Svar på interpellation av herr Pettersson i Dahl ang. beredande avlättnad i trafiktillståndsgivningen för möjliggörande av ett bättreutnyttjande av bilparken (Riksdagens protokoll 1949:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949

ANDRA KAMMAREN

Nr 16

7—11 maj.

Debatter m. m.

Lördagen den 7 maj.

Sid.

Svar på interpellation av herr Pettersson i Dahl ang. beredande av
lättnad i trafiktillståndsgivningen för möjliggörande av ett bättre
utnyttjande av bilparken..................................

Tisdagen den 10 maj.

Svar på interpellationer av:

Herr Nilsson i Svalöv ang. vissa av centrala uppbördsnämnden utfärdade
anvisningar om löneavdrag för skatt................ 13

Herr. Sköldin ang. den inverkan inkorporeringsbeslut i vissa fall
kan hava på valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag .... 17

Herr Johnsson i Kastanjegården ang. befolknings- och näringsförhållandena
i Blekinge län .............................. 21

Herr Pettersson i Dahl ang. jämkning i grunderna för statsbidrag

till landsbygdens elektrifiering .......................... 31

Herr Staxäng ang. förbättring av hamnförhållandena i Hönö—Klåva 32
Herr Staxäng ang. ersättning för intrång på jordbruks- och skogs fastigheter

vid framdragande av vissa ledningar ............ 35

Herr Lindahl ang. beredande av sysselsättning åt pcrmitterade

vägarbetare .......................................... 40

Herr Jansson i Aspeboda ang. förhöjt statsbidrag till skolskjutsar

med anledning av tilläggsskatten på bensin ................ 44

Herr Jönsson i Rossbol ang. rätt för elever vid folkskolas icke
obligatoriska högre avdelning att komma i åtnjutande av vissa

stipendier............................................ 45

1—Andra kammarens protokoll 1l)''il). Nr 10.

Nr 16.

Innehåll.

Sid.

Interpellationer av:

Herr Håstad ang. tillskapande av ett prognosinstitut för den intellektuella
arbetsmarknaden .............................. 48

Herr Nihlfors ang. inrättande av företagsnämnder inom statsförvaltningen
.......................................... 51

Onsdagen den 11 maj fm.

Byggnadsarbeten å Bogesunds egendom m. m................... 53

Ändring av lantbruksnämndstaxan............................ 56

Stödjande av oljeväxtodlingen m. m........................... 60

Omplantering av rödspätta.................................. 61

Sanering av hingstbeståndet bland kallblodiga hästraser .......... 62

Granskning av statsrådsprotokollen .......................... 64

Skydd mot sexualförbrytare m. m............................. 81

Fortsatt giltighet av hyresregleringslagen ...................... 87

Orienteringen i lagar och författningar ........................ 110

Nya former för samarbete mellan arbetsmarknadens parter (forts.

se em.)................................................ 112

Interpellationer av:

Herr Ericsson i Näs ang. närmare ekonomiskt samarbete mellan de

skandinaviska länderna ................................ 119

Herr Wiberg ang. Sveriges representation i Colombia .......... 120

Herr Larsson i Luttra ang. bostadsstyrelsens infordrande av de
statistiska uppgifterna om bostadsbyggandet i kommunerna.... 121

Onsdagen den 11 maj em.

Nya former för samarbete mellan arbetsmarknadens parter (forts.

från fm.) .............................................. 123

Upphävande av bestämmelserna om slaktgodemän .............. 135

Undanröjande av tekniska hinder i valordningen ................ 159

Upplysningsarbete om produktion och export .................. 162

Ifrågasatt inrättande av ny vattendomstol...................... 165

Ersättning till I. L. Homman för olycksfall i arbete.............. 166

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 11 maj fm.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 11, ang. bidrag till bokföringsverk samheten

inom jordbruket................................ 53

— nr 12, ang. byggnadsarbeten å Bogesunds egendom m. m....... 53

Innehåll.

Nr 16.

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 19, ang. ändring av lantbruksnämnds taxan.

............................................... 56

— nr 20, ang. bemyndigande att försälja kronan tillhörig fast egendom,
m. m............................................. 59

— memorial nr 21, ang. försäljningar m. m. av kronan tillhörig fast

egendom.............................................. 59

— utlåtande nr 22, ang. anslag till statens sockernämnd.......... 60

— nr 23, ang. nötboskapsavelns befrämjande .................. 60

— nr 24, ang. stödjande av oljeväxt- samt hamp- och linodlingen m. m. 60

— nr 25, ang. omplantering av rödspätta...................... 61

— nr 26, ang. lån för anskaffning av flyttrålar.................. 62

— nr 27, ang. ersättning åt J. W. Lundgren för arbete å kronolägenheten
Njalle .......................................... 62

— nr 28, ang. ersättning åt A. Sällström för arbete å kronolägenheten

Dalen nr 7............................................ 62

— nr 29, ang. ersättning till Ester och Martin Larsson för kostnader

vid jorddelningsförrättning .............................. 62

— nr 30, ang. sanering av hingstbeståndet bland kallblodiga hästraser 62

— nr 31, ang. tidsenliga åtgärder för smådjursavelns befrämjande .. 64

— nr 32, ang. statligt stöd åt Norrbottens ullspinneriförening u. p. a. 64

— nr 33, ang. personlig professur för docenten L. H. Mattsson Mårn 64

— nr 34, ang. försäljning av vissa kronoegendomar m. m......... 64

Konstitutionsutskottets memorial nr 24, ang. granskning av de i statsrådet
förda protokoll.................................... 64

Första lagutskottets utlåtande nr 29, ang. skydd för barn och ungdom

mot sexualförbrytare, m. m............................... 81

Andra lagutskottets utlåtande nr 19, ang. fortsatt giltighet av lagen

om hyresreglering m. m................................... 87

—- nr 20, ang. vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna

konferens 1948 fattade beslut, m. m......................... 109

— nr 21, ang. ändrad lydelse av lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt 110

Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 7, ang. orientering
i gällande lagar och författningar .................... 110

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, ang. nya

former av samarbete mellan arbetsmarknadens parter (forts, se em.) 112

Onsdagen den 11 maj em.

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, ang. nya

former av samarbete mellan arbetsmarknadens parter (forts.).... 123
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 7, ang. upphävande
av bestämmelserna om slaktgodemän.................. 135

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, ang. liandelsöverenskommelse med

Frankrike ............................................ 159

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22, ang. undanröjande av tekniska

hinder i den svenska valordningen ........................ 159

— nr 23, ang. ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmanna uppdragets

fullgörande .................................. 162

Statsutskottets utlåtande nr 119, ang. anslag till tandläkarhögskolorna 162

— nr 120, ang. vissa ordinarie befattningar vid kommunikations verken

m. ............................................ 162

Nr 16.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 121, ang. anslag till oförutsedda utgifter.. 162

— nr 122, ang. upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor
................................................ 162

— nr 123, ang. anslag till vattendomstolarna .................. 165

— nr 124, ang. utgivande av lagsamling ...................... 166

— nr 125, ang. hjälpverksamhet för utlandssvenskar och flyktingar 166

— nr 126, ang. ersättning till Ebba Eriksson och I. L. Homman för

olycksfall i arbete ...................................... 166

— nr 127, ang. anslag till universitetssjukhusen m. in............. 169

— nr 128, ang. byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m. . . 169

— nr 129, ang. statligt stöd till ålderdomshem för dövstumma m. m. 169

— nr 130, ang. upphandlingsförordningens tillämpning å statsbidrags berättigade

vatten- och avloppsföretag m. m................. 169

Lördagen den 7 maj 1949.

Nr 16.

Lördagen den 7 maj.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 30
nästlidna april.

§ 2.

Svar på interpellation ang. beredande av
lättnad i trafiktillst&ndsgivningen för
möjliggörande av ett bättre utnyttjande
av bilparken.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, som
yttrade: Herr talman! I en till mig riktad
interpellation har herr Pettersson
i Dahl frågat mig, om jag är beredd
att pröva vissa i interpellationen berörda
spörsmål rörande tillståndstvånget
för yrkesmässig biltrafik och att medverka
till en sådan lättnad i tillståndsgivningen,
att ett bättre utnyttjande av
bilparken möjliggöres.

Interpellanten har erinrat om att
möjlighet finnes att för mjölkbilar, som
följa en bestämd körlinje, meddela
s. k. sörmlandstillstånd, vilka innebära
ett begränsat tillstånd att i anslutning
till mjölktransporterna för producenternas
räkning frakta varor såsom fyllnads-
eller returgods. Dylika tillstånd
böra enligt interpellantens mening
meddelas även för andra bilar än sådana,
som transportera mjölk till mejerierna.
Sålunda anser interpellanten,
att transporterna av skogsprodukter
med fördel skulle kunna kombineras
med returfrakter av förnödenheter till
jordbruket. Begränsade trafiktillstånd
för transporter av ved, kalk, torv in. m.
borde därjämte kunna beviljas för lastbilar,
som anskaffas av jordbrukets
maskinföreningar.

Beträffande de s. k. sörmlandstillstånden
vill jag till en början erinra
om att detta slag av trafiktillstånd står
i samband med de i 2 § förordningen
angående yrkesmässig trafik givna föreskrifterna
om undantag i fråga om
vissa transporter ifrån de i förordningen
meddelade bestämmelserna. Enligt
nämnda författningsrum äro från tilllämpning
av förordningen undantagna
transporter uteslutande av mjölk,
mjölkprodukter eller ägg ävensom
transporter uteslutande av slaktdjur
till slakteri. Däremot har särskilt undantag
icke gjorts för transporter av
andra slag av jordbruksprodukter eller
av skogsprodukter.

Innebörden av ett sörmlandstillstånd
är principiellt den, att tillstånd meddelas,
innefattande rätt att i omedelbart
samband med en transport, för
vars utförande i yrkesmässig trafik
icke kräves särskilt tillstånd, få utföra
jämväl transport av gods, för vilken
sådant tillstånd erfordras. Eftersom yrkesmässiga
transporter av skogsprodukter
— i motsats till vad interpellanten
synes utgå ifrån — numera icke
äro undantagna från tillämpning av
1940 års förordning, följer härav att
sådana transporter redan av formella
skäl icke kunna kombineras med sörmlandstillstånd.
Detsamma gäller också i
fråga om yrkesmässig trafik med motorfordon
tillhörande jordbrukets maskinstationer.

Vad angår de rent sakliga förutsättningarna
för en uppmjukning i tillståndsgivningen
på dessa punkter vill
jag till en början framhålla, att sysselsättningen
inom den yrkesmässiga lastbilstrafiken
även för det sist förflutna
året visat fallande tendens. Den genomsnittliga
sysselsättningstiden per
bil och månad för hela landet uppgick

Nr 16.

Lördagen den 7 maj 1949.

Svar på interpellation ang. beredande av lättnad i trafiktillståndsgivningen för

möjliggörande av ett bättre utnyttjande av bilparken.

enligt biltrafiknämndens statistik sålunda
för åren 1945, 1946, 1947 och
1948 till respektive 185, 178, 173 och
166 timmar. Genomsnittstiden för full
sysselsättning utgör ca 190 timmar.
Undantagas skogstransporterna och
andra transporter, som kunna utföras
i anslutning därtill, från tillståndstvånget,
kommer sannolikt trafikunderlaget
för den yrkesmässiga biltrafiken
att minskas i väsentlig mån. Även bortsett
från de betänkligheter, som man
redan av denna anledning kan ha anledning
att hysa mot den ifrågasatta
förändringen, kan anföras att frågan
synes ha en så stor räckvidd, att den
icke bör lösas isolerad från övriga huvudproblem
rörande den yrkesmässiga
biltrafiken, t. ex. frågan om kooperativ
körning. Förutsättningar för ett
slutligt ställningstagande till hela detta
problemkomplex föreligga enligt min
mening icke för närvarande.

Vad särskilt beträffar frågan om lättnader
i tillståndstvånget för bilar, som
ägas av jordbrukets maskinföreningar,
vill jag framhålla, att en av biltrafiknämnden
gjord undersökning synes ha
givit vid handen, att föreningarna ännu
så länge i regel icke anskaffat egna
lastbilar. Innan det kan bli fråga om
att överväga undantagsbestämmelser i
detta hänseende, bör i varje fall avvaktas
vilken inställning de tillståndsbeviljande
myndigheterna kunna komma att
intaga vid ansökningar om trafiktillstånd
för sådana bilar. Dylika ansökningar
ha emellertid hittills icke inkommit,
i varje fall icke till biltrafiknämnden.

Härefter anförde:

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag ber att till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för att han har
velat besvara min interpellation.

Vad sedan svarets innehåll angår,

har ju statsrådet inte där givit något på
hand när det gäller de önskemål som
jag har framfört, men statsrådet har
inte heller direkt motsatt sig dessa.
Han balanserar i svaret, kan man säga,
mellan att försöka visa att den ordning,
som vi nu ha, bör bibehållas, och
att — utan att dock ge något på hand
— försöka klarlägga att de nuvarande
trafikreglerna behöva ändras.

Jag tror att på landsbygden har utvecklingen
gått den nuvarande trafikförordningen
förbi. Jordbrukarna ha,
sedan de nuvarande reglerna om yrkesmässig
biltrafik kommo till, skaffat sig
ett allt större antal egna bilar. Det är
inte bara fråga om s. k. mjölkbilar,
utan jordbrukarna ha också — den saken
glömde jag att framhålla i min interpellation
— i allt större utsträckning
skaffat sig egna traktorer, som
även kunna användas för transporter.
Detta gör att människorna ute på
landsbygden ständigt och jämt komma
i konflikt med vad som är tillåtet, och
innan det blir någon ändring av de
nuvarande bestämmelserna, kommer
man i departementet aldrig att få någon
fred för framställningar om ändringar.

Nu förstår jag mycket väl att vad
som här ligger bakom — det framgår
också av statsrådets svar — är att trafikbilägarnas
starka organisation givetvis
håller på sina medlemmars yrkesrättigheter.
Men å andra sidan gäller
det ju här ett problem, som måste lösas
så praktiskt och så klokt som möjligt,
och man får därvid inte helt bortse
från andra gruppers intressen. Jag
vill peka på t. ex. det s. k. dubbelkörningssystemet.
Det kan väl inte vara
riktigt, att en lastbil, som utför en viss
körning för jordbrukare, inte skall få
ta returfrakter, utan att särskilda lastbilar
måste anlitas för den senare
transporten. Nu har ju statsrådet framhållit
att det finns möjlighet —■ något
som jag också berört i min interpella -

Lördagen den 7 maj 1949.

Nr 16.

Svar på interpellation ang. beredande av lättnad i trafiktillståndsgivningen for

möjliggörande av ett bättre utnyttjande av bilparken.

tion — att åstadkomma lättnader härvidlag
genom de s. k. sörmlandstillstånden
för mjölkbilar. Men då tillkommer
ett annat problem, nämligen det
som gäller lastbilar, som finnas vid
s. k. maskinstationer och som ägas av
jordbrukare. I sådana fall böra jordbrukarna
få använda sina egna lastbilar,
när de äro lediga, för transporter
och inte behöva anlita trafiklastbilar
och betala särskilt därför. Sak samma
är det, när en jordbrukare äger en
traktor och vill utföra körningar för
sitt jordbruk. Om jag har en traktor,
som jag hänger en släpvagn efter, så
bör jag därmed inte bara få transportera
produkter, som jag själv har sålt,
utan jag bör också ha rättighet att
köpa produkter och ta med mig hem
utan att därför komma i konflikt med
rättvisan. Men det torde man inte för
närvarande kunna göra. Det verkar
knappast att vara sant, men det är faktiskt
så, att jag inte kan köpa grus någonstans
och köra hem det till min
gård på en släpvagn, som hänger efter
min traktor, utan att riskera att bli åtalad
enligt förordningen av den 25 oktober
1940.

Jag vill sluta med — jag skall nämligen
inte vara så mångordig — att
säga till herr statsrådet, att enligt min
uppfattning är det mycket angeläget,
att det på det område, som jag här har
berört, sker en ändring av den nuvarande
trafikförordningen. Det har ju
suttit en kommitté, som arbetat med
dessa frågor och som år 1947 framlagt
ett förslag — med detta utredningsförslag
som grund har inte statsrådet velat
komma med ändringar — men nu
undrar jag om inte tiden ridit förbi
även det resultat, vartill denna utredning
kommit. .lag vill därför faktiskt uppmana
statsrådet att ta sig en allvarlig
funderare på, om det inte vore idé att
göra en hastig utredning om alla dessa
problem. Statsrådet påpekade i sitt interpellationssvar,
att frågan om de

körtillstånd, som jag har berört, inte
kan behandlas isolerat från andra problem,
och det förstår jag. Men med
litet god vilja skulle man nog rätt hastigt
kunna göra en utredning om alla
de spörsmål, som det här gäller, och
framlägga ett sådant förslag till trafikförordning,
att tillämpningen kunde bli
litet mer förståndsmässig än den nu
faktiskt är.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Jag vill bara göra ett par korta
kommentarer.

Jag framhöll redan i fjol i svaret på
en interpellation, som hade väckts i
anledning av det förslag som utredningen
hade framställt, att det finns så
många faktorer som spela in och som
kunna påverka det slutliga ställningstagandet,
att man verkligen vill tänka
sig för mer än en gång innan man skrider
till några åtgärder. Jag hänvisade
till att det hade rått starkt delade meningar
bland remissinstanserna, vilket
bestämt klargjorde, att detta inte är ett
problem, som man löser i en handvändning.
Enligt min uppfattning har
läget i det väsentliga inte förändrats
sedan föregående år.

Vad sedan den praktiska sidan av
saken beträffar vill jag understryka,
att vi i departementet ha varit mycket
liberala vid avgörandet av besvärsärenden.
I de fall då myndigheterna
visat sig obenägna att bevilja sörmlandstillstånd
har man vänt sig till departementet
för att få rättelse, och utifrån
de synpunkter, varur vi ha bedömt
varje sådant fall, ha vi nästan
undantagslöst kommit till den slutsatsen,
att vi böra bevilja tillstånd för att
undvika missförhållanden av den art
interpellanten nyss har påpekat.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag tror nog att statsrådet själv

Nr 16.

Lördagen den 7 maj 1949.

Svar på interpellation ang. beredande av lättnad i trafiktillståndsgivningen för

möjliggörande av ett bättre utnyttjande av bilparken.

försöker tillämpa detta så praktiskt
och klokt som möjligt, och jag vet också,
att det rådde starkt delade meningar
i utredningen. Jag förstår att statsrådet
vill tänka på detta mer än en
gång, men utredningen kom ju ändå
fram 1947, och han har därför haft två
år att tänka på saken. Man kan ju tänka
för länge också, och jag vill faktiskt
be statsrådet att inte tänka längre på
detta utan se till att det blir något
resultat.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till behandling av lagutskott
de pa kammarens bord liggande motionerna: nr

413 av herr andre vice talmannen
Skoglund m. fl. och

nr 414 av herr Edenman m. fl.

§ 4.

Föredrogs den av herr Widén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående anordnande
av viss försöksundervisning i
ämnet samhällskunskap.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Jacobson i
Vilhelmina vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
ändring av lagen om förlängning
av tiden för vissa servitut.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Kyling vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående posttrafiken
på landsbygden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 207, i anledning av väckta motioner
angående upphävande av gällande
bestämmelse om stads indelning
i valkretsar vid stadsfullmäktigeval; och
nr 208, i anledning av väckta motioner
om utredning i syfte att åvägabringa
valmetoder medförande större
proportionell rättvisa vid mandatfördelningen
mellan partierna;

från statsutskottet:

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående särskilt anslag
för budgetåret 1949/50 till verksamheten
vid statsunderstödda privatläroverk;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och
statens anstalt för fallandesjuka m. in.;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
skol- och yrkesliem på Salbohed
och i Vänersborg in. m.;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1949/50 till Statens uppfostringsanstalt

Lördagen den 7 maj 1949.

Nr 16.

för sinnesslöa gossar: Ombyggnad av
rättarbostad m. in.;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till landsfiskalerna
in. fl.;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan staten och Stockholms
stad rörande del av Mariebergsområdet,
del av Kampementsbacken å Ladugårdsgärdet
och tomten nr 1 i kvarteret
Atomena i Stockholm in. in.;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
vissa fastigheter m. m.;

nr 189, i anledning av väckt motion
angående vissa vid vattenfallsstyrelsens
kraftverksbyggnader och sjöregleringsarbeten
anställda arbetares tjänstårsberiikning
för pension;

nr 190, med vissa allmänna synpunkter
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ytterligare utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tillägsstat II till riksstaten förbudgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilliiggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

199, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 200, i anledning av väckt motion
om ersättning till G. I. Lager för skada,
ådragen under militärtjänstgöring;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till fångvårdsstyrelsen
in. m. jämte i ämnet väckt motion;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till centraldepån
för blindas arbeten;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till ersättningar för
vissa läkarundersökningar enligt arbetarskyddslagen
in. in.;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till sinnessjuknämnden
för budgetåret 1949/50;
och

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av investeringsanslaget till lån till

Nr 16.

Lördagen den 7 maj 1949.

uppförande i Stockholm av en byggnad
för blinda;

från första lagutskottet:

nr 209, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207); och

nr 210, i anledning av väckta motioner
angående kontroll av den offentliga
partipropagandan samt angående
bokförings- och redovisningsplikt för
sammanslutningar och andra, som bedriva
politisk propaganda; samt

från andra lagutskottet nr 206, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 11 juni 1937 (nr 338) om moderskapspenning.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av en handelsöverenskommelse
mellan Sverige och
Frankrike;

konstitutionsutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 22, i anledning av väckt motion
angående utredning i syfte att undanröja
vissa tekniska hinder i den svenska
valordningen;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande; och

nr 24, angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden:

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till tandläkarhögskolorna
jämte i ämnet väckta motioner; nr

120, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar
vid kommunikationsverken m. m.;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1949/50 till oförutsedda utgifter;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till upplysningsarbete
avseende produktionsoch
exportfrågor;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till vattendomstolarna
jämte i ämnet väckt motion;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till utgivande
av lagsamling;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till hjälpverksamhet för
utlandssvenskar och flyktingar;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
Ebba Eriksson i anledning av olycksfall
i arbete, dels ock väckt motion om ersättning
av statsmedel till I. L. Homman
i anledning av olycksfall i arbete;

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m.;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.;

nr 129, i anledning av väckt motion
angående utredning om statligt stöd vid
upprättande av särskilda ålderdomshem
för dövstumma m. m.; och

nr 130, i anledning av väckt motion
angående uppmjukning av upphandlingsförordningens
tillämpning i fråga
om till statsbidrag berättigade vattenoch
avloppsföretag m. in.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 31, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i förordningen
om nöjesskatt;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts

Lördagen den 7 maj 1949.

Nr 16.

proposition angående förlängning av
giltighetstiden för vissa tilläggstullar;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Storbritannien
för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj :t att medgiva
visst undantag från gällande villkor för
åtnjutande av rätt till varvsindustrirestitution; nr

36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 6 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370); och
nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att medgiva befrielse i
vissa fall från skyldighet att erlägga
inkomstskatt vid fusion mellan försäkringsbolag; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 30, i anledning av väckta motioner
angående tjänste- och familjepensionsunderlaget
för rektorsbefattningar
vid statens dövstumskolor;

nr 31, i anledning av väckt motion
om upprättande av sakregister över
riksdagens justitie- och militieombudsmäns
ämbetsberättelser;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utarbetande och
tryckning av register över kyrkomötets
protokoll jämte bihang för åren 1920—
1948; och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, såvitt angår trettonde
huvudtiteln;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om änd -

rad lydelse av 33 kap. 4 § rättegångsbalken,
m. m.;

nr 31, i anledning av väckt motion
om översyn av aktiebolagslagen m. m.;
och

nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472), m. m., jämte
i ämnet väckt motion, dels ock Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 14 § lagen
den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff
för krigsmän och lag angående
ändrad lydelse av 66, 68 och 69 §§ militära
rättegångslagen den 30 juni 1948
(nr 472);

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående legalisering av den chiropraktiska
verksamheten;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg
åt vissa ersättningstagare enligt
lagen om försäkring för olycksfall
i arbete, in. in.;

nr 25, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om dyrtidstillägg för år 1949 å folkpensioner,
dels ock i ämnet väckta motioner; nr

26, i anledning av väckta motioner
dels om ändrad indelning av landet
i bostadskostnadsgrupper för folkpensionärerna,
dels ock angående viss
ändring av 5 § lagen om folkpensionering;
och

nr 27, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser angående
övertidsersättning för sjöfolket;

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till bokföringsverksamheten
inom jordbruket;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa

Nr 16.

Lördagen den 7 maj 1949.

byggnadsarbeten å Bogesunds egendom
in. m.;

nr 19, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av lantbruksnämndstaxan; nr

20, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.;

nr 21, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
m. m. av viss kronan tillhörig fast egendom; nr

22, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till statens
sockernämnd för budgetåret
1949/50;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till nötboskapsavelns
befrämjande under budgetåret
1949/50;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående åtgärder till stödjande
av oljeväxt- samt hamp- och linodlingen
m. m.;

nr 25, i anledning av väckt motion
om anslag till omplantering av rödspätta; nr

26, i anledning av väckta motioner
om anslag till utlämnande av lån för
anskaffning av flyttrålar;

nr 27, i anledning av väckt motion
angående ersättning åt J. W. Lundgren
för utfört arbete å kronolägenheten
Njalle, Vitberget;

nr 28, i anledning av väckt motion

angående ersättning åt A. Sällström för
utfört arbete å kronolägenheten Dalen
nr 7, Vitberget;

nr 29, i anledning av väckt motion
om ersättning till Ester Larsson och
Martin Larsson för vissa kostnader i
samband med jorddelningsförrättning;

nr 30, i anledning av väckt motion
om främjande av en sanering av hingstbeståndet
bland kallblodiga hästraser;

nr 31, i anledning av väckta motioner
angående tidsenliga åtgärder för smådjursavelns
befrämjande;

nr 32, i anledning av väckta motioner
om statligt stöd åt Norrbottens ullspinneriförening
u. p. a.;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
personlig professur vid statens skogsforskningsinstitut
för docenten Ludvig
Harald Mattsson Mårn; och

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m.; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 9, över motion angående
statens övertagande av Göta kanal
m. m.

§ 9-

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.18 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 10 maj 1949.

Nr 16.

Tisdagen den 10 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 3 och
den 4 innevarande maj.

§ 2.

Svar på interpellation ang. vissa av
centrala uppbördsnämnden utfärdade
anvisningar om löneavdrag för skatt.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS, som yttrade: Herr
talman! I en med andra kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr
Nilsson i Svalöv — under hänvisning
till vissa av centrala uppbördsnämnden
den 20 januari i år meddelade anvisningar
rörande löneavdrag för kvarstående
skatt för arbetare inom husbyggnads-
och anläggningsindustrierna —
till mig framställt följande frågor:

1. Är det enligt herr statsrådets mening
lämpligt att centrala uppbördsnämnden
genom sina anvisningar om
löneavdrag för skatt favoriserar vissa
arbetstagargrupper ?

2. Anser herr statsrådet, att centrala
uppbördsnämnden håller sig inom gränserna
för sin befogenhet, då nämnden
meddelar andra bestämmelser för anstånd
med erläggande av kvarstående
skatt än dem riksdagen beslutat?

1 anledning härav får jag anföra följande.

Enligt förordningen den 17 december
1948 om särskilt anstånd med inbetalning
av kvarstående skatt på grund
av 1948 års taxering gäller, att löneavdrag
för kvarstående skatt på grund av
nämnda års taxering skall verkställas
under månaderna januaris-augusti innevarande
år.

Genom de av interpellanten åsyftade
anvisningarna har centrala uppbördsnämnden
meddelat närmare föreskrifter
angående storleken av de löneavdrag,
som under nämnda tid må göras
för sådana arbetstagare inom husbyggnads-
och anläggningsindustrierna, som
erlägga preliminär A-skatt och som normalt
uppbära lön veckovis samt därjämte
ackordsöverskott vid oregelbundet
infallande tillfällen. Nämnden har
tillika föreskrivit att om den kvarstående
skatten enligt dessa föreskrifter
icke kunnat till fullo uttagas under avdragsperioden
januari—augusti, anstånd
må åtnjutas längst till årets slut.
Under anståndstiden skall löneavdrag
alltjämt ske i enlighet med de meddelade
föreskrifterna, dock att under anståndstiden
avdrag å ackordsöverskott
må ske utan begränsning.

I anledning av interpellationen har
jag inhämtat centrala uppbördsnämndens
yttrande i frågan. Nämnden har
därvid framhållit att ett av de spörsmål,
som nämnden haft att ta ställning till,
hade gällt frågan hur löneavdrag för
skatt skulle verkställas för sådana skattskyldiga,
som åtnjöte både tidlön och
ackordsersättning eller enbart ackordsersättning.
Efter en redogörelse för de
betydande svårigheter, som varit förenade
med att bemästra detta problem
och som nämnden försökt lösa under
oavlåtligt samarbete med såväl arbetsgivare
som arbetstagare, har nämnden
framhållit, att frågan om den preliminära
A-skattens beräkning för nu ifrågavarande
arbetstagare mera slutgiltigt
lösts först genom en av nämnden den
18 mars 1948 avgiven förklaring.

Nämnden bär vidare anfört, att till
följd av att en så avsevärd tid åtgått
för att komma till rätta med problemet,
hade under år 1947 en alltför låg pre -

Nr 16.

Tisdagen den 10 maj 1949.

Svar på interpellation ang. vissa av centrala uppbördsnämnden utfärdade anvis ningar

om löneavdrag för skatt.

liminär skatt uttagits av arbetstagare,
som under nämnda år varit verksamma
inom husbyggnads- och anläggningsindustrierna.
Detta hade i sin tur medfört,
att dessa skattskyldiga, i viss mån
utan eget förvållande, påförts särskilt
höga kvarstående skatter. Genom det
allmänna anståendet med erläggandet
av kvarstående skatt på grund av 1948
års taxering hade en viss lättnad i betalningssvårigheterna
erhållits. För de
nu berörda skattskyldiga hade emellertid
särskilda svårigheter förelegat med
hänsyn till de för dem gällande anställnings-
och avlöningsförhållandena, något
som nämnden först i början av januari
1949 erhållit kännedom om.

Nämnden har därefter redogjort för
ifrågavarande arbetstagares avlöningsförhållanden
och därvid bl. a. uppgivit,
att vederbörandes veckolön vore relativt
konstant och sällan överstege 120
kronor samt att det icke vore ovanligt
att under ett inkomstår summan av
ackordsöverskotten uppginge till ungefär
enahanda belopp som den sammanlagda
tidlönen. Ackordsöverskotten utbetalades
inom de egentliga byggnadsfacken
vanligen 3 eller 4 gånger om
året. Tiden för utbetalningarna varierade,
men vanligt vore att en utbetalning
skedde i maj eller juni, en i september
eller oktober och en vid slutet
av året. Med hänsyn till de ifrågavarande
arbetargruppernas avlöningsförhållanden
hade det varit omöjligt för arbetsgivarna
att vid en avdragsperiods
början fördela den kvarstående skatten
på tidlön och ackordsöverskott. Det
vore även klart, att tidlönen i regel
icke skulle förslå till gäldande av den
kvarstående skatten, även om denna uttoges
före den preliminära skatten.
Detta skulle få till följd att 1948 års
kvarstående skatt bleve restförd och
att de skattskyldiga år 1950 komme att
för 1949 års inkomster påföras betydande
kvarstående skatter, enär sålunda
preliminärskatten icke kunnat helt ut -

tagas. Med hänsyn till att nämndens
anvisningar i förklaringen den 18 mars
1948 icke varit i tillämpning under hela
detta år vore det icke osannolikt, att
de skattskyldiga skulle komma att påföras
kvarstående skatt även för 1948
års inkomster på grund av 1949 års
taxering. Denna skatt skulle innehållas
genom löneavdrag år 1950. Det kunde
alltså med viss sannolikhet beräknas,
att under år 1950 de skattskyldiga skulle
få vidkännas löneavdrag för dels 1949
års kvarstående skatt, dels preliminär
skatt för år 1950 och dels, på grund av
införsel, 1948 års restförda kvarstående
skatt. Detta skulle givetvis medföra
stora svårigheter för såväl arbetsgivare
som arbetstagare. Därigenom skulle
även det nya systemet med preliminär
skatt enligt nämndens förmenande komma
att betänkligt rubbas och nämndens
åtgärder för att söka åstadkomma nära
överensstämmelse mellan preliminär
och slutlig skatt spolieras. Det hade därför
varit nämnden synnerligen angeläget
att söka åstadkomma sådana anvisningar,
att den kvarstående skatten
skulle kunna erläggas under år 1949
samt att den preliminära skatten skulle
samtidigt kunna helt uttagas.

Nämnden har vidare framhållit, att
den för sin del hade svårt att förstå,
att de meddelade anvisningarna kunde
anses innebära någon favorisering av
de berörda arbetstagargrupperna. Då
starka skäl förelågo till antagande att
den kvarstående skatten skulle ha blivit
restförd, om anvisningarna icke meddelats,
torde anvisningarna tvärtom
medföra, att den kvarstående skatten nu
komme att erläggas tidigare och säkrare
än om anvisningarna icke meddelats.

Slutligen har nämnden anfört följande:
Alla äro väl ense om att de föreliggande
svårigheterna på ett effektivt
sätt måste övervinnas. Kännedom om
att desamma voro så stora och så svåra
att bemästra förelåg icke förrän vid
årsskiftet 1948/49. Förhållandet har där -

Tisdagen den 10 maj 1949. Nr 16. 15

vissa av centrala uppbördsnämnden utfärdade anvis -

Svar på interpellation ang.

ningar om löneavdrag för skatt.

för icke rimligen kunnat uppmärksammas
under förarbetena till uppbördsförordningen
och icke heller vid utfärdandet
av förordningen om särskilt anstånd
med erläggande av 1948 års kvarstående
skatt. Nämnden fann att det
måste ankomma på nämnden, som icke
blott har att meddela bindande förklaringar
i fråga om verkställande av löneavdrag
utan även att meddela anvisningar
i frågor rörande uppbördsförfarandet,
att vidtaga åtgärder för att
vinna ett förnuftigt och för alla parter
tillfredsställande resultat. Nämnden ansåg
sig kunna utfärda de ifrågavarande
anvisningarna med stöd av sin i 92 §
uppbördsförordningen reglerade befogenhet.
Det må framhållas, att det här
gäller ett engångsförfarande. Man torde
nämligen kunna utgå ifrån att de utfärdade
anvisningarna komma att ha
till följd icke blott att 1948 års kvarstående
skatt, om intet oförutsett inträffar
på arbetsmarknaden, kan innehållas
under år 1949, utan även att
vederbörliga löneavdrag för samma års
preliminärskatt kunna ske utan olägenhet.
I följd därav vågar nämnden hysa
den uppfattningen att nämndens åtgärd
skall medföra, att det nya uppbördsförfarandet
i fortsättningen skall löpa
mera friktionsfritt. Nämnden vill även
erinra om att samtliga här berörda förklaringar
avseende såväl preliminär
skatt som slutlig skatt hava meddelats
i fullt samförstånd med berörda arbetsgivar-
och arbetstagarsammanslutningar.
Att besluten äro till gagn för
det allmänna har även förut påpekats.
Nämnden kan icke underlåta att framhålla,
att nämnden, enligt eget förmenande,
skulle illa hava förvaltat sitt
uppdrag, om den icke i föreliggande
situation sökt finna en lösning av uppkomna
svårigheter. Någon annan framkomlig
väg än den, som nämndens beslut
anvisar, torde ej förefinnas.

För egen del vill jag —- med hänvisning
till nämndens här citerade uttalan -

den — framhålla att de av interpellanten
åsyftade anvisningarna enligt min
mening icke böra betraktas såsom en
favorisering av vissa arbetstagargrupper.
Anvisningarna ha varit erforderliga
för vinnande av en tillfredsställande
lösning av ett svårbemästrat problem.
Då anvisningarna, som tillkommit
i samförstånd med de berörda parterna
och som gagna jämväl det allmännas
intressen, dessutom äro avsedda att
reglera allenast ett engångsförfarande,
synas de knappast behöva föranleda någon
diskussion rörande omfånget av
centrala uppbördsnämndens befogenheter.

Jag vill tillägga att — även om nämnden
skulle anses ha tolkat de för densamma
gällande direktiven i viss mån
extensivt — man enligt min mening
icke bör av denna anledning rikta någon
kritik mot nämnden. Situationen
var nämligen sådan, att det framstod
såsom en nödvändighet för nämnden att
snabbt åstadkomma en rimlig och förnuftig
lösning av en bekymmersam detaljfråga,
som tidigare inte blivit beaktad
vare sig av Kungl. Maj:t eller av
bevillningsutskottet och riksdagen.

Härefter anförde

Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
Jag ber att till finansministern få framföra
mitt tack för det utförliga svaret
på min interpellation.

Det är säkerligen utan vidare klart,
att centrala uppbördsnämnden haft att
brottas med stora svårigheter i sitt arbete,
då det gällt att förklara och förtydliga
uppbördsförordningen. Den
brådska, som kännetecknade uppbördsreformens
genomförande, medförde
utan tvivel att många viktiga detaljfrågor
blcvo förbisedda eller inte tillräckligt
grundligt genomtänkta. Man kan
också förstå, att nämnden under sin
första verksamhetstid handlade med eu
viss försiktighet, då det gällde att ut -

Nr 16.

Tisdagen den 10 maj 1949.

Svar på interpellation ang. vissa av centrala uppbördsnämnden utfärdade anvis

ningar om löneavdrag för skatt.

färda anvisningar om preliminärskatteavdrag,
men man kan fråga sig om icke
denna försiktighet — eller måhända
omtanke om de skattskyldiga — gick
väl långt, då nämnden fastställde avdragen
å ackordsbelopp till 10 procent vid
en beräknad årsinkomst på mindre än
10 000 kronor och 15 procent vid en
beräknad inkomst överstigande 10 000
kronor. Det borde ju från början ha varit
klart, att resultatet av så låga preliminärskatteavdrag
måste bli en ganska
betydande kvarstående skatt för flertalet
ackordsarbetare.

I interpellationssvaret sägs det nu,
att nämnda förhållande först vid årsskiftet
1948/49 till fullo kunnat uppmärksammas
och att någon åtgärd för
att råda bot härför inte kunnat vidtagas
förrän under 1949. Dessa uttalanden te
sig en smula egendomliga mot bakgrunden
av vad som skett under 1948. Den
18 mars 1948 blev nämligen — enligt
vad som framgår av finansministerns
svar — frågan om den preliminära Askattens
beräkning för arbetare inom
husbyggnads- och anläggningsindustrierna
mera slutgiltigt löst. Då denna
lösning, som torde vara ganska tillfredsställande,
har föregåtts av underhandlingar
med såväl arbetsgivar- som arbetstagarorganisationer,
bör det redan
vid nämnda tidpunkt ha stått klart för
centrala uppbördsnämnden, liksom för
finansdepartementet, att något måste åtgöras
med tanke på den kvarstående
skatten å 1947 års inkomster. Det kom
visserligen vid 1948 års höstriksdag ett
beslut om förlängning av uppbördstiden
för 1948 års kvarstående skatt från
4 till 8 månader, men denna modifikation
var av generell natur och beaktade
icke de speciella förhållanden, som för
byggnadsarbetarnas del anses ha motiverat
ett särskilt beslut den 18 mars
1948 om preliminärskatten.

Med dessa ord har jag velat uttala
den uppfattningen, att det tvångsläge,
som centrala uppbördsnämnden synes

vilja åberopa såsom försvar för sina i
interpellationen påtalade anvisningar,
inte kan betraktas som oförvållat. Jagtycker
för min del, att det bort ankomma
på finansdepartementet att tillse,
att något sådant tvångsläge icke behövt
uppkomma. Ett lämpligt tillfälle
härför hade finansministern, då han
vid höstriksdagen 1948 lade fram förslag
om en speciell förordning beträffande
just kvarskatterna på 1947 års inkomster.

Finansministern uttalar såsom svar
på min första fråga, att de i interpellationen
berörda anvisningarna icke böra
betraktas som en favorisering av de berörda
arbetstagargrupperna. Centrala
uppbördsnämnden ger till känna samma
uppfattning och tycks rent av ifrågasätta,
om det verkligen är någon fördel
för de skattskyldiga att genom förlängning
av tiden för uppbörden till 1949
års slut få möjlighet att betala sin kvarskatt.

Jag kan för min del inte förstå dessa
synpunkter. En modifikation av uppbördsbestämmelserna,
som bara en viss
arbetstagargrupp kan dra nytta av, kan
väl inte innebära annat än en favorisering
av denna grupp? Det av centrala
uppbördsnämnden åberopade förhållandet
beträffande byggnadsarbetare gäller
— låt vara kanske inte i samma skala —
för många andra arbetstagare. Jag har
i min interpellation redan pekat på att
sådana byggnads- eller anläggningsarbetare,
som efter 1947 måst lämna sitt
ordinarie arbete och skaffa sig mindre
lönande sysselsättning, äro undantagna
från den generella uppskovsbestämmelsen.
Jag kan också framhålla, att det
för t. ex. lantarbetarna i Skåne förelegat
förhållanden, som varit i viss mån
likartade med de för byggnadsarbetarna
aktuella. Sommarskötsel och upptagning
av sockerbetor, som försiggå
under juni och juli respektive oktober
och november, utföras mestadels på
ackord. Genom att tillämpa en arbets -

Tisdagen den 10 maj 1949.

Nr 16.

Svar på interpellation ang. den inverkan inkorporeringsbeslut i vissa fall kan hava

på valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag.

dag, som ofta uppgår till 15 å 16 timmar,
kunna arbetarna under dessa tider
komma upp till mer än dubbelt så stor
inkomst som vad den normala veckolönen
är. Mycket ofta är det lantarbetarhustrurna,
som ägna sig åt dessa sysslor.
Då löneavdragen på ackorden år
1947 gjordes med 10 procent, blev det
enligt 1948 års taxering stora kvarstående
skatter för dessa lantarbetarfamiljer,
särskilt därför att sambeskattningen
i så många fall medförde en skärpt beskattning.
Det skulle ha inneburit en
stor lättnad för dessa arbetare, om de
fått möjlighet att betala en del av sina
kvarstående skatter under de fyra sista
månaderna 1949, då de erhålla sin
ackordsbetalning för betupptagningen.
Här kan visserligen göras den invändningen,
att vederbörande kunnat ansöka
om uppskov liksom berörda byggnadsarbetare,
men det förstår säkerligen
var och en, att flertalet arbetare
inte känner till att den möjligheten finnes.
Jag tycker därför, att den för i år
gällande uppskovsbestämmelsen för
byggnads- och anläggningsarbetare bort
med samma rätt gälla för andra kategorier
än dessa byggnads- och anläggningsarbetare.

Vad min andra fråga beträffar medger
finansministern, att centrala uppbördsnämnden
kunde — såsom det uttryckes
i svaret — »anses ha tolkat de
för densamma gällande direktiven i viss
mån extensivt». Med betonande av att
det här varit fråga om ett engångsförfarande
vill jag gärna tillmötesgå finansministerns
önskan att icke draga upp
någon diskussion om centrala uppbördsnämndens
befogenheter. Jag vill
dock uttala den principiella uppfattningen,
att en reaktion är fullt befogad,
då en administrativ myndighet i sin
verksamhet går längre än gällande förordningar
tillstädja.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. den inverkan
inkorporeringsbeslut i vissa fall kan
hava på valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG, som yttrade: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har
herr Sköldin frågat mig, om det i ett
av honom närmare angivet fall kan ha
varit avsett att ett av Kungl. Maj:t fattat
inkorporeringsbeslut skall behöva
medföra, att en ledamot av stadsfullmäktige
berövas rätten att inneha detta
förtroendeuppdrag. Om jag finner denna
fråga böra besvaras jakande undrar
interpellanten om jag är beredd att ombesörja,
att sådana ändringar i gällande
författningar komma till stånd, att
ett upprepande av liknande fall förhindras.

Sakförhållandet är i korthet följande.
I Solna stad valdes år 1946 stadsfullmäktige
för tiden 1947—1950, däribland
den person, som avses i interpellationen.
Vi kunna kalla honom A.
Han var vid valtillfället mantalsskriven
och boende i Lilla Alby i Solna stad.
I oktober 1948 flyttade han till en annan
del av staden, nämligen till Råsunda,
som sålunda efter 1949 års ingång
torde vara att räkna som hans
mantalsskrivningsort. Från samma tidpunkt,
den 1 januari 1949, överflyttades
jämlikt ett Kungl. Maj :ts beslut viss del
av Lilla Alby — den del, där A. var
mantalsskriven för 1948 — från Solna
stad till Sundbybergs stad. Enligt interpellantens
uppgift är A. i 1948 års
röstlängd upptagen i den del, som upprättats
för det med Sundbyberg införlivade
området. Röstlängden justerades
under juli månad 1948 och länder lagenligt
till efterrättelse, intill dess ny
röstlängd kommer till stånd, alltså till

2— Andra kammarens protokoll 1949. Nr 16.

Nr 16.

Tisdagen den 10 maj 1949.

Svar på interpellation ang. den inverkan inkorporeringsbeslut i vissa fall kan hava

på valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag.

i juli månad 1949. Då intill sistnämnda
tid rättelse icke kan åstadkommas i
A:s rösträttsstatus, uppfyller han enligt
interpellanten under cirka ett halvt
år — såsom icke röstberättigad i Solna
— icke valbarhetsvillkoren såsom stadsfullmäktig
där. Såsom interpellanten
framhållit kräves nämligen enligt kommunallagarna
för valbarhet till fullmäktige,
att vederbörande är röstberättigad
i kommunen. Härjämte fordras att han
är boende där, varför A. ej synes vara
valbar till stadsfullmäktige i Sundbyberg.

Någon uttrycklig föreskrift i kommunallagarna
att dessa valbarhetsvillkor
skola vara uppfyllda under hela
mandattiden för att vederbörande skall
få behålla sitt uppdrag finnes icke. I
praxis har emellertid fastslagits, att
ledamöter i en kommuns fullmäktigförsamling,
vilka icke längre äro upptagna
som röstberättigade i röstlängden
för kommunen, icke äga kvarstå
som ledamöter i representationen. Fullmäktig,
som under löpande valperiod
utflyttat till annan kommun, har vidare
såsom icke boende i kommunen av regeringsrätten
förklarats ha upphört att
kunna vara fullmäktig där.

Att döma av dessa ställningstaganden
i praxis kan även ett inkorporeringsbeslut
medföra, att en ledamot av fullmäktige
förlorar rätten att inneha sitt
förtroendeuppdrag. Något avgörande i
högsta instans av denna innebörd finnes
emellertid mig veterligen ej. Då
frågan är av rättslig natur och i sista
hand efter anförda besvär skall prövas
av Kungl. Maj :t i regeringsrätten, synes
det icke heller i och för sig finnas
anledning för mig att nu i anledning
av interpellantens första fråga närmare
gå in på detta spörsmål. I det i interpellationen
avsedda fallet föreligger
emellertid sådana omständigheter, som
torde medföra, att de i den från Solna
stad exkorporcrade delen av Lilla Albyområdet
mantalsskrivna personerna,

däribland A., på grund av ett felaktigt
förfarande vid röstlängdens upprättande
kommit att erhålla rösträtt såväl i
Sundbybergs stad som i Solna stad vid
val, som avse tid efter utgången av år
1948.

Rörande det felaktiga förfarandet vid
röstlängdens upprättande är följande
att säga.

Upprättandet av röstlängd enligt
kommunala vallagen åligger lokal skattemyndighet,
d. v. s. i detta fall häradsskrivaren.
Den lokala skattemyndigheten
skall emellertid jämlikt särskild
författning av länsstyrelsen tillhandahållas
stommar till röstlängd. Enligt
1919 års indelningslag skall, då
kommuns område genom indelningsändring
delas, vid upprättande av kommunal
röstlängd året innan ändringen
träder i kraft iakttagas, att särskild
längd upprättas för varje del.

Vid en i anledning av interpellationen
verkställd närmare utredning har
framkommit i huvudsak följande. När
Kungl. Maj:ts beslut den 30 mars 1948
angående inkorporeringen kom länsstyrelsen
i Stockholms län till handa,
hade redan tidigare på landskontorets
folkbokföringsavdelning stommar till
röstlängd för det valdistrikt Lilla Alby
tillhörde upprättats och avsänts till
häradsskrivaren i Solna fögderi — givetvis
utan hänsynstagande till föreskriften
om upprättande av särskilda
längder i anledning av en indelningsändring.
När sedermera Kungl. Maj:ts
berörda beslut kommit till länsstyrelsens
kännedom, hade folkbokföringsavdelningen
tillställt häradsskrivaren
ytterligare exemplar av stommar till
röstlängden för ifrågavarande valdistrikt,
varvid överenskommelse träffats
att genom häradsskrivarens försorg
i dessa stommar skulle strykas de personer,
som ej vore mantalsskrivna inom
Lilla Alby-området, samt att därefter
dessa stommar skulle överlämnas till
valnämndens ordförande i Sundbybergs

Tisdagen den 10 maj 1919. Nr 16. 19

den inverkan inkorporeringsbeslut i vissa fall kan hava
förtroendeuppdrag.

Svar på interpellation ang.

på valbarhet till kommunala

stad. Strykningarna ha sedermera blivit
verkställda genom liäradsskrivarens
försorg, varigenom särskilda stommar
alltså erhållits beträffande den med
sistnämnda stad inkorporerade delen
av Alby-området. Mot det sålunda tilllämpade
förfaringssättet, vilket torde
ha varit betingat av praktiska skäl, synes
enligt min mening någon erinran
ej kunna göras. Emellertid borde uppenbarligen
i de stomexemplar beträffande
ifrågavarande valdistrikt av
Solna stad, vilka först kommit häradsskrivaren
till handa, på motsvarande
sätt ha strukits de personer, som voro
mantalsskrivna inom Lilla Alby-området.
Därigenom skulle särskilda stommar
ha erhållits även beträffande den
efter indelningsändringen återstående
delen, d. v. s. Solna-delen, av ifrågavarande
valdistrikt. Så har emellertid
ej skett. Dessa stommar hade alltså, då
de såsom röstlängd av häradsskrivaren
överlämnades till vederbörande valnämnds
ordförande i Solna, upptagit
även de inom den med Sundbybergs
stad inkorporerade delen av Lilla Albyområdet
mantalsskrivna personerna.
Då röstlängden, sedan den justerats, enligt
förut nämnda bestämmelse i kommunala
vallagen länder till ovillkorlig
efterrättelse — något överklagande har
för övrigt ej skett — torde de i den
från Solna stad exkorporerade delen
av Lilla Alby-området mantalsskrivna
personerna, däribland A., på grund av
förfarandet vid röstlängdens upprättande
kommit att erhålla rösträtt såväl
i Sundbybergs stad som i Solna stad
vid val, som ha avseende å tid efter
utgången av år 1948.

Ehuru den kommunala indelningsändringen
i det aktuella fallet alltså ej
synes ha inneburit någon förlust av
valbarheten, kan detta givetvis, som
jag förut antytt, inträffa i andra inkorporeringssituationer.
Kvar står alltså

...... och jag berör nu interpellantens

andra fråga — att sådana förhållanden

kunna tänkas uppstå att en person till
följd av en kommunal indelningsändring
icke är valbar i någon av därav
berörda kommuner. Detta måste i vissa
fall anses mindre tillfredsställande.
Olägenheterna hänföra sig emellertid
till bestämmelser i den kommunala lagstiftningen,
som icke äro ägnade att
tagas upp till isolerad behandling. Frågan
synes mig icke heller vara av den
angelägenhetsgrad att detta nu bör ske.
Däremot vill jag icke hålla för uteslutet,
att den framdeles kan komma att
tagas under omprövning, nämligen i
sammanhang med en översyn av 1919
års lagstiftning om kommunala indelningsändringar,
vilken, som jag i annat
sammanhang framhållit, är i trängande
behov av en sådan översyn.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
anser jag mig ha besvarat interpellationen.

Härpå anförde

Herr SKÖLDIN: Herr talman! .lag vill
framföra mitt tack till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
för det svar jag erhållit på min interpellation.

Vad beträffar min första fråga i interpellationen
vill jag medgiva, att jag
var ytterst tveksam, om jag skulle medtaga
denna i interpellationen. Med hänsyn
till det intresse, som ifrågavarande
spörsmål rönt i Solna och Sundbyberg,
ansåg jag emellertid det vara angeläget
att även denna fråga framfördes till
herr statsrådet. Genom herr statsrådets
svar har framkommit att den kommunala
förtroendeman, varom nu är fråga,
alltjämt är valbar i Solna och således i
fortsättningen kan upprätthålla sitt förtroendeuppdrag
som stadsfullmäktig.
Detta torde vara av allra största intresse
för de kommunala myndigheterna i
Solna, enär en osäkerhet härutinnan
måste vara till men för Solna stadsfullmäktige
vid besluts fattande.

Rörande det felaktiga förfarandet vid

Nr 16.

Tisdagen den 10 maj 1949.

Svar på interpellation ang. den inverkan inkorporeringsbeslut i vissa fall kan hava

på valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag.

röstlängds upprättande, som omnämnes
i herr statsrådets interpellationssvar,
har herr statsrådet icke något att erinra
mot det förfaringssätt, som tillämpats
vid upprättandet av röstlängden.
Personligen vill jag framhålla, att jag är
nöjd med nämnda förfaringssätt i detta
speciella fall, enär den person, som
åsyftas i min interpellation, alltjämt är
valbar i Solna. Men det torde enligt
mitt förmenande vara ett väl lättvindigt
sätt för upprättande av röstlängden att
endast med en rödpenna korsa över sida
efter sida i stället för att i anmärkningskolumnen
göra vederbörliga anteckningar
om rösträtt vid fullmäktigval
och/eller riksdagsmannaval. Det är
emellertid anmärkningsvärt att valnämndens
ordförande i Solna, vilken
synes vara skyldig att övervaka röstlängdens
riktighet i samband med dess
justering, väckt frågan om vederbörande
förtroendemans behörighet att vara
stadsfullmäktig i Solna.

Vad därefter beträffar min andra fråga
till herr statsrådet, vill jag uttala min
tillfredsställelse över att herr statsrådet
har för avsikt att påkalla en översyn av
1919 års lagstiftning om kommunala indelningsändringar,
så att någon oskälig
förlust av valbarhet till följd av en kommunal
indelningsändring icke uppstår.
Det torde vara av intresse att i detta
sammanhang närmare beröra en del omständigheter
beträffande tillämpningen
och konsekvenserna av nämnda lag, och
får jag i detta hänseende framhålla följande.

I indelningslagen föreskrives att
Kungl. Maj:t skall fatta beslut före mars
månads utgång året innan den nya indelningen
skall träda i kraft, då indelningen
medför att kommunen delas.
Detta innebär således att man i kommunerna
skall ha en tid av nio månader
på sig att förbereda indelningsändringcns
ikraftträdande. Det synes ju vid
första påseende vara en tillräcklig tid,
incn i praktiken visar det sig, att det är

omöjligt att ställa sig till efterrättelse
de lagar och författningar, som skola
iakttagas i olika sammanhang. Jag vill
belysa detta genom att närmare angiva
den tidpunkt, då en ny stadsfullmäktigförsamling
i en kommun, som införlivat
en del av en annan kommun, kan träda
i funktion, såsom fallet varit exempelvis
för Sundbyberg med anledning av
Kungl. Maj ds inkorporeringsbeslut den
30 mars 1948, genom vilket beslut vissa
delar av Solna stad och Spånga kommun
införlivades med Sundbyberg.

Den första åtgärd som måste vidtagas
är att få till stånd en justerad röstlängd.
Justeringen av röstlängden äger som bekant
rum enligt gällande författningar
den 25 juli. Uppkommer sedan frågan
om fastställande av ett ändrat antal
stadsfullmäktige samt ändring av för
kommunen gällande valkretsindelning,
måste allmän rådstuga besluta därom.
Med iakttagande av vederbörliga kungörelseföreskrifter
och i avvaktan på att
rådstugans beslut vinner laga kraft, torde
val av en ny stadsfullmäktigförsamling,
i vilket samband man även har att
iakttaga författningsenlig kungörelsetid,
äga rum först i början av oktober månad.
Äro omständigheterna så olyckliga
att man dessutom samma år är skyldig
att föranstalta om andrakammarval, torde
det framstå ännu mera klart, att valet
särskilt med hänsyn till de politiska
partiernas intresse att driva valrörelse
icke kan komma till stånd förrän omkring
mitten av oktober månad. Härefter
skall sammanräkning av de vid
kommunalvalen avgivna rösterna verkställas,
och som bekant kan man icke
börja sammanräkningen förrän tidigast
åtta dagar efter valdagen. Sedan sammanräkning
verkställts måste man avvakta
vederbörlig tid för att valet skall
vinna laga kraft. Först härefter kan den
nya fullmäktigförsamlingen sammanträda.
Detta torde således icke kunna
äga rum förrän i slutet av november
månad.

Tisdagen den 10 maj 1949. Nr 16.

Svar på interpellation ang. befolknings- och näringsförhållandena i Blekinge län.

Om man ser detta mot bakgrunden av
de gällande föreskrifterna för fastställande
av utgifts- och inkomststaten för
kommun — vilket ärende torde vara det
viktigaste för en kommun att behandla
— torde det framstå för envar, att det
är omöjligt att efterfölja författningsföreskrifterna.
Efter den nya uppbördsreformens
genomförande är drätselkammare
eller kommunalnämnd skyldig att
under september månad behandla utgifts-
och inkomststaten. Under oktober
månad skola stads- respektive kommunalfullmäktige
fastställa utdebiteringen
för det kommande året. Det är även
nödvändigt att dessa tider iakttagas, då
förarbetena från häradsskrivarens sida
(den lokala skattemyndigheten) efter
källskattens införande äro mera omfattande
och debetsedlarna måste distribueras
redan i början av januari månad.

Praktiskt sett blir resultatet att den
gamla stadsfullmäktigeförsamlingen får
besluta om utdebitering för nästkommande
år utan att vara behörig därtill.
Dess bättre ha vi den ordningen i de
kommunala författningarna, att ett olagligt
beslut blir lagligt, om besvär icke
anföres, och det är endast därigenom
som den nu gällande indelningslagen
icke medfört de obehagliga konsekvenser,
som den rätteligen skulle kunna få
för kommunerna.

Jag får därför hemställa alt herr statsrådet
snarast möjligt ville gå i författning
om att få fram en ändrad lagstiftning
i förevarande hänseende.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ans. befolkningsoch
näringsförhållandena i Blekinge län.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! Med andra
kammarens tillstånd har herr Johnsson
i Kastanjegården till mig framställt eu
fråga om regeringen har uppmärksam -

mat de befolkningspolitiska och näringspolitiska
problemen i Blekinge
län. Vidare önskar interpellanten att
få kännedom om vilka åtgärder regeringen
planerar att vidtaga.

Då jag går att besvara dessa frågor,
vill jag inledningsvis anföra, att jag väl
kan finna det vara ganska naturligt, att
interpellanten uppmärksammat de av
honom påtalade förhållandena såsom
särskilt bekymmersamma i hans hemlän.
De tendenser, som interpellanten
berört, torde emellertid icke vara några
specifikt blekingska företeelser utan
torde även framträda på en del andra
håll i landet. I vissa avseenden torde
dessa svårigheter, t. ex. i fråga om de
förändrade sysselsättningsmöjligheterna,
snarare vara mindre utpräglade i
Blekinge län än på vissa andra håll.

Vad sålunda beträffar utflyttningen
från länet synes denna under åren
1931—1945 icke ha varit större än utflyttningen
från grannlänen. Detta gäller
särskilt landsbygden.

Städerna i Blekinge län hade under
åren 1931—1945 en något lägre nettoinflyttning
än grannlänens städer. Även
blekingestiiderna hade emellertid under
denna tid ganska betydande inflyttningsöverskott.

Det är sant, att Karlskrona under
åren 1946 och 1947 visade en nettoutflyttning.
De tre övriga städerna hade
emellertid ett mindre inflyttningsöverskott.
För 1948 finnas ännu icke några
flyttningssiffror publicerade. Folkmängdsutvecklingen
tyder dock på en
förbättring. Blekingestädernas folkmängd,
som 1946 minskade med nära
1 000, ökade sålunda under 1947 med
ca 250, och under 1948 fördubblades
denna ökning.

Gentemot intcrpcllantens uttalande
att utflyttningarna medföra »ökad förgubbning
och fattigdom» kan vidare
framhållas, att länet trots flvttningsförlustcrna
har en gynnsammare utveckling
av folkmängden inom de produktiva
åldrarna än riket som helhet. År -

Nr 16.

Tisdagen den 10 maj 1949.

Svar på interpellation ang. befolknings- och näringsförhållandena i Blekinge län.

betskraftsunderlaget kan sålunda sägas
vara gynnsamt för en utbyggnad av näringslivet.
Jag vill emellertid i detta
sammanhang framhålla, att i den mån
en utbyggnad av länets eget näringsliv
icke kan bereda tillräckliga sysselsättningsmöjligheter,
är det både naturligt
och lämpligt att en utflyttning sker till
områden, som ha brist på arbetskraft.
Av allt att döma behöver detta dock
icke ske i sådan omfattning, att det
medför några katastrofala följder i
fråga om befolkningsförhållandena i
länet.

Svsselsättningssvårigheterna i Blekinge
län ha till stor del berott på
stenindustriens svåra kris under 1930-talet. Av de till länets arbetslöshetsnämnder
rapporterade hjälpsökande arbetslösa,
vilka vid utgången av februari
utgjorde 173 personer, voro två tredjedelar
i åldern över 50 år. Detta förhållande
framhäver arbetslöshetens karaktär
av restarbetslöshet. Till jämförelse
vill jag i detta sammanhang erinra,
att i Västernorrlands län, där en
liknande restarbetslöshet uppkommit
till följd av krisen inom sågverksindustrien,
var relativt sett antalet hjälpsökande
avsevärt högre.

Arbetslösheten bland byggnadsarbetarna
har under den gångna vintern
varit relativt högre i Karlskrona än i
flertalet andra städer. Detta sammanhänger
med att byggnadsarbetarkåren,
vilken under krigsåren kom att tillväxa
starkt, ännu icke anpassats till
efterkrigsförhållandena. Vidare bör
framhållas, att interpellantens uppgift
att en tredjedel av byggnadsarbetarna
i Karlskrona voro arbetslösa hänför
sig till läget i januari, februari och
första hälften av mars. Under senare
hälften av mars inträdde en markant
förbättring, som alltjämt fortsätter.

Vad angår bostadsbehovet vill jag erinra,
att vid fördelningen av tillstånden
måste hänsyn tagas till en rad olika
omständigheter för varje enskild
s. k. kvotort i landet. För kvotkommu -

nerna i Blekinge gäller, att de enligt
tillståndsgivningskvoten för 1949 sammanlagt
komma att beviljas byggnadstillstånd
för avsevärt flera lägenheter
än under 1948. Tillståndsgivningen för
1949 upptar sålunda för dessa kommuner
450 lägenheter, under det att antalet
lägenheter för vilka byggnadstillstånd
meddelades år 1948 var 317.
Denna ökning är betydligt högre än
vad som skulle motiveras av den totala
ökningen av antalet tillstånd för bostäder
i riket som helhet.

Vad gäller frågan om näringspolitiska
åtgärder av betydelse för Blekinge
vill jag till en början framhålla
den betydelse, som 1947 års riksdagsbeslut
rörande den framtida rationaliseringsverksamheten
inom jordbruket
måste tillmätas i detta län. Den i november
1948 tillkallade utredningen
angående småbrukens möjligheter att
uppnå full lönsamhet genom specialisering
av produktionen torde vidare
kunna framkomma med förslag, som i
hög grad kunna vara av värde för det
blekingska småbruket. Av betydelse
för länet äro vidare de beslut, som fattats
av 1948 års riksdag angående dels
skärgårdstrafiken, dels statsbidrag till
byggande av fiskehamnar m. in. Jag
vill också erinra om behandlingen vid
1940 års riksdag av frågan angående
ombyggnad till normalspår av vissa av
blekingenätets järnvägar.

Jag vill vidare erinra om att den
rådgivning beträffande industriens lokalisering,
som arbetsmarknadsstyrelsen
och Industriens produktionsråd bedrivit
efter kriget, har bl. a. resulterat
i att en del nya industrier tillförts Blekinge.
Telefon AB L. M. Ericsson har
sålunda förlagt ett dotterföretag för
tillverkning av telefonapparater till
Karlskrona. För närvarande äro 190
män och 225 kvinnor anställda. Verksamheten
är dock ännu ej fullt utbyggd.
Med nuvarande produktionsprogram
kommer fabriken, när den
blir färdig, att erfordra 600 arbetare;

Tisdagen den 10 maj 1949. Nr 16.

Svar på interpellation ang. befolknings- och näringsförhållandena i Blekinge län.

och lokalerna möjliggöra en utökning
av arbetskraften till 800. Utsikterna att
genom successiv nyanställning fylla
detta behov förefalla vara goda. Etableringen
av denna industri i Karlskrona
har redan haft mycket stor betydelse
för staden och länet, då den skapat
nya arbetstillfällen och medfört en ur
olika synpunkter önskvärd differentiering
av näringslivet. Även andra betydelsefulla
industriföretag ha kommit
till stånd genom arbetsmarknadsorganens
medverkan. Karlskrona har sålunda
efter undersökning av tillgången
på kvinnlig arbetskraft erhållit en konfektionsfabrik,
som för närvarande
sysselsätter 9 män och 80 kvinnor.
Detta företag planerar utökning av driften.
AB Atlas Diesel har efter samråd
med länsarbetsnämnden förlagt en filial
för tillverkning av trvckluftsmaskiner
till Karlskrona. För närvarande
har denna fabrik ett 25-tal män anställda
och skulle behöva ytterligare
ett 10-tal, om yrkesarbetare kunde erhållas.
Fn för fisket betydelsefull utvidgning
av industrien i Blekinge är
tillkomsten av ett fryshus och en fiskmjölsfabrik
i Karlskrona. Till fryshusbyggnaden
har därvid utgått statligt
lån. Särskilt med tanke på arbetsmarknadsförhållandena
i länet har därtill
helt nyligen byggnadstillstånd medgivits
för utvidgning av porslinsfabriken
i Karlskrona. Sysselsättningsmöjligheterna
vid örlogsvarvet i Karlskrona ha
vidare underlättats genom att varvet
utfört civila arbeten för staten och enskilda.
Jag vill i detta sammanhang
också nämna de förbättrade yrkesutbildningsmöjligheter,
som tillkomsten
av den centrala verkstadsskolan och
det under byggnad varande tekniska
gymnasiet i Karlskrona innebära.

Länsarbetsnämnden har gjort omfattande
undersökningar angående befolknings-
och näringsförhållandena i
vissa kommuner. Dessa undersökningar
ha givit en värdefull kännedom om
liiget i respektive kommuner och ha

även föranlett vissa åtgärder. Undersökningen
rörande Mjällby kommun visade,
att där fanns god tillgång på
kvinnlig arbetskraft. Med stöd därav
upptog kommunen på initiativ av arbetsmarknadsstyrelsen
förhandlingar
med Iföverken om förläggning av en
filial till Mjällby. En sådan kom också
till stånd, och för närvarande sysselsätter
denna 45 kvinnor och 5 män.
Vidare kan nämnas, att med bidrag och
lån från staten ett modernt fryshus
skall uppföras i Mjällby, vilket kommer
att skapa nya arbetstillfällen i
kommunen och även vara till gagn för
fisket. Det förtjänar också erinras om
att, då ett textilföretag under 1948 lokaliserades
till Backaryd, byggnadstillstånd
omedelbart beviljades ifrågavarande
industri främst med hänsyn
till önskemålet att förstärka näringslivet
i bygden. För att understödja hantverk
och småindustri inom länet ha
slutligen särskilda medel ställts till förfogande
av staten.

Statsmakterna ha, såsom framgår av
denna redogörelse, ägnat stor uppmärksamhet
åt arbetsmarknads- och
näringsförhållandena i Blekinge samt
vidtagit åtgärder ägnade att skapa nya
och förbättrade utkomstmöjligheter för
befolkningen. Även de åtgärder, som
kunna bli erforderliga i framtiden,
måste säkerligen liksom hittills inriktas
såväl på att påverka förutsättningarna
för en ytterligare utveckling av näringslivet,
exempelvis genom förbättring
av kommunikationerna, som j)å
att direkt medverka till etablering avnya
industriföretag inom länet.

Slutligen vill jag understryka vad
jag redan tidigare antytt, att förhållandena
på arbetsmarknaden i Blekinge
icke få ses isolerade från landets arbetsmarknad
i övrigt. Lösningen av
här berörda frågor måste i sista hand
ske under hänsynstagande till näringslivets
utvecklingstendenser och produktionsinriktningen
i landet i sin
helhet.

Nr 16.

Tisdagen den 10 maj 1949.

Svar på interpellation ang. befolknings Härefter

anförde:

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Jag skall be att få framföra
mitt tack till hans excellens hem
statsministern för hans vänlighet att
besvara min interpellation om det blekingska
näringslivet. Att herr statsministern
och jag se på dessa ting något
olika är väl ganska förklarligt, och att
herr statsministern skulle kunnat lämna
ett svar, som gjort mig fullt nöjd, får
jag ärligt sagt framhålla, att jag knappast
hade väntat. Men jag hade nog
hoppats, att jag skulle ha fått något
mera av löfte och tröst för framtidens
Blekinge.

Jag har alldeles särskilt fäst mig vid
några rader i svaret, där herr statsministern
säger, att det är naturligt och
lämpligt att en utflyttning sker till områden,
som lida brist på arbetskraft,
och att detta inte behöver få några katastrofala
följder. Ja, det beror naturligtvis
på vad man menar med katastrofala
följder. För min del kan jag inte tänka
mig en fortsatt utveckling sådan som
den, som nu råder där nere, utan att
både förgubbning och fattigdom tillta.
Jag ber om ursäkt, Ers Excellens, för
att jag använder dessa ord; de äro inte
vackra, men när jag nu en gång använt
dem i interpellationer får jag väl försöka
hålla samma stil.

Det finns helt säkert folk där nere,
som redan nu anser, att detta län ligger
så långt efter andra län att det närmar
sig katastrofen eller i vart fall att en
hel del inte är reparabelt.

Herr statsministern gör å ena sidan
gällande, att läget för oss inte är så allvarligt
— man kan inte undgå att få
det intrycket, när man läser interpellationssvaret
— men å andra sidan pekar
han på en rad åtgärder, som planeras.
Han nämner de industrier, som ha
kommit till i Karlskrona, Backaryd,
Mjällby och på andra orter. Men allt
detta tyder väl ändå på att statsmakterna
ha ansett, att det föreligger allde -

och näringsförhållandena i Blekinge län.

les speciella behov där nere och att därför
byggnadstillstånd för vissa av dessa
industrier ha beviljats omedelbart. Den
utbyggnad som har skett — även om
det enligt mitt förmenande inte är i så
förfärligt stora mått i förhållande till
behovet — har mottagits av befolkningen
med allra största tacksamhet.

Eftersom herr statsministern alldeles
särskilt omnämnde 1946 års beslut, vill
jag inte dölja både mitt och många andras
missnöje med att breddningen av
våra järnvägar inte pågår i hastigare
takt än som faktiskt sker. Jag tror nämligen
för min del, att det inte kan bli
någon riktig fart på det blekingska näringslivet
och dess utbyggnad förrän
detta handikap, den smalspåriga, långsamgående
järnvägen med dess förslitna
materiel och många omlastningar, blir
avhjälpt. Jag har tidigare sagt och upprepar
det nu, att många industrier, som
ha planerats i vårt län, till sist ha stoppat
på att järnvägen har varit smalspårig.

Herr statsministern nämnde något
om att man håller på att planera industrier
där nere, men i många socknar,
i vart fall i de socknar, som haft en
stenindustri, har man en känsla av att
det inte går att skapa hur stora industrier
som helst. Vi ha också vid många
tillfällen försökt rekommendera den
vägen att vi skulle få småföretag, och
att vi ha intresserat människor härför
bevisas ju av de framställningar, som
ha gjorts i detta avseende. Men arbetsmarknadsstyrelsen
har ingalunda tillstyrkt
alla dessa utan har i stället, såsom
har skett under de allra sista dagarna,
avslagit sådana framställningar,
som ha gjorts från socknar, som mycket
väl hade behövt ett sådant företag.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta
att nämna min egen hemkommun,
där det inte funnits annan industri
än stenhuggeri. Socknen är en vanlig
bondsocken; där bodde förr ungefär
400 stenhuggare, som hade en allt annat
än hög levnadsstandard. Man arbe -

Tisdagen den 10 maj 1949.

Nr 16.

Svar på interpellation ang. befolknings tade

med den hårda stenen, en råvara,
som faktiskt inte kostar någonting i
sig själv men som bearbetad blev en
exportartikel, som skaffade länet en
icke föraktlig inkomst. När stenindustrien
bröt samman — regeringen har
sig väl bekant, burudana förhållandena
då blevo — måste man ju ha något annat
att livnära sig på. Herr statsministern
nämnde i fråga om utflyttningen
vissa siffror för åren 1931—1945, medan
jag i stället har använt siffror för
åren 1941—1945. I stenhuggeridistrikten
fanns det inte någon möjlighet för
en människa att flytta någon annanstans,
dels därför att det var ont om
arbete för en duktig stenhuggare, som
inte kunde något annat yrke, och dels
därför att han hade hus och hem och
ville fortsätta med sitt gamla arbete,
som emellertid som sagt var omöjligt
att få.

Vi ha nu i kommunen försökt finna
personer intresserade av att starta något
företag där. Det har då bl. a. varit
fråga om stenhuggarsöner, som ha tagit
arbete på annat håll. Men det är klart,
att man vid den allra minsta permittering
behåller sina gamla arbetare på
orten i fråga, medan våra arbetare i
första hand bli permitterade. Jag skulle
kunna nämna ett par sådana unga män,
som ännu de allra sista veckorna ha
velat sätta upp en småindustri, men vilkas
ansökningar ha avslagits av arbetsmarknadsstyrelsen.
I ett av dessa fall
där ett sådant här tillstånd, såvitt jag
kunnat se, skulle ha varit lyckligt både
för kommunen och för de sökande
själva men avslogs, frågade jag vederbörande
tjänsteman om anledningen till
avslaget och fick då till svar, att enligt
hans personliga uppfattning skulle företaget
inte ha kunnat bära sig. .lag har
nu en alldeles motsatt uppfattning i det
avseendet och menar, att man inte skall
sitta här i Stockholm i ett ämbetsverk
och avgöra vilka som skola kunna klara
sig eller icke. Det gäller dock här människor,
som ha visat att de ha kunnat

och näringsförhållandena i Blekinge län.

klara sig så pass, att de ha kunnat
skaffa pengar att bygga upp ett eget
företag utan något bidrag från statens
sida. Men de ha nu förvägrats dylikt
tillstånd. Åtminstone på detta område
tycker jag, att statsmakterna borde
kunna vara mera gentila mot vårt län,
där ju faktiskt, såsom också herr statsministern
framhöll, näringslivet har
vållats mycket stora skador, inte minst
då inom stenindustrien. Det är alldeles
givet att människorna där nere stå mycket
undrande inför statsmakternas beslut
i dessa ting.

