Svar på interpellation av herr Nilsson i Gävle ang. skärpning av den (Riksdagens protokoll 1962:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 14

ANDRA KAMMAREN

1962

30 mars—4 april

Debatter m. m.

Fredagen den 30 mars

Sid.

Svar på interpellation av herr Nilsson i Gävle ang. skärpning av den

statliga läkemedelskontrollen............................... 5

Utgifter inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde:

Lantbruksnämnderna: Avlöningar.......................... 8

Bidrag till jordbrukets rationalisering, m. m.................. 11

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m..... 11

Befrämjande av husdjursaveln m. m........................ 18

Kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd........ 22

Statens växtskyddsanstalt: Avlöningar...................... 24

Veterinärinrättningen i Skara: Avlöningar.................... 25

Fiskerilånef onden....................................... 25

Statligt stöd vid skada på eller förlust av fiskredskap ............ 29

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket......................... 30

Utvidgad juridisk granskning av författningsförslag över vilka lagrådets

yttrande icke inhämtas................................... 55

Utgifter inom inrikesdepartementets verksamhetsområde:

Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar.................. 61

Statens mentalsjukhus: Avlöningar......................... 63

Kostnader för anordnande av allmänna skyddsrum m. m........ 64

Extra förstärkning av civilförsvarets uppbyggnad.............. 67

Lån till föreningen kustsanatoriet Apelviken.................. 69

Tisdagen den 3 april

Svar på frågor av:

herr Hagberg ang. upptagande av diplomatiska förbindelser med det
självständiga Algeriet.................................. 73

1—Andra kammarens protokoll 1962. Nr 14

Nr 14

Innehåll

Sid.

herr Börjesson i Falköping ang. den vid 1961 års höstriksdag beslutade
skattelättnaden................................... 73

Svar på interpellationer av:

herr Carbell ang. beskattningen av traktamentsersättning, m. m .. 76

herr Vigelsbo ang. prövningen av frågor rörande järnvägsnedläggningar.
.............................................. 80

herr Henningsson ang. lämplighetsintygen för erhållande av körkort 85
herr Holmberg ang. broförbindelse mellan Sverige och Finland i

mellersta delen av Tornedalen............................ 91

Interpellationer av:

herr Hedlund ang. vissa svårigheter vid Sveriges associering till EEC marknaden.

.......................................... 93

herr Senander ang. anställningsförhållandena för vissa byggnadsarbetare.
.............................................. 94

herr Haglund ang. valet av kontors- och expeditionslokaler för statliga
institutioner...................................... 95

Onsdagen den 4 april fm.

Vid remiss av propositionen nr 140, ang. viss ändring i gällande bestämmelser
rörande försäljning av obeskattade varor på tullflygplats,

m. m................................................. 98

Åtgärder för stimulans av näringslivets utveckling och differentiering

i avfolkningsregioner..................................... 101

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m........................... 108

Sänkning av drivmedelsskatterna, m. m........................ 145

Upphävande av punktskatter, m. m .......................... 162

Restitution av fordonsskatt för bussar, m. m.................... 172

Täckande av riksdagsledamöters kostnader i vissa mål............ 179

Införande av tidsstudiesystem inom den allmänna förvaltningen .... 182
Tillf artslederna till Mälaren.................................. 183

Onsdagen den 4 april em.

Rabatter för studerande vid resor på statens järnvägar........... 185

Utgifter inom försvarsdepartementets verksamhetsområde:

Översikt............................................... 189

Armén: Avlöningar m. m. till värnpliktiga.................... 195

Försvarets personalvård: Avlöningar............... 198

Fritidsundervisning m. m................................. 202

Utgifter inom komunikationsdepartementets verksamhetsområde

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m......... 203

Byggande av vägar och broar.............................. 226

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m.................. 228

Innehåll

Nr 14

Sid.

Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar................... 228

Statens biltrafiknämnd: Avlöningar................ 230

Länsarkitektsorganisationen: Avlöningar..................... 232

Driftbidrag till statens järnvägar........................... 233

Underskott å luftfartsfonden.............................. 235

Rätt att vid inkomsttaxeringen åtnjuta avdrag för resor med bil till

och från arbetsplatsen.................................... 238

Utredning ang. oljehandeln.................................. 239

Utvidgning av vigselrätten vid kyrklig vigsel.................... 242

översyn av ärvdabalkens bestämmelser rörande bouppteckning..... 244

Ändring av 6 kap. 7 § föräldrabalken.......................... 245

Inrättande av en statlig konsertbyrå.......................... 249

Utbyggnad och effektivisering av industrihälsovården............. 249

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 30 mars

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, rörande utgifterna inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde........................ 8

— nr 5, ang. statligt stöd vid skada på eller förlust av fiskredskap . 29

— nr 6, rörande anslag till Särskilt stöd åt det mindre jordbruket. . 30

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8, om utvidgad juridisk granskning
av författningsförslag över vilka lagrådets yttrande icke inhämtas
............................................... 55

Statsutskottets utlåtande nr 11. rörande utgifterna inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde............................ 61

— nr 45, ang. ersättning till Ester Olsson m. fl................. 70

Onsdagen den 4 april fm.

Bevillningsutskottets betänkande nr 9, om åtgärder för stimulans av
näringslivets utveckling och differentiering i avfolkningsregioner. 101

— nr 24, ang. gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m............... 108

— nr 27, om sänkning av drivmedelsskatterna, m. m............ 145

■— nr 28, om upphävande av punktskatter, m. m............... 162

— nr 29, om restitution av fordonsskatt för bussar, m. m......... 172

— nr 34, om avdrag vid beskattningen för kostnader för underhåll

av plantering.......................................... 179

Bankoutskottets utlåtande nr 9, ang. den samhälleliga lokaliseringspolitiken
................................................ 179

— nr 10, ang. särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,
m. m......................................... 179

— nr 11, om täckande av riksdagsledamöters kostnader i vissa mål. 179
Andra lagutskottets utlåtande nr 17, ang. rätt till reseersättning från

den allmänna sjukförsäkringen efter hänvisning av barnmorska till
sjukvårdsinrättning..................................... 182

Nr 14

Innehåll

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 18, ang. ändrade bestämmelser om

familjebidrag till värnpliktiga som driver näring eller rörelse .. . 182

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 11, om införande av tidsstudiesystem
inom den allmänna förvaltningen............... 182

— nr 12, ang. tillfartslederna till Mälaren...................... 183

Onsdagen den 4 april em.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 13, om rabatter för studerande
vid resor på statens järnvägar..................... 185

— nr 14, om utredning rörande sjukfrekvensen för män och kvinnor 189

— nr 15, om utredning rörande statligt stöd till de fria kristna samfunden
............................................... 189

Statsutskottets utlåtande nr 4, rörande utgifter inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde............................ 189

— nr 6, rörande utgifterna å driftbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.......................... 203

— nr 47, ang. medelsbehovet under anslaget Flygförvaltningen: Avlöningar
m. m......................................... 238

Bevillningsutskottets betänkande nr 38, om rätt att vid inkomsttaxeringen
åtnjuta avdrag för resor med bil till och från arbetsplatsen 238

Bankoutskottets utlåtande nr 7, om utredning angående oljehandeln. . 239

— nr 8, om stärkande av den svenska industriens konkurrenskraft på

utländska marknader................................... 242

Första lagutskottets utlåtande nr 21, om utformningen av polisens

socialutredningar i mål angående administrativa frihetsberövanden 242

— nr 22, om utredning angående formerna för konkursförvaltning. . 242

— nr 23, om utvidgning av vigselrätten vid kyrklig vigsel......... 242

— nr 24, om förbud mot flerårsavtal vid försäkring.............. 244

— nr 25, om översyn av ärvdabalkens bestämmelser rörande bouppteckning
.............................................. 244

— nr 26, ang. adoptants och adoptivbarns rättsliga ställning...... 245

— nr 27, om viss ändring av 6 kap. 7 § föräldrabalken........... 245

— nr 29, om rättslig prövning av administrativa beslut.......... 248

Andra lagutskottets utlåtande nr 20, om rätt till ersättning från den

allmänna sjukkassan för resa i samband med utbyte av ortopediskt
hjälpmedel....................................... 248

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16, ang. minimimått på ål........ 249

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 16, om inrättande av en

statlig konsertbyrå..................................... 249

— nr 17, om totalisatorverksamhet i förbindelse med hundsport. ... 249

— nr 18, om utbyggnad och effektivisering av industrihälsovården . 249

— nr 19, om hälsokontroll av den vuxna befolkningen........... 252

— nr 20, om underlättande av kvinnors återinträde på arbetsmarknaden
................................................ 252

— nr 21, om utredning av möjligheterna att bereda partiellt arbetsföra
anställning i statlig och statsunderstödd verksamhet....... 252

— nr 22, om förenkling och samordning av arbetsgivare åliggande

uppgifts- och uppbördsskyldigheter m. m................... 252

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

Fredagen den 30 mars

Kl. 11.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 23 innevarande
mars.

§ 2

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Rimmerfors, som vid kammarens
sammanträde den 20 nästlidne
februari med läkarintyg styrkt sig tills
vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till

Riksdagens andra kammare

Med anledning av utrikes resa får undertecknad
härmed vördsamt anhålla
om ledighet från riksdagsgöromålen
fr. o. m. tisdagen den 3 april t. o. m. fredagen
den 13 april.

Stockholm den 29 mars 1962

Henrik Munktell

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

I den preliminära planen för kammarens
sammanträden har angivits att
arbetsplenum eventuellt kommer att anordnas
nästa fredag, den 6 april. Jag
får nu meddela att sammanträdet nämnda
dag blir ett bordläggningsplenum
och tar sin början kl. 14.00.

§ 5

Svar på interpellation ang. skärpning av
den statliga läkemedelskontrollen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Nilsson i Gävle har mot
bakgrunden av de uppmärksammade
fallen av fosterskador satta i samband
med bruk av talidomidpreparat frågat
mig, dels om jag avser att vidtaga
skyndsamma åtgärder för en skärpning
av den statliga läkemedelskontrollen
och därvid också tillgodose behovet av
bättre resurser för att utöva sådan kontroll,
dels ock om vilka åtgärder jag ämnar
vidtaga för att tillförsäkra svenska
medborgare rättsskydd och ekonomisk
ersättning, om de tillfogas skador på
det sätt som nu antages ha skett genom
talidomidpreparatet.

Till svar härpå får jag anföra följande.

De av herr Nilsson i interpellationen
berörda sömnmedlen — neurosedyn
och noxodyn — utgör s. k. farmacevtiska
specialiteter, d. v. s. läkemedel,
som i allmänhet ej får försäljas annorstädes
än på apotek och som tillhandahålles
i den förpackning, vari det levereras
av tillverkaren. Utmärkande för
specialiteterna är vidare, att de är underkastade
ett särskilt registreringsoch
kontrollförfarande. De får således
icke försäljas, förrän medicinalstyrelsen
lämnat sitt medgivande härtill. Medicinalstyrelsens
medgivande föregåsav
en granskning av läkemedlet hos statens
farmacevtiska laboratorium och
hos styrelsen. Denna granskning går
bl. a. ut på att undersöka förekomsten

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Svar på interpellation ang. skärpning av

av biverkningar och deras svårighetsgrad.
Efter registrering som specialitet
sker viss efterkontroll.

Den svenska läkemedelskontrollen
torde vid en internationell jämförelse
få betecknas som mycket restriktiv.
Särskild uppmärksamhet ägnas åt förekomsten
av biverkningar. Är dessa biverkningar
inte svårare än att läkemedlet
med hänsyn till dess värdefulla egenskaper
anses böra godtagas, tillgripes
ofta receptbeläggning för att minska
riskerna av en okontrollerad användning.
Medicinalstyrelsen har i detta avseende
gått väsentligt längre i försiktighet
än man gjort i de flesta andra länder.
Då emellertid nya och ej förutsedda
typer av biverkningar av ett läkemedel
kan uppträda i oväntade sammanhang,
torde det även med en betydligt utvidgad
och skärpt kontrollapparat vara
omöjligt att helt förebygga, att läkemedel
kommer ut på marknaden, vilka
först så småningom uppvisar icke önskvärda
verkningar.

I detta sammanhang är att märka, att
utvecklingen på läkemedelsområdet tillför
marknaden ett år från år ökande
antal nya preparat, vilket i motsvarande
mån ställer ökade krav på kontrollorganisationen.
I årets statsverksproposition
har den förstärkningen föreslagits,
att farmacevtiska laboratoriet
fr. o. m. den 1 juli i år skall erhålla två
läkarbefattningar för kontroll- och
granskningsverksamheten beträffande
nya preparat.

Herr Nilsson har anmärkt, att farmacevtiska
laboratoriet liksom medicinalstyrelsen
bygger sina bedömanden på
den dokumentation läkemedelstillverkaren
förebringar. Detta är riktigt i den
mån dokumentationen utgörs av redogörelser
för utredningar av välkända
institutioner och forskare. Det kan inte
vara rimligt och är inte heller möjligt
att inom landet upprepa undersökningar,
som redan gjorts av erkända auktoriteter
på området. Då de svenska kontrollorganen
finner brister i den före -

den statliga läkemedelskontrollen

bragta utredningen, accepteras inte preparatet
förrän ytterligare fakta framkommit
— ibland genom undersökningar
av farmacevtiska laboratoriet — som
gör att preparatet kan godtagas. Kontrollen
effektiviseras också genom det
betydande nordiska samarbete som äger
rum på området.

Vad beträffar de nu aktuella läkemedlen
med talidomid som verksam
substans förelåg då det introducerades
på den svenska marknaden ett relativt
omfattande farmakologiskt och kliniskt
material. Gjorda undersökningar hade
visat, att preparatet skulle vara mindre
giftigt än vanligen använda sömnmedel
av liknande typ. Det blev dock i motsats
till i Tyskland redan från början
receptbelagt.

Det primärmaterial, som förelåg då
medicinalstyrelsen beslöt att försäljningen
av de aktuella preparaten skulle
upphöra, bevisade ingalunda ett samband
mellan användningen av talidomid
och fostermissbildningar. Emellertid
kunde ett sådant samband ej med säkerhet
uteslutas. Omfattande undersökningar
med talidomid på gravida djur har
enligt underhandsrapporter från tillverkarna
ej medfört några som helst
fostermissbildningar. Emellertid kan
helt oväntade biverkningar av ett preparat
så småningom uppkomma, vilka
ej går att förutsäga med sedvanliga
djurförsök. Medicinalstyrelsen har nu
igångsatt omfattande statistiska och
andra undersökningar, vilka under
årets lopp sannolikt torde kunna ge belägg
för om ett samband föreligger eller
ej. Medel har anvisats för anlitande av
en särskild sakkunnig att biträda vid
undersökningarna. Dessa undersökningar
kan förväntas bli kompletterade av
pågående utländska undersökningar på
området.

Frågan om läkemedelskontrollens
framtida inriktning och omfattning i
vårt land är för närvarande föremål för
överväganden inom inrikesdepartemen -

Fredagen den 30 mars 1962 Nr 14 7

Svar på interpellation ang. skärpning av den statliga läkemedelskontrollen

tet. Förslag till ny lagstiftning avses
skola föreläggas årets riksdag.

Vad slutligen angår den av interpellanten
ställda frågan om skadeersättning
torde inte kunna hävdas, att läkemedelstillverkningen
är av sådan natur,
att speciella skadeståndsregler är
påkallade. Frågan om ersättning för
skador åsamkade av läkemedel får därför
bedömas efter allmänna rättsgrundsatser.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för det snabba och utförliga
svaret. Beträffande min första fråga
finner jag svaret i flera avseenden positivt.
Förstärkningen av farmacevtiska
laboratoriet med två läkarbefattningar
för kontroll- och granskningsverksamhet
hälsas med tillfredsställelse. Tillfredsställande
är också medicinalstyrelsens
beslut om en omfattande undersökning
rörande nämnda preparats
eventuella skadeverkningar.

Emellertid anför statsrådet som svar
på min anmärkning mot att farmacevtiska
laboratoriet liksom medicinalstyrelsen
bygger sina bedömanden på den
dokumentation som läkemedelstillverkaren
förebringar: »Detta är riktigt i
den mån dokumentationen utgörs av
redogörelser för utredningar av välkända
institutioner och forskare.» Preparatets
källa är som bekant Västtyskland].
I denna förbundsrepublik finns
ingen statlig läkemedelskontroll liknande
den vi har i vårt land. Utan att här
vilja ifrågasätta de västtyska forskarnas
objektivitet på hithörande område kan
jag dock inte undgå att göra några reflexioner.
De mäktiga kemiska fabriker,
som i huvudsak har med denna tillverkning
att göra, kommer genom sin dominans
på läkemedelsområdet att verka

återhållande på översynen och kontrollen.
Man kan inte heller bortse från att
ekonomiska intressen i vissa fall kan få
fälla utslagen. Man kan inte helt befria
sig från sådana tankar.

Anmärkningsvärt är vidare, att tillverkning
av preparatet redan i juni
månad 1960 förbjöds i tyska demokratiska
republiken. Tyska demokratiska
republikens centrala expertutskott —
ett statligt organ sammansatt av en rad
experter på det farmacevtiska och det
kemiska området — var således redan
vid denna tidpunkt klar över att preparatet
var skadligt. På hösten 1959 förelåg
inte mindre än 31 anmälningar om
skador som misstänktes vara föranledda
av preparatet i fråga. Därefter har ett
flertal västtyska läkare i tidningsartiklar
påtalat och fört vidare misstankarna
om farliga skadeverkningar.

I slutet av november månad stoppades
läkemedlet i Västtyskland, den 2
december i England men först den 15
december i Sverige. Den senfärdighet
som detta ger uttryck för kan icke sägas
vara ett gott betyg åt vårt lands läkemedelskontroll.
Mot denna bakgrund är
det uppenbart, att läkemedelskontrollen
i vårt land är i behov av en personell
upprustning. Jag tror också att större
forskningsanslag är av behovet påkallade.

Vad beträffar min andra fråga rörande
medborgarnas rättsskydd och ekonomiska
ersättning för eventuella skador,
som användningen av preparatet
kan ha åstadkommit, hade jag nog väntat
mig ett mera positivt svar. Läkemedelsfabrikanterna
gör som bekant inte
föraktliga vinster på sin tillverkning.
Om misstag av detta slag uppkommer
borde det finnas regler som garanterar
den skadade ekonomisk ersättning. Man
kunde exempelvis tänka sig vissa fonder
för ändamålet.

Sammanfattningsvis vill jag dock
säga, att jag personligen — liksom säkerligen
en stor allmänhet -— är nöjd
med statsrådets besked att omfattande

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Lantbruksnämnderna: Avlöningar

undersökningar nu igångsatts rörande
detta speciella preparat och dess eventuella
skadeverkningar. Beträffande den
framtida läkemedelskontrollen får vi
tillfälle att återkomma, då den lagstiftning,
som statsrådet omtala: skall föreläggas
årets riksdag, kommer upp till
behandling.

Jag ber att än en gång få tacka statsrådet
för svaret på min interpellation.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till behandling av lagutskott
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner: nr

129, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den
6 juni 1952 (nr 334) om höjning av vissa
underhållsbidrag,

nr 130, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 februari 1958
(nr 52) om förlängning av tid för preskription
av rätt till arv eller testamente,
och

nr 132, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 23 mars
1956 (nr 73) om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal.

§ 7

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet motionerna nr
756 och 757; samt

till statsutskottet motionen nr 758.

§ 8

Utgifter inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom jordbruksdeparte -

mentets verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Lantbruksnämnderna: Avlöningar

Under punkten 9 (s. 23—28) hade
Kungl. Maj:t föreslagit, förutom fastställande
av ny avlöningsstat, en anslagsanvisning
av 12 907 000 kr. eller
62 000 kr. mindre än nuvarande anslag.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 308 av herrar Eskilsson
och Isacson samt II: 382 av herr
Hseggblom m. fl., i vilka motioner, såvitt
de avsåge förevarande punkt, hemställts,
att riksdagen måtte 1) avslå
framställningen om inrättandet av fem
assistenttjänster i Ae 15 för skogliga
uPPSifter i samband med jordbrukets
rationalisering, 2) besluta att beloppet
för anlitande av skoglig expertis disponerades
så att skogsvårdsstyrelsernas
personal kunde av lantbruksnämnderna
anlitas för skogliga uppgifter, 3) fastställa
viss närmare angiven avlöningsstat
för lantbruksnämnderna, innebärande
den ändringen i förhållande till
den av Kungl. Maj :t föreslagna avlöningsstaten
att rätteligen anslagsposten
till avlöningar till övriga icke-ordinarie
tjänstemän nedräknades med 85 400 kr.,
4) till lantbruksnämndernas avlöningsanslag
anvisa ett förslagsanslag av
12 821 600 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag å motionerna
I: 308 och II: 382, såvitt nu var i
fråga,

a) fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för lantbruksnämnderna
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1962/63;

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

b) till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
förslagsanslag av 12 907 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Ringaby, Isacson, Hseggblom och Stiernstedt,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
samt med bifall till motionerna I: 308
och II: 382, såvitt nu var i fråga,

a) fastställa av reservanterna framlagd
avlöningsstat för lantbruksnämnderna
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1962/63;

b) till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
förslagsanslag av 12 821 600 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

H7EGGBLOM (h):

Herr talman! Till denna punkt är en
reservation fogad. Det gäller ingen större
sak, och så till vida är reservationen
representativ för den behandling nionde
huvudtiteln fått i utskottet, där det inte
förekommit några större meningsbrytningar
vid behandlingen av propositionen.

Reservationen avser frågan, huruvida
det vid lantbruksnämnderna skall få inrättas
fem nya assistenttjänster, vilkas
innehavare skulle anlitas för verksamhet
inom det skogliga området. Vi reservanter
har dristat oss anse, att den
närmast till hands liggande utvägen är
att utnyttja samarbete på länsplanet
mellan skogsvårdsstyrelserna och lantbruksnämnderna.
Det finns en utgångspunkt
för sådant samarbete genom att
länsjägmästaren kallas till lantbruksnämndernas
sammanträden. Vi menar
att länsskogvaktarna, som är spridda
över hela området, måste ha en bättre
överblick över de skogliga förhållandena
än vad en assistent, som placeras
hos lantbruksnämnden i residensstaden,
kan ha. Också ur denna synpunkt innebär
den av oss föreslagna ordningen
en förbättring.

Lantbruksnämnderna: Avlöningar

Till bilden hör att skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet möjligen kan komma
att minskas genom de nya skogsvårdsområden
som inrättas och genom
den ökning av kostnaderna för anlitande
av skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän
som följt av riksdagsbeslutet häromåret.

Allt detta gör att vi anser det onödigt
att inrätta fem assistenttjänster — det
går ju att ordna saken på annat sätt.

Jag har, herr talman, ingen anledning
att hålla något långt anförande i
denna fråga; annars skulle jag kunna
åberopa ganska framstående auktoriteter.
För två år sedan förde dåvarande
jordbruksministern i en proposition
fram just tanken på ett närmare samarbete
mellan länsorganen — hushållningssällskap,
lantbruksnämnder och
skogsvårdsstyrelser — och vårt förslag
får väl sägas vara en praktisk utformning
av ett sådant samarbete.

För övrigt vill jag erinra om att lantbruksnämndernas
personaluppsättning
varit föremål för rätt stor uppmärksamhet.
Från vårt håll väckte vi 1958
en motion om prutning med något över
en miljon kronor på avlöningsanslaget.
Motionen avslogs, men 1960 föreslog departementschefen
en prutning med på
9 000 kronor eller samma belopp som
det vi förordat i motionen. Nu vågar
jag inte hoppas att dessa assistenttjänster
skall försvinna av sig själva.
Jag ber därför att få yrka bifall till reservationen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Det är med tillfredsställelse
man har tagit del av Kungl.
Maj :ts förslag om att utöka den skogligt
utbildade personalen vid lantbruksnämnderna.
Redan år 1960 när lantbruksnämnderna
omorganiserades begärdes
det i en motion just en sådan
förstärkning som den nu föreslagna.
Den gången var alla parter emot förslaget,
och vi är tacksamma för att de -

1* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 14

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Lantbruksnämnderna: Avlöningar

partementschefen nu har tagit upp samma
förslag.

Lantbrulcsstyrelsen liar för sin del
framhållit nödvändigheten av att förstärka
den skogligt utbildade personalen.
I fjol uttalade riksdagen bl. a., att
det är önskvärt att så snabbt som möjligt
avveckla lantbruksnämndernas innehav
av skog och jordbruksegendomar.
Att avvecklingen inte har kunnat
ske i tillräckligt snabb takt har berott
bl. a. på att det rått brist på personal
med utbildning för sådana uppgifter.
Personalbristen har varit en flaskhals
som försenat avvecklingen.

Nu föreslår departementschefen
minskning av personalen vid lantbruksnämnderna
med tio tekniker men föreslår
i stället en ökning med fem assistenttjänster.
Redan detta betyder en
besparing av inte mindre än 58 700 kronor.
Reservanterna vill spara ytterligare
85 000 kronor, och just besparingen
föreföll av herr Hseggbloms anförande
att döma vara ett ganska väsentligt
motiv för dem.

Reservanterna påpekar att det finns
personal inom skogsvårdsstyrelserna
som inte har full sysselsättning. Det
skall jag inte bestrida men inte heller
bekräfta. Men om det är riktigt hade
det kanhända varit mera näraliggande
att spara där det finns folk som inte
har full sysselsättning. Att i stället permanenta
arbetsutbytet mellan lantbruksnämnderna
och skogsvårdsstyrelserna
tycker jag är irrationellt. Det olämpliga
häri har varit ett av skälen för utskottet
att avstyrka de framställda kraven.

I princip har såvitt jag förstår reservanterna
ingenting emot att man
förstärker lantbruksnämndernas personal.
Det är bara sättet man vänder sig
emot. Såsom många gånger har sagts
är det av stort intresse att vi underlättar
möjligheterna för jordbruket till
ägoutbyten, skogskompletteringar, arronderingar,
värderingar etc. Skall man
kunna göra detta behövs också mera

personal, och det är därför denna förstärkning
har föreslagits.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan på denna
punkt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hseggblom begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
7:o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Ringaby m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hseggblom begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 152 ja och 29 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna S—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

Bidrag till jordbrukets rationalisering,

åtgärder i Norrland m. m.

Punkten 13

Bidrag till jordbrukets rationalisering,
m. m.

Sedan punkten föredragits anförde

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! I motion nr 292 i denna
kammare liar vi hemställt om ändrad
lydelse av kungörelsen om bidrag
till torrläggningsföretag, så att bidrag
skall kunna utgå med 40 procent. Utskottet
påminner om att bidragsreglerna
ändrades så sent som 1959. När utskottet
tillägger att några skäl sedermera
icke framkommit som är ägnade att
påverka utskottets ställningstagande till
frågan, måste jag säga att det förefaller
något märkligt att utskottet inte har
märkt de skördeskador som inträffade
år 1960. Det är nämligen de som motiverat
förslaget om att ändra bidragsreglerna.

Lantbruksstyrelsen erinrar i sitt remissvar
till utskottet om »att utförda
undersökningar givit vid handen, att
de senaste årens skördeskador till stor
del kan tillskrivas bristfälliga avdikningsförhållanden.
Det är därför i hög
grad önskvärt, att dikningsverksamheten
ökar i omfattning på de långsiktigt
bestående goda åkerjordarna.» Styrelsen
avstyrker visserligen motionens
förslag under hänvisning till att finansieringen
av dikesåtgärder i stället
borde underlättas genom förbättrade
låneformer och mera ändamålsenliga
skatteregler. Vi vet att det föreligger
en proposition om ändring av kommunalskattelagens
bestämmelser om avskrivningsrätt
vad beträffar kostnader
för ny täckdikning. Detta är självfallet
ett tillmötesgående. Men de svårigheter
som skördeskador har vållat anser
vi så allvarliga, att de motiverar
vårt förslag om ändrade bidragsregler.

Jag vill också erinra om att för endast
några veckor sedan uppvaktades

m. m. — Bidrag till produktionsbefrämjande

jordbruksministern av en RLF-delegation
som representerade mälarområdet.
Delegaterna påtalade svårigheterna att
finansiera dikning och sambandet med
skördeskadeproblemet. I den skrivelse
som då tillställdes statsrådet framhålles,
att den ökade mekaniseringen inom
jordbruket och de därmed förenade
kostnaderna gjort att dikningen kommit
att släpa efter.

Jag skall inte ställa något yrkande,
eftersom frågan är underställd Kungl.
Maj:ts, närmast jordbruksministerns,bedömande.
Jag uttalar bara den förhoppningen,
att här berörda spörsmål skall
vinna beaktande och att vi har att emotse
förslag i den riktning som motionen
avser.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten li

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 15

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder
i Norrland m. m.

Under punkten 19 (s. 53—55) hade
Kungl. Maj :t föreslagit en medelsanvisning
av 4 300 000 kr. eller 1 000 000 kr.
mera än för löpande budgetår.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat de inom riksdagen väckta,
likalydande motionerna I: 308 av herrar
Eskilsson och Isacson samt 11:382
av herr Hseggblom m. fl., i vilka motioner,
såvitt nu var i fråga, hemställts att
till ifrågavarande ändamål anvisades
ett reservationsanslag av 3 300 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Majrts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 308 och II: 382, såvitt nu var i fråga,
till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m. för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 4 300 000 kr.

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson, Ringabi/ och Hxggblom,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
ätt riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 308 och II: 382, såvitt
nu var i fråga, till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland
m. m. för budgetåret 1962/63 anvisa ett
reservationsanslag av 3 300 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Ilerr IREGGBLOM (h):

Herr talman! På denna punkt rör sig
meningsmotsättningarna om en summa
på en miljon kronor. Men det är nog
inte själva penningsumman som främst
har föranlett reservationen utan rent
principiella synpunkter på hur rationaliseringsverksamheten
lämpligast bör
bedrivas för att man skall få ut det
mesta möjliga av de medel som kan
ställas till förfogande. Det är så mycket
mera befogat att överväga sådana
synpunkter som den rationaliseringsverksamhet
som ägde rum under hela
1950-talet blev mycket otillfredsställande.
Den ledde till att medelstorleken
på de svenska jordbruken ökade med
en hektar, och den ökningen kan ju
inte ha större ekonomisk betydelse.

Kanske jag ändå får uppehålla mig
litet vid penningbeloppen. Här föreslås
alltså en ökning av anslaget med
en miljon kronor. Därmed kommer det
belopp, som ställs till förfogande för
s. k. koncentrerad rationalisering i övre
Norrland, att stiga till 3 050 000 kronor
samtidigt som hela det belopp som
anvisas för vanlig rationaliseringsverksamhet
inom hela landet, alltså inklusive
övre Norrland, stannar vid 12 miljoner
kronor. Jag kan inte finna annat
än att denna koncentrerade rationalisering
i landets övre delar fått en orimlig
proportion med hänsyn till den allmänna
rationalisering man vill söka
åstadkomma inom hela landet. Det finns
alltså anledning att understryka att en

annan fördelning vore önskvärd, om
man vill få största möjliga nytta av låt
oss säga de 15 miljoner kronor som
man nu har till förfogande.

Jag vill inte förneka att Norrland har
sina speciella problem, men när det nu
särskilt antydes att det är för det mindre
jordbruket i Norrland som denna
koncentrerade rationalisering skall genomföras,
bör det kanske erinras om
att det också finns småbruksområden
inom betydande delar av Sverige söder
om Norrland. Vi har sådana på hela
det småländska höglandet, inom södra
Älvsborgs län och i Värmland. De siffror
som presenterats i fråga om inkomstförhållandena
för det svenska
småbruket har i allmänhet visat, att det
är småbrukarna i södra Sverige som
har de minsta inkomsterna, medan norrlänningarna
ligger bättre till tack vare
tillgången på skogsarbete.

Även om man alltså lägger låt mig
säga rättvisesynpunkter på saken, är
det inte riktigt att — såsom här föreslås
— koncentrera denna speciella
rationaliseringsform till bara småbruksområdena
i Norrland.

Vad gäller själva principen har jag
de största betänkligheter mot denna.
Jag anförde dem i en motion i fjol, men
jag fullföljde inte saken i någon reservation.
Jag tyckte nämligen, att vi i
alla fall kunde låta pröva det hela. Nu
har man visserligen inte kunnat visa
upp något resultat, och jag vill inte på
något sätt klandra dem som haft verksamheten
om hand. Men det är i alla
fall litet felaktigt, menar jag, att man
kastar sig in på nya vägar utan att
först ordentligt utreda hur saken förhåller
sig. Det enda vi fått veta om
denna koncentrerade rationalisering
är att den med gott resultat har tilllämpats
i Norge. Det har stått att läsa
därom i en proposition. Men annars rör
man sig med ganska olikartade principer.
1959 fick vi efter en noggrann
utredning, som hade pågått i flera år,
principen fastslagen för hur man skall

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

hjälpa rationaliseringen i landet i dess
helhet. Principen var den, att hjälp bara
skulle ges till sådana rationaliseringsobjekt,
vilka i och för sig var räntabla,
även om inte statsbidrag tillkom.
Den principen är nu fastslagen, och
jag tycker att det är en klok princip,
ty då bör alla pengar komma till god
nytta och utgöra ett verkligt stimulansbidrag.
I fråga om denna koncentrerade
rationalisering har man emellertid
skrivit sig fri från denna princip.
Medan vi när det gäller andra rationaliseringsåtgärder
får stanna vid bidrag
på 25 procent, kan man vid denna
koncentrerade rationalisering gå upp
till 60 procent, och bidrag kan ges inte
bara till bestående åtgärder utan även
för inköp av utsäde och inventarier.
Det är otvivelaktigt så, att den rundhäntliet
som på det sättet kommit till
synes har väckt en ganska pinsam uppmärksamhet,
naturligtvis inte hos dem
som blivit föremål för välgärningarna
men väl hos dem som sett att de inte
kunnat komma i åtnjutande av sådana
förmåner. Det är rätt uppseendeväckande
att en hel RLF-avdelning enhälligt
har beslutat begära att de övre
norrländska länen skall bli befriade
från rationaliseringsverksamheten. Man
får kanske inte ta det så särskilt allvarligt,
men exemplet kan nog ändå
förtjäna nämnas som ett symtom på
hur man ser på dessa saker utanför
den lilla privilegierade grupp som kommer
i åtnjutande av bidragen.

Vad som ligger bakom vårt ståndpunktstagande
här är att vi menar, att
3 miljoner kronor lagda låt oss säga i
toppen för allmän rationalisering efter
de grunder som man här i riksdagen
kommit överens om bör kunna göra betydligt
större nytta för det svenska
jordbruket än 3 miljoner kronor, som
anslås till ett begränsat geografiskt område
och utdelas inte enbart som stimulansbidrag
utan som rena bidrag utöver
vad som i annat fall anses vara
rimligt. Det är det som gör att vi ställt

oss avvisande. Vi anser att det kan
räcka med den miljon som gavs i fjol.
Står den kvar i anslaget är där alltså
en miljon mera än tidigare att tillgå,
och det bör vara tillräckligt för den
speciella hjälp åt Tornedalen, som omnämnes
i propositionen och som det
inte finns anledning att ställa sig avvisande
till, såvitt jag kan förstå. Den
miljon, som släpptes fram i fjol, är inte
på långt när förbrukad. Planläggningen
var inte särskilt genomgående väl gjord.
Vi kunde vid en föredragning i jordbruksutskottet
konstatera, att en by
som uttagits på hösten 1960 och blivit
föremål för en sådan här koncentrerad
rationalisering när det kom till kritan
inte behövde mer än inköp av en gemensam
skördetröska. Det var allt som
blev resultatet av de koncentrerade rationaliseringarna
i den byn. Det skadar
inte att man har litet tid på sig och
tänker över hur pengarna bör användas.
Sedan finns det möjligheter för
Kungl. Maj:t att komma igen med förslag
när man kan påvisa bättre resultat
än för närvarande.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
reservationen av herr Eskilsson m. fl.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag kan instämma med
herr Haeggblom så långt som att man
bör anlägga principiella synpunkter på
denna fråga. Det väckte som bekant
en viss kritik när riksdagen 1960 beslöt
om denna speciella rationaliseringsverksamhet
i Norrland. Sedan denna
verksamhet emellertid kommit i gång
förefaller det som om även de forna
kritikerna börjat anse, att arbetet bör
fortsätta ostört och att man i varje
fall bör avvakta resultatet. Det är alldeles
självklart, att det måste ta lång
tid innan man kan se några mera påtagliga
resultat av en verksamhet som
denna. Därför må det vara förlåtet om,
som herr Haeggblom påpekade, resultaten
inte redan nu är de som man skulle
vilja se.

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

Det råder ingen tvekan om att denna
rationaliseringsverksamhet betyder
synnerligen mycket för det norrländska
jordbruket. Det är ingen som vill göra
gällande annat än att det norrländska
jordbruket har att kämpa med svårigheter,
vilka är större än de som
gäller för jordbruk i många andra
områden. Ingen vill heller bestrida betydelsen
av att det blir ett så rationellt
jordbruk som möjligt i Norrland. Svårigheterna
för denna rationaliseringsverksamhet
bekräftades också vid den
föredragning inför utskottet som herr
Haeggblom apostroferade.

Vi uppehåller som bekant en hel del
andra förstärkningsåtgärder för det
norrländska jordbruket. Vi har ett
mjölkpristillägg, som inte står i proportion
till motsvarande anordning i samma
syfte i andra delar av landet. Men
på den punkten är vi alla ense. Det
norrländska jordbruket får vidare ett
visst fraktbidrag. Det är vi också överens
om. Därför kan det vara lika motiverat
att göra speciella insatser också
på andra områden. Jag tror i alla fall
att denna verksamhet är betydelsefull,
om den — vilket väl är syftet — kan
åstadkomma arbetsbesparingar inom
djurskötseln, intensivare konstgödning,
specialproduktion och andra sådana rationaliseringsanordningar.

Reservanterna säger att man inte har
kommit så lång i denna rationaliseringsverksamhet
och att det fördenskull
kan vara skäl att minska resurserna för
densamma. För min del tycker jag att
det motivet snarast skulle tala för att
vi förstärkte resurserna. Är det så att
arbetet går trögt, betyder det väl att
man har svårigheter, som man inte
har kunnat övervinna tillräckligt
snabbt. I varje fall får man nog säga,
att det ännu är för tidigt att som reservanterna
vill göra avkunna en negativ
dom över denna verksamhet. Såvitt
jag förstår är avsikten och ändamålet
med denna verksamhet gott. Därför bör
den fortsätta. Jag hoppas att det i Norr -

land, liksom herr Haeggblom nämnde om
var förhållandet i Norge, framöver skall
kunna visa sig att verksamheten gått
bra och blivit till verklig nytta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan på denna
punkt.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Om man anser att det
är angeläget för samhället att en viss
jordbruksdrift skall förekomma i de
nordligaste länen även i framtiden, är
det helt visst också nödvändigt med
ganska radikala åtgärder. Jag tror att
vi är ense om att en viss jordbruksdrift
är nödvändig med hänsyn till att det
där uppe ändå finns så stora råvarutillgångar,
som det måste människor till
för att ta vara på. Det kommer med
andra ord att bo folk i de nordligaste
länen även i framtiden, och för deras
skull är det nödvändigt att det finns
tillgång till färskvaror, främst mjölk.
Annars kommer Norrland att bli mera
impopulärt som boplats än vad det någonsin
tidigare har varit.

För närvarande »slocknar» ett jordbruk
om dagen i Västerbottens län, och
takten är väl ungefär densamma i grannlänen.
Det betyder nu inte att dessa
jordbruk läggs ned formellt utan innebär
oftast bara att jordbruksdriften
upphör. Jordbruket får successivt förfalla
till dess att myndigheterna så
småningom kanske anser, att det inte
längre finns anledning att hindra en
legal nedläggning. En sådan betyder då
att det planteras skog på marken. En
utveckling på dessa vägar blir inte den
rationalisering vi önskar. Det är helt
visst nödvändigt att vi i övre Norrland
kan ta vara på den värdefullare åkerjorden,
om jordbruket över huvud taget
skall kunna bestå för framtiden däruppe.

Herr Haeggblom säger att rationaliseringsverksamheten
hittills har givit
otillfredsställande resultat. Vi bör väl
snarare säga att resultatet varit mindre

Fredagen den 30 mars 1962 Nr 14 15

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

tillfredsställande. Men detta beror väl
mest på att vi har varit alltför räddhågade
i fråga om att ge denna verksamhet
resurser. Bl. a. är större aktivitet
nödvändig när det gäller lantbruksnämndens
inköp av fastigheter. Det är
ett av de grundläggande villkoren —
men den frågan är inte aktuell i detta
sammanhang.

De villkor som rationaliseringsverksamheten
erbjudit har tydligen inte i
tillräckligt hög grad lockat jordbrukarna
till aktivitet. Till den speciella form
av rationalisering, som vi kallar koncentrerad
rationalisering, har man velat
locka jordbrukarna genom bättre
stöd och viss bidragsgivning.

Nu sägs det, att man under de två
år som anslag stått till förfogande inte
kunnat inregistrera några mer påtagliga
resultat. Detta är väl en sanning med
modifikation, ty en hel del har skett.
Men vi skall ha klart för oss, att en
rationaliseringsverksamhet av detta slag
kräver betydande förberedelsearbete,
där olika myndigheter måste kopplas
in, vilket tar tid. Det dröjer sålunda,
innan man kan se någon verkan av
en vidtagen åtgärd. I år ser det ut att
komma att hända mycket mer än i fjol,
och jag är övertygad om att takten härvidlag
kommer att stegras i samma mån
som anslag ställs till förfogande.

Det är inte riktigt, att RLF i Västerbotten
har motsatt sig rationaliseringen.
Det är en något överspänd RLFstämma
inom en kommun, som i rationaliseringen
sett en risk för att byarna
skulle avfolkas och därför uttalat sig
kritiskt. Men jag vågar påstå att alla
ansvariga, som har anknytning till jordbruket,
är ense om nödvändigheten av
rationaliseringsverksamheten.

Jag ber med detta, herr talman, få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ÖSTLUND (li):

Herr talman! Det var med anledning
av vad utskottets ärade ordförande yttrade
om att den forna kritiken mot de

här ifrågavarande koncentrerade rationaliseringsåtgärderna
hade tystnat,
som jag begärde ordet. Eftersom jag tillhör
de forna kritikerna, vill jag bara
säga att min kritik mot dessa åtgärder
inte har tystnat, men jag försöker att
hålla den på ett objektivt plan. Resultatet
hittills har givit vid handen att den
kritik, som sattes in mot ett genomförande
av detta system, var riktig.

I Västerbotten utvalde man från början
sex av de bästa jordbruksbyarna,
men det visade sig genast nödvändigt
att gallra bort tre. Man stannade sålunda
vid tre byar, där man skulle försöka
genomföra s. k. koncentrerade rationaliseringsåtgärder.
Resultatet har
dock blivit ganska nedslående. Det kommer
att ta mycket lång tid innan de
planerade åtgärderna kan fullföljas
inom de byar man utvalt.

Om vi i stället som objekt för icke
koncentrerade rationaliseringsåtgärder
tar med endast härför lämpliga jordbruk
och ger dem statligt stöd, kommer
rationaliseringen av jordbruket att
gå mycket snabbare. Men jag tror som
sagt inte att det system för rationalisering
av jordbruket, som man här gått
in för kan ge något lovande resultat för
framtiden.

Jag har, herr talman, endast velat
säga detta med hänsyn till vad utskottets
ordförande uttalade. Jag ber att få
yrka bifall till reservationen.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Det var herr östlunds
yttrande som föranledde mig att begära
ordet. Det är möjligt att vi har helt
olika erfarenheter från våra hemlän.
Verksamheten i Jämtlands län ger en
helt annan bild än den som herr Östlund
målade upp. Vi har hela byar,
där unga jordbrukare bara väntar på
att få disponera den åkerjord, som frigjorts
genom den omfattande utflyttning
som skett från vårt län.

Vi skall ha den bakgrunden klar för
oss, att den långt drivna ägodelningen

16 Nr 14 Fredagen den 30 mars 1962

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

i slutet av 1800-talet och i början av
detta århundrade kom till, därför att
man trodde att man genom den skulle
kunna sätta stopp för den enorma befolkningsomflyttning
som då skedde
och som även gick ut över landets gränser.
Man menade, att om var och en
fick sin torva, skulle vederbörande kunna
stanna kvar där. Med de brukningsmetoder
som då var gängse är det uppenbart
att detta kanske var en framkomlig
väg, om det nu var så angeläget
att stoppa denna emigration. Dessa koncentrerade
rationaliseringsåtgärder har
vi alltså fått ta på oss för att därigenom
sona fädernas missgärningar.

Jag skall inte bryta staven över dem
som drev fram den långt drivna hemmansklyvningen.
Faktum är emellertid,
att om de unga jordbrukare, som nu
sitter på de alltför små brukningsdelarna,
inom rimlig tid skall få ett tillräckligt
underlag för de maskiner som de
bar skaffat sig, måste de få betydligt
ökade åkerarealer. Departementschefen
vill också ställa erforderliga medel till
lantbruksnämndernas förfogande för
att i snabbare takt — åtminstone i så
snabb takt som planeringen kan ske —•
skapa sådana betingelser för dessa unga
jordbrukare, att inte även de ger sig av
ifrån våra bygder. Vi bär goda betingelser
för en rationell foderproduktion
uppe i Norrland. Med den allt bättre
yrkesutbildningen är det vår bestämda
övertygelse, att det skall finnas förutsättningar
för en betydande mjölkproduktion
och till densamma knuten köttproduktion.

Herr talman! Dessa är de synpunkter
jag har velat anföra, vilka så avsevärt
avviker från de erfarenheter som herr
östlund har. Med detta ber jag få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! De principer för rationaliseringen
av jordbruket i Norrland

som bär har kommit på tal var mycket
omdiskuterade för ett par år sedan när
de infördes. Kungl. Maj :t framlade då
en proposition med dessa nya principer
för rationalisering utan att ha haft
någon som helst kontakt med de lokala
organ, som sedermera skulle föra ut
principerna i verkligheten. Man reagerade
mycket starkt från alla norrlandslänen
emot dessa nyheter.

Hittills tror jag inte att den verksamhet
som har pågått på detta område
har bevisat, att de nya principerna på
något sätt har varit särdeles lyckosamma.
Många som jag har varit i kontakt
med och som haft med denna verksamhet
att göra, har sagt att de gärna hade
velat ha en annan utformning av riktlinjerna.

Det är klart, att om vi i Norrland
och i synnerhet i dess inland skall kunna
behålla det jordbruk som är nödvändigt
för en färskvaruproduktion, behövs
det en hel del kloka åtgärder.
Huruvida radikala åtgärder alla gånger
är kloka vill jag inte riktigt skriva under
på. Den s. k. koncentrerade rationaliseringsverksamheten
är ju, har
vi hört, en radikal åtgärd. Hittills tror
jag inte man kan säga att den har varit
framgångsrik. De fördelar som den
koncentrerade rationaliseringsverksamheten
har är att det lokala organet fått
förhållandevis fria tyglar att forma
principerna i praktiken för att komma
till det avsedda resultatet. Principerna
kan alltså i viss mån anpassas efter lokala
förutsättningar.

Det är klart att syftet med verksamheten
är gott. Vad jag i det sammanhanget
särskilt skulle vilja förorda är
den produktionsrådgivning som härigenom
kan komma till stånd. Jag tror, att
om verksamheten får fortsätta och tillrättaläggas,
kan pengarna komma till
god nytta.

Jordbrukets rationalisering är en fråga
på lång sikt. Det går inte att lösa
den med ett trollslag på ett par år utan
det tar åtskilliga år.

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

Jag ber därför, herr talman, få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Det är kanske onödigt
att ta upp tid med inbördes käbbel mellan
oss på västerbottenbänken, men jag
ville ändå bemöta vad herr östlund sade
i fråga om denna verksamhet i Västerbotten.
Han menade att man där inte
har kommit någon vart med den. Det
är väl både sant och inte sant. Målsättningen
inom Västerbotten var kanske
för ambitiös, man skulle angripa ett helt
skifteslag eller större områden på en
gång, och klara om inte alla fastigheter
inom skifteslagen så i varje fall ett större
antal av dem. Det är detta som är förklaringen
till att inte fler rationaliseringsfall
kommit i gång.

I andra län har man angripit mindre
enheter, där det varit möjligt med omedelbara
åtgärder.

Nu har man sannolikt lärt sig denna
smidigare ordning i Västerbotten också,
och det kommer väl att göra att herr
Östlund till ett annat år, när denna fråga
kommer upp till behandling i riksdagen,
har fått en annan och bättre bild
av läget.

När jag vågade påstå att ansvarigt
folk där uppe i allmänhet bejakade denna
verksamhet, tänkte jag inte på herr
Östlund, han utgör undantaget som bekräftar
regeln.

Herr H/EGGBLOM (h):

Bara ett par kommentarer, herr talman
!

Vad herr Lindström i Lockne sade är
sådant som kan sägas om en rationalisering
som bedrives efter de för hela
landet gällande principerna. Syftet med
ifrågavarande rationalisering är att möjliggöra
att människor som vill bo kvar
i bygden övertar sådan jord som har
ställts öde. Såvitt jag vet har lantbruksnämnderna
i sin hand aktiva medel
härtill.

Vad som gör att man är så betänksam
mot denna koncentrerade rationalisering
är att ett statligt organ bestämmer,
att det i en by skall rationaliseras
på de bättre villkor som står
till den koncentrerade rationaliseringens
förfogande, medan det statliga organet
däremot låter allt stå stilla i andra
byar, som inte tagits ut för sådan
rationalisering. Dessa blir, som det sades
när denna fråga diskuterades,
stämplade såsom mindervärdiga, och
det är inte alls underligt om en RLFavdelning
bakom detta skymtar risken
för att sådana byar, där man inte får
förmånen av denna koncentrerade rationalisering,
avfolkas fortare än vad
de annars skulle behöva göra. Jag misstänker
att det i den gamla kulturbygd
som Jämtland är finns ganska få byar
av sådan beskaffenhet, att där inte finns
plats för någon eller några duktiga jordbrukare
i varje by. Men om de kommer
på den svarta listan och inte blir
föremål för koncentrerad rationalisering,
kommer de i underläge. Jag kan
inte tro att detta kan hålla på så förfärligt
mycket längre. Jag hoppas som
herr Lundmark att pengarna, som skickas
dit upp, skall ge gott resultat; det
är ingen som önskar någonting annat.
Men jag är övertygad om att de skulle
kunna användas för samma ändamål -—
alltså för att befrämja rationaliseringen
— så att fler jordbrukare kunde betjänas
och därmed hela det svenska jordbruket
kunde få bättre nytta av dem.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Haeggbloms invändning
vill jag bemöta med att säga
att jag är införstådd med att detta kommer
att ta tid, men vi får göra rationella
ingrepp på sådana områden där
vi vet att det finns resonans hos jordbrukarna.
Det gäller i regel unga jordbrukare.
Jag är medveten om att det
finns många skifteslag där gamla jordbrukare
sitter kvar på sina gårdar. I

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Befrämjande av husdjursaveln m. m.

dessa fall får vi väl vänta tills dessa
brukare vandrar i sållare ängder. I stället
får vi som sagt försöka inom de områden
där det finns resonans hos befolkningen,
ty detta skall ju ske på frivillighetens
väg, herr Hseggblom.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hseggblom begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
15 :o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Haeggblom begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 167 ja och 31 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 16

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 17

Befrämjande av husdjursaveln m. m.

Under punkten 21 (s. 58—64) hade
Kungl. Maj:t gjort framställning om
dels medgivande att fastställa oförändrad
ram å 1,1 milj. kr. för kreditgaranti
för inköp av avelshästar och ridhästar,
dels medgivande att såsom statsbidrag
till ridhusanläggningar ta i anspråk
500 000 kr. av befintlig reservation under
anslagsposten Stöd åt hästaveln,
dels godkännande av vissa förslag rörande
den civila verksamheten vid arméns
rid- och körskola i Strömsholm,
dels anslagsanvisning med oförändrat
belopp av 2,3 milj. kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) II: 291 av herrar Jonsson i Strömsund
och Jansson i Benestad;

2) II: 618 av herrar Fälldin och Nilsson
i Tvärålund, vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta att till ifrågavarande
anslag anvisa 2 320 000 kr.,
innebärande att det av Kungl. Maj:t
föreslagna beloppet ökades med 20 000
kr. att ställas till Svenska fåravelsföreningens
förfogande för dess instruktionsverksamhet.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. a) medgiva, att under budgetåret
1962/63 finge beviljas statlig kreditgaranti
för lån avseende vissa i utlåtandet
berörda åtgärder till hästavelns
främjande intill ett belopp av 1 100 000
kr.;

b) medgiva, att av under anslagsposten
Stöd åt hästaveln befintlig reservation
ett belopp av 500 000 kr. under
budgetåret 1962/63 finge tagas i
anspråk till statsbidrag för anordnande
av ridhusanläggningar;

c) godkänna vad utskottet föreslagit
rörande den civila verksamheten vid
arméns rid- och körskola i Strömsholm; -

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
11:291 och 11:618, till Befrämjande av
husdjursaveln m. m. för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag av
2 300 000 kr.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Hermansson
och Antby.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Tillsammans med en
kamrat i denna kammare har jag väckt
en motion som behandlas av utskottet
under denna punkt. Även om motionen
har mött samma öde, som det alldeles
övervägande antalet motioner möter,
skall jag be få ta kammarens tid i anspråk
några ögonblick.

