Svar på interpellation av herr Wachtmeister (m) ang. kompensationtill ungdomsorganisationerna för ökade kostnader på grund av (Riksdagens protokoll 1970:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 10

ANDRA KAMMAREN

1970

10—12 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 10 mars

Sid.

Svar på interpellation av herr Wachtmeister (m) ang. kompensation
till ungdomsorganisationerna för ökade kostnader på grund av

nya taxor för postbefordran av tidningar...................... 7

Interpellation av herr Carlshamre (m) ang. tillämpningen av de av
riksdagen beslutade riktlinjerna för Stiftelsen Invandrartidningen 10
Meddelande om enkel fråga av herr Åsling (ep) ang. järnvägstrafiken i

Norrlands inland........................................... 11

Onsdagen den 11 mars

Val av nämndemän...................................... 12

Säkerställande av städers rättigheter och traditioner .............. 17

Försvarsdepartementet m. fl. anslag............................. 21

Utgifterna på kapitalbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde:

Investeringsplan för kommunikationsverken m. m.............. 22

Postverkets anslagsbehov ................................... 25

Statens järnvägars anslagsbehov ............................. 26

Sjöfartsmateriel m. m....................................... 28

Huvudmannaskapet för mellanskolan........................... 30

Tillsättande av en parlamentarisk försvarsutredning............... 33

Meddelande ang. ändrad tid för den utrikes- och handelspolitiska
debatten samt om extra arbetsplenum torsdagen den 19 mars .... 36

Lokalhållningen för de allmänna underrätterna................... 37

Lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft ............. 38

Traktorskatten............................................... 52

1970 års fastighetstaxering m. m................................ 55

1 —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 10

Nr 10

Innehåll

Sid.

Rätt till skattefri avsättning till omskolnings- och utbildningsfonder

m. ....................................................... 63

Beskattningen av företagsvinster............................... 70

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m. 72

Medborgarvittnen vid polisförhör, m. m......................... 80

Meddelande ang. dagens plenum ............................... 84

Ökad förläggning av semester till sommaren...................... 84

Riktlinjer för en reform av inskrivningsväsendet ................. 86

Bättre djurskydd............................................. 96

Vissa åtgärder för att skydda ålbeståndet ....................... 97

Översyn av bestämmelserna om straff för djurplågeri ............. 98

Falsterbokanalen ............................................. 99

Ny översättning av Gamla testamentet och ny översättning av

Bibeln..................................................... 103

översyn av stavningsreglerna...........-...................... 105

Interpellation av herr Källstad (fp) ang. universitetslärares möjligheter

till forskning .. . ........... 108

Utsträckt motionstid ......................................... 110

Meddelande om enkla frågor av:

fru Marklund (vpk) ang. produktionsinriktningen vid Norrbottens

järnverk ................................................ 111

fru Kristensson (m) ang. lika folkpension oavsett civilstånd ....... 111

herr Rosqvist (s) ang. behörighetsbevis för förare av större fritidsbåtar
.................................................... 111

fru Bergman (s) ang. semesterersättningen för deltidsanställda med

månadslön .............................................. 111

herr Björk i Påarp (s) ang. principerna för återkallande av körkort 111
fru Jonäng (ep) ang. persontrafiken på järnvägslinjen Kilafors—

Söderhamn .............................................. 111

fröken Sandell (s) ang. placeringen i sjukpenningklass av friställd
arbetskraft............................................... 111

Torsdagen den 12 mars

Svar på frågor av:

herr Nilsson i Agnäs (m) ang. lokaliseringen av militära förband till

avfolkningshotade områden................................ 112

herr Persson i Heden (ep) ang. beviljandet av lån med anledning av
stormskador på skog och herr Magnusson i Borås (m) i samma

ämne.................................................... 113

herr Nilsson i Bästekille (m) ang. beskattningen av ränta på kapital 115

herr Sjöholm (fp) ang. kommunikationen mellan taxeringsmyndighet
och åklagarmyndighet vid misstanke om skattefusk ........ 116

Innehåll

Nr 10

Sid.

herr Jonasson (ep) ang. omprövning av domar i faderskapsmålm.m. 117
herr Clarkson (m) ang. åtgärder med anledning av elkraftssituationen
.................................................. 118

herr Wikner (s) ang. förekomsten av vildren vid älg- och småviltjakt
.................................................... 119

herr Nilsson i Bästekille (m) ang. vissa åtgärder för att trygga de

svenska yrkesfiskarnas rättigheter .......................... 121

fröken Wetterström (m) ang. revision av naturvårdslagen i vad

gäller strandskyddet ...................................... 121

herr Antby (fp) ang. åtgärder mot insekters skadegörelse i stormfälld
skog ............................................... 122

herr Josefson i Arrie (ep) ang. bevakningen av bagage vid flygplats 124
herr Nordstrandh (m) ang. undervisningen inom den nya teck ningslärarutbildningen.

....... 126

herr Strömberg (fp) ang. tidpunkten för framläggande av ändrade

regler rörande statsbidrag inom skolväsendet ................. 128

Svar på interpellationer av:

herr Stridsman (ep) ang. återförande till tidigare fastighetsägare av
viss för militära ändamål disponerad skogsmark i Norrbottens

län...................................................... 129

herr Clarkson (m) ang. principerna för godkännande av sjukhusavdelning
som medicinsk klinik ............................... 132

herr Åsling (ep) ang. distriktsveterinärorganisationen ............ 133

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. omfattningen av avfall vid kollektiv
matbespisning.......... 136

Interpellation av herr Krönmark (m) ang. jordbruksstödets utformning
och omfattning........................................ 138

Meddelande om enkla frågor av:

herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. ändring av bestämmelserna om

invaliditetsersättning ..................................... 139

herr Sellgren [(fp) ang. den tekniska vuxenutbildningen............ 139

herr Nordstrandh (m) ang. tandemacceleratorlaboratoriet i Uppsala
.................................................... 139

herr Wennerfors (m) ang. information om överenskommelse att höja

åldersgränsen vid inköp av mellanöl ........... 139

herr Wennerfors (m) ang. förläggningsort för det planerade Nordekkansliet
................................................. 139

Nr 10

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 11 mars

Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, om val av nämndemän....... 12

— nr 17, om inskränkning i offentligheten vid lagsökning........... 17

— nr 18, ang. säkerställande av städers rättigheter och traditioner 17

Statsutskottets utlåtande nr 4, rörande utgifterna inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde................................ 21

— nr 7, rörande utgifterna inom finansdepartementets verksamhetsområde
.................................................. 22

— nr 9, rörande utgifterna på kapitalbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde ......................... 22

— nr 11, rörande utgifterna inom inrikesdepartementets verksamhetsområde
............ 29

— nr 32, ang. huvudmannaskapet för mellanskolan................ 30

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4, ang. huvudmannaskapet för mellanskolan
................................................... 32

Statsutskottets utlåtande nr 33, om tillsättande av en parlamentarisk

försvarsutredning ......................................... 33

—- nr 34, ang. lokalhållningen för de allmänna underrätterna........ 37

Andra lagutskottets utlåtande nr 11, ang. lag om reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft.................................. • • 38

Bevillningsutskottets betänkande nr 6, beträffande traktorskatten .... 52

— nr 7, ang. restitution av arvsskatt för dödsbo med skogskontotillgång
..................................................... 55

—- nr 8, om 1970 års fastighetstaxering m. m...................... 55

— nr 9, om rätt till skattefri avsättning till omskolnings- och utbild ningsfonder

m. m.......................................... 63

— nr 11, ang. beskattningen av företagsvinster ................... 70

—- nr 12, om beskattning av vissa naturaförmåner................. 72

—- nr 13, om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp
m. m............. 72

Första lagutskottets utlåtande nr 9, om medborgarvittnen vid polisförhör,
in. .................................................. 80

— nr 10, om lagstadgad rätt för svensk medborgare till utresa ur riket 84

—- nr 11, om upphövsmannaskydd för audiovisuella verk........... 84

— nr 12, ang. lag om befrielse för utländsk konsul från skyldighet av

att avlägga vittnesmål m. m................................. 84

— nr 13, ang. försäkringsskyddet för förare av statligt motorfordon 84

Andra lagutskottets utlåtande nr 7, om ökat ekonomiskt stöd vid havandeskap
................................................ 84

— nr 8, om ersättning från den allmänna försäkringen åt frånskild

kvinna i vissa fall ......................................... 84

— nr 9, ang. stadga om enskilda vårdhem m. m................... 84

—- nr 10, ang. grupplivförsäkring för hemmafruar ................. 84

— nr 12, om ökad förläggning av semester till sommaren ........... 84

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8, ang. riktlinjer för en reform av

inskrivningsväsendet....................................... 86

Innehåll

Nr 10

Sid.

— nr 9, om lagstadgad säkerhetsdeklaration av motorfordon........ 96

— nr 11, om bättre djurskydd.................................. 96

■— nr 12, om vissa åtgärder för att skydda ålbeståndet ........... 97

— nr 13, om översyn av lagstiftningen om utländsk medborgares rätt

till fiske i svenskt vatten.................................... 98

— nr 14, straffbarheten vid aga av djur......................... 98

— nr 15, om översyn av bestämmelserna om straff för djurplågeri.. 98

Jordbruksutskottets utlåtande nr 5, ang. Falsterbokanalen.......... 99

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 4, om en ny översättning

av Gamla testamentet och om en ny översättning av Bibeln.. .. 103

-— nr 5, om en översyn av stavningsreglerna..................... 105

(

, rf

''V

,’f " Il

i • )

ii>''

fm .1 *m

>•

•Tf

*•

''■ v •

V* ■

Tisdagen den 10 mars 1970

Nr 10

Tisdagen den 10 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 27
nästlidne februari.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herrar
Eskilsson och Skoglund enligt till
kammaren inkomna läkarintyg vore
sjukskrivna, herr Eskilsson under tiden
den 9—den 16 innevarande mars och
herr Skoglund under tiden den 9—den
14 mars.

Herrar Eskilsson och Skoglund beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen
under angivna tider.

§ 3

Svar på interpellation ang. kompensation
till ungdomsorganisationerna för
ökade kostnader på grund av nya taxor
för postbefordran av tidningar

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade: Herr

talman! Herr Wachtmeister har
frågat mig vilka åtgärder jag avser att
vidtaga för att kompensera ungdomsorganisationerna
för de ökade kostnader,
som de nya taxorna för postbefordran
av tidningar medfört.

Vid 1969 års riksdag godkändes nya
riktlinjer för det statliga stödet till
ungdomsorganisationernas verksamhet
(prop. 1969: 1 bil. 10 s. 91, SU 43, rskr.
129). I samband därmed har statsbidragen
till ungdomsorganisationerna höjts
avsevärt. För nästa budgetår föreslås ytterligare
en betydande förstärkning av
dessa bidrag. Det nya bidragssystemet

ger organisationerna mycket stor frihet
i fråga om användningen av beviljade
bidrag. Bland annat kan en del av de
erhållna medlen användas för ungdomsorganisationernas
publiceringsverksamhet.

Enligt sina direktiv skall 1968 års
litteraturutredning överväga frågan om
tidskriftsstöd. Med anledning av i fjol
väckta motioner (1969:1:642 och II:
738) om ekonomiskt stöd till de ideella
rörelsernas tidningsutgivning uttalade
riksdagen (SU 1969:164, rskr. 379) att
motionerna borde överlämnas till nämnda
utredning för att tas under övervägande
i det fortsatta utredningsarbetet.
Kungl. Maj :t har sedermera fattat beslut
i överensstämmelse härmed.

I betänkandet Taxesystemet i postverkets
tidningsrörelse (SOU 1969:39)
har olika med taxesättningen sammanhängande
frågor, bl. a. fördelningen på
olika slag av tidningar av den indirekta
subventionering av tidningsrörelsen som
nu sker genom postverket, tagits upp till
behandling. Beredning av dessa frågor
sker i kommunikationsdepartementet.

Enligt min mening bör erfarenheterna
av genomförda och föreslagna åtgärder
till stöd för ungdomsverksamheten
samt resultatet av pågående utredningsoch
beredningsarbete i tidningsfrågorna
avvaktas, innan ytterligare åtgärder aktualiseras.

Vidare anförde:

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet fru Odhnoff för svaret.

Snäll som jag är har jag försökt tolka
svaret positivt, så till vida att statsrå -

Nr 10

Tisdagen den 10 mars 1970

Svar på interpellation ang. kompensation till ungdomsorganisationerna för ökade
kostnader på grund av nya taxor för postbefordran av tidningar

det åtminstone inte slår igen dörren för
en bättre tingens ordning. Men vad draget
genom den öppna dörren under tiden
kan ställa till med för ohägn bland
ungdomsorganisationerna förefaller att
vara ganska likgiltigt för statsrådet —
inte på grund av bristande god vilja, tv
jag vet att statsrådet i grund och botten
är mycket intresserad av dessa frågor,
utan på grund av att statsrådet uppenbarligen
inte är rätt informerad om
hur de bestämmelser vi nu har verkar.
Statsrådet och jag får kanske tillfälle
att diskutera den saken en annan gång,
när ett par motioner som jag väckt i
denna fråga kommer att behandlas. Åtminstone
hoppas jag att statsrådet då
för en gångs skull vill göra oss den äran
att närvara här i kammaren.

I dag gäller det frågan hur gällande
bestämmelser verkar i praktiken. Tyvärr
är deras verkan inte så positiv som
statsrådet menar. Den bidragshöjning
som statsrådet talar om verkar nämligen
mycket olika och är oförmånlig
framför allt för de organisationer som
arbetar med ungdom under 12 år, t. ex.
scoutrörelsen eller Unga örnar. De organisationerna
får praktiskt ingenting
med av bidragsökningen. För scoutrörelsen
rör det sig om ett par tusenlappar,
och jag skulle tro att Unga örnar
inte får mycket mera. Samtidigt tar staten
genom portohöjningarna tillbaka
mycket mer. För den organisation som
jag företräder, Svenska scoutförbundet,
blir slutresultatet en minskning med
15 000 kronor, och det var väl ändå inte
meningen. Det säger sig självt att den
ökade friheten att använda de medel
som ställes till vårt förfogande under
sådana omständigheter inte är mycket
värd.

Vi skall också ha klart för oss att det
här gäller medlemsblad, alltså tidskrifter
och publikationer, vilka delvis bekostas
av en medlemsavgift, som i förväg
fastställes att gälla för en lång period.
Då slår en portohöjning som den -

na igenom helt och hållet för den organisation
som framställer en sådan publikation.

Och så är det en sak till, som inte lyder
under statsrådets fögderi men som
för fullständighetens skull ändå måste
nämnas här, nämligen att dessa ideella
organisationer, trots att de förklarats
vara icke skattskyldiga, genom omsättningsskatten,
genom mervärdeskatten
fått vidkännas en mycket kraftig ökning
av sina omkostnader. För Scoutförbundets
räkning torde ökningen uppgå till
20 000 kr. om året.

Statsrådet säger att vi skall vänta på
erfarenheterna av genomförda och föreslagna
åtgärder till stöd för ungdomsverksamheten
och på resultatet av 1968
års litteraturutrednings arbete. Vad litteraturutredningen
beträffar tror jag att
det är en ganska klen tröst — det är en
utredning som arbetar på lång sikt, som
skall framlägga resultatet av sitt arbete
i etapper och om vilken vi inte vet när
den blir färdig. När det gäller föreslagna
och genomförda åtgärder vet vi
emellertid redan hur de fungerar. För
vissa organisationer verkar de negativt;
de försvårar arbetet för dessa organisationer.
Vill vi inte vidtaga åtgärder
redan nu innebär det att staten tjänar
pengar på ungdomsorganisationernas
bekostnad. Det kan man ju kalla vad
man vill, men inte är det en särskilt
ungdomsvänlig politik att i den mån
dessa organisationer inte kan eller inte
vill tulla egna fonder tvinga dem att inskränka
sin verksamhet.

Det behövs en helt annan syn på dessa
frågor, och jag hoppas att statsrådet
snarast möjligt vill låta oss gå igenom
dörren till det bättre klimatet.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Jag tror att klimatförbättringen
är mycket påtaglig när det
gäller ungdomsorganisationernas arbete
och den del som kan stimuleras av de
statsbidrag som utgår. Såsom framgått

Tisdagen den 10 mars 1970

Nr 10

Svar på interpellation ang. kompensation till ungdomsorganisationerna för ökade
kostnader på grund av nya taxor för postbefordran av tidningar

av årets statsverksproposition föreslår
vi nu för andra året i följd betydande
bidragsförstärkningar för ungdomsorganisationerna.
Det innebär att vi under
de ifrågavarande två budgetåren kommer
att ha genomfört ökningar med
sammanlagt 2,4 miljoner kronor för ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet
och 3 miljoner kronor för ungdomsledarutbildning.
Båda anslagen
uppgick för ett par år sedan till sammanlagt
7 miljoner kronor, och ökningen
med drygt 5 miljoner kronor
måste alltså betecknas som mycket
kraftig. Uppräkningen av anslagen visar
att vi inom regeringen har givit ungdomsstödet
hög prioritet. Jag tror också
att ungdomsorganisationerna har uppskattat
att deras arbetsmöjligheter förbättrats
genom dessa anslag.

Vi tycks vara helt eniga i fråga om
att bidragsformerna genom den ändring
som genomfördes i fjol fick en mera
generell utformning och att organisationerna
därigenom får största möjliga
utrymme för att själva avgöra hur de
medel som de erhåller skall användas.

När herr Wachtmeister tar upp stödet
till medlemmar under 12 år i organisationerna,
så kommer han in på en
annan fråga. Vi har i statsverkspropositionen
skrivit att vi avser att ta upp
denna fråga i annan ordning. Men det
är som sagt ett helt annat spörsmål än
den frågeställning som rests i interpellationen.

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Jag bestrider inte ett
ögonblick att det är en mycket värdefull
ändring att vi får disponera pengarna
betydligt friare genom att de inte
är bundna till vissa bestämda verksamhetsgrenar.
Samtidigt som ökningen av
anslaget till den centrala administrationen
kom till stånd drog man emellertid
in andra anslag, t. ex. ett anslag till
lägerstipendier, som tidigare var en
ganska väsentlig utgiftspost. Detta drogs
1* — Andra kammarens protokoll 1970.

in med motiveringen: »Nu har ni fått
så mycket pengar på det centrala planet
att ni skall kunna klara av den saken
ändå.» Allt vad vi har fått är alltså
inte nettoökningar.

Jag måste fortfarande konstatera att
det ökade bidraget — som det kallas —
tillsammans med att staten på annat
håll tar igen pengarna har medfört att
vi ligger på minus, och det är väl i alla
fall inte meningen. Avsikten med det
ökade bidraget måste ju vara att vi skall
få bättre möjligheter att arbeta. Som
det nu är flyttar man över pengarna
från en ficka till en annan, och det är
den lilla saken som jag hoppas att statsrådet
så småningom måtte kunna ordna
upp. Statsrådet nämnde ju att frågor i
detta sammanhang skulle tas upp vid
annat tillfälle, och vi får hoppas att det
kommer att innebära att vi får full
kompensation för de kostnadsökningar
staten på andra områden har åsamkat
oss. I så fall har vi anledning att vara
mycket tacksamma.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 40, med förslag
till ändring i regeringsformen,
m. in.

§ 5

Föredrogs å bordet vilande skrivelse
från den svenska parlamentariska
delegationen hos Europarådets rådgivande
församling med överlämnande av
redogörelse för församlingssessionerna
under år 1969.

Redogörelsen hänvisades till utrikesutskottet.

§ G

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 16—
18, statsutskottets utlåtanden nr 4, 7, 9,
Nr 10

Nr 10

Tisdagen den 10 mars 1970

Interpellation ang. tillämpningen av de

Stiftelsen Invandrartidningen

11 och 32—34, bevillningsutskottets betänkanden
nr 6—9 och 11-—13, första
lagutskottets utlåtanden nr 9—13, andra
lagutskottets utlåtanden nr 7—12,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 8, 9
och 11—15, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 4 och 5 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 4 och 5.

§ 7

Föredrogs den av herr Wiklund i
Stockholm (fp) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men
då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
effektivisering av skattekontrollen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista skulle uppföras dels
jordbruksutskottets utlåtande nr 4 närmast
efter statsutskottets utlåtande nr
32, dels andra lagutskottets utlåtande
nr 11 närmast efter statsutskottets utlåtande
nr 34.

§ 9

Interpellation ang. tillämpningen av de
av riksdagen beslutade riktlinjerna för
Stiftelsen Invandrartidningen

Ordet lämnades på begäran till

Herr CARLSHAMRE (m), som yttrade: Herr

talman! I samband med att Invandrartidningens
ansvarige utgivare
begärt avsked från sin tjänst har offentliggjorts
uppgifter som aktualiserar frågan,
om Stiftelsen Invandrartidningen
vad gäller styrelsens sammansättning
och sättet att leda stiftelsens verksam -

av riksdagen beslutade riktlinjerna för

het följt de riktlinjer som uppdrogs av
1967 års riksdag, då beslut fattades om
stiftelsens inrättande.

På förslag av dåvarande inrikesministern
beslöt riksdagen, att »huvudmannaskapet
skulle utövas av ett organ som
tillförsäkrar den redaktionella ledningen
en oberoende ställning gentemot
statsmakterna». Vidare anslöt sig såväl
inrikesministern som riksdagen till ett
uttalande av statskontoret: »Representanter
för myndigheter eller organisationer,
vilkas områden tidningens informationsspridning
gäller, bör inte beredas
plats i tidningens styrande organ.
»

Stiftelsens styrelse fick emellertid
från början och har alltjämt en sammansättning
som tycks klart strida mot
dessa uttalanden av riksdagen. Styrelsen
består till övervägande del av högre
tjänstemän i departement och ämbetsverk,
däribland chefen för invandrarverket,
som rimligen måste anses vara
en myndighet vars »område tidningens
informationsspridning gäller».

Av styrelseprotokollen framgår att
styrelsen vid flera tillfällen fattat beslut
som direkt ingripit i tidningens redaktionella
ledning. Endast ett exempel
skall här anföras:

Den 25 juni 1968 beslöt styrelsen att
det nyinrättade invandrarverket skulle
beredas ett eget utrymme om fyra sidor
i tidningen. Ordförande vid detta sammanträde
var det nyinrättade ämbetsverkets
generaldirektör och chef, dittills
ordförande i arbetsgruppen för invandrarfrågor.
Det är — särskilt med
tanke på styrelsens sammansättning —
svårt att se att ett sådant beslut rimmar
med riksdagens uttalade mening, att
den redaktionella ledningen skulle tillförsäkras
en oberoende ställning gentemot
statsmakterna.

Med hänvisning till vad sålunda anförts
anhåller jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen

Tisdagen den 10 mars 1970

Nr 10

Interpellation ang. tillämpningen av de av riksdagen beslutade riktlinjerna för
Stiftelsen Invandrartidningen

för inrikesdepartementet ställa följande
frågor:

1. Anser statsrådet att sammansättningen
av styrelsen för Stiftelsen Invandrartidningen
står i överensstämmelse
med de uttalanden som gjordes
av 1967 års riksdag i samband med beslutet
om stiftelsens inrättande?

2. Anser statsrådet att Invandrartidningens
redaktionella ledning varit och
är tillförsäkrad en oberoende ställning
gentemot statsmakterna?

3. Om svaret på dessa frågor — eller
endera av dem — är nej, avser
statsrådet då att ta initiativ till åtgärder
som kan bringa Stiftelsen Invandrartidningens
organisation och verksamhet i
överensstämmelse med av riksdagen beslutade
riktlinjer?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 85, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till allmän arbetstidslag, m. m.,
jämte motioner i ämnet.

§ 11

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 47, med förslag till kungörelse om
förevisning av brandfarlig biograffilm,
och

nr 51, med förslag till lag om ändring
i luftfartslagen (1957:297).

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12

Anmäldes följande motioner:

nr 1164, av fru Marklund och herr
Hermansson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 48, med förslag
till lag om tillfällig vattenreglering under
år 1970, och

nr 1165, av herrar Nilsson i Agnäs
och Petersson i Gäddvik, likaledes i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 48.

Dessa motioner bordlädes.

§ 13

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Åsling
(ep) till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet angående
järnvägstrafiken i Norrlands inland.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.15.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Onsdagen den 11 mars

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 3 innevarande
mars.

§ 2

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till lagutskott Kungl. Maj:ts å
bordet vilande propositioner:

nr 47, med förslag till kungörelse om
förevisning av brandfarlig biograffilm,
och

nr 51, med förslag till lag om ändring
i luftfartslagen (1957:297).

§ 3

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till lagutskott de å bordet vilande
motionerna nr 1164 och 1165.

§ 4

Föredrogs den av herr Carlshamre
(m) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående tillämpningen
av de av riksdagen beslutade
riktlinjerna för Stiftelsen Invandrartidningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Val av nämndemän

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av motioner
om val av nämndemän.

I detta utlåtande behandlades följande
motioner:

1) 1:129 av herr Ingvar Andersson

samt 11:139 av herr Clarkson m. fl.,
vari hemställdes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t begär utredning av möjligheterna
att utse nämndemän utan medverkan
av de politiska partiorganisationerna»;

2) I: 538 av herrar Axelson och Skagerlund
samt II: 63b av herrar Eriksson
i Arvika och Berndtsson, vari hemställdes »att

riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om att 4 kap.
5 § tredje stycket rättegångsbalken måtte
ändras så, att val av nämndemän
skall ske proportionellt på samma sätt
som stadgas i kommunallagens 22 § beträffande
val av vissa kommunala nämnder»;
samt

3) II: 637 av herrar Johansson i Simrishamn
och Johnsson i Blentarp.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:129 och 11:139, 1:538 och 11:634
samt II: 637.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CLARKSON (m):

Herr talman! I ett samhälle som vårt
med snabb utvecklingstakt på snart sagt
alla områden bör det inte anses märkligt
att även väletablerade institutioner
utsattes för granskning och prövning.
Konstitutionsutskottet föreslår i sitt förevarande
utlåtande att riksdagen skall
avslå tre motioner, som alla berör vår
nämndemannainstitution. Motionerna,
som kommer från socialdemokratiskt,
folkpartistiskt och moderat håll, har
alla det gemensamt att motionärerna uttalar
missnöje med sättet att utse nämndemän.
Den motion som herrar Wer -

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

ner och Björck i Nässjö ocli jag själv
har väckt syftar i det fallet längst, i
det att vi begär förnyad utredning om
sättet att utse nämndemän, varvid vi
särskilt vill att man skall beakta om utseende
av nämndemän är möjligt utan
inblandning av de politiska partierna.
Som alla vet väljes våra nämndemän
av kommunfullmäktige på förslag av de
politiska partierna.

Många medborgare reagerar mot denna
urvalsmetod och ogillar det inflytande
som politikerna därigenom får
över rättsskipningen. Låt mig här genast
förklara att den reaktionen inte stöder
sig på något känt fall av politiskt ställningstagande
vid någon av våra domstolar
utan enbart är av principiell natur.

Processkommissionen 1926 uttalade
att den nya domstolsorganisationen
skulle ge lekmännen ökat inflytande.
Detta innebar att rättsskipningen i högre
grad skulle komma att vara beroende
av om man lyckades att som nämndemän
tillsätta redbara, dugliga och för
sitt domarkall intresserade lekmän.
Nämndemännen borde även knytas till
domstolen genom en inte alltför kort
tids stadigvarande tjänstgöring för att
ge dem vana och erfarenhet vid domarkallets
utövande.

Utan att dessa önskemål åsidosättes
är verkligheten i dag den, att våra politiska
partier använder nämndemannauppdragen,
som är mycket eftertraktade,
till att lugna och belöna partiarbetare
eller gynnare av olika kulörer.
Även om det sålunda här rör sig om
s. k. samhällstillvända människor iir det
inget tvivel om att det första och avgörande
villkoret för att komma i fråga
som nämndeman är att ha visat intresse
för eller att ha ägnat uppmärksamhet
åt någon av våra politiska sammanslutningar.
Men det är att i onödan begränsa
urvalet av lämpliga nämndemän
att hålla sig till dem som visat partipolitiskt
intresse. De viktigaste egenskaperna
måste vara de jag här nämnt

Val av nämndemän

plus kravet att vederbörande skall vara
omdömesgill, självständig och rättrådig.
Eftersom det med fog kan hävdas att
det övervägande antalet samhällsmedborgare
fyller dessa krav men inte är
aktivt engagerade i partipolitiskt arbete
följer härav att större delen av befolkningen
faktiskt står utanför den viktiga
samhällsuppgift som utövandet av
nämndemannaskapet utgör.

Jag vågar därför hävda att lottningssystemet
i den form som det brukas i
den anglosaxiska världen är värt att
överväga vid utseende av nämndemän.
En av de invändningar som kan göras
mot ett sådant lottningssystem är, att
nämndemän som utses på sådant sätt
inte kan väljas för så lång tid att de
får de erfarenheter och insikter i vårt
rättsväsendes funktion som är nödvändiga
för att uppdraget skall kunna skötas
tillfredsställande. Jag undrar om
detta kan vara riktigt. I dag sitter våra
nämndemän i sexårsperioder och
blir oftast omvalda tills de faller för
70-årsstrecket. Om de inte har någon
juridisk utbildning känner de sig efter
några år ändå som verkliga juridikexperter
och kan, om självkritiken skulle
klicka, bli en fara på grund av sin
fåkunnighet.

En ofta observerad nackdel med nuvarande
rekrytering av nämndemännen
är att nämnderna i praktiken besättes
av husmödrar och pensionärer. Det är
inget fel på dessa kategorier, men det
finns fler grupper i vårt samhälle och
alla skall i görligaste mån vara representerade
i nämnderna.

Sammanfattningsvis hävdar jag alltså
att nämndemän icke skall utses genom
medverkan av de politiska partierna.
Även om vi i dag tryggt kan säga att
belägg saknas för att politiska ställningstaganden
gjorts av nämndemännen
i domstolsarbetet, kan i framtiden
situationer inträffa som förvandlar farhågan
härför till en skrämmande realitet.
Även andra nackdelar med det
nuvarande urvalssystemet kan påtalas,

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Val av nämndemän

och jag har i mitt anförande givit några
exempel härpå. Jag vidhåller därför
kravet på att utredning skall företagas
av möjligheterna att utse nämndemän
utan medverkan av de politiska partierna
och yrkar således, herr talman, hifall
till motionsparet I: 129 och II: 139.

I detta anförande instämde herrar
Werner och Björck i Nässjö (båda m).

Herr JOHANSSON i Simrishamn (s):

Herr talman! Jag har i motionen II:
637 tillsammans med herr Johnsson i
Blentarp hemställt om sådan ändring
i gällande kommunallagar att garantier
skapas för att skilda samhällsgrupper
blir representerade vid val av nämndemän
i tingslag. Utskottet har vid sin
behandling av motionen funnit anledning
att avstyrka densamma.

Det är mot bakgrunden av situationer
som i praktiken uppstått vid val av
nämndemän som vi funnit en ändring
av gällande lagar vara angelägen. Jag
är väl medveten om att frågan tidigare
i olika sammanhang varit föremål för
prövning och att man därvid noterat
att bl. a. politiska åsikter inte skall vara
avgörande, men jag vill, herr talman,
ändå ge uttryck åt den uppfattningen
att t. ex. politiska grupperingar återspeglar
samhällets och medborgarnas
sociala struktur. Genom rekryteringen
via politiska organisationer och deras
valberedningar får ärendena en prövning
som från demokratisk synpunkt
är ytterst värdefull och garantier kan
därigenom skapas för en sammansättning
med representanter som besitter
erfarenhet från olika miljöer och grupper
i samhället. Det har dess värre vid
flera tillfällen inträffat att partikombinationer
uppstått, varigenom med nuvarande
förordningar möjligheten uteslutits
att få en sådan sammansättning
som mot bakgrund av vad jag anfört
skulle vara önskvärd.

Herr talman! Jag har inget yrkande

utan har endast velat anföra dessa synpunkter.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Herr Clarkson har sagt
inledningsvis att det i tre motioner
framhålles att det nuvarande sättet för
val av nämndemän inte är tillfredsställande.
Det är riktigt att motionerna har
detta gemensamt men för övrigt uttrycker
de inte helt samma uppfattning.
Herr Berndtsson och jag har nämligen
sagt att vi anser att nämndemän
bör väljas av de politiska partierna
men att det bör ske efter proportionella
metoder.

Herr Clarkson sade också att han var
missnöjd över att utskottet så kortfattat
har behandlat hans motion. Jag har
förståelse för hans missnöje på den
punkten, och jag vill säga till utskottets
ledamöter att vi även har förståelse
för att de har hänvisat till fjolårets utlåtande
när det gäller herr Berndtssons
och min motion och likaså herr Johanssons
i Simrishamn motion. Vi har emellertid
återkommit därför att vi anser
att läget har förändrats. Genom kommunsammanslagningen
och genom domkretsindelningen
kommer nämndemännen
i mycket stor utsträckning att väljas
samtidigt och detta underlättar möjligheterna
till proportionella val.

Jag kan instämma i mycket av vad
herr Johansson i Simrishamn sade och
skall inte upprepa de argumenten. Utskottet
anför emellertid i sin skrivelse
från 1969 — den motivering som också
åberopas nu —• att »det synes viktigare
att personer, som har de erforderliga
kvalifikationerna för uppdraget, utses
till nämndemän än att platserna fördelas
rättvist mellan partierna». När
man läser denna skrivning får man
osökt en känsla av att utskottet anser
att det inte skulle gå att förena kravet
på kvalificerat folk såsom nämndemän
med en rättvis fördelning av mandaten.
Jag hävdar att det inte kommer att bli
någon svårighet att få kvalificerade

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

krafter även om man väljer nämndemän
proportionellt och samtidigt få en rättvis
fördelning.

Jag ber, herr talman, att med dessa
kortfattade motiveringar få yrka bifall
till motionerna I: 538 och II: 634.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! 1969 behandlades flera
motioner som gällde val av nämndemän.
Alla dessa motioner föreslog att
proportionell valmetod skulle få tilllämpas
vid val av nämndemän. Dessa
motioner avslogs av riksdagen.

De motioner som nu behandlas innehåller
olika yrkanden. Moderata samlingspartiets
— eller »moderaternas»
— motion innebär att man skall välja
nämndemän utan medverkan av de politiska
partiorganisationerna. Folkpartimotionen
föreslår att proportionell
valmetod skall tillämpas, och den socialdemokratiska
motionen är inne på samma
linje men föreslår att man närmast
skall tillämpa de bestämmelser som gäller
för val av taxeringsnämnd.

Yad gäller den förstnämnda motionen
har motionären ifrågasatt om motionen
över huvud taget har varit föremål
för seriös behandling i utskottet,
och det kan jag försäkra att den har.
Men vi har knappast hittat några utvägar
som skulle kunna tillfredsställa
motionären. Hur skall man bära sig åt
då det är fullmäktige som väljer nämndemän?
Skall man förbjuda de politiska
grupperna i fullmäktige att behandla
frågan om val av nämndemän eller på
vad sätt skall man kunna åstadkomma
att detta val sker utan medverkan av de
politiska partiorganisationerna, till vilka
man väl får räkna att respektive
partiers fullmäktigegrupper hör. Det
är alltså ett omöjligt förslag som har
framställts i detta fall.

Nu finns nog anledning att överväga
om inte bestämmelserna om proportionellt
val kan behöva tilämpas i ökad
utsträckning. Jag tror att de nya och
större kommunerna kommer att aktuali -

Yal av nämndemän

sera ett vidgat tillämpande av dem,
men därvidlag kommer nog inte .valet
av nämndemän i allra första ordningen.
I utskottsutlåtandet har det pekats på
de praktiska svårigheter som finns.

Herr Eriksson i Arvika säger nu att
dessa praktiska svårigheter blir mindre
i fortsättningen. Det är möjligt att
det ligger något i detta, men tills vidare
gäller nog att de är rätt stora då
det gäller genomförandet av ett proportionellt
val av nämndemän.

Herr talman! Med dessa korta ord
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr CLARKSON (m):

Herr talman! Herr Larsson i Luttra
hävdar att motionen 11:139 verkligen
varit föremål för behandling i utskottet.
Det är möjligt, och jag tror gärna
herr Larsson i Luttra när han säger
att så varit fallet. Men då har ni inte
läst motionen före behandlingen. Jag
har inte kommit med något förslag om
hur man skall utse nämndemän utan
endast begärt en utredning. Det är stor
skillnad på att komma med ett konkret
förslag och att begära en utredning.
Hade jag vetat hur man verkligen skulle
kunna utse nämndemän utan medverkan
av de politiska partierna, hade
jag inte behövt begära någon utredning.

Det är inte så farligt, herr Larsson
i Luttra, om nämndemännen skulle utses
på annat sätt, t. ex. genom det system
jag antydde, d. v. s. lottningsförfarandet.
Detta system tillämpas i den
anglosachsiska världen. Det är väl inte
någon som klagar på rättsskipningen i
England eller Amerika, och jag hade
gärna velat utreda om ett sådant system
skulle kunna fungera under svenska
förhållanden. När utskottet under
hänvisning till vad som hände 1969 föreslår
riksdagen att avslå vår motion,
finner jag detta närmast skandalöst.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Till herr Clarkson vill

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Val av nämndemän

jag säga att det hör till gammal god
tradition i denna riksdag att inte begära
en utredning i ett ämne om man
inte kan anvisa något sätt på vilket frågan
skall lösas. Herr Clarkson har här
inte kunnat anvisa något sådant sätt.
Att enbart begära en utredning har inte
ansetts vara ett tillräckligt skäl för att
man skall kunna tillstyrka en framställning.

Herr CLARKSON (m):

Herr talman! Ju mer jag hör herr
Larsson i Luttra utveckla sin talan,
desto mera förstår jag utskottets behandling
av min motion. Jag har ju
lämnat en antydan om vilka möjligheter
som står till buds, nämligen det
system som tillämpas i England respektive
Amerika med lottningsförfarande.
Följaktligen har jag uppfyllt herr
Larssons i Luttra krav även på det området.
Det måste vara så att utskottets
ledamöter inte läst motionen ordentligt
utan behandlat den på ett lättvindigt
sätt. Även klämmen i utskottets utlåtande
tyder på detta.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Det förefaller som om
herr Clarkson skulle ha behövt utveckla
sina synpunkter litet närmare i motionen.
Inte ens hans egna partivänner
i utskottet har ju funnit någon anledning
att begära en utredning.

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! Jag vill endast bekräfta
herr Larssons i Luttra uppgift om behandlingen
i utskottet. Det måste bero
på missförstånd om herr Clarkson tror
att det går till på det sättet i konstitutionsutskottet
att vi bara går förbi
motioner. Det har vi verkligen inte gjort.
Vi gick igenom motionen ordentligt och
diskuterade om vi kunde tänka oss någon
annan väg att välja nämndemän än
att låta fullmäktige utse dem. Vi tyckte
emellertid att fullmäktige med sin sammansättning
representerar en mycket

bred opinion inom de politiska partierna,
och det är fullmäktige som väljer
nämndemännen. Därför fann vi inte
någon anledning att frångå systemet,
detta desto mindre som motionen
egentligen inte innehöll någonting annat
än ett resonemang om de förfinade
metoderna för slumpmässigt urval. Vi
konstaterade att det inte föreföll vara
någon särskilt mycket bättre metod att
tillämpa slumpmässiga urval bland befolkningen
än att låta fullmäktige, som
känner till de personer som kommer i
fråga, utse nämndemännen.

Det är inte så länge sedan utskottet
hade att göra med frågan om val av
nämndemän. I dagens utlåtande nämns
det att motioner i det ärendet behandlades
i konstitutionsutskottets utlåtande
nr 34 år 1969. Vid det tillfället var
jag inte med i utskottet, men såvitt jag
förstår måste utlåtandet ha framlagts
någon gång på hösten förra året. Utskottet
yttrade då — det återges på s.
2 i utlåtande nr 16: »Den valmetod som
nu tillämpas har enligt utskottets mening
inte vållat väsentliga olägenheter.»
Ytterligare ett stycke citeras ur detta
utlåtande, som avgavs för bara några
månader sedan. Vi blev eniga i utskottet
om att vi inte kunde se någon bättre
metod, och därför avstyrkte vi motionerna.

Herr CLARKSON (m):

Herr talman! Det är naturligtvis dystert
att en partikamrat till mig nu sluter
upp vid herr Larssons i Luttra sida,
men det gör inte hans sak mycket bättre.
Utskottet hänvisar ju till vad som
anförts i utlåtande nr 34 år 1969 där
det föreslås att riksdagen skall avslå
årets motioner, men det som berörs i
vår motion II: 139 behandlades på inget
sätt år 1969. Det räcker; det finns
ingenting i utlåtandet av år 1969 som
har att göra med årets motion 11:139,
hur man än läser det i konstitutionsutskottet.

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Säkerställande av städers rättigheter och traditioner

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! För att det inte skall
framstå som om det bara vore de borgerliga
ledamöterna av konstitutionsutskottet
som ställer sig avvisande till herr
Clarksons propåer, vill jag deklarera att
jag helt delar den uppfattningen att
man inte skall låta principen om det
slumpmässiga urvalet bestämma nämndemansvalet.

Överläggningen var härmed slutad.

Motionerna 1:129 och II: 139

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till nämnda motioner;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Motionerna I: 538 och II: 634

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till nämnda motioner;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Motionen II: 637

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av motioner
om inskränkning i offentligheten vid
lagsökning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Säkerställande av städers rättigheter
och traditioner

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av motioner
angående säkerställande av städers rättigheter
och traditioner.

I detta utlåtande behandlades de likalydande
motionerna I: 446 av herr Gösta
Jacobson m. fl. och 11:494 av herr

Magnusson i Borås m. fl., vari hemställdes »att

riksdagen måtte göra framställning
hos Kungl. Maj :t att i samband
med övergången till det beslutade nya
systemet med enhetliga kommunbeteckningar
överväga åtgärder för att i förekommande
fall säkerställa den administrativa
kontinuiteten med det historiskt
givna stadssamhället och därvid,
för så vitt vederbörande stad så begär
eller det eljest befinnes lämpligt, resolutionsvis
föreskriva i vilken ordning
och av vilken kommun eller kommundel
stadens eventuella kvarstående äldre
rättigheter och traditioner skall fortsättningsvis
uppbäras».

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 446 och II: 494.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson, Hernelius och Björkman
(alla m), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:446 och 11:494, hos Kungl.
Maj :t anhålla om åtgärder i syfte att
vid övergången till det beslutade nya
systemet med enhetliga kommunbeteckningar
i förekommande fall säkerställa
den administrativa kontinuiteten med
det historiska stadssamhället, däribland
den att Kungl. Maj:t, om vederbörande
stad begärde det eller det eljest funnes
lämpligt, resolutionsvis föreskreve i vilken
ordning och av vilken kommun eller
kommundel stadens eventuella kvarstående
äldre rättigheter och traditioner
fortsättningsvis skulle uppbäras.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Fjolårets beslut att avskaffa
ordet stad och vissa stadsrättighcter
har föranlett en motion och en
reservation i år. Några av oss tycker
att det är fel att så lättvindigt och så
utan varje form av ödmjukhet och hög -

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Säkerställande av städers rättigheter och traditioner

tid begrava 1100-åriga institutioner och
traditioner.

Det aktstycke, bästa kolleger, som
ligger framför er i bänkarna — utlåtande
nr 18 från konstitutionsutskottet,
detta fina utskott som borde vara en bärare
av traditioner om det också inte
besitter grandezza —- svarar med ett
språk och i former som närmast liknar
en besvärsskrivelse om anläggande av
ett avloppsreningsverk. Och då gäller
det ändå en fråga som har med tradition,
stil och värdighet att göra. Städerna
är tillkomna på Kungl. Maj:ts
privilegier med särskilda rättigheter och
skyldigheter.

Vad är det då vi begär? Vi begär att
Kungl. Maj :t beslutar att den nya kommunen
eller dess äldre stadskärna skall
uppbära de kvarstående rättigheter och
traditioner som har tillkommit den äldre
staden. Vi anser att särskilda åtgärder
kan och bör vidtagas för bibehållande
av bandet med det historiska samhället
och bevarande av den administrativa
kontinuiteten. Vi talar om
stadsvapen, de enskilda städernas historiska
betingelser, stadsjubileer, speciella
stadsmiljöer som behöver yttre företrädare,
speciella kultur- och miljövårdande
ändamål o. s. v.

Varför, herr talman, visar man i detta
land ofta så litet sinne för traditioner?
Hur gör man i väststaterna i Europa?
Hur gör man i öststaterna? Där slår
man inte bara vakt om den yttre stadsskapelsen
utan betonar också det bästa
av de användbara och under tidernas
lopp utvecklade inre traditionerna. Så
är det i Tyskland, Holland, Schweiz och
Polen. Den som har besökt Warszawa
vet att man där efter kriget har byggt
upp stadsdelar så att de blivit exakt
likadana som de var tidigare. Man har
också infört vissa traditionsmässiga regler
som tillhörde den gamla tiden trots
att det då rådde en viss feodalism.

Jag undrar hur vi svenskar skulle
göra om exempelvis Gamla stan skulle
försvinna genom någon olyckshändel -

se. Jag föreställer mig att vi skulle bygga
upp ett nytt Sergels torg i stället för
att försöka återställa Gamla stan i dess
ursprungliga skick.

Varför kan regering och riksdag inte
för våra städer visa att de är intresserade
av att stödja och bevara de traditioner
som utbildats för att göra tillvaron
litet värdigare. Det verkar nästan
som om man är rädd för att detta skulle
inverka på den demokratiska samhällsordning
som skapats här i landet.
Det är ett svaghetstecken om man tänker
på det viset. Jag bara erinrar om
att våra ungdomar i dag vågar gå i mormors
kläder och hålla på vissa traditioner
■— det är modernt i dag.

Herr talman! Erik Axel Karlfeldt avslutar
sin dikt »Stadens sångmö», som
han tillägnat Hjalmar Söderberg, med
denna strof:

Och sent i seklets kväll på »Aftonstjärnan» en

drömmare satt ensam och för-,
stämd.

Då såg han henne skymta, skymningstärnan som

genom prosans gator irrar
skrämd.

Han lyfte hastigt fönstrets draperi;

men som en nattblå hamn hon gled
förbi,

en vägvill fläkt, en brusten melodi.

Herr talman! Det är och förblir en
brusten melodi, om inte regering och
riksdag försöker bevara något av de traditioner
som urgamla städer har skapat.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Det finns väl ingen anledning
att göra någon längre utläggning
över denna i mitt tycke något säregna
motion. Vi behandlade ju även
denna fråga i samband med att vi
ganska nyligen beslutade om den enhetliga
kommunbeteckningen.

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Säkerställande av städers rättigheter och traditioner

Motionärerna hemställer nu alltså
»att riksdagen måtte göra framställning
hos Kungl. Maj :t att i samband med
övergången till det beslutade nya systemet
med enhetliga kommunbeteckningar
överväga åtgärder för att i förekommande
fall säkerställa den administrativa
kontinuiteten med det historiskt
givna stadssamhället och därvid, för så
vitt vederbörande stad så begär eller
det eljest befinnes lämpligt, resolutionsvis
föreskriva i vilken ordning och av
vilken kommun eller kommundel stadens
eventuella kvarstående äldre rättigheter
och traditioner skall fortsättningsvis
uppbäras».

Man frågar sig varför det bara är
stadssamhället som skall bli föremål för
denna utredning. Varför skall det inte
kunna gälla kommunerna i allmänhet?
Socknens historia och traditioner går
väl så långt tillbaka som stadens, och
det finns i så fall givetvis precis samma
anledning att uppmärksamma den
saken. Eller menar man att det bara är
städerna som måste ha statens hjälp för
att vårda sina traditioner?

När det gäller rättigheterna eller privilegierna,
som man ibland kallar dem,
får vi hålla motionärerna räkning för
att de verkligen skrivit »eventuella»
rättigheter, ty i dagens läge är dessa
rättigheter och privilegier i högsta grad
eventuella. Kortfattat kan man kanske
sammanfatta situationen så, att privilegierna
inte längre existerar; om det
finns någon rest kvar av dessa privilegier,
så saknar den praktisk betydelse.
Det kan t. o. m. ifrågasättas om inte beslutet
om den enhetliga kommuntypen
borde ha innehållit en klausul som stadgade
att vad som eventuellt kan finnas
kvar av de gamla ståndsprivilegierna
fr. o. in. nu tas bort. Jag tror att det
hade varit ett bättre sätt att tackla detta
problem. .lag skulle vilja hänvisa herr
Lothigius till en artikel i senaste numret
av det finska kommunförbundets
tidskrift. Den innehåller eu intressant
redogörelse som delvis omfattar den

svenska tiden, som har betydelse också
för vår syn på denna sak.

Städernas rättigheter utgjorde en viss
kompensation för särskilda pålagor när
det gällde rättsskipning och annat. Nu
ställs alla kommuner i samma situation,
och därför finns det inte någon anledning
att i fortsättningen tala om städernas
privilegier.

Situationen kan såvitt jag förstår sammanfattas
ungefär så: Om det finns något
kvar av städernas äldre rättigheter,
så saknar det helt betydelse, och i jämlikhetens
samhälle 1970 finns det ingen
anledning att försöka återuppväcka det
gamla ståndssamhällets uppfattningar.
Det finns således ingen anledning att
överväga åtgärder från statens sida varigenom
man skulle föreskriva i vilken
ordning speciellt det gamla stadssamhällets
traditioner skall uppbäras; de
måste i så fall självfallet gälla alla samhällsbildningar.
Det är alltså inte någon
missaktning för traditionerna som sådana
som motiverar utskottets skrivning.
Här gäller frågan om man lagstiftningsvägen
har någon anledning att,
efter det att man fattat beslutet om den
enhetliga kommuntypen, föreskriva något
om en före detta kommuntyp. Det
finns självfallet precis lika stor anledning
att uppmärksamma andra samhällsbildningar,
socknens traditioner,

o. s. v.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LOTHIGIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Det verkar nästan som
om den värderade talesmannen för konstitutionsutskottet
hade något emot staden;
det fanns en aggressivitet mot staden
i hans uttalande. Han försökte också
föra in det slitna ordet jämlikhet
även i detta sammanhang. Vi talar om
att behålla en tradition, om att det skulle
vara riksdagen värdigt att försöka
ange riktlinjer härför. Med riksdagen
såsom bakgrund skulle man kunna få
en bättre garanti för att städerna verk -

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Säkerställande av städers rättigheter och traditioner

ligen uppehåller traditionerna; man
skulle få det så att säga inskrivet att
riksdagen och Kungl. Maj:t gärna ser
att man gör det. Men dagens motto är:
Slopa det gamla! Bygg nytt utan att
tänka på vad som är grunden och som
ger oss förutsättningar att leva som vi
gör i dag!

Varför skall inte kommunerna, frågade
den ärade företrädaren för konstitutionsutskottet,
få samma förmåner?
Men vi behåller ju kommunnamnet —
det bygger vi ju in i stadsbildningen,
men vi tar bort benämningen stad. Jag
hänvisar till Jönköpingsområdet, där
jag själv bor och där flera städer slår
sig samman: Jönköping, Huskvarna och
Gränna. Gränna stad har 318 års traditioner,
uppbyggda av en enda man,
men stadsformen kommer att röjas undan.
Vi är några aktiva personer i den
lilla staden som försöker behålla traditionen,
och det hade varit värdefullt
från alla synpunkter om riksdagen genom
ett uttalande i frågan hade givit
några anvisningar. Nu vill den inte göra
det, och jag tycker det är typiskt att
man inte vågar försvara en tradition.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Jag tror att det är viktigt
att man i samband med de kommunsammanläggningar
som företas får
en enhetlig benämning, en uppfattning
som förekommer ute i kommunerna.
Jag vill erinra om att vi tidigare hade
en organisation som hette Kommunförbundet
och en som hette Stadsförbundet,
men kommunernas företrädare blev
långt innan förslaget om en enhetlig
kommunbeteckning kom fram eniga om
att slå samman förbunden och kalla
den nya organisationen Kommunförbundet.

Det har talats om städernas tidigare
privilegier, men de är väl nu ett minne
blott, och de gamla privilegierna har
snarast blivit skyldigheter för städerna.

Herr Lothigius antydde att ungdomarna,
som går i kläder enligt gammalt

mode skulle ha speciell känsla för städernas
traditioner. Jag håller med herr
Lothigius om att detta mode kommer
från staden, men inte från någon svensk
stad, utan från den franska huvudstaden.

Jag tror det är viktigt i det kommunala
arbetet att inte skilja mellan kommuner
av olika typer. Det måste vara
ett demokratiskt riktig grepp att samla
alla kommuner under eu benämning.
Man bör inte sprida den föreställningen
bland människorna, att det ena skulle
vara mer värt än det andra, och
därför håller jag styvt på att man bör
använda samma benämning. De förtroendevalda
är lika värdefulla i den
lilla som i den stora kommunen. Vi bör
hålla fast vid den linje som statsmakterna
tidigare har slagit in på — den
står helt i överensstämmelse med vad
som händer på andra områden inom
vårt samhälle.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr Lothigius sade att jag visade
prov på aggressivitet. Så förhåller det
sig inte alls, men jag menar att det inte
är rätt väg att tillgripa lagstiftning. Det
är uppenbart att man bör vårda de traditioner
som finns, men jag tror att
bärarna av dessa traditioner i fortsättningen
kommer att bli hembygdsföreningar
och organisationer av motsvarande
karaktär.

Vi har också statliga organisationer
på detta område som har en funktion
att fylla — jag tänker på riksantikvarieämbetet
och på Vitterhets-, Historieoch
Antikvitetsakademien. Att man skulle
införa en särskild lagstiftning tror
jag inte på.

Herr LOTHIGIUS (in):

Herr talman! Avsikten är inte att ändra
den benämning som en gång är fastställd
— det kan vi naturligtvis inte
göra. Avsikten är att riksdagen skall
göra ett uttalande om att man bör försöka
finna former att bevara de tradi -

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

tioner som finns och knyta dem till de
nya kommunerna. Att uttala sig så kort,
så intetsägande och så meningslöst som
konstitutionsutskottet har gjort i denna
fråga anser jag vara ovärdigt detta
gamla förnämliga utskott.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lothigius begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Sveningsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Lothigius begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 173 ja och 27 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Försvarsdepartementet m. fl. anslag

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
4, i anledning av Kungl. Maj :ts i stats -

Försvarsdepartementet m. fl. anslag

verkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde.

Punkten 1

Försvarsdepartementet m. fl. anslag

Sedan punkten föredragits anförde

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag vill till detta utlåtande
bara göra en kort deklaration.
Vänsterpartiet kommunisterna har till
såväl 1968 som 1969 års riksdagar framlagt
förslag att en utredning skall pröva
förutsättningarna för en ny försvarsordning,
som är ägnad att tillgodose tre
väsentliga önskemål: 1) att göra försvaret
arbetsdugligt även inför risken av
svårare krigsvillkor än militärledningen
hittills har förutsatt, 2) att eliminera
försvarets karaktär av hinder för nedrustning
och 3) att avsevärt nedbringa
dess kostnader.

I den internationella kapprustning
som har präglat tiden efter andra
världskriget deltar också vårt land.
Enorma resurser — arbetskraft, kapital,
teknik och forskning — används
improduktivt i en värld där stora delar
av befolkningen svälter. Militarismen
frodas och militärernas makt förstärks.
Riskerna för förintelsekrig ökar.

De årliga miljardinvesteringarna i militärt
material har tillfört rustningsindustrin
väldiga vinster. Stora resurser
har bundits i stället för att utnyttjas
för en aktiv internationell biståndspolitik
och sociala förbättringar i vårt
land. Som motivering har framförts en
målsättning som har varit — vilket nu
alltmer erkänns — orealistisk.

