Svar på interpellationer av herr Andersson i Storfors ang. åtgärder (Riksdagens protokoll 1967:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 17

ANDRA KAMMAREN

1967

4—5 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 4 april

Svar på interpellationer av herr Andersson i Storfors ang. åtgärder

mot vapenstölder ur militära förråd samt herr Hugosson ang. regionala
förråd för eldhandvapen och ammunition.................. 5

Meddelande ang. utdelning till kammarens ledamöter av lagrådsremiss
beträffande hyreslagen.................................. 12

Meddelande om enkel fråga av herr Wennerfors ang. nedbringande av
olycksriskerna på europaväg 4 söder om Södertälje.............. 12

Onsdagen den 5 april fm.

Utgifterna inom socialdepartementets verksamhetsområde:

Bidrag till sjukförsäkringen................................... 13

Bostadsrabatter............................................. 19

Bidrag till driften av barnstugor.............................. 22

Utrustning m. m. av beredskapssjukhus vid krig eller krigsfara... 35

Viss upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor................... 37

Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade................... 43

Arbetarskyddsstyrelsen: Avlöningar........................... 49

Yrkesinspektionen: Avlöningar................................ 51

Arbetsmedicinska institutet: Avlöningar........................ 54

Undervisnings- och upplysningsverksamhet på arbetarskyddets

område.................................................. 55

Statens bosättningslånefond.................................. 57

Ersättning för skador genom naturkatastrof m. m................. 61

Den s. k. 80-procentregeln vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen.
.................................................... 61

Taxering såsom jordbruksfastighet eller annan fastighet........... 64

Hundskatten................................................. 65

1—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 17

Nr 17

Innehåll

Sid.

Ändring i taxeringsförordningen................................. 66

Meddelande ang. arbetsplenum.................................. 73

Familjebeskattningen............ 73

Beskattningen av vinst å totalisator vid hästtävlingar............. 84

Överlåtelse av AB Tipstjänst till Sveriges riksidrottsförbund........ 88

Allmän försäkring mot skada genom brott........................ 90

Lag om klinisk prövning av vissa medel för födelsekontroll......... 93

Interpellationer av:

herr Andersson i Billingsfors i anledning av industrinedläggelser i

Dalsland................................................. 98

fru Renström-Ingenäs ang. det svenska atomenergiprogrammets

kommersiella utvecklingsmöjligheter......................... 99

herr Krönmark ang. utformningen av skördeskadeförsäkringen.... 99

Onsdagen den 5 april em.

Lag om klinisk prövning av vissa medel för födelsekontroll (forts.) .. 101

Åtgärder för en effektiv rättsvård............................... 106

Offentligt biträde i vissa intagnings- och utskrivningsärenden enligt

lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall........ 111

Förhandlingsrätt för pensionärer................................ 117

Ökade möjligheter att erhålla studielån.......................... 118

Studiesociala förmåner vid svensk skola i u-land.................. 120

Undersökning vid bilprovning av koloxidhalt..................... 121

Undervisning i hemvård och hushållsarbete för manliga pensionärer 123

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 5 april fm.

Statsutskottets utlåtande nr 5, rörande utgifterna inom socialdepartementets
verksamhetsområde................................. 13

— nr 45, om ersättning för skador genom naturkatastrof m. m...... 61

Bevillningsutskottets betänkande nr 13, ang. den s. k. 80-procentregeln

vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen.................. 61

— nr 17, ang. taxering såsom jordbruksfastighet eller annan fastighet 64

— nr 18, ang. hundskatten..................................... 65

—- nr 19, om ändring i taxeringsförordningen..................... 66

— nr 20, ang. familjebeskattningen............................. 73

— nr 21, ang. beskattningen av vinst å totalisator vid hästtävlingar 84

— nr 22, om överlåtelse av AB Tipstjänst till Sveriges riksidrottsförbund.
.................................................. 88

Första lagutskottets utlåtande nr 15, om allmän försäkring mot skada

genom brott............................................... 90

Innehåll

Nr 17

Onsdagen den 5 april em.

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 19, ang. lag om klinisk prövning av

vissa medel för födelsekontroll............................... 101

— nr 20, om inrättande av en socialdomstol...................... 106

— nr 21, om ersättning åt enskild för kostnad i förvaltningsförfarande 106

— nr 22, om åtgärder för en effektiv rättsvård.................... 106

Andra lagutskottets utlåtande nr 17, om offentligt biträde i vissa intagnings-
och utskrivningsärenden enligt lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall............................ 111

— nr 20, ang. ändring i lagen om medling i arbetstvister, in. m...... 117

— nr 21, om förhandlingsrätt för pensionärer..................... 117

— nr 22, om ökade möjligheter att erhålla studielån............... 118

— nr 23, om studiesociala förmåner vid svensk skola i u-land...... 120

— nr 24, om ersättning från den allmänna försäkringen för resekostnader
vid sjukdom......................................... 121

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18, om ett särskilt rättsinstitut för

upplåtelse av jord till skogsbruk.............................. 121

— nr 19, om ett enhetligt identifieringsljus på utryckningsfordon i de

nordiska länderna.......................................... 121

— nr 20, om undersökning vid bilprovning av koloxidhalt......... 121

— nr 21, ang. backspegel på motorfordon........................ 123

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4, om åtgärder för att minska arbets balansen

inom lantmäteriet.................................. 123

•— nr 6, om biologisk prövning av kemiska bekämpningsmedel..... 123

•— nr 7, ang. statligt stöd till trädgårdsnäringens rationalisering m. m. 123
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 12, om undervisning i

hemvård och hushållsarbete för manliga pensionärer............ 123

Tisdagen den 4 april 1967

Nr 17

Tisdagen den 4 april

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Antonsson, som vid kammarens
sammanträde den 9 nästlidne
mars med läkarintyg styrkt sig från
och med den 8 mars tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i
kammaren.

§ 2

Svar på interpellationer ang. åtgärder
mot vapenstölder ur militära förråd,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Andersson i Storfors
har frågat mig, om jag är beredd
att vidtaga åtgärder som stoppar de omfattande
vapenstölderna ur de militära
förråden.

Vidare har herr Hugosson frågat mig,
om jag är beredd att medverka till en
utredning om förutsättningarna för och
möjligheterna till att eldhandvapen och
ammunition till sådana koncentreras till
regionala förråd, där effektiva bevakningsanordningar
kan skapa säkra garantier
mot framtida vapenstölder.

Jag besvarar frågorna i ett sammanhang.

Jag är helt ense med interpellanterna
om att allt måste göras för att minska
de våldsbrott, som möjliggörs genom att
brottslingarna illegalt kan förse sig med

vapen. Det torde även vara så att av de
vapen som i första hand används i samband
med våldsbrotten — nämligen kulsprutepistoler
och pistoler — är huvudparten
militära vapen. Endast omkring
hälften av de militära vapenförlusterna
hänger dock samman med tillgrepp från
mobiliseringsförråd. I övrigt tillgrips
vapen i andra utrymmen, t. ex. skyttepaviljonger,
bostäder, kompanikorridorer,
logementsskåp, expeditioner, tältförläggningar
eller trossar.

För att minska antalet förluster av
vapen som förvaras utanför mobiliseringsförråden
vidtas nu en rad åtgärder.
Bland dessa kan nämnas skärpt
kontroll vid utlåning m. in. till skytteföreningar,
frivilligorganisationer och
enskilda, säkrare förvaring av vapen i
förläggningar och tjänsterum vid förband
och staber, förnyad befälsutbildning''
om åtgärder för att förhindra vapenstölder
samt ökad inspektionsverksamhet
för kontroll av att utfärdade bestämmelser
efterlevs.

När det gäller vapenstölderna från
mobiliseringsförråden vill jag först erinra
om mitt svar på en fråga från herr
From i samma ämne i denna kammare
den 3 november 1966. Jag meddelade
då att de förstärkningar av inbrottsskyddet,
som påbörjades budgetåret
1963/64, kommer att vara helt genomförda
under innevarande budgetår. Även
om en relativt god skyddsstandard därigenom
skulle komma att uppnås framhöll
jag att åtgärder av annat slag också
måste prövas för att förebygga inbrott
av mera kvalificerat slag. Som en sådan
åtgärd angav jag det utvecklingsarbete
för ett trådlöst larmsystem, som bedrivs
av Allmänna bevakningsaktiebolaget i
samråd med överbefälhavaren och rikspolisstyrelsen.
Arbetet med larmsyste -

Nr 17

Tisdagen den 4 april 1967

Svar på interpellationer ang. åtgärder mot vapenstölder ur militära förråd, m. m.

met har nu kommit så långt att larmanordningar
försöksvis installeras på ett
antal vapenförråd i landet.

Jag vill nämna att överbefälhavaren
i slutet av år 1966 bemyndigade militärbefälhavarna
att under vissa speciella
förhållanden tillfälligt och under tid
som behövs för att förbättra inbrottsskyddet
överföra vapen och ammunition
från dåligt skyddade förråd till utrymmen
med god skyddsnivå.

Under den senaste tiden har jag haft
överläggningar med justitieministern,
överbefälhavaren och rikspolischefen
varvid ytterligare åtgärder har diskuterats.
Bland annat pågår för närvarande
inom justitiedepartementet en översyn
av vapenförordningen. Vid denna
torde även frågan om straffskärpning
för olaga innehav av pistol och kulsprutepistol
komma att övervägas.

De tankar om en centralisering av
vapnen och ammunitionen i mobiliseringsförråden
som förs fram av interpellanterna
berör hela vår mobiliseringsberedskap.
Det är alltså en mycket
allvarlig och komplicerad åtgärd som
ifrågasätts. Vårt försvarssystem med en
hempermitterad värnpliktsarmé bygger
ju på en snabb och säker mobilisering.
En förutsättning för detta är att krigsförbandens
vapen och materiel finns
direkt gripbara på mobiliseringsplatsen.
Detta är kort uttryckt säkerhetsaspekten
för vårt försvar, och jag skall inte gå
närmare in på den då den är väl känd
av båda interpellanterna. Det är emellertid
uppenbart att den stora spridningen
av vapenförråden som systemet
för med sig försvårar övervakningen och
ökar riskerna för vapenstölder.

Vi står här inför eu avvägning mellan
kraven på vår försvarsberedskap och
riskerna för vapenstölder. Erfarenheterna
har tyvärr visat att det hittills inte
varit möjligt att uppnå ett fullständigt
inbrottsskydd för vapenförråden.

Med den utveckling av brottsligheten
mot allt grövre brott som sker är det
därför nödvändigt att pröva nya åtgär -

der för att begränsa vapen- och ammunitionsstölderna.
Överbefälhavaren har
sålunda fått i uppdrag att i samråd med
fortifikationsförvaltningen och rikspolisstyrelsen
skyndsamt utreda möjligheterna
av och förutsättningarna för
en säkrare och mera ändamålsenlig förvaring
av vapen och ammunition. Därvid
skall frågan om en ökad centralisering
av vapen- och ammunitionsförråden
prövas. Vidare skall undersökas om
inte vapenförråden kan förläggas i anknytning
till bebyggelse, t. ex. vid arbetsplatser
och industriområden, där
kontinuerlig verksamhet pågår. Syftet
med utredningen skall vara att skapa
säkerhet mot tillgrepp av i förråden
förvarade vapen och ammunitionseffekter.
Vid utredningsarbetet skall alternativa
förslag till skydds- och förvaringsprinciper
samt lämpliga kombinationer
av dessa undersökas. Beräknade
kostnader och tidsplan för att förverkliga
föreslagna åtgärder skall framläggas.

Sammanfattningsvis vill jag säga att
på grund av den allvarliga karaktär som
våldsbrotten under senare år fått är det
nödvändigt att jämsides med den sedan
lång tid tillbaka pågående förstärkningen
av inbrottsskyddet vid vapenförråden
även pröva nya vägar och metoder
för att förhindra vapenstölder. Jag är
väl medveten om att detta kan leda till
nya stora utgifter, men dem får vi vara
beredda att ta. Någon patentlösning
finns dock inte, utan olika åtgärder får
kombineras med varandra för att få
fram ett effektivt skydd utan att åsidosätta
rimliga krav på vår försvarsberedskap.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
försvarsministern för svaret på min interpellation.

Av svaret framgår att försvarsministern
är helt överens med mig om att allt

Tisdagen den 4 april 1967 Nr 17

Svar på interpellationer ang. åtgärder mot vapenstölder ur militära förråd, m. m.

måste göras för att minska de våldsbrott
som möjliggörs genom att brottslingar
lätt kan skaffa sig vapen. Även
om, som försvarsministern meddelar,
endast hälften av de vapen som används
vid kupper och beskjutning vid skilda
tillfällen kommer från mobiliseringsförråden,
så måste dessa tillgrepp stoppas.
Alltför många tragedier har utspelats
under senare tid. Den andra halvan
av vapenförlusterna — den som hänger
samman med stölder från skyttepaviljonger,
bostäder, expeditioner och förläggningar
in. fl. platser — vållar likaledes
mycket stor oro. Man får en bestämd
känsla av att det härvidlag rör
sig om uppenbart slarv av dem som
handhar vapnen. Det är därför tacknämligt
att åtgärder av den art som anges
i interpellationssvaret vidtages.

Vi möter ständigt uppgifter om nya
inbrott i vapenförråd. Tydligt och klart
ger brottslingar besked om hur ytterligt
enkelt det är att komma äver vapen —
allra senast vid rättegången i Nyköping
har detta bekräftats. De både åtalade
har där berättat om en serie vapenstölder
i militära förråd och om hur
ostört man får arbeta vid inbrotten. I
ett annat sammanhang — det gällde ett
TV-reportage — har ungdomar skildrat
hur de på fem minuter öppnat dörren,
tagit de vapen de behövde, stängt dörren
efter sig och lämnat förrådet. Vi förstår
då hur enkelt det hela verkligen är.
Dessa ungdomar sade också i reportaget,
att det är skandal att man kan komma
över vapen i förråden så lätt.

Om det vidare förhåller sig på det
sättet att internerna i våra fängelser
har kartor och skisser över vapenförråden,
är det hög tid att sätta säkra lås
för dörrarna till dessa förråd och montera
in de larmanordningar som nu prövas.
Men allra viktigast är kanske att
försöka centralisera vapnen till färre,
väl bevakade förråd.

Det framgår av svaret att försvarsministern
med mycket stort allvar har
behandlat denna fråga. De överlägg -

ningar som har skett mellan justitieministern,
överbefälhavaren, rikspolischefen
och försvarsministern framhäver
problemets vidd och att alla parter är
beredda att medverka till snabba lösningar.

Överbefälhavarens uppdrag, som försvarsministern
nämner i svaret, när det
gäller att skapa säkerhet vid förvaring
av vapen och ammunition hälsar jag
med tillfredsställelse. Frågan om centralisering
av vapenförråden, som också
ingår i den kommande utredningen,
skall samtidigt prövas på allvar. Vidare
säger försvarsministern att man skall
överväga, om det är möjligt att förlägga
vapenförråden i omedelbar anknytning
till bebyggelse, vid arbetsplatser och i
industriområden där kontinuerlig verksamhet
pågår. Jag vill gärna här säga
att jag tror att det är den rätta vägen.
Man kanske därigenom kan försvåra
inbrott i förråden.

Tillåt mig i detta sammanhang göra
en parentes. I går installerades den nye
militärbefälhavaren i Bergslagen, generalmajor
Stig Lövgren. Vid den presskonferens
han då höll, meddelade han
att han som första ärende skulle ta upp
frågorna om säkerheten vid vapenförråden
i det område där han skall tjänstgöra.
Jag tycker att man bör nämna
detta som ett gott exempel på inställningen
på militärt håll.

Jag är tacksam för försvarsministerns
svar, vilket visar att alla vägar prövas
för att eliminera de omfattande stölderna.
De utgifter som säkerhetsåtgärderna
kommer att betinga får vi vara beredda
att ta. Samhället kan helt enkelt inte
ta på sig ansvaret att medvetet bidra till
ännu flera mordtragedier än dem som
inträffat på senare tid.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för det positiva svar
jag har fått på den fråga jag ställt i min
interpellation om förutsättningarna för
en koncentration av eldhandvapen till

8 Nr 17 Tisdagen den 4 april 1967

Svar på interpellationer ang. åtgärder mot vapenstölder ur militära förråd, m. m.

regionala förråd. Jag väckte min interpellation
bland annat med anledning av
det förfärliga våldsbrottet i Handen
utanför Stockholm, där två polismän
och en vaktman fick sätta livet till för
vettvillingar som fått tag i kulsprutepistoler
från militärförråd.

I dessa dagar har vi genom referaten
i press och TV från den pågående rättegången
i Nyköping — som herr Andersson
i Storfors också påpekade — ånyo
blivit informerade om vilken god kännedom
brottslingarna har om de militära
förråden och hur de på fångvårdsanstalterna
får reda på lämpliga förråd
där de kan stjäla de begärliga vapnen.

Det är därför, herr talman, med stor
tillfredsställelse som jag i försvarsministerns
svar noterar att en rad åtgärder
för närvarande vidtages för att
försvåra inbrott i de militära förråden.
Men även om goda låsanordningar förekommer
och trådlöst larmsystem installeras
i våra förråd, är jag med hänsyn
till utvecklingen mot allt grövre brott
ense med försvarsministern om att det
är nödvändigt att pröva nya åtgärder
för att begränsa vapen- och ammunitionsstölder.
Det var som sagt också mot
denna bakgrund jag i min interpellation
tog upp frågan om en centralisering'' av
eldhandvapen och ammunition till regionala
förråd, där så goda bevakningsanordningar
förekommer att inbrott
icke skulle vara möjligt.

Jag är väl medveten om att en dylik
centralisering av vapnen berör vår mobiliseringsberedskap
och därmed också
säkerheten hos vårt försvar. Jag ifrågasätter
dock med hänsyn till rådande
utrikespolitiska läge, om icke vår ambitionsgrad
ur mobiliseringssynpunkt
för närvarande är onödigt hög.

Speciellt i södra och mellersta Sverige,
där befolkningstätheten är hög
och som en följd därav avstånden mellan
mobiliseringsförråden och centralförråden
förhållandevis begränsade,
torde enligt min uppfattning eldhandvapnen
— i första hand de begärliga

kulsprutepistolerna — kunna placeras
i de centrala förråd, där effektiv bevakning
finns. Någon väsentlig och avgörande
försämring av landets mobiliseringsberedskap
torde en sådan vapenplacering
icke behöva innebära. Givetvis
finge man, därest det utrikespolitiska
läget i Europa förändrades och mobiliseringsberedskapen
på grund härav
behövde skärpas, ta eldhandvapnens
placering under förnyad prövning.

Herr talman! Det är mot denna bakgrund
med stor tillfredsställelse jag i
interpellationssvaret noterar att överbefälhavaren
sedan jag framställde min
interpellation fått i uppdrag att i samarbete
med fortifikationsförvaltningen
och rikspolisstyrelsen skyndsamt utreda
möjligheterna av och förutsättningarna
för en säkrare och mera ändamålsenlig
förvaring av vapen och ammunition
och att frågan om en ökad centralisering
av vapen- och ammunitionsförråden
i samband härmed prövas.

Jag är väl medveten om att en förstärkning
av inbrottsskyddet vid vapenförråden
liksom även en centralisering
av eldhandvapnen leder till stora kostnader.
Emellertid har jag den uppfattningen
att det är nödvändigt att vidtaga
alla de åtgärder som kan vidtagas
för att minska riskerna för vapenstölder
såväl från allmän skyddssynpunkt som
från brottsförebyggande synpunkt. Jag
tror också att svenska folket är berett
att bära dessa kostnader. Inte minst
torde den svenska poliskåren, som inom
parentes sagt genom ett otroligt skickligt
spaningsarbete lyckats gripa och oskadliggöra
vettvillingar som utrustat sig
med vapen bl. a. från militärförråden,
hälsa försvarsministerns svar i dag med
mycket stor tillfredsställelse.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få tacka försvarsministern för hans
positiva svar på min interpellation. Jag
tror att hela svenska folket med stor
tacksamhet noterar den aktivitet som
pågår för att för framtiden försvåra
stölder ur våra vapenförråd.

Tisdagen den 4 april 19G7

Nr 17

Svar på interpellationer ang. åtgärder mot vapenstölder ur militära förråd, m. m.

Herr FROM (fp):

Herr talman! Försvarsministern åberopar
i sitt svar till interpellanterna
ett svar på en enkel fråga av mig under
november månad förra året i just samma
angelägenhet.

I det svar som då lämnades gjorde
försvarsministern antydningar om att
vissa åtgärder var under förberedande.
Jag uttryckte i anslutning därtill en
stillsam undran huruvida det inte skulle
vara möjligt att »koncentrera vapen
m. in. för en mindre region till
ett förråd, som är så beläget att effektiv
bevakning eller larmsystem kan anordnas
eller andra säkerhetsåtgärder vidtagas».
Just dessa synpunkter har nu
beaktats. Det är med mycket stor tillfredsställelse
jag konstaterar att såväl
försvarsministern som de militära myndigheterna
ställer sig mycket positiva
till åtgärder i berörda syften.

Jag skulle vilja vädja om att man
under nuvarande förhållanden övervägde
att rubba litet grand på förutsättningarna
för en full mobiliseringsberedskap
och tänkte mer på allmänhetens
säkerhet, som det här är fråga om.
Det går dock att göra en omplacering
tämligen snabbt, om så skulle behövas.

Det vore värdefullt om vi kunde
skapa den trygghet som jag efterlyste i
mitt anförande i samband med försvarsministerns
svar i november. Trygghetskänslan
saknas nu på många håll — i
synnerhet hos den äldre befolkningen —
inte bara på landsbygden utan även i
storstäderna.

Jag tackar för de åtgärder som bär
vidtagits och hoppas att de måtte leda
till ett snabbt resultat.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det är inte minst, som
herr Andersson i Storfors nämnde, interiörerna
från rättegången i Nyköping
som har dragit flera streck under vikten
av att någonting göres. Jag kan instämma
i alla de lovord som försvarsminis1*
— Andra kammarens protokoll 1967.

tern har fått för sin välvilja och förståelse
för problemet, men jag måste samtidigt
konstatera att dessa små rökoffer
har vi tänt för honom tre till fyra gånger
varje riksdag under en följd av år,
och fortfarande stjäls det vapen från de
militära förråden. Enligt rikspolisstyrelsens
uppfattning går man praktiskt
taget ut och in i dessa förråd och tar
vad man vill ha. Någonting måste naturligtvis
göras, och frågan gäller bara hur
man skall kunna åstadkomma en förbättring.
Det värdefullaste i försvarsministerns
svar i dag anser jag vara
uppgiften att överbefälhavaren har fått
i uppdrag att utreda möjligheterna att
vidtaga konkreta åtgärder.

Jag intar själv något av en dubbelställning
i denna fråga, eftersom jag
å ena sidan har intresserat mig för mobiliseringsberedskapen
och vikten av att
mobiliseringen skall kunna ske så
snabbt som möjligt och å andra sidan
som ledamot av rikspolisstyrelsen har
haft anledning att fundera över hur
man skall kunna åstadkomma en sådan
ordning att dessa vapen inte kommer i
otaka händer. Jag vill emellertid framföra
ett konkret uppslag som hittills inte
har prövats — jag vet nämligen hur
svårt det är att centralisera på det sätt
som här har ifrågasatts.

Jag kan därvid dra en parallell med
ett helt annat fack som också rör livsfarliga
föremål, nämligen elektriska anläggningar.
Stora områden här i landet
är avspärrade emedan det är livsfarligt
att beträda dem. Veterligen tar sig varken
inbrottstjuvar eller andra obehöriga
in på dessa områden, ty de vet att de
i så fall riskerar livet. Varför skulle det
vara omöjligt — jag frågar det, herr
statsråd —• att omgärda vapenförråden
med dubbla, tredubbla eller femdubbla
rader av spanska ryttare och rejält med
taggtråd, minera innanför och sätta upp
ordentliga anslag om att området är
livsfarligt att beträda? Jag tror att man
då fick ha sina vapen ifred. Det kan
inte sägas att detta skulle innebära
Nr 17

10 Nr 17 Tisdagen den 4 april 1967

Svar på interpellationer ang. åtgärder mot vapenstölder ur militära förråd, m. m.

risk för någon behörig som har anledning
att gå in i detta vapenförråd.

Det finns flera sådan uppslag som
jag inte skall ta upp kammarens tid med
att relatera. Deklarationerna om intresset
för och omtanken om att åstadkomma
trygghet på detta område är nu så
många att vi inte behöver mer av det
slaget. Men vad vi behöver är att någonting
verkligen blir gjort, och det bör
inte vara omöjligt att hitta konkreta
åtgärder.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Här tycks råda enighet,
men jag kanske ändå bör tillägga några
ord.

Herr Ståhl var nöjd med enigheten
men han skulle vara ännu nöjdare om
vi gjorde mer i form av konkreta åtgärder.
Jag vill erinra om att vi nu har
lagt ned mycket pengar och mycket arbete
på att förstärka de nuvarande flera
tusen förråd som ligger spridda runtom
i landet. Den förstärkningen — som
närmast går ut på att de byggnader, där
vapen och ammunition förvaras, blir
inbrottssäkrare och som innebär att
man försöker att förvara vapnen och
ammunitionen, särskilt de förra, i betongkassuner
— är i stort sett genomförd,
enligt en plan som gjordes upp i
slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Då räknade vi med att dessa åtgärder,
möjligen kompletterade med
signalanordningar, larmklockor av olika
slag, skulle vara tillräckliga. Det var
den syn som man då hade i fråga om
skyddsåtgärder på detta område. Vad
vi har tvingats konstatera under de senaste
åren är att dessa åtgärder tyvärr
inte är tillräckliga.

En del av dessa förråd, som vi har
lagt ned mycket pengar på att göra inbrottssäkra,
har forcerats av brottslingar
utrustade med alla de moderna
tekniska hjälpmedel som behövs för att
tränga igenom stålväggar och cementväggar.
Det har varit möjligt att genom -

föra sådana kvalificerade inbrott på
grund av att förråden ofta varit belägna
långt bort från bebyggelse, så att
man i lugn och ro nattetid har kunnat
ta sig in i dem. Att det sedan har funnits
förråd, där det inte behövts svetsaggregat
m. m. för att bryta sig in, det
skall erkännas. Men de förråden skall
vara borta nu, och jag vill till herr
Ståhl säga att inte går man obehindrat
in och ut i våra vapenförråd. Antalet
stölder i dessa förråd har gudskelov
minskat. Vi har en nedåtgående kurva
i fråga om stölder inom mobiliseringsförråden.
Tyvärr har däremot stölderna
av vapen från militära förläggningar
som inte förvaras i mobiliseringsförråd
utan inom kasernområdena ökat.
Vapen har försvunnit i samband med
övningar in. in., och det har ofta varit
svårt att utröna hur det har skett. Där
sätts nu in speciella åtgärder.

Läget är alltså inte, herr talman, så
förtvivlat att man går in och stjäl när
som helst i de militära vapenförråden.
Vi skall inte glömma att i dessa tusentals
vapenförråd, spridda över hela landet,
förvaras vapen och ammunition och
annan försvarsutrustning för en armé
på över en halv miljon man. Det är alltså
fråga om mycket stora mängder, och
tanken att centralisera allt detta till
några stora centralförråd är därför
orimlig. Den har inte heller, såvitt jag''
förstår, någon förespråkare här i kammaren,
ty det skulle med en sådan koncentration
vara alltför lätt att slå ut förråden
och förhindra mobilisering. I ett
land, som inte har en yrkesarmé i ständig
beredskap utan som bygger sitt försvar
på värnpliktsprincipen, är det nödvändigt
att snabbt och säkert kunna utrusta
denna armé med vapen, ammunition
m. in.

Och denna säkerhet består bland annat
i att det finns så många spridda
förråd att om en mobilisering sker under
krigshandlingar med flyganfall och
robotanfall vi ändå kan fullfölja mobiliseringen
på de flesta platser. Det skulle

Tisdagen den 4 april 1967 Nr 17

Svar på interpellationer ang. åtgärder mot vapenstölder ur militära förråd, m. m.

vi inte kunna göra, om vi koncentrerade
alla förråd till ett fåtal ställen.

Det utredningsuppdrag som överbefälhavaren
fått går ingalunda ut på att
åstadkomma en sådan centralisering till
ett fåtal förråd, utan det är närmast
fråga om den tanke som herr Hugosson
framförde i sitt anförande att man inom
vissa regionala områden skulle kunna
sammanföra det som finns i ett antal
småförråd till större förråd som är
lättare att övervaka och som är så placerade
att ingen ostörd kan ta sig in där
nattetid, utan som ligger i anslutning
till bebyggelse, industriområden o. s. v.
Såsom jag förut har sagt är det närmast
dessa principer man kommit fram till
under de senaste månadernas diskussioner.

Man skall inte vifta bort själva frågan
om säkerheten i vår mobiliseringsberedskap.
Den är av en absolut central
betydelse. I utredningsuppdraget
till överbefälhavaren säges också mycket
klart ifrån att överbefälhavaren
skall redovisa hur begränsade centraliseringsåtgärder
inverkar på vår mobiliseringsberedskap.

Jag vill erinra om att allt detta naturligtvis
inte kommer att kunna genomföras
i en handvändning med hänsyn
till omfattningen av den ammunition
och de vapen som finns inom försvaret,
utan här måste vi fullfölja den tidigare
uppgjorda planen att säkra alla de föi''-råd som anses ha sådant värde att de
skall göras så inbrottssäkra som vi nu
håller på att göra dem. Om vi lyckas
med den trådlösa alarmanordning som
nu planeras — och det ser ut att bli
fallet — skall vi kunna sätta våra vapenförråd
i kontakt med de lokala polismyndigheterna.

Vid sidan om de kostsamma åtgärder
som redan förberetts eller vidtagits,
skall man också snabbutreda frågan,
om det inte med hänsyn till att brottslingarna
redan med sin tekniska utrustning
har möjlighet att forcera de
anordningar som finns är nödvändigt

att föra utvecklingen vidare och så att
säga komma förbi brottslingarnas standard.
Såvitt jag förstår kan det endast
ske genom en ökad centralisering av
lokaliseringen av en del förråd samt
övervakningen av dem. Det är därför
rikspolisstyrelsen blivit inkopplad på
saken; därigenom kan vi åstadkomma
ännu större säkerhet.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Det som uppkallade mig
var närmast herr Ståhls inlägg när han
hävdar att de platser där vapen och
andra militära förnödenheter förvaras
skulle kunna jämställas med områden
där elektriska anläggningar och liknande
finns och där det är livsfarligt att
uppehålla sig. Jag är ytterst tveksam,
om det är en framkomlig väg att minera
marken i anslutning till våra militära
förråd. Det kan givetvis verka avskräckande
för personer som tänker sig
dit i syfte att stjäla, men under och omedelbart
efter kriget fanns det förråd där
mineringar förekom och såvitt jag vet
råkade både militär och civil personal,
även polismän, bli skadade när de i fullt
legitimt syfte begav sig till dessa förråd.

De åtgärder som har anvisats i försvarsministerns
svar i dag är nog de
framkomstmöjligheter som står oss till
buds. En ökad centralisering av förvaringen
av eldhandvapen innebär inte
att man centraliserar dem till fem, sex
förråd i landet, utan att man inom olika
regioner placerar dessa begärliga vapen
i sådana förråd där effektiv bevakning
kan anordnas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 5 och 45, bevillningsutskottets.
betänkanden nr 13
och 17—22, första lagutskottets utlåtanden
nr 15 och 19—22, andra lagutskottets
utlåtanden nr 17 och 20—24, tredje

Nr 17

Tisdagen den 4 april 1967

Meddelande ang. utdelning till kammarens ledamöter av lagrådsremiss beträffande

hyreslagen

lagutskottets utlåtanden nr 18—21, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 4, 6 och 7
samt allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 12.

§ 4

Meddelande ang. utdelning till kammarens
ledamöter av lagrådsremiss beträffande
hyreslagen

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Med hänsyn till sambandet mellan
propositionen nr 100 om bostadspolitiken
och den blivande nya hyreslagen
har arbetet inom justitiedepartementet
på en lagrådsremiss beträffande hyreslagen
bedrivits med sikte på att riksdagens
ledamöter skall kunna tillhandahållas
ett exemplar av remissen innan
tiden för väckande av motioner i anledning
av propositionen nr 100 går ut.
Om inte tryckeritekniska hinder möter
i sista stund, kommer lagrådsremissen
att kunna utdelas till ledamöterna torsdagen
den 6 april.

§ 5

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 81, med förslag till kungörelse om
ändrad lydelse av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan
den 30 december 1959 (nr
612),

nr 82, med förslag till lag om ändrad

lydelse av 35 § 4 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
och

nr 87, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 34 § arbetarskyddslagen den
3 januari 1949 (nr 1).

Dessa propositioner bordlädes.

§ 6

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
förste vice talmannen:

nr 915, av herr Bohman in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 32, angående omorganisation av
riksdagens ombudsmannaämbeten, och

nr 916, av herrar Hedlund och Ohlin,
likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 32.

Dessa motioner bordlädes.

§ 7

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Wennerfors
till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet angående
nedbringande av olycksriskerna på
europaväg 4 söder om Södertälje.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.37.

In fidem
Sune I(. Johansson

Onsdagen deri 5 april 1967 fm.

Nr 17

Onsdagen den 5 april

KL 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj ds å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till lagutskott propositionen nr 81,
med förslag till kungörelse om ändrad
lydelse av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan
den 30 december 1959 (nr 612);

till bevillningsutskottet propositionen
nr 82, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 35 § 4 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370); och

till lagutskott propositionen nr 87,
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 34 § arbetarskyddslagen den 3 januari
1949 (nr 1).

Vid föredragning av de å bordet vilande,
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 32 angående omorganisation
av riksdagens ombudsmannaämbeten
avgivna motionerna nr 915 och
nr 916, hänvisades motionerna, såvitt
avsåg instruktion för riksdagens ombudsmän,
till lagutskott och i övrigt
till konstitutionsutskottet.

§ 3

Utgifterna inom socialdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Bidrag: till sjukförsäkringen

Kungl. Maj :t hade (bilaga 7, punkt
B 9, s. 25 och 26) föreslagit riksdagen
att till Bidrag till sjukförsäkringen för
budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 480 milj. kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
haft följande motioner till behandling,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Bengtson och Dahlén (I: 397)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Ohlin och Hedlund (II: 512),
i vilka —- såvitt nu var i fråga -— hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
innebärande att ungdom i åldern 16—
19 år skulle äga rätt till samma tandvårdsförmåner
som nu gällde inom
mödratandvården,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sveningsson (I: 523) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Turesson och Magnusson i Borås (II:
661).

Utskottet berörde även två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Werner (I: 90) och
den andra inom andra kammaren av
herr Andersson i Luleå in. fl. (II: 119),
i vilka tagits upp frågor om ungdomstandvård
m. m. Dessa motioner innehölle
bl. a. förslag som syftade till införande
av en i princip avgiftsfri ungdomstandvård
genom att den avgiftsfria
barntandvården byggdes ut att om -

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Bidrag till sjukförsäkringen

fatta åldrarna till och med 21 år, delvis
med anlitande även av privatpraktiserande
tandläkare. Hemställan beträffande
dessa motioner gjordes under punkten
51 i utskottets utlåtande.

Utskottet hemställde i detta sammanhang,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:523 och 11:661 till Bidrag
till sjukförsäkring för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag av
480 000 000 kr.;

II. att motionerna 1:397 och 11:512,
såvitt avsåge tandvårdsförmåner för ungdom,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

I de nämnda motionerna I: 397 och
11:512 föreslås riksdagen begära förslag
som syftar till en förbättring av
den förebyggande tandvården och upplysningsverksamheten
på detta område.
Utskottet finner det angeläget inte minst
att tandvårdsbehovet minskas genom
en effektiv profylaktisk verksamhet särskilt
bland barnen. Den väsentliga del
av denna verksamhet som bedrivs inom
eller i anslutning till den organiserade
barntandvården är, som motionärerna
anför, främst en huvudmännens uppgift.
Möjligheterna härvidlag till ökad
effektivitet torde komma att beröras av
utredningen. Även upplysningsverksamheten
i övrigt bedrivs i inte ringa omfattning.
De nämnda motionerna bör
därför inte heller i denna del föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Kaijser, Per Jacobsson,
Edström, Åkerlund, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson, Mattsson, Gustafsson
i Skellefteå, Kältstad, Nilsson i
Tvärålund och Mundebo, vilka ansett att
utskottet under II. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:397 och 11:512, såvitt anginge
tandvårdsförmåner åt ungdom, i

skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
förslag innebärande att ungdom i åldern
16—19 år skulle äga rätt till samma
tandvårdsförmåner som nu gällde inom
mödratan dvården;

b) av herrar Kaijser, Per Jacobsson,
Edström, Åkerlund, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson, Mattsson, Gustafsson
i Skellefteå, Källstad, Nilsson i
Tvärålund och Mundebo, vilka ansett
att ovan intagna stycke i utskottets
yttrande bort ha följande lydelse:

»I de nämnda motionerna I: 397 och
II: 512 föreslås riksdagen begära förslag
som syftar till en förbättring av
den förebyggande tandvården och upplysningsverksamheten
på detta område.
Utskottet finner det angeläget att vårdbehovet
minskas genom en effektiv profylaktisk
verksamhet särskilt bland barnen.
Visserligen är en väsentlig del av
denna verksamhet främst en huvudmännens
uppgift. Olika möjligheter till
omedelbara statliga initiativ torde emellertid
finnas och utskottet biträder därför
motionsyrkandena på denna punkt,
samtidigt som utskottet även finner det
angeläget att utredningen jämväl uppmärksammar
dessa spörsmål.»

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Mittenpartiernas förslag
om en partiell tandvårdsreform är enligt
min bedömning välgrundat. 1961
års sjukvårdsutredning, som 1965 föreslog
en stor reform för tandvården, har
kartlagt situationen på detta område.
Vårdbehovet är stort och särskilt framträdande
bland de mindre inkomsttagarna.
Kostnaderna för en rationell
tandvård anses i utredningen i betydande
utsträckning vara den hämmande
orsaken till en för låg efterfrågan på
vård. Detta gäller inte minst ungdom i
åldrarna 17—19 år. I de åldrarna är
vårdbehovet mycket stort, vilket också
har tagit sig uttryck i bidragsbestämmelserna,
enligt vilka en reduktion av

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

tandvårdskostnaderna om 25 procent
ges åt 17—19-åringar i folktandvården.
Väntetiden är emellertid i många fall
så lång, att dessa ungdomar inte hinner
få sina tänder omskötta under den tid
denna reduktion ges.

Utskottsmajoriteten anser att den begränsade
reform som vi i mittenpartierna
föreslår bör få anstå till dess den nu
tillsatta utredningen är färdig med sitt
arbete. Det tidigare framlagda förslaget
har nämligen föranlett en ny utredning.
Vi torde alla kunna vara eniga om att
en utvidgad reform är mycket angelägen
för ungdomar i åldrarna 17—19 år. Den
är också möjlig att genomföra efter de
riktlinjer som angivits i mittenpartimotionerna
och i reservationen. Ett uppskjutande
av den stora tandvårdsreformen
hindrar inte att en viss delreform
genomföres. Om den sker efter i princip
samma riktlinjer som nu gäller för barnaföderskor,
ger vi oss inte in på något
oprövat. Det har visat sig att de reglerna
fungerar.

Det torde vara nödvändigt att den
stora tandvårdsreformen för tillfället
uppskjutes, detta inte minst av ekonomiska
skäl. Men vi anser att det bör
övervägas om inte den fria tandvården
av de skäl som jag tidigare anfört kan
utsträckas till 19 år. Effekten av ungdomens
tidigare tandvård kan äventyras,
om inte vården fullföljes under den kritiska
perioden upp till 19—20-årsåI(lern,
då uppväxttiden närmar sig sitt
slut och kroppen stabiliserar sig.

Att samhället tar ett större ansvar för
ungdomstandvården än vad som för
närvarande är fallet betyder att tidigare
insatser på området tryggas. En sådan
vård kan också ses som förebyggande
sjukvård, eftersom många sjukdomar
kan härledas från dåliga tänder.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till reservationerna
1 a) och b).

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Det var säkerligen en

Bidrag till sjukförsäkringen

ganska stor besvikelse för många när
man fick klart för sig att 1961 års sjukförsäkringsutredning
inte skulle resultera
i en allmän sjukförsäkring även beträffande
tandvården. På vårt håll har
vi accepterat de skäl som har anförts
för att man skall uppskjuta den totala
tandvårdsreformen. Som herr Nilsson i
Tvärålund nämnde var kanske i första
hand de ekonomiska skälen avgörande
— knappast skälet att den nya utredningen
pågår. Den nya utredningen var
väl snarare en följd av de ekonomiska
skälen.

Men vi har inte kunnat acceptera att
man lämnar åldersgrupperna 17—19 år
utan denna tandvårdsförsäkring som de
så väl behöver. Statistiska uppgifter,
bl. a. från militärtandvården, har visat
att tandvården för dessa grupper i stor
utsträckning försummats. Som herr
Nilsson också nämnde är dessa grupper
svårast utsatta för tandsjukdomar.

När militärtandläkarna får hand om
dessa ungdomar har deras tandförfall
framskridit så långt, sedan de vid 16-årsåldern lämnade skoltandvården, att
det åtgår i stort sett dubbelt så lång arbetstid
som för klientelet längre upp i
åldrarna. Detta tycker jag visar tillräckligt
tydligt att det här föreligger ett
starkt behov av att tandvården snarast
klaras för åldersgrupperna 17—19 år.

Jag skall, herr talman, icke ytterligare
utveckla dessa argument. De är väl underbyggda.
Jag kan inte acceptera utskottsmajoritetens
synpunkt, att det inte
är möjligt att genomföra denna reform
innan den förnyade utredningen har
lagt fram sitt betänkande. Jag ber därför
att få yrka bifall till reservationerna
1 a och 1 b under punkten 12 i statsutskottets
utlåtande nr 5.

Herr ANDERSSON i Luleå (k):

Herr talman! Den kommunistiska
gruppens motion, nr 119, om ungdomstandvården,
innebär att riksdagen skall
uttala sig för att vi fr. o. m 1968 skall
införa avgiftsfri ungdomstandvård för

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Bidrag till sjukförsäkringen

åldrarna 17—21 år. Utskottet har anfört
att frågan om en allmän tandvårdsförsäkring
bör uppskjutas i avvaktan på
den pågående skyndsamma utredningen
om folktandvårdens ställning och organisation.

Remissbehandlingen av sjukförsäkringsutredningens
betänkande om tandvårdsförsäkring
visade att vissa grundläggande
frågor rörande folktandvården
måste klarläggas. Även om det finns
vissa frågor som ytterligare behöver utredas,
anser vi för vår del att en avgiftsfri
tandvård för åldrarna 17—21 år kan
genomföras utan ytterligare utredningar.
Vi finner stöd för denna uppfattning
i vissa remissyttranden till den utredning
som utskottet i sin tur åberopar
för att ytterligare fördröja utbyggandet
av ungdomstandvården.

Låt mig erinra om vad medicinalstyrelsen
uttalade i sitt remissyttrande rörande
tandvårdsförsäkringen. Det heter
där bl. a.: »Utredningen beräknar bristen
på tandläkare år 1970 till 350—400
tandläkare och det kan därför ifrågasättas
om tandvårdsförsäkringen i sin
helhet bör genomföras enligt förslaget
redan fr. o. m. den 1 jan. 1969. Såsom
utredningen anfört kan ett för tidigt
ikraftträdande medföra olägenheter i
form av köproblem för de tandvårdssökande.
Bristsituationen i fråga om
tandläkare kan även leda till en höjning
av tandläkararvodena. För att i möjligaste
mån undvika dessa olägenheter
anser medicinalstyrelsen att man till
en början bör låta försäkringen gälla
vissa åldersgrupper, förslagsvis de tio
årsgrupper som kommer närmast efter
den organiserade barntandvården, vilken
numera omfattar barn t. o. m. 16
års ålder.»

Medicinalstyrelsen ansåg alltså att det
även med en begränsning av försäkringen
skulle kunna bli fråga om tio
årsgrupper efter 16 års ålder.

Detta medicinalstyrelsens uttalande
kan ställas mot utskottets yttrande i det
föreliggande utlåtandet, där det heter:

»I direktiven för den nu tillkallade utredningen
anför departementschefen
bl. a. som ett förstahandsmål för en effektiv
folktandvårdsorganisation att
kostnadsfri, organiserad barntandvård
skall kunna erbjudas samtliga barn upp
till 17 år.»

I det åberopade remisyttrandet från
medicinalstyrelsen uttalas inte bara att
man till en början bör låta försäkringen
gälla tio årsgrupper. Medicinalstyrelsen
anför nämligen dessutom följande:
»På detta sätt skulle samhället genom
sina insatser medverka till ett konsekvent
fullföljande av den vård, vari
grunden lagts genom barntandvården,
och till vidmakthållande av de resultat
som uppnåtts genom denna vård på vilka
stora kostnader nedlagts.»

Departementschefen uttalar att som
mål för en effektiv folktandvård skall
man nu sätta att ytterligare eu årskull
ungdomar skall få tandvård, vilken fråga
skall utredas. Att regeringen knappast
kan ta kortare steg än en årskull i
sänder förstår alla. Men om man kallar
detta för en effektiv folktandvård gör
man sig helt enkelt skyldig till en felbedömning
när det gäller denna viktiga
tandvårdsfråga. Detta bevisas av en
utredning som Sveriges tandläkarförbund
gjort angående folktandvårdens
kölistor. Utredningen gav ett mycket
nedslående resultat. Väntetiden i ko efter
den för ungdomsgrupperna subventionerade
vården visade sig utgöra två
år. Ungefär var femte patient tillhörande
åldersgrupperna 16—19 år hade
under väntetiden besökt privatpraktiserande
tandläkare. Med kännedom om
ungdomens farliga situation i karieshänseende
måste dessa väntetider medföra
stora skador. Föregående talare
har även varit inne på denna fråga.

Det allvarliga läget har ytterligare verifierats
genom ett betänkande som avgivits
om militärtandvården. Det framgår
att de värnpliktiga behöver väsentligt
längre behandlingstid än andra årsklasser
av vuxenklientelet. Tandvårds -

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

behovet hos de värnpliktiga uppgår till
drygt 4 timmar per patient, medan den
genomsnittliga behandlingstiden för patienter
är 2 timmar. Om vi ställer dessa
siffror mot varandra finner vi att det
inte råder något tvivel om att det långa
uppehållet i tandvården efter uppnådda
16 års ålder — tandvårdsluckan — är
skulden till den rådande situationen.
Men inte ens militärtandvården — som
alltså skulle omfatta drygt 4 timmar per
patient — kan rädda tandsituationen
för dessa ungdomar. I många fall har
nämligen tänderna nått ett sådant förfall
att de inte går att klara. Den mindre
tidskrävande men invalidiserande behandling
som tandutdragning innebär
blir enda möjligheten.

»Massåtala tandläkarna för dessa
tandutdragningar», hävdades i en rätt
uppmärksammad tidningsartikel under
föregående år. Tandförfallet med åtföljande
utdragning blir inte mer tilltalande
av att det många gånger gäller tänder
som har påkostats mycket arbete och
mycket pengar. Tidigare kostnader har
alltså lagts ned till ingen nytta.

Herr talman! Detta är grunden till
vår motion, i vilken vi diskuterar möjligheten
att få till stånd en kostnadsfri
ungdomstandvård t. o. m. 21 års ålder.
Det råder inte något tvivel om att utgångsläget
efter 21 år, om man slår in
på denna linje, bör bli så gynnsamt att
en fortsatt årlig revision av tänderna
ingalunda skulle behöva medföra alltför
stora kostnader för patienterna.

Från dessa synpunkter, från att vi i
dag har en viss ungdomstandvård i åldrarna
17—19 år med en taxenedsättning
på 25 procent och från att en del
landsting ger 50 procents nedsättning,
vill jag bedöma utskottets och regeringens
ståndpunkt som svår att förstå. Att
efter allt som har sagts om djärva målsättningar
börja tala om att ge en årskull,
som redan har en viss subventionerad
tandvård, fri tandvård och att
uttala att detta är målet för en effektiv
folktandvårdsorganisation verkar svagt;

Bidrag till sjukförsäkringen

det är det minsta man kan säga. Detta
är väl om något att fortsätta att köra i
gamla kärr spår.

Jag anser, herr talman, att det finns
både ekonomiskt och läkarmässigt utrymme
för vårt förslag om ungdomstandvård
upp till 21 år. Jag ber därför
att få yrka bifall till vår hemställan i
motion nummer 119 i denna kammare i
vad avser den första att-satsen. Eftersom
utskottet gjort en skrivning beträffande
de statsbidrag som utgår till folktandvården
— och som vi också tagit
upp till behandling i vår motion -— vilken
innebär att man är beredd att ompröva
dessa frågor, avstår jag från att i
övrigt yrka bifall till motionen.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Den debatt som förts
bär illustrerat det intresse som finns
i alla läger för att så snabbt som möjligt
‘genomföra sjiukförsäkringsutredn
ingens förslag till förbättring av tandvården.
Det är också angeläget att härmed
sammanhängande problem snarast
finner sin lösning.

De olika motionsyrkanden som föreligger
visar att det finns flera vägar
att gå. Önskemålen kan alltså vara
många, men mellan reservanterna och
utskott.smajoriteten finns det i sak inte
någon delad mening om att vad man
än skall göra måste frågan utredas ocli
prövas i någon form. Ingenting är färdigt
att omedelbart träda i funktion.

Utskottet har funnit det klokast att
avvakta den helt nyligen tillsatta utredningen,
vars ledamöter just har utsetts
och som enligt Sina direktiv —
det kan finnas skäl att citera dessa —
i första hand skall studera åldersgrupperna
upp till 17 år. Det heter i direktiven
:

»Som ett förstabanidsmål bör gälla
att den kostnadsfria, organiserade
barntandvården får sådan omfattning
att den räcker till för samtliga barn
i åldrarna upp till 17 år. En tandvårds -

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Bidrag till sjukförsäkringen

försäkring skall alltså inte behöva omfatta
dessa grupper.»

Departementschefen bär denna mening,
reservanterna en annan. Jag tror
att det vore olyckligt, om vi i detta
läge brådskande genomförde reformer
i [frågor, som vi kanske senare är beredda
att finna andra lösningar på.
Det är angeläget att vi låter denna utredning
komma igånig och ge oss en belysning
arv frågan, så att vi kan genomföra
detaljlösningar, där sådana är möjliga,
och snabbt få ett grepp om hela
problemet för att få klart för oss när
vi kan lösa de viktiga spörsmål som här
berörs.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen meddelade,
att punkten komme att företagas
till avgörande på sådant sätt, att först
behandlades de frågor som berördes i
motionerna I: 397 av herrar Bengtson
och Dahlén samt II: 512 av herrar Ohlin
och Hedlund ävensom I: 90 av herr Werner
och II: 119 av herr Andersson i Luleå
in. fl., varefter utskottets hemställan
och motivering i övrigt npptoges i ett
sammanhang.

