att den snarast bör överges
och att produktpriserna bör tillåtas att
ohejdat slå igenom i konsumentpriserna.
Dessa reservanter menar säkerligen inte
att de av dem förordade prishöjningarna
på livsmedel skall åtföljas av motsvarande
stora lönekompensationer och höj -

ningar av anslagen till sociala ändamål.
Herrarna på den kanten brukar ju inte
utmärka sig som förkämpar för höjda löner
och sociala anslag.

Nu har ju en av talesmännen för denna
åsikt här sagt att det bara är fråga
om att utarbeta en plan, men jag tror
jag kan instämma med jordbruksministern
i att en dylik plan skulle vara rätt
meningslös i nuvarande läge. Nej, man
menar naturligtvis att de breda massornas
levnadsstandard skall skäras ned väsentligt,
och utifrån denna inställning är
självfallet högerreservanternas ställning
i subventionsfrågan konsekvent. Men
detta är mer än man kan säga om regeringens
och, skulle jag vilja tillägga,
folkpartiets linje.

Om man i nuvarande läge, med vikande
konjunkturer och prisnivå på flera
områden, verkligen vill hindra kostnadsnivåns
fortsatta stegring, borde man förhindra
en kännbar höjning av folkets
levnadskostnader, och de som inbillar
sig att en begynnande arbetslöshet skall
skrämma arbetare och tjänstemän att frivilligt
acceptera en nedskärning av levnadsstandarden
kommer att bli besvikna,
det är jag övertygad om. Man borde
i vart fall, det är vår mening, om man
över huvud taget vill söka få något grepp
över det nu inträdande ekonomiska läget,
uppskjuta en dylik stegring tills åtminstone
sikten är klar.

För övrigt står det klart för varje
vettig människa att konjunkturerna
kommer att vika än mer, om inte de som
vill krig kan få i gång ett sådant. Det är
nu en gång det nuvarande systemets dilemma.

Då vi här i riksdagen har att ta ställning
till hithörande frågor, befinner vi
oss alltid i ett tvångsläge. Då frågorna
kommer på riksdagens bord har uppgörelse
för länge sedan slutits mellan staten
och jordbrukarnas organisationer
och prishöjningar redan genomförts.
Riksdagen står närmast inför fullbordat
faktum, och detta är, tycker jag, synner -

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions året

1951/52.

ligen otillfredsställande, särskilt som det
här rör sig om både skatter, betydande
anslag och en viktig del av den ekonomiska
politiken.

Vi har i motion nr 631 i denna kammare
föreslagit att prishöjningen för i
år skall kompenseras för konsumenternas
del genom en sänkning av margarinoch
smörpriset med 1 krona per kilogram
och att motsvarande belopp till
jordbruket skall utgå av statsmedel. Jag
behöver inte påpeka att pengar för ändamålet
finns. Vår motivering härför är
dels den som jag förut nämnde, att livsmedelspriserna
inte borde få stiga under
löpande avtalsperiod, dels att smörkonsumtionen
sjunker som en följd av det
höga smörpriset, dels att smör exporteras
till utlandet för lägre pris än som
gäller här hemma, och att margarinskatten
är en utmaning mot fattiga människor.

Vi kan redan notera en delseger för
vårt krav. Jordbruksministern signalerade
i onsdags i medkammaren en prissänkning
på smör och margarin med 15
öre per kilogram. Men samtidigt skall ju
brödpriserna höjas i samma mån. I folkpartireservationen
yrkas på 30 öre. Men
det är naturligt att denna fråga är ett
känsligt kapitel och att den kommit i
centrum för prisdiskussionen just nu.
Jag vill också erinra om att fru Gärde
Widemar har snällt bett om att få restaurangblandning.
Även socialdemokraten
Lundberg vill sänka klasskatten på margarin.
Men han tycks vara en ropandes
röst i sitt eget parti, i alla händelser
bland dess medlemmar i jordbruksutskottet.
Man kan kanske förutsätta, att
en och annan socialdemokratisk arbetarhustru
och folkpensionär lägger detta på
minnet. Det är i alla händelser ingen
obetydlighet att betala över 1:50 i skatt
på varje kilo margarin. Och det synes
oss särdeles orimligt i dessa tider av
svällande statsinkomster.

I fråga om den föreliggande uppgörelsen
i övrigt skall jag inte gå in på

några detaljer, främst därför att det synes
tjäna så litet till nu, då uppgörelsen
snart går ut. Jag delar emellertid deras
mening som har sagt, att den i vissa delar
leder till ganska underliga konsekvenser.
Arealbidraget skall utgå även till
veteodlare, som skonats ifrån svartrostens
härjningar, engångsersättning på
många tusental kronor går till svinuppfödare
med stor fläskproduktion, medan
som bekant mjölkproducenternas leveranstillägg
inte blir retroaktivt. Och något
annat än en fattig hjälp till offren för
översvämningskatastrofen i Emådalen
har man inte heller kunnat vara med
om. Det är trots vad som har sagts
uppenbart att många småbönder och särskilt
konsumenterna tycker att uppgörelsen
fått en särskilt i nuvarande ekonomiska
läge utmanande form.

Och herr Waldemar Svensson har inte
varit sen att utnyttja detta. Han och
hans partikollega herr Ahlsten gjorde
ett försök att mota sin partikamrat i
grind. Men jag tror inte att försöket går
hem ute bland folket i landet lika bra
som det kanske gjorde här i kammaren,
ty man ser nog ute bland folket mera
klassmässigt på frågan, som folk nu brukar
göra, då det gäller deras livsintressen.
Att socialdemokratiska riksdagsmän
från Norrland känner sig besvärade förstår
jag, även om jag kanske tycker att
de har begått en i viss mån taktisk blunder,
när de låtit folkpartiet bjuda under
med så mycket som hälften i grisfrågan.

Frågan om beräkningsgrunderna vid
fastställandet av kompensationen till
jordbruket har kommit på tal. Alla
tvingas nu erkänna att den nuvarande
jordbrukskalkylen är en synnerligen
otillfredsställande metod. Det ansåg också
riksdagen redan 1947, då man beslutade
om en ny metod, som gick ut på
att beräkningarna skulle grundas på en
viss typ av jordbruk, medelstora jordbruk.
I hela fem år har regeringen inte
brytt sig om att effektuera detta riksdagens
direktiv, och det är, menar jag,

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions

året 1951/52.

en allvarlig försummelse, särskilt som
detta direktiv tillkom på den dåvarande
regeringens eget initiativ. Och denna
försummelse går ut över jordbrukets utövare.
Misstron mot kalkylen gör att
kompensationen till jordbruket betraktas
som godtycklig, i hög grad tillkommen
på en höft och som en följd av en viss
politisk kombination i riksdagen. Minst
av allt är en sådan tingens ordning till
förmån för jordbrukarna själva och de
rättvisa anspråk de kan ha.

Till förslaget om att begränsa det retroaktiva
gristillägget till 20 resp. 40 grisar
säger jordbruksministern i debatten,
att ett sådant förslag påminner om fördelningsprinciper
som tillämpas österut.
Jag tror inte att man behöver gå så långt
för att finna motsvarigheter. Det är ju
här i alla fall fråga om statsmedel, och
det förekommer ju mer än en gång att
dylika i vårt land fördelas efter en viss
behovsprövning. Jordbruksministern sade
också, att det främst är de små och
medelstora jordbrukarna, som svarar för
smågrisuppfödningen. Om detta uttalande
skall gälla landet i dess helhet och generellt,
så måste man nog först räkna
bort hälften av alla jordbrukare, nämligen
de minsta. Beträffande den återstående
delen av jordbruket kan kanske
jordbruksministerns uttalande stämma.

Om reservationen nr 1 skall jag inte
orda, då den där berörda frågan om producentbidraget
på mjölk återkommer i
sitt rätta sammanhang nästa vecka, då vi
behandla jordbruksuppgörelsen för nästa
år. Jag vill inom parentes säga, att då
jordbruksutskottet inte fått det ärende
som vi nu behandla färdigt tidigare, så
förvånar det mig att inte talmanskonferensen
yrkat på att de bägge uppgörelserna,
som i stort sett gäller samma
saker, skulle behandlas samtidigt. Det
hade ju varit att spara något av riksdagens
just nu dyrbara tid.

Herr talmani Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 501 i första kammaren
och 031 i andra kammaren om sänkning

av smör- och margarinpriserna med 1
krona per kilogram. Jag vill samtidigt
meddela, att jag, om detta förslag faller,
kan stödja reservationen nr 5. Jag kommer
alldeles oavsett detta att stödja reservation
nr 4.

Herr WIDÉN: Herr talman! Jag har
nöjet att på en punkt kunna instämma
med föregående talare, och det är när
han uttalade sitt beklagande över att vi
icke kunnat få de två utlåtandena ifrån
jordbruksutskottet, det som vi behandla
i dag och det som vi skall behandla nästa
vecka, sammanförda till en enda debatt.
Jag tror att hela debatten skulle ha vunnit
på en sådan koncentration.

I onsdags ställde herr Hseggblom en
fråga i kammaren som, om jag inte missuppfattade
den, innebar ungefär följande:
Hur mycket skall jordbruksarbetarnas
löner ligga under industriarbetarnas
för att jordbruket ej skall anses vara
gynnat? Jag skulle gärna av herr Hseggblom
vilja få reda på vad han åsyftar
med denna sin fråga, eftersom han ställde
den här i kammaren. Finns det någon
här som har gjort något uttalande
som kan ge anledning till denna hans
fråga?

Jag skulle för övrigt vilja instämma i
vad en del olika talare sagt angående de
angrepp, som ifrån vissa pressorgan har
riktats mot jordbruksuppgörelsen och
jordbruket som sådant. En överdriven
och i många fall på felaktiga grunder
byggd propaganda mot jordbruksuppgörelsen
skadar inte bara jordbruket som
sådant utan skapar också en irritation i
samhället, vars verkningar man för dagen
ej kan överblicka. Men samtidigt vill
jag också säga ifrån, att jag har en känsla
av att den vederhäftiga och sakliga kritik
som framförts emot jordbrukskalkylen
och jordbruksuppgörelsen, inte får det
riitta bedömandet ifrån förhandlarnas
sida eller ifrån uppgörelsens försvarare.
Man har en känsla av att man på det hål -

Nr 20.

72 Nr 20. Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen

året 1951/52.

let är rädd för all kritik, även om den är

saklig och framföres i positivt syfte. Det
kan konstateras, att den kritik som tidigare
framförts mot jordbruksuppgörelserna
i viss mån har blivit beaktad vid
årets uppgörelse. En kritik kan föra
fram till vissa mål, och det är väl därhän
den syftar. Förhandlarna har varit
alldeles för känsliga för den framförda
kritiken.

I onsdags talade herr Pettersson i
Dahl om att han var förvånad över den
irritation som prishöjningarna på jordbrukets
område skapat. Han jämförde då
dessa prishöjningar med den prishöjning
som skett på kaffe och menade, att det
i det senare fallet skett en stor prishöjning
utan att det har skrivits och talats
så mycket därom som om prishöjningarna
på jordbrukets produkter. Men vad
är det för skillnad mellan förfarandet
vid dessa olika prishöjningar? Jo, vad
det gäller kaffet är prishöjningen i stort
sett beroende på den prishöjning som
skett på världsmarknaden. Men när det
gäller jordbrukets prissättningar, så vet
vi alla att där är det fråga om ett direkt
politiskt ställningstagande, det är regering
och riksdag som beslutar i dessa
prisfrågor. Är det då att undra på att
dessa problem underställes både kritik
och debatt? Jag anser det helt naturligt,
och det är en direkt följd av det nuvarande
prissättningsförfarandet.

Jag skulle här gärna vilja göra en
mera personlig deklaration. Jag är mycket
skeptisk emot det nuvarande prissättningssystemet
på jordbrukets område.
Jag tror inte att totalkalkylen och det
nu tillämpade prissättningsförfarandet
är någonting som kan stå sig länge. Nu
har jordbruksministern utlovat en utredning.
Hur pass djupgående den blir
vet jag inte, men vi har ju hört, att vi
snart får del av de direktiven. Jag har
en känsla av att vi här är på väg in i en
återvändsgränd. Jag ber att få anföra
ett exempel. Vi vet att det varit rätt mycket
rabalder om prissättningen, när det

v produktions gällt

avtalet för nästa års prisuppgörelse.
Det talas om att herr Norup hade ingripit
under förhandlingsskedet. Vad var
anledningen? Anledningen var ju, efter
vad jag kan förstå, att avtalet mellan
lantarbctsgivarna och lantarbetarna inte
kunde fullföljas förrän man från jordbrukets
sida hade garanti för att täckning
kunde erhållas för de nya lantarbetarlönerna.
Frågan togs då upp inför
jordbruksministern och finansministern.
Vi har i dag kommit i det läget, att avtalsförhandlingar
mellan lantarbetarna
och lantarbetsgivarna inte kan avslutas
mellan dessa två parter, utan i stället för
lantarbetsgivarna blir det regeringen
som inträder som motpart på lönemarknaden.

Man måste fråga sig: År detta en utveckling
som kan fortsätta, och är det
en utveckling som vi kan anse vara önskvärd?
Jag tror att vi här behöver komma
fram till ett mera generellt verkande
prissättningssystem, som kan skapa garantier
för att vi får en tillräckligt stor
jordbruksproduktion i vårt land för att
möta eventuella avspärrningar, men som
samtidigt också kan skapa trygghet för
jordbrukets utövare. Jag tror att vi här
måste komma fram till andra former för
prissättningen än vi har för dagen.

För övrigt har jag intet annat yrkande
än bifall till reservationen av herr Näslund
m. fl.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Jag har begärt ordet närmast
för att säga, därest det inte observerats
— i varje fall hade det inte observerats
i första kammaren — att jag är
medansvarig till den reservation, som
avgivits av herr Näslund m. fl.

I onsdags kom jag händelsevis in i
första kammaren, då Blekinges nye
landshövding höll på att tala om »folkpartikverulanten
i andra kammaren».
Han sade, att det var ofint att tala om en
ledamot, som tillhörde den andra kam -

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions''

året 1951/52.

maren och inte kunde försvara sig. Men
så upprepade han, förstod jag, vad han
i ett tidigare anförande hade sagt, och
han nämnde då herr Waldemar Svenssons
namn. Nu har jag aldrig förstått
varför kamrarna skall polemisera så där
mot varandra, men när vår landshövding,
herr von Heland, har gjort det, är
det väl inte ur vägen att jag också med
anledning av vad han sade säger några
ord om just detta spörsmål.

Han talade om »folkpartikverulanten»
herr Waldemar Svensson. När man nu
talar om honom skall jag be att få säga,
därest det inte är känt, att jag befinner
mig i samma sällskap utan att någonsin
ha räknat mig som kverulant.
Anledningen till att jag står på samma
linje som herr Waldemar Svensson är,
att han — såvitt jag har funnit — alltid
har arbetat för den grupp av jordbrukare
här i landet, som inte har det alltför
bra. Jag tycker nog att det utan överdrift
kan sägas, att man inte alltid har
tagit den hänsyn till denna folkgrupp,
småbrukarna, som man hade bort göra.
För resten har ju herr Norup sagt, att
småbrukarna fått mera av denna uppgörelse
än tidigare. Samtidigt säger herr
Norup att småbrukarna ännu har att
fordra. Jag tycker för min del att detta
är det bästa betyg som herr jordbruksministern
kan ge herr Waldemar Svensson,
tv om han säger att småbrukarna
vid denna uppgörelse har mer att fordra
än de fått, är det klart fastslaget att
denna folkgrupp ännu ligger efter.

.lag har med stort intresse läst vad
som skrivits om vår nye landshövding,
herr von Heland, under dessa dagar.
Detta är väl helt naturligt, eftersom jag
skall göra närmare bekantskap med honom.
Jag har med beundran läst om allt
vad han har gjort och alla uppdrag han
har haft. Men det är något, som han inte
har varit men som jag har varit, nämligen
småbrukare. Jag har inte på något
stiille kunnat upptäcka, att herr von
Heland har varit småbrukare, men jag

har varit det. Det är längesedan nu; jag
har en något större egendom att bruka
numera. Det är väl så, att de första åren
alltid är hårda för en jordbrukare, men
i synnerhet för en småbrukare. Jag var
också tidigare van vid ett större jordbruk,
och det tog inte så lång tid för mig
att komma underfund med att vad jag
än skulle bli här i livet, skulle jag i varje
fall försöka ge mig ifrån det småbruk,
som jag börjat med.

Nu sade herr von Heland, att det inte
är så farligt med småbrukarna, men att
det är vid de medelstora jordbruken som
man sliter ihjäl sig och får arbeta över
förmåga o. s. v. På den punkten skall jag
inte ta upp någon som helst polemik mot
vår nye landshövding. Det kan vara till
dess han om en vecka tillträder sitt ämbete
i Blekinge. När han har varit där
en tid skall vi höra hans uppfattning,
om han över huvud taget kan och har
förmåga att ändra uppfattning.

Vid ett medelstort jordbruk har man
alla möjligheter att använda maskinella
hjälpmedel. En småbrukare har inga
möjligheter till detta, och jag går så
långt att jag säger, att man på ett medelstort
jordbruk i alla tider har haft bättre
råd än småbrukarna att få den mekaniska
hjälp, som är nödvändig.

