Svar på interpellation av herr Snygg ang. reglerna för intagning å (Riksdagens protokoll 1954:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 18

7—8 maj.

Debatter m. m.

Lördagen den 8 maj.

Svar på interpellation av herr Snygg ang. reglerna för intagning å

sinnessjukhus ............................................

Utvidgning av den statliga gymnasieorganisationen ..............

Avlöningar vid de allmänna läroverken ........................

Den militära presstjänsten ..................................

Broförbindelse över Strömsundet ..............................

Skogsvårdsavgiften för år 1954 ................................

Avdragsrätt för kostnad för skogsbilväg ........................

Beskattningen av vinster vid förändringar i penningvärdet ......

Om lagstiftning ang. rätten till släktnamn m. m.................

Undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna..............

Lagstiftning ang. arbetarpensionering ..........................

Om kortare arbetsvecka ......................................

Ersättning åt författare för bokutlåning genom bibliotek m. m.....

Anslag till vattendomstolarna ..................................

Nytt maskineri för undersökningsfartyget Skagerak ............

Sid.

21)

Samtliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 8 maj.

Statsutskottets utlåtande nr 92, ang. anslag till avlöningar vid de
allmänna läroverken m. m................................. 6

— nr 93, ang. anslag till avlöningar vid blind- och dövskolorna . . 16

-— nr 94, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: justitiedepartementet
.................................................... 16

— nr 95, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: socialdepartementet
.................................................... 16

— nr 96, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: inrikesdepar menijet

.................................................... 16

— nr 97, ang. anslag till det svenska sjukhuset i Korea ........ 16

— nr 98, ang. bidrag till driften av anstalter för kirurgisk tuberkulos
m. m................................................... 17

— nr 99, ang. utbildning av viss sinnessjukvårdspersonal ...... 17

— nr 100, ang. anslag till avskrivning av oreglerade kapitalmedels förluster

.................................................. 17

— nr 101, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: kommunikationsdepartementet
............................................ 17

1 Första kammarens protokoll 195i. Nr IS.

Nr 18.

Innehåll.

Statsutskottets utlåtande nr 102, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat
II: staten för statens allmänna fastighetsfond ............ 17

— nr 103, ang. vissa tjänster vid kommunikationsverken ........ 17

— nr 104, i anledning av riksdagens revisorers berättelse ang. verkställd
granskning av statsverket m. m....................... 17

Bevillningsutskottets betänkande nr 43, ang. utredning av frågan
om tullfrihet för pressfotos m. m............................. 23

— nr 44, ang. vissa ändringar i förordningen om nöjesskatt ...... 23

— nr 46, om temporärt undantag från bestämmelserna i 16 § förordningen
ang. tillverkning av brännvin m. m............... 23

— nr 47, ang. slcogsvårdsavgiften för år 1954 .................. 23

— nr 48, ang. avdragsrätt för kostnad för skogsbilväg .......... 32

— nr 49, ang. beskattningen av vinster vid förändringar i penningvärdet
.................................................... 36

Första lagutskottets utlåtande nr 21, ang. ändring i lagen om verkställighet
av frihetsstraff m. m............................. 40

— nr 22, ang. ändrad lydelse av 4 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken
m. m............................................. 40

■—■ nr 23, ang. rätten till släktnamn ............................ 40

Andra lagutskottets utlåtande nr 27, ang. förslag till lag om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna ................ 43

—- nr 28, ang. ändring av övergångsbestämmelserna till lagen med
vissa bestämmelser om arbetsförmedling .................... 47

— nr 29, ang. förslag till provisorisk lag om arbetarpensionering. . 47

— nr 30, ang. kortare arbetsvecka ............................ 49

—• nr 31, ang. förhållandet mellan tjänstepension och folkpension 51
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24, ang. ändrad lydelse av 11 kap.

95 § vattenlagen .......................................... 54

— nr 25, ang. förkortning av maximitiden för upplåtelse av skogs avverkningsrätt

.......................................... 54

Jordbruksutskottets utlåtande nr 22, ang. anslag till bidrag till vissa
skogsbrukskurser m. m..................................... 54

— nr 23, ang. ytterligare förlagskapital för statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader .............................. 54

— nr 24, ang. anslag till understöd åt lanthushållningsseminariet å

Rimforsa ............................................. 54

— nr 25, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: jordbruksärenden 51

— nr 26, ang. ändring i direktiven för 1953 års vattenvårdskommitté 51

Statsutskottets utlåtande nr 105, ang. anslag till ersättning åt författare
för bokutlåning genom bibliotek m. m................... 51

— nr 106, ang. vissa frågor rörande överlärarorganisationen .... 55
—- nr 107, ang. vissa anslag till statens bakteriologiska laboratorium

m- m..................................................... 55

— nr 108, ang. anslag till vattendomstolarna .................. 56

— nr 109, ang. fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta
vissa arbeten m. m................................... 58

— nr 110, ang. anslag å tilläggsstat II till vissa i arbetslöshetsbekämpande
syfte anordnade arbeten m. m................... 58

— nr 111, ang. stat för riksgäldsfonden ........................ 53

Jordbruksutskottets utlåtande nr 27, ang. reglering av priserna på

fisk m. in................................................... 53

— nr 28, ang. anslag till statens försöksgårdar m. m............. 58

— nr 29, ang. nytt maskineri för undersöknings- och bevakningsfar tyget

Skagerak ............................................ 58

Fredagen den 7 maj 1954.

Nr 18.

Fredagen den 7 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Åman för tiden den 8—
den 22 i denna månad för deltagande i
sammanträde i Geneve med Internationella
arbetsorganisationens rådgivande
kommitté för frågor rörande tjänstemän.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 199, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 200, med anledning av väckta motioner
angående förskott ur anslaget till
bidrag till jordbrukets rationalisering eller
ur jordfonden till byggande av en
fiskehamn vid Hallshuks fiskeläge;

nr 201, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förvaltningen av
vissa stödlån; och

nr 202, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående avveckling av
kommunskogslånefonden.

Anmäldes och godkändes sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr 216,
till Konungen i anledning av väckta motioner
om utredning angående åtgärder
för en likformig reglering av rätten till
ersättning vid ingrepp i enskilds äganderätt
och frihet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 105—111 och
jordbruksutskottets utlåtanden nr 27
—29.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.02.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Lördagen den 8 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollen för den 3 och
4 innevarande månad.

Ang. reglerna för intagning å sinnessjukhus.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
Hedlund hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Snyggs
interpellation angående reglerna för intagning
å sinnessjukhus. Svaret, vilket
omedelbart före sammanträdet i stencilerad
form utdelats till kammarens lemöter,
finnes såsom bilaga fogat vid
detta protokoll. Ordet lämnades nu till
herr statsrådet Hedlund, som gav en kort
sammanfattning av svaret.

Herr SNYGG (s):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
rikta ett tack för det svar jag nu erhållit
på min intei''pellation. Jag måste
dock konstatera, att svaret har kommit
efter en ganska lång väntan. Jag framställde
nämligen denna intepellation en
av de första dagarna under denna riksdag,
och det — som jag tyvärr måste
konstatera — negativa svaret har jag fått
först i dag.

Det av mig i den första frågan i interpellationen
åberopade fallet var avsett
endast såsom ett exempel på hur det kan
tillgå. Det är, skulle jag tro, icke något
undantag, utan det förekommer i ganska
stor utsträckning liknande fall. Det står
i sinnessjukvårdsstadgan, vilket också
anges i statsrådets svar, att den som under
vistelse inom annat upptagningsområde
finnes vara i behov av vård eller
observation på sinnessjukhus må intagas

på närmaste sinnessjukhus, där plats
kan beredas. Det har alltså lagts i läkarens
hand att avgöra, huruvida han skall
mottaga en sjuk eller inte, men det finns
ingen föreskrift, som säger att den myndighet,
som gör ansökan om vård av en
sjuk — vare sig det är en fattigvårdsmyndighet
eller såsom i det åberopade
fallet polisen — skall ställa sin ansökan
till närmaste sinnessjukhus. Det förekommer
i ganska stor utsträckning, att
dessa myndigheter går förbi det närmaste
sinnessjukhuset och inlämnar sin
ansökan till det sjukhus, inom vars upptagningsområde
den för vilken inträde
sökes har sin hemort. I sådana fall kommer
alltså icke läkaren vid det närmaste
sjukhuset att få det aktuella fallet under
bedömning.

Nu har medicinalstyrelsen i ett cirkulär
den 21 april 1953 riktat överläkarnas
uppmärksamhet på förhållandet och
vädjat till dem att behandla personer,
som vistas inom upptagningsområdet, i
samma ordning som om de skulle vara
hemmahörande där, varigenom de inte
skulle behöva förflyttas långa sträckor.
Det är att hoppas, såsom statsrådet uttalade,
att dessa rekommendationer av
medicinalstyrelsen skall efterföljas. Min
uppfattning är emellertid, att läkarna
har varit och alltjämt är ganska obenägna
att ställa sig dessa föreskrifter till
efterrättelse.

Det fanns en notis i tidningarna för
någon månad sedan, som omtalade, att
en sjuk person i Malmö intagits på ett
statligt sjukhus först efter upprepade
hänvändelser till medicinalstyrelsen.
Han var omhändertagen av malmöpolisen,
och malmösjukhusen vägrade att ta
emot honom. Han insattes för natten i eu
polisarrest, där han gjorde ett suicidalförsök.
Först efter en andra hänvändelse
till medicinalstyrelsen lyckades man
placera honom på sjukhus. Detta har

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

Ang. reglerna för intagning å sinnessjukhus.

hänt i år — alltså efter det att medicinalstyrelsens
cirkulär utfärdats.

Vidare skall jag be att här få återge
något av vad polismästaren i Jönköping
skrivit i ett brev till mig. Han säger där:
»Det är på tiden, att de svårigheter, som
föreligger för polisen visavi sinnessjuka,
ventileras offentligt, så att en ändring
kommer till stånd. Uppenbart är nämligen,
att en för den allmänna säkerheten
vådlig sjuk person skall mottagas å närmaste
sinnessjukhus. Det är barockt att
som nu ofta är fallet polisen skall nödgas
först under någon tid i arrest omhändertaga
sådan person och sedan giva
sig ut på långa, besvärliga och icke minst
kostsamma resor för att få denne placerad
å just det sjukhus, inom vars upptagningsområde
han har hemortsrätt. Vad
Jönköping beträffar har ofta kontroverser
uppstått mellan vederbörande överläkare
och polismyndigheten, då det
gällt intagning å Ryhovs sjukhus av sådana
så att säga främmande sinnessjuka.
Särskilt var detta fallet under förre sjukhuschefens
tid. Det gjordes sålunda gällande,
att polisen skulle verkställa transporter
till Vadstena, Växjö, ja, till och
med till Sidsjön. Jag har emellertid alltid
vägrat att godtaga dessa invändningar
från läkarhåll och hävdat, att polisen
varken av humanitära eller av andra skäl
kan förvara eller resa land och rike
kring med sinnesjuka personer, utan att
sådana skall skyndsamt mottagas å närmaste
sinnessjukhus.»

Jag åberopar detta såsom exempel på
hur det tillgår.

Nu får man ju skilja mellan sjuka,
som är farliga för sig själva och för sin
omgivning och av den anledningen måste
omhändertagas, och andra sjuka. I sådana
fall, då det föreligger en uppenbar
risk för att de sjuka skall skada annan
person, har vi ett prejudikat från ett
disciplinmål, fastställt av regeringsrätten,
angående en överläkare, som i ett
sådant fall hade vägrat mottaga den sjuke.
Medicinalstyrelsen uttalade där, att
vilka beläggningsförhållanden som än
rått på den honom underställda avdelningen,
hade han enligt medicinalstyrelsens
åsikt varit skyldig att vidtaga såda -

na provisoriska arrangemang, att en för
den allmänna säkerheten vådlig sjuk genast
kunnat omhändertagas. När det gäller
sådana sinnessjuka skulle jag tro att
läkarna bereder plats för dem oavsett deras
hemort, sedan detta disciplinärende,
som förekom för ett tiotal år sedan, blivit
känt.

Andra sjuka är det däremot nog litet
hur som helst med. Det är klart att platsbristen
kan vara besvärande, och nog är
det det på de flesta sjukhus. Men en akut
insjuknad person måste ändå beredas
plats, anser jag, vid det närmast belägna
sjukhuset. Jag får verkligen för min del
beklaga, att statsrådet inte har ansett
det vara påkallat att i sinnessjukvårdsstadgan
inskriva mera preciserade bestämmelser
i detta avseende.

Nu skulle jag tro, att det inte bara är
på denna punkt, som sinnessjukvårdsstadgan
och sinnessjukhuslagen skulle
behöva bli föremål för en revision. Jag
har visserligen i min interpellation begränsat
mig till ett visst spörsmål, men
jag skulle tro att det över huvud taget
när det gäller intagning vid sinnessjukhus
är på tiden att de bestämmelser, som
vi har nu och som tillkom år 1929 —
alltså för 25 år sedan — blir föremål fölen
översyn. När jag nu begränsat min
interpellation till en viss fråga, kan jag
inte närmare gå in på detta mera allmänna
spörsmål, men jag vill med herr talmannens
tillstånd ändå referera till en
artikel i Dagens Nyheter för den 26 mars
i år av professorn Bengt Lindberg rörande
mental sjukvård och vanlig sjukvård,
där han just tar upp dessa problem till
skärskådande. Professor Lindberg ansåg,
att sinnessjukvårdsstadgan är föråldrad
och icke står i god relation till de moderna
uppfattningarna på psykiatriens
område.

Jag ber ännu en gång att få tacka för
svaret och beklagar bara dess negativa
innehåll.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag har mycket stor
förståelse för interpellantens syn på den
fråga, som han här dragit upp. I prin -

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Ang. utvidgning av den statliga gymnasieorganisationen.

cip anser jag, att varje sinnessjuk
bör tas in på närmaste sjukhus; man
bör alltså undvika långa transporter.
Men av medicinalstyrelsens utlåtande
i ärendet har det framgått, att vissa olägenheter
är förenade med absolut bindande
föreskrifter i detta avseende. Medicinalstyrelsen
har därför gått fram
på en annan väg. Den har utfärdat anvisningar
till läkarna, och detta skedde så
sent som i april 1953.

I mitt svar, som jag inte tycker är
negativt, har jag sagt, att det för närvarande
med hänsyn till medicinalstyrelsens
i april 1953 utfärdade cirkulär
inte finns tillräcklig anledning att gå
in för bindande föreskrifter. Jag menar
alltså, att man har goda skäl för att
vänta ett tag för att se vad detta cirkulär
kommer att få för effekt. Visar
det sig, att det inte får det resultat som
vi har rätt att vänta, får man ta upp
frågan på nytt och försöka komma fram
till mera verkningsfulla bestämmelser i
det hänseendet.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs ånyo samt företogs punktvis
och momentvis till avgörande statsutskottets
utlåtande nr 92, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1954/55 till avlöningar
vid de allmänna läroverken m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1 mom. I.

Ang. utvidgning av den statliga gymnasieorganisationen.

I detta moment hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj :ts i proposition
nr 103 framlagda förslag samt
med avslag å motionerna I: 424 och II:
545, i den mån de skilde sig från Kungl.
Maj:ts förslag, besluta, att samrealskolorna
i Bollnäs, Köping, Lidköping, Mariestad
och Oskarshamn från och med
budgetåret 1954/55 eller den senare tidpunkt,
Kungl. Maj :t bestämde, skulle om -

bildas till högre allmänna läroverk med
den linjeorganisation, Kungl. Maj:t bestämde,
skolande ombildningen tillgå sålunda,
att första ringen vid ombildningen
omedelbart upprättades och sedan ytterligare
cn ring per år, till dess gymnasiet
vore i sin helhet färdigbildat; allt
under villkor att vederbörande kommuner
åtoge sig att tillhandahålla för respektive
högre allmänna läroverk erforderliga
undervisningslokaler jämte inredning
och möbelutrustning, bostad åt rektor
eller motsvarande kontant ersättning
samt bostad åt erforderlig vaktmästarpersonal
eller efter Kungl. Maj:ts medgivande
i varje särskilt fall motsvarande
kontant ersättning.

I de likalydande motionerna 1:424 av
herr Damström m. fl. och 11:545 av fru
Lindskog m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att samrealskolorna
i Bollnäs, Borlänge, Enköping, Köping,
Lidköping, Mariestad, Nässjö och Oskarshamn
från och med budgetåret 1954/55
eller den senare tidpunkt, Kungl. Maj:t
bestämde, skulle ombildas till högre allmänna
läroverk med den linjeorganisation,
Kungl. Maj:t bestämde, skolande
ombildningen tillgå på det sätt och på
de villkor, som av Kungl. Maj:t föreslagits
beträffande fem av nämnda samrealskolor.

Vid förevarande punkt hade reservationer
anförts

a) av herr Karl Andersson, som ansett,
att utskottet bort — med hänsyn till hittills
tillämpad omfattning av förstatligandet
av kommunala gymnasier och i
förhållande till antalet förefintliga dylika
gymnasier samt med beaktande i övrigt
av vad i motionerna 1:424 och 11:545
anförts — tillstyrka bifall till nämnda
motioner samt att utskottet förty bort
under I hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:424 och
II: 545 besluta, att samrealskolorna i
Bollnäs, Borlänge, Enköping, Köping,
Lidköping, Mariestad, Nässjö och Oskarshamn
från och med budgetåret 1954/55
eller den senare tidpunkt, Kungl. Maj:t

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

Ang. utvidgning av den statliga gymnasieorganisationen.

bestämde, skulle ombildas till högre allmänna
läroverk med den linjeorganisation,
Kungl. Maj:t bestämde, skolande
ombildningen tillgå sålunda, att första
ringen vid ombildningen omedelbart upprättades
och sedan ytterligare en ring per
år, till dess gymnasiet vore i sin helhet
färdigbildat; allt under villkor att vederbörande
kommuner åtoge sig att tillhandahålla
för respektive högre allmänna
läroverk erforderliga undervisningslokaler
jämte inredning och möbelutrustning,
bostad åt rektor eller motsvarande
kontant ersättning samt bostad åt
erforderlig vaktmästarpersonal eller efter
Kungl. Maj :ts medgivande i varje särskilt
fall motsvarande kontant ersättning;

b) av herrar Hesselbom och Arrhén,
vilka dock ej antytt sin mening.

Herr DAMSTRÖM (s):

Herr talman! Undertecknad har tillsammans
med några kamrater här i kammaren
väckt en motion i anslutning till
proposition nr 103 vid årets riksdag beträffande
utvidgningen av den statliga
gymnasieorganisationen.

I proposition nr 140 till 1952 års riksdag
har Kungl. Maj:t redogjort för de
principer, som borde tillämpas vid urvalet
av kommunala gymnasier för förstatligande,
och dessa principer har riksdagen
godtagit. Jag behöver väl knappast
redogöra för dem; de är alltför väl
kända. Från dessa utgångspunkter har
man att pröva Kungl. Maj :ts och utskottets
förslag beträffande förstatligande av
de kommunala gymnasierna.

Av den översikt, som var fogad till
proposition nr 140 år 1952, framgår, att
antalet kommunala gymnasier vid den
tidpunkten var 32 med ett lärjungeantal
av 2 272. Av det lärjungeantalet kom i
medeltal 46,7 procent från andra kommuner,
vilket betyder att kommunerna
med kommunalt gymnasium får bära en
mycket stor ekonomisk börda.

Vid 1952 och 1953 års riksdagar förstatligade
man tolv gymnasier, sex vartdera
året. Det synes oss ändamålsenligt
att nu ta med alla de åtta gymnasier,
som skolöverstyrelsen föreslår. Vi skul -

le då få en uppdelning'' på 1955 och 1956
års riksdagar med fyra gymnasier på
vartdera året, och därmed skulle kön vara
avverkad.

Departementschefen säger i fråga om
urvalet: »Att till förstatligande välja ut
fem av de gymnasier, som nu är i fråga,
erbjuder emellertid vissa svårigheter, då
skillnaden mellan vissa av dem ur olika
synpunkter är tämligen obetydlig.»

Ja, jag kan till fullo understryka denna
uppfattning. Den fråga jag här ställer
är ju helt naturligt: Varför har man,
när det är så svårt att göra ett urval, inte
tänkt sig möjligheten att ta med alla
åtta? Utskottet säger likadant i sin motivering.
Jag är tacksam för utskottets
motivering, eftersom den helt överensstämmer
med vår. Men utskottet drar,
tycker jag, en felaktig slutsats, då det
yrkar avslag på motionen; motiveringen
borde rätteligen leda till ett yrkande om
bifall till motionen.

Man har sagt, att ärendet har prövats,
men det finns inte många ord beträffande
prövningen i utskottets utlåtande,
utan man bara ansluter sig till Kungl.
Maj:ts förslag.

I detta sammanhang vill jag också ta
upp en annan fråga, som är antydd i motionen.
Det gäller frågan om Borlänge
läroverk. Statsmakterna har från och
med i höst tillåtit Falu läroverk att införa
ett 4-årigt realgymnasium. Hittills
har läroverket haft ett 3-årigt sådant. Nu
arbetar i övre Dalarna realskolor i Rättvik,
Orsa, Mora och Älvdalen, som enligt
gammalt är helt naturliga upptagningsområden
för Falu läroverk. Det är klart
att från och med höstterminen i år kan
eleverna i dessa skolor inte gärna söka
sig ned till Falun. Helt naturligt kommer
de, sedan de tagit realexamen, att söka
in på ett 3-årigt realgymnasium, och det
blir i så fall i Borlänge läroverk. Borlänge
stad har nu ett upptagningsområde,
som innesluter 57 000 innevånare.
När övre Dalarna kommer till blir invånarantalet
111 000, d. v. s. en ökning
med 54 000. Det säger sig självt, att det
kommer att bli en hård påfrestning för
Borlänge stad i det avseendet.

Kostnaderna för ett förstatligande av

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Ang. utvidgning av den statliga gymnasieorganisationen.

de åtta gymnasier, som det liär är fråga
om, har av skolöverstyrelsen beräknats
till 1 254 13G kronor. Nu går det emellertid
till på det sättet när ett kommunalt
gymnasium förstatligas, att det sker med
en ring per år. Det vill med andra ord
säga att utgifterna för det första budgetåret
inte blir så stora som det belopp
skolöverstyrelsen bär angivit, utan endast
en tredjedel eller en fjärdedel därav.
Det innebär att den egentliga utgiftsökningen,
som inte exakt kan anges, för
nästa budgetår kommer att uppgå till
mellan 200 000 och 300 000 kronor.

Då jag således delar både departementschefens
och utskottets uppfattning,
att det möter svårigheter att välja mellan
de kommunala gymnasier det bär
är fråga om, ansluter jag mig helt till
motionen och önskar att alla de åtta nu
upptas till förstatligande.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till den med 1 a) betecknade
reservationen.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Jag ber att i stort sett å
instämma med herr Damström då det
gäller denna fråga. Bland de städer som
har ifrågasatts till den förmån som det
här gäller, d. v. s. att få ett kommunalt
gymnasium omändrat till ett högre allmänt
läroverk, befinner sig även den
stad där jag hör hemma. Det kan inte
hjälpas att befolkningen i de städer, som
nu bar blivit förbigångna, finner denna
behandling vara något underlig. Somliga
anser t. o. m. att urvalet skett tämligen
godtyckligt. Borlänge stad har ett invånarantal
av 23 000 och kommer sålunda
vad invånarantalet angår först i raden
av de städer som hade föreslagits
av skolöverstyrelsen. Därnäst kommer
Nässjö stad som har ett invånarantal av
16 532. Båda dessa städer har blivit förbigångna.
Därefter följer Lidköping med
15 138 invånare, Köping med 14 196 och
Enköping, som inte heller har kommit
med bland de nu förordade, med 11 358
invånare. Oskarshamn har 11 351 invånare,
Mariestad 9 818 och Bollnäs
5 699. Bollnäs är således den minsta av

dessa städer, men det har ändå fått denna
förmån. Anledningen till ett sådant
förfaringssätt känner vi inte till. Statsrådet
har ju själv sagt att det är svårt
att avgöra, hur man bör handla i detta
hänseende.

Vad sedan upptagningsområdet för
Nässjö gymnasium beträffar ligger det
så till att realskolans upptagningsområde
har 35 500 invånare och gymnasiets upptagningsområde
60 000 invånare. I gymnasiet
finns nu 106 elever och i realskolan
503. Det betyder att läroverket i
sin helhet för närvarande har över 600
elever. Av dessa kommer ungefär hälften
från den omkringliggande landsbygden.
Det kan därför knappast vara riktigt
att Nässjö stad framdeles skall behöva
ta på sig de kostnader som det
medför för staden att hålla ett kommunalt
gymnasium. Vi har haft vårt kommunala
gymnasium i flera år, och vi
har också utbyggt det så att det numera
omfattar även en latinlinje; i början
fanns endast reallinje.

Jag vet inte riktigt vilka principer
statsrådet har följt då det gällt att utvälja
de fem städer, som nu har blivit
föreslagna. Om statsrådet hade följt skolöverstyrelsen,
skulle samtliga åtta ha
kommit med. Nu har ju emellertid utskottet
varit välvilligt i sitt uttalande
om denna sak, och jag hoppas därför
att de tre städer, som i år bär blivit
förbigångna, kan få sina kommunala
gymnasier förstatligade nästa år. Vi får
väl fortsätta att arbeta såsom vi har
gjort under den gångna tiden i hopp om
bättre lycka nästa gång.

Jag ber likväl att få instämma i det yrkande
som framställdes av herr Damström.

Ilerr THUN, EDVIN, (s):

Herr talman! Jag ämnar inte på något
sätt tala för min egen stad i detta ärende,
trots att den befinner sig bland dem
som inte kommit med vid detta tillfälle.
Jag ser frågan i ett större sammanhang.

Vi måste erkänna, att det är ett betydande
antal kommunala gymnasier som
fortfarande står i ko för att bli erkända
som högre allmänna läroverk. Om man

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

Ang. utvidgning av den statliga gymnasieorganisationen.

kommer att fortsätta att varje år skära
ned antalet kommunala gymnasier som
förstatligas, kommer det att betyda att
orättvisan mellan sådana städer, som nu
har startat kommunala gymnasier med
kungl. skolöverstyrelsens medgivande
och efter de principer som riksdagen har
fastslagit år 1952, skulle bli alltför stor.
Det finns alltså städer som kommer att
få vänta åskilliga år. På detta sätt kommer
de faktiskt att ekonomiskt bli ogynnsamt
behandlade, trots att där drives en
undervisningsverksamhet, som helt torde
vara en statens egen sak.

Det är inför detta man känner en
viss oro. Såsom herr Damström har relaterat
har riksdagen tidigare på Kungl.
Maj :ts förslag beslutat förstatligande av
sex kommunala gymnasier i två etapper.
Sedan skär man plötsligt ned siffran,
trots att skolöverstyrelsen kommit fram
till att det på grund av föreliggande omständigheter
är mycket väl motiverat att
man denna gång förstatligar åtta stycken.

