Svar på interpellation av herr Svanström om inrättande av ensärskild institution för forskning beträffande tandsjukdomarnas (Riksdagens protokoll 1961:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 18

FÖRSTA KAMMAREN

1961

9-10 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 9 maj

Svar på interpellation av herr Svanström om inrättande av en
särskild institution för forskning beträffande tandsjukdomarnas

uppkomst, m. m...........................................

Interpellationer:

av fru Svenson ang. identitetsbrickor för barn ..............

av herr Lundström ang. befälsordningen inom försvaret ......

Onsdagen den 10 maj

Granskning av statsrådsprotokollen:

Beviljande av exportlicenser för krigsmateriel ................

Resning i tryckfrihetsmål mot redaktören A. Sastamoinen ----

Vissa statssekreterares m. fl. uppdrag såsom styrelsemedlemmai
i hel- och halvstatliga företag inom departementets verksamhetsområde
............................................

Ombyggnaden av operahuset i Stockholm ....................

Vissa donationsmedel för uppförande av ett nationalmonument
Avsättning av viss del av statens vinst från LKAB till två särskilda

fonder ..................................................

Om visssa ändringar i förordningen om allmän varuskatt........

Om begränsning av alkoholreklamen ..........................

Viss utjämning av priserna på flytande drivmedel..............

l Första kammarens protokoll 1961. Nr 18

2 >Tr 18

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 10 maj sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, rörande godkännande av konventionen
ang. Organisationen för ekonomiskt samarbete och
utveckling (OECD), m. m................................. 14

nr 2, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen om särskilda förmåner för

vissa internationella organisationer, m. m................... 14

nr 3, ang. Sveriges anslutning till en konvention för upprättande
av en europeisk organisation för astronomisk forskning
rörande södra stjärnhimlen ............................. 44

— nr 4, ang. vissa av Europarådets rådgivande församling år 1960
och 1961 fattade beslut ......................... . 14

Konstitutionsutskottets memorial nr 15, ang. granskning av de i
statsrådet förda protokoll ....... 44

Statsutskottets utlåtande nr 89, ang. avsättning av viss del av statens
vinst från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag för stöd
till industriellt forsknings- och utvecklingsarbete, m. m....... 40

Bevillningsutskottets betänkande nr 27, om vissa ändringar i förordningen
om allmän varuskatt ............................ gg

nr 48, om begränsning av alkoholreklamen, m. m........... 78

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29, ang. viss utjämning
av priserna på flytande drivmedel.......................... 79

Tisdagen den 9 maj 1961

Nr 18

Tisdagen den 9 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 2 och
den 3 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
215, till Konungen i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med hemställan
om riksdagens samtycke till förordnande
om fortsatt valutareglering, m. m.,
dels ock väckta motioner angående lättnader
i valutaregleringen, m. m. samt
angående en förutsättningslös prövning
av behovet av en fortsatt reglering av
kapitalrörelserna.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 216, i anledning av vissa i Kungl.
Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62 behandlade
allmänna frågor;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän bered -

skapsstat för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 224, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till åtgärder för
förbättring av rekryteringen till polisväsendet
m. m.; och

nr 226, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1961/62 till viss upplysningsverksamhet
i ungdomsfrågor jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 227, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ett system för permanent
skördeskadeskydd, m. m. jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 228, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, såvitt
angår jordbruksärenden, jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 229, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om änd -

Nr 18

Tisdagen den 9 maj 1961

Om inrättande av en särskild institution
nas uppkomst, m. m.

rad lydelse av 8 § förordningen den 16
maj 1884 (nr 25) angående patent; och
nr 230, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § lagen den 18 september
1943 (nr 691) om villkorlig frigivning.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 231, i anledning av väckta motioner
om befrielse från nöjesskatt för
idrottstävlingar m. m.; och

nr 232, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avgiftsfrihet vid
inbetalning till eget postgirokonto.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Herbert Larsson är på
grund av influensa sjukskriven till och
med den 13/5 1961, vilket härmed intygas.

Vänersborg den 8/5 1961

Altin Gustafsson
l:e stadsläkare

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Larsson, Herbert, för den
i läkarintyget angivna tiden.

Om inrättande av en särskild institution
för forskning beträffande tandsjukdomarnas
uppkomst, m. m.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Svanströms interpellation om inrättande
av en särskild institution för forskning
beträffande tandsjukdomarnas uppkomst,
m. m., erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Svanström har frågat mig
1) om jag är beredd att inom den närmaste
tiden föreslå inrättandet av
en särskild institution för forskning be -

for forskning beträffande tandsjukdomar träffande

tandsjukdomarnas uppkomst
in. m. i enlighet med 1957 års folktandvårdssakkunnigas
förslag, 2) vilka åtgärder
jag anser nödvändiga för en ökad
profylaktisk verksamhet i tandrötebekämpande
syfte.

Till svar härpå vill jag anföra följande.

1957 års folktandvårdssakkunnigas
förslag och Kungl. Maj:ts ställningstaganden
till dessa har i sina huvudsakliga
delar redovisats i det avsnitt av
årets statsverksproposition som berör
elfte huvudtiteln. Som framgår av propositionen
har de sakkunniga föreslagit
inrättande av en särskild institution,
som främst skulle bedriva forskning beträffande
olika tandskyddande ämnen
och olika födoämnens betydelse för uppkomst
eller förebyggande av karies. Något
konkret förslag till organisation av
en dylik institution har emellertid icke
framlagts av de sakkunniga, utan dessa
förordade en närmare utredning härom,
De sakkunniga ifrågasatte vidare om
icke forskningsinstitutionen med fördel
skulle kunna samordnas med det statens
odontologiska laboratorium, varom förslag
tidigare framlagts och som var avsett
för i första hand materielprövning.

Mot de folktandvårdssakkunnigas förslag
framfördes viss kritik och bl. a.
sade sig medicinalstyrelsen icke till alla
delar kunna tillstyrka det skissartade
förslaget. Man borde enligt styrelsen i
första hand överväga att anknyta forskningsinstitutionen
till en tandläkarhögskola.
Möjligheterna att anknyta den till
en kommande materielprövningsanstalt
måste bli beroende av dennas utformning.
Svenska landstingsförbundet ansåg
visserligen en vidgad forskningsverksamhet
påkallad men fann det ovisst
om den borde förläggas till en särskild
institution. För egen del uttalade jag i
propositionen, att det i och för sig vore
angeläget att en intensifierad forskning
rörande olika förebyggande åtgärder
mot karies och andra tandsjukdomar
kunde komma till stånd men ansåg mig
inte beredd att taga ställning till frågan
om en särskild institution för ända -

Tisdagen den 9 mai 1961

Nr 18

Om inrättande av en särskild institution för forskning beträffande tandsjukdomarnas
uppkomst, m. m.

målet. Vid riksdagens behandling av
ärendet framfördes icke några ytterligare
förslag i ämnet utan riksdagen lämnade
mitt nyssnämnda uttalande utan
erinran.

Jag vill emellertid i detta sammanhang
erinra om att redan nu en omfattande
forskning beträffande kariesprofylaktik
bedrives vid samtliga odontologiska
läroanstalter i Sverige.

Härutöver vill jag tillägga, att frågan
om en för de nordiska länderna gemensam
odontologisk materielprövningsanstalt
f. n. utredes av en nordisk kommitté.
Först i samband med prövningen
av ett eventuellt förslag från denna kommitté
synes det lämpligt att till närmare
övervägande upptaga frågan om att till
en dylik anstalt knyta även särskilda
forskningsuppgifter för det förebyggande
arbetet.

Beträffande frågan om aktuella åtgärder
för att minska tandrötan vill jag
framhålla, att ett omfattande upplysningsarbete
sedan några år tillbaka pågår
under medicinalstyrelsens ledning
och under medverkan av folktandvårdens
huvudmän. Undervisning i tandhälsovård
bedrives också i olika skolor
och läroanstalter. Detta arbete synes enligt
av styrelsen lämnade uppgifter ha
gett till resultat att kariesfrekvensen hos
vissa barngrupper visar en klart sjunkande
tendens, som sannolikt så småningom
kommer att reducera tandvårdsbehovet.
Jag vill vidare erinra om att
riksdagen nyligen godkänt ett i statsverkspropositionen
framlagt förslag om
en väsentlig ökning av de medel som
står till medicinalstyrelsens förfogande
för upplysningsverksamheten. Det är angeläget
att man i den skärpta propaganda
som planeras i främsta rummet strävar
efter eu förbättrad instruktion till
de kategorier som direkt kommer i kontakt
med barnen och mödrarna, såsom
barnläkare, sjuksköterskor, personal vid
mödra- och barnavårdscentralerna, skolmåltidspcrsonal
och lärare av olika kategorier.
I propagandakampanjen ämnar
man också engagera press, radio och television.
Som jag uttalat i nyssnämnda

proposition är det vidare önskvärt att
tandvårdsinspektörerna får hjälp i den
förebyggande verksamheten av biträdande
tandvårdsinspektörer i mån av tillgång
på härför kvalificerad arbetskraft.

Jämsides med propagandan för ändrade
kostvanor och ökad munhygien
pågår i medicinalstyrelsens regi olika
undersökningar för att få fram medel
med direkt karieshämmande effekt. Sålunda
sker försök med fluorbehandling
på flera håll i landet, och goda resultat
härav har rapporterats bl. a. i Stockholms
stad. Det torde emellertid ännu
vara för tidigt att uttala sig om det slutliga
resultatet av dessa undersökningar
och försök.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet ber jag att få
framföra ett tack för svaret på min interpellation.

I interpellationen göres det påståendet
att tandkaries är en verklig folksjukdom.
Kostnaderna för tandvården i vårt land
uppskattas till 200 miljoner kronor årligen
vartill kommer medborgarnas personliga
utgifter för tandläkarbesök, resor,
väntetid och förlorad arbetsförtjänst.

Den i interpellationssvaret redovisade
höjningen av medel till medicinalstyrelsens
förfogande för upplysningsverksamhet
i hithörande frågor främst bland skolbarn
är naturligtvis glädjande, men jag
kan inte underlåta att påpeka att 1957
års folktandvårdssakkunniga i det fallet
föreslog ett tredubbelt större anslag för
ifrågavarande ändamål. Det förtjänar
också framhållas att så gott som samtliga
remissinstanser kraftigt understrukit
de sakkunnigas förslag om ökad kariesförebyggande
verksamhet.

Av svaret framgår att redan nu en omfattande
forskning beträffande kariesprofylaktik
bedrives vid samtliga odontologiska
läroanstalter i Sverige. Beträffande
detta skriver 1957 års folktandvårdssakkunniga
i sitt betänkande, efter
att först ha redovisat de stora forskningsinsatserna
i USA: »I många andra

Nr 18

Tisdagen den 9 maj 1961

Om inrättande av en särskild institution

nas uppkomst, m. m.

länder, Sverige inräknat, är den grundläggande
och profvlaktiskt inriktade
odontologiska forskningen i största utsträckning
beroende av den tid och
energi, som lärare vid tandläkarhögskolor
eller enskilda forskare kunna mobilisera
för dessa ofta mycket krävande
uppgifter. Detta är ett otillfredsställande
förhållande särskilt med tanke på de
stora möjligheter till förbättrad hälsovård
och inbesparade vårdkostnader,
som ett förebyggande av tandsjukdomarna
erbjuder.»

De resultat som dessa personligt inspirerade
forskarmödor synes ha givit är
ingalunda föraktliga, men man undrar
om inte här en mera målmedveten och
systematisk forskning skulle kunna ge
verkligt betydande vapen i kampen mot
tandkaries och andra tandsjukdomar.

Bland de metoder som nämnts för förebyggande
behandling är fluortillförsel
i olika former den mest uppmärksammade.
I svaret framhålles att försök med
fluorbehandling sker på flera håll i landet
i medicinalstyrelsens regi. Resultaten
sägs vara goda bl. a. i Stockholms
stad.

I USA och andra länder förekommer
särskild personal, s. k. tandhygienister,
som bl. a. sysslar med viss profylaktisk
verksamhet. De sakkunniga har inte ansett
att sådana hjälpkrafter lämpligen
bör utbildas i Sverige. Enligt vad som
sagts från vissa tandläkare borde måhända
tandsköterskorna kunna biträda
vid tandpensling med fluorlialtiga preparat.

Bland de enskilda personer, som av
intresse och i huvudsak på egen bekostnad
ägnat sina krafter åt kariesförebyggande
åtgärder, är docenten Alfred Åslander
en av de mest uppmärksammade.
Hans metod, den s. k. benmjölsmetoden,
går ut på att barn och ungdom dagligen
tillföres en liten dos vanligt benmjöl
i kosten. Han menar att det är lika
angeläget att det under uppbyggnadsperioden
tillföres för tändernas bildande
nödvändiga ingredienser som att vanliga
näringsämnen ges. Uttrycket »tandnäring»
är präglat av herr Åslander.

för forskning beträffande tandsjukdomar Även

om de av honom redovisade resultaten
grundar sig på ett allt för litet
material, vore det all anledning att ge
även detta uppslag ekonomiska möjligheter
att prövas vetenskapligt i ett mera
omfattande försök.

Av det sagda framgår att jag inte är
helt nöjd med herr statsrådets svar på
mina frågor. Jag anser att det är nödvändigt
att snabba och effektiva åtgärder
vidtages både på kariesforskningens
och tandröteprofylaktikens område. Enligt
min mening måste tillskapandet av
en särskild forskningsinstitution i enlighet
med de sakkunnigas förslag forceras.
Det går inte an att vänta vare sig på ytterligare
utredningar eller på initiativ
till ett internordiskt samarbete på detta
område. Jag väntar mig av vår energiske
och flyhänte inrikesminister att han,
inseende den här frågans stora betydelse
för folkhälsan, går till snabba avgöranden,
ägnade att fästa hans namn på
historiens blad som den man vilken
starkare än andra bidrog till att begränsa
den vanligaste av alla våra folksjukdomar.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag hoppas att vi skall
kunna göra det här i samförstånd och
samarbete, och med den ambition som
herr Svanström utan tvivel är bärare av
bör det finnas förutsättningar härför,
men det vore kanske lämpligt att den
ambitionen tog sig några påtagliga uttryck.

I statsverkspropositionen hemställdes
om ett anslag på 100 000 kronor till upplysningsverksamheten
kring tandrötebekämpandet.
Tidigare har vi haft ett
anslag till allmän hälsovårdsupplysning
på 10 000 kronor. Här åstadkom vi alltså
en höjning från praktiskt taget ingenting
upp till 100 000 kronor, men herr
Svanström tycker att det inte är mycket
att hurra för. Nu har emellertid den enskilde
riksdagsmannen möjlighet att i
motion föreslå riksdagen att höja beloppet,
men såvitt jag har kunnat finna har
inte ens herr Svanströms namn stått under
någon motion i den frågan.

Tisdagen den 9 maj 1961

Nr 18

Om inrättande av en särskild institution

Det hindrar inte att vi skall samarbeta
och göra det bästa möjliga i den här
saken. Låt oss se, på vilket sött vi bäst
kan använda de 100 000 kronorna. Blir
det god effekt, kan vi gemensamt se till
att öka det här anslaget.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag är tacksam för det
sista som statsrådet sade, nämligen att
vi kan räkna med positiva åtgärder i
framtiden. Jag vidhåller emellertid vad
jag sade i mitt förra anförande, att anslaget
på 100 000 kronor inte är fullt
tillfredsställande i jämförelse med de
sakkunnigas förslag om 300 000 kronor.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 150, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret 1961/
62, m. in., hänvisades propositionen, såvitt
anginge det procenttal av grundbeloppet,
varmed statlig inkomtsskatt för
vissa skattskyldiga föreslagits skola ingå
i preliminär skatt, till bevillningsutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

160, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 39 § 3 mom. och 46 § 2 mom.

kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370);

nr 162, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om rätt till
avdrag vid 1962 års taxering för avsättning
till investeringsfonder för konjunkturutjämning;
samt

nr 164, angående godkännande av tillläggsavtal
till avtalet den 24 december
1936 mellan Sverige och Frankrike för
undvikande av dubbelbeskattning och
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande
arvsskatt.

ör forskning beträffande tandsjukdomarnas
uppkomst, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
dess anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet inkommit
framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående en i samband
med isländska alltingets 1000-årsjubileum
av riksdagen överlämnad bokgåva till
alltinget.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 1—4, konstitutionsutskottets
memorial nr 15,
statsutskottets utlåtande nr 89, bevillningsutskottets
betänkanden nr 27 och
48 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 29.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtanden och memorial: nr

5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande för
Sveriges del av vissa ändringar i konventionen
angående upprättande av Europeiska
frihandelssammanslutningen;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående en överenskommelse
om en association mellan medlemsstaterna
i Europeiska frihandelssammanslutningen
och Republiken Finland,
m. m.;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation
jämte i ärendet väckta motioner;
samt

nr 8, angående uppskov med behandling
av visst ärende;

statsutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. in.;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ny organisation av

Nr 18

Tisdagen den 9 maj 1961

krigsmaktens högsta ledning jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående understöd åt båttrafiken
i Stockholms skärgård jämte i
ämnet väckt motion;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till industriell
verksamhet i Töre kommun jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1961/62 till investeringsbidrag
jämte i ämnet väckta motioner; nr

94 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avtal med Göteborgs
stad berörande Göteborgs universitet; nr

95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1961/62 till studiehjälpsnämnden;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till organisation
för undervisning och vård av barn med
komplicerad utvecklingshämning m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m.;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillägg till investeringsplanen
för statens järnvägar;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
vissa avtal om överlåtelse av fastigheter
m. m. inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsförfattningar,
in. m., jämte i ämnet väckta motioner; nr

101, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa
personer;

nr 102, i anledning av väckta motioner
angående partiell tjänstledighet eller
deltidstjänstgöring för folk- och småskollärare;
samt

nr 103, i anledning av väckta motioner
om tillgodoräknande såsom tjänstår

för uppflyttning i löneklass och för pension
av viss tjänstgöring utomlands;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående automobilskatten för lastbil;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Marocko för
undvikande av dubbelbeskattning och
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande direkta
skatter; samt
nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om tillverkning av sprit ock vin, m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 25, angående regleringen för budgetåret
1961/62 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.;
samt

nr 27, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående delvis
ändrad befordringsgång för riksbankens
vaktmästare;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av motioner angående
avlösning av vissa servitut;

nr 23, i anledning av motioner angående
värdebeständig placering av kyrkliga
fonder; samt

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
30 juni 1947 (nr 288) om uppsikt å jordbruk; jordbruksutskottets

utlåtanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående särskilda åtgärder
för rationalisering av jordbruket och
skogsbruket i Kopparbergs län, m. m.
jämte i ämnet väckta motioner, m. m.;

nr 30, i anledning av väckt motion rörande
vissa åtgärder i anledning av
kronhjortens skadegörelse i Skåne; samt
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1961/62 till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket jämte i ämnet väckta motioner;
ävensom

Tisdagen den 9 maj 1961

Nr 18

Interpellation ang. identitetsbrickor för barn

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

28, i anledning av väckt motion
om tillskapande av en ny svensk edition
av bibeln; samt

nr 30, i anledning av väckt motion
om utredning angående förvärv åt kronan
av vissa markområden m. m.

Interpellation ang. identitetsbrickor
för barn

Fru SVENSON (ep) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Genom sin anslutning
till Genévekonventionen av den 12
augusti 1949 har vårt land utfäst sig att
vidtaga åtgärder för att alla barn under
tolv år skall kunna identifieras genom
identitetsbrickor eller på annat sätt. I
händelse av krig blir behovet av en sådan
identifiering synnerligen stort. Erfarenheterna
från andra världskriget
har klart ådagalagt detta. Trots de förpliktelser
som konventionen innebär har
frågan om barns identifiering ännu inte
fått en tillfredsställande lösning.

försvarsförbund och gavs stöd av bl. a.
skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen.
När de samverkande organisationernas
aktion avslutades den 30 juni 1956
hade ca 1 000 000 brickor sålts. Civilförsvaret
fortsatte försäljningen till den 30
juni 1957, då det förut nämnda avtalet
utgick. Det bör uppmärksammas att denna
försäljning och anskaffning av identitetsbrickor
var helt frivillig.

Med anledning av i ärendet väckta
motioner anhöll 1956 års riksdag om
utredning av frågan om obligatorisk anskaffning
av identitetsbrickor för vissa
barn. Dåvarande chefen för inrikesdepartementet
tillsatte en utredning i ärendet
i oktober månad samma år. Utredningen
avlämnade sitt betänkande den
15 juli 1959. I betänkandet förordades en
obligatorisk anskaffning av identitetsbrickor
för barn. Med hänvisning till
rekommendationerna i 1949 års Genévekonvention
föreslogs att anskaffningen
de båda första åren skulle omfatta barn
upp till 12 års ålder.

Betänkandet har varit föremål för remissbehandling.
Remissvaren har varit
positiva till utredningens förslag. Den 30
december uppdrog Kungl. Maj:t åt sta -

Under de tolv år som gått sedan kon- — “rry-o ; °

ventionen antogs har omfattande prov- tens organisationsnamnd att i samråd
ningar och utredningar genomförts. 1950 med statistiska centralbyrån och civil -

gjorde Rädda barnen en framställning
till Kungl. Maj :t i ärendet. Påföljande år
anmodade Kungl. Maj :t civilförsvarsstyrelsen
att avge utlåtande i ärendet. På
grund av pågående utredning rörande
åtgärder för identifiering av civilbefolkningen
i krig förklarade sig emellertid

försvarsstyrelsen komplettera utredningens
arbete beträffande organisation
m. m. I maj månad 1960 var detta arbete
slutfört. Sedan dess har intet avhörts i
ärendet.

Det dröjsmål som sålunda uppstått
måste beklagas. Åtgärder för identifie -

ningen i krig lormaraae sig emenei uu —o— ...

civilförsvarsstyrelsen förhindrad att ta ring bör ses som ett naturligt led i förUV1
. - n • i i.:r: ~ nrh hor sAledeS lllga

upp den särskilda frågan om identifiering
av barn.

Våren 1953 uppdrog Kungl. Maj:t åt
civilförsvarsstyrelsen att vidtaga åtgärder
för att underlätta allmänhetens anskaffande
av identitetsbrickor för barn,
företrädesvis under 6 år. Med anledning
härav träffade civilförsvarsstyrelsen i
juli 1955 avtal med ett företag angående
tillverkning och tillhandahållande av
identitetsbrickor. I september samma år
påbörjades försäljningen av brickorna.
Försäljningen genomfördes av Rädda
barnen, Röda korset och Sveriges civil -

svarsberedskapen och bör således mgå
i de åtgärder, som vidtages i syfte att
förbättra civilförsvaret. Inte minst viktigt
är det att allmänheten blir förtrogen
med identifieringsmetoderna. Självfallet
innebär också 1949 års Genévekonvention
eu särskild förpliktelse.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande frågor: Vad

är anledning till det dröjsmål
som uppstått vid behandlingen av det

10 Nr 18 Tisdagen den

Interpellation ang. befälsordningen inom

år 1959 avgivna betänkandet angående
identitetsbrickor för barn?

Avser statsrådet att framlägga proposition
i ärendet och kan detta i så fall
ske vid innevarande års höstriksdag?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. befälsordningen
inom försvaret

Ordet lämnades på begäran till herr
LUNDSTRÖM (fp), som anförde:

Herr talman! Befälsordningen vid armén
har under en lång följd av år varit
föremal för utredning och överväganden
i olika sammanhang. Riksdagen
hade slutligen att vid 1960 års riksdag
ta ståndpunkt i frågan, sedan proposition
då framlagts (nr 109).

Departementschefens förslag grundade
sig i allt väsentligt på de resultat till
vilka 1954 års befälsutredning hade kommit.
Genom avgivna remissutlåtanden
hade utredningens förslag i sina huvuddrag
tillstyrkts av de militära myndigheterna
och vunnit anslutning från de
olika personalorganisationernas sida.
Statsmakternas principiella beslut i försvarsfrågan
1958 på grundval av öB:s
utredningar 1954 och 1957 samt 1955
ars försvarsberedning skulle tjäna som
utgångspunkt för bedömandet av befälsllPP§ifterna
inom freds- och krigsorganisationerna.

mentschefen utredningens mening, att
man vid befälsorganisationens utformning
måste ta avgörande hänsyn till den
militärtekniska utvecklingen, framför allt
på vapenverkans, transportmedlens och
teleteknikens områden.

I likhet med utredningen hade departementschefen
funnit, att den aktiva befälspersonalen
borde vara indelad i tre
grupper, i huvudsak uppbyggda på nuvarande
indelningsgrunder: en officerskår,
en underofficerskår och en underbefälskår.
Departementschefen kunde
dock icke biträda förslaget att bibehålla
beteckningen »underofficerare» för mel -

9 maj 1961
försvaret

lanbefälsgruppen utan ansåg att exempelvis
beteckningen »kompaniofficerare»
eller »specialofficerare» borde övervägas.
Beträffande den aktiva befälspersonalens
uppgifter, rekrytering och utbildning,
övergång mellan olika karriärer
m. m. godtog departementschefen i
allt väsentligt utredningens förslag.

I fråga om befälsstatens utformning
vid ett normalinfanteriregemente förordade
departementschefen vissa avvikelser
bl. a. i fråga om antalet förvaltare
i trupptjänst. Totalt för hela infanteriet
erfordrades nya beställningar för sammanlagt
14 majorer, 32 kaptener, 64 förvaltare
(i trupptjänst), 91 fanjunkare
och 249 underbefäl, medan 17 löjtnanter
och 159 sergeantbeställningar kunde
indras. Befälsbehovet vid kavalleriet
kunde i huvudsak tillgodoses inom befintlig
personalstat, dock erfordrades
sammanlagt 4 beställningar för förvaltare
i trupptjänst.

Förändringarna i personalstaterna vid
infanteriet och kavalleriet borde enligt
departementschefen genomföras snarast
möjligt. Emellertid hade departementschefen
såsom framhölls i prop. 1960: 109
för avsikt att tillsätta en särskild delegation
för genomräkning av befälsbehovet
vid de truppslag inom armén för vilka
befälsutredningen icke avgivit preciserade
förslag. I avvaktan på resultat
av delegationens arbete ansåg sig departementschefen
sakna underlag för ställningstagande
i fråga om personalstaterna
vid arméns truppslag i övrigt.

Beträffande tillämpningen av utredningens
förslag på försvarets befälssystem
i dess helhet framhöll departementschefen
bl. a.:

»Det förslag som här framlägges avser
som nämnts arméns befäl. Det är dock
givet att förhållandena vid armén
icke kan ses isolerade från dem vid
övriga försvarsgrenar. I yttranden över
befälsutredningens betänkande har också
förhållandena vid marinen och flygvapnet
aktualiserats. Chefen för marinen
har sålunda anfört att genomförandet
av en ny befälsordning vid armén
synes nödvändiggöra att de aktiva befälskategoriernas
ansvarsförhållanden

Nr 18

Tisdagen den 9 maj 1961

och lönestiillning m. m. även vid andra
delar av krigsmakten i princip bringas
i överensstämmelse härmed. Enligt marinchefens
uppfattning kan en för armén
särpräglad befälsordning inte införas
utan allvarliga problem för förhållandena
vid marinen. Chefen för flygvapnet
har givit uttryck åt motsvarande synpunkter.
överbefälhavaren har erinrat
om att utredningens förslag endast avsett
armén, främst infanteriet, men framhållit
att den principiella utformningen
av arméns befälsordning dock kommer
att få stor betydelse, i vissa fall vara
direkt tillämpbar vid utformningen av
befälsordningen även för marinen och
flygvapnet. Överbefälhavaren anser det
önskvärt att befälsordningen inom försvarsgrenarna
ges en så överensstämmande
utformning som möjligt.»

Departementschefen delade de av
överbefälhavaren och cheferna för marinen
och flygvapnet anförda synpunkterna.
Enligt hans mening var det både
önskvärt och nödvändigt att befälssystemet
inom de olika delarna av försvarsmakten
bringades till så stor överensstämmelse
som möjligt, inte minst med
hänsyn till vikten av att åstadkomma en
effektiv integration inom ramen av ett
totalt försvar mellan de olika delarna
av försvarsmakten.

Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts prop.
1960:109 enligt statsutskottets utlåtande
1960: 113. I försvarets personalstatsprop.
(1960:110) framlade departementschefen
de förslag till förändringar i personalstaterna
för infanteriet (utom pansarinfanteriet)
och kavalleriet, som betingades
av beslutet.

Den i prop. 1960: 109 omtalade delegationen
tillsattes i juni 1960. Den har
hittills icke redovisat några resultat av
sitt arbete. Underlag för genomförande
av den av 1960 års riksdag beslutade
befälsreformen inom armens övriga
truppslag saknas därför alltjämt.

Genom riksdagens beslut togs ett betydande
steg mot en lösning av de befälsorganisatoriska
problem, som alltsedan
andra världskrigets slut gjort sig gällande
inom krigsmakten och menligt påverkat
stämningarna inom försvarets be -

ion ang. befälsordningen inom försvaret

fälskårer. Men beslutet har som nämnts
hittills bringats i tillämpning endast för
infanteriets (utom pansarinfanteriets)
och kavalleriets vidkommande. Personalstaterna
vid övriga truppslag inom
armén kan i avvaktan på pågående genomräkning
av befälsbehovet m. m. icke
påverkas av reformen. Några uppgifter
om i vilken takt underlag för ett ställningstagande
i ämnet kan frambringas
föreligger icke. Det förefaller angeläget,
att reformen snarast möjligt genomföres
inom hela armén. Men även reformens
totala genomförande inom försvaret
i dess helhet behöver påskyndas.
Fortsatt långvarigt dröjsmål innan försvarets
befälssystem bringas till enhetlighet
och stadga kan vara ägnat att vidmakthålla
onödig irritation inom försvarets
befälskårer men kan också försvåra
den samordning på olika områden,
som f. n. präglar handläggningen av
försvarsorganisatoriska frågor i ö\rigt.
Det är till allvarlig skada för utbildningen
av värnpliktiga inom försvaret
om det framgent skall förekomma att befäl
med samma utbildning, tjänstgöringstid
och befattningar har olika befordrings-
och löneförmåner, beroende på
vilket truppslag vederbörande tillhör.
Tendensen till flykt från specialförbanden
(främst uoff) kan få allvarliga konsekvenser
i utbildningshänseende. Det
synes därför vara angeläget att förenämnt
delegationsarbete påskyndas samt
att takten för befälsreformens genomförande
på något sätt preciseras.

Under hänvisning till vad i det föregående
anförts, får jag hemställa om
första kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
rikta följande frågor:

När beräknar statsrådet att underlag
för ställningstagande till de personalorganisatoriska
konsekvenserna inom
arméns olika truppslag av riksdagens
principbeslut 1960 skall föreligga?

På vilket sätt är statsrådet beredd medverka
till att befälssystemet vid armén
i dess helhet men även inom försvaret
i övrigt snarast ges en enhetlig och ändamålsenlig
utformning i överensstämmelse
med riksdagens principbeslut?

Nr 18

Tisdagen den 9 maj 1961

Interpellation ang. befälsordningen inom

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 663, av herr Andersson, Torsten,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 142, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.;

nr 664, av herr Sundin, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 155, angående
lönegradsplaceringen för vissa polismanstjänster
m. m.;

nr 665, av herr Birke och herr Ohlsson,
Ebbe, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 159, angående kapitaltillskott
till Scandinavian Airlines System
(SAS), m. m.;

nr 666, av herr Hanson, Per-Olof, och
herr Hilding, i anledning av Kungl.

försvaret

Maj:ts proposition nr 159, angående kapitaltillskott
till Scandinavian Airlines
System (SAS), m. m.;

nr 667, av herr Sundin, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 159, angående
kapitaltillskott till Scandinavian
Airlines System (SAS), m. m.; och
nr 668, av herr Jacobsson, Gösta, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
1°7, med förslag till kungörelse med särskilda
bestämmelser om utförsel av obeskattade
varor i fartygstrafiken över Öresund.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.37.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Onsdagen den 10 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
månad.

Upplästes tre till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

År 1961 den 10 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksbanken för valperioden
1961—1964 efter herrar A. L.
Rubbestad och G. N. Kollberg, vilka voro
i tur att avgå, jämte två suppleanter;
och befunnos efter valets slut hava blivit
utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1961—1964:
herr Kollberg, Gustaf Napoleon,
ledamot av andra

kammaren .......... med 46 röster,

herr Bengtson, Torsten Stanley,
ledamot av första

kammaren, ........ » 44 » ,

suppleant för herr Kollberg, G.N.:

Herr Wedén, Sven Mauritz,
ledamot av andra

kammaren, ........ med 46 röster;

suppleant för herr Bengtson, T. S.:

Herr Hansson, Nils Gunnar,
ledamot av andra

kammaren, .......... med 45 röster.

År 1961 den 10 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret för
valperioden 1961—1964 efter herrar R.
G. Renlund, E. R. Hagberg och A. P.
Pettersson, vilka voro i tur att avgå,
jämte tre suppleanter; och befunnos efter
valens slut hava blivit utsedda till

ordförande

för valperioden 1961—1964:

herr Renlund, Rolf Gösta,

generaldirektör, .... med 47 röster;

fullmäktige

för valperioden 1961—1964:

Herr Hagberg, Erik Rudolf,
ledamot av första

kammaren, ........ med 44 röster,

herr Johansson, Nils Ivar,
andre vice talman i
första kammaren, . . » 44 » ;

Suppleant för herr Renlund, R. G.:

herr Adamsson, Erik Selmer
Johan,

ledamot av andra

kammaren, ........ med 46 röster;

suppleant för herr Hagberg, E. R.,
herr Birke, Gustaf Emanuel,
ledamot av första

kammaren, ........ med 44 röster;

suppleant för herr Johansson, N. I.:

herr Eliasson, Lars Magnus,
ledamot av andra

kammaren, ........ med 44 röster.

År 1961 den 10 maj sammanträdde
de valmän, som av kamrarna fått i uppdrag
att utse fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, för anställande
av föreskrivet val av två ledamöter i
styrelsen över riksdagsbiblioteket jämte
två suppleanter för dem för tiden från
valet, till dess nytt val under år 1965
försiggått; och utsågos därvid till

ledamöter:

fröken Mattson, Lisa,
ledamot av första

kammaren, ........ med 44 röster,

Herr Munktell, Axel Henrik,
ledamot av andra

kammaren, ........ med 44 röster;

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

suppleant för fröken Mattson, L.:
fru Segerstedt Wiberg, Ingrid,
ledamot av första

kammaren, ........ med 44 röster;

suppleant för herr Munktell, A. H.:
herr Gustafsson, Gustaf Einar,
ledamot av andra

kammaren, ........ med 44 röster.

På framställning av herr talmannen
beslöts att de upplästa protokollen skulle
läggas till handlingarna ävensom att
riksdagens kanslideputerade genom utdrag
av protokollet skulle underrättas
om dessa val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda, dels
ock till skrivelser till Konungen med anmälan
om de förrättade valen.

Justerades protokollsutdrag.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 663—667 till statsutskottet
och

motionen nr 668 till bevillningsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 5—7 och memorial
nr 8, statsutskottets utlåtanden
nr 8 och 90—103, bevillningsutskottets
betänkanden nr 18, 44 och 54, bankoutskottets
utlåtanden nr 25 och 27, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 22, 23 och
25, jordbruksutskottets utlåtanden nr 28,
30 och 31 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 28 och 30.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden: nr

1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen angående godkännande
av konventionen angående Organisationen
för ekonomiskt samarbete
och utveckling (OECD), m. m.;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 10 juli 1947 (nr 511) om särskilda
förmåner för vissa internationella
organisationer, m. m.;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen angående Sveriges
anslutning till en konvention för
upprättande av en europeisk organisation
för astronomisk forskning rörande
södra stjärnhimlen; samt

nr 4, i anledning dels av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1960
och 1961 vid dess tolfte ordinarie möte
fattade beslut, dels av motioner väckta
i anslutning till sagda proposition.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 15, angående granskning av
de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hade på
därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under
tiden från och med den 11 januari 1960
till och med den 9 januari 1961 i statsrådet
förda protokoll.

Därjämte hade på därom särskilt gjorda
framställningar till utskottet överlämnats
utdrag av följande i statsrådet förda
protokoll, nämligen:

över kommunikationsärenden den 20
januari, den 17 februari samt den 3 och
den 10 mars 1961, i vad de avsåge ärendena
nr 10—23 respektive nr 4, nr 6 och
nr U—14 angående ansökningar om tillstånd
till innehav av vissa uppdrag;
samt

över handelsärenden den 13 januari
1961 angående ytterligare medelsanvisning
till ombyggnad och reparation av
operahuset och den 17 februari 1961 angående
godkännande av visst förlikningsavtal.

Utskottets föreliggande memorial upptog
fyra särskilda, med A, B, C a och
C b betecknade avdelningar, av vilka B
och C a voro indelade i vissa nedan närmare
angivna punkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att memorialet skulle företagas
till avgörande avdelningsvis och i förekommande
fall punktvis.

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

I avdelningen A hade
mält, att vid den granskning av nyss omförmälda
protokoll och övriga handlingar,
som i överensstämmelse med grundlagens
föreskrift av utskottet företagits,
utskottet ej funnit anledning att mot någon
ledamot av statsrådet tillämpa § 106
regeringsformen.

Vid föredragning av avdelningen A lädes
memorialet i denna del till handlingarna.

I avdelningen B hade utskottet anmält,
att granskningen vidare ej givit utskottet
anledning att framställa någon anmärkning
jämlikt § 107 regeringsformen mot
ledamot av statsrådet.

Härutinnan hade dock skiljaktiga meningar,
som utskottet ansett sig böra för
riksdagen redovisa, förekommit vid bedömningen
av vissa i tre särskilda, med
I—III betecknade punkter närmare angivna
spörsmål.

Efter föredragning av avdelningen B
lades memorialet i denna del till handlingarna.

I avdelningen C a hade utskottet anfört,
att det vid granskningen uppmärksammat
vissa förhållanden av beskaffenhet
att föranleda fyra särskilda under
avdelningen, i med I—IV betecknade
punkter, intagna uttalanden av utskottet
utan åberopande av § 107 regeringsformen.

Vid punktvis skedd föredragning av
avdelningen C a lades till en början
punkterna I—III till handlingarna.

Punkten IV

Ang. beviljande av exportlicenser för
krigsmateriel

I denna punkt hade utskottet funnit
sig böra för riksdagen tillkännagiva viss
uppfattning angående beviljande av exportlicenser
för krigsmateriel.

I denna fråga anförde nu

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):
Herr talman! På denna punkt behandlar
utskottet frågan om utförsel ur ri -

Ang. beviljande av exportlicenser för krigsmateriel
utskottet an- ket av krigsmateriel. Ett enigt utskott
har gjort ett uttalande beträffande utfärdandet
av licenser för vapenexport.
Jag vill endast knyta några reflexioner
till det uttalandet.

Som alla minns —- och vilket även
aktualiserades genom en interpellation
denna vår i andra kammaren — tvingades
i slutet av december ett libanesiskt
flygplan av de franska myndigheterna
att gå ned i Oran i Algeriet. Flygplanet
innehöll vapenlast av svenskt ursprung.
Enligt uppgift var lasten avsedd för en
inköpare i Argentina. I Frankrike kom
i pressen mycket snart fram tvivel på
riktigheten av dessa uppgifter. Enligt
den franska pressen togs en man i polisförhör.
Han släpptes efter kort tid,
emedan han endast ansågs vara förmedlare
av affären, men den franska pressen
lät samtidigt förstå att den ansåg
påståendena riktiga att vapnen inte var
avsedda för Argentina utan för FLN i
Algeriet.

I en kommuniké från handelsdepartementet
har förklarats att man inte anser
det styrkt att godsets destination va
rit annan än den som uppgivits. Detta
till trots visar det inträffade, att om
licens skall ges måste detta ske under
förvissning om att vapnen har en godkänd
köpare och inte sändes ut ur landet
utan att betryggande garantier erhållits
för att den köpare, som finns på
papperet, också är emottagaren. Självfallet
innebär det också att man bör förvissa
sig om existensen av en köpare,
som samtidigt ur alla synpunkter kan
godtas. Vidare måste man ha garantier
för att den svenske säljaren är sådan,
att inga misstankar kan yppas om dennes
lämplighet för dessa känsliga affärer.
Det finns ju, som tidigare i år påpekats
av allmänna beredningsutskottet,
för övrigt regler efter vilka tillstånd
kan ges, men reglerna blir onekligen
värdelösa om tillämpningen sker utan
ingående kontroll.

I sitt interpellationssvar den 17 februari
framhöll handelsministern i andra
kammaren, att från svensk sida inte givits
licens på länge bl. a. för export av
krigsmateriel till Mellersta östern och

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. resning i tryckfrihetsmål mot reda
Mellanamerika. Detta är givetvis tillfredsställande,
men det krävs mer än så
för att uppfylla statsministerns ord av
1956 om att licenser inte skall beviljas
för vapenexport till stater invecklade
i akuta konflikter, där inbördeskrig råder
eller där det internationella eller
interna läget är hotande.

Man behöver bara tänka på läget i en
del afrikanska stater för att förstå hur
riskabelt det skulle vara med exempelvis
export av jaktgevär dit. Vill man
peka på andra oroliga områden i världen,
faller Asien i ögonen. Där finns
många stater tillhörande de s. k. utvecklingsländerna
vilka gjort stora framsteg
bl. a. tack vare hjälpen från skilda FNorgan
men där det politiska läget likväl
är ytterst instabilt. Det skulle vara
i strid med statsministerns ord och i
strid med den önskan som kommer till
uttryck i Sverige lijälper-aktionen om
vi sände vapen till något av dessa utvecklingsländer
och därigenom äventyrade
de fredliga framstegen inom denna
grupp av stater.

Jag har, herr talman, tillåtit mig att
göra dessa reflexioner för att understryka
vikten av att vi inte genom oaktsamhet
vållar skada till men för utvecklingsländerna,
för vårt förhållande till
dem och våra förbindelser med andra
stater.

Efter härmed slutad överläggning lädes
förevarande punkt till handlingarna.

Beträffande uttalanden utan åberopande
av § 107 regeringsformen hade skiljaktighet,
som utskottet ansett sig böra
för riksdagen redovisa, förekommit i ett
under avdelningen C b närmare angivet
ärende.

Efter föredragning av avdelningen C b
lades densamma till handlingarna.

Vid memorialet funnos fogade fyra reservationer,
av vilka tre avsågo avdelningen
B i utskottets memorial och en
avdelningen C b.

Herr talmannen yttrade, att enär åtskilliga
av kammarens ledamöter begärt
ordet i fråga om de vid memorialet fogade
reservationerna, han ville framhål -

;ören A. Sastamoinen
la som ett önskemål, att de anföranden,
som komme att hållas angående reservationerna,
anknötes till dessa gruppvis, så
att varje reservation diskuterades särskilt
för sig och, sedan den slutbehandlats,
icke vidare återupptoges i den fortsatta
debatten.

Ang. resning i tryckfrihetsmål mot
redaktören A. Sastamoinen

Enligt en beträffande avdelningen B,
punkten I, avgiven reservation hade
herr von Friesen jämte herrar Sveningsson,
Källqvist, Hilding, Magnusson i
1 umhult, Hammar och Braconier inom
utskottet yrkat anmärkning jämlikt § 107
regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Kling, för
det yttrande i ärende om resning i
tryckfrihetsmål mot redaktören Armas
Sastamoinen ej infordrats från justitiekanslern
i dennes egenskap av allmän
åklagare i tryckfrihetsmål.

Härom anförde nu

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Att frågan om resning
i det som jag förutsätter allmänt bekanta
målet mellan dåvarande rådmannen
Lundquist och redaktören Armas Sastamoinen
kommit att behandlas av
Kungl. Maj:t med justitieministern som
föredragande hänger samman med att
departementschefen år 1957 mottog en
skrivelse från föreningen Liberal ungdom
i Göteborg. I denna hemställdes
om åtgärder för att få till stånd resning
i målet. Framställningen kan ses som
ett uttryck för en ganska utbredd uppfattning
att den fällande domen över
Sastamoinen inte längre kunde betraktas
som rättvis och rättfärdig sedan
Lundquist dömts för bl. a. grovt bedrägeri
och grov förskingring.

Handläggningen av detta ärende i departementet
drog ut på tiden, därför
att man där innan man tog slutlig ställning
ville avvakta domstolarnas prövning
av ett åtal mot Lundquist som gällde
vissa förhållanden i den bekanta Unmansaffären.
Det var denna livligt om -

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Ang. vissa statssekreterares m. fl. uppdrag såsom styrelsemedlemmar i hel-■och, halv statliga

företag inom departementets verksamhetsområde

diskuterade affär som artiklarna i Sasta
moinens tidning hade berört på ett sätt
som enligt de dömande instanserna innebar
missbruk av tryckfriheten, smädelse
och ärekränkning gentemot Lundquist
och som medförde den fällande
domen. Denna innebar fängelse i två
månader och ett skadestånd på 5 000
kronor som Sastamoinen skulle betala
till Lundquist.

nebörden att den dömde har möjlighet
att själv begära resning och att även
riksåklagaren i sin egenskap av allmän
åklagare vid högsta domstolen kan söka
resning till den dömdes förmån. Justitieminister
Zetterberg menade således
att regeringen inte skall lägga sig i dessa
saker som de vanliga rättsinstanserna
skall sköta i vederbörlig ordning. Den
uppfattningen delas av utskottsmajori -

Ge^nom Slutlig dom i början av förra teten. Eu remiss till justitiekanslern, som
..... , r____i___:JUoiot i rpsprvnnteraa talar om, kunde ha mne -

reservanterna talar om, kunde ha inneburit
en vink om att någonting borde
göras, och det strider mot den principiella
uppfattning som justitieminister
Zetterberg hade gjort sig till tolk för
och som delas av utskottsmajoriteten.

märkning enligt § 107 regeringsiormeu Ang. vissa statssekreterares m. fl. uppmot
föredragande departementschefen, drag såsom styrelsemedlemmar i hel- och
statsrådet Kling, är den omständigheten halvstatliga foretag mom departement
att denna fråga om resning tagits upp verksamhetsområde

^gjoSbavaS. ‘ÄÄ Enligt eu rörande avdelningen B
tiekanslerns yttrande inhämtats. Med punkten II, avgiven reservation hade
den ställning som justitiekanslern intar, herr von Fnesen jämte herrar Sueninffsinte
bara som Kungl. Maj:ts juridiske son, Hedblom, Magnusson i_ Turnhu^

...... . . _

året frikändes Lundquist från åtalet i
Unmansaffären, och därefter tog justitieministern
ställning till skrivelsen från
Liberal ungdom. Så småningom fick föreningen
veta att dess framstöt inte medfört
någon åtgärd.

Det som föranlett ett antal utskottsledamöter
att framställa yrkande om anmärkning
enligt § 107 regeringsformen

expert i allmänhet utan också som åklagare
i tryckfrihetsmål med behörighet
för honom att under vissa omständigheter
ansöka om resning, är det en på -

Hammar och Braconier inom utskottet
yrkat anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen
mot vederbörande statsråd
för°det vissa .statssekreterare och andra

XndaentkistTberrCednnh?gean att justitie"- av de högsta departementstjänstemännen,

kanslern lämnats helt utanför detta ären- vilka intoge en särställning som depar

de Det skulle herr talman, onekligen tementschefens narmaste medarbetare,
de. Det aerr tu fe ade drag sås0m styrelsemed r£Hr:

“ —

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Skälet till att utskottsmajoriteten
har avslagit detta anmärkningsyrkande
är huvudsakligen att utskottsmajoriteten
anslutit sig till ett uttalande
som förutvarande justitieministern
Zetterberg gjorde 1954, då han i ett helt
annat sammanhang besvarade en interpellation
angående resning. Det gällde
då Högbroforsen.

Det svar som dåvarande justitieminister
Zetterberg lämnade var av den in 2

Första kammarens protokoll 1961. Nr 1$

Herr HEDBLOM (fp):

Herr talman! Under denna punkt i dechargememorialet
har konstitutionsutskottet
tagit upp till behandling frågan
om vissa statssekreterares och andra
höga departementstjänstemäns uppdrag
i olika organ som tillhör departementets
verksamhetsområde. Utskottet har vid
flera tillfällen funnit anledning att i sina
dechargememorial påtala bl. a. statsråds,
statssekreterares, landshövdingars
och verkschefers engagemang vid sidan

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. vissa statssekreterares m. fl. uppdrag
statliga företag inom departementets i
av tjänsten. Detta liar, som utskottet
framhåller, skett med hänsyn till vikten
av att förtroendet för myndigheter
icke rubbas därigenom att omständigheter
föreligger som kan orsaka uppkomsten
av, låt vara ogrundade, misstankar
om bristande objektivitet.

Som exempel på nu aktuella fall av
engagemang från vissa statssekreterare
i hel- och halvstatliga bolag må nämnas
att statssekreteraren i finansdepartementet
är ledamot av styrelsen för
LKAB, att statssekreteraren i kommunikationsdepartementet
är ledamot av styrelsen
för AB Aerotransport och därmed
styrelseledamot även i SAS samt att
statssekreteraren i försvarsdepartementet
är suppleant i styrelsen för Karlskronavarvet
AB. Sistnämnda fall har icke
diskuterats under konstitutionsutskottets
behandling av förevarande punkt
utan har kommit till vår kännedom
först senare. I detta fall tillkommer att
en statssekreteraren underordnad tjänsteman
i försvarsdepartementet fungerar
som revisor, ett arrangemang som måste
karakteriseras som synnerligen olämpligt.

Konstitutionsutskottet har, som nämnts,
tidigare påtalat liknande fall. Ett av dessa
— det som mest torde likna årets
fall — kan vara av intresse att redovisa.
Så riktade utskottet 1926 anmärkning
mot dåvarande socialministern, enär
dennes statssekreterare förordnats att
vara arbetsrådets ordförande och chef
samtidigt som han innehade sin departementstjänst.
Då vissa av de av arbetsradet
handlagda ärendena kunde bli föremål
för Kungl. Maj :ts prövning förutsatte
detta att de båda instanserna var
fullt oberoende av varandra. När samma
person deltog i ärendenas behandling
både i arbetsrådet och i socialdepartementet
kunde man enligt konstitutionsutskottets
dechargememorial 1926 icke
hävda, att de båda instanserna var oberoende
av varandra.

Uppkomsten av s. k. tvåinstansjäv eller
instansfusion har även påtalats under
en annan punkt i årets dechargememorial,
som jag, herr talman, givetvis

såsom styrelsemedlemmar i hel- och halverksamhetsområde icke

skall behandla nu i annan mån än
att jag vill påpeka att parallella företeelser,
synes det mig, här behandlats
olika. Skäl anföres härför, men dessa är
enligt min mening inte bärande. Här gäller
det förordnande av chefen för socialstyrelsens
barnavårdsbyrå, tillika generaldirektörens
ställföreträdare, som
ordförande i styrelserna för två ungdomsvårdsskolor
och ledamot i en skolstyrelse.
Utskottet har i denna punkt
enats om ett s. k. tillkännagivande med
den innebörden att utskottet uttalar principiella
betänkligheter mot en ordning
som över huvud kan ge upphov till misstanken
om att behandlingen av ärenden
i olika instanser kan röna inflytande
av en och samma person.

I den punkt som vi nu behandlar har
utskottets majoritet inte velat gå med
någon reaktion trots att likartade förhållanden
här påtalas som i nyssnämnda
punkt. Man påpekar att frågan om
de statliga företagsformerna efter verkställd
utredning och remissbehandling
är föremål för bearbetning inom finansdepartementet
och menar att författningsutredningen
i sitt slutbetänkande
inte lär kunna undgå att ta ställning till
frågan om statssekreterarnas konstitutionella
ställning i framtiden. Utskottsmajoriteten
hävdar också att vid meddelandet
av de ovannämnda förordnandena en
tidigare praxis tycks ha följts. Man avslår
därför anmärkningsyrkandet jämlikt
§ 107.

Vi reservanter understryker att vi anser
det betänkligt att statssekreterare eller
andra högre departementstjiinstemän
på grund av sin särskilda ställning
inom departementet kommer att medverka
vid eller i varje fall utöva inflytande
på prövningen av samma ärende
som de som styrelsemedlemmar i heloch
halvstatliga företag tagit ställning
till- Oavsett den praxis som kan ha utbildat
sig på området har vi inte kunnat
undgå att ställa anmärkningsyrkande.
En annan ordning måste nämligen
enligt vår uppfattning tillskapas. Det
framhålles till slut i reservationen att
det är angeläget att spörsmålet beaktas

Onsdagen den 10 maj 1901

Nr 18

Ang. vissa statssekreterares m. fl. uppdrag såsom styrelsemedlemmar i hel- och halv statliga

företag inom departementets verksamhetsområde

av författningsutredningen, och då det
gäller att ta ställning till frågan om de
statliga företagsformerna.

Jag vill slutligen framhålla att det inte
kan vara rimligt att konstitutionsutskottet
underlåter att uttala sin mening i
pricipiellt viktiga frågor av det slag vi
nu behandlar av den anledningen att en
utrednings förslag är under behandling.

I en fråga av den här arten, i vilken
konstitutionsutskottet flera gånger tidigare
uttalat en klar mening, är det tvärtom
enligt min mening konstitutionsutskottets
plikt att ge sin mening till känna
som vägledning vid den fortsatta behandlingen
av utredningens förslag.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag kunde ha nöjt mig
med att instämma i de uttalanden som
herr Hedblom här har gjort, men då
mitt namn finns med under reservationen
kanske det kan tillåtas mig att säga
några ord.

En uppfattning som jag skulle tro
hyllas av alla riksdagens ledamöter obe -

ciper som är gällande i andra allmänna
sammanhang, nämligen att samma person
inte bör handlägga samma ärende
i både underordnad och överordnad instans,
också borde tillämpas för statsrådens
närmaste medhjälpare, d. v. s.
statssekreterarna.

Den anmärkning som av reservanterna
göres under denna punkt har, som
herr Hedblom nämnde, tidigare framförts
vid ett flertal tillfällen. Man måste
vara förvånad över att inte samma regler
som gäller i många andra sammanhang
kan gälla genomgående för hela
statsförvaltningen. Vi har detta exempel
att statssekreteraren i kommunikationsdepartementet
är statens representant
i det stora flygbolaget SAS:s styrelse
och samtidigt sitter i departementet
och handlägger detta bolags angelägenheter,
vilket ju varit särskilt aktuellt
under det senaste halvåret. Även
om det kan vara praktiskt och bra att
på så nära håll som möjligt få komma
i kontakt med problemen, måste det vid
många tillfällen bli en otrevlig dubbelställning.
Det blir situationer där jävs -

hyllas av ana ltuamuiv» ~~~ ----------o- . , ,

roende av partitillhörighet är att an- bestämmelser i andra sammanhang skultingen
det gäller ärenden som handläggs le ha trätt in.

vid domstol eller ärenden som handläggs
i administrativ ordning skall handläggningen
vara objektiv och ur rättssäkerhetssynpunkt
riktig.

Vid våra domstolar gäller noggranna

Såsom herr Hedblom här tidigare något
har berört finns i det närmast följande
ärendet i avdelning C, som jag
hoppas att det är tillåtet att något beröra,
ett uttalande av utskottet om vissa

Vid vära domstolar ganei uuggi ~..........

iävshestämmelser till vilka hänvisas och förhållanden vid ungdomsvårdsskolorna

javsbestammeiser, un viin-a till ^iaUtvrelsen. Tltan

som används som mönster även i den
administrativa förvaltningen. Samma är
förhållandet i kommunernas förvaltning.
I kommunallagen är intagna vissa jävsregler,
som jag också tror i allmänhet
tillämpas. När det gäller så höga befattningshavare
som statssekreterarna, statsrådens
närmaste medhjälpare, råder vad
jävet beträffar en inte fullt tillfredsställande
ordning. Vad angår statsråden
själva är deras behörighet att utanför
kanslihuset ha uppdrag reglerad i § 34
regeringsformen, och den ordningen
tror jag också respekteras mycket noggrant.

Man måste då tycka att den ordning
som gäller för statsråden och de prin -

i förhållande till socialstyrelsen. Utan
åberopande av § 107 i regeringsformen
gör utskottet ett mycket strängare uttalande
än om statssekreterarna. Efter
att ha talat om vad som talar för den
nuvarande ordningen säger utskottet på
följande sätt: »Även om utskottet har
förståelse för dylika synpunkter, vill utskottet
likväl uttala principiella betänkligheter
mot en ordning, som över huvud
taget kan ge upphov till misstankar
om att behandlingen av ärenden i olika
instanser kan röna inflytande av en och
samma person. Den omständigheten att
vederbörande i förekommande fall givetvis
anmäler jäv undanröjer icke de
principiella betänkligheterna.»

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. vissa statssekreterares in. fl. uppdrag såsom styrelsemedlemmar i hel- och halv statliga

företag inom departementets verksamhetsområde

Detta är ett rätt strängt uttalande, och
man får den uppfattningen att utskottet
vill ha en undantagsbestämmelse som
gäller endast för statssekreterarna. Utskottet
motiverar sin hållning härutinnan
med att departementscheferna genom
vederbörande statssekreterare måste
kunna följa verksamheten vid ifrågavarande
företag. Den motiveringen är
svår att godta, och det borde finnas andra
möjligheter för departementscheferna
att skaffa sig erforderliga informationer.
Skälet här kanske snarare är att
man vill att makten att besluta skall
vara så koncentrerad som möjligt.

Som ett andra skäl för sin hållning
anför utskottsmajoriteten, att vi haft en
utredning om de statliga företagsformerna
och att ett förslag till riksdagen med
anledning härav inte torde dröja så
länge. Även författningsutredningen måste,
anser man, till övervägande ta upp
frågan om statssekreterarnas konstitutionella
ställning. Jag har alltid utgått ifrån
att dechargegranskningen gäller den tid
som varit, men utskottets uttalande här
siktar ju på framtiden.

Den senaste händelsen av det slag, som
här påtalats och som också den föregående
ärade talaren berörde gäller utnämningen
av en underordnad tjänsteman
i kanslihuset till revisor för sin
chef i dennes egenskap av styrelseledamot
i Karlskronavarvet. Denna utnämning
av styrelseledamot respektive revisor
i Karlskronavarvet har väckt stor
uppmärksamhet och strider mer än något
annat mot de principer som vanligen
brukar tillämpas. I detta fall är det
alldeles särskilt befogat med en anmärkning,
men den saken återkommer säkert
nästa år.

Jag anser således, herr talman, att det
förekommit en olämplig och oriktig ordning
då statssekreterare belönats med
uppdrag av det slag som här påtalats,
och av den anledningen har jag anslutit
mig till reservationen.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Som herr Staffan Hedblom
påpekade är det en gammal praxis

att statssekreterare placeras som styrelseledamöter
i statliga och halvstatliga företag.
I ett av de fall som här påtalats
har dessutom framstående ledamöter av
både denna kammare och medkammaren
ställt sig bakom propån att vederbörande
statssekreterare skulle utses till befattningen
i fråga. Utskottsmajoriteten anser
att vi här bör gå försiktigt fram och
skynda långsamt inte bara med hänsyn
till att det här är fråga om en gammal
praxis utan även med tanke på att det
pågår en utredning om statssekreterarnas
ställning. Därtill kommer att om
den statliga verksamheten skall kunna
drivas fullt effektivt måste det finnas
möjligheter för en departementschef att
följa verksamheten inom de större heleller
halvstatliga företagen, och detta
vilket departement de än sorterar under
och vilken regering som än sitter.
Jag anser därför att vi här bör gå försiktigt
fram, och av den anledningen har
jag inte kunnat biträda anmärkningsyrkandet.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag har inte anslutit mig
till någon reservation på denna punkt
eftersom jag accepterat den argumentering
som utskottsmajoriteten anfört. Därtill
kommer att det fall som utskottet till
en början behandlade är så illa valt att,
som utskottets ordförande också påpekat,
framstående politiker både i denna
kammare och i medkammaren på förhand
sanktionerat valet av vederbörande
statssekreterare till den omdiskuterade
posten. Utskottet konstaterar också att
denna sak måste tas upp från andra
utgångspunkter, vilket jag anser vara
riktigt.

Eftersom det nämnts ytterligare ett
fall som rör försvarsdepartementet och
som inte var bekant vid utskottsbehandlingen
vill jag, herr talman, bara konstatera
att det förhållandet att en statssekreterare
får en suppleantplats i ett statligt
företag är en sak för sig. Den omständigheten
att en statssekreteraren underställd
tjänsteman i departementet ut -

Nr 18

Onsdagen den
Ang.

ses till revisor i samma statliga företag
är en annan och mycket allvarligare
sak. Det har förljudits att tjänstemannen
i fråga senare avträtt från sin befattning
som revisor. Det ändrar inte
det principiellt anmärkningsvärda i denna
sak. Om detta fall hade varit känt
när utskottet behandlade detta ärende,
hade jag intagit en annan hållning i
varje fall beträffande revisorsutnämningen.
Den saken faller emellertid under
innevarande granskningsperiod, varför
vi får återkomma till det ärendet
nästa år.

Herr HEDBLOM (fp):

Herr talman! Det är två punker i herr
Elmgrens inlägg som jag skulle vilja
kommentera.

Han framhöll — liksom herr Andersson
i Brämhult — det förhållandet att
framstående ledamöter av riksdagsgrupperna,
partiledare, hade sanktionerat att
statssekreteraren inträtt i styrelsen för
SAS. Till det vill jag säga att jag inte
tycker att konstitutionsutskottets befattning
med frågan skall influeras av om
framstående riksdagsmän sanktionerat
detta. Vår granskning av sakens konstitutionella
sida bör väl ske oberoende
härav.

Sedan nämnde herr Elmgren att en
anledning till att statssekreterare borde
placeras i hel- eller halvstatliga bolags
styrelser vore att verksamheten på det
sättet kunde effektivt följas. Men det bör
väl kunna ske utan att så höga departementstjänstemän
placeras i dessa styrelser.
Det bör finnas andra vägar för departementscheferna
att följa bolagens
utveckling.

AnR. ombyggnaden av operahuset
i Stockholm

Enligt en angående avdelningen B,
punkten III, avgiven reservation hade
herr Sveningsson, med instämmande av
herr Ollén, fru Segerstedt Wiberg samt
herrar Hedblom, von Friesen, Magnusson
i Tumhult, Hammar och Braconier,
inom utskottet yrkat anmärkning jäm -

10 maj 19G1

ombyggnaden av operahuset i Stockholm
likt § 107 regeringsformen mot chefen
för handelsdepartementet, statsrådet
Lange, med anledning av handläggningen
av ärende angånde ombyggnaden av
operahuset i Stockholm.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Operabygget har blivit
mycket uppmärksammat. Allmänheten
och tidningspressen har visat stort intresse
för att få klarhet i vad som varit
orsaken till att kostnaderna för detta
restaurangbygge kunde stiga så orimligt
mycket, från 2,9 till mer än 12 miljoner
kronor — vad sluträkningen blir får väl
framtiden utvisa. Med tillfredsställelse
ser vi att chefen för handelsdepartementet,
statsrådet Lange, är närvarande i
dag, så att kanske mera ljus kan spridas
över hithörande förhållanden.

Många har framställt frågan vart pengarna
har tagit vägen, och det finns verkligen
anledning att framställa den. Utan
att ha inspekterat operabygget måste man
ju tycka att det ändå inte varit så stora
utrymmen ombyggnaden avsett. Riksdagen
har också vid behandlingen av anslagsfrågan
beställt en specificerad redogörelse
i nästa års statsverksproposition
för det ekonomiska utfallet av detta
byggnadsföretag. Det avsnittet blir nog
ingen nöjesläsning, men det blir säkert
en rätt intressant lektyr ändå.

När nu tiden har kommit även för
konstitutionsutskottet att ta upp frågan
om de höjda kostnaderna vid operabygget
till granskning, så måste man konstatera
att även om det är konstitutionsutskottets
uppgift att granska i vad mån
vederbörande statsråd — handelsministern
statsrådet Lange — har något konstitutionellt
ansvar i denna fråga har
utskottsmajoriteten inte visat något intresse
för att klarlägga den saken.

Ärendet är utförligt redovisat om man
även tar med den i utskottsmemorialet
tryckta bilagan i form av ett PM. Jag
har ingen kritik att anföra mot att ärendet
blivit så grundligt redovisat av
konstitutionsutskottet, visst inte, men jag
kan inte komma ifrån den tanken att
man genom att redovisa så mycket av
det utredningsmaterial som redan före -

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1901

Ang. ombyggnaden av operahuset i Stöd
ligger kanske har avsett att leda bort
uppmärksamheten från statsrådets ansvar
och i stället rikta uppmärksamheten
då det gäller ansvaret för inträffade
otrevliga händelser åt annat håll.

En sak skall vi komma ihåg och ha
klar för oss, nämligen att generaldirektör
ödeens uppgift i den utredning han
verkställt och redovisat inte var att pröva
ansvarsfrågan för någon. Det tillkommer
andra instanser att pröva den saken.

Om man bortser från ett par rader i
slutet av utskottets yttrande där det talas
om vilka förhållanden som blottats inom
statsförvaltningen, så finns i utskottets
uttalande inget spår av kritik mot
statsrådet och chefen för handelsdepartementet.
Men detta är en erfarenhet som
vi har gjort många gånger förr. Den socialdemokratiska
majoriteten i riksdagen
anser att ett socialdemokratiskt
statsråd aldrig gör fel, och gör han inte
fel så har han inte något ansvar som
kan påtalas. Ja, om man inte vore så
van vid detta resonemang när konstitutionsutskottet
behandlar olika dechargefrågor
så skulle man kunna få den uppfattningen
att statsråden av några högre
makter eller något högre väsen har fått
denna gåva att aldrig göra fel, så att
§ 107 regeringsformen inte behöver tilllämpas.
När Stockholms-Tidningen i dag
stämmer upp en glädjesång över att det
inte i årets dechargememorial finns någon
sensation i form av en anmärkning
från det samlade utskottet, så är det
just denna omständighet som utgör bakgrunden.
Med den maktfördelning och
den ordning vi för närvarande har i
riksdagen — att en majoritet alltid fritar
statsråden från ansvar — kan man säga
att regeringsformens § 107 tyvärr nära
nog är satt ur funktion.

Utskottet har av dessa orsaker inte
blivit enigt. En minoritet på åtta ledamöter
anser att det i detta fall finns anledning
till anmärkning mot statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
herr Lange enligt § 107 regeringsformen
för det sätt varpå frågan om operabygget
har blivit handlagd. Från början
skulle kanske också sägas att vår kritiska
inställning riktar sig mot det dyr -

bara restaurangbygget och inte mot något
annat.

Jag skall villigt hålla med om att det
finns en del som talar för att statsrådet
Lange aldrig från början har menat att
operabygget skulle dra en kostnad av
18 eller 21 miljoner kronor, vilken siffra
som nu skall användas. Statsrådet
har gjort vissa försök att hålla kostnaderna
inom rimliga gränser, men han
fullföljde inte den linjen. Jag kan även
biträda de uttalanden som går i den riktningen
att handelsministern har blivit
vilseledd, men jag kan inte godta detta
senare som ett argument för att inte
statsrådet när det gäller operabygget
har ett mycket stort ansvar. Den som
har rätten att fatta beslut måste också
ha ansvaret för beslutet. Om någon i ett
ärende mer eller mindre planerat gör
ett försök att vilseleda ett statsråd, måste
statsrådet ha en sådan kontroll och
en sådan beredning av det ärende han
handlägger att han inte blir vilseledd.

Hur gick det till när Kungl. Maj:t
fattade beslut i detta ärende år 1958?
Under åren 1956, 1957 och 1958 hade
utarbetats fem å sex olika förslag. Man
började år 1956 med ett dyrbart förslag
som kostade 19 miljoner kronor, och
år 1957 hade man ett annat som kostade
11,4 miljoner kronor. Sedan dessa
förslag redovisades har byggnadskostnaderna
enligt beräkningarna blivit allt
lägre och lägre, men byggnadsvolymen
eller den totalyta som restaurangen skulle
ha till sitt förfogande har inte minskat
i samma takt som byggnadskostnaderna.
Totalytan var i novemberförslaget
1957 för restaurangen 3 450 kvadratmeter,
och restaurangen skulle då kosta
6,6 miljoner kronor, men det godkända
marsförslaget innehöll en totalvta på
3 950 kvadratmeter och skulle kosta bara
2,9 miljoner kronor; det var således
både en större totalyta och en lägre
kostnad.

Det väsentliga i detta ärende är att
bär beslutade Kungl. Maj:t att godkänna
en byggnadskostnad på 2,9 miljoner
kronor för restaurangbygget, men sedan
kom detta att kosta över 12 miljoner
kronor.

Nr 18

Onsdagen den

Ang.

Orsaken till denna händelse, som såvitt
jag kan förstå ogillas av alla, är att
vare sig för december- eller marsförslagen
har det funnits någon saklig
grund för dessa förslag. Det har varken
funnits kostnadsberäkningar eller några
ritningar, som kan kallas för kostnadsberäkningar
eller ritningar. Detta ger
utredningen under år 1960 klart besked
om. Bara på en natt, från den 17 till

den 18 mars, blev restaurangbygget i förslaget
900 000 kronor billigare. I bilagan
redovisas att det var departementet som
tog initiativet till att dessa 900 000 kronor
flyttades till ett annat konto. Kan
man i dag få höra vilken saklig utredning
som låg till grund för den förändring
som här skedde? Hur var det möjligt
att bara från den ena dagen till den
andra få fram ett sakligt material och
ett sakligt underlag? När statsrådet godtog
allt annat som föreslogs, varför gjordes
här denna ändring? Bara detta måste
vara något mycket anmärknings\ärt.
Det gick mycket lätt att skriva ned kostnaderna
intill dess att Kungl. Maj:t hade
fattat sitt beslut, men sedan blev det svårare
när beslutet skulle verkställas.

Utredningsmannen, generaldirektören
Ödeen, säger i sin utredning om decemberförslaget
följande, vilket är lika tilllämpligt
på marsförslaget och som även
citeras i bilagan till utskottets memorial:
»Bortsett från huruvida--- —

några nya kostnadsberäkningar utförts
___eller ej, anser utredningsmannen
så mycket kunna sägas, att den uppgivna
siffran 2,9 milj. kronor särskilt
mot bakgrunden av de föreliggande tidigare
kostnadsberäkningarna — icke av
någon byggnadssakkunnig bort kunna
godtagas såsom rimlig för detta ombyggnadsförslag.
»

De siffror man rörde sig med hade
tillkommit vid samtal och resonemang
olika representanter emellan. Det är det
enkla sätt varpå man gjorde kostnadsberäkningar
vid den tidpunkten. Det fel
som statsrådet gjort sig skyldig till är
att han godtog denna siffra, 2,9 miljoner
kronor, för restaurangbygget, som
man utan att räkna bara genom samtal
med varandra kommit fram till. Ilela

10 maj 1961

ombyggnaden av operahuset i Stockholm
utredningen efteråt talar för att det hade
varit riktigt och mycket angeläget att
statsrådet på ett tillfredsställande sätt
hade kontrollerat och berett ärendet,
skapat garanti för att de angivna siffrorna
var i någon man hållbara siffror.

I utskottets majoritetsuttalande behandlas
inte med ett ord det förhållandet
att statsrådet godtog de så kraftigt
nedskurna kostnaderna, tydligen utan
prövning. När man undan för undan
räknat ned kostnaderna till en nivå som
man tydligen hade på känn att statsrådet
skulle godkänna utan att förete
vare sig kostnadsberäkningar eller ritningar,
tycker jag att statsrådet skulle
ha haft mycket lätt att upptäcka de brister
som förelåg. Mot bakgrunden av de
dyrare förslag som tidigare redovisats
hade det enligt reservanternas^ mening
funnits anledning att göra en sådan beredning
av ärendet att bristerna hade
blivit upptäckta. Om den sakkunskap
som behövs för att handlägga ett ärende
av detta slag inte finns i kanslihuset,
borde sakkunskap ha tillkallats från annat
håll.

Att ombyggnadsförslaget rörande operarestaurangen
godtogs så lättvindigt
förde med sig en del mycket betydelsefulla
konsekvenser. Man satte i gång att
riva ned och bygga upp utan kostnadsberäkningar
och alltjämt utan fullständiga
ritningar. Arbetet igångsattes i septemper
1958, men huvudritningarna blev
inte klara förrän den 31 januari 1959,
och kostnadsberäkningarna blev inte
färdiga förrän vid årsskiftet 1959—1960.
Detta framhålles i utredningen och är
även intaget i utskottsutlåtandets bilaga.

När jag har läst den ödeenska utredningen
har jag fått ett intryck av att
man vid operabygget, som dragit över
2,4 miljoner i arkitektkostnader, i regel
haft ritningar till allt som man inte har
menat att bygga, men det man bär menat
att bygga har man i regel inte haft
ritningar''till, i varje fall inte vid den
tidpunkt då man behövt ritningarna för
arbetets utförande.

Vid utskottsbehandlingen av denna
fråga har framhållits -—- och kanske
kommer samma synpunkter fram i da -

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. ombyggnaden av operahuset i Stöd
gens debatt — att det har hänt många
gånger förr att ett bygge har blivit dyrare
än beräknat, och visst finns det
stor erfarenhet av den saken. Men jag
tror ändå att det är mycket svårt att
finna ett liknande fall som byggandet
av denna lyxrestaurang, där byggnadskostnaderna
enligt nu föreliggande beräkningar
blir mellan tre och fyra gånger
högre — närmare bestämt 320 procent
högre -— än vad man räknade med
när Kung], Maj:t godkände förslaget.

Jag tvivlar inte på att ett betydande
ansvar för operabygget finns även på
annat håll än hos statsrådet Lange -—
detta visar det material som utskottet
har redovisat — men de misstag som
begåtts på annat håll än av statsrådet
och regeringen har inte konstitutionsutskottet,
enligt min mening, att pröva
och bedöma.

Att över huvud taget använda statsmedel
till byggandet av en dyrbar lyxrestaurang
finner jag vara mycket tveksamt.
Att använda lotterimedel, som här
har skett, finner jag vara ännu mera
tveksamt. I 1939 års lotteriförordning
har jag inte kunnat finna något stöd för
att använda så många miljoner till byggandet
av en mycket dyrbar restaurang
I den mån som det är utsagt i lotteriförordningen
vilka ändamål som skall
främjas genom anordnandet av lotterier,
så talas det om välgörande, allmännyttiga
och kulturella ändamål, och de lotterimedel
som har använts i detta fall kom
från ett särskilt anordnat lotteri till förmån
för teater, konst och andra kulturella
ändamål. Jag kan inte finna att
detta restaurangbygge ryms inom de
gränser som här är uppdragna, men
kanske det finns de som på den punkten
har en annan mening. Man kan dock helt
allmänt saga att inte skall lotterimedlen
användas på ett mera tveksamt sätt än
någon annan del av svenska folkets
pengar i den gemensamma kassan.

Även statsutskottet gjorde i det utlåtande
som riksdagen har godkänt ett
mycket kritiskt uttalande angående lotterimedlens
användning. Utskottet uttalade
i samband med godkännandet av
de nio miljonerna att »den fortsatta an -

slagstilldelningen av de särskilda lotterimedlen
bör ske på sådant sätt, att de
inte i efterhand utlöser anspråk på ordinarie
budgetmedel».

Det kan också framhållas att man genom
att välja vägen att försöka finansiera
operabygget med lotterimedel försatte
riksdagen i ett tvångsläge. Tidningen
Aftonbladet använde, när riksdagen
skulle bevilja dessa nio miljoner,
uttrycket att »riksdagen sitter i rävsax»,
men ett så otrevligt uttryck kanske man
inte skall begagna här i riksdagens första
kammare.

När riksdagen för några veckor sedan
fattade beslut om dessa nio miljoner till
operabygget, så tror jag inte, även om
beslutet var enhälligt, att det var med
någon glädje och entusiasm som det beslutet
fattades. Statsutskottet och riksdagen
sade också ifrån mycket bestämt
att man räknade med att detta var en
engångsföreteelse. Jag tror inte ett ögonblick
att riksdagen, om den hade fått
detta ärende till behandling innan arbetet
igångsattes, hade varit med om att
över tolv miljoner av svenska folkets
pengar skulle användas till byggandet
av en lyxrestaurang.

När jag eu gång tidigare har citerat
Aftonbladet, kanske jag får tillåtelse att
göra det en gång till. I en artikel den
23 november förra året sade Aftonbladet
följande om Operakällaren: »Lyxen
som hämtad ur Tusen och en natt. Lyxen
och vräkigheten kommer att framträda
i varje kvadratcentimeter i Operabvgget

skandalmiljonernas hus. Varenda gäst
som kommer in i detta restaurangpalats
kommer att få en känsla av ’Tusen-oclien-natt-stämning’.
» Jag tror uppriktigt
sagt att det inte finns någon riksdagsman,
som framdeles kommer att uppskatta
denna »Tusen-och-en-nattstämning»,
men ändå har det blivit så med
lyx och vräkighet.

Utskottets majoritet framhåller bl. a.
att Kungl. Maj:t upptäckte de otillfredsställande
förhållanden som rådde vid
operabygget. Hur skulle man kunna underlåta
detta, när pengarna började ta
slut? Då var det alldeles nödvändigt att
upptäcka saken. Skall det verkligen vara

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Ang.

någon ursäkt eller någon förmildrande
omständighet att man alltför sent upptäckte
dessa otillfredsställande förhållanden.
Det verkar många gånger som
om man ansåg, att all rättfärdighet vore
uppfylld genom att en eller flera utredningar
tillsattes sedan en olycka har inträffat.
Nog vore det bättre om utredningar
tillsattes vid den rätta tidpunkten
och då innan händelser av denna storleksordning
inträffat. De utredningar
som görs efteråt kan inte milda kritiken
mot vad som redan har hänt.

Utskottets majoritet slutar med att
säga att efter vad som blivit känt genom
den särskilda utredningen om detta ombyggnadsarbete
»ha likväl blottats förhållanden,
som icke få förekomma inom
statsförvaltningen och som äro ägnade
att rubba allmänhetens förtroende för
densamma».

Även om meningarna är delade, kan
jag instämma i det uttalandet och tilllägga
att förtroendet för statligt byggande
inte har ökat genom denna händelse
utan har minskat i stället. Man får inte
vara förvånad över om många tänker
tanken och även framställer frågan: hur
går det till i andra sammanhang när staten
bygger? Operabygget är och kommer
för långa tider att förbli en stor skönhetsfläck
på den statliga verksamheten.

Herr talman! Även om ordningen förbjuder
mig att här framställa något yrkande,
har jag ändå velat framföra dessa
synpunkter med anledning av den
reservation som föreligger på denna
punkt.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Vill det sig väl kommer
dagens debatt att bli den sista vi får
om denna sorglustiga affär. Det gör att
jag vågar hoppas på kammarens överseende,
om jag något upprepar de synpunkter
som utförligt ventilerats av föregående
talare.

Utskottet är enigt om att de förhållanden
som blottats genom utredningen om
orsakerna till fördyringen av ombyggnadsarbetena
av operahuset icke får förekomma
i statsförvaltningen. De är äg -

ombyggnaden av operahuset i Stockholm
nade att rubba allmänhetens förtroende.
Men utskottets majoritet önskar av denna
iakttagelse inte dra slutsatsen att anmärkning
bör riktas mot chefen för handelsdepartementet,
vilken har handlagt
ärendet. Majoriteten hänvisar i stället
bl. a. till att ecklesiastikministern 1959
tillsatte en utredning rörande operans
ekonomi. Vid årsskiftet hade utredningen
enligt berättelsen till 1960 års riksdag
hunnit att dela ut formulär till teaterns
publik angående dess sammansättning
och önskemål samt att göra en
stickprovsundersökning rörande musikoch
operaintresset bland Storstockholms
invånare. Mot den bakgrunden förefaller
det vara en vacker önskan av statsutskottet
att utredningen snabbt skall nå
sådant resultat, att beslut kan fattas om
rationella former för operahusets förvaltning.

Den andra utredning som omnämns
är tillsatt av kommunikationsministern
för att verkställa en översyn av byggnadsstyrelsens
arbetsförhållanden. Statsutskottet
hoppas att den skall bedrivas
skyndsamt. För egen del vill jag hoppas
att den bland mycket annat skall hinna
tillmötesgå konstitutionsutskottets önskan
om en översyn av de bestämmelser
som reglerar det nuvarande bisysslesystemet.

Tillsättandet av de två utredningarna
illustrerar på sitt sätt hur svåröverskådliga
de förhållanden är som råder beträffande
allt som har med operahuset
att göra. Men även om de berör tre statsråd
kan man beträffande ombyggnaden
inte säga att det råder något samfällt ansvar
för dessa tre. Enligt gällande ordning
måste anmärkning mot ombyggnaden
riktas endast mot ett statsråd, hur
litet tilltalande det än kan vara att ställa
en person till ansvar också när han inte
helt har kunnat bestämma över de samverkande
faktorer som lett fram till
missförhållandena. Men man kan inte
heller i detta fall tala om ett regeringens
samfällda ansvar.

Det huvudsakliga skälet för utskottsmajoriteten
att inte yrka på anmärkning
enligt 107 § regeringsformen är att
den utredning som gjorts över kostnads -

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. ombyggnaden av operahuset i Stockholm

fördyringarna överlämnats till JK. Majoriteten
önskar inte ta ställning till ansvarsfördelningen
mellan olika myndigheter
och befattningshavare förrän JK
tagit ställning till utredningen. Men JK
kan knappast ta ställning till det konstitutionella
ansvaret för att ombyggnaden
blivit fyra gånger dyrbarare än först beräknats,
och när konstitutionsutskottet
en gång behandlat ärendet tillåts utskottet
inte att återkomma därtill under hänvisning
till JK:s slutsatser. Vad majoriteten
i själva verket beslutat är därför
att ge decharge, trots att det i ena fallet
gäller statsrådets konstitutionella och
i andra fallet tjänstemännens juridiska
ansvar.

Man kan naturligtvis diskutera när decharge
egentligen ges. Kan den sägas ha
givits under det eller de år då memorial
avgivits utan omnämnande av de
missförhållanden beträffande ombyggnaden
som senare kommit fram? I den
teoretiska diskussionen om utskottets arbete
har spörsmålet tid efter annan aktualiserats.
Det har sagts om utskottet
att det likt den katolska kyrkan i vissa
fall tvingats ge »avlat för okända svnder».
Hur befängt detta än är bör i så
fall mycket av det klander som nu riktas
mot handelsministern tystna. Frågan
återstår hur utskottet skulle ha kunnat
rätt bedöma det beslut som regeringen
fattade den 18 mars 1958, fastän intet
nämndes om beslutets bakgrund eller om
den ändring som skett från den 17 till
den 18 mars i fråga om de gjorda kostnadsberäkningarna
för restaurangen.
Att granskning inte skett beror inte på
försumlighet från utskottets sida och
detta talar om något för att utskottet är
oförhindrat att nu ta ställning till frågan.
Ändringen medförde att kostnaden
beräknades till 2,9 miljoner kronor, medan
den egentligen var 900 000 kronor
högre, i det att man från utgifterna för
restaurangens ombyggnad överförde summan
till kostnaderna för byggnaden som
sådan. Detta skedde, såsom framgår av
utredningen, efter samtal med handelsdepartementet,
men då beslutet fattades
nämndes inte den promemoria som lagts
fram dagen innan för departementet.

Bakom beslutet fanns den tidigare nedskärningen
av kostnaderna för restaurangens
ombyggnad från 5 miljoner i
november till 2,9 miljoner i december
1957, som skedde på statsrådets initiativ.

Om allt detta ger protokollen föga
vägledning, och arbetsförhållandena inom
byggnadsstyrelsen har gjort, att felräkningarna
först kom fram våren 1960.
Man tvangs då att begära ökade anslag.
Kan man under dessa förhållanden säga
att konstitutionsutskottet kunnat ge decharge
för tidigare felräkningar, som
inte varit kända, och detta för en ombyggnad
som inte är avslutad? Trots den
teoretiska diskussionen torde man i praktiken
inte ha haft att ta ställning till ett
sådant resonemang sedan 1911, ett överskridande
på 1 miljon kronor 1909 medförde
då att ett statsråd måste avgå.
Skulle man godta resonemanget, kvarstår
invändningen att det står i strid
med vad som annars gäller och med
den allmänna rättskänslan.

Handelsministerns egna uttalanden ger
föga vägledning. Han förklarade i kamrarnas
debatt i höstas att han under
de gångna åren sedan ärendet blev aktuellt
inte haft anledning känna oro för
eller antaga att kostnaderna för ombyggnaden
överskridits. Herr Svensson
i Ljungskile förde i andra kammaren
frågan på tal flera gånger, men statsrådet
vidhöll att han först i maj 1960
fått rapporter ägnade att skapa oro. Det
fanns emellertid skäl för honom — inte
minst med tanke på hans egen insats i
syfte att pressa ned kostnaderna — att
känna oro tidigare och detta så mycket
mer som han faktiskt fått ett besked i
denna riktning. Våren 1959 begärde
statsrådet, enligt vad utredningsmannen
visar, en utfästelse av generaldirektören
i byggnadsstyrelsen om att de beräknade
kostnaderna inte skulle överskridas.
Generaldirektören ville emellertid inte
ge en sådan utfästelse. Han tog i stället
upp frågan i byggnadsstyrelsen och fick
då veta att en omräkning av kalkylerna
skulle ske. Det var den omräkningen
som så småningom ledde fram till det
besked statsrådet fick i maj 1960, men

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Ang.

själv oroades han dessförinnan inte av
den uteblivna utfästelsen!

I maj tillsatte statsrådet omgående den
utredning som lett fram till så stor klarhet
som förefaller möjlig, även om det
fortfarande är svårt att överblicka ärendets
utveckling. Utredningen tillsattes
snabbt och arbetade fort, och resultatet
blev, att statsutskottet i år såg sig nödsakat
att på statsrådets förslag föreslå
tillskjutandet av medel från kapitalbudgeten
i efterskott för att ombyggnaden
skulle kunna fortsätta.

Ytterligare en i sammanhanget inte
oväsentlig punkt förtjänar att uppmärksammas
något mer än vad som hittills
skett. Som bekant skulle restaurangen
ombyggas med tanke på teaterns ekonomi.
Hyran för restaurangen skulle bli ett gott
stöd för teatern. Efter att tidigare förslag
förkastats, stannade man för en hyra
som lägst skulle vara 200 000 kronor,
högst 325 000 kronor per år. Sedan det
avtalet ingicks har ombyggnaden av lokalen
som nämnts blivit fyra gånger dyrare,
och man har kommit upp till en
kostnad på 12 miljoner kronor för restaurangen.
Men hyran har i år fastställts
till att vara lägst 240 000 kronor,
högst 365 000 kronor per år. Då man
först fastställde hyran, säger utredningsmannen,
utgick man ifrån att ombyggnaden
skulle kosta 2,9 miljoner kronor.
Sedan har kostnaderna som sagt stigit
allt under det förhandlingarna med hyresgästen
förts ömsom av teaterstyrelsen,
ömsom av byggnadsstyrelsen — under
kaotiska förhållanden som väl passar in
l denna affär. Man har för att tillmötesgå
honom vidtagit ändringar, och man
förstår av dessa att hyresgästen aldrig
uppgivit tanken att skapa »en restaurang
som överglänste allt som hittills existerat
i restaurangväg i Skandinavien».
Även om den drömmen blir förverkligad,
blir säkert inte handelsministerns önskan
att genom uthyrningen ge en rimlig
förräntning av det av ombyggnadsarbetet
beräknade kapitalet uppfylld.

För att sätta hyresavtalet i sitt sammanhang
kan jag nämna att en restaurang
i Göteborg av likartad typ och av
ungefär samma kapacitet som operares -

ombyggnaden av operahuset i Stockholm
taurangen i hyra, inklusive värme och
vatten, beräknar en kostnad på 750 000
kronor per år. Det insatta kapitalet för
bvggnaden som sådan är lägre än vad
operarestaurangens ombyggnad kostat.

Går man tillbaka i tiden, kan konstateras
att innan ombyggnaden skedde betalade
Operakällaren något av de senaste
åren en hyra på 298 000 kronor. Omsättningen
var då 5 miljoner kronor. Den
torde inte bli mindre när nu restaurangen
öppnas på nytt.

Man kan inte, vilken synpunkt man
än lägger på frågan, komma bort från
att ombyggnaden ur förräntningssynpunkt
givit det sämsta tänkbara resultat.
I stället för att utgöra ett ekonomiskt
stöd har restaurangen blivit en subventionerad
rörelse. Man kan, herr talman,
med kåsören säga att med opera menas
en teaterlokal i anslutning till en restaurang.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag kan instämma i två
av de slutsatser som herr Sveningsson
kom fram till, nämligen för det första
att det inte ankommer på konstitutionsutskottet
att lägga sig i ansvarsfördelningen
för ämbetsverk och tjänstemän
och för det andra att utskottsmajoriteten
inte har funnit anledning till någon anmärkning
och kritik mot handelsministern
för hans handlande här. Utskottsmajoriteten
har pekat på en rad ingripanden
som Kungl Maj :t gjort och har
menat att Kungl. Maj:t har reagerat och
att det därför vore orimligt att rikta en
anmärkning mot handelsministern.

Vad jag emellertid måste be att få diskutera
med herr Sveningsson är två andra
saker i hans anförande. Det första är
när han säger alt för riksdagsmajoriteten
är ett socialdemokratiskt statsråd
alltid ofelbart. Herr Sveningsson talar
här om riksdagsmajoriteten. Jag nödgas
göra ett par elementära påpekanden för
honom. Det första är att en anmärkning
inte beslutas av riksdagsmajoriteten utan
av konstitutionsutskottet, som beslutar
eller avslår en anmärkning. Vad som här
är relevant är således majoriteten inom

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. ombyggnaden av operahuset i Stöd
konstitutionsutskottet. Jag vill då ytterligare
till herr Sveningsson göra det påpekandet
att det inte finns någon socialdemokratisk
majoritet i konstitutionsutskottet.
Jag tycker man kan sluta med
talet om de socialdemokratiska statsrådens
ofelbarhet. Att det sedan händer att
t. ex. socialdemokraterna, centern och
folkpartiet — som det förekommit i ett
fall — kommer på samma linje och högern
på en annan, beror ju på att envar
söker använda sitt sunda förnuft i
utskottet.

Sedan sade herr Sveningsson en annan
sak som enligt min uppfattning verkligen
var ganska tvivelaktig. Han sade
ungefär så här: »Nu har ni gjort en sådan
utomordentligt noggrann utredning,
och jag skall inte protestera mot detta.
Det är ett mycket fylligt material, men
man nästan frestas att tro att ni gjort
denna stora utredning för att leda bort
uppmärksamheten från statsrådet.» Det
är ett intelligent sätt att leda bort uppmärksamheten
som utskottet tillämpar,
när man sätter den stora redogörelsen
som en bilaga! Till mig ställdes från början
frågan: Skall vi redovisa hela denna
utredning i själva utskottsbetänkandet?
Mitt svar på detta var att vi inte skulle
skymma bort det väsentliga. Vi skulle
nöja oss med ett kort referat i början
och sedan sätta utskottets signum på utredningen
men ge den en PM-karaktär
och sätta den som en bilaga. Det är väl
inte det rätta sättet att leda bort uppmärksamheten
från en sak om man gör
en bilaga?

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Konstitutionsutskottets
ärade ordförande går igenom ordningen
för utskottets arbete och vill därvid så
gärna ha bort uttalandet om att statsråden
av de socialdemokratiska ledamöterna
alltid betraktas såsom felfria. Jag
är väl medveten om att inte hela den
socialdemokratiska partigruppen sitter i
konstitutionsutskottet, men under den
för all del ganska korta tid, som jag har
suttit i utskottet, har jag fått den upp -

fattningen att de socialdemokratiska ledamöterna
aldrig går med på ett ansvarsyrkande
enligt § 107 regeringsformen.
Man kan väl vara med om ett uttalande
— såsom man gjort här — men
§ 107 tillämpas aldrig.

Konstitutionsutskottets ordförande vet
ju också så väl, att om det inte blir någon
majoritetsanmärkning från utskottet,
så är vi enligt gällande ordning förhindrade
att här i kammaren begära votering.
Jag skulle nog tro att man inom
den socialdemokratiska partigruppen i
det stora hela får godtaga uttalandet om
att statsråden i alla sammanhang anses
som felfria.

Jag har strukit under, att jag inte har
någon anmärkning att rikta mot att man
framlagt en utförlig promemoria om de
utredningar som här föreligger såsom
bilaga till utskottets utlåtande. Men det
ligger nära till hands, yttrade jag, att få
den tanken att man redovisar en mängd
material, som gäller mycket annat än
statsrådets ansvar, för att rikta uppmärksamheten
mot att ansvaret ändå
ligger på annat håll.

Herr ELMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sveningsson yttrade
att majoriteten icke kunde finna
att de socialdemokratiska statsråden hade
några fel, och det var uttrycket »majoriteten»
jag ville belysa.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep) :
Herr talman! Får jag börja med att beklaga,
att utskottets ärade ordförande
fann sig föranlåten att i detta sammanhang
använda så starka ord. Ett yttrande
om huruvida man använder sitt förnuft
eller inte har nog inte med denna
sak att göra. Det är enligt min uppfattning
angeläget att man kan behandla en
så allvarlig fråga som denna från lidelsefria
och sakliga utgångspunkter.

För herr Sveningsson vill jag gärna
framhålla, att när jag har sökt bedöma
denna fråga, har det för mig varit det
väsentliga att söka komma fram till om
det ligger ett konstitutionellt ansvar på

Nr 18

Onsdagen den
Ang.

statsrådet under granskningsperioden.
För mig är det absolut främmande att
bedöma en fråga av den art det här gäller
från opportunistiska utgångspunkter.
Jag har tidigare aldrig varit med om att
göra det i konstitutionsutskottet, och jag
kommer heller aldrig att vara med om
det så länge jag sitter i utskottet. Vad
som måste vara avgörande är om man
kan göra gällande att under den i regeringsformen
föreskrivna granskningsperioden
någonting inträffat som medför
att man med regeringsformens § 107 kan
säga sig, att ett statsråd icke iakttagit
rikets sannskyldiga nytta.

Jag har den bestämda uppfattningen
att man icke gör någon skillnad mellan
statsråden, från vilken grupp de än
kommer. Jag förmodar att herr Sveningsson
på denna punkt har precis
samma uppfattning och att han har sin
inställning klar, om vi skulle få ansvariga
statsråd med annan politisk färg.

Jag vill gärna peka på att den redogörelse,
som här har lämnats, är av den
art att den kan ge utrymme åt många
funderingar, men jag upprepar att det
avgörande är den granskningsperiod det
gäller. Utskottet säger ju ifrån att vid
granskningen av detta ärende har blottats
förhållanden, som »icke får förekomma
inom statsförvaltningen och som
är ägnade att rubba allmänhetens förtroende
för densamma». Man kan väl inte
på ett skarpare sätt uttrycka den allmänna
uppfattning man har i denna affär.
Jag vill tillägga att utskottet slutar
sitt yttrande med en ordvändning, som
icke tillhör de vanliga och som i och
för sig innebär att utskottet markerar
att affären är särskilt anmärkningsvärd.
Utskottet uttalar nämligen att man har
funnit sig icke kunna underlåta att för
riksdagen tillkännagiva vad som sålunda
inträffat.

Det finns några synpunkter, som man
kanske bör dra fram i sammanhanget
när det gäller själva ställningstagandet
till frågan om det konstitutionella ansvaret.
Det förhåller sig onekligen så, att
under granskningsperioden är det faktiskt
det i frågan ansvariga statsrådet,
handelsministern, som har agerat. Ilan -

10 maj 1961

ombyggnaden av operahuset i Stockholm
delsministern har låtit utföra den utredning
som är nödvändig, och han har
tillsett att utredningens resultat har
lagts under justitiekanslerns prövning.
Detta innebär givetvis, att man måste
slå fast att statsrådet under den tid det
här gäller har varit ytterligt angelägen
om att frågan utredes på ett riktigt sätt.
Jag har för min del liksom min partivän
i utskottet därför icke kunnat vara med
om att tillgripa det vapen, som § 107
utgör. Jag har väl vid något tidigare
tillfälle yttrat, att § 107 är en Tjocka
Berta som skjuter ganska blint, och det
finns anledning att upprepa detta.

Det förhåller sig ju så att ställningstagandet
inom de olika partigrupperna
— om jag nu bortser från högergruppen
— i det längsta var tveksamt. Den
skrivning, som utskottet här har presterat,
är enligt min mening av den art,
att man därmed klart sagt ifrån vilken
uppfattning man har i frågan. Jag tror
inte att man med skäl kan lasta utskottsmajoriteten
för att den försöker stryka
med hartassen över denna historia. Vi
har nu bara att avvakta den prövning
som justitiekanslersämbetet företar i ansvarsfrågan
och de eventuella konsekvenser
denna prövning kan få.

När det sedan gäller själva penningfrågan
som ju i diskussionen — inte
minst här just nu — har spelat en mycket
betydande roll, är det faktiskt så att
riksdagens båda kamrar har bifallit
statsutskottets förslag i anslagsfrågan och
givit de pengar, som i detta sammanhang
har varit erforderliga. Jag har den
uppfattningen att skulle man ha presterat
en mera ingående kritik i själva
kostnadsfrågan, skulle det ha gjorts icke
vid detta tillfälle utan vid det tillfälle,
då riksdagens båda kamrar för några
veckor sedan accepterade vad som hänt
på det ekonomiska området och gav de
erforderliga pengarna.

Herr statsrådet LANGE:

Ilerr talman! Jag är medveten om att
det är föga brukligt att någon av statsrådets
ledamöter tar till orda i anledning
av reservationsvis framförda an -

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. ombyggnaden av operahuset i Stockholm

märkningsförslag i konstitutionsutskottets
dechargebetänkande. Trots denna
praxis anser jag mig denna gång i anledning
av arten av de anklagelser, som
en minoritet inom utskottet riktar mot
mig, och särskilt med hänsyn till vad
som anförts här i debatten likväl inte
kunna underlåta att göra ett par påpekanden.

Jag har tidigare varit i tillfälle att inför
riksdagen utförligt redovisa de omständigheter,
som medförde den synnerligen
ocli ur alla synpunkter beklagliga
ökningen av kostnaderna för operans
ombyggnad. Senast skedde det i en proposition
i år. Låt mig här bara i korthet
fastslå följande!

Att lotterimedel i och för sig skulle
kunna disponeras för en ombyggnad av
restaurangen, har varken ifrågasatts i
utskottets memorial eller — om jag förstår
det rätt — i reservationen. Jag hörde
att herr Sveningsson var tveksam på
den punkten, men i varje fall i reservationen
har ingen annan ståndpunkt tagits.
Vad man vänder sig emot är att
kostnaderna fått en sådan omfattning
och att riksdagen i efterhand nödgats
bevilja särskilt anslag för att täcka en
avsevärd del av de icke förutsedda merkostnaderna.
Sedan operaledningen med
hänsyn till Operans eget behov velat
ge företräde åt restaurangombyggnaden
och byggnadsstyrelsen icke ansett lokalerna
lämpliga för andra ändamål, skulle
det också enligt min mening vara
orimligt att inta den ståndpunkten, att
medel under inga förhållanden skulle
kunna ställas till förfogande för ombyggnad.
Det är emellertid inte på den
punkten som kritiken i huvudsak satts
in.

Vid bedömningen av huruvida jag i
egenskap av chef för handelsdepartementet
brustit när det gäller att hålla
kostnaderna för restaurangombyggnaden
inom rimliga gränser, anser jag att följande
fakta bör hållas i minnet. Det i
november 1957 framlagda ombyggnadsförslaget
var grundat på en omsorgsfull
kostnadsberäkning, verkställd under ett
och ett halvt år till en kostnad av
400 000 kronor. Medel för detta ända -

mål hade anvisats på mitt förslag. Inom
byggnadsstyrelsen fanns sålunda ett omfattande
kalkylunderlag, som enligt min
uppfattning borde ha gjort det möjligt
för byggnadsstyrelsen att presentera realistiska
alternativ till den i november
ursprungligen föreslagna ombyggnaden.
Det fanns för mig ingen anledning att
misstänka att man avsiktligt skulle vilja
vilseleda mig, och jag hyser inga sådana
misstankar nu heller — det vill jag uttryckligen
ha sagt. Jag ansåg mig därför
kunna acceptera ett efter fackmännens
prövning starkt nedprutat förslag,
även om jag inte hade förutsättningar
och möjligheter att kontrollera, hur pass
verklighetstroget det var. I detta sammanhang
vill jag för herr Sveningsson
påpeka, att ombyggnadskostnaderna inte
är en enkel funktion av golvytan.

Det nedprutade förslaget ~ framlades
första gången i december och återigen
i mars månad 1958. Två gånger har sålunda
byggnadsstyrelsen officiellt med
samma belopp redovisat den kostnad,
som ingått i grunderna för det av
Kungl. Maj:t den 11 april 1958 anvisade
ombyggnadsanslaget. Jag vidtog likväl
ytterligare den försiktighetsåtgärden att
från början maximera detta anslag. Jag
ville på det sättet ytterligare understryka,
att något överskridande inte borde
få förekomma. Detta framgår ju också av
beslutet.

I utskottets memorial påpekas, att i
det kostnadsförslag, som avgavs i mars,
en särskild post belöpande på 0,9 miljoner
kronor utöver kostnaderna för restaurangombyggnaden
— vilka i både
december- och marsförslagen upptagits
till 2,9 miljoner kronor — redovisats såsom
»Allmänna byggnadsåtgärder samt
reparation och underhåll». Av reservationen
får man närmast det intrycket_

och det fick jag också när jag lyssnade
till några av talarna — att jag på något
sätt föranlett denna ändrade rubricering
för att ge intrycket att kostnaderna
för restaurangombyggnaden skulle bli
så låga som möjligt. Jag vill bestämt
tillbakavisa ett sådant förmodande. En
korrekt redovisning har självklart hela
tiden eftersträvats från handelsdeparte -

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Ang.

mentets sida. Att vad som är att hänföra
till reparationer och underhåll också bör
redovisas på det sättet finner jag naturligt
och riktigt. Av den ödeenska utredningen
framgår med all tydlighet
att de ifrågavarande 0,9 miljonerna
verkligen avser underhållsarbeten, som
under alla förhållanden, oberoende av
lokalernas användning, måste utföras.
Man kan sålunda inte göra gällande
att denna rubricering varit oriktig eller
ändrat kostnadsramen, och vari ligger
då det anmärkningsvärda? Det har
jag frågat mig åtskilliga gånger utan
att finna svaret, och jag fann det inte
heller i det anförande som herr Sveningsson
höll här i kammaren.

Nästa fråga som anmäler sig är huruvida
chefen för handelsdepartementet,
sedan medelsanvisningen en gång gjorts
för operaombyggnaden, försummat att
vidtaga åtgärder för att tillse, att kostnaderna
hölls inom den fastställda ramen.
I detta samamnhang vill jag upplysa
om att rivnings- och avlastningsarbeten
inom Operakällarens lokaler inte
påbörjades förrän i april 1959 enligt
vad som upplysts från byggnadsstyrelsen.
Påbyggnaden av restauranglokalerna,
närmast festvåningen och lunchrummen,
tog sin början i september samma
år. Man måste väl ändå erkänna att
det kan vara svårt att överblicka kostnadsutvecklingen
innan arbetena satts
i gång! Jag undrar också, ärade kammarledamöter,
om det verkligen skall
åligga en departementschef att sedan
byggnadsföretaget satts i gång i detalj
följa och granska hur ett ansvarigt ämbetsverk
utför ett givet uppdrag.

När byggnadsstyrelsen i maj 1960 på
min uttryckliga begäran — jag understryker
det — kom med en utförlig redovisning
och härvid för första gången
anmälde att kostnadsberäkningarna inte
höll, hade byggnadsarbetena sålunda ej
pågått ett år. Nybyggnadsarbetena för
Operakällaren hade varit i gång under
åtta å nio månader. De är som bekant
inte avslutade ännu. Vid denna tidpunkt
hade av det ursprungligen anvisade beloppet,
7 miljoner kronor för hela ombyggnaden,
endast sammanlagt 3 miljo -

ombyggnaden av operahuset i Stockholm
ner kronor tagits i anspråk. Härutöver
hade byggnadsstyrelsen rekvirerat ytterligare
3 miljoner kronor utan att antyda,
att man befarade anslagsöverskridanden.
Kan det verkligen göras gällande,
att jag före denna tidpunkt haft anledning
att misstänka att kostnadsberäkningarna
inte skulle visa sig hålla?

Den redovisning som byggnadsstyrelsen
i slutet av maj på min begäran inlämnade,
föranledde mig att omedelbart
tillkalla särskild utredningsman, och utvecklingen
härefter torde vara känd för
alla som haft anledning att sätta sig in i
detta ärende.

Mot de åtgärder som av mig vidtagits,
sedan jag fått kännedom om kostnadsöverskridandet,
har ju heller, såvitt jag
kunnat förstå, inga erinringar riktats.

Herr talman! När jag ändå har ordet
vill jag tillfoga, att jag har svårt att förstå
att den omständigheten, att justitiekanslerns
pågående granskning av myndigheternas
handläggning av denna fråga
inte avslutats, på något sätt kan påverka
eller hindra bedömningen av mitt
konstitutionella ansvar. Mina åtgöranden
och eventuella försummelser kommer
ju inte upp till granskning i det
sammanhanget. De är kända och har
redovisats, och jag bestrider att någonting
i det sammanhanget skulle ha dolts.

Vad jag nu anfört, herr talman, anser
jag bör beaktas av dem som vill bilda
sig en uppfattning, huruvida den av reservanterna
förslagna anmärkningen enligt
§ 107 regeringsformen verkligen har
fog för sig eller ej.

Herr SVENINGSSON, (h) kort genmäle: Herr

talman! Statsrådet och chefen för
handelsdepartementet tog i början av sitt
anförande upp frågan, huruvida det var
riktigt att använda lotterimedel eller inte.
Han menar att det nog är en personlig
uppfattning hos mig, att det ingenting
finns sagt i vår reservation. Jag vill
bara erinra om att vi i vår reservation
har sagt: »Vad ombyggnaden av restaurangen
beträffar synes det oss oriktigt
att lotterimedel i den omfattning som

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. ombyggnaden av operahuset i Stockholm

skett använts till byggande av en lyxrestaurang.
»

Jag kan för min del erkännna att det
inte gäller några enkla funktioner, som
jag tyckte jag hörde herr statsrådet tala
om, när man skall bedöma byggnadskostnader.
Det är det inte, men bär måste
man ändå peka på det förhållandet,
att det finns utredningar från 1956 och
1957 som ganska väl stämmer in med de
händelser som senare inträffat. Det är
just detta vi vänder oss emot, att man
undan för undan skrev ned de beräknade
byggnadskostnaderna utan några
verkliga alternativa kostnadsberäkningar
och ritningar.

När det gäller de 900 000 kronor som
har flyttats ifrån det ena kontot till det
andra tycker statsrådet att där har han
i alla fall har haft tur, ty utredningsmannen
har sagt att det var befogat. Men
vad vi på den punkten vände oss emot
var, att det inte låg något sakligt material
till grund för det bedömandet när
beslutet fattades. Det var omöjligt att få
fram detta från den ena dagen till den
andra, som jag tidigare sagt.

Det hade varit anledning att lyckönska
statsrådet om han beträffande bedömningen
i dess helhet hade fått lika rätt
som han fick med dessa 900 000, men
där tycker vi att det finns särskild anledning
att anmärka ur konstitutionell
synpunkt.

Jag har för min del inte riktat någon
kritik mot att statsrådet inte gjorde några
ingripanden och bättre följde arbetet
under byggnadstiden, men med hänsyn
till att det inte fanns några ritningar eller
kostnadsberäkningar när beslutet fattades,
hade det, som vi säger i vår reservation,
funnits anledning till detta.

Herr ELMGREN (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Torsten Andersson
beklagade att jag använt så starka ord.
Jag skyndar mig att säga att det alls inte
var min mening att använda starka ord.
Jag beklagar att mitt yttrande blev så
komprimerat att det kunde ge anledning
till missförstånd.

Jag menade helt enkelt detta: Låt oss

komma bort från det gamla betraktelsesättet
att vi socialdemokrater a priori
friar statsråd och oppositionen a priori
avrättar dem. Ställningen i utskottet är
sådan, att man måste använda sitt sunda
förnuft, man måste diskutera, och jag
vill skynda mig att säga, att samtliga i
utskottet företrädda partier representerar
sunt förnuft.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill bara säga ett ord
till herr Sveningsson i anledning av
hans sista replik.

I mitt anförande gjorde jag gällande,
att man från reservanternas sida, såvitt
jag förstod, icke anmärkt på att lotterimedel
kom till användning för ombyggnad
av restaurangen. Med hänsyn till
vad operaledningen anfört så ansåg jag
detta också vara ett ganska rimligt ställningstagande.
Det gäller sålunda principen.
Läser man i utskottsutlåtandet får
man det intrycket — även om herr Sveningsson
kanske bättre förstår vad han
menar än vad man kan utläsa av trycket
— att reservanterna ifrågasätter lämpligheten
av att lotterimedel tas i anspråk
i sådan omfattning. Det var inte heller
detta yttrande jag vände mig emot. Jag
sade tvärtom i mitt anförande, att jag
var medveten om att kostnaderna blivit
betydligt större än någon kunnat förutse,
och att utskottet ifrågasatt huruvida
omfattningen av de medel som anvisats
från lotterimedlen verkligen var rimlig.

Jag vill slutligen säga, att jag fortfarande
har svårt att förstå herr Sveningssons
anmärkning mot att 0,9 miljoner
rubricerats som underhålls- och reparationsarbeten.
Det har ju av den sedermera
verkställda utredningen framgått, att
detta var en riktig rubricering. Det ingick
i kostnaderna för operakällarens
ombyggnad under alla omständigheter.
Det togs hänsyn till detta vid anvisningen
av medel som på mitt förslag gjordes.
De kostnaderna har aldrig dragits ifrån,
de har bara rubricerats under underhålls-
och ombvggnadskostnader, och det
visade sig vara den riktiga rubriceringen.

Nr 18

Onsdagen den
Ang.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet fann
inget anmärkningsvärt i att 900 000 kronor
hade överförts från restaurangbyggnaden
till den allmänna byggnaden. Men
genom den transaktionen får man fram
siffran 2,9, och den som tar del av
hela ärendet måste få en känsla av
att 2,9 blivit något av en helig ko i resonemanget.
Det är 2,9 miljoner man
vilt komma fram till. Man flyttar över
900 000 kronor, men man flyttar inte
över de 275 000 som avser panncentralen
och som också lika gärna kunde ha
belastat byggnaden som nu restaurangen.

En väsentlig fråga är denna: Statsrådet
säger att i november 1957 hade man
mycket noggranna kalkyler — och det
är ju omvittnat — men sedan skärs dessa
kalkyler ned från 5 eller 4 miljoner,
vilken siffra man vill ta, till 2,9. Hur
kan detta ske? Det är där jag anser att
det väsentligen har brustit. Om man
skall bygga ett hus men pressar ned de
kalkylerade kostnaderna till hälften,
måste man väl fråga sig hur det skall bli
möjligt få ned kostnaderna så och hur
kalkylerna sedan skall hålla. Statsrådet
har nu sagt —• delvis i strid mot tidigare
uppgifter — att en minskning eller ökning
av golvytan inte spelar någon större
roll. Frågan blir hur statsrådet har resonerat,
då han under sådana förhållanden
inte ansett det nödvändigt att göra en
noggrann kontroll av hållbarheten i de
nedpressade kalkylerna.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Statsrådet drar på nytt
fram som ett glädjeämne i denna tråkiga
händelse, att han i alla fall gjorde
en riktig bedömning när det gällde de
900 000 kronorna. Men det är inte just
den saken som vi har vänt oss emot. Jag
har sagt tidigare att vi bär vänt oss
emot att även om denna bedömning efteråt
visade sig vara riktig, fanns vid det
tillfället då beslutet fattades inget sakligt
underlag för den.

Statsrådet drar också på nytt fram

Il Forsla kammarens protokoll 1961. Nr 18

10 maj 1961

ombyggnaden av operahuset i Stockholm
frågan om det var riktigt eller oriktigt
att använda lotterimedel till byggandet
av en restaurang. Jag måste erkänna att
jag för min del har den mycket bestämda
uppfattningen att det är oriktigt.
Byggandet av en restaurang kan inte inordnas
inom den gräns som lotteritillståndet
gäller. Jag ifrågasätter om det
någonsin tidigare här i landet har byggts
en lyxrestaurang med lotterimedel. Jag
tror inte så är förhållandet. Jag undrar
hur man skulle ställa sig i handelsdepartementet,
om det kom en ansökan från
någon organisation eller institution med
begäran om att få anordna ett lotteri för
byggande av en lyxrestaurang. Jag tror
att det skulle bli avslag på en sådan ansökan.

Jag är nog medveten om att Kungl.
Maj :t har den uppfattningen, att Kungl.
Maj :t har rätt stora befogenheter när
det gäller anordnandet av lotterier och
lotterimedels användning, men jag vill
aldrig så litet knyta an till vad som beslutades
förra året. Vi beslöt då här i
riksdagen att tillåta även politiska partier
att anordna lotterier och använda
nettobehållningen för politisk verksamhet.
Jag tror att Kungl. Maj:t innan det
beslutet fattades har känt sig förhindrad
att använda lotterimedel till det ändamålet.
Jag finner det alltjämt vara oriktigt
att lotterimedel kommit till sådan
användning, som här har skett vid restaurangbygget.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill bara påpeka för
herr Sveningsson att det aldrig varit
fråga om att anvisa lotterimedel för att
bygga en lyxrestaurang. Det är en grov
förenkling av hela problemställningen.
Herr Sveningsson vet lika väl som jag
att operaledningen bedömde det som ur
Operans synpunkt önskvärt att dessa lokaler
kom till användning och att ingen
annan användning fanns för dessa lokaler.
Menar herr Sveningsson att dessa
lokaler skulle ha stått tomma? Det vore
konsekvensen av det ställningstagande
som herr Sveningsson nu gör, att lotterimedel
under inga omständigheter finge

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. vissa donationsmedel för uppföranc
användas för detta ändamål. Det är klart
att man kunde känna sig tveksam om
detta ändamål, vilket jag är den förste
att erkänna, men under för handen varande
omständigheter ansåg jag intet
annat ståndpunktstagande vara rimligt.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag har inte på något
sätt menat att dessa lokaler skulle stå
tomma, men jag tror att de hade kunnat
komma till användning på ett betydligt
billigare sätt än vad det nu blir. Jag
vill endast erinra om att det inte föreligger
något kontrakt som ger förräntning
på en byggnadskostnad av över 12
miljoner kronor när det gäller restaurangen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Jag hade hoppats, herr talman, att genom
att ansluta mig till någon av de så
att säga ordinarie konstitutionsutskottstalarna
kunna ge min mening till känna
i detta sammanhang, då man ju inte kan
göra det vid voteringen. Det har emellertid
inte blivit så, och under sådana
forhållanden ber jag att med några ord
helt kort få antyda min uppfattning.

Jag understryker att utskottet är enigt
om den formulering som här har citerats,
där det heter att det har blottats
förhållanden som icke får förekomma
inom statsförvaltningen och som är ägnade
att rubba allmänhetens förtroende.

Därefter uppkommer naturligtvis frå®an’.
/.vac^ mån ett sådant yttrande kan
fullföljas. Därvid finner jag att utskottet
tycks särskilt ha fäst sig vid fel och försummelser
som möjligen kunde ha begåtts
av ämbets- eller tjänstemän på detta
område. Sådant kan ha förekommit
men det är en sak som jag förstår att
utskottet avstår från att uttala någon
mening om därför att det inte ligger inom
ramen för vad utskottet har att behandla.
Utskottet har att ta ställning till
den konstitutionella kontrollen. För min
del utgår jag från att det måste föreligga
möjlighet för riksdagen att utöva konstitutionell
kontroll beträffande även
förvaltningen. Detta beröres knappast

e av ett nationalmonument
av statsutskottets prövning av åtgärder
för att satsa nya pengar. Frågan var då
om man skulle fortsätta byggandet och
finansiera vad man åtagit sig eller inte.
Det var en tvångssituation, och att ta
detta till intäkt för en uppfattning att
riksdagen granskat och godkänt det hela
är att missförstå saken. För min del utgår
jag ifrån att statsråd är konstitutionellt
ansvariga för den verksamhet som
är dem underställd och att ansvaret
skall utkrävas i detta sammanhang, då
förtroendet rubbats.

Under sådana förhållanden är det för
mig uppenbart, att de vägande anmärkningar
som konstitutionsutskottet varit
enigt om att framställa här också borde
ha resulterat i en anmärkning mot statsrådet.
Sålunda delar jag i huvudsak, den
uppfattning som kommit till uttryck i
reservationen under punkt III utan att
darfor i alla detaljer gilla reservationens
utformning.

Häri instämde herr Svanström (ep).

Ang. vissa donationsmedel för uppförande
av ett nationalmonument

Enligt reservationen avseende avdelningen
C b hade herr Källqvist, med instämmande
av herrar Sveningsson, Hilding,
von Friesen, Magnusson i Tumhult,
Hammar och Braconier, ansett, att utskottet
bort giva riksdagen viss uppfattning
till känna i anledning av Kungl.
Maj:ts den 25 november 1960, efter beredning
och tillstyrkan av chefen för
justitiedepartementet, statsrådet Kling,
fattade beslut i fråga om ianspråktagande
av vissa donationsmedel.

Herr KÄLLQVIST (fp);

Herr talman! Konstitutionsutskottets
arade ordförande har förut här i dag
sagt, att medlemmarna av konstitutionsutskottet
har sunt förnuft. Jag finner såsom
medlem av konstitutionsutskottet att
detta är en god utgångspunkt för vad jag
kommer att säga här i dag, även om jag
ar medveten om att det sunda förnuftet
många gånger kan leda till olika meningar.

Nr 18

Onsdagen den

Ang. vissa donationsmedel

Den fråga som nu skall behandlas år
säkerligen väl bekant för kammarens
ärade ledamöter, vilket den också torde
vara över hela landet, framför allt bland
dem som är intresserade för konst. Det
gäller en donation för uppförande av ett
nationalmonument. Medlen ställdes till
Kungl. Maj :ts förfogande redan 1908.
Tack vare den goda ränta som vi haft
har beloppet nu växt till den i detta
sammanhang nästan fantastiska summan
av inemot 900 000 kronor, vilket torde
vara något unikt i vårt land för ett sådant
ändamål som detta.

Nu har genom Kungl. Maj:ts beslut
detta mycket stora belopp överförts till
ett helt annat ändamål, nämligen för
iordningställande och vård av fornminnesområdet
vid Uppsala högar. Då jag
har en annan mening än Kungl. Maj:t
om hur dessa donationsmedel rätteligen
borde användas, så innebär detta naturligtvis
inte att jag inte skulle önska att
Uppsala högar sätts i stånd. Vi anser
dock att man för det ändamålet bör använda
andra medel än vad det här är
fråga om.

Den första fråga som man gör sig är.
Hur har detta ärende, som har ett mycket
stort intresse för många människor
och även för den stora allmänheten, beretts
inom departementet? I 10 § regeringsformen
finns en bestämmelse om
att vederbörande departementschef skall
remittera ärendena till sådana ämbetsverk
och myndigheter som kan ha sakkunskap
på området i fråga. Det gäller
här uppförandet av ett konstverk. Donationen
avser detta, och den bör enligt
min mening i det avseendet betraktas
som lag. Finns det då här i landet några
myndigheter, något ämbetsverk eller någon
organisation som borde få yttra sig
i en konstfråga, vilket detta ytterst är?
Finns det några här i landet som sysslar
med konst, som kan konst, som intresserar
sig för konst och som för den skull
borde få yttra sig? Ja, vi vet alla att det
finns sådana organisationer och personer,
men till dem har departementschefen
icke remitterat detta ärende.

Det finns dessutom tillsatt en särskild
kommitté för att få till stånd ett konstverk
i enlighet med donators önskemål.

10 maj 1961

för uppförande av ett nationalmonument

Den kommittén tillsattes, om jag inte
missminner mig, av Kungl. Maj:t redan
år 1909. Kommittén består av rätt representativa
personer. Ordförande var
dåvarande kronprinsen, nuvarande regenten.
Sakkunskapen inom konsten var
väl företrädd inom kommittén. Visserligen
är kommittén på grund av den
långa tid som förflutit numera starkt decimerad,
men fortfarande måste den anses
synnerligen representativ. Hans Majestät
Konungen står fortfarande som
ordförande i kommittén, förre riksantikvarien
Curman tillhör den, liksom professor
Ragnar Josephsson i Lund, och
han är ju bekant över hela landet för sitt
stora konstintresse. I kommittén ingår
även förre generaldirektören Tengbom.

Man skulle kunna vänta sig att Kungl.
Maj :t hade ansett det lämpligt att tillfråga
denna kommitté om saken, men så
har icke skett. Kommittén har, såvitt jag
vet, inte sammanträtt och inte beretts
möjlighet att yttra sig i denna fråga. Det
hade väl varit lämpligt att denna kommitté
fått yttra sig om huruvida man
anser det vara möjligt att i vår tid få
fram ett konstverk av det slag som donator
önskade.

Det finns också en instans som heter
Konstakademien. I akademiens stadgar
står att Konstakademien skall »i frågor,
som höra under akademiens uppgift, avgiva
utlåtanden, där sådana av Kungl.
Maj:t infordras eller av offentlig ämbetsmyndighet
begäras». Det hade enligt min
uppfattning varit ganska naturligt, om
Kungl. Maj:t i den fråga som vi nu diskuterar
hade vänt sig till sin egen konstakademi.
Så har icke skett.

Dessutom finns något som heter statens
konstråd. I dess instruktion står
att det åligger konstrådet »att till Kungl.
Maj:t avgiva yttranden i sådana ärenden,
som remitteras till rådet, ävensom
i erforderliga fall opåmint hos Kungl.
Maj :t göra framställningar i frågor, som
falla inom konstrådets verksamhetsområde».
Det är också en direkt anvisning
till Kungl. Maj:t om att här finns en
institution som kan konst, och dit borde
alltså Kungl. Maj:t ha remitterat detta
ärende.

Vidare finns en organisation som kal -

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. vissa donationsmedel för uppförande av ett nationalmonument

lar sig Konstnärernas riksorganisation.
Det är visserligen en fackorganisation,
men de som tillhör denna organisation
har sysslat med konst, intresserar sig
för konst och utövar själva konstnärlig
verksamhet, vilket väl ändå måste anses
ha en viss betydelse i detta sammanhang.
Jag såg en rubrik i Aftonbladet
i går, där statsministern sade att regeringen
bör lyssna på organisationerna
och ta hänsyn till dem. I så fall bör väl
regeringen i denna sak lyssna till K. R. O.
Så har dock inte skett.

I denna redogörelse ligger den viktigaste
anmärkningen mot statsrådet i
denna fråga. Personligen anser jag att
statsrådet skulle haft mycket stor nvtta
av att höra dessa organisationer, och jag
tror att det i någon mån skulle kunnat
påverka hans ställningstagande.

Nu har ärendet remitterats till riksantikvarieämbetet,
och det har naturligtvis
mycket stora intressen att bevaka, men
å andra sidan har det fått så gott som
fritt spelrum på ett område där de andra
organisationer som jag förut nämnt
inte haft möjlighet att på något sätt tillvarataga
de intressen som de företräder.
Jag anser alltså att detta ärende inte blivit
berett enligt vad som bestämts.

Det finns också en annan aspekt på
denna angelägenhet. Jag ifrågasätter
mycket starkt lämpligheten av justitiedepartementets
tillstyrkan av Kungl.
Maj ds ifrågavarande beslut. Som skäl
för tillstyrkan har bl. a. anförts den
långa tidrymd som förflutit sedan donationen
gjordes och att vissa initiativ under
tiden inte lett till några resultat. Ett
sådant skäl kan under inga förhållanden
godkännas.

Det har vidare i annat sammanhang
sagts, att tanken på ett nationalmonument
icke längre är fruktbar. Det finns
inga skäl för påståendet att ett monument
i här angivet syfte inte skulle kunna
skapas i vår tid av nu levande konstnärer.
Donator har ju också ändrat sin
ursprungliga bestämmelse så att friheten
för konstnären blivit mycket större när
det gäller att åstadkomma ett monument
av denna art.

Vad skall nu pengarna användas till?

Enligt riksantikvarieämbetets kostnadsförslag
skall följande gälla. Markområden
och fastigheter skall inköpas för
300 000 kronor, man skall riva och flytta
byggnader för 300 000 kronor — det
var ju fråga om att uppföra ett monument!
— och vidare upptas »markvårdande
arbeten» för 150 000 kronor.
Jag har litet svårt att komma underfund
med vad detta sista avser, men det är
kanske fråga om vägar och dylikt. För
»oförutsett» upptas 50 000 kronor, och så
kommer på slutet: »Monument 100 000
kronor», alltså ungefär dubbelt så mycket
som till »oförutsett» — det är rangordningen.

Jag föreställer mig att om donator i
dag haft möjlighet att titta på denna
uppställning så skulle han knappast ha
trott sina ögon. Inköp av mark, rivning
av byggnader och markvård! I samma
skrivelse står att monumentet skulle bli
»diskret» — och något annat behöver
man väl inte befara. Monumentet skulle
placeras utanför fornminnesområdet i
Gamla Uppsala i anslutning till ett kommunalhus
med ungdomsgård m. m. Man
undrar verkligen huruvida inte de som
läst detta börjat ana, att det väl ändå
inte var meningen med den donation
som gjordes år 1908. Därmed har jag
inte alls sagt, att man inte skulle vårda
fornminnena i Gamla Uppsala.

Jag anser att man har behandlat denna
fråga som ett rent juridiskt problem.
Men den är inte ett juridiskt spörsmål
utan en konstfråga. Syftet var att få till
stånd ett konstverk, även om utformningen
kanske för oss ter sig främmande.
Men säkert skulle donators ord ge
frihet att utforma ett monument efter
den tid vari vi nu lever. Enligt min mening
har vi inte råd att ta dessa pengar
från konsten. Man kan inte heller säga
som någon gjort, att detta är bråkiga
konstnärers påhitt i förvärvssyfte. Jag
känner konstnärerna och vill säga att
bland dem råder en beundransvärd kollegialitet
och ett intresse för konsten som
står högt över det egna förvärvssyftet.
Frågan berör också allmänheten i mycket
hög grad — vi har inte något överflöd
på konst i detta land, och här även -

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Ang. vissa donationsmedel
tyrar man en lysande möjlighet att låta
nu levande konstnärer visa vad de
duger till, något som de redan gjort genom
sina prestationer.

Ett par remissinstanser har yttrat sig.
Justitiekanslerämbetet har visserligen
tillstyrkt, men under viss tvekan, och
riksdagens eget organ, riksgäldsfullmäktige,
har avstyrkt förslaget.

Herr talman! Jag har inte rätt att här
ställa något yrkande, på grund av den
ordning som gäller, men jag har väl ändå
rätt att uttala en enträgen önskan.
Även om beslutet nu inte kan ändras,
skulle man önska att det oansenliga beloppet
100 000 kronor till monument
skulle kunna ökas väsentligt. Det som
går till rivning av skjul, markvårdande
uppgifter och dylikt kunde minskas, så
att det väsentliga av donationsmedlen
fick användas till ett monument.

Jag har, herr talman, velat framföra
dessa synpunkter då jag anser dem vara
synnerligen viktiga i detta sammanhang.

Herr SVENINGSSON (h) :

Herr talman! Då jag har anslutit mig
till reservationen även i denna fråga vill
jag säga några ord. Denna reservationsanmärkning
har formen av en omförmälan
utan åberopande av § 107 regeringsformen.

Såsom redan framhållits av herr Källqvist
gäller detta anmärkningsärende
den eller de donationer från början på
1900-talet som avsåg uppförande av ett
nationalmonument i Stockholm. Önskemålet
var att detta monument skulle
uppföras på den stora öppna planen
framför riksdagshuset. Donationen kom
inte till användning under de första årtiondena,
och sedan har den tydligen
under rätt lång tid fallit i glömska. Säkert
är det ingen som sörjer över att det
inte har blivit något stort och resligt
monument framför riksdagshuset såsom
donator önskat, och säkert menar inte
någon av reservanterna att det skulle ha
varit lämpligt att direkt uppfylla donatorns
önskemål. Det förtjänar dock uppmärksammas,
såsom redan bär fram -

för uppförande av ett nationalmonument
förts, att riksgäldsfullmäktige hävdat
den uppfattningen, att prövning borde
ske av donationens användning i samband
med utsmyckning av planen framför
riksdagshuset.

Säkert har det skämtats mycket under
årens lopp om detta nationalmonument.
Hans excellens statsministern har i ett
uttalande i en tidning för någon tid sedan
sagt, att ingen har tagit detta med
ett nationalmonument på allvar när den
frågan har varit uppe. Det har så lätt
blivit satiriskt skämt av det hela. Kanske
har det varit på det sättet, men
man måste beakta att tankar och känslor
var annorlunda vid den tidpunkt då donationen
lämnades än de är nu. De tankar
donatorn hade passar inte så bra i
vår tid eller under tid som varit i flera
årtionden.

Vad jag för min del vill framhålla i
detta ärende är att det nog måste sägas
ha varit en mycket underlig behandling
av denna fråga. Riksgäldsfullmäktige avstyrkte
att donationen skulle få användas
i Gamla Uppsala. Justitiekanslersämbetet
var tveksamt men ansåg att en del
av donationsmedlen kunde få användas
på sätt som föreslagits. Såsom också redan
framhållits har ingen institution eller
organisation på konstens område
fått i uppdrag att säga sin mening.

Det finns anledning framhålla att
Kungl. Maj :t har sökt sig mycket långt
bort från donatorns önskemål när man
här skulle finna ett sätt att använda donationen.
En mycket väsentlig förändring
av donationsbestämmelserna har
skett. Man har upptäckt att det finns en
möjlighet att använda pengarna i Gamla
Uppsala, och där skall också bli något
av ett monument, i varje fall något som
minner om donatorn. Inte kan det vara
någon ens i kanslihuset som tror, att donatorn
på något sätt bär menat att dessa
medel skulle användas så som Kungl.
Maj :t beslutat, nämligen att för 800 000
kronor köpa mark och flytta bort gamla
byggnader för att sätta minnena i
Gamla Uppsala i värdigt skick. Jag tror
i likhet med herr Källqvist att om donatorn
hade haft tillfälle att taga del av
detta beslut, skulle han inte ha trott sina

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. vissa donationsmedel för uppföranc
ögon. Att en nu levande anhörig har
lämnat sitt bifall till förslaget, tror jag
mest beror på en önskan att medlen ändå
till sist skall komma till användning.

Vad jag i denna fråga allra mest har
reagerat emot är att man flyttat bort donationens
användning från huvudstaden
till Gamla Uppsala. Detta kan man vara
mycket säker på aldrig bär varit donatorns
mening. Han hade säkert aldrig
tänkt sig en sådan användning. Om han
hade kunnat tro att donationen inte
skulle ha kommit till användning i
Stockholm, är det mycket troligt att donationen
aldrig blivit lämnad. Helt säkert
bär donatorn på den punkten haft
en mycket bestämd uppfattning. Om man
hade haft något intresse av att använda
donationen så som donatorn menat, måste
man tycka att även vår tid skulle kunna
åstadkomma något konstnärligt av
skönhetsvärde — jag vill även därvidlag
helt instämma med vad herr Källqvist
uttalade — som på ett mera värdigt sätt
varit i linje med vad donatorn en gång
avsett. Donationen borde enligt min mening
ha kommit till en värdigare användning
än att begravas vid markköp i
Gamla Uppsala.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Vilken uppfattning man
än har om den större eller mindre glädjen
och nyttan av ett nationalmonument,
bör man väl ändå kunna vara övertygad
om att den historia, som kan läsas fram
ur konstitutionsutskottets memorial i
detta avseende, innebär en något sällsam
episod i svenska folkets underbara
öden och äventyr. Man måste onekligen
hålla med herr Källqvist om att detta är
en ganska fantastisk historia.

Här donerar således en person en stor
summa pengar till ett nationalmonument
— denne donator var säkerligen en sann
fosterlandsvän — och han tänkte sig att
fä vårt folks insatser och utveckling
symboliserade i en konstnärlig skapelse.
När det sedan efter ett halvt sekels betänketid
äntligen skall hända någonting
blii det inte fråga om någon apoteos över

e av ett nationalmonument
Sverige och svenskarna fram till modern
tid utan om uppsnyggning av ett område
omkring några gamla i och för sig intressanta
och turistiskt lockande gravhögar,
om vilkas mening och innehåll
de lärda sedan länge tvistar och säkerligen
kan ha anledning att tvista om under
mycket lång tid framåt. Ett är emellertid
alldeles säkert, och det är att
Tingshögen samt Odens, Frös och Tors
högar inte är några nationalmonument
och aldrig kan bli det, även om man vid
ett kommunalhus och en ungdomsgård
sätter upp något »konterfej» som skulle
bli det slutliga resultatet av donationsmedlen.

I andra sammanhang har det talats om
de stora svårigheter, som brukar uppstå
när det gäller att få till stånd ändring
i donators bestämmelser, men ett så fullständigt
frångående av bestämmelserna
som det här är fråga om lär knappast
ha förekommit tidigare. Jag vill bestämt
säga ifrån att jag inte hyser någon större
längtan efter att få se en koloss av ett
eller annat slag till svenskhetens självförhärligande,
men nog tycker jag ändå,
att det som nu har hänt är något av ett
underkännande både av oss själva och
av våra konstnärers förmåga att skapa
något för vårt land och folk karaktäristiskt.

Det skulle vara mycket man skulle kunna
säga i den här saken. Den lockar på
ett alldeles särskilt sätt till både det ena
och det andra. För egen del vill jag naturligtvis,
herr talman, inte framträda
på ett sådant sätt, att denna kammare
kunde komma att betraktas som ett förargelsens
hus, och jag hoppas att den
utmaning av ödet, som leker mig i hågen,
inte skall leda till så beklagligt resultat.

Det har ju förvånat några och förargat
ännu fler att riksdagsledamöter någon
gång har övergivit vad man anser att de
bör hålla sig till, nämligen den torra och
sakliga prosan, och i stället på stapplande
versfötter givit sig i väg på poetiska
utflykter. Det har, som sagt, förargat en
del, och bara för några veckor sedan
kunde man i ett av huvudstadens stora
blad läsa en kritiker som menade att

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Ang. vissa donationsmedel för uppförande av ett nationalmonument
den daktylernas paradmarsch, som hexa- och av en mästare bli hugget i granit
metern kräver, inte låg särskilt väl till så stort och pampigt att ej något annat
för riksdagsmän, och han lovade välvil- rike

ligt att ordna en kurs för »de folkvalda» i hela världen kunde visa upp dess like,
i hexameterns mysterier. Därmed avsåg ty moder Svea skulle ses i all sin glans
han väl närmast andra kammaren, och i skydd av lejontassar och av lejonsvans.

att den kan behöva både den ena och
den andra kursen är det väl ingen i den
här kammaren som betvivlar! Nu anser
jag dock att man till medkammarens
tröst och försvar bör säga, att den som
kamrater på skolbänken borde få med
sig en del riksdagsreferenter som tydligen
aldrig gripits av Stjernhielms, Tegnérs
och Runebergs mäktigaste strofer
utan tydligen lever i den tron, att allt
som är orimmat och låter som vers i referaten
bör betecknas som hexameter.
Rätt bör vara rätt, även gentemot ledamöter
av andra kammaren!

Kvar står dock sveket mot den prosa,
som enligt hävd hör riksdagsprotokollen
till, och jag måste, herr talman, erkänna
att jag anser den uppfattningen vara
riktig. Därför har jag också med all
makt sökt hålla frestaren stången, men
vi är ju alla svaga människor, och det
kommer då och då en stund, då frestarens
lockelser blir så överväldigande att
man inte har några möjligheter att stå
emot.

Detta är för mig, herr talman, en sådan
stund!

Hela historien om det svenska nationalmonumentet,
från dess ståtliga början
till dess snöpliga slut, innehåller så mycket
sällsamt, att tveksamheten inför förargelsen
krymper ihop och lusten att få
vandra ut på Tegnérs stigar blir oemotståndlig.
Resultatet av tvekampen har
för min del blivit detta:

Jord som oss fostrat har — om också
inte alla

med nämnvärd rätt vi väluppfostrade
kan kalla —

i våra unga dar med glädje blev det
känt,

att du vår moder skulle få ett monument,
ett äreminne över fädrens rena seder,
som blommade så rikt och skönt till
statens heder.

Det skulle minna oss om segrar och om
flit

Ack, hur en dröm förgår och hoppet blir
till aska,

den store anden gömdes undan i en
flaska

och hur den bände fick den ändå aldrig
ork

att komma ut igen, ty hårt satt flaskans
kork

och ängsligt blyg och spak till sist den
blev som lammet

och över själva flaskan lagrade sig
dammet.

Och nu vi alla frågar oss: Är det ej skam
av Källqvist här att riva upp så mycket
damm?

Lugnt hade vi. Blott stilla gräl om höga
skatter,

om jordbrukspris och räntor och om
skydd för katter,

om subvention till stort och smått av
alla slag

och ATP och folkpension och
barnbidrag.

Och konsten finns här också. Talekonsten
flödar,

ty timme efter timme vi oss glatt
bemödar

att ge vår visdom ordens glans, så lätt
det går

att tömma bänkarna för lunch och
kaffetår.

Jag kanske skall avbryta mig här och
konstatera, att den konsten har gjort en
god effekt!

Och är det icke nöje nog vi kan ju finna
i vårt kanslihus lätt en bred och mäktig
kvinna,

som armar har och ben och barm för
mer än två

(jag givetvis ej Ulla Lindström tänker
på)

fast hon för Rubbestad blev till den onda
drömmen,

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. avsättning av viss del av statens vinst från LKAB till två särskilda fonder

som han helst skyndsamt ville vräka
ner i Strömmen

där hon som Rån sen kunde kamma ut
sitt hår

för en regering, som visst aldrig, aldrig
går.

En annan värld stått opp. Välan, välan
I fäder,

vår är den mänskoätt som går i
raggarkläder

och spisar jazz och älskar doften av
bensin

men också snart har plats vid snurrande
maskin

och självklart tar itu med de teknikens
under,

som var oss främmande i våra unga
stunder.

Vi hissnade ibland åt farten men vår
färd

var endast Lunkentuss’ men i vår nya
värld

är ungdomsdrömmen den att såsom
rymdpiloten

få resa bland de fjärran stjärnorna och
kloten,

dit ännu ej ett mänskligt ögas synkraft
når

och kanske finna andra världar rikare
än vår.

Där ingen Tage finns och ingen Sträng
och Torsten,

och ingen Bertil, Jarl och Gunnar reser
borsten

och ingen på det egna jaget sätter broms
och ingen aning har om bostadsbrist och
oms.

En annan värld, som sig i kosmosdrömmen
lögar,

än dem som gömmes under fyra gamla
högar,

då kvinnorov och sköldalarm var
männens håg

och moder Svea ännu i sin linda låg.

Visst lever vi ändå i en högst sällsam
era

och visst, herr talman, bör den kunna
inspirera

en konstnär till ett skapande av rika
mått,

om blott de goda medlen komme på hans
lott

och dessa tycks — som Källqvist sagt —
ju vara dryga.

Och om jag ingen annan kunnat
övertyga

jag hos mig själv till sist en hoppets
låga tänt

att dock en gång få skåda Sveas
monument.

Ang. avsättning av viss del av statens
vinst från LKAB till två särskilda fonder

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avsättning av viss
del av statens vinst från LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag för stöd till industriellt
forsknings- och utvecklingsarbete,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 77 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att dels godkänna
de av departementschefen i statsrådsprotokollet
över finansärenden för
den 10 mars 1961 förordade riktlinjerna
för avsättning av viss del av den staten
tillfallande vinsten från Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag till två
fonder för forsknings- och utvecklingsarbete
m. m., den ena benämnd Norrlandsfonden
och den andra benämnd
Malmfonden för forsknings- och utvecklingsarbete,
dels ock besluta, att fonden
för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna
(tremiljonersfonden) skulle
uppgå i den föreslagna Norrlandsfonden.

Norrlandsfondens uppgift skulle vara
att främja näringslivets framtida utveckling
i Norrland, varvid tonvikten
borde läggas på Norrbotten. Stöd skulle
kunna utgå dels till forsknings- och utvecklingsarbete,
som syftade till en vidareförädling
av norrländska råvaror,
och dels till en industriell utbyggnad.
Ur Malmfonden för forsknings- och utvecklingsarbete
skulle stöd utgå till tek -

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Ang. avsättning av viss del av statens
nisk och naturvetenskaplig forskning
samt till industriella utvecklingsarbeten.

Avsättningen hade föreslagits uppgå
till sammanlagt högst 25 miljoner kronor
årligen under en femårsperiod, varefter
frågan om avsättning skulle upptagas till
ny prövning. Av det årliga beloppet föresloges
högst 15 miljoner kronor avsättas
till Norrlandsfonden ocli högst 10
miljoner kronor till Malmfonden för
forsknings- och utvecklingsarbete. Det
skulle ankomma på Kungl. Maj:t att besluta
om formerna för avsättningen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (I: 580) och den andra
inom andra kammaren av fru Boman
(11:691), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen med anledning av propositionen
nr 77 måtte besluta, att den föreslagna
avsättningen av statens intäkter
av malmbrytningen vid LKAB:s gruvor
i sin helhet skulle komma den föreslagna
Norrlandsfonden till godo;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Torsten Andersson m. fl. (1:585) och
den andra inom andra kammaren av
herr Grebäck m. fl. (11:708), i vilka
motioner hemställts, att riksdagen vid
behandling av propositionen nr 77 måtte
godkänna 1) att medlen från Malmfonden
för forsknings- och utvecklingsarbete
fördelades på de individuella
forskningsobjekten genom de ordinarie
forskningsråden på sätt som i motionerna
förordats; 2) att medel ur Norrlandsfonden
i största möjliga utsträckning
kunde disponeras även för de mera
sociologiskt och näringsgeografiskt
betingade åtgärder, som vore nödvändiga
för det industriella utvecklingsarbetet,
såsom t. ex. utbyggnad av bland annat
företagareföreningarnas, hushållningssällskapens
och skogsvårdsstyrelsernas
rådgivande ocli utredande verksamhet
på respektive områden, till nä -

vinst från LKAB till två särskilda fonder

ringsgeografiska utredningar och därpå
grundad folkbildningsverksamhet samt
till stöd åt förslagsverksamheten inom
de mindre företagen i enlighet med vad
som anförts i motionerna; samt att riksdagen
även i övrigt måtte beakta vad i
motionerna anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Nils-Eric Gustafsson och Eric Carlsson
(I: 586) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Larsson i Hedenäset
och Nilsson i Tvärålund (11:710), i
vilka motioner hemställts, att riksdagen
vid behandling av propositionen nr 77
måtte besluta, att den del av den staten
tillfallande vinsten från LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag, som enligt propositionen
skulle avsättas till Norrlandsfonden
och Malmfonden för forskningsoch
utvecklingsarbete, skulle avsättas
till en fond benämnd Övre Norrlands
malmvinstmedelsfond, samt att denna
fond skulle disponeras för forskningsoch
utvecklingsarbete i Norrbottens och
Västerbottens län i huvudsak enligt de
riktlinjer, som angivits i motionerna;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Hagberg och Svärd (I: 587) samt den
andra inom andra kammaren av herrar
von Sydow och Magnusson i Borås (II:
709), i vilka motioner hemställts, a) att
riksdagen måtte avslå propositionen nr
77; b) att riksdagen med beaktande av
vad i motionerna anförts måtte hemställa
hos Kungl. Maj :t om nytt förslag i
ämnet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Helmer Persson (1:588) samt den andra
inom andra kammaren av herrar
Holmberg och Nilsson i Gävle (11:712),
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte besluta dels att företaga sådan
ändring i de av Kungl. Maj:t föreslagna
riktlinjerna för Malmfonden och
Norrlandsfonden, att stöd för forsknings-
och utvecklingsarbete gåves företrädesvis
i syfte att befrämja statlig
företagsamhet, att i fråga om Norrlandsfonden
formuleringen av uppgifterna

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. avsättning av viss del av statens vii
angåves så, att stödet för utbyggnaden
av manufaktureringsindustrier etc. icke
finge en underordnad ställning, samt att
kvarvarande medel i den s. k. tremiljonersfonden
bibehölles såsom en lånefond
för malmfältskommunernas behov, dels
ock i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag snarast i syfte att av
LKAB:s vinstmedel avsätta ett större
belopp än vad nu vore i fråga, förslagsvis
minst 25 miljoner kronor ytterligare,
för utbyggnad av förädlingsindustrier
i Norrbotten;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sjönell (I: 589) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Carlsson i
Tibro och Nelander (II: 711), i vilka
motioner hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 77
måtte uttala, att medel ur Malmfonden
för forsknings- och utvecklingsarbete
borde användas även för sådant utvecklingsarbete,
som kunde komma till stånd
och utföras av mindre och medelstora
industriföretag, och på de villkor i övrigt
som angivits i propositionen för utlåning
från fonden i fråga;

dels ock en inom andra kammaren av
fru Sjövall och herr Kristenson i Göteborg
väckt motion (11:690).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 587 och II: 709, såvitt nu
vore i fråga, godkänna, att avsättning
finge ske för forsknings- och utvecklingsarbete
m. m. av högst 25 000 000
kronor årligen under en femårsperiod
av den staten tillfallande vinsten från

Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag;

r B. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:587 och 11:709, 1:580
och II: 691 samt I: 586 och II: 710, förstnämnda
bägge motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna, att avsättningen skulle
tillföras två fonder, den ena benämnd
Norrlandsfonden och den andra be -

st från LKAB till två särskilda fonder

nämnd Malmfonden för forsknings- och
utvecklingsarbete;

C. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:587 och 11:709 samt
I: 588 och II: 712, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, besluta, att fonden
för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna
(tremiljonersfonden) skulle
uppgå i den föreslagna Norrlandsfonden; D.

att motionerna 1:585 och 11:708,
såvitt de avsåge fördelning av medel ur
Malmfonden för forsknings- och utvecklingsarbete,
icke måtte av riksdagen bifallas; E.

att motionerna I: 588 och II: 712, såvitt
de avsåge stöd åt företrädesvis statlig
företagsamhet, icke måtte av riksdagen
bifallas;

F. att motionerna 1:588 och 11:712,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.’
Maj :t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

G. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 585 och II: 708, I: 588 och
11:712, 1:589 och 11:711 samt 11:690,
förstnämnda fyra motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört i fråga om dispositionen
av Norrlandsfonden och Malmfonden för
forsknings- och utvecklingsarbete.

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Andersson samt herrar
Svärd, Staxäng och Bohman, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under A, B, C och G hemställa,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 587 och II: 709, såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag
om avsättning av medel av den staten
tillfallande vinsten från LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag;

B. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 587 och II: 709, såvitt nu
vore i fråga, ävensom med avslag å mo -

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Ang. avsättning av viss del av statens
tionerna I: 580 och II: 691 samt I: 586
och 11:710, avslå Kungl. Maj:ts förslag
om särskild fondbildning;

C. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:587 och 11:709 samt med
avslag å motionerna I: 588 och II: 712,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj:ts förslag om att fonden
för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna
(tremiljonersfonden) skulle
uppgå i den föreslagna Norrlandsfonden; G.

att motionerna 1:585 och 11:708,

I: 588 och II: 712, I: 589 och II: 711 samt
11:690, förstnämnda fyra motioner såvitt
nu vore i fråga, icke måtte av riksdagen
bifallas; samt

2) av herrar Sundin, Eric Carlsson,
Larsson i Hedenäset och Löfroth, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under B hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna I: 580 och II: 691 ävensom
med bifall till motionerna I: 586 och
II: 710 samt med avslag å motionerna
I: 587 och II: 709, sistnämnda bägge motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta, att
avsättningen skulle tillföras en fond,
benämnd Norrlandsfonden för forsknings-
och utvecklingsarbete m. m.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Kammarens ärade ledamöter
hörde nyss det yrkande som framställts
i utskottsutlåtandet, vilket ju bygger
på propositionen i ärendet. Till detta
utskottsutlåtande har vi fogat en reservation,
i vilken vi yrkar avslag på propositionen.

Det är över huvud taget ingen negativ
inställning till själva frågan, som
denna reservation är ett uttryck för. Det
framhålles tvärtom både i motionerna
och reservationen att det vore önskvärt
att forskningsarbetet inom näringslivet

_ speciellt då beträffande de särskilda

förhållandena i nordliga Sverige — bedrivcs
så långt resurserna i såväl ekonomiskt
som personellt hänseende räcker
till.

inst från LKAB till två särskilda fonder
Det är väsentligen, kanske jag vågar
säga, formerna för hela anordningen
som vi vänder oss emot.

Jag skall inte, herr talman, gå närmare
in på själva frågan, men det är ett par
uttalanden i propositionen som är litet
svåra att förstå. Departementschefen säger
t. ex. att »utvinningen lämnar betydande
bidrag till hela samhällets ekonomi».
Nu trodde jag ju, att varje något
så när välskött företag lämnade bidrag
till samhällets ekonomi, så i det hänseendet
står inte avkastningen av de norrländska
naturtillgångarna i någon som
helst särklass.

I propositionen sägs vidare, att »angelägenheten
av den anordning som där
föreslås är särskilt stark sedan statsmakterna
inlöst aktierna». Jag skulle vilja
säga att jag har uppfattat det hela på
rakt motsatt sätt. Jag tycker det är tvärtom,
därför att staten alltid har möjligheter
att dirigera samhällets resurser dit
där de anses bäst behövas. En inte oviktig
sak i sammanhanget utan en huvudsak
är att anslagen — varifrån de nu
kommer — dock alltid måste tas av den
löpande nationalinkomsten.

Jag sade att det för vår del kanske
väsentligen rör sig om en formell syn
på denna sak, ty vi anser att det ur principiell
synpunkt är olämpligt med en
specialdestination som den här föreslagna.
Behovet av ett särskilt stöd åt Norrland
bör, menar vi, prövas i vanlig ordning
via anslag över budgeten. Då slipper
man bl. a. en fullständigt onödig administrativ
apparat.

Olika utredningar och remissinstanser
har också reagerat starkt mot den
föreslagna anordningen. Så t. ex. betonade
1958 års besparingsutredning —
med hänvisning till 1948 års budgetutredning
— att anordningen med specialbudget
inom riksstaten kommit ur bruk
och föreslog en omedelbar omprövning
av frågan. Såvitt jag vet har ingen åtgärd
vidtagits i detta syfte. Statskontoret,
riksräkenskapsverket ocli riksgäldsfullmäktige
bär också i sina remissuttalanden
starkt kritiserat denna metod.

Det vore rätt frestande, herr talman,
att gå in på en närmare analys av be -

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. avsättning av viss del av statens vii
greppet specialdestination, eftersom en
viss oklarhet därom tycks råda. Då jag
emellertid har anledning anta att denna
fråga kommer att tas upp senare under
debatten nöjer jag mig nu med att yrka
bifall till reservation nr 1.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att polemisera mot fröken Anderssons
kritik beträffande den rent budgettekniska
sidan av denna fråga, eftersom
jag helt delar hennes uppfattning på den
punkten. När man föreslår, att en del
av statens inkomster skall användas för
ett visst ändamål, återgår man otvivelaktigt
till en i vår förvaltning praktiskt
taget övergiven form. Specialdestination
förekom på naturahushållningens tid, då
t. ex. somliga ämbetsmän fick sin avlöning
i form av avkastning från vissa
hemman. Jag erinrar om —• vilket kan
ha ett intresse för fler än oss norrbottningar
— att t. ex. domkyrkosysslomannen
i Uppsala någon gång under medeltiden
avlönades med en avgöld från Torneå
pastorat, som ansågs särskilt indräktigt
på grund av det rika sikfisket.

Vi har visserligen en liten relikt av
specialdestinationen kvar i bl. a. bilskattemedelsfonden
— dessa medel skall
ju gå till vägväsendet — men de går till
åtskilligt annat också.

Även om man på goda grunder protesterar
mot denna form av budget, kan
man för ögonblicket inte göra något åt
den. Då borde det emellertid vara desto
mera angeläget för finansministern att
handla i konsekvens med de förutsättningar,
som angavs för statens inlösen
av Grängesbergsbolagets aktier i LKAB.

I propositionen 1955 förklarade sig finansministern
dela utredningsmännens
motivering för inlösen. Denna angavs i
väsentlig mån vara omsorgen om översta
Norrland. Om malmtillgångarna skulle
sina, skulle detta komma att skapa näringspolitiska
problem av besvärlig art.
Det var därför, enligt finansministern,
angeläget att man under uttagandet av
dessa tillgångar sörjde för uppbyggandet
av ett näringsliv, som kunde fungera

it från LKAB till två särskilda fonder
när malmbrytningen någon gång i en
oviss framtid måste upphöra på grund
av att malmkroppen tagit slut.

Det var ett väsentligt argument för
förstatligandet.

Jag vill göra gällande att propositionen
och utskottsmajoritetens utlåtande
icke fullt dragit ut konsekvenserna av
detta.

Jag får kanske också nämna, att precis
samma tankegångar kom till uttryck i
en motion från norrbottniska socialdemokratiska
riksdagsmän 1956 i samband
med att det definitiva beslutet om inlösen
skulle ske. Man hade samma argumentation,
och man sade att både förnuftsskäl
och billighetsskäl talade för
att man successivt byggde upp ett förhållandevis
livsdugligt näringsliv i Norrbotten
med sikte på den tid då malmtillgångarna
sinat. Motionärerna menade att
detta praktiskt lämpligast kunde ordnas
genom att staten avsatte ett visst belopp
per ton bortforslad malm till en fond
för uppbyggnad av näringslivet i Norrbottens
län. Det är där specialdestinationstanken
träder in i bilden.

Man säger vidare — och det är att
lägga märke till i detta sammanhang,
tv det står i viss motsättning till propositionens
förslag om två fonder -— att
denna fond (man talar här om en fond)
skulle låna ut pengar efter affärsmässiga
grunder. Fonden skulle kunna ikläda sig
borgen. Fonden skulle ha rätt att helt
eller delvis bekosta närings- och marknadsundersökningar.
Den skulle vidare
bekosta studiekurser, studievistelse vid
industri och liknande i syfte att tillgodose
behovet av driftiga företagsledare, yrkesskickliga
arbetare o. s. v. Vidare
nämnde man i motionen, att man tänkte
sig avsättning av två kronor per brutet
ton per år. Vid en brytning av 15 miljoner
ton skulle det bli 30 miljoner kronor.
Denna motion anslöt sig som synes
ganska nära till motiven för förstatligandet.

Motionen rönte, som en del av kammarens
ledamöter kanske kommer ihåg,
ett ganska originellt öde. Innan den
var behandlad i riksdagen, tillsatte finansministern
en utredning i motionens

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. avsättning av viss del av statens
syfte, även om användningsområdet för
fonden enligt direktiven inte var alldeles
identiskt med vad motionärerna tänkt
sig.

Det fästes från visst socialdemokratiskt
håll i riksdagen mycket stora förhoppningar
vid finansministerns direktiv.
Jag vill som belägg för att så var
fallet citera ett inlägg av herr Grym i
denna kammare. Herr Grym brukar ju
uttala sig mycket sobert och korrekt och
utan överdrifter, men denna gång använde
han dityrambiska ordalag, som
är något ovanliga i hans mun. Sedan han
refererat vad som förevarit sade han:
»Man kan gott säga att för övre Norrlands
del torde inte någonting tidigare
ha beslutats av statsmakterna i detta
land, som öppnat så stora perspektiv i
ekonomisk mening som nu är fallet. Nu
öppnar sig här en möjlighet att med
landsändans egna medel bygga upp ett
förgrenat och ekonomiskt bärkraftigt
näringsliv. Finansminister Sträng har
särskilt pekat på möjligheten att nå resultat
i form av manufakturering och
vidareförädling av landsändans råvarutillgångar.
»

Och så framförde herr Grym ett varmt
tack för det initiativ som statsrådet

tagit. , ...

Detta var de förhoppningar som knots
till motionen och direktiven.

Sedan tillsattes utredningen. Den bestod
av två socialdemokrater och en högerman;
bland socialdemokraterna befann
sig huvudmotionären i andra kammaren.
Utredningen tog god tid på sig
och kom efter ett inte alltför flitigt arbete
så småningom fram till ett resultat,
som var rätt avlägset från både motionen
och direktiven, eftersom den prioritet,
som man hade tänkt sig beträffande
översta Norrland, kom till ett val vagt
uttryck. Remissinstanserna var också kritiska.
. .

Så kom propositionen, vilken omöjligen
kan betraktas som ett konsekvent
fullföljande av motiveringen för förstatligandet.
Den ligger icke konsekvent i
linje med vare sig motionen eller direktiven.
Här föreslår man nu icke en enda
fond, som skulle användas för varaktig

vinst från LKAB till två särskilda fonder

uppbyggnad av Norrbottens näringsliv,
utan man föreslår att av de 25 miljoner
kronor, som skall avsättas, skall 10 miljoner
gå till forskning i största allmänhet
och 15 miljoner till den s. k. Norrlandsfonden.
Den sistnämnda fonden
skulle då motsvara de ursprungliga önskemålen.

Det föreslås alltså två fonder. Den
ena, Norrlandsfonden, skulle ha uppgifter
som motsvarar vad motionärerna avsett,
den andra, Malmfonden för forsknings-
och utvecklingsarbete, skall ge
stöd till teknisk och naturvetenskaplig
forskning.

I en motion som jag har väckt har jag
yrkat, att de 10 miljoner som avses för
forskningsfonden skall slås ihop med
Norrlandsfonden och att man skall använda
hela beloppet — 25 miljoner kronor
per år — för de ändamål som angavs
i den ursprungliga motionen och i
direktiven. Jag menar nämligen att såväl
grundforskning som i någon mån
också målforskning är så allmänna uppgifter,
att anslag till dessa ändamål bör
utgå i vanlig ordning. Vi ger ju redan
pengar till naturvetenskaplig forskning
bär i landet, och kostnaderna för detta
ändamål bör rimligen gå över statsbudgeten
i vanlig ordning.

Jag kan alltså inte finna att man har
handlat konsekvent, och jag tycker nog,
att även om finansministern budgettekniskt
har avlägsnat sig från dygdens
väg, så borde han ha varit så mycket
mera angelägen att vara konsekvent i
förhållande till sina egna motiveringar
för förstatligandet över huvud taget.

På grund härav, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 2.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! I motsats till herr Bergh,
som i sitt inlägg i debatten bär yrkat
bifall till reservationen 2, liar jag all
anledning att med tacksamhet notera,
att statsutskottet i sitt utlåtande bär kunna
biträda de förslag, som statsrådet och
chefen för finansdepartementet, herr
Sträng, framlagt på riksdagens bord.

Ställningstagandet till förevarande för -

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. avsättning av viss del av statens vii
slag synes från utskottets sida vara väl
avvägt efter de synpunkter och motiveringar,
som anförts av departementschefen
för av honom förordade riktlinjer
för avsättning av viss del av den
staten tillfallande vinsten från LKAB
till två fonder. Herr Bergh ville i sitt inhögg
bl. a. anmärka på regeringens budgettekniska
tillvägagångssätt i denna fråga.
Jag vill bara säga till herr Bergh,
att utan regeringens initiativ i denna
fråga skulle nog inte den nu aktuella
avsättningen av I,KAB:s vinstmedel diskuteras
här i dag. Jag skulle väl också
tro med tanke på den motion, som herr
Bergh väckt vid denna riksdag, att han
varit intresserad av just denna fråga.

Det må gärna erkännas, att man nog
var inte så litet oroad vid den tidpunkt,
då de särskilt tillkallade sakkunniga avgav
sitt betänkande angående inrättande
av en fond av malmvinstmedel till främjande
av naturvetenskaplig och teknisk
forskning samt utvecklingsarbete. Forskningsintressena
hade i betänkandet fått
ett nästan odelat stöd av utredningen,
och finansministerns utredningsdirektiv
var nära nog helt borttappade. Herr
Bergh har här fullständigt rätt i att man
nu har all anledning att se på frågan på
ett annat sätt, enär statsutskottet följt
departementschefens positiva konstruktion
av Norrlandsfonden och Malmfonden.

Vid den förberedande behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 77 blev
man uppmärksam på den rivalitet, som
fanns mellan forskningens företrädare
och näringsintressena i övre Norrland.
Men genom finansministerns befriande
åtgärd, herr Bergh, att rekommendera
två fristående fonder tvekar jag inte att
fastslå, att alla parter tjänat på just denna
lösning.

Nu delar statsutskottet departementschefens
mening att genom Norrlandsfonden
bör sättas in pengar för att stödja
företagsamheten och näringslivets utveckling
i Norrland med tonvikt på
Norrbotten, där det inte föreligger någon
brist på angelägna uppgifter, som lämpar
sig för stöd ur den föreslagna fonden.
Det är alltså med tillfredsställelse man

ist från LKAB till två särskilda fonder

hälsar tillkomsten av den fond, som benämnes
Norrlandsfonden. Fonden kommer
att ge nya förutsättningar för näringslivets
utveckling i norr, och fondens
omfattning synes kunna ge ljusa
löften för framtiden. 15 miljoner kronor
årligen under fem år möjliggör kraftiga
insatser, särskilt som det förutsättes att
Norrlandsfonden kan byggas ut efter år
1966. Visserligen kommer av LKAB:s
vinstmedel 10 miljoner kronor årligen
under den närmaste femårsperioden att
gå till Malmfonden — d. v. s. till en riksfond
för forskning och utvecklingsarbete
— men med hänsyn till att goda
skäl finns för uppbyggande av nya ekonomiska
värden genom forskningsfonden
och dess stora betydelse inte minst
för Norrland talar allt för de motiv, som
förestavat inrättandet av ifrågavarande
fond.

Med vad jag här har anfört, herr talman,
har jag bara velat ge uttryck för
den tillfredsställelse man känner över de
två fonder, som nu synes stå inför sitt
förverkligande. Men jag hoppas även
att det anförda i någon mån ger motiv
för att riksdagen går emot den till utskottets
utlåtande fogade reservationen
av fröken Andersson, herr Svärd in. fl.,
en reservation som utmynnar i ett rent
avslag på propositionen nr 77 och en
rekommendation till riksdagen att hos
Kungl. Maj:t hemställa om nytt förslag
i ämnet.

Reservanterna anser sålunda, att det
inte finns något sakligt motiv för att
från statens vinstmedel från LKAB anvisa
särskilda utvecklings- och forskningsmedel
utan att medelsbehovet härför
bör tillgodoses på sedvanligt sätt genom
anslag ur budgeten. Fröken Andersson
nämnde i sitt inlägg, att reservanterna
förutsätter att behovet av statliga
insatser för bl. a. utvecklingen av
Norrlands näringsliv skall prövas av
Kungl. Maj:t och att de förslag, som därvid
kan aktualiseras, på sedvanligt sätt
bör underställas riksdagen.

Det synes mig, som om det i reservanternas
inställning ligger en dold
önskan att det lämnas tillfälle till debatt
då och då i denna kammare för

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Ang. avsättning av viss del av statens vinst från LKAB till tva särskilda fonder

att de skall få framföra sina föreställningar
om övre Norrland och kanske
speciellt Norrbotten som den del av landet,
där kapitalinvesteringar med undantag
av sådana som göres i malmtillgångarna
är bortkastade pengar.

För min del anser jag att utskottet har
följt reservanternas mening beträffande
av dem föreslaget tillvägagångssätt på så
sätt, att frågan om stöd till forskningsoch
utvecklingsarbete har prövats av
Kungl. Maj:t, som funnit skäl att aktualisera
frågan och därför på sedvanligt
sätt underställt riksdagen sitt förslag,
och den frågan avgöres ju i dag. Sålunda
finner jag att utskottet till viss del
har följt reservanternas tankegång härvidlag.

Vad sedan angår den av herr Sundin
och herr Eric Carlsson avgivna, med 2
betecknade reservationen, som utmynnar
i att riksdagen skulle besluta att
hela avsättningen skall tillföras en fond,
benämnd Norrlandsfonden för forsknings-
och utvecklingsarbete m. m., med
en klar tonvikt på medlens disposition
för åtgärder med anknytning till näringslivet
i Norrbotten — alltså en reservation
för vilken även herr Bergh
varit en talesman — vill jag bara framhålla
att jag med särskild tillfredsställelse
skulle se en sådan lösning av frågan.
Men är det inte så, att om man begär
för mycket, så ökar chanserna för
att man förlorar allt? Utskottets förslag
anser jag representera en godtagbar avvägning
mellan olika på frågans bedömning
inverkande intressen. Malmfonden
bör alltså få sin del av vinstmedel från
LKAB.

Med det anförda, herr talman, yrkar
jag bifall till föreliggande utskottsförslag.

Häri instämde herr Grym (s).

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Det skulle kanske inte
behövas någon replik i detta sammanhang,
men jag reagerade nog en smula
när herr Nyström här sade, att det i reservation
nr 1 gömmer sig »en dold öns -

kan» att lämna tillfälle till debatt då
och då.

Ja, visst finns det en sådan önskan.
Men den är inte dold utan fullständigt
öppen och klart utsagd! Som jag för en
stund sedan betonade, är det riktigt att
riksdagen, som ju endast anvisar medel
för ett år i taget, varje år debatterar
dessa problem och lägger dessa krav vid
sidan av andra krav och låter det hela
gå över budgeten.

Sedan kan jag inte neka mig nöjet att
språka litet med herr Bergh, när han
använde uttrycket »landsändans egna
medel». Tänker herrarna gå tillbaka till
anordningarna i medeltidens svenska
samhälle? Jag skall inte gå in på frågan
vidare.

Herr NYSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara vända mig
till fröken Andersson och säga, att man
nog bör lämna denna kammare tillfälle
att då och då diskutera det ena eller det
andra problemet, ty det är ju så att har
en arbetsuppgift en gång blivit löst, så
aktualiseras därmed nya arbetsuppgifter
som pockar på sin lösning. Jag förstår
mycket väl att man bör vandra etappernas
väg då det gäller att åstadkomma
vad man strävar efter i fråga om samhällsbildningen.

Men finns det en möjlighet att åstadkomma
en stor pott under en enda
etapp, så är det väl naturligt att man
inte delar den för att återkomma då och
då och på det sättet finna lösningen på
problemet.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara påpeka för
den ärade ledamoten av denna kammare
fröken Ebon Andersson, att jag icke har
talat om landsändans egna medel, utan
att detta var ett citat; det var herr Grym
som använde uttrycket »egna medel».

Jag anser tvärtom, att här bör tas
hänsyn till att innan malmtillgångarna
kunde komma till nytta, så måste det
göras mycket stora kapitalplaceringar,

48 Nr 18 Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. avsättning av viss del av statens vinst från LKAB till två särskilda fonder

och de kapitalinsatserna kom i väsentlig
grad söderifrån. Förutsättningen för
att dessa malmtillgångar kunde exploateras
var alltså inte bara att malmtillgångarna
fanns, utan också att det kunde
satsas kapital.

Det här uttrycket »egna medel» är ju
ett sådant där uttryck som kan användas
i detta avseende. Jag drar mig emellertid
för att använda det, eftersom jag
som bekant är motståndare till varje
provinsiell protektionism.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till en alldeles speciell fråga i detta sammanhang,
nämligen den rent budgetmässiga
uppläggningen av denna, dock
ingalunda betydelselösa angelägenhet.

Jag är medveten om att kanske mer
än en kollega här i kammaren menar,
att den sak som jag nu tänker tala om,
är en teoretisk angelägenhet, företrädesvis
av, skall vi säga, akademiskt intresse.
Jag är inte alldeles säker på det, och
jag skall så gott jag kan försöka visa det
i fortsättningen.

En sak är jag emellertid, herr talman,
alldeles övertygad om, och det är att
ämnet inte är av någon särskilt fascinerande
natur, i varje fall torde det inte ge
anledning till någon utflykt till de diktens
vårljusa lundar, där kammaren för
någon stund sedan under ledning av
herr Axel Johannes Andersson lustvandrade.
Den saken är nog ganska klar.

Statsutskottet avstyrker med en snäv
motivering det i motionen ställda förslaget.
Ett par föregående talare har varit
inne på frågan om specialdestination.
Jag skall ytterligare be att få utveckla
detta som jag nog tycker intressanta
ämne.

Statsutskottet avstyrker och gör det
utan att, som det heter, »i detta sammanhang
närmare ingå på en diskussion
av begreppet specialdestination».

Varför anser sig statsutskottet över
huvud taget inte böra diskutera begreppet
i det här sammanhanget? Det gäller
dock en avsättning av 25 miljoner om
året under en femårsperiod, alltså inal -

les 125 miljoner. För egen del tycker jag
inte att beloppet är så obetydligt, att
sättet för dess behandling inom den allmänna
budgetens ram saknar allt intresse.

Till en början: vad menas med specialdestination?
Statsutskottet förklarar
i en mellansats, att begreppet »inte är
entydigt». Jag delar inte statsutskottets
uppfattning därvidlag. Saken kan väl
ganska enkelt uttryckas på det sättet,
att med specialdestination menas att vissa
statens inkomster avdelas för vissa
statens utgifter. Det tycker jag är en
ganska entydig definition av begreppet.

Vilka erinringar har då riktats mot ett
sådant budgettekniskt tillvägagångssätt?
Som här redan har erinrats om, har detta
ingalunda oviktiga problem ingående
prövats av två statliga utredningar under
de senare åren. Sålunda konstaterar
1948 års budgetutredning, att systemet
med särskilda specialbudgeter inom riksstaten
alltmer kommit ur bruk. Enligt
budgetutredningen överensstämde denna
utveckling icke med en rationell budgetbehandling,
som förutsatte att utgifterna
kunde behandlas och bedömas efter
enhetliga grunder.

Principfrågan om specialdestination
togs vidare upp av 1958 års besparingsutredning.
Utredningen var som bekant
enhällig i sina uttalanden. På denna
punkt anförde utredningen bl. a. följande,
som jag tycker att jag bör återge,
särskilt mot bakgrunden av det — jag
upprepar det — något snäva sätt på vilket
statsutskottet behandlat den principiella
sidan av saken: »Metoden (med
specialdestination) innebär principiellt
att vissa statsinkomster avdelas för att
täcka vissa statsutgifter. Metoden har
emellertid i praktiken inte tillämpats
konsekvent, och den framstår som uttryck
för en föråldrad budgetteknik.»

Utredningen, som här givetvis främst
syftar på den särskilda specialbudgeten
för bilskattemedlen inom den allmänna
budgeten, fortsätter emellertid: »Systemet
med specialdestination innebär i
princip, att de utgiftsändamål, till vilka
vissa inkomster specialdestinerats, inte
kommer att förutsättningsvis vägas gent -

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Ang. avsättning av viss del av statens 1
emot andra, konkurrerande ändamål på
budgeten. Sålunda medför systemet risk
för att väginvesteringarna inte avväges
mot andra investeringsändamål på ett
sätt, som från samhällsekonomisk synpunkt
framstår som rationellt. Därest
specialdestinationssystemet upphävdes,
skulle förutsättningar skapas för en enhetligare
bedömning av statens utgifter
till olika ändamål. Besparingsutredningen
förordar därför, att systemet med
specialdestination på budgeten omedelbart
upptages till omprövning.»

Så långt denna statliga kommitté.
Dessa uttalanden dels av 1948 års
budgetutredning och dels av 1958 års besparingsutredning
omnämnes icke av
statsutskottet i dess motivering. Men,
herr talman, även om man inte mot bakgrunden
av de uttalanden, som jag här
har omnämnt, ansett sig ha anledning
att »närmare ingå på en diskussion av
begreppet specialdestination», för att nu
än en gång använda statsutskottets egen
formulering, så hade ju måhända anledning
förelegat att åtminstone så förfara,
att mot bakgrunden av de remissyttranden,
som i detta ärende avgivits
helt nyligen av statskontoret, riksräkenskapsverket
och fullmäktige i riksgäldskontoret,
säga några ord i saken. Den
syn på problemet som dessa tre verk, om
vilka jag kanske vågar använda termen
budgetverk, lägger är refererad på sedvanligt
sätt i propositionen, och då tycker
jag man också skulle kunna ha tagit upp
dem till någon prövning i utskottets motivering.
Det har, som sagt, inte skett,
och den, som bara läser statsutskottets
utlåtande, får alltså ingen som helst kännedom
om vad dessa tre — om jag fortfarande
får använda termen — budgetverk
själva säger i denna viktiga principfråga.

Enligt statskontorets uppfattning synes
såväl direktiven som utredningen
utgå ifrån att en specialdestination skulle
ske. Från de synpunkter som framförts
av 1948 års budgetutredning är
detta otvivelaktigt att beklaga, yttrar
statskontoret. I varje fall torde det få
förutsättas bli föremål för en ytterst ingående
prövning från statsmakternas

dnst från LKAB till två särskilda fonder
sida, om beslut skall fattas om att för
en femårsperiod binda ett så stort belopp
som 25 miljoner kronor årligen,
anför statskontoret vidare.

Om vi så övergår till riksräkenskapsverket
ligger saken så till att specialdestinationer
enligt riksräkenskapsverkets
mening av statens inkomster vid sidan
av budgeten i princip bör undvikas.
Det är ett kategoriskt uttalande av riksräkenskapsverket.
Ordningen kan leda
till att en överblick av statens inkomstförhållanden
och utgiftsåtaganden, som
rådande budgetsystem möjliggör, försvåras.

Vad så det tredje verket beträffar,
fullmäktige i riksgäldskontoret, uttalar
det sin principiella tveksamhet angående
införandet av ytterligare en form av
specialdestination av statens inkomster
på budgeten.

Av vad jag här har tillåtit mig referera
får väl i alla fall anses framgå, att
denna angelägenhet har ett ganska betydande
intresse och väl vore förtjänt av
en grundlig diskussion.

Herr talman! Jag ser, herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
vara närvarande i kammaren. Jag nekar
inte till att jag finner det en smula Överraskande
att just vår nuvarande finansminister
har intagit den ståndpunkt i
denna principfråga, som han har gjort.
Finansministern har numera en lång erfarenhet
i sitt ämbete. Jag är för min
del övertygad om att herr statsrådet under
denna tid vid mer än ett tillfälle
haft anledning att beklaga de svårigheter
för en enhetlig budgetbedömning av statens
inkomster och utgifter av olika slag,
som just systemet med specialdestination
ofrånkomligen medför.

Vi har ju en känd stor specialdestination,
nämligen bilskattemedlens specialbudget.
Vi har andra av mindre omfattning,
nämligen lotterimedlen och tipsmedlen,
och det finns även andra.

Vad betyder nu detta i praktiken?
Jo, det betyder att vissa statens inkomster
avdelas för vissa närmare angivna
utgifter, men det betyder också att andra
krav på budgeten, som kan vara av
en betydande anlägenhetsgrad, över hu -

4 Första kammarens protokoll l!)6l. Nr 18

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. avsättning av viss del av statens vinst från LKAB till två särskilda fonder

vud taget inte kan bli föremål för det
beaktande från finansministerns sida,
som han helt skulle vilja skänka dem.
De blir helt enkelt skjutna åt sidan, under
det att syftemål som faller inom ramen
för denna specialdestination, även
om de i det aktuella läget inte är av
högsta angelägenhetsgrad, mycket lätt
kan tillgodoses.

Jag är medveten om att man i praktiken
inom departementet inte hållit så
utomordentligt strängt på dessa linjer,
ty det har helt enkelt inte gått. Vi vet
precis hur det har gått med bilskattemedelsfonden
— där har man gång på
gång funnit, att det av arbetsmarknadsskäl
eller av andra skäl inte varit möjligt
att göra av med pengarna, och då
har man naturligtvis låtit dem gå in
i budgeten i vanlig ordning och så har
det redovisats en, vad vi brukat kalla
»statsverkets skuld till motorismen»,
som man senare fått reglera.

Det är ett otillfredsställande sätt att
så gå till väga, och det skulle undvikas,
om man upphävde allt vad specialdestination
hette och lät alla statens inkomster
gå in i budgeten i vanlig ordning och
där behandlas på ett enhetligt sätt. Därigenom
skulle man slippa sådana förskjutningar,
som jag tillåtit mig antyda.

Men, herr talman, även för riksdagen
som sådan, dess kamrar och ledamöter,
måste ett system med specialdestination
medföra betydande olägenheter. Som
motionärerna och reservanterna ser saken,
står specialdestination av statens
inkomster inte i överensstämmelse med
modern budgetteknik. En sådan kräver
nämligen, att riksdagens möjligheter att
ta ställning till hur avvägningen mellan
äskade anslag bör ske inte får beskäras.
Endast därigenom kan nödvändiga förutsättningar
för en aktuell angelägenhetsprövning
skapas.

Herr talman! Med vad jag här anfört
har jag — jag hoppas att kammarens
ärade ledamöter observerat detta — begränsat
mig till uteslutande den rent
budgettekniska sidan av detta ämne. Jag
ifrågasätter naturligtvis inte ett ögonblick
önskvärdheten av ett intensivt utvecklings-
och forskningsarbete inom

näringslivet i allmänhet. Att i detta sammanhang
uppmärksamheten inte minst
bör fästas vid de speciella produktionsförhållandena
i nordliga Sverige med
dess rika naturtillgångar, finner jag för
min del uppenbart, men jag menar att
det allmännas stöd bör ges i former mot
vilka från principiell synpunkt vägande
invändningar icke kan riktas.

Om statsmakterna anser sig böra engagera
sig, stödjande eller uppmuntrande,
i dessa stora produktionsproblem
— vilket det självfallet finns goda skäl
för — så menar jag, att det bör ske i
vanlig ordning via budgeten, precis som
man engagerar sig inom andra avsnitt
av vårt produktionsliv, så att riksdagens
kamrar varje år får tillfälle att granska
och diskutera dessa angelägenheter. Det
bör inte ske omvägen över en specialdestination,
med de olägenheter som
därav otvivelaktigt följer och som jag
här, sa gott jag har kunnat, har försökt
att i någon liten mån skildra.

Herr talman! Med dessa ord hemställer
jag om bifall till reservation nr 1.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! När riksdagen beslutade
att förstatliga LKAB, var det inte så få
som spådde en olycksdiger utveckling
för den svenska malmbrytningen och
för samhället i dess helhet. Låt mig därför
i dag fastställa, att olycksprofeterna
har fått fullständigt fel. Utvecklingen
under fem års statlig gruvbrytning har
klarlagt vilken väldig positiv förändring
som har inträtt. Nu öppnas nya gruvfält
i Norrbotten, nu bygger man järnväg
till de nya gruvfälten, nu bedrivs gruvbrytningen
metodiskt, nu byggs nya
hamnar, och de gamla moderniseras.
Den gamla rovbrytningsmetoden har fått
lämna plats för en gruvbrytning som avser
att på lång sikt ge samhället så mycket
som möjligt av lapplandsfjällens väldiga
rikedomar. Samhällets övertagande
av lapplandsgruvorna var en nödvändig
åtgärd och ett resultat av främst arbetarklassens
politiska aktivitet.

Jag vill i detta sammanhang ge fröken
Ebon Andersson rätt i att lapplandsgru -

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Ang. avsättning av viss del av statens
vorna är en nationens egendom — det
kan man inte komma ifrån. Utgångsläget
för motståndarna till det statliga LKAB
är i dagens situation inte precis så ljusblått.
De mest rabiata av dem står nu
här med sin tvättade hals. I dag måste
de delta i en diskussion om hur en del
av LKAB:s väldiga vinstmedel skall fördelas.
Något sådant fick vi inte uppleva
under de 50 år då den privatkapitalistiska
koncernen styrde och ställde. Tydligen
skäms högerpartiet inför dessa
fakta, vilket delvis borde förklara att
partiet som sådant motsätter sig att delar
av LKAB:s vinst avsätts dels för allmänt
samhälleligt nyttiga ändamål, dels
för att bygga upp ett mera mångsidig
näringsliv i Norrland och framför allt
i Norrbotten.

Jag önskar här i dag notera, att regeringen
har varit tvungen att revidera
malmfondsutredningens utmanande förslag.
Opinionen främst i Norrbotten
kunde man inte helt nonchalera. Men
givetvis är inte regeringsförslaget tillfredsställande
ur främst Norrbottens
synpunkt. Det torde inte kunna bestridas
att den ursprungliga meningen med
att en viss del av LKAB:s vinstmedel
skulle avdelas för näringslivets utbyggnad
i norr rätt påtagligt urvattnats. Mot
bakgrunden av de stora vinster staten
hämtar från malmgruvorna anser jag det
vara en dålig politik att inte halla fast
vid de ursprungliga intentionerna.

Regeringen har valt att föreslå inrättande
av två fonder i stället för en, för
det första en malmfond med uppgift att
understödja främst grundforskningen inom
hela iandet, för det andra en norrlandsfond
med uppgift att befrämja
forskningen i Norrland och näringslivets
utbyggnad. Om man betraktar det hela
ur vettig synpunkt, kan man näppeligen
ha något att invända mot att en del av
vinstmedlen från ett stort statligt företag
används för att utveckla den sa nödvändiga
forskningen. De betänkligheter
som främst högern har anfört mot malmfonden
har inget reellt värde, utan måste
ses som partitaktiskt betingade.

Om nu regeringen under en femårsperiod
vill ge den svenska grundforsk -

vinst från LKAB till tva särskilda fonder
ningen ytterligare 50 miljoner kronor,
så kan jag inte fatta varför någon skall
motsätta sig den saken. Forskningen spelar
som bekant en utslagsgivande roll i
den tidsperiod varunder vi nu lever och
verkar. En annan sak är — det vill jag
starkt understryka — att avsättningen
till malmfonden delvis sker på bekostnad
av vitala norrbottniska intressen.
Av den anledningen har vi föreslagit, att
under den första femårsperioden ytterligare
25 miljoner kronor tillskjuts Norrlandsfonden
för att direkt sättas in på
att bygga ut näringslivet i Norrbotten
och därigenom bidra till att skapa ett
starkare försörjningsunderlag.

Kom nu inte och säg att detta är ett
överbud, ett demonstrationsförslag! Glöm
inte bort att LKAB för år 1960 redovisar
en bruttovinst på drygt en halv miljard
kronor. Glöm inte bort att den ursprungliga
tanken var att två kronor per ton
bruten malm skulle avsättas för näringslivets
vidare utbyggnad i Norrbotten.
Mot den bakgrunden är vårt förslag
starkt underbyggt och helt i linje med
strävandena att skapa större rättvisa mot
Norrbotten.

Om vi skulle se det problem som vi
behandlar i dag extremt provinsialistiskt
och uppträda partidemagogiskt
som en del andra, då skulle vi ha hamnat
på högerns vidunderliga linjer. Inte
heller kan vi ge vårt bifall till snävheten
sådan den framträder i reservation
nr 2, undertecknad av center- och
folkpartister. Vi har nämligen den uppfattningen
att praktiskt taget alla norrlandslän
är i behov av stöd från Norrlandsfonden
och att man kan åstadkomma
detta bl. a. genom att avsättningen
till densamma blir en permanent företeelse.

Men vi är inte överens med de riktlinjer
som regeringen förordar för forsknings-
och utvecklingsarbetet. Vi menar
att när staten på detta sätt skall göra en
speciell insats på dessa områden så bör
forsknings- och utvecklingsarbete som
tillgodoser de statliga företagens intresse
främst tillgodose nämnda intressen.
Framför allt måste det anses angeläget
att medlen ur Norrlandsfonden inte

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. avsättning av viss del av statens vinst från LKAB till två särskilda fonder

splittras bort på oväsentligheter, utan
att de framför allt sättes in för att befrämja
den statliga företagsamheten. Vi
har därjämte pekat på hur nödvändigt
det är att inte manufaktureringsindustrier
genom utformningen av riktlinjerna
kommer i en underordnad ställning.

Regeringen och utskottsmajoriteten
anser att den s. k. tremiljonersfonden
skall uppgå i Norrlandsfonden. Varför
nu plocka av malmfältskommunerna en
sak som de så val behöver? Varför inte
låta dessa kommuner utnyttja denna
fond — verkligen utnyttja densamma —
för att speciellt där göra krafttag mot
ensidigheten i näringslivets uppbyggnad.
Det bör rimligen inte få vara så
att det i händelse av lågkonjunktur och
kris finns bara nakna fjällväggen att
titta på uppe bland malmfälten.

Det har funnits vissa tendenser att
söka inbilla folk att tillkomsten av Norrlandsfonden
skulle vara tillräcklig för
att klara av kapitalfrågan när det gäller
industriens vidare utveckling. Låt mig
här säga att medlen ur Norrlandsfonden
— även med de förslag som vi framställt
— inte på långa vägar räcker för
att fylla de stora behoven. Utöver detta
fordras ännu stora statliga investeringar.
Men Norrlandsfonden är ett steg
framåt inte minst ur synpunkten att nu
för första gången efter drygt 50 års
malmbrytning och 50 års stora vinster
en del av dessa vinster avsättes för näringslivets
utbyggnad.

Norrlands procentuella andel av landets
befolkning sjunker nu år efter år.
En utveckling i motsatt riktning skulle
vara mer naturlig och sund. Förklaringen
till nämnda förhållande är främst
snedvridningen i industriens uppbyggnad
i vårt land. Att rätta till dessa missförhållanden
kan endast ske genom samhälleliga
ingripanden. Där menar jag
att Norrlandsfonden kan spela en viss
roll. Bl. d. från den synpunkten bör stödet
från Norrlandsfonden inte begränsas
till bara Norrbotten, utan fonden bör
avse hela Norrland.

»Högern kan man lita på.» Hur många
gånger har herr Bergh upprepat den

frasen i sina valföredrag? Ja, nog har vi
märkt att man kan lita på högerpartiet.
Men i vilken mening? Jo, att det konsekvent
går emot statliga åtgärder för näringslivets
utveckling i norr. Jag noterar
att herr Bergh har föreslagit att hela
klabbet skall gå till Norrbotten. Men
jag noterar samtidigt att herr Bergh
släppt fram herr Svärd i utskottet för att
plädera för herr Berghs verkliga mening,
som bara kan vara högerpartiets
mening. Om herr Bergh menar allvar
med sin motion, då borde han här säga
att det är synnerligen slyngelaktigt handlat
av hans parti att jämt operera efter
en negativ linje gentemot folket i norr.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att under punkterna C, E och F i utskottets
utlåtande få yrka bifall till motionerna
1:558 och 11:712.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Herr

talman! Det förefaller mig som
om herr Persson även i dag har något
överdrivna anspråk.

Jag upptog för en stund sedan kammarens
tid ganska många minuter för
att propagera för den motion som jag
väckt i denna fråga och anslöt mig till
den reservation som bl. a. bygger på
min motion. Att jag var förhindrad att
vara närvarande vid plenisammanträdet
i statsutskottet må väl ändå vara förlåtet
i detta sammanhang. Kan man behöva
göra mer än att tala för sin sak?

Jag begärde egentligen ordet för detta
korta genmäle med anledning av en
passus i herr Perssons historik. Han talade
om att det efter förstatligandet
skett en oanad utveckling; nya gruvhål
tas upp, malmbrytningen har ökat
o. s. v. Denna passus bör, om historiken
skall vara riktig, ses mot bakgrunden
av att medan TGO var hälftenägare i
LKAB så maximerade statsmakterna
malmuttaget. Därmed är ju denna passus
i herr Persons historik ganska avslöjad.

Herr PERSSON, HELMER, (k) kort

genmäle:

Herr talman! Till vad herr Bergh nu

Onsdagen den 10 maj 1961 Nr 18 53

Ang. avsättning av viss del av statens 1
sade är bara att tillägga att herr Bergh
såsom en mycket högt uppsatt medlem i
högerpartiet och mycket framstående
i högerpartiets riksdagsgrupp inte har
lyckats övertyga sitt parti om att det
skulle stödja hans motion. Saken ligger
emellertid så till att det här är fråga
om en cirkusuppvisning inom högerpartiet.
Herr Bergh har ju mycket att
säga till om inom sitt parti, och om
han verkligen hade velat hade han väl
kunnat samla åtminstone halva partiet
bakom sin motion. Men så är ju inte
fallet, och därmed avslöjas ju det hela.

Nu hörde jag inte riktigt herr Berghs
replik om hur jag skulle ha utmålat utvecklingen
inom LKAB efter förstatligandet.
Jag kan inte uppta tiden med
att upprepa vad jag tidigare sagt, men
jag tror inte att det går att sakligt bestrida
att utvecklingen går framåt med
storsteg. Obestridligt är att man öppnar
nya gruvfält, och obestridligt är att den
svenska riksdagen i dag — i maj månad
år 1961 — diskuterar hur vi skall
fördela vinsten av ett statligt företag. Ni
har ju sagt tidigare att det går åt häcklefjäll
om man förstatligar, men nu visar
det sig att det är en rekordbrytning
och rekordvinster etc.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Bakom denna fråga, som
ju rymmer rätt många aspekter, finns
ett alltid känt faktum, nämligen alt
malmådrorna inte är outsinliga. När etl
malmfält efter många års utvinning är
uttömt uppstår självfallet utomordentligt
stora problem, främst för den landsända
som till väsentlig del haft sin försörjning
baserad på malmen. I de lappländska
malmfälten har man tidigare
försökt möta detta problem så, att man
har begränsat brytningen. Naturligtvis
är en sådan metod oförenlig med modern
ekonomisk drift. Därför söker
man nu eu metod att bygga upp nya
ekonomiska värden. Att så skulle ske
förutsattes redan år 1955 när staten inlöste
huvuddelen av de privatägda stamaktierna
i LKAB. Motiveringen härför
har sedan stärkts genom att brytningen
i stället för att hållas tillbaka liar ökats.

,-inst från LKAB till två särskilda fonder
En utredning, med bestämda direktiv
att överväga huruvida inte staten
som dominerande ägare till de lappländska
gruvfälten borde bidraga till sådan
värdeuppbyggnad genom särskilt
stöd till det svenska näringslivets forsknings-
och utvecklingsarbete, tillsattes
år 1956. En viss prioritering av sådana
projekt som kunde påräknas få speciell
betydelse för utbyggnad av näringslivet
i Nordsverige förutsattes. I det år 1960
framlagda betänkandet föreslog utredningsmännen,
såsom här redan har
framhållits, att 25 miljoner kronor årligen
under fem år skulle avsättas till
en fond för stöd åt tekniskt-industriellt
forsknings- och utvecklingsarbete. Även
grundforskningen skulle omfattas av stödet.

Beträffande det speciella hänsynstagandet
till Norrland inskränkte sig utredningsmännen
till att föreslå att vid
val av två likvärdiga projekt, varav det
ena hänförde sig till Norrland, skulle
norrlandsprojektet ges företräde. Detta
har sannerligen inte tillfredsställt norrlänningarna,
varav en del har ansett att
vad som utvunnits ur de norrländska
bergens innandöme skall helt förbehållas
Norrland. Den uppfattningen har
speglats i motioner som framlagts i anslutning
till propositionen, som dock
har tillmötesgått norrlandsintressena på
ett helt annat sätt än utredningen. Propositionen
följer utredningens förslag
om en fondering på högst 25 miljoner
kronor i fem år. Detta »högst» tycker jag
något kan lugna högermännen, som ju
är rädda för att man låser sig för mycket
genom ett sådant förfaringssätt. Efter
dessa fem år skall alltså ny prövning
göras. I propositionen föreslås uppdelning
på en norrlandsfond, som får
brorslotten, 15 miljoner kronor per år,
och en malmfond för forsknings- och utvecklingsarbete,
som får 10 miljoner
kronor per år. Norrlandsfondens uppgift
skall vara att främja näringslivets
framtida utveckling i Norrland, varvid
tonvikten bör läggas på Norrbotten.
Stöd skall kunna utgå dels till forsknings-
och utvecklingsarbete för vidareförädling
av norrländska råvaror och

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. avsättning av viss del av statens vinst från LKAB till två särskilda fonder

dels till industriell utbyggnad. Ur
malmfonden för forsknings- och utvecklingsarbete
skall stöd utgå till teknisk
och naturvetenskaplig forskning samt
till industriellt utvecklingsarbete.

Det finns redan en fond, den s. k.
tremiljonersfonden, för tvissa stödåtgärder
inom malmkommunerna. Denna fond
har hittills endast tagits i anspråk för
vissa pensionsutfyllnader, och propositionen
föreslår med utskottsmajoritetens
tillstyrkande att den skall uppgå i Norrlandsfonden.
På den punkten är det
bara kommunisterna och högern som
reser invändningar.

Två reservationer är fogade till utskottsutlåtandet.
Den ena bygger på en
motion och på ett resonemang, som
fångar upp en kritik vilken främst gäller
specialdestinationer inom statsbudgeten
och riktar tämligen kategoriskt
denna kritik mot föreslagen fondering ur
bolagsvinst. Som allmän varning mot
fördelning av obärgad skörd förtjänar
den respekt men är till sin utformning
ytterst teoretisk.

Man pekar på att det är först genom
brytning som malmen får värde. Malmen
är dock grundförutsättningen för
att värden kan skapas genom brytning
och utvinning. Då är det väl på sin plats
att ägaren på detta direkta sätt bidrager
till att värdena formeras och bevaras till
tid då malmådrorna har sinat. Att staten
även på annat sätt stöder målforskning
och praktiskt utvecklingsarbete kan
näppeligen vara en rimlig förevändning
att avstå från detta. Det ligger också,
som herr Ragnar Bergh framhållit i sin
mot högerreservationen rakt stridande
motion, »utom ramen för en praktiskt
genomförbar politik» att göra så.

Den andra reservationen går i rakt
motsatt riktning. Om man — vilket i
detta fall är ytterst tveksamt — skall
tala om en specialdestination, »destinerar»
denna reservation snävare än propositionen
och utskottsutlåtandet genom
att med tillskapande av en enda »Övre
Norrlands malmvinstmedelsfond» vilja
förbehålla Norrland hela fondsumman.
Reservanterna ifrågasätter »om just de
lappländska malmfyndigheterna kan an -

ses inta en sådan särställning, att en del
av vinsterna från deras exploatering bör
i större utsträckning än andra statsmedel
utgå för grundforskning inom hela
det svenska tekniska och naturvetenskapliga
forskningsfältet». Till detta kan genmälas
att de lappländska malmfälten
har fått inta en särställning såtillvida
att större delen av föreslagen fondering
skall förbehållas lokaliseringsprovinsen.
Så torde knappast ha varit fallet om fyndigheterna
legat inom välutvecklad och
diffentierad industribygd.

Om man inte redan vid läsningen av
propositionen övertygas om att dess förslag
är klokt avvägda, blir man övertygad
om detta när man ställer de två
reservationerna mot varandra. Det måste
vara naturligt att staten som ägare
känner ett speciellt ansvar för den landsdel
där verksamheten utövas och låter
större delen av nedplöjningen förbehållas
denna. Men å andra sidan behöver
även landsdelar utan naturtillgångar utvecklas,
och Norrland är ju ingalunda
heller någon provins som är oberoende
av utvecklingen i riket i dess helhet.

Därför anser utskottsmajoriteten att
den föreslagna avvägningen är rimlig
och riktig, och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan
på alla punkter.

Herr SJÖNELL (fp):

Herr talman! Jag skall inte kasta mig
in i diskussionen rörande den intressanta
och uppenbarligen även mycket
intrikata frågan om en specialdestination
av statens inkomster kan få äga
rum eller inte. Det ämnet skulle ju kunna
debatteras mycket länge i kammaren.

Jag delar i princip herr Hagbergs uppfattning
att den moderna utvecklingen
ger vid handen att en specialdestination
av statens inkomster endast kan tillhöra
undantagsfallen och att en allmängiltig
regel numera kan anses ha framvuxit
vilken innebär just detta. Men, herr talman,
det finns ju ingen allmän regel
som inte kan ha något väl motiverat och
befogat undantag, och jag vill för min
del säga att om den nu kanske av de

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. avsättning av viss del av statens ''
flesta accepterade allmänna regeln beträffande
statsinkomsternas användning
och sättet för deras fördelning skall ha
något undantag så bör det gälla just
malmfonderna och våra inkomster från
gruvbrytningen i norr.

Det gäller, såsom andra talare har påpekat,
utomordentligt rikliga naturtillgångar
som kommer att utnyttjas gradvis
och kanske i relativt snabb takt med
de moderna brytningsmetoderna, och
den tanken är riktig — jag skulle till
och med vilja säga mycket vacker — att
dessa rika naturtillgångar på något sätt
skall evalveras för att komma framtida
generationer till godo. Det måste då vara
riktigt och rationellt att denna evalvering
tar sig det uttrycket, att vinstmedlen
från gruvbrytningen investeras i
grundforskning, som i sin tur kan ge
upphov till nya framsteg, och tekniska
nyheter ävensom i tekniskt utvecklingsarbete.
Det är också naturligt att denna
investerings- och forskningsverksamhet
anknytes till den landsända som har dessa
rika naturtillgångar men som i åtskilliga
andra avseenden blivit styvmoderligt
behandlad av naturen. Jag anser att
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
har tagit ett rationellt och
gott grepp på uppgiften, när han delat
upp de ifrågavarande medlen i två fonder.
Även om jag själv är norrlänning
till börden och därför kanske skulle
säga att alla medel måste gå oavkortade
till Norrland, anser jag att det ligger
något i konstaterandet att även den övriga
delen av riket skall ha rätt att få
del av avkastningen på dessa medel.
Denna ståndpunkt kan förverkligas genom
den föreslagna uppdelningen på två
fonder.

Ja, herr talman, jag begärde ordet
framför allt därför att jag ville anknyta
till den motion som jag bar väckt i frågan
och som till min stora tillfredsställelse
har blivit mycket välvilligt behandlad
i utskottet.

Finansministerns proposition var på
den punkt jag har tagit upp i min motion
lapidariskt skriven. Man kunde inte
utan vidare konstatera att malmfonden
skulle kunna få stå även till de mindre

dnst från LKAB till tva särskilda fonder
och medelstora industriföretagens förfogande
och användas för deras utvecklingsarbeten.
Det är en glädje för mig
att konstatera att utskottet i sitt utlåtande
skriver att man från utskottets
sida inte anser något hinder föreligga
»att inom ramen för vad departementschefen
anfört angående malmfondens användning
beakta jämväl de i berörda
motioner angivna synpunkterna», d. v. s.
att medel ur fonden bör kunna användas
även för sådant utvecklingsarbete
som kan komma till stånd och utföras av
mindre och medelstora industriföretag.

Jag skall inte här uppehålla mig så
utförligt vid de synpunkter som har anförts
i motionen. Jag vill endast påvisa
det märkliga och för den mindre företagsamheten
intressanta förhållandet att
uppfinningar och nya tekniska uppslag
över huvud taget trots den moderna
strukturen inom näringslivet med större
enheter inom industrien och trots de
oerhörda belopp som satsas pa storindustriens
forskningslaboratorier, ingalunda
är förbehållna enbart företag representerande
storindustrien. En undersökning
i USA visar att av de uppfinningar
som framkommit under de senaste
åren härrör 70 procent från enskilda
personer och icke från de stora
forskningslaboratorierna. Det är därför
högst ändamålsenligt och motiverat att
fondmedlen får komma även mindre och
medelstora företag till del. Det finns
nämligen oerhörda möjligheter samlade
hos våra svenska mindre och medelstora
industriföretag som inte är utnyttjade.
Där finns många idéer som man inte haft
råd att utveckla, och det finns halvfärdiga
och trekvartsfärdiga maskiner som
inte har kunnat fullbordas på grund av
bristen på pengar. Om malmfondens medel
nu kan komma att bidraga till att
dylika projekt kan färdigställas i lönsam
utsträckning, tror jag att man har
gjort en utomordentligt värdefull investering
för framtiden.

Jag vill avslutningsvis säga att det,
eftersom statsutskottet uttalat sin positiva
inställning till de i motionen framförda
förslagen, även borde bli en konsekvens
av utskottets uttalande, att herr

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. avsättning av viss del av statens vinst från LKAB till två särskilda fonder

finansministern vid tillsättandet av fondstyrelse
såsom den ene av de två representanterna
för näringslivet utser någon
som representerar gruppen mindre
och medelstora företagare. Jag tror att
även detta vore ändamålsenligt och motiverat
för att få en rimlig och rättvis
avvägning av intressena.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Utskottets förslag innebär
ju avsättande av viss del av vinsten
i LKAB till vissa bestämda ändamål, till
två särskilda fonder, benämnda dels
Malmfonden, dels Norrlandsfonden. Med
hänsyn till vad som anförts här i diskussionen
om specialdestination och om
avslag å Kungl. Maj:ts förslag vill jag
deklarera för mitt vidkommande, att
jag inte har några som helst erinringar
mot att avsättning sker för vissa bestämda
ändamål. Det är också svårt att
dra bestämda gränser för åtaganden som
riksdagen gör; anslag som belöper sig
på en längre period är ju faktiskt i praktiken
en form av specialdestination.

Den föreslagna Malmfonden avser att
tillgodose främst teknisk och naturvetenskaplig
forskning samt industriella
utvecklingsarbeten. Av LKAB:s vinstmedel
föreslår utskottet att det skall anvisas
högst 10 miljoner kronor per år under
fem år till denna fond.

Låt mig då först säga att forskningen
— såväl grundforskning som målforskning
— är av utomordentligt värde. Med
tanke på våra framtida möjligheter finns
det all anledning att främja denna verksamhet.
Breddningen av forskarrekryteringen
och ökade resurser för forskningen
framstår som väsentliga, inte
minst när man ser hur snabbt utvecklingen
sker på det naturvetenskapliga
och tekniska området. Att ökade materiella
resurser måste till bär har vi blivit
påminda om vid olika tillfällen under
denna vår, när vi kastat våra blickar

höll jag på att säga — ut i rymden
över våra gränser.

En rad frågeställningar finns också
inom en mängd andra områden, där

forskningen kommer att öppna nya perspektiv
och där det finns möjligheter för
nya vetenskapliga landvinningar.

Vad jag däremot har erinringar emot
är om det kan vara principiellt riktigt
att vinstmedel ur ett statligt bolag skall
anvisas för dessa ändamål på det sätt
som föreslås. Enligt mitt sätt att se är
forskningen en rent statlig uppgift, varför
medel i vanlig ordning borde anslås
för detta ändamål i statsbudgeten. Forskningens
möjligheter är ett intresse för
hela samhället, och dess resultat kommer
oss alla till del. Av den anledningen
är vi, som står för reservation 2 tveksamma
om huruvida anvisning av
LKAB:s vinstmedel skall ske på det sätt
som här föreslås.

LKAB är ett lönande företag — det
har omvittnats tidigare i debatten. Det
råder goda konjunkturer för malmbrytningen,
och det bryts också stora mängder
malm. Det sker en viss förtäring av
en nationell tillgång, allteftersom tillgången
av Lapplands malm minskar.
Denna förtäring anser vi reservanter
borde motivera att en del av vinstmedlen
avsättes för att främja forskningsoch
utvecklingsarbete i denna del av
vårt land. Att behov därav finnes torde
framgå av vad som anförts i olika norrlandsutredningar
och nu senast i Tornedalsutredningen.

I ett flertal yttranden över den utredning
som ligger till grund för dagens
överläggning framhålles också angelägenheten
av att hänsyn tages till Norrlands
näringsliv. Jag vill bara hänvisa
till vad länsstyrelsen i Norrbottens län
här har anfört. Det är refererat i propositionen,
och det är också i viss utsträckning
refererat i utskottsutlåtandet.

I propositionen står att »länsstyrelsen i
Norrbottens län ifrågasätter huruvida
just de lappländska malmtillgångarna
kan anses inta en sådan särställning att
vinsten från dem skall få tas i anspråk
för grundforskning inom hela det svenska
naturvetenskapliga och tekniska
forskningsfältet». Det finns anledning
att erinra om denna länsstyrelsens fundering
med hänsyn till den lovsång som

Onsdagen den 10 maj 19G1

Nr 18

Ang. avsättning av viss del av statens vinst från LKAB till två särskilda fonder

herr Nyström sjöng över Kungl. Maj :ts
och statsutskottets förslag.

Länsstyrelsen har också när det gäller
frågan om behoven för Norrlands
och Norrbottens vidkommande klart angivit
vilka problem som finns i denna
del av vårt land. Jag kan bara hänvisa
till statsutskottets utlåtande, sidan 3, där
detta refererats. Till detta kan jag även
lägga de bekymmer som inte minst kommunerna
i Norrland har med undantag
av malmfältskommunerna, som är gott
ställda gentemot övriga kommuner i
Norrbotten. Att de har bekymmer sammanhänger
inte minst med klimatförhållandena,
avståndsförhållandena, sysselsättningsmöjligheter
och därmed sammanhängande
problem. Detta motiverar
att medel anslås på sätt som föreslås
från vårt håll i reservation 2, just medel
för en speciell norrlandsfond.

Herr Nyström sade att om man begär
för mycket förlorar man kanske allt.
Jag tror inte den risken är så stor. Med
hänsyn till vad länsstyrelsen i Norrbottens
län har sagt finns det knappast
risk för att man förlorar allt.

När vi reservanter anser att endast en
fond bör finnas — Norrlandsfonden —
är det för att man därmed skall få möjlighet
att främja det norrländska näringslivet
på sätt som nu senast föreslagits
i Tornedalsutredningen. Det finns en
förebild till detta i den Nordnorgeplan
som man i vårt grannland har för Finnmarkens
problem. Jag tror att det finns
anledning för oss att se på hur man i
Norge löser de speciella problem man
har i dessa områden.

Det är mot bakgrunden av detta, herr
talman, som vi med vår reservation menar
att man inte skall gagna endast de
speciella norrlandsintressena. Yi tror
att ett främjande av Norrbottens och
Norrlands näringsliv kommer att gagna
hela vårt land över huvud taget. Vi är
ju ändock alla ansvariga för och beroende
av förhållandena i denna del av
vårt land, där så många rikedomar finns
som kommit oss övriga till del.

Av denna anledning, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservation nr
2 av herr Sundin in. fl.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Den meningsriktning jag
företräder har inom utskottet biträtt
Kungl. Maj:ts förslag, detta även när det
gäller fördelningen på två fonder. Motionären
har redan berört frågan om
vad utskottet har skrivit då det gäller
tilldelningen av medel till mindre och
medelstora företag. Jag vill bara understryka
den tolkning som utskottet har
lagt in i sin skrivning och hoppas att
de mindre och medelstora företagen beredes
möjlighet att få del av dessa fondmedel.

Med hänsyn till den långt utdragna
debatten nöjer jag mig, herr talman, med
att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr FAGERSTRÖM (s):

Herr talman! Det är en gammal iakttagelse
att den som är rik och har framgång
gärna får vänner. Honom är det
en ära att vara vän med. Den som har
det besvärligt och armt har däremot
större svårigheter att få vänner. Jag kan
konstatera att Norrbotten förefaller att
vara i den situationen att det har allt
lättare att få vänner, vilket är en mycket
angenäm iakttagelse.

Jag vill även deklarera att jag i allt
väsentligt är nöjd med utskottets yttrande.
Det finns dock en passus där jag
skulle vilja ifrågasätta vad innebörden
är. Hur hårt har utskottet avsett att driva
den? I utskottets utlåtande på sidan
12 sägs i anslutning till en föreliggande
motion att fondverksamheten inte bör
få karaktär av subventionsverksamhet.
Vad anser utskottet i detta sammanhang
vara subventionsverksamhet? Är det subventionsverksamhet
om man till företag
i initialläget, i begynnelsestadiet, ger
lågräntelån eller räntefria lån, med andra
ord ger en form av räntesubvention
under en period? Är det att betrakta som
subventionsverksamhet? Anser utskottet
att man skall fastställa en termin av
viss längd, under vilken ett stöd är tilllåtet,
ocli att vad därutöver är blir subventionsverksamhet?
.lag tror att det är
väsentligt för fondens verksamhet att få
klarlagt huruvida utskottet här anslutit

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. avsättning av viss del av statens vinst från LKAB till två särskilda fonder

sig till Kungl. Maj:ts förslag eller om
skrivningen skall uppfattas som en reservation
i förhållande till detta. Jag
tror att man i hela övre Norrland är ytterligt
angelägen att Kungl. Maj:ts tolkning
på denna punkt skall vara avgörande
för fondens verksamhet och icke
den mer eller mindre ansträngda kompromisskrivning
som utskottet här har
åstadkommit. Jag vill alltså göra en reservation
för utskottets skrivning på
denna punkt.

Vad som därutöver har föranlett mig
att begära ordet, herr talman, är herr
Berghs argumentation. Herr Bergh gjorde
sig till företrädare för logiken. Han
underkände logiken i Kungl. Maj:ts förslag.
Han konstaterade att detta förslag
inte stod i överensstämmelse med vad
som hade sagts i samband med det definitiva
beslutet om LKAB:s förstatligande
år 1956 och inte heller stod i överensstämmelse
med direktiven till fondutredningen.

Man kan väl konstatera att de två bärande
momenten i direktiven och i resonemangen
i samband med förstatligandet
— såsom utskottets företrädare
påpekat — att en naturtillgång som icke
kan förnyas bör ersättas genom ett breddat
och förstärkt näringsliv, och att näringslivet
i övre Norrland och särskilt
i Norrbotten var odifferentierat och därmed
konjunkturkänsligt. Det var de två
bärande momenten. Då måste jag fråga,
om det är däri som det skulle vara en
brist i logiken.

\ idare måste man fråga: Var finns logiken
i herr Berghs förslag? Jag vill
först och främst konstatera att herr
Bergh vill underkänna ett yttrande av
herr Grym i denna kammare 1956, då
herr Grym uttalade förhoppningar om
en livlig utveckling av Norrbottens näringsliv.
När man läser propositionen
kan man konstatera att herr Grym blivit
bönhörd över hövan och sannspådd nära
nog till varje del. På grundval av vad
som här föreligger var herr Gryms yttrande
utomordentligt hovsamt — sobert,
som herr Bergli sade — och det var dessutom
klarsynt.

Så underkänner herr Bergh den mo -

tion som blev uppslaget till utredningen
och därmed till propositionen. Då vill
jag fråga: På vad har herr Bergh byggt
sin motion i dag? Jo, på den socialdemokratiska
motionen från 1956. Såpass
hållbar var den alltså. Vidare kan man
konstatera att utskottets yrkande bygger
på samma motion och att några väsentliga
remissinstanser ställt sig bakom den.
Den stora statliga lokaliseringsutredningen
har hänvisat till motionen. Länsstyrelsen
i Norrbottens län har likaledes
åberopat motionen, och herr Bergh har
i sin motion hänvisat till länsstyrelsens
remissyttrande.

Vidare måste jag konstatera att det
finns andra dissonnanser i herr Berghs
logik. Herr Bergh instämmer med fröken
Andersson när hon reagerar mot talet
om att det är fråga om landsändans
egna pengar. Nu kan man hur länge som
helst diskutera vilken landsända som
äger det och vilken landsända som äger
det i en nation som är ett gott kollektiv
— och det håller man även i övre Norrlaid
nog styvt på att vi är. Men herr
Bergh menar att Kungl. Maj :t har anslagit
för litet av landsändans egna pengar.
Han vill höja beloppet från 15 till 25
miljoner kronor. Han instämmer i dag i
vad fröken Andersson säger och reagerar
mot den specialdestinering av statliga
intäkter som skett i Kungl. Maj:ts
förslag. Samtidigt går han ännu längre
än Kungl. Maj :t när det gäller specialdestineringen
i geografiskt avseende.
Det är alltså även där brist på logik.

Sedan kan man konstatera att förutsättningen
för detta anslag ju är att staten
fått ökade intäkter. Hade staten liksom
tidigare bara varit hälftenägare, hade
vinstläget inte varit så gott. Då hade
man inte fått den breddning av malmbrytningen
som också är en primär förutsättning
för de nuvarande intäkterna.
Herr Bergh gick emot förstatligandet.
Till yttermera visso kan jag konstatera
att han helt stött tanken på en privatisering
av detta statliga bolag och därför
är beredd att —- om han följer det längst
gående yrkandet — i sinom tid göra
LKAB till ett helt eller åtminstone halvt
privat företag. Därmed skulle han allt -

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. avsättning av viss del av statens
så undergräva förutsättningarna för fonderingen.

På grundval av dessa konstateranden,
som kan utökas med åtskilliga andra,
vågar jag slå fast att om det brustit i
logik någonstans är det inte i Kungl.
Maj :ts förslag, inte i herr Gryms yttrande
och inte heller i den socialdemokratiska
motionen från 1956.

Det finns två högeryrkanden. Det ena
är herr Berghs, och där är han ensam
och, om malisen förtäljer rätt, inte bara
övergiven av högern utan också undanskuffad
i utskottet. Det skall jag dock
lämna därhän, eftersom han själv tvistat
om den saken inför denna kammare.
Det andra yrkandet bygger på en gammal
och känd högerståndpunkt, här förskönad
med ett skalkeskjul i form av ett
budgettekniskt resonemang, som för den
landsända det gäller innebär detsamma
som det vanliga yrkandet från högern i
dylika sammanhang, nämligen avslag.

Jag behöver inte fördjupa mig i detta
högerns yttrande. Jag kan gå vidare och
konstatera att det finns ytterligare två
yrkanden utöver utskottets. Det ena är
det som även inkluderar herr Berghs
motion och som alltsa vill ha en fond
till vilken avsätts 25 miljoner kronor.

När det gäller den årliga fondavsättningen
skall jag inte driva någon hård
ståndpunkt. Det är klart att man kan
ha olika uppfattningar huruvida det
skall vara en eller två fonder, jag tror
att man i vilka sammanhang som helst
kan tvista om ett belopps storlek. Jag
kan emellertid konstatera att reservationen
inte anger några premisser för
denna 25-miljonerfonds verksamhet. Det
finns inget fast att ta på. Vad man föreslår
är en försvagning av den norrländska
representationen i fonden i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag, och det
finner jag tämligen ologiskt, om det är
Norrland sintressen man företräder.

Vidare kan jag konstatera att reservanterna
står kvar på finansministerns
ståndpunkt, att forskningen har en avgörande
betydelse för utvecklingen av
det norrländska näringslivet. Då är det
ju rätt egendomligt att man här skulle
återinföra den dragkamp som finansmi -

dnst från LKAB till två särskilda fonder
nistern har kommit ifrån genom att föreslå
två fonder, nämligen en dragkamp
mellan näringslokaliseringsintressen och
utpräglade forskningsintressen. Jag finner
att reservationen i detta avseende
är otillfredsställande, bortsett från att
den som sagt innebär att man icke bär
hållpunkter för hur fonden i verkligheten
skall fungera.

Sedan kan man fråga sig om beloppets
storlek är avgörande. Det skulle
vara avgörande om herr Bergh och reservanterna
kunde säga att det finns en
samlad anhopning av uppgifter för fonden
redan i initialskedet. Jag vill inte
ge mig ut för att ha särskilt stor lokalkännedom
i Norrbotten — sä mycket vet
jag dock att detta icke är fallet — men
jag tror man kan säga att med det forskningsstöd
som kan åstadkommas via fonderna
kan det ges möjlighet för ett rikare
utnyttjande av naturtillgångarna
och näringsförutsättningarna i Norrbotten.
Därför förefaller det ganska naturligt
att det är mera avgörande hur avsättningen
blir på lång sikt än om man
avsätter 15 eller 25 miljoner kronor i
begynnelseskedet. Därvidlag har finansministern
lämnat dörren öppen, och jag
hoppas att det redan på grundval av den
praktiska utvecklingen av fondens verksamhet
skall finnas tillräckliga förutsättningar
för att dörren också skall få
stå öppen. Jag ansluter mig här till den
siste talaren som framhöll att det är en
tillgång för hela landet om man bättre
utnyttjar de slumrande näringsförutsättningar
som finns i övre Norrland.

Vidare vill jag påpeka att om man
går tillbaka till 1956 års motion utgör
de 15 miljonerna inte något svek mot
motionärernas tanke, som herr Bergh
ville antyda, utan förslaget sammanfaller
mycket nära med vad motionärerna
hade tänkt sig.

Jag skall tillåta mig att rekapitulera
hur det låg till. Vad föreslog man? Jo,
som herr Bergh sade en avsättning på
två kronor per brutet ton malm. Brytningen
var då cirka tolv miljoner ton
per år. Det skulle göra 24 miljoner kronor
per år. Detta förslag angavs »diskussionsvis».
Det var som bekant inget

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. avsättning av viss del av statens vinst från LKAB till två särskilda fonder

fixerat förslag, utan man begärde en utredning.
Av dessa medel skulle två tredjedelar
få användas omedelbart och en
tredjedel skulle fonderas, tills fonden
uppgick till 100 miljoner kronor, då man
ansåg att det skulle föreligga en tillräcklig
grundval för den näringspolitiska utvecklingen.

Vad har finansministern föreslagit?
Jo, att 15 miljoner kronor får förbrukas
varje år, om så är möjligt. Det betyder
ungefär samma utvecklingstakt sommotionärerna
tänkt sig. Därtill kommer den
allmänna forskningsfonden, Malmfonden,
som ju bör ha vissa förutsättningar
att utgöra ett supplement till Norrlandsfonden.
Därför vågar jag också hävda att
Kungl. Maj :ts förslag inte innebär någon
försämring. Det är självfallet en mera genomtänkt
och konsekvent konstruktion
än vad en riksdagsmotion kan vara. Men
grundtanken är densamma. Intentionerna
är helt sammanfallande. Av dessa skäl
finner jag att förslaget mycket väl kan
försvaras.

Det andra yrkande som föreligger är
kommunisternas. Herr Persson har kallat
detta ett starkare förslag än utskottets
och Kungl. Maj :ts. Vad har då herr
Persson och hans medmotionärer föreslagit?
Jo, en skrivelse till Kungl. Maj:t.
Förvisso förefaller det som om det skulle
innebära en fördröjning av fondens
igångsättande. Vidare har man gjort en
begränsning som jag finner tämligen
tvivelaktig, nämligen att fonden först
och främst skulle stödja statlig verksamhet
i Norrbotten. Då vill jag peka
på att det finns två företag som numera
har resurser att utvecklas tämligen
bra, nämligen LKAB, som satsat mångfaldigt
mera på prospektering och utveckling
än vad man kunde tänka sig 1956,
samt Norrbottens järnverk, som i år liksom
i fjol och året dessförinnan visar ett
ganska tillfredsställande ekonomiskt resultat.

ser som den har och dem som kan tillskjutas
ytterligare. Men därtill tätare
maskor i nätet i form av en utvecklad
småföretagsamhet. Jag tror det är alldeles
speciellt på det området som det råder
en brist i Norrbotten. Det är där den
stora skillnaden ligger i förhållande till
de sydsvenska trakter som har en äldre
och djupare humus när det gäller företagsamhet.
På den grundvalen kan jag
inte finna annat än att kommunisternas
förslag är en försämring i förhållande
till Kungl. Maj :ts.

Med hänvisning till det frågetecken
som jag har satt i marginalen för utskottets
yttrande när det gäller att man skall
undvika åtgärder av subventionskaraktär,
kan jag i övrigt helt yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det kunde finnas motiv
för att instämma i herr Fagerströms anförande.
Jag har bara begärt ordet för
att lugna herr Fagerström på den punkt,
där han känner farhågor. Han har upptäckt
att utskottet understryker att den
ifrågasatta verksamheten inte får ges
karaktär av subventionsverksamhet. Härmed
avser utskottet ingalunda att urgröpa
finansministerns förslag. Det förhåller
sig så att det föreligger en motion,
vars detaljförslag inte har vunnit
utskottets öra men vars mening gillas
av utskottet. I denna motion finns en
passus om att syftet med fonden bör
vara sådd och inte skörd. Det är som
en välvilja mot den meningen som detta
utskottets uttalande får ses. Det är inte
meningen att fonderade medel skall bli
till en räddning för konkursmässiga företag.
Utskottets mening är att fondens
medel skall användas positivt i likhet
med vad finansministern föreslagit.

År det herr Perssons och hans med motionärers

tanke att staten skall eta- Herr PERSSON, HELMER, (k) kort
blera sig som småindustriföretagare? I genmäle:

tlaU uyuker jag att det är en omväg- Herr talman! Herr Fagerström är väl
b,eh0:''er ar5n l,tveckl,nS av den ganska demagogisk när han gör gällanstatli0a
företagsamheten med de resur- de att vårt förslag innebär en försäm -

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Ang. avsättning av viss del av statens
ring jämfört med regeringens och utskottsmajoritetens
förslag. Det kan väl i
rimlighetens namn inte vara någon försämring,
när vi har föreslagit en skrivelse
till Kungl. Maj:t med hemställan om
förslag att tillskjuta ytterligare medel,
förslagsvis 25 miljoner kronor, till Norrlandsfonden.
Det försinkar inte på något
sätt det förslag som nu ligger på riksdagens
bord. Men man skulle få 25 miljoner
kronor mer i Norrlandsfonden under
den första femårsperioden. 25 miljoner
kronor mer är 25 miljoner kronor mer!
Man måste väl vara en riktig hårklyvare,
om man vill övertyga riksdagen om
att det är en försämring att anvisa ytterligare
25 miljoner kronor.

Vi har ju hävdat att man företrädesvis
bör stödja utvecklingen av de statliga
företagen. Ja, hela Norrbottens historia
är ju ett belägg för att man bör
sluta upp med halvmesyrerna. Jag kommer
att ta upp den saken i ett senare
sammanhang, när det gäller Töre. Om
man exempelvis skall bygga upp en
verkstadsindustri i Norrbotten, måste
detta göras av den svenska staten. Då är
det väl nödvändigt att också medel ur
Norrlandsfonden tas i anspråk för en
sådan uppgift. Jag vill uttala här att
man inte bör trassla till det för sig i
onödan och att man inte bör slänga ut
medel på sådant sätt att de inte ger något
resultat. Det är detta jag vill fästa
uppmärksamheten på.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Med anledning av herr
Fagerströms funderingar vill jag bara
understryka vad jag redan sagt, nämligen
att beviljande av anslag till vetenskaplig
forskning enligt vår bedömning
måste vara en statlig uppgift.

Vad sedan gäller förslaget att av
LKABrs vinstmedel ett belopp av 25
miljoner kronor per år skulle tillföras
Norrlandsfonden, så är detta i överensstämmelse
med vad länsstyrelsen i Norrbottens
län själv bar uttalat. Det finns
en motion som ligger till grund för det
yrkandet. Enligt denna motion skulle

vinst från LKAB till två särskilda fonder
ett från 15 till 25 miljoner kronor förhöjt
belopp disponeras i stort sett enligt
Kungl. Maj :ts förslag. Om herr Fagerström
hade tagit del av motionen tror
jag att herr Fagerström skulle ha funnit
sin ängslan vara ganska obefogad.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! När jag lyssnade till
herr Fagerströms inlägg, kom jag att
tänka på, att under medeltiden ansåg
somliga det vara toppunkten av fromhet
att — som det hette — bringa förnuftet
under trons lydno. Jag tror inte
att herr Fagerström går fullt så långt i
partipolitiskt nit, men det är angeläget
att teckna den förmodade bakgrunden
till herr Fagerströms inlägg så, att herr
Fagerström jämte övriga norrbottniska
socialdemokrater att döma av vad som
yttrats här i dag kommer att stödja utskottsmajoritetens
hemställan i stället
för reservation 2 och att herr Fagerström
i det läget tydligen är ganska angelägen
att kamouflera en reträtt från tidigare
positioner liksom det också uppenbarligen
är angeläget att låta socialdemokratien
framstå i Norrbotten som
den store välgöraren i förhållande till
alla andra.

För att vinna detta syftemål lägger
herr Fagerström in i vad jag yttrade i
föregående anförande meningar som inte
fanns där. Herr Fagerström påstod
t. ex. att jag underkände ett uttalande,
som herr Grym gjorde år 1956. Jag har
över huvud taget inte fällt något värdeomdöme
om det uttalandet, utan jag
återgav det som ett tecken på de förväntningar
man då hade från hans håll.
Det är något annat än att underkänna.
Jag minns inte ordalagen, men herr
Gryms formulering gav vid handen, att
han ansåg tillsättandet av utredningen
om en malmfond vara en av de största
händelserna i Norrbottens ekonomiska
historia.

För att vinna samma syfte — nämligen
att lägga en dimridå över vad som
hänt —• påstår herr Fagerström också
att jag underkänt den socialdemokratiska
motionen. Jag har inte heller om

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. avsättning av viss del av statens vinst från LKAB till två särskilda fonder

den fällt något som helst värdeomdöme.
Jag har bara refererat innehållet i vissa
delar och gjort gällande att vad som nu
föreslås icke heller står i god överensstämmelse
med motionens innehåll. För
att bestrida detta påstående nämnde han
det penningbelopp som man genom bifall
till 1956 års motion trodde sig kunna
vinna, och då kom herr Fagerström
fram till beloppet två gånger 12 miljoner
kronor, alltså 24 miljoner kronor.
Men då förbiser herr Fagerström i resonemanget
en mycket väsentlig faktor.
Vid den tidpunkten var uttaget från
malmkropparna maximerat. Sedan upphävdes
maximeringen, och uttaget är nu
mycket större. Eftersom förstatligandet
bl. a. motiverades med att staten på
grund av risken för att malmtillgångarna
skulle sina borde ta hand om den
rörelsen — och då motionärerna framfört
precis samma synpunkter — är det
ganska självklart att man om uttagen
sker snabbare än man tidigare räknat
med inte bör ta detta till intäkt för att
minska denna avsättning per ton —
d. v. s. dessa två kronor. Resonemanget
håller således inte.

Sedan anklagades jag också för att
jag, fastän jag vill vara med om att privatisera
LKAB och vill sprida äganderätten
så att det här blir aktier som
folk i allmänhet kan köpa, ändå kan
mena att staten borde avsätta de medel
som nu föreslås i propositionen. Invändningen
är något egendomlig. Till praktisk
politik hör ju att man ställer förslag
och resonerar utifrån de förutsättningar
som föreligger. Vi har inte lyckats
ännu i våra strävanden att få de företag
det här gäller privatiserade; det är ännu
statens företag, och det kommer sannolikt
fortfarande att vara statens företag
åtskilliga år framåt. Under dessa förutsättningar
kan jag inte finna någon
motsättning i dessa ståndpunkter.

Det är i huvudsak vad jag har att
säga. Jag kan sammanfatta det på det
sättet att herr Fagerström har vissa svårigheter
att förklara vad som händer i
dag och det gäller att göra det bästa i
den situationen, och mot den bakgrunden
får man se hans inlägg.

Herr FAGERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skall försöka att vara
så förnuftig att jag inte tvistar med
herr Bergh om förnuft. Men jag kan,
när herr Bergh säger att jag befinner
mig i stora svårigheter, hänvisa till att
jag inte har någonting under min parlamentariska
bana som binder mig, eftersom
jag inte har någon sådan bana
bakom mig. Herr Bergh däremot har en
hel del bakom sig i denna kammare som
binder honom — jag skall inte trötta
med mer än att hänvisa till hans ställningstaganden
i olika sammanhang. Med
begreppet logik menar jag att man från
dag till annan får dra konsekvenser av
vad man sagt — har man sagt A får
man, som det heter, säga B. Herr Bergh
kan ju å ena sidan inte anföra den meningen
att LKAB skulle privatiseras och
sedan å andra sidan argumentera efter
linjen att han inte väntar någon förändring
i företagets status.

Sedan noterar jag återigen att herr
Bergh har ifrågasatt det berättigade i
herr Gryms yttrande 1956. Han menade
att det var en överdrift att säga att någonting
skulle komma att hända i Norrbotten
som inte hänt förut. Jag vill fråga
herr Bergh: När har det någonsin
hänt att staten i någon del av landet
gjort en sådan insats som den som finansministern
föreslagit skall ske i Norrbotten?
Det betecknar jag som så väsentligt,
att det ger herr Grym full täckning
för hans konstaterande 1956.

Sedan vill jag bemöta herr Berghs invändning
om malmbrytningen. Det belopp
som angavs i motionen 1956 —
nämligen de 24 miljoner kronor jag tidigare
räknat fram — var vad man från
motionärernas sida underförstått gick
ut ifrån under de dåvarande förutsättningarna,
och därför finner jag beloppet
riktigt. Därmed kan jag väl lämna
herr Bergh. Men när han tycker att jag
befinner mig i svårigheter i denna fråga
tolkar jag det så att han behöver en
broder i det nödläge som han befinner
sig i. Kan det lända honom till någon
tröst skall jag säga att jag i varje fall
har full medömkan med honom, eftersom
han befinner sig i den situationen

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1901

Ang. avsättning av viss del av statens ''
att han i Norrbotten skall företräda ett
parti som kallar sig starkt näringsvänligt
och Norrbottensvänligt men som i
dag i kammaren endast består av honom
själv. Den situationen är inte avundsvärd
— om man nu skall ge sig in på
det partitaktiska planet, vilket jag inte
avsett att göra i detta sammanhang.

Jag konstaterar vidare att her Persson
har svårt att förstå att det inte är
mycket att komma med en skrivelse av
den innebörd som anges i motionen. Det
skulle alltså här vara fråga om 25 miljoner
kronor utöver vad Kungl. Maj:t
föreslagit. Men det finns ju ingen redovisning
för vad detta belopp skall disponeras
för, och därför är det all anledning
att vara misstänksam. Det talas
om att man framför allt skall stödja statlig
verksamhet, och därför ligger det
snubblande nära till hands att — eftersom
motionärerna inte gjort någon boskillnad
— dra den slutsatsen att dessa
25 miljoner kronor skulle åberopas av
dem, som är motståndare till statliga insatser,
när det blir fråga om att utbygga
den statliga företagsamheten i
Norrbotten. Därmed skulle det kanske
hävdas att dessa medel kunde anvisas
för utbyggnad av basindustrierna. Eller
exempelvis som ett alternativ till ett sådant
förslag som kommer om några dagar
beträffande en ny industri i Töre
o. s. v. Då är minsann inte 25 miljoner
kronor mycket att komma med.

Jag vill understryka, herr Persson, att
fonden är avsedd att bli något verkligt
nytt. Därför slår vi fast att det är angeläget
att hålla sig till riktlinjer, om vilka
man vet vad de innebär. Det vet man
inte beträffande kommunisternas förslag.
Därför är det en uppenbar försvagning
när man säger att det är statliga industrier
som skall gynnas. De statliga industrier
som vi anser att det finns förutsättningar
för skall utvecklas med
andra medel.

Herr Carlsson företrädde motionärerna.
Jag vill konstatera att det inte
föreligger någon entydig motion att ta
ställning till. Det finns en rad motioner
som har ramlat under bordet, och vad
vi har att ta ståndpunkt till är ett par

dnst från LKAB till två särskilda fonder
reservationer, som bygger på motstridiga
motioner, och i reservationerna
finns inga sådana premisser som herr
Carlsson drog fram. Det går inte att hänvisa
till motioner som är motstridiga eller
mer eller mindre sönderskrivna.

Sedan det frågetecken jag tidigare satt
i kanten för utskottets yttrande nu klarlagts
av utskottets talesman kan jag, herr
talman, av fullt hjärta yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Det hade inte alls varit
min mening att uppträda i denna debatt.
Jag är förkyld och inte alls i någon god
form, men nu har mitt namn nämnts ett
15—20-tal gånger i denna diskussion.
Anledningen härtill har varit att jag tog
till orda den 28 maj 1956 på förmiddagen
här i kammaren. Det har citerats
vad jag då sade, och citaten har inte alla
gånger varit korrekt återgivna.

Jag skall be, herr talman, att få citera
ett stycke av vad jag sade: »Vi socialdemokrater
här i riksdagen från
Norrbotten har i detta sammanhang motionerat
om att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställer om utredning
för upprättande av en fond till uppbyggnad
av Norrbottens läns näringsliv.
Det är alldeles riktigt, som herr De Geer
säger, att vi blivit ''bönhörda över hövan’.
Vår framställning har ju tillmötesgåtts
helt och fullt, då regeringen beslutat
tillsätta en utredning med uppgift
att undersöka möjligheterna att utnyttja
statens vinst från LKAB till övre Norrlands
industrialisering samt till uppbyggnad
av dess näringsliv, till stöd åt forskning,
experiment o. s. v. Man kan gott
säga att för övre Norrlands del torde
inte någonting tidigare ha beslutats av
statsmakterna i detta land, som öppnat
så stora perspektiv i ekonomisk mening
som nu är fallet. Nu öppnar sig här en
möjlighet att med landsändans egna medel
bygga upp ett förgrenat och ekonomiskt
bärkraftigt näringsliv. Finansminister
Sträng har särskilt pekat på möjligheten
att nå resultat i form av manufakturering
och vidareförädling av

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Ang. avsättning av viss del av statens vinst från LKAB till två särskilda fonder

landsändans råvarutillgångar. Jag ber att
till herr statsrådet Sträng få framföra
vart varma tack för det initiativ herr
statsrådet tagit i denna fråga.»

Jag tar, herr talman, inte tillbaka ett
ord av vad jag då sade. Jag tror bestämt
att vi utan vidare med gott samvete kan
följa utskottets förslag som överensstämmer
med den kungl. propositionen. Jag
kommer för min del att utan minsta tvekan
rösta med utskottet, och jag är inte
alls rädd för att möta Norrbotten efter
att ha röstat med utskottet, tvärtom.
Röstmässigt sett har vårt parti den absolut
dominerande ställningen i länet
och ingen skall tro att vi socialdemokrater
från Norrbotten arbetar ansvarslöst
här i riksdagen.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till utskottets förslag.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag måste här fastställa
att herr Fagerström framträder såsom
den home grälmakaren. Här har vi i vår
motion i huvudsak stött regeringens förslag,
men vi har kommit med några
mindre ändringsförslag. Bl. a. vill vi ha
mera pengar i Norrlandsfonden. Så inbiten
regeringsfanatiker behöver väl inte
herr Fagerström vara att han nödvändigtvis
måste uppträda i kammaren på
ett så ovederhäftigt sätt som han gör.

Han vänder sig mot att vi har velat
att stöd åt forsknings- och utbildningsarbetet
ges företrädesvis i syfte att främja
statlig företagsamhet. Vad är det för
fel i det? Om Cellulosakoncernen avdelar
en halv miljon för forskningsarbete,
skall detta naturligtvis företrädesvis
gynna dess intressen. Varför i rimlighetens
namn skall det inte vara på samma
sätt när det gäller statens pengar?

När det sedan gäller företrädesrätt för
de statliga företagen vill vi inte ha det
som i Morjärv, där staten satte in lån
och subventioner på över en miljon kronor,
och så gick företaget över styr, och
staten står där och bara hickar och får
inte tillbaka sina pengar. Inte heller vill
vi ha det som i Törefors, där staten satsade
100 000 kronor för att en privatka -

pitalist skulle driva ett sågverk under
en vinter, varvid denne också fick välja
den bästa skogen på domänverkets ägor.
Det är sådant vi är rädda för, och därför
ville vi ha med denna passus.

Om man i Tornedalen skall bygga upp
någonting som inte går omkull första
året, så är det väl uppenbart att det
måste bli ett statligt företag. Detta gäller
inte bara småindustri utan också om medelstora
industrier. Efter att så många
år ha varit norrbottning borde väl herr
Fagerström förstå att tyngdpunkten för
industriens utveckling i Norrbotten måste
ligga på det planet, och därför anser
jag det som en överloppsgärning av herr
Fagerström att ta upp ett gräl med mig
om denna sak. Det är ju att söka sak
med en politisk motståndare.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Det var herr Fagerström
som föranledde mig att begära ordet ytterligare
en gång. Herr Fagerström säger
att vi bara har försämrat Kungl.
Maj:ts förslag. Jag hänvisade i mitt föregående
anförande herr Fagerström till
att läsa motionen. I Kungl. Maj:ts förslag
står att styrelsen för Norrlandsfonden
bör innehålla två ledamöter med anknytning
till det norrländska näringslivet'' I
motionen sägs att i konsekvens med
vad som föreslås det bör vara två ledamöter
representerande övre Norrland,
och slutligen sägs i reservationen att av
dessa båda styrelseledamöter minst en
bör ha anknytning till näringslivet i
Norrbotten. Jag tror med dessa uppgifter
att herr Fagerström kan vara lugn
på den punkten.

Låt mig sedan säga att i klämmen på
den reservation jag varit med om att
avge yrkas bifall till motionerna I: 586
och II: 710, d. v. s. den motion jag har
varit med om att avlämna här i kammaren.
Jag tror också att herr Fagerström
lugnt kan rösta med reservation 2, med
tanke på den utformning den fått.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, yttrade, att med

Nr 18

Onsdagen den 10 mai 1961

Ang. avsättning av viss del av statens
anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt rörande varje punkt av
utskottets i det nu föredragna utlåtandet
gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
andre vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle godkänna
den av fröken Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen i motsvarande
del.

Sedermera gjorde herr andre vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 89 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av fröken
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 114;

Nej — 16.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstodc från att rösta.

5 Första kammarens protokoll 1961. Nr 1

rinst från LKAB till två särskilda fonder

Beträffande punkten B, anförde nu
herr andre vice talmannen, hade yrkats,
l:o) att utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o) att kammaren skulle godkänna
den av fröken Andersson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen i
förevarande del; samt 3:o) att det förslag
skulle antagas, som innfattades i
den av herr Sundin m. fl. vid utlåtandet
anförda reservationen. Emellertid,
yttrade herr andre vice talmannen, torde
det under 2:o) upptagna yrkandet få
anses hava förfallit genom kammarens
vid punkten A fattade beslut.

Härefter gjorde herr andre vice talmannen
enligt de båda under 1 :o) och
3;o) här ovan upptagna yrkandena propositioner;
och förklarade herr andre
vice talmannen sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 89 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundin m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Carlsson, Eric, begärde
rösträkning verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 100;

Nej — 16.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

I avseende å punkten C, anförde vidare
herr andre vice talmannen, hade yrkats,
l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas; 2:o) att den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen i motsvarande del skulle
godkännas; samt 3:o) att kammaren
skulle bifalla motionerna 1:588 och
II: 712 i denna del.

Härpå gjordes propositioner enligt berörda
yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls därefter
vad utskottet i punkten D hemställt.

Vidare gjordes enligt de rörande punkten
E förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på bifall till motionerna
I: 588 och II: 712 i motsvarande
del; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ytterligare gjorde herr andre vice talmannen
i enlighet med de angående
punkten F framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle bifalla motionerna 1:588
och II: 712, såvitt nu vore i fråga; och
förklarade herr andre vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Persson, Helmer, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 89 punkten
F, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles motionerna 1:588
och II: 712, såvitt nu är i fråga.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

jan omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Persson, Helmer,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 118;

Nej — 2.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen gjordes enligt de med avseende
å punkten G förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på godkännande
av den av fröken Andersson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen i
motsvarande del; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om vissa ändringar i förordningen om
allmän varuskatt

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 27, i anledning av väckta
motioner om vissa ändringar i förordningen
om allmän varuskatt.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:8, av
herrar Axel Emanuel Andersson och
Ernst Olsson, samt II: 16, av herr
Björkänge m. fl.;

2) de likalydande motionerna I: 145,
av herr Per-Olof Hanson m. fl., och II:
174, av herr Lindahl m. fl.;

3) de likalydande motionerna I: 252,
av herr Gösta Jacobsson, samt 11:209,
av herrar Bohman och Carlsson i Stockholm,
vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring av förordningen
om allmän varuskatt, att pristilllägg
vid kreditförsäljning, oberoende av
i vilken form de utginge, icke inräknades

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

i beskattningsvärdet för tillhandahållen
vara eller tjänsteprestation;

4) de likalydande motionerna I: 257,
av herr Yngve Nilsson m. fl., och II:
215, av herr Darlin m. fl.;

5) de likalydande motionerna 1:354,
av herrar Källqvist och Birger Andersson,
samt 11:217, av herr Rydén, vari
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte utfärda sådana anvisningar
till förordningen om allmän varuskatt,
att befrielse från varuskatt genomfördes
för försäljningen av konst vid utställningar,
där verk försåldes tillhöriga
den eller de konstnärer, vilkas verk
där redovisades;

6) de likalydande motionerna 1:465,
av herr Eric Carlsson m. fl., och II: 556,
av herr Antonsson m. fl., vari yrkats,
att riksdagen skulle besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte förordna om undantag från
skatteplikt till allmän varubeskattning
för de tekniska och kulturella hjälpmedel,
som av handikappade och lytesskadade
användes i terapeutiskt eller rehabiliteringssyfte,
såsom olika slag av
invalidfordon och invalidvagnar, rullstolar,
proteser, hörapparater, talböcker
etc.;

7) de likalydande motionerna 1:469,
av herr Per-Olof Hanson m. fl., och II.
564, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om förslag till sådan ändring i förordningen
om allmän varuskatt, att från
beskattning undantoges sådana tekniska
och kulturella hjälpmedel, som i rörelseuppövande
eller andra läketerapeutiska
syften användes av invalidiserade
personer;

8) de likalydande motionerna I: 473,
av herr Kaijser m. fl., och II: 557, av
herr Björkman ni. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta, att fr. o. m.
den 1 juli 1961 genom tillägg till 10 §
1 mom. punkten 7 förordningen om allmän
varuskatt från skatteplikt undantaga
jämväl böcker och musikalier (noter)
; ävensom

9) de likalydande motionerna I: 478,
av herr Ferdinand Nilsson m. fl., och
II: 558, av herr Börjesson i Glömminge
m. fl.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:473,
av herr Kaijser m. fl., och II: 557, av
herr Björkman m. fl., om undantagande
från den allmänna varuskatten av böcker
och musikalier,

2) de likalydande motionerna 1:145,
av herr Per-Olof Hanson m. fl., och II.
174, av herr Lindahl m. fl., om undantagande
från allmän varuskatt av exportreklamtrycksaker,

3) de likalydande motonerna 1:354,
av herrar Källqvist och Birger Andersson,
samt II: 217, av herr Rydén, om
undantagande från den allmänna varubeskattningen
beträffande konst som
försåldes vid utställningar,

4) a) de likalydande motionerna I:
465, av herr Eric Carlsson m. fl., och
11:556, av herr Antonsson m. fl., om
undantagande från den allmänna varubeskattningen
av invalidfordon m. m.,
samt

b) de likalydande motionerna 1:469,
av herr Per-Olof Hanson m. fl., och II:
564, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., om undantagande från den allmänna
varubeskattningen av vissa hjälpmedel
för invalidiserade,

5) de likalydande motionerna 1:478,
av herr Ferdinand Nilsson m. fl., och
11:558, av herr Börjesson i Glömminge
m. fl., om undantagande från den allmänna
varuskatten vid varuuttag från
egen rörelse,

6) de likalydande motionerna 1:8, av
herrar Axel Emanuel Andersson och
Ernst Olsson, samt 11:16, av herr
Björkänge m. fl., om undantagande från
allmän varuskatt i vissa fall av begagnade
varor,

7) de likalydande motionerna 1:257,
av herr Yngve Nilsson m. fl., och II:
215, av herr Darlin in. fl., angående all -

Första kammarens protokoll 1961. Nr 18

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 19G1

Om vissa ändringar i förordningen om i
män varuskatt, då begagnad vara lämnades
som dellikvid, ävensom

8) de likalydande motionerna 1:252,
av herr Gösta Jacobsson, samt 11:209,
av herrar Bohman och Carlsson i Stockholm,
angående allmän varuskatt å pristillägg
vid kreditförsäljning,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Hagberg, Spetz, Yngve
A ilsson, Sundin, Kronstrand, Magnusson
i Borås, Christenson i Malmö, Darlin,
Milsson i Tvärålund och Rydén, vilka
på anförda skäl hemställt, att utskottet
bort under 1, 4 och 8 hemställa,

1) att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:473, av herr
Kaijser m. fl., och II: 557, av herr Björkman
m. fl., måtte antaga i reservationen
infört förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 1 december 1959 (nr 507)
om allmän varuskatt;

4) att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:465, av herr
Eric Carlsson m. fl., och II: 556, av herr
Antonsson m. fl., ävensom i anledning
av de likalydande motionerna 1:469, av
herr Per-Olof Hanson m. fl., och II:
564, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., måtte i skrivelse till Kung], Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj :t måtte förordna
om undantag från skatteplikt till allmän
varuskatt för de tekniska och kulturella
hjälpmedel, som av handikappade
och lytesskadade användes i terapeutiskt
eller rehabiliteringssyfte, såsom
olika slag av invalidfordon och invalidvagnar,
rullstolar, proteser, hörapparater,
talböcker o. d.;

8) att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna 1:252, av herr
Gösta Jacobsson, samt II: 209, av herrar
Bohman och Carlsson i Stockholm, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till sådan ändring av varuskatteförordningen,
att avbetalningstilllägg,
som utgjordes av ränta å av säljaren
tillhandahållen kredit, undantoges
från allmän varuskatt; samt

llmän varuskatt

II) av herrar Kronstrand, Christenson
i Malmö och Rydén, vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort under 3
hemställa, att riksdagen med bifall till
de likalydande motionerna 1:354, av
herrar Källqvist och Birger Andersson,
samt 11:217, av herr Rydén, i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa, att
Kungl. Maj :t med stöd av 10 § 2 mom.
varuskatteförordningen måtte förordna
om befrielse från varuskatt för konstverk,
som försåldes på konstutställningar.

Herr HAGBERG (h) :

Herr talman! Det är inte så länge sedan
kammaren diskuterade dessa ting,
och jag föreställer mig, att antalet nya’
argument i de här spörsmålen är ganska
begränsat både på den ena sidan
och på den andra. Icke desto mindre
skall jag be att få göra ett par påpekanden
i anslutning till reservation I
till betänkandet, en reservation som ju
har samlat utskottets ena halva.

Det är så, som kammarens ledamöter
kanske erinrar sig, att det vid början
av riksdagen väcktes ett stort antal
motioner om ändringar i olika detaljer
inom den allmänna omsättningsskattens
ram. Alla dessa motioner har givetvis
i vanlig ordning blivit behandlade.
Nu har man inom utskottets borgerliga
halva kommit överens om att så att
säga sortera ut ett antal av dessa och
i stället sluta upp enigt kring tre bestämda
avsnitt, och det är dessa som
är angivna i reservation I. Det ena gäller
böcker och musikalier, det andra invalidfordon
m. m. och det tredje pristillägg
vid kreditförsäljning.

Vad först angår böcker har vi tidigare
diskuterat frågan ingående. Jag vill
för dagen bara erinra kammaren om ett
enda moment, som kanske i alla fall har
sin betydelse, när man skall ta ställning
till denna speciella detalj i lagen om allmän
omsättningsskatt. Vårt land berömmer
sig med rätta av att ha en tryckfrihetsförordning
som kanske är den mest
liberala och den mest fördomsfria i hela
världen. Det tycker jag vi har anledning
att vara rätt tillfredsställda med — det

Onsdagen den 10 maj 1901

Nr 18

vittnar ju bl. a. om statsmakternas sinne
för samhällets kulturella förpliktelser.
Vi har manifesterat denna inställning,
när det gäller de andliga värdena
även i andra sammanhang; vi har
t. ex. ingen tull på böcker. Böcker får
införas tullfritt till vårt land — det är
också ett uttryck för samma uppfattning
som den som ligger bakom vår tryckfrihetslagstiftning.
Men då inträffar, ärade
kammarledamöter, det paradoxala
förhållandet, att visserligen böcker får
införas tullfritt med åberopande av dessa
allmänna synpunkter som jag bär antytt,
men i och med att de kommit inom
landet för att där försäljas beläggs de
med omsättningsskatt. Det ena korresponderar
ju inte riktigt med det andra.

En egendomlig konsekvens av detta
dubbla betraktelsesätt inträder för övrigt
på det sättet att, om ett bibliotek
här i landet köper ett bokverk, låt mig
säga i en affär i London, får detta bokverk
tullfritt införas, och sedan är det
inte mer med det. Det blir i det fallet
ingen omsättningsskatt. Om biblioteket
köper samma bokverk genom en bokhandel
här i landet, får det visserligen tullfritt
införas men belägges sedan med
omsättningsskatt. Det är en egendomlig
inkonsekvens.

Många andra länder har omsättningsskatt,
men där har man, i varje fall så
långt jag har mig bekant, renodlat problemet
på det sättet att inte bara importen
av böcker är tullfri, utan även försäljningen
av böcker är fri från omsättningsskatt,
vilket är ett logiskt resonemang,
eftersom det ena följer av
det andra. Så är förhållandet i Finland,
Holland, Schweiz, Storbritannien och
kanske flera andra länder. Boken är,
som det så ofta har sagts, en av våra
främsta kunskaps- och bildningsmöjligheter
och bör därför behandlas på ett

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt
är enligt motionärernas och reservanternas
mening inte att hänföra till vederlag
för tillhandahållen vara eller
tjänsteprestation. I likhet med vad som
framhålles i de motioner, som ligger
bakom reservanternas ståndpunkt i denna
del, anser reservanterna, att sådant
kredittillägg bör vara undantaget från
allmän varuskatt — liksom fallet är vid
tillhandahållande av krediter i övrigt.
Även här möter vi ett sådant där egendomligt
dubbelt betraktelsesätt från lagstiftarens
sida som man kan göra anmärkning
på, när det gäller böckerna.

Slutligen har vi en annan och tämligen
omfattande grupp av varor som är
belagda med omsättningsskatt, nämligen
den grupp som redovisas under rubriken
Invalidfordon in. m. Vad som här
åsyftas är bl. a. invalidfordon och invalidvagnar
av olika slag, rullstolar,
proteser, hörapparater, s. k. talböcker
för blinda o. s. v. I denna speciella angelägenhet,
som inte har någon som
helst politisk karaktär, borde vi, tycker
jag, kunna enas om att låta de starka
sociala och humanitära skäl, som här
anmäler sig, få vara utslagsgivande och
således inte inrangera denna grupp av
varor under den allmänna omsättningsskatten
av rent formalistiska skäl. Det
är nämligen inget annat än ett rent formalistiskt
betraktelsesätt som ligger

bakom den nuvarande ordningen. Det
är en vilja att perfektionerna denna lagstiftning
i alla möjliga hänseenden som
har dikterat riksdagens tidigare beslut
i frågan, ett beslut som emellertid ingalunda
var enstämmigt — andra kammaren
hade ju därvidlag en annan uppfattning
än första kammaren.

Bevillningsutskottets andra halva, som
här blivit majoritet, har gjort ett uttalande
beträffande invalidfordonen och
andra av dessa kulturella och terapeu -

neicr och oui uuhui ------- ...

generöst sätt. Vårt ståndpunktstagande i tiska hjälpmedel, vilket jag finner gandenna
del är för övrigt fotat på motio- ska anmärkningsvärt. Det sags narnh -

ner, som räknar namn från samtliga de
fyra demokratiska partierna.

Ett annat avsnitt avser något, som benämnes
pristillägg vid kreditförsäljning.
Avbetalningstillägg, som utgörcs av ränta
å av säljaren tillhandahållen kredit,

gen: »Enligt utskottets mening bör undantagen
från skatteplikt inte anknytas
till eu viss köparkategori utan gälla generellt
oavsett köparens stiillning.» Det
låter självfallet säga sig, herr talman,
men vem iir köpare i detta fall? .la, det

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

är ju de lytesskadade, alltså invaliderna
— några andra köpare finns inte. Följaktligen
tycker jag att resonemanget på
den punkten är något svagt grundat.

Kammarens ledamöter är, såsom jag
redan tidigare påpekat, väl förtrogna
med de synpunkter som görs gällande
i detta sammanhang. Jag kan därför inskränka
mig till dessa påpekanden.
Emellertid vill jag ännu en gång till
kammarens välvilja särskilt anbefalla
den varugrupp, som gäller tekniska och
kulturella hjälpmedel för handikappade
och lytesskadade. Jag tycker, att vi
borde kunna ena oss åtminstone på den
punkten. Statsfinansiellt har ju denna
sak ingen betydelse, men för de människor
det gäller har den en ekonomisk
sida och — tror jag mig våga säga, herr
talman — även en ganska viktig psykologisk
sida.

Med dessa få ord, herr talman, hemställer
jag om bifall till reservation I.

I detta anförande instämde herr
Spetz (fp).

Herr KRONSTRAND (fp):

Herr talman! Jag ber först att få instämma
i vad herr Hagberg nu anfört,
både hans motivering och hans yrkande.
Eftersom jag inte har mer att tillägga
om reservation I skall jag be att få säga
några ord om reservation II i stället.

Det kan måhända synas vara en rätt
hopplös uppgift att söka motivera varför
konst skall vara undantagen från allmän
varuskatt, när denna skatt tas ut på
exempelvis matvaror och annat som till
livets nödtorft hörer. Riksdagen har
emellertid genom sitt beslut i fjol befriat
mig från denna hopplösa uppgift
— man beslöt ju redan då att konst
skall vara fri från omsättningsskatt när
den säljes direkt av konstnären själv.
Men i de anvisningar Kungl. Maj:t utfärdade
står det att omsättningsskatt
skall betalas för konst som säljes på utställningar,
detta trots att försäljningen
då knappast sker under butiksmässiga
former. Vi menar från vår sida att det
inte är någon särskilt lyckad åtskillnad
man gör mellan konstnärer som säljer di -

rekt och konstnärer som säljer på utställningar.
Man torde kunna säga att
följden av denna åtskillnad blir ett minskat
intresse från konstnärernas sida för
att ordna utställningar, och värdet a\
konstutställningar är väl allmänt erkänt
— genom en konstutställning får ju den
stora allmänheten möjlighet att följa en
konstnärs utveckling eller konstens utveckling
över huvud taget på ett sätt
som man annars inte kan göra. Det kan
inte vara ett godtagbart resultat av en
beskattningsåtgärd att den lägger hinder
i vägen för en bestående ordning av
stort värde, i synnerhet som det torde
röra sig om ett skattebortfall på högst
40 000 å 80 000 kronor, om vårt förslag
bifalles.

Ser man på frågan ur skattekontrollsynpunkt
så har den kontakt som tagits
mellan konstnärernas riksorganisation
och skattemyndigheterna i Stockholm
visat att några större olägenheter knappast
skulle uppstå. I varje fall tror vi
från vårt håll att det inte skulle bli några
gränsdragningsproblem. Snarare skulle
det bli enklare än nu, när det kan
vara svårt att bestämma vad som är ateljéutställning
och vad som är konstutställning
i övrigt.

Med det anförda vill jag, herr talman,
yrka bifall till reservation II.

I herr Kronstrands yttrande instämde
herr Källqvist (fp).

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! De motioner vi nu behandlar
är närbesläktade med de motioner
angående den allmänna varuskatten
som vi behandlade för några veckor
sedan. Då gällde det i första hand undantag
för investeringsvaror och ett
ställningstagande till frågan huruvida
varuskatten skulle gälla i partihandelsledet
eller detaljhandelsledet. Riksdagen
avvisade då de ställda motionsyrkandena.

De nu ifrågavarande motionerna avser
ett antal undantag från varuskatt,
och oppositionspartierna har enat sig
om att söka få riksdagen att bifalla dessa
motionsyrkanden. Tre reservanter i

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

utskottet har gått en bit längre än de
övriga. Vi hörde herr Kronstrand säga
att när det gäller försäljning av konst
vid konstutställning går det lätt att ordna
kontrollen och att han tack vare riksdagens
beslut i fjol slipper motivera varför
konst skall undantagas.

Det är klart att vad som skett kan
skildras på det sättet. Annars var det ju
så att riksdagen förra året på bevillningsutskottets
förslag gick till mötes
motionärerna genom att fixera sitt beslut
till att avse just den försäljning som
Kungl. Maj :t sedermera fastställde. I och
med att man kommer in på utställningsförsäljningen
måste man ta hänsyn till
konsthandeln. Det sade vi redan i fjol,
och det gäller även i år. Den som vinner
en framgång ett år vill emellertid
gärna gå ännu ett steg nästa år. Förra
året var motionärerna nöjda, men nu
vill de ha en bit till. Att inte flertalet
reservanter gått på den linjen är jag
tacksam för, men vad som skett är ändå
belysande för vilken metod man använder.

Omsättningsskatten är ju utformad på
det sättet, att den skall vara så allmänt
gällande som möjligt i fråga om varusortiment
och tjänster. Varje undantag
som görs från denna generella tillämpning
innebär svårigheter. Jag skulle nästan
våga säga att varje avsteg från den
generella tillämpningen är ett felsteg.
Nu kan man diskutera klokheten i de
undantag, som redan gjorts från det att
skatten infördes, men det tjänar föga till.
Riksdagen har bestämt sig för den ordning
som för närvarande gäller. Nu har
ju också rent politiskt skett den förändringen,
att oppositionspartierna accepterar
den allmänna varuskatten. När oppositionen
gjort det har en radikal förändring
ägt rum. Dessförinnan sades
det ju från oppositionshåll, att man ville
urholka denna skatt undan för undan
för att till slut slippa den. Så långt jag
har fattat är läget för dagen ett annat;
man resonerar inte längre på det sättet
utan tvärtom. Vi hör allt oftare representanter
från dessa partier säga, att
man kanske får tänka sig att föra över
mera av statens inkomster från den di -

rekta skatten till den indirekta. Man vill
alltså nu sträva efter att använda den
allmänna varuskatten för att försöka
mildra de direkta skatterna. Den meningsriktning
jag företräder har väl i
princip ingenting emot ett sådant resonemang,
under förutsättning att vi kan
åstadkomma sådana arrangemang att de
grupper av medborgare som har de lägsta
inkomsterna — det gäller i första
hand folkpensionärerna och barnfamiljerna
— hålles skadeslösa.

Om jag har rätt uppfattat oppositionens
principiella inställning, är det
svårt att förstå att reservanterna nu ställer
yrkanden som måste innebära, att
man undan för undan smular sönder
själva grunden för den allmänna varuskatten.
Det går visserligen an att säga,
att det av kulturella och sociala skäl
är motiverat att undanta böckerna från
omsättningsskatt eller att man skall hjälpa
de handikappade, men jag tror att
det skulle vara möjligt att ge en stark
motivering för nästan vilka undantag
som helst. Det är väl exempelvis lika
angeläget att undanta investeringsvarorna
när det gäller att hävda näringslivets
konkurrenskraft; man kan tala om
livsmedel av alla slag o. s. v. Det går
emellertid inte att acceptera ett sådant
resonemang, om man vill bevara denna
skatt. Enligt mitt sätt att se är det inget
argument som biter, när utskottets värderade
vice ordförande säger att riksdagen
har beviljat tullfrihet på böcker därför
att vi är intresserade av bokmarknaden
och tillgången på böcker i allmänhet.
Ja, visst är vi det, och därför har vi
ingen tull på böcker. Det går lätt att
göra ett undantag för böckerna i tulltaxan,
inen det är mycket svårare alt
göra undantag för böckerna när det gäller
den allmänna varuskatten. Kammarens
ledamöter vet att denna skatt appliceras
på omsättningen i butikerna.
Eftersom man lägger skatten på omsättningen,
är det inte så konstigt att det
inte blir någon skatt då ett bibliotek köper
en bok utifrån och inte omsätter denna
bok. Om däremot en vanlig importör
får förmånen att importera boken tullfritt
men sedan låter den gå genom bok -

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

handeln, är det naturligt att boken belägges
med varuskatt. Det inses väl av
alla och envar att då vi har lagt skatten
på omsättningen av varorna måste vi
också ha kontroll på omsättningen i affärerna.
För varje undantag som vi gör
från varuskatteförordningen blir det besvärligare
att få en exakt angivelse av
vad som är skattepliktig vara eller inte.
Det är därför absolut nödvändigt för
riksdagen — om nu partierna räknar
med att gå vidare när det gäller den
allmänna varuskatten — att avvisa sådana
här framstötar.

Jag är medveten om att det här kommer
att finnas motionärer, som inte kan
förvägras rätten att motionera och att
ställa yrkanden, men jag måste dock säga,
att det förvånar mig litet, att bevillningsutskottets
ena halva har fallit för
frestelsen att tillstyrka dessa motioner.
Därför, herr talman, skall jag inte säga
mera. Jag vill hänvisa till den utförliga
motivering som utskottet har anfört i
sitt betänkande och jag hemställer om
bifall till utskottets hemställan.

Herr HAGBERG (hl:

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
har lagt, jag skulle nästan vilja
säga storpolitiska perspektiv på de ting
vi nu diskuterar. Han talade om den
allmänna varuskatten som princip o. s. v.
Men är det inte att ta till litet för kraftiga
medel? Att herr John Ericsson i
Kinna anlade de storpolitiska perspektiven
på sådana ting som dem vi behandlade
för någon månad sedan — omsättningsskatten
på investeringsvaror
exempelvis — förstår jag, och det måste
jag rent objektivt sett anse vara riktigt.
Dar gällde det högst väsentliga belopp
som kom in i blickfältet, hundratals miljoner
kronor. I detta fall gäller det ju
ytterligt små bagateller. Jag kan medge,
att det här är fråga om små avsteg från
den heliga perfektionsprincipen, men
vi får dock tänka på vad saken gäller.
Böckerna — om kammaren reflekterar
pa motionen i denna del — representerar
en halv procent av vad den allmänna
omsättningsskatten ger. Mer är det
inte fråga om på denna punkt.

Herr Ericsson säger, att det stöter på
definitions- och redovisningssvårigheter
att skilja den ena varugruppen från den
andra. Vi har dock redan nu en viss
uppdelning i fråga om tryckalstren i omsättningsskattefria
tryckalster och omsättningsskattebelagda
tryckalster. Såvitt
jag vet och så långt erfarenheten ger vid
handen, har varken från bokhandlarna
eller från pressbyråverksamheten anmälts
några svårigheter att göra den
tillbörliga åtskillnaden vid redovisningen.
Så långt jag vet, har det gått fullkomligt
friktionsfritt.

Den andra frågan gällde invalidfordonen
m. m. Jag har ingen uträkning på
vad en ändring härvidlag skulle ge i
fråga om intäktsbortfall. Det är dock en
droppe i havet, mina damer och herrar,
för statsverket, om vi ger de handikappade
och lytesskadade denna lilla förmån
att slippa betala omsättningsskatt
på sina proteser, rullstolar, hörselapparater
eller talböcker för blinda. Det har
ingen som helst betydelse, utan skattebortfallet
blir som jag sade en droppe
i havet. Jag medger dock att det är ett
litet avsteg från den stora perfektionsprincipen.
Skulle dock inte riksdagen,
som ju är suverän i sådana här sammanhang,
kunna visa den generositeten
att, när det gäller detta speciella ändamål,
göra det lilla avsteget och medge
de handikappade och lytesskadade den
favör, det här är fråga om? För dem betyder
det — som jag redan har sagt —-ekonomiskt helt visst mycket, men psykologiskt
tror jag, att en sådan välvilja
från riksdagen skulle vara av ännu större
betydelse.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) :

Herr talman! Jag vill gärna vitsorda
att det ur skattesynpunkt är små ting
det är fråga om. Men det är inte det jag
vill fästa vikt vid, utan det är just vilka
konsekvenser det får om vi nu tar ståndpunkt
för att undanta den eller den varan
från varuskatt. Det får till konsekvens
att nästa år kommer nya grupper
med krav på att vissa varor skall
bli undantagna från varuskatt.

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Om vissa ändrii

När det gäller de handikappade är
det bättre att vi anstränger oss ännu
mer än hittills för att hjälpa dem att
skaffa sig sina redskap och på så sätt
slipper luckra upp varuskatteförordningen.

Det är klart att man kan säga att det
inte blir några sådana konsekvenser. Jag
vill dock erinra kammaren om vad som
hände för en vecka sedan i en skattefråga,
där riksdagen lättade skatten för
en ideell rörelse. Omedelbart framfördes
krav på att skatten skulle slopas
även på andra håll, och herr finansminister,
det kanske blir så att vi måste
slopa all nöjesskatt. Det är 30 miljoner
kronor.

Jag frågar än en gång: Är det så att
partierna tänker ha kvar varuskatten?
Svarar partierna att de räknar med att
upphäva varuskatten, förstår jag deras
inställning, när de föreslår bifall till de
här motionerna, men anser de att vi
skall bygga vidare på den allmänna omsättningsskatten,
är det ju alldeles nödvändigt
att vi får en så ordentlig kontroll
som möjligt på de pengar konsumenterna
får betala när de köper sina
varor. Därför är det så farligt att medge
flera undantag. Jag erkänner, herr vice
ordförande Hagberg, att man kan diskutera
de undantag som redan har skett,
men de har skett — det är ett faktum —-och vi kan inte nu säga att vi skall ta
bort alla undantag. Vad vi kan göra är
att låta bli att ta nya steg ut i det ovissa.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Det har skett undantag
från omsen på Kungl. Maj :ts förslag. Är
det endast de undantagen, som är de riktiga
undantagen?

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det var närmast herr
Hagbergs mycket förledande tonfall som
uppfordrade mig till ytterligare en replik
utöver vad bevillningsutskottets
ordförande här har angivit. Låt mig med
all den kraft jag är mäktig understryka
allt vad herr Ericsson i Kinna har anfört
i den här debatten.

igar i förordningen om allmän varuskatt
Var och en av oss kan ju gärna gå
omkring och ha våra speciella intressen
i den eller den riktningen, och var och
en av oss kan ju också utifrån de speciella
subjektiva utgångspunkterna säga
sig att en liten eftergift på den punkten
kan väl ändå inte spela någon nämnvärd
roll. Men jag försäkrar att bevillningsutskottets
ordförande har alldeles rätt när
han använder det drastiska uttrycket att
man på det här sättet mal sönder en omsättningsskatt.
Den generella varuskattens
stora vinst var att den lades som
ett täcke över all omsättning utan några
egentliga undantag. De undantag som
gjordes är kända. Det är dagstidningar
och några föreningsblad, och detta är
ingenting som komplicerar försäljningen.
Det går att skilja de olika kategorierna
åt utan några större besvärligheter.

Vår allmänna varubeskattning har studerats
på andra håll i världen, och vi
har ändå fått det erkännandet — även
från politiska motståndare — att när vi
konsekvent har tillämpat beskattningen
generellt utan något undantag, så har
det varit riktigt och föredömligt. Det
har visat sig vara den enda vägen att
få en sådan här skatt att hålla.

Vi har på den direkta beskattningens
område kommit in i ett system där det
snart är en vetenskap för ett fåtal experter
att helt behärska området. Varje
år ställs det nya krav på undantag eller
rättare sagt på avdragsrätt, och alltid
motiveras den begärda avdragsrätten
med rättvisesynpunkter. Den ena
gruppen tar den andra gruppens förhållanden
som utgångspunkt och kräver avdragsrätt
för sin del, och på det sättet
får man utbyggd hela skalan av ett ytterligt
komplicerat skattekineseri, som
till slut växer oss över huvudet.

För att i någon mån komma ifrån detta
slog vi ju in på den allmänna varubeskattningens
linje, och den skatteberedning
som nu sitter kommer att diskutera
just möjligheterna att förenkla
vårt skattesystem, att kanske gå vidare
på en omläggning från direkt till indirekt
beskattning. Men är man nu inne
på att även slå hål på den generella

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Om vissa ändringar i förordningen om e
varubeskattningen, är det samma tröstlösa
utveckling som väntar oss även på
det området. Vi har rikliga erfarenheter
från andra länder, där man har fallit
undan för förledande tongångar, för
argumentet att det betyder så litet. Enligt
min uppfattning är för övrigt 7 miljoner
inte små pengar, och det är ju
vad det innebär att befria böckerna från
den allmänna varuskatten, men att göra
undantag från den här bestämmelsen är
som att kasta en sten i vattnet. Ringarna
sprider sig och blir större och större.
Det blir flera och flera influensområden.
Kammarens ledamöter kan varje
gång resa sig upp och med åberopande
av gjorda eftergifter säga att skatten
drabbar orimligt och olyckligt och att
det inte är riktigt att inte också göra
eftergifter på andra områden. I annat
fall har man inte varit rättvis. Jag försäkrar
att situationen blir mer och mer
komplicerad. Det är en automatisk utveckling
vi får i perspektivet, lika säkert
soin att jag står här i dag och talar.

När herr Hagberg tar upp frågan om
skattebefrielse för vissa invalidfordon
och andra artiklar som invaliderna behöver,
säger han att han gör det av sociala
skäl. Samtidigt säger han att beloppet
är en droppe i havet, det betyder
ingenting. Jag föreställer mig att
alla här i kammaren är överens med
mig om att vilja göra någonting för de
handikappade och invaliderna, som inte
är en droppe i havet utan ett rejält handtag
åt dem. Riksdagen kommer nästa år
att få ta ställning till en förstärkning av
invalidpensionerna, men vi skall hjälpa
invaliderna på den vägen och inte genom
att fingra på ett skattesystem, vars
styrka ligger i att det är generellt och
täcker hela fältet.

För något år sedan gjordes det anspråk
på att invaliderna skulle ha rättighet
att göra avdrag för den bensinskatt
som de erlade när de köpte bensin
till sina invalidvagnar och transporterade
sig till sitt arbete. Riksdagen biföll
inte förslaget utan gick i stället den
enligt min mening riktiga vägen, nämligen
att tillerkänna invaliderna en kontant
ersättning årligen som kompensa -

llmän varuskatt

tion för den bensinskatt de betalat. Man
höll systemet intakt, men man tillgodosåg
ändå invaliderna på ett rimligt sätt.
Jag vill således föra över diskussionen
om hjälpen till invaliderna från skattepolitiken
till den andra linjen, den som
riksdagen också så sent som för något
år sedan anslöt sig till.

När man sedan tar upp frågan om
skattebefrielse för böcker har man argumenterat
att det skulle ligga något
omoraliskt i att beskatta ett kulturmedium
som detta. Visst är väl böcker kulturbärare
i många avseenden, men inte
alla böcker. Här kan man inte göra en
gränsdragning mellan de böcker som
gör anspråk på att vara en kulturvara
och de böcker som vem som helst kan
ta i sin hand och säga att detta är ju
raka motsatsen. Även på de mest seriösa
bokhandelsdiskar hittar vi böcker av
det slag som kan jämställas med den
kolorerade veckopress som vi betraktar
som en fara för den uppväxande ungdomen.

Det tryckta ordet är inte alltid ett kulturbudskap.
Det kan vara motsatsen.
Men vi kan aldrig göra en gränsdragning
mellan de ord som är kulturbudskap
och de som är dess motsats. Därför
vill jag inte ge mycket för det här
framförda argumentet att det är oanständigt
att beskatta en kulturvara. Boken
är en kommersiell produkt som allting
annat. Ett bokförlag och en bokhandlare
är inte så altruistiska, att de
sitter och förmedlar kulturens ord till
människorna utan att ta ett öre i förtjänst.
De tar förtjänst på det och många
bokförlag tar stora förtjänster, det tror
jag denna kammare kan vara överens
om.

Jag vet inte om herr Hagberg är beredd
att gå upp och föra kulturens argument
mot dem som gör business på
böcker. Förmodligen drar han sig för
det, men det kan passa att driva argumentet
när det gäller den allmänna varuskattens
tillämplighet på böckerna.

Om man tittar på reservationerna
finner man ju i åtskilliga av dem •—. jag
ber om ursäkt, herr talman, men jag
måste säga det — ett ganska illa och

Onsdagen den 10 maj 1961 Nr l8 "o

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

klent genomtänkt resonemang. Här föreslås
t. ex. att man i kredithandeln icke
skall ta omsättningsskatt på det merpris
som kreditköpare får betala i förhållande
till dem som betalar kontant. Man
har helt enkelt inte tänkt igenom hur
redovisningen för varan sker. Handlanden
skall ju redovisa sin procentuella
varubeskattning på de pengar han får
in. Har han sålt på kredit, får han in
mera pengar, och då skall han självfallet
redovisa skatt på det högre beloppet.
Gör man undantag där, borde
ju konsekvensen kräva, att den som köper
kontant och får rabatt på grund av
kontantköpet naturligtvis skulle erlägga
den fulla omsättningsskatten på katalogpriset
och inte på det pris han i verkligheten
betalat. Men eftersom vi har en
redovisning som räknas på omsättningen,
kan man ju inte göra sådana operationer,
även om man av en händelse får
för sig att det skulle finnas skäl till det.

Om man sätter sig ner och analyserar
reservationerna punkt efter punkt, finner
man att de icke är tillräckligt genomtänkta.
Vad jag framför allt vill understryka
för kammaren är: förleds inte
av detta fala och vackra tal som herr
Hagberg presterar med sociala och kulturella
motiveringar. Det håller inte, om
man analyserar det hela. Det väsentliga
är att när ni nu — som herr Ericsson
i Kinna underströk — har accepterat
en beskattning av denna typ, skall ni
vara angelägna om att inte såga sönder
den, ty då står vi snart tomhänta både
på den direkta beskattningens område
och på den indirekta beskattningens.
Vad skall vi då hitta på herr Hagberg,
för att klara många av de ting som ändå
både herr Hagberg och jag är eniga om?

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Finansministern varnar
kammaren för mitt »förledande tal». Jag
vill säga, herr talman, att jag, när det
gäller den branschen, utan vidare erkänner
mig ha min överman i finansministern.
Den argumentation som statsrådet
använde var dock, tycker jag, som
att skjuta myggor med kanoner. Är verk -

ligen dessa små ting av den principiella
eller reella beskaffenhet, att de motiverar
så starka ord, som finansministern
använde? Statsrådet talar om att reservanternas
förslag »slår hål på omsättningsskattelagen»
eller något i den vägen.
Men det är väl i alla fall inte en
riktig karakteristik av vad det är fråga
om. Om riksdagen tar det ena eller det
andra av de förslag, som här föreligger,
har ingen betydelse för omsättningsskattelagen.

Så kom statsrådet in på böckerna.
Hans synpunkter därvidlag var intressanta.
Statsrådet framhöll — vilket i och
för sig är riktigt — att de som säljer
böcker också säljer dåliga böcker och
att man därför måste ha en omsättningsskatt,
som täcker hela fältet. Statsrådet
menar, att jag hade ansett att det skulle
vara »oanständigt», som han sade, att
belägga böcker med omsättningsskatt,
men jag använde aldrig det uttrycket.
Jag framhöll, att det var inkonsekvent
att göra så. Låt oss ta ett konkret exempel.
Här är en bokhandlare som importerar
oanständiga böcker tullfritt, men
han måste sälja dem med omsättningsskatt.
Skall man här anlägga etiska bedömningar,
måste man hävda att dessa
böcker skall tullbeläggas. På denna
punkt föreligger, såvitt jag kan förstå,
en motsägelse i statsmakternas handlande.

Såsom jag medgav redan i meningsutbytet
med herr Ericsson är det här fråga
om blott små avsteg från den stora
perfektionsprincipen. Men gör vi inte
alla sådana avsteg? Herr statsrådet har
själv föreslagit sådana avsteg när det gäller
omsättningsskatten på nyhetstidningar
och tidningar av viss ideellt och religiöst
innehåll m. m. Det är eu icke
obetydlig sektor, som enligt statsrådets
förslag brutits ut ur omsen. Jag har vidare
med tillfredsställelse funnit, att
statsrådet även i andra sammanhang anser
att man kanske kan pröva tingen ur
något vidare perspektiv än det, om jag
så får säga renodlat snäva paragrafperspektivet.
Vi får inom kort till behandling
i kammaren en proposition, som
vittnar om att herr statsrådet ansett sig

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Om vissa ändringar i förordningen om i
böra göra vissa eftergifter, när det gäller
det perfektionistiska tänkandet. Herr
statsrådet torde förstå vad jag syftar
på. Jag har icke utan sympati tagit del
av denna statsrådets ståndpunkt, och jag
beklagar att inte statsrådet i denna lilla
sak velat ge uttryck åt något av samma
betraktelsesätt.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Bara ett enda konstaterande.
Det finns inte något slags automatisk
förbindelse mellan tullfrihet enligt
tulltaxeförordningen och frihet från
omsättningsskatt. Jag gissar att kammaren
inte skulle vara trakterad, om jag
här läste upp sida efter sida ur tulltaxeförordningen
med exempel på fall där
importen är tullfri men ändå ingen kommit
på den kuriösa idén att med detta
som argument göra anspråk på att varan
även skall fritas från den generella omsättningsskatten.
Det finns inte något
samband mellan de båda frågorna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande envar av punkterna
1 4 av utskottets i det nu förevarande

betänkandet gjorda hemställan, därefter
särskilt angående punkterna 5—7 samt
slutligen särskilt rörande punkten 8.

Beträffande punkten 1, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen
i motsvarande del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

llmän varuskatt

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 27
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej _ 59.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet i punkten 2 hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten 3 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Kronstrand
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kronstrand begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 27
punkten 3, röstar

Ja;

Onsdagen den 10 maj 1961 Nr 18 77

Om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kronstrand
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kronstrand begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 29.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om punkten 4, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen i
motsvarande del.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 27
punkten 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början om -

röstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda;

Ja — 71;

Nej — 58.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 5—7 hemställt.

Slutligen gjorde herr talmannen enligt
de angående punkten 8 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Hagberg m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen i
motsvarande del; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
27 punkten 8, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen i
motsvarande del.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1961

Om begränsning av alkoholreklamen
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 53.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om begränsning av alkoholreklamen

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 48, i anledning av väckta
motioner om begränsning av alkoholreklamen,
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

A) de likalydande motionerna 1:460,
av herr Bengtson m. fl., och II: 639, av
herr Rimmerfors in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att hos
Kungl. Maj :t anhålla om en utredning
beträffande behovet av längre gående åtgärder
till begränsning av alkoholreklamen
och lämpliga former härför samt
framläggande av de förslag, som utredningen
kunde föranleda; samt

B) de likalydande motionerna 1:477,
av herr Lundström m. fl., och 11:567,
av herr Ohlin in. fl., vari yrkats, utom
annat, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla, att Kungl.
Maj.-t måtte framlägga förslag till riksdagen
om förtydligande av 36 § andra
stycket rusdrycksförsäljningsförordningen,
så att däri klart angåves de omständigheter,
som i utomordentliga undantagsfall
kunde åberopas som .särskilda
skäl för bifall till ansökan om utskänkningsrättighet
för restaurang inom nöjes-
och idrottsplatser, samt taga initiativ
till att förhandling upptoges med berörda
parter om begränsning av alkoholreklamens
omfattning.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna 1:460, av herr

Bengtson m. fl„ och 11:639, av herr
Rimmerfors m. fl., samt de likalydande
motionerna I: 477, av herr Lundström
m. fl., och 11:567, av herr Ohlin m. fl„
sistnämnda motioner i vad de avsåge
frågan om alkoholreklamen, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta föranstalta om utredning
av frågan om begränsning av alkoholreklamen; B)

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:460,
av herr Bengtson m. fl., och II: 639, av
herr Rimmerfors m. fl., samt

2) de likalydande motionerna 1:477.
av herr Lundström m. fl., och 11:567,
av herr Ohlin m. fl., i vad motionerna
behandlades i detta betänkande,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Wärnberg och Christenson i Malmö, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Att jag avgivit en blank
reservation till föreliggande utskottsbetänkande
innebär inte att jag bär för
avsikt att framställa något annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.
Tvärtom hälsar jag med mycket stor
tillfredsställelse det förslag om utredning
av alkoholreklamen som här har
framställts. Med lika stor tillfredsställelse
hälsar jag vidare den klara motivering,
som utskottets skrivning innefattar,
när man säger ifrån att det här
gäller att koppla bort det enskilda vinstintresset
av alkoholhanteringen. I första
hand gäller det då att koppla bort agentintressena,
som ju har ett direkt intresse
av att alkoholkonsumtionen höjes.

Det är sålunda med stor tillfredsställelse
jag gör detta konstaterande. Att jag
ändå önskar ta kammarens tid i anspråk
i några minuter beror på att jag inte delar
utskottets enligt min mening alltför
översvallande vänlighet mot den reklam,
som Nya systemaktiebolaget bedriver för

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Om viss utjämning av priserna på flytande drivmedel

övergång från starkare till svagare drycker.
Jag är mycket glad över att utskottet
i den tillstyrkta utredningen också
vill ta med frågan om de skadliga biverkningar,
framför allt när det gäller
ungdomen, som systemaktiebolagets reklam
kan föra med sig, men jag tycker
att det är ganska onödigt att i samma
mening understryka att reklamen haft
mycket gynnsamma verkningar beträffande
alkoholbruket här i landet. Som
ett belägg för denna ståndpunkt anföres i
betänkandet, att konsumtionen av starksprit
gått ned avsevärt, medan vinkonsumtionen
har ökat. Att vinkonsumtionen
ökat till följd av Nya systemaktiebolagets
reklam är jag överens med utskottet
om, men om nedgången av konsumtionen
av starksprit beror på denna reklam
synes mig tämligen osäkert. Alla
andra åtgärder som vidtagits när det
gäller rusdryckshanteringen måste väl
också ha inverkat på nedgången av
starkspritkonsumtionen.

Jag är också ganska tveksam ur den
synpunkten, att den utveckling som
skett de tre första månaderna 1961 ju
med all tydlighet visat en uppgång i
både starkspritkonsumtionen och vinkonsumtionen,
även om hänsyn tas till
att påsken har kommit under det första
kvartalet i år. Men jag är som sagt
tämligen säker på att alkoholreklamen
i allmänhet och däri även inräknat Nya
svstemaktiebolagets av statsmakterna understödda
reklam hjälpt till att kraftigt
höja konsumtionen av vin.

Jag kan inte heller underlåta att uttrycka
mina farhågor för att reklamen
håller på att skapa en liknande föreställning
hos allmänheten om vinet som
rådde kring motboken. Det har blivit
liksom fint att dricka vin, och av reklamen
bibringas folk gärna den uppfattningen
att vinet är en ofarlig dryck.
Jag fruktar därför att vi genom den
ökade vinkonsumtionen håller på att få
ett nytt klientel av alkoholförbrukare,
som kanske inte alls annars intresserat
sig för starkare drycker, nämligen dels
ungdomen, vars tillvänjning vid alkoholen
är en allvarlig företeelse, dels också
kvinnorna som blivit alkoholkonsumen -

ter i stor skala. Kvinnorna har tidigare
utgjort en stark barriär mot en utbredning
av alkoholbruket — en barriär som
nu håller på att genombrytas.

Jag vill under hänvisning till den kraftiga
ökning som under senare år skett
av ungdoms- och kvinnofylleriet bara
nämna att i ett flertal fall har syjuntans
kaffe i dag utbytts mot vin. Det är en
tendens som enligt min mening är synnerligen
olycklig, och denna följd av
Nya systemaktiebolagets alkoholreklam
är särskilt beklagansvärd. Jag medger att
antalet fall av kvinnofylleri i absoluta
tal är mycket litet, men tendensen är
klar, och dessutom sker kvinnofylleriet
under mera för insyn skyddade former.

Vid en förfrågan som jag gjort hos ett
par av de största städernas nykterhetsnämnder
bekräftas farhågorna för att
vi håller på att få ett nytt alkoholistklientel
framför allt bland ungdom och
kvinnor, men man kan hos nykterhetsnämnderna
i dag märka att även bland
de gamla alkoholisterna håller vinet på
att bli den kompletteringsdryck i berusningssyfte
som kanske tidigare ölet och
starkölet varit.

Jag har, herr talman, till kammarens
protokoll velat anföra dessa synpunkter,
men jag har inte något annat yrkande än
om bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Bengtson (ep) och Dahl (s).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Om viss utjämning av priserna på
flytande drivmedel

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 29, i anledning
av väckta motioner angående viss utjämning
av priserna på flytande drivmedel.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
64, av herrar Uno Olofsson och Per Jacobsson,
samt 11:78, av herrar Löfroth
och Jönsson i Ingemarsgården, hade yr -

Nr 18

Onsdagen den 10 maj 1901

Om viss utjämning av priserna på flytande drivmedel

kats, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle hemställa om en utredning
med uppdrag att förutsättningslöst pröva
möjligheterna att ernå en utjämning
av priserna på flytande drivmedel mellan
olika delar av landet, så att främst
de särskilda pristillägg som uttogos i
Norrland kunde elimineras.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 64 och
II: 78 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservation anmälts
av herr Olofsson, Uno, som dock
ej antytt sin mening.

Herr OLOFSSON, UNO, (fp):

Herr talman! Det är inte alls min mening
att här i denna sena timme trötta
ut kammarens ledamöter med någon
längre utläggning om vilken betydelse
detta krav har speciellt för oss som bor
i Norrland, på långt avstånd från centrum
här i riket. Det har i utskottets motivering
mycket tydligt sagts ifrån och
välvilligt motiverats, och praktiskt taget
samtliga remissinstanser har också varit
enstämmiga om att detta är en fråga
som har stor betydelse för näringslivet
i Norrland och andra avlägsna bygder.
Denna fråga är också så ofta behandlad
i riksdagen under de senaste åren, att
det inte tjänar mycket till att ytterligare
diskutera saken.

En sak måste man emellertid lägga
märke till. Även om man säger sig vara
positivt inställd till saken och vill försöka
förklara, att den borde ordnas,
tycks man vara absolut ense om att det
helt enkelt inte går att ordna den!

Denna pessimistiska inställning till en
så relativt enkel sak måste förvåna. Om
en liknande pessimistisk inställning
skulle vara rådande på alla samhällslivets
områden, skulle vi inte komma
långt — då skulle vi säkert aldrig ha sett
något av rymdfararna eller ens hört talas
om dem!

Här är för oss norrlänningar en fråga
av mycket stor betydelse, som vi aldrig
kommer att släppa, utan som vi

kommer att kämpa för tills den på något
sätt har kunnat lösas. Alla måste
medge att många andra frågor av liknande
art och kanske ännu mera svårbemästrade,
mycket lätt har kunnat ordnas.
Jag vill bara erinra om en sådan
sak som att den elektriska kraften är
praktiskt taget lika billig i pris i hela
vårt land. Visserligen svarade statsrådet
Lange på min interpellation 1958, att
ett statligt bidrag till fraktkostnaderna
för bensin och brännolja måste föregås
av mycket »noggranna utredningar» och
»principiella ståndpunktstaganden», men
såvitt jag har mig bekant har riksdagen
aldrig tagit någon principiell ståndpunkt
till de stora kostnader, som statsmakterna
har nedlagt för den elektriska strömmens
transport till Syd- och Mellansverige.
Det har gått mycket bra att ordna
— där har tydligen starkare krafter legat
bakom.

Man måste säga, att de enda som
egentligen velat något positivt i denna
fråga är oljebolagen själva. Tack vare
att de på sista tiden byggt cisterner och
bergbrunnar i Norrland, har vi kunnat
komma en bit på väg för frågans lösning.
Men man kan naturligtvis inte fordra
att oljebolagen skall ha ett sådant
intresse, att de skall vidkännas direkta
kostnader för att lösa en fråga för en
enskild landsdel.

Nu har utskottet i likhet med vad
riksdagen beslöt under fjolårets riksdag
föreslagit att denna fråga skall hänskjutas
till lokaliseringsutredningen. Det är
min bestämda förhoppning att den på
något sätt skall kunna lösas och framför
allt inte bli föremål för någon så
långvarig utredning, att det skall dröja
åratal innan den ånyo kommer fram
på riksdagens bord. Jag är säker på att
denna fråga skulle kunna brytas ut och
diskuteras inom en någorlunda rimlig
tidrymd.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Emedan riksdagen så
sent som i fjol behandlade likoanHe mo -

Onsdagen den 10 maj 1961

Nr 18

Om viss utjämning av priserna på flytande drivmedel

tioner och beslöt att skicka frågorna
till behandling av lokaliseringsutredningen,
har utskottet icke funnit någon
anledning att bifalla en förnyad begäran
om utredning. Vi har därför med
denna motivering yrkat avslag på motionen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Herr TALMANNEN yttrade:

I anledning av att flera förfrågningar
framställts angående när arbetsplenum
på fredag, den 12 dennes, kommer att
avslutas, vill jag erinra om att jag redan
före påskuppehållet tillkännagivit
att kvällsplenum ej torde komma att hållas.
Jag avser att på fredag föreslå kammaren
att, om samtliga ärenden ej slutbehandlats
före kl. 17.00, då avbryta
överläggningarna och alltså uppskjuta
behandlingen av återstående ärenden till
onsdagen den 17 maj.

Det är min avsikt att genom förslag
om ändrad ordning å föredragningslista
tillse, att jordbruksutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande anslag för budgetåret
1961/62 till särskilt stöd åt det mindre
jordbruket jämte i ämnet väckta motio -

ner, kommer att kunna behandlas nu på
fredag.

Även det plenum, som hålles fredagen
den 19 maj, kommer att avslutas omkring
kl. 17.00.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
kammarens nästa sammanträde jordbruksutskottets
utlåtande nr 31 skulle
uppföras närmast före statsutskottets utlåtande
nr 91.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Schött den 12 innevarande
månad för utrikes resa samt herr Stefanson
för tiden den 16—den 19 i denna
månad för deltagande i Internationella
Hantverks-Federationens konferens
i Luxemburg.

Anmäldes och godkändes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 214, till Konungen i
anledning av väckta motioner om skydd
mot korrosion.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.21.

In fidem
K.-G. Lindelöw