Det är detta jag önskade säga för att
ge tillkänna på vilken linje jag står när
det är fråga om denna sak. Jag har alltså
inte förhastat gått med på den reservation,
som avgivits av herr Näslund, utan
efter mycket noggrant övervägande. Jag
kommer att hålla fast vid den linjen så
länge som jag inte kan få någon annan
uppfattning än den jag har.

Jag fäste mig vid herr statsrådets resonemang
med herr Waldemar Svensson.
Denne hade klankat på den kalkyl, som
vi har rättat oss efter vid jordbruksuppgörelsen,
och statsrådet sade i samband
därmed, att herr Waldemar Svensson
gick emot jordbruket. Men det iir väl,
herr jordbruksminister, inte något fel att
vilja ta bort oriktigheter i en kalkyl.

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions året

1951/52.

Man behöver väl inte därför gå emot
det samlade jordbruket. Jag har heller
inte velat gå med på att det skulle bli
någon förändring i de nu begärda beloppen,
men fördelningen bar jag inte
med bästa vilja i världen kunnat ansluta
mig till.

Nu skall jag inte ta upp någon polemik
om svinpremierna igen, ty den saken
har det ju redan talats om så många
gånger att det är alldeles onödigt. Men
jag skall i stället be att få säga, att när
det gäller svartrosten och ersättning för
svartrostskadorna kan jag inte riktigt
förstå, hur man kan lämna ett bidrag
inte bara till dem, som haft svartrost,
utan också till dem, som inte haft det.
Jag ger herr Persson i Bjära rätt — om
vad han framför i sin motion — jag sade
det också i fjol i debatten — att så länge
man kan i motsats till vetet underbetala
rågen, som inte ger mer än i många fall
halv eller tre fjärdedelars skörd under
helt normala tider, kan jag inte förstå,
att om en jordbrukarna haft — vilket
förekommit — 17% å 18 säckar vete,
man skall ge bidrag till honom för dessa
men inte ge bidrag till råg. Nu har jag
inte sagt att det skulle vara lämpligt
att ge bidrag till rågodlarna, men jag
kan inte förstå varför man lämnar dessa
bidrag så där generellt.

Man har här anfört, att det är omöjligt
att klara upp beräkningsgrunderna
för diffentierade bidrag. Jag är säker på
att man i livsmedelskommissionen haft
betydligt svårare ting än så att reda ut,
och jag är lika säker på, att hur man än
gör kan det inte bli mera orättvist än
vad som nu föreslagits. Det måste, med
nedläggande av litet arbete, bli betydligt
rättvisare, om man ger dem, som är
verkligt handikappade på grund av denna
farsot som härjade i fjol, något mera
betalt. Jag skulle för min egen del vilja,
att de finge ännu mera betalt än vad
reservationen föreslår.

Jag har flera gånger haft tillfälle att

träffa sådana jordbrukare, som haft
svartrostskador av så stora mått, att det
för dem utgjort ett ekonomiskt avbräck.
Jag vet att det finns sådana fall, där av
två likartade jordbrukare den ene har lidit
av svartrostskador och förlorat mycket
pengar, medan den andre har sålt sin
besättning för flera år sedan och ägnar
sig åt svinuppfödning. Den ene får några
hundra kronor, den andre får många tusen
kronor. Det är klart att folk funderar
över detta, och det är alldeles givet
att man inte kan annat än fråga sig,
om man inte har tagit för lätt på dessa
problem eller varför man annars generaliserar
på detta sätt. Jag skulle förstå
saken om man menade, att det svenska
jordbruket skall ha en samlad kassa och
att man sedan skall lägga ut pengarna
ungefär var som helst. Men man får inte
glömma individen i detta sammanhang,
och man får inte glömma hur det verkar
år från år.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten med att ytterligare beröra detaljer.
Jag har bara klart velat säga
ifrån, att jag delar den uppfattning, som
herr Waldemar Svensson har när det
gäller jordbrukspolitiken och i denna
fråga vad som kommer till uttryck i den
reservation, som är avgiven av herr Näslund
m. fl. Jag skall be att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr ÅHMAN: Herr talman! Om sakliga
argument får något inflytande på
den slutliga röstningen i denna fråga,
torde tillräckligt vara sagt från folkpartiets
sida, varför jag, herr talman,
kan inskränka mig till att yrka bifall
till folkpartiets reservation, nr 5.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag skulle kanske inte ha begärt
ordet i denna fråga, ty jag känner mycket
litet till grunderna för uppgörelsen.
Men jag har begärt ordet på grund av
den agitation, som har förts från folk -

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions året

1951/52.

partiets sida för att försöka söndra
jordbrukarna och konsumenterna mot
varandra. Man har ju haft en god hjälp
av ett par stockholmstidningar, som varit
villiga hantlangare åt såväl herr
Svensson i Ljungskile som herr Ohlin.

Det började redan i höstas, när priserna
på skogsprodukter började stiga.
Då var man färdig att kasta sig över
dem som hade skog att sälja. Jag kan
ju i det fallet vara fullkomligt opartisk,
ty jag har ingen skog att sälja, och det
är många jordbrukare som inte har det.
Man ville då kasta sig över dessa »miljardinkomster».
Jag tycker inte det
borde vara främmande för herr Ohlin
att alla inkomster som uppstår beskattas,
således även dessa. Det gäller här
stora inkomster, och då blir det höga
skatter. Detta borde inte vara främmande
för en så framstående och klok
människa som han vill vara.

Vad jag också ville vända mig emot
var herr Svenssons i Ljungskile tanke
att dela upp jordbrukarna i grupper.
Nu har det träffats oerhört många avtal
i år. Jag talade just med förste vice
talmannen i första kammaren om detta,
och jag sade att man verkligen får gratulera
vårt land, därför att man har
kunnat träffa så många uppgörelser.
Några särskilda konflikter har det inte
blivit, utan uppgörelser har kunnat träffas
utan några särskilda stridigheter.
Men jag undrar hur det skulle ställa sig,
om herr Svensson hade blandat sig i
detta och sagt, att den och den gruppen
skall delas upp i tre grupper, liksom
man här föreslagit att jordbrukarna
skall delas upp allteftersom de har 20
eller 30 hektar jord o. s. v., och att det
sedan skulle vara något slags fördelning
efter detta. När jag läste detta i
reservationen, undrade jag i vilken
grupp herr Ohlin skulle placeras, om
man skulle dela upp professorerna i
olika grupper vid en löneuppgörelse för
dem. Likaså tänkte jag på herr Svens -

son i Ljungskile. I vilken grupp skulle
man placera honom? Jag vet inte vad
herr Svensson har för yrke, om han är
lärare eller vaktmästare, det känner jag
inte till. Det kan också göra totalt detsamma.

När det gäller jordbruket har i alla
fall en uppgörelse träffats mellan två
parter. I detta avtal har två parter stått
emot varandra. När sedan en överenskommelse
träffats borde saken ha varit
klar. Det har inte varit mycket diskussion
här i riksdagen om andra grupper,
som träffat avtal. Riksdagen har godkänt
avtalen och ansett saken klar. När
det emellertid gäller jordbruket, då försöker
man på alla sätt att trasa sönder
det hela. Det finns ett gammalt ordspråk
som heter att härska genom att
söndra. Jag tvivlar på att folkpartiet
skall komma att härska genom att försöka
söndra. Söndra kan man nog göra,
men vi får nog vara tacksamma för att
bli befriade ifrån folkpartiet som det
ledande partiet i vårt land med det ansvar,
som ledningen har.

När herr Ahlsten nyss hade sitt anförande
satt jag i min bänk och lade
märke till hur bråttom herr Svensson i
Ljungskile fick att komma ut ur kammaren.
När en så hedervärd man som
herr Ahlsten var uppe var det nog
svårt att sitta kvar och smälta alla de
synpunkter, som han lade fram. De passar
nog inte så bra till den reservation,
som herr Svensson i Ljungskile skrivit
under.

Jag anser för min del att när en uppgörelse
skett inom jordbruket, då skall
man ta hänsyn till detta avtal precis
på samma sött som man gör i andra
fall. Jag läste i en artikel att högerledaren,
herr Hjalmarson, hållit ett föredrag
i Stockholm. Han sade där, att
man får gå ut ifrån att ett avtal träffats
mellan två parter. Arbetslönen för
jordbrukarna och deras anställda hade
där beräknats till 2: 45 per timme och

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions

året 1951/52.

ingen kunde säga — menade herr Hjalmarson
— att detta var för mycket.
Således har man erkänt från högern, att
denna summa åtminstone inte är
för hög.

Med detta vill jag bara ha sagt, att
den agitation som förts, där såväl Dagens
Nyheter som Expressen sekunderat
de båda agitatorerna vid deras söndringsförsök,
inte har varit lycklig för
vårt land.

När jag i dag hörde herr Ahlstens
mycket kloka syn på det hela, kom jag,
herr talman, att tänka på en historia,
som jag är tvungen att berätta. Jag kom
ihåg någonting, som hände på 1920-talet. Det var då vägunderhållet flyttades
ifrån mantalsatt jord till det allmänna.
Det blev s. k. häradsvägsstyrelser.
Vi som var med i vägstyrelserna då
blev kallade upp till Stockholm för att
få ta del av de nya synpunkterna på
vägarnas skötsel. Överläggningen varade
i två dagar. Den andra dagen tyckte
vi, att vi skulle gå på cirkus innan
vi åkte hem. Där var bl. a. Dante —
eller vad han nu hette — som hade
trollkonster att visa. Bl. a. satte han två
av sina mannar på några stolar, och när
han stått framför dem och jollrat en
stund försvann stolarna och de satt i
luften. När jag hörde herr Ahlsten tala
tänkte jag, att nu sitter nog herr Ohlin
och herr Svensson i Ljungskile på var
sin stol i tomma luften, eftersom han
ryckt undan stolarna för dem. Jag har
ingenting emot att de sitter där, men
jag skulle vilja vädja till dem att inte
försöka söndra producenter och konsumenter.
Jordbrukarna har å sin sida
inte klankat på andra avtal. Varför skall
man då klanka på det avtal, som träffats
med jordbruket?

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr VIGELSBO: Herr talman! Jag
vill erinra om vad herr Widén sade
för en stund sedan. Om jag inte miss -

uppfattade honom ansåg han att den
kritik, som tidigare framförts emot kalkylen,
hade beaktats i den kalkyl, som
nu föreligger. Om man nu anser detta
förefaller det egendomligt, att den kalkyl
som nu föreligger kunnat föranleda
så många delade meningar, som har
kommit till uttryck i dagens debatt.

Om man ser på det utredningsmaterial,
som här föreligger — det är en
mycket stor volym med många siffror
och med ett mycket digert innehåll —
då måste man i rättvisans namn erkänna,
att det inte är någon lätt uppgift
som jordbrukets förhandlingsdelegation
haft, innan man slutgiltigt kommit
fram till detta resultat.

Vi är medvetna om att mjölkproduktionen
inte varit så lönsam, som man
kanske skulle ha önskat. Man skulle nog
ha velat ge mjölkproducenterna ett
bättre handtag — framför allt de mindre
mjölkproducenterna. Den nuvarande
jordbruksministern och de senaste förhandlarna
har också givit småbrukarna
ett rätt gott handtag i form av en förbättring
av priserna. Det är emellertid
klart, att man inom en förhandlingsdelegation
inte enbart kan ta hänsyn
till behovsprincipen och säga, att mjölkproduktionen
behöver ett tillskott, en
hjälp. Det finns också en annan sak,
som man måste ta hänsyn till, nämligen
de rent marknadsmässiga förhållandena.

Vi har, herr talman, haft ett betydande
överskott av mjölk och smör. Vi
har exporterat över 20 000 ton smör innevarande
år och med förlust. När det
blir fråga om att ge mjölkproduktionen
ett handtag, måste man emellertid fråga
sig, om det marknadsmässigt sett är
klokt att höja priset på de produkter,
som man inte med fördel kan avsätta
på inlandsmarknaden, en produktion,
som vi således för tryggandet av den
inhemska konsumtionen inte behöver
stödja. Ser vi däremot på brödspannmålsproduktionen,
så hade vi där ett

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions -

året 1951/52.

underskott på ungefär 250 000 ton brödspannmål.
Det som fattades vårt svenska
folkhushåll fick vi köpa från utlandet,
och vi fick betala överpris med
både 25 och 30 öre per kg. Man frågar
sig då, om det inte är marknadsmässigt
riktigt att ge brödspannmålsproduktionen
ett handtag, så att man därmed kan
stimulera till ökad produktion av brödspannmål.
Är inte detta klokt och riktigt,
även om man har den uppfattningen,
att hrödspannmålen förut fått
bra betalt och att skåningarna kanske
tjänar mer än norrbottningarna på att
brödspannmålspriset höjs?

Vi har även haft brist på foderspannmål.
Vi fick köpa foderspannmål utifrån
och den argentinska majsen noterades
ända upp till 83 kronor per deciton.
Man har förut köpt till billigare
priser, men det visade sig, att man fick
betala våldsamma överpriser på den
majsimport, som man måste tillgripa
för att ersätta den brist, som uppkommit
på grund av foderspannmålsproduktionens
begränsade avkastning. Följaktligen
var det nödvändigt att höja
priset på brödspannmål och på foderspannmål.
På detta sätt skulle man få
jämvikt, rent marknadsmässigt sett,
inom landet. Man skulle försöka att med
landets egna produktiva krafter ersätta
de brister, som man i annat fall skulle
nödgas fylla genom import till mycket
högre priser från utlandet. Jag frågar
nu om inte förhandlingsdelegationen,
som består av representanter för jordbrukets
ekonomiska och fackliga organisationer,
i samarbete med jordbruksnämnden
och regeringen har handlat
fullt riktigt i detta sammanhang, utan
att vi här i riksdagen skall behöva så
grundligt kalfatra det resultat, till vilket
man kommit.

I några tidningar har man roat sig
med att försöka åstadkomma splittring
jordbrukarna emellan. Man har talat om
»rapspatronerna», som tjänat stora
pengar på rapsen. Detta resonemang

har kanske haft ett visst fog för sig, och
man har fått folk att tro på detta. Vi
bör emellertid se på hur inkomsten av
rapsexporten har använts. Under fjolåret
exporterade vi, enligt jordbruksnämndens
uppgifter, raps till ett överpris,
som gav oss över 20 miljoner kronor
i rent överskott. Dessa 20 miljoner,
som vi fick i överskott på rapsexporten,
kunde sedan användas för att betala
underskottet på smörexporten. Därmed
bär också rapsexporten fått sin
betydelse i det ekonomiska sammanhanget,
en betydelse vars värde man i
det allmänna resonemanget inte bör underskatta.

Det är alldeles uppenbart, att en kalkyl
sådan som denna kan göras till föremål
för omdömen av de mest skilda
slag. Man kan peka på fel i kalkylen
på den eller den posten. Jag är övertygad
om att man på rak arm skulle
kunna plocka fram fel. Men när man
skall bedöma kalkylen får man tänka
på att de förhandlingar, som förts på
grundval av kalkylens innehåll, lett till
ett slutgiltigt resultat, som godtagits av
jordbruksorganisationerna, jordbruksnämnden
och regeringen, och då får
man väl utgå ifrån att detta är det
bästa, som över huvud kunnat uppnås.

Nu klandrade herr Svensson i Ljungskile
jordbruksministern för att han hade
sagt, att en del av folkpartiets press
hade givit en del av partiets jordbruksrepresentanter
en prickning och sagt,
att de om möjligt skulle avveckla sin
verksamhet här i riksdagen. Herr Svensson
i Ljungskile framhöll såsom förmildrande
omständighet att det inte
rörde honom. Jag förstår att det inte
rörde honom, därför att när det började
bli kritik, passade han på att förvärva
sig medarbetarskap i Expressen. Jag
utgår ifrån att Expressen och Dagens
Nyheter inte ämnar avveckla sina egna
medarbetare.

När denna jordbruksfråga diskuterades
i första kammaren i onsdags upp -

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions året

1951/52.

trädde herr Svedberg från Västerbotten.
Han går på den poetiska linjen.
I Expressen i går var intaget ett poem,
som han använde. Om herr Waldemar
Svensson svarar för den mera prosaiska
delen och herr Svedberg för den mera
poetiska avdelningen i Expressen, blir
de båda herrarna ett värdefullt tillskott
till Expressens medarbetarstab.

Med dessa allmänna synpunkter vill
jag yrka bifall till utskottets förslag, då
ju detta utgår från de ansvariga förhandlingsorganisationernas
uppgörelse
med jordbruksnämnden och regeringen,
vilken uppgörelse är det enda som vi
har att hålla oss till i en sådan debatt
som den som förekommit i dag.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(kort genmäle): Herr talman! Jag vill
på intet sätt försöka försvara Dagens
Nyheter eller de stockholmstidningar
som nämnts här. Men jag skall be att
få fråga herr Hansson i Skediga, som
anmärkte på att tidningarna tagit upp
jordbruksuppgörelsen: Är det inte någonting
att vara tacksam för att vi här
i landet har en opposition? Det förklarade
man så många gånger under
krigstiden. Vi har väl bara att bemöta
kritiken i den mån vi anser den felaktig.
Jag var synnerligen förvånad
över herr Hanssons sätt att framställa
denna sak.