Tandvårdsförmåner för ungdom

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2 :o) bifall till reservationen
la) av herr Kaijser m. fl.; samt 3:o) bifall
till motionerna 1:90 ocli 11:119 i
motsvarande del; och fann herr förste
vice talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund begärde
likväl votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits
den under 2:o) angivna propositionen
följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller

statsutskottets hemställan i punkten
12 :o) i utskottets utlåtande nr 5, såvitt
avser tandvårdsförmåner för ungdom,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 a) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 109
ja och 75 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Motiveringen beträffande den förebyggande
tandvården

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering, dels ock på godkännande
av den i reservationen 1 b)
anförda motiveringen; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering under
punkten 12 :o) i utskottets utlåtande nr
5, såvitt avser den förebyggande tandvården,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Onsdagen den 5 april 1907 fm.

Nr 17

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den motivering, som anförts i reservationen
1 b) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 102
ja och 82 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

Utskottets hemställan och motivering
i övrigt

Bifölls respektive godkändes.

Punkterna 13—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Bostadsrabatter

Kungl. Maj:t hade (punkt C 3, s. 30—
32) föreslagit riksdagen att till Bostadsrabatter
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 225 milj. kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Göran Karlsson och Högström
(I: 284) och den andra inom andra kammaren
av herr Almgren in. fl. (II: 354),

dels ock en inom andra kammaren av
herr Lorentzon m. fl. väckt motion
(II: 54), vari föreslagits att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställde
om att förslag utarbetades till höstriks -

Bostadsrabatter

dagen 1967 om införande av ett statligt
grundbidrag till kommunerna för utgivande
av kommunal hyressubvention
till handikappade enligt i motionen angiven
riktning.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte till Bostadsrabatter
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
förslagsanslag av 225 000 000 kr.;

II. att motionen II: 54 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

III. att motionerna I: 284 och II: 354
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LORENTZON (k):

Herr talman! Det är givetvis glädjande
att notera att antalet in vali dibo städer
under senare år ökat ganska kraftigt.
Medan antalet beviljade statliga
bidrag till invalidbostäder under budgetåren
1959/60—1963/64 visat en måttlig
ökning — från 51 till 177 — steg
antalet kraftigt under budgetåret
1964/65 till inte mindre än 496. Allt
talar för att denna trend fortsätter.
Riksdagsbeslutet år 1965 om en höjning
av bidragens maximibelopp till
15 000 kronor är säkerligen en starkt
bidragande orsak till denna stegring.

Därmed tror jag är sagt vad ökade
samhälleliga insatser betyder. Vad de i
verkligheten kan innebära för handikappade
människor behöver knappast
i detta sammanhang ytterligare framhållas.

Det är emellertid inte den slidan av
problemet som tagits upp i motion
II: 54 av kommunistiska motionärer
samt i motionerna 1:294 av herrar
Göran Karlsson och Högström och
11:354 av herr Almgren in. fl. Det är
det förhållandet att (handikappade personer
i mycket stor utsträckning utöver
sitt handikapp, som kan vålla dem
nog bekymmer, dessutom bär lägre inkomster
jämfört med andra människor.
Eftersom (de inredda invalidbostäderna

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Bostadsrabatter

mestadels kommer i fråga i nymppförda
lägenheter med samtidigt »moderna»
hyror, uppstår problem för många att
kunna tillgodogöra sig förmånen att
hyra en ändamålsenligt inredd lägenhet.

I motioner under fjolårets riksdag,
ja, än tidigare, samt vid årets riksdag
har vi motionärer i någon män velat
komma till rätta med detta problem. Det
är ett faktum att många kommuner har
visat prov på social vidsynthet och
beaktat de handikapp aides situation genom
att bevilja hyressub ventio ner. Detta
är givetvis ett berömvärt handlande
av ifrågavarande kommuner. Men alla
i denna kammare vet situationen för ett
stort antal kommuner: skatteunderlaget
och skattekraften är sådana, liksom -behoven
d övrigt, att det ligger mycket
nära till hands att avstå -från en hjälpåtgärd
av detta slag.

De Handikappades riksförbund har
på -si-na kongresser gjort uttalanden till
förmån för införandet av invalidbostadslhidrag
eller byressuibvention av det
slag som nu föreslagits. Stads- och kommunförbunden
har gj-ort inventeringar
av de kommunala besluten, vilket tycks
ha fört frågan ytterligare framåt. Vad
vi föreslagit är att från statligt håll -ges
ett stimulansbidrag, som likso-m höjningen
av invalidbostadsbidragens
maximibelopp skulle komma att öka
möjligheterna att efterfråga iordningställda
invalidbostäder.

Riksdagsutskottet agerar på -ett mycket
vanligt sätt genom afl hänvisa till
pågående utredning, i detta fall handikapputredningen.
Vid en genomläsning
av direktiven för denna utredning -är
det svårt att finna, att denna stödform
närmare skall prövas av utredningen.
Utskottets utlåtande ger därför mera intryck
av eu undanflykt. Jag beklagar
att detta sker i eu fråga som denna.
Hyreskostnaderna har år för år undergått
en stegring. Naturligtvis drabbar
stegringen i hög grad även -denna kategori
-av människor. Det är eu klen

tröst för dessa handikappade att få böra
talas om pågående utredningar —
allra helst -som »det är tvivelaktigt, om
problemen med just deras hyr-esså-tuati-o-n
-kommer att bli behandlade.

Skulle utskottets talesman vilj-a uttala
sig litet tydligare i frågan, huruvida
direktiven för ''handikapputredningen
ger utrymme för tolkningen att
även överväga statligt stöd, avsett -för
kommunal hyressubventiom ? I avvaktan
på svar härom, herr talman, skall
jag tills vidare avstå från att framställa
yrkande om bifall till motion -nr
54 i denna kammare.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! På direkt fråga kan jag
nämna att utskottets skrivning inte ger
den tolkning som den föregående talaren
kanske önskar. Utskottet har mycket
utförligt redovisat hur frågan behandlats
och vad den innebär. Utskottet
bär oakså redovisat att riksdagen
1965 fattade beslut om vilka regler som
hör gälla för kommunala bostadstillägg
för de kategorier som det här kan vara
fråga om. -Därmed är inte isa-gt att det
inte kan komma att bil statliga bidrag
till detta ändamål. En sådan fråga avgör
riksdagen själv och den kan -tagas
upp i ett senare sammanhang. Utskottet
har emellertid inte sagt att denna
fråga skall prövas av handikapputredningen.

Handikapputredningen har till uppgift
att kartlägga de frågor -som här berörs
och ge -o-s-s ett gott material för bedömning,
så att man får klart för sig
omfattningen, arten, vilka grupper det
gäller och hur man skall gruppera och
klassificera -dem, vilket är mycket svårt
att göra. Vi får ''alltså snart »ett material
att studera, och om det visar sig att
det fordras statligt engagemang -för att
få till stånd -något effektivt, »är de* eu
fråga som riksdagen då -får ta ställning
till. Detta betyder dock inte -att
utskottet av ren -slöhet vill föra över
spörsmålet till -utredningen. Enligt de

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

uppgifter vi har fått beräknar man att
mycket snart, redan i år, få tillräckligt
underlag för en bedömning av frågan.
Detta är bakgrunden till utskottets ställningstagande
och motivering.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Låt mig bara erinra
om att det redan nu ges möjlighet att i
statligt belånade fastigheter erhålla en
särskild bo sta ds subven ti on på 15 000
kr. per bostad för uppförande av lägenheter
för handikappade. Denna möjlighet
har utnyttjats och utnyttjas nu i högsta
grad, och jag anser att vi hör igå vidare
på den vägen.

lag vill tillägga att det är riktigt som
herr Lorentzon säger att kommunerna
med största iintresse bär gått in för
handikappstöd. överallt försöker man
nu förbättra de handikappades förhållanden,
tar upp samarbete med dem,
bildar särskilda kommittéer för planering
och planläggning som i största
möjliga utsträckning tillgodoser deras
intressen. Jag menar att den uppläggning
som utskottet bär har angett visar
den väg framöver som vi hör följa för
att befrämja dessa syften och för att
på alla sätt hjälpa till att göra vild man
kan för de handikappade.

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! I denna fråga kan man
inte tolka utskottets skrivning på annat
sätt iän som en hänvisning til! den pågående
handikapputredningen.

Denna utredning har inte fått sig förelagt
i sina direktiv att syssla med bostadsfrågorna
—• jag bär i dag talat med
sekreteraren i utredningen, herr Sundmark,
och han bär bekräftat att bostadsfrågorna
inte är medtagna i direktiven
för handikapputredningen. Alltså kan
man inte hänvisa till denna utredning
och till direktiven för den och säga,
som utskottets talesman nyss gjorde här
i talarstolen, att vi väntar på utredmings -

Bostadsrabatter

materialet innan vi kan ta ställning till
frågan. Det kan man nämligen inte göra
på grundval av det material som kommer.
Det är möjligt att denna utredning
någon gång i framtiden kommer att få
möjligheter att ta upp bostadsfrågan
för de handikappade till behandling,
men just nu är den inte föremål för någon
som helst utredning.

Det finns en råd kommuner som bär
mycket stora svårigheter att utbetala
subventioner till de handikappade i
nya moderna lägenheter; skatteunderlaget
är svagt, kommunerna kan toppa
listorna när det gäller den kommunala
skatteskalan bär i landet och kan ha
landets högsta landstingsskatt, men
trots detta subventionerar de rätt kraftigt
hyrorna för de handikappade. Att
dessa kommuners handlande är föredömligt
är alldeles riktigt, men å andra
sidan anser jag för min del att staten
bör — vilket vi också skriver i vår
motion — vara med om att subventionera
kommunernas kostnader i ett fall
som detta.

.lag yrkar därför, herr talman, bifall
till den motion det här är fråga om,
nämligen nr 54 i denna kammare.

Hen- BERGMAN (s):

Herr talman! Jag är glad för att herr
Svenning gjorde sitt inpass i diskussionen.
Jag vill bara för tydlighetens
skull säga att det han talade om gäller
bidrag till uppförande av lägenheter,
medan vad vi nu diskuterar i själva
verket är bidrag till hyran. Vad herr
Svenning sade gav dock en fullständigare
bild av vad som görs för de handikappade,
och hans lilla kommentar förtjänade
därför att komma med.

Jag försäkrar den föregående talaren
att jag sade att utskottets skrivning inte
får tolkas så, att va utgår ifrån att frågan
om statliga bidrag skall prövas av
hianidikapputrediniiingen. Om man med
stöd av utredningens material kommer
fra-m till att det inte räcker med den
princip för dessa frågor som vi för två

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Bidrag till driften av barnstugor

år sedan ibestämde oss för, nämligen
att kommunerna skall svara för denna
hjälp, kan vi ta upp frågan igen. Utredningen
klargör situationen för oss och
ger oss hänvisning till de former och
möjligheter som kan finnas. Sedan får
vi ta initiativ själva, därest inte regeringen
finner skäl till det.

Jag har velat förtydliga detta, om
det inte klart framgick av mitt förra
anförande. Det framgår för övrigt också
alldeles iklart av utskottets skrivning.
Jag skall inte ta upp tiden med att citera
den, men läser man det isista stycket,
speciellt sista styckets sista del,
finner man, att det inte är någon tvekan
om vad utskottet har för mening i sakfrågan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
IT: 54; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. III

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 17—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Bidrag till driften av barnstugor

Kungl. Maj.''t hade (punkt D 3, s. 40)
föreslagit riksdagen att till Bidrag till
driften av barnstugor för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag av 28
milj. kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Dahlén och Bengtson (I: 204)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Hedlund och Ohlin (II: 260),
i vilka hemställts att riksdagen måtte
a) besluta om statsbidrag till av kommunerna
bedriven familjedaghemsverksamhet
i enlighet med vad i motionerna
anförts och till Bidrag till driften av
familjedaghem för budgetåret 1967/68
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 6 milj. kr.; b) i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till
definitiv utformning av det statliga stödet
till familjedaghemsverksamheten;
samt c) i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala
sig för åtgärder för att förbättra
familjedaghemsverksamheten samt för
de allmänna åtgärder för förbättrad
barntillsyn som i motionerna anförts,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Dieseli (I: 400) och den andra
inom andra kammaren av fru Sundberg
(II: 515).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte till Bidrag till
driften av barnstugor för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag av
28 000 000 kr.;

II. att motionerna I: 400 och II: 515
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna I: 204 och IT: 260,
såvitt de avsåge statsbidrag till familj edaghemsverksamhet
och förslag till definitiv
utformning av det statliga stödet,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att motionerna I: 204 och II: 260,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t och icke behandlats under III,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Per Jacobsson, Edström, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson, Mattsson,
Gustafsson i Skellefteå, Källstad, Nils -

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

son i Tvärålund och Mundebo, vilka
ansett att utskottet under III. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 204 och II: 260, såvitt nu var
i fråga,

a) besluta om statsbidrag till av kommunerna
bedriven familjedaghemsverksamliet
och till Bidrag till driften av
familjedaghem för budgetåret 1967/68
anvisa ett förslagsanslag av 6 000 000
kr.,

b) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till definitiv utformning av
det statliga stödet till familjedaghemsverksamheten.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Frågan om barntillsyn
har under senare år blivit alltmer påträngande.
Förutsättningarna för barnens
tiill&yn har förändrats med samhällsutvecklingen.
Jag behöver inte beskriva
utvecklingen i vad den berör
barntillsynen. Situationen är väl känd.
Jag vill bara göra några konstateranden,
som jag uppfattar som obestridliga
fakta.

Kvinnornas förvärvsintensitet ökar.
Den numera förlängda yrkesutbildningen,
då även flickorna alltmer utbildar
sig för arbetsuppgifter i öppna arbetsmarknaden,
kommer att i en nära framtid
starkt öka behovet av barntillsyn.
Erfarenheten visar att när ungdomarna
så småningom bildar familj de båda
makarna i istor utsträckning söker sig''
ut på arbetsmarknaden, även om barn
finns i familjen. B o sätt ni ti gsko s In a der,
önskemålet om en förhållandevis hög
materiell standard i övrigt etc. driver
på denna sträviain. Det kan då bli mycket
tråkiga konsekvenser, om barnen
lämnas utan tillfredsställande vård och
tillsyn. En istor idel av ungdomsproblemen
i dag bär uppenbarligen sin rot i
otrygga hemförhållanden.

Jag räknar den organiserade tillsynen

Bidrag till driften av barnstugor

av barn som en acceptabel ersättning för
föräldravård i hemmen under den tid
av dagen då föräldrarna är ute ii arbete.
Jag gör i övrigt i detta sammanhang
inga värderingar mellan föräldratillsyn
och vård i hemmet å ena sidan och den
organiserade barntillsynen å andra sidan.

Behovet av organiserad barntillsyn
har dokumenterats från olika håll. För
kort tid isedan uttalade sig enligt en
tidningsuppgift statsrådet Odhnoff i
denna fråga. Hon igjiorde det mot bakgrunden
av eu undersökning som visar
att en mycket stor procent kvinnor —
om jag inte minns fel var det mellan 70
och 80 procent — var yrkesverksamma
eller önskade bliva det, om barntillsyn
kunde ordnas tillfredsställande. Man bör
då inte hindra utan tvärtom påskynda
genomförande av reformer som tillgodoser
ett så påträngande såväl enskilt som
samhälleligt intresse.

Man måste naturligtvis säga att ett
betydande steg togs i fjol i och med de
höjda bidragen till barnstugorna. Men
jag tror att vi kan vara överens om att
det stora hehovet av barntillsyn inte under
överskådlig tid kan täckas på denna
väg. Jag ifrågasätter till och med
om vi bär anledning att ens försöka
göra det. Samhällets åtgärder bör enligt
min mening anpassas så, att det finns
valfrihet mellan familjedaghem och
barndaghem. Undersökningen har visat
att för många föräldrar är familjedaghemmen
idet bättre ''alternativet och på
inånga orter .det enda möjliga. Vi har
anledning att göra det bästa möjliga av
de två alternativen, -och sedan ankommer
det på föräldrarna .att välja.

Enligt vår åsikt måste familjedaghemmen
på ett helt annat sätt än hittills
komma in i bilden när det gäller barntillsynen,
och det måste ske så snart
som möjligt. Detta är motivet för att
vi också i år föreslår att ett Visst statsbidrag
skall utgå till familjedaghemmen
som ett provisorium till desis den pågående
utredningen är klar och riksda -

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Bidrag till driften av barnstugor

gen .så småningom han föreläggas mera
slutgiltiga förslag i frågan.

De föräldrar vilkas barn får plats i
barnstugorna ges ett betydande statligt
stöld, medan föräldrar som enbart är
hänvisade till eller av eget val föredrar
familjedaghem inte får något stöd alls
från staten. Orättvisan är ännu större
nu efter fjolårets reform. Enligt min
mening talar alla skäl för att familjedaghemmen
redan i fjol hörde ha -fått
ett statligt bidrag. Socialdemokraterna
avvisade emellertid detta därför att de
ville avvakta resultatet av -den pågående
utredningen.

Det är samma motiv för avslag i år,
och ändå gäller det nu liksom så ofta
eljest mycket (nödvändiga reformer.
Skälen bär (emellertid olika styrka i olika
-fall. Ett bidrag enligt våra förslag
skulle utan tvivel ha stimulerat tillkomsten
av familjedaghem vilka vi anser
så nödvändiga. Det är uppienharligen
så, att socialdemokraterna uppfattar
dem som mindre nödvändiga än vi. Ett
bidrag skulle dessutom ha gett vass erfarenhet
av det bär slaget av hidragsgivning.
Många gånger är sådant till nytta
för iden verksamhet det gäller. Jag vill i
detta sammanhang inte minst peka på
försöksverksamhet >i olika former på
arhet smarkn adso mrådet.

Yi föreslår nu ett statsbidrag »om
skulle utgå med 25 procent av kommunens
bruttokoistaader för denna verksamhet
och att ett anslag på 6 miljoner
kronor anvisas härför. Trots det trängda
budgetläget som tvingat oss, och jag
skullle tro även regeringspartiet, till inskränkningar
och besparingar beträffande
mycket angelägna anslagsästande;n
a-mser vi att denna fråga bör ha eu
viss prioritet. Vi menar att familjedaghemmen
är en mycket dåligt utnyttjad
tillgång i vårt samhälle, som snarast
bör (aktiveras. Nu varslas det om att
den pågående utredningen snart är färdig.
Av (erfarenhet vet v-i att utredningar
kan dröja längre tid än vad som förutsattes.
Jag har inte uppfattat att social -

demokraterna visat någon större entusiasm
för att snabbt få fram förslag om
bidrag till familjedaghemmen. Jag tror
att man på vissa håll underskattar dessa
som alternativ och (komplement när det
gäller barntillsyn.

Herr talman! Jag -ber att få yrka bifall
till reservation nr 2.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Behovet av barntillsyn
är nog så väl dokumenterat att man
egentligen inte borde behöva lägga fram
några ytterligare siffror, men utöver
vad herr Nilsson i Tvärålund sade skall
jag tillägga ett par saker om det nuvarande
förhållandet.

För närvarande finns det ungefär
200 000 barn under sju år med båda föräldrarna
förvärvsarbetande och antalet
väntas öka till 250 000 år 1970. Tillgången
på daghemsplatser är så begränsad
att för närvarande bara ungefär vart
tionde barn kan få daghemsplats. Jag
hoppas därför -att statsrådet Odhnoff,
när lion övertog familj efrågorna, inte
samtidigt övertog fördomarna på många
håll emot familjedaghemmen, ty jag tror
att dessa är ett utmärkt komplement till
barndaghemmen. Oavsett det lämpliga
med valfriheten mellan de båda formerna
är familjedaghemmet absolut
nödvändigt i nuvarande läge för att
klara den situation vi befinner oss i.

Jag skulle kunna tänka mig att om
det föreliggande behovet skulle täckas
av barndaghem skulle vi råka i en mycket
besvärlig situation när det gäller
kommunernas möjligheter att klara de
ekonomiska investeringarna. Det är
därför inte alls egendomligt att vi från
folkpartiet och centerpartiet har upprepat
ett många gånger framfört önskemål
om att möjligheter skall beredas
till statsbidrag också då det gäller familjedaghemmen.
Jag tror att den frågan
mycket lätt skulle kunna lösas med
litet god vilja, utan att även i detta fall
en sittande utredning åberopas. Men
även jag hoppas mycket av denna ut -

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

redning och att dess förslag skall kunna
bidra till att lösa dessa frågor på
ett bättre sätt än vad vi för närvarande
har möjlighet till. I avvaktan på utredningen
tror jag emellertid att man
mycket väl skulle kunna införa de statsbidrag
som förr eller senare måste
komma för att ge samma möjligheter åt
dem som anlitar barndaghem respektive
familjedaghem.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen under
punkten 21 till statsutskottets utlåtande
nr 5.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Man kanske inte skall
ta hort glädjeämnena för den borgerliga
oppositionen, i varje fall inte för
centerpartiet och folkpartiet, vilka ju
älskar att predika om att vi socialdemokrater
är ointresserade av familjedaghem,
ja, att det är en verksamhet
som vi nästan vill bekämpa. Detta försöker
man på olika sätt illustrera. Då
är det märkligt att det i socialdemokratiskt
styrda städer har med kommunalt
stöd införts sådana daghem. Yi socialdemokrater
råkar ju ivra för ett visst
kommunalt samband, så jag tror nog
att det är fel när man försöker ge den
angivna bilden av socialdemokraterna.

Jag har roat mig med att titta efter
i proposition nr 54 vid förra årets riksdag,
och redan i en rubrik slår regeringen
fast att familjedaghemmen är ett
nödvändigt komplement -— inte bara
ett utmärkt komplement, som herr Hamrin
sade. Hur kan man då säga att vi
är ointresserade av den verksamheten?
Det sättet att beskriva den politiska
verksamheten är något felaktigt. Huruvida
staten skall lämna bidrag för att
stimulera kommunerna är en praktisk
fråga som måste lösas, därför att vi vet
alla att det kan uppstå en mängd konsekvenser
som kanske ingen av oss önskar
— inte ens folkpartiet och centerpartiet
— om man så där in blanco genomför
ett bidragssystem. Därför till -

Bidrag till driften av barnstugor

sattes denna speciella utredning. En
ledamot av denna kammare utför utredningen
som skall vara färdig i år.
Vi får alltså mycket snart material som
gör att vi kan ta ställning och kanske
komma överens om hur bidraget — ont
det konuner till stånd — skall se ut.
Men när det gäller intresset för familjedaghem
tror jag att man skall ändra
sättet att diskutera.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag anammar med tacksamhet
uttalandet från herr Bergman,
vilket tyder på att den fördom, som
enligt vad jag påpekade har funnits på
socialdemokratiskt håll mot familjedaghem
tydligen har brutits. Jag tror emellertid
att det blir ganska svårt att i eu
historieskrivning om denna fråga utan
vidare säga att det inom socialdemokratiska
partiet inte har funnits delade
meningar om lämpligheten av familjedaghem.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Bergman sade att
vi i debatten skulle ha yttrat att socialdemokraterna
var ointresserde av familjedaghem.
Jag vill, i varje fall för
min del, rätta till det missförståndet
för den händelse det skulle ha uppstått
i anledning av mitt anförande. Jag sade
nämligen att socialdemokraterna synes
vara mindre intresserade än vi är av
tillkomsten av familjedaghem. Yi vill
sträcka oss längre än man gjorde i den
proposition som herr Bergman anförde
som exempel, där det uttalades att familjedaghemmen
var ett nödvändigt
komplement. Vi anser dem dessutom
vara ett nödvändigt alternativ för att
åstadkomma den valfrihet som föräldrar
bör ha möjlighet till på detta område.

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Bidrag till driften av barnstugor

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag bär inte räknat med
annat än att det finns delade meningar
bland socialdemokraterna i denna fråga
liksom i de flesta andra frågor. Det
är rätt underbart att tillhöra ett sådant
parti som det jag tillhör; när det gäller
grundläggande ting är vi överens
men i frågor av denna typ har vi ganska
ofta delade meningar. Det förs diskussioner,
och det är befruktande. Detta
har jag aldrig förnekat. Men jag förnekar
riktigheten av den bild som herr
Hamrin i Kalmar målar upp av socialdemokraterna
i denna fråga. Jag gick
i den historiska forskningen bara tillbaka
ett år och citerade en rubrik för
att illustrera att vi på denna punkt är
föremål för en legendbildning.

Jag hade från herr Nilssons i Tvärålund
första anförande antecknat exakt
den passus som han nu upprepade:
socialdemokraterna är mindre intresserade
än de borgerliga av familjedaghem.
Jag är ledsen om jag tolkade
»mindre intresserade» som »ointresserade»,
men jag är ju inte alltid så där
noga med valörerna. Jag ber om ursäkt
för det.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Under de senaste åren
har vi haft rätt långa debatter i barntillsynsfrågan
i denna kammare. En av
anledningarna till detta är väl, som
också herr Nilsson i Tvärålund var inne
på, att antalet småbarnsmödrar på
arbetsmarknaden har fortsatt att öka.
Detta har i sin tur medfört allt större
efterfrågan på barntillsynsplatser. 1963
års riksdagsbeslut medförde att en viss
ökning av utbyggnaden kom till stånd,
och genom det beslut vi fattade på
grundval av proposition 54 vid fjolårets
riksdag har en mycket kraftig utbyggnad
av barnstugor kommit i gång. Vi
kan förvänta en fördubbling av platsantalet
inom ett par år.

Jag har ingen anledning att försöka
skildra barntillsynssituationen ljusare

än den är, men utvecklingen håller på
att vändas till det bättre på denna front.
Detta har ju till och med herr Nilsson
i Tvärålund upptäckt, trots att reservanterna
och motionärerna inte påpekat
det. Om den nuvarande snabba utbyggnadstakten
håller i sig även under
de närmaste åren blir situationen
betydligt bättre på institutionssidan,
som representerar den tillsynsform
som majoriteten av de förvärvsarbetande
föräldrarna väljer om de har ett
fritt val.

Kanske bristen på positiva uttalanden
i denna fråga från mittenpartiernas
sida kan förklaras med att de ingalunda
slöt upp när det gällde införande
av den gemensamma barnstugan och
tvåtredjedelsregein. Utan tvivel är det
detta beslut som ligger till grund för
den stora utbyggnad av daghems- och
fritidshemsplatser som nu håller på att
ske i kommunerna.

Nu vill centerpartiet och folkpartiet
ta familjedaghemsfrågan på entreprenad.
Trots att utredning pågår och trots
att det har signalerats att den ämnar
lägga fram ett förslag inom kort så
kastar man fram ett ganska vårdslöst
förslag om att ett 25-procentigt statsbidrag,
baserat på kommunernas ersättningar
till familjedaghemmen, skall införas.
Tydligen inser motionärer och
reservanter själva hur vårdslöst förslaget
är, eftersom de samtidigt säger att
det är angeläget att en mer definitiv
lösning av förevarande fråga så snart
som möjligt föreläggs riksdagen. Onekligen
behövs det en mer definitiv lösning
av familjedaghemsfrågan än den
mittenpartiernas företrädare lyckats
åvägabringa.

Visserligen räknar man upp en del
av de problem som förekommer i anslutning
till familjedaghemsverksamheten,
men det är knappast några nyheter.
Det mesta återfinnes i proposition nr
54: 1966. Det är därför inte direkt nödvändigt
att skriva till Kungl. Maj:t och
upplysa om saker som Kungl. Maj:t re -

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

dan har upplyst motionärerna och riksdagen
om.

Utbildningsfrågan har nu kommit så
långt att kursplaner utarbetats av en
särskilt tillkallad expert från skolöverstyrelsen
som samarbetat med representanter
för arbetsmarknads- och socialstyrelserna,
allt i enlighet med den
socialdemokratiska motion som fjolårets
riksdag biföll.

Vad utredningen angår har vi gjort
en riksomfattande intervjuundersökning,
som kommer att ligga till grund
för våra förslag rörande den kommunala
familjedaghemsverksamheten. Undersökningen
omfattar även all övrig
icke institutionsbunden tillsyn av barn
i åldrarna 0,6—10 år, alltså av barn i
tillsynsåldrarna. Vi kommer att bli i
tillfälle att redovisa antalet kommunala
och privata familjedaghem i hela landet
men även antalet hem, fördelade på
olika strata, storstäder samt större och
mindre kommuner. Vi har undersökt
hur många far- och mormödrar som
hjälper till med barntillsynen och hur
många barn som tillses på annat sätt,
exempelvis genom hjälp av annan vuxen
hemmavarande person, andra maken,
syskon o. s. v.

Det finns barn som klarar sig själva
eller med ringa tillsyn, och det finns
barn med kombinerad tillsyn, exempelvis
i lekskola och med skötsel av
syskon eller annan vårdare på eftermiddagarna.
Ävenså kommer vi att kunna
presentera tillsynstidernas längd i
olika tillsynsformer och arbetstidens
längd för de förvärvsarbetande föräldrarna,
vilket också är en viktig fråga,
eftersom det visat sig att många som
nu beskrives som förvärvsarbetande har
mycket korta arbetstider. Vi har också
boendeförliållandena kartlagda, uppgifter
om inkomster och utbildning in. in.
både när det gäller föräldrarna och de
kommunala och privata familjedaghemmen.
Vi får, kort sagt, en ordentlig kartläggning
av barntillsynsituationen i hela
landet.

Bidrag till driften av barnstugor

I det läget tycker jag att det borde ha
varit självklart för mittenpartiernas riksdagsrepresentation
att avstå från att
framlägga förslag om statsbidrag till en
verksamhet som man i själva verket vet
ganska litet om men som man så småningom
får möjligheter att veta betydligt
mera om. Ett statsbidrag om 25
procent är i och för sig ingen garanti
för en förbättring av verksamheten, om
man inte samtidigt ställer vissa krav
som förutsättning för att stöd skall utgå.
Och några sådana krav har i detta fall
inte ställts. Om förslaget skulle gå igenom,
bleve följden egentligen bara den
att kommunerna får sin minst kostnadskrävande
barntillsyn ännu billigare
framdeles. Någon garanti för att pengarna
går till kvalitetsförbättringar i familjedaghemsverksamheten
ges inte -—
och det är ändå en mycket brännande
fråga!

En annan sak i den reservation som vi
nu behandlar förvånar mig också, nämligen
att varken motionärerna eller reservanterna
har berört den verkligt centrala
frågan när det gäller familjedaghemmen:
ersättningen till dagbarnvårdarna.
Vi klagar på kontinuiteten och
kvaliteten, och vi framhåller svårigheterna
med att få fler vårdplatser o. s. v.,
men enligt min uppfattning kan vi inte
ställa några krav på verksamheten om
vi inte betalar ordentligt för de tjänster
som familjedaghemmen erbjuder.
Jag har tidigare i denna kammare framhållit,
och jag vill gärna upprepa det,
att vi här åker snålskjuts på en grupp
kvinnor i låglönefamiljer. Vi ger dem
en sämre betalning än vad någon annan
yrkesgrupp har som jag känner till, och
detta oefterrättliga förhållande kan jag
inte acceptera. Jag vill gärna försöka
göra något åt det.

Det hade varit klädsamt för mittenpartierna
om man på något sätt hade
berört den centrala frågan i sammanhanget
och visat intresse för den kvinnogrupp
som här beröres. Det har man
nu underlåtit att göra, kanske därför

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1907 fm.

Bidrag till driften av barnstugor

att det inte är lika smakligt och inte
lika bekvämt att presentera förslag i
den riktningen, eftersom det skulle öka
kommunernas utgifter väsentligt, med
eller utan statsbidrag.

Till slut vill jag bara nämna att de
sex miljoner kronor som räknats fram
kan bli åtskilligt mer beroende på hur
man definierar begreppet kommunala
familjedaghem. Hur skall exempelvis
kommunerna göra när det gäller mormor—farmor?
Skall deras hem godkännas
som kommunala familjedaghem?
Det är ingen liten fråga, det kan jag försäkra.
Åtskilliga mormödrar och farmödrar
här i landet utövar familj edaghemstillsyn,
och kommunerna handlar olika i
detta fall. Det är bara en av alla dessa
detaljfrågor som vi har att brottas med i
familjedaghemsutredningen, men det belyser
att problemet inte är fullt så enkelt
som man föreställer sig på folkparti-
och centerpartihåll.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Hörnlund sade nu
senast att centern och folkpartiet ser
så enkelt på denna sak. Hon anklagar
oss för underlåtenheter i vår argumentering
i motionen, m. m. Jag skall kanske
inte, herr talman, säga att anförandet
var vårdslöst. Hon var förvånad
över att vi skulle motionera på detta
sätt om en verksamhet som vi ändå
visste så litet om, och hon kunde säga
att ett statsbidrag inte skulle gå till kvalitetsförbättringar
av olika slag. Det må
naturligtvis stå fru Hörnlund fritt att
ha uppfattningar om oss och om olika
frågor, men jag delar inte hennes uppfattningar
i de delar som jag nu har
refererat.

Vi har försökt säga i våra motioner
och våra diskussioner att det kanske är
en något vårdslös behandling, för att
nu använda fru Hörnlunds ordval, av
så pass stora resurser som vi har i

familjedaghemmen, när man inte vill
satsa på dem mer än vad man har gjort.
Vi menar att bidrag till familjedaghemmen
skulle ha stimulerat tillkomsten
av flera och att det dessutom skulle ha
givit oss erfarenheter av hur ett kommande
statsbidrag till verksamheten
skulle utformas på bästa sätt. Det, menar
jag, är också att satsa på kvaliteten
i fråga om barntillsynen.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tycker att fru Hörnlunds
anförande var ett ganska gott bevis
på riktigheten av de funderingar jag
tidigare framfört här, och jag hoppas
att herr Bergman med intresse lyssnade
på henne.

Det är ingalunda så, fru Hörnlund,
att man behöver sakna erfarenhet av
eller intresse för barntillsyn om man
icke sitter i en statlig utredning som har
hand om denna fråga —• man kan på
annat sätt ha kommit i kontakt med
den. Detta hindrar inte att jag, som jag
tidigare sagt, med stort intresse skall
ta del av de statistiska och klarläggande
uppgifter som utredningen, hoppas jag,
ganska snart lägger fram. Att de uppgifterna
kommer att påverka utformningen
i framtiden i stort är jag också
övertygad om.

Dä fru Hörnlund framställer mittenpartiernas
agerande beträffande barndaghemmen
såsom något halvhjärtat
och ljumt vill jag bestämt bestrida detta.
Vi har bara hela tiden poängterat
att det här gäller valfrihet mellan de
två formerna. Jag har också poängterat
att jag inte tror att fru Hörnlund
klarar frågan enbart genom barndaghem.
De siffror som jag redan förut
har anfört här från talarstolen tyder väl
ändå på att det är otänkbart att enbart
med barndaghem inom rimlig tid klara
det stora behov av barntillsyn som föreligger.

Beträffande ersättningen till familjedaghemmen
är jag fullt på det klara

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

med att de sex miljonerna inte kommer
att räcka, bland annat av den anledning
som fru Hörnlund nämnde, att
ersättningen till familjedaghemmen är
för liten. Men vad jag är övertygad om
är att barntillsynen på detta sätt blir
betydligt billigare än om man enbart
litar till barndaghemmen, och den blir
även fullt acceptabel.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att någon
har uppfattat vad jag sagt från denna
talarstol som en form av negativism mot
familjedaghemsverksamheten. Jag företräder
också en kommun som har prövat
denna verksamhet i åtskilliga år,
och jag har varit med om att se till att
vi även fortsatt att bygga ut verksamheten.

Däremot är jag negativ till att man
framlägger ett så vårdslöst utformat förslag
till inrättande av statsbidrag som
det trots allt är fråga om här. Och jag
vill säga till både herr Hamrin i Kalmar
och herr Nilsson i Tvärålund att sanningen
är att några kvalitetsförbättringar
inte har föreslagits i motionen eller
reservationen. Vad man gör är att försöka
förbilliga verksamheten ytterligare
för kommunerna. Man ställer inte upp
några krav på verksamheten — man talar
så att säga runt familjedaghemsverksamheten.
Allt det man tar upp och
mycket mer har emellertid framhållits i
fjolårets proposition, så det rör sig inte
om några nyheter för vare sig mig eller
någon annan i denna kammare. — Jag
menar att det hade varit riktigare att
vänta och se vilken satsning som vi
inom familjedaghemsutredningen vill
göra.

Herr Nilsson i Tvärålund sade flera
gånger när det gällde statsbidraget att
socialdemokraterna tidigare avvisat förslaget
och avvisar det även nu. Men herr
Nilsson i Tvärålund glömde säga att
också högern avvisat förslaget om statsbidrag.
Och att förslaget avvisas är inte

Bidrag till driften av barnstugor

underligt med tanke på den lösliga
form i vilken det framlagts.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Centerpartiet är naturligtvis
inte omedvetet om att utredning
har pågått och pågår — och utredningen
skall väl någon gång bli färdig. — Vi
diskuterade kvalitetsförbättringarna i
fjol; vi hade tagit upp frågan härom i
vår motion då och vi är väl nu i alla
fall närmare den dag då utredningen är
färdig.

Vad vi i dag motionerar om är en materiell
bakgrund för att förbättringar
skall bli möjliga så snart som möjligt.
Jag får till sist uttala förhoppningen att
fru Hörnlund tar upp dessa kvalitetsfrågor
i sin utredning och framlägger
insiktsfulla och värdefulla förslag.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att utredningen
åtminstone hittills arbetat mycket
snabbt. Vi kunde ju redan i höstas
gå ut med den riksomfattande intervjuundersökningen.
Alla som varit verksamma
i utredningar måste vara på det
klara med att arbetet bedrivits utan
dröjsmål.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära
ordet i denna debatt, men då det
under diskussionens gång blivit mer
och mer av ett slags partipolitiskt demonstrerande
i frågan tycker jag att vi
inom högerpartiet inte kan hålla oss
utanför.

Jag har den uppfattningen — till
skillnad mot en del andra som yttrat sig
— att det under senare år skett en förändring
i inställningen till familjedaghemsfrågan
så till vida att större enighet
kunnat uppnås om familjedaghemmens
betydelse som ett komplement •—
och ett nödvändigt komplement, såsom
understrukits -— inom den samhälleliga
barntillsynen.

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Bidrag till driften av barnstugor

Från högerpartiets sida har vi länge
drivit frågan om familjedaghem; bl. a.
har vi på det kommunala planet varit
med om att sätta i verket åtskillig verksamhet
just i familjedaghemmets form.

I den debatt i denna kammare som
föranleddes av förra årets proposition
— vilken också omnämnts här — arbetade
vi inom den borgerliga oppositionen
gemensamt för att förmå regeringen
att verkligen skynda på familjedaghemsutredningen.
Enligt min mening ledde
det till ett positivt resultat. Det råder
inte något tvivel om att utredningen har
påskyndats, när utskottet här kan ge
bestämt besked om att dess resultat
skall presenteras under innevarande år.

Det är detta faktum som gör att högerpartiet
inte har biträtt reservanternas
yrkanden utan utskottets. Vi delar
reservanternas uppfattning i motiveringen
om familjedaghemmens betydelse,
men vi anser att det skulle vara
olyckligt att nu begära ett statsbidrag
till familjedaghemsverksamheten •— ett
statsbidrag som liksom alla sådana på
något vis måste förknippas med villkor
och binda upp familjedaghemsverksamheten,
sådan denna nu utövas inom
kommuner på många håll i landet. Vi
menar att många frågor måste lösas i
sammanhanget — frågan om familjedaghemsvårdarnas
utbildning, lönefrågorna,
anställningsförhållandena och en
hel mängd andra problem — om staten
skall engagera sig allvarligare i verksamheten.
Det vore väl beklagligt, om
man genom ett beslut om ett bidrag nu
skulle skapa bindningar — även villkorsbindningar
— för familjedaghemsverksamheten
som innebure att vi inte
stode fria att pröva de förslag som
familjedaghemsutredningen kan lägga
fram senare under detta år.

Dessa är motiveringarna, herr talman,
till att vi inom högerpartiet — ehuru
helt positiva, det är sedan många år
dokumenterat, till familjedaghemsverksamheten
•— ändå biträder utskottets
hemställan.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! För att inga missförstånd
skall uppstå i anledning av fröken
Ljungbergs anförande vill jag uttala att
det inte alls är fråga om att åstadkomma
några bindningar med det bidrag,
som mittenpartierna föreslår. Om det är
ägnat att ge någonting utöver det materiella
innehållet — att skapa möjligheter
till kvalitetsförbättringar och stimulera
till flera familjedaghem — är det
att ge erfarenheter av bidragsgivningen.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag hade inte från början
tänkt yttra mig i denna debatt, men
då företrädare för alla andra partier
gjort det, vill jag också bidra med några
.synpunkter, även om de bär improvisationens
prägel.

Det hade enligt min mening varit
bättre om vi hade fått en mer konkret
debatt om fördelar och nackdelar när
det gäller barnstugor kontra familjedaghem.

Barnstugornas fördelar har efter hand
blivit alltmer uppenbara. Dagmammainstitutionen
har visserligen hittills varit
den vanligaste. Traditionen därvidlag
är stark, och därför kvarlever just
denna form. Den har rönt en mycket
hög uppskattning, särskilt bland konservativt
inställda människor. Men det
finns dock många nackdelar jämfört
med daghemmen.

Barnstugornas fördelar ligger i den
större tryggheten. Dessutom är barnstugornas
lokaler som regel, egentligen alltid,
bättre anpassade efter barnens ålder
och lekbehov. Den personal som finns
där är utbildad för barnavård och barnpedagogik.

Vi vet att barnen i dag växer upp i
små familjer, i många fall utan syskon.
Daghemmet och lekskolan blir under
sådana förhållanden ett viktigt komplement
till familjen och ger bättre möjlighet
för alla barn att träna social anpass -

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

ning och intellektuell rörlighet. Man har
länge vetat att barnens miljö i förskolåren
har stor betydelse för deras intellektuella
förmåga under de första skolåren.
Den intelligenskvot som erhålles
vid tester är inte alltid någon medfödd
egenskap som barnen behåller genom
livet, utan det är erkänt att den är en
kombination av miljö och — i viss mån
— arv. Jag är förvånad över att i debatten
inte något av det framkommit
som amerikanska undersökningar under
senare tid presenterat, då många här eljest
brukar vara intresserade av amerikanska
rön. Det finns nya amerikanska
undersökningar, som visar att barnen
från de intellektuellt sett allra svåraste
miljöerna snabbt ökar sin skapande förmåga
och sin intelligenskvot när hemmet
kompletteras med daghem och lekskola.
Yi tillmäter i dag skolbarnens anpassning
och prestationsförmåga stor
betydelse. Vi vet att förmågan till social
anpassning och intellektuell rörlighet
grundlägges redan under de år som
sammanfaller med barnens vistelse på
barnstugor eller familjedaghem.

Det är klart att mitt förord för barnstugorna
inte innebär att jag för min del
anser allt vara bra. Barnstugorna kan
bli bättre, och de bör anpassas på ett
annat sätt, både till rytmen i arbetslivet
och till andra behov som framträder.
Bland annat har de den svagheten att
de som regel inte är öppna vid sådana
tider att de passar exempelvis dem som
arbetar inom servicenäringar eller vårdyrken.
Det är en svaghet som man
snabbt borde komma ifrån.

När det gäller familjedaghemmen
skulle jag faktiskt vilja peka på några
nackdelar:

för det första finns det inte en tillfredsställande
kontroll i fråga om dem;

för det andra kan sägas att de som
åtar sig att sköta andras barn inte alltid
har den nödvändiga utbildningen. Det
finns inte någon kursverksamhet för
dessa människor. I Stockholm fanns under
en tid en kursverksamhet för dag -

Bidrag till driften av barnstugor

mammor, men eftersom de flesta som
tar emot barn på det sättet tycker att de
kan tillräckligt, blev underlaget för
verksamheten inte så stort att Stockholms
stad kunde fortsätta med den.

Det finns även andra synpunkter på
denna fråga som jag skulle vilja föra
fram. Så t. ex. saknas ofta riktiga pedagogiska
leksaker i familjedaghemmen.
Här kan naturligtvis kommunerna göra
någonting, t. ex. låna ut riktiga pedagogiska
leksaker till familjedaghemmen,
så länge vi finner att vi ändå måste ha
dem.

Jag skulle inte vilja säga att familjedaghemmen
i allmänhet är undermåliga,
men generellt anser jag att daghemsvården
är att föredra. Föräldrarna vet
då till vilka de lämnar sina barn och att
de lämnar dem till människor som är
utbildade för sin uppgift.

Herr Nilsson i Tvärålund säger att
man inte skall underskatta familjedaghemmen.
Det är nog ingen som gör, men
vi kan inte blunda för de absoluta fördelarna
med barnstugorna.

Jag vill passa på tillfället att säga —
ehuru det kanske inte skulle behöva tagas
upp i detta samanhang — att barnstugorna
måste få ökat stöd till driftkostnaderna,
som är mest betungande
för kommunerna. Herr Bergman sade,
om jag fattade honom rätt, att socialdemokraterna
i denna fråga haft en mycket
bestämd mening. Jag vill erinra om
att framför allt LO-folket i dessa frågor
haft en mycket bestämd mening om att
vi måste ge starkare stöd till barnstugorna.
Bristsituationen har dock skapat
ett läge där vi tills vidare måste ha
både/och, och jag hör till dem som menar
att vi så länge nuvarande bristsituation
råder också måste få fram goda
familjedaghem. Vi måste emellertid ha
en klar uppfattning om vad som bör
ges prioritet.

Herr Hamrin i Kalmar sade att familjedaghemmen
är en fullt acceptabel
form av barntillsyn. Detta kan man inte
säga generellt, det måste bedömas från

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Bidrag till driften av barnstugor

fall till fall. Men ofta är den kanske
acceptabel.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Endast några få ord till
herr Jansson.

Herr Janssons inlägg, som jag inte vill
ta upp en diskussion om, borde ha
gjorts förra året då en proposition framlades
med förslag till förbättring av villkoren
för barnstugorna. Då hade tidpunkten
för anförandet varit lämpligt,
.lag förmodar att herr Jansson hade dessa
synpunkter redan vid det tillfället.
Mycket av vad herr Jansson sade stod
i propositionen för 1966. Eller också
kunde herr Jansson ha sparat anförandet
till nästa år — då det kan tänkas att
förslag föreligger beträffande bidrag till
familjedaghemmen ■— så att vi då kan
få en diskussion om lämpligheten av familjedaghem.
Vi kan ju spara protokollet
och låta hans anförande gälla för
nästa år.

Herr JANSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Om vi skall ha en värdering
av vad olika talesmän säger i denna
talarstol skulle debatterna bli alltför
långa. Därför skall jag inte heller betygsätta
vad herr Bergman har sagt.

Om det pågår en diskussion i kammaren
om barndaghem kontra familjedaghem
anser jag det vara helt på sin plats
att framföra mina meningar om dessa
båda olika former för barntillsyn.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag gjorde ingen värdering
av anförandet som sådant — jag
beundrade både dess innehåll och sättet
att framföra det. Jag yttrade mig endast
om tidpunkten för anförandet.

Herr JANSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Det hade varit önskvärt
om herr Bergman sagt vilka stycken i
mitt något improviserade anförande som

inte passade honom. Jag skall se efter i
protokollet, när det föreligger, om det är
några synpunkter som ligger utanför
den debatt som de övriga talarna fört
här under dagen.

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! Det är barnen som är i
blickpunkten i dag igen, men det har
inte talats så mycket om barnen utan
mera om eftersyn och man har mera
lagt statsbidragssynpunkter på denna
fråga. Till och med partipolitiken har
kommit in i detta sammanhang.

Jag vill göra ett litet personligt vittnesbörd,
eftersom jag tidigare sysslat
med dessa frågor i en verksam barnavårdsnämnd.
Jag anser, att herr Janssons
anförande kunde ha sitt berättigande,
ty där kom barnet in i bilden på
ett helt annat sätt än i de tidigare talarnas
anföranden. Herr Jansson tog upp
frågan om fördelarna och nackdelarna
för barnen i de olika formerna av barneftersyn.
Det vi vuxna gör för barnen är
kanske inte alltid det bästa i alla situationer.
Bl. a. därför har man tillsatt utredningar,
för att man skall kunna konstatera
vad som i barnens situation är
det bästa. Barnet blir så småningom den
vuxna människan, och den vuxna människan
formas när hon är liten.

Här i landet har det funnits barnstugor
för fattiga mödrars barn långt innan
dessa frågor började debatteras. Det bara
blev så — man måste ta hand om barnen!
I dagens läge kan vi konstatera att
vi här i riksdagen varit rörande överens
om att försöka höja bidragen och
öka möjligheterna till barneftersyn. Vi
har blivit tvingade härtill, och vi har
varit överens. Vi har bara haft litet skilda
meningar om vad vi personligen ansett
vara bäst ur olika synpunkter.

Det har emellertid inte alltid varit så
lätt, när t. ex. arbetande kvinnor, LOkvinnor
och andra, i kommunerna gjort
propåer om att få barneftersynen ordnad
i fall där mödrarna varit tvungna
att ha förvärvsarbete. Jag har under

Onsdagen den

årens lopp erfarit att dessa frågor bitvis
varit ganska svårarbetade i kommunerna.
Det har sagts att det blir dyrt att
ordna barndaghem och att det skulle
bli billigare om mödrarna var hemma
och själva såg till sina barn o. s. v. I
många fall har mödrarna själva försökt
att få familjedaghem för barnen. Då har
man sagt i barnavårdsnämnderna och
framför allt i beslutande församlingar,
drätselkamrarna bl. a., att familjedaghem
är en form av barntillsyn, som blir
relativt billig. Det har inte ens i en medelstor
stad alltid varit så lätt att få till
stånd en barnstuga. Man har i stället fått
beskedet att det är bättre att försöka placera
barnen i familjedaghem. Men även
om det kommit en eller flera barnstugor
till stånd, täcker de inte helt barnens
behov av eftersyn. Därför måste familjedaghemmen
vara med i bilden. Därom
är vi väl alla överens.

Det finns skiftarbetande kvinnor och
andra som inte kan hämta sina barn kl.

6 på eftermiddagen när barndaghemmen
stänger. Det finns barn som inte kan anpassa
sig till ett större kollektiv och
därför kanske behöver en annan omvårdnad.
Trots det har vi, som förfäktat
institutionsvårdens fördelar, ändå alltid
sagt att den är bättre så till vida, att barnen
får en pedagogiskt utformad livsrytm
under dagen. Barnet skils från
mor och far på morgonen och kommer
in till en institution. Visserligen kanske
man kan tycka synd om barnet — det
är sömnigt när det skall ut på morgonen,
men det blir ju samma sak om det
skall i väg till ett familjedaghem. På
barndaghemmet står det dock sedan under
ledning av utbildad personal, som
har till uppgift att inte konkurrera med
mor och far utan i stället försöka framhålla
familjegemenskapen så mycket
som möjligt. Också genom olika redskap,
leksaker och dylikt får barnet en
meningsfylld sysselsättning, tills det sedan
kommer hem till sin rätta mor och
far igen.

I familjedaghemmet däremot finns
2 — Andra kammarens protokoll 1967. K

april 1967 fm. Nr 17 33

Bidrag till driften av barnstugor

det, kanske en omedveten, konkurrens
mellan den allra bästa dagmamman och
det riktiga hemmet. Det är inte alltid så
lätt för mamman, att på kvällen ta upp
konkurrensen med den utmärkta familjedaghemsmamman,
men därför behöver
inte barnet nödvändigtvis fara illa
hemma.