Beträffande bostadsförhållandena
nämnde herr statsministern, att vi för
år 1949 fått 450 lägenheter mot 317 år
1948, och han uttalade, att ökningen
skulle vara betydligt högre än vad som
skulle motiveras av den totala ökningen
av antalet tillstånd för bostäder i riket
som helhet. Vad är nu anledningen till
denna ökning? Ja, om inte Blekinge har
blivit alltför illa behandlat tidigare,
måste det ju anses orättvist mot andra
landsdelar, att de nu skola släppa till
av sina byggnadskvoter till Blekinges
hjälp. Jag tror emellertid att ökningen
har varit av behovet påkallad, och alla
äro vi där nere tacksamma för denna
förbättring. Läget i dag är sämre än
det var samma tid i fjol, men det är
utsikt till att det skall kunna förbättras
till hösten genom denna utökning.
Herr statsministern medgav, att i Karlskrona
voro den 1 februari 1949 en tredjedel
av byggnadsarbetarna utan arbete,
men framhöll, att läget numera väsentligt
hade förbättrats. .Tåg kan hålla med
om att läget har förbättrats i det avseendet,
tv två månader senare var antalet
arbetslösa bara 23,i procent. Men
om vi jämföra Karlskrona med läget i
de 48 större orter i landet, för vilka
särskild arbetslöshetsstatistik föres, visar
det sig, att medeltalet här är 12,5
procent, alltså eu väsentlig skillnad
trots de nya arbetstillfällen, som faktiskt
ha tillkommit i Karlskrona och
som herr statsministern omnämnde.

Nr 16.

Tisdagen den 10 maj 1949.

Svar på interpellation ang. befolknings- och näringsförhållandena i Blekinge län.

För att nu återgå till vad jag sagt om
förgubbningen och fattigdomen i länet
har därvidlag ingenting annat påståtts
än att födelseöverskottet åren 1931 —
1940 var större än i alla andra län utom
norrlandslänen. Trots detta förekom
emellertid en nettoförlust i befolkningsantalet
med över 1 000 invånare per år.
Beträffande utflyttning under åren 1945
—1947 kan nämnas, att hälften av männen
voro under 25 år och tre fjärdedelar
av kvinnorna under samma ålder.
Blekinge län är det, som näst efter
Norrbottens län hade den största utflyttningen
under åren 1945—1947.
1945 översteg antalet utflyttade antalet
inflyttade med 1 469, 1946 med 3 188
och 1947 med 1 851. Blekinge län hade
den största genomsnittliga folkminskningen
under åren 1945—1947. 1946
var den exempelvis i Blekinge län 11,12,
medan Viisternorrlands län hade en
ökning med 1,34 och, för att ta endast
ännu ett län, Stockholms län ökade
med 46,48, allt pro mille. 1941—1945
minskade på grund av utflyttning den
yrkesmässigt verksamma befolkningen
med 3 134 personer. Jag skall inte anföra
flera siffror, men de anförda tycker
jag bestyrka det uttryck »förgubbning»,
som jag har använt.

För att sedan något belysa vad jag
menar med talet om fattigdomen i Blekinge
skall jag be att få anföra några
siffror från det år, som senast är klart
i statistiskt hänseende, nämligen 1947.
Det året var antalet skattekronor per
1 000 invånare i Blekinge län 10 000.
Det län, som herr statsministern nämnde
i svaret, Västernorrlands, hade
13 900, och för att nu ta våra grannlän
hade Kalmar län 12 300, Kronobergs län
12 500 och Kristianstads län 13 400.
Och för att slutligen ta ett län, som i
mångt och mycket liknar vårt, nämligen
Bohuslän, också det ett stenindustrilän,
hade man där 13 700 skattekronor.
Jag tror att dessa siffror visa, att
vårt ekonomiska läge inte är på något
sätt avundsvärt.

Herr statsministern säger vidare, att
beslutet om jordbrukets rationalisering
måste tillmätas stor betydelse för Blekinge
läns vidkommande och att den
kommitté, som tillsattes i november
1948, torde komma med rekommendationer
avsedda att höja jordbrukets lönsamhet
genom upptagande av specialodlingar
och sådant. Jag för min del
befarar emellertid, att det i stället blir
ett ännu större lösgörande av arbetskraft
från jordbruket, åtminstone så
att säga på det översta trappsteget, tv
i och med dessa bestämmelser kunna
väl en hel del sammanslagningar av
jordbruk inte undgås, varigenom en del
arbetskraft blir lösgjord. Fn omskolning
av arbetskraften är naturligtvis
även härvidlag svår, och en utflyttning
leder också, som jag redan har påpekat,
till att vi få mindre och mindre folk
där nere. Jag har åtminstone vid ett
tillfälle hört ett statsråd på tal om de
arbetare, som på detta sätt komma att
frigöras från jordbruket, säga, att antingen
finge de flytta till industriorterna
eller, om de inte ville flytta, så
finge industrierna placeras där de
bodde, ungefär så som nu herr statsministern
nämnde hade skett i Backaryd
och snart kommer att ske i Mjällbv.
Jag tror att statsmakterna böra försöka
sätta sig in i att det är alldeles nödvändigt
att vi i Blekinge så snart som möjligt
få om inte storindustrier så dock
en del småföretag, som kunna absorbera
de människor, som sålunda bli lösgjorda
från sitt gamla arbete, tv annars
kan det gå så, att det blir onödigt med
både jiirnvägsbyggande och att flytta
människor. Men det vilja inte vi, som
bo därnere. Vi vilja att samhället skall
existera så att människorna få en utkomst
jämförlig med den man har i
andra delar av landet. Vi begära med
andra ord endast en dräglig tillvaro
för dem.

Jag skall, herr talman, nöja mig med
de nu anförda siffrorna, som jag menar
visa, att balansen på arbetsmarknaden

Nr 16.

Tisdagen den 10 maj 1949.

Svar på interpellation ang. befolknings i

Blekinge är otillfredsställande. Mot en
relativt konstant efterfrågan på arbetskraft
svarar ett utbud, som städse ligger
över efterfrågan. Det är arbetstillfällen
åt i första hand männen, som vi
alldeles särskilt behöva. Jag har försökt
sammanfatta problemet i några punkter,
som jag här skall be att få föredraga
för att få dem till protokollet. De lyda:

1. Länet har i dag 5 000 människor
mindre än 1910. Detta är anmärkningsvärt,
framför allt om man betänker, att
födelsetalet i länet är bland de högsta
i landet.

2. Utflyttningsförlusterna i länet äro
med undantag för ett län större än i
något annat län i landet. Även tätorterna
ha under senare år haft utflyttningsförluster.

3. Oroväckande är att det mest är
ungdom, som flyttar ut. Avtappningen
av ungt folk innebär, att åldersfördelningen
försämras i de flesta kommunerna.
En förgubbning inträder.

4. Länets näringsliv är svagt utvecklat,
vilket gör att inkomstförhållandena
äro dåliga, sämre än i något annat län.

5. Kommunikationerna äro dåliga och
inbjuda icke till ökad industrialisering i
länet. En förbättring av kommunikationerna
skulle betyda mycket för näringslivets
utveckling m. m.

6. Det råder överskott på manlig arbetskraft
praktiskt taget året runt.
Största delen av denna är icke omflyttningsbar
på grund av ålder, bundenheten
till hemorten genom eget hem etc.

7. Den alltmer tilltagande förgubbningen
och fattigdomen inverka i
högsta grad menligt på företagsamheten,
och det är stöd härutinnan, som är ett
absolut behov.

Jag vill ännu en gång säga, att jag förväntar
alt statsmakterna tiinka på de
besvärliga förhållanden, som råda i
Blekinge. Jag framhåller särskilt vikten
av att de framställningar beaktas,
som göras eller komma att göras om
stöd åt småföretagen, som ju komma att
absorbera en hel del mänsklig arbets -

och näringsförhållandena i Blekinge län.

kraft och få den att stanna kvar där
nere.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Interpellantens
reflexioner kring mitt interpellationssvar
skulle kunna föranleda mig
till åtskilliga reflexioner både av principiell
natur och i anknytning till blekingeförhållandena.
Jag skall emellertid
icke trötta kammaren alltför mycket.
Jag skall därför begränsa mig till att
framhålla ett par synpunkter.

För det första vill jag icke, att mitt
interpellationssvar skall uppfattas på
det sättet, att jag skulle ha bagatelliserat
de svårigheter, med vilka man kämpar
i Blekinge. Ett av mina första ärenden
i Kungl. Maj:ts kansli var handläggningen
av frågan om Lyckebyåns
reglering; och oavsett vad man säger
om detta företag hade denna handläggning
det goda med sig, att jag lärde mig
under vilka otroligt svåra förhållanden,
som en stor del av Blekinges småbrukare
lever. Även om under de femton år,
som ha gått sedan dess, förhållandena
ha förbättrats kolossalt för landets småbrukare,
kan jag ändå icke tänka mig
annat än att 1947 års beslut om den
stora rationaliseringsreformen kommer
att betyda väsentligt ökade chanser och
möjligheter också för Blekinges småbrukare.

Jag skall icke taga upp någon diskussion
med interpellanten om befolkningssiffrorna.
Vad som skiljer eller har
skilt Blekinge från de län, som jag
nämnde i mitt interpellationssvar, är
icke intensiteten i flykten från landsbygden,
tv där står jag vid vad jag
sade. Jag skall bara för att styrka, att
jag ej for med löst prat, räkna upp utflyttningssiffrorna
för 1947 i några av
de angränsande länens landsbygd. I
Blekinge hade vi ett utflyttningsöverskott,
alltså en förlust genom utflyttning
från landsbygden, på 1 41(1. Motsvarande
siffror voro för Kronobergs

Nr 16.

Tisdagen den 10 maj 1949.

Svar pa interpellation ang. befolknings län

1 322, för Kalmar län 1 713 och för
Kristianstads län 2 022. Att det ändå
blir en större nettoutflyttning från Blekinge
beror på att både Kronobergs,
Kalmar och Kristianstads län ha städer,
som till sig draga litet mera folk än som
flyttar därifrån. Men efter de åtgärder,
som nu vidtagas för staden Karlskrona
och som icke kunde verka under 1947,
borde det — eftersom de andra blekingestäderna
icke ha något utflyttningsöverskott
— finnas grund för den
i interpellationssvaret uttryckta förhoppningen,
att Blekinge även i detta
hänseende skall komma i ungefär samma
situation som grannlänen.

Så ha vi det förhållandet, att vi ha
lämnat litet mera bostadstillstånd. Nu är
det alltid riskabelt att interpellera statsministern,
tv han är egentligen okunnig
på alla områden; det är fackministrarna
som följa detta dagligen. Men jag har
för mig, att den ökning av bostadstilldelningen,
som Blekinge fått utöver den
normala tilldelningen, icke beror på att
vi ha blivit särskilt samvetsömma över
vår tidigare behandling av Blekinge
utan grundas på att till Blekinge kommer
ett så betydande antal nya exportindustrier.
Om vi vilja, att L. M. Ericsson
skall ha en verkstad i Blekinge, och
om vi önska främja L. M. Ericssons export,
kunna vi icke göra annat än ställa
en del av den speciella bostadskvot, som
vi ha anslagit till exportindustrier, även
till Blekinges förfogande. Det är naturligtvis
åtgärder som stödja Blekinge,
både att exportindustrier genom statens
medverkan förlagts dit och att som följd
av exportindustriernas förläggning dit
vi fått en ökning av bostadsbyggandet.
Jag hoppas, att interpellanten icke skall
resa någon opinionsstorm mot oss för
att vi råkat gynna Blekinge i båda dessa
avseenden.

Beträffande huvudfrågan är det naturligtvis
en besvärlig sak, hur man
skall bevara näringslivets frihet och
samtidigt dirigera näringslivet att lägga
så mycket som möjligt av sina nyin -

och näringsförhållandena i Blekinge län.

vesteringar till de områden, där det
finns överskott på arbetskraft. Jag är
förvånad att interpellanten själv, som
borde vara mera känslig för detta dilemma
än en representant för det socialdemokratiska
partiet, icke tillräckligt
kraftigt varnat mot en sådan centraldirigering,
där vi försöka påverka det
privata näringslivet att förlägga sina
nyinvesteringar i största möjliga utsträckning
till orter, varest det finnes
balans på arbetskraft eller i varje fall
icke brist på arbetskraft.

För att komma till rätta med detta
utomordentligt vittutseende problem,
som enligt min mening, när allt kommer
omkring, är ett av de viktigaste
motiven för statligt inflytande över investeringsverksamheten,
ha vi tillsatt en
lokaliseringsutredning, som skall se efter,
hur man på lämpligaste sätt skall
gå till väga för att med bibehållande i
största möjliga grad av rörelsefrihet för
industrien ändå ställa till industriens
förfogande sådana upplysningar, att den
av egen drift söker sig till sådana överskottsområden.
Vi ha i avvaktan på att
denna utredning skall lämna resultat
tillåtit oss att ställa sådana upplysningar
till industriens förfogande. Det är naturligtvis
en form av centraldirigering.
Jag tror att den är nödvändig. Jag tror
att det är rikligt, att man använder sig
av denna metodik. Jag tror att man i
både Västernorrlands län, Bohuslän och
Blekinge län, de stora underskottsområdena,
har haft stor välsignelse av att
vi ej låtit oss hindras av några doktriner
utan i varje fall handlat på det sätt
vi ansett vara klokast och riktigast ur
ortsbefolkningens synpunkt. Jag hälsar
med tillfredsställelse, att vi på denna
punkt tydligen ha stöd även av den
ärade interpellanten.

Jag vill sluta med att säga, att det är
för mig en överraskning, om man ej
skulle ha tagit hänsyn till Blekinges
speciella förhållanden vid beviljandet
av byggnadstillstånd. Jag nämnde några
exempel på att så skett. Jag har i min

Tisdagen den 10 maj 1949. Nr 16.

Svar på interpellation ang. befolknings- och näringsförhållandena i Blekinge län.

hand en promemoria av arbetsmarknadsstyrelsen,
daterad den 19 april
1949. Jag kan icke tro annat än att
denna promemoria uttrycker sanningen.
Det får arbetsmarknadsstyrelsen stå för.
Det låter så här: »Enligt interpellanten
skulle ansökningar föreligga avseende
tillstånd för byggande av industrier,
som i framtiden kunde ge befolkningen
ökad försörjning. I anledning härav har
en inventering av hos arbetsmarknadsstyrelsen
inneliggande byggnadstillståndsansökningar
för industriföretag
inom Blekinge verkställts. Av denna inventering
framgår, att ansökningar, som
kunna få den betydelse interpellanten
uppger, icke finnas. För någon månad
sedan inkom visserligen byggnadstillståndsansökan,
avseende ett större projekt
för en av länets mest betydelsefulla
industrier, men enligt föreliggande
uppgifter kommer icke denna investering
att medföra något större nvanställningsbehov.
En ökning av produktionen
åstadkommes utan motsvarande ökning
av arbetsstyrkan tack vare den rationellare
driften i de planerade lokalerna.
Ansökan är ännu icke slutbehandlad.»

Om dessa uppgifter ej överensstämma
med de verkliga förhållandena, beklagar
jag det. Då kommer sannolikt arbetsmarknadsstyrelsen
att få veta om
att jag beklagar det.

Herr ANDERSSON i Ronneby: Herr
talman! Det är ju alldeles klart, att
om man finner att de människor, som
bo i ett län här i landet, ha sämre
ekonomiska förhållanden än landet i
övrigt, så måste i synnerhet de, som
representera detta län, sätta sig ned
och taga under övervägande vad som
kan göras för att rätta till detta förhållande.

Man kan omedelbart konstatera, att
Blekinge befinner sig bland de delar
av landet, som relativt sett ha den sämsta
ställningen. Interpellanten har här

ganska utförligt statistiskt redogjort för
dessa fakta. Jag skall icke längre uppehålla
mig vid dem. Jag kan hålla med
herr statsministern i det avseendet, att
om vi ej hade haft de hjälpåtgärder,
som statsmakterna ha vidtagit, är det
tydligt att standarden skulle ha varit
lägre än den nu är. Det hindrar icke
att förhållandena äro sämre än annorstädes.
När befolkningsutflyttningen
fortsätter i starkare takt än i andra
län, visar det att det måste finnas något
fel. Vi bedöma det så, att det är kommunikationerna
som ha varit orsak till
att industrien icke har velat satsa på
Blekinges utveckling i industriellt avseende.
Vi måste alltså lita på statsmakternas
stöd för att få bättre industriella
betingelser och en bättre differentiering
av länets näringsliv.

Vi äro ytterligt tacksamma för de åtgärder,
som ha vidtagits för att få
Karlskrona bättre tillgodosett i detta
avseende. Denna stad har alltid haft
stora svårigheter att genomlida genom
att den i huvudsak varit militärstad.
De åtgärder, som med statsmakternas
stöd ha vidtagits för att få näringslivet
differentierat, komma att i hög grad
giva staden en annan struktur och en
bättre befolkningsutveckling.

Vi ha också en landsbygd, som i hög
grad är präglad av småbruken, vilket
gör att välståndet är lägre än i andra
delar av landet. Vi ha en fortgående
utflyttning från denna landsbygd på
grund av den fortlöpande rationaliseringen.
Kan man icke i städerna taga
emot dessa från landsbygden utflyttade
eller få till stånd industrier på
landsbygden, kommer bcfolkningsminskningen
att fortsätta i länet. Det
är ett förhållande, som ej kan vara
önskligt. Med hänsyn till länets litenhet
ha vi ej råd till denna befolkningsåderlåtning,
som går ut över de arbetsföra
åldrarna och automatiskt måste
medföra ökad förgubbning.

.lag tror att vi kunna icke i varje fall
där nere enbart lita till privat före -

Nr 16.

Tisdagen den 10 maj 1949.

Svar på interpellation ang. befolknings- och näringsförhållandena i Blekinge län.

tagsamhet. Även herr Johnsson i Kastanjegården,
som i det avseendet har
en annan principiell uppfattning än
jag, vädjade starkt till statsmakterna
om ökat stöd. Det enda vi ha att hoppas
på är faktiskt, att detta stöd fortsätter
såsom det börjat. Jag säger, att
vi äro nöjda med de insatser statsmakterna
ha gjort för att få Blekinge på
fötter. Jag vädjar till statsmakterna att
fortsätta att medverka till att få upp
detta län i samma standard som landet
i övrigt. Kunna vi få järnvägsfrågan
ordnad så fort som möjligt tror jag, att
man kan se ljusare på framtiden även
i Blekinge.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Herr statsministern kan
vara säker på att jag icke skall resa
någon storm för de 450 lägenheterna.
Jag hoppas, att statsministern icke missförstod
uttrycket, när jag talade om
detta, så att det skulle vara någon anmärkning.
Tvärtom är jag väldigt glad
över detta och hoppas att det skall
fortsätta icke bara i ungefär samma
takt utan i ytterligare utökad takt.

Beträffande statsministerns tal om
centraldirigering skall jag icke alls vidröra
detta ämne; tills vidare få vi handla
efter nuvarande läge. Jag vill bara
säga, att när det gäller Blekinge få
herrarne kalla det vad herrarne vilja,
bara vi få möjlighet att låta människorna
där nere leva och stanna kvar.
Det är det väsentliga för oss.

Sedan skall jag icke upptaga tiden
längre. Det var bara den där lilla saken
om ansökningarna hos arbetsmarknadsstyrelsen
från industriföretagen,
som jag skulle vilja beröra. Nu vet jag
ej vad arbetsmarknadsstyrelsen menar
att ett industriföretag är för någonting.
Vad jag närmast syftade på var icke
något storföretag, utan det var fråga
om ett litet företag, som skulle syssel -

sätta, enligt vad jag skulle tro, fem
eller sex man. Men detta företag hade
betydelse just för oss. Jag har själv
sett avslaget den 29 april på denna ansökan;
jag tror ej att jag tar fel på
dagen. Men därförutom vet jag ju, att
man har avslagit vissa ansökningar om
liknande byggnadstillstånd. Jag skall
nu icke upprepa dem, därför att jag
vet icke tillräckligt noga, när ansökningarna
skedde och när avslagen meddelades.
Men jag vet åtminstone om två
fall, som icke ligga längre tillbaka i
tiden.

Det är möjligt, att arbetsmarknadsstyrelsen
betraktar detta som alldeles
ovidkommande, när vi ha resonerat om
industriföretagen; därom vet jag ingenting.
Men även dessa ansökningar borde
ha prövats. Förmedlingsorganen i
vederbörande socken hade tillstyrkt
och särskilt tryckt på att det var behövligt.
Som representant för den socken
det var fråga om utbad jag mig att
få ett samtal med vederbörande tjänsteman,
innan avslag skedde. Det dröjde,
och när jag sedermera uppsökte en
byrådirektör i samma styrelse, var
ärendet redan avgjort. Det var ingenting
att göra. Beslutet blir naturligtvis
överklagat. Jag vågar hoppas och tro,
att statsmakterna nästa gång skola giva
dessa ärenden en välvilligare behandling.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Jag vill bara med tacksamhet
notera, att den ärade interpellanten
säger, alt om bara en åtgärd är till gagn
för befolkningen bryr han sig ej om
vad man kallar det. Kunde litet mera
av denna mentalitet tränga igenom i
vår församling, skulle vi komma ifrån
mycket klichétänkande och många vanföreställningar.

Överläggningen var härmed slutad.

Tisdagen den 10 maj 1949.

Svar på interpellation ang. jämkning i g
elektrifiering.

§ 5.

Svar på interpellation ang. jämkning i
grunderna för statsbidrag till landsbygdens
elektrifiering.

Enligt i dagens föredragningslista intaget
meddelande skulle statsrådet Nilsson
nu besvara tre interpellationer, varefter
statsrådet Sträng skulle lämna svar
på herr Petterssons i Dahl interpellation
ang; jämkning i grunderna för statsbidrag
till landsbygdens elektrifiering.
Herr statsrådet Sträng hade emellertid
hos talmannen anhållit att få avgiva
svar på sistnämnda interpellation före
besvarandet av de tre övriga spörsmålen.
Sedan kammaren, på av herr
talmannen därå given proposition lämnat
sitt bifall därtill, erhöll chefen för
jordbruksdepartementet, herr statsrådet
STRÄNG ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Pettersson i Dahl till
mig riktat ett par frågor angående grunderna
för statsbidrag till landsbygdens
elektrifiering. Frågorna avse, om jag
är villig att medverka till en jämkning
i dessa grunder så att bidrag kan utgå,
även om kostnaden för elektrifieringen
överstiger 240 kronor per centralblocksenhet.

De bidragsbestämmelser, som nu
gälla, ha tillkommit i slutet av år 1947.
De innebära bland annat, att statsbidrag
i regel inte utgår, när kostnaden för
elektrifieringen överstiger 240 kronor
per centralblocksenhet. Denna begränsning
är emellertid inte, såsom herr Pettersson
tycks ha uppfattat saken, ovillkorlig.
Undantag kan nämligen göras
för företag, som har hög angelägenhetsgrad.
Tanken har varit att man vid
behov skall kunna tillämpa denna undantagsbestämmelse,
när det gäller
skärgårds- och gränsbygdselcktrifieringar
samt vissa stora socken- och
skogsbygdselcktrificringar.

Nr 16.

runderna för statsbidrag till landsbygdens

Såvitt jag kan finna äro alltså de
önskemål, som interpellanten uttalat, i
det väsentliga redan tillgodosedda genom
nu gällande bestämmelser. Jag
skall därför utöver vad jag redan sagt
endast erinra om att dessa bestämmelser
böra ses mot den begränsning av
anslagen och av investeringarna, som
omständigheterna framtvungit. När det
blivit nödvändigt att hålla anslagen till
elektrifieringen inom en starkt begränsad
ram är det naturligt, att man velat
att dessa anslag skulle komma till
största möjliga nytta. Man har ansett,
att man bäst når detta mål genom att
som regel utestänga de allra dyraste
företagen men samtidigt hålla möjligheten
öppen att ge bidrag till sådana
bvgdeföretag, som kunna anses utgöra
ett verkligt samhällsintresse, även om
kostnaderna överstiga den uppställda
gränsen. Jag tror att detta är en förnuftig
princip. Det är emellertid klart, att
det även kan finnas smärre företag, som
kunna anses mycket starkt motiverade,
fastän kostnaderna överstiga nämnda
gräns. Trots de administrativa besvärligheter,
som en behovsprövning beträffande
dylika företag otvivelaktigt
för med sig, bör man därför enligt min
mening överväga att justera bidragsreglerna
så att bidrag skall kunna utgå
även till mindre företag, förutsatt att
det ur det allmännas synpunkt finns
starka skäl för att de skola komma till
stånd.

Härefter anförde

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag ber att till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få
frambära mitt tack för svaret. Jag kan
ju också säga att jag är tacksam för svarets
innehåll.

Statsrådet framhöll att han trodde, att
jag missuppfattat de bidragsbestämmelser,
som finnas. Det skulle jag knappast

Nr 16.

Tisdagen den 10 maj 1949.

Svar på interpellation ang. förbättring

tro att jag gjort. Statsrådet nämnde, att
jag fattat den föreskrivna kostnadsbegränsningen
såsom ovillkorlig. Jag bär
fattat saken så — och jag har också
sagt det i min interpellation — att reglerna
skola tolkas enligt statsrådets uttalande
i statsverkspropositionen och
enligt de bestämmelser som finnas hos
elkraftsberedningen men att vederbörande
företag ofta framställer saken annorlunda.
Man tolkar bestämmelserna
såsom om de vore ovillkorliga. Jag vet
i varje fall kraftföretag som räkna så,
att när kostnaderna komma upp i 239
eller 240 kronor per centralblocksenhet,
finns det ingen möjlighet att få statsbidrag.
Beträffande det företag, som jag
nämnt i min interpellation, nämligen
Svarteborg i Bohuslän, har vattenfallsstyrelsen
tolkat bestämmelserna på
detta sätt. Nu har jag emellertid hört
under en resa till Luleå, att vattenfallsstyrelsen
för företag där tolkat bestämmelserna
annorlunda, nämligen såsom
de skola tolkas. I vart fall sade kraftverksdirektören
där att det för sådana
företag brukar ingivas framställning till
Kungl. Maj :t om statsbidrag, oaktat
kostnaderna överstiga den ominösa
gränsen för rättighet till statsbidrag.

Nu har statsrådet sagt, att han tycker
det finns anledning att justera bidragsreglerna
så att bidrag skall kunna utgå
även till mindre företag, förutsatt att
det ur det allmännas synpunkt finns
starka skäl för att de skola komma till
stånd. Jag har fäst mig vid uttrycket
»förutsatt att det ur det allmännas synpunkt
finns starka skäl för att de skola
komma till stånd». Yad menas med det?
Jag hoppas att man inte menar att det
nödvändigt skall vara industriföretag
eller större företag utan att även sådana
företag inbegripas som avse elektrifiering
av en bygd, som huvudsakligen
består av smågårdar eller mindre
företag, som ligga tillsammans. Jag hoppas
att statsrådet delar min uppfattning
att alla, oberoende av yrke och bo -

av hamnförhållandena i Hönö—Klåva.

stadsort, böra få förmånen av en elektrifiering
inte bara för ljus och värme
utan framför allt för kraft. När det, som
tiderna nu äro, är ont om arbetskraft,
är det inte blott en mycket stor välsignelse
och nödvändighet att ha tillgång
till motorer, men detta är otänkbart
såvitt man inte får elektrifierat.

Herr talman! Jag tillåter mig ännu
en gång att säga, att jag är nöjd med
den tolkning, som statsrådet givit, och
jag hoppas att den också blir tillämpad
för de oelektrifierade bygder, som finnas
kvar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Svar på interpellation ang. förbättring
av hamnförhållandena i Hönö—Klåva.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, som
yttrade: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Staxäng under erinran
om de för fiskarna bekymmersamma
hamnförhållandena i statens fiskehamn
vid Hönö-Klåva frågat mig, vilka
omedelbara åtgärder jag är beredd att
vidtaga för att undanröja de akuta utrymmesproblemen
i nämnda hamn.

Såsom interpellanten framhållit föreslog
1944 års fiskehamnsutredning, vars
utredningsresultat underställdes 1948
års riksdag, betydande förbättringsarbeten
i denna fiskehamn. Motiven härför
voro bland andra att hamnutrymmet
med hänsyn till fiskeflottans storlek var
alldeles otillräckligt. Utredningen anförde,
att för undanröjande av den
svåra trängseln i hamnen betydande utvidgningsarbeten
vore nödvändiga och
brådskande. Det framlades också en arbetsplan,
enligt vilken utvidgnings- och
förbättringsarbeten för sammanlagt

Tisdagen den 10 maj 1949.

Nr 16.

Svar på interpellation ang. förbättring

1 600 000 kronor skulle utföras i tre
etapper.

Fiskehamnsutredningen upprättade
också för varje län en flerårsplan för
erforderliga hamnförbättringar för fisket.
Denna plan var avsedd icke blott
att sätta de olika arbetena i inbördes
angelägenhetsordning utan den avsåg
även att tjäna till ledning vid fördelningen
mellan länen av de anslag riksdagen
anvisar till bidrag till fiskehamnsarbeten.

I fråga om Bohuslän framgår av planen
bland annat att omkring 42,r> procent
av bidragen borde gå till detta läns
fiskehamnar och att såsom angelägnaste
arbeten i länet ansetts förbättringar av
fiskehamnarna på öckerö och vid
Hönö-Klåva i nu nämnd ordning. Under
förutsättning att anslag till fiskehamnsändamål
komme att anvisas i den av
utredningen tänkta omfattningen, så
skulle dock arbetena i de båda hamnarna
kunna bedrivas samtidigt.

Anslag och byggnadstillstånd ha
emellertid under de gångna åren av
kända skäl icke kunnat beviljas i den
utsträckning, som fiskehamnsutredningen
räknade med. Emellertid har jag varit
angelägen att tillse att fiskehamnsutredningens
flerårsplan icke utan
tvingande skäl frångåtts vare sig då det
gällt att fördela mellan länen de medel,
som stått till förfogande, eller då det
gällt ordningsföljden mellan de särskilda
företagen inom varje särskilt län.

Sålunda ha anslagsmedel och byggnadstillstånd
beviljats under år 1948
för en första, till 361 000 kronor kostnadsberäknad
etapp av öckerö fiskehamns
förbättring, och detta arbete pågår.
1 Hönö-Klåva ha flera mindre etapper
utförts eller påbörjats. Anslag och
byggnadstillstånd beviljades 1945 intill
160 000 kronor, 1946 intill 158 000 kronor
och 1948 intill 81 000 kronor. I
båda de hamnar, vilkas förbättring ansetts
såsom mest angelägen i Bohuslän,
bedrivas sålunda om än i relativt långsam
takt arbeten, ingående i de före 3

Andni kammarens protokoll 1\94.9.

av hamnförhållandena i Hönö—Klåva.

liggande förslagen till dessa hamnars
slutliga, planmässiga utbyggnad.

Även under innevarande år torde det
bli möjligt att bevilja såväl medel som
byggnadstillstånd till en ytterligare
etapp i endera av fiskehamnarna i
öckerö eller vid Hönö-Klåva. Vilkendera
hamnen det kan bli är emellertid
ännu icke klart. Detta beror på att det
icke är möjligt att inom ramen av tillgängliga
medel eller av den för hamnarbeten
fastställda investeringskvoten
för året inrymma samtliga i öckerö
eller Hönö-Klåva återstående arbeten.
Vilken av hamnarna som i år kan komma
i fråga blir därför beroende av
möjligheterna att uppdela planerna i
etapper, vilka kunna genomföras självständigt
och på sådant sätt, att utförda
arbeten komma till omedelbar nytta. Utredningen
härom pågår och kan förväntas
bli klar inom ett par månader.

Svaret på interpellantens fråga vill
jag alltså formulera så: Förbättring av
statens fiskehamn i Hönö-Klåva har pågått
och pågår alltjämt genom arbeten,
vartill anslag anvisats under de senare
åren. Möjligheterna att forcera utförandet
av återstående arbeten, däribland
byggandet av den av interpellanten omnämnda
nya hamnbassängen vid Sandlyckan,
begränsas av knappheten på
anslagsmedel och på utrymme inom
den för hamnarbeten fastställda investeringskvoten.
Emellertid föreligga vissa
utsikter till att redan i år kunna igångsätta
ytterligare en utbyggnadsetapp,
antingen i öckerö eller i Hönö-Klåva.
1 fråga om båda hamnarna är jag beredd
att i fortsättningen som hittills
medverka till ett så snabbt bedrivande
av erforderliga förbättringsarbeten som
förhållandena medgiva.

Vidare anförde

Herr STAXÄNG: Herr talman! .lag ber
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra
etl tack för det svar, som lämnats mig.

Nr lli.

Nr 16.

Tisdagen den 10 maj 1949.

Svar på interpellation ang. förbättring av hamnförhållandena i Hönö—Klåva.

Jag har ingen anledning att taga upp
någon längre debatt, eftersom statsrådet
ställt sig välvillig och varit ganska
positiv i fråga om att tillmötesgå vissa
av interpellationens önskemål, men jag
kan inte underlåta att i korthet göra
några kommentarer till vissa saker, som
statsrådet har framhållit.

Det är inte min mening att här öva
någon kritik mot statsrådet för att utbyggandet
av våra fiskehamnar icke
fortgått i det tempo, som varit önskvärt.
Som statsrådet framhållit har det
av kända skäl icke varit möjligt vare sig
att bevilja så stora anslag, som önskvärt
varit, eller att medgiva tillräckligt
stor byggnadskvot för dessa fiskehamnar.
Beträffande den sista punkten, nämligen
byggnadskvoten, som för innevarande
år torde bli omkring 1 miljon
kronor, vill jag framhålla att den är i
allra minsta laget och säkert i mycket
hög grad har medverkat till svårigheterna
att utbygga de två hamnar, som
statsrådet berört. Men detta förhållande
är ju, som framhållits, i hög grad beroende
på tidsläget.

Jag vill uttala min tillfredsställelse
över att statsrådet i sitt svar framhållit,
att trots anslagsminskningen och svårigheten
att få byggnadstillstånd har
dock statsrådet för avsikt att fullfölja
den flerårsplan, som fiskehamnsutredningen
framlagt, och även bibehålla den
ordningsföljd mellan olika företag och
den fördelning mellan länen av tillgängliga
anslag, som angivas i planen. När
nu anslag och byggnadstillstånd icke
kunnat erhållas i tillräcklig utsträckning,
är det dock en mycket allvarlig
sak att byggandet av de smärre hamnar,
som skulle komma i tur efter dessa
större hamnar, kommer att uppskjutas
till en mycket långt avlägsen framtid.
Det har faktiskt gått så långt att man i
en hamn i norra Bohuslän måst avlysa
bryggorna för tyngre belastning. Jag
hoppas att det skall bli möjligt att på
något sätt rätta till detta. Det är möjligt
att i framtiden, när större anslag kunna

beviljas, rangordningen måste brytas
mellan de olika företagen, så att större
och mindre byggnadsföretag kunna utföras
jämsides med varandra. En mindre
hamnbyggnad kan inom sin ort ha
mycket stor betydelse.

De upplysningar, som statsrådet lämnat
i interpellationssvaret angående redan
beviljade anslag för Hönö-Klåva
hamn, äro mig icke obekanta. Säkert ha
dessa pengar kommit till stor nytta. Såsom
jag i interpellationen framhållit har
det blivit allt mer besvärligt att kunna
utnyttja den nuvarande hamnen. Vid
lägre vattenstånd vågar man sig inte in
i hamnen på grund av bottenförhållandena
utan måste lägga båtarna utanför
hamnen med de risker, som detta medför.
Det är inga små ekonomiska värden
som det här gäller. En modern
fiskebåt med utrustning är värd betydligt
över 200 000 kronor.

En ytterligare anledning till interpellationen
har varit, att man saknat tomtplatser
för sjöbodar inom det nuvarande
hamnområdet, vilket gjort en forcering
av hamnbyggnaden nödvändig. För
närvarande vänta 16 båtar på tomter
till sjöbodar, där man kan förvara de
dyrbara fiskredskapen, som många
gånger äro importerade med hårdvaluta.
En hastigare utbyggnad av hamnen
är därför nödvändig. På denna
punkt har statsrådet — det vill jag gärna
erkänna — givit ett tillfredsställande
svar, så tillfredsställande som statsrådet
sannolikt i nuvarande läge kan
göra.

Jag har vid ett tillfälle, då en deputation
uppvaktade det statsråd, som har
hand om byggnadskvoterna, framhållit
att när det gäller en stor utbyggnad av
en fiskehamn, som icke kan inrymmas
i den byggnadskvot, som är beviljad för
respektive kalenderår, borde möjlighet
förefinnas att omarbeta planerna så att
arbetet kan utföras i etapper. På det sättet
skulle man kunna arbeta vidare inte
bara på ett ställe utan kanske även på
ett par ställen samtidigt. Det är därför

Tisdagen den 10 maj 1949.

Nr 16.

Svar på interpellation ang. ersättning för intrång på jordbruks- och skogsfastig heter

vid framdragande av vissa ledningar.

med tillfredsställelse jag noterar den
upplysning, som statsrådet i detta avseende
lämnat. Visserligen säger statsrådet,
att endera av fiskehamnarna i Öckerö
eller vid Hönö-Klåva torde komma
att utbyggas under innevarande år, och
jag vill inte alls diskutera på vad sätt
detta skall ske, men jag hälsar med tillfredsställelse
den upplysningen, att det
har föranstaltats om en utredning, som
nu pågår, i syfte att uppdela planerna
i etapper, vilka kunna genomföras självständigt
och på sådant sätt, att utförda
arbeten komma till omedelbar nytta. På
denna punkt har jag, såsom jag nyss
framhållit, fått ett så fördelaktigt svar
på min interpellation som säkert är möjligt
i nuvarande läge, och jag ber att
få tacka statsrådet härför. Jag hoppas
det skall bli möjligt att vidtaga de åtgärder,
som i interpellationen avses.
Jag vill tillägga att det skulle vara av
utomordentligt stor vikt, om det för
nästa år kunde beviljas en större byggnadskvot
för dessa ändamål. I annat fall
kommer den av fiskeriutredningen uppgjorda
planen att i ännu högre grad förryckas.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Svar på interpellation ang. ersättning för
intrång på jordbruks- och skogsfastigheter
vid framdragande av vissa
ledningar.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Ledamoten av denna kammare,
herr Staxäng, har med kammarens tillstånd
till mig riktat följande frågor,
nämligen

1) om jag ämnar vidtaga åtgärder för
all få till stånd utredning om ersättningsnormer
för annat fall än intrång
genom kraftledning eller väg,

2) om jag ämnar vidtaga åtgärder för

att tillskapa garantier för att varje berörd
markägare på tillräckligt tidigt stadium
får del av tillämpliga ersättningsnormer
och, om så är, på vad sätt jag
anser sådana garantier kunna skapas.

Såsom interpellanten påpekat ha
kraftledningsskadeersättningssakkunniga
och vägmarksersättningssakkunniga
förra året i två skilda betänkanden
framlagt förslag till ersättningsuormer
vid upplåtelse av och intrång i
åkermark för kraftlednings- resp. vägändamål.
Förslag till motsvarande skogsnormer
beräknas komma att framläggas
inom den närmaste tiden. Åkernormerna
ha i viss utsträckning redan börjat
tillämpas.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
vattenfallsstyrelsen ha meddelat, att sådana
ersättningsfall som interpellanten
avsett i sin första fråga — alltså då intrång
sker för annat ändamål än för
kraftledning eller väg — endast mera
undantagsvis förekomma inom styrelsernas
förvaltningsområden. Något behov
av särskilda ersättningsnormer för
dessa undantagsvis förekommande ersättningsfall
har enligt styrelserna icke
framkommit. Vad särskilt angår statsbidragsverksamheten
avseende vattenoch
avloppsledningar må framhållas att
det ankommer på vederbörande bidragstagare
att själva bestrida alla kostnader
för marklösen och vad därtill hör.

När det gäller intrång, som förorsakas
av telegrafverkets anläggningar, betalar
telegrafverket för rätten att framdraga
stolplinjer och nedlägga jordkabel
ersättning till markägarna efter fri
överenskommelse, som träffas i varje
särskilt fall. Ersättningens storlek avväges
dels med hänsyn till den markareal,
som lages i anspråk för stolpar och övriga
anordningar, och dels för det allmänna
intrång, som genom anläggningen
förorsakas markägare. För förstörd
gröda och annan skadegörelse ersättes
särskilt.

Om jämförelse göres mellan telefon -

Nr 5 6.

Tisdagen den 10 maj 1949.

Svar pa interpellation ang. ersättning for intrång pa jordbruks- och skogsfastig lieter

vid framdragande av vissa ledningar.

ledningar och kraftledningar i fråga om
grunderna för intrångsersättning, är att
märka att förutsättningarna för sådan
ersättning i flera avseenden äro väsentligt
olika i de båda fallen. Telefonledningar
stakas sålunda alltid i samråd
med markägarna, varvid hänsyn i regel
kan tagas till uttalade önskemål beträffande
stolparnas placering, så att intrånget
blir det minsta möjliga. Om det
framdeles skulle visa sig, att telefonstolparnas
placering lägger hinder i vägen
för markägaren att disponera sin egendom
på sätt som ej kunnat förutses vid
stolparnas uppsättande, flyttar telegrafverket
sådana stolpar på egen bekostnad.
Det bör också nämnas, att telefonledningar
icke föra ström, som kan
medföra risk för liv och egendom. Därtill
kommer att den verksamhet telegrafverket
bedriver på landsbygden i allt
väsentligt är att betrakta som en social
gärning av direkt och påtaglig nytta för
bygdens egen befolkning. Denna verksamhet
åsamkar telegrafverket årligen
stora förluster och kan ej heller i framtiden
väntas bli ekonomiskt självbärande.
Telegrafstyrelsen har därför ställt
sig avvisande mot att tillämpa de av
kraftledningsskadeersättningssakkunniga
framlagda normerna, som skulle innebära
en väsentlig fördyring för verket.
Såsom ytterligare skäl för denna
ståndpunkt har styrelsen framhållit, att
frivillig uppgörelse hittills nästan undantagslöst
kunnat träffas rörande ersättning
för det mycket stora antal stolpar,
som under årens lopp uppsatts. Då
i sällsynta fal! expropriation måst tillgripas
— sedan år 1934 har expropriation
endast förekommit i 19 fall, varav
17 för kabelarbeten och 2 för uppsätttande
av stolpar — har ej högre ersättning
utdömts än den, som telegrafverket
tidigare erbjudit.

För min del kan jag icke finna att
någon utredning om ersättningsnormer
för i interpellantens första fråga åsyftat
slag av intrång nu kan vara påkallad

för telegrafverkets del. Vad angår
kommunikationsdepartementets förvaltningsområde
i övrigt, har icke till mig
anmälts behov av ersättningsnormer för
intrång av sådan beskaffenhet, som angivits
av interpellanten. Jag anser mig
därför sakna anledning att vidtaga åtgärder
för en utredning i ämnet.

Beträffande interpellantens andra
fråga vil! jag till en början meddela,
att kraftledningsskadeersättningssakkunnigas
och vägmarksersättningssakkunnigas
betänkanden äro avsedda att
tryckas, så snart de sakkunniga avslutat
sina uppdrag. Jag är beredd att medverka
till att betänkandena tryckas i
så stora upplagor, att de, när så erfordras,
kunna tillhandahållas markägarna.
Det bör på detta sätt bli möjligt
för dessa att skaffa sig en ingående
kännedom om de principer, som
ligga till grund för motpartens anbud.
För övrigt vill jag nämna att vattenfallsstyrelsen
kommer att utarbeta en
särskild informationsskrift, som skall
syfta till dels att upplysa markägarna
om motiven för tillkomsten av nya
kraftledningar otc., dels att i korthet
informera dem om reglerna för markupplåtelse
och värderingsgrundernas
innebörd. Denna informationsskrift har
vattenfallsstyrelsen för avsikt att överlämna
till varje markägare redan vid
den första kontakten mellan honom och
styrelsens tjänstemän. Om det visar sig
nödvändigt bör en liknande publikation
kunna utarbetas även för vägväsendets
del.

Beträffande telegrafverkets ledningsarbeten
har jag i förevarande hänseende
inhämtat följande.

I fråga om abonnentledning, för vilken
ny stolpledning måste anordnas,
gäller att det ankommer på vederbörande
abonnent att från markägarna
anskaffa tillstånd för telegrafverket att
uppsätta ledningsstolpar in. in.

Gäller frågan däremot framdragande
av ny stolplinje för riks- ^ch landsled -

Tisdagen den 10 maj 1949.

Nr 16.

Svar på interpellation ang. ersättning för intrång på jordbruks- och skogsfastig heter

vid framdragande av vissa ledningar.

mngar eller nedläggande av kabel,
meddelas markägarna i god tid vid personligt
besök av tjänsteman från telegrafverket
om det planerade intrånget.
I fråga om framdragandet av stolplinjer
eller kortare kablar lämnas sådant
meddelande i samband med arbetets
planering och stakningsförrättningen, i
regel två å tre veckor före arbetets påbörjande.
Avser arbetet nedläggning av
rikskabcl, meddelas vederbörande
markägare längs kabelns planerade
sträckning detta minst ett år i förväg
— vid oförutsedda omkastningar i arbetsprogrammet
i något fall med kortare
varsel. Vederbörande tjänsteman
förhandlar med markägaren om markupplåtelse,
orienterar angående grunderna
för ersättning härför samt träffar
skriftlig överenskommelse om nyttjanderätt
för telegrafverket mot viss
engångsersättning enligt för ändamålet
särskilt avsedda blanketter. I nämnda
skriftliga överenskommelse förbinder
sig telegrafverket vidare att ersätta alla
skador, som kunna komma att uppstå
i samband med ledningarnas framdragande.
Sådan skadereglering sker omedelbart
efter arbetets utförande.

Av den här lämnade redogörelsen synes
mig framgå att det — särskilt sedan
kraftlednings- och vägnormerna
blivit färdiga — kan anses i stort sett
tillfredsställande sörjt för att markägarna
skola ha möjligheter att bevaka
sina intressen vid bestämmandet om
ersättning för överlåtelse av mark eller
för intrång och skada. Om interpellanten
har några närmare preciserade förslag,
som äro ägnade skapa ytterligare
garantier i de avseenden varom här är
fråga, är jag beredd att upptaga dem
lill prövning.

Härefter anförde:

Herr STAXÄNG: Herr talman! .lag har
anledning att även i denna fråga framföra
ett tack till statsrådet, särskilt för

det positiva svar han givit på punkt 2
i min interpellation.

De ersättningsfrågor, som jag berört
i interpellationen, ha blivit större och
fått en allt mer ökad omfattning. Det
har därför blivit ofrånkomligt för statsmakterna
att företaga en utredning för
att få fram ersättningsnormer, som
skulle kunna bli till ledning för bestämmandet
av ersättningsbeloppen.
Hittills ha dylika normer icke i tillräcklig
grad funnits. Jag skall här nämna
ett exempel som visar, hur det faktiskt
tillgått när det gällt att bestämma
ersättning för mark, som tagits i anspråk
för väganläggning.

Vid ett tillfälle uppstod tvist mellan
en jordägare och vägförvaltningen i det
län, som jag tillhör. Det gällde ersättning
vid en väganläggning. Denna väg
berörde en rad jordbrukare, men det
var särskilt en av dem som hade förmåga
att i detalj precisera sina ersättningsanspråk.
Han motiverade utförligt
sina ersättningskrav för såväl ianspråktagen
mark som för det intrång, inte
minst genom försvårad brukning, som
denna väganläggning åstadkom, och han
framställde ett krav på detta belopp
till vägförvaltningen. Vägförvaltningen
svarade med att bjuda ungefär hälften.
Mannen förklarade då, att han icke ville
diskutera vägförvaltningens anbudssumma.
Han krävde i stället att hans
motpart skulle bevisa att hans detaljerade
krav voro oriktiga, och å andra
sidan den klumpsumma vägförvaltningen
hade erbjudit skulle specificeras,
men det kunde den inte göra. Där
fanns alltså från den ena parten ett i
detalj preciserat krav, medan den andra
parten hade erbjudit eu klumpsumma.

Jag medger att de utredningar som
sedermera kommit till stånd — jag har
för (ivrigt själv väckt eu motion i denna
fråga om ianspråktagande av mark
för vägar och kraftledningar, som nu
delvis äro färdiga, i hög grad ha lagt

Nr 16.

Tisdagen den 10 maj 1949.

Svar på interpellation ang. ersättning för intrång på jordbruks- och skogsfastig heter

vid framdragande av vissa ledningar.

saken till rätta. Det är egentligen bara
skogsnormerna som återstå, och när
de nu snart bli klara, ha vi fått fram
detaljerade normer, som kunna ligga
till grund för bedömningen av dessa
ersättningsspörsmål.

Jag anser sålunda, att jag har fått
ett i stort sett tillfredsställande svar på
min andra fråga, om statsrådet var villig
att vidtaga åtgärder för att tillskapa
garantier för att varje berörd
markägare på tillräckligt tidigt stadium
får del av tillämpliga ersättningsnormer
och, om så är, på vad sätt statsrådet
anser sådana garantier kunna skapas.
Statsrådet har nyss relaterat detta, och
jag tror det tills vidare räcker med de
åtgärder han har vidtagit — åtminstone
böra de vara till viss ledning
för hur man skall förfara sedermera.
Jag vill bara nämna att det inte räcker
med att fastställa ersättningsnormer
och sedan tillämpa dem, utan det är
lika viktigt att samtliga jordägare få en
rättvis ersättning. Det kan diskuteras
om jordägarna böra försöka få till stånd
kollektiva förhandlingar, men det är en
sak som kan arbetas fram på andra sätt.

Däremot kan jag inte anse statsrådets
svar i den första punkten fullt tillfredsställande.
De utredningar, som snart
äro färdiga, gälla väg- och kraftledningsanläggningar,
men numera ha en
hel rad ersättningsfrågor blivit aktuella
även för andra fall, t. ex. beträffande
telegrafverkets ledningar och vidare och
inte minst vatten- och avloppsledningar,
vilkas antal ökas på grund av tätortsbildningen
och som ofta medföra intrång
för jordägare runt omkring samhällena.

Jag vill framhålla några synpunkter
beträffande framdragandet av telegrafverkets
ledningar. Det är inte någon
direkt kritik mot verkets sätt att förfara
i dessa ärenden. Som statsrådet
har nämnt har verket i stor utsträckning
lyckats uppnå frivilliga överenskommelser.
Det har dock icke varit

någon garanti för att den andra parten
fått rättvis och tillräcklig ersättning,
att man i de fall, då det förekommit
expropriation, stannat för att besluta
den ersättning, som telegrafverket från
början bjudit. Det säger inte allt, ty
om det hade förelegat en utredning beträffande
ersättningsnormer i sådana
fall, hade man kanske kommit till belopp
som varit bättre för jordägarna.

Sedan vill jag tillägga en sak. Jag
finner det inte alldeles självklart att
telegrafverket skall komma lindrigare
undan än t. ex. vägväsendet eller vattenfallsstyrelsen.
Telegrafverket framhåller,
att dess verksamhet på landsbygden
är att betrakta som en social
gärning. Är icke vägbyggandet i hög
grad en social gärning? För det har
man fått till stånd värderingsnormer.
Väganläggningar äro i många fall av
lika stor social betydelse som telefonledningar.
Och var fanns den sociala
känslan när telegrafstyrelsen begärde
flera hundra procents förhöjning av inträdesavgiften
för telefonabonnemang?
Då var inte den sociala känslan med
på samma sätt som när man uppmanar
jordägarna att sänka sina anspråk på
ersättning.

Statsrådet säger vidare att man måst
tillgripa expropriation i endast 19 fall
sedan år 1934. Det gällde i 17 fall kabelledningar,
alltså ledningar som ligga i
jorden. Nu är det att märka att utvecklingen
går mot ökad användning
av jordledningar även för telegrafverket.
När det byggs flera jordledningar
blir det flera konflikter rörande ersättningen,
även om fallen hitintills inte
äro synnerligen många. Jag skall emellertid
inte rikta något direkt krav på
denna punkt och vill låta saken växa
till sig. Jag vill bara uttala, att jag inte
tror att telegrafverket kommer att få
stå i särklass och få sätta sig över de
värderingsnormer, som man på andra
håll försöker arbeta fram för ersättning
till jordägarna.

Tisdagen den 10 maj 1949.

Nr 16.

Svar på interpellation ang. ersättning

heter vid framdragande av vissa ledningar.

Ungefär samma betraktelsesätt vill
jag lägga på vatten- och avloppsledningarna.
Jag vill dock framhålla att
man måste följa denna fråga med uppmärksamhet,
och jag förutsätter att
statsrådet kominer att göra det.

Jag tog i min interpellation inte ställning
till de normer som utredningen
har kommit till, utan jag uppehöll mig
bara vid hur sakägarna skola få del
av dessa normer. Jag vill framhålla
att normerna sannolikt måste kompletteras
på vissa punkter. Det är en sak
som utredningen icke tillräckligt beaktat,
nämligen jordägarnas ansvar för
uppkomna skador. Om man vid skogsavverkning
ouppsåtligen råkar fälla ett
träd som skadar ledningen, är det stor
risk att det riktas anspråk på att markägaren
skall ersätta eller reparera skadan.
Det är en sak som i någon mån
måste beaktas redan när ersättning bestämmes
för intrånget. Jag medger att
det är en svår fråga, men man får inte
helt förbise den. Detsamma gäller i
ganska hög grad vatten- och avloppsledningar.
Inte minst vid stenröjning
och dikning kan man åstadkomma skador
på ledningarna, och jordägaren
måste förutom intrånget även vidkännas
denna risk.

Jag har velat framhålla beträffande
punkt 1, att jag hoppas statsrådet följer
dessa frågor med uppmärksamhet,
och jag hoppas de utredningar om ersättningsnormer,
som gjorts på andra
områden, i någon mån skola kunna ge
anvisningar om de åtgärder, som jag
ifrågasatt under punkt 1. Jag ber emellertid
att ånyo få tacka för det positiva
svaret på den andra frågan.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Jag kan fatta mig kort. Jag tror
interpellanten och jag äro överens om
att vi ha anledning att avvakta de praktiska
verkningarna av de normer, som

för intrång på jordbruks- och skogsfastig utarbetats

beträffande kraftledningar
och vägar.

Interpellanten säger, att när man
övergår till att i större utsträckning
använda kabelledningar, kan man räkna
med häftigare konflikter än dem som
förorsakats av stolpledningar. Det är
möjligt att så är fallet, men trots den
våldsamma expansionen av telegrafverkets
verksamhet under de gångna åren,
då så många telefonledningar byggts
och så många kabelarbeten ha utförts,
har det endast varit 19 konfliktfall som
gått till expropriation. Det har därvid
visat sig, att de belopp, som telegrafverket
erbjudit sig betala som ersättning,
varit så stora, att man inte höjt
summorna, och detta tyder på att man
på frivillighetens väg kunnat komma
fram till praktiskt tillfredsställande resultat.

Jag kan dock försäkra interpellanten,
att jag med uppmärksamhet skall följa
utvecklingen på området även sedan
de nya normerna börjat tillämpas, och
därest det skulle visa sig nödvändigt att
vidta åtgärder, skola förutsättningarna
därför undersökas.

Herr JÖNSSON i Rossbol: Herr talman!
Jag vill i anledning av den föreliggande
interpellationen framställa en
fråga till statsrådet.

Efter interpellationer av herr Svensson
i Vä år 1917 och av mig år 1948 ha
vi fått försäkringar från kommunikationsministern
om att den sedan många
år arbetande sakkunnigutredningen angående
värdesättning av mark som tagits
i anspråk för ledningar snart skulle
vara fiirdig. Både 1947 och 1948 fingo
vi försäkringar om att det inte skulle
dröja så länge innan de normerna kunde
presenteras.

.lag har fäst mig vid att kommunikationsministern
i dag säger, att så snart
de sakkunniga ha justerat sitt betänkande,
skola normerna kunna distribueras

40 Nr 16. Tisdagen den 10 maj 1949.

Svar på interpellation ang. beredande av sysselsättning åt permitterade vägarbetare.

i tillräckligt stort antal till sakägarna
för att dessa i största möjliga utsträckning
skola få kännedom om vad de sakkunniga
kommit till för resultat. Jag
vore tacksam om kommunikationsministern
ville svara på om det bara är
justering som återstår innan dessa länge
efterfrågade normer bli färdiga eller
om det kommer att dröja ytterligare
någon längre tid.

Anledningen till att jag ställer frågan
är att vi inom den provins jag representerar
ha ett stort antal linjegator,
framför allt för kraftledningar och inte
minst sådana som gå mellan kraftstationer
för att sammanknyta dem i gemensam
kraftprestation. Vår fackliga organisation
har i stor utsträckning fått fullmakt
att träffa uppgörelse med sakägarna,
men vi ha nödgats skjuta på
dessa uppgörelser på grund av att vi
vänta på normerna. Vi ha i många fall
inte kunnat träffa uppgörelse på de villkor
vederbörande ha erbjudit. Det är
därför av stort intresse för oss att få
veta, när skogs- och jordägarna kunna
få ta del av dessa normer.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Det är svårt för mig att säga
den exakta dagen, och jag vågar för
närvarande inte precisera tidsutdräkten,
men det förhållandet, att åkernormerna
äro färdiga och skogsnormerna
beräknas komma inom den närmaste
tiden — vilket i och för sig är ett tänjbart
begrepp — tyder ju på att det inte
skall behöva dröja så lång tid innan
de önskemål tillmötesgås, som herr
Jönsson i Rossbol påtalade.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8.

Svar på interpellation ang. beredande av
sysselsättning åt permitterade
vägarbetare.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, som
yttrade: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Lindahl frågat mig
om jag finner det möjligt i nuvarande
läge att sysselsättning beredes permitterade
vägarbetare — i främsta rummet
pensionsberättigade arbetare — genom
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för
arbeten i säsongutjämnande syfte nu
får använda medel ur det anslag å 15
miljoner kronor, som riksdagen anvisat
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret
1943/44 till vissa vägbyggnadsarbeten.

Interpellanten har framhållit, att vinterpermitteringarna
av vägarbetare i år
tagit hårdare former än tidigare och att
detta i synnerhet varit fallet i Norrbottens,
Västernorrlands och Örebro län.
Till belysande härav har interpellanten
jämfört antalet för närvarande sysselsatta
arbetare med det antal arbetare,
som enligt arbetsmarknadsstyrelsens beslut
högst må sysselsättas vid resp. vägförvaltningar
i vägunderhållsarbete och
andra arbeten utan särskilt byggnadstillstånd.
Interpellanten har därvid ansett
sig kunna konstatera, att vägförvaltningarna
icke kunnat i behövlig omfattning
bedriva vägunderhållsarbetet,
ehuru de haft arbetsmarknadsmyndigheternas
tillstånd att anställa erforderlig
arbetskraft.

Vad denna jämförelse beträffar vill
jag understryka att det av arbetsmarknadsstyrelsen
fastställda antalet arbetare
för de olika länen utgör maximisiffror,
som äro avpassade efter arbetskraftsbehovet
under den del av året då
detta behov är störst. Att sysselsätta
hela maximiantalet arbetare året runt i
vägväsendet torde ej vara praktiskt möjligt
och är givetvis ej heller nödvändigt
för att tillfredsställande sköta underhållet.
Det skulle för övrigt leda till att
den ur skilda synpunkter värdefulla säsongutjämning
i fråga om arbetskraftförsörjningen,
som hittills skett mellan

Tisdagen den 10 maj 1949. Nr 16.

beredande av sysselsättning åt permitterade vägarbetare.

Svar på interpellation ang.

vägväsendet samt skogs- och jordbruket,
skulle försvåras. Man torde sålunda få
räkna med att även vid normal medelstilldelning
till vägväsendet endast en del
av den vid toppbelastning anlitade arbetskraften
beredes sysselsättning året
runt inom vägväsendet.

Enligt protokollsanteckning till kollektivavtalet
mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och Svenska väg- och
vattenbyggnadsarbetareförbundet avseende
vägunderhållsarbeten ha styrelsens
representanter i anledning av arbetarsidans
krav på arbete året runt för arbetare
med en sammanlagd anställningstid
av minst 10 år förklarat, att styrelsen
vore villig alt medverka till att
fortlöpande arbete vid vägunderhållet
om möjligt beredes sådana arbetare.

Det har från olika håll — bl. a. av
interpellanten — hävdats, att åtminstone
alla vägarbetare, på vilka tjänstepensionsreglementet
för arbetare blivit
tillämpligt, de s. k. p-arbetarna, borde
kunna påräkna oavbruten sysselsättning
inom vägväsendet. Interpellanten har
påpekat, att vägförvaltningarna under
de sistförflutna vintersäsongerna kunnat
bedriva arbetena så, att alla p-arbetare
kunnat sysselsättas vid vägbyggnadsföretag
eller vid förstärknings- och förbättringsarbeten
i den mån de blivit friställda
från underhållet, men att denna
praxis inte kunnat fullföljas i år,
enär förvaltningarna sakna erforderliga
anslagsmedel för ändamålet.

Med anledning härav får jag till en
början erinra om vad jag nyss anfört
rörande den ståndpunkt till sysselsättningsfrågan
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter förhandlingar med
arbetarparten intagit.

Även ur min synpunkt framstår det
givetvis som önskvärt att vid planeringen
av väghållningsarbetet all nödig uppmärksamhet
ägnas åt frågan om sysselsättningen
av p-arbetarna. Frågan är
emellertid svårlöst. Pensionsbestämmelsernas
utformning medför att antalet

arbetare, på vilka dessa bestämmelser
bli tillämpliga, successivt ökar i ganska
hastig takt. Särskilt i norrlandslänen,
där de säsongmässiga växlingarna i arbetskraftbehovet
på grund av klimatförhållandena
äro stora, torde kravet
på kontinuerlig sysselsättning för samtliga
p-arbetare i längden komma att
möta allt större ekonomiska och arbetstekniska
svårigheter, allt eftersom p-arbetarnas
antal ökar. Härvid inställer sig
med växande aktualitet spörsmålet i
vilken utsträckning vinterarbeten i sysselsättningssyfte
skola igångsättas i sådana
fall, då kostnaderna för arbetena
bli avsevärt mycket högre än vid deras
utförande på annan tid under året. En
annan svårighet, som man i detta sammanhang
har att räkna med, är att
lämpliga vägbyggnadsarbeten icke alltid
finnas att tillgå i de trakter, där arbetskraft
blivit friställd inom vägunderhållet,
och att det härvid ofta visar sig
svårt att överflytta arbetskraften till
andra platser, där sysselsättningsobjekt
finnas.

Enligt min mening måste dessa frågor
fortfarande lösas på det sättet att
väg- och vattenbyggnadsverket i samråd
med arbetsmarknadsmyndigheterna
får träffa avgöranden från fall till fall
med beaktande av de möjligheter som
finnas att temporärt sysselsätta vägarbetare
i skogsbruket eller inom andra
näringar.

Vad särskilt angår den nu aktuella
situationen må framhållas att de av
statsmakterna beslutade investeringsbegränsningarna
inom vägväsendet bl. a.
ha till syfte afl frigöra arbetskraft för
annan produktion, som i dagens läge
anses mera angelägen. Under sådana
förhållanden kan det bli nödvändigt att
även p-arbetare — åtminstone sådana
med kortare anställningstid — måste
friställas. Endast i den mån den friställda
arbetskraften härvid icke kan komma
till lämplig användning på annat
håll, bör det kunna komma i fråga att

Nr 16.

Tisdagen den 10 maj 1949.

Svar på interpellation ang. beredande av

taga medel i anspråk från det s. k. 15-miljonersanslaget för att sysselsätta arbetarna
vid vägväsendet. Vissa temporära
svårigheter torde kunna uppkomma
när det gäller att klarlägga var den
friställda arbetskraften kan och bör sysselsättas.
Sådana svårigheter böra emellertid
i fortsättningen kunna snabbt
övervinnas genom ett smidigt och effektivt
samarbete mellan väg- och arbetsmarknadsmyndigheterna.

I detta sammanhang vill jag emellertid
också påpeka, att medelstillgången
på flera av vägväsendets byggnadsanslag
fortfarande är så pass riklig, att en
rätt väsenlig ökning av väg- och brobyggnadsverksamheten
utöver den ram,
som uppdragits i gällande investeringsbudget,
kan ske om arbetsmarknads-och
materialförsörjningsläget skulle visa sig
medge en sådan ökning.

Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ha lämnats följande delvis approximativt
beräknade sifferuppgifter, belysande
sysselsättningen av p-arbetarna vintrarna
1948 och 1949.

Antalet sysselsatta p-arbetare, exklusive
förmän, förråds- och verkstadspersonal
samt färj- och brovakter, uppgick
för hela landet den 27 februari 1948 till
omkring 5 750. Motsvarande antal den
25 februari 1949 utgjorde ca 6 100. Beträffande
de av interpellanten särskilt
omnämnda länen voro sysselsättningssiffrorna
för p-arbetare i runda tal för
Västernorrlands län 410 (1948) mot 445
(1949) och för Norrbottens län 365
(1948) mot 370 (1949). I början av
mars voro vid arbetsförmedlingarna i
nämnda län anmälda 17 resp. 18 p-arbetare
som arbetssökande. I Västernorrlands
län har, enligt vad jag inhämtat,
möjlighet nyligen öppnats att sysselsätta
ytterligare ett antal arbetare i
vägbyggnadsarbete genom att ett företag,
som avsetts få byggnadstillstånd
först i höst, fått igångsättas redan nu.

För Örebro läns vidkommande har en
viss försämring i sysselsättningen av

sysselsättning åt permitterade vägarbetare.

p-arbetarna inträtt i år. Antalet sysselsatta
p-arbetare, förutom förmän etc.,
utgjorde sålunda i februari 1948 ca 210
man och i februari 1949 ca 190 man.
Anledningen till denna försämring torde
främst ha varit att den i årets statsverksproposition
förordade begränsningen
av medelstilldelningen till vägväsendet
föranlett relativt kraftigare
och snabbare anpassningsåtgärder i
detta län än på andra håll. Antalet till
arbetsförmedlingarna i Örebro län såsom
arbetssökande anmälda p-arbetare
utgjorde emellertid i början av mars
endast 5 man. Såvitt jag kunnat finna
vid ett nyligen företaget besök i länet
bör det icke erbjuda några större svårigheter
att åter bereda dessa arbetare
sysselsättning vid vägväsendet. I den
mån så erfordras är jag beredd att medverka
till att medel till igångsättande av
smärre förbättringsarbeten i länet ställas
till förfogande för ändamålet.

Vidare anförde:

Herr LINDAHL: Herr talman! Jag får
tacka statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på
min interpellation. Det kan måhända
sägas, att frågan nu inte har den aktualitet
den kanske hade när interpellationen
väcktes, då vi ju nu kommit fram
till en tidpunkt, då vägförvaltningarna
behöva en del arbetare och följaktligen
åtminstone p-arbetarna nu torde vara i
full sysselsättning.

Emellertid kan ju frågan bli aktuell
en kommande vinter. Det vore därför
enligt min mening givetvis tacknämligt,
om p-arbetarnas anställningsförhållanden
kunde bli föremål för prövning.
Såsom statsrådet här sagt innebär naturligtvis
inte den omständigheten att
vederbörande äro underkastade det
statliga pensionsreglementet för arbetare,
att de inte kunna permitteras. Det
är alltså klart, att även dessa arbetare
kunna permitteras, då brist på arbetsobjekt
uppstår. Jag vet emellertid, att

Tisdagen den 10 maj 1949. Nr 16.

Svar på interpellation ang. beredande av sysselsättning åt permitterade vägaroetare.

inte bara vid vägförvaltningarna utan
också vid statens järnvägar anse sig de
arbetare, som kommit in under pensionsreglementet,
i alla händelser vara
mera stadigvarande och liksom ha rätt
att, när vintern kommer, inte behöva
permitteras. Det är därför klart, att när
en uppsägning ändå kommer, blir besvikelsen
hos dessa större än hos
andra.

Naturligtvis kunna, som statsrådet
säger, vissa slag av vägarbeten inte utföras
på vintern utan en ganska väsentlig
fördyring. Om emellertid vägförvaltningarna
hade behövliga ekonomiska
medel skulle det nog gå att få fram en
hygglig avvägning av arbetstillfällena
mellan sommar och vinter. Det
finns nämligen en mängd angelägna arbeten,
som kunna utföras vintertid utan
att det behöver bli några väsentliga
kostnadsstegringar. Jag tänker på sådana
vägförbättringsarbeten som kurvrätningar,
då exempelvis ett berg, en
stor jordbank eller dylikt skymmer sikten
med därav följande ständig risk för
trafiken. Det är arbeten som precis lika
bra kunna utföras på vintern som på
sommaren.

Vidare vill jag säga, att åtminstone
inom det vägdistrikt jag haft att göra
med voro vi mycket intresserade av att
få behålla dem som vi räknade som
mera stadigvarande vägarbetare även
på vintern. För att kunna få behålla
våra ordinarie arbetare brukade vi uttaxera
speciella medel till vägkassan för
att användas till vägförbättringsarbeten.
Inte minst vägarbete är ju yrkesarbete,
och man behöver ju även för sådant arbete
yrkeskunnigt folk, bergssprängare,
stenarbetare, borrsmeder, snickare

o. s. v. Jag tror för min del att vägförvaltningarna
ha gjort den erfarenheten,
att det är mycket viktigt att få behålla
sådana yrkeskunniga arbetare och inte
behöva släppa dem, tv i tider, då det
finns tillgång på annat arbete, kan det
tänkas, att dessa arbetare inte komma

tillbaka efter permittering. Det är klart,
att vägarbetarna inte äro något Guds
egendomsfolk: de måste tåla vad som
faller innanför ramen för vad andra
arbetare måste finna sig i. Det är givet,
att i den mån det bland vägarbetarna
finns sådana, som äro lämpliga för omskolning
och lämpligen kunna övergå
till annat arbete, utgör den omständigheten,
att de äro vägarbetare, intet hinder
härför. Jag vill emellertid framhålla,
att en mycket stor del av p-arbetarna
ju ha kommit upp i en sådan
ålder, att det är litet svårt för dem att
gå över till annan sysselsättning. Därtill
kommer att de fastnat på de platser,
där de under många år ha arbetat. De
ha byggt sig bostäder och på annat sätt
rotat sig fast. Det är inte så gott för en
arbetare i medelåldern att binda sig
för en ny sysselsättning så där utan
vidare.

Som statsrådet säger, kan vägarbete
vara ett komplement till annat arbete,
t. ex skogsarbete. Under de år, då vi
hade de stora skogsavverkningarna här
i landet, var det inte svårt för dem,
som blevo uppsagda av vägförvaltningarna,
att få arbete i skogarna. Det är
litet annorlunda nu. Man behöver inte
folk i samma utsträckning nu som då.
Väg- och vattenbyggnadsarbetarförbundet
redovisar i sin arbetslöshetskassa
för Västernorrlands läns del för januari
månad en utgift på 40 000 kronor.
Det är visserligen inte någon så förfärligt
stor summa, men det visar, att arbetslösheten
är betydligt större än under
tidigare år. I Västernorrlands län
utbetalade nämligen arbetslöshetskassan
under hela år 1948 70 000 kronor.
Nu fick man, som sagt, utbetala 40 000
kronor för januari månad. .Tåg har inte
forskat efter siffran för februari, men
jag har en känsla av att den var ändå
högre. Väg- och vattenbyggnadsarbetarförbundet
beräknade, att kostnaderna
skulle bli större än under januari
månad.

Nr 16.

Tisdagen den 10 maj 1949.

Svar på interpellation ang. förhöjt statsbidrag till skolskjutsar med anledning av
tilläggsskatten på bensin.

•lag konstaterar emellertid med den
största tillfredsställelse, att statsrådet
och jag i denna fråga ha samma uppfattning,
nämligen, att det inte är klokt
att permittera vägarbetare och låta dem
få uppbära understöd från arbetslöshetskassan
samtidigt som det finns en
hel del vägarbete, som kan behöva utföras.
Jag är glad över att statsrådet
givit uttryck åt denna mening, och enbart
detta uttalande av statsrådet gör,
att jag anser, att min interpellation
ändå har haft någon uppgift att fylla.
Jag är samtidigt tacksam för statsrådets
utfästelse i fråga om p-arbetarna i Örebro
län. Vägförvaltningens i Örebro
län verksamhet förefaller vara något,
skola vi säga svältfödd. Dess möjligheter
att utföra arbeten av det slag som
i detta fall kunna tänkas ifrågakomma
äro enligt uppgifter till mig synnerligen
begränsade för att inte säga alldeles
obefintliga, därför att vederbörande
inte har några pengar. Det har ryktats
— jag vet inte hur mycket som ligger
bakom — att vägförvaltningarna i allmänhet
ha det ganska knalt och att de
vänta på att detta budgetår skall ta
slut, så att man kommer in i ett nytt
budgetår. Det har från arbetarhåll antytts
— jag vet inte om det är med
sanningen överensstämmande — att
man inte kan hålla folket i arbete till
den 1 juli, därför att man inte har tillräckligt
med pengar.

Jag vill sluta med att säga, att jag
vore statsrådet ännu mer förbunden,
om han ville ägna litet uppmärksamhet
åt hur det förhåller sig med denna sak.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Det kanske icke är så mycket
att tillägga, då interpellanten och jag
på det hela taget äro överens. Jag vill
bara understryka, att det under de senaste
åren skett en påtaglig säsongutjämning
för vägarbetarnas vidkomman -

de i jämförelse med förhållandena tidigare.
Jag vet också att man från vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens sida i
samarbete med — eller i varje fall i
underhandlingar med — väg- och vattenbyggnadsarbetarförbundet
söker åstadkomma
den rimliga avvägning mellan
vinter- och sommararbeten, som interpellanten
efterlyste.

Vad sedan beträffar den senaste frågan,
som drogs upp av herr Lindahl,
veta vi alla som varit med om att bevilja
anslag till vägväsendet, att man på
detta arbetsfält liksom på så många
andra genom omständigheternas makt
fått leva under knapphetens kalla stjärna.
Eftersom det gäller ett verksamhetsområde,
som jag själv är intresserad av
och önskar skall utvecklas under
gynnsamma förhållanden, kan jag väl
få uttrycka den förhoppningen, att detta
tillstånd icke skall bli alltför långvarigt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9.

Svar på interpellation ang. förhöjt statsbidrag
till skolskjutsar med anledning av
tilläggsskatten på bensin.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE, som yttrade:
Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Jansson i Aspeboda till mig
riktat följande frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat,
att statsbidrag till skolskjutsar icke
utbetalas för den ökning av skoldistriktens
kostnader, som förorsakats av tillläggsskatten
på bensin?

2. Har herr statsrådet för avsikt att
låta vidtaga sådana åtgärder att statsbidrag
utbetalas på hela den kostnad
som skoldistrikten haft för skolskjutsar
under den i interpellationen omnämnda
tidsperioden?

Tisdagen den 10 maj 1949.

Nr 16.

Svar på interpellation ang. rätt för elever vid folkskolas icke obligatoriska högre

avdelning att komma i åtnjutande av vissa stipendier.

Såsom svar på dessa frågor får jag
anföra följande.