Vi vet alltså inte vad som kommer att
hända nästa gång. Utskottet bar varit
mycket välvilligt i sin skrivning. Det är
bara det, såsom herr Damström sagt, att
utskottet inte tillstyrker de pengar som
erfordras för att förstatliga kommunala
gymnasier i den omfattning skolöverstyrelsen
föreslår. Utskottet skriver: »I nuvarande
läge har utskottet dock icke ansett
sig böra gå utöver det av Kungl.
Maj:t föreslagna antalet av fem.» Detta
tyder på att »nuvarande läge» skulle vara
sådant, att det inte finns möjligheter
att fullfölja vad som så att säga är statsmakternas
skyldighet. Jag är fullt på det
klara med att utskottets talesman kommer
att säga — liksom han har gjort tidigare,
och som jag erkänner med all
rätt — att det har väckts så många motioner
att det har gällt över fyrtio miljoner
kronor i utgiftsökningar och att det
därför inte har varit möjligt, hur gärna
man än velat, att tillstyrka motionerna i
detta avseende.

Men man får ändå fråga sig: När det
föreligger ett klart åtagande från statsmakterna
och man så att säga inbjudit
kommunerna att vidta åtgärder för att

lösa ett av de stora undervisningsproblemen,
skall man då inte ta konsekvenserna
av detta? Det brukar i vanliga fall
vara så, att den som bjuder på någonting
får betala. Här är det kanske litet
annorlunda, och det är inte så roligt.
Det är naturligt att kommunalmännen
känner den oro som tidigare har påtalats
bär, ty det kan tänkas att det blir
ett allmänt talesätt att åberopa »nuvarande
läge». Vi lever kanske inte under
en utbildad högkonjunktur, men dock
under en tid av god sysselsättning, och
vi kan räkna med att det inte blir så
stora förutsättningar för staten att i
framtiden bära betydligt ökade utgifter.
Det skulle alltså kunna hända att läget
kanske nästa gång inbjuder till att man
skär ned ytterligare. Då kommer man i
den situationen, att vissa städer, som utfört
den gagnande riksgärningen, om jag
så får kalla det, att starta ett kommunalt
gymnasium, kommer att få vänta
mycket länge på att få detta förstatligat.
Då ökas alltså orättvisorna mellan städerna
med kommunala gymnasier —•
några fick förstatligandefrågan löst för
ett par år sedan och andra får kanske
vänta i åtta ä tio år. Det betyder miljonbelopp
för dessa senare kommuner.

Det kan inte vara rätt att handla på det
sättet. Är för övrigt inte kommunernas
ekonomiska situation likartad i den meningen,
att de inte har outtömliga möjligheter
att bestrida statliga utgifter? Jag
tror att i detta avseende råder det en
jämställdhet, som medför att man måste
göra en rättvis avvägning och se till att
när de kommunala gymnasierna kvalificerat
sig på sätt som statsmakterna tidigare
förutsatt, så skall de i vanlig ordning
inrangeras som högre allmänna läroverk.
De skulle alltså övertas av staten,
och kommunerna skulle i fortsättningen
endast ha att svara för de kostnader som
är förenade med att hålla lokaler, vilket
också gäller rätt betydande belopp. Att
staten bör svara för huvuddelen av kostnaderna
för dessa gymnasier är berättigat
också därför att så gott som samtliga
till cirka femtio procent betjänar ungdom
som kommer från trakter utanför
kommunens judieiella område. Det är

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Ang. utvidgning av den statliga gymnasieorganisationen.

alltså även den omkringliggande bygdens
ungdom, som beredes möjligheter
till utbildning och undervisning.

Jag förstår att det nu inte är någonting
att göra åt denna sak. Den är klar.
Men det bör i denna debatt också sägas
något om de ekonomiska relationerna
mellan stat och kommun. Båda parterna
har det besvärligt, och därför bör det
ske en rättvisare bedömning än som bär
har skett.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
under punkt la).

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag har här tvingats att
anteckna en blank reservation, därför
att jag vid utskottets plenum kom i en
rätt egendomlig situation. Å ena sidan
befinner jag mig bland motionärerna,
för vilka reservationen för talan, och å
andra sidan hade jag inom avdelningen
gått med på den skrivning, som här föreligger
i utlåtandet. Jag måste med anledning
härav betona, att det bedömande,
som vi gjorde inom avdelningen, också
dikterades av en del andra synpunkter
än de, som kommit fram här i debatten.

Man kommer i det sammanhanget nästan
att tänka på den goda historien om
majoren och bataljonschefen, som ett
flertal gånger gått till översten för att
få vissa önskemål tillgodosedda. En dag
var regementet ute på övningar, och
majoren blev kommenderad som regementschef.
Då tänkte han, att han skulle
avgöra det där ärendet. Han hade två
skrivbord i sitt rum, berättar historien.
Först satte han sig vid majorens skrivbord
och skrev under sin inlaga. Sedan
flyttade han över till överstens skrivbord
och satte sig där att läsa skrivelsen.
Slutet blev, att han tvangs att avslå
sin egen skrivelse, den han hade gjort
i egenskap av major.

I sådana situationer kan man komma
ibland, och jag har kanske i detta fall
befunnit mig i en sådan.

Det är klart, att jag står fast vid de
allmänna principer, som är utvecklade
i motionen. Utskottet i sin helhet torde

också kunna sägas acceptera dessa. Men
sedan kommer frågan: Varför drar man
icke den riktiga slutsatsen? Ja, mina
herrar, det beror ju — i varje fall enligt
mitt sätt att se — på att hela budgeten
synes vara feldisponerad, när den icke
ger utrymme för anslag av denna typ.
Såsom det påpekades i debatten i onsdags,
bar det funnits möjligheter att bereda
utrymme för anslag på 2,6 miljoner
kronor till vissa rätt »spräckliga»
ändamål, men när det gällde 100 000
kronor till den medicinska forskningen
var det absolut omöjligt. Här gäller det
omkring 300 000 kronor, och Kungl.
Maj :t anser, att vi inte har råd med detta.
Men man har som sagt råd med en
hel del annat, och jag vill därför rikta
detta allmänna klander mot regeringen,
när den gör sina s. k. avvägningar.

Jag kan tala om, att vi i utskottet höll
på att ena oss om gemensam skrivning
beträffande en av de tre städer, som
inte har kommit med här — det gör väl
detsamma vilken det var — för att bibehålla
siffran sex. Men när det kom till
kritan och man jämförde de tre städer

— Borlänge, Enköping och Nässjö —
som blivit lämnade utanför, befanns det
vara så svårt att på stående fot avgöra,
vilken av dessa tre som skulle få försteget,
att man gav upp. Vi i utskottet
ansåg oss sakna möjlighet att därvidlag
komma till en objektivt riktig lösning.
Det är anledningen till att vi tvangs
att stanna vid Kungl. Majrts förslag. Det
finns nämligen andra synpunkter än
de som herr Weiland här anförde angående
invånarantalet i upptagningsområdena
o. s. v. Det kan också gälla att
bedöma elevernas avstånd till skolorten

— det spelar i detta sammanhang stor
roll.

Emellertid kan väl vi, som är motionärer,
trösta oss med att frågan har fallit
framåt, som det heter. De tre städer,
som det här gäller, torde väl utan tvekan
kunna sägas stå främst på listan till
nästa år. Och när gymnasierna där har
förstatligats kommer detta att bidra
till att minska kön, som för närvarande
omfattar — siffran är tänkvärd — tjugofem
kommunala gymnasier.

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

Ang. utvidgning av den statliga gymnasieorganisationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Vi inom utskottsmajoriteten
förstår mycket väl att de lokala
representanterna för de tre städerna inte
är nöjda med utskottets förslag — det
vore kanske rent märkvärdigt annars.

Jag skall nu fatta mig mycket kort, ty
jag tror kammaren önskar det. När vi
inom utskottet behandlade detta ärende
gällde det en mycket svår avvägning —
uttrycket avvägning kommer fram rätt
ofta i denna diskussion. Jag vågar val
tala om, att valet till sist stod emellan
Bollnäs och Borlänge. Det fanns skäl som
talade för båda orterna, och vi försökte
granska alla de omständigheter som kunde
påverka ställningstagandet. Det visade
sig då att Bollnäs hade en avsevärt
högre kommunal utdebitering än Borlänge,
och detta förhållande gjorde att
vi tyckte det vägde över för Bollnäs när
det gällde att få statligt gymnasium. Vi
är emellertid fullt medvetna om att vilken
stad vi än hade tagit med hade representanterna
för de kommunala gymnasier,
som hade uteslutits, varit missnöjda.

Herr Damström och herr Thun har
nu — sakligt och lugnt —• hållit var sitt
anförande, men de två herrarna kom till
olika resultat. Herr Damström ansåg att
det rörde sig om en relativt liten utgift,
som staten mycket väl kunnat ta, men
herr Thun kom fram till att det var en
stor utgift som tyngde kommunerna. Jag
vet inte vilken av dessa uppfattningar
som är den riktigare, men jag skulle tro
att utskottets synpunkt är den allra riktigaste.
Vi säger dock, att vi är medvetna
om att även dessa kommunala gymnasier
bör förändras till statliga i den takt
som man anser sig ha råd och möjlighet
till.

Herr Weiland var inne på de skäl, som
kunde ha varit vägledande för såväl
Kungl. Maj :t som utskottet. Till det vill
jag bara säga, att de skäl som varit vägledande
för utskottet är i stort sett redovisade
i utskottets skrivning.

Till sist, herr talman, vill jag säga, att
när herr Arrhén började sitt anförande
blev jag litet orolig. Jag trodde han helt
skulle tillstyrka utskottets skrivning, och

därför undrade jag om vi möjligtvis hade
gjort någonting på tok! Men när han
hade diskuterat en stund, hörde jag att
han tyckte det var fel på »avvägningen»,
och då blev jag betydligt lugnare.

Med dessa ord, herr talman, ber jag få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr DAMSTRÖM (s):

Herr talman! I anledning av vad utskottets
ärade representant säger, vill jag
ställa en fråga. När jag talade om en relativt
obetydlig utgift för statsverket,
gjorde jag det med hänsyn till mitt första
inlägg. Jag sade, att skolöverstyrelsen
hade beräknat för de åtta kommunala
gymnasierna tillsammans en bruttoutgift
på 1 254 136 kronor. I verkligheten, tilllade
jag, blir utgifterna mellan 200 000
och 300 000 kronor. Jag skulle därför
vilja ställa frågan: Kan det vara så att i
statsbudgeten har tagits upp bruttobeloppet,
alltså vad skolöverstyrelsen har beräknat,
eller har man tagit upp vad
Kungl. Maj:t räknat med, nämligen för
endast fem gymnasier? Det är en vital
fråga i detta sammanhang. Om man räknar
med bruttoutgifterna måste det ju
finnas pengar över till att betala för även
de tre återstående gymnasierna. Det är
en fråga som jag skulle vilja ha svar på.

Man gör ju på det sättet, att man ett år
i taget omändrar ring efter ring tills
slutligen förstatligandet genomförts i sin
helhet. Är nu pengar upptagna för hela
organisationen eller endast för första
ringen?

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu förevarande momentet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Karl Andersson
vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken.

Herr Damst rom begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 92 punkten
1 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Karl Andersson
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Mom. II och III.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 2.

Anslag till avlöningar vid de allmänna
läroverken.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1954/55, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för de allmänna
läroverken, vilka föranleddes av
vad departementschefen förordat,

dels bemyndiga Kungl. Maj.-t eller,
efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, skolöverstyrelsen
att — utan hinder av fastställd
personalförteckning — tills vidare
under budgetåret 1954/55, då för realskolestadiet
avsedd ordinarie ämneslärartjänst
vid allmänt läroverk skulle tillsättas,
besluta, huruvida tjänsten skulle
kungöras ledig såsom adjunktstjänst eller
ämneslärarinnetjänst,

dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1954/55,

dels ock till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 anvisa
ett förslagsanslag av 117 500 000 kronor.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bland
annat, att från och med budgetåret 1954/
55 skulle vid de allmänna läroverken
inrättas 150 nya adjunktstjänster i lönegraden
Ca 29.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wahhind (1:449) och den andra inom
andra kammaren av fru Andrén in. fl.
(II: 582),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sunne m. fl. (1:450) och den andra
inom andra kammaren av fröken Höjer
in fl. (11:583), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta att vid de allmänna
läroverken enligt skolöverstyrelsens
förslag inrätta ytterliga sju skolskötersketjänster
i Ca 14 samt en i Ce 14,
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Arrhén och Lundgren (1:451) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nestrup in. fl. (11:584), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i personalförteckningen för de allmänna
läroverken upptaga 80 adjunktstjänster
i lönegrad Ca 29 utöver de av
Kungl. Maj:t redan föreslagna samt att
bemyndiga Kungl. Maj :t att av dessa adjunktstjänster
tillfälligt utbyta ett begränsat
antal mot ämneslärarinnetjänster
i lönegrad Ca 27,

dels ock en inom andra kammaren av
fröken Elmén m. fl. väckt motion (II:
544).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 451 och II: 584, I: 450 och
II: 583, II: 544 samt I: 449 och II: 582,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1954/55, vidtaga de ändringar

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken.

i personalförteckningen för de allmänna
läroverken, vilka föranleddes av vad departementschefen
förordat;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj:ts bemyndigande, skolöverstyrelsen
att — utan hinder av fastställd
personalförteckning — tills vidare under
budgetåret 1954/55, då för realskolestadiet
avsedd ordinarie ämneslärartjänst
vid allmänt läroverk skulle tillsättas, besluta,
huruvida tjänsten skulle kungöras
ledig såsom adjunktstjänst eller ämneslärarinnetjänst; c)

godkänna under punkten införd avlöningsstat
för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1954/55;

d) till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 117 500 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Alfred Nilsson,
Sunne, Arrhén och Staxång samt
fröken Vinge ansett, att utskottet bort
tillstyrka bifall till de i motionerna I:
451 och II: 584 framställda yrkandena
samt därför hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:451
och 11:584 ävensom med avslag å motionerna
1:450 och 11:583, 11:544 samt
1:449 och II: 582,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1954/55, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för de allmänna
läroverken, vilka föranleddes av vad
departementschefen och reservanterna
förordat;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj :ts bemyndigande, skolöverstyrelsen
att dels tillfälligt utbyta ett
begränsat antal adjunktstjänster i lönegraden
Ca 29 mot ämneslärarinnetjänster
i lönegraden Ca 27, dels ock — utan
hinder av fastställd personalförteckning
— tills vidare under budgetåret 1954/55,
då för realskolestadiet avsedd ordinarie
ämneslärartjänst vid allmänt läroverk
skulle tillsättas, besluta, huruvida tjäns -

ten skulle kungöras ledig såsom adjunktstjänst
eller ämneslärarinnetjänst;

c) godkänna i reservationen införd avlöningsstat
för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1954/55;

d) till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
117 900 000 kronor.

Beträffande skolsköterskor hade reservation
anmälts av herr Sunne och fröken
Vinge, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Enligt den s. k. läraröverenskommelsen
för två år sedan mellan
tjänsteförteckningskommittén och
läroverkslärarnas riksförbund skulle det
inrättas ordinarie adjunkttjänster i lönegraden
Ca 29 till ett antal, som motsvarade
undervisningen i de två högsta realskoleklasserna
och gymnasiet sedan man
hade placerat rektorers, lektorers och, i
vissa fall för realskolans vidkommande,
ämneslärarinnors tjänstgöring. Med utgångspunkt
från dennå beräkning kommer
skolöverstyrelsen till det resultatet,
att det i dagens läge skulle krävas 1 889
tjänster. Det har redan tillsatts 1550
tjänster av detta slag; således skulle det
enligt skolöverstyrelsen återstå 339
tjänster i lönegraden Ca 29. Skolöverstyrelsen
anför vidare, att det kanske
blir svårt att för nästa budgetår tillsätta
ett så stort antal tjänster som 339, varför
skolöverstyrelsen nöjer sig med att
hemställa om 230 tjänster. Efter underhandlingar
med vederbörande lärarorganisation
har siffran 230 tjänster godtagits.

När sedan ärendet kom till statskontoret
hade statskontoret en del underliga
resonemang, som jag inte torde behöva
gå in på här, eftersom de ligger vid sidan
om saken. Departementschefen säger
emellertid att här måste sparas, och
så hugger han till med 150 tjänster.

Enligt det förslag som här föreligger
har den överenskommelse, som träffades
för två år sedan mellan statsmak -

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken.

terna och vederbörande lärarorganisation,
därmed enligt mitt förmenande
brutits, och det är, herr talman, en ganska
allvarlig sak. Utskottet skriver med
anledning härav, att »ordalagen i överenskommelsen
icke ger någon ledning
för ett bedömande av huruvida beräkningssättet
bör accepteras eller ej». Det
är emellertid redan accepterat av liöstriksdagen
1952, och därvidlag finnes det
ingen återvändo. Sedan kan man naturligtvis
resonera om huruvida det är möjligt
att inrätta ett så stort antal tjänster
som överenskommelsen avsåg, men i så
fall bör den andra parten också gå med
på förändringen.

Departementschefen har en mer realistisk
inställning än utskottet. Han säger:
»Då varje beräkning av detta behov
måste vara ganska osäker, anser
jag mig icke böra gå längre än till att
föreslå inrättande av sistnämnda antal
nya tjänster», d. v. s. 150 tjänster -— och
det må nu vara hänt. Längre fram anför
departementschefen vidare, att han delar
statskontorets uppfattning att skolöverstyrelsen
i lämpligt sammanhang
bör redogöra för verkningarna i olika
avseenden av läraröverenskommelsen.
Det tycker jag är alldeles riktigt.

Det finnes också en annan sak som
här kommer in i blickfältet, nämligen
önskemålet att få tjänster i Ca 29 placerade
vid provårsläroverken så att alla
ordinarie tjänster där sätts i nämnda lönegrad.
Detta bör ske av ekonomiska
skäl. Ett av de förslag, som här föreligger,
gäller inrättande av två nya provårsläroverk
eller »läroverk med egentlig
lärarkurs», som det nu heter. Därvidlag
föreslår Kungl. Maj :t, att eu sådan kurs
skall inplaceras vid statens normalskola
i Stockholm fr. o. m. nästa budgetår. Vidare
skall en ny sådan kurs införas vid
ett annat ännu icke preciserat läroverk.
Kostnaden för en sådan kurs, som föreslås
vid statens normalskola och som
avser utbildande av sexton lärarkandidater
per år, beräknas till inte mindre
än 82 000 kronor.

Jag vill nämna, att även om vi får
det andra provårsläroverket nästa år,
blir behovet ändå inte fyllt. Det kommer

att finnas kvar närmare 800 hugade spekulanter,
som vill genomgå egentlig lärarkurs.
Det är alltså av vikt att skapa
eu sådan ordning vid läroverken med
egentlig lärarkurs att vi kan utnyttja
deras kapacitet bättre, så att låt oss säga
25 å 30 nya lärare kan utbildas per år
och läroverk. Detta kan ske endast under
den förutsättningen, att vi får så
kvalificerat folk vid dessa läroverk att
vi upp till hundra procent kan utnyttja
dem för denna utbildning. Att inrätta
tjänster i Ca 29 vid redan befintliga eller
planerade provårsläroverk skulle innebära
en besparing för staten.

Jag skall inte gå närmare in på den
löneöverenskommelse, som träffades för
två år sedan, eftersom ingen är närvarande
på statsrådsbänken. Det vore annars
mycket att säga i det sammanhanget.

Herr talman! Jag vill nu yrka bifall
till reservation 2 b) och i övrigt bifall
till utskottets hemställan.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Skolöverstyrelsens förslag
om en utökning av antalet ordinarie
skolsköterskor har rönt en mycket
hårdhänt behandling från departementschefens
sida. Han har icke velat tillstyrka
inrättande av en enda sådan tjänst,
medan skolöverstyrelsen har begärt åtta.

Det förefintliga behovet av arbetskraft
på detta område kommer alltså även i
fortsättningen och även på platser, där
det finns tillräckligt med arbetsuppgifter
för heltidsanställda skolsköterskor,
att fyllas av deltidsanställda sådana. Om
det funnes tillräcklig tillgång på kvalificerade
sjuksköterskor, som vore villiga
att ta deltidstjänster, vore det kanske
inte så mycket att säga om saken. Men
det finns det inte. Anledningen är icke
att sjuksköterskor, särskilt gifta sådana,
skulle ha någonting att invända mot deltidstjänster
av vad jag vill kalla normal
typ. Tvärtom är det många som vill ha
sådana. Här rör det sig emellertid om
en deltidstjänstgöring av utomordentlig
egendomlig typ, vilken konstruerats uteslutande
med hänsyn till skolans i och

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken.

för sig välmotiverade intressen. En deltidstjänstgörande
skolsköterska skall
tjänstgöra på heltid en kortare sammanhängande
tid i början av tjänstgöringsterminen,
och hon får då veckoarvode,
men under resten av läsåret rör det sig
bara om några timmars tjänstgöring per
vecka, varunder timarvode utgår. Det säger
sig självt, att det är ytterst få människor
— det må gälla skolsköterskor eller
andra — som vill ha en befattning,
vilken i fråga om arbetsuppgifternas förläggning
i tiden är så egendomligt konstruerad.
Även från samhällets mera allmänna
intressesynpunkter är det rent
slöseri med arbetskraft att använda en
utbildad sköterska på det sättet. Följden
har också blivit, att det på många håll
varit svårt eller t. o. m. omöjligt att rekrytera
dessa deltidstjänster med utbildade
sköterskor. I vissa fall har man fått
nöja sig med helt okvalificerad arbetskraft.

Ett exempel på vart den nuvarande
politiken med skolsköterskor leder kan
Gävle stad uppvisa. Staden bär förbarmat
sig över läroverket och det tekniska
gymnasiet, vilka icke kunnat få några
deltidstjänstgörande skolsköterskor, genom
att till dem partiellt låna ut en kommunal
heltidsanställd skolsköterska. Man
frågar sig — jag tycker med rätta —
om det är staten värdigt att på detta
sätt åka snålskjuts på kommunernas bekostnad.
Staden får visserligen det arvode,
som motsvarar deltidsarbetet, men
den får själv bekosta pension och övriga
förmåner för skolsköterskan.

Herr talman! Jag förstår att det i frågans
nuvarande läge icke lönar sig att
yrka bifall till den i ärendet väckta motionen,
vilket jag naturligtvis skulle ha
mycket god lust att göra. Frågan återkommer
väl. Jag vill nu bara uttrycka
förhoppningen om att ärendet då ska få
en välvilligare behandling från såväl
statsrådet som utskottets sida.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! I anledning av herr
Ohlons anförande vill jag säga, att vi
hade långa överläggningar i utskottet om

detta ärende. Jag vill utan vidare erkänna,
att det kan finnas anledning att ha
herr Ohlons uppfattning, om man inte
tar nödvändig hänsyn till det faktiska
läget just i dag.

Utskottet skriver på s. 15 i utlåtandet
bl. a. följande: »I den av 1952 års
riksdag godkända överenskommelsen
den 4 oktober 1952 mellan 1949 års
tjänsteförteckningskommitté och vederbörande
organisationer fastslogs, att antalet
adjunktstjänster i lönegraden Ca 29
vid de allmänna läroverken i huvudsak
skulle motsvara behovet av ämneslärartjänster
å gymnasiet och i realskolans
två högsta klasser, bortsett från rektorsoch
lektorstjänster samt ämneslärarinnetjänster
i Ca 27. För täckande av detta
behov beräknades i överenskommelsen
150 nya tjänster skola inrättas för budgetåret
1954/55.»

Det är på den linjen som Kungi. Maj :t
har gått. Sedermera har skolöverstyrelsen
gjort en ny beräkning och kommit
fram till ett annat antal. Till denna
senare siffra har herr Ohlon anslutit
sig.

Här kan det finnas skäl att ta hänsyn
till det läge som råder. Statskontoret har
mot skolöverstyrelsens beräkning gjort
den invändningen, att ett rätt stort antal
tjänster borde och måste upprätthållas
av timlärare och annan icke-ordinarie
personal. Kungl. Maj:t har också
därför tills vidare ansett sig kunna nöja
sig med 150 nya tjänster, och jag tror
inte att jag behöver orda mer om den
saken.

Sedan var herr Sunne uppe och talade
om skolsjuksköterskorna. Både avdelningen
och utskottet har stor förståelse för
skolsjuksköterskornas verksamhet — det
är inte tu tal om den saken. Men i avdelningen
har vi nöjet att ha representanter,
som har en ingående kännedom om dessa
problem. När vi då kom fram till den
nödvändiga avvägningen — jag ber, herr
talman, om ursäkt att jag åter måste
dra in detta besvärliga ord i debatten
— ansåg avdelningens ledamöter att
detta ändamål dock inte hörde till de
allra viktigaste av de uppgifter som vi
här måste söka tillgodose. Jag skulle

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken.

emellertid tro att denna fråga kommer
upp på nytt. Det är under alla förhållanden
en svår sak att avgöra, vid vilka
läroverk det bör finnas heltidsanställda
skolsjuksköterskor, men den frågan får
man väl ta ställning till sedermera.

Herr talman! Jag skall inte trötta kammaren
längre, utan jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Som motionär i fråga om
antalet adjunktstjänster i Ca 29 vid de
allmänna läroverken vill jag bara i detta
sammanhang deklarera, att jag principiellt
står på samma ståndpunkt, som
här klarlagts av herr Ohlon i hans anförande.
Jag skall endast be att få tilllägga
några få ord.

Det primära i hela frågan måste vara
vad som överenskoms vid 1952 års förhandlingar
mellan lärarorganisationerna
och tjänsteförteckningskommittén. Då
sades det, att antalet adjunktstjänster i
lönegrad Ca 29 skulle dikteras av behovet
på gymnasiet och i realskolans två
högsta klasser. Sedan gjorde man år 1952
ett antagande att det skulle röra sig om
det antal tjänster, som då angavs. Men
när skolöverstyrelsen i år på dragande
kall undersökte vad behovet krävde, kom
styrelsen fram till den siffra, som står
nämnd i utskottsutlåtandet, nämligen
1 889, vilket antal sedermera prutades
ned efter förhandlingar med lärarorganisationerna.

Det sekundära blir den år 1952 hypotetiskt
fastställda siffran, vilket för året
skulle innebära en ökning, efter gjort
antagande, med 150 nya tjänster.

Därför förefaller det oss, som nu står
på denna linje, självklart, att skolöverstyrelsens
inställning till denna fråga
måste vara den riktiga, i all synnerhet
som resonemanget om det »faktiska läget»
och om den icke-ordinarie personalen
inte synes hålla streck. De siffror,
som man 1952 rörde sig med, var rensade
siffror, alltså med borträknande av
10 procent för icke-ordinarie personal.

Om riksdagen nu fattar det föreslagna
beslutet, antar jag, att den oundvikliga

följden blir, att avtalet riskerar att rivas
upp, att man finner sig komma att
ha anledning att kräva nya förhandlingar.

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till den principiella deklaration,
som herr Ohlon har avgivit.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av
herr Ohlon m. fl. vid punkten anförda
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 3—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar vid blindoch
dövskolorna jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 94, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående ytterligare utgifter
å tillägsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till det
svenska sjukhuset i Korea;

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till driften
av anstalter för kirurgisk tuberkulos
m. m.:

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbildning av viss
sinnessjukvårdspersonal jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1954/
55 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1953/54, i vad propositionen avser
staten för statens allmänna fastiglietsfond;
och

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 104, i anledning av riksdagens år 1953
församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
m. m.

Statsutskottet, till vars förberedande
behandling riksdagens år 1953 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning
därav från vederbörande ämbetsverk
och myndigheter till Kungl.
Maj :t avgivna utlåtanden och förklaringar
blivit hänvisad, hade, efter tagen kännedom
av vissa handlingar och inhämtande
av för ärendenas utredning i övrigt
erforderliga upplysningar, i det föreliggande
utlåtandet underställt riksdagens
prövning de av revisorerna gjorda
framställningar, som ansetts från utskottets
sida påkalla yttranden.