Jag blev sedan lika förvånad över
att han inte visste vem herr Waldemar
Svensson i Ljungskile var. Han ifrågasatte
om han var vaktmästare. Det är
inget fel att vara vaktmästare heller men
om han inte vet vem Waldemar Svensson
är förstår jag herr Hansson i Skediga
bättre när han resonerar om herr
Svensson. Det finns kanske fler av
herr Hanssons partikamrater, som delar
hans uppfattning. Herr Svensson i
Ljungskile är jordbrukare, det är det
väsentliga i detta sammanhang. Det är
väl ingen som kan påstå, att herr
Svensson inte vet vad han talar om.

När sedan herr Vigelsbo resonerar
om rapspatronerna och om hur man
har kunnat sälja rapsolja för 20 miljoner,
är det tydligt att han inte satt sig
in i hur mycket rapsolja och raps man
har exporterat under tidigare år och
hur mycket vete man samtidigt har importerat.
Dessa båda siffror har ju
mycket nära samband med varandra.
Om herr Vigelsbo tar del av dessa siffror,
skall han finna att herr Svensson
i Ljungskile hade rätt, när han tidigare
hävdat att relationerna mellan
dem inte är riktiga.

Vad sedan beträffar att vissa tidningar
här i Stockholm vill ha bort vissa
folkpartirepresentanter, vill jag säga
till herr Vigelsbo, vilket han mycket
väl vet, att det inte är tidningarna som
väljer oss, utan att det är folket i de
bygder, där vi hör hemma, som säger
ifrån, om vi får komma tillbaka eller
inte. För min del har jag ingenting annat
att välja på än att om jag blir vald,
kommer jag tillbaka och i annat fall
stannar jag hemma och driver jordbruk.
Det gör mig ingenting vilketdera
det blir, båda uppgifterna är intressanta.

Herr WIDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Vigelsbo menade att jag
konstaterat, att en viss del av den kritik
som tidigare riktats mot uppgörelsen
fått resultat, och det är riktigt. Men
han drog därav slutsatsen att det nu
inte finns något mera att kritisera,
utan att vi nu skall vara belåtna med
uppgörelsen. Men vi hade inte tidigare
retroaktiva pristillägg på svin och sådana
arealbidrag som nu föreslås. Är
det då underligt om vi framför kritiska
synpunkter på de nya företeelserna i
jordbrukskalkylen.

Herr Vigelsbo talade om medarbetarna
i Expressen. Han glömde då att
nämna herr Rubbestad, som också
medarbetat där.

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions året

1951/52.

Herr H^GGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Jag har hört sägas att
herr Adolfsson påstår att jag i lantbruksförbundets
styrelse intagit en annan
ståndpunkt än här, därför att jag
inte där reserverat mig mot subventioner.
Jag var tyvärr inte närvarande vid
det sammanträde, då denna sak avgjordes.
Herr Adolfsson borde åtminstone
innan han framkastade sina beskyllningar
ha läst handlingarna så mycket,
att han kunnat konstatera, att det i vår
motion inte finns någonting annat än
ett medgivande av att ett tvångsläge
föreligger och att vi därför accepterat
de subventioner som Kungl. Maj:t föreslagit.
Sedan har vi yrkat på att en
plan för framtiden skall göras upp.
Kan herr Adolfsson förklara hur detta
sistnämnda skulle kunna strida mot
vad man i lantbruksförbundets styrelse
accepterat? Den prisreglering, som behandlades
i lantbruksförbundet, gällde
detta år. Den omtalade planen gäller
för framtiden.

Herr ADOLFSSON (kort genmäle):
Herr talman! Vid det sammanträde
med lantbruksförbundets styrelse på
Rosenbad, där man skisserade upp
uppgörelsen, var herr Hseggblom närvarande.
Han har heller inte — det erkänner
han själv — avgivit någon reservation
inom lantbruksförbundets
styrelse.

Den reservation som han åberopar
gäller en plan för avvecklingen av subventionssystemet.
Denna plan blir beroende
på vilka marknadsmässiga prishöjningar
vi kan ta ut. I detta fall är
nog mejeriernas riksförening och Sveriges
slakteriförbund och jordbrukets
föreningsrörelse över huvud taget kompetenta
att bedöma när och hur denna
avveckling skall äga rum.

Herr H/EGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Det sista bestrider jag
sj ilvklart inte, men jag förstår bara

inte, hur man med utgångspunkt från
detta sakläge, att organisationerna är
sakkunniga i att avgöra när avvecklingsplanen
kan genomföras, kan komma
till att det råder någon motsättning
mellan att jag i lantbruksförbundets
styrelse inte opponerat mig mot den
prisöverenskommelse, som jag tillstyrker
i riksdagen, och att jag när det gäller
framtiden har reserverat mig och
vill ha en annan linje. Det kunde inte
herr Adolfsson klara ut, utan han
svängde litet fram och tillbaka.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag skall
inte blanda mig i den sista diskussionen,
men jag kan inte underlåta att
göra den reflexionen, att herr Hseggblom
måste utveckla en viss virtuositet
för att samtidigt framstå såsom en bestämd
anhängare av Kungl. Maj :ts politik
och som en bestämd opponent mot
densamma.

Herr Vigelsbo säger att uppgörelsen
redan är gjord, och han undrar varför
vi då ens skall diskutera att ändra den.
Ja, vi ser ju att Kungl. Maj:t kan ändra
gjorda uppgörelser. Nu har det ju
fastslagits här, något som jag tror alla
är överens om, att jordbrukets förhandlare
representerar jordbrukets organisationer.
Men det får väl inte betyda
att vi, när frågan kommer till riksdagen,
skall tjänstgöra på samma sätt som
en sådan gummistämpel, som man talade
om på 1700-talet, och bara ha att
godkänna uppgörelsen. Vi skall väl ha
möjlighet att diskutera vilka modifikationer
som kan befinnas motiverade
under hänsynstagande till vad som har
förekommit. Svenska riksdagen måste
hålla på att det är dess rättighet och
skyldighet att underkasta dessa överenskommelser
eu granskning här i
kamrarna, likaväl som vi granska t. ex.
uppgörelser som Kungl. Maj:t träffar
med vissa industrigrenar om importoch
exportfrågor.

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions^

året 1951/52.

Herr talman! Får jag innan jag kommer
till mitt egentliga ärende i förbigående
omnämna, att Kungl. Maj:t
onekligen, såsom flera talare påpekat,
har givit denna fråga en ganska egendomlig
handläggning, som gör att riksdagen
nu befinner sig i ett tvångsläge,
vilket även jordbruksutskottets majoritet
beklagar. Större delen av konsumtionsåret
har nämligen gått till ända
när frågan behandlas. Jordbruksministern
antydde för en stund sedan som
en liten ursäkt för subventionernas utformning,
att man så att säga måste
bli av med en viss summa pengar under
detta år och att det inte alltid var
så lätt att finna på hur man skulle dela
ut dem. Han uttryckte sig inte i dessa
ordalag, men jag tyckte man kunde
läsa mellan raderna, att han menade
detta.

Jordbruksutskottet säger på s. 15:
»Såsom i propositionen anförts hade
nämligen vid den tidpunkt, då överenskommelsen
ingicks, en stor del av
regleringsåret redan gått till ända, varför
det framstod som enda möjlighet
att utbetala pristillägg utöver de redan
förut utgående.» Man talar på s. 19 om
svartrosten och säger: »Det torde nämligen
enligt utskottets uppfattning icke
vara möjligt att på detta stadium i varje
särskilt fall fastställa huruvida svartrostskadorna
utgjort 30 procent av normalskörd.
»

Jag tycker detta är en ganska hård
indirekt kritik av Kungl. Maj :t. Hade
regeringen handlat litet snabbare, hade
det tydligen funnits ökade möjligheter
att uppnå vad man nog på alla håll
medger att det finns starka skäl för.

Det förhållandet att frågan kommer
så sent inför riksdagen kan emellertid
enligt min mening inte utgöra något
skäl till att vi här skulle godkänna en
så egendomlig åtgärd som de icke begränsade
retroaktiva svinpremierna utgör.
Man får inte heller förbise den
omständigheten, att jordbruksnämnden

— som visserligen tidigare handlagt
frågan men som i det avgörande skedet
kopplades in på saken först på ett
stadium, när statsrådet redan hade
godkänt överenskommelsen, och som
alltså blev i viss mån skjuten åt sidan

— såvitt jag vet icke har godkänt denna
anordning med obegränsade svinpremier.
Och jag måste såsom icke
jordbrukare — jag har, när jag talar i
denna debatt, ständigt en känsla av
hur djärvt det är att ha en åsikt i jordbruksfrågor
då man icke själv är jordbrukare
— fästa rätt stor vikt vid att
jordbruksnämnden icke har godkänt
anordningen. För att ingen skall tro
att jag härmed velat på något sätt urskulda
att en icke jordbrukare yttrar
sig i jordbruksfrågor vill jag tillägga,
att allt som rör jordbruksregleringen
ju angår hela det svenska samhället
och att därför varje ledamot av riksdagen
enligt min mening har både rättighet
och skyldighet att så gott han
kan försöka sätta sig in i de problem
som här möter.

När det gäller smör- och margarinpriserna
har vi inom folkpartiet hävdat,
att det är klokt att inte pressa upp
dem för högt. Statsrådet Norup sade
här för ett par timmar sedan, att enligt
hans uppskattning låg smörkonsumtionen
för närvarande vid ungefär 90
å 95 procent av fjolårets konsumtion

— statsrådet stannade efter vad jag
förstod vid dessa siffror efter att först
ha nämnt siffrorna 95 och 103 procent.
Kanske jag hörde fel, men jag uppfattade
honom på det sättet. — Så mycket
är klart, att det med hänsyn till befolkningens
tillväxt föreligger en viss
risk för att smörkonsumtionen per individ
visar en något sjunkande tendens,
men jag blev överraskad av att
minskningen skulle vara så stor som
jag fattade att statsrådet ville göra gällande.
Själv skulle jag uppskatta den
till 1 å 2 procent per individ, möjligen
3 5 4 procent.

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets

året 1951/52.

Det är givetvis ett intresse för jordbruket
att denna sjunkande tendens
inte förstärkes, utan att tvärtom konsumtionen
av smör bär i landet blir
så stor, att inte exporten behöver ökas
med åtföljande ogynnsamma verkningar
på exportpriserna. Jag tror inte att
man skall bagatellisera denna sak. Om
vi kan ordna det så, att smörkonsumtionen
här i landet hålles uppe på en
rimlig nivå — naturligtvis utan att vidtaga
några tvångsåtgärder — kommer
detta att ha en gynnsam verkan för
det svenska jordbrukets inkomstutveckling
både på kort och lång sikt, men
alldeles särskilt det senare.

Den prissänkning med 15 öre, som
regeringen nu genomfört beträffande
smör och margarin, är naturligtvis välkommen,
och den vittnar också om en
viss förståelse för de synpunkter, som
vi inom folkpartiet har framfört. Såvitt
jag kan se, medför emellertid prishöjningen
på mjöl inte bara att smörgåsen,
såsom herr Waldemar Svensson
sade, kommer att kosta lika mycket
som förut, utan att den blir en smula
dyrare. Eftersom den mängd matfett,
som åtgår till annat än smörgåsar, väl
är proportionsvis större än den mängd
mjöl, som åtgår till andra ändamål än
bröd, kan det inte ha skett någon prissänkning
för smörgåsens del, utan snarare
tvärtom.

Det verkade som om statsrådet räknade
med att priset på smör och margarin
skulle stiga igen mot årets slut.
Jag måste säga att detta sätt att först
böja priset med 30 öre för någon månad
sedan och nu sänka det med 15
öre, för att sedan tydligen återigen
höja det, har ett drag av hit och ditpolitik.
Det skulle vara av intresse att
få klarlagt även inför allmänheten vilka
regeringens planer är på detta område
— det blir ju ett av de få områden,
där herr Haeggblom i så fall blir
bönhörd i sin längtan efter så mycket
framtidsplaner som möjligt.

(i— Andra kammarens protokoll 1952.

område under senare delen av produktions Det

är för övrigt i detta sammanhang
av intresse att konstatera, att socialdemokratien
på jordbrukets område
inte tycks vara någon vän av i
varje fall offentligt kända planer, detta
inte heller sedan bondeförbundet kommit
in i regeringen, medan högern tydligen
fattat en livlig kärlek till i förväg
offentliggjorda planer.

Jag vill ett ögonblick återgå till frågan
om prishöjningen på mjöl. Om regeringens
litet valhänta försök -— jag
hänvisar till statsrådets förklaringar
här i dag och i första kammaren i onsdags
liksom till regeringspressens kommentarer
— att skjuta över ansvaret
för prisstegringarna på andra parter,
d. v. s. kvarnarna, medan man själv tar
äran för prissänkningarna, skulle vara
allvarligt menat, måste jag säga att det
är i sanning en märkvärdig jordbruksreglering
vi har här i landet.

Vad beträffar inkomstfördelningen
inom det svenska jordbruket mellan
olika grupper av jordbrukare vill jag,
efter att ha läst utskottets utlåtande,
med stor tillfredsställelse konstatera,
att det har runnit mycket vatten under
broarna sedan i fjol. Det som i fjol
sades vara otäcka försök att spela ut
den ena jordbrukargruppen mot den
andra har nu enligt jordbruksutskottets
majoritet blivit icke blott legitima
utan även väl motiverade krav på att
få belyst hur jordbruksregleringen verkar
för olika grupper av jordbrukare.
Jag skall be att få läsa upp ett av de
uttalanden som utskottet gör och som
går i denna riktning — det finns flera
sådana. På s. 15 säger utskottet: »Utskottet
vill dock uttala som ett önskemål,
att till kommande förslag om prissättningen
på jordbrukets produkter
fogas beräkningar, utvisande åtminstone
den ungefärliga betydelsen för olika
kategorier jordbrukare av föreslagna
åtgärder.»

Detta är verkligen ett lika bestämt
som glädjande uttalande. Man skulle
Nr 20.

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions''

året 1951/52.

mot detsamma kunna anföra långa rader
med citat av vad herr Hedlund och
nog även herr Norup tidigare sagt,
men jag skall inte göra detta. Jag nöjer
mig med att säga, att det verkligen
är ett stort framsteg att det nu erkännes
som naturligt och nödvändigt att
man, när man bedriver en aktiv jordbrukspolitik,
också undersöker hur den
verkar för olika grupper av jordbrukare
och inte längre upprätthåller fiktionen
av det svenska jordbruket som
en enhet och framställer önskemålen att
få veta, hur en viss åtgärd verkar t. ex.
för det mindre jordbruket, såsom
splittringsförsök och sådant.

Det står alltså tydligen numera utom
diskussion, att man måste eftersträva
en rättvis och rimlig fördelning mellan
olika grupper av jordbrukare av
den totala inkomst som tillföres jordbruket.
Att hänsyn måste tagas till hur
antalet arbetstimmar är fördelat på
olika jordbruk är också alldeles klart.
Och vad räntabilitetsförhållandena beträffar
pågår det ju olika undersökningar.
Jag hoppas att de beräkningar,
som herr Ahlsten här omnämnt,
skall komma att fullföljas, men tills vidare
vill jag hänvisa till de räntabilitetskalkyler,
som professor Nanneson
och hans medhjälpare gjort upp. Dessa
kalkyler visar ju en icke oväsentlig
överräntabilitet för det större jordbruket
och en betydande negativ räntabilitet
för det mindre jordbruket. Jag
vill inte överdriva den representativa
karaktären hos materialet, men jag vill
framhålla att materialet har bearbetats
under några årtionden och väl måste
tillerkännas åtminstone något vitsord.
Materialet avser produktionsåret
1949/50 — statsrådet har kanske själv
siffror för 1950/51 att anföra — och
jag vill här bara nämna, att för storleksgrupperna
V, VI och VII är räntahilitetssiffran
respektive 7,2, 8,8 och
8,7 procent, medan grupperna I och II,
mindre jordbruk under 10 hektar, visar

en negativ räntabilitetssiffra av 7
respektive 3 procent.

Det är av intresse att minnas dessa
siffror, när man diskuterar frågan huruvida
jordbrukspolitiken hittills i tillräcklig
grad utformats under beaktande
av inkomstfördelningsproblemet. Vi
inom folkpartiet har hävdat att så icke
har skett, och ingen kan bestrida att
de räntabilitetssiffror, som jag här
nämnt, styrker denna vår uppfattning.
Men jag är naturligtvis den förste att
erkänna, att jordbrukspolitiken måste
utformas under hänsynstagande även
till hur olika åtgärder och prissättningar
inverkar på produktionsinriktningen
och därigenom indirekt även
på produktionens effektivitet. Det gäller
här en avvägning som — det medger
jag gärna — är mycket svår att
göra.

När statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
var inne på rättvisefrågan,
sade han på tal om svinpremierna
— uttalandet har visst berörts
i förbigående tidigare — att om
man begränsar dessa premier till att
gälla endast 20 svin och alltså ger en
jordbrukare, som har producerat 200
svin, premier bara för Vio av hans produktion,
så skulle detta mera överensstämma
med sådana rättvise- ocli rättsprinciper
som tillämpas österut. Statsrådet
menade förmodligen med andra
ord att det hela skulle ha något snartycke
av kommunistisk diktatur —
statsrådet tänkte väl inte på Finland,
där det ju sitter en agrar som statsminister? Om

man skulle begränsa svinpremierna
till att gälla 20 grisar i stället
för att låta dem utgå för alla, är det
emellertid i princip en åtgärd av precis
samma slag som producentbidraget
på mjölk och leveranstillägget. Och dessa
båda bidrag går ju statsrådet med
på, medan han när det blir fråga om
en kvantitativ begränsning av svinpremierna
karakteriserar åtgärden som

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions året

1951/52.

stridande mot alla rättsprinciper. Slutsatsen
av det uttalande, som statsrådet
här gjort om svinpremierna, måste
vara, att han egentligen skulle vilja avskaffa
både producentbidraget på mjölk
och leveranstillägget, ty det är väl en
»orättvisa» att man inte ger alla jordbrukare
betalning för all mjölk efter
precis samma pris? Eller är det kanske
något särskilt med grisarna som
gör, att det hela då blir moraliskt
känsligare än när det gäller mjölken?
Jag vet inte av vilken anledning rättsprinciperna
kommer mera i tillämpning
beträffande grisarna än beträffande
mjölken. Jag nämner sedan bara i
förbigående, att jag tycker att utskottet,
utan någon som helst motivering,
skjutit åt sidan frågan varför inte de
så kallade mul- och klövsjukegrisarna
skulle medtagas när dessa premier beräknas.

Jag har inte tänkt att här ta upp någon
diskussion rörande kalkylen och
kritiken mot den — tiden är knapp
och jag måste snart sluta. Jag vill bara
konstatera, att jordbruksministern på
ett egendomligt sätt efterlyste en protest
från folkpartiets sida, eftersom
kalkylen hade blivit föremål för häftig
kritik i liberalt orienterad press.
Det iir en mycket egendomlig uppfattning.
Vår ståndpunkt framgår av motioner,
reservationer och yttranden här
i riksdagen. Varje gång det i en liberalt
orienterad tidning står någonting,
som vi eventuellt inte gillar, tycker
jordbruksministern och hans vänner
att vi måste rusa fram och protestera;
i annat fall har man rätt att säga, att
folkpartiet liar denna mening. Men,
herr statsråd, vi hänvisar till våra
ståndpunkter här i riksdagen. Antag
att vi skulle använda samma egendomliga
metod som herr statsrådet och
andra använder! När Skånska Dagbladet
lar avstånd från någon sida i regeringens
politik detta sker ibland
då skulle vi säga: Ja, statsrådet

Norup har inte protesterat, alltså är
detta bondeförbundets ståndpunkt. Den
svenska politiska debatten skulle i så
fall mest bestå i att vi hoppade upp
som gubben i lådan och protesterade
varje gång en tidning säger någonting,
som vi inte gillar. Skulle vi inte en
gång för alla kunna klara upp denna
sak, herr statsråd, åtminstone när det
gäller jordbrukspolitiken? Vi skall bedöma
varandras handlingar och kritisera
dem med utgångspunkt från partiernas
ställning i riksdagen! Jag hoppas,
att även ordföranden i RLF har
sin uppmärksamhet riktad på detta
spörsmål.

Får jag, herr statsråd, göra en fråga.
Inom folkpartiet har vi inte kunnat
ansluta oss till den uppfattningen,
att man från producentbidraget skall
undanta de mindre jordbruk, som fått
nya ägare eller arrendatorer. Vi har
inte kunnat acceptera, att man för den
mjölkmängden inte ens ger dem leveranstillägg,
vilket eljest kanske skulle
vara en medelväg. Nu har Dagens Nyheter
och statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet funnit varandra
i en gemensam kritik mot folkpartiet.
Är det nu vi som skall protestera
mot Dagens Nyheter för att undgå att
bli betraktade som allierade med statsrådet,
eller kan det anses vara överflödigt
med protest i detta fall? Är det
kanske statsrådet som skall protestera
denna gång för att undgå misstanken,
att Dagens Nyheter blivit regeringsorgan
i jordbrukspolitiken? Ja, det ena
som det andra, skyldigheten måste väl
vara ömsesidig.

Beträffande kalkylmetoden ansluter
jag mig till den tydligen bland partierna
numera nästan enhälliga uppfattningen,
atl den bör omprövas och omprövas
från lika radikala utgångspunkter
som 1947 års jordbrukskommitté
utgick ifrån.

Innan jag slutar måste jag, herr talman,
säga några ord om herr Hiegg -

84 Nr 20. Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions
året 1951/52.

blom och den jordbrukspolitiska ståndpunkt,
som han å högerpartiets vägnar
företräder. Vi har många gånger fått
höra, att det bör vara en plan för avveckling
av subventionerna. När man
nu begär en plan kan frågan resas, om
det inte på något sätt går att konkretisera,
hur pass fort ungefär man önskar
få till stånd avvecklingen av subventionerna?
Skall man sikta på 12
månader, 3 år eller kanske 10 år? Detta
att bara upprepa, att vi skall ha en
plan för en avveckling, det har, tycker
jag, en bismak av att man å ena sidan
vill vara kritisk mot den nuvarande politiken
men å andra sidan inte vill ta
ansvaret för någon som helst konkretisering
av vari alternativet består. Vi
inom folkpartiet har så gott vi kunnat
försökt att konkretisera på flertalet av
de punkter, där vi har en mot regeringen
avvikande mening. Högerns metod
är den rakt motsatta. Man godkänner,
såvitt jag förstår, alltsammans som
regeringen föreslagit, men sedan kommer
man med ett allmänt tal, som skall
ge intryck av att man företräder en helt
avvikande hållning.

Sedan jag kom in i riksdagen har
jag sällan sett ett tydligare exempel på
ett försök att sitta på två stolar samtidigt.
Även om herr Hseggblom både
är vig och har vissa andra förutsättningar
för detta undrar jag, om det i
längden kan vara tillrådligt.

Till frågan om hur högern tänker sig
den framtida jordbrukspolitiken — om
det nu blir något försök till konkretisering
— kan jag också foga det önskemålet,
att man skall ange hur man tänker
sig att det mindre jordbrukets berättigade
krav på hänsyn till det stora
antal arbetstimmar som där presteras
skall kunna tillgodoses. Hur skall detta
krav kunna tillgodoses, när man avvecklat
hela subventionspolitiken? Menar
kanske herr Hseggblom, att man i
okänd takt och steg för steg skall av -

veckla både subventionerna och hela
den politik till förmån för det mindre
jordbruket, som vuxit fram under senare
år?

Herr Hseggbloms uttalande om att
man skall ha fri prisbildning men
gränsskydd för jordbruksprodukter
måste väl innebära, att när priserna på
världsmarknaden stiger över den
svenska nivån, skall även våra produkter
få stiga, medan gränsskyddet skall
träda i tillämpning när världsmarknadspriset
ligger under den svenska
nivån. Detta hävdade herr Hseggblom
redan i fjol. Detta måste väl betyda,
herr talman, att högern innevarande
konsumtionsår velat ha ett vetepris på
ungefär 65 kronor eller kanske 60 kronor.
Herr Hseggblom har i dag med
beklagande konstaterat, att man inte
följt högerns råd från i fjol. Om man
gjort detta skulle vi haft ett vetepris
på cirka 60 kronor i stället för 40
kronor och man hade haft ett mjölpris,
som hade varit bra nära 50 procent
högre än det pris vi nu har.

Vi i folkpartiet har sympatier för att
man skall söka sig fram till ökad rörlighet
inom jordbrukspolitiken. Vi har
varit med om en del steg i den riktningen.
Jag vill dock gärna säga ifrån,
att den liseggblomska typen av fri prisbildning
är för haltande för att den skall
kunna godkännas av oss. Att den fria
prisbildningen för högerns del syftar
till mycket högre konsumentpriser än
som fastställts med den hittillsvarande
jordbrukspolitiken, det står säkert klart
för alla i denna kammare. Med ett
vetepris på 60 kronor hade man eljest
fått sänka andra priser så mycket, att
man skulle ha kommit till orimliga
prisrelationer. En sådan väsentlig nedpressning
på andra punkter har väl
dock inte varit avsikten med herr
Hseggbloms tal om gränsskydd. Nej,
slutsatsen måste bli den av mig angivna.

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions

året 1951/52.

Det framgår också med vilken konsekvens
herr Haeggbloms tänkande utvecklat
sig — den komplimangen vill
jag ge honom. När han talar om smöroch
margarinpriserna så uttryckte han
den förhoppningen, att det till vintern
skulle bli prishöjningar på dessa produkter.
Han talade också i samma
anda någonting om den »falska levnadsstandarden»
som han ville avveckla.

Det förekommer någon gång, herr
talman, att man här i kammaren jämför
partiernas ansvariga ställningstagande
i riksdagen med den ställning de
intar utanför riksdagen. Jag brukar
inte i någon större utsträckning ägna
mig åt sådana jämförelser, som inte
minst högern under den gångna vintern
bedrivit med mycken energi. Får
jag därför lov att påpeka en liten nog
så intressant sak. Högern sprider för
närvarande ett antal affischer runt omkring
här i Stockholm, där det förekommer
en hel del tidningsrubriker.
»Ge högern en chans», det är huvudmottot,
tror jag, på dessa affischer.
.lag skall här läsa upp några citerade
rubriker. »Fläsk, ost och bröd dyrare.
» »130 miljoner i subventioner.»
»Nytt underskott på 220 miljoner.»
»Kött och fläsk stiger.» »Ny prisskräll
i höst.» »250 miljoner skall täckas.»
»Mjölk, grädde och fläsk i höjden.»
»Nya pristabellen varar blott fem månader.
» »Mer ur fru Svenssons portmonnä
i morgon.» »Norup godtar pristillägg
åt alla fläskproducenter.» Så till
sist: »Ge högern en chans!»

•lag frågar vilken chans det är, som
läsarna av denna affisch skulle ge högern.
Man glömmer att tillägga — vilket
tydligen är underförstått - - att »ni
kan lita på att högern vill, att det skall
tas ännu mera ur fru Svenssons portmonnä,
till och med mera än Norup
gjort, om högern får sin chans». Att
affischen, om detta tilliigg gjorts, skulle

ha stått i bättre överensstämmelse med
herr Haeggbloms å högerns vägnar
företrädda jordbrukspolitik, det kan
väl ingen bestrida.

Jag brukar aldrig efterlikna vare sig
herr Hjalmarson eller andra i att använda
hårda ord, ty jag tror inte att
det tjänar någonting till. Men jag skulle
vilja hänvisa herr Hjalmarson att
läsa i riksdagsprotokollet en del av de
yttranden, som han tidigare under denna
session och före jul fällt om folkpartiet,
och göra det i sin kammare under
en stilla begrundan, om inte dessa
yttranden är mera tillämpliga på
högern.

Nu vet jag, herr talman, att varje
gång vi från folkpartiet för fram någon
kritik mot högern framställes det
i högerpressen som ett stort överfall,
men när högern startar häftiga kampanjer
mot folkpartiet och vi påtalar
detta, kommer våra uttalanden inte in
i högerpressen. Det skall till varje pris
framställas så att högern aldrig går till
anfall. Men när folkpartiet kritiserar
är högern den förföljda oskulden. Det
kommer vi nog att få uppleva även i
morgon.

Jag tror man kan säga, att den affisch
jag hänvisat till visar, om inte
någonting annat, så dock att rollen
som förföljd oskuld passar författarna
till denna affisch mycket illa.

Jag skall sluta, herr talman, med
några allmänna reflexioner kring jordbrukspolitiken
och förutsättningarna
för den trots alla meningsskiljaktigheter
dock mycket stora enighet som har
varit och som jag hoppas skall bestå
om riktlinjerna för den svenska jordbrukspolitiken.
En förutsättning för
detta är för det första att det svenska
jordbruket, kanske ännu mera under
de sista två årtiondena än tidigare, har
gjort en beundransvärd insats när det
gällt att höja produktionen och rationalisera
verksamheten för atl kunna

86 Nr 20. Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions
året 1951/52.

effektivt tillhandahålla det svenska
folkhushållet den överväldigande delen
av nödvändiga livsmedel.

Det står för det andra klart, vare sig
man tillskriver jordbrukets föreningsrörelse
en litet större eller en litet
mindre del av förtjänsten, att jordbrukarnas
föreningsrörelse här har betytt
oerhört mycket, något som jag ger herr
Ahlsten alldeles rätt i. Det råder på
vårt håll, såvitt jag vet, inte mer än en
mening om den saken.

Sådant som världsläget har varit, är
och sannolikt kommer att förbli är det
för det tredje för alla folkgrupper här
i landet av intresse att slå vakt kring
en jordbrukspolitik, som tryggar den
svenska livsmedelsförsörjningen genom
att bereda den svenska jordbrukarbefolkningen
en sådan levnadsstandard
som 1947 års riksdagsbeslut förutsatte.

Vi menar emellertid i folkpartiet att
om man gör en ändring i den av regeringen
föreslagna politiken — jag medger
att den är inte radikal, men den
är heller inte oväsentlig — på så sätt
att flertalet jordbrukare och framför
allt de mindre jordbrukarna får något
högre inkomster, så uppfyller man inte
hara lika bra utan även något bättre
det krav, som vi måste ställa på den
svenska jordbrukspolitiken.

När därför herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet antyder
att vår linje skulle innebära en
nyorientering, är detta oriktigt. Herr
statsrådet kan väl inte mena att talet
om trygghet åt det svenska jordbruket
skall i alldeles särskild grad gälla för
det större jordbruket? Herr statsrådet
kan inte bestrida att vår linje är mera
fördelaktig för den majoritet av jordbrukare
som har mindre jordbruk.

Det är alltså inte fråga om sådana där
enkla omdömen om attityden till jordbruket
i dess helhet, där vi dock i allt
väsentligt är ense, utan det är fråga
om det inte är berättigat att ge något
större trygghet och större rättvisa åt

det flertal jordbrukare, som företräder
det mindre jordbruket. Visst skall hela
jordbruket ha den trygghet, som här
många gånger har ställts i utsikt, mot
sådana kriser som 1930-talets. Man behöver
när det gäller trygghet mot sådana
kriser inte indela jordbruket i
olika typer. Men när det sedan gäller
den närmare utformningen är det nödvändigt
att göra en åtskillnad på olika
grupper.

.lag vill för min del hävda att när
det gäller t. ex. det stora jordbruket
måste det inom ramen för denna allmänna
trygghet mot kriser, som jag talade
om, vara villigt att bära vissa risker
på samma sätt som motsvarande
företag i andra näringsgrenar. Man kan
inte säga någonting om att den, som
har en liten textilfabrik med fem eller
tio arbetare, jämför sig med en storjordbrukare
som har lika många anställda,
och säger att de skola väl å
ömse håll bära vissa risker. Det kan
inte vara så att man vill förena jordbrukets
berättigade krav på jämställdhet
med andra grupper med ett krav
på privilegium att icke behöva bära
några risker alls.

Jag vill för min del välkomna fyraprocentsregelns
återinförande, därför
att den är förenad med vissa risker
men samtidigt också ger vissa chanser
åt jordbruket. Jag vill alltså framhålla
att när man kommer till den av utskottet
begärda redovisningen för åtgärdernas
verkan på olika håll, bör därtill
fogas en jämförelse mellan samhällets
inställning till olika företagsformer
inom olika näringsgrenar. Vi bör kunna
säga, att det svenska samhället å ena
sidan ger jordbruket som sådant den
trygghet som jag talat om och å andra
sidan behandlar företrädarna för skilda
näringsgrenar efter i stort sett samma
principer. Det är ofrånkomligt att det
större jordbruket får vara berett att
bära litet större risker än det hittills
har gjort. Detta är möjligt inom ramen

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions året

1951/52.

för den allmänna politik, som jag har
skisserat. Att detta förutsätter vissa differentierande
åtgärder inom jordbrukspolitiken
är uppenbart.

Herr talman! Den linje som vi i folkpartiet
företräder tror vi inte bara medför
en mera rättvis fördelning olika
jordbrukargrupper emellan, utan vi tror
också att den är mera ägnad att framkalla
förståelse för jordbrukspolitiken
hos stora grupper livsmedelskonsumenter,
vilket ju är av intresse även för
jordbrukarna. Låt oss inte glömma att
konsumenternas godkännande av att politiken
i stort sett är rimlig och-rättvis
är en värdefull tillgång, som vi haft
under senare år och som vi bör försöka
bevara. Men den bevarar vi inte genom
åtgärder sådana som obegränsade, retroaktiva
prispremier, som inte bara
stora grupper bland livsmedelskonsumenterna
utan även många producenter
anser vara mycket egendomliga.

Vi menar alltså, herr talman -— detta
har jag velat slå fast — att den linje
vi företräder är bättre och tryggare för
flertalet svenska jordbrukare och på
lång sikt väl förenlig med hela det
svenska jordbrukets bästa. När vi intar
den ställning vi gör, så är det därför
att vi menar, att det svenska jordbrukets
insatser har varit så betydelsefulla,
att det förtjänar en sådan trygghet och
att det överensstämmer med hela det
svenska samhällets intresse.

Herr TALMANNEN: Vid talmans konferensen

var vi överens om att
plena i kamrarna i dag skulle sluta
kl. 5. Men det står klart för oss alla
att det tar ytterligare tid om detta
ärende skall avgöras i dag.