Genom beslut av 1948 års riksdag
höjdes från och med den 1 april 1948
skatten på bensin och motorbrännolja.
I samband därmed medgav priskontrollnämnden,
att droskbilstaxorna fingo
fr. o. m. samma dag höjas med högst
13 procent. Detta beslut inverkade helt
naturligt på skolskjutstaxorna och i en
hel rad fall överenskommo skoldistrikten
och skolskjutsentreprenörerna om
en höjning av skolskjutstaxorna för
återstoden av läsåret 1947/48. Detta
skedde även i åtskilliga fall, då tidigare
hade uppgjorts kontrakt om skolskjutsar
mot viss ersättning, gällande till läsårets
slut eller eventuellt ännu längre.
Emellertid rådde hos länsstyrelserna
tveksamhet om statsbidrag skulle utbetalas
på det lägre eller det högre beloppet,
och vissa länsstyrelser meddelade
beslut om att det utsprungligen kontrakterade,
lägre ersättningsbeloppet
skulle ligga till grund för statsbidragen.
Denna tolkning vann stöd hos riksräkenskapsvcrket,
där en länsstyrelse förfrågade
sig härom. Länsstyrelserna torde
därför i allmänhet ha bibragts den
uppfattningen, att statsbidrag till skolskjutsar
skulle utanordnas på det lägre
beloppet.

Emellertid överklagades i några fall
länsstyrelsernas beslut hos regeringsrätten,
som nyligen genom tre utslag avgjort
dessa ärenden till skoldistriktens
förmån. Regeringsrätten har nämligen
fastslagit, att den omständigheten att
skoldistrikten utöver avtalad skjutsersättning
erlagt det tillägg, som föranletts
av under läsåret företagen höjning av
skatten på bensin och motorbrännolja,
icke kan anses betaga skoldistriktet rätt
att erhålla statsbidrag på hela kostnaden
för skolskjutsarna.

Genom den tolkning av statsbidragsbestämmelserna,
som sålunda godtagits
av regeringsrätten och som bragts till
samtliga länsstyrelsers kännedom, torde

ytterligare åtgärder i den av interpellanten
berörda frågan ha gjorts överflödiga.

Härpå anförde

Herr JANSSON i Aspeboda: Herr talman!
Jag beF att till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få
framföra mitt tack för svaret. Det var
så positivt, att jag gott kan inskränka
mig till att säga ett ytterligare tack.
Eftersom nu detta utslag från regeringsrätten
kommit, ha vi väl bara att emotse
det belopp, som vi enligt vederbörande
länsstyrelses utslag icke tillerkändes.

Jag ber att få tacka ännu en gång.

Överläggningen var härmed slutad,

g 10.

Svar på interpellation ang. rätt för elever
vid folkskolas icke obligatoriska högre
avdelning att komma i åtnjutande av
vissa stipendier.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
I en med andra kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr Jönsson
i Rossbol tagit upp frågan om möjligheten
för lärjungar i folkskolans frivilliga
högre avdelning att erhålla stipendier
enligt 1940 års kungörelse angående
statsstipendier för bedrivande
av studier vid allmänna läroverk m. fl.
läroanstalter.

Enligt denna stipendiekungörelse må
.statliga .stipendier kunna utgå till lärjungar
vid allmänna läroverk och vissa
andra högre skolor. Bland de skolor,
som enligt kungörelsen likställas med
allmänt läroverk, märkas högre folkskola
och folkskolans högre avdelning.

Herr Jönsson i Rossbol har nu till mig
riktat följande frågor:

1. Äger studielånenämndcn bemyndigande
afl generellt avstänga elever

Nr 16.

Tisdagen den 10 maj 1949.

Svar på interpellation ang. rätt för elever vid folkskolas icke obligatoriska högre

avdelning att komma i åtnjutande av vissa stipendier.

vid en folkskolas högre frivilliga avdelning
från att komma i åtnjutande av de
stipendier, som enligt i stipendiekungörelsen
angivna villkor kunna utgå till
studiebegåvade och skötsamma elever
vid i författningen angivna skolor, under
förutsättning att den meddelade
undervisningen är likvärdig med den
som vid obligatoriska högre folkskolor
meddelas?

2. Kan man få räkna med herr statsrådets
intresse och medverkan till att
den här förut angivna frivilliga formen
av högre undervisning i fråga om stipendier
blir jämställd med obligatorisk
sådan?

När interpellanten talar om »obligatorisk»
högre undervisning och »obligatoriska»
högre folkskolor, torde han,
eftersom den högre undervisningen ju
icke är obligatorisk, avse sådan högre
undervisning som meddelas i någon av
de allmänna högre skolformerna, t. ex.
läroverk, kommunala mellanskolor,
högre folkskolor o. s. v. Om jag fattat
interpellanten rätt, avser hans frågor
alltså, huruvida den mindre vanliga
skolform, som benämnes folkskolans
högre avdelning, i stipendiehänseende
är och bör vara jämställd med andra,
mera allmänt förekommande och i särskilda
författningar reglerade skolformer.

Jag får till en början erinra om att
de stipendier det här gäller äro av två
slag: grundstipendier och beliovsstipendier.
Grundstipendierna utgå utan behovsprövning
med 500 kronor för varje
lärjunge med god studielämplighet, som
är inackorderad på skolorten, eller med
vissa bidrag till dagliga resor till skolorten.
Behovsstipendierna utgå efter behovsprövning
med i regel högst 540
kronor för läsår men kunna icke tilldelas
lärjungar i klasserna l4 och l5—2*
av realskolan eller i motsvarande klasser
av andra jämförliga skolformer. Anledningen
till detta undantag är den, att
behovsprövade stipendier icke ansetts

böra utgå till lärjungar i realskolornas
begynnelseklasser och motsvarande
klasser i andra jämförliga skolformer
och ej heller till den med 6:e folkskoleklassen
parallella andra klassen av
femårig realskola.

Tillämpningen av stipendiekungörelsen
har lagts i studielånenämndens
händer. Enligt kungörelsen skola beslut
rörande stipendier fattas av studielånenämnden,
vars beslut icke får överklagas.
Nämnden har också fått uttrycklig
befogenhet att meddela erforderliga bestämmelser
rörande kungörelsens tilllämpning.
Givet är dock, att något godtycke
från nämndens sida icke får förekomma.
Det torde icke heller med fog
kunna göras gällande att nämnden förfarit
godtyckligt. Beträffande det av interpellanten
berörda fallet, som tydligen
föranlett interpellationen, förhåller
det sig på följande sätt. Ett visst skoldistrikt
i Härjedalens skogsbygder har,
såsom interpellanten framhåller, vid
sin kyrkbys folkskola inrättat en frivillig
högre avdelning om två klasser, motsvarande
7:e och 8:e folkskoleklasserna.
För innevarande läsår söktes stipendier
för 11 elever i denna högre avdelnings
2:a klass. Ansökningen blev, såsom interpellanten
säger, till en början avslagen.
Från studielånenämnden har jag
emellertid inhämtat, att en förnyad
framställning blivit bifallen, sedan det
upplysts att de två klasserna i denna
frivilliga högre avdelning hade i huvudsak
samma kursinnehåll som 1 :a
och 2:a klass av den fyraåriga realskolan
och att den högre avdelningen således
var att jämställa med en tvåklassig
högre folkskola.

Studielånenämnden har vidare gjort
följande principiella uttalande av betydelse
i detta sammanhang:

»Folkskolan omfattar numera obligatoriska
sju klasser. Den frivilliga sjunde
klass, som förut funnits med viss stipendierätt,
har därmed försvunnit.
Många skoldistrikt ha vidare förbättrat

Tisdagen den 10 maj 1949.

Nr 16.

Svar på interpellation ang. rätt för elever vid folkskolas icke obligatoriska högre

avdelning att komma i åtnjutande av vissa stipendier.

sin folkundervisning genom att införa
ett obligatoriskt åttonde skolår. Lärjungarna
i detta ha icke stipendiemöjligheter.
Knappt tjugo skoldistrikt ha
en frivillig åttonde klass. Lärjungarna i
denna äro emellertid så gott som uteslutande
boende i skolorten, d. v. s.
hemortslärjungar, och då de äro elever
i klass omedelbart efter avslutad folkskola
kunna de lika litet som eleverna i
den fyraåriga realskolans på avslutad
folkskola byggande första klass erhålla
stipendier. Stipendier för elever i de
frivilliga folkskoleavdelningarna skulle
f. ö. innebära ett favoriserande av de
frivilliga avdelningarna och motverka
den av statsmakterna anbefallda utvecklingen
av folkundervisningen och
böra därför principiellt icke förekomma.
»

Jag kan för egen del ansluta mig till
den tolkning av bestämmelserna rörande
stipendiemöjligheterna för elever i
folkskolans högre avdelning, som studielånenämnden
givit uttryck åt genom
detta uttalande och sitt beslut rörande
den av interpellanten berörda skolan i
Härjedalen.

Med vad sålunda anförts torde jag ha
besvarat herr Jönssons interpellation.

Härefter anförde:

Herr JÖNSSON i Rossbol: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet få
framföra mitt tack för svaret på min interpellation.

Det förhåller sig alldeles riktigt så,
att när jag fick underrättelse om att en
ansökan från Lillhärdals skoldistrikt
om stipendier till eleverna i andra klassen
av folkskolans högre avdelning blivit
avslagen av studielånenämnden, ansåg
jag att det förelåg en tolkning av
stipendiekungörelsen, som icke var alldeles
oantastbar, icke minst därför att
det visat sig att den undervisning som
bedrivits vid denna högre avdelnings

två klasser motsvarat de två första klassernas
i en vanlig fyraårig realskola. Med
hänsyn till studielånenämndens oinskränkta
befogenhet att handlägga stipendieärendena
och då nämndens beslut
icke kunna överklagas, tyckte jag
att en interpellation skulle vara befogad
för att man skulle få klarhet om principerna
vid handläggningen av ärendena.

Nu har Lillhärdals skola dess bättre
fått de sökta stipendierna till eleverna
vid den nämnda klassen, och interpellationen
saknar sålunda för dess vidkommande
aktualitet innevarande år.

Jag har emellertid med intresse tagit
del av statsrådets i svaret återgivna
principuttalande av studielånenämnden.
Enligt detta skulle den frivilliga
sjunde klassen liksom så småningom
även den åttonde alldeles försvinna.
Formellt skulle sålunda de i Lillhärdal
och eventuellt i andra skoldistrikt bedrivna
högre avdelningarna av folkskolan
drabbas av studielånenämndens
restriktiva tolkning av bestämmelserna
om stipendier.

Jag skall inskränka mig, herr talman,
till att passa på tillfället att uttala den
förhoppningen, att studielånenämnden
vid handläggningen av stipendieansökningarna,
i trots av denna i och för sig
måhända riktiga gränsdragning, ägnar
ansökningarna nödig individuell prövning
med uppmärksamheten riktad på
att så behjärtansvärda initiativ till berikande
av studiemöjligheterna, som
Lillhärdals skoldistrikt och eventuellt
även andra skoldistrikt kunna prestera,
röna den välvilja och uppmuntran i
fråga om stipendiemöjligheter, som en
dylik framsynthet förtjänar.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag ber att ytterligare få tilliigga, att
riksdagen efter allt att döma nästa år
får pröva frågan om studiestipendiernas

Nr 16.

Tisdagen den 10 maj 1949.

Interpellation ang. tillskapande av ett prognosinstitut för den intellektuella arbets marknaden.

anordning och om lämpliga föreskrifter
beträffande tillämpningen. Det blir
då tillfälle för interpellanten liksom för
alla andra ledamöter av riksdagen att
framställa sina synpunkter, och riksdagen
får då också anledning att överväga
gränsdragningen mellan den obligatoriska
skolan och de överbyggnader,
där man kan få stipendier för fortsatta
studier.

Herr ONSJÖ: Herr talman! Jag vill
icke på något sätt förringa den effekt
interpellanten anser sig ha vunnit med
sin interpellation, men i egenskap av
ledamot i studielånenämnden vill jag
påpeka en sak, som enligt min mening
icke framgick tillräckligt tydligt av
statsrådets svar. Beträffande Lillhärdalsfallet
var det så, att det först gjordes
en framställning, som avslogs, men
att en förnyad framställning bifölls. Att
det blev bifall berodde icke på interpellationen.
Framställningen hade bifallits
redan innan interpellationen
gjordes. Men man visade, att i dessa två
klasser i Lillhärdal lästes kurser, som
motsvarade realskolans, och då ansåg
nämnden att vederbörande voro stipendieberättigade.
Såsom ett ytterligare bevis
kom det fram, att de elever, som
gått på kurserna, klarade sig när de
skulle in i tredje klassen av realskola
— jag tror att det var till realskolan i
Sveg de gingo över.

Man kan sålunda icke säga, att Lillhärdalsfallet
var ett specialfall. Det hela
berodde på att man läste sådana kurser.
Jag tror att jag vågar säga att andra
liknande skolor behandlats på precis
samma sätt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ IT

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 5, konstitutionsutskottets
utlåtanden och memorial
nr 22—24, statsutskottets utlåtanden nr

119—130, bevillningsutskottets betänkanden
nr 31—37, bankoutskottets utlåtanden
nr 30—32 samt 36, första lagutskottets
utlåtanden nr 30—32, andra lagutskottets
utlåtande nr 23—27, jordbruksutskottets
utlåtanden och memorial
nr 11 och 12 samt 19—34 ävensom
andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 9.

§ 12.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! Jag tillåter mig hemställa, att
jordbruksutskottets utlåtanden nr 11, 12
och 19—34 samt konstitutionsutskottets
memorial nr 24 måtte i nu nämnd ordning
uppföras främst bland två gånger
bordlagda ärenden å morgondagens
föredragningslista samt övriga ärenden
i den ordning de förekommo å dagens
föredragningslista.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 13.

Interpellation ang. tillskapande av ett
prognosinstitut för den intellektuella
arbetsmarknaden.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HÅSTAD, som anförde: Herr talman!
Under de sista årens riksdagar
bär man gång efter annan kunnat konstatera,
hur den till synes allt mer tilltagande
bristen på intellektuell arbetskraft
stått hindrande i vägen för förverkligandet
av planerade eller beslutade
reformer på olika samhällsområden.
Jag behöver här endast erinra om den
för alla kända bristen på t. ex. lärare,
läkare och tandläkare. Hur annorlunda
var det inte under slutet av 1930-talet
och början av 1940-talet. Redan så tidigt
som år 1928 varnades de studerande
för att söka sig till tandläkaryrket,
då denna bana sades snart bli överbe -

Tisdagen den 10 maj 1949. Nr 16.

Interpellation ang. tillskapande av ett prognosinstitut för den intellektuella arbets marknaden.

folkad. I dag se vi, hur folktandvården
inte kunnat utbyggas på grund av tandliikarbrist.
För inte så många år sedan
varnades för arbetslöshet på läkarbanan,
och i dag är det ett allbekant faktum
att vi inte ha tillräckligt med läkare
utan delvis — särskilt inom sinnessjukvården
— måste hjälpa oss fram
med läkare bland flyktingarna. I början
på 1940-talet rådde i stor utsträckning
överskott på läroverkslärare, och det talades
allmänt om ett framväxande lärarproletariat.
I dag förbli skolkommissionens
planer en ljusblå framtidsdröm
och det bl. a. av den orsaken att det inte
finns lärare för att förverkliga dem.

Det är uppenbart, att de förhållandevis
tvära omkastningar och den stora
osäkerhet som är rådande beträffande
det sätt på vilket man bedömer framtidsutsikterna
på de intellektuella banorna
— och även omkastningarna och
osäkerheten i fråga om det verkliga förhållandet
mellan arbetskraftsbehov och
arbetskraftstillgång — måste medföra
allvarliga olägenheter inte blott för dem
som ämna ägna sig åt ifrågavarande yrken
utan även för samhället i dess helhet.
Det har också sedan åtskilliga år
tillbaka rests krav på åtgärder för åstadkommande
av tillförlitligare prognostiska
beräkningar för den intellektuella
arbetsmarknaden. I direktiven för den
i slutet av år 1946 tillsatta utredningen
angående den högre utbildningens demokratisering
— studentsociala utredningen
— framhöll även dåvarande
ecklesiastikministern, statsrådet Erlander,
att tillskapandet av ett prognosinstitut
för den intellektuella arbetsmarknaden
borde övervägas av de sakkunniga
med hänsyn till nödvändigheten av
en utvidgad och förbättrad yrkesvägledning,
baserad på eu ingående kunskap
om utvecklingen inom den intellektuella
arbetsmarknaden och om de
faktorer som bestämma denna utveckling.
De sakkunniga ansågo denna fråga
så angeliigcn, att de färdigbehandlade

den tidigare än de övriga frågor de hade
att taga ställning till. De framlade
den 20 september 1947 ett delbetänkande
i frågan om prognosinstitutet. De
sakkunniga underströko starkt behovet
av ett sådant institut. Deras förslag gingo
ut på dels inrättandet av ett prognosinstitut
för intellektuell arbetskraft förlagt
till arbetsmarknadsstyrelsen, vilket
skulle fordra ett engångsanslag om
13 700 kronor och ett årligt anslag om
41 850 kronor, dels inrättandet av en
statens nämnd för orientering rörande
intellektuella yrken, vilken skulle kräva
ett årligt anslag om 7 000 kronor.

Av de 21 remissyttrandena över dessa
studentsociala utredningens förslag äro
endast tre helt eller övervägande avstyrkande.
Ett par remissinstanser ställa
sig tveksamma. I 15 av remissyttrandena
tillstyrkas förslagen med eller utan
förändringar; några av dessa remissinstanser
vilja emellertid tillgodose det
avsedda syftet på väsentligt annat sätt
iin de sakkunniga. Bland dessa sistnämnda
femton remissinstanser befinna
sig universitetsmyndigheterna, studentoch
akademikerorganisationerna, arbetsmarknadskommissionen,
skolöverstyrelsen,
socialstyrelsen, statistiska centralbyrån
och arbetsgivareföreningen.

Sedan remissbehandlingen under år
1948 avslutats har ärendet överförts
från ecklesiastikdepartementet till socialdepartementet.

De exempel jag ovan anförde på otillförlitliga
bedömningar av behovet av
intellektuell arbetskraft ådagalägga behovet
av att åtgärder vidtagas för att få
till stånd tillförlitligare prognoser. Men
de visa också — i den mån dessa bedömningar
grundat sig på vissa prognostiska
beräkningar — svårigheten att
verkligen åstadkomma tillförlitliga prognoser.
De tillstyrkande remissinstanserna
ha i allmänhet iiven framhållit
dessa metodiska svårigheter. Jag vill understryka,
att det är vanskligt att ställa
sådana prognoser som här avses, sär -

4—Andra kammarens protokoll 1949. Nr 10.

Nr 16.

Tisdagen den 10 maj 1949.

Interpellation ang. tillskapande av ett prognosinstitut för den intellektuella arbets marknaden.

skilt för längre tid framåt, och jag vill
aven understryka, att därest ett prognosinstitut
kommer till stånd, uppgifterna
måste användas med största försiktighet.
Till en början bör verksamheten
snarast få karaktär av försöksverksamhet.
Men värdet av en bättre överblick
och bättre beräkningar bör vara stort,
och jag vill framhålla, vad dåvarande
arbetsmarknadskommissionen 1945 yttrat:
»Genom att sammanställa från olika
håll insamlade uppgifter och taga
initiativet till prognostiska undersökningar
i de fall, då detta kan anses vara
av behovet påkallat och möjligt att genomföra,
bör man otvivelaktigt kunna
bidraga till en bättre överblick över vilka
arbetskraftsbehov och konkurrensförhållanden
man under de närmaste
åren har att räkna med på olika intellektuella
arbetsområden.»

För den studerande ungdom, som står
i begrepp att påbörja långvariga och
dyrbara studier för ett intellektuellt yrke
måste det vara av utomordentlig betydelse
att kunna erhålla en så god uppfattning
som möjligt om framtidsutsikterna
på olika levnadsbanor, så att felinvesteringar
i görligaste mån undvikas.
För det allmänna måste det vara av
väsentlig betydelse att få överblick över
arbetskraftsbehov och arbetskraftstillgång,
så att reformarbetet kan avpassas
härefter. Likaså ligger det i det allmännas
intresse att de studerande på grundval
av prognoser kunna tillrådas söka
sig till banor med brist på arbetskraft.
Och det är även ett allmänt intresse att
olika åtgärder inom undervisningsväsendet
i god tid kunna planeras för att
möta en stegrad eller minskad tillströmning
till utbildningsanstalterna.

Som självklart förutsätter jag att det
inte får bli fråga om en tvångsdirigering
av arbetskraften. Som jag ser saken
behövs en kontinuerlig prognostisk
verksamhet just för att genom förbättrad
planering och förbättrad yrkesvägledning
sådana nödlägen inte skola upp -

stå, att statsmakterna känna sig frestade
att tillgripa tvångsdirigerande åtgärder
i stil med tjänstepliktslagen för tandläkare.

Vid detta års riksdag ha olika motioner
väckts i vilka kraven på utredning
eller översyn av arbetskraftsbehov och
arbetskraftstillgång inta en central
plats. För en sådan översyn skulle, vad
de intellektuella yrkena beträffar, ett
prognosinstitut enligt studentsociala utredningens
förslag vara av största värde.
Förslaget finns utarbetat, det bara
ligger och väntar på förverkligande.
Men oavsett det aktuella utredningsbehovet
är det nödvändigt med detta
prognosinstitut för den kontinuerliga
verksamhet, som kräves inom området.

Några remissinstanser ha antytt, att
det ej borde inrättas ett prognosinstitut
endast för den intellektuella arbetsmarknaden;
om åtgärder vidtoges på
detta område, borde de avse hela arbetsmarknaden.
Men de intellektuella
yrkena förete som studentsociala utredningen
framhållit vissa särdrag som
särskilt accentuera behovet för dessa yrkens
del. Således råder det en ofta framträdande
godtycklighet i fråga om valet
av levnadsbana, då tillströmningen till
de högre studierna mera regleras av tillfälligheter
och allmänna antaganden än
av koncisa överväganden. Fluktuationerna
i antalet examinerade bli härigenom
illa anpassade efter arbetsmarknadens
behov. Man bör därvid beakta, att
utbildningstiden för dessa yrken är avsevärt
längre och mera kostnadskrävande
än för andra yrkesutbildningsgrenar,
varför dels felinvesteringar bli kostsammare
både för den enskilde och
samhället, dels en markant stelhet beträffande
arbetskraftens anpassning till
annat yrke än det ursprungligen avsedda
framträder. Den höga graden av specialisering
inom de intellektuella yrkena
gör att användbarheten inom andra
liknande yrken blir mindre och en eventuell
omskolning svårare.

Tisdagen den 10 maj 1949.

Nr 16.

Interpellation ang. inrättande av företagsnämnder inom statsförvaltningen.

Dåvarande arbetsmarknadskommissionen
framhåller också i sitt remissyttrande,
att de intellektuella yrkena
inta en särställning, varför det är befogat
att i första hand upptaga frågan för
dessa yrken, och understryker, att det
är värdefullt för den fortsatta till andra
yrken vidgade verksamheten om erfarenheter
först vinnas av prognosverksamhet
inom det naturligt avgränsade
område som den intellektuella arbetsmarknaden
utgör.

Lika litet som den här berörda invändningen
torde ett par andra remissinstansers
åsikt, att det ej skulle föreligga
ett behov, vara riktig. Visserligen
utföras då och då arbetsmarknadsprognoser
för vissa av de här berörda yrkena
av olika instanser, men det föreligger
ett behov av en samordnad, kontinuerlig
verksamhet. Det övervägande
flertalet av remissinstanserna framhålla
också behovet härav, och det läge som i
dag råder på den intellektuella arbetsmarknaden
ådagalägger att åtgärder
äro nödvändiga för att åstadkomma
bättre överblick och bättre planering
inom denna sektor av arbetsmarknaden.
Däremot kan man naturligtvis ha olika
meningar om hur frågan organisatoriskt
bäst skall lösas.

Den nu nödvändiga återhållsamheten
i fråga om statsutgifterna borde icke
hindra att åtgärder snarast vidtagas för
ett förverkligande av de framlagda förslagen.
Man kan instämma med socialstyrelsen,
när den i sitt remissyttrande
framhåller, att behovet är så betydande,
att kostnaderna för en fortlöpande prognosverksamhet
synas väl motiverade.
Och det ligger fara i dröjsmål; allt som
över huvud taget kan göras för att åstadkomma
kontinuerliga och i möjligaste
mån tillförlitliga beräkningar av arbetskraftsbehov
och arbetskraftstillgång
för dessa yrken måste göras och göras
snart.

Med hänvisning till vad jag nu anfört
får jag anhålla om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen

för socialdepartementet få rikta följande
fråga:

Avser statsrådet — och i så fall när
— att framlägga förslag till förverkligande
av det av studentsociala utredningen
föreslagna prognosinstitutet för
intellektuell arbetskraft eller andra förslag
— och i så fall vilka — för tillgodoseende
av samma syfte?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14.

Interpellation ang. inrättande av företagsnämnder
inom statsförvaltningen.

Herr NIHLFORS erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Under
de senaste åren har frågan om införande
av företagsdemokrati i enskild
och offentlig verksamhet varit synnerligen
aktuell. Avtal om företagsnämnder
träffades redan den 30 augusti 1946
mellan Svenska arbetsgivareföreningen
och LO samt mellan den förra föreningen
och TCO. På grundval av detta
avtal har sedermera ett stort antal företagsnämnder
upprättats. Det beräknas
att vid senaste årsskiftet funnos inom
industrien 2 120 nämnder i funktion,
berörande ca 460 000 till LO anslutna
medlemmar.

Inom handelns område ha dylika
nämnder inrättats sedan avtal träffats
i januari 1947 mellan Handelsarbetsgivareorganisationen
och Handelstjänstemannaförbundet.

Under 1945 infördes på försvarets
område företagsdemokrati genom en
överenskommelse mellan försvarets avtalsnämnd
och Försvarsverkens civila
personals förbund. I de inrättade produktionsnämnderna
deltogo dock ej
tjänstemännen. Förhandlingar om en
revision i syfte att få med tjänstemännen
upptogos under år 1947.

Under år 1948 har TCO kunnat träffa
avtal om företagsnämnder vid Tobaksmonopolet.
Med övriga statsägda bolag
torde förhandlingar pågå.

Nr 16.

Tisdagen den 10 maj 1949.

Interpellation ang. inrättande av företagsnämnder inom statsförvaltningen.

Inom kommunalförvaltningen har
under år 1947 beslutats inrättande av
samarbetsnämnder och samarbetsombud.
Enligt detta avtal skall vid varje
förvaltningsområde, där minst tjugofem
arbetstagare stadigvarande sysselsättas,
inrättas en dylik nämnd om så
begäres av arbetsgivaren eller av en
eller flera av de lokala personalorganisationer,
som omfatta minst hälften
av arbetstagarna på arbetsplatsen i
fråga.

Vid mindre arbetsplats kan, om fler
än fem arbetstagare stadigvarande sysselsättas,
i stället utses högst två samarbetsombud.

Statssekreteraren Arne S. Lundberg
framlade i en den 25 januari 1946 dagtecknad
promemoria vissa synpunkter
rörande olika former av samarbete mellan
företagsledning och personal. Promemorian
var avsedd att tjäna såsom
utgångspunkt för överväganden inom
kommunikationsdepartementet underställda
verk samt vederbörande personalorganisationer
angående spörsmålet
om inrättande av särskilda organ
för att främja nämnda samarbete.

Efter remissbehandling påbörjades
förhandlingar mellan representanter för
verksstyrelserna och personalorganisationerna,
vilka avslutades den 11 september
1947, då överenskommelse träffades
om inrättande av företagsnämnder
i postverket, telegrafverket, statens
järnvägar, väg- och vattenbyggnadsverket
samt vattenfallsverket.

Nämndernas främsta uppgifter äro enligt
detta avtal att upprätthålla fortlöpande
samverkan mellan verket och
personalen för åstadkommande av bästa
möjligt driftsresultat och betjäning av
allmänheten, att bereda personalen insikt
i verksamhetens ekonomiska och
tekniska betingelser, att verka för säkerhet,
sundhet och trivsel i arbetet,
att främja verkets yrkesutbildning av
personalen och att i övrigt verka för
goda drifts- och arbetsförhållanden.

Beträffande en stor del av den stat -

liga förvaltningen har, som av ovanstående
framgår, ännu intet åtgjorts för
införande av företagsdemokrati i här
nämnda utformning. Framställning härom
har dock ingivits av berörda personalorganisationer
redan i april 1948.

Såvitt kunnat utrönas ha erfarenheterna
av företagsnämndernas arbete vid
kommunikationsverken varit goda. I
olika sammanhang har framhållits betydelsen
av att man skapar en s. k. vianda
även i de statliga företagen. En
intimare samverkan mellan människorna
i ett företag kan leda till ökad produktivitet
genom till exempel effektivisering
av arbetet efter förslag från de
anställda. 1 en tid, då ofta kritik riktas
mot förvaltningen för dess tungroddhet
och tendenserna till s. k. krångel, synes
det mig vara av betydelse, att statsverket
på allt sätt skapar förutsättningar
för en god samverkan med de statsanställda
på alla förvaltningsområden.
I arbetet på en effektivisering av rationaliseringsarbetet
inom statsförvaltningen,
för vilket ändamål i dagarna
tillkallats ett antal sakkunniga, skulle
säkerligen inrättande av företagsnämnder
bliva av stor betydelse.

Under hänvisning till vad ovan anförts
får jag anhålla om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet framställa
följande frågor:

Är herr statsrådet av den uppfattningen
att företagsnämnder böra in
rättas på andra håll inom statsförvaltningen
än där sådana nämnder för närvarande
finnas?

Om så är fallet, är herr statsrådet villig
att utan alltför omfattande utredning
vidtaga åtgärder för ett mera allmänt
inrättande av företagsnämnder inom
statsförvaltningen?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 6.54 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Föredrogs den av herr Håstad vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående tillskapande av
ett prognosinstitut för den intellektuella
arbetsmarknaden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 2.

Föredrogs den av herr Nihlfors vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående inrättande av företagsnämnder
inom statsförvaltningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående bidrag till
bokföringsverksamheten inom jordbruket.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Byggnadsarbeten å Bogesunds egendom
m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående anslag till
vissa byggnadsarbeten å Bogesunds
egendom in. in.

I en till riksdagen den It februari
1949 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 49, hade

Kungl. Majd under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för
samma dag föreslagit riksdagen att

1) godkänna vad chefen för jordbruksdepartementet
föreslagit angående
upplåtelse av vissa delar av Bogesunds
egendom i östra Ryds socken, Stockholms
län, till skogshögskolan, statens
skogsforskningsinstitut, skogsvårdsstyrelsen
i Stockholms län och sjökrigsskolan
samt

2) å riksstaten för budgetåret 1949/50
under nionde huvudtiteln anvisa reservationsanslag
av 23 000 kronor till
Skogshögskolan: Byggnadsarbeten å övningsskog
vid Bogesund, 30 000 kronor
till Statens skogsforskningsinstitut:
Byggnadsarbeten å försöksfält vid Bogesund
och 500 000 kronor till Ersättning
till statens domäners fond för utgifter
för iståndsättande av Bogesunds
egendom.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) godkänna Kungl. Maj ds förslag
angående upplåtelse av vissa delar av
Bogesunds egendom till skogshögskolan,
statens skogsforskningsinstitut samt
skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län,

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville föranstalta
om ytterligare utredning angående möjligheten
att anskaffa övningsområde åt
sjökrigsskolan utanför Bogesunds egendom,
samt

3) å riksstaten för budgetåret 1949/50
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Skogshögskolan: Byggnadsarbeten
å övningsskog vid Bogesund ett
reservationsanslag av 23 000 kronor,

b) till Statens skogsforskningsinstitut:
Byggnadsarbeten å försöksfält vid

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Byggnadsarbeten å Bogesunds egendom m. m.

Bogesund ett reservationsanslag av
30 000 kronor, samt

c) till Ersättning till statens domäners
fond för utgifter för iståndsättande
av Bogesunds egendom ett reservationsanslag
av 500 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Hjalmar Nilsson och Larsson i Karlstad,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte,

1) godkänna Kungl. Maj:ts förslag
angående upplåtelse av vissa delar av
Bogesunds egendom till skogshögskolan,
statens skogsforskningsinstitut, skogsvårdsstyrelsen
i Stockholms län och
sjökrigsskolan samt

2) å riksstaten för hudgetåret---

500 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Karlstad: Herr talman!
Jordbruksutskottet har i detta utlåtande
räknat upp — jag skulle nästan
vilja säga konstruerat — ett antal skäl,
vilka enligt utskottets mening tala mot
Kungl. Maj:ts förslag att använda en del
av Bogesundsområdet till militärt övningsområde:
».. . skogsbeståndet och

övrig vegetation inom området skulle
komma att utsättas för avsevärd åverkan»,
det skulle vara olämpligt »att dylika
militära övningar förläggas till
trakter, som i allt större utsträckning
torde komma att användas som fritidsområde»,
och »åtskilliga olägenheter
kunna väntas uppstå för den i närheten
boende jordbrukande befolkningen».

Kunna dylika skäl verkligen tillmätas
sådan betydelse, att de motivera ett avsteg
från Kungl. Maj:ts förslag? Det har
jag svårt att tro. Den »avsevärda åverkan»
på skogsbestånd och vegetation,
som ifrågavarande övningar skulle medföra,
blir väl ungefär densamma i vilken
skog övningarna bedrivas. Utskottet
kan väl nämligen inte mena, att övningarna
icke skola få bedrivas i skogsterräng?
Inte heller kan man väl gärna

göra gällande, att försvarets behov av
övningsområden skulle vara av så mycket
oväsentligare allmänt intresse än
behovet av fritidsområden, att man icke
av en strandsträcka på ca 5 mils längd
skulle kunna reservera ungefär Vio för
försvarets räkning. I sjökrigsskolans användning
av området ingår för övrigt
också dess användande till rekreationsplats
för militärerna, om nu fritidsintresset
skall tillmätas en så dominerande
betydelse.

Vi äro alla eniga om att vårt land
skall ha ett försvar och ett effektivt sådant.
De stora kostnader detta medför
gör det synnerligen angeläget att undvika
onödiga utgifter. Försvarets effektivitet
beror utom på beväpning och utrustning
i övrigt på soldaternas utbildning
och moral. Nu äger staten på
Bogesund ett område, som enligt sakkunskapens
av Kungl. Maj:t godtagna
utredning är lämpligt som övningsområde
för militär utbildning. Detsamma
är därtill så närbeläget till förläggningsorten
att det med lätthet och ett minimum
av transportkostnader kan utnyttjas
för sitt ändamål. Likväl vill utskottet
hänvisa sjökrigsskolan att förlägga
sina övningar på annat håll. Det
måste i så fall bli på ett ganska betydande
avstånd, om området skall vara
så beläget att där bedrivna övningar
icke kunna störa någon. Eller anser utskottet
det vara mindre olägligt att
störa människor i deras hem eller under
deras förvärvsarbete än under deras fritid?
Eljest kan det ju inte vara ekonomiskt
försvarbart att flytta övningsplatsen
så långt från förläggningen, att
längre resor med åtföljande tidsförlust
än vad som är alldeles nödvändigt bli
följden, helst som även transporterna i
så fall måste bli förenade med högre
kostnader. Det kan inte heller vara förnuftigt
att ordna saken på det sättet,
att övningarna måste inskränkas på
grund av kostnader och tidsutdräkt vid
användningen av ett långt bort beläget
övningsområde.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Byggnadsarbeten å Bogesunds egendom m. m.

Vidare kan man icke helt bortse från
den omständigheten, att försvarets personal
kan komma att uppfatta det som
avoghet mot deras yrke, om riksdagen
skulle anse försvarets behov mindre
viktiga än ett synnerligen rikligt tillmätt
tillgodoseende av fritidsområden. En
dylik uppfattning vore icke ägnad att
stärka personalens försvarsanda och
höja dess stridsmoral. För övrigt har
erfarenheten visat att den svenska allmänheten
och särskilt ungdomen hyser
ett ganska stort intresse.för militärövningar
och ingalunda känner sig generad
av skottlossning. Jag'' behöver endast
erinra om en sådan sak som det
allmänt florerande och synnerligen
svårutrotliga påskskjutandet.

Vad slutligen olägenheterna för jordbrukarna
på Bogesunds ägor beträffar
bli väl dessa icke större än för jordbrukare
på andra håll där militärövningar
förekomma, om nu övningsplatsen
skulle förflyttas till annan ort. Utskottets
mening kan väl nämligen inte
vara, att dylika övningar skola förvisas
till helt obebodda trakter. 1 så fall torde
avståndet bli mycket stort. Och
skulle olyckan komma över vårt land
är nog allmänheten angelägen om att
ha försvaret i närheten.

Jordbruksutskottet förordar ytterligare
undersökningar i syfte att finna
ett annat lämpligt övningsområde, vilket
icke'' är förenat med de av utskottet
anförda olägenheterna å Bogesunds
marker. Enligt vad som meddelas i
propositionen har dylik undersökning
redan företagits och även underkastats
vederbörlig granskning av Kungl. Maj:t.
En ny sådan förefaller därför icke motiverad.

På nu anförda skäl och då jag icke
kan gilla det tillhakasättande av försvarets
behov i jämförelse med vissa
andra, som utskottets motivering onekligen
kan tydas som uttryck för, och
icke heller utskottets därpå grundade
hemställan, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utskottets utlå -

tande fogade reservationen, som innebär
bifall till Kungl. Maj:ts förslag även
i denna del.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! I motsats till vad herr Larsson
nyss anförde anser sig utskottets majoritet
ha mycket goda skäl för att ställa
sig avvisande mot att sjökrigsskolan
skall få disponera ett område på omkring
135 hektar av Bogesunds vackraste
strand- och markområden som övningsfält.

Det område som sjökrigsskolan skulle
få disponera är ju avsett att användas
för fältskjutning, sprängtjänst, landstigningsövningar
och övriga fältövningar
samt dessutom för rekreationsändamål.
Bogesundsegendomen omfattar utomordentligt
vackra och dyrbara områden,
den är belägen i närheten av huvudstaden
och avsedd för i första hand
fritidsområde, inte bara för huvudstadens
utan för hela landets befolkning.
Ett sådant område bör väl inte användas,
om det är möjligt att undvika det,
som övningsområde för militära ändamål.
Jag tror det skulle vara till mycken
skada om man på det sättet mitt
inne uti detta fritidsområde förläde ett
militärt övningsfält av den beskaffenhet
som det här är fråga om. Hela området
skulle därmed säkerligen i mycket hög
grad förlora i värde för den uppgift
som det, enligt vad statsmakterna ju
redan ha beslutat, är avsett att tjäna.

Jag ber att få påpeka att det här området
i Bogesund, som väl de flesta
av kammarens ledamöter känna till, är
ett utav de vackraste orörda områden
som finnas i Stockholms närhet. Såväl
vegetationen som djurlivet är där mycket
rikt. Älgarna äro ju nästan tama där
ute, och det skulle väl också vara ganska
otrevligt, om man med militära övningar,
med skarpskytte och dylikt,
skulle tränga in mitt i detta område och
på det sättet ställa till obehag för de
människor som bo där. Det kan inte

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Ändring av lantbruksnämndstaxan.

heller vara riktigt att man ifrån statens
sida upplåter till övningsfält områden
som äro så utomordentligt dyrbara som
detta är.

Utskottet har förmenat att man borde
kunna finna ett mera ändamålsenligt
område som övningsplats. Det finns
också inom Stockholms skärgård en
mängd områden som synas kunna
vara lämpliga, i varje fall lämpligare än
Bogesund, att användas som övningsfält.
Utskottet har därför, som framgår
av utlåtandet, föreslagit att riksdagen
skall besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa att denna fråga tas upp
till förnyad omprövning.

Det har framhållits i propositionen,
och den senaste ärade talaren berörde
även den synpunkten, att detta område
är avsett att användas för rekreationsändamål
för militärerna. För min del
förutsätter jag att det inte är meningen
att det skall användas för rekreationsändamål
under annan tid än sådan, då
militärerna ha fritid. När de ha fritt
och vilja ha rekreation, böra de väl
lämpligen kunna använda samma område
som användes av den civila beiolkningen.
Marinens manskap är ju så
väl sedda av den civila befolkningen,
att det säkerligen skulle höja trevnaden
för båda parter, om man inte avskiljer
det militära området för rekreation från
det som användes av civilbefolkningen.

Jag hemställer med dessa ord, herr
talman, om bifall till utskottets förslag.

§ 5.

Ändring av lantbruksnämndstaxan.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av lantbruksnämndstaxan.

I två inom riksdagen väckta, till
jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 125 av herrar
Eskilsson och Hjalmar Nilsson samt
II: 45 av herr Larsson i Karlstad m. fl.,
hade hänvisats till att lantbruksnämndstaxan
innehölle två olika tariffer, betecknade
A och B, för bestämmande
av ersättning till statsverket för vissa
förrättningar och uppdrag, som utföras
av befattningshavare vid lantbruksnämnd,
och hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om sådan ändring av
lantbruksnämndstaxan, att tariff A må
tillämpas vid alla brukningsdelar, oberoende
av deras möjligheter att erhålla
statsbidrag».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 125 och II: 45 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Beservation hade avgivits av herrar
Isaksson, Svensson i Ujungskile, Larsson
i Karlstad och Boman i Stafsund,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till de förevarande motionerna.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr LARSSON i Karlstad: Herr talman!
Då riksdagen år 1947 efter långvariga
överläggningar fattade principbeslut
rörande statens medverkan vid
jordbrukets rationalisering och i samband
därmed delade upp den härför erforderliga
verksamheten på olika organ,
framhöllo den nya organisationsformens
förespråkare såsom ett av de viktigaste
motiven härför de fördelar, som
därigenom skulle beredas jordbruket
och jordbrukarna.

Lantbruksnämnderna skulle, sade
man, komma att på ett helt annat och
effektivare sätt än de förutvarande organen,
hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna,
främja jordbrukets
yttre och inre rationalisering. Jag vill
i förbigående erinra om de vidsträckta

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

befogenheter och påtryckningsmöjligheter
gentemot de enskilda jordbrukarna,
som lantbruksnämnderna i samband
därmed utrustades med för att kunna
fullgöra sitt uppdrag. Det saknades visserligen
inte vid beslutets fattande betänksamma
röster, som varnade för
överdriven optimism beträffande den
nya organisationens överlägsna effektivitet,
och menade, att ett bibehållande
av de äldre organen och arbetsfördelningen
dem emellan kunde ha givit lika
bra resultat, om de erhållit nödig personalförstärkning
och annan behövlig
utrustning.

Den korta tid, som den nya organisationen
hittills varit i verksamhet, gör
det ännu icke möjligt att bedöma, i vad
mån den kan komma att i huvudsak
lyckas med sin svåra och grannlaga
uppgift. På ett område har man emellertid
redan kunnat lägga märke till
en mindre gynnsam verkan: det har blivit
betydligt dyrare för jordbrukarna
att få planläggningen av inre rationaliseringsåtgärder
utförd. De motioner,
som jordbruksutskottet i här förevarande
utlåtande behandlat och avstyrkt,
1:125 och 11:45, ha tagit sikte på de
väsentligt höjda kostnaderna för planläggning
av täckdikningsföretag. Jag
skall därför inskränka mig till att redogöra
för dessa, ehuru jag samtidigt vill
påpeka, att förhållandena äro i huvudsak
likartade även beträffande andra
rationaliseringsåtgärder, t. ex. för avloppsförbättring,
nyodling, stenröjning,
betesförbättring m. fl.

Såsom i motionerna framhålles har
lantbruksnämndstaxan två olika tariffer,
en lägre, tariff A, för sådana brukningsdelar
— i regel om högst 20 hektar
åker — till vilka statsbidrag till yttre
och inre rationalisering kan utgå, och
en högre, tariff B, med dubbelt så höga
avgifter som i tariff A för alla andra
brukningsdelar. För planläggning av
ett täckdikningsföretag får rekvirent,
som kan komma i åtnjutande av den
lägre taxan, erlägga avgift enligt en

Ändring av lantbruksnämndstaxan.

glidande skala, där kostnaden per
hektar sjunker allt efter som den planlagda
arealen ökar, från högst 17 kronor
per hektar vid planläggning av ett
hektar till lägst 6 kronor 25 öre vid
planläggning av 20 hektar.

Vid det hushållningssällskap, där jag
är anställd, var jordägarnas kostnad för
motsvarande tjänst av sällskapets
tjänstemän innan den nya organisationen
började tillämpas fyra kronor per
hektar, dock lägst fem kronor per företag,
upp till en areal av 10 hektar och
för överskjutande areal tre kronor per
hektar; för mindre jordbrukare sålunda
knappt en tredjedel och för ägare av
större arealer föga mer än hälften av
lantbruksnämndstaxans tariff A.

Värmland är liksom flera andra mellansvenska
och norrländska landskap
en typisk småbrukarbygd. Av Värmlands
läns cirka 28 100 brukningsdelar
ha inte mindre än cirka 23 700 högst
tio hektar åker. Behovet av täckdikning
vid dessa småbruk är i regel mycket
stort, och ägarnas intresse för denna
rationaliseringsåtgärd behöver kraftigt
stöd. Före kriget täckdikades i
Värmlands län cirka 700 hektar per år.
Under krigsåren minskades verksamheten
vissa år till mindre än hälften av
vad den hade varit tidigare. Under den
sista tioårsperiod, som sällskapet drev
denna verksamhet, åren 1938—1947,
upprättades planer för sammanlagt
1 855 dikningsföretag, omfattande tillsammans
3 934 hektar eller i medeltal
2,12 hektar per företag. Under förutsättning
att alla företag varit lika stora —
vilket de naturligtvis icke voro; det
stora flertalet låg under medeltalet, och
endast elt fåtal låg över — hade jordägarnas
kostnader enligt hushållningssällskapets
taxa uppgått till 15 735 kronor,
under det att kostnaden enligt
lantbruksnämndstaxan skulle ha uppgått
till cirka 40 100 kronor, d. v. s. till
ett i det närmaste tre gånger högre
belopp.

Även om hushållningssällskapet, på

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Ändring av lantbruksnämndstaxan.

grund av sin billiga taxa, icke fick full
täckning för sina kostnader för planläggningsarbetet
och även om vederbörande
befattningshavares löner sedan
den tiden ha undergått en välbehövlig
justering uppåt och även om resekostnaderna
stigit, så tycker man dock att
lantbruksnämndstaxans tariff A borde
täcka även nuvarande omkostnader för
ifrågavarande tjänster. Om man sålunda
kan utgå ifrån att nämnda taxa
ungefär täcker lantbruksnämndernas
självkostnader för arbetet — och något
bevis för att så icke skulle vara fallet
har jordbruksutskottet icke presterat
— och om man vidare går med på att
jordbrukarna skola betala full ersättning
för de tjänster de påkalla, synes
det icke finnas anledning att låta jordbrukarna,
genom avgifterna enligt tariff
B, bidraga till finansieringen av
lantbruksnämndernas övriga omkostnader.

Som eu ytterligare olägenhet kan
framhållas, att förekomsten av två
taxor vållar osäkerhet om den blivande
kostnaden för vederbörande jordägare.
En tjänsteman kan många gånger
inte utan vidare besvara rekvirentens
fråga om kostnaden för ett visst
arbete. Denna beror nämligen på om
lantbruksnämnden efter verkställd
prövning finner vederbörande jordägare
bidragsberättigad eller inte. Till
grund för sin prövning har lantbruksnämnden
i regel endast sökandens
egna uppgifter om sin ekonomiska
ställning. Det kan t. ex. tänkas, att en
jordbrukare med 10—20 hektar åker,
som alltså enligt huvudregeln skulle
vara bidragsberättigad, bar så stor
skogsmark — och på grund därav så
högt taxeringsvärde på sin brukningsdel
— att nämnden vid sin prövning
finner, att han icke är bidragsberättigad.
Det kan också hända, att en annan
jordbrukare, som visserligen har
25 hektar åker, ändock har så svag
ekonomisk ställning — beroende på
t. ex. dålig markbeskaffenhet — att

lantbruksnämnden finner honom fullt
berättigad till bidrag. Han får följaktligen
också planläggningen utförd för
den billigaste taxan. Detta medför
mycket besvärliga avgöranden för lantbruksnämnden
i de talrika gränsfall,
som en nämnd av detta slag ofta ställes
inför. Det kan i sådana fall inträffa
att nämnden, på grund av bristfälligheter
i de tillgängliga uppgifterna, ger
bidrag åt en jordbrukare, som i verkligheten
har det bättre ställt än en annan
— i värsta fall en granne — som
blir utan bidrag. Den sistnämnde blir
då icke blott utan bidrag, utan han får
också för den erhållna täckdikningsplanen
betala dubbelt så högt arvode
som hans lyckligare lottade granne.

För att komma ifrån den betydande
irritation, som en dylik utgång av ärendenas
behandling skulle framkalla,
kunde man möjligen nöja sig med ett
yrkande att tariff A skulle få användas
för alla brukningsdelar med upp till
30 eller 50 hektar åker. Men då man
icke heller i sådant fall skulle kunna
undvika att en mera välsituerad får bidrag,
under det att en sämre lottad blir
utan, och då vidare taxan enligt tariff
A bör i huvudsak motsvara den verkliga
kostnaden för arbetet, ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen,
vilket innebär bifall till motionerna
1:125 och 11:45.

Herr ERICSSON i Sörsjön: Herr talman!
Jag vill erinra därom, att bestämmelserna
om ersättning till lantbruksnämnderna
för olika förbättringsåtgärder
på jordbruksfastigheter tillkommo
vid 1948 års riksdag och sålunda ha
varit i tillämpning knappt ett års tid.

Motionärerna och reservanterna äro
missnöjda med att man tillämpar ett
taxesystem som innebär, att för planeringsarbetena
vid mindre bärkraftiga
jordbruk en lägre avgift skall erläggas
än för dylika arbeten vid mera bär -

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

kraftiga jordbruk, då ersättningen är
dubbelt så hög.

För egen del vill jag inte göra något
uttalande, huruvida det kan vara rättvist
eller inte att man i ena eller andra
fallet betalar en högre eller lägre taxa;
jag tror att det är ganska omöjligt att
här anlägga rättvisesynpunkter. Emellertid
ligger det väl så till att man vid
genomförandet av rationaliseringsbesluten
så att säga uppdelade landets
jordbruk i tvenne kategorier, nämligen
bärkraftiga och mindre bärkraftiga.
Man räknade med att de större och
ekonomiskt bättre situerade skulle i
största möjliga utsträckning klara sig
själva på grund av den allmänna prissättningen,
medan de mindre skulle
göras bättre och ekonomiskt mer bärkraftiga
genom att under den tid detta
arbete pågår erhålla förmåner från statens
sida i olika former. Självfallet
finns det jordbruksfastigheter med något
större areal än 20 hektar åker, som
knappast kunna anses vara mer bärkraftiga
än sådana med en åkerareal,
som något understiger 20 hektar. Och
naturligtvis kan man säga att det i dylika
fall vore skäligt, att en mindre avgift
skulle utgå än för den som äger
något mer än 20 hektar men som dock
är ekonomiskt ganska svag. Jag vill
slutligen här framhålla, att taxegrunderna
i lantbruksnämndstaxan ha sin motsvarighet
i 1947 års provisoriska bestämmelser
om ersättning till statsverket
för uppdrag, som utförts av lantmäteriets
distriktsorganisation. Det är ju
meningen att förslag till ny lantmäteritaxa
skall framläggas redan nästa år,
och under sådana förhållanden anser
utskottet att det är onödigt att nu taga
ståndpunkt till motionärernas förslag,
alldcnstund det är meningen att även
lantbruksnämndstaxan i samband därmed
skall bli föremål för behandling.

Därmed ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositio -

Ändring av lantbruksnämndstaxan.

ner dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Karlstad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 19,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Karlstad
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 109 ja och 86
nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6.

Föredrogs jordbruksutskottets utlå-,
tande nr 20, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig
fast egendom, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogs och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial nr 21, angående
departementsvis uppgjorda för -

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Stödjande av oljeväxt- samt hamp- och linodlingen m. m.

teckningar över försäljningar m. m. av
viss kronan tillhörig fast egendom.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
sockernämnd för budgetåret 1949/
50; och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till nötboskapsavelns
befrämjande under budgetåret
1949/50.

Kammaren biföll vad utskottet i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Stödjande av oljeväxt- samt hamp- och
linodlingen m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av Kungl.
Majrts proposition angående åtgärder
till stödjande av oljeväxt- samt hampoch
linodlingen m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr SVENSSON i Ujungskile: Herr
talman! Livsmedelskommissionen har
förklarat, att det nästa år borde odlas
oljeväxter på åtminstone 70 000 hektar.
Nu förefaller det som om oljeväxtodlingen
i år skulle bli i det närmaste
dubbelt så stor. Detta är en oerhört
snabb utveckling, som uppenbarligen
måste bero på att det här föreligger en
prissättning, som särskilt gynnar oljeväxtodlingen.
Den saken har också
jordbruksutskottet observerat och i sitt
här föreliggande utlåtande framhållit.
Utskottet framhåller nämligen nödvändigheten
av att i fortsättningen med
uppmärksamhet följa utvecklingen på
detta område för att det skall bli möjligt
vidtaga de åtgärder, som kunna bli
påkallade, när det gäller att bringa

lönsamheten för oljeväxtodlingen i skälig
överensstämmelse med lönsamheten
för annan odling. Om det var berättigat
att skriva så när detta ärende behandlades
i jordbruksutskottet, så är
det ännu mycket mera berättigat i dag,
efter de upplysningar om odlingens
omfattning, som nu framkommit.

Den stora frågan bär är ju prissättningen
på de höstsådda oljeväxterna.
Priserna för årets odling äro satta redan
tidigare, och nu skola priserna för
nästa års odling definitivt bestämmas
av Kungl. Maj:t, som i sinom tid alltså
har att beakta denna fråga. Det är
emellertid en annan liten detalj i det
föreliggande utskottsutlåtandet, som jag
har velat fästa uppmärksamheten på.
Det gäller den sista delen av utlåtandet,
som jag skall be att få läsa in i
protokollet. Där står det på följande
sätt:

»Utskottet biträder även förslaget, att
kronan vid behov skall utfärda förklaring
av innebörd, att krav på återbetalning
av hampberedningsföretags lån
från hemslöjdslånefonden icke skall
göras gällande förrän i samband med
företagets likvidation och att lånet vid
likvidationen skall äga sämre rätt än
övriga gällande fordringar hos företaget.
Därvid förutsätter emellertid utskottet,
att kronans rätt icke eftersättes
i vidare mån än som, efter prövning
i varje särskilt fall, befinnes erforderligt
för att företaget skall undgå
att lagligen böra upphöra med sin
verksamhet.»

Det är väl praxis i svensk riksdag
att man inte efterger statliga fordringar
annat än efter konkreta förslag i varje
särskilt fall, där riksdagen alltså vet
innebörden och omfattningen av de beslut,
som fattas. Här däremot är det
fråga om att utfärda förklaringar i förskott,
vilkas ekonomiska innebörd icke
är fastställd, och det strider, så vitt
jag kan förstå, mot all gammal praxis
på detta område.

Nu har det i utskottets utlåtande

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

lämnats vissa upplysningar, som motivera
varför det kan vara nödvändigt
att i detta fall förfara på föreslaget
sätt. Men även om det på grund av
vad som hänt eller möjligen ganska
snart kan hända kan vara nödvändigt
att i detta fall förfara på sätt som föreslagits,
så har jag i alla fall velat fästa
kammarens uppmärksamhet på denna
sak. Detta tillvägagångssätt bör i varje
fall endast få vara ett undantag från
normal praxis.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 10.

Omplantering av rödspätta.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckt motion
om anslag till omplantering av rödspätta.

I en inom andra kammaren väckt,
till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 14, av herr Staxäng in. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
till omplantering av rödspätta för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag
av 4 000 kronor.

Utskottet hemställde, att motionen
11:14 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
IJtbult, som ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionen II: 14, till Omplantering
av rödspätta för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag av
4 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr UTBULT: Herr talman! Vi ha
varje år en ganska stor import av rödspätta.
Det är varje år och hela året

Omplantering av rödspätta.

runt en betydande efterfrågan på denna
fisk. Under åtskilliga år under
1930-talet fingo vi också statsanslag för
utplantering av smårödspätta, som importerades
från Danmark till Sverige.
Åren 1938—1939 fingo vi 10 000 kronor
för detta ändamål. Denna utplantering
visade sig efter några år, när
fisken kommit till den rätta storleken,
vara mycket värdefull. Enligt vår mening
blev det en mycket god avkastning.

Fiskeristyrelsen har varit mycket
försiktig i sina beräkningar. Det finns
ingen statistik över vad detta fiske ger,
och man har räknat med en mycket
liten procent; det rör sig om en gissning,
som man knappast kan rätta sig
så mycket efter. Vi, som studerat detta
fiske, ha kommit till en helt annan
uppfattning om resultatet. Fiskeristyrelsen
skulle lika gärna ha kunnat
nämna siffran 50 procent som 15
procent.

Detta fiske pågår mest under somrarna
inne i fjordarna, och det bedrives
dels av gamla fiskare, som slutat
med storsjöfisket, dels av icke fullt arbetsföra
fiskare, varför det är mycket
betydelsefullt.

Det är ju en mycket liten summa,
som begärts i år, och det är kanske
därför som inte departementschefen
tagit upp den. Det är måhända även
därför, som inte heller utskottet tillstyrkt
bifall till motionen. Jag har
emellertid i utskottet ställt mig på motionärernas
sida, ty jag har ansett summan
så liten, att utskottet borl kunna
tillstyrka bifall.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Häruti instämde herr Staxäng.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Vad fiskeristyrelsen anfört i
denna fråga står på sidan två i utskottsullåtandct.
Fiskeristyrelsen har verkställt
en utredning angående lönsamhe -

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Främjande av sanering av hingstbeståndet bland kallblodiga hästraser.

ten av inplanteringen av rödspättor. Av
denna utredning framgår, att en utplantering
av etthundra rödspättor kostar 5
kronor 50 öre. Genom märkning som
skett samt senare utredningar har fiskeristyrelsen
funnit, att omkring 15 % av
de utplanterade rödspättorna återfångats,
när de haft den rätta storleken.
Dessa återfångade rödspättor ha ett värde
av 6 kronor 56 öre. Därför har man
från fiskeristyrelsens sida inte funnit
det vara ekonomiskt lönande att fortsätta
med denna utplantering på västkusten.

Nu säger herr Utbult, att denna utredning
mera är en gissning, och han
fäster därför inte något större avseende
vid den. Utskottet har emellertid inte
kunnat bedöma saken på detta sätt, och
utskottsmajoriteten har därför ansett sig
böra avstyrka bifall till förevarande motion.

Med dessa ord hemställer jag, herr
talman, om bifall till utskottets förslag.

Herr UTBULT: Herr talman! När jag
talade om olika meningar i detta fall
betydde det inte, att jag klandrade fiskeristyrelsen
för dess sätt att lägga upp
denna fråga. Det är klart att fiskeristyrelsen
från sina biologiska utgångspunkter
har en uppfattning om denna sak,
medan vi som praktisera fisket och direkt
se vad det ger ha en annan uppfattning.
Jag vill betona, att fiskerislyrelsen
dock tillstyrkt detta anslag på
4 000 kronor.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 26, i anledning av väckta motio -

ner om anslag till utlämnande av lån
för anskaffning av flyttrålar;

nr 27, i anledning av väckt motion
angående ersättning åt J. W. Lundgren
för utfört arbete å kronolägenheten
Njalle, Vitberget;

nr 28, i anledning av väckt motion
angående ersättning åt A. Sällström
för utfört arbete å kronolägenheten Dalen
nr 7, Vitberget; och

nr 29, i anledning av väckt motion
om ersättning till Ester Larsson och
Martin Larsson för vissa kostnader i
samband med jorddelningsförrättning.

Kammaren biföll vad utskottet i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 12.

Främjande av sanering av hingstbeståndet
bland kallblodiga hästraser.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 30 i anledning av väckt motion
om främjande av en sanering av hingstbeståndet
bland kallblodiga hästraser.

I en inom andra kammaren väckt,
till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 223, av herrar Staxäng och
Carlsson i Bakeröd hade hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte föranstalta om utredning rörande
möjligheterna av att genom statsbidrag
främja en önskvärd sanering av
hingstbeståndet bland våra kallblodiga
hästraser».

Utskottet hemställde, att motionen
11:223 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STAXÄNG: Herr talman! När
man läser utskottets utlåtande får man
en stark känsla av att utskottet tagit
ganska lätt på detta problem. Man erkänner
dock att hingstföreningarna fått
minskade inkomster och genom dessa

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Främjande av sanering av

ekonomiska svårigheter fått sämre möjligheter
att anskaffa hingstar av högre
kvalitet.

Det är ju ett känt faktum, att våra
hingstföreningar och hingsthållare ute i
landet i närvarande stund ha mycket
stora svårigheter att år för år klara den
ekonomiska sidan av saken. En annan
sak som även ställer dessa i ett mycket
svårt läge är, att man inte kan förnya
hingstbeståndet. Nu säger utskottet här,
att detta har sin grund i rådande marknadsförhållanden.
Därmed tror man sig
ha avfärdat hela frågan. Jag förmodar
att det bakom detta uttalande ligger ett
antagande, att marknadsförhållandena
skola ändras och att hingstföreningarna
på detta sätt åter skola få en bättre
ekonomi. Här är det emellertid inte
fråga om en vanlig fluktuation; inte
minst genom jordbrukets rationalisering
har här en förändring beträffande jordbruksdriften
över huvud taget ägt rum.
Detta har i hög grad inverkat på våra
möjligheter att hålla det hästbestånd,
som vi hade för några år sedan. Detta
är ju en utveckling, som man från jordhrukarhåll
inte vill ändra på, eftersom
en ökad traktordrift i detta nu är en
ofrånkomlig sak. Däremot är det synnerligen
viktigt att det hästbestånd, som
fortfarande finns kvar vid jordbruket,
inte blir försämrat i kvalitet, utan att
kvaliteten skall kunna bibehållas vid en
hög nivå och om möjligt ytterligare förbättras.
Detta är emellertid inte möjligt
om våra hingstföreningar och våra
hingsthållare över huvud taget fortfarande
skola dragas med så stora ekonomiska
svårigheter, som de för närvarande
ha. Framför allt möter det stora svårigheter
att byta ut äldre hingstar, och
under alla förhållanden förmår man
inte skaffa hingstar av högre kvalitet,
eftersom priset på dem i närvarande
stund är högt. De hingstföreningar som
en gång lyckats skaffa en hingst av hög
kvalitet måste ha denna kvar, därför alt
ekonomien inte tillåter dem att göra ett
utbyte.

hingstbeståndet bland kallblodiga hästraser.

På grund av dessa förhållanden ha vi
motionärer velat föra fram denna fråga.
Vi ha inte vågat oss på att skissera
någon särskild linje, efter vilken man
skulle kunna lösa detta problem, men
vi ha begärt att lantbruksstyrelsen skall
göra en utredning om denna sak. Det
ar ganska anmärkningsvärt att utskottet
rätt kallsinnigt går förbi denna fråga
och tror, att den med tiden skall ordna
sig själv. Bakom utskottets utlåtande ligger
dock ett yttrande från lantbruksstyrelsen,
där man klart stryker under det
allvarliga läget beträffande det i motionen
påtalade spörsmålet. Samtidigt
framhåller lantbruksstyrelsen den stora
hetydelsen av att man åstadkommer en
sanering av det nuvarande hingstbeståndet.
Detta kan emellertid inte genomföras
— säges det — utan ganska betydande
ekonomiska insatser från det allmännas
sida.

Lantbruksstyrelsen visar även på en
väg, som man skulle kunna gå vid lösandet
av detta problem. Det har lämnats
ett anslag för främjande av vår
nordsvenska hingsthållning. Samma
möjlighet skulle kunna prövas när det
gäller hingstar av ardennerras.

Jag ville endast, herr talman, framföra
ett beklagande med anledning av
utskottets ställningstagande samt framföra
de synpunkter, som jag anser böra
komma fram i denna debatt. Jag finner
det lönlöst att här räkna på en majoritet
för motionens förslag, eftersom
utskottet här är enigt. Jag vill i alla
fall, herr talman, yrka bifall till motionen
nr 223, som vi väckt i denna kammare.

Häruti instämde herr Carlsson i Bakeröd.

Herr ERICSSON i Sörsjön: Herr talman!
.lag har inte begärt ordet för att
polemisera mot den föregående ärade
talaren. Jag är övertygad om att han
varit besjälad av en allvarlig föresats
när han tillsammans med herr Carlsson

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

i Bakeröd väckt en motion och begärt
en utredning i syfte att försöka åstadkomma
bättre förhållanden på ifrågavarande
område. Utskottet har emellertid
inte ansett det vara möjligt att tillstyrka
riksdagen att bifalla motionen
och avlåta en skrivelse till Kungi. Maj:t.
Utskottet menar nämligen, att de svårigheter
som otvivelaktigt finnas på
detta område ha sin grund i marknadsförhållandena.
Detta kan inte avhjälpas
genom konstlade medel, utan saken
måste få sin lösning genom utvecklingen
själv.

Nu säger herr Staxäng, att vi genom
att hänvisa till marknadsförhållandena
velat avfärda motionen. Det kan ju vara
riktigt, att vi i nuvarande läge avfärdat
motionen på detta, enligt motionärens
uppfattning, lättvindiga sätt. Det kan ju
emellertid komma andra tider, och jag
föreställer mig, att om konjunkturerna
på detta område ändras, så kommer det
hela kanske att te sig en smula annorlunda
än nu. I alla händelser har utskottet
inte ansett det vara möjligt att
vid detta tillfälle göra något uttalande
till förmån för motionen, och med hänsyn
till detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr STAXÄNG: Herr talman! När
den föregående talaren talade om konstlade
medel vill jag nämna, att man beträffande
nordsvenska hästraser gripit
in och lämnat ett anslag för att stödja
hingsthållningen. Det är möjligt att den
ärade talaren har bättre kontakt med
de bygder, där denna hästras framför
allt förekommer, och att detta i någon
mån bidrager till att han ser på dessa
åtgärder på ett annat sätt. Jag vill emellertid
understryka, att denna fråga har
en ganska stor räckvidd, ty det är möjligt
att man i framtiden i stor utsträckning
får bygga på export av hästar.
Det är då också nödvändigt att ha en
hög kvalitet på vårt hästbestånd. Därför
bör man också i tid försöka stödja
den sak vi här berört.

Detta är ju en sak, som man inte klarar
av på något år. Blir det en kvalitetsförsämring,
så kan man inte på några
få år förbättra kvaliteten, utan man
måste i tid se upp med denna fråga.

Sedan överläggningen förklarats härmed
avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 31, i anledning av väckta motioner
angående tidsenliga åtgärder för
smådjursavelns befrämjande.

nr 32, i anledning av väckta motioner
om statligt stöd åt Norrbottens ullspinneriförening
u. p. a.;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
personlig professur vid statens skogsforskningsinstitut
för docenten Ludvig
Harald Mattsson Mårn; och

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 14.

Granskning av statsrådsprotokollen.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 24, angående granskning av
de i statsrådet förda protokoll.

Utskottets anmälan, att anledning
icke förekommit att mot någon ledamot
av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen.

Lades till handlingarna.

Utskottets anmälan, att anledning
icke förekommit att mot någon ledamot

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

av statsrådet tillämpa § 107 regeringsformen.

Lades till handlingarna.

Härefter anförde:

Herr von FRIESEN: Herr talman!
Riksdagen står nu återigen inför en
dechargedebatt, denna årligen återkommande
företeelse, som ju skall äga
rum efter granskning inom konstitutionsutskottet
av i statsrådet förda protokoll
under föregående år. Det är väl
alldeles uppenbart, att det stora allmänpolitiska
intresse, som dechargeärendena,
vare sig det gäller majoritetsanmärkningar
eller reservationsvis
framförda anmärkningar, tilldrogo sig
förr i världen, numera inte längre är
för handen. Man kan väl snarare säga,
att intresset nu är i avtagande både hos
allmänheten och kanske även här i
riksdagen, där man måhända är en
aning förströdd inför dessa olika punkter,
som man inom utskottet fastnat för.

Anledningen till detta minskade intresse
för dechargedebatten är kanske
inte så lätt att utreda. En av orsakerna
är väl, att vi ha en fast majoritet inom
utskottet, samma majoritet, som bär
upp den sittande regeringen. Man är
under sådana förhållanden ganska obenägen
att göra anmärkningar mot sina
egna. Jag vill dock i rättvisans namn
erkänna, att sådana anmärkningar i
själva verket förekommit även på sista
tiden. Sålunda vann man inom utskottet
senast under föregående år majoritet
för en anmärkning mot regeringen.
Denna anmärkning biträddes således
även av ledamöter av regeringspartiet.

Sannolikt är det svårt att få någon
ändring på dessa förhållanden, så fasta
som partihanden numera äro. Jag vill
emellertid fästa uppmärksamheten på
att en av anledningarna till att dechargeförfarandet
numera förlorat
mycket i intresse kanske är att vi
ha att följa föreskrifter i våra grundlagar,
som äro avpassade för samhälls 5

— Andra kammarens protokoll 1 !>''/!).

Granskning av statsrådsprotokollen.

förhållanden, vilka voro helt annorlunda
än våra dagars. Jag har tidigare
försökt att motionsvägen åstadkomma
en annan anordning, när det gäller
riksdagens granskning av statsrådets
åtgöranden. Riksdagen har emellertid
inte velat vara med om detta mitt förslag.
Jag tror för egen del, att det vore
högeligen önskvärt, om vi — oavsett
vilka partier vi tillhöra — skulle kunna
försöka hålla en förutsättningslös diskussion
beträffande frågan, om inte
detta granskningsförfarande borde ske
under nya former. Det är nämligen en
omistlig tillgång för demokratien, att
man har möjlighet att fästa uppmärksamheten
på missgrepp av de styrande.
Med tidens tendenser till ökad förstärkning
av regeringsmakten och även av
byråkratien är detta en angelägenhet
av stor vikt. De nuvarande formerna
för denna granskning tjäna likväl utan
tvivel inte längre sin uppgift.

Jag skall tillåta mig att som brukligt
är beröra några av de anmärkningar,
som man från reservanternas sida framfört.
Jag skall då stanna vid tre reservationsanmärkningar,
vilka jag själv
väckt inom utskottet.

Jag börjar med den som nr I rubricerade
anmärkningen. Denna anmärkning
rör förhållandena vid det rättspsykiatriska
undersökningsförfarandet.
Jag skall inte alltför utförligt uppehålla
mig vid denna fråga, eftersom jag för
några veckor sedan interpellerade justitieministern
om hithörande ting, d. v. s.
de allvarliga svårigheter, som förefinnas
på detta område. Det blir under
sådana förhållanden tillfälle för mig
att med justitieministern taga upp en
mer allmän debatt i dessa frågor. Jag
vill emellertid fästa uppmärksamheten
på att vad som här skett och vilket närmare
redovisas under punkt I är elt
uppenbart överträdande av bestämmelserna
i en lag, som gemensamt stiftats
av Konung och riksdag, nämligen
sinnessjuklagen. I eu av paragraferna
i denna lag stadgas, att rättspsykiatrisk

Nr It;.

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

undersökning av person, som är häktad,
skall företagas av sådana läkare,
som äro anställda vid särskilda avdelningar
på fångvårdsanstalterna. I en
annan paragraf i sinnessjuklagen sägs,
att undersökning av personer, som befinna
sig på fri fot, skall företagas av
rättspsykiatrisk! utbildade läkare, som
äro knutna till vissa sinnessjukvårdsanstalter.

Nu har Kungl. Maj:t på föredragning
av justitieministern utfärdat en förordning,
som innebär att —- med kringgående
av dessa uttryckliga bestämmelser
— även vissa personer, som befinna
sig i häkte, skola kunna undersökas
av de läkare, som eljest ha till
uppgift att undersöka de s. k. frifotingarna.
Syftet med Kungl. Maj :ts åtgärd
är kanske i och för sig lovvärt.
Detta syfte har varit att minska den
långa kön av undersökningar vid fängelserna.
Dessa häktade skulle alltså
slippa att alltför länge sitta i fängelserna
i avvaktan på sin slutliga dom.
Men medan man minskar kön på ett
håll, ökar man den i stället på ett
annat håll. Genom denna åtgärd har
man på ett ganska besvärligt sätt ökat
kön av de på fri fot varande, som skola
undersökas av läkarna vid sinnessjukhusen.
Detta förfarande har medfört
många olägenheter. Åklagarmakten häktar
numera inte så ofta som förr, utan
vederbörande anklagade få i stället
vara på fri fot. Här får sålunda en hel
rad av asociala individer, sedlighetsförbrytare,
egendomsförbrytare och
våldsverkare, befinna sig alltför länge
på fri fot. Dessa förbrytare tycka, att
de under sådana förhållanden kunna
uppföra sig nära nog litet hur som helst.
De veta, att flertalet av dem ändock
förr eller senare bli omhändertagna av
samhället.

Kungl. Maj:t har här genom att på
detta sätt överträda gällande lagbestämmelser
således icke vidtagit någon rationell
förbättring av de uppenbara
missförhållanden, som råda på detta

område. Det är alldeles tydligt, att den
nya anordningen vållat en hel del trassel.
— Senast i dag på morgonen hörde
jag, att en av dessa personer, som befinner
sig på fri fot och som ser sin
sinnesundersökning uppskjuten allt
längre i framtiden, gjort en anmälan
till justitieombudsmannen beträffande
dessa för vederbörande allvarliga missförhållanden.
Personen i fråga yrkar
också på skadestånd för det lidande,
som åsamkats vederbörande genom
denna åtgärd.

Det bär även visat sig uppstå svårigheter,
då det gäller att få läkare såsom
vikarier för de ordinarie läkarna för
att fullfölja arbetet efter dessa nya riktlinjer.
Även i det avseendet har det således
uppkommit trassel och besvärligheter
till följd av Kungl. Maj:ts åtgärd
på detta område, vilken f. ö. vidtogs i
strid mot uttalade önskemål från den
organisation, till vilken de rättspsykiatriska
läkarna äro anslutna. Under sådana
förhållanden har man inte vunnit
så värst mycket av syftet med denna
åtgärd. Tvärtom är det uppenbart, att
nya olägenheter ha uppkommit.

Den andra reservationsanmärkning,
som jag hade tänkt att här beröra mycket
kortfattat, redovisas under punkt
II. Denna anmärkning rör förhållandena
i samband med sändebudsbefattningen
i Washington. Jag är angelägen
framhålla, att denna anmärkning självfallet
ingalunda riktar någon som helst
udd mot den högt förtjänte, numera
avlidne ämbetsman, som uppehöll befattningen
som ambassadör i Washington,
innan han av sjukdom blev förhindrad
att fullgöra sina åligganden.
Anmärkningen riktar sig således icke
mot denne förtroendeämbetsman, som
ju självfallet inte kunde rå för att förhållandena
gestaltade sig så olyckligt
som faktiskt skedde.

Under en tid av mer än ett år upprätthölls
befattningen som svenskt sändebud
i Washington av en underordnad
tjänsteman i karriären och detta i en

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

tid, då det var kanske dubbelt angeläget
att våra förhållanden till och kontaktmöjligheter
med Förenta staterna
voro så goda som möjligt. Det är nämligen
alldeles uppenbart, att en person i
ambassadörs ställning har långt större
möjligheter att göra sig gällande och
att få företräde hos vederbörande i
State Department o. s. v. än en tjänsteman
i karriären. Jag tror att var och
en, som hört på dessa föredragningar
rörande den hjälp till Europa, som nu
lämnas från Förenta staterna, den s. k.
Marshallhjälpen, och rörande den s. k.
Atlantpakten in. fl. viktiga frågor, nog
har fått det intrycket att det brustit en
hel del i tillförlitliga kontakter mellan
Sverige och Förenta staterna under denna
särskilt betydelsefulla tid. — Några
svårigheter att tidigare göra en definitiv
utnämning på denna viktiga post ha
enligt reservanternas uppfattning icke
förelegat. Ambassadör Eriksson hade
icke behövt att på något sätt ekonomiskt
bli lidande av ett sådant arrangemang.