2 Första kammarens protokoll 195i. Nr 18.

Ang. den militära presstjänsten.

Punkterna 1 och 2.

Lades till handlingarna.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4.

Ang. den militära presstjänsten.

Under försvarsdepartementet, § 4, hade
revisorerna förordat, att spörsmålet om
de högre militärstabernas informationstjänst
gjordes till föremål för prövning
efter av revisorerna angivna riktlinjer.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten bland annat redogjort för innehållet
av de i ärendet avgivna remissutlåtandena,
varefter utskottet anfört:

»Såsom av överbefälhavarens remissutlåtande
framgår, ha de bestämmelser
som ligga till grund för den militära
presstjänsten i fred numera omarbetats.
Vissa av de olägenheter som påtalats av
revisorerna, framför allt den hittills rådande
oklarheten i fråga om fördelningen
av ansvaret mellan de på förevarande
område verksamma organen, torde därigenom
kunna undvikas för framtiden.
Enligt utskottets mening borde emellertid
en ytterligare rationalisering av verksamheten
vara möjlig. Såsom revisorerna
med instämmande av försvarets civilförvaltning
framhållit, synas sålunda
betydande fördelar stå att vinna, om
handläggningen av hithörande ärenden
centraliseras till försvarsstaben i större
utsträckning än vad nu är fallet. Härför
tala icke minst ekonomiska skäl. Genom
en närmare samordning av det militära
tidskriftstrycket torde ytterligare kostnadsbesparingar
ligga inom räckhåll.
Utskottet finner det därför påkallat, att
nu berörda frågor upptagas till särskild
prövning i lämpligt sammanhang.

Utskottet hemställer, att riksdagen må
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet ovan anfört.»

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag kan icke dela de synpunkter
på den militära presstjänsten,

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Ang. den militära presstjänsten,
som behandlas under punkt 4 i statsutskottets
förevarande utlåtande. Dessa
synpunkter innebär en kritik av den nuvarande
organisationen av försvarsmaktens
presstjänst, en organisation, som
torde kunna sägas vara resultatet av erfarenheter
under ett tjuguårigt arbete på
området. Jag erinrar mig mycket väl,
hur detta arbete började, då jag själv vid
den tiden var verksam i pressen, och jag
minns med vilken tillfredsställelse yrkesfolket
hälsade införandet av dessa detaljer
vid de olika vapenslagen.

Utskottet hävdar nu, att denna verksamhet
skulle vara överorganiserad, att
massor av dubbelarbete utföres och att
verksamheten över huvud taget skulle
dra en i förhållande till resultaten oproportionerligt
stor kostnad. Man fasthållen
vid denna uppfattning, trots att överbefälhavaren
mycket markerat understrukit,
att den nuvarande organisationen
framkommit såsom ett resultat av erfarenheten
och helt nyligen blivit fastställd
av försvarets olika instanser. Här
kan också lätt påvisas, att det är nio år
gamla synpunkter statsrevisorerna gör
sig till tolk för, synpunkter, som på sin
tid framfördes av den i reciten omnämnda
försvarets upplysningsutredning, som
avgav sitt förslag år 1945. Överbefälhavaren
har emellertid så sent som i fjol
höst utfärdat »Bestämmelser för den militära
presstjänsten i fred», och därmed
liar alla rimliga anspråk på klarhet fyllts
beträffande tjänstens natur och beskaffenhet
över huvud taget i dess olika
uppenbarelseformer inom försvarsgrenarna.

Det har också sagts, att pressofficeren
skulle kosta för mycket. Under honom
sorterar emellertid elt stort antal arbetsuppgifter
inom respektive vapenslag, berörande
dels vad man brukar kalla försvarsupplysningen,
dels det psykologiska
försvaret, dels rekryteringen med den
stora annonskostnad som därav följer,
dels redigeringen av olika publikationer
inom de skilda försvarsgrenarna,
dels förande av film-, bild- och klipparkiv
vid de olika försvarsgrenarna samt
annat mera. När statsrevisorerna infordrat
uppgifter om kostnaderna under de -

taljrubriken Pressavdelningen, har man
uppenbarligen på sina håll lämnat uppgifter,
som icke hänför sig till den egentliga
presstjänsten utan till även andra av
detaljernas uppgifter. I ett fall har tydligen
inför revisionen, efter vad som
framgår av överbefälhavarens bemötande,
uppgivits en siffra på 150 000, medan
de egentliga presskostnaderna i det fallet
bara rörde sig om 28 880 kronor.
Inom alla försvarsgrenar tycks detta
vara ungefär den normala kostnaden.
Flygvapnets kostnader rör sig om 28 000
kronor, marinens kostnader om 30 000
kronor och arméns kostnader om någonting
liknande. Man kan därför inte rimligtvis
säga, att några uppseendeväckande
höga kostnader föreligger på området.

Jag måste säga några ord också om det
publikationstryck, som det här gäller.
Det består av dels Arménytt, som utkommer
tolv gånger om året, dels Marinnytt,
som utkommer fyra gånger om året, dels
Kontakt med krigsmakten, som utkommer
tolv gånger om året, och dels Underrättelser
från flygledningen, som i maskintryckt
upplaga i 650 exemplar utkommer
åtta gånger om året. Det har
ansetts, alt denna flora skulle kunna
prutas ned. Vi som i egenskap av värnpliktiga
officerare eller underofficerare
haft kontakt med dessa publikationer —
de utges ju för att hålla reservpersonalen
underrättad om vad som händer
på de olika områdena — vet emellertid
att de har sin givna betydelse. Man gör
också inom försvarsmakten sitt yttersta
för att pressa ned kostnaderna för detta
tryck. »Arménytt» har således det senaste
året prutat ned sina kostnader
med inte mindre än 17 000 kronor, och
det är någonting, som man i varje fall
måste respektera.

Med anledning av dessa förhållanden,
med hänsyn till att överbefälhavaren
och försvarets ledning så nyligen tagit
ståndpunkt till dessa frågor och i det
sammanhanget med sådan skärpa hävdat
vikten av en decentralisering och då
man, såsom överbefälhavaren framhåller,
kan ha berättigade farhågor för att den
lösning som statsrevisorerna antyder
skulle medföra högre kostnader för stats -

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

verket än det nuvarande systemet, ber
jag, herr talman, att för min del helt få
ta avstånd från vad statsrevisorerna skrivit
i denna punkt.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Jag vågar väl förutsätta,
att kammarens ärade ledamöter på sin
tid tagit del av statsrevisorernas berättelse,
där ju en ganska ingående redogörelse
lämnas för hur arbetet är ordnat
i fråga om den militära informationstjänsten
och också för kostnadsfrågan.
Vi har inom revisionen — det
kanske bör sägas efter herr Arrhéns inlägg
— varit i kontakt med vederbörande
som närmast har ledningen av
denna informationstjänst, och vi anser
oss därför ha ganska goda grunder för
vårt ställningstagande. Ingen kan väl
ändå, ärade kammarkamrater, med utsikt
till framgång göra gällande, att den
ordning som man för närvarande har
verkligen kan vara rationell, när de
ärenden det här gäller handlägges vid
fyra olika tjänsteställen. Man behöver
väl t. ex. inte sitta och läsa dagspressen
på fyra olika håll. Denna del av verksamheten
borde väl kunna centraliseras
och olika klipp därefter fördelas till vederbörande
grenar. Mycket annat dubbelarbete
förekommer. — Det finns ju
eu specificerad redogörelse för detta. —
Vi vill ingenting annat än att man här
verkligen skall gå igenom de olika arbetsuppgifterna
och söka i möjligaste
män förhindra det dubbelarbete som i
dag obestridligen förekommer. Här rör
det sig i alla fall om en sammanlagd
kostnad på över 400 000 kronor om
året.

Jag skall inte diskutera med herr
Arrhén huruvida vi har fått med några
kostnadssiffror, som inte direkt kan hänföras
till detta område. Vi har fått dessa
uppgifter från vederbörande tjänsteställen
inom informationstjänsten, och mer
anser jag att man inte kan begära. Jag
får väl förutsätta att det har lämnats relativt
riktiga uppgifter. I varje fall är
det uppenbart, att det här sker ett sådant
dubbelarbete, som med fördel bör

Ang. den militära presstjänsten,
kunna undvikas, varigenom också kostnadsbesparingar
uppstår, utan att effektiviteten
blir lidande därpå. Jag är angelägen
att betona, att det inom varje
försvarsgren självfallet bör finnas någon
på detta område, som kan lämna de rutinmässiga
informationerna till pressen,
så att pressen inte skall behöva ha några
svårigheter att få nödvändiga upplysningar
beträffande olycksfall och andra
förhållanden, som kan ha aktuellt intresse.

Herr talman! Jag tror att vi mycket
lugnt kan följa statsutskottet, när det på
denna punkt enhälligt har hemställt, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte giva till känna vad utskottet anfört.
Utskottet har ju också stöd bl. a.
av försvarets civilförvaltning, som har
givit sin anslutning till den uppfattning
som statsrevisorerna givit uttryck åt.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag kan fortfarande inte
godta det resonemang, som speglar sig
i herr Lundqvists anförande. Det bygger
på den uppfattningen, att det skulle vara
möjligt att centralisera denna verksamhet
till försvarsstaben, i enlighet med
det av försvarets upplysningsutredning
år 1945 avgivna betänkandet. Överbefälhavaren
och cheferna för de tre försvarsgrenarna
har med skärpa satt sig
emot detta förslag och sagt, att vad som
här kräves är en decentralisering av
denna verksamhet, så att de uppgifter,
som man här har avsett att få lösta, verkligen
på ett effektivt sätt skall kunna
fullgöras.

Om man accepterar tanken på att centralisera
denna verksamhet, skulle detta
innebära, att den byrå, som nu finns inom
försvarsstaben för vissa begränsade
uppgifter, skulle väsentligt få utökas, och
samtliga, även herr Lundqvist, tycks
vara eniga om att man vid sidan av
denna utökade byrå allt fortfarande hos
de olika vapenslagen skulle få ha kvar
s. k. informationsofficerare. Från militärt
håll hävdas — och jag kan inte förstå
annat än att detta är riktigt — att
detta arrangemang måste bli dyrare för
statsverket.

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Ang. en broförbindelse över Strömsundet.

Jag vill vidare ännu en gång understryka,
att den siffra beträffande kostnaderna
för den nuvarande organisationen,
som herr Lundqvist nämnde, nämligen
400 000 kronor, är felaktig i den
mån därmed avses kostnaden för pressorganisationen,
som vi här har diskuterat.
Det beror på de omständigheter,
som jag redovisat i mitt förra anförande.

Till sist vill jag säga, att det för pressens
män måste vara av intresse att decentraliseringsprincipen
allt fortfarande
bibehålies, ty det arrangemang som statsrevisorerna
tänker sig skulle för deras
vidkommande innebära, att de i ömtåliga
situationer och när allt beror på
att få snabba upplysningar och svar hänvisas
till två tjänsteställen, i stället för
såsom för närvarande till ett.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkten 5.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

Punkterna 7—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 10 och It.

Lades till handlingarna.

Punkten 12.

Ang. en broförbindelse över Strömsundet.

Under kommunikationsdepartementet,

§ 12, hade revisorerna anfört vissa synpunkter
rörande en projekterad broförbindelse
över Ströms vattudal i norra
Jämtland.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anfört:

»De av revisorerna lämnade uppgifterna
synas utvisa, att den planerade
bron över Strömsundet fått en med hän -

syn till föreliggande trafikbehov onödigt
stor bredd. Då emellertid vissa förberedelsearbeten
redan påbörjats och beställningar
på den för byggnadsföretaget erforderliga
materielen delvis utlagts, har
utskottet ansett sig böra begränsa sig till
att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.»

Herr STEN (s):

Herr talman! När statsutskottet ansluter
sig till den meningen, att bron över
Strömsundet skulle ha fått »en med hänsyn
till föreliggande trafikbehov onödigt
stor bredd», är det ett uttalande, som ur
vissa synpunkter är ganska uppseendeväckande.
Jag tilltror mig naturligtvis
inte kunna på metern avgöra hur bred
bron bör vara, och jag skall därför inte
i detalj ingå på innehållet i de föreliggande
handlingarna. Jag vill endast erinra
kammaren om att statsrevisorerna har
avslutat sitt resonemang i frågan med ett
uttalande, att det synes dem, att »en
bro över Strömsundet enligt något av de
tidigare mindre omfattande förslagen,
vilket kunnat medföra en betydande
kostnadsbesparing, hade varit tillräcklig
för att motsvara rimliga krav» och att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genmält,
att »trafikutvecklingens krav på
okat breddutrymme i allmänhet förhållandevis
lätt kan tillgodoses, när det gäller
vägar och alltså även tillfartsvägar
till broar, medan däremot breddning av
dessa senare erbjuder betydande svårigheter
och är förenad med högst väsentligt
större kostnader än om de från början
byggts med den erforderliga bredden.
» Man skulle ha funnit det rimligt,
att statsutskottet efter dessa uttalanden
av statsrevisorerna och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hade låtit udda vara
jämnt och inte uttalat sig på det sätt som
vi nyss hörde föredragas.

När man forskar i förhistorien till att
statsrevisorerna har tagit upp detta ärende,
finner man av förteckningen över besök
som revisorerna avlagt, att revisorernas
reflexioner icke är resultatet av
några studier på ort och ställe. Det besök,
som de har avlagt i Jämlands län,
har icke omfattat den del av länet, där

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

Strömsund ligger. Däremot finner man
av förteckningen, att statsrevisorerna
har avlagt besök vid Chalmers tekniska
högskola i Göteborg, och det är måhända
förklaringen till att de bär engagerat
sig i denna angelägenhet.

Jag påminner mig, att jag den första december
under höstriksdagen i fjol efter
tillfällig frånvaro från kammaren kom in
hit i slutet av en interpellationsdebatt
och till min häpnad fick höra, att man
talade om denna bro och sade att den
låg nära gränsen till Lappland och intill
ett samhälle med 1 500 invånare. Detta
väckte mitt intresse. Jag har nämligen
under 40 år haft min verksamhet inom
ett område av vårt land, som man kan
kalla för skogslandet eller inlandet och
som sträcker sig från Nordmarken i
Värmland till Tornedalen i Norrbotten.
Jag tilltror mig därför att ha någon överblick
över förhållandena inom detta område
av vårt land och dess betydelse för
landets ekonomi. Jag har kommit till det
resultatet att — vilket inte torde innebära
någon nyhet eller överraskning för
kammarens ledamöter — det bär rör sig
om bygder, som var för sig och sammanlagt
tillhör de betydelsefullaste inom
nationen, och att därför bärkraftiga tätorter
inom detta område är av utomordentligt
stor betydelse. Det gäller sådana
orter som Årjäng och Torsby i Värmland,
Malung och Mora i Dalarna, Sveg
i Härjedalen och Strömsund i norra
Jämtland. Östersund har visserligen ett.
bra läge såsom centralort för hela länet,
men även där behövs det tätorter inom
de stora skogsområdena i norr och söder.
Det är därför alldeles oriktigt när
man, såsom det har gjorts på något ställe
i handlingarna, i ett fall som detta talar
om en kyrkby eller ett municipalsamhälle,
som har 1 000 eller 1 500 invånare,
och lägger detta till grund för
bedömandet av bygdens betydelse, när
det i själva verket rör sig om en stor
skogskommun med 5 000—6 000 invånare
och när dessutom denna ur befolkningssynpunkt
relativt lilla tätort är en
centralort för ett område med 25 000 å
50 000 invånare.

Då det här talas om lapplandsgränsen

Ang. en broförbindelse över Strömsundet,
som om denna skulle ha någon betydelse
i detta sammanhang, vill jag framhålla
att det ju förhåller sig på det sättet,
att sedan man kommit förbi Hoting,
som är centralorten inom västra Ångermanland
vid sidan av Backe, som kanske
har varit det i högre grad tidigare,
och man kommer in i vad som historiskt
kallas för Lappland, så stöter man på
tätorter sådana som Lycksele och Vilhelmina
i Västerbottens län och Arvidsjaur
och andra inom Norrbottens län,
som är av precis samma betydelse för
en mycket viktig del av vårt näringsliv
och för den där sysselsatta befolkningen.

Jag har velat anföra detta som en
ringa motvikt mot det tvärsäkra uttalande
som statsutskottet här har gjort. Jag
tycker som sagt att statsutskottet efter
statsrevisorernas studier av Strömsundsbron
vid besöket i Göteborg och efter
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens replik
till statsrevisorerna hade gjort klokt
i att låta udda vara jämnt,att icke engagera
sig i någonting som här kallas för en
strid mellan den högre tekniska vetenskapen
på området å ena sidan och vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen å andra sidan.
Det är möjligt att man kan beteckna
de stridande parterna på detta sätt.
Jag trodde emellertid att man ur riksdagssynpunkt
lika gärna kunde tala om
två stridande skolor och anse att det
ännu är för tidigt att dra några bestämda
slutsatser av deras meningsskiljaktigheter
ur de synpunkter som vi har att
bevaka i riksdagen. Det är klart att vetenskapen
och forskningen på detta område
lika väl som på andra skall förhålla
sig till våra ämbetsverk och departement
och till riksdagen såsom kommunicerande
kärl, så att dessa alltid bör
vara mottagliga för nya synpunkter och
rön, men jag tror att vi icke fördenskull
bör i förtid överge de officiella ämbetsverk
som har att föra försiktighetens
och säkerhetens talan på ett område sådant
som detta.

I detta anförande instämde herrar
Tjällgren (bf), Erik Olsson (s) och Olsén
(s).

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Ang. en broförbindelse över Strömsundet.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Endast några ord.

Jag förmodar att alla bär reda på var
Strömsund ligger. Att det ligger i närheten
av lapplandsgränsen är väl ett faktum,
antar jag. Mot det uttalandet kan
därför knappast riktas någon anmärkning.

Vidare kan jag inte erinra mig att det
i statsrevisorernas uttalande finns någonting
som ger anledning till att här
ta upp till granskning de olika konstruktionsalternativen
— om man bör
bygga hängbro eller icke. Det enda som
det här är fråga om är huruvida inte
brobredden har planerats något större
än som med hänsyn till den trafik man
har att räkna med kan anses vara behövlig.
Den åsikten har vi inte behövt
fara till Chalmers i Göteborg för att få
underlag för, det materialet har vi hämtat
på mycket närmare håll. Väg- och
valtcnbyggnadsstyrelsen och dennas specialister
på brobyggnad har lämnat
statsrevisorerna alla de upplysningar
som återfinns i statsrevisorernas berättelse.
Naturligtvis kan man ha olika meningar
om hur bred en bro i denna trakt
bör vara, men vi har inom revisionen
varit eniga om att man nog tagit till litet
mera än vad som kan vara behövligt, och
då tycker jag, herr talman och herr
Sten, att det är alldeles i sin ordning att,
om man har den uppfattningen, man
också ger uttryck åt den. Jag kan därför
inte finna, att det är något anmärkningsvärt
i att också statsutskottet, sedan det
tagit del av revisorernas redogörelse, säger,
att det vill synas som om bredden
tagits till litet för mycket i överkant.

Här gäller det ju endast en omförmälan
inför riksdagen. Jag har inget yrkande.

Herr STEN (s):

Herr talman! Allteftersom inlandsbanan
blev färdig, fick jag, såsom född i
norra Jämtland, tillfälle att överskrida
gränsen till Lappland. Jag fann ju då,
att det förhåller sig med den ungefär
som sjöfarande brukar säga om ekvatorn,
att man inte kan upptäcka den.

Lappland är ju endast ett geografiskt, ett
historiskt begrepp. Det bedrivs i Västerbottens
och Norrbottens lappmarker
jordbruk och skogsbruk precis som i alla
andra bygder inom Norrland och inom
skogsbygderna söder om Norrland. Gränsen
har ur dessa synpunkter inte någon
betydelse. Jag har endast velat säga detta
med anledning av herr Lundqvists anförande.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Jag vill påpeka, att statsrevisorerna
haft goda skäl för att rikta
riksdagens uppmärksamhet på denna
kostnadsökning, som enligt deras mening
inte varit nödvändig. Denna bro
kommer att dra en kostnad av cirka 8
miljoner kronor och är dimensionerad
med en bredd av 12,5 meter för en motorfordonstrafik
av 2 000 fordon per
dygn, fastän en väg, som tar upp en del
av den trafik som man ursprungligen
räknade med skulle passera bron, har
färdigställts på andra sidan sjön från
Ulrilcsfors och Hallviken.

Jag vill påpeka för norrlänningarna,
att det måste vara ett intresse även ur
norrländsk synpunkt, att de begränsade
penningtillgångar, som finns här i landet
för brobyggande, inte läggs ned på
ett fåtal broar, som blir större än behovet
kan anses motivera. Vi har i landet
tusentals broar, som måste förstärkas
och ombyggas inom närmaste tiden.

Här har revisorerna inte behövt hämta
några impulser från Chalmers tekniska
högskola i Göteborg, utan de har
lagt praktiska synpunkter på frågan;
det har gällt att för ett visst mått av
pengar tillgodose så många trafikintressen
i fråga om brobyggnader som möjligt.
Detta är kärnfrågan, och jag tror
att revisorerna genom sitt uttalande, som
inte innehåller någon anmärkning utan
endast ett påpekande, har fyllt sin skyldighet
som statsrevisorer.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, lades den nu förevarande punkten
till handlingarna.

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

Punkten 13.

Lades till handlingarna.

Punkterna 14 och 15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16.

Lades till handlingarna.
Punkten 17.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna IS—22.

Lades till handlingarna.

Punkterna 23 och 24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 25—28.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 43, i anledning av väckt motion angående
utredning av frågan om tullfrihet
för pressfotos m. in.;

nr 44, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i förordningen
om nöjesskatt; och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående temporärt undantag från bestämmelserna
i 16 § förordningen den
26 februari 1954 (nr 73) angående tillverkning
av brännvin, m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1954.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 47, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed
skogsvårdsavgiften för år 1954 skall utgå.

I detta betänkande hade utskottet på
anförda skäl hemställt, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag angående
skogsvårdsavgiften besluta, att

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1954.
skogsvårdsavgift enligt förordningen om
skogsvårdsavgift skulle för år 1954 utgå
med en och en halv promille.

Reservation hade anförts av, utom annan,
herrar Vetander och Nilsson i Svalöv,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen framlagda
förslag angående skogsvårdsavgiften
besluta, att skogsvårdsavgift enligt förordningen
om skogsvårdsavgift skulle för
år 1954 utgå med en promille.

Herr VELÄNDER (h):

Herr talman! Den gällande ordningen
för skogsvårdsstyrelsernas ställning
och uppgifter tillkom genom beslut vid
1946 års riksdag. Därmed avsågs att
vinna ett vidgat statligt inflytande över
skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Trots
förstatligandet av denna verksamhet,
om uttrycket tillätes, stannade riksdagen
för den meningen, att ägarna av
skogsmark och växande skog skulle påföras,
såsom det hette, »en mindre årlig
avgift» såsom bidrag till täckning
av kostnaderna därför, ett bidrag som
enligt uttalande av vederbörande utskott
borde maximeras till 4,5 miljoner kronor.
Från höger- och bondeförbundshåll
hävdades dock i en till utskottsutlåtandet
fogad reservation, att någon särskild
avgiftsbelastning av skogsbruket
för ifrågavarande ändamål inte borde
ifrågakomma.

Skogsvårdsavgiften har ju, såsom antytts,
formen av en objektskatt å skogsmark
och växande skog, motsvarande
högst 1,5 promille av taxeringsvärdet.
Skogsvårdsavgiften är sålunda principiellt
sett att betrakta på samma sätt
som den kommunala fastighetsskatten.
Denna skall emellertid enligt av riksdagen
numera enhälligt uttalad mening
successivt avvecklas. Från sådan utgångspunkt
borde det falla sig något
svårt att försvara skogsvårdsavgiftens
bibehållande och även i det aktuella läget
motsätta sig ett bifall till den vid utskottsbetänkande!
fogade reservationen.

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1954.

Denna reservation tager nämligen, såsom
kammarens ärade ledamöter säkerligen
uppmärksammat, inte sikte på
skogsvårdsavgiftens omedelbara borttagande.
Den avser endast en reduktion
därav, korresponderande mot den höjning
av taxeringsvärdena å skogsmark
och växande skog, som framgick såsom
resultat av 1952 års fastighetstaxering.
Denna höjning uppgick dock till inte
mindre än 70 procent och medförde på
grund därav en automatisk ökning av
skogsvårdsavgiftens avkastning med cirka
3,2 miljoner kronor. Det gäller sålunda
ett fullföljande av de förslag och yrkanden,
som förelåg vid riksdagsbehandlingen
av uttagningsprocenten för
skogsvårdsavgiften åren 1952 och 1953,
förslag som båda åren framfördes av
skogsstyrelsen och biträddes i motioner
från såväl höger- som bondeförbundshåll.
Inför fjolårets avgörande i riksdagen
backade dock bondeförbundet ut
och intog samtidigt en något polemisk
hållning mot dem, som ansåg sig böra
vidhålla den förut gemensamma ståndpunkten.
Den s. k. kompromissen, som
man då menade sig skymta i utskottsbetänkande!,
har ju gått upp i rök! Jag
kan därför tänka mig, att bondeförbundets
hållning denna gång kommer att
innebära ett återfall till förut tillsammans
med högern hävdade ståndpunkter.

Debatten här i kammaren omkring
denna fråga var förlidet år rätt livlig.
Jag skall inte provocera en upprepning
därav. Jag hänvisar emellertid till den
debatten och hemställer, herr talman,
om bifall till den vid utskottsbetänkandet
fogade reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! När skogsvårdsavgiften
beslöts, ersatte den ju den på skogsaccisen
förut beräknade avgiften, och då
man skulle hitta på någon annan grund
än den, ansåg man att det kunde vara
lämpligt att beräkna den på taxeringsvärdet.
Detta var en ren lämplighetsåtgärd.
Om man inte hade gjort så, borde
man ju efter det bedömande man an -

lagt på denna sak ha kommit fram till
att det skulle ha blivit ökade taxor vid
anlitande av skogsvårdsstyrelse. Jag vill
erinra om att vid skogsvårdsavgiftens
införande räknade man med att ungefär
två tredjedelar av skogsvårdsstyrelsernas
medelsbehov skulle täckas genom
denna avgift. Det har i verkligheten bara
blivit hälften, alltså åtskilliga hundra
tusen, kanske miljontals kronor under
vad man ursprungligen hade avsett. Det
bör ju kunna vara en viss lisa, att om
också taxeringsvärdena har gått upp
och därigenom även skogsvårdsavgifterna,
så har denna inte stigit till vad man
tänkte sig vid deras införande, nämligen
att täcka två tredjedelar av omkostnaderna.