Det är väl i sanningens intresse bäst
att jag börjar med att konstatera att
motsvarande motion mötte samma öde
också i fjol. Då skrev jordbruksutskottet
att fårskötselns problem bör beaktas
i större utsträckning än vad som nu är
fallet. Utskottet var allmänt positivt
men ville inte göra någonting. För den
inställningen åberopade det två skäl.
För det första hette det att utskottet inte
kunde företa sig något innan ställning
hade kunnat tas till den förebådade
princippropositionen om organisationen
i stort av rådgivningsverksamheten
på jordbrukets område. För det andra
hänvisade utskottet till 1958 års A-riksdags
principbeslut, enligt vilket organisationer
i princip skall täcka sina
kostnader genom egna inkomster och
statsbidrag endast skall utgå till bestridande
av utgifter som är en följd av att
statliga uppgifter ålagts dem eller en
följd av att den statliga eller statsunderstödda
rådgivningsverksamheten på
grund av bristande resurser tills vidare
måste kompletteras med organisationernas
verksamhet i samma syfte.

Jag gjorde i vintras en förfrågan i

Befrämjande av husdjursaveln m. m.

jordbruksdepartementet om hur det
hade gått med den principproposition
som var förebådad och som jordbruksutskottet
tagit så stor hänsyn till vid
sitt ställningstagande i fjol. Att en sådan
proposition skulle vara förebådad var
inte längre riktigt; det skulle inte komma
någon principproposition, utan man
hade beslutat sig för att överlämna dessa
frågor till 1960 års jordbruksutredning.
Jag förmodar att utskottet har
fått ungefär samma uppgift. Utskottet
har nämligen i år inte sagt någonting
om den förebådade propositionen. Jag''
anser att det är ett fall framåt att man
inte hänger sig fast vid att vänta på
resultatet av en utredning. Det skulle
innebära att man inte ville göra något
alls under de närmaste tre, fyra, fem
åren.

Vad beträffar det andra argumentet,
nämligen hänvisningen till 1958 års
principbeslut, ber jag att få erinra om
vad kungl. lantbruksstyrelsen sagt i
sina petita. Man får förutsätta att lantbruksstyrelsen
har den allra största
kännedomen i landet om hur förhållandena
verkligen är på detta område. Styrelsen
har sagt att gjorda utredningar
om fårskötselns ekonomi och produktionsbetingelser
visar att den i många
fall är ett fullgott alternativ till mjölkoch
köttproduktion samt att avsättningsmöjligheterna
för dess produkter
ger utrymme för en ökning av fårskötseln.
De utredningar som lantbruksstyrelsen
hänvisar till bekräftar också att
det finns betydande möjligheter att rationalisera
produktionen liksom att lönsamheten
kan höjas genom att man förbättrar
produkternas kvalitet. Lantbruksstyrelsen
konstaterar i sina petita
att jordbrukarnas ofta ringa erfarenhet
av fårskötscln i många fall utgör ett
hinder för dess utveckling. Lantbruksstyrelsen
säger vidare att endast en
ökad upplysnings- och rådgivningsverksamhet
kan avhjälpa dessa brister. Brist
på medel har hindrat fåravelsföreningen
att bedriva rådgivning i tillräcklig

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Befrämjande av husdjursaveln m. m.

omfattning. Det synes därför ytterst
angeläget, säger lantbruksstyrelsen att
föreningen genom ökat bidrag ges möjlighet
att utvidga sin instruktionsverksamliet.
Styrelsens yttrande får väl sägas
utgöra bevis för att det förhållande
föreligger som i 1958 års principbeslut
intagits såsom skäl för statsbidrag.

Det är mot den bakgrunden som vi
återkommit med motionen där vi har
begärt att ökade medel skall ställas till
Svenska fåravelsföreningens förfogande.

I år har jordbruksutskottet presterat
ett annat argument för att avstyrka motionen.
Det skriver: »Sålunda finns numera
möjlighet att tillsätta ledigblivna
konsulenttjänster hos hushållningssällskapen
med befattningshavare som uteslutande
skall inrikta sig på rådgivning
beträffande fjäderfäskötsel och fåravel.
»

Låt mig till utskottets talesman så
ställa en fråga: Man skulle kunna säga
att det låter sig kanske skrivas, men
hur går man till väga om man vill omsätta
denna rekommendation i praktiken?
Hur går man i praktiken till väga
för att lösa detta problem på det sätt
som utskottet har anvisat?

Herr talman! Med det anförde skall
jag be att få yrka bifall till motionen nr
618 i denna kammare vari yrkas en
uppräkning av anslaget till befrämjande
av husdjursaveln m. m. med 20 000 kronär
att disponeras på det sätt som angivits
i motionen. Jag skulle vilja tilllägga
att vi inte får i allt tal om strukturrationalisering,
storleksrationalisering
och andra yttre anordningar glömma
den ofta helt avgörande betydelse
som produktionsrådgivningen har.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag tänkte säga några
ord till jordbruksministern. Han är visserligen
inte närvarande här i kammaren,
men han lär ändå ha möjligheter

att uppmärksamma vad jag säger. I varje
fall vill jag från början framhålla att
jag inte har någon anmärkning att göra
mot statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet.
Dels har han endast
ett formellt ansvar, kan man säga,
för den huvudtitel som här behandlas
och dels berör den sak, som jag ville ta
upp, närmast andra departement.

Hästsportens utövare har, synes det
mig, blivit ganska generöst tillgodosedda
i årets statsverksproposition och det
föreliggande utskottsutlåtandet. Anslaget
är inte så litet, och därtill kommer
att uppgörelse träffats om att hästsporten
skall tillföras viss andel av totalisatormedlen;
enligt uppgift skulle det
röra sig om ganska stora belopp. Jag
skulle gärna se att jordbruksministern
till nästa år för överskådlighetens skull
lämnade, t. ex. i huvudtiteln, upplysning
om beloppens storlek. Även om
jordbruksministern som sagt inte närmast
handlägger frågorna om totalisatormedlen,
så borde han kunna ordna
med en dylik upplysning.

Det är ytterligare en sak jag ville
framhålla. På senare tid har vi fått veta
att den nybyggda hästsportbanan vid
Täby råkat i ekonomisk misär. I detta
sammanhang har också erinrats om att
företaget för inte fullt två år sedan erhållit
en statlig borgensgaranti för ett
lån på tre miljoner kronor. När jag undersökte
hur det förhöll sig med denna
borgensförbindelse fann jag förslaget
redovisat på några rader i kompletteringspropositionen
till vårriksdagen
1960. Riksdagen beviljade då också på
statsutskottets tillstyrkan denna lånegaranti.

Täbybanans underskott rör sig enligt
uppgift om mycket stora belopp, och
man frågar sig nu: Visste inte intressenterna
redan när de begärde den statliga
borgensförbindelsen, att deras företag
befann sig någonstans i närheten av
ruinens brant? Det är väl åtminstone
berättigat att ställa den frågan.

En undersökning beträffande denna

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

sak är enligt min mening synnerligen
motiverad. Det lönar sig kanske inte så
mycket att dra fram syndabockar, men
det bör och måste sägas ifrån att vi inte
vill vara med om den ena operaskandalen
efter den andra.

Här i riksdagen får vi ju lov att vara
snåla och pruta, ibland på mycket små
äskanden till behjärtansvärda och väl
motiverade ändamål. Det finns exempel
därpå i det utskottsutlåtande som nu
behandlas. Man måste då reagera mot
att företrädare för vissa intressen tycks
gladeligen mena att miljonerna må rulla;
staten kan gärna betala. I själva verket
är det ytterst medborgarnas, skattebetalarnas
rätt det gäller och den kan
inte få trädas för nära hur mycket som
helst.

Nu berör, såsom jag tidigare sade,
denna fråga inte närmast jordbruksdepartementet,
men jag hoppas att jordbruksministern
skall så långt det är
möjligt medverka till att man beaktar
de synpunkter jag här anfört.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Under denna punkt redovisas
också en motion som jag tillsammans
med herr Jansson i Benestad
har väckt och som avser ökat bidrag
till Sveriges fjäderfäavelsförening. Syftet
härmed är att man i föreningens
egen regi skulle anställa ytterligare en
konsulent och därigenom kunna tillhandahålla
erforderlig rådgivning till
i första hand föreningens medlemmar
men även till alla andra här i landet
som idkar fjäderfäskötsel.

På samma skäl som då det gäller stödet
till fåraveln har utskottet avstyrkt
motionen, och jag tänker inte heller
yrka bifall till densamma. Jag har begärt
ordet för att såsom min uppfattning
understryka nödvändigheten av att
man från statsmakternas sida på ett
eller annat sätt försöker att fortast möj -

Befrämjande av husdjursaveln m. m.

ligt få till stånd den rådgivning som är
erforderlig för att åstadkomma den
förändrade produktionsinriktning som
skulle vara till stor nytta för så många
jordbrukare i olika delar av landet.

I annat sammanhang har jordbruksutskottet
uttalat nödvändigheten av att
man omgående får ökad fart på den
statliga rådgivningsverksamheten när
det gäller animalieproduktionen, och
jag har därför velat begagna tillfället
att framföra dessa synpunkter till den
verkan det hava kan inom departementet
och andra organ, som ju ändå liar
vissa möjligheter att forcera fram de
åtgärder som onekligen är nödvändiga.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag hade inte tänkt
blanda mig i denna debatt, om inte en
av motionärerna hade ställt en direkt
fråga till mig. För min del vill jag gärna
stryka under att både fårskötsel och
fjäderfäskötsel är betydelsefulla grenar
inom djurskötseln i vårt land. Givetvis
bör intressena därvidlag tillgodoses så
långt det går.

När emellertid herr Fälldin direkt
frågade mig hur man skall omsätta i
praktiken vad utskottet har skrivit,
nämligen att det bör finnas möjlighet
att när tjänster blir lediga tillsätta även
specialkonsulenter i fårskötsel eller fjäderfäskötsel,
vill jag bara svara att det
går att ur de handlingar, som låg till
grund för riksdagens beslut i fjol, läsa
ut, bur det skall gå till. Enligt detta beslut
och enligt det regleringsbrev som
har utfärdats har man möjlighet att vid
vakans sätta till specialkonsulenter på
dessa områden, och en sådan får i så
fall — förmodar jag —- bli en rikskonsulent.
Yi får väl åtminstone än så
länge avvakta resultatet av det beslut
som fattades i fjol i denna fråga.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag hade hoppats att
det skulle finnas någon annan utväg i

22 Nr 14 Fredagen den 30 mars 1962

Kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd

detta fall än den utskottets ordförande
redovisade. Jag fruktade att hans svar
skulle bli som det blev, men för att vara
säker ställde jag frågan.

Såvitt jag vet finns det väl inte något
hushållningssällskap som har mer än
en husdjurskonsulent. Vilket sällskap
skulle vara berett att ta bort den ordinarie
husdjurskonsulenttjänsten för att
inrätta en specialtjänst? Hur positiv
man än är gentemot en viss produktionsgren,
kan man rimligen inte begära
att den skall gynnas på det viset
att den ordinarie husdjurskonsulenten,
som har hand om hela sektorn i övrigt,
skall tas bort för att ge ett eller ett par
områden en specialkonsulent.

Herr talman! Jag vill bara uttala att
om det inte finns någon annan lösning
än den här redovisade, framstår det såsom
uppenbart att det — för att infria
vad 1958 års A-riksdag säde i sitt principbeslut
— bara återstår att förstärka
de organ utanför hushållningssällskap
och lantbruksstyrelse som har sett som
sin uppgift att medverka till ökad rådgivnings-
och upplysningsverksamhet.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag sade ju i mitt förra
anförande att det går att läsa innantill
vad lösningen är på denna fråga. Jag
vill stryka under att i fjolårets beslut
heter det att en konsulent på ett speciellt
område även kan tjänstgöra inom
annat distrikt. Man är alltså inte tvingad
att ha en specialkonsulent för varje gren
inom varje hushållningssällskaps område.
I och med detta kan man besätta
en vakans på det sätt som utskottet angivit.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Låt vara att specialkonsulenterna
skulle kunna operera över
distriktets gränser, men inte ens denna
anordning ger en totalförstärkning utan
bara en omdisposition. Vad man skulle
få till får- och fjäderfäskötseln finge

man pruta ner på andra husdjursslag.
Vilka?

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Punkterna 18—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27

Kostnader i samband med permanent
skördeskadeskydd

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Vid denna punkt har
fogats ett par motioner i vilka det begärs
att en viss del av de premier som
inbetalats av jordbrukarna till skördeskadeförsäkringen
skall kunna placeras
i jordbrukets egna kreditinstitut. Samma
fråga var aktuell i fjol när beslutet
fattades, och samma önskemål framfördes
också då i en reservation.

Denna fråga är av både principiell
och praktisk natur. Jordbruket är, som
alla känner till, en ganska kapitalkrävande
näring, framför allt nu, eftersom
det gäller att inhämta en eftersläpning
i inkomsthänseende. Den skall inhämtas
genom rationaliseringsvinster, heter
det, och för att göra dessa rationaliseringsvinster
måste jordbrukarna investera
kapital. Detsamma gäller om jordbruket
framöver skall kunna hävda sig
i en fri marknad. Det kan också komma
att kräva ganska väsentliga investe -

Fredagen den 30 mars 1962 Nr 14

Kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd

ringar i rationaliseringssyfte. Det hela
gör att kapitalfrågan för jordbruket i
fortsättningen kommer att vara av, mycket
vital karaktär. Det är också därför
som jordbrukets kreditfräga bör
ägnas intresse på alla områden där man
kommer i kontakt med den.

En åtgärd av jordbrukarna själva för
att de egna kapitaltillgångarna så långt
möjligt skall kunna stanna inom näringen
är ju att man har bildat egna
kreditinstitut. I den mån som jordbrukets
kapital placeras på annat håll är
det självklart att den kreditförsörjning
som man kan få i de egna organen blir
mindre.

När det vid tidigare tillfällen varit
diskussion om att placera avgifter som
jordbrukarna betalar — det bär framför
allt gällt avgifter till prisregleringssystemet
— har det ofta sagts att detta
inte är jordbrukets »egna pengar» och
att man därför inte med skäl kan påstå
att de skall placeras i jordbrukets kreditinrättningar.
Den frågan skall jag inte
ta upp till diskussion i dag. Jag vill
bara säga, att när det gäller de pengar,
som inflyter genom jordbrukarnas premier
till skördeskadeförsäkringen, torde
man inte kunna bestrida att det är
jordbrukets »egna pengar». Om jordbrukarna
själva finge placera dessa pengar
var de ville, skulle man sannolikt få se
att en stor del av premierna hamnade
i jordbrukets egna kreditinrättningar.
Det kan därför vara berättigat med en
lämplig fördelning av de 20 miljoner
det här är fråga om och medgiva att
de insättes i dessa kreditinrättningar,
jordbrukskassorna, jordbrukets bank
etc., så att de kan gå tillbaka till jordbrukarna
igen.

Denna fråga är inte så stor att vi
som står för den blanka reservationen
har önskat en speciell utredning om
den fördelning som rimligen borde göras.
För egen del har jag den uppfattningen,
att en sådan fördelning lämpligen
borde kunna göras av jordbruksnämnden
tillsammans med jordbrukets

förhandlingsdelegation. Denna fond
förvaltas nämligen av jordbruksnämnden,
och jag förmodar att det även är
denna som bestämmer var pengarna
skall placeras. Vi har därför inte något
annat yrkande än utskottet, i varje
fall för närvarande, men vi har ansett
frågan vara av så pass stor principiell
betydelse att den framöver måste lösas
i den riktning motionärerna här
har angivit.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än utskottet på denna punkt.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! När nu jordbruksutskottets
ordförande inte hade något annat
yrkande än utskottet, finns ingen
anledning för mig att gå in på någon
polemik i sakfrågan, varför jag endast
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag har ingen annan
uppfattning än herr Hansson i Skegrie
när det gäller jordbrukets kapitalfrågor,
nämligen att de är besvärande. Vi
sitter i en utredning både han och jag,
och vi hoppas att vi så småningom skall
komma till en lösning på det problemet.

Men det förslag herr Hansson nu tog
upp, att man skulle placera de 20 miljoner,
som jordbrukarna själva betalar
in till skördeskadefonden, i olika
kreditinrättningar som kontrolleras av
jordbrukarna själva, skulle nog vara
ganska äventyrligt. Vi håller ju för närvarande
på med att bygga upp en skördeskadefond.
Vi får hoppas att det inte
skall inträffa, men om vi får stora skördeskador
kan det ställas mycket stora
krav på denna fond. Man kan då fråga
sig om jordbrukets kreditinrättningar
just nu är så solventa att de kan klara
detta. Pengarna är som bekant för närvarande
placerade i Sveriges kreditbank
med staten som garant, och jag
tror det skulle vara olyckligt om man

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Statens växtskyddsanstalt: Avlöningar

nu började flytta över pengarna från
denna statsägda bank.

Men vi kan ju lugna oss, herr Hansson
i Skegrie. Vi får väl hoppas att det
inte blir några skördeskador under ett
visst antal år, och sedan kan vi givetvis
diskutera om vi bör flytta över en
del pengar från fonden. Men jag tror
att det under uppbyggnadsskedet kanske
skulle vara olyckligt ur jordbrukets
synpunkt om vi gjorde på det sättet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag tyckte nog att herr
Persson i Appuna använde ett litet för
kraftigt uttryck, när han sade att det
var äventyrligt att dela upp pengarna
vid placeringen i bank. Så länge fonden
inte har växt sig större än till ett
visst belopp, kan man väl inte begära
att den kreditinrättning där pengarna
är placerade skall betala ut mer än vad
fonden förslår till, d. v. s. de i bank
placerade fondmedlen.

Jag tar emellertid fasta på det mera
positiva uttalande som herr Persson i
Appuna gjorde mot slutet av sitt anförande,
när han sade att vi framdeles
nog ändå får fundera på en sådan uppdelning
av fonden. Jag tror det är riktigt
att vi siktar på det.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 28 och 29

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30

Statens växtskyddsanstalt: Avlöningar

Sedan punkten föredragits anförde

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! I motion nr 573 i denna
kammare har jag hemställt om en utbyggnad
av upplysningsverksamheten
vid statens växtskyddsanstalt. Vi vet att

jordbrukets utövare i dag med viss oro
ser på den framtida utvecklingen. De
konstaterar en successiv ökning av kostnaderna
på produktionssidan och en
samtidig minskning av inkomsterna och
detta trots att en mycket ringa procent
av livsmedelspriserna kommer
producenten till godo.

Ljuspunkterna vid horisonten är mycket
få. Om man tar fasta på någon,
skulle det väl närmast vara den att
jordbrukets specialisering fortskrider
mot den produktion av kvalitetsprodukter
som våra jordbrukare onekligen
har förmåga att framställa. Och ett led
i den utvecklingen menar jag skulle
vara att staten visar ett positivt intresse
för sina centrala institutioner på
jordbrukets område. I detta fall gäller
det statens centrala frökontrollanstalt
och statens växtskyddsanstalt, vilka arbetar
i delvis samma lokaler. I samband
med behandlingen av denna punkt
vill jag uttrycka den förhoppningen
att departementschefen måtte se till att
man på dessa ställen snarast möjligt får
förbättrade förhållanden för sin verksamhet.
Jag syftar härvid på det nybygge
som planerats men som, till synes
onödigtvis, har blivit fördröjt. Där
skulle jag mycket gärna se att man lade
i dagen ett mera positivt intresse.

Utskottet har inte funnit skäl föreligga
att tillstyrka min motion. Vid
förra årets riksdag tillät jag mig hemställa
om en utökning av personalen
vid statens växtskyddsanstalt. Den gången
gällde det en assistenttjänst. Detta
mitt yrkande betraktades då av någon
utskottsledamot som ett misstag. Några
månader senare hade jag emellertid
glädjen konstatera att det inte längre
var ett misstag utan en Kungl. Maj:ts
proposition. Det är ju en glädjande utveckling
som vi vid allt flera tillfällen
haft nöjet konstatera för ett flertal
centermotioner.

Nu är jag inte så optimistisk att jag
trott att mitt förslag denna gång skulle
bifallas utan vidare, men jag vill fram -

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

Veterinärinrättningen i Skara: Avlöningar

hålla den utomordentliga betydelse som
växtskyddsanstalten har för den enskilde
jordbrukaren när det gäller att
klara kvalitetsproduktionen — och inte
minst fröodlingen.

Herr talman! Jag skall inte här ställa
något yrkande om bifall till motionen
utan uttrycker bara den förhoppningen
att det förslag jag här framställt så småningom
måtte få en lika positiv behandling
som våra tidigare framstötar i
växtskyddssammanhang har fått.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 31—86

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 87

Veterinärinrättningen i Skara: Avlöningar Sedan

punkten föredragits yttrade:

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag har inte något annat
yrkande än utskottets men vill betona
att motionärerna här är ute i
angeläget ärende. Av motionen framgår
klart att arbetsbelastningen vid veterinärinrättningen
i Skara har ökat mycket
kraftigt, och därför har samtidigt
möjligheterna till vetenskapligt arbete
minskat.

Nu vill jag endast uttrycka förhoppningen
att departementschefen ägnar
detta ärende all nödig omsorg, så att
vi snarast möjligt kan få förslag framlagt
om en förstärkning av arbetsresurserna
vid veterinärinrättningen.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Som herr Antby redan
framhållit har det vid denna punkt
väckts en motion, som går ut på en
anslagshöjning med 24 000 kronor för
att möjliggöra en förstärkning av personalen
vid veterinärinrättningen i Skara.
Som i motionen framhållits har en

— Fiskerilånefonden

kraftig ökning av arbetsbelastningen
vid djurkliniken därstädes ägt rum,
nämligen från 2 200 fall 1958/59 till
2 675 fall 1960/61, och man beräknar att
antalet kommer att stiga till 3 600 fall
1961/62. Redan denna utveckling av klinikens
verksamhet måste kräva en utökning
av arbetskraften, om förhållandena
inte skall bli alldeles olidliga. Till
detta kommer att en snedvridning av
verksamheten uppstår genom att de
forskningsuppgifter som ingår i programmet
får stå tillbaka för rutinarbetet
på kliniken.

Utskottet har avstyrkt motionerna
med hänvisning till »att den pågående
veterinärhögskoleutredningen enligt sina
direktiv även har att upptaga förhållandena
vid veterinärinrättningen i
Skara till prövning». Detta är alldeles
riktigt, men alldeles oavsett vad utredningen
kommer fram till för resultat
måste en personalförstärkning komina
till stånd, och det är angeläget att detta
sker snarast möjligt.

I det läge som frågan nu befinner sig
i är det väl föga lönt att yrka bifall till
motionerna, och jag vill därför, herr
talman, bara understryka att detta är
ett angeläget ärende. Jag har inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Punkterna 88—131

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 132

Fiskerilånefonden

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Under denna punkt föreslås
att låneramen för fiskerilånefonden
skall fastställas till 5,5 miljoner kronor.
Tar man hänsyn till vad som an -

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Fiskerilånefonden

visats på tilläggsstat innebär detta oförändrat
belopp jämfört med innevarande
budgetår. I det avseendet har jag
inget annat yrkande än utskottet. Emellertid
är jag och många med mig kritiskt
inställda mot den nuvarande låneformen
som sådan.

Fiskerilånefonden infördes efter beslut
av 1891 års riksdag och har utan
tvivel tidigare fyllt en stor uppgift då
det gällt att underlätta kreditanskaffningen
för fiskefartyg och utrustning
till dessa. Fortfarande är denna låneform
värdefull när det gäller finansieringen
av ur kostnadssynpunkt relativt
måttliga objekt. Lånen ur fiskerilånefonden
är maximerade till 80 procent
av kostnaderna, dock högst 120 000 kronor.

Man bör emellertid beakta att produktionskostnaderna
stigit kraftigt. En
modern fiskebåt betingar i dag ett pris
på över en halv miljon kronor. De begränsade
låneramarna inom fiskerilånefonden
har medfört att lånen under senare
år måst avsevärt reduceras. Inom
Göteborgs och Bohus läns landsting,
som är den största låneförmedlaren,
har ett nybyggt fartyg — som alltså
kostar omkring en halv miljon kronor
— endast kunnat finansieras med cirka
80 000 kronor ur fiskerilånefonden. Den
största delen av krediten har måst skaffas
från andra håll, ofta genom privata
borgenslån.

Detta gör att det ofta kan bli ganska
besvärligt att ordna finansieringen, särskilt
när det gäller yngre personer, som
vill starta sin verksamhet och som inte
har någon gammal båt eller något annat
kapital att sätta in som botteninsats.

Det har ifrågasatts att övergå till ett
statligt kreditgarantiinstitut. Detta skulle
enligt min mening innebära avsevärda
fördelar. Låntagaren erhåller visserligen
lånet från fiskerilånefonden till
låg ränta. Denna är för närvarande 3
procent men föreslås nu höjd till 4 procent.
Den avgjort större delen av de

sammanlagda krediterna, kanske fyra
eller fem gånger så mycket som fiskerilånet,
måste emellertid anskaffas till en
räntesats som i vissa fall ligger på 7 3/<
procent. Ett lån med statlig kreditgaranti
skulle otvivelaktigt innebära en
lägre medelränta.

Jag anser inte att fiskerinäringen
vare sig är betjänt av eller i behov av
några subventioner från samhällets sida.
Däremot föreligger enligt min mening
ett stort behov av att få en lösning av
kreditfrågan.

Fiskeristyrelsen har enligt riksdagens
önskan och Kungl. Maj:ts uppdrag gjort
en utredning som utmynnar i ett förslag
om ett hypoteksinstitut. Detta förslag
har inte förelagts detta års riksdag
för prövning. Jag tror för min del att
det skulle vara till fördel för såväl samhället
som fiskerinäringen om vi riktade
in oss på ett modernare system
för att lösa det stora finansieringsproblem,
som nu föreligger och som sannolikt
kommer att bli ännu större.

Jag har ingen anledning att motsätta
mig utskottets nu föreliggande förslag.
Jag har med detta inlägg endast velat
understryka att det nuvarande systemet
inte är någon idealisk lösning utan
bör bli föremål för omprövning.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Jag har ingenting att
invända mot det som herr Gustafsson
i Uddevalla har sagt om en översyn av
långivningen på detta område, under
förutsättning att fiskets organisationer
blir hörda och att deras synpunkter
föres vidare, och att de i görligaste
mån blir beaktade vid utformningen av
en ny låneform som ej får medföra ett
försämrande av nuvarande låneformer.

Herr talman! Anledningen till att jag
begärt ordet på denna punkt är att jag
har väckt motion om ökat anslag till
fiskerilånefonden i huvudsaklig överensstämmelse
med fiskeristyrelsens anslagsäskanden.
Utskottet har inte an -

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

sett sig kunna biträda motionen men
jag vill, herr talman, här i korthet anföra
att det utan tvivel föreligger ett
ökat anslagsbehov. Jag vill nämna, att
i förutvarande Kalmar läns norra hushållningssällskaps
område söktes av
1959/60 års medel 793 000 kronor, medan
tilldelningen blev 63 000 kronor.
För 1960/61 söktes 689 000 kronor —
tilldelningen blev 167 000 kronor. Detta
har inneburit att en del sökande måst
utgå, då en alltför ringa tilldelning av
fiskerilånemedel medfört att planerat
köp ej kunnat genomföras, eftersom den
sökande som regel inte på annat sätt
kunnat skaffa erforderliga krediter.

Att märka är också att enligt nu gällande
bestämmelser fiskerilån även
skall omfatta viss säkerhetsutrustning
som är mera kostnadskrävande, exempelvis
livgummiflottar.

En höjning av låneramen till 7,5 miljoner
kronor skulle enligt min uppfattning
ha varit befogad, men jag ställer
i dag inget yrkande utan ber endast att
få uttrycka förhoppningen, att departementschefen
till nästkommande år skall
kunna ta hänsyn till det ökade behov
som här föreligger.

Herr talman! Jag har alltså inget yrkande.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning av herr Gustafssons i
Uddevalla anförande, där han tog upp
frågan om att eventuellt mönstra ut
den nuvarande ordningen för långivning
ur fiskerilånefonden och övergå
till ett statligt kreditgarantisystem. Mig
veterligt har frågan inte i år aktualiserats
motionsvägen, men annars har
den varit uppe vid flera tillfällen under
de senaste åren. Det är riktigt att frågan
varit och är under utredning från
fiskeristyrelsens sida. Fiskeristyrelsen
har undersökt, hur man ordnat dessa
saker i fiskarländerna runt omkring
oss. Det visar sig att man i dessa län -

Fiskerilånefonden

der — Norge, Danmark, England —
där ett betydligt kraftigare statligt stöd
ges än här i landet, har funnit —- efter
att ha haft frågan uppe till övervägande
— att det lämpligaste är en direkt
statlig långivning.

Inom fiskets organisationer har vi
under senare år också vid flera tillfällen
diskuterat, huruvida det vore lämpligt
att övergå till en form av statlig
kreditgaranti. Men vi har varit eniga
om att avstyrka en sådan ordning och
resonerat som så, att det system vi har
fungerar bra och är behäftat endast
med ett fel, nämligen att det anvisats
för litet pengar till verksamheten.

Den nuvarande ordningen är alltså
en bra ordning. Den kostar inte staten
mer än en liten summa i ränteförlust.
Låneförmedlarna — hushållningssällskapen
och landstinget i Göteborgs och
Bohus län — står ju riskerna, men inte
heller dessa låneförmedlare har gjort
några förluster. Tack vare att lånen beviljas
av lokala organisationer — hushållningssällskapen
och det nämnda
landstinget — finns möjligheter att
verkligen kontrollera de lånesökande.
Det torde vara detta som gjort att det
hittills knappast blivit några förluster.

Jag tror också att det är det nuvarande
systemet som gjort att vi lyckats
med vad man inte helt lyckats med på
andra håll, nämligen att behålla fiskeflottan
i fiskarnas händer. På andra
håll har det i större eller mindre utsträckning
blivit så, att kapitalstarkt
folk investerat pengar i fiskeflottan och
fiskarna får jobba som mönstrade besättningsmän.

Jag anser mig alltså kunna uttala,
att inom fiskarnas organisationer finns
det inte något som helst intresse för
att övergå från det nuvarande systemet
till ett statligt kreditgarantisystem.
Frågan har, som jag nämnde, diskuterats
vid många tillfällen, men uppfattningen
bland fiskarna har varit densamma.
Vi har ingenting emot utformningen
av det nuvarande systemet. Där -

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Fiskerilånefonden

emot anser vi med skäl att medelstilldelningen
varit alldeles för liten. I år
har dock ett steg i rätt riktning tagits,
när jordbruksministern föreslagit och
utskottet accepterat en höjning från 3,8
till 5,5 miljoner kronor. Jag tror det är
den rätta vägen att gå — att behålla
det system vi har men bygga ut det
med större långivning.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr ARWESON (s):

Herr talman! Detta är en för fiskarna
mycket stor och betydelsefull fråga.
Vi har från fiskarhåll vid många tillfällen
arbetat för att få mera pengar
till fiskerilånefonden.

Något annat yrkande än om bifall till
utskottets hemställan har ju inte ställts,
och jag behöver därför egentligen inte
säga så mycket. Jag ber dock att få
erinra om att vi redan tidigare i år har
behandlat en tilläggsproposition, där
jordbruksministern föreslår ett höjt anslag
på innevarande års budget med
1,7 miljoner kronor. Vi är alltså nu
uppe i 5 Va miljoner kronor. Det är
alltså samma belopp som vi nu begär
och som jordbruksministern har föreslagit
för nästkommande budgetår. Det
är faktiskt det högsta belopp som vi
hittills har fått. Även om man kan säga
att beloppen inte är tillräckliga, är detta
anslag, såsom utskottet har bedömt
det, det mesta möjliga som vi kunde få
riksdagen att besluta i år. Sympatien i
jordbruksutskottet är ju ganska stor för
dessa krav.

När sedan herr Gustafsson i Uddevalla
kommer in på tanken att byta ut
denna fond mot ett statligt lånegarantisystem,
blir man litet betänksam. Vi
har, som herr Levin sade, inom fiskets
organisationer många gånger behandlat
denna fråga och därvid alltid kommit
till att vi vill slå vakt om fiskerilånefonden
och inte vill kombinera den med
statliga kreditgarantier. Vi skall nog

tänka oss för mer än en gång innan vi
avskaffar fiskerilånefonden.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Vad beträffar frågan om
man skall välja ett statligt kreditgarantisystem
eller något annat vill jag säga,
att det är mycket möjligt att man kan
finna former som är bättre än ett renodlat
kreditgarantisystem. Den utredning
som jag tillät mig omnämna i mitt
tidigare anförande har varit inne på
lösningar som skulle innebära en kombination
av ett statligt kreditgarantisystem
och ett bibehållande av fiskerilånefonden.
Det är möjligt att det hypoteksinstitut
som man här föreslår är bättre.

Men det är en smula överraskande
att man från fiskarhåll, eller rättare
sagt från fiskarnas organisationers sida,
hävdar att man är helt belåten med det
nuvarande systemet. För inköp av en båt
som kostar låt oss säga en halv miljon
kronor kan man få låna 80 000 kronor
ur fiskerilånefonden, men återstående
drygt 400 000 kronor måste man försöka
uppbringa på annat sätt. Eftersom
det många gånger inte är fråga om
kapitalstarka personer är enda möjligheten
ofta att teckna borgenslån med
mycket höga räntor.

I den nämnda utredningen har fiskeristyrelsen
anfört ett par exempel. De
visar att med ett renodlat statligt kreditgarantisystem
skulle medelräntan bli
lägre när det rör sig om sådana stora
projekt. Det är uppenbart att om det
gäller mindre objekt kan fiskerilånefonden
i sin nuvarande utformning tillgodose
en större del av kreditbehovet än
när det gäller båtar av de typer som
numera är vanliga, i varje fall på västkusten.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! För ett par år sedan
diskuterade man just det som herr Gustafsson
nu är inne på, nämligen en
kombination av den nuvarande låne -

Fredagen den 30 mars 1962 Nr 14

Statligt stöd vid skada på eller förlust av fiskredskap

formen och statlig kreditgaranti. Det
hade kommit motioner med sådana förslag
och motionerna hade remitterats
bl. a. till statskontoret. Statskontoret för
sin del ansåg det praktiskt taget omöjligt
att genomföra en sådan ordning.
Det var så värdefullt ur kontrollsynpunkt,
ansåg statskontoret, att behålla
den nuvarande lokala administrationen
av lånen hos hushållningssällskapen och
landstingen, att man inte ville överge
den ordningen. Det skulle enligt statskontoret
vara väldigt svårt eller nästan
omöjligt att kombinera sådan lokal långivning
med statlig kreditgaranti, som
skulle administreras från Stockholm.

Herr Gustafsson finner det märkvärdigt
att man inom fiskarnas organisationer
är belåten med det nuvarande
systemet, som ändå ger relativt dålig
täckning av lånebehovet. Det är faktiskt
riktigt att man är belåten med systemet.
Man anser att det fungerar bra men att
medelsanvisningen varit för liten. Jag
hörde inte någon anmärka på systemet,
då vi hade frågan om lånen uppe vid
Sveriges fiskares riksförbunds årsmöte
häromåret. Man var då alldeles enig om
att slå vakt om den nuvarande ordningen.

Det kan hända att man vid mycket
stora och dyrbara projekt skulle få god
hjälp även med statlig kreditgaranti.
Men trots att de stora projekten inte får
procentuellt så stort stöd som de mindre,
därför att vi har maximerat lånebeloppen
till 120 000 kronor, har vår fiskeflotta
byggts ut i ungefär den takt
som det har varit riktigt att bygga ut
den. Man skall akta sig för att införa en
garantiform som kan komma att medföra,
att fiskeflottan byggs ut på fel sätt
eller i snabbare takt än som är påkallat.
Jag tror att utbyggnaden hittills
skett på riktigt sätt, och vi har undan
för undan kunnat öka vårt fiske, både
exporten och ilandföringen för konsumtion
inom landet. Jag tror att jag
kan göra mig till tolk för fiskarnas
organisationer när jag säger, att vi inte

vill byta ut det nuvarande systemet mot
något annat men att vi anser att det bör
anvisas mera pengar inom det nuvarande
systemets ram.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Jag vill instämma i det
som herr Levin sist anförde, nämligen
att det skulle vara olyckligt om fiskeflottan
byggdes ut i alltför snabb takt.
Men det kan man reglera även på annat
sätt än genom fiskerilånefonden.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 133—140

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 141

Lades till handlingarna.

§ 9

Statligt stöd vid skada på eller förlust
av fiskredskap

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående statligt stöd vid
skada på eller förlust av fiskredskap
jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Till jordbruksutskottets
utlåtande nr 5 har jag fogat en blank
reservation och vill med några ord ange
anledningen härtill.

Kungl. Maj:ts förslag om möjlighet
för fiskare att få lån upp till 10 000 kronor
— lån för att täcka skador på eller
förlust av fiskredskap — är naturligtvis
i och för sig värdefullt. Fördelarna
för fiskarna ligger i att de över huvud
taget kan få lån, vilket kan vara svårt
på en ofri kapitalmarknad, och att de
får räntan på dessa lån förhållandevis
förmånligt, d. v. s. till s. k. normalränta.
Ä andra sidan finns naturligtvis

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

ingen anledning att säga att de lånemöjligheter
som här bereds är någon
särskilt stor förmån. Det rör sig ju om
en ganska ringa ekonomisk hjälp till
fiskarna.

Enligt förslaget skulle de, sedan de
betalt 80 procent av amorteringen, om
de fortfarande bedriver fiske och dessutom
är i särskilt stort behov av hjälp,
kunna få resten, d. v. s. 20 procent av
amorteringen, avskriven. I motionen
II: 386, som jag burit fram, yrkar motionärerna
generell avskrivning med
20 procent för dem som fortfarande bedriver
yrkesmässigt fiske sedan de betalt
80 procent. Vidare yrkar motionärerna
att man i ömmande fall skall kunna
gå längre än vad departementschefen
föreslagit och kunna avskriva upp
till 50 procent av amorteringen.

Det är mycket som talar för förslaget
om en generell avskrivning av dessa 20
procent och det har tillstyrkts av remissinstanserna:
fiskeristyrelsen och
Sveriges fiskares riksförbund. Det är
ändå här fråga om skador som helt
oförvållat drabbar en viss yrkeskategori
och som mycket väl kan jämföras
med skördeskador, där staten i stor utsträckning
lämnar ekonomisk hjälp.

I utskottet träffades nu en kompromiss,
som gjorde att jag frångick motionsyrkandet.
Kompromissen innebar
att man i särskilt ömmande fall skulle
kunna gå längre än vad departementschefen
föreslagit och medge befrielse
upp till 40 procent. Det är mycket som
talar också för detta förslag. Framför
allt kan man påpeka att propositionens
förslag skulle medföra en väsentlig försämring
för de fiskare som kan hänföras
till »särskilt ömmande fall». De
har nämligen hittills kunnat få lån med
upp till två tredjedelar av förlustens
värde. Av detta lån har hälften regelmässigt
varit räntefri och den andra
hälften har utgjort ett direkt bidrag. Jag
är naturligtvis tacksam för att utskottet
gått med på en jämkning till 40 procent.
Däremot tycker jag att utskottets

skrivning blivit litet egendomlig, och
det är den närmaste anledningen till
min blanka reservation. Utskottet går
med på Kungl. Maj:ts förslag att den
som betalt 80 procent skall kunna få
resten avskriven »därest han alltjämt
bedriver yrkesmässigt fiske och om han
genom svår eller upprepad skada på
eller förlust av fiskredskap fått sin ekonomi
så hårt ansträngd, att han är i
synnerligt behov av befrielse».

Man frågar sig om det kan finnas
några mer ömmande fall än de som avses
med denna formulering. Det menar
tydligen utskottet, ty det fortsätter, att
utskottet »dock funnit skäligt att i särskilt
ömmande fall återbetalningsskyldigheten
må kunna eftergivas upp till
högst 40 procent av det totala lånebeloppet».

Jag har, herr talman, mycket svårt
att förstå hur man kan göra någon åtskillnad
här och hur man skall kunna
skärpa fordringarna i det förslag, som
departementschefen lagt fram. Jag hade
därför helt enkelt velat ha departementschefens
skrivning tillämpad på
40 procent i stället för 20 procent när
det gäller avskrivningar.

Nu beror naturligtvis resultatet helt
och hållet på tillämpningen. Jag hoppas
därvid att det kommer att bli möjligt
för fiskare, som är i särskilt stort
behov härav, att få göra avskrivning
med 40 procent, oberoende av vad som
kan ligga förborgat i utskottets formulering.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1962/63 till Särskilt stöd åt det

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

mindre jordbruket jämte i ämnet väckta
motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln,
punkten 31 (s. 78—80), föreslagit riksdagen
att till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 95 000 000 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) 1:492 av herr Carlsson, Georg,
m. fl., likalydande med 11:574 av herr
Svensson i Stenkyrka m. fl.;

2) 1:495 av herr Jonasson och herr
Bengtson, likalydande med II: 578 av
herr Wahrendorff;

3) 1:496 av herr Lundström m. fl.
och 11:570 av herr Hedlund m. fl., i
vilka likalydande motioner hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av anslaget
till särskilt stöd åt det mindre
jordbruket måtte dels godkänna de i
propositionen framlagda förslagen med
de ändringar och tillägg som angivits i
motionerna, dels å riksstaten för budgetåret
1962/63 under nionde huvudtiteln
till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket anvisa ett förslagsanslag av
105 000 000 kronor, dels ock beakta vad
i motionerna i övrigt anförts;

4) I: 499 av herr Persson, Helmer, och
herr öhman, likalydande med II: 571
av herr Holmberg m. fl., vari hemställts,
att levcranstillägg för mjölk skulle utgå
med 6 öre per kilogram för leveranser
mellan 1 000 och 9 000 kilogram per år,
att maximibeloppet, 480 kronor, skulle
utgå oförändrat upp till en leveranskvantitet
av 20 000 kg samt att för leveranser
överstigande 20 000 kg per år
en avtrappning skulle ske med 4 öre
per kilogram; att extra mjölkpristilllägget
i norra Sverige skulle utgå med
250 öre per kilogram mjölkfett i område
I, med 230 öre i område II, med 180
öre i område III, med 140 öre i område
IV och med 40 öre i område V; samt att

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

det av Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln,
punkt 31 — Särskilt stöd åt
det mindre jordbruket — för budgetåret
1962/63 begärda förslagsanslaget
uppräknades med erforderligt belopp.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte

A. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 492 och
II: 574 samt I: 496 och II: 570, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, besluta
att för utbetalande av arealtillägg skulle
gälla nuvarande skala;

B. med bifall till Kungl. Maj:t förslag
och med avslag å motionerna I: 496 och
II: 570, såvitt nu var i fråga, besluta att
beträffande arealtillägg till nytillträdande
jordbrukare hittillsvarande bestämmelser
skulle gälla;

C. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 496
och II: 570 samt I: 499 och II: 571, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, besluta
att leveranstillägget för mjölk skulle
utgå efter nu gällande regler;

D. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna 1:495
och II: 578 samt I: 496 och II: 570 ävensom
I: 499 och II: 571, sistnämnda båda
motionspar såvitt nu var i fråga, besluta
att extra mjölkpristillägget i norra Sverige
skulle utgå med nu gällande belopp; E.

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:492 och 11:574, 1:496 och 11:570
samt 1:499 och 11:571, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, å riksstaten
för budgetåret 1962/63 under nionde huvudtiteln
till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket anvisa ett förslagsanslag av
95 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Nord, Carl Eskilsson, Uno
Olofsson, Jonasson, Isacson, Hansson i
Skegrie, Hseggblom, Nilsson i Lönsboda,
Östlund och Jönsson i Ingemarsgården,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

A. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 496 och II: 570 ävensom med avslag å
motionerna 1:492 och 11:574, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, besluta
att arealtillägg skulle utgå enligt följande
skala:

Arealtillägg,

Areal, ha kronor/år

2.0— 3,0 .................... 250

3.1— 4,0 .................... 375

4.1— 7,0 .................... 500

7.1— 8,0 .................... 375

8.1— 10,0 .................... 250

B. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 496 och II: 570, såvitt nu var i fråga,
besluta att arealtillägg skulle utgå även
till nytillträdande jordbrukare i enlighet
med vad reservanterna anfört;

C. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:496 och 11:570 ävensom med avslag
å motionerna 1:499 och 11:571, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, besluta,
att leveranstillägg för mjölk skulle
utgå med 5 öre per kilogram för leveranskvantiteterna
1 001—9 000 kilogram
per år och med 400 kronor per år för
leveranskvantiteterna 9 000—15 000 kilogram,
varefter för leveranser överstigande
15 000 kilogram per år en minskning
skulle ske med 4 öre per kilogram;

D. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 496 och II: 570, såvitt nu var i fråga,
ävensom med avslag å motionerna I: 495
och II: 578 samt I: 499 och II: 571, sistnämnda
motionspar såvitt nu var i
fråga,

1) besluta, att för det extra mjölkpristillägget
i norra Sverige nu sammanlagt
utgående belopp skulle höjas
med 4 000 000 kronor; samt

2) anhålla hos Kungl. Maj:t om fördelning
av det extra mjölkpristillägget
mellan de olika områdena i enlighet
med vad reservanterna anfört;

E. i anledning av Kungl. Maj:ts för -

slag samt med bifall till motionerna
1:496 och 11:570 ävensom med avslag
å motionerna 1:492 och 11:574 samt
I: 499 och II: 571, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, å riksstaten för
budgetåret 1962/63 under nionde huvudtiteln
till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket anvisa ett förslagsanslag av
105 000 000 kronor;

2. av herr Jonasson, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! När denna fråga tas upp
på nytt på detta sätt år efter år, beror
det inte på något slags prestigejakt från
motionärernas sida utan på att vi stöder
oss på krav från en enhällig utredning,
en utredning som riksdagen själv
uttalat sig för men vars förslag aldrig
har helt effektuerats. Det finns därför
starka skäl att komma tillbaka med dessa
förslag. Det finns anledning att göra
detta även därför att det här gäller en
yrkesgrupp, som gör en insats inom
samhället genom att producera livsmedel,
en insats som samhället behöver.
Denna yrkesgrupp utgör också en arbetskraftreserv,
som vi nog alla gärna
ser att vi har.

De förslag, som lades fram av en enhällig
utredning för fem år sedan, har
emellertid genom penningvärdeförsämringen
urholkats ganska betydligt, samtidigt
som man får konstatera, att inkomsten
för de människor det här gäller
har stått stilla under samma tid. Vi
är dock här överens i varje fall om den
principen, att det behövs ett stöd för
dessa människor, just för att de minsta
brukningsdelarna inte ger tillräcklig
arbetsinkomst för den prestation, som
vi ändå gärna vill skall utföras och som
vi i dagens läge väl inte heller kan undvara.

Motsättningarna mellan utskottsmajoriteten
och oss reservanter gäller endast
omfattningen av detta stöd, inte

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

principen. Det har sagts att detta speciella
stöd skall vara ett övergångsstöd.
Det fungerar också som ett övergångsstöd
och bidrar inte alls till att hålla
någon kvar vid jordbruket för stödets
egen skull. Det fördröjer inte rationaliseringen,
och framför allt fördröjer det
inte strukturrationaliseringen, som man
ibland liar velat göra gällande. Den som
kan få kompletteringsjord till sitt lilla
ställe eller arbete utanför detsamma
väljer, skulle jag tro, att köpa den jorden
eller att ta det arbetet hellre än att
sitta kvar och bara vänta på de bidrag
han kan få till den egendom han brukar.
Jag tror inte att man på något sätt
hindrar en pågående strukturrationalisering,
om man utvidgar rätten till dessa
bidrag att gälla även för nytillträdande.
Det är i stället så, att dessa nytillträdande
ofta är de som bäst skulle
behöva ett stöd, åtminstone vid starten.
Det är i vårt land en ganska hög procent
av våra jordbruksegendomar, som
omfattar mindre än tio hektar, trots att
vi har hunnit längre i Sverige än i de
flesta andra länder i Europa när det
gäller strukturrationaliseringen. Jag
skulle tro att en stor del av dessa egendomar,
som man räknar med att förr
eller senare skall kunna kompletteras
och förstärkas, inte kan förstärkas med
jord just därför att det inte finns någon
lämplig jord i närheten, som man lätt
kan foga dit, i varje fall inte inom rimlig
tid.

Om vi emellertid erkänner, att detta
är ett övergångsstöd till dess att en
strukturrationalisering kan ske — och
det är vi överens om -—- kan man fråga
sig: Varför skall man då inte åtminstone
kompensera de kostnadsstegringar,
som penningvärdeförsämringen har
medfört under årens lopp, särskilt som
jag nämnde att inkomsterna från dessa
egendomar inte har kunnat fylla ut eftersläpningen?
Småbruksstödet är, som
här ofta sagts, avsett att vara ett komplement
till det övriga prisstödet för
att fylla ut de bristfälligheter, som där

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

finns. En sådan bristfällighet är att de
mindre egendomarna inte kan följa
med i rationaliseringstakten och därför
av praktiska skäl inte kan få de rationaliseringsvinster,
varmed jordbruksbefolkningens
inkomster skall kunna bli
likställda med andra gruppers.

Därför går reservanternas förslag i
första hand ut på att kompensera inkomsteftersläpningen
på grund av den
urholkning som penningvärdeförsämringen
har åstadkommit och att minska
de svårigheter som de mindre jordbrukarna
har när det gäller att följa med
i inkomstutvecklingen. Men därutöver
vill reservanterna vidga stödet på vissa
punkter. Det gäller t. ex. frågan om leveranstilläggen,
där vi har samma yrkande
som tidigare, nämligen att man
bör höja den övre gränsen till 15 000
kg per år. Men det betyder att fler egendomar
av något större storlek skulle
komma i åtnjutande av detta leveransbidrag.
Dessa något större egendomar
förhindrar ofta vederbörande jordbrukare
från att skaffa sig arbete vid sidan
om, just därför att brukarna är
mera bundna vid sina jordbruk. De kan
alltså inte utnyttja eventuella gynnsamma
konjunkturer på arbetsmarknaden.

På en annan punkt har vi också begärt
förstärkning, och det gäller det
extra mjölkpristillägget för Norrland.
Där har vi i år begärt fyra miljoner
kronor extra men överlämnat fördelningen
därav till Kungl. Maj:t efter förslag
av jordbruksnämnden och förhandlingsdelegationen.
Jag skulle tro att detta
innebär en smidig tillämpning av en
förstärkning på det området. Det kan
då lättast komma dem till godo som
bäst behöver det, och fördelningen kan
då bli bättre än om man hade genomfört
en procentuell sådan.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
ta tiden i anspråk, ty denna fråga har
varit debatterad så många gånger och
argumenten för vårt förslag är ju praktiskt
taget desamma. Jag vill till sist
understryka en sak. När man talar om

2 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 14-

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

inkomsterna från dessa egendomar och
ställer dem i relation till inkomsterna
av annat arbete än jordbruk, skall man
lia klart för sig att dessa inkomster
ofta utgörs av familjeinkomster och att
de trots detta är synnerligen låga. De
har inte kunnat följa med i utvecklingen
under de senare åren och är inte
likvärdiga med andra inkomstgruppers.

Herr talman! Jag ber att med detta
få yrka bifall till den reservation som
bär fogats av herr Nord in. fl.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skulle också vilja
säga ett par ord med anledning av denna
fråga dels därför att jag har intresserat
mig för saken länge, dels därför
att jag satt med i utredningen och dels
därför att jag har undertecknat en av
de motioner som här behandlas.

I utskottets utlåtande användes bl. a.
det argumentet att frågan om småbruksstödet
ligger under den nya stora jordbruksutredningens
behandling. Därför
skulle man nu inte bry sig om att ändra
någonting. Detta ger mig anledning
att säga några ord om denna frågas
förhistoria.

1952 års jordbruksprisutredning gick
helt enkelt förbi frågan om det speciella
stödet åt det mindre jordbruket. Det
blev den gången en debatt om utredningen
tolkat sina direktiv rätt när den
hävdade att det inte skulle höra den
till att ta upp saken. När utredningens
resultat framlades och man diskuterade
förberedelserna för det treåriga jordbruksavtal
som föregick det nu löpande
sexåriga avtalet, framhölls mycket
starkt från olika håll, inte minst av
den då sittande jordbruksministern, att
det var nödvändigt att beakta det mindre
jordbrukets intressen. Så tillsattes
1955 års småbruksutredning praktiskt
taget samtidigt som man diskuterade
det kommande treårsavtalet. Vi var nog
många som hoppades att man egentligen
skulle kunnat fatta ett beslut om
ökat stöd åt småbruket under det löpan -

de treårsavtalets tid, men så blev inte
fallet.