Den under denna punkt framförda
anmärkningen riktar sig också mot det
faktum, att sedan det blev uppenbart,
att ambassadör Eriksson led av en allvarlig
kärlsjukdom, så utnämndes han
icke desto mindre till ambassadör i
ett annat land, nämligen Danmark. Ett
sådant förfarande har synts oss reservanter
såsom föga lämpligt. Det kan
ju te sig en smula egendomligt för
danskarna, att man ansåg ambassadör
Eriksson kunna räcka till för denna
uppgift. Ambassadörposten i Köpenhamn
bar numera en helt annan betydelse
och ställer långt större krav än
vad förhållandet var förr i världen.

Det tredje och sista anmärkningsärende,
som jag hade tänkt att beröra
här i dechargedebatten, är redovisat
under punkt VI i utskottets förevarande
memorial. Denna anmärkning berör en
befordringsfråga.

•lag är av den uppfattningen att konstitutionsutskottet
i allmänhet inte skall

Granskning av statsrådsprotokollen.

lägga sig i befordringsfrågorna. Det
skulle i så fall bli ganska besvärligt.
Jag anser därför att utskottet endast i
undantagsfall, då det gäller frågor av
principiell innebörd, skall taga upp
sådana spörsmål. Jag tror, att detta
är en princip, som i allmänhet respekterats
inom utskottet. Anledningen till
att jag anfört en anmärkning under
denna punkt och avseende just ett befordringsärende
är att det synes mig,
som om den fråga, som behandlas under
denna punkt, hade just en sådan principiell
innebörd.

Ärendet gäller en befordringsfråga
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
utnämnt en viss befattningshavare, och
sedan har en förbigången kvinnlig befattningshavare
inom verket överklagat
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut.
Detta överklagande har inte föranlett
någon ändring från Kungl. Maj:ts
sida. Det är just det förhållandet, att
Kungl. Maj:t inte företagit någon ändring
i det av ämbetsverket fattade beslutet,
som föranlett denna anmärkning.

Mellan dessa båda ifrågavarande befattningshavare,
den man som fick befattningen
och den kvinna, som sökte
men icke fick befattningen, föreligger
den betydande skillnaden, att kvinnan
i fråga haft en tjänstetid inom verket
på över 35 år. Hennes manlige medsökande
däremot hade sammanlagt i statlig
tjänst, alltså även i annat verk, en
tjänstetid på 7 år och 8 månader. Jämför
man sedan de båda sökandenas övriga
meriter, finns det inte någonting
som ger ett klart företräde för den befattningshavare,
som sedermera blev
utsedd. Ingendera av de sökande har
studentexamen. Den manlige sökanden
hade — vilket den kvinnliga saknade
— en utbildning vid ett handelsinstitut,
men detta är också den enda skillnad,
som förelåg. Det har även vitsordats,
att denna kvinnliga befattningshavare
med mycket goda vitsord skött sin
tjänst inom verket och att hon i många

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

avseenden skulle lia fått likartade arbetsuppgifter
i den nya tjänst, till vilken
hon blev förbigången.

Såsom det sagts någonstädes i de
handlingar, som utskottet haft att taga
del av i detta ärende, kan man inte
värja sig för det intrycket, att bl. a.
eller kanske främst det faktum att den
ena sökanden var en kvinna ledde till
att hon blev förbigången till denna
tjänst. Vi veta ju alla, bur dåligt behörighetslagen
i själva verket fungerar.
Det förefaller mig, som om detta befordringsärende
varit ett exempel även
på dessa missförhållanden. Ett faktum,
som enligt min uppfattning alldeles
speciellt talar till den förbigångna kvinnans
förmån, är att två personalorganisationer,
nämligen Civila statsförvaltningens
tjänstemannaförbund och Vägoch
vattenbyggnadsverkets tjänstemannaförening,
hela tiden stött den kvinnliga
sökanden i hennes anspråk. Mina
medreservanter och jag ha därför ansett
denna fråga vara ur principiell
synpunkt så pass viktig, att vi inte kunnat
underlåta att inom utskottet yrka
anmärkning mot kommunikationsministern
enligt 107 § regeringsformen.

Herr NOLIN: Herr talman! Inom utskottet
ha några reservanter yrkat på
en anmärkning mot föredragande statsrådet
Wigforss, då det gällt försäljning
av ett par egendomar tillhörande allmänna
arvsfonden.

Sådana fastigheter som tillfalla arvsfonden
skola enligt lag försäljas till
högsta möjliga pris i syfte att tillföra
arvsfonden största möjliga belopp.
Arvsfonden har som en av sina främsta
uppgifter att stödja ungdomen då det
gäller uppfostran och utbildning, och
under sådana förhållanden är det ju
av största intresse, att arvsfonden tillföres
största möjliga belopp från fastigheter,
som försäljas för fondens räkning.

Här är det fråga om en fastighet i

Jämtland, som heter Fjällandet. Den såldes
på offentlig auktion, och högsta
utbudet avgavs av en enskild person,
ett anbud på 280 000 kronor. Lits kommun,
inom vilken fastigheten låg, var
även spekulant på den, men kommunen
bjöd endast 271 000 kronor. Kungl.
Maj :t fann emellertid skäligt att antaga
det lägre anbudet, som alltså var 9 000
kronor lägre än det högsta avgivna. Till
grund för Kungl. Maj:ts beslut har tydligen
legat ett uttalande av länsstyrelsen.
Länsstyrelsen yttrade, att eftersom
fastigheten hade utpräglad karaktär av
skogsfastighet, så borde lämpligen kommunens
anbud antagas. Man ansåg att
det var lämpligare att kommunen fick
denna fastighet i stället för den enskilde.

Vi ha funnit ett sådant tillvägagångssätt
mycket egendomligt, eftersom det
ju i viss mån blir prejudicerande och
därigenom kan komma att lända arvsfonden
till stor skada. Om en kommun
är spekulant på en saluförd fastighet
och kommunen, även om dess anbud
är lägre, får företräde, så blir det föga
lockande för enskilda att uppträda som
spekulanter vid försäljning av fastigheten.

I detta fall gällde det ju, som jag
nyss nämnde, ett belopp av 9 000 kronor,
som på detta sätt frånhänts allmänna
arvsfonden. Det är visserligen
sett mot köpesumman inte något större
belopp, men det är i alla fall rätt betydande.
Dessutom gäller det här en
principfråga. Vi äro ju alla vana vid att
då det gäller offentliga auktioner har
den som avger det högsta anbudet en
obestridlig rätt till den vara, som han
bjuder på, för så vitt han har möjligheter
att stå för sitt anbud, att han är
solvent och kan klara upp den ekonomiska
sidan av saken. I detta fall hade
den enskilde spekulanten ett intyg av
lantbruksnämnden om att han var behörig
att förvärva jordbruksfastighet.
Det förelåg således intet hinder ur synpunkten
att han inte skulle äga rätt att

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

köpa fastigheten. Han hade också ekonomiska
möjligheter att klara upp den
affär det här gällde. Det kunde sålunda
heller inte resas några anmärkningar
mot honom på den grunden. Under sådana
förhållanden har det befunnits
mycket egendomligt att denne köpare
ändå har ratats och kommunens anbud
antagits. Som jag framhållit, har en
enskild person, som avgivit det högsta
anbudet, en obestridlig'' rätt att även få
den vara han har bjudit på. Det är ju
en gammal praxis, som här dock synes
brytas. Det synes vara rent jordpolitiska
synpunkter, som här fått göra sig
gällande, då det varit fråga om att
realisera en sådan egendom, som tillfallit
allmänna arvsfonden. Det torde
vara lagens otvetydiga mening att denna
egendom skall förvandlas till högsta
möjliga belopp kontanter att tillföras
fonden.

Ett annat ärende gäller en fastighet
Eskedalen i Västra Vingåkers socken
i Södermanlands län. Jag kan nämna,
att arvlåtaren, en hemmansägare, avled
den 14 februari 1946. För allmänna
arvsfondens räkning förordnades god
man, och denne begärde försäljning av
fastigheten i fråga. Den försåldes också
på offentlig auktion. Där förelågo tre
olika anbud. Det högsta anbudet löd
på 113 000 kronor och avgavs av en
lantbruksarbetare, det andra på 112 000
kronor av en agronom och det tredje
på 110 000 kronor av Västra Vingåkers
kommun. Här var ju differensen inte
så stor emellan högsta och lägsta anbudet,
vilket även i detta fall antogs av
Kungl. Maj:t. Emellertid visade det sig,
då affären skulle göras upp, att kommunen
inte vidblev silt anbud. Den
ville då inte ha fastigheten. Då beslöt
Kungl. Maj:t att låta ärendet gå ut på
remiss till alla möjliga olika myndigheter,
och detta tog en väldig tid. Det
ser ut som om det gjordes allt möjligt
för all förhindra, att den enskilde spekulanten
skulle få förvärva fastigheten.
Emellertid visade det sig till slut att det

Granskning av statsrådsprotokollen.

inte var möjligt att placera fastigheten
på annat sätt, utan till slut fick den
enskilde anbudsgivaren, som hade avgivit
högsta anbudet, överta köpet, men
det var ju rena slumpen, att han tre år
efter auktionen kunde stå vid sitt anbud
och vidbliva köpet. Det var säkerligen
rena slumpen att inte allmänna
arvsfonden här förlorade ett rätt avsevärt
belopp på grund av det sätt, på
vilket ärendet handlagts under dessa
tre år.

I detta fall gäller ju inte anmärkningen,
att arvsfonden skulle ha tillskyndats
någon förlust, eftersom någon
sådan inte uppstod på grund av att det
inte gick att realisera egendomen på
annat sätt än genom att låta den högste
anbudsgivaren få övertaga den, men det
uppseendeväckande i detta ärende är
det långa dröjsmålet med ärendets
handläggning. Det har tagit ungefär tre
år att realisera denna fastighet, vilket
kunnat ske på några månader omedelbart
efter det auktionen hölls. Statsrevisorerna
ha också observerat detta
ärende och gjort grava erinringar mot
detta dröjsmål, som de för sin del funnit
ganska egendomligt. Vi reservanter
ha också ansett, att det var anmärkningsvärt
att på det sätt som här skett
uppskjuta ärendets avgörande. Här synas
samma synpunkter ha legat till
grund för förfaringssättet som i det
första ärende jag berörde, nämligen att
man till varje pris velat förhindra, att
en enskild person, som dock hade förord
av lantbruksnämnden — det hade
den högste anbudsgivaren även i det
andra ärendet — skulle få förvärva
ifrågavarande fastighet.

Det iir dessa synpunkter, herr talman,
som gjort, att vi reservanter i dessa
två ärenden ansett, att det finns anledning
till anmärkning mot finansministern
på grund av handläggningen av
ärendena.

Herr HALLÉN: Herr talman! Man
skulle nästan kunna vara en smula

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

tveksam om vad man skall kalla en sådan
här debatt. Den brukar ju kallas
för dechargedebatt, men frågan är, om
denna egentligen är en sådan. Den har
bara till hälften karaktär av en sådan
debatt. Den bar nästan prägeln, tycker
jag, av monologvis framförda resonemang
från några reservanter, och praxis
har ju varit, att åtminstone i de flesta
fall regeringen inte funnit sig föranlåten
att ta upp någon diskussion med anledning
av sådant som avvisats av utskottet.
Den största anmärkningen, som
gäller ABA-fallet, har ju förut i annat
sammanhang, om också inte konstitutionellt
så i alla fall sakligt, prövats av
riksdagen och har väl inte så lätt att
uppkalla nytt intrese.

Anledningen till att jag i alla fall,
herr talman, skulle vilja säga några ord,
är, att herr von Friesen sade några
principiella ord om konstitutionsutskottets
granskning av statsrådsprotokollen.
Han ifrågasatte, om inte tiden snart är
inne för införande av mera moderna
och tidsenliga former för denna granskning.
Han är ju ingalunda den ende,
som spunnit på den tråden. Vi komma
ihåg, att Arthur Engberg på sin tid ofta
kallade 107 § regeringsformen för ett
gammalt rostigt muskedunder, som inte
med framgång kunde användas till att
beskjuta några av Kungl. Maj ds rådgivare.
Det är ju också alldeles riktigt så,
att det är ganska sällan en dechargeanmärkning
kan bringa ett statsråd på
knä eller rent av göra att han försvinner.
Vare sig det gäller partiella ministerkriser,
som någon gång kunna inträffa,
vilket dock numera är mycket
sällsynt, eller det gäller regimskiften,
bottna de i regel i helt andra orsaker
och förhållanden, som inte ha med någon
dechargeanmärkning att skaffa.
Om mitt minne inte sviker mig, är det
inte mindre än 21 år sedan ett statsråd
verkligen fälldes genom en dechargeanmärkning.

Jag hoppas att tiden medger, att jag
för kammaren berättar en liten rörande

och vacker historia om det. När jag var
sjömanspräst i Antwerpen 1928, kom
det en gång in en sjöman, som ville
veta, om Wohlin gått. Jag trodde han
menade en kamrat, som varit i sjömanskyrkan
och gått och sade: »Wohlin är
inte här i dag.» Sjömannen var en
smula onykter, men när han sedan kom
tillbaka på kvällen och hade fått mat
och kläder, befanns det vara en mycket
sympatisk och duktig man, som
fastän han reste i främmande länder
följde med svenska konstitutionella förhållanden
mycket noga. Han hade läst,
att dåvarande finansministern Wohlin
på grund av vissa mellanhavanden med
Jordbrukarbanken blivit föremål för
anmärkning av konstitutionsutskottet,
vilket också föranledde, att han försvann
från arenan. Detta är mig veterligt
senaste gången ett statsråd fallit på
grund av en dechargeanmärkning.

Jag förstår vad herr von Friesen kanske
särskilt syftade på. Det är att nu för
tiden måste ett konstitutionsutskott på
grund av partibildningarna vara så deciderat
i sitt ståndpunktstagande, att
det grupperar upp sig i å ena sidan
energiska vedersakare från oppositionens
sida och å andra sidan lojala vapendragare
från regeringshåll, som liksom
hålla skölden över denna. Jag kan
ju inte bestrida, att det ligger något i
denna teckning av förhållandena. Den
kritik som ligger däri drabbar emellertid
precis lika mycket den ene som den
andre. För egen del vill jag dock frita
mig från beskyllningen. Jag har många
år medverkat till anmärkningar såväl
mot borgerliga som socialdemokratiska
regeringsledamöter. Det kan ju tänkas,
att man i framtiden verkligen kan behöva
pröva, om man kan finna andra
vägar för denna granskning, men man
skall dock inte underskatta den. Även
om den inte har så stora politiska verkningar
som förr i tiden, så vet jag, att
man i Kungl. Maj ds kansli med mycket
stort intresse uppmärksammar såväl de
anmärkningar som framställas av ut -

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

skottet som ibland de reservationer
som föras fram till offentligheten. Jag
känner till många fall, där sådana ha
föranlett, att man iakttar en annan
praxis och att man på det sättet i
Kungl. Maj ds kansli år efter år liksom
samlar rön. Man ser, att så eller så bör
man inte göra. Det kan uppkalla riksdagens
kritik eller missnöje, och man
får väl också inom Kungl. Maj ds kansli
själv lära av utvecklingen. Man söker
uppträda med större varsamhet för att
inte ge anledning till sådana konstitutionella
anmärkningar.

Vidare ha vi att lägga märke till en
annan sak beträffande de politiska anmärkningarna.
Vi veta, att om det blir
regimskifte och en annan sammansättning
av utskotten, kunna vi räkna med
att en ny politisk regim kommer att
finna en hel del av de åtgärder, som
den försvunna regeringen har på sitt
samvete, ha varit för landet skadliga,
kanske konstitutionellt inte angripliga
men otjänliga och skadliga. Regeringen
anses inte ha iakttagit rikets sannskyldiga
nytta, som det heter. Det blir anmärkningar
av en annan art. De konstitutionella
anmärkningar, där man fastslår
formella fel, tror jag däremot bli
alltmera sällsynta.

Jag skulle beträffande årets granskning
vilja säga, att vi inom utskottet
inte kunnat bli övertygade om det berättigade
i de anmärkningar, som framförts
reservationsvis och som egentligen
ha politisk karaktär, men vilka man
sökt motivera med att konstitutionella
fel skulle vara begångna. Jag skall inte
provocera fram någon debatt i ABAfallet,
om ingen annan tar upp en sådan
debatt, men vi ha inom utskottet haft
den uppfattningen att, granskat ur rent
formella synpunkter, finns det inte anledning
att framställa någon anmärkning
i detta fall. Om det hade funnits
det, skulle jag för min del inte alls tvekat
att biträda en sådan anmärkning.
Jag har biträtt anmärkningar, visserligen
inte alla år men de allra flesta År,

Granskning av statsrådsprotokollen.

och jag skulle ha gjort det även nu, om
jag ansett, att det funnits skäl därtill.
Jag undrar om kammaren egentligen
själv anser, att det nu föreligger någon
fråga, som är av den art, att riksdagen
som sådan bör reagera. Jag tror inte
det, och det förströdda intresse, som
denna debatt tycks framkalla, visar väl,
att riksdagen inte känner sig övertygad
om att här begåtts sådana fel, att det
verkligen finns anledning för riksdagen
som sådan att reagera.

Innan jag slutar vill jag med anledning
av vad herr von Friesen sade om
andra och mera tidsenliga former för
granskningen av statsrådens verksamhet
säga, att det är mycket möjligt, att
det kan finnas fog för att införa sådana.
Emellertid veta vi ju alla, att de hävdvunna
uttryck, på vilka 107 § regeringsformen
vilar, i alla fall betraktas med
en sådan respekt på alla håll, att det
inte är så lätt att ersätta dem. Men frågan
kan ju stå öppen för framtiden.
Den är ju inte alls av någon politisk
natur, så att i den bör man kanske
kunna komma till ett ganska enigt uppträdande.

Det är, herr talman, endast detta jag
ville säga. Någon anledning att ta upp
de olika reservationsvis framförda erinringarna
och anmärkningarna ha vi ju
inte, såvida det inte skulle utspinna sig
någon större debatt, där möjligen något
statsråd skulle finna sig föranlåten att
deltaga. I annat fall få reservanterna
ensamma stå vid klagomuren.

Herr von FRIESEN (kort genmäle):
Herr talman! Efter den intressanta betraktelse
av konstitutionsutskottets värderade
ordförande, som vi nu åhört,
skulle jag bara på en enda punkt vilja
göra en liten kommentar. I inånga stycken
är jag överens med honom om de
synpunkter han framförde. Jag skulle
dock vilja göra den lilla erinran, att
när man gör en anmärkning i konstitutionsutskottet,
får detta inte uppfattas

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

så, att man liar till syfte att komma åt
det ena eller andra statsrådet eller, som
utskottets ordförande uttryckte det, såsom
ett försök att få statsrådet att avgå.
Det står visserligen i de berörda 106
och 107 §§ regeringsformen, men det
behöver ingalunda uppfattas på det sättet.
Vi veta ju, att för att få ett statsråd
att avgå fordras ju ingenting mindre än
någonting av en naturkrafts väldighet.
Vi förmå inte uträtta någonting för att
främja en sådan sak, och dit syfta vi
helt säkert heller inte. Vad jag menar
är, att man skulle försöka få bort den
litet skräckinjagande formuleringen av
106 §, som ju är fullkomligt orimlig och
vilken paragraf aldrig tillgripes. Men
även formuleringen av 107 § är otillfredsställande.
Vi borde få fram en annan
ordning. Riksdagen skulle ha ett
organ, genom vilket riksdagen vakade
över att inga maktmissbruk förekomme,
att man gåve akt på vissa företeelser av
principiell natur och att man inte i
första hand hade till syfte att försöka
malträtera det ena eller andra statsrådet.

Herr HALLÉN (kort genmäle): Herr
talman! Med anledning'' av att min ärade
vän herr von Friesen talade om de
skräckinjagande uttryck, som finnas i
106 och 107 §§ regeringsformen, vill jag
bara säga, att de ha i alla fall inte injagat
någon skräck hos regeringen och
knappast någon annan heller. Det skulle
möjligen vara herr von Friesen som
känner sig ängslig för de starka orden.
Någon annan ha de inte skrämt så
mycket.

Sedan måste jag reagera mot vad herr
von Friesen säger om att man från
oppositionen inte menar så illa som att
man skulle vilja få ett statsråd på knä
eller att avgå. Herr von Friesen får tala
för sig själv. Men nog undrar jag, om
det inte finns en ganska varm önskan
på en del håll, där man ställt ett anmärkningsyrkande,
att kunna ge ett

statsråd ett grundskott, så att han försvinner.
Jag undrar, om inte anmärkningen
mot statsrådet Vougt är baserad
på en varm önskan om att anmärkningen
måtte bli droppen, som kommer
bägaren att rinna över, så att han försvinner.
Så alldeles oskyldig är man
nog inte i fråga om sådana motiv, när
man ställer sina anmärkningsyrkanden.
Med det vill jag inte ha sagt någonting
om herr von Friesen, men att önskemålet,
att statsrådet Vougt skall avgå,
finns på en del andra håll veta vi allesammans.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Det är
den under punkt IX reservationsvis
gjorda anmärkningen som föranleder
mig att här säga några ord.

Enligt min mening är det få åtgöranden
från regeringens sida, som haft en
så ingripande och fördärvbringande
verkan för produktionen som de direktiv
för priskontrollnämnden, vilka fastställdes
den 21 juli 1948. I synnerhet
har den lönsamhetsprincip, som i dessa
direktiv fastslogs, haft olyckliga följder
för näringslivet. Såsom framhålles i
den reservationsvis framförda anmärkningen,
strider det speciellt mot förfoganderättslagens
principer att en näringsidkare
skall avstå sina varor med
förlust, men just genom de direktiv för
priskontrollnämnden, som jag här berört,
kan han tvingas att försälja sina
varor med förlust utan att någon som
helst ersättning därför lämnas. Detta
måste väl sägas vara någonting ganska
anmärkningsvärt och stridande mot
varje rättsmedvetande.

Därtill kommer att direktiven ha, såsom
också påpekas i reservationen, tillkommit
under ganska uppseendeväckande
former. För min del tror jag att
om statsrådet den 20 juli, när statsrådet
hade tillfälle att sammanträffa med näringslivets
folk, verkligen haft den goda
viljan att söka finna en lämpligare och
bättre formulering av direktiven, så

Onsdagen den 11 maj 1949 fm. Nr 16. 73

skulle det ha varit möjligt att åstadkomma
en sådan. Det svenska näringslivet
skulle därigenom ha besparats
många förluster, och man skulle ha
kunnat undvika mycken snedvridning
av produktionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka att
den under punkt IX reservationsvis
framställda anmärkningen godtages.

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
Konstitutionsutskottets här föreliggande
memorial är ju ur kvantitativ
synpunkt tunt, och man kan väl också
säga att de reservationsvis framställda
anmärkningarna inte ha någon vidaré
tyngd. Under den tid, som granskningen
omfattar, ha ju många tusentals ärenden
passerat regeringen, och tar man
detta i betraktande, när man studerar
memorialet, kan man väl knappast komma
till det resultatet, att vad oppositionen
kunnat presentera vid årets decliargedebatt
utgör något avskräckande
exempel på vanstyce.

Herr von Friesen förde delvis in diskussionen
på ett annat område, i det
att han framhöll att när man vill rikta
en anmärkning mot regeringen, så ligger
inte där bakom några politiska avsikter;
man vill inte komma åt någon
enskild ledamot i regeringen, utan man
ser på dessa frågor ur rent sakliga synpunkter.
Ja, den principen hävdades ju
på sin lid ganska starkt inom konstitutionsutskottet,
när utskottets förre ordförande
ledde förhandlingarna där. Men
det har senare till konstitutionsutskottet
kommit en annan professor i statsrätt,
som förklarat, att det inte är tänkbart
annat än att vi, när vi ta upp
spörsmål som gälla regeringens åtgöranden,
också se på dem ur rent politiska
synpunkter. Denne professor i
statsrätt hävdar sålunda mycket bestämt,
att han för sin del inte kan avlägga
sin högeråskådning i och med att
han träder inom konstitutionsutskottets
dörrar, och jag förmodar att inte hcl -

Granskning av statsrådsprotokollen.

ler herr von Friesen avlägger sin folkpartistiska
kåpa, då han träder inom
dessa dörrar.

Men det må vara hur som helst med
detta. Vi kunna väl alla öppet erkänna,
att även om rent sakliga och konstitutionella
synpunkter äro vägledande vid
konstitutionsutskottets granskning, så
behärskas dock oppositionen av en önskan
att ur rent politiska synpunkter
kunna göra erinringar mot regeringen,
och inom majoriteten är man inte mer
främmande för det hela än att man begriper,
att det är på detta sätt som de
politiska synpunkterna komma fram.

Jag vill också, med tanke närmast på
de erinringar som här gjorts av herr
von Friesen, erkänna, att det inte är så
lätt att få till stånd en anmärkning mot
regeringen. Jag försökte i ett fall att tillsammans
med herr von Friesen utföra
det konststycket, men vi fingo inte mer
än fyra anhängare, och när jag såg att
det var så besvärligt att samla utskottet
mot ett visst statsråd, trots att det
gällde ett ärende som enligt min bestämda
mening borde ha handlagts på
ett annat sätt än som skett, så avstod
jag från att reservera mig. Jag delar
emellertid i detta ärende den uppfattning
som har tillkännagivits av herr
von Friesen.

Herr Edström har tagit upp ett spörsmål,
som inte någon av reservanterna i
utskottet har vågat sig på att beröra
bär i kammaren. Jag vet inte heller, om
det finns någon anledning att närmare
syssla med saken, men jag vill dock påpeka
för herr Edström, att statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet
hade, såsom också angives i
reservationen, inbjudit näringslivets representanter
till överläggningar. Man
kan kanske anmärka på att tiden därvid
var för kort tilltagen, men man kan
inte säga att näringslivets representanter
ha ställts alldeles utanför. Dessutom
har ju, enligt en kommuniké som utsänts
genom T. T. i september, det vidtagits
sådana personella förstärkningar

Nr IS.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

av organisationen som näringslivets representanter
gjort framställning om.

Herr EDSTRÖM (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara påpeka att vid
sammanträffandet den 20 juli fingo icke
näringslivets representanter något besked
om att dagen därpå skulle direktiven
fastställas och offentliggöras. Näringslivets
representanter trodde tvärtom,
när de gingo hem från sammanträdet
den 20 juli, att de hade tid på sig
att ytterligare diskutera saken med
statsrådet, och de blevo mycket överraskade,
då direktiven följande dag
publicerades.

Herr OLSSON i Mora: Herr talman!
Jag har utan någon ånger funnit mig
böra biträda flera reservationsvis framställda
anmärkningar. Dessa ha redan
i viss utsträckning berörts av andra talare
här i debatten, och jag skall inte
upprepa vad som har sagts, men jag
skulle vilja säga några ord — även om
jag därigenom förlänger de monologer,
som ha fått ersätta den gamla dechargedebatten
på grund av den nya tidens
uppfattning om de med majoritetsställningen
förenade förpliktelserna i konstitutionsutskottet.
Vi ha ju nu hört herr
Nilsson i Göteborg säga, att de reservationsvis
framförda anmärkningarna inte
ha någon tyngd, men herr Nilsson
skulle ha kunnat berätta för kammaren,
att den tyngden hade hans personliga
närvaro i utskottet, att det med största
sannolikhet skulle ha blivit en majoritetsanmärkning,
om inte herr Nilsson
vid ett visst tillfälle funnit anledning
att lämna utskottets förhandlingar. Jag
hoppas att jag inte begår någon otillbörlig
indiskretion, när jag avslöjar
detta faktum.

Jag skulle sedan vilja berätta en liten
historia, som inte gäller några miljoner
utan som handlar om en stackars
liten fårahjord, och som i all sin enkelhet
kan vid sidan av andra i dechargen

berörda ting illustrera svensk regeringskonst
anno 1948.

Svenska fåravelsföreningen köpte år
1947 i Storbritannien 25 dyrbara avelsfår,
som med flyg överfördes till Göteborg
och där intogos i karantän. Det
blev en ganska dyr historia. Baggarna
kostade enbart i inköp över 2 000 kr.,
och överfrakten till Göteborg gick på
mer än 6 000 kr. Hela affären kom att
dra en kostnad på över 30 000 kr. Medan
fåren förvarades i karantän, befanns
det att flocken led av en i England
förekommande smittsam ögonsjukdom.
Kungl. Maj:t förordnade därför
att djuren skulle dödas genom veterinärstyrelsens
försorg med undantag för
tre av dem, vilka skulle överföras till
statens veterinärmedicinska anstalt för
vetenskaplig undersökning av ögonsjukdomen.
Sedan denna undersökning
slutförts, skulle också dessa djur dödas.

Det blev en kännbar förlust för fåravelsföreningen
— den beräknades till
närmare 32 000 kr. Man hade visserligen
försäkrat fåren för 24 710 kr., men
man hade inte sett bättre upp än att
vederbörande försäkringsbolag kunde
förklara sig vara utan ersättningsskyldighet.
Fåravelsföreningen fann inte
skäl att processa om den saken, trots
att den möjligheten förelåg, därest man
ansåg att föreningen varit utsatt för
orättvis behandling. Försäkringsbolaget
var emellertid gentilt nog att med hänsyn
till de särskilda omständigheterna i
ärendet bevilja föreningen ett anslag av
12 355 kr.

Nu är det så, att det finns en ännu
gällande författning angående vad iakttagas
bör till förekommande av smittsamma
husdjurssjukdomars införande i
riket. I denna författning säges uttryckligen,
att ägare av djur, vilket på grund
av smittsam sjukdom varder dödat i karantän,
ej är berättigad att av allmänna
medel undfå ersättning för djurets värde.
Men fåravelsföreningen gick dock
till Kungl. Maj :t och begärde ersättning
för 23 baggar.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Sedan ärendet sänts ut på remiss, påminde
statskontoret om gällande författningsbestämmelser
och uttalade, att
det skulle leda till synnerligen vittgående
konsekvenser, därest statsverket
skulle lämna ersättning för från utlandet
införda kreatur, vilka under karantänstiden
befunnes vara behäftade med
sådan sjukdom, att de inte finge införas
i landet.

Veterinärstyrelsen var av samma mening.
Styrelsen konstaterade att någon i
lag eller författning grundad rätt till
ersättning av statsmedel inte förelåg.
Förlusten vore säkerligen kännbar, men
fåravelsföreningen torde i viss mån
själv bära skulden till den iråkade situationen,
och om man av nåd beviljade
ersättning av statsmedel, skulle
detta skapa ett synnerligen betänkligt
prejudikat.

Både statskontoret och veterinärstyrelsen
avstyrkte framställningen, men
Kungl. Maj :t fann ändå skäligt med
hänsyn till föreliggande omständigheter
att av förslagsanslaget till förekommande
av smittsamma husdjurssjukdomar
tilldela Svenska fåravelsföreningen
13 000 kr. såsom bidrag till tackande
av den förlust föreningen lidit i samband
med fårimporten!

Herr talman! Jag tycker om får och
har ingenting emot Svenska fåravelsföreningen,
men som ledamot av konstitutionsutskottet
anser jag, att anslaget
till förekommande av smittsamma husdjurssjukdomar
hör användas för sitt
egentliga ändamål och att så länge en
författning finns, bör den tillämpas. Det
klandrade beslutet fattades den 12 november
i fjol, och riksdagen hade kunnat
höras, om man inte velat förfara
självrådigt.

Herr NILSSON i Göteborg (kort genmäle):
Herr talman! .Tåg vill bara förtydliga
en anspelning som herr Olsson
i Mora gjorde beträffande ett annat
ärende — jag förstår att det gällde frå -

Granskning av statsrådsprotokollen.

gan om statsrådet Vougts inkallelse av
värnpliktiga. När denna fråga behandlades
inom konstitutionsutskottet, talade
jag för en anmärkning, men jag förklarade
— detta skedde vid förmiddagens
förhandlingar —- att om utskottet
uppsköt sitt ställningstagande i ärendet
till eftermiddagens förhandlingar, så
kunde jag inte deltaga i den fortsatta
handläggningen, eftersom jag av ett annat
statligt uppdrag var förhindrad att
närvara på eftermiddagen. Det var
alltså av denna orsak och inte av någon
annan som jag måste vara frånvarande.

Vad sedan beträffar det ärende, som
herr Olsson i Mora anser vara tungt vägande
i detta sammanhang, nämligen
frågan om baggarna som flögo mellan
England och Göteborg, och där regeringen
enligt herr Olssons uppfattning
bör få en anmärkning för sin handläggning
av saken, så vill jag bara erinra
om att man på andra håll inom den
borgerliga oppositionen har en helt annan
syn på den av herr Olsson reklamerade
flygresan.

Herr OLSSON i Mora (kort genmäle):
Herr talman. Jag måtte ha uttryckt mig
mycket illa, när herr Nilsson i Göteborg
kunde få den uppfattningen, att
jag skulle ha någonting emot dessa baggar
som kommo flygande från England.
Jag trodde ju annars att jag tillräckligt
tydligt hade klargjort, att min önskan
endast var att regeringen skulle ställa
sig gällande författningar till efterrättelse.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Vare sig
vi tillhöra majoriteten eller minoriteten
i denna kammare, ha vi nog inför årets
dechargedebatt den uppfattningen, att
själva dechargeinstitutet befinner sig i
en kris. Det är om denna kris, som
jag nu skulle vilja säga några ord; jag
skall alltså inte gå in på de olika frågor
som äro behandlade i reservatio -

nerna.

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

Dechargeinstitutets kris är egentligen
ganska gammal. Man kan säga att den
började redan på 1920-talet, då minoritetsregeringarna
fullkomligt överstörtades
med anmärkningar, om vilka det
många gånger kunde sägas att de inte
voro objektivt grundade utan endast
hade ett rent partipolitiskt syfte. Mest
tydligt kom detta till synes, när vi hade
en ämbetsmannaregering sådan som
den von Sydowska. Denna borde ju ha
suttit inne med största möjliga admimistrativa
sakkunskap, eftersom de olika
departementschefsposterna voro besatta
med vårt lands ledande förvaltningsmän.
Men trots detta fick regeringen,
vill jag minnas, 15 anmärkningar
över sig. Att så skedde berodde
naturligtvis på att inte något av partierna
kände sig förbundet att visa återhållsamhet.

Under 1930-talet började, sedan vi
fått en majoritetsregering, de blanka
dechargeutlåtandena att komma. En liten
förhoppning om institutets renässans
fingo vi under samlingsregeringens
tid, då det kunde inträffa att ledamöterna
i konstitutionsutskottet höjde sig
över partiintresset och samlade sig
kring någon hänsynsfull administrativ
anmärkning. Under de tre sista åren
ha vi emellertid åter fått dessa blanka
dechargememorial med en orgie av reservationer.
Utgången i konstitutionsutskottet
är numera alltid fullkomligt given
— jag har mest varit åhörare under
de två sista åren som jag tillhört
utskottet. Lika säkert som ebb och flod
komma voteringarna med det för anmärkarna
fällande utslaget. Jag tror att
detta bör ge oss anledning att — såsom
här redan delvis både herr von Friesen
och herr Hallén hava gjort — ett
ögonblick dröja vid dechargeinstitutets
uppgifter i vår tid.

Jag tror att det är oriktigt, när konstitutionsutskottets
ärade ordförande
vill göra gällande, att konstitutionsutskottet
varken tidigare eller nu velat
gå till några stora politiska aktioner

eller tilltrott sig vara rätt forum för
störtandet av en minister. Någon enstaka
gång har nog konstitutionsutskottet
förts fram eller självt fört sig fram
i centrum för den politiska debatten,
låt mig säga exempelvis år 1930. Men
jag är övertygad om att utskottets ledamöter
normalt med sund självkritik ha
begränsat sig till att försöka påtala vad
de ur administrativ synpunkt funnit
klandervärt eller olämpligt, och vi kunna
därför enligt min mening, i varje fall
i nuvarande situation, helt bortse från
denna stora politiska uppgift. I andra
former måste en uppgörelse ske mellan
majoritet och minoritet om en regerings
vara eller icke vara.

En betydelse bar dock konstitutionsutskottets
granskning, där såvitt jag kan
se intet annat institut kan träda i stället,
nämligen att åstadkomma en efterrevision
av regeringens handlingar.
Riksdagens ledamöter kunna ju genom
att framställa motioner eller interpellationer
få vissa spörsmål prövade och
belysta, men man har inte vid dessa
tillfällen tillgång till alla nödiga handlingar,
och ofta ske väl debatterna i en
ganska uppjagad partipolitisk stämning.
I konstitutionsutskottet finns det däremot
tillgång till alla handlingar, och
konstitutionsutskottets granskning är,
låt vara att den sker inför lyekta dörrar,
ett led i den offentlighetsprincip
som är grundläggande för hela vårt
svenska offentliga liv. En viss utvald
krets inom riksdagen har i konstitutionsutskottet
praktiskt taget obegränsad
tillgång till de handlingar, som det
här gäller. Detta är någonting värdefullt
som vi enligt min mening inte
utan vidare böra släppa.

Jag tror också att det finns ett bestämt
behov av en lugn och saklig efterrevision.
Om det i ett utskott tages upp
ett ärende, som kanske är förknippat
med ett principiellt spörsmål, låt mig
säga om gränsdragningen mellan regering
och riksdag i fråga om kompetensen,
så brukar själva sakintresset domi -

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

nera på ett sådant sått, att de rent principiella
eller konstitutionella synpunkterna
få träda i bakgrunden. Konstitutionsutskottets
uppgift är däremot att
i lugn och ro, oberoende av det rent
sakliga intresset, göra sina överväganden
och företaga en systematisk eftergranskning.
Inte minst när det gäller
administrativ praxis synes det mig, som
om vi inte hade något annat institut än
konstitutionsutskottet som kan utföra
en sådan systematisk efterprövning. Att
sedan utskottets granskning, även om
den nu har sjunkit ner till att huvudsakligen
bli ett instrument för oppositionen,
otvivelaktigt har en preventiv
verkan på regeringen torde vara oomtvistligt.
I varje fall har man det bestämda
intrycket, att alla de starkt sakligt
motiverade reservationerna under
de senaste åren faktiskt beaktats av regeringen
i dess fortsatta verksamhet.

När vi diskutera deehargeinstitutet
vill jag framhålla, att vi snart kunna
komma tillbaka till den situationen att
vi få en minoritetsregering, och då får
granskningen på nytt en annan och
större betydelse. Men jag tror ändock,
att ingen egentligen längtar tillbaka till
1920-talet och det sätt, på vilket konstitutionsutskottet
då handhade sin verksamhet.
Vi få väl anpassa detta institut
med hänsyn till att vi — det är ju vad
vi önska — ha en regering som har
majoritet bakom sig — den må nu vara
sammansatt av ett eller flera partier.
Det vi vända oss emot — jag tror att vi
alla i kammaren instinktivt reagera däremot
— iir den ofelbarhetsdogm som
trängt sig in i det politiska livet via
konstitutionsutskottet. Det är samma
ofelbarhetsdogm som förekommer i katolska
kyrkan. Praktiskt taget allt vad
regeringen av den ena eller andra anledningen
gör anses riktigt. Oppositionen
känner sig som åklagare, regeringens
anhängare som svarande. Men regeringsmajoriteten
är också domare. Det
finns egentligen icke plats för den lugna
oväld som här skulle erfordras, .lag har

Granskning av statsrådsprotokollen.

själv en gång i kammaren citerat ett
uttalande av Adolf Hedin i andra kammaren.
Han uttalade 1886, alltså för 63
år sedan, en önskan som ännu är ouppfylld
och som enligt min mening alltjämt
borde kunna uppfyllas, nämligen
»att man borde kunna gå till en debatt
om anmärkningar icke så som om statsrådet
skulle hava att bemöta en personlig
förnärmelse utan som till en strid
om den rätta uppfattningen om det allmänna
bästas krav».

Vi ha i vårt politiska liv exempel på
att man kan vid en granskning höja sig
över partiintressena. Vi behöva blott
peka på statsrevisionen, som utför en
av alla erkänd, mycket betydelsefull
verksamhet, genom att man där söker
koncentrera sig sakligt på tingen. Naturligtvis
beror det på att granskningen
ej direkt rör regeringen utan ämbetsverken.
Detta är förklaringen till skillnaden,
men i princip ligger revisorernas
granskning eljest på samma plan
som konstitutionsutskottets granskning.

Det är eljest mycket besynnerligt —
det måste vi erkänna — att fastän
bakom en reservationsanmärkning står
hela oppositionen, alltså 45—46 procent
av riksdagen, finns det mycket små utsikter
att ett statsråd ingår i svaromål.
Här ha vi i dag, för ögonblicket, nöjet
att se några av regeringens ledamöter
närvarande. Jag minnes från min journalisttid
hur jag sett regeringar av olika
kulörer i gåsmarsch med statsministern
i spetsen avtåga och lämna fältet fritt,
när reservationsanmärkningarna började
behandlas. Om en enskild person
väcker en motion och frågan går till
ett utskott blir denna motion i själva
verket mycket grundligt behandlad.
Den blir kanske föremål för remiss till
olika ämbetsverk, och när frågan kommer
tillbaka från utskottet ställs det
proposition i kammaren på utskottets
förslag i ärendet. Man kan därvid framställa
yrkanden, och om det är ett regeringsintresse
implicerat, har man all
anledning tro att regeringen lägger sig

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

i debatten. Om jag framställer en interpellation,
kan jag i 95 fall av 100 enligt
inaugurerad praxis beräkna att få svar
från vilket statsråd som helst, till vilken
jag riktat interpellationen. Så förhåller
det sig ej i fråga om reservationsanmärkningar.
Utan här, då det gäller
reservationsanmärkningar och då
nära 200 riksdagsmän stå bakom en
viss uppfattning, har man i allmänhet
icke möjlighet att få ett svar. Även om
denna regering icke avvikit från den
praxis som äldre regeringar slagit in
på, tycker jag ändå att denna praxis i
nuvarande situation mycket litet lämpar
sig för en saklig behandling av de
problem som här föreligga.

Se vi på själva de problem som behandlats
i reservationsanmärkningar
under de senaste åren, står det fast, att
många av dessa anmärkningar höjt sig
över partiintressena och röra problem
som äro väsentliga för oss alla, såsom
maktfördelningen mellan regering och
riksdag eller den enskilda rättssäkerheten.
Jag tänker på anmärkningarna rörande
utrikesnämnden, importregleringen,
frågor rörande näringsfriheten
och rörande riksdagens budgeträtt. Antingen
ha vi här problem av synnerlig
vikt för kompetensen mellan de båda
statsmakterna eller frågor som djupt
måste intressera människorna.

Man kan ju till sist, herr talman, fråga
sig: Hur kan det bli möjligt att få
en rätsida på detta område och erhålla
en sådan modernisering av 106 och
107 §§ i regeringsformen, som skulle
kunna svara mot vår tids behov?

Herr von Friesen nämnde, att § 106,
alltså den paragraf i regeringsformen
som handlar om konstitutionsutskottets
rätt att ställa statsråd inför rätta, skulle
ha överlevt sin tid. Jag är ej riktigt
säker därpå. Jag tror mycket väl att vi
kunna komma i den situationen, att
denna paragraf kan behövas, även om
vi om fem år kunna fira 100-årsjubileum
av det tillfälle då denna bestämmelse
sist användes. Vi veta hur det

var i våra grannländer Norge och Danmark
under kriget. Om vi råka in i ett
krig, kan det mycket väl hända att vi
komma in i situationer, då det vore
en fördel att utan att stifta särskilda
lagar kunna komma till rätta med dessa
förhållanden. Vad 107 § beträffar, vill
jag bara framkasta en tanke, som måhända
kan synas oövervägd, men jag
har länge lekt med den. Skulle det inte
i nuvarande situation, då man i allmänhet
förutsätter att regeringen har majoritet
i utskottet, vara riktigast, att en
kvalificerad minoritet i utskottet hade
rätt att framställa anmärkningar och
att det ankom på kamrarna att, på ett
sätt som särskilt skulle vara reglerat
i regeringsformen, ta ställning till dessa
anmärkningar? Låt mig säga, att 40
procent eller 33 procent av ledamöterna
i utskottet hade rätt att framställa
en anmärkning, som skulle prövas och
avgöras av kammaren. Det skulle innebära
att en debatt kom till stånd, och
då hade vi all anledning tro att statsrådet
skulle träda in i denna debatt.
Det finnes många skäl som tala för ett
sådant förslag, bland annat det förhållandet
att konstitutionsutskottet, hur det
än sammansättes, knappast inom sig
kan ha all den sakkunskap som behöves
för att fälla domar i riksdagens namn
på olika fält. Det kan med andra ord
även behövas en eftergranskning av
konstitutionsutskottets granskning. Det
har ju på sista tiden i viss utsträckning
förekommit, att man med gillande eller
med ogillande lägger en anmärkning
till handlingarna, men det synes mig
icke vara något främmande att på detta
sätt låta en kvalificerad minoritet framtvinga
en debatt, i varje fall ett avgörande
i kammaren. Jag tror att ett
sådant arrangemang skulle framkalla
ett större intresse för konstitutionsutskottets
viktiga uppgift. Dessutom har
jag den uppfattningen — jag vet att
andra ha en annan mening -— att man
borde i större utsträckning än hittills
tillämpa förfarande med ingressan -

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

märkningar. Jag vill lämna alldeles därhän,
huruvida något sådant skulle stå
i bokstavlig överensstämmelse med regeringsformen
i dess nuvarande lydelse.
Men de ingressanmärkningar,
som då och då praktiserats, ha dock
varit ett försök att avpolitisera vissa
administrativa frågor och att få uttalanden,
som kunna vara vägledande
för kommande förvaltningspraxis.

Jag tycker fortfarande, att man, om
ingenting annat låter sig göra, skulle
kunna slå in på den vägen. Klart står
under alla förhållanden för mig — och
det är anledningen till att jag begärde
ordet — att därest ej initiativ kommer
från annat håll borde konstitutionsutskottet,
som ju har initiativrätt i grundlagsfrågor,
ta upp frågan om 106 och
107 §§ i regeringsformen till behandling.
Det gäller här — det blir mitt
slutpåstående — icke någon elimination
av dessa bestämmelser utan en reformation
av dem.

I detta yttrande instämde herr Mosesson.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag föreställer
mig att inte bara herr Mosesson utan
åtskilliga andra av kammarens ledamöter,
kanske av riksdagens ledamöter,
kunna känna en viss frestelse att instämma
med herr Håstad. Det är klart,
att vi väl allesammans gått och burit
på mycket av vad han här uttalat som
kritik av det nuvarande dechargeförfarandet.

Jag skall emellertid ej taga upp dessa
intressanta delar av herr Håstads inlägg.
Jag vill bara gent emot herr Håstad
slå fast, att det var ovanligt malplacerat
att just i dag angripa den sittande
regeringen för att vi ej ingått i
svaromål. Tv såvitt jag vet är det i dag
första gången som någon regering så
resolut brutit mot den praxis som herr
Håstad angrep. 1 första kammaren har
frågan om skötseln av ABA dragits

Granskning av statsrådsprotokollen.

upp, och den frågan har besvarats av
kommunikationsministern. Frågan om
värnpliktiginkallelserna har framkallat
diskussion, och den har besvarats av
försvarsministern.

Jag har dess värre ej haft tillfälle
lyssna på hela debatten här. Den enda
fråga, som under denna tid varit föremål
för diskussion, är den i och för sig
intressanta om fåravelsproblemet, som
herr Anders Olsson i Mora tog upp.
Jag avstår att gå in i en diskussion
om detta problem. Om det nu framföres
anmärkningar mot att regeringsledamöterna
icke tillhandagå oppositionen
med svaromål, har dock — det
vill jag framhålla —■ denna regering
brutit mot denna gamla praxis och gått
i svaromål. Under sådana förhållanden
tycker jag att herr Håstad skulle ansett
det vara så utmärkt och bra, att han
ej behövt kritisera andra regeringar
som haft annan praxis.

Herr HÅSTAD (kort genmäle): Herr
talman! Det må vara mig förlåtet, om
jag icke har följt även debatten i första
kammaren.

I denna kammare har dock ännu intet
statsråd varit uppe och deltagit i
debatten. Det har emellertid förekommit
undantag i detta hänseende förut.
På 1920-talet inledde ett statsråd debatten
om reservationerna i ett fall, som
jag erinrar mig, och statsrådet Mossberg
var för två år sedan ivrigt uppe
i den s. k. Thunborgsfrågan. Jag vill
nu bara med största tacksamhet fastslå,
att regeringen har slagit in på en ny
princip.

Herr H.EGGBLOM: Herr talman! Det
är beklagligt, att när diskussionen börjar
röra sig om stora ting, jag skall
vara nödgad att ta till orda i fåravelsfrågan,
som statsministern ej ville gå
in på. Saken är den, att jag såsom ordförande
i Svenska fåravelsföreningen
skrivit under den .skrivelse, som enligt
reservanternas mening lockat regering -

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

en i fördärvet. Då jag således är den
moraliskt skyldige, ber jag att få belysa
det beslut, som svenska regeringen
fattade och som herr Olsson i Mora
bedömt, från andra synpunkter.

Det importerades alltså en del baggar.
Innan så skedde, skaffade sig föreningen
av veterinärstyrelsen några
uppgifter om alla de sjukdomar som
kunde anses vara farliga vid import till
Sverige. Föreningen skaffade då i England
fram veterinärintyg på att baggarna
voro fria från dessa sjukdomar.
Men den sjukdom, som en del av dem
visade sig vara behäftade med, hade veterinärstyrelsen
här ingen aning om.
Den hade ej givit oss informationer om
att vi skulle vara uppmärksamma på
denna sjukdom. Vad skulle då föreningen
göra? När veterinärstyrelsen
skrivit att föreningen i viss mån bär
skuld till situationen, är det närmast
eu elakhet eller fräckhet som veterinärstyrelsen
tillåtit sig. Den sjukdom varom
här var fråga betraktas ej i England
som någon farlig sjukdom. När vi skrevo
till den i England som sålt djuren,
fingo vi ett svar som närmast bagatelliserade
denna sjukdom. Den sjukdomen
är, sade man, allmän där. Det rör sig
om en liten infektion i ögonen med
någon dags blindhet, men det hela går
över, och man räknar ej med denna
sjukdom såsom innebärande den ringaste
fara.

Av de baggar som voro i karantän
voro ej hälften smittade, och den dag
slakten ägde rum var så vitt jag minns
ingen bagge sjuk. Man kan fråga sig,
om det var så nödvändigt med slakten.
Samtidigt bestämdes att tre av djuren
skulle skickas till veterinärhögskolan
för undersökning. En av baggarna kom
emellertid lös när den togs ur buren
och jagades sedan ihjäl. Den dog ej
för alt hindra smitta eller som ett offer
på veterinärforskningens altare. Vem
skulle rätteligen betala en sådan bagge?

De andra två, som voro kvar på veterinärhögskolan,
voro följande år så

friska att det inte kunde påvisas någon
som helst smitta av ögonsjukdomen.
Professor Hjärre, som hade dem om
hand, ville ha ut dem på en ö tillsammans
med andra får för att bli absolut
övertygad om att de ej voro smittofarliga.
Det förslaget blev ej godkänt.
Djuren skulle slaktas för att hindra att
det så småningom blev klart att man
hade misstagit sig. Under sådana förhållanden
har Kungl. Maj:t, tycker jag,
resonerat mänskligt, då Kungl. Maj:t
ansett att en svag organisation, som på
det bär sättet invecklats i en mängd
av felbedömningar, icke bör bära skulden
därför, utan att det anslag till förhindrande
av smittsamma sjukdomar
som finnes blivit använt.

Sedan vill jag bara rätta herr Olsson
i Mora när han säger, att fåravelsföreningen
inte ansåg sig ha skäl att processa
med försäkringsbolaget. Därom
vet herr Olsson ingenting. Detta bolag
har den fördelen att i sina försäkringsvillkor
ha en bestämmelse, att om djur
slaktas på veterinärs inrådan, är bolaget
skyldigt att betala. Men när det
slaktats på Kungl. Maj:ts egen inrådan
— man ville ej kalla Kungl. Maj:ts regering
för veterinärer — var bolaget
ej villigt betala. Men om ej saken hade
ordnats som skett, kan man vara säker
på att saken blivit föremål för rättsliga
förhandlingar med detta försäkringsbolag.

Ja, herr talman, det hela är en struntfråga,
men saken blev föremål för en
reservationsanmärkning i konstitutionsutskottet,
och då tycker jag, att det kan
vara av visst värde att den blir belyst
ur denna mera mänskliga synpunkt.

Herr OLSSON i Mora: Herr talman!
Jag har ingen anledning att diskutera
denna sak med Svenska fåravelsföreningen.
Men när herr Haeggblom gör
gällande, att jag ingenting vet om fåravelsföreningens
lust att processa sig
till ersättning, vill jag bara säga, att

Onsdagen den 11 maj 1949 fm. Nr 16.

Skydd för barn och ungdom mot sexualförbrytare, m. in.

jag konstaterat faktum, då jag relaterat
att fåravelsföreningen inte begagnat sig
av den möjlighet som den enligt försäkringsvillkoren
hade att anhängiggöra
rättegång, därest den inte var nöjd
med försäkringsbolagets beslut. För övrigt
vill jag endast beklaga, att fåravelsföreningen
icke ansett sig kunna för sin
framställning till Kungl. Maj:t anföra
den motivering, som andra kammaren
nu fått del av. Jag har, herr Hseggblom,
hållit mig till handlingarna i
målet och bedömt denna fråga konstitutionellt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 15.

Skydd för barn och ungdom mot sexualförbrytare,
m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av väckta motioner
dels om skyndsam utredning rörande
åtgärder till skydd för barn och
ungdom mot sexualförbrytare, dels angående
tvångskastrering av sedlighetsförbrytare,
dels ock med förslag till lag
om ändrad lydelse av 41 § sinnessjuklagen.

Första lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft fem
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 17 i andra kammaren
av fru Gärde Widemar och herr
Slåhl, nr 61 och nr 110 i första kammaren
av fröken Andersson, nr 75 i andra
kammaren av fru Ewerlöf och herr
Kuling samt nr 135 i andra kammaren
av fru Ewerlöf.

I motionen II: 17 hade hemställts »att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte uppdraga åt en utredning
bestående av representanter för den
medicinska forskningen, juridisk och
social sakkunskap samt föräldrar att
skyndsamt överväga möjliga åtgärder
till skydd för barn och ungdom mot
sexualförbrytare.»

6 — Andra kammarens protokoll 19''i9.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, II: 17, I: 61, II: 75, I: 110 och
II: 135, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Rglander, fru Lindström,
herr Johnsson i Stockholm och fru Johansson
i Skövde, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

A) att riksdagen i anledning av motionen
II: 17 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om anordnande av socialpsykiatriska
undersökningar av sedlighetsförbrytare
och offer för sådana i
enlighet med vad utskottet i utlåtandet
förordat samt

B) att motionerna I: 61, II: 75, I: 110
och II: 135 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

2) av fröken Andersson och herr Fagerholm.

Utskottets hemställan föredrogs, och
yttrade därvid:

Herr RYLANDER: Herr talman! Det
har varit en ganska allmän föreställning,
att sexualbrottsligheten under senare
tid har tilltagit avsevärt. Efter den
statistik, som utskottet i sitt utlåtande
förebragt, är det nog tämligen ådagalagt,
att så inte är förhållandet. Man
kan snarast säga, att det förefaller som
om detta slag av brottslighet icke har
ökats. Säkert är emellertid att sexualbrottsligheten
på senare år har vållat
den största oro i de vidaste kretsar.
Den omständigheten att denna oro har
avsatt icke mindre än tre olika motioner
i detta ärende synes mig vara ett
tecken på att det också finns anledning
till en sådan oro. Det synes mig att
man bör göra vad man kan för att stilla
den oro, som gripit en stor del av allmänheten.
Det är ju otvivelaktigt också
så, att den på senare år förekommande
sexualbrottsligheten i vissa fall varit
av alldeles .särskilt grov art och har utförts
under mycket brutala och upprörande
former.

Nr IG.

82 Nr 16. Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Skydd för barn och ungdom mot sexualförbrytare, m. m.

Jag har vid behandlingen av detta
ärende jämte tre andra ledamöter av
utskottet intagit en från utskottsmajoriteten
avvikande ståndpunkt till en av
de föreliggande motionerna. Trots att
utskottets utlåtande har vunnit bifall
i första kammaren, vill jag här i andra
kammaren med några ord klargöra anledningen
till denna min ståndpunkt
och till att jag har fogat en reservation
till utskottets utlåtande. Det gäller motionen
nr 17 i denna kammare, likalydande
med en motion i första kammaren,
vari yrkas »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte uppdraga
åt en utredning bestående av representanter
för den medicinska forskningen,
juridisk och social sakkunskap
samt föräldrar att skyndsamt överväga
möjliga åtgärder till skydd för barn
och ungdom mot sexualförbrytare». På
detta område äro redan två sakkunnigeutredningar
verksamma, nämligen
straffrättskommittén, som för närvarande
förbereder förslag till ny lagstiftning
om brotten mot person och
som i samband därmed kommer att
föreslå ändrade bestämmelser om
sexualförbrytelser, samt strafflagsberedningen,
som arbetar på en reform
inom det straffrättsliga reaktionssystemets
område.

Den motion som jag bär har berört
har vunnit en ganska välvillig behandling
i utskottet. I utskottet har en redogörelse
lämnats för vad denna motion
tar sikte på, nämligen att orsakerna till
sedlighetsbrotten, återfallsfrekvensen i
sådana brott och de skador, som vållas
barn och ungdom genom sexualförbrytare,
borde göras till föremål för särskild
utredning, emedan en uttömmande
behandling av dessa spörsmål inte
kan förväntas av de nu arbetande utredningarna.
Utskottet säger välvilligt,
att det utan tvivel vore »av stort värde,
om en ingående undersökning verkställdes
på förevarande område. Resultatet
av undersökningen», fortsätter utskot -

tet, »skulle kunna tillgodogöras icke
blott av straffrättskommittén utan även
av övriga utredningar, vilka i sin verksamhet
ha att syssla med sexualbrottsligheten.
Utskottet finner emellertid
icke påkallat att tillsätta en särskild
kommitté för ändamålet.» Utskottet redogör
sedan för hurusom ett par myndigheter,
socialstyrelsen och medicinalstyrelsen,
visat intresse för en sådan
här utredning och slutar med att säga
att utskottet förväntar »att erforderliga
initiativ komma att tagas av de berörda
myndigheterna och utredningsorganen
efter samråd med varandra. Utskottet
finner därför ej påkallat föreslå riksdagen
att rikta någon framställning i
ämnet till Kungl. Maj:t.»

Enligt reservanternas åsikt är det
emellertid inte så, att en utredning av
dessa spörsmål kan förväntas av de
ifrågavarande myndigheterna eller utredningsorganen.
Man kan tvärtom
säga, att de arbetande sakkunnigeutredningarna
i väsentliga hänseenden
inte ha att utan särskilt uppdrag syssla
med en sådan utredning som avses i
motionen. Det gäller ju här socialpsykiatriska
specialundersökningar, bestående
i bearbetning av de hos medicinalstyrelsen
samlade berättelserna rörande
verkställda sinnesundersökningar av
sexualförbrytare, sjukhusjournaler m. m.,.
som kunna ställas till förfogande beträffande
på sinnessjukhus intagna abnorma,
och övriga tillgängliga handlingar.
Och beträffande de ifrågavarande barnen
gäller det också tillgängliga handlingar.
Det må nu vara förundersökningsprotokoll,
rättegångsprotokoll eller de handlingar,
som kunna föreligga hos barnavårdsnämnderna
beträffande dessa
barn. Straffrättskommittén har yttrat,
att det är kommitténs avsikt att vid
sin utredning tillgodogöra sig de resultat
som uppnåtts inom den vetenskapliga
forskningen beträffande orsakerna
och bakgrunden till sedlighetsbrott.
Kommittén tänker eventuellt begära
tillstånd att tillkalla en särskild sak -

Onsdagen den 11 maj 1949 fm. Nr 16.

Skydd för barn och ungdom mot sexualförbrytare, m. m.

kunnig. Men kommittén säger, att mot
»en mer omfattande utredning av det
slag som åsyftas i motionen har kommittén
från sina utgångspunkter intet
att erinra». Det är ju tydligt att kommittén
inte skulle yttra sig på detta
sätt, om den varit av den åsikten, att
den utredning som i motionen avses
helt fölle inom kommitténs kompetens.

Strafflagberedningen har i sin tur
sagt att i den mån »de psykiska behandlingsmetoderna
för abnorma genom
bearbetning av dylikt material eller
på annat sätt böra bli föremål för
intensifierat studium är detta enligt
beredningens mening en rent medicinsk
forskningsuppgift. Åtgärder för
främjande av vetenskaplig forskning på
detta liksom på andra områden av vetenskapen
falla utom beredningens kompetens.
» Jag kan i detta sammanhang
erinra om att strafflagberedningens
ordförande i första kammaren talade
för bifall till den av mig m. fl. vid
utlåtandet fogade reservationen. Bearbetningen
av det material, som föreligger
hos barnavårdsnämnderna och
på annat håll beträffande för sexualbrott
utsatta barn, synes helt falla
utanför varje här nämnt uppdrag.

Socialstyrelsen och medicinalstyrelsen
ha också uttalat sig för att en utredning
skall komma till stånd. Men
båda dessa verk anse att det är onödigt
att tillsätta en särskild kommitté
för detta ändamål. Socialstyrelsen föreslår
att en sådan utredning bör föranstaltas
av de bägge ämbetsverken i
samråd. Liksom utskottets majoritet
finna vi reservanter att det är onödigt
att tillsätta en särskild kommitté huvudsakligen
för sådana här socialpsykiatriska
undersökningar som jag nyss
nämnde. Dessa undersökningar torde
böra ledas av medicinalstyrelsen och
socialstyrelsen i samråd, och det framgår
av dessa myndigheters yttranden att
de äro intresserade av sådana utredningar.
Men såvitt reservanterna kunna
förstå är det nödvändigt att Kungl.

Maj :t ger ämbetsverken i uppdrag att
föranstalta om en sådan utredning, om
den skall komma till stånd. En sådan
utredning ligger ju i stort sett utanför
vad dessa ämbetsverk egentligen ha att
syssla med, och den kommer att kosta
en hel del pengar. Med de knappa stater
som dessa ämbetsverk i likhet med
andra statliga verk ha till sitt förfogande
är det inte att förvänta att de i
sina petita komma att begära medel
för detta ändamål och sätta i gång
med dessa utredningar med mindre det
föreligger ett särskilt uppdrag. Det
framgår också av socialstyrelsens yttrande,
att styrelsen förutsatt, att ett
särskilt uppdrag skulle lämnas. Då det
här rör två särskilda ämbetsverk torde
Kungl. Maj:t för att det skall bli en
allsidig utredning också böra meddela
vissa föreskrifter beträffande hur utredningen
skall bedrivas.

Med dessa ord förmenar jag, herr
talman, att jag har framfört ganska vägande
skäl för att det borde göras en
framställning till Kungl. Maj:t om föranstaltande
av den undersökning det
här gäller. Jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till den av mig m. fl. vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Fru JOHANSSON i Skövde: Herr talman!
Då man tar del av de uppgifter,
som inhämtats från statistiska centralbyrån
angående antalet sedlighetsförbrytelser
under åren 1939—1947, måste
man erkänna, alt man nog trott att det
skulle vara en vida mer skrämmande
ökning av sedlighetsförbrytelser än vad
det verkligen är. Då kanske man skulle
kunna säga att det inte är mycket
att göra väsen av, i all synnerhet som
från straffrättskommitténs sida förslag
förberedes till ny lag om brott mot
person, vilken ju även kommer att innefatta
ändrade bestämmelser

84 Nr 16. Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Skydd för barn och ungdom mot sexualförbrytare, m. m.

sexualförbrytelser. Men tyvärr tror jag
inte att man härmed lyckas lugna eller
övertyga alla uppjagade föräldrar,
som numera med största oro sända ut
sina barn på egen hand. Folk i allmänhet
tro mera på vad som sker omkring
dem och vad de läsa i tidningarna
än på statistiska uppgifter.

Strafflagberedningen berör i sitt yttrande
en sak som jag i detta sammanhang
icke kan underlåta att framhålla.
Det är vissa tidningars sätt att
publicera begångna sexualbrott o. d.
Jag vet att man från tidningarnas sida
gör gällande att man ägnar stort utrymme
just åt dessa ting för att de
skola komma till allmänhetens kännedom
och för att allmänheten på så sätt
skall skärpa sin uppmärksamhet. Men
jag tror att de stora rubrikerna med åtföljande
noggranna beskrivning av
händelseförloppet i minst lika hög
grad äro ägnade att ge uppslag och på
så sätt bidraga till att hos vissa olyckliga
abnorma människor väcka till liv
känslor som, om saken icke hade ägnats
så stort intresse, kanske aldrig
skulle ha kommit till utlösning. När jag
läser i tidningarna om sexualbrott kan
jag aldrig komma ifrån att tidningarna
— jag tänker då särskilt på våra stora
aftontidningar, ingen nämnd och ingen
glömd — inte i första hand tänka på
hur de skola bidraga till att få bättre
förhållanden till stånd på detta område
utan i många fall först och främst
tänka på att skapa stora rubriker, göra
sensation för att kunna få sälja så
mycket lösnummer som möjligt. Jag
tar härvidlag ingen aftontidning i försvar.

Det är säkerligen andra och mera
djupgående åtgärder som behöva vidtagas
för att få en ändring till det bättre
till stånd. Jag tänker i detta sammanhang
på de barn, som ha blivit utsatta
för sedlighetsbrott. De förhör
som anställas med dessa barn lämna
säkerligen en hel del övrigt att önska.
Jag är övertygad om att den skada, ett

barn i regel har tagit av ett begånget
brott, icke minst i psykiskt hänseende,
förvärras genom de förhörsmetoder
som användas. Man behöver säkerligen
komma fram till andra, mera varsamma
metoder, då man skall höra barnen.
Många av kammarens ledamöter läste
kanske för en tid sedan i tidningarna
om elt fall som belyser detta. Det gällde
en liten flicka, inte mer än 3—4 år,
som hade blivit utsatt för något sedlighetsbrott.
En polissyster hörde flickan,
och flickan berättade ganska utförligt
för polissystern hur det hela
hade gått till. Och när polissystern talat
med flickan och fått de upplysningar
hon behövde, frågade flickan om
hon fick sjunga en sång. Hon sjöng då
efteråt »Sov du lilla vide ung». Jag
tycker detta säger en hel del om de
förhörsmetoder som kunna förekomma.
Om dessa förhör anställas på ett olämpligt
sätt kan det hända att barnen taga
mera skada därav än av själva den
handling, för vilken de varit utsatta.

En utredning som tar sikte på att utröna
orsakerna och bakgrunden till
sedlighetsbrotten skulle säkerligen vara
av stort värde. Jag tänker i detta fall
inte bara på sexualförbrytarnas offer
utan även på dessa oftast sjuka människor
som utföra handlingen. Man kanske
många gånger i ren desperation
dömer dessa människor alltför hårt.
Jag tror att även dessa skulle behöva
hjälp och stöd ifrån samhällets sida.

Många sammanslutningar, som äro
väl förtrogna med allmänhetens oro inför
det problem som här rullas upp,
vädja nu om att någonting skall göras
och att det göres snart. Till första lagutskottet
har inkommit en skrivelse
ifrån Skånes socialdemokratiska kvinnodistrikt,
som varit samlat till ett
möte, besökt av omkring 300 mödrar.
I denna skrivelse göres framställning
om att en skyndsam utredning angående
lämpliga åtgärder till skydd mot
sexuellt övervåld mot barn måtte vidtagas.
Denna framställning tror jag

Onsdagen den 11 maj 1949 fm. Nr 16.

Skydd för barn och ungdom mot sexualförbrytare, m. m.

ganska starkt belyser vad svenska folket
just nu känner.

Med tanke på de förhoppningar, som
allmänheten ställer på Sveriges riksdag
i denna så vitala fråga, ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den reservation,
som av herr Rylander m. fl.
fogats till första lagutskottets utlåtande.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Jag har begärt ordet för att påpeka,
att det inte föreligger den minsta
skillnad mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas uppfattning beträffande
sedlighetsbrotten och deras bekämpande.
Både utskottet och reservanterna
anse det vara nödvändigt att
en lagstiftning kommer till för att
hindra sedlighetsförbrytarnas framfart
i samhället. Alldeles bortsett från att
ingen nämnvärd ökning av sedlighetsbrotten
kan konstateras äro utskottet
och reservanterna ense om att åtgärder
böra vidtagas på detta område. Uppfattningarna
skilja sig endast i fråga
om en liten detalj, så obetydlig, att jag
inte förstår, att man på denna kunnat
bygga en reservation.

Utskottets ärade ordförande har här

redogjort för hur saken ligger till. Utredningen
beträffande lagstiftningen
rörande sedlighetsförbrytarna pågår
genom två högt kvalificerade utredningskommittéer,
straffrättskommittén
och slrafflagberedningen. Att dessa
utredningar i fråga om juridisk sakkunskap
äro högt kvalificerade råder
väl intet tvivel om. Båda kommittéerna
äro beredda att skyndsamt slutföra
utredningsarbetet och säga sig inte ha
någonting emot att en ytterligare utredning
verkställes för att vetenskapligt
utröna följderna av de olyckor som
drabba minderåriga genom sedlighetsförbrytare.
På detta senare bygger reservationen.
Utskottet säger även, att
det är synnerligen önskvärt att en sådan
utredning sker. Jag frågar då liksom
utskottsmajoriteten: Niir socialsty -

relsen och medicinalstyrelsen, var och
en på sitt område ledande organ för
dylikt utredningsarbete, äro beredda
eller i varje fall intresserade av att en
utredning på detta speciella område
kommer i gång, varför skall då riksdagen
begära att Kungl. Maj :t skulle tillsätta
en utredning, vilken utan tvivel
kommer att fördröja det utredningsarbete,
som straffrättskommittén och
strafflagbcredningen nu bedriva? Jag
frågar mig: När medicinalstyrelsen

förfogar över material beträffande sedlighetsförbrytarna,
som behöver vetenskapligt
bearbetas, varför sätter då
inte medicinalstyrelsen i gång denna
utredning? Behöver den pengar så är
det ju dess skyldighet att begära de
behövliga medlen för en sådan utredning.
Och när även socialstyrelsen säger
sig förfoga över material för att
kunna göra, jag höll på att säga en vetenskaplig
utredning av en del frågor,
som falla inom dess verksamhetsområde,
varför sätter man inte i gång därmed?
Socialstyrelsen sägor i varje fall,
att den är beredd att göra det, och då
tycker jag att riksdagen skulle kunna
lugna sig. Om två högt kvalificerade
kommittéer arbeta med lagstiftning
mot sedlighetsbrotten och två högt
kvalificerade ämbetsverk äro beredda
att ta upp de frågor som beröras i motionen,
då förstår inte jag, varför riksdagen
skall begära att utöver detta en
utredningskommitté skall tillsättas,
som skall ha hand om de små detaljer,
som utskottets ärade ordförande
har berört.

Jag yrkar, herr talman, bifall till
första lagutskottets hemställan.

Fru GÄRDE WIDEMAR: Herr talman!
Jag noterar med tacksamhet herr Hedlunds
i Östersund välvilliga inställning
till denna fråga. Det är riktigt att det i
sak icke råder någon skillnad mellan
utskottsmajoritetens och reservanternas
inställning härvidlag. Det är bara den

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Skydd för barn och ungdom mot sexualförbrytare, m. m.

olikheten att majoriteten väntar att
medicinalstyrelsen och socialstyrelsen
skola utföra den önskade utredningen
utan något uppdrag. För min del tror
jag i likhet med herr Rylander och övriga
reservanter, att det är alltför optimistiskt
att tro, att dessa myndigheter
skola göra utredningen utan något uppdrag.
Såvitt jag förstår finns det knappast
någon möjlighet för dem att göra
det, då det måste bli en ganska omfattande
utredning. Enbart den omständigheten
att dessa myndigheter, trots
att de själva uttalat uttryckliga önskemål
om att en sådan utredning bör komma
till stånd, ännu ej ha börjat därmed,
visar att de anse sig icke kunna göra
den utan uppdrag. I deras utlåtanden
sägs också, att de förvänta sig att få
uppdrag att göra en utredning. Medicinalstyrelsen
förordar sålunda, att en
allsidig socialpsykiatrisk undersökning
av ett antal sexualförbrytare och deras
offer skyndsamt måtte komma till
stånd. Socialstyrelsen uttalar, att det
bör lämpligen uppdragas åt medicinalstyrelsen
att i samråd med socialstyrelsen
låta verkställa de erforderliga specialundersökningarna.

Herr Rylander och övriga reservanter
ha gått på den linjen, att det skulle givas
ett särskilt uppdrag från Kungi.
Maj:t. Vi motionärer hade naturligtvis
från början hoppats, att utskottet skulle
tillstyrka bifall till vårt yrkande i motionen.
Men vi vilja nu förklara, att vi
äro nöjda med den inställning som reservanterna
ha intagit, och vi ansluta
oss till deras yrkande.

Jag tror att det skulle väcka mycket
missnöje ute i landet, om vi släppte
denna fråga utan någon som helst åtgärd
från riksdagens sida. Det skulle
lätt komma att ingiva den uppfattningen,
att vi ringaktade detta problem.

Det är visserligen sant, att antalet
sexualbrott icke bär ökats under de senare
åren. Annat har åtminstone jag
icke heller påstått. Vad jag gjort gällande
är att man numera kommit till

ökade insikter om de skador, som
åstadkommas på barnen och på samhället
i dess helhet genom sexualbrottsligheten.
Man har genom vetenskaplig
forskning kunnat påvisa, att många
människor som vuxna förete allvarliga
psykiska skador till följd av sexuella
förbrytelser, som de ha blivit utsatta för
i sin barndom eller ungdom. I alla utlåtanden,
som ha kommit in till utskottet,
framhålles också vilka stora faror
som sexualbrott mot barn föra med sig.

Eftersom vi nu ändå alla vilja ha
denna utredning, borde riksdagen kunna
besluta att den skall äga rum. Frågan
har väckt stor oro ute i landet, och
denna oro blir icke stillad förrän vi ha
visat, att vi verkligen behjärta frågan
och vilja göra något åt den. Det är som
jag förut påpekat i sak ingen skillnad
mellan utskottsmajoriteten och oss. Jag
tycker dock att kammaren kan visa sin
goda vilja att medverka till att få en
rättelse till stånd på detta område. Det
är i alla fall barnens säkerhet och hälsa
det gäller.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till herr Rylanders in. fl. reservation.

Häruti instämde herr Ståhl.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den av
herr Rylander in. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Fru Gärde Widemar begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 29, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Rylander m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 85
ja och 111 nej, varjämte 10 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså befallit den av
herr Rylander m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

i 16.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 18 mars 1949 dagtecknad
proposition, nr 136, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
in. in.;

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt in. in.; samt

3) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med

vissa bestämmelser om hyresrätt vid
hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. m.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft tre i
anledning av densamma väckta motioner.
I motionerna i första kammaren nr
289 av herrar Johannesson och Uhlén
samt inom andra kammaren nr 363 av
herrar Sköldin och Edberg, vilka motioner
voro likalydande, hade hemställts,
»att riksdagen måtte besluta införande
av obligatorisk kommunal bostadsförmedling,
innebärande att under nu rådande
bostadsbrist alla lägenheter, som
bli hyreslediga, skola uthyras genom
den kommunala bostadsförmedlingen
samt förbud mot att lägenhet uthyres
på annat sätt».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen med förklaring, att
det genom förevarande proposition, nr
136, framlagda förslaget till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m. icke kunnat i oförändrat skick
antagas, måtte för sin del antaga ett av
utskottet framlagt förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
in. m.;

R. att riksdagen måtte antaga de genom
förevarande proposition, nr 136,
framlagda förslagen till

1) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. in.; och

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med
vissa bestämmelser om hyresrätt vid
hemskillnad eller äktenskapsskillnad
in. in.