I nyssnämnda motioner har vi anvisat
en strukturskiss för en ny försvarsorganisation
som är grundad på folkförsvarets
princip. Våra motioner I: 565
och 11:653 vid årets riksdag ger också
förord för en kraftig nedskärning av
militärutgifterna. Till dessa motioner,

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Investeringsplan för kommunikationsverken m. m.

som inte nu föreligger till behandling,
får vi anledning att närmare återkomma
vid senare tillfälle.

Herr talman! Med hänsyn till att förslagen
i våra tidigare motioner hittills
icke vunnit riksdagens bifall och föreliggande
förslag som i dag behandlas
alltså bygger på ett militärt system som
enligt vår mening grundar sig på en
felaktig basis kommer vänsterpartiet
kommunisternas riksdagsgrupp icke att
delta i besluten vid behandlingen av
statsutskottets utlåtande nr 4.

Yidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2—43

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44

Lades till handlingarna.

§ 9

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
7, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkterna 1—27

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28

Lades till handlingarna.

§ 10

Utgifterna på kapitalbudgeten inom
kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
9, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1970/71 inom

kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner.

Punkten 1

Investeringsplan för kommunikationsverken
m. m.

Kungl. Maj:t hade (bilaga 8, s. 130—
133) lämnat en sammanfattande redogörelse
för kommunikationsverkens investeringar,
avseende postverkets, televerkets,
statens järnvägars och luftfartsverkets
fonder samt statens vägverks
förrådsfond och sjöfartsverkets fond.
Anslagen för nästa budgetår under dessa
fonder hade beräknats så, att de
jämte förutsedda behållningar vid budgetårets
ingång skulle motsvara den föreslagna
medelsförbrukningen och därutöver
ge en marginal om ca 10 %.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
1: 735 av herr Sveningsson och 11:836
av herrar Magnusson i Borås och Lothigius,
vari yrkats att riksdagen måtte
besluta att anslagsramen under koinmunikationshuvudtitelns
del av kapitalbudgeten
måtte minskas med ett belopp
om 100 milj. kr. i förhållande till
Kungl. Maj :ts förslag.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med avslag å motionerna
I: 735 och II: 836 som sin mening
ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört beträffande investeringsplan
för kommunikationsverken m. m.

Reservation hade avgivits

1. beträffande viss minskning av investeringsanslagen
av herrar Virgin,
Strandberg, Nordstrandh och Cassel
(samtliga m), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:735 och 11:836 som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört beträffande investeringsplan
för kommunikationsverken
m. m.

Onsdagen den It mars 1970

Nr 10

Investeringsplan för kommunikationsverken m. m.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

andre vice talmannen CASSEL
(m):

Herr talman! Här möter vi ett problem
som har ventilerats många gånger
förut, nämligen frågan om man ovanpå
de så att säga ordinarie investeringarna
i kommunikationsverken skall lägga
ett extra belopp på 10 procent. Det är
100 miljoner kronor, som sålunda skulle
ställas till regeringens förfogande för
att användas, därest det skulle knipa
med sysselsättningen under nästa budgetår.
Inom utskottet har det funnits
olika uppfattningar om huruvida detta
skall anses vara klokt och vettigt eller
icke.

Om man betraktar situationen på det
ekonomiska området av i dag, kan man
konstatera att det råder full sysselsättning,
frånsett vissa avfolkningsbygder.
Vi har en överhettad arbetsmarknad
och en stark ekonomisk högkonjunktur.
Det finns ingen anledning att räkna
med att det skulle inträffa en recession
under det budgetår som ligger framför
oss.

Den ekonomiska situationen karakteriseras
också av att regering och riksbank
har dragit åt bromsarna för fullt,
så att det skriker i det ekonomiska
maskineriet och så att praktiskt taget
hela bankutlåningen stoppats med åtföljande
stora svårigheter för inte minst
de medelstora och mindre företagen,
som inte får pengar till sina investeringar
och som därför inte kan utnyttja
den rådande högkonjunkturen. Man
frågar sig, om det i ett sådant läge, då
alla andra investeringar stoppas genom
indragande av bankkrediterna, kan anses
rimligt att ställa 100 miljoner kronor
extra till regeringens förfogande
för investeringar i kommunikationsverken.
Innebär inte detta att dessa prioriteras
på ett sätt som inte är adekvat
med hänsyn till andra ytterst viktiga
investeringsbehov?

Mot detta kan som utskottsmajorite -

ten gör invändas, att den ifrågavarande
krediten bara ställs till regeringens
förfogande och att regeringen inte kommer
att utnyttja den, om det inte är
nödvändigt med hänsyn till arbetsmarknadens
behov. Det är möjligt att regeringen
förfar på detta sätt, men enligt
min uppfattning bör riksdagen inte avhända
sig sin rätt att pröva huruvida
dessa 100 miljoner bör användas eller
inte. Riksdagen är visserligen inte samlad
under ett par månader på sommaren,
men under den tiden lär knappast
så mycket hända på arbetsmarknaden.
Vid bifall till reservationen är egentligen
den enda konsekvensen att regeringen
under höstriksdagen 1970 eller
vårriksdagen 1971 kan tvingas att vända
sig till riksdagen och begära ett
tilläggsanslag och det tycker jag att regeringen
i så fall skall göra, varvid
riksdagen i vanlig ordning får pröva
om detta tilläggsanslag behövs.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Den 10-procentiga marginal
det här gäller beslutar riksdagen
om varje år, och när systemet infördes
1962 var riksdagens beslut enhälligt.
Det är inte så att man här ger
regeringen en blankofullmakt, utan regeringen
får ett bemyndigande att utnyttja
marginalen, om detta av konjunkturmässiga
eller eljest särskilda
skäl är påkallat. Herr Cassels anförande
tycker jag närmast skulle ha utmynnat
i en hemställan om att detta system
avskaffades, men det har han inte velat
göra. Herr Cassel har i detta läge bara
velat pruta ned anslagsramen med 100
miljoner kronor.

Nu tror jag dock att herr Cassel och
jag kan bli överens om ett par saker.
Om konjunkturläget förblir oförändrat,
så kommer denna marginal inte att utnyttjas,
och då kommer inte heller ett
bifall till vare sig utskottets hemställan
eller till reservationen att i och för sig

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Investeringsplan för kommunikationsverken m. m.

påverka utvecklingen. Reservationen innebär
därför inte någon samhällsekonomisk
besparing. Här gäller det bara
att man inte tycker om systemet att
det finns en marginal på 10 procent
för den händelse att det blir en ändring
i konjunkturerna.

Vidare tror jag vi kan vara ense om
att det finns angelägna behov på detta
område som inte kan tillgodoses. Jag
vill bara ta ett exempel från televerket.
Med nuvarande investeringsanslag
kommer väntetiden för installation av
nya telefoner och telefonreparationer
att förlängas avsevärt, om inte verket
får ytterligare medel till sitt förfogande.
För närvarande har verket en normleveranstid,
alltså för 90 procent av
beställningarnas effektuering, på fem,
sex veckor, och den tiden beräknas år
1971 komma att öka till upp emot tio
veckor. Det råder sålunda en kraftig
försening vid installation av nya telefoner,
en försening som man givetvis
i nuvarande läge kan vara tvungen att
acceptera trots de stora nackdelar den
medför. Telefoner är ju en nödvändig
utrustning också inom näringslivet, och
därför skapar en dylik försening stora
svårigheter och gör det nödvändigt att
upprätta prioriteringslistor etc.

I dagens läge har utskottet inte velat
påfordra någon ändring i rådande förhållanden,
men nog vore det bra om
det under slutet av det budgetår vi nu
talar om, alltså under första halvåret
1972, visar det sig att det finns en marginal
som kunde användas för att nedbringa
dessa onormalt långa väntetider.
Det är också för det ändamålet som
arrangemanget med denna marginal har
tillkommit.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(m):

Herr talman! När jag lyssnar på ordföranden
i statsutskottets fjärde avdelning
blir jag mer och mer orolig. Herr
Gustafson i Göteborg började med att

tala om de ytterst angelägna uppgifter
som har fått eftersättas vid televerket
och han gjorde det som exempel på vilka
trängande investeringsbehov som
finns inom kommunikationsverken. Men
genom sin borgerliga gärning vet ju
herr Gustafson mycket bättre än jag —
och troligen också bättre än de flesta
andra i denna kammare — vilka oerhört
angelägna kreditanspråk från näringslivets
sida som bankerna nu är
tvungna att stryka ett streck över. Här
låter det som om man oavsett utvecklingen
på arbetsmarknadsfronten borde
försöka nalla av de 100 miljonerna för
att göra investeringar i kommunikationsverken.
Men detta sker i så fall
på bekostnad av övriga investeringar
inom näringslivet och andra behov,
som också är utomordentligt angelägna.

Nu är det klart att en sådan här åtgärd
inte i och för sig, under förutsättning
att regeringen inte använder sitt
kreditiv, innebär någon besparing. Och
man frågar sig då, varför regeringen
inte skulle få fullmakt att använda de
100 miljoner kronor som det gäller. Ja,
har man en kolartro på att regeringen
i alla sammanhang gör det som är förnuftigt,
kan man ju ge regeringen fullmakten,
men någon sådan kolartro har
icke jag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag tvingas upprepa vad
jag yttrade i mitt första anförande,
nämligen att den aktuella marginalen
skall få användas endast när detta av
konjunkturmässiga eller eljest särskilda
skäl är påkallat. Att herr Cassel gör gällande
att det tydligen är meningen att
man skall kunna nalla av dessa pengar
oavsett hur konjunkturerna utvecklas
måste bero på att han var så ivrigt sysselsatt
med att förbereda sin replik att
han inte lyssnade på vad jag sade.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(m):

Tvärtom, herr talman! Jag var ivrigt
sysselsatt med att lyssna på vad herr

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

ordföranden i utskottets fjärde avdelning
sade.

Jag ville erinra om att det i detta
sammanhang inte gäller att tänka på det
behov av telefoner som kan föreligga.
Skall regeringen ha denna fullmakt,
skall den, såsom ursprungligen var meningen,
vara knuten till en situation där
man av arbetsmarknadspolitiska skäl är
tvungen att göra nya insatser.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Just det, herr talman! Det är också
av denna anledning som jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr andre vice talmannen
Cassel begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1
i utskottets utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr andre vice talmannen Cassel begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 173 ja och
24 nej, varjämte 3 av kammarens leda -

Postverkets anslagsbehov

möter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Postverkets anslagsbehov

Sedan punkten föredragits anförde

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att ställa något yrkande om ökat
eller minskat anslag utan närmast därför
att jag inte tidigare har haft möjlighet
att framställa en vädjan till kommunikationsministern
vad det gäller skötseln
av postverket.

Vi hade en gång i tiden ett sådant
postverk här i landet att vi kunde säga
»säkert som ett brev på posten». Tyvärr
har situationen nu blivit sådan att vad
utskottet här skriver måste vara byggt
på någon felaktighet åtminstone vad
slutledningarna beträffar. Man säger att
postverket har »en skyldighet i princip
att bl. a. genom ett över hela landet utbrett
nät av postanordningar erbjuda
erforderlig postal service ävensom att
uppehålla denna service också i områden
i vilka rörelsen inte är bärkraftig».
Vidare sägs att man skall rationalisera
och vidtaga sådana åtgärder att postverkets
service fungerar på ett tillfredsställande
sätt.

Det är tacknämligt att man gör vad
man kan på landsbygden, men det finns
ju även städer och tätorter. Vi kunde
finna oss i att post inte delas ut på söndagarna
— det tycker jag är fullt riktigt
— och vi kunde också finna oss i
att exempelvis postutdelning skedde en
gång om dagen. Men när det går så långt
att postverkets folk kommer med en
postsäck kl. 8 på morgonen och låser
fast den på ett värmeelement i portgången
och det sedan dröjer upp till
tre å fyra timmar innan posten delas ut,

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Statens järnvägars anslagsbehov

får man en känsla av att det måste vara
fråga om någon felrationalisering. Vi
kan inte fortsätta att ha ett postverk
som fungerar så dåligt som för närvarande
är fallet. Var kan felet till detta
ligga?

Alla blir vi äldre och äldre, men avstånden
till serviceorganen blir längre
och längre. Det får vi uppleva dagligdags.
Pensionärer, partiellt arbetsföra
och andra behöver också postservice;
i varje fall försöker de ta sig fram till
posten för att få ut sin pension.

Jag har en känsla av att det här också
föreligger något fel. Tidigare var det en
mycket förnämlig personal som skötte
postgången i landet och den fackliga
organisationen, Postmannaförbundet,
hade stor ära och heder av denna. Numera
engageras tydligen personalen
mera slumpartat och resultatet har också
blivit därefter.

Låt mig ställa en fråga till dem som
har ansvaret för personalrekryteringen:
Skulle det inte vara möjligt att ansvariga
inom verket tog kontakt med exempelvis
nuvarande Postförbundet, där
det finns personal av den gamla stammen
som såg till att det låg en verklighet
bakom uttrycket »säkert som ett
Drev på posten»? Vore det inte möjligt
att resonera med dem som driver postverket,
så att vi kunde få en bättre service
än för närvarande? Det skulle kanske
inte vara så dumt om postverkets
generaldirektör i varje fall under någon
tid själv skulle handlägga postverkets
organisationsuppgifter beträffande
utbärningen. Jag vill inte begära för
mycket och det vore kanske att sträcka
sig för långt, men om man toge kontakt
med personalorganisationerna, skulle vi
kanske kunna få en förbättring.

Möjligen är det förmätet att framställa
ett sådant önskemål, men jag har
inte förut haft tillfälle att framföra det
till den nye kommunikationsministern
— jag förutsätter att han har sinne för
service — och vi kanske på det här
sättet skulle få fram en service som

verkligen fungerar. Att begära flera utbärningsturer
är kanske för mycket,
men om kommunikationsministern kontaktar
personalorganisationerna och
fick del av dessas erfarenheter beträffande
denna fråga, skulle kanske en
ändring kunna åstadkommas beträffande
den felrationalisering som tydligen
pågår. Samtidigt måste vi ta hänsyn till
inte minst pensionärer och handikappade.
Även om det propageras för att
man skall vara frisksportare och gå
långa vägar, kan avstånden dock för
många bli alltför långa och betungande.

Herr talman! Jag har med dessa ord
velat uttala en vädjan, vilken jag hoppas
skall nå fram till postverkets högsta
ledning.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Statens järnvägars anslagsbehov

Kungl. Maj:t hade (s. 159—180) föreslagit
riksdagen att dels för budgetåret
1970/71 under statens järnvägars fond
anvisa i statsrådsprotokollet angivet investeringsanslag
av 367 600 000 kr., dels
bemyndiga Kungl. Maj :t att inrätta i
statsrådsprotokollet förordade tjänster
på löneplan C vid statens järnvägar.

I de likalydande motionerna I: 83 av
herrar Nils Nilsson och Stefanson samt
11:96 av herrar Jonsson i Mora och
Boo hade yrkats att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa att Kungl. Maj :t måtte vidtaga
åtgärder för en elektrifiering av järnvägslinjen
Borlänge—Mora.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte till Järnvägar
m. m. för budgetåret 1970/71 anvisa ett
investeringsanslag av 367 600 000 kr.,

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

2. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att i enlighet med vad departementschefen
förordat inrätta tjänster
på löneplan G vid statens järnvägar,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 83 och II: 96.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade avgivits beträffande elektrifiering
av järnvägslinjen Borlänge—
Mora av

a. herr Mellqvist (s) och

b. herr Eliasson i Sundborn (ep).

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr JONSSON i Mora (fp):

Herr talman! Under denna punkt i
statsutskottets utlåtande nr 9 behandlas
också ett par motioner, I: 83 av herrar
Nils Nilsson och Stefanson och II: 96
av herr Boo och mig själv. I detta motionspar
har vi upprepat vad vi motionerat
om under både 1968 och 1969.
Vi begärde i motionerna att åtgärder
skulle vidtagas för en elektrifiering av
järnvägslinjen Borlänge—Mora.

Som framgår av utlåtandet har statsutskottet,
liksom vid de båda tidigare
tillfällena, avstyrkt motionerna. Vi har
emellertid ansett saken så angelägen att
vi har velat föra fram den motionsledes
även till årets riksdag.

Frågan om elektrifiering av bandelen
Borlänge—Mora var aktuell redan i
samband med att man elektrifierade
bandelen Krylbo—Borlänge, men av någon
anledning sköts den då på framtiden;
det sades att den skulle genomföras
i något senare sammanhang. Detta
sammanhang har ännu inte inträffat.

Det finns flera motiv för att tiden nu
borde vara inne att utsträcka elektrifieringen
ända upp till Mora. Vi har
anfört några skäl i våra motioner, och
jag vill understryka ett par synpunkter.
Allra främst menar vi att en elektrifiering
skulle medföra ökad driftsäkerhet.
Det är känt alt de dieseldrivna persontåg
som går upp till Mora riilt ofta

Statens järnvägars anslagsbehov

blir föremål för driftstörningar. Senast
i går, när jag skulle resa ned med tåget
»Siljan», var detta ställt åt sidan på
grund av en skada och ersatt med ett
vanligt dieseldrivet loktåg till Borlänge
och sedan med ellokståg till Stockholm
efter byte vid stationen i Borlänge.

Vi tror också att det är viktigt att
söka komma dithän att man kan använda
den inhemska elkraften i stället för
att vara tvungen att utnyttja importerat
bränsle för dieseltågen, Vidare anser
vi att det borde finnas möjligheter
att snabba upp persontågsförbindelserna
ytterligare, om en elektrifiering
verkställdes upp till Mora. I denna bygd
är det ett mycket starkt önskemål att
få ännu snabbare förbindelser med
Stockholm och övriga delar av landet.

Vad beträffar godstransporterna har
vi pekat på — vilket väl också är känt
— att man räknar med ökade transporter
av virke och trävaror. Detta kommer
att bli fallet i ännu större utsträckning
när flottningen i Dalälven definitivt
upphör innevarande år. SJ och de
stora skogsbolagen har träffat överenskommelser
om kontinuerliga virkestransporter
på järnväg, och det innebär
bl. a. en ökad belastning på bandelen
Mora—Borlänge. Det krävs därför
en ökad kapacitet, som enligt vår
mening skulle komma till stånd genom
en elektrifiering av denna handel.

Mora har nämnts som en prioriteringsort
i lokaliseringshänseende. Det
innebär att man skall satsa på en sådan
ort i flera avseenden. Detta har
betydelse inte bara för centralorten
utan för hela den norra delen av Kopparbergs
län. Mora har blivit och kommr
ännu mer att bli en särskild centralort
för denna länsdel, och det är
därför viktigt att kommunikationerna
dit är de bästa möjliga. Jag vill gärna
understryka att detta är ett intresse inte
bara för Mora utan för samtliga kommuner
i länets norra del. .lag tror också
att en elektrifiering av bandelen
skulle medföra avsevärda fördelar för

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Sjöfartsmateriel m. m.

de kommuner som ligger efter linjen
Borlänge—Mora, i synnerhet som också
turistströmmen på många håll är betydande
till dessa trakter.

Utskottet skriver nu: »Utvecklingen
i olika avseende bedöms emellertid alltjämt,
enligt vad utskottet inhämtat, inte
bli sådan att en elektrifiering av bandelen
f. n. är tillräckligt motiverad.»
Från denna utgångspunkt avstyrker
man våra motioner. Jag vill gärna ta
fasta på ordalydelsen att en elektrifiering
inte »f. n. är tillräckligt motiverad».

Jag hoppas och tror att trafiken på
denna handel kommer att utvecklas så,
att en elektrifiering i enlighet med motionsförslaget
blir motiverad. En sådan
skulle främja en positiv utveckling för
kommunerna i hela den övre delen av
Kopparbergs län. Skall man satsa på
Mora som prioriteringsort vid en utökad
lokalisering är det viktigt att man
beaktar kommunikationernas, i all synnerhet
järnvägsförbindelsernas, betydelse
i sammanhanget.

Efter att ha framfört dessa synpunkter
ber jag att få yrka bifall till motionerna
I: 83 och II: 96.

I detta anförande instämde herr Boo
(ep) samt fru Sundström och fru Bergman
(båda s).

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Den elektrifieringskalkyl
som har gjorts för denna handel
har inte visat att det finns tillräckligt
underlag för en elektrifiering för närvarande.
Men jag vill — vilket också
herr Jonsson i Mora gjorde — understryka
att utskottet har skrivit att elektrifieringen
»för närvarande» inte är
motiverad.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:83
och II: 96; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 5—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Sjöfartsmateriel m. m.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr DOCKERED (ep):

Herr talman! I ett motionspar med
herr Olle Eriksson som undertecknare
i första kammaren och mig i andra
kammaren har hemställts att riksdagen
låter statistiska centralbyrån redovisa
hela inrikessjöfarten för att därigenom
klarlägga om vägarna till lands kan avlastas
en del trafik. Detta är en mycket
stor fråga, men jag skall ändå fatta mig
kort.

Det har sagts mig att utskottet har
blivit något irriterat av vissa formuleringar
i motionerna beträffande denna
frågas tidigare behandling. På grund av
sjukdom fick jag motionen utskriven
så sent att jag inte hann göra den nödvändiga
putsning som kunde ha uteslutit
dessa för sakens skull mycket
onödiga, irriterande satser, vilket jag
beklagar.

Jag är emellertid alldeles övertygad
om att jag är ute i ett angeläget ärende.
Trängseln och slitaget på vägarna gör
att vi måste överväga en avlastning. En
sådan kan möjligen åstadkommas genom
att de mindre vattenvägarna bättre
utnyttjas, såsom sker på andra ställen
i världen. Vi har hemställt att riksdagen
skall begära en utredning av
denna fråga. Vi anser det vara nödvändigt
att göra en analys av sjötransporternas
inverkan på landsvägstrafikens

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

utveckling, och i det sammanhanget bör
även frågan om kostnaderna utredas.

Detta är som jag förut sagt en stor
fråga, och det blir säkerligen nödvändigt
att åstadkomma en lösning av den,
om vi i framtiden skall behärska våra
trafikproblem.

Utskottet anser — av förståeliga skäl
— att motionen med hänsyn till det
beslut som fattades mycket sent under
fjolårets riksdag inte bör föranleda någon
riksdagens åtgärd. Jag ämnar inte
heller mot utskottets enhälliga utlåtande
ställa något yrkande om bifall till
motionen. Men jag anser frågan vara
så betydelsefull att den måste återkomma.
Det är möjligt att jag får tillfälle
att medverka härtill — det vet jag
ingenting om, eftersom vi nästa år får
en ny riksdag och jag inte heller vet om
jag får leva till dess.

Lastbilarnas och de stora långtradarnas
andel i olycksfallsfrekvensen på vägarna
är i dag skrämmande stor. Alla
som färdas på vägarna vet hur farligt
det är att köra om exempelvis en långtradare.
Kunde man åstadkomma en avlastning
från vägarna av dessa transporter,
vore mycket vunnet. Detta är
inte främst en ekonomisk fråga, men
enligt vad sakkunniga sagt om kostnaderna
för sjötransporterna förefaller
det som om mycket vore att vinna även
ekonomiskt på en sådan omfördelning.
Det är därför angeläget att det kommer
till stånd en undersökning om vad detta
kan betyda.

Denna motion är stor och vidlyftig,
men den är ute i ett så angeläget ärende,
att jag tror att den så småningom
kommer att leda till ett resultat. Får
jag tillfälle härtill skall jag återkomma
i detta ärende. Årets motion kan möjligen
bidra till att hålla diskussionen
vid liv. Min rekommendation i dag är
att de ärade ledamöterna av denna kammare
läser och begrundar motionen.
Eftersom jag ser att kommunikationsministern
är närvarande i kammaren,
vill jag rikta denna maning även till

Sjöfartsmateriel m. m.

honom. Jag tror att det finns anledning
att göra sådana här analyser, varigenom
vi därigenom så småningom kan komma
fram till ett beslut som medför fördelar
för hela trafikutvecklingen i landet.

Herr talman! Jag har alltså inget yrkande.

I detta anförande instämde fröken
Äsbrink (s).

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! De frågor som berörs
i herr Dockereds motion var föremål
för behandling inte mindre än två
gånger under fjolårets riksdag, den andra
gången så sent som den 11 december
1969, då utskottet efter en synnerligen
ingående behandling kom till det resultatet
att motionen inte kunde tillstyrkas.

Nu säger herr Dockered själv, att vissa
avsnitt i motionen kanske inte är
de allra lämpligaste. Eftersom han har
lovat att det skall komma en ny motion
så småningom, får vi väl då diskutera
frågan utifrån det underlaget som kanske
blir mer lämpat för en debatt här
i kammaren.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 11

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
It, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Lades till handlingarna.

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

§ 12

Huvudmannaskapet för mellanskolan

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
32, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående huvudmannaskapet för
mellanskolan, såvitt propositionen hänvisats
till statsutskottet, jämte motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 32 angående huvudmannaskapet
för mellanskolan är enhälligt. Det hade
väl inte behövt sägas något om utlåtandet,
om det inte varit för några omständigheter
i samband med frågan om
namnet på den kommande skolan, som
hitintills kallats »mellanskolan». Så kallas
den också i propositionen om huvudmannaskapet.

Frågan om namnet togs upp redan i
proposition 140 år 1968 angående riktlinjer
för det frivilliga skolväsendet,
varvid som tänkbara möjligheter bl. a.
nämndes namnen »ungdomsskola»,
»gymnasium», eventuellt »gymnasieskola»,
och »mellanskola». Statsutskottet
uttalade i sitt utlåtande nr 195 år 1968,
att utskottet bland de namnförslag som
redovisats i propositionen för sin del
funnit »gymnasium» vara att föredra.
Utskottet ansåg att riksdagen borde ge
denna uppfattning till känna för Kungl.
Maj :t, och så skedde också.

Så gick tiden, månad lades till månad,
och det s. k. arbetsnamnet »mellanskolan»
användes mer och mer i förarbetet
för den nya gymnasiala skolan.
Kungl. Maj:t underlät att ta ställning
i namnfrågan trots riksdagens skrivelse
med den klara rekommendationen.
Även i årets proposition angående huvudmannaskapet
för mellanskolan, som
vi alltså nu behandlar, fortsatte Kungl.
Maj :t envist att behålla benämningen
»mellanskolan». I det läget blev följden
en motion som gick ut på att riksdagen
skulle skicka en ny skrivelse till Kungl.

Maj :t med hemställan om att »gymnasium»
skulle införas som officiell beteckning
på skolformen. Med anledning av
detta motionsyrkande hänvisar statsutskottet
i förevarande utlåtande, nr 32,
till den ståndpunkt som statsutskottet
intog redan 1968 och framhåller att det
av många skäl är önskvärt att namnfrågan
bringas till en lösning. Utskottet
anför att riksdagen bör ge Kungl. Maj:t
detta till känna som sin mening.

Lösningen på problemet kom omgående,
alltså innan vi nått fram till riksdagsbehandlingen
av motionen och utlåtandet,
genom att utbildningsministern
i något av sina nu så talrika tal i
Västsverige — jag tror det var i Borås
— meddelade att namnet skulle bli
»gymnasieskola», inte »gymnasium»
alltså, med andra ord en avvikelse från
statsutskottets båda rekommendationer.

Till nöds kan man väl acceptera
»gymnasieskola» — jag skall inte lamentera
alltför mycket —, men riksdagen
har rekommenderat »gymnasium» och
personligen tyckte jag liksom många
andra när frågan behandlades i avdelningen
och sedan i utskottet, att »gymnasium»
vore den lämpligaste benämningen.

Som jag framhöll redan vid riksdagsbehandlingen
i december 1968 är »gymnasium»
ett sedan länge känt och accepterat
namn på den skola som ligger
över primärutbildningen. Mot den beteckningen
kan en invändning resas,
nämligen att »gymnasium» i internationella
sammanhang leder tanken till något
annat än en skola, men den invändningen
har ändå ganska ringa vikt, eftersom
adekvata översättningar måste
åstadkommas vilket namn man än väljer
för att man över huvud taget skall
kunna tala om svensk skolorganisation
i internationella sammanhang på ett
meningsfullt sätt.

Jag skall inte utveckla den tradition
som ligger bakom det fina namnet
»gymnasium» — det finns i protokollet
från den 11 december 1968 —, eftersom
den yttersta orsaken till att jag nu har
begärt ordet är att jag skulle vilja fråga,

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

varför utbildningsministern eller hans
rådgivare, eftersom det väl finns också
sådana i den dunkla bakgrunden, har
bestämt sig för att det skall heta »gymnasieskola»
och inte rätt och slätt »gymnasium».
Det sista namnet tycker jag
och många andra vore bättre och riksdagen
har ju också i första hand uttalat
sig för det. Det vore intressant om utbildningsministern
ville ge oss en förklaring.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Det måste hälsas med
stor tillfredsställelse att debatten om
huvudmannaskapet för den gymnasiala
skolan nu får anses vara avslutad. Att
primärkommunen har blivit huvudman
anser jag vara mycket värdefullt — jag
tror det är en alldeles riktig lösning
som man har kommit fram till.

Det finns emellertid vissa undantag
från detta generella ståndpunktstagande.
Att vårdutbildningen har ställts
utanför tycker jag är helt i sin ordning,
och jag har inte anfört någon annan mening
vare sig motionsledes eller i utskottet.
Landstingen är huvudmän för
den personal som där utbildas, och jag
tycker det är riktigt att landstingen också
handhar utbildningen.

Beträffande huvudmannaskapet för
jordbrukets, trädgårdsnäringens och
skogsbrukets yrkesskolor tycker jag
dock det finns anledning att sätta några
frågetecken. Om jag har förstått saken
rätt kommer den grundläggande
skogsbruksutbildningen — det är den
jag närmast tänker på — så småningom
att infogas i gymnasieskolan och bli
en utbildningslinje där. Då tycker jag
det vore värdefullt om den utbildningen
finge samma huvudman som den övriga
gymnasiala utbildningen. Jag ville
på den punkten fråga utbildningsministern,
om han emotser en utveckling i
den riktningen eller om han menar att
den ordning som inrymmes i propositionen
är definitiv.

Jag förstår att det finns skiil som ta -

Huvudmannaskapet för mellanskolan

lar för att man har en gemensam huvudman
för jordbruksutbildning och
skogsbruksutbildning, men det kommer
att behövas stora investeringar för att
ge lantbruksskolorna möjlighet att meddela
den omfattande tekniska utbildning
som måste höra till den grundläggande
skogsbruksutbildningen. Jag tror
att skäl talar för att den sammanförs
med gymnasieskolans yrkesutbildning i
övrigt och att det diirför hade varit bättre
om den hade fått föras in under det
primärkommunala huvudmannaskapet.

Jag har inte velat framställa något
yrkande, men det skulle vara intressant
att höra hur utbildningsministern ser
på denna sak, ifall han vill säga något
om den utveckling man här kan förutse.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Det vore väl fel av mig
att efter att det har lagts fram en proposition
och ett enhälligt utskottsutlåtande
ta upp en diskussion om nya ting
beträffande huvudmannaskapet. Propositionens
förslag ligger, utskottet har anslutit
sig till riktlinjerna i den, och nu
får vi arbeta efter dem.

Jag har begärt ordet bara för att mycket
kort svara herr Nordstrandh i namnfrågan.
Jag skall inte dölja att jag personligen
har haft starka sympatier för
namnet »mellanskola», men jag har
lyssnat på den argumentering som utskottet
har fört för namnet »gymnasium».
Jag tyckte i varje fall inte om
slutet på ordet, utan fann att »gymnasieskola»
var något bättre. På detta
sätt tillmötesgår jag till 98 procent
vad utskottet har krävt. Jag hoppas
att det skall tillfredsställa även herr
Nordstrandh, så att vi inte behöver gräla
om detta nu i sista stund. Trots allt är
ju inte namnfrågan den allra viktigaste
i sammanhanget, utan vi har större
problem att diskutera i framtiden på
gymnasieskolans område.

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Huvudmannaskapet för mellanskolan

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag skall gärna diskutera
de stora problemen med herr utbildningsministern
när vi får tillfälle till
det. Detta problem är kanske inte av
den allra största storleksordningen, om
det över huvud taget är något problem,
men det är en relativt viktig fråga. En
benämningsfråga har onekligen sin betydelse
inte minst genom sin makt över
tanken.

Jag sade i mitt första anförande att
jag och andra, vare sig vi vill det eller
inte, nu är nödsakade att acceptera
namnet »gymnasieskola» och försöka
göra det bästa möjliga av den beteckningen.
Utan att ingå på några lärdomshistoriska
utläggningar — vilket jag är
beredd att göra, om det skulle erfordras
—• eller några diskussioner om ords betydelse
vill jag dock säga, att sammanställningen
av de båda orden »gymnasium»
och »skola» innehållsmässigt sett
inte är invändningsfritt och torde innebära,
vilket är litet förargligare, något
av en tautologi, d. v. s. en onödig
och kanske t. o. m. olämplig upprepning
av ord med likartad, för att inte säga
nästan samma betydelse. Även detta
faktum tycker jag hade bort vägas in i
vågskålen, när utbildningsministern
skulle bestämma sig för gymnasieskola
eller gymnasium, och hade bort leda
honom till att ta det som av riksdagen
enhälligt rekommenderats, nämligen
gymnasium. Men nu är här inte något
annat att göra än att acceptera detta beslut,
även om jag inte kan säga, att det
är det visaste beslut som utbildningsministern
hitintills har fattat.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag går upp i talarstolen
för att försöka undanröja eventuella
missförstånd. Riksdagen har inte kategoriskt
sagt att den nya skolan skall
heta gymnasium, utan riksdagen har
sagt att av de olika namn som nämnts
är ordet gymnasium att föredra. Det
som är det verkligt viktiga i denna del

av dagens utlåtande är understrykandet
av att namnfrågan bringas till en snar
lösning. Det har skett nu, och jag tror
att det finns all anledning från riksdagens
sida att uttala sin tillfredsställelse
med detta. För min egen personliga
del betraktar jag ordet gymnasieskola
som precis lika bra och kanske i många
avseenden bättre än ordet gymnasium.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Det är roligt att höra
deklarationer, och även minoritetens
deklarationer i fråga om vad man
tycker i detta avseende bör ju komma
till uttryck. Nu har det alltså skett.

Jag skulle emellertid vilja fråga: Vad
är det för skillnad på att säga att riksdagen
vill ha ordet gymnasium och på
att riksdagen bland de olika namn som
fanns i 1968 års proposition funnit gymnasium
vara att föredra? Är det inte ett
uttalande av riksdagen för gymnasium
i första hand? Det kan ju ingalunda
vara ett uttalande för gymnasium i
andra, tredje eller fjärde hand.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Andra avdelningens
vice ordförande bortser här ifrån att
detta är ett ärende som Kungl. Maj :t
ensam har att avgöra. Det är inte en
fråga, där riksdagen enligt konstitutionen
har att besluta. Kungl. Maj :t har
avgörandet och riksdagen kan rekommendera,
vilket också skett.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Därmed har alltså herr
Alemyr, avdelningens ordförande, deklarerat,
att han för sin del finner
Kungl. Maj:t vara visare än riksdagen
och därmed visare än han själv som är
en del av riksdagen.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 13

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Tillsättande av en

proposition angående huvudmannaskapet
för mellanskolan, såvitt propositionen
hänvisats till jordbruksutskottet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Tillsättande av en parlamentarisk
försvarsutredning

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
33, i anledning av motioner om tillsättande
av en parlamentarisk försvarsutredning.

I de likalydande motionerna 1:331
av herr Bohman m. fl. och II: 367 av
herr Holmberg m. fl. samt de likalydande
motionerna I: M9 av herr Dahlén
och herr andre vice talmannen Ivar Johansson
och II: 649 av herrar Eliasson
i Sundborn och Enskog hade hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om tillsättande av en
parlamentarisk försvarsutredning.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:331 och 11:367 samt 1:449 och
II: 649.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin (in), Per Jacobsson (fp), Bengtson
(ep), Nyman (fp), Kaijser (m),
Lindblad (fp), Olle Eriksson (ep), Eliasson
i Sundborn (ep), Gustafson i Göteborg
(fp), Nordstrandh (m), Enskog
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep), Antonsson
(ep) och Petersson i Gäddvik (m),
som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:331 och 11:367 samt 1:449
och II: 649 hos Kungl. Maj :t hemställa
om att en parlamentarisk försvarsutredning
tillsattes snarast.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! I statsutskottets förelig -

parlamentarisk försvarsutredning

gande utlåtande behandlas frågan om
tillsättandet av en ny försvarsutredning.

Enighet råder inom utskottet om att
en ny försvarsutredning skall tillsättas
under innevarande år.

Den nuvarande försvarsbeslutsperioden
utgår den 30 juni 1972. Hur verksamheten
skall inriktas därefter måste
klarläggas för de planerande myndigheterna
senast andra halvåret 1971.
Helst borde försvarsutredningens förslag
föreligga redan våren 1971.

Tyvärr har inom regeringspartiet
funnits delade meningar om värdet av
en ny försvarsutredning. Då vågskålen
nu vägt över till förmån för förslaget
att tillsätta en ny sådan utredning är
detta att hälsa med tillfredsställelse. Det
är i hög grad önskvärt att den tidigare
enigheten i försvarsfrågan kan återvinnas.

Vårt försvars främsta uppgift är att
vara fredsbevarande. Endast ett starkt
försvar kan inge stormakterna en sådan
respekt för vår neutralitetsvilja och för
vår förmåga att stå emot påtryckningar
att de, även i svåra orostider, avstår
från angrepp eller annan aggressivitet
mot oss. Det måste stå klart för alla, att
vi menar allvar med vår inriktning på
neutralitet och att vi målmedvetet skapar
goda försvarsresurser. Vår egen
försvarsvilja påverkas också i hög grad
positivt om enighet kan uppnås om vårt
försvars styrka och kostnaderna härför.

Det är därför förvånande att socialdemokraterna
avvisar de borgerliga
partiernas förslag att en ny försvarsutredning
tillsätts snarast. Skälen anges
främst vara att perspektivplaner för det
militära försvaret och civilförsvaret
kommer att vara klara först i mars 1971
och att det egentliga arbetet i en försvarsutredning
inte kan påbörjas förrän
dessa planer föreligger. Till detta vill
jag bara göra den kommentaren, att
försvarsministern varit väl medveten
om att nuvarande försvarsperiod utgår
1972 och därför bort tillse att erforder -

2 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 10

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Tillsättande av en parlamentarisk försvarsutredning

ligt grundmaterial finns för att ge en
parlamentarisk försvarsutredning nödig
tidsram för sitt arbete.

Nu nödgas vi alltså godtaga att grundmaterialet,
perspektivplanerna, inte föreligger
förrän i mars 1971. Enligt vår
mening bör ändock försvarsutredningen
tillsättas omgående. All erfarenhet
visar att det tar avsevärd tid att tränga
in i försvarsproblematiken och granska
det material som ligger till grund för
perspektivplanearbetet. Utredningen
måste få möjlighet att arbeta självständigt,
ha rätt och tid att anlita egen expertis
och infordra de uppgifter från
myndigheter och andra som den anser
sig behöva. Den måste få tid och möjlighet
att självständigt bilda sig en uppfattning
om behov och resurser. Det nya
och avsevärt ändrade systemet för planering
av försvarsmakten gör det, i
varje fall vid övergången, svårare än
tidigare att analysera fram olika resursnivåers
genomslag på den framtida
försvarseffekten.

Herr talman! Enligt min mening talar
alla sakskäl för att en ny försvarsutredning
tillsätts snarast. Jag vill dock uttrycka
förhoppningen att även socialdemokraterna,
oavsett vem som sitter i
regeringsställning år 1972 då nuvarande
försvarsbeslut utlöper, eftersträvar
politisk enighet om ett starkt, fredsbevarande
försvar. Upptakten vid tillkomsten
av den nya försvarsutredningen
tyder tyvärr på att socialdemokraterna
inte är eniga om att låta försvarsutredningen
få verkliga befogenheter
till ett självständigt ställningstagande
och rådrum för samråd, så att vi åter
kan uppnå den enighet om försvaret
som ger vår neutralitetspolitik en särskild
styrka.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Virgin
m. fl.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 33 behandlar de motioner i vilka

det föreslås att en parlamentarisk försvarsutredning
snarast skall tillsättas.

Representanterna för de tre oppositionspartierna
i utskottet hävdar i den
reservation, som är fogad till utlåtandet,
att denna utredning snarast bör
tillsättas. Majoriteten i utskottet anser
däremot, att det räcker om utredningen
tillsätts i höst efter valet. Det är visserligen
fråga om en tidsskillnad på bara
några månader, men jag hävdar bestämt
att mycket skulle vinnas om utredningen
snarast bleve tillsatt, och jag
skall redovisa några av de skäl som talar
härför.

Enligt vad som framkommit vid utskottsbehandlingen
— det redovisas för
övrigt i utlåtandet — avser man att
den nya försvarsutredningen mer än tidigare
utredningar skall koncentrera
sitt arbete på försvarets inriktning på
lång sikt, och de förslag som utredningen
skall lägga fram bör vara grundade
på denna inriktning. Utskottet
skriver: »Det viktigaste materialet för
försvarsutredningen torde därför bli
perspektivplanerna och det underlag i
övrigt som kommer fram genom arbetet
inom det nya planeringssystemet.»

Jag håller med om att perspektivplanerna
är viktiga som underlag, men det
finns mycket annat bakgrundsmaterial
som försvarsutredningen också bör läsa
in eller på annat sätt ta del av och bli
införstådd med, innan utredningen lägger
fram något förslag. Och det är viktigt
att detta studiearbete kommer i
gång så snart som möjligt. Jag vill också
understryka att en stor del av detta
bakgrundsmaterial — jag tänker då på
luftförsvarsutredningen, utredningarna
på värnpliktsområdet och handräckningsutredningen
— finns tillgängligt
redan i vår.

Som jag sade är tidsplanen mycket
pressad. Utredningen borde vara så
långt framme hösten 1971 att dels eu
offentlig debatt om huvudpunkterna i
förslaget bör kunna äga rum innan riksdagen
behandlar förslaget våren 1972,

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Tillsättande av en parlamentarisk försvarsutredning

dels att de militära myndigheterna med
ledning av försvarsutredningens förslag
kan arbeta fram erforderligt underlag
för budgeten 1972/73. Visserligen kommer
perspektivplanerna inte att finnas
tillgängliga förrän den 1 mars 1971, men
med tanke på att utredningens ledamöter
vid den tidpunkten dels måste vara
val insatta i problematiken kring perspektivplanerna,
dels också ha god
kännedom om övrigt bakgrundsmaterial
är det ingen tid att missa.

Om en del av ledamöterna inte tidigare
har deltagit i någon försvarsutredning,
torde en del studiebesök också
bli nödvändiga för att man i utredningen
skall kunna nå ett så bra resultat
som möjligt. Dessa studiebesök bör
kunna äga rum på våren och försommaren
i år.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Virgin m. fl.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! När vi diskuterade försvarsfrågan
förra året tillät jag mig rikta
en vädjan till försvarsministern att
han måtte överväga att tillsätta en ny
försvarsutredning. Vid det tillfället var
det nämligen inte klart huruvida vi för
den tid som ligger närmast framför oss
skulle få den vanliga ordningen med
en arbetande försvarsutredning. Därför
är jag nu till freds med att det klart
har sagts ifrån att en ny försvarsutredning
skall tillsättas. Det ligger ett egenvärde
häri, eftersom det bör ge partierna
möjlighet att markera den enighet
som jag tror omfattas av en mycket
bred opinion i vårt land när det gäller
försvarsfrågan.

Det finns för ett litet land som vårt
inte något utrymme för skilda försvarsideologier.
Vi skall ha ett så starkt försvar
som möjligt, avsett att trygga vår
alliansfrihet och ge den ett reellt innehåll.
.lag tillåter mig att redan nu uttrycka
den förhoppningen, att vi denna
gång skall nå större enighet kring för -

svarsfrågan än vad som var möjligt vid
förra tillfället.

De två föregående talarna har erinrat
om att planeringen för försvaret nu
bygger på ett nytt system med särskilda
miljöstudier och att man därför skall
skissera den internationella utvecklingen
och med utgångspunkt i skilda alternativ
arbeta fram långsiktiga femtonåriga
perspektivplaner. Den kortsiktiga
planeringen skall bygga på femåriga
programplaner.

Utskottet anför att försvarsplanerna
inte kan bli färdiga förrän den 1 mars
1971 och menar därför att man kan
vänta med att tillsätta utredningen till
efter valet 1970. Jag vill emellertid
poängtera att försvarsproblematiken innehåller
en mycket mångsidig materia,
som är svår att tränga in i, speciellt
nu när vi skall få ett nytt planeringssystem.
Ju längre tid utredningen får
på sig, desto större möjligheter har den
därför att uppnå enighet på detta område.
Om man följer utskottets linje
och tillsätter försvarsutredningen omedelbart
efter valet, blir utredningens
arbete ganska pressat. I realiteten blir
det endast drygt ett år som man då
skulle få för att genomföra sitt arbete.

Det skulle vara olyckligt om tidsnöden
skulle få en sådan negativ inverkan
att utredningen inte fick möjligheter att
tränga in i hela den mångsidiga materia
som finns på området. Vi vet också
av erfarenhet att det kan behövas tid
för att nå fram till politiska kompromisser
på detta område.

Herr talman! Detta är motivet till
att jag ber att få yrka bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! När man har lyssnat
till de tre föregående talarna ligger
den tanken nära till hands, att de i själva
verket vill ha en försvarsutredning
som oavbrutet arbetar. Vi som har erfarenhet
från tidigare utredningar konstaterar
att vi aldrig råkat i någon di -

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Meddelande ang. ändrad tid för den utrikes- och handelspolitiska debatten samt om
extra arbetsplenum torsdagen den 19 mars

rekt tidsnöd annat än då vi kommit
fram till själva budgivningen. Då har
det varit ganska så bråttom. Tiden dessförinnan
har emellertid varit väl tilltagen.

I den försvarsutredning, vilkens tillsättande
försvarsministern har aviserat,
kommer framför allt de långsiktiga försvarsplanerna
att bli avgörande. Underlaget
för denna utrednings ställningstagande
blir de långsiktiga planer
som kommer att presenteras den 1 mars
1971. Utskottsmajoriteten framhåller att
en försvarsutredning som tillsätts i höst
kommer att få en tidsperiod om närmare
fem månader på sig fram till dess
att perspektivplanerna presenteras. Om
utredningen utnyttjar dessa fem månader
någorlunda rationellt — vilket vi
väl får förutsätta — kommer utredningen
att väl hinna med att tänka sig in
i de problem som det tidigare har redogjorts
för. Utskottsmajoriteten har den
uppfattningen att denna tid bör vara
tillräcklig för att utredningen därefter
skall kunna börja diskutera de kommande
långtidsplanerna.

Det är mot denna bakgrund som vi
inom utskottsmajoriteten avvisar motionernas
krav att en försvarsutredning
skall tillsättas omedelbart. Vi har inte
funnit de skäl som har redovisats vara
så bärande att vi har kunnat tillstyrka
bifall till motionerna. Vi hävdar att den
tid som försvarsministern aviserat för
den kommande utredningens arbete
också är tillräcklig för det uppdrag som
utredningen kommer att få sig ålagt att
utföra.

Herr talman! Med de anförda synpunkterna
ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja be -

svarad. Herr Petersson i Gäddvik begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson i Gäddvik begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 115 ja och
91 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Meddelande ang. ändrad tid för den utrikes-
och handelspolitiska debatten
samt om extra arbetsplenum torsdagen
den 19 mars

Herr TALMANNEN yttrade:

Den utrikes- och handelspolitiska debatt,
som enligt de preliminära planerna
skulle hållas onsdagen den 18 mars,
kommer att uppskjutas till onsdagen
den 29 april.

Enligt erhållna uppgifter om bordläggning
av utskottsutlåtanden föreligger
ett 50-tal ärenden till avgörande i
kamrarna onsdagen den 18 mars, och
ytterligare utlåtanden kommer att bord -

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Lokalhållningen för de allmänna underrätterna

läggas i sådan tid att de kan slutbehandlas
av kamrarna före påsk. Kammarplenum
onsdagen den 18 mars kommer
därför att fortsättas på kvällen.
Då det är angeläget att sammanträdet
fredagen den 20 mars, som är det sista
före påskuppehållet, inte skall behöva
pågå till alltför sent på eftermiddagen,
kommer ett extra arbetsplenum att anordnas
torsdagen den 19 mars kl. 13.00.
Detta sammanträde inleds med en frågestund
och eventuellt några interpellationssvar.

§ 16

Lokalhållningen för de allmänna underrätterna Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
34, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
angående lokalhållningen för de allmänna
underrätterna jämte motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Det finns i detta utlåtande
ett särskilt yttrande som jag vill
kommentera med några få ord. I statsverkspropositionen
aviseras ett förslag
om att lokalhållningsskyldigheten för
underrätterna, som för närvarande åvilar
primärkommuner och specialkommuner,
skall överflyttas till staten
fr. o. m. januari 1971. I en motion i
ärendet framhålls att beslut inte bör
fattas förrän en proposition med kostnadsberäkningar
och lagförslag läggs
fram. Man anser att väsentliga problem
inte alls berörs i statsverkspropositionen.

Statsutskottet har emellertid kommit
till den uppfattningen att det är möjligt
att nu ta principiell ställning i sakfrågan
för att senare avgöra metoderna
för övertagandet. Denna uppfattning
biträds också av oss som står bakom

det särskilda yttrandet. Vi har dock
velat bestämt framhålla att vi förutsätter
att kommunerna får ersättning för
befintliga tillgångar, att sålunda dessa
inte indras till statsverket utan ersättning.
Förhållandena i olika kommuner
är mycket skiftande, och det är angeläget
att övertagandet sker på grunder
som uppfattas som rättvisa. Genom ett
särskilt yttrande och genom detta inlägg
har vi velat markera denna förutsättning.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Utskottet har som synes
enhälligt tillstyrkt förslaget om ett principbeslut
att staten skall överta lokalhållningen
för underrätterna eller, om
man vill uttrycka det på det sättet, befria
kommuner och specialkommuner
från skyldigheten att hålla lokaler för
de nu helt statliga domstolarna. Utskottet
har därmed inte på något sätt
tagit ställning till frågan om hur tingshus
m. m. skall överföras från en form
av samhällsägande till en annan.

Det borde räcka med detta konstaterande
och saken borde därmed ha
varit utagerad. De borgerliga representanterna
i utskottet har emellertid fogat
ett särskilt yttrande till utlåtandet, en
brasklapp — förmodligen inte därför
att de därtill varit nödda och tvungna
utan för att de vill hålla lågan levande
fram till det slutliga avgörandet. Men
vad vet jag? Vi är alla, även de som
står bakom det särskilda yttrandet, helt
obundna i det läge som kan komma att
uppstå när vi så småningom får lagpropositionen.
Det enda jag vill påpeka
är att ordet »konfiskation» kanske är
egendomligt i detta sammanhang. Det
leder tanken till att staten skall ta någon
egendom från någon. 1 denna diskussion
skulle man tvärtom kunna ställa
frågan: På vilket sätt skall kommunerna
betala för att bli av med sin lokalhållningsskyldighet?
Jag ställer inte den
frågan, men det kunde vara lika befogat
att göra det som att föra in begreppet

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

konfiskation i diskussionen — detta sagt
för att få litet mera balans i argumentationen.

Emellertid är väl en diskussion i dag
onödig. Vi är alltså eniga om det förslag
som regeringen har lagt fram, och
vi får lagpropositionen snart; den lär
komma i form av en lagrådsremiss redan
före påskhelgen. Vi har således
möjligheter att återkomma i själva sakfrågan.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Herr Bergman menar
att vi alla är obundna. Låt mig bara
konstatera att för den gruppering, som
står bakom det särskilda yttrandet, gäller
den bestämda förutsättningen att inlösen
sker på sådant sätt att kommunerna
får ersättning för tillgångarna.
Obundenheten tillkommer alltså den
andra grupperingen inom statsutskottet.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 17

Lag om reglering av förbrukningen av
elektrisk kraft

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
reglering av förbrukningen av elektrisk
kraft, jämte motioner i ämnet.

Genom en den 20 februari 1970 dagtecknad
proposition, nr 33, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet
över industriärenden och lagrådets protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag
om reglering av förbrukningen av elektrisk
kraft.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner:

1) de likalydande motionerna I: 1003
av herrar Skärman och Ernulf samt
II: 1163 av herr Magnusson i Borås m. fl.,
vari yrkades, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte uttala att den
planerade elransoneringen skall utsträckas
till flera och större grupper av storkonsumenter
än som i dag förutsättes
och att förberedelsearbete igångsättes
för en utsträckning av elransoneringen
också till den ordinära hushållskonsumtionen»;
samt

2) de likalydande motionerna 1:1004
av herrar Stefanson och Annerås samt
II: 1162 av herr Löfgren in. fl., vari yrkades,

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa

1) om en utredning som i syfte att
vinna erfarenhet för framtida planering
klarlägger skälen till att åtgärder för
att motverka den förutsedda bristen på
elkraft satts in först då bristen blivit
akut;

2) om en prognos över tillgången på
elkraft under det kommande året, särskilt
med hänsyn till riskerna för en elransonering
under vinterhalvåret 1970/
71;

3) att en ev. elransonering utformas
så att den i så liten utsträckning som
möjligt påverkar näringslivets produktion
eller drabbar hushållens förbrukning».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte bifalla propositionen
nr 33;

B. att motionerna I: 1003 och II: 1163
samt 1:1004 och 11:1162 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Hamrin-Thorell
(fp) samt herrar Hiibinette
(m), Axelson (fp), Jönsson i Ingemarsgården
(fp) och Ringaby (m), som ansett
att utskottet under B bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:1003 och 11:1163 samt
1:1004 och II: 1162 som sin mening ge

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört angående utredning av orsakerna
till bristen på elkraft, prognos
över krafttillgången det kommande året
och utformningen av ransoneringsbestämmelser.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 11, som vi nu har att behandla,
avser ett förslag till beredskapslagstiftning
som skall möjliggöra införande
av elransonering. Denna fråga
har varit uppe här i kammaren vid ett
par tillfällen under de senaste veckorna,
och det har redan sagts mycket om
problemen i detta sammanhang. Jag
skall därför försöka fatta mig kort.

Vi reservanter har för det första framhållit
en synpunkt som vi tycker är
mycket betydelsefull, nämligen att man
skall ta lärdom av den inträffade situationen.
Det finns många som anser att
man skulle ha kunnat förutse den svåra
belägenhet som man nu har hamnat i
på ett tidigare stadium, kanske redan i
höstas, och att man därför skulle ha
kunnat verka för sparsamhet i stället
för att propagera för ökad förbrukning.
Vi har sett det som väsentligt att man,
för att kunna ta lärdom av situationen,
utreder och klarlägger bristerna i planeringen
och i prognosverksamheten.
Det är ju alldeles tydligt att sådana
måste föreligga; eljest skulle man inte
ha hamnat i denna svåra bristsituation.
Det kan inte bara vara fråga om ogynnsamma
omständigheter som inte kunnat
förutses. Att man skall utreda, klarlägga
och försöka ta lärdom är alltså vår
önskan.