1955 års småbruksutredning lade sedan
fram sitt förslag på vintern 1958.
Då hoppades man återigen att en proposition
omgående skulle komma. Jag
tror att förarbetet var gjort så att propositionen
skulle ha kunnat läggas fram
den våren, men det hela blev uppskjutet.
Först 1959 lades en proposition fram
på grundval av den utredning som tillsattes
1955, eftersom den utredning som
tillsattes 1952 inte hade behandlat frågan.

Nu har det framhållits, att man inte
skall ändra något av detta. Det sitter
nämligen återigen en utredning, som
förbereder vad som skall hända efter
det nu löpande sexårsavtalets utgång.
Det kan ju inte vara särskilt uppmuntrande
att vara småbrukare i detta land
och ta del av denna frågas historia.

Vad beträffar de konkreta spörsmål
som det råder något delade meningar
om, står frågan om norrlandsbidragen
i förgrunden. Låt mig konstatera att
mjölkpristillägget i Norrland inte är något
småbrukarbidrag i egentlig mening.
Det är inte avgränsat med hänsyn till
någon viss storleksgrupp av jordbruk.
Bidragets huvudsakliga motivering beror
av klimatet och de betingelser i övrigt
som jordbruket där uppe arbetar
under. Att bidraget till övervägande del
i praktiken hamnar hos de mindre jordbrukarna
beror på att det är mest mindre
jordbruk i Norrland.

När vi diskuterade dessa frågor 1947
och 1948 talades det inte om norrlandsbidraget
i samband med det speciella
stödet till småbruket. Det har man stoppat
in i detta sammanhang senare. Därigenom
blir i alla fall slutsumman något
högre.

Nu föreslår reservanterna i anslutning
till motionen att ytterligare fyra
miljoner kronor skulle beviljas till
mjölkbidrag i Norrland. Dessa utgår för
närvarande med växlande belopp, emellan
35 öre och 2 kronor och 20 öre

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

per kilogram mjölkfett. Det är inte rimligt
— i varje fall är det inte alls säkert,
att det vore rimligt -— att begagna
4 miljoner kronor bara för en procentuell
höjning av detta bidrag. Det erfordras
en särskild prövning av hur
man skall höja bidraget i de olika regionerna.
Därför har motionärerna liksom
reservanterna föreslagit att bidraget
höjes med 4 miljoner kronor men
att Kungl. Maj:t i samråd med jordbruksnämnden
och förhandlingsdelegationen
får bestämma hur beloppet skall
fördelas. Jag tror förvisso att den förstärkningen
av norrlandsbidraget väl
behövs.

Personligen har jag för det mesta
stött sådana här frågor, när det gällt
Norrland. Jag tror emellertid att det
finns anledning att erinra om att det
även i Syd- och Mellansverige — inte
minst i vissa brutna bygder — finns
många småbrukare, för vilka det är angeläget
att detta småbrukarstöd inte får
ätas upp av penningvärdeförsämringen.

Den punkt, där man begär en justering
i anslutning till småbrukarutredningens
förslag gäller leveransbidragets
konstruktion. Småbrukarutredningen föreslog
att bidraget skall utgå med fem
öre per kilo för mjölkmängder mellan
1 000 och 9 000 kilogram per år. Det
blir alltså ett bidrag med 400 kronor
per år. Därom råder inga delade meningar.
Men så föreslog utredningen att
dessa 400 kronor skall få utgå så länge
mjölkleveransen inte översteg 15 000
kilogram per år. Dåvarande jordbruksministern
pressade ner maximimängden
till 12 000 kilogram. Det blev alltså
en intervall på 3 000 kilogram i stället
för en intervall på 6 000 kilogram
som utredningen hade föreslagit. Det
är på den punkten som man begär en
komplettering. Jag tror det är svårt att
motivera, att ett dylikt stöd inte skall
få stå kvar upp till en leverans av
15 000 kilo per år. Som herr Hansson
i Skegrie sade, kan det dels gälla större
gårdar och dels är också mjölkproduk -

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

tionen av förklarliga skäl ganska varierande
även vid en och samma gård.
Något utrymme för en variation i produktionen
bör ju kunna finnas när det
gäller ett sådant här bidrag.

Vad beträffar arealbidraget skall det
enligt den nu gällande tabellen utgå för
minsta storleksgruppen från och med
2,1 hektar åker. Därefter finns en klassificering
uppåt. Den där tiondelen kom
väl till, därför att man brukar ha en
sådan hektarindelning. När saken diskuterades
av utredningen, var det aldrig
någon diskussion om att den där
tiondelen skulle spela någon praktisk
roll.

Vid taxeringen rör man sig inte med
något annat än hela och halva hektar.
Därför uppstår ofta det förhållandet
att den som har 2,3 eller 2,4 hektar
ändå inte får något för dessa tiondelar.
Han har i taxeringen antecknats för
två hektar åker.

Jag har haft tillfälle att ta del av
konkreta fall, där decimalgränserna gör
sig gällande på ett mycket ogynnsamt
sätt. Nog är det underligt att man från
socialdemokratiskt håll inte ens kan gå
med på den lilla ändringen. Här får
tydligen varken decimaler eller kommatecken
ändras i vad som fastställdes
för ett par år sedan.

Beträffande arealbidragets storlek föreslog
småbruksutredningen ett maximum
av 500 kronor. Kungl. Maj:t prutade
till 400 kronor. Vi reservanter och
motionärer yrkar att den grupp som
har det största bidraget skall få 500
kronor.

Utvecklingen har varit ganska egendomlig
när det gäller småbruksstödet.
Om jag minns rätt, uppgick producentbidraget
1947—1948 till 78 miljoner
kronor. Detta belopp bör ses mot den
tidens inkomstlägen och penningvärde.
Nu blir leveransbidraget och arealbidraget
mindre än 70 miljoner kronor
sammanlagt, även om reservanternas
förslag följs. Allt annat får följa med i
den ekonomiska utvecklingen — såvitt

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

jag har kunnat finna — utom detta.
Här skall det anses nödvändigt att pressa
samman och snåla in till det yttersta.
Jag känner inte till någon annan
grupp i vårt samhälle, som har behandlats
så snävt och snålt som ifrågavarande
småbrukare.

En punkt i frågan om arealbidraget,
som har inte så stor ekonomisk men
principiell innebörd, är huruvida arealbidraget
skall ges åt nytillträdande jordbrukare.
När producentbidraget genomfördes
1947, hade jag den uppfattningen,
att vi inte borde ha en sådan restriktion,
som gjorde att nytillträdande jordbrukare
icke kunde få denna hjälp. Jag
sade vid den tiden att jag tror inte det
går att upprätthålla en sådan ordning,
när man kommit så långt att ungefär
hälften av jordbrukarna liar bytt gårdar
och sålunda är nytillkomna jordbrukare.
Det kunde man inte heller
1959 utan då fick man införa en ny
nollställning för att få med hela den
grupp som fallit bort under tio år. Jag
tror inte ens socialdemokraterna skulle
kunna fara ut i landet och försvara
detta nya förslag inför dem som fått
nya gårdar efter 1947—1948. Senare
bestämdes i alla fall att man återigen
skulle börja tillämpa uppsortering i
äldre och nytillträdande jordbrukare.

Det är ju inte här fråga om att öka
utgifterna, ty antalet jordbruk i nu
ifrågavarande klasser ökar inte utan
minskar i mycket rask takt. Vad det är
fråga om är i vilken takt dessa utgifter
skall minskas genom att ett antal nytillträdande
jordbrukare faller bort varje
år. Det kan kanske röra sig omkring
3 000 gårdar som varje år byter
ägare i denna storleksgrupp.

Vidare finns det både en förmögenhetsgräns
och en inkomstgräns. Vederbörande
får inte ha över 50 000 kronor
i förmögenhet och inte större inkomst
än basjordbrukarna har, om han skall
få detta bidrag. Det är inte så förfärligt
många, i varje fall inte unga människor,
som slår sig ned på en liten

gård om de inte kan räkna med att
kunna tjäna mer pengar än som ryms
under detta inkomststreck. Det måste
vara alldeles speciella personliga skäl,
som gör att någon träder till en sådan
liten gård utan att ha förutsättningar
att genom extra inkomster förtjäna sammanlagt
8 000 å 10 000 kronor.

Att sortera upp och bedöma dessa
personliga skäl är väl ändå ganska
svårt. Nog kunde man vara så generös
att man släppte fram detta lilla antal
nytillträdande jordbrukare.

Nu säger man, att det kan man inte
göra, därför att då skulle man alltför
mycket motverka bortrationaliseringen
av mindre gårdar. Jag kunde möjligtvis
förstå, ifall man trodde det 1947, men
jag har mycket svårt att begripa dem
som tror det 1962. Det som har hänt
under denna tid är ju att de mindre
gårdarna har rationaliserats bort i
långt större omfattning än vi kunde
drömma om för tjugu år sedan.

Detta är en sak. En annan sak är att
väl knappast någon människa låter
arealbidraget vara den utslagsgivande
faktorn i en ekonomisk kalkyl, när det
gäller att bestämma sig för om man
skall sitta kvar på en liten gård eller
inte, utan det är andra och personliga
skäl som väger tyngst i vågskålen. Det
ligger ju till på det sättet, att bortrationaliseringen
av mindre gårdar sker i
en omfattning som gör att vi har svårt
att manövrera de många praktiska problem
som hänger samman med denna
väldiga folkomflyttning.

En del människor — jag tänker på
vad som skrivs ibland i stockholmspressen
och i en del facktidningar utanför
jordbruket — tycks ha fått för sig
att detta är en verkligt stor fråga, som
på något sätt skulle intaga en nyckelställning
när det gäller jordbrukets rationalisering
och de framtida livsmedelspriserna.
De som tror det har inte
sysslat värst mycket med den bakomliggande
verkligheten.

Naturligtvis måste vi fortsätta med

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

den yttre rationaliseringen av jordbruket.
Det finns inga delade meningar
om den saken i princip; men det är
kanske delade meningar om olika graderingar
och om hur långt man kan
behöva gå och hur fort man skall gå
fram. För min del har jag sagt det förr
och kan säga det än en gång: vi måste
räkna med att även i det framtida jordbruket
i detta land ha gårdar av alla
möjliga storlekar. Även om det i dagens
värld är överfullt av livsmedel i atlantländerna,
kan man fråga sig, hur det
blir när jordens befolkning på mindre
än 40 år fördubblas. Enligt nu gällande
prognoser är alla överens om att vi
i stället för de tre miljarder människor
som nu finnes får räkna med sex miljarder
år 2000. I stället för att ha ett
halvt hektar jord per invånare får vi
räkna med ett kvarts hektar. Det finns
ingenting i denna utveckling när det
gäller balansen mellan konsumtion och
produktion som hitintills tytt på att vi
har funnit lösningen på problemet. Men
lika litet som vi i detta land tycks
kunna fatta att nyfödda barn så småningom
blir skolpliktiga och giftasvuxna,
lika litet tycks vi kunna fatta att
en fördubbling av befolkningen på detta
klot dock är en fruktansvärd realitet
som vi står inför. I den situationen
klarar vi oss inte med storbruk på Sveriges
slättbygder; det behövs mer än
så.

Herr Lindström påstod att vi håller
på att göra bot för fädernas missgärningar
för 40 å 60 år sedan. Detta är
kanske i viss mån sanning. Vi får se
vad man år 2000 tycker om våra egna
missgärningar — i varje fall tror jag
man skulle förlåta oss om vi släppte
fram några hundra småbrukare varje
år till detta arealbidrag.

När vi i småbruksutredningen diskuterade
denna sak kompromissade vi
tills vi blev överens. Socialdemokraterna
i utredningen var också med på detta.
Inte kan man väl begära att det socialdemokratiska
partiet skall låta leda

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

sig av sina ledamöter i utredningen,
men jag har svårt att förstå varför dessa
för egen del inte håller fast vid vad
de själva har skrivit under. Det är en
säregen parlamentarisk insats att sitta
och kompromissa och skriva sina namn
under ett förslag och därefter sitta i
riksdagen och fälla samma förslag med
de utslagsröster som man har.

Herr talman! Jag hade väl inte så
värst mycket nytt att komma med i denna
fråga — men jag har ändå velat göra
dessa erinringar till protokollet. Jag ber
att få yrka bifall till reservationen.

Herr HiEGGBLOM (h):

Herr talman! Till det som från reservanthåll
redan har sagts skall jag
bara be att få foga ett par synpunkter.

Anledningen till att detta förslag nu
kommer igen är ju inte bara den att utgången
i fjol berodde på en voteringsolycka.
I den situationen hade jag väntat
att departementschefen skulle framlägga
ett förslag som ungefär överensstämde
med uppfattningen hos den majoritet
som han visste fanns inom riksdagen.
Jag hade också väntat att vi
vid behandlingen i utskottet skulle ha
kunnat enas om en sådan linje men
det lyckades ju inte.

Emellertid finns det ett skäl utöver
ovannämnda voteringsolycka som kan
göra det rimligt att frågan förs fram
på nytt, nämligen riksdagens beslut om
höjning av vissa socialbidrag med anledning
av omsättningsskattens höjning.
Det är uppenbart att de som åtnjutit
småbrukarhjälp inte fått detta höjt som
en kompensation för de levnadsfördyringar
som följt med omsättningsskattens
höjning. När vi har kunnat vara
så gentila mot andra folkgrupper, pensionärer
och dylika, tycker jag att det
ligger nära till hands att man justerar
också på detta område, särskilt som
man nu inte är fullt så utan medel som
man var när man förra gången beslöt i
frågan.

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Efter litet resonemang som jag dock
av naturliga skäl inte skall redovisa är
jag för min del övertygad om att den
enda förklaringen till att småbruksutredningens
förslag inte blev ett departementsförslag
var att det belopp
som behövdes för dess genomförande
inte ställdes till förfogande år 1959. Det
var nog mera en följd av brist på medel
och finansministerns hänsyn till att
budgeten skulle balanseras eller liknande
skäl än någon principiell motvilja
mot den utformning som småbruksutredningen
hade givit åt förslaget
som hindrade dess genomförande. Jag
tycker inte vi behöver anlägga samma
restriktiva syn på saken i år.

Jag var inte med i debatten i fjol
men har noga läst vad som sades då.
För att få en liten sak klarlagd som
jag tycker kom på sned i fjol skall jag
be att få till protokollet läsa in vad
1947 års särskilda utskott sade om detta
småbrukarstöd: »Detta särskilda stöd
bör ha till syfte att åtminstone delvis
utjämna det lönsamhetsunderskott, som
föreligger vid ifrågavarande brukningsdelar
på grund av dessas otillfredsställande
beskaffenhet, och att alltså, såsom
anförts i propositionen» — det är
alltså propositionen nr 75, avlämnad av
herr Sköld — »under nämnda övergångstid
bereda brukarna av sagda
brukningsdelar ett bistånd från det allmännas
sida, vilket står i rimligt förhållande
till den lönsamhet, som mera
rationella brukningsdelar kunna uppnå
vid den av statsmakterna stödda allmänna
prisnivå å jordbrukets produkter.
»

Det är såvitt jag kan läsa två saker
man slår fast. Det skall vara ett övergångsstöd,
och övergångsstödets storlek
skall fastställas så att det ger dessa
småbrukare en rimlig inkomst i förhållande
till den lönsamhet man med
rationella brukningsdelar kan uppnå
tack vare statsmakternas jordbrukspolitiska
åtgöranden.

Vad småbruksutredningen sökte räk -

na sig fram till var just en rimlig storlek
av stödet. Småbruksutredningen klarade
av kravet att det skulle vara ett
övergångsstöd på ett sätt som det enligt
min mening inte finns någon anledning
att rikta anmärkning mot, nämligen genom
att föreslå en inkomst- och förmögenhetsgräns,
vilket sedan också beslöts.
Den gränsen har ju visat sig mycket
mera restriktiv för att minska antalet
stödtagare än den ursprungliga gränsen
som bara bestod i att jordbrukare
som köpte nya jordbruk inte fick stöd.
Det var ett rimligt stöd i förhållande
till vad övriga jordbrukare har fått
genom jordbrukspolitiken som åsyftades.

Det har inte presterats något bevis
för att småbruksutredningen räknade
fel. Men i dagens situation är vi väl på
det klara med vad som hänt sedan detta
stöd utformades 1959. Det har lett till
att småbruket har kommit på ett längre
avstånd från vad övriga jordbrukare
har fått till hjälp genom jordbrukspolitikens
nuvarande utformning.

Herr talman! På grund av detta är
jag för min del på det klara med att
om vi vill förverkliga rimliga anspråk
på att bereda de människor som alltjämt
sitter kvar på dessa små jordbruk
—- av skäl som de säkerligen inte
själva råder över — en rimlig kompensation
i förhållande till vad övriga
jordbrukare får genom vår jordbrukspolitik,
så är vad som i reservationen
föreslås faktiskt inte räknat i överkant
utan snarare i underkant. Jag ber att
få yrka bifall till densamma.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag kan instämma i
det mesta som herr Svensson i Ljungskile
sagt. Efter förklaringen att statsbidraget
till småbruket i allmänhet och
norrlandsjordbruket i synnerhet bör
förbättras så tycker jag emellertid att
herr Svensson i Ljungskile borde ha
beklagat att hans meningsfränder i utskottet
inte tagit större hänsyn till de

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

kommunistiska imotionerna som just
avser att åstadkomma en sådan förbättring
utöver vad reservanterna har föreslagit.
Men de frågor som har med småjordbrukarstödet
att göra ger ofta upphov
till mycket motsägelsefyllda förslag
och debatter. Det skulle ha varit
anledning för mig att ta upp den saken
i samband med ett ärende som handlagts
tidigare i dag, nämligen den del
av regeringens Tornedalsproposition
som behandlas i utlåtandet om jordbrukets
huvudtitel. I det sammanhanget
har nämligen också frågan om småbrukets
problem ställts på sin spets.
Men eftersom det här i princip rör sig
om samma problem som för småbruket
i sin helhet skall jag bara ta tornedalsfrågan
som exempel på småbrukarstödets
samband med andra delar av näringspolitiken.

I princip handlar det om hur man
bl. a. genom statliga anslag till jordbruket
skall kunna åstadkomma likställdhet
i inkomsthänseende mellan småbrukarna
och andra samhällsgrupper. För
att åstadkomma en sådan likställdhet
— så lyder den officiella målsättningen
•— måste brukningsenheterna i
allmänhet bli större och jordbruket i
sin helhet bedrivas mera rationellt. Å
andra sidan kan inte, heter det också i
denna officiella målsättning, alla jordbruksföretag
göras större och mer rationella,
ty då skulle varuöverskottet
på jordbrukets område bli ännu större.
Därför måste det vidtas en radikal
minskning inte bara av jordbruksenheternas
antal, utan också av den sammanlagda
areal som används för framställning
av jordbruksprodukter, särskilt
animalieprodukter.

Det är av denna anledning som man
planterar skog på mycket stora arealer
jord vilka tidigare varit odlade, och
även den statliga anslagspolitiken har
utformats med sikte på en sådan utveckling.
Utformningen av producentbidrag,
skördeskadehjälp och mycket annat liknande
har otvivelaktigt haft till syfte

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

att driva i väg en mängd jordbrukare, så
att deras odlade jord kan användas för
sammanläggning till större jordbruk och
för skogsbruk. Denna effekt har den
statliga anslagspolitiken redan i mycket
stor utsträckning haft, och man fortsätter
nu systematiskt på samma väg.

Jag skall inte upprepa de frågor som
vi tidigare rest i sådana här debatter
och som bl. a. gällt det tvivelaktiga i
påståendet att det verkligen finns ett
överskott på jordbruksprodukter. Näringsfysiologer
och folk som sysslar
med socialpolitik vet, att en mängd
människor här i landet skulle behöva
äta mycket mera av jordbrukets högvärdiga
produkter men att de inte har
råd därtill. Begränsningen av jordbruksproduktionen
belyser sålunda bara det
faktum som vi också känner till från
många andra områden, nämligen att
det är något grundläggande fel på en
ordning soin får sådana destruktiva
verkningar.

Jag skall emellertid inte nu orda ytterligare
om den saken, utan jag vill
i stället rikta uppmärksamheten på att
småbrukarfrågan inte kan skiljas från
näringspolitiken i övrigt. Jag vill understryka
vad den kommunistiska riksdagsgruppen
sagt vid upprepade tillfällen
när såväl jordbruksfrågorna som
andra näringspolitiska frågor tidigare
behandlats här i riksdagen. Vår mening
är inte att underkänna den allmänna
målsättningen att jordbruket skall rationaliseras,
men om jordbrukets sammanlagda
areal blir mindre och antalet jordbrukare
minskas, så är det statens skyldighet
att se till att det finns försörjningsmöjligheter
för dem som inte längre
kan stanna kvar inom jordbruket
eller rättare sagt, drivs därifrån.

Det är på den punkten som de största
bristerna finns och det är detta som
gör att framför allt de borgerliga partiernas
representanter råkar ut för ett
ständigt dilemma. Ett rationellt jordbruk
säger sig även de borgerliga talesmännen
vilja åstadkomma, och de

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

bekänner sig också till kravet på trygghet
för dem som skall lämna jordbruket.
Samtidigt motsätter de sig dock
energiskt det mesta av åtgärder, bl. a.
anläggning av statsindustrier och ingripande
i näringslivet på andra sätt för
att motverka de svårigheter som uppstår
när rationaliseringen skall genomföras.
Ett typiskt exempel därpå utgör
de förhållanden som uppkommit i Norrbotten.
I statsmakternas planering ingår
att antalt jordbrukare enbart i
Tornedalen skall på mycket kort tid
minskas från nuvarande 4 500 till 1 800.
3 000 småjordbruk skall alltså nedläggas
inom en mycket kort tidrymd. Det
innebär att en befolkning på sammanlagt
15 000 personer enbart inom detta
område måste erhålla någon annan
form av försörjning. Hur detta skall
gå till har statsmakterna ännu bara
givit mycket svävande besked om. Och
de borgerliga partierna har bara på
en punkt en mycket bestämd uppfattning,
nämligen att försörjningsfrågan
för de bortrationaliserade inte får lösas
genom ökat statligt ingripande, genom
tillkomsten av statsindustrier eller
annan s. k. inblandning ti det privata
näringslivet. Det är detta som utgör
den grundläggande motsättningen mellan
ord och handling i detta sammanhang.
Tills vidare har också den borgerliga
ståndpunkten haft framgång så
till vida att frågan om industriföretag
som skulle bli avgörande för Tornedalens
försörjningsproblem har lagts på is.

De mest energiska förkämparna för
den borgerliga ståndpunkten har också
i dag motsatt sig förslaget om särskilda
åtgärder till stöd för jordbruket
i Tornedalen. Enligt uppgifter i tidningarna
har statsutskottet inte kunnat
hitta på någon knepigare lösning av
detta dilemma än att tills vidare bordlägga
hela frågan om Tornedalsproblemet
till efter valet!

I allt väsentligt är emellertid småbrukarfrågorna
i sin helhet av samma slag
som i Tornedalen när det gäller sam -

spelet mellan åtgärderna på småjordbrukets
område och den övriga näringspolitiken,
även om det i Norrland tillkommer
särskilt svåra omständigheter
på grund av klimatförhållandena och
näringslivets allmänna ensidighet.

Vi vill för vår del inte vara med
om utsvältningsmetoden för att skapa
förutsättningar för jordbrukssammanslagning
och annan rationalisering. Så
länge staten inte på annat sätt sörjer
för en tryggad tillvaro för dem som
man vill ha bort från jordbruket måste
nuvarande stödåtgärder bibehållas och
förbättras. Det kan ske på många olika
sätt, såsom också har framgått av de
många förslagen i motionerna och för
övrigt också av reservanternas förslag.
För vår del har vi ansett att ett ökat
leveranstillägg för mjölk och en förbättring
av det extra mjölkpristillägget
i norra Sverige är de angelägnaste
uppgifterna, och detta har på sitt sätt
vitsordats också av andra talare.

När utskottsreservanterna i alla fall
har satt sig ned och valt och vrakat
bland sina egna många förslag för att
jämka ihop ståndpunkterna i en enhetlig
reservation, förvånar det mig att
de inte har kunnat gå samma väg för
att ge småbrukarna den ytterligare förbättring
som ett hänsynstagande också
till de kommunistiska förslagen skulle
ha inneburit. Det är emellertid inte
ovanligt numera att det bara är kommunisterna
som kan bortse från partitaktik
och prestigesynpunkter för att
framtvinga åtminstone någon ändring i
rätt riktning.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till de kommunistiska motionerna
vid denna punkt.

Herr talmannen tog på nytt ledningen
av förhandlingarna.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
yttrade i slutet av sitt anförande
några ord som jag skulle kunna instäm -

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

ma i, nämligen dels att denna fråga har
diskuterats vid olika tillfällen under
senare år och dels att det knappast
finns några nya argument i dagens debatt.
Från denna utgångspunkt skulle
jag ha kunnat nöja mig med att hänvisa
till vad jag själv och andra representanter
för det parti jag tillhör anförde
i den utförliga debatt i denna
fråga som hölls den 12 maj föregående
år. Om jag ändå inte gör så utan tar
upp en del av dessa spörsmål till litet
närmare resonemang, är det därför att
hela denna fråga om den del av stödet
till småbruket som redovisas här av
olika anledningar har kommit att få
en så pass politisk karaktär och så
starkt kopplats samman med den politiska
debatten, att det tydligen är
ofrånkomligt att man varje år diskuterar
vissa detaljer.

En sak gör enligt min mening vårt
ställningstagande än starkare i år än
förra året, och det är att 1960 års jordbruksutredning
nu har arbetat ett år
till och kommit ett år närmare den
tidpunkt då den skall presentera sitt
förslag. Det återstår alltså en kortare
tid för det provisorium vi nu har i form
av småbruksstöd.

Jag fattade herr Svensson i Ljungskile
så att han bestred att denna utredning
skulle komma att ta upp dessa
ting, men ingenting har väl ändrats i
utredningens direktiv. Det lär alltjämt
vara dess uppgift att ta upp även småbrukarfrågorna.
Jag förmodar också att
den kommer att få göra detta.

Att tala om att det skulle bli besvärligt
för ett organ som lantbruksnämnden
kanske inte uppfattas som något
starkt argument. Att nu lägga om reglerna
för denna bidragsgivning för några
år skulle emellertid medföra risk
för att hela denna väldiga apparat skulle
få sättas i gång för en omprövning
av olika bidragsformer. Det är för mig
ett motiv — särskilt som det inte är fråga
om mera kontanta belopp än i bästa
2*— Andra kammarens protokoll 1962.

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

fall en hundralapp — för att man inte
skall vidta en sådan åtgärd.

När man diskuterar dessa ting hänvisas
det gång på gång till vad 1955 års
småbruksutredning sade i sitt betänkande
år 1958. Man får nästan den uppfattningen
att denna utredning skulle vara
av en helt annan klass än alla andra
utredningar och att dess betänkande av
år 1958 skulle vara en ny tids heliga
urkund som innehåller den oförfalskade
och äkta sanningen och ingenting
därutöver. Det är väl många utredningar
i detta land som inte föranlett
någon kungl. proposition. Det händer
ju ofta att ett betänkande ändras i vissa
detaljer och kanske också i många
väsentliga avsnitt. Det faktum att det i
denna utredning har träffats en kompromiss
mellan de parlamentariska representanterna
kan ändå inte medföra
att uppgörelsen får avtalsbindande karaktär
och vara någonting som alla andra
måste rätta sig efter.

Jag tyckte att herr Svensson i Ljungskile
gick till fränt angrepp mot sina
socialdemokratiska kolleger i kommittén.
Jag har dock ingen anledning att
här ta dem i försvar. De kan säkerligen
själva mycket bra försvara sitt
handlingssätt. Men det har väl hänt
många av oss att vi, överbevisade av
sakligt starka argument, har kommit att
inte en annan ståndypunkt än den vi ansett
oss böra inta vid något tidigare
tillfälle. Det är väl inte så sällsynt,
även om det inte har hänt herr Svensson
i Ljungskile — något som jag inte
kan yttra mig om.

Sedan vill jag också ta upp det resonemang
som herr Hseggblom och andra
talare fört, nämligen att det stöd vi
här diskuterar skulle vara en kompensation
för den urholkning, som enligt
herr Hseggblom inträtt i och med omsättningsskattens
införande. Omsen skulle
sålunda vara anledningen till detta
kompensationstänkande. Herr Hseggblom
sade i sammanhanget att andra
Nr U

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Särskilt stöd ät det mindre jordbruket

folkgrupper liar fätt förmåner som inte
småbrukarna blivit delaktiga av. Nu
är det deras tur, sade han. Vilka andra
folkgrupper är det då fråga om? Om
man uppfyller vissa förutsättningar, så
får man här i landet ålders- eller invalidpension.
Man får också barnbidrag,
om man har barn under 16 år. Dessa
förmåner har undan för undan korrigerats
för att deras penningvärde skall
bevaras. Men allt detta är ju förmåner
som även småbrukarna får, om de uppfyller
förutsättningarna.

Vi har också infört vissa förbättringar
på bostadsområdet, men också
det är förmåner som småbrukarna är
delaktiga ay. Många småbrukare har exempelvis
erhållit egnahemslån, förbättringslån
och liknande. Såvitt jag vet har
bestämmelserna för dessa förmåner aldrig
formulerats så att småbrukarna blivit
utestängda, och det är där som vi
huvudsakligen har vidtagit åtgärder för
att bevara penningvärdet.

Herr Svensson i Ljungskile sade också
att ingen annan grupp har behandlats
så snävt som småbrukarna av den
svenska riksdagen. Även om detta är
uttryck för en personlig uppfattning,
undrar jag om det ändå inte var litet
för mycket sagt. Under de år jag suttit
i jordbruksutskottet har vi i varje
fall bifallit förslag, som kostat mycket
pengar och som varit av den karaktären
att de i stor utsträckning givit just
småbrukarna förmåner. Detta gäller exempelvis,
och i mycket hög grad, om
skogssamverkansområdena på vissa håll
i Norrland och de koncentrerade rationaliseringsåtgärder
som staten nu
satsar mer och mer på liksom den rådgivande
verksamheten när det gäller
produktionsinriktningen. Allt detta är
åtgärder, som i hög grad främjar småbrukarna.

Vad gäller frågan vad som egentligen
sades och beslöts 1947, så vet jag
att en man som i betydligt högre grad
än jag själv deltog i 1947 års beslut är
antecknad på talarlistan, och jag tror

det är till fördel för denna debatt om
han får svara på den saken. Herr Hseggblom
har ju ändå nu erkänt att detta
bidrag är ett övergångsstöd — även om
han gör gällande att det huvudsakliga
syftet med stödet skulle vara att utjämna
prispolitiken. Men då vill jag fråga:
Hur kan man då motivera att detta
stöd är inkomst- och förmögenlietsprövat?
Så är ju inte fallet med de prispolitiska
åtgärderna i övrigt. Och är
det ett särskilt övergångsstöd, så har
vi här skillnaden mellan de båda principiella
uppfattningarna i denna fråga,
nämligen huruvida alla som köpt ett
jordbruk av viss typ och inte har en
alltför stor inkomst skall få detta bidrag
eller inte.

Om någon tillträder en liten gård
utan några utsikter att där kunna uppnå
8 000 å 10 000 kronor i årsinkomst,
så har han särskilda motiv, sade herr
Svensson i Ljungskile. Javisst liar han
det. Och om denna lilla gård inte behövs
och på längre sikt inte spelar någon
större roll ur rationaliseringssynpunkt,
så skall naturligtvis vederbörande
få köpa detta småbruk. Det är ingen
som vill neka honom det bara för nekandets
egen skull. Han må ha sina
motiv för köpet, och han må gärna
lägga sig till med gården. Men det kan
inte föreligga motiv för Sveriges riksdag
att ge honom en viss kontant summa
varje år för att han sitter på detta
sitt jordbruk. Ett sådant betraktelsesätt
kan jag inte acceptera.

Herr talman! Jag har lovat att inte
tala länge, och därför slutar jag med
att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag bad om en replik
därför att herr Jonsson tycks ha uppfattat
vad jag sade så att jag skulle ha
bestritt, att 1960 års jordbruksutredning
skulle ta upp jordbruksfrågan. Det
har jag inte sagt någonting om. Egent -

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

ligen var det bara detta jag skulle vilja
rätta till.

Eftersom jag har ordet kan jag emellertid
också säga något om herr Jonssons
bemötande av mitt uttalande att
man inte, såvitt jag vet, i något annat
sammanhang har behandlat någon annan
folkgrupp så snävt som man behandlar
småbrukarna i detta avseende.
Herr Jonsson talar om att de har folkpension,
barnbidrag, bostadsbidrag, del
i den allmänna upplysningsverksamheten
o. s. v. Det visar ju bara att något
argument på den centrala punkten inte
finns, ty då hade väl herr Jonsson
nämnt det.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag fäste mig också vid
att herr Jonsson i Strömsund kröp bakom
1960 års jordbruksutredning. Denna
utredning blir väl färdig någon gång
1964 eller 1965, alltså tio år efter det
att första uppdraget gavs åt en utredning
att klarlägga småbruksfrågan.

Jag frågar mig varför man just nu
kryper bakom 1960 års jordbruksutredning.
Det har ju funnits andra förslag
från vårt och andra håll, där det begärts
att t. ex. kreditförsörjningen till
jordbruket skall brytas ut och snabbbehandlas
av 1960 års jordbruksutredning.
Vi har begärt att utredningen skulle
göra en kontroll över sexårsavtalet.
Då har man sagt att utredningen är så
överlastad med arbete att den inte kan
belastas mera. Nu menar man att den
skall ta upp hela småbruksfrågan och
utreda den i detalj. Det är möjligt att
utredningen kommer att göra detta. Jag
vill bara säga att utredningen är uppdelad
i olika expertgrupper, och ännu
finns såvitt jag vet ingen expertgrupp
för småbruksfrågan. Om denna kommer
att utredas, blir det som ett tillägg
till den övriga utredningen, som därigenom
alltså kommer att ytterligare
dra ut på tiden.

Varför kryper man bakom denna ut -

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

redning när det redan finns en speciell
småbruksutredning? Ett förverkligande
av dennas förslag skulle egentligen bara
bli att man kompenserade för penningvärdeförsämringen
— det är ingenting
annat i stort sett. Om man vill se
på siffrorna för konsumentprisindex
1957, när denna utredning lade fram
sitt resultat och man satte beloppen
finner man att detta då var 145 enheter.
1959, när regeringen lade fram det
förslag som ännu gäller, hade detta index
stigit med 8 enheter, och i dag ligger
det 10 enheter högre än 1959. Samtidigt
var inkomsterna från dessa småbruk
i fem- och tiohektarsgruppen
8 140 kronor 1959 och 8124 kronor
1957, alltså praktiskt taget detsamma.
Men 8140 kronor i dag är väsentligt
mindre i realvärde än 8 124 kronor var
1957. När man biträdde reservanternas
förslag innebar det följaktligen bara att
man återställde penningvärdet.

Herr JONSSON i Strömsund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kryper inte bakom
1960 års utredning, herr Hansson i Skegrie.
Jag har inte behov av att göra det.
Jag vet att utredningen finns och att
dess viktigaste uppgift är att även undersöka
dessa ting. Riksdagen har på
jordbruksutskottets förslag till denna
utredning remitterat vissa motioner
som gäller småbrukets problem, och jag
förutsätter att utredningen måste ta itu
med dessa ting. När utredningen också
är skyldig att vara färdig inom loppet
av några år, har jag tyckt att detta varit
ett argument.

Till herr Svensson i Ljungskile vill
jag säga att när jag opponerade mot
hans yttrande, att ingen annan grupp
har behandlats så snålt som småbrukarna
här i riksdagen, åberopade jag
de småbrukarfrågor som behandlats av
jordbruksutskottet, frågor som jag tycker
är av en helt annan och viktigare
karaktär än detta utbetalande av hundralappar.

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Herr H.ACGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Bara en kort reflexion
med anledning av att herr Jonsson i
Strömsund ansåg att vi gjorde anspråk
på att småbruksutredningen skulle vara
på ett speciellt sätt undantagen från
kritik.

Småbruksutredningen syftade till att
skapa en rimlig ersättning åt småbrukarna.
Kompromissen gällde de vägar
man skulle gå. Sedan har mig veterligt
ingen utredning sökt komma fram till
vad som ur småbrukets synpunkt kunde
vara rimligt, och när småbruksutredningens
förslag skulle förverkligas
både jordbruksministern inte tillräckligt
med pengar för att kunna ge den
rimliga ersättningen. Vi vill nu så långt
det är möjligt söka få till stånd en justering.

Herr Jonsson i Strömsund säger att
småbrukarna bar andra förmåner. Ja,
det hade de också innan småbrukarstödet
infördes. Och de andra förmånerna
har justerats, men småbrukarstödet
skall tydligen stå stilla. Förmögenhetsgränser
o. d. har exempelvis
ändrats, och för några dagar sedan beviljade
vi stora pengar åt dem som åtnjuter
familj ebostadsbidrag. Småbrukarna
kan i många fall inte få något
bidrag — även om de har sämre bostäder
än egnahemsägare — innan förmögenhetsgränsen
ändrats.

Det ligger allt mycket i det hårda
omdöme som herr Svensson i Ljungskile
fällde.

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! Jag bar egentligen begärt
ordet för att beröra ett enda avsnitt
av utskottsutlåtandet, nämligen det
som återfinns på s. 3 och där det heter:

»I anledning av yrkandet i motionsparet
I: 496 och II: 570 får utskottet
särskilt framhålla olämpligheten av att
jämväl nytillträdande jordbrukare skall
kunna erhålla bidrag. Härigenom skulle
nya grupper jordbrukare, som köpt
ett mindre jordbruk med full vetskap

om dess begränsade bärkraft, komma
att innefattas i stödet. Genom att godtaga
motionärernas förslag torde nu utgående
bidrag mista sin karaktär av
övergångsstöd och stimulera till inköp
av små brukningsenheter, något som ej
står i överensstämmelse med de av statsmakterna
beslutade riktlinjerna för en
storleksrationalisering inom jordbruket.
»

Detta påstående är i grunden felaktigt.
I verkligheten är det inte så lätt
att sälja ett småbruk. Den som i dag
skall förvärva ett småbruk av den storleksordningen
att det berättigar till
arealtillägg, räknar med åtminstone tre
möjligheter att komplettera sin inkomst.
För det första hör han efter om det
finns möjlighet att arrendera eller köpa
tillskottsjord —- detta är det vanligaste.
För det andra undersöker han om det
går att få köpa fodersäd eller andra fodermedel
och genom förädling av dessa
nå ett bättre ekonomiskt resultat. För
det tredje frågar han — detta är också
mycket vanligt — om det finns försörjningsmöjligheter
i trakten utom jordbruket.

Alla dessa tre frågeställningar möter
man alltså, när man talar med en som
skall köpa ett sådant här jordbruk. Föreligger
några av dessa arbetsmöjligheter
utom jordbruket kommer vederbörande
över inkomstgränsen, vilken
kan variera år från år —- bidrag får
ju sökas varje år. I regel måste köparna
sätta sig i skuld, och räntan är visserligen
avdragsgill men inte amorteringen.

Jag träffade förra året en man vars
inkomst låg 150 kronor över gränsen,
och han var litet förargad. Han hade
biträtt en lastbilschaufför och på det
sättet tjänat 4 000 kronor. Naturligtvis
släpper han inte denna inkomstkälla
för att få arealtillägget.

Talet om att rationaliseringen förhindras
är felaktig, och jag vill bestämt
tillbakavisa sådana påståenden. Givetvis
finns det fall, då en köpare av en

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

fastighet skulle kunna få arealtillägg
ett år men inte ett annat på grund av
att inkomsten varierar. Det kan t. ex.
bli mindre inkomster av skogskörning
o. d., så att vederbörande kommer under
inkomstgränsen. Då tycker jag det
är rimligt att vederbörande skall kunna
söka och få arealtillägg.

Jag vill också ta upp en fråga av
mera principiell art. Det är inte fråga
om så stora ekonomiska belopp — det
skulle inte komma att kosta mer än en
miljon om året — men saken har en
principiell sida, och jag fritar mig inte
heller själv i det sammanhanget. Sedan
vi beslöt att mynta uttrycken övergångsstöd
och övergångsjordbruk har
det spritt sig en pessimism i småbrukarkretsar,
vilken man nästan ständigt
stöter på. Småbrukarna har fått den
uppfattningen att de utgör sista generationen
och att deras gärning så att säga
mera betraktas som tärande än som
närande, som om de inte gjorde några
produktiva insatser jämfört med övriga
folkgrupper utan mera vore en belastning
för samhället. Dessa tankegångar
möter man ständigt när man resonerar
med småbrukare. Det måste vara något
fel på en jordbrukspolitik som i den
situation där vi befinner oss skapar
håglöshet och bristande framtidstro hos
dem som bidrar till vårt lands livsmedelsförsörjning.

Jag har tidigare sagt och vill upprepa
det i denna talarstol att jag har den
uppfattningen, att framtiden är så oviss
när det gäller den lokala försörjningen
att vi måste vara litet försiktiga. Vi har
visserligen överproduktion av livsmedel
i världen, men världssvälten är dock
en realitet, och världen har en befolkningstillväxt
av väldiga proportioner.
Vi räknar också i vårt land med en ökning
till 8 miljoner invånare inom en
inte alltför avlägsen tid. Genom detta
skulle en del av överskottet försvinna.
Mot bakgrunden av dessa synpunkter
menar jag att riksdagen i dag skulle
kunna kosta på sig den självövervinnel -

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

sen att besluta, att den kategoriklyvning
som har införts mellan nytillträdande
jordbrukare och övriga jordbrukare
skall upphöra. Detta skulle bidra
till en utjämning och kanske skapa en
något bättre anda bland småbrukarna
och ge dem ett psykologiskt betydelsefullt
erkännande.

Jag skall inte ta upp frågan om leveranstillägget.
Det har utförligt motiverats
från flera håll tidigare och det
kan vara onödigt att ta upp det igen.

Emellertid vill jag säga några ord
om motion II: 571, som herr Holmberg
talade för. Man kan ärligen erkänna
att denna motion ■—- i vilken det beträffande
leveranstillägg för mjölk bl. a.
föreslås att maximibeloppet 480 kronor,
skall utgå oförändrat upp till en
leveranskvantitet av 20 000 kg — faktiskt
ger det egentliga småbruket mer
än någon annan näringsgren. Det är
en riktig avvägning, det vet vi alla,
men jag förutsätter att utskottet inte
har kunnat gå med på den. Utskottet
har gått kompromissvägar för att försöka
följa det förslag som småbruksutredningen
en gång framlade. Man tror
väl att man därigenom skall erhålla en
garanti för att få igenom det höjda leveranstillägget.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Många skäl har under
denna debatt anförts för reservanternas
förslag, och jag vill i första hand instämma
i vad herr Hansson i Skegrie
och herr Svensson i Ljungskile har
sagt. Även om herr Svenssons anförande
var kärvt, tyckte jag det han sade
var riktigt. Det var många småbrukare
som efter fjolårets votering —- som ju
föll på grund av ett missöde —• klagade
över att man vid riksdagens avgörande
av för andra grupper mycket viktiga
frågor brukar vara så försiktig att man
i förväg bestämmer, att voteringen skall
göras om för den händelse någon röstar
fel, medan man när det gäller småjordbrukarnas
problem inte bekymrar

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

sig om en felröstning. Man förvånar
sig inte över att småbrukarna reagerar
på det sättet.

Jag skulle vilja beröra en punkt i reservanternas
förslag, nämligen de s. k.
arealtilläggen. Det finns knappast något
annat i reglerna för jordbrukarstödet
som jordbrukarna har så svårt att
förstå som kategoriklyvningen på detta
område. En del får detta bidrag och en
del får det inte på grund av några egendomliga
bestämmelser. Det underliga är
att orsaken till denna kategoriklyvning,
trots att den har praktiserats sedan
1948, ändå inte slagit igenom i det allmänna
medvetandet. De som utformade
förslaget 1948 — vi har hört att en
av dem skall tala här senare — trodde
naturligtvis att detta skulle gå in i
jordbrukarnas medvetande, men efter
vad jag kan finna har så inte skett. Reservanternas
förslag, som är detsamma
som småbruksutredningens förslag av
1945, har ett mycket starkt stöd ute i
landet, så starkt att det finns anledning
för riksdagen att också ställa sig bakom
det. Samma sak gäller den föreslagna
höjningen av bidragsskalan, som är
skälig på grund av den penningvärdeförsämring
som har ägt rum. Realvärdet
har ju sjunkit mycket mer än höjningen
i det föreliggande förslaget ger,
och dessutom har försäkringsförmåner
för många andra grupper kommit till,
något som ökar spännvidden ännu mer.

Utskottet säger att ändringar i bidragsskalorna
skulle medföra påtagbara
olägenheter. Jag kan inte förstå vilka
påtagbara olägenheter som skulle uppstå
om vi t. ex. i år skulle ändra bidragsskalorna.
Herr Jonsson i Strömsund
har här talat om barnbidragen
och folkpensionerna och dem justerar
vi ju då och då. Det framkommer aldrig
några skäl för att detta skulle medföra
några påtagbara olägenheter utan
det säger man sig kunna gå i land med.

Det har sagts att om arealtillägget
bleve generellt skulle detta stimulera
till köp av småjordbruk, och därför

skulle detta förhindra de sammanläggningar
man önskar. Det är endast teoretikerna
som tror på detta. Jag har
inte mött någon som på grund av arealbidragen
sagt sig vilja skaffa ett jordbruk
av denna storlek.

När det gäller den undre arealgränsen,
som man nu yrkar på att få justerad
från 2,1 till 2,0 hektar, tycker jag
det är egendomligt att man inte kan
komma överens om en sådan småsak,
och många jordbrukare kommer nog
att tycka likadant. Jag tycker nog att
det borde ha funnits möjlighet att göra
upp om denna sak. Mellan 1948 och
1959 fanns det inte heller —- om jag
inte tar fel — någon undre arealgräns
för producentbidraget, utan man gick
efter den principen att den mjölk som
producerades i huvudsak skulle ha
framställts på grovfoder på den egna
brukningsdelen, och då kom man väl i
vissa fall även under 2,0 hektar.

Herr Jonsson i Strömsund säger, att
det som sades av de socialdemokrater,
som deltog i 1955 års småbruksutredning
inte var kungsord och att de —
övertygade av mycket starka skäl —
har frångått den ståndpunkt de då intog.
Men jag kan inte finna att de skälen
finns angivna i jordbruksutskottets
utlåtande nr 6 som i dag ligger på riksdagens
bord. De skäl som där anges är
inte så starka att de motiverar att man
går ifrån vad som föreslagits av en utredning
som man varit med i.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att säga några ord i anledning av en
motion om det extra mjölkpristillägget,
vilken jag väckt och som behandlas i
jordbruksutskottets utlåtande nr 6.

Syftet med det extra mjölkpristillägget
är ju bl. a. att stimulera poduktionen
i de bygder där den inte täcker
förbrukningen. Tillägget skall sålunda
vara ett medel att inom vissa områden

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

upprätthålla en tillfredsställande färskvaruförsörjning.
Till dessa områden hör
Värmland, vilket också bekräftas av att
länet får del av detta extra tillägg. Det
måste emellertid ifrågasättas, om området
placerats i rätt bidragsgrupp. Mycket
talar för att så inte är fallet. Jag
skall nämna några siffror för att belysa
utvecklingen av mjölkproduktionen
inom länet.

Ar 1945 fanns i länet ungefär 87 000
mjölkkor. År 1950 hade siffran reducerats
till 75 000, och 1960 var antalet
mjölkkor 50 000. Från 1950 till 1960
har alltså antalet mjölkkor reducerats
med icke mindre än 33 procent.

Beträffande mjölkkvantiteten kan nämnas,
att det år 1950 vid länets mejerier
invägdes 129 miljoner kilo mjölk, under
det att siffran för 1960 var 85 miljoner.
Vi kan alltså för denna tid konstatera
cn minskning av invägningen vid
mejerierna med icke mindre än 34 procent.

Vad betyder nu denna utveckling för
ett län som Värmland med dess mycket
starka industriella expansion och dess
många småbruk? Det måste betyda, att
den tendens som i dag gör sig gällande
inom Klarälvdalen och filipstadsområdet,
där man över huvud taget vintertid
har mycket svårt att få fram den
mjölk som behövs, kommer att förstärkas.
Det kan naturligtvis göras gällande,
att man kan ta mjölk från andra håll.
Men vi vet att Stockholm behöver ett
allt större produktionsområde; vid den
sista sammanslagningen kom man att
utsträcka sitt produktionsområde till
stora delar av Skaraborgs län.

Vi vet också att all produktion inom
Älvsborgs län nu går till Göteborg. Detta
betyder att man i Värmland måste
se till att mjölkproduktionen blir av
sådan omfattning att den räcker för
länets konsumtion.

Även produktionsbetingelserna i
Värmland är sådana, att en högre bidragsgrupp
vore berättigad. Produktionskostnaderna
per skördeenhet är

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

lika stora som de nordligare länens, och
i vissa delar av landskapen är de t. o. m.
jämförbara méd produktionskostnaderna
i de allra nordligaste delarna av vårt
land. Det oaktat har hela länet placerats
så lågt som i bidragsgrupp 4. I
motion 11:578 har hemställts om en
prövning i syfte att få länet placerat i
en högre bidragsgrupp.

Jag vill erinra om att jordbruksutskottet
1959 framhöll, att vissa jämkningar
kunde vara befogade och att
Kungl. Maj :t borde ha sin uppmärksamhet
riktad på den frågan. För Värmlands
vidkommande har det emellertid
inte blivit någon jämkning eller ändring.
Utskottets majoritet ställer sig helt
avvisande till motionen. Inte heller reservanterna
tillstyrker en höjning för
Värmlands vidkommande. Däremot har
det framhållits, att Kungl. Maj:t på förslag
av jordbruksnämnden och jordbrukets
förhandlingsdelegation bör besluta
hur det av reservanterna förordade
extrabeloppet skall fördelas på
olika områden. För min del är jag med
hänsyn till de faktiska omständigheterna
övertygad om att ett sådant förfarande
inte kommer att utfalla ogynnsamt
för Värmlands vidkommande. Jag
grundar min slutsats på vad jag förut
anfört om produktionsförhållandena
och produktionskostnaderna i Värmland
jämförda med motsvarande förhållanden
och kostnader i andra områden,
där det extra mjölkpristillägget utgår.

Med dessa ord vill jag, herr talman,
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Det är inte med någon
särskild entusiasm man deltar i denna
debatt. Det är fjärde gången å rad som
precis samma frågor tas upp och precis
samma argument anföres. Jag kan
knappast tänka mig att någon har den
uppfattningen att denna diskussion är
till för att informera och övertyga riksdagens
ledamöter. Vi riksdagsmän måste

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Särskilt stöd it det mindre jordbraket

ju vara synnerligen obildbara när vi
hört på detta nu för fjärde gången i
sträck utan att ta intryck. Men det är
väl annat som ligger bakom, och därför
får kanske även jag framföra några
synpunkter i debatten. Jag skall försöka
hålla mig till sådana argument som
här har framkommit och som jag tycker
är ohållbara.

Jag tillåter mig att börja med herr
Haeggblom. Jag är van att betrakta herr
Haeggblom såsom en allvarlig och låt
mig säga vederhäftig kamrat, men när
han kommer här och säger att orsaken
till att vi nu har de regler för småbruksstödet
som vi har är att jordbruksministern
inte fick tillräckligt med pengar
1959, då har herr Haeggblom nog svårt
att bevisa riktigheten av vad han säger.
Det enda han kan anföra till stöd för
sitt påstående är vad han tror sig ha
uppfångat skvallervägen. För min del
anser jag de regler som gäller vara så
välmotiverade att jag inte känner behov
av att hitta på särskilda orsaker
till att de har kommit till.

Jag vet inte vad herr Haeggblom menade
med att säga att vi borde ha kunnat
enas i utskottet om en gemensam
linje. Det är visserligen sant att både
i fjol och i år har kommit förfrågningar
till oss på socialdemokratisk sida om
vi vill resonera. Varje gång har vi sagt
att vi inte undandrar oss att resonera,
men resonemangen har genast slutat
med att vår motpart har förklarat att
enigheten skall vinnas på dess linje.
Då kan det ju inte vara så förfärligt
mycket att resonera om.

Låt oss därför se bort från dessa av
herr Haeggblom anförda synpunkter.

Jag vill sedan ta upp en fråga som utskottets
ärade ordförande drog in i debatten.
Han ville förklara varför vi har
ett småbruksstöd, och han menade att
stödet är ett övergångsstöd. Jag föreställer
mig att han menade att det är ett
stöd som lämnas i avvaktan på att småbruket
finner sin naturliga plats i det
svenska jordbruket. Men, sade han, stö -

det är också till för att bevara en arbetskraftsreserv.
Den tanken vill jag
bestämt opponera mig mot. Det ligger i
sakens natur att om ett småbruk i sig
självt inte kan ge innehavaren skälig utkomst
och vederbörande har tid över
att arbeta på annat håll, så är det visst
inte något fel i att han gör det. Men vi
kan fördenskull inte önska att småbruk
bevaras för att vi skall ha en arbetskraftsreserv
om innehavarna inte kan
vinna sin bärgning utan särskilt statsstöd.
Vi måste återigen framhålla vad
som ofta har understrukits, att avsikten
är att detta stöd skall vara ett övergångsstöd.