C. att motionerna 1:264, 1:289 och
II: 363 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande utskottets hemställan

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1919 fm.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.

under C. av herr Uhlén, som ansett att
utskottets utlåtande därutinnan bort,
med beaktande av den motivering, som
lämnats i motionerna I: 289 och II: 363,
ha utmynnat i hemställan,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungi. Maj:t
måtte låta verkställa skyndsam utredning
av frågan om lämpligheten att
medgiva kommunerna rätt att, i de fall
dessa så funne nödigt, genomföra obligatorisk
kommunal bostadsförmedling
samt att Kungl. Maj:t måtte förelägga
riksdagen det förslag, vartill utredningen
föranledde;

2) beträffande motiveringen till utskottets
hemställan

dels av herr Hellbacken, utan avgivet
yrkande;

dels ock av herrar Hallagård, Eskilsson,
Stinne, Jacobsson i Igelsbo, Ryberg,
Stjärne och Kyling, vilka ansett, att motiveringen,
såvitt anginge utskottets avstyrkande
av motionerna I: 264, I: 289
och II: 363, bort hava annan, av reservanterna
angiven lydelse.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr EDBERG: Herr talman! Jag har
tillsammans med herr Sköldin väckt en
motion om möjlighet för kommun att
med regeringens medgivande besluta
införande av obligatorisk kommunal
bostadsförmedling. Andra lagutskottet
har avstyrkt motionen.

Det är icke första gången, som denna
fråga är före i kammaren. Den var före
1943, den var före 1947 och den var
före 1948. Utskottet har varje gång avstyrkt.

Jag förstår utskottets betänksamhet
gentemot att införa nya krisbestämmelser
eller skärpa dem som vi redan ha.
Jag vill säga, att jag delar denna betänksamhet.
Det finnes väl för övrigt
ingen som ej önskar, att de bestående,
av krisförhållandena betingade regleringarna
skola kunna avvecklas så snart

som möjligt. På denna punkt råda inga
delade meningar mellan utskottsmajoriteten
och motionärerna.

Men de olägenheter, som bristläget
har framkallat, kommer man ju icke
ifrån genom allmänna talesätt om det
olustiga i bestående eller nya regleringar.
Här är det icke fråga om huruvida en
reglering är olustig eller ej. Först och
främst gäller det ingen ny reglering
utan bara ett komplement till den reglering,
som vi redan ha i hyresregleringen.
Denna anser säkerligen ingen i
denna kammare att vi kunna avskaffa
i nuvarande läge. Då blir den andra och
väsentliga frågan den, huruvida detta
komplement kan vara nödvändigt eller
i vart fall socialt angeläget.

Utgångsläget för resonemanget måste
ändå vara den bestående bostadsbristen.
När man tidigare avböjt att införa
skärpta bestämmelser, har det skett därför
att man väntat en rätt snar förbättring
på bostadsmarknaden. Nu måste
emellertid utskottet taga till en annan
argumentation, när det avstyrker den
framställning som gjorts. Utskottet säger
så här: »Till stöd för yrkandet att
nu införa obligatorisk kommunal bostadsförmedling
kan sålunda icke åberopas
någon skärpning av bostadsbristen.
»

Det är alltså en annan motivering än
den tidigare. Det kan naturligtvis i stort
sett vara sant, att ingen skärpning har
skett. Men gentemot detta kan man
säga, att det är illa nog att bristen består.
Den lättnad, som alla efter krigets
slut hoppades skulle inträda och som
motiverade, att man vilade på hanen,
har icke inträtt. Utskottet redovisar
själv några siffror, som framräknats av
bostadsstyrelsen och som visa, att för
åren 1945—1947 fick man ett nettotillskott
på 115 000 lägenheter i vad man
med myndigheternas ordgörarglädje
kallar för kvotorterna, men under samma
tid ökades antalet hushåll i kvotorterna
med praktiskt taget exakt lika
mycket eller med 114 000 på grund av

Onsdagen den 11 maj 1919 fm.

Nr 16.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering ni. m.

inflyttningar och den ökade äktenskapsfrekvensen.
Det betyder, att bristläget
var exakt detsamma 1947 som året efter
krigsslutet. Någon förbättring inträdde
som bekant icke förra året. Att läget ej
skulle ha förvärrats är för övrigt en
sanning med vissa modifikationer. Det
gäller i vart fall icke för de större städerna
med den otillfredsställande kvottilldelning,
som de i regel ha haft. Där
kan man i stället peka på en försämring,
som låter sig klart sifferbeläggas.
Jag skall icke trötta kammaren med
många siffror utan bara be att få illustrera
mitt påstående med ett par.

I Göteborg kunde man enbart under
första kvartalet i år inregistrera en försämring,
som visade sig'' bland annat
däri att antalet bostadssökande, som
den 1 januari var 8 796, den 31 mars
var uppe i 9 506. Det är alltså en ökning
på ett kvartal med praktiskt taget
700. Dessa nya bostadssökande voro
familjer, som till större delen saknade
egen lägenhet. De som saknade egen lägenhet
ökades från 4 889 till 5 546; av
dem voro barnfamiljerna respektive
1 633 och 1 769.

Det är torra siffror. Men bakom dessa
torra siffror, som man kan få från alla
våra större städer, döljer sig en mängd
personliga tragedier, fall där familjer
på upp till sju, åtta eller nio personer
få tränga ihop sig i en enrummare,
eller sådana förhållanden som att tre
familjer kunna få dela en tvårummare,
att unga människor ha svårigheter att
sätta eget bo, att gifta få bo åtskilda hos
sina föräldrar, att familjer få bo i kolonistugor
o. s. v.

Bristläget består alltså, och på sina
håll har det förvärrats, tvärtemot vad
vi kalkylerade med när kriget var slut.
Men, säger utskottet, bristläget torde
dock icke komma alt förvärras under
den närmaste tiden. Jag viil icke taga
upp någon polemik med utskottet; här
rör man sig i mycket med förmodanden.
Jag vill bara hänvisa till att bostadsstyrelsen,
vars omdöme i hithörande

frågor väl icke kan frånkännas allt vitsord,
i en skrivelse, som delvis citeras i
utskottsutlåtandet, räknar med att utsikterna
för det närmaste året snarast
pekar mot fortsatt försämring av läget
och att möjligheterna till en effektiv
bristavveckling med all sannolikhet
måste dröja flera år.

Utgångsläget är alltså detta, att den
bostadsbrist, som rådde vid krigsslutet;
består alltjämt, och att någon utsikt till
snar förbättring icke kan skönjas utan
att man snarare får räkna med en fortsatt
försämring. Det gör att man i varje
fall icke kan tänka sig att slopa hyresregleringslagen
inom den tid som kan
överblickas. Men om en lag skall ha någon
mening måste den respekteras. Om
den någorlunda skall tjäna sitt syfte,
måste den vara någorlunda effektiv.
Nästa fråga måste alltså bli: Fungerar
hyresregleringslagen tillräckligt effektivt?
Svaret måste dess värre bli nej.
Vi veta säkerligen alla, att det förekommer
en rad företeelser på bostadsmarknaden,
inför vilka myndigheterna stå
maktlösa, därför att de icke ha tillräckligt
effektiva instrument till sitt förfogande.
Det är säkerligen icke obekant
för någon i denna kammare, att det florerar
en svartabörshandel med lägenheter,
som i vart fall i de större städerna
har tagit sig allt mer utmanande former
under de senaste åren. Det gäller framför
allt i huvudstaden, men fenomenet
är icke främmande för en rad andra
platser. För överlåtelse av en lägenhet
kräves det ofta en ersättning på 3 000,
4 000 eller 5 000 kronor. Man kan få
fram isolerade fall, där överlåtelsesumman
gått upp till 9 000 kronor; i något
enstaka fall ha upp till 12 000 kronor
begärts. I utskottets utlåtande säger man
ju också, att »vissa omständigheter tyda
på att under de sist förflutna åren dylika
ersättningar blivit allt vanligare».
Ja, herr talman! Omständigheterna torde
verkligen tyda på detta.

Jag har här framför mig anteckningar
om en rad individuella fall, som

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.

det skulle vara nog så intressant att få
berätta. Jag skall avstå från att göra
det, därför att de illustrera bara den faktiska
verkligheten, men de säga självfallet
ingenting om omfattningen. Det
ligger i sakens natur, att det icke går
att få fram en verklig kartläggning på
detta område. Det är ju två parter inblandade,
och som regel äro båda parterna
intresserade av att förhållandena
ej komma i ljuset. Att omfattningen
emellertid ej är obetydlig kan man sluta
sig till av en råd omständigheter. Jag
tror att polisens skojarrotel här i Stockholm
skulle kunna berätta om hur polisen
ofta får utreda frågor om brott
mot hyresregleringen, oftast uttagande
av olaga vederlag i samband med lägenhetsöverlåtelse.
Många, kanske de flesta
anmälningarna leda ej till åtal, därför
att bevis saknas. Affärerna göras som
bekant upp utan vittnen och utan
kvitton. Hyresgästföreningarna få också
allt oftare mottaga förfrågningar angående
skäligheten av begärda ersättningar.
Det uppfattas ofta av allmänheten
som något naturligt, att en överlåtelsesumma
skall betalas; det håller
liksom på att ingå i medvetandet. Frågan
gäller egentligen bara vad som kan
betraktas som skälig taxa.

Sekreteraren i hyresnämndernas centralkansli
här i Stockholm kan berätta,
att kansliet så gott som dagligen uppvaktas
av personer, som fråga sig för
om villkoren för att få övertaga hvreslediga
lägenheter. En del slutsatser kanske
man också kan draga av hyresannonserna
i dagspressen. Hyresgästernas
riksförbunds advokat, som har haft anledning
att rätt ingående syssla med
dessa frågor, räknar med att 90 procent
av alla lägenheter, som utannonseras i
dagspressen, icke kunna erhållas utan
viss kontant ersättning, varvid 3 500
kronor uppgives vara vanligt för mindre
lägenheter. De som icke fordra någon
ersättning ha ju mycket liten anledning
att annonsera om sina lägenheter.

Försiktigtvis nämnes i annonserna
ganska sällan någonting om villkoren

— orsaken ligger i öppen dag — men
det har dock förekommit. Jag har sett
annonser både i Stockholm och i Göteborg,
där lägenheter ha utbjudits till
»högstbjudande»; jag har för övrigt ett
par sådana annonser med mig här.

När det råder brist på ett område
måste man ransonera på ett eller annat
sätt. Det gäller också i fråga om bostadsbristen.
Men den ransonering, som
där äger rum, sker nu i alltför hög grad
icke efter angelägenhetsgrad, utan det
blir så att den penningstarke får ett försprång
framför den penningsvage. Följderna
av detta system, som nu råder,
ha ju blivit att de som äro mest i behov
av lägenheter ofta komma längst
ner i kön. Redan från begynnelsen äro
de så att säga utslagna ur tävlan, därför
att de icke kunna uppbringa erforderligt
belopp.

Utskottet har två huvudargument mot
tanken att införa obligatorisk hyresförmedling.
Man säger bland annat — det
är det första stora huvudargumentet

— att man skulle »övervältra ansvaret
för barnfamiljernas bostadsförsörjning
på vissa enskilda medborgare». Jag
måste, herr talman, säga, att jag har
utomordentligt svårt att följa med i
detta resonemang. Jag skulle ha reagerat
redan om jag hade hört det från
fastighetsägarhåll. Jag är övertygad om,
att socialt ansvarskännande fastighetsägare
icke resonera på sådant sätt. De
ha på flera håll trätt i kontakt med
myndigheterna för att tillgodose beliovssynpunkten,
i varje fall i nybyggda
fastigheter. Men vad skall man säga,
när man hör ett sådant resonemang från
ett av riksdagens utskott? Man kan fråga:
Vad har fastighetsägandet eller fastighetsförvaltandet
för funktion i samhället?
Har icke fastighetsägaren en
social funktion: att tillhandahålla bostäder
åt folk som behöver dem, vare
sig det är familjer med eller utan barn?

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.

Kan det anses socialt anständigt, att
barnfamiljerna skola ställas längst ned
i kön? Eller är det samhället ensamt,
som skall taga på sig ansvaret för att
barnfamiljerna få tak över huvudet?
Som bekant är den kommunala bostadsproduktionen
ännu inte av den omfattningen,
att samhället kan sörja för den
saken, och om man anser, vilket utskottet
tycks göra, att de privata fastighetsägarna
normalt inte skulle ha någon
speciell skyldighet i detta avseende,
kommer man ändå tillbaka till detta,
att man måste ta hänsyn till det rådande
bristläget. Man måste fråga sig:
Vilket är angelägnast, att tillgodose en
del fastighetsägares önskan att slippa
barn i sina fastigheter eller att tillgodose
en rad barnfamiljers behov av bostad? För

att inte något missförstånd skall
uppstå vill jag här erinra om att det
aldrig från motionärernas sida har varit
fråga om någon absolut och ovillkorlig
hänvisning från bostadsförmedlingarnas
sida. Vi ha förutsatt, att fastighetsägarna
skulle få rätt att inom
ganska vida gränser själva välja sina
hyresgäster bland de till bodstadsförmedlingen
anmälda. Vi mena också, att
speciella hänsyn måste tagas till ägare
av mindre fastigheter, fastigheter med
exempelvis endast två lägenheter, och
likaså vid lägenhetsbyten. Detta kan
också utan tvekan ske, utan att själva
huvudprincipen för den skull förkastas.

Men så kommer utskottet fram till
sitt huvudargument nr 2. Man säger
nämligen, att eu vidlyftig administrativ
apparat skulle bli nödvändig, om kommunerna
på detta sätt skulle få möjlighet
att göra bostadsförmedlingen obligatorisk.
Detta inotsägcs faktiskt av sakkunskapen
på området. Från Malmö
kommunala bostadsförmedling förklarar
man, att bostadsförmedlingsarbetet
inte nämnvärt skulle belastas genom att
förmedlingen bleve obligatorisk. I Göteborg
rapporterar man från bostadsför -

medlingen, att nu offras flera timmar
på jakt efter bostäder än som motsvara
det merarbete, som förmedlingen skulle
förorsakas, om riksdagen beslutar obligatorisk
förmedling. Och från Stockholm
säger man från bostadsförmedlingens
sida, att, även om verksamheten
Ökas genom att lägenheter i det äldre
bostadsbeståndet tillkomma, skulle organisationen
som sådan inte behöva
ändras; vad som erfordras är endast
en viss utökning av personalen. Intendenten
på bostadsförmedlingen säger
sig önska, att den skall bli obligatorisk,
därför att det ger ökade möjligheter att
hjälpa de i bostadshänseende sämst
ställda. Det förefaller alltså, som om
farhågorna för den vidlyftiga administrativa
apparaten lindrigt talat skulle
vara ganska överdrivna.

Jag vill också till slut erinra om att
ute i landet finns det en mycket stark
och växande opinion bakom kravet på
att eu kpmmunal bostadsförmedling, i
vart fall i en del av de större städerna,
göres obligatorisk. Det är ingen tillfällighet
att frågan allt sedan 1943 vid upprepade
tillfällen har kommit före i riksdagen.
Jag har framför mig en tidning,
där en rubrik talar om, att 70 000 hyresgäster
i Svealand kräva obligatorisk
kommunal bostadsförmedling. Och bara
för några dagar sedan uttalade hyresgästföreningen
i Stockholm sin mycket
stora besvikelse över den ståndpunkt
första kammaren intagit i frågan och
fortsatte, att det ur social synpunkt vore
ytterst beklagligt, om även andra kammaren
skulle fatta samma beslut. Men
inte bara de organiserade hyresgästerna
stå bakom detta krav. Kommunalmännen
i våra större kommuner önska i
regel få detta redskap i sin hand för
alt komma till rätta med de på många
platser rådande oefterrättliga förhållandena.
Kanske jag också får erinra
om atl bostadsstyrelsen, som inte är
främmande för läget på bostadsmarknaden,
i den skrivelse jag förut hänvisat

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.

till även har uttryckt önskemål om att
de kommuner, som finna det angeläget,
skola få möjligheter att föreskriva obligatorisk
bostadsförmedling efter Kungl.
Maj:ts medgivande.

Det finns, herr talman, en reservation
fogad vid utskottsutlåtandet, som är avgiven
av herr Uhlén och i vilken han
önskar alt riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skall hemställa, att regeringen
måtte låta verkställa skyndsam
utredning i frågan om lämpligheten att
medgiva kommunerna rätt att, i de fall
dessa så finna nödigt, genomföra obligatorisk
kommunal bostadsförmedling
och förelägga riksdagen det förslag,
vartill utredningen kan föranleda. Jag
tycker för min del, att detta är det
minsta, som riksdagen skulle kunna begära,
och jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till den av herr Uhlén
avgivna reservationen.

Häruti instämde herrar Netzén och
Sehlstedt.

Herr KYLING: Herr talman! Beträffande
själva hyresregleringslagen råda
inga delade meningar i utskottet, utan
vi anse oss allesamman tvungna att förlänga
den ytterligare ett år. Meningarna
äro däremot något delade i fråga om
de i bägge kamrarna avgivna motionerna.
Man kan dock säga, att enigheten
om avslag på motionerna är så stor, att
endast en av utskottets ledamöter, nämligen
herr Uhlén, som herr Edberg nyss
nämnde, i en reservation har yrkat bifall
till motionerna.

När vi i utskottet ha gått att behandla
detta ärende, ha vi varit fullt på
det klara med alla de besvärligheter,
som för tillfället vidlåda bostadsmarknaden.
Herr Edberg har berikat denna
diskussion genom att ge många vältaliga
exempel på hur svartabörsjobbare
och andra för tillfället kunna tjäna
stora summar på grund av bostadsbristen,
och jag delar helt hans uppfattning
i det avseendet och skulle också

kunna ge åtskilliga exempel på samma
sak. Men det är inte av behovet påkallat,
ty på denna punkt tyckas vi vara
fullkomligt överens.

När vi emellertid sedan komma till
själva lösningen av frågan, nämligen
hur denna obligatoriska hyresförmedling
skall kunna genomföras och vilka
besvärligheter, som därvid komma att
möta, ha vi i utskottet kommit till den
uppfattningen, att det är vida mera av
nackdelar än av fördelar förenat med
en dylik obligatorisk hyresförmedling.
Till att börja med kan man inte blunda
för att det kommer att bli betydande
inskränkningar i den enskildes avtalsfrihet.
Vederbörande får inte längre
välja de hyresgäster han vill ha. Det
kan ju sägas, att det är en sak, som
ligger vid sidan av själva frågan, därför
att fastighetsägarna skola, som herr
Edberg säger, ha social ansvarskänsla,
så att ingen blir utan tak över huvudet.
Men vi få också tänka oss, att det finns
sådana, som inte höra till de större
fastighetsägarna i samhället, folk som
inte ha många lägenheter till sitt förfogande
att hyra ut. Hur ofta byggs
det inte t. ex. i våra villastäder fastigheter
med bara två lägenheter. Där brukar
det ofta vara så, att den som bygger
fastigheten inte vill ha vem som
helst som hyresgäst. Han vill helst ha
l. ex. en släkting eller någon nära bekant;
han vill med andra ord ha en
hyresgäst, som han kan trivas med. Frågan
är naturligtvis denna: Skola dessa
villafastigheter gå utanför den obligatoriska
hyresförmedlingen eller skola
de komma med i detta sammanhang?

Vidare talade herr Edberg om den
administrativa apparaten och ansåg, att
denna på intet sätt kommer att bli så
förfärligt besvärlig. Han åberopade stöd
för denna sin mening från städer, där
man redan har en sådan kommunal hyresförmedling,
och han framhöll, att
det utan tvekan skall gå att göra denna
hyresförmedling obligatorisk utan att
man därmed skulle komma att fördyra

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.

•den administrativa apparaten något väsentligt
eller göra det svårare för den
att arbeta. Det är emellertid en sak,
som herr Edberg i detta sammanhang
kanske inte har tänkt på eller som gått
honom förbi. I en större stad skall den
administrativa apparaten, d. v. s. den
obligatoriska hvresförmedlingen, placera
ut de olika hyresgästerna på olika
platser i olika fastigheter. Är det då
någon som tror, att alla dessa hyresgäster
och alla dessa fastighetsägare
komma att vara överens med den obligatoriska
hvresförmedlingsapparaten?
Helt säkert blir det många, som komma
att vilja överklaga hyresförmedlingcns
beslut, och herr Edberg kan väl
inte mena, att den kommunala nämnd,
som fördelar lägenheterna mellan olika
hyresgäster, skall ha diktatorisk makt
att avgöra de olika fallen. Överklagningar
måste givetvis kunna ske, och
jag kan inte tänka mig annat än att vid
sidan av denna nämnd måste inrättas
någon sorts besvärsinstitut och ordnas
ett besvärsförfarande på ett eller annat
sätt.

En annan sak, som man också måste
tänka på, när det gäller den obligatoriska
hvresförmedlingen, är naturligtvis
frågan: Om en fastighetsägare — han
må ha en stor eller en liten fastighet
— får sig hyresgäster tillsända, som inte
förmå betala hyran, vem skall då träda
in och svara för kostnaden*? Skall fastighetsägaren
vara skyldig att bli utan
den hyra, som han rätteligen skulle ha,
eller skall kommunen träda in och betala
den? Eller mena motionärerna, att
staten skall träda till och svara för den
förlust fastighetsägaren gör därför att
han har fått en hyresgäst sig påbördad,
som inte kan betala hyran? Man kan
väl iindå inte gå så långt att man säger,
att fastighetsägarna uteslutande skola
ha ett socialt ansvar, utan man måste
väl också säga, att fastighetsägarna för
att kunna fylla ett socialt ansvar måste
ha möjlighet att kunna ekonomfsera de
fastigheter som de ha byggt, ty annars

kommer man ju här fullkomligt ut på
det sluttande planet.

Vidare säger herr Edberg i sitt anförande,
att den hyreslag vi för närvarande
ha inte alls fungerar på ett effektivt
sätt. Jag är den förste, herr Edberg,
att dela den uppfattningen, men,
herr Edberg, är det inte ett kännetecken
på alla krislagar, att de inte fungera
effektivt? Vi skola något längre fram
enligt föredragningslistan behandla en
sådan krislag, nämligen bestämmelserna
rörande slaktgodemännen. År det
någon här i kammaren, som vågar
säga att slaktgodemannainstitutionen
har fungerat effektivt? Jag kan inte
tänka mig, att någon kan göra det. Och
jag kan peka på den ena krislagen efter
den andra. Om man vill få en krislag
att fungera effektivt, torde det inte
kunna gå på annat sätt än att varje
människa, som har med lagen att göra,
får avstå från en större eller mindre,
jag skulle tro en större del av sin personliga
frihet.

Det är allt detta som gör, att vi i utskottet
ha gått emot motionerna och
att utskottet har ansett, att det är så
många väsentliga svårigheter och nackdelar
förenade med en sådan obligatorisk
hyresförmedling, att man inte har
möjligheter att genomföra den.

Nu bar, som kammarens ledamöter
ha sett, vid detta andra lagutskottets betänkande
fogats — förutom den nyss
nämnda reservationen — en reservation
av ett antal av utskottets ledamöter.
Alla, som ha varit med om att yrka
avslag på motionerna, ha nämligen inte
kunnat enas helt om motiveringen för
delta avslag. I stort sett kan man säga,
att motiveringarna äro likadana, men
på ett par punkter ha några reservanter
velat ha en annan formulering.

Det gäller till att börja med följande
passus, som vi reservanter inte ha kun- ''
nät få med i utskottets motivering, nämligen:
»Utskottet vill slutligen framhålla
att utskottet till fullo delar departementschefens
uppfattning om angelä -

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.

genheten av att så snart som möjligt avveckla
krisregleringarna och icke skärpa
dem.» Det ansågs nämligen, att man
därigenom skulle ge något på hand, att
man därmed skulle invagga folk i den
tron, att det snart nog skulle gå att upphäva
hyresregleringen. Jag är övertygad
om att ingen kan tolka denna passus
på det sättet. Men däremot tror jag,
att det spelar mycket stor roll ute i vårt
land, om medborgarna få klart för sig,
att riksdagen mycket klart och med
skärpa i olika sammanhang säger ifrån,
att krisregleringar av vilken form och
vilken art de vara må inte skola behöva
finnas en enda dag längre än som är
nödvändigt.

Vidare har den reservation jag talar
för velat stryka sista meningen i utskottets
förslag där utskottet säger: »Utskottet
förutsätter därför att, därest läget
på bostadsmarknaden skulle försämras
eller utvecklingen i övrigt föranleda
därtill, Kungl. Maj:t kommer att
för riksdagen framlägga förslag till erforderliga
åtgärder för att möjliggöra
en tillfredsställande fördelning av det
förefintliga beståndet av hyreslägenheter.
» Jag skulle för min del ha kunnat
vara med om en sådan skrivning, om
den nu hade varit behövlig. Det sägs
emellertid i denna mening inte bara, att
Kungl. Maj :t skall framlägga förslag, om
bostadsmarknaden försämras, utan det
finns också några ord om att det skall
ske, om utvecklingen i övrigt skulle
föranleda därtill. Vad menar man med
orden »eller utvecklingen i övrigt föranleda
därtill»? Jag tycker det är att ge
alltför mycket på hand, om man går
med på en sådan skrivning.

Nu ha vi emellertid bland reservanterna
fullt klart för oss, att Kungl. Maj :t
följer detta ärende mycket ingående.
Vi skriva nämligen i vår reservation:
»Emellertid vill utskottet erinra om att
departementschefen i den föreliggande
propositionen uttalat att frågan om behovet
av att införa en obligatorisk bostadsförmedling
är föremål för fortlö -

pande uppmärksamhet inom KungL
Maj:ts kansli.»

När nu alltså Kungl. Maj:t i kansliet
följer detta ärende mycket noggrant,
tycker jag det är fullkomligt onödigt att
riksdagen begär, att Kungl. Maj:t skall
lägga fram ett förslag till obligatorisk
hyresförmedling, ett förslag, som vi äro
övertygade om icke kan genomföras,
därför att det är alltför många besvärligheter
förknippade därmed.

Jag ber, herr talman, att med vad jag
här har anfört få yrka bifall till den reservation,
som är framburen av herr
Hallagård m. fl.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Jag har vid detta utlåtande fogat en
blank reservation, därför att jag i likhet
med den siste talaren hade velat, att
utskottet skulle understryka vad departementschefen
har anfört i propositionen,
att vi skulle medverka till att snarast
möjligt avveckla kristidsregleringarna.
Detta innebär givetvis icke att
man skall avveckla hyresregleringen,
som ju är så nödvändig att den egentligen
inte bör ingå i detta begrepp. Men
jag hade gärna önskat, att detta departementschefens
uttalande också hade
understrukits i utskottets utlåtande.

Vad som här har anförts tidigare i
denna fråga kan jag i vissa avseenden
understryka, men jag kan också säga
till herr Edberg såsom motionär, efter
det anförande som han har hållit här i
dag, att när en av huvudmotionärerna
under utskottsbehandlingen skulle försvara
motionen, kunde han egentligen
inte påvisa något, som skulle styrka behovet
av att få eu bindande kommunal
bostadsförmedling på detta område.
Herr Uhlén meddelade, att i Malmö har
man en kommunal hyresförmedling,
och han omvittnade att denna förmedling
fungerade på ett utmärkt och tillfredsställande
sätt. Men även om så är
förhållandet i Malmö och i andra tätorter,
där man har infört systemet, exem -

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.

pelvis i Göteborg, finns det väl därför
ingen anledning att locka kommunerna
i landet att införa bostadsförmedling.
Det bör stå de kommuner fritt, som anse
det nödvändigt, att införa kommunal
bostadsförmedling och på detta sätt få
det behov tillfredsställt, som man eftersträvar.

Det finns en sak, som inte har nämnts
under de anföranden, som ha hållits
före mig, men som det kan vara lämpligt
att påtala. Herr Kyling var inne på
det något, men jag skall först säga en
annan sak. Antag exempelvis, herr Edberg,
att det är en ung familj, som bygger
sig ett bostadshus och inreder en
lägenhet en trappa upp för ena makens
åldriga, sjuka och orkeslösa föräldrar,
som behöva tillsyn. Skulle man utgå
ifrån dels vad som har sagts här i dag
och dels vad man kan utläsa i motionen
i detta avseende, skulle givetvis
dessa gamlingar icke ha förtursrätt för
att komma i fråga till denna lägenhet.
Vi ha i utskottet befarat, att en sådan
obligatorisk bostadsförmedling, som
man här vill gå in för, skulle kunna
medverka till att det blir mindre tillgång
på hyreslägenheter, därför att vederbörande
skulle vägra att hyra ut åt
hyresgäst som icke är önskvärd. Då
borde lagen också kompletteras med en
absolut skyldighet till tvångsuthyrning
till dem, som hyresförmedlingen har
anmält skulle komma i fråga.

Herr Kyling har frågat, vem som skall
betala fiolerna, när en hyresgäst inte kan
klara sin hyra. Är det kommunen eller
staten eller skall vederbörande fastighetsägare
få taga den förlust, som kan
bli följden härav. Det har man inte
tänkt på i motionen och ej heller meddelat
under debatten här i dag, men det
vore mycket lämpligt att det redogjordes
för den saken. Kanske säger man,
att detta får den blivande utredningen
klara upp.

Jag har sagt en gång förut i denna
kammare och jag vill ytterligare understryka,
att jag tycker inte att man skall

påkalla flera utredningar än sådana,
som äro absolut nödvändiga. När man
liiser den massa motioner, som komma
inte minst från äldre riksdagsmän som
ha funnit, hur fruktlöst det är att komma
med ett förslag i tro att riksdagen
skall acceptera det utan ändring, finner
man hur ofta de tillgripa det bekväma
sättet att föreslå utredning för
att få fram ett förslag. Vid min första
riksdag använde finansminister Thorsson
det ädla vapen som heter Geddesyxan.
Jag skulle, herr talman, önska att
regeringen försöker använda detta vapen
en gång till mot detta utredningsraseri,
som har gripit omkring sig mer
och mer. Förhållandet har blivit sådant,
att är det något, som man exempelvis
vill ha genomfört, så ligger det
alltid under utredning. Hur många kommittéer
arbeta inte här i landet! Om damerna
och herrarna se på hur förhållandena
ha utvecklat sig kan man med
skäl fråga: Var detta nödvändigt; kunde
man inte ha underlåtit att över huvud
taget sätta i gång? Jag tror den utredning,
som här föreslås, skulle komma
till mycket negativt resultat. Jag tror
det icke är möjligt att tillfredsställande
lagstifta på detta område. Framför allt
skola vi inte införa obligatorisk kommunal
bostadsförmedling, som motionärerna
föreslå. Det har sagts att Malmö
stad har en kommunal bostadsförmedling,
och det har gått bra, likaså Göteborg.
Andra städer och samhällen, som
anse att de behöva införa den, kunna
göra det kommunalt, men det föreligger
inte sådana skäl att man såsom motionärer
och reservant påkallat inför
obligatorisk kommunal bostadsförmedling.

Med vad jag nu anfört, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr EDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Om herr Hellbackens anförande
får tagas som mätare på kunskapen

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.

i andra lagutskottet i denna fråga, förstår
jag mycket väl, varför man har avstyrkt
motionen. Herr Hellbacken polemiserar
mot förslag, som över huvud
taget inte ha väckts. Avsikten med den
obligatoriska bostadsförmedlingen är ju
att de kommuner, som finna en sådan
nödvändig, efter medgivande från
Kungl. Maj:t skola få införa den. Det är
inte meningen att påtvinga en obligatorisk
förmedling i de kommuner, där
inte något särskilt behov finnes eller
där den kommunala bostadsförmedlingen
såsom i fallet Malmö fungerar ganska
tillfredsställande och har hand om
en betydande del av lägenhetsbeståndet.
Avsikten är att sätta ett instrument
i kommunalmännens händer i de städer
och samhällen, framför allt i de
större städerna, där svartabörshandeln
med lägenheter de sista åren har tagit
allt mer hotande former. Jag måste
säga, att jag hyser verkligen den tilltron
till våra kommunalmän, att de inte
rusa i väg och göra en sådan sak i onödan.
Om de besluta införa en kommunal
bostadsförmedling, därest de få denna
formella möjlighet, tror jag att det
sker på mycket goda grunder.

Herr HELLBACKEN (kort genmäle):
Herr talman! Jag vet mycket bra, herr
Edberg, vad jag talar om. Jag har varit
med alla år, när denna fråga har behandlats
i andra lagutskottet. Huvudmotionären
har icke kunnat anföra annat
än att vi samtliga kommit till den
uppfattningen, att motionens utredningskrav
icke bör bifallas.

Herr Edberg har nu talat om att kommunerna
vilja ha detta instrument stadfäst
av statsmakterna. Kommunerna
kunna ju omedelbart införa denna bostadsförmedling
om de vilja. Det har
Malmö stad gjort, och herr Uhlén meddelade,
att den har fungerat tillfredsställande
kommunalt. Nu säger kanske
herr Uhlén, att det är i alla fall inte
samma styrka som om man får statens

sigill under. Ja, herr Edberg, det är
mycket som man skulle önska att staten
gick in för, utan att man fördenskull
anser att man skall gå så långt att
man skulle föreskriva, att det skall
bliva lag.

Herr EDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Jag är ledsen att ännu en gång
behöva korrigera herr Hellbacken. Det
är smärtsamt över huvud taget att från
en utskottsrepresentant få höra, att han
inte satt sig in i vad saken gäller. Inte
ha kommunerna möjlighet att införa en
obligatorisk bostadsförmedling, om de så
skulle önska! De kunna införa en kommunal
bostadsförmedling, men de kommunala
bostadsförmedlingarna få i regel
endast taga hand om de rent kommunala
fastigheterna. Däremot har man
på vissa håll kunnat träffa överenskommelse
med byggmästarna om behovsprövning,
när det gäller de nybyggda
fastigheterna. I Göteborg har man exempelvis
träffat en sådan överenskommelse
med byggmästarna, när det gäller
nybyggda lägenheter, som bland annat
innebär, att lägenhet bör i första
hand uthyras till sökande, som saknar
egen bostad, bebor hälsovådlig bostad
eller är trångbodd, att hyreskostnaden
i regel icke bör uppgå till mer än 20
procent av sökandens och hans familjs
sammanlagda inkomst, att anvisad sökande
och hans familj skall besitta god
bostadskultur och att sökande skall förete
»klart kontrakt» beträffande senast
innehavd lägenhet osv. Denna överenskommelse
tillförsäkrar de bostadssökande
med stora behov en förmånsrätt
samtidigt som den skyddar fastighetsägarna
i deras intresse.

Jag menar att man skulle kunna ha
liknande mjuka bestämmelser även för
en obligatorisk förmedling, och jag anser
därför att herr Kylings farhågor äro
ganska överdrivna. Men, herr Hellbacken,
det äldre bostadsbeståndet kommer
man över huvud taget inte åt med

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.

de nuvarande kommunala bostadsförmedlingarna.
Det är endast en mycket
obetydlig procent av detta som går till
de kommunala bostadsförmedlingarna,
och avsikten med en obligatorisk bostadsförmedling,
beslutad av kommunalmännen
i de kommuner, där kommunalmännen
själva ha funnit det angeläget
och nödvändigt att införa den,
är att den skulle öppna dörrarna även
till det äldre lägenhetsbeståndet för
dem, som framför allt äro i behov av
lägenhet.

Jag vill tillägga, att det verkliga jobberiet
bedrivs inte från fastighetsägarliåll,
utan det är hyresgäster som i regel
betinga sig dessa stora överlåtelsepris
på 3 000, 4 000 och 5 000 kronor
och stundom även mer.

Herr HELLBACKEN (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall läsa upp, herr
Edberg, vad ni säger i er motion. Herr
Edberg har själv skrivit under den. I
de likalydande motionerna 1:289 och
II: 363 hemställes »att riksdagen måtte
besluta införande av obligatorisk kommunal
bostadsförmedling, innebärande
att under nu rådande bostadsbrist alla
lägenheter, som bli hyreslediga, skola
uthyras genom den kommunala bostadsförmedlingen
samt förbud mot att lägenhet
uthyres på annat sätt».

Jag behöver inte mer än repetera
detta, herr Edberg. Det är tillräckligt
för att visa, att vad jag sagt är riktigt
och att vad utskottet har anfört är just
vad som bör anföras.

Herr KYLING (kort genmäle): Herr
talman! Jag hade just tänkt att citera
denna passus i motionen, men det verkar
av herr Edbergs sista anförande,
som om han inte hade fullt klart för
sig, att det står just så i motionen.

Nu säger herr Edberg, att man kan
naturligtvis mjuka upp en sådan bestämmelse,
som skulle gälla för en obligatorisk
bostadsförmedling. Men, herr
Edberg, om man nu mjukar upp be 7

— Andra kammarens protokoll 1949.

stämmelserna, kommer naturligtvis lagen
att bli fullkomligt ineffektiv.

Sedan är det väl på det sättet, att
herr Edberg och motionärerna syfta
väl närmast till att den lag, som man
nu tänker på, inte bara skulle vara en
krisföreteelse utan skulle bli bestående
även för framtiden. Jag står fortfarande
för vad jag sade tidigare, att om
man här gör en lag, som i dag verkar
effektivt men med herr Edbergs goda
minne och vilja skulle kunna mjukas
upp på ett sådant sätt, som han nu senast
sade, blir den lagen, herr talman,
mycket snart ineffektiv. Då är det
bättre att inte ha någon lag än ha en
lag, som är till bara för att kringgås.

Herr EDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall bara be att få läsa
upp en liten passus i motionen, som
varken herr Kyling eller herr Hellbacken
tycks ha observerat. Det heter
där: »Eftersom bostadsbristen icke är
lika framträdande på alla platser, där
hyresregleringslagen gäller, bör det införas
sådan lagstiftning, att kommuner,
som så finna angeläget, ges möjlighet
att efter Kungl. Maj:ts medgivande
föreskriva obligatorisk bostadsförmedling.
»

Herr PERSSON i Landafors: Herr talman!
I motion nr 264 i första kammaren
av herrar Norling och Öhman har
det yrkats, att riksdagen skulle besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att varje kommun, där hyresmarknad
förefinnes, bör lagligen förpliktas
att upprätta avgiftsfri bostadsförmedling
och samtidigt bör ägare av hyreshus
i lag åläggas att upplåta hyreslediga
lägenheter till bostadssökande,
som den kommunala bostadsförmedlingen
anvisar.

Som motivering för detta yrkande
åberopa motionärerna en motivering,
som är anförd i motion nr 181 i första
kammaren, där det sägs, att då bostadsbristen
inte kan beräknas komma att

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.

minska under den närmaste tiden, föreligger
ett absolut behov av att såväl
nyuppförda bostadslägenheter som lägenheter
i äldre fastighetsbestånd, vilka
bli lediga, uthyras efter behovsprövning.

Vidare säga motionärerna, att bostadsbristen
skänker möjlighet för enskilda
ägare av hyreshus att av egoistiska
skäl godtyckligt vraka bland de
bostadsbehövande. Helt andra bevekelsegrunder
än angelägenhetsgraden
hos de bostadssökande fallen få för
dem vara bestämmande vid urvalet av
hyresgäster. Denna frihet för fastighetsägarna
att själva utvälja hyresgäster
ökar också möjligheterna till att i
kraft av bostadsnöden bedriva ocker.

Hyresgästernas riksförbund och bostadsstyrelsen
äro ju inne på samma
linjer, och hyresgästernas riksförbunds
kongress har i år hemställt till statsmakterna
om en sådan komplettering
av hyresregleringslagen, att alla lägenheter,
som bli hyréslediga, skola anmälas
till kommunerna eller det organ
kommunen föreskriver, exempelvis bostadsförmedlingen,
som därefter har
att efter prövning av de sökandes behov
fördela de lediga lägenheterna.
Hyresvärden skulle inte få uthyra ledig
lägenhet med mindre han valt hyresgäst
bland dem, som kommunens organ
anser i främsta rummet böra ifrågakomma.

Den stora bristen på bostäder, som
föreligger sedan lång tid tillbaka och
som har åstadkommit så svåra sociala
förhållanden, bör nu genom positivt
beslut här i kammaren föranleda åtminstone
en förnuftig fördelning av de
hyreslediga bostäderna till i första
hand de mest behövande och dem, som
eljest knappast inom rimlig tid kunna
få tillgång till en bostadslägenhet. Det
nuvarande jobberiet med lägenheter
med extra ersättning för överlåtelse av
lägenhet betyder att massor av bostadssökande
utestängas från bostadsmarknaden.
Blir ägare av hyreshus genom

riksdagens beslut skyldig att anmäla
ledigblivna lägenheter till det kommunala
bostadsförmedlingsorganet, kan
man i någon mån komma fram till
bättre förhållanden på detta område.
Byggnadsverksamheten är så begränsad,
att en bättre tillgång på bostäder
i förhållande till efterfrågan för närvarande
icke kan ställas i utsikt.

Utskottet har givit motionärerna rätt
i sin motivering. Utskottet säger i andra
stycket på s. 13, att man i stort sett
är överens om de motiveringar, som
ha anförts för motionen, och att man
inser allvaret i situationen. Men så
kommer man fram till att det skulle
bli en viss frihetsbegränsning för hyresvärdarna,
om de skulle nödgas att
välja en hyresgäst bland det klientel,
som den kommunala bostadsförmedlingen
har satt upp på förslag. Det är
ju alldeles uppenbart, att som det är
för närvarande är det de bostadsbehövande,
som helt och hållet få bära
svårigheterna i situationen. Även om
det skulle uppstå en del svårigheter
och besvär vid tillämpningen av detta
förslag och även om det skulle uppstå
en del svårigheter att få hyresvärdarna
att efterfölja och ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter, som komma
att ges, så är det uppenbart, att man
ur rent social och samhällelig synpunkt
måste föredra dessa svårigheter och
försöka komma till rätta med dem
framför det oefterrättlighetstillstånd,
som här sedan länge råder. Detta tillstånd
bör alltså kunna i någon mån
elimineras.

Under dessa förhållanden har vår
motion tagit sikte på att riksdagen nu
skulle fatta definitivt beslut i frågan.
Vår motions yrkande går längre än de
motioner, för vilka herr Edberg har
talat här i kammaren. Det oaktat hemställer
jag att få yrka bifall till herr
Uhléns reservation, där det yrkas på
utredning i frågan. Vi göra det från
den kommunistiska gruppens sida för
att vi skola få en enhetlig framgångs -

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.

linje i detta avseende och för att vi
därigenom också skola skapa bättre
möjligheter att få ett positivt beslut i
den riktning, som samtliga dessa motioner
avse.

Herr SKÖLDIN: Herr talman! Jag har
begärt ordet med anledning av den diskussion,
som här har förts. Sedan jag
lyssnat till utskottets föredragande, kan
jag instämma med herr Edberg däri,
att om hela utskottet är lika dåligt underrättat
som herr Hellbacken om vad
man här avser, är det inte förvånande
att utskottet har yrkat avslag på den
motion som föreligger.

Här säger herr Hellbacken, att man
föreslår, att varje kommun skall tvingas
införa bostadsförmedling. För att
söka täckning för detta påstående kryper
herr Hellbacken bakom klämmen
i den motion, där man föreslår, att det
skall införas obligatorisk bostadsförmedling
och att alla lediga lägenheter
på orter, där det finns bostadsförmedling,
skola förmedlas genom denna. Nu
har herr Hellbacken blandat ihop detta
och tror att det gäller alla kommuner,
fastän det i den motion, vars
kläm han läste upp, uttryckligen säges
ifrån, att motionen avser någonting annat.
Ha andra lagutskottets ledamöter
läst motionen på det sättet, ha de inte
kunnat komma till någon annan slutsats
än de ha gjort.

Sedan talade herr Hellbacken om
kommittéerna. Om herr Hellbacken
kan komma med något förslag till förenkling''
av riksdagens arbete, så att vi
omedelbart kunna fatta beslut utan att
saken först utredes, kan man slopa
kommittéerna, men annars kan jag
inte förstå, hur man skulle kunna göra
det.

Det är enligt mitt förmenande en
olycklig motivering, som utskottet har
anfört i silt utlåtande. Utskottet säger,
att man genom införande av behovsprövning
för de bostadssökande skulle

övervältra ansvaret för de barnrika familjernas
bostadsförsörjning på enskilda
medborgare. Tror verkligen andra
lagutskottet, att vi ha det så lyckligt
ställt här i landet, att alla barnrika
familjer bo i fastigheter, som kommunen
äger? Den övervägande delen bor
i fastigheter, som ägas av enskilda, ty
det fastighetsbestånd, som kommunerna
ha skaffat sig, täcker inte tillnärmelsevis
behovet.

När utskottet alltså nu säger i sin
motivering, att det vore orimligt att
övervältra ansvaret för de barnrika familjernas
bostadsförsörjning på de enskilda
fastighetsägarna, kunna dessa ta
utskottets motivering till intäkt för att
säga, att det tillkommer de kommunala
bostadsförmedlingarna att skaffa bostäder
åt barnrika familjer, därför att
det inte ankommer på den enskilde
medborgaren att göra det. Det är en
olycklig formulering, och jag föreställer
mig, att damerna och herrarna,
som ha skrivit under utskottets utlåtande,
inte ha tänkt sig in i vad den
kan leda till.

Det säges också i utskottets motivering,
att man skulle nödgas skapa en
vidlyftig administrativ apparat, därest
riksdagen bifölle motionerna. Jag bestrider
riktigheten av detta påstående.
Tvärtom måste man nu upprätthålla en
mycket vidlyftigare administrativ apparat
på grund av att man inte har
möjlighet att säga åt en fastighetsägare,
att han skall ta en av dem, som äro
anmälda till bostadsförmedlingen. I en
kommun, där det finns bostadsförmedling,
har man ett visst antal lägenheter
till sitt förfogande för att hyra ut,
och det finns många människor som
söka lägenhet. Det finns en rad katastroffall,
och man söker ut de människor,
som man i första hand vill placera.
De bo redan tidigare i lägenheter
inom samhället. Man får så ta upp kontakt
med vederbörande värd och söka
övertala honom att i sin tur la en annan.
Det iir en vidlyftig apparat, som

100 Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.

alltid måste tillgripas vid förhandlingar
med fastighetsägare. Många gånger
misslyckas man med uppgiften att få
dem att ta hänsyn härtill med resultat
att de få ha kvar sin hyresgäst, som
inte har lika stort behov av lägenheten
som de fall man plockar ut. Man gör
därför inte apparaten vidlyftigare än
den för närvarande är, om man bifaller
motionerna, utan man förenklar det
i stället för bostadsförmedlingarna.

Herr Kyling säger, att kommunerna
skulle få suverän bestämmanderätt. Jag
måste säga, att det inte går till på det
sättet ute i kommunerna. I allmänhet
försöker man väl upprätthålla ett gott
samarbete på samma sätt som inom
andra delar av samhällslivet. Om man
exempelvis för Stockholms stad skulle
bestämma, att man icke fick hyra ut
lägenheter till andra än dem, som äro
anmälda på Stockholms stads bostadsförmedling,
där det nu är 34 000 familjer
anmälda, då skulle väl en hyresvärd
vara bra anspråksfull, om han
inte bland dessa kunde finna någon
familj som passade honom. Det är så
vi avse att det skulle gå till.

När utskottet säger, att det måste inträda
en ytterligare skärpning av bostadsbristen,
innan man skall vidta åtgärder
på detta område, är det onekligen
anspråksfullt. Som jag sade är
det i Stockholm 34 000 familjer, d. v. s.
5 procent av befolkningen, som söka
lägenhet. I Sundbyberg, där jag är
hemma, äro 3 000 familjer eller 12 procent
av befolkningen anmälda hos bostadsförmedlingen.
Är inte läget då så
pass allvarligt, åtminstone för Stockholm
och dess omgivningar och för
övriga större tätorter, att man gott kan
säga, att det finns skäl i dag att göra
ett ingripande?

Nu frågar herr Kyling vem som skall
betala hyran, därest fastighetsägaren
skulle åläggas att välja bland detta
klientel och han eventuellt skulle få en
hyresgäst som inte kunde betala hyran.
I ett sådant fall tycker herr Ky -

ling att kommunen eller staten borde
betala. Men det är inte bara människor
som underlåta att betala hyran,
som äro utan bostad i dag, och för övrigt
vill jag ställa en motfråga: Vem
betalar nu den förlust, som en fastighetsägare
kan lida genom att folk bli
sjuka eller arbetslösa och inte kunna
betala hyran? Skulle man, därför att
fastighetsägaren skulle få välja bland
dem som äro anmälda till bostadsförmedlingen,
låta staten eller kommunen
ersätta den förlusten? Förut har man
inte ansett det vara så angeläget. Jag
tycker det är att göra de bostadssökande
en orättvisa att göra sken av att
de skulle vara särskilt dåliga och att
det skulle vara särskilt farligt för våra
fastighetsägare att ta dem till hyresgäster.

Jag är övertygad om att därest andra
kammaren bifaller den reservation,
som herr Uhlén har fogat till utskottets
utlåtande, kommer det inte att
medföra de risker, som utskottet har
ansett skulle följa därav. Jag tror att
det tvärtom skulle vara till gagn för
den bostadssökande allmänheten. Jag
är också övertygad om att de kommunalmän,
som skulle handlägga dessa
ärenden, inte skulle göra det på ett sådant
sätt, att det bleve till skada för
de människors intressen man vill slå
vakt om, nämligen fastighetsägarnas.

Herr KYLING (kort genmäle): Herr
talman! Jag har begärt ordet för att replikera
herr Sköldin. Han säger nu, att
det inte är meningen, att den obligatoriska
bostadsförmedlingen skall kunna
skicka på en fastighetsägare en viss hyresgäst,
utan en fastighetsägare i Stockholm
skall, säger herr Sköldin, få välja
vilken som helst av de 34 000 hyressökande
familjerna. Men, herr Sköldin,
då skulle det väl bli ungefär som det
nu är, ty’det finns väl inte så förfärligt
många outhyrda lägenheter.

Sedan tillät jag mig, herr talman, att

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

101

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.

ställa den frågan, vem som skall betala
om hyresgästen inte gör det. Herr Sköldin
säger, att det inte blir någon skillnad,
därför att det inte finns någon som
betalar nu om hyresgästen inte gör rätt
för sig. Jo, herr Sköldin, det är en
ofantlig skillnad på dessa två saker. Om
hyresvärden nu hyr ut sin lägenhet åt
en person, tar han naturligtvis själv risken,
och då har inte staten eller kommunen
kopplats in på något sätt, men
den dag den obligatoriska hyresförmedlingen
bestämmer eller föreslår en viss
hyresgäst, kommer saken i ett annat
läge. Då blir den frågan aktuell: Vem
skall betala, om hyresgästen inte gör
rätt för sig?

Fru JOHANSSON i Norrköping: Herr
talman! Denna sak har diskuterats tillräckligt,
och det borde egentligen vara
onödigt att hålla på att tala om den
längre.

Herr Sköldin trodde, att vi inom andra
lagutskottet hade missuppfattat motionen,
att vi trodde det var meningen
att det skulle införas en obligatorisk
bostadsförmedling i varje kommun. Vi
ha aldrig missuppfattat motionen på det
sättet, men om vi genomför en obligatorisk
bostadsförmedling, har inte hyresvärden
möjlighet att säga ifrån, vilken
hyresgäst han vill ha, utan han blir
i stället skyldig att ta emot vilken hvressökande
som helst, och det ha vi
ansett skulle kunna bli verkligt olyckligt
i många fall.

Jag måste säga, att motionärerna ha
det mycket tacknämligt i dag, ty de
kunna peka på den väldiga bostadsbristen,
och de kunna peka på att det finns
en hel del familjer, som på grund av
att de ha barn inte kunna byta sig till
en bättre lägenhet. Utskottet har inte
förbisett detta, men vi ha hesiterat inför
alla de svårigheter, som skulle kunna
uppstå, om det infördes eu sådan
obligatorisk hyresförmedling.

Jag skall villigt erkänna, att den där
meningen, som det har talats så mycket
om, att ansvaret för barnfamiljernas
bostadsförsörjning kommer att
övervältras på enskilda medborgare, är
ganska olycklig, men det är dock kanske
inte så konstigt om en hyresvärd
ibland tvekar att upplåta sin lägenhet
till en familj med många barn. Barnen
äro kanske inte så fostrade, att de förstå
att vara rädda om lägenheten och
trappuppgången. Det kan behövas uppfostran
både av bostadssökande familjer
och av hyresvärdar. De bostadssökande
kunna behöva lära sina barn att
vara rädda om lägenheter och trappuppgångar,
så att de inte med hammare
slå stora hål i muren i trappuppgången,
och hyresvärdarna kunna behöva uppfostras
att ta emot även familjer med
barn, ty dessa måste först och främst
komma i åtnjutande av hyggliga lägenheter.

Jag hörde för bara en liten stund sedan
någon som sade, att han måst sälja
sitt hus för att komma ifrån en hyresgäst.
Han hade en hyresgäst som var
alldeles omöjlig, men med den hyresregleringslag
vi ha nu kunde han inte
säga upp honom, och han måste sälja
fastigheten för att bli av med den, som
hade hyrt lägenheten.

Det kan naturligtvis finnas skäl, som
tala för både det ena och det andra sättet
att komma till rätta med denna sak.
Vi ha inom utskottet insett svårigheterna,
men vi ha inte vågat tillstyrka förslaget
att det skall inrättas en obligatorisk
bostadsförmedling för att man
skall komma till rätta med svårigheterna.
Utskottet har också till sist sagt,
att det är fullt övertygat om att Kungl.
Maj:t kommer att följa denna fråga med
uppmärksamhet och att Kungl. Maj:t
skall komma med förslag, hur de nuvarande
förhållandena skola regleras, om
detta skulle behöva göras.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

102 Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.

Herr SKÖLDIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara säga, att min tolkning
av vårt förslag, vilken tycks vara
en nyhet åtminstone för herr Kyling,
finns angiven också i motionen, som utskottet
har behandlat. Då nu ytterligare
en av utskottets ledamöter har dokumenterat
sin okunnighet om vad som
står i motionen, bestyrkes det betyg,
som herr Edberg har behagat ge utskottet.

Det är uppenbart att det skulle vara
en väldig belastning för våra fastighetsägare,
om de skulle behöva godta familjer
med barn. De se väl helst att de
få familjer utan barn, men vi ha ansett
det vara angeläget att hjälpa de barnrika
familjerna. Detta uttalande i motiveringen
skorrar litet i mina öron, när
man säger att ansvaret för de barnrika
familjernas bostadsförsörjning kommer
att övervältras på enskilda, om dessa
skola tvingas hyra ut sina lägenheter
till barnfamiljer. Jag är övertygad om
att denna motivering kommer att verka
hämmande på bostadsförmedlingarna
när de skola försöka övertyga hyresvärdarna
om nödvändigheten att ta
hand om familjer med tre eller flera
barn.

Herr KYLING (kort genmäle): Herr
talman! Jag står fast vid vad jag sade i
mitt förra anförande. Jag vill att herr
Sköldin besvarar frågan, vad det är för
skillnad mellan nuvarande system och
det system lierr Sköldin tänker sig. Om
det är 34 000 familjer i Stockholm som
söka bostad nu, kommer det att vara
34 000 också när vi få den obligatoriska
liyresförmedlingen. Då kan fastighetsägaren
gå till den obligatoriska hyresförmedlingen
och där bland de 34 000
välja ut den han vill ha, säger herr
Sköldin. Jag har inte misstolkat någonting,
utan herr Sköldin yttrade sig på
det sättet. Då kan jag inte förstå, vad
det blir för skillnad med den nya apparaten.

Man kan tänka sig den möjligheten,
och det tror jag herr Uhlén också var
inne på i utskottet, att man kunde dela
in dessa 34 000 i behovsgrupper, första,
andra till och med tionde gruppen t. ex.
Det kan man haturligtvis tänka sig,
men det skulle bli massor av överklaganden
från personer, som blivit hänförda
till annan grupp än den de själva
anse sig böra tillhöra.

Sedan vill jag fråga motionärerna,
hur herrarna ha tänkt sig att det skulle
bli, om en statstjänsteman får förflyttning
exempelvis från Stockholm till
Malmö och han har möjlighet att byta
lägenhet med någon, som skall flytta
från Malmö till Stockholm. Skall han
sättas in bland de 34 000, eller skall
han ha. möjlighet att få byta bostad med
någon som flyttar till Stockholm? Det
är en fråga som inte är fullt klar.

Fru JOHANSSON i Norrköping (kort
genmäle): Herr talman! Om motionen
innefattar vad herr Sköldin här säger,
kan jag inte förstå vad den skall tjäna
till; då äro ju de bostadsförmedlingar
som redan finnas tillräckliga. Tror herr
Sköldin att om en hyresvärd får välja
mellan 30 000—40 000 hvressökande han
bland dem tar en familj med barn?

Herr SKÖLDIN (kort genmäle): Herr
talman! I Stockholm finnas ju 34 000
anmälda hos bostadsförmedlingen. Om
hyresvärdarna, när lägenheter bli lediga,
vare sig det beror på att en ny
fastighet blivit byggd eller av andra
orsaker, inte ta en enda hyresgäst genom
bostadsförmedlingen utan endast
ta bekanta och släktingar, bli alla de
som stå i ko hos bostadsförmedlingen
missgynnade och komma till den uppfattningen,
att det inte lönar sig att anmäla
sig hos bostadsförmedlingen, tv de
få ändå ingen lägenhet. Det är denna
påtagliga orättvisa man skulle avhjälpa
genom att göra bostadsförmedlingen
obligatorisk, så att man finge ett grepp
om bostadsförmedlingen, varigenom det

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

103

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.

bleve en väldig skillnad mot nu. Det
borde envar inse, alldenstund en mycket
stor mängd lägenheter uthyres vid
sidan av bostadsförmedlingen.

Herr KYLING (kort genmäle): Herr
talman! Antag, att herr Sköldin är utan
bostad och mantalsskriven i Stockholm.
Om herr Sköldin är släkt med en fastighetsägare,
är herr Sköldin säkert
glad över att genom honom få en bostad.
Enligt det nya systemet skulle då
inte fastighetsägaren kunna ge herr
Sköldin någon lägenhet. Men tack vare
det goda huvud herr Sköldin har, finner
herr Sköldin på den utvägen att
anmäla sig på den obligatoriska bostadsförmedlingen
och så väljer fastighetsägaren
herr Sköldin bland de 34 001
sökande, som herr Sköldin tillhör, och
så får herr Sköldin lägenheten. Vari består
skillnaden?

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Jag begärde egentligen ordet för en replik,
och man tror väl därför, att jag
nu skall hålla ett längre anförande, men
det är inte meningen. Jag skulle vilja
säga till herr Sköldin, att han i vissa
avseenden tolkar utskottets utlåtande
som en viss potentat tolkar bibeln. Utskottet
har gått till grunden i denna
fråga och försökt att komma fram till
ett utlåtande, som det anser, att kamrarna
böra kunna acceptera. Vi ha inte
av motionen och ej heller av motionären
i utskottet kunnat övertygas om att
riksdagen borde bifalla motionen.

När herr Sköldin och andra herrar
här i dag tala om den bostadsbrist, som
råder här i Stockholm och i tätorterna
överallt, är det att slå in öppna dörrar.
Det veta vi samtliga. Men om herrarna
kunde föreslå någon reform, vars genomförande
skulle leda till en verklig
förbättring på området, skulle jag genast
acceptera ett sådant förslag. Men
tyvärr skulle jag tro, att det praktiska
resultatet av det, som herrarna vid
skrivbordet tänkt sig fram till, blir, att

en stor del av de lägenheter, som skulle
komma ut i öppna marknaden, komme
att stå tomma, tv hyresvärdarna skulle
nog inte alltid acceptera de hyresgäster,
som bostadsförmedlingen erbjöde. Man
skulle ju kunna tänka sig att införa ett
tvång för vederbörande hyresvärdar att
uthyra sina lägenheter, oavsett om de
vilja eller ej. Då bleve det en annan
sak. Men så långt har man inte gått
i motionen. Jag skall, herr talman, inte
påstå att motionärerna använde Döbelns
medicin, som gör det i morgon
sjufalt värre, men jag skulle vilja säga,
att vad som framkommit dels i motionen,
dels under överläggningen i denna
kammare, inte har varit av den art, att
det är anledning att gå emot utskottet,
utan utskottets utlåtande, såsom det här
föreligger, bör vinna kamrarnas bifall.
Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr EDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Jag har inga pretentioner på
att kunna övertyga herr Hellbacken i
sakfrågan. Han tycks ännu inte ha blivit
övertygad om att han fått hela saken
om bakfoten, när det gäller vad som
avses med obligatorisk hyresförmedling.

Först och främst tror jag, att både
herr Hellbacken och herr Kyling anstränga
sig över hövan, när det gäller
att konstruera de svårigheter, som
skulle möta. Vi ha i motionen sagt, att
vi räkna med att fastighetsägarnas urvalsfrihet
skulle bevaras inom vida
gränser, ty hos förmedlingarna äro även
inom den mest angelägna gruppen så
många sökande antecknade, att fastighetsägarna
alltjämt få en viss frihet
att välja hyresgäster, låt vara inom ett
begränsat antal. Det kontrakt, för vilket
jag redogjorde för en stund sedan, som
tecknats mellan stadsfullmäktige i Göteborg
och byggmästarna och som gäller

104

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.

de nybyggda fastigheterna, visar, hur
man i alla fall kan hålla sig inom vida
gränser och låta båda parternas berättigade
intressen komma till sin rätt.

Jag återkommer till att vad det gäller
att komma till rätta med är för det
första den alltmer tilltagande svartabörshandeln
med lägenheter, där de
ekonomiskt svaga redan från början äro
ute från konkurrensen, slagna till slant.
Det gäller att försöka få en socialt bättre
fördelning av lägenheterna, även det
äldre lägenhetsbeståndet. Och jag tror,
herr talman, att man kan åstadkomma
sådant med ganska mjuka formuleringar.
Jag vill ännu en gång poängtera,
att avsikten är, att våra kommunalmän
i de städer, där förhållandena äro som
allra mest prekära, skola kunna begära
Kungl. Maj:ts medgivande att införa en
sådan obligatorisk bostadsförmedling.
Och jag måste verkligen fråga fru Johansson:
Misstror fru Johansson så till
den grad stadsfullmäktige i Norrköping,
att fru Johansson inte vågar låta stadsfullmäktigeledamöterna
där få de befogenheter,
som vi önska ge åt kommunerna? -

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Det läge på bostadsmarknaden,
som vi nu befinna oss i och som vi beklaga,
beror på att vi inte ha möjlighet
bygga tillräcklig mängd bostäder åt
dem som behöva sådana. Men enligt
min uppfattning får man inte flera bostäder,
om man inför obligatorisk bostadsförmedling.
Jag har inte blivit
övertygad av den argumentering motionärerna
här framfört, att man skulle
genom att införa ett bostadsförmedlingstvång
av det slag, som motionärerna
här syfta till, nå ett bättre sakernas
tillstånd. Men då man nu enligt min
uppfattning måste sträva efter — och
jag finner, att den uppfattningen i någon
mån torde delas av vederbörande
statsråd — att så småningom komma
bort från regleringarna, tillåter jag mig,

herr talman, endast att yrka bifall till
utskottets förslag med den ändring i
motiveringen, som föreslås i reservationen
av herr Hallagård m. fl.

I detta anförande instämde herr
S tjänte.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag hade inte tänkt ta till orda i föreliggande
fråga. Jag vet, hur svår den
är. Bostadsstvrelsen har i ett yttrande
till Kungl. Maj :t framhållit sina synpunkter
på detta ärende och de refereras
ju i utskottsbetänkandet.

Det är inte tu tal om att detta är en
svår fråga. Men att det är en fråga som
i mycket hög grad berör de familjer i
samhället som ha barn, kan spela en
viss roll i detta sammanhang. Vi veta,
att hyresvärdar inte äro glada över att
nödgas ta emot alla de lingar, som förstöra
trappuppgångar och allt sådant,
som fru Johansson här talade om. Det
är riktigt. Men vad skola vi göra åt den
saken? Kunna vi med öppna ögon säga,
att dessa människors bostadsfråga — de
som föda upp barn åt alla dem som inga
barn föda upp — intresserar oss inte?
Det är detta som är problemet.

Det framgår oförtydbart av andra
lagutskottets utlåtande, att det särskilt
är en punkt som är ömtålig. Det erkänner
jag. Det är den som kom frågan att
falla i fjol och som kanske också kommer
frågan att falla i år, nämligen de
s. k. tvåfamilj shusen. Om en människa
äger en fastighet, som hon kanske med
mycket stor möda och mycket besvär
och uppoffringar av alla slag har lyckats
få upp, är det naturligtvis inte
roligt för henne att, om hon exempelvis
bor på nedre botten, som hyresgäst
ovanpå sig få en familj av det slag som
hon helst inte skulle önska. Jag förstår
den synpunkten. Skulle det inte vara
möjligt, jag säger inte att det är möjligt,
men jag frågar: Skulle det inte
vara möjligt att tänka sig, att man vid
en fortsatt utredning av ifrågavarande

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

105

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.

spörsmål avskilde dessa fastigheter, alltså
en- och tvåfamiljshusen, så att en
eventuell reglering endast skulle avse
hyreshusen? Jag skulle åtminstone vilja
rekommendera, att man försökte känna
sig för på den linjen och undersökte,
om den är möjlig att trafikera. Om det
visar sig omöjligt, är det ju ingenting att
göra åt den saken. Frågan är emellertid
helt och hållet beroende av utvecklingen
under den närmast kommande
tioårsperioden. Den investeringsbegränsning,
som för närvarande tillämpas
och om vilken vi ju inte veta, när
den kommer att slopas, medför automatiskt,
att den situation, i vilken vi nu
befinna oss, kommer att bli svårare och
svårare. Jag medger å andra sidan, att
detta problem är ett problem som i
mycket hög grad kommer att gälla de
allra största städerna, Stockholm, Göteborg,
Malmö och kanske en sju, åtta
andra städer. För den övriga delen av
landet blir det ett mycket litet problem.

I den reservation, som avgivits av herr
Uhlén, kräves ju en ny utredning. Det
skulle vara önskligt, att man därvid
kunde våga sig på att försöka skilja ut
tvåfamiljshusen och strängt hålla sig
till hyreshusen.

Herr Hellbacken sade, att den medicin,
som motionärerna sålunda rekommendera,
inte är trevlig. Herr Hellbacken,
det finns en medicin, som är ännu
värre. Vi ha undsluppit den, men det
finns inga garantier för att vi, om den
situation, i vilken vi befinna oss, förvärras,
kunna icke bara inte slopa hyresregleringen,
utan att även en annan
sak, nämligen bostadsransonering, kan
bli ett aktuellt problem hos oss. Det är ett
problem, med vilket man brottats i en hel
del andra länder och som gång på gång
har stuckit upp huvudet i vårt eget
land, men som vi hittills inte ha ansett,
att vi över huvud taget skulle syssla
med. Vi kunna inte begära, att människorna
skola bo i tält eller draga sig fram
i skogsbackarna. Begränsa vi byggnadsverksamheten
på det sätt, som vi av

omständigheterna nödgats till, så komma
alla dessa problem, vare sig vi vilja
det eller inte, att tränga sig fram i förgrunden.
Jag skulle för egen del hoppas
att bostadsransonering skulle vara
någonting som inte skulle bli aktuellt i
vårt land. Talar man om tvistigheter
och faror i samband med den sak vi nu
debattera, så kan man ju föreställa sig
vad bostadsransonering skulle innebära.
Det är, herr talman, för att eventuellt
förebygga en sådan situation, där vi av
omständigheternas makt skapa ett läge,
som vi inte kunna behärska, som jag
hemställer om bifall till herr Uhléns reservation
om en fortsatt utredning. Om
denna bifalles, önskar jag att vid utredningen
till prövning upptages den väg
som jag här försökt anvisa.

Herr PERSSON i Växjö: Herr talman!
Jag är i vissa delar förekommen av den
föregående talaren. Jag vill emellertid
vad gäller tvåfamiljshusen påpeka en
liten sak, nämligen att de flesta ägare
av tvåfamiljshus nu ha en hyresgäst,
som de fått behålla kanske ända sedan
hyresregleringslagen kom till och som
de få behålla även i fortsättningen, såvida
ingenting speciellt inträffar. Hyresgästerna
äro ju skyddade av hyresregleringslagen,
och många av ägarna
till tvåfamiljshus ha hyresgäster, som
de mycket gärna skulle vilja slippa
ifrån men som de äro tvungna att ha
kvar. För deras vidkommande blir det
ingen ändring, även om man skulle
göra på det sätt med tvåfamiljshusen,
som herr Olsson i Gävle här ifrågasatte.

Jag skulle vidare vilja ta upp eu annan
sak i detta utskottsutlåtande. Man
har här sagt, att frågan om den obehöriga
ekonomiska vinst, som vissa fastighetsägare
och kanske också vissa hyresgäster,
som byta lägenheter, kunna
tillskansa sig, är en allvarlig sak. Man
säger här också, att det synes som om
under de förflutna åren dylika otillåtna
ersättningar blivit allt vanligare, och

106 Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.

vidare menar man, att man såvitt möjligt
bör stävja denna trafik. Men om
man icke vill gå med ens på det förslag,
som framställts i reservationen, hur
skall man kunna stävja denna trafik?
Vilka möjligheter finns det att komma
åt otillåtna ersättningar och den obehöriga
ekonomiska vinning, som så många,
kanske särskilt i Stockholm, göra sig,
om man icke ens vill göra en utredning
om en obligatorisk kommunal bostadsförmedlings
genomförande på de platser,
där kommunerna vilja vara med
om saken?

I fortsättningen av utlåtandet har ju
formuleringen om barnfamiljerna — jag
tror att formuleringen återkommer också
i reservationen — blivit något olycklig.
Jag vill anmärka att det väl ändå
icke kan vara meningen, att de bostäder
som byggas i kommunal regi ensamma
skola taga alla barnfamiljerna,
medan de enskilda fastighetsägarna
skola taga ensamstående och familjer
utan barn. Vi skola behandla bostadsfrågan
ännu en gång i år. Det är möjligt
att man då på vissa håll kommer
att säga, att det bör skapas samma villkor
för kommunalt och privat bostadsbyggande,
vilket man anser icke skulle
föreligga nu. Men om de i kommunal
regi uppförda fastigheterna skola hyras
ut endast åt barnfamiljerna, särskilt de
stora barnfamiljerna, kunna driftskostnaderna
icke bli desamma som i de privata
fastigheterna.

•lag skulle sedan ett ögonblick vilja
taga upp herr Kylings resonemang nu
senast. Han talade om hur det skulle
gå till, om herr Sköldin här i Stockholm
skulle söka en lägenhet, och han
menade, att gången skulle bli den, även
om den kommunala bostadsförmedlingen
hade hand om alla lägenheterna,
att herr Sköldin under alla förhållanden
skulle få en lägenhet. Men detta är
väl knappast troligt. Herr Sköldin har
en lägenhet i Sundbyberg. Det kan ju
tänkas att han på grund av sina representationsskyldigheter
vill ha en liten

lägenhet i Stockholm och därför anmäler
sig till bostadsförmedlingen. Bostadsförmedlingen
kommer då att säga,
att även om det kan vara nyttigt och
trevligt för herr Sköldin att ha en bostad
här, kan han icke få lägenhet därför
att han har sin bostadsfråga ordnad
i Sundbyberg och därför att det är
många familjer som bättre behöva bostaden
i Stockholm. Även om herr Sköldin
hade en släkting eller bekant här,
som ville tillmötesgå herr Sköldins
önskan och ville upplåta en lägenhet till
honom, skulle detta icke gå för sig. Det
är klart, att man trädde fastighetsägarens
önskemål för nära i det fallet, men
det är andra intressen — önskan att
skaffa lägenhet till en familj som verkligen
behöver en sådan — som måste
väga tyngre. Man måste alltså ha klart
för sig, att bostadsförmedlingen måste
företaga en prövning och söka i första
hand ge de familjer lägenheter, som bäst
behöva dem. Det skulle då bli ett verkligt
lägenhetstillskott för behövande familjer.
Det är ändå så efter vad man
fått höra — och det är nog riktigt —
att i Stockholm en stor del av lägenhetsbeståndet
icke utnyttjas för att tillgodose
de nödvändigaste behoven. Här
finnas kanske många lägenheter som
förhyras av personer, som ha sin bostad
i landsorten men vistas i sin stockholmslägenhet
ett par månader om året.
Dessa lägenheter kunna icke lämnas till
familjer, som behövde dem så väl. Det
är också så, att många ensamstående,
som på grund av de ekonomiska konjunkturerna
blivit efterfrågekraftiga när
det gäller att hyra lägenhet, i stället för
att vara inneboende hyra egen lägenhet.
Många ensamstående sluta sig också tillsammans
och hyra lägenhet. Detta är ju
intet ont i och för sig, men i en bristsituation,
när man icke kan tillgodose
familjernas lägenhetsbeliov, får man
väl ändå tillgodose de mest angelägna
behoven först och låta de andra komma
i efterhand.

Här har talats så mycket om bostads -

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

107

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.

bristen i Stockholm. .lag har kommit i
kontakt med många förtvivlade familjer,
där familjemedlemmarna fått bo på
olika håll i många år. Även om man
icke kan lösa bostadsfrågan för alla
dem som kommit så illa ut, skulle det
vara av mycket stor betydelse, om alla
lägenheter i Stockholm under nuvarande
bristsituation kunde förbehållas
familjerna, och att de personer, som
ändå kunna klara sig på annat sätt,
finge innebo hos andra tills vidare.

Till herr Kyling vill jag säga, att jag
vad statstjänstemannen beträffar icke
tror att det behöver bli så farligt. Även
om det skulle gälla en folkskollärare
från landsorten, som finge plats i Stockholm,
kunde man nog handla på det
sätt man gjort förut. Den bostadsförmedling
vi ha i Stockholm har försökt
att taga hänsyn till sådana förflyttningar,
som statstjänstemän måste underkasta
sig, och ge dessa personer lägenhet.
Det är klart, att när det t. ex.
sker tvångsförflyttningar för statstjänstemän,
vederbörande om möjligt måste
ordna bostadsfrågan för dessa.