Utskottet skrev förra året, att det
hoppades på ett ökat statligt stöd åt de
skogsvårdande åtgärderna. Jag vill erinra
om att enligt ett betänkande, som vi
får till behandling litet senare under
dagens lopp från jordbruksutskottet,
medelsanvisningen till yrkesutbildningen
på skogsbrukets område ökats. I övrigt
liar man ju också upptagit praktiskt
taget alla de äskanden som har
kommit fram vid budgetbehandlingen.
Meningen kan ju inte rimligen vara den,
att man skall öka det statliga stödet åt
skogsvårdande åtgärder, om inte förutsättningar
för ett sådant ökat stöd föreligger.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Till herr Sjödahl vill jag endast säga,
att när han utgår ifrån att man vid den
nu gällande skogsvårdsavgiftens införande
förutsatte, att den skulle täcka två
tredjedelar av skogsvårdsstyrelsernas
medelsbehov, så är detta en oriktig inställning.
När beslutet därom år 1946
fattades, konstaterades blott, att avgiften
enligt de grunder, som då antogs,
skulle komma att täcka två tredjedelar
av det då aktuella medelsbehovet för
skogsvårdsstyrelserna, nämligen 7,2 miljoner
kronor. För övrigt utgick skogsvårdsstyrelseutredningen,
departements -

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

chefen och jordbruksutskottet från »en
mindre årlig avgift»; och jordbruksutskottet
maximerade avkastningen av
denna avgift till 4,5 miljoner kronor.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Jag har fortfarande samma
uppfattning som jag gav uttryck åt
vid fjolårets riksdag, att 1,5 promille i
skogsvårdsavgift är för mycket etter
taxeringsvärdenas höjning, men eftersom
vi mötte ett så kompakt motstånd i
fjol, har jag inte upprepat min motion
i år. Nu skulle jag emellertid vilja vädja
till regeringen att den, om inte avgiften
anses höra sänkas, i någon mån använder
de inflytande medlen till ändamål,
som skulle vara till stor nytta för hela
skogsbruket. Jag menar att någon eller
några tiondelar av denna promilleavgift
borde kunna användas till skogsforskningen,
vilket är ett mycket aktuellt
önskemål. Vi har fått det underscruket
tidigare under denna riksdag genom
den årliga kungl. propositionen om utjämningsavgifternas
användning. Det
framgår av den, att av dessa konjunkturutjämningsmedel
har fonderats ett belopp
av ungefär 63 miljoner kronor, vilket
är avsett att under ett antal år fördelas
på länsstiftelser, som sedan skulle
få använda pengarna för olika skogsvårdande
ändamål. Nu har krav ställts, att
av dessa 63 miljoner drygt en tredjedel
skulle användas till central skoglig
forskning. Det skulle innebära, att en
begränsad del av det svenska skogsbruket
finge bära huvuddelen av kostnaderna
för denna centrala skogliga forskning.
Det framgår nämligen av utredningar,
att dessa konjunkturutjämningsmedel
till största delen har utgått för
virke som levererats från de norrländska
länen samt Kopparbergs och Värmlands
län. Det blir en orättvis fördelning,
om man skulle ta av dessa medel
och ge den centrala skogliga forskningen,
åtminstone i någon större utsträckning,
men det skulle bli en jämn fördelning
över hela landet, om man använde
någon del av skogsvårdsavgiften för detta
ändamål.

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1954.

Jag vill påpeka, att de medel som dessa
länsstiftelser har till sitt förfogande
kommer till mycket nyttig användning.
Bland de åtgärder som kan komma i fråga
till anslag från länsstiftelserna kan
nämnas vägbyggen — ett alltid aktuellt
ändamål —- skogsodling, skogsförädling
och dikning. Jag tror att det är ett mycket
stort skogsvårdsönskemål att befordra
t. ex. vägbyggande, och eftersom detta
räknas som grundförbättring, kan det
åtminstone under normala förhållanden
inte för närvarande göras avdragsgillt.

Jag tror att goda skäl kan anföras för
de synpunkter, som jag här har framlagt,
herr talman, och jag ber att få vidarebefordra
dem till regeringen.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Det är närmast för att
det förefaller mig råda en ganska stor
oklarhet om skogsvårdsmedlens rätta
användning, som jag känner mig föranlåten
att ta till orda, och jag får säga,
att efter herr Näsgårds inlägg, som gick
ut på att dessa medel också skulle användas
till skoglig forskning, känner jag
mig ännu mera oviss om hur vi skall
se på dessa medel och deras användning.
Det vore roligt att få veta också
finansministerns syn på dessa frågor.
Jag måste säga att jag svävar i viss okunnighet,
och det synes mig angeläget att
härvidlag skapas klarare linjer och att
vi här i kammaren är överens om vad
vi egentligen beslutar.

Kanske har det förvånat flera än mig,
att departementschefen i propositionen
säger, att »när den nuvarande skogsvårdsavgiften
infördes vid 1946 års riksdag,
utgick man bl. a. från att avgiftens belopp
skulle fastställas så att den motsvarade
ungefär två tredjedelar av medelsbehovet
hos skogsvårdsstyrelserna».
Herr Sjödahl har ju åberopat det uttalandet
i dag, men lierr Veländer har,
som vi har hört, en annan uppfattning
om bärigheten av det uttalandet. Jag är
givetvis inte initierad i denna fråga på
samma sätt som de kammarledamöter
som var med 1946, och jag skall därför
inte bestämt uttala mig om vilken rätt

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1954.
man har att återfalla på ett sådant uttalande.
Här står uppgift mot uppgift,
och jag kan för min del med den kännedom
jag har inte anse, att riksdagen liar
accepterat denna riktlinje för framtiden.
Jag vill också minnas att dåvarande departementschefens,
d. v. s. nuvarande
finansministerns, yttrande här i kammaren
syntes bekräfta den uppfattningen,
att det inte var något bestämt sådant
riksdagens uttalande.

I varje fall har denna tvåtredjedelslinje,
som jag ser det, inte varit avsedd
att följas och har inte följts under senare
år. Jag tror inte heller den kan
följas i framtiden. Dessutom tror jag
inte att någon har allvarligt åberopat
den till efterföljd förrän den nu åter
bringas i erinran, kanske i en behaglig
tid —■ det kan ju av statsfinansiella skäl
vara tacknämligt att åberopa den nu.

Däremot vill jag erinra om att föregående
år riksdagen gjorde bevillningsutskottets
uttalande till sitt, vilket väl får
sägas vara det sista ordet om skogsvårdsavgifterna
som hittills är fällt. Jag skulle
förmoda, att det beslut riksdagen fattade
i enlighet med bevillningsutskottets
hövliga uttalande, »att Kungl. Maj :t skulle
överväga önskemålet att den ökade
tillgången på skogsvårdsavgiftsmedel tillgodofördes
skogsnäringen i form av
ökat statligt stöd åt skogsvården», väl
fattades så, att ett uttag av skogsvårdsavgift
efter 1,5 promille på de högre
taxeringsvärdena borde ske under förutsättning
att merinkomsten ginge till
skogsvårdande ändamål.

Jag har levt i den tron, och många
andra har gjort det också, vilket framgår
av att t. ex. skogsstyrelsen, jordbruksutskottet
och många motionärer
har åberopat det uttalandet som stöd
för krav på ökat anslag. Jag minns att
herr Näsgård i debatten förra året tog
alldeles för givet, att vi från och med
innevarande år skulle få räkna med 2,3
miljoner mera i anslag till skogsvårdande
ändamål.

Nu skakar finansministern på huvudet,
och vi har ju i varje fall fått bekräftelse
på att det inte har blivit så.

Men jag får ärligt säga, att så fattade
jag föregående års beslut.

När nu departementschefen återgår
till länge sedan flydda tider, finner jag
anledning att något beröra vad som
hänt sedan 1946. Vad jag givetvis särskilt
skulle vilja belysa är i vilken mån
det allmänna har stött och stöder skogsvården.
Det har ju runnit mycket vatten
under broarna under de sistförflutna
åtta åren, och situationen på skogsvårdens
område har i mycket förändrats
under den tiden.

Jag vill då först erinra om att vi sedan
1946 har fått en ny skogsvårdslag,
vi har — särskilt i södra Sverige —
fått väsentligt vidgade skyddsskogsområden,
inom vilka skogsägarna är särskilt
kontrollerade och där de fördenskull
bär rätt till fri utsyning, vilket givetvis
ökar det allmännas kostnader. Vi har
äntligen insett eftersläpningen på den
skogliga yrkesutbildningens område, vi
har haft en inflation, som har medfört
omkostnadsstegringar och lönestegringar,
men vi har samtidigt som bekant
haft en oförändrad skogsvårdsavgift
fram till föregående år. Det börjar väl
dessutom allmänt inses, vilka ofantliga
försummelser vi har att inhämta i fråga
om återväxtens tryggande och vad den
kräver i form av frö- och plantanskaffning,
intensifierad ungskogsvård och rationalisering
i övrigt.

Behovet av skogsvägar har här redan
understrukits av herr Näsgård. De utgör
själva grunden för rationell skogsvård
i vår mekaniserade tid, och behovet
av dem har också blivit alltmer
framträdande. Detta och mycket annat
ger en förklaring till skogsvårdsstyrelsernas
ökade medelsbehov.

Jag har här i kammaren i andra sammanhang
mera utförligt behandlat skogens
och skogsvårdens aktuella problem
och skall därför nu i anslutning till
skogsvårdsavgifterna bara i korthet beröra
ett par av de nämnda problemen,
främst några följder av den nya skogsvårdslagen,
som jag tycker att kammaren
bör göras uppmärksam på. Skogsvårdslagen
skärpte som bekant kravet

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

på skogsägarna, i första hand genom att
ålägga dem att höja skogskapitalet. Lagen
ålade dem med andra ord ett ökat
sparande av skog, som inom parentes
sagt i sin tur medför en viss ökad beskattning
av den laglydige skogsägaren.
Lagen är samtidigt så svårtolkad, att
den gjort de enskilda skogsägarna mera
beroende av fackmännens råd och anvisningar.
De är mera beroende av rådgivning
för att undgå att bli lagbrytare.
Det allmännas förmynderskap bär därför
genom lagen skärpts. Jag har alltid
funnit det anmärkningsvärt, att riksdagen
på detta sätt har skärpt lagstiftningen
utan att samtidigt ge skogsägarna
fullgoda möjligheter att förskaffa sig den
yrkesutbildning och de kunskaper, som
krävs för att självständigt kunna sköta
sina skogar och på egen hand bedöma
vad som enligt skogsvårdslagen är rätt
eller orätt.

Skogsvårdslagen avsåg också att i t iss
mån skärpa kraven på skogsvårdsstyrelserna.
Dessa skulle mera intensivt bidra
till skogsvårdens främjande och vara bärare
av det allmännas intresse av att
skogsavverkningspolitiken i landet fördes
efter kloka och framsynta linjer.

Mot bakgrunden liärav är det synnerligen
diskutabelt, om man kan anse det
moraliskt berättigat att ålägga skogsägarna
att betala huvudparten av den kostnad
för den skärpta vägledande kontroll,
som det allmänna funnit skogsägarna
böra vara underkastade. Det bör
dessutom framhållas, att samtidigt som
skogsägarna på detta sätt nödtvunget,
av brist på kunskap och på grund av
risk att beslås med lagöverträdelser,
måst anlita skogsvårdsstyrelserna i ökad,
nästan genomgående omfattning, så bar
deras kostnader för skogsvårdsbiträde
höjts väsentligt. På de senaste tio ä femton
åren är det i vissa län fråga om en
tre- å fyrdubbling, i andra om en femå
sexdubbling av biträdestaxorna. Detta
konstaterande innebär ingen anmärkning
på något sätt, endast ett framhållande
av att det på detta område inte
har skett något tillskott av allmänna medel,
som man nog hade haft anledning
att hoppas på efter de yttranden som

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1954.
dåvarande jordbruksministern fällde här
i kammaren 1946.

Jag menar med det sagda, att en hel
del av det stöd som tidigare utgick till
skogsägarna för rådgivning o. d. betalar
i dag faktiskt skogsägarna själva genom
de höjda taxorna. Härvidlag är att märka,
att skogsägarna enligt skogsvårdslagen
egentligen äger rätt att utan kostnad
erhålla utlåtande från skogsvårdstyrelserna
om huruvida en tillämnad avverkning
är laglig eller inte. Skulle kontrollen
genomgående ske på så sätt att skogsägarna
stämplade eller lät stämpla och
skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän sedan
for ut och inspekterade denna stämpling,
bleve kostnaderna givetvis betydande för
det allmänna. Nu äger emellertid som bekant
ett synnerligt gott och förtroendefullt
samarbete rum mellan skogsägarna
och skogsvårdsstyrelserna genom en
kombination av råd, anvisningar och
kontroll, som på grund av de höga taxorna
blir förhållandevis billigt för det allmänna.

I detta sammanhang finner jag mig
också böra påpeka, att skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän alltmera utnyttjas av
det allmänna för olika ändamål, t. ex.
för fastighetstaxering, vilket ju även skett
tidigare, såsom biträde åt lantbruksnämnderna,
för utredningar, redovisningar,
rapporter, vetenskapliga uppgifter o. s. v.
Skogsvårdsstyrelserna får nu ägna vida
mera tid än förr åt sådana uppgifter.
Jag anser också att den yrkesutbildning,
som skogsvårdsstyrelserna lämnar, hör
till de uppgifter som det allmänna otvivelaktigt
självt bör bestrida.

Det vore givetvis mera att tillägga,
men jag skall här inskränka mig till att
som sammanfattning förutsätta, att
Kungl. Maj :t lika litet som riksdagen
kan mena, att skogsägarna själva skall
betala den övervakning som det allmänna
funnit sig böra upprätthålla över deras
skogsvård, eller skogsvårdsstyrelsernas
arbete i övrigt för det allmännas
räkning. Inte heller skall väl, i motsats
till andra yrkesgrupper, skogsägarna
själva bestrida kostnaderna för den
skogliga utbildning som skogsvårdsstyrelserna
bedriver, och inte heller skall

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1954.
de väl betala skogsvårdsgårdar och
plantskolejord o. s. v. som förblir i det
allmännas ägo men ingår i skogsvårdsstyrelsernas
s. k. omkostnadskonto.
Skogsbruket bör väl dessutom lika väl
som t. ex. jordbruket kunna åtminstone
i någon mån påräkna det allmännas stöd
för en minst lika angelägen rationalisering.
Vad skogsägarna rimligen bör
betala är merkostnaden utöver taxeersättningen
för den rådgivande service
som skogsvårdsstyrelserna erbjuder. Detta
finner jag vara helt rimligt.

Har man min syn på dessa ting, vilket
jag menar att man bör ha, kommer
skogsvårdsavgifterna och anslaget til]
skogsvården i ett annat läge. Jag kan
icke finna, herr talman, att skogsägarna
står i någon eftersläpande skuld till det
allmänna, vilket ju faktiskt herr Sjödahl
i viss mån ville låta påskina, alltså en
skuld som kunde berättiga det allmänna
att lägga beslag på det mertillskott
av skogsvårdsavgifter, som föregående
års riksdagsbeslut medförde. Jag
medger att problemet kan ses på annat
sätt, men vad jag nu deklarerat är min
innersta mening.

Några bestämda regler i fråga om fördelningen
av skogsvårdsstyrelsernas medelsbehov
mellan det allmänna och
skogsägarna har vi, såvitt jag förstår,
icke. Skogsvårdssakkunniga föreslog på
sin tid att staten skulle svara för avlöningar
och skogsvårdsstyrelserna för
omkostnader. Den linjen accepterade icke
statsrådet Sköld på sin tid, d. v. s.
år 1946. Statsrådet lät här i kammaren
påskina, att statsrådet inte trodde att
den linjen skulle bli fördelaktig för
skogsägarna. Skulle vi ha gått den vägen,
hade det allmänna i dag, enligt
mitt sätt att se, stått i en betydande
skuld till skogsägarna. Räknar vi nämligen
bort skogsvårdsundervisningen,
vilket vi rätteligen bör göra, från omkostnadskontot,
täckes omkostnadskontot
mer än väl av skogsvårdsavgifterna
och kommer för nästa budgetår icke ens
att uppgå till det tidigare utgående beloppet,
4,6 miljoner kronor, medan
skogsvårdsavgifterna nu i verkligheten
inbringar 7,86 miljoner kronor.

Herr talman! Hur jag än räknar, finner
jag skogsvården vara utsatt för en
viss njugghet, som jag tycker är svår
att försvara. Än betänkligare finner jag
det vara, då vi i år i skogsvårdsstyrelserna
kämpar med stora ekonomiska svårigheter.
Dessa 3,2 miljoner kronor i
skogsvårdsavgifter, som vi så innerligt
väl skulle behöva helt och hållet, försvinner
någonstans i statskassan. Jag
vill säga finansministern att det är mycket
smärtsamt att i brist på medel behöva
inställa redan utlysta och förberedda
kurser av olika slag, allra helst
som ökad upplysning är vägen till en
varaktig förkovran av våra skogar. För
mig är det alldeles speciellt smärtsamt,
eftersom jag är intresserad av upplysning
och yrkesutbildning. Jag tror nämligen
att det är på den vägen, som vi
kan nå en varaktig förbättring av skogsvården
i vårt land. Såsom torde vara bekant
från förhållandena ute i länen, är
det ett flertal skogsvårdsstyrelser, som
ekonomiskt sett för närvarande har det
mycket illa ställt. Det tilläggsanslag,
som vi hade hoppats på och haft all anledning
räkna med, har blivit ytterst
obetydligt.

Jag har med det anförda inte menat
att vi skall diskutera vad som varit. Det
skulle nog bli tämligen ofruktbart. Jag
har velat något belysa utvecklingen och
läget för dagen men drar gärna ett
streck över det förgångna. Vi borde val
i stället — vilket jag trott var meningen
med 1953 års riksdagsbeslut — för framtiden
utgå från läget vid 1953 års ingång.
Jag förutsätter då att skogsvårdsavgiften
blir bestående. Naturligtvis kan man
lägga den synpunkten på den utgående
skogsvårdsavgiften, som reservanterna
gör och som herr Velander har talat för,
nämligen att den är en objektbeskattning
av fastighet, vilken bör avvecklas.
Men härom varken vill eller bör jag såsom
länsjägmästare yttra mig.

Jag förutsätter alltså att skogsvårdsavgiften
blir bestående och att föregående
års riksdag menade, för det första att
skogsägarna genom sina skogsvårdsavgifter
tidigare i skälig grad bidragit till
täckande av skogsvårdsstyrelsernas me -

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

delsbehov och för det andra att ökningen
av skogsvårdsavgiften från och med
-år 1953 skall gå till skogsvårdande ändamål.

•lag hoppas att kammaren vill biträda
denna principiella inställning. Jag skulle
givetvis gärna se, att finansministern
också biträdde den. På det sättet skulle
vi skingra vissa missförstånd och vi
skulle också säkert slippa åtskilligt kiv
i framtiden. Nu vet jag inte, om jag uttryckt
mig tillräckligt klart här, men jag
hoppas att kammaren och att finansministern
förstår vad jag menat, alltså att
vi liksom bör börja på ny kula från och
med ingången av år 1953.

Herr talman! Med det anförda ber jag
.att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag fann mig föranlåten
att ta till orda med anledning av vad
den siste ärade talaren yttrade. Jag tycker
nog för min del att han anlade ett
något ensidigt betraktelsesätt, vilket väl
kanske kan förklaras därav, att herr
Hansson i sin egenskap av länsjägmästare
företräder ett relativt ensidigt intresse.
Det är för honom icke bara fråga
om skogsvård, utan också om hur
mycket pengar skogsvårdsstyrelserna
var för sig såsom organisationer skall få
till sitt förfogande. Vi vet väl alla att
det icke finns någon som står i spetsen
för en institution eller organisation som
icke samtidigt vill skaffa den så mycket
pengar som möjligt. Detta färgade nog
i hög grad herr Hanssons inställning till
dessa frågor.

Det är väl ändå litet mycket sagt, att
det allmänna inte skulle ha gett ut mer
pengar till skogsvårdsändamål än vad
som sattes i fråga år 1946 när skogsvårdsavgiften
i sin nya skepnad genomfördes.
Om vi ser till relationen — man
behöver bara se till den — så täckte ju
skogsvårdsavgifterna då två tredjedelar
av statens utgifter för skogsvård. Det
gör de långt ifrån nu, trots att vi har
fått den justering av skogsvårdsavgifterna
som det förändrade penningvärdet
gjort befogat. Detta måste innebära, att

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1954.
det går mer pengar ur statskassan till
skogsvården nu än det gjorde då.

Riksdagen har för övrigt aldrig godtagit
den uppdelningen, att staten skulle
betala löner och skogsvårdsavgifterna
bestrida omkostnader. Det är ju en fullständigt
orimlig fördelningsgrund, eftersom
det ingalunda är på det sättet, att
skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän inte
sysslar med annat än att bara vara fiskaler.
Det allra mesta går väl ändå åt till
skogsvårdsändamål. Det är åtminstone
min erfarenhet ifrån fältet. Herr Hanssons
påstående, att skogsägarna själva
betalar alla kostnader, är oriktigt. Tänk
bara på plantförsäljningen! Herr Hansson
menar väl inte att vi, när vi köper
plantor från skogsvårdsstyrelserna, betalar
vad dessa plantor egentligen har
kostat, om man räknar med alla kostnader
för deras frambringande. Det är
självfallet att vi inte gör det. Jag skall
emellertid inte fortsätta detta resonemang,
utan vill bara fastslå att herr
Hanssons påståenden icke överensstämmer
med verkligheten.

Sedan vill jag säga ett par ord om den
s. k. bindningen till två tredjedelar av
utgifterna för skogsvården. Vi har naturligtvis
aldrig gjort en sådan bindning.
Det är visserligen uppenbart att 1946
års riksdag betraktade en dylik fördelning
såsom naturlig. Sedan har omständigheterna
emellertid medfört, att den
fördelningen icke har kunnat upprätthållas,
och det vore inte heller möjligt
att göra det nu. Inte ens jag har den
uppfattningen, att vi skall upprätthålla
den. Men det är en sak, och en annan
sak är att vi inte bör gå till den andra
ytterligheten och låta statskassan betala
alltmer och låta den summa, som i ett
helt annat penningvärde bestämdes såsom
inkomst från skogsvårdsavgifterna,
bli bestående för all framtid. Det vore
ju lika orimligt. Det är klart att en
jämkning får ske mellan de olika intressena.
Men man skall som sagt inte gå till
den andra ytterligheten och låsa sig fast
vid något som i absoluta tal fastställdes
i en helt annan siuation.

Nu har alltså riksdagen beslutat att
behålla grunderna för skogsvårdsavgif -

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1954.
terna oförändrade även efter omtaxeringen
av fastigheterna. I detta sammanhang
har bevillningsutskottet uttalat ett
allmänt önskemål, att det beslutet skulle
medföra en större benägenhet från
statsmakternas sida att ge anslag till
skogsvården. Såvitt jag vet har det också
skett. Jag skulle föreställa mig att i
allt väsentligt har de anslagskrav, som
framlagts från skogsstyrelsen, accepterats
av Kungl. Maj :t. Det är väl för mycket
begärt att finansdepartementet skulle
kunna förmås att godta utgifter som
ligger utöver vad de ansvariga myndigheterna
äskat.

Det står alltså fast, att riksdagen här
gjort ett uttalande om en större välvilja
vid anslagsbeviljandet. Det uttalandet
betraktar jag som ett direktiv från riksdagen,
och det är klart att vi vid budgetbehandlingarna
kommer att ta hänsyn
till detta uttalande. Men det får icke
och kan icke tolkas så som om riksdagen
i fjol skulle ha bestämt sig för att
3,2 miljoner kronor skall föras över till
ökade skogsvårdskostnader. Det vore en
orimlig tanke, ty det skulle betyda, att
hela denna ökning skulle konsumeras
på en gång. Eftersom ingenting ligger
stilla och inte heller utgifterna för skogsvårdsändamål,
skulle vi då snart befinna
oss i en ur statens synpunkter högst otillfredsställande
relation mellan skogsvårdsavgifter
och utgifter för skogsvård.
Jag kan absolut inte acceptera den tanken,
och det kan heller inte inrymmas i
riksdagens fjolårsbeslut, att man på en
gång skulle lyfta upp utgifterna för
.skogsvård med 3,2 miljoner kronor. Det
uttalade icke riksdagen i fjol, och jag
hoppas att riksdagen icke skall göra det
i år heller. Det kan riksdagen för övrigt
inte nu göra, eftersom andra kammaren
redan har beslutat att bifalla utskottets
förslag och inte gjort någon ny tolkning.
Oavsett detta tror jag inte att första
kammaren kommer att göra ett sådant
bindande uttalande, ty det vore
icke riktigt.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Herr finansministern
har redan bemött herr Hansson, varför

jag kan fatta mig ganska kort. Jag skall!
bara tillåta mig den allmänna reflexionen
med anledning av herr Hanssons
anförande, att frågan om fördelningen
av de utgifter för olika anslagsbehov,
som kan finnas inom skogsnäringen, är
en uppgilt som det icke ankommer på
bevillningsutskottet att handlägga. Därför
är det en mycket oklok åtgärd från
herr Hanssons sida att dra upp detta till
debatt, då ett bevillningsutskottsärende
föreligger. Det finns chanser att göra det
i samband med att jordbruksutskottets
anslagstitlar behandlas.

Vidare hade herr Hansson en del resonemang
om hur man principiellt borde
lägga grunden för skogsvårdsavgifterna.
Det föreföll av herr Hanssons anförande,
som om hans samvete kände sig litet
oroat av att han inte i riksdagens
början hade väckt en motion om en sådan
utredning. Den uteblivna motionen
behövde väl emellertid inte föranleda
den utläggning, som herr Hansson
här gjorde.

Jag vill tillika erinra om vad jordbruksutskottet
skrev vid 1946 års riksdag.
Utskottet uttalade då, att ett belopp,
som motsvarar ungefär två tredjedelar
av det totala medelsbehovet för
skogsvårdsstyrelserna, borde uttagas genom
skogsvårdsavgiften. Utskottet säger
att detta torde betyda, att avgiften för
det dåvarande behövde uttagas med 1,5
promille. Utskottet utgår alltså från beräkningen
tre tredjedelar, vilket för det
dåvarande betydde 1,5 promille. Det är
klart att riksdagen har rätt att när som
helst ändra dessa grunder, och om någon
vill föreslå det, bör den saken ju
prövas på sedvanligt sätt inom det utskott,
som är lämpligt att pröva just
denna sida av saken.

Som nu ärendet föreligger, vidhåller
jag mitt yrkande.

Herr VELÄNDER (h):

Herr talman! Jag hade ju från början
avsett att mitt deltagande i denna debatt
skulle bli mycket kort. Den avsikten
kom också till uttryck i mitt första anförande.
Här har emellertid berörts en

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

del frågor, som jag måhända bör ange
min uppfattning om. Även det kan emellertid
ske rätt kortfattat på grund av
det anförande, som nyss hölls från statsrådsbänken.

Finansministerns anförande var, om
jag uppfattade det rätt, av den innebörden
att jag kan ansluta mig därtill. Jag
tar alltså fasta på finansministerns uttalande,
att det aldrig från riksdagens
sida varit fråga om någon bindning av
avkastningen av skogsvårdsavgiften till
ett belopp, som motsvarade två tredjedelar
av kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet. Om någon härutöver
är intresserad av min inställning
till denna fråga, kan jag hänvisa till
vad som finns återgivet i bevillningsutskottets
betänkande nr 24 för i fjol, s.

4—5. Det förefaller mig sålunda, som
om vi inte skulle behöva diskutera den
saken ytterligare.