För det andra har vi sagt att man i
samband med ransoneringen, som nu
måst utformas mycket hastigt och provisoriskt,
måste sträva efter att undvika
störningar i produktionen. Jag vill
ta kammarens tid i anspråk med ett ci -

tat ur ett meddelande som jag har fått
från Skog-Press: »Med nuvarande stabila
läge på världsmarknaden kommer
varje produktionsinskränkning inom
skogsindustrin, som kan bli följden av
en ev. nödvändig elransonering, att utöver
de negativa konsekvenserna för
den önskvärda ekonomiska konsolideringen
inom branschen självfallet också
att medföra en nedgång i vår export och
därmed risker för en ytterligare försämring
av vår ogynnsamma handelsbalans,
säger Skogsstyrelsen i en skrivelse
---till Vattenfallsstyrelsen.

Till dessa ekonomiska avbräck för
skogsnäringen och samhället kommer
inom de av höstens stormfällningar
drabbade skogsområdena den ökning av
de redan förorsakade katastrofskadorna
som uppkommer om skogsindustrierna
— och främst då sågverken — skulle
genom driftsinskränkning tvingas minska
sin virkesmottagning.

Stormhärjningarna hösten 1969 utgjorde
en naturkatastrof av en storleksordning
som svenskt skogsbruk aldrig
tidigare varit utsatt för. Varje åtgärd —
t. ex. elransonering — som kan tänkas
förvärra de stora svårigheter man för
närvarande kämpar med för att i görligaste
mån söka minska de svåra skadorna
måste därför ytterligt noga övervägas
och konsekvensverkningarna ingående
analyseras, säger Skogsstyrelsen.
»

Detta är, menar jag, ett bevis för alt
vårt krav på att man skall försöka undvika
störningar i produktionen är mycket
berättigat.

Ett annat exempel på svårigheterna
med att hastigt utforma en elransonering
ges i en artikel i Nerikes Allehanda
i dag under rubriken »Elsparandet
stör produktionen». Jag citerar ur den:

»Ett företag som helt kan klara sin
kraftförsörjning på egen hand får inte
göra det. Man måste skära ned fyra
procent av fastställd bassiffra på förbrukningen.
Trots att man inte köper
någon kraft utifrån och därmed inte på

•40

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

något sätt belastar elnätet.--— Är

det ransoneringen som är det väsentliga
eller är det lojaliteten? undrar flera
industrier.»

Av artikeln framgår inte om dessa
producenter har möjlighet att överföra
den av dem producerade elkraften till
elnätet, men av yttrandet skulle man
kunna förmoda att så inte är fallet. Då
ställer man sig undrande till om det
verkligen är nödvändigt att hindra dem
från att producera elkraft.

Jag har velat framföra dessa korta
synpunkter på denna mycket omfattande
fråga —- jag anser att de motiverar
ett bifall till vår reservation, och jag
yrkar bifall till densamma.

I detta anförande instämde herr Löfgren
(fp).

Herr RINGABY (m):

Herr talman! Det beslut som vi skall
fatta i dag kommer att möjliggöra den
elransonering som väl nu är nödvändig
och tycks komma att beslutas i extra
konselj omedelbart efter riksdagens
klarsignal i denna fråga.

Det råder enighet inom utskottet om
att ransoneringen är nödvändig, men vi
reservanter har velat göra en liten randanmärkning
mot ansvariga myndigheters
sätt att alltför sent ingripa med åtgärder
i elbesparande syfte. Här vilar
ett tungt ansvar på både statens vattenfallsverk,
statsrådet Wickman och industridepartementet.
Reservanterna vill
i första hand ha en analys av orsakerna
till det sena uppvaknandet och den
bristfälliga planeringen samt av beredskapen
för torrår helt enkelt för att
undvika ett upprepande 1970 och 1971.
Jag finner det ganska märkligt att utskottsmajoriteten
inte har kunnat tillstyrka
denna begäran särskilt som generaldirektören
i vattenfallsverket i en
artikel i tidningen »Affärsvärlden» om
elkraftsituationen den 4 mars i år faktiskt
har begärt en sådan utredning. Jag
citerar:

»En annan sak är att när vårfloden
kommit och vi kan summera upp erfarenheterna
från 1969/70, så återstår det
att överväga i vilken utsträckning vi
bör förstärka beredskapen mot svåra
torrår. För Vattenfalls del skall vi återkomma
till detta i höstens anslagsskrivelse.
» Vattenfallsverket vill alltså ha
en sådan här analys av den uppkomna
situationen i syfte att hindra ett upprepande
av vad som nu hänt. Det kan
väl inte anses otillbörligt att man låter
några opartiska personer biträda vattenfallsverket
i denna analys. Det är
egentligen vad vi begär.

I propositionen 33, som ligger till
grund för andra lagutskottets utlåtande
nr It, säger departementschefen, att det
hade krävts ytterligare några hundra
miljoner kronor investerade i reservkapacitet
för att man skulle kunna undvika
dagens bristsituation, utan att det
hade kunnat göras sannolikt att det
krisläge, som motiverat investeringen,
någonsin skulle uppstå. Detta, herr talman,
tycker jag är en underbar formulering.
För det första skulle man med en
sådan argumentation kunna avstå från
en mängd beredskapsåtgärder på många
olika områden. För det andra torde det
inte på många år ännu vara någon risk
för att investeringar i kraftförsörjningen
skulle stå outnyttjade. För det tredje
är det ju inte detta som frågan i dag
gäller; vad vi nu skall behandla är hur
vattenfallsverket bedömt situationen
med utgångspunkt i sin nuvarande kapacitet.

Ett studium av tillgängligt material
i denna fråga övertygar ingalunda om
det riktiga i påståendet, att allt skulle
vara bra handlagt från myndigheternas
sida och att reservanternas kritiska inställning
skulle vara obefogad. Det är
snarare tvärtom.

Från sommaren 1968 fram till dags
dato — alltså under ett och ett halvt års
tid — har tillrinningen varit i medeltal
15 procent lägre än det extremt torra
året 1947—1948. Vattenflödet har un -

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

der senaste 1 V: åren varit så exceptionellt
lågt, att det statisiskt sett endast
beräknas inträffa en gång på flera
hundra år. Underskottet i vattenkraftsproduktionen
för denna tid uppgår till
inte mindre än 10 000 miljoner kWh
eller 17 procent av hela 1969 års kraftproduktion.

Inför denna situation gjorde faktiskt
Vattenfall en omdisponering av kraftförsörjningen
— det skall ärligt och villigt
erkännas. Man tillgrep också en
mycket omfattande kraftimport från
våra grannländer — Danmark, Norge
och Finland. Men trots detta var innehållet
i regleringsdammarna våren 1969
lägre än vid något tillfälle under den
senaste 20-årsperioden, och regleringsmagasinen
var vid vårflodens slut bara
fyllda till litet mer än hälften. Och efter
detta kom som bekant den enormt
torra sommaren.

På ett diagram som jag har här kan
man se hur vattentillflödet från årsskiftet
1968—1969 beskriver en nästan lodrät
nedåtgående kurva ända fram till
oktober månad 1969, då det föll litet
höstregn, så att tillrinningen »tillfälligt
låg på normal nivå» — det heter så i en
rapport från riksdriftbyrån, som är
verkställande organ åt centrala driftledningen
och kraftproducenterna.

På diagrammet ser detta höstregn ut
som en liten obetydlig knorr på denna
brant nedåtgående kurva ändå från årsskiftet
1968—1969 till i dag. I första
kammaren sade man skämtsamt, att det
var den lilla krok som Vattenfall och
statsrådet Wickman hade hängt upp sin
optimism på.

Den här tillfälliga normaliseringen av
vattenflödet i oktober 1969 beskrivs av
generaldirektören för vattenfallsverket
på följande sätt i den tidigare nämnda
artikeln i Affärsvärlden: »Höstregnen i
oktober 1969 gav dock betydande krafttillskott.
Kraftbalanskalkylerna för vinterperioden
visade att produktionsresurserna
skulle vara tillräckliga, även
om tillrinningen åter skulle minska till

tidigare observerade extrema torrårsvärden.
» Den bedömningen höll nu inte.
Vad vi i dag med fullt fog kan fråga
är varför man inte tidigare varnade för
situationen och i varje fall började propagera
för en frivillig ransonering eller
genomförde en ransonering av framför
allt onödig gatubelysning, reklamskyltning,
fasadbelvsningar och liknande
i stället för att, som vattenfallsverket
faktiskt gjorde, propagera för
ökad elförbrukning ända fram till januari
1970. Detta är obegripligt, och
det är främst det vi kritiserar. Man har
från vattenfallsverkets sida sagt att det
före jul inte fanns tillräcklig motivation
för en intensiv sparkampanj. Jag
frågar mig då om motiven för en sådan
kampanj finns först när ransoneringen
står för dörren.

Vad som inträffat är lärorikt även
ur en annan synpunkt. Statens vattenfallsverk
är vår största kraftproducent
och svarar för nästan 45 procent av
kraftproduktionen. Verket har ambitionen
att bli ännu mycket större, antar
jag — eller hur, statsrådet Wickman?
Av hela bristen på 1 000 miljoner kWh
ligger 90 procent på Vattenfall, medan
de privata kraftverken tydligen lyckats
hålla sin reservkapacitet på en tillräckligt
hög nivå. Om de privata kraftverken
inte hade gjort detta, hade bristen
i dag varit dubbelt så stor och alltså
katastrofal.

Om det vill sig illa kan många industrier
nu råka i produktionssvårigheter
trots att de själva gjort stora investeringar
för sin kraftförsörjning, såsom
vi hörde av den föregående talaren,
och trots att de med egen elkraft
skulle kunna klara situationen. Orsakerna
till att dessa enskilda kraftproducenter
lyckats bättre i sin prognosverksamhet
än Vattenfall är väl helt enkelt
den, att de enskilda producenterna haft
mindre försörjningsområden att tillgodose
med elkraft. Därmed har de också
haft större möjligheter att överblicka
områdena och att göra riktiga kalkyler.

2* — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 10

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

En felbedömning på en stor statskontrollerad
sektor får alltså vittomfattande
konsekvenser, vilket kanske för
framtiden borde bli ett observandum
för alla dem som ivrar för statlig produktion
i stor skala.

Med det anförda, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservationen^

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Jag skall bara med några
få ord motivera att jag såsom huvudmotionär
avgivit en motion i detta ärende.
Det har jag gjort närmast av den
anledningen att en ransonering är en
mycket allvarlig åtgärd. Den är alldeles
speciellt allvarlig när det är fråga om
något för vårt moderna samhälle så
angeläget som elkraften, av vilken vi
alla är så beroende. Detta gäller i alldeles
särskilt hög grad industrin. En
begränsning av elkraften till näringslivet
kan inte undgå att åstadkomma en
produktionsminskning, som kan komma
att leda till permitteringar. Om en maskin
fordrar en viss effekt så finns dett
— om man skall kunna klara en ransonering
— ingen annan möjlighet än att
helt enkelt stänga av den.

Jag vill understryka att det är allvarligt
om man nu, som det verkar
av propositionen, i första hand låter
ransoneringen drabba industrin. I motionen
har vi velat påpeka detta förhållande.
Om ransoneringen blir av
längre varaktighet, menar vi att det är
nödvändigt att redan från början undersöka,
under vilka förhållanden man
kan bredda ransoneringen så att den
inte på detta hårda sätt drabbar just
industrin.

Som också den föregående talaren
framhöll har Vattenfall tydligen blivit
taget på sängen när man först under
senare delen av januari månad kom unj
derfund med hur allvarligt läget var.
Med hänsyn till den torra sommaren under
fjolåret borde man väl ändå ha
kunnat räkna med att det skulle uppstå
vissa svårigheter. Allt tyder också på

att det tar lång tid innan detta stora
byråkratiska företag observerar vad det
är fråga om. Som herr Ringaby sade
har de mindre enheterna tydligen större
möjligheter att överblicka sin situation.
Med hänsyn alldeles särskilt till
den fulla sysselsättningen är det därför
av stor betydelse att vi inte genom ökad
centralisering ytterligare byråkratiserar
vår elkraftförsörjning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Propositionen och utskottsutlåtandet
gäller en beredskapslagstiftning,
som tydligen kan komma
att vara i kraft under begränsad tid.
Inom utskottet har vi varit eniga om
att samhället måste ha möjligheter att
i vissa situationer ingripa i kraftförsörjningen.

Jag har läst reservationen och hört
herr Jönssons i Ingemarsgården och
herr Ringabys inlägg. Herr Ringaby
sade att höstregnen liksom var en knorr.
Man kan väl säga att reservationen som
sådan inte är någonting annat än en
knorr — jag vet inte om det är en
knorr på svansen eller på något annat
— eftersom reservanterna inte har föreslagit
några positiva åtgärder.

Väder och vind är besvärliga faktorer,
och vi skulle önska att vi kunde
rå på dem. Jag och många av oss har
sagt en del vänliga ord om jordbruket
när det blev missväxt i en situation
där landet behövde full skörd, men vi
skulle knappast skylla på jordbrukarna
om Vår Herre — om det nu är han
som bestämmer -— inte följde deras och
andras önskemål. Tyvärr är väder och
vind viktiga faktorer också för kraftförsörjningen.

Jag förstår inte att man har känt
ett behov av att utöver vad utskottsmajoriteten
har sagt tala om att planeringen
hos de ansvariga organen inte
motsvarat de krav man har rätt att
ställa och att detta har medfört att be -

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

sparingsåtgärder satts in för sent. Jag
vågar säga att dessa besparingsåtgärder
sattes in när det fanns anledning
att vidta beredskapsåtgärder.

Om vi hade fått en normal vinter
med litet mer blidväder skulle kanske
reservanterna ha sagt att det är rysligt
att överskottskraften inte kan försäljas
och att samhället inte tar in inkomster
som man skulle kunna få. Nu inträffar
motsatt situation, som vi alla har sett
med beklagande. Vi har emellertid näppeligen
några möjligheter att lägga det
till rätta, såvida det fortfarande är Vår
Herre som bestämmer.

Det är ganska märkligt att hävda att
det borde finnas speciella organ för
prognoser. Ingen kräver att jordbrukarna
skall ställa prognoser om hur mycket
regn som kommer att falla den ena
eller andra månaden. Jag har stor respekt
för jordbrukarna, men jag tror
inte de har speciella möjligheter att
göra upp prognoser över regnmängder.

Även reservanterna vet att det är fel
att ge sken av att de ansvariga myndigheterna
icke skulle ha vidtagit åtgär der.

När den ogynnsamma utvecklingen
fortsatte vidtog man vissa besparingsåtgärder
för att komma till rätta med
bristen. Jag fick en känsla av att speciellt
herr Ringaby ville lägga ansvaret
för den nuvarande situationen på staten.
Man menar tydligen att regeringen
har handlat felaktigt — hade den sagt
ifrån att det skulle komma mer nederbörd
och att vi skulle få blidare väder,
skulle naturligtvis utvecklingen ha
gått annorlunda. Regeringen har emellertid
inte en sådan makt, och därför
har vi kommit i en situation där vi
tvingas begränsa kraftförbrukningen inom
en viss sektor, vilket vi alla beklagar.
Jag hävdar emellertid att man inte
kunnat förutse framtiden eller råda bot
på svårigheterna, utan det är olyckliga
omständigheter som har lett till de nuvarande
besvärligheterna. Vi vet att vattenkraften
ändå är den säkraste kraftkällan.
Det iir länge sedan exempelvis

Älvkarleby kraftverk tillkom, men jag
kan inte minnas att det har varit något
större avbrott där. Nu har vi också
satsat på värmekraftverk, men de har
behagat att inte fungera. Man kan naturligtvis
hävda att vattenkraften i första
hand bör byggas ut så mycket som
möjligt, när vi nu har den i landet, men
här kommer andra intressen in. Jag har
en känsla av att man har prövat alla
andra möjligheter att komma till rätta
med problemet.

Vad beträffar atomkraftverk skall jag
villigt erkänna att jag ställer mig frågande.
Även de för kraftförsörjningen
ansvariga måste ta olika hänsyn. De
måste göra ekonomiska beräkningar
m. m., och det har de gjort på olika sätt.

Jag vill säga att man vill ha detta
redovisat för att skapa oro, och det
kan väl inte vara rim och reson i det.
Om man skulle ha börjat tala om elransonering
i hemmen skulle det ha
skapat en mycket stor oro.

Vad beträffar den beredskapslagstiftning
som troligen kommer att träda i
kraft i begränsad utsträckning, är det
angeläget, att man, innan man inriktar
diskussionen på ett visst sätt, vidtar
åtgärder för att bemästra svårigheterna.

Herr talman! Den beredskapslagstiftning,
som man har föreslagit och som
naturligtvis i en viss situation kan träda
i kraft, är nödvändig. Jag vill säga
att det finns ingen anledning att här
göra anmärkningar mot ansvariga bara
för att anmärka. Det är självklart att,
om man hade möjlighet att styra det
hela på ett bättre sätt — men det vill
man ju inte heller — kanske man kunde
eliminera vissa olägenheter. Men den
samköming som förekommer mellan
olika kraftverk i landet har ändå gjort
det möjligt för oss att göra en del besparingar
och åstadkomma ett rationellt
utnyttjande.

Jag kan inte förstå att denna reservation
skulle innebiira någonting positivt.
Den är ju i allra högsta grad negativ.
Det är möjligt att man skulle vilja

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

ha en knorr på svansen, som herr Ringaby
talade om, men inte behövs det någon
beredskapsåtgärd för det. Därför
tror jag, herr talman, alt det kan räcka
med att yrka bifall till utskottets förslag
och därmed också till propositionen.

Jag är förvissad om att ansvariga
myndigheter med uppmärksamhet följer
utvecklingen och tar hänsyn till den.
Jag skulle bara vilja rent personligt
säga en sak. Det har talats om att man
skulle göra inskränkningar i trafiken på
våra järnvägar. Jag anser att det måste
föreligga synnerligen starka skäl, innan
man gör sådana inskränkningar.
Det skulle nämligen inverka på hela
samhällslivet över huvud taget. Jag hoppas
därför att järnvägsstyrelsens folk
beaktar att ingrepp på det området får
större verkningar än man har anledning
att förutsätta att de nu aktuella
restriktionerna skall behöva få.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Efter att ha lyssnat på
herr Lundbergs anförande tycker jag
det är ganska ointressant, om vi har
knorrar eller inte. Det tillhör herr
Lundbergs största intresse i detta sammanhang
efter vad jag kan förstå. Men
för mig är det ointressant.

Jag vill med anledning av att herr
Lundberg säger att vi reservanter inte
har kommit med något positivt säga, att
jag tycker, att han är ganska orättvis.
Vi har sagt att vi tycker att en del i
detta sammanhang ser underligt ut och
att vi anser att det finns anledning för
riksdagen att uppmärksamma detta. Vi
vill därför att man skall se tillbaka och
utreda vad som skett för att möjligen
kunna dra lärdom och förbättra prognoserna.
Man kan ju inte som utskottet
framhållit bara förvänta att allting skal!
ordna sig. Herr Lundberg har också förklarat
att man litat på att det skulle bli

blidväder, och att döma av hans inlägg
kan man ta för givet att vi i framtiden
helt skall vara beroende av väderlekens
nycker, men det kan ju inte vara
riktigt.

Vidare sade han att samhället måste
kunna ingripa, och vi reservanter kräver
att riksdagen skall säga vad den
tycker i detta sammanhang. Därför har
vi fordrat att man skall dra lärdom av
det inträffade. Det bör verkställas en
utredning så att man vid kommande
tillfällen kan vidta lämpliga åtgärder.
Vi kan ju inte lita på väderleken och
måste därför försöka förbättra prognoserna
och planeringen samt vidta åtgärder
i rätt tid beträffande besparing och
förbrukning av varor på detta område,
så att vi slipper oväntade ingripanden.

Herr RINGABY (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg sade att
reservationen inte är positiv utan negativ,
men den är sannerligen inte så negativ
som hem Lundberg, ty jag kunde
inte märka något positivt i hans anförande
då det gällde oss reservanter. Det
verkade som om det skulle vara närmast
otillständigt att över huvud taget
lämna en reservation till ett utskottsutlåtande.

Herr Lundberg litar tydligen inte på
Vår Herres förmåga att bestämma vädret,
men han litar tydligen hundraprocentigt
på Kungl. Maj:ts möjligheter att
ordna allt till det bästa. Av naturliga
skäl gör inte vi detta alla gånger. Gör
nu inte frågan mer komplicerad, herr
Lundberg, än den är och lägg inte in
andra värderingar i vårt ställningstagande
än vi själva gjort. Det finns anledning
att observera vad som skett, det
är inte tu tal om det, herr Lundberg.
Studerar man vattentillrinningen under
ett och ett halvt år måste man fråga sig
varför förslaget om sparsamhet med elström
inte väckts tidigare.

Nu finns det vattenmagasin i våra
norrländska flottleder, och enligt vad
jag hört ryktas överväger man att töm -

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

ma även dessa gamla flottledsmagasin.
Det är en desperat åtgärd eftersom det
är mycket litet vatten i dessa magasin,
men det innebär givetvis en liten möjlighet
att förbättra situationen. Detta
visar väl ändå hur allvarligt läget är.

Ett annat sätt är att underskrida den
nedre regleringsgränsen. Underskrids
denna med 10 cm får man enorma vattenmängder,
men när vårfloden kommer
måste magasinen fyllas på nytt och
har man underskridit nedre regleringsgränsen
tar det längre tid och därför
vill man inte välja den utvägen. Så nog
har det funnits anledning, herr Lundberg,
att observera den här frågan tidigare.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Visst kan man hysa
övertro på en utredning om en prognos.
Med alla dessa frågetecken är svårigheten
just att göra en sådan prognosutredning,
vilket man ju önskar.

Vidare är det givet att man bör dra
lärdom, men i ett föränderligt samhälle
kan man inte resonera statiskt och
prognosera på så lösa boliner som man
tycks vilja i detta sammanhang. Naturligtvis
kan man tala om att utbyggnaden
bör ske på ett visst sätt. Det är
självklart att när vi exempelvis säger,
att vi skall taga hänsyn till naturvårdsvärden,
så kan det ge anledning till en
uppbromsning i den delen. Men vad
kommer sedan? Är vi beredda atl la
konsekvenserna och gå vidare?

Vidare är det givet att vi kan bygga
större vattenmagasin och därigenom få
möjligheter att nedbringa verkningarna
av onormala torrperioder, men det är
inte lätt att göra det. I det fallet har
jag heller ingen respekt för någon. Jag
nämnde tidigare Vår Herre, eftersom
jag förutsatte att reservanterna räknade
också med honom, när de gör sådana
prognoser som de vill göra, men jag har
heller ingen större respekt för konungen
eller någon annan. Jag konstaterar bara
att det finns anledning för reservanter -

na att sikta framåt, när de gör sina utredningar
och prognoser. Och med den
kontakt jag har med kraftverksföretagen
vågar jag säga att de verkligen arbetar
med dessa frågor. Däremot tror
jag inte att den utredning som reservanterna
talar om kan lösa de problem
som här föreligger.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Efter att ha lyssnat till
herr Lundberg måste jag få ställa en
fråga. Herr Lundberg sade att vi har
en övertro på prognoser och att vi drar
slutsatser på alltför lösa grunder. Då
vill jag fråga herr Lundberg: Vilka erfarenheter
och utredningar vill herr
Lundberg dra lärdom av? Han har ju
avvisat alla utredningar hittills. Det
måste väl ändå finnas några utredningar
som herr Lundberg anser vara påkallade! Herr

RINGABY (m) kort genmäle:

Herr talman! När herr Lundberg säger
att vi vill göra upp prognoser på
framtida väderleksutsikter, så visar det
bara att herr Lundberg inte bär begripit
någonting av denna fråga, och då
är ju hela denna debatt meningslös.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror visst att herr
Ringaby vill förstå dessa saker, men om
man gör sig besvär med att skriva en
reservation, så måste det ju ändå finnas
någon kärna i det som skrives. Men
vad reservanterna här har åstadkommit
verkar inte vara något annat än »slysäd»,
och då är ju hela reservationen
meningslös.

Vad sedan prognoserna angår har
myndigheterna mer än nog av de serier
som redan gjorts upp. Naturligtvis
skulle det vara finare om det rört sig
om en riksdagens prognos eller om en
jordbruksinventering eller liknande,
men denna fråga är så allvarlig från
olika synpunkter att man bör ägna den

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

sin uppmärksamhet med litet mera ansvar
och allvar än att skriva en reservation
som bara är ett tomt skal.

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Efter herr Lundbergs
senaste anförande kunde denna debatt
egentligen sluta, och jag skall ha ambitionen
att inte förlänga den i onödan.
Men några saker som här sagts finner
jag anledning kommentera, bl. a. därför
att det som anförts också ofta säges
i den allmänna debatten.

Den punkt som jag först vill ta upp
är anklagelsen för dålig planering,
d. v. s. att Vattenfall alltför sent skulle
ha reagerat i en situation, som beskrevs
under hänvisning till ett diagram. I första
kammaren återgavs detta på TVskärmarna
medan det i denna kammare
beskrevs verbalt. Man menar att den
helt självklara slutsatsen att starta en
besparingskampanj skulle ha dragits
vid årsskiftet. Hela ansvaret för den
som man säger uppenbart inkompetenta
bedömningen läggs på Vattenfall och
naturligtvis också på det av Vattenfall
lättlurade industridepartementet och
industriministern. Detta innebär nog
ändå en underskattning och en felbedömning
av hur frågor som dessa handläggs.

Det är centrala driftledningen som
är den ansvariga instansen. Självfallet
har Vattenfalls företrädare en mycket
stor roll i centrala driftledningen, men
där finns även andra kraftproducenter
företrädda och det vore faktiskt att något
underkänna deras kompetens att tro
att en lättsinnig bedömning inom Vattenfall
utan vidare skulle accepteras av
dessa. Såvitt jag vet har det inte inom
centrala driftledningen, som ju är den
organisatoriska symbolen för det samarbete
som förekommer inom svensk
kraftindustri, förekommit någon skiljaktighet
i bedömningen, i varje fall inte
någon som varit beroende av respektive
producents tillhörighet till den privata,

den kommunala eller den statliga kraftindustrin.

Egentligen är det inte heller så underligt
att den bedömning som gjorts
varit så enhällig som varit fallet. Det
är sant att det hade varit ett svårt torrår
1968 och en mycket torr sommar
1969. Enligt reservanternas mening borde
man ha ingripit ungefär vid årsskiftet
1969—1970. Man hade emellertid då
att ta ställning till den prognos som då
kunde göras. Enligt den bedömning
som gjordes hade man inte alls behövt
anta att tillrinningen skulle ha varit
normal, ännu mindre lättsinnigt ha behövt
satsa på en övernormal tillrinning
för att undvika ransonering. Nej, man
hade så till den grad garderat sig att
kraftproduktionen, även om tillrinningen
hade varit den lägsta som någonsin
förekommit under den tillgängliga 40-åriga observationsperioden, skulle ha
kunnat försiggå utan störningar. Nu
blev emellertid tillrinningen lägre än
den varit någon gång under de undersökta
40 åren. T. o. m. i efterhand kan
man göra gällande att den bedömning
som gjordes var rimlig. Man tog en definitivt
acceptabel risk. Dessutom har
det, vilket inte ofta nämns i debatten,
inträffat att ett antal ganska stora värmekraftaggregat
fått tekniska haverier
och därmed ytterligare försvårat situationen.

Jag menar därför att reservanternas
krav på en kommission för undersökning
av de »felbedömningar», som skulle
ha ägt rum, i verkligheten redan är
tillgodosett med det material som centrala
driftledningen redovisat. Var och
en får sedan efter sitt samvete avgöra
om den gjorda bedömningen var försvarlig
eller icke. Jag anser alltså att
det var en fullt försvarbar bedömning
som då gjordes och att den ytterligare
utredning som reservanterna begär inte
skulle ge något resultat utöver vad som
redan nu är redovisat.

Den intressanta frågan är naturligtvis
vilken slutsats vi för framtiden kan

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

dra av det inträffade. Man klagar och
säger att industrin drabbas hårt av en
kommande ransonering och att det för
framtiden bör planeras så att industrin
inte drabbas av en eventuell ransonering
—• det kan självfallet icke uteslutas
att en sådan kan behöva tillgripas
under nästa år.

Om vi kommer i ett läge där förbrukningen
av elektrisk energi måste
nedbringas kommer detta alltid att drabba
även industrin av den mycket enkla
anledningen att industrin är den stora
konsumenten av elektrisk energi. 60
procent av elenergin konsumeras av industrin.
De 1 500 företag som förbrukar
mer än 1 miljon kilowattimmar per år
svarar för icke mindre än 95 procent
av denna förbrukning. Det är alltså
ofrånkomligt att ett antal stora konsumenter
måste drabbas när en bristsituation
uppstår.

Självfallet är det ett önskemål — det
behöver man icke vara reservant för
att understryka och det har också understrukits
starkt i propositionen och
av utskottsmajoriteten — att den begränsning
som nu blir nödvändig och
som kan komma att bli nödvändig nästa
år så långt möjligt skall ta hänsyn
till den industriella produktionens och
sysselsättningens behov. Det är också
så den nu aktuella elförbrukningsbegränsningen
är upplagd genom att den
kombineras med förbud för vissa förbrukningstyper
— fasadbelysningar,
skyltbelysningar, uppvärmning av icke
permanenta bostäder o. s. v. — och en
mycket kraftig och dess bättre framgångsrik
frivillig sparkampanj hos alla
småförbrukare, de privata hushållen,
som icke nås med en ransonering under
en kort period.

I den kungörelse som kommer att utfärdas
i anslutning till att lagen träder
i kraft kommer också ransoneringsnämnden
att åläggas att ta särskild hänsyn
till de elkonsumerande företagens
betydelse för »vårt lands betalningsförhållande
med utlandet». Del betyder

i klartext att särskild hänsyn kommer
att tas till den valutaintjänande exportindustrin
och naturligtvis även till den
importkonkurrerande hemmamarknadsindustrin.
Tekniskt kommer detta att
ske genom det dispensförfarande som
ransoneringskungörelsen förutsätter.

Man förbereder även att för en kommande
ransoneringsperiod efter den nu
närmast aktuella kunna bredda ransoneringen
utöver de kategorier som jag
här nämnt. Just med tanke på att vi
i dag inte kan utesluta att vi kan hamna
i en liknande bristsituation nästa år
förbereds åtgärder för att en sådan begränsning
skall kunna göras för ett så
stort antal konsumenter som möjligt.
Arbetet går alltså ut på att vid en ransonering
under en längre tid än den
som nu är aktuell få en bredare tilllämpning
än som är möjligt i dag. Resultatet
av detta arbete kommer senare
att redovisas.

Reservanterna begär att man på lång
sikt skall uppmärksamma de problem
som uppstår i samband med bristsituationer.
Jag delar deras mening därvidlag
men samtidigt delar jag herr Lundbergs
uppfattning om att ett påpekande
av detta behov är rätt överflödigt,
eftersom det redan är klart uttalat i
propositionen.

Redömningen gäller vilken reservkapacitet
vi mot bakgrunden av erfarenheterna
från de senaste torråren skall
planera för i framtiden. Det är en komplicerad
fråga att ta ställning till, och
inom Vattenfall liksom hos övriga kraftproducenter
pågår arbetet med att utreda
dessa problem. De slutsatser som
Vattenfall kommer fram till får regeringen
tillfälle att pröva i höst. Självfallet
kommer resultaten av denna prövning
att redovisas för riksdagen i
anslutning till statsverkspropositionen
1971.

Detta är de konstruktiva slutsatser
man kan dra av det inträffade. I och
för sig menar reservanterna också att
man skall dra dessa slutsatser, men de

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

är för mig liksom även för utskottsmajoriteten
så uppenbara och självklara,
att jag har svårt att inse att det går
att uppnå någonting genom att i en
polemiskt utformad reservation ge skenet
av att dessa självklara upptäckter
skulle vara förbehållna enbart reservanterna
inom utskottet. I verkligheten
är det fråga om självklar politik för
både regeringen och de ansvariga inom
verken.

Jag förstår att det är svårt att inte
falla för frestelsen när den kommer,
men man bör kanske ändå vara en
aning försiktig när man använder det
inträffade som ett led i diskussionen
om statliga företag kontra privata sådana.
Det är en diskussion som vi på
många punkter har skäl att föra, men
i detta fall tror jag inte att en sådan
diskussion har någon relevans. Den har
ingen relevans av flera skäl. Bl. a. är
hela vårt nät sammankört, och därför
spelar det ingen roll vilken producent
som för tillfället har brist i sin produktion
och vilka som har överskott.
Även produktionsutbyggnaden är de
facto samordnad och samplanerad.

Nu säger man att det är Vattenfall
som drabbats av produktionsstörning.
Detta är riktigt. Sedan drar man slutsatsen
att detta beror på att Vattenfall
är statligt, medan däremot de duktiga
privata och kommunala kraftverken
inte har drabbats. Här drar man dock
en enligt min mening litet enfaldig slutsats
av det inträffade. Att just Vattenfall
drabbats hårdare än de kommunala och
privata kraftverken i år beror på flera
orsaker. En av dem är att Vattenfall
i mycket högre grad än andra kraftproducenter
är beroende av vattenkraften,
och eftersom det är vattenkraften
som just i detta fall vållat problem, är
det självklart att Vattenfall som producent
blir relativt sett mera lidande än
andra kraftproducenter.

Dessutom har Vattenfall råkat ut för
tekniska haverier. Jag vet inte om herr
Ringaby vill lägga ansvaret för det tek -

niska haveriet i Stenungsund på Vattenfall
i egenskap av statligt företag. Det
var där en av ett privat svenskt företag
producerad turbin som havererade,
medan däremot — i varje fall för tillfället
— turbiner som levererats till oljekraftverket
i Karlshamn har fungerat.
Där är det fråga om importerade turbiner.
Om herr Ringaby vill föra en
diskussion på denna punkt, kan vi gärna
diskutera svensktillverkad kontra
importerad utrustning. Däremot lär det
vara rätt svårt att lägga ansvaret på
Vattenfall för sådana tekniska missöden
som inträffar i och med tillämpningen
av en delvis ny teknik som det här varit
fråga om, eftersom dessa turbiners
dimension är mycket större än den man
tidigare arbetat med. Men det slår olika
för olika producenter under olika år.
Torråret 1968 var Vattenfall nettoleverantör
till andra svenska kraftproducenter.
I år är det tvärtom. Vattenfalls
nettoleveranser till övriga producenter
år 1968 var lika stora som de återleveranser
som nu görs från privata och
kommunala kraftverk till Vattenfall.

Herr talman! Vi har i vårt land ett
kraftpris som internationellt sett är lågt.
Svensk industri har sedan lång tid haft
en mycket gynnsam konkurrensbetingelse
just i tillgången på billig elektrisk
energi. Jag hoppas att det inträffade
inte kommer att ändra den bilden. De
problem som vi möter i dag är allvarliga,
men vi skall inte uppförstora dem.
Jag tror att vi även i framtiden kommer
att kunna säga att den svenska
kraftförsörjningen fungerar till både industrins
och hela samhällets fromma.

Herr RINGABY (m) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Wickman har
nu framlagt sina synpunkter på denna
fråga, och såvitt jag kunnat finna har
han inte anfört några starkare skäl mot
vår reservation. Han försöker kanske
försvara sig med att centrala driftledningen,
som har även privata kraftproducenter
inom sig, har varit enig om

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

kraftpolitiken. Det är riktigt att den
har varit det, men det kanske kan tillläggas,
att CDL:s chef också är generaldirektör
för vattenfallsverket, att
dess vice chef utses av vattenfallsverket
och att CDL:s förvaltande organ, riksdriftbyrån,
också har en chef som utses
av Vattenfall. CDL är alltså mycket
hårt styrd från Vattenfall, och det slutliga
ansvaret faller ändå på statens vattenfallsverk.

Vidare hänvisar statsrådet Wickman
till orsakerna till ransoneringshotet:
vattenbristen, den ringa tillrinningen
— den sämsta på 40 år —, den stigande
elförbrukningen -— större än vad
man har prognostiserat — och den starka
kylan i vinter. Det är alldeles riktigt,
men vi skall komma ihåg att förbrukningsprognoserna
efter hand har
skrivits upp och att det kan konstateras
att detta har gjorts på ett tidigare stadium
hos de enskilda kraftproducenterna,
därför att de snabbare får kännedom
om utvecklingen inom sina respektive
områden. Vad jag sade om enskilda
kraftproducenter och mindre områden
har nog ändå sin relevans, herr
statsråd.

Det som inträffade år 1968, herr statsråd,
när situationen var den omvända
och staten fick förse de enskilda kraftproducenterna
med kraft, berodde ju
på att Vattenfall, som har monopol på
import, då importerade vattenkraft så
billigt att man inte själv kunde framställa
den till det priset. På det sättet
var det alltså en helt normal affärstransaktion,
kan man säga.

Jag har inte mera att tillägga. Det
anförande som statsrådet Wickman har
hållit har styrkt oss reservanter i uppfattningen
att man behöver dra lärdom
av vad som nu har inträffat för att kunna
göra bättre bedömningar för framtiden.
Jag vidhåller därför mitt yrkande.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp)
kort genmäle:

Herr talman! I radionyheterna i mor -

se hörde jag att Krångedegruppen hade
problem med överskott av elenergi som
inte kunde överföras till Vattenfall. Jag
har inte kunnat forska häri, men det
måste väl röra sig om temporära problem
som skall kunna lösas. För allmänheten
ter sig emellertid läget säkerligen
ganska förvirrat när den får höra
att det finns kraft som inte kan förbrukas.

Statsrådet Wickman säger att bedömningen
inom centrala driftledningen var
samstämmig i vintras; man hade då gått
ut från prognoser som hade gjorts och
ansett att kraften skulle räcka. Det
fanns emellertid en differens i bedömningen
av läget mellan Vattenfall och
andra kraftproducenter. Detta framgår
också av vad statsrådet själv säger, att
1965 hade enskilda producenter bedömt
läget fel medan det 1969 var Vattenfall
som bedömde läget fel. Vattenfall bedrev
också under förvintern en mycket
aktiv försäljningskampanj.

Allt detta visar att det måste vara något
fel i bedömningen — den är inte
samstämmig inom och mellan alla producentgrupper.
Bristen på elkraft är
dessutom nu olika stor inom olika grupper.
Frågan om elkraftförsörjningen behöver
därför utredas. Att statsrådet
Wickman inte är av den åsikten är ganska
naturligt — han har alla trådar i sin
hand och är delvis ansvarig för hur
prognosverksamheten bedrivs. Men vi
som är ledamöter av riksdagen och inte
har samma möjligheter att bedöma
och påverka frågan måste påfordra att
prognosverksamheten förbättras. Vad
som har inträffat är skäl nog att se
över frågan och försöka dra lärdom av
erfarenheterna. Det är alltså inte fråga
om att försöka sätta fast en syndabock.

Jag anser att kravet i vår reservation
är mycket mer befogat sedan jag hört
vad utskottets talesman herr Lundberg
och statsrådet Wickman har anfört i
denna fråga.

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr MAGNUSSON i Borås (m) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är glad över att höra
att statsrådet Wickman är på det
klara med att om den kommande ransoneringen
förlängs eller om vi får en
liknande ransonering ett annat år skall
man försöka sprida verkningarna av
den. Detta visar att det är befogat med
någon form av planläggning. Det hade
därför varit av värde om en signal beträffande
situationen hade givits på ett
något tidigare stadium. Jag förstår att
det är krångligt att ransonera den privata
konsumtionen, och det kanske man
inte kan ge sig på. Det har emellertid
under den senaste tiden visat sig att
det är möjligt att spara elström genom
propagandaåtgärder.

Statsrådet Wickman säger att han i
kungörelsen om ransoneringen skall säga
ifrån att de stora exportföretagen
och även de importkonkurrerande företagen
skall behandlas milt. Jag förmodar
att statsrådet inte menar att ransoneringen
skall bli utan verkan för dessa
grupper, men om de fritas blir det
inte så värst stor del av industrin som
ransoneringsbestämmelserna kan gälla.
Det är väsentligt att vi försöker komma
fram till ett system som i så liten utsträckning
som möjligt skadar vår produktion;
detta har särskild betydelse
för vår för närvarande något svaga valutasituation.

Därför är det att hoppas och tro att
denna ransonering inte skall bli alltför
allvarlig. Men om Vattenfall i ett tidigare
skede hade signalerat, tror jag att
det hade varit möjligt att undvika en del
av de mycket allvarliga verkningar som
vi nu kommer att få under de närmaste
veckorna framöver.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Den situation vi hamnat
i är naturligtvis inte nöjsam. Åtgärder

som medför en begränsning av den industriella
produktionen måste så långt
det är möjligt undvikas. Men man kan
inte heller komma ifrån att det är omöjligt
att förutse allt som kan inträffa på
elproduktionens område. Jag tror att
orsaken till att vi hamnat i detta läge
till mycket stor del ligger i övergången
från vattenkraftverk till ångkraftverk,
vilkas driftsäkerhet vi ännu inte
har tillräckliga erfarenheter av. De har
visat sig vara mycket mer äventyrliga
än man tidigare var medveten om. Detta
beror framför allt på att det är mycket
stora aggregat som numera kommer
till användning.

Man skulle emellertid ändå vilja uttrycka
den önskan, att centrala driftledningen
hade bestått av något mer optimistiska
personer. Mycket ofta har
centrala driftledningen hållit sig i underkant
av utvecklingen, och vi har
mer än en gång konstaterat, att man
måst lyfta de tidigare prognoserna. Därmed
vill jag inte säga att det skulle vara
möjligt att från något annat område
tillföra centrala driftledningen mer
kunniga personer. Jag ret inte var vi
skulle hämta dem. I centrala driftledningen
finns all den expertis inom
kraftverksgrupperna som går att uppdriva.
Men man har kanske varit något
för försiktig i sina bedömningar. Framför
allt måste vi, herr talman, med hänsyn
till de nya produktionsmetoder som
nu används ha en bättre och starkare
reservtillgång än den nuvarande. Jag
är emellertid övertygad om att man är
fullständigt medveten härom inom centrala
driftledningen. Det har sagts att
centrala driftledningen borde lära något
av vad som inträffat. Jag är övertygad
om att den gjort det. Man kan emellertid
aldrig förutse vad som kan inträffa
på grund av materialfel och annat,
när vi är så starkt beroende av
värmekraften för vår elförsörjning.

Herr Ringabv ansåg att de enskilda
kraftproducenterna lyckats bättre. Jag
skulle vilja säga till herr Ringaby, att

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

•om vi skall vara riktigt ärliga så är det
nog de kommunala elproducenterna som
haft mest tur. Men jag vill, som det heter,
ta i trä; vilken minut som helst kan
det bli fel på något av de stora aggregaten
som gör att det blir ett stopp. Då
skulle svårigheterna, på grund av de
stora enheter som i dag används, bli ännu
större.

När frågan om den fortsatta utbyggnaden
av elkraftsproduktionen blir aktuell,
är det min önskan att också riksdagen
skall vara medveten om vad som
krävs i fråga om reservkraft för att vi
skall kunna säkerställa vår elkraftsförsörjning.
Jag tycker inte att vi skall orda
så mycket om hur vi skall organisera
nästa ransoneringsperiod. Det vore
mycket nyttigare om vi koncentrerade
oss på att skapa en sådan säkerhet, att
vi vad som än inträffar har möjligheter
att hålla vår industriella produktion
i gång. Vi måste skapa en så stark
reserv — även om kostnaderna härför
blir betydande — att produktionen kan
hållas i gång. Jag tycker att vi bör ägna
oss åt denna fråga hellre än att diskutera
vilka grupper som skall beröras
av en kommande ransonering.

Jag kan vid detta tillfälle inte underlåta
att göra också några andra reflexioner.
De som har att svara för elproduktionen
måste i mycket god tid
vara färdiga med sina prognoser, de
måste i mycket god tid förbereda sina
anläggningar, av vad slag de än är, och
de måste ha mycket god ordning på sin
produktion för år framöver. Det måste
stå klart för envar att det kan uppstå
fluktuationer i sysselsättningsprogrammet
i vårt land. Vi hade en klar dämpning
under mitten av 1960-talet, och den
inverkade otvivelaktigt på prognoseringen,
som i sin tur påverkade planeringen.
När planeringen ligger så långt
före det färdiga resultatet är det inte
så egendomligt att det uppstår fel.

Till sist måste jag säga att det inte
är någon nöjsam uppgift att vara elproducent
i dag. Vill man ta vara på mer

av den gamla slitstarka och driftsäkra
vattenkraften är det strax någon förståsigpåare
som reagerar och säger: Nu
fördärvar man vår natur. Då säger man:
Då får vi bygga i ånga i stället. Då är
det ett annat sällskap som säger: Usch,
nu öser man över oss sot och svavel och
all slags elände. Då säger man: Då får
vi gå över till atomkraft. Då kommer eu
ny förståsigpåare och protesterar mot
atomkraft, strålningsrisker, utsläpp av
varmvatten, fördärvande av våra insjöar
och våra älvar. T. o. m. Östersjön
är det ju risk att man fördärvar. Jag
måste be riksdagen beakta att det inte
är nöjsamt att försöka förse det svenska
samhället med den absolut nödvändiga
elproduktionen, som vi ju ändå
alla är medvetna om skall till. Vi får nog
anlägga en något mer positiv attityd
till de företag som har att svara för vår
kraftförsörjning. Även om man i dag
har lust att kritisera är det betydligt
mer angeläget att försöka binda ihop
det hela med framtiden så att vi slipper
ransoneringsavbrott av den typ
som vi faktiskt befarar i dag.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! När andra världskriget
bröt ut var vår beredskap dels god,
dels mindre god. I fråga om kraftförsörjningen
var den god. Och det berodde
på — har det berättats mig —
att centrala driftledningen tillkom under
en period av torrår under 1930-talet och att statliga, enskilda och kommunala
kraftproducenter därför var
samkörda. Nu har centrala driftledningen
haft sämre möjligheter att bedöma
läget, och vi har kommit i en nödsituation.
Vi har nu — departement och
riksdag — i ilfart måst behandla denna
fråga. Två propositioner har framlagts,
dels proposition 33, som behandlas i
dag, dels proposition 48. Utlåtandet om
den senare har i dag slutjusterats av
tredje lagutskottet och kommer nästa
vecka på riksdagens bord. Jag vill säga
några ord i anslutning till den senare

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Traktorskatten

propositionen. Jag tycker att den hör
ihop med denna fråga, eftersom båda
propositionerna avser åtgärder för att
bemästra det extraordinära läget vi har
kommit i.

Eftersom industriministern är närvarande
i kammaren skulle jag vilja
vädja till honom att man bekantgör de
företag som kan tänkas beröras av proposition
48. Däri föreslås en sänkning
av dämningshöjden för regleringsmagasin
vid företag där det finns domar
på hur lågt man får gå. Man bör också
underrätta allmänheten om vilka företag
som berörs, först och främst för att
man i orten skall hinna reagera.

Man tänker sig att i varje fall naturvårdsverket
skall tillfrågas och även
kammarkollegiet och vattenrättsdomare.
Det finns också en befolkning, bl. a. samer,
som är intresserade av de här frågorna
och som vill ha reda på vilka företag
det gäller. Enligt vad som har försports
och vad som har framgått av en
TV-intervju finns det en förteckning
över tilltänkta regleringar. Allmänheten
och särskilt de direkt berörda bör
få ta del av den, så att de hinner sätta
sig in i förändringen. Också behandlingen
här i riksdagen skulle bli lugnare,
om vi visste vilka företag det gäller.

Lagen är skriven helt allmänt och kan
gälla vilka företag som helst, t. o. m. sådana
där svårartade skador skulle kunna
uppstå. Det är därför angeläget att
få reda på vilka företag det är fråga
om. Ett sådant kungörande skulle stilla
onödig oro.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice

talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Jönsson i Ingemarsgården begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom. B
i utskottets utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fru Hamrin-Thorell in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Jönsson i Ingemarsgården
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 143
ja och 63 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 86, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft, jämte motioner
i ämnet.

§ 19

Traktorskatten

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 6, med anledning av motioner
beträffande traktorskatten.

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! Riksdagen behandlade
vid två tillfällen under 1969 införandet
av traktorskatt. Trots att riksdagen sålunda
till synes grundligt behandlade
frågan fick traktorskatten ändå inte en
tillfredsställande utformning.

De motioner som ligger till grund för
bevillningsutskottets betänkande som vi
nu behandlar har tagit upp den största
orättvisa som förekommer i fråga om
den traktorskatt som beslutades under
höstriksdagen, nämligen att man för
vissa traktorer som över huvud taget
inte begagnas på allmän väg ändå måste
bidra till vägkostnaderna via traktorskatten.
Det förhållandet är ingalunda
tillfredsställande, och jag har för min
del stor förståelse för de motioner som
har avgivits i ärendet.

När ärendet har behandlats i bevillningsutskottet
har vi på den borgerliga
sidan inte drivit frågan fram till en
reservation, men vi har fogat ett särskilt
yttrande till betänkandet. Varför stannar
vi vid ett särskilt yttrande? Jo, höstens
beslut innebar, förutom att traktorerna
skulle beskattas, en möjlighet
till dispens från skatten för vissa kategorier
av traktorer, som inte förs fram
på de allmänna vägarna. Vi har tagit
fasta på denna dispensmöjlighet och
menar, även om det är ett fullt berättigat
krav som motionärerna framställer,
att det är skäl att dröja något år innan
man river upp höstens beslut. Man bör
vänta så länge att man får se om dispensförfarandet
kommer att utnyttjas
på ett sätt som man kan vara tillfredsställd
med.

Även om det finns en stark anledning
att bifalla motionerna, har vi alltså nöjl
oss med att foga ett särskilt yttrande till
utlåtandet. .lag har därför, herr talman,
inget särskilt yrkande.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Ledamöter av modera -

Traktorskatten

ta samlingspartiet har väckt en motion
som går ut på att jordbrukstraktorer
som används i den egentliga jordbruksdriften
skall helt befrias från skatt.
Partiets representanter i bevillningsutskottet
har emellertid förenat sig med
de två övriga borgerliga partiernas ledamöter
om ett särskilt yttrande.

Det kan naturligtvis ligga något i att
man avvaktar och ser hur beskattningen
kommer att verka. Men rent principiellt
skulle jag vilja göra det uttalandet
att det är ytterligt egendomligt, att
man på detta sätt beskattar en arbetsmaskin
som endast är avsedd för användning
inom själva arbetsområdet såsom
produktionsmedel. Det strider helt
enkelt mot principen att någon särskild
skatt inte skall uttas i sådana sammanhang.
Därför finns icke något som helst
motiv för en skatt på de traktorer som
uteslutande används inne på gårdarna
och i jordbruksdriften.

Jag förmodar att utvecklingen på detta
område kommer att resultera i att
det inom en snar framtid framläggs en
proposition med förslag att eliminera
den utomordentligt stora orättvisa det
här gäller.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Utskottets majoritet
skriver i denna fråga följande: »Departementschefen
uttalade i propositionen
om ändrad traktorskatt att han vid kontakter
med företrädare för lantbrukets
huvudorganisationer fått tillfredsställande
försäkringar om att de ansåg traktorskatten
acceptabel efter den föreslagna
justeringen, som godkändes av
riksdagen.» Förhållandet var ju det att
den traktorskatt som beslöts vid vårriksdagen
förra året var betydligt hårdare
och att man sedan mjukade upp
den genom beslut vid höstriksdagen.

Jag skulle, herr talman, vilja säga
några ord om den typ av uppgörelse
som omnämnts av utskottet. Det är ju
riksdagen som skall besluta om beskattning.
Jag tycker därför att det är högst

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Traktorskatten

otillfredsställande, att finansministern
så att säga under hand gör upp med de
organisationer som är berörda i sådant
sammanhang — det blir en form av
kohandel — och att de politiska partierna
sedan skall anse sig mer eller
mindre bundna.

Vi inom folkpartiet anser fortfarande
att denna skatt inte är tillfredsställande.
Vi säger i det särskilda yttrandet
att principen att vägtrafikbeskattningen
skall bygga på fordonens kostnadsansvarighet
för de allmänna vägarna
skall vara den bärande. Vår uppfattning
om det orättvisa i traktorskatten
kvarstår därför. Det är samma uppfattning
som vi från folkpartiet framförde,
när frågan behandlades förra
våren. Vi är inte tillfredsställda med
denna typ av uppgörelser. Skulle uppgörelsen
vara förenlig med vår uppfattning,
måste jordbrukstraktorer som inte
nyttjas på de allmänna vägarna befrias
från beskattning.

Därför har vi, herr talman, med det
särskilda yttrandet velat markera, att
vår ståndpunkt är oförändrad i sakfrågan.

Herr ELIASSON i Moholm (in):

Herr talman! Det råder ingen tvekan
om att den principen är riktig att därest
traktorer används för vägtransporter
skall det också betalas skatt för dem.
Vi visade för vår del förra året att det
finns möjligheter att särskilja de olika
formerna av traktorer, alltså de som används
enbart inom jordbruket och de
som används också för vägtransporter.
Regeringen valde emellertid en betydligt
enklare metod, nämligen en schablontaxering,
trots att man i remissvaren
på utredningens betänkande i mycket
stor utsträckning förklarade sig negativ
till en sådan.

Den förändring som skedde i höstas
kan sägas innebära, att finansministern
gjorde en ändring, därför att han
blivit övertygad om att skatten var felaktig,
i varje fall sådan den tidigare

utformats, och att han inte haft det underlag
som skulle ha varit erforderligt.

•lag skall inte diskutera det sätt på
vilket man införde skatten under en tid,
när förhandlingar pågick och den ena
parten uppenbarligen måste vara medveten
om att jordbruket genom denna
skatt skulle få en belastning. Detta var
sannerligen inte tilltalande. Det är kostnadsansvarighetsprincipen
som här är
avgörande, och detta måste anses vara
principiellt helt riktigt. Om någonting
annat skall läggas till grund för beskattningen
måste förslaget vara ordentligt
underbyggt, och det har inte varit fallet.
För traktorer som används enbart
inom jordbruksfastigheten måste framläggas
förslag om skattefrihet.

Till utskottsutlåtandet har emellertid
endast fogats ett särskilt yttrande, och
jag har därför ingen möjlighet att nu
framställa något yrkande i den riktning
jag här antytt.

Herr KRISTENSON (s):

Herr talman! Två talare har här försökt
framställa det som om traktorskatten
i sitt nuvarande skick skulle ha
utformats enligt en uppgörelse mellan
finansministern och RLF. Jag vill från
denna talarstol understryka, att det inte
föreligger någon sådan uppgörelse.

Finansministern hade vid en överläggning
med RLF räknat fram att skatten
på traktorer borde vara en annan
än den vårriksdagen 1969 beslutat. Därför
framlades en proposition för höstriksdagen,
varefter utskottet tillstyrkte
och riksdagen beslutade om den nya
traktorskatten.

Det rör sig alltså inte om någon uppgörelse
med RLF. Men jag kan förstå
att bevillningsutskottets borgerliga ledamöter
och herr Eliasson i Moholm
är litet oroliga, ty det är ju valår och
de vill förmodligen sätta i gång nva
demonstrationer. Och det kan de få
göra; de har ju ett dåligt utgångsläge,
eftersom de ändock själva varit med
om beslutet.

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Beträffande redskap i jordbruket gäller
sådana bestämmelser att om man
tar bort gummihjulen på traktorn blir
den skattefri, något som också klart
och koncist framhållits i utskottets utlåtande.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
förlänga debatten, utan med hänvisning
till utskottets motivering i övrigt ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! Traktorskatten är ett
belägg på att finansministern borde akta
sig för att lättvindigt gå ifrån vad utredningar
efter ett mycket grundligt
arbete kommit fram till. Inom bilskatteutredningen
hade vi gjort en ordentlig
undersökning och var eniga om att
jordbrukstraktorer som inte används
på allmän väg borde undantas från beskattning.
Detta innebar helt enkelt att
vi följde kostnadsansvarighetsprincipen
som är en av de grundläggande riktlinjerna
för bilskatteutredningen även
då det gäller beskattning av bilar.