Jag vill säga detta därför att jag tror
att vi fortfarande bör satsa på institutionsvården
och även, som ett komplement
till denna, ha familj edaghemsvården
kvar. För närvarande är det faktiska
förhållandet tvärtom. En barnavårdsnämnd
som har att handlägga barneftersynen
vet att en stor del av en människas
arbetskraft åtgår bara för att kunna
kontrollera hurudana familjedaghemmen
är. När det t. ex. kommer en mamma
till barnavårdsnämnden och meddelar
att hon har placerat sitt barn på ett familjedaghem
och att hon vill ha ersättning
för det måste en utredning göras,
om det allmänna skall träda in. Detta
måste barnavårdsnämnden göra inte
minst för barnets skull. Det kan inte
accepteras att ett barn placeras var som
helst bara för att det är en tvingande
nödvändighet för mamman att placera
barnet. Därför krävs stark koncentration.
Det är väl det som staten också
måste fordra.

Detta betyder inte att man på något
sätt vill misskreditera familjedaghemmen.
Det kan dock vara lika påfrestande
för ett barn i ett familjedaghem där det
kanske finns ett, två eller tre egna barn,
som det kan vara i en kollektiv institution,
där man inte är alldeles tvingad att
alltid ha det stora kollektivet, utan där
man kan avskilja barnen ibland också.
Jag tror att vi måste gå in för stöd även
till familjedaghemmen, men låt oss avvakta
resultatet av utredningen, som bör
ge ett mera rejält underlag än vad vi har
i dag, och låt oss ta vara på alla de olika
rön som görs, så att vi får veta hur barnet
reagerar! Det blir både plus- och
minuspoäng för båda riktningarna. Barnet
måste i alla fall vara det viktigaste,
• 17

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Bidrag till driften av barnstugor

eftersom det är barnet som är objektet
i debatten.

Här har gjorts många inlägg, både för
och emot institutionerna, men jag tycker
vi bör akta oss för att lägga partipolitiska
synpunkter på denna fråga.
Skulle jag göra det, skulle jag i så fall
säga, att vi inom det parti jag tillhör
har försökt att vara lyhörda för kvinnornas
krav att komma ut på arbetsmarknaden
men också för att hjälpa arbetsmarknaden
att hålla hjulen i gång
och för att inte spoliera barnens vård
genom dålig eftersyn.

Jag har ingenting illa sagt om familjedaghemmen
— de behövs! — men institutionsvården
med utbildad personal är
någonting som vi skall vara glada över.
Vi har ju dessutom beslutat höja statsbidragen
till dem. Nu hoppas jag bara
att inte skyldighet att bygga skyddsrum
skall föreligga så att vi på den grunden
tvingas avstå från att bygga ytterligare
institutioner för barnen i kommunerna.
Om man skall bygga skyddsrum för
800 k 1 000 kronor — det är den summa
som socialstyrelsen beräknat — till
varje plats blir det många som måste
söka familjedaghem ute i kommunerna
där industrierna behöver kvinnlig arbetskraft.
Detta blir kanske inte alltid
det bästa för barnen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! I anledning av fru Torbrinks
anförande vill jag ha sagt att
det vore illa om en riksdagsdebatt hölls
om barntillsyn utan att det skulle gälla
barnen; åtminstone är det min bakgrund
till diskussionen och bakgrunden
till min uppfattning i denna fråga.
Sakförhållandet rör ju det faktum, att
det för alltför många här i landet gäller
huruvida barnen skall få tillsyn
eller inte och vilken skada det kan medföra
för barnens framtid att de lämnas
utan eller med för dålig tillsyn. Vi dis -

kuterar ju här i dag frågan om bidrag
till familjedaghemmen. Avsikten är att
öka antalet familjedaghem och för att
ge dem en högre kvalitet och därmed
öka möjligheterna till god barntillsyn.
Jag tror detta måste sägas för att det
skall framstå klart varför vi på vårt
håll är så angelägna om att föra fram
frågan på det sätt vi gör.

Sedan en annan synpunkt: vi kan
tycka olika om vad som är bättre i det
ena och andra fallet, men jag tror inte
att det ankommer på oss här i riksdagen
att tycka för barnens föräldrar.

Centerpartiet vill skapa valfrihet
mellan olika alternativ. Jag vill nämligen
också se familjedaghemmen som
ett alternativ. Jag har inte hört detta
uttalas från någon socialdemokratisk
ledamot här i kammaren att familjedaghemmen
skulle kunna vara ett alternativ
och naturligtvis ännu mindre från herr
Jansson. Vad vi vill ge är alltså större
valfrihet och framför allt just nu bättre
möjligheter över huvud taget till en
bättre barntillsyn.

Vad beträffar herr Janssons yttrande
kunde jag från min plats i kammaren
iaktta hurusom hans anteckningar
om fördelarna med barndaghemmen
som var hämtade från USA •— märkligt
nog för herr Janssons del -— var antecknade
på vitt papper, medan kritiken
mot familjedaghemmen var antecknade
på rött papper. Möjligen ger det en viss
karakteristik av inställningen till de båda
vårdformerna ur kommunistisk synpunkt,
då den kollektiva naturligtvis
måste få förord.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Efter fru Torbrinks som
vanligt varmhjärtade anförande i sådana
här frågor vill jag bara förklara,
att jag har den allra största respekt och
beundran för hennes insatser i dessa
frågor på det praktiska planet.

Jag vill också påpeka att jag självklart
anser att det är barnet som skall
stå i centrum, men i de första anföran -

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

Utrustning m. m. av beredskapssjukhus vid krig eller krigsfara

dena kom aldrig den stora frågan rörande
fördelar och nackdelar med barnstuga
och familjedaghem upp beroende
på att jag, liksom herr Bergman, tycker
att vi skall vänta med den tills betänkandet
föreligger. Här i dag gällde det
huruvida vi skall kunna få fram statsbidrag
till alternativet familjedaghem
för att klara den svåra situationen för
närvarande.

Det är alldeles riktigt att kontrollen
av familjedaghemmen blir en delvis besvärligare
sak än tillsynen av barnstugorna,
men jag vill påpeka att kontroll
behövs i båda fallen. Det kan finnas
såväl bra som sämre barnstugor liksom
det också kan finnas bra och sämre familjedaghem.
Det gäller alltså om vi
snabbt skall kunna få fram det alternativ
till barnstugorna som är absolut
nödvändigt i dagens läge.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I och II

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. III

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
21 :o) inom. III) i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 129
ja och 66 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 22—80

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 81

Utrustning m. m. av beredskapssjukhus
vid krig eller krigsfara

Kungl. Maj:t hade (punkt H 12, s.
155—158) föreslagit riksdagen att dels
medge att det på riksstaten för budgetåret
1961/62 uppförda reservationsanslaget
Anskaffande av viss laboratorieutrustning
m. m. disponerades
även under budgetåret 1967/68, dels
ock till Utrustning m. in. av beredskapssjukhus
vid krig eller krigsfara för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 6,3 milj. kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Dahlén och Bengtson (I: 510) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Hedlund och Ohlin (11:644),
hade hemställts att riksdagen måtte till
Utrustning m. m. av beredskapssjukhus
vid krig eller krigsfara för budgetåret
1967/68 anvisa ett i förhållande till

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Utrustning m. m. av beredskapssjukhus vid krig eller krigsfara

Kungl. Maj:ts förslag med 1,3 milj. kr.
minskat reservationsanslag av 5 milj.
kr.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1: 510 och II: 644 till Utrustning
in. m. av beredskapssjukhus
vid krig eller krigsfara för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag av
6 300 000 kr.;

II. att riksdagen medgåve att det på
riksstaten för budgetåret 1961/62 uppförda
reservationsanslaget Anskaffande
av viss laboratorieutrustning in. in.
disponerades även under budgetåret
1967/68.

Reservation hade avgivits av herrar
Per Jacobsson, Edström, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson, Mattsson,
Gustafsson i Skellefteå, Källstad, Nilsson
i Tvärålund och Mundebo, vilka
ansett att utskottet under I. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:510 och 11:644 till Utrustning
in. in. av heredskapssjukhus vid
krig eller krigsfara för budgetåret 1967/
68 anvisa ett reservationsanslag av
5 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Det mycket ansträngda
budgetläget har i år föranlett såväl regeringen,
att döma av dess egna uttalanden,
liksom oppositionen att iaktta
stor restriktivitet när det gäller statsutgifterna.

Det anslag vi nu behandlar anser vi
i motsats till regeringen vara av den
arten att äskandet av medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedningsnämnd inte
helt kan tillstyrkas. Det gäller frågan
om anskaffning av viss utrustning för
kirurgiska polikliniker för krigssjukvårdens
räkning. Materialet avses tas i

bruk först i samband med krig eller
krigsfara.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! De motionärer som
väckt detta förslag är så regeringssugna
att de tillägnat sig den konungsliga ofelbarheten.

Motionen grundas på ett misstag, men
man får kanske inte kalla det för ett
misstag med tanke på dem som har
skrivit under den. Så är emellertid förhållandet.

Anslaget till detta ändamål har bedömts
med hänsyn till besparingarna
när det gäller försvaret.

Man har i värderingen alltså gjort
en avvägning för de rent militära utgifterna.
I den värderingen, där man
har minskat på ett sätt som väckt irritation
i tidigare debatt, har man gett
utrymme för detta anslag eftersom man
tycker att det är angeläget. Det är alltså
en bedömning som har skett på detta
sätt.

Om man skall spara mera på försvaret
kanske det finns annat som är mera
angeläget än just detta. Det utesluter
inte att man kan ha den meningen att
detta är en onödig utgift som man kan
vänta med därför att det är ont om
pengar i samhället, men då är frågan
om det inte finns andra poster inom
försvaret som man kan spara på.

Detta har varit utgångspunkten för utskottet
vid dess behandling, och det är
skälet till att jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag trodde inte att jag
skulle behöva gå upp i någon replik i
denna fråga. Herr Bergman säger emellertid
att motionen är byggd på ett
misstag. Jag vet inte vilken insyn han
har i oppositionens arbete. Han hänvisar
till att sakkunniga har ansett att
detta anslag behövs för att användas

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

Viss upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor

vid krig eller krigsfara. Jag hoppas att
de övriga försvarsutgifterna som har
prutats ned av socialdemokraterna mot
de sakkunnigas mening inte kan anses
vara misstag, lika litet som vi anser
att så kan vara fallet med vårt förslag
om en sänkning på 1,3 miljoner kronor
av medicinalstyrelsens äskande på drygt
2,4 miljoner kronor.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Insynen är inte svår
att få, därför att det annonseras klart
i motionen att med hänvisning till de
skäl som föranlett en mera restriktiv
behandling av försvarsanslagen i allmänhet
utgår man från att så även
skall kunna ske härvidlag. Då säger
jag att detta har man redan tagit hänsyn
till när man varit restriktiv — där
är alltså misstaget. Det kanske var elakt
sagt, men det var i varje fall sant.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
81 :o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Per Jacobsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings -

propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 130
ja och 66 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 82—89

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 90

Viss upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor Kungl.

Maj:t hade (punkt I 8, s. 171
och 172) föreslagit riksdagen att till
Viss upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
reservationsanslag av 600 000 kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Strandberg (I: 289) och den andra
inom andra kammaren av herr Krönmark
och fru Kristensson (II: 361), hade
hemställts att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj :ts förslag om ett anslag
för budgetåret 1967/68 av 600 000 kr.
till Statens ungdomsråd, vars verksamhet
därigenom förutsattes upphöra.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 289 och II: 361, såvitt rörde
medelsanvisning, till Viss upplysningsverksamhet
i ungdomsfrågor för

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Viss upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor

budgetåret 1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kr.;

11. att motionerna I: 289 och II: 361,
till den del de ej behandlats under I.,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Åkerlund, Schött och Turesson
samt fröken Ljungberg, vilka ansett
att utskottet under II. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 289 och II: 361, till den
del de ej behandlats under I., i skrivelse
till Kungl. Maj :t ge till känna vad reservanterna
anfört om dispositionen av
anslaget.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

LJUNGBERG (h):

Herr talman! Det anslag som behandlas
under rubriken »Viss upplysningsverksamhet
i ungdomsfrågor» har ända
sedan början av detta decennium fått
tas i anspråk av statens ungdomsråd.
Statens ungdomsråds uppgifter fdnins redovisade
i utskottsutlåtan det: Rådet

skall »samordna och stimulera de frivilliga
organisationernas arbete bland
ungdom». Rådet skall sedan vara »ett
samordnande och rådgivande organ för
verksamheten».

Vi har från högerpartiets sida i några
år fäst uppmärksamheten på att detta
är ett anslag som på något sätt håller
på att bli statiskt och att det kanske
skulle behövas en omprövning av frågan
om det över huvud taget skall utgå på
detta sätt. Vi är helt på det klara med
att det behövs pengar till de frivilliga
organisationernas arbete bland ungdom.
Men vi är inte alls lika övertygade som
utskottets övriga ledamöter om att det
för ändamålet behövs ett statligt överonga-n;
det finns en centralorganisation
som är ungdomsorganisationernas egen.

I en motion av herr Krönmairk och
fru Kristensson i denna kammare bär
de framlagt dessa synpunkter. Tveksamheten
beträffande lämpligheten att ha

ett sådant bär i och för sig litet statsorgan
som planläggare av kampanjer,
där den fria och frivilliga ungdomsverksamheten
skail inrangeras, har reservanterna
i utskottet delat. Vi är helt
överens om att det här gäller att vidta
alla de åtgärder man kan tillgripa för
att hjälpa ungdomen att anpassa sig i
samhället, men det iär ungdomsorganisationernas
eget organ — Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd — som
vi tycker är det lämpliga organet för
ändamålet. Det har lång erfarenhet,
längre än statens ungdomsråd, och det
har mycket länge haft goda internationella
kontakter.

I motionerna har man yrkat avslag på
det anslag det bär gäller och begärt att
statens ungdomsråds verksamhet skall
upphöra. Vi reservanter har inte velat
gå på iden linjen. Det är ju Kungl. Maj:t
som fördelar medlen. Med vår reservation
bär vi velat ge till känna för Kungl.
Maj :t vilka synpunkter vi har på detta
spörsmål, och vi frågar om inte tiden
nu är inne att ge Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd det fulla förtroendet.

Vidare undrar vi om det verkligen är
effektivt att ha ett statligt överorgan.
Redan det som motionärerna framhåller,
att en osedvanligt stor del av anslaget
tages i anspråk för administrationiskostnader,
ger anledning till stor tveksamhet.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att ifå yrka bifall till reservationen 5 vid
punkt 90, som avgivits av herr Kaijser
m. fl.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Den fråga va nu behandlar
brukar utmynna i en dialog mellan
herr Krönmark och herr Carlstein. Jag
vet inte om vi får uppleva idet även
i år, men i avvaktan på det kan jag nu
fatta mig kort.

Som fröken Ljungberg sade är detta
ett ofta återkommande ärende. Reservanterna
räknar med att det blir bil -

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

Viss upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor

ligare för samhället om Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd sköter
administrationen av den upplysningsverksamhet
det här gäller, detta därför
att landsrådet redan har en verksamhet
i gång. Då hör man emellertid uppmärksamma
att Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd är en organisation för
internationellt arbete. Jag ser att fröken
Ljungberg nu skakar nekande på
huvudet, men det står i varje fall så i
landsrådets stadgar. Jag är själv inte i
den åldern att jag kan vara medlem där,
men jag kan ju ändå läsa deras handlingar,
och av dem framgår att verksamheten
är internationell. Om landsrådet
då utökar isitt arbete med en helt ny
verksamhet, så måste man val också få
administrationskostnader för den, och
därför är jag inte säker på att reservanternas
förslag skulle betyda någon
besparing. Men det finns kanske andra
talare som kan utveckla dessa synpunkter
bättre än jag.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Herr CARLSTEIN (s):

Herr talman! Det finns kanske anledning
att göra ett par reflexioner med
anledning av fröken Ljungbergs inlägg.

Såvitt jag förstår vill man här åstadkomma
att Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd övertar den verksamhet
som hittills bedrivits av statens ungdomsråd.
Motionärerna hänvisar liksom
fröken Ljungberg främst till att det inte
är lämpligt att ett litet statligt organ
planlägger kampanjer i vilka det fria
och frivilliga ungdomsarbetet skall delta
samt att administrationskostnaderna
skulle bli mindre om verksamheten i
stället bedrives av Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd.

Men när man karakteriserar statens
ungdomsråd som ett litet organ, bortser
man helt från verkligheten. I ungdomsrådets
representantskap är nämligen alla
landets ungdomsorganisationer av
någon betydenhet representerade. Varje

organisation har en röst och kan alltså
i ungdomsrådet ta ställning till den
verksamhet som där skall bedrivas.

Det har också sagts att rådet styr organisationernas
verksamhet, men såvitt
jag vet är det ingen annan ungdomsorganisation
än Högerns ungdomsförbund
som anser sig vara styrd av statens
ungdomsråd.

I hela planläggningen av rådets verksamhet
deltar organisationerna. Man söker
att så långt det över huvud taget är
möjligt nå målet med gemensamma ansträngningar
— organisationerna kommer
överens om var en insats skall göras.
Det gäller exempelvis upplysningsverksamhet
om ungdom och alkohol,
ett område där ungdomsorganisationerna
kan ha intresse av att det verkligen
inom medlemsorganisationerna bedrivs
upplysningsverksamhet. I fråga om
kommunerna och ungdomen försöker
man komma överens om hur kommunerna
på bästa möjliga sätt skall kunna
engagera sig för att hjälpa ungdomsorganisationerna
i deras arbete.

Det sägs nu att denna verksamhet skulle
kunna övertas av Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd. Men som herr
Bergman här tidigare uttalat är Sveriges
ungdomsorganisationers landsråd ett
samarbetsorgan för svenska ungdomsorganisationer
och har främst till uppgift,
enligt stadgarnas § 1, att »utgöra
ett forum för huvudsakligen internationella
frågor av gemensamt intresse för
det fria och frivilliga ungdomsarbetet
och att tjäna som svensk nationalkommitté
för World Assembley of Youth».
Det är alltså målsättningen för Sveriges
ungdomsorganisationers landsråds verksamhet.
Att den verksamhet som statens
ungdomsråd bedriver nu skulle kunna
bedrivas i ungdomsorganisationernas
landsråds regi förefaller mig i varje
fall rätt verklighetsfrämmande.

Jag skall gärna medge att administrationskostnaderna
kan tyckas höga. Kostnaderna
avser personal- och expeditionskostnader.
Men om rådet med fram -

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Viss upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor

gång skall fungera som ett kontakt- och
serviceorgan åt organisationer, myndigheter
och kommuner blir kostnaderna
ofrånkomliga. Om det däremot hade
gällt att fördela de anvisade medlen,
hade givetvis situationen varit helt annorlunda.

Till sist kanske det finns anledning
framhålla att statens ungdomsråd inte
disponerar över de anvisade medlen
utan att dessa anvisas av Kungl. Maj :t
först efter särskilda framställningar och
prövningar av de ändamål för vilka
medlen har äskats.

Med det anförda ber jag alltså att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr KRÖNMARK (h):

Herr talman! Herr Carlstein och jag
har ju haft en dialog i ämnet de senaste
riksdagarna, och därför finns det
egentligen inte så mycket nytt att tillföra
denna debatt. Men eftersom jag i
viss mån har blivit apostroferad kanske
jag bör anföra några synpunkter.

Det är alldeles riktigt som herr Bergman
påpekat, att landsrådet i huvudsak
har internationella uppgifter, men man
sysslar ju även med en hel del som inte
har absolut internationell anknytning.
Att det har blivit så beror till stor del
på att ett statligt organ inrättats som
har övertagit viss verksamhet. Man har
gjort denna arbetsfördelning i rent rationellt
syfte.

Jag förstår att herr Carlstein är nöjd
med att vi har statens ungdomsråd.
Herr Carlstein har av Kungl. Maj :t blivit
utnämnd till ordförande i rådet, och
jag kan här betyga att herr Carlstein
säkerligen från sina utgångspunkter
sköter denna uppgift på ett alldeles förträffligt
sätt.

Men i övrigt har vi ju en utveckling
som innebär att vi låter de unga människorna
här i landet få större och större
inflytande. Åtminstone jag anser —
och jag hoppas att exempelvis herr
Carlstein delar min uppfattning — att
en 18-åring skall ha rösträtt. Och då

tycker jag att man även skall kunna
låta svenska ungdomar få förtroendet
att sköta vissa samhälleliga funktioner.

Det är klart att den som har en socialistisk
uppfattning och önskar en
styrning, en dirigering av verksamheten,
finner det fullt logiskt att ett statligt
organ inrättas där vice ordföranden utses
av Kungl. Maj :t. Detta statliga organ
disponerar inte heller över anslagen
—• det gör Kungl. Maj:t, och anslagen
får användas först efter framställning.
För min del har jag en helt annan
ideologisk utgångspunkt i detta fall.
Jag har mycket större förtroende för
svenska ungdomars och svenska ungdomsorganisationers
möjligheter att
sköta dessa uppgifter.

Vi har som sagt diskuterat frågan tidigare,
och det finns väl ingen anledning
att tugga om argumenten. Jag är
ju inte längre i det läget att jag kan tala
för Högerns ungdomsförbund, eftersom
jag numera — med ålderns rätt —
har lämnat förbundet. Men jag kan försäkra
att Högerns ungdomsförbund åtminstone
på min tid inte kände sig
»styrt» av statens ungdomsråd, och det
skulle förvåna mig om statens ungdomsråd
fått en så förödande verkan på
detta vitala förbund som herr Carlstein
vill göra gällande.

Herr Carlstein säger att detta inte
är något litet organ, då det sitter en
mängd människor i ett representantskap.
I det fallet får man använda den ekonomiska
måttstocken, och då måste vi
säga oss att statligt organ som har
600 000 kronor att disponera i alla fall är
ett rätt litet organ i vår samhällsapparat.
Därmed vill jag inte alls förringa herr
Carlsteins insatser som ledare för detta
organ.

Jag vill också understryka vad vi
framhållit i motionen, nämligen att det
måste vara något som inte fungerar
som det skall då en tredjedel av de medel
som disponeras går åt i administrationskostnader.

Med detta ber jag, herr talman, att få

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

Viss

yrka bifall till reservationen 5 a\ herr
Kaijser in. fl.

Herr CARLSTEIN (s):

Herr talman! Jag är tacksam för den
förklaring som herr Krönmark lämnat
rörande uttrycket »ett litet statligt
organ». Med det avses alltså att det är
ett litet anslag vi disponerar över —•
det är beloppet som är litet i sammanhanget
och inte representationen som
är för ringa. Vi är sålunda överens om
att samtliga landets ungdomsorganisationer
har säte och stämma i statens
ungdomsråd.

Jag sade att Högerns ungdomsförbund
känner sig styrt av statens ungdomsråd.
Och jag kan faktiskt inte komma till
någon annan slutsats när det gång på
gång från högerhåll hävdas att statens
ungdomsråd »styr» organisationerna.
När man tar del av den artikel som
varit införd i Ung höger får man också
intrycket att förbundet på sätt och vis
känner sig styrt av statens ungdomsråd.
Det är detta jag önskat lägga till rätta.

Jag tror inte alls att organisationerna
på något sätt känner det så, att statens
ungdomsråd styr deras verksamhet. Och
både Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd och Högerns ungdomsförbund
åtnjuter ju, herr Krönmark, ett omfattande
statligt stöd. Anslaget till statens
ungdomsråd är det lilla beloppet — de
stora pengarna går direkt till organisationerna,
och staten lägger sig inte
i hur organisationerna förfogar över
dessa medel. Vederbörande organisationer
får använda medlen på det sätt som
de anser vara effektivast och bäst. Meningen
är att statens ungdomsråd skall
göra en insats på de områden där organisationerna
kan anses ha gemensamma
intressen och alltså skulle kunna
samordna och på det sättet förbilliga
exempelvis produktionen av ett visst
upplysnings- och faktamaterial; som
ett exempel har jag tagit informationsverksamheten
»Ungdom och alkohol».

upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag känner ett visst behov
av att i denna debatt få betona att
jag inte kan dela fröken Ljungbergs
och herr Krönmarks uppfattning om
statens ungdomsråd; jag har sagt det i
kammaren vid något tidigare tillfälle
och vill göra det nu också.

Jag anser det oriktigt att fortsätta
med kritiken mot statens ungdomsråd
när det ändå har vidtagits en del åtgärder
till effektivisering av dess verksamhet.
För det första har man ändrat
på den organisatoriska uppbyggnaden
av rådet. Jag avser rådets nya sammansättning
i toppen, såvitt jag förstår en
åtgärd i effektiviseringssyfte. För det
andra har det skapats ett slags konkretion
i rådets uppgift. Ordföranden i
statens ungdomsråd herr Carlstein antydde
detta när han talade om utarbetade
riktlinjer som nu föreligger i fråga
om upplysning i alkoholfrågan till ungdom.
Det har för all del dröjt bra länge
innan detta material presenterats. Men
jag gör gällande att numera finns en
bättre verklighetsanknytning och konkretisering
av arbetsuppgifterna för
ungdomsrådet än tidigare.

Jag skulle i detta sammanhang gärna
ha velat se ett utspel från ungdomsrådet
i den extra aktuella upplysningsfrågan
vad det gäller ungdomen, nämligen
i narkotikafrågan, i vilken snart
sagt alla statliga och även kommunala
organ nu börjat röra på sig. I varje fall
känner jag inte till att statens ungdomsråd
har tagit upp denna fråga och planerat
någon upplysningskampanj, alltså
initierad från statens ungdomsråd men
verkställd av ungdomsorganisationerna
— det är ju så det är tänkt att rådet
skall arbeta.

Jag tror alltså att rådet har kommit
bättre i spår än tidigare såsom ett serviceorgan
åt ungdomsorganisationerna.
Då t. o. m. herr Krönmark har sagt att
Högerns ungdomsförbund icke känner
sig styrt av ungdomsrådet, förmodar
jag att inte heller övriga ungdomsorga -

2* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 17

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Viss upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor

nisationer gör detta. Vad är det vi egent- För statens ungdomsråd bör det vara
ligen då diskuterar? Att ungdomsrådet angenämt att konstatera att herr Wikger
service åt ungdomsorganisationerna lund i Stockholm numera stöder rådet,
kan jag inte se något fel i; jag tycker och om detta i någon mån kan kompensnarare
att detta är en behjärtansvärd sera det bristande stödet från Högerns
verksamhet. ungdomsförbund, gratulerar jag herr

Carlstein.

Herr KRÖNMARK (h):

Herr talman! Herr Carlstein framhöll
att betydligt mycket mera pengar för
ungdomsverksamhet här i landet går
direkt till ungdomsorganisationerna än
till statens ungdomsråd. Det är just därför
jag anser att detta anslag i och för
sig är överflödigt, eftersom det är de
andra pengarna som verkligen betyder
någonting.

Det finns egentligen ingen annan
motivering för statens ungdomsråd än
att man från statligt håll skall ha en
viss möjlighet att dirigera den ungdomsverksamhet
som bygger på fria organisationer.
Herr Carlstein drog upp
exemplet med de rekommendationer
som lämnats ut angående kommunernas
stöd till ungdomsorganisationerna. Det
finns ingen anledning att diskutera denna
sakfråga, ty också därvidlag har
herr Carlstein och jag skilda principiella
uppfattningar och får väl respektera
varandras åsikter i detta fall.

Men eftersom det gäller så kontroversiella
frågor och eftersom det i statens
ungdomsråd finns medlemsorganisationer
som har en absolut avvikande uppfattning,
så tycker jag att det ur demokratisk
synvinkel är nödvändigt att dessa
frågor får nyanserat diskuteras. Det
råder exempelvis inom Högerns ungdomsförbund
en reaktion mot den anordning
som här föreslagits; av ideologiska
skäl har man svårt att förlika sig
med denna. Därigenom kan också förklaras
den aktivitet som förekommit
ifrån det hållet och som vi egentligen
bör vara glada åt. Det skulle vara förskräckligt,
om enbart existensen av ett
statens ungdomsråd får till konsekvens
att det blir tyst i ledet.

Herr CARLSTEIN (s):

Herr talman! Den utredning om kommunerna
och ungdomen och det förslag
till bestämmelser när det gäller kommunernas
stöd till ungdomsorganisationernas
verksamhet, som statens ungdomsråd
överlämnat till ungdomsorganisationerna
— förslag vilka organisationerna
sedan på det sätt de själva önskar
får matcha gentemot sina kommunala
förtroendemän — har redan haft
stor betydelse för den kommunala anslagsgivningen.
Vi har fått många prov
på hur organisationerna värdesatt denna
utredning.

Nu finns det en organisation bland
de 50 riksorganisationerna som inte tycker
om detta, nämligen den i vilken
herr Krönmark tidigare varit förbundsordförande.
Menar då herr Krönmark
att vi skall avstå från att göra insatser
på detta område av hänsynstagande till
Högerns ungdomsförbund? Här får man
väl arbeta precis som på andra samhällsområden,
d. v. s. man tar vederbörlig
hänsyn till den uppfattning som minoriteten
kan ha. Men att man skulle avstå
från att agera på ett sätt vilket för
alla andra landets ungdomsorganisationer
har stor betydelse, enbart därför
att Högerns ungdomsförbund inte accepterar
detta, är väl att begära alldeles
för mycket.

Herr KRÖNMARK (h):

Herr talman! Jag beklagar att jag
tvingas att ta kammarens tid ytterligare
i anspråk, men herr Carlsteins senaste
yttrande uppkallade mig på nytt.

Det är klart att man i en organisation
som bygger på medlemskap måste iaktta
demokratiska former och att minori -

Onsdagen den 5 april 19G7 fm.

Nr 17

Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade

teten måste acceptera majoritetens beslut,
även om minoriteten fördenskull
inte behöver ändra uppfattning. Nu är
det dock principiellt sett en väsentlig
skillnad mellan detta och exempelvis
Högerns ungdomsförbunds inställning i
den fråga det här gäller. Om man teoretiskt
sett skulle kunna tänka sig att denna
fråga aktualiserats i Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd, där det
sitter en styrelse helt och hållet vald av
ungdomsorganisationerna själva, hade
man där kunnat på ett helt annat sätt
påverka frågans lösning; vid ett styrelsesammanträde
i ett slutet rum, bör det
alltid finnas möjligheter till jämkningar.
Statens ungdomsråd däremot är
uppbyggt som ett representantskap med
en styrelse, där det finns en enda representant
för den borgerliga sidan av de
politiska ungdomsorganisationerna. Där
har sålunda inte Högerns ungdomsförbund
haft några reella möjligheter att
göra sitt inflytande gällande, och då
är det, herr Carlstein, rätt naturligt att
man efteråt reagerar.

Vi är väl så till vida överens om att
vi vill ha en så god ungdomsverksamhet
som möjligt. I varje fall säger mig mina
erfarenheter att ungdomsorganisationernas
arbete inte kan värdesättas för
högt. Men då bör vi också låta organisationerna
få ett direkt samhällsansvar.
Tag bara en sådan sak som att herr
Carlstein sitter som ordförande i statens
ungdomsråd inte därför att han är en
förträfflig person —■ jag hoppas givetvis
att det också är en av anledningarna!
— utan därför att han är utnämnd
av Kungl. Maj :t.

Jag anser att ungdomsorganisationerna
bör ges fullt förtroende och att ledningen
av verksamheten bör anförtros
åt Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd. Det blir naturligtvis även då
administrationskostnader, men med
mina ideologiska utgångspunkter föredrar
jag en sådan anordning och jag
kommer att förfäkta den meningen även
i fortsättningen.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Herr Krönmark talade
i sitt förra inlägg om dirigering av ungdomsverksamheten
och ungdomsorganisationerna
från statens ungdomsråd.
Jag har inte uppfattat att det förekommer
någon sådan dirigering. Om så
skulle vara fallet, skulle även jag reagera
bestämt däremot. Statens ungdomsråd
erbjuder i stället numera organisationerna
vissa tjänster, och det är därför
jag hittills har ansett mig kunna ställa
mig bakom rådets verksamhet. Jag hoppas
att jag kan göra det även i fortsättningen.

Blotta existensen av statens ungdomsråd
kan väl ändå inte ta bort ansvarskänslan
hos ungdomsorganisationerna?
Någon formulering i herr Krönmarks
senaste anförande tydde på att han ansåg
detta.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5) av herr Kaijser m. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 91—103

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10''t

Bidrag till vissa hjälpmedel för
handikappade

Kungl. Maj:t hade (punkt K 5, s. 196
och 197) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 33 milj. kr.

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade

I två likalydande motioner, väckta
den ena i första kammaren av herrar
Kaijser och Enarsson (1:403) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Ljungberg och fröken Wetterström
(11:510), hade hemställts att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Mai :t anhålla
om prövning av gällande kungörelse
och tillämpningsbestämmelser rörande
Bidrag till vissa hjälpmedel för
handikappade i syfte att avlägsna hinder
för ett rationellt utnyttjande av bidraget
på sätt i motionerna angivits.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte till Bidrag till
vissa hjälpmedel för handikappade för
hudgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 33 000 000 kr.;

II. att motionerna 1:403 och 11:510
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Åkerlund, Schött och Turesson
samt fröken Ljungberg, vilka ansett
att utskottet under II. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 403 och II: 510 i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om prövning
av gällande kungörelse och tillämpningsbestämmelser
rörande bidrag till
vissa hjälpmedel för handikappade i
syfte att avlägsna hinder för ett rationellt
utnyttjande av bidragen på sätt
i motionerna angetts.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

LJUNGBERG (li):

Herr talman! Bidrag till hjälpmedel
åt handikappade har nu utgått i ungefär
trettio år. Under de senaste tio åren
har anslaget ökats mycket snabbt. Departementschefen
föreslår i år ytterligare
höjning med 5 miljoner kronor
till 33 miljoner kronor. Utskottet tillstyrker
enhälligt detta anslagsäskande.

Det finns flera anledningar till att
detta anslag måste öka år från år.

Utnyttjandet av hjälpmedel för han -

dikappade har visat sig vara mer och
mer betydelsefullt både för det individuella
rehabiliteringsfrämjandet och
för samhället självt, framför allt ur produktionsfrämjande
synpunkt. Därtill
kommer att antalet handikappade tyvärr
ökar år från år. Det finns många
anledningar därtill; bl. a. har trafikolyckorna
sin andel i ansvaret för det
ökade antalet handikappade.

Vi högerrepresentanter i statsutskottet
har knutit en reservation till utlåtandet
på den här punkten. Jag förstår
inte varför vi blev ensamma om denna
reservation. Det är verkligen ingen partiskiljande
fråga som behandlas där.
Reservationen grundar sig på en högermotion
i januari från herr Strandberg
i första kammaren och fröken Wetterström
och mig i denna kammare, men
vi bär i denna motion följt upp det
ståndpunktstagande, som statsutskottet
och riksdagen gjorde redan för två år
sedan, då man diskuterade frågan om
möjligheterna att utnyttja bidragsanslagen
bättre. Man konstaterade därvid
att det kunde finnas anledning till en
förändring av själva bidragsbestämmelserna.
Statsutskottets förslag grundade
sig på vad som sagts i propositionen,
och propositionen i sin tur hade tagit
upp en skrivelse från De handikappades
centralkommitté i oktober 1964.
Jag måste i detta sammanhang få citera
en del av vad De handikappades centralkommitté
där anförde: »De nuvarande
bestämmelserna begränsar möjligheten
till ordination av en rad behövliga
hjälpmedel som finns i öppna
handeln. Bestämmelserna ger inte utrymme
för ordination av hjälpmedel
för daglig stimulans och sysselsättning
samt för kommunikation med omvärlden.
»

I medicinalstyrelsens yttrande över
denna framställning var man positivt
inställd och tillfogade, att man betraktade
kungörelsens bestämmelser och
medicinalstyrelsens tillämpningsföreskrifter
som ett provisorium i avvak -

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade

tan på att erfarenheter kunde vinnas.
Däremot var medicinalstyrelsen tveksam
om hur utformningen av bestämmelserna
borde ske; man befarade stora
kostnadsökningar. Jag är också övertygad
om att bestämmelserna kan leda
till kostnadsökningar, men den risken
får vi ta.

Det är dessa tankegångar vi har velat
aktualisera i motionen och föra vidare.
Det hastar på den här punkten, därför
att den tekniska utvecklingen går så
oerhört snabbt. Statliga åtgärder av olika
slag måste sålunda alltid tid efter
annan omprövas, allteftersom utvecklingen
skrider framåt, och detta gäller
i hög grad här.

Vi motionärer och reservanter har
helt och hållet anslutit oss till handikapporganisationernas
synpunkter på
frågan om bidrag till hjälpmedel för
de handikappade. I motionen har vi
framför allt pekat på tre villkor som
måste beaktas i samband med rehabiliteringsarbetet.
Det första är att forskning
och teknik måste fortlöpande utnyttjas
i utvecklingsarbetet. Detta sker
redan i mycket stor utsträckning, bl. a.
i SVCR:s regi, och jag vill i detta sammanhang
med glädje notera att utskottet
har enigt beslutat föreslå riksdagen
att höja anslaget till SVCR just för att
möjliggöra denna viktiga del av dess
verksamhet. Det andra villkoret är en
produktion i serier av hjälpmedel, som
är nödvändig för att ge ett något så när
gynnsamt ekonomiskt utbyte. Även detta
sysselsätter man sig med i SVCR, och
jag tror att därvidlag SVCR:s internationella
arbete och kontakter spelar en
synnerligen stor roll. Detta är en verksamhet
som också får stöd från staten
i samband med andra anslag. Så kommer
det tredje och sista villkoret: de
handikappade måste ha möjligheter att
tillgodogöra sig förbättringarna av för
dem avsedda hjälpmedel.

Allt detta är vi väl ganska eniga om.
Men man måste tyvärr konstatera att
bidragsbestämmelserna inte helt har

aktualitet i dagens läge. Det är framför
allt på två punkter som vi anser att en
omprövning av bestämmelserna är nödvändig.
Det sägs där för det första att
de handikappade skall behöva hjälpmedel
av ortopediska skäl. Denna begränsning
får den ganska drastiska effekten,
att människor som på grund av
vissa ålderdomssvagheter eller åldersförändringar,
cirkulationsrubbningar
eller annat, har rörelsehinder inte kan
få sitt behov av en rullstol tillgodosett
med hjälp av statsbidrag. Medicinalstyrelsen
måste avstå från att bevilja sådana
bidrag med motiveringen att det
inte är ortopediska skäl som motiverar
behovet.

För det andra — och det är kanske
ännu mer påfallande — sägs det i bestämmelserna
att bidragsberättigade
hjälpmedel skall vara särskilt avsedda
för handikappade. Det är väl framför
allt härvidlag som den tekniska utvecklingen
har löpt förbi bestämmelserna.
Denna bestämmelse har sålunda haft
till konsekvens att ett i tidningarna
mycket omtalat hjälpmedel inte har
kunnat godkännas av medicinalstyrelsen
— åtminstone inte ännu, såvitt jag
vet. Jag syftar på den elektriska terränggående
rullstolen, som har konstruerats
av en läkare och till vilken en
själv handikappad göteborgare har
gjort en intressant uppfinning som kan
användas i kombination med rullstolen,
nämligen en respirator som drivs i anknytning
till rullstolens elsystem.

Detta hjälpmedel, som ju skulle innebära
en revolution, för många polioskadade
och andra med andningsförlamningssvårigheter,
blir nu alltför dyrbart
för dem. Det har sagts att till rullstolen
kan man få bidrag men inte till
respiratorn, därför att det gäller en
sjukvårdsuppgift. Men det är ju kombinationen
av respiratorn, kopplad till
elsystemet och rullstolen, som ger det
intressanta nya hjälpmedlet.

Ett annat exempel som vi har tagit
upp i motionen är den s. k. sug- och

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade

biåsskrivmaskinen. Det är över huvud
taget utomordentligt intressant att se
vilken roll elektrotekniken spelar i fråga
om hjälpmedel för handikappade.
Man blir glad och imponerad av att få
se vilken revolution i en hlind, en döv
eller på annat sätt handikappad människs
liv ett litet hjälpmedel kan göra,
när det är byggt på elektroniska principer
och ger vägledande impulser till
vibrationer, ljudsignaler eller ljussignaler.

Det mesta av det nya kommer ju med
på medicinalstyrelsens lijälpmedelslista,
som förändras och ökas ut — det
vill jag skjuta in här. Därvidlag följer
man verkligen med utvecklingen. Men
låt mig ta exemplet med den här egenartade
skrivmaskinen. En människa
som ligger så gott som helförlamad men
som har möjlighet att använda sina
lungor kan genom sug- och blåsrörelser
vidarebefordra impulser till en
elektrisk skrivmaskin som hjälper den
människan — i övrigt utan förmåga till
kontakt med omgivningen — att verkligen
få en sådan kontakt och att träna
upp sig, kanske till och med till en sysselsättning.
Detta är praktiskt prövat.

Men då kommer besvärligheterna
med bidragsbestämmelserna in i bilden
igen. Från medicinalstyrelsens sida säger
man: »Ja, till sug- och blåsapparaten
kan lämnas bidrag, därför att den
är ett hjälpmedel avsett för de handikappade,
men den elektriska skrivmaskinen
är ju inget hjälpmedel speciellt
för handikappade.» Emellertid är det
ju kombinationen sug- och blåsskrivmaskinen
som här är hjälpmedlet, och
den tekniska utvecklingen kommer säkerligen
att leda fram till att man alltmer
kan kombinera vanliga verktyg och
apparater, som tillverkas i stora serier
och därför blir billigare, med vissa specialhjälpmedel
för handikappade. Sådana
kombinationsapparater bör kunna
anses vara av den arten, att man skall
kunna få bidrag för dem.

Därför bar vi, herr talman, i reserva -

tionen begärt, att utskottet skulle anhålla
att riksdagen i sin tur skulle skriva
till Kungl. Maj:t och anhålla om
prövning av gällande kungörelse och
tillämpningsbestämmelser rörande bidrag
till vissa hjälpmedel för handikappade
i syfte att avlägsna hinder för
ett rationellt utnyttjande av bidragen
på sätt i vederbörande motioner angetts.

Jag kan inte förstå varför man inte
skulle kunna biträda detta förslag. Vi
har ingen anledning att vänta på denna
punkt, och jag vädjar därför till regeringen
att ompröva bestämmelserna,
så att anslaget kan bli mera rationellt
utnyttjat.

Sedan ärendet behandlades i utskottet
har jag av utskottskansliet fått en
upplysning som jag beklagar inte tidigare
förelegat, ty det är möjligt att utskottets
ställningstagande i så fall kunnat
bli annorlunda. Meddelandet innebär
att hjälpmedelsnämnden -—- medicinalstyrelsens
rådgivande organ i sådana
här frågor ■—- vid ett sammanträde
den 13 mars i år på nytt tagit upp
en framställning som gjordes i början
av förra året av SVCR och som just
gick ut på en omprövning av dessa
spörsmål. Nämnden skall, enligt vad jag
liar fått veta, vid sammanträdet den 13
mars ha beslutat rekommendera medicinalstyrelsen
för det första att sammansatta
hjälpmedel såsom sug- och
biåsskrivmaskin samt rullstol med respirator
bör anses som en enhet, och
för det andra att villkoret att de s. k.
ADL-hjälpmedlen skall vara särskilt avsedda
för handikappade bör tas bort.
Nu håller väl medicinalstyrelsen på att
överväga denna rekommendation, och
jag kan inte förstå annat än att ett bifall
till reservationen skulle vara helt
i linje med vad hjälpmedelsnämnden
åyftat.

Herr talman! Jag ber att med denna
motivering få yrka bifall till reservationen
nr 6.

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade

Chefen för socialdepartementet, lierr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skall efter fröken
Ljungbergs mycket ingående anförande
fatta mig mycket kort, men jag har ett
behov av att framhålla vissa saker.

De olika hjälpmedel som kostnadsfritt
står till förfogande för handikappade
är i dag självfallet ett mycket viktigt
led i samhällets åtgärder för att
underlätta de handikappades livsföring,
och bidragsrätten har också successivt
utvidgats. Låt mig bara nämna att anslagen
har tredubblats på fem år. Det
är riktigt som fröken Ljungberg säger
att framstegen inom medicin och teknik
i dag öppnar nya möjligheter att
vidareutveckla dessa hjälpmedel. Detta
i sin tur framtvingar en fortlöpande
anpassning av bidragsbestämmelserna.
Med hänsyn härtill fick regeringen 1965
riksdagens bemyndigande att vidta sådana
ändringar i bidragsgivningen som
kunde befinnas befogade, och med stöd
av detta bemyndigande genomfördes
1966 bl. a. en genomgripande utvidgning
av ordinationsrätten.

Fröken Ljungberg meddelar nu att
hjälpmedelsnämnden har tagit upp vissa
av de frågor som omnämnts i motionen.
Herr talman! Låt mig tillfoga till
protokollet att även jag har erfarit att
hjälpmedelsnämnden nu aktualiserat
nya ändringar i bidragsreglerna som
bl. a. avser de frågor som berörs i motionerna,
däri inbegripet frågan om de
s. k. kombinationshjälpmedlen. Dessa
förslag behandlas nu i medicinalstyrelsen.
Dessutom bör observeras att prövningen
av de grundläggande principerna
beträffande kostnadsfria hjälpmedel
för handikappade ingår i det utredningsarbete
som bedrives av handikapputredningen.

Jag vill, herr talman, med andra ord
säga att vad fröken Ljungberg här så
vältaligt yttrade sig om är i hög grad
under observation och att vi kan räkna
med en fortsatt utveckling på detta område.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag är mycket tacksam
för vad statsrådet här sagt. Det förefaller
mig som vi är överens, utom möjligen
på en enda punkt.

Det är riktigt som statsrådet Aspling
framhåller att förändringar har inträffat
sedan 1965; ordinationsrätten har
vidgats, och hjälpmedelslistan har successivt
utökats. Men när det gäller de
två bestämmelser som lägger hinder i
vägen för att de nya hjälpmedel som
utvecklingen ger oss skall kunna användas
på ett effektivt sätt, så kan jag inte
förstå att statsrådet Asplings anförande
på något sätt ger mig anledning att ta
tillbaka mitt yrkande. Tvärtom tror jag
att det skulle ligga helt i linje med de
intentioner som statsrådet berörde, om
även riksdagen uttalar ett önskemål att
dessa frågor blir föremål för en prövning
så snart som möjligt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag begär inte att fröken
Ljungberg skall bli nöjd på alla
punkter med mitt svar, men jag tycker
att fröken Ljungberg skulle kunna känna
sig lugnad av att de väsentliga punkterna
i de motioner fröken Ljungberg
åberopade är föremål för behandling i
hjälpmedelsnämnden inom medicinalstyrelsen.
Det tycker jag att fröken
Ljungberg bör notera eftersom man mot
denna bakgrund kan motse en fortsatt
utvidgning om bidragsbestämmelserna.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill gärna notera
detta och understryka min glädje över
att så är förhållandet. Det betyder fortfarande
för mig att jag tror att ett positivt
riksdagsbeslut till denna reservation
kommer att hjälpa statsrådet Aspling
i hans arbete med detta ärende.

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag måste också hjälpa
herr statsrådet med en liten detalj i
hans anförande. Eftersom han tillhör
första kammaren kunde han inte yrka
bifall till utskottets hemställan och jag
vill alltså göra detta. Jag har därutöver
ingen anledning att göra några kommentarer
utan hänvisar till den debatt
som förts i ärendet.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill först uttrycka
min tillfredsställelse över att anslaget
till hjälpmedel för de handikappade
ökats med 5 miljoner kronor. Jag tror
ändå inte att beloppet täcker det behov
som föreligger, men vår strama budget
ger inte möjlighet till att gå längre i år.
Stödet till de handikappade måste intensifieras,
och vad det främst enligt
min mening gäller är forskningen på
protesområdet, så att de människor som
mist ben eller armar inte skall vara
strandsatta utan i någon mån kunna arheta
och föra ett normalt liv. Vi har
kommit en bra bit på detta område, men
för en grupp handikappade har utvecklingen
inte nått så långt som man skulle
önskat. Det är en grupp som befinner
sig i ett akut läge, nämligen de barn som
vi brukar kalla de neurosedynskadade
—- till antalet något över ett hundratal,
i vårt land. Många av dem har varken
armar eller ben.

Dessa barn börjar nu komma upp i
skolåldern — ett av dem skall börja
skolan i höst —• och deras utveckling i
psyskiskt avseende gör att de gott kan
följa undervisningen i grundskolan. Vad
som saknas är forskning, möjligheter
och resurser för att få fram ändamålsenliga
proteser. Det är självklart att
problemet blir mer komplicerat då det
gäller barn som växer. Deras utveckling
måste ju följas kontinuerligt, inte bara
varje år utan varje halvår. Vi förstår att
det är oerhörda kostnader som är förbunda
med en sådan kontinuerlig kontroll.

Jag vill bara ha sagt till protokollet,
att jag önskar att regeringen skall ha sin
uppmärksamhet riktad på detta område
mer än vad som tidigare varit fallet, så
att de neurosedynskadade barnens behov
inte blir eftersatta i den utveckling
som pågår på detta område. Jag hoppas
innerligt att forskningen intensifieras. I
varje fall får inte forskningen avstanna
på grund av brist på medel.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Med anledning av hem
Perssons anförande vill jag bara i korthet
säga att SVCR håller på med ett
forskningsarbete, som är speciellt inriktat
på de neurosedynskadade barnen,
och att särskilda medel har ställts till
förfogande för detta forskningsarbete.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag är tacksam för detta
meddelande. Det forskningsarbete statsrådet
nämner har tydligen påbörjats i
dessa dagar — jag har inte tidigare sett
någonting om det — men om så är fallet
så är det endast att notera med glädje.
Jag hoppas att socialministern, som jag
förstår är intresserad av denna utveckling,
med sin pondus skall verka för att
utvecklingen inte avstannar. Hittills har
vi ändå inte sett den utveckling som vi
skulle ha önskat.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Bara en upplysning till
herr Persson. Dessa anslag har utgått
under de senaste tre, fyra åren.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till re -

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

servationen 6); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Ljungberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
104 :o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6) av herr Kaijser in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Ljungberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 159 ja och 35
nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 105—110

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 111

Arbetarskyddsstyrelsen: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt L 1, s. 206
och 207) föreslagit riksdagen att till Arbetarskyddsstyrelsen:
Avlöningar för

budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 3 413 000 kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Arbetarskyddsstyrelsen: Avlöningar

Wirtén m. fl. (I: 526) och den andra inom
andra kammaren av herr Westberg
in. fl. (II: 663), hade — såvitt nu var i
fråga — hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t inåtte hemställa
a) att Kungl. Maj :t måtte uppdra åt arbetarskyddsstyrelsen
att fastställa och
utfärda normer för skadligt buller, b)
att Kungl. Maj:t toge initiativ till internationella
bestämmelser beträffande
skadligt buller samt c) om snabbutredning
angående behovet av sakkunskap i
bullerfrågor inom arbetarskyddsstyrelsen
för bekämpande av buller.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte till Arbetarskyddsstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag av
3 413 000 kr.;

II. att motionerna 1:526 och 11:663,
såvitt nu var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

WESTBERG (fp):

Herr talman! Arbetarskydds- och arbetsmedicinfrågorna
växer i betydelse
från år till år. Samhällsutvecklingen
verkar i den riktningen. Mtänmiskan står
i dagens samhälle inför ständiga omställnings-
och anpassningsproblem.
Strukturrationaliseringen, den tekniska
utvecklingen och automationen förändrar
snabbt arbetet, dess uppläggning,
innehåll och påverkan. Arbetsgemenskapen
och de mänskliga relationerna
på arbetsplatserna påverkas i stor utsträckning
av denna utveckling. Samtidigt
som tekniken eliminerat tungt
lyftningsarbete och andra fysiskt förslitande
sysslor har arbetet blivit sådant,
att det i allmänhet kräver mer
psykisk anspänning. Ett och samma
arbete har ofta under loppet av några år
helt ändrat karaktär, kanske blivit mera
monotont och fått ett annat innehåll.
Nu ställs ofta helt andra krav på speciell
yrkesskicklighet. Inte sällan blir

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Arbetarskyddsstyrelsen: Avlöningar

det också fråga om (byte av arbetsplats
och arbete i en helt ny arbetsmiljö.
Att detta leder till anpassningssvårigheter
och psykiska störningar är allmänt
bekant.