Av finansministerns anförande följer
vidare, att herr Hansson hade en, även
enligt mitt sätt att se, alldeles felaktig
utgångspunkt, när han började sitt anförande.
Jag är självfallet också av den
meningen, som finansministern företrädde,
att anslaget till skogsvårdande åtgärder
måste ligga helt på sidan om frågan
om skogsvårdsavgiftens avvägning. Vad
som föranlett diskussionen på den punkten
är ett uttalande i det bevillningsutskottets
betänkande från i fjol, som jag
nyss åberopade. Där sägs det: »Inom utskottet
har uttryckts önskemål om att
denna ökade tillgång på skogsvårdsavgiftsmedel
skulle tillgodoföras skogsnäringen
i form av ökat statligt stöd åt de
skogsvårdande åtgärderna. Utskottet kan
för sin del ge dessa önskemål sin anslutning.
» Detta uttalande hade ett särskilt
syfte, det nämligen att bondeförbundets
ledamöter i utskottet och i kamrarna
skulle få någon anledning att
frånfalla de motioner, som de då hade
väckt, motioner vilkas innehåll sammanföll
med de från högerhåll väckta motionerna
om att skogsvårdsavgiftens promilletal
skulle fastställas till 1.

Den »tolkning» av detta uttalande, som
finansministern företrädde, delades inte
av herr Näsgård. I polemik mot mig

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1954.
förebråddes jag av honom för att jag
inte ville biträda »denna kompromiss»,
som han uttryckte det och som skulle
resultera i att man nästan omedelbart
komme att förfoga över ett ökat anslag
för skogsvårdande ändamål på 3,2 miljoner
kronor. Herr Näsgårds ord föll sålunda:
»Sedan sade herr Velander att vi
motionärer var mycket förnöjsamma.
Jag vill underställa kammarens prövning
den frågan vem som är mest förnöjsam,
herr Tjällgren och jag, som godtagit en
kompromiss i bevillningsutskottet, vilken
rimligtvis bör redan under nästa
budgetår ge skogsvården ett extra tillskott
av omkring 3 miljoner kronor till
skogsvårdande arbeten, eller herr Velander,
som för att rädda sin själ i en reservation
utan motivering yrkar på att
promillesatsen skall bestämmas till det
belopp som föreslås i motionen.»

Detta uttalande gjordes den 1 april
1953, och herr Näsgård tänkte sig tydligen
då, att Kungl. Maj:t under riksdagens
höstsession eller tidigare skulle
göra någon framställning till riksdagen
om anvisande redan för det nu löpande
budgetåret av ytterligare omkring 3 miljoner
kronor till skogsvårdande arbeten.

Jag tillät mig vid det tillfället att beteckna
denna herr Näsgårds inställning
såsom i varje fall icke adekvat, och finansministern
har i dag betecknat den
såsom orimlig. Herr Näsgård borde då
inte ha haft anledning att, såsom han
gjorde i sitt första inlägg, tala om att
man kör huvudet i väggen, när man inte
kan företräda bondeförbundsinställningen
från i fjol.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Velander säger, att jag i fjol
lade stor vikt vid det som vi alla uppfattade
såsom ett löfte om ökade anslag
till skogsvården och som jag ännu inte
uppgivit hoppet om att man successivt
skall kunna få uppfyllt, men jag måste
säga herr Velander att dessa 3 miljoner
faktiskt har sjunkit långt i bakgrunden
i år inför de risker som föreligger när
det gäller konjunkturutjämningsmedlen.

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Om avdragsrätt för kostnad för skogsbilväg.

Såsom jag sade i mitt förra anförande,
har krav framställts på att en tredjedel
av de för länsstiftelserna avsedda 63
miljonerna skulle tas i anspråk för central
forskning. En sådan anordning förutsätter
en ändring av avtalet med
branschorganisationerna, och bevillningsutskottet
skriver om den saken —
jag uppmärksammade det en aning för
sent, och det var ett fel av mig, men
jag påpekar det nu -— i sitt betänkande
nr 29 i år: »Utskottet förutsätter att en
översyn av avtalsbestämmelserna, som
må komma till stånd, kommer att ske
under medverkan av den sakkunskap i
skogliga frågor, som kan anses erforderlig
för ernåendet av en ur allmän synpunkt
tillfredsställande avvägning inom
ramen för tillgängliga medel av behovet
av ekonomiskt stöd åt central skoglig
forskning och åt mera direkt verkande
åtgärder för skogsvård och skogsproduktion.
»

Med detta uttalande har bevillningsutskottet
inte tagit avstånd från vad som
sades i propositionen, att man skulle
göra en närmare undersökning i frågan;
och under uttalandet står också herr
Velanders namn utan någon som helst
reservation. Jag vill säga herr Velander,
att det här gäller mångdubbelt så mycket
pengar som vi i fjol ansåg för dessa
ändamål ha blivit utlovade.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag vill till den siste
ärade talaren endast säga, att mitt resonemang
i dag rör sig omkring bevillningsutskottets
föreliggande betänkande
och vad innehållet därav kan ge anledning
till. Jag behöver sålunda inte inlåta
mig på en diskussion med herr Näsgård,
som siktar till att han därigenom
skall kunna komma förbi tidigare ståndpunktstaganden
till det ämne, som behandlas
i betänkandet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
nu ifrågavarande betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,

som innefattades i den av herrar Velander
och Nilsson i Svalöv vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om avdragsrätt för kostnad för skogsbilväg.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 48, i anledning av väckta
motioner angående rätt för skogsägare,
som anlagt skogsbilväg, att vid taxeringtill
skatt åtnjuta avdrag för kostnaderna
härför.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 336 av herr Landgren och
II: 431 av herr Östlund m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj.-t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte uppdraga åt 1950 års skattelagssakkunniga
att, efter nödig utredning, utarbeta
förslag till sådan ändring av kommunalskattelagen,
att skogsägare, som anlade
skogsbilväg, medgåves rätt till successiv
avskrivning av kostnaderna härför.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet yttrat bland annat:

»Utskottet får med hänvisning till vad
sålunda tidigare uttalats i frågan understryka
önskvärdheten av att spörsmålet
rörande gränsdragningen mellan avdragsgill
driftkostnad och icke avdragsgill
grundförbättring ägnas uppmärksamhet
vid 1950 års skattelagssakkunnigas
fortsatta genomgång av kommunalskattelagen.
Såsom 1951 års bevillningsutskott
förutsatt, torde de sakkunniga
därvid komma att pröva, huruvida rätt
till avdrag för värdeminskning å tillgångar
av grundförbättrings natur kan
införas. Då vid en sådan prövning även
spörsmålet om avdrag för kostnader för
anläggning av skogsvägar kan förväntas
bli beaktat, finner utskottet icke anledning
att på grund av förevarande motioner
förorda skrivelse till Kungl. Maj:t i
ämnet.

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

Under åberopande av vad sålunda anförts
får utskottet hemställa, att de likalydande
motionerna I: 336 av herr Lundgren
och 11:431 av herr Östlund m. fl.
angående rätt för skogsägare, som anlagt
skogsbilväg, att vid taxering till skatt åtnjuta
avdrag för kostnaderna härför
måtte, i den mån de icke kan anses besvarade
genom vad utskottet ovan anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.»

Reservation hade avgivits av herrar
Velander och Nilsson i Svalöv, som ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till de likalydande
motionerna I: 336 av herr Lundgren
och 11:431 av herr östlund m. fl.,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville uppdraga åt 1950 års
skattelagssakkunniga att, efter nödig utredning,
utarbeta förslag till sådan ändring
av kommunalskattelagen, att skogsägare,
som anlade skogsbilväg, medgåves
rätt till successiv avskrivning av kostnaderna
härför.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! I de föreliggande motionerna
syftar man till att en skogsägare,
som anlägger skogsvägar eller skogsbilvägar,
skall i beskattningshänseende
medges rätt till avdrag eller avskrivning
av kostnaderna härför. Motionärerna
hemställer sålunda om skrivelse till
Kungl. Maj:t med anhållan om uppdrag
för 1950 års skattelagssakkunniga att, efter
nödig utredning, utarbeta förslag till
därav betingad ändring av kommunalskattelagen.

Det är utan vidare klart, att de spörsmål,
som här möter oss, intimt sammanhänger
med den allmänna utvecklingen
på skogsbrukets område och särskilt då
med sättet för skogens avverkning och
utdrivning. Ur arbetskrafts- och andra
synpunkter anmäler sig även här krav
på rationalisering och ökad effektivitet.
Anläggande av skogsvägar i en undan
för undan ökad utsträckning framstår
såsom ofrånkomligt. Den frågan uppstår
då, huruvida kostnaderna för dessa vägar
är eller blir i beskattningshänseende
avdragsgilla. Ytterst är det ju som regel

3 Första kammarens protokoll 195i. Nr 18.

avdragsrätt för kostnad för skogsbilväg,
icke fråga om någonting annat än omkostnader
för skogsbruksinkomstens förvärvande,
Om vägens anläggning skett i
och för viss avverkning eller såsom ett
led i denna avverknings bedrivande, torde
kostnaden utan vidare vara att betrakta
som avdragsgill. Om vägen däremot
kan anses tjäna icke blott en viss
aktuell eller planerad avverkning utan
även skogens tillgodogörande eller exploatering
i fortsättningen, ställer sig saken
enligt rådande praxis något annorlunda.
Fråga är emellertid, om denna
praxis kan betraktas såsom välgrundad.
Vad menas i sammanhanget med en
skogsväg eller en skogsbilväg? Det är
självfallet icke fråga om en väg, som på
något sätt mera allmänt nyttjas. I stället
är det fråga om en väg, som är avsedd
att användas uteslutande vid bedrivande
av skogsbruk å viss eller vissa fastigheter.
Den utgör ett medel eller ett led i
strävandet till rationalisering och effektivisering
av detta skogsbruk. Avverkningarna
underlättas och förbilligas därigenom.
I många fall utgör t. o. m. vägens
anläggning en förutsättning för skogens
tillgodogörande över huvud taget.
Men icke kan det då vara en lämplig eller
riktig ordning att befordra tillkomsten
eller anläggandet av dylika vägar,
att man övervältrar kostnaden därför på
skogens ägare samt, med bortseende från
denna kostnad, tar hela skogsavkastningen
till beskattning? En sådan ordning
kan näppeligen betraktas såsom rimlig.
Man bör, även när det gäller det allmännas
fiskaliska intressen, anpassa sig till
utvecklingen, och en sådan anpassning
i det aktuella hänseendet måste på både
kortare och längre sikt förutsättas medföra
ett bättre resultat jämväl i fråga om
skatteunderlaget än ett fasthållande vid
en ensidig belastning av skogsbrukets utövare
av kostnaderna för skogsvägarna.

Det rör sig dock även på detta område.
Såsom exempel därpå skulle jag vilja
nämna, att praxis numera torde vara
benägen att acceptera att, om för visst
fall vederbörande fastighetsägare för bedrivande
av skogsbruk hållit ett antal
hästar samt dessa slås ut och han i deras
ställe anskaffar traktorredskap, kostna -

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Om avdragsrätt för kostnad för skogsbilväg.

den härför får betraktas såsom i beskattningshänseende
avdragsgill — en anpassning
till utvecklingen alltså, som
borde utsträckas även till för skogsbrukets
rationella bedrivande erforderliga
vägar, vägar, som alltså är tjänliga även
för utnyttjande av dessa traktorredskap.

Det bär förda resonemanget kan möjligen
på något håll möta den erinran, att
statsbidrag dock understundom utgår till
vägar av här ifrågavarande natur. Därtill
vill jag då säga, att jag självfallet icke
avser, att statsbidrag och avdragsrätt
skall ifrågakomma vid sidan av varandra,
och jag kan tillfoga, att det med mitt
sätt att se skulle vara en vinst, om åtminstone
på något område läget kunde
bringas därhän, att den statliga bidragsgivningen
kunde begränsas eller bortfalla.

Utskottets talesmän kommer förmodligen
att i fortsättningen söka övertyga oss
om att de föreliggande motionerna blivit
av utskottet ytterst välvilligt behandlade.
Jag är dock inte benägen att medge, att
så är fallet. Utskottet bär nämligen baserat
hela sitt resonemang på eller bitit sig
fast vid frågan om gränsdragningen mellan
avdragsgill driftkostnad och icke
avdragsgill grundförbättring, och det må
förlåtas mig, om jag vågar säga, att detta
utskottets resonemang utgör ett försök,
måhända oavsiktligt, att lägga stenar i
vägen för den positiva lösning, som
motionärerna och reservanterna eftersträvar.

Jag hemställer, herr talman, i anslutning
till det sagda om bifall till den vid
utskottsbetänkandet fogade reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det är tydligt, att utskottet
menar liksom den ärade reservanten,
att anläggning av skogsvägar är
en utomordentligt betydelsefull uppgift
i skogsvårdande syfte och för utnyttjande
av skogstillgångarna — på denna
punkt råder väl ingen meningsskiljaktighet.

Det förhåller sig emellertid på det sättet,
att vi måste ha klart för oss att

denna fråga å ena sidan om underhåll
och reparation och å andra sidan om nyanläggningar
inte får ses isolerad vad
angår skogsbruket utan bör ses med hänsyn
till vårt näringsliv i stort sett. Här
har bara dragits fram en del av hela
detta spörsmål. Herr Velander tillät sig
säga, att utskottets resonemang om att
denna fråga är en del av ett större spörsmål
utgjorde ett försök att lägga stenar
i vägen för frågans lösning. Det kan det
måhända vara, men det gäller sådana stenar,
som man måste lägga i vägen, ty
vi får ändå inte se på ett spörsmål med
alltför utpräglade skygglappar, utan vi
måste även kunna se både till vänster
och till höger när det gäller att lösa ett
problem. Även om herr Velander uppenbarligen
är starkt intresserad av
skogsbruket, får vi inom bevillningsutskottet
inte använda de skygglappar, som
herr Velander på grund av sin intresseinriktning
till äventyrs har, utan vi måste
se på spörsmålet sådant det är i hela
dess vidd.

Detta spörsmål är sannerligen inte lätt
att lösa. Det måste lösas i ett sammanhang
både vad gäller rörelse och vad
gäller jordbruk och skogsbruk. Utskottet
citerar självt ett välvilligt uttalande
av utskottet från ett föregående år, då
det sades, att det ansåge starka skäl tala
för införande av rätt till successiv avskrivning
i beskattningshänseende av
kostnader för vissa jordbrukets anläggningar,
vilka såsom täckdikning hade en
begränsad varaktighetstid. Det är ju klart
att ett liknande resonemang kan föras
beträffande avdrag för kostnader för
skogsvägar, men hela detta spörsmål får
tas upp i ett annat sammanhang.

Hur det skall lösas, är synnerligen
svårt att angiva. Någon gräns måste ju
dras. Även en nyanläggning har givetvis
kommit till stånd för ajt man skall
bättre kunna utnyttja de naturatillgångar,
som man till äventyrs har i jorden och
i skogen, och hela spörsmålet om hur
långt avdragsgillheten kan utsträckas får
övervägas.

Herr Velander säger att han inte har
något intresse av den statliga bidragsgivningen
på området och att han inte

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

har någonting emot att den begränsas
eller bortfaller. Det är mycket möjligt
att det finns sådana skogsbruk, för vilka
denna bidragsgivning inte har någon betydelse,
och det är sannolikt att det för
de skogsbruk, som herr Velander närmast
är intresserad av, betyder mycket
mer att få dessa utgifter avdragsgilla än
att uppbära statsbidrag, men det finns
säkerligen också stora mängder av skogsägare
här i landet, för vilka statsbidraget
—- för innevarande budgetår har för
ändamålet anvisats inte mindre än två
miljoner kronor förutom det speciella
norrlandsanslaget å 1,2 miljoner — är
minst lika betydelsefullt som rätten till
avdrag. Jag håller med herr Velander om
att man inte kan göra dessa utgifter
och omkostnader avdragsgilla och samtidigt
behålla statsbidraget, utan man
får pröva båda dessa saker i ett sammanhang.

Utskottet har ställt sig välvilligt till
det i förevarande motioner väckta spörsmålet
men anser att det utgör en del
av ett större sammanhang, varför utskottet
för närvarande yrkat avslag på motionerna.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Jag är lika intresserad
som herr Velander att få frågan om avdragsgillheten
för skogsvägar klarlagd,
och jag hoppas verkligen att det skall
kunna ske inom en mycket nära framtid.

När man ser på vad utskottet har skrivit
och vad reservationen innehåller,
finner man att det inte råder så stor
skillnad. Det är nämligen så som herr
Sjödahl också nyss antydde, att utskottet
har skrivit mycket välvilligt och förutsätter,
att frågan skall prövas av den
kommitté, 1950 års skattelagssakkunniga,
som omnämnes i utskottets betänkande.
Men även om riksdagen nu skulle skriva
till Kungl. Maj:t, antar jag att skattelagssakkunnigas
utredning inte för den skull
tidigare skulle bli färdig med sitt arbete.
Det kan väl därför komma ungefär på
ett ut, om riksdagen godkänner utskottets
förslag eller följer reservationen.

avdragsrätt för kostnad för skogsbilväg.

Vad jag skulle vilja säga är emellertid
närmast att även med nuvarande bestämmelser
borde man kunna få sanktion för
en sådan tillämpning, att kostnaden för
anläggning av skogsvägar, som är nödvändiga
för utdrivning av virke under
extraordinära förhållanden, skulle bli
avdragsgill. Jag syftar på de stormhärjade
områdena, nämligen södra delen av
Gävleborgs län, en del av Kopparbergs
län och Västmanlands län samt en del
av Uppsala län och kanske något ytterligare
område, som i år drabbats av
stormfällningen. Det är visserligen ganska
koncentrerade områden, men skadorna
var oerhört stora, och det har nu
visat sig, att om den stormfällda skogen
skall kunna tillvaratagas utan att
mycket stora skador åstadkommes, måste
man bryta nya skogsvägar. Jag tycker
därför att det vore rimligt, att ett undantag
skulle kunna göras i detta fall.
Jag vill uttala den förhoppningen, att vi
från riksskattenämnden skall kunna få
direktiv i den riktningen redan under
detta år, så att dessa skogsvägsbyggare
skall kunna få avdrag för sina bilvägskostnader.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag vill endast säga några
ord med anledning av de anföranden,
som här hållits av herrar Sjödahl
och Näsgård.

Herr Sjödahl sökte, såsom jag hade
förutsagt, att övertyga oss om att utskottet
i sin skrivning varit mycket välvilligt,
och herr Näsgård fann också för
sin del, att skrivningen var välvillig och
att utskottsmajoritetens ståndpunkt i
stort sett sammanföll med reservanternas.
Jag har litet svårt att dela den meningen,
ity att såsom jag framhöll i mitt förra
anförande utskottet huvudsakligen
vill ha klarhet om huruvida den nu gällande
gränsdragningen mellan avdragsgill
driftkostnad och icke avdragsgill
grundförbättring i princip behöver ändras.
Utskottet säger vidare, att det förutsätter,
att de sakkunniga, som kommer
att uppmärksamma den saken, också
kommer att pröva, huruvida rätt till avdrag
för värdeminskning å tillgångar av

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Ang. beskattningen av vinster vid förändringar i penningvärdet.

grundförbättrings natur kan införas.
Slutligen säger utskottet, att vid den
prövningen kan det nu aktuella spörsmålet
förväntas bli beaktat.

Jag tror alltjämt, att det kommer att
bli mycket svårt att anpassa sig till utvecklingen
på förevarande område, om
man biter sig fast vid en från strängt
principiella utgångspunkter uppdragen
gräns mellan avdragsgill driftkostnad
och icke avdragsgill grundförbättring.
Det förvånar mig därför, att herr Näsgård
vill ge sin anslutning till utskottets
yttrande, i synnerhet som han samtidigt
för på tal nödvändigheten av att
anlägga särskilda skogsvägar för att man
skall kunna tillgodogöra sig det stormfällda
virket. Det är inte minst sådana
förhållanden, som motionärerna har
tänkt på, då de velat ha hithörande
spörsmål reglerade på ett förnuftigt sätt.
Man får därvid ta hänsyn till utvecklingen
på skilda områden, och man får
inte glömma, att en avdragsrätt av här
avsedd art kommer att befordra skogsbrukets
effektivisering och därmed möjliggöra
för det allmänna att basera sina
skatteuttag på ett ökat skatteunderlag.
Jag hyser alltså den meningen, att det
inte skall bli någon förlust för det allmänna,
om man, på det sätt vi här talat
om, anpassar sig till utvecklingen på
skogsbrukets område.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. beskattningen av vinster vid förändringar
i penningvärdet.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 49, i anledning av väckta
motioner om sådana ändringar i skatte -

lagstiftningen att hänsyn vid beräkningen
av skattepliktig inkomst tages till inträffade
förändringar i penningvärdet.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:218 av hem Ivar Nilzon
samt II: 274 av herrar Persson i Norrby
och Johansson i Norrfors hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att en utredning
måtte snarast verkställas rörande frågan
om sådana ändringar i skattelagstiftningen,
att vid beräknandet av den skattepliktiga
inkomst, som uppstått vid avyttring
av tillgångar, vederbörlig hänsyn
skulle tagas till inträffade förändringar
i penningvärdet, samt att de förslag
denna utredning kunde föranleda
måtte snarast föreläggas riksdagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet anfört bland annat:

»Utskottet vill avslutningsvis framhålla,
att förevarande spörsmål givetvis är
av utomordentlig betydelse särskilt vid
stark penningvärdeförsämring. Då emellertid
skattelagstiftningen måste vara utformad
med utgångspunkt från en penninghushållning
måste det uppenbarligen
vara förenat med stora svårigheter
att beakta penningvärdets förändringar
vid beskattningen. Något ståndpunktstagande
synes i och för sig icke kunna tagas
för en lösning av problemet i enlighet
med motionernas syfte. Utskottet
förutsätter emellertid att Kungl. Maj :t
har sin uppmärksamhet riktad på frågan.
Särskilt därest frågan skulle erhålla
ökad aktualitet synes det önskvärt att
en allsidig prövning kommer till stånd,
huruvida och i vad mån en lösning av
frågan är möjlig. Därvid bör givetvis
hänsyn tagas till frågans betydelse i
samtliga ifrågakommande förvärvskällor
men även beaktas den skillnad som föreligger
beträffande de olika förvärvskällornas
beskattning. Icke heller bör
förbises det samband, som förefinnes
mellan förevarande spörsmål och den
värdestegringsskatt, som i olika sammanhang
ifrågasatts inom svensk skattelagstiftning.

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

Ang. beskattningen av vinster vid förändringar i penningvärdet.

Under åberopande av vad sålunda anförts
får utskottet hemställa, att de likalydande
motionerna 1:218 av herr Ivar
Nilzon samt 11:274 av herrar Persson i
Norrby och Johansson i Norrfors om sådana
ändringar i skattelagstiftningen att
hänsyn vid beräkningen av skattepliktig
inkomst tages till inträffade förändringar
i penningvärdet måtte, i den mån
de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.»

Reservation hade anförts av, utom annan,
herrar Velander och Nilsson i Svalöv,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna 1:218 av
herr Ivar Nilzon samt 11:274 av herrar
Persson i Norrby och Johansson i Norrfors,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning
rörande frågan om sådana ändringar
i skattelagstiftningen, att vid beräknandet
av den skattepliktiga inkomst,
som uppstått vid avyttring av tillgångar,
vederbörlig hänsyn skulle tagas till inträffade
förändringar i penningvärdet,
samt att de förslag denna utredning kunde
föranleda måtte snarast föreläggas
riksdagen.

Herr VELÄNDER (h):

Herr talman! I de föreliggande motionerna
ifrågasättes sådana ändringar i
gällande skattelagstiftning att vid beräknande
av skattepliktig inkomst, som
uppstått vid avyttring av skattskyldigs
tillgångar, vederbörlig hänsyn skall tas
till inträffade förändringar i penningvärdet.
Detta är emellertid inte någon
ny fråga, som upprullas för oss. Den ligger
nämligen i linje med vissa vid 1951
års riksdag från högerhåll väckta motioner,
vari det yrkades på en omarbetning
av reglerna för realisationsvinstbeskattningen,
så att vid beräkning av den
skattepliktiga vinsten hänsyn toges till
penningvärdets fall.

Det är klart, att svårigheter måste
möta vid konstruerandet av speciella
regler för beräkning av realisationsvinst
i syfte att beskattningen av dylik vinst

kommer att anpassas efter de växlingar,
penningvärdet kan ha undergått under
den tid, som förflutit mellan förvärv och
avyttring. Detta bortsåg man inte heller
ifrån vid riksdagsbehandlingen av sistnämnda
motioner. Problemet ansågs
dock vara betydelsefullt samt böra, såsom
berörande icke endast realisationsvinster
utan även andra slag av inkomster,
utredas i ett större och vidare sammanhang.
Riksdagen förutsatte också uttryckligen,
att Kungl. Maj:t skulle med
uppmärksamhet följa utvecklingen och
vidtaga de åtgärder, som kunde anses
påkallade.

Ingenting har därefter åtgjorts i denna
sak, och utskottets nu gjorda uttalande
synes närmast böra tolkas så, att
utskottet inte vet på vilken fot det skall
ställa sig. Ena gången framhåller sålunda
utskottet, att förevarande spörsmål
är av utomordentlig betydelse, för att
den andra gången och nästan i samma
andetag deklarera den meningen, att
»något ståndpunktstagande synes i och
för sig icke kunna tagas för en lösning
av problemet i enlighet med motionernas
syfte», vad som nu kan avses därmed!
Hur tveksamt utskottet innerst är,
illustreras också därav att det till slut
anser sig böra antyda — jag citerar —-»det samband, som förefinns mellan förevarande
spörsmål och den värdestegringsskatt,
som i olika sammanhang ifrågasatts
inom svensk skattelagstiftning».
Frammanandet i sammanhanget av det
något diffusa eller obestämda begreppet
värdestegringsskatt understryker väl
blott nödvändigheten av att man icke
till någon oviss framtid undanskjuter
klarläggandet av de spörsmål, som motionärerna
velat aktualisera och som
icke, så vitt jag förstått, omfattar någon
form av värdestegringsskatt, vilken, hur
omättligt det fiskaliska intresset på sina
håll än kan vara, likväl icke bör på allvar
diskuteras utan beaktande av just
förskjutningarna i penningvärdet från
tid till annan.

För mig är det inte möjligt att komma
förbi motionärernas konstaterande,
att den gällande skattelagstiftningen på
hithörande områden kan leda och leder

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Ang. beskattningen av vinster vid förändringar i penningvärdet.

till orimliga resultat — varpå även motionerna
upptar exempel —- och att
den av dem på grund därav åsyftade utredningen
bör komma till stånd.

Det är klart, att det i ett ämne som
detta skulle finnas anledning att framföra
ytterligare en del synpunkter. Jag
skall emellertid nöja mig med det anförda,
och jag hemställer, herr talman,
i anslutning därtill om bifall till den
vid utskottsbetänkande! fogade reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Utskottet har ju för sin
del helt och hållet erkänt, att penningvärdeförsämringen,
när den sker mycket
snabbt, kan leda fram till en del
orättvisor och föranleda en hel del svårigheter
vid beskattningen. Men utskottet
har å andra sidan också pekat på
att det — något som herr Veländer tycktes
indirekt erkänna — är förenat med
utomordentliga svårigheter att konstruera
speciella regler för att motverka
detta.