Jag vill nu fråga kammaren, om
kammaren vill att vi skall fortsätta
överläggningen till dess ärendet är slut,
eller om vi skall sluta för i dag. Vill
kammaren således fortsätta?

Herr talmannen gav propositioner
dels på att det föredragna ärendet nu
skulle slutbehandlas dels ock på att
överläggningen nu skulle avbrytas; och
beslöts i enlighet med innehållet i den
förra propositionen.

Härefter anförde:

Herr HiEGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! När herr professor Ohlin
i början av sitt anförande talade om
att han inte kände sig som sakkunnig
i jordbruksfrågor, trodde jag att det
var en sådan där liten blygsamhet, som
man kan kosta på sig när man ändå vet
vad man sedan skall tala om. Jag måste
säga att när herr Ohlin mot slutet av
sitt jordbrukspolitiska tal skildrade vad
som låg bakom högerns motion om
uppgörande av en plan för subventionernas
avveckling, blottade han att det
inte bara var ett tomt tal när han i
början betecknade sig som osakkunnig.
Så mycket virriga fantasier kring
ett mycket enkelt och lättfattligt problem
hade jag faktiskt inte väntat mig
att få höra. Detta intryck förstärktes
dessutom genom att professor Ohlin än
resonerade om proposition 176, som vi
diskuterar i dag, och än talade om producentbidraget,
som behandlas i en annan
proposition, där professor Ohlins
parti har en annan motion.

Ur detta virrvarr är det inte lätt
att finna någon annan linje än att professor
Ohlin ville, att vi skulle lämna
ett konkretiserat förslag till subventionernas
avveckling. Det hade han aldrig
sett att vi gjort. 1 fjol konkretiserade
vi förslaget på så sätt att vi yrkade att
subventionerna skulle minskas genom
en friare prisbildning, som kunde anpassa
sig till världsmarknadsnivån. Vi
talade om att det vi syftade till var
en möjlighet att justera spannmålspriserna
hösten 1952. Vi har i vår motion
i år redovisat, att om detta hade skett
efter den linje som man nu nödgats acceptera
på regeringsliåll, hade vi inte

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions året

1951/52.

behövt tillgripa detta retroaktiva vetearealbidrag,
utan vi kunde ha sparat
40 miljoner kronor.

Vi har vidare talat om att vi hade
kunnat möjliggöra ett högre fläskpris
förra året, och i så fall hade detta retroaktiva
prisbidrag inte behövt komma
till. Samtidigt hade det varit möjligt
att begränsa förlusterna på Svenska
spannmålsaktiebolagets verksamhet. Vi
har på det sättet konkretiserat så långt,
att det förslag som vi i fjol framställde
skulle ha kunnat minska subventionerna
med 150 miljoner kronor.

Där har vi alltså både detaljerna och
summan. Men vi har inte kunnat få
folkpartiet med, inte bondeförbundet
och inte heller socialdemokraterna, när
vi kommit med ett direkt framlagt förslag.
Därför har vi gått på den linjen
att vi har begärt en plan. Skall det vara
så förfärligt svårt att tänka sig att få
en sådan plan uppgjord? När vi begär
det, är det i full överensstämmelse

— det skulle jag vilja säga till herr
Adolfsson som kom in på den punkten

— med det uttalande, som RLF och
Lantbruksförbundets gemensamma förbundsstämma
gjorde i fjol och som gick
ut på att man önskade få en plan för
att friställa jordbruket från de statliga
prisregleringarna.

Det kan inte finnas någon skillnad
mellan vad dessa jordbruksorganisationer
önskar och vad jag här har kunnat
föra fram i kammaren.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Herr Ohlin ironiserade
över högerpartiets önskan om i förväg
uppgjorda planer i jordbrukspolitiken.
Herr Ohlins yttrande kan endast hänföra
sig till subventionsfrågan. Det är
riktigt att vi där har begärt en planerad
avveckling av subventionerna. Varför?
Jo, bl. a. för att parterna på arbets -

marknaden i god tid före löneförhandlingarna
kring årsskiftet skall veta vad
de har att rätta sig efter. Jag tror att
detta är ett tungt vägande skäl. Vi vill,
herr Ohlin, icke ha en upprepning av
den improviserade subventionsavveckling,
som ägde rum i slutet av 1950
och i början av 1951, med allt vad detta
förde med sig av irritation och desorientering
för avtalsförhandlingarna på
arbetsmarknaden.

Herr Ohlins krav att ett oppositionsparti
skall kunna i förväg precisera,
från vilka data de olika subventionerna
lämpligen skall kunna borttagas, är
orimligt. Det kan endast de göra som
har en samlad överblick över läget på
marknaden ur både producent- och
konsumentsynpunkt.

Herr talman! Herr Ohlin var irriterad
över en del uttalanden, som speciellt
undertecknad har fällt om folkpartiets
politik i konjunkturskattefrågan.
Ja, herr Ohlin, de uttalandena
får kanske delvis ses mot bakgrunden
av en del inte alltid så älskvärda omdömen,
som fällts från folkpartihåll om
högerpartiets inställning.

Jag skulle vilja sluta med, herr talman,
att travestera ett uttryck, som
Magnusson i Tumhult en gång fällde
här i kammaren. Jag skulle vilja säga
till min ärade vän herr Ohlin: Om man
från folkpartihåll slutar upp med att
misstänkliggöra högerpartiet, så skall
vi sluta upp med att tala om sanningen
om folkpartiet.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Det visar sig i alla fall att
diskussionen här medför att man får
fram en hel del fakta. Vad högern ville
var bl. a. att man skulle haft mindre
subventioner i vår, d. v. s. man skulle
haft högre livsmedelspriser i vår. Jag
skall inte diskutera detta. Uppenbarligen
avvecklar man inte subventionerna
utan att höja priserna, såvitt inte herr

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions

året 1951/52.

Hjalmarson menar att jordbrukarna
skulle haft en motsvarande lägre inkomst.

Det är intressant att jämföra denna
ståndpunkt med den högeraffisch, som
jag nyss talade om och som avser att
ge intryck av att, om man gåve högern
en chans, skulle det bli lägre livsmedelspriser.
Men subventionernas avveckling
måste i första hand leda till högre
priser! Vare sig man giller den ena
eller andra politiken, får man väl
träffa sitt val.

Varken herr Hseggblom eller herr
Hjalmarson kunde i minsta mån antyda,
med vilken hastighet ■— ett år, tre år
eller fem år — som man ville avveckla
subventionerna. Det kan bara de överblicka
som känner till förhållandena,
heter det. Är det ändå inte, herr Hjalmarson,
att gå litet väl långt att frita
sitt parti från att i minsta mån konkreisera,
när herr Hseggblom samtidigt gör
gällande, att i fjol var högern så förfärligt
konkret, och exemplifierar detta?
Men när det gäller framtiden — som
vi i dag ha att ta ställning till -— får
vi icke någon konkretisering beträffande
avvecklingen av subventionerna.

Magnussons i Tumhult kvicka och
mycket använda uttryck skall jag inte
kommentera på annat sätt än att jag
konstaterar, att herr Hjalmarson finner,
att när man läser upp högerns
egna affischer så är det att misstänkliggöra
högern.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! För att intet missförstånd
i onödan skall kvarstå vill jag
bara fästa herr Ohlins uppmärksamhet
på att jag inte har diskuterat frågan
om subventionerna för det gångna året
utan endast talat om den nödvändiga
planeringen för avveckling av de fortsatta
subventionerna i så god tid, att
parterna på arbetsmarknaden före löneförhandlingarna
kring instundande

årsskifte vet vad de har att rätta sig
efter.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Det är ju synd att herr Hjalmarson
tydligen inte lyssnar på vad
hans partivän herr Hseggblom säger.
Herr Hseggblom har både tidigare och
i sin replik klargjort att vad man från
högern ville var att man skulle haft
mindre subventioner och högre priser
i vår.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Herr Ohlin efterlyste en hel del ting
som han ville ha svar på.

När det gäller den första saken, att
riksdagen är i ett tvångsläge, torde vi
alla vara överens härom. Men det är
inte regeringens fel. På grund av att
man först måste kunna överblicka skörderesultatet
kunde jordbruksnämnden
inte förrän på ett sent stadium gå i författning
om att utarbeta det nya förslaget
för innevarande period. Dessutom
måste vi avvakta den tidpunkt, när man
var överens om lantarbetarlönerna.

Man bär i såväl jordbruksnämnden
som inom jordbruksdepartementets kansli
arbetat så mycket som det stått i
mänsklig förmåga. Det har också tagit
tid innan frågan behandlats i utskottet.
Det har följaktligen inte gått att få saken
klar tidigare. Vi är nog överens
om att de svårigheter som förevarit icke
gått att ändra.

Sedan säger herr Ohlin, att här har
man bara en viss summa pengar som
man skall fördela. Ja, man har en viss
summa pengar. Det är den summa som
jordbrukskalkylen utvisar eller som
man därutöver varit överens om och
som man sedan vid förhandlingar mellan
jordbruksnämnden och regeringen
har fixerat. Det var en bestämd summa,
och den skulle fördelas. Fördelningsproblem
är alltid svåra. Det är det
märkliga att om andra partier är in -

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions året

1951/52.

tresserade av att skapa den summa, som
jordbruket behöver, märker man aldrig
folkpartiet i sällskapet, men så
snart som den summan skall fördelas,
då är alltid folkpartiet först på skansen.
Då har man intresse men inte tidigare.
Och sedan talar man om att
man vill slå vakt om de små jordbrukarnas
intressen! Jag skulle tro att det
är en viss tvetydighet i uppträdandet,
som jag nog tycker kräver mera förklaring
än vad herr Ohlin har givit i
denna fråga.

Så talar herr Ohlin om vetebidraget
och menar att om denna fråga bara
hade handlagts snabbare i regeringen,
skulle den kunnat se ut på ett helt annat
sätt. Även om herr Ohlin inte är
jordbrukare, bör han veta, att vi måste
först ha klarhet i hur mycket skador
som kommit på vetet och hur mycket
som var leveransgillt när det kom in,
innan detta kunde tas upp vid jordbruksnämndens
förhandlingar. Jag kan
inte se att regeringen har försummat
att göra något för att man skulle få
klarhet om veteskörden och de bidrag
som skulle kunna ges där.

Man har nu kommit till detta resultat.
Man har varit överens om det i jordbruksnämnden
och jordbrukets förhandlingsdelegation,
och jag skulle tro
att dessa inte är alldeles främmande
för jordbrukets och veteodlingens synpunkter.
Man har kommit till det resultatet
att man inte kunde gå någon
annan väg än den som nu är föreslagen.

Resonemanget, som förs från folkpartihåll,
att man ett halvår efteråt
skulle konstatera, hur många jordbrukare
som fått 30 procents minskning av
veteskörden, är som jag sagt tidigare
verklighetsfrämmande.

Herr Ohlin var också inne på svinbidraget
och försökte mana fram den
där händelsen då jag möjligen gick
förbi jordbruksnämnden. Nu var det
så att även svinbidraget var behandlat

i jordbruksnämnden. Men jordbruksnämnden
ansåg för sin del att detta bidrag
inte skulle utgå retroaktivt från
den 1 september, som folkpartiet, underhandlarna
och även regeringen varit
ense om, utan nämnden ville att
det endast skulle utgå från den 1 januari.
Men jag har inte hört talas om att
det i jordbruksnämnden rådde delade
meningar om att det skulle tillfalla alla
svinproducenter. I det fallet var det
kanske en upplysning som professorn
behövde.

Jag sade i mitt anförande, att det
inte fanns möjlighet att få bidrag, som
gav vad man beräknat att avsätta till
animalieproduktionen, genom att höja
svinbidraget med högre belopp än 30
kronor från 1 januari. Om vi hade satt
40, 50 eller 60 kronor, hade det nämligen
varit väldigt besvärligt när det
skulle avvecklas. Jag har sagt att det
skulle avvecklas under hösten, och då
har man framhållit att dessa subventioner
är av den storleksordning att
de avsevärt inverkar på prisbildningen.

När det gäller konsumtionen av smör
sade jag inte mellan 90 och 95 procent
utan mellan 95 och 100 procent. Nu
sade herr Ohlin att han trodde att det
var ännu mindre nedgång. Det är glädjande
att herr Ohlin tror det. Det är
ganska förvånansvärt. Jag trodde att
folkpartipressen hade större inflytande
på handlandet och opinionsbildningen
bland folk. Det har ju klankats
på detta smörpris ända sedan höjningen
skedde. Det är glädjande att det inte
haft så stort inflytande på befolkningen
som man från detta håll påstått.

Men när det gäller jordbruket har ju
aldrig folkpartiet och dess press med
varandra att göra. Då är det alltid skilda
saker. Men en och annan gång har
det förekommit samarbete. Jag skulle
tro att det kommer att bli ett sådant
före den 17 september i år.

Vad angår matfettet var herr Ohlin
intresserad av den höjning av brödpri -

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions

året 1951/52.

set och den sänkning av matfettspriset
som ägt rum och undrade hur länge
detta skulle vara. Jag har redan berört
att. sedan det blev känt för kvarnarna
att priset på spannmål skulle stiga den
1 september, hade de börjat köpa upp
.spannmål och mala mjöl och lägga det
i lager för att därigenom ta hem prisstegringen.
Denna skulle uppgå till 15
miljoner kronor. Jag skulle tro att det
är en åtgärd som i varje fall de flesta
medborgare i detta land godkänner,
nämligen att regeringen inskred så att
dessa pengar inte hamnade i några
styckens fickor.

Det är ganska märkligt att herr Ohlin
inte är lika kritiskt inställd mot
kvarnarna som mot de stora svinproducenterna.
De tjänar mera än vad
svinproducenterna gör.

Följaktligen har man här gått in för
att höja brödsädspriset, vilket man tidigare
tänkt göra den 1 september i
år. Men för att motverka att kvarnarna
skulle få tillgodogöra sig denna höjning
gör man det redan nu. För att inte konsumenterna
skall förlora på denna affär,
sänker man priset på smör och
margarin, så att konsumenterna får
dessa pengar tillbaka. Om en smörgås
blir billigast med det nuvarande systemet
eller med det nya vågar jag inte
uttala mig om. Den kalkylen får herr
Ohlin och Waldemar Svensson klara
upp. Jag skulle tro att det går någorlunda
jämnt ut.

När dessa 15 miljoner är förbrukade,
är det inte tänkt annat än att då skall
den åtgärd, som annars skolat träda i
i kraft den 1 september, träda i kraft
någon gång i slutet på året. När det
blir vet jag inte. Men det är angeläget
att framhålla att detta är gjort för att
få en utjämning mellan det höjda brödsädspriset
och de sänkta matfettspriserna.

.lag vet inte vem det var som sade,
att det varar väl till våld. Det har inte
med valet alt göra.

Så sade herr Ohlin, att om vi gick
den vägen med matfettet, att vi sänkte
det en gång och höjde det en annan
gång, bleve det en »hit och dit-politik».
Det är inte vår mening. Vi tackar för
inbjudan. Det skulle vara att träda direkt
in i folkpartiet. Men jag skulle tro
att intet av regeringspartierna har anledning
ett emottaga detta erbjudande.
Vi försöker följa en linje, som vi vågar
tala om innan vi sätter i gång, och
det har vi gjort.

Vidare säger herr Ohlin, att det skulle
vara ett sätt att övervältra bördan på
andra och att regeringen själv skulle
ha äran. Jag kan inte se att det är
något övervältrande. Det är ett försök
att åstadkomma en sak som jag för min
del tycker är ganska praktisk. Den är
kanske inte lika lärd som den skulle
vara, men annars är den i varje fall
praktisk. När man kommer in på en
del andra ting såsom frågan om arbetstimmarnas
antal i förhållande till jordbrukens
storlek, är det nog rätt, att det
mindre jordbruket har betydligt mycket
mer antal arbetstimmar per hektar.
Men herr Ohlin m. fl. glömmer bort
att om man har rationaliserat bort en
en del manuell arbetskraft i det större
jordbruket, är den ersatt av en ganska
stor investering i maskiner, och det
kanske kostar en del det också. Jag är
med på att vi skall försöka åstadkomma
en så rättvis fördelning som möjligt.
I det sammanhanget vill jag säga,
att utom det att det större jordbruket
har investerat en del i maskiner, bär
det större jordbruket också numera
överflyttat en hel del arbeten på andra
än dem som finnas på de egna gårdarna,
på maskinstationer, bilstationer
o. d. Det gör en del kostnader, som
hittills ej tillräckligt beaktats i kalkylen,
men man håller nu på att försöka
få det inräknat.

Beträffande fördelningsproblemet
vill jag säga, att det är väldigt besvärligt.
I fråga om mjölkproduktionen, som

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions året

1951/52.

är så betydelsfnll för dessa inånga småbrukare,
har vi ett bidrag på upp till
20 öre per kg. Tänk om det kunde
finnas någon möjlighet att åstadkomma
pengar åt småbruket på annat sätt än
via mjölken! Nu har man försökt i år
att öka bidraget till fläskproduktionen.
Jag beklagar att mindre brukare i hela
vårt land inte går in för denna produktion,
för vilken varken klimatiska förhållanden
eller storleken på hemmanen
lägger hinder i vägen. Men det är väl
inte regeringens fel att så inte är fallet
för närvarande. Det är väl vederbörande
jordbrukare själva, som får göra
en sådan omläggning.