Det har talats mycket om dessa anpassningsproblem,
men forskningen har
på det viktiga arbetspsy.ko 1 ogdska området
endast delvis blivit tillgodosedd.
När det arbetsmediciniska institutet tillkom
förra året, föreslogs från vårt håll
att arbetspsykologin och sociologin
skulle få en särskild forskningsavdelning
inom institutet, något som vi anser
vara synnerligen angeläget. Vi återkommer
med samma krav även i år. Jag får
tillfälle att på den punkten ställa ett
yrkande längre fram under debatten.

En arbetsmiljöfråga »om vi anser behöva
bli föremål för särskild uppmärksamhet
är bullret på arbetsplatsen. Den
frågan behandlas under punkten 111.

Med ökad användning av maskiner,
vilka blir alltmer snabbgående, blir
bullret en allt allvarligare yrkesskaderisk.
Vi refererar i vår motion till en
artikel i Industrias decembernummer
förra året, av vilken framgår att en
läkare vid en verkstad konstaterat att
bara en fjärdedel av de anställda på
verkstaden har normal hörsel. Närmare
20 procent bär så grava hörseldefekter,
att deras förmåga att uppfatta tal
påverkas. Vid vissa arbetsplatser, t. ex.
gruvor, plåtslagerier och pappersbruk,
kan man finna ännu högre skadefrekvenser.
Moderna byggnadsmaterial,
t. ex. betong, förstärker ofta bullereffekten,
som inte bara leder till bullerskador,
bullerdövhet, utan även verkar
tröttande och förslitande på arbetstagarna
och försvårar och begränsar deras
möjligheter till yrkesval vid omskolning
i händelse av friställning.

Det är angeläget att dessa frågor
utan tidsutdräkt blir föremål för energiska
åtgärder. För det första måste
enligt vår mening normer för skadligt
buller fastställas, vilket bör ske på internationell
nivå med hänsyn bl. a. till

importen av maskiner. För det andra
bör arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen
få större inslag av sakkunskap
på det akustiska området för
att vid granskning av ny- och ombyggnadsplaner
samt inspektion av arbetsplatser
kunna göra effektiva insatser.
Nödig uppmärksamhet bör i det sammanhanget
ägnas tillgången på teknisk
utrustning för registrering av bullerstörningar.

Utskottet har —• det vill jag gärna
betyga — behandlat dessa frågor med
stort allvar. Men då man anser att det
redan tagits så betydande initiativ i
frågorna att någon riksdagens åtgärd
inte är påkallad, måste jag hävda en
annan mening. Jag noterar visserligen
med tacksamhet de initiativ som tagits,
men anser frågorna vara av sådan angelägenhetsgrad,
att riksdagen bör göra
allt för att snabbt nå en lösning.

Jag ber därför att få yrka bifall till
motionerna I: 526 och II: 663 i berörda
delar.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Föregående talare noterade
med viss tacksamhet att utskottet,
som han isade, tagit med stort allvar på
denna fråga. Och när den reflexionen
görs av en motionär blir man ju glad,
särskilt som den motion det gäller inte
tillstyrkts.

Såsom framgår av utlåtandet upptar
yrkandet i de aktuella likalydande motionerna
flera avsnitt — det gäller dels
att erhålla mera medel för att kunna
fastställa normer för bullrets störande
inverkan, dels att få till stånd en aktivitet
för att förhindra skadeverkningar
av buller. Det noteras ,i utlåtandet att
Kung-1. Maj:t ställt 100 000 kronor till
förfogande för en särskild arbetsgrupp
som nu utvecklar stor aktivitet på området,
och det finns anledning förvänta

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

att arbetsgruppens verksamhet kommer
att ge praktiska resultat.

Men det är som herr Weistberg sade:
det finns en mängd saker som inte är
klarlagda —• man har ännu inte kommit
överens om normerna. Det pågår
ett internationellt arbete på fältet, och
det gäller att inte rusa i väg och handla
innan vi något så när vet om vi handlar
rätt.

Det är sådana skäl som legat bakom
utskottets yrkande om avslag på motionerna,
och jag hemställer om bifall till
utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 526
och 11:663 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 112

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 113

Yrkesinspektionen: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade (punkt L 3, s. 207
—209) föreslagit riksdagen att till Yrkesinspektionen:
Avlöningar för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag av
6 667 000 kr.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Werner
(1:89) och den andra inom andra
kammaren av fru Rijding m. fl. (II: 121),
hade föreslagits a) att riksdagen under
L. 3 Yrkesinspektionen i bil. 7 av statsverkspropositionen
bifölle hemställan
från arbetarskyddsstyrelsen om inrättandet
av 11 förste distriktsingenjörstjänster
och till Yrkesinspektionen: Av -

Yrkesinspektionen: Avlöningar

löningar för budgetåret 1967/68 anvisade
ett förslagsanslag av 6 842 000 kr.,
samt b) att riksdagen uttalade sig för
att specialinspektionerna underställdes
arbetarskyddsstyrelsen och att yrkesinspektionens
organisation med hänsyn
härtill bleve föremål för närmare översyn.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 89 och II: 121, såvitt nu
var i fråga, till Yrkesinspektionen: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 6 667 000 kr.;

II. att motionerna 1:89 och 11:121,
såvitt anginge specialinspektionerna,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

RYDING (k):

Herr talman! Den kommunistiska
riksdagsgruppen har också i år tagit
upp frågan om nödvändigheten av en
upprustning av arbetarskyddet samt en
förstärkning och en viss omorganisation
av yrkesinspektionen. Det sker i de
likalydande motionerna 1:89 och
II: 121. Motionerna inleds med några
drastiska erinringar, som jag tar mig
friheten citera:

»Ett olycksfall i minuten under 9
timmar per arbetsdag inträffar i det
svenska arbetslivet. Varje dag omkommer
i arbete statistiskt i genomsnitt 2,0
människor per dag eller 500 per år.
2 260 blir invalider per år eller 9 per
dag, totalt inträffar 130 835 olycksfall
per år inom industrin eller ca 1 fall i
minuten.»

I kronor betyder olycksfallen i arbetet
en årlig förlust för det svenska näringslivet
på 750 miljoner kronor.
Olycksfall i arbete samt sjukdom kostar
t. ex. byggnadsindustrin 100 miljoner
kronor årligen. Ytterligare fakta
kan anföras, men jag skall inte göra

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Yrkesinspektionen: Avlöningar

några upprepningar. Dook kan jag inte
underlåta att understryka att stora personliga
förluster och tragedier även
kommer in i bilden. Jag vill också redovisa
en uppgift, som nyligen förekommit
i pressen, om vad en ordentlig satsning
på arbetarskyddet kan leda till.
Vid Kockums mekaniska verkstad pressade
man ned antalet olycksfall per år
från över 50 till 20 per 100 arbetare.
I dag är man nere i 3, men tyvärr förhåller
det sig inte så överallt.

En av delfrågorna i detta stora problemkomplex
gäller förstärkningen av
yrkesinspektionens resurser. Till arbetarskyddsproblemen
i övrigt ges det tillfälle
att återkomma i flera senare sammanhang.

När utskottet förra året avstyrkte vår
motion om förstärkning av yrkesinspektionens
resurser gav man som motivering
härför sådana skäl som i varje fall
jag finner saknar kontakt med verkligheten.
Man sade att eftersom vederbörande
myndighet inte hade begärt
några medel till nya tjänster fanns det
ingen anledning att tillstyrka förslaget
i vår motion om personella förstärkningar.

I år, herr talman, ligger det annorlunda
till, eftersom arbetarskyddsstyrelsen
bär begärt elva nya tjänster.
Departementschef och utskott har prutat
ned denna begäran till sex tjänster.
Ekonomiskt sett rör det sig egentligen
om en struntsumma, men vad betyder
denna nedprutning i praktiken? Det
måste väl ha varit den starka fackliga
opinionen som pressat fram frontförändringen
arbetarskyddsstyrelse—regering
och riksdagsutskott. Vi kan inte
se några skäl till att i detta fall avvika
från arbetarskyddsstyrelsens förslag.

Socialministern meddelar i propositionen
att den genomsnittliga tiden mellan
besöken på samma arbetsställe sedan
1950-talet har förlängts från 2,4 till 3,4
år. År det alltså nu bara fråga om en
viss återhämtning av en inträdd försämring?
Vore det inte hög tid att i dag,

mot bakgrunden av de 120 000 olycksfallen
per år, gå in för en verklig förbättring
av arbetarskyddet? Vore det
inte hög tid att vi alla insåge att arbetarskyddet
måste hålla jämna steg med
den tekniska utvecklingen inom näringslivet
?

Förra årets fackliga kongresser —
inte minst LO-kongressen — ger ett
utomordentligt material från det mest
sakkunniga håll man gärna kam tänka
sig, nämligen den fackliga rörelsen och
dess expertis. Detta material belyser behovet
av en kraftig upprustning av arbetarskyddsvierket
och yrkesinspektionen.
I LO-ledninigens utlåtande över motioner,
bl. a. från Metallindustriarbetarefönbundet,
erinras om den lagändring
som trädde i kraft den 1 januari 1964,
innebärande att arbetarskyddslagens
tillämpningsområde utvidgades med stora
arbetslagar grupp er inom den statliga
och kommunala förvaltningsverksamheten.
LO hade då sagt ifrån att
detta krävde att tillsynsorganen fick
den personalförstärkning som dessa
ökade arbetsuppgifter klart motiverade.
Så isent som förra året lam de man emellertid
i LO:is yttrande läsa den lakoniskt
korta meningen: »Någon sådan
personalförstärkniimg bär ännu ej skett.»
Det var år 1966.

Nu, år 1967, skall alltså något hända
på detta område. Vad som skall ©öras
är dock starkt nedprutat av regering
och utskott. Av de elva tjänsterna bär
dessa funnit sig föranlåtna att biträda
endast sex.

Till vad jag tidigare sagt kommer ytterligare
en istor mängd nya problem
som finns i arbetslivet i dag. lag skall
inte gå in på dem här, ty det är inte
rätt tillfälle; jag iskall bara nämna begreppet
kemiska preparat, så förstår
alla vad jag avser. Allt detta talar för
en starkare satsning på arbetarskyddet.

Herr talman! Låt mig också beröra
frågan — som är upptagen i vår motion
— om överförande av vissa specialinspektioner
till arfaetarskyddsstyrelsen,

Onsdagen den 5 april 19G7 fm.

Nr 17

däribland sp nängämn esa nspekti o ne n.
Jag undrar om utskottets talesman kan
förklara varför detta krav fortfarande
skall nonchaleras. Det har rests upprepade
gånger vid sprängämnesfabriken i
Gyttorp. Bland annat har man gjort det i
en motion till LO-ko ngressen förra året.
Märk val att LO-fkongresisen då stödde
detta krav! Den uttalade också att man
ville erinra om sina skrivelser till cheferna
för både handels- och socialdepartementen
i denna fråga, och man
reste där ånyo krav på en utredning
angående ett sådant överförande. Kan
några som helst sakliga motiv åiberopas
mot den fackliga rörelsens krav på eu
sådan åtgärd som vi nu önskar?

Såväl elinspektionen som sprängämnesinspektionen
berör delar av ett och
samma arbetsfält, nämligen det svenska
arbetslivet. En ändamålsenligt uppbyggd
yrkesinspektion måste vara samordnad
och enhetlig. Det räcker inte med att
Kunigl. Maj :t [Utfärdar bestämmelser om
förbättrad kontaktverksamhet mellan
sprängämnesinspektionen och anbetsmariknadsparterna
.såsom utskottet tycks
tro att döma av dess skrivning i detta
utlåtande. Yrkandet i vår motion i år
i denna ifråga är sakligt starkt underbyggt
och bär stor resonans inom hela
den fackliga rörelsen.

Med vad jag bär bär anfört ber jag att
få yrka bifall till motionerna I: 89 och
II: 121.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag tror inte att jag kan
ge fru Ryding ett tillfredsställande svar
på de många saker som fru Ryding
frågade om. Det är mycket som en utskottets
talesman inte vet, även om han
gör vad han kan för att försöka ge ett
motsatt intryck.

Vid behandlingen i utskottet av frågan
om en samordning av arbetarskyddet
mellan de olika specialinspektionerna
kunde konstateras, att en sådan
samordning i och för sig är önskvärd
men att den stöter på en rad praktiska

Yrkesinspektionen: Avlöningar

svårigheter. Specialinspektionerna har
andra funktioner, och detta medför att
det administrativt och organisatoriskt
blir besvärligt att ordna så, att allt som
har med arbetarskydd att göra skall
ligga under arbetarskyddsstyrelsen.
LO:s arbetarskyddskommittés förslag
om ett särskilt förtroenderåd även för
sprängämnesinspektionen enligt ett likartat
mönster som på annat håll tillgodosågs
redan i mitten av förra året.
Helt stilla står det alltså inte då det
gäller att få till stånd en likformig behandling
och arbetsrutin på skilda områden,
även om vi har skilda administrativa
organ.

Reträffande tjänsterna vill jag säga
att det naturligtvis hade varit bra att
få elva tjänstemän i stället för sex. Personligen
har jag sysslat mycket med arbetarskyddsfrågor,
varför jag skulle
vara mycket glad om detta hade kunnat
realiseras, men vi måste ofta, inte minst
i år, göra avvägningar, eftersom vi inte
kan tillgodose alla myndigheters önskemål,
även om dessa var för sig kan vara
välmotiverade. Sedda som helhet skulle
önskemålen dock ställa till rätt mycket
trassel.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Ett yttrande av fru
Ryding ger mig anledning att påpeka
att enligt arbetarskyddslagstiftningen
fungerar sprängämnesinspektionen som
yrkesinspektion för sprängämnesfabrikerna
och är i detta avseende underställd
arbetarskyddsstyrelsen. Jag skall
inte ta upp någon debatt med fru Ryding
på denna punkt, eftersom jag så småningom
i denna kammare skall besvara
en interpellation av herr Axel Jansson
och då får tillfälle att återkomma till
frågan.

Låt mig endast tillägga att regeringen
har vidtagit olika åtgärder bl. a. för att
förbättra kontakterna mellan arbetar -

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

54 Nr 17

Arbetsmedicinska institutet: Avlöningar

skyddsstyrelsen och sprängämnesinspektionen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:89
och 11:121; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Ryding begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
113 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 89 och II: 121.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Ryding begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
185 ja och 10 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Punkten 114

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 115

Arbetsmedicinska institutet: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt L 5, s. 209
och 210) föreslagit riksdagen att till Arbetsmedicinska
institutet: Avlöningar

för budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 3 342 000 kr.

I de under punkten 111 nämnda likalydande
motionerna I: 526 av herr Wirtén
m. fl. samt II: 663 av herr Westberg
m. fl. hade — såvitt nu var i fråga —
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om förslag
till inrättande av forskningsavdelning
för arbetspsykologi och sociologi vid det
arbetsmedicinska institutet.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte till Arbetsmedicinska
institutet: Avlöningar för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 3 342 000 kr.,

II. att motionerna 1:526 och 11:663,
såvitt de avsåge viss utbyggnad av arbetsmedicinska
institutet, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Källstad.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

WESTBERG (fp):

Herr talman! Under denna punkt har
i motionerna 1:526 och 11:663 yrkats
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om förslag till inrättande
av forskningsavdelning för arbetspsykologi
och sociologi vid det arbetsmedicinska
institutet. Utskottet finner
förslaget angeläget men vill ändå
inte tillstyrka det.

Jag ber att få yrka bifall till motionerna.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

Undervisnings- och upplysningsverksamhet på arbetarskyddets område

dels ock på bifall till motionerna I: 526
och 11:663 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 116

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 117

Undervisnings- och upplysningsverksamhet
på arbetarskyddets område

Kungl. Maj :t hade (punkt L 7, s. 211)
föreslagit riksdagen att till Undervisnings-
och upplysningsverksamhet på
arbetarskyddets område för budgetåret
1967/68 anvisa ett anslag av 100 000 kr.

I en inom andra kammaren av fru
Ryding m.fl. väckt motion (11:55)
hade hemställts att riksdagen beslutade
uppräkna anslaget till Under visningsoch
upplysningsverksamhet på arbetarskyddets
område med 50 000 kr. och
för budgetåret 1967/68 anvisade ett anslag
av 150 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionen 11:55 till Undervisnings- och
upplysningsverksamhet på arbetarskyddets
område för budgetåret 1967/68 anvisa
ett anslag av 100 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

RYDING (k):

Herr talman! Inte heller i år har man
från departementschefens eller utskottets
sida tillmötesgått arbetarskyddsstyrelsens
mångåriga begäran om att räkna
upp anslaget till undervisnings- och
upplysningsverksamhet med 50 000 kronor.
Vi har begärt detta i vår motion
11:55. Det gamla anslaget på 100 000
kronor anser utskottet fortfarande vara
godtagbart, trots att anslaget varit oförändrat
sedan budgetåret 1959/60.

Både departementschefen i stats -

verkspropositionen och utskottet i utlåtandet
här i dag talar om hur mycket
pengar'' man ställer till förfogande från
annat håll till undervisning i arbetarskyddsfrågor.
Jag förstår mycket väl att
detta är erforderligt. I sak vänder jag
mig naturligtvis inte heller mot detta,
men det kan inte vara något försvar för
att man år efter år avslår arbetarskyddsstyrelsens
begäran om höjning
av det ursprungliga anslaget för denna
post.

Det är ju inte bara ofog när arbetarskyddsstyrelsen
år efter år anser, att
anslaget är för litet därför att det förblir
helt oförändrat. De siffror, som
utskottet nu har redovisat för vad som
kommer från annat håll ger så att säga
svart på vitt på att anslaget är för litet.
Det framgår av utskottsutlåtandet att
bara under 1966/67 har inte mindre
än 119 000 kronor ställts till förfogande
från annat håll, d. v. s. mer än hela det
ursprungliga anslaget för verksamheten.
Dessutom säger man att avsevärda bidrag
lämnas till denna verksamhet från
arbetsmarknadens parter.

Skall det finnas ett särskilt anslag
för verksamheten som omfattar undervisning
och upplysning beträffande arbetarskydd,
måste man väl se till att anslaget
inte ständigt minskar och krymper
till en obetydlighet. Att kunna arbeta
något så när planmässigt med ett så
litet anslag och alltid vara hänvisad
att lita till mer eller mindre tillfälliga
anslag från andra håll är väl också rätt
svårt.

Under förra årets riksdag, då vi också
hade en motion i samma fråga liksom
under tidigare år, hade vi sällskap med
ett stort antal ledamöter i kammaren,
som med dåvarande riksdagsmannen
Lassinantti i spetsen också ville höja
anslaget till 150 000 kronor. Vid voteringen
förra året visade det sig att 100
ledamöter i denna kammare önskade
denna höjning med 50 000 kronor, under
det att 105 röstade mot och 9 avstod
från att rösta.

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Undervisnings- och upplysningsverksamhet

I år är vi ensamma om motion i samma
fråga. Herr Lassinantti har, som vi
alla känner till, lämnat riksdagen för
andra uppgifter, men det är lika angeläget
nu att få en rätsida på denna anslagssumma.
Därför ber jag, herr talman,
att med det anförda få yrka bifall
till motion II: 55.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det förvånar mig, herr
talman, vilken felaktig syn på pengar
som fru Ryding har. Det är väl helt
ointressant vilka olika poster pengarna
kommer från, bara de kommer fram.

119 000 kronor mera än vad som finns
upptagna under denna anslagsrubrik
kommer under innevarande år att stå
till förfogande för detta ändamål. Jag
vet inte — och inte kan man heller fråga
någon om det och få ett riktigt
svar — om det är en följd av voteringen
i detta ärende förra året. Men den
vägen står alltså öppen. Pengarna kommer
emellertid inte från arbetsmarknadsorganisationerna,
utan det är
pengar från andra anslagsposter. Detta
tycker jag är en praktisk lösning. Skulle
man ta med beloppet här, skulle det kanske
innebära en minskning med motsvarande
belopp på andra anslagsposter,
och det ändrade alltså ingenting i
sak.

Detta är, såvitt jag kan bedöma, tillräckligt
skäl för mig att yrka bifall till
utskottets hemställan.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Jag kan inte dela herr
Bergmans uppfattning att det skulle
vara en praktisk lösning att låta det
systemet slå igenom, att bidrag till ett
visst ändamål skulle lämnas än från den
ena och än från den andra anslagsposten.
Jag sade också i mitt första anförande,
att jag i sak inte har någonting
att invända mot det i detta fall, eftersom
jag ansåg det vara erforderligt.
Även om jag alltså i detta konkreta fall
anser det nödvändigt tycker jag inte att

på arbetarskyddets område

man bör förfara på det sättet generellt;
man måste ju veta vilka pengar man
har att arbeta med, så att man kan hålla
sig inom den ramen för planeringen.
Att man sedan kan få ytterligare bidrag
till en så viktig verksamhet som upplysning
i arbetarskyddsfrågor är ju
bara bra, antingen detta nu är en följd
av förra årets votering eller inte. Men
den enda konsekventa följden vore att
man bifölle vår motion och verkligen
tillstyrkte de 50 000 kronor som arbetarskyddsstyrelsen
nu år efter år har begärt.

Herr BERGMAN (s):

Jag är på det klara med att detta inte
skall vara ett normalt förhållande och
gälla alla anslagsposter i statsbudgeten.
Men om det finns någon post beträffande
vilken man har en önskan om en viss
utveckling och det kan möta svårigheter
att vidga anslagsramen och man då kan
lösa problemet praktiskt på det sätt som
här sker, är väl detta ingenting att se
snett på.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen 11:55;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Ryding begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
117 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 55.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Ryding begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
179 ja och 14 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 118—130

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 131

Statens bosättningslånefond

Sedan punkten föredragits yttrade:

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! På denna punkt föreligger
till behandling en motion som är
väckt av fru Skantz i denna kammare
och fröken Mattson i första kammaren.
Motionärerna har tagit upp till diskussion
relationen mellan samhällets
stöd till bosättning och den ekonomiska
situation som de unga par befinner
sig i som skall sätta bo i dagens samhälle.
Det konstateras att ungdomarna
när de gifter sig är yngre än i tidigare
generationer och att de ofta har en
lång studietid som har lett till att deras
ekonomi blivit svag. Emellertid konstateras
också, och det är en viktig faktor
i detta sammanhang, att de ofta
utöver kostnaden för inventarier, möbler
och sådant även måste vidkännas
en stor utgift för insats till en lägenhet.
Motionärerna vill därför ha en omprövning
av hjälpen till bosättning.

Dessutom har de tagit upp frågan om
rådgivningen till de unga som skall sätta
bo och vill koppla ihop rådgivningen
med förmedlingen av bosättningslånet.
Man tänker sig att det skall finnas sak -

Statens bosättningslånefond

kunniga rådgivare såsom ortsombud
beträffande bosättningslånen och pekar
på bosättnings- och hemkonsulenterna
som lämpliga härför.

Jag vill gärna säga att jag instämmer
i de synpunkter som framförts i motionen.
Jag har själv motionerat i dessa
stycken förut.

Nu har utskottet beslutat föreslå riksdagen
att skriva till Kungl. Maj :t i denna
fråga, och det brukar ju vara en
ganska tillfredsställande lösning och
hälsas med en viss glädje av motionärer.
Jag kan emellertid inte finna att
det är så helt med den saken i detta
sammanhang, därför att den motivering
som utskottet använder är ganska
oklar, och det är anledningen till att
jag har knutit en blank reservation till
utlåtandet. Utskottet säger att det finns
skäl att se över reglerna för bosättningslånen
men tillägger att vad i motionen
sagts om de förändrade ekonomiska
villkoren på bostadsmarknaden inte bör
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Med anledning därav vill jag ställa
följande fråga till utskottets talesman:
Innebär det att man tänker ta upp saken
i ett annat sammanhang eller vad
avser man? Ett av huvudskälen till att
motionärerna vill ha en omprövning av
bosättningslånen är nämligen, att man
skulle få möjlighet att nyttja dem i den
situation som nu råder på bostadsmarknaden,
då det så ofta krävs en stor kontantinsats
för att få en bostadsrättslägenhet.

Inte heller i den del av motionen som
tar upp rådgivningen kan det sägas att
utskottets skrivning innebär ett tillfredsställande
svar, nämligen om man
sätter yrkandet i motionen och utskottets
svar i samband med att det för
närvarande pågår en utredning om hemkonsulentverksamheten
över huvud taget.
Den bär till uppgift att föreslå inriktning
och omfattning av denna rådgivning,
och dess direktiv är så pass
vida att den är helt oförhindrad att
ta ställning till om denna nyttiga kår

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1907 fm.

Statens bosättningslånefond

på något sätt kan användas i samband
med rådgivning för unga bosättare. Därmed
har jag inte uttalat någon mening
om huruvida det skall vara ortsombud
eller ej. Redan nu kan man dessutom
konstatera att sådan rådgivning ges av
hemkonsulenter och framför allt bosättningskonsulenter,
och så är ju fallet
exempelvis i Stockholms stad.

Jag är alltså mycket tacksam om utskottets
talesman ville använda detta
itillfälle och ge oss besked om vad
exempelvis följande uttalande innebär:
». . . kravet på ökad konsumentupplysning
bör i detta sammanhang inte
föranleda till någon riksdagens åtgärd.»
Betyder det att det ges klartecken för
denna utredning att behandla frågan
om den så önskar, eller innebär uttalandet
att en sådan granskning av utredningen
är onödig? Det är närmast för
att få klarhet på dessa punkter som jag
har begärt ordet. I övrigt har jag'' inga
invändningar mot utskottets utlåtande.

Fru SKANTZ (s):

Herr talman! Kanske tycker någon
att det är onödigt att jag begär ordet,
eftersom utskottet har skrivit så positivt,
och att jag i stället borde vara
tacksam för detta. Frågan är emellertid
hur tacksam jag skall vara, ty jag tycker
att utskottet som vanligt har uttryckt
sig mycket kortfattat. Jag vill gärna
understryka fru Lewén-Eliassons uttalande
att man egentligen inte riktigt
vet vad utskottet menar — framför allt
är man mycket tveksam beträffande konsumentupplysningen.
Sedan föreslås att
riksdagen skall ge till känna vad utskottet
anfört; det är på denna punkt
jag anser att utskottet har varit alltför
kortfattat. Jag skulle därför vilja framlägga
några synpunkter.

Det står i anvisningarna för bosättningslånen
att dessa är avsedda att
möjliggöra bosättning för »mindre bemedlade
utan den fördyring och otrygghet
som ofta är förenad med avbetal -

ningsköp». Man understyrker också att
skuldsättning vid sidan av bosätiningslån
inte bör förekomma.

De anvisningar som ortsombuden fått
och som jag har fått ta del av är daterade
december 1964. Där står att ortsombuden,
när de skall ta ställning till
ansökan om lån skall ta reda på sökandenas
inkomstförhållanden. Emellertid
står det i författningen ingenting
om någon bestämd högsta inkomstgräns.
Härvidlag har emellertid riksbanksfullmäktige
beslutat att i de fall,
då den gemensamma inkomsten för närvarande
uppgår till minst 30 000 kronor,
bör lån i allmänhet inte utgå. Det
finns dock några undantag, och det
framhålles alt om inkomsten har åtnjutits
under en förhållandevis kort tid eller
att kvinnan inom en relativt snar
framtid tänker sluta sin anställning eller
ta tjänstledighet på grund av barnsbörd
eller om det finns studieskulder,
bör hänsyn tas härtill. Det finns emellertid
en passus som är litet märklig,
nämligen när det skrivs att hänsyn
också bör tas till om kvinnan åtnjuter
förhållandevis stor del av den gemensamma
inkomsten. Jag vet inte om man
anser just detta vara en osäker faktor
vid bedömning om lån skall beviljas eller
ej.

Man har att väga mellan två principer
vid prövningen av om vederbörande
skall få lån eller ej. Den ena
innebär att lån inte skall ges till andra
hushåll än sådana som kan bedömas
återbetala krediten, och den andra
betyder att lån inte skall beviljas till
sådana hushåll som kan klara de ränte-
och amorteringsvillkor som gäller
på marknaden. Det blir här en svår balansgång
mellan kraven på bankmässig
långivning, å ena sidan, och det sociala
syftet, å den andra. Antalet ansökningar
om lån har minskat under åren
1947—1963. Däremot kan man konstatera
att antalet låneframställningar som
avslås har ökat och är för närvarande
22 procent.

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

Vad som enligt min mening är intressant
i detta sammanhang är den
undersökning som gjordes 1961 av socialstyrelsen
och som gällde Stockholms
stad och län. Av de ansökningar
som avslogs var 51 procent från sådana
sökande som hade för höga inkomster.
33 procent avslogs på grund av bristande
ekonomisk förtänksamhet, som
styrelsen uttrycker sig. Man tycker nog
att inte enbart vederbörandes ekonomi
skulle vara avgörande, utan att också
andra hänsyn borde tagas.

Vi skall vara på det klara med att
det är fråga, inte om bidrag utan om
lån som skall återbetalas. Sedan bosättningslånen
infördes den 1 januari
1938 och till december 1965 är det
beviljat 429 miljoner kronor, och det
bär återbetalats 348 miljoner kronor
och avskrivits eller efterskänkts 3,8
miljoner kronor. Det är således en mycket
stor del av sökande som återbetalar
lånen.

När det gäller konsumenternas kreditbehov
varierar de i hög grad under
olika skeden i livet, och det är väl uppenbart
att när det gäller bosättningen
och familjebildningen är det en topp
i utgiftsbehovet. Vi har i motionen anfört
det exemplet att två unga människor
som gifter sig kan ha en inkomst
på 30 000 kronor men att de inte haft
den under så lång tid. Även om man
räknar med denna inkomst under några
år framåt kan det vara svårt för dem
att klara bosättningen. Om de får avslag
på sitt lån är risken att de köper
på avbetalning. Undersökningarna visar
också att hushåll med barn under
17 år köper på kredit betydligt oftare
än hushåll utan barn.

Jag skulle i sammanhanget vilja erinra
om det betänkande som konsumtionsutredningen
framlade i fjol. Där har
man ett avsnitt som gäller avbetalningslcostnader
vid köp av möbler och som
jag vill nämna i detta sammanhang.
Det är en undersökning som pris- och
kartellnämnden har gjort år 1961.

Statens bosättningslånefond

Man har undersökt en rad möbelaffärer,
och 80 procent av dessa lämnar speciella
kundrabatter av varierande storlek,
i allmänhet 6—8 procent. Det kom
också fram att rabattgivningens omfattning
är olika vid kontant- respektive
kreditköp. Priset vid kontantköp av
möbler låg vid undersökningstillfället
drygt 5 procent under åsatt pris, men
när det gällde avbetalningsköp var priset
5 procent över detta pris. Det innebär
att avbetalningsköparen i genomsnitt
fick betala omkring 11 procent
mer än kontantköparen. Det visade sig
också att den effektiva årsräntan för
möbler uppgick till 29 procent och för
övriga ting som säljs i möbelhandeln
— gardiner, armatur etc. — till 30
procent.

Jag har velat lämna dessa siffror
för att något erinra om det problem som
de ungdomar ställs inför vilka inte
får dessa bosättningslån. Budgetåret
1965/66 var den genomsnittliga lånesumman
4 237 kronor, men från den
1 juli 1965 hade vi höjt bosättningslånen
till 5 000 kronor. Jag tycker att
man från riksbankens sida är alltför
restriktiv. Undersökningar visar att det
framför allt är yngre personer samt de
ekonomiskt sämre ställda familjerna
som använder sig av avbetalningsköp.
Det gör att jag tycker att det är rätt
naturligt, ja rentav självklart, att det
sker en breddning av hela låneverksamheten.

Jag skulle därför till sist vilja uttrycka
den förhoppningen, att man,
när man nu skall företa en översyn av
denna låneform — denna hjälp till de
unga i samband med bosättning — tar
upp olika problem, att man är öppen
för diskussion och inte är så bunden
av tanken att det är nödvändigt att denna
verksamhet är knuten direkt till
riksbanken; man kan ju också tänka
sig andra former, men det är väl någonting
man får ta upp vid den översyn
som skall göras och som jag hoppas
snabbt skall resultera i ett förslag.

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Statens bosättningslånefond

I detta anförande instämde herrar
Adamsson, Bengtsson i Landskrona,
Svenning ocli Björk (samtliga s).

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Likaså herr Bergman,
skulle herr talmannen ha kunnat säga,
då han räknade upp de personer som
instämde i föregående anförande. Jag
instämmer nämligen också i vad fru
Skantz sade, och det gör även utskottet.
I utlåtandet sägs att utskottet delar motionärernas
mening om att det finns
skäl att se över reglerna för bosättningslånen
mot bakgrund av de förändringar
som följt av bl. a. lägre äktenskapsålder

— vilket väl inte innebär en föryngring,
som fru Lewén-Eliasson råkade säga —
längre studietid och svårigheterna att
även den första tiden därefter kunna
disponera erforderliga medel för möbler
och övriga inventarier. Vi delar alltså
fru Skantz’ mening att det inte är bra
som det är och att reglerna bör överses.

Det var självfallet inte för att säga
detta som jag begärde ordet. Jag vill till
fru Lewén-Eliasson och naturligtvis
också till fru Skantz säga att jag kan hålla
med om att utskottsutlåtandet på
detta avsnitt är i kortaste laget. Det var
många punkter att ta upp och man vill
vara sparsam med texten, men det är
klart att det borde ha stått litet mer under
denna punkt. Båda de två tidigare
talarna har ju ändå fattat saken riktigt

— det är jag alldeles övertygad om —-men de önskar det ändå utförligare utformat
av utskottet.

Jag kan då beträffande motionernas
tre olika avsnitt säga att det första avsnittet
genom utskottets skrivning redan
har tillgodosetts. Det andra avsnittet
gäller de ökade insatserna för bostadsrättslägenheter
och utvecklingen på bostadsmarknaden,
och det är en fråga
som kommer upp till behandling i samband
med bostadsfrågan. Det bör enligt
utskottets mening alltså inte föranleda
någon riksdagens åtgärd »i detta sammanhang»,
som det står. När det gäller

det sista avsnittet ■—• en ökad konsumentupplysning
■—• var vi också orienterade
om att det fanns en utredning,
tillsatt av handelsministern, om hemkonsulentverksamheten.
Vi ansåg oss inte
böra uttala någon mening i frågan,,
alldenstund utredningen fortfarande arbetar.
Jag har ju inte med att göra vilka
avsnitt utredningen skall ta upp, men
jag kan absolut inte tolka utskottsutlåtandet
så, att det skulle innebära någon
inskränkning i utredningens direktiv.
Vi har inte på något sätt tagit ställning
till utredningens verksamhet, och därmed
är det såvitt jag begriper utredningen
obetaget att ta upp denna fråga.
Vi har bara uttalat att vi i detta sammanhang
inte vill ta upp den.

Detta är, herr talman, vad jag tror
mig kunna säga i denna fråga; jag vet
inte om det är tillräckligt långt. Jag har
i varje fall inte mer att säga i sak.

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Jag vill egentligen bara
instämma i vad fru Skantz och fru Lewén-Eliasson
sagt då det gäller samhällets
stöd till bostadsanskaffning och bosättning.
Jag har tillsammans med några
kamrater i denna kammare avgivit en
motion i samma ärende som behandlas i
motion 370 och med samma syfte, det
vill säga ett bättre stöd än för närvarande
när det gäller bostadsanskaffning och
bosättning, och den motionen är dock
av någon anledning inte med i dag men
kommer väl upp i ett senare sammanhang.

Men jag vill ändå, herr talman, vid
detta tillfälle understryka att visst är
det viktigt att samhället ger stöd till bosättningskostnaderna,
men i dagens läge
på bostadsmarknaden är det ännu viktigare
att den bostadssökande verkligen
kan skaffa fram de pengar som behövs
för att betala den insats som kräves —
och göra det på hyggliga villkor. Jag
tycker det är ytterligt nödvändigt med
eu översyn av dessa frågor.

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

Ersättning för skador genom naturkatastrof in. m. —
inkomst- och förmögenhetsbeskattningen

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 132—136

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 137

Lades till handlingarna.

§4

Ersättning för skador genom naturkatastrof
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
45, i anledning av väckta motioner om
ersättning för skador genom naturkatastrof
m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! I två motionspar till
årets riksdag yrkas att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer om
vissa åtgärder i anledning av de svåra
skadorna på skog, främst i Västernorr -lands län, förorsakade av snöfall och
oväder under den gångna vintern. Utskottet
har avvisat förslaget att riksdagen
tar några initiativ i det fallet under
hänvisning till att flera åtgärder i av
motionärerna föreslagen riktning redan
är vidtagna.

Anledningen till att jag antecknat en
blank reservation vid utskottets utlåtande
är att de åtgärder som i detta fall
blir nödvändiga måste anpassas till de
speciella förhållanden som föreligger.
De regler som gäller för skogliga beredskapsarbeten
beträffande organiserandet
av arbetena måste anpassas till de förutsättningar
som är för handen. I de
områden där de svåraste skadorna uppstått
har snödjupet nästan helt förhindrat
skogsavverkningarna i vinter. Man

Den s. k. 80-procentregeln vid

kan därför förutse att en anspänning
av avverkningsresurserna behövs också
för de ordinarie avverkningarna.

Det är också nödvändigt att göra allt
vad göras kan för att i rätt tid tillvarata
den skadade skogen, dels för att förhindra
förödande insektsangrepp på
virket och dels för att tillgodogöra sig
kvaliteten på det skadade skogsvirket
där detta är möjligt. Inte minst skogsägarföreningarna
bör där ha möjligheter
att medverka praktiskt, eftersom de
redan har en fältorganisation i arbete
och är uppmärksamma på förhållandena.
Utskottet gör ett uttalande i utlåtandet,
som jag tycker ger utrymme
för praktiska åtgärder från myndigheter
och organisationer och andra intresserade
parter. Utskottet skriver: »Utskottet
förutsätter att arbetsmarknadsstyrelsen
i enlighet med redan givna
befogenheter anpassar åtgärderna efter
de särskilda förhållandena.»

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 5

Den s. k. 80-procentregeln vid inkomstoch
förmögenhetsbeskattningen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 13, i anledning av väckta
motioner angående den s. k. 80-procentregeln
vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen.

I de inom riksdagens väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:155 av herr Gösta
Jacobsson m.fl. och 11:198 av herr
T hy ten in. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utredning av frågan om
sådan ändrad avfattning av 1952 års
förordning med bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall, att den

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Den s. k. 80-procentrcgeln vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen

80-procentiga reduktionsregeln vid inkomst-
och förmögenhetstaxeringen bleve
effektiv.

Utskottet hemställde,

att de likalydande motionerna 1:155
av herr Gösta Jacobsson m. fl. och
11:198 av herr Thylén m. fl. angående
den s. k. 80-procentregeln vid inkomstoch
förmögenhetsbeskattningen icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Yngve Nilsson, Enarsson
och Lothigius, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna I: 155 av herr Gösta
Jacobsson m. fl. och 11:198 av herr
Thylén m. fl., måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning
av frågan om sådan ändrad avfattning
av 1952 års förordning med bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa
fall, att den 80-procentiga reduktionsregeln
vid inkomst- och förmögenhetstaxeringen
bleve effektiv;

2) av herrar Erik Filip Petersson,
Tislad och Gustafson i Göteborg samt
fru Nettelbrandt, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Riksdagens ledamöter
brukar i regel iinte visa något större intresse
för frågor som bara berör en liten
grupp människor i samhället, i all
synnerhet inte om många i iden grupp
det gäller har det ganska hyggligt ställt
ekonomi!skt eller åtminstone inte dras
med särskilt stora svårigheter Några
kan göra det. Men vi brukar med ett
visst intresse behandla frågor siom rör
rättvisa och orättvisa.

Bär gäller det en uppenbar orättvisa
vid beskattningen.

80-procen1 iregeI n innebär egentligen
en teknisk fråga som går att lösa. Enligt
förordningen av 1952 skall fysisk per -

son och oskiftat dödsbo i princip inte
betala över 80 procent i skatt. »Avkortningen
och restitutionen iskall avse det
belopp varmed påförd statlig inkomstskatt
och förmögenhetsskatt samt allmän
kommunalskatt, landstiingsmedel
och tingshusmedel sammanlagt överstiger
80 procent---.» Vi menar att

det finns fall då regeln inte blir effektiv,
nämligen vid tillfällen då skatten
övergår dessa 80 procent.

Niu är det bestämt att regeln inte får
inkräkta på de kommunala skatterna.
Här inträffar en av de stora .svårigheterna.
Till 80-procentregeln är fogat villkoret
att skatten inte får nedbringas till
lägre belopp än som motsvarar skatten
på 50 procent av skattepliktig förmögenhet.
Det är den andra svårigheten som
leder till orättvisa. Den tredje orättvisan
i detta sammanhang tillkommer med
anledning av den penningvändeförsämrinig
som bl. a. höjt taxeringsvärdena
utan att avkastningen har ökat.

Nu är jag övertygad om att utskottets
ärade talesman kommer att säga att förmögenheten
i isiig själv ger en form av
skattekraft. För att vi inte skall behöva
ha en längre diskussion i detta sammanhang
vill jag hjiälpa honom och
säga att det har inträffat ett nytt läge
genom den penningvärdeförsämring
som pågår.

Det är positivt, herr talman, att man,
som isägs i utskottsutlåtandet, skall göra
vissa undersökningar i syfte att »80-procentregeln skall iakttas ex officio
vid skattedebiteringen», d. v. s. att man
bär skall kunna göra vissa tekniska
förändringar genom datamaskiners införande.
Detta är glädjande, men det
innebär jiu inte att skatten som sådan
blir effektiv.

Jag skall be, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Mitt anförande iskall bli
mycket kortfattat. Jag hänvisar till vad
herr Lothigius sade, att ett av de främsta

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

Den s. k. 80-procentregeln vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen

argumenten mot motionärernas förslag
är just att man har begränsat reduktionsregieln
så att man inte får beskatta ilägre
än 50 procent av den beskattningsbara
förmögenheten. Detta beror på att man
aniser att förmögenheten i sig själv ger
en viss skattekraft oberoende av om den
ger lag eller ihög avkastning. Det är någonting
som den svenska riksdagen alltid
har anisett, såvitt jag kan erinra mig,
sedan förmögenhetsskatten kom till.

Nu får ju denna reduktionsregei infe
drabba kommunalskatten — den skall
vara intakt. Skall man tillmötesgå motionärerna,
måste man alltså ompröva
förmögenhetsskatten, och det vill inte
utskottet vara med om. Om man bibehåller
den nuvarande förmögenhetsskatten
skulle motionärernas yrkande leda
till att man måste ta av kommunalskatten,
och idå skulle vissa kommuner drabbais.
Inte heller det vill utskottsniajoriteten
vara med om. Och även om folkpartiet
och centerpartiet i princip är
med på högerns resonemang anser de,
såvitt jag förstår, att det finnis angelägnare
skattereformer än att justera förmögenhetsskatten
.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Får jag då fråga herr
Branidt: Har förmögenheten någon

extra skattekraft om mer än avkastningen
går till skatt? Det är väl en enkel
fråga i sammanhanget.

Vidare istår det i utskottsbetänkandet,
att systemet kam innebära vissa för kommunerna
ogymmisamma verkningar. Vi
brukar ju ställa rättvisan mot enskild
person före vissa för kommunerna
ogynnsamma verkningar.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag har tidigare bär i
kammaren, när vi diskuterar dessa ting,
framhållit att jag är väl medveten om
att det finns förmögenhetsägare som

betalar högre skatt än vederbörandes
verkliga inkomst. Jag har också sett
exempel på detta. Men när jag trängt
in i dessa exempel har jag konstaterat
att det rört sig om mycket stora förmögenheter
och att kapitalet, utan minsta
insats, har ökat synnerligen kraftigt
under åren. Om man tar hänsyn härtill
har alltså den, som betalat mera i skatt
än inkomsten, i sjiälva verket d netto inte
förlorat någonting på penningvärdeförsämringen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Lothigius begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Yngve Nilsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Lothigius begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 158 ja och 34 nej, varjämte 6
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1907 fm.

§ C

Taxering såsom jordbruksfastighet eller
annan fastighet

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 17, i anledning av väckta
motioner angående taxering såsom
jordbruksfastighet eller annan fastighet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr TRANA (s):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 17 behandlas de av mig
och några partikamrater väckta motionerna
nr 1:151 och II: 199.

Utskottet har förklarat sig hysa förståelse
för de synpunkter motionärerna
har anfört. Detta uttalande gör utskottet
efter att redan inledningsvis ha fastslagit
följande: »Motionärernas utredningsyrkande
syftar till en sådan ändring
av bestämmelserna i 7 och 8 §§
kommunalskattelagen att rådande oklarhet
vid tillämpningen av nämnda lagrum
undanröjes beträffande vissa av
motionärerna påtalade fall.»

Utskottet uttalar vidare att den av
motionärerna aktualiserade frågan »under
senare år ytterligare aktualiserats
genom den pågående strukturomvandlingen
inom jordbruket» och konstaterar
därefter: »Det kan knappast anses
tillfredsställande att en skattskyldig
som enbart för fritidsändamål förvärvar
en från brukningssynpunkt mindre
rationell jordbruksfastighet skall ha
möjlighet att, med avdragsriitt vid taxeringen,
göra stora investeringar i fastigheten.
»

Utskottet konstaterar till sist, efter sin
markerat positiva skrivning, att en ändring
av fastiglietstaxeringsförordningens
bestämmelser i enlighet med motionärernas
önskemål »skulle innebära en
omprövning av grundläggande principer
i skattelagstiftningen», en omprövning
som utskottet trots sin till motionens
syfte positiva inställning anser vara
så vansklig att det inte för närvarande
är berett att tillstyrka bifall till

utredningsförslaget. Dock anser utskottet
det vara »angeläget att Kungl. Maj :t
ägnar frågan uppmärksamhet». Efter
denna skrivning föreslår utskottet att
ifrågavarande motioner icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr talman! Låt mig som en konsekvens
av utskottets ställningstagande få
till kammarens protokoll anföra några
synpunkter! Då det i såväl motionerna
som utskottsbetänkandet ganska utförligt
redogjorts för gällande fastighetstaxeringsbestämmelser
i vad som nu avses,
anser jag mig inte böra uppta tiden
med en ytterligare redogörelse för dessa.
Jag vill i stället ägna några minuter
åt att belysa den aktuella frågan ur
vissa andra aspekter.

Samhället av i dag är på de flesta
områden utsatt för en snabb omvandling.
Bakom dessa omvandlingsprocesser
ligger i flertalet fall de ekonomiska
lagarnas hårda krav på koncentrerad
kraftsamling som en pådrivande utvecklingsfaktor.
Ibland kan man få en känsla
av maktlöshet inför det som sker i
det som synes ske. Men det måste ändå
vara de samhälleliga organens och särskilt
riksdagens oavvisliga plikt att så
långt möjligt leda utvecklingen i sådana
banor att minsta möjliga skadeverkningar
åsamkas samhället och flertalet
av medborgarna. Som en riktig målsättning
i den nu aktuella frågan borde
kunna uppställas bl. a. det kravet, att
fastighetstaxeringslagstiftningen icke
bör få komma på efterkälken i förhållande
till den utveckling och ändring
av jordbruksfastighetsägandeklientelet,
som genom den allt snabbare urbaniseringen
och jord- och skogsbruksrationaliseringen
blir alltmera märkbar. Det
gäller att såvitt möjligt se till att den pågående
utvecklingen icke leder till ett
sådant sakernas tillstånd, att stora och
välsituerade medborgargrupper, vilkas
huvudsakliga inkomstkällor emanerar
från helt andra områden än jord- och
skogsbruk, kan utnyttja den pågående
strukturomvandlingen på jord- och
skogsbrukets område till penninginve -

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

steringar, som vid bibehållande av reglerna
för nu gällande fastiglietstaxeringslagstiftning
kan komma att undandras
en inkomstbeskattning som utan
nu nämnda investeringsmöjligheter och
deras följdverkningar skulle ha utgått.

Men, herr talman, det gäller inte bara
detta. Den väldiga nedläggningsprocedur
för icke-bärkraftiga jord- och skogsbruk,
som förutses av alla ansvariga
instanser och där beträffande blivande
användningsstatus och skötselorganisation
ännu icke finnes någon färdiggenomtänkt
organisationsplan, torde med
stor sannolikhet komma att omfatta
många för den fortsatta rationaliseringsprocessen
på skogsvårdens område i
större sammanhang betydelsefulla markområden.
Det torde därför allt framgent
vara av synnerlig vikt, att huvudparten
av den jord, som kan betecknas såsom
överskottsjord vid den förväntade ökningen
av fritidsgårdar för ägarkategorier
utanför jordbruket, även i fortsättningen
i huvudsak kommer att ligga under
lantbruksnämndernas jurisdiktion.
Sker inte detta, kan man befara att lantbruksnämndernas
möjligheter till en
kraftfull rationaliseringsinsats kommer
att fördröjas och i vissa fall omintetgöras.
I min egenskap av en av de särskilt
förordnade ledamöterna i kammarrätten
har jag konfronterats med de i motionerna
framförda frågeställningarna, och
jag har funnit mig inte vara ensam om
min uppfattning att ifrågavarande lagstiftning
är i behov av översyn. En klarare
anpassning av fastighetstaxeringsbestämmelserna
till de alltmer förändrade
jordbruksfritidsfastigheternas användning
och strukturmålsättning torde
också komma att i gynnsam riktning
underlätta en snabbare handläggning av
fastighetstaxeringsmålen inom det område
som nu avses.

Till sist, herr talman! Jag kan förstå,
att bevillningsutskottet trots sin mycket
välvilliga inställning till motionen, från
sina mera vittfamnande aspekter, kan
ha funnit det vanskligt att nu tillstyrka
3 — Andra kammarens

Hundskatten

den begärda utredningen. Jag skall därför
inte opponera mot detta utskottets
ställningstagande. Jag skall i stället sluta
med att med tacksamhet notera utskottets
uttalande, att utskottet »anser det
angeläget att Kungl. Maj:t ägnar frågan
uppmärksamhet».