Det är inte riktigt att vi socialdemokrater
önskar rationalisera bort småbruk
för bortrationaliseringens skull. Vi
är tvärtom mycket intresserade av att
småbrukare genom att ta upp specialiserad
produktion skall kunna skaffa sig
skälig inkomst utan statsstöd.

Det är egentligen dessa vägar vi har
att välja mellan: att specialisera småbruken
eller att rationalisera bort dem.
Varje hinder för en utveckling längs
dessa vägar måste vi försöka undanröja.
Därför bör enligt min mening det
nuvarande småbruksstödet så snart det
över huvud taget är möjligt slopas. Jag
hoppas att 1960 års jordbruksutredning
skall kunna finna riktlinjer för hur
småbruket skall erhålla en naturlig ställning
i svenskt näringsliv utan kontantunderstöd
från staten. Det måste under
alla omständigheter vara olämpligt att
nu införa stöd till kategorier som i
dag inte erhåller något småbruksstöd.
Det är ju detta man i själva verket vill
göra när man föreslår småbruksstöd
även till nytillträdande och vill utsträcka
leveransbidragen för mjölk.

Det har talats mycket om 1955 års
småbruksutredning, som tydligen varken
Kungl. Maj:ts eller riksdagens beslut
kan bita på. Den lever med sin
överhöghet från år till år och kommer
väl att leva från decennium till decennium
— och det är skönt, ty då slipper

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

jag vara med om begravningen. Men
småbruksutredningen har inte framfört
något förslag i fråga om det extra mjölkpristillägget
för Norrland. Reservanterna
har heller inte utarbetat något förslag
och vet inte hur reglerna skall
avpassas. De säger bara att vi bör anslå
4 miljoner kronor för ändamålet. Sedan
får regeringen tillsammans med
jordbruksnämnden försöka fundera ut,
om det finns något lämpligt och förståndigt
sätt att dela ut dessa pengar
på, men man vet inte om det är möjligt.
Det kan vara en vällovlig tanke,
som man här för fram, men nog verkar
på mig ett sådant förslag att vara
litet hafsigt. Småbruksstödet bör vi väl
inte ha kvar längre än nödvändigt, och
vi skall väl inte vidta sådana åtgärder
med det, att det motverkar en sund utveckling.

Nu sägs här, att reservanternas förslag
inte alls motverkar en sund utveckling.
Det var särskilt intressant att
lyssna till vad herr Jansson i Benestad
anförde. Han talade om hur folk gör
som funderar på att köpa ett småbruk
i våra dagar. Man undersöker flera alternativ
och frågar sig sedan: Kan jag
få tillskottsarbete, kan jag lägga jordbruket
så att det ger mig bärgning?
Det är när man finner, att man på olika
sätt kan skaffa sig en tillräckligt stor
inkomst från småbruket jämte annan
sysselsättning, som man köper. Kan
därför någon i herr Janssons anförande
finna motiv till att man skall utvidga
småbruksstödet även till nytillträdande?
De överväganden från småbruksköparens
sida som herr Jansson här pekade
på är utmärkta. Det är precis så, som
en blivande småbrukare i våra dagar
skall tänka. Och tänker han så, är detta
småbrukarstöd meningslöst. Stödet är
alltså antingen, ärade kammarledamöter,
socialt behövligt eller också är det
det inte. Jag kan vända på steken och
fråga: Kan en eller annan hundralapp,
som reservanternas förslag innebär, betyda
något väsentligt för den stora mas -

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

sa av småbrukare det här gäller? Det
kan det inte. Jag kan säga detta lika
väl som det herr Jansson sade om de
nytillträdandes behov. Men genom att
utbreda och höja småbruksstödet och
genom att motivera detta såsom kompensation
för ändringar i penningvärdet,
ger man det karaktären av att vara
ett permanent bidrag, som människor
inrättar sig efter att ha såsom ett tillskott.
Detta kan inte vara någon lycklig
regel.

Herr Svensson i Ljungskile sade
»Det kostar ingenting.» Ja, det kostar
10 miljoner kronor. Skillnaden mellan
reservanternas förslag och utskottets innebär
en utgift för statskassan på 10
miljoner. Nu kan jag tänka mig, att herr
Svensson i Ljungskile inte fäster så
stort avseende vid statskassan. Det är
möjligt, och den saken skall jag inte ha
någon mening om. Men nog är det märkligt
att högern, som brukar försöka
pruta en miljon här och 10 000 kronor
där på anslag till vällovliga ändamål,
skall tycka att 10 miljoner kronor inte
är någonting att tala om. Det verkar på
mig mera märkligt.

Låt oss slå fast, att nuvarande småbruksstöd
korn till i samband med införandet
av sexårsavtalet mellan jordbrukarnas
organisationer och staten.
Det uppdrogs åt 1960 års jordbrukskommitté,
som skall föreslå riktlinjer
för ett nytt avtal efter sexårsperiodens
utgång, att även utreda småbruksfrågan.
Man kan därför rent konstitutivt
säga, att småbruksstödet är ett led i
småbruksavtalet. Lika väl som jordbruksavtalet
skall stå fast i sex år, bör
också de nuvarande reglerna för småbruksavtalet
stå fast i sex år.

Ingen kan väl bestrida, även om herr
Börjesson i Glömminge försökte göra
det, att täta ändringar i reglerna för ett
småbruksstöd, som går ut till många
tiotusentals jordbrukare, medför svåra
olägenheter. Det är en omfattande administrativ
apparat som måste läggas
om och vi vet att det också blir en stor

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

börda för lantbruksnämnderna. Man
kan därför säga, att med en ändring
åtminstone är förenade betydande administrativa
olägenheter.

Nu har tre år gått av sexårsavtalets
tillämpningstid. Inom tre år skall vi
ta upp frågan om ett nytt jordbruksavtal
och frågan om småbrukarstödettill
nytt övervägande, om 1960 års jordbrukskommitté
verkligen ifyller sin uppgift
— något som dess egna ledamöter
tycks tvivla på. Vi har haft de nuvarande
reglerna under tre år. Ingen
olycka har skett annat än den, att småbrukarutredningen
inte alltid har fått
råda. Det bör gå an för riksdagen att
vänta med åtgärder tills de återstående
tre åren har gått till ända.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr HÅEGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Arton års lärorika erfarenheter
av herr Skölds debattkonst
gör, att man ungefär kan räkna ut, efter
vilka linjer han kommer att argumentera.

Nu skulle han försöka att i dagens
situation ställa mig som någon sorts
mörk skugga till vad jag annars brukar
vara. Men, herr Sköld, skulle det
inte kunna tänkas att jag ändå opererar
efter samma linjer, därför att det
inte finns någon anledning att ändra
sig?

Vad nu gäller min övertygelse om att
orsaken till att småbruksstödet blev
som det blev var hänsyn till statsfinansiella
skäl, som finansministern måste
ta — och därom säger jag ingenting —
så genmäler herr Sköld, att det är inget
annat än skvaller. För mig är det inte
något skvaller. Men om jag ur minnet
relaterade det samtal, som jag hade
med tre socialdemokrater, varav en
jordbruksminister, och varpå min övertygelse
grundas, vore det kanske skvaller.
Jag springer inte med skvaller i
detta fall.

Jag tycker inte att herr Sköld skulle
behöva så många bevis för att en finansminister
då och då måste slå näven
i bordet mot en departementschef.
I varje fall behövs inga sådana bevis,
om man har hört historier berättas om
finansministrars framfart, inte minst finansminister
Skölds, varvid både den
ene och den andre tvingats att pruta på
sina krav. Det är ingenting som på något
sätt kan sägas vara nedsättande för
den departementschef som drabbas av
det.

Det var intressant att höra, att herr
Sköld i dag inte resonerar om rimligheten
i stödet. Det är ändå det som är
den springande punkten. År 1947 talades
det om ett stöd som var rimligt
i förhållande till villkoren på andra
områden. En utredning kom fram till
vissa siffror, och under diskussionerna
inom utredningen ansågs totalt 1 100 —
1 200 kronor vara ett rimligt stöd. Sedan
dess har ingen tagit upp rimlighetsfrågan.
Vi kan kanske därför ägna
utredningen en smula vördnad, därför
att den kom fram till vad 1947 års
beslut syftade till. Men vad finns det
för bevis på att det, som vi var tvungna
att finna oss i, är rimligt?

Det är tråkigt att höra beskyllningar
för bristande god vilja. Jag tycker inte
att vi står så långt ifrån varandra,
och jag erbjöd i utskottet en möjlighet
till kompromiss. Jag sade: För mig är
inte frågan om stödet till de nytillträdande
en helig sak. Men det fanns inte
någon vilja att acceptera en sådan
kompromiss. Det är ett exempel på det
rätt tråkiga förhållandet i svensk demokrati,
att när vi träffas här i riksdagen
utnyttjar man makten, vilket inte
sker när vi träffas i kommunalnämnder
och kommunalfullmäktige.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Sköld började med
att säga att han inte kände någon en -

Fredagen den 30 mars 1963

Nr 14

tusJasiri över afl nu för fjärde gången
behöva diskutera denna fråga. Jag beklagar
att herr Sköld inte kan känna
någon entusiasm. Jag tycker om herr
Sköld när han är glad, och jag skulle
gärna ha sett att han kunnat vara det
även fin. Det hade också varit möjligt
för honom, om han hade biträtt den
mening som det dock finns majoritet
för inom riksdagen. Jag tycker att de
voteringssiffror som framkom i fjol bör
vara en lika stark anmaning till Kungl.
Maj:t som när utskottet gör en beställning
hos Kungl. Maj:t. Detta var en
beställning så god som någon.

Herr Sköld säger att vi har strävat
efter enhet i utskottet men att det hela
har strandat därför att motparten
ville ha hela sitt förslag igenom. Nej,
det är inte riktigt. Kontakter har tagits
för att uppnå enighet, men varje gång
har det hela stupat på rätten för nytillträdande
att erhålla stöd. Det är den
enda punkt där man inte har kunnat
komma till ett resonemang. De övriga
punkterna skulle vi säkert ha kunnat
nå enighet om, men herr Sköld har varit
en bestämd motståndare när det gäller
de nytillträdandes stöd.

Jag har aldrig sagt att vi skulle hålla
kvar småbrukargruppen som en arbetskraftsreserv.
Herr Sköld har i det
fallet hört fel. Jag sade att småbrukargruppen
i dag är en arbetskraftsreserv.
Den är ännu önskvärd såsom sådan, inte
minst i skogsbruket och inom skogsindustrien.

Sedan får jag säga att jag har haft en
aning om att när man skjuter fram
1960 års jordbruksutredning, hoppas
man på att få ett försämrat förslag till
småbrukarstöd. Herr Sköld verifierade
nästan den misstanken. Han sade att
vi så snart som möjligt bör få bort detta
småbrukarstöd och han hoppades att
1960 års jordbruksutredning skulle kunna
finna en form för att få bort det. Då
litar alltså herr Sköld på en småbrukarpolitik,
där stödet skall utmätas utan
några ekonomiska förstärkningar ut -

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

över vad som gäller för övriga jordbruk.
Hur skall den lösningen se ut för
det mindre jordbruket, som inte skall
vinnas via en ekonomisk förstärkning?

Jag har, som sagt, haft en aning om
att man tänkt så när man sköt 1960 års
utredning framför sig, men jag har inte
velat tro det.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par små randanmärkningar.

Herr Sköld refererade vad jag sade
på det sättet, att jag skulle ha sagt att
det just ingenting kostade och så replikerar
herr Sköld: Det kostar dock
10 miljoner kronor, men det kanske inte
betyder något för herr Svensson. Men
när jag sade att det inte ökade kostnaderna,
så talade jag om att ge småbrukarstöd
till nytillträdande småbrukare.
Eftersom den frånträdande småbrukaren
har detta stöd, blir det inte någon
ökning av kostnaderna om den nytillträdande
också får ett sådant. Det är
precis som jag sade, att det litet grand
minskar nedtoningen av stödet, men inte
heller i det fallet rör det sig om någon
stor sak. De 10 miljonerna gäller ju
samtliga förslag i reservationen. Dessa
skall jag inte ta upp i detta sammanhang.

I övrigt tycker jag nog att herr Skölds
uppträdande som rikshushållare har varit
en smula varierande. Men jag skall
inte heller gå in på det, ty då blir kanske
debatten alltför utdragen.

Herr Sköld anser en utbredning av
småbrukarstödet till grupper, som inte
har kommit i åtnjutande av det, vara
något principiellt förfärligt och något
som en socialdemokrat i varje fall inte
skulle kunna vara med om. Men år 1959
släppte ni in tio årgångar, som ni förut
hade berövat detta stöd. Hur kunde herr
Sköld rösta för det?

Vad gäller att höja gränsen för leveransbidrag
från 12 000 till 15 000 kilogram
per år har detta leveransbidrag

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

ändrats så många gånger, att jag tror
att Sveriges riksdag skulle kunna bära
ett sådant syndafall som det skulle innebära
att rätta till det som man gjorde
fel 1959.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara ge några
korta repliker. Herr Svensson i Ljungskile
ville rätta mig med att säga, att han
inte skulle ha sagt att reparationen inte
ökar utgifterna eller hur han uttryckte
sig. Men vad menar han med sitt uttalande
att det inte ökar utgifterna? Om
utgifterna för budgetåret 1961/62 blir 98
miljoner kronor men enligt reservationen
för nästkommande budgetår blir
105 miljoner kronor, ökar inte det utgifterna? Jag

skulle också vilja säga att när vi
år 1959 tog med nio årgångar, så skedde
det därför att vi helt och hållet lade
om småbrukarstödet. Det är emellertid
inte det frågan nu gäller, utan det är
att utöka det nuvarande stödet.

Herr Hseggblom förklarade att en finansminister
huserar och prutar. Det
vet jag kanske bättre än herr Hseggblom.
Men jag vill säga herr Hseggblom, att i
en politiskt viktig fråga blir aldrig statsutgifterna
det avgörande och så har
det säkert icke varit här heller. Om de
regler, som fastställdes vid en lägre utgift
inte hade varit bärande, hade det
aldrig blivit någon prutning. Det är
fullkomlig karikatyr att vilja påstå, att
finansministern förstör en plan genom
att helt enkelt pruta.

Herr Hansson i Skegrie sade, att det
inte finns någon rätsida på ett tillstånd,
där inte regering och socialdemokrati
tar hänsyn till den faktiska majoritet
som finns i riksdagen. Han uttalade inte
just de orden men han menade så. Samtidigt
sade herr Hseggblom, att vi socialdemokrater
bara vill utnyttja makten.
Men vem är det som vill utnyttja
makten i förevarande läge? Det är de
borgerliga partierna tillsammans med
kommunisterna.

Herr Hansson i Skegrie frågade, hur
den lösning av småbrukarpolitiken skulle
se ut som inte förutsatte kontantbidrag
från statsverket. Ärade kammarledamöter!
Tänk litet på vad den programförklaringen
från hans sida kan
komma att innebära för framtidsutsikter! Herr

BÖRJESSON i Glömminge (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag noterade ett par
synpunkter i herr Skölds anförande,
som jag tycker inte stämmer överens
med den bild som jag har av hans syn
på jordbruket. Herr Sköld sade efter det
senaste världskriget, att vi aldrig skulle
ha klarat situationen, om vi inte hade
haft ett starkt inhemskt jordbruk.
Det är nog också riktigt. Men nu säger
herr Sköld, att detta småbrukarstöd kom
till i samband med sexårsavtalet och
att det liksom sexårsavtalet skall vara
i sex år. Vi vet ju alla, att det i sexårsavtalet
ändå finns en garanti för att
jordbruket inte skall släpa efter lönehöjningar,
kostnadsstegringar och penningvärdeförsämring.
Då bör man också
se till att skalorna inte heller här
släpar efter när det gäller penningvärdeförsämringen.

Mot slutet av sitt anförande sade herr
Sköld, att riksdagen väl kan vänta ytterligare
tre år med denna fråga. Javisst
kan riksdagen vänta tre år till,
men det är småbrukarna som vi inte
anser bör vänta tre år till.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara stryka
under än en gång, att när jag talade
om att det inte kostade så mycket,
gällde det frågan om nytillträdande
småbrukare. Herr Sköld hade svårt att
referera vad jag sade —- och det förstår
jag. Jag sade att förändringen inte innebär
någon successiv ökning av stödet
utan endast att minskningen av stö -

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

det inte blir fullt så stor som den annars
skulle ha blivit.

Det är väl självklart att om vissa småbrukare
har detta stöd och ett visst antal
småbruk varje år byter ägare och
man låter de nya ägarna få stödet, ökas
det inte, men minskningen av stödet
kommer att gå något långsammare än
den i annat fall skulle ha gjort. Någon
minskning blir det i alla fall, eftersom
småbruken försvinner undan för undan.

Yad menas med det, undrade herr
Sköld. Om han inte nu förstår det, kan
jag inte hjälpa honom.

Det helt nya småbrukarstöd som infördes
1959 innebar ju att man ersatte
producentbidragen, för vilka regeln
om nytillträdande jordbrukare gällde,
med arealbidrag. Den regeln sattes in
i precis samma principiella sammanhang
som förut.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber att få påpeka
att jag sade, att det skulle vara intressant
att få reda på hur ett småbrukarstöd
skulle se ut utan ekonomiska förstärkningar.
Jag sade inte »utan bidrag»,
herr Sköld.

Det finns givetvis andra vägar också.
Man kan ju differentiera priserna
efter storleken på egendomen. Man kan
subventionera utgifterna t. ex. Är det
efter de linjerna herr Sköld menar att
man skulle lösa småbruksfrågan i en
ny småbruksgiv? Men om jag inte är
fel underrättad, skulle herr Sköld tidigare
åtminstone inte ha godkänt en
lösning av problemet på de vägarna.
Det är möjligt att det finns andra uppslag,
herr Sköld. Det vore tacknämligt
att få höra dem också.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Om nu — vilket jag
inte vill bestrida —- herr Svenssons i
Ljungskile yttrande om att utgifterna
inte ökar hänförde sig till avsnittet om
de nytillträdandes del i arealbidraget,

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

vill jag bara säga att om inte det kostar
någonting, kan väl det inte heller vara
till någon större glädje för småbrukarna.

Herr Hansson i Skegrie gjorde gällande,
att han inte hade sagt någonting
om att det skulle vara en ekonomisk
förstärkning i kontanter från statens
sida utan en förstärkning t. ex. genom
prisdifferentieringar till det mindre
jordbruket. En sådan prisdifferentiering
tål att tänka på. Min förhoppning är
att de småbrukare, som i framtiden
kommer att finnas kvar, genom specialisering
och anpassning till arbetsmarknaden
skall liksom andra medborgare
kunna försörja sig utan att ha några
särskilda privilegier.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag skall inte fresta
vare sig herr talmannens eller kammarledamöternas
tålamod för länge. Jag vet
att talmannen vill ha votering klockan
halv fyra.

Herr Hansson i Skegrie sade att nu
passar det att krypa bakom 1960 års
jordbruksutredning och menade blygsamt,
att det inte är alldeles säkert att
1960 års jordbruksutredning tar upp
den frågan. Jag vill bara påminna herr
Hansson om att vi inom 1960 års jordbruksutredning
fick i uppdrag att avlämna
en PM angående småbrukarstödet.
Jag skall inte referera den debatt
som fördes när vi avlämnade denna
PM år 1961. Men vi sade att vi inte ville
bryta ut frågan utan ville ha den behandlad
i det sammanhang där den
hörde hemma. Det är alltså klart att vi
tar upp hela frågan i 1960 års jordbruksutredning,
där herr Hansson sitter
med. Direktiven är ju inte snävare
än att herr Hansson i Skegrie, herr
Svensson i Ljungskile och herr Hseggblom
har möjlighet att ta upp hela detta
frågekomplex. Därför tycker jag det
finns starka skäl att vänta.

Till slut vill jag ställa en enda fråga
till herr Hansson i Skegrie. Vi har från

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

vårt håll vid något tillfälle sagt att man
beträffande ett småbrukarstöd av detta
slag kan diskutera, huruvida det kommer
den nye ägaren till godo eller om
det i form av kapitalisering -— d. v. s.
stegring av fastighetens värde — kommer
den föregående ägaren till godo
genom att han får ut ett högre pris. Det
vet man kanske inte så mycket om. I
onsdagens debatt om bostäder sade
herr Hansson med mycket stor emfas:
Låt oss ta reda på vart subventionerna
på bostadsområdet tar vägen, låt oss
göra en grundlig utredning och se vad
den resulterar i. Herr Hansson, skulle
man då inte kunna titta även på hur
det ligger till på denna punkt. Den som
skulle ha dessa pengar kanske i själva
verket inte får dem.

Herr talman! Jag skall inte säga
mera. Ståndpunkterna är ju låsta. Jag
ber med det anförda bara få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var avläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hansson i Skegrie begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.

A) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Nord m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspro -

positionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 103 ja och 107 nej.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
1) av herr Nord m. fl. i förevarande
del.

Mom. Ii

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1) i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Svensson
i Ljungskile begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i inom.

B) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Nord m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 103 ja och 106 nej.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
1) av herr Nord m. fl. i nu förevarande
del.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;

Fredagen den 30 mars 1962 Nr 14

Utvidgad juridisk granskning av författningsförslag »ver vilka lagrådets yttrande
icke inhämtas

2:o) bifall till reservationen 1) av herr
Nord in. fl. i motsvarande del; samt 3:o)
bifall till de i ämnet väckta motionerna
I: 499 och II: 571 i motsvarande del; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hansson i Skegrie begärde
likväl votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits
den under 2:o) angivna propositionen
följande voteringsproposition efter
given varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.

C) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det cj vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Nord m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 103 ja och 107 nej.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
1) av herr Nord m. fl. i denna

del.

Mom. D

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 1) av herr
Nord m. fl. i motsvarande del; samt
3:o) bifall till de i ämnet väckta motionerna
I: 499 och II: 571 i motsvarande
del; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Hansson
i Skegrie begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontrapro -

position antagits den under 2:o) angivna
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.

D) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Nord m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
lian funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 103 ja och 107 nej.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
1) av herr Nord m. fl. i förevarande
del.

Mom. E

Kammaren biföll reservationen 1) av
herr Nord m. fl. i denna del.

§ 11

Utvidgad juridisk granskning av författningsförslag
över vilka lagrådets yttrande
icke inhämtas

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
om utvidgad juridisk granskning
av författningsförslag över vilka lagrådets
yttrande icke inhämtas.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 384 i
första kammaren av herrar Holmberg
och Virgin och nr 464 i andra kammaren
av herrar Bohman och Cassel hemställ -

56 Nr 14 Fredagen den 30 mars 1962

Utvidgad juridisk granskning av författningsförslag över vilka lagrådets yttrande
icke inhämtas

des, »att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om en utredning
rörande lämpliga former för en utvidgad
granskning från juridisk synpunkt av
sådana författningsförslag över vilka
lagrådets yttrande icke inhämtas».

Utskottet hemställde, att motionerna
1:384 och 11:464 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningssort, Enarsson, Magnusson i
Tumhult och Braconier, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till motionerna 1:384 och
11:464, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning rörande
lämpliga former för en utvidgad granskning
från juridisk synpunkt av sådana
författningsförslag över vilka lagrådets
yttrande icke inhämtades.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Frågan om hur man
skall kunna åstadkomma större enhetlighet,
större planmässighet och sammanhang
i det alltmer växande lagstiftningsarbetet
genom att utvidga lagrådets
granskning har aktualiserats vid olika
tillfällen under de senaste 30 åren. Särskilt
i slutet av 1940-talet och i början
av 1950-talet förekom livliga debatter
i detta ärende här i kammaren, men
varje gång sköt riksdagsmajoriteten
frågan ifrån sig. Man erkände visserligen
att det förelåg vissa brister, och
man medgav också att en viss utvidgning
av lagrådsgranskningen i och för
sig var behövlig, men man ville inte
göra en sådan granskning obligatorisk
och åberopade emot denna den arbetsbelastning
som åvilade lagrådet.

Då frågan sedermera kommit tillbaka
har man åberopat de tidigare motiven
för avslag, men man har samtidigt tilllagt,
att förhållandena successivt förbättrats,
inte minst genom att de kon -

sultativa statsråden nu granskar lagärendena.
Nu har konstitutionsutskottets
majoritet ytterligare hänvisat till
tillkomsten av särskilda rättsavdelningar
i departement som tidigare inte haft
sådana.

I argumenteringen ligger alltså i själva
verket ett erkännande av att förhållandena
tidigare inte varit bra. Man
vitsordar sålunda strängt taget, att det
fanns bärande motiv för de motioner
i vilka begärdes en ändring av förhållandena.

Herr talman! Jag skall gärna erkänna,
att detta är ett besvärligt ämne. En
utvidgning av lagrådsgranskningen eller
en granskning i andra former av
en stor del av författningsmaterialet
kan naturligtvis medföra vittgående ekonomiska
och organisatoriska konsekvenser.
Därför har vi motionärer begränsat
oss till att begära en utredning
om hur en sådan granskning bör ske.
Vi har också framhållit, att en utredning
självfallet bör ske i samråd med
eller kanske t. o. m. av den nu sittande
författningsutredningen.

Av det utlåtande som föreligger från
konstitutionsutskottet framgår indirekt,
att utskottsmajoriteten synbarligen förutsätter
att författningsutredningen
skall syssla med de frågor som hör hit.
Men man har inte uttryckligen sagt
ifrån, att man förväntar en sådan prövning
från utredningens sida. Vi tycker
att konstitutionsutskottet borde ha kunnat
i varje fall sträcka sig så långt som
att uttryckligen överlämna frågan till
författningsutredningen för övervägande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Sveningsson
m. fl.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Den fråga det här gäl -

Fredagen den 30 mars 1962 Nr 14

Utvidgad juridisk granskning av författningsförslag över vilka lagrådets yttrande
icke inhämtas

ler är ju en gammal bekant som många
gånger har kommit tillbaka till riksdagen
sedan lagrådet inrättats och fått
överta de granskningsuppgifter som
högsta domstolen hade före år 1909.
Vi vet också att det inte råder någon
enhetlig uppfattning om hur långt lagrådets
granskningsområde skall sträcka
sig. Den åsikt, som redovisas i motionen
och som herr Bohman här talat
för, har framförts många gånger tidigare,
men dessemellan har också en
annan åsikt kommit till uttryck, nämligen
att det inte behövs ett institut
som lagrådet utan att det bör avskaffas.

Det kanske i detta sammanhang kan
erinras om att Sverige är det enda land
i Norden utöver Finland som har ett
sådant granskningsinstitut som lagrådet.
Något motsvarande organ finns inte
i Danmark eller Norge liksom inte heller
i många andra länder.

Syftet med motionerna är väl att förslag
till lagar och författningar skall
ges en betryggande utformning ur juridisk
synpunkt. Inom utskottet har det
inte rått några delade meningar om detta
syftemål. Meningsskiljaktigheterna
gäller frågan, vilken institution som
skall utföra denna granskning eller hur
granskningen över huvud taget skall
tillgå.

Såsom herr Bohman själv erkände
har det skett en utvidgning av granskningsförfarandet
dels genom att departementen
fått förstärkning med juridisk
personal och dels genom att regeringen
har möjlighet att remittera
frågor, som inte obligatoriskt tillhör
lagrådets område, till lagrådet för
granskning. Därtill kommer att hela
problemet är upptaget till granskning
av författningsutredningen. Jag skall
gärna medge att om så inte varit fallet,
skulle utskottet, om det så önskade,
kunnat tillstyrka skrivelse om utredning.

Nu säger herr Bohman, att konstitutionsutskottet
borde mera bestämt ha

understrukit, att vi i detta avseende
förväntar ett resultat av författningsutredningens
arbete. Ja, det har vi väl
gjort så tydligt som brukar göras då
man hänvisar till en pågående utredning.
I näst sista meningen av utskottets
motivering heter det: »Författningsutredningen,
som enligt dess kommuniké
den 9 februari 1959 avser att föreslå
att lagstiftningsmakten helt lägges hos
riksdagen, skall enligt utredningen givna
direktiv även uppmärksamma frågan
om en förstärkning av riksdagens
administrativa och ekonomiska resurser.
»

Här talar man alltså dels om en utredning
som gäller granskning av lagar
och författningar, dels om lagrådet
och om en förstärkning av riksdagens
resurser i detta avseende. Därtill kunde
givetvis ha fogats ett uttalande om
att riksdagen förväntar att dessa önskemål
förverkligas, men det är självklart
att så är fallet.

Herr talman! Med dessa korta ord
ber jag att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Herr Spångberg kom
nu senast in på den passus i utskottets
utlåtande, där man talar om den utredning
som skulle ske genom författningsutredningen,
och han framhåller att utskottet
givetvis förväntar att en sådan
utredning sker. Ja, det hade verkligen
motionärerna hoppats som motvikt efter
den negativa inställning som konstitutionsutskottet
tidigare intagit —
jag hänvisar till det citat som återfinns
på s. 4 i utskottets betänkande. I varje
fall har man tidigare fått den uppfattningen,
som herr Bohman närmare utvecklade
och som jag inte behöver närmare
belysa, att konstitutionsutskottet
tycker att det har räckt med att departementet
fått förstärkning med juridiskt
utbildad personal. Jag hoppas emellertid
att jag inte missuppfattade herr

58 Nr 14 Fredagen den 30 mars 1962

Utvidgad juridisk granskning av författningsförslag över vilka lagrådets yttrande
icke inhämtas

Spångberg när jag tolkar hans anförande
så, att han menar att frågan är av
stor vikt och behöver utredas.

Det är alldeles riktigt, såsom herr
Spångberg sade, att endast Finland och
Sverige har denna lagrådsgranskning,
men i många andra länder finns det förvaltningsdomstolar.
Herr Spångberg vet
mycket väl — i annat fall kan han övertyga
sig därom genom att läsa fackorgan
som Svensk skattetidning och andra
-— att exempelvis våra slcatteförfattningar
ofta är mycket oklart skrivna
och besvärliga att tolka inte bara för
en lekman. Man blir betänksam, när
man tar del av de artiklar som i Svensk
skattetidning skrivits av framstående
experter på området. Det visar sig att
skattebetalarna kan få betala ett par
hundra kronor för mycket i skatt genom
att de inte känner till de ganska
invecklade bestämmelser det här gäller.
I sådana fall kan måhända inte alltid
luckorna upptäckas vid lagrådets
granskning, men det är uppenbart att
alla dessa skatteförfattningar, näringsförordningar
o. s. v. har mycket stor
betydelse för den enskilde medborgaren
och att en författning, som skrevs år
1809, inte kan ha beaktat förhållanden
som sammanhänger med utformningen
av moderna författningar.

Det hade varit värdefullt om utskottsmajoriteten
hade sagt ungefär som
herr Spångberg sade i slutet av sitt anförande,
nämligen att »vi förväntar att
denna fråga tas upp». Det är alldeles
riktigt, att författningsutredningen sysslar
med vår författning. Det har många
gånger uttryckts den förhoppningen,
att dess arbete skulle vara färdigt mycket
tidigare. Men, herr Spångberg, man
har inga garantier för att den tar upp
en sådan fråga som denna, när man vet
hur mycken diskussion som redan ägnats
åt andra och kanske från politisk
synpunkt ännu mera betydelsefulla frågor.
Däremot skulle man vara ganska
säker på att författningsutredningen,

om det gjorts ett klart uttalande från
konstitutionsutskottet i positiv riktning,
kommer att ägna denna fråga den uppmärksamhet
som reservanterna och motionärerna
önskar. Författningsutredningen
kan nu tvärtom säga, att det med
hänsyn till tidigare uttalanden från det
grundlagsvårdande utskottet inte lägger
så stor vikt vid denna fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag tar till orda i denna
fråga därför att jag tror att det är angeläget
för ett folkstyre att det sägs
ifrån, att om vi i vårt land fortsätter
att lägga ökad makt hos den grupp av
medborgare som går under namnet jurister,
blir de mycket starkare än nu,
och de har redan en maktställning som
måste anses vara ett allvarligt problem
för en demokrati.

Till den föregående talaren vill jag
säga, att om vi i riksdagen i alla avseenden
skall gå till en jurist och fråga
hur vi skall tänka och handla, omyndigförklarar
vi oss själva. Skall man
fortsätta på den väg som man nu synes
vilja gå, tycker jag nästan att man skall
officiellt erkänna den östliga demokratien,
som man så mycket begabbar i
olika avseenden och vars brister man
ofta förstorar på ett ansvarslöst sätt.

Jag vill råda de herrar, som talar
stort om juristernas förmåga att skriva
klart och tydligt, att läsa de gamla lagarna
och att läsa dagens och sedan
avgöra vilket lagspråk som har fått
den klaraste utformningen.

För egen del hoppas jag innerligt, att
utskottets utlåtande att motionerna icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda
skall vara innehållet i det avslagsyrkande
som förekommer i detta
sammanhang.

Folkstyre och demokrati är något som
vi skall slå vakt om. Om riksdagen icke
själv kan se om sitt hus, skall vi också

Fredagen den 30 mars 1962 Nr 14

Utvidgad juridisk granskning av författningsförslag över vilka lagrådets yttrande
icke inhämtas

ta konsekvenserna av att vi ger oss
själva en omyndighetsförklaring genom
att begära, att vi skall ställas under förmyndare.

Jag hoppas, herr talman, att kammaren
nu och i framtiden skall säga nej
till denna reaktionära utveckling.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg menar
väl inte att riksdagens makt blir mindre
av att man skriver klarare lagar? Respekten
för folkstyrelsen minskas väl
inte av att de lagar som reglerar medborgarnas
intressen är skrivna av jurister? Herr

Lundberg angriper juristväldet.
Yi har jurister i utskotten utan att därför
herr Lundbergs eller andras inflytande
inskränkts. Tvärtom önskar vi att
juristerna ger uttryck för vår uppfattning
så klart som möjligt. Man kan ha
olika meningar om hur det skall ske,
men att lagrådet på något sätt skulle
vara till för att inskränka riksdagens
makt behöver herr Lundberg inte ha bekymmer
för. Det är uppenbart att författningsutredningen
kommer med det
förslaget, att riksdagen skall bli suverän
när det gäller lagstiftningen.

Jag tror att Rungl. Maj:t sedan år
1913 aldrig har lagt in sitt veto mot ett
lagförslag som bifallits av riksdagen.
Den skuggrädsla, som herr Lundberg
i detta avseende har för att vår demokrati
skulle vara hotad, tycker jag är
ganska antikverad.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Om herr Braconier studerar
hur lagar och författningar har
utvecklats under låt oss säga 300 år,
vågar jag påstå att han skall finna, att
det gamla folkstyret kunde ge klarare
uttryck åt en idé i sina kärva lagparagrafer
än fallet är i de lagparagrafer
som riksdagsmännen i dag får vara med
om att stifta och vilkas innehåll mången
inte fattar. Herr Braconier bör väl vara

på det klara med att lagskrivningen
inte har förbättrats utan tvärtom har
blivit krångligare och svårare att förstå.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Gav inte herr Lundberg
i de sista orden erkännande åt riktigheten
av våra anspråk? Vad vi begär,
ökad lagrådsgranskning, syftar ju till att
vi skall få bättre lagar, att vi skall få
enhetlighet och sammanhang i lagstiftningen
och därigenom åstadkomma en
tryggare rättsskipning. Det är alltså den
enskildes intresse som man här framför
allt vill tillgodose. Och jag vill säga
herr Lundberg: Ett folkstyre förutsätter
goda och klara lagar.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Goda och klara lagar
har svenskt folkstyre alltid önskat. Men
jag vill också erinra om att denna s. k.
ökade laggranskning icke har inneburit
att vare sig riksdagsmän eller andra
bättre kunnat läsa lagarna. Man kunde
väl ändå ställa så stora anspråk på
svensk lagstiftning att åtminstone de
som sitter i lagutskott skall kunna säga
vad lagen innehåller. Vi har fått allt
krångligare lagar att följa i stället för
klarare och bättre lagar, och därför,
herr talman, är jag oerhört rädd för att
överlåta utformningen, som jämväl kommer
att beröra innehållet, till dem som
så har kunnat krångla till svenska lagar,
vilka en gång var relativt hyggliga.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag tror inte, herr Braconier,
att de krångligt skrivna lagarna
skulle vara bättre skrivna om lagrådet
hade att granska dem, och jag tror inte
att någon annan vill påstå att det skulle
förhålla sig så. Men därom kan man ju
ha olika uppfattningar.

Faktum är nu att all den granskning,
som motionärerna och reservanterna

60 Nr 14 Fredagen den 30 mars 1962

Utvidgad juridisk granskning av författningsförslag över vilka lagrådets yttrande
icke inhämtas

önskar, försiggår med säkert lika goda
experter som man har att tillgå inom
lagrådet. Därtill kommer att man får
använda både lagrådet och andra för
denna granskning. Det är sålunda en
mycket vidsträckt möjlighet som regeringen
har. Vi kan väl vara alldeles
eniga om att detta inte är någon politisk
fråga. Det måste ligga lika mycket
i regeringens som i riksdagens intresse
— kanske ännu mera — att få ur juridisk
synpunkt klart skrivna lagar och
författningar.

Herr Bohman menar att konstitutionsutskottets
majoritet skulle ha uttryckt
sig klarare. Ja, varför har inte reservanterna
uttryckt sig klarare än de har
gjort? Vad säger reservanterna? Det
står om dessa fyra reservanter, »vilka
ansett att utskottet bort hemställa,» —
så kommer klämmen — »att riksdagen,
med bifall till motionerna 1:384 och
II: 464, måtte i skivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning rörande lämpliga
former för en utvidgad granskning
från juridisk synpunkt av sådana författningsförslag
över vilka lagrådets
yttrande icke inhämtats.» Det är ju allt
reservanterna säger. Varför ställde inte
reservanterna ett förslag i utskottet om
ändring av själva skrivningen? Jag kan
inte erinra mig att något sådant yrkande
ställdes, när reservanterna hade möjlighet
att ställa det.

Vad säger då motionärerna? De svävar
på målet i mycket stor utsträckning.
De säger nämligen att det kan
»måhända befinnas lämpligt, att utredningen
antingen sker i samråd med eller
anförtros åt författningsutredningen».
Jag måste säga att utskottet har uttalat
sig mycket klarare, när utskottet
har redovisat att författningsutredningen
kommer att syssla med denna fråga.
Jag kan fortfarande inte förstå, sedan
herrar Braconier och Bohman yttrat
sig här, att det finns någonting att utreda
som inte redan är under utredning.
Då finns det inte något skäl att

beställa en utredning som redan är i
gång.

Jag vidhåller alltså, herr talman, mitt
yrkande.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Det är ju inte brukligt
att vi i detalj går in på vad som diskuterats
i utskottet. Och vi har ju yrkat
bifall till motionerna.

Nu säger herr Spångberg att reservationen
inte innehåller någonting anmärkningsvärt.
Men om så är, kunde
väl herr Spångberg gå med på reservationen.

Jag frågade om herr Spångberg var
positiv eller negativ till vårt förslag om
utredning, och jag fattade att han i sitt
första anförande var positiv. Men i sitt
senaste anförande tycktes han mena
— och i varje fall gjorde herr Lundberg
det tidigare — att lagrådet inte kan
göra någonting av värde i detta fallet.
Där finns alltså en betydande skillnad
i våra uppfattningar.

Sedan kan det diskuteras hur mycket
man skall ta med i en reservation, och
praxis är ju att om de skäl man vill
åberopa återfinnes i motionen, så kan
man nöja sig med att yrka bifall till
den för att inte belasta trycket i onödan.
Och herr Spångberg vet ju också
att jag uppehöll mig ganska länge vid
denna sak under debatterna i utskottet,
varför min ståndpunkt i denna fråga
ju inte kan vara något nytt för herr
Spångberg.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Eftersom herr Braconier
nu senast talade från sin bänk i
kammaren, hade jag litet svårt att uppfatta
honom, men jag tror ändå att jag
replikerar honom riktigt, om jag erinrar
om hur diskussionen i denna fråga
har förts i utskottet.

Sedan är det klart att när man här säger
att författningsutredningen skall
syssla även med denna fråga, så bety -

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar

der det att man uttalar sig positivt för
att utredningen skall fullföljas i hela
dess vidd.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Braconier
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Sveningsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Braconier begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 155 ja och 32 nej, varjämte
16 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Utgifter inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
11, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom inrikesdepartementets

verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar

Kungl. Maj:t hade (punkt 3, s. 10)
föreslagit riksdagen att till Beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar för
budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 45 000 kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hagberg m. fl. (1:429) och den andra
inom andra kammaren av herr Heckschcr
m. fl. (II: 508) hade — såvitt nu
var i fråga — hemställts, att riksdagen
måtte till Beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar för budgetåret 1962/63
anvisa ett förslagsanslag av 95 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 429 och II: 508, såvitt nu var i fråga,
till Beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 45 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Svärd, Staxäng och Bohman,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 429 och II: 508, såvitt
nu var i fråga, till Beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
95 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

BOHMAN (h):

Herr talman! I en partimotion från
högerpartiet har man visat på skärpningen
av det utrikespolitiska läget hös -

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar

ten 1961 och erinrat om att Skandinavien
och östersjöområdet alldeles påtagligt
har kommit i brännpunkten. Motionärerna
understryker också att det
finns risk för att den latenta spänningen
mellan maktblocken kan utlösas i
en akut konflikt, som berör även vårt
land. Det är naturligt att frågan om
vår allmänna försvarsberedskap därmed
har fått särskild aktualitet, och det är
därför följdriktigt att vi — så som
skedde i höstas — vidtagit vissa långt
ifrån oväsentliga förstärkningsåtgärder.
Motionärerna anser emellertid i likhet
med högerreservanterna i statsutskottet
att de åtgärderna inte är tillräckliga. Vi
har pekat på några områden, där ytterligare
åtgärder skulle kunna komma i
fråga.

Ett sådant område är det psykologiska
försvaret — vilken fråga vi nu behandlar
— och ett annat är civilförsvaret,
som behandlas under punkt 164 i
statsutskottets förevarande utlåtande. I
den första frågan — den större frågan
om civilförsvaret kommer jag tillbaka
till senare — har motionärerna påvisat
vad det kan betyda för vår försvarsvilja
och därmed för vår beredskap, om
vi redan nu gör klart för oss hur en
eventuell motståndares propaganda
kommer att läggas upp och vad den
framför allt kommer att syfta till. Om vi
skall kunna möta denna propaganda effektivt,
behöver vi analysera den, och
vår egen motpropagandas innehåll och
möjligheter måste i god tid förberedas.

Åtskilliga åtgärder har naturligtvis
redan vidtagits av beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar, men nämnden
har saknat resurser för en mer
kontinuerlig analys av den nuvarande
propagandan i det s. k. kalla kriget.

Sådana analyser, för vilka avancerade
metoder numera utarbetats, har
också ett värde genom att man många
gånger ur dessa kan utläsa tendenserna
i den politiska och militärpolitiska utvecklingen.
Det är alltså av flera skäl
önskvärt att ge beredskapsnämnden re -

surser för att insamla och bearbeta
uppgifter om propagandans omfattning,
innehåll och medel ävensom om dess
verkningar. Statsutskottets majoritet bär
nu emellertid — såvitt jag ltan förstå
— utan någon som helst motivering avstyrkt
den ökning av anslaget med
50 000 kronor som motionärerna begärt
för detta ändamål.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt
av herr Ragnar Bergh m. fl.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Låt mig endast med
några få ord bemöta herr Bohmans anförande.
Utskottet inser till fullo betydelsen
av det arbete som bedrives av
beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar. Nämnden har också undan för
undan blivit anförtrodd olika uppgifter.
Jag har för övrigt erfarit att Kungl.
Maj :t helt nyligen medgivit överskridande
med 20 000 kronor av det anslag som
disponeras för nämndens verksamhet.

Beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar har själv begärt ett anslag på
45 000 kronor för verksamheten under
nästa budgetår, och detta har också departementschefen
godtagit. Utskottet
som tillstyrkt förslaget anser att beredskapsnämndens
bedömning av medelsbehovet
väger tyngre än högerns
motionsvis framförda förslag om fördubbling
av anslaget.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1) av herr Ragnar Bergh m. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna i—30

Vad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

Punkten 31

Statens mentalsjukhus: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 33, s. 106—
146) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
statens mentalsjukhus, som påkallades
av vad departementschefen förordat,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statens mentalsjukhus,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1962/63, dels ock
till Statens mentalsjukhus: Avlöningar
för samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 184 500 000 kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Augustsson (I: 261) och den andra inom
andra kammaren av herr Franzén
(11:326) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att, förutom en föreslagen
tjänst som föreståndare i Ao 13 för familjevård
och hjälpverksamhet vid Birgittas
sjukhus i Vadstena, en motsvarande
tjänst inrättades vid Västra Ny sjukhus
fr. o. m. budgetåret 1962/63 samt
att avlöningsstaten som en följd härav
uppräknades med 15 264 kr. till
184 515 264 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 261 och II: 326

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens mentalsjukhus, som påkallades
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 3 januari 1962 förordat;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens mentalsjukhus,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1962/63;

c) till Statens mentalsjukhus: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
förslagsanslag av 184 500 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr FRANZÉN (s):

Herr talman! Jag har vid denna punkt
under elfte huvudtiteln väckt en motion
med hemställan om inrättande av en
tjänst som familjevårdsföreståndare vid
Västra Ny sjukhus. Medicinalstyrelsen
har äskat två nya sådana tjänster, en
vid Birgittas sjukhus i Vadstena och en
vid Västra Ny sjukhus. Departementschefen
har emellertid endast tillstyrkt
tjänsten vid Birgittas sjukhus.

Med den kännedom som jag har om
båda dessa sjukhus är jag fullt övertygad
om att en tjänst som familjevårdsföreståndare
är ytterst nödvändig även vid
Västra Ny sjukhus, kanske ännu angelägnare
än den vid Birgittas sjukhus i
Vadstena, eftersom personalsituationen
vid Västra Ny sjukhus är i allra högsta
grad besvärlig. Jag vill i detta sammanhang
hänvisa till vad jag anfört i motionen
om att sjukhuset är synnerligen
underbemannat i alla avseenden, men
framför allt när det gäller att ordna
dessa vårdproblem. Genom inrättandet
av en tjänst som familjevårdsföreståndare
bör arbetsbördan kunna lättas betydligt,
i första hand för sjukhuschefen
men även för kuratorn.

Det kan f. ö. inte vara rimligt att sjukhusets
ende läkare, som också är sjukhuschef,
själv skall behöva fara runt i
bygderna för att klara familjevårdsproblemen.
Han borde givetvis i stället få
ägna sig åt själva sjukvården, men som
det nu är vågar jag påstå att han får
ägna det mesta av sin tid åt andra göromål.
Sjukhuset kräver med sina 190
patienter f. ö. mer än en läkare, men det
har visat sig så gott som omöjligt att
besätta den försteläkartjänst som varit
vakant sedan sjukhuset kom till år 1948.
Situationen är i dag den att sjukhuset
mera är att betrakta som en förvaringsanstalt
än som ett mentalsjukhus.

Med bättre personalresurser skulle i
många fall vårdtiderna radikalt kunna
minskas. Frågan om familjevården
måste tillmätas den allra största betydelse.
Västra Ny sjukhus har f. n. inte

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Kostnader för anordnande av allmänna skyddsrum m. m.

mer än ett tjugotal patienter ute i de
omgivande bygderna, vilket är alldeles
för litet. 1 den trakt där sjukhuset ligger
finns det, då det är en typisk småbrukarbygd
och allmänheten inte är ovillig
att medverka, störa möjligheter att upprätta
familjevårdshem.

Men för att det skall kunna bli något
av måste det finnas någon som kan ägna
sig helt åt uppgiften. En familjevårdsföreståndare
måste ju stå i ständig kontakt
med de patienter som är utplacerade
för att så snabbt som möjligt försöka
få dessa människor inpassade i ett normalt
liv igen. Yad detta betyder för
patienterna rent mänskligt kan aldrig
riktigt värdesättas. Men klart är att det
skulle betyda stora ekonomiska fördelar
för samhället. Min uppfattning är den,
att sparsamhet i detta fall betyder slöseri
i det långa loppet.

Statsutskottet har inte velat biträda
motionen, och jag har väl inte stora möjligheter
att gentemot ett enhälligt utskott
vinna gehör för den i kammaren.
Jag hoppas emellertid att inrikesministern,
när frågan återkommer nästa budgetår,
ser till att denna tjänst verkligen
inrättas. Den är så välbehövlig och det
finns så många argument som talar för
den. Som jag framhållit har saken en
rent mänsklig sida -— alltså med hänsyn
till de sjuka människor det gäller —
men det finns också en ekonomisk sida
som man inte kan bortse från.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till motionerna I: 261
och II: 326.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Vi har inom utskottet
mycket noggrant behandlat den motion
som herr Franzén här talat för, och jag
vill inte bestrida riktigheten av de uppgifter
han lämnat.

Men vid vår behandling har vi kommit
fram till ståndpunkten, att om vi
ändrat personalförteckningen skulle
någon förstärkning ändå inte ha kommit
Västra Ny sjukhus till godo, utan andra

sjukhus hade kommit i förgrunden, där
beläggningen är stor och behovet av en
förstärkning ännu angelägnare. Trots att
det alltså finns sjukhus som är i ännu
större behov av en personalförstärkning
har vi inte velat föreslå någon utökning
ens där utan ansett att Kungl. Maj:ts
förslag får godtagas. Givetvis har vi inte
något att erinra mot herr Franzéns här
uttalade önskan att departementschefen
ett kommande år skall ha saken i åtanke.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till de i
ämnet väckta motionerna 1:261 och
II: 326; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 32—158

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 159

Kostnader för anordnande av allmänna
skyddsrum m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 170, s. 540
—543) föreslagit riksdagen att till Kostnader
för anordnande av allmänna
skyddsrum m. m. för budgetåret 1962/63
anvisa ett reservationsanslag av
14 500 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Stefanson
m. fl. (1:268) och den andra inom andra
kammaren av herr Nordgren m. fl.
(II: 304), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag rörande
inrättandet av en lämplig låneform, avseende
lån till uppförande av skyddsrum
för företag.

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

Kostnader för anordnande av allmänna skyddsrum m. m.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte till Kostnader
för anordnande av allmänna skyddsrum
m. m. för budgetåret 1962/63 anvisa
ett reservationsanslag av 14 500 000
kr.;

II. att motionerna 1:268 och 11:304
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Roman, Per Jacobsson och Stuxäng,
fröken Elmén samt herrar Svensson i
Ljungskile och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att utskottet bort under II)
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 268 och II: 304 i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag rörande inrättandet
av en lämplig låneform, avseende lån
till uppförande av skyddsrum för företag.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NORDGREN (h):

Herr talman! Statsutskottet har under
denna punkt tagit ställning även till
motionerna 1:268 och 11:304. I detta
motionspar erinras om att jämlikt den
av 1960 års riksdag antagna ändringen i
oivilförsvarslagen 24 § 2 mom. är företag
som sysselsätter minst 25 personer
förpliktade att bygga skyddsrum. 20 å
30 anställda är en rätt vanlig siffra för
mindre företag. Jag har självfallet ingenting
att invända mot lagen i och för sig.
Med tanke på den internationella spänningen
behövs den förvisso. Men att lagen
utformats så att den drabbar de
mindre företagen särskilt hårt synes
mig orimligt. Kostnaden för skyddsrum
av detta slag ligger mellan 15 000 och
25 000 kronor. Vi vet att det nuvarande
kreditläget gör det särskilt svårt för de
mindre företagen att skaffa kapital, och
en lagändring i denna riktning kommer
att ytterligare försvaga dessa företags
konkurrenskraft.

Till detta kommer att bestämmelser -

na — om än ej avsiktligt — kan verka
diskriminerande genom att företag i
vissa orter, vilka totalförsvaret betraktar
som riskzoner, är ålagda skyddsrumsplikt,
under det att företag i andra
regioner, som inte har skyddsrumsplikt,
undgår merkostnaden för anordnande
av skyddsrum. Åläggandet påverkar således
även företagens konkurrensförhållanden
sinsemellan. Detta kan i sin
tur menligt påverka önskvärda strävanden
att åstadkomma lokalisering till
orter som behöver industri eller där
industri som sysselsätter kvinnlig arbetskraft
behövs för differentiering.

Herr talman! Vi begär i motionen
ingå subventioner — vi begär endast att
få konkurrera på lika villkor och få anvisning
om var och hur vi skall få låna
pengar till dessa skyddsrumsbyggen.
Eftersom riksdagen lagstiftningsvägen
ålagt ifrågavarande företagare att svara
för skyddsrumsbyggande förefaller det
rimligt att riksdagen också underlättar
finansieringen av byggena, t. ex. genom
att ställa lån till förfogande.

I detta sammanhang bör observeras,
att tack vare den moderna byggnadstekniken
kan företagen numera i vissa delar
av landet uppföra s. k. källarlösa
fastigheter, vilka ställer sig billigare i
produktion än de tidigare, traditionella
hustyperna. Skyddsrumsplikten innebär
i dylika fall, att företagen tvingas tillgripa
ett kostsammare byggnadssätt än
som ur byggnadsteknisk och företagsekonomisk
synpunkt skulle vara motiverat.
Även detta talar för att riksdagen
har skyldighet att bisträcka företagen
med lånemöjligheter.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att riksdagen 1957 beslöt att till och
med lämna bidrag med 360 miljoner
kronor till kostnaderna för oljelagringsprogrammets
genomförande. De statliga
bidragen skulle utgå i form av ränteoch
amorteringsfria lån, som skulle avskrivas
årsvis med lika delar under en
tid av 20 år.