Sedan var det en hel del frågor av
kanske mindre viktig art. Jag antecknade
en del, men jag anser, att jag
med det sagda har besvarat de flesta
av de av herr Ohlin framställda frågorna.

Det är klart att de flesta väl glädja
sig åt om man inom jordbruket kan
skapa trygghet, som jag tillät mig säga
i mitt första anförande och som också
herr Ohlin har påpekat här. Herr Ohlin
säger att det inte får vara trygghet
bara för det stora jordbruket. Nej, det
är lika angeläget att det också är till
finnandes när det gäller det lilla.

Nu har man emellertid sagt, att folkpartiet
inte vill vara med om en begränsning
när det gäller producentbidraget
till jordbruk under 10 hektar
som byter ägare. Nej, det är kanske
flera än herr Ohlin som har att invända
mot det, men det var en sak, som man
var överens om, då 1947 års riktlinjer
drogs upp. Då förutsatte man, att man
skulle företa en rationalisering vid
jordbruket, varvid man räknade med
att man skulle ge det rationella jordbruket
en viss ställning. Jag har för
min del den meningen, att om man
kan komplettera ofullständiga jordbruk
på något annat sätt än genom att slå
ihop dem, t. ex. genom att i stället
komplettera dem med skog, skulle det

vara till gagn för hela vårt samhälle.

Flykten från landsbygden är av den
storleksordningen, att det kan inträffa,
att vi för sent upptäcker, att det kan
bli en skada för nationen, som vi inte
kan klara. Jag är övertygad om att vi
är av samma åsikt härvidlag. Nog är
det bra med opposition, och nog bör
oppositionen finnas till. Men jag tycker,
att även oppositionen skulle kunna
vara med om att diskutera fram ett
program som skulle vara inte ensidigt
utan allsidigt. Jag är öppen för diskussion
om en allsidig lösning. Emellertid
har jag i det förslag, jag här lagt fram,
bakom mig jordbrukets organisationer,
dess ekonomiska föreningsrörelse och
dess fackliga föreningsrörelse. Jag medger
att Småbrukarförbundet, som har
mellan 4 000 och 5 000 medlemmar, inte
har varit representerat, men de representerade
förbunden bär mellan 300 000
och 400 000 medlemmar, och det kanske
ändå betyder något i debatten. Vi
kanske också får försöka ta hänsyn till
dessa som varit så många.

Herr JANSSON i Aspeboda. Herr talman!
Jag har med intresse lyssnat på
den långa debatten. Därvid har åtskilliga
detaljer blivit berörda, och det
har även sagts så mycket om frågan i
dess helhet, att det kanske inte finns
mycket att tillägga. Jag vill dock påtala
en sak som varit uppenbar ända
sedan jordbruksuppgörelsen blivit bekant
under vårvintern, nämligen det
sätt, varpå man har sökt att ge konsumenterna
upplysning om vad denna
jordbruksuppgörelse skulle innebära.
Därvid har ett parti, nämligen folkpartiet,
på ett alldeles särskilt sätt utmärkt
sig. Stödd av en tidningspress,
som omfattar ungefär hälften av den
svenska tidningspressen, har man sökt
att mellan konsumenter och producenter
av livsmedel så en missnöjets sådd,
som inte bådar gott, en sådd som jag

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions året

1951/52.

vågar påstå gör att herr Hjalmarson
troligen får vänta mycket länge, innan
han får se, att subventionerna kan avskaffas.

I valrörelsen 1950 talade man om
huru samhället hade påverkats av liberal-kapitalismen
under detta århundrades
första halvsekel, alltså under tiden
från 1900—1950. Man sade att utvecklingen
gått i den rikningen att människorna
fått det allt bättre. Som bevis
för detta nämnde man, att om man
tar en industriarbetares genomsnittliga
lön, hade man nått fram till att kunna
köpa ett kilogram smör för arbetsförtjänsten
under en tid av 2 timmar och
14 minuter. Jag har sökt med ljus och
lykta i folkpartitidningar men inte funnit
någon antydan härom. Enligt det
offentliga siffermaterial, som ju föreligger
från Europakommissionen, har
reallönen förbättrats så, att man nu
kan köpa ett kilo smör för 7 å 8 minuters
kortare arbetstid. Jag vill sålunda
påstå att smöret är billigare med det
pris det nu har mot tidigare.

Det har inte sagts här i dag och man
har inom folkpartiet inte velat säga
något om detta i sina föredrag ute i
bygderna. Efter det herr Ohlin hållit
ett föredrag i Härnösand kunde man
läsa i en folkpartitidning en tvåspaltare
med rubriken: »Skall konsumenterna
betala storjordbrukarnas övervinster?»
Den tidningen går in i 20 000
ä 25 000 hem och läses av alla dessa
husmödrar. Vilken psykos skapar man
inte genom att skriva så? Jag tror inte
att folkpartiet har tänkt på vådan av
att skapa en sådan psykos mellan konsumenter
och producenter som här
skett. Lyckas herr Ohlin på detta sätt
ordna det så, att vi får allt mindre och
mindre avsättning för denna vara,
smör, så kommer det i sin tur att betyda,
att vi kanske får se till, om vi
över huvud taget vill ha en mjölkproduktion
i gång, att smöret, som redan
nu subventioneras, måste subventione -

ras i ännu större utsträckning än nu
är fallet. Vi borde kanske i stället för
att åstadkomma splittring mellan människorna
hjälpas åt att få dem att förstå
vad saken innebär och försöka att
i stället för att skapa missnöje och
splittring åstadkomma ett samförstånd.
Kunde vi göra det, tror jag, att det
skulle kunna finnas hopp för herr Hjalmarson
att få bort subventionerna.
Men så länge herr Hjalmarson och herr
Ohlin är på så vitt skilda linjer, tror
jag inte vi får se den dag, då herr
Hjalmarson får sin önskan uppfylld.

Redan 1932 skrev en person, som
åberopats här i dag, nämligen professon
Nanneson, att även om jordbrukarna
lyckades organisera sig hundraprocentigt
skulle de inte kunna bestämma
priset på mjölken. Han förklarade
detta med att vi har dels en politisk
gräns, dels den ekonomiska gräns,
vartill konsumtionen kan sträcka sig.
Nu har sedan 1932 läget blivit, att smöret
blivit billigare, om man räknar
efter arbetstiden, än det varit någonsin
tidigare, men ändå skall det skapas
fram ett sådant missnöje. Om det sker
med hänsyn till att det skall bli ett nytt
val efter sommaren, eller om det ligger
andra beräkningar bakom, är obegripligt
för oss. Men jag beklagar att
det skall gå till på det sättet.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag skall begagna tillfället att
göra några kommentarer till vad som
förekommit här i debatten.

Herr Vigelsbo nämnde att vi har tjänat
20 miljoner kronor på export av
oljeviixtfrö och olja. Därav drar han
den slutsatsen, som många andra gjort,
att det måste vara en väldigt god affär,
när man odlar oljeväxter så att man
lyckas åstadkomma denna export. Herr
Vigelshos siffra är för övrigt för låg.
Ifall det som står i propositionen är
riktigt, beräknar man att på 1951 års

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions året

1951/52.

skörd tjäna 25 eller 27 miljoner kronor.
Men detta tjänar man genom att
man tidigare satt för högt pris på oljeväxter
i förhållande till brödsäden.
Man har alltså fått en relativt alldeles
för stor oljeväxtareal och en alldeles
för liten areal brödsäd. Man måste sammanställa
de fyra faktorerna: oljeväxtarealen,
brödsädsarealen, oljeexporten
och spannmålsimporten. Man måste betrakta
allt detta i sitt ekonomiska sammanhang,
och herr Vigelsbo råkade
verkligen tala om ekonomiskt sammanhang,
vilket ju var glädjande. Slutresultatet
under det sista året är att exporten
av oljeväxtfrön och olja varit 25 å
27 miljoner kronor, medan förlusten på
importen av brödsäd gått till 68,5 miljoner
kronor.

Är det egentligen någon som vill
stå upp och påstå, att denna affär,
tagen i sitt ekonomiska sammanhang,
vittnar om något förutseende? Jag tror
inte det finns anledning att göra något
sådant påstående. När man så fått
ned spannmålsarealen, så att den var
farligt liten, slår man över och höjer
brödsädspriserna. Man kan därigenom
mycket väl komma in i en rakt motsatt
situation. Här förs alltså en jordbrukspolitik
med mycket häftiga reaktioner
och kastningar. Detta visar, såvitt
jag kan förstå, inte något större
mått av förutseende.

Herr jordbruksministern talade om
jordbruksnämnden och erkände, att
den icke till alla delar har godkänt
den nuvarande uppgörelsen. Det är
också betecknande, att jordbruksnämndens
skrivelse, som infordrats i efterhand,
icke finns in extenso citerad i
propositionen, vilket den annars alltid
brukar göra. Den ingress i jordbruksnämndens
skrivelse, som har en ganska
skarp udd mot jordbruksdepartementet,
finns inte med. Man kan förstå, att det
inte var så trevligt att ha den med,
men jag tror nog att det vore bra att
följa den praxis som vi haft i många år.

Sedan säger jordbruksministern att
de andra partierna — högern, bondeförbundet
och socialdemokraterna —
är intresserade av att få bruttosumman
till jordbruket så hög som möjligt, men
att folkpartiet bara är intresserat av
fördelningen. Men, herr jordbruksminister,
vi har ju praktiskt taget hela tiden
accepterat den bruttosumma som
förhandlarna kommit till, sedan man,
med det bräckliga material man haft,
har räknat ut vad som är jordbrukets
rätt.

Under senare år är det bara vid ett
tillfälle som regeringen inte i huvudsak
accepterat detta. Det var, om jag
minns rätt, år 1949. Då motionerade
högern, folkpartiet och bondeförbundet
tillsammans för att få den totalsumma
som alla oppositionspartier ansåg
vara riktig, och denna totalsumma
kompromissade sedan förhandlingsdelegerade
bort, jag förmodar med herr
Norup i spetsen. Det kan man ju inte
skylla folkpartiet för. Det är väl för
mycket begärt, att folkpartiet, sedan
en förhandlingsdelegation i huvudsak
har fått vad den själv anser vara jordbrukets
rätt, skulle komma och begära
mera. Skulle det vara någon tvetydighet
i att man inte gör det, står vi i
precis samma läge som bondeförbundet,
som inte heller begär mer. Men det
är å andra sidan alldeles riktigt, att vi
är intresserade av fördelningen. Det
finns nämligen två stora fördelningsproblem
i detta sammanhang. Det är
dels fördelningen mellan konsumenter
och producenter, och där har vi ju
accepterat vad de andra partierna,
bondeförbundet inräknat, accepterat,
dels —- och det är lika viktigt — fördelningen
mellan producenterna inbördes.
Det är inte vi som är enögda, tycker
jag, ty vi accepterar rättvisesynpunkten
när det gäller avvägningei
mellan konsumenter och producenter,
så långt det nu är möjligt med del
bräckliga material vi har. Men därjäm -

Fredagen den 25 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions året

1951/52.

te vill vi ha en ungefär motsvarande
behandling när det gäller fördelningen
mellan producenterna inbördes. Jag
tycker att detta är en hållning som
passar mycket bra för ett liberalt folkparti.
Om den inte passar bondeförbundet,
så beklagar jag det.

Nu nämnde statsrådet i sitt första
anförande — jag gjorde några anteckningar
som jag inte tog upp i min replik
— att man måste ha en sådan prissättning
att folk stannar kvar i jordbruket.
Ja, det tror jag också. Vi accepterar
den synpunkten inom praktiskt
rimliga gränser. Men samtidigt slåss
bondeförbundet för att behålla ett prissättningsinstrument,
som är direkt ägnat
att plocka bort folk från jordbruket.
Detta blir nämligen följden av den
sammankoppling av producentbidraget
och bidragen för rationaliseringen, som
bondeförbundet tillsammans med högern
och socialdemokraterna försvarar. Nu
säger jordbruksministern, att detta ingick
i 1947 års beslut. Det är sant, men
mot detta beslut reserverade sig folkpartiet.
Det är alltså högern, bondeförbundet
och socialdemokraterna som står
bakom detta beslut. Vi trodde inte år 1947
att det var riktigt, och vi har genom vad
som senare hänt blivit styrkta i vår
uppfattning, att det var ett misstag att
koppla samman producentbidraget med
bidragen för den yttre rationaliseringen.
Beträffande den yttre rationaliseringen
finns möjligheten att vägra lån
och bidrag, där finns förköpsrätten,
när det gäller icke släktingar, och där
finns det hårda ekonomiska gallringstrvck
som över huvud laget verkar
vid de mycket ojämnt lönsamma småbruken.

Vi tror, att folkvandringen kommer
att bli stor nog utan detta påtryckningsmedel.
Det är skillnaden mellan bondeförbundets
och folkpartiets politik:
bondeförbundet tror inte att folkvandringen
blir stor nog utan detta prispolitiska
påtryckningsmedel; vi tror

att folkvandringen blir tillräckligt stor
utan detta påtryckningsmedel. Skulle
det gälla en prissättning som gör att
folk stannar kvar i jordbruket, tycker
jag att vår hållning har ett klart försteg
framför bondeförbundets.

Som herr Ohlin nämnde, gör sig
samma sak gällande i denna proposition
rörande de femöringar, som bondeförbundet
och de andra två partierna
icke vill ge till dem som förlorat producentbidraget.
En jordbrukare, som
levererar 6 000 kg mjölk och som köpt
sin gård efter 1948, skulle få dessa femöringar
endast för 2 000 kg. Detta är
någonting så opsykologiskt, någonting
så direkt ägnat att jaga unga människor
bort från landsbygden, att vi för
vår del icke vill vara med om det.

Jag vill sedan uppehålla mig vid frågan
om fördelningen av de pengar
som skall utgå under regleringsåret,
varom det diskuterats så mycket i dag.
Om man bortser från utredningar och
alla teoretiska resonemang och begagnar
sina kontakter med det svenska
jordbruket och går från gård till gård
inom stora områden av detta land, skall
man finna att vederbörande inte får
denna timlönehöjning av 50 öre, som
uppgörelsen skall ge dem. De får mindre.
Men pengarna betalas ut. Här utbetalas
en sammanlagd summa, som motsvarar
50 öre för all den arbetskraft
som är bokförd i jordbrukskalkvlen.
Men den arbetskraft som skall ha höjningen
får den inte. Jag har levat tillräckligt
länge i småbrukarbygder, har
umgåtts tillräckligt med landsbygdens
småfolk och rest tillräckligt i detta
land för att veta att det finns tiotusentals,
ja, hundratusentals småbrukare
som icke får dessa 50 öre i timmen,
som denna uppgörelse i princip skulle
ge dem. Men det som inte de får, får
någon annan. Vad inte minusvarianten
får, får plusvarianten. .lag skulle då
vilja ställa frågan: Är det någon som
tror att ett system som verkar på det

90 Nr 20. Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions
året 1951/52.

sättet — jag kräver inte millimeterrättvisa
för att använda ett älsklingsuttryck
vare sig det gäller valreformer eller
jordbrukspolitik, men man kan, som
det sades i första kammaren, begära
kilometerrättvisa — kan medverka till
att hålla folk kvar på landsbygden? Jag
tror det inte. Jag tror att en större och
mera målmedveten ansträngning att
skapa bättre rättvisa i detta fall hade
mera varit ägnad att hålla folk kvar på
landsbygden och mera motsvarat sociala
och mänskliga hänsyn.

När det gäller vetearealbidragen, säger
jordbruksministern, att han och
hans meningsfränder och den sakkunskap
han bygger på inte är helt främmande
för jordbrukarnas och veteodlarnas
synpunkter. Det tror jag säkert.
Sammankopplingen av jordbrukarnas
och veteodlarnas synpunkter är tydligen
i hög grad levande, och dessa har
blivit mycket väl tillgodosedda. Låt mig
göra en reflexion. Jag har förut nämnt
att man höjt vetepriset på två år med
23 öre. Det gör för en svensk normalskörd
på 2 500 kg 575 kronor i inkomstökning
per hektar. En skörd på
4 000 kg, vilket inte är någonting särskilt
ovanligt på de goda jordarna, ger
920 kronor i inkomstökning.

Jag tror inte att jordbruksministern
skulle vilja stå upp och göra gällande,
att man använder mer än 100 manstimmar
på ett hektar vete. Det är tämligen
högt räknat, och det ligger över
det genomsnitt som anges i ekonomiska
handböcker. Men 100 manstimmar gör,
med den lönehöjning på 75 öre i timmen
man haft under de två senaste
åren, knappt 100 kronor, medan vi har
en höjning av priset på mellan 575 och
920 kronor. Om man räknar med att
det går åt ett hektar för att odla fodret
till en ko och om man även i detta
fall räknar med en genomsnittssiffra,
nämligen 3 000 kg mjölk, vilket är i
överkant, så gör 5 öre per liter mjölk
150 kronor. Veteodlaren får alltså mel -

lan 575 och 920 kronor per hektar,
mjölkproducenten får cirka 150 kronor.
Vi har i båda fallen räknat med ett genomsnitt.
Skillnaden är bara den, att
mjölkproducenten får lägga ned tre å
fyra gånger så många timmar på foderodlingen
och kons skötsel som veteodlaren
får anslå för sitt arbete.