Detta utskottets uttalande skiljer sig
ju till sin önskade verkan i sak ganska
litet från motionens hemställan om utredning.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Hundskatten

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 18, i anledning av väckta
motioner angående hundskatten.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! I motionerna I: 572 och
II: 743, den senare väckt av mig, har
hemställts att 4 § i förordningen angående
skatt för hundar erhåller följande
tillägg: »För hund tillhörig ålderseller
förtidspensionär kan skattebeloppet
nedsättas under det eljest fastställda.
» Anledningen till att dessa motioner
har väckts är att man i en kommun
motionerade om differentiering av
hundskatten till förmån för pensionärer.
Det upplystes då att kommunerna
var bundna av gällande bestämmelser
och därför inte kunde göra några undantag
och besluta om lägre skatt för
berörda personer. I gällande bestämmelser
står att kommunerna skall bestämma
skatten lika för varje hund samt till
lägst tio och högst sjuttiofem kronor om
året.

När utskottet behandlade dessa motioner
framhöll man att kommun har
möjligheter att sätta skatten så lågt att
den inte behöver bli betungande för

protokoll 1967. Nr 17

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Ändring i taxeringsförordningen

pensionärerna. Det är visserligen alldeles
riktigt, men om så sker får kommunerna
vidkännas ett betydande skattebortfall,
och det kan knappast vara
önskvärt. Om kommunerna däremot
finge möjlighet att differentiera skatten
skulle de komma ifrån detta större skattebortfall
och ändå kunna hjälpa pensionärerna.

Jag kan inte finna annat än att det
vore riktigt att ge kommunerna möjlighet
att handla som de själva önskar. De
bestämmelser som finns binder kommunerna
onödigt, och jag har därför velat
få till stånd en ändring som ger kommun
handlingsfrihet. Kommunen skulle
då, om den så önskade, kunna för
hund, tillhörig ålders- eller förtidspensionär,
nedsätta skattebeloppet under
det eljest fastställda.

När nu utskottet enhälligt har avstyrkt
motionerna skall jag inte ställa något
yrkande. Jag förmodar att jag får anledning
att återkomma till denna fråga.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§8

Ändring i taxeringsförordningen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 19, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623)
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 20 januari 1967 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 31, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om ändring
i taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623), avseende bl. a. förenkling
av arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet
enligt 37 § 2 mom. tredje stycket

taxeringsförordningen beträffande vissa
traktamentsersättningar m. m.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 711
av herrar Brundin och Strandberg samt
11:888 av herrar Turesson och Söderström,
vari bl. a. hemställts,

att riksdagen måtte besluta sådan
ändring av kommunalskattelagen att
rätten till avdrag för fördyrade levnadskostnader
vid förrättningar utom hemorten
grundades på den faktiska förrättningstiden
och icke såsom nu på
antalet övernattningsdygn, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag
till de ändringar i lagtexten som
erfordrades för genomförande av detta
förslag; ävensom

2) de likalydande motionerna I: 712
av herr Sundin och II: 887 av herr Boo
m. fl.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit de vid
riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 61 av herr Lundström
och II: 83 av herr Enskog, vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag till sådan ändring av
gällande anvisningar till kommunalskattelagen
att avdrag för extra levnadsomkostnader
i samband med korttidsförrättning,
som varat mer än en dag,
medgåves för den faktiska tid förrättningen
varat och inte efter antalet övernattningar.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagens måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 31, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om
ändring i taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623);

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:61

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

av herr Lundström och 11:83 av herr
Enskog,

2) de likalydande motionerna I: 711
av herrar Brundin och Strandberg samt
II: 888 av herrar Turesson och Söderström,
ävensom

3) de likalydande motionerna I: 712
av herr Sundin och II: 887 av herr Boo
in. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson, Elofsson, Enarsson, Erik
Filip Petersson, Tistad och Vigelsbo,
fru Nettelbrandt samt herrar Enskog,
Söderström och Börjesson i Falköping,
vilka ansett att utskottet under punkterna
B 1) och 2) bort hemställa,

att riksdagen — i anledning av de
likalydande motionerna I: 61 av herr
Lundström och 11:83 av herr Enskog
ävensom I: 711 av herrar Brun din och
Strandberg samt 11:888 av herrar Turesson
och Söderström, sistnämnda motioner
i vad de avsåge frågan om avdrag
för ökade levnadskostnader vid s. k.
korttidsförrättningar — måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
till sådan ändring av gällande anvisningar
till kommunalskattelagen, att avdrag
för ökade levnadskostnader i samband
med korttidsförrättningar, som
varat mer än en dag, medgåves för den
faktiska tid förrättningen varat och
icke efter antalet övernattningar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SÖDERSTRÖM (h):

Herr talman! 37 § 2 mom. taxeringsförordningen
debatteras inte för första
gången i denna kammare. Tyvärr är jag
inte så stor optimist att jag tror att den
debatteras för sista gången i dag.

I proposition nr 31, som ligger till
grund för det ärende vi nu behandlar,
föreslås förenkling av arbetsgivarnas

Ändring i taxeringsförordningen

uppgiftsskyldighet. I departementspromemorian
konstateras att trots tidigare
genomförda förenklingar har det inte
kunnat undvikas att redovisning och
kontroll av traktamentsersättningar alltjämt
utgör en belastning för berörda
parter. Därför, säges det, är det angeläget
att utnyttja de möjligheter till ytterligare
förenklingar som kan finnas —
givetvis utan att man äventyrar åstadkommandet
av ett tillfredsställande
taxeringsresultat.

Man vill dock inte gå så långt, att man
begränsar utgiftsskyldigheten till att
gälla generellt för alla arbetsgivare,
utan man inriktar sig på sådana fall,
där ett mera påtagligt behov av ett förenklat
uppgiftslämnande föreligger.
Detta behov anses finnas hos företagare
med ett relativt stort antal anställda
med traktamenten, om det då även
klart framgår att traktamentsbeloppen
överensstämmer med av riksskattenämnden
fastställda normalbelopp. Dessa
belopp skall nämligen inte vara beskattningsbara.

Min personliga uppfattning i denna
sak är, att antalet anställda inte får anses
avgörande för om lättnader skall ges
eller icke, ty de små företagen har oftast
proportionsmässigt mera arbete än
större företag, som oftast inte har särskilt
avdelad kameral personal för ifrågavarande
arbeten. Det blir då ett extra
arbete utanför den vanliga rutinen för
de personer som skall utföra det.

Departementschefen konstaterar klart
att mycket återstår att göra innan lagstiftningen
kan anses vara tillfredsställande
och att erfarenheterna av de genomförda
förenklingarna i allmänhet
visat sig goda. Därför föreslår han nu
ytterligare förenklingar, men han tar
inte konsekvenserna av sitt resonemang,
då han vill ha mera erfarenhet innan
översyn av de materiella reglerna för
traktamentsbeskattningen sker. Jag anser
att man alltid skall förutsätta, att
skattebetalarna är ärliga och lojala. Då
bör man även försöka underlätta för

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Ändring i taxeringsförordningen

dem att fullgöra sina plikter mot staten,
och alla anser ju att uppgiftsskyldigheten
på traktamentsbeskattningens område
framstår som komplicerad och betungande.

Då departementschefen samtidigt säger,
att man bör pröva sig fram i etapper,
borde det nu vara mycket lämpligt
att låta företagen slippa ifrån det onödiga
merarbete som dessa fullständiga
utredningar för med sig. Företagen
måste nämligen nu ta upp samtliga förrättningar
och alla kostnadsuppgifter,
även om ersättningarna inte överstiger
avdragsgill ökning av levnadsomkostnaderna.
Nog vore det väl, herr taknan,
ganska enkelt att utarbeta en lagtext,
varav det framgick att det är samstämmighet
på den statliga och den privata
sektorn. Det råder ett allmän utbrett
missnöje bland alla de tjänstemän som
nu inte utan stora svårigheter kan klargöra,
att antalet förrättningsdygn inte
är detsamma som antalet övernattningar
och de faktiska kostnaderna därmed
större än det berättigade avdraget.

Det borde var självklart att det företag,
som strikt tillämpar det statliga resereglementet,
efter ansökan blev befriat
från uppgiftsskyldighet av den art
som angives i det föreslagna tillägget
i 37 § 2 mom. kommunallagen. Skall
man döma av skrivningen i bevillningsutskottets
betänkande, är utskottet på
reservanternas sida. Utskottet konstaterar
att de nya bestämmelserna medfört
en väsenligt utvidgad uppgiftsskyldighet
från arbetsgivarnas sida. Uppgifterna
måste här delas upp på tre olika
grupper: korttids-, långtids- och endagsförrättningar.
Inom varje grupp
måste man ta upp traktamentsbelopp
och den tid traktamentena avser. I förekommande
fall skall även uppgift lämnas
om utgifter för kost, bostad m. in.,
som bestritts direkt av arbetsgivaren.

Utskottet medger också, att de nuvarande
bestämmelserna stundom är ägnade
att leda till taxeringsmässigt mindre
gynnsamma resultat. Men trots den

berättigade kritiken har utskottet inte
velat biträda yrkandena om ändring,
därför att de nuvarande bestämmelserna
— som utskottet säger —• trots allt
är förenade med avsevärda fördelar för
såväl arbetsgivaren som taxeringsmyndigheter
och skattedomstolar. Utskottet
bekräftar emellertid att mycket ännu
kan göras och att frågan om behandlingen
av traktamentskostnader i skattehänseende
inte bara är av största
praktiska betydelse för såväl arbetstagare
som arbetsgivare utan även har en
icke oväsentlig finanspolitisk betydelse.

Vissa remissinstanser, bl. a. riksskattenämnden,
uttalar den uppfattningen
att en översyn av 1963 års bestämmelser
bör göras. Utskottet anser därför, att
den aviserade översynen inte onödigtvis
bör uppskjutas och att, i den mån
bestämmelserna i praktiken visat sig
leda till påtagliga orättvisor, en justering
bör kunna ske, utan att man föregriper
en översyn av bestämmelserna i
övrigt.

Jag tycker att allt detta, herr talman,
talar för att man bör yrka bifall till den
reservation som herr Yngve Nilsson
m. fl. har framlagt, och jag ber att få
yrka bifall till reservationen.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Jag vill också säga några
ord om avdraget vid beskattningen
av traktamentskostnader.

Enligt punkt 3 i anvisningarna till
33 § kommunalskattelagen gäller att i
enskild tjänst anställd skattskyldig, som
i sin tjänst verkställt resor utom den
vanliga verksamhetsorten, har rätt till
avdrag vid beskattningen för traktamentskostnader
enligt en schablonregel
med högst det belopp som riksskattenämnden
för varje kalenderår fastställer.
Detta s. k. normalbelopp avser i
första hand korttidsförrättningar, som
alltså har varat högst 15 dagar i följd,
och resan skall enligt anvisningarna anses
ha varat det antal dygn som motsvarar
antalet övernattningar. Har re -

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

san t. ex. varat två dygn och mellanliggande
natt anses den sålunda blott
ha varat ett dygn och avdrag får därför
göras endast efter den beräkningen,
d. v. s. för ett dygn.

Denna schablonbestämmelse är orättvis
mot den i enskild tjänst anställde.
För statliga och kommunala eller andra
i offentlig tjänst anställda erhålles traktamentsersättning
för det antal dygn
och nätter som resan varat, och de slipper
då betala skatt för denna ersättning.
För andra tjänstemän gäller alltså en
avdragsregel som är klart oförmånlig.
Möjlighet finns visserligen för dessa
tjänstemän att bevisa sina högre kostnader,
men detta medför ett uppsamlande
och bokförande av kvitton på överskridande
traktamentskostnader som torde
vara svårt att praktiskt genomföra.

Herr Lundström i första kammaren
och jag har i en motion påtalat detta
missförhållande, och frågan har behandlats
i bevillningsutskottets betänkande
i anslutning till proposition nr 31.
Vi har i motionen bl. a. anfört vad TCO
i en skrivelse till finansministern den
1 februari 1966 redovisat. TCO har gjort
en enkät bland tjänsteklubbarna vid ett
större antal företag. Det visade sig av
den enkäten, att antalet företag där
tjänstemännen gjorde huvudsakligen
dag-natt-dag-resor — alltså just sådana
resor som det här varit frågan om — var
84 stycken. Av den andra typen — alltså
natt-dag-natt-resor, där avdrag i traktamentshänseende
skulle ha gjorts för
två dygn — var det bara 9. Av en annan
typ av resor fanns det 43 stycken, d. v. s.
av totalt 136 företag hade 84 stycken
huvudsakligen dag-natt-dag-resor. Undersökningen
visar att det för tjänstemännen
i dessa företag är ett mycket
stort probem som vi här har tagit upp.
Vi har även tagit iupp det vid de två
närmast föregående riksdagarna, men
vårt förslag har avslagits av riksdagen,
och bevillningsutskottets majoritet har
ställt sig negativ till det, även om, som
vi nyss hörde av herr Söderström, en

Ändring i taxeringsförordningen

förändring i ståndpunktstagandet bär
ägt rum. Nu säger man i årets betänkande:
»I den mån en bestämmelse visat
sig i praktiken leda till påtagliga materiella
orättvisor bör en justering kunna
ske utan att man föregriper en översyn
av bestämmelserna i övrigt.»

Herr talman! Med de orden ber jag
att få yrka bifall till reservationen som
är fogad vid betänkandet.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Då herr Söderström riktade
en viss kritik mot något som jag
trodde att vi var ganska ense om — det
gällde resultatet av behandlingen av den
proposition som ligger till grund för
detta betänkande — skall jag be att
bara helt kort få erinra om vad som
förevarit.

Riksdagen beslöt ju 1963 vissa förenklingar
av traktamentsbeskattningen för
sådana anställda som hade traktamenten
som inte uppgick till 500 kronor,
och i de fall antalet förrättningsdagar
inte översteg 24 hade arbetsgivaren endast
att genom kryssmarkering på kontrolluppgiften
ange detta. För mottagaren
av dessa traktamenten föreligger
icke heller någon deklarationsplikt.

Trots detta har man, som herr Söderström
även riktigt redovisade, kunnat
konstatera att både redovisningen av
traktamenten och kontrollen av dem
har varit en betydande belastaning för
berörda parter. Departementschefen har
väl delvis därför i propositionen nr 31
föreslagit ytterligare förenklingar. Dessa
förenklingar består i huvudsak i att
förste taxeringsintendenten i det län där
arbetsgivarens hemortskommun är belägen
skall få rätt att endast anmärka
på kontrollkupongen att traktamente
har utgått. Det förordas att arbetsgivare
som utger traktamenten av sådan storleksordning
att de inte överstiger avdragsgill
ökning i levnadskostnaderna
samt har 30—40 anställda som företar
tjänsteresor skall kunna utnyttja detta.

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Ändring i taxeringsförordningen

Han har därvid gått längre än vad som
föreslagits i departementspromemorian.

Utskottet har gått ännu längre. Man
säger i utskottets utlåtande på sidan 10
— jag skall be att få citera:

»Med hänsyn till att lämnad dispens
skall gälla endast tillsvidare och omedelbart
kunna återkallas om förutsättningarna
brister, borde enligt utskottets
mening vid tillståndsprövningen utan
allvarligare olägenhet större vikt kunna
läggas vid den ersättningspolitik som
tillämpas inom företaget än vid företagets
storlek.» Man kan ifrågasätta huruvida
det är riktigt som här har sagts
av bl. a. herr Söderström att utskottet
skulle med detta uttalande ha gått på
samma linje som reservanterna. Jag
skulle med samma rätt kunna fråga:
Varför gick inte reservanterna med utskottet? I

samband med detta ärende har behandlats
tre motionspar, varav två förs
vidare i en reservation. Som här tidigare
har påpekats avses i huvudsak de
s. k. korttidsarvodena. Frågan om dessa
har behandlats både vid 1965 och 1966
års riksdagar. Utskottet har då liksom
även nu medgivit att reglerna i vissa fall
kan leda till mindre gynnsamma resultat.
Utskottet har ändå inte velat medverka
till en ändring. Orsaken är väl
bl. a. att bestämmelserna endast har tilllämpats
en kort tid och att ringa erfarenhet
har vunnits. Jag är personligen
väl medveten om att vid en jämförelse
med vad som gäller statliga traktamenten
den grupp som reservanterna här
har pläderat för har betydligt sämre
förmåner. Men det behöver ju inte vara
liktydigt med att denna grupp av sin
lön behöver gälda ökade kostnader på
grund av de fördyrade levnadsomkostnaderna.

Det torde vara känt att man om man
inte åtnöjer sig med detta har möjlighet
att genom att styrka sina utgifter få
traktamentena erkända i samma utsträckning
som statliga traktamenten.
Härtill kommer att departementschefen

delar den uppfattning som bl. a. riksskattenämnden
gett uttryck för i sitt remissvar,
nämligen att en översyn av
1963 års bestämmelser bör äga rum,
något som utskottet kraftigt understrukit.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SÖDERSTRÖM (h):

Herr talman! Herr Andersson i Essvik
frågade mig varför inte reservanterna
kunde gå med på utskottets förslag. Jag
skulle vilja svara att om utskottet i sin
hemställan hade varit lika positivt som
i skrivningen hade vi accepterat. Nu har
man varit positiv ända tills man kommit
fram till hemställan där man enligt
vår åsikt tagit bort allt positivt genom
att yrka avslag på vad vi föreslagit.

Tyvärr är vårt svenska samhälle uppbyggt
av en mängd svenska småföretag.
Merparten av alla företag får inte någon
som helst glädje av den förbättring som
här äger rum eftersom förbättringen begränsas
till företag med 40—50 anställda.
65 procent av de svenska företagen
har 5—10 anställda och har inte samma
kontorsorganisation som de större företagen.
Därför åsamkas de enligt vårt
förmenande ett administrativt sett betydande
merarbete för att kunna fullgöra
sina plikter mot staten. Vi anser att
de inte bör belastas extra på det sätt
som föreslås, och detta är anledningen
till vår reservation.

Herr ENSKOG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Anledningen till att vi
inte kunde godta majoritetens skrivning
i detta fall var att vi önskade att någonting
skulle hända på detta område.
Frågan skjuts fram år efter år trots att
man håller med om att det föreligger
skillnader; det har ju sagts, herr talman,
att det inte skall finnas någon skillnad
mellan anställda i offentlig och privat
tjänst, men när det nu skiljer beträffande
denna detalj frågar man sig var -

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

för reservanternas förslag inte skulle
kunna godtas. Då skulle ju den här
oformligheten försvinna.

Detta är anledningen till att vi reserverat
oss — vi vill alltså att det nu skall
fattas ett beslut.

Herr ANDERSSON i Essvik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det var inte min mening
att det skulle bli någon träta om varför
reservanterna reserverat sig. Orsaken
till påpekandet var att den förste
talaren funderade över varför vi inte
hade anslutit oss till reservationen.

I vår skrivning har vi ju framhållit
att vi håller med om att det föreligger
en orättvisa vid en jämförelse mellan
statliga traktamenten och andra. Med
hänsyn till de olika omständigheter som
redovisats i utskottsutlåtandet har vi
emellertid inte velat ansluta oss till reservanternas
uppfattning.

.lag kan dessutom understryka vad departementschefen
framhållit i propositionen
beträffande denna sak. Med anledning
av ett remissvar från riksskattenämnden
anför han på s. 23 följande:

»Också enligt min mening bör i dessa
fall dispens från den mera fullständiga
uppgiftsskyldigheten kunna medges.
Lagstiftningens bärande tankegång är
ju att de statliga traktamentena är en
norm för vad som kan godkännas i
beskattningshänseende utan närmare
prövning.»

Detta har utskottet tagit fasta på och
i sin skrivning utökat propositionens
mening med vad jag nyss citerade. Jag
förmodar att om riksdagen följer utskottets
förslag i detta fall kan riksdagens
mening inte nonchaleras. Jag
vidhåller mitt yrkande.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Proposition nr 31 som
utgör underlag för detta utskottsutlåtan-/
de föreslår en del förenklingar beträffande
uppgiftsskyldighet och deklarationsplikt
för vissa traktamenten inom

Ändring i taxeringsförordningen

den enskilda sektorn. Det är en riktig
väg som man fullföljer i det avseendet,
men i propositionen förekom dock en
mycket klar gränsdragning: man skulle
tillåta dispens endast för större företag
— företag med regelmässigt 30—40
anställda som reste och således uppbär
ersättning i form av traktamenten.
Vi har i motion 11:887 aktualiserat
just det orimliga i att göra gränsdragningen
på det sättet. Där har vi fört
ett principiellt resonemang och framhållit
att det måste vara fel att göra
kategoriklyvningen beroende av företagens
storlek, därför att för de mindre
företagen kan uppgiftsskyldigheten
rent administrativt vara minst lika betungande
som för de större. Dessutom
är det felaktigt att göra en kategoriklyvning
beträffande de anställda i olika
typer av företag, enligt vilken anställda
i de större företagen skulle vara
befriade från deklarationsplikt för dessa
traktamenten, medan däremot anställda
i mindre företag alltjämt skulle
ha deklarationsplikt.

Utskottet har vid behandlingen av
denna motion funnit så starka skäl för
de synpunkter som har redovisats i
motionen, att man gjort den välvilliga
skrivning som bl. a. herr Andersson
i Essvik redovisat och som finns på sidan
10 i utskottets betänkande. Jag vill
klargöra att den positiva skrivningen
är föranledd av principerna som vi
diskuterat i motion II: 887 som således
är litet väsensskild från den reservation
som är fogad till utskottets betänkande.

Beträffande principerna om dispensmöjligheter
även för mindre företag
vill jag slå fast att det är en förbättring
som gjorts i utskottets uttalande,
men målet måste vara att man över
huvud taget slopar hela dispensansökningssystemet
och låter enbart den
taxebestämning som företaget tillämpar
vara avgörande för uppgiftsskyldighet
och deklarationsskyldighet i detta avseende.
Det måste vara framtidsmålet.

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Ändring i taxeringsförordningen

Jag vill med detta betona att det bör
bli en positiv tillämpning av vad utskottet
har skrivit.

Reservationen aktualiserar den gamla
kända frågan om det inte vore rimligt
att låta de statliga bestämmelserna
i sin helhet utgöra grunden för de
schabloner som riksskattenämnden varje
år fastställer såsom tillämpliga inom
den privata sektorn. Det måste ändå
vara en framtidslinje att så blir fallet.
Det är väl därför anledning att förvänta
en snar lösning så att man får bort
den orättvisa som det innebär och den
irritation som det medför att endagarsförrättningar
är ställda utanför den
schablon som riksskattenämnden i detta
avseende varje år har att fastställa.

Jag vill, herr talman, i anslutning till
denna redogörelse för min principiella
syn på saken yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Jag skall inte tvista
med herr Boo om vem som har äran av
utskottets skrivning. Den är väl resultatet
av ett samspel mellan vad motionärerna
har pläderat för och vad utskottet
ansett.

Det förslag som framläggs i proposition
31 är avsett att tillämpas på försök.
Man har vidare i propositionen
uttalat — vilket också understryks i
utskottsutlåtandet — att 1963 års traktamentsbeskattning
skall bli föremål
för översyn. Med detta uttalande som
barlast har vi vågat segla ut med vårt
förslag beträffande dessa dagtraktamenten.
Vi har inte förnekat — det har
understruktits här tidigare i dag — att
man kan finna orättvisor i vissa fall
om man gör jämförelser mellan de
statliga traktamentena och övriga traktamenten.
Jag vill emellertid kraftigt
understryka att jag därmed inte har sagt
att den som har ett traktamente av den
andra typen förlorar ekonomiskt på
det. Man kanske kan uttrycka det så

att vinsten på traktamentena i vissa
fall blir mindre.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Det finns väl ingen anledning
att tvista om upphovsrätten till
den positiva skrivning som utskottet
gjort på sid. 10. Men jag vill ändå
erinra herr Andersson i Essvik om att
den skrivningen följer i anslutning till
redovisningen av vad de motioner jag
refererat till innehåller. Då är det väl
ändå motionernas innehåll som har
föranlett utskottet att pröva saken så
välvilligt som utskottet gjort. Jag är
tillfreds med den skrivningen; jag menar
att den i stort sett innebär ett bifall
till motionen. Därför har vi i utskottet
inte reserverat oss på den punkten.
I sak är jag alltså för tillfället
nöjd med vad utskottet i detta avseende
föreslår riksdagen, men som jag
tidigare sagt bör detta beslut bara
vara ett steg på vägen mot ett fullständigt
slopande av dispensförfarandet
och därmed också av deklarationsplikten
för de anställda i de företag som
nu inte kan få dispens.

Beträffande innehållet i reservationen
delar jag herr Anderssons i Essvik
uppfattning. Men om vi har samma
syn på hur förhållandena i framtiden
skall ordnas när det gäller samordningen
mellan de statliga traktamentena
och den schablon som riksskattenämnden
varje år fastställer, så har vi
olika åsikter om i vilken takt den målsättningen
bör förverkligas. Den skrivning
som finns i reservationen är mera
pådrivande, och en direkt beställning
för att komma till rätta med olikheten
i beskattningen och åstadkomma en
samordning på detta område.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslå -

Nr 17

Onsdagen den

gits i reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Enskog
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

"Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen av
herr Yngve Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 105 ja och 95
nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan oförändrad.

§ 9

Meddelande ang. arbetsplenum

Herr TALMANNEN yttrade:

Kammarens arbetsplenum fredagen
den 14 april, som i den preliminära
planen utsatts till kl. 11.00 eller 14.00,
kommer att börja kl. 11.00.

§ 10

Familjebeskattningen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 20, i anledning av väckta
motioner angående familjebeskattning -

april 1907 fm.

Familjebeskattningen

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 160
av fröken Mattson samt 11:188 av fröken
Bergegren och fröken Andersson
i Strängnäs;

2) de likalydande motionerna 1:222
av herr Hubinette och 11:286 av herr
Ringaby;

3) de likalydande motionerna 1:224
av herrar Yngve Nilsson och Enarsson
samt II: 282 av fru Kristensson och herr
Björkman, vari hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj :t måtte efter
företagen utredning med beaktande av
de i motionerna anförda synpunkterna
förelägga riksdagen förslag om komplettering
av gällande förvärvsavdrag, innebärande
dels att föräldrar med minderåriga
barn må kunna erhålla avdrag
för styrkta nödiga kostnader för den av
förvärvsarbetet föranledda barntillsynen,
dels att personer som har vårdnaden
om sjuk eller åldrig nära anhörig
må äga avdragsrätt för nödiga tillsynskostnader»; 4)

de likalydande motionerna I: 422
av fru Hultell och herr Svanström samt
II: 740 av fru Sundberg in. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att
brukare av jordbruksfastighet äger rätt
utbetala ersättning för utfört arbete som
direkt berör jordbruksrörelsen jämväl
till hustru, samt att denna ersättning
på sedvanligt sätt skall vara avdragsgill
vid inkomstbeskattning av jordbruksfastighet»; 5)

de likalydande motionerna I: 424
av herr Lundberg m.fl. samt 11:541 av
fru Sundberg och herr Werner, vari
hemställts,

»a) att riksdagen hos Kungl. Maj:t
anhåller om en sådan utformning av
förvärvsavdragen att gift kvinna eller
ensamstående förälder med hemmavarande
barn under 11 år äger i sin deklaration
göra ett förvärvsavdrag på

en.

3* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 17

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Familjebeskattningen

inkomsten av 25 procent, dock högst
4 000 kr., och att kvinna eller ensamstående
förälder med barn i åldern 11
till 16 år äger göra motsvarande avdrag,
dock högst 2 000 kr.; samt

b) om ovanstående yrkande icke bifalles
att riksdagen måtte besluta uppdraga
åt familjeskatteberedningen att
vid dess ställningstagande till förvärvsavdragens
storlek ta hänsyn till olikheterna
i barntillsynskostnader beroende
på barnens ålder»; ‘

6) de likalydande motionerna 1:565
av herr Thorsten Larsson in. fl. och
II: 718 av herr Larsson i Borrby in. fl.;

7) de likalydande motionerna 1:617
av herr Bengtson m.fl. och 11:788 av
herr Hedlund in. fl., vari hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj.''t måtte uttala sig för att de familjepolitiska
förmånerna gjordes värde- och
standardbeständiga samt tillkännagiva
vad i motionen anförts angående familjepolitiskt
program;

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte uttala sig för att den nuvarande
familjebeskattningen ersattes med
en individuell beskattning; samt
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhölle om förslag till 1968 års
Vårriksdag om sådan höjning av barnbidraget
att, för det första, effekten av
prisstegringar och skattehöjningar som
inträffat sedan 1 juli 1965 eliminerades
och, för det andra, barnfamiljerna erhölle
en reell standardförbättring;

8) de likalydande motionerna 1:620
av herr Dahlén m. fl. och II: 795 av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts,

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj it måtte anhålla om förslag till 1968
års riksdag om sådan höjning av de allmänna
barnbidragen att barnfamiljerna
får dels eu kompensation för prisstegringar
och skattehöjningar som inträffat
efter den 1 juli 1965, dels en
reell förbättring av standarden; samt
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om förslag till 1968
års riksdag om en familj eskattereform

innebärande särbeskattning att genomföras
i samband med en allmän skattereform»
;

9) motionen 11:283 av fru Iiristensson
och herr Nordgren, vari hemställts,
»att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla att frågan om rätt
för den som biträder make i rörelse
eller jordbruk att deklarera för uppkommen
inkomst eller eljest för värdet
av utförda arbetsinsatser snarast måtte
bli föremål för utredning»; ävensom

10) motionen 11: 406 av fru Holmquist
in. fl., vari hemställts,

»a) att riksdagen måtte besluta att
änkling för det beskattningsår under
vilket hustrun avlidit må åtnjuta avdrag
enligt 46 § 3 mom. 2 stycket kommunalskattelagen,
dock högst 3 000 kronor
för makarna gemensamt, samt

b) att vederbörande utskott utarbetar
förslag till erforderliga författningsändringar».

De ovan under 7 och 8 upptagna motionerna
hade hänvisats till bevillningsutskottet
såvitt avsäge skattefrågor och
i övrigt till lagutskott.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen i anledning av motionen
11:406 av fru Holmqvist m.fl,;
måtte antaga av utskottet framlagt förslag
till lag om ändrad lydelse av 65 §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:160
av fröken Mattson samt II: 188 av fröken
Bergegren och fröken Andersson
i Strängnäs,

2) de likalydande motionerna 1:222
av herr Hiibinette och 11:286 av herr
Ringaby,

3) de likalydande motionerna 1:224
av herrar Yngve Nilsson och Enarsson
samt II: 282 av fru Kristensson och herr
Björkman,

4) de likalydande motionerna 1:422
av fru Hultell och herr Svanström samt
11:740 av fru Sundberg m.fl.,

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

5) de likalydande motionerna 1:424
av herr Lundberg m. fl. och 11:541 av
fru Sundberg och herr Werner,

6) de likalydande motionerna 1:565
av herr Thorsten Larsson in. fl och
II: 718 av herr Larsson i Borrby m. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:617
av herr Bengtson m. fl. och II: 788 av
herr Hedlund in. fl., såvitt motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet,

8) de likalydande motionerna I: 620
av herr Dahlén m. fl. och 11:795 av
herr Ohlin m. fl., såvitt motionerna hänvisats
till bevillningsutskottet,

9) motionen 11:283 av fru Kristensson
och herr Nordgren, ävensom

10) motionen 11:406 av fru Holmqvist
m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Yngve Nilsson, Enarsson
och Magnusson i Borås, vilka ansett, att
utskottet under punkterna B 3, 4, 5 och
9 bort hemställa,

att riksdagen — med bifall till de
likalydande motionerna I: 224 av herrar
Yngve Nilsson och Enarsson samt
11:282 av fru Kristensson och herr
Björkman samt i anledning av de likalydande
motionerna 1:422 av fru Hultell
och herr Svanström samt II: 740 av
fru Sundberg in. fl., I: 424 av herr Lundberg
in. fl. och 11:541 av fru Sundberg
och herr Werner ävensom motionen
11:283 av fru Kristensson och herr
Nordgren — måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte
efter företagen utredning förelägga riksdagen
förslag om komplettering av
systemet med förvärvsavdrag enligt
schablon, innebärande dels att föräldrar
med minderåriga barn skulle kunna
erhålla avdrag för styrkta nödiga kostnader
för den av förvärvsarbetet föranledda
barntillsynen, dels att personer
som hade vårdnaden om sjuk eller åld -

Familjebeskattningen

rig nära anhörig skulle äga avdragsrätt
för nödiga tillsynskostnader;

2) av herrar Stefanson, Lundström,
Sundin och Vigelsbo, fru Nettelbrandt
samt herrar Eriksson i Bäckmora och
Larsson i Umeå, vilka ansett, att utskottet
under punkterna B 7 och 8 bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av de
likalydande motionerna 1:617 av herr
Bengtson m. fl. och II: 788 av herr Hedlund
m. fl. samt de likalydande motionerna
1:620 av herr Dahlén m. fl. och
II: 795 av herr Ohlin m. fl., i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till
1968 års riksdag om införande av individuell
beskattning;

3) av fröken Ranmark, utan angivet
yrkande.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Sundin, Vigelsbo och Eriksson
i Bäckmora.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
förevarande betänkande har centeroch
folkpartirepresentanterna fogat en
reservation, nr 2, i vilken vi har gjort
en beställning som utskottsmajoriteten
inte har velat vara med om.

Detta ärende handlar om familjebeskattn
ingen, och där har det väckts en
hel serie motioner som vi har mycket
stor sympati för och vari imotionärerna
söker rätta till de felaktigheter — eller
i varje fall oklarheter — som för närvarande
finns i vår skattelagstiftning.
Liksom utskottsmajoriteten vill vi avvakta
det utlåtande som familj eskatteberednimgen
skall lämna redan i år och
sedan återkomma till dessa frågor.

Vi önskar särskilt påpeka vissa saker.
I den nya skattelagstiftningen bör man
få en princip som gör att inkomsttagarna
var för ''sig beskattas efter sina inkomster.
B e sk åt tmi ngssä tt e t skall inte på
något sätt vara ledande för människorna,
utan det skall ges större frihet för en

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Familjebeskattningen

kvinna att välja arbete i hemmet eller
utanför hemmet — det är inte skatten
som skall styra det valet. En grundläggande
princip i skattesystemet skall
vara att skatten är neutral.

Va vill också ha utsagt att man skall
ta hänsyn till gifta kvinnor som på
grund av ålder, bristande utbildning
eller ensidig struktur hos näringslivet
på hemorten saknar reella möjligheter
till yrkesarbete utanför hemmet. Jag
tror att det är mycket viktigt att skattelagstiftningen
tar hänsyn till dessa förhållanden.
Det är nämligen inte så enkelt
som det kan låta ibland — man kan
nämligen inte fastställa en skatt utan att
ta hänsyn till vissa speciella förhållanden.
Möjligheterna för en gift kvinna
att ta förvärvsarbete är starkt begränsade
i vissa delar av vårt land, och då
skall man inte ha en skattelagstiftning
-som missgynnar den kategorin.

Vi vill också ha ett förstärkt stöd till
barnfamiljerna. Om man frångår den
nuvarande sambeskattningen och lägger
skatten på varje inkomsttagare i familjen,
skall man ta tillbörlig hänsyn
just till barnfamiljerna så att de inte
kommer i kläm.

Vidare vill vi göra en särskild beställning
till nästa års riksdag angående
individuell beskattning med iakttagande
av de önskemål som vi här bär
framfört. Den nuvarande skattelagstiftningen
vållar orättvisor på så många
sätt att det är högst nödvändigt att inte
denna viktiga reform uppskjuts för
länge, utan att riksdagen hos Kungl.
Maj:t begär ett förslag till ändring så
att vi får ett rättvisare skattesystem.

Med detta, iherr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservation 2 vid utskottets
betänkande.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! I fråga om motiveringen
till reservationen nr 2, till vilken jag
också ber att få yrka bifall, vill jag helt
instämma med föregående talare.

Va har emellertid från vårt håll läm -

nat ett särskilt yrkande till detta utskottsförslag.
Vi bär gjort det på grundval
av motionerna 1:565 och 11:718,
vari några centerpartister begärt utredning
om avdrag för ihemhjälpskostnader
vid hemmavarande makes sjukdom.
Motionärerna bär avsett det fall då familjeförsörjaren
(i en barnfamilj är borta
från hemmet under en stor del av dygnet
och den ena maken blir sjuk, varvid
vederbörande måste anlita hemhjälp.
Denna blir ganska kostsam, och det uppstår
betydande kostnadsökningar för
familjen i fråga.

Vi anser att den kostnadsskillnad som
uppstår i sådana bär fall borde vara avdragsgill.
Utskottet har emellertid inte
velat tillstyrka detta utan hänvisar till
att en utredning arbetar. Utredningen
bör, anser utskottsmajoriteten, även ta
upp denna fråga, och följaktligen förordar
utskottsmajoriteten för närvarande
inte någon åtgärd.

Vi som står bakom det särskilda yttrandet
är fullt på det klara med att den
arbetande utredningen skall behandla
sådana här frågor. Genom vårt särskilda
yttrande har vi velat hålla frågan levande,
och vi hoppas och tror att utredningen
skall undersöka ärendet och
att rättvisa kan skipas på denna punkt.

Herr talman! Jag bär inget annat yrkande
än det som tidigare framförts
av herr Larsson i Umeå.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! I förevarande utskottsbetänkande
behandlas familj ebeskattningsfrågorna
och främst problemet om
förvärvsavdraget. För närvarande kan
kvinna som arbetar utanför hemmet och
har minderåriga barn få förvärvsavdrag
upp till 3 000 kronor. Kvinna som är
sin make behjälplig i jordbruk eller
annan rörelse kan erhålla sådant avdrag
med högst 1 000 kronor. Vii inom högerpartiet
anser att detta avdrag ingalunda
är tillräckligt i alla situationer, och det
är därför vi i år, liksom tidigare, har
aktualiserat kravet att rätt till avdrag

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

för de verkliga kostnaderna skall föreligga.

I motioner har vi vidare aktualiserat
dels frågan huruvida inte en differentiering
av avdraget med hänsyn till särskilt
små barn skulle kunna genomföras,
dels problemet beträffande den som i
sitt hem vårdar en nära anförvant som
är sjuk eller som på grund av ålder behöver
vård. Det vore enligt vår mening
rimligt att avdrag finge göras även
i sådana fall.

Vi har också väckt motioner rörande
de problem som uppstår i beskattningshänsende
för makar som har en gemensam
inkomst på grund av att de
båda arbetar t. ex. i ett jordbruk eller
annan rörelse. För närvarande beskattas
sådana makars inkomst som en enhet.

Det har emellertid vanit möjligt att
fördela denna inkomst när det gäller
att fastställa ett underlag för rätt till
ersättning från sjukkassan. Därför borde
det också gå att göra en sådan fördelning
beträffande rätt till! underlag
för ATP-pension. Från beskattningissynpunkt
har dessa makar nämligen inte
något intresse av att fördela sin gemensamma
inkomst med mindre än att
denna överstiger cirka 35 000 kronor,
då vi i våra skatteskalor upp till detta
belopp har genomfört den s. k. tudelningsprincipen,
vilken innebär att sambeskattningen
icke slår hårdare än beskattningen
för ensamstående skattebetalare.

Naturligtvis bör man för större inkomsttagare,
som ligger över 35 000 kronor,
kunna göra en sådan fördelning
som vi redan har gjort i fråga om sjukkassan,
och dessa personer skulle sedan
kunna begära frivillig särbeskattning.
Jag tror emellertid att den enklaste vägen
är att höja maximibeloppet för tudelning
utöver det nuvarande i kombination
med införandet arv en rätt till
avdrag för de verkliga kostnaderna.

Om man skulle följa den linje som
har föreslagits i centerpartiets och folk -

Nr 17 77

Familjebeskattningen

partiets reservation —• att särbeskattning
gjordes obligatorisk — skulle det
komma att innebära betydande skatteökningar
för alla familjer som för närvarande
bär inkomster under 35 000
kronor. Därför är det inte en framkomlig
väg att införa särbeskattning. i detta
fall.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande fogade reservationen
1 av herr Yngve Nilsson m. fl.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Som vi nyss hörde har
högerns reservanter nu som tidigare yrkat
på ett schablonavdrag för styrkta
kostnader för barntillsyn. Det vore naturligtvis
riktigast — det skall jag gärna
medge — om man kunde införa ett sådant,
men då vore det inte längre fråga
om någon schablon. En schablon medger
ju avdrag även om utgifterna är
ringa eller inga alls, och det är därför
man icke kan sätta schablonbeloppet
för högt; det har jag framhållit många
gånger när man har yrkat på en höjning
av sådana belopp. Å andra siidan
medför schablonen ibland att det blir
för lågt avdrag med hänsyn till kostnaderna.

Om man kunde kontrollera kostnaderna
och sätta ett tak, så att i-nte avdragen
finge stiga hur högt som helst, skulle
inte tanken vara orealistisk, men jag
fruktar att den alltjämt är det. Kanhända
familjeskatteberedningen kan finna någon
bättre lösning än den nuvarande.
Det kan förväntas förslag från beredningen
redan i år, och vi inom utskottsmajoriteten
tycker att man bör avvakta
detta. Riksdagen brukar inte begära
tillsättandet av en ny utredning, om
en sittande utredning redan arbetar
med problemet. Vi har tidigare i dag
sett att riksdagen avvisat sådana yrkanden,
såsom övrig praxis är.

Som utskottsmajoriteten säger är det
riktigt att vissa kostnader — om det
nu inte är fråga om levnadskostnader,

Onsdagen den o april 1967 fm.

78 Nr 17

Familjebeskattningen

vilka inte är avdragsgilla — inte bör
betalas via beskattningen utan genom
andra lämpliga åtgärder från samhällets
sida. Familjepolitiska kommittén sysislar
med dessa problem, och denna kommitté
skall samarbeta med den nyss
nämnda familjeskatteberednlngen, varför
man bör avvakta dess utredningsförslag.

Högerreservationens yrkande om avdrag
för kostnaderna för hemvård av
sjuk eller åldrig nära anhörig är i och
för sig — det vill jag gärna betona —
mycket behjärtansvärt. Det gäller bär ett
problem som dagligen blir allt större,
beroende på att antalet åldringar ökar
samtidigt som vi ännu inte har tillräckligt
med sjukhem, som kan ta hand
om och vårda sjuka och gamla. Särskilt
landstingen brottas med detta problem.
Landstingen utger också stora bidrag
till denna hjälpverksamhet. Under 1965
uppgick summan till över 50 miljoner
kronor. Beloppen varierar från 75 kronor
till över 400 kronor per månad eller
också ger man ett bidrag motsvarande
fyra timmars arbete för en liemsamarit.

Det är lingen enkel sak att formulera
regler för rätt till avdrag för hjälp av
detta slag, men kanske de kommittéer
jag nämnde kan finna en lösning av
frågan. Yi bör därför avvakta deras arbete
även i denna del.

I ett motionspar yrkas att förvärvsavdraget
för gift person utan barn slopas.
En ensamstående äger inte rätt till sådant
förvärvsavdrag, och då borde inte
heller en gift person ha denna rätt,
säger man, och det är nog konsekevnt.
Yi tycker emellertid att denna fråga bör
lösas i ett större sammanhang — det
är nämligen inte aktuellt att höja skatten
för sådana skattskyldiga. I de flesta
fall rör det sig om kvinnor, som har
förhållandevis höga inkomster.

Slutligen kan nämnas att mittenpartierna
i en gemensam reservation yrkat
att riksdagen : i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om förslag redan

till nästa års session om införande av
individuell beskattning. Vi har för närvarande
en provisorisk särbeskattning.
och det föreföll nyss av herr Magnussons
i Borås anförande som om högern
inte oreserverat är med på definitiv
generell särbeskattning. Det intressanta
är emellertid att högern nu använder
precis samma argumentering mot mittenpartiernas
förslag som jag tidigare
gjorde när vi behandlade dessa problem
här i riksdagen.

Som jag redan har sagt har familjeskatteberedningen
lovat att redan i år
komma med ett förslag, och denna kommitté
skall enligt direktiven skyndsamt
överse problemen i samband med övergång
till en fullständig eller modifierad
särbeskattning. Nog kan man väl avvakta
kommitténs ställningstagande, innan
man begär ett förslag. På den punkten
råder, som jag sade, inte ens enighet
inom oppositionen, eftersom högern
intar en annan ståndpunkt.

Innan jag slutar kanske jag också
skall nämna att utskottet har tillstyrkt
eri motion — det är ganska sällsynt att
så isikér. Det gäller motion II: 406 av fru
Holmqvist in. fl. som begär att änkling
med hemmavarande minderårigt barn
skall äga rätt till förvärvs avdrag redan
för det år under vilket hustrun avlidit.
Utskottet har så till vida tillstyrkt motionen
att avdragsrätten skall gälla om
liu-strun avlidit före den 1 juli under beskattningsåret.

Herr talman! Vi har tidigare många
gånger diskuterat dessa saker, och med
déäsa korta kommentarer yrkar jag därför
bifall till utskottets betänkande.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort
genmäle:

Herr talman! lag tror att det föreligger
ett missförstånd när herr Magnusson
i Borås här säger att folkpartiets
och centerns förslag skulle medföra en
skattehöjning. Det är inte fråga om att
fortsätta med de nuvarande skatteska -

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

lorna, och förslaget innebär ingalunda
någon skatteskärpning.

Utformar man ett nytt skattesystem,
ser man över hela området för att få
hort de avigheter som finns. Man för
inte över skatteskalorna i det gamla
systemet till det nya.

Herr Brandt åberopade familjeskatteberedningens
direktiv. Mig veterligt
har beredningen inte några som helst
direktiv.

Herr Brandt sade vidare att folkpartiet
och centerpartiet har så bråttom och
önskar få till .stånd ett snabbt resultat.
Jag vill påminna -herr Brandt om att
yi under många år har motionerat om
förbättringar i skattesystemet, men ingenting
har hänt. Riksdagen måste . väl
säga. ifrån; att den vill ha en ändring»
när alla tycks vara ense om att de nuvarande
förhållandena är odrägliga.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror inte ätt jag
bär missförstått folkpartiets och centerpartiets
förslag. Det förhåller sig väl i
stället så att mellampartierna inte har
räknat med konsekvenserna av det förslag
som de lagt fram om införande av
individuell beskattning. Åtminstone får
jag den uppfattningen när jag läser innantill
i den reservation som har
avgivits! »När eu Övergång till individuell
beskattning .sker måste den vidare
kompletteras med ett förstärkt stöd till
barnfamiljerna och utbyggda möjligheter
till ''omskolning och yrkeisUtb.ildning
för gifta kvinnor samt ökad tillgång
till deltidsarbete.»

Detta visar tydligt och klart att ni
vill försöka få bort de värsta verkningarna
av ert förslag genom att införa
någon form av stöd. Jag har därför inte
kunnat komma till annat resultat än att
detta förslag skulle innebära eu betydande
skatteskärpning för barnfamiljer
med låga inkomster.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort
genmäle:

Familjebeskattningen

Herr talman! Vad folkpartiet och
centerpartiet önskar är att göra beskattningen
neutral. Men oavsett hur
beskattningsreglerna utformas kommer
man att behöva ge ett stöd till just de
grupper som vi har räknat upp. Det
går inte att utforma ett skattesystem
utan att ta hänsyn till barnfamiljerna
samt. till gifta kvinnor som på grund. av
ålder etc. inte bär möjlighet att få yrkesarbete
utanför hemmet. Just dessa
grupper måste man i alla skattesystem
ha möjlighet att stödja.

Viktigast av vad som säges i motionerna
är att v.i vill ha ett skattesystem
som är neutralt, och det borde inte behöva
råda några större .nieningsskiljaktigheter
om den saken.

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! En attitydförändring
har utan tvivel ägt rum och pågår fortfarande
beträffande dén allmänna inställningen
till kvinnlig förvärvsverksamhet.
Denna utveckling kommer att
fortsätta, inte minst beroende på det
faktum att den förutsedda ökade efterfrågan
på arbetskraft till största delen
måste tillfredsställas med den typ av
arbetskraft som består av kvinnor och
i många fall av kvinnor med små barn.

Det finns emellertid en tendens att
betrakta denna arbetskraft som eu reserv
i den betydelsen att man tror att
det gäller att fånga upp människor som
saknar sysselsättning och som tackson
it tar emot det arbete söm kan erbjudas
dem. I realiteten är dessa kvinnor
bundna av en sysselsättning som
är .absolut nödvändig, nämligen vården
och tillsynen av de egna barnen. Den
är nödvändig därför att små barn helt
enkelt inte kan lämnas utan tillsyn och
vård t-- ett faktum som val ingen i kammaren
vill bestrida.

För någon generation sedan var det
annorlunda. Då kunde den förvärvsarbetande
kvinnan lösa vårdfrågan genom
att ..anställa, en person för barntillsyn,
och kostnaden därför var i all -

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Familjebeskattningen

mänhet ringa på grund av att ersättningen
oftast inte stod i någon som
helst proportion till det utförda vårdarbetet.
Den tiden vill vi inte ha tillbaka,
inte minst av moraliska skäl.

Med en bättre ekonomisk uppskattning
av vårdarbetet ökade också de direkta
kostnaderna för barnens vård,
och familjedaghemsverksamheten växte
fram. Denna måste kompletteras med
daghemsverksamhet, och vi kan i dag
bara konstatera att dessa möjligheter
tillsammans är långt ifrån tillräckliga.
Nästan vart femte barn under sju års
ålder har i dag en förvärvsarbetande
mamma. 11 000 av dessa barn får inte
plats på de reguljära daghemmen. Det
är ett faktum som statsmakterna gärna
bortser från vid sitt ensidiga förfäktande,
att barnstugorna är det enda
alternativet för barntillsyn. Dessa andra
barn vårdas också på något sätt och
denna vård måste betalas. Det är en avgift
som — det vill jag starkt understryka
— är nödvändig för att i fullständiga
familjer bägge föräldrarna skall kunna
förvärvsarbeta.

Herr talman! Jag bär begärt ordet som
motionär i denna fråga. Från högerpartiets
sida bär nämligen krävts att förvärvsavdragen
skall bringas i samband
med de verkliga kostnaderna för just
barntillsynen. Jag finner det underligt
att utskottet i sitt utlåtande på denna
punkt endast hänvisar till familjeskatteberedningen,
under påpekande att frågan
om förvärvsavdrag hänger nära
samman med sambeskattningsfrågan.

I motion nr 541 i denna kammare
har motionärerna velat visa att de nuvarande
reglerna för förvärvsavdrag
icke står i överensstämmelse med bevillningsutskottets
betänkande nr
16:1965, där utskottet klart säger att
förvärvsavdraget är motiverat av de
särskilda omkostnader för barnens omhändertagande
som kan uppstå på
grund av moderns förvärvsarbete.

Samtidigt konstaterar man att faktiska
merkostnader i många fall inte före -

ligger beträffande barn i tonåren. Denna
brist på överensstämmelse har hos
många skapat den uppfattningen, att
avdraget i fråga är en form av barnavdrag
som gifta kvinnor får göra utan
att avdraget sättes i samband med vårdkostnaderna.
Och detta är kanske inte
så underligt, om så sker i familjer där
de förvärvsarbetande kvinnorna är vanligast
förekommande och där barnen
går i skolan eller i många fall har hunnit
upp i tonåren. Den tillsyn en femtonårig
flicka behöver kan föräldrarna
inte köpa för pengar. Det står inte i
överensstämmelse med förvärvsavdragets
av utskottet uttalade ursprungliga
innebörd att avdraget för hennes vård
skall jämställas med de kostnader en
familj med förvärvsarbetande föräldrar
bär för t. ex. tre småbarn under skolåldern.
Värre är det om denna inställning
till förvärvsavdraget också finns
hos riksdagens ledamöter.