Utskottet pekar på att vissa skydds -

3 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr li

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Kostnader för anordnande av allmänna skyddsrum m. m.

ruin kan användas som lagerlokaler.
Det är riktigt, och när det gäller sådana
skyddsrum, som under fullt fredsmässiga
förhållanden i viss utsträckning
skall utnyttjas till lagerändamål och dylikt,
har vi inte begärt att staten skulle
överta hela kostnaden genom att lämna
ränte- och amorteringsfria lån. Starka
skäl synes däremot tala för att staten
underlättar finansieringen av de skyddsrum
som företagen enligt lag åläggs att
bygga.

Med stöd av det anförda ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen
nr 2) vid punkten 159 av herr Boman
m. fl.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! När utskottets majoritet
avstyrkt motionsyrkandet om en utredning
angående en speciell låneform för
företag som bygger skyddsrum, anser
den sig ha goda skäl härför.

Utskottet anser att den lagstadgade
skyldigheten för industriföretag av viss
storlek att på egen bekostnad anordna
skyddsrum är att i princip jämställa
med sådana förpliktelser som åläggs
företagen enligt brandlagstiftningen, arbetarskyddslagstiftningen,
hälso vårdsförfattningarna
etc. Att i bidrags- eller
lånehänseende ge industriföretagen speciella
förmåner när det gäller anordnandet
av skyddsrum synes utskottet felaktigt,
och det skulle kunna leda till
olämpliga konsekvenser. Det skulle väl
för övrigt inte vara rättvist mot de företag,
som redan inrättat skyddsrum utan
stöd från det allmänna; hur skulle det
gå med den »lika konkurrensen», om
man skulle ge förmånliga lån till dem
som i framtiden bygger skyddsrum?
Man bör också komma ihåg att skyldigheten
att bygga skyddsrum endast åvilar
industrier av sådan storlek att de måste
förutsättas ha en viss ekonomisk bärkraft.

Kostnaderna för skyddsrummen uppgår
genomsnittligt till endast 2 procent

av de totala anläggningskostnaderna för
industrien.

Ytterligare en omständighet som i
detta sammanhang bör beaktas är att
skyddsrummen i fredstid får utnyttjas
för civila ändamål, t. ex. som lagerlokaler,
under förutsättning att de kan utrymmas
med kort varsel.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nordgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
159:o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat för
ja-propositionen. Herr Nordgren begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 128 ja och

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

Extra förstärkning av civilförsvarets uppbyggnad

62 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 160—163

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16b

Extra förstärkning av civilförsvarets
uppbyggnad

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Hagberg m. fl. (1:429) och den
andra inom andra kammaren av herr
Heckscher m. fl. (11:508), hade —- såvitt
nu var i fråga — hemställts, att
riksdagen måtte dels till Extra förstärkning
av civilförsvarets uppbyggnad
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
reservationsanslag av 15 000 000 kr.,
dels ock i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte a)
omedelbart låta undersöka konsekvenserna
av ett påskyndande av civilförsvarets
uppbyggnadstid och på grundval
härav för 1962 års riksdag vid dess
höstsession framlägga förslag avsedda
att avsevärt förkorta civilförsvarets
uppbyggnadstid; b) i direktiv till telestyrelsen
ge färdigställandet av totalförsvarets
sambandsanläggningar viss
prioritet framför kommersiella sambandsbehov.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 429 och II: 508, såvitt nu var i fråga,
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Svärd, Staxäng och Bohman,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:429 och 11:508,
såvitt nu var i fråga,

I) till Extra förstärkning av civilförsvarets
uppbyggnad för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 15 000 000 kronor;

II) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte

a) omedelbart låta undersöka konsekvenserna
av ett påskyndande av civilförsvarets
uppbyggnadstid och på
grundval härav snarast framlägga förslag
avsedda att avsevärt förkorta civilförsvarets
uppbyggnadstid;

b) i direktiv till telestyrelsen ge färdigställandet
av totalförsvarets sambandsanläggningar
viss prioritet framför
kommersiella sambandsbehov.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

BOHMAN (h):

Herr talman! Som jag nyss anförde
vid behandlingen av punkt 3 har högerpartiet
i en partimotion begärt vissa
förstärkningar av beredskapsläget, motiverade
av den skärpta utrikespolitiska
situationen.

Under den punkt vi nu behandlar har
vi begärt för det första att riksdagen
som extra förstärkning av civilförsvarets
uppbyggnad skulle anvisa ett reservationsanslag
på 15 miljoner kronor,
för det andra att riksdagen skulle skriva
till Kungl. Maj:t och begära en undersökning
av möjligheterna att förkorta
civilförsvarets uppbyggnadstid och
för det tredje att riksdagen skulle begära
att Kungl. Maj:t ger telestyrelsen
direktiv att färdigställa totalförsvarets
sambandsanläggningar med prioritet
framför kommersiella sambandsbehov.

Statsutskottets majoritet har avvisat
samtliga dessa krav — det sistnämnda
utan någon motivering.

I fråga om civilförsvaret har utskottet
för avslag åberopat framför allt tre
skäl:

För det första utredes takten i civilförsvarets
uppbyggnad av 1962 års försvarskommitté
och dess arbete bör inte
föregripas.

För det andra kommer försvarskommittén
att redovisa sina ståndpunktstaganden
i höst, och de kan beaktas tidigast
i proposition till 1963 års riks -

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Extra förstärkning av civilförvarets uppbyggnad

dag; snabbare skulle det alltså icke gå
att få fram någon utredning om civilförsvarets
uppbyggnadstid.

För det tredje medger civilförsvarets
administration för närvarande inte utnyttjande
av de ytterligare 15 miljoner
kronor som begärts. Redan nu har
— som det heter -—- »betydande reservationer»
uppkommit på anslaget till
engångsanskaffning av materiel, och en
fullständig plan för anskaffning av materiel
finns ännu inte. Underlag saknas
alltså, menar man, för att disponera
ytterligare medel.

Jag kan inte finna att skälen för avslag
är bärande. Det avgörande motivet
för motionärernas krav är det obestridliga
behovet att snarast möjligt bota
vissa brister i vårt beredskapsläge på
detta område. Och om den utrikespolitiska
situationen är allvarlig, bör naturligtvis
den omständigheten, att utredning
pågår om olika problem på lång
sikt, inte medföra att angelägna beredskapsförstärkningar
uppskjuts. Dessutom
kan det väl knappast vara meningen
att 1962 års försvarskommitté
nu skall radikalt ompröva riksdagens så
sent som 1959 fattade principbeslut om
civilförsvarets organisation. Tvärtom
säges uttryckligen i direktiven för försvarskommittén,
att det beslutet skall
tjäna som utgångspunkt för bedömningen
av civilförsvarets framtida verksamhet
och medelsbehov. I varje fall
kan det väl inte sägas innebära ett föregripande
av försvarskommitténs långsiktiga
bedömningar, om man för nästa
budgetår ger civilförsvaret de ytterligare
15 miljoner kronor som civilförsvarsstyrelsen
äskat och som motionärerna
förordat i syfte att möjliggöra en
behövlig beredskapshöjning.

Det är, herr talman, onödigt att här
i kammaren understryka vilken betydelse
civilförsvaret har för vår beredskap.
De stora belopp vi lägger ned på det
militära försvaret förutsätter en hög
civilförsvarsberedskap. Ett funktionsdugligt
civilförsvar ger de psykologiska

förutsättningarna och det nödvändiga
underlaget för motståndsvilja och försvar.

Jag vill erinra om att civilförsvarsstyrelsen
själv enhälligt begärt att civilförsvarets
uppbyggnadstid skulle förkortas
med tre år. Eftersom man gjort
gällande att civilförsvarsstyrelsen skulle
sakna personella resurser att verkställa
en upprustning, vill jag erinra om
att styrelsen genom beslut så sent som
i höstas fick 20 nya befattningshavare
som från och med det nya budgetårets
ingång bör vara helt inkörda i sitt arbete.
I varje fall då föreligger alltså tillräckliga
administrativa resurser. Dessutom
föreligger, såvitt jag inhämtat —
på den punkten har utskottsmajoriteten
hävdat motsatt uppfattning — den fullständiga
materielanskaffningsplan man
talar om i så gott som helt färdigt skick.
Det kommer alltså att finnas erforderligt
underlag för ytterligare beställningar.

Att reservationer uppkommit på anslaget
till engångsanskaffning av materiel
behöver icke heller utgöra något
argument mot att ge civilförsvaret begärda
15 miljoner kronor. Det ligger
nämligen i sakens natur, att reservationer
måste uppkomma i verk av det
här slaget, som arbetar med en intern
långtidsplanering men som får sina noga
specificerade anslag på ett år i sänder.
Det säger sig självt att beställd materiel
—- ofta med en leveranstid av
flera år — i regel inte hinner betalas
under budgetåret. Det är inte reservationerna
som i det här sammanhanget
är intressanta utan storleken av de
»obundna» medlen.

Herr talman! Om man beaktar att civilförsvarets
utbyggnadstakt väsentligen
understigit den som 1959 års principbeslut
strängt taget förutsatte och även
tar hänsyn till de utrikespolitiska motiven
för en beredskapshöjning, då finns
det goda skäl att bifalla motionärernas
krav. Jag ber alltså att få yrka bifall till
reservationen nr 3) av herr Ragnar
Bergh m. fl.

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

Lån till föreningen kustsanatoriet Apelviken

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
som herr Bohman säger, att vi i utskottet
har hänvisat till att den av motionärerna
begärda undersökningen av
konsekvenserna av ett påskyndande av
civilförsvarets uppbyggnadstakt redan
har anförtrotts den nya försvarsutredningen.
Utskottet har funnit det riktigt
och ändamålsenligt, att civilförsvarets
behov bedömes i det större sammanhang,
som totalförsvaret utgör. Den för
innevarande budgetår beslutade höjningen
av anslagen till civilförsvaret
grundade sig för övrigt på av 1960 års
försvarskommitté avgivna förslag.

När det gäller den föreslagna höjningen
av anslagen till civilförsvaret
med 15 miljoner kr. måste man hålla i
minnet att den nya civilförsvarsorganisationen
ställt administrationen av
verksamheten på svåra prov. Ett omfattande
och ännu ej avslutat förberedelsearbete
har måst föregå igångsättandet
i stor skala av främst skyddsrumsbyggande,
utbildningsverksamhet
och materielanskaffning. Det föreligger
betydande reservationer på anslaget till
engångsanskaffning av materiel, som
också herr Bohman anfört. Därtill kommer
att det ännu saknas en fullständig
materielanskaffningsplan. Vi tycker att
detta utgör skäl för att inte biträda motionen.
Jag vill vidare erinra om att
Kungl. Maj :ts förslag innebär en uppräkning
av civilförsvarsanslagen med
inte mindre än 23 miljoner kronor —
en ökning med 50 procent av de för innevarande
budgetår anvisade anslagen.

När det gäller frågan om sambandsanläggningarna
går det knappast att dra
någon bestämd gräns mellan försvarsplanering
och s. k. kommersiella sambandsanläggningar.
De sistnämnda blir
även till nytta för totalförsvaret. Enligt
vad utskottet erfarit har en nyligen
verkställd genomgång av aktuella utbyggnadsplaner
visat, att mycket av det
ur totalförsvarets synpunkt väsentliga
kommer att bli tillgodosett.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bohman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
164:o) i utskottets utlåtande nr 11,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Ragnar Bergh
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Bohman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 156 ja och 32 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 165—187

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 188

Lån till föreningen kustsanatoriet Apelviken Sedan

punkten föredragits anförde

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Lån till föreningen kustsanatoriet Apelviken

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman ! Jag skall bara säga några
ord i anslutning till denna punkt.

Som framgår av statsverkspropositionen
är den ekonomiska situationen för
kiistsanatoriet Apelviken ytterst prekär.
Patientunderlaget minskar undan för
undan och därmed också vårdersättningarna.
Till sanatoriet är knuten en
verkstad, där man tillverkar mycket fina
bandage och proteser, men tyvärr
befinner sig verkstaden i ett ur arbetarskvddssynpunkt
mycket dåligt skick.
Den fyller inte något av de krav man
har rätt att ställa på en verkstad. Man
använder i dag helt annat material,
plast, för tillverkning av proteser, och
andra lösningsmedel, vilket medför
mycket större risker än användningen
av det gamla materialet. Det föreligger
också explosionsrisk, förgiftningsrisk

o. s. v. Dessa nya material och metoder
ställer krav på bättre lokaler och
skyddsanordningar.

Från yrkesinspektionens sida har
upprepade gånger anvisningar lämnats,
och man har även infordrat ritningar på
nya lokaler, men projekten har inte
kunnat fullföljas på grund av brist på
medel. De som arbetar på dessa verkstäder
utsättes för allvarliga yrkesrisker.
Hade det varit fråga om en privatägd
verkstad hade den säkerligen
ställts inför avstängning. Det har sagts
att man just i dagarna vidtagit vissa
provisorier för att avhjälpa de allvarligaste
riskerna då det uppställts vissa
villkor för att arbetet skall få fortsätta.

Enligt propositionen skall kustsanatoriets
framtid utredas och det är nu
bara att förvänta att denna utredning

— jag vädjar här till inrikesministern

— inte skall ta alltför lång tid så att
dessa provisorier blir permanenta. Jag
hoppas alltså att förhållandena vid dessa
verkstäder kommer att bli förbättrade
eller att det sker en nybyggnad
av verkstäderna, så att vederbörande
kan arbeta under betryggande förhållanden.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 1S9 och 190

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 191

Lades till handlingarna.

§ 13

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ersättning till Ester
Olsson m. fl. jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren nu uppskjuta
behandlingen av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till
kammarens sammanträde onsdagen den
4 nästkommande april.

§ 14

Ordet lämnades på begäran till

Herr CASSEL (h), som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
106 angående vissa frågor rörande lärarutbildning
måtte med hänsyn till
ärendets omfattning utsträckas till det
sammanträde, som infaller näst efter
femton dagar från det propositionen
kom kammaren till handa, d. v. s. första
plenum efter onsdagen den 11 nästkommande
april.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 15

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets Utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

ställningar rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å driftbudgeten
för budgetåret 1962/63 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner, och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medelsbehovet
under anslaget Flygförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 in. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr
38, i anledning av väckta motioner om
rätt att vid inkomsttaxeringen åtnjuta
avdrag för resor med bil till och från
arbetsplatsen;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av väckta motioner
om utredning angående oljehandeln,
och

nr 8, i anledning av väckta motioner
om stärkande av den svenska industriens
konkurrenskraft på utländska
marknader;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av väckt motion
om utformningen av polisens socialutredningar
i mål angående administrativa
frihetsberövanden,

nr 22, i anledning av väckt motion
om utredning angående formerna för
konkursförvaltning,

nr 23, i anledning av väckt motion
om utvidgning av vigselrätten vid kyrklig
vigsel,

nr 24, i anledning av väckta motioner
om förbud mot flerårsavtal vid
försäkring,

nr 25, i anledning av väckt motion
om översyn av ärvdabalkens bestämmelser
rörande bouppteckning,

nr 26, i anledning av väckt motion
angående adoptants och adoptivbarns
rättsliga ställning,

nr 27, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 6 kap. 7 § föräldrabalken,
och

nr 29, i anledning av väckta motioner
om rättslig prövning av administrativa
beslut;

andra lagutskottets utlåtande nr 20, i
anledning av väckt motion om rätt till
ersättning från den allmänna sjukkassan
för resa i samband med utbyte
av ortopediskt hjälpmedel;

tredje lagutskottets utlåtande nr 16,
i anledning av motioner angående minimimått
på ål; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 16, i anledning av väckt motion
om inrättande av en statlig konsertbyrå,

nr 17, i anledning av väckt motion
om totalisatorverksamhet i förbindelse
med hundsport,

nr 18, i anledning av väckta motioner
om utbyggnad och effektivisering av
industrihälsovården,

nr 19, i anledning av väckta motioner
om hälsokontroll av den vuxna befolkningen,

nr 20, i anledning av väckta motioner
om underlättande av kvinnors återinträde
på arbetsmarknaden,

nr 21, i anledning av väckt motion
om utredning av möjligheterna att bereda
partiellt arbetsföra anställning i
statlig och statsunderstödd verksamhet,
och

nr 22, i anledning av väckta motioner
om förenkling och samordning av
arbetsgivare åliggande uppgifts- och
uppbördsskyldigheter m. m.

§ 16

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 138, till Konungen i anledning
av väckta motioner om upphävande av
den särskilda varuskatten å gräddglass.

§ 17

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnatsi till
kammaren:

nr 126, om att avsätta området Pad -

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

jelanta i Norrbottens län till nationalpark,
m. m.,

nr 134, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr
416) om sparbanker, m. m.,

nr 135, med förslag till ändrad lydelse
av 8 § förordningen den 16 maj 1884
(nr 25) angående patent, m. m., och
nr 138, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§
förordningen den 11 december 1959 (nr
575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor
vidi yrkesmässig försäljning
av bilar, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 18

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 76, angående anslag för budgetåret
1962/63 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. m.,
motionen nr 759, av fru Lindekvist
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 90, med förslag till lag om
allmän försäkring, m. m., motionerna:
nr 760, av herr Franzén m. fl.,
nr 761, av herr Johansson i öckerö
m. fl., och

nr 762, av herr Senander m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 103, angående yrkesutbildningen
på jordbrukets område, motionen
nr 763, av herr Nilsson i Svalöv
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 113, angående anslag till statistiska
centralbyrån för budgetåret
1962/63, m. m., motionen nr 764, av
herrar Hagnell och Gustafsson i Stockholm;
samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 115, angående vissa frågor rörande
yrkesutbildningen på skogsbrukets
område, m. m., motionerna:

nr 765, av herr Gustafsson i Skellefteå,

nr 766, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.,

nr 767, av fru Thunvall m. fl., och

nr 768, av herrar Wahrendorff och
Dahlgren.

Dessa motioner bordlädes.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.59.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 3 april 1962

Nr 14

Tisdagen den 3 april

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 27 och
den 28 nästlidne mars.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas, att riksdagsman Karl
Jönsson från Gärds Köpinge är sjukskriven
fr. o. m. den 31/3 1962 (ca.
ventriculi cum metastat,).

Kristianstad den 30 mars 1962

Hans Silver
Med. Dr.
överläkare

Herr Jönsson i Gärds Köpinge beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 31 nästlidne mars
tills vidare.

§ 3

Svar på fråga ang. upptagande av diplomatiska
förbindelser med det självständiga
Algeriet

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av riksdagens
andra kammare herr Hagberg har
frågat mig, om regeringen har för avsikt
att under den närmaste tiden —-bland annat för att moraliskt stödja det
algeriska folket — uppta diplomatiska
och andra förbindelser med det självständiga
Algeriet och dess regering.

Som svar härpå vill jag meddela, att
enligt eld-upphör-överenskommelsen
den 18 mars 1962 mellan franska regeringen
och FLN kommer Frankrike att
bibehålla överhögheten över Algeriet,

till dess att Algeriets befolkning genom
folkomröstning uttryckt sin åsikt om
landets framtida ställning och dess förbindelser
med Frankrike. Det är följaktligen
för tidigt att redan nu upptaga
diplomatiska förbindelser med Algeriet.

Vidare anförde:

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern
för svaret på min fråga.
Det är negativt, utrikesministern åberopar
vissa formaliteter, vilka obestridligen
föreligger men mot vilka man möjligen
kan invända att ett folk, som under
sju år har slagits för sin frihet och
i verkligheten besegrat en stormakt som
satt in alla resurser i kampen, redan har
sagt sitt ord om hur landets status skall
vara.

Jag tror det hade varit värdefullt om
den svenska regeringen i denna situation
och med tanke på den terror som
de fascistiserade delarna av den franska
armén utövar mot det algeriska folket
för att sabotera den uppgörelse som
träffats, genom ett diplomatiskt erkännande
eller genom att ta upp förbindelser
i andra former hade markerat solidariteten
med det algeriska folket.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag vill bara till herr
Hagberg säga, att jag anser att en folkomröstning
inte är en formalitet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. den vid 1961 års
höstriksdag beslutade skattelättnaden

Ordet lämnades på begäran till

3* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr It

Nr 14

Tisdagen den 3 april 1962

Svar på fråga ang. den vid 1961 års höstriksdag beslutade skattelättnaden

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig om jag vill medverka
till sådana åtgärder att skattskyldiga,
som har att erlägga preliminär
B-skatt, genom ett enklare förfarande
än preliminär deklaration kommer i åtnjutande
av den i höstas beslutade skattelättnaden
redan vid erläggandet av
den preliminära skatten. Jag vill svara
följande.

För flertalet inkomsttagare förändras
inkomsterna år från år. Om inkomsterna
sjunker har B-skattebetalare — även
skattesänkningen förutan — anledning
att avge preliminär självdeklaration för
att få lägre preliminär skatt. Om inkomsterna
stiger kommer beslutad skattesänkning
i regel bara att påverka storleken
av kvarstående skatt.

Det är alltså endast för B-skattebetalare
med i huvudsak oförändrade inkomster,
som det skulle finnas anledning
att utan preliminär självdeklaration
jämka preliminärskatten. Det gäller
här en förhållandevis liten del av
B-skattcbetalarna. Jag kan inte se att
det finns någon möjlighet för de lokala
skattemyndigheterna att själva finna ut
vilka skattskyldiga det här gäller. Någon
annan möjlighet än upprättandet av
preliminär självdeklaration kan således
ej anvisas.

Med det sagda, herr talman, anser jag
mig ha besvarat den framställda frågan.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få frambära mitt tack för svaret på min
enkla fråga. Anledningen till att jag frågade
var att vid fjolårets höstriksdag genomfördes
en skattereform, innefattande
bl. a. en höjning av de skattefria
ortsavdragen, slopande av dyrortsgraderingen
av dessa samt lägre skatteuttag
på inkomster upp till 27 000—30 000

kronor. Reformen innebar betydande
skattesänkningar.

För personer med A-skatt, d. v. s. i
huvudsak löntagare, kom de nya skatteskalorna
att tillämpas från och med
mars månad i år. Vid uppbörd av preliminär
B-skatt, d. v. s. de egna företagarnas
preliminärskatt, gäller de nya
skatteskalorna fr. o. m. årsskiftet endast
om särskild beräkning av skatten ägt
rum. Sådan beräkning görs som regel
bara om den skattskyldige avgivit ny
preliminärdeklaration. För de företagare
som inte har lämnat sådan deklaration,
vilket torde vara det stora flertalet,
utgår preliminärskatten med belopp
som motsvarar den slutliga skatt som
påförts den skattskyldige under näst
föregående år. I praktiken innebär detta
att skattesänkningen avseende innevarande
års inkomster kommer de flesta
B-skattebetalare till godo i form av skatteåterbäring
först när den definitiva
slutskatteregleringen sker mot slutet av
år 1963.

Enligt gällande uppbördsförordning
äger skattskyldig med s. k. B-skatt rätt
att inbetala högre belopp än det som
anges på den preliminära debetsedeln,
däremot inte lägre belopp. Enda möjligheten
för en B-skattebetalare att få
sin skatt beräknad efter de nya skatteskalorna
är således att inlämna ny preliminärdeklaration.
Då detta såväl för
den enskilde som för uppbördsmyndigheterna
innebär ett onödigt komplicerat
förfarande om det endast gäller att få
skatten beräknad efter de nya skalorna,
synes mig starka skäl tala för att
statsmakterna t. ex. genom särskild kungörelse
medger att personer med Bskatt
får rätt att inbetala ett visst
schablonmässigt bestämt lägre belopp
än det som anges på den för året gällande
preliminära debetsedeln.

En analys av det siffermässiga utfallet
av fjolårets skattereform synes ge
vid handen att vissa schablonmässiga
sänkningar av preliminärskatteinbetalningarna
skulle kunna medges utan att

Tisdagen den 3 april 1962

Nr 14

Svar på fråga ang. den vid 1961 års höstriksdag beslutade skattelättnaden

några risker för ett för lågt skatteuttag
därmed skulle uppstå. För gifta skattebetalare
med upp till 9 000 kronors beskattningsbar
inkomst skulle en nedsättning
av det på preliminärdebetsedeln
upptagna beloppet kunna medges
med exempelvis 5—7 procent beroende
på dyrort. För gifta med en beskattningsbar
inkomst på mellan 9 000 och
30 000 kronor skulle en nedsättning
med 7—9 procent kunna medges. För
ogifta är de procentuella variationerna
mellan olika inkomstskikt mindre för
beskattningsbara inkomster upp till
20 000 kronor och skulle i förhållande
till de nämnda nedsättningarna kunna
bestämmas till 5 å 7 procent. För gifta
med mycket låga beskattningsbara inkomster
— under 4 000 kronor — blir
de procentuella sänkningarna betydligt
större. En ytterligare reglering av dessa
skatteinbetalningar bör dock i sådana
fall lämpligen ske genom att nya preliminärdeklarationer
inlämnas. Samma
förfarande kan tillrådas beträffande
dem som har högre inkomster än t. ex.
30 000 kronor för gifta och 20 000 kronor
för ogifta. Likaså bör de fall uppmärksammas
då vederbörande har större
inkomst av kapital.

Schablonavdraget har självfallet sina
avsevärda brister, men jag är angelägen
framhålla att den skattskyldige genom
dylika procentavdrag redan nu kan erhålla
sin skattesänkning och inte behöva
vänta ända till slutet av år 1963.
Jag beklagar, herr talman, att inte finansministern
vid framläggandet av
skattesänkningsförslaget också tänkte
på alla de skattebetalare som inbetalar
sin preliminärskatt på B-skattesedel.
Om vi i framtiden får en sådan skattesänkning,
skulle jag önska att man inte
glömmer bort B-skattebetalarna.

Därmed ber jag, herr talman, att än
en gång få tacka för svaret.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är självfallet med

viss tillfredsställelse jag hör frågeställaren
deklarera att det var en avsevärd
skattesänkning som fjolårets höstriksdag
genomförde. Det har ju funnits
många värderingar, huruvida den varit
avsevärd eller mindre avsevärd. Det är
alltså med tillfredsställelse jag i varje
fall avlyssnat interpellantens värdering.

Det föresvävade mig att denna fråga
närmast ställdes med den utgångspunkten
att A-skattebetalaren tillgodogör sig
skattsänkningen omedelbart, medan Bskattebetalaren
får vänta ett par år, då
han får behållningen i form av en återbäring
på skatten. Man kan vid ett hastigt
påseende tycka att det är en ganska
upprörande orättvisa.

I själva verket balanseras denna mera
teoretiska orättvisa av det faktiska förhållandet,
att i den utveckling med stigande
inkomster vi är inne i inte bara
för löntagarna utan där även B-skattebetalarna
följer med — skattestatistiken
visar att över huvud taget ingen
grupp blivit efter — görs 1962 avdrag i
form av preliminärskatteavdrag för Bskattebetalaren
på den inkomst han
hade 1960, medan däremot A-skattebetalaren
får finna sig i att få sina avdrag
beräknade på den aktuella inkomsten,
d. v. s. den inkomst han har 1962. Den
skattesänkning som B-skattebetalaren
kan räkna sig till godo får väl i de
allra flesta fall den formen att han slipper
den kvarskatt som han eljest skulle
få. Han får nämligen sina skatteavdrag
på en inkomst som är två år gammal.
Som jag framhöll i mitt svar har däremot
det mindretal B-skattebetalare,
som i dag har samma inkomst som de
hade 1960 och som följaktligen skulle
lida en förlust relativt A-skattebetalarna,
möjligheter att individuellt avge en
extra preliminärdeklaration och få den
saken korrigerad.

Med den kompletteringen, herr talman,
har jag bara velat återföra detta
problem till dess rätta proportioner.
Mitt svar på frågan har blivit negativt
därför att jag inte kan föreställa mig

Nr 14

Tisdagen den 3 april 1962

Svar på interpellation ang. beskattningen

hur man skulle kunna lösa interpellantens
önskemål i den praktiska tillämpningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. beskattningen
av traktamentsersättning, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Carbell har i en
interpellation frågat, om jag kan lämna
upplysningar om erfarenheterna från
kontrollen över inleveranserna av omsättningsskatt
och om jag anser att det
finns tillräckliga personalresurser för
omsättningsskattekontrollen. Herr Carbell
frågar vidare om jag anser det möjligt
att förelägga årets riksdag förslag
till nya bestämmelser om beskattning
av traktamentsersättningar. Jag vill svara
följande.

Kontrollen över att omsättningsskatt
inlevereras i rätt tid och föreskriven
ordning sker fortlöpande och rutinmässigt
hos länsstyrelsernas varuskattekontor.
Kontrollen är förhållandevis enkel.
De för sent inbetalade beloppen är av
ganska obetydlig omfattning.

Det ur allmän synpunkt väsentligaste
är emellertid att hos de skattskyldiga
kontrollera riktigheten av den bokföring
som ligger till grund för redovisningen
av omsättningsskatt. Under omsättningsskattens
första år, 1960, bedrevs
av lättförståeliga skäl mera information
än egentlig kontroll. Men under
år 1961 har bokföringskontrollen på allvar
satt in. Denna kontrollverksamhet
omhänderhas av revisionsavdelningarna
på länsstyrelserna och avser normalt
både omsättningsskatten och inkomstskatten.

Förra året beslöts en betydande successiv
förstärkning av taxeringsorganisationen
och av länsstyrelsernas revisionsavdelningar.
Denna förstärkning

av traktamentsersättning, m. m.

avvägdes bland annat med hänsyn till
just kontrollen av omsättningsskatteredovisningarna.
De ökade resurserna
kommer alltså automatiskt omsättningsskattekontrollen
till del. Allteftersom
fjolårets beslut realiseras, kommer sålunda
kontrollen av omsättningsskatten
att ytterligare skärpas.

Herr Carbells fråga om beskattningen
av traktamentsersättningar ger mig
anledning att erinra om vad jag framhöll
i ett interpellationssvar i första
kammaren den 7 februari i år. Som jag
då närmare utvecklade kommer proposition
i ämnet att föreläggas riksdagen
så snart som möjligt sedan pågående utredning
slutförts.

Med det sagda, herr talman, anser jag
mig ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Herr CARBELL (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min interpellation.
Den väcktes ju den 2 februari,
och jag har sedermera i protokoll från
första kammaren kunnat läsa den huvudsakliga
delen av svaret i vad avser
traktamentsersättningarna.

Sedan omsättningsskatten införts har
man ibland från allmänhetens sida frågat
sig, om den omsättningsskatt som
man tyckte sig betala också i full utsträckning
verkligen inbetalats till staten.
Detta var anledningen till interpellationen.
Vid jämförelser mellan effektiviteten
hos indirekt skatt och direkt
skatt bar man velat få klart för sig
om det är riktigt, som det många gånger
sagts, att skattefusket blir mindre då det
gäller indirekt än då det gäller direkt
beskattning.

Denna fråga har naturligtvis betydelse
inte endast för konsumenterna; den har
också ett mycket stort intresse för den
lojala handeln. Vid en omsättningsskatt
av 6 procent är det mycket viktigt att
skatten verkligen inbetalas av alla företagare.
Den griper eljest in i konkur -

Tisdagen den 3 april 1962

Nr 14

Svar på interpellation ang. beskattningen av traktamentsersättning, m. m.

rensen och snedvrider i högsta grad
möjligheterna till konkurrens på lika
villkor. Den lojala delen av handeln —
alltså den avgjort större delen — år därför
av naturliga skäl den som främst,
tillsammans med konsumenterna, kräver
effektiv kontroll över att omsättningsskatten
inbetalas såsom det är avsett.
Den huvudsakliga delen av handelns företrädare
och konsumenterna måste alltså
ha samma intresse av att staten, om
den nu tar ut omsättningsskatt, också
ser till att denna skatt inbetalas så
hundraprocentigt som möjligt — detta
ansluter sig till naturliga krav på varje
skattesystem. Ett sådant naturligt krav
är att systemet är rättvist, och att varje
medborgare följaktligen, såsom det förutsatts
vid lagstiftningen, bidrar till
samhällets samlade utgifter efter sin
förmåga. Därom råder väl i princip
inte — eller borde i varje fall inte råda
— några delade meningar.

Frågan är nu, huruvida det finns eller
kommer att finnas resurser för en
sådan omsättningsskattekontroll. Varje
ledamot av taxeringsnämnd vet hur resonemangen
går när det gäller frågor
om bokgranskning. Redan i taxeringsnämnden
blir frågan i många fall »avsågad»
av det enkla skälet att man är på
det klara med att det inte finns resurser
för en fullständig kontroll. Det står
helt enkelt klart för vederbörande efter
erfarenheter från många tidigare fall,
att det är utsiktslöst att slå in på denna
väg. Jag tror detta kan omvittnas av representanter
för alla landsändar som
sitter i denna kammare. Finansministern
är i sitt svar optimistisk bteräffande
effekten av den successiva utbyggnaden
av kontrollen.

Ett annat led i min interpellation var
frågan huruvida tillgängliga resurser
hos kontrollorganen användes så effektivt
som möjligt. Många anser nog att det
inte förhåller sig så. Man anser att taxeringskontrollen
i alltför stor utsträckning
har förkärlek för bagatellfrågor och
sysslar med saker som det är tämligen

enkelt att kontrollera. Men det är ju
inget försvar att det är ett lättare och
enklare arbete att syssla med löntagares
deklarationer än med andras. Det
är inget försvar att det är små inkomsttagare
som det här gäller eller att dessa
små inkomsttagare oftast inte bråkar.
Det är inget försvar att dessia deklaranter
inte behärskar tekniken så väl som
andra kategorier gör. Jag nödgas exemplifiera
mitt påstående och väljer att
göra det från min interpellation.

Jag omnämnde där att en tankbilförare
i sin självdeklaration 1959 hade
upptagit uppburen kostersättning med
3: 25 om dagen och att han yrkade avdrag
med motsvarande belopp. Jag omnämnde,
att taxeringsnämnden inte
godkände avdraget utan att vederbörande
därför anförde besvär hos prövningsnämnden,
som upprätthöll taxeringsnämndens
beslut. När klaganden
därefter besvärade sig hos kammarrätten,
resulterade detta i utslag den 14
mars 1961, där 2 kronor 50 öre godkändes.
Man ansåg alltså, att vederbörande
skulle av de 3: 25 beskattas för 75 öre.

I den självdeklaration som avlämnades
i februari 1961 yrkade han avdrag
med 3: 50 kronor, eftersom kostersättningen
höjts från 3: 25 till 3: 50 kronor.
Taxeringsnämnden godkände ett avdrag
av 2: 65 kronor, d. v. s. den godkände
av höjningen 25 öre ett avdrag på 15
öre, varigenom det sammanlagda avdraget
höjdes från 2:50 till 2:65 kronor.

Så gick tiden och i december månad
fick vederbörnade en resolution från
prövningsnämndens kansli, av vilken
framgår att vederbörande taxeringsintendent
överklagat taxeringsnämndens
beslut och yrkat att detta beslut om avdrag
för fördyrade levnadskostnader
inte till någon del skulle godkännas. I
resolutionen sägs kort och gott: Med anledning
av omstående besvär lämnas Ni
härigenom tillfälle att inom åtta dagar
från delfående härav inkomma med till
prövningsnämnden ställd skriftlig förklaring
i målet. Utebliven förklaring

Nr 14

Tisdagen den 3 april 1962

Svar på interpellation ang. beskattningen

hindrar ej att målet avgöres på förhandenvarande
skäl. Resolutionen är dagtecknad
den 15 december 1961. I det mål
som tidigare behandlats i olika instanser
från 1959 till 1961, innan han kunnat
få besked från kontrollorganen, avkräver
man honom nu skriftlig förklaring
inom åtta dagar.

Det är självklart att man när man
studerar denna fråga inte kan komma
till annat resultat än att frågan i sig är
allvarlig. Det blir för många människor
svårt att tro att tillgängliga resurser
inom skattekontrollen används på bästa
sättet. Det är allvarligt också av den anledningen
att ifall godtycklighet förekommer
här, så drabbar det små inkomsttagare,
för vilka en skatt på 300
till 400 kronor har en stor tyngd. Det gäller
som jag sagt i interpellationen inkomsttagare
med tämligen låg inkomst.
Det kan redan nu vara svårt nog för
dem utan att de dessutom skall drabbas
av en orättvis beskattning, även om
det i flera fall kan bli på det sättet att
de bara får ligga ute med pengarna. Det
är faktiskt inte heller så enkelt för en
sådan inkomsttagare.

Det kan dessutom bli en annan effekt
av detta som man inte heller kan gå
förbi och som kan vara ännu allvarligare,
nämligen att en sådan inkomsttagare
genom upptaxeringen kan komma
att passera någon av trösklarna i vårt
sociala omvårdnadsprogram.

Nu har finansministern i svaret framhållit
att man skall ta upp frågan så
snart som möjligt sedan utredningen
blivit färdig. Jag kan i likhet med den
interpellant som under mellantiden har
fått svar i första kammaren naturligtvis
understryka det tack han har lämnat.
Han har tackat finansministern för det
i tonen älskvärda, i sak inte alldeles negativa
svaret. Hans interpellation avsåg
emellertid delvis andra frågor. Jag skulle
vilja alldeles särskilt understryka att
här är det bråttom. Det är nödvändigt att
någonting händer på detta område. Det
är inte rimligt att det år efter år skall

av traktamentsersättning, m. m.

fortgå på detta sätt. Det är i och för sig
inte tillfredsställande att dessa skattedragare
skall kunna råka ut för sådant.
Det är såsom omnämnts i interpellationen
orimligt även ur den synpunkten
att t. ex. församlingsgränsen kan bli avgörande
för om vederbörande skall komma
att beskattas med kanske ett par tre,
fyra hundra kronor mer eller mindre.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Jag har tagit del av det
tidigare interpellationssvar beträffande
beskattning av traktamentsersättningar
som finansministern i sitt svar i dag
hänvisar till. Av detta framgår att finansministern
väntar på ett förslag från
lönebeskattningsutredningen med anvisningar
om ett system som är lätt att tilllämpa
och som samtidigt tillgodoser kraven
på likformig behandling av skattskyldiga,
oavsett om traktamentsersättningen
uppburits i enskild eller statlig
tjänst.

Traktamentsersättningarna är väl numera
reglerade inom de allra flesta avtalsområden
och fastställda genom kollektivavtal.
Man har därför anledning
att räkna med att de belopp som här
har överenskommits inte är större än
att de blott svarar mot den merkostnad
vederbörande åsamkas genom sin vistelse
för arbetsgivarens räkning på den
främmande orten.

Jag hade hoppats att utredningen skulle
ha kunnat presentera sitt betänkande
i år, men så tycks inte bli fallet. Kommittén
har signalerat att arbetet kommer
att pågå hela detta år, och när den
blir färdig får man ingen riktig klar
bild av. Under tiden fortsätter orättvissorna,
som för all del funnits under
många år men som inte blir mindre för
det.

Jag har genom min anställning inom
industrien, vid ett företag som har rätt
många anställda, som för jämnan befinner
sig på resa för företagets räkning,
ständigt kommit i kontakt med just dessa
beskattningsfrågor. Därvid har jag

Tisdagen den 3 april 1962

Nr 14

Svar på interpellation ang. beskattningen av traktamentsersattning, m. m.

kunnat konstatera hur olika dessa frågor
stundom behandlats av taxeringsmyndigheterna.

Jag kan ur högen av överklaganden
som jag tagit del av här nämna ett par
fall, som tydligt visar nödvändigheten
av att en ändring snarast kommer till
stånd.

En anställd hade för 141 dagar på ett
otal olika platser i både Sverige och
Norge uppburit sammanlagt 3 577 kronor
i traktamentsersättningar. Detta
motsvarar en ersättning av 24 kronor
per dag enligt avtal mellan Sveriges
verkstadsförening och Metallindustriarbetareförbundet.
Ersättningen hade
dock under 97 dagar utgått med ett med
2 kronor förhöjt belopp, eftersom vederbörande
hade träffat överenskommelse
med sin arbetsgivare om detta,
beroende på att båda var överens om att
det avtalsenliga traktamentsbeloppet inte
täckte de verkliga merkostnader som
han fick vidkännas för vistelse på arbetsorten
i fråga. Taxeringsnämnden beslutade
om skattebefrielse för ett traktamentsbelopp
uppgående till 18 kronor
per dag. Vederbörande överklagade, och
frågan gick till prövningsnämnden, som
fastställde vad den lokala taxeringsnämnden
sagt i detta fall, alltså skattebefrielse
upp till maximalt 18 kronor
per dag. Mannen överklagade vidare.
Ärendet gick till kammarrätten, och
denna medgav efter sin prövning avdrag
för fördyrade levnadskostnader
med ett belopp som enligt dess förmenande
var skäligt, nämligen i detta speciella
fall 22 kronor per dag. Det innebar
alltså en höjning med 4 kronor utöver
vad den lokala taxeringsmyndigheten
och prövningsnämnden hade kommit
fram till.

Ett annat fall gäller en arbetskamrat
till den nu nämnde. Det utspelade sig
året innan och handlar om precis samma
slag av arbete. Denne man hade för
148 dagar uppburit sammanlagt 3 374
kronor, också det enligt avtal. Jag vill
göra den lilla kompletteringen att det

under många av dagarna hade förekommit
arbete för arbetsgivarens räkning
utomlands, varvid han hade erhållit ett
till 30 kronor förhöjt traktamente. Den
lokala taxeringsnämnden medgav avdrag
med 30 kronor per dag för fördyrade
levnadskostnader vid arbetet utanför
Sveriges gränser men spikade avdraget
till 18 kronor per dag inom landet. Detta
fastställdes också av prövningsnämnden.
Även detta ärende fullföljdes i kammarrätten,
och klaganden beviljades rätt
till skattebefrielse för hela det uppburna
traktamentsbeloppet. Men trots att
klaganden sålunda fick rätt när det gäller
skattemålet, förlorade han en del
av sitt familjebostadsbidrag. Detta berodde
på att skatteärendet dragit ut så
långt på tiden att till grund för uträknandet
av familjebostadsbidraget hade
använts den högre inkomst som fastställts
genom utslaget av den lokala
taxeringsnämnden och prövningsnämnden.
Vi vet alla att det tar lång tid innan
dessa skattemål blir avgjorda —
det är inte fråga om ett år, utan om
flera år innan det slutliga avgörandet
faller. Genom att i detta fall en felakitg
siffra för vederbörandes inkomst användes
vid fastställandet av familjebostadsbidraget,
kom han att passera en
av de trösklar som därvid finns och detta
kunde inte i efterhand rättas till.

Jag skulle kunna anföra många ungefär
analoga exempel. Det var ju inte
länge sedan som olika taxeringsnämnder
inom samma kommun kunde tilllämpa
olika praxis i sådana här fall,
men nu har det ju börjat bli bättre ordning
därvidlag. Jag skall emellertid inte
mångfaldiga exemplen. Vad jag här anfört
visar nödvändigheten av att utredningen
bedriver sitt arbete med största
skyndsamhet, så att en ändring med det
snaraste kan komma till stånd.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! När man som jag i flera
år verkat för att få till stånd bättre förhållanden
på det område det här gäller,

Nr 14

Tisdagen den 3 april 1962

Svar på interpellation ang. prövningen av

är det med stort intresse man bevittnat
den attack som herrar Carbell och
Bengtsson i Landskrona nu gjort. Jag
kan ansluta mig till de synpunkter som
dessa talare anfört, och vill särskilt understryka
en sak.

Det är framför allt i de första instanserna,
alltså inom taxeringsnämnderna
och prövningsnämnderna, som det tydligen
inte finns tillräcklig förståelse för
de synpunkter som här kommit fram.
Det visar sig att de som överklagar ofta
får rätt i högre instans, alltså i kammarrätten
och regeringsrätten. Nu finns
det en hel del skattskyldiga vilka liksom
inte behärskar tekniken att överklaga
och som tycker att det hela verkar så
besvärligt att de inte vågar sig på ett
överklagande. Resultatet av detta är att
dessa människor blir orättvist och oskäligt
behandlade i beskattningsavseende,
och det är sannerligen ett motiv för att
söka åstadkomma en bättre tingens ordning.

Jag har ett aktuellt exempel från ett
område som inte är statligt men där
traktamentsbestämmelserna enligt avtal
följer de statliga bestämmelserna. Trots
detta har såväl taxeringsnämnd som
prövningsnämnd vägrat godkänna de avdrag
som gjorts och som står i överensstämmelse
med de statliga traktamentsbestämmelserna.
Detta ärende har nu
förts vidare till högre instans.

Jag kan sålunda instämma i både vad
som sagts här i dag och av herr Birger
Lundström i första kammaren vid den
interpellationsdebatt som där förts, och
jag vill sluta med att uttrycka en förhoppning
om att det så snart som möjligt
måtte införas nya bestämmelser på
detta område.

Härmed var överläggningen slutad.

§ C

Svar på interpellation ang. prövningen

av frågor rörande järnvägsnedläggningar Ordet

lämnades på begäran til!

frågor rörande järnvägsnedläggningar

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Vigelsbo har frågat
mig om jag är beredd att redogöra
för

1. på vilket sätt de sociala och samhälsekonomiska
konsekvenserna i stort
beaktas i frågor rörande järnvägsnedläggningar
i enlighet med vad i interpellationen
anförts;

2. på vilka sätt frågan om en inordning
av bandelen Sala—Gysinge—Gävle
i statsbanenätet liksom övriga i interpellationen
berörda frågor liar prövats,
samt om så icke är fallet, om detta kommer
att ske innan frågan om bandelens
nedläggning slutgiltigt prövas.

Man räknar som bekant med att ungefär
hälften av statsbanenätet inte längre
är ekonomiskt bärkraftigt och att förlusterna
på denna del av nätet uppgår
till omkring 200 milj. kronor om året.
Undersökningarna rörande förutsättningarna
för nedläggning av trafiksvaga
järnvägslinjer bedrivs enligt en plan
som 1953 års trafikutredning lagt fram
i samråd med järnvägsstyrelsen. Redan
vid uppgörandet av detta undersökningsprogram
har man gjort undantag
för sådana järnvägslinjer som uppenbarligen
måste trafikeras även i fortsättningen
av olika sociala skäl. I fråga
om övriga linjer sker ingående undersökningar
om förutsättningarna för att
överflytta järnvägens uppgifter på
landsvägstrafiken och de sociala och
samhällsekonomiska konsekvenserna av
en sådan trafikomläggning. Därvid beaktas
givetvis också den av interpellanten
berörda frågan om linjens betydelse
som en del av statsbanenätet. De berörda
myndigheterna lägger ned ett
omfattande arbete på att närmare klarlägga
rese- och transportbehoven inom
de berörda bygderna och på att utforma
en ersättningstrafik som tillgodoser
dessa trafikbehov. Vidare prövas i vad
mån en upprustning av vägarna är erforderlig
i händelse av jämvägstrafi -

Tisdagen den 3 april 1962 Nr 14

Svar på interpellation ang. prövningen av frågor rörande järnvägsnedläggningar

kens nedläggning. Den centrala behandlingen
av ärendena sker inom en
samarbetsnämnd med representanter
för järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen
och näringslivets trafikdelegation.
Om det visar sig att järnvägsdriften helt
eller delvis bör läggas ned, görs framställning
härom till Kungl. Maj:t. Det
slutliga beslutet föregås av beredning
inom kommunikationsdepartementet,
varvid bl. a. sker en ingående prövning
av vägbyggnadsbehovet och ersättningstrafikens
organisation samt överläggningar
med länsstyrelserna, kommunerna
och näringslivet.

Sedan det här beskrivna förfarandet
började tillämpas, har beslut om total
eller partiell nedläggning meddelats i
fråga om ett 40-tal linjer om sammanlagt
1 600 km. Även om det på sina håll
förelegat vissa övergångssvårigheter vid
genomförandet av nedläggningarna,
tror jag mig kunna konstatera att dessa
arbetsformer visat sig innebära en garanti
för att de sociala och samhällsekonomiska
konsekvenserna blir vederbörligen
beaktade vid den pågående koncentrationen
av järnvägsdriften.

Med anledning av interpellantens fråga
om bandelen Sala—Gysinge—Gävle
kan jag meddela, att de berörda myndigheterna
i samråd med näringslivets
trafikdelegation gjort framställning om
nedläggning av all trafik på sträckan
Köpalla—Södra Valbo samt person- och
styckegodstrafiken på sträckan Sala—
Köpalla och Södra Valbo—Hagaström.
Framställningen har remissbehandlats,
och för närvarande sker vissa kompletterande
undersökningar, överläggningar
med berörda länsstyrelser, kommuner
m. fl. kommer att äga rum inom de
närmaste veckorna. De av interpellanten
berörda konsekvenserna av en nedläggning
samt behovet av vägupprustning
beaktas på samma sätt som vid
andra nedläggningsärenden.

Vidare anförde:

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
få framföra mitt tack för det svar
jag fått på interpellationen.

När det nu i alla fall gäller frågor
om kommunikationer vill jag också här
uttala min förvåning över det sätt på
vilket kommunikationerna fungerar
mellan kanslihuset och riksdagen. Man
meddelade mig redan i fredags att jag
i dag skulle erhålla svar på min interpellation,
och det meddelades även att
svaret skulle ligga tillgängligt här i riksdagen
redan på måndagskvällen. Jag
kom hit i går klockan fyra, men inget
svar hade kommit. Jag ringde kommunikationsdepartementet,
och där meddelades
att svaret avsänts en timme tidigare,
men det kom inte hit till riksdagen
förrän klockan halv tolv i dag.
Det kan ifrågasättas om det inte krävs
reformer även på denna trafikled.

I svaret har statsrådet först ägnat sig
åt frågan om de samhällsekonomiska
konsekvenserna, och han förklarar att
de alltid beaktas vid järnvägsnedläggningar.
Dessa nedläggningar bedrivs enligt
en plan, utarbetad av 1953 års trafikutredning.
Men det må likväl ursäktas
mig och landsbygdens folk över huvud
taget om vi med oro avvaktat utlåtandet
från 1953 års trafikutredning,
vars uppgift har varit att uppställa ett
allmängiltigt trafikpolitiskt program.
De sakkunnigas försäkran, att detta trafikprogram
självfallet skall bjuda människorna
en hygglig transportförsörjning
var de än bor, låter i hög grad lugnande.
Desto mera oroande är att de
sakkunniga skjutit detaljarbetet åt sidan
och till det största problemet upphöjt
frågan om hur man skall komma
till rätta med de trafiksvaga järnvägarna,
d. v. s. så snabbt som möjligt kunna
lägga ned dem. På så sätt har man skaffat
sig ett kusligt effektivt medel att
dirigera lokaliseringen, leda folkströmmar,
avfolka bygder och bestämma över
företags liv eller död.

Visst är det välbetänkt att utgå från

82 Nr 14 Tisdagen den

Svar på interpellation ang. prövningen av

tesen att man erhåller de totalt sett billigaste
transporterna, om de olika företagen
får utveckla fri konkurrens, och
visst är det naturligt att näringslivet
ställer strikt företagsekonomiska krav
på trafikförsörjningen. Men därjämte
har järnvägarna en social uppgift, som
samhället under inga förhållanden får
undandra sig. Sedan må stockholmarna
hur hetsigt som helst tala om »olåten
från avkrokarna» så fort en bana läggs
ned fast inte något riksintresse står på
spel — det har vi hört här många
gånger. Ansvaret för de sämst ställda
framstår för oss som samhällets huvuduppgift,
dess existensberättigande, ett
riksintresse således.

Den järnväg jag i min fråga närmast
berört, nämligen järnvägen Sala—Gävle,
delen Sala—Hagaström, skär genom en
betydande skogs- och jordbruksbygd. Vi
är medvetna om att det ekonomiska resultatet
inte varit tillfredsställande,
men detta har inte förvånat med hänsyn
till det sätt på vilket förbindelserna
varit ordnade. Banan är tio mil lång
och utgör med sin sträckning en god
förbindelse för trafiken från ostkustbanan
och söderut. Detsamma gäller trafiken
söderifrån, som snabbt vill söka
kontakt med den nordgående trafiken
i Gävle. Även om banan inte nu ger ett
nöjaktigt ekonomiskt resultat på grund
av minskad lokal trafik, borde det vara
värt besväret att sätta in den som en
del i ett längre snabbgående och genomgående
system. En sådan snabbgående
och genomgående förbindelse från Gävle
efter de båda norrifrån kommande morgonsnälltågens
ankomst till Gävle över
Sala, Västerås och Örebro till Hallsberg
skulle med många timmar minska
restiden till västkusten och Göteborg,
liksom i motsatt riktning.

Sådana snabbgående och genomgående
tåg liar ju med framgång insatts på
andra sträckor, t. ex. från Sala över
Västerås och Katrineholm till Norrköping.
En annan sådan förbindelse lär
också komma att insättas från Västerås

3 april 1962

frågor rörande järnvägsnedläggningar

över Örebro till Karlstad, som jag förmodar
närmast för att stötta upp den
trafiksvaga banan mellan Örebro och
Svartå. Jag tycker det vore riktigt att
förfara på detta sätt även med järnvägen
Sala—Hagaström, att i värjo fall
göra ett försök innan banan definitivt
utdömts som icke räntabel.