.lag vill icke som någon talare i debatten
tidigare gjort uttala mig om huruvida
andra lagutskottets ledamöter
sökt sätta sig in i denna fråga eller icke.
Av fru Johanssons anförande att döma
har hon sökt att komma saken in på
livet. Såvitt jag förstår vände sig hennes
argumentering helt och hållet mot
motionen. Det kan ju tänkas, att formuleringarna
i motionen kunde ha varit
litet annorlunda i vissa avseenden, men
jag förstår icke annat än att hennes anförande
mycket väl skulle ha kunnat
vara en motivering för den reservation
som avgivits av herr Uhlén, vilken fru
Johansson förmodligen icke sett innan
hon tog ställning till frågan. Detta visar
att om man hade velat gå in för en
kompromiss i utskottet, skulle kanske
vissa utskottsledamöter ha gått på herr
Uhléns linje, något som ger mig anledning
att förmoda, att man skulle ha
kunnat få anslutning från majoriteten i

kammaren för det yrkande som framställts
i denna reservation. Jag vill i
det sammanhanget också understryka,
att det kan vara angeläget att man redan
nu visar sin vilja att göra något.
Det uppstår faktiskt, framför allt i tätorterna,
ett bostadsproletariat, som
kommer att göra sina krav gällande allt
mera högljutt. Det kan bli på det sättet,
att man tvingas vidtaga längre gående
åtgärder, som nog icke skulle hälsas
med tillfredsställelse i riksdagskretsar.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation som avgivits
av herr Uhlén.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
Jag har i tjugufem år haft att göra med
byggnationen i ett municipalsamhälle,
därav tio år som ordförande i byggnadsnämnden.
Ingen som bygger i detta
samhälle har underlåtit att komma till
mig för att resonera om hur han skall
stvra och ställa med sitt bygge.

När det gäller flerfamiljshusen skulle
det väl icke vara så farligt att gå på
den linje, som herr Uhlén här föreslagit.
Men det stora problemet är tvåfamiljsvillorna
— precis som herr Olsson
i Gävle sade. Gång på gång har man
tagit upp detta problem till diskussion
med mig, när man kommit till mig med
sina ritningar sedan man bestämt sig
för tomt. »Hur är det», har man sagt,
»komma vi icke själva att få bestämma,
vilka hyresgäster vi skola ha?» Jag har
förklarat, att det icke är någon fara
ännu, att förslaget har avslagits av riksdagen,
och att det har funnits motståndare
till saken inom alla partier. Detta
har lugnat vederbörande. Men skulle vi
nu gå in för den reservation, som herr
Uhlén avgivit, skulle det genast komma
i pressen, att det föreligger fara för att
de som bygga egnahem och tvåfamiljsvillor
icke själva komma att få bestämma,
vilka hyresgäster de skola ha. Då
komma de ögonblickligen att säga: »Nej
tack, då bygga vi icke någon tvåplans -

108 Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.

villa utan en enplansvilla, som vi själva
få disponera. Vi vilja icke ha hit några
hyresgäster, om vi icke själva få avgöra
vem vi vilja hyra ut åt.» Så resonerar
man helt enkelt, vilket parti man
än tillhör.

Därför kan jag för min del, trots att
jag är mycket intresserad och har med
allt detta att göra, icke gå på herr
Uhléns reservation ntan måste följa utskottet.
Sedan spelar det för mig mindre
roll, om man tager utskottsmajoritetens
formulering eller den formulering, vissa
reservanter föreslå.

Herr KYLING: Herr talman! .lag skall
icke säga många ord ytterligare.

Herr Sköldin sade att han beklagade,
att andra lagutskottets ledamöter så dåligt
läst motionen. Anledningen till att
jag sedan tog upp replik med herr Sköldin
var den, att jag fann, att herr Edberg
och herr Sköldin, vilka båda —
om jag icke minns fel — äro motionärer,
tolkade den motion de skrivit under
på olika sätt, vilket jag sedan fick
belägg för av herr Perssons i Växjö anförande.
Det är icke så underligt, att
andra lagutskottets ledamöter, som icke
skrivit motionen, icke förstått den riktigt,
när motionärerna för sin del ha
delade meningar om vad den syftar till.

Det var emellertid icke närmast detta
jag'' ville säga. Efter det anförande, som
herr Olsson i Gävle här höll, komma
naturligtvis kammarens ledamöter att
anse sig ha anledning att följa herr
Olsson, eftersom han sitter med i bostadsstyrelsen
och har varit med om att
avge ett av de remissvar, som kommit
till andra lagutskottet. När vi emellertid
följt denna fråga i utskottet ha vi
räknat på det sättet, att då det så tydligt
i den kungl. propositionen är utsagt, att
Kungl. Maj:t följer frågan och är beredd
att, om en försämring skulle inträda,
vidtaga åtgärder, är det icke riktigt att
besluta om en utredning av saken. Jag
måste säga, herr talman, att det för mig

verkar som om en sådan utredning
skulle vara ganska onödig. Vi ha ju tidigare
under riksdagen talat om att icke
sätta i gång utredningar, som icke äro
absolut aktuella. När vi ha regeringens
ord på att den följer frågan, böra vi
också räkna med att detta är tillräckligt.

Att det är ganska illa ställt på bostadsområdet
här i Stockholm äro vi
alla överens om och att det många
gånger går ut över barnfamiljerna känna
vi nog också till. Men jag vill på det
bestämdaste hävda, att vi, som icke dela
motionärernas uppfattning, ha samma
omtanke om barnfamiljerna som de.
Även vi vilja att dessa familjer skola få
tak över huvudet. Saken får därför icke
uppfattas så, att det härvidlag skulle
föreligga en skillnad i fråga om känslan
för barnfamiljerna.

Sedan skulle jag vilja tillägga, herr
talman, att bostadsbeståndet kanske blir
bättre i Stockholm, när vi successivt —
och jag hoppas i rätt rask takt — börja
avveckla våra kommissioner. Då tror jag
att det skall kunna bli en viss lättnad
på detta område.

Herr talman! När jag nu som högerman
yrkar bifall till ett av Kungl. Maj:ts
förslag, tycker jag att detta skulle göra
den nyttan, att kammaren då skulle
kunna följa detta förslag.

Herr EDBERG: Herr talman! Jag
skulle bara vilja säga ett par ord i anledning
av herr Olssons i Gävle anförande,
vari han ifrågasatte, om icke
tvåfamiljsfastigheterna skulle kunna
skiljas ut. Jag erinrar om att jag redan
i mitt första anförande sade, att vi motionärer
mena, att speciell hänsyn måste
tagas till ägare av mindre fastigheter,
exempelvis fastigheter med endast två
lägenheter, liksom också till rimliga önskemål
i samband med lägenhetsbyten.
På den punkten råda alltså inga delade
meningar mellan herr Olsson och motionärerna.
Och i denna speciella sak
råda icke heller delade meningar mel -

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

109

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.

lan herr Fröderberg och motionärerna,
även om vi komma fram till olika konklusioner.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav till en
början propositioner beträffande utskottets
hemställan, nämligen dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring däri, som föreslagits i den
av herr Uhlén avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen svaren hava utfallit med
övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Edberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den av
herr Uhlén avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Edberg begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
132 ja och 76 nej, varjämte 9
ledamöter av kammaren förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Beträffande motiveringen gav herr
talmannen härefter propositioner dels

på godkännande av den av utskottet
föreslagna motiveringen dels ock på
godkännande av utskottets berörda
motivering med den ändring däri, som
föreslagits i den av herr Hallagård
in. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann lierr talmannen
den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fru Johansson
i Norrköping begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
andra lagutskottets motivering i utskottets
förevarande utlåtande nr 19,
med den ändring däri, som föreslagits i
den av herr Hallagård in. fl. avgivna
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets motivering oförändrad.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Kyling begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
100 ja och 102 nej, varjämte 10
av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering oförändrad.

§ 17.

Föredrogos vart efter annat andra
lagutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Inter -

Ilo Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Underlättande av orientering i lagar och författningar.

nationella arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1948 vid dess trettioförsta
sammanträde fattade beslut,
m. in.; och

nr 21, i anledning av Kungl. Majits
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o)
och 16:o) lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 18.

Underlättande av orientering i lagar och
författningar.

Föredrogs andra kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande nr 7, i anledning
av väckt motion om åtgärder
för underlättande av orientering i gällande
lagar och författningar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ERICSSON i Näs: Herr talman!
I samband med behandlingen av denna
fråga skulle jag vilja framföra några
synpunkter. Motionen avser åtgärder för
underlättande av orientering i gällande
lagar och författningar. Det är som lekman
jag talar här. I egenskap av nämndeman
har jag kommit närmare i kontakt
med en del av dessa spörsmål.

Det sägcs i utskottsutlåtandet, att man
även kan finna andra utvägar för att få
en överblick och en orientering på detta
område. För min del tycker jag ju att
det skulle finnas möjligheter att göra en
hel del saker litet klarare i den svenska
lagboken. Det är ju även angeläget att
möjligheter skapas att orientera sig i lagens
andemening. Ty även om man
skulle hitta lagrummet men inte förstår
vad som står i lagen har man inte vunnit
så mycket. Lagspråket är ju ganska
ålderdomligt i många avsnitt. Det talas
exempelvis om själv sins vådaed. Värjemålsed
kallas så. Många tycker att det
är ett vackert lagspråk. Nu tror jag inte
för min del att man skall läsa lagen som

om den vore skönlitteratur. Det är viktigare
att den är tydlig.

Man undrar väl vad det egentligen
hetyder när man läser följande ill kap.
3 § jordabalken: »Kunna fångesmän flere
vara, som var av annan fångit hava;
lede var till sin man lagligen, och den
böte sex daler, som åt hemul brister.
Haver hemulsman medarvingar, dem
han med sig till hemul binda vill; då
skall han dem själv tillsäga. Brister för
köparen hos nästa hemulsman; have
makt, att gå till den andra, tredje, eller
längre, dock i ordning efter varannan.»
Jag tror inte att denna paragraf äger
giltighet längre, och den bör alltså utgå
ur lagen.

Men det är inte bara de gamla paragraferna
som äro underliga. Jag skall
be att få föredraga en enda mening ur
konkurslagen, som givetvis är av senare
datum. Det vittnar, tycker jag, om en
ganska hög medelintelligens i kammaren,
om alla som höra detta för första
gången på god svenska kunna förklara
för mig vad det innebär. Det är
bara en enda mening. Den lyder: »Har i
fall, då någon av flere för betalningen
av en fordran en för alla och alla för
en ansvariga gäldenärer eller löftesmän
kommit i konkurs, borgenären av annan
av dem erhållit avbetalning genom
utdelning eller ackord i konkurs eller
genom ackord i ackordsförhandling
utan konkurs eller har i sagda fall annan
av de ansvariga efter det beslutet
om egendomsavträde meddelades gjort
avbetalning å fordringen, äge ändock
borgenären i förstnämnda konkurs bevaka
och njuta utdelning för samma
fordringsbelopp, som han, därest avbetalningen
ej skett, ägt göra gällande i
konkursen; dock må han ej uppbära
mer än mot hans fordran svarar.» Det
är också vackert lagspråk, som dock
skulle kunna reformeras till fördel för
dem, som skola läsa lagen.

Men vi ha också lagtexter som inte
äga giltighet längre, eller som jag inte
tror äro giltiga. I byggningabalken finns

Onsdagen den 11 maj 1949 fm. Nr 16.

Underlättande av orientering i lagar och författningar.

det ett kapitel, det tolfte, som talar om
hur svin må i ollonskog släppas. Jag är
övertygad om att det inte finns något
enda svin i någon ollonskog längre, om
man bortser från de vildsvin som uppträdde
nere i Skåne häromåret. Men de
falla väl under annat lagrum. Som arrendator
skulle jag vara mycket intresserad
av att veta, om byggningabalken
27 kap. 2 § alltjämt äger giltighet. Tyvärr
gör den nog inte det. Jag skall be
att få föredraga den också för att kammarledamöterna
skola förstå hur jag ser
på denna fråga. Det heter där: »Den
husesyn skall sedan å tinget visas, och
av rätten prövas. Kan det, som tvistigt
är, där ej slitas, eller begärer någon ny
syn; då skall häradshövding med halv
nämnd syn hålla, och strax vid synen
döma. Finnes skada å hus, som färdigt
var, då bonde trädde där till; böte för
röta å stock två öre, för annan och tredje
fyra öre; för flera, och för röta å
kroppås och syll, som ej bättras kan,
höte sex mark, och för ogillt och förfallet
hus, två daler. Är röste bart å hus,
böte sex öre. Går vatten genom tak,
vägg, eller golv, eller är röta å röste,
böte tre mark. För dörr, som oduglig
är, en mark, och för skorsten två daler.
» I denna paragraf äro tre myntslag
angivna, varav två äro försvunna. Jag
tror inte det har någon som helst betydelse
att detta står infört i Sveriges rikes
lag, tryckt 1949.

Med anledning av vad jag nu har sagt
och med hänvisning till anförda exempel
tycker jag att det finns ytterligare
vägar att beträda när det gäller att skapa
möjligheter för orientering i gällande
lagar och författningar. Jag hoppas
att de synpunkter, som jag bär framfört,
skola vinna beaktande, när dessa
åtgärder skola vidtagas.

Herr talman! .Tåg ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr STÅIII,: Herr talman! Efter det
yrkande som herr Ericsson ställde
skulle det kanske vara motiverat att inte

vidare taga upp denna fråga. Jag vill
emellertid säga några ord, eftersom
kammaren med synbart intresse hörde
på herr Ericssons lilla uppläsning av
valda delar ur den enligt min mening
ganska vördnadsvärda skrift som heter
Sveriges rikes lag. Den är ju ingen förströelselitteratur,
herr Ericsson, utan
har helt andra syften.

Herr Ericsson blandar på ett ganska
betänkligt sätt ihop två saker. Utskottets
föreliggande förslag gäller att underlätta
möjligheterna att i författningssamlingarna
hitta de lagtexter som man
söker. Vad herr Ericsson talar om är
utformningen av lagtexterna. Eftersom
herr Ericsson är ny här i kammaren
kan man inte begära att herr Ericsson
skall vara underrättad om hur det ligger
till i detta avseende. Men annars förhåller
sig saken så, att riksdagens båda
kamrar så sent som i fjol skrevo till
Kungl. Maj :t och hemställde om en översyn
av lagtexterna, så att man skulle få
dem utformade på ett begripligt och
ändå vackert språk. Därför finns det
knappast någon anledning att nu ta
upp denna sak. Ärendet har för övrigt
— det kan jag upplysa dem i kammaren
som kunna vara intresserade för denna
fråga — avancerat så långt, att skrivelsen
till Kungl. Maj:t har remitterats till
en utredning, som sysslar med lagtryck
och kommittétryck.

Den enda faktiskt inte fullt förmildrande
omständighet, som herr Ericsson
kan anföra till försvar för att besvära
kammaren med denna uppläsning, är
att han inte gjort den i utskottet, där
herr Ericsson är suppleant och sålunda
haft tillfälle att -— jag tillåter mig
säga det — för ovanlighetens skull infinna
sig när detta ärende behandlades.
Ilan skulle då i detalj ha fått reda på
hur frågan ligger till.

Jag skall inskränka mig till att säga
detta, och yrkar, herr talman, bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

112

Nr 18.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

§ 19.

Nya former av samarbete mellan arbetsmarknadens
parter.

Föredrogs andra kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, över
motion om utredning rörande principerna
och metoderna för nya former av
samarbete mellan arbetsmarknadens
parter.

I motionen 11:226, vilken hänvisats
till andra kammarens andra tillfälliga
utskott, hade herrar Stähl och Widén
hemställt, att riksdagen måtte hemställa
hos Kungl. Maj :t om en allsidig och förutsättningslös
utredning rörande principerna
och metoderna för nya former
av samarbete mellan arbetsmarknadens
parter, närmast med sikte på i utlandet
och här hemma prövade olika system
av meddelägarskap och vinstandelsystem,
allt i produktionsstimulerande och
för näringslivets parter vägledande
syfte.

Utskottet hemställde, att motion
II: 226 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Andersson i Långviksmon, Rosén och
Christenson i Malmö, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att andra kammaren
måtte för sin del besluta att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde
om en allsidig och förutsättningslös
utredning rörande principerna
och metoderna för nya former av samarbete
mellan arbetsmarknadens parter,
närmast med sikte på i utlandet och här
hemma prövade olika system av meddelägarskap
och vinstandelssystem, allt
i produktionsstimulerande och för näringslivets
parter vägledande syfte.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ROSÉN: Herr talman! Orsaken
till att jag och mina medreservanter,
trots praktiskt taget samstämmiga, avstyrkande
remissvar, dristat oss att gå
emot utskottsmajoritetens avstyrkande

av motionen II: 226 är, att vi ha den
uppfattningen, att det spörsmål, som
motionärerna här ha fört fram, är väl
värt en utredning och att frågan enligt
vårt förmenande bäst gagnas av en
opartisk, statlig utredning.

Utskottets majoritet förmenar, att det
bör ankomma på arbetsmarknadens parter
att själva utreda detta problem. Härigenom
skjutes dock frågan långt fram i
tiden, eftersom det torde dröja avsevärd
tid innan arbetsgivarorganisationerna
få sådant underlag, att ett initiativ kan
vinna gehör där och frågan på det hållet
kan bli föremål för en utredning.
Först efter det att systemet blivit infört
vid ett större antal företag torde denna
fråga organisatoriskt kunna föras fram
där.

På samma grunder tror jag inte heller
att ett från arbetarparten framfört
önskemål om gemensam utredning inom
önskvärd tid skulle finna resonans inom
arbetsgivarorganisationerna. En
opartisk, förutsättningslös, statlig utredning
med syfte att uppdraga riktlinjer
för sådant samarbete, som det här är
fråga om, skulle bäst gagna saken och
väcka intresse för idén, som, där den
kan komma att praktiseras inom företagen.
torde bli en produktionsfrämjande
faktor och ett medel att överbrygga
motsättningar mellan arbetsmarknadens
parter.

Själv har jag viss praktisk erfarenhet
av det system, som motionen syftar till.
Vi ha i ett av mig medägt handelsbolag
sedan några år tillbaka tillämpat ett avtal
med vederbörande anställda om rätt
till vinstandel. Jag har enbart goda rön
av denna uppgörelse, då den stimulerat
de anställdas intresse för företaget och
effektiviserat arbetet, samtidigt som den
tillfört de anställda en ökad inkomst.

Om vi hade haft tillgång till en utredning
om detta system, så hade vi kunnat
införa det på ett tidigare stadium.
Jag har därför den förvissningen, att
där detta system kan införas, kommer
det att öka effektiviteten inom företagen
och skapa större arbetsglädje samt

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

113

Nya former av samarbete mellan arbetsmarknadens parter.

medverka till utplånande av motsättningarna
mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Det torde därför kunna bli
en produktionsfrämjande faktor och är
således väl värt en statlig utredning.

Herr talman! Med hänvisning till den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen
ber jag att få yrka bifall till motionen
II: 226.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag vill från början deklarera,
att jag inte i princip är motståndare till
vinstandelssystem. Jag begärde närmast
ordet därför, att det synes mig som om
motionärerna och även reservanterna
inom utskottet skulle vilja forcera fram
en utveckling som inte har resonans
hos arbetsmarknadens parter. Vi äro givetvis
alla intresserade av de fördelar,
som enligt vad man pekar på i reservationen,
skulle vara tänkbara, om man
ger sig in på en dylik väg. Vi äro alla
intresserade av ökad produktion och
förbättrade reallöner, ökad trivsel och
ökad gemenskap inom näringslivet. Enligt
min mening kan man vinna dessa
fördelar på andra vägar utan någon
statlig utredning. Jag finner det för min
del förvånansvärt att man från reservanternas
sida förordar en dylik utredning,
trots att samtliga hörda remissinstanser
ha avstyrkt en dylik. Parterna
på arbetsmarknaden böra väl själva ha
det bästa greppet om detta problem och
de största och bästa förutsättningarna
att kunna utreda detsamma. Dessa parter
ha tidigare visat sin förmåga, då det
gällt att lösa problemen på arbetsmarknaden,
och ha genom frivilliga överenskommelser
kunnat komma ganska långt.
Jag vill bara som hastigast erinra om
huvudavtalet, lärlingsutbildningen, avtalet
om den lokala säkerhetstjänsten
och senast företagsnämnderna. Jag tror
att då iiven denna fråga om ett meddelägarskap
eller vad man nu skall kalla
det inom företagen är mogen för sin

Andra kammarens protokoll It)AD.

lösning, så kommer den också att lösas
genom arbetsmarknadens parter.

När det i reservationen talas om att
förslaget i mycket stor utsträckning
skulle främja trivseln på arbetsplatserna,
vill jag framhålla, att det enligt mitt
förmenande är en uppgift för företagsnämnderna
att sörja för denna trivsel.
Jag tror också att man kan skapa trivsel
på ett helt annat sätt än genom något
system med vinstandel. Jag vill erinra
om en del aktuella åtgärder, som skulle
kunna öka denna trivsel på arbetsplatserna
men som stött på motstånd speciellt
från företagarhåll. Jag erinrar om
den diskussion som har förts om de fria
lördagarna under sommarmånaderna,
som skulle kunna genomföras utan någon
produktivitetsminskning. Arbetarparten
har erbjudit sig att arbeta in den
förlorade tiden på den övriga delen av
året. När inte ens denna väg, genom
vilken det ändå vore möjligt att skapa
en betydligt större trivsel på arbetsplatserna,
varit framkomlig, är jag mycket
betänksam och tveksam beträffande hur
man skall kunna komma fram på den
väg som reservanterna vilja förorda.

Jag vill även peka på det samband,
som alltid finns mellan trivsel och produktivitet.
Jag skall för att belysa detta
som hastigast ta upp eu annan fråga,
som har varit aktuell och fortfarande
är aktuell ute på arbetsplatserna. Vi
äro alla överens om att det är möjligt
att komma fram till en betydligt större
produktivitet, men likväl har man på
företagarhåll under en följd av år gjort
en hel del missgrepp för att förstöra
denna möjlighet till en större produktivitet.
På vad sätt har då detta skett?
Jo, närmast genom det system som har
kommit till användning vid ackordsprissättningar.
Jag har 20-årig erfarenhet
av metallindustrien och känner dess
förhållanden ganska väl. Alla veta att
när det har gått en viss tid, pressar arbetaren
genom egen intensitet och
skicklighet upp sin arbetsförtjänst på

Nr It!.

114

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nya former av samarbete mellan arbetsmarknadens parter.

ett ackord. När man då kommit till en
gräns, som företagarna anse inte får
överskridas, ha dessa med alla metoder
försökt sänka ackordspriset i fråga. På
detta sätt har man inom olika företag
skapat en jämnstrukenhet i lönesättningen,
som hindrar skickliga arbetare
att ta ut vad de kunna på ett ackordspris.
Man har hållit en genomsnittlig
ackordsförtjänst, som faktiskt hindrat
en mycket stor del av produktiviteten
att göra sig gällande. Trots att på
många enstaka punkter och kanske på
många verkstäder en mycket stor arbetsintensitet
har uppdrivits, finns det
ändå på grund av de här av mig påtalade
förhållandena en latent reserv för
produktivitetsökning, som nu ligger
outnyttjad och som genom åtgärder
från arbetsgivarnas sida hindras att
komma fram.

Beträffande frågan om andel i vinst
tror jag att man utan övedrift kan deklarera,
att det på fackföreningsrörelsens
sida för närvarande icke finns
något större intresse för detta system.
Om man skulle gå ut till arbetarna och
säga, att de kunna få en andel i vinsten
— det kan ju aldrig bli fråga om annat
än en mycket liten andel — tror jag i
motsats till reservanterna inte, att detta
skulle leda till en ökad produktion. Att
arbetaren på detta sätt får en eller ett
par tior mera per år tror jag inte skulle
skapa så mycket större trivsel på arbetsplatserna
och större gemenskap med
företaget. Tror man att så skall ske,
svävar man i det blå.

Jag tror inte heller att den uppfattningen
är riktig som kommer till synes
i motionen, att man genom ett dylikt
vinstandelssystem skulle minska omflyttningen
av arbetare och öka sparandet.
Resultatet bleve väl närmast en
omflyttning av sparmedel. De arbetare,
som ha några hundra kronor eventuellt
en tusenlapp sparad, skulle kanske på
grund av att vissa företag kunna ge
bättre utdelning på dessa pengar än
vanlig bankränta flytta över pengarna

till företagen i fråga. Men de arbetare
som inte skulle göra detta och som
väl få betraktas som flyttfåglarna inom
industrien, skulle inte stanna kvar i
företagen mer än nu.

Jag tror för min del att det finns
anledning att skynda långsamt i det här
avseendet. Låt det samarbete som har
inletts inom företagsnämnderna växa
fram i lugn och ro! Har detta vinstandelssystem
någon framtid för sig, kommer
frågan, som jag tidigare sade, att
lösas av parterna själva. Dessa parter
ha utan tvekan den största insikten och
också den största expertisen till sitt förfogande,
om det gäller att på detta område
göra en utredning. Det erforderliga
organet för detta utredningsarbete finns
genom arbetsmarknadskommittén.

Jag kan inte — jag vill sluta med att
säga det — undgå en känsla av att denna
framstöt ifrån herrar Ståhls och Widéns
sida närmast är något slags propagandahjälp
åt den s. k. liberala fackoppositionen.
Jag tror att herrarna här
ha försökt ikläda sig rollen av någon
sorts Johannes döpare åt en ny frälsare
på det fackliga området. Jag tror inte
att det lyckas att dupera svensk fackföreningsrörelse
med sådana här framstötar,
och jag tror inte heller att de
komma att ha den åsyftade effekten.

Herr talman! Jag vrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr WEDÉN: Herr talman! Jag har
inte motionerat i denna fråga, men eftersom
jag nu har ordet, skulle jag gärna
vilja börja med att säga några ord
med anledning av den senaste ärade
talarens avslutning, där han tycktes
vilja frågasätta, om motiven bakom den
framlagda motionen varit av riktigt
fullgod beskaffenhet.

Jag vill inte alls sätta halten av den
ärade talarens egna motiv i fråga, men
jag måste säga, att jag hellre skulle
bära bördan av den misstanke, som han
här kastade ut, än jag axlade den rent

Onsdagen den 11 maj 1919 fm.

Nr 16.

115

Nya former av samarbete mellan arbetsmarknadens parter -

negativa ståndpunkt, som han och utskottsmajoriteten
ha intagit.

Det problemkomplex, som herrar
Ståhls och Widéns motion tar upp, är
mycket omfattande och mycket svåröverskådligt.
Den fråga, som motionärerna
ha avsett att väcka, är väl närmast,
om detta spörsmål nu skall anses
ha mognat så pass mycket, att man bör
göra ett allvarligt försök att penetrera
det, för att se om därmed några mera
betydande fördelar i produktionsfrämjande
riktning kunna stå att vinna.

För min del måste jag säga, att ju mer
jag funderat över de omständigheter,
som stå i samband med tanken på andel
i vinsten, desto mer övertygad har jag
blivit om att denna fråga i varje fall
är värd en ingående uppmärksamhet.
Nu har ju majoriteten inom kammarens
andra tillfälliga utskott kort avvisat motionen,
sedan den delvis refererat remissyttranden
från inom arbetsmarknaden
verksamma organisationer. Det förefaller
emellertid som om utskottet och
remissinstanserna i sina ställningstaganden
hade bestämts inte bara av respekt
för själva svårighetsgraden hos
denna fråga, utan även i någon mån
av en viss osäkerhetskänsla, oro kanske
man skulle kunna säga, för konsekvenserna
av en grundlig utredning.

Såväl utskottsmajoriteten som DO, Arbetsgivareföreningen,
TCO och RLF ha
framhållit, att arbetsmarknadens parter
själva säkerligen äro i stånd att klara
av frågan om andel i vinst. Arbetsgivareföreningen
säger med rätta, att vårt
land står på toppen i fråga om de olika
parternas förmåga att i självständigt
samarbete klara av sina mellanhavanden.
Just därför kunde man ju emellertid
ha haft anledning vänta, att de
skulle ha markerat ett något mera positivt
intresse för den sak det här gäller.
Något verkligt sådant intresse eller
någon vilja att bringa denna fråga under
diskussion är det emellertid svårt
att utläsa ur remissvaren.

Därav skulle man kunna föranledas

till den slutsatsen, att frågan om andel
i vinst både på företagarsidan och hos
olika kategorier av anställda icke anses
ha någon betydelse eller aktualitet. För
min del tror jag dock att en sådan slutsats
skulle vara förhastad. Det förhåller
sig nog i själva verket så, att det
både bland en del företagare och bland
avsevärda grupper av anställda finns
intresse för denna sak, och den har
också diskuterats ganska livligt. Därför
kan det hända — jag är för min del
benägen att tro det — att organisationernas
relativa likgiltighet i detta fall
icke är alldeles representativ för uppfattningen
hos alla deras medlemmar.
Vissa tongångar i den föregående talarens
anförande kunna också utgöra ett
stöd för denna uppfattning.

Det vore ju i och för sig icke märkligt,
om de stora organisationerna, som
gjort så betydande insatser för att skapa
ordning och reda på arbetsmarknaden
och som ha ett så bestämmande inflytande
över densamma, skulle finna
de nuvarande förhållandena ganska tillfredsställande.
Deras arbetsformer och
formerna för deras uppgörelser med
varandra ha blivit rätt väl avvägda och
inslipade, och de ge möjligheter för
dem, som sitta i ledningarna, till klar
överblick och effektivt handlande. Under
sådana omständigheter är det inte
märkvärdigt, att man t. ex. hos LO och
Arbetsgivareföreningen finner en skeptisk
inställning till ett nytt uppslag, som
de — jag skulle vilja säga med orätt —
kunna befara vara ägnat att föra in
oreda och oklarhet i det förhandlingsmaskineri,
som de börjat vänja sig vid
att betrakta som ganska fulländat. För
institutioner, som nått en sådan omfattning
och makt som de nämnda, kan
det ofta te sig onödigt och riskabelt att
ta upp problem, som man anser inte
riktigt passa in i de gamla sammanhangen.

Nu tror jag visserligen för min del
all eu sådan oro från organisationernas
sida i detta fall iir obefogad. Jag tror

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nya former av samarbete mellan arbetsmarknadens parter.

att vinstandelsmetoder inte alls behöva
komma i konflikt med de nuvarande avtalsformerna.
Tvärtom är det väl så, att
om denna tanke över huvud taget skall
ha någon framtid, så måste den utformas
på ett sådant sätt, att den kan samordnas
med det moderna avtalssystemet.
Men jag kan mycket väl föreställa
mig, att metoden skulle kunna göra
detta system smidigare och mera differentierat.

Det är emellertid tydligt, att organisationernas
intresse för att inom en relativt
snar framtid undersöka de problem,
som motionärerna velat ställa under debatt,
är svagt för närvarande. Större
är det säkerligen, som jag nyss nämnde,
hos många av deras medlemmar. Man
skulle därför möjligen kunna vänta sig,
att praktiska försök på enskilt initiativ
kommo till stånd i något större omfattning.
Jag tror emellertid inte att man
skall underskatta organisationernas auktoritet
inför sina medlemmar. Den auktoriteten
är i själva verket mycket stor,
och den utgör i detta fall ett återhållande
element. När nu läget är detta, kan
jag icke finna något skäl tala mot tanken
på en utredning genom ett initiativ
av den art, som motionärerna vilja att
riksdagen skall ta. Invändningen att
detta skulle vara ett statligt intrång på
ett område, där organisationerna själva
böra bestämma, kan jag icke tillmäta
någon betydelse, eftersom det framgår
av behandlingen av detta ärende, att
ingen har någon tanke på att en dylik
utredning skulle syfta till något lagstiftningsförsök.
Om man är övertygad om
att en sak förtjänar att undersökas,
om man likaledes är övertygad om att
i varje fall avsevärda inom produktionen
verksamma grupper också anse att
den är värd en undersökning och om
man samtidigt finner, att de organisationer,
vilkas uppgift det närmast är att
tillvarataga de producerandes intressen,
icke äro beredda att taga någon ledning
i saken — säkerligen av mycket olika

skäl — då kan man inte nöja sig med
att hänvisa till dessa organisationer för
att få undersökningen gjord. Det förefaller
mig som om den motsatta ståndpunkt
utskottsmajoriteten intagit hade
ett starkt konservativt drag.

De skäl, som enligt min mening möjligen
skulle kunna föranleda tveksamhet,
hänga samman med frågans helt
naturligt mycket komplicerade karaktär.
Hantverks- och småindustriorganisationgn
har i sitt remissyttrande pekat
på ett viktigt avsnitt av dessa svårigheter,
då den framhållit hur olika detta
problem måste te sig för stora och för
små företag. Jag skall inte närmare
ingå på detta och inte heller ta upp
några principiella spörsmål i detta sammanhang.
Jag vill bara framhålla, att
inom de små företagen är naturligtvis
avståndet mellan företagaren och hans
anställda, även när det gäller själva inkomstläget,
ofta inte så stort. Ibland är
det mycket obetydligt. Jag har svårt att
tänka mig, att det skulle kunna finnas
förutsättningar för vinstandelsmetoder
i sådana fall. Det är klart, att särskilda
svårigheter kunna tänkas föreligga även
i en rad andra fall. Men när jag har
försökt att mot varandra väga de möjligheter
och svårigheter, som här öppna
sig för det produktiva livet, har jag i
alla fall kommit fram till den slutsatsen,
att en utredning måste anses vara
starkt motiverad.

Jag ber därför, herr talman, att få
instämma i yrkandet om bifall till reservationen.

Herr SEHLSTEDT: Herr talman! Jag
tycker personligen att det är ganska
lustigt att för första gången förekomma
i ett sammanhang där man, enligt herr
Wedéns mening, bör känna sig konservativ,
eftersom han tydligen har den
uppfattningen, att utskottet låtit sig
vägledas av övervägande konservativa

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

117

Nya former av samarbete mellan arbetsmarknadens parter.

föreställningar om de problem, som
förevarande motion rullar upp.

Jag tror det är riktigt som herr Gustafsson
i Stockholm sade, vilket också
accepterades av herr Wedén, att denna
motion sannolikt får uppfattas som ett
bländoffer på den moderna s. k. arbetarliberalismens
altare. Inom utskottet
tycka vi uppriktigt sagt, att motionen
är både välmenande och beskäftig —
och då tror jag ändå att jag har tolkat
utskottets omdöme väl superlativt. Utskottsutlåtandet
har bevärdigats med
en reservation från de tre folkpartisterna
inom utskottet, vilka — jag förmodar
att jag inte nu avslöjar några
hemligheter — under ärendets behandling
i utskottet förklarat, att om man
inte kan få till stånd en utredning, så
kan man väl i all världens namn ändå
försöka få ett statligt organ, som »samlade
ihop» uppgifter om tillämpningen
av vinstandelssystemet. Men inte ens
en så blygsam begäran kunde vinna anklang
i detta konservativa utskott.

Jag förutsätter att om någon arbetsgivare
av krassa eller ideella bevekelsegrunder,
eller t. o. m. av båda dessa
bevekelsegrunder i förening, skulle
vilja dela med sig av vinsten åt sina
trogna slavar och underlydande, så
skulle det inte ligga några egentliga hinder
i vägen för detta. Ingenting hindrar
arbetsgivaren från att dela med sig
av sin vinst, om han tycker att den är
så stor, att han kan göra det, och om
han tycker, att han skall vara hygglig
mot sina arbetare — antingen det är
av rent humana skäl eller han räknar
med att denna extra dusör kommer igen
i form av stegrad produktion. Det kan
han faktiskt göra. .lag tillåter mig även
förmoda, att företagsledaren Wedén
från Eskilstuna skulle kunna dela ut
en del av vinsten i företaget, om han
har någon, till arbetarna för att på den
vägen söka åstadkomma de resultat,
som han anser vara så åtråvärda. Inte
behövs det väl eu statlig utredning för

att åstadkomma något sådant! Det står
var och en fritt att dela med sig. Men
jag erinrar om att det är en omåttlig
process om örena, när man sätter sig
ned vid förhandlingsbordet, eller låt
mig säga när man mäter ut skatterna
så att det sker en viss omfördelning.

Motionärernas önskan om en utredning
motiveras av behovet att åstadkomma
en stegring av produktionen.
Det är ingenting att säga om den motiveringen,
det vill jag betyga, och därom
tror jag att utskottet är fullkomligt
enigt. Behovet av en produktionsstegring
är så kraftigt dokumenterat i vårt
nuvarande ekonomiska läge, att det är
ganska självfallet för alla att tycka, att
det är angeläget att försöka åstadkomma
en sådan.

Det kan måhända förutsättas, att även
ganska blygsamma bidrag till arbetarna
ha en stimulerande och produktionshöjande
effekt. Det äro vi inte
blinda för. Och när det, som jag sagt,
står var och en fritt att dela med sig av
sina vinster, om man tror att man därmed
gagnar produktionen, så skall man
naturligtvis också göra det.

Problemet om produktionsökningen
och trivseln på arbetsplatserna och allt
det andra, som berördes av herr Gustafsson
i Stockholm, tror jag är mindre
en vinstfråga än en lönefråga. Motionärerna
ha visserligen också talat om
meddelägarskap — observera detta
verkligt förnämliga uttryck! — men
jag förmodar, att detta är mera sken
än verklighet. Herr Ståhls motion får
väl nämligen ändå inte i den detaljen
uppfattas såsom något rått och på avvägar
kommet anslag mot äganderättsförhållandena.
Det synes mig riktigare
att säga, att något av den gamla utopiska
socialismen föresvävar arbetarliberalerna.
Herr Wedén hade gjort den
upptäckten, alt detta är en alldeles ny
idé, vilket det ingalunda är. Denna
idé iir så gammal, att man nu i många
decennier låtit den vila i frid. Det har

118 Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nya former av samarbete mellan arbetsmarknadens parter.

växt mossa över den. Nu uppfattas den
som en ny idé, men i samma ögonblick
uppstår också oro på en del håll i de
liberala kretsarna. Svenska Morgonbladet,
som jag hyser djup beundran för,
åtminstone i vissa sammanhang, hävdade
nyligen, att det inte är något
liberalt intresse att staten opåtalt länkar
in en utveckling i vissa bestämda
banor, till vilkas förmånlighet och bärkraft
parterna själva ställa sig tveksamma
och tvivlande. Alla remissorganen
ha ju avstyrkt detta förslag, och,
herr Wedén, eftersom nu staten enligt
liberal mening lägger sin näsa i blöt
i allting, så föreföll det, enligt Svenska
Morgonbladet, närmast som en liberal
önskan att värna om och stimulera de
fria formerna inom näringslivet. Men
det kan ju hända alt Svenska Morgonbladet
är mycket illa underrättat om
vad liberalism egentligen är.

Den avgörande frågan är, huruvida
arbetarnas ocli tjänstemännens vilja att
öka produktionen kan stimuleras genom
ett inkomsttillskott, som kan erhållas
som ränta eller som vinst på insatt
kapital eller som andel i vinst — som
det kallas i motionen — eller genom de
inkomsttillskott, som fackföreningsrörelsen
kan utvinna för arbetare och anställda
genom en avtalsrörelse. Den senare
vägen är, så vitt jag förstår, ägnad
att väcka precis samma intresse för en
produktionsstegring som den förra. Om
man betalar en del av vinsten i skatt
— jag gör den sammanställningen — då
hotas arbets- och sparsamhetsviljan, och
om man betalar ut en del av vinsten i
högre löner, så är det företagsekonomiskt
skadligt. Men ger man ut en del
av vinsten på det sätt, som herr Ståhl
rekommenderar, så bli både arbetare,
tjänstemän och företagare stimulerade.

Enligt min mening talar allt för att
en utredning i motionens syfte inte
bara är bortslösade pengar, utan dessutom
ett överdrivet utnyttjande av en
massa människors arbetstid. Parterna

ha ju också godhetsfullt bett att få
avstå från all denna välvilja. De ha den
bekanta liberala lidelsen att vilja sköta
denna sak utan inblandning från riksdagens
sida, och jag måste säga att jag
i detta sammanhang med en viss tillfredsställelse
uppträder som konservativ
i jämförelse med den radikale herr
Wedén från Eskilstuna.

Jag skall inte ta upp någon detaljdiskussion
om de invändningar, som till
och med motionärerna haft att göra mot
tanken på vinstandelar. De erkänna
själva, att området är svåröverskådligt.
Det bör nog kunna räcka med att erinra
om att den föreslagna vägen skulle
kunna skapa ganska besvärliga klyftor
mellan olika inkomsttagare, å ena sidan
dem, som arbeta i de stora och förnämliga
företagen med de stora vinsterna,
och å andra sidan dem, som
arbeta i de obetydligare och kanske förlustbringande
företagen. Eftersom fackföreningsrörelsen
i sin lönepolitik försökt
bygga över klyftorna, så tycker
jag att det inte är särskilt angeläget att
man tillskapar ett system — i varje
fall inte med hjälp av en statlig utredning
— där klyftan mellan de olika inkomstgrupperna
antingen bibehålies eller
också vidgas. Jag tror att det är
riktigast, att ett samarbete på detta
område mellan arbetarna och arbetsgivarna
får växa fram av sig självt, i den
mån det kan finnas intresse för saken.

Jag tillåter mig, herr talman, att med
denna motivering yrka bifall till utskottets
förslag.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande
förevarande utlåtande ävensom handläggningen
av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till klockan
7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

119

§ 20.

Interpellation ang. ett närmare ekonomiskt
samarbete mellan de skandinaviska
länderna.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr ERICSSON i Näs, som yttrade:
Herr talman! Då förhandlingarna om
ett nordiskt försvarsförbund strandade,
förklarade sig alla berörda parter beredda
att fortsätta samarbetet i andra
former. Man hänvisade till den redan
tidigare påbörjade samverkan på de
sociala och kulturella samt i någon
mån ekonomiska områdena. Något avbräck
i det nordiska samarbetet på
dessa avsnitt synes misslyckandet av
försvarsunderhandlingarna knappast ha
medfört, vilket i och för sig är tillfredsställande.
Men man kan å andra sidan
inte heller påstå att ansträngningarna
att nå fram till påtagbara resultat ha
ökats under det senare halvåret. Vad
man däremot tycker sig kunna konstatera
är att det blivit åtskilligt tystare
kring det nordiska samarbetet och de
pågående utredningarna både i tidningspressen
och bland allmänheten.
Enligt min mening skulle det inte skada
utan tvärtom gagna den nordiska saken,
om den allmänna opinionen hölles
bättre underrättad om vad som sker.

För någon tid sedan sammanträdde
i Stockholm den delegation, som arbetar
med frågan om upprättande av en
tullunion mellan Danmark, Norge och
Sverige. Redan vid det skandinaviska
utrikesministermötet i Köpenhamn i
augusti 1947 fattades beslut om att tillsätta
en utredning om ökat samarbete
i ekonomiska spörsmål, bl. a. i fråga
om tullunion mellan förut nämnda tre
nordiska länder. Utredningen, som i
förbigående sagt skulle arbeta skyndsamt,
kom dock till stånd först våren
1948, då ledamöter utsågos, men har
därefter sammanträtt med jämna mellanrum.
Något besked om hur långt undersökningen
av exempelvis möjlighe -

terna för en tullunion fortskridit har
inte lämnats vare sig tidigare eller vid
stockholmsmötet. Det lär förhålla sig
så, att delegationen för behandling av
tullfrågan till sig knutit experter från
industri och jordbruk. Man kan säkerligen
förutsätta att en del av allmänheten
vore intresserad av att få veta
vad som förekommer vid dylika möten
och hur arbetet är upplagt.

Men även i andra sammanhang synes
det nordiska ekonomiska samarbetet
vara föremål för förhandlingar mellan
representanter för de tre ländernas regeringar.
Enligt uppgifter i tidningarna
förekommo i samband med det socialdemokratiska
partiets 60-årsjubileum
inofficiella förhandlingar mellan statsministrarna
och handelsministrarna i
ekonomiska spörsmål. Något meddelande
om vad där behandlats eller om
några resultat uppnåtts har inte lämnats,
trots att en sammankomst av denna
halvofficiella karaktär kan påräkna
ett allmännare intresse.

Det förefaller vara ett rimligt krav
att fortlöpande informationer lämnas
om utredningarna rörande det ekonomiska
samarbetet och hur dessa bedrivas.
Det skulle vara till fördel att rapporter
utarbetades och publicerades i
den mån kommittéer och delegationer
komma fram till vissa resultat, oavsett
om dessa gå i positiv eller negativ riktning.
Om det är så att man önskar ett
närmare nordiskt samarbete — och det
förutsätta de officiella deklarationerna
— måste det vara angeläget att opinionen
i god tid får ta ställning till de
olika spörsmålen. Den nordiska tanken
måste förankras i folkens breda lager,
om planerna på ett vidgat och intimt
samarbete skola kunna förverkligas.

Med anledning av vad jag anfört
får jag hemställa om kammarens tillstånd
att till hans excellens statsministern
rikta följande fråga:

Är Ers Excellens i tillfälle att lämna
kammaren eu redogörelse för hur långt
utredningarna kommit om ett närmare
ekonomiskt samarbete mellan de skan -

120 Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Interpellation ang. Sveriges representation i Colombia.

dinaviska länderna, t. ex. i fråga om
planerna på en tullunion?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21.

Interpellation ang. Sveriges representation
i Colombia.

Herr WIBERG erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! I 1948

års statsverksproposition, tredje huvudtiteln,
s. 12, redogjordes under rubriken
»Beskickningarna i Chile, Colombia
och Venezuela m. m.» för framställningar
— vilka redan berörts i 1947
års statsverksproposition — från Sveriges
allmänna exportförening, Sveriges
industriförbund och Sveriges grossistförbund
angående önskvärdheten av att
ersätta befattningarna såsom chargés
d’affaires i förenämnda länder med sändebudsposter.
I 1947 års statsverksproposition
hade framhållits, att en studiedelegation
under ledning av H. K. H.
Hertigen av Halland vid årsskiftet 1946
—1947 besökte den sydamerikanska
kontinenten och att man borde taga del
av delegationens erfarenhet, innan frågan
om eventuell ändring av Sveriges
representation i Sydamerika upptoges
till prövning.

Efter sin hemkomst i februari 1947
framlade delegationen vissa förslag rörande
en förstärkning av utrikesrepresentationen
i Sydamerika. Sålunda föreslogs
i första hand, att sändebudsposter
upprättades i Chile, Colombia och Venezuela,
vilket motiverades med att den
hittills gällande ordningen med chargés
d’affaires av flera skäl, bland annat med
hänsyn till det svenska näringslivets
ökade intresse för ifrågavarande länder,
icke vore tillfredsställande.

I 1948 års statsverksproposition förklarade
ministern för utrikes ärendena,
att han i rådande finansiella läge icke
vore beredd överväga något förslag om
inrättande av nya sändebudsbefattningår
i de länder, om vilka nu vore fråga.

Utrikesministern tilläde dock följande:
»Emellertid är det med hänsyn till internationella
konvenanssynpunkter önskvärt,
att representationen i vissa främmande
länder, där arbetet i och för sig
skulle kunna omhänderhas av en tjänsteman
i lägre lönegrad, tager formen av
ett i vanlig ordning ackrediterat sändebud.
Jag vill diirför i stället föreslå, att
i länder, där en självständig diplomatisk
representation anses böra finnas,
men där beskickningen ledes av en
chargé d’affaires, Kungl. Maj:t må kunna,
då så befinnes lämpligt, förordna,
att denne skall under sin tjänstgöring
i vederbörande land erhålla ställning
som sändebud. En anordning av denna
art torde förekomma inom vissa andra
utrikesförvaltningar, t. ex. Danmarks.
Dessa tjänstemän skulle bibehållas vid
nuvarande lönegrad och avlöningsförmåner,
ortstillägg etc., och anordningen
skulle alltså ej medföra ökade kostna der.

Därest från riksdagens sida intet
är att erinra mot detta förslag, torde
det alltså få ankomma på Kungl. Maj :t
att i förekommande fall besluta härom.»

Från riksdagens sida förekom icke
någon erinran mot förslaget.

Kungl. Maj:t har också under år 1948
begagnat den möjlighet, som sålunda
uppkommit, till att förordna, att beskickningscheferna
i Chile och Venezuela
under sin tjänstgöring i vederbörande
land erhålla ställning som sändebud.

Däremot har motsvarande förordnande
icke gjorts i fråga om Colombia. Det
ganska märkliga förhållandet föreligger
sålunda, att Sverige i vissa närliggande
länder såsom Peru, Chile och Venezuela
har antingen, såsom är fallet vad Peru
beträffar, sändebud, eller, vad angår
Chile och Venezuela, beskickningschefer,
som inneha ställning såsom sändebud
under den tid vederbörande äro
ackrediterade i angivna länder.

De skäl, som av näringsorganisationerna
åberopats till förmån för en förändring,
ha utan tvivel full giltighet

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

121

Interpellation i anledning av de statistiska uppgifter, som bostadsstyrelsen infordrar
angående bostadsbyggandet i kommunerna.

vad Colombia beträffar. De internationella
konvenanssynpunkter, som utrikesministern
för sitt vidkommande hänvisat
till, äro uppenbarligen också aktuella
i fråga om Colombia. Det synes
också knappast föreligga någon anledning
till att icke vårt lands chargé
d’affaires i Colombia skulle erhålla eu
ställning, som motsvarar beskickningschefernas
i Chile och Venezuela. Mellan
Sverige och Colombia förekommer ett
handelsutbyte, reglerat genom ett avtal,
vilket, såvitt man kan se, hittills ur båda
ländernas synpunkt fungerat tillfredsställande.
Här i Sverige åtnjuter Colombia
också med fog stor aktning och
uppskattning. Det är anledning understryka
det faktum, att vi i Sverige allmänt
sätta det allra största värde på
ett vänskapligt förhållande till Colombia.

Under hänvisning till ovanstående
hemställer jag om kammarens medgivande
att till hans excellens ministern
för utrikes ärendena få framställa följande
interpellation:

Avser utrikesministern att inom nära
framtid föreslå Kungl. Maj:t att besluta
om sådan förändring i fråga om vårt
lands representation i Colombia, som
redan ifrågakommit beträffande de
svenska beskickningscheferna i Chile
och Venezuela?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22.

Interpellation i anledning av de statistiska
uppgifter, som bostadsstyrelsen infordrar
angående bostadsbyggandet i
kommunerna.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Luttra, som yttrade:
Herr talman! Den utvidgning av den
statliga förvaltningsapparaten, som skett
särskilt under de senaste åren, bar medfört
en del beklagliga konsekvenser,
ökad pappersexercis och ökat blankettraseri
betunga i allt högre grad såviil

allmänheten som, kanske i synnerhet,
kommunala myndigheter, företag m. fl.
Såväl ur besparings- som effektivitetssynpunkt
är det givetvis angeläget att
skyldigheten att lämna uppgifter i olika
hänseenden till myndigheter begränsas
till vad som är oundgängligen nödvändigt.
De oroande tendenserna på detta
område ha varit föremål för uppmärksamhet
såväl i pressen som i riksdagen.
1947 års statsrevisorer ha även ägnat
problemet en kritisk granskning. De ha
sålunda anfört: »Den reformverksamhet
på statslivets olika områden, som ägt
rum under de senaste decennierna och
som resulterat i en omfattande expansion
av statsförvaltningen, har medfört,
att blanketterna kommit att spela en
alltmera dominerande roll vid arbetsuppgifternas
lösande. En granskning av
det nuvarande blankettbeståndet inom
statsförvaltningen ger icke blott en
skrämmande bild av dess kolossala omfång
utan även en provkarta på olika
format, typografisk utstyrsel och textuppställning.
» En utredning i ämnet pågår,
och statsrevisorerna förvänta att
förslag till förenklingar skola framkomma
ur utredningen. Ett område, där en
viss förenkling, enligt statsrevisorernas
mening, skulle kunna genomföras, gäller
statistiken.

Mot bakgrunden av detta bör det vara
självklart alt allmänheten, de kommunala
myndigheterna m. fl. icke påläggas
nya uppgifter i dessa avseenden utan
att starka skäl kunna förebringas. Det
måste under dessa förhållanden betecknas
som anmärkningsvärt att bostadsstyrelsen
nu har genomfört en omfattande
utökning av statistiken angående
bostadsbyggandet i kommunerna, varigenom
förmedlingsorganen belastas
med synnerligen betungande nya uppgifter.
Statistiken skall avse såväl planlagda
som icke planlagda områden samt
omfatta:

A. Inflyttningsfärdiga nybyggnader
med minst en bostadslägenhet.

122

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Interpellation i anledning av de statistiska uppgifter, som bostadsstyrelsen infordrar
angående bostadsbyggandet i kommunerna.

B. Avslutade ombyggnader och förbättringar
i de fall då

1. en eller flera bostadslägenheter tillkommit,

2. en eller flera bostadslägenheter avgått
eller standarden på en eller flera
bostadslägenheter förändrats genom
minst en av följande åtgärder:

3. ändring av rumsantalet,

4. inläggande av vattenledning,

5. inläggande av avloppsledning,

C. anordnande av centralvärme,

7. inredande av wc,

8. inredande av badrum.

C. Påbörjande av rivningar av hus
med minst en bostadslägenhet.

Insamlandet av uppgifterna torde
komma att medföra betydande besvär
för förmedlingsorganen. Det gäller att
få reda på alla byggnationer av nämnt
slag, oavsett om byggnadstillstånd erfordras
eller ej, d. v. s. även sådana
byggen som olovligen utföras utan byggnadstillstånd.
Uppgifternas tillförlitlighet
torde helt bli beroende på det intresse
och den omsorg, som förmedlingsorganen
lägga ned på detta arbete.
Uppgifterna skola lämnas på särskilda
blanketter och insändas för vissa kommuner
månadsvis och för vissa kvartalsvis.
Blanketterna utgöras av en »huvudblankett»,
vari alla uppgiftsskvldiga
byggnationer antecknas, samt husblanketter,
en för varje hus där åtgärd vidtagits.
Samtliga blanketter skola utskrivas
i två exemplar.

Även de centrala bostadsorganen

komma säkerligen att belastas med ett
betydande arbete med uppgifternas infordrande,
komplettering och bearbetning.

Det förefaller synnerligen tveksamt,
om en sådan statistik som det här gäller
har någon större praktisk betydelse
för lösandet av de uppgifter, som åligga
bostadsorganen. I varje fall synes nyttan
därav icke stå i rimlig proportion
till de kostnader och besvär, som förorsakas
såväl de centrala bostadsorganen
som kommunala myndigheter, företag
och enskilda.

Med anledning av vad som anförts
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framställa följande
frågor:

1. Anser statsrådet att den omfattande
statistik, som kungl. bostadsstyrelsen
beslutat, är nödvändig för att bostadsorganen
skola kunna lösa sina uppgifter
på ett tillfredsställande sätt, och,
om så är fallet, är statsrådet i tillfälle
att närmare motivera detta?

2. Anser statsrådet att denna utökning
av statistiken står i god samklang
med de krav på förenklingar i administrationen,
som framförts i många
olika sammanhang?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.07 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

123

Onsdagen den 11 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1.

Nya former av samarbete mellan arbetsmarknadens
parter. (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande andra kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 8, över motion om utredning''
rörande principerna och metoderna för
nya former av samarbete mellan arbetsmarknadens
parter, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid enligt förut
gjord anteckning ordet till

Herr WEDÉN, som yttrade: Herr talman!
Jag vill endast inledningsvis säga,
att jag ingalunda accepterar de skildringar
av motiven för mitt ställningstagande,
som herrar Sehlstedt och Gustafsson
gåvo före middagspausen. Men
jag tror att det är ganska ofruktbart att
ta upp en diskussion på den punkten,
och dessutom skulle den kanske, såsom
i någon mån framgick av vissa avsnitt
av herr Sehlstedts anförande, vara svår
att hålla på den nivå, som jag under
min korta tid i kammaren har funnit
prägla meningsutbytet här. Jag har endast
sagt, att jag hellre velat utsätta
mig för risken av en misstolkning av
mina motiv än jag velat intaga en helt
passiv ställning till själva saken.

Det är klart att tanken på vinstandelar
och meddelägarskap inte i och för
sig är ny som idé, men det är de verkligt
omfattande och i stor utsträckning
framgångsrika försök, som gjorts i andra
länder, framför allt i USA och Flngland,
som åtminstone för mig ha fört
frågan över från idéernas värld till

verklighetens och givit den ett aktuellt
intresse, som den inte haft på länge.

Det förefaller mig som om det, såvida
man inte vill ha en ekonomisk ordning,
som helt baserar sig på antingen vinstintresset
hos den ensamme enskilde företagaren
eller på principen att staten
skall övertaga ansvaret för all produktion
av någon betydelse, låge ganska
nära till hands att söka efter en tredje
utväg. Och jag kan för min del inte finna
annat än att motionärernas förslag
utgör ett försök att finna en sådan väg,
på vilken man om möjligt skulle kunna
samordna företagarintresset med arbetstagarintresset
och kanske även med de
allmänna intressena, t. ex. det allmänna
intresset av att stärka produktionsviljan.
Det finns nog också för närvarande
inom olika läger inom det produktiva
livet ett livligt intresse för eu sådan väg.
Men det kan ju hända att inom en del
företagsledningar meningarna äro delade
— det är inte alls orimligt att tänka
sig, herr Sehlstedt — och jag föreställer
mig, att det måste gå bättre att övervinna
motstånd och hinder av dessa
slag, ju mer objektivt belyst spörsmålet
kan bli.

Det är givetvis inte här fråga om något
försök att få riksdagen att spela
mentor för organisationerna, utan det
är bara fråga om att åstadkomma en utredning,
som skulle kunna verka upplysande
och klarläggande, och jag skulle
för min del finna det beklagligt, om inte
riksdagen ville medverka därtill. Det
har för mig varit förvånande att i denna
fråga få bevittna herr Sehlstedts mycket
passiva inställning, ytterligare understruken
i hans anförande här i kammaren.
Det är denna inställning, som
jag har tillåtit mig att beteckna som
konservativ, och jag vill gärna tillägga,
att den är utslag av en ganska dålig
konservatism.

124

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nya former av samarbete mellan arbetsmarknadens parter.

Vidare anförde:

Herr STÅHL: Herr talman! Jag vill
börja med att säga, att det förvånar mig
en smula att utskottets ärade ordförande,
herr Sehlstedt, kände anledning att
brösta av så våldsamt som han här
gjorde, i all synnerhet som det strax
efteråt visade sig att det som han hade
att komma med mest bestod av ganska
nerslitna små, vad pojkarna hemma i
Värmland kalla potkulor, som inte ha
någon större möjlighet att göra effekt.
Alla hans argument voro ju sådana, som
redan i remissutlåtandena ha blivit ganska
uttröskade. Det väsentliga var egentligen
att herr Sehlstedt avslöjade två
saker, och dem vill jag här gärna belysa.

Det gäller först och främst vad herr
Wedén här kallat en konservativ inställning.
När jag hörde herr Sehlstedt,
kom jag att tänka på vad herr von Friesen
häromdagen sade till socialdemokraternas
högt ärade gruppordförande
här i kammaren, nämligen att han är en
charmerande och energisk talesman för
de bestående förhållandena. Med en viss
reservation för de beträffande hr Sehlstedt
något överdrivna attributen skulle
jag, herr talman, kunna tillämpa dessa
ord på herr Sehlstedt: han framträder
som en mycket energisk talesman för
de bestående förhållandena. Han har
hämtat sina argument dels från organisationslivet,
dels och inte minst från
den press, som står de allra största arbetsgivarna
nära. Jag såg t. ex. att i en
av dessa tidningar kallade man härom
dagen den framstöt, som vi motionärer
gjort, för klåfingrighet, och herr Sehlstedt
kan alltså glädja sig åt att ha resonans
för sin uppfattning inte minst
på det hållet.

Jag skulle för det andra vilja, när
herr Sehlstedt här karakteriserar vår
motion som ett brännoffer på arfaetarliberalismens
altare, svara honom, att
det är oss ganska likgiltigt, hur man
försöker att klichera det hela. Om ut -

skottet hade besvärat sig med att verkligen
ta reda på hur förhållandena ligga
till på andra håll ute i världen, så skulle
inte herr Sehlstedt på det bjärta sätt,
som skett, ha avslöjat sin okunnighet
om den tanke det här gäller. I samma
andedrag som herr Sehlstedt avvisar
varje tal om att det skulle vara fråga om
någonting nytt — och det gör han med
rätta — säger han, att herr Wedén kan
ju, om han har lust, tillämpa systemet i
den formen, att han till sina arbetsslavar,
såsom herr Sehlstedt uttrycker sig,
delar ut något av de vinster som han
till äventyrs har. Det visar, herr talman,
att utskottets ordförande icke har besvärat
sig med att ens söka sätta sig in i
frågan. Det är väsentligt att slå fast, att
ett system med vinstandel och meddelägarskap
varken kan eller är avsett att
vara baserat på något slags allmosegivande.
Om herr Sehlstedt är så konservativ
att han önskar sig tillbaka ända
till den tiden, när socialhjälpen här i
landet var konstruerad på det sättet, må
det vara hans ensak, men jag skulle tro
att man inom socialdemokratien i övrigt
betackar sig för ett sådant system,
och för vår del göra vi det under alla
förhållanden.

Vad sedan själva saken beträffar —
och då upphör tyvärr all diskussion
med herr Sehlstedt, eftersom han icke
ägnat sakfrågan något intresse — så vill
jag'' framhålla, att det finns mycket, inte
minst erfarenheterna från England och
Amerika, som talar för att det i längden
är lika otänkbart med något statiskt
stillastående, för att använda en sådan
tårta på tårta i formuleringen, när det
gäller förhållandet mellan företagslivets
olika parter, som i fråga om andra områden
inom samhällslivet. Det är inte
möjligt och allra minst önskvärt att, medan
olika grupper av medarbetare i företagslivet
stiga allt högre i fråga om
insikter, skicklighet och ansvarskänsla,
låsa fast ett kollektivistiskt system, i vilket
de äro definitivt och för all framtid
ställda utanför, när det gäller inflvtan -

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

125

Nya former av samarbete mellan arbetsmarknadens parter.

de i företagen och därmed också andel
i deras utdelning. Vi måste räkna med
att här kommer, vare sig vi vilja det
eller inte, något nytt att arbeta sig fram,
och jag tror för min del att den utvecklingen
är att hälsa med tillfredsställelse.
På den punkten skär sig emellertid den
uppfattning, som utskottet har och som
man inte ens gjort sig besvär med att
närmare utveckla, liksom över huvud
taget det statiska tänkesättet, mot
vår uppfattning. Vi tro att på det område,
som det här gäller, ligger progressivitet
och utveckling så att säga i
sakens natur.

Hur kommer då denna utveckling att
ske? Ja, därom kan man ha delade meningar.
Finansminister Wigforss har
otaliga gånger i denna kammare redogjort
för hur han för sin del ser på saken.
Av de små ansatser till ett sakligt
resonemang, som funnos i herr Sehlstedts
anförande här, förstod man att
han klamrar sig fast vid den kollektivistiska
organisationsform som vi för närvarande
ha inom företagslivet och som
har medfört, att makten och inflytandet
alltmera glida över från arbetare och
tjänstemän vid de olika företagen till
ett relativt fåtal allt mäktigare och alltmer
dominerande funktionärer i de väldiga
organisationerna. Jag är för min
del, herr talman, övertygad om att denna
utveckling inte kan fortsätta, ty de
anställda, det må vara tjänstemän eller
arbetare, äro dess bättre för högtstående
för att i längden känna sig tillfredsställda
med eller vilja finna sig häri.

Vad finns det då för alternativ? Enligt
vår uppfattning visar utvecklingen
i utlandet alt det verkligen finns ett godtagbart
alternativ, nämligen det som vi
tillåtit oss kalla systemet med vinstandel.
eventuellt utbyggt till ett system
med meddelägarskap i företagen. De av
kammarens ledamöter, som gjort sig besvär
att läsa motionen, ha funnit att vi
sannerligen icke givit vår framställning
den formen, alt det här är fråga om någonting
som är självklart eller som

måste förverkligas just på det sätt som
vi tänkt oss. Vi ha tvärtom radat upp
en mängd invändningar, som kunna göras
mot den grundsyn på det ekonomiska
livet och företagslivet som det här
gäller — det finns nämligen mångfaldiga
sådana invändningar. Å andra sidan
vet man att t. ex. i Amerika, där
produktiviteten ändå är högre än i något
europeiskt land, har systemet med
vinstandel och meddelägarskap trängt
igenom vid hundratals olika stora företag,
och jag skulle kunna, fastän jag inte
tror att det på något sätt intresserar utskottets
majoritet, nämna att företag av
denna typ ha bildat en särskild arbetsgivarorganisation,
där alltså även de anställda
äro medlemmar, och att de ha
kunnat visa upp att resultaten i fråga
om produktionsökning och avkastning
ställa sig ofantligt mycket fördelaktigare
än inom företag av den gamla typen.

Jag har här framför mig, herr talman,
en liten skrift, utgiven av det liberala
partiet i England, som har tagit upp
frågan om vinstandel och meddelägarskap
på sitt program. I denna skrift berättas
om ett företag, där chefen heter
Steden Louis och där antalet anställda
för närvarande uppgår till 12 000. Företaget,
vars omsättning är uppe i 11 miljoner
pund, har med fördel använt
vinstandelssystemet sedan, jag vill minnas
34 eller 35 år tillbaka, och chefen
för företaget säger, att det verkat så fördelaktigt,
att det aldrig skulle kunna
tänkas att man gick tillbaka till det
gamla.

Jag vill med skärpa — jag tror nämligen
att en missuppfattning har kommit
att göra sig gällande — understryka
att det här sannerligen inte är
fråga om någon form av socialism. Det
är kanske också därför som herrarna i
utskottet, vilka mera svära på magisterns
ord än tänka självständigt, slå
ifrån sig med en sådan överdriven
energi. Det är inte här fråga om socialism
eller kollcktivism, utan det är
fråga om att företagen under fri kon -

126

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nya former av samarbete mellan arbetsmarknadens parter.

kurrens skola kunna byggas upp som
enskilda enheter. Och därmed har jag
också anfört den invändning, som ger
sig själv, när det gäller de reservationer
och betänkligheter som ha kommit till
uttryck i RLF :s remissutlåtande och
som gå ut på att ingenting kunde vara
farligare för vårt näringsliv än att företagare
och anställda slöte sig ihop och
på det sättet eliminerade konkurrensen
och dikterade priserna. Det är, herr talman,
min bestämda övertygelse — och
därvid kan jag stödja mig på långa och
mycket ingående erfarenheter som
gjorts i mycket större länder än vårt —•
att resultatet blir ett helt annat. I stället
för att såsom nu vara organiserade i
stora, om jag får använda ordet horisontella
massorganisationer, där ledningen
sitter och träffar överenskommelser
om både det ena och det andra,
komma företagen att bli slutna enheter,
vilket möjliggör att konkurrensen verkligen
blir effektiv, till fördel framför
allt för konsumenterna.

Detta konstaterande att det icke finns
någon form av socialism i systemet med
vinstandel och meddelägarskap bör också
kunna lugna farhågorna på kooperativt
håll. Kooperationen har i sitt remissutlåtande,
såsom naturligt är, sagt
att det enda riktiga är, icke att de anställda
äga företagen, utan att konsumenterna
göra det. Den inställningen är förståelig,
men man negligerar varken producent-
eller konsumentkooperationens
insatser och betydelse i samhället, om
man gör gällande att det vid sidan av
dessa och av de privatägda företagen
borde finnas företag av en ny typ, företag
med vinstandelssystem och meddelägarskap,
vilka alltså genom praktiska
erfarenheter skulle kunna visa i vilken
män de kunna ta upp konkurrensen
med övriga företag.

Det är, herr talman, ingenting annat
som vi ha sagt eller proponerat än att
det vore rimligt att en utredning härom
gjordes. Visar det sig då, att idén inte
passar för svenska förhållanden, å la

bonne heure — då är den också självfallet
dömd att do. Men i och med att
vi göra ett sådant försök, har dock ett
system, som i utlandet givit betydelsefulla
resultat, fått möjlighet att visa sin
växtkraft även här i landet.

Jag skall be att få säga några ord
även om den konservativa inställningen
till denna fråga. Representanter för högern
inom utskottet ha ju icke anmält
någon reservation, och det hade jag inte
heller väntat. Jag har emellertid med
intresse tagit del av åtskilliga artiklar i
pressen, som skrivits av en ganska framstående
konservativ man här i landet,
professor Henrik Munktell. Han har sagt
ungefär detsamma som jag här i all
korthet sökt utveckla, nämligen att systemet
med vinstandel och meddelägarskap,
som i utlandet visat sig ha så goda
verkningar, borde kunna prövas även
hos oss. Jag har svårt att förstå, att man
på konservativt håll har ett så starkt
behov av att svära sig fri från den tanke,
som vi fört fram och som i praktiken
skulle, herr talman, leda till att det
inom företagslivet blir bättre paritet
mellan de anstiillda och chefer och
ägare.

Jag vill, när jag talar om konservatismens
inställning, tillägga att i England
har det konservativa partiet, speciellt
gruppen young conservatives, tagit
upp frågan om vinstandel och meddelägarskap
i sin »industrial charter»
och där visat mycket stor sympati för
tanken.

Vad så beträffar frågan om metoderna
— och det är ju där som man har
skjutit i förgrunden det argumentet att
staten inte bör engagera sig i en utredning
— så ha vi ju i motionen närmare
utvecklat de synpunkter som varit vägledande
för oss. Vi ha åberopat exemplet
från Lesjöfors, där ju arbetare och
tjänstemän ådagalagt stort intresse för
det system med vinstandel, som disponent
De Geeer har lanserat. Parentetiskt
vill jag här säga, att vi inte velat ge
frågan om vinstandel några större pro -

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

127

Nya former av samarbete mellan arbetsmarknadens parter.

portioner, när vi första gången presenterat
den i Sveriges riksdag — det hela
har närmast fått karaktären av, om jag
så får säga, ett liberalt värmländskt
initiativ, eftersom det ju är två värmlänningar
som ha motionerat och vi delvis
bygga vår motion på erfarenheter
från Värmland. Vi ha emellertid i motionen
framhållit, att om det helt överlåtes
till parterna på arbetsmarknaden
att ordna saken, så finns det, med den
inställning man har här i landet, risk
för att tjänstemän och arbetare bli misstänksamma
och oroliga, om arbetsgivarna
ta ett initiativ. Och vice versa: om
arbetarna ta ett initiativ för att få till
stånd ett system med vinstandel, bli
lätt arbetsgivarna misstänksamma. Vi
ha därför, enkelt och praktiskt, resonerat
som så, att man av allt att döma inte
kommer någonstans med hela tanken,
om inte utredningen lägges i händerna
på den opartiska instans som staten
ändå är. Då skulle man från början
kunna få med representanter för olika
grupper, och alla invändningar och betänkligheter,
som vi ha redovisat i vår
motion, skulle kunna bli ordentligt vädrade.
Det skulle då kunna skapas bättre
klarhet om huruvida det finns anledning
att pröva systemet och på vilka
områden av företagslivet detta i så fall
borde ske.

När man nu säger, mina damer och
herrar, precis som de gamla manchesterliberalerna,
att detta har inte staten
någonting att göra med — detta skola
parterna på arbetsmarknaden sköta —
iir det som elt eko från svunna sekler.
Det är märkligt att höra socialdemokraterna
föra det resonemanget, och det
kan hända, att vi komma att få höra det
iiven från annat håll. Det är en samhällsuppfattning,
som i varje fall inte
jag delar. Jag skulle inte ha kunnat sitta
i riksdagen flera år och delta i en
mängd olika beslut, som på det mest
intima sätt beröra vårt arbetsliv, om vi
konsekvent skulle utlämnat det åt parterna
på arbetsmarknaden. .lag skulle

vilja fråga herr Sehlstedt, var man i
dag hade befunnit sig, om den gamla
manchesterliberala skolan hade så konsekvent,
som herr Sehlstedt driver den
i (lag, tillämpats på det sättet i vårt
samhälleliga liv.

Detta gör, herr talman, att denna argumentering
absolut inte kan — jag
skall inte använda uttrycket imponera,
tv det ligger så fjärran — på något sätt
beröra den inställning, som jag för min
del har. Tvärtom, den avslöjar ytterligare
att man inte har kunnat finna
något hållbart argument för sitt nejsägeri
i utskottsutlåtandet. Därför griper
man efter detta formella argument
som den drunknande efter ett halmstrå
och skjuter det framför sig och säger,
att eftersom vi fått tag i ett argument
att slå ihjäl kanhända en stor och väsentlig
sak med, använda vi detta halmstrå.
Jag vill säga, att den argumentering,
som man använder för att dölja
sin nejsägande inställning med, är för
svag för att den skall tjäna syftet. Därför
ser man klart och tydligt att här
bakom ligger en annan mentalitet. Man
vill inte ta risken av att få en annan
struktur av företagslivet än den som
man själv växt fast vid och som befunnits
i många avseenden värdefull för
de syften man eftersträvar. Jag tror
att på företagarhåll är man också tveksam,
och det kan jag också förstå. Jag
vågar emellertid säga, att denna rent
mänskliga tröghetslag, som är begriplig
och i många fall respektabel, kan ju
ändå inte vara ett argument mot en utredning,
som inte syftar till något som
helst ingripande utan som, såsom det
står definierat i motionen, skall ha ett
klarläggande, vägledande och eventuellt
i något fall stimulerande syfte, men
däremot inte på något sätt, och det står
åtminstone två gånger poängterat i motionen,
skall föranleda något som helst
samhälleligt ingripande.

Herr Gustafsson sade — jag vill gärna
beröra även det — i sitt anförande,
att om man tror, att vinstandel och

128

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nya former av samarbete mellan arbetsmarknadens parter.

meddelägarskap på något sätt skulle öka
arbetslusten — han använde det ordet
— tar man fullkomligt miste. Jag skulle
vilja säga till herr Gustafsson: Använd
det resonemanget och uppträd här i
kammaren med det argumentet nästa
gång vi få socialiseringpropåer av olika
slag! Det tror jag skulle kunna vara
verkligt värdefullt att få höra i det sammanhanget,
ty där har det sin plats.
Men i detta sammanhang, där man från
utlandet i hundratals fall kan visa på att
detta har lett till produktionsökning, till
värdefulla verkningar för både företagare
och anställda i samhället i dess
helhet, här har det inte det ringaste
att göra.

Herr talman! Jag är ju medveten om
att detta initiativ denna gång inte kommer
att leda till något resultat. Det
visste vi naturligtvis redan när motionen
väcktes. En av de värdefullaste
egenskaperna — jag skall gärna medge
det — hos den svenska riksdagen är
nämligen betänksamhet inför nya projekt.
Det har ofta visat sig vara klokt
att vara betänksam, men i detta fall är
det ju inte fråga om att här införa något
nytt. Här är det fråga om att ta fram
ett i utlandet praktiserat system och
undersöka om detta kan vara någonting
för svenska förhållanden att använda.
Om motionen faller, så har den i varje
fall tjänat det syftet, att den har aktualiserat
ett system av samarbete, av en
ny anda, av en bättre inställning på arbetsmarknaden,
som så småningom i ett
kultursamhälle som vårt måste tränga
sig fram, måste tränga igenom och som
också kommer att så småningom medföra
frukter och resultat för oss alla.
Det är därför, herr talman, ingalunda
med något vemod min medmotionär
och jag här höra de kritiska inläggen i
denna debatt. Tvärtom äro vi övertygade
om att den sak, vars talan vi här
föra, hör framtiden till.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Herr Ståhl har ju slagit med friskt mod
åt alla håll. När jag hörde herr Ståhl
blev jag ganska osäker om vilken allmänekonomisk
uppfattning herr Ståhl
egentligen företräder. Om herr Ståhls
uppläggning kan betraktas som ett representativt
uttryck för den moderna
s. k. socialliberalismen, måste jag säga,
att den har blivit ännu mer konturlös
än den varit tidigare. Jag skall be att
strax i största korthet få exemplifiera.