Nu skall jag gärna erkänna — jag
har gjort det i andra sammanhang —
att man inte får pressa ett sådant här
resonemang alltför hårt. Jordbruket
är i viss mån en helhet. Den ena produkten
måste bära den andra, och det
finns gemensamma produktionskostnader.
Jag vill alltså inte pressa resonemanget,
men utan att på något sätt
göra det måste jag slå fast, att detta
höga spannmålspris medverkar till att
förrycka normala inkomstrelationer inom
det svenska jordbruket.

I fråga om höjningen av mjölpriset
och sänkningen av smör- och margarinpriset,
säger jordbruksministern, att
detta var nödvändigt med hänsyn till att
inte kvarnarna skulle tjäna så mycket
pengar. Han kommer naturligtvis med
den lilla trevliga antydan, att folkpartiets
intresse i huvudsak gällde de större
kvarnarna. Herr Norup försummar
ju inte gärna något tillfälle att säga
sådana här saker — inte ens i riksdagen.
Hur det då skall komma att bli
på bondeförbundets sommarfester är
lätt att tänka sig! Men nu är det så,
herr Norup, att precis motsvarande
operation som man gör nu beträffande
ändringen av spannmålspriset i förhållande
till kvarnarna, har man gjort
många gånger förut. I överenskommelsen
finns också en kvoteringsbestämmelse
som hindrar kvarnarna att mala
mer än 15 procent mera än 1950 års
förmalning. Det finns ett långt bemötande
från kvarnhåll, som jag inte skall
uppehålla mig vid och som jag inte
heller i denna polemik skall fästa något
större avseende vid. Jag lägger mig inte
så mycket i den här saken. Jag konsta -

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions året

1951/52.

terar bara, att vi ju i fjol höjde priset
på spannmål med 10 öre, när vi hade
en historia motsvarande den vi nu
har. Men då blev det inte någon återbäring
till konsumenterna.

Nu är det naturligtvis bra, att man
sig omvänder och bättrar. Det är intet
fel med det. Men man behöver ju inte
framställa de nu vidtagna åtgärderna
som något absolut nödvändigt, något
som man varit tvungen att göra. Det var
något, som man kom underfund med
att man just nu borde göra. Hade man
inte gjort det, kunde man handlat på
annat sätt. Det har man gjort förut.

Så några ord om det större jordbrukets
kostnader vid sidan om den slutna
driften för maskinparken o. s. v. Om
man tar hänsyn till den nya arbetskraftsberäkningen
— som inte bara gäller
de större utan även de mindre jordbrukarna,
vilka ju är mera hänvisade
till att låna maskiner än de större jordbrukarna
— så tycker jag, herr jordbruksminister,
att man inte skall överanstränga
sig, när man utvecklar storjordbrukets
svårigheter och bedrövelser.
Vid samtal med folk ute i bygderna
får man inte något intryck av att dessa
svårigheter är så stora. Man skrattar
t. o. m. ibland åt herr Norups jordbrukspolitik
— även bland dem som är
mest gynnade av densamma — och det
undrar jag inte på.

Nu sade emellertid jordbruksministern
häromdagen i första kammaren
något, som jag ber att få tacka för. Herr
Norup anförde nämligen, sedan han
framhållit att man i jordbruksuppgörelsen
försökt att bättre tillgodose det
mindre jordbruket och den animala
produktionen: »Ännu har dock småbruket
en hel del att fordra.»

Vi är alltså överens om att det mindre
jordbruket ännu har en del att fordra.
Men varför kan man då inte bevilja de
fem örena retroaktivt då de hade mer
att fordra? Och varför plocka bort 100
kronor av producentbidraget i det nya
7 — Andra kammarens protokoll 1952. N

förslaget, då de hade mer att fordra?
Säg det, den som kan! Det står ju dock
i regeringsförklaringen så vackert, att
man skall undersöka möjligheten av
en differentiering av mjölkpristillägget
till förmån för det mindre jordbruket,
och såväl socialdemokraternas som
bondeförbundarnas press levde ju i
den politiska debatten i höstas högt
på denna mening i regeringsförklaringen.
Hur mycket mening det är i
densamma, är det ännu för tidigt
att definitivt fastställa, men redan av
det som vi hittills sett kan man säga,
att det borde ha varit mera innehåll i
den än vad som hittills kommit till
synes.

Sedan vill jag säga några ord om
jordbrukskalkylen i anledning av jordbruksministerns
första anförande. Jordbruksministern
anförde där, att man
handskats litet vårdslöst med siffrorna
i jordbrukskalkylen och att kritiken
hade skjutit över målet, vilket enligt
herr Norups mening var illa gjort. I den
mån så skett, är det naturligtvis illa.
Men bondeförbundets ledare höll någon
gång i februari månad ett föredrag, i
vilket han framhöll, att en allsidig och
saklig debatt om jordbrukspolitiken
olika grupper emellan säkerligen skulle
vara mycket tacknämlig, och han menade
att en förvrängning av fakta och
syften inte borde få förekomma. Sedan
sade herr Hedlund: »I jordbruket sysselsätts
som bekant inemot 25 procent
av landets hela arbetskraft, varav en
tredjedel utgörs av anställda och två
tredjedelar av jordbrukare och deras
familjemedlemmar. För 1951 torde arbetsinkomsterna
i vårt land ha varit
något över 20 miljarder. Av denna summa
har ca 2 miljarder tillförts dem som
arbetar i jordbruket — d. v. s. för 25
procent av arbetet i landet har endast
10 procent av den totala arbetsinkomsten
utgått.»

Här är det alltså bondeförbundets ledare,
som uttalar sig om jordbrukskal-
20.

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions året

1951/52.

kylen och jordbrukspolitiken. Här
skulle ju sanningen finnas sju gånger
renad, tycker man. Men om det är sant
att jordbrukarna 1951 fick bara tio procent
av inkomsten i landet för 25 procent
av arbetet, så skulle rättvisan krävt
att man höjt inkomsten inte med 500
miljoner kronor, som herr Norup gjort,
utan med 3 000 miljoner kronor. Jordbruksministern
är 2 500 miljoner kronor
efter herr Hedlund i sina krav. Här
måste väl finnas ett fel någonstans, och
jag tror att det ligger hos herr Hedlund.
Det är nämligen inte så, att jordbrukarna
svarar för 25 procent av landets
arbete, inte i lanthushållningen. I
dessa 25 procent är också skogen, fisket,
trädgårdsarbetet och mycket diversearbete,
som jordbruksbefolkningen
gör, inräknade. Skogsägareföreningens
ordförande lyckades alltså glömma bort
skogen, när han skulle upplysa svenska
folket om hur det rätteligen bör se på
detta problem!

Om det alltså har förekommit överdrifter
i liberal press — och det är ju
tänkbart — så må jag säga att någon
överdrift av denna storleksordning har
jag knappast sett i något annat sammanhang
än i herr Hedlunds föredrag.

Efter dessa små vänskapliga och stillsamma
erinringar till bondeförbundet
skall jag, innan jag slutar, säga några
ord till socialdemokraterna. När vi behandlade
denna fråga i jordbruksutskottet,
fick vi ett tämligen bestämt intryck
av att det finns en del socialdemokrater
som inte alls är nöjda med
jordbruksuppgörelsen. Det sades ganska
klart ifrån, att man var kritiskt inställd,
och man behöver bara läsa LO:s
huvudorgan och Afton-Tidningen eller
en del andra tidningar för att konstatera,
att man inte är hundraprocentigt
nöjd med den jordbrukspolitik, som regeringen
för närvarande för.

Nu skall man naturligtvis inte dra
fram siffror och proportioner, som
ligger långt tillbaka i tiden. Det vore

inte riktigt. Däremot kan man kanske
anföra citat och peka på själva den
hållning, som ligger bakom det citerade.
Jag skall därför återge ett par
uttalanden av statsrådet Sköld, från den
tiden då han stöd i oppositionsställning
till jordbrukspolitiken. Han sade
då: »Den av de borgerliga partierna
bedrivna spannmålspolitiken lämnar
inte hjälp åt jordbrukarna på så sätt
att jordbrukarna hjälpas efter behov.
Den leder ej heller till att hjälpen lämnas
av dem, som besitta den bästa bärkraften.
Den är i stället ett utslag av
de besittande klassernas önskan att
gynna sig själva på de sämst ställdas
bekostnad. En sådan politik kan inte
stödjas av socialdemokraterna.»

Nej, en sådan politik kan tydligen
inte stödjas av socialdemokraterna i
oppositionsställning, men den stöds
fullt ut av socialdemokraterna i regeringsställning! Beträffande

margarinet sade statsrådet
Sköld följande: »Den borgerliga

margarinpolitiken är ett attentat mot de
fattiga folkklassernas försörjning med
matfett, och till de fattigare folkklasserna
kunna också räknas många
mindre jordbrukare.»

För att sedan ta ett nytt citat — de
andra var ju inte nya — skall jag läsa
upp vad som härom dagen stod att läsa
i Skånska Socialdemokraten. Jag citerar:
»Det är ostridigt att storjordbrukarna
skär guld med täljknivar medan
småbrukarna alltjämt har det strävsamt
med att få debet och kredit att gå
ihop.»

Jag vill inte ställa mig bakom ordvalet,
men jag tror att det ligger ganska
mycken sanning i det som Skånska Socialdemokraten
här skrivit. Jag vill
också säga att jag beklagar att en del
socialdemokrater av politiska skäl här
nödgas stödja en politik, som de innerst
inne egentligen ogillar.

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions året

1951/52.

Herr VIGELSBO (kort genmäle): Herr
talman! Först skall jag be att få tacka
herr Svensson i Ljungskile för det medgivande
han gjorde i början av sitt
anförande, när han sade att det åtminstone
fanns ett visst sammanhang
i mitt ekonomiska resonemang. Jag tackar
för det. Det är emellertid en sak,
som jag inte begriper sammanhanget i.
Jag sade att det hade uppstått ett överskott
på något över 20 miljoner kronor
av rapsexporten härifrån, och att detta
vägde ungefär jämnt med de kostnader
vi hade haft i samband med vår smörexport.
Jag kan då inte förstå herr Waldemar
Svenssons påstående, att man inte
får göra jämförelser mellan smöret och
rapsexporten. I stället skall man göra
jämförelser mellan rapsexport och importen
av brödspannmål, för att få
fram, som han säger, en utgiftspost, som
det inte finns något vederlag för. Jag
förstår att det är det som är avsikten.
Jag nämnde, som sagt, något över 20
miljoner kronor, men herr Svensson i
Ljungskile påstod att det var 27 miljoner.
Vi har haft utgifter i samband
med smörexporten till ungefär motsvarande
belopp, så de tar ut varandra.

Det har här talats om, främst av herr
Ohlin, hur högern hade slagit upp sina
åsikter på affischer. Jag har roat mig
med att klippa ur en del tidningsartiklar
som stått i folkpartipressen. Det gäller
iakttagelser som är gjorda norr om
Dalälven, varför det följaktligen inte
är några rapspatroner som haft inkomsterna
i fråga. Här står det att småbönderna
och jordbrukarna norr om Dalälven
måst köpa nylonnattlinnen åt sina
fruar i år för att de skulle få möjlighet
att förbruka de stora inkomster de hade.

Dagen efter stod det i en annan av
folkpartiets tidningar, att skogsarbetarna
tjänade 4 000 kronor i veckan — det
står så här! — och för att kunna förbruka
den inkomsten måste man köpa
resegrammofoner att ha med sig i skogen.
Detta kan vem som helst få läsa,

det står i Aftonbladet. Jag menar att
när man kan få läsa sådana saker, då
torde högern och folkpartiet kunna dra
krok om vem som är värst.

Vi som nu är ansvariga för jordbrukspolitiken
har träffat en överenskommelse,
och den skall vi hålla. Vi blandar
oss inte i frågan, vem som har levererat
de värsta glosorna, högern eller
folkpartiet, utan vi kommer att strikt
hålla oss till den uppgörelse som träffats.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr

talman! Jag kan inte underlåta att i
denna debatts kanske sista minut göra
den reflexionen, att det är i denna debatt
ett faktum att det väsentliga spelat
mycket liten roll, nämligen höjningen
av lantarbetarnas löner. Man har
försökt att genom uppgörelsen få täckning
för denna förhöjning.

Herr Svensson i Ljungskile nämnde,
att jordbruksnämndens skrivelse inte
var redovisad och att nämnden inte
tillstyrkt denna uppgörelse. Det var val
ändå så, att det i slutskedet av dessa
förhandlingar var en tämligen bra korrespondens
mellan förhandlarna för
jordbruket och förhandlarna för lantarbetarnas
löner. Det gällde ju att få
en så pass stor ökning av lantarbetarnas
löner att man skulle kunna påstå,
att de hade fått åtminstone någon väsentlig
del av den allmänna löneförskjutningen
uppåt. Det gällde alltså att
få täckning för denna höjning av lantarbetarlönerna.
Jag tror att man mycket
väl kan göra det påståendet, att jordbruksministern
var den förmedlande
länken mellan dessa poler, och jag tror
också man kan säga, att han skött den
saken på ett alldeles utmärkt sätt.

Det har uppgivits att en hel del jordbrukare
nu skulle få för mycket betalt
för de s. k. retroaktiva grisarna, men
man glömmer då helt och hållet att beslutet
i den riktningen tillkom därför att

100 Nr 20. Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktions
året 1951/52.

man skulle få täckning just för lantarbetarnas
höjda löner. Det är mycket
möjligt att man, om det hade funnits
mera tid för dessa förhandlingar, skulle
ha kunnat åstadkomma ett system, som
varit avvägt på ett annat sätt och som
kunnat verka mera jämnt. Trots att man
använt så hårda ord i detta sammanhang,
särskilt från folkpartihåll, tror
jag att man ändå måste erkänna — det
har t. o. m. herr Svensson i Ljungskile
gjort — att denna gång har det för de
mindre jordbrukarna blivit en bättre
uppgörelse än tidigare.

Folkpartiet vill, har det sagts — särskilt
herr Ohlin har tryckt på detta —
skapa ett mera rättvist system. Ja, vem
vill inte det? Jag tror nog att det oavsett
vilket förslag som lagts fram här,
alldeles säkert hade måst läggas fram ett
ändringsförslag från folkpartiets sida.
När vi hade ärendet till behandling i
jordbruksutskottet och försökte kompromissa
så gott vi kunde, meddelade
herr Svensson i Ljungskile redan på
förhand, att fastän han var med på
omjusteringen i jordbruksutskottet så
måste det ändå komma en reservation.
Jag frågar mig: Vad skall detta tjäna
till när man på förhand har bestämt att,
oavsett till vilket resultat man kommer,
det ändå skall göras ett förslag till ändring? Herr

Svensson i Ljungskile har här
kritiserat det förhållandet att det nu
blir för mycket raps och för litet brödsäd.
Om jag inte minns fel deltog herr
Svensson i 1942 års jordbruksutredning,
som kom fram till det bestämda resultatet,
att man borde försöka lägga om produktionen,
i anpassning till världsmarknaden.
Jag erinrar mig inte om herr
Svensson i Ljungskile var reservant i
denna del.

Även producentbidraget har spelat en
roll i denna debatt. Jag tycker det är
onödigt att nu dra upp en diskussion
rörande omläggning av producentbidraget,
som vi skall behandla om en vec -

ka. Herr Svensson i Ljungskile undrade
varför regeringen, när den lade fram
det senaste förslaget om ändring av producentbidraget,
behövde plocka bort
några hundra kronor från det mindre
jordbruket. Spörsmålet har varit föremål
för en utredning, och i denna har
också herr Svensson haft plats. Om jag
inte missminner mig var utredningen
enig på denna punkt.

Vidare invänder man att denna reglering
bör verka mer rättvis och mer
gynna det mindre jordbruket. Den utredning
som är genomförd visar ändå
—• även om man kanske kan säga att
den är preliminär — att denna jordbruksuppgörelse
tillför det mindre jordbruket
448 kronor per hektar i gruppen
under 20 hektar, och 336 kronor i
gruppen över 20 hektar. Detta visar väl
ändå att man har försökt tillgodose det
mindre jordbruket.

Jag tillåter mig också fråga: Vilken
uppfattning skall företräda folkpartiet
här? Är det herrar Ohlin och Svensson
i Ljungskile eller är det herr Ahlsten
som skall representera partiet? Att herr
Ahlsten hade en annan uppfattning än
de två andra folkpartisterna torde väl
kunna bero på att han grundligt har
fått gå igenom dessa problem under sitt
deltagande i förhandlingsdelegationen,
och det bör väl ändå säga något. Kanske
är det t. o. m. tänkbart att herr
Svensson i Ljungskile, om han haft tillfälle
delta där, också fått revidera sin
uppfattning.

Till sist vill jag bara beröra en fråga
som är ställd av herr Ohlin, om Dagens
Nyheter nu är bondeförbundets tidningsorgan.
Såvitt jag har möjlighet att bedöma
någonting i politiskt hänseende,
så är Dagens Nyheter den tidning som
alltid varit emot bondeförbundet, och
vi har ingen möjlighet att tänka oss att
denna tidning vill bondeförbundet något
gott. Att denna tidning skulle företräda
bondeförbundet är därför otänkbart.
Det är snarare så, att Dagens Ny -

101

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktionsåret
1951/52.

heter i det stora liela är en tämligen
god exponent för folkpartiet.