De kommunala myndigheter som
hörts i detta ärende har alla haft vägande
invändningar mot att järnvägen
läggs ned. Skolmyndigheter, ekonomiska
föreningar och andra intressenter är
alla av samma uppfattning. Då järnvägsstyrelsen
har alla dessa intressenters
invändningar på pränt, skall jag
inte här närmare beröra dem. Statens
järnvägar torde inte heller för egen del
sakna intresse för banans bibehållande,
då efter densamma stora grustillgångar
är tillfinnandes, varifrån betydande
mängder material för statsbanans underhåll
årligen avhämtas.

Vägnätet utmed järnvägen är under
all kritik mellan Gysinge och Gävle, och
det är långt ifrån bra på övriga delar
av denna förbindelse.

Statsrådet talar i sitt svar om samarbetet
mellan olika statliga organ, trafikens,
arbetsmarknadens och näringslivets
organ. Jag är tacksam, herr statsråd,
för denna upplysning och ännu
tacksammare för att ett sådant samarbete
verkligen har kommit till stånd.
Detta samarbete torde emellertid inte
ha alltför gammal hävd. För några år
sedan nedlades järnvägen mellan Runhällen
och Enköping. Diskussionen om
nedläggandet pågick ett flertal år. Under
tiden hann emellertid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anlägga en mycket
dyrbar viadukt över järnvägen vid
Sparrsätra i Uppland. Nu är järnvägen
nedlagd, och den byggda viadukten
utgör en mycket kraftig och dyrbar puckel
på rikstolvan, erinrande om bristande
samarbete mellan olika statliga
organ. Vägmyndigheterna var starkt benägna
att bygga ytterligare en sådan
viadukt över samma järnväg på en an -

Tisdagen den 3 april 1962 Nr 14

Svar på interpellation ang. prövningen av frågor rörande järnvägsnedläggningar

nan plats, men måste avstå, då ortsintressen
bestämt motsatte sig detta och
hos Kungl. Maj:t besvärsvägen stoppade
försöket. Att dessa kostnader blev
så stora att de kunnat betala åtminstone
något års förlust på Salabanan hör
kanske egentligen inte hit, men jag har
i varje fall velat nämna det.

Hur det nu än blir kan vi inte förstå
annat än att denna järnväg av både
sociala och ekonomiska hänsyn måste
bestå, åtminstone till den dag då vägnätet
är nöjaktigt ordnat. Hur länge det
kan dröja återstår att se. Alla kommunala
myndigheter i den bygd som banan
berör motser med mycket stort intresse
vad som kommer att ske.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få framföra mitt tack till statsrådet för
det erhållna svaret.

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! Med undantag för en del
av herr Vigelsbos motiveringar kan jag
helt instämma i vad han sade. Men det
finns också en del andra synpunkter,
som borde tas med i sammanhanget.

Som herr Vigelsbo framhöll, gäller
det här en skogsbygd och en befolkningsmässigt
sett mycket besvärlig del
av Västmanlands län. Som de flesta torde
känna till är Västmanlands län ett av
de län som har expanderat kraftigast
under de senaste åren. Detta gäller dock
endast länets ena halva, industridelen.
Den andra hälften, d. v. s. den östra
delen, har gått motsatt väg. Detta har
inneburit att kommuner och landsting
varit nödsakade att vidta särskilda åtgärder
för att klara denna länsdel. Jag
kan som exempel nämna att landstinget
har ordnat med särskild företagskonsulent
för den östra länsdelen samt beslutat
bygga en central verkstadsskola där.
Flera andra åtgärder har vidtagits för
att hjälpa denna bygd, framför allt socknarna
norr om Sala, d. v. s. mellan Sala
och Gävle.

I den situationen, när man försöker
att på olika sätt stimulera bygdens liv,

kommer så detta förslag att nedlägga
trafikpulsådern genom denna mycket
vidsträckta del av länet. Det är synnerligen
beklämmande. Jag tycker att man
på denna fråga skulle anlägga litet mer
av de sociala skäl, som herr statsrådet
talar om i sitt interpellationssvar. Som
herr Vigelsbo nämnde, är t. ex. vägnätet
i bygden långt ifrån tillfredsställande,
och det skulle ta många år att sätta
det i fullgott skick.

Vad jag önskat komma med vid detta
tillfälle är den lilla uppmaningen: Flyg
inte så fort med denna fråga, herr statsråd!
Vänta någon tid till dess vägnätet
har kunnat sättas i stånd och de åtgärder
som vidtagits till bygdens förkovran
från så många håll bär hunnit bära
frukt även för järnvägens del.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag är den förste att
beklaga att kommunikationerna inte har
varit som de borde vara, när det gällt
att befordra interpellationssvaret, denna
så viktiga handling, till herr Vigelsbo.
Men det kanske kan ha berott på
att herr Vigelsbo är en mycket rörlig
adressat.

Men trots detta var ju herr Vigelsbo
i hög grad informerad i frågan, och det
märktes inte alls på hans inlägg här att
interpellationssvaret kommit sent.

Sedan vill jag i själva sakfrågan säga,
att det är åtskilliga år sedan vi i kommunikationsdepartementet
började tilllämpa
den metodik vi nu har att mycket
noggrant undersöka förhållandena
innan en järnväg lägges ned. Jag vet
inte vilken gång i ordningen det är som
jag står i denna talarstol och berättar
om den grundliga genomgång vi i departementet
alltid har med representanter
för kommuner, näringsliv och skolfolk
samt alla andra som beröres av en
järnvägsnedläggning. Och jag har åtskilliga
gånger förklarat, att innan vi
lägger ned en järnväg helt eller delvis
måste bygdens folk veta vad som kom -

84 Nr 14 Tisdagen den 3 april 1962

Svar på interpellation ang. prövningen av frågor rörande järnvägsnedläggningar

mer i järnvägens ställe både när det
gäller själva vägarna och kommunikationerna
på dem. Och till handlingarna
och beslutet i detta ärende ingår som
bilaga en plan över vilka vägföretag
som skall komma till utförande. Vi anvisar
också anslag av vägmedel för omoch
tillbyggnader av de planerade vägarna.
Till och med tidtabeller finns
med för de bussar som skall ha hand
om trafiken i stället för de rälsbussar
och andra kommunikationsmedel som
tidigare har ombesörjt transporten av
folk och gods.

Herr talman! Jag vill än en gång poängtera,
eftersom det tydligen inte kan
göras för ofta, grundligheten i de undersökningar
som föregår en järnvägsnedläggning,
undersökningar vid vilka
kommunalmännen själva är i hög grad
engagerade och där vi verkligen strävar
mot en ur bygdens synpunkt så tillfredsställande
lösning som möjligt.

Jag nämnde i interpellationssvaret,
att vi har lagt ned ungefär 1 600 km
järnväg. Jag kan för ögonblicket inte
erinra mig att jag har fått något som
helst protestbrev med anledning av dessan
nedläggningar. Däremot har folk
kommit upp till mig och velat resonera
om vissa ändringar i kommunikationerna
och kanske även om en viss justering
av beslutet i fråga om vägmedlen. Detta
har emellerid varit frågor, som vi i de
allra flesta fall kunnat komma överens
om utan svårigheter. Att detta har lyckats
anser jag vara ett resultat av den
speciella metodik, som vi försöker tilllämpa
inom departementet vid behandlingen
av dessa nedläggningsärenden.

Herr Vigelsbo var vidare inne på 1953
års trafikutredning. I denna sades det
att ungefär hälften av de järnvägar vi
driver är trafiksvaga. Ungefär hälften
av dessa järnvägar har redan förts åt
sidan i diskussionen om nedläggning,
emedan vi anser att de bör behållas av
sociala eller av andra skäl. Det är alltså
de återstående 50 procenten av de
trafiksvaga järnvägarna, som är före -

mål för undersökning i och för eventuell
nedläggning.

Jag är dock angelägen att här påminna
om att man inte skall uppfatta det
så, som folk ofta gör, när de ser en notis
i tidningen om att distriktschefen
gör undersökningar rörande trafikekonomien
på en viss handel, nämligen
att detta skulle betyda att bandelen är
borta fr. o. m. nästa tidtabellsskifte.
Vad distriktschefen gör är en preliminär
undersökning. Sedan återstår järnvägsstyrelsens
mera grundliga utredning
och till sist departementets egen
undersökning, utförd av en speciellt för
denna uppgift avdelad man, som håller
dessa sammanträden.

Jag har, herr talman, varit nödsakad
att än en gång lämna en repetition i
denna fråga, men som gammal pedagog
vet han ju att repetitionen är kunskapernas
moder, och herr talmannen
ursäktar mig säkerligen för att jag har
företagit denna repetition.

Frågan om banan Sala—Gysinge—
Gävle är för närvarande föremål för
prövning. Frågan är ute på remiss och
undersökningar pågår. Jag vill ytterst
ogärna —• det brukar man inte göra —-gå in på en diskussion i en fråga som
är föremål för prövning av Kungl.
Maj :t. Det skulle vara ett avsteg från
det brukliga, och därför hoppas jag
herr Vigelsbo ursäktar mig för att jag
inte går i svaromål på denna punkt.
Jag har »konstitutionella» skäl att inte
göra det.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag ursäktar gärna kommunikationsministern
med hänsyn till
hans pedagogiska egenskaper. Men jag
har ju också fått erkännandet att inte
vara någon dålig lärjunge.

Jag har emellertid, med tanke på de
bygder som berörs, svårt att förstå att
man över huvud taget skall lägga ned
en sådan järnväg som Sala—Gysinge—
Gävle. Nu har kommunikationsministern
dock lämnat det tröstefulla beske -

Tisdagen den 3 april 1962

Nr 14

Svar på interpellation ang. lämplighetsintygen för erhållande av körkort

det, att man endast undersöker förhållandena
och att det inte är säkert att
järnvägen kommer att läggas ned. Jag
vill uttala förhoppningen att den undersökning,
som alltså nu verkställs, skall
få det resultatet, att man finner andra
utvägar att finansiera banan och inte
behöver lägga ned den. Jag tror att förutsättningar
finns, och även om driften
av banan skulle medföra någon förlust,
så bör banan av sociala skäl behållas.
Det är mera socialt motiverat än att
kasta ut miljoner på en lyxkrog i Stockholm.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag har, herr Vigelsbo,
bara sagt att frågan är föremål för behandling
inom kommunikationsdepartementet,
och vi får ju se vad det material
som vi får fram har att säga. Betraktar
herr Vigelsbo detta som tröstens
ord kan jag nämna, att samma tröstens
ord uttalade jag vid en uppvaktning
från västmanlänningarnas sida för åtskilliga
månader sedan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. lämplighetsintygen
för erhållande av körkort

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Henningsson har i
en interpellation berört vissa spörsmål
angående tillämpningen av reglerna om
utfärdande av körkort. Han har framhållit,
att praxis vid utfärdande av
lämplighetsintyg icke är enhetlig och
i vissa fall synes onödigt hård. Bl. a.
har åberopats, att polismyndigheterna
ibland vägrat att utfärda lämplighetsintyg
för den som icke visat sig vara
medlem i nykterhetsorganisation. Frågan
går ut på om jag anser att denna

praxis står i överensstämmelse med de
tankar, som jag lät komma till uttryck
i samband med 1958 års ändringar i
körkortsbestämmelserna, och de uttalanden,
som i detta sammanhang gjordes
av vederbörande riksdagsutskott.

Beslut i ärenden rörande utfärdande
och återkallelse av körkort meddelas av
länsstyrelse. Den som är missnöjd med
länsstyrelses beslut äger föra talan däremot
hos Kungl. Maj:t.

Enligt gällande föreskrifter skall den
som söker körkort därvid förete ett av
den lokala polismyndigheten utfärdat
intyg, huruvida han med hänsyn till
sina personliga förhållanden får anses
lämplig såsom förare av körkortspliktigt
fordon. Polismyndigheten kan inte
vägra att utfärda lämplighetsintyg, när
sådant begäres. Anser polismyndigheten
att sökanden inte bör betros med
körkort, har myndigheten i stället att
redovisa denna sin uppfattning i intyget.
Vid bedömning av lämplighetsfrågan
är polismyndigheten i princip inte
bunden av annat än reglerna i vägtrafikförordningen.
Någon befogenhet för
överordnad myndighet att utfärda direktiv
föreligger inte. Detta utesluter givetvis
inte, att länsstyrelse till ledning
för polismyndigheten kan t. ex. lämna
upplysningar om den praxis som tilllämpas
av länsstyrelsen i körkortsärenden.

Det förtjänar också framhållas, att
innehållet i lämplighetsintyget inte på
något sätt är bindande för körkortsmyndigheterna
vid den fortsatta prövningen.
Om intyget inte går i tillstyrkande
riktning, kan den körkortssökande
hos länsstyrelsen anföra argument
och åberopa utredning, som talar för
att bedömningen bör utfalla på annat
sätt. Han kan också i vanlig ordning
överklaga länsstyrelsens beslut, om det
går honom emot. Innan han underkastar
sig det besvär och de kostnader som
det innebär att undergå prövning inför
besiktningsman kan han få saken prövad
både av länsstyrelse och av Kungl.

Nr 14

Tisdagen den 3 april 1962

Svar på interpellation ang. lämplighetsintygen för erhållande av körkort

Maj:t utan att förete andra handlingar
än dem som har med lämplighetsfrågan
att göra.

Frågan om den större eller mindre
vikt, som vid utfärdande av lämplighetsintyg
och vid annan prövning av
körkortsfrågor bör fästas vid begångna
trafikförseelser, kan inte besvaras fullt
entydigt. Beträffande principerna för
bedömningen ansluter jag mig emellertid
gärna till andra lagutskottets uttalande
i anslutning till 1958 års ändringar
i körkortsreglerna om att en viss
försiktighet måste iakttagas, när det
gäller att ur de upplysningar, som föreligger
om en person, dra slutsatser om
hans framtida uppträdande i trafiken.
Den omständigheten, att en körkortssökande
gjort sig skyldig till mindre förseelser
vid förande av moped eller cykel,
bör inte i och för sig diskvalificera
honom, när det gäller att få körkort.
Om någon begått ett flertal förseelser
under loppet av en kort tidrymd, kan
det emellertid ifrågasättas, om han har
den respekt för trafikreglerna, som
ovillkorligen måste fordras av en motorförare,
och skäl kan då finnas för
den uppfattningen, att körkort ej bör
utfärdas innan någon tid förflutit från
sista förseelsen. Avgörandet kan givetvis
också påverkas av andra upplysningar
om den körkortssökande än sådana
som rör begångna förseelser. Eftersom
det här gäller omdömesfrågor,
måste man räkna med att en del individuella
variationer i bedömningen förekommer
i de lämplighetsintyg som avges
av polismyndigheterna i landet.
Detta är naturligt och knappast ägnat
att väcka någon erinran, då ju en körkortssökande,
som anser polismyndighetens
bedömning vara alltför kärv, är
oförhindrad att föra fram ytterligare
utredning hos länsstyrelsen. I det stora
antal körkortsmål, som fullföljts till
Kungl. Maj :t, förekommer knappast
några fall då körkort vägrats enbart på
grund av smärre trafikförseelser. Jag
har därför inte fått den uppfattningen,

att tillämpningen av körkortsreglerna
på denna punkt orsakat några större
praktiska problem.

Beträffande den mera speciella frågan,
om medlemskap i nykterhetsorganisation
kan ställas som villkor för utfärdande
av lämplighetsintyg med positivt
innehåll, är det enligt min uppfattning
alldeles klart, att några sådana
villkor inte får uppställas. Medlemskap
i nykterhetsorganisation kan visserligen
vara en omständighet att beakta vid
prövning av lämplighetsfrågan, när det
är fråga om person, mot vilken anmärkning
förekommit i nykterhetshänseende.
Detta innebär emellertid inte, att körkortsmyndigheterna
äger utöva påtryckning
i någon form på de körkortssökande.

Interpellanten har också berört frågan,
om det inträffar att körkort återkallas
för ägare av fordon på grund av
förseelser begångna av chaufförer och
andra som fört fordonet. Någon nämnvärd
risk för att körkort återkallas på
grund av förseelser, som begåtts av
andra än körkortsinnehavaren, föreligger
emellertid enligt min mening inte.
För att någon skall bli fälld för trafikförseelse
fordras att han erkänner förseelsen
eller blir lagligen övertygad om
att ha begått den. En särskild ordning
gäller visserligen enligt de år 1960 införda
nya bestämmelserna om parkeringsbot,
men de förseelser som avses
med dessa bestämmelser registreras inte
längre i körkortsregistret. En annan sak
är att fordonsägare enligt trafikförfattningarna
är ansvarig bl. a. för att fordon
befinner sig i föreskrivet skick och
är behörigen besiktigat, registrerat, försäkrat
och beskattat. En del likartade
bestämmelser gäller också för den som
bedriver yrkesmässig trafik. Om någon
blir sakfälld enligt dessa bestämmelser
beror det emellertid inte på att han
svarar för någon annans förseelse utan
på att han åsidosatt en honom åliggande
tillsynsskyldighet.

Härmed, herr talman, anser jag mig

Tisdagen den 3 april 1962

Nr 14

Svar på interpellation ang. lämplighetsintygen för erhållande av körkort

ha besvarat herr Henningssons interpellation.

Vidare anförde:

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min interpellation rörande utfärdande
av lämplighetsintyg för körkort och
återkallande av körkort.

Kommunikationsministern säger i
svaret bl. a.: »Beträffande principerna
för bedömningen ansluter jag mig emellertid
gärna till andra lagutskottets uttalande
i anslutning till 1958 års ändringar
i körkortsreglerna om att en viss
försiktighet måste iakttagas, när det
gäller att ur de upplysningar, som föreligger
om en person, dra slutsatser om
hans framtida uppträdande i trafiken.
Den omständigheten, att en körkortssökande
gjort sig skyldig till mindre förseelser
vid förande av moped eller cykel,
bör inte i och för sig diskvalificera
honom, när det gäller att få körkort.»
Detta besked noterar jag med största
tillfredsställelse.

Emellertid kan jag inte underlåta att
säga, att det tycks vara väldigt svårt
att få denna anda rådande hos de körkortsbeviljande
myndigheterna. Åtskilliga
fall tyder på att andan är den rakt
motsatta. Jag kan inte ens med god vilja
inse det kloka i att en yngling blir vägrad
det körkort han eftersträvar, därför
att han ett år tidigare exempelvis
åkt cykel utan att ha ljuset tänt efter
mörkrets inbrott. Det kan ha varit ett
förbiseende av vederbörande, men han
har blivit bötfälld för det och för en sådan
enkel förseelse kan han få vänta
ytterligare ett år på sitt körkort. Att en
yngling som råkat ut för sådan malör
kör sitt fordon utan körkort anser jag
inte ägnat att förvåna. Att åtskilliga fall
av liknande slag förekommer är obestridligt.
Om då denne körkortslöse råkar
bli stoppad i en kontroll vid en
trafikrazzia, så får han vara vänlig,

om han orkar detta, att vänta ytterligare
två år på körkortet.

Jag kan därför inte dela kommunikationsministerns
mening i den del av
svaret som säger: »Jag har därför inte
fått den uppfattningen, att tillämpningen
av körkortsreglerna på denna punkt
orsakat några större praktiska problem.
» Detta säges efter att ha anvisat
vilken möjlighet som föreligger för den
som vägrats körkort att överklaga hos
länsstyrelse och hos Kungl. Maj :t. Tvärtom
anser jag att samhället löper stor
risk att med nämnda förfaringssätt
skapa en lång räcka av lagöverträdelser
som hade kunnat undvikas, om myndigheten
handlat med större förståelse
i enlighet med andra lagutskottets uttalande
av år 1958.

Även beträffande de fall, då olika trafikförseelser
som blivit beivrade, sammanlagt
under ett år kommit att uppgå
till en viss dagsbotssumma, har enligt
min uppfattning i vissa fall uppstått
konsekvenser, som inte kan sägas ha
varit avsedda. Därtill kommer att det
är i hög grad beroende av var i landet
förseelsen äger rum. Om en bilist felparkerar
i Stockholm, så fästes ett postgirokort
på bilens vindruta med en på
kortet angiven bötessumma. Om bilisten
inbetalar beloppet, så är saken därmed
ur världen, även om förseelsen
upprepas följande vecka eller t. o. m.
följande dag. Hur många förseelser som
samma förare än gör sig skyldig till
under ett år, så är körkortet ändå utan
prickbelastning. Förekommer däremot
samma slag av förseelse i en annan
stad, där bötesbeloppen utdömes och
inkasseras på annat sätt, indrages körkortet
efter tillsammans 35 dagsböter.
Inte kan denna olikhet inför lagen vara
tillfredsställande.

Jag vill relatera ett annat mera konkret
fall. En byggmästare hade en personbil
för eget bruk. Han ägde därtill
tre lastbilar. Själv blev han åtalad och
dömd för att han kört över en obevakad
järnvägsövergång sedan rött ljus

Nr 14

Tisdagen den 3 april 1962

Svar på interpellation ang. lämplighetsintygen för erhållande av körkort

hade tänts. Han påstod att om lian hade
stannat, var stor risk för att han kommit
att stanna just på spåret. lian föredrog
därför att fortsätta över det. En
tid därefter råkade två av hans lastbilar
bli antecknade för att de stått parkerade
för länge vid en byggnadsarbetsplats,
där myndigheterna hade tilllåtit
parkering endast under 30 minuter.
I det ena fallet gällde det 31 minuter
och i det andra 34 minuter. Därtill
kom att en tredje lastbil hade varit
inne på en byggnadstomt, där rivningsarbete
förekom, varvid lastbilen vid
backning råkat att bryta av nummerplåten
bak på bilen, utan att detta observerats
av föraren. Även detta beivrades
av polismyndigheten. Tillsammans
blev bötesbeloppet som träffade
ägaren över 35 dagsböter inom ett år
med den påföljden, att byggmästarens
körkort indrogs. Vem vill säga att detta
står i överensstämmelse med vad 1958
års lag avsåg? Jag vill det inte.

Den vanligaste orsaken till körkortsindragningen
är förvisso fylleri vid ratten.
Där sådan är uppenbar har vi
ingen anledning att reagera mot körkortsindragning.
Det förekommer emellertid
andra fall, då jag beklagar förfaringssätten.
En person, till yrket
chaufför, besökte en lördagskväll en
kamrat som fyllde 50 år. Det var fest
och mannen drack kanske något för
mycket, varefter han beslöt att gå hem.
Han gick hem, vilket var hans stora fel,
ty ute på gatan blev han omhändertagen
av polis för fylleri. Mannen hade
dessutom oturen att efter en tid inom
loppet av ett år råka ut för precis samma
sak. Därmed var saken klar. Hans
körkort indrogs omedelbart och han
fick försöka skaffa sig ett nytt arbete.
Körkortet drogs in på två år. Mannen
var i övrigt i sitt arbete absolut tillförlitlig.
Ingen hade någon gång märkt annat
än att han hade en bestämd gräns
beträffande sprit på arbetstid och fritid.
Hans största fel var att han hade
gått hem vid ovannämnda tillfällen.

Hade han tagit en taxi hade ingenting
kommit att ske.

Nog skulle vi väl utan större besvär
om vi går ut en kväll till en av de större
restaurangerna i Stockholm, kunna
finna en och annan som när han kommer
ut därifrån är så påverkad av
sprit, att vi skulle anse honom vara
olämplig att föra ett motorfordon. Men
vi kan ändå inte gå med på att dessa
människors färdsätt till sin bostad skall
vara avgörande för om de mister körkortet
eller ej. Är han klok nog att ta
en taxi hem händer som sagt ingenting,
men får han för sig att han skall gå hem
kan det hända något och då åker körkortet.

Jag skulle vilja ha en bestämd skillnad
i betraktelsesättet härvidlag. Om en
man uppträder berusad vid ratten, då
är naturligtvis saken klar. Om han över
huvud taget sätter sig vid ratten och är
i något avseende påverkad av sprit, som
druckits samma dag eller dagen innan,
så får han stå sitt kast. Men om den
man, som håller sig absolut nykter i arbetet,
tar några snapsar en lördagskväll,
kan jag inte inse att lian därmed
har fördärvat möjligheten att fullfölja
sitt arbete som chaufför under kommande
måndag. Jag tycker att man har
rätt att göra en gränsdragning vid om
en person är berusad vid ratten eller
inte.

Över huvud taget beklagar jag den utveckling
som skett beträffande körkortsindragningarna
i och med att indragning
kan ske på administrativ väg.
Det straff som en körkortsindragning
innebär får så oerhört skilda konsekvenser
beroende på vederbörandes yrke
och utkomstmöjligheter, att det ur
rättssäkerhetens synpunkt vore önskvärt,
att alla sådana indragningar av
körkort lades direkt under domstols
prövning. Även om de fall som vi kan
finna besvärliga inte är så många, kan
vi likväl konstatera, att de individuella
bedömningar som förekommer, olika i
olika länsstyrelser, inte kan anses vara

Tisdagen den 3 april 1962

Nr 14

Svar på interpellation ang. lämplighetsintygen för erhållande av körkort

tillfredsställande. Likhet inför lag är
ett krav som inte får eftersättas.

Jag ber med dessa ord att få upprepa
mitt tack till kommunikationsministern
för svaret på min interpellation.

Herr CARBELL (s):

Herr talman! Det är ganska vanligt
att folk reagerar mot det schablonartade
sätt varpå körkort ibland indrages. Jag
har ett aktuellt fall som gäller en bilist
— vi kan kalla honom A. Han är född
1917 och erhöll körkort i januari månad
1960. Han är känd som en i allo
skötsam och omdömesgill person. I sin
statliga tjänst är han beroende av körkort;
han måste föra bil för att kunna
ta med sig en hel del attiraljer som han
behöver i sin yrkesutövning.

I oktober 1960 företar han en omkörning
i mörker och regndis. Han bedömer
den som riskfri. I den begränsade
sikten upptäcker han inte en svag vänsterkurva
och inte heller en jordhög som
skymmer sikten. Det finns inte heller
några varningstecken på platsen; vägmyndigheterna
har alltså vid sin besiktning
inte funnit att det där föreligger
något särskilt riskmoment. I själva
omkörningsögonblicket uppenbarar
sig en lastbil. Lastbilens förare uppfattar
situationen som kritisk och kör delvis
av vägen. Någon skada uppkommer
icke, men det blir polisutredning, och
så småningom blir A dömd till 30 dagsböter
för vårdslöshet i trafik.

Så går det ett år. I juni månad 1961—
under tiden har A hela tiden fortsatt
att köra sin bil — blir han anmodad
att yttra sig i körkortsärendet. A relaterar
då vad som förevarit och omtalar
att han är beroende av bilen i sin tjänst.
I augusti 1961 kommer så myndighetens
beslut: körkortet återkallas, och nvtt
körkort skall inte kunna utfärdas förrän
tidigast efter ett år.

Vad som är av intresse i detta fall
och vad jag särskilt vill uppehålla mig
vid är myndighetens handläggning avfallet.

Myndigheten får domsprotokoll, av
vilket endast framgår att A gjort sig
skyldig till vårdslöshet i trafik och att
en lastbilsförare delvis kört av vägen
för att undvika kollision. I sitt yttrande
relaterar A händelseförloppet, varvid
han berör ting som inte framgår av den
avskrift av domen, som myndigheten
haft tillgång till. Även om det är olustigt
för A att till myndigheten överlämna
en sådan bedömning, som han anser
rätteligen borde ligga hos domstolen,
har han inget val. Han utgår ifrån att
ärendet skall bli föremål för granskning.
Men vad händer nu? Jo, myndigheten
underlåter att infordra polisens
undersökningsprotokoll och har därmed
ingen som helst möjlighet att kollationera
A:s uppgifter. Trots det blir myndighetens
beslut det jag nyss nämnt.
Och man anser att ingen schablonmässighet
föreligger! Man anser det alltså
tillräckligt med att det av domen framgår,
att lastbilen tvingats ned i diket
för att undvika kollision.

Man kan naturligtvis i dylika frågor
ha principiella synpunkter. Man kan
inte bortse från, att även om ärendet i
och för sig handlagts otillfredsställande,
så kan ändå ett riktigt beslut händelsevis
komma att fattas. Det är en sak.
Men att det föreligger ett osäkerhetsmoment
som inte är önskvärt är väl
alldeles klart, ett osäkerhetsmoment
som måste karakteriseras med ordet
rättsosäkerhet. Det måste det bli, om
myndigheten tar ställning utan att ha
tillräckligt underlag för sitt beslut. Individen
har inte heller tillräcklig insyn
i beslutet; beslutsmotivering lämnas
inte. Detta är detaljer som justitieombudsmannen
uppehållit sig vid och
med skärpa påtalat.

Nu är det visserligen på det sättet,
att ärendet kan bli föremål för handläggning
i regeringsrätten. Men därmed
kan man väl inte anse, att rättsosäkerheten
försvinner, ty regeringsrättens
handläggning kan inte ersätta myndighetens.
Saknas, som i detta fall, den

Nr 14

Tisdagen den 3 april 1962

Svar på interpellation ang. lämplighetsintygen för erhållande av körkort

första myndighetens grundläggande utredning,
måste det i sin tur inverka
menligt på regeringsrättens behandling
av ärendet. Ett mycket väsentligt förhållande
i det sammanhanget är, att
myndighetens bedömning är såväl primär
som utslagsgivande —• primär så
till vida, att körkortet omedelbart dras
in, och utslagsgivande så till vida, att
myndighetens beslut står fast vid en
outnyttjad besvärsrätt. Beträffande detta
sistnämnda förhållande kan man inte
heller undgå att påpeka, att det administrativa
domstolsväsendet saknar åklagarmyndighet.

Det kan här vara anledning att återkomma
till vad justitieombudsmannen
närmare anförde i sin skrivelse till
Kungl. Maj:t den 12 juli 1961, vari han
framlade förslag till en omläggning av
det hittills tillämpade utredningsförfarandet
och hemställde om en författningsenlig
reglering av det. Det kan
också erinras om att justitieombudsmannen
— jag vill minnas att det var
1960 — gjorde en framställning om införande
av en allmän regel om beslutsmotivering
inom förvaltningen, en regel
som då det gällde körkortsärenden
skulle, tycker man, skapa en större garanti
för en omsorgsfull och saklig prövning
och ge den enskilde ökad möjlighet
att söka rättelse.

Herr talman! Dessa frågor är till sin
art sådana, att de i allra högsta grad
griper in i människors möjligheter att
utöva sitt yrke och att försörja sig
med det så som de har förutsatt och
vant sig vid. De ingrepp, som det här
är fråga om, går vida längre än man
med känsla för rättssäkerheten tycker
att de borde göra.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skall inte närmare
gå in på ordningen för körkortsindragningar,
d. v. s. den fråga som har tagits
upp av de båda föregående ärade
talarna, herrar Henningsson och Carbell.
Jag skall inte heller kommentera

de enskilda fall, som de berört och om
vilka jag självfallet inte kan ha någon
mening. Det kan dock finnas anledning
att i denna debatt påminna om bakgrunden
och motiven för den skärpning
av körkortsreglerna, som genomfördes
1958, därför att det ställer hela denna
sak i en litet annan belysning än när
man enbart tar upp några enstaka fall
såsom här gjorts.

1949 års trafiknykterhetsutredning
undersökte hur det förhöll sig med
samtliga de rattfyllerister, som dömts
för rattfylleribrott under perioden 1
juli 1948—30 juni 1949 vad gäller deras
levnadsförhållanden ur nykterhetssynpunkt
före rattfylleribrottet. Utredningen
kunde konstatera, att av de 536
rattfyllerister, som var körkortsinnehavare,
var det 32 procent som gjort sig
skyldiga till fylleriförseelse före rattfyleribrottet.
De hade, trots en tidigare
fylleriförseelse, fått körkort och sedan
hade deras vidare livsföring lett fram
till rattfylleriet. Av dem i hela den undersökta
gruppen, som icke var körkortsinnehavare,
var det inte mindre än
55 procent, som tidigare dömts för fvlleriförseelse.

Det är klart att man inte här utan vidare
kan dra enkla slutsatser angående
rattfylleristers tidigare fylleribelastning.
Men den Mossbergska utredningen, som
tillsattes 1953 och avlämnade sitt andra
betänkande 1957 och vars resultat låg
till omedelbar grund för skärpningarna
av körkortsreglerna 1958 drog som bekant
med kännedom om denna och
annan belastning den slutsatsen, att
»människan kör som hon lever». Fyllerist
blir lätt rattfyllerist. Utredningen
tog också i sitt betänkande genomgående
fasta på att det förhåller sig så.

Utredningen kunde också konstatera,
att i fråga om efterkontrollen av körkortsinnehavare,
vilken verkställes av
såväl polis och nykterhetsnämnder som
av en del läkare med underrättelseplikt
beträffande körkortsinnehavare, följdes
inte bestämmelserna på det sätt lagstif -

Tisdagen den 3 april 1962 Nr 14

Svar på interpellation ang. broförbindelse mellan Sverige och Finland i mellersta
delen av Tornedalen

tärna hade tänkt sig. Man fastslog, att
det inte förekom för sträng prövning av
körkortsaspiranter när det gällde att utfärda
lämplighetsintyg och inte heller
för skarp efterkontroll av körkortsinnehavare;
det förhöll sig snarare tvärtom.

Detta är bakgrunden till de skärpta
bestämmelser, som tillkom år 1958. Det
har nu gått fyra år sedan dess och det
kan måhända finnas anledning att se
över ett och annat i fråga om praxis
och tillämpning av bestämmelserna. Jag
är för min del inte främmande för att
det, såsom här påyrkats, kanske kan behöva
bli en annan ordning för prövning
av körkortsåterkallelse. Jag skall
inte nu gå ytterligare in på den saken,
men om det inom de olika länsstyrelserna
tillämpas så skilda principer som
nian här gjort gällande, kan det vara
befogat att söka få till stånd större enhetlighet
vid bedömningen av sådana
ärenden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. broförbindelse
mellan Sverige och Finland i mellersta
delen av Tornedalen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
soin yttrade:

Herr talman! Herr Holmberg har i
en interpellation frågat mig, vilka åtgärder
jag tänker vidta för att snarast
möjligt få till stånd en broförbindelse
mellan Sverige och Finland i mellersta
delen av Tornedalen, exempelvis vid
Övertorneå.

Frågorna rörande utbyggnaden av
vägförbindelserna mellan Sverige och
Finland är för närvarande föremål för
gemensamma utredningar inom de båda
ländernas vägmyndigheter. Härvid har
man ansett frågan om ytterligare broar
över Torne älv vara av sådan vikt, att

den upptagits till behandling i särskild
ordning. Utredningsarbetet i denna del
har nu fortskridit så långt, att mera
konkreta planer börjat utformas. Några
uttalanden från min sida som binder
statsmakterna innan pågående utredningar
och förhandlingar slutförts vill
jag emellertid icke göra.

Vidare anförde:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
för svaret. Det innehåller visserligen
inte något exakt besked om när
vi kan vänta en lösning av brofrågorna
i gränsbygden. Men jag hoppas att inte
bli motsagd, när jag tolkar statsrådets
formuleringar så att i varje fall tillkomsten
av en ytterligare bro över Torneälven
snart är förestående. Den innebörden
måste man rimligen ge åt statsrådets
förklaring att den kommunikationsfråga
jag fört på tal har ansetts
vara av den vikt att den nu behandlas
i »särskild ordning». Enligt vanligt
språkbruk bör det vara lika uppmuntrande
att utredningsarbetet nu är »så
långt framskridet» att det börjat ta formen
av konkreta planer.

Personligen tvivlar jag alltså inte på
att det kommer att ske en del för kommunikationernas
förbättring i Tornedalen.
Det finns så starka skäl för genomgripande
näringspolitiska ingripanden i
Tornedalen, att ytterligare dröjsmål av
detta verkligen skulle framstå som
högsta grad av oförstånd. För praktiskt
taget alla sådana näringspolitiska åtgärder
spelar kommunikationerna en nyckelroll.

Statsrådet vet emellertid säkert också
att det inte är utan skäl som norrbottningarna
har lätt för sarkasmer även
när det gäller »långt framskridna planer»
i detta avseende. Särskilt i fråga
om kommunikationerna har det ofta tagit
en orimligt lång tid innan projekten
har kommit från råkopiorna och kost -

92 Nr 14 Tisdagen den 3 april 1962

Svar på interpellation ang. broförbindelse mellan Sverige och Finland i mellersta
delen av Tornedalen

nadskalkylerna till verkliga broar och
vägar. Skräckexemplet framför alla är
Graddisvägen, där »de långt framskridna
planerna» nu snart firar hundraårsjubileum.
Tornedalskommunikationerna
är ett annat av de sorgligaste fallen
uppe i Norrbotten. Till detta hör bl. a.
kustjärnvägen, som blev grovt förfuskad
därför att militären ingav sitt veto
mot en förnuftig lösning. Man kan även
dit räkna ett mycket stort antal landsvägsprojekt,
broar och åtgärder mot
vattenskador, som blivit föremål för
otaliga kommunala uppvaktningar och
åtgärder också här i riksdagen. Jag vill
nämna ytterligare en sak, nämligen frågan
om järnvägens fortsättning upp till
de rika malmfyndigheterna i övre Älvdalen.
Det är en fråga som för övrigt
blivit särskilt aktuell den senaste tiden
när järnvägsbygget till motsvarande
malmfyndigheter på finska sidan nu
forceras så att de första malmtågen från
gruvor där uppe tydligen redan 1964
kan rulla ned genom finska Tornedalen.

Som sagt, jag tolkar statsrådets svar
på min fråga som ett löfte om att de
missräkningar som norrbottningarna
fått i de frågor jag erinrat om — och i
många andra — inte skall upprepas i
fråga om brobyggena över Torne älv.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag bör kanske något
avbalansera den kritik som herr Holmberg
riktat mot utbyggandet av kommunikationerna
i Norrbottens län. Jag vill
påminna honom om den mycket omfattande
vägbyggnadsverksamhet, som har
ägt rum under de senaste åren i Norrbottens
län. Omslutningen därvidlag går
på hundratals miljoner kronor, bl. a. beroende
på ett omfattande beredskapsarbete.
Detta bör tas med när man skall
så att säga ge en bild av utbyggandet
av kommunikationerna i Norrbotten.

Jag skall inte nu ta upp någon diskussion
om Graddisvägen. Jag vill bara

konstatera att denna väg aldrig har tagits
in i någon femårsplan, utan ställts
utanför därför att andra vägar ansetts
vara viktigare. Vidare vill jag påminna
om att ett järnvägsbygge av mycket stor
omfattning är på gång i Norrbottens
län. Jag tänker på järnvägen Kiruna—
Svappavaara. Det tog inte många månader
förrän vi var helt på det klara
med att det järnvägsbygget borde utföras,
eftersom det fanns näringspolitiska
skäl därför.

På samma sätt förhåller det sig i fråga
om Tornedalen. Jag måste säga att
många av de utredningar som tidigare
gjorts om Tornedalen inte har varit
helt realistiska. Men nu föreligger det
en utredning, om vilken man kan säga
att den är realistisk och som har föranlett
att det i en särskild proposition från
socialdepartementet framförts vissa förslag.
Även kommunikationsdepartementet
kommer in i bilden genom ett besked
om att vi skall satsa vägpengar för att
man skall kunna bygga ut vägarna inom
tornedalsområdet och alltså få till stånd
de interna kommunikationer som området
ovillkorligen behöver för att kunna
gå till mötes den näringspolitiska
expansion som jag lika väl som herr
Holmberg är angelägen om.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det skulle inte falla mig
in att förneka att det har skett betydande
förbättringar av kommunikationerna
i Norrbotten. Jag har också mycket noggrant
preciserat i vilka avseenden jag
har anmärkningar att göra. Jag vidhåller
att det inte finns någon ursäkt
för det hundraåriga dröjsmålet med
Graddisvägen och för den långsamhet
som fortfarande vidlåder det projektet.
Jag skall inte ta upp till diskussion med
kommunikationsministern frågan huruvid
norrlandsutredningens och landshövding
Thunborgs synpunkter på sin
tid inte var realistiska. Det fanns enligt
min mening mycket god grund för de

Tisdagen den 3 april 1962 Nr 14

Interpellation ang. vissa svårigheter vid Sveriges associering till EEC-marknaden

förslag som framfördes i bägge dessa utredningar
och som tyvärr inte blivit förverkligade.
Jag hoppas att den utredning
som landshövding Näslund nu företagit
och som jag också anser vara av mycket
stor vikt verkligen skall ge snabba resultat
även i fråga om kommunikationerna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 126, om att avsätta området Padjelanta
i Norrbottens län till nationalpark,
m. m.;

till bankoutskottet propositionen nr
134, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om
sparbanker, in. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 135, med förslag till ändrad
lydelse av 8 § förordningen den 16 maj
1884 (nr 25) angående patent, m. m.;
samt

till bankoutskottet propositionen nr
138, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen
den 11 december 1959 (nr
575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning
av bilar, m. m.

§ 10

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 759;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 760—762;

till jordbruksutskottet motionen nr
763;

till statsutskottet motionen nr 764;
och

till jordbruksutskottet motionerna nr
765—768.

§ 11

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 4, 6 och 47, bevillningsutskottets
betänkande nr 38,
bankoutskottets utlåtanden nr 7 och 8,
första lagutskottets utlåtanden nr 21—
27 och 29, andra lagutskottets utlåtande
nr 20, tredje lagutskottets utlåtande nr
16 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 16—22.

§ 12

Interpellation ang. vissa svårigheter vid
Sveriges associering till EEC-marknaden

Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDLUND (ep), som yttrade:

Herr talman! Enighet kan nu sägas
råda bland den alldeles övervägande delen
av vårt folk om att Sverige genom
associering bör söka vinna anknytning
till EEC-marknaden. Den uppfattningen
torde också vara allmän, att en sådan
anslutning till den ekonomiska Europagemenskapen
i stort sett kommer
att bli till gagn för vårt näringsliv och
vårt folk. Men det måste också stå klart,
att vissa delar av vårt näringsliv kommer
att få störa svårigheter till följd av
vårt deltagande i denna gemenskap.

I och för sig är det inte ovanligt, att
förändringar i villkoren för handeln
mellan olika länder medför vinster på
vissa håll inom näringslivet och förluster
på andra. I de senare fallen har
verkningarna t. o. m. kunnat bli så kraftiga,
att det blivit omöjligt att fortsätta
verksamheten, exempelvis om ett tullskydd
helt plötsligt sänkts radikalt. I
allmänhet brukar de företagare, som blivit
lidande i sådana fall, få klara svårigheterna
på egen hand. För vederbörande
företagare anses detta ingå i den normala
affärsrisken. Sysselsättningsfrågorna
för friställd arbetskraft brukar få

Nr 14

Tisdagen den 3 april 1962

Interpellation ang. anställningsförhållandena för vissa byggnadsarbetare

klaras upp i den ordning som gäller på
detta område.

Den associering till EEC-marknaden,
som vi eftersträvar är emellertid en enastående
företeelse i sitt slag och kan innebära
en omdaning av handeln av sådan
omfattning och av så genomgripande
slag, att en speciell syn på och
behandling av dessa frågor kan visa sig
påkallad. Man måste räkna med att vissa
delar av näringslivet får mycket stora
anpassningssvårigheter. För en del företag
torde det bli nödvändigt att lägga
om produktionen, och i vissa fall kan
det bli oöverstigliga svårigheter att fortsätta
driften. Härvid kan sålunda även
betydande sysselsättningssvårigheter
uppstå. Jag tänker naturligtvis här på
företag som har sin avsättning huvudsakligen
på den svenska marknaden.
Allt talar för att verkningarna kan bli så
omfattande, att samhället inte kan stå
overksamt utan måste vidta motåtgärder
av skilda slag.

Det synes angeläget, att man redan nu
söker klargöra på vilka områden av
näringslivet särskilda svårigheter kan
uppstå vid associering till EEC-marknaden
liksom också vilken omfattning och
karaktär problemen kan få. På grundval
av en sådan undersökning bör man också
i god tid bilda sig en uppfattning om
vilka åtgärder, som vid en associering
till EEC kan bli erforderliga för underlättande
av näringslivets anpassning och
tryggande av verksamhet och sysselsättning.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet ställa följande
fråga:

Är herr statsrådet beredd medverka
till en skyndsam undersökning rörande
omfattningen av de svårigheter som vid
vårt lands associering till EEC-marknaden
kan väntas komma att drabba företagare
och anställda inom vissa delar
av vårt näringsliv, framför allt inom
mindre och medelstora företag, med

huvudsaklig avsättning på den svenska
marknaden?

Donna anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. anställningsförhållandena
för vissa byggnadsarbetare

Ordet lämnades på begäran till

Herr SENANDER (k), som yttrade:

Herr talman! Tre storföretag, nämligen
den amerikanska oljekoncernen
ESSO, Mo & Domsjö och Unifos AB, har
installerat sig i Stenungsund för uppförande
av anläggningar till en petrokemisk
industri. Omkring 800 byggnadsarbetare
är för närvarande sysselsatta
där, men man räknar med att det längre
fram på året erfordras inemot 2 000
man. De flesta byggnadsarbetarna måste
rekvireras från andra orter.

Bland byggnadsarbetarna råder stark
irritation över de villkor varunder de
anställes. På grund av inkvarteringsoch
bostadssvåriglieter tvingas de resa
till sina hemorter varje dag. Arbetsmarknadsstyrelsen
har endast medgivit
resebidrag till halva kostnaden för dem
som har minst fyra mils resväg. Till
dem som kommer från andra landsdelar
och har sina familjer kvar på hemorten
betalas flyttningsbidrag. Någon traktamentsersättning
utbetalas inte, ej heller
ersättning för restiden.

Dessa missförhållanden bottnar i en
bestämmelse av arbetsmarknadsstyrelsen,
att all arbetskraft för Stenungsund
skall anställas på platsen. Om en anställd
kommer från ett visst område,
exempelvis Göteborg eller Uddevalla,
så förlorar han därigenom rätten till
ersättning för restid, resekostnader och
traktamente. Arbetslösa eller arbetssökande
byggnadsarbetare i Göteborg eller
Uddevalla hänvisas inte direkt till
byggnadsfirman utan till arbetsförmedlingen
i Stenungsund. De anses då vara
anställda på platsen och förlorar därmed
rätten till ersättning för restid etc.

Tisdagen den 3 april 1962 Nr 14

Interpellation ang. valet av kontors- och expeditionslokaler för statliga institutioner

Särskilt upprörande är, att om en arbetslös
eller arbetssökande byggnadsarbetare
icke kan ta anställning på dessa
synnerligen dåliga villkor, avstänges
han från arbetslöshetshjälp. Enligt uppgift
har åtta byggnadsarbetare i Uddevalla
avstängts från arbetslöshetskassan
därför att de på grund av den långa
restiden icke ansett sig kunna ta erbjudet
arbete i Stenungsund. Ett ytterligare
antal synes ha att vänta samma påföljd.

För att belysa orimligheten med frånvaron
av ersättning för resor och restid
skall här angivas ett exempel, som
givetvis kan mångfaldigas. En arbetare
i Uddevalla måste stiga upp klockan 4
på morgonen och resa med tåg som avgår
klockan 5.30. Till Stenungssund ankommer
han en timme före arbetets
början och återkommer efter arbetets
slut till hemmet i Uddevalla vid sextiden
på kvällen. För en betald arbetsdag
om 8V2 timmar tvingas han sålunda
vara borta från hemmet i cirka 13 timmar.
En arbetare ansåg sig under sådana
förhållanden inte kunna ta det
erbjudna arbetet. Detta betecknades som
arbetsvägran, och han avstängdes från
arbetslöshetsunderstöd.

Som skäl för denna bryska behandling
av arbetslösa, en behandling som
ger kusliga erinringar om svunna tiders
arbetslöshetspolitik, har vid en nyligen
hållen presskonferens anförts, att de
anställningsvillkor som fastställts utgör
en förutsättning för erhållande av statliga
lån. Då jag finner denna uppgift
otrolig, hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framställa
följande frågor:

Har statsrådet kännedom om de, tydligen
av arbetsmarknadsstyrelsen inspirerade,
orimliga anställningsförhållandena
för byggnadsarbetarna vid uppförandet
av de petrokemiska anläggningarna
i Stenungsund?

Om så är fallet, vilka åtgärder kan
man förvänta från statsrådets sida i

syfte att råda bot på ifrågavarande missförhållanden? Denna

anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. valet av kontorsoch
expeditionslokaler för statliga institutioner Ordet

lämnades på begäran till

Herr HAGLUND (s), som yttrade:

Herr talman! Huvudkontoren för arbetsförmedlingarna
och länsarbetsnämnderna
sorterar som bekant under
arbetsmarknadsstyrelsen. Beslut om lokaler,
flyttningar och eventuella ombyggnader
torde väl också ske i arbetsmarknadsstyrelsen.
Detta är anledningen
till denna interpellation beträffande
en i Gävle stad uppmärksammad och
ifrågasatt flyttning av länsarbetsnämndens
och arbetsförmedlingens i Gävleborgs
läns huvudkontor.

Enligt uppgifter i den lokala tidningspressen
är preliminärt kontrakt skrivet
med byggnadsfirman Diös om kontorsoch
expeditionslokaler i det planerade
nybygget Nygatan 33 i Gävle. Den eventuella
flyttningen beräknas kunna ske
i mitten av 1963. Som orsak till flyttningen
anges bl. a. ökade arbetsuppgifter
och, om riksdagen så beslutar, inrättande
av ett tiotal nya tjänster samt
att sjömansförmedlingen flyttas till arbetsförmedlingen.
Det är alltså fullt förståeligt
att större lokalutrymmen fordras.
Däremot får man mindre förståelse
för flyttningen om man granskar de
ekonomiska konsekvenserna.

Den beramade flyttningen sker nämligen
från ett kommunalt företag med
statsbelåning till en helt privatfinansierad
fastighet. Vad detta kommer att innebära
i kostnadsfördyring bör arbetsmarknadsstyrelsen,
om någon, vara
medveten om. Kallhyran i de nuvarande
lokalerna uppgår nämligen till något
över 52 kronor per m2, och sakkunniga
bedömare anser att de nya hyrorna

96 Nr 14 Tisdagen den 3 april 1962

Interpellation ang. valet av kontors- och expeditionslokaler för statliga institutioner

kommer att uppgå till minst 80 kronor
per m2. Det kan tyckas ha varit tillräckligt
om kostnadsfördyringen inskränkts
till att avse de ökade lokalbehoven.
En utökning kommer tydligen
att ske från nuvarande cirka 1 000 m2
till 1 700.

En svårighet i sammanhanget är emellertid
att arbetsförmedlingen, om dess
nu föreliggande flyttningsplan skall
verkställas, kommer att bidra till ett betydande
tillskott av kontorslokaler i ett
läge då det inom Gävle stad redan föreligger
vissa svårigheter att få kontorslokaler
uthyrda, medan det å andra sidan
råder stor brist på bostäder. Bostadskön
omfattar f. n. 4 000 personer.

Med anledning av ovanstående anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande
fråga:

Hur ser statsrådet på det förhållandet
att en statlig institution icke utnyttjar
de möjligheter som ges att erhålla
billigast möjliga kontors- och expeditionslokaler? Denna

anhållan bordlädes.

§ 15

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
Ester Olsson m. fl. jämte i ämnet väckta
motioner.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från jordbruksutskottet:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i

statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner; och

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statligt stöd vid
skada på eller förlust av fiskredskap
jämte i ämnet väckta motioner; samt
från allmänna beredningsutskottet:
nr 141, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder i syfte att beakta de
rörelsehindrades problem.