Jordbrukstraktorerna skulle alltså undantas,
men tyvärr frångick herr Sträng
denna linje och införde beskattning av
dessa. Senare prutade han 40 procent

— »hälften prutades genast», skulle
man kunna säga även om det nu inte
gällde riktigt halva skatten. Efter många
uppvaktningar och protester beträffande
traktorskatten fann sig tydligen herr
Sträng i detta fall föranlåten att backa

— det förefaller också som om han
i fråga om den kommande skattepropositionen
backat en hel del, jämfört med
de första uppgifterna i årets finansplan.
Nu finns det ju ingen omfattande
utredning till grund för det kommande
skattepaketet, vilket sannerligen väl behövts.
Finansministern hade kanske varit
iner bunden om det blivit en total
översyn.

1 fråga om traktorskatten frångick
emellertid finansministern, som sagt,

1970 års fastighetstaxering m. m.

bilskatteutredningens förslag, vilket jag
tycker var felaktigt.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 20

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 7, med anledning av motioner
angående restitution av arvsskatt
för dödsbo med skogskontotillgång.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21

1970 års fastighetstaxering m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 8, med anledning av motioner
om 1970 års fastighetstaxering
m. m.

Utskottet behandlade i detta betänkande
följande motioner:

1) de likalydande motionerna I: 150
av herr T horsten Larsson samt II: 172
av herrar Hansson i Skegrie och Josefson
i Arrie, vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhölle
om utredning och förslag till ändrade
bestämmelser beträffande taxering
av fastighet så att egentliga jordbruksfastigheter
kunde åsättas taxeringsvärde
med hänsyn enbart till fastighetens
värde från jordbrukssynpunkt i enlighet
med vad som anförts i motionerna;

2) de likalydande motionerna 1: 310
av herr Yngve Nilsson m. fl. och II: 335
av herr lledin m. fl., vari hemställts

dels att riksdagen hos Kungl. Maj:t
anhölle om utredning och förslag till
ändrade bestämmelser i kommunalskattelagen
beträffande taxeringen av jordbruksfastighet
av innebörd att sådana
fastigheter åsattes taxeringsvärde hänförligt
till fastighetens avkastningsvärde
som jordbruksfastighet,

dels att riksdagen beslutade att för
1970 års taxering en supplementärre -

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

1970 års fastighetstaxering m. m.

gel infördes av innebörd, att i det fall
det åsatta taxeringsvärdet stode i uppenbart
missförhållande till avkastningsvärdet
ägaren måtte kunna påkalla
därav betingad justering av taxeringsvärdet,

dels ock att sistnämnda yrkande med
hänsyn till 1970 års allmänna fastighetstaxering
av riksdagen behandlades
skyndsamt;

3) de likalydande motionerna 1:769
av herrar Ingvar Andersson och Svenungsson
samt II: 923 av herrar Oskarson
och Nilsson i Bästekille;

4) de likalydande motionerna I: 780
av herr Gösta Jacobsson m. fl. och
II: 916 av herr Magnusson i Borås m. fl.,
vari hemställts att riksdagen hos Kungl.
Maj :t hemställde

dels om översyn av schablonreglerna
för inkomstberäkningen vid taxering
av villafastigheter,

dels ock om utredning av frågan om
ändrade bestämmelser för den allmänna
fastighetstaxeringen i fråga om dylika
fastigheter; samt

5) motionen I: 783 av herr Axel Kristiansson,
vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t begärde
ändring av principerna för värdering
av jordbruksfastighet, när fråga vore
om beskattning, i enlighet med i motionen
angivna riktlinjer.

Motionerna I: 780 och II: 916 behandlades
i detta betänkande endast såvitt
avsåge ändrade bestämmelser för fastighetstaxeringen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå

1) motionerna I: 150 och II: 172,

2) motionerna I: 310 och II: 335,

3) motionerna I: 769 och II: 923,

4) motionerna 1:780 och 11:916, i
vad de behandlades i detta betänkande,
samt

5) motionen I: 783.

Beservationer hade avgivits

A) av herrar Tistad (fp), Yngve Nilsson
(m), Sundin (ep), Levin (fp), Gös -

ta Jacobsson (m), Magnusson i Borås
(m), Vigelsbo (ep), Ahlmark (fp) och
Josef son i Arrie (ep), vilka ansett att
utskottet

I) under 1, 2 och 5 bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning

av motionerna I: 150 och II: 172, I: 310
och II: 335 samt motionen I: 783 i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära utredning
angående de bestämmelser som reglerade
fastighetstaxering av jordbruksfastigheter; II)

under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:310 och 11:335, i vad de
innefattade yrkande om en särskild
supplementärregel att gälla vid 1970 års
allmänna fastighetstaxering, anta i reservationen
framlagt förslag till lag med
särskilda bestämmelser om nedsättning
av värdet på jordbruksfastighet vid
1970 års allmänna fastighetstaxering;

B) av herrar Tistad (fp), Yngve Nilsson
(m), Sundin (ep), Levin (fp), Gösta
Jacobsson (m), Magnusson i Borås
(m), Vigelsbo (ep), Ahlmark (fp) och
Josef son i Arrie (ep), vilka ansett att
utskottet under 4 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 780 och II: 916, i vad de
behandlades i detta betänkande, i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära en översyn
av de fastighetstaxeringsregler som
gällde för en- och tvåfamiljsfastigheter.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Den fråga som behandlas
i förevarande utskottsutlåtande rör
de taxeringsvärdeökningar som nu föreslås
fastställda. I de taxeringsdirektiv
man har haft att rätta sig efter har föreskrivits
att fastigheterna skall åsättas
ett värde motsvarande 75 procent
av deras försäljningsvärde; det skulle
således återstå en marginal på 25 procent.
När det då gällt att räkna fram
detta värde har det sagts att för van -

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

liga fastigheter får inte de värden och
priser som städer och kommuner har
betalt för tomtmark läggas till grund.
De priserna har med andra ord skalats
bort ur jämförelsematerialet, ett förfaringssätt
som synes mig helt riktigt.
Huruvida bestämmelsen i alla avseenden
följts förefaller dock vara synnerligen
tveksamt.

Om man studerar den genomsnittliga
taxeringsvärdeökningen i olika län skall
man finna att värdestegringen är högst
i de län där stora kommunala förvärv
har ägt rum, nämligen 57 procent i
Malmöhus och Västmanlands län samt
inte mindre än 75 procent i Uppsala
län. Det är också i dessa län som
de största kommunala markförvärven
gjorts, i Skåne av städerna Malmö,
Lund och Hälsingborg, i Uppsala län
av Uppsala stad samt i Västmanlands
län av Västerås stad.

Trots den avskärmning som sålunda
skulle ske kan man inte komma ifrån
att dessa städers markförvärv och de
priser städerna betalat har påverkat
taxeringsvärdesältningen i kringliggande
bygder. Enligt reservanternas förmenande
har tillräckliga hänsyn inte
tagits till avkastningsvärdet på ett jordbruk,
jämfört med vad man får ut
för ett tomtmarksområde. En kommun
eller en stad som t. ex. för bostadsändamål
köper ett markområde till högt
pris kan räkna in detta pris i produktionskostnaderna
för husen och sedan
ta ut kostnaderna genom en härefter
anpassad hyra. Detta innebär att hyresgästerna
får betala det höga markpriset
och på det sättet göra förvärvet
räntebärande.

Så kan emellertid inte eu jordbrukare
räkna. Han blir för förräntningen alltid
beroende av de priser som jordbrukets
produkter betingar, och de bestäms
ingalunda av de framräknade
markvärdena. Det är andra faktorer
som där inverkar, inte minst statsmakternas
ingripanden för alt hålla livsmedelspriserna
nere.

1970 års fastighetstaxering m. m.

Nu skall det villigt medges att det
inte är enkelt att i detta fall skipa rättvisa
— lika litet som det är lätt att göra
det när det gäller alla andra taxeringsfrågor.
Men nog borde man väl mer än
som nu sker kunna göra åtskillnad på
förräntningsvärde och saluvärde, så
mycket mer som man i det senare fallet
med kommunala förvärv inte behöver
räkna med några svårigheter, så
länge det finns betalningskraftiga hyresgäster.

Tidigare riktmärke för fastställande
av taxeringsvärde på jordbruksfastighet
har varit att värdet skulle fastställas
med hänsyn till vad en förståndig
köpare skulle anse sig kunna betala. Att
ersätta denna tidigare av ålder tillämpade
princip med en norm, som åtminstone
indirekt kraftigt påverkas av
de markpriser storstäderna i sin inbördes
kamp om industriella anläggningar
med tillhörande bostadsbebyggelse tilllämpar,
synes oss inte godtagbart. Om
dessutom en jordägare med ett normalt
taxeringsvärde på sin gård skulle försälja
denna och därvid erhålla ett stort
överpris, drabbas han av den i fjol beslutade
jordvärdestegringsskatten. Den
kalkylerade vinsten kommer att väsentligt
begränsas av dessa nya beskattningsbestämmelser.

Under sådana förhållanden anser vi
att det inte kan vara skäligt att pressa
upp jordbrukets taxeringsvärden på det
sätt som skett till belopp som rent av
kan väntas bli oräntabla. Den jord som
odlas av landets jordbrukare skall väl
överlämnas till kommande generationer
och man måste fråga sig hur dessa skall
kunna klara sig med dessa upptrissade
taxeringsvärden. Hur denna fråga skall
lösas är ett stort problem.

Vi har i den vid förevarande utskottsbetänkande
fogade reservationen A uttalat
önskemålet att lagstiftningen i aktuellt
avseende bör ändras så att avkastningsvärdet
i stiillet för saluvärdet
på ett helt annat sätt än hittills får slå
igenom vid taxeringen. Ändringar i

r>8

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

1970 års fastighetstaxering m. m.

kommunalskattelagens regler bör därför
utarbetas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till båda de vid bevillningsutskottets
betänkande nr 8 fogade reservationerna.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Herr Vigelsbo har mycket
noga redogjort för utfallet av den
höjning av fastighetstaxeringsvärdena
som genomförts, speciellt beträffande
jordbruket. Det är onekligen exceptionellt
höga fastighetsvärden som kommit
att fastställas. Det egendomliga är att
den princip som man haft vid höjningen
av taxeringsvärdena varit att följa
de priser som förekommit i handeln
med ett visst antal gårdar. Det är ändå
inte särskilt många gårdar som har avyttrats,
även om det, såsom herr Vigelsbo
framhöll, på grund av exceptionella
förhållanden har ägt rum en hel del försäljningar
under de senaste åren.

Det är mot denna bakgrund ganska
egendomligt att man vid fastställandet
av de nya taxeringsvärdena inte tagit
hänsyn till avkastningsvärdet, och det
.är närmast detta som vi reagerar mot.
Jag förstår innerligt väl att många människor
ute i landet finner det orimligt
att de skall -— trots att avkastningen
från jordbruket inte ökat under senare
år utan i stället snarare minskat —
tvingas betala en betydligt högre skatt,
t. ex. i form av förmögenhetsskatt. Detta
framstår såsom ännu mera orimligt
med tanke på att det kan gälla gamla
gårdar som varit i samma släkts ägo
sedan flera generationer.

Det kan inte finnas något motiv för
■en högre beskattning när gårdens avkastning
stagnerar eller kanske minskar,
och därför tror jag att det sällan
bär framförts en mera befogad reservation
än den som har fogats vid detta
bevillningsutskottets betänkande. Det
kommer också att bli efterverkningar
— som redan tidigare sagts — när gårdarna
skall övergå till kommande ge -

nerationer och man då får betala en
mycket hög arvsskatt.

I viss mån är förhållandet likartat
när det gäller villafastigheter. Det är
också exceptionella förhållanden som
gjort att villor betalats med ganska höga
priser. Även härvidlag har man använt
sig av försäljningspriserna som utgångspunkt
för att taxera upp hela villabeståndet,
trots att bostadsbristen på
många orter har gjort att en hel del
villor har betalats med alldeles för höga
priser. Men för alla dem som kanske
under ett stort antal år har ägt en villa
eller eget hem som varit boplatsen för
vederbörande och hans familj, verkar
det egendomligt att plötsligt behöva betala
en betydligt högre skatt och få
en dyrare boendekostnad bara på grund
av att ett taxeringsvärde höjs. Det är
helt naturligt att de reagerar, och därför
tror jag att det finns anledning att
titta närmare på förhållandena när det
gäller egnahem och villor och inte slaviskt
följa de höga salupriser som av
olika anledningar har betalats.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till de reservationer
som har fogats vid bevillningsutskottets
betänkande.

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 8 behandlas ett flertal
motioner som berör frågan om ändring
av gällande regler vid fastighetstaxeringen
och då särskilt reglerna för taxering
av jordbruksfastighet. Här har redan
redogjorts för de regler som gäller
vid fastighetstaxering, och jag skall inte
gå in på detta. Jag vill bara understryka
vad som sagts, nämligen att man vid
den pågående fastighetstaxeringen synes
ha tagit alltför liten hänsyn till avkastningsvärdet.
I huvudsak har försäljningsvärdet
kommit att vara avgörande
när det gäller att fastställa den
nivå som har legat till grund för värdena.

Vad beträffar förspelet till årets fas -

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

tighetstaxering vill jag erinra om att vi
under en följd av år haft en mycket
onaturlig situation på jordbruksfastighetsmarknaden,
alldeles speciellt inom
de expansiva områdena. Jag har från
mitt eget län och min egen bygd den
erfarenheten att det var 1967 som utvecklingen
började avvika från det normala.
Inför den markvinstbeskattning
som infördes den 1 januari 1968 inköpte
kommunerna mycket stora markområden.
Enligt uppgifter som jag erhållit
köpte exempelvis Malmö och Trelleborg
under 1967 mark för ett värde som
översteg 50 miljoner kronor och till
priser som låg nära 100 procent över
dem som tidigare hade betalats för vanlig
jordbruksmark. Genom dessa stora
markförvärv kom man utanför tätortsbebyggelsen
och köpte mark som i vanliga
fall betraktas som jordbruksmark.

Det är riktigt som här har sagts att
tomtmarksförsäljningarna inte inräknas
i den statistik som ligger till grund för
fastställande av riktlinjerna för fastighetstaxering.
Men det säger sig självt
att när det sker en så stor försäljning
av jordbruksfastigheter som då var fallet
innebär detta en mycket kraftig prisstegring
på hela jordbruksfastighetsmarknaden.
Många av de jordbrukare
som sålt sina fastigheter till kommunerna
blev spekulanter på andra jordbruksfastigheter
för att få möjlighet att
fortsätta verksamheten inom sitt yrke.
Det är givet att denna situation spelade
stor roll. Vid köpet av nya fastigheter
gjorde det inte så mycket om priset
översteg avkastningsvärdet, eftersom
man vid försäljningen av tidigare egendom
fick ett pris som låg mycket över
avkastningsvärdet. Dessa s. k. andrahandsköp
har i stor utsträckning satt
sin prägel på 1968 års priser på jordbruksfastigheter,
och det är dessa som
utgör utgångspunkten för de nya värden
som inom kort kommer att fastställas.

I motioner och i reservationen A har
kravet ställts att betydligt större hänsyn

1970 års fastighetstaxering m. m.

skall tas till avkastningsvärdet, särskilt
på de jordbruksfastigheter som brukats
av ägarna. Jag beklagar att vi inte längre
har kvar jordförvärvslagen i en sådan
utformning att man med dess hjälp
kan bevara jordbruken i jordbrukarnas
ägo och därmed förhindra att jordbruken
blir kapitalplaceringsobjekt. För att
förhindra en utveckling i sistnämnda
riktning föreslås som jag nyss nämnde
såväl i motionerna från centerpartiet
som i reservationen 1 att särskild hänsyn
skall tas till de jordbruksfastigheter
som brukas av ägarna.

I den debatt om kapitalskatterna som
nu pågår spelar fastighetstaxeringen en
betydelsefull roll. Genom höjda taxeringsvärden
ålägges innehavarna av
fastigheterna ökade kapitalskatter. När
taxeringsvärdeshöjningen får den omfattning
som den har erhållit i Malmöhus
län i år, med i många fall höjningar
på 60—70 procent, uppstår orimliga
förhållanden. Jag vet fall där höjningar
på jordbruksfastigheter på 35—
40 hektar inneburit ökade taxeringsvärden
med 200 000 kronor. För dubbelt
så stora jordbruksfastigheter på 60—80
hektar, är man uppe i mellan 350 000
och 400 000 kronor i höjningar av taxeringsvärdet.
Denna höjning av taxeringsvärdet
innebär inte någon som
helst ökning av avkastningsvärdet men
väl av kapitalskatterna. Den värdestegring
som sker blir tillgänglig för innehavaren
först när han avflyttar från sin
fastighet. Genom realisationsvinstbeskattningen
blir denna vinst beskattad
vid detta tillfälle när skattekraften
finns. Genom realisationsvinstbeskattningen
och markvärdeökningen har förhållandena
förändrats väsentligt när det
gäller behovet av att taxeringsvärdena
skall ha det inflytande som de nu har
på kapitalbeskattningen. Enligt vår uppfattning
är det därför angeläget att frågan
blir föremål för utredning.

En ytterligare anledning till detta är
att vid varje taxeringstillfälle görs för
vissa grupper ändringar så att en taxe -

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

1970 års fastighetstaxering m. m.

ringsvärdeshöjning inte skall inverka
ofördelaktigt från skattesynpunkt. Redan
i finansplanen framhöll finansministern
att en justering av den s. k. villaschablonen
skulle ske för att undvika
icke önskvärda skatteeffekter av fastighetstaxeringen.
En justering kommer
sannolikt också att göras när det gäller
förmögenhetsbeloppets inverkan på
möjligheterna att erhålla vissa sociala
förmåner, bostadstillägg, studiebidrag
etc., och jag anser detta vara fullt riktigt.
Jag har svårt att förstå varför jordbrukare
och andra familjeföretagare
skall bära de icke önskvärda effekterna
av taxeringsvärdeshöjningarna, alldeles
speciellt när dessa höjningar vida överstiger
avkastningsvärdet på fastigheterna.

Det är därför som jag, herr talman,
anser det vara nödvändigt att frågan
blir föremål för utredning, och jag yrkar
bifall till de vid utskottets betänkande
fogade reservationerna.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! De motioner som vi nu
behandlar gäller metoderna och reglerna
vid den allmänna fastighetstaxeringen.
Till bevillningsutskottets betänkande
har fogats två reservationer, för vilka
talesmän för reservanterna redan
har redogjort. Jag skall nu redovisa
utskottsmajoritetens ställningstagande.
Först några ord om taxeringen av jordbruksfastigheter
och reservationen A,
som behandlar denna fråga!

I utskottsbetänkande! har gällande
regler och bestämmelser mycket utförligt
redovisats; också herr Vigelsbo har
åberopat detta. Utskottet hävdar att dessa
bestämmelser, rätt tillämpade, är väl
ägnade att leda fram till en riktig och
rättvis taxering. Huvudregeln enligt 9 §
kommunalskattelagen innebär att taxeringsvärdet
i allmänhet skall åsättas till
det belopp som utgör fastighetens värde
efter ortens pris, alltså det allmänna
saluvärdet. I anvisningarna lämnas också
en rätt utförlig beskrivning av hur

denna bestämmelse skall tolkas och tilllämpas.
Som herr Vigelsbo också anförde
är det allmänna saluvärdet det belopp
som en förståndig köpare kan antas
vilja betala för en fastighet när den
säljs inom den kundkrets som finns för
fastigheter av detta slag och för ett
med hänsyn till fastighetens beskaffenhet
lämpligt utnyttjande. Det är den allmänna
regeln. Det anförs vidare att
priset vid enstaka försäljningar ej får
ligga till grund för bedömningen av
saluvärdet. Det heter således att först
om ett något så när tillräckligt antal
olika försäljningar föreligger och det
inte finns anledning att anta att ovidkommande
omständigheter påverkat
prisbildningen kan man dra en tillförlitlig
slutsats om det riktiga värdet. Av
detta framgår att det allmänna saluvärdet
är att förstå som ett normalt
värde i handeln och inte såsom ett belopp
som i ett visst fall betalats för
en viss fastighet.

I detta sammanhang vill jag också
framhålla vad utskottet anfört, nämligen
att man vid värdesättningen av
jordbruksfastighet som brukas av ägaren
inte uteslutande skall ta hänsyn till
avkastningsvärdet. I den mån en fastighet
har ett exploateringsvärde eller annat
övervärde måste detta givetvis påverka
det totala taxeringsvärdet. Detta
har väl också skett — det har påpekats
här — men det kan inte anföras såsom
ett bevis för att reglerna i och för sig
är felaktiga. Finns det ett exploateringsvärde
— och det gör det utan tvivel i
vissa områden — bör det naturligtvis
också komma fram vid bedömningen.

Ytterligare en sak förtjänar att framhållas,
nämligen den rekommendation
för 1970 års fastighetstaxering som antogs
vid det av riksskattenämnden i maj
1969 anordnade s. k. Stockholmsmötet.
Därvid uttalades att den genomsnittliga
taxeringsnivån för fastigheter och villor
bör ligga vid 75 procent av de saluvärden
som noterades för år 1968. Det
förefaller att vara en någorlunda rim -

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

lig bedömning. Utskottet erinrar också
om att man vid upprättandet av köpeskillingsstatistiken
för jordbruksfastigheter
har bortsett från bl. a. exploateringsköp.

Vad gäller reservationen B, som berör
villafastigheternas taxering, kan jag
liksom utskottet fatta mig mycket kort.
Jag har i den första delen av mitt anförande
sökt ange några av huvudreglerna
för fastighetstaxeringen. De gäller
även för villafastigheter och är enligt
utskottets mening så utformade att
någon översyn av dem nu inte kan anses
behövlig.

I detta sammanhang erinrar utskottet
om den ändring av bestämmelserna för
schablontaxeringen av fastigheter som
finansministern förebådat. Förslag därom
ligger nu på riksdagens bord och
kommer efter utskottsbehandling att föreläggas
kamrarna för avgörande.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Herr Engkvist sade att
det är rimligt att ta hänsyn inte bara
till avkastningsvärdet utan även till exploateringsvärdet,
och det föreföll som
om han menade att detta har gjorts vid
fastighetstaxeringen. Jag vet emellertid
med säkerhet att taxeringsvärdet har
höjts med över 90 procent för fastigheter
som inom överskådlig tid inte kan
exploateras vare sig för villa- eller industribebyggelse.
Utskottet kan därför
inte gömma sig bakom den motiveringen.

Sedan kan man fråga sig: Vad är ett
rättvist och riktigt taxeringsvärde? Vi
förnekar ingalunda att en gård kan ha
det värde som åsatts den vid taxeringen.
Å andra sidan måste hänsyn tas till förräntningsvärdet
under förutsättning att
ägarna skall kunna fortsätta att bruka
gården; de flesta jordbrukare har ett
jordbruk därför att de vill sköta det och
få sin utkomst av det. Principen att

1970 års fastighetstaxering m. m.

man skall ha avkastning av sin rörelse
bör ju gälla även jordbrukare.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Det exempel som herr
Vigelsbo anförde ger inte belägg för att
reglerna är felaktiga utan endast att de
möjligen har tillämpats felaktigt. Om
uppenbara felaktigheter förekommit i
ett visst bestämt fall bör man överklaga.

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! Om det finns ett exploateringsvärde
skall det givetvis beaktas.
Detta är så klart angivet i de
riktlinjer och normer som har utfärdats
av taxeringsnämnderna att det inte bör
råda något tvivel därom. Vad vi har
tagit upp i motionerna och i reservationen
gäller de direkta jordbruksfastigheterna,
de som under överskådlig tid
beräknas komma att ligga utanför tätbebyggelse.

Den omfattning som försäljningen till
kommuner fick 1967 måste givetvis inverka
på prissättningen inom hela fastighetsmarknaden,
detta alldeles speciellt
när det är ett så litet antal fastigheter
som årligen byter ägare. För att
bedöma avkastningsvärdet kan man
jämföra dagens arrendepriser med förräntningen
av de nya taxeringsvärdena
— det råder en väsentlig skillnad mellan
dem. Inom andra områden — det
gäller skogen och vissa andra fastigheter
— utgår man från avkastningsvärdet.
Det är därför en rimlig begäran
som reservanterna framställer att frågan
bör bli föremål för utredning. Detta
krav borde riksdagen kunna tillmötesgå;
det är dock ett allmänt intresse att
fastighetstaxeringen skall ge så rättvist
utslag som möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1, punkten 2, såvitt avser utredning
angående de bestämmelser som
reglerar fastighetstaxering av jordbruksfastigheter,
och punkten 5

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

1970 års fastighetstaxering m. m.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till yrkandet
under I i reservationen A; och
fann herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Vigelsbo begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1, punkten 2, såvitt avser viss utredning,
och punkten 5 i utskottets betänkande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
yrkandet under I i reservationen A av
herr Tistad m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Vigelsbo begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 110 ja och
92 nej.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

Punkten 2, såvitt avser en särskild
supplementärregel att gälla vid 1970 års
allmänna fastighetstaxering

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till yrkandet
under II i reservationen A; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i
Borås begärde emellertid votering, i an -

ledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2 i utskottets betänkande nr 8, såvitt
avser viss supplementärregel, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit yrkandet
under II i reservationen A av
herr Tistad m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Vigelsbo begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 109 ia och
90 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
B; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Vigelsbo
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
4 i utskottets betänkande nr 8,
röstar

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Rätt till skattefri avsättning till omskolnings- och utbildningsfonder m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
B av herr Tistad m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Vigelsbo begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 108 ja och
85 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 22

Rätt till skattefri avsättning till omskolnings-
och utbildningsfonder m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 9, med anledning av motioner
om rätt till skattefri avsättning
till omskolnings- och utbildningsfonder
m. m.

Utskottet behandlade i detta betänkande
följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1:57
av herr Nyman m. fl. och II: 65 av herr
Ericsson i Åtvidaberg, vari hemställts

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t begärde sådana ändringar i skatteförfattningarna
att företag erhölle rätt
att skattefritt avsätta medel till särskilda
omskolnings- och utbildningsfonder; 2)

de likalydande motionerna 1:151
av herr Lidgard och II: 171 av herr
Fridolfsson i Stockholm m. fl.; samt

3) de likalydande motionerna 1:307
av herr Bohman m. fl. och II: 355 av
herr Holmberg in. fl., vari hemställts

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t begärde att Kungl. Maj:t snarast
föreläde riksdagen förslag om skattefri
avsättning till utbildnings- och omställningsfond.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå

1) motionerna I: 57 och II: 65,

2) motionerna I: 151 och II: 171 samt

3) motionerna I: 307 och II: 336.

Reservation hade avgivits av herrar
Tistad (fp), Sundin (ep), Gösta
Jacobsson (m), Karl Pettersson (m),
Österdahl (fp), Vigelsbo (ep), Larsson
i Umeå (fp), Enarsson (m) och Sundkvist
(ep), vilka ansett att utskottet under
1 och 3 bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning av
motionerna 1:57 och 11:65 samt 1:307
och 11:336 i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära utredning och förslag snarast
om rätt för företag att skattefritt avsätta
medel till omskolnings- och utbildningsfonder.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Detta utskottsbetänkande
behandlar frågan om skattefri avsättning
till omskolnings- och utbildningsfonder.
Vi som tillhör oppositionen
har reserverat oss för bifall till
motioner härom.

Vi kan räkna med en mycket stor
omställning i de svenska företagen i
framtiden. Denna omställningsprocedur
måste förberedas i god tid. Så långt är
väl alla överens.

Vad gäller framtida omställningar är
företagen själva bäst rustade att bedöma
den situation som kan uppstå i
olika branscher. Detta har betydelse
inte enbart för företagen, utan det betyder
mycket även för tryggheten för
de människor som är sysselsatta i företagen.
Vi vet att konjunkturerna växlar
— ibland har vi goda år, ibland har
vi sämre år. Under de goda åren gör

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Rätt till skattefri avsättning till omskolnings- och utbildningsfonder m. m.

företagen som regel vinster, som man
behöver spara till situationer då lönsamheten
är sämre. Under de goda åren
skapar man de ekonomiska förutsättningarna
för de omställningar som är
erforderliga för att företagen skall kunna
konkurrera, vilket gäller inte bara
den svenska marknaden, utan numera
måste vi alltid hålla blickarna fästade
på den internationella marknaden. Vi
vet alla och inte minst företagarna att
det blir svackor i konjunkturen. Har företagen
under en period av goda år
fonderat medel för omskolning och utbildning,
har de större möjligheter att
bemästra den situation som uppstår
när konjunkturerna blir sämre.

Alla företag måste genomgå en ständig
utveckling. Det fordras nya tekniska
hjälpmedel, och man måste gå in på
helt nya områden, men man har inte
personal som är tillräckligt utbildad
eller kunnig beträffande det nya som
kommer. Å andra sidan är man angelägen
om att behålla den personal som
man har. Då är den rätta vägen att omskola
personalen för att göra den beredd
för den nya situation som uppstår.

Det sägs i utskottsbetänkandet att
kostnaderna för utbildning och omskolning
enligt gällande skattelagstiftning
är avdragsgill när utgifterna görs. Det
gäller emellertid för företagen att se till
att medel finns tillgängliga när det
uppstår en svacka i konjunkturen. När
man under en högkonjunktur har fullt
upp att göra har man varken möjlighet
eller råd att avstå personal för omskolning
och framåtriktad verksamhet, utan
sådan verksamhet får man uppskjuta
till de dåliga åren. Det är då som företagen
skulle ha nytta av att ha förberett
sig genom att bygga upp fonder
som ger dem resurser och utrymme
att ta itu med nya uppgifter.

Med hänsyn till den statliga skatten
är det tämligen egalt om ett företag det
ena året får skattefritt avsätta medel
för detta ändamål för att kanske nästa

år använda medlen och då betala skatten.
Från statskassans synpunkt är det
bara fråga om en clearing mellan olika
år, men för företagen och deras anställda
är det livsviktigt att den svenska
företagsamheten på detta sätt ges möjlighet
att konkurrera. Har vi inte starka
företag, som är beredda på omställningar
och kan möta framtidens behov,
då är det illa ställt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till utskottets betänkande.

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! Strukturrationaliseringen
inom näringslivet samt forskningens
och teknikens snabba frammarsch tvingar
till omskolning och vidareutbildning
av arbetskraft på ett helt annat sätt nu
än vad tidigare varit fallet. Denna omskolningsverksamhet
kan bedrivas på
olika sätt. Den kan bedrivas av samhället,
men den kan också bedrivas av
företagen själva.

I utskottets betänkande sägs att 505
miljoner kronor satsas på det arbetsmarknadspolitiska
området under budgetåret
1970/71. Det är nödvändigt att
vi så gör. Jag är också medveten om
att samhället bör bära och även kommer
att bära den största kostnaden för
omskolningen och vidareutbildningen
i framtiden. Jag anser det emellertid
tacknämligt om också industrin vill
bedriva viss omskolningsverksamhet,
och därför tycker jag att de motioner
som här föreligger och vilka föreslår
bättre möjligheter för företagen att bedriva
en sådan verksamhet är mycket
välmotiverade. I motionerna och i reservationen
till utskottets betänkande
krävs möjligheter till skattefri avsättning
till omskolnings- och utbildningsfonder.
Vad avses då med dessa fonder,
och vad menas med den skattefria avsättningen? Detta

är en parallell till de nuvarande
investeringsfonderna och skall därför
behandlas på precis samma sätt

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Rätt till skattefri avsättning till omskolnings- och utbildningsfonder m. m.

som de. De investeringsfonder som
finns är öppna så till vida, att företagen
kan sätta in hur mycket pengar
som helst till dem —• det är bara företagens
ekonomi som avgör hur mycket
pengar man sätter in i investeringsfonderna
under ett gott år. Om det ges
möjlighet att avsätta pengar till omskolnings-
och utbildningsfonder, betyder
detta alltså inte att företagen får möjlighet
att avsätta mera pengar; de får
bara möjlighet att sprida avsättningen
till framtida investeringsändamål eller
till framtida omskolning. Det innebär
alltså inte någon form av skatteflykt,
och jag är angelägen om att stryka under
att denna möjlighet inte kan ge
några samhällsekonomiska effekter av
negativ art. Jag menar att det i stället
måste innebära samhällsekonomiska
fördelar som företagen får möjligheter
att under de goda åren lägga upp fonder
som de sedan under en lågkonjunktur
kan använda för omskolning av arbetskraft
inför nästa högkonjunktur. — Vi
vet ju att konjunkturerna går i vågor.

Jag tycker att detta skulle vara direkt
samhällsekonomiskt fördelaktigt, och
därför vill jag yrka bifall till reservationen
till utskottets betänkande.

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! Det ärende som behandlas
i bevillningsutskottets betänkande
nr 9 har ju redan belysts av de två
föregående talarna, men jag skall i alla
fall be att få göra några korta kommentarer
till utskottsbetänkandet.

Reservationens hemställan går ju ut
på en skrivelse till Kungl. Maj :t med
begäran om utredning och förslag om
rätt för företag att skattefritt avsätta
medel till omskolnings- och utbildningsfonder.

Denna fråga har tidigare varit föremål
för riksdagens prövning vid ett
flertal tillfällen. Vi reservanter anser
dock att frågan har minst lika stor aktualitet
i dag som tidigare.

Omställningen inom näringslivet fort -

går i oförminskad takt. Fusioner och
nedläggningar syftande till större enheter
och höjd effektivitet pådrivs av
kostnadshöjningar och skärpt konkurrens
på världsmarknaden. Dessa omställningar
inom näringsliv och arbetsmarknad
kommer i regel snabbt, och
många gånger drabbas mäniskor ganska
oförberett av de svårigheter som ett
bortfall av sysselsättningsmöjligheterna
nästan regelbundet medför.

Utskottsmajoriteten hänvisar till samhällets
insatser på det arbetsmarknadspolitiska
området och säger bl. a. följande:
»Kostnaderna för arbetsmarknadsutbildning
beräknas för budgetåret
1970/71 uppgå till 505 milj. kr.» Utskottsmajoriteten
fortsätter med att säga
att det knappast kan anses motiverat
att jämsides med detta införa rätt till
skattefri avsättning för omskolningsoch
utbildningsverksamhet.

Arbetsmarknadsstyrelsen har dock
under ett flertal år förordat utbildning
inom företagen. I förra årets anslagsframställning
framhöll styrelsen att behovet
av utbildning är av sådan storleksordning
att det av flera skäl är
nödvändigt att en del kan tillgodoses
på annat sätt än genom utbyggnad av
den särskilda kursverksamheten. Även
i år framhåller styrelsen behovet av
ökad utbildning och att sådan utbildning
inom företagen bör begränsas till
att omfatta personer som behöver nyrekryteras
och fördenskull är i behov
av omskolning eller komplettering ävensom
personer som på grund av ändringar
i produktionen löper risk att bli arbetslösa
och därför behöver omskolning.

Vi reservanter är fullt införstådda
med att insatser på detta område är
nödvändiga både av samhället och av
företagen för att lösa de stora problem
som kommer att föreligga. Men vi vill
pröva den utvägen att arbetsmarknadsutbildningen
i större utsträckning än
för närvarande bedrivs direkt inom

företagen. Vi tror att arbetstagaren diir9
— Andra kammarens protokoll 1970. Nr 10

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Rätt till skattefri avsättning till omskolnings- och utbildningsfonder m. m.

igenom snabbare skulle erhålla en ny
produktiv arbetsuppgift och att utbildningen
smidigare skulle kunna anpassas
till produktionen och en ny tekniks
krav och ge den utbildade mera aktuella
yrkeskunskaper.

Men utbildningen kostar pengar vare
sig den bedrivs av samhället eller inom
företagen. För att stimulera företagen
att ta på sig kostnder för större insatser
inom utbildningen anser vi att möjligheter
bör öppnas att skattefritt avsätta
medel till ifrågavarande fondbildningar.

Denna tanke ligger också rätt väl i
linje med det förslag om rätt till skattefri
avsättning av medel till särskilda
forskningsfonder som för närvarande
är under Kungl. Maj :ts prövning och
som såvitt man kan förstå troligen kommer
att resultera i en proposition senare
under året.

Herr talman! Jag ber att med denna
korta motivering få yrka bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Ursprungligen är detta
förslag framlagt i en högermotion 1967.
Sedan dess har förslag i frågan återkommit
årligen och har i år framlagts
i en partimotion från moderata samlingspartiet
och av enskilda motionärer
från folkpartiet. Bevillningsutskottets
betänkande har alltså föranletts av bl. a.
motionsparen 1:57 av herr Nyman
m. fl. och II: 65 av herr Ericsson i Åtvidaberg
samt av I: 307 av herr Bohman
m. fl. och 11:336 av herr Holmberg
m. fl. Motiveringen till yrkandet
i det sistnämnda motionsparet återfinns
i motionen II: 319.

I de båda motionsparen önskar man
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begär att Kungl. Maj :t snarast
förelägger riksdagen förslag om skattefri
avsättning till utbildnings- och omskolningsfond.
Frågan sammanhänger
alltså nära med företagsbeskattningen.
För närvarande är kostnaden för omskolning
och utbildning på en gång av -

dragsgill, om den är att anse som personalkostnad
i rörelse eller omkostnad
för fullgörande av tjänst. Däremot medges
inte avdrag för medel som går till
fond för framtida omskolnings- och utbildningsverksamhet.
Det är alltså detta
senare som motionärerna och reservanterna
inriktat sig på.

Förslaget kan låta bestickande, men
om man tar hänsyn till de kostnader
som samhället tar på sig för all utbildning
framstår frågans format som mycket
obetydligt. I detta sammanhang är
värdet ytterst begränsat. Samhällets insatser
beträffande utbildning är betydande
även med tanke på det område
som avses i motionerna.

Arbetsmarknadsutbildningen har ökat
trots konjunkturuppgången. Det anses
kanske inte fint att påminna om samhällets
engagemang under de år som
gått. Den här formen av utbildning
började emellertid 1957/58 med ett
blygsamt anslag på 11 miljoner kronor.
Budgetåret 1959/60 var summan uppe
i 52 miljoner kronor, och tio år senare
hade beloppet ökat till inte mindre än
485 miljoner kronor. I årets budget har
det tagits upp ett förslagsanslag på 505
miljoner kronor.

I de företag som kan redovisa överskott
— och de är de enda som kan
komma i fråga — finns stora möjligheter
till avsättningar till investeringsfond
samt för avskrivningar på maskiner,
fastigheter och anläggningar. Det
finns också generösa regler för lagervärderingar.
Detta gör att de företag
som redovisar vinst inte bör ges ytterligare
rätt att fondera vinst och därmed
slippa beskattning.

Utskottet anser sig liksom tidigare år
inte kunna tillstyrka bifall till motionerna.
Chefen för finansdepartementet
har i årets finansplan uttalat att företagsbeskattningen
bör bli föremål för
särskild utredning, och jag föreställer
mig att frågan kommer att prövas i det
sammanhanget.

Det är inte mycket att säga om re -

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Rätt till skattefri avsättning till omskolnings- och utbildningsfonder m. m.

servanternas uttalanden. Herr Enarsson
nämnde att man väntar förslag om att
medel till forskningsfonder skall bli avdragsgilla.
Härtill önskar jag bara säga
att om man får lillfingret vill man tydligen
ha hela handen. Detta förslag är
väl också ett led i många andra yrkanden
om rätt till avdrag vid beskatt-1
ningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan i bevillningsutskottets
betänkande nr 9.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Fru Holmqvist sade att
företagarna kan sätta in medel skattefritt
i investeringsfonder. Hon menade
tydligen att dessa skulle kunna ersätta
fonderna för utbildning. Jag förmodar
att fru Holmqvist känner till att om
man avsätter pengar till en investeringsfond
får inte medlen användas hur
som helst utan enbart till investeringar
och detta vid den tidpunkt som från
samhällets sida anses önskvärd. Det går
alltså inte att klara problemet på det
sättet.

Det som fru Holmqvist sade om samhällets
insatser är helt riktigt, men märk
väl att de insatserna kommer i efterhand.
Insatserna för att omskola människor
göres först sedan de anställda
blivit arbetslösa och inte kan beredas
sysselsättning. Vad vi reservanter syftar
till är att företagen själva skall ha
en beredskap när det gäller omställningar.
Då slipper man många besvärligheter
med omflyttning av arbetskraft
och når helt andra resultat.

Att blanda in investeringsfonderna i
det vi syftar till är felaktigt. Det enda
som är riktigt är att det finns avsättningsmöjligheter
efter en viss begränsad
skala.

Herr SUNDKVIST (ep) kort genmäle: Herr

talman! Fru Holmqvist sade att

utskottsmajoriteten och hon själv inte
ville vara med om att utvidga rätten
till skattefri avsättning av medel till
fonder. I mitt första anförande poängterade
jag och vill nu understryka det,
att det här inte gäller att ge företagen
möjligheter att sätta av mera pengar.

I dag kan företag sätta undan alla de
pengar som kan avvaras i investeringsfonder.
Vårt förslag innebär bara att
det ges möjligheter att dela upp pengarna
på fonder för olika användningsområden.
Därför anser jag att det finns
stor anledning att acceptera förslaget.
Jag tycker det finns så mycket större
anledning att göra det med hänsyn till
vad fru Holmqvist framhöll om samhällets
snabbt ökande kostnader för utbildning.
Om företagen vill vara med
och dela på de kostnaderna, så skall vi
val hälsa det med tacksamhet.

Fru HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte alls missuppfattat
denna sak, herr Larsson i
Umeå, utan jag har bara räknat upp
vilka möjligheter ett företag har att
skattefritt avsätta medel för olika ändamål
och göra avskrivningar, som jämfört
med andra länders avskrivningsregler
är mycket generösa. Herr Larsson
sade att samhällets åtgärder sättes
in i efterhand och att företagen inte
själva kan planera för en omställning.
Jo, det kan de visst. Det är bara fråga
om när man skall få göra det avdrag
det här gäller. Det får göras under det
år man bedriver omskolning eller utbildning.
Vad det här egentligen är fråga
om är en resultatutjämning.

Sedan sade herr Sundkvist att företagen
vill vara med och dela samhällets
kostnader för utbildning. Men den
generösa företagsbeskattning som samhället
tillämpar ger bara en mycket
ringa del av de kostnader samhället har
för utbildningen.

Herr ERICSSON i Åtvidaberg (fp):

Herr talman! Det är beklagligt att

68 Nr 10 Onsdagen den 11 mars 1970

Rätt till skattefri avsättning till omskolnings- och utbildningsfonder m. m.

bevillningsutskottet -— och speciellt fru
Holmqvist — antingen inte har förstått
finessen med omskolningsfonder eller
också inte velat förstå den. Det är ju
trots allt inte någon följetong som bevillningsutskottet
år efter år har fått sig
förelagd, utan vad åtminstone motiveringarna
beträffar är det ett nytt grepp.

I den tidigare debatten har det framskymtat
att vi här skulle ha att göra
med en form av förlängd skattekredit,
men som jag ser det förhåller det sig
inte så. I stället är det en alternativ
möjlighet för avsättning till investeringsfonder,
kanske ett »både—och»-resonemang.
Man kunde naturligtvis ha
motionerat om en vidare användningsmöjlighet
för investeringsfonderna. Men
nu har motionärerna valt denna väg,
och det kan ju vara en smaksak.

Det belopp som företagen tänker avsätta
under goda år till fonder kommer
till sin storleksordning inte att påverkas
av omskolningsfondernas tillkomst.
Jag tror därför att funderingarna kring
skattekreditfrågan lugnt kan avskrivas.

Herr talman! Jag tror att frågan om
omskolningsfonder har en djupare innebörd.
Vi möter ständigt växlande konjunkturer.
Jag tror inte att vi någonsin
kommer att kunna upprätthålla jämna
konjunkturer. Det kommer alltid att
växla mellan bättre och sämre tider,
även om man har möjligheter att
med nutidens konjunkturstyrningsinstrument
räta ut kurvorna något, d. v. s.
kapa topparna och i viss mån fylla ut
bottnarna. Under tider med konjunktursvacka
och med de försämrade självfinansieringsmöjligheter
som står till
buds, särskilt när försäljningsinvesteringarna
är mycket höga — jag tänker
naturligtvis då i mycket stor utsträckning
även på våra exportföretag, där
man är hänvisad till förtroendekrediter
— är det väl naturligt att företagen
drar år svångremmen i såväl räntabilitets-
som likviditetsavseende. Det betyder
i praktiken att de många gånger
inte vågar och orkar arbeta på lager

eller under en konjunktursvacka intensifiera
utbildningen, hur avdragsgillt
detta än är.

Men detta betyder också att man
först när konjunktursvackan har upphört
och tiderna börjar förbättras vågar
öka produktionen, sätta i gång utbildningsverksamhet
o. s. v. Då först vågar
man expandera, fru Holmqvist. Det innebär
att företagens möjligheter att efter
en konjunktursvacka snabbt komma
upp i ett högre tempo försämras.
Det är här som en del av finessen med
omskolningsfonderna ligger.

Jag vet att man genom investeringsfonderna
i viss mån försöker tackla
dessa problem och få till stånd en konjunkturstimulans,
men omskolningsfonderna
skulle kunna vara ett utmärkt
komplement. Under goda tider kunde
medel avsättas till omskolning, vilka
kunde tas i bruk när konjunktursvackan
är ett faktum. Härigenom skulle
man i stället för att få permitteringsbekvmmer
kunna sätta in en ökad omskolningsaktivitet
inom företagens utbildningssektorer
och härigenom med
mycket kort utlösningstid — och det
är det som skiljer dessa fonder från
investeringsfonderna — arrangera interna
omställningar för den ordinarie
personalen. Härigenom har man också
skapat ett helt annat beredskapsläge för
att hänga med i uppgången efter konjunktursvackan.

Men det är inte bara fråga om detta.
Under en konjunkturavmattning står
den tekniska utvecklingen givetvis inte
stilla och i de tekniskt avancerade företagen
— d. v. s. de som i mycket stor
utsträckning arbetar på export — måste
omskolningen även på grund av den
tekniska utvecklingen inte mattas av
utan intensifieras. För närvarande pågår
det ofta inom företagen en strid
mellan detta intensifierade utbildningsbehov
och försiktighetsfunderingar förorsakade
av att räntabilitet och likviditet
sviktar. Jag tror att omskolningsfonderna
skulle kunna lösa en sådan

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Rätt till skattefri avsättning till omskolnings- och utbildningsfonder m. m.

för företagen schizofren situation.

Jag vill också påpeka en annan sak.
Vi ser produkter födas, leva och do
inom loppet av mycket kortare tidsperioder
än tidigare. Det betyder att
många företag med mycket kortare intervaller
tvingas byta sina produktprogram.
Omskolningsfonderna skulle verksamt
kunna bidra till att en sådan utveckling
inte kommer av sig under
en konjunktursvacka.

Jag vill också anföra en annan motivering
för denna inställning. Jag tror
inte att det under 1970- eller 1980-talen
— i varje fall inte från slutet av
1970-talet — kommer att bli så, att
människorna först utbildar sig för ett
yrke för att arbeta i detta ända tills
de blir pensionerade och upphör att
vara verksamma i yrkeslivet. Jag tror
att det i stället kommer att sättas in
utbildningsstötar inom företagen under
de anställdas hela verksamma tid.

Även där kommer omskolningsfonderna
att bidra till att denna rytmiska utbildning
som människorna får undergå
inte kommer att mattas ned under en
konjunktursvacka vilket kan vara mycket
frestande.

Jag skulle vilja ta upp ytterligare en
punkt. Det finns i landet avfolkningsområden,
främst i Norrland. Vi vill att
människorna skall stanna och att jobbet
skall komma till dem i stället för att
de skall flytta till jobbet i andra delar
av landet. Omskolningsfonderna för företagen
skulle kunna användas även i
lokaliseringsarbetet, särskilt när det
gäller svenska storföretag som har filialfabriker
i dessa sysselsättningssvaga
områden.

Till sist måste jag säga att jag inte
betraktar denna motion som politisk
utan som teknisk. Den går ju i en riktning
som alla partier eftersträvar. Det
är inte fråga om en förlängd skattekredit
utan det är någonting som med
mycket snabbare accesstid kan underlätta
omställningar vid konjunkturväxlingar.
Politisk bar den blivit först i

och med att den har filtrerats i bevillningsutskottet.
Kan vi inte här i kammaren
avpolitisera denna fråga så att
vi får ett beslut i positiv riktning? Vi
vet att det är så höga varv i konjunkturerna
just nu, att vi inte kan få högre,
men vi vet att nästa konjunkturförändring
blir en förändring till det sämre.
Man gissar väl inte alltför fel, herr
talman, om man tror att vi får uppleva
en konjunkturavmattning nästa år. Det
skulle vara väldigt skönt om dessa fonder
då kunde vara färdiga att ge sitt
lilla strå till stacken för att vända på
en svag eller i varje fall svagare konjunktur.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag har all respekt för
herr Ericssons i Åtvidaberg sakkunskap
på detta område. Tyvärr har de investeringsfonder
som redan finns inte givit
det resultat vi hoppats beträffande de
sysselsättningssvaga delarna av landet.

Herr Ericssons resonemang verkar
mycket bestickande. Vi har en vuxenutbildning,
på vilken vi satsar 304 miljoner
kronor per år. På arbetsmarknadsutbildningssidan
har vi också satt
in grundskolutbildning.

Jag vill ännu en gång fästa kammarens
uppmärksamhet på att det vi diskuterar
är huruvida företag utöver de
möjligheter som nu finns skall få ytterligare
möjligheter att avsätta vinstmedel
till särskilda fonder. Trots allt är
det bara de företag som går med vinst
vilka skulle kunna utnyttja detta. De
som varit anställda i företag som inte
gått med vinst vet fuller väl vad det innebär
och hur litet dessa företag har
gjort för att förbereda förändringar på
detta område.

Jag har tidigare sagt att företagsbeskattningen
är så generös, att åtskilliga
företag inte kan utnyttja de möjligheter
som redan finns. Jag skulle föreställa
mig att möjlighet finns att på -

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Beskattningen av företagsvinster

verka Kungl. Maj:t att bevilja tillstånd
till att även på detta sätt använda de
investeringsfonder som nu finns. Rent
principiellt kan sägas att även utbildning
är en form av investering. Att
försöka duger, herr Ericsson i Åtvidaberg! Bevillningsutskottet

har tidigare motiverat
varför det anser att kostnadskrävande
insatser på det arbetsmarknadspolitiska
området inte bör ge rätt
till skattefri fondavsättning till omskolnings-
och utbildningsområdet. Det är
där själva principfrågan ligger. Vi anser
inte att sådant skall få förekomma.
Om den förebådade företagsskatteutredningen
kommer fram till något annat
resultat, får vi väl så småningom ett
förslag därom.

Herr ERICSSON i Åtvidaberg (fp):

Herr talman! För det första vill jag
säga att det är de företag som gått med
vinst som har ett särskilt ansvar under
konjunkturavmattningsperioder. För det
andra gäller detta i första hand exportföretag
och sådana företag som arbetar
med avancerad teknik och under järnhård
konkurrens.

För det tredje kan sägas att det
ingenting kostar. Det är bara fråga om
en omfördelning. I stället för att avsätta
5 miljoner kronor till en investeringsfond
kanske man avsätter 2 till en
omskolningsfond och 3 till en investeringsfond.
Företagen har ju ändå beslutat
sig för hur mycket de skall avsätta
till fonder. Så resonerar man inom
företagen, jag vet det.

För det fjärde, fru Holmqvist, kan vi
kanske nästa gång skriva oss samman
i en fvrpartimotion om en utvidgning
av investeringsfondernas användningsområde.
Det är detta som är nerven i
det hela.

Jag är säker på att fru Holmqvist nu
kommit sanningen något på spåren.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkterna 1 och 3

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Umeå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
1 och 3 i utskottets betänkande nr
9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Tistad m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet avkammarens
ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Umeå
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 109 ja och
87 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 23

Beskattningen av företagsvinster

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 11, med anledning av motioner
angående beskattningen av företagsvinster.

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Utskottet behandlade i detta betänkande
följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1:308
av herr Brundin m. fl. och II: 265 av
herr Magnusson i Borås ni. fl., vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t begärde utredning och förslag
om avveckling av dubbelbeskattningen
av svenska aktiebolags och
svenska ekonomiska föreningars vinster
enligt de riktlinjer som framförts
i motionerna; samt

2) de likalydande motionerna I: 773
av herrar Brundin och Åkerlund samt
II: 921 av herr Xordstrandh.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå

1) motionerna I: 308 och II: 265 samt

2) motionerna I: 773 och II: 921.

Reservation hade avgivits av herrar
Gösta Jacobsson, Karl Pettersson och
Enarsson (samtliga in), vilka ansett att
utskottet under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:308 och 11:265 i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära utredning
och förslag om avveckling av dubbelbeskattningen
av svenska aktiebolags
och svenska ekonomiska föreningars
vinster enligt de riktlinjer som framförts
i motionerna.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Gösta Jacobsson, Karl Pettersson
och Enarsson (samtliga m).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande nr 11 har ledamöterna
från moderata samlingspartiet avlämnat
en reservation, och jag ber att i korthet
få något kommentera densamma.
Den fråga som här behandlas gäller avveckling
av dubbelbeskattningen av
svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Den har varit föremål för debatt
och beslut här i riksdagen ett flertal
gånger, senast under föregående år,

Beskattningen av företagsvinster

och är därför vid det här laget ganska
bekant för kammarens ledamöter.

Dubbelbeskattningen av bolag och
föreningar innebär enligt gällande regler
i princip att företagens vinster beskattas
först hos företagen och sedan
hos ägarna, när vinstmedlen delas ut
till dessa. Detta medför i rätt många
fall ganska betydande olägenheter och
även en snedbelastning av avkastningen
från företaget. En del undantag från
dubbelbeskattningen finns dock genom
någonting som man i dagligt tal brukar
kalla Annell-lagen efter dess upphovsman
och som medger avdrag för utdelning
på nyemitterade aktier.

Vi finner även nu denna fråga så betydelsefull
att vi tycker att den bör bli
föremål för en särskild utredning, som
undersöker vilka alternativa riktlinjer
som kan leda fram till ett förslag om
avveckling av dubbelbeskattningen.
Vissa förebilder finns redan i olika
länder och borde i så fall närmare studeras.
Flera av EEC-länderna har redan
system med vad man skulle kunna kalla
enkelbeskattning, helt eller delvis, och
även med tanke på att vårt land, som vi
hoppas, inom en inte alltför avlägsen
framtid skall kunna komma med i den
ekonomiska gemenskapen är en utredning
av frågan angelägen.

Med dessa få ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den reservation
som är fogad vid bevillningsutskottets
betänkande.

Ilerr BRANDT (s):

Herr talman! Dessa frågor är gamla
bekanta, åtminstone vad det gäller dubbelbeskattningen,
som vi väl har diskuterat
ett tiotal år. Från vårt håll har vi
alltid avstyrkt motioner om avskaffande
av dubbelbeskattningen med hänvisning
till de liberala regler för avskrivning
och varulagervärdering som tilllämpas
i vårt land. Nu har vi gjort dessa
avskrivningsregler ännu gynnsammare;
jag undrar faktiskt om bolagen i
framtiden skall behöva betala någon bo -

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m.

lagsskatt alls. De har också så rika möjligheter
att göra fonderingar och avskrivningar
att det knappast blir nödvändigt
för dem att redovisa någon
vinst. Därtill har bolagen möjligheter
till konsolidering och resultatutjämning
på annat sätt. Detta understryker vi
inom utskottet även denna gång och
framhåller att om dubbelbeskattningen
skall slopas bör samtidigt de generösa
reglerna beträffande fonderingar och
avskrivningar omprövas — på annat
sätt kan vi inte acceptera förslaget eftersom
vi har den gynnsammaste bolagsbeskattningen
i hela världen.