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Jag är ledsen att jag måste ta kammarens
tid i anspråk en minut i en struntfråga,
men så småningom har man ju
fått en viss erfarenhet av hur även
struntfrågor kan utnyttjas i den politiska
agitationen, och det är därför jag
vågar göra det. Jag hade själv inte sett
den affisch som herr Ohlin talade om i
debatten. Jag har sett den först nu. Det
är en lokal affisch som är uppsatt på
några platser här i Stockholm. Den
avser att i första hand belysa den allmänna
inflationsutvecklingen.

De tidningsrubriker, som herr Ohlin
talade om, hänför sig ingalunda enbart
till jordbrukspriserna. Där återges rubriker
beträffande höjningen av bilskatten,
höjningen av telefontaxan, höjningen
av järnvägstaxorna, höjningen av det
allmänna levnadskostnadsindex, de höjda
nominallönernas inverkan på byggnadskostnaderna,
utvecklingen på aktiemarknaden,
konsekvenserna av det försämrade
utbytet av utrikeshandeln med
hänsyn till massaprisernas utveckling,
utvecklingen av ränteläget, den statliga
priskontrollnämndens ställningstagande
till textilpriserna, o. s. v. Vidare förekommer
där ett par citat som avser att
åskådliggöra oron inom vissa delar av
arbetsmarknaden och slutligen några
citat från ett par kommunistiska tidningar,
som belyser deras osvenska beteende.

Jag undrar, herr Ohlin, om det inte
skulle vara fördelaktigt om herr Ohlin i
fortsättningen följde de råd som han
gav oss andra att endast kritisera oss
för vad som säges här i riksdagen.
Om man åberopar material utifrån bör
det i varje fall refereras på ett någorlunda
objektivt sätt.

Jag vill, herr talman, sluta med att
framhålla följande. Det är inte jordbru -

karnas fel att penningvärdet har försämrats,
och det är inte heller jordbrukarnas
skuld att priserna måste höjas.
Det är främst en konsekvens av inflationen.
Jordbrukarna kan göra anspråk
på samma rättvisa behandling som andra
samhällsgrupper. När det gäller frågan
om regeringens ansvar för inflationen
och frågan om de effektivaste
medlen att bekämpa inflationen har vi
olika meningar, men härför skall inte
det svenska jordbruket lida. Jag är
för min del glad över herr Norups utsträckta
hand till samarbete och samförstånd
i jordbruksfrågorna, och med
den allmänna inställning som vi har
till dessa torde det utan vidare följa,
att vi för vår del inte kommer att avvisa
den utsträckta handen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr OHLIN: Herr talman! Får jag
bara för herr Vigelsbo, som väl är den
ende i kammaren som inte fattar distinktionen
mellan tidningskåserier och
ett politiskt ställningstagande från ett
parti, påpeka detta, att om det i en
tidning, som kan kallas liberal, förekommer
ett eller annat uttalande av en
kåsör eller annan skribent, så kan detta
stå i den mest bestämda motsättning till
folkpartiets ståndpunkt i fråga om t. ex.
jordbrukspolitiken. Man får då utgå
från folkpartiets officiella ståndpunkt.

Det är visserligen förfärligt synd om
herr Vigelsbo, som skulle ha kunnat
fara ut och tala om sina nylonnattlinnen
hela valkampanjen men, som jag
förmodar, inte kan göra det nu, när jag
har upplyst även honom om det som
hela kammaren förstår, att när man
skall kritisera partierna, så får man
lov att göra det för de ställningstaganden
de gör här i riksdagen eller som de
ger uttryck åt officiellt på annat sätt.

Jag är säker på att om vi hade haft
herr Hedlund här, som för inte så

102 Nr 20. Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktionsåret
1951/52.

länge sedan försökte avsäga sig ansvaret
för en direkt intervju med honom,
som hade stått i bondeförbundspressen,
så skulle han ha sagt: Ja, när jag kan
försöka att komma ifrån ett intervjuuttalande
som stått i bondeförbundspressen,
då måste jag säga att herr Vigelsbos
uttalande om vad en kåsör eller
någon annan skrivit om nylonnattlinnen,
det är knappast något bidrag till
den jordbrukspolitiska diskussionen
eller belysning av folkpartiets ställning.
— Detta betyder inte att jag på något
sätt missunnar de mindre jordbrukarna
eller vilka det var att köpa nylonnattlinnen
till sina fruar. Men det betyder
att jag menar att herr Vigelsbo får intressera
sig för detta ämne i andra
sammanhang.

Herr Pettersson i Dahl frågade nyss
vem det var som företrädde folkpartiet,
och på den frågan har vi svarat många
gånger. Det framgår av voteringssiffrorna.
.Tåg vet vad det beror på att vid
fjolårets votering, där en del ledamöter
av bondeförbundet röstade på annat
sätt än majoriteten, herr Pettersson i
Dahl inte stod upp och frågade vem
det var som företrädde bondeförbundet.
Alla förstår varför han vänder kikaren
så som han gör.

Jag konstaterar, herr talman, utan att
ta upp någon närmare debatt, att vi
inte fick något besked från högern om
hur den tänker sig att de mindre jordbruken
skall kunna tillgodoses i framtiden.

Vidare påpekar jag likaså i förbigående
att herr Hseggbloms hårda ord
om hur virrig jag hade varit motiverades
med en hänvisning till att nu
diskuterar vi inte producentbidragen,
de kommer först i nästa proposition.
Låt mig svara att för det första får man
väl, när det gäller jordbruksministerns
rättviseresonemang, jämföra en föreslagen
åtgärd med den politik som är i
kraft det år, vars jordbrukspolitik vi
diskuterar, och för det andra talade

herr Haeggblom en massa om vad han
tyckte borde ha gjorts i fjol. Men jag
skulle inte få lov att tala om producentbidraget,
som också bestämdes i
fjol!

Jag är ledsen att jag får ta tillbaka
det jag sade om klarheten i herr Hseggbloms
framställning. Hans egna adjektiv
passar tydligen bättre på honom själv.

Herr Hjalmarson har nu försökt att
komma undan ansvaret för den affisch
som varit uppe i debatten genom att
säga, att det är en lokal affisch. Jag tar
det ad notam. Det ligger ju däri en
något urskuldande attityd ehuru affischen
är utgiven av en högerorganisation.

Herr Hjalmarson sade också, att herr
Ohlin skall kritisera oss för vår ståndpunkt
i olika frågor i riksdagen och
inte för partiets trycksaker. Herr Hjalmarson
har för inte länge sedan underhållit
kammaren med utgångspunkt inte
från texten i en av folkpartiets trycksaker
utan från en teckning i en sådan
trycksak, som han tyckte var intressant.
Det får alltså herr Hjalmarson kritisera
oss för, men vi skall inte vara så ovänliga
att vi talar om texten i de trycksaker,
som högerns organisationer ger
ut! Ja, reflexionerna gör sig själva.

Herr Hjalmarson sade till sist, att det
här var en affisch mot inflationen i
största allmänhet och mot en del andra
saker, bl. a. spionfaran. Får jag påpeka,
att affischen allra mest sysslar med
prisfrågor — det andra spelar en
mindre roll. Vad prisfrågorna beträffar
domineras affischen av hänvisningar
till jordbrukspolitiken och de stigande
livsmedelspriserna. Jag tror inte att
herr Hjalmarson kan bestrida att det
är detta som dominerar. Prisstegringarna
i övrigt är berörda endast i förbigående
och på ett föga framträdande
sätt, medan bilden -— ta fram affischen,
så får herr Hjalmarson se — domineras
av en hänvisning till jordbrukspriserna.
Eftersom vi diskuterar just jordbruks -

103

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktionsåret
1951/52.

politiken i dag, har jag läst upp de
rubrikerna.

Herr Hseggblom har nu redogjort för
att om högern hade fått sin vilja fram
så sent som i höstas, hade det då blivit
högre livsmedelspriser, ty världsmarknadspriserna
har ju varit sådana. Det
följer av herr Hseggbloms politik även
indirekt. — När det gäller framtiden
talar man nu om att så småningom avveckla
subventionerna helt och hållet,
och det måste ju också betyda högre
priser när man ser framåt. Jag är alldeles
övertygad om — och ingen som ser
denna affisch kan komma till någon
annan slutsats — att när högern säger
»ge oss en chans» och hänvisar till
livsmedelspriserna, så avser författaren
till affischen att ge det intrycket, att
om högern hade fått sin chans skulle
det inte ha blivit så höga livsmedelspriser,
och om högern får den blir det
inte heller sådana.

I själva verket är det ju så, att om
man gör en »Vad är det?» till denna
affisch, så kan man vara litet tveksam,
tv det finns två tolkningsmöjligheter.
Den ena är: Ge oss en chans att höja
priserna ytterligare på livsmedel! Men
den andra tolkningsmöjligheten, som
dock är mindre sannolik, är att man
menar: Ge högern en chans att i riksdagen
under maj 1952 rösta för regeringens
jordbrukspolitik! Detta har högern
tydligen för avsikt att göra i dag.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag vill till herr Ohlin bara säga,
att i frågan, om han och herr Svensson
i Ljungskile, eller herr Ahlsten företräder
folkpartiet, har vi väl våra egna
meningar. Jag tror nog att det är herr
Ohlin och herr Svensson i Ljungskile
som företräder folkpartiets stora majoritet,
men det finns också en liten förståndig
minoritet inom folkpartiet, och
det är den som herr Ahlsten företräder.

När det sedan gällde producentbidra -

get sade jag, att det är tämligen onödigt
att diskutera den saken nu, ty det
får vi ju tillfälle till i nästa vecka. Jag
sade det därför att herr Svensson i
Ljungskile hade ett långt resonemang
om producentbidraget och menade, att
folkpartiets förslag inverkade så, att det
kunde få folk att stanna i jordbruket.
Han undrade, varför inte bondeförbundet
vill medverka till det. Jag tycker
knappast att man behöver svara på den
frågan, ty jag tror att vi har många
bevis på att vi här försökt med många
olika åtgärder, som skulle medverka till
att så blev fallet. Jag sade till herr
Svensson i Ljungskile, när vi behandlade
denna fråga i jordbruksutskottet,
att om producentbidraget enligt herr
Svensson i Ljungskile kunde vända
strömmen tillbaka, så skulle jag gå med
på det. Men jag tror att det skall många
andra saker till innan detta kommer
att ske.

Jag vidhåller, herr talman, att diskussionen
om producentbidraget passar
bra nästa vecka i samband med den
proposition, som vi då skall behandla.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav till en
början propositioner beträffande utskottets
hemställan i punkten A., nämligen
på l:o) bifall till utskottets
nämnda hemställan; 2:o) bifall till
motsvarande punkt i den av herr Hjalmar
Nilsson m. fl. avgivna, med 2) betecknade
reservationen; 3:o) bifall till
den av herrar Svedberg och Jacobson
i Vilhelmina avgivna, med 3) betecknade
reservationen; 4:o) bifall till motsvarande
punkt i den av herr Näslund
in. fl. avgivna, med 5) betecknade reservationen;
5:o) bifall till utskottets
hemställan i punkten med den ändring
beträffande motiveringen, som under
överläggningen yrkats av herr Lundberg;
samt 6:o) bifall till motionerna
1:501 och 11:031; och förklarade herr
talmannen sig anse svaren hava utfallit

104 Nr 20. Fredagen den 23 maj 1952.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktionsåret
1951/52.

med övervägande ja för den förstnämnda
propositionen. Herr Johnsson
i Kastanjegården begärde emellertid
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de fem återstående
propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den under 2:o) angivna
vara med övervägande ja besvarad.
Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Johnsson i
Kastanjegården votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition i
huvudvoteringen antagits den under
4:o) angivna propositionen, efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten A. i jordbruksutskottets
utlåtande nr 39 antager bifall till motsvarande
punkt i reservation 2), av herr
Hjalmar Nilsson in. fl., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
punkten A. i reservation 5) av
herr Näslund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 105 ja och 59 nej,
varjämte 26 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herr Hjalmar Nilsson m. fl. avgivna,
med 2) betecknade reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given

varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
A. i utskottets utlåtande nr 39,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motsvarande punkt i den av herr Hjalmar
Nilsson m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan i
punkten A.

Beträffande punkten B. gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan i punkten dels
ock på bifall till den av herr Hjalmar
Nilsson m. fl. avgivna, med 2) betecknade
reservationen i motsvarande del;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Haeggblom begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
B. i utskottets utlåtande nr 39,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Hjalmar Nilsson m. fl. avgivna
reservationen i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

105

Fredagen den 23 maj 1952. Nr 20.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under senare delen av produktionsåret
1951/52.

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Haeggblom begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvbs 128 ja och 17 nej, varjämte 46
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Härefter gav herr talmannen propositioner
beträffande punkten C., nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna del dels ock på bifall
till punkterna C. och D. i den av herr
Näslund m. fl. avgivna, med 5) betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Johnsson i Kastanjegården
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
C. i utskottets utlåtande nr 39,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
punkterna C. och D. i den av herr Näslund
m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Johnsson i Kastanjegården
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 131 ja
och 53 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten C.

Beträffande motiveringen gav herr
talmannen propositioner dels på godkännande
av utskottets motivering dels
ock på godkännande av utskottets motivering
med den ändring, som föreslagits
i den av herrar Björnberg och
Haeggblom avgivna, med 4) betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Haeggblom
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes.

Den, som vill, att kammaren godkänner
jordbruksutskottets motivering i
utskottets utlåtande nr 39, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets berörda motivering med den
ändring, som föreslagits i den av herrar
Björnberg och Haeggblom avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befannns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
godkänt utskottets motivering.

§ 13.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att å morgondagens föredragningslista
två gånger bordlagda
ärenden skulle uppföras i följande ordning,
nämligen statsutskottets utlåtanden
nr 153, 138—143, 146—152, 154—
170 och 172—188, sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtande nr 3,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 38
och 40, bevillningsutskottets betänkanden
nr 52, 54 och 55, bankoutskottets
utlåtanden nr 26 och 28—33, första
lagutskottets utlåtanden och memorial

8 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 20.

106

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

nr 25, 28 och 29, andra lagutskottets
utlåtande nr 44, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 25—27, utrikesutskottets
utlåtande nr 10, konstitutionsutskottets
utlåtanden, memorial och betänkande
nr 25—29, sammansatta konstitutionsoch
första lagutskottets utlåtande nr 1,
statsutskottets utlåtande nr 145, bankoutskottets
utlåtande nr 25, bevillningsutskottets
betänkande nr 49 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 37.

§ 14.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av handelsöverenskommelse
mellan Sverige
och Japan m. m.; och

nr 319, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om ratifikation av konsularkonventionen
mellan Sverige och
Storbritannien.

Vidare anmäldes och godkändes
riksdagens kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 268, angående val av fullmäktige
i riksbanken med suppleanter; och
nr 273, angående val av fullmäktige
i riksgäldskontoret med suppleanter;
dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 269, för herr Axel Ludvig Rubbestad
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 270, för herr Gustaf Filip Natan
Ivristensson att vara fullmäktig i riksbanken; nr

271, för herr Gustaf Sanfrid Elofsson
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 272, för herr Gustaf Napoleon
Kollberg att vara suppleant för en av
riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 274, för herr Erik Herman Kling
att vara ordförande i riksgäldskontoret;

nr 275, för herr Bernhard Näsgård
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 276, för herr Erik Rudolf Hagberg
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;
nr 277, för herr Anders Sven Hed -

qvist att vara suppleant för ordföranden
i riksgäldskontoret;

nr 278, för herr Anders Petter Pettersson
att vara suppleant för en fullmäktig
i riksgäldskontoret; och

nr 279, för herr Gustaf Emanuel
Birke att vara suppleant för en fullmäktig
i riksgäldskontoret.

§ 15.

Till bordläggning anmäldes:
sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om extra tillägg för år 1952 å folkpensioner
m. in., dels ock i ämnet väckta
motioner; och

nr 5, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 41, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Bidrag till bokföringsverksamheten
inom jordbruket;

nr 42, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

nr 43, med anledning av vissa av
Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar
rörande anslag till stipendier
in. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 44, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Specialgymnasiet
för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande;
och

nr 45, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Ersättning
till statens domäners fond för utgifter
för avlöningar vid statens skogsskolor
m. m. samt till Ersättning till statens
domäners fond för utgifter för provi -

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20. 107

sorisk skogsskolekurs jämte i ämnet
väckt motion.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

§ 17.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Adolv Olsson i Gävle
lider av coronartrombos och är på
grund av denna sjukdom förhindrad
att fullgöra sitt riksdagsmannaskap
t. o. m. den 30 juni 1952.

Intygas Stockholm den 23 maj 1952.

Gustav Nylin
professor, överläkare-.

Kammaren, som vid sammanträdet
den 3 innevarande maj beviljat herr
Olsson i Gävle ledighet från riksdagsgöromålen
till och med den 25 maj, beviljade
herr Olsson förlängd ledighet
under återstående del av innevarande
vårsession.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 7.12 em.

In fidem
Gunnar Britth.