§ 16

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 94, med förslag till sjötrafikförordning,

nr 137, angående godkännande av
överenskommelse med Amerikas förenta
stater rörande ömsesidiga tullmedgivanden,
m. m.,

nr 140, angående viss ändring i gällande
bestämmelser rörande försäljning
av obeskattade varor på tullflygplats,
m. m., och

nr 142, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 21 juni
1922 (nr 277) angående postsparbanken.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 17

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 90, med förslag till lag om allmän
försäkring, m. m., motionerna:

nr 769, av herr Christenson i Malmö
m. fl.,

nr 770, av fröken Elmén och herr
Wiklund i Stockholm,
nr 771, av fru Eriksson i Stockholm
m. fl.,

nr 772, av fru Eriksson i Stockholm
m. fl.,

Tisdagen den 3 april 1962

Nr 14

nr 773, av herrar Fälldin och Larsson
i Norderön,

nr 774, av herr Gustafsson i Skellefteå
m. fl.,

nr 775, av herr Heckscher m. fl.,
nr 776, av herr Heckscher m. fl.,
nr 777, av herr Hedlund in. fl.,
nr 778, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl.,

nr 779, av herr Kellgren m. fl.,
nr 780, av fru Kristensson,

nr 781, av fru Kristensson,

nr 782, av fru Kristensson,

nr 783, av fru Kristensson,

nr 784, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.,

nr 785, av herr Ohlin m. fl.,
nr 786, av fru Henström-Ingenäs
m. fl.,

nr 787, av fru Skantz,
nr 788, av herr Spångberg, och
nr 789, av herr Wiklund i Stockholm
och fröken Elmén;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 98, angående omorganisation av
byggnadsstyrelsen, m. m., motionerna:
nr 790, av herr Tobé, och
nr 791, av herr Tobé;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 99, angående yrkesutbildningen
på trädgårdsområdet och stödet till
trädgårdsnäringens rationalisering,
m. m., motionen nr 792, av herrar Antbg
och Nilsson i Lönsboda;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 100, angående svenskt utvecklingsbistånd,
motionerna:

nr 793, av herr Gustafsson i Stockholm
m. fl.,

nr 794, av herr Ohlin m. fl.,
nr 795, av herr Rimmerfors,
nr 796, av fru Sjövall m. fl., och
nr 797, av herrar Wahlund och Nilsson
i Tvärålund;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 103, angående yrkesutbildningen
på jordbrukets område, motionerna:

nr 798, av herrar Allard och Brandt
i Aspabruk,

nr 799, av herr Johansson i Dockered,

nr 800, av herr Svensson i Vä m. fl.,
och

nr 801, av herrar Svensson i Stenkyrka
och Dahlgren;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 110, angående medelsbehoven
under försvarsgrenarnas avlöningsanslag
för budgetåret 1962/63 m. fl. anslagsfrågor
m. m. inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, motionen
nr 802, av herrar Johansson i Stockholm
och Hagberg;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 111, angående ändrade grunder
för bidrag till skattelindring åt synnerligt
skattetyngda kommuner, m. m.,
motionen nr 803, av herr Svensson i
Stenkyrka m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 117, angående inrättande av en
statlig sjuksköterskeskola i Norrköping,
motionerna:

nr 804, av herr Dahlgren m. fl., och
nr 805, av fru Nettelbrandt;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 121, angående uppförande av
sammansättningsverkstad för ammunition
m. m., motionen nr 806, av herr
Almgren m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 125, angående inrättande av ett
institut för exportkrediter, m. m., motionen
nr 807, av herr Bohman m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.55.

In fidem

Sune K. Johansson

4 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 14

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Onsdagen den 4 april

Kl. 10.00

§ 1

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 94, med förslag till sjötrafikförordning;
och

till bevillningsutskottet propositionen
nr 137, angående godkännande av
överenskommelse med Amerikas förenta
stater rörande ömsesidiga tullmedgivanden,
m. m.

§ 2

Vid remiss av propositionen nr 140

Föredrogs för remiss till utskott
Kungl. Maj:ts å bordet vilande proposition
nr 140, angående viss ändring i
gällande bestämmelser rörande försäljning
av obeskattade varor på tullflygplats,
m. m.

Därvid anförde

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Kungl. Maj:ts proposition
nr 140 har fått en alldeles missvisande
rubrik. Den lyder: »Kungl.
Maj :ts proposition till riksdagen angående
viss ändring i gällande bestämmelser
rörande försäljning av obeskattade
varor på tullflygplats, m. m.»

Det väsentliga i propositionen är vad
som döljer sig under orden »m. m.»,
nämligen en förordning om rätt för
Kungl. Maj:t att förordna om ändrad
skatt på sprit och vin. Första paragrafen
av denna förordning börjar på följande
sätt: »Finnes riksdagens beslut
icke utan olägenhet kunna avvaktas i
fråga om ändring av skatt, varom stadgas
i 2 § 1 och 2 mom. samt 5 § förordningen
den 24 maj 1957 (nr 209) om

skatt på sprit och vin, äger Kungl.
Maj:t förordna, att skatten skall utgå
efter annan skattesats än där föreskrives.
»

Den förordning som här föreslås får
inte bedömas främst ur nykterhetspolitisk
synpunkt. Det finns ingen anledning
att gå in på frågan om en eventuell
chockhöjning av spritskatten. En
sådan skulle kunna beslutas i vanlig
ordning, om den ur nykterhetspolitisk
synpunkt anses önskvärd. Nej, jag ser i
propositionen en konstitutionell fråga
av betydande räckvidd. Det heter i
§ 57 regeringsformen: »Svenska folkets
urgamla rätt att sig beskatta utövas av
riksdagen allena.» Och det heter i § 60:
»Ej må några allmänna avgifter, av vad
namn och beskaffenhet som helst, utan
riksdagens samtycke kunna förhöjas,
tullen å inkommande och utgående
spannmål allena undantagen.»

Beskattningsmakten har riksdagen
alltid varit särskilt angelägen att vaka
över. Den har grundläggande betydelse
för hela riksdagens ställning i vårt statsliv,
och inte minst har den betytt mycket
för parlamentarismens utveckling.
Fullmaktslagstiftning är någonting som
alltid medför högst betydande risker.
Den kan vara oundgänglig i krigstid,
men under normala förhållanden finns
det anledning att nästan till varje pris
undvika fullmaktslagstiftning. Jag skall
här inte gå in på utländska paralleller
och hur fulLmaktslagstiftningen tilllämpats
i andra länder, t. ex. på den
våldsamma strid som fördes om fullmakterna
särskilt på finansmaktens
område i slutet av 1800-talet i Danmark
eller på 48 § i gamla tyska riksförfattningen.
Inte heller skall jag gå
in på historiska exempel från vårt eget
land — sådana saknas inte. Jag skall

Onsdagen den 4 april 19G2 fm.

Nr 14

bara erinra om att vissa lärdomar kan
vara att hämta också ur studium av så
pass avlägsna företeelser.

Frågan om fullmakt för Kungl. Maj :t
på beskattningens område är en författningsfråga
av betydligt större räckvidd
än andra sådana frågor som i allmänhet
brukar uppskjutas med hänvisning
till författningsutredningen. Jag
måste beklaga att det av tekniska skäl
är omöjligt att hänskjuta denna fråga
till konstitutionsutskottet, som eljest
borde ha särskilda förutsättningar att
bedöma spörsmål av det här slaget.

Jag är övertygad om att departementschefen
för sin del tycker att sådana
här resonemang är helt verklighetsfrämmande.
Vad spelar det nu för
roll hur man handlägger skattefrågorna?
Regeringen och han själv disponerar
över en majoritet som antar allt
vad han föreslår och avslår allt som
kommer från oppositionen. Varför skall
man då över huvud taget ha besvär
med att lägga fram sådana frågor för
riksdagen? Kan det inte vara lika gott
att vänta med den saken tills beslutet
är fattat och man kan börja tillämpa det
i praktiken? Det spelar ju ingen roll:
det blir ändå som statsrådet Sträng
bestämmer!

Men man får inte bortse från den
verkan det kan ha om kritik får framföras
redan före beslutet i det särskilda
fallet. Även när det gäller en sådan sak
som skatten på sprit och vin kan det
ha betydelse. Det är inte så säkert att
det förslag som nu framlägges är det
sista av denna typ. De resonemang, som
förs på sid. 14 i propositionen angående
risken för efterfrågeökning medan
en eventuell skattehöjning behandlas,
gäller all indirekt beskattning och skulle
kunna ha sin särskilda tillämpning
just när det gäller omsättningsskatten.
Det ligger nära till hands att, om riksdagen
godkänner detta förslag, regeringen
sedan med samma utgångspunkt
begär liknande fullmakter också när
det gäller att höja omsättningsskatten

Vid remiss av propositionen nr 140

med 2 eller 3 procent. Den parallell
med tidigare beslut om uttagande av
antidumping- och utjämningstullar som
tas upp på sid. 15 i propositionen är
för det första en aning långsökt. Men
även om man skulle kunna dra den
parallellen visar den för det andra hur
farligt det är att låta det bli prejudikat
i frågor av denna typ. Ger man finansministern
ett finger, är han strax färdig
att ge sig till att ta nästa finger
också och så småningom hela handen.
Det är därför av betydelse att reagera
i tid.

Det långa maktinnehavet har gjort
att regeringen börjat vänja sig vid att
vara nonchalant mot riksdagen i olika
hänseenden. Härom året hade vi anledning
att ur den synpunkten diskutera
statsrådet Strängs egendomliga
sätt att tillämpa § 59 regeringsformen.
Nu har turen konunit till §§57 och G0.
Varje särskilt fall kan i och för sig
förefalla mindre viktigt, men den allmänna
tendens som framgår av dessa
exempel är någonting som riksdagen
har all anledning att uppmärksamma.

Vi vet ju att statsrådet Sträng är särskilt
intresserad av engelsk litteratur;
bl. a. har han talat i radio om Shakespeare.
Jag hoppas att hans litteraturstudier
sträcker sig också litet längre
fram och att han gjort bekantskap med
George Or\vell’s Djurfarmen, som visar
hur de ursprungligen vackraste avsikter
kan leda till växande övergrepp.
Också i bevillningsutskottet kan man
ha anledning att tänka på den parallellen.

Herr talman! Jag har funnit det angeläget
att bevillningsutskottet, som ju
mera sällan har att handlägga konstitutionella
frågor, även uppmärksammar
denna aspekt på det föreliggande
förslaget. Jag hemställer därför att mitt
yttrande jämlikt riksdagsordningen § 58
överlämnas till utskottet tillsammans
med propositionen.

Vidare yttrades ej.

Propositionen hänvisades till bevill -

100 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

ningsutskottet, till vilket jämväl det i
anledning av propositionen inom kammaren
avgivna yttrandet skulle överlämnas.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 142, med förslag till
förordning om ändring i förordningen
den 21 juni 1922 (nr 277) angående
postsparbanken.

§ 4

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till behandling av lagutskott de
å bordet vilande motionerna nr 769—
776.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 777 hänvisades densamma,
såvitt avsåg anslag, till statsutskottet,
i vad avsåg särskild avdragsrätt
vid beskattningen för sjukförsäkringsavgift
m. m., till bevillningsutskottet och
i övrigt till behandling av lagutskott.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott motionerna
nr 778—780;

till statsutskottet motionen nr 781;
och

till behandling av lagutskott motionerna
nr 782—784.

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 785 hänvisades
densamma, såvitt avsåg inrättande av
en tjänst som allmänt ombud vid försäkringsdomstolen,
till statsutskottet och
i övrigt till behandling av lagutskott.

Härefter föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och
hänvisades därvid

till behandling av lagutskott motionerna
nr 786—789;

till statsutskottet motionerna nr 790
och 791;

till jordbruksutskottet motionen nr
792;

till statsutskottet motionerna nr 793—
797;

till jordbruksutskottet motionerna nr
798—801; samt

till statsutskottet motionerna nr 802
—806.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 807 hänvisades densamma,
såvitt avsåg anvisande av anslag,
till statsutskottet och i övrigt till
bankoutskottet.

§ 5

Föredrogs den av herr Hedlund, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående vissa svårigheter vid
Sveriges associering till EEC-marknaden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Senander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående anställningsförhållandena
för vissa byggnadsarbetare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Haglund vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartetet
angående valet av kontors- och expeditionslokaler
för statliga institutioner.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 14 101

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

§ 8

Åtgärder för stimulans av näringslivets
utveckling och differentiering i avfolkningsregioner Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 9, i anledning av väckta
motioner om åtgärder för stimulans av
näringslivets utveckling och differentiering
i avfolkningsregioner.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 19 av herr Bengtson m. fl.
och II: 43 av herr Hedlund m. fl. hade
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla, att frågan
om särskilda åtgärder för stimulans av
näringslivets utveckling och differentiering
i avfolkningsregioner bleve föremål
för särskild med största skyndsamhet
bedriven prövning i enlighet med
vad i motionerna anförts.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 19 av herr Bengtson
m. fl. och 11:43 av herr Hedlund
m. fl. om åtgärder för stimulans av näringslivets
utveckling och differentiering
i avfolkningsregioner icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Gustaf Elofsson och Fälldin,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte — med bifall
till de likalydande motionerna I: 19 av
herr Bengtson m. fl. och 11:43 av herr
Hedlund m. fl. — i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att frågan om särskilda åtgärder
för stimulans av näringslivets utveckling
och differentiering i avfolkningsregioner
måtte prövas skyndsamt
i enlighet med vad reservanterna anfört; II)

av herrar Hagberg, Söderquist,
Gösta Jacobsson, Billnxan, Gustafson i
Göteborg, Christenson i Malmö, Magnusson
i Borås och Dårlin, vilka ansett att
utskottets yttrande i viss del bort ha
annan, i reservationen angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Vårt näringsliv genomgår
en omfattande omstrukturering, som
i sitt följe har en mycket kraftig folkomflyttning.
Å ena sidan sker en folkomflyttning
inom de olika regionerna,
och den kan vi väl acceptera, så länge
den förenas med en lämplig differentiering
och lokalisering av näringslivet.
Men å andra sidan sker en befolkningsomflyttning
mellan regionerna, som är
en mycket allvarlig företeelse, allvarlig
därför att omflyttningen tenderar att bli
nära nog fullständigt enkelriktad. Enligt
en uppgift jag såg nyligen flyttade
10 500 personer från de fem nordligaste
länen enbart under 1961. Motsvarande
tendenser kan man finna även inom
andra delar av vårt land; östra Götaland
t. ex. lider utav samma företeelse.

Vi kan inte längre acceptera att hela
regioner — ja, t. o. m. landsdelar - -successivt utarmas på sin största tillgång,
god arbetskraft. Vi vet ju — på
många håll redan genom bitter erfarenhet
— att denna befolkningsuttunning
skapar funktionsstörningar i både kommunal
och statlig verksamhet, inom
transport- och kommunikationsväsende,
inom handel och ekonomi, inom undervisningsväsende
och kulturliv osv.

Jag tror att vi dessutom kan vara
överens om att denna utvecklingstendens
faktiskt i viss utsträckning kan
sägas ha pådrivits av statsmakterna.
Jag grundar det påståendet på den för
avfolkningsbygderna ogynnsamma kostnadsfördelning
som råder mellan stat
och kommun när det gäller t. ex. skola
och åldringsvård. De bygder som drabbats
hårdast kan inte erbjuda motsvarande
kommunala standard och kan
därför inte konkurrera med andra
kommuner om näringsliv och befolkning.

Vi står vid en skiljeväg när det gäller
samhällets framtida insatser i detta avseende.
Antingen kan statsmakterna
fortsätta som hittills och tämligen passivt
acceptera utvecklingen såsom någonting
oundvikligt. Konsekvensen av

102 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Åtgärder för stimulans av näringslivets utveckling och differentiering i avfolkningsregioner -

detta måste bli att samhället i stället
får ta ökade kostnader för att i dessa
områden upprätthålla en standard som
blir något så när jämbördig med den
som råder i de övriga regionerna. Ty
det är väl inte meningen att de som
ute i våra råvarudistrikt svarar för
första produktionsledet skall leva på
något slags undantag?

Den andra vägen innebär även den
ett betydande ansvarstagande från samhällets
sida men kan sägas karaktäriserad
av ett kraftigare initialstöd till utvecklingen
av näringslivet. Detta skulle
innebära, att de naturliga förutsättningarna
till utveckling av dessa områden
bättre än nu skulle tillvaratas och
att man skulle uppmuntra en progressiv
utveckling, vilket i sin tur skulle
innebära, att anspråken på direktstöd
till samhällsfunktionerna så småningom
skulle kunna minska. Den senare vägen
synes oss vara att föredraga, därför att
den skulle innebära ett rationellare
tillvaratagande av avfolkningsregionernas
egna resurser och egen livskraft.

Samhällets hittillsvarande politik på
detta område är enligt min mening
tämligen passiv.

I väntan på att den s. k. lokaliseringsutredningen
skall bli färdig med sitt
arbete avfärdar man de flesta förslag
just under hänvisning till att utredningen
är i arbete. I stället koncentrerar
man alla insatser på att med olika
medel stimulera folk att lämna sin bygd
för att slå sig ned; i expanderande
regioner och orter. Flyttningsbidrag
finns redan. Man diskuterar nu särskilda
stimulansbidrag. Man överväger att
lösa in egnahem i de bygder där det
inte finns köpare därför att sysselsättning
saknas. Man planerar alltså att
samhället skall köpa egnahemmet av
den arbetare som för sin utkomsts skull
är tvingad att flytta till en expanderande
ort. Där förstärker han bostadskön.
Vi köper in och river ned egnahem på
det ena stället och bygger nya på det

andra för att hålla maskineriet i gång.
Detta förhållande rimmar illa med vad
inrikesministern menade vara särskilt
angeläget när han hade ordet i kommunindelningsdebatten.
Där framhöll
han som en självklar uppgift för vårt
samhälle att se till att vi verkligen vårdar
våra värden. Jag har svårt att se
att vi, när vi stimulerar denna utveckling,
ens skulle vara i närheten av att
vårda vårt lands värden.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden
har i en partimotion från centerpartiet
yrkats på åtgärder inom beskattningens
ram för att stimulera till
nyetablering och utbyggnad av företag
i sysselsättningssvaga regioner. Vi
har pekat på möjligheten till ett förhöjt
investeringsavdrag vid inkomsttaxeringen
för uttag från investeringsfonderna,
under förutsättning att investeringen
sker i en sysselsättningssvag
region. Vi har pekat på möjligheterna
att genom skattefrihet under
den första tiden åt nystartade och utvidgade
företag stimulera företag att
etablera sig i dessa områden. Vi har
också diskuterat möjligheten att låta
avkastningen av kapital som investeras
i dessa områden under någon tid bli
skattefri.

Utskottsmajoriteten har konstaterat
att vårt förslag är principvidrigt och
att det krävs andra och mera effektiva
åtgärder. Principvidrigt? Motsvarande
åtgärder har vidtagits — det framgår
av reciten i utskottsbetänkandet — i
USA, i Nederländerna, i England och
i Finland, men kanske speciellt de
norska åtgärderna är intressanta från
svensk synpunkt. Där har man inte
rest några principiella hinder utan
gripit sig an problemet, och jag tror
mig våga påstå att man har gjort mycket
goda erfarenheter. Framför allt har
man märkt att åtgärderna haft stor
psykologisk betydelse. De har skapat
en för närings- och samhällslivets utveckling
positiv atmosfär i dessa om -

Nr 14 103

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Åtgärder för stimulans av näringslivets
ningsregioner

råden, och det är den inte minst väsentliga
vinsten.

Det andra argumentet som utskottet
anför är att det måste till andra och
mera effektiva åtgärder. .lag har varit
ivrigt sysselsatt med att försöka finna
en enda åtgärd som utskottet har velat
peka på och vilken skulle vara effektivare
än de vi föreslår. Jag hittar inte
ett enda uppslag. Det förefaller mig,
herr talman, som om utskottet i detta
avseende står tämligen tomhänt.

I en reservation till utskottets betänkande
nr 9 har vi yrkat att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla att frågan om särskilda åtgärder
för stimulans av näringslivets utveckling
och differentiering i avfolkningsregioner
måtte prövas skyndsamt
i enlighet med vad vi har anfört i reservationen.
Ett bifall till denna reservation
skulle inte innebära att man
skjuter på ärendet. Med hänsyn till den
regionindelning som arbetsmarknadsstyrelsen
gjort och är i färd med att
göra kan den prövning som vi har begärt
i stor utsträckning bli av teknisk
karaktär, och den torde därför kunna
genomföras utan särskild tidsutdräkt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr I till utskottets
betänkande nr 9.

I detta anförande instämde herr
Antonsson (ep).

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Alla i denna kammare
är överens om att de problem som har
tagits upp i de motioner som ligger till
grund för detta betänkande är förtjänta
att bli ordentligt utredda. Att de är
av stor betydelse har kommit till synes
i motioner från olika partier under de
senaste årens lopp, liksom i direktiven
för den lokaliseringsutredning som nu
arbetar.

Motionärerna har inte föreslagit några
direkta åtgärder men däremot föreslagit
att vissa åtgärder på beskattning -

utveckling och differentiering i avfolkens
område skulle prövas. Det är självklart
att, om det hade förefunnits någon
risk för att dessa åtgärder inte
skulle prövas, skulle vi ha anslutit oss
till dessa motioner. Men, herr talman,
nu arbetar lokaliseringsutredningen,
och den har i uppdrag att förutsättningslöst
utreda dessa frågor.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
peka på en sak. Givetvis vill jag inte
på något sätt föregripa behandlingen
av bankoutskottets utlåtande nr 9, som
vi kommer att diskutera senare i dag,
men eftersom det gäller likartade frågor
skall jag tillåta mig att citera vad
ett enhälligt utskott säger beträffande
åtgärder på det lokaliseringspolitiska
planet. Bankoutskottet framhåller att
en sådan prövning av provisoriska åtgärder
på lokaliseringsområdet, som i
motionerna föreslås, inte bör komma
i fråga med nu föreliggande material.
Därefter gör utskottet ett uttalande som
jag tycker har allmän räckvidd: »Med
hänsyn till lokaliseringsfrågornas vikt
synes anledning föreligga att icke föregripa
en avvägning av de lokaliseringspolitiska
åtgärderna, grundad på det
mer allsidiga undersökningsmaterial
som kommittén för näringslivets lokalisering
kan förväntas presentera.»

Herr talman! Jag kan helt ansluta mig
till den uppfattning som kommer till
synes i detta enhälliga utlåtande från
bankoutskottet. Att det avgivits en reservation
II) till bevillningsutskottets
här föreliggande betänkande beror därpå
att utskottet enligt vår mening just
har föregripit en förutsättningslös utredning
då det anfört principiella betänkligheter
mot de uppslag som återfinns
i motionerna. Vi tycker att detta
inte är riktigt. Vi anser att även dessa
uppslag bör prövas förutsättningslöst.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation II) av herr
Hagberg m. fl.

I detta anförande instämde herr Magnusson
i Borås (h).

104 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Åtgärder för stimulans av näringslivets utveckling och differentiering i avfolk ningsregioner -

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Gustafson i Göteborg säger
att det inte råder några delade meningar
om själva problemställningen och att
det finns ett stort intresse för att lösa
lokaliseringsfrågorna. Men motionärerna
önskar ju att detta skall ske genom
åtgärder beskattningsvägen, och det vill
inte utskottsmajoriteten vara med om.
Såsom ett led i strävandena att stimulera
näringslivet i områden med sysselsättningssvårigheter
förordar motionärerna
att staten lämnar ett kraftigt initialstöd
åt företagsamheten i syfte att
minska eller förhindra avflyttning från
orten. Motionärerna föreslår av denna
anledning åtgärder för att lätta beskattningen
av nyetablerade företag. För det
första önskar motionärerna få till stånd
ett förhöjt investeringsavdrag för företag,
som använder investeringsfondernas
medel för investeringar inom sysselsättningssvaga
områden, och för det
andra skattefrihet, även beträffande
förmögenhetsskatten, för företag som
nystartas eller utvidgas inom sådana
områden.

I stort sett samma yrkande framfördes
i fjol här i riksdagen. Förslaget avslogs,
men det har ju blivit en vana
att man återkommer med motioner som
avslagits både nyligen och under tidigare
år. Riksdagen ville som sagt inte
bifalla motionsyrkandet i fjol, och anledningen
härtill var rent principiella
och praktiska skäl, inte att man
fann, såsom herr Fälldin sade, förslaget
principvidrigt. Jag kan inte erinra
mig att det någonstans i utskottsbetänkande
har använts detta uttryck. Däremot
understryker utskottet att det skulle
strida mot skattesystemets principer
att tillämpa gynnsammare regler för företag
som etableras på viss ort.

Om det nu vore så, herr Fälldin, att
riksdagen i år biföll förslaget, skulle
då dessa regler om skattefrihet komma
att stimulera till nyetablering på det

sätt motionärerna tänkt sig? Nystartade
företags bekymmer är väl vanligtvis inte
problemet, hur de skall placera och
fondera sina vinster på bästa sätt, utan
deras bekymmer brukar vara att de inte
har några vinster alls, utan tvärtom
förluster. Och hur skulle rättvisekraven
kunna tillgodoses genom befrielse från
förmögenhetsskatt för nystartade och
utvidgade företag? Den vinst som eventuellt
uppstår kan de nystartade företagen
redan nu fondera genom nedskrivning
av varulager och avskrivningar på
maskiner och inventarier, såvida företaget
verkligen strävar efter att utvidga
och stabilisera sin verksamhet. En
förutsättning härför är ju att företaget
skaffar sig ökade varulager och ständigt
förnyar maskiner och inventarier
och därigenom erhåller avskrivningsobjekt.
Om vinsterna är obefintliga, lär
det inte hjälpa med några som helst
skatteförmåner, såsom motionärerna
tänkt sig. Detta var också ett av skälen
till att riksdagen år 1960 fattade beslut
om rätt till förlustutjämning.

Vad vidare beträffar yrkandet om
förhöjt investeringsavdrag, så är det endast
aktiebolag och ekonomiska föreningar
som skulle kunna utnyttja ett
sådant avdrag. Vederbörande företag
måste också samtidigt med avsättningen
till investeringsfond insätta ett visst
belopp i riksbanken; jag tror att det
för närvarande rör sig om 46 procent
av fonderingen. Det förhöjda avdraget
skulle medges först då företaget tog
fondavsättningen i anspråk. För nystartade
företag skulle alltså ett förhöjt investeringsavdrag
icke innebära någon
påtaglig hjälp, medan detta skulle vara
fallet för äldre företag ur ren likviditets-
och stabiliseringssynpunkt.

Herr talman! Nog bör man väl kunna
medge att det, såsom utskottet säger,
inte är sannolikt att de föreslagna skatteförmånerna
skulle så verksamt stimulera
till företagsamhet, att det är motiverat
att genomföra dem trots de prin -

Onsdagen den 4 april 1962 fm. Nr 14 105

Åtgärder för stimulans av näringslivets utveckling och differentiering i avfolkningsregioner -

cipiella och praktiska betänkligheter
som kan resas.

Det torde väl inte heller vara klokt
— sett på längre sikt — att företagare
lockas att bestämma sitt företags placering
genom en tillfällig skattelättnad de
första åren. Avgörande för ett företags
förläggning bör väl främst vara att företaget
ur näringspolitiska synpunkter
har chansen att mera varaktigt driva
en bärkraftig verksamhet på platsen.
Bevillningsutskottets majoritet menar
att det bör vara andra åtgärder än skattepolitiska
för en sådan stimulans, som
det i övrigt råder enighet om. f

Här har redan erinrats om att lokaliseringsutredningen
sysslar med dessa
problem. Som herr Gustafson i Göteborg
sade har den rätt att förutsättningslöst
pröva alla dessa problem. Jag
vill erinra om att också arbetsmarknadsstyrelsens
lokaliseringsbyrå sysslar
med lokaliseringsproblemen och har
gjort marknadsundersökningar i några
län, som vi hörde här i en interpellationsdebatt
för några dagar sedan. Det
pågår ju också en industridecentralisering
sedan ett femtontal år tillbaka. Under
åren 1946—1958 medverkade arbetsmarknadsstyrelsen
och dess underställda
organ vid lokaliseringen av cirka
230 anläggningar med 25 000 sysselsatta.
Ett 60-tal fall rörde utflyttningar
från Storstockholm och ett 30-tal från
Göteborgsområdet. Det har varit en
mer eller mindre frivillig utflyttning
från de stora städerna Stockholm och
Göteborg till andra orter i landet av
olika grenar av det privata näringslivet.

Utskottet erinrar också om Norrlandsfonden
och Malmfonden för forskningsoch
utvecklingsarbete. Jag vill också,
herr talman, erinra om den proposition
som nu ligger på riksdagens bord, nr
124, angående inrättande av ett institut
för långfristig kreditgivning till mindre
och medelstora företag -— AB Företagskredit.
Den propositionen innebär hjälp

till företagare som startar nya företag.
Därvid blir långivningen beroende av
en mera allmän bedömning av de nyplanerade
företagens räntabilitetsutsikter,
och det måste ju vara riktigt. En
skattelindring, såsom motionärerna föreslår,
medför ju inte alls denna bedömning
när det blir fråga om företagens
placering.

Herr talman! Allt detta är positiva
åtgärder, som man vet ger en vida starkare
garanti för att företagsamheten
får bästa möjliga hjälp även på längre
sikt när det gäller planering och placering
av företag. Utskottet menar att det
rimliga och riktiga är att man söker
klara problemen med dessa övriga åtgärder
och inte genom åtgärder via beskattningen
på sätt som motionärerna
föreslår.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till utskottets betänkande.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Herr Brandt i Aspabruk
tyckte inte om att jag använde ordet
principvidrigt. Men det är väl ingen
tvekan om att utskottet har rest principiella
hinder. Det kan hända att vi
har valt var sitt ord, men nog innebär
väl ändå formuleringen att utskottets
majoritet tycker att förslaget är principvidrigt
— det strider mot principer
som utskottet menar borde vara vägledande.
Vi skall väl inte behöva diskutera
om vem av oss som använder
rätt ord.

Herr Brandt hänvisar sedan till propositionen
om AB Företagskredit. Det
är gott och väl, och det är en alldeles
utmärkt åtgärd och i linje med motionsframstötar
från vårt parti. Men lånemöjligheterna
står öppna också i de
expanderande regionerna, och de innebär
alltså inte något speciellt stöd till
avfolkningsregionerna.

Vad arbetsmarknadsstyrelsens lokaliseringsbyrå
gjort tar herr Brandt sedan
upp. Det är kanske bra organiserat på

4*—Andra kammarens protokoll 1962. Nr J4

106 Nr 14 Onsdagen den

Åtgärder för stimulans av näringslivets

ningsregioner

arbetsmarknadsstyrelsen, men hur är
det organiserat ute i länsarbetsnämnderna,
herr Brandt? I mitt län finns det
icke en man avdelad att syssla med
detta. Direktören själv får, när han klarat
alla andra uppgifter, ta itu med hithörande
problem. Jag får det intrycket,
när jag talar med honom, att han i stort
sett är hänvisad till att använda fritiden
för detta arbete.

Man vill inte göra någonting, ty man
väntar på lokaliseringsutredningen. Å
andra sidan skapar vi 250—300 nya
tjänster i avfolkningsregionerna för att
stimulera folk att flytta därifrån. Ett
flertal norrländska tidningar har t. o. m.
inbjudits — det är möjligt, att också
tidningar i östra Götaland inbjudits -—
av arbetsmarknadsstyrelsen till en resa
för att de bättre skulle kunna furnera
arbetarna där uppe med informationer
om hur det är på andra orter.

Så länge man inte gör någonting åt
lokaliseringspolitiken är man tvingad
att flytta folk, ty vi måste erbjuda människorna
arbete. Yad jag opponerar mot
är att för närvarande alla ansträngningar
sätts in på att åstadkomma geografisk
rörlighet, under det att man —
jag vidhåller det — gör ytterst litet för
att skapa förutsättningar för sysselsättning
ute i avfolkningsregionerna.

Det skulle vara en brist i vårt förslag
att fonderna skulle kunna disponeras
bara av aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Men är detta en så orealistisk
tanke? Vi har störa skogsbolag där
uppe, som gör fina vinster. Det kapital
de fått över föredrar de nu att i inånga
fall investera i anläggningar utanför
regionen. Om de finge förhöjda investeringsavdrag,
kanhända de vore stimulerade
att etablera sig i en sysselsättningssvag
kommun — det är tanken
bakom förslaget.

Till sist vill jag ställa en rent allmän
fråga. Antag att vi nu skulle få fria
kapitalrörelser och fri etableringsrätt,
som ett resultat av Europamarknads -

april 1962 fm.

utveckling och differentiering i avfolk strävandena.

Den uppfattningen har på
senaste tiden gjort sig starkt gällande i
vårt land, att det med tanke på framtiden
är nödvändigt att företag etablerar
sig så nära den stora marknaden
som möjligt, och man väljer därför företrädesvis
att etablera företag i Malmöoch
Göteborgs-regionerna och områdena
däremellan. Men om vi skulle få
denna större frihet, finns det skäl att
tro att man skulle stanna där? Man kommer
ju ännu närmare om man flyttar
ned på den europeiska kontinenten.
Skulle herr Brandt i Aspabruk och hans
meningsfränder vara benägna att stå
lika passiva då som de står nu när det
i stort sett gäller en hel landsända men
även i mycket stor utsträckning även
andra delar av vårt land? Jag upprepar,
att hur jag än söker i utskottsutlåtandet
hittar jag inte förslag till en enda positiv
åtgärd, som skulle vara ägnad att
främja näringslivet just i de sysselsättningssvaga
regionerna.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Men, herr Fälldin, bevillningsutskottet
har ju inte till uppgift
att lägga fram förslag om hur man
skall klara lokaliseringsproblemen. Den
saken ligger utanför bevillningsutskottets
kompetensområde. Här gäller det
att ta ställning till ett förslag att via beskattningen
stimulera företagsamheten
på en viss ort. Och det liar utskottet
inte velat vara med om, främst av principiella
och praktiska skäl. Riksdagen
har ju också tidigare sagt ifrån att vi
inte skall lagstifta för företag på en viss
ort. Det skulle vara något främmande
för svensk skattelagstiftning.

När herr Fälldin sedan säger att vi
gör för litet, så är detta att slå in öppna
dörrar. Vi har ju inte sagt vare sig att
det är bra eller inte bra. Här gäller det
en skattefråga.

Proposition nr 124 är inte till någon
större hjälp i detta fall, säger herr Fälldin.
Men motionärerna har ju pekat på

Onsdagen den 4 april 1962 fm. Nr 14 107

Åtgärder för stimulans av näringslivets utveckling och differentiering i avfolkningsregioner -

nyetablerade företag, och de får en väsentlig
hjälp. Jag anser att deras kreditproblem
löses med proposition nr 124,
och jag kan inte tro att det kan spela
någon större roll att andra företag får
samma möjligheter. Propositionen omfattar
hela detaljhandeln och småföretagsamheten.
Där får man nu kredithjälp.
Men det som kanske är det alldeles
avgörande — och det pekade också
herr Gustafson i Göteborg på — är
att utredning nu pågår rörande lokaliseringspolitiken
i stort.

Jag vill också, herr Fälldin, understryka
vad jag tidigare sagt — och det
har också omvittnats av företagsrepresentanter
i utskottet, när vi behandlade
dessa frågor — att det ingalunda är
något bekymmer för de nystartade företagen
hur de skall placera sina vinster.
De har självfallet inga vinster i starten.
Och i den mån de får det senare och
företagen vill expandera, så måste de
skaffa sig större varulager och mera
inventarier och maskiner, och när så
skett skulle jag tro att de har tillräckliga
avskrivningsobjekt.

Det är så man måste se denna fråga.
Man skall inte ha den förutfattade meningen
att socialdemokraterna ställer
sig passiva till dessa problem. Tvärtom
vill jag understryka vad jag sade här i
förra veckan när det gällde arbetsmarknadsstyrelsen
och dess politik. Vi
vill satsa ännu mer pengar för att ge
den möjligheter till en aktiv lokaliseringspolitik,
som leder till att företag
inte behöver läggas ned — med de besvärligheter
som därmed följer för kommuner
och anställda. Vi vill i stället
hjälpa till att på ett rationellt sätt söka
bevara dessa företag på platsen eller
flytta sådana företag till annan ort.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag vill bara tillägga att
avsikten med vår motion ju ändå är att

vidta speciella åtgärder i avfolkningsregionerna.
AB Företagskredit ger företag
i avfolkningsregionerna vissa möjligheter,
men de möjligheterna får också
företag i expanderande regioner. Den
åtgärden skapar sålunda inga speciella
favörer för avfolkningsregionerna. Det
är riktigt att dessa avskrivningsmöjligheter
finns, herr Brandt, men de utgör
ingen speciell förmån för företag i avfolkningsregionerna.
Men om företag i
dessa regioner finge särskilda regler
under en kortare period, så skulle de ha
avskrivningsmöjligheten kvar.

Till sist vill jag säga att även om man
i bevillningsutskottet inte är van att
syssla med lokaliseringsfrågor, så borde
man där —• så nödvändigt som detta är
— ta vara på tillfället när man nu har
fått en möjlighet att göra det.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav först propositioner
i fråga om utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till utskottets berörda
hemställan, dels ock på bifall till
reservationen I); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Fälldin
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 9, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herrar Gustaf Elofsson
och Fälldin.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

108 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Fälldin begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 172 ja och 35 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter framställde herr talmannen
i avseende å motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering, dels ock på godkännande
av utskottets ifrågavarande motivering
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till reservationen II);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafson i Göteborg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
bevillningsutskottets motivering i
utskottets betänkande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets berörda motivering med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen II) av herr Hagberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 75

nej, varjämte 26 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering oförändrad.

§ 9

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 24, i anledning av väckta
motioner angående gift kvinnas förvärvsavdrag,
m. m.

Bevillningsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang upptagit följande
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:66
av fru Svenson m. fl. samt 11:99 av
herrar Johnsson i Skoglösa och Larsson
i Borrby, vari hemställts, att riksdagen
måtte

1. besluta att 46 § 3 mom. kommunalskattelagen
såvitt gällde 1963 års och
kommande års taxeringar måtte erhålla
i motionerna angiven lydelse, samt

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att frågan rörande utformning
och förbättring av gift kvinnas förvärvsavdrag
skyndsamt måtte utredas
samt att förslag förelädes 1963 års riksdag
i syfte att uppnå främst dels höjning
av nu gällande fasta avdrag, dels
sådana grunder i övrigt att rätt till
relativt högre förvärvsavdrag erhölles
vid lägre inkomster, dels högre maximalt
förvärvsavdrag, allt i enlighet
med vad i motionerna anförts;

II) de likalydande motionerna 1:230
av herr Schött m. fl. och II: 275 av fru
Gunne m. fl., vari bl. a. hemställts, att
riksdagen måtte

dels besluta

att förvärvsavdragets maximum skulle
höjas från 2 000 till 3 000 kronor
med rätt för hustru som kunde styrka
högre kostnader för barnens omhänderhavande
än 3 000 kronor att inom
ramen för 20 % av inkomsten få avdrag
härför, samt

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14 109

att förvärvsavdraget för gift kvinna
som haft inkomst av jordbruksfastighet
liksom avdraget vid s. k. faktisk samtaxering
skulle, där hustrun haft hemmavarande
barn under 16 år och styrkta
kostnader för barnens omhänderhavande
som överstege 300 kronor, medges
för de verkliga kostnaderna, dock
högst med 20 procent av det värde
vartill hustruns arbete uppskattades,
dels ock hemställa om utredning avseende
möjligheterna att ge motsvarande
förbättringar åt ensamma barnförsörjare,

samt på grund härav
a) antaga följande

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 46 § 3 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 46 § 3
mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

46 §.

3 mom. Har gift kvinna haft inkomst
av rörelse, vari hon varit verksam i ej
blott ringa omfattning, eller inkomst
av eget arbete, må hon åtnjuta avdrag
med 300 kronor. Har hon haft hemmavarande
barn under 16 år, må hon
därjämte utan särskild prövning åtnjuta
avdrag med 20 procent av nämnda
inkomst, sammanlagt dock högst
med 3 000 kronor. Kan hustrun styrka,
att hennes verkliga kostnader för barnens
omhänderhavande överstigit 3 000
kronor, må hon åtnjuta avdrag för dessa
kostnader intill ett belopp motsvarande
20 procent av inkomsten. Har
gift kvinna haft inkomst av jordbruksfastighet
och har hon utfört arbete i
förvärvskällan till minst 300 kronors
värde, må hon åtnjuta avdrag enligt
vad som sägs i nästa stycke beträffande
mannen.

Har gift man haft inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse och har

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

hustrun utfört arbete i förvärvskällan
till ett värde av minst 300 kronor, må
mannen åtnjuta avdrag med nämnda
belopp. Har hustrun haft hemmavarande
barn under 16 år och kan det styrkas,
att de verkliga kostnaderna för
barnens omhänderhavande överstigit
300 kronor, må mannen åtnjuta avdrag
för dessa kostnader, dock högst med
ett belopp motsvarande 20 procent av
det värde vartill hustruns arbete uppskattas.

Avdrag enligt detta moment må åtnjutas
endast om makarna levt tillsammans
och den till avdrag berättigade
maken under större delen av beskattningsåret
varit här i riket bosatt. Avdraget
må, där hustrun ej haft hemmavarande
barn under 16 år, icke för
makarna tillsammans överstiga 300
kronor. Har hustrun haft hemmavarande
barn, må avdraget icke utan prövning
överstiga 3 000 kronor. Där avdraget
beräknas med hänsyn till de
verkliga kostnaderna för barnens omhänderhavande,
må de för makarna
tillsammans icke överstiga dessa kostnader.

Avdrag enligt — — — sagda kommun.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1963; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om
1963 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1963 eller tidigare år.

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte företaga
en skyndsam utredning rörande möjligheterna
att bereda ensam barnförsörjare
samma rätt som gift förvärvsarbetande
kvinna att åtnjuta skattelättnad
för sina kostnader för barnens
omhänderhavande samt förelägga riksdagen
förslag i anledning härav;

III) de likalydande motionerna I: 341
av herr Lundström m. fl. och 11:417
av herr Ohlin m. fl., vari bl. a. hemställts,
att riksdagen måtte

110 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

besluta att förvärvsavdraget för förvärvsarbetande
gift kvinna med hemmavarande
barn under 16 år skulle —
utöver det fasta avdraget om 300 kronor
— förstärkas så, att det nuvarande
kvotavdraget, som vore 20 % av inkomsten,
höjdes till 25 % av inkomsten
och att avdragets maximibelopp, som
nu vore 2 000 kronor, höjdes till 4 000
kronor, att gälla fr. o. m. 1962 års inkomster,
samt att ensamstående barnförsörjare
med hemmavarande barn
under 16 år skulle ha rätt till samma
förvärvsavdrag som ovan angivits för
förvärvsarbetande gift kvinna, att likaledes
gälla fr. o. m. 1962 års inkomster,
ävensom i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära utredning av och senare förslag
till riksdagen om en fortsatt reformering
av förvärvsavdragsreglerna, innefattande
en höjning av avdraget i syfte
att bättre tillgodose förvärvsarbetande
gifta kvinnor med låga inkomster, samt
en höjning av förvärvsavdraget, även
i de fall familjen inte hade barn under
16 år och kvinnan hade förvärvsarbete
utanför hemmet, jämte översyn av reglerna
beträffande barnets ålder för rätt
till förhöjt förvärvsavdrag ävensom av
förvärvsavdragsreglerna i de fall gift
kvinna hade inkomst av jordbruk eller
biträdde maken i jordbruk eller rörelse
som bedreves av honom;

IV) de likalydande motionerna I: 453
av fröken Andersson och herr Eskilsson
samt II: 552 av herr Nordgren och
fröken W etterström, vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
med beaktande av de i motionerna anförda
synpunkterna låta företaga en
skyndsam utredning rörande förvärvsavdragets
utformning;

V) de likalydande motionerna 1:517
av herr Mattsson m. fl. och 11:627 av
herr Antonsson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning
och förslag angående möjligheterna
att underlätta de ensamstående barn -

försörjarnas situation genom särskild
höjning av barnbidragen, vidgning av
rätten till ortsavdrag och införande av
rätt till förvärvsavdrag i enlighet med
vad i motionerna anförts; ävensom

VI) motionen II: 189 av herrar Dickson
och Hammar.

Motionerna 1:517 och 11:627 hade
såvitt anginge frågan om höjning av
barnbidragen hänvisats till lagutskott
och i övrigt till bevillningsutskottet,
som i förevarande betänkande behandlade
motionerna endast i vad de avsåge
införande av rätt till förvärvsavdrag
för ensamstående barnförsörjare.

Övriga ovannämnda motioner hade i
sin helhet hänvisats till bevillningsutskottet.
I motionerna 1:230 och
11:275 samt motionerna 1:341 och
11:417 hade jämväl framställts i detta
betänkande ej upptagna yrkanden. Dessa
yrkanden behandlade utskottet i
andra sammanhang.

Utskottet hemställde,

A) beträffande ändrad lagstiftning
rörande förvärvsavdrag för gift kvinna
med inkomst av jordbruksfastighet, rörelse
etter eget arbete och för gift man,
vars hustru utförde arbete i mannens
jordbruk eller rörelse, ävensom för ensamstående
barnförsörjare

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:66
av fru Svenson m. fl. samt 11:99 av
herrar Johnsson i Skoglösa och Larsson
i Borrby,

2) de likalydande motionerna I: 230
av herr Schött m. fl. och II: 275 av fru
Gunne m. fl., ävensom

3) de likalydande motionerna 1:341
av herr Lundström m. fl. och II: 417
av herr Ohlin m. fl.,

samtliga motioner i vad de avsåge
förevarande frågor,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B) beträffande utredning rörande
förvärvsavdraget

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14 111

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:66
av fru Svenson m. fl. samt II: 99 av
herrar Johnsson i Skoglösa och Larsson
i Borrby,

2) de likalydande motionerna 1:230
av herr Schött m. fl. och II: 275 av fru
Gunne m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:341
av herr Lundström m. fl. och II: 417 av
herr Ohlin m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:453
av fröken Andersson och herr Eskilsson
samt 11:552 av herr Nordgren och
fröken Wetterström, ävensom

5) de likalydande motionerna 1:517
av herr Mattsson m. fl. och II: 627 av
herr Antonsson m. fl.,

samtliga motioner i vad de avsåge
förevarande fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C) beträffande gift kvinnlig sjukvårdspersonals
inkomst

att motionen 11:189 av herrar Dickson
och Hammar icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits
I) av herrar Gustaf Elofsson och
Eriksson i Bäckmora, vilka under åberopande
av innehållet i de likalydande
motionerna 1:66 av fru Svenson m. fl.
samt II: 99 av herrar Johnsson i Skoglösa
och Larsson i Borrby ansett, att
utskottet bort under Al) hemställa,
att riksdagen med bifall till förenämnda
motioner, såvitt nu var i fråga,
måtte antaga följande

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 46 § 3 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 7nr 370)

Härigenom förordnas, att 46 § 3
mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

46 §.

3 mom. Har gift kvinna haft inkomst
av jordbruksfastighet eller rörelse, vari
hon varit verksam i ej blott ringa omfattning,
eller inkomst av eget arbete,
må hon åtnjuta avdrag med 300 kronor,
eller, om hon haft hemmavarande
barn under 16 år, med 300 kronor jämte
20 procent av nämnda inkomst, sammanlagt
dock högst med 2 000 kronor.

Har gift man haft inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse och har
hustrun utfört arbete i förvärvskällan
till ett värde av minst 300 kronor, må
mannen åtnjuta avdrag med nämnda
belopp. Har hustrun haft hemmavarande
barn under 16 år och har hon i ej
blott ringa omfattning deltagit i arbetet
i förvärvskällan, må mannen utöver
sagda belopp åtnjuta avdrag med jämväl
20 procent av det belopp som motsvarar
femtedelen av hans inkomst av
förvärvskällan, dock så att det fasta
avdraget och kvotavdraget sammanlagt
uppgår till högst 1 000 kronor.

Avdrag enligt--- 2 000 kronor.

Avdrag enligt---sagda kom mun.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1963; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om
1962 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1962 eller tidigare år.

II) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson, Nilsson i Svalöv och Björkman,
vilka under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna
I: 230 av herr Schött m. fl. och II: 275
av fru Gunne m. fl. ansett, att utskottet
bort under A 2) hemställa,

att riksdagen med bifall till förenämnda
motioner måtte antaga det vid
motionerna fogade förslaget till lag om
ändrad lydelse av 46 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370);

III) av herrar Söderquist, Stefanson
och Rydén samt fru Nettelbrandt, vilka

112 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

ansett att utskottet bort under A 3) hemställa,

att riksdagen måtte — med bifall till
de likalydande motionerna I: 341 av herr
Lundström m. fl. och 11:417 av herr
Ohlin m. fl. i denna del — antaga följande Förslag till lag

om ändrad lydelse av 46 § 3 mom.
kommunalskaitelagen den 28 september
1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 46 § 3 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

46 §.

3 mom. Har gift kvinna haft inkomst
av rörelse, vari hon varit verksam i ej
blott ringa omfattning, eller inkomst av
eget arbete, må hon åtnjuta avdrag med
300 kronor, eller, om hon haft hemmavarande
barn under 16 år, med
300 kronor jämte 25 procent av nämnda
inkomst, sammanlagt dock högst med
4 000 kronor. Avdrag med samma belopp
må åtnjutas av ogift skattskyldig (varmed
jämställes änka, änkling eller frånskild),
som haft inkomst av rörelse i
ovan angiven omfattning eller inkomst
av eget arbete och som haft hemmavarande
barn under 16 år. Har gift kvinna
haft inkomst av jordbruksfastighet
och har hon utfört arbete i förvärvskällan
till minst 300 kronors värde, må
hon åtnjuta avdrag med detta belopp.

Har gift man haft inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse och har
hustrun utfört arbete i förvärvskällan
till ett värde av minst 300 kronor, må
mannen åtnjuta avdrag med nämnda
belopp.

Avdrag enligt detta moment må åtnjutas
endast om makarna levt tillsammans
och den till avdrag berättigade under
större delen av beskattningsåret varit
här i riket bosatt. Avdraget må åtnjutas
endast om och i den mån den inkomst
som berättigar till avdrag därtill

förslår och må för makarna tillsammans
icke överstiga 300 kronor eller, därest
förhöjning av avdraget med 25 procent
av inkomsten ifrågakommer, 4 000 kronor.

Avdrag enligt---sagda kommun.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1963, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola äga giltighet i fråga
om 1962 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1962 eller tidigare
år.

IV) av herrar Söderqnist, Gustaf
Elof sson, Stefanson, Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson, Nilsson i Svalöv, Rydén
och Eriksson i Bäckmora, fru Nettelbrandt
samt herr Björkman, vilka beträffande
utredning rörande förvärvsavdraget
ansett att utskottet bort under
B) hemställa,

att riksdagen — med anledning av motionerna
I: 66 av fru Svenson m. fl. och
II: 99 av herrar Johnsson i Skoglösa
och Larsson i Borrby, I: 230 av herr
Schött m. fl. och II: 275 av fru Gunne
m. fl., 1:341 av herr Lundström m. fl.
och II: 417 av herr Ohlin m. fl., I: 453 av
fröken Andersson och herr Eskilsson
och II: 552 av herr Nordgren och fröken
Wetterström samt I: 517 av herr Mattsson
m. fl. och II: 627 av herr Antonsson
m. fl. — måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om skyndsam översyn av
förvärvsavdragsreglerna, varvid de i
motionerna framförda förslagen och
synpunkterna måtte upptagas till övervägande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Vi har ett stort antal
frågor som nästan varje år återkommer
till behandling här i riksdagen, beroende
på att de inte anses tillfredsställande
lösta genom gällande lagstiftning. Till
dessa frågor hör det s. k. förvärvsavdraget
vid beskattningen. Detta avdrag,

Onsdagen den 4 april 1962 fin.

Nr 14 113

som utgår till gift kvinna som haft inkomst
av rörelse eller av eget arbete,
utgör som bottenavdrag 300 kronor. Är
kvinnan gift och har barn under 16 år
erhåller hon dessutom ett s. k. kvotavdrag
med 20 procent av inkomsten,
dock maximerat så att det tillsammans
med bottenavdraget ej får överstiga
2 000 kronor. Detta belopp uppnås vid
en inkomst av 8 500 kronor. Biträder
hustrun mannen i dennes förvärvsarbete
erhåller mannen avdrag med 300
kronor.

När förvärvsavdraget för många år
sedan tillkom hade det närmast till
ändamål att mildra sambeskattningens
verkan. Avdraget var till en början helt
oberoende av om barn fanns eller ej. -—
Det är först under senare tid som förvärvsavdraget
gjorts beroende av om
barn under 16 år finns. Sin nuvarande
utformning fick förvärvsavdraget genom
beslut av 1960 års riksdag.

Sedan förvärvsavdraget första gången
infördes har vår skattelagstiftning ändrats
på åtskilliga punkter. Skatteskalorna
har ändrats, ortsavdragen har
höjts, tudelningsprincipen har införts i
vissa inkomstskikt etc. Detta har bl. a.
medfört att förvärvsavdraget numera
får diskuteras från andra utgångspunkter
än tidigare. Därvid kommer man
fram till att förvärvsavdraget av i dag
närmast är att betrakta som ett rent
omkostnadsavdrag.

En moder som har förvärvsarbete är
nödsakad att vidtaga vissa kostnadskrävande
åtgärder för barnens tillsyn
och vård. Avdraget utgör ett led i ett
skattesystem som bygger på skatteförmågeprincipen
— avdraget är till för
att åstadkomma rättvisa i beskattningen.
Från dessa utgångspunkter vore det
principiellt riktigast att en förvärvsarbetande
moder finge helt avdrag för
sina verkliga kostnader för barnens tillsyn
och vård i och med att hon har förvärvsarbete.
Mången gång kan det dock
naturligtvis vara svårt att exakt fastställa
dessa kostnader. Man har därför

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

troligen inte annat att göra än hålla sig
till en schablonmetod, även om schabloner
enligt min uppfattning inte är
särskilt tilltalande. Ett schablonavdrag
kan nämligen bli för lågt, men det kan
också bli för högt.

Enligt högerpartiets uppfattning har
frågan om förvärvsavdraget som verkligt
kostnadsavdrag inte blivit tillräckligt
utredd. I högermotioner och även
i motioner från folkpartiet och centerpartiet
har därför krävts att denna fråga
skall utredas, och det så snabbt att
förslag kan föreläggas 1963 års riksdag.