Jag vil! bara först, herr talman, säga,
att jag tror att vi alla i denna kammare,
i synnerhet vi alla som i vårt dagliga
liv syssla med facklig verksamhet, äro
medvetna om att ett av våra viktigaste
samhällsproblem är att finna de bästa
vägarna för att kunna vidga samarbetet
mellan parterna i produktionslivet. Jag
är också övertygad om att alla med
glädje hälsa den utveckling, soin markeras
framför allt av de bägge saltsjöbadsavtalen.
I och med att jag säger
detta måste jag också inlägga en gensaga
gentemot herr Sehlstedts uppläggning
av problemet. Jag tror inte att
hans sätt att presentera denna fråga
gagnar diskussionen. Det var en uppläggning
som åtminstone i mitt tycke
var mycket främmande för den sakliga
och objektiva atmosfär, som präglar
överläggningarna på den svenska arbetsmarknaden.

Jag har, herr talman, för min del inte
någon förutfattad mening om själva
frågan om vinstandelssystemet. Jag har
även i min ringa mån sökt studera, hur
detta system har verkat utomlands, och
jag har kunnat konstatera, att erfarenheterna
ha varit mycket blandade. Man
har exempel på sådana uppmuntrande
erfarenheter, som här herr Ståhl anförde,
men man har, såvilt jag kunnat se,
tyvärr kanske man skall säga, lika
många exempel på motsatsen. För min
egen del har jag haft tillfälle att följa
utvecklingen i två företag här i Sverige
inom samma bransch med likar -

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

129

Nya former av samarbete mellan arbetsmarknadens parter.

tade förutsättningar, i vilka vinstandelssystemet
prövats, i det ena företaget
med ganska gott resultat, i det andra
företaget med negativt resultat. När man
ser detta, måste man ju säga sig, att
man uppenbarligen inte kan ha någon
doktrinär inställning till denna fråga.
Jag säger det bl. a. med hänsyn till de
slängar herr Ståhl gav oss på den konservativa
kanten.

Emellertid är det, herr talman, såvitt
jag förstår, inte i främsta rummet
detta som denna diskussion gäller, utan
det är i stället något helt annat, och
därvidlag skall jag be att få föra in vad
jag betraktar som principiellt grundläggande
borgerliga synpunkter i en
ekonomisk debatt. Det heter här i reservanternas
uttalande, att vinstandelarna
icke utgöra löneförmåner i egentlig
mening. De skola inte betraktas som
vanliga avlöningsförmåner. Jag förstår
inte denna inställning. Även vinstandelarna
utgöra ju en del av den totala ersättningen
för den utförda arbetsprestationen.
Det heter vidare i reservationen
att man hoppas, att vinstandelssystemets
införande skall leda till höjd produktion,
förbättrade inkomster, ökad
trivsel och större gemenskap. Det är
väl ändå ganska uppenbart, att om
vinstandelarna skola kunna få dessa betydande
återverkningar, få inte dessa
andelar vara alltför obetydliga i förhållande
till den övriga arbetsersättningen.
Vinstandelarnas karaktär av
löneförmån blir emellertid därmed ännu
mera markerad.

Jag lade också märke till att herr
Wedén för sin del, i mitt tycke med all
rätt, kraftigt strök under att vinstandelssystemet
bör inpassas i det moderna
kollcktivavtalssystemet, om man nu reflekterar
på att införa vinstandelar. Om
man har denna inställning förefaller
mig kravet på eu statlig utredning av
frågan mycket förvånande. Jag trodde,
att vi här i vårt land voro överens om
att vi, så snart det är fråga om regle -

ring av lönefrågor, skola se till att dessa
frågor få lösas av parterna på arbetsmarknaden
fritt och självständigt utan
några anvisningar från statligt håll. Jag
vill bara, herr talman, tillägga, att för
min del betraktar jag fasthållandet vid
denna princip som en av grundförutsättningarna
för att vi skola kunna bevara
ett system med ekonomisk frihet
här i landet och även bevara vad jag
betraktar som en verklig demokrati för
parterna på arbetsmarknaden.

Herr Ståhl sade, att man i många
andra sammanhang varit med om att
koppla in staten när det gäller arbetslivets
utformning. Det är jag fullt medveten
om men, herr Ståhl, bland det
viktigaste, när det gäller dessa ting, är
ändå att veta var gränsen skall gå för
det statliga inflytandet. Har man inte
den saken klar för sig på liberalt håll,
måste jag säga, att det ur gemensam
borgerlig synpunkt verkligen är att beklaga.

Nu säges emellertid till sist, herr talman,
att det är beroende på särskild
omständighet, att man inte vill anförtro
åt parterna på arbetsmarknaden att ensamma
ta hand om denna sak. Det säges
här, att det avgörande skälet för att en
.statlig kommitté bör handha här ifrågasatt
utredning är den farhågan, att ett
initiativ av den ena parten på arbetsmarknaden
lätt skulle kunna väcka
misstro hos den andra. Herr Ståhl begagnade
i annat sammanhang uttrycket
»eko från svunna sekler». Om herr Ståhl
och hans meningsfränder hysa den
uppfattningen, att förhållandena på arbetsmarknaden
se ut på antytt sätt, är
det en uppfattning, som kanske hade
berättigande i ett annat sekel än det
nuvarande, men det är en mycket verklighetsfrämmande
uppfattning den dag
som i dag är. Man har hunnit mycket,
mycket längre i utvecklingen av kontakterna
mellan parterna på arbetsmarknaden,
än vad reservanterna synas
tro.

9 Andra kammarens protokoll 1949. Nr 16.

130

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nya former av samarbete mellan arbetsmarknadens parter.

Jag kan försäkra herr Ståhl, att man
på bägge sidor för länge sedan blivit
på det klara med att alla prestigesynpunkter
utan vidare skola kastas i papperskorgen
och att man skall fritt och
förutsättningslöst pröva varje bidrag
till lösningen av gemensamma problem.
Jag kan också försäkra herr Ståhl och
hans meningsfränder, att om en arbetstagarorganisation
här i landet skulle
begära att få diskutera vinstandelssystemets
införande med en sammanslagning
av företagare, skulle man på företagarsidan
vara beredd att sakligt och
ärligt gå in i en sådan diskussion. Jag
är också fullt och fast övertygad om att
de svenska fackföreningarna och de
svenska tjänstemannaorganisationerna
skola vara beredda att med samma vilja
till saklig och ärlig prövning diskutera
en sådan propå från företagarhåll.

Herr Wedén antydde, att vinstandelssystemet
var något som inte passar in
i de gamla sammanhangen. Kanske det,
men, herr talman, jag kan försäkra herr
Wedén att nog sysslar man ideligen
med problem som inte passa in i de
gamla sammanhangen, och man har klarat
av mycket besvärligare problem än
den fråga som här ställts under debatt.
Jag kan därför inte se annat, herr talman,
än att det viktigaste argumentet
för den begärda statliga utredningen är
ohållbart. Frågeställningen är: Skall

staten ta hand om och utreda saken
eller skall man överlåta åt de fria krafterna
inom arbetslivet att själva ta hand
om saken? Om det är så, att man tror
på att systemet med vinstandelar har en
verklig livskraft i det ekonomiska livet,
så kan man vara övertygad om att
systemet kommer att arbeta sig fram
fullkomligt oberoende av om vi sätta
i gång med en statlig utredning eller
inte. Jag anser, att man även ifrån reservanternas
och motionärernas utgångspunkter
skulle, om man vill främja
saken, vara rädd för en statlig utredning,
som, såvitt jag kan se, måste innebära
en risk för att utvecklingen bin -

des på ett ur reservanternas och motionärernas
synpunkter olyckligt sätt.

Jag ber, herr talman, att få anmäla min
anslutning till den ståndpunkt majoriteten
inom utskottet intagit.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall inte ta upp någon
strid med herr Hjalmarson, tv redan
den polemik jag hade tillfälle föra
i mitt första anförande har ju visat sig
vara i det väsentliga riktig. Jag begärde
ordet för att göra ett par förtydliganden
för att inte några missuppfattningar
skola uppstå.

Herr Hjalmarson refererade vad vi
sagt i motionen, att det skulle lätt
väcka misstro hos den andra parten,
om den ena toge initiativ, och därför
försäkrade herr Hjalmarson, att varje
sådan risk var absolut utesluten. Jag
tycker nog ändå, herr Hjalmarson, att
det är att säga litet grand för mycket.
Om herr Hjalmarson undersökt, i vilket
sammanhang vi gjort nämnda uttalande
i motionen, skulle han funnit, att
det står i samband med ett i motionen
intaget referat av herr De Geers berättelse
om sina erfarenheter på Lesjöfors.
Han meddelar där, att första gången han
tog initiativ i saken och inbjöd de anställda,
väckte det en sådan misstro hos
dem, att de betackade sig och avböjde.
Det är visserligen bara ett enda fall,
herr Hjalmarson, men det slår dock
helt ihjäl herr Hjalmarsons stolta försäkringar
inför kammaren. Jag skall
inte uttala mig på bredare front, ty
jag har inte så stor erfarenhet, men
redan vad jag anfört visar, att en utredning,
som alla parter kunde ha förtroende
till, skulle kunna leda längre.

Vidare frågar herr Hjalmarson efter
gränsdragningen mellan staten och enskild
företagsamhet och säger, att man
på liberalt håll inte har klarhet om den
gränsen. Jag vill säga herr Hjalmarson,
att om han läst motionen, skulle han
ha funnit, att vi flera gånger sagt, att

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

131

Nya former av samarbete mellan arbetsmarknadens parter.

vad staten skall göra, det är att utreda,
men någon som lielst inblandning från
statens sida skall inte ifrågakomma.
Den gränsdragningen är klar, men man
vill söka fördunkla den — på konservativt
håll.

Slutligen säger herr Hjalmarson, att
efter min deklaration är liberalismen
om möjligt ännu mera konturlös än
tidigare. Ja, jag kan inte hjälpa, att
inte herr Hjalmarson hittar konturerna;
det är många med honom som inte gör
det. Jag kan inte göra annat än resignera,
ty jag har verkligen många
gånger försökt belysa konturerna. Jag
vill bara konstatera att för den som
bara kan tänka i socialism eller, såsom
herr Hjalmarson, tänka i konservatism,
är det nya självfallet alltid något
konturlöst. Jag kan inte tänka mig annat
än att det blir tiden själv som
skall visa även herr Hjalmarson var
konturerna hos detta nya gå.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag är fullt övertygad om
att herr Ståhl inte kan anvisa konturerna
i det nya samhället. Detta få vi
nog överlåta åt tiden själv att göra.
Han anför ett enda exempel på att ett
initiativ, om det nu var från arbetstagar-
eller arbetsgivarparten, i fråga
om införande av vinstandelar framkallat
misstro hos den andra parten.
Det är klart att man kan dra fram sådana
enstaka exempel. Men jag tror för
min del att man, i synnerhet sedan så
starkt från herr Wedéns sida strukits
under, att man skall lösa frågan som
ett avtalsproblem i vanlig ordning,
måste utgå ifrån, att det är de avtalsslutande
parterna som i första hand
skola ta hand om saken. Hos dessa är
icke, det kan jag försäkra herr Ståhl,
inställningen på någondera sidan den
som han antydde.

När herr Ståhl säger, att det här gäller
att få till stånd en utredning som
alla parter ha förtroende för, kan han

ju dock inte gärna undgå’ att ta hänsyn
till det anmärkningsvärda förhållandet,
att alla parter som uttalat sig
hysa det allra största förtroende för
de utredningar, som de få göra själva,
men inte för den utredning som herr
Ståhl förordar. Slutligen vill jag fråga:
Var skall gränsen gå för statens inflytande
i det ekonomiska livet? Herr
Ståhl säger, att det här endast är fråga
om en utredning. Det talet ha vi hört
många gånger förut, även från socialdemokratiskt
håll, och det har gunås
visat sig, att utredningarna blivit helt
annorlunda än man tänkt sig. Det är
väl inte heller meningen att en statlig
utredning skall utmynna bara i allmänna
ord och lösa resonemang. Om
utredningen skall kunna tjäna något
förnuftigt syfte, i varje fall från motionärernas
utgångspunkter, måste den
väl resultera i några slags anvisningar
åt parterna på arbetsmarknaden. Sådana
anvisningar, därom är jag övertygad,
vill emellertid parterna helst
själva utforma utan att behöva ta i anspråk
den statliga utredningsapparaten.

Herr SEHLSTEDT: Man har blåst upp
en större storm kring detta ärende än
det enligt min mening är värt. Både
herr Wedén och herr Ståhl ha anmält,
att de inte riktigt tycka om mitt sätt
att ta på frågan om vinstandelarna.
Tillåt mig säga till både herr Ståhl
och herr Wedén, att jag icke med bästa
vilja i världen kan jaga upp mig till
något särskilt allvar och detta helt enkelt
av den anledningen, att därest man
på företagarhåll skulle anse det befogat
med s. k. vinstandelar åt arbetare och
tjänstemän, så är det ändock företagarna
alldeles obetaget att göra det.
Jag tror till och med att mottagarna
skulle vara riktigt tacksamma över välviljan
— i varje fall, herr Ståhl, icke
misstänksamma.

En av reservanterna, herr Rosén, bär
personligen i sill företag genomfört sy -

132 Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nya former av samarbete mellan arbetsmarknadens parter.

stemet med ’ vinstandelar. Han är bestämt
— jag uppfattar honom så — en
mycket ideellt betonad herre. En annan
av riksdagsledamöterna var nyss framme
och berättade, att han hade ett litet
företag med tolv anställda, där han
också genomfört vinstandelssystemet
alldeles på eget bevåg utan att fråga
arbetsmarknadens parter och utan att
begära statlig utredning. Jag inbillar
mig, att det skulle kunna gå till på
samma sätt i andra sammanhang. Jag
betraktar det följaktligen som bortslösad
tid och bortslösade pengar att ägna
sig åt uppgiften att samla ihop material
till en anordning, som kan genomföras
vilken dag som helst, av vem som helst
som över huvud taget har intresse för
saken.

Herr Wedén förklarade, att det finns
intresse hos parterna för vinstandelssystemet.
Det är mycket möjligt. Men
i den mån man betraktar arbetsgivareföreningen,
LO, RLF, Kooperativa förbundet
och andra organisationer som
organ för parterna, ha de uttryckligen
anmält, att de icke önska utredning.
Men däremot önska de själva ta hand
om frågan, därest det skulle finnas
något intresse för den. Jag tror det är
viktigt att notera detta, i synnerhet som
herr Ståhl gjorde gällande att utskottet
icke behagat sätta sig in i diskussionen
om vinstandelssystemet. Frågan
är möjligen ny för dagen i riksdagen,
men problemet har ältats åtskilligt, icke
minst inom arbetarrörelsen för mycket
länge sedan. Jag vill minnas, att man
på 1910- och 1920-talen — och före
den tiden — i samband med diskussionen
om industriell demokrati — ett
begrepp som icke är alldeles obekant
och i sig kanske innesluter andra lösningar
av företagarproblemen — bland
annat sysselsatte sig med de s. k. vinstandelarna.
Jag kan inte hjälpa och säkerligen
ingen annan heller, att denna
diskussion i det förgångna är bordlagd.
Och att den nu tas upp igen och
presenteras som en epokgörande ny -

het av folkpartiet, tycker jag inte att
ett utskott i riksdagen behöver ta så
särskilt högtidligt.

Av diskussionen om vad som skett
i Amerika fick jag under herr Ståhls
anförande en känsla av att detta klassiskt
kapitalistiska Amerika genomgått
en utvecklingsprocess som synes vara
förborgad för praktiskt taget alla andra
än herr Ståhl. Jag är medveten om, att
det alldeles säkert skett en utveckling
i den angivna riktningen i Amerika, till
och med inom ett ganska stort antal
företag — jag tror att det var 100-talet företag enligt herr Ståhl. Men det
nya, herr Ståhl, är att denna utveckling
i Amerika skett, såvitt jag vet,
utan att staten på något sätt ägnat frågan
något intresse eller någon uppmärksamhet.
Den har växt fram automatiskt,
och i den mån man har erfarit,
att det medfört resultat, har man
tillämpat systemet. Men staten har, såvitt
jag vet, icke lagt sin näsa i blöt,
utan överlåtit åt arbetsmarknadens parter
att lösa frågan som de funnit för
gott.

I fråga om förslaget till utredning,
berr Ståhl, ber jag att få säga ett par
saker till. Herr Ståhl gjorde gällande,
att en sådan skulle kunna mötas med
misstänksamhet och misstro från tjänstemännens
och arbetarnas sida, därest
företagarna skulle svara för eventuella
utredningar, medan man däremot skulle
vara mindre misstrogen, därest staten
verkställde utredningen. Jag tror, att
det är att överskatta stämningen alldeles
ofantligt. Jag inbillar mig nämligen,
att ingen på arbetarsidan över
huvud taget skulle ha lust att vara misstänksam
inför det förhållandet, att den
andra parten skulle vilja diskutera frågan
om att i stället för att öka lönerna
giva arbetarna en del av företagsvinsten.
Jag tror uppriktigt sagt, att de
skulle ta emot den med uppsträckta
händer, i varje fall icke bli offer för
vare sig skepticism eller misstänksamhet.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

133

Nya former av samarbete mellan arbetsmarknadens parter.

Jag skall inte föra in i diskussionen
ytterligare synpunkter. Jag skall endast
säga ett par ord till om företagsformerna,
som behandlades av herr Ståhl
och herr Hjalmarson. Jag tror nämligen,
att företagsnämnderna betyda åtskilligt
mycket mera för närmandet
mellan parterna på arbetsmarknaden än
vinstandelssystem^ gör och att det säkert
på många områden finns stora
möjligheter att föra tillsammans parterna
i förtroendefullt samarbete, dels
genom företagsnämnderna, dels genom
de övriga åtgärder som arbetsmarknadens
parter kommit överens om. Men
jag tror icke, uppriktigt sagt, att vinstandelarna
ha den epokgörande betydelsen
ur företagarnas och arbetarnas synpunkter
som man gjort gällande, tv
de komma icke att på något sätt giva
arbetarna eller de anställda inflytande
på något område. Och det är väl åtminstone
på den punkten, såvitt jag
förstår, som de anställda inom företagen
skulle ha det största intresset av
en moderniserad utveckling på företagsverksamhetens
område.

Herr JANSSON i Aspeboda: Herr talman!
Jag har begärt ordet för att yrka
avslag på denna motion. Ehuru jag inte
var närvarande då utlåtandet justerades,
har jag dock tagit del av såväl motionen
som frågans behandling i utskottet.
Och när jag hörde herr Ståhl
säga: Tänk självständigt! förmodar jag
att den uppmaningen riktades inte bara
till mig utan också till mina kamrater
i utskottet.

Jag gör då den reflexionen: Äro vi
ensamma eller ha vi något sällskap,
som inte tänkl självständigt? Arbetsgivareföreningen,
Hantverks- och småindustriorganisationen,
Kooperativa förbundet,
LO, RLE, TCO, Handelns arbetsgivareorganisation
äro remissinstanserna.
Vår tankegång har sammanfallit
med remissyttrandena, och de som
avgivit dem företräda väl i stort sett
hela svenska folket. Även om inte hela

svenska folket varit med om att utforma
yttrandena, torde det väl ändå
vara spetsarna inom var och en av
dessa organisationer som härvidlag
kommit till ett samstämmigt resultat.
Skola vi då allesamman beskyllas för
att inte ha tänkt självständigt eller —
jag fattar åtminstone herr Ståhl så —
inte ha tänkt alls? Jag tycker den beskyllningen
är ganska djärv.

Vidare är jag förvånad över att man
i dag ger ett så klart underbetyg åt
arbetsgivarnas stora skara, när man vill
göra gällande att det skulle behövas en
påfösare ifrån statsmakternas sida, en
hjälp med utredningen. Jag säger som
herr Sehlstedt, att jag vet inte något
annat land, där staten har blandat sig
i dessa frågor. Jag har själv varit anställd
vid industrien och känner till en
hel del om densamma. Jag vet att ingenjörerna
i vårt land bruka under längre
eller kortare tid av sitt liv praktisera
i utlandet, och därifrån komma de hem
med nya impulser och idéer och bli
sedan kanhända företags- eller verkstadschefer
eller något liknande. Finns
det något bärande i detta projekt, kommer
det, därom är jag övertygad, att
föras fram på det sätt som är naturligt,
nämligen ifrån vederbörande parter
själva. Får det ske på det sättet,
då bygges saken på en grund som vi
kunna kalla stabil.

På många områden tror jag inte detta
kommer att kunna genomföras förrän
kanske efter eu generation och sedan
ett företag har upparbetats från att
vara ett kanske dåligt företag till ett
gott företag. Det finns ett område, där
vi i detta avseende inbjuda genom lagstiftning,
nämligen i fråga om föreningsjordbruken.
Statsrådet Sträng talade
om här ifrån statsrådsbänken, när
vi behandlade den frågan, att man behövde
så och så mycket pengar till föreningsjordbruken.
Det är ett område
som är fritt, men är det inte fritt för
vem det vara månde att köpa aktier
och bli delägare i så gott som samtliga

134

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nya former av samarbete mellan arbetsmarknadens parter.

de företag som arbeta i vårt land?
Den vägen står öppen.

•lag tror att det förslag som här är
fråga om är ett utslag av något som jag
inte vill nämna vid dess rätta namn.
Det är en idé man hängivit sig åt. Är
idén riktig kommer den utav sig själv
fram på det sätt den skall komma fram,
och därför har jag i utskottet frågat:
Vad har staten med denna sak att göra?
Och jag frågar det i kammaren också:
Vad har staten med denna sak att göra?
Herr Heilbacken sade för en stund sedan
att det är på tiden att Geddesyxan
börjar gå. Jag tror nog det kan vara på
det sättet. Men om man inte ställer till
det så, att Geddesyxan behöver gå alltför
mycket, så är det väl ändå bättre.

Herr Ståhl sade att företagen kunde
tänkas bli slutna enheter, som skulle
kunna konkurrera med varandra. Jag
undrar om det kan tänkas, att det skulle
gå så lätt att upplösa de trust- och kartellsystem
som finnas över hela världen.
Om herr Ståhl menade detta och kan
visa att det är genomförbart, skulle han
nog få mångas välsignelse. Jag tror
dock inte det går så lätt att göra slut
på det trust- och kartellsystem som
finns. Det behövs nog någon organisation
mellan de olika företagen för att
det skall bli möjligt för dem att få fram
den vinst, som man hoppas på och som
väl ändå skulle vara en sporre till den
effektivitet, man eftersträvar.

Vi behandlade för någon tid sedan
i kammaren en motion, som påpekade
hur effektiviteten inom våra fabriker,
verkstäder etc. håller på att bli så stor,
att det är fara för att olycksfallsfrekvensen
därigenom stiger. Motionärerna
menade att här är arbetstakten så pass
uppdriven, att man rent av får börja
tänka efter om det inte är klokare att
driva arbetet i något mindre snabb takt
för att undvika olyckor. Nu förstår man
att det inte är bara ur social synpunkt
som denna motion kommit till, utan det
finns även andra synpunkter att anlägga
på frågan, såsom exempelvis att

materielen skulle vårdas på ett bättre
sätt och aktsamhet om maskiner etc.
skulle bliva större. Ja, det ligger något
i detta, det är inte tu tal om det, men
numera har man nog inom de flesta
industrier rätt god kontroll över materielen.

Jag skall sluta med att säga, att visar
det sig att denna idé är bärande, kommer
den som ett brev på posten utan
att det behöver göras något från statens
sida. Jag ber därför, herr talman, att i
överensstämmelse med den ställning
jag intog i utskottet, få yrka bifall till
utskottets hemställan och alltså avslag
på motionen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm: Herr
talman! Det var närmast ett par yttranden
av herrar Wedén och Ståhl som
uppkallade mig. Herr Wedén säger att
enligt hans uppfattning skulle intresset
hos medlemmarna för denna sak vara
större än hos de s. k. ledarna. Jag skulle
vilja fråga herr Wedén: Hur vet herr
Wedén det? Den uppfattning som kommer
till uttryck i dessa remissutlåtanden
motsvarar, skulle jag tro, fullt ut
den som hyses även av de breda medlemsmassorna.
I det fallet äro nog både
herr Hjalmarson och jag betydligt mer
kompetenta att bedöma saken än herrar
Ståhl och Wedén.

Dessa två herrar ta vidare exempel
från Amerika och England. Personligen
är jag inte så hårt engagerad västerut
att jag tror, att allt som kommer från
det hållet utan vidare kan flyttas över
på svenska förhållanden och här kan
passas in så att det ger något. Herr
Ståhl beskyller oss i utskottet också för
att söka frenetiskt försvara vår ståndpunkt
på grund av någon benhård konservatism.
Enligt vad som framgick av
herr Ståhls inledningsanförande är frenesin
betydligt större på det andra hållet
än som kommit till synes från vårt
håll som försvarar utskottsmajoritetens
inställning.

Då herr Ståhl säger åt mig att jag

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

135

Upphävande av bestämmelserna om slaktgodemän.

borde ha sparat mitt yttrande till ett
tillfälle, då det framställs socialiseringspropåer,
måste jag svara, att lierr Ståhl
tycks inte ha kunnat dra gränslinjen
mellan vad jag yttrade förra gången och
min principiella inställning till en socialisering.
Jag sade nämligen i mitt
förra anförande, att en eller ett par tior
i vinstandel inte skulle det ringaste öka
arbetsintensiteten. Hur man kan förvandla
detta till något ståndpunktstagande
vid en socialiseringsdiskussion
har jag svårt att fatta. Herr Ståhl gjorde
sig också skyldig till ett yttrande som
väl ändå brister en smula i logik, nämligen
då han talade om utvecklingen i
Amerika och i samband därmed sade
att i Sverige har utvecklingen gått i den
riktningen, att inflytandet blivit allt
större och större bland funktionärerna
och tjänstemännen men mindre bland
medlemsmassorna.

Nu är det så, herr Ståhl, att i Amerika
ha dessa funktionärer en nära nog diktatorisk
befogenhet, en helt annan än
någon fackföreningsfunktionär i Sverige
— i vissa sammanhang kunna de
t. o. m. själva besluta att etablera strejk
vid ett företag. Hur detta kan stämma
med yttrandet, att det skulle gå så bra
med denna sak i Amerika, har jag också
svårt att fatta. Både herr Wedéns och
herr Ståhls inlägg ha styrkt mig ytterligare
i den uppfattningen, att hela
denna framstöt inte är något annat än
en sorts konstgödning åt den späda
blomma, som kallas svensk arbetarliberalism.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Ståhl
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: -

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra tillfälliga utskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 8,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Ståhl begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 145 ja och 37 nej, varjämte
19 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 2.

Upphävande av bestämmelserna om
slaktgodemän.

Föredrogs andra kammarens tredje
tillfälliga utskotts utlåtande nr 7, i anledning
av väckt motion om upphävande
av bestämmelserna rörande slaktgodemän.

I eu inom riksdagens andra kammare
väckt, till dess tredje tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 156, hade herr
Östlund in. fl. hemställt, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära,
att bestämmelserna i livsmedelskommissionens
cirkulär av den 13
januari 1948 (cirkulär 3024/1948) rörande
slaktgodemän snarast upphävdes.

Utskottet hemställde, att andra kammaren
för sin del måtte besluta, att riksdagen
hos Kungl. Maj:t måtte begära,
att bestämmelserna i livsmedelskom -

136 Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Upphävande av bestämmelserna om slaktgodemän.

missionens cirkulär av den 13 januari
(cirkulär nr 3024/1948) rörande slaktgodemän
snarast upphävdes.

Reservation hade avgivits av herrar
Andersson i Linköping, Andersson i
Essvik, Ekström, Lindström och fru
Lindskog, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa att motionen II: 156 ej måtte
föranleda någon andra kammarens
åtgärd.

I sammanhang härmed föredrogs ett
till kammaren överlämnat utdrag, nr
358, av första kammarens protokoll, enligt
vilket första kammaren vid behandling
av sitt andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 6 i anledning av motion i
samma ämne bifallit en vid utlåtandet
fogad reservation av enahanda innehåll
som andra kammarens tredje tillfälliga
utskotts hemställan.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrande:

Herr ANDERSSON i Linköping: Herr
talman! I det läge köttransoncringsfrågan
har kommit borde det egentligen
vara onödigt med en debatt om slaktgodemännens
vara eller icke vara. Motionen
måste emellertid behandlas, och
utskottsmajoriteten står ju därvid fast
vid sitt förslag som väl kan betraktas
som ett protestuttalande. Därmed är det
också nödvändigt att de, som genom
lottning blivit reservanter, få tillfälle
att med några ord klargöra sin inställning
i denna fråga.

Kammarens ledamöter erinra sig säkerligen
hur köttransoneringen sviktade
under hösten 1947. I skrivelse till rege:
ringen den 22 oktober 1947 anförde
livsmedelskommissionen, att ransoneringsmoralen
i fråga om efterlevnaden
av köttransoneringen under 1947 visat
en fortgående försämring. Med hänsyn
till den då för tillfället rika tillgången
på nöt- och kalvkött hemställde livsmedelskommissionen
bland annat att den
i överensstämmelse med ett av kötthandelsorganisationen
framfört förslag

skulle få genomföra vissa skärpningar
av bestämmelserna för fläsk- och köttransoneringen.
Vidare hemställdes att
nöt- och kalvkött skulle tillfälligtvis få
fritt försäljas. Regeringen ansåg sig
emellertid icke kunna biträda förslaget
om fritt nöt- och kalvkött. Däremot bemyndigades
livsmedelskommissionen
att vidtaga de andra i skrivelsen angivna
förändringarna i kött- och fläskransoneringen.
I branschorganisationernas
nyssnämnda förslag uttalades, att
en skärpning av kontrollen över producenterna
och handeln med levande
djur vore nödvändig, och som ett led i
denna skärpta kontroll borde enligt näringsorganisationernas
åsikt ingå jämväl
kontrollen av lantbrukarnas kreatursbestånd
genom slaktgodemän. Dylika
slaktgodemän hade för övrigt varit
i verksamhet under åren 1942—1944.
Den 13 januari 1948 utfärdade livsmedelskommissionen
det numera omstridda
cirkuläret 3024, som alltså från
början hade branschorganisationernas
välsignelse. Erfarenheterna av de i början
av 1948 skärpta bestämmelserna
voro inledningsvis goda. Enligt LK:s
uppfattning skedde en uppryckning i
fråga om efterlevnaden av ransoneringsbestämmelserna.

Ännu i slutet av februari detta år,
alltså åtskillig tid efter det denna motion
framlades i riksdagen, hade slaktgodemannainstitutionen
branschorganisationernas
fortsatta välsignelse.

I LK:s remissvar till tredje tillfälliga
utskottet den 5 mars i år redogöres för
de överläggningar som några dagar tidigare
ägt rum om de då aktuella förhållandena
på köttmarknaden. I dessa
överläggningar hade deltagit utom representanter
för LK representanter för
kristidsstyrelserna och representanter
för de olika branschorganisationerna.
Vid dessa överläggningar hade konstaterats
att tillgången på kött var så ringa,
att ransoneringen icke kunde slopas för
dagen; en balans räknar man med först
till hösten. Men man var också överens

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

137

Upphävande av bestämmelserna om slaktgodemän.

om och betonade angelägenheten av en
effektiv kontroll av såväl distributionen
som produktionen och förordade därvid
ett bibehållande av slaktgodemännen,
vilkas verksamhet om möjligt borde
effektiviseras. Handelns och de privata
slaktarnas talesmän framhöllo
också, att de icke ville finna sig i en
kontroll som ensidigt var inriktad mot
dem. Om slaktgodemännen slopades
borde enligt deras uppfattning även
kontrollen vid slakten och inom handeln
bortfalla.

Sedan LK:s utlåtande till utskottet avgivits
har det förflutit ett par månader.
Kampanjen mot köttransoneringen har
under den tiden intensifierats. Om alla
propagandauppgifter vore riktiga, skulle
det svenska folket i dag ha drunknat i
kött. Kampen mot slaktgodemännen har
blivit ett led i en agitation från deras
sida, kan man säga, som i åratal sökt
inbilla det svenska folket att köttransoneringen
varit onödig och endast ett
resultat av myndigheternas ransoneringsraseri.

Slaktgodemännens återinförande följdes
med blandade känslor av jordbrukarna.
Skälen därtill voro tydligen
flera. I motionen talas det om att det
var ett orättmätigt misstänkliggörande
för bristande solidaritet av eu hel samhällsgrupp.
Detta argument håller inte
vid en saklig prövning. Kontroll av
djurbeståndet är ju endast ett led bland
många andra kontrollåtgärder för efterlevnaden
av köttransoneringen. Samma
argument skulle för övrigt kunna användas
av varje grupp i samhället och
varje bransch, som utsättes för kontroll
av ena eller andra slaget.

När första kammaren för någon vecka
sedan behandlade denna fråga anförde
hemmansägaren och bondeförbundaren
Lars Andersson bl. a. följande: ».Tåg må
dock säga, att för den lojale föreningsjordbrukaren
ha slaktgodemännen inte
vållat det besvär och det obehag, som
man söker göra gällande.» Ja, herr talman,
då kan man fråga sig: Vem ha då

slaktgodemännen vållat obehag och besvär
för? Den frågan hoppas jag att
motionärerna och utskottets talesmän
kunna ge besked om. Att det behövs
kontroll av djurbeståndet så länge vi ha
en köttransonering är väl så uppenbart
för alla, att det inte behöver motiveras.

Nu förklaras det att slaktgodemännen
inte kunna utöva en effektiv kontroll,
och även reservanterna medge detta. Är
det någon som tänkt förlänga debatten
genom att om denna, som det har kallats,
parodi på kontroll försöka övertyga
reservanterna om att systemet med
slaktgodemän inte fungerar i Kråkemåla
eller på någon annan plats, så är
det en ren överloppsgärning. Reservanterna
leva ingalunda i den tron att allt
är bra som det är. Det är sant att många
kommuner inte lyckats tillsätta slaktgodemän,
och det är lika sant att många
slaktgodemän inte ta sin uppgift på
rätta sättet. Slaktgodemännen visa inte
alltid prov på den rätta samhällsandan.
Men är det systemets fel? Är det inte i
stället en ganska naturlig följd av en
organiserad kampanj mot slaktgodemännen,
som tagit sig uttryck i att enskilda
slaktgodemän fått hotelsebrev,
vari de t. o. m. hotats till livet?

Varken utskottsmajoriteten eller reservanterna
kunna fastställa graden av
effektiviteten hos slaktgodemännen. Då
emellertid såväl livsmedelskommissionen
som kristidsstyrelserna och representanter
för olika branschorganisationer
för föga mer än två månader sedan
uttalade sig för ett bibehållande av
slaktgodemännen, synes det reservanterna
icke vara motiverat att andra
kammaren i dag kriiver deras försvinnande.

Denna fråga har också en principiell
sida. Det är inte vanligt att riksdagen
söker bestämma sättet för kontrollen
och efterlevnaden av de i vanlig ordning
beslutade ransoneringsbestämmelserna.
Ansvaret för att ransoneringarna
fungera åvilar Kungl. Maj:t och krismyndigheterna.
Då iir det inte mer än

138 Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Upphävande av bestämmelserna om slaktgodemän.

rimligt att också Kungl. Maj :t och krismyndigheterna
själva få avgöra hur
kontrollen bör utformas.

Sveriges lantbruksförbund har inte
kunnat tillstyrka denna motion. Lantbruksförbundet
har i stället framhållit
att ansträngningarna böra inriktas på
att slopa kött- och fläskransoneringen.
Då försvinna slaktgodemännen automatiskt.
Detta är ett förnuftigt resonemang,
och detta resonemang vilja reservanterna
oförbehållsamt ansluta sig till.

I går inleddes överläggningarna om
kött- och fläskransoneringens avskaffande.
Alla hoppas vi väl att det skall
vara möjligt att bli kvitt denna besvärliga
ransonering så fort som det över
huvud taget är möjligt. Och majoriteten
av det svenska folket hoppas, att det
skall vara möjligt inom stabiliseringspolitikens
ram. Om nu resultatet av dessa
överläggningar blir positivt, är det väl
ändå en överloppsgärning, att andra
kammaren i dag skriver till regeringen
och begär ett slopande av slaktgodemännen.
Om å andra sidan ansträngningarna
misslyckas att slopa köttransoneringen,
är det uppenbart för alla
att det lika väl nu som på hösten 1947
eller nyåret 1948 behövs en ny giv, en
skärpt kontroll. Och då skulle det se
underligt ut om andra kammaren i dag
uttalade sig för slopandet av en del av
den låt vara bristfälliga kontroll som vi
redan ha.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservanternas förslag,
vilket innebär avslag på motionen.

Herr JÖNSSON i Rossbol: Herr talman!
Jag måste erkänna, att när jag i
utskottet först tog del av denna motion
fick jag nog det intrycket, att det var
ett onödigt initiativ. Jag ansåg nämligen,
att tiden nu var så långt liden,
att man näppeligen längre kunde behöva
diskutera frågan om ransoneringens
slopande eller icke. Vi ha inom den organisation,
där jag har vissa försänk -

ningar, länge haft fullt klart för oss, att
det är otänkbart att upprätthålla denna
ransonering. Att då i ransoneringens
elfte timme börja vidtaga förändringar
var något som jag tyckte kanske icke
var så nödvändigt. Jag försökte därför i
utskottet få ett gemensamt ställningstagande.
Man försöker ju som utskottsordförande
alltid att sammanjämka de
olika synpunkterna. Men jag fann, att
det var omöjligt, enär det i utskottet
fanns två diametralt motsatta uppfattningar:
en uppfattning som gick ut på
att denna motion borde bifallas och en
annan, som benhårt höll på att den
skulle avslås. Då hade jag ingenting annat
att göra än att jag fick en bordläggning
till stånd för att ledamöterna
skulle få tid att tänka på saken någon
vecka. Under tiden kanske vi skulle få
se verkningarna av den nya giv som införts
beträffande prissättningen på kött
och fläsk. Måhända skulle de resultat
man där skulle vinna giva vid handen,
att man kunde snarare än man trott
upphäva ransoneringen. Genom de
iakttagelser som jag gjort har jag stärkts
i min uppfattning, att ransoneringen
kan slopas.

Jag vill erinra om att förhållandena
äro bra mycket annorlunda nu än 1947.
Då hade vi en utpräglad knapphet på
fläsk. I dag ha vi ett överskott, som
kanske så småningom kommer att förorsaka
producenterna vissa bekymmer
för att icke kunna hålla priset. Vi kunna
vänta en produktion av fläsk, som
möjligen kan komma att pressa priset
på denna vara. Det är ju ett motsatt förhållande
mot 1947. Livsmedelstillgången
över huvud taget är en annan. Vi ha
en vida bättre försörjning nu än vi
hade 1947.

Nåväl, vi ha väl ingen anledning att
gå händelserna i förväg och förutsätta
vare sig det ena eller det andra. Det är
alldeles riktigt som vice ordföranden
i utskottet påpekade, att det försiggår
underhandlingar som kanske kunna
giva resultat. Men det kan hända att de

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

139

Upphävande av bestämmelserna om slaktgodemän.

ej ge resultat. Om nu dessa underhandlingar
icke giva annat resultat än att
ransoneringen måste fortsätta till hösten,
finnes det väl ingen anledning att
bibehålla slaktgodemännen. Det finnes
väl ingen anledning att uppehålla en
kontroll, som visat sig fullständigt ineffektiv.

I motsats till vad vice ordföranden
påstod måste jag ändå säga, att denna
kontroll är i viss mån kränkande för
jordbrukarna, icke minst därför att
jordbrukarna till sitt alldeles övervägande
flertal varit solidariska mot sin
organisation, Sveriges slakteriförbund,
och dess avdelningar i landets olika
delar. Endast tack vare denna solidaritet
från det stora flertalet jordbrukare
ha vi kunnat så behärska denna vara
alt vi kunnat åvägabringa en rättvis
fördelning och en sund prisbildning i
fråga om densamma.

När herr Andersson i Linköping här
åberopar en reservant i andra kammaren,
som säger att för den lojale föreningsbonden
spelar detta ingen roll,
är jag färdig att underskriva detta. Jag
kan nämna, att i motsats till vad fallet
var på många andra håll i landet mötte
denna nya giv med kontroll på slaktdjuren
genom slaktgodemännen, när
den infördes 1948, i min hemtrakt ingen
större opposition, därför att vi ansågo
att det måste bli en mycket kortvarig
sak och att man kunde acceptera
eu sådan institution som slaktgodemännen
under förutsättning att den bleve
kortvarig. Man kan tolerera en individuell
kontroll av lags efterlevnad om
den är av snabbt övergående natur.
Men erfarenheten har visat att det ej
går att uppehålla en dylik kontroll i
längden; det har ju slaktgodemannainstitutionen
visat exempel på.

När man för övrigt går in på vad som
föranledde ett återinförande av denna
kontroll så vill jag något rätta på den
historieskrivning som herr Andersson i
Linköping gjorde. Han sade, att det
skedde efter enträgna framställningar

från branschorganisationerna — dit får
man i varje fall icke räkna Sveriges
slakteriförbund. Saken var nämligen
den, att 1947 diskuterade man upphävande
av ransoneringen på kött. Trots
att man hade knapphet på fläsk och
mindre tillgång på livsmedel över huvud
taget än nu, trodde man, på grund
av den stora tillgång man hade på
kött, att det var möjligt att genomföra
detta. Våra representanter från
producenthåll visade sådan redobogenbet
att gå myndigheterna till mötes, att
de förklarade, att om det visade sig att
det vid ett slopande av ransoneringen
icke skulle gå att vidmakthålla priserna
utan att detta skulle föranleda högre
priser, var man beredd på att införa
slaktgodemannakontroll och skärpning
över huvud taget av kontrollen på hithörande
område.

Regeringen accepterade icke det som
var grundförutsättningen för denna
producenternas förklaring, nämligen
slopandet av ransoneringen, utan gick
direkt på förslaget om omedelbar skärpning
av ransoneringen.

Vad som skett från producenternas
sida är sålunda ej att vi utan vidare
enträget påyrkat skärpt kontroll. Denna
var tvärtom tänkt som en beredskapsåtgärd
för det fall att det skulle
visa sig att köttets frisläppande icke
vore lyckligt i prishänseende.

Man kan även lägga andra synpunkter
på denna fråga. Det är bland annat
kostnadssynpunkten. Visserligen är det
en bagatell i förhållande till vad hela
denna ransonering kostar. Ty kött- och
fläskransoneringen är förenad med oerhörda
sammanlagda kostnader för den
rörelse som sysslar med detta. Men den
kostnad det här är fråga om är dock
icke alldeles betydelselös, .lag kan nämna,
alt i en så liten kommun som min
hemkommun Lockne uppgår kostnaden
för dessa slaktgodemän till cirka 1 100
kronor per år. Den totala årliga kostnaden
är ungefär en och eu halv miljon
kronor. Man kan svårligen framräkna

140

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Upphävande av bestämmelserna om slaktgodemän.

det exakta beloppet. Jag har talat med
ordförandena i kristidsnämnderna i
flera kommuner, bland annat i min
egen hemkommun. Det är pålitliga och
dugliga män som gjort sitt bästa för att
få ransoneringen att fungera under
dessa år. Men de äro alla absolut övertygade
om att det inte sker någon skada
om slaktgodemännen slopas. De äro beredda
att med en mun vitsorda, att det
fullständigt saknar betydelse om vi ha
dessa slaktgodemän eller ej. De anse
också att det är en rätt onödig kostnad,
med t. ex. 1 100 kronor för en liten
kommun på 1 900 invånare. Det är praktiskt
folk, i direkt kontakt med både
jordbruket och kontrollanterna, som givit
dessa utlåtanden, och då måste vi
respektera dem.

Vi ha ju gång på gång fått bevittna,
hur man diskuterat rätt oväsentliga belopp
här i riksdagen. Det kan bli rätt
långa diskussioner om ganska oväsentliga
anslag. Även om de överläggningar
som nu föras skulle resultera i att man
anser sig ej kunna häva ransoneringen,
så kunna vi väl göra en rätt väsentlig
besparing i fråga om de kostnader, som
skulle krävas för att vidmakthålla denna
onödiga kontroll ända fram till hösten.
Nu hoppas jag att dessa underhandlingar
kunna giva ett snart resultat.
I värsta fall kan dock ransoneringen
bibehållas ända fram till hösten. Det
är sålunda väsentliga belopp som man
skulle kunna spara för både stat och
kommun genom att helt sonika slopa
denna kontroll.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr GUSTAFSSON i Borås: Herr talman!
Det torde kunna sättas i fråga,
om det under denna riksdag förekommit
något spörsmål som det är så ofarligt
och så riskfritt att yttra sig i som

just det föreliggande. Hela krisregleringen
står ju på lut, och man synes
gå in för att per omgående upphäva köttoch
fläskransoneringen. Det är bara
tidpunkten som man ännu bidar. I en
sådan situation synes det mig vara en
gärd av billighet och klokskap att bifalla
motionen om slaktgodemannainstitutionens
slopande.

Det har alltid och med rätta framhållits,
att lagar och förordningar böra ha
en stark förankring i folkets rättsmedvetande.
Det gäller i varje fall i ett demokratiskt
samhälle. Så många som
möjligt böra förstå och erkänna, att
detta är rätt och detta är nödvändigt för
hela folkets väl. Jag tror att även krisregleringar
och ransoneringar ha behov
av att bygga just på denna grund. Sker
ej detta står ransoneringsmoralen i fara.
Kan ej respekten för lag och rätt och
gällande förordningar upprätthållas
ibland folket, är man, synes det mig, på
väg att spoliera mycket viktiga värden.
Detta är kanske något av det allra viktigaste
vid denna frågas behandling.

Vart man än kommer här i landet
har man under en längre tid mötts av
en påfallande cynism och olust inför
påbudet om slaktgodemännen. Många
ha ansett att detta påbud varit detsamma
som att trycka en mindervärdighetsstämpel
på laglydiga medborgare
och därjämte varit till sina verkningar
ganska illusoriskt. I min valkrets, där
vi ha 68 kristidsnämnder, saknas i 5
nämnder slaktgodemän helt och hållet;
6 nämnder ha tjänsten tillsatt, men de
utvalda tjäna icke. I andra socknar har
man icke tillräckligt antal, varför kontrollen
ju blir en chimär. Inte mindre
än 60 nämnder kritisera skarpt institutionen
och framhålla, att den för länge
sedan överlevt sig själv. Man yrkar på
en avveckling av det hela. I stor utsträckning
förekommer det, att de anslagsbeviljande
myndigheterna äro ohågade
att lämna anslag till arvoden eller
vägra blankt. Resultatet blir därefter.
En kommun sänkte arvodet från en

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

141

Upphävande av bestämmelserna om slaktgodemän.

krona per besök hos djurägare till 50
öre. Att slaktgodemännen sedan arbeta
med 50-öreshänförelse är tämligen klart.

Jag tror att förhållandena i andra
landsändar icke äro så värst olikartade.
Trots åtskilliga kraftiga admonitioner
från livsmedelskommissionen ha kristidsstyrelserna
icke vidtagit de åtgärder
som påfordrats, enär man helt enkelt
icke vetat, vilka vägar man skulle
gå. När man givit kristidsnämnderna
upprepade påstötningar, har svaret blivit:
När icke X, Y eller Z kommun
ha slaktgodemän, varför skola vi då
kosta på pengar på sådana?

Livsmedelskommissionen anmodade
i skrivelse den 23 december 1948 kristidsnämnderna
i de kommuner, där
icke slaktgodemän voro tillsatta, att genom
annonsering eller annat lämpligt
förfarande söka anskaffa dylika. Det är
icke underligt att resultatet blev mycket
negativt. Ty det är få i detta land som
låta sig lockas av 50 öre eller en krona
per besök och gård, när man är ute och
tjänar land och folk och därtill har att
utföra ett så otrevligt arbete som detta.

Man lär väl icke skjuta över målet
om man säger, att dylika skrivelser
från högre myndigheter i rätt stor
grad visa brist på kontakt med livet.
De rapporter, som livsmedelskommissionen
fått in i början av detta år, tyckas
samtliga ha gått i den riktningen,
att anledning fanns att snarast avveckla
slaktgodemannainstitutionen. Man säger
i skrivelse den 21 februari, att vissa
kommuner ha icke tillsatt slaktgodemän,
och dessa kommuner synas ha
tillväxt i antal. Kontrollbesöken ske i
många fall oregelbundet, ofta per telefon.
Man tycker, att rapportmaterialet
borde ha varit en tankeställare för myndigheterna
atl man snarast borde gå i
författning om att avveckla hela saken.
Påståendet att slaktgodemännens blotta
närvaro verkat återhållande på handeln
med svart kött är obevisbart och därför
som argument ganska svagt.

Man kan icke annat än fråga: Om

alla förordningar efterlevdes så som
dessa och om alla befattningshavare
skötte sina tjänster så som här skett,
hur skulle det då ha sett ut i vårt land?
Det har till och med upplysts att det
finnes provinser, där man icke lyckats
få en enda sökande till befattningar
som slaktgodemän. Men man har icke
hört talas om att man där lider större
brist på konsumtionsvaror för den
skull.

Jag tror att vi alla skattat vårt ransoneringssystem
högt. Det har varit
utomordentligt väl utformat, i somliga
fall rent av genialiskt, och det har räddat
oss från de bittra upplevelserna
åren 1914—1918. Detta goda system
borde icke längre belastas med en så
missbildad företeelse som slaktgodemannainstitutionen
blivit. Hur litet än
folk följer med i den ekonomiska debatten,
har man i alla fall vid det här
laget rätt väl reda på att, såsom det
redan påpekats, institutionen kostar
landet cirka en och en halv miljon kronor
om året. Det kan hända, att denna
summa ur statsfinansiell synpunkt icke
är så märkvärdig. Men tillåt mig påpeka,
att när man satt här i kammaren
för någon månad sedan och lyssnade
till debatten om hur omöjligt det var
just ur ekonomisk synpunkt att få några
ungdomskonsulenter för att biträda i
den fria kriminalvården — inom parentes
sagt ett av de problem som nästan
hålla på alt nöta sönder huden över
livspulsådern — så tycker man i alla
fall, att en och en halv miljon är en
ganska vacker slant. Låt vara att det i
stort sett är kommunerna som brandskattas
på sunnnan så är den i alla fall
en del av den stora kakan. Jag tror att
de pengarna skulle kunna användas för
bra mycket bättre och nyttigare saker.

Utskottsreservanterna ha anfört sina
skäl. Väger man dessa skäl mot utskottets,
sä kan resultatet icke gärna bli
mer än eib Om slaktgodemannainstitutionen
någonsin haft ett berättigande
får man vid överlåta åt forskningen

142

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Upphävande av bestämmelserna om slaktgodemän.

att besvara. Den lär väl i så fall få användning
för allt sitt skarpsinne för att
hitta detta berättigande. Men i dagens
läge borde det ej vara svårt att gå med
på att institutionen överlevt sig själv.
•lag tycker också att, även om det vore
senkommet, så vore det dock ett vackert
exempel på riksdagens månhet om sparsamheten,
om kammaren i dag beslutade
i överensstämmelse med utskottets
förslag.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru NORDGREN: Herr talman! Slaktgodemännen
ha ju, efter att under
ganska lång tid ha figurerat i vissa
tidningsspalter, flyttats över till den
politiska diskussionen och förts inför
riksdagens forum. Det stora intresse,
som nu visas här i kammaren genom
det stora antal talare som antecknat
sig> ger vid handen att det tyckes vara
ett ganska högaktuellt politiskt nummer
det här är fråga om.

Vad har man nu för motivering för
att man skall avskaffa slaktgodemännen?
Jo, det har anförts två skäl härför.
Det ena skälet är att det icke är
någon verkligt effektiv kontroll som
kommit till stånd genom slaktgodemannainstitutionens
införande. Jag går gärna
med på att det långt ifrån är någon
hundraprocentig kontroll. Men det har
icke heller kunnat bli någon hundraprocentig
kontroll över slakterierna och
handeln med kött- och fläskvaror.

Ingen i kammaren vill väl hävda, att
det vare sig under kriget eller så länge
vi haft ransoneringar varit möjligt att
upprätthålla dessa utan någon som
helst form av kontroll och utan att något
som helst gjorts för att se till att
bestämmelserna efterlevdes.

Det andra skälet är kostnaderna. I
fråga om dessa är det givet att denna
kontroll drar vissa kostnader. Men det
gör det på alla områden, där vi lagstifta
och där en kontroll är nödvän -

dig. Jag tycker nog, att man överskattar
dessa kostnader en smula, när man
gör dem till centrum och framhåller
huru mycket annat, som skulle kunnat
erhållas för dessa pengar.

Det var eu kåsör i Stockholms-Tidningen
häromdagen, som gjorde en liten
resumé över hur dyra kristidsorganisationerna
varit för landet under de
nära tio år vi haft desamma. Han kom
till en summa av 250 miljoner kronor,
om jag icke missminner mig. Han räknade
med att för hela denna tid blir
det 4 kronor per capita i genomsnitt
per år räknat. Man kan säga att detta
är mycket pengar, men icke trycker
det ned svenska folket på något sätt.

Slaktgodemännen äro ju ingen nv institution.
Vi hade dem 1942—1944. Då
fanns det slaktgodemän överallt i landet.
Det var de s. k. blockledarna, som
hade hand om detta kontrollarbete, men
det bedrevs i ungefär samma omfattning
som senare, efter det slaktgodeinannainstitutionen
kommit till igen.
År 1944 avskaffade man emellertid slaktgodemannainstitutionen.
Och varför
gjorde man det? Jo, därför att då ansåg
man, att vi hade ett så pass förbättrat
försörjningsläge, att man skulle
kunna medgiva slopande av denna
kontrollverksamhet. Åtgärden var kanske
förhastad, och vid flera senare tillfällen
framfördes i livsmedelskommissionen
den uppfattningen, att det varit
klokare att bibehålla denna kontroll,
då vi nu en gång infört den. Jag tycker
för min del, att slopandet av slaktgodemännen
1944 visar att livsmedelskommissionen
och regeringen varit av den
åsikten, att så snart det ansetts möjligt
att släppa en kontrollåtgärd eller en
ransonering, så borde man också utan
dröjsmål göra detta.

Varför kom då frågan om en återgång
till slaktgodemannainstitutionen åter
upp? Ja, som vi alla känna till skedde
detta på hösten 1947, när vi hade relativt
god tillgång på kött, och frågan
var aktuell, om vi skulle kunna upp -

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

143

Upphävande av bestämmelserna om slaktgodemän.

häva denna ransonering. Den gången
hade vi emellertid ingen större tillgång
på fläsk, och ingen ifrågasatte
heller upphävande av fläskransoneringen.
Detta innebar, att om man följt
de råd, som gåvos i tidningsspalterna
och av organisationerna i branschen,
skulle man ha upprätthållit hela institutionen
med kontroll och övervakning
av fläskransoneringen, men släppt köttet
fritt. Under överläggningarna härom
framkastade jag för min del frågan,
om det inte vore tänkbart att släppa
köttet fritt, men med bibehållande av
normalpriserna, då jag ansåg prisfrågan
vara av stor betydelse. Jag fick ett bestämt
svar från vederbörande, att detta
kunde man inte gå med på, utan att
det var absolut nödvändigt att ha fria
priser, om man skulle kunna tillgodose
den efterfrågan, som framkommit på
basis av de siffror i fråga om tillgängen
för beräknad konsumtion, som
framlagts av livsmedelskommissionen
och som på sakkunnigt håll inte bemötts,
utan förklarats vara riktiga. Efter
upprepade överläggningar kom man
då fram till ett annat system, där man
förklarade sig villig gå med på ett slags
stoppris, ett pris som man emellertid
förklarade sig själv vilja ha vissa möjligheter
att ändra, då så ansågs behövligt.
För min del ansåg jag det omöjligt
att gå med på ett sådant stoppris,
därför att detta var olika på olika håll
och för olika kvaliteter och olika för
skilda slags kött- och fläskvaror. Det
fanns med andra ord ingen möjlighet till
kontroll över hur dessa priser komme att
följas. .lag anförde emellertid i min reservation
i livsmedelskommissionen, att,
ifall det bleve svårigheter med lagring
eller med hänsyn till handelns besvärligheter,
man kunde tänka sig att eventuellt
slopa ransoneringen men bibehålla
normalpriserna. Regeringen, som
ytterst bar och bär ansvaret för folkförsörjningen,
fann att, med hänsyn
till vad som framkommit om försörjningsläget
på detta område, ett slopande

av ransoneringen var olämpligt vid
denna tidpunkt.

Men det var en sak till som gjorde,
att man måste ställa sig tveksam till ett
frisläppande, och det var den omständigheten
att det inom branschrådet förklarats,
att det med mycken stor sannolikhet
skulle bli nödvändigt att om
köttet släpptes fritt man om någon eller
några månader måste återinföra köttransoneringen.
Ja, men hur ställer sig
då allmänheten till en sådan åtgärd
som att man, sedan en vara en gång
släppts fri, återinför ransonering av
densamma? Jo, en sådan åtgärd tar
allmänheten inte emot med någon vidare
hänförelse. Härtill kom den omständigheten
att det kunde befaras att vi
vid den tidpunkt, då ransoneringen troligen
måst återinföras, skulle ha stått
där med en mycket stor brist, ja, kanske
varit utblottade på denna vara och
följaktligen måst gå in för mycket
små ransoner. Jag tror för min del, att
ingen, och allra minst husmödrarna,
skulle ha hälsat en sådan åtgärd med
någon större tillfredsställelse. Det var
under dessa förhandlingar man från
branschorganisationernas sida, vilket
jag måste bekräfta, i en skrivelse från
den enskilda handelns representanter,
från Kooperativa förbundet och från
Slakteriförbundet, förklarade, att man,
om ransoneringen återinfördes, vilket
man beräknade kunde ske, var villig
att godtaga alla de skärpta bestämmelser
i kontrollen, som kunde anses nödvändiga
för dess upprätthållande om
köttet släpptes fritt. Detta ansåg regeringen
sig emellertid, som sagt, inte
kunna gå med på med hänsyn till de
stora konsumentgrupperna med små
inkomster.

Ransoneringen skulle alltså bibehållas,
varvid en skärpt kontroll var absolut
nödvändig, och förslag härutinnan
utarbetades.

De skärpta föreskrifterna blevo ganska
stränga för slakteriidkarna. .lag vill
framhålla, att man drog in en hel del

144

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.
Upphävande av bestämmelserna om slaktgodemän.

slakteritillstånd, varvid vederbörande
blev hänvisad till s. k. slakteristationer
och fick trafikanttillstånd, medan de,
som fingo tillstånd att slakta i egna lokaler,
få underkasta sig en kontroll, som
de själva få betala alla kostnader för.
Det var väl då rimligt, ansåg man, att
själva produktionen blev kontrollerad
och att slaktgodemannaskapet återinför des.

Denna skärpta kontroll ingick så
att säga som ett led i en stor uppgörelse.
Här föreligger den skillnaden, att medan
man kräver att slakteriföretagen,
utan några som helst bidrag, skola betala
kontrollkostnaderna, ha statsmakterna
när det gäller jordbruket och dess
producenter gått med på att kontrollen
skall bekostas av det allmänna.

Nu invändes här från något håll, att
dessa organisationer, framför allt då
Slakteriförbundet och jordbruksnäringens
representanter, inte alls gått med
på slaktgodemännens återinförande,
men gentemot detta vill jag genmäla,
att innan cirkuläret med de nya bestämmelserna
utsändes diskuterades desamma
gemensamt med representanter
för jordbruksorganisationerna, vilka ansågo
sig kunna vara med om dessa bestämmelser
och förklarade sig skola
verka för en riktig tillämpning av dem.
Det torde inte heller vara obekant, att
ItLF :s ordförande, herr Bernhard Ekström,
uppmanade organisationerna att
lojalt ställa sig till efterrättelse de bestämmelser,
som utfärdats angående
slaktgodemannainstitutionen, och jag
finner det ganska märkvärdigt, att det
nu rests en sådan stark opposition från
jordbrukarnas sida. Jag har nämligen
den uppfattningen, att det är ett de lojala
jordbrukarnas intresse att de illojala
producenterna, de som man kan
tänka äro de, som furnera den svarta
handeln, hållas efter; de lojala producenterna
ha ingenting att frukta av
denna kontroll.

Vi funno också i livsmedelskommissionen,
att institutionen mfed slaktgodemän
fungerade ganska bra fram till

hösten 1948 och att den var ett gott
stöd för ransoneringen under denna tid.
Det var först därefter som en våldsam
agitation uppstod i tidningsspalterna
och på en del ItLF-möten mot detta
organ, och jag finner det inte förvånansvärt,
att man på sina håll dragit
sig för att påtaga sig detta slaktgodernannaskap,
när man i tidningsspalterna
förlöjligas och betecknas som fläskspioner
m. fl. mer eller mindre vackra
och, som jag finner, föga värdiga benämningar.
Jag anser för min del, att
hela denna agitation fått en viss politisk
bismak, en agitation, som beredvilligt
föres fram i en hel del av den borgerliga
pressen. Den har, som sagt, fått
till följd, att det tett sig föga uppmuntrande
för folk att åtaga sig dessa
grannlaga och besvärliga uppgifter,
bara för alt mötas av hån och förlöjligande.

Första kammaren har som bekant uttalat
sig för att slaktgodemännen skola
avskaffas. Men vad är det som härvidlag
skett, och är detta något överväldigande
ställningstagande i frågan? Om
jag inte läst voteringssiffrorna fel var
en tredjedel av kammarens ledamöter
frånvarande eller brydde de sig
inte om att ge sin mening till känna.
Av dem som deltogo i röstningen voro
54 för och 50 emot ett avskaffande, alltså
en övervikt på 4 röster. Andra kammarens
tredje tillfälliga utskott förordar
nu, att andra kammaren skall följa första
kammarens beslut och alltså gå in
för avskaffande av slaktgodemännen.
Jag vill då erinra om att det för närvarande
pågår undersökningar om hur
man inom prisstabiliseringens ram skall
kunna komma ifrån köttransoneringen;
det är ju detta som är det väsentliga i
det här sammanhanget och inte frågan
om slaktgodemannainstitutionen skall
försvinna eller inte. Ganska stor enighet
råder därom, att denna ransonering
bör avskaffas snarast möjligt, men
det råder meningsskiljaktigheter om
tidpunkten härför. Inom livsmedels -

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

145

Upphävande av bestämmelserna om slaktgodemän.

kommissionen anser man, att hösten är
den lämpligaste tiden, och detta därför
att dels blir det större slakt till hösten,
och dels kan det vid den tiden finnas
större möjlighet till import av kött än
nu för att fylla det behov, som ingen
bestrider då kommer att anmäla sig åtminstone
beträffande köttet. Andra anse,
att ransoneringens avskaffande bör
ske snarast möjligt. Undersökningar
pågå, som nämnts, om möjligheterna till
en köttimport och om åtgärder till förhindrande
av en prisstegring samt om
de utvägar man i det avseendet skall
kunna använda sig av.

Det har sagts här, att andra kammaren
bör följa första kammarens beslut.
Jag skulle för min del vilja säga, att
det vore den folkvalda kammaren värdigt
att låta det sunda förnuftet råda
och låta de pågående undersökningarna
äga rum i lugn och ro. Det är väl ändå
fullt motiverat att så länge vi ha denna
ransonering kvar bör också kontrollen
finnas, och det inte bara för handeln
och slakterinäringen, utan även för
produktionens del. Jag vill deklarera att
det är min varma förhoppning att de
pågående undersökningarna skola kunna
leda till det resultatet, att vi snarast
möjligt skola kunna komma ifrån denna
besvärliga ransonering. Men jag anser,
att detta måste ske under den bestämda
förutsättningen att de uppoffringar,
som arbetare och tjänstemän ålagt sig
genom att gå med på lönestopp, inte
skola ha skett förgäves och att den
ekonomiska stabilisering, som ur hela
landets intresse är nödvändig, inte
äventyras genom några prisförhöjningar.
Jag tror att man bäst verkar
härför, om man undviker att blanda in
politik i denna fråga och avvaktar
resultatet av överläggningarna i densamma.
På det sättet få vi fortast bort
ransoneringen och därmed både slaktgodemännen
och annan kontroll.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

10 — Andra kammarens protokoll 1949.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Det är alltid med mycket stort
intresse jag i utskottet brukar lyssna till
herr Andersson i Linköping, och jag
gjorde det också nu i kammaren, när
han förde reservanternas talan och
framträdde som försvarsadvokat för
slaktgodemännen. Jag måste emellertid
för min del säga, att med allt beaktande
av de synpunkter herr Andersson i Linköping
och fru Nordgren framfört på
frågan det dock synes mig som om skälen
för ett avskaffande av slaktgodemannainstitutionen
vore de alldeles
övervägande.

En sak äro vi väl då alla först och
främst överens om, nämligen att institutionen
inte är effektiv; detta ha samtliga
remissinstanser vitsordat och till
och med livsmedelskommissionen medgivit.
Även kristidsstyrelserna vitsorda
detsamma, och det torde inte vara fru
Nordgren obekant, att Skaraborgs läns
norra och södra kristidsstyrelser i skrivelse
till livsmedelskommissionen yrkat
på avskaffande av slaktgodemannainstitutionen.
Jag tyckte mig också kunna
höra, att till och med herr Andersson i
Linköping höll med om att institutionen
inte är effektiv. De överträdelser,
som beivrats av slaktgodemännen, äro
enligt upplysningar, som jag inhämtat
hos livsmedelskommissionen, så få,
att de praktiskt taget kunna lämnas ur
räkningen. Nu menar visserligen livsmedelskommissionen,
att slaktgodemännens
blotta närvaro skulle skrämma
jordbrukarna från att överträda bestämmelserna,
men det är nog inte
många i detta land, som tro på den saken.
Anledningen till att det inte skett
flera överträdelser än som varit fallet
är att de stora grupperna av jordbrukare
i vårt land äro så lojala som de
faktiskt äro.

Vi ha alltså här en kontrollinstitution,
som är så bristfällig atl, om en
jordbrukare skulle vilja gå förbi den,
institutionen i fråga inte kan hindra lio Nr

10.

146 Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Upphävande av bestämmelserna om slaktgodemän.

nom från att göra detta. Under sådana
förhållanden borde väl det sunda förnuftet
som fru Nordgren nyss talade om
säga oss, att vi borde se till att institutionen
antingen revideras eller försvinner.
Jag undrar emellertid, om det finns
någon i denna kammare, som vill rekommendera
en sådan ändring av slaktgodemannainstitutionen
att den blir effektiv.
Alla förstå väl nämligen, att det
skulle innebära en sådan detaljerad
övervakning och ett sådant angiverisystem,
som man hittills brukat finna endast
i länder med ett helt annat statsskick
än vårt.

Jag instämmer i stort sett med utskottets
värderade ordförande, särskilt då i
lians påpekande om den stora kostnad,
som institutionen drar. Fru Nordgren
sade, att man inte skall överdriva dessa
kostnader, men de uppgå dock enligt de
uppgifter statsrådet Kock själv lämnat
till 1,5 miljoner kronor om året. Som
herr Gustafsson i Borås nyss framhöll,
hade vi i början av denna riksdag inte
råd att betala ett par hundra tusen kronor
för övervakning av villkorligt frigivna
och dömda för att hjälpa dem till
en bättre existens, och ha vi då verkligen
råd att kasta ut dessa 1,5 miljoner
kronor, som stat och kommun tillsammans
få betala för övervakning av slakten
av kalvar och grisar, en övervakning
som dessutom inte är effektiv?

Här ha nu herr Andersson i Linköping
och fru Nordgren uttalat sin rädsla
för att handelns organisationer skulle
kräva upphävande för sitt vidkommande
av kontrollen, om denna nu försvann
beträffande producenterna. En sådan
inställning vore ju förståelig, om det
funnes en verklig kontroll från slaktgodemännens
sida. Jag tror att även om
herr Andersson i Linköping och fru
Nordgren och även regeringen skulle
stå upp och anföra kören och försöka
övertyga kammaren om att institutionen
är effektiv, skulle ni aldrig lyckas
övertyga folket ute i landet, att den är

det. Alla i denna kammare känna väl till

H. C. Andérsens saga Kejsarens nya kläder,
så jag behöver inte rekapitulera
den. Vi minnas, att det var en stor folkhop,
som stod och låtsades beundra kejsarens
nya kläder, kläder, som han i
själva verket inte hade på sig. Det blev.
ett barn som räddade situationen genom
att ropa: Men han har ju ingenting
på sig! Jag är övertygad om att om vederbörande
statsråd eller en representant
för det socialdemokratiska partiet
skulle stå upp och säga: Se, vilken
utomordentligt bra och fin institution
slaktgodemännen är, så skulle nästan
vartenda barn ute i landet säga: Ja, men
den gör ju ingen nytta! Av den anledningen
vrkar jag också, herr talman, bifall
till utskottets förslag, och jag gör
det mycket frimodigt. Herr Andersson i
Linköping menade, att riksdagen inte
skall lägga sig i sådana här saker, utan
att detta helt är en Kungl. Maj :ts och
livsmedelskommissionens angelägenhet.
Det må vara herr Andersson i Linköping
obetaget att hysa den åsikten om
den svenska riksdagen, men jag tror för
min del att vi allesamman ha anledning
att slå vakt om vår Yttrandefrihet i detta
fall.

Fru NORDGREN (kort genmäle): Herr
talman! Till den senaste ärade talaren
vill jag säga, att det är klart att kristidsstyrelserna
påverkas av den allmänna
opinion, som härvidlag skapats
— i vilket syfte vill jag här lämna
osagt. Jag tror för min del, att
om man verkligen i de lojala jordbrukarnas
intresse velat slå vakt om ifrågavarande
kontroll, skulle man fått en
ganska tillfredsställande sådan. Men det
är klart, att om den saboteras från alla
håll och jordbrukarna dagligen och
stundligen få både läsa och höra, att den
innebär ett misstroendevotum mot dem,
och slaktgodemännen att den gör dem
löjliga, då är det nästan omöjligt att en
kristidsstyrelse skall få annat än en
snedvriden uppfattning av det hela. Det

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

147

Upphävande av bestämmelserna om slaktgodemän.

liar vidare sagts, att livsmedelskommissionen
borde ha effektiviserat denna
kontroll. Hur skall man kunna göra
detta, så som man handskats med den
ute bland oansvarigt folk? Jag tycker,
att det är en ganska allvarlig anklagelse,
som här framföres emot slaktgodemännen.
Dessa ha väl ändå inte varit en
samling figurer, som bara tagit emot betalning
och druckit kaffegök och ringt
i telefon, som det stått i pressen, utan
det har väl funnits någon ansvarskänsla
hos dem. Om dessa beskyllningar vore
riktiga, respekterar jag mera dem som
inte velat åtaga sig uppdraget.

Jag tycker att hela denna argumentering
verkar enbart tillskapad därför att
man vill ha bort själva ransoneringen,
som man är trött på, och det har jag
ingenting att erinra emot; det kan jag
förstå. Men jag kan inte förstå, när det
görs allvarliga försök att skydda de lojala
producenterna, genom att söka
komma de illojala till livs, att man söker
göra det hela till något löjeväckande,
något som man till varje pris skall
spoliera, därför att man genom detta
indirekt vill rikta en stöt emot själva
ransoneringen och kanske ytterst och
sist emot dem, som bära ansvaret för
denna ransonering och för folkförsörjningen.

Herr ÖSTLUND: Herr talman! När
man blev uppmärksam på att statsrådet
och chefen för folkförsörjningsdepartementct
icke upptagit något anslag i staten
för slaktgodemännens verksamhet,
hade man självfallet intet att erinra
emot detta. Men då statsrådet samtidigt
erinrade om att dessa kostnader skulle
få betalas av kommunerna, var man
självfallet inte belåten. Av naturliga skäl
är det ju landsbygdens kommuner som
ha anställt slaktgodemän, och det blir
också dessa, som få betala kostnaden.

Då man inte kunde anse detta vara
riktigt med hänsyn till kontrollens allmänna
syfte och karaktär, var man först

inne på den tanken att man skulle framlägga
en motion om att det i staten
skulle upptagas ett anslag för detta ändamål.
Då det emellertid från alla gruppers
sida, och inte minst från statsrådets
sida, hade framhållits angelägenheten
av att söka begränsa statsutgifterna
och då man även själv var besjälad av
en god vilja att främja denna strävan,
kunde man inte framlägga en sådan motion.
Då man å andra sidan inte kunde
vara med om att landsbygdens kommuner
ensamma skulle svara för dessa
kostnader, hade man intet annat val än
att framlägga en motion om att institutionen
skulle avskaffas, detta så mycket
hellre som institutionen inte hade varit
till någon nytta. Den är fullständigt
onödig och även ineffektiv.

Vi ha många kontrollsystem i detta
land, om vilkas nytta och gagn man kan
diskutera, men jag tror inte jag tar fel
om jag söker göra gällande, att denna
institution är den mest ineffektiva och
onödiga av alla. Det kan inte bli fråga
om att jag nu skulle taga kammarens tid
i anspråk med att anföra en mångfald
exempel, som belysa hur ineffektiv denna
institution är. Jag är redan förekommen
av flera talare. Jag vill endast erinra
om att det finns stora områden i
detta land, där slaktgodemannainstitutionen
ännu inte införts. Det finns trakter,
hela län, där den nu också upphört
fr. o. m. nyåret. Jag vill erinra om norra
Kalmar och Östergötlands län, där slaktgodemannainstitutionen
upphört från
och med nyåret enligt uppgifter, som
jag fått här för en stund sedan. Det kan
under sådana förhållanden inte vara
rimligt och riktigt att upprätthålla en
sådan institution. Livsmedelskommissionen
har också medgivit, att det blivit
allt svårare att tillsätta nya slaktgodemän
och även att få behålla de redan
tillsatta, trots att dessa ha en relativt
god avlöning för sitt arbete. Att så
är fallet torde vara beroende på att
slaktgodemänncn själva finna den kontroll
de utföra vara ineffektiv och att

148 Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Upphävande av bestämmelserna om slaktgodemän.

det inte blir någon kontroll att tala om.
Livsmedelskommissionen har i sitt yttrande
sagt, att nyttan av dessa slaktgodemän
mindre tar sig uttryck däri
att de upptäcka olaga slakt än däri att
de genom sin existens förhindra olaga
slakt. Det kan ju hända att det finns
någon aktiv slaktgodeman, som kunnat
rädda någon enstaka liten spädkalv,
s. k. hushållskalv, från att do utan licens,
men det är väl ändå inte det som
det är fråga om, och det var väl ändå
inte det som institutionen syftade till.
Syftet var väl ändå att mera söka förhindra
att kött och fläsk såldes på
svarta börsen.

Det stora flertalet jordbrukare äro lojala
mot de av myndigheterna utfärdade
föreskrifterna. Men om en jordbrukare
säljer ett djur till en djuruppköpare
eller slaktare och tar kvitto på
detta enligt gällande föreskrifter, så är
det ju inte möjligt för vare sig slaktgodemannen
eller jordbrukaren att följa djurets
väg och kontrollera, att det sedan
inte slaktas och säljes på svarta börsen.
Vi få komma ihåg i detta sammanhang
att livdjurshandeln är fri, och det är ju
inte förbjudet för en jordbrukare att
sälja levande djur. Det är ju så det går
till, när kött föres på svarta börsen, att
det är inte jordbrukarna som sälja kött
på svarta börsen, utan det är just dessa
uppköpare, som åka omkring och köpa
upp djur. Slaktgodemännen kunna icke
kontrollera dessa, och de ha ju inte heller
den uppgiften.

Med hänsyn härtill kan man inte vara
med om att kommunerna skola betala
över en och en halv miljon kronor för
denna ineffektiva kontroll. Jag kan i
detta sammanhang erinra om att den
kommun, som jag bor i och som jag tillhör,
får hetala över 12 000 kronor om
året för dessa slaktgodemän, och man
kan ju förstå att det inte uppfattas angenämt,
särskilt som man överallt har
den uppfattningen att institutionen i
fråga inte är effektiv och icke har någon
uppgift att fylla.