Jag vill bara be kammarens ledamöter
att göra följande lilla tankeexperiment.
Låt oss antaga, att vi har ett
objekt, som inköpts för 100 och som försålts
för 130, under det att den allmänna
penningvärdeförsämringen motsvaras
av talet 120. Då blir det beskattningsbara
beloppet 10. Om vi å andra sidan
befinner oss i en penningförbättringsperiod
— en sådan kan också inträffa
— och försäljningsvärdet sjunker från
100 till 80, under det att den allmänna
penningvärdeförbättringen motsvaras av
talet 70, så skulle även då beskattningen
träffa ett belopp motsvarande 10
enheter. Men vilka regler skall man uppställa,
om varans värde i pengar genom
en penningvärdesförsämring ökats men
å andra sidan dess värde i försäljningsögonblicket
har sjunkit?

Det är så stora svårigheter att härvidlag
få fram rättvisa beskattningsregler,
att jag tycker att det är mycket förlåtligt,
att utskottet, även om det anser
att något borde göras, säger att detta problem
är så utomordentligt svårt, att man

inte vågar sig på något ståndpunktstagande.
Det är egentligen det som är huvudsaken
i utskottets betänkande.

Vidare har utskottet sagt, att man i
detta sammanhang borde erinra sig att
frågan om värdeskatt varit uppe gång
på gång. Om försäljningsvärdet på en
tomt stigit, låt oss säga från 100 till 150,
hur skall man då kunna avgöra i vilken
mån detta beror på en penningvärdeförsämring
och i vilken mån det beror
på ökad efterfrågan på tomter, ett förhållande
som ju just är det som man
vill träffa genom värdestegringsskatten?
Detta är också en sak som gör denna
fråga utomordentligt svår att lösa.

Svårigheterna är så stora, att jag förvånar
mig över att en så intelligent och
kanske också klok man som herr Velander
inte kunnat uppmärksamma dem i
tillbörlig utsträckning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILZON, IVAR, (bf):

Herr talman! Genom de föregående
talarnas inlägg har kammarens ledamöter
kommit underfund med -— om de
inte visste det förut — vad denna motion
handlar om. Jag skall därför fatta
mig mycket kort. Jag ber endast att få
anföra ett exempel, som vi också har
framhållit i vår motion, på att den nuvarande
formen för beskattning av realisationsvinst
i vissa fall kan leda till ganska
orimliga resultat.

En person, låt oss säga en tjänsteman,
har innehaft en villafastighet i några år,
varunder en inflationsperiod inträffat
och penningvärdet alltså har sjunkit.
Han måste t. ex. på grund av förflyttning
till annan ort sälja sin villa, och
till följd av penningvärdets fall gör han
då en viss vinst i pengar räknat. Men så
måste han på sin nya bosättningsort
skaffa sig en ny bostad, och han köper
en kanske precis likvärdig villa där. För
den får han givetvis betala det överpris
som penningvärdeförsämringen har föranlett.
Men ändå måste han erlägga skatt
på den realisationsvinst han gjort vid
försäljningen av sin gamla villa. Det är

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

Ang. beskattningen av vinster vid förändringar i penningvärdet.

klart att en sådan beskattning är mycket
obillig. Det är också uppenbart att den
nuvarande skattelagstiftningen på denna
punkt kan leda till obilliga resultat
inte bara i sådana fall, utan även i en
hel del andra. Jag har endast anfört ett
enda exempel.

Nu har utskottet behandlat motionen
ganska välvilligt, som man brukar säga.
Utskottet har ju ansett att frågan är betydelsefull,
men det har mycket starkt
strukit under att problemet är synnerligen
svårlöst. Jag är den förste att erkänna
att det förhåller sig så, men den
omständigheten, att en fråga är svårlöst,
är väl ändå intet skäl för att man inte
bör undersöka, huruvida det finns några
möjligheter att komma till rätta med problemet.

Utskottet har i sin kläm antytt att det
delvis har besvarat motionen. Vad utskottet
avser härmed är väl uttalandet
att utskottet förutsätter »att Kungl. Maj:t
har sin uppmärksamhet riktad på frågan.
Särskilt därest frågan skulle erhålla
ökad aktualitet synes det önskvärt att en
allsidig prövning kommer till stånd.»
Det är precis vad även jag som motionär
gör. Jag önskar också att Kungl.
Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på
frågan.

För att ytterligare understryka att jag
verkligen menar allvar med denna min
önskan ber jag att få yrka bifall till min
motion nr 218, vilket är liktydigt med
bifall till herr Velanders reservation.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för en replik till herr Sjödahl.

Jag förstår, att herr Sjödahl inte har
någon lätt uppgift. Att frågan är svårlöst
underströk jag mycket oförbehållsamt i
mitt första debattinlägg. Men herr Sjödahl
kan väl ändå inte falla tillbaka så
hårt just på den synpunkten, eftersom
bevillningsutskottet och riksdagen, såsom
jag förut antydde, har ett föregående
i denna fråga. Jag syftade på vad
som skedde vid 1951 års riksdag, därvid
det ju förutsattes, att frågan skulle bli
föremål för utredning.

I det föreliggande betänkandet anför
utskottet, såsom tidigare påpekats, att
»något ståndpunktstagande synes i och
för sig icke kunna tagas för en lösning
av problemet i enlighet med motionernas
syfte». När herr Sjödahl såsom utskottets
talesman inte har kunnat förklara,
att detta yttrande bör tolkas på
annat sätt, måste det innebära ett försök
från utskottets sida att »skriva bort»
hela frågan. Kanske har jag missuppfattat
saken — motionären fann ju för sin
del, att utskottets yttrande var mycket
positivt och i stort sett tillfredsställande.
Men anspråken är så olika!

När man i sammanhanget rör sig med
begreppet värdestegringsskatt, vill jag
därtill säga, att det väl då är orimligt att
söka ställa frågan om hänsyn till penningvärdeförsämringen
alldeles åt sidan.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Vad som sades av en av
motionärerna visar rätt typiskt, hur
svårt det är att lösa denna fråga. Om en
person säljer en villafastighet, är det ju
fråga om hur mycket av hans vinst som
beror på minskat penningvärde och alltså
är fiktiv vinst och hur mycket som
är verklig vinst, beroende på att det är
en så våldsam efterfrågan på villafastigheter.
Beträffande den förra delen
skulle han fritas från skatt, men den senare
delen måste han beskattas för.

Så tillkommer frågan om det är ett
ömmande fall eller inte. Därvidlag ligger
ju så till, att det väsentligen beror
på varthän han flyttar. Om han flyttar,
låt oss säga från Stockholm till någon
stad i Skåne, tror jag att han trots skatten
har möjlighet att klara sin nya villa.
Flyttar han i omvänd riktning, blir det
värre.

Detta är ett problem så svårt, att det
är förlåtligt om, som jag tror, bara herr
Velander i denna kammare menar att ett
ståndpunktstagande borde ske från utskottets
sida redan före en utredning.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskot -

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Om lagstiftning ang. rätten till släktnamn.

tet i det nu föredragna betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herrar
Velander och Nilsson i Svalöv vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Velander och
Nilsson i Svalöv vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intajgit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 31.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december

1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. in.; och

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om lagstiftning ang. rätten till släktnamn.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 23, i anledning av väckta
motioner angående rätten till släktnamn.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 116 i första kammaren av fru Gärde
Widemar m. fl. och nr 151 i andra kammaren
av fröken Vinge m. fl. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade
hemställts, att riksdagen ville hos Kungl.
Maj:t begära en snar och allsidig utredning
om rätten till släktnamn samt att
för riksdagen måtte utan dröjsmål framläggas
förslag till lag om släktnamn, varvid
tillika genom ändring av 5 kap. 15 §
giftermålsbalken borde beredas möjlighet
för gift kvinna att få bära enbart
sitt släktnamn såsom ogift.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:116 och II:
151, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Den fråga, eller kanske
skall jag säga de frågor, som behandlas
i första lagutskottets förevarande utlåtande,
har många gånger tidigare varit
föremål för riksdagens behandling. Det
gäller dels en allmän namnlagstiftning,
dels om gift kvinna skall få rätt att behålla
sitt släktnamn som ogift. Den förra
frågan var uppe redan vid 1898 års
riksdag och har sedan dess återkommit
i skilda sammanhang. Vid 1922 års riksdag
t. ex. utlovades i trontalet att en

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

Om lagstiftning ang. rätten till släktnamn.

lagstiftning om skydd för släktnamn
skulle komma snarast. Ännu har vi dock
inte fått någon sådan lagstiftning.

Frågan om gift kvinnas släktnamn aktualiserades
vid 1920 års riksdag i samband
med antagandet av den nya giftermålsbalken.
Redan då väcktes motioner
för att förhindra införandet av bestämmelsen
i 5 kap. 15 § giftermålsbalken,
att gift kvinna skulle anta mannens
släktnamn. Jag skall inte i dag trötta
kammaren med att berätta om den behandling
dessa frågor har rönt i riksdagen
under de gångna åren, utan jag skall
nöja mig med att konstatera att frågan
blivit mer och mer aktuell, att det härskar
ett fullständigt virrvarr på namnområdet,
att statistiska centralbyrån,
som närmast bär släktnamnsfrågorna om
hand, anser det oundgängligen nödvändigt
att snarast få till stånd en ny namnlagstiftning
och att även den gifta kvinnans
behov av att i vissa fall få behålla
sitt namn som ogift har blivit erkänt.
Någon tvist i sak existerar alltså inte
längre.

Utskottet ger också i sitt utlåtande sitt
hundraprocentiga erkännande åt motionens
synpunkter, och utskottet har där
stöd av samtliga hörda remissinstanser.
Man frågar sig då, varför utskottet inte
tillstyrkt ett bifall till motionen, som begär
en snar och allsidig utredning om
rätten till släktnamn samt att gift kvinna
därvid skall få rätt att bära sitt eget
släktnamn.

Vad som har hänt, sedan frågan sist
var uppe, vid 1949 års riksdag, är att
nordiskt samarbete har upptagits för att
få till stånd en enhetlig nordisk namnrätt.
En hemställan har med anledning
därav gjorts till danska och svenska regeringarna
att tillsätta kommittéer för
att träda i samarbete med varandra.
Därefter tillsattes i Danmark redan den
20 mars 1952 en kommitté, men någon
svensk sådan har ännu inte tillsatts. Det
enda som skett från svensk sida är att
professor Eberstein utsetts att hålla kontakt
med den danska kommittén. Vid det
senaste nordiska justitieministermötet
förklarades dessutom från svensk sida
att man avsåg att uppta frågan om namn -

skydd till närmare utredning, då den
s. k. auktorrättskommittén slutfört sitt
arbete.

Utskottet säger sig ha inhämtat att detta
kommittéarbete beräknas vara avslutat
inom högst två år och anser med hänsyn
därtill att någon framställning från
riksdagens sida i saken inte är erforderlig.

Om det vore så, att man kunde räkna
med att efter ett år eller kanske högst
två år auktorrättskommittén hade slutat
sitt arbete och medlemmarna då var
beredda att kasta sig in i en namnlagsutredning,
skulle jag kanske inte bry mig
om att säga någonting nu. Men jag är
övertygad om att det inte är så. Utskottets
skäl att inte begära en utredning
verkar på mig direkt som den obotfärdiges
förhinder. För den, som satt sig
litet in i vad som rör sig på auktorrättens
område på det internationella planet,
förefaller det ytterligt osannolikt,
att den svenska kommittén skulle kunna
avsluta sitt arbete utan att ta hänsyn
till det oerhört stora material och de
nya strömningar som kommit fram vid
internationella förhandlingar. Också
auktorrätten ligger mig mycket varmt om
hjärtat, och jag skulle helst se att kommittén
fick i lugn och ro slutföra sitt
arbete och ta upp alla de nya problem
som kommit fram på detta område, innan
den avlämnar sitt betänkande.

Men även om det skulle vara så att
kommittén skulle lyckas avsluta sitt
arbete inom ett eller två år, kan jag
inte underlåta att framhålla, att jag tror
att det är osannolikt att ledamöterna i
kommittén då kommer att vara villiga
eller anses lämpliga att göra en utredning
om namnlagstiftningen. Kommittén
består av tre ledamöter. Det är riksmarskalken
Ekeberg, professor Eberstein och
regeringsrådet Hedfeldt. Två av dessa
kommer att inom två år ha uppnått 75
års ålder, och förutom sitt uppdrag i
denna kommitté har de en mängd andra
uppdrag, som jag förmodar att de kommer
att vara intresserade av att slutföra,
innan de åtager sig ett nytt uppdrag.
Det är nog många som i likhet med
mig tvivlar på att de kommer att vara

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Om lagstiftning ang. rätten till släktnamn,
särskilt villiga att åtaga sig ett så stort
uppdrag som en namnlagsutredning
kommer att innebära.

Med vad jag nu har sagt har jag velat
visa, att det inte är anledning att vänta
några år med att tillsätta en kommitté,
som vi dessutom direkt blivit anmodade
att tillsätta i det nordiska samarbetets
intresse. Det finns andra professorer och
andra sakkunniga, i både civilrätt och
immaterialrätt, än de som ingår i auktorrättskommittén.

Herr talman! Jag skall inte komma
med något yrkande här i dag. Men jag
vill allvarligt understryka vikten av att
den föreslagna utredningen kommer till
stånd utan onödigt dröjsmål. Jag skulle
vilja lägga den närvarande representanten
för regeringen på hjärtat att framföra
mina synpunkter till justitieministern.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! När fru Gärde Widemar
i egenskap av motionär anser, att
utskottet inte varit tillräckligt välvilligt
inställt till motionen, får jag nog för
min del säga, att utskottet varit välvilligt
i överkant.

Såsom fru Gärde Widemar själv erinrade
om berör ju motionen två olika
avsnitt, dels allmän rätt till släktnamn
och dels gift kvinnas släktnamn. Den förra
frågan har, vilket motionären också
påpekade, aktualiserats dels av kommittén
för nordiskt samarbete på lagstiftningens
område, dels av de nordiska
ländernas justitieministrar. Ett visst utredningsarbete
har igångsatts, och man
har hunnit så långt, att en kommitté är
tillsatt i Danmark och att det i vårt land
finns en kontaktman som följer kommitténs
arbete, så att frågan kan tas upp
även här, så snart den danska kommittén
blivit färdig. När frågan avancerat
så långt, är det ganska uppenbart, att
utskottet inte ansett motiverat att begära
en utredning.

I den senare frågan — om gift kvinnas
släktnamn — vill jag mycket kort
endast erinra om att när 5 kap. 15 § giftermålsbalken
antogs, anförde lagberedningen
som motivering för den nuva -

rande lydelsen, att den personliga gemenskap
mellan makarna, som äktenskapet
medför, synes böra erhålla sitt uttryck
däri, att båda makarna har samma
släktnamn. Som fru Gärde Widemar
erinrade om motionerades emellertid redan
1920 om en ändring av dessa bestämmelser.
Man fortsatte att motionera
1942, 1943, 1947, 1949 och nu senast
vid innevarande års riksdag.

Ett gammalt ordspråk säger att droppens
ständiga fall urholkar stenen. Det
är inte utan att jag kan säga, att utskottet
här har blivit något urholkat. Första lagutskottet
avstyrkte motionerna vid 1920,
1942, 1943 och 1947 års riksdagar med
ungefär samma motivering som den lagberedningen
hade anfört då bestämmelsen
infördes, men vid 1949 års riksdag
tillstyrkte däremot första lagutskottet
framställningen. Fyra ledamöter reserverade
sig emellertid, och dessa fick
båda kamrarna med om bifall till reservationen.
Det blev alltså även denna
gång avslag. Vid årets riksdag har utskottet
visserligen inte tillstyrkt motionen,
men utskottet har medgivit att även
detta avsnitt får bli föremål för utredning
i samband med en allmän utredning
på namnrättens område. Det är
närmast här jag menar att utskottet har
varit »välvilligt i överkant».

Att jag har anslutit mig till dess skrivning
beror närmast därpå att jag har,
som framgår av utskottsutlåtandet, menat
att om det skall bli en utredning på
området, så kan den få omfatta även
denna detalj. Därmed har jag inte tagit
ståndpunkt till förmån för bifall till ett
kommande förslag som i denna detalj
skulle biträda det här framförda kravet.
Jag tror snarare att jag vågar säga, att
jag alltjämt delar den uppfattning, som
lagberedningen hade när en motsvarande
bestämmelse infördes i giftermålsbalken.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

Lagförslag om undervisning och vård av
vissa psykiskt efterblivna.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om undervisning och vård av
vissa psykiskt efterblivna, dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 18 december 1953 dagtecknad
proposition, nr 26, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj;t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om undervisning
och vård av vissa psykiskt
efterblivna.

I samband med propositionen hade
utskottet förehaft två i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen
nr 361 i första kammaren av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl. och nr 466 i andra
kammaren av fru Ericsson i Luleå
och herr Hammar.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna
—- måtte för sin del antaga
förslaget med den ändring, att 5 och
23 §§ erhölle viss av utskottet angiven
lydelse;

B. att motionerna 1:361 och 11:466
måtte anses besvarade genom vad utskottet
i utlåtandet anfört och hemställt.

Reservation hade anmälts av herr
Iiuss, som dock ej antytt sin mening.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Till andra lagutskottets
utlåtande nr 27 är fogad en blank reservation
av herr Huss. På grund av att
herr Huss är förhindrad att vara närvarande
vid dagens sammanträde har han
bett mig att något motivera denna reservation,
då han kände till att jag, som
under många årtionden i olika sammanhang
intresserat mig för sinnesslövår -

dens problem, för egen del hade för avsikt
att knyta några reflexioner till den
föreslagna lagstiftningen.

Jag tillåter mig till att börja med —
och jag vet, att herr Huss skulle ha instämt
i detta — att framhålla, att det
framlagda lagförslaget om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna
måste betraktas som resultatet av ett
mycket gott arbete av inrikesministern,
hans departement och även 1951 års
sinnesslövårdsutredning.

Då herr Huss till detta utlåtande fogat
en blank reservation, rör det sig sålunda
icke om något missnöje från hans
sida med propositionen eller utlåtandet,
utan han har velat vinna klarhet i en
tolkningsfråga. I lagförslagets andra paragraf
uppräknas de olika särskolor och
vårdanstaltstyper, som bör finnas. Lagtextens
formulering ger det intrycket, att
uppräkningen är så att säga en katalog
av de olika slag, som kan komma i fråga
och som huvudmännen har att allt efter
behov välja emellan.

Departementschefens uttalande i denna
fråga kan dock tolkas på olika sätt.
På ett ställe heter det att planläggningen
skall bygga på en utredning av huruvida
vårdbehovet kan tillgodoses genom befintliga
kommunala eller enskilda anstalter
och på ett annat att nya anstaltsplatser
bör upptagas i planerna endast
om ett oundgängligt platsbehov föreligger.
Dessa uttalanden tyder närmast
på att huvudmännen skulle få ganska
fritt val vid planläggningen, eftersom
t. ex. småbarnshem för bildbara under
skolåldern för närvarande saknas i flertalet
landstingsområden. Utskottet har
understrukit detta genom att säga, att
huvudmännen får bestämma detaljerna
själva. Men på ett tredje ställe, återgivet
på s. 27 i utskottets utlåtande, säger departementschefen,
att frågan om vilka
olika anstaltstyper, som skall finnas, bör
regleras i lag. Utskottet har för sin de!
valt formuleringen »som bör finnas»,
och understrukit, att en viss frihet för
huvudmännen att välja är lämpligt.

Herr Huss har, herr talman, ansett
att det icke enbart av teoretiska skäl är
beklagligt, att en viss oklarhet kvarstår
på denna punkt. I detta sammanhang

44 Nr 18. Lördagen den

Lagförslag om undervisning och vård av
kan nämnas, att två så viktiga remissinstanser
som Svenska socialvårdsförbundet
och Sveriges läkarförbund ifrågasatt
behovet av förskola med särskild
undervisning vid småbarnshemmen för
barn under skolåldern. Dels kan det ju
bär icke bli fråga om undervisning i
vanlig mening, och dels är det av vikt,
att barnen så länge som möjligt före
skolåldern bibehålies i normal miljö antingen
i hemmet, i ett vanligt daghem
eller i lekskola.

Jag skulle vara tacksam om denna
punkt kunde något utförligare kommenteras
vid detta tillfälle.

I den viktiga frågan om huvudmannaskapet
har departementschefen stannat
för att undervisningen och vården av de
psykiskt efterblivna skall åligga landstingen
och de landstingsfria städerna
med undantag för vissa asociala eller
särskilt svårskötta fall. Departementschefen
säger i detta sammanhang, att man
kan räkna med att reformen skall kunna
genomföras i snabbare takt och med
bättre lokal anpassning än om statsmakterna
skulle centralt ta på sig denna uppgift.
Detta är troligen en realistisk bedömning
av läget, men jag ber att även
här i kammaren få framhålla vad jag hade
tillfälle att uttala vid Stockholms stads
remissbehandling av ärendet, att undervisningen
och vården av de psykiskt efterblivna
måste principiellt anses vara
en statlig uppgift, vilket även betonats
i 1949 års utredning och i vissa remissyttranden.

För denna ståndpunkt talar även det
förhållandet, att sinnesslöfrckvensen varierar
högst avsevärt mellan landsbygden
och städerna. Enligt 1930 års folkräkning,
den senaste som såvitt jag känner
till redovisade sinnesslöfall, var antalet
sinnesslöa 17 571 i hela landet,
vilket utgjorde 0,3 procent av en befolkning
på ungefär sex miljoner invånare.
Fördelade på landsbygd och städer
var antalet 14 330 resp. 3 241, vilket
utgjorde 0,38 resp. 0,15 procent av
invånarna. Frekvensen av sinnesslöa
skulle sålunda vara ungefär dubbelt så
stor på landsbygden som i städerna.
Detta förhållande bekräftas av de av

8 maj 1954.

vissa psykiskt efterblivna.

engelsmannen Cyril Burt gjorda undersökningarna
på frekvensen i England.
Dessa visar att sinnesslöheten där är
ungefär dubbelt så stor på landsbygden
som i de större städerna. Eftersom alla
är överens om att vården av de sinnesslöa
är en gemensam allmän angelägenhet,
som alltså inte bör falla på de
anhöriga, förefaller även rimligt att med
hänsyn till den skiftande frekvensen
denna uppgift icke lägges på de enskilda
kommunerna utan helst borde ombesörjas
av staten.

Även den mycket stora variationen i
klientelets sammansättning och önskvärdheten
av att på grund härav i hög
grad differentiera undervisningen och
vårdformerna talar för centralisering.
När man rör sig med detta klientel måste
man nämligen räkna med betydligt
större spännvidd mellan de individuella
intelligenskvoterna än normalt. Beteendemönstren
skiftar också i högre grad
än hos normala barn.

1951 års sinnesslövårdsutredning har
utförligt behandlat frågan om vilka som
skall anses vara psykiskt efterblivna. För
närvarande användes beteckningen sinnesslöa
som gemensamt namn för hela
klientelet, men denna beteckning godtages
inte längre av den moderna psykiatrien,
då namnet icke motsvarar den
grupp det här rör sig om, utan på sin
höjd en del av densamma. Psykiatrien
indelar de intellektuellt undermåliga efter
graden av undermålighet i flera grupper,
varvid debila — i praktiken i stort
sett hjälp klassklientelet — icke hänföres
till de sinnesslöa. Begreppet »bildbar»
och »icke bildbar», alltså en rent
pedagogisk definition, torde icke heller
vara adekvat. Detta framträder i synnerhet
vid eftermognad och i samband
med variationer i de individuella utvecklingskurvorna.
Man måste med tillfredsställelse
se att beteckningen »sinnesslö»
nu utbytts mot »psykiskt efterbliven»,
men de resonemang, som kommittén
fört i denna fråga, belyser på sitt sätt
detta klientels heterogena sammansättning.
Om man i dag vill ordna sinnesslövården
med en så långt driven differentiering
som möjligt, måste det va -

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

Lagförslag om undervisning
ra lättare att göra detta, om den slutna
vården ligger i en hand. Följden av
att rayonmässigt via landstingen och de
landstingsfria städerna spalta upp denna
vård torde leda till en mindre rik
differentiering.

Även den nu rådande rika anstaltsfloran
på detta område talar för en centraliserad
linje. Vi har för närvarande statliga
vårdanstalter, anstalter tillhörande
kommuner och landsting, anstalter drivna
av stiftelser — ofta med starkt kommunalt
inslag — och enskilda anstalter.
Inte mindre än omkring hälften av
sammanlagda antalet intagna obildbara
sinnesslöa vårdas i dag på enskilda anstalter.
Om man vill försöka sammansmälta
de olika anstaltsformerna för att
åstadkomma en bättre och mera differentierad
vård, torde detta enligt min
uppfattning kunnat ske lättare om det
funnits endast en huvudman.

Å andra sidan måste medgivas, att
landstingen och de landstingsfria städerna
på grund av den krissituation, som
rått inom sinnesslövården, sett sig nödsakade
gripa sig an med partiella reformer,
och att alltså departementschefen i
det framlagda förslaget kunnat finna
stöd i en redan pågående utveckling.
Och vill man, som jag redan tidigare
nämnt och som starkt betonats av departementschefen
i propositionen, påskynda
arbetet på upprustningen av sinnesslövården,
har säkerligen landstingen
och de landstingsfria städerna större
möjligheter att gripa sig an detta arbete
än staten, som har så många andra
skiftande behov att tillgodose.

Jag är alltså för min del beredd att
acceptera förslaget om huvudmannaskapet,
men anser att statsmakterna bör i
ett annat avseende — jag bortser då från
statsbidragen, som icke behandlas i
denna proposition — i känslan av statens
ansvar för undervisningen och vården
av de psykiskt efterblivna medverka
till att reformarbetet bedrives planmässigt
och med största skyndsamhet.
Jag har vid årets riksdag väckt en motion
rörande inspektionen inom medicinalstyrelsen
av sinnesslövården. Motionen
har blivit avslagen, men jag hop -

och vård av vissa psykiskt efterblivna,
pas att den motivering jag här skall lämna
skall giva inrikesministern anledning
att närmare pröva denna fråga.

Under det uppbyggnadsskede, som nu
förestår, måste nämligen behovet av från
centralt håll kommande stöd i form av
anvisningar, råd, idéer och upplysningar
bli mycket stort. Då emellertid inspektören
för sinnesslövården inom medicinalstyrelsen
på grund av de mångahanda
uppgifter som åligger honom inte
ens nu hinner med att följa utvecklingen
inom olika delar av landet eller företaga
de inspektioner som instruktionen
för hans tjänst förutsätter, kan man inte
gärna räkna med att hans arbetskraft
skall räcka till att stå landstingen och
de landstingsfria städerna till tjänst med
råd och dåd under de kommande åren,
då grunden skall läggas för nyordningen
på sinnesslövårdens område. Man
får inte heller glömma, att det här delvis
gäller mycket ömtåliga frågor, bl. a. samordningen
mellan landstingen, inlemmandet
av en del enskilda anstalter i det
system av allmänna anstalter som skall
skapas, omflyttningen av patienter, som
måste ske med stor försiktighet o. s. v.,
vilka uppgifter för närvarande åvilar inspektören
för sinnesslövården. Denne är
samtidigt inspektör för epileptikervården
och föredragande i medicinalstyrelsen
i frågor rörande den psykiska barna-
och ungdomsvården. Han har som
hjälp en kvinnlig kurator, som sysslar
med förflyttningar av patienterna mellan
de olika sjukhusen, tar emot besök
för att diskutera möjligheterna att bereda
plats på vårdanstalt och som även
deltar i inspektioner på anstalterna.