I högermotionerna har angivits vissa
faktorer som bör påverka förvärvsavdragets
storlek. Motionärerna nämner
bl. a. att antalet barn och dessas ålder
bör få en viss inverkan på avdragets
storlek. Likaså framhålles att förvärvsavdraget
inte bara bör utgå till gift förvärvsarbetande
kvinna, utan det bör
även komma ensamstående barnförsörjare
till del.

Vid en utredning bör naturligtvis
undersökas vilka kategorier av förvärvsarbetande
kvinnor som skall ha
rätt till förvärvsavdrag. Bl. a. måste
därvid frågan om förvärvsavdrag med
bottenavdrag och kvotavdrag för kvinnor
som är sysselsatta i makarnas gemensamma
förvärvskälla, såsom jordbruk
och rörelse, behandlas. Det kan
inte vara förenat med full rättvisa att
dessa kvinnor inte erhåller ett sådant
avdrag som de övriga förvärvsarbetande
kvinnorna får. Varför skall t. ex. en
kvinna som arbetar bakom en disk i
makarnas gemensamma affär inte ha
förvärvsavdrag, då den lejda kvinnan
med samma arbete får ett sådant avdrag?
Eller varför skall inte lantbrukarhustrun,
som vid vissa tillfällen
kanske är sysselsatt hela dagen i betfältet
eller som sysslar med tralctorkörning
etc., få ett sådant avdrag? Man
bör till allvarlig prövning ta upp frågan
om att införa förvärvsavdrag även
för dessa yrkeskvinnor, som arbetar i
makarnas gemensamma förvärvskälla.

114 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

I högermotionerna I: 230 och II: 275
har även tagits upp frågan om när ensamstående
barnförsörjare skall mista
förmånen att beskattas enligt den för
gifta gällande skatteskalan och när det
dubbla ortsavdraget för den ensamstående
med minderårigt barn skall bortfalla.
För närvarande sker detta då det
yngsta barnet fyllt 16 år. Vid denna
tidpunkt upphör också barnbidraget,
som numera uppgår till 550 kronor, att
utgå. Ortsavdraget sänkes enligt de nya
bestämmelserna från 4 500 kronor till
2 250 kronor när ensamstående barnförsörjares
yngsta barn fyller 16 år,
och vederbörande änka eller änkling
hamnar dessutom i den s. k. ungkarlskolumnen
och kommer att beskattas efter
en betydligt hårdare progressiv
skattesats.

Enligt en uppgift som jag sett och
som jag också har kontrollerat och
funnit riktig får en änka eller en änkling
med 10 000 kronors beskattningsbar
inkomst cirka 800 kronor mer i
skatt i och med att yngsta barnet fyller
16 år. Därtill kommer att barnbidraget
försvinner. Det blir en utgiftsökning
respektive inkomstminskning som tillsammans
uppgår till 1 300 å 1 400 kronor.
Kan detta vara rimligt, särskilt
om barnet fortfarande går i skolan?
Skäl torde tala för att övergången borde
vara mjukare än vad den nu är.
Den saken bör också utredas.

Utredningskravet beträffande förvärvsavdragets
framtida utformning
har utskottets borgerliga ledamöter enat
sig om. Detta krav på utredning har
framförts i reservation IV, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till
denna.

Men, herr talman, även om riksdagen
som jag hoppas i dag fattar beslut om
en utredning, tar det ett eller annat år
innan en lagstiftning i ärendet kan träda
i kraft. Då emellertid en omedelbar
förbättring av förvärvsavdraget bör
komma till stånd, har vi från högerpartiets
sida i motioner föreslagit, att

en viss justering av detta avdrag redan
nu bör beslutas i avvaktan på utredningens
slutliga resultat. Vi har på nytt
framfört samma krav som vi ställde vid
förra årets riksdag, nämligen att förvärvsavdragets
maximum skall höjas
från 2 000 till 3 000 kronor med rätt
för hustru, som kan styrka högre kostnader
för barnens omhänderhavande
än 3 000 kronor, att erhålla ytterligare
förhöjt avdrag, dock begränsat till 20
procent av inkomsten. Vi har även yrkat
att förvärvsavdraget för gift kvinna,
som haft inkomst av egen jordbruksfastighet,
liksom avdraget för gift
kvinna, som arbetar i makarnas gemensamma
jordbruk eller rörelse, skall
medges med de verkliga kostnaderna,
dock även här maximerat till 20 procent
av det värde vartill hustruns arbete
uppskattas. Detta förslag har vi
högerledamöter i bevillningsutskottet
fullföljt i reservation II, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall även till
denna reservation.

Herr talman! Bevillningsutskottets
majoritet ställer sig ganska kallsinnig
till det förslag som framförts om en
reformering av förvärvsavdraget. Argumenten
mot reformen är dock enligt
min mening ytterst svaga. Utskottsmajoriteten
erinrar om att en höjning
skedde 1960 och hänvisar naturligtvis
till den allmänna skatteberedningen,
vilket sker i tid och otid. Man säger
vidare att betydelsen av förvärvsavdragets
storlek och utformning inte får
överdrivas när det gäller att få ut kvalificerad
arbetskraft i arbetslivet utanför
hemmet. Utskottsmajoriteten framhåller
också att kommunerna skulle få
vidkännas ett minskat skatteunderlag
om avdraget förbättrades.

Alla dessa argument mot en reform
är som jag nyss sade ytterst svaga. Jag
skall, herr talman, inte ta upp tiden
med att utförligt bemöta dem. Jag vill
bara i korthet säga följande.

Vid 1960 års beslut om en höjning
av förvärvsavdraget betraktades detta

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

115

i stor utsträckning som ett sambeskattningsproblem.
Som jag redan sagt är
det dock inte ett sådant utan ett omkostnadsproblem.
Att invänta den allmänna
skatteberedningens förslag betyder
troligen en 8—10 års väntan med
reformen. Så länge kan vi inte vänta.
Förvärvsavdragets betydelse för att öka
kvinnornas insats i förvärvslivet utanför
hemmet får enligt utskottsmajoritetens
mening inte överskattas. Herr
talman! Stängda sjukhusavdelningar
runt om i vårt land vittnar t. ex. om
att man inte skall underskatta denna
faktors hämmande verkan på folks
vilja att gå ut i förvärvsarbete. Vid en
överfull efterfrågan på arbetskraft bär
varje nytt litet tillskott sin stora betydelse.
Beträffande det minskade skatteunderlaget
för kommunerna skulle jag
för min del vilja säga, att detta endast
är ett antagande. Reservanterna å sin
sida antar att ett ökat antal kvinnliga
förvärvsarbetare med skattepliktig inkomst
skulle ge kommunerna ett ökat
skatteunderlag. Detta reservanternas
antagande tror jag är mera realistiskt
än utskottsmajoritetens.

Förslaget att utsträcka förvärvsavdraget
till ensamstående barnförsörjare
avvisar utskottet med att säga: »Med
hänsyn till att förvärvsavdraget utgjort
ett särskilt med samtaxeringen av äkta
makar sammanhängande avdrag ansågs
det olämpligt att utsträcka avdraget
till nya kategorier skattskyldiga.»
Härvid syftar utskottet på 1960 års
beslut. Men, herr talman, är nu förvärvsavdraget
ett omkostnadsavdrag,
så är väl detta utskottets uttalande inte
relevant? Att det verkligen numera betraktas
som ett omkostnadsavdrag
framgår inte bara av departementschefens
yttrande i den proposition, som
framlades 1960 rörande sambeskattningsproblemen,
utan det framgår också
av vissa uttalanden som beskattningsutredningen
gjorde i sitt betänkande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bi -

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

fall dels till reservation IV rörande utredning
och dels till reservation II rörande
en omedelbar förändring av nu
gällande förvärvsavdrag.

I detta anförande instämde herr
Nilsson i Bästekille (h).

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Bevillningsutskottets
majoritet har, såsom framgår av föreliggande
utskottsbetänkande, avstyrkt
ett antal motioner med yrkande om
ändring av bestämmelserna rörande
gift kvinnas förvärvsavdrag. Jag skall
därför, herr talman, be att få anföra
några synpunkter i frågan med anledning
av de motioner och yrkanden,
som har framställts av centerpartiet.

Som herr Nilsson i Svalöv redan
framhållit har förvärvsavdragets utformning
blivit en ofta återkommande
fråga här i riksdagen, och även i år
har, som redan nämnts, flera motioner
väckts i frågan. Den reform som beslutades
av 1960 års riksdag har tydligen
inte tillgodosett alla angelägna
önskemål på detta område. Förvärvsavdragets
utformning och omfattning
är för övrigt av sådan art, att frågan
ständigt måste uppmärksammas. Hänsyn
måste tagas till bl. a. förändringar
av penningvärdet och inkomststrukturen.
De olika reglerna måste avvägas
på ett sådant sätt, att man får största
möjliga rättvisa mellan olika berörda
grupper och olika inkomstlägen. De
nuvarande förvärvsavdragen kan inte
anses fylla alla anspråk på rättvisa.
Ändringar måste i första hand vidtas för
att tillgodose de grupper, som ännu
inte fått en relativt sett skälig avdragsrätt.
Behovet av avdrag vid s. k. faktisk
sambeskattning har enligt centerpartiets
mening ännu inte blivit tillgodosett
i rimlig utsträckning.

Den reformering av förvärvsavdragen,
som skedde genom beslut av 1960

llö Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

års riksdag, kom i huvudsak att ge förbättringar
för förvärvsarbetande gifta
kvinnor med barn under 16 år. Det
s. k. kvotavdraget höjdes då från 10
procent av inkomsten till 20 procent,
dock begränsat till högst 2 000 kronor.
Däremot skedde ingen höjning av det
sedan 1962 gällande fasta avdraget på
300 kronor, vilket bibehölls oförändrat
för såväl gifta kvinnor med inkomst
från eget arbete eller av rörelse som
för de fall av faktisk sambeskattning då
avdraget får åtnjutas av mannen på
grund av hustruns arbete i mannens rörelse
eller jordbruk. För den senare
kategorien kvinnor medges således
inget kvotavdrag utan endast det fasta
avdraget.

Här kan man, herr talman, verkligen
tala om en diskriminering av vissa
grupper yrkesverksamma kvinnor. På
den punkten har vi från centerpartiet
begärt ändring såväl i år som tidigare
år utan att riksdagen velat tillmötesgå
detta. Om man i vår skattelagstiftning
skall fasthålla vid sådana orättvisor,
måste ju en sådan ordning på längre
sikt bl. a. innebära en försvårad familjebildning
på jordbrukets område.
Mot bakgrunden av dessa orättvisa bestämmelser
när det gäller gift kvinnas
rätt till förvärvsavdrag i och utanför
jordbruk eller rörelse har vi i motioner
från centerpartiet föreslagit en del
ändringar. I dessa motioner yrkas i
första hand på en sådan ändring av bestämmelser
rörande förvärvsavdragen,
att rätt till kvotavdrag skall införas vid
s. k. faktisk sambeskattning i de fall
vederbörande har hemmavarande barn
under 16 år.

Det kan nämligen inte bestridas —
trots att bevillningsutskottets majoritet
försöker göra detta — att det särskilt
inom vissa näringar, t. ex. handel, hantverk
och jordbruk, där s. k. familjeföretag
förekommer i stor utsträckning,
görs betydande arbetsinsatser av gifta
kvinnor, som således arbetar i mannens
företag, utan att mannen får åt -

njuta något avdrag. En sådan arbetsinsats,
menar vi i centerpartiet, borde
grunda samma rätt till kvotavdrag som
gäller för utanför hemmet arbetande
kvinnor. Det måste vara en orimlig
konsekvens av lagstiftningen, att kvinnor
som gör sin arbetsinsats i nära anslutning
till hemmet skall vara i ett
sämre läge än gifta kvinnor som för
annans räkning utför arbete i hemmet.

Trots att den gifta kvinnans arbetsinsats
i mannens företag i princip är
fullt jämförbar med annan arbetsinsats
finns emellertid, som jag nyss framhållit,
inte rätt till kvotavdrag i de fall
vederbörande har hemmavarande barn
under 16 år. Enligt vår mening bör en
sådan rätt till kvotavdrag införas snarast
möjligt.

Vid remissbehandlingen av utredningens
förslag rörande förvärvsavdragen
har också anförts, att värdet av hustruns
arbetsinsats i dessa fall normalt bör
kunna beräknas till en femtedel av mannens
inkomst upp till 3 500 kronor och
att kvotavdrag på grundval härav borde
medges med 20 procent av mannens inkomst,
dock högst 700 kronor, vilket tillsammans
med bottenavdraget skulle bli
1 000 kronor eller endast hälften så
stort avdrag som det som nu gäller för
förvärvsarbetande kvinnor utanför hemmet.
Enligt vår mening är detta en rimlig
avvägning, som bör kunna införas
och tillämpas fr. o. m. 1963 års taxering.

Kravet på en förbättrad avdragsrätt
vid faktisk sambeskattning får också ett
starkt stöd i den undersökning angående
hustruns arbetsinsatser, som utförts
av lantbruksstyrelsens jordbrulcsekonomiska
byrå. Undersökningen som omfattar
åren 1954—1959 redovisar att arbetsinsats
av hustrun förekommer vid
84 procent av gårdarna upp till 30 hektar
och till 74 procent vid gårdar mellan
30 och 50 hektar. Detta är, herr talman,
fullt officiella siffror, och de ger
ett mycket starkt belägg för vår argumentering
när det gäller den arbetsin -

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14 117

sats som sker från hustruns sida när
det gäller själva jordbruksdriften. Trots
att något statistiskt material inte kan
redovisas från andra näringar, handel
och hantverk, råder säkerligen inget
tvivel om att även inom dessa finns
många fall, för vilka en förbättrad avdragsrätt
är mycket starkt befogad.

Vi skall vidare komma ihåg, att i målsättningen
för den nutida jordbrukspolitiken
ingår som en väsentlig del omdaningen
av det svenska jordbruket till
ett familjejordbruk eller ett deljordbruk.
Grundtanken i en sådan målsättning
är givetvis, att produktionen i allt
väsentligt skall baseras på familjeenheten
och dennas gemensamma arbetsinsats.
Ett ytterligare skäl är den starka
mekaniseringen av jordbruket, som har
medfört att allt fler arbetsuppgifter numera
kan utföras av kvinnor, bl. a. vid
arbetstoppar i samband med sådd och
skörd. Det är en mycket vanlig bild i
dagens jordbruks-Sverige att kvinnor utför
en stor del av traktorskörslorna i
jordbruket, i varje fall när det gäller de
mindre och medelstora jordbruken.

Vid 1960 års beslut angående förvärvsavdragen
tillerkändes gift kvinna med
egen inkomst av jordbruksfastighet rätt
till avdrag med 300 kronor, men inte
heller i detta fall medgavs rätt till kvotavdrag.
Det kan inte vara en tillfredsställande
ordning, som ger rätt till
kvotavdrag i de fall då gift kvinna med
eget jordbruk utför arbete hos en granne
men ej då inkomsten härrör av samma
slags arbete i det egna jordbruket.
Enligt vår mening bör rätten till kvotavdrag
utsträckas att gälla även för
gift kvinnas inkomst av jordbruksfastighet.

Som jag redan framhållit är det angeläget
att förvärvsavdragen och deras utformning
anpassas till utvecklingen. De
nuvarande fasta avdragen har varit
oförändrade sedan 1952. Med hänsyn
till bl. a. penningvärdets fall samt inkomstutvecklingen
och förändringarna i
inkomststrukturen är en höjning av den -

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

na del av förvärvsavdragen befogad. Med
nuvarande konstruktion av förvärvsavdragen
i övrigt vore också en höjning
av bottenavdragen motiverad. Det skulle
framför allt kompensera gifta kvinnor
med relativt låga inkomster, vilka
på grund av sitt förvärvsarbete torde
ha ungefär samma extra kostnader som
kvinnor med högre inkomster. En fördel
med en sådan utformning av förvärvsavdragen
vore, att den skulle vara
gynnsam för deltidsarbetande kvinnor.
Från både samhällets och den enskildes
synpunkt är det angeläget, att betingelserna
för deltidstjänster för kvinnor
med minderåriga barn blir så goda som
möjligt. Det skulle kanske till en del avhjälpa
den rådande personalbristen på
olika vårdområden, t. ex. i fråga om
sjuksköterskor och vårdbiträden. Från
vår synpunkt är det angeläget, att de
förvärvsarbetande gifta kvinnorna med
hemmavarande barn genom förvärvsavdragen
får en skälig kompensation för
de kostnader i hemmet, som uppstår till
följd av förvärvsarbetet.

I våra motioner framhåller vi också,
att det är angeläget att avdragen anpassas
till kostnads- och löneutvecklingen
och att en höjning av de maximala avdragsbeloppen
av dessa skäl är motiverad.
Detta är frågor som enligt vår mening
snarast bör utredas. I en gemensam
reservation med högern och folkpartiet
har vi också hemställt om att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller
om en skyndsam översyn av förvärvsavdragsreglerna,
varvid de i motionerna
framförda förslagen och synpunkterna
måtte upptagas till övervägande.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till de vid utskottets betänkande
fogade reservationerna I och
IV.

I detta anförande instämde herr Vigelsbo
(ep).

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Det är i våra dagar
inte självklart, att ett yrkesarbete skall

118 Nr 14

Onsdagen den 1 april 1962 fm.

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

avbrytas i samband med giftermål. Inte
heller är det självklart — trots allt som
sagts om behovet av arbetskraft — att
den hemarbetande hustrun med kanske
lång utbildning skall gå ut på arbetsmarknaden.
Man är ekonomiskt medveten
och räknar och kalkylerar över sin
situation. Den opinionsbildning, som
ägt rum kring dessa frågor, har också
medfört, att allt fler lärt sig att upptäcka
skillnaden mellan bruttoinkomstökning
och nettoinkomstökning. Många
är de som efter sitt skattemedvetna kalkylerande
kommit fram till att skattesystemets
utformning inte rättvist behandlar
dem och än mindre stimulerar
dem att tillföra arbetsmarknaden sina
produktiva insatser.

I ett av de senaste numren av sjuksköterskornas
fackorgan kan man finna
ett exempel på vad som här åsyftas. En
sjuksköterska, gift med en läroverksadjunkt,
förlorade enligt det exemplet
904 kronor per år på att yrkesarbeta i
stället för att stanna i hemmet. Exemplen
kan mångfaldigas från skilda yrkesområden
med både låga och höga
inkomsttagare. Alla måste de ersätta arbetet
i hemmet, och de tillåtna schablonavdragen
är klart otillräckliga.

Schablonavdragens beroende av inkomstens
storlek torde vara nödvändigt
som ett mått i någon mån på yrkesverksamhetsgraden.
Men schablonavdragen
måste också på ett vettigt sätt spegla
värdet av det arbete som skall ersättas.

1960 gjordes en väsentlig höjning av
avdraget, hävdar bevillningsutskottet.
Huruvida den var väsentlig eller inte är
emellertid för dagen av mindre intresse
än om tillåtna avdragsbelopp är rimliga
eller inte. Den hustru, som inte har barn
under 16 år, får göra ett avdrag på 300
kronor per år, d. v. s. 25 kronor per månad,
vilket belopp således skall motsvara
hela den fullvärdiga arbetsinsats hon
förut haft möjlighet att utföra i hemmet.
Sådana belopp är varken väsentliga
eller rimliga. Har hon barn under 16
år, kan hon visserligen medges avdrag

på sammanlagt knappt 170 kronor per
månad, men det skall då motsvara kostnaden
för ett hembiträde eller barnsköterska
eller städhjälp, ersättning för familjedaghem,
daghem eller dylikt. Det
är uppenbart orealistiskt att tro, att sådana
kostnader i dagens läge ens håller
sig i närheten av det tillåtna avdragsbeloppet
på knappt 170 kronor i månaden.

Det talas så ofta om arbetet i hemmet,
detta det kanske viktigaste av alla yrken.
Jag instämmer gärna i detta, men
jag vill också dra konsekvenserna därav.
Jag vill verkligen inte tala om hur
värdefullt arbetet är och sedan värdera
det till något mellan 25 och 170 kronor i
månaden. Många husmödrar käner sig
kränkta över den låga värdesättningen
av deras arbete, och de har skäl till det.
Det är inte rimligt att fortsätta med
schablonavdrag, som så väsentligt avviker
från vad de är avsedda att täcka.

Utskottet har beträffande yrkandet
om särskilda avdragsmöjligheter för
sjukvårdspersonal sagt, att en sådan
konstruktion inte vore i överensstämmelse
med förmågeprincipen. Jag instämmer
i det men vill gärna påpeka,
att gällande förvärvsavdragsregler också
är helt i strid med förmågeprincipen.

Om en man ensam förtjänar 20 000
kronor och hustrun arbetar hemma,
måste deras skatteförmåga vara väsentligt
större än hos den familj, där båda
makarna tillsammans inte kommer upp
till högre inkomst än 20 000 kronor. Där
måste hustrun satsa hela sin arbetskapacitet
på annat håll, medan i det första
fallet en hel arbetskrafts produktiva insatser
kommer hemmet till godo.

Bevillningsutskottet vill avvakta de
praktiska verkningarna av besluten från
1960. Vilka praktiska verkningar är det
egentligen som man här syftar på? Det
kan väl inte gärna vara hur bestämmelserna
verkar i olika inkomstlägen? Svaret
på den frågan tarvar inte flera år
att räkna fram.

Verkningarna på arbetsmarknadssituationen
torde det heller inte kunna

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14 119

vara fråga om. Utskottets uppfattning
är nämligen, att förvärvsavdragets effekt
som pådrivande faktor då det gäller
att ta eller kvarstå i förvärvsarbete
icke skall överdrivas och att kvinnornas
val i detta hänseende torde påverkas av
en mångfald faktorer, där beskattningen
inte sällan spelar en underordnad
roll. Om man har den uppfattningen, att
skattefaktorerna spelar en underordnad
roll när det gäller fluktuationer i utbudet
av arbetskraft, kan en siffra utvisande
ett arbetskraftstillskott inte vara
av något större intresse för att belysa
verkningarna av skattebestämmelsernas
förändring. Och detta att man skall
avakta verkningarna kan inte gärna innebära,
att man ämnar göra en undersökning
om till hur stor procent skattefaktorerna
varit avgörande för ställningstagande
för eller emot yrkesarbete.

Om man vågar dra konsekvenser av
förändringar i arbetskraftstillgången —
trots de inskränkningar när det gäller
skattefaktorns roll i sammanhanget som
bevillningsutskottet gjort — vilka konsekvenser
kan man då dra? Betyder en
väsentlig ökning av utbudet av kvinnlig
arbetskraft, att det lönar sig att höja
avdraget och att man vill fortsätta på
den vägen? Eller betyder det att höjningen
redan är tillräcklig för att ge
effekt och att man alltså inte behöver
höja mer? Det hade sannerligen varit
på sin plats, att utskottet besvärat sig
med att utveckla tankegången rörande
de praktiska verkningarna —- om nu
någon sådan tankegång verkligen funnits
bakom skrivningen i utlåtandet.
Jag tycker inte det är klädsamt att utskottet
på detta slarviga sätt avfärdar
en allvarlig fråga. Inte heller är det tilltalande,
att en rättvisefråga görs till en
fråga om styrning av arbetskraften. De
grupper som har kommit i kläm har
rätt att räkna med att en rättvisefråga
blir behandlad som en sådan. Arbetsmarknadssynpunkter
kan endast understryka,
inte ersätta rättvisesynpunkterna.

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

Folkpartimotionerna 1:341 och
11:417 tar upp inte endast frågan om
höjning av det maximala avdraget till
4 000 kronor utan även frågan om att
genom högre kvotering ge de lägre inkomsttagarna
ett större avdrag. Detta är
en mycket viktig fråga, och den kan inte
anses löst med de förslag som motionerna
omfattar utan bör i enlighet med motionskraven
bli föremål för utredning.
Även den ensamståendes ställning i detta
sammanhang måste överses. Likaså bör
avdragsreglerna för dem som har inkomst
av jordbruk eller biträder maken
i jordbruk eller rörelse samt reglerna
för dem som inte har barn under 16 år
snarast överses. Det är angeläget, att en
sådan utredning snarast kommer till
stånd. Tidigare har dessa frågor på ett
olyckligt sätt alltid sammankopplats
med frågor om sammanläggning av inkomster
för gifta, särskilda skattetabeller
för gifta och ogifta o. s. v. Det är på
tiden, att frågorna om förvärvsavdrag
blir föremål för en översyn utan att
sammankopplas med övriga här nämnda
frågor.

Som de båda föregående talarna liar
påpekat, finns det möjlighet att avgöra
en del av dessa frågor redan i dag,
medan andra ännu inte är mogna. Det är
därför, herr talman, som jag yrkar bifall
till reservationerna III och IV.

I detta anförande instämde herr Rydén,
fröken Elmén samt herrar Kollberg,
Gustafson i Göteborg och Westberg
(samtliga fp).

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Många gånger under
årens lopp har vi diskuterat frågan om
förvärvsavdraget. Jag vill visst medge att
de ändringar som genomfördes vid 1960
års riksdag innebar förbättringar, men
många tycker liksom jag att frågan inte
på långt när har blivit tillfredsställande
löst, och det är väl detta som är anledningen
till att det också i år från olika
håll har väckts motioner med skilda för -

120 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

slag till ändringar för att få till stånd
en rimligare och så långt det går rättvisare
beskattning.

Vad beträffar förvärvsavdraget är det
inte minst angeläget att det utformas
så, att det inte på minsta sätt verkar dirigerande
och påverkar kvinnans fria
val mellan att utöva sitt förvärvsarbete
eller överge det, temporärt eller helt.
Detta är tankegångar som jag tidigare
bar tillåtit mig att ge uttryck åt här i
riksdagen. Förvärvsavdraget måste utformas
så, att det varken gynnar eller
missgynnar den förvärvsarbetande kvinnan
i förhållande till den kvinna som
arbetar i hemmet.

Herr Nilsson 1 Svalöv har så utförligt
refererat våra motioner från högerhåll,
att jag inte behöver gå in på dem.
Ur samhällelig synpunkt är det enligt
min uppfattning en huvuduppgift att
främja hemmens och familjernas bestånd
genom en förnuftig skattelagstiftning.
Därför tycker jag att det är olyckligt,
att de samhälleliga åtgärderna i en
familjepolitisk angelägenhet som denna
har kommit att utformas som ett förvärvsavdrag
som hänförs enbart till
hustrun och därmed faktiskt har kommit
att bli en kvinnofråga. I stället är
det ju, herr talman, familjens gemensamma
angelägenhet som det gäller. Det
gäller ett avdrag uteslutande för omkostnader,
ett vårdnadsavdrag för omhändertagande
av minderåriga barn.
Ett sådant avdrag borde medges efter
en rimlig avvägning åt alla som har sådana
vårdnadskostnader, åt familjer där
båda makarna är förvärvsarbetande och
åt ensamstående barnförsörjare. Borde
inte avdraget få göras på den gemensamma
familjeinkomsten? Olägenheterna
för att inte säga orättvisorna för
ensamstående barnförsörjare har till
helt nyligen varit mycket stora. Förbättringar
har nu genomförts men är sannerligen
inte tillräckliga.

Det lyckligaste och bästa vore, tycker
jag, att var och en hade rätt att göra
avdrag för de verkliga kostnaderna utan

schablonavdragsregler, men jag vill
skynda mig att tillägga, att jag är medveten
om alla de svårigheter som sammanhänger
med en sådan lösning. Emellertid
skulle på det sättet just den individuella
friheten få göra sig gällande
att ordna tillsynen av barnen på det
sätt som var och en finner bäst, antingen
i hemmet eller i daghemmet. Den
som önskar och kan skaffa god hjälp
hemma, skall inte behöva avstå från
detta därför att skatteavdraget är så
litet, att det inte på långt när motsvarar
de verkliga kostnaderna. Beskattningsreglerna
får inte göra det ekonomiskt
omöjligt att ordna hemvård i fall, där
sådan anses vara att föredraga.

Otvivelaktigt lägger olika politiska
partier ganska stor ambition i dagen
när det gäller att komma med förslag
till ändringar av förvärvsavdraget.
Ibland kan det nära nog förefalla som
en kapplöpning, som kan få till följd, å
ena sidan att avdrag skulle kunna ske
för kostnader som familjen inte har, å
andra sidan att familjen inte får göra
avdrag för de verkliga kostnaderna.

I den motion, som bl. a. jag har undertecknat,
säger vi att förvärvsavdraget,
eftersom det är ett omkostnadsavdrag,
i och för sig bör vara »neutralt»,
så att det inte påverkar den förvärvsarbetande
modern när hon skall ta ställning
till om hon vill skaffa anställning
utom hemmet. Det får med andra ord
inte vara vare sig för litet eller för
stort. Rätten att fritt välja måste varje
kvinna obetingat ha även när det gäller
formen för barnens omhändertagande,
såsom jag tidigare talade om och
som jag tycker är väsentligt.

Alla skäl talar för att här behöver
ske en grundlig utredning. Utskottet
hänvisar till den sittande skatteberedningen
och säger att den »torde» komma
att ta upp förvärvsavdraget. Detta
är ett svagt löfte som inte ger någon garanti.
Inte minst med hänsyn till den
oerhörda arbetsbörda som denna utredning
har vore det lyckligt, om en sär -

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

121

skild utredning tillsattes som skyndsamt
kunde se över förvärvsavdragets
konstruktion för att komma fram till
lösningar som innebure större rättvisa
över hela fältet.

Som tidigare framhållits har de borgerliga
ledamöterna i utskottet enats
om reservation IV med begäran om en
utredning. Jag beklagar endast att inte
utskottet i sin helhet har kunnat villfara
denna begäran, som är välmotiverad.
Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till reservation IV och jag ber
samtidigt att få yrka bifall till reservation
II, vars innehåll herr Nilsson
i Svalöv här redogjorde för och som innehåller
förslag som vi från högerhåll
anser att man skulle kunna genomföra
innan man kommer till rätta med hela
frågekomplexet.

I detta anförande instämde fru Gunne
(h).

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Det rör sig i alla fall
något på detta område: jag har faktiskt
inte hört någon tala om sambeskattningen
i denna debatt, och den förekommer
inte heller i några motioner.
När vi diskuterade sambeskattningen
förra året, sade jag att den är bättre
än sitt rykte. Anledningen till att man
nu inte talar om den är väl, att några
särskilda problem med sambeskattningen
helt enkelt inte längre förekommer
efter det beslut som riksdagen fattade
i december förra året.

Eftersom denna fråga har diskuterats
under några år och senast förra året
ett par gånger, hade jag ursprungligen
inte tänkt säga så mycket i dag. Men
när jag å andra sidan hör hur man försöker
göra denna fråga till en stor fråga
— trots vad som skett — tillåter jag
mig att beröra spörsmålet mera ingående.

Först vill jag erinra om att genom
höstriksdagens beslut i anledning av det
s. k. skattepaketet den s. k. tudelningsgränsen
nu går vid cirka 24 500 kro -

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. in.

nor mot tidigare 16 500 kronor. Två
makar med inkomster upp till 24 500
kronor förlorar alltså i fortsättningen
ingenting på att de blir sambeskattade.
Om man tar hänsyn till förvärvsavdraget
på 300 kronor för gifta kvinnor med
förvärvsarbete samt folkpensionsavgiftens
konstruktion — som innebär att
maximibeloppet är detsamma för två
makar som för ensamstående — ligger
det inkomstskikt, där sambeskattningen
kan medföra höjd skatt, betydligt högre
än denna tudelningsgräns. Om exempelvis
mannen har 20 000 kronor och
hustrun 10 000 kronor, alltså tillsammans
30 000 kronor i inkomst får de
tillsammans — med förvärvsavdraget på
300 kronor och med folkpensionsavgiftens
konstruktion — 200 kronor lägre
skatt än om de skulle ha beskattats var
för sig som ensamstående. Ja, även om
mannen har 30 000 kronor och hustrun
10 000 kronor, alltså 40 000 kronor tillsammans,
får de ändå cirka 100 kronor
lägre skatt än de skulle få om de
beskattades var för sig. Hädanefter kanske
vi alltså kan få slippa talet om att
sambeskattningen skulle ha så ogynnsamma
konsekvenser.

Om två makar har ett eller flera minderåriga
barn, erhåller makan, om hon
har förvärvsarbete, ytterligare förvärvsavdrag
med 1 700 kronor. Har makarna
en beskattningsbar inkomst av över
20 000 kronor, d. v. s. en inkomst av
cirka 30 000 kronor, får denna familj
med minderåriga barn ytterligare 800—•
900 kronor lägre skatt. Genom sambeskattningen
blir skatten numera vid
nästan alla inkomstkombinationer lägre
än om makarna skulle beskattas var för
sig som ensamstående.

Det är alltså, herr talman, andra faktorer
än sambeskattningen som gör att
kvinnorna inte tar förvärvsarbete. Det
måste det vara. Man kan inte motivera
en höjning av förvärvsavdraget med
sambeskattningens verkningar. De har
helt enkelt inte med den saken att
skaffa.

122 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

Familjebeskattningsrevisionen sade på
sin tid, att i den mån man anser att skatten
är för hög beror detta på progressionen.
Emellertid måste man komma
upp i inkomster över 25 000 kronor för
att den skall få någon betydelse. Om en
make bar t. ex. 15 000 eller 20 000 kronors
inkomst och makan tar förvärvsarbete
och tjänar cirka 9 000 respektive
5 000 kronor, så blir skattehöjningen
därför inte större än om maken får en
löneökning med samma inkomstbelopp.
Inom dessa belopp blir det ingen progression.
Även vid högre inkomster, där
progressionen sätter in, blir förhållandet,
om makan inträder i förvärvsarbete
och får en inkomst, detsamma. Progressionen
drabbar inte hustrun särskilt.
Det blir samma progressionsökning
som om mannen ensam fått denna
merinkomst. Skatteproblemet ligger med
andra ord på progressionsplanet.

Frågan är då, om det finns någon
annan anledning än sambeskattningen
för att gift kvinna med förvärvsarbete
skall ha lägre skatt. Ja, det har man
ansett, och det har vi varit eniga om
att hon skall ha, framför allt såvida hon
har minderåriga barn i hemmet. Då
menar man att hon har högre kostnader
än om hon stannade hemma och skötte
hushållet och barnen. Detta har vi alltså
principiellt accepterat och även genomfört
i praktiken.

Man måste komma ihåg — det vill
jag säga till fru Ncttelbrandt, som slåss
som en S:t Göran i denna fråga och
gör sig inte bara till advokat för de
förvärvsarbetande kvinnorna utan också
till domare över bevillningsutskottet
och riksdagens majoritet — att problemet
inte är så enkelt som fru Nettelbrandt
vill göra det. Att utskottet skrivit
på sätt som här skett är ingalunda
beroende på att det inte förstått problemet.
Jag vill understryka den saken.
Man har ju diskuterat dessa frågor flera
år och förra året två gånger. Det
får vara någon måtta med att varje år
ägna sig åt och skriva om samma sak.

Man kan alltså inte dra den slutsatsen,
att utskottet visat nonchalans i denna
fråga.

Jag skall fullfölja resonemanget om
kostnaderna. Fru Nettelbrandt har tidigare
frågat vilka omkostnader vi syftar
på och vilka principer som skall
gälla härvidlag. Rätten för gift kvinna
med förvärvsarbete att åtnjuta avdrag
för kostnader för nödigt biträde i hemmet
infördes 1919. Avdraget var då
högst 400 kronor och gällde endast vid
den statliga beskattningen och bara under
den förutsättningen, att hon av verksamheten
i avsevärd grad hindrades att
ägna sig åt hemmets skötsel. Avdraget
var alltså motiverat med hänsyn till de
kostnader den förvärvsarbetande kvinnan
kunde åsamkas. Det är ingen som
har sagt något annat.

1957 års familjebeskattningsrevision
uttalade också, att förvärvsavdraget enligt
revisionens mening bör väsentligen
betraktas som ett kostnadsavdrag avsett
att utjämna skillnaden i utgifter för den
familj där hustrun har förvärvsarbete
och den familj där hon arbetar i hemmet.
Att sikta till att ge avdraget en
självständig funktion som stimulerande
faktor på arbetsmarknaden fann revisionen
inte tillrådligt. Revisionen var enhällig.

Det beslut vi fattade vid 1960 års
riksdag grundade sig på ett förslag av
en enhällig familjebeskattningsrevision
som departementschefen såvitt jag
minns följde i detalj. Revisionen framhöll
bl. a.: Den nödtvunget schablonmässiga
tillämpningen medför att avdragen
får åtnjutas i en stor mängd fall, där
någon till avdrag berättigande kostnadsökning
inte föreligger och där sålunda
grund för avdrag saknas. Avdragen är
också — trots den relativt ringa ekonomiska
betydelse som de har för vederbörande
— ägnade att väcka anspråk
på liknande avdrag för andra grupper
av skattskyldiga. Här kan nämnas, sade
revisionen, t. ex. fallen av faktiskt sambeskattning
vid inkomst av tjänst. Ja,

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14 123

nu är det problemet borta, som jag nyss
sade. Revisionen fortsatte: Det ena rättvisekravet
frammanar här det andra
och det är svårt att bestrida att en
hustru, som t. ex. på ett verksamt sätt
bidrager till en mannens extrainkomst
av tjänst, bör kunna göra anspråk på ett
avdrag lika väl som mången i jordbruk
eller rörelse deltagande hustru. Detta
sista kanske herr Eriksson i Bäckmora
bör lägga märke till.

Det var samma synpunkter som ledamoten
av första kammaren, folkpartiets
främste skatteexpert i riksdagen,
herr Spetz framhöll i sin motion 1961.
Jag nämner herr Spetz inte bara därför
att han var folkpartist utan därför
att han kunde uttrycka det så bra och
träffande och ändå så kortfattat. Ingen
kan förneka, som jag sade tidigare, att
han var en verklig skatteexpert, den
främste vi hade i bevillningsutskottet.
Det går inte att säga att han samtidigt
framställde andra yrkanden. Han skrev
i motionen: »Principiellt är förvärvsavdraget
för gift kvinna med en viss
inkomst att anse som kostnader för inkomstens
förvärvande. Då en beräkning
av dessa kostnader i varje enskilt fall
inte bara skulle vara svår rent tekniskt
utan framför allt ge ur rättvisesynpunkt
orimligt resultat, måste den utformas
som en schablon behäftad med alla de
nackdelar och olägenheter, som utmärker
en dylik. Ju högre schablonen sättes,
desto fler skattskyldiga kommer i
åtnjutande av avdraget på en utgift som
de aldrig haft.»

Skulle inte fru Nettelbrandt kunna
tänka sig in i att man tar detta som utgångspunkt
när man bedömer frågan?
Hon kommer och talar om att hemmafrun
bara får 170 kronor i veckan, hur
stora utgifterna än är. Värderar ni inte
hemmafruns arbete till mer än 170 kronor,
frågar hon. —- Vad tjänar det till
att komma med sådana frågor? Jag
skulle i stället vilja vända på saken och
fråga: Anser fru Nettelbrandt att det äi
riktigt att höja schablonavdraget på

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

detta sätt? Som herr Spetz säger får det
till konsekvens, att förvärvsarbetande
kvinnor, som kanske aldrig har någon
utgift eller ringa utgifter för hemmet,
får skattelättnader. Allt som underlättas
för dem får hemmafruarna betala
i form av höjd skatt. Det kommer inga
skattepengar från himlen, utan allt vad
vi anslår till de förvärvsarbetande
hustrurna får de ensamstående och de
som arbetar i hemmet betala. Det är så
enkelt, att det tror jag de flesta förstår.

»Vid bedömandet av förvärvsavdraget»,
säger herr Spetz vidare, »måste
hänsyn tas till konstruktionen av ortsavdrag
och skatteskalor för makar. Denna
konstruktion tillkom på förslag av
1949 års skatteberedning och byggde på
förutsättningen att förvärvsavdraget slopades
ur skattesystemet».

Vad gör herr Spetz här? Jo, han understryker
starkt, att ju högre man gör
schablonavdraget desto fler ger man
skatteförmåner för utgifter som de aldrig
haft. Han understryker också att det
rent tekniskt skulle vara svårt men
framför allt ur rättvisesynpunkt ge
orimligt resultat, om man försökte sig
på att beräkna de verkliga kostnaderna
och ge avdrag för dem.

Jag skall tillåta mig — fastän jag upprepar
debatten i fjol, men det kan inte
hjälpas, eftersom vi tydligen skall ha
minst en sådan debatt om året — att
hänvisa till vad professor Leif Mutén
framhöll i sin installationsföreläsning
om sambeskattningen i Uppsala förra
året. Han framförde då liknande synpunkter
som herr Spetz. Han slog först
ihjäl myten om tudelningens förträfflighet
och yttrade: »Dessutom blir tudelningens
konsekvenser hårda för änkor
och änklingar. Amerikanarnas metod
att några år låta den ensamme skatta
som gift visar, att skatteförmågan egentligen
mäts fel, om tudelningen tas till
princip.» Och så fortsatte han: »Ett ytterligare
problem kommer in med barnen.
En mammas arbete i hemmet betyder
kostnader för barnens vård, mot -

124 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

svarande den obeskattade insats hon
kunnat göra, om hon stannat hemma.
Ibland är det en hjälpsam mormor som
tar på sig bördan. Några får det allmännas
hjälp genom mer eller mindre subventionerad
daghemsvård. Andra anlitar
betald hemhjälp om de får tag på
någon.» Så kommer han in på vad som
bör göras, bl. a. beträffande schablonavdragen,
om vilka han säger: »Resultatet
av den schablonen» — han syftar
på den vi har nu — »är olyckligt. Den
snälla mormodern tar kanske ingen lön.
Då blir arbetet skattefritt på två håll,
både för mormodern och för mamman
genom förvärvsavdraget. Med den som
tjänar tillräckligt litet för att få anlita
daghemsservice riskerar man också att
samhället gör en dålig affär. Daghem
subventioneras och förvärvsavdrag medges
för att stimulera en lågavlönad produktionsinsats,
som kanske är mindre
värd än moderns insats, om hon fått
sköta sina egna barn. Ett förhöjt förvärvsavdrag
kunde här vara olämpligt.
Samtidigt drabbar gränsen vid 2 000
kronor dem, som tjänar för mycket för
att anlita daghem utan måste betala ett
dyrbart hembiträde. Förvärvsarbetande
husmödrar i kvalificerade yrken kan
ibland finna, att deras arbete är en dyrbar
hobby.»

Jag slutar citatet där. Det är ju dessa
konsekvenser av schablonavdraget -—
vilket både herr Spetz och professor
Mutén har pekat på — som gör att bevillningsutskottets
majoritet inte utan
vidare kan acceptera en höjning av
detta.

För att inte fru Nettelbrandt och andra
skall tro, att vi står främmande för
betydelsen av kvinnornas insats i förvärvsarbetet
skall jag citera långtidsutredningens
betänkande, så slipper fru
Nettelbrandt komma och göra det sedan
som replik till mig — i en replik hinner
man ju inte säga så mycket. Långtidsutredningen
konstaterar angående
kvinnornas deltagande i förvärvsarbetet,
att de gifta kvinnorna utgör vår

största outnyttjade arbetskraftstillgång.
Det finns en betydande tröghet mot
ökat yrkesarbete för gifta kvinnor, beträffande
såväl efterfråge- som utbudssidan.
På efterfrågesidan är den delvis
beroende av obenägenheten att ordna
deltidsarbete. Enligt arbetskraftsundersökningen
har 45 å 50 procent av de
sysselsatta gifta kvinnorna en veckoarbetstid
understigande 35 timmar och
för mer än en fjärdedel uppgår veckoarbetstiden
till 22 timmar. Utredningen
tror emellertid, att kommande generationers
kvinnor blir mer benägna än tidigare
generationers att ägna sig åt yrkesarbete
även som gifta, och förordar
ökad upplysningsverksamhet. Lokaliseringsplanering,
säger utredningen, bör
leda företag, som sysselsätter kvinnor,
till orter med typiskt manliga industrier
— t. ex. gruvsamhällen och järnbrukssamhällen
— och få kvinnor att i ökad
utsträckning vinna anställning inom yrkesområden
som främst använt manlig
arbetskraft. Utredningen understryker
angelägenheten och betydelsen av aktiva
insatser i syfte att bättre tillvarataga
den kvinnliga arbetskraften. Omskolning
och fortbildningsmöjligheter bör
skapas i ökad utsträckning och ställas
till förfogande för denna grupp av
kvinnlig arbetskraft. För mödrar med
barn rekommenderas utbyggnad av kollektiva
daghem, privata familjedaghem
och eftermiddags- eller fritidshem för
barnen efter skolans slut, kommunal
hemhjälp och vårdmöjligheter när barnen
är sjuka etc.

Jag nämner detta, herr talman, därför
att jag inte kan finna att utredningen,
när man radar upp åtgärder för att
stimulera kvinnorna till förvärvsarbete,
har kommit in på frågan om beskattningens
olägenheter. Även om denna
fråga ligger utanför utredningens kompetensområde,
borde man väl ha tagit
upp saken med tanke på den energi som
rent politiskt lägges ned på att få till
stånd en ändring. Men troligen har utredningen
liksom bevillningsutskottet

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14 125

kommit till den uppfattningen att andra
faktorer spelar den största rollen när
det gäller problemet kvinnan i förvärvslivet.

Utredningen har också gjort en undersökning
som visar att det helt övervägande
antalet kvinnor med deltidsanställning
uppger arbete i hemmet såsom
skäl för att de icke önskar heltidsarbete.
Och man kan inte heller bortse
ifrån den faktor som lönerna utgör.
I de senaste lönerörelserna har just tagits
krafttag för att förbättra kvinnornas
löner. Det är uppenbart att sådana
förbättringar har mycket större betydelse
än förvärvsavdraget någonsin
kan få.

Dessa undersökningar om kvinnornas
intressen i detta sammanhang bekräftar
vad utskottet framhåller, nämligen att
man inte bör överdriva förvärvsavdragets
effekt såsom pådrivande moment,
då det gäller att få de gifta kvinnorna
att åta sig eller kvarstå i förvärvsarbetet.

Utskottet understryker också att kvinnornas
intresse för förvärvsarbete säkerligen
mera påverkas av helt andra
faktorer. Jag vill erinra om att förvärvsavdraget
utgår ända tills barnen
har fyllt sexton år och vidare oavsett
om det finns ett eller flera barn i hemmet.
Om det totala avdragsbeloppet för
samtliga år slås ut på de år då föräldrarna
har de stora utgifterna för barnen,
alltså upp till 12—13-årsåldern —
sedan blir ju merkostnaderna ganska
ringa — kan man lätt konstatera att
förvärvsavdraget netto är väsentligt högre
än de 2 000 kronor som för närvarande
utgör maximum. Därtill kommer, vilket
kanske är ett av de svåraste kruxen,
att förvärvsavdraget utgår även om vederbörande
inte har några som helst
omkostnader för barnen eller mycket
låga omkostnader.

Familjebeskattningsrevisionen hade
kommit till det resultatet att omkostnaderna
kunde vara skiftande, men fann
när man bedömde saken från alla syn -

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

punkter — såsom ju en utredning skall
göra — att det inte var möjligt att variera
ett schablonavdrag efter de faktiska
utgifterna. Och när familjebeskattningsrevisionen,
riksdagsman Spetz
som är en verklig skatteexpert och professor
Mutén, som varken är riksdagsman
eller skatteexpert men som ändå
måste ha trängt in i detta problem innan
han tog upp det i sin installationsföreläsning,
när alla dessa anser att man
inte genom ett schablonavdrag kan lösa
frågan om täckandet av de verkliga
kostnaderna för dem som har högre utgifter
än förvärvsavdragets maximum,
kan då inte fru Nettelbrandt medge att
bevillningsutskottets majoritet befinner
sig i gott sällskap och har mera stöd för
sin ståndpunkt än fru Nettelbrandt själv
har, låt vara att en och annan tidning,
som inte har satt sig in i problemet och
som framförallt inte har något ansvar
för liur skattesystemet verkar ur rättvisesynpunkt,
skriver att man bör gå
till väga på det och det sättet?

Nu har ju det nya förvärvsavdraget
på 2 000 kronor maximum endast gällt
en kortare tid, och så sent som i december
förra året fattade riksdagen beslut
om höjning av gränsen för skatteprogressionen
liksom om ytterligare åtgärder
vilka förbättrar förhållandena
för de förvärvsarbetande kvinnorna.
Under sådana omständigheter kan utskottet
inte finna någon anledning att
frångå dessa beslut förrän man har vunnit
större praktiska erfarenheter av hur
det hela verkar.

Herr Nilsson i Svalöv ansåg att skattebortfallet
för kommunerna genom en
höjning av förvärvsavdraget skulle i
verkligheten förbytas i en inkomstförstärkning.
Enligt min mening har utskottet
rätt när man påpekar att det kommer
att bli ett skattebortfall för kommunerna
— jag skulle gissa på minst
50 miljoner kronor — därest riksdagen
skulle bifalla motionerna. Förra gången
det beslutades en ändring av förvärvsavdraget
fick ju kommunerna utan kom -

126 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

pensation vidkännas ett ungefär lika
stort eller kanske ännu större skattebortfall.
En sådan ytterligare höjning
av förvärvsavdraget som här föreslås
skulle därför helt enkelt resultera i en
utdebiteringshöjning med ytterligare
orättvisor för sådana familjer, där
hustrun måste vara hemma och sköta
barnen, i förhållande till andra familjer
där hustrun har förvärvsarbete men utgifterna
för barnen ändå kan hållas
låga.

Det måste, herr Nilsson i Svalöv, bli
fråga om ett inkomstbortfall för kommunerna,
därest alla familjer, där
hustrun har förvärvsavdrag, i fortsättningen
skulle få lägre skatt. Vi skall
inte tro att dessa skatteminskningar får
sådan stimulerande effekt att människorna
skaffar sig merinkomster som
ger kommunerna kompensation för
skattebortfallet.

Högerns förslag innebär ju ingen som
helst förbättring för gifta kvinnor med
inkomst under 8 500 kronor. Högern intresserar
sig endast för dem som har
inkomster därutöver. De mindre inkomsttagarna
ömmar man inte för på
det hållet. Folkpartiets förslag betyder
visserligen en höjning även för inkomster
över detta streck, men det skulle
inte ge mer än 425 kronor vid 8 500 kronors
inkomst. Fru Gunne föreslår att
schablonavdraget skall höjas till 3 000
kronor, men det skulle tillkomma endast
gifta kvinnor med inkomst över
13 500 kronor. Där finns samma tendens
som i högerförslaget. För dem som har
mindre inkomster tycker man att det
räcker med 2 000 kronor.

Folkpartiet yrkar även att ensamstående
barnförsörjare med barn under 16
år skall få samma avdrag som gift kvinna
med minderåriga barn. Samma yrkande
har avslagits tidigare av riksdagen
med den motiveringen att denna
kategori efter 1960 års beslut har samma
ortsavdrag som gifta barnförsörjare
och beskattas efter samma lägre skatteskala.
Tidigare hade de denna förmån

endast om de hade husföreståndare i
hemmet. Den förmån som de erhöll genom
1960 års beslut motiverades med
att de inte har rätt till förvärvsavdrag,
vilket skulle kompenseras härigenom.
Skall man nu ovanpå detta ge dem också
förvärvsavdrag? Riksdagen ansåg det
olämpligt att utsträcka förvärvsavdraget
till nya kategorier skattskyldiga. Skulle
vi nu bifalla detta yrkande, innebär det
att vi bakvägen inför vad alla var överens
om att vi skulle ta bort, nämligen
ortsavdrag för barn vid taxeringen. Det
bör även observeras att höstriksdagen
beslöt en kraftigare höjning av ortsavdragen
för gifta och därmed för ensamstående
med minderåriga barn än för
andra ensamstående. Tidigare översteg
skillnaden i ortsavdrag mellan å ena
sidan gifta och med dem jämställda och
å andra sidan ensamstående inte i något
fall maximum 2 000 kronor. Nu uppgår
den till 2 250 kronor. Det är alltså en
förbättring, även om den inte är stor.

Så kommer jag till herr Eriksson i
Bäckmora och hans gamla yrkande att
gift kvinna som biträder mannen i dennes
rörelse eller jordbruk skall utöver
nuvarande avdrag om 300 kronor erhålla
rätt till kvotavdrag om 1 700 kronor.
Herr Eriksson i Bäckmora försöker
skrämma oss med att det blir dåligt
med familjebildningen inom jordbruket
om vi inte bifaller detta förslag, eftersom
en bondson går och undrar vad
flickan kan få i förvärvsavdrag innan
han gifter sig med henne. Så enkelt tror
jag inte att det är. Det måste nog komma
starkare argument innan man kan
klippa till med denna förändring med
hänsyn till vad familjeutredningen sade,
vilket jag förut citerade.

Yrkandet har avslagits tidigare med
den motiveringen att hustrur till rörelseidkare
och lantbrukare i regel inte
kan anses utföra arbete i förvärvskällan
under sådana förhållanden att merkostnad
för barnens vård uppkommer så
generellt att den kan motivera ett schablonmässigt
beräknat och medgivet av -

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14 127

drag. Detta konstaterade också familjebeskattningsrevisionen
och anförde —
jag har citerat det nyss, men jag vill
understryka det ytterligare — att det
är svårt att bestrida att en hustru som
t. ex. på ett verksamt sätt bidrar till
mannens extrainkomst av