De familjer med små barn där modern
förvärvsarbetar är i minoritet, medan
de nuvarande avdragen gynnar i högsta
grad majoriteten, nämligen familjer med
barn i tonåren. De negativa konsekvenserna
drabbar alltså familjerna med de
små barnen. Herr Brandt berörde här
alldeles nyss svårigheterna att skapa
regler för schablonavdrag. Vi har i
vår motion pekat på en annan väg som
åtminstone innebär en viss differentiering,
och i det sammanhanget har vi
utgått från de synpunkter som socialstyrelsen
tillämpar när det gäller samhällets
åtagande för att skapa möjligheter
till barntillsyn, nämligen att barn
upp till tio års ålder icke bör lämnas
ensamma, utan erbjudas tillsyn i barnstugor,
enskilda eftermiddagshem eller
på annat sätt. Vi har föreslagit ett schablonavdrag
som är differentierat med
hänsyn till den åldersgräns, som socialstyrelsen
rekommenderat när det gäller
andra vårdinsatser.

Samtidigt är vi medvetna om att vid
ett tillämpande av principen om avdrag
för de verkliga kostnaderna familjer

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

som i dag åtnjuter ett avdrag på 3 000
kronor men icke har några kostnader
kan komma att gå miste om detta. Det
innebär att ett mindre schablonavdrag
kan bli nödvändigt i dessa fall.

Jag vill slå fast att, även om en fullständig
millimeterrättvisa inte kan skapas
mellan olika kategorier av arbetstagare,
man ändå bör sträva efter en
rättvis beskattning eller, som folkpartiet
kallar det, neutral beskattning. Vi
har länge talat om valfrihetens samhälle
i det här landet. Frågan är bara, om
det inte gått troll i ordet valfrihet, och
med troll menar jag då subjektivitet och
intolerans. Denna intolerans behöver inte
alls vara partibunden, ofta är den
däremot könsbunden och beror på slentrian.
Vår uppgift i riksdagen är emellertid
inte att genom olika samhällsåtgärder
styra individens val, utan att
öka de möjligheter mellan vilka man kan
välja fritt. Detta gäller också den gifta
kvinnans val mellan hemarbete och yrkesarbete
oberoende av barnens ålder.
En riktig beskattning är därvid en av
vägarna. En annan är att erkänna kvinnans
rätt att välja. Historien om de två
männen som försökte överträffa varandra
i statussymboler och där den ene
vann genom att konstatera att han hade
en yrkesutbildad fru som var hemma
och skötte om honom är mycket lustig.
Men lustigheten förtas något, om
man börjar fundera över hur hustrun
upplevde sin situation.

Herr talman! Jag har inget yrkande
att ställa. Låt mig bara konstatera att
jag emotser familjeskatteberedningens
betänkande med stort intresse. Dess
verksamhet har varit den täckmantel
under vilken många förslag från oppositionen
har fått försvinna. Jag är emellertid
övetygad om att många av dem
kommer att återuppstå och bidra till
en rättvisare familjebeskattning.

Fröken ANDERSSON i Strängnäs (s):
Herr talman! Fröken Bergegren och

Familjebeskattningen

jag har i motionen II: 188, lika lydande
med motionen 1:160, föreslagit, att det
förvärvsavdrag på 300 kronor som tillkommer
gift förvärvsarbetande kvinna
utan barn skall slopas. Vi har ansett, att
när det har skapats valfrihet för de
äkta makar som båda har förvärvsarbete
att välja sär- eller sambeskattning •—-och man väljer ju alltid det som är
mest förmånligt — finns det ingen
orsak att behålla ett avdrag som enligt
utskottets egen mening kan te sig omotiverat.

Utskottet framhåller att avdraget infördes
redan år 1919. Det kan ju inte
vara något skäl för att behålla det i all
framtid. Tvärtom tycker jag att det då
är på tiden att avdraget slopas.

Utskottet säger: »Enligt utskottets

mening bör frågan lösas i ett större
sammanhang, särskilt som skattehöjningar
för ifrågavarande skattskyldiga
— i flertalet fall kvinnor med förhållandevis
högt beskattad inkomst -—
för närvarande inte är aktuella.» Detta
är väl ett ganska cyniskt uttalande
gentemot de ensamstående skattskyldiga,
som dock är ensamma om alla sina
utgifter. Det är just gifta kvinnor
med de höga inkomsterna som begagnar
sig av möjligheterna till särbeskattning
och på så sätt får en icke obetydlig
skattelättnad. För ensamstående skattskyldiga
måste det anses som ett rättvisekrav
med likartade bestämmelser.
Man skall ju inte i ett system bara åtnjuta
fördelarna, utan får också ta de
eventuella nackdelarna.

Skattehöjningen för de lågavlönade,
som kanske kan motiveras, är dock liten,
enär man vid sambeskattningen
blir beskattad efter en gynnsammare
skatteskala än ensamstående. Vill vi
medverka till att skapa rättvisa i beskattningshänseende,
bör vi därför slopa
det berörda avdraget.

Med hänsyn till att vi inom kort har
att vänta ett förslag som skall spänna
över hela det familjepolitiska fältet, avstår
jag från att yrka bifall till mo -

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Familjebeskattningen

tionen, vilket annars skulle vara mycket
frestande.

Herr Brandts uttalande* alt direkta
bidrag eventuellt skulle kunna ersättas
med avdrag för kostnaderna för barntillsynen,
kan jag absolut inte vara
med på; Vilka regler man än skapar på
avdragsområdet åstadkommer man ändå
aldrig någon rättvisa. Jag tycker mig
ha funnit av vad som tidigare yttrats
här ifrån talarstolen att det alltid blir
så, att tillsynen av barn till föräldrar
som är väl betalda blir mycket dyrare
än barntillsynen för dem som har mindre
inkomster. Om avdragsregler skall
tillämpas av den som har låg avlöning
så finns det inte mycket att dra av på;
Det blir alltid de som har goda inkomster
som kan dra fördel av avdragsregler.
Skall man hjälpa barnfamiljerna,
bör man gå in för direkta bidrag.
Genom åtgärder på avdragssidan hjälper
man inte barnfamiljerna.

I detta anförande instämde fröken
Bergegren och fru Löfqvist (båda s).

Herr NORDGREN (li):

Herr talman! I den politiska debatten
framförs för närvarande från samtliga
partiers förespråkare önskemålet
om att alla människor skall få möjlighet
till trygghet på ålderdomen och vid
sjukdom. Lika naturligt synes det mig,
att alla skulle önska .att denna trygghet
skall vara så rättvist fördelad som möjligt
på samtliga medborgare i förhållande
till vederbörandes insats i samhället.
Så är emellertid inte fallet.

I motionen nr 283 i denna kammare,
som behandlas i detta bevillningsutskottets
betänkande har fru Kristensson
och jag påtalat att en grupp medborgare
epligt vår mening inte behandlas
rättvist vare sig i skattehänseende eller
ur social synpunkt enligt nu gällande
skattelagstiftning. Den grupp vi åsyftar
är de många mindre företagarna inom
handel, hantverk, industri, jordbruk*
fiske ro. nu där båda makarna hjälps

åt att driva rörelsen. I dylika fall är
enligt gällande lagstiftning maken skyldig
att deklarera för hela inkomsten.
Enligt vår åsikt måste det anses egendomligt,
ja, orättvist att den som hjälper
till i makens rörelse ej äger rätt att
deklarera för erhållen inkomst från
denna verksamhet eller för värdet av
de arbetsinsatser vederbörande på detta
sätt presterar. Det borde inte längre
anses onaturligt ätt den ene maken betalar
avlöning till . den andre såsom
ersättning för utfört arbete i det egna
företaget. I stället borde det vara självklart
att den som uppburit dessa inkomster
också skall ha rätt att deklarera
för dem.

De nuvarande bestämmelserna medför
att den grupp yrkesverksamma personer
som här åsyftas saknar den trygghet
som tillförsäkras andra yrkesutövare
trots att de utför arbetsinsatser
som för dessa andra medför den trygghet
som beslutade ATP-, sjukförsäkrings-
och yrkesskadeskyddsförmåner
utgör.

Utskottsmajoriteten erkänner också
på denna punkt att »lagstiftningens nuvarande
utformning äb förenad med
nackdelar» och framhåller att dessa
givetvis kommer att beaktas under pågående
utredning.

Det är enligt vår åsikt hög tid att denna
lucka i lagstiftningen snarast täppes
till, och jag hoppas ätt familjeskatteberedningen
eller eventuellt någon
annan beredning skall medverka
till att skapa''full rättvisa i skatte- och
sociallagstiftningen för denna värdefulla
grupp av arbetsamma mindre företagare
och deras familjer.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Ilerr talman! Herr Larsson i Umeå talade
här för en särbeskattningsmotion
och framhöll att folkpartiet och centern
önskar en sådan reform. När han sedan
beskylldes för att därigenom riskera att
åstadkomma en skatteskärpning, gjorde
han ett mycket intressant uttalande.

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

Han sade: Nej, vi vill ha neutral beskattning,
men inte någon skatteskärpning.

Jag tycker det skulle vara mycket intressant
•— och jag tror att även folkpartiets
representant i familjeskatteberedningen
skulle tycka detta — att
få se det förslag till särbeskattning som
centerpartiet och folkpartiet tydligen
ligger och trycker på och som de inte
här har redogjort för.

Samtidigt är jag litet förvånad över
att man i reservationen har sagt att vid
en övergång till särbeskattning måste
det lämnas ökat stöd åt barnfamiljerna,
öppnas möjlighet för äldre husmödrar
att få omskolning m. m. Det är utmärkta
ting, men varför skulle de komma
just vid övergången till en särbeskattning,
om man inte vid det tillfället fick
en skatteskärpning som skulle bli särskilt
kännbar för dessä familjer?

Resonemanget hänger liksom inte
ihop. Jag skulle vara glad, om det finns
ett förslag som löser frågorna så enkelt,
att det inte blir någon skatteskärpning,
men det skulle vi alla vilja se.

Herr GUSTAFSON i .Göteborg (fp):

Herr talman! När det gäller frågan
om ett skattesystem med individuell beskattning,
så är det ju infe bara centerpartiet
och folkpartiet som i princip
har uttalat sig för det. Om fru Eriksson
i Stockholm talar med finansminister
Sträng, får hon reda på att han har varit
med om att i princip tillstyrka ett
sådant system.

Givetvis måste ett system med individuell
beskattning genomföras i samband
med en allmän skattereform, och
då får vi ta upp problemet i hela dess
vidd.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Även jag'' har uttalat mig
rent principiellt för särbeskattning,
men jag bär hittills inte sett något förslag
där särbeskattningen inte leder till
skatteskärpning. Det var ett sådant förslag
som jag nu efterlyste, och om herr

Familjebeskattningen

Gustafson i Göteborg sitter inne med
hemligheten, så kanske han vill redogöra
för den.

Det är alltså inte tal om att rent principiellt
säga nej till en särbeskattning,
men det gäller att finna den där fina
cigarren. Man anser tydligen i folkpartiet
och centerpartiet att man har gjort
det. Kan ni då inte visa den?

Härmed var överläggningen slutad.

Punkterna A, B 1 och B 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna B 3, B 4, B 5 och B 9

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering; i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
B 3), 4), 5) och 9) i utskottets
betänkande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej Vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Yngve Nilsson
in. fl.

Sedan kammaréns ledamöter'' härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparät verkställdes.
Därvid avgavs 164 ja och 33 nej, var -

Nr 17

Onsdagen den 5 april 19G7 fm.

jämte 2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Punkten B 6

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna B 7 och B 8

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
B 7) och 8) i utskottets betänkande
nr 20, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omöstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 110 ja och 66 nej, varjämte 23
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

Punkten B 10

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Beskattningen av vinst å totalisator vid
hästtävlingar

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 21, i anledning av väckt
motion angående beskattningen av vinst
å totalisator vid hästtävlingar.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WERNER (h):

Herr talman! Någon större entusiasm
har motionen nr 137 inte rönt. Motionen
behandlar revision av vinstbeskattningen
på totalisatorvinst vid hästtävlingar.
Likväl torde man kunna åberopa
många motiv för en översyn av lotteriförordningen
på den punkten. Det är ju
alldeles uppenbart att det spel det här
är fråga om starkt favoriseras i skattehänseende
i förhållande till andra spelformer.

Vilken principiell skillnad är det
egentligen mellan vadhållning vid hästtävlingar
och »vadhållning vid idrottstävlingar»,
som tippningen kallas i lagtexten?
Och vad är det för skillnad mellan
totalisatorvinst och penninglotterivinst?
Den sistnämnda beskattas ju med
30 procent. Det finns kanske någon i
den här kammaren som inte vet att
vinst vid kortspel i beskattningshänseende
betraktas som »vinst av tillfällig
förvärvsverksamhet» och alltså är föremål
för inkomstbeskattning.

Det kan vara värt att framhålla, vilket
inte märks i reciten eller i utskottsutlåtandet,
att vi före år 1945 hade vanlig
inkomstbeskattning av spelvinster.
Arrangemanget må vara opraktiskt, men
är likväl korrekt tänkt. Det måste vara
helt i sin ordning att så lätt fången sidoinkomst
i första hand drabbas av den
till inkomstläget hörande skattesatsen.
Principiellt borde man kunna reflektera
på en återgång till vanlig inkomstbeskattning,
men förmodligen kommer
den att ställa sig praktiskt orealiserbar.

När motionärerna kräver en skärpt
vinstbeskattning, är de ute i gott sällskap,
även om kammaren inte bifaller

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

Beskattningen av vinst å totalisator vid hästtävlingar

förslaget. Totalisatorutredningen förordade
år 1961 en kraftig skärpning av
progressionen till statens förmån, vilket
utskottet också noterat. Kungl. Maj :t
följde visserligen inte utredningen, utan
valde en för arrangörerna gynnsammare
beräkning, som sedan undan för undan
ytterligare har modifierats.

Sedan 1965 utgör statens andel knappt
15 procent av omsättningen. Det s. k.
vinstavdraget på mellan 20 och 35 procent
som arrangören får göra skall
täcka dels statens andel, dels egna omkostnader.
Den resterande delen av omsättningen,
alltså mellan 65 och 80 procent,
går till spelvinster, beroende på
vilken typ av hästtävlingar det gäller.

Den blygsamma beskattningen av
verksamheten har hittills motiverats
med hästsportens betydelse för hästaveln
liksom ridsportens militära värde.
Utskottet erkänner, att motiveringen
inte längre är relevant. Hästtävlingar
får betraktas såsom ett nöjesarrangemang,
som enligt utskottet ger »människor
rekreation, spänning och förströelse».
Det kan väl vara sant, även om
den spänningen för många upplöses i
tomma intet. Många av oss menar nog
också, att modern hästsport därtill är
ett lekande med djur, där människan
ofta på ett hårdhänt sätt har roligt på
djurets bekostnad. Det kan verkligen
ifrågasättas, om staten längre har anledning
att favorisera sådan verksamhet.

Vi har i motionen anfört vissa sociala
skäl för vårt yrkande. Utskottet går
inte alls in härpå. Det kanske är klokt
av utskottet att inte inlåta sig på svaromål,
ty det torde vara svårt att blunda
för de familjebekymmer av ofta rent
katastrofalt slag som följer i spåren av
det breddade spelintresse, som vi i TVrutan
ständigt påminnes om.

Utskottet anför endast, att förbud skapar
illegal verksamhet och därför ur social
synpunkt är sämre. Självfallet! Reflexionen
anknyter inte på minsta sätt
till motionen. I denna talas inte om för -

bud men väl om en beskattningsnivå i
fråga om spelvinster vid hästtävlingar
som står i paritet med dem som gäller
för andra spelvinster. Vi räknar inte
med att få spelintressets sociala vådor
ur världen genom denna beskattning,
men vi menar att staten minst av allt
har anledning att favorisera en företeelse,
som har sådant i släptåg.

Utskottet befarar också tekniska svårigheter
med en sådan skatteskärpning,
men man kan väl förmoda att en utredning
inte skulle finna det så särskilt
tekniskt besvärligt med ett måttligt källskatteavdrag
i totalisatorluckan. Om
man finner principen om skattelikställighet
vid spel rimlig, kan vi säkert också
finna de tekniska möjligheterna att
ta ut skatten. Och, herr talman, det är
orimligt att en sidoinkomst av spel på
Solvalla beskattas så avsevärt lägre än
en sidoinkomst av mödosamt arbete på
obekväm arbetstid.

Jag skall inte nu besvära kammaren
med något säryrkande utan har bara
velat uttala denna min besvikelse över
utskottets utlåtande.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Jag är medveten om att
totalisatorspel vid hästtävlingar både
har en social och en ekonomisk sida.
Orsaken till att jag har undertecknat
motion 11:137 och att jag nu vill säga
några ord i ärendet är de skattepolitiska
aspekter man kan lägga på frågan.

Enligt OECD:s uppgifter har vi här
i landet världens hårdaste skattetryck.
Som bekant drar finansministern åt
skatteskruvarna då och då ännu litet
hårdare. En arbetare som exempelvis
står vid sin svarv dagen i ända måste
avstå en avsevärd del av sin arbetsinkomst
till staten. Om han sedan tar extraarbete,
drabbas hans extrainkomster
mycket hårt av marginalskatten. Men
om en person reser ut till Solvalla och
där med tur och skicklighet sätter sina

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Beskattningen av vinst å totalisator vid hästtävlingar

pengar på en häst som ger bra utdelning,
så att han på några minuter vinner
10 000—20 000 kronor -—- vilket inte
är ovanligt — så får den spelande däremot
behålla vinstsumman ograverad.

För några dagar sedan diskuterade vi
här i riksdagen beskattningen av
idrottsmännens priser — med negativt
resultat för idrottsutövarna. Den som
offrar både tid och pengar för att nå en
viss position på detta område tvingas
att till staten inleverera skatt på de priser
han erövrat — priser som han måhända
inte har någon användning för
och som han inte får sälja. Däremot
behöver personer som med liten ekonomisk
insats kommer över tiotusentals
kronor inte avstå ett enda öre till staten.
Rån det vara riktigt? Nej, enligt
mitt sätt att se måste det vara fel att
de som spelar på totalisator vid hästkapplöpningar
helt skall vara befriade
från vinstbeskattning.

Utskottet har enligt min mening gjort
sig skyldigt till samma klavertramp som
vissa tidningar ibland gör. Utskottet
skriver: »Från social synpunkt torde
det vara bättre att sådan verksamhet
sker helt öppet och under full kontroll
än att man genom förbud skapar en illegal
verksamhet, som undandrar sig alla
fiskala åtgärder och lätt får andra former
av kriminalitet som följd.» Man vill
alltså påstå att motionen hemställt om
förbud mot totalisatorspel vid hästkapplöpningar.
Vem har yrkat på förbud? I
varje fall inte vi motionärer. Men det
blir ju lättare att avfärda motionen om
man påstår att motionärerna vill förbjuda
något. Förbud är ju — med rätta
— inte populärt.

Bevillningsutskottet är ett utskott som
brukar skriva sina utlåtanden både korrekt,
elegant och rejält, men här har
man tyvärr gjort det litet för lätt för sig.
Man har slaktat motionen med en rätt
besynnerlig skrivning.

Herr talman! Jag har inte något yrkande,
men jag har velat ge kammaren
min ekonomiska syn på denna fråga.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag tror att finansministern
skulle ha känt sig glad, om han
hade hört de två föregående talarna
säga att de här äntligen hittat ett område
i vårt samhälle där beskattningen
är för låg. Det hör inte till vanligheten
att en sådan synpunkt framförs, åtminstone
inte från vårt håll.

Herr Fridolfsson i Stockholm sade
att vederbörande vinnare uppbär vinstsumman
ograverad. Detta är en missuppfattning.
Systemet går ut på att man
drar av ett visst bestämt belopp från
hela vinstsumman och på det sättet beskattar
de vinster som delas ut. Man
kunde naturligtvis använda samma
system som används när det gäller utdelning
av tipsvinster, nämligen att dela
upp hela den summa som står till förfogande
och därefter göra skatteavdrag
på det belopp som delas ut till vederbörande
vinnare.

Det är skillnad på t. ex. totalisatorspel
och tippning. För att totalisatorspel
över huvud taget skall kunna utövas
måste tävlingar arrangeras. Det
har konstaterats att arrangemangen av
dessa tävlingar är relativt dyrbara. Mot
den bakgrunden får travsällskapen göra
vissa avdrag för att därmed klara sina
utgifter. Man tillämpar nu dels en fast
avgift, dels en progressiv skala, enligt
vilken inbetalningar till statsverket
sker. Denna skala är så uppbyggd, att de
små travbanorna kommer mycket lindrigt
undan medan de stora travbanorna
däremot har en betydligt hårdare beskattning.

När riksdagen efter 1960 års utredning
tog ställning till denna fråga gick
den inte på utredningens linje utan biföll
ett reservationsyrkande, som var
betydligt lindrigare ur travsällskapens
synpunkt. Det har sedan också genom
Kungl. Maj :ts försorg efter framställning
från arrangörerna skapats lindrigare
beskattningsformer, vilket visar
att det inte är möjligt att gå fram alltför
hårt, om man över huvud taget skall

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

Beskattningen av vinst å totalisator vid hästtävlingar

bibehålla denna typ av tävlingar och
spel.

Motionärerna har visserligen inte uttalat
att de önskar ett förbud mot tävlingar
av detta slag, men det torde vara
så gott som säkert att man, om en alltför
hård beskattning skulle införas, måste
överväga, om det över huvud taget
är någon mening med att fortsätta längre
med verksamheten.

Det har anförts i dag att de personer
som uppbär en stor vinst på t. ex Solvalla
skulle beskattas särskilt lågt. Detta
är inte förhållandet. I varje fall V 5-spelet
är ganska hårt beskattat och på de
stora travbanorna tillkommer den mycket
hårda marginalbeskattningen, vilket
gör att de vinster som delas ut i detta
sammanhang beskattas väl så hårt som
de vilka utfaller på tips eller på andra
lotterier.

Detta har alltså varit bakgrunden till
att bevillningsutskottet inte ansett sig
nu kunna förorda någon ny utredning
på detta område, speciellt med hänsyn
till den så pass utförliga utredning som
genomfördes så sent som 1960.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Herr Magnusson i Borås
var förvissad om att finansministern,
om han hade varit här i dag, skulle
ha fått en glad stund. Det var väl första
och sista gången jag skulle ha glatt finansministern
i så fall.

Eftersom vi båda två är företagare
förvånar mig herr Magnussons resonemang.
En person som driver ett eget
företag får skatta för dess vinst, och
sedan får även verkställande direktören
skatta för den inkomst han tar ut ur
företaget. Det är alltså fråga om två parter.

Här rör det sig också om två parter:
dels arrangören, som skattar ett visst
helopp, dels spelaren, som inte skattar
alls. Jag jämställer nämligen dessa, före -

tagaren och verkställande direktören
kontra arrangören av totalisatorspel vid
hästkapplöpningar och spelaren.

Någon gick så långt att han menade
att vi genom denna motion skulle utrota
hästbeståndet här i landet. Om man
gick med på vårt förslag skulle man
framdeles få se hästar enbart på vykort.
Det är nonsens. Vi hävdar bara en rättvisesynpunkt.
När vi betalar skatt på
våra inkomster och på vinstandelar anser
jag att man även skall betala för
vinster på totalisatorspel vid hästtävlingar.

Herr Magnusson säger till slut att man
inte nu velat förorda någon ändring.
Jag kan lugna kammarens ledamöter
med att i varje fall jag återkommer med
denna fråga vid lämplig tidpunkt.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Herr Fridolfsson i
Stockholm fortsätter att hävda, att det
förekommer att personer kan uppbära
en sådan här vinst utan att betala någon
som helst skatt. Jag skall för att spara
tid be att få hänvisa till att jäg i mitt
förra anförande klargjorde, att så ej
är förhållandet. Skatt erlägges alltid.

Slutligen vill jag säga till herr Fridolfsson,
att det är naturligt att man
vid all företagsamhet får dra av de kostnader
som är förenade med intäktens
förvärvande.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag är ledsen att också
jag måste vända mig mot min vän herr
Magnusson i Borås, men samtidigt vill
jag uttrycka min beundran för hans förmåga
att argumentera för en så klen
skrivning som utskottet har presterat.

Herr Magnusson i Borås säger att om
förslaget rörande denna beskattning
ginge igenom, kunde man befara att
hästtävlingarna här i landet komme att
upphöra. Den tanken glimtar fram också
i utskottsskrivningen. Skatten kommer
att gå ut över spelarnas vinster,
varför man — hävdas det — inte kom -

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

överlåtelse av AB Tipstjänst till Sveriges riksidrottsförbund

mer att satsa på spel. Då frågar jag:
Fanns det inga hästsporttävlingar före
totalisatorspelets införande?

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Överlåtelse av AB Tipstjänst till Sveriges
riksidrottsförbund

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 22, i anledning av väckt
motion om överlåtelse av AB Tipstjänst
till Sveriges riksidrottsförbund.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, 11:384,
av herr Krönmark hade hemställts, att
riksdagen måtte i princip besluta att
AB Tipstjänst överlätes till Riksidrottsförbundet
samt att hos Kungl. Maj:t
hemställdes om utredning av formerna
och tidpunkten för överlämnandet.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 384 av herr Krönmark om överlåtelse
av AB Tipstjänst till Sveriges riksidrottsförbund
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KRÖNMARK (h):

Herr talman! Det gäller här en motion,
som jag har väckt och som har
blivit slaktad av ett enhälligt bevillningsutskott.
Eftersom det i mitt och
enligt många andras tycke är ett ganska
vettigt förslag tycker jag det inte bör
försvinna i all tysthet, och jag skall därför
be att få anföra några synpunkter.

För att vinna tid behöver jag inte säga
någonting om idrottens betydelse för
samhället och för människorna. Den
nationalekonomiska vinsten av idrottsutövandet
här i landet går inte att uppskatta,
men man kan tryggt säga att den
är mycket stor.

Sedan har vi en annan aspekt. Den
statliga idrottspolitiken tjänstgör som
en mycket publikknipande del av det

politiska livet. Vi brukar ha de intressantaste
och livligaste debatterna här
i kammaren när det gäller idrottsfrågor.

Tipstjänst har egentligen sitt ursprung
i idrottsrörelsens självständiga
försök att finansiera sin verksamhet.
Ursprungligen bedrevs den av idrottsklubbar,
men så kom staten underfund
med att detta var en organisation som
tjänade pengar, och det ledde fram till
att staten så småningom tog över verksamheten.

I början på 1940-talet fanns en överenskommelse,
att idrottsrörelsen skulle
få hälften av avkastningen. Från årets
statsverksproposition vet vi, att av de
135 miljoner kronor, som Tipstjänsts
vinst beräknas bli, kommer endast drygt
26 miljoner, alltså ungefär en femtedel,
att tillföras idrotten. Vi vet också att
kommunerna får träda in för att klara
idrottens finanser. Hur stort det kommunala
stödet till idrottsrörelsen är kan
det vara relativt svårt att uppskatta på
grund av besvärande gränsdragningsproblem,
men stödet är i alla händelser
väsentligt.

Utskottet säger i sin skrivning, att
detta är en skattefråga. Jag vill bara
påpeka att jag i min motion inte alls
tagit upp skatteaspekten. Det är inte
fråga om att slopa den vinstbeskattning,
som bl. a. diskuterades under föregående
ärende här i kammaren, utan det är
fråga om var vinstmedlen skall hamna.

Utskottet skriver, att man inte vill
överlåta ett företag, som har närmast
fiskala uppgifter. Jag tycker det är en
rätt väsentlig skrivning. Det tyder på att
man från bevillningsutskottets sida ser
hela Tipstjänsts verksamhet som ingenting
annat än ett slags maskerad skatteform.
Det är en tanke som jag för min
del inte alls kan acceptera. Det gäller
ju en lotteri verksamhet som vilken annan
som helst. Vore det så, att lotteriverksamhet
hade fiskal karaktär, skulle
man över huvud taget inte tolerera någon
privat lotteriverksamhet i detta
land.

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

Överlåtelse av AB Tipstjänst till Sveriges riksidrottsförbund

Utskottet hänvisar till 1965 års idrottsutredning
som skall avväga statens stöd
till idrottsrörelsen och dra upp riktlinjerna
för samhällets idrottspolitiska insatser.
Ja, ä la bonne heure, man kan
lösa idrottens finansieringsproblem den
vägen genom statsåtgärder. Vad jag har
syftat till var att man skulle göra
idrottsrörelsen till en i realiteten självständig,
i mesta möjliga mån ekonomiskt
självförsörjande gren av samhällslivet.

Jag vet att man från rent socialistiska
uppfattningar hittills inte kunnat tolerera
något sådant, ty på det hållet anser
man att staten sköter allting bäst
och effektivast. Jag har en helt annan
uppfattning. Jag tror att ett sådant förtroende
för idrottsrörelsen som här avses
skulle få en verkligt stor betydelse
för den framtida utvecklingen, ty i det
samhälle vi lever i och med den tekniska
utveckling som vi har att se fram
emot vet vi, att idrottsrörelsen kommer
att få allt större och större betydelse
allteftersom tiden går.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till motionen.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! AB Tipstjänst ger statsverket
en avsevärd inkomst. Årligen inlevereras
till staten 90 miljoner kronor
i form av vinst, och till detta kommer
också den s. k. radskatten, med vars
hjälp man kommer upp till 130 å 140
miljoner kronor. Det är väl då ganska
naturligt att statsverket i varje fall inte
i nuvarande finansiella läge kan avstå
från en sådan inkomst.

Även om man skulle kunna tänka sig
att överlåta AB Tipstjänst till Sveriges
riksidrottsförbund, tror jag ändå inte
att idrotten skulle kunna klara sig med
dessa inkomster, utan betydande belopp
skulle dessutom behöva tillföras idrotten
från kommunerna.

För närvarande pågår en utredning,
som bl. a. skall behandla idrottsrörelsens
ekonomiska problem, och sett ur

den synpunkten är det väl ganska naturligt
att bevillningsutskottet yrkat avslag
på den föreliggande motionen. Jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KRÖNMARK (h):

Herr talman! Eftersom min motion
går ut på ett principbeslut och en hemställan
om att Kungl. Maj :t företar en
utredning rörande tidpunkten och formerna
för ett överlåtande av AB Tipstjänst
till Sveriges riksidrottsförbund,
ber jag för bevillningsutskottets talesman
få påpeka, att statens inkomster
under kommande budgetår enligt min
motion inte skulle minska med ett enda
öre. Jag tillhör samma parti som herr
Magnusson i Borås, vilket gör att mitt
ansvar för statsfinanserna är så stort,
att det aldrig skulle falla mig in att
föreslå en åtgärd som skulle minska
statens inkomster.

Herr Magnusson i Borås hänvisade
vidare till att en utredning pågår. Det
hade väl då varit smakligt, om bevillningsutskottet
hade yrkat att riksdagen
i skrivelse till Kungl Maj :t skulle hemställa
att denna utredning skulle ta upp
även motionens förslag. Det går nämligen
att lösa detta problem på två vägar
— dels genom ökat statligt stöd,
dels genom att göra idrottsrörelsen
självfinansierande. Bevillningsutskottet
har helt och hållet velat avskriva den
senare möjligheten, och det finner jag
beklagligt.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Jag tror att herr Krönmark
har väckt denna motion emedan
han har ett levande intresse för idrotten
och emedan han själv varit övertygad
om att idrottsrörelsen på detta sätt
skulle kunna befrias från de ekonomiska
problem som den utan tvivel har.
Jag tror emellertid inte att ett genomförande
av förslaget skulle innebära en
lösning på det sätt som herr Krönmark
har tänkt sig.

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Allmän försäkring mot skada genom brott

Jag var inte närvarande i bevillningsutskottet
när denna fråga behandlades,
men om jag hade varit det hade jag biträtt
utskottets förslag. Idrottsrörelsen
bär faktiskt inte råd att ta emot denna
gåva.

Herr Krönmark har i sin motion
framhållit att idrottsrörelsen, om motionens
förslag genomföres, skulle få
AB Tipstjänsts nettovinst som är 90—95
miljoner kronor. Herr Krönmark antyder
emellertid också att staten därmed
skulle vara befriad från att lämna anslag
till idrotten. De statliga bidragen
uppgår för nästa budgetår till omkring
35 miljoner kronor, om man tar hänsyn
även till vad som lämnas till idrottens
fritidsgrupper. Dessutom säges i motionen
att kommunernas utgifter för
detta ändamål skulle kunna upphöra.
Kommunernas utgifter för idrotten torde
i dag uppgå till väsentligt över 200
miljoner kronor. De sammanlagda samhälleliga
insatserna för idrotten torde
alltså i dag ligga mellan 200 och 300
miljoner kronor, och en gåva, som skulle
ge 90 å 100 miljoner och som skulle
ersätta samhällsinsatserna av i dag, är
någonting som idrottsrörelsen faktiskt
inte har råd att ta emot på grund av de
verkningar detta skulle medföra.

Herr talman! Jag ber att också få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motion
11:384; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 13

Allmän försäkring mot skada genom
brott

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckta motioner
om allmän försäkring mot skada genom
brott.

Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 26 i första
kammaren av herr Blomquist samt nr 43
i andra kammaren av herr Sjöholm
m. fl. I motionerna, vilka var likalydande,
hemställdes att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj :t begära utredning
och förslag till lagstiftning om
försäkring mot brott.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:26 och 11:43, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Den nu föreliggande
frågan gäller ett förslag om en allmän
brottsförsäkring, närmast mot våldsbrott.

Om en person blir slagen medvetslös
på gatan, så blir han, om våldsverkaren
åker fast, tillerkänd ett skadestånd.
Våldsverkaren blir dömd dels att betala
böter till samhället och dels att betala
ett skadestånd till den misshandlade.
Nu är det emellertid så underligt
ordnat, herr talman, att böterna kan tas
ut genom införsel i våldsverkarens lön,
men det kan man inte göra med skadeståndet
åt den misshandlade. Detta är
naturligtvis alldeles felaktigt. Trots detta
vill jag dock inte göra mig till talesman
för att man skulle få ta ut även
skadeståndet genom införsel. Jag tror
nämligen att det vore oförnuftigt att
jaga någon med krav på så mycket
pengar, att han kunde förlora lusten
att arbeta.

Vad man i stället borde göra vore att
införa någon sorts försäkring mot den
samhällsjuka som heter brott. Vi betalar
skatt — inte så litet heller för resten —
och en hel del därav går till rättsväsendet.
Vi kan se det som en försäkringspremie
för att vi skall kunna gå skyddade
på våra gator och torg. I den mån
vi inte får göra det tycker jag att denna

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

försäkring bör utfalla genom att staten
träder emellan. Man kan alltså uppfatta
skatten som man betalar för detta
skydd som en försäkringspremie.

Det framgår av utskottsutlåtandet, att
någon sakkunnig i något sammanhang
bär uttalat, att det inte finns någon anledning
för samhället att träda in just
vid en skada som tillfogats genom brott
och inte lika gärna vid en skada som
orsakats av någon annan omständighet.
Som exempel frågas, varför man skulle
erhålla ersättning för skada genom
mordbrand men inte för skada genom
blixtnedslag. Svaret är naturligtvis att
skada genom mordbrand förutsätter en
blotta i samhällets rättsskydd åt den
enskilde, medan däremot blixten är
oåtkomlig för såväl lagstiftning som polisingripande
och övriga rättsliga åtgärder.
Denna jämförelse anser jag därför
inte vara adekvat.

Motionen avvisas av utskottet med
hänvisning till att man nu håller på med
en allmän översyn av skadeståndsrätten.
Jag tycker inte det stämmer riktigt. Det
är ju gott och väl att man dömer ut skadestånd
—- det fungerar ju som det bör
göra — men här gäller det ett skede
som kommer efteråt. När man väl dömt
ut ett skadestånd gäller det också att se
till att den skadelidande verkligen kan
få ut någonting av den rätt som tillerkänts
honom. Som det nu är får han
visserligen ett papper från eu domstol
att han skall ha så och så mycket pengar,
men det papperet är i de allra flesta
fall inte värt mer än själva pappersvärdet.
Motionen går ut på att det skall
bli värt den summa pengar som står på
det. Är det 500 kronor, så skall den
skadelidande också ha 500 kronor. Det
måste väl ändå var fel att den som blir
slagen av en våldsverkare inte ens skall
bli ekonomiskt gottgjord.

Jag, liksom mina medmotionärer, bär
menat att detta skulle organiseras inom
den allmänna försäkringen, så att den
som har fått en skadeståndsfordran
skall få ersättning av det allmänna. Det

Allmän försäkring mot skada genom brott

allmänna övertar sedan fordringen mot
den skadeståndsskyldige. Om detta skulle
kosta någon extra krona på debetsedeln,
tror jag det vore väl använda
pengar. I den mån man sedan kan få ut
pengarna av den skadeståndsskyldige
— och det finns sådana fall — kunde
dessa användas till något allmänt brottsskyddande
syfte, t. ex. till rehabilitering
av dem som släpps ut från fångvårdsanstalterna
eller något annat.

Jag tycker nog, herr talman, att något
borde ske på detta område. Det räcker
inte med att som utskottet gör hänvisa
till en utredning som inte sysslar med
just denna fråga. Dessa våldsbrott, som
ökar för var dag som går, med människor
som blir skadelidande, är en så
allvarlig sak, att jag ber att få yrka bifall
till motionen nr 43 i denna kammare,
vilken syftar till en utredning om
hur detta skall ordnas på bästa sätt.

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! I den motion vi här behandlar
föreslår motionärerna ett system
som innebär att av domstol utdömda
skadestånd förskotteras av statsverket
till den skadelidande, varefter staten
övertar fordringarna mot den ersättningskyldige.

Den aktualiserade frågan har tidigare
varit föremål för behandling i olika
sammanhang. Riksdagen hade att ta ställning
till frågan om brottsförsäkring och
ersättning av det allmänna för skador
som åsamkats genom brott senast i november
1966. Även då hemställde motionärerna
om utredning angående åtgärder
för att förbättra målsägandens möjlighet
att erhålla skadestånd. Första
lagutskottet uttalade vid detta tillfälle,
att frågan om ersättning av det allmänna
för skada åsamkad genom brott borde
ses i samband med den pågående
översynen av skadeståndsrätten. Utskottet
delade emellertid motionärernas synpunkt
att skäl kunde finnas att i större
utsträckning medge ersättning av allmänna
medel vid personskador. Utskot -

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Allmän försäkring mot skada genom brott

tet anförde, att i första hand borde övervägas
att utbygga statens ansvar för skador
som orsakats av rymlingar till att
omfatta personskador, som vållats t. ex.
av sådana personer som är föremål för
kriminalvård i frihet. Utskottet förordade
att vid arbetet med skadeståndsrättens
utformning uppmärksamhet ägnades
åt nämnda fråga samt att dessa
utskottets synpunkter borde bringas till
Kungl. Maj :ts kännedom. Detta blev
också riksdagens beslut.

Frågan har också varit uppe i nordiskt
sammanhang, och inom justitiedepartementet
förbereds för närvarande
ett förslag till lag med allmänna bestämmelser
om skadestånd. Detta arbete
bedrivs med sikte på att proposition i
ämnet skall kunna föreläggas 1967 års
riksdag.

Beträffande motionärernas tanke på
ett brottsförsäkringssystem anför utskottet
att ett sådant torde medföra åtskilliga
nackdelar. Utskottet har tidigare
ställt sig avvisande till tanken härpå.
Efter det att riksdagen senast prövade
frågan bär inget nytt inträffat som ger
utskottet anledning att inta en annan
ståndpunkt än den riksdagen intog hösten
1966, varför utskottet inte kan tillstyrka
bifall till motionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag svarade egentligen
på fru Johanssons anförande redan i
mitt förra anförande, underligt nog.
Där sa jag att hänvisningen till att det
pågår en översyn av skadeståndsrätten
inte är ett hållbart motiv för att
avvisa motionen. Reglerna därvidlag
fungerar bra. De kan naturligtvis utökas
ytterligare och bli bättre. Men här
gäller det ju inte själva skadeståndet
utan det gäller att göra skadeståndet
effektivare i dess senare skede, alltså
i det exekutiva skede som så ofta följer
efter det att skadestånd har blivit

utdömt. Såvitt jag vet sysslar inte utredningen
med den saken.

Jag tycker att det är principiellt
oriktigt att avvisa motioner med att
framhålla att man har gjort det förut,
i detta fall med att man har gjort det
både år 1965 och 1966. Det tycker jag
inte är något skäl. Man måste anföra
sakskäl, man måste kunna påvisa att
det på något sätt vore olyckligt eller
att det inte är nödvändigt. Jag tror att
det skulle vara mycket svårt att göra
det i detta fall. Det är en högst angelägen
uppgift för samhället att hålla dessa
skadelidande människor åtminstone
ekonomiskt skadeslösa.

Det framhålles nu att skyddet i någon
män kan utökas på så sätt att det
skulle kunna gälla inte bara mot dem
som rymt från anstalt utan också mot
dem som är föremål för kriminalvård
i frihet, men det är ju inte mycket
roligare för den som blivit slagen att
det skett av någon som inte är rymling.
Det är en liten tröst att vederbörande
har blivit misshandlad av en
person som inte är föremål för samhällets
åtgärder. Här fordras en generell
regel som säger att, om samhällets
rättsskydd fungerar så dåligt att man
blir slagen på gator och torg, samhället
åtminstone ekonomiskt skall gottgöra
den som utsatts för våldet.

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag ber att återigen
få hänvisa till vad som förbereds i justitiedepartementet
just nu. Herr Sjöholm
säger att motionärerna önskar
att de skador man kan utsättas för skall
betalas av det allmänna. Det förslag,
som nu håller på att utarbetas i justitiedepartementet,
gäller just förslag till
lag med allmänna bestämmelser om
skadestånd. Då vi ännu inte sett vad
förslaget kommer att innebära finns det
all anledning att invänta propositionen
för att sedan ånyo ta ställning till
frågan.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 5 april 1967 fm. Nr 17

Lag om klinisk prövning av vissa medel för födelsekontroll

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 26 och II: 43; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sjöholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 26 och II: 43.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Sjöholm begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 151 ja och 30 nej, varjämte
14 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Lag om klinisk prövning av vissa medel
för födelsekontroll

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om klinisk prövning av vissa medel för
födelsekontroll, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WERNER (h):

Herr talman! Detta ärende berör en
mycket väsentlig fråga, klinisk prövning
av medel för födelsekontroll. Frågan
kan visserligen synas liten och begränsad
■—• ett forskningstillstånd —
men vår bedömning i dag kommer säkert
att lfa konsekvenser för framtida
beslut beträffande abort lagstift n inge n.

Utskottet har icke utan svårigheter
lyckats skriva sig samman, lag vill
gärna ge en eloge både åt mina meningsfränder
och åt mina möjliga motståndare
för det arbete som är gjort i utskottet.
Sammanskrivningen har skett i
kompromissens anda. Så brukar det ju
gå till, så avgörs de flesta kontroversiella
politiska frågor. Men den fråga
det bär gäller är inte bara en praktisk
politisk fråga. Det är en fråga där svaret
speglar en ideologi, och i ideologiska
frågor är kompromisser sällan tilltalande.

De motionärer jag representerar har
inte motsatt sig forskning på det väsentliga
fält som födelsekontrollen utgör.
Det vore att svika i mänsklighetens
mest angelägna uppgift juist nu —• den
att lösa näringsfrågorna i världen och
att hindra människor från att föda barn
till svältdöd. Men vi vill heller inte
svika livet självt — det värnlösa fostrets
rätt till fortsatt liv.

Därför konstaterar man med tillfredsställelse
att utskottet anger målsättningen
för forskningen vara »att åstadkomma
medel som är avsedda att avbryta
vidareutvecklingen av befruktat ägg före
inddationen eller i anslutning härtill
och medel som kan hindra livmodern
att mottaga befruktat ägg». Därmed är
alltså motionärerna beredda att acceptera
den inom medicinen vedertagna
praktiska gränsdragningen som förlägger
havandeskapets begynnelse till nidationen.

Departementschefen framhåller emellertid
att det kan bli ofrånkomligt att
också pröva det aktuella medlet på
kvinnor som kan tänkas vara gravida

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Lag om klinisk prövning av vissa medel för födelsekontroll

i mycket tidigt stadium. Utskottet godtar
detta till synes utan anmärkning.

Skulle det emellertid gälla senare
stadium av graviditet menar utskottet
att härför endast må ifrågakomma kvinnor
som bedöms kun-na beviljas abort
enligt nu gällande abortlag. Det synes
mig som om här föreligger en omotiverad
kategoriklyvning av kvinnor i
olika stadier av graviditet. Har graviditeten
över huvud taget inträtt är fosterutvecklingen
påbörjad. Vid prov med
medlet i fråga kan två händelseförlopp
vara möjliga, nämligen för det första
så att medlet verkar och åstadkommer
något som man med en oegentlig benämning
skulle kunna kalla spontan
abort, och för det andra så att inget
avbrytande av fosterutvecklingen sker
utan fostret utvecklas vidare mot födelse.
Skulle det senare inträffa kan
man befara fosterskador, och man kan
då på det senare klientelet, det legala
abortiklientelet, företa abort på grund
av den indikation som föreligger i det
särskilda fallet. Man när det gäller den
tidigare gruppen, som inte tillhör ett
klientel som under alla omständigheter
kan påräkna abort, ställer sig saken
alldeles uppenbart annorlunda. Enligt
den s. k. n o v r o s ed y n.p a r ag r af e n kan de
få abort, menar utskottet. Men i sådant
fall är det dock fråga om en av forskningen
förorsakad fosterskada, och för
sådana är nevrosedynparagrafen uppenbarligen
inte skriven. Ett forskningsresultat
kan inte få motivera en människoskada
i ett kultursamhälle.

Den verkliga komplikationen skulle
inträffa om den gravida kvinnan trots
risken för fosterskada skulle vilja föda
sitt barn. Uppenbarligen kan man inte
med lagens hjälp hindra en kvinna därifrån.
Möjligheten av en sådan förändring
i kvinnans inställning får man räkna
med, då hon inte befinner sig i något
medicinskt, socialt eller annat tryck.
Kommer nu ett sådant skadat barn till
världen är det samhället, för att inte
säga lagstiftarna, som bär skulden till

skadan •— det tycker jag man bör vara
medveten om.

Enligt man bestämda mening bör denna
forskning — i vad den aviser kvinnor
som kan förmodas vara gravida —
begränsas till det klientel som bedöms
kunna beviljas abort enligt gällande
abortlag.

Jag skall, herr talman, undvika avslagsyrkande,
ehuru det är frestande att
ställa ett sådant, och jag skall undvika
annat möjligt yrkande. I stället vill jiag
uttala den bestämda förhoppningen ad
den av utskottet angivna målsättningen,
nämligen att forskningen skall åsyfta att
få fram medel som ingriper mellan befruktningen
och nidationen —- visserligen
en diffus avgränsniing man dock
möjlig riktpunkt i sammanhanget —
skall komma till klart uttryck i de tilllämpningsbestämmelser
som Kungl.
Maj :t kommer att utfärda genom medicinalstyrelsen.

Herr LINDBERG (ep):

Herr talman! Det är med största tveksamhet
som jag har anmält mig för ett
inlägg i den här ömtåliga frågan. Dess
ömtålighet kanske främst är föranledd
av dein obehagliga omständigheten att
det är människor och gryende mänskligt
liv som görs till föremål för vetenskapliga
experiment. Men, herr talman,
det kan ändå konstateras att även denna
form av forskning, i begränsad omfattning,
kan bedrivas utan att man kommer
i konflikt med läkaretiken och dess
bärande princip, att läkarvetenskapens
uppgift är att rädda och värna mänskligt
liv.

Innan jag går in på sakfrågan, måste
jag emellertid för undvikande av missförstånd
deklarera den uppfattningen
att någon annan abortindikation än den
medicinska inte är förenlig med kristen
och humanistisk människosyn och att
avsteg från den riktlinjen Ante behöver
förekomma i ett välfärdssamhälle som
vårt. Nu rör emellertid frågan i dag inte
principerna för abortlagstiftningen —•

Onsdagen den 5 april 1967 fm. Nr 17 95-

Lag om klinisk prövning av vissa medel för födelsekontroll

därom pågår som bekant en parlamentarisk
utredning — utan här gäller det
att ta ställning till ett genom forskning
aktualiserat närgränsande, mindre problem.

Medicinalstyrelsen har genom en
framställning om tillstånd att företa klinisk
provning av vissa medel för födelsekontroll
föranlett Kumgl. Maj :t att
framlägga en proposition vars huvudsyfte
kan anses vara att skapa lagliga
förutsättningar för ifrågavarande forskning.
Att en sådan forskning är angelägen
torde i detta forum inte ifrågasättas,
medan det däremot råder delade
meningar beträffande det sätt på vilket
forskningen må bedrivas.

Enligt lagliga åtgärder i samband med
familjeplanering och födelsekontroll
inom vårt eget land företages årligen
4 000 å 5 000 operativa ingrepp i syfte
att på ett tidigt stadium avbryta havandeskap.
Varje sådant ingrepp är förenat
med vissa risker. Ett medel, som aborterar
det befruktade ägget, innan detta
inplanteras i livmoderslemhinnan och
som därför ofta ersätter ett operativt
ingrepp, vore självfallet att föredraga,
om ifrågavarande medel vid provning
visat sig vara utan skadeverkan för försökspersonen.
En klinisk provning av
ett sådant medel kräver emellertid en
ändring av abortlagen eller en tilläggsbestämmelse,
eftersom redan det befruktade
ägget betraktas som ett foster i
lagens mening och eftersom därför varje
åtgärd, som förhindrar nidation eller
det befruktade äggets normala utveckling,
kommer i konflikt med abortlagen.

Kung!. Maj :ts strävan att tillmötesgå
medicinalstyrelsen genom att skapa lagliga
förutsättningar för den kliniska
provningen är på sätt och vis berömvärd,
me®, det finns skäl att beakta vissa
remissinstansers invändningar mot den
vida formulering som förslaget till lagtext
har fått. Det är även bland läkare
en utbredd uppfattning, att ett tillstånd
enligt lagförslagets formulering går
lånigt utöver det nödvändigas gränser.

Den kliniska provningen kommer nämligen
att utföras på ett fåtal större orter
av ett mycket begränsat antal forskare.
Därför hade verksamheten med fördel
kunnat planeras inom ramen för gällande
abortlagstiftning med den förändringen
att abortindikationen överförts
till forskarteamet. I så fall kan man av
naturliga skäl som försökspersoner endast
ta sådana människor i anspråk som
på medicinsk indikation skulle beviljas
abort, om havandeskap förelåg. Redan
detta begränsade antal torde med isannolikhet
räcka till för den blygsamma
omfattning som verksamheten kommer
att få. Utskottets påstående att en sådan
begränsning skulle omintetgöra en effektiv
forskning kan inte anses vara åtföljd
av tillfredsställande bevisning.