Herr talman! Jag skall inte nu uppehålla
tiden. Jag har blivit förekommen
av utskottets ordförande, och jag ber
att få instämma i vad han sagt beträffande
köttransoneringens upphävande.
Jag skall sluta, herr talman, med att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr FAST: Herr talman! Jag skall
söka fatta mig kort.

Jag måste säga, att jag har inte riktigt
blivit klok på vad man syftar till
med den igångsatta aktionen, som ju
närmast tar sig uttryck i en attack emot
slaktgodemännen. Jag har under debatten
lyssnat efter om det inte är något
annat, som man innerst inne vill. Jag
tror att jag tolkar motionärerna och den
allmänna stämningen på den kanten rätt
om jag säger, att det kan inte vara rimligt
att det bara är mot slaktgodemännen,
utan det är naturligtvis emot hela
köttregleringen, som man vänder sig.

Men då man är så fullständigt på det
klara med att man kan, såsom en talare
sade, utan några som helst vådor upphäva
ransoneringen, varför sätter man
inte då klart och tydligt in stöten för
att kräva detta, i stället för alla dessa
kringgående rörelser som man gör? Jag
för mitt vidkommande är ingalunda så
säker, att jag vågar uttala sådana bestämda
uppfattningar om huruvida och
när vi kunna upphäva regleringen på
detta område, men en sak vill jag allvarligt
erinra kammaren om, och det är
den överenskommelse, som har träffats
med Landsorganisationen och tjänstemannaorganisationerna
om att man
skall ha en stabilisering av lönerna under
innevarande år och att förutsättningen
för denna överenskommelse är
att priserna inte stiga. Här har man
mycket litet talat om vilka konsekvenser
som kunna följa. En eller annan talare
har snuddat vid detta problem, men
jag frågar: Våga ni här i kammaren taga
på ert ansvar att ett upphävande av
köttregleringen i nuvarande läge icke

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

149

Upphävande av bestämmelserna om slaktgodemän.

skulle medföra prisstegringar på ett
mycket ömtåligt område, då det ju här
gäller frågan om sådana livsförnödenheter,
som hushållen inte kunna undvara?
Jag skulle inte våga göra ett sådant
uttalande. Det är möjligt att ni
skulle kunna få rätt, men jag tror att
där kan det ena påståendet vara värt
precis lika mycket som det andra, och
då är det bäst att inte vara för tvärsäker.

Det skulle nog vara för framtiden
ganska ruinerande, om inte statsmakterna
försökte att på ett redbart sätt infria
de överenskommelser, som äro förutsättningen
för överenskommelserna
med dessa löntagare- och tjänstemannaorganisationer.
Jag tror att vi kunna behöva
en fortsättning av det stabiliseringsarbete,
som vi haft under ett par
tre år, även för ett kommande år, men
vad det betyder att sätta sig vid förhandlingsbordet
med ett sådant utgångsläge
förstå damerna och herrarna
lika väl som jag.

Nu äro vi emellertid ganska överens
om att vi hoppas och tro att det skall
kunna finnas förutsättningar för att
upphäva ransoneringen på höstsidan,
men läget i fråga om den s. k. ransoneringsmoralen,
speciellt då det gäller
köttregleringen, är av den beskaffenhet
att man bör undersöka, huruvida icke
detta upphävande kan ske tidigare.
Därom pågår just i dagarna en undersökning.
Men förutsättningen är att man
skall finna några utvägar, varigenom
man får godtagbara garantier för att
det icke sker en prisstegring. När man
befinner sig i detta läge, frågar jag: Kan
det då vara reson i att man börjar arbetet
med hela denna reglerings avskaffande
genom att först avskaffa kontrollen,
innan man vet, vid vilken tidpunkt
som man kan upphäva själva ransoneringen,
hela regleringsapparaten? Hur
skulle det verka utåt i landet, om riksdagen
i sin helhet skulle göra elt sådant
här uttalande? För det första fäster jag
uppmärksamheten vid att i fråga om

handeln komma alltjämt nuvarande
långtgående kontrollåtgärder, som handeln
själv får betala, att stå kvar. Det
är således enbart på producentsidan,
som man skulle upphäva alla dessa
kontrollåtgärder. Jag tror inte att det
är möjligt. Då måste vi såsom en konsekvens
av upphävandet av kontrollen
på den ena sidan upphäva den även
på den andra, och det betyder ju att
vilka förutsättningar som än skulle finnas,
hur dåliga de än vore, skulle man
vara tvingad alt handla på ett annat
sätt än kanske statsmakterna i övrigt
önskade göra.

Nu säger man: Allt detta må vara, men
denna kontroll är ju så meningslös, tv
den är så ineffektiv. Jag undrar: Förhåller
det sig verkligen på det sättet? Är
det verkligen så, att man har så litet
känning med slaktgodemännen ute på
landsbygden? Vad är det då egentligen
som man väsnas så mycket om? Här
har vitsordats från ett par talares sida,
att en lojal jordbrukare icke har något
obehag av dessa slaktgodemän. Å andra
sidan har man sagt, att systemet icke
fungerar, och skola vi ha en kontroll,
skola vi ha en fullgod sådan. Nu frågar
jag: När man står i det läge, vari vi nu
befinna oss, när man överväger upphävandet
av hela regleringen så fort som
möjligt och senast i höst, kan det då
vara tänkbart att man under mellantiden
bygger upp eu ny kontrollapparat
som blir effektiv? Herrarna som här
yttrat sig ha sagt att det är otänkbart.
Men då få vi väl i rimlighetens namn
ha kvar det vi ha, även om det råkar
vara bristfälligt! Om det ställningstagande,
som andra kammaren gör om en
liten stund, går i riktning mot ett bifall
till utskottets förslag, skulle det betyda
att man har sagt ifrån, att nu
kunna ni ute i landet handla och
vandla litet hur som helst, ty nu tänker
man inte längre upprätthålla ransoneringen.
Då frågar jag: Vilket utgångsläge
få vi då för den fria handeln vid
den tidpunkt, då vi verkligen skola

150 Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Upphävande av bestämmelserna om slaktgodemän.

upphäva hela denna reglering? Det är
väl ändå meningen att vi skola göra det
under så goda förutsättningar som möjligt
och inte då lagren äro fullständigt
uttömda.

Jag tycker verkligen att man bör taga
sig en funderare på den här saken, i
synnerhet som det från alla håll vittnats
om att jordbrukarna inte ha några olägenheter
av detta och att det bara här
är fråga om kostnaderna. Låt oss, mina
damer och herrar, gärna komma överens
om att vi haft ofantliga kostnader
för att komma över de brydsamma åren
med beredskapsåtgärder på skilda håll,
men man talar bara om de åtgärder,
som skett på detta område, och jämställer
dem icke med andra åtgärder, som
vi också äro tvungna att betala. Jag
tror inte det går att så enkelt förklara
denna sak som genom att säga, att här
är det en och en halv miljon kronor i
kostnader, som man kan undvara, kostnader
som inte betalas av jordbrukarna
utan av samhället. Är man så säker på
att inte dessa kostnader, om vi förfara
på ett mer eller mindre välbetänkt sätt,
komma att bli för samhället ofantligt
mycket högre? Därom veta vi ganska litet
i dag, om vi skulle följa utskottets
utlåtande.

Jag tror, herr talman, att det finns
så många goda skäl för att taga sig en
allvarlig funderare att jag vågar vädja
till andra kammaren att börja i rätt
ända och först upphäva ransoneringen
och samtidigt med detta den kontroll,
som behövs för att hålla regleringen vid
makt. Detta ärende behandla vi inte i
dag, men vi veta att det är en sak som
måste ske under innevarande år. Jag
förenar mig med dem som hoppas, att
det skall ske så snart som möjligt och
att det då skall finnas förutsättningar
för att vi inte skola få en ökning av priset,
som rubbar överenskommelsen med
löntagarna.

Herr JÖNSSON i Rossbol (kort genmäle)
: Herr talman! Jag vill bara erinra

herr Fast om att vi hade köttransonering
från den 18 juni 1944 till den 22
februari 1948, sålunda nästan i fyra år,
utan att vi hade slaktgodemän under
denna tid. Denna institution fanns till
från augusti 1942 till den 18 juni 1944.
Sedan avfärdades den. Slaktgodemännen
fingo fortsätta och ha några uppgifter
med spannmålsregleringen, men
de hade ingen funktion som slaktgodemän
under nästan fyra år fram till februari
1948, och vi hade ändå ransonering
under hela tiden. Det visar väl att
ransonering och slaktgodemän inte äro
avhängiga av varandra. Man införde då
den s. k. nya given, därför att människorna
voro trötta på ransoneringen.
De respekterade den inte. Vi hade ett
väldigt besvär med att kunna få folk i
cliarkuteributikerna. Personalen blev
dödstrött på det ständiga tjatet från
kunderna att de inte kunde presentera
kort och att de ville ha bort ransoneringen.
Det var konsumenternas enorma
tryck som föranledde, att ransoneringen
då höll på att gå sönder.

Beträffande herr Fasts uttalande, att
man här möjligen syftar till att få fria
priser och höjda priser, så vill jag säga,
att ifrån vårt håll, ifrån producenternas
alltså, äro vi gott införstådda med de
strävanden till stabilisering, som man
infört och som man vill vidmakthålla.
Vi äro således inte alls benägna för att
det genom en fri prisbildning skulle behöva
uppstå oskäligt höga priser. Men
jag kan inte underlåta att i detta sammanhang
erinra om att ett ökat pris av
20 öre per kilogram kött utgör inte mer
än 0,3 enhet i levnadskostnadsberäkningen,
således inte fullt % enhet. Det
är rätt obetydliga verkningar således av
en så pass stark ökning som 20 öre per
kilogram.

Jag har ingen fullmakt att ge något
utlåtande, men jag vill säga med den
erfarenhet och kännedom jag har om
tankegångarna i producentleden, att vi
icke eftersträva att få vilka priser som
helst, men vi äro samtidigt fullt på det

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16. 151

Upphävande av bestämmelserna om slaktgodemän.

klara med att den bundna prisbildning,
som vi haft, har medverkat till den
lägre produktion av kött, som vi de
facto ha i landet, en väsentligt lägre
produktion sålunda än vad vi haft i
tidigare skeden.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (kort
genmäle): Herr talman! Herr Fast tycktes
vara överens med oss alla om att
slaktgodemannainstitutionen i alla fall
inte är fullt effektiv, men han menade
ändå att vi måste behålla den.

Jag nämnde i mitt första anförande,
att anledningen till att det inte skett
flera överträdelser än det verkligen
gjort är att de stora grupperna av jordbrukare
äro så lojala som de faktiskt
äro. Jag hörde nyss en mycket aktad
ledamot av denna kammare, som själv
är jordbrukare, säga att han hittills aldrig
sett en enda slaktgodeman, men
detta hade inte hindrat honom från att
följa de bestämmelser som finnas. Vad
väsnas man då om? säger herr Fast. Ja,
1 500 000 kronor om året gäller det ju
i alla fall i kostnader, och vi ha ju blivit
allvarligt tillhållna från regeringen,
som representerar det parti som herr
Fast tillhör, att se på slantarna, och
detta belopp är ju inte någon så liten
summa.

Det gäller alltså här i dag att endast
fatta beslut om slaktgodemännen. Köttransoneringen
är en sak som kommer
upp i helt andra sammanhang. När jag
därför yrkar bifall till utskottets förslag
gör jag det i den lugna förvissningen,
att detta icke kommer att menligt inverka
på prisstabiliseringen. Det kan
det näppeligen göra, om vi bespara staten
och kommunerna en kostnad av
1 500 000 kronor.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Hela mitt resonemang byggde på
att det måste ligga någonting annat bakom
kravet på slaktgodemännens avskaffande
iin vad som kommit till synes, och
jag tror alltjämt att så är förhållandet.

Annars är hela saken för liten för att
föras så mycket väsen om som man har
gjort i jordbrukarkretsar. Här får jag
ytterligare ett belägg för att jordbrukarna
inte ha några olägenheter av
slaktgodemännen och att det bara är en
kostnadsfråga.

Jag vidhåller att det beträffande beredskapsåtgärder
på det ena eller andra
området är orimligt att säga, att man
skulle ha kunnat undvara någon viss
åtgärd. Sedan en tid har gått, skola vi
kanske kunna säga, att vi hade kunnat
göra ofantliga besparingar på försvarets
område, men vad visste vi om det tidigare?
Under den period, då det inte
fanns några slaktgodemän som utövade
kontroll, sades det från herr Jönssons i
Itossbol håll, att ransoneringsmoralen
var undergrävd. Ja, då ansåg man sig
tvungen att återinföra denna institution.
När vi ha dessa erfarenheter och nu
slå så nära slutet, finns det väl ingen
anledning att börja med nya experiment,
utan då få vi väl ändå tåla oss
tills vi få se slutet på köttransoneringen.
Jag tror man handlar både klokt och
ekonomiskt försvarbart om man förfar
på det sättet.

Herr ANDERSSON i Linköping (kort
genmäle): Herr talman! Herr Gustafson
i Göteborg anförde, att jordbrukarna
äro mycket lojala, och ett samtal som
han nyss hade haft med en jordbrukare
hade styrkt honom i den uppfattningen.
Jag har också haft ett samtal
med en jordbrukare i denna kammare,
en partivän till herr Gustafson i Göteborg.
Den mannen sade, att det inte
vore mer än rimligt att en jordbrukare,
som har två anställda och som har svårt
att klara mathållningen för dem, slår
ihjäl en kalv extra.

Denna inställning kunna vi inte
acceptera på vårt håll. Den inställningen
tycker jag inte hör hemma i ett
rättssamhälle. Herr Gustafsson i Borås
sade, att ett bibehållande av siaktgode -

152

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Upphävande av bestämmelserna om slaktgodemän.

männen försvagar respekten för lagar
och förordningar. Men det finns två
sätt, herr Gustafsson i Borås, att vinna
respekt för lagar och förordningar. Det
ena sättet är att avskaffa de lagar och
förordningar, som inte godtas av alla
medborgare — till den metoden ansluter
sig tydligen herr Gustafsson i Borås.
Det andra sättet är att alla ansvarskännande
medborgare hjälpa till att skapa
förståelse för de förordningar och lagar,
som ha skapats för det allmännas
bästa. Det har inte skett i detta fall. Det
har i stället förts en systematisk förtalskampanj
ute i bygderna, och det är för
dennas följder som de ansvariga myndigheterna
i dag skola ge vika enligt
utskottsmajoritetens uppfattning.

Utskottets ordförande levererade här
en historieskrivning, men var det någonting
annat än ett bevis för att det
bland annat var partitaktiska spekulationer
som avgjorde såväl ordförandens
slutliga ställningstagande som även högermotionärens
i samma utskott, när
man från det hållet förklarar sig vilja
gå med på ett avslag på motionen under
förutsättning att det blev enighet
härom? Man ville alltså inte lämna åt
folkpartisterna att driva denna agitation
och reklam ute i bygderna. Vad är
detta, herr Jönsson i Bossbol, annat än
partitaktiska spekulationer?

.lag vill också fråga herr Jönsson varför
han var med om att återinföra slaktgodemannainstitutionen,
som hade avskaffats
1944, om den var så ineffektiv.

Herr H^SGGBLOM: Herr talman! Då
min granne till höger, herr Andersson
i Linköping, höll sitt trevliga jungfrutal,
var det en av kammarens ledamöter
som viskade i mitt öra: »Nu måste du
väl som högerman vara belåten, när de
unga socialdemokraterna äro så oerhört
samhällsbevarande.» När sedan min vän
herr Fast och fru Olivia Nordgren med
sin mera fullmogna vishet sällade sig
till denna ungdomens dårskap, borde

jag naturligtvis bli ännu gladare över
denna konservativa frammarsch. Men
jag måste säga, att ett försvar för en
fullkomligt omöjlig sak, som enligt vad
som allmänt vitsordas är oduglig att
fylla den funktion man tror att den skall
fylla, det är sannerligen ingen konservatism
som vi gilla inom mitt parti.
Skola nu socialdemokraterna ta upp
den gamla manteln, som reaktionära
människor ha burit i äldre skeden här
i landet, och med all kraft försvara vad
som gjorts någon gång tidigare, även
om utvecklingen hela tiden har visat,
att det var en dumhet, då uppstår det
en rätt egenartad situation.

Jag kände inte riktigt igen min vän
herr Fast i dag. Han brukar låta motioner
gälla för vad de äro, men nu
sade han tydligt ifrån, att han inte
trodde, att denna motion bara syftade
till borttagande av slaktgodemännen.
Han sade att motionen syftar till någonting
annat än vad som står i den, och i
det sammanhanget drog han fram
denna historia, att vad vi nu komma att
besluta har inflytande på stabiliseringspolitiken
och allt det där.

Herr Fasts resonemang bygger på den
felaktiga tron, som jag förmodar herr
Jönsson i Rossbol har berövat herr Fast,
att slaktgodemännen ha någon som helst
betydelse för ransoneringen. Jag har
här ett litet kvitto, som är en integrerande
del av slaktgodemännens möjlighet
att kontrollera, om en djurägare har
lämnat ett djur eller inte. Jag skall be
att få lämna det till herr Fast. Han kan
själv kontrollera, att vilken illojal människa
som helst kan komplettera kvittot
med så mycken boskap och så många
större kalvar och svin han vill, ty här
är det bara en rad med två mindre kalvar
som är upptagen. När vi veta, att
hela detta kvittenssystem inte det
ringaste hindrar den illojale och att
detta är det viktigaste papperet som
slaktgodemännen ha att se på när de
komma till gårdarna, då förstå vi, att
denna kontroll inte betyder någonting.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

153

Upphävande av bestämmelserna om slaktgodemän.

Det är sant att kontrollen inte är det
ringaste farlig för den lojale, men den
är inte det ringaste farlig för den illojale
heller, och därför anse vi att den
skall bort. Nu kan jag säga herr Fast,
att trots att det är ett så viktigt papper,
kan han få behålla det för evärdlig tid,
tv i min kommun, som styres av en
mycket klok socialdemokratisk majoritet,
beslöt man i höstas att inte bevilja
några pengar till slaktgodemännen. Det
skedde sedan en socialdemokrat, som
varit slaktgodeman under den första
perioden, vitsordat, att det inte spelade
den ringaste roll om man hade en man
som for omkring till gårdarna. Skulle
statspolisen fråga efter papperet, har
jag andra åtkomsthandlingar i form av
kvitto från slakteriföreningen, så jag
riskerar inte att råka illa ut.

På så lösa boliner går denna verksamhet.
Det är ingen partipolitik i
detta, herr Andersson, och inga fula
baktankar att vi skulle få höjda priser
om ransoneringen slopades, .lag har för
resten erfarenhet av hur det gick till
när vi äntligen sluppo äggransoneringen.
Då inledde vi det skede, varunder
äggen blevo 80 öre billigare per
kilo än under ransoneringen, så varför
inte släppa köttet fritt och uppmuntra
produktionen, så att det kan bli billigare? Sedan

vill jag säga, att det inte är
därför att slaktgodemannainstitutionen
är obehaglig för landsbygden som vi
vilja ta hort den. Tvärtom skulle glädjen
på landsbygden väsentligt minskas
den dag slaktgodemännen försvinna. De
ha berett oss glädje vid alla kalas under
senare år. .lag tiinker på en slaktgodeman
jag känner, som var hemma hos en
mycket ordentlig lantbrukare, som rotade
i sina böcker och räknade mycket
omsorgsfullt för att han skulle få med
alla djur första gången han deklarerade.
Då sade slaktgodemännen till honom:
»Du tar dig väl inte för nära, så att du
inte klarar dig i framtiden?»

Dessa hyggliga människor ha berett

oss mycken glädje, men de kosta oss en
och en halv miljon kronor, herr Fast,
och så mycket är inte den glädjen värd,
som slaktgodemännen kunna bereda
oss. Det är underligt att herr Fast och
jag skola stå på olika linjer här. Herr
Fast säger, att en och en halv miljon
kronor är inga pengar när det är fråga
om beredskap. Nej, inte om de äro till
någon nytta, men när vi av den praktiska
erfarenheten måste vara absolut
övertygade om att pengarna inte äro till
någon nytta, då är en och en halv miljon
kronor jämnt en och en halv miljon
kronor för mycket. Det är inte något
fel om riksdagen i detta läge ger efter
för sparsamhetskraven — nu kunde vi
kanske dra fram den ekonomiska stabiliseringspolitiken
— och att vi skola
spara med statens medel är minst lika
viktigt som de andra synpunkterna.
Riksdagen bör ge uttryck åt att detta är
fel använda pengar och att det är slöseri
med allmänna medel att ha kvar
slaktgodemännen.

Herr JÖNSSON i ltossbol (kort genmäle):
Herr talman! Herr Andersson i
Linköping insinuerade att mitt ställningstagande
skulle vara dikterat av
partipolitiska hänsyn. Till detta vill jag
bara säga, att jag anser denna fråga alldeles
för liten och billig att skaffa sig
några politiska meriter på. Det är rent
praktiska synpunkter som varit vägledande
för mig, och jag förutsätter att
de varit vägledande iiven för utskottets
övriga ledamöter.

Nu kan jag säga till herr Andersson,
att man brukar inte i riksdagen tala om
vad som förekommit i utskotten, ty det
skulle i hög grad försvåra arbetet i utskotten.
.lag förordade ett uppskov, ty
jag trodde att vi skulle kunna skaffa oss
litet bättre informationer om hur saken
låg till. Jag har inte fäst mig så mycket
vid denna fråga i min hemtrakt tidigare,
men jag har under påsklovet deltagit
i stämmor där hundratals jord -

154 Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.
Upphävande av bestämmelserna om slaktgodemän.

brukare från olika bygder varit församlade,
och jag har då passat på tillfället
att resonera med dem om denna sak.
Jag har då fått det enstämmiga svaret,
att slaktgodemännen inte ha någon uppgift
att fylla. Det var efter detta som
jag, alldeles oberoende av partipolitiska
hänsyn, stärktes i min uppfattning, att
man inte bör upprätthålla en kontroll,
som jordbrukarna själva anse värdelös
och onödig.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Egentligen hade jag inte behövt
begära ordet efter herr Hseggbloms anförande.
Han har avslöjat en del som
jag inte gärna velat gå in på. Tiden
medger inte att jag gör det nu heller,
men jag noterade med ledsnad herr
Hseggbloms uppgift, att man inte anser
deklarationer i sådana här ting vara
förtroendesaker. Jag hade annars trott
att deklarationer av vad slag det vara
må inte äro sådana saker söm man
skämtar om vid kalas. Jag förstår då
den dåliga ransoneringsmoral, som
kommit att sprida sig. Jag beklagar vad
herr Haeggblom sade om detta kvitto,
och jag har inte anledning att ta tillbaka
någonting.

När herr Haeggblom gör jämförelser
mellan ägg- och köttransoneringarna,
talar han väl ändå mot bättre vetande.
Herr Haeggblom, som ju är utomordentligt
sakkunnig i dessa frågor, vet mycket
väl, att man kan få upp en hönsstam
mycket snabbt. Vi fingo en foderskörd,
som räckte till att utfodra höns med,
och dessutom hade vi från början möjlighet
att från Danmark importera
stora kvantiteter ägg. Däremot är det
inte så lätt att skapa fram en nötkreaturstam
som är tillräckligt stor för att
man skall kunna upphäva köttransoneringen.
Jag anser att man skall vara
litet försiktig i det fallet.

När herr Hseggblom sedan talar om
att man har begått en oerhörd dumhet,
måste jag svara, att jag inte är expert
på utformandet av föreskrifter för den -

na kontroll men finner det egendomligt
att man skulle vara så fullkomligt
utan sakkunskap i livsmedelskommissionen,
som består av medborgare från
olika kategorier, även jordbrukare, och
där man har så mycken annan sakkunskap
till sitt förfogande. Att livsmedelskommissionen
så fullständigt skulle ha
haft huvudet under armen vägrar jag
att tro.

Fru NORDGREN (kort genmäle): Herr
talman! Jag måste uttala min förvåning
över herr Hseggbloms påstående, att
slaktgodemännen skulle vara sådana
glädjeämnen i jordbruksbygderna och
att de, som åtagit sig detta förtroendeuppdrag
mot betalning, skulle handskas
så lättsinnigt med sitt uppdrag som
herr Haeggblom illustrerade med ett
exempel. Jag hoppas och tror bättre
om den svenska jordbrukarbefolkningen
än att den tar så lättvindigt på
denna sak som herr Haeggblom. Om
detta emellertid skulle vara en allmän
anda, är det sannerligen påkallat att
både yngre och äldre socialdemokrater
bli samhällsbevarande i den meningen,
att de slå vakt om lagar och förordningar,
som skapas i samhällets intresse.
Men jag tror, som sagt, icke om
de svenska jordbrukarna i gemen, att
de ta så lättsinnigt på denna sak att de
anse slaktgodemännen vara glädjeämnen.

Herr ANDERSSON i Linköping (kort
genmäle): Herr talman! Jag bara konstaterar,
att herr Jönsson i Rossbol liksom
högermannen i utskottet hade varit
med om ett avstyrkande av motionen
under förutsättning att det blev enhälligt.
Jag förstår så väl, att konstaterandet
av detta faktum kan kännas obehagligt
för dem som stå i den ställning,
som t. ex. herr Jönsson står i, men det
rår inte jag för.

Det har i debatten i dag talats om att
slaktgodemännens kontroll inte är effektiv,
men konsekvensen av detta kon -

Nr 16.

155

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Upphävande av bestämmelserna om slaktgodemän.

staterande borde väl vara att man föreslår
en skrivelse till Ivungl. Maj :t med
begäran att denna institution effektiviseras.
Det vore den naturliga konsekvensen,
men det går väl inte i stil med
de ritningar man har gjort upp.

Herr H/EGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Herr Fast skall inte komma
ifrån detta kvitto så lätt, att han
låtsas att det skulle tyda på någon allmän
omoral. Jag sade att detta kvitto
kan av en illojal människa användas på
sådant sätt, att man inte har någon
kontrollmöjlighet. Den saken är väl
ostridig, och vi veta ju, att det finns
illojala människor. Funnes inte det, behövde
vi väl aldrig någonsin ha slaktgodemän.
Vi opponera mot att sådan
den föreliggande förordningen är utformad
ger den möjlighet åt illojala människor
att utan någon som helst svårighet
utnyttja sin illojalitet. Det ligger någon
logik i vad herr Andersson säger
om att vi borde begära en strängare
kontroll, men det finns ju ingen möjlighet
att genomföra det på den svenska
landsbygden.

Vi ha ett annat slag av kvitto också.
Det är gjort enligt livsmedelskommissionens
cirkulär, och det användes vid
försäljning av livdjur. Om jag köper ett
livdjur i en annan socken, så får jag
papper på det, men om jag — jag vill
inte säga jag, ty jag har inte gjort det
— men om en illojal människa får ett
sådant papper och inte för in det i sina
journaler för att saken icke skall bli
uppdagad, skulle egentligen slaktgodemännen
rapportera sådant sig emellan.
Man skulle ha en förteckning över alla
slaktgodemän i hela landet och kunna
skicka sådana meddelanden till alla.
Ett sådant system vore ganska hopplöst.
T stället få vi lita till människors lojalitet,
och jag tycker inte att svenska folket
har anledning att klaga över jordbrukarnas
lojalitet under de gångna
åren. Man må emellertid inte förtänka
oss, att vi inte tycka det är nödvändigt

att kasta ut IY2 miljon kronor på en
kontroll, som ingenting är värd, när
lojaliteten varit så stor som den varit
och fortfarande är.

Sedan kan jag inte hjälpa, fru Nordgren,
att uppfattningen om vad som är
tråkigt här i landet skiftar litet grand.
Jag förstår, att fru Nordgren, vars långa
och hedrande tjänst inom livsmedelskommissionen
säkerligen har varit det
svenska folkhushållet till stort gagn, tycker
att det är tråkigt att släppa en kontroll
över den illojala handeln, då hon
av hennes anförande att döma tydligen
var övertygad om att det skulle få allvarliga
följder. Denna kontroll är emellertid
en ren nullitet, något, som man
skrattar ganska hjärtligt åt, därför att
den inte har någon betydelse. Den har
det inte vare sig man skrattar eller
gråter åt den.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Bara ett ord. Jag vill säga till herr
Hseggblom, att han knappast förbättrade
saken genom sitt senaste anförande. Jag
måste ju ändå konstatera, att han i sitt
första anförande fällde sitt yttrande och
företedde sitt kvitto i helt annat sammanhang.
Det skedde då för att visa,
hur ineffektivt kontrollsystemet var och
hur roligt man hade åt denna dåraktiga
kontroll och att man kunde handla fritt
utan vidare. Nu säger herr Hseggblom,
att det är för dem, som handla kriminellt
och inte känna någon heder, som
de möjligheterna äro till finnandes. Att
någon kontroll inte hjälper mot sådana
element vet ju herr Hseggblom lika väl
som jag.

Till sist vill jag säga till herr Hseggblom
med anledning av att han försöker
förlöjliga dessa bestämmelser, att även
lantbruksförbundet för två månader sedan
inte ansåg sig kunna tillstyrka borttagandet
av dessa slaktgodemän.

Herr H/EGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Vi behöva ju inte tvista
om under vilka former jag företedde det

156 Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Upphävande av bestämmelserna om slaktgodemän.

där kvittot. Jag är övertygad om att när
kammarens protokoll kan läsas, kommer
där att stå, att jag i omedelbart
samband med att jag redovisade detta
kvitto yttrade, att det kunde användas
av illojala människor. Då få vi i alla
fall se, att jag inte sedan har vridit
mig.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Jag
skulle vid denna sena timme kunna inskränka
mig till att instämma i vad utskottets
vice ordförande har sagt, men
som jag råkar tillhöra den yrkesgrupp,
som är mest direkt berörd av denna
slaktgodemannainstitution, skall jag be
att få tillägga några ord.

Det var säkert en ganska kuslig stämning
i det svenska folkhushållet, när vi
tvingades införa dessa slaktgodemän.
Hundratusentals köttlösa hudar bildligt
talat svävade omkring oss. Det var väl
av den orsaken vi voro tvingade att införa
slaktgodemännen. Jag skulle till
min gode vän och granne på jämtlandsbänken
vilja säga, att den omständigheten
att de köttlösa hudarnas antal har
minskats är väl ett bevis för att slaktgodemännen
inte varit så alldeles ineffektiva
som här säges. För oss lojala
jordbrukare utgör denna slaktgodmannainstitution
ingalunda något irritationsmoment.
När man läser motionen,
får man det intrycket att motionärerna
bli mycket beklämda och irriterade, när
en slaktgodemän kommer. Jag kan inte
förstå orsaken till det. Man kan kanske
gissa sig till det, men man kan inte
förstå det. Vi reservanter äro överens
om att slaktgodemannainstitutionen inte
varit hundraprocentigt effektiv, men vi
äro av den bestämda uppfattningen, att
deras blotta närvaro ändock har betytt
mycket för våra möjligheter att klara
den besvärliga köttransoneringen och
att denna institution verkligen varit en
stödjande hand när det har gällt att
klara den saken.

Att motionärerna med den nyckfulla

fru Fortunas hjälp vilja hugga av denna
hand och kasta den på ransoneringsledans
offeraltare må ju från vårt håll
beklagas. Vi ha haft glädjen att från
alla håll få det erkännandet, att vår
slakteriorganisation har betytt mycket
för att samla den tillgängliga slakten
och föra den ut i den legala handeln
och på så sätt bidraga till en rättvis fördelning.
Jag tror att om vi nu skulle
avskaffa den kontrollen skulle vi få
sälja dessa erkännanden, som helt säkert
ha framtidsvärde, för — om uttrycket
tillätes mig — en grynvälling. Att i
förtid lämna fältet öppet för de illojala
tror jag inte skulle vara klokt. De
skulle få ännu större möjligheter — jag
åsyftar medlemmarna i slakteriorganisationen
— att svika sin leveransplikt.

Vidare nämnes här kostnaden. Javisst
är kostnaden stor, det må erkännas,
men om vi slå ut den på hela Sveriges
befolkning, blir det ändå inte en spårvägsbiljett
på var och en, om jag har
räknat rätt. Den synpunkten kan man
alltså lämna å sido, fastän man kan
tycka, att en och en halv miljon kronor
verkar rätt mycket. Jag tror att så länge
tillgången på kött är knapp och vi
måste bibehålla ransoneringen — tillgängliga
uppgifter visa att vi fram på
sommaren och höstkanten få knapphet
— skulle vi begå ett fel, om vi ginge
motionärerna till mötes och slopade
slaktgodemännen.

Jag delar fru Nordgrens och herr
Fasts uppfattning, att det otvivelaktigt
har gått en smula politik i detta. Man
har en känsla av att man här vill försöka
underminera stabiliseringspolitiken.
Det är för visso ingen trotylladdning,
som lagts under, men det är ändock
en knalldosa, som vi ha anledning
att observera. Skulle vi komma dithän,
att prisstegringen på denna vara finge
alltför stor omfattning, skulle det inte
kunna undgås, att den planerade stabiliseringspolitiken
ramlade sönder.

Jag skall inte trötta kammaren. Jag
tror att om vi vänta några månader,

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

157

Upphävande av bestämmelserna om slaktgodemän.

kanske bara någon vecka, kunna vi
hålla dubbelbegravning på dessa bägge
institutioner, och jag är säker på att det
bleve högtidligare än om vi här i dag
skulle ta ut balva gravölet i förskott.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
När jag tog del av detta utskottsutlåtande,
tillät jag mig att till min
bänkkamrat uttala en stilla undran,
huruvida reservanterna skulle ha moraliskt
mod att gå upp och försvara sin
ståndpunkt. Jag finner emellertid till
min förvåning, att reservanterna själva
ha gjort det, och att de även ha mobiliserat
andra framstående krafter här i
kammaren för att försvara ifrågavarande
institution. För mig framstår hela
det resonemang, som här har förts, som
en strid om påvens skägg. Det är, som
vi allesammans veta, obefintligt.

Slaktgodemiinnen finnas ju på papperet,
men i praktiken ha de inte haft
och komma under nuvarande förhållanden
inte att få den allra minsta betydelse.
Här har vittnats om att i vissa
delar av Norrland har man inte ens valt
några slaktgodemän. I stora delar av
landet har man upphört att välja sådana.

Det har också vittnats om hur kontrollen
sker. Personligen får jag säga, att
jag aldrig har sett den slaktgodemän,
som skulle besöka den gård jag äger i
egenskap av sådan. De uppgifter han
eventuellt har fått från denna gård har
han inte inhämtat av mig. Möjligen har
han skaffat sig sådana per telefon. Jag
känner också till andra slaktgodemän,
som ha gott om tid och som gå omkring
i stugorna och dricka kaffe med folket
och på det sättet skaffa sig sina uppgifter.

.lag blev något förvånad, när jag hörde
fru Nordgren med så pass stor
energi försvara slaktgodemännen. Teoretiskt
kan jag förstå henne. Skall man

upprätthålla köttransoneringen, böra
naturligtvis samtliga djur komma in under
kontrollen. Jag får säga, att Sveriges
jordbrukare, de som äro anslutna
till våra organisationer på detta område,
ha på ett hedrande sätt fullgjort
sina leveranser och endast tack vare
detta har det varit möjligt att under de
gångna åren upprätthålla ransoneringen
och förse vår svenska befolkning med
nödvändiga födoämnen. Men denna
slaktkontroll har inte den allra minsta
inverkan härvidlag. Tyvärr har den,
som eventuellt vill fuska på detta område,
alldeles oerhört stora möjligheter
att göra det vare sig slaktgodemän finnas
eller ej.

Därtill kommer att slaktgodemannainstitutionen
helt förlorat förtroendet
ute hos folket i bygderna, och jag frågar
mig: Är det rimligt att upprätthålla
en organisation, som inte åtnjuter förtroende
bland dem, som den närmast
har att syssla med? Fru Nordgren sade,
att det vore andra kammaren värdigt
att följa reservanterna. Jag får säga, att
jag kan inte anse, att det vore kammaren
värdigt att följa reservanterna och
behålla en institution, som har förlorat
förtroendet, som har förlorat all praktisk
betydelse och som finns endast på
papperet men inte har den minsta inverkan
på vår försörjning.

Herr Fast sade, att vad man syftar till
är att komma åt ransoneringen. Ja, herr
Fast, jag har förut sagt, att denna institution
har enligt mitt förmenande —
jag har något litet sysslat med dessa
problem — inte den minsta betydelse
för ransoneringens vara eller inte vara.
De solidariska jordbrukarna komma
med eller utan slaktgodemän att ställa
sina djur till förfogande för det allmänna.
De osolidariska, i den mån sådana
finnas, kommer man inte åt.
Slaktgodemännen kosta dock våra kommuner
en och en halv miljon kronor.
Det är pengar, som vi kunna spara. Det
är detta som gör, att jag, herr talman,
i detta fall utan den minsta tvekan tar

158 Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Upphävande av bestämmelserna om slaktgodemän.

ansvaret — det har talats om ansvar
här — att rösta för utskottets förslag i
denna fråga.

Herr von SETH: Herr talman! Jag
skall som vanligt inte tala länge. Yad
som uppkallade mig att begära ordet
var herr Fasts yttrande, och jag skulle
först till protokollet vilja foga det uttalandet,
att jag betraktar min kamrats
på länsbänken, herr Fast, verksamhet i
konstitutionsutskottet och riksdagen
med den största aktning och förtroende
och att jag har funnit, att herr Fast
under sin långa parlamentariska gärning
har sökt bevara lagarnas och statsmakternas
auktoritet.

När herr Fast nu talar för slaktgodemännen,
så kan jag inte finna annat än
att herr Fast innerst inne talar mot sin
egen åsikt. Slaktgodemännen ha fått ett
löjets skimmer över sig. Slaktgodemannainstitutionen
har visat sig vara i
högsta grad ineffektiv. Slaktgodemännen
draga en kostnad på över en och
en halv miljon kronor, som i dessa tider,
när vi behöva spara, äro onödigt
utkastade pengar.

Vad som emellertid är kärnpunkten
för mig i denna fråga är, att när riksdagen
och de förvaltande högsta myndigheterna
skapa lagar och förordningar,
måste de enligt min åsikt se
till, att dessa efterföljas och att de inte
få ett löjets skimmer över sig. Min
ståndpunkt, herr talman, är, att om
riksdagen fattar beslut i denna sak i
enlighet med reservationen, göra vi det
mot den stora allmänhetens åsikt och
fatta ett beslut, som går stick i stäv mot
vad den anser klokt och nyttigt. Då äro
vi ute på farliga vägar. Vi skola se till
att de lagar och förordningar, som äro
nödvändiga, kunna upprätthållas och vi
skola hålla hårt på dem, men de lagar
och förordningar, som ha överlevt sig
själva, skola vi inte hålla på längre. Det
är därför min förhoppning, att andra
kammaren i dag biträder utskottets förslag.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag har varit kristidsnämndsordförande
under alla de år, vi ha haft
ransoneringarna. I höst blir det tio år
sedan vi började med dem, och det
är då inte underligt, om människorna i
gemen börja tröttna på ransoneringarna.
Nästan alla länder runt omkring oss
ha upphävt ransoneringarna. I Sverige
bli de visserligen mindre och mindre,
men vi ha fortfarande kvar en del
ransoneringar.

I fråga om slaktgodemännen sade
herr Fast, att kostnaderna för dem bestridas
av det allmänna. Jag interpellerade
en gång folkhushållningsministern,
om vi inte skulle kunna få särskilt
statsbidrag till dessa kostnader
men fick då negativt svar. Dessa kostnader
drabba helt och hållet landsbygden.
Storstäderna Stockholm, Göteborg
m. fl. ha inga kostnader på detta område.

I min hembygd ha vi haft kvar slaktgodemän
ända till mars månad. När vi
då hade kristidsnämndssammanträde,
sade de bägge slaktgodemännen, att de
inte ville vara det längre. De undrade,
varför vi skulle ha slaktgodemän, när
man på många andra håll inte hade sådana.
Utskottets utlåtande bestyrker
också, att man på en del håll inte har
haft några slaktgodemän. Det visar, att
de inte ha fyllt den uppgift, som de ha
haft sig ålagd. Jag vill i det sammanhanget
framhålla, att största delen av
jordbrukarna, kanske 90 % — jag kan
inte dock ange en säker siffra därvidlag
— äro anslutna till slakteriorganisationer.
I fråga om dem, som stå utanför
och sålt sina slaktdjur till auktoriserade
slaktare vilkas antal bort tillåtas
då behov förelegat, ha vi i kristidsnämnderna
vid flera tillfällen hemställt
hos livsmedelskommissionen att
deras slakteritillstånd då det ej förelegat
behov bort indragas, men livsmedelskommissionen
har avslagit hemställan.
Om allesammans hade gått till
slakteriföreningarna, hade vi kanske

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

159

Undanröjande av tekniska hinder i valordningen.

inte behövt hålla på på detta sätt. I
fråga om dem, som stå utanför, har jag
inte något bevis för något, de ha säkerligen
också följt förordningarna, så
att jag kan inte säga något om dem. Jag
är för min del säker på att det icke
skulle bli någon omvälvning, om vi toge
bort slaktgodemannainstitutionen.

Jag vill också fråga de riksdagsledamöter
här, som äro kristidsnämndsordförande,
hur de tänka sig kunna få
några slaktgodemän. Det går icke.
Ingen vill bli det. När vi under åren
mellan den första och den andra perioden
begränsade deras uppgifter och allting
gick bra då, är det säkerligen
ingen fara å färde, om vi nu helt och
hållet slopa institutionen. Det hela ordnar
sig för övrigt självt på det sättet, att
ingen vill bli slaktgodeman. Jag känner
en person som varit slaktgodeman i
flera år. Nu har han förklarat, att han
icke vill vara det längre. Och så är det
överallt. Jag tror som sagt i likhet med
den siste talaren, att det vore klokt
om riksdagen nu beslöte upphäva bestämmelserna
i detta avseende, och jag
kommer att ge min röst för förslaget
härom.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Andersson i Linköping begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill att kammaren bifaller
tredje tillfälliga utskottets hemställan i
utskottets förevarandc utlåtande nr 7,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 106 ja och 100 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan och biträtt första kammarens
i ämnet fattade beslut.

§ 3.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av en
handelsöverenskommelse mellan Sverige
och Frankrike.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4''.

Undanröjande av tekniska hinder i valordningen.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckt motion
angående utredning i syfte att undanröja
vissa tekniska hinder i den
svenska valordningen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken VINGE: Herr talman! Den
motion, som behandlas i detta utlåtande,
grundar sig icke på några skrivbordsreflexioner
utan på erfarenheter
hos personer, som på grund av de tekniska
hinder, varom vi tala i motionen,
icke ha varit i tillfälle att utöva sin
rösträtt.

Tag t. ex. svenskarna i utlandet!
Konstitutionsutskottets ärade ordförande
berättade i dag på förmiddagen en
liten solskenshistoria om en svensk sjöman
i utlandet, som visade ett ovanligt
stort intresse för svenska inrikespoli -

160

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Undanröjande av tekniska hinder i valordningen.

tiska förhållanden. Och han är säkerligen
icke ensam. Det har ofta omvittnats,
att svenskar i utlandet ha ett
starkt intresse för förhållandena här
hemma. Nu ha de under senare år haft
möjlighet att rösta på legationer och
konsulat, men erfarenheterna säga, att
dessa tillfällen äro för få. Därför vore
det önskvärt med en utredning rörande
möjligheterna att utöka tillfällena att
rösta på beskickningar och konsulat.

Sedan ha vi den kategori, som utskottet
kallar hemvändande emigranter.
Det är icke riktigt att kalla dem så.
De personer, som i motionen avses,
ha kanske icke farit utomlands i akt
och mening att bosätta sig där för
framtiden men ändå för så lång tid, att
de haft anledning att taga ut flyttningsbetyg
till utlandet. I motionen talas om
Abessiniensvenskar. När en del av dessa
efter ungefär två års arbete kommo
hem till Sverige det år det var valår,
voro de icke upptagna i röstlängden
och kunde icke få rösta. Vilka ansträngningar
de än gjorde i den vägen,
voro de förgäves. Vad vi i vår
motion föreslå är, att någon myndighet,
exempelvis länsstyrelserna eller
häradsskrivarna, skall få rättighet att
under tiden mellan mantalsskrivningen
och den tidpunkt, då röstlängden skall
överlämnas till valnämndsordföranden,
införa vederbörande i mantalslängden
och följaktligen också i röstlängden.

Utskottet framhåller, att det är fråga
om en så liten grupp, att det icke är
så mycket att bry sig om. Jag är litet
överraskad över att man finner att man
icke behöver taga hänsyn till en liten
grupp. I varje fall kommer denna grupp
med all sannolikhet att bli större till
följd av de utvidgade kommunikationerna.
I allt större utsträckning söka
sig särskilt våra ungdomar till främmande
länder för några års yrkespraktik
för att sedan komma hem igen. Och
är gruppen liten, kan det heller icke
vara så mycket besvär att vidtaga den
lilla förändringen.

Så ha vi ett annat farande folk, de
nomadiserande lapparna. Det har berättats,
att en grupp renskötande lappar
en kort tid före valet befann sig
vid en postanstalt, där de skulle ha
kunnat rösta, men att de strax före
valet voro tvungna att bryta upp — det
är ju renarna som bestämma när de
måste flytta vidare. De blevo därför
icke i tillfälle att rösta. Det vore en
ganska enkel åtgärd att låta denna
grupp människor, som utgöra en bestämd
yrkesgrupp — det är icke fråga
om ett folkslag utan om personer, som
ägna sig åt renskötsel — likställas med
de andra yrkesgrupper, som ha möjlighet
att rösta på postanstalt inom
aderton dagar före valdagen. Det är
icke svårt att fastställa, vilka personer
som skola ha dessa rättigheter. Kammarens
ledamöter veta, att vem som helst
icke får lov att ägna sig åt renskötsel.
Man skall vara renskötselberättigad,
och lappfogdarna ha reda på vilka som
äro detta. Vi föreslå nu för denna
grupps del den ändringen i vallagen,
att den — liksom vederbörandes hushållsmedlemmar
— skall likställas med
de andra yrkeskategorier, som ha nämnda
möjlighet.

Vidare är det en kategori människor,
som på valdagen vistas i ett annat valdistrikt
än sitt eget men inom samma
kommun. Vi veta, att om en person i
Stockholm, som t. ex. är hemmahörande
i Hjorthagen, skulle vara i Norra
Ängbv på valdagen, får han icke rösta
på postanstalt där utan måste resa hem
till sitt eget valdistrikt och rösta i den
vallokalen. Men i skärgårdskommunerna
eller de stora norrlandskommunerna
med besvärliga kommunikationer
kan det vara omöjligt för personer att
förflytta sig från den ena ändan till
den andra av kommunen på valdagen.
Vi mena, att det borde intagas en bestämmelse
om att dessa personer skulle
ha rättighet att rösta på postanstalt i
den del av kommunen, där de befinna
sig.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

till

Undanröjande av tekniska hinder i valordningen.

Nu säger utskottet, att generalposlstyrelsen
har utfärdat bestämmelser —
man skulle kunna kalla dem för til 1-läggsbestämmelser till vallagen, fastän
de formellt icke kunna benämnas så —
om röstning i vissa fall på postanstalt.
Enligt generalpoststyrelsen skulle man
kunna få tillämpa dessa regler i vissa
kommuner men icke i andra. Hur går
det då ibland? Det finns fall, då personer,
som ha röstat på postanstalt inom
sin kommun, ha fått sin valsedel kasserad
av länsstyrelsen, därför att de
icke ha ägt rätt att på valdagen rösta
på postanstalt inom sin hemkommun.
Hur skall man då veta, i vilken kommun
man har rättighet att rösta? Mig
förefaller det naturligaste vara, att
länsstyrelserna få bemyndigande att
var och en för sitt län tillkännagiva, i
vilken kommun det är tillåtet och i vilken
kommun det icke är tillåtet. Det
vore en ganska enkel reform detta
också.

Sedan ha vi problemet om de sjukas
rösträtt. Detta är naturligtvis det svåra
problemet. Jag medgiver alt det därvidlag
finns många tveksamma fall. För
några år sedan genomfördes möjlighet
för sjuka, som vistas på sjukhus, att få
rösta på sjukvårdsanstalten. Men för
det första finns denna möjlighet icke
annat än just på vissa sjukvårdsanstalter.
För det andra finns denna möjlighet
icke för alla sjuka på vederbörande
anstalt. Som vi alla veta är det nu så,
att de sjuka knappt få stanna kvar på
sjukhusen så länge att de kunna stå på
sina ben. För en hel del sjuka gäller i
varje fall, att de måste föras ned till
vallokalen. I vissa fall är det svårt för
personalen att hinna med detta, i vissa
fall ligga vederbörande i sådana sjukdomar,
atl det icke är lämpligt. Därför
mena vi att det borde utredas, hur man
skall förfara. Jag vill icke taga upp
liden med att gå in i detalj härvidlag.

Vi hade slutligen i vår motion en
liten passus om valsedlarnas innehåll.
Vi ha föreslagit, att det skulle finnas

möjlighet att på valsedeln angiva, vilken
valkrets valsedeln avser. Anledningen
till detta är den masskassering
av valsedlar, som förekom i Stockholms
län vid senaste valet på grund av att
många människor, särskilt personer
som bodde i förorterna men hade arbete
i Stockholm, använde valsedlar
för Stockholm i stället för sådana för länet.
Men också när folk rösta på postanstalt
är det svårt för vederbörande,
när de äro i en annan del av landet än
sin hemort, att få reda på rätt valsedel.
Det är, som kammarens ledamöter
säkert veta, en mycket större kassationsprocent
bland poströsterna än
bland andra röster, och skälet till dessa
kassationer är många gånger, att man
har använt ogiltig valsedel, en valsedel
som hör till en annan valkrets.

Utskottet tänker sig att man möjligen
skulle kunna införa en bestämmelse, att
valkretsarnas namn skulle stå på valsedlarna,
men att denna anordning borde
vara fakultativ. Jag får säga att det
gör detsamma om den är fakultativ
eller obligatorisk. Jag är övertygad om
att de flesta komma att begagna sig av
denna möjlighet. I varje fall kvarstår
det faktum, att detta icke kan ske utan
att det blir en ändring i vallagen, och
härför fordras riksdagens medverkan.

Herr talman! Jag vill för dagen icke
framställa något yrkande, men jag ber
att få meddela kammaren, att såvitt på
mig ankommer skall denna fråga tagas
upp på nytt vid en följande riksdag.
Jag hoppas, att konstitutionsutskottet då
skall vilja taga hänsyn till de — som
jag tycker — starka skäl som finnas
för att vidtaga vissa ändringar på detta
område.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr HALLÉN: Herr talman! Motionären
avstod från alt yrka bifall till motionen
med ilen långa rad projekt som
däri framföres. Jag skall därför icke
taga upp kammarens tid vid denna sena

It — Andra kammarens protokoll Nr 16.

162 Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.
Upplysningsarbete om produktion och export.

timme med att söka gendriva henne.
Jag vill endast i korthet säga, att vi
måste inse att 1944 års vallagsakkunniga
ha varit besjälade av tanken att
utöka rösträtten så långt det är möjligt.
De kategorier det här är fråga om
äro fåtaliga, och ett genomförande av
motionärernas önskemål skulle på
många punkter äventyra valsäkerheten.
Och den är ett ännu större värde att
taga vara på.

Vad t. ex. beträffar lapparna, kunna
vi icke gå så långt, att vi skola ha en
kommission som reser efter lapparna,
följer dem över fjäll och myrar, för att
övertala dem att avlämna sina valsed
lar. Det har gjorts så många lättnader,
att man icke kan fortsätta i all oändlighet.

Jag skall icke gå in på detaljer. Eftersom
intet annat yrkande har ställts,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Det är egendomligt att konstatera,
hur okunniga människor i allmänhet
äro om lappmarksförhållandena.
Här sitter en representant för Stockholms
län och har bättre reda på lappmarksförhållandena
än jag, som är representant
för folket där uppe! Jag har
träffat många renskötande lappar och
talat med dem om den sak, som nu är
föremål för debatt, men det är icke en
enda, fröken Vinge, som beklagat sig
på något sätt. Jag undrar om fröken
Vinge har hört några klagomål.

Vad de stora norrlandskommunerna
beträffar är det numera ingen fara.
Icke är det någon svårighet med rösträttens
utövande t. ex. inom Vilhelmina
socken. Då där finns 17 postanstalter
och 43 valdistrikt måtte det väl
icke vara någon svårighet för folk att
utöva sin rösträtt.

Jag borde väl egentligen vara glad
över att Lappmarken fått en ny, intresserad
förespråkare men det är jag
inte.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat:

konstitutionsutskottets utlåtande nr
23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i stadgan den 21 februari 1941 (nr
98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till tandläkarhögskolorna
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken m. m.; och

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1949/50 till oförutsedda utgifter.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6.

Upplysningsarbete om produktion och
export.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till upplysningsarbete
avseende produktions- och
exportfrågor.

I propositionen nr 141 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 11 mars 1949, föreslagit
riksdagen att till Upplysningsarbete
avseende produktions- och exportfrågor
under tionde huvudtiteln anvisa
dels å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49 ett reservationsanslag
av 100 000 kronor, dels ock för

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16. 163

Upplysningsarbete om produktion och export.

budgetåret 1949/50 ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte till Upplysningsarbete avseende
produktions- och exportfrågor under
tionde huvudtiteln anvisa

a) å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49 ett reservationsanslag
av 100 000 kronor;

b) för budgetåret 1949/50 ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade avgivits

1) av herrar Johan Bernhard Johansson,
Heiding, Lundgren, Svensson i
Grönvik och Rubbestad;

2) av herrar Malmborg i Skövde och
Ståhl.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Som
kammarens ledamöter finna, är det till
detta utlåtande fogad en blank reservation,
och jag vill angiva vad som ligger
bakom densamma.

I propositionen begär man dels
100 000 kronor för innevarande budgetår,
dels 1 miljon kronor för nästa
budgetår, vilka belopp skulle användas
för propagandaverksamhet. Man vill
motivera denna propaganda därmed,
att den skall tjäna till att öka produktionen
och exporten, så att man skall
kunna få in valutor till landet. Vi som
stå för reservationen ställa oss tvivlande
till att det kan vara någon nytta
med en sådan propaganda. Vi ha fastmer
den meningen att det är helt andra
faktorer, som påverka denna export
och denna produktion. Beträffande exporten
är det ju framför allt prissättningen
på de varor, som utlandet skall
köpa, som är bestämmande för huruvida
vi få någon avsättning för dessa
varor eller inte. I det hänseendet tror
jag knappast alt denna propaganda har
det ringaste att betyda.

Vi tro inte heller att den kan på -

verka produktionen inom landet så
mycket. Även i det avseendet kunna helt
andra faktorer inverka. Då man nu på
snart sagt alla områden försöker göra
besparingar på utgifter, som inte kunna
anses så särdeles nödvändiga, ha vi
funnit att det på denna punkt borde
vara möjligt att ändå spara 1 100 000
kronor. Därför ha vi inte velat vara
med om utskottets utlåtande utan ha i
stället ansett att detta belopp bör kunna
sparas in.

Med dessa korta ord ber jag, herr talman,
att få yrka avslag på utskottets
hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr STÅHL: Herr talman! Efter

mönster av herr Rubbestad skall jag be
alt få redovisa anledningarna till reservationen
nr 2, som är avgiven av herr
Malmborg i Skövde och mig. Två blanka
reservationer ha sålunda avgivits,
och detta kan kanske se en smula egendomligt
ut.

Vid utskottsbehandlingen av detta
ärende anmäldes ifrån det håll herr
Rubbestad representerar betänkligheter
mot förslaget av ekonomiska skäl. Ifrån
vår sida anmäldes likaledes betänkligheter,
men framförallt av principiella
skäl. Vi ställa oss tveksamma till att staten
skall igångsätta en propaganda, som
riktar sig till en allmänhet inom landet,
en propaganda, som visserligen formellt
skall ta sikte på produktionsökning men
som måste komma att medföra att även
politiska faktorer dragas in, att det i
varje fall blir omöjligt att hålla någon
klar gräns mellan det s. k. sakliga innehållet
och det politiska inslaget. Därmed
är man inne på en princip, som
kan leda till mycket betänkliga konsekvenser.

Tiden är så långt framskriden, herr
talman, att jag inte närmare skall utveckla
denna tankegång. Jag är övertygad
om att kammarens ledamöter förstå

164

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Upplysningsarbete om produktion och export.

innebörden av resonemanget, att det
rent principiellt måste sägas vara betänkligt
att med statsmedel igångsätta
en propaganda av denna art.

Jag ber därför, herr talman, att utifrån
dessa utgångspunkter få yrka avslag
på utskottsförslaget.

Häruti instämde herr Hjalmarson.

Herr WARD: Herr talman! Det är
uppenbart att man inte kan åstadkomma
några underverk genom att anslå
pengar till propaganda eller upplysningsverksamhet
på detta område. Jag
tror för övrigt, att man helst bör använda
ordet upplysningsverksamhet. Men
riksdagen har ju i andra sammanhang
anvisat medel för upplysning såväl inom
landet som i utlandet utan att det har
riktats några anmärkningar emot sådana
förslag och beslut. Tvärtom har det
sagts att riksdagen egentligen borde vara
mera generös när det gäller sådana
utgifter än den har velat vara. Jag tror
för min del att dessa pengar kunna bli
mycket väl använda. Det fordras en objektiv
upplysning inom landet och utom
landet angående våra förutsättningar i
skilda hänseenden, och nog vore det väl
ganska anmärkningsvärt, om riksdagen
skulle ställa sig avvisande till vad regeringen
här har begärt. Man behöver ju
inte falla på knä för regeringen för att
säga, att regeringen, som i alla fall har
att brottas med de svårigheter det här
gäller i högre grad än riksdagen, har
förutsättningar att rätt bedöma denna
fråga. Jag tycker därför, herr Rubbestad,
att det inte skulle finnas anledning
att yrka avslag på det föreliggande
förslaget.

Herr Ståhl var inne på en annan sida
av saken. Han antydde att det i detta
sammanhang kan uppkomma en konflikt
i rent principiell mening. Jag fick
när frågan behandlades inom utskottet
det intrycket, att man på sina håll tycktes
föreställa sig, att regeringen hade
äskat medel av riksdagen för att i en

allmän propaganda kunna framställa
sin egen förträfflighet och på det sättet
gynna sina egna strävanden. Men
det förklarades då, inte minst ifrån den
socialdemokratiska sidan, att om den
minsta anledning att misstänka något
sådant skulle föreligga, skulle naturligtvis
anslaget inte utgå. Jag tror att under
sådana förhållanden icke en enda
socialdemokratisk röst skulle ha kunnat
uppbringas för förslaget. Men det
är ju inte meningen att det här skall bedrivas
någon propaganda eller någon
informationsverksamhet av tendentiös
natur, utan här är det i stället fråga om
en fullt objektiv upplysning, som jag
tror skulle kunna bli till fromma för
vårt folk.

Jag skall, herr talman, inte säga mera
i denna fråga utan ber att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på avslag såväl därå som å Kungl.
Maj:ts förslag i ämnet; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rubbestad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vil], att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 122, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16. 165

Herr Rubbeslad begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
115 ja och 76 nej, varjämte 11 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7.

Anslag till vattendomstolarna.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
123, i anledning av Kungl. Maj:ls proposition
angående anslag för budgetåret
1949/50 till vattendomstolarna jämte i
ämnet väckt motion.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under andra huvudtiteln (punkterna
23 och 24) föreslagit riksdagen
att dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för vattendomstolarna,
att tillämpas under budgetåret
1949/50, dels ock för samma budgetår
såsom förslagsanslag under rubriken
Vattendomstolarna anvisa till Avlöningar
775 000 kronor och till Omkostnader
119 200 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 139, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för
den 18 mars 1949, föreslagit riksdagen
att — med ändring av vad i förenämnda
proposition nr 1 föreslagits beträffande
anslagen till vattendomstolarna
— dels godkänna av departementschefen
förordad personalförteckning för
vattendomstolarna, dels fastställa av
departementschefen förordad avlöningsstat
för vattendomstolarna, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1949/50, dels ock för samma budgetår
såsom förslagsanslag under rubriken
Vattendomstolarna anvisa till Avlöningar
844 500 kronor och till Omkostnader
125 000 kronor.

Enligt Kungl. Maj ds förslag skulle
B-avdelningen vid Norrbygdens vatten -

Anslag till vattendomstolarna.

domstol utbrytas till en självständig
domstol, benämnd Mellanbygdens vattendomstol.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft en
motion.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionen I: 271

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen personalförteckning för vattendomstolarna; b)

fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för vattendomstolarna,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1949/50;

c) till Vattendomstolarna: Avlöningar
för budgetåret 1949/50 under andra
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
844 500 kronor;

d) till Vattendomstolarna: Omkost nader

för budgetåret 1949/50 under
andra huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 125 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr DICKSON: Herr talman! Utskottet
har i denna fråga sagt sig vara tveksamt.
Det är sällan man ser ett uttalande
från statsutskottet, som är så pass
tveksamt som det som här föreligger.
Jag tror att detta hedrar utskottet. För
min del är jag ändå mera tveksam än
utskottet.

Jag hade inte trott att några faror för
byråkratiens utveckling kunde hota
ifrån domstolarnas sida. Men här demonstreras
ett intressant sätt för ett ämbetsverk
att fortplanta sig, som man förut
kanske inte har sett exempel på. Man
har till vattendomstolen i Norrland fått
ett bihang, en B-avdelning. Denna har
nu vuxit sig så stark, att man vill göra
den till en självständig vattendomstol.
Jag har tänkt, herr talman, att yrka avslag
på förslaget om inrättandet av eu
ny vattendomstol och vill ha kvar B-avdelningen,
detta ur den synpunkten, att

166 Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Ersättning till I. L. Homman för olycksfall i arbete.

om det skulle bli mindre att göra där
—• det är ju detta som även har varit
anledningen till statsutskottets tveksamhet
— kan man få bort en B-avdelning
men man kan aldrig få bort en vattendomstol,
som en gång är inrättad. Sådana
ting ha vi tråkiga erfarenheter av
förut här i riksdagen.

Jag har lovat talmannen att vara klar
med mitt anförande före halv tolv och
därför skall jag inte fortsätta längre.
Jag skall be att få ställa mitt yrkande
så, att riksdagen må med frångående av
tanken på en ny självständig vattendomstol
men i övrigt med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionen 1:271 a) godkänna osv. i enlighet
med utskottets förslag.

Jag betonar att regeringen får disponera
pengarna och att domstolen kan
fungera precis lika bra som utskottet
har tänkt sig, men vi slippa det nya
ämbetsverket. Det är detta jag är rädd
för, och det är därför, herr talman, som
jag har framställt detta yrkande.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Det är riktigt som herr Dickson
har framhållit, att utskottet har varit
tveksamt på den punkt, som gäller
inrättandet av en ny vattendomstol. Men
på grund av de sakskäl, som ha framförts
till förmån för detta förslag, har
utskottet inte ansett sig kunna gå emot
detsamma. Herr Dickson är rädd för att
vi här skola få ytterligare en domstol,
som inte går att avskaffa i framtiden.
Men för att säkra sig däremot har utskottet
i sin motivering kraftigt strukit
under, att man inte skall uppföra alltför
många tjänstemän på ordinarie stat
utan i stället uppföra dem på extra stat.
Därigenom har man ju sökt få den säkerheten,
att i den mån som arbetet
inom en vattendomstol minskas kan en
överflyttning av personal ske på ett
smidigare sätt ifrån den ena domstolen
till den andra.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till det av herr Dickson under
överläggningen framställda yrkandet;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till utgivande
av lagsamling; och

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till hjälpverksamhet för
utlandssvenskar och flyktingar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9.

Ersättning till I. L. Homman för olycksfall
i arbete.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
126, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
Ebba Eriksson i anledning av olycksfall
i arbete, dels ock väckt motion om
ersättning av statsmedel till I. L. Homman
i anledning av olycksfall i arbete.

I propositionen nr 144 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 11 mars 1949, föreslagit
riksdagen medgiva att till Ebba
Vendla Vilhelmina Eriksson finge av
statens järnvägars driftmedel utbetalas
en livränta å 1 200 kronor för år, räknat
fr. o. in. den 19 december 1946, så
länge hon levde ogift.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herr Pettersson i
Ersbacken väckt motion (II: 234), vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att ersättning av statsmedel efter riks -

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16. 167

Ersättning till I. L. Homman för olycksfall i arbete.

försäkringsanstaltens grunder måtte tillerkännas
Ivar Lennart Homman från
Brötjärna i Kopparbergs län.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte medgiva, att
till Ebba Vendla Vilhelmina Eriksson
av statens järnvägars driftmedel utbetalades
en livränta å 1 200 kronor för år,
räknat fr. o. m. den 19 december 1946,
så länge hon levde ogift;

b) att motionen II: 234 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Boman i Kieryd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr PETTERSSON iErsbacken: Herr
talman! Jag har i denna kammare väckt
eu motion, nr 234, angående ersättning
för olycksfall i arbete åt eu person,
vars ansökan därom har avslagits av
riksförsäkringsanstalten. Jag tänker att
de, som äro intresserade av denna fråga,
ha läst motionen, vilken i allra
största korthet innehöll följande:

En person uppe i Gagnef hade en
liten cirkelsåg, med vilken han brukade
såga virke åt grannarna. Då gick det i
regel så till, att virkesägären själv eller
därför lejd person undanskaffade det
försågade virket. Innehavaren av sågen
hade endast sågare och hjälpsågare anställda.
Vid ifrågavarande olyckstillfälle
var den skadade personen i änkefru
Anna Perssons tjänst. Nu var det så,
att sågägaren hade en son med sig vid
sågningen här uppe i Gagnefs socken i
Kopparbergs län. Virkesägären anställde
därför honom. Det deklarerades
emellertid av riksförsäkringsanstalten,
att den skadade var i tjänst hos sin
fader, alltså icke hos virkesägären, som
i verkligheten hade anställt honom och
betalade honom 60 öre i timmen. Vid
överklagande hos försäkringsrådet deklarerade
detta, alt den skadade Lennart
Ilommans fader »vid olyckstillfäl -

let var att anse som hans arbetsgivare,
i följd varav ersättning icke kunde tillerkännas
den skadade».

Detta beslut har överklagats hos såväl
försäkringsrådet som hos Kungl. Maj :t
gång på gång, men det har icke varit
möjligt att erhålla rättelse härutinnan.

Riksförsäkringsanstalten säger också
att den »avslagit gjorda framställningar
om ersättning enligt olycksfallslagen i
anledning av olycksfall, som drabbat
hemmavarande barn eller föräldrar. Ett
bifall till den föreliggande motionen
torde, med hänsyn till vad ovan sagts,
kunna komma att medföra svåröverskådliga
konsekvenser.»

Det talas också i utskottsutlåtandet
om att ett bifall till motionen skulle bli
så prejudicerande, att utskottet för den
skull icke har vågat gå med på detta.
Men vad prejudikatet angår, så ha vi
ju redan brutit mot den principen. Vi
ha här i kammaren varit med om —
efter anförande av herr Mosesson — att
bevilja pension åt en vaktmästare hos
statsrevisorerna. Vidare ha vi beviljat
pension till en italiensk ministerfru,
som inte hörde Sverige till. Hennes man
blev mördad av en italienare. Hon har
av Sveriges riksdag beviljats pension.
Vad det prejudicerande angår är därför
principen redan bruten.

Den person det här gäller är nu 32
år gammal, och han ser ut att vara
dömd till fattigdom för hela sin återstående
livstid. Han har fått högra handen
bortsågad och försörjer sig nu på
skogsarbete och litet diversearbete. Man
förstår att det inte är så lätt för en
person, som har mist högra handen, att
försörja sig på sådant arbete. Han är
därför, som jag sade, dömd till fattigdom.

Jag har talat med kommunalnämndsordföranden
i Gagnefs kommun, och
han har sagt, att den skadades taxerade
inkomst var ungefär 1 500 kronor
om året. Jag frågade då hur en person
med endast vänster hand i behåll kunde
komma upp till en sådan inkomst. »Ja»,

108 Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Ersättning till I. L. Homman för olycksfall i arbete.

svarade han, »det har ju varit ganska
goda konjunkturer på skogsavverkningens
område, och det är det som har
gjort att lian har kommit upp till denna
inkomst.»

Men om konjunkturerna dala igen och
det blir sämre villkor för skogsarbetarna,
hur skall det då gå med denne
stackars enhänte man att försörja
hustru och familj? Han befinner sig alls
inte i goda ekonomiska omständigheter,
utan han hyr en stuga och lever där
under mycket knappa förhållanden.

Detta är alltså ett mycket ömmande
och mycket behjärtansvärt fall, vilket
också vid polisutredningen intygades
av landsfiskalen. Den kommunalman,
som jag förut citerade, säger, att det är
det mest behjärtansvärda fall som har
förekommit under hans tid som kommunalnämndens
ordförande.

Herr talman! Jag skall med hänsyn
till den sena timmen inte uppta tiden
längre, trots att det kunde vara mycket
att tillägga i denna sak. Men jag vill,
i likhet med vad herr Mosesson gjorde
för några veckor sedan, forma mitt anförande
till en vädjan till kammarens
ledamöter att vara med om att rädda en
person undan fattigdom för sin återstående
livstid. .lag vill rikta en varm
vädjan till kammaren att behjärta detta
fall, ty det är verkligen mycket behjärtansvärt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen nr 234 i denna kammare.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Det fall, som omnämnes i här
förevarande motion, är mycket behjärtansvärt,
men trots detta är det nog bäst
att även här följa det sunda förnuftet,
ty i annat fall kan man inte överblicka
vart det hela kan leda. Jag vill endast
hänvisa till ett par rader, som riksförsäkringsanstalten
har skrivit i sitt yttrande.
Anstalten skriver bl. a.:

»Anstalten vill dock framhålla, att
anstalten under år 1948 i 346 fall av -

slagit gjorda framställningar om ersättning
enligt olycksfallsförsäkringslagen .
i anledning av olycksfall, som drabbat
hemmavarande barn eller föräldrar.»

Riksförsäkringsanstalten bär alltså
under bara ett år måst avslå 346 fall
liknande det, som herr Pettersson i Ersbacken
har motionerat om. Hur många
fall skulle det då inte bli, om vi räknade
längre tillbaka i tiden, låt mig
säga 10 å 15 år? Ja, med all säkerhet
skulle det bli åtskilliga tusental. Det är
just med hänsyn till dessa konsekvenser
som utskottet icke har kunnat yrka
bifall till förevarande motion.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr VIGELSBO: Herr talman! Jag
känner också till detta fall något, och
jag förstår att utskottet icke har kunnat
handla på annat sätt än vad som framgår
av det yrkande, som utskottet har
gjort.

Utskottets talesman har dock sagt, att
detta är ett tveksamt fall, och med hänsyn
till de förhållanden, under vilka
denne man lever och som här ha återgivits
av motionären, vill jag understryka
den vädjan som här har framställts,
att kammarens ledamöter måtte
låta sina hjärtan tala även denna gång
och bevilja mannen i fråga den hjälp,
som han så väl behöver i den olyckliga
situation, vari han befinner sig.

I fråga om fallets prejudicerande betydelse
menar jag, att vi ha sådana prejudikat
på andra områden — vilket
också har påtalats här — som jag anser
vara mera betänkliga än om vi bevilja
ett anslag till denne fattige skogsarbetare,
som har förlorat sin hand under
arbetet.

Överläggningen var härmed slutad. På
därå av herr talmannen given proposition
blev till en början utskottets hemställan
i punkten a) av kammaren bifallen.

Beträffande punkten b) gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till

Onsdagen den 11 maj 1919 cm.

Nr 16.

1G9

Ersättning till I. L. Homman för olycksfall i arbete.

utskottets i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Pettersson i Ersbacken begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten b)
i utskottets förvarande utlåtande nr 126,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i denna punkt.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m.;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m.m.;

nr 129, i anledning av väckt motion
angående utredning om statligt stöd vid
upprättande av särskilda ålderdomshem
för dövstumma m. m.; och

nr 130, i anledning av väckt motion
angående uppmjukning av upphandlingsförordningcns
tillämpning i fråga
om till statsbidrag berättigade vattenocb
avloppsförctag in. in.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11.

Föredrogs ett från första kammaren
överlämnat protokollsutdrag, nr 387,
innefattande delgivning av nämnda
kammares beslut över dess första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 8, i anledning
av väckt motion om utredning rörande
reglerna för enskild vägs överförande
till allmänt vägunderhåll; och
lämnades därvid på begäran ordet till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
som anförde: Det beslut av första kammaren
som genom det nu föredragna
protokollsutdraget delgivits andra kammaren,
sammanfaller med ett förslag,
som vid innevarande riksdag andra
kammarens tredje tillfälliga utskott i
utlåtandet nr 6 med anledning av motionen
11:34 förelagt andra kammaren.
Andra kammaren har vid sitt sammanträde
den 6 sistlidna april i enlighet
med utskottets hemställan avslagit denna
motion.

På grund av vad sålunda förekommit
tillåter jag mig hemställa, att den nu
gjorda delgivningen ej måtte föranleda
någon andra kammarens åtgärd.

Denna hemställan bifölls.

§ 12.

Föredrogs ett från första kammaren
överlämnat protokollsutdrag, nr 390, innefattande
delgivning av nämnda kammares
beslut över dess andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 8, i anledning av
väckt motion angående direktiven för
priskontrollnämnden; och yttrade därvid Herr

FÖRSTE VICE TALMANNEN
Herr talman! Det beslut av första kammaren,
som genom det nu föredragna
protokollsutdraget delgivits andra kammaren,
sammanfaller med ett förslag,
som vid innevarande riksdag andra
kammarens andra tillfälliga utskott i
utlåtandet nr 7 med anledning av motionen
11:229 förelagt andra kammaren.
Andra kammaren har vid sitt

12 — Andra kammarens protokoll 1949. Nr 16.

170 Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

sammanträde den 4 denna månad i
enlighet med utskottets hemställan avslagit
denna motion.

På grund av vad sålunda förekommit
tillåter jag mig hemställa, att den nu
gjorda delgivningen ej måtte föranleda
någon andra kammarens åtgärd.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 13.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under
tredje huvudtiteln, avseende anslagen
inom utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

131, i anledning av väckta motioner
angående intensifierad medicinsk
undervisning och forskning rörande
folksjukdomarna;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till universiteten och
karolinska institutet in. in. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till tekniska högskolan
i Stockholm;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar om vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till skolöverstyrelsen
m. m.;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till yrkesundervisningen; nr

136, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående Sveriges anslutning
till Förenta Nationernas organisation
för uppfostran, vetenskap och kultur
(Unesco) jämte i ämnet väckta motioner; nr

137, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till åtgärder
för arbetsmarknadens reglering
m. in. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 143, i anledning av riksdagens år
1948 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden den 1 juli 1947—den 30 juni
1948 m. m.;

nr 144, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för förbättring av kommunikationsförhållandena
i Norrland;

nr 145, i anledning av väckt motion
angående Norrbottens försörjningsproblem; nr

146, i anledning av väckt motion
angående utredning om byggande av
väg från Sädvaluspen till Graddis; och
nr 147, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om vissa anslag
under elfte huvudtiteln, avseende
anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde.

§ 14.

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 214, angående godkännande av
Sveriges anslutning till Europarådet tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 15.

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen:

nr 415, av herr Norup m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
212, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område; och
nr 416, av herr Svensson i Ljungskile
ni. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 212.

Dessa motioner bordlädes.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.58 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1949
916767