Representanter för moderata samlingspartiet
har yrkat att samma skattesats
skall tillämpas för ekonomiska föreningar
som för aktiebolag — den statliga
inkomstskatten utgör nu för aktiebolag
40 procent och för ekonomiska
föreningar 32 procent plus givetvis
kommunalskatten som är avdragsgill;
bolagsskatten blir därför i praktiken
46—50 procent. Utskottet medger att de
skäl som 1947 föranledde denna differentiering
inte med samma styrka kan
anföras i dag. Vi anser emellertid att
det erfordras ytterligare överväganden
innan utskottet kan tillstyrka någon
ändring. Då företagsbeskattningen nu
enligt departementschefen skall utredas
i sin helhet finner utskottet ingen anledning
att tillstyrka några motioner
utan avstyrker dem.

Jag ber med detta att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Enarsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1 i utskottets betänkande nr 11,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Enarsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgavs 165 ja och 25 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 24

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 12, med anledning av motioner
om beskattning av vissa naturaförmåner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 25

Rätt till avdrag vid beskattningen för
gåvor till utvecklingshjälp m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 13, med anledning av motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till utvecklingshjälp
m. m.

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m.

Utskottet behandlade i detta betänkande
följande motioner:

1) de likalydande motionerna I: 155
av herr Svenungsson och II: 170 av
herr Fridolfsson i Stockholm in. fl., vari
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begärde utredning om rätt
till avdrag vid inkomstbeskattningen
för gåvor som den skattskyldige skänkt
till religiösa, humanitära, kulturella, vetenskapliga
eller eljest uppenbart allmännyttiga
ändamål; samt

2) de likalydande motionerna 1:227
av herr Wikström m. fl. och II: 267 av
herr Neländer m. fl., vari hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
begärde utredning rörande införande
av rätt för fysiska personer till avdrag
vid den statliga taxeringen för gåvor
— med visst maximibelopp — till uhjälp
och andra humanitära ändamål
samt kulturella, religiösa, vetenskapliga
eller eljest uppenbart allmännyttiga ändamål.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå

1) motionerna I: 155 och II: 170,

2) motionerna I: 227 och II: 267.

Reservation hade avgivits av herrar
Tistad (fp), Sundin (ep), Gösta
Jacobsson (m), Karl Pettersson (m),
Österdahl (fp), Larsson i Umeå (fp),
Enarsson (m), Sundkvist (ep) och Josef
son i Arrie (ep), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning
av motionerna 1:155 och 11:170 samt
1:227 och 11:267 i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära utredning om införande
av rätt för fysiska personer till avdrag
vid inkomsttaxeringen för gåvor till uhjälp
och till kulturella, humanitära,
religiösa, vetenskapliga eller eljest uppenbart
allmännyttiga ändamål.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

tets betänkande nr 13 har fogats en reservation,
vari det yrkas att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t begär utredning
om införande av rätt för fysiska
personer till avdrag vid inkomsttaxeringen
för gåvor till u-hjälp och till kulturella,
humanitära, religiösa, vetenskapliga
eller eljest uppenbart allmännyttiga
ändamål.

Denna fråga har tidigare behandlats
av riksdagen vid flera tillfällen, och argumenten
för och emot är därför väl
kända. Jag skall därför inte alltför mycket
uppta kammarens tid, utan vill bara
understryka vad som framhållits i
motionen om att det verkligen finns skäl
att stimulera enskilda att lämna bidrag
till ändamål som från allmänna synpunkter
anses värdefulla. Man har ett
sådant system i en del andra länder —
Danmark, Finland, Holland, Belgien,
Frankrike och Tyskland, för att nämna
några europeiska länder som exempel.

Jag anser att det finns anledning att
utreda frågan, och därför, herr talman,
yrkar jag bifall till den till utskottets
betänkande fogade reservationen av
herr Tistad m. fl.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Reservationen är kortfattad,
och jag skall fatta mig lika kort
här i talarstolen.

I betänkandet redogörs för att detta
system prövats i andra länder. Man
nämner Danmark, Finland, USA, Tyskland,
Frankrike, Belgien, Holland, Ralien
och Grekland. Systemet fungerar
bra i dessa länder. Det är alltså bara
fråga om en vilja att medge denna avdragsrätt
för att stödja de ideella organisationerna.
Enligt förslaget skall avdragsrätten
begränsas till ett visst belopp,
och reservanterna begär endast
eu utredning.

Detta förslag har tidigare ventilerats
i kammaren. Men vi återkommer, eftersom
vi anser förslaget vara lika berättigat
som tidigare.

I övrigt, herr talman, begränsar jag

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! Till bcvillningsutskot3*
— Andra kammarens protokoll 1970. ,Vr 10

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m.

mig till att yrka bifall till den reservation
som fogats till utskottets betänkande.

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! Som de föregående talarna
sagt är detta ärende välkänt för
riksdagens ledamöter. Jag vill instämma
i vad de anfört. Någon kanske anser
att det, eftersom det gjorts så inånga
framstötar i detta ärende och det varje
gång har blivit avslag, knappast kan
vara någon mening med att återkomma
så här regelbundet. Men dessa upprepade
framstötar visar ändå att det föreligger
ett starkt intresse hos många människor
att komma fram till ett positivt
resultat. Värdet av allt ideellt arbete
som utförs på frivillig väg är allmänt
omvittnat och bestrids väl inte hellei*
av någon. För att man skall kunna utföra
ideellt arbete av detta slag fordras
det tillgång till medel. Nästan omättliga
behov finns också på olika områden.
Nu pågående hjälpaktioner i bl. a. massmedia
visar detta med stor tydlighet.

Utskottets majoritet anför nu som
tidigare att en avdragsrätt för gåvor
skulle innebära en avvikelse från grundläggande
principer och medföra svårigheter
i det praktiska taxeringsarbetet.
Det kanske är förhållandet i viss utsträckning,
men när frågan nu har ett
sådant intresse både inom och utom
riksdagen, så låt oss då utreda den och
fä konstaterat om det ändå inte finns
framkomliga vägar för att åstadkomma
en lösning av detta problem! Lika svåra
frågor, från skatteteknisk synpunkt,
har tidigare kunnat lösas lagstiftningsvägen
på ett för olika parter godtagbart
sätt.

Med dessa få ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Det yrkande som framställs
bl. a. i motion 11:267 är en gammal
bekant som varit med i riksdagen
i en del år. Det gäller en utredning rö -

rande införande av rätt för fysiska personer
till avdrag vid den statliga inkomstbeskattningen
för gåvor upp till
ett visst maximibelopp till u-hjälp och
andra humanitära ändamål samt till
kulturella, religiösa, vetenskapliga eller
eljest uppenbart allmännyttiga ändamål.
Bevillningsutskottet har i sitt betänkande
nr 13 anfört liknande skäl för avslag
som tidigare år, bl. a. i fjol. Det skulle
t. ex. bli svårt för det praktiska taxeringsarbetet
att göra en lämplig avgränsning
av de ändamål som skulle
kunna motivera avdragsrätt. Allmännyttiga
ändamål borde i stället tillgodoses
genom direkta bidrag av allmänna medel
o. s. v.

Först skall det sägas att förslaget inte
borde vara alldeles omöjligt att genomföra,
eftersom systemet redan prövats
i en del länder, bl. a. i Danmark, Finland,
USA, Tyskland, Frankrike, Belgien
och Holland. Skattelagssakkunniga
avgav 1956 ett betänkande, i vilket man
inte ansåg sig kunna förorda en självständig
avdragsrätt för dylika gåvor
men där man antydde en annan väg för
tillgodoseende av detta ändamål, nämligen
att ge rum härför i anslutning till
nuvarande avdragsrätt för försäkringspremier,
på vilka också en social synpunkt
kan läggas.

Säkert kan det finnas olika vägar att
gå. Det skulle givetvis bli en kommande
utrednings uppgift att försöka finna
de bästa vägarna. Också i den svenska
skattelagstiftningen har det funnits prov
på särskilda avdrag — utskottet nämner
självt luftvärnet och sjövärnskåren
fram till 1943 och internationellt hjälparbete
åren 1944 och 1945.

Motionärerna har särskilt understrukit
det växande behovet av hjälp till uländerna.
Den statliga biståndsverksamheten
har där inte ökats i erforderlig
omfattning. Själv har jag vid åtskilliga
tillfällen talat för den hjälpverksamhet
som med stor framgång bedrivs av enskilda
organisationer. En del av den
statliga u-hjälpen slussas nu genom des -

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

7ä

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. rti.

sa organisationer, inte minst genom
svensk mission, men ytterligare hjälp
skulle kunna förmedlas på denna väg.

Under det senaste seklet — missionens
århundrade — har stora belopp
offrats av missionsvännerna här hemma.
Ofta är det enkla människor utan
några större ekonomiska tillgångar. Deras
offer — många gånger tiondegivande
— skulle genom en avdragsrätt sådan
som den skisserade kunde höjas väsentligt.

Vid de upprepade riksdagsdebatterna
i frågan brukar framhållas, att det
inte bör vara så krassa motiv som möjligheten
till skatteavdrag, vilka skall
mobilisera den enskildes ideella intresse.
Men det är inte fråga om sådana motiv
i dessa sammanhang. Avdragsrätt
skulle möjliggöra och ytterligare stärka
den fria biståndsverksamheten under
ett allt hårdare skattetryck.

Enligt min mening behöver inte ett
bidragssystem utesluta avdragsrätt. Avdragsrätten
bör kunna utgöra ett värdefullt
komplement till bidrag över budgeten.
För många är det också ett tvingande
ansvar att offra pengar för att
hjälpa andra människor, t. ex. i u-länderna
genom den kristna missionens
beprövade insatser. Det är verkligen inte
för att dessa medborgare ur skattesynpunkt
skall komma lindrigare undan
som vi år efter år begär denna utredning
— det är för att ge dem möjlighet
att satsa ännu mer.

Det är också ett faktum att ett allt
hårdare skattetryck försvårat enskilda
bidragsgivares möjligheter att främja
organisationernas intressen.

Den fria verksamhet som här åsyftas
är ett värdefullt komplement till samhällets
egna institutioner. Det kan heller
inte vara ett egenintresse om medborgarna
i stället för att använda hela
sin inkomst för egen räkning stöder de
ideella organisationerna. I ett liige där
staten av finansiella skäl inte har möjlighet
att själv ge önskvärt stöd — så
gynnsamt blir aldrig statens finansiel -

la läge — borde en stimulans via avdragsrätt
för gåvor allvarligt övervägas.

Nu bestrider naturligtvis ingen att
avdragsrätten kan komma att verka olika
för olika bidragsgivare på grund av
olika skattekraft, men vi hoppas att en
utredning kan finna en godtagbar lösning
på den punkten. Det har också
ofta varit med mycket knapp majoritet,
åtminstone i andra kammaren, som
detta utredningskrav år efter år har avvisats
av riksdagen.

Vi som anser att man i varje fall borde
försöka pröva denna väg dömer inte
dem som vägrar att vara med eller som
anvisar andra vägar, men liksom så
många gånger annars gäller det att vi
ser endels, och vi har olika åsikter om
vad som är det bästa.

Det har sagts att var och en får rösta
efter sitt samvete och sin åsikt, och detta
är givetvis alla med om. Framför allt
bör vi inte säga att det ena förslaget
är mer kristet än det andra. Vi har rätt
att vädja till varandra — och det har
gjorts här — om stöd för den av oss
anvisade vägen. Jag tror att man borde
ge exempelvis den svenska missionen
ökade möjligheter att delta i materiellt
och humanitärt hjälparbete. De flesta
torde vara eniga om att missionen har
större möjligheter än andra att på ett
relativt billigt och effektivt sätt göra en
insats.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! De frivilliga organisationerna
i vårt land seglar i ekonomisk
motvind i dag, en motvind som samhället
tycks blåsa ytterligare liv i. Bidrag
utgår visserligen till ungdomsarbete
som kan redovisas genom bildningsorganisationerna
och på annat sätt, men
vissa huvudorganisationer — särskilt
de frikyrkliga — får inget stöd. Då
borde de heller inte beskattas vare sig

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m.

direkt eller indirekt. Det borde snarare
vara angeläget för samhället att underlätta
deras verksamhet, men på sistone
tycks de snarare ha blivit ett attraktivt
skatteobjekt — det visar kapitalskatteberedningens
förslag. Skulle detta
ha gått igenom, skulle det ha inneburit
ett mycket besvärande intrång i organisationernas
möjligheter att finansiera
sin verksamhet. Det skulle också ha inneburit
svåra personliga inre konflikter
för gåvogivarna.

När man ser sådana drag i den ekonomiska
motvinden frågar man sig
ängsligt, hur långt de makthavande tänker
gå när det gäller att kringskära de
ekonomiska förutsättningarna för dessa
organisationer.

Nu visade det sig när det gällde kapitalskatteberedningens
förslag att en
massiv opposition lönar sig. Det förslag
som framlagts uttrycker dock en
uppfattning, och man frågar sig, hur
länge det förslaget kommer att vila.
Återkommer det nästa år?

De folkrörelser som här berörs —
jag tänker närmast på de frikyrkliga
— har varit mönstergivare åt samhället
i många avseenden på det sociala
området och i fråga om u-hjälpen; det
visar flera exempel. De får vara med
och klara problem där samhället står
maktlöst. Vad tjänar samhället exempelvis
på att en enda alkoholist eller en
enda narkoman som följd av en religiös
omvändelse blir tillrättaförd och i stället
för att belasta socialvården, sjukhusen
och andra samhällets hjälpinstitutioner
blir en produktiv och i övrigt
samhällsnyttig medborgare? Vad tjänar
samhället på en tillrättaförd person som
kommer från Strandgården eller Järbo?
Vi har flera utredningar som visar
den verksamhetens stora betydelse. Vad
tjänar samhället på alla som engagerar
sig i de här organisationerna? De är lojala
skattebetalare och belastar praktiskt
taget inte samhället på något sätt.
Vad skulle det kosta samhället, om all
denna verksamhet skulle läggas ned?

Det är fråga om omätbara värden både
ekonomiskt och etiskt.

Nu är det ju otänkbart att någonting
sådant skulle kunna ske, men man borde
kunna förvänta sig en positiv inställning
hos samhället till att öka stimulansen
i arbetet och öka insatserna.
Det räcker inte med bara positiva uttalanden;
vi borde kunna få se att samhället
även vidtar positiva åtgärder.

Vad är det nu motionen avser? I den
begärs en utredning om möjligheterna
att få avdragsrätt för gåvor i sådana
sammanhang. Inte ens det vinner förståelse.
Då frågar jag: Betyder det att
det vilande förslaget om gåvoskatt i stället
kommer, så snart aptiten på föreningarnas
pengar gör sig gällande på
nytt? En utredning kan mycket väl tänkas
leda till andra stimulansåtgärder.
Utskottet har pekat på en väg.

Herr talman! Jag har med dessa ord
velat understryka vårt krav på att den
reservation som är fogad till utskottets
betänkande blir bifallen här i kammaren.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(m):

Herr talman! Under den senaste tiden
har vi fått uppleva att effektiv opposition
lönar sig. Regeringen har i det
sedan lång tid aviserade, nu genom Dagens
Nyheter offentliggjorda skatteförslaget
för att tillmötesgå oppositionen
bevisligen backat ut från vissa positioner
och gjort justeringar i förslaget.

I den fråga som vi nu behandlar —
nämligen att utreda möjligheterna om
avdragsrätt för gåvor som ges till ideella
och religiösa organisationer — har
dock den socialdemokratiska majoriteten
inte gått att påverka. År ut och
år in har man envist vägrat att gå med
på en utredning om avdragsrätt.

.lag har läst igenom bevillningsutskottets
betänkanden som under årens lopp
avgivits i denna fråga. Socialdemokratiska
representanter i utskottet har alltid
berömt de kristna och ideella orga -

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m.

nisationerna. Man har strukit dem medhårs.
Man berömmer deras initiativ, deras
arbete och uppoffringar, men ändå
vägrar man envist att utreda möjligheterna
att givarna skulle i sina deklarationer
få göra avdrag för gåvor som
skänkts till samhällsnyttigt arbete.

Utskottsmajoriteten vidhåller sin tidigare
uttalade uppfattning, att främjande
av allmännyttiga och liknande
ändamål bör ske genom direkta bidrag
av allmänna medel, och avstyrker följaktligen
bifall till motionerna.

Här har man ett slående bevis på
statens förmyndarmentalitet. De hjälpbehövande
organisationernas representanter
skall avlägga besök i kanslihuset
och där i underdånighet be om en allmosa
till sin rörelse, och staten kommer
att framstå som den generöse bidragsgivaren.

Jag har vid flera tillfällen när vi diskuterat
ärendet frågat vad staten har
för förutsättningar att bättre än exempelvis
frikvrkoorganisationerna själva
bedöma angelägenhetsgraden av verksamhetsgrenarna.
Jag vill naturligtvis
inte förringa den ekonomiska hjälp som
olika organisationer får från staten för
sitt arbete, men vi bör nog betänka att
det är skattevägen dessa bidrag finansieras
— det är skattebetalarna som
stöttar upp organisationerna. Enligt mitt
förmenande vore det ett bra komplement
till statsbidragen att via avdragsrätt
för gåvor stimulera enskilda personers
bidragsgivande.

Regeringen har verkligen inte under
senare år underlättat de religiösa och
ideella organisationernas arbete. Alla
minns vi straffskatten på kyrkbyggen
hiiromåret. Arbetsgivaravgiften är ett
annat exempel. Där lades en ny orättfärdig
skatt på den kristna verksamheten,
en skatt på redan beskattade pengar.

Detta är ingen liten fråga. Det är ett
angeläget spörsmål, och det intresserar
massor av miinniskor utanför delta hus.
Jag har, herr talman, erfarit att detta

ärende är en het potatis för vissa riksdagsmän.
Tidigare år, när vi behandlat
denna fråga, har jag nämligen vädjat
om stöd från personer i denna kammare,
vilka jag på grund av den folkrörelseförankring
de haft har ansett böra
ha speciellt intresse av frågans lösning.
Men vädja om stöd för en sak som
hundratusentals människor är intresserade
av skall man tydligen inte göra i
Sveriges riksdag.

Jag har fortfarande den uppfattningen
att där man fattar de politiska besluten,
där skall man också söka stöd
för sina ståndpunkter. Andra tycks mena
att det skall ske på Sergels torg.
Riksdagens plenisalar borde — enligt
mitt sätt att se — vara rätt forum för
just denna vädjan. Eftersom jag inte vill
skapa några svårigheter för någon ledamot
här i kammaren, låt mig säga så
här: alla som är intresserade av att
kristna och ideella organisationer skall
få sitt arbete underlättat, stöd utredningsyrkandet.
I och med detta har jag
inte utpekat någon speciell ledamot.

Herr talman! Jag vill alltså på ett försynt
sätt yrka bifall till reservationen.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 13 behandlas, jag höll
på att säga, gamla skivbekanta som ett
populärt radioprogram heter. Argumenten
för utskottets avstyrkande och reservanternas
yrkanden är inte nya. Mest
rationellt hade det varit om talarna kort
och gott hänvisat till tidigare års debatter
i denna fråga, men så rationella är
de inte. Reservanterna har varit föredömligt
kortfattade, och jag skall nöja
mig med att i korthet framföra några
synpunkter.

Reservanterna, d. v. s. samtliga de
borgerliga ledamöterna i utskottet, har
samma yrkande som det som återfinns i
motionerna 1:155 och 11:170 bakom
vilka motioner står ledamöter i moderata
samlingspartiet. Reservationen skiljer
sig från motionerna med folkpartis -

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m.

ter som undertecknare genom att yrkandet
vidgas. I folkpartimotionen vill man
inskränka utredningen till att gälla rätt
till avdrag för fysiska personer vid den
statliga beskattningen för gåvor, upp till
en viss maximigräns, till u-hjälp och
andra humanitära ändamål samt till kulturella,
religiösa, vetenskapliga eller eljest
uppenbart allmännyttiga ändamål,
och reservanterna åberopar innehållet i
motionerna.

I motionen II: 170 nämns inte u-hjälpen,
men i motion II: 2G7 motiveras avdraget
med att eftersom staten av olika
skäl inte ökar biståndsverksamheten i
önskvärd utsträckning bör i stället den
hjälpverksamhet underlättas som redan
länge bedrivits med stor framgång av
enskilda organisationer.

Beträffande utvecklingsbiståndet skall
jag nöja mig med att nämna att biståndet
budgetåret 1966/67 uppgick till
337,4 miljoner kronor. I årets budget
föreslås 799,7 miljoner, för att vara
exakt. På grundval av den planering
för biståndsverksamheten som 1968 års
riksdag beslöt räknar man enligt statsverkspropositionen
med att det finns
anledning utgå från ett anslag på minst
2 900 miljoner kronor under de närmaste
tre budgetåren, och reservanterna begär
ingen snabbutredning. Jag har svårt
att föreställa mig att rätt till skatteavdrag
för gåvor till u-hjälp skulle kunna
få en sådan omfattning att en nämnvärd
ökning av u-hjälpen kan bli följden.
I så fall skulle skattebortfallet bli
anmärkningsvärt stort. Det kunde innebära
risk för alt statens stöd måste
omprövas, vilket väl skulle motverka
motionens syfte.

Jag skall nu inte med många ord bemöta
dem som talar för motionerna.
Herrar Sellgren och Fridolfsson i Stockholm
tog upp kapitalskatteberedningens
förslag, och det är märkligt att just den
utredningen har blivit ett politiskt
sprängstoff. Alla utredningsbetänkanden
går ut på remiss, och det gjorde
även kapitalskatteberedningens betän -

kande. Därefter har statsrådet att ta
ställning till de inkomna remissvaren.
Där vill man kanske göra gällande att
oppositionen har inverkat, och det är
en sak som jag inte kan bedöma, men
tänkbart är att resultatet i vilket fall
som helst hade blivit detsamma.

Sedan vill jag säga att vad herr Fridolfssons
i Stockholm anförande beträffar
så inte andades det någon kristlig
inställning. Alla som sysslar med
praktiskt taxeringsarbete vet att avdrag
vid beskattningen komplicerar förfarandet,
och detta innebär risk för olikheter
vid beskattningen. Vi är emellertid
angelägna om att beskattningen
skall vara rättvis. Avdragen skapar heller
inte rättvisa mellan olika skattebetalare.
Om vi någonsin skall komma
fram till en definitiv källskatt, så måste
rätten till skatteavdrag göras mindre
i stället för tvärtom. Därvidlag kan
man inte göra jämförelser med andra
länder.

Till herr Nelander vill jag sedan säga
att de organisationer som nu får gåvor
vet med sig att dessa kommer från
hjärtat och lämnas utan biavsikter, men
om vi inför rätt till avdrag för gåvor
vid beskattningen kan de som företräder
organisationerna förledas till att
bevisa, hur litet givarna i realiteten
har betalat av egna medel och att det
mesta har bekostats av andra skattebetalare.
Många organisationsmedlemmar
har inga ekonomiska möjligheter att
skänka gåvor, men om de hade råd
skulle de förmodligen ge till sådana
ändamål som de ansåg vara angelägna.
Avgifterna till organisationer är inom
parentes sagt inte avdragsgilla, och det
är framför allt det stödet medlemmarna
har möjlighet att ge den organisation
de tillhör.

Utskottsmajoriteten har inte funnit
anledning andra på sin tidigare uppfattning,
att införande av avdragsrätt
för gåvor skulle innebära en avvikelse
från de grundläggande principerna i
skattelagstiftningen och att det skulle

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m.

vara förenat med betydande svårigheter
att åstadkomma en för det praktiska
taxeringsarbetet lämplig avgränsning
av ändamål som motiverar rätt
till avdrag vid taxeringen. Utskottet vidhåller
sin tidigare uttalade uppfattning
att allmännyttiga och liknande ändamål
främjas bäst genom direkta bidrag av
allmänna medel. Utskottet har därför
avstyrkt motionerna. Här är det fråga
om principer.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan i dess betänkande
nr 13.

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! Det finns en klar och
direkt koppling mellan det motionskrav
som här framställs och förslaget i kapitalskatteberedningens
betänkande. När
en utredning lägger fram sina förslag
är de inte utopiska, och inte heller lägger
en utredning fram förslag för att
så att säga undersöka hurdan stämningen
för förslaget är och sedan snällt tar
tillbaka det om man möter opposition.
Så går det inte till. Och det förslag som
det här gäller var allvarligt menat. Finansministern
har själv i finansplanen
framhållit att han i allt väsentligt skulle
komma att följa beredningens förslag.
Gåvoskatten var en icke oväsentlig
del i utredningsförslaget.

Det är också uppenbart att detta förslag
skapat en mycket allvarlig oro hos
de människor som berörs av det. De
är oroliga över att de önskemål som vi
har kämpat för i många år om åtgärder
i liberaliserande riktning för att
underlätta frivilligverksamheten skulle
gå helt i kvav. Frågan om avdragsrätt
vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga
ändamål står i diametral motsats
till kravet på gåvoskatt. En klar
indikation på att detta förslag var allvarligt
menat är att Aftonbladet när det
kommenterade frågan beklagade att
herr Sträng hade dragit sig tillbaka.

Tidningen menade att detta hade gjorts
av politiskt-taktiska skäl.

Man kunde göra den reflexionen att
denna utrednings förslag framlades vid
fel tidpunkt, nämligen ett valår. Vad
skulle ha skett om förslaget i stället
skulle ha förts fram föregående år eller
nästa år?

Herr talman! Man kan, såsom jag
framhöll i mitt tidigare anförande, undra
hur länge detta förslag kommer att
få vila. Jag tror inte att förslaget är
begravt för all framtid, även om jag
varmt hade hoppats att så skulle bli
fallet.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(m):

Herr talman! Fru Holmqvist säger att
mitt första anförande inte andades en
kristlig inställning. Det är väl ingen
sakdebatt att avfärda frågan med att
påstå att jag inte framför mina synpunkter
med det rätta tonfallet. Jag har
talat i sak, det är frågan som är det
viktiga i debatten.

Ärendet gäller inte bara de kristna
organisationerna. Man behöver inte vara
intresserad av dessa organisationers arbete
och ändå engagera sig i frågan.
Frågan om avdragsrätten gäller också
bl. a. handikapporganisationerna. Tänk,
fru Holmqvist, på de aktuella MS-sjuka,
som man gör stora insatser för bl. a. via
Sveriges Radio.

Fru Holmqvist tyckte att vi blåste
upp skattefrågan alltför mycket och att
den inte innehöll så mycket sprängstoff
att den behövde omnämnas på det sätt
som vi hade gjort. Jo, det innehöll den
visst! Det fanns så mycket sprängstoff
i denna fråga att finansminister Sträng
måste backa när det gällde förslaget
om beskattning av gåvor som insamlas
till de aktuella organisationerna. Regeringen
var inne på tanken att bemöta
vår begäran om avdragsrätt för gåvor
med ett förslag om beskattning av gåvorna.
Det var minsann sprängstoff så
det sprakade om det.

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Medborgarvittnen vid polisförhör, m. m.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Herr Fridolfsson talar
om saklighet i debatten. Är det sakligt
att göra gällande att kapitalskatteberedningens
förslag är regeringens förslag?
Vad vet herr Fridolfsson om hur
långt herr Sträng hade tänkt backa från
detta förslag sedan alla remissyttranden
hade kommit in? Jag tycker faktiskt
att herr Fridolfssons anförande är
bemängt med insinuationer både mot
regeringen och mot dem som jag vet
att han egentligen är ute efter, nämligen
Broderskapsrörelsen i denna kammare.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(m):

Herr talman! Jag vill upprepa att jag
avstod från att nämna någon ledamot
i denna kammare. Fru Holmqvists uttalade
mening om vem jag skulle ha utpekat
i denna debatt får stå för hennes
egen räkning.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Herr Fridolfsson i
Stockholm har inte nämnt någon. Men
hans tonfall var sådant att det faktiskt
varit snyggare om han verkligen nämnt
dem han avsåg.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Enarsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Tistad m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Enarsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 88 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 26

Medborgarvittnen vid polisförhör, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av motioner
om medborgarvittnen vid polisförhör,
m. m.

I de likalydande motionerna 1:846
av herr Wikström och 11:990 av herr
Homanus hemställdes »att riksdagen
hos Kungl. Maj:t begär förslag om medborgarvittnen
samt förslag om åtgärder
för ökad offentlig insyn i verksamheten
på polisstationerna i enlighet med
vad i motionen anförts».

Utskottet hemställde,

A) att motionerna 1:846 och 11:990,
såvitt avsåge frågan om medborgarvittnen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

B) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla att motionerna I:
846 och 11:990, såvitt avsåge frågan
om ökad offentlig insyn i verksamheten
på polisstationerna, överlämnades
till 1967 års polisutredning.

Reservation hade avgivits av herrar
Alexanderson och Sörenson samt fru

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Anér (samtliga fp), vilka ansett att utskottet
under A) bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 846 och II: 990, såvitt avsåge
frågan om medborgarvittnen, i
skrivelse till Kungl. Maj:t ge till känna
vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! I motion I: 846 som här
behandlas, och där vi tre reservanter
från folkpartiet har gått mot utskottets
majoritet, yrkas att riksdagen skall begära
förslag från Kungl. Maj :t dels om
medborgarvittnen vid polisförhör, dels
om motsvarande åtgärder för att öka
den offentliga insynen i verksamheten
på polisstationerna, till förmån både
för dem som förhörs och omhändertas
av polisen och för polisen själv, när den
utsätts för eventuella oberättigade anklagelser
för övergrepp.

Bakgrunden är som bekant, att denna
tvp av medborgarvittnen sedan mer än
tio år används i Göteborg, där de väljs
och avlönas av kommunen. 1967 motionerade
vi om att staten och inte kommunen
skulle avlöna sådana medborgarvittnen,
eftersom polisen numera är
statlig, och vidare att man skulle göra
försök med sådan verksamhet på flera
ställen. Det torde väl ligga i sakens
natur, att sådana medborgarvittnen under
alla omständigheter blir en angelägenhet
för större tätorter och kanske
inte för de mindre.

Första lagutskottet avstyrkte visserligen
motionen den gången, men inte
värre än att man ansåg att Kungl. Maj :t
i lämpligt sammanhang borde ta upp
frågan till prövning. Utskottet har nu
åter formellt avstyrkt motionen men
säger att man vidhåller sitt förra ställningstagande,
alltså att man fortfarande
anser att Kungl. Maj:t borde ta upp
frågan till prövning fastän man inte
uttryckligen säger det.

Beträffande frågan om att medborgar -

Medborgarvittnen vid polisförhör, m. m.

vittnen skulle kunna bidraga till en
ökad offentlig insyn i verksamheten på
polisstationerna vill utskottet däremot
denna gång överlämna motionen Gli
1967 års polisutredning som just håller
på med sådana frågor.

Vi reservanter är glada för den sistnämnda
punkten, eftersom det väsentliga
med motionärernas yrkande just är
att förebygga och motverka det misstroende,
som i ökande grad på senare
tid alltmer har visats mot polisernas
arbetssätt. Sedan 1967 har situationen
faktiskt förändrats härvidlag. Allt som
kan göras för att allmänhetens berättigade
förtroende till polisernas sätt att
uppträda blir stärkt måste verkligen
göras. Tanken med förslaget är bl. a. att
medborgarvittnena skulle ha tillträde
till alla arrestlokaler och övriga lokaler
vid vilken tid man än önskade, så
att de alltid skulle kunna försäkra sig
om att behandlingen av arrestanterna
var korrekt och lagenlig. Det är klart
att det bara är fråga om en stickprovskontroll,
men också en sådan kan ha
stor betydelse. Att medborgarvittnena
sköter sin uppgift på ett vettigt sätt får
man utgå ifrån. Detta kontrolleras av
att det är kommunen som väljer ut dem
och tar hänsyn till deras kvalifikationer.

De flesta remissinstanser har visserligen
gått emot förslaget, men då skall
man inte glömma att den enda instans
som har någon verklig erfarenhet av
hur sådana vittnen fungerar, polismästaren
i Göteborg, varmt förordar det.

Vad det är fråga om är, att man till
flera områden försöksvis skall överföra
ett system som sedan mer än tio år visat
sig fungera utmärkt i landets näst
största stad samt att man skall låta staten
i stället för kommunen betala, eftersom
polisväsendet är förstatligat.

Reservanterna utgår alltså från att
1967 års polisutredning, i enlighet med
vad utskottet skriver under punkten B,
kommer att beakta dessa synpunkter i
sitt fortsatta arbete. Jag yrkar därför,

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Medborgarvittnen vid polisförhör, m. m.

herr talman, bifall till hemställan under
punkten B, men under punkten A ber
jag att få yrka bifall till reservationen,
som uttryckligen och inte bara underförstått
går ut på att vad utskottet yttrade
för tre år sedan nu verkligen bör
beaktas av Kungl. Maj:t.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Som framgår av utskottsutlåtandet
och som fru Anér nyss
nämnt finns det medborgarvittnen i Göteborg
sedan stadsfullmäktige år 1956
beslutade om detta. Vi har alltså erfarenhet
av denna institution. För vår del
ser vi positivt på verksamheten, och vi
kommer därför att rösta för reservationen
till utskottsutlåtandet.

Jag har emellertid tagit till orda för
att helt kort peka på en del detaljer i
denna medborgarvittnesinstitution som
tyvärr inte är oreserverat bra i den nuvarande
utformningen. Det är t. ex. inte
obligatoriskt att kalla medborgarvittne
vid förhör. Polisen kan alltså underlåta
att göra det, och detta har till följd
att medborgarvittne kan få sitta sysslolös
på polisstationen flera timmar trots
att förhör pågår. Givetvis kan det också
finnas fall där den förhörde inte vill ha
medborgarvittne, men de är inte så
många.

Då medborgarvittne finns med vid
förhöret har han inte någon som helst
möjlighet eller befogenhet att ingripa
eller påverka. Han måste helt passivt
och tyst endast lyssna. Att reagera syneller
hörbart under ett förhör, som kanske
äger rum under diskutabla förhållanden,
är absolut inte tillåtet enligt
gällande stadgar och paragrafer, men
givetvis kan det inte undvikas att den
mänskliga faktorn ibland spelar in.

I Göteborg har det också införts bevakning
på polisarresterna vid intagning.
Medborgarvittne finns där från
kl. 16 till kl. 24 varje dag. Det är i och

för sig en god ordning, men också i
dessa fall är det mycket ovisst vad medborgarvittnet
får lov att göra och icke
göra. Han får t. ex. gå runt och titta i
arrestlokalerna — det går bra — men
han får absolut inte reagera själv.

Hur skall man då kunna förbättra
denna institution, som till sin karaktär
är bra men som givetvis kan göras bättre?
Det finns många olika framgångslinjer
som kan prövas, och jag vill peka
på några.

En god ändring vore att medborgarvittnet
fick sina uppgifter kompletterade
med att anteckna iakttagelser under
förhöret och lämna någon form av rapport
till polisnämnden efter varje pass.
Helt säkert skulle det vara till stor nytta
i många fall, tv det kan uppstå konfliktsituationer
och det kan förekomma icke
önskvärda metoder vid förhören; jag
vill tillägga att det naturligtvis kan gälla
båda parter.

Dessutom borde en prövning göras
beträffande eventuell närvaro av medborgarvittne
i polispiketerna. Där kan
mycket hända. Slutligen — och det är
inte minst viktigt — måste givetvis, vilket
tidigare påpekats, hela medborgarvittnesinstitutionen,
som i Göteborg nu
helt betalas av kommunala medel, liksom
polisväsendet bestridas av statliga
medel.

Herr talman! Jag har velat anföra
dessa synpunkter därför att jag anser
att de är värda att beakta när man nu
skall pröva frågan om ökad offentlig
insyn i verksamheten på våra polisstationer.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Två aspekter på frågan
om den enskildes rättsskydd har tagits
upp i det motionspar som behandlas i
första lagutskottets utlåtande nr 9. Den
ena avser behovet av något slags medborgarvittnen
vid polisförhör, den
andra rör en bättre insyn i vad som
sker i polisarresterna och när människor
anhålls eller häktas.

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Inom utskottet är vi eniga om att allt
-som kan göras för att öka rättsskyddet
för den enskilde skall göras. Beträffande
frågan om medborgarvittnen vid förhör
råder kanske någon nyansskillnad
i uppfattningen. Utskottsmajoriteten anser
att den apparat som har byggts upp
kring förhörsmetoderna ganska väl tillgodoser
rättssäkerheten. Där finns kravet
på att det om möjligt skall tillkallas
ett vittne och den som skall förhöras
har möjlighet att anlita biträde. Dessutom
blir ett förhörsprotokoll aldrig avgörande
för utgången i ett mål — den
förhörde har möjlighet att inför domstolen
göra gällande att vad han har
sagt inte är med sanningen överensstämmande,
han kan ta tillbaka vad han
har sagt och även anföra klagomål mot
det sätt varpå förhöret har letts.

Då motioner om införande av ett system
med medborgarvittnen förra gången
behandlades tog flertalet remissinstanser
som yttrade sig avstånd från
tanken. Utskottet menade emellertid då
att man kanske ändå borde ta hänsyn
till det faktum att polismästaren i Göteborg,
där systemet tillämpas, ansåg
sig ha goda erfarenheter av detsamma.
Detta borde, ansåg vi, utgöra ett skäl
för att frågan i lämpligt sammanhang
utreds. Vi ansåg den dock inte så angelägen
att en särskild utredning behövde
begäras. Vi är av samma mening i år.
Reservanterna däremot är litet mer angelägna
och yrkar att frågan snarast
skall utredas.

Beträffande frågan om insyn i verksamheten
på polisstationerna håller jag
med motionärerna då de säger att man
kanske får ta alla berättelser om polisövergrepp
med en nypa salt men att
det lika fullt är angeläget i en rättsstat
— både för den enskildes säkerhet och
för poliskårens anseende — att det inte
råder ens skymten av ett tvivel om att
allt inte går rätt till. Därför anser jag
att det finns visst fog för yrkandet i motionerna.

1967 års polisutredning arbetar för

Medborgarvittnen vid polisförhör, m. m.

närvarande med en översyn av polisväsendets
organisation. Enligt direktiven
skall den visserligen inte syssla med
just detta problem, men till densamma
har överlämnats en skrivelse med begäran
om översyn av polisens kompetens,
arbetsformer och ekonomiska resurser
i syfte att förbättra förhållandet
mellan polis och allmänhet. Eftersom
denna utredning tydligen kommer att
syssla med sådana frågor tycker vi det
är lämpligt att överlämna motionen i
denna del till utredningen.

Utskottet har alltså yrkat att motionen
i sin första del inte skall föranleda
någon åtgärd men i sin andra del överlämnas
till 1967 års polisutredning. Jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Anér
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
A i utskottets utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Alexanderson m. fl.

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

— Ökad förläggning av semester till sommaren

Meddelande ang. dagens plenum

propositionen. Fru Anér begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 151 ja och 38 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Utskottets hemställan bifölls.

§ 27

Meddelande ang. dagens plenum

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Jag

får meddela att avsikten är att
slutföra behandlingen av samtliga på
föredragningslistan upptagna ärenden
utan middagsuppehåll.

§ 28

Föredrogs vart för sig

första lagutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av motioner om
lagstadgad rätt för svensk medborgare
till utresa ur riket,

nr 11, i anledning av motioner om
upphovsmannaskydd för audiovisuella
verk,

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om befrielse
för utländsk konsul från skyldighet
att avlägga vittnesmål m. m., och
nr 13, i anledning av motioner angående
försäkringsskyddet för förare av
statligt motorfordon; samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av motioner om
ökat ekonomiskt stöd vid havandeskap,
nr 8, i anledning av motioner om ersättning
från den allmänna försäkringen
åt frånskild kvinna i vissa fall,

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stadga om

enskilda vårdhem m. m., jämte motioner
i ämnet, och

nr 10, i anledning av motion angående
grupplivförsäkring för hemmafruar.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 29

Ökad förläggning av semester till
sommaren

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av motioner
om ökad förläggning av semester till
sommaren.

Andra lagutskottet hade behandlat
två till lagutskott hänvisade motioner,
1:237 av herr Herbert Larsson och
II: 276 av herr Andersson i Billingsfors
m. fl.

I motionerna, vilka var likalvdande,
hade hemställts »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
en utredning om en förändring av 10 §
semesterlagen i överensstämmelse med
här framfört önskemål». Av motionsmotiveringen
framginge, att den av motionärerna
åsyftade lagändringen borde
medföra, att arbetsgivarens rätt att bestämma
tidpunkten för semesterns förläggning
begränsades till tiden den 1
maj—den 30 september.

Utskottet hemställde,

att motionerna I: 237 och II: 276 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSSON i Billingsfors (s):

Herr talman! I detta utlåtande behandlas
10 § i semesterlagen, vari det
stadgas hur semestern skall förläggas.
Arbetsgivaren har möjlighet att själv
bestämma hur semestern skall utgå. Visserligen
innehåller 10 § en rekommendation,
enligt vilken semestern, om ar -

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

betstagaren så önskar, såvitt möjligt bör
förläggas till sommaren. Arbetsgivaren
har emellertid oinskränkt makt att förlägga
semestern efter eget behag. Att
sedan arbetsgivarna inte i någon nämnvärd
utsträckning utnyttjat denna sin
rättighet är en sak för sig.

När arbetstagaren tar upp en diskussion
med arbetsgivaren om semesterns
förläggning, befinner han sig mot denna
bakgrund redan från början i ett
underläge. Han vet, att om han inte kan
komma överens med arbetsgivaren, så
har denne möjlighet att förlägga semestern
efter eget skön. Som gammal fackföreningsmän
har jag själv flera gånger
varit med om att diskutera frågan om
semesterns förläggning. Man har då
från arbetsgivarsidan påpekat att, om
vi inte kan komma överens, har vi ju
möjligheten att själv bestämma om semesterns
förläggning. Man har således
här framställt ett förtäckt hot. Vi motionärer
anser inte att detta är riktigt.

Vi är väl alla överens om att det inte
är en fördel för arbetstagaren att få
börja sin semester t. ex. den 1 februari,
mitt i vintern. Möjligheterna till rekreation
är naturligtvis mycket små vid
en sådan tidpunkt. Barnen går i skolan,
så någon familjesemester kan man inte
räkna med. När sommaren sedan kommer
med sol och värme och barnen är
lediga får vederbörande jobba hela sommaren
utaii uppehåll. Man kanske arbetar
treskift i kontinuerlig drift och i
dåligt luftkonditionerade lokaler. Man
får inte förundra sig över att sådana
förhållanden kan skapa misstämning
och irritation.

Vår strävan skall väl vara, när vi nu
åstadkommer en lagstiftning som reglerar
förhållandena mellan arbetsgivare
och arbetstagare på detta område, att
se till att parterna är jämspelta då de
går in i förhandlingar. Men här är arbetarparten
redan från början i underläge.
På alla andra områden strävar vi
ju numera efter att skapa jämlikhet.
Skall vi inte försöka att även på detta

Ökad förläggning av semester till sommaren

r lilla avsnitt skapa jämlikhet?
i När man tidigare behandlat denna
fråga i riksdagen har man alltid motit
verat ett avslag med att det finns så
många områden där man inte kan tilli
lämpa en bestämd semesterperiod. Det
måste finnas så många undantag, har
man sagt.

s Numera har man kommit till en stabil
ordning när det gäller semesterns fört
läggning. De som arbetar i serviceyrken
i vet att det inte finns möjlighet för dem
å att få semestern förlagd till de korta
sommarmånaderna och att man måste
sprida semestern över en längre tid för
r att kunna ge service åt de övriga medi
borgarna, men inom den egentliga inå
dustrin, som inte har karaktär av seri
vicenäring, bör man kunna få en korj
tare period av semestern under somma:-
ren. Det står i lagen att semestern bör
s förläggas till tiden maj—september, men
»bör» är ett ord som arbetsgivarna inte
behöver ta hänsyn till, och det finns
e faktiskt fall där arbetsgivaren har utå
nyttjat möjligheten att förlägga semes:,
tern mellan den 1 januari och den 31
december för samtliga arbetstagare,
i Som en röd tråd genom andra lagl>
utskottets utlåtande går uppfattningen
e att det måste vara arbetsgivaren som
bestämmer om det hela skall flyta rikr
tigt. Det verkar som om arbetstagarna
inte skulle ha kompetens att vara med
* om att diskutera en lösning, och det
i verkar som om man skulle omyndig11
förklara arbetstagarna när det gäller
a en diskussion om semesterns förläggg
ning. .lag tycker emellertid det är ett
cyniskt resonemang alt påstå att arn
betsgivaren måste ha rätt att bestämma
;- semesterns förläggning och därmed som
e sagt undervärdera arbetstagarens möj t

ligheter. Herr talman! Vi motionärer

e anser att det bör bli en ändring så att
arbetsgivaren och arbetstagarna på lika
villkor får diskutera en fördelning av
■i semestern.

t. Det tycks emellertid inte vara möja
ligt att lösa denna fråga. Den har dis -

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Riktlinjer för en reform av inskrivningsväsendet

kuterats flera gånger i riksdagen, men
varje gång har man fallit tillbaka på
argumentationen att arbetsgivaren själv
måste få bestämma om semesterns förläggning.
Någon gång måste vi dock
även här kunna skapa jämlikhet. Vi har
strävat efter att vidga demokratin inom
näringslivet. Även härvidlag borde man
kunna tillämpa en vidgad demokrati
och göra båda parter likaberättigade.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna.

Herr OLSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Det som motionärerna
här för fram var uppe till debatt i samband
med tillkomsten av såväl 1938 års
som 1945 års semesterlagstiftning. Då
diskuterades just införande av en viss
obligatorisk semestertid, men riksdagen
avvisade detta förslag med den motivering
som anges i utskottets utlåtande.

Skälen för en ändring har icke förstärkts,
utan snarare har väl de argument
som vid dessa tillfällen anfördes
mot förslaget fått ökad vikt. Vi märker
en allt större spridning av semestrarna.
Skulle vi lagstifta i den här frågan,
skulle det såsom utskottet säger resultera
i att vi i åtskilliga hänsenden fick
göra undantag, som skulle medföra
gränsdragningsproblem.

Befogenheten för arbetsgivaren att
fastställa semesterns förläggning sammanhänger
med förutsättningarna för
produktionen. Ju mer tekniskt samhället
blir, desto svårare blir det att bryta
ut den detaljen ur arbetsgivarens beslutsfunktion.

Nu har närmare 90 procent sin semester
förlagd till den tid som motionärerna
föreslår. Jag kan här åberopa
vad LO-chefen Arne Geijer har sagt i
denna fråga. Han säger att det stora
flertalet anställda vill utnyttja juliklimatet,
alltså den svenska sommaren,
och att också företagen önskar en koncentration
av semestern för att kunna
slå igen helt men att det finns mycket
som talar för en spridning och att den

kommer mer och mer. Vi har redan en
större spridning av semestern än man
i allmänhet föreställer sig. Arne Geijer
talade om en ordning med semestern
fördelad på tre sommarveckor i ett sammanhang
och en vintervecka i samband
med skolornas februarilov. Det sista
önskemålet som LO-chefen tog upp har
redan börjat tillgodoses genom den utveckling
som är på gång.

Med hänsyn till vad jag här sagt, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ANDERSSON i Billingsfors (s) :

Herr talman! Om semestern fördelas
med tre veckor under sommaren och en
vecka vid något annat tillfälle, finns
det väl ingenting att invända, men om
man förlägger hela semestern på fyra
veckor till tiden januari—februari—•
mars, såsom ibland har skett, tycker
jag att man går för långt. Det är sådant
vi vill undvika. Genom en lagstiftning
som innebär att semestern skall förläggas
till viss del av sommaren men att
parterna har möjlighet att komma överens
om en annan förläggning, har man
inte slagit undan förutsättningarna att
åstadkomma en spridning.

Herr Olsson i Mölndal har inte kunnat
motbevisa att arbetsgivaren nu har
makt att förlägga semestern till den period
han själv vill. Det är denna ensidighet
i förhållandet mellan parterna
som vi inte kan acceptera.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:237 och 11:276; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 30

Riktlinjer för en reform av inskrivningsväsendet Föredrogs

tredje lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kung]. Maj:ts

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Riktlinjer för en reform av inskrivningsväsendet

i statsverkspropositionen framlagda förslag
angående riktlinjer för en reform
av inskrivningsväsendet jämte motioner
i ämnet.

Genom propositionen nr 1 angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1970/71 (bil. 4 punkt D 5)
hade Kungl. Maj :t under åberopande
av utdrag ur statsrådsprotokollet över
justitieärenden för den 2 januari 1970
föreslagit riksdagen bl. a. att

c) godkänna de riktlinjer för en reform
av inskrivningsväsendet som förordades
i propositionen.

Propositionen hade i denna del hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås att ADB införs
på inskrivningsväsendets område
och att inskrivningsregistret förlägges
till en central dataanläggning. Innan
en omläggning till ADB kan påbörjas
måste dock det tänkta systemet testas
i detalj under realistiska förhållanden.
För att det fortsatta utredningsarbetet
skall kunna drivas rationellt föreslås
att beslut nu fattas också om de viktigaste
principerna för inskrivningsväsendets
organisation efter systemomläggningen.

Utskottet hade i samband med propositionen
behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

A. de likalydande motionerna 1:883
av herrar Alexanderson och Ernulf samt
II: 1042 av herr Eriksson i Arvika, i vilka
motioner hemställdes

»att riksdagen för närvarande avslår
förslaget om övergång till automatisk
databehandling inom inskrivningsväsendet»; B.

de likalydande motionerna 1:886
av herr llengtson in. fl. och II: 1030 av
herr Hedlund m. fl., i vilka motioner
hemställdes

»att riksdagen vid behandlingen av

Kungl. Maj:ts förslag till införande av
ADB inom inskrivningsväsendet beslutar,

1. att samtliga allmänna underrätter
skall utgöra lokala inskrivningsmyndigheter,

2. att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning och förslag till regler,
som ger staten ett strikt skadeståndsansvar
vid felaktigheter vid databehandlingen,
i enlighet med vad som
anförts i motionerna»;

C. motionen 1:514 av herrar Gösta
Jacobsson och Sveningsson, vari bl. a.
hemställdes

att riksdagen beträffande de av departementschefen
uppdragna riktlinjerna
för en reform av inskrivningsväsendet
måtte uttala som villkor för reformens
genomförande att staten ålades
strikt skadeståndsansvar för felaktigheter
vid databehandlingen av registreringsuppgifterna
och för oriktig information
om registrets innehåll; samt

D. motionen 11:1047 av herrar Fälldin
och Asling.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag
på motionerna 1:883 och 11:1042 bifalla
propositionen nr 1 (bil. 4 punkt
D 5 c) i vad däri förordats att ADB
infördes inom inskrivningsväsendet;

B. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:886 och 11:1050, såvitt
avsåge yrkandet att samtliga underrätter
skulle utgöra inskrivningsmyndigheter,
godkänna de i propositionen i
denna del framlagda riktlinjerna;

C. att riksdagen måtte, såvitt avsåge
frågan om intervallet mellan inskrivningsdagarna,
godkänna de i propositionen
i denna del framlagda riktlinjerna; D.

att riksdagen måtte godkänna de
övriga riktlinjer för en reform av inskrivningsväsendet
som förordades i
propositionen;

E. att motionerna 1:886 och 11:1050
samt 1:514, såvitt avsåge strikt skadeståndsansvar
för staten, icke måtte för -

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Riktlinjer för en reform av inskrivningsväsendet

anleda någon riksdagens åtgärd; samt

F. att motionerna 1:514 och 11:1047
i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört och hemställt
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

Vid A i utskottets hemställan

I. beträffande frågan om lämpligheten
av att genomföra den förordade reformen
av inskrivningsväsendet av herr
Ernulf (fp), vilken ansett att utskottet
bort hemställa,

dels att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:883 och 11:1042 besluta
att den i propositionen nr 1 (bil.
4, punkt D 5 c) förordade reformen av
inskrivningsväsendet tills vidare icke
skulle genomföras; samt

dels att motionerna I: 886 och II: 1050,
1:514 samt II: 1047 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

Vid B i utskottets hemställan

II. beträffande frågan om lokal inskrivningsmyndighet
av herrar Grebäck
(ep), Lidgard (m), Nils Nilsson (ep),
Hedin (m) och Elmstedt (ep) samt —
i andra hand — av herr Ernulf (fp),
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

dels att riksdagen måtte — med förklaring
att propositionen icke kunnat
oförändrad bifallas — i anledning av
motionerna 1:886 och 11:1050 för sin
del besluta att — med de undantag som
kunde föranledas av särskilt ringa arbetsmängd
eller andra speciella förhållanden
— samtliga allmänna underrätter
skulle vara lokala inskrivningsmyndigheter; dels

att motionerna i övrigt, såvitt
nu var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

Vid C i utskottets hemställan

III. beträffande frågan om intervallet
mellan inskrivningsdagarna av herrar
Ernulf (fp) — i andra hand —- samt
Lidgard (m) och Hedin (m), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte — med förklaring
att de i propositionen angivna riktlinjerna
för intervallet mellan inskrivningsdagarna
icke kunnat godtagas —
som sin mening i frågan ge Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört; Vid

E i utskottets hemställan

IV. beträffande frågan om strikt skadeståndsansvar
för staten av herrar
Grebäck (ep), Lidgard (m), Nils Nilsson
(ep), Hedin (in) och Elmstedt (ep),
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 886 och II: 1050 i denna
del samt i anledning av motionen I: 514
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att riksdagen förelädes förslag till regler,
som ålade staten strikt skadeståndsansvar
vid skada till följd av felaktigheter
vid databehandlingen av registreringsuppgifterna
eller oriktig information
om registrets innehåll.

Ett särskilt yttrande hade i anledning
av frågan om intervallet mellan inskrivningsdagarna
avgivits av herrar Tolté
(fp) och Nils Nilsson (ep).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Det utlåtande vi har att
behandla under denna punkt är föranlett
av ett av Kungl. Maj :t framlagt förslag
angående riktlinjer för en reform
av inskrivningsväsendet jämte motioner
i ämnet. I propositionen föreslås att
automatisk databehandling — ADB —
införs på inskrivningsområdet. För att
det fortsatta utredningsarbetet skall
kunna bedrivas rationellt föreslås att
beslut nu fattas också om de viktigaste
principerna för inskrivningsväsendets
organisation efter en omläggning av
förfarandet.

De riktlinjer för reformen som uppdras
i propositionen innebär i sak att

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Riktlinjer för en reform av inskrivningsväsendet

inskrivningsväsendet förläggs till en
central dataanläggning, som genom telenätsanslutna
terminaler betjänar lokala
inskrivningsmyndigheter. För underhåll
och utveckling av system och program
och för administration av driften skall
finnas en central registreringsmyndigliet.
Själva handläggningen av inskrivningsärendena
sker hos de lokala inskrivningsmyndigheterna.
Antalet myndigheter
begränsas enligt förslaget till
i princip en i varje län. Varje arbetsdag
utgör inskrivningsdag.

Bevisutskrifter och registerutdrag,
som ersätter gravations- och äganderättsbevis,
framställs genom den centrala
datamaskinen och expedieras direkt
till beställarna. Möjlighet öppnas
för t. ex. kreditinrättningar och kommuner
att ansluta egna presentationsterminaler
till dataanläggningen för att
på så sätt snabbt och omedelbart få
tillgång till uppgifter från hela landet.

I propositionen fastslås att det inte
nu är möjligt att fastställa någon tidsplan
för systemomläggningen. Det är
allmänt känt att sedan lång tid tillbaka
en betydande eftersläpning i handläggningen
av dessa ärenden vid åtskilliga
domstolar uppstått. Arbetsbalansen är,
trots att en rad olika åtgärder vidtagits
för att motverka denna eftersläpning,
alltjämt otillfredsställande.

Enligt utskottets mening måste handläggningen
av inskrivningsärenden
underkastas en genomgripande rationalisering
för att förhållandena skall kunna
bemästras. En övergång till ADB ger
möjligheter till en snabb uppgiftslämning
med ökad informationsvolym och
förkortade expeditionstider, men även
betydande vinster på andra områden
bör kunna uppnås. Dessutom möjliggörs
genom ADB en integrering med andra
informationssystem, främst då fastighetsregistrering
och folkbokföring med
fastighetslängden.

De ökade kostnader som det nya systemet
kan tänkas föra med sig, torde
väl uppvägas genom de fördelar i skilda

hänsenden som en övergång härtill innebär.
Enligt utskottets mening talar
dessa fördelar starkt för att ADB införs
inom inskrivningsväsendet. En förutsättning
är givetvis att det föreslagna
ADB-systemet tillgodoser de krav på
tillförlitlighet och säkerhet som måste
ställas på inskrivningsväsendet. Departementschefen
har förklarat sig godta
inskrivningskommitténs uppgift att säkerhetsfrågorna
kan ges en tillfredsställande
lösning. Utskottet saknar anledning
att betvivla att så blir fallet.

Utskottet tillstyrker därför att riksdagen
nu fattar principbeslut om införande
av ADB inom inskrivningsväsen det.

Jag går därefter över till att säga några
ord om de till utlåtandet fogade reservationerna.
Vid A i utskottets hemställan
har herr Ernulf yrkat att den i
propositionen 1 förordade reformen av
inskrivningsväsendet tills vidare inte
skall genomföras. Reservanten anser att
innan beslut om övergång till ADB fattas,
borde resultaten av den påbörjade
försöksverksamheten först avvaktas.
Denna bör kunna ge underlag för en betydligt
säkrare bedömning av förevarande
problem än vad som nu är fallet.
Utskottet delar av skäl, som jag nyss
angav, inte denna uppfattning, utan anser
att reservationen jämte de under
denna punkt åberopade motionerna bör
avslås.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till tredje lagutskottets hemställan
under moment A i utskottets utlåtande
nr 8.

Vad beträffar det avsnitt som avses
med moment B i utskottets hemställan
har jag och ett antal medreservanter ansett,
att övergången till ADB-behandling
bör kunna skapa tekniska förutsättningar
för eu både ökad och bättre service
till allmänheten och till de organ, som
har behov av att få uppgifter ur inskrivningsregistret.
Men så som organisationen
utformats i förslaget innebär
emellertid ömläggningen i andra avse -

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Riktlinjer för en reform av inskrivningsväsendet

enden en avgjort försämrad service för
allmänheten. Framför allt är detta en
följd av att inskrivningsärendena avses
bli koncentrerade till en eller i vissa
fall ett par domstolar i varje län. Redan
fjolårets riksdagsbeslut beträffande
domkretsindelningen kommer att medföra
en avsevärt försämrad service i
stora områden av vårt land vad gäller
handläggningen av inskrivningsärendena.

Den personliga kontakten med inskrivningspersonalen
för att få hjälp
med att ta del av fastighetsböcker och
akter eller erhålla råd och upplysning
i olika inskrivningsfrågor har hittills
visat sig vara av stor betydelse för allmänheten.
Genom en långt driven centralisering
försämras i hög grad denna
servicemöjlighet för allmänheten. De
nackdelar i form av försämrad service,
som således skulle uppkomma genom
en så stark centralisering som föreslagits,
uppvägs enligt reservanternas mening
inte av kostnadsbesparingar eller
andra fördelar. De besparingar statsverket
möjligen kan göra blir sannolikt
betydligt mindre än allmänhetens ökade
utgifter.

De i propositionen i övrigt ifrågasatta
vinsterna från administrativ och
personell synpunkt finner vi reservanter
betydligt överdrivna. Erfarenheterna
hittills visar att det inte är i första
hand de små inskrivningsavdelningarna
som redovisar den största eftersläpningen
utan att det tvärtom är de stora
inskrivningsavdelningarna som har
betydande arbetsbalanser.

Vi reservanter anser därför, att samtliga
allmänna underrätter även i fortsättningen
i regel skall vara lokala inskrivningsmyndigheter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen II av mig m. fl.
som är fogad till moment B i utskottets
hemställan.

Vid moment C i utskottets hemställan
har fogats en reservation III av herrar
Ernulf, Lidgard och Hedin, vilka

framhåller att det skulle möta mycket
stora svårigheter att få ett system med
inskrivningsdag varje arbetsdag att fungera
tillfredsställande. Reservanterna
anser därför att frågan om antalet inskrivningsdagar
per vecka bör bedömas
förutsättningslöst med ledning av de erfarenheter
fösöksverksamheten kommer
att ge. Ställning till frågan bör inte
tas redan nu.

På denna punkt ansluter sig utskottsmajoriteten
till departementschefens
liksom till flertalet remissinstansers mening
att dataanläggningen utnyttjas mer
rationellt, om inskrivningsdag hålls varje
dag i stället för som nu en gång
i veckan. Därtill kommer att allmänheten
kan beredas en betydligt bättre
service genom en snabb handläggning
av inskrivningsärendena.

Utskottet finner det därför riktigt att
det fortsatta utredningsarbetet bedrives
med utgångspunkt i ett system med
inskrivningsdag varje arbetsdag. Visar
det sig att det föreslagna systemet inte
är praktiskt genomförbart, måste det
självfallet modifieras till att omfatta exempelvis
två eller tre inskrivningsdagar
i veckan.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till tredje lagutskottets hemställan
under moment C i utskottets utlåtande
nr 8.

I reservation IV vid moment E i utskottets
hemställan har jag och ett antal
medreservanter yrkat att riksdagen
i skrivelse till Kungi. Maj :t hemställer
om förslag till regler, som ålägger staten
strikt skadeståndsansvar vid skada
till följd av felaktigheter vid databehandlingen
av registreringsuppgifterna
eller oriktig information av registrets
innehåll. Vi menar att den erfarenhet
som hittills vunnits av ADB på folkbokföringens
område visar att en hel
del fel kan uppkomma. Ett sådant fel
inom inskrivningsväsendets område kan
vålla den enskilde betydande skada.

Vi reservanter anser därför att det
föreslagna ADB-systemet måste förenas

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Riktlinjer för en reform av inskrivningsväsendet

med strikt skadeståndsansvar för staten
i händelse av felaktig inskrivning
eller felaktig information av registrets
innehåll. Departementschefen säger visserligen
att frågan skall övervägas ytterligare
under det fortsatta utredningsarbetet,
och med denna försäkran låter
sig utskottsmajoriteten nöja, men vi reservanter
har den uppfattningen att
riksdagen redan nu bör hemställa om
förslag till regler där staten ålägges det
strikta skadeståndsansvaret vid felaktigheter
som är en följd av det nya systemets
tillämpning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de två reservationer som jag
och några andra reservanter har fogat
till tredje lagutskottets utlåtande nr 8.
I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
hemställan i de punkter som jag inte
har berört i mitt anförande.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! En utgångspunkt vid
ställningstagandet till den föreslagna inskrivningsreformen
är att inskrivningsväsendet
inte fungerar helt tillfredsställande.
En viss eftersläpning i fråga
om handläggningen och expedieringen
av inskrivningsärenden har tidvis förekommit
vid flera domsagor och rådhusrätter.
Detta förhållande har föranlett
att personalen vid domstolarnas inskrivningsavdelningar
förstärkts avsevärt.
Samtidigt har en teknisk upprustning
skett. Dessutom har särskilda åtgärder
vidtagits i syfte att rationalisera
inskrivningsförfarandet inom ramen
för nuvarande författningsförcskrifter.
Genom de ansträngningar som sålunda
gjorts för att komma till rätta med svårigheterna
har otvivelaktigt vissa förbättringar
uppnåtts, men det måste konstateras
att situationen inom inskrivningsväsendet
ändå inte är tillfredsställande.

Som framhållits i propositionen torde
det krävas djupgående organisatoriska
förändringar för att varaktigt upp -

nå ett godtagbart läge till rimliga kostnader
inom ramen för det nuvarande
systemet. Införandet av ADB på inskrivningsväsendets
område erbjuder en möjlighet
att bemästra problemen även vid
större ärendemängd. Härtill kommer de
betydelsefulla fördelar som står att vinna
genom att inskrivningsväsendet kan
inordnas i ett större enhetligt informationssystem
på samhällsplaneringens
område. Jag noterar därför med tillfredsställelse
att enighet i huvudsak
kunnat uppnås rörande värdet av att
införa ADB på inskrivningsväsendets
område.

I fråga om den yttre organisationen
innebär förslaget i princip att endast
en domstol i varje län skall vara inskrivningsmyndighet
men att inte oväsentliga
undantag från denna princip
skall kunna göras. Denna lösning har
valts särskilt med hänsyn till den personalorganisation
som ett ADB-systein
kräver.

1 en reservation till utskottets utlåtande
har emellertid herr Grebäck m. fl.
uttalat sig för att det liksom hittills
skall finnas inskrivningsmyndighet vid
varje domstol. Detta innebär att arbetsmängden
inte blir så stor att inskrivningsdomaren
kan ägna sig åt inskrivningsväsendet
på heltid. Reservanterna
förordar i själva verket ett bibehållande
av den ordning som nu gäller,
men det är just den ordningen som allmänt
anses vara en av de stora svagheterna
med det hittillsvarande systemet.
Erfarenheten visar att med detta system
arbetet vid inskrivningsmyndigheten
inte sällan får stå tillbaka för annat
domstolsarbete som bedöms vara viktigare.
En sådan ordning bör undvikas
för framtiden. Det nya systemet ger
större möjligheter till och ökar kraven
på snabb och tillförlitlig information
om fastighets- och inskrivningsdata.

Härtill skall läggas att nya rättsregler
kommer att gälla på fastighetsrättens
område. Allt detta förstärker behovet
av en särskild inskrivningsdoma -

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Riktlinjer för en reform av inskrivningsväsendet

re vid varje inskrivningsmyndighet.

I det nya systemet ingår också som
ett viktigt inslag delegering av vissa
arbetsuppgifter till personal utan juridisk
utbildning. Detta medför en betydande
minskning av inskrivningsdomarnas
arbetsuppgifter. Av detta skäl
måste antalet myndigheter begränsas.
Även den högre grad av specialisering
som efter det nya systemets införande
måste krävas av inskrivningspersonalen
förutsätter större inskrivningsmyndigheter
än de nuvarande.

De sålunda anförda skälen talar mycket
starkt mot den av reservanterna förordade
organisationen. Reservanterna
åberopar som huvudskäl att förslaget
inte tillräckligt tillgodoser allmänhetens
behov av service. Jag håller med om att
servicesynpunkterna måste tillmätas
största betydelse. Denna fråga har också
ägnats stor uppmärksamhet i propositionen.

De korta expeditionstider som det
nya systemet medger — ett par dagar
— innebär en väsentlig fördel för allmänheten
och torde medföra att behovet
av att göra personliga besök hos
inskrivningsmyndigheten minskas kraftigt.
Möjligheten att ansluta presentationsterminaler
till den centrala anläggningen
kommer också att få betydelse
från servicesynpunkt. Vidare kan de
nya fastighetskorten väntas ge allmänheten
en betydligt utförligare och mera
lättillgänglig information än de nuvarande
gravationsbevisen.

Dessa och andra i propositionen angivna
åtgärder medför enligt min mening
att frågan om allmänhetens krav
på service och behov av kontakt med
inskrivningsmyndigheterna kan ges en
tillfredsställande lösning med det förslag
till organisation som lagts fram
genom propositionen. Givetvis får allmänhetens
behov av service ägnas uppmärksamhet
även under det fortsatta
arbetet med inskrivningsreformen.

Herr talman! Sammanfattningsvis vill
jag uttrycka den uppfattningen att re -

servanternas invändningar inte är bärande.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Bara några få ord som
en motivering till de synpunkter som
har förts fram i det motionspar som
herrar Alexanderson och Ernulf i första
kammaren och jag i denna kammare
har väckt.

Vi har här slagit fast att den genomgripande
omläggningen till ADB-behandling
i inskrivningsväsendet inte
motiveras av att den skall leda till kostnadsbesparingar.
Det har inte heller påståtts
av någon tidigare talare.

I det föreslagna systemet ingår, såsom
herr Grebäck anförde, att det i regel
skall finnas en inskrivningsavdelning
endast vid en domstol i varje län.
Detta utgör enligt min mening en allvarlig
försämring av servicen i jämförelse
med nuvarande förhållanden. Jag
tycker att det är tillfredsställande att
statsrådet så pass starkt understryker
att just behovet av service till allmänheten
verkligen kommer att beaktas av
honom. Jag vill understryka att allmänhetens
möjligheter till personlig kontakt
med en inskrivningsavdelning är
något ytterst värdefullt. Av statistiken
framgår visserligen att de flesta ärenden
inlämnas per post, men jag vågar
av erfarenhet säga att även dessa ärenden
i mycket stor utsträckning handläggs
efter en personlig kontakt med
inskrivningsavdelningen.

Vi har i vår motion — och det har
också påpekats av herr Ernulf i reservationen
I, som utskottets ordförande
redan har bemött i sitt anförande —
framhållit att mycket talar för en övergång
till ADB-system. Såsom alla vet
pågår det emellertid en försöksverksamhet,
och enligt vår mening borde man
invänta resultaten av denna innan man
fattar definitivt beslut. Det är ytterst
viktigt att ett nytt system kommer att
tillgodose de krav på tillförlitlighet och

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Riktlinjer för en reform av inskrivningsväsendet

säkerhet som allmänheten har rätt att
ställa på inskrivningsväsendet.

Vid några domstolar förfar man numera
så att man försöksvis använder
det ena systemet jämsides med det andra.
Vi anser att det borde vara skäl
att dröja med det definitiva beslutet i
avvaktan på resultatet av dessa försök.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen I samt i andra
hand till reservationerna II och III.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Till detta utlåtande har
jag och herr Nils Nilsson i första kammaren
fogat ett särskilt yttrande.

För närvarande finns det en inskrivningsdag
i veckan, onsdagen, och under
den dagen får inga förändringar
ske i fastighetsindelningen. Det har ordnats
på så sätt att fastställelse av lantmäteriförrättningar
sker på andra veckodagar.
Genom att göra alla arbetsdagar
till inskrivningsdagar bryter man
den sammankoppling som finns mellan
inskrivningsväsendet och fastighetsregisterväsendet.

Jag betvivlar inte att denna sak skall
kunna ordnas på något vis, men jag
har försökt att i utskottet få gehör för
att man i utlåtandet skulle sätta in en
passus om detta. Det sägs också där
att utskottet »finner det riktigt att
det fortsatta utredningsarbetet bedrives
med utgångspunkt från att man skall
ha inskrivningsdag varje arbetsdag».

Om man river upp den arbetsordning
som nu fungerar måste man ju sätta
något annat i stället. I den utredning
som ligger till grund för propositionen
finns en antydan om att så måste ske,
men i propositionen sägs ingenting om
saken.

Jag ansåg att detta var en brist och
därför ville jag avge ett särskilt yttrande.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Geijer säger
att de invändningar vi reservanter har

emot att koncentrera inskrivningsväsendet
till en domstol per län inte är bärande.
Jag är inte övertygad om att
man skall vara så tvärsäker på den saken
i dag. Framtiden får utvisa vilken
bedömning som är riktig. Huvudsaken
är att allmänheten kan få en fullgod
service. De erfarenheter som vi ofta gör
är att samhällets service över huvud taget
— inte bara när det gäller detta område
utan även vad beträffar kommunikationer,
post etc. — snarare försämras
än förbättras.

Skälen för att genomföra koncentrationer
och dylikt i samhället är ju att
staten skall göra besparingar, det vill
med andra ord säga att kostnaderna i
stället ofta vältras över på allmänheten.
Nu pågår det ju försöksverksamhet
med koncentration av inskrivningsväsendet.
Man får väl känna sig för
och efter hand se, hur frågan skall
kunna lösas på bästa sätt. Jag tror ingalunda
att ADB-systemet utesluter att
varje domstol finns kvar som inskrivningsmyndighet.
Tvärtom anser jag att
med ADB-systemet är det knappast svårare
att mata små institutioner än stora
i det fallet. Den stora vinsten anser jag
ligger i att man inför systemet som sådant.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Under moment B och E
föreligger ett par reservationer som jag
skall säga några ord om.

Den första reservationen rör lokal
inskrivningsmyndighet. Inskrivningskommittén
föreslog i sitt betänkande att
endast en domstol i varje län skulle
vara inskrivningsmyndighet. Den i propositionen
föreslagna ordningen ansluter
sig i stort till kommittéförslaget.
Departementschefen framhåller dock att
det bör vara möjligt att göra icke oväsentliga
undantag från principen om
en inskrivningsmyndighet i varje län.
Reservanterna påtalar att en minskning
av antalet inskrivningsmyndigheter innebär
eu klar nackdel för allmänheten.

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Riktlinjer för en reform av inskrivningsväsendet

Vid bedömandet av frågan är det
framför allt två krav som träder i förgrunden.
Ä ena sidan måste inskrivningsmyndigheten
ha sådan storlek att
den motsvarar de fordringar som kan
ställas på personalorganisation och ekonomi.
Å andra sidan får antalet inskrivningsmyndigheter
inte begränsas
i sådan utsträckning att servicen till
allmänheten i högst påtaglig grad försämras.

Utskottet har enligt min mening starkt
motiverat sitt ställningstagande till dessa
båda krav. För att systemet skall
kunna fungera effektivt behövs dels en
hög grad av specialisering hos den personal
som sysslar med inskrivningsärendena,
dels kommer den nya ordningen
att medföra att ett flertal arbetsmoment
försvinner.

I fråga om service har påtalats att
om inskrivningsmyndigheterna ligger
för glest, försvåras möjligheterna för
allmänheten att besöka dem. Av en av
inskrivningskommittén företagen stickprovsundersökning
framgår emellertid
att cirka 90 procent av antalet ärenden
ingavs genom posten eller av myndighet
och kreditinrättning genom bud.
Detta visar att sökande sällan har verkligt
intresse av att personligen inställa
sig. Kontakten kan ske genom telefon
eller post.

Mot bakgrunden av detta och vad som
i övrigt framhålles i utlåtandet anser
utskottet att allmänheten kan ges en
tillfredsställande service med den i propositionen
föreslagna organisationen.
Det bör uppmärksammas att departementschefen
framhåller att det i vissa
fall torde vara möjligt att göra icke
oväsentliga undantag från principen om
en inskrivningsmyndighet i varje län.

Utskottet understryker också vikten
av att inskrivningsmyndigheterna inte
göres större än som är oundgängligen
nödvändigt och att en uppdelning på
flera inskrivningsmyndigheter sker i
största möjliga utsträckning.

När det gäller reservationen under

moment E vid utskottets hemställan om
strikt skadeståndsansvar för staten har
utskottet uppmärksammat att departementschefen
i propositionen uttalat att
spörsmålet om rätt till ersättning av allmänna
medel med anledning av felaktigheter
vid databehandling får övervägas
ytterligare under det fortsatta utredningsarbetet.
Det är ett gammalt
önskemål från riksdagens sida att den
som lidit skada till följd av inskrivningsfel
bereds möjlighet att erhålla ersättning.
Utskottet har dock inget att
erinra mot att man vid fortsatt utredning
överväger detta spörsmål utan ansluter
sig till departementschefens uppfattning
på denna punkt. Eftersom utskottet
alltså anser det lämpligt att avvakta
resultatet av detta utredningsarbete,
hemställer utskottet att motionsyrkandena
nu icke skall föranleda någon
riksdagen åtgärd.

Herr talman! Jag ber få yrka bifall
till utskottets hemställan på samtliga
punkter.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag har anslutit mig
till reservationerna II, III och IV, men
när det gäller reservationerna II och
IV har utskottets ärade ordförande redan
argumenterat för ställningstagandet,
varför jag inte behöver upprepa
mycket av detta. Jag vill bara säga att
jag har den uppfattningen att det kommer
att bli minskad service för allmänheten,
om man i princip bara skall ha
en inskrivningsdomstol per län. Mot
bakgrunden av att det kommer att ske
en successiv minskning av antalet underrätter
föreligger starka skäl för att
bibehålla inskrivningsförfarandet vid
samtliga underrätter. Om i speciella fall
underrätterna ligger mycket nära varandra,
kan man tänka sig en viss rationalisering,
men i princip bör inskrivningsavdelningar
finnas överallt.

Även om många ärenden går per post
vill nog allmänheten ofta ha personlig
kontakt. Av egen erfarenhet vet jag att

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Riktlinjer för en reform av inskrivningsväsendet

man vill kunna resonera med tjänstemännen
på inskrivningsavdelningen,
och detta blir uppenbarligen i fortsättningen
betydligt svårare med den koncentrering
som här föreslås.

Jag har anslutit mig till reservationen
III som innebär att man inte skulle ta
ställning till antalet inskrivningsdagar
nu. Bakgrunden därtill är att många
remissmyndigheter, framför allt de som
borde vara verkligt sakkunniga på området,
d. v. s. domstolarna själva, ställer
sig ytterligt tveksamma till om det
är praktiskt genomförbart eller lämpligt
att ha inskrivning varje dag.

Det föreligger emellertid ingen större
skillnad mellan vad reservanterna och
utskottsmajoriteten säger. Den senare
vill i princip ha inskrivning varje dag
men säger samtidigt att om det föreslagna
systemet inte visar sig praktiskt
genomförbart — man är alltså något
tveksam därvidlag — bör självfallet en
ändring ske till t. ex. två eller tre inskrivningsdagar
i veckan. Reservanterna
vill gå den andra vägen och börja
underifrån, d. v. s. undersöka hur många
inskrivningsdagar man av praktiska
skäl kan ha.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna II, III och IV.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottels
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I av herr Ernulf; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. B

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
II; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Grebäck begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given var -

sel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom. B
i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
II av herr Grebäck m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Grebäck begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 116 ja och 72 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
III; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hedin begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
C i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
III av herr Ernulf in. fl.

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Bättre djurskydd

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hedin begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 154 ja och 38 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. E

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
IV; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Grebäck begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom. E
i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
IV av herr Grebäck m. fl.

medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 125 ja och 67 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. F

Utskottets hemställan bifölls.

§ 31

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av motion om
lagstadgad säkerhetsdeklaration av motorfordon.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 32

Bättre djurskydd

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av motioner
om bättre djurskydd.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det motionspar som behandlas
i tredje lagutskottets utlåtande
nr 11 är en gammal bekant, men gamla
kloka vänner blir aldrig för gamla, och
här är det fråga om en sådan. Det är
glädjande att tredje lagutskottet har sakbehandlat
dessa motioner trots att likadana
har väckts även tidigare år. I det
avseendet skiljer utskottet sig fördelaktigt
från ett annat utskott, vars utlåtanden
brukar ha äran att inleda våra
sammanträden. Som vi hört tidigare under
dagens debatt tillämpar det utskottet
en annan metod.

Mycket av vad tredje lagutskottet här
anför kan man oreserverat instämma i.
Utskottet anser i huvudsak att vi har
ett väl organiserat djurskydd här i landet.
Jag tror att jag t. o. m. har påpekat
i min motion att vi på papperet har ett
bra djurskydd, men olyckan är att det

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

inte fungerar i alla stycken. Utskottet
håller också i en passus med om att
det finns vissa brister i den lokala tilllämpningen.
Kanske förhåller det sig
rent av så, att missförhållanden i vårt
samhälle kan bli etablerade. Det är väl
vad som har skett bl. a. när det gäller
djurfabrikerna — svinfabriker och
hönsfabriker — där det enligt min och
mångas mening, även sakkunniga veterinärers,
försiggår ett ganska kvalificerat
djurplågeri.

Nåja, här har skett förbättringar och
ytterligare förbättringar är utlovade av
utskottet. Vi motionärer får avvakta utvecklingen
och se hur det står till nästa
år. Om vi då finns kvar i riksdagen
ämnar vi återkomma för att det formellt
goda djurskydd som finns också
i praktiken skall bli ett gott djurskydd.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Herr Sjöholm säger att
vi har etablerade missförhållanden på
djurskyddets område här i landet. Det
skulle väl kunna tydas på det sättet att
man liksom har permanentat vanskötseln
av djur. Det förhåller sig ingalunda
på det viset, utan det pågår ett oavlåtligt
reformarbete på detta område i
veterinärstyrelsens regi.

Enligt herr Sjöholm och hans medmotionärer
skulle en önskad och en
ökad effekt kunna uppnås genom en
samordning och en enhetlig organisation
av all djurskyddsverksamhet. I
spetsen för en sådan organisation borde,
enligt motionärerna, lämpligen stå en
högt kvalificerad ämbetsman med antingen
juridisk eller veterinärmedicinsk
utbildning.

Det är ju faktiskt på det viset att vi
har en enhetlig organisation för djurskyddsverksamheten,
nämligen veterinärstyrelsen.
Vill herr Sjöholm vid sidan
av veterinärstyrelsen tillskapa ett
annat ämbetsverk för djurskyddsverksamheten?
I spetsen för veterinärstyrelsen
står, inte annat än jag kan begripa,
eu person mod hög veterinäirmc -

Vissa åtgärder för att skydda ålbeståndet

dicinsk utbildning. Herr Sjöholm måste
alltså mena, att vi borde ha en juridiskt
högt kvalificerad person för dessa
uppgifter. Jag har dock mycket svårt
att förstå att juristerna skulle ha några
speciella kvalifikationer på detta område.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! När jag använde uttrycket
»etablerade missförhållanden»
syftade jag på djurfabrikerna, som bedriver
sin verksamhet alldeles opåtalat.
Verksamheten bär blivit godtagen,
d. v. s. etablerad, trots att detta enligt
min och många andras mening är ett
kvalificerat djurplågeri.

Riksdagens justitieombudsman har
att se till att lagar och föreskrifter efterlevs,
så att människorna inte kommer
i kläm. Vad jag åsyftade var en
ombudsman för djuren, som skulle se
till att djuren inte kommer i kläm, trots
att det finns ett formellt sett bra djurskydd.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 33

Vissa åtgärder för att skydda ålbeståndet

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av motioner
om vissa åtgärder för att skydda ålbeståndet.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 899 i
första kammaren av herrar Yngve Nilsson
och Ingvar Andersson samt nr 1057
i andra kammaren av herrar Nilsson
i Bästekille och Oskarson.

1 motionerna, som var likalydande,
hemställdes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhåller om förslag i syfte att
varje kraftverk åläggs att anordna s. k.

4 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 10

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Översyn av bestämmelserna om straff för djurplågeri

ålledare, som möjliggör för ålen att passera
kraftverk».

Utskottet hemställde,

att motionerna 1:899 och 11:1057
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr NILSSON i Bästekille (m):

Herr talman! Denna fråga är inte ny,
men den är så pass viktig att jag och
mina medmotionärer ansett att den
återigen borde prövas. Som kanske någon
kommer ihåg behandlades frågan
även av 1968 års riksdag. Den gången
var utskottet så generöst, att man till
och med remitterade motionen till två
remissinstanser, varav fiskeristyrelsen
var den ena. Remissinstanserna kunde
inte tillstyrka motionerna; fiskeristyrelsen
ansåg för sin del att det inte fanns
någon tillförlitlig metod att leda ålen
förbi turbinerna.

Jag har nu väntat i två år och hoppats
att fiskeristyrelsen skulle kunna
göra någonting för att lösa frågan. Så
har inte blivit fallet. I år har utskottet
inte ens ansett det nödvändigt att remittera
motionerna. Detta är ett »kraftprov»
som är så enastående att man
nästan faller i förundran.

Vi borde lära oss att inse att vi måste
göra vad vi kan för att åtminstone bevara
ålbeståndet. Det är ingen hemlighet
för någon som vill följa med, att
en oändlig massa ål varje år slås ihjäl
i turbinerna. Det kan inte tillfredsställa
mig att man konstaterar att det är så
svårt att åstadkomma en lösning av denna
fråga, att ingenting bör göras.

Fiskeristyrelsen borde verkligen få i
uppdrag att undersöka om någonting
kan göras. Utskottet säger i år i sitt enhälliga
utlåtande, att någon omständighet
som skulle ändra utskottets tidigare
ståndpunkt inte har tillkommit. Det låter
sig sägas. Även om det är bra att ett
utskott kan vara så enigt, att man näs -

tan väntar sig att det skall stämma upp
psalmen »Se, huru gott och ljuvligt är,
att bröder kunna sämjas», skulle det
vara bra för denna frågas lösning för
framtiden om någonting gjordes åt saken.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten ytterligare utan ber bara att
få yrka bifall till motionerna I: 899 och
II: 1057.

Vidare yttrades ej.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:899 och 11:1057; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 34

Föredrogs vart efter annat tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 13, i anledning av motioner om
översyn av lagstiftningen om utländsk
medborgares rätt till fiske i svenskt vatten,
och

nr 14, i anledning av motioner angående
straffbarheten vid aga av djur.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 35

Översyn av bestämmelserna om straff
för djurplågeri

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av motioner
om översyn av bestämmelserna om
straff för djurplågeri.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WERNER (m):

Herr talman! Vi motionärer hälsar
med tillfredsställelse att utskottet i år
ändrat mening beträffande den s. k.

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

djurplågeriparagrafen, brottsbalken 16:
13, och nu vill låta undersöka möjligheterna
att utvidga lagstiftningen om
djurplågeri. Detta är utmärkt. Men man
frågar sig varför utskottet inte tillstyrker
motionerna utan nöjer sig med att
yrka att riksdagen med anledning av
motionerna som sin mening skall ge
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört. I sak ger ju utskottet som sin
mening till känna just vad motionärerna
har yrkat. Detta är en något underlig
ordning, tycker jag. Tvivelsutan
hade Kungl. Maj:t varit mer bunden av
ett bifall till motionerna, men man får
hoppas att ärendet går vägen i alla fall,
till fromma för många rättslösa och
värnlösa liv.

Jag har inte mer att tillägga, herr talman,
utan ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag skall inte bli mångordig.
Jag vill instämma i vad herr Werner
sade och bara tillägga att det han
anmärkte på är en formuleringsfråga.
När man säger att riksdagen skall ge
Kungl. Maj:t sin mening till känna använder
man en litet försiktigare formulering
än den som föreslås i motionen.
Även om den rent formellt sett inte är
tvingande för regeringen hoppas vi naturligtvis
att den sakligt sett, genom sin
tyngd, ändå blir det. Det vore ett steg
i rätt riktning. Det är glädjande att tredje
lagutskottet har ändrat sig till det
bättre sedan förra året.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag skall be att få rätta
till ett misstag herr Werner gjorde sig
skyldig till. Han sade att tredje lagutskottet
har ändrat mening sedan i fjol.
Det har vi inte. Vi skrev nämligen i
fjol att frågan borde följas med uppmärksamhet,
och det är just vad utskottet
har gjort. Genom att vi har fått in
nya uppgifter från b!, a. veterinärstyrelsen
har vi funnit det nödvändigt att

Falsterbokanaleit

påpeka saken för Kungl. Maj:t. Det är
något annat än att ändra mening. Vi var
redan förut fullt på det klara med att
detta var en allvarlig fråga som borde
följas med uppmärksamhet, och det var
just vad vi gjorde.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 36

Falsterbokanalen

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av motioner angående
kanaldriften i Falsterbokanalen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag vill uttrycka min
och mångas glädje över att utskottet har
uttalat sig för fortsatt drift av Falsterbokanalen.

Utskottet anför att kanaldriften efter
1972 kommer att kosta statsverket cirka
50 000 kronor varje år, och man hänvisar
till naturvårdsverkets beräkning.
Kommunikationsdepartementets utredning
angav andra siffror, och den Delbyska
utredningen, som vi citerar, angav
27 600 kronor per år. Man kan naturligtvis
tillämpa olika beräkningsgrunder.

Det kan verka dystert att det skaH
kosta statsverket så mycket att hålla
driften i gång. Därför tycker jag att utskottet
också borde ha sagt vad det kostar
att lägga ner kanaldriften på de villkor
som i så fall är ofrånkomliga och
som riksdagen tidigare bär godkänt.
Det blir avsevärt större kostnader för
statsverket av den enkla anledningen
att man då inte får några intäkter. Enligt
den Delbyska utredningen ökas
kostnaderna vid nedläggning av driften
med drygt en tredjedel. Detta bör
man ha i minnet, och det hade varit

100 Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Falsterbokanalen

värdefullt om det kommit med i skrivningen.

För övrigt hälsar jag med tillfredsställelse
att vi nu får fortsatt drift av
Falsterbokanalen.

I detta anförande instämde herr Nelander
(fp).

Herr LÖFGREN (fp):

Jag skall börja med att säga, att jag
blev erbjuden att skriva på motionen i
detta ärende i januari månad. När jag
fick se att det förelåg vissa utredningar
som enbart syftar till att bevisa att det
inte skulle kosta så mycket mer att ha
kanalen i drift än att lägga ner den
och att man över huvud taget inte fäster
avseende vid en del av detta problem,
nämligen landsvägstrafiken, bad jag att
få slippa att skriva under motionen.

När jag nu ser utlåtandet från jordbruksutskottet
i en fråga av ytterligt vital
betydelse för trafiken i denna del av
landet förvånar det mig att jordbruksutskottet
inte med ett enda ord berör
landsvägstrafiken. Hade jag inte haft en
mycket hög uppfattning om jordbruksutskottets
lokalkännedom, skulle jag ha
trott att ledamöterna inte vet hur det
ser ut på vägen mellan Falsterbo och
Vellinge exempelvis en sommarsöndag.
Det förekommer kilometerlånga köer,
och man kan knappast komma ut från
en sidoväg vare sig i Höllviksnäs eller i
Ljunghusen på grund av det stopp som
broöppningar åstadkommer.

Nu hade vi trott att det så småningom
skulle bli en lindring. Många som är bosatta
på Falsterbonäset har retat sig
våldsamt över den stagnation i trafiken
som uppstår den ena gången efter den
andra. Det byggs hundratals nya villor
i Skanör och Falsterbo, och allt fler
människor flyttar över till den ö som
har bildats genom Falsterbokanalen. År
1972 skall järnvägen upphöra, och då
försvinner en del av problemet genom
att man slipper bomfällningarna när
tågen skall passera.

Här talar herr Werner och andra
varmt om att vi måste slå vakt om nöjesbåtarnas
möjligheter att passera. Man
skall alltså tillåta att bron öppnas varigenom
trafiken på landsvägen stoppas.
Man har talat om att det skulle medföra
ytterligt små kostnader att fortsätta
driften av Falsterbokanalen, men
man har inte med ett ord nämnt att
en stängning av kanalen kanske är det
billigaste sättet att på något ställe i Sverige
lösa upp stockningar i landsvägstrafiken.

Nu säger man att jag inte har förståelse
för personalens problem — det
finns några män som är sysselsatta vid
kanalen. Jo, jag har stor förståelse för
dem, men jag tycker inte att omsorgen
om dem skall få bestämma hur vi skall
handla i detta fall. Dessa personer måste
under alla förhållanden tas om hand
på ett hyggligt sätt. De är anställda av
staten, och staten bör lösa deras problem.

Nå, då har jag kanske inte intresse
för småbåtsägarna? Här talas det om
att de kommer att betala så stora avgifter
att det blir ett väsentligt tillskott
för att täcka kostnaderna för att hålla
kanalen i gång. Småbåtsorganisationerna
själva skriver emellertid i ett yttrande,
att det är en orättvisa att småbåtsägarna
skall betala en avgift för
att få bron uppfälld — de betalar drivmedelsskatt
och vill bli behandlade på
samma sätt som bilisterna. Vi har alltså
att emotse en betydande ökning av småbåtstrafiken,
och skall bron öppnas för
att dessa båtar skall passera stockar
sig landsvägstrafiken i alla fall.

Med dessa ord har jag velat säga att
jag finner det besynnerligt att utskottsutlåtandet
angående Falsterbokanalen
har kunnat skrivas utan att man med
ett enda ord tar upp de oerhörda problem
som trafikstockningarna på landsvägen
innebär. Jag knyter därför den
förhoppningen till den vidare prövningen,
att naturvårdsverket och Kungl.
Maj :t inte skall behandla frågan om sjö -

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10 101

trafiken i Falsterbokanalen som en isolerad
fråga om huruvida det skall anläggas
en småbåtshamn eller om hur
stora kostnaderna skall bli, utan att
man tar med i bilden också hur landsvägstrafiken
påverkas när bron öppnas
gång efter annan.

Jag behöver inte peka på hur stor
irritation som uppstår därför att man
aldrig kan beräkna hur lång tid det
tar att förflytta sig från en plats på
andra sidan kanalen till exempelvis
flygplatsen i Malmö. Man vet inte om
det tar en halvtimme eller 50 minuter,
eftersom det är ett lotteri huruvida
bron kommer att vara uppe under så
lång tid att det uppstår stockningar.

Nu vet jag att man kommer att säga
att bron aldrig är uppe mer än 5, 6 minuter,
men ta reda på vilka trafikstockningar
som uppstår när landsvägen
proppas igen söder om Falsterbokanalen!
Det blir bilköer på 1 å 2 kilometers
längd, där bilarna står tätt intill
varandra. Bilarna skall tränga sig över
bron när den äntligen har öppnats,
och så småningom skall köerna upplösas.
Trafikstockningarna varar mycket
längre tid än de 5 å G minuter som
bron är uppfälld. Att sedan de som bor
där nere och trafikerar den här leden
har helt andra erfarenheter än att brori
bara är uppe 5 å 6 minuter i taget är
en helt annan sak.

Herr talman! Jag har ingen möjlighet
att yrka något annat än att ärendet
får passera, men jag har velat fästa
uppmärksamheten på en sak som jordbruksutskottet
inte har ägnat en enda
rad och som ändå är av vital betydelse.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Herr Löfgren var tydligtvis
så upptagen av sitt eget anförande,
att han inte hörde vad jag nyss sade
beträffande kostnaderna. Det är inte så
att det uppstår en blygsam merkostnad
om man skall hålla kanalen i drift, utan
det blir avsevärt billigare att hålla den
i gång än att lägga ned verksamheten.

Falsterbokanalen

Jag kan förstå att herr Löfgren är
indignerad, som själv har sin sommarstuga
på fel sida om kanalen och därför
råkar ut för de besvär som han här
skildrade, men det står klart och tydligt
i bilagorna att båtsportens företrädare
är beredda att samla ihop sig under
någon tid på förmiddagen och någon
tid på kvällen och undvika rusningstider
eller passera i samband med
att något större fartyg passerar. En
hovrättsjurist i Malmö som har studerat
detta noga under högsäsongen har
uppgivit att han inte någon gång har
behövt vänta vid bron mer än 4 eller
5 minuter.

Huvudparten av väntetiden nu förorsakas
av järnvägen. Man måste fälla
bommarna, och bilisterna kan då inte
komma över bron. Denna huvudorsak
till väntetiden försvinner ju 1972 i och
med att järnvägen läggs ned.

Enligt herr Löfgrens vittnesbörd~skulle
villaägarna i Höllviken ha svårt att
komma ut på huvudleden, därför att
det är en ko av bilar där. Men andra
säger motsatsen, nämligen att den enda
chans de har att komma ut på huvudleden
är när bron är öppen. Då står
bilarna stilla, och då kan man krångla
sig ut på vägen. Annars är det livsfarligt.
Då kör bilarna med fyra å fem
meters mellanrum i ko länge och väl.

Detta var väl i stort sett vad jag hade
att tillägga, herr talman.

Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har ingen förhoppning
om att kunna övertyga herr Werner,
därför att han har tydligen uppgifter
från andra människor som inte
känner till förhållandena i verkligheten.
Den som har vistats där nere vet
att det verkligen förhåller sig så som
jag säger. Jag vill bara överlämna åt
objektiva bedömare att avgöra vad som
är riktigt i denna fråga. Jag hoppas att
det då också blir en mera allsidig behandling
av frågan än vad jordbruksutskottet
har bestått den.

102

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Falsterbokanalen

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jordbruksutskottet har
behandlat den motion som förelåg. Det
tillkommer inte utskottet att ta upp frågor
som inte berörs i motionen.

Jag begärde ordet, därför att herr
Löfgren med ett visst förakt talade om
att man i detta sammanhang endast
tänkt på nöjesbåtarna. Herr Löfgren är
ju en representant för nöjesbilisterna,
i varje fall i stor utsträckning. De köer
herr Löfgren talar om förekommer i
huvudsak under söndagar. På vardagarna
flyter trafiken väsentligt bättre.

Jag har färdats den vägen många
gånger. Det har aldrig generat mig att
stanna några minuter där i avvaktan
på att en båt skall igenom. Den kör ju
inte för nöjes skull genom kanalen.
Kanalen fyller ett ändamål i trafikens
tjänst även för båtarna.

Jag tror att när man 1972 har lagt
ned järnvägen skall man kunna ordna
bilisternas möjligheter att komma över
bättre än nu. Man kan tänka sig att
de personer som bor i Skanör och
Falsterbo men arbetar i Malmö kan få
ett par timmar på förmiddagen och ett
par timmar på eftermiddagen då de kan
köra mera ostört. Men det är en ren
ordningsfråga.

Vidare vill jag framhålla att kanalen
ligger ju inte där för ro skull. Den tillkom
under kriget för att möjliggöra för
båtarna att ta sig förbi minfältet vid
Falsterbo, och den uppgiften kan kanalen
komma att fylla fler gånger. Nu då
det ligger is runt Falsterbokanalen, liksom
annorstädes, har trafiken i kanalen
ökat avsevärt. Man skall också tänka
på den tidsvinst fartygen gör vid
passage genom kanalen.

Denna fråga är alltså betydligt viktigare
för sjöfarten än för de bilister som
herr Löfgren ömmar så mycket för.
Herr Löfgren sade att han inte kan
framställa något yrkande. Jo, det kan
han visst: han kan yrka avslag på utskottets
hemställan och även begära votering.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
sade att utskottet har haft att behandla
motionen, och att det inte fanns någon
anledning att ta upp någonting annat
än det som berörs där. Jag har läst
motionen, och där har verkligen också
skrivits några rader om landsvägstrafiken.
Det står bl. a. följande: »Vad slutligen
gäller vissa uppgifter i remissyttrandena
före riksdagens beslut om
kanaltrafikens inverkan på landsvägstrafiken
må framhållas, att det allvarligaste
hindret för denna utgjorts av
järnvägstrafiken. Detta hinder elimineras
1972. Självfallet kan åtminstone i
vad gäller småbåtar diskuteras en passagekoncentration
till vissa förutbestämda
tider på dygnet.»

Utskottet hade mycket väl kunnat ta
upp frågan om landsvägstrafiken med
anledning av motionen om det hade
velat det. Men i motionen har man barn
tagit med remissyttranden från båtorganisationer
och avfärdat de reservationer
som gjorts av biltrafikintressenterna
och har framhållit att det viktigaste
hindret är järnvägen.

På ett annat ställe i motionen anförs
följande: »Beslutet att lägga ned driften
synes vara baserat dels på ekonomiska
överväganden, dels på uppfattningen
att kanalen bortsett från extrema
isvintrar saknar betydelse för sjöfarten.
» Hade inte riksdagen år 1969
haft uppfattningen att kanalen nu saknar
betydelse för sjöfarten hade den
väl då inte beslutat att lägga ned kanalen.

Det sägs att det kostar så litet att
hålla driften i gång och att det t. o. m.
kan bli några kronor i överskott och
att man av den anledningen vill fortsätta
driften. Jag har ingen anledning
att föreslå att vi beslutar att kanalen
läggs ned omedelbart, men jag vill att
man vid övervägandet av dessa spörsmål
även beaktar frågan om landsvägstrafiken.

Sedan bör man inte försöka att göra

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

103

Ny översättning av Gamla testamentet och ny översättning av Bibeln

det hela löjligt genom att säga att jag
är sommarstugeägare på andra sidan
och står och talar enbart för egna intressen.
Jag kan meddela att den s. k.
stuga som herr Werner talade om är
så pass bra att jag hade tänkt bo där
hela året, men eftersom jag på nytt
blev invald i riksdagen kunde jag inte
flytta dit. Men det kan ju hända att jag
gör det senare. Då hundratals människor
årligen flyttar till denna ö på
andra sidan av kanalen tycker jag inte
att man bara skall tala om sommarstugeägare.
Far dit och se hur det ligger
till! Då får ni kanske en annan
uppfattning.

Herr Hansson i Skegrie sade att jag
kan yrka avslag, men det vill jag inte
göra. Jag önskar bara att frågan skall
behandlas från fler utgångspunkter än
jordbruksutskottet gjort, och gör man
det skulle jag tro, att man kommer att
dra sig för att släppa igenom koncentrerade
hopar av småbåtar, som kan
stoppa trafiken under en ännu längre
tid. Jag förmodar nämligen att det där
genomsläppet väl kommer att ske under
de där vackra sommarsöndagarna
då trafiken på landsvägen är särskilt
stor.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 37

Ny översättning av Gamla testamentet
och ny översättning av Bibeln

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av
motioner om en ny översättning av
Gamla testamentet och om en ny översättning
av Bibeln.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! .lag tar mig friheten
fresta kammarens tålamod ett par mi -

nuter med att framhålla angelägenheten
av att en utredning om förutsättningarna
och möjligheterna för en nyöversättning
av den del av Bibeln som
vi kallar Gamla testamentet kommer till
stånd.

Vi har haft en utredning, 1963 års
bibelkommitté, som funnit det önskvärt
att en ny översättning också av Gamla
testamentet utarbetas. Under senare år
har stora landvinningar gjorts beträffande
den gammaltestamentliga forskningen.
Nya textfynd har också gjorts.
Jag skall dock inte här gå närmare in
på den saken. Man har också sagt att
den kritik mot stilen i 1917 års Nya
testamente, som 1963 års bibelkommitté
framförde i sitt betänkande, i viss
utsträckning också drabbar Gamla testamentet,
om också i varierande grad
för olika skrifter i den bibeldelen. En
förberedande utredning av frågan om
översättning av Gamla testamentet bör
därför enligt min mening göras, i likhet
med vad som gjorts beträffande Nya
testamentet.

Sveriges frikyrkoråd har i sitt remissyttrande
över 1963 års bibelkommittés
betänkande föreslagit att chefen
för utbildningsdepartementet snarast
bör utreda förutsättningarna för
en ny översättning också av Gamla testamentet.
Samma synsätt har Svenska
bibelsällskapet gjort sig till tolk för i
sitt remissyttrande över betänkandet.
Svenska bibelsällskapet har föreslagit
att frågan om en ny översättning av
Gamla testamentet eller delar därav snarast
förberedes. Bibelsällskapet anser
att i första hand de texter i Gamla testamentet
skall nyöversättas som används
vid gudstjänster och i skolans
undervisning. Detta tycker jag är ett
riktigt resonemang.

Som framgår av utskottets skrivning
har 21 av de 65 remissinstanser som uttalat
sig berört just frågan om en ny
översättning av Gamla testamentet, varvid
samtliga har förordat nyöversättning.
Omkring hälften har tillstyrkt

104 Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Ny översättning av Gamla testamentet och ny översättning av Bibeln

kommitténs förslag om en förberedande
utredning, och fem har föreslagit att
arbetet med Psaltaren skall prioriteras.

Allmänna beredningsutskottet skriver
i det sammanhanget: »Enligt utskottets
mening är de motiv som kan åberopas
för en nyöversättning jämväl av Gamla
testamentet i och för sig beaktansvärda,
och utskottet hyser förståelse för de
i motionen och remissyttrandena framförda
önskemålen om en från språkliga,
exegetiska och andra synpunkter
enhetlig, hel bibeledition.»

Jag finner denna skrivning tillfredsställande.

Vidare skriver utskottet att »ett inte
obetydligt material av sakuppgifter
— — — framlagts för Kungl. Maj:t.
Utskottet anser det kunna förutsättas
att detta material beaktas vid den fortsatta
prövningen av översättningsfrågorna
inom Kungl. Maj :ts kansli. Denna
prövning bör avvaktas innan ytterligare
åtgärder från riksdagens sida
ifrågasätts.»

Jag vill nu bara framhålla vikten av
att detta material verkligen blir beaktat
och att prövningen leder till det resultat
som jag har framhållit som önskvärt
i min motion.

Herr talman! Med det anförda förklarar
jag mig tills vidare nöjd med
utskottets uttalande.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Också jag skall fatta mig
mycket kort.

Man skulle väl kunna tänka sig den
utvecklingen, att Kungl. Maj:t tillsatte
en kommitté för undersökning av förutsättningarna
för nyöversättning av
Gamla testamentet, som herr Källstad
nyss pläderade för, motsvarande den
1968 avslutade utredningen angående
samma problematik avseende Nya testamentet.
En sådan utveckling inrymmes
enligt min mening i den sistnämnda
kommitténs förslag. Kungl. Maj :t
hade då visat klart intresse för dessa
frågor, men ingenting hade konkret

hänt i översättningsfrågan förrän den
nya översättningskommittén angående
Gamla testamentet var färdig efter kanske
fyra eller fem års arbete.

Att en sådan utveckling inte hade
föresvävat kommittén angående Nya
testamentets nyöversättning är sannolikt.
Allmänna beredningsutskottet låter
förstå att så är förhållandet. Jag skulle
för min del tro att kommittén inte närmare
övervägt den frågan.

Vad kommittén har för inställning
i procedurfrågan och t. o. m. vilken
uppfattning utskottet har i en fråga av
denna typ, där Kungl. Maj:t ensamt har
det slutligt giltiga ordet, är av visst intresse
men givetvis dock inte på något
sätt avgörande. Det verkligt betydelsefulla
är Kungl. Maj :ts inställning. Det
finns många exempel på att riksdagen
begärt t. o. in. praktiska åtgärder av typen
parlamentariska utredningar eller
lagstiftning utan att något egentligt hänt,
i varje fall inte inom någorlunda rimlig
tid.

Vi har emellertid nu, herr talman,
på papper fått den upplysningen i form
av ett uttalande från allmänna beredningsutskottet,
visserligen i försiktiga
ordalag men dock fullt tydligt, att förberedelser
för översättning av Nya testamentet
avsevärt har avancerat och att
det uppgivits att goda utsikter finns att
översättningsarbetet skall kunna komma
i gång vid instundande årsskifte.
Det var för att få fram ett besked av
detta slag som jag väckte min motion.
Jag kunde givetvis, herr talman, ha
framfört mitt ärende i en enkel fråga
eller en interpellation utan att ha besvärat
utskottet. Jag tycker emellertid
faktiskt att det var värdefullt att få dessa
konstateranden från vederbörande
riksdagsutskott.

Det blir alltså nu ett snart påbörjande
av ett översättningsarbete avseende
Nya testamentet genom åtgärder från
regeringen, och vi behöver inte riskera
en fördröjning genom att en utredning
av förutsättningarna för översättning

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10 105

även av Gamla testamentet först skall
slutföras. Jag uttalar min tillfredsställelse
över detta förhållande.

Jag har inget yrkande, herr talman!

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottet
har välvilligt behandlat de
båda förevarande motionerna om översättning
av Gamla testamentet respektive
en ny översättning av hela Bibeln.
Man kan väl hävda att dessa båda motioner
i och för sig är onödiga, eftersom
riksdagen tidigare har uttalat sig
i den riktning som motionärerna önskar.
Kungl. Maj:t har på basis av detta
riksdagsuttalande tillsatt 1963 års bibelkommitté,
som 1968 avlämnade sitt betänkande,
vilket varit ute på remissbehandling.
Alla remissyttrandena har nyligen
sammanställts.

De båda frågor som tas upp i motionerna
ligger nu alltså på Kungl. Maj:ts
bord för prövning, och de synpunkter
som framförts i de båda motionerna
har kommit till uttryck såväl i 1963
års bibelkommittés betänkande som i
de remissyttranden som avgivits med
anledning härav.

Herr talman! Jag vill med detta konstaterande
yrka bifall till allmänna beredningsutskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 38

översyn av stavningsreglerna

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av
motioner om en översyn av stavningsreglerna.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:973 av herr Erik Olsson m. fl. och
11:1112 av fru Eriksson i Stockholm
in. fl. hemställdes att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära en
4*— Andra kammarens protokoll 1970.

Översyn av stavningsreglerna

översyn av de nuvarande stavningsreglerna
enligt i motionerna anförda riktlinjer.

Utskottet hemställde,

att de likalydande motionerna 1:973
och II: 1112 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Eriksson i Stockholm (s) samt herrar
Eric Peterson (fp), Kilsmo (fp), Hansson
(s), Larsson i Borrby (ep) och
Rimås (fp), vilka ansett att utskottet
bort hemställa

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:973 och 11:1112 i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening
ge till känna vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Förra årets riksdag tillbakavisade
en motion om en stavningsreform.
De viktigaste argumenten som
anfördes mot en sådan reform var av
typen: hur skulle man då kunna skilja
på »tjära» och »kära»? Jag undrar: Hur
kan man skilja på »puss» och »puss»?

Vid förra årets remissbehandling av
ärendet var skolöverstyrelsen mycket
angelägen om en översyn av stavningsreglerna,
och det har varit ett lärarkrav
som upprepats många gånger sedan vi
fick den partiella stavningsreformen
1906, den Fridtjuv Bergska. Svenska
akademien var självklart emot, hade
någon trott något annat? Den var rädd
för vådorna av översynen och beklagade
allvarligt att det över huvud taget
hade skett en reform 1906. Den ville
vara kvar en bra bit in på 1800-talet.

I utskottet har ärendet inte remissbehandlats
i år, men väl har utskottet
haft tillgång till en språkman som hade
en rad synpunkter i bästa konservativa
anda och som menade att de flesta
människor läser mera än de skriver,
och vad gör det då om de inte kan
Nr 10

106 Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

översyn av stavningsreglerna

stava? Nästa punkt som han betonade
var att om vi skulle få en nystavning
så skulle det uppkomma generationsklyftor.
Först var det alltså ganska likgiltigt
om man över huvud taget kunde
stava och sedan skulle det få sådan betydelse
att det blir generationsklyftor.
Hur kan då folk ur olika generationer
tala med varandra?

Vidare sade han någonting som naturligtvis
är sant, nämligen att nystavning
också blir gammal. Det är verkligen
ett utomordentlig argument mot
varje förändring. Allt nytt blir ju också
gammalt, varför över huvud taget bry
sig om något nytt? På det mera vetenskapliga
planet sade han att skriftspråk
och talspråk inte behöver vara lika utan
är parallella språkformer. Man behöver
inte alls stava ett ord så som det uttalas,
det är två helt olika ting.

Hans föredragning gjorde naturligtvis
ett väldigt intryck på utskottet, dock
icke så stort intryck att det har satt
några spår i utskottsutlåtandet. Där
åberopas alltså inte dessa nedgörande
argument mot en stavningsreform. I
stället presteras det mest unika utlåtande
som tänkas kan för ett avslag.
Man anför inte ett enda skäl mot en
stavningsreform, men man radar upp
det ena skälet efter det andra för en
reform, för en översyn. Detta gör att
reservationen kan använda precis samma
ordval som utlåtandet. Det har inte
behövt göras annat än att yrka bifall
till motionen i konsekvens med vad som
står i utskottsutlåtandet.

Jag vill exemplifiera likheten. 1 majoritetsutlåtandet
sägs att i och för sig
önskvärda ändringar av stavningssättet
bör komma till stånd genom de organ
som svarar för språkvård och pedagogisk
utveckling. Man säger vidare att
dessa organ för språkvård och utveckling
bör samordnas och att samordning
av stavningsreformer och forskningsarbete
bör ske.

Utlåtandet förutsätter alltså helt enkelt
att vi skall ha en stavningsreform.

Man är helt medveten om att det är riktigt
med fortlöpande förändringar i
stavningsreglerna. Samtidigt är man lika
kritisk som reservanterna mot Svenska
akademiens sätt att sköta språkvården.
Svenska akademien med sin passgång
vankar fram en ny ordlista vart
21 :a eller 22 :a år. Nästa år eller möjligen
nästa kan vi vänta oss en ordlista
som skall vara normerande för vårt
sätt att stava. Den nuvarande kom till
1950 när vi ännu hade köttkuponger.
Men den skall bli ett rättesnöre för skolbarn
och övriga på 1970-, 1980- och
kanske 1990-talet. Det är att vara med
sin tid. Tidigast då kan det alltså tänkas
att ordlistan skall avlösas av en ny
omständlig revidering. Dock innebär eu
ny ordlista bara att man byter ut något
ords stavning mot ny stavning. Det är
alltså inte fråga om nya regler eller om
genomgående nystavningsregler, utan
det är litet putsningar här och var för
att man åtminstone inte skall vara mer
än ett halvsekel efter det skrivsätt som
är aktuellt. Detta har av det tålmodiga
utskottet ansetts vara något väl masig
takt. Man har inte tyckt att det är en
utveckling i takt med tiden, utan det
är för långsamt.

Inte förty kommer man liksom i fjol
fram till att man vågar förutsätta att
skolöverstyrelsen kommer att genomföra
en översyn, trots att den i fjol sade
ifrån att den inte har någon möjlighet
att ta initiativ. Svenska akademien
låter sannerligen inte sig påverka av
någon skolöverstyrelse eller av Nämnden
för svensk språkvård. Deras nämnd
är ett relativt litet, fristående och rätt
isolerat organ, som säkerligen inte kan
ta ledningen i denna fråga.

I en essä av Frans G. Bengtsson hittade
jag ett kapitel om Konsten att stava.
Denna essä tillkom på 1930-talet, när
en del skollärare var så enfaldiga att
de trodde att de skulle kunna ta initiativ
i stavningsfrågan. De lyckades inte.

Där talar Frans G. Bengtsson om tre

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10 107

sorters människor: lärare, elever och
vi övriga. Uppenbarligen hör utskottets
medlemmar till »vi övriga». Frans G.
Bengtsson säger att »vi övriga» är människor
som har vårt på det torra, som
hoppas vara fullärda stavare. Han anför
att det finns ortografiska rävsaxar
såsom julljus, parallellogram, exteritorialjurisdiktion
o. s. v. Men »vi övriga»
har funnit oss till rätta med de krångligheter
som finns, och därför bör nästa
generation kunna göra sammaledes. Har
vi fått lida fortvarande plågor »på grund
av den plumpa och oförlåtliga åverkan
språket led genom bortskärande av -dt»
— det var 1906 — »önska vi både oss
själva och andra förskonade från flera
dylika påfund». Det är »vi övriga» som
tydligen har varit representerade i utskottet.
Frans G. Bengtsson menar då
att »vi övriga» först när vi, »insnärjda
i trassliga ng- och sje-ljud som vuxit
oss över huvudet och berövat oss sjustjärnan
och dess ängder,---kan

behovet av reformer i skriftspråket
möjligen sägas ha blivit överhängande».

Enligt utskottet är vi uppenbarligen
ännu icke där, och det är egendomligt
när man ändå — för att nu tala litet
allvar — finner att utskottet är helt
intresserat av att det skall ske reformer.
Men man är rädd för att bli förlöjligad
— jag är övertygad om att den
som nu kommer att bemöta mig även
ämnar återge sådana där roliga exempel
på hur gräsligt det vore om man
genomförde en stavningsreform. Men
man vågar inte, trots att man säger att
vi fortlöpande måste förändra stavningen,
säga ja till det yrkande som vi har
framställt i reservationen, nämligen att
ge till känna för Kungl. Maj:t att det
vore bra om det skedde en samordning
mellan skolöverstyrelsen, Nämnden
för svensk språkvård och Svenska
akademien i akt och mening att följa
upp stavningsreglerna från 1906 så att
de bättre går i takt med tiden.

Jag har inget hopp om att kunna få
riksdagen med mig i dag. Icke förty är

Översyn av stavningsreglerna

jag helt övertygad om att när man —
kanske 1980 —- tar upp frågan igen och
citerar alla de argument, som här har
anförts som oöverkomliga hinder för
en stavningsreform, kommer dessa att
verka lika löjliga som de vi kan leta
fram från 1920-talets diskussioner.
Många tycker att jag är löjlig; jag tror
att framtiden kommer att tycka att de,
som anser att man i dag inte bör göra
någonting verkar minst lika litet i takt
med tiden som de som försökte bromsa
1906, de som lyckades bromsa på 1920-och 1930-talen och de som bromsade i
fjol.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Fröken ÅSBRINK (s):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottet
har på nytt tagit upp stavningsfrågan
till noggrann debatt. Vi hade
därvid ett ytterst intressant tillfälle att
få höra en verkligt sakkunnig på språkområdet;
utskottets ordförande har redan
presenterat docent Bertil Molde. I
den ingående diskussion som utskottet
förde efter hans föredragning kunde
vi konstatera att docent Molde —- som
av det föregående inlägget att döma tydligen
delar alla forskares lott att tolkas
på vitt skilda sätt — ansåg att det skulle
uppstå en stor pedagogisk villervalla,
om man genomförde den reform som
motionärerna påfordrar. Vidare framhöll
docent Molde — det har också
framgått av ordförandens inlägg, men
kanske tolkade majoriteten i utskottet
hans utsaga något annorlunda —- att
det pågår en successiv förnyelse av vårt
språk, bl. a. genom Svenska akademiens
ordlista.

Man följer där, men naturligtvis i relativt
långsam takt, de förnyelsetendenser
och förändringstendenser som gör
sig märkbara inom vårt språk. När
Svenska akademiens ordlista utkommer
1971 eller 1972 väntas den innehålla en
hel rad ändringar.

Utskottets majoritet finner starka skäl

108 Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Interpellation ang. universitetslärares möjligheter till forskning

föreligga för ett avslag även detta år. Vi
åberopar bl. a. angelägenheten av nordisk
språkgemenskap, språkförståelse
och önskvärdheten av ett lugnt, långsiktigt
ändringsarbete. Utskottets majoritet
finner för sin del att detta arbete
ligger i goda händer. Nämnden för
svensk språkvård förtjänar inte några
ringaktande omnämnanden, inte heller
Svenska akademien och skolöverstyrelsen.
Härtill kommer, vilket påpekades
vid förra årets debatt, de enorma kostnaderna,
om hela den svenska skönlitteraturen
och facklitteraturen måste tryckas
om, vilket skulle bli det självklara
resultatet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr X i Isson
i Bästekille (m).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det var en nyhet att
stavningsarbetet ligger i goda händer
hos Nämnden för svensk språkvård. Vi
har tvärtom fått den mycket bestämda
upplysningen att denna nämnd inte alls
kan inverka på stavningen om den inte
får i uppdrag att göra det. De enda som
i någon mån fortlöpande kan inverka,
har det sagts oss, är skolöverstyrelsen
för skolornas del — den kan ge efter för
något som tränger på när det gäller att
ändra stavningen — och Svenska akademien.
Nämnden för svensk språkvård
skulle kunna kopplas in om en översyn
beslutades, men den är icke anmodad
nu.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Eriksson i Stockholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter

given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Eriksson i Stockholm
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Eriksson i Stockholm
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 134
ja och 33 nej, varjämte 9 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 39

Interpellation ang. universitetslärares
möjligheter till forskning

Ordet lämnades på begäran till

Herr KÄLLSTAD (fp), som yttrade:

Herr talman! På uppdrag av universitetslärarförbundet
(ULF) har det 1969
vid sociologiska institutionen i Lund
gjorts en undersökning som gäller universitetslärarnas
inställning till sina arbetsförhållanden.
Undersökningen har
ansetts angelägen med hänsyn till universitetens
snabba expansion och de
organisatoriska förändringar, som är aktuella.
Under 1960-talets senare del har

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

109

Interpellation ang. universitetslärares möjligheter till forskning

ett allt större intresse riktats mot universiteten
och studenterna.

Den fråga jag här vill aktualisera gäller
universitetslärarnas forskningsmöjligheter.
Av undersökningen framgår,
att möjligheterna till egen forskning, alternativt
följande av forskning, vid sidan
av övrig verksamhet, i den utsträckning,
som anses motsvara tjänstens
krav, enligt stora grupper av universitetslärarna
är ytterst begränsade.

Av universitetslärarna säger sig 15
procent över huvud taget inte hinna
med den forskning, som tjänsten kräver
av dem, även om de utnyttjar all fritid.
69 procent hinner med sin forskning
genom att även använda större eller
mindre del av sin fritid, medan endast
16 procent hinner med sin forskning på
normal arbetstid. Det är främst forskardocenter
och liknande personer med
rena forskarbefattningar, som i större
utsträckning hinner med sin forskning
på normal arbetstid eller med hjälp av
en mindre del av fritiden.

För lektorsgrupperna är förhållandena
helt annorlunda. Hela 30 procent av
lärarhögskolelektorerna hinner inte
med sin forskning, och 50 procent hinner
med den endast genom att använda
en mycket stor del av sin fritid eller all
fritid. För universitetslektorer är motsvarande
siffror 20 respektive 35 procent
och för utländska lektorer 16 respektive
47 procent.

Bland professorerna finns 16 procent,
som inte hinner med sin forskning, 43
procent hinner med endast genom att
använda en mycket stor del eller all fritid,
30 procent måste använda en ganska
stor del av sin fritid, och 11 procent
hinner med på normal arbetstid eller
med hjälp av mindre del av fritiden.
Laboratorer behöver använda något
mindre del av sin fritid än professorer
för att klara av sin forskning. Fn angelägen
fråga är sålunda hur bättre möjligheter
till fortlöpande forskning, längre
och tätare forskningsperioder etc.
skall kunna erbjudas.

Den här refererade undersökningen
bekräftar vad som blev resultatet av en
liknande undersökning 1966, utförd genom
Svenska akademiska rektorskonferensen,
vars resultat redovisas i ULF,
organ för Universitetslärarförbundet,
nr 1, 1969. Undersökningen gällde professorernas
arbetsförhållanden. Professorerna
har längre genomsnittliga arbetsveckor
än majoriteten av svenska
folket. Den svenske genomsnittsprofessorns
arbetsvecka uppgick enligt undersökningen
då till 55 timmar. Mer än var
femte professors arbetsvecka översteg
60 timmar. Under de år som gått sedan
undersökningen gjordes, torde arbetsbelastningen
ytterligare ha skärpts. Det
rör sig här om en kategori, som i varje
fall i stor utsträckning utnyttjar kvällar,
lördagar och söndagar för olika former
av tjänsteutövning. Det finns t. ex.
goda skäl att tro, att en betydande del
av professorernas vetenskapliga författarskap
är förlagt till veckosluten.

Arbetsuppgifterna kan indelas i fem
huvudkategorier: undervisning, examination,
administration och offentliga
uppdrag, klinisk och annan specialistverksamhet
i tjänsten samt forskning.
Forskningen skulle vara en av professorernas
huvuduppgifter, och åt den borde
ges preferens. I praktiken tycks det
emellertid bli så att de arbeten, som
oundgängligen måste göras inom undervisning,
examination och administration
måste gå före. Detsamma gäller
också i stort sett för offentliga uppdrag
av olika slag och för många medicinares
del den kliniska verksamheten.
Forskningen tvingas därför ofta komma
i sista hand. Genomsnittet av för forskning
redovisad tid för alla uppgiftslämnare
är 18,8 procent av tiden.

Undervisning och examination samt
administration och offentliga uppdrag
av olika slag är de stora kategorier arbetsuppgifter
som professorerna har.
De iir för flertalet uppgiftslämnare tillsammans
70—80 procent. Forskningen
kommer för flertalet upp till högst 20

Ilo Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Utsträckt motionstid

procent. Forskningshandledning och
vissa av de offentliga uppdragen kan
dock lämna utrymme för insatser på
forskningssidan.

Men en huvudpunkt synes, enligt de
två undersökningar jag här refererat
till, vara att universitetslärarnas, särskilt
professorernas, egen forskningsverksamhet
tenderar att komma i kläm
mellan andra uppgifter. Detta synes mig
vara mycket beklagligt, eftersom det
kan försvåra utveckling och förnyelse.

Med anledning av vad som anförts
hemställer jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
utbildningsdepartementet få framställa
följande fråga:

Ämnar statsrådet vidtaga några åtgärder
med anledning av att möjligheterna
till egen forskning för universitetslärarna
i den utsträckning, som motsvarar
tjänstens krav, bedöms som mycket
begränsade?

Denna anhållan bordlädes.

§ 40

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 90, till Konungen i anledning
av motioner angående Falsterbokanalen.

§ 41

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 18, angående ökat statligt stöd till
de frivilliga försvarsorganisationerna
och hemvärnet, samt

nr 50, med förslag till lag om ändring
i lagen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 42

Anmäldes följande motioner:

nr 1166, av herr Åsling m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition

nr 25, angående musik- och dansutbildning
m. m., samt

nr 1167, av herr Magnusson i Borås
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 49, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen (1928:
370).

Dessa motioner bordlädes.

§ 43

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad får härmed anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
11—13 mars p. g. a. tjänsteresor.

Stockholm den 10 mars 1970

Olof Palme

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhålles vördsamt att jag
måtte få befrielse från riksdagsarbetet
fr. o. m. 6/5 t. o. m. 18/5 1970.

Som skäl härför ber jag få anföra
dels att det företag som jag leder, Facit
AB, har sin ordinarie bolagsstämma
6/5, dels att den internationella Olympiska
kommittén — i vilken jag är
svensk delegat — har sin årliga konferensperiod
i Amsterdam 7/5—15/5.

Stockholm den 11 mars 1970

Gunnar Ericsson

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 44

Utsträckt motionstid

Ordet lämnades på begäran till

Herr JONSSON i Mora (fp), som yttrade: Herr

talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
40, med förslag till ändring i regeringsformen,
m. m., måtte med hänsyn till

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10 111

ärendets omfattning utsträckas till det
sammanträde som infaller näst efter
femton dagar från det propositionen
kom kammaren till handa, d. v. s. första
plenum efter lördagen den 21 innevarande
mars.

Denna hemställan bifölls.

§ 45

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sju enkla frågor, nämligen av:

fru Marklund (vpk), till herr statsrådet
och chefen för industridepartementet
angående produktionsinriktningen
vid Norrbottens järnverk,

fru Kristensson (m), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående lika folkpension oavsett
civilstånd,

herr Rosqvist (s), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepar -

tementet angående behörighetsbevis för
förare av större fritidsbåtar,

fru Bergman (s), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
semesterersättningen för deltidsanställda
med månadslön,

herr Björk i Påarp (s), till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
angående principerna för återkallande
av körkort,

fru Jonäng (ep), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående persontrafiken på
järnvägslinjen Kilafors—Söderhamn,
och

fröken Sandell (s), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående placeringen i sjukpenningklass
av friställd arbetskraft.

§ 46

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.33.

In fidem

Sune K. Johansson

112 Nr 10

Torsdagen den 12 mars 1970

Torsdagen den 12 mars

Kl. 15.30

§ 1

Justerades protokollet för den 4 innevarande
mars.

§ 2

Svar på fråga ang. lokaliseringen av militära
förband till avfolkningshotade områden Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
har frågat statsministern om inte förberedande
undersökningar med bl. a. samråd
med sakkunniga bör äga rum innan
regeringen ger löfte om lokalisering av
militära förband till avfolkningshotade
delar av Sverige. Frågan har överlämnats
till mig för besvarande.

Den pågående utredningen om att förlägga
ett nytt förband till det inre av
övre Norrland ingår som en del i regeringens
lokaliseringspolitiska aktivitet
att skapa ökade sysselsättningstillfällen
inom nämnda region. Försvarets fredsorganisationsutredning
har fått i uppdrag
att undersöka förutsättningarna
för en sådan lokalisering. Beslutet om
en utredning föregicks av överväganden
inom regeringen och fattades efter samråd
med lokaliseringspolitiskt sakkunniga.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Jag tackar försvarsministern
för svaret.

Jag tycker att man nu börjar se vad

reklamballongerna betydde. De släpptes
upp av regeringen med deklarationer
om åtgärder för att ge inland och glesbygd
den jämlikhet som det talas så
mycket om. De ballongerna har nu
spruckit en efter en, ballonger som
släpptes upp bl. a. av regeringens resande
till Luleå och andra orter.

Förslaget om ett militärt förband till
det inre av norra Sverige tyckte vi
först verkade vettigt. Vi trodde att det
låg en grundlig undersökning och planläggning
bakom. Oppositionen har heller
ingalunda klandrat det förslaget.
Och på en hel del håll började man
hoppas. Vissa platser nämndes också i
sammanhanget, t. ex. Arvidsjaur, Vilhelmina
och Jokkmokk. Även jordbruket
och andra näringar knöt vissa förhoppningar
till förslaget.

Anledningen till att jag framställde
min fråga är emellertid att en hög militär
talesman har rest invändningar.
Han ansåg det oriktigt, kanske också
orimligt, att kommendera värnpliktiga
från södra Sverige eller Stockholm och
andra kulturområden med toppservice
upp till obygden, och givetvis ligger det
något i det talet. Men skall inte de människor
som medverkat till inlandets och
särskilt inre Norrlands avfolkning snart
vidta åtgärder för att fylla de områdena
med folk igen? Det var det som låg
bakom min fråga till statsministern.

Det enda vettiga är att regeringen nu
säger: Visst skall vi förlägga regementet
till glesbygden, och vår politik skall i
jämlikhetens och klokhetens namn åter
befolka Norrland, så att pojkarna kan
tas från dessa bygder i stor utsträckning
för tjänst i det nya förbandet och så
att de pojkar som kommer från andra

Torsdagen den 12 mars 1970

Nr 10

113

Svar på frågor ang. beviljandet av

orter finner en befolkad och trevlig
bygd med fina fritidsområden. Jag väntar
nu på ett svar på den frågan. Att
den pågående utredningen kan fortsätta
sitt arbete ytterligare en tid är självklart.
Men förtroendet för regeringens
lokaliseringspolitiska åtgärder, som det
talas om i svaret, tror jag är i oavbrutet
sjunkande. Jag frågor mig: Om nu
större delarna av inlandet där uppe i
norr skall tömmas, kan vi då försvara
området? Dör vi då inte i stället göra
det till ett ingenmansland vid sidan
om?

Jag skulle gärna vilja höra klara och
tydliga löften och utfästelser om att dessa
trakter i vårt land skall återställas
i ursprungligt skick och helst förbättras,
så att det verkligen kommer att
finnas människor där — om vi nu skall
ha kvar landet i dess helhet och försvara
det.

Jag tackar än en gång för svaret på
min fråga.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vill bara meddela
herr Nilsson i Agnäs att regeringen inte
har ändrat ståndpunkt i denna fråga.
Inom en månad får vi förslag på platser
i det inre av övre Norrland, dit ett regemente
kan förläggas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på frågor ang. beviljandet av lån
med anledning av stormskador på skog

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Persson i Heden
har frågat mig om jag vill medverka till
att lån, som omfattas av den statliga
lånegarantin på 20 miljoner kronor till
skogsägare som drabbats av stormska -

lån med anledning av stormskador på skog

dor, kan utgå oberoende av gällande
kreditrestriktioner.

Vidare har herr Magnusson i Borås
frågat jordbruksministern om han anser
att den naturkatastrof, som i höstas
orsakade stora stormfällningar på skogen,
kan vara synnerliga skäl för att
kredit till upphuggning skall kunna
lämnas i nuvarande svåra kreditläge.
Frågan har överlämats till mig för besvarande.

Mitt svar på de båda ställda frågorna
är att med den nu bedrivna restriktiva
kreditpolitiken, som är nödvändig för
att bevara den samhällsekonomiska balansen,
är det oundvikligt att många i
och för sig väl motiverade kreditbehov
inte kan tillgodoses. Med hänsyn härtill
anser jag det inte möjligt att göra några
speciella undantag för det av frågeställarna
berörda området.

Vidare anförde:

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret men beklagar
livligt att det är av negativ karaktär.
Redan dagarna efter septemberstormarna
1969 i västra Sverige, Värmland och
andra delar av landet, var man på det
klara med att det rörde sig om en katastrof
utan motstycke. För skogsbrukare
av skilda kategorier var katastrofen
fullständig. Det stod redan från början
klart att det för skogsägarna var omöjligt
att utan lånemedel kunna finansiera
utläggen för huggning, utkörning och
lagring av de onormalt stora virkesmängder
som det här var fråga om.

I det här ärendet har skrivelser, interpellationer
och enkla frågor ställts
till såväl finansministern som jordbruksministern
om åtgärder. Sådana
har också vidtagits av riksdagen. Bl. a.
har det lämnats en statlig lånegaranti
på 20 miljoner kronor för ändamålet,
och så långt är allt gott och väl. Men
när sedan skogsägarna kommer till jordbrukskassorna
eller andra banker för

114 Nr 10

Torsdagen den 12 mars 1970

Svar på frågor ang. beviljandet av lån med anledning av stormskador på skog

att använda sig av denna statliga lånegaranti
blir det tvärstopp, beroende på
den hårda penningmarknaden med åtföljande
kreditrestriktioner. Den statliga
lånegarantin är sålunda helt värdelös.
I ett akut läge som detta torde det
vara rimligt att den utlovade lånegarantin
kommer till användning, tv annars
måste man fråga sig för vilket
syfte den tillkommit. Skogsägarna kan
inte vänta med löneutbetalningar, och
helt naturligt måste såväl huggare som
körare kontinuerligt få ut lönerna. De
kan inte vänta på en eventuell förbättring
av penningläget, och jag föreställer
mig att det också var riksdagens
mening att dessa medel omedelbart
skulle ställas till förfogande.

Den statliga lånegarantin måste ovillkorligen
ställas till förfogande omedelbart
och utanför kreditrestriktionens
ramar, om det skall vara någon mening
med det hela, i annat fall riskeras stora
förluster på virke och skog i det här
landet, nationalförluster av stor omfattning.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
finansministern för svaret på den av
mig framställda frågan, som jag ställde
till jordbruksministern.

Att jag riktade denna fråga till jordbruksministern
var av den anledningen
att jag ansåg att det hade varit av alldeles
speciellt värde om jordbruksministern
givit sitt stöd när det gäller att
hos finansministern utverka de pengar
det här är fråga om. Jag beklagar att jag
inte fick svaret av jordbruksministern
utan att det kom direkt från finansministern
och beklagar också att finansministern
var så negativ. Det finns
många jordbrukare som har förlorat
praktiskt taget 50 procent av sina skogstillgångar
på grund av den här naturkatastrofen,
och med tanke härpå rör
det sig om en ganska stor sak. Det förvånar
mig ganska mycket att en sådan
naturkatastrof inte anses innebära att

sådana synnerliga skäl föreligger att
det finns anledning att rucka på kreditrestriktionerna,
så att de här medlen
skulle kunna utlånas utan att bli inräknade
i bankernas kreditkvoter. Det förvånar
mig att så är förhållandet.

Menar verkligen finansministern att
vi nu har det så dåligt ställt här i landet
att vi inte har möjlighet att låna ut
de pengar som det är fråga om för att
ta vara på den stormfällda skog som i
dag ligger ute i våra marker?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Denna fråga måste betraktas
från den allmänna kreditpolitikens
synpunkter. Vi har i dag en ekonomisk
situation som gör det befogat
med en utomordentligt kraftig restriktivitet
i avseende på bankernas utlåning.
Jag kommer just från ett samtal med
en representant för Smålands småföretagare,
som i mera vältaliga ordalag än
vad de båda frågeställarna här har utvecklat
talade om vilken katastrof småföretagen
i Småland står inför därför
att de förvägras krediter för sin rörelse.

Det finns ingen möjlighet att avgränsa
detta problem från andra, närliggande
områden där kreditrestriktionerna
är precis lika besvärliga. Men därför
får man inte säga att kreditgarantin är
meningslös. Den innebär att det, när
penningmarknaden så tillåter, skapas
möjligheter för en enskild person, som
inte själv är god nog rent ekonomiskt
för att få en kredit i en bank, att med
statens kreditgaranti i ryggen erhålla
lån. Det är ju det som är meningen med
kreditgarantin, men den kan inte i något
avseende förändra den kreditpolitiska
och penningpolitiska situation vi
har i dag. Jag försäkrar herr Magnusson
i Borås att skogsbruket inte är det enda
område som plågas, och det plågas inte
värre än många andra områden.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag kan inte föreställa

Torsdagen den 12 mars 1970

Nr 10

115

Svar på fråga ang. beskattningen av ränta på kapital

mig att det skulle vara så orimligt illa
''Ställt i landet att man inte har råd att
fullfölja en statlig lånegaranti som har
tillkommit i en akut situation. Det är
skillnad om lånemedel skall gå ut för
ökade investeringar o. d., men här gäller
det medel för att kunna tillvarata
naturtillgångar som annars inom ett
halvår blir odugliga för sitt ändamål.
Ett sådant tillvägagångssätt måste betyda
en stor nationalförlust.

Jag är, som jag sade tidigare, övertygad
om att det var riksdagens mening
att pengarna skulle användas i den situation
som då rådde för att rädda
dessa naturtillgångar. Jag vill vädja till
finansministern att han omprövar sitt
ställningstagande. Jag tror mig veta att
landet kommer att vinna väsentligt på
att kunna ta till vara de enorma mängderna
av stormskadad skog och därför
prioritera dessa lån än på att låta virket
ligga och ruttna i skogen. Detta är
om något en nationalförlust.

Här gäller det bara en lånegaranti på
en kort tid — fyra år, om jag minns
rätt. Inte kan väl detta vara något som
sätter landets ekonomi i gungning. En
lånegaranti i en akut situation måste
vara tillkommen för att användas. Så
dåligt ställt vill jag inte tro det kan vara
med Sveriges ekonomi.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Jag känner mycket väl
till, herr finansminister, att det föreligger
stora besvärligheter för betydande
delar av det enskilda näringslivet,
naturligtvis alldeles speciellt för småindustrin.
1 höstas hade jag tillfälle att
i en interpellationsdebatt diskutera dessa
problem med finansministern, som
då ställde i utsikt att det skulle kunna
vara möjligt att någon gång under det
nya året se vad vi kunde göra åt saken
genom vissa finanspolitiska åtgärder.
Tydligen har emellertid situationen inte
lättat.

Jag tycker det är beklagansvärt att
värt land befinner sig i den situationen

att vi inte kan låta skogsägarna få låna
de pengar som de måste ha för att kunna
hugga upp den skog som har blåst
ned. Att inte ens en naturkatastrof kan
utgöra orsak för ett avsteg från kreditrestriktionerna
förvånar mig mycket.
Då är vår ekonomi tydligen mycket
sämre än man hade trott.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. beskattningen av
ränta på kapital

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat om jag vill medverka
till höjning av de avdrag som nu tilllämpas
i inkomsttaxeringen vid beskattning
av räntor på kapital.

Som svar på frågan får jag meddela
att jag inte för närvarande har för avsikt
att ta initiativ till någon ändring
av detta avdrag.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Bästekille (m):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret på min fråga. Det är inte
första gången vi diskuterar detta problem;
om jag inte minns fel gjorde vi
det senast för två år sedan. När jag denna
gång återkom med frågan hade jag
tänkt att finansministern med den energi
som utmärker honom på många andra
områden skulle ha tänkt igenom
problemet och ställt sig mer positiv.
Jag beklagar därför svarets innehåll.

I svaret säger finansministern att han
inte »för närvarande» har för avsikt
att ta initiativ till någon ändring. Skall
detta tolkas så att finansministern för
tillfället har så mycket att göra att han
inte har tid att tänka på denna fråga
men att jag möjligen kan hoppas på
framtiden?

116 Nr 10

Torsdagen den 12 mars 1970

Svar på fråga ang. kommunikationen mellan taxeringsmyndighet och åklagarmyn
dighet vid misstanke om skattefusk

Under alla omständigheter tycker jag
att när man ändå skall genomföra så
stora ändringar i hela vårt skattesystem
kunde man också ha tagit med denna
lilla men mycket viktiga detalj. Att spara
betyder att avstå från något annat.
Jag har många gånger lyssnat på finansministern
såväl i radio som i TV
och gång på gång hört honom understryka
vilken oerhört stor betydelse
sparandet har för samhällets tillväxt
och bestånd. Jag delar helt hans åsikt
att sparandet är nödvändigt. Därför
tycker jag att vi bör försöka stimulera
människorna härtill. En höjning av dessa
avdrag — den behöver inte vara stor
— skulle tjäna som nyttig stimulans till
ökat sparande. Utan sparande stannar
vår ekonomiska tillväxt upp.

Svaren på de två föregående frågorna
visade klart att tillgången på kapital
inte är tillräcklig — vi måste skaffa
fram ännu mer. Det kan vi inte göra
på annat sätt än genom att stimulera
till ökat sparande.

Herr finansminister! Jag hoppas att
orden »för närvarande» i svaret innebär
att finansministern inom rimlig tid
vill göra något åt denna mycket viktiga
fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. kommunikationen
mellan taxeringsmyndighet och åklagarmyndighet
vid misstanke om skattefusk

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
om jag ämnar vidta någon särskild
åtgärd för att minska tidsutdräkten i
förbindelserna mellan taxeringsmyndighet
och åklagarmyndighet vid fall
av misstänkt skattefusk.

Frågan är berörd i skattestrafflagut -

redningens betänkande »Skattebrotten»
som avlämnades i höstas och bereds inom
finansdepartementet.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Frågan om skattefusk
är dess värre ständigt aktuell — den senaste
noteringen på beloppet är, tror
jag, 10 miljarder kronor om året. Om
den summan är riktig tycker jag att
den är en bankruttförklaring av hela
vårt skattesystem; då borde vi gå över
till något annat, t. ex. mera generellt
betala skatt på utgiften i stället för på
inkomsten.

Jag tillåter mig påstå att det inte är
något riktigt sting över kampen mot
skattefusket. Just den aspekt som jag
har berört i min fråga belyses av en notis
i tidningarna i dag beträffande
skattefusk på omkring 700 000 kr. Polismyndigheten
har fått tio dagar på
sig för att delge stämning innan preskription
inträder. Det har man inte
lyckats med, och vederbörande har flytt
ur landet. Inom skrotbranschen utreder
länsåklagare Lennart Eliasson i Halmstad
för närvarande en stor härva. Även
där föreligger stora risker för att preskription
skall inträda.

Det är alltså uppenbart att något inte
klaffar, och felet är väl att man har för
dåliga taxeringssakkunniga på det första
planet — brotten upptäcks helt enkelt
för sent. Man borde övergå till ett
sådant system, som jag motionerat om
under flera år, nämligen med sakkunniga
redan i första ledet. Då skulle man
få längre tid på sig sedan skattefusket
upptäckts.

Det talas nu mycket om jämlikhet,
och det har finansministern också utförligt
tagit upp i det skattepaket, som
skall öppnas i morgon — fredagen den
13 av alla dagar! I det ärende som vi nu
talar om är det just fråga om jämlikhet.
Var och en i vårt land skall betala den

Torsdagen den 12 mars 1970

Nr 10 117

Svar på fråga ang. omprövning av domar i faderskapsmål m. m.

skatt som vederbörande lagligen blivit
påförd. Det finns åtskilligt att göra i
detta avseende, och jag hoppas att finansministern
med sin kända handlingskraft
vill sätta in litet extra kraft
för att lösa detta problem. Det behövs
verkligen en sådan insats.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Sjöholm är ju väl
underrättad om innehållet i det betänkande
som skattestrafflagberedningen
har lagt på regeringens bord. Dess förslag
innebär väsentliga skärpningar av
skattestraffen i akt och mening att hålla
efter skattefusket. När propositionen
i anledning av betänkandet skall behandlas
i riksdagen får vi väl tillfälle
att överlägga om saken. Om herr Sjöholm
då har några förslag utöver dem
som jag framlägger torde det vara den
rätta tidpunkten att föra fram dem.

Jag är emellertid helt övertygad om
att det måste tillgripas ganska hårda åtgärder
för att rusta upp skattemoralen.
Det räcker inte med att bara vädja till
medborgarnas heder och lojalitet. I det
nya förslag som skall föreläggas vårriksdagen
kommer dessa tankegångar
till klart uttryck.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. omprövning av domar
i faderskapsmål m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Jonasson har frågat
mig om jag avser att ta några initiativ
för att öka möjligheterna att ompröva
äldre faderskapserkännanden och
domar i faderskapsmål när det föreligger
misstanke om oriktighet.

Ett fadcrskapserkännande kan förklaras
ogiltigt av domstol, om det visas

att erkännandet är oriktigt. Har faderskap
fastställts genom lagakraftvunnen
dom, kan resning beviljas bl. a. om det
kommer fram ny omständighet eller
nytt bevis som sannolikt skulle ha lett
till annan utgång i målet. Ogiltigförklaring
respektive resning förekommer i
praktiken främst i sådana fall då blodundersökning
eller annan medicinsk utredning
visar, att vederbörande inte
kan vara fader till barnet i fråga.

1 fjolårets proposition angående vidgad
arvsrätt för barn utom äktenskap
diskuterades att införa generell möjlighet
till omprövning av äldre faderskap.
Tanken härpå avvisades. Möjligheterna
att utreda faderskapet är nämligen av
naturliga skäl ytterst begränsade, när
lång tid har förflutit efter barnets födelse.
Härtill kommer att det inte minst
av hänsyn till barnet är angeläget att
även för äldre fall upprätthålla principen
att ett erkännande eller en lagakraftvunnen
dom normalt innebär ett
slutgiltigt avgörande av faderskapsfrågan.
Jag är mot bakgrund härav inte
beredd att ta något sådant initiativ som
herr Jonasson åsyftar.

Vidare anförde:

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för svaret på min fråga Den

nya lagstiftning som trädde i
kraft den 1 januari 1970 innebär en enligt
min mening godtagbar lösning avfrågan
om utomäktenskapliga barns
arvsrätt. Möjligheter finnes nu att på
medicinsk väg fastställa faderskap, och
detta gäller framför allt barn födda
efter 1940-talets slut. Dessförinnan
fanns inte möjligheter att fastställa faderska])
på ett säkert sätt. Detta torde
ha medfört att en del personer, som utpekades
som fäder, bl. a. av rädsla för
domstolsförfarandet pressades till godkännande
av faderskap. Lagen var ju
på den tiden utformad på ett annat

118 Nr 10

Torsdagen den 12 mars 1970

Svar på fråga ang. åtgärder med anledning av elkraftssituationen

sätt. Det förelåg då inte någon arvsrätt
för utomäktenskapliga barn.

Det har alltså efter hand inträffat förändringar
på detta område. Med hänsyn
till att, såvitt man kan förstå, felaktiga
domar har fällts borde det nu
föreligga möjligheter till en omprövning
i sådana fall, speciellt med tanke
på den starka förändring som den nu
införda arvsrätten innebär.

När man börjat inse att ett felaktigt
beslut har fattats, och då andra synpunkter
kommer in i bilden borde det
ändock föreligga möjligheter till en omprövning,
allra helst med hänsyn till
den starka förändring frågan om arvsrätten
undergått. Det borde finnas möjligheter
till att man exempelvis under
en viss övergångsperiod skulle kunna
få en ändring till stånd.

Justitieministern framförde vissa
synpunkter i sitt svar, och jag tackar för
dessa. Han säger att »ett faderskapserkännande
kan förklaras ogiltigt av domstol,
om det visas att erkännandet är
oriktigt. Har faderskap fastställts genom
lagakraftvunnen dom, kan resning
beviljas bl. a. om det kommer fram en
ny omständighet eller ett nytt bevis som
sannolikt skulle ha lett till annan utgång
i målet.» Man borde kunna tolka
detta som att det skulle finnas möjligheter
att inom en viss period kunna
ompröva dessa frågor.

Jag tycker att svaret är negativt när
justitieministern inte vill gå längre. Vi
vet att bättre möjligheter är erforderliga,
och vi vet också att för närvarande
en hel del åtgärder vidtas just beträffande
dessa frågor; inbördes testamenten
upprättas, äktenskapsförord skrivs
in. m. Skulle man inte, herr justitieminister,
kunna komma ifrån en hel del
av detta, om det ändå gåves en möjlighet
att göra en omprövning i sådana
fall då det på goda grunder kan förmodas
att något fel begåtts?

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEI JER:

Herr talman! Frågan har redan diskuterats,
och det enda besked man kan
ge är att möjligheterna finns. Herr Jonasson
nämnde själv att nya och bättre
metoder i dag står till vårt förfogande.
Såsom framgår av svaret kan detta i
vissa fall vara ett skäl till resning. Den
reservmöjligheten kan användas i fråga
om sådana fall som annars skulle
kunna bli stötande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. åtgärder med anledning
av elkraftssituationen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Clarkson har frågat
mig om jag — med beaktande bl. a.
av trafiksäkerhets- och ordningssynpunkter
— anser att den rådande elkraftsituationen
motiverar sådana åtgärder
som släckning, helt eller delvis,
av belysning utmed gator och vägar.

Som kammarens ledamöter torde
känna till har i dag på grund av det
allvarliga kraftförsörjningsläget en ransonering
av elförbrukningen i landet
införts. Denna gäller tills vidare enbart
industriföretag med stor elförbrukning.

Härutöver har införts restriktioner
mot elanvändning för vissa andra ändamål.
Sålunda har förbud införts mot
användning av elkraft för bl. a. sådan
uppvärmning och belysning som ej kan
anses absolut nödvändig.

På grund av elransoneringen kan
vissa industrier bli tvungna att under
kortare tid vidta inskränkningar och
omläggningar av produktionen, och på
sina håll kan även svårigheter uppstå
för företagen att sysselsätta hela personalen.
I detta läge är det självklart nödvändigt
att söka begränsa elanvändningen
även på andra områden.

Torsdagen den 12 mars 1970

Nr 10

119

Svar på fråga ang. förekomsten av vildren vid älg- och småviltjakt

Centrala driftledningen har ansett
det nödvändigt att även utnyttja föreliggande
möjligheter att begränsa belysning
på gator och vägar och har därför
överlagt med bl. a. Svenska elverksföreningen.
Denna förening har efter
samråd med statens vägverk och trafiksäkerhetsverket
utfärdat rekommendationer
hur en minskning av gatu- och
vägbelysning under de närmaste veckorna
bör ske.

Trafiksäkerhetsverket avser också att
genom press, radio och TV lämna information
om de risker från trafiksäkerhetssynpunkt
som en begränsning
av belysningen kan medföra och hur
trafikanterna bäst skall undvika dessa
risker.

Beträffande de konkreta åtgärderna
för begränsning av belysningen har trafiksäkerhetsverket
understrukit att en
avsevärd minskning av belysningen vid
övergångsställen och mera komplicerade
trafikplatser ej bör komma i fråga
Verket har vidare framhållit att vid den
lokala planeringen av inskränkningarna
samråd bör ske med berörda polismyndigheter
och väghållare.

Jag förutsätter att begränsning av
belysningen på andra allmänna platser
genomförs först sedan samråd ägt rum
med ortens polismyndighet som har att
övervaka allmän ordning och säkerhet.

Jag utgår från att de myndigheter
som ansvarar för trafiksäkerhet och
ordning kommer att ha ett avgörande
inflytande vid genomförandet av ifrågavarande
besparingsåtgärder. Genom
att dessa vidtas efter samråd med lokala
polis- och vägmyndigheter finns
möjlighet att ta full hänsyn till de speciella
förutsättningarna på varje plats
från såväl trafiksäkerhets- som ordningssynpunkt.

Vidare anförde

Herr CLARKSON (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet

Wickman för det enligt min uppfattning
positiva och kraftfulla svaret. Det
var kanske inte annat att vänta när den
ansvarige ministern för elkraften skulle
lämna detta besked.

Jag finner det märkligt att trafiksäkerhetsverket
så beredvilligt gått myndigheten
i fråga till mötes i detta fall
när det gäller frågan om att släcka belysningen
på gator och vägar helt eller
delvis. Jag uppskattar att statsrådet
Wickman slutar med att utgå ifrån att
de ansvariga myndigheterna kommer
att ha ett avgörande inflytande innan
dessa besparingsåtgärder genomförs.

Det är faktiskt så att åtminstone enligt
utländska utredningar bidrar en
bra belysning på gator och vägar till
att eliminera 10 procent av det totala
antalet trafikolyckor. En bra belysning
på gator och vägar minskar rent av
antalet mörkerolyckor till hälften. Jag
tycker därför det är ganska viktigt att
vi inte i onödan låter elransoneringen
drabba trafiksäkerheten i landet.

Jag tackar ännu en gång för svaret
och hoppas att situationen skall bli
bättre än vad jag befarat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. förekomsten av vildren
vid älg- och småviltjakt

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Wikner har frågat
mig om jag uppmärksammat de problem
för älg- och småviltjakten de vildrenar
förorsakar som uppehåller sig i
skogslandet och om jag är beredd vidtaga
åtgärder för att komma till rätta
med dem.

Jag utgår från att herr Wikner åsyftar
de problem som orsakas av de s. k.
strövrenarna. Dessa problem har rela -

120 Nr 10

Torsdagen den 12 mars 1970

Svar på fråga ang. förekomsten av vildren vid älg- och småviltjakt

tivt nyligen varit uppe till behandling
hos både lantbruksstyrelsen och statens
naturvårdsverk. Så sent som i december
1969 anordnade sålunda lantbruksstyrelsen
en konferens i Sundsvall, varvid
representanter för de berörda länsstyrelserna,
lappväsendet och Svenska
samernas riksförbund behandlade strövrensfrågan.
Vid detta möte var man
ense om att ett samarbete mellan berörda
parter snarast borde komma till
stånd för att åstadkomma en bättring.
I avvaktan på resultatet av detta samarbete
— som jag förutsätter sker i effektiva
former — är jag inte beredd
att överväga ytterligare åtgärder.

Vidare anförde:

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret. Jag anser
att det är positivt så till vida att
åtgärder förberetts för att lösa denna
fråga.

Jag vill först meddela att jag med
denna fråga inte har avsett att på något
sätt försvåra samernas rennäring. Jag
har den uppfattningen att man bör så
långt möjligt stödja den i stället. Men
det är inte enbart fråga om strövrenar.
Det är uppenbart att de renar vi talar
om är till stort förfång för både småviltjakten
och älgjakten.

Detta har även påtalats från jaktvårdsföreningar
och vid jaktvårdsstämmor
etc. En skrivelse har även tillställts
jordbruksdepartementet. Ifrågavarande
jaktvårdsförening hade ännu inte fått
något svar; det hade kanske varit trevligt
om den hade fått ett meddelande
om att skrivelsen mottagits och att åtgärder
förbereds.

Vidare förhåller det sig så att markerna
nedanför renbeteslandet sedan
20—25 år tillbaka i allt högre grad
har invaderats av betande renar under
den tid av året då dessa renar normalt
inte skall vistas där. Vi har faktiskt
inskrivet i lagen vissa tider då man

inte får ha ren nedanför renbeteslandet.
Det är sålunda inte bara fråga om tillfälligt
kvarvarande enstaka renar, utan
på en del platser kan man räkna till
flera hundra renar. En älgjägare har berättat,
att när han en gång satt på ett
älgpass fick han se inte bara enstaka
renar utan som jag sade stora hopar.
Det kan ju inte vara tillfredsställande.

Jag hoppas att man nu skall komma
till rätta med dessa missförhållanden,
till gagn för både jägare och samer.
Jag skall villigt erkänna att man i vissa
områden har gjort stora nedslaktningar
för att förbättra situationen, och detta
hälsar jag med största tillfredsställelse.
Men jag upprepar: Lämna ett meddelande
till jaktvårdsföreningen! Det är
trevligt med ett sådant besked om att
man mottagit skrivelsen och att åtgärder
är på gång.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! En skrivelse till Kungl.
Maj:t får inte bara slängas i papperskorgen,
herr Wikner, och de skrivelser
som vi har mottagit från jaktvårdsföreningarna
har skickats vidare till
lantbruksstyrelsen. Det är bl. a. detta
som bildar underlag för de överläggningar
jag nämnt i mitt svar. Alla skrivelser
till Kungl. Maj :t måste föranleda
ett beslut, och det besked som jaktvårdsföreningen
så småningom kommer
att få är vilken överenskommelse
som har träffats mellan de berörda
parterna.

I själva sakfrågan hade herr Wikner
ingen annan mening än jag, och därför
kan jag här inskränka mig till att säga
att jag har haft samtal i denna fråga
med ledningen för Samernas riksförbund,
och där är man lika angelägen
som någon annan om att det skall råda
ett gott samarbete mellan samerna och
jägarna.

Vi har också vidtagit en hel rad åtgärder
för att hjälpa samerna med deras
renar. Vi har t. ex. satt upp stängsel

Torsdagen den 12 mars 1970

Nr 10

121

Svar på fråga ang. vissa åtgärder för att trygga de svenska yrkesfiskarnas rättigheter
— Svar på fråga ang. revision av naturvårdslagen i vad gäller strandskyddet

och ordnat med flyttleder och slaktanläggningar.
Jag kan också erinra om
att vi nu, som herr Wikner vet, förbereder
en proposition om rationalisering
av rennäringen, och i det sammanhanget
kommer också dessa frågor att
tas upp. Då blir det lättare att lösa
problemet med strövrenarna.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Så drastisk var jag inte
att jag sade att man i jordbruksdepartementet
har kastat denna skrivelse i
papperskorgen. Men när det gäller jaktfrågor
vet jag att man ofta drar på
munnen och menar att det är bara
strunt; det är ingenting att prata om i
riksdagen. Kanske var det därför som
jag uppmärksammade denna fråga mer
än jag eljest skulle gjort.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. vissa åtgärder för att
trygga de svenska yrkesfiskarnas rättigheter Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat vilka åtgärder jag ämnar
vidtaga för att efter polska regeringens
beslut angående fiskerätten
trygga de svenska yrkesfiskarnas hittillsvarande
rättigheter.

Enligt meddelande från vår ambassad
i Warszawa skall Polen den 1 januari
1971 flytta ut sin fiskegräns till tolv
nautiska mil från den polska kusten.
I måndags tillställde polska utrikesministeriet
ambassaden en redogörelse
för de nya bestämmelsernas närmare
innebörd.

På svensk sida ämnar vi givetvis ta

upp förhandlingar med Polen i syfte att
tillgodose de svenska yrkesfiskarnas
intressen. Fiskeristyrelsen är för närvarande
i färd med att sammanställa
ett underlag för förhandlingarna. Frågan
om tid för dessa får avgöras efter
kontakt med polska vederbörande. Jag
räknar med att överläggningar skall
kunna upptas i så god tid att de svenska
fiskarnas fortsatta möjligheter till
fiske i det berörda området har reglerats
före den 1 januari 1971.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Bästekille (m):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för svaret på min fråga.

Orsaken till att jag framställt denna
fråga var att när det meddelades i
pressen vad polska regeringen hade
beslutat, så väckte detta stor oro. Inte
minst yrkesfiskarna i sydöstra Skåne
och Blekinge blev allvarligt bekymrade
för att deras gamla rättigheter skulle
spolieras.

Av svaret framgår emellertid att jordbruksministern
har tagit denna fråga
på synnerligen stort allvar, och han
har givit klart besked om att allt vad
som kan göras också skall göras. Det
är ju inte alltid man får så positiva
svar på enkla frågor. Jag skall inte förlänga
debatten ytterligare men vill önska
jordbruksministern all lycka i hans
strävanden, så att vi får bibehålla de
rättigheter vi redan har. Jag ber att
ännu en gång få tacka jordbruksministern
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. revision av naturvårdslagen
i vad gäller strandskyddet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: -

122

Nr 10

Torsdagen den 12 mars 1970

Svar på fråga ang. åtgärder mot insekters skadegörelse i stormfälld skog

Herr talman! Fröken Wetterström har
frågat om jag inom den närmaste tiden
kommer att lägga fram förslag till revision
av naturvårdslagen vad gäller
strandskyddet och om hänsyn i så fall
kommer att tas till både allemansrätten
och markägares berättigade intressen.

Statens naturvårdsverk har hemställt
om komplettering av gällande strandskyddsbestämmelser
för att göra strandskyddet
mer effektivt. Framställningen
har reinissbehandlats och bereds för
närvarande inom jordbruksdepartementet.
Jag har alltså inte tagit ställning
i ärendet ännu och kan därför inte nu
uttala mig om vilka förslag verkets framställning
kommer att föranleda från
min sida.

Vidare anförde

Fröken WETTERSTRÖM (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret.

Anledningen till min fråga är att den
praxis som utbildats inom länsstyrelserna
när det gäller strandskyddsförordnanden
inte förefaller överensstämma
vare sig med lagens ordalydelse eller
med den tillämpning som förutsattes
enligt förarbetena till lagen. Enligt 15 §
i naturvårdslagen har länsstyrelse rätt
att förordna att visst strandområde
skall utgöra strandskyddsområde. Grunden
för ett sådant förordnande skall
vara att åt allmänheten trygga tillgången
på platser för bad och friluftsliv vid
havet, insjöar och vattendrag, och det
är naturligtvis rimligt och riktigt att så
sker.

Men när länsstyrelser med hänvisning
till denna paragraf i stor utsträckning
utfärdar generella strandskyddsförordnanden,
som kan gälla samtliga stränder
inom ett län eller en kommun, runt
sjöar eller sjösystem, längs vattendrag
eller kustband, utan att inventeringar
har företagits som visar att just det eller
det strandområdet är värt att skyd -

da, då är det inte, herr jordbruksminister,
att förvåna sig över att allmänheten
minst sagt blir förvirrad. Vad värre är
man frågar sig med rätta om ett sådant
förfarande kan vara i överensstämmelse
med lagens intentioner.

Med anledning av vissa inkomna skrivelser
har justitieombudsmannen prövat
om förfaringssättet överensstämmer
med lagen, och han konstaterar därvid
att »även om den praxis som avspeglas
i förordnandena kan synas stå i
mindre god överensstämmelse med lagens
bokstav och motiv, den dock uppburits
av starka samhälleliga skäl. Jag
beaktar vidare, att nämnda praxis i
stor utsträckning godtagits vid besvärsprövningen
hos Kungl. Maj :t.»

Detta sistnämnda uttalande herr talman,
jämte jordbruksministerns svar,
som visar att statens naturvårdsverk
har gjort en hemställan om komplettering
av strandskyddsbestämmelserna
för att göra strandskyddet mer effektivt,
tycker jag är nog så illavarslande. Det
måste, vad jag kan finna, innebära att
en skärpning av lagen är att vänta. Min
uppfattning är att markägarnas berättigade
intressen är så pass styvmoderligt
behandlade i naturvårdslagen, att
de åtminstone bör beaktas så långt att
föreskrifterna i § 15 i lagen tillämpas
enligt ordalydelsen. Det vore av intresse
om statsrådet redan nu ville tala om,
om departementets överväganden går i
riktning mot en skärpning av lagen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. åtgärder mot insekters
skadegörelse i stormfälld skog

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Antby har frågat
vilka åtgärder jag ämnar vidta för att

Torsdagen den 12 mars 1970

Nr 10

123

Svar på fråga ang. åtgärder mot insekters skadegörelse i stormfälld skog

mildra de skadeverkningar, främst genom
skadeinsekter, som redan nu kan
förutses komma att drabba de av stormarna
hösten 1969 skadade skogsområdena.

Som svar på herr Antbys fråga får
jag meddela, att det åvilar skogsstyrelsen
och skogsvårdsstyrelserna att bevaka
dessa problem. Skogsstyrelsen har
sedan länge planerat motåtgärder mot
befarade insektshärjningar. Jag räknar
med att inom de närmaste veckorna få
skogsstyrelsens redogörelse för de planerade
åtgärderna och framställning
om behövliga medel härför.

Beträffande medelsbehovet vill jag
fästa uppmärksamhet på att riksdagen
medgivit Kungl. Maj :t rätt att bevilja
medel till ifrågavarande åtgärder. I avvaktan
på skogsstyrelsens framställning
anser jag inte några ytterligare åtgärder
behövliga.

Vidare anförde:

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Bengtsson för svaret på min fråga. Det
är nu alldeles klart att — som man en
längre tid befarat — skogsbruket får
dras med omfattande insektsskador flera
år framåt som en följd av den gångna
höstens stormskador. Vad som i detta
fall är allvarligt är att det finns risk
för att skadorna drabbar inte bara den
stormfällda skogen utan även den som
står kvar.

Tidigare under dagens debatt har det
vältaligt skildrats hur omfattande skadorna
har blivit nere i de västsvenska
bygderna och i Mellansverige. Jag skall
därför inte orda vidare om detta, men
jag vill tillägga att den snörika vintern
har varit till väsentligt hinder när del
gällt att forcera uppröjningsarbetena.
Trots mycket intensiva och värdefulla
insatser i skogen från tusentals extra
arbetare förutom hela den ordinarie
arbetskraften kommer det att ligga mycket
virke kvar när våren börjar. Det är
från dessa synpunkter synnerligen an -

geläget att de åtgärder, som är planerade
och som enligt svaret nu håller på
att förberedas, sätts i gång snart.

Det finns ytterligare en detalj i detta
sammanhang som jag vill fästa uppmärksamhet
på. I går antog riksdagen
ett förslag beträffande elransonering.
Om en dylik ransonering behöver sättas
in och drabbar t. ex. sågverksrörelsen
i de aktuella områdena, kan det bli
ett allvarligt streck i räkningen, eftersom
sågverken nu får ett väsentligt ökat
behov av elkraft. Det är väl inte jordbruksministern
som närmast kommer
att handha elransoneringen, och han
kan rakt inte skyllas vare sig för höststormen
eller för torkan, men jag förutsätter
i alla fall att jordbruksministern,
som den i regeringen närmast ansvarige
för skogsnäringen och dess problem,
lägger sitt tungt vägande ord i debatten
om det skulle bli fråga om en
ransonering, så att man kan få räkna
med generositet gentemot t. ex. sågverksindustrin
i de aktuella områdena.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Det som jag närmast
har ansvar för är väl i detta sammanhang
vad herr Antby frågade om, nämligen
vilka åtgärder man ämnar vidta
för att klara problemet med insektsskador
på skogen. Jag vill ytterligare
påpeka att skogsstyrelsens planering för
dessa åtgärder mot insektsskador nu
befinner sig i sitt slutskede. Vi vet ju
båda vad det är för slags insekter vi
måste bekämpa; det är barkborrar och
märgborrar vi skall ge oss på.

Det kan vara intressant att uppmärksamma
att vi räknar med att stora
kvantiteter virke kommer att ligga utefter
vägarna, och det är just där yngelplatserna
för dessa skadeinsekter finns.
Skogsstyrelsen avser nu att bespruta
detta timmer, och det kommer man att
få statsmedel till. Det finns pengar för
ett sådant ändamål — dock inte för hc -

124 Nr 10

Torsdagen den 12 mars 1970

Svar på fråga ang. bevakningen av bagage vid flygplats

sprutning med DDT; det medlet får inte
användas.

För massaveden tänker man i första
hand, så långt resurserna medger, tillgripa
maskinbarkning, och även härför
kommer medel att beviljas. Barkning är
mycket mer miljövänlig än besprutning,
och den är därför från en miljöministers
synpunkt att rekommendera.

Det är också ganska viktigt att påpeka
att ett samråd har etablerats mellan olika
skogsägarkategorier för att gemensamt
hjälpa till med att vidta skyddsåtgärder.
Det innebär att vissa skogsägare
åtar sig att svara för skyddsåtgärderna
utefter vissa vägar, oavsett äganderätten
till marken.

De åtgärder som nu förbereds och
som det finns pengar till tror jag skall
hjälpa oss ett bra stycke på vägen för
att lösa dessa mycket allvarliga problem.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. bevakningen av
bagage vid flygplats

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Josefson i Arrie
har frågat mig vilka åtgärder jag har för
avsikt att vidta för att uppnå bättre bevakning
av bagage och annan egendom
vid våra flygplatser.

Bagagehanteringen omfattar — vad
gäller ankommande bagage — lossning
från flygplanen, transport på bagagevagnar
till stationsbyggnaden samt
överföring till transportband för vidare
befordran in i ankomsthallen. Avgående
bagage omhänderhas vid incheckningsdiskar
av expeditionstjönstpersonal för
invägning, registrering och destinationsmärkning.
Bagaget placeras därefter
på transportband för överföring till

bagagevagnar. På Arlanda flygplats passerar
bagaget först en sorteringsanläggning.
Lastning i flygplanens lastrum
sker manuellt.

Ansvaret för hanteringen av bagaget
varierar mellan olika flygplatser. På
Arlanda och Torslanda handhar SAS
expeditionstjänst och hantering av bagage
i fråga om den reguljära trafiken,
medan motsvarande uppgifter för chartertrafiken
sköts av luftfartsverkets personal.
Ett undantag utgör Sterling Airways
vars expeditionstjänst på Arlanda
handhas av detta företags egen personal.
På Bulltofta — liksom på Norrköpings
och Kiruna flygplatser — ombe,
sörjs all bagagehantering av luftfartsverket.
På Jönköpings flygplats svarar
luftfartsverket för hanteringen av chartertrafikens
bagage. På alla övriga flygplatser
svarar flygbolagen själva för såväl
expeditionstjänst som bagagehantering.

Frakthantering av någon betydelse
förekommer endast på Arlanda, Torslanda
och Bulltofta. På de båda förstnämnda
platserna svarar SAS för all
frakthantering. SAS’ personal lossar och
lastar flygplanen samt transporterar
godset till och från godsmagasinet. På
Bulltofta flygplats däremot svarar luftfartsverkets
personal för dessa uppgifter.
Godset förvaras och hanteras emellertid
i magasinet under SAS’ och speditionsfirmornas
ansvar. I samtliga
godsmagasin finns tullpersonal, som
svarar för tullklarering av godset. Godsvårdsansvaret
åvilar på samtliga tre
flygplatser SAS till dess att godset lämnats
över till vederbörande speditör eller
eljest utlämnats till varuhavaren.
Luftfartsverket har inga bevakningsuppgifter
i godsmagasinen.

De problem som nyligen uppdagats
på Arlanda flygplats har huvudsakligen
avsett flvgfrakten. Ansvaret för hanteringen
och sålunda bevakningen har i
samtliga fall åvilat SAS. Med anledning
av det inträffade har luftfartsverket tagit
initiativ till en mera skärpt kontroll

Torsdagen den 12 mars 1970 Nr 10 125

Svar på fråga ang. bevakningen av bagage vid flygplats

av in- och utpassagerna till flygplatsområdet.
Härutöver har flygbolagen
själva vidtagit åtgärder för att skärpa
övervakningen vid den egna bagageoch
frakthanteringen.

Det kan i sammanhanget noteras att
under senare år inga fall av förluster av
vare sig bagage eller frakt, som omhänderhafts
av luftfartsverkets personal,
har anmälts till luftfartsverket. Över huvud
taget kan sägas att några problem
av den art som förekommit på Arlanda
inte hitintills förelegat på luftfartsverkets
övriga flygplatser. Jag finner därför
inte anledning att vidta några ytterligare
åtgärder för att skärpa bevakningen
vid flygplatserna.

Vidare anförde

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för svaret på min fråga.
Anledningen till att den ställdes är helt
naturligt vad som inträffat ute på Arlanda.
Jag tror att vi alla med olust
läst vad som stått i pressen om detta.
Speciellt trist i skildringarna är det
förhållandet att vad som skett pågått
under flera år. En flygplats är ju på
ett särskilt sätt ett fönster mot yttervärlden,
och sådant som det nu inträffade
kommer att drabba hela landets
anseende.

Man kan inte undgå att finna det
märkligt att stölder kunnat förekomma
under så lång tid som synes ha varit
fallet. Vad som framför allt har förvånat
mig är uppgifterna i pressen om
att polismyndigheterna redan tidigare
ansett att kontrollen vid bagagehanteringen
och i packhuset varit helt undermålig.
Såsom framgår av svaret är
det inte i första hand luftfartsverkets
verksamhetsområde som drabbats av
det obehagliga som inträffat, men det
äger ändå rum ett visst samarbete på
flygplatserna mellan stat och kommun
och de företag som driver flygverksamheten.
Jag tror därför att vi känner
både ett obehag inför det som inträf -

fat och ett visst ansvar för det sätt
på vilket verksamheten där ute fungerat.

Den bristande kontrollen har medfört
att respekten för vad som är mitt eller
ditt har trubbats av, och det har lett till
att stöldernas omfattning blivit allt
större. En bättre bevakning skulle ha
begränsat deras omfattning och skulle
ha lett till upptäckt på ett tidigare stadium
av vad som försiggick. Vi skulle
då ha sluppit få denna fläck på vårt
lands anseende.

Det är oerhört angeläget att man överallt
och speciellt där staten har ett direkt
ansvar slår vakt om respekten för
lag och rätt och verkligen kontrollerar
att gällande regler upprätthålles. Detta
krav måste ställas på alla områden och
särskilt där samhället har så stor del av
ansvaret som inom flyget och på våra
flygplatser.

Statsrådet avslutade visserligen sitt
svar med att säga att han inte har för
avsikt att vidtaga några ytterligare åtgärder,
men jag konstaterar med tillfredsställelse
det uttalande som görs i
näst sista stycket av svaret, där det heter:
»Med anledning av det inträffade
har luftfartsverket tagit initiativ till en
mera skärpt kontroll av in- och utpassagerna
till flygplatsområdet. Härutöver
har flygbolagen själva vidtagit åtgärder
för att skärpa övervakningen vid den
egna bagage- och frakthanteringen.»
Jag vill verkligen hoppas att vi härigenom
i fortsättningen skall slippa
göra nya upptäckter av liknande förhållanden
som nu förekommit.

Anledningen till min fråga var att
jag ville få klarlagt vilket ansvar staten
hade i detta sammanhang, och det är
för mig värdefullt att ha erhållit en
redogörelse därför. Jag tackar än eu
gång för svaret på min fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

126 Nr 10

Torsdagen den 12 mars 1970

§ 13

Svar på fråga ang. undervisningen inom

den nya teckningslärarutbildningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Nordstrandh har
frågat mig om jag bedömer målsättningen
för och genomförandet av undervisningen
inom den nya teckningslärarutbildningen
som tillfredsställande.

Utbildning av teckningslärare bedrivs
för närvarande vid teckningslärarinstitutet
inom konstfackskolan i Stockholm.
Frågan om den framtida utbildningen
av teckningslärare utreds av lärarutbildningskommittén.

Skolöverstyrelsen fastställde förra
sommaren kursplan för utbildningen
vid teckningslärarinstitutet. Detta är
knappast något tillräckligt skäl för att
tala om en helt ny teckningslärarutbildning.
Kursplanen utgör i stället en summering
av de successiva förändringar
som skett inom utbildningen under ett
antal år och syftar speciellt till att
åstadkomma en bättre kongruens mellan
lärarutbildningen och de mål för
undervisningen i teckning som formulerats
i grundskolans nya läroplan.

Vad jag här nämnt avser utbildningens
mål och syfte. Av skäl som herr
Nordstrandh också bör vara bekant med
avhåller jag mig från att i denna kammare
uttala mig eller delta i någon diskussion
om genomförandet av undervisningen.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Vidare anförde:

Herr NORDSTRANDH (in):

Herr talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern
för svaret, som synes
mig tillfredsställande in till dess
sista passus, där utbildningsministern

undandrar sig debatt och upplysning.

Konstfackskolan i Stockholm är en
.statlig läroanstalt, i vilken teckningslärarinstitutet
ingår. Detta gör att den
kritik mot vissa förhållanden som påstås
råda vid institutet måste påkalla
uppmärksamhet från statsmakternas,
sida. Det synes mig som om regeringsformens
§ 90 därvid icke utgör något
hinder, inte ens för utbildningsministern.

Kritik har framkommit både i pressen
— såväl dags- som fackpressen —•
och i enskilda människors uttalanden
och skrivelser. Jag har gått igenom en
hel del skriftligt material av detta slag.

Den nya teckningslärarutbildningen
med dess målsättning, sådan den framgår
av den fastställda kursplanen är väl
— rätt handhavd — i och för sig bra.
Men, herr utbildningsminister, det kommer
an på om denna kursplan och dess
målsättning får vara det enda vägledande.
Här är det alltså inte fråga om
»genomförandet av undervisningen» för
att citera svaret. Tilläggsmålsättningar
av typen »skolans viktigaste uppgift är
att göra eleverna medvetna», »barns
och vuxnas skapande verksamhet är
ingenting annat än terapi om man inte
är medveten». Att sätta i gång och teckna
och måla leder ingen vart, all bildkommunikation
görs av makthavarna i
samhället av kommersiella intressen.

Odiskutabelt synes vara att grupper
inom institutet uppställer stöd åt socialistiska
befrielserörelser i världen som
målsättning för forskningsverksamheten,
och det förefaller också odiskutabelt
att en del elever upplever situationer
som kan betecknas som obehagliga
för oliktänkande. Misstänksam blir man
också mot det sätt, på vilket vissa prövningar
i samband med intagningar till
institutet synes äga rum, och likaså kan
man verkligen ifrågasätta om s. k. stormöten
skall vara obligatoriska och räknas
som komplement till den övriga undervisningen.

Styrelsen för konstfackskolan har i
ett svar till en person som i skrivelse till

Torsdagen den 12 mars 1970

Nr 10

127

Svar på fråga ang. undervisningen inom den nya teckningslärarutbildningen

skolans styrelse framfört vissa synpunkter
beträffande undervisningen vid institutet
och intagningarna till institutet
försökt att förklara och tillrättalägga
det som påtalats. Jag kan inte säga
att styrelsen därvidlag lyckades tillfredsställande.
Oron för att undervisningen
vid institutet åtminstone delvis
är ute på vilsna vägar kvarstår.

Om nu inte statsrådet vill diskutera
dessa saker i dag, må detta vara honom
obetaget, men jag skulle vilja fråga:
Avser statsrådet — så allvarligt tycker
jag nog att situationen kan betecknas
— att på något sätt, personligen eller
genom sina hjälptrupper, de som är
här i dag eller andra, underrätta sig
om och bilda sig en uppfattning av hur
målsättningen för den nya teckningsiärarulbildningen
föres ut och handhas
i verkligheten? Eventuella åtgärder
skall inte diskuteras i dag.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Den nya kursplan som
tillämpas har utarbetats under medverkan
av elever och lärare, och jag
tror att den är bra. Men varje ny kursplan
kan ju i början innebära vissa
problem -— det är fullt normalt.

Med olika utbildningsanstalter upprätthålles
— och det gäller också den
som herr Nordstrandh här avser —-från skolöverstyrelsens sida en kontinuerlig
kontaktverksamhet. Så sker alltså
även i detta fall, och jag har inte något
att tillägga beträffande övriga påståenden
eller frågor som herr Nordstrandh
hade att göra beträffande eu
enskild läroanstalt.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
utbildningsministern för att han ville
tillägga några ord utöver det skrivna
svaret, vilket man ju alltid kan beteckna
som en liten framgång i detta sammanhang.

Men jag vill än en gång upprepa den
fråga jag framförde avslutningsvis eftersom
jag tycker den är väsentlig. Jag
kan gå med på att vi inte här skall diskutera
förhållandena som sådana; jag
skulle i så fall kunna berätta om fantastiska
situationer som jag inte har
funnit återgivna i handlingarna och
därför behåller jag dessa upplysningar
för mig själv tills vidare. Men jag vill
ännu en gång fråga, om inte utbildningsministern
skulle vara intresserad
av att skaffa sig en bild av situationen,
av hur den i och för sig ganska fina
målsättningen och de ganska fina kursplanerna
— jag tycker nog att de är
bra på en hel del punkter — handhas
i verkligheten, hur man kanske förbigår
dem genom personliga sido- eller
tilläggsmålsättningar. Jag vet inte om
detta skulle ske genom besök av utbildningsministern
själv eller av en underordnad
myndighet, men jag tycker att
utbildningsministern, utan några större
risker för sin PR åt vissa håll, skulle
kunna säga: Det skulle jag bra gärna
vilja skaffa mig en ordentlig uppfattning
om.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! De uppgifter beträffande
kursplaner och målsättning som herr
Nordstrandh avser åligger skolöverstyrelsen
och inte departementet. Däremot
betraktar jag det som en mycket viktig
och intressant uppgift för mig som utbildningsminister
att besöka de olika
skolorna, diskutera med elever, lärare
och övrig personal och få del av deras
synpunkter och krav. Konstfackskolan
är en av de utbildningsanstalter som
jag också gärna vill besöka. Men en
femtedel av Sveriges befolkning, herr
Nordstrandh, har på något sätt kontakt
med utbildning, och med hänsyn bi. a.
till att jag måste svara på herr Nordstrandhs
frågor på torsdagarna hinner
jag tyvärr inte att besöka så många utbildningsanstalter
som jag skulle önska.

128 Nr 10

Torsdagen den 12 mars 1970

Svar på fråga ang. tidpunkten för framläggande av ändrade regler rörande statsbidrag
inom skolväsendet

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag tänker inte fråga
utbildningsministern om något i nästa
vecka; jag kan ju ställa frågor till statsrådet
Moberg i stället.

Det finns alltså då en chans för utbildningsministern
att ha en liten hearing
på teckningslärarinstitutet. Jag antecknar
således med tillfredsställelse att
det säkerligen blir ett möte mellan å
ena sidan utbildningsministern och å
andra sidan lärare och elever vid institutet.
Jag tror att detta skulle ha en
ganska god effekt på institutets verksamhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på fråga ang. tidpunkten för framläggande
av ändrade regler rörande
statsbidrag inom skolväsendet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Strömberg har
frågat mig när jag avser att lägga fram
förslag om ändrade regler rörande statsbidragsbestämmelserna
inom skolväsendet.

Därest herr Strömberg syftar på frågan
om en radikal förändring av nuvarande
statsbidragssystem, vill jag erinra
om att denna fråga behandlas i en
arbetsgrupp inom utbildningsdepartementet
med företrädare för bl. a. Kommunförbundet.
Eftersom det rör sig om
synnerligen komplicerade frågor, kan
för närvarande någon tidpunkt för arbetets
avslutande icke anges.

Vidare anförde:

Herr STRÖMBERG (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret på min fråga.

Jag är medveten om att man kommer
in på komplicerade spörsmål, när
man talar om statsbidragen till skolväsendet.
De frågorna är också komplicerade
för kommunerna. De är krångliga
och besvärliga och förenade med
kostnader i både tid och pengar. Nu
gällande bestämmelser försvårar också
kommunernas möjligheter att rationalisera,
främst då på lärarsidan. Men därför
är det angeläget att vi får nya och
enklare bestämmelser.

Den kanske avgörande orsaken till att
jag framställde min fråga är att statsrådet
i årets statsverksproposition har
avvisat ett förslag av skolöverstyrelsen
om inrättande av skolintendenter, och
detta har skett med hänvisning till pågående
utredningar om statsbidragsfrågan.
Skolöverstyrelsens avsikt var
att skolintendenterna skulle hjälpa till
vid hanteringen av läromedlen, främst
då i den nya situation som inträder i
höst, när vi får en ny läroplan i grundskolan.

Nu säger statsrådet, att om man avser
en radikal förändring av statsbidragsbestämmelserna,
så kan han inte
lämna något besked om tidpunkten när
ett förslag härom kan framläggas. Men
då vill jag fråga herr statsrådet: Är
det möjligt att statsrådet kan ta sådan
hänsyn att vissa mindre ändringar i
statsbidragsbestämmelserna kan göras,
så att t. ex. förslaget om skolindententer
kan genomföras?

Jag vill erinra om att detta inte rubbar
kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Den arbetsgrupp som
sysslar med statsbidragen överväger
dels frågor av kortsiktig natur, dels frågan
om en radikal och generell omläggning
av statsbidragen. Som grund härför
har data insamlats från länsskolnämnderna
i kommunblock, där grund -

Torsdagen den 12 mars 1970

Nr 10

129

Svar på interpellation ang. återförande till tidigare fastighetsägare av viss för mili tära

ändamål disponerad skogsmark i Norrbottens län

skolan är fullt införd. Sådan materialinsamling
har även diskuterats när det
gäller andra skolformer.

Frågan om skolintendenterna, som
herr Strömberg här tagit upp, utgör
just en sådan komplikation som man
stöter på i sammanhanget, eftersom det
systemet bl. a. skulle ha den nackdelen
att inte vara särskilt gynnsamt för de
mindre kommunerna. Det är en rad förhållanden
av det slaget som gör det
svårt med mindre reformer. De förberedande
studierna har mer och mer
visat hur nödvändigt det är att ta det
större grepp soin jag antydde.

Herr STRÖMBERG (fp):

Herr talman! Vi får se till att vi inte
hamnar i en situation där angelägna åtgärder
ägnade att förbättra och effektivisera
skolundervisningen stoppas av
att man inte kan klara upp sådana tekniska
spörsmål som t. ex. statsbidragsbestämmelserna.
Därför är det också
angeläget att vi så snabbt som möjligt
kan fatta beslut i sådana frågor.

Jag vill, för att använda herr Nordstrandhs
vokabulär, vädja till statsrådet
att han själv och hans hjälptrupper gör
allt för att snarast klara upp denna
som jag är medveten om mycket komplicerade
sak.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på interpellation ang. återförande
till tidigare fastighetsägare av viss för
militära ändamål disponerad skogsmark
i Norrbottens län

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Stridsman har frågat
mig om jag är beredd att utifrån
försvarspolitiska, befolkningspolitiska
5 — Andra kammarens

och lokaliseringspolitiska synpunkter
vidta åtgärder syftande till återförande
till de tidigare fastighetsägarna av
skogsmark eller avverkningsrätt, som
av 1942 års militära markersättningsnämnd
respektive 1944 års markersättningsdelegation
förvärvats eller arrenderats
inom Norrbottens län.

Den här frågan behandlades av riksdagen
senast år 1966 med anledning av
två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Nils-Eric Gustafsson m. fl. och den andra
inom andra kammaren av herr Larsson
i Hedenäset m. fl. I sitt utlåtande
den 1 november 1966 i anledning av
nämnda motioner uttalade statsutskottet
att frågan om särskild kompensation
till förutvarande ägare till mark, som
staten förvärvat med äganderätt, inte
borde bli föremål för ytterligare prövning.
Ett av länsstyrelsen i Norrbottens
län tidigare framlagt förslag i fråga om
viss kompensation, då det gällde de
arrenderade markområdena, torde dock
enligt utskottets mening inte ha varit
föremål för undersökning i samma utsträckning
som övriga framlagda förslag.
Ehuru det inte borde ifrågakomma
att avsteg gjordes från ingångna avtal
ville utskottet med hänsyn till de
speciella omständigheter, som kunde
ha förelegat, inte motsätta sig att delta
spörsmål, på sätt Kungl. Maj:t fann
lämpligt, fick bli föremål för prövning.
Statsutskottet hemställde att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t gav till känna
vad utskottet anfört.

Riksdagen beslöt i övercnstämmclse
med vad utskottet föreslagit.

Med anledning av riksdagens beslut
uppdrog jag under hand åt överbefälhavaren
att i samråd med fortifikationsförvaltningen
göra en inventering av de
arrenderade markområdena för att fä
klarlagt områdenas militära användning
och betydelse, skogens tillstånd
samt behovet och möjligheterna att vidta
skogliga åtgärder. I uppdraget in -

protokoll 1970. Nr 10

130 Nr 10

Torsdagen den 12 mars 1970

Svar på interpellation ang. återförande till tidigare fastighetsägare av viss för mili

tära ändamål disponerad skogsmark i Norrbottens län

gick även att efter avslutad inventering
lägga fram förslag till åtgärder i ärendet.

Överbefälhavaren har i januari detta
år lagt fram resultatet av sin utredning.
Härav framgår bl. a. att det inte endast
från skogsvårdssynpunkt utan även av
militära skäl är önskvärt att avverknings-
och andra skogliga åtgärder snarast
vidtas beträffande den växande
skogen inom de arrenderade markområdena.
överbefälhavaren har funnit
att det inte finns något att invända i
princip mot att vederbörande fastighetsägare,
med vissa angivna begränsningar
och med iakttagande av sådana
föreskrifter som kan komma att utfärdas
av vederbörande militära myndighet,
erhåller rätt att avverka och tillgodogöra
sig avkastningen av växande
skog inom upplåtet område. De berörda
markägare, som informerats i samband
med utredningen, har förklarat sig införstådda
med att det är nödvändigt
med vissa begränsningar i avverkningsrätten
om denna återföres till markägarna.
Med hänsyn till vad som sålunda
framkommit har Kungl. Maj:t på
mitt förslag genom beslut den 13 februari
1970 föreskrivit att ägarna till de
arrenderade markområdena skall, utan
hinder av vad som överenskommits enligt
gällande upplåtelseavtal, var för
sig äga rätt att avverka skog och tillgodogöra
sig avkastningen därav inom
upplåtet område. I beslutet har intagits
vissa bestämmelser och föreskrifter i
syfte främst att möjliggöra för vederbörande
mlitära myndighet att genom
tillståndsgivning och anvisningar utöva
en från försvarssynpunkt nödvändig
kontroll över planerade avverkningar
m. m. inom områdena.

Någon skyldighet för fastighetsägarna
att i samband med avverkningsrättens
återförande helt eller delvis återbetala
erhållna engångsersättningar för
ifrågavarande markupplåtelser har inte
ifrågasatts.

Med nu vidtagna åtgärder anser jag
att denna segslitna fråga fått en godtagbar
lösning för såväl berörda fastighetsägare
som staten.

Vidare anförde:

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Samtidigt som jag tackar
försvarsministern för svaret på
min interpellation ber jag att få uttrycka
min tillfredsställelse över det positiva
beskedet att Kungl. Maj:t beslutat
att till de berörda 575 fastigheterna, i
huvudsak belägna i östra Norrbotten,
återställa skogsavverkningsrätten beträffande
de av staten i början på 1940-talet arrenderade markområdena.

Det är en mycket segsliten fråga som
nu fått en godtagbar lösning vad beträffar
de nämnda 575 fastigheterna.
Företrädaren på min plats i denna
kammare, framlidne Harald Larsson i
Hedenäset, ägnade den här frågan stort
intresse. Redan i mitten av 1950-talet
aktualiserade han första gången frågan
i riksdagen, och han följde sedan oavbrutet
upp den under hela sin riksdagstid.
Jag erinrar mig att försvarsministern
vid något tillfälle, då detta ärende
var föremål för behandling i riksdagen,
tyckte att herr Larsson i Hedenäset
genom att så envist bita sig fast i frågan
vållade honom mycket besvär. Jag
hoppas att statsrådet i likhet med mig
känner tillfredsställelse, trots alla tidigare
besvär, över att ägarna till de arrenderade
markområdena nu äntligen
kan få avverka i egen skog. Detta är
mycket betydelsefullt i ett område med
stora sysselsättningssvårigheter.

Försvarsministern konstaterar i interpellationssvaret
att berörda markägare,
som informerats i samband med
utredningen, har förklarat sig ha förståelse
för att avverkningsrätten av försvarshänsyn
beläggs med vissa begränsningar.
Detta bekräftar att den anda
som befolkningen visade då markför -

Torsdagen den 12 mars 1970

Nr 10 131

Svar pa interpellation ang. återförande till tidigare fastighetsägare av viss för

militära ändamål disponerad skogsmark i Norrbottens län

värven gjordes i början av 1940-talet
fortfarande står sig.

I det beslut som Kungl. Maj:t fattat
om återförande av avverkningsrätten
till markägarna har, som jag nyss
nämnde, vissa bestämmelser och föreskrifter
intagits. Försvarsministern
framhåller i detta sammanhang att kontroll
över planerade avverkningar skall
utövas av vederbörande militära myndighet.
Min förhoppning är att man
vid tillståndsgivningen och i de anvisningar
som lämnas tillräckligt skall beakta
de avverknings- och andra skogliga
åtgärder som är nödvändiga ur
skogsvårdssynpunkt.

För att god beredskap skall kunna
upprätthållas i en gränsbygd är det av
stor vikt att så långt som möjligt behålla
befolkningen spridd över ytan.
Ett återställande av avverkningsrätten
till berörda 575 fastigheter kommer att
ha betydelse ur försvarspolitiska, befolkningspolitiska
och lokaliseringspolitiska
aspekter. Låt mig därför lämna
den del av interpellationssvaret som
gäller de arrenderade markområdena
med enbart stor belåtenhet och i stället
något begrunda statsrådets svar beträffande
de 305 fastighetsägare, som i en
kritisk situation, delvis under hot om
expropriation, avhände sig äganderätten
till delar av sina fastigheter till
mycket låga priser.

Försvarsministern hänvisar i svaret
till att statsutskottet i utlåtande den 1
november 1906 yttrade, att frågan om
särskild kompensation till förutvarande
ägare till mark som staten förvärvat
med äganderätt inte borde bli föremål
för ytterligare prövning. Jag skall inte
gå in på någon historisk tillbakablick
i ärendet, utan nöjer mig med att ställa
följande fråga till försvarsministern:
Kan inte statsrådet tänka sig någon
form av ytterligare prövning eller utredning
av ärendet, så att de förutvarande
ägarna skulle kunna erhålla avverkningsrätt
på de till kronan försålda
5* — Andra kammarens protokoll 1970.

fastigheterna eller eventuellt på annat
sätt bli kompenserade?

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag måste i detta sammanhang
åter hänvisa till beslutet år
1966, och det var ju inte statsutskottet
utan riksdagens kamrar som fattade
detta beslut. Vi har också vid många
tillfällen haft liknande frågor uppe till
behandling här i kammaren, men jag
kan inte erinra mig att man någon gång
har kunnat ställa någon omprövning i
utsikt.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Jag vet att det är en
besvärlig sak att eventuellt återställa
avverkningsrätten för de fastighetsägare
som avhänt sig vissa delar av sin mark.
Vissa skäl talar dock enligt min mening
för att frågan beträffande de 305 fastigheternas
avverkningsrätt bör omprövas.

I den utredning som försvarsstaben
gjorde visade det sig att samma regler
inte tillämpades i övre Norrland som i
andra delar av landet vid köp av mark
och arrenden. När t. ex. skog arrenderades
inom andra delar av landet gavs
markägaren tillstånd att avverka skog,
medan denna rätt däremot inte fick tilllämpning
i övre Norrland. Denna fråga
är nu, enligt försvarsministerns svar,
löst. Bedömningen kan också ha varit
strängare i övre Norrland beträffande
de förvärv försvaret gjorde vid köp av
betydande markområden med äganderätt.

Jag vet alt det är svårt för statsrådet
att nu lämna något besked; det enda
han skulle kunna göra är att ge ett löfte
att eventuellt ytterligare pröva denna
fråga. Lantbruksnämnden i Norrbotten
har i ett remissyttrande bl. a. sagt att
mycket starka skäl talar för att frågan
prövas på nytt, och jag vädjar därför
till statsrådet att så verkligen skall ske.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 10

132 Nr 10

Torsdagen den 12 mars 1970

§ 16

Svar på interpellation ang. principerna
för godkännande av sjukhusavdelning
som medicinsk klinik

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Clarkson har frågat
om jag vill medverka till en ändring
av principerna för godkännande av
sjukhusavdelning som medicinsk klinik.

I propositionen 1970: 42, som nyligen
har lämnats till riksdagen, föreslås vissa
ändringar i sjukvårdslagen bl. a. beträffande
klinikorganisationen vid sjukhus.
Flera överläkare skall kunna finnas
vid samma klinik med en av dem
som klinikchef. En av överläkarna kan
därvid få till uppgift att svara för vården
t. ex. vid ett annexsjukhus som ingår
i kliniken vid modersjukhuset. De
föreslagna ändringarna i sjukvårdslagen
har till syfte — utöver en ökad integration
mellan öppen och sluten sjukvård
— att skapa möjligheter till en samordning
av verksamheten såväl inom ett
sjukhus som mellan olika sjukvårdsinrättningar
inom ett sjukvårdsområde.
De nya bestämmelserna har föreslagits
träda i kraft den 1 januari 1971.

Vidare anförde:

Herr CLARKSON (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
svaret på min interpellation.

När jag framställde den var jag okunnig
om innehållet i den proposition
som statsrådet nu har lagt på riksdagens
bord. Om den nya 16 § i sjukvårdslagen
är tillämplig på det av mig relaterade
fallet tycker jag verkligen att det
är ett framsteg.

Jag vill gärna citera ett litet stycke av
min interpellation, där jag har tagit
Orupssjukhuset som exempel: »På

grund av att den medicinska avdelningen
inte är formellt godkänd som
medicinsk klinik har sjukhuset ständigt
svårigheter att besätta läkartjänsterna.

I merithänseende räknas nämligen
tjänstgöring där inte som tjänstgöring
på medicinsk klinik. Socialstyrelsen
har förklarat att den är villig att i varje
.särskilt fall efter fullgjord tjänstgöring
besluta om den får räknas såsom tjänstgöring
på medicinsk klinik. Det säger
sig självt att färdigutbildade läkare inte
gärna söker dit under sådana förutsättningar.
Följden har blivit att läkartjänsterna
i stor utsträckning uppehälles av
medicine kandidater.»

Det är alltså faktiskt så, att Orupssjukhuset
i dag fungerar som avlastningssjukhus
för sjukhuset i Lund, dil
man skickar framför allt hjärt- och astmapatienter.
Miljön omkring sjukhuset
är utomordentligt lämpad för sådana
konvalescenter. Faktum är, herr statsråd,
att det i dag är 28 platser lediga på
Orupssjukhusets medicinska avdelning
på grund av att det inte finns sökande
till läkartjänsterna där. Även om vi i
och för sig har en läkarbrist i vårt land.
är det horribelt att ett modernt och bra
sjukhus på detta sätt inte blir utnyttjat
därför att socialstyrelsen inte vill godkänna
det som medicinsk klinik.

Om jag fattat statsrådet Asplings
framställning rätt, finns det möjligheter
att sjukhusavdelningar i fall som detta
nu kan bli erkända som fullt godtagbara
kliniker. Orupssjukhuset skulle alltså
hamna under sjukhuset i Lund. Om så
är fallet, är jag fullt nöjd och tacksam
för det svar jag fått på min interpellation.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! De ändringar som föreslås
i den proposition jag nyss nämnt
syftar bl. a. till att underlätta en ökad
rörlighet inom sjukvårdsorganisationen
och, såsom jag nyss framhållit, att skapa
möjligheter till en bättre samordning
av verksamheten såväl inom ett sjukhus
som mellan olika sjukvårdsinrättningar
inom ett sjukvårdsområde. Detta har varit
ett starkt uttalat önskemål från sjukvårdshuvudmännen.
Härigenom skulle
t. ex. ett odelat lasarett kunna omvand -

Torsdagen den 12 mars 1970

Nr 10

133

Svar på interpellation ang. distriktsveterinarorganisationen

las till en enhet för exempelvis eftervård
knuten till centrallasarettets internmedicinska
klinik.

Genom att de nya bestämmelserna
öppnar möjligheter till att ha flera överläkare
på samma klinik skulle i detta
tänkta fall en av överläkarna placeras
vid eftervårdsenheten, om detta vore en
ur sjukvårdsorganisatorisk synpunkt
lämplig och rationell åtgärd. En sådan
organisationsändring skulle också utgöra
en ny faktor vid t. ex. meritvärderingen
av tjänstgöringen vid det mindre
sjukhuset.

Jag skall inte nu i denna debatt ta
upp det speciella sjukhus, som herr
Glarkson har talat om, men jag har i
principfrågan — ty det var ju en principfråga
herr Clarkson ställde till mig
— velat göra detta tillägg.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Svar på interpellation ang. distriktsveterinärorganisationen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Åsling har frågat
om jag delar veterinärväsendeutredningens
uppfattning beträffande de vägledande
principerna för uppbyggnaden
av den framtida distriktsveterinärorganisationen
samt om jag är beredd att i
den fortsatta behandlingen av ärendet
beakta de speciella svårigheterna, särskilt
för glesbygderna, som en lägre servicenivå
inom veterinärorganisationen
skulle medföra.

Såsom herr Åsling själv nämner i sin
interpellation har utredningen inte lämnat
något definitivt förslag i fråga om
distriktsveterinärorganisationen. Utredningen
har hittills — med utgångspunkt
i vissa inom utredningen utformade
riktlinjer — endast utarbetat ett preli -

minärt förslag till ny distriktsveterinärorganisation.
Detta har utredningen tillställt
länsstyrelserna för yttrande. Utredningen
avser att därefter utarbeta
sitt slutliga förslag. Jag är inte beredd
att uttala mig om distriktsveterinärorganisationens
framtida uppbyggnad innan
jag fått utredningens definitiva förslag
och detta blivit i vederbörlig ordning
remissbehandlat. Jag vill dock
framhålla att jag anser att distriktsveterinärorganisationen
måste söka tillmötesgå
behovet av veterinärtjänster i hela
landet.

Vidare anförde:

Herr ÅSLING (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation.
Det var inte särskilt uttömmande,
men detta får väl anses vara förklarligt
med tanke på att interpellationen berör
en fråga som för närvarande är under
utredning. Jag noterar dock med tacksamhet
att statsrådet här har avgivit en
principdeklaration om att distriktsveterinärorganisationen
måste söka tillmötesgå
behovet av veterinärtjänster i hela
landet. Jag betraktar detta som ett!
hoppfullt löfte.

Distriktsveterinärorganisationen har
flera väsentliga uppgifter. Den första
och primära är att klara husdjursskötselns
behov av service. Hit får då även
räknas rådgivning till husdjursägarna
i frågor som rör allmänt sjukdomsförebyggande
åtgärder och frågor om djurens
miljö. Till dessa huvuduppgifter
kommer också en rad sekundära uppgifter
t. ex. att i samråd med hälsovårdsmyndigheterna
svara för en viss
bevakning av de hygieniska förhållandena.
Det växande antalet ägare av hobby-
och sportdjur medför självfallet
också en ökad arbetsvolym. Ett rätt
stort antal distriktsveterinärer fungerar
dessutom som besiktningsveterinärer,
och i fjällbygderna innebär renslakten
säsongvis eu betydande arbetsbelastning.

134 Nr 10

Torsdagen den 12 mars 1970

Svar på interpellation ang. distriktsveterinärorganisationen

Enligt utredningens direktiv skall huvudsyftet
med utredningen vara att anpassa
veterinärverksamhetens uppgifter
till utvecklingens krav. Enligt min uppfattning
bör detta innebära att man
måste ta hänsyn till det totala behovet
av veterinärtjänster. Detta förefaller
inte ha skett i veterinärväsendeutredningens
förslag till distriktsveterinärorganisation,
som tillställts länsstyrelserna
för yttrande.

Utredningen har tydligen utgått från
det aktuella nötkreatursbeståndet och
därvid inte beaktat det ökade behov av
service från distriktsveterinärerna som
är en följd av att produktionsintensiteten
i nötkreatursskötseln blir allt större.
Man har inte heller beaktat de lokala
hälsovårdsmyndigheternas behov av veterinärmedicinsk
expertis eller t. ex.
rennäringens behov. Det material man
utgått från i sin skrivelse till länsstyrelserna
har följaktligen rätt betydande
brister och kan enligt min uppfattning
inte ligga till grund för planeringen av
distriktsveterinärorganisationen.

Förslaget om en väsentlig reducering
av antalet distriktsveterinärer i vissa
bygder är alltså svagt underbyggt. Men
det är mot denna bakgrund man ansett
sig kunna föreslå att t. ex. hela landskapet
Härjedalen inte inom sina gränser
skulle få någon distriktsveterinär stationerad,
medan det nu är två som är stationerade
där. Om man hade fört in
andra faktorer i bilden än nötkreatursbeståndet,
t. ex. hälsovårdsmyndigheternas
synpunkter och synpunkter på rennäringens
behov, hade det säkerligen
inte varit så enkelt att komma till den
anmärkningsvärda slutsatsen att det
inte skulle behövas någon distriktsveterinär
stationerad inom landskapet.

Till bilden hör dessutom att veterinärväsendeutredningen
inte beaktat reseavståndens
betydelse för distriktsveterinärernas
möjligheter att med rimliga
arbetstider fylla sin funktion. Den
distriktsveterinär som enligt planerna
skulle ha ansvaret för landskapet Härje -

dalen och Svenstaviks distrikt i södra
Jämtland skulle t. ex. ha en resväg —
enkel resa — om 180 km från stationeringsorten
Svenstavik till den längst
bort belägna husdjursbesättningen. Det
innebär en restid i vardera riktningen
på åtminstone 3 timmar — tillsammans
sex timmar. Denne veterinär får inte
mycken tid över för sitt kvalificerade
arbete.

Dessa konsekvenser möter man naturligtvis
starkast i Norrlands inland
men även i övriga delar av landet har
restidernas betydelse uppenbarligen inte
beaktats. I ett remissyttrande från
östra Karup i södra Halland påpekas
t. ex. att en koncentration av distriktsveterinärer
i den bygden till Ängelholm
innebär en genomsnittligt sett fördubblad
restid, vilket skulle innebära, enligt
denna lokala bedömning, cirka 1 600
körtimmar per år och veterinär eller
5,3 timmar per arbetsdag. Av en normal
arbetsdag skulle alltså inte heller i denna
bygd med dess stora djurtäthet återstå
ens tre timmar för effektiv djursjukvård.

Jag skulle självfallet inte ha brutit
mot vad som kan betraktas som praxis
och ställt denna interpellation till jordbruksministern
under pågående utredning,
om det inte varit så att veterinärväsendeutredningen
i sin skrivelse till
länsstyrelserna angett en målsättning
för sitt arbete som jag inte kan finna
står i överensstämmelse med de ursprungligen
utfärdade direktiven. Beträffande
organisationen i Norrlands
inland och inom vissa skogsbygder i övriga
delar av landet har nämligen utredningen
i sin skrivelse angett, att den
veterinära organisationen måste få en
annan uppbyggnad än på andra håll.
Servicenivån måste sättas lägre, framhåller
man. Jag kan inte finna att detta
yttrande — som i det sammanhang
det framfördes får betraktas som en
målsättning för de förslag till distriktsveterinärorganisation
som man låtit gå
ut på remiss — står i överensstämmelse

Torsdagen den 12 mars 1970

Nr 10

135

Svar på interpellation ang. distriktsveterinärorganisationen

med de direktiv som utfärdades år 1965.

Det hade varit önskvärt, herr talman,
att jordbruksministern här i dag hade
kunnat komplettera sitt svar med en
försäkran att servicenivån för distriktsveterinärorganisationen
i glesbygden
inte skall sättas lägre än i andra bygder
och att remissorganens synpunkter i
detta och andra avseenden kommer att
beaktas vid det slutliga ställningstagandet.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag förstår att jordbruksministern
under pågående remissförfarande
inte kan uttala sig om utredningens
förslag. Men jag är faktiskt
chockad av det förslag som framlagts,
och därför anser jag det inte oväsentligt
att denna fråga tas upp i riksdagen.
Våra synpunkter kommer kanske
därigenom att beaktas då ärendet behandlas.

Jag vill helt ansluta mig till herr Åslings
uppfattning, och jag kan även
nämna att alla kommuner inom Härjedalen
har opponerat sig mot ifrågavarande
utrednings förslag; det har också
framgått att så skett också i Jämtland.

Jag kan nämna — genom att jag själv
är bosatt i landskapet, i Sveg — att
inom Härjedalen har tidigare funnits
två veterinärer. Enligt utredningens förslag
kommer det inte att finnas någon
veterinär inom landskapet utan närmaste
veterinär skulle finnas i Svenstavik,
således ca 13 mil från Svegs köping.

Jag vill även påpeka att Svegs köping
är en av de prioriteringsorter som
nämns i lokaliseringsutredningens förslag.
Därför anser jag att man inte bör
flytta bort viktiga institutioner därifrån.
Veterinären är nog så viktig för landskapet.
Detta framgår även av den skrivelse
som lämnats av hälsovårdsnämnden
inom Svegs köping och som kommunalfullmäktige
helt anslutit sig till.

Herr talman! Avslutningsvis hoppas
jag verkligen att jordbruksministern se -

dermera ser till att denna fråga behandlas
med försiktighet och framför allt
med utgångspunkt i vad här har framhållits
både av herr Åsling och av mig.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag har i själva verket
inte mycket att tillägga till vad jag har
sagt i mitt svar. Det är som herr Åsling
säger, att huvuduppgiften för utredningen
är att komma med ett förslag
där veterinärväsendets uppgifter
och organisation har anpassats till utvecklingens
krav. Det är väl alldeles
påtagligt att utvecklingen ställer andra
krav nu än tidigare på denna organisation.
Det intressanta i det här fallet
är ju att utredningen har gjort något
som utredningar sällan gör. Den har
arbetat fram ett preliminärt förslag,
som testas på länsstyrelserna, vilket jag
tycker är väldigt förnämligt. Dessa får
alltså tillfälle att på ett tidigt stadium
yttra sig över de tankar som utredningen
har haft.

Jag har ingen som helst möjlighet
att nu ge till känna någon mening, vare
sig om det preliminära förslaget eller
om det definitiva, utan jag vill se också
samtliga remissvar innan jag kan ta
ställning till frågan. Riksdagen kommer
inte att föras bakom ljuset, ty detta
är ju en fråga som slutligen måste
avgöras i riksdagen. Även den här interpellationen
förutan hade riksdagen
således fått ta ställning i detta ärende.
Men regeringen eller ett statsråd kan,
som sagt, inte ha någon mening om ett
betänkande som inte ens är färdigt. Man
måste få se såväl betänkandet som remissyttrandena,
innan man resonerar
om saken.

Herr ÅSLING (ep):

Herr talman! .lag förstår mycket väl
problemet för jordbruksministern att ta
ställning till frågan på det här preliminära
stadiet. Det måste väl ändå betraktas
som en smula originellt att skriva

136 Nr 10

Torsdagen den 12 mars 1970

Svar på interpellation ang. omfattningen

till länsstyrelserna och framlägga ett
preliminärt förslag, men det må så vara.
Skrivelsen beledsagas emellertid av
någonting som jag skulle vilja karakterisera
som en mycket anmärkningsvärd
målsättning. Som jag sade i mitt
förra inlägg, avser jag här främst utredningens
formulering, att den förutsätter
att man i Norrlands inland och
i skogsbygderna i övrigt skall nöja sig
med en lägre servicenivå. Jag hade nog
trott att jordbruksministern här skulle
ha kunnat kommentera detta.

Jag kan visserligen finna vissa rätt
positiva sidor i det förfarande som utredningen
tillämpat, d. v. s. att den testar
sitt förslag på länsmyndigheterna,
men det borde väl ändå förutsättas att
det material som en utredning tillställer
de instanser som skall yttra sig står i
överensstämmelse med de direktiv som
utredningen har fått. Därvidlag tycker
jag nog att utredningen har varit en
smula djärv, och därför tycker jag också
att jordbruksministern borde vara
fri att i dag säga att han vid den slutliga
behandlingen av detta ärende självfallet
inte skall känna sig bunden av
den under hand av utredningen meddelade
målsättningen.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag har velat ge till
känna vad vi anser i den här frågan
som riksdagsmän från Jämtlands län
men även hur det har resonerats på
ort och ställe. Jag sade i mitt första
inlägg att vi har velat påtala saken på
ett tidigt stadium.

Vi vet mycket väl att när det kommer
en proposition finns det möjligheter att
motionera. Jag kan redan nu lova ut
att om vi inte är tillfredsställda med
propositionen så kommer det motioner.
Det är ju den vanliga tågordningen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Vi får ju först se, om
vi är kvar i riksdagen, när det blir

av avfall vid kollektiv matbespisning

dags att avlämna en proposition och
väcka motioner, innan vi utlovar någonting
i den vägen.

Jag tycker inte att det är något fel
att länsstyrelserna som skall yttra sig
får någonting att yttra sig över. Det
är väl helt i sin ordning att de får
del av en målsättning och ett förslag
som de sedan får säga sin mening om.
De synpunkter som herrarna har fört
fram förutsätter jag blir framförda av
de lokala myndigheterna, och jag utgår
också ifrån att detta kommer att påverka
utredningen.

Beträffande själva principfrågan måste
det väl ändå vara orimligt att en
regeringsledamot skall följa varje utredning
och i varje skede av utredningsarbetet
tillkännage en uppfattning. Vad
är det för slags ministerstyre som ni
eftersträvar?

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag hoppas verkligen
att vi får behålla åtminstone några riksdagsmän
i glesbygderna, så att för oss
angelägna frågor kan framföras även
om jag inte själv skulle vara kvar.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag har inte föreslagit
att vi skall minska antalet riksdagsledamöter;
frågan gällde vilka personer
man har valt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 18

Svar på interpellation ang. omfattningen
av avfall vid kollektiv matbespisning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig, om jag avser

Torsdagen den 12 mars 1970

Nr 10

137

Svar på interpellation ang. omfattningen av avfall vid kollektiv matbespisning

att vidta några åtgärder för att kartlägga
i vilken omfattning den mat som serveras
i skolbespisningar och andra kollektiva
matbespisningar blir avfall och
låta undersöka orsakerna till rådande
missförhållanden.

Skolmåltidsverksamheten omfattar
för närvarande ca 1 200 000 elever. Verksamheten
är en kommunal angelägenhet
och kostnaderna bestrids enbart av
kommunerna. Under de senaste åren
har kommunerna väsentligt ökat sina
ansträngningar att ge eleverna en fullvärdig
kost och samtidigt strävat efter
att utnyttja rationella arbetsmetoder
och utrustningar. Jag anser mig därför
kunna räkna med att kommunerna jämte
deras samarbetsorgan, Svenska kommunförbundet,
har sin uppmärksamhet
riktad på det av interpellanten aktualiserade
spörsmålet.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation. Anledningen
till interpellationen var det skrämmande
resultatet av en undersökning angående
skolmåltidsverksamheten och den
mat som vid en skola gått till spillo.
Undersökningen har blivit föremål för
publicering i våra massmedia, och uppgifterna
har icke dementerats, varför
man kan utgå från att de är riktiga.

Den bortkastade maten omfattade inte
mindre än cirka 39 procent av den
varmrätt som tillagats. Cirka 43 procent
av den mjölk som ställts fram blev
avfall, och av brödet blev cirka 39 procent
svinmat.

Undersökningen är i högsta grad
alarmerande. Enligt uppgift som jag erhållit
från skolöverstyrelsen via riksdagens
upplysningstjönst skulle det förhållandet
att så mycket mat har kastats
bort helt få tillskrivas felbedömningar
inom lokala instanser.

Herr talman! Självfallet bör man inte
dra den slutsatsen av undersökningen
att förhållandena är likartade i landets
samtliga skolbespisningar, men jag
anser det vara skrämmande nog att det
över huvud taget kan ske i en skola.

I sitt korta svar påpekade statsrådet
att skolmåltidsverksamheten är en kommunal
angelägenhet och att kostnaderna
bestrids enbart av kommunerna. Vidare
erinrar statsrådet om att kommunerna
ökat sina ansträngningar för att
ge eleverna fullvärdig kost samt att inom
skolmåltidsverksamheten utnyttja så
rationella arbetsmetoder som möjligt.

Allt detta är givetvis mycket positivt.
Även om jag är medveten om att detta
spörsmål är en kommunal fråga finner
jag det ändå inte omotiverat att i riksdagen
ta upp den fråga jag aktualiserat
i min interpellation. Det finns anledning
att man från statens sida med
uppmärksamhet följer hithörande frågor
och vidtar åtgärder om så erfordras.

Av det lämnade svaret framgår att
statsrådet räknar med att kommunerna
jämte deras samarbetsorgan, Svenska
kommunförbundet, har sin uppmärksamhet
riktad på det i interpellationen
aktualiserade spörsmålet.

Min förhoppning, herr talman, är att
det vid en av våra skolor inträffade
skall leda till skärpt uppmärksamhet
när det gäller livsmedlens användande
vid våra kollektiva matbespisningar och
inte minst vid skolmåltidsverksamheten.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få tacka för svaret.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Bara en kort replik.
Jag tror inte att vi skall underskatta
kommunalmännens vilja och förmåga
att bevaka problem av detta slag. Jag
är inte alls övertygad om att ett överflyttande
av ansvaret till centrala instanser
leder till rationellare och bätt -

138 Nr 10

Torsdagen den 12 mars 1970

Interpellation ang. jordbruksstödets utformning och omfattning

re förhållanden. Ansvaret i dessa avseenden
bör enligt min mening kvarligga
på våra kommunala förtroendemän.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Herr statsrådet måste
ha fullkomligt missuppfattat mig. Det
var inte min mening att vi skall ta bort
ansvaret från kommunerna — detta är
kommunernas eget kompetensområde.
Men ingenting hindrar väl att man från
statens sida, exempelvis från skolöverstyrelsen,
följer spörsmålet med allra
största uppmärksamhet.

Jag vill än en gång påpeka att detta
är en kommunal angelägenhet och att
— som statsrådet också sade — kostnaderna
för denna verksamhet helt bestrides
av kommunerna. Men jag anser
det ingalunda vara något fel att ta upp
frågan i riksdagen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 19

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr 18,
angående ökat statligt stöd till de frivilliga
försvarsorganisationerna och hemvärnet;
och

till lagutskott propositionen nr 50,
med förslag till lag om ändring i lagen
(1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar,
m. m.

§ 20

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 1166;
och

till bevillningsutskottet motionen nr
1167.

§ 21

Föredrogs den av herr Källstad (fp)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda an -

hållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående universitetslärares
möjligheter till forskning.

Kammaren biföll denna anhållan.

i 22

Interpellation ang. jordbruksstödets
utformning och omfattning

Ordet lämnades på begäran till

Herr KRÖNMARK (m), som yttrade:

Herr talman! Jordbrukets situation
inför 1970-talet kommer, enligt vad generaldirektör
Ingvar Widén i lantbruksstyrelsen
framhöll under årets lantbruksvecka,
att bl. a. präglas av en hårdare
internationell konkurrens mellan
jordbruksproduktionen inom länder
som är medlemmar i handelspolitiska
sammanslutningar. En sådan konkurrenssituation
blir mest utpräglad, ansåg
herr Widén, om EEC utvidgas till en
större europeisk marknad.

För svenskt jordbruk innebär en hård
konkurrenssituation inte något nytt. Hela
1960-talet kännetecknades av växande
handelshinder för våra jordbruksprodukter,
och ländernas olika åtgärder
för att dels avlyfta egna överskott, dels
skydda det egna jordbruket. Betecknande
är exempelvis att jordbruksfrågan
varit en av de svåraste att lösa inom
EEC. En väsentlig anledning härtill torde
vara jordbrukets olika utveckling
och ställning inom medlemsländerna
samt angelägenheten av att slå vakt om
det egna landets jordbruk. Varje land
i Västeuropa skyddar ju också sitt jordbruk
i större eller mindre omfattning
och konkurrensen finns hela tiden med
i bilden.

Internationellt sett ligger det svenska
jordbruket väl framme. Det senaste decenniets
rationaliseringsverksamhet i
stort innebär också att vi utvecklingsmässigt
har svåra omvandlingsprocesser
bakom oss, som våra konkurrentlän -

Torsdagen den 12 mars 1970

Nr 10

139

Interpellation ang. jordbruksstödets utformning och omfattning

der har alldeles framför sig. I viss mån
kan därför hävdas att svenskt jordbruk
i dag har ett försprång. Möjligheterna
att utnyttja detta försprång under 1970-talets hårdare konkurrens är emellertid
i hög grad avhängigt den jordbrukspolitik
som förs.

Fortsatt rationalisering och ökad
forskning för att få fram bättre avkastande
produkter kan inte ge avsedda
resultat, om lönsamheten skall fortsätta
att försämras och inkomstbildningen
att släpa efter andra gruppers. Konkurrenssituationen
har nämligen också
en nationell aspekt, som innebär att
jordbruket, som är en mycket kapitalkrävande
näring, skall konkurrera om
kapital, arbetskraft och resurser i allmänhet
med andra sektorer i samhället.
Det är därför angeläget att jordbruket
och de däri sysselsatta beredes reella
möjligheter att följa med i den allmänna
inkomstutvecklingen.

Med hänsyn till jordbrukets ökande
internationella beroende — den inhemska
konkurrenssituationen spelar här en
stor roll — vore det önskvärt att få en
kartläggning dels av det svenska jordbruksstödets
utformning och inriktning,
dels hur motsvarande stöd är utformat i
framför allt de länder i Västeuropa vilka
påverkar den allmänna konkurrensbilden
för vårt eget jordbruk. De sedvanliga
summariska jämförelserna mellan
konsument- och producentpriser utgör
nämligen inte ett tillräckligt underlag
för en bedömning av det svenska
jordbrukets ställning. En sådan kartläggning
och redovisning har också betydelse
för den allmänna debattens inriktning.
Trots en till synes god information
från jordbrukets egna organisationer
måste nämligen konstateras, att
det i största allmänhet råder en bristande
kunskap om vårt eget jordbruks situation
och dess ställning vid en internationell
jämförelse. Ur både allmänhetens
och jordbrukets synpunkt skulle
därför den efterlysta kartläggningen
fylla en viktig funktion.

Med stöd av vad här anförts hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande
fråga:

Är herr statsrådet villig att till riksdagen
lämna en redogörelse för — kartläggning
av — det svenska jordbruksstödets
utformning och omfattning i relation
till motsvarande stöd inom andra
västeuropeiska länder?

Denna anhållan bordlädes.

§ 23

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående lokalhållningen för
de allmänna underrätterna jämte motioner;
samt

från allmänna beredningsutskottet:

nr 91, i anledning av motioner om
slopande av excellenstiteln för statsoch
utrikesministrarna.

§ 24

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 44, angående anslag för
budgetåret 1970/71 till utrikesförvaltningen,
m. m., överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 25

Meddelade om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:

herr Wiklund i Stockholm (fp), till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående ändring av bestämmelserna
om invaliditetsersättning,
herr Sellgren (fp), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdeparte -

140 Nr 10

Torsdagen den 12 mars 1970

mentet angående den tekniska vuxenutbildningen,

herr Nordstrandh (m), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående tandemacceleratorlaboratoriet
i Uppsala,

herr Wennerfors (m), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående information om överenskommelse
att höja åldersgränsen vid
inköp av mellanöl, och

herr Wennerfors (m), till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
angående förläggningsort för
det planerade Nordek-kansliet.

§ 26

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.29.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE TETCE. STHLM 70

014108