Sedan den 1 juli 1953 finnes en biträdande
inspektör, som tillsattes på tillsvningskommitténs
förslag, för att genomgå
klientelet på samtliga sinnesslöanstalter
i syfte att undersöka, om patienterna
är rätt placerade. Denne har
till sin hjälp en psykolog, som utför
testningar. Båda dessa personer torde ha
full sysselsättning med dem pålagda uppgifter.

Inspektören för sinnesslövården skall
inspektera fem statliga sinnessjukhus för
sinnesslöa, Salberga, Yipeholm, Västra

46 Nr 18. Lördagen den

Lagförslag om undervisning och vård av
Ny, Västra Mark och Källshaga. Enligt
gällande instruktion skall han även i
medicinalstyrelsen föredraga administrativa
ärenden såsom utnämningar,
ombyggnader etc. Han är för närvarande
befriad från denna uppgift, men ärendena
måste dock passera honom. Alla
förflyttningsärenden avseende patienter
på dessa fem sjukhus ävensom familjevårdsärenden
och kortare permissionsärenden
måste prövas av inspektören.
Inspektören skall vidare inspektera
samtliga enskilda anstalter tillhörande
landsting och anstalter utanför landsting.
Deras antal är ca 150. Denna inspektionsskyldighet
har endast i mycket
liten omfattning kunnat fullgöras, då
den icke medhunnits. Alla ärenden avseende
nybyggnader, reparationer och
förändringar, förordnanden av läkare
och föreståndare på dessa anstalter skall
förberedas och av inspektören föredragas
inför medicinalstyrelsen.

Sedan beslut fattats om uppbyggnad
av den psykiska barna- och ungdomsvården,
har inspektören för sinnessjukvården
blivit föredragande i medicinalstyrelsen
i fråga om psykisk barna- och
ungdomsvård samt dessutom inspektör
för de s. k. psykopathemmen för barn.

Med hänsyn till det utvecklingsskede,
som nu kännetecknar den psykiska barna-
och ungdomsvården, är arbetsbelastningen
på den föredragande i medicinalstyrelsen
mycket stor.

Det bör i detta sammanhang beaktas,
att det dessutom här gäller kontroll av
mycket stora belopp, som staten och
kommunerna tillskjuter. Vårdavgifterna
skall vidare bestämmas i samråd med
inspektören.

Den nyordning som nu förestår torde
medföra att en del patientomflyttningar
kommer att ske. Jag hälsar med tillfredsställelse
att utskottet kraftigt understrukit
vikten av att sådana omflyttningar
icke skall företagas i onödan.
Detta klientel är nämligen mycket känsligt
för miljöväxlingar. De psykiskt efterblivna
tyr sig gärna till den vårdpersonal,
som har hand om dem, och de
har en mycket konservativ inställning
till den lokala omgivningen.

8 maj 1954.

vissa psykiskt efterblivna.

Jag skall be att i detta sammanhang
få framhålla, att frågan om intagning av
en psykiskt efterbliven på anstalt är
en ömtålig sak i många fall. Det är inte
barn fråga om barnets välbefinnande
utan i kanske lika hög grad en fråga om
föräldrarnas psykologiska reaktioner.

Herr talman! Jag skall be att få sluta
detta inlägg med att än eu gång framhålla,
att jag och många med mig med stor
tillfredställelse ser den nyordning, som
nu skall komma till stånd i fråga om undervisning
och vård av de psykiskt efterblivna.
Jag ber alltså att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Från utskottets sida hade
vi knappast räknat med att det skulle
bli någon debatt med anledning av
herr Huss’ blanka reservation. Vi kände
väl till hans uppfattning i vissa spörsmål
och den hade noggrant diskuterats
i utskottet. Vi visste att det inte var i
någon polemisk avsikt gentemot utskottet,
som herr Huss avgav sin blanka reservation.

Ej heller herr Aastrups anförande skulle
ha föranlett mig att ta till orda. Det är
av ett annat skäl som jag gör det, och då
kan jag ju passa på att knyta an till vad
herr Aastrup sade i början av sitt anförande
i fråga om anstaltsorganisationen.
Han framförde ju herr Huss’ synpunkter
om önskvärdheten av valfrihet att gradera
efter angelägenhetsgrad.

Utskottet konstaterar beträffande anstaltsorganisationen
på s. 41 i betänkandet,
att detaljerna torde huvudmännen
själva bestämma. I fråga om de olika
skol- och anstaltsformerna finner utskottet
5 § lämpligt utformad. Utskottet säger
att utskottet finner det riktigt, att ej
samtliga regler har gjorts tvingande utan
att en viss frihet för huvudmännen att
välja kommer att finnas. Det var i detta
sammanhang som vi i utskottet diskuterade,
om vi skulle säga något om möjligheten
att göra en gradering efter angelägenhetsgrad.
Vi ansåg dock att dessa
frågor bör få prövas inom de lokala
styrelserna, som alltså närmast skall ta

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

initiativet och bestämma, hur de vill
ordna det.

Jag hade således, herr talman, inte
haft anledning att ta till orda, om det
inte i samma stycke i utskottets utlåtande
förekommer ett förargligt tryckfel.
Detta tryckfel är så förargligt, att vi nog
inte kan undgå att låta trycka en kartong
med rättelse. Jag har emellertid
också ansett det nödvändigt att här begära
ordet för att via kammarens protokoll
få rätta tryckfelet. Överst på s. 42
står i sista meningen av det stycke som
det här gäller: »Utredningen kan ansluta
sig till vad departementschefen anfört.»
Skulle man här framhålla något förhållande
mellan utredningen och departementschefen
borde det väl i så fall vara,
att det var departementschefen som
har anslutit sig till utredningens förslag.

Vi har i utskottet haft till hjälp den
tjänsteman, som föredragit ärendet i lagrådet.
Han har varit så inställd på att
han både där och i utskottet haft att
lägga fram utredningens förslag i olika
avseenden, att ordet »utredningen» slunkit
med även i utskottstrycket. Det kan
ju se litet slarvigt ut från utskottets sida
att ett sådant korrekturfel kunnat insmyga
sig i utlåtandet. Jag har därför
ett behov av att säga, att vi har läst vad
utskottet skrivit ganska noga. Först har
jag själv granskat ett utkast skrivet med
skrivmaskin. Där fann jag på många
ställen ordet »utredningen» i stället för
»utskottet», och jag rättade till det. Sedan
har varje ledamot fått hem ett avdrag
av det tryckta utlåtandet och läst det,
varefter vi gemensamt i utskottet läst
igenom texten. Det är ganska förvånansvärt
att detta fel ändå kunnat slinka
med. Felet har upptäckts av en ledamot
i andra kammaren, som ej tillhör utskottet.
Jag tror därför inte att det inträffade
behöver vittna om något slarv
från utskottets sida, utan det är väl snarare
ett bevis på hur samvetsgrant den
enskilde ledamoten av riksdagen läser
riksdagstrycket!

Jag har, herr talman, nu bara velat
omnämna detta tryckfel och räknar med
att det skall rättas i den slutliga versionen
genom tryckandet av ett särskilt

Om lagstiftning ang. arbetarpensionering.
kartongblad till utskottets utlåtande.

För övrigt behöver jag, herr talman,
inte ens yrka bifall till utskottets förslag,
då ett sådant yrkande redan förut
har framställts.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 28, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring av övergångsbestämmelserna
till lagen den 18 april
1935 (nr 113) med vissa bestämmelser
om arbetsförmedling, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om lagstiftning ang. arbetarpensionering.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 29, i anledning av väckta
motioner angående förslag till provisorisk
lag om arbetarpensionering.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 9 i första kammaren av herr Persson,
Helmer, in. fl. samt nr 14 i andra kammaren
av herr Senander m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
förslag till provisorisk lag om arbetarpensionering
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i motionen anförts, avsedd
att gälla tills frågan kunde lösas i
sin helhet, och att sådant förslag måtte
framläggas i så god tid, att det kunde
träda i kraft under år 1955.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner, I: 9 och II:
14, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr NORLING (k):

Herr andre vice talman! Oaktat det är
litet oroligt i kammaren i dag vill jag

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Om lagstiftning ang. arbetarpensionering.

säga några ord i anledning av de av oss
väckta motionerna.

Även om frågan om arbetarpensioneringen
ännu inte återspeglats i riksdagen,
har denna fråga dock utlöst stora
debatter bland de anställda inom industrien.
Diskussionerna har rört sig om
frågor som är ganska väsentliga för
dem som arbetar inom de olika industrierna.

Man bär bl. a. frågat sig, varför endast
en kategori av de anställda skall få sin
ålderdomsförsörjning tryggad genom arbetsgivarna.
Varför är det endast tjänstemännen
i den privata industrien som
fått sin pensionsfråga löst, men inte arbetarna
i samma företag? Är en arbetare
en sämre produktionsfaktor därför att
han är kroppsarbetare? Faktum är ju
att utan arbetarnas insatser skulle ingen
produktion kunna skapas.

Frågan om arbetarpensionering är icke
ny. Den har redan legat under utredning
i tio år och har under många år
varit föremål för förhandlingar mellan
respektive parter på de lokala arbetsplatserna.
Inom en del företag har man
nu insett det berättigade i arbetarnas
krav och ordnat ett slags tilläggspension
till folkpensionen under sådana former
att denna tilläggspension inte inverkar på
folkpensionen. Att det tillägg, som arbetsgivarna
under sådana förhållanden utbetalar
till arbetarna, är ynkligt litet, framgår
av de undersökningar som ett par
fackförbund företagit.

Av en undersökning, som metallindustriarbetarförbundet
gjort, framgår att
av 488 företag inom verkstadsindustrien
utbetalade 137 pension med i genomsnitt
omkring 600 kronor per år. Endast
sju företag utbetalade pensioner uppgående
till mellan 1 000 och 1 500 kronor.
Ett enda företag utbetalade pensioner på
2 880 kronor. Antalet anställningsår för
pensions erhållande varierade från
15 till 30. Åldern vid pensioneringen var
vid 91 företag 67 år. Vid de övriga företagen
varierade pensionsåldern mellan
50 och 70 år.

Utom de undersökningar, som gjorts
inom verkstadsindustrien, bär även järn -

bruken, smidesverkstäderna och bilreparationsverkstäderna
blivit föremål för
undersökning. Sammanlagt har 827 företag
med 82 procent av metallindustriarbetareförbundets
hela medlemsantal varit
föremål för utredning. Slutresultatet
visade, att 41,1 procent av förbundets
medlemmar i de undersökta företagen i
en eller anan form erhöll pension från
företagen.

Även fabriksarbetareförbundet bär företagit
en liknande undersökning inom
sitt verksamhetsområde. Där visade utredningen,
att 52 procent av förbundets
medlemmar av arbetsgivaren erhöll pension
i någon form. Pensionsbeloppen var
mycket varierande och graderade till såväl
anställningsår som levnadsålder.
Högsta pensionsbelopp var här 1 650
kronor och lägsta beloppet 300 kronor.
Inom den kooperativa glödlampsindustrien
utbetalades pension med 60 procent
av den lön som utgick till vederbörande
arbetare vid 50 års ålder.

Dessa båda utredningar inom respektive
fackförbund visar, att arbetsgivarna
redan godkänt principen om arbetarpensionering
genom att lokalt i de olika
företagen utbetala mindre pensionsbelopp
när arbetarna på grund av sin ålder
inte längre kan delta i produktionen.

I första hand borde frågan om pension
ordnas för de inom industrien anställda
arbetarna. De måste i pensionsavseende
bli likställda med de statsanställda,
kommunal- och K.F.-anställda
arbetargrupper som numera har sin pensionsfråga
löst.

I motionerna 1: 9 och 2: 14 har föreslagits,
att oaktat utredning pågår om en
allmän pensionsförsäkring, en lag om en
provisorisk arbetarpensionering inom
industrien redan nu omedelbart skall antas.

Även om, såsom förebådats, ett betänkande
om en annan pensionsförsäkring
skulle komma att framläggas under året,
vet vi av erfarenhet att det kan dröja
lång tid innan betänkandet blir föremål
för regeringsproposition. Vi har ett belysande
exempel härpå när det gäller
sjukförsäkringen. Inom industriföretagen

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

blir det betydligt lättare att ordna pension
för arbetarna än inom en del andra
verksamhetsområden, där problem av
helt andra slag kommer att kräva lösning.

Även om kravet på pensionering är ett
lika viktigt reformkrav för alla arbetare
kan det inte skada, att ett provisorium
genomföres för alla de grupper, där problemens
genomförande möjliggör ett
snabbare resultat. Sådana förutsättningar
finns inom de större och medelstora
industriföretagen, där, såsom jag förut
nämnde, principen redan tillämpas. Hur
denna fråga pockar på lösning framgår
tydligast av det antal motioner, som
framförts på fackförbunds- och LO-kongresserna.
Vid senaste LO-kongress förelåg
nio motioner i frågan.

Frågan om arbetarpensionering är ett
trygghetskrav, som måste lösas snart,
och i de motioner, jag förut åberopat,
har förslag framlagts till en provisorisk
lösning. Jag skall be att få hänvisa till
de olika punkterna i motionen, för vilka
redogörelse lämnas på sidorna 1 och 2
i utskottsutlåtandet.

Utskottet delar ej motionärernas uppfattning
om att en provisorisk lag skall
genomföras redan nu för de i motionen
föreslagna industriarbetarna. Särskilt
gäller detta finansieringen av pensioneringen.
I motionen föreslås nämligen att
arbetsgivarna helt skulle svara för den
provisoriska pensioneringen och få skyldighet
att upprätta pensionsfonder, som
skulle förvaltas av en styrelse, utsedd av
arbetsgivare, arbetare och pensionsnämnd
på orten. Ur arbetarnas synpunkt
sett vore det värdefullt att, i väntan på
frågans definitiva lösning, redan nu få
fastslaget, att kostnaderna för arbetarpensioneringen
skulle bestridas av arbetsgivarna
och inte av arbetarna själva.

Däremot är vi överens med utskottet
om att man för frågans slutgiltiga lösning
bör invänta utredningens resultat
av de undersökningar, som har företagits.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till yrkandet i motionerna nr 9 i
första kammaren och nr 14 i andra kammaren.

4 Första kammarens protokoll 195/f. Nr IS.

Om kortare arbetsvecka.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Det är ganska naturligt
att herr Norling har känt ett behov av
att ta en del av kammarens tid i anspråk
för att framlägga sina synpunkter
på detta viktiga problem. Han var litet
bekymrad och bad nästan om ursäkt för
att han gjorde det vid denna tidpunkt,
då vi väl räknar med att så snart som
möjligt kunna sluta dagens överläggningar.
Jag skall emellertid hjälpa honom,
så att han inte behöver känna sig
så bekymrad, genom att bli mycket kortfattad.
På det sättet behöver ju våra
sammanlagda anföranden inte bli längre
än vad som är skäligt i en så stor fråga
som denna.

Jag ber alltså, herr talman, att med
hänvisning till utskottets motivering få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om kortare arbetsvecka.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av väckta
motioner om kortare arbetsvecka.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta, till
lagutskott hänvisade motioner, nr 11 i
första kammaren av herr Persson, Helmer,
in. fl. samt nr 23 i andra kammaren
av herr Hagberg i Stockholm m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
skyndsamt tillsättande av en i motionerna
närmare angiven utredning samt att
vid utformandet av utredningens direktiv
vissa i motionerna anförda synpunkter
måtte beaktas.

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Om kortare arbetsvecka.

Med sitt yrkande avsågo motionärerna
en speciell utredning för att klarlägga
alla med en generell arbetstidsförkortning
sammanhängande frågor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:11 och II:
23, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr andre vice talman! I en motion
har vi återigen hemställt om utredning
för att åstadkomma en generell förkortning
av arbetstiden. Jag skall emellertid
inte, i motsats till så många andra här
i dag, hålla något långt tal utan skall
nöja mig med några korta kommentarer,
dels på grund av att denna fråga utförligt
diskuterades vid fjolårets riksdag
och dels på grund av den tydliga lördagsuppbrottsstämningen.

Jag vill emellertid notera, att frågan
om en generell förkortning av arbetstiden
har förvandlats till att bli en av de
mest brännande och aktuella inom den
svenska arbetarrörelsen. Den har förts
fram vid avtalsförhandlingar i år, och
den har också flerfaldiga gånger varit
föremål för behandling här i riksdagen.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att när vi år 1950 förde fram denna
fråga inom riksdagen, svarade man oss
att frågan om förkortning av arbetstiden
framför allt var en avtalsfråga. Numera
står det väl tämligen klart att arbetsgivarna
enbart viftar med kalla handen,
vilket bl. a. framgår av årets avtalsförhandlingar
med byggnadsarbetarna, som
framför allt fört fram kravet om fria
lördagar under sommaren såsom en
mycket central fråga.

Det bör emellertid noteras att från
riksdagsbehandlingen 1950 och till frågans
behandling 1953 hade växt fram en
mycket stark stämning i arbetarleden
för en förkortning av arbetstiden. Detta
fick, såsom kammarens ledamöter känner
till, sin återspegling vid riksdagsbehandlingen
i fjol, då frågan utan tvivel
fördes betydligt framåt.

Man tycker ju, att utredningen efter

allt detta redan borde ha varit tillsatt
och i fullt arbete. Nu utlovas en sådan
utredning, och det är ett positivt faktum,
som vi önskar notera. Det visar sig
nämligen att aktiviteten i denna fråga
verkligen börjar bära frukt.

Behovet av kortare arbetstid har vi
tidigare utförligt motiverat, och det har
även motiverats av andra. I vår motion
har vi framhållit, att utredningens arbete
i första hand bör inriktas på att
få fram förslag till arbetstidsförkortning
för de grupper, för vilka behovet av förkortning
är mest trängande, d. v. s.
samtliga skiftesarbetare, arbetare i tungt
eller hälsofarligt arbete och arbetare som
övervägande har sitt arbete förlagt utomhus.
Man kan nog med fog påstå, att
frågan redan är så klar när det gäller
nämnda arbetarkategorier, att förslag
borde kunna framläggas till 1955 års
riksdag.

Till sist uttrycker jag förhoppningen,
herr talman, att den utredning som nu
skall tillsättas inte blir en evighetsutredning
och att vid utformandet av direktiven
för utredningens arbete de synpunkter
måtte beaktas, som vi i vår motion
anfört.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Jag hade tänkt inskränka
mig till att i all korthet hemställa om bifall
till utskottets förslag. Till detta yrkande,
som jag nu framställer, vill jag
lägga att jag instämmer med herr Persson
i hans synpunkter om det angelägna
i att vi får en verklig kartläggning av
möjligheterna att åstadkomma en arbetstidsförkortning.

Herr Persson framhöll, att motioner
från hans partis sida tidigare alltid avslagits
under hänvisning till att arbetstidsförkortningen
egentligen är en avtalsfråga.
Detta kunde kanske fattas så att
andra lagutskottet, som ju förordat vad
som sedan blivit riksdagens beslut, skulle
haft någon principiell inställning av
innebörd att frågan om arbetstidsförkortning
skall klaras avtalsvägen och
inte genom lagstiftning. Jag vill då understryka,
att vi tidigare inte hänvisat

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

Ang. ersättning åt författare för bokutlåning genom bibliotek in. m.

till avtalsvägen på grund av någon principiell
uppfattning att frågan alltid skall
lösas på det sättet, utan vi har i det rådande
läget tills vidare hänvisat till avtalsvägen.
Några principiella motståndare
till lagstiftningsvägen har vi aldrig
varit, och jag tror att det framgår av
andra lagutskottets utlåtanden i frågan
sedan många år tillbaka, att vår inställning
varit betingad av tidsförhållandena.
Vi har ansett det med hänsyn till förhållandena
lämpligt att man steg för steg
söker komma fram på avtalsvägen. På
det sättet får man en grund lagd, så att
man sedan genom lagstiftning kan föra
fram alla lönearbetare till samma förmåner,
som de starkare grupperna genom
sin fackliga rörelse redan kunnat
tillkämpa sig.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 31, i anledning
av väckta motioner angående förhållandet
mellan tjänstepension och
folkpension, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 kap. 95 § vattenlagen;
och

nr 25, i anledning av väckta motioner
om förkortning av maximitiden för
upplåtelse av skogsavverkningsrätt.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 22, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till bidrag till vissa skogsbrukskurser
m. m.;

nr 23, med anledning av Kungl. Mai:ts
proposition angående ytterligare förlagskapital
för statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader;

nr 24, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Understöd åt lanthushållningsseminariet
å Rimforsa jämte
i ämnet väckt motion;

nr 25, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden; och

nr 26, med anledning av väckta motioner
om viss ändring i direktiven för
1953 års vattenvårdskommitté.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. ersättning åt författare för bokutlåning
genom bibliotek m. m.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1954/55 till ersättning åt författare
för utlåning av deras verk genom
bibliotek m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten I.

I denna punkt hade utskottet på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj;ls i
proposition nr 133 framlagda förslag
samt med avslag å motionerna 1:463
och II: 616,

a) godkänna av departementschefen i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 12 februari 1954 föreslagna
grunder för beredande av ersättning
åt författare för utlåning av deras
verk genom bibliotek, m. m.;

b) till Ersättning åt författare för utlåning
av deras verk genom bibliotek
för budgetåret 1954/55 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
500 000 kronor.

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Ang. ersättning åt författare för bokutlåning genom bibliotek m. m.

1 detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels en inom första kammaren av herr
Lundgren m. fl. väckt motion (1:463),
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att ersättning åt författare för utlåning
av deras verk genom bibliotek
skulle utgå enligt de grunder, som angivits
i denna motion,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Dickson väckt motion (II: 616),
vari hemställts, att riksdagen måtte 1)
avslå det i propositionen nr 133 framlagda
förslaget om ett förslagsanslag om
500 000 kronor att utgå såsom ersättning
åt författare för utlåning av deras verk
genom bibliotek; 2) besluta att en avgift
i enlighet med i motionen angivna
riktlinjer skulle uttagas för utlåning av
författares verk genom bibliotek; 3) bifalla
de i propositionen föreslagna grunderna
för beredande av ersättning åt
författare för utlåning av deras verk genom
bibliotek m. m. med de ändringar,
som föranleddes av bifall till det i motionen
förordade avgiftssystemet samt
med beaktande av vad i övrigt i motionen
anförts.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade fröken Andersson samt
herrar Skoglund i Doverstorp och Hjalmarson
ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till motionen II: 616. I enlighet
härmed hade reservanterna ansett, att
utskottets yttrande bort i vissa angivna
delar hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungi. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionen 11:616 och med avslag
å motionen 1:463,

a) avslå Kungl. Maj:ts förslag om anvisande
av ett förslagsanslag av 500 000
kronor för budgetåret 1954/55 under
åttonde huvudtiteln till Ersättning åt
författare för utlåning av deras verk genom
bibliotek;

b) besluta att av varje låntagare vid
landsbibliotek och kommunala bibliotek
skulle uttagas en avgift av en krona femtio
öre, dock såvitt gällde låntagare på

barn- och ungdomsavdelningar femtio
öre, för obegränsat antal boklån under
ett år;

c) godkänna av departementschefen i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 12 februari 1954 föreslagna
grunder för beredande av ersättning
åt författare för utlåning av deras
verk genom bibliotek m. m., dock med
rätt för Kungl. Maj:t att, med bibehållande
av i statsrådsprotokollet förordade
proportioner mellan den individuella
gottgörelsen och en för kollektivt ändamål
avsedd, företaga de ändringar,
som kunde föranledas av att inkomsterna
kunde bli större än det belopp, som
vid bifall till Kungl. Maj:ts förslag skulle
bli disponibelt för ändamålet;

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
erforderliga tillämpningsföreskrifter
för genomförande av föreslagen avgiftsbeläggning.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Den reservation, som
har fogats till utskottets utlåtande, rör
väsentligen sättet för finansieringen av
det anslag, som författarna här skall få.
I utlåtandet föreslår utskottet, att ett anslag
på 500 000 kronor beviljas, medan
reservanterna föreslår en årlig avgift av
1 krona 50 öre per vuxen låntagare och
50 öre för låntagarna på barn- och ungdomsavdelningarna.

Det kan vara intressant att i sammanhanget
påminna om att Sveriges författarförening
år 1934 föreslog en sådan
avgift på 2 kronor. Nu hänvisar utskottet
till 1930 års kungörelse, som går ut
på att bokutlåning i princip skall vara
avgiftsfri. Jag tycker nog att man inte
nu behöver strikt hålla på en princip,
som snart är 25 år gammal, utan att man
kan se det hela praktiskt ekonomiskt ur
statsfinansiella synpunkter. Det statsfinansiella
läget, som vi ju ständigt får
påminnelser om, visar snarast hän mot
den linje, som reservanterna föreslagit.

Det har framlagts olika förslag om hur
ersättningen till författarna skall finansieras,
men jag skall inte här redogöra
för dem. Det kan vara överflödigt, och

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

Ang. ersättning åt författare för bokutlaning genom bibliotek ni. m.

jag skall inskränka mig till att helt hastigt
beröra de invändningar, som har
gjorts mot reservanternas förslag.

Det säges, att en sådan avgift, som
har föreslagits, skulle kunna bli till
skada för folkbildningsarbetet. Jag tror
att det påståendet är väsentligen överdrivet.
De avgifter, som vi har föreslagit,
motsvarar inte mer än ungefär en
halv biobiljett per år, och för en sådan
avgift skulle vederbörande få ett obegränsat
antal lån.

Vidare säger man, att ett system med
avgifter skulle leda till administrativa
besvär för biblioteken. Även det påståendet
anser jag överdrivet. Att en gång om
året i samband med att identitetskort utlämnas
eller lånekortet för första gången
på året stämplas vid boklån inkassera en
avgift av 1 krona 50 öre resp. 50 öre
kan inte utgör ett alltför stort besvär.
Det är, tycker jag, därför inte riktigt,
när det i propositionen liksom i utskottsutlåtandet
säges, att det skulle bli en avsevärd
ökning av bibliotekens administrativa
uppgifter. Det är i stället, skulle
jag tro, stickprovsundersökningarna som
vållar det mesta arbetet, och de måste
företagas oavsett vilken finansieringsprincip
som tillämpas.

Vidare anser jag, herr talman, det
principiellt riktigast, att låntagarna och
inte staten får stå för denna avgift. Jag
tycker att departementschefens förslag
innebär, att principen om författarnas
rätt till ersättning fortfarande är oklar,
och det framhålles för resten också i
motionen. Nu skall författarna få understöd
av statsmedel och inte på avgifter
grundade inkomster. Jag tycker att det
är felaktigt att övervältra kostnaderna på
skattebetalarna, och jag är alldeles övertygad
om att låntagarna skulle finna det
helt naturligt att stå för dessa kostnader
för, såsom det heter i motionen, »utnyttjandet
av författarnas andliga egendom».

Det är rätt intressant att påminna om
vad som framhålles i en del yttranden.
Jag kan nämna statskontorets yttrande.
Det säges där: »Statskontoret hävdar
med bestämdhet, att den låntagande allmänheten
och icke skattebetalarna i ge -

men skall gälda den ersättning, som anses
böra tillkomma författarna såsom ett
vederlag för utlåningen.---Ämbets verket

föreslår att en låntagaravgift upptages,
vilken avväges så, att influtna medel
blir tillräckliga för bestridande av
skäligt vederlag till författarna.»

Jag kan nämna att Kristliga föreningens
av unga kvinnor och kristliga föreningens
av unge män riksstudieförbund
säger följande: »Förbundet ställer sig
dock frågande, om en uttaxering direkt
av låntagarna skulle menligt inverka på
lånefrekvensen. Det ligger på ett sätt något
naturligt i att låntagaren får känna
sig ge ett direkt stöd till författaren.»