Inte heller den andra invändningen
som utskottet gör mot motion II: 856 är
övertygande motiverad. Utskottet ifrågasätter
lämpligheten av att kvinnor som
erhåller abort på medicinsk indikation
utsättas för försök av denna art. Termen
»utsattes för» är vilseledande i sammanhanget.
Det är för övrigt inte mindre
vådligt att utsättas för operativ abort.
Den kliniska provningen avser för vårt
vidkommande att ut e xpe r i men ter a ett
medel som är så iskonsamt som möjligt
•i förhindrandet av ett havandeskap vilket
så småningom torde avbrytas genom
abort.

För övrigt torde ifrågavarande kvinnor
redan i dagens situation använda
medel, vilkas skadeverkan kan förmodas
vara större än den som eventuellt
kan åsamkas genom den aktuella kliniska
provningen, som ändå sker under
betryggande kontroll. Därför måste
det anses vara försvarligt att de kliniska
proven utföres just med denna
kategori kvinnor, som sedan i första
hand kommer att tillåtas praktiskt bruk
av utprovat medel. Det är deras reaktioner
som hör utforskas och bli avgörande
för eventuell användning.

Ytterligare anledning finns att begränsa
försöksverksamheten till per -

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Lag om klinisk prövning av vissa medel för födelsekontroll

soner som kan förmodas erhålla medicinskt
lindikerad abort. Det finns skäil
att befara att befruktade ägg som skadats
eller hämmats i utvecklingen men
ej aborterats sedan kan implanteras i
livmodern och att ett havandeskap fortskrider
»om kommer att avbrytas genom
legal abort, eftersom stor risk föreligger
att fostrat blivit defekt.

Hela den nödvändiga forskningsverksamheten
kan alltså bedrivas inom
ramen för redan gällande lagstiftning
med de.n tilläggsbestämmelsen att
forskaren i fråga får bemyndigande att
avgöra huruvida medicinsk arhortindikation
föreligger.

Herr talman! Egendomligt nog föreligger
ingen reservation i utskottet. Eftersom
jag linte har möjlighet att här
presentera ett konkret förslag till lagtext
i överensstämmelse med motionen
■nr 856, skulle det ligga nära till hands
att yrka lavslag på propositionen i dess
inuvarande vida formulering. Ett sådant
yrkande skulle motsvara en principiell
uppfattning som ett betydande antal ledamöter
i denna kammare hyser. Det
skulle även mötas med förståelse av
•troligtvis flertalet människor 1 vårt
iland. Men eftersom jag kan instämma i
det mesta av propositionens och utiskottsutlåtamdets
innehåll avstår jag
från avslagsyrkande och vill d stället
ige uttryck åt den förhoppning som
justitieministerns försiktiga skrivning
ger anledning till, nämligen att de tilllämpiningsbestäinmelser
som sedermera
kommer till stånd skall innefatta största
möjliga begränsning av kategorin försöksperson
er.

I detta anförande instämde herrar
Hamrin i Jönköping (fp), Johansson i
Skärstad (ep), Gomér (ep), Josef son i
Arrie (ep), Nilsson i Agnäs (ih), Berglund
(fp) och Larsson i Luttra (ep).

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag har av herr talmannen
fått ynnesten att tala före midda -

gen och jag skall inte missbruka den
förmånen.

Den fråga som behandlades i första
lagutskottets utlåtande nr 19 hör till
de mest subtila man kan tänka sig. Jag
kan försäkra att utskottet i sin helhet
inte bar tagit lätt på ärendet. Motionerna
har behandlats ingående och
med tillbörlig respekt. Föredragning
inför utskottet har hållits av sakkunniga,
forskare har fått tillfälle att framlägga
sina synpunkter och har stått
till förfogande för en ingående utfrågning.
Det hade varit lättare att bilda
sig en uppfattning i denna ytterst svåra
fråga om enighet rått i spörsmålet om
vad som inkluderas i begreppet foster.
Någon sådan enighet finns tyvärr
inte.

Juristerna säger att foster i straffrättslig
mening föreligger så snart en
äggcell blivit befruktad. Gynekologerna
säger att havandeskap inträder först i
och med att det befruktade ägget implanterats
i livmodern — den s. k. nidationen.
Först då föreligger ett foster
som har möjlighet att fortleva. Här
möter man alltså en olöst gränsdragningsfråga.
Det borde finnas en konsensus
bland medicinare och andra
fackmän, även etiker, om när havandeskapet
börjar, innan det begärs att lagstiftarna
skall ta ställning i en så viktig
fråga. Det finns nu inte, och vi
får handla efter bästa förstånd i dagens
situation.

I motionerna 11:855 och 11:857 uttalas
att en klinisk prövning skulle få
avse medel som före nidationen kunde
förhindra utvecklingen av befruktat
ägg. Det visade sig att detta resonemang
inte var hållbart. Ingen kan exakt
ange tidsutdräkten från äggets befruktning
till nidationen eller implantationen
i livmoderslemhinnan. Denna tidsutdräkt
anges av forskare såsom varierande
mellan fyra och sex dygn men
kan skifta mycket hos olika individer.

På denna punkt var det alltså inte
möjligt att följa de yrkanden som mo -

Onsdagen den 5 april 1967 fm. Nr 17

Lag om klinisk prövning av vissa medel för födelsekontroll

tionärerna framställt. Det är inte heller
så underligt om mindre hållbara yrkanden
ställes i en motion, som gäller så
invecklade områden som dessa. Forskningen
är ju själv mycket oviss beträffande
vart den ena eller andra vägen
kan leda, men det är just detta som gör
att hela forskningsområdet måste beträdas
med stor respekt och försiktighet
av dem som skall utöva forskningen.

Det visade sig alltså icke vara möjligt
att inskränka försöksverksamheten
till att avse endast sådana medel, som
har verkan enbart före nidationen. Jag
vill dock gärna göra kammaren uppmärksam
på att utskottet efter många
debatter enats om det uttalande, som
herr Werner tidigare refererat men som
jag ännu en gång vill upprepa: »Målet
för forskningen bör enligt utskottets
mening vara att åstadkomma medel
som är avsedda att avbryta vidareutvecklingen
av befruktat ägg före nidationen
eller i anslutning härtill.»

Detta är en mycket viktig passus i
utskottets skrivning och den har tillkommit
efter mycket ingående diskussion.

Utskottet har även uttalat att, i den
mån det skulle visa sig erforderligt med
prövning av medel på kvinnor i något
senare stadium av graviditeten, bör härför
endast komma i fråga kvinnor som
bedöms kunna beviljas abort på gällande
abortindikation. Härvidlag sker
alltså en markerad avgränsning.

Personligen har jag sett frågan så att
det är viktigare att ge rum för en forskning
av det slag, som det här ytterst är
fråga om, än att ideligen vidga abortindikationerna
och införa nya sådana.
Att forskningen bedrives under betryggande
kontroll ■— kanske på ett par ställen
i landet — är givetvis en förutsättning
för att man skall få en enhetlig
bedömning.

Tanken på tidsbegränsning var heller
inte möjlig att vidhålla. Bärande skäl
gavs för att en sådan begränsning skulle

kunna undanrycka den rättsliga grundvalen
för en forskning på längre sikt.
Men, herr talman, utskottet kräver att
forskningen skall för riksdagen i lämpligt
sammanhang redogöra för resultaten
av försöksverksamheten. Riksdagens
ledamöter kan alltså när som helst begära
att få veta hur forskningen fortlöper,
om detta inte på annat sätt redovisas.

I en motion yrkas på att innan s. k.
kliniskt prov får utföras å kvinna skall
hon ha lämnat skriftligt medgivande.
Jag anser att utskottet i sak har skrivit
så att det måste betraktas som ett ja till
motionärernas yrkande. Utskottet finner
det självklart att medicinalstyrelsen
kringgärdar försöksverksamheten med
sådana garantier att ingens integritet
trädes för nära.

Ingen av motionärerna, herr talman,
har yrkat avslag på propositionen. En
av dem säger: Sådan forskning det här
är fråga om kan i viss utsträckning tjäna
läkarvetenskapens verkliga syfte, att
rädda och värna liv, varför motivering
torde finnas för medgivande av kliniska
prov av vissa medel för födelsekontroll.
Sedan begärs en viss begränsning —•
man vill att forskning endast skall tilllåtas
i de fall då havandeskap eller eventuellt
havandeskap kan förväntas bli
avbrutet på medicinsk indikation. Personligen
sympatiserade jag först mycket
med denna begränsning och hävdade
även den linjen i det längsta inom
utskottet. Efter en noggrann prövning
och efter att ha hört bärande skäl framföras
av sakkunniga fann jag emellertid
att det fastmer torde vara så, att just
dessa kvinnor — som alltså på grund
av sjukdom, kroppsfel eller svaghet otvetydigt
vore berättigade till abort enligt
medicinsk indikation — inte borde utsättas
för försök av ifrågavarande art.
Om detta var alla i utskottet ense, och
motionärerna gav också med sig på
denna punkt.

Till sist vill jag framhålla, herr talman,
att mellan mig och herr Werner

4 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 17

Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Interpellation i anledning av industrinedläggelser i Dalsland

råder i mycket inga delade meningar.
Jag saknar därför anledning att polemisera
mot herr Werner, helst som han
inte ställt något yrkande. De farhågor
som herr Werner givit uttryck åt delas
av många.

Utskottets skrivning är från min personliga
utgångspunkt inte den bästa,
men den är resultatet av många debatter
och ingående prövning. Vi har på
ömse håll fått ge med oss på vissa
punkter, allt i förhoppning att forskningen
skall veta att det är ett gränsområde
som beträdes och att det därför
är nödvändigt att arbeta med största
respekt på området i fråga. Det gäller
ju området mellan liv och död.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
den fortsatta behandlingen av förevarande
utlåtande samt behandlingen av
övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 15

Interpellation i anledning av industrinedläggelser
i Dalsland

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Billingfors (s),
som yttrade:

Herr talman! Näringslivets omvandlingsprocess
pågår med allt intensivare
takt. Industrinedläggningarna är snart
ett alldagligt mönster i vår samhällsbild
på stora områden av vårt land. Många
människor frågar sig vart det egentligen
bär hän. Man kan liksom inte följa
med i den omvandlingsprocess som utvecklingen
både här hemma och i vår
omvärld kräver.

Särskilt inom vissa delar av landet
där pappers- och massaindustrin är
den dominerande näringen, sker nu en
omfattande strukturomvandling, som på

sina håll mynnar ut i rena företagsdöden.

Dalsland är ett sådant område där vi
nu upplever dessa industrinedläggningar
med alla de djupgående följdverkningar
detta innebär. Framtiden för dem
som här har sin utkomst ter sig oviss
och förvirrad. Men verkningarna går
långt utöver de enskilda människorna,
men dessa är dock kärnan i problemet.
Hela kommuner och samhällen
sätts i dallring, och de ledande kommunalmännen
ställer sig frågande inför
framtiden. Man frågar sig: »Skall mitt
samhälle do ut, eller finns det någon
räddning?»

Industrin har varit bygdens enda inkomstkälla.
På denna har man byggt
förhoppningen om framtiden. På dennas
existens har man planerat samhällsutvecklingen
för kommande generationer.
Så kommer helt plötsligt meddelandet
om industrins nedläggning, och
allt man planerat tycks rasa samman.
Samhällets framtid står på spel.

För Dalslands vidkommande har under
loppet av sju månader två pappersbruks
upphörande som driftsenheter
meddelats anställda och myndigheter.
Mellan 600 och 700 anställda har därmed
mist sina anställningar och blickar
mot en oviss framtid. Två samhällen
har blivit utan sin bärande industri,
nämligen Dals-Långed och Fengersfors.

Mot bakgrunden av denna utveckling
av den dalsländska pappersindustrin
och de konsekvenser detta för med
sig vill jag rikta följande frågor till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet: 1.

När samhälle efter samhälle i Dalsland
mister sin bärande industri, är då
inrikesministern beredd att vidtaga
kraftåtgärder för att dessa samhällen
skall kunna leva vidare och att människorna
som drabbas av industrinedläggningarna
kan beredas ny och meningsfull
sysselsättning?

Om svaret blir ja:

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Nr 17

Interpellation ang. det svenska atomenergiprogrammets kommersiella utvecklingsmöjligheter
— Interpellation ang. utformningen av skördeskadeförsäkringen

2. Är då statsrådet beredd att medverka
till att statlig industriell verksamhet
kommer till landskapet om de
privata företagen inte vill etablera sig
där?

3. Om det visar sig att den skogliga
tillgången är sådan att det finns underlag
för ett relativt stort massabruk,
är då inrikesministern med på att förorda
att ett dylikt uppföres i Dalsland?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. det svenska atomenergiprogrammets
kommersiella utvecklingsmöjligheter Ordet

lämnades på begäran till

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s), som
yttrade:

Herr talman! Det svenska atomenergiprogrammet
har på nytt kommit upp
till debatt. Den vetenskapliga expertisen
förefaller i dag vara lika oense som
när frågan senast diskuterades i riksdagen.
För en lekman är det nästan omöjligt
att kunna ta ställning på basis av
de skilda och ofta mycket motstridiga
utlåtanden som görs av experterna. För
oss i riksdagen är det emellertid angeläget
att veta vilka utvecklingsmöjligheter
— och här menar jag enbart i
kommersiellt avseende — det svenska
atomenergiprogrammet för närvarande
bedöms ha.

Huvudanledningen till att vi hittills
helt satsat på en reaktorprocess som är
grundad på tungt vatten och i första
hand naturligt uran är att vi här i landet
har tillgång på uran och att vi därmed
kan utveckla ett program som är
oberoende av import. De jämförelsevis
små anläggningar vi uppfört inom ramen
för detta program har aldrig avsetts
bli lönsamma. Men det har dock
försäkrats att systemet med tungt vatten
beräknas kunna bli konkurrenskraf -

tigt i nästa utvecklingsfas, dvs när vi
bygger en större anläggning. I den aktuella
debatten ifrågasätts om denna
s. k. svenska linje över huvud taget
någonsin kommer att bli konkurrenskraftig
gentemot andra länders lättvattensystem.

Under åberopande av ovanstående
hemställer jag att till statsrådet Wickman
i finans- och ekonomidepartementet
få ställa följande fråga:

Kan statsrådet redogöra för det
svenska atomenergiprogrammets kommersiella
utvecklingsmöjligheter?

Denna anhållan bordlädes.

§17

Interpellation ang. utformningen av
skördeskadeförsäkringen

Ordet lämnades på begäran till

Herr KRÖNMARK (h), som yttrade:

Herr talman! Beräkningarna rörande
ersättning för skador på 1966 års skörd
är nu slutförda, och enligt jordbruksnämnden
kommer ersättningar att utgå
till 27 450 jordbrukare med ett belopp
av 55,7 miljoner kronor. Därtill kommer
vissa ersättningar att utgå till ett
par områden i Kristianstads och
Malmöhus län. Det sammanlagda beloppet
torde komma att uppgå till ca 57
miljoner. Det är den största ersättningssumma
som något år utbetalats, och som
jämförelse kan nämnas förra årets belopp
på endast 4 miljoner kronor.

Vid enbart en jämförelse mellan dessa
siffror kan lätt den uppfattningen
erhållas att årets ersättningar utgör en
god ersättning för lidna skördeskador.
Så är emellertid inte fallet. 1966 års
normskörd på de tre miljoner hektar
som omfattas av skyddet har beräknats
till ett värde av 3 805 miljoner. Det aktuella
skördevärdet för 1966 års skörd
beräknas till 3 407 miljoner, eller 398
miljoner lägre. Det är mot dessa 398

100 Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 fm.

Interpellation ang. utformningen av skördeskadeförsäkringen

miljoner de utbetalade ersättningarna
på ca 57 miljoner skall ställas. Om självrisken
tas med, som för hela landet beräknas
utgöra 15,5 procent av normskörden
eller 590 miljoner, skulle inte
någon skördeskadeersättning utbetalas
i år trots att den hektarmässiga avvikelsen
från normskördevärdet utgör 138
kronor. Men även där är självrisken
större och uppgår till 204 kronor per
hektar. Dessa siffror visar — genomsnittligt
sett —• vilka skördekatastrofer
det måste vara fråga om för att skördeskadeförsäkringen
skall utlösas.

För att rätta till dessa generella
»missförhållanden» har landet delats
upp i ersättningsoinråden — för närvarande
429. Vidare kan s. k. skördeskadebidrag
sökas för individuell prövning.
De medel som står till förfogande
för dessa bidrag uppgår till en procent
av utbetalat belopp vilket i år gör ca
570 000 kronor. Beloppet är så ringa
att det inte spelar någon egentlig praktisk
roll. Men redan det faktum att det
finns är ett erkännande av försäkringsskyddets
bristfällighet. Arbetet med att
förbättra och effektivisera skördeskadeförsäkringen
pågår emellertid kontinuerligt
i skördestatistiska nämnden.
Tekniska och praktiska svårigheter liksom
ansvällningen av administrationsocli
försäkringskostnaderna utgör emellertid
svåra hinder för ett mera individuellt
försäkringsskydd. Däremot bör
det vara möjligt att ytterligare homogenisera
ersättningsområdena för att skapa
större rättvisa. Vidare bör det övervägas
huruvida det inte skulle vara
lämpligt att avsätta en större del av det
beräknade försäkringsbeloppet till utjämning
av de ofullständigheter och
orättvisor som tydligen alltid kommer
att vidlåda försäkringsskyddet. Den procent
som nu användes till skördeskadebidrag
är dels för ringa, dels är fördelningsgrunderna
för hårt bundna vid

den enskilde jordbrukarens ekonomiska
ställning. När ett försäkringsskydd
är så ofullkomligt att man måste skapa
ett korrektiv bör detta komma till
användning i de fall skördeskador av
viss omfattning konstaterats. Några hänsyn
till jordbrukarens ekonomiska situation
i övrigt bör inte få inverka på
frågan om utbetalning skall ske eller
inte. Förekomsten av skördeskador och
endast detta faktum bör vara avgörande
för hur och när detta korrektiv skall
sättas in.

Det bör också vara möjligt att undersöka
huruvida det nuvarande systemet
med länsgränserna som gräns för vissa
värden inom försäkringen kan ersättas
med ett smidigare system. Det förekommer
nämligen varje år s. k. gränsproblem,
som inte är betingade av några
skillnader i skördeskador utan i de
tekniska beräkningarna. I år uppkommer
sålunda de svåraste gränsproblemen
mellan Uppsala och Stockholms
län, där det förstnämnda länet erhåller
12 236 600 kronor och det senare endast
764 900. Sådana »fall» bör det vara möjligt
att undvika, inte minst därför att
förtroendet för försäkringen genom
dessa missförhållanden blir relativt
ringa ute bland jordbrukarna.

Med stöd av vad ovan anförts hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
skördeskadeförsäkringen får en sådan
utformning att de nuvarande ofullständigheterna
kan korrigeras genom ett utjänmingsförfarande,
som tar större hänsyn
till det enskilda fallet?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.12.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 5 april 1967 em.

Nr 17 101

Onsdagen den 5 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§1

Lag om klinisk prövning av vissa medel
för födelsekontroll (forts.)

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
rörande första lagutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om klinisk prövning av vissa
medel för födelsekontroll, dels ock i
ämnet väckta motioner, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid ordet,
i enlighet med förut gjord anteckning,
till

Herr ÅKERLIND (h), som yttrade:

Herr talman! Jag vill först uttala mitt
tack till utskottet för det stora arbete
som det lagt ned på denna svåra och
allvarliga fråga, nämligen frågan angående
klinisk prövning av medel till
födelsekontroll. Då mitt motionsyrkande
om att forskningen skall begränsas
till tiden före nidationen och i övrigt
till sådana kvinnor, som kan få abort
på medicinska skäl, har visat sig orealistiskt,
accepterar jag för min del utskottets
skrivning, trots att jag i stort
sett hyser samma betänkligheter som de
talare som förut yttrat sig här i denna
fråga.

Liksom föregående talare vill jag dock
understryka vad utskottet säger om målsättningen
för denna forskning. Jag
tycker att det är mycket väsentligt att
det slås fast vad utskottet skriver, att
»målet för forskningen bör enligt utskottets
mening vara att åstadkomma
medel som är avsedda att avbryta vidareutveckling
av befruktat ägg före nidationen
eller i anslutning härtill och

medel som kan hindra livmodern att
mottaga befruktat ägg». Denna målsättning
tycker jag är mycket väsentlig.

Det är bara i fråga om ett avsnitt i
utskottets utlåtande som jag skulle vilja
ha ett förtydligande. Utskottet säger:
»Det kan därför bil ofrånkomligt att
pröva ifrågavarande medel även på
kvinnor som kan förmodas vara gravida.
Utskottet vill emellertid starkt understryka
departementschefens uttalande
att det i så fall skall röra sig om graviditet
i ett mycket tidigt stadium. I
den mån det skulle visa sig erforderligt
med prövning av medel på kvinna i ett
något senare stadium av graviditeten
bör härför endast komma i fråga kvinnor
som bedöms kunna beviljas abort
på gällande abortindikation.» Jag tolkar
det uttalandet så, att utskottet med
»ett mycket tidigt stadium» menar att
forskningen, när inga abortindikationer
gäller, skall bedrivas så att försöken
utföres på ett så tidigt stadium att nidationsgränsen
endast i undantagsfall
kan komma att överskridas — just på
grund av svårigheterna att bestämma
denna gräns.

Jag noterar med tillfredsställelse utskottets
uttalande att riksdagen skall informeras
om resultatet av försöksverksamheten.

Därefter anförde:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Åkerlinds anförande
var i viss mån en fråga angående
tolkningen av vad utskottet sagt på s. 8
angående departementschefens uttalande.

Enligt min mening har herr Åkerlind
rätt uppfattat utskottets mening. Målet

102 Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 em.

Lag om klinisk prövning av vissa medel för födelsekontroll

är angivet längst ned på s. 7, och det
kan faktiskt inte tolkas mer än på ett
sätt, nämligen så som herr Åkerlind
här har gjort.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Det är glädjande att
forskningen nu har kommit så långt, att
man har fått fram ett medel som möjligen
kan bli användbart för att förebygga
graviditet och som kan användas
inte bara innan det hävdande samlaget
har ägt rum utan även en tid efteråt.

Man har stött på ganska stora svårigheter
både i utlandet och här i landet
när man försökt vänja människor
att använda p-piller och spiraler. Det
har funnits ett psykologiskt motstånd,
som varit mycket svårt att övervinna.
Det har visat sig att det skulle vara
lättare att få människor att använda
ett medel, som de kan ta till när ett
samlag har ägt rum och de kan räkna
med att det kommer att medföra graviditet.

Jag tror att ett sådant medel skulle
få mycket stor betydelse i u-länderna.
Men även i vårt land kommer detta medel
med all sannolikhet att få stor betydelse
av rent humanitära skäl, om
det visar sig hålla vad det lovat.

I föreliggande förslag till lag om klinisk
prövning av vissa medel för födelsekontroll
har det förordats, att klinisk
prövning av dessa medel skall få företas
efter särskilt tillstånd. Dessa medel
skall hindra utvecklingen av ett befruktat
ägg hos kvinnan. Att denna nya lagstiftning
genomförs nu beror på att
det enligt nu gällande rätt betraktas
som fosterfördrivning, när ett ingrepp
sker efter det att ägget blivit befruktat
hos kvinnan. Det innebär att varje åtgärd,
som siktar till att förhindra att det
befruktade ägget fastnar i livmodern,
den s. k. nidationen, betraktas som ett
ingrepp i fosterfördrivande syfte. Detta
framgår också av den speciella undersökning
som har gjorts av professor
Thornstedt och som finns tillgänglig

bland handlingarna i detta ärende hos
Kungl. Maj:t. Nu har frågan redan diskuterats
en hel del från denna talarstol.
Jag skulle vilja säga, att de som nu har
fäst stort avseende vid att medlet skail
verka mellan det ögonblick, då ägget
har befruktats, och det ögonblick, då nidationen
sker, väl i någon mån slåss
med väderkvarnar, eftersom man ännu
inte vet hur dessa medel egentligen
verkar i detta avseende. Man känner
inte säkert till om de verkar före nidationen
eller vid nidationen eller efter
nidationen. Troligast är att de verkar
efter det att nidationen ägt rum, men
det är ju för att få reda på detta som
man har öppnat denna möjlighet till
vetenskaplig undersökning.

Jag fäste mig vid vad herr Lindberg
sade före middagspausen; han tycks ha
fått det hela litet om bakfoten. Det förhåller
sig på det sättet, att det inte skulle
finnas någon möjlighet att få fram
riktiga resultat av denna forskning,
om man bara skulle lita till sådana
kvinnor som eljest skulle få abort på
rent medicinska indikationer. För det
första är ett mycket litet antal av de
aborter som beviljas här i landet sådana,
som beviljas på rent medicinsk
indikation, och för det andra är dessa
kvinnor i allmänhet i ett dåligt skick
när det gäller hälsan; de skulle inte
utgöra ett sådant material, att man skulle
kunna ta någon hänsyn till resultatet,
eftersom de i regel avviker alltför
mycket från normalbefolkningen. Resultatet
av undersökningen skulle därför
inte alls bli rättvisande och ge vägledning
åt den fortsatta forskningen.

Det är inte närmast lagen om avbrytande
av havandeskap, som har lagt
hinder för detta arbetes utförande, utan
snarare brottsbalkens bestämmelser om
fosterfördrivning. Det är uppenbart, att
den lagbestämmelsen anknyter till befruktningen
av ägget och inte till nidationen.

Herr Åkerlind utgår ifrån att utskottets
uttalande närmast skulle innebära,

Onsdagen den 5 april 1967 em. Nr 17 103

Lag om klinisk prövning av vissa medel för födelsekontroll

att nidationsgränsen i detta forskningsarbete
endast i undantagsfall skulle
komma att överskridas. Jag är ledsen
över att jag måste ta honom ur den
uppfattningen, därför att det mesta tyder
på att nidationsgränsen i de flesta
fall kommer att överskridas, åtminstone
om man får tro de resultat läkarna
hittills har kommit till.

I det sammanhanget vill jag erinra
om hur arbetet tidigare har tillgått.
Man började med djurförsök, men fortsatte
med vissa undersökningar på kvinnor
som var gravida i relativt framskridet
stadium -— mellan 45 och 55 dagar
från den sista menstruationens början.
Man vände sig till kvinnor, som man
med säkerhet bedömde skulle få abort
på olika indikationer, och man beviljade
dem abort på tvåläkarintyg. Det är
alltså på ett helt annat klientel än det
nu avsedda som man har fått lov att
använda dessa medel. Erfarenheterna
av dessa försök tyder närmast på att
det är någon gång tämligen snart efter
nidationen, som medlen verkar.

Jag anser, att det här är fråga om ett
mycket viktigt steg i det arbete, som
försiggår på det medicinska området,
men jag tror också att resultatet är mycket
viktigt för det arbete som utförs inom
abortkommittén.

Jag vill yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag har haft många svårigheter
med detta ärende, och jag
misstänker att jag inte är dem ende bär
i kammaren som bär haft det.

Min första impuls var val egentligen
att yrka avslag på alltsammans, men
jag kommer inte att göra det — av flera
sk ii i, inte minst av idet skälet att jag
på det sättet skulle försätta en hel del
av kamraterna här i kammaren i en
mycket plågsam situation. Det vore dessutom
orealistiskt från den synpunkten,
att vi redan har kommit så långt på
vägen i detta avseende, latt det nu aktuel -

la knappast är värre än idet »om varit
tidigare. Dessutom vore idet, som jag
radan antydde tidigare, mer eller mindre
©n ''demonstration att yrka tavslag.

Här är så många besvärliga faktorer
att ta hänsyn till. Utskottet säger nu,
liksom läven departementschefen, att
idet lär särskilt i idet internationella arbetet
med en kontroll av befolkningsutvecklingen
i världen, »om forskningsresultaten
på detta område kan vara
att beakta. Denna befolkningsexplosion,
som den ju kallas, är väl för närvarande
förutom människans allmänna dumhet
och omogenhet det största hotet, och
idet måste ju göras någonting åt idet.
Dessutom är också så långtgående åtgärder
vidtagna på detta område, att
ett avslag eller ett bifall när det gäller
föreliggande förslag inte spelar någon
roll. Emellertid skulle jag i detta sammanhang
vilja framhålla två saker.

Det är för idet första den risk, som
tycks bestå för att ett foster ändå kan
komma att födas ii sinom tid och i så
fall kanske med missbildningar. Jag vet
att man bär försökt att undvika att så
skulle kunna ske. Men om idet nu händer,
så är idetta en tragedi isom är så
stor, att man kan fråga sig, om vinsten
i andra avseenden av hela denna anordning
kan uppväga dan. Jag vill därvidlag
understryka eu felsyn, som vi
val ofta råkar ut för litet var, nämligen
att det skulle vara en mindre olycka,
om det är få som råkar ut för den, än
om det är många som gör det. I verkligheten
är det, om man bedömer det
från synpunkten av det enskilda fallet,
snarare tvärtom så, att en människa
som ensam utsätts för en personlig olycka
lider mera än om hon bär olyckskamrater.
Det går inte att använda
matematik i idetta sammanhang på så
sätt latt man summerar de individuella
olyckorna, ty det verkar inte på det
sättet. Jag hoppas att vi inte skall behöva
uppleva att det beslut, som kommer
att träffas bär i riksdagen, sikall
leda till någonting sådant som jag här

104 Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 em.

Lag om klinisk prövning av vissa medel för födelsekontroll

har antytt och som jag vet att man försöker
undvika.

Det finns ytterligare en sak ®om hänger
ihop med hela det komplex som vi
nu avhandlar, nämligen att ju mer dessa
medel »förbättras» och görs alltmer
tillgängliga och lätthanterliga, desto
större blir sannolikheten för att varje
ansvarskänsla på det sexuella området
avtrubbas för att så småningom försvinna.
Ansvarskänslan är inte särskilt
vid utvecklad redan nu och jag
fruktar att det kommer att bli allt värre
ju mer tiden går. Jag skall inte dra upp
hela litanian med de negativa företeelserna
i vårt s. k. kultursamhälle — vi
känner dem alla och det har talats om
dem av många från denna plats under
den senaste tiden.

Herr talman! Resultatet av dettia anförande
kommer sålunda inte att bli ett
avslagsyrkande och inte heller eu förklaring
att jag skall avstå från att rösta,
utan det blir med mycket stor tvekan
ett instämmande i vad isom sagts av
många talare ■— med cn verkligt djup
förhoppning om att det inte skall visa
sig, att det heslut vi nu fattar blir
olyckligt för vårt folk.

Herr LINDBERG (ep):

Herr talman! Jag vill endast göra ett
mycket kort genmäle med anledning av
vad herr Martinsson yttrade.

Det kanske inte finns anledning att
ingå ii någon disputation med honom,
eftersom han tydligen missförstod mitt
yttrande — lian kan ju läsa protokollet
sedan — men jag vill framhålla en
synpunkt, nämligen den att en forskare
i regel har större ambitioner än de resurser
som (anses möjliga att ställas till
förfogande. Så är det även i detta fall.
Därför måste ansvariga myndigheter
noga överväga, vilka önskemål »om kan
anses skäliga. Det gäller liven bär.

Herr CARLSHAMRE (li):

Herr talman! Även jag är uppkallad
av herr Martinsson. Det var ett enda ut -

tryck i hans anförande som föranledde
mig att ta till orda — han använde i ett
sammanhang uttrycket »medel som kan
förebygga graviditet».

Eftersom detta är eu utomordentligt
viktig fråga, som kan komma att få
mycket stor ibetydelse på lång sikt, tror
jaig att det är synnerligen angeläget att
vi vet exakt vad vi gör — och inte bara
vi själva utan även allmänheten bör ha
klart för sig att vi i riksdagen vet exakt
vad vi gör.

Om det hade varit frågia om ett medel
som kan förebygga — och endast kan
förebygga — graviditet, hade vi aldrig
haft denna debatt i dag. Det är nämligen
redan tillåtet att forska med sådana
medel. Vad det här gäller är medel,
som kan avbryta en redan påbörjad
graviditet. Det är därför att de avsedda
medlen bär eller kain förmodas hia
sådan effekt, som vi behöver behandla
det förslag som vi i dag bär uppe.

Jag tror som sagt att det är viiktigt
att ingen som helst tvekan råder därom,
iatt riksdagen i dag bestämmer sig för
att medge forskning med medel som har
till syfte, eller som kan ha den effekten,
att avbryta en redan inträdd graviditet.
Det är det vi alltså inte har medgivit
tidigare. Det är viktigt att i varje
fall .många av oss, som är beredda att ta
detta beslut, är medvetna om vad det
innebär och finner motiveringarna för
ett tillstyrkande vara så starka, att de
uppväger den tveksamhet som i och
för sig råder hos många av oss.

Eftersom jag ändå står här i talarstolen,
vilket jag inte hade tänkt att göra,
vill jag nämna vad som för mig har
varit det avgörande motivet för att gå
med på det i och för sig tveksamma
.beslutet iatt tillåta forskning med medel,
som har till syfte att avbryta en påbörjad
graviditet. Det är helt enkelt
det, att om vi underlåter denna forskning
eller inskränker -den genom av
riksdagen stadgade bestämmelser så
allvarligt, att den inte kan genomföras
tillfredsställande, riskerar vi att åstad -

Onsdagen den 5 april 1967 em. Nr 17 105

Lag om klinisk p

komma en ännu större skada. Det är
nämligen viktigt att komma ihåg att vi
här har att göra med medel som redan
existerar, som faktiskt är i användning
i vårt land men som inte är fullt kliniskt
utprovade. De finns alltså, och de
har med all sannolikhet kommit för att
stanna. Vi kan inte tänka hort dem
och bli av med dem. Det kommer alldeles
säkert fram ytterligare sådana medel.

Jag är ytterligt tveksam inför tanken
att medge en forskning, som kam, »om
utskottet skriver, tänkas medföra skadeverkningar
på ett foster. Men vilket är
alternativet? Vi vet alla att .när medlen
en gång existerar i sinnevärlden, så
kommer ide att finnas, legalt eller illegalt,
i större eller mindre mängd tillgängliga.
Då menar jag latt det är ytterst
angeläget att vi får veta vad som
sker när (de användes under olika omständigheter.
Vi måste tyvärr så långt
det är möjligt veta vad som sker inte
bara vid bruket, utan också vid det
missbruk som vi har latt förvänta.

Det är för mig det avgörande skälet
till att denna forskning måste genomföras,
och man får hoppas att dein ger
så fullständiga och goda resultat som
möjligt. Annars kan vi komma i en
situation — låt vara med andra omständigheter
och andra fakta — som
är en parallell till neurosedynsituationen,
så att vi en dag står där med ett
eller flera medel, som är i full användning
och som till vår överraskning
visar sig ha effekter vid användning
i sent stadium som ingen av oss önskar
och som kanske ingen i dag riktigt tror
på.

Därför måste forskningen genomföras.
Och bär vi val bestämt oss för det,
så står det för mig klart att åtminstone
jag måste höja mig för vad sakkunskapen
kräver när den säger, vilket urval
av försökspersoner man behöver för
att vara säker på att kunna genomföra
denna forskning.

Det är det avgörade skälet. Men när
4* — Andra kammarens protokoll 1967.

ivning av vissa medel för födelsekontroll

va tar det beslutet -—• och jag försäkrar
herr Martinsson att avsikten inte var
att märka ord utan bara att göra absolut
klart att vi vet att allmänheten känner
till vad idet är vi igör — så är det någonting
nytt i den meningen, att de medel
vi diskuterar icke är medel som endast
kan förebygga graviditet — det
finns många sådana — utan som kan
avbryta en redan påbörjad graviditet.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Det är riktigt att jag i
början av mitt anförande uttalade min
tillfredsställelse över latt de! fanns medel,
som kunde förebygga en gaviditet.
Jag delar inte herr Garlshamres mening,
iatt dagens diskussion skulle vara
helt onödig om det ibara gällde den saken.

Här finns jiu nu en ganska utförlig
utredning om varför hela denna problemställning
över huvud taget bär uppkommit.
Anledningen är ju den, att enligt
gammal svensk straffrätt anses
fosterfördrivning föreligga redan vid
ingrepp när ägget har befruktats, innan
den s. k. nidationen bär ägt rum. Därför
måste man nu införa en speciell
lag för att möjliggöra en klinisk undersökning,
som går ut på att förhindra
nidationen. Detta medel påverkar
alltså det befruktade ägget mellan
befruktningen och nidationen. Det är
ju också känt, att man bland läkare inte
anser att havandeskap har uppkommit
förrän nidationen bär ägt rum.

Här föreligger alltså en bristande
advertens mellan å ena sidan juristernas
syn på detta problem — den sammanhänger
med den äldre rättsuppfattningen,
som vi ju faktiskt bekräftade bär i
riksdagen vid brottsbalkens antagande
1963 — och å andra sidan den medicinska
synen på problemet.

Men sedan underströk jag — särskilt
med tanke på vad herr Åkerlind hade
sagt — att dessa medel också kommer
att bli hiavandeskapsavbrytande i vissa
fall — vi vet inte i vilken utsträckning,
r 17

106 Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 em.

Åtgärder för en effektiv rättsvård

men förmodligen ii ganska många fall,
eftersom medlen förmodligen hindrar
ägget att utvecklas efter midationen.

Det är alltså inte någon onödig diskussion
som har förts här; den har varit
nödvändig för att verkligen klarlägga
vad vi beslutar och vad vi är överens
om. I varje fall i det avseendet tycks ju
herr Carlshamre och jag vara ense: va
vill båda att kammaren skall veta vad
det är den beslutar!

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

i 2

Föredrogs vart efter annat första lagutskottets
utlåtanden:

nr 20, i anledning av väckt motion
om inrättande av en socialdomstol, och
nr 21, i anledning av väckta motioner
om ersättning åt enskild för kostnad i
förvaltningsförfarande.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 3

Åtgärder för en effektiv rättsvård

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för eu effektiv rättsvård.

Första lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 66 i första kammaren
av herr Ferdinand Nilsson in. fl.,
samt nr 90 i andra kammaren av herr
Svensson i Vä in. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hemställdes att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t anhålla om utredning och
förslag om erforderliga lagstiftningsåtgärder
och resurser för rättsvårdens
effektiva upprätthållande i enlighet med
rättens och humanitetens principer.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:66 och 11:90, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Arvidson, Schött, Axel Kristiansson,
Svensson i Vä och Oskarson, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
förevarande motioner, 1:66 och 11:90,
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning under parlamentarisk medverkan
för att effektivisera rättsvården.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENSSON i Va (ep):

Herr talman! Det har knappast förflutit
mer än fyra månader sedan riksdagen
behandlade motioner om åtgärder
för en effektiv rättsvård. I dag föreligger
återigen till behandling motioner
av samma innebörd. Vi som bar
fram motioner i samma ämne, vilka avslogs
av riksdagen för fyra månader sedan,
har sålunda ansett problemet vara
så pass viktigt att vi måste aktualisera
det på nytt.

Vi anser liksom förra gången att frågan
om åtgärder för att i möjligaste mån
höja effekten av vår rättsvård är så angelägen
att vi återkommer i ärendet
trots att så kort tid har förflutit. Vi
begär nu liksom tidigare att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag rörande erforderliga
lagstiftningsåtgärder och resurser för
rättsvårdens effektiva upprätthållande
i enlighet med rättens och humanitetens
principer.

Redan första året konstaterade chefen
för justitiedepartementet, att brottsligheten
under senare år har ökat på
ett oroväckande sätt. Sedan år 1954
har antalet brottsbalksbrott i det närmaste
fördubblats. Under år 1954 begicks
201 000 brottsbalksbrott, och under
år 1966 kom cirka 400 000 brott till
polisens kännedom. Det är rent av kusligt
att man med ledning av de senaste
årens statistik måste befara, att
inemot 300 000 av dessa begångna brott
förblir ouppklarade och brottslingarna
obestraffade.

Onsdagen den 5 april 1967 em.

Nr 17 107

Dessa siffror säger oss, att samhällets
resurser för bekämpande av brottsligheten
i dag inte är tillräckliga. Den enskilde
medborgarens av samhället garanterade
säkerhet till liv och egendom
blir allt mindre och mindre ju mer
brottsligheten ökar. Detta framgår av
det förhållandet att ökningen i antal
brott har varit särskilt markant när det
gäller de grövre brotten, vilka blir allt
flera samt allt råare och hänsynslösare.
Från 1965 till 1966 uppvisar sålunda
fallen av rån och andra våldsbrott en
ökning på mer än 10 procent, och antalet
väpnade angrepp mot banker och
postkontor har under de senaste två
åren tilltagit i oroväckande grad. Sedan
1950 har antalet rån fem dubblats, och
ofta har konstaterats att vapen som
stulits ur militära vapenförråd har kommit
till användning, något som skett i
långt större utsträckning än tidigare.

De militära vapenförråden måste ordnas
på sådant sätt och hållas under sådan
bevakning att möjligheterna att
stjäla vapen och ammunition från dem
blir så begränsade som möjligt. Detta
framstår som en nödvändig åtgärd. Det
var därför med mycket stort intresse
som jag i går lyssnade till försvarsministerns
svar på ett par interpellationer
i denna kammare om en bättre bevakning
av de militära vapenförråden för
att förhindra vapenstölder ur dem. Av
försvarsministerns svar framgick att
han hade sin uppmärksamhet riktad på
problemet, och han lovade också att
vidta alla de åtgärder som var möjliga
att vidta.

Aggressiviteten gentemot ordningsmakten
har också blivit alltmer oroande,
och i dag står polisen ofta maktlös
mot de beväpnade brottslingarna. Enligt
vad en ledande man inom rikspolisstyrelsen
för en tid sedan konstaterade
hade på 655 dagar 940 polismän
misshandlats, alltså i genomsnitt 1,5
per dag.

Med hänsyn till att detta spörsmål,
som jag sade i början, nyligen behand -

Åtgärder för en effektiv rättsvård

lats av riksdagen, skall jag inte fortsätta
att upprepa alla de argument som
kunde anföras. Men jag vill säga att
upprätthållande av lag och ordning och
skyddande av medborgarna och deras
egendom mot våld och skada är en av
samhällets primära uppgifter, och härför
får icke saknas resurser. Det är
klart att ingen vill att vårt rättsväsende
skall frångå de humanitära principer
på vilka det är uppbyggt, men humaniteten
bör gälla inte enbart brottslingarna
utan även alla dessa som hotas
till liv och egendom av brottslingarnas
alltmer ohämmade framfart.

Under de senaste åren har det bedrivits
ett omfattande arbete för att effektivisera
rättsvården, men någon förbättring
har trots detta tyvärr inte kunnat
förmärkas.

Såväl motionärerna som reservanterna
anser att en översyn av de olika utredningsförslag,
som har tillkommit under
de senare årens omfattande arbete
på ifrågavarande område borde kunna
leda till en prioritering av vad som just
nu framstår såsom särskilt aktuellt. Detta
bör enligt vår mening ske under parlamentarisk
medverkan. En sådan utredning
bör ge underlag för åtgärder inom
samtliga de organisationer som har
med rättsvården att skaffa. Givetvis är
det, som både motionärer och reservanter
framhåller, angeläget att en sådan
utredning icke får föranleda försening
av åtgärder som redan nu framstår som
angelägna och brådskande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Som herr Svensson i Va
sade är det infe länge sedan vi tämligen
ingående behandlade denna fråga.
Det var i november månad vid höstriksdagen.
Detta ger tydligen också utskottet
anledning att nu skriva att det
sedan dess inte har hänt någonting

1U8 Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 em.

Åtgärder för en effektiv rättsvård

som föranleder utskottet till ändrad bedömning
av frågan.

I utskottets utlåtande vid höstriksdagen
anförde utskottsmajoriteten att en
ljusning möjligen kunde skymtas genom
att beläggningstalen vid våra fångvårdsanstalter
var nedåtgående samtidigt
som vissa tecken tydde på att den tidigare
ständigt allt kraftigare ökningen
av brottsligheten kunde ha brutits.

Vi reservanter ansåg att det var vanskligt
att på grund av den minskning av
de intagnas antal, som tillfälligt kunde
redovisas, dra den slutsatsen att vi kunde
se fram emot en mera glädjande utveckling
i form av minskad brottslighet.
Tyvärr måste jag konstatera att vi
reservanter har fått rätt.

Visserligen var den procentuella ökningen
under år 1966 i fråga om samtliga
brott något lägre än under de närmast
föregående åren. Den preliminära
siffran anges vara 2—3 procent. Det
bör beaktas att det angivna procenttalet
för ökningen är beräknat på 400 000
brott.

Vid mitten av 1950-talet var antalet
brott, vilket tidigare nämnts, ungefär
hälften så stort, d. v. s. 200 000. Antalet
begångna brott visar alltså inte samma
minskning som den procentuella redovisningen
ger sken av.

Men vad som är ännu allvarligare är
att vi i fråga om våldsbrotten måste
konstatera en kraftig ökning under 1966.
Denna utveckling mot råare och brutalare
brott är det mest betänkliga när
det gäller medborgarnas rättssäkerhet.

Detta, herr talman, är något nytt som
inträffat sedan höstriksdagen, vilket jag
tycker kunde ha givit utskottsmajoriteten
anledning att fundera ytterligare
ett tag på det problem vi nu behandlar.

Vi har också sedan höstens behandling
av denna fråga bl. a. haft polismorden
i Handen. Vi har under de senaste
dagarna haft det fruktansvärda
dådet ute på Lidingö. I Råå vid Hälsingborg
bär en femtonårig pojke försökt
skjuta ned två polismän. Vidare har någ -

ra brottslingar bortfört en man på trappan
till hans hem och mördat honom.
En annan våldsman har trängt in till
en gammal dam, våldfört sig på henne
och rått misshandlat henne.

Rikspolisstyrelsens redovisning, vilken
också herr Svensson i Vä nämnde,
visar vidare att nära tusentalet fall av
våld mot polis har förekommit, vilket
lett till att ett hundratal av dessa polismän
måst sjukskriva sig, varav 45 under
en veckas längd.

Denna redovisning avser tiden från
den 1 januari 1965 till november 1966.
I siffran hade inte inräknats de två
polismän, som under tiden hade skjutits.
Sedan dess har tyvärr ytterligare
tre poiismord inträffat.

Riksåklagaren har också i en skrivelse
uppmanat underrätterna att ta i
hårdare mot våldsbrottslingarna.

Det är som synes en hel del som hänt
på detta område sedan den föregående
riksdagsbehandlingen. Människor har i
hemmen, på arbetsplatsen och under
tjänsteutövningen utsatts för överfall
och våld. Jag tycker att det är en fruktansvärd
utveckling som har pågått
sedan vi senast behandlade rättssäkerheten
här i riksdagen, trots att det inte
är mer än fem månader sedan dess.

Mot bakgrunden av denna redovisning
kan man ha rättighet att stilla undra
vad som egentligen skall hända för
att första lagutskottets majoritet skall
vakna upp och märka vad som faktiskt
sker.

Utskottet skriver också att det är så
många utredningar som arbetar på området,
att det finns så mycket utredningsmaterial
som ger underlag för
handlande och att det är så mycket på
gång som vi ännu inte kunnat få erfarenhet
av och dra lärdomar av. En ny
utredning är därför meningslös — den
kan inte ge någonting som vi inte redan
vet, menar utskottet.

Jag skall gärna hålla med om att här
har gjorts en hel del, och jag är heller
inte säker på att det inte finns bättre

Onsdagen den 5 april 1967 em.

Nr 17 10!)

sätt än en utredning att komma till
rätta med problemet. Men dessa andra
sätt kräver initiativ, som bör komma
från regeringen, och från det hållet har
vi inte sett eller hört något nytt.

Då har vi inom oppositionen åtminstone
velat göra någonting och inte bara
slå oss till ro med tingens ordning sådan
den är. Yi tror också att man genom
en parlamentarisk utredning skulle
kunna få ett samlat grepp på detta
samhällsproblem och erhålla underlag
för ett handlingsprogram. Vidare skulle
man genom en parlamentarisk utredning
kanske kunna komma fram till
en gemensam värdering av hela frågekomplexet
vad gäller brottsbekämpning
och kriminalvård. En sådan gemensam
värdering finns inte i dag. Det visade
tydligt behandlingen av andra huvudtiteln
för några veckor sedan, då
riksdagsmajcriteten avvisade oppositionens
förslag om förstärkning av polismakten
med ett antal tjänster och om
en treårsplan för upprustning av personalorganisationen
inom polisen m. m.

Herr talman! Jag är medveten om
att vi här rör oss inom ett område där
vi har stora brister i vår kunskap om
vad som gör att vissa människor synes
vara mer eller mindre predestinerade
för brottets bana. Vi behöver också öka
våra kunskaper genom forskning, men
vi får inte under tiden stå handfallna,
utan måste på grundval av vad vi kan
och vet använda de medel som står
till buds för att i största möjliga utsträckning
trygga medborgarnas rättssäkerhet.
Detta gör vi i väntan på och i
förhoppning om att vi så småningom
skall finna bättre metoder än dem vi
nu förfogar över.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till första lagutskottets utlåtande
nr 22.

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Första lagutskottet delar
nu som tidigare, då denna fråga

Åtgärder för en effektiv rättsvård

varit föremål för riksdagens behandling,
helt motionärernas allvarliga bekymmer
över brottsutvecklingen. Även
om vissa tendenser visar i riktning mot
en nedgång i beläggningen på fångvår
dsanstaltern a, får detta givetvis inte
på något sätt skymma angelägenheten
av att vi med största uppmärksamhet
följer frågan och vidtager åtgärder som
är ägnade att minska brottsligheten.

När utskottet under hösten behandlade
frågan framhöll vi •— som reservanterna
bär nämnt — att en viss ljusning
ändå syntes när det gällde brottsutvecklingen,
även om vi var mycket tveksamma
när vi uttalade oss därom. Sedan
har det visat sig — genom siffror
som utskottet har låtit räkna fram —
att brottslighetsprocenten har sjunkit
ganska väsentligt.

Man räknar med att brottsligheten
under åren 1962—1965 årligen ökade
med 10—20 procent. Preliminära siffror
för år 1966 tyder på att ökningen
från år 1965 utgör blott några procent.
Jag bär hört siffran omkring 2,5 procent,
men för att inte ta till i överkant
kan man säga att den utgör blott några
procent. Det finns faktiskt ett visst
underlag när utskottet framhåller att det
är en ljusning, även om vi är fullt medvetna
om att förhållandena inte är tillfredsställande.

Jag skulle också vilja säga några ord
med anledning av att reservanterna bär
framhållit att vi har ett stort antal
ouppklarade brott. Det är sant som
motionärerna påpekar att av cirka
400 000 brott, som bär kommit till polisens
kännedom, förblir omkring 300 000
ouppklarade. Men då är att märka att
siffran avser brott över huvud taget. Om
man däremot ser på de grövre brotten,
som väl allmänheten mest reagerar mot,
finner man att det är en ganska hög
procent som klaras upp. Jag skall inte
trötta kammaren med mycket siffror,
men jag vill dock nämna några som jag
tycker säger en del.

När det gäller mord och dråp är det

110 Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 em.

Åtgärder för en effektiv rättsvård

sålunda 60,22 procent som är uppklarade,
annan misshandel 62,34 procent,
tillgreppsbrott 19,49 procent och bedrägerier
63,65 procent. Det är ju ändå
dessa brott som är de verkligt allvarliga.
Andra brott är givetvis också allvarliga,
till en del, men i den gruppen
räknar man även in de allra enklaste
brott. Det kanske för klarhetens skull
inte skadar att man uppmärksammar
detta.

Utskottet kan, som redan framgått,
inte dela motionärernas uppfattning att
en ny utredning skulle kunna påskynda
ett resultat i gynnsam riktning. Jag vill
personligen säga att det kanske snarare
skulle vara tvärtom, med tanke på den
tid som utredningar tar.

Som framgår av utskottets utlåtande
pågår det ett antal utredningar som
alla syftar till att på ett effektivare sätt
komma till rätta med kriminaliteten och
asocialiteten i alla dess former.

Om jag får göra en upprepning av
vad som för närvarande är under utredning
och en del utredningar som har
lagt fram betänkande^ skulle jag vilja
peka på 1956 års klientelundersökning
rörande ungdomsbrottslingar. Så bär vi
den utredning som är benämnd utredningen
angående försöksverksamhet mot
ungdomsbrottslighet. Den har avgivit
betänkande den 16 december 1964. Detta
betänkande är rubricerat »Aktion
mot ungdomsbrott».

Ytterligare ett betänkande har avgivits
den 29 maj 1964, nämligen »Behandlingsforskning
vid ungdomsvårdsskolorna».
Den 8 juni 1966 avgavs betänkandet
»Vård utom skola». Det bör
också erinras om samarbetsorganet för
åtgärder mot ungdomsbrottsligheten.
Detta organ, som tillkom efter Kungl.
Maj ds bemyndigande den 2 oktober 1964
består av representanter för riksåklagarämbetet,
kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, rikspolisstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen,
skolöverstyrelsen och statens ungdomsråd
samt företrädare för domstolsväsen -

det och den kommunala barna- och ungdomsvården.
Det är som synes mycket
som är på gång. Om utredningar verkligen
skulle kunna bryta den brottslighetsfrekvens
som vi har, skulle vi ganska
snart kunna leva i ett samhälle där
brottsligheten vore helt obefintlig.

Som synes är denna fråga föremål för
en ingående prövning, och man har all
anledning att förvänta att riksdagen så
snart som möjligt, på grundval av de
utredningar som har lagt fram betänkanden
och det arbete som för närvarande
pågår, skall få sig förelagda förslag
som är ägnade att skapa gynnsammare
förutsättningar för att motverka
brottsligheten.

Under hänvisning till att under den
korta tid som förflutit sedan riksdagen
senast behandlade förevarande fråga intet
har inträffat som föranlett utskottet
till en annan bedömning, hemställer utskottet
att motionerna I: 66 och II: 90
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Jag ifrågasätter inte
alls fru Johanssons och övriga utskottsledamöters
vilja att komma till rätta
med brottsligheten — jag är övertygad
om att vi alla är lika angelägna därom.
Men jag kan inte underlåta att ta upp
ett par punkter i fru Johanssons anförande.

Nedgången i beläggningen på våra
anstalter är i och för sig inte något bevis
på att brottsligheten har minskat.
Vi vet att den nya brottsbalken med
möjligheter till ökad skyddstillsyn har
medfört att beläggningen på anstalterna
är lägre. Rättssäkerheten ökar emellertid
inte genom att ett större antal av de
dömda går omkring fria, tvärtom, och
här diskuterar vi rättssäkerheten.

Fru Johansson sade att det hade inträtt
vissa förbättringar, vilket jag också
framhöll i mitt anförande. Men det

Onsdagen den 5 april 1967 em.

Nr 17 111

Offentligt biträde i vissa intagnings- och utslcrivningsärenden enligt lagen om bere -

dande av sluten psykiatrisk vård i vissa

allvarliga är utvecklingen av de grövre
brotten, som under 1966 ökade med preliminärt
12 procent. Det är allvarligt.

Vi har vidare sagt att en utredning,
om vi kan få en sådan till stånd, inte
får fördröja brådskande och angelägna
åtgärder. Vi är naturligtvis medvetna
om, fru Johansson, att ingen brottslighet
bryts genom utredningar. Men man
kan kanske, som jag sade, komma fram
till en gemensam bedömning av angelägenheten
i de åtgärder som vi måste
vidtaga för att bekämpa brottsligheten.
Kan vi uppnå detta då har vi kommit en
god bit på väg. Då tror jag att vi verkligen
har underlag och möjligheter att
komma till rätta med många av problemen.

Dagens läge är sådant, anser vi, att
någonting måste göras och vi har här
pekat på en åtgärd. Jag skulle vilja fråga
fru Johansson vilka konkreta åtgärder
fru Johansson kan peka på förutom
att räkna upp pågående utredningar.

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Herr Oskarson frågar,
om jag kan anvisa några av de konkreta
lagstiftningsåtgärder som utskottet vill
föreslå för att bryta den oroväckande
tendensen mot ökad brottslighet. Vi menar
givetvis att de olika utredningar
som nu arbetar skall föreslå åtgärder
som kan leda till positiva resultat. När
förslagen sedan behandlas i departementet
får vi väl anta att man där skall
kunna sålla ut några effektiva botemedel.
Jag kan däremot inte förstå hur
en ny utredning skulle kunna på ett
bättre sätt ta ställning till frågan och
skapa ett gynnsammare läge. Det är
alltså regeringens åtgärder vi hoppas
på när vi hänvisar till gjorda utredningar
och till den proposition som så småningom
skall komma.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

fall

dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Oskarson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Arvidson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Vä begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 124 ja och 53 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§4

Offentligt biträde i vissa intagnings- och
utskrivningsärenden enligt lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckt motion
om offentligt biträde i vissa intagningsocli
utskrivningsärenden enligt lagen
om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft en inom riksdagen väckt,
till lagutskott hänvisad motion, nr

112 Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 em.

Offentligt biträde i vissa intagnings- och utskrivningsärenden enligt lagen om bere dande

av sluten psykiatrisk vård i vissa fal]

II: 786 av herrar Gustavsson i Alvesta
och Nihlfors.

I motionen hade hemställts,

»I. att riksdagen för sin del måtte besluta
sådan ändring av lagen den 16
juni 1966 om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, att offentligt
biträde, arvoderat med allmänna medel,
skall kunna anvisas intagen i ärenden
hos sjukhusnämnd; samt

II. att vederbörande utskott måtte
utarbeta erforderlig författningstext.»

Utskottet hemställde, att riksdagen,
med bifall till förevarande motion,
II: 786, måtte för sin del antaga i utskottets
hemställan intaget förslag till
lag om ändrad lydelse av 26 och 32 §§
lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall.

Reservation hade avgivits av herr
Strand, fru Carlqvist, herr Lars Larsson,
fru Nilsson, herrar Fredriksson
och Svensson i Kungälv, fru Skantz
samt herr Göransson, vilka ansett, att
utskottet hort hemställa, att förevarande
motion, II: 786, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Det har väckts en motion
av herr Gustavsson i Alvesta och
herr Nihlfors, som är cn upprepning
av en motion från förra året, i anledning
av att man ville ha offentligt biträde
i vissa intagnings- och utskrivningsärenden
enligt lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
Motionen avslogs förra året. Kamrarna
stannade visserligen vid olika beslut,
men motionen vann inte den samlade
riksdagens bifall.

Nu har alltså motionen kommit tillbaka.
Den socialdemokratiska delen av
andra lagutskottet har avstyrkt motionen
och hamnat på reservationssidan,

och det är därför jag har begärt ordet
för att å reservanternas vägnar säga
något i själva sakfrågan. Detta är ju
inte ett isolerat ärende, som det försöker
göras till i motionen, utan det
sammanhänger med rättssäkerheten och
offentligt försvarande inom hela den
s. k. förvaltningsprocessen, där enskilda
människor på ett eller annat sätt är
inblandade. Det gäller således en hel
mängd frågor, för att se hela ärendet
sådant det är och som det har framkommit
vid åtskilliga utredningar.

När ärendet, som vi nu speciellt behandlar,
var uppe förra året i samband
med behandlingen av hela lagstiftningen
om sluten psykiatrisk vård, så avböjde
man redan i propositionen och sedan
i riksdagen att ta upp frågan om offentligt
försvar av den som var tvångsvis
intagen på mentalsjukhus.

Jag tror det är nödvändigt att man
i detta ärende urskiljer i varje fall
några bestämda saker. Jag tänker då
närmast på de administrativa frihetsberövanden
som sker genom barnavårdslagen
och nykterhetslagen. Jag tänker
vidare på den samhällsfarliga asocialiteten
och just det som denna fråga gäller,
d. v. s. folk som blir omhändertagna
för sluten psykiatrisk vård.

När ärendet en gång skall tas upp,
kan man säkerligen inte ta med hela
förvaltningsprocessen, utan man får avskilja
dessa ärenden. Spörsmålet prövas
hos regeringen, och det är meningen
att den, när man kunnat komma fram
till en lösning, skall kunna framlägga
ett samlat förslag. När jag här uttalar
den meningen att man säkerligen får
avskilja de administrativa frihetsberövandena
och lämna annat utanför, är
det närmast med tanke på att de omfattar
de allvarligaste fallen; att det
är det allvarligaste området i detta sammanhang.

Det är alldeles klart att en människa
som av administrativa myndigheter blir
berövad sin frihet på ett eller annat sätt

Onsdagen den 5 april 1967 em.

Nr 17 113

Offentligt biträde i vissa intagnings- och utskrivningsärenden enligt lagen om bere dande

av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

bör ha rätt till offentligt försvar. Till
försvar för den nuvarande ordningen
kan jag emellertid nämna, att genom
rättshjälpsanstalterna och de advokater
som är engagerade av landstingen
genom särskilda avtal mellan landstinget
och advokaterna finns det en möjlighet
att bereda dessa människor rättshjälp.
Det sker ju så t. ex. enligt barnavårdslagen
att barnavårdsnämnderna
och de människor det gäller, alltså de
som är utsatta för barnavårdsnämnds
agerande, kan vända sig till rättshjälpsanstalterna
och nyssnämnda advokater.
Hjälpen är emellertid behovsprövad och
endast personer med mindre inkomster
kan erhålla fri rättshjälp.

Herr talman! Jag skall göra detta anförande
relativt kort och till sist bara
säga att jag hoppas, att denna prövning
snart kommer till stånd och att regeringen
kan framlägga ett samlat förslag,
ty liksom mina medreservanter i
utskottet kan jag inte finna att man
kan ta upp enbart den av motionärerna
aktualiserade frågan och lösa den separat.

Herr talman! .Tåg yrkar därför bifall
till den reservation av herr Strand m. fl.
som är fogad till andra lagutskottets utlåtande
nr 17.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Att till rättssäkerhetens
tryggande kunna förordna offentligt biträde
åt den som mot sin vilja intagits
på sjukhus med stöd av lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall är ju inte en ny fråga. Rättssäkerheten
i förvaltningsprocessen och
särskilt vid administrativa frihetsberövanden
har länge stått på dagordningen.
Att jag har anslutit mig till utskottets
ståndpunkt hänger samman med ett
gammalt intresse för förbättringar av
rättssäkerhetsgarantierna och våra förpliktelser
enligt Europarådskonventionen
angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande fri -

heterna, en konvention som vi ratificerade
år 1952.

Men alldeles bortsett från denna konvention
finns det så många ställningstaganden
i officiella svenska dokument
i den begränsade fråga som vi nu behandlar,
att jag vid ett studium av dessa
inte haft anledning att tveka att ansluta
mig till motionärernas yrkande.
Det viktigaste dokumentet, herr talman,
är givetvis sinnessjuklagstiftningskommitténs
betänkande, som låg till grund
för lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, den lag som
vi behandlade förra året och som trädde
i kraft den 1 januari i år. Kommittén
erbjuder ju ett särskilt intresse för
riksdagen därför att riksdagens justitieombudsman
Alfred Bexelius var kommitténs
ordförande och därför att den
hade parlamentarisk sammansättning.
Två framstående överläkare inom mentalsjukvården
tillhörde också kommittén.

Efter att ha gjort vissa invändningar
mot att den enda möjligheten att för
närvarande få medverkan av något
offentligt organ i syfte att tillvarata
mentalsjukvårdspatienters rättssäkerhetsintresse
är att anlita rättshjälpsverksamheten
genom landstingen —
som ju herr Svensson i Kungälv också
nämnde — så utvecklade kommittén sin
uppfattning i denna fråga på följande
sätt. Det kan »i vissa fall från rättssäkerhetssynpunkt
vara av väsentlig betydelse
att intagen har biträde. Kommittén
vill särskilt framhålla de situationer,
då frågan om den intagnes kvarstannande
på sjukhuset är beroende av
viss utredning angående faktiska förhållanden.
Det synes obestridligt att den
intagne i dylika fall ofta torde ha svårt
att utan biträde tillvarata sina intressen.
Särskilt bör framhållas, att han genom
frihetsberövandet är förhindrad att själv
verkställa utredning utanför sjukhuset.
Härutöver bör erinras om att frihetsberövanden,
varom nu är fråga, icke

114 Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 em.

Offentligt biträde i vissa intagnings- och utskrivningsärenden enligt lagen om bere

dande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

sällan kan sträcka sig över lång tid.
Det är otvivelaktigt angeläget, att intagen,
som saknar förmåga att av egna
medel bekosta biträde eller som icke
själv kan ombesörja att han erhåller
dylik hjälp, genom det allmännas försorg
får det biträde han behöver. Kommittén
föreslår därför, att möjlighet införes
att förordna offentligt biträde åt
intagen.»

Litet senare anför kommittén: »Kravet
på att prövningen hos sjukhusnämnd
bör ske under sådana former att en
objektiv och från rättssäkerhetssynpunkt
betryggande utredning säkras bör icke
hindra, att den informella handläggningsordning
som utvecklat sig vid de
lokala nämnderna i allt väsentligt bibehålies.
»

Remissinstanserna var positiva till
lagförslaget om möjlighet att förordna
offentligt biträde åt mentalvårdspatient.
Den enda instans som gjorde vissa erinringar
var sinnessjuknämnden, alltså
motsvarigheten till den nuvarande psykiatriska
nämnden. Nämnden ifrågasatte,
fastän i försiktiga ordalag, behovet
av en möjlighet att förordna offentligt
biträde.

Däremot var utskrivningsnämnderna
mera positiva. Man önskade bara från
dessa nämnders sida att man skulle
tillämpa den föreslagna bestämmelsen
med viss restriktivitet. Man uttalade
därtill önskvärdheten av att endast juridiskt
skolade skulle komma i fråga
för uppdrag som offentligt biträde åt
mentalsjukvårdspatienter.

När vi förra året behandlade denna
rättssäkerhetsfråga var det framför allt
två invändningar som gjordes mot förslaget
om en bestämmelse om rätt till
offentligt biträde åt mentalvårdspatienter
på det allmännas bekostnad. Båda
argumenten åberopades av departementschefen
som skäl för hans avvisande
hållning till en förbättrad rättssäkerhet
på denna punkt. Båda argumenten
kommer igen i reservationen i

utskottet, den reservation som herr
Svensson i Kungälv motiverade.

Det ena argumentet är närmast av
formell karaktär. Man säger att man inte
bör införa möjlighet att föror dna offentligt
biträde på mentalsjukvårdens
område för sig utan man bör avvakta
en samlad bedömning av motsvarande
rättssäkerhetsfrågor inom andra områden,
en uppfattning som också herr
Svensson i Kungälv utvecklade.

I fråga om övriga administrativa frihetsberövanden
fanns inte förra året
och finns inte heller för närvarande
möjlighet att förordna offentligt biträde.
Önskvärdheten att få till stånd
en samlad bedömning av dessa frågor
över hela förvaltningen är ju i och för
sig en respektabel invändning. Det är
bara det, herr talman, att det inte tycks
finnas någon större utsikt, efter vad
jag kan förstå, att få fram just en sådan
samlad bedömning, det dröjer i varje
fall väldigt länge, det tycks inte hända
någonting inom rimlig tid och i väsentligt
avseende, om vi någonsin får
en sådan bedömning. Därtill kommer
att utskottets ståndpunkt innebär en begränsad
reform, som efter min och
även utskottets mening inte behöver
föregripa en samlad bedömning utan
som rent av kunde bli till nytta för en
sådan bedömning genom att man skaffade
sig viss erfarenhet av offentliga
biträden åt mentalvårdens patienter,
som mot sin vilja intagits på sjukhus.

Att det finns uppseendeväckande exempel
på otillräckligt rättsskydd på
mentalsjukvårdens område behöver
man väl inte orda särskilt mycket om.
Sinnessjuklagkommitténs förslag utgör
ju ett starkt indicium på att det förhåller
sig så. Det finns uppenbarligen vissa
risker för rättssäkerheten vid frihetsberövanden
av mentalt sjuka.

Det andra agumentet mot offentligt
biträde i utskrivningsärenden inom
mentalsjukvården är att man skulle
hamna i ett förfarande i sådana ären -

Onsdagen den 5 april 1967 em.

Nr 17 115

Offentligt biträde i vissa intagnings- och utskrivningsärenden enligt lagen om bere dande

av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

den, som blir så rättegångsliknande
att det alltför mycket fjärmar mentalsjukvården
från annan sjukvård. Så
uttryckte sig departementschefen förra
året. Reservanterna uttalar sig något
mera försiktigt. Jag citerar ur reservationen
följande:

»Lagstiftningen skulle i praktiken
kunna försvåra möjligheterna att bibehålla
det formlösa förfarande som ansetts
önskvärt i utskrivningsnämnderna
och som tillämpats i motsvarande
nämnder tidigare.»

Sinnessjuklagkommittén yttrade dock
att kravet på att prövning hos sjukhusnämnd
bör ske under sådana former att
en objektiv och från rättssäkerhetssynpunkt
betryggande utredning säkras icke
bör hindra att den informella handläggningsordning
som utvecklat sig i
de lokala nämnderna i allt väsentligt
bibehålies. Saken, alltså ökad rättssäkerhet
i dessa ärenden, måste för övrigt
gå före invändningen mot att man
kan riskera att formen för handläggningen
kan komma att likna domstolsprocessen.
Det går, herr talman, säkerligen
att förena ökad rättssäkerhet med
en för mentalsjukvården lämplig form
för handläggningen av utskrivningsärendena.

På detta område kan det bli fråga om
långvariga och tidsobestämda frihetsberövanden.
Begår någon t. ex. en kanske
inte alltför allvarlig lagöverträdelse,
som därför kan föranleda endast en
tämligen lindrig och klart tidsbestämd
påföljd är han tillförsäkrad rätt till
offentlig försvarare och möjlighet att
få sin sak prövad i tre instanser. Den
som begår samma gärning under inflytande
av psykisk sjukdom kan i vissa
fall utan domstolsprövning hamna på
mentalsjukhus för en i varje fall i förväg
obestämd och kanske lång tid utan
de nämnda rättssäkerhetsgarantierna, i
varje fall utan stöd av offentligt biträde
på det allmännas bekostnad.

Skulle gärningsmannen i sistnämnda

fall ställas inför domstol kan han, som
i första fallet, få offentlig försvarare i
domstolsprocessen. Om denna då skulle
leda till att domstolen beslutar överlämna
honom för vård på mentalsjukhus
enligt 31 kap. brottsbalken, så har
han med den nuvarande ordningen inte
möjlighet att få stöd av offentligt biträde,
om han vill begära utskrivning
från sjukhuset. Det är orimligt att rättssäkerheten
vid frihetsberövande åtgärder
är så beroende av inom vilket av
de olika vårdsystemen den som berövas
friheten hamnar, nu närmast kriminalvården
eller mentalsjukvården. Låt oss,
herr talman, ta åtminstone ett steg för
att förbättra rättssäkerheten för dem
som berövats friheten i annan ordning
än genom en kriminalprocess. Denna
kammares majoritet ansåg redan förra
året att vi borde ta detta steg. Jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Rimmerfors
(fp), fröken Wetterström (h)
och herr Gomér (ep).

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Mycket av det som herr
Wiklund här anfört är relevant också
för utskottsreservanterna. Behovet av
rättssäkerhet i det administrativa frihetsberövandet,
som jag framför allt
tryckte på i mitt första anförande, råder
det naturligtvis inte några delade
meningar om. Jag vill bara kommentera
herr Wiklunds anförande på ett par
punkter.

Ingen kan komma ifrån, att det framför
allt är en medicinsk bedömning
som skall göras både när en människa
tas in på ett sjukhus och när hon sedan
skrivs ut, antingen helt eller försöksvis
och då hon föreläggs bestämmelser i
en eller annan form vid utskrivningen.
De krav som kan ställas på en medicinsk
bedömning är ju rätt väl tillgodosedda
genom att två läkare skall oberoende
av varandra bedöma en intag -

116 Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 em.

Offentligt biträde i vissa intagnings- och utskrivningsärenden enligt lagen om bere dande

av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

ning. Utskrivningsnämnden har faktiskt
en jurist till ordförande och, om jag
inte är fel underrättad, har ledamöterna
i utskrivningsnämnden avlagt domared.
I den psykiatriska nämnden, d. v. s. den
centrala nämnden, ingår också såsom
ordförande en person, som inte bara
är jurist i vanlig bemärkelse utan dessutom
har domarerfarenhet, d. v. s. en
högt utbildad och mycket erfaren jurist.
Denna lag är alltså omgärdad av rätt
starka bestämmelser ur juridisk synpunkt.

Det som departementschefen framhåller
och som även andra lagutskottets
reservanter understryker nämligen att
det först och främst är fråga om en
medicinsk vård och en medicinsk bedömning,
är naturligtvis i och för sig
riktigt. Vi har ju under senare år verkligen
försökt att skapa en likställighet
emellan mentalsjukvården och kroppssjukvården
och att inte på något sätt
föra mentalsjukvården åt sidan utan
sätta den i sjukvårdens mitt. Jag medger
ändå gärna, att det givetvis är
ganska känsligt, när en människa
tvångsvis skall tas in på ett sjukhus och
att denna intagning då måste omgärdas
med bestämmelser, som är acceptabla
ur juridisk synpunkt. Vad vi har sagt
i reservationen är bara, att vi inte vill
lösa denna fråga separat utan vill —
jag understryker framför allt detta —
först och främst ha med det administrativa
frihetsberövandet.

Herr Wiklund, som har sysslat och
sysslar med nykterhetsvård, vet lika
väl som jag att det också är ett område
som är mycket känsligt för människor
som blir föremål för sådan vård. De
bär inte alltid vad vi kallar för sjukdomsinsikt,
så att de anser sig behöva
den vård som nykterhetsnämnden och
i sista hand länsstyrelsen vill bestämma
att de skall ha. Det är alldeles givet
att det också i ett sådant sammanhang,
när en människa känner sig djupt förfördelad,
är viktigt att hon får ett juri -

diskt ombud vid sin sida, så att hon
inte behöver tycka att hon har samhällets
övermakt emot sig och att hon
står sig slätt gentemot människor som
kan lagar och bestämmelser mycket
bättre än hon själv. Jag har i mitt första
anförande pekat på — jag vill gärna
återkomma till det — att det givetvis
finns vissa möjligheter att genom rättshjälpen
få juridiskt biträde i sådana
ärenden, och den hjälpen står givetvis
till förfogande även för den som är intagen
eller står inför att bli intagen
på mentalsjukhus.

Jag vill alltså än en gång understryka
att det i sak inte är så stor skillnad
mellan reservanternas ståndpunkt och
utskottsmajoritetens. Reservanterna vill
emellertid inte biträda en separatlösning
av den här saken utan vill ha ett
mera samlat förslag. För inte så länge
sedan avfärdade vi den här motionen
med hänvisning till att frågan ligger
under regeringens prövning. Jag tycker
att vi tryggt kan invänta resultatet av
den prövningen och se vad vi kan
åstadkomma när frågan sedan kommer
till riksdagen.

Jag ber än en gång att få yrka bifall
till reservationen.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Förra året biföll andra
kammaren med ganska stor majoritet
en motsvarande motion. Men alldeles
bortsett från detta skulle det bli fråga
om en råd andra problem än den mycket
begränsade reform det nu närmast
gäller, om vi skulle —- såsom herr
Svensson i Kungälv och övriga reservanter
önskar — vänta och plocka in
det här förslaget om offentligt biträde
på det allmännas bekostnad i en samlad
bedömning, såsom det heter. Och
för övrigt ansåg varken sinnessjuklagkommittén
eller riksdagens justitieombudsman,
som var kommitténs ordförande,
att man borde dröja. Det gjorde
inte heller remissinstanserna. Själv har

Onsdagen den 5 april 1967 em.

Nr 17 117

jag som kommittésekreterare sysslat
med dessa rättssäkerhetsfrågor redan
1948 vid revisionen av alkoholistlagen.
Såvitt jag vet har sedan dess knappast
någonting hänt ens på detta område
som herr Svensson i Kungälv också här
nämnde, alltså inom processen enligt
lagstiftningen beträffande nykterhetsvården.

Herr Svensson framhöll att det finns
en hel del formell och juridisk kompetens
inbyggd i den nuvarande ordningen
genom bestämmelserna om utskrivningsnämndernas
och psykiatriska
nämndens sammansättning. Ja, domstolarna
har ju en om möjligt ännu högre
juridisk kompetens och ändå har man
ansett att rättssäkerheten för den som
ställes inför domstol bör tillgodoses genom
rätt till s. k. offentlig försvarare.

Jag kan hålla med om att det i princip
inte föreligger någon skillnad mellan
utskottets och reservanternas uppfattning
om behovet av ökad rättssäkerhet,
utan att skiljaktigheterna mer rör
frågan om när en reform bör genomföras.
Andra lagutskottet tycker att denna
kan ske redan nu. Även om det här
gäller en liten åtgärd, är den mycket
betydelsefull för förstärkning av rättssäkerheten
på området.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Göransson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Förhandlingsrätt för pensionärer

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Strand m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 91 ja och 98 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Strand m. fl.

Ordet lämnades på begäran till

Fru HEURLIN (h), som yttrade:

Herr talman! Jag avsåg att rösta »Ja»
vid omröstningen angående andra lagutskottets
utlåtande nr 17, men voteringstablån
visade »Frånvarande».

§ o

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 maj 1920
(nr 245) om medling i arbetstvister,
in. in.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Förhandlingsrätt för pensionärer

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta motioner
om förhandlingsrätt för pensionärer.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Som motionär är jag
givetvis glad för att utskottet enhälligt
föreslår riksdagen att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning

118 Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 em.

Ökade möjligheter att erhålla studielån

beträffande förhandlingsrätt för pensionärer.

Jag vill nu från denna talarstol endast
uttrycka den förhoppningen att
regeringen denna gång skall ta hänsyn
till riksdagens uttalade vilja. År 1945
begärde riksdagen en utredning i detta
ärende. Ingenting hände. År 1953 skrev
riksdagen på nytt till Kungl. Maj :t. Ingenting
hände. År 1956 återkom riksdagen
till Kungl. Maj:t. Ingenting hände.
När riksdagen i år begär en utredning
har riksdagen anledning att vänta att
regeringen omedelbart låter igångsätta
denna utredning.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Ökade möjligheter att erhålla studielån

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta motioner
om ökade möjligheter att erhålla
studielån.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft en inom riksdagen väckt,
till lagutskott hänvisad motion nr II: 221
av herrar Rask och Fridolfsson i Rödeby.

I motionen hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om en översyn av tillämpningsföreskrifterna
för studielån enligt studiehjälpsreglementet
för studerande under
21 år syftande till att vidga möjligheterna
att erhålla studielån.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 221, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RASK (s):

Herr talman! Föreliggande utskottsutlåtande
behandlar i och för sig ingen
större fråga, men för de människor som
berörs därav är den väsentlig. Det kan

nämligen för dem innebära skillnaden
mellan att antingen erhålla pengar till
en utbildningskostnad eller att behöva
avbryta påbörjade studier. Jag tycker
därför att utskottet tagit något för lättvindigt
på frågan.

När jag förra våren interpellerade
ecklesiastikministern i detta ärende
trodde jag att han skulle ha möjligheter
att göra de justeringar som enligt min
mening borde genomföras. Jag fick
emellertid bl. a. det svaret att frågan
borde väckas motionsvägen, om man
verkligen ville få den diskuterad. Jag
avlämnade också en sådan motion tillsammans
med herr Fridolfsson i Rödebv
under den allmänna motionstiden i januari.

Andra lagutskottet har nu, som jag
tror, resonerat kring motionens yrkande
men inte nått fram till någon annan
ståndpunkt än att avstyrka det. Visserligen
har centrala studiehjälpsnämnden
sedan jag interpellerade gjort vissa justeringar
i detaljutformningen av reglerna
för långivningen — jag kanske
också skall erkänna att utskottet har
rätt i att uppmjukningen av centrala
studiehjälpsnämndens tidigare kreditprövningsregler
innebär något större
möjligheter att erhålla lån -—- men någon
generösare långivning kan man inte
tala om. Det är därför jag anser att utskottet
tagit litet för lätt på det hela.

Det är möjligt att utskottsledamöterna
känner sig bundna av riksdagens
beslut i anledning av särskilda utskottets
utlåtande nr 1 år 1964, men jag frågar:
Rehöver man vara det? Särskilda
utskottet framhöll i detta utlåtande,
vilket godtogs av riksdagen, bl. a. följande:
»I anslutning till avsnittet om
studielån i propositionen vill utskottet
understryka vad departementschefen
uttalat om att den nu aktuella studiesociala
reformen endast innefattar en
etapp som sannolikt kommer att följas
av flera andra. I ett mera definitivt
skede torde det böra övervägas att tillgodose
alla studerandes kreditbehov i

Onsdagen den 5 april 1967 em.

Nr 17 119

samma former, oavsett om studierna
bedrives vid gymnasium, yrkesskola eller
universitet. En sådan lösning måste
kunna erbjuda åtskilliga fördelar.»

Andra lagutskottet menar alltså att
vi ännu inte är inne i ett sådant definitivt
skede där nya överväganden kan
göras. Och det är möjligt att det förhåller
sig på detta sätt. Det borde dock
vara så att de erfarenheter som vunnits
sedan riksdagen fattade sitt beslut
år 1964 — alltså för tre år sedan -—
finge vara normgivande. Jag tror att
dessa erfarenheter pekar mot att gynnsammare
regler borde utformas och tilllämpas.

Jag måste också säga att utskottet är
kallsinnigt, om man drar konsekvenserna
av dess ställningstagande i utlåtandet
-— och det skall man väl göra.
Utskottets ledamöter anser att föräldrar
med en beskattningsbar inkomst
på 16 100 kronor enligt för dagen gällande
regler har möjligheter att ekonomiskt
hjälpa sina barn till exempelvis
en tvåårig yrkesutbildning med ett belopp
på 2 000—3 000 kronor per år, om
eleven är inackorderad. Reser eleven
däremot till skolorten morgon och kväll,
utesluts lånemöjligheterna vid en beskattningsbar
föräldrainkomst på 13 050
kronor. Jag kan inte dela denna uppfattning,
och jag grundar min inställning
på de konkreta fall som jag det sistförflutna
året kommit i kontakt med.

Studiehjälpsreglementet äger ju tilllämpning
för studerande som ej fyllt
21 år. Skiljelinjen mellan yngre och
äldre elever dras alltså vid just denna
åldersgräns; de studerande som är äldre
än 21 år betraktas som ekonomiskt fristående
från föräldrarna. Jag skall i
detta sammanhang inte ta upp en diskussion
om 21-årsgränsen, utan vill endast
framhålla en sak. Om exempelvis
en studerande påbörjat sina studier inom
eu viss studielinje innan vederbörande
fyllt 21 år, skall även i fortsättningen
bestämmelserna för studielån enligt
studiehjälpsreglementet tillämpas

Ökade möjligheter att erhålla studielån

och hänsyn alltså tagas till föräldrarnas
inkomst och bostadsort. Här tycker jag
att utskottet borde ha kunnat skriva
något som hade gjort det möjligt att
undanröja en, åtminstone enligt mitt
sätt att se, uppenbar orättvisa eller diskriminering,
om man så vill.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till motion nr 221 i
denna kammare.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Det är ännu bara tre
år sedan riksdagen fattade beslut om det
studiesociala system som för närvarande
tillämpas. Såsom framgår av utskottsutlåtandet
har också centrala studiehjälpsnämnden
vissa möjligheter att
uppmjuka tillämpningsbestämmelserna
eller kanske riktigare att anpassa dem
efter de aktuella förhållandena. Det är
klart att man kan önska reformer i
detta avseende, exempelvis gynnsammare
lånemöjlighefer, vilket motionärerna
tycks ha syftat till. Men riksdagen
uttalade faktiskt i samband med
beslutet 1964 att långivningen till studerande
under 21 år — det gäller ju i
huvudsak studerande på det gymnasiala
stadiet —- skulle handhas med en viss
restriktivitet.

Av utskottets utlåtande framgår vidare
att centrala studiehj älpsnämnden
vid detta läsårs början justerade bl. a.
långivningsbestämmelserna, som därvid
i någon mån liberaliserades och öppnade
möjligheter till en förbättring av
långivningen. Det exempel som motionärerna
anför i motionen till stöd för
sin framställning var därför inaktuellt
redan när motionen skrevs.

Då det alltså redan skett en förbättring
i fråga om bl. a. långivning till
denna grupp av studerande och mot
bakgrunden av att riksdagen i samband
med beslutet 1964 uttalade att långivningen
till de studerande på det gymnasiala
stadiet skall handhas med en
viss restriktivitet har utskottet inte an -

120 Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 em.

Studiesociala förmåner vid svensk skola i u-land

sett sig kunna tillstyrka ifrågavarande
motion.

Jag ber med detta att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 221;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Studiesociala förmåner vid svensk skola
i u-land

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta motioner
om studiesociala förmåner vid
svensk skola i u-land.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr RUBIN (inbs):

Herr talman! Enligt min mening måste
från våra myndigheters sida allt göras
för att stimulera och befrämja åtgärder,
som underlättar för svenskar att
arbeta utomlands, inte minst i u-länderna.
Många gånger måste dugande
svenskar tacka nej till internationella
arbetsinsatser på grund av att det på
den tilltänkta tjänstgöringsplatsen inte
finns någon som helst skolundervisning
för deras barn. På en del platser ordnar
u-landssvenskarna skolgången för sina
barn genom att själva inrätta en svensk
skola. Men statsbidragen till lärare är
snålt tilltagna, inga fria läroböcker
finns, och därtill kommer att man tappar
sådana studiesociala förmåner som
fria skolmåltider, skolskjutsar etc.

Centrala studiehjälpsnämnden behandlade
frågan i december 1965 och
beslöt då anta riktlinjer som innebär
en prövning från fall till fall. Studiebidrag
kan sålunda lämnas, om studierna
motsvarar sådana studier i Sverige
för vilka studiehjälp utgår. Men det utbetalas
sällan någon sådan studiehjälp
— jag skulle tro att det inte alls skedde

under 1965 — beroende på att förhållandena
i u-länderna är så helt olika
våra förhållanden och att där knappast
finns några läroanstalter vid vilka man
kan bedriva motsvarande studier som i
Sverige.

Förra året väcktes motioner i samma
syfte som årets. Utskottet hänvisade då
till 1964 års utlands- och internatskoleutredning.
Denna har nu slutfört sitt
uppdrag och glädjande nog innehåller
utredningens förslag betydande förbättringar
för utlandssvenskars barn. Man
anser sålunda att dessa bör jämställas
med hemmasvenskars i fråga om undervisningsmateriel.
Beträffande dagliga
resor föreslår utredningen att om reguljärt
fortskattningsmedel användes ersättning
skall utgå. I fråga om skolmåltiderna
föreslår utredningen ett statsbidrag
med 1 krona per elev och läsdag.
Detta senare bidrag är enligt min mening
för njuggt tilltaget.

Tacksamt noterar jag att utredningen
föreslagit att materiel för korrespondensundervisning
utan kostnad skall
ställas till förfogande. Enligt min mening
borde alla utlandssvenska barn
som bor på platser där ingen reguljär
skolgång kan ordnas erhålla fria studier
vid svenskt korrespondensinstitut. Givetvis
bör också studiebidrag utgå när
utlandssvenskars barn eventuellt behöver
inackorderas på plats där skola
finnes.

Med hänsyn till att utredningen nu avlämnat
sitt betänkande, som i stort sett
omfattar de frågor som jag i år och
tidigare har tagit upp, och att utskottet
förutsätter att övervägandena inom
Kungl. Maj :ts kansli skall ske utan
dröjsmål, kommer jag inte, herr talman,
att ställa något yrkande. Jag har endast
liksom flera gånger förr velat påpeka
att dessa frågor är mycket viktiga för
utlandssvenskarna, och att de bör lösas
så snabbt som möjligt.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 5 april 1967 em.

Nr 17 121

§ 9

Föredrogs vart för sig
andra lagutskottets utlåtande nr 24, i
anledning av väckta motioner om ersättning
från den allmänna försäkringen
för resekostnader vid sjukdom; samt
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av väckt motion
om ett särskilt rättsinstitut för upplåtelse
av jord till skogsbruk, och

nr 19, i anledning av väckta motioner
om ett enhetligt identifieringsljus på
utryckningsfordon i de nordiska länderna.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 10

Undersökning vid bilprovning av koloxidhalt Föredrogs

tredje lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta motioner
om undersökning vid bilprovning
av koloxidhalt.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 33 i
första kammaren av herr Blomquist och
nr 44 i andra kammaren av herr Rubin
m. fl.

I motionerna, som var likalydande,
hemställdes att »riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhåller om att Kungl.
Maj :t måtte föranstalta om att vid den
regelbundet återkommande bilprovningen
förekomsten av koloxid obligatoriskt
undersökes».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:33 och 11:44, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Trafiken skördar årliligen
många offer. Enbart under 1965
dödades ungefär 1 250 personer och

Undersökning vid bilprovning av koloxidhalt

skadades svårt 3 500 människor i vårt
land. Alla är väl också ense om att varje
tänkbar åtgärd måste vidtagas för att
minska trafikolyckorna. Det är därför
enligt min mening förvånande att frågan
om koloxidhalten i bilar inte ägnas
större uppmärksamhet än vad som är
fallet. I en motion begär jag och många
med mig att Kungl. Maj:t måtte föranstalta
om obligatorisk koloxidkontroll
vid de regelbundet återkommande bilprovningarna.

Enligt en proposition från 1963 angående
säkerhetsinspektion av bilar ankommer
det på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att utfärda bestämmelser
om bilinspektionens tekniska utförande.
Frågan om koloxidkontrollen berördes
över huvud taget inte vid riksdagsbehandlingen
av denna proposition. I AB
Svensk bilprovnings besiktningshandbok
talas inte heller direkt om koloxidprov
i det avsnitt som behandlar avgassystemet.
I sitt remissyttrande över motionen
skriver emellertid AB Svensk bilprovning:
»Den här beskrivna besiktningsrutinen
har under 1966 avslöjat
bristfälligheter i fråga om avgassystemet
på drygt 203 000 av ca 1 035 000
kontrollbesiktigade personbilar, d. v. s.
på 19,6 % av bilarna.»

Detta är skrämmande siffror. Enligt
min mening beror många trafikolyckor
på att bilföraren mer eller mindre drabbas
av koloxidförgiftning. Redan en koloxidhalt
av något med än 0,02 volymprocent
i en bil kan göra att en förare
efter cirka två timmars körning får dåligt
omdöme, grips av trötthet och vanmaktskänsla,
kort sagt blir absolut
olämplig att föra en bil. Många s. k.
oförklarliga bilolyckor beror med säkerhet
på att föraren drabbats av koloxidförgiftning.
I höstas körde en bilförare
på höger sida på Birger Jarlsgatan
här i Stockholm. Polisen misstänkte
rattfylleri, men mannen var koloxidförgiftad
och hade helt tappat omdömet.
AB Svensk bilprovning vitsordar
också att mer eller mindre oförklar -

122 Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 em.

Undersökning vid bilprovning av koloxidhalt

liga bilolyckor kan ha orsakats av att
bilföraren drabbats av koloxidförgiftning.
Man säger i sitt remissyttrande:
»De erfarenheter som gjorts inom bolaget
i samband med kontrollbesiktning
av motorfordon talar enligt bolaget för
att denna uppfattning kan vara riktig.»

AB Svensk bilprovning har tidigare
övervägt möjligheten att införa obligatoriskt
koloxidprov, men med hänsyn till
den avsevärda förlängning av besiktningstiden
och därmed ökade kostnader
för fordonsägaren som ett effektivt prov
medför har man inte för närvarande
ansett saken genomförbar.

Enligt min mening får inga kostnadsskäl
utgöra något hinder när det gäller
att rädda människoliv och undgå de
stor tragedier, som varje bilolycka måste
vara. Visserligen är Svensk bilprovnings
rutinmässigt utförda kontrollbesiktningar
mycket värdefulla men, som
utskottet också mycket riktigt påpekar,
kan det »dock inte uteslutas» att vissa
bristfälligheter blir oupptäckta och att
koloxid tränger in i bilen. Med de små
koloxidprovare av ampulltyp som finns
måste jag i detta sammanhang uttrycka
min förvåning över att inte ampuller
finns att köpa på varje bensinstation.
Hur vore det för resten om olika bensinbolag
vid sina reklamjippon i stället
för nyckelringar, badmadrasser och ballonger
gav sina kunder en koloxidampull.
Över huvud taget kan man fråga
sig, om det inte i framtiden obligatoriskt
i en bils säkerhetsutrustning skall
ingå en koloxidmätare.

En av mina medmotionärer i denna
kammare — herr Löfgren — körde för
några år sedan bil. Han kände sig trött
och beslöt att stanna vid vägkanten. Där
fann förbipasserande personer honom
avsvimmad, och läkaren kunde senare
konstatera att herr Löfgren var koloxidförgiftad.

Utskottet säger att riskerna bör bekämpas
dels genom en upplysningsverksamhet
som skärper förarnas uppmärksamhet
på sådana defekter som kan

medföra att koloxid tränger in i bilarna,
dels genom att dylika defekter i
möjligaste mån beaktas vid säkerhetsbesiktningen.
När det gäller trafiksäkerhetsfrågor
räcker det enligt min mening
inte att se till att dylika defekter i möjligaste
mån skall beaktas. Nej, här måste
man verka i största möjliga mån,
d. v. s. ha obligatorisk koloxidprovning
vid den årligen återkommande bilbesiktningen.
Åtminstone skulle man väl
kunna tänka sig att de bilägare, som
önskar en koloxidtest, mot en extra betalning
skulle få en sådan utförd i samband
med den obligatoriska besiktningen.

Herr talman! Jag finner statistiken
över det ständigt stegrade antalet trafikolycksfall
så skrämmande, att varje åtgärd
måste vidtas som kan rädda människoliv,
undvika tragedier och förlust
av materiella värden. Jag hemställer
därför om bifall till motion nr 44 i
denna kammare, d. v. s. obligatorisk
koloxidundersökning vid de regelbundet
återkommande bilprovningarna.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Det är ingalunda så att
utskottet på något sätt underskattar de
risker av koloxidförgiftning som har berörts
i motionen. Det är säkert riktigt
som står i motionen och som framgår
av den till motionen medföljande teckningen,
att bilförare i vissa fall kan
drabbas av dåligt omdöme, men det kan
faktiskt folk göra ändå utan att bli koloxidförgiftade.

Motionären har i mångt och mycket
citerat vad Svensk bilprovning har anfört,
men motionären nämner inte att
Svensk bilprovning avstyrker motionärernas
förslag att ordna denna koloxidtest.
Svensk bilprovning säger att man
vid alla kontrollbesiktningar försöker
att kontrollera att avgasrören är täta.
Man säger att man visserligen inte kan
få någon hundraprocentig säkerhet för
att det blir fullkomligt gasfritt i bilarna
med nuvarande kontrollsystem. Svensk

Onsdagen den 5 april 1967 em.

Nr 17 123

Undervisning i hemvård och hushållsarbete för manliga pensionärer

bilprovning avvisar emellertid bestämt
det av motionärerna föreslagna systemet
och säger att inom bolaget pågår
ett kontinuerligt arbete för att uppnå
en effektivare kontroll.

Jag vill med dessa ord yrka bifall till
utskottets förslag. Vi får vänta tills
Svensk bilprovning kan få fram ett effektivt
och inte alltför kostbart system
för dessa provningar.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna
1:33 och 11:44; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rubin begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 33 och II: 44.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen
och att kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

§ 11

Föredrogs vart för sig

tredje lagutskottets utlåtande nr 21, i
anledning av väckta motioner angående
backspegel på motorfordon; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att minska arbetsbalansen
inom lantmäteriet,

nr 6, i anledning av väckta motioner
om biologisk prövning av kemiska bekämpningsmedel,
och

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående statligt stöd
till trädgårdsnäringens rationalisering
m. in. jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 12

Undervisning i hemvård och hushållsarbete
för manliga pensionärer

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av
motioner om undervisning i hemvård
och hushållsarbete för manliga pensionärer.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:285 av fru Landberg och herr Hedström
samt II: 364 av fru Lindskog m. fl.
hemställdes, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att socialstyrelsen eller annat centralt
ämbetsverk finge i uppdrag att undersöka
möjligheterna för en försöksverksamhet
med undervisning i hemvård och
hushållsarbete avsedd för manliga pensionärer.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 285 och II: 364
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottet
har behandlat ett motionspar,
I: 285 och II: 364, där vi motionärer
har önskat att socialstyrelsen eller annat
centralt ämbetsverk får i uppdrag
att undersöka möjligheterna för en försöksverksamhet
med undervisning i
hemvård och hushållsarbete för manliga
pensionärer. Eftersom utskottet utför -

124 Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 em.

Undervisning i hemvård och hushållsarbete för manliga pensionärer

ligt har refererat motionerna kan jag
förbigå innehållet i dessa med hänvisning
till utskottsutlåtandet.

Utskottet har också funnit det värdefullt
om manlig arbetskraft i ökad omfattning
kan anlitas för hjälpuppgifter
i hemmen och därmed lätta trycket på
de kommunala organ som svarar för
hemhjälpen. Man kan härav utläsa att
utskottet varit mer optimistisk än motionärerna
så till vida, att utskottet tänkt
sig möjligheten att använda manliga
pensionärer som betald kommunal hemhjälp.
Med någon erfarenhet av det konventionella
tänkandet i fråga om manlig
och kvinnlig arbetskraft som råder
bland dagens pensionärer måste man
nog sikta åtminstone 20 år framåt i tiden,
innan inställningen har förändrats
så, att någon pensionär söker till utbildningskurser
för kommunal hemhjälp.
Motionärerna har för sin del endast
syftat så långt, att man genom exempelvis
tiodagarskurser skulle ge de
manliga pensionärerna ett litet handtag
till självhjälp om hustrun blir sjuk
eller om en manlig pensionär blir ensam.

Utskottet skriver att sådan handledning
och undervisning som motionärerna
åsyftar förekommer inom pensionärsföreningarnas
verksamhet. Det är i
så fall i mycket ringa omfattning, så
ringa att inte ens pensionärsföreningarnas
centrala ledning i fjol kände till
någon sådan verksamhet. En försökskurs
för t. ex. ett län anser den centrala
ledningen bli för kostsam för pensionärssammanslutningarna.

På många områden har de statliga
initiativen varit det som väckt det kommunala
initiativet. Jag behöver bara påminna
om den kommunala hemhjälpsverksamheten,
som säkerligen inte kommit
i gång så snart om inte socialstyrelsen
varit impulsgivare och pådrivare.
Jag tror att det kan förhålla sig på samma
sätt med den verksamhet som motionärerna
pekar på, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till

motionerna 285 i första kammaren och
364 i andra kammaren, i vilka hemställes
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att socialstyrelsen
eller annat centralt ämbetsverk
får i uppdrag att undersöka
möjligheterna för en försöksverksamhet
med undervisning i hemvård och hushållsarbete
avsedd för manliga pensionärer.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Utskottet har inte på
något sätt velat förringa det förslag
som har framförts från motionärernas
sida, men vi har den uppfattningen att
man på detta område redan har kommit
en bit på väg. Det är ingen hemlighet
för någon att det anordnas kurser av
pensionärsföreningarna, vid vilka kurser
hemkonsulenter många gånger medverkar.
Detta är inte någon enstaka företeelse
utan har tvärtom ganska väl kommit
i gång, och man kommer givetvis
att fortsätta härmed. Däremot har vi
ingen större reverens för tankegången
att ordna kortare kurser för enbart manliga
pensionärer. Vi har den uppfattningen
att dessa kurser skall ordnas i
pensionärsföreningarnas regi varvid både
kvinnliga och manliga pensionärer
på samma gång kan deltaga. Kurserna
blir trevligare på detta sätt om inte
annat. Jag tror inte att det skadar att
man fortsätter att utbilda sig mer och
mer på detta område.

Man har ju också prövat nya vägar.
Framför allt ensamstående manliga pensionärer,
som givetvis många gånger
har svårt att laga sig litet mat själva,
har numera på flera ställen möjlighet
att efter skolbespisningarnas slut till
självkostnadspris hämta mat därifrån.
Det sista ställe där man infört detta är
i staden Kristianstad, och jag vet att det
också förekommer på andra ställen. Det
är också ett sätt att lösa en del av dessa
problem.

Vi har som sagt uppfattningen att
motionärernas tankegångar var riktiga

Onsdagen den 5 april 1967 em.

Nr 17 125

Undervisning i hemvård och hushållsarbete för manliga pensionärer

men med hänsyn till att en hel del redan
är på gång på detta område ber jag,
herr talman, att med detta korta anförande
få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 285
och 11:364; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Lindskog begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 285 och II: 364.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Persson i Skänninge begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 135 ja och 26 nej,
varjämte 16 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag föreslå, att kammaren
måtte besluta att vid sammanträde onsdagen
den 12 innevarande april före -

taga val av valmän och suppleanter för
utseende av fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret jämte suppleanter
för dessa fullmäktige.

Denna hemställan bifölls.

Ordet lämnades härefter på begäran

till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren måtte besluta, att
antalet suppleanter för de valmän som
skall utse fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret jämte suppleanter för
dem bestämmes till tolv.

Denna hemställan bifölls.

§ 14

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1967/68 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1967/68 till industri, energiförsörjning,
teknisk forskning m. in. jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till statens sjöhistoriska museum,
och

nr 47, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1967/68 till Teologiska fakulteterna:
Avlöningar;

bevillningsutskottets betänkande nr
30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 12 och 20 §§

126 Nr 17

Onsdagen den 5 april 1967 em.

förordningen den 6 juni 1941 (nr 416)
om arvsskatt och gåvoskatt jämte i ämnet
väckta motioner; samt

jordbruksutskottets memorial nr 11,
i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till Befrämjande
i allmänhet av fiskerinäringen.

§ 15

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 121, till Konungen, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om avdrag
vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning
m. m. jämte motion, såvitt ärendet
hänvisats till utskottet.

§ 16

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 88, med förslag till folkbokföringsförordning,
in. in., överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 17

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 917, av herr Gustafsson i Borås, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 74, angående de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. in., och

nr 918, av herr Persson i Heden, likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 74.

Dessa motioner bordlädes.

§ 18

Herr talmannen meddelade, att fru
Kristensson enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under
tiden den 28 nästlidne mars—den 11
innevarande april.

Fru Kristensson beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under angivna
tid.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 21.53.

In fidem
Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM
714718