Studieförbundet medborgarskolan
framför liknande synpunkter.

Jag skall, herr talman, inte gå djupare
in på frågan. Jag skall bara till slut nämna,
att det i motionen beräknas att ett
genomförande av reservanternas förslag
skulle inbringa cirka 800 000 kronor om
året i nettovinst, och det bör ju, tycker
jag, i nuvarande läge vara av ganska stor
vikt att inte utan tvingande skäl belasta
statens budget med den föreslagna
summan. Jag kan också i förbifarten
nämna, att det nog ganska snart kommer
att ställas ökade krav på statens
ekonomi på grund av att böckerna blir
allt dyrare och dyrare — jag räknade ut
härom dagen uppe på Socialvetenskapliga
biblioteket att kostnaderna för en
bok av ett visst omfång hade tredubblats
bara på några år.

Herr talman! Jag nöjer mig med att
med det anförda yrka bifall till reservationen.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! I anledning av proposition
nr 133, som kammaren nu behandlar,
har jag väckt en motion, som går
ut därpå att även svenska författare i
Finland skulle få del av den ersättning,
som andra svenska författare erhåller.

Det främsta motivet för att finlandssvenska
författare liksom rikssvenska
författare över huvud taget skall få ersättning
för böcker, utlånade genom bib -

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Ang. ersättning åt författare för bokutlåning genom bibliotek m. m.

liotek, är att det svenska språkområdet
är förhållandevis litet. Av den anledningen
kommer svenska författares verk
att utgå i förhållandevis små upplagor,
om man jämför med böcker av författare
i de stora kulturländerna. Genom att
författarna nu erhåller en viss ersättning
för lånen genom biblioteken får de ett
stöd. Dock torde detta stöd huvudsakligen
komma sådana författare till del,
vilkas verk utgår i mycket stora upplagor,
och det kommer alltså sådana författare
till godo, som egentligen inte
behöver stöd, då de ju ändå har goda
inkomster.

Vad den svenska litteraturen i Finland
beträffar är ju underlaget för denna
litteratur mycket liten. Den svenskspråkiga
befolkningen uppgår, skulle jag tro,
till mellan 300 000 och 400 000 personer.
Den svenska litteraturen i Finland är
ganska spridd även i Sverige — jag vill
bara erinra om sådana namn från gångna
tider som Runeberg och Topelius och
från våra dagar Eirik Hornborg.

Det är enligt min uppfattning rimligt
att de författare, som skriver på svenska
språket, erhåller ersättning, även om
de är finländska medborgare. Någon anledning
att binda ersättningen till svenskt
medborgarskap finns enligt min uppfattning
inte. Om den enskilde låntagaren,
såsom föreslagits i ett av de tidigare förslagen,
själv skulle ha att erlägga ett
visst belopp för varje boklån, bör det ju
inte möta något hinder att detta belopp
kommer respektive författare till del
även om de är finländska medborgare.

Herr talman! Då det inte finns någon
formell möjlighet att yrka bifall till motionen,
skulle jag vilja vädja till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
att ta denna fråga under
förnyat övervägande och undersöka, om
det inte finns någon möjlighet att bereda
även finlandssvenska författare ersättning
enligt samma grunder som
svenska författare. Det skulle stärka kulturförbindelserna
mellan Sverige och
Finland, och det skulle hjälpa den
svenska folkstammen i Finland i dess
kamp för svensk kultur.

Jag har, herr talman, såsom ärendet

nu ligger till inte något annat yrkande
än om bifall till den reservation som avgivits
av fröken Andersson m. fl.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Sedan andra kammaren
praktiskt taget enhälligt har bifallit utskottets
förslag kan jag fatta mig mycket
kort.

Fröken Andersson talade om att reservanterna
velat anvisa en annan linje
i fråga om finansieringen, det vill säga
att låntagarna själva skulle erlägga avgifterna,
och att man dessutom skulle
kunna gå en aning längre när det gällde
att ge författarna ekonomisk ersättning
för boklånen.

Utskottet bär inte kunnat gå med på
den linjen, enär utskottet anser rätten
till fria lån vid våra bibliotek vara så
värdefull att vi inte bör rucka på den
principen. Fröken Andersson har naturligtvis
rätt i att detta förslag skulle medföra
en lättnad för statskassan, det är
inte tu tal om det. Men då måste man ju
också erinra om att låntagaravgifterna
skulle bli en storts indirekt skatt som
fick erläggas av de människor som lånade
böcker. Detta skulle nog utgöra ett
binder för folkbildningsverksamheten, i
den mån denna bygger på lånemöjligheterna
vid biblioteken. Därför bär inte
heller de hörda instanserna velat tillstyrka
den linjen. Om man ser saken enbart
ekonomiskt skulle det som sagt uppenbarligen
vara till fördel ur statens
synpunkt, om man följde den linje som
fröken Andersson här har talat för.

Vad herr Lundgrens anförande beträffar
vill jag säga att utskottet i den fråga
som han tog upp har skrivit så välvilligt
som över huvud taget är möjligt i sådana
sammanhang. Utskottet säger ju till
slut att »utskottet förutsätter, att Kungl.
Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på
önskvärdheten av att denna fråga i lämpligt
sammanhang upptages till ytterligare
undersökning och överväganden». Utskottet
tror alltså att Kungl. Maj:t beaktar
denna sak. Men vi har också erinrat
om att detta är en fråga som synnerligen
intimt berör det nordiska samarbe -

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

Ang. ersättning åt författare för bokutlåning genom bibliotek m. m.

tet på detta område, och jag tror att det
är svårt att rekommendera något förslag
utan att man tar hänsyn till detta nordiska
samarbete i övrigt.

Till sist, herr talman, vill jag påpeka
att på s. 17 andra stycket i utskottsutlåtandet
en rad har råkat falla bort, varför
meningen där blivit litet egendomlig.

I övrigt vill jag endast, herr talman,
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag hade tänkt inskränka
mig till att instämma med herr Lundgren
i hans principiella syn på de finländska
författarnas problem. Emellertid
slutade han sitt anförande på ett för
mig icke acceptabelt sätt. Jag ber visserligen
att få instämma i vad herr Lundgren
sade angående de svensk-finländska
författarna, men däremot ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Bara några ord!

Herr Näsström var inne på tanken att
reservanternas förslag skulle lägga hinder
i vägen för folkbildningsverksamheten.
Jag är synnerligen angelägen att
framhålla att reservanterna självfallet
inte velat åstadkomma något sådant —
jag är själv gammal folkbildare, för att
uttrycka mig kort, och något sådant har
därför inte alls varit min avsikt.

Vidare talade herr Näsström om de indirekta
skatterna. Vi har ju någonting
som heter nöjesskatt här i landet — en
ganska hög sådan — och den påläggs i
viss utsträckning även ädla nöjen, vad
som nu avses med det; den saken skall
jag inte gå in på nu. Jag tycker nog att
när staten dock skaffar sig inkomster på
detta, vore det inte ur vägen att man i
den nu aktuella frågan använde en sådan
finansieringsmetod att staten åtminstone
sluppe utgifter. Min lilla baktanke
— jag talar bara för mig själv i detta
sammanhang, jag vet inte hur de andra
reservanterna ser på saken — är för övrigt
att författarna på denna väg kanske
skulle kunna få större ersättning än det

nu är fråga om. Jag tycker nämligen, det
måste jag parentetiskt anmärka, att ifrågavarande
anslag är väldigt litet i förhållande
till vikten av den uppgift det här
rör sig om, stödet åt författarna.

Sedan vet jag, att man anfört exempel
på att lånefrekvensen minskat, när
avgifter lagts på boklånen. Jag tycker
att det verkar mycket egendomligt att
påstå, att en sådan bär mycket human
avgift skulle kunna minska lånefrekvensen.
Och minskas den, beror det kanske
på att folk i större utsträckning köper
böcker själva, och då är det ju bara ett
framsteg ur folkbildningssynpunkt. För
övrigt är det en allmän uppfattning, att
det, som människor får betala för, sätter
de större värde på. Mina egna erfarenheter
går ut på, att när vi lämnar ut
identitetskort på det bibliotek, där jag
är anställd, så kommer ofta frågan: Vad
kostar det? Det är alltså inte någon
främmande tanke. Dessutom skulle staten
genom vårt förslag spara 500 000
kronor och författarna kanske få större
ersättning.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna II och III.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
överlärarorganisationen; och

nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1954/55 till statens bakteriologiska
laboratorium m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Anslag till vattendomstolarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till vattendomstolarna
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.

Punkten i.

Anslag till vattendomstolarna.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 140, hade Kungl. Maj:t under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 26 februari 1954, föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i
vattendomstolarnas personalförteckning,
som föreslagits av departementschefen,
dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för vattendomstolarna,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1954/55, dels ock till
Vattendomstolarna: Avlöningar anvisa
ett förslagsanslag av 1 565 200 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att nu utgående avlöningsförstärkning
för de i Umeå och Östersund stationerade
vattenrättsingenjörerna skulle
höjas från 1 008 kronor till 2 400 kronor
för år.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Gärde Widemar (I: 458) och den andra
inom andra kammaren av fru Sandström
och herr Dahlén (11:595);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundqvist (I: 475) och den andra inom
andra kammaren av herr Kulinq (II:
619);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundgren (I: 476) och den andra inom
andra kammaren av herr Aqerberq m. fl.
(II: 621);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren

av herr Olsén m. fl. (1:477) och den
andra inom andra kammaren av herr
Östlund m. fl. (11:620), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
avlöningsförstärkningen för de i propositionen
nr 140 berörda vattenrättsingenjörtjänsterna
i Norrbygdens och Mellanbygdens
vattendomstolar, sammanlagt
4 tjänster, måtte utgå med 2 400 kronor
under första anställningsåret, med 4 400
kronor under andra anställningsåret och
därefter med 5 484 kronor.

Vidare hade utskottet till behandling
förehaft en redogörelse för arbetsbördan
vid Norrbygdens och Mellanbygdens
vattendomstolar, vilken riksdagens år
1953 församlade revisorer lämnat under
§ 1 i sin berättelse.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten avfattat sin hemställan i tre
särskilda, med I—III betecknade moment.
I mom. III hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte

1. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
475 och 11:619 samt 1:477 och 11:620
ävensom I: 458 och II: 595, sistnämnda
båda motioner till den del de icke behandlats
under I, samt I: 476 och II: 621,
till den del de icke behandlats under II,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i vattendomstolarnas personalförteckning
som av departementschefen
angivits i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för den
26 fehruari 1954;

b) fastställa i momentet införd avlöningsstat
för vattendomstolarna, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1954/55;

c) till Vattendomstolarna: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 under andra huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
1 565 200;

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna, vad utskottet anfört i anledning
av riksdagens revisorers uttalande rörande
arbetsbördan vid Norrbygdens
och Mellanbygdens vattendomstolar.

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

Herr OLSÉN (s):

Herr talman! Då jag med flera har avlämnat
en motion i dena fråga rörande
lönerna för vattenrättsingenjörerna vid
Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar
må det tillåtas mig att säga
några få ord i denna sak.

Jag kanske först bör förklara att motionen,
som tillkom i sista timmen, blev
både missvisande och ofullständig. Sålunda
anfördes i motionen, att det avser
fyra tjänster, vilket är fullständigt felaktigt.
Dessa fyra tjänster avsågs att vara
extra ordinarie, men därutöver avsågs
fem ordinarie tjänster. Det förbiseende,
som sålunda gjordes vid avfattningen av
motionen, synes dock inte ha haft någon
menlig inverkan vid utskottsbehandlingen.

Statsutskottet har avstyrkt motionen.
Det gäller en lönefråga, och lönefrågor
är alltid impopulära i alla fall, där det
inte gäller ens egen löneförbättring.
Statsutskottets utlåtande präglas av en
viss försiktighet. Med det utredningsmaterial
utskottet haft till sitt förfogande
hade man kunnat vänta sig en mera positiv
skrivning. Utskottet förutsätter
emellertid, att Kungl. Maj:t ägnar frågan
fortsatt uppmärksamhet, varför man
kanske får ge sig till tåls.

För egen del vill jag öppet deklarera,
att det inte är vattenrättsingenjörernas
lönefråga i och för sig som framstår som
det väsentliga, utan vad som jag anser
vara det viktigaste är, att alla de tusentals
skadelidande sakägarna i de norrländska
skogs- och jordbrukskommunerna
i tid kan få sina skadeersättningar,
som de blivit berättigade till genom
kraftverksbyggnader och sjöregleringar.
Genom den försenade domstolsbehandling
av ärendena, som nu sker, får de
vänta på dessa ersättningar i fyra, fem
år och många gånger mycket längre. Det
rör sig säkerligen om stora summor.
Med den nu föreslagna personalförstärkningen
vid de norrländska vattendomstolarna
och med en lönesättning, som
tillfredsställer vederbörande befattningshavare,
bör en bättre ordning kunna
vinnas. Jag kan ändå inte frigöra mig
från den uppfattningen, att om de norr -

Anslag till vattendomstolarna,
ländska vattendomstolarna skall hinna
ikapp med rättsbehandlingen av vattenmålen,
så att de kommer i takt med vattenfallsstyrelsens
utbyggnadsprogram, så
räcker inte Kungl. Maj:ts i dag behandlade
förslag, utan härför erfordras ytterligare
krafttag av regering och riksdag.

Jag har ingen anledning att dölja vad
en vattenrättsingenjör vid en av de
norrländska domstolarna skriver. Jag citerar:
»Vid en jämförelse med de löner,
som i propositionen föreslagits för de
nya vattenrättsdomarna, framstår de för
vattenrättsingenjörerna föreslagna avlöningsförmånerna
även såsom högst otillfredsställande.
Det kan icke vara rimligt,
att en vattenrättsdomare, på vilken
icke ställes högre krav än nätt och
jämnt assessorskompetens, skall ha en
begynnelselön som med 5 376 kronor
överstiger begynnelselönen för en vattenrättsingenjör
och med 3 084 kronor
överstiger slutlönen för en sådan ingenjör.
Kompetensfordringarna för en vattenrättsingenjör
äro väl så stora som för
en hovrättsassessor, utbildningen torde
vara minst lika kvalificerad och kostsam
och arbetsuppgifterna äro ävenledes lika
kvalificerade för ingenjörerna som
för vattenrättsdomarna.»

Kommentarerna gör sig själva. Får
inte vattenrättsingenjörerna den löneökning,
som tillfredsställer dem, lär vi
även i fortsättningen komma att befinna
oss i samma läge som nu med ofta återkommande
byten av tjänster och förseningar
i rättsbehandlingen, vilken slutligen
går ut över alla skadelidande sakägare.

Jag har, herr talman, lovat herr Karlsson
i Munkedal att jag skulle fatta mig
kort, och då får jag väl hålla det löftet.
I varje fall måste jag uttala samma önskan
som tycks ha kommit till uttryck i
statsutskottets utlåtande, där utskottet
hemställer till Kungl. Maj :t, att Kungl.
Maj :t i fortsättningen följer frågan. Jag
vill komplettera denna hemställan med
en vädjan till herr justitieministern, som
är närvarande i kammaren, att han måtte
på allvar ta upp denna fråga. Jag
hoppas, att med den personalförstärkning
som nu är föreslagen det skall vara

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Ang. nytt maskineri för undersökningsfartyget Skagerak.

möjligt att klara av ärendena och att vi
kanske redan till vårriksdagen 1955 kan
se några verkningar.

Jag vill slutligen bara säga, att om det
inte blir något resultat, lär jag komma
igen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/
51, m. m.;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1953/
54 till vissa i arbetslöshetsbekämpande
syfte anordnade arbeten m. m., och
nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1954/55.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 27, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1954/
55 m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 28, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
försöksgårdar för budgetåret 1954/55
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. nytt maskineri för undersökningsfartyget
Skagerak.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 29, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
Anskaffande av framdrivningsmaskineri
för undersöknings- och bevakningsfartyget
Skagerak jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 5 mars 1954 avlåten,
till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 123, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag föreslagit
riksdagen att till Anskaffande av
framdrivningsmaskineri för undersöknings-
och bevakningsfartyget Skagerak
å riksstaten för budgetåret 1954/55 under
nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 579 000 kronor.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade Jikalydande
motioner, nämligen I: 485 av herr
Svärd och II: 613 av herrar Hseggblom
och Nilsson i Bästekille, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att för ändamålet
anvisa ett reservationsanslag av
500 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts framställning samt med avslag å
motionerna 1:485 och 11:613, till Anskaffande
av framdrivningsmaskineri för
undersöknings- och bevakningsfartyget
Skagerak å riksstaten för budgetåret
1954/55 under nionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 1 579 000
kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herr Hseggblom, som ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den lydelse,
reservationen visade, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen måtte,
med avslag på Kungl. Maj:ts framställning
samt motionerna I: 485 och II: 613,
hemställa att Kungl. Maj:t ville till nästa
års riksdag framlägga förslag till restau -

Lördagen den 8 maj 1954,

Nr 18.

Ang. nytt maskineri för undersökningsfartyget Skagerak.

rering av undersöknings- och bevakningsfartyget
Skagerak;

b) av herr Lage Svedberg, som dock
ej antytt sin mening.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Här gäller det ett reservationsanslag
på inte mindre än 1 579 000
kronor, och det har förvånat mig att utskottet
i så pass hög grad tillmötesgått
kravet, då det till synes rått mycket delade
meningar bland den expertis, som
utskottet har hört i fråga om eliminerandet
av olägenheterna på bevakningsfartyget.
Under sådana förhållanden synes
det mig riktigast att stödja herr
Hseggbloms reservation, vari hemställes
att Kungl. Maj :t till nästa års riksdag
framlägger förslag till restaurering av
fartyget.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservationen.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Jag skall be att i all korthet få yrka
bifall till utskottets förslag. Som framgår
av utskottets motivering har det rått
en viss tveksamhet om vilken väg man
skulle gå vid anskaffandet av det nya
framdrivningsmaskineriet och om vilket
slags maskineri man skulle använda.
Efter en ingående prövning av de olika
förslagen har utskottet ansett sig böra
biträda Kungl. Maj:ts förslag, och jag
tror att man är på den säkra sidan, om
man det gör.

Jag skall nu inte säga mera utan ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Hseggblom vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
8, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 224, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i förordningen
om nöjesskatt;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående temporärt undantag från bestämmelserna
i 16 § förordningen den
26 februari 1954 (nr 73) angående tillverkning
av brännvin, m. m.; och

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1954 skall utgå.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1930
(nr 259) om församlingsstyrelse, m. m.;
samt

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tilllämpning
å Stockholms stad av vissa
bestämmelser i kommunallagen den 18
december 1953 (nr 753) och lagen den
18 december 1953 (nr 754) om införande
av kommunallagen.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till statens biografbyrå m.
m. jämte i ämnet väckta motioner;

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m. jämte i ämnet väckta motioner
m. m.;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förstärkning av
ordningsstatspolisen in. m. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
polisskola för budgetåret 1954/55 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till vissa ersättningar åt befattningshavare
vid polisväsendet m. m.;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster in. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 118, i anledning av väckt motion
om avskaffande av skyldigheten för vissa
högre militära och civilmilitära befattningshavare
att underkasta sig överförande
på disponibilitetsstat;

nr 119, i anledning av väckt motion
om förbättrade pensionsförmåner för
vissa sjömän; samt

nr 120, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om vissa anslag för
budgetåret 1954/55 under åttonde huvudtiteln,
avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 50, i anledning av väckt motion angående
vissa ändringar i kommunalskattelagen
med anledning av de vidtagna
ändringarna i stadgan om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående debitering
och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter,
m. in., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet; samt
nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
in. in.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr
170) om polisväsendet i riket; samt
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en den 31 mars 1954 avslutad överenskommelse
mellan Sverige och Japan angående
skydd av rättigheter på den industriella
äganderättens område, vilka
berörts av det andra världskriget, in. in.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 32, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om moderskapshjälp
m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 33, i anledning av KungL Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skyldighet för arbetsgivare att lämna
uppgift rörande arbetsanställning;

nr 34, i anledning av väckta motioner
om undantagande av vissa arbetstagare
från den obligatoriska sjukförsäkringen;
samt

nr 35, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261),
dels ock i ämnet väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtande nr 26, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 18 § lagen den 30 maj 1916
(nr 156) om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 30,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar
m. in., såvitt avser kronoegendomen
Kolstad 1\ 21 och 3l i Mjölby
stad.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.11.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

Bilaga till Första kammarens
protokoll den 8 maj 195b (s. b).

Interpellationssvar.

Herr talman!

Med kammarens tillstånd liar herr
Snygg ställt vissa frågor till mig om intagning
på sinnessjukhus av patient, som
har sin hemort utom sjukhusets upptagningsområde.
Herr Snygg har därvid utgått
från ett fall, då polisen i Kalmar,
efter att ha omhändertagit en person
som insjuknat under vistelse i kalmartrakten,
ansökt att få honom intagen på
Säters sjukhus, inom vars upptagningsområde
han hade sin hemort, och låtit
föra honom till detta sjukhus. Vad herr
Snygg nu vill ha besked om är:

1) om polismyndigheten i Kalmar ansökt
att få vederbörande intagen på något
i förhållande till Kalmar mera närliggande
sjukhus och i så fall varför
intagning där vägrades;

2) om jag anser att sinnessjukvårdsstadgan
bör omarbetas så att tydligare
föreskrifter ges om intagning på närmaste
sinnessjukhus av den, som vistas
långt borta från sin hemorts upptagningsområde.

Med anledning av interpellationen vill
jag först i korthet redogöra för författningsbestämmelserna
på detta område.

Ansökan om intagning för vård på sinnessjukhus
kan enligt sinnessjuklagen
göras bl. a. av polismyndigheten i den
ort, där den sjuke vistas. Vid ansökan
skall som regel fogas av läkare utfärdad
vårdattest, d. v. s. en förklaring att den
sjuke är i behov av vård. Frågan om och
när intagning skall ske avgöres av vederbörande
sjukvårdsläkare vid sinnessjukhuset.

För att bestämma, på vilket av statens
sinnessjukhus intagning i varje särskilt
fall bör äga rum, skall medicinalstyrelsen
enligt sinnessjukvårdsstadgan indela
riket i upptagningsområden. Nu

gällande indelning har fastställts av medicinalstyrelsen
år 1951.

Såsom huvudregel föreskriver stadgan,
att intagning skall äga rum på det sinnessjukhus,
inom vars upptagningsområde
den för vilken inträde sökes har
sin hemort. Härifrån gäller dock bl. a.
följande undantag. Den som under vistelse
inom annat upptagningsområde finnes
vara i behov av vård eller observation
på sinnessjukhus må intagas på närmaste
sinnessjukhus, där plats kan beredas.
Detta stadgande innebär tydligen
att läkaren bör handla så som de föreliggande
omständigheterna motiverar.
Avgörandet träffas även i detta fall av
vederbörande sjukvårdsläkare. Vidare
kan överläkaren — även eljest ■— om särskilda
omständigheter föranleder därtill
medge intagning av patient som icke tillhör
upptagningsområdet.

Det bör i detta sammanhang anmärkas,
att den som är för vård intagen på
sinnessjukhus kan förflyttas till annat
sådant sjukhus. Närmare bestämmelser
härom meddelas i sinnessjukvårdsstadgan.

I ett cirkulär den 21 april 1953 har
medicinalstyrelsen till samtliga sjukvårdsläkare
vid statens sinnessjukhus
med eget upptagningsområde riktat ett
uttalande om intagning av patienter,
som har sin hemort utom området. Medicinalstyrelsen
framhåller i detta cirkulär,
att man vid upprepade tillfällen
hos styrelsens tjänstemän telefonledes
hemställt att akut vårdbehövande personer
genom styrelsens förmedling måtte
beredas plats på det sinnessjukhus,
inom vars upptagningsområde den sjuke
vistas, fastän han där icke vunnit
hemortsrätt. Styrelsen förklarar sig väl
känna, till, att stor platsbrist allvarligt
försvårar arbetet för praktiskt taget alla

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

sjukvårdsläkare, men vädjar till sjukvårdsläkarna
att om möjligt behandla
alla ansökningar om vård för personer,
som uppehåller sig inom upptagningsområdet,
i samma ordning, eftersom humanitära
skäl ofta talar mot att en lång
förflyttning skall ske för att bereda den
sjuke vård. Skulle en patient, som intagits
enligt dessa principer, förbli vårdbehövande
under längre tid eller andra
skäl komme att tala för en förflyttning,
är styrelsen — enligt vad den uttalar i
cirkuläret — liksom tidigare beredd att
medverka till att en förflyttning kommer
till stånd. Jag delar helt medicinalstyrelsens
mening att ansökningarna om
vård för personer som uppehåller sig
inom upptagningsområdet bör så långt
möjligt behandlas på samma sätt oberoende
av var den sjuke har hemortsrätt.

Vad härefter angår det enskilda fall,
som interpellanten tagit till utgångspunkt
för sina frågor, har jag genom
medicinalstyrelsen låtit införskaffa viss
utredning. Det torde icke vara lämpligt
att här gå närmare in på de personliga
omständigheterna i fallet. Jag vill endast
framhålla, att det gällde en medelålders
man som tillfälligtvis vistades i
kalmartrakten och som där hade varken
arbete, bostad eller anhöriga. En läkare
i Kalmar undersökte honom och
fann honom vara i trängande behov av
vård på sinnessjukhus. Det ansågs vidare
lämpligt, att han efter tillfrisknandet
kom bort från Kalmar. Ansökan om
intagning gjordes endast till hans liemortssjukhus,
d. v. s. Säters sjukhus, och
då plats för mannen utlovats där, transporterades
han omedelbart till sjukhuset
i bil. På grund av motorfel drog färden

dit ut på tiden, och mannen intogs på
sjukhuset först kl. 3 natten till följande
dag. Det kan anmärkas, att mannen —
som kort efter intagningen kunde utskrivas
— enligt uppgift av läkaren vid
Säter själv förklarat sig vara nöjd med
förfarandet och tyckt sig aldrig ha blivit
så väl behandlad.

Som framgår av vad jag nu anfört kan
interpellantens första fråga besvaras nekande:
ansökan om intagning har icke
gjorts till något annat sjukhus än Säters.
Jag vill tillägga, att omständigheterna
i fallet varit av speciell karaktär.

Beträffande interpellantens andra
fråga vill jag anföra följande. Jag är
liksom interpellanten medveten om att
humanitära skäl — och för övrigt även
praktiska och ekonomiska omständigheter
•—• ofta talar mot att en psykiskt sjuk
person underkastas en lång förflyttning
från den plats, där han insjuknat, till
det sinnessjukhus, inom vars upptagningsområde
han har sin hemort. Sannolikt
skulle emellertid som medicinalstyrelsen
framhållit en kategorisk föreskrift,
att intagning alltid skall ske på närmaste
sinnessjukhus, medföra betydande
svårigheter för de sinnessjukhus, vilkas
upptagningsområden mer eller mindre
regelbundet drar till sig en ström av personer
från annat håll, t. ex. därför att i
upptagningsområdena ingår större städer
eller turistorter. Då jag utgår från
att medicinalstyrelsens anvisningar i ämnet
regelmässigt kommer att följas i de
fall då icke särskilda skäl påkallar avvikelser
anser jag att bindande föreskrifter
icke f. n. bör utfärdas.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Stockholm 1954. Kun-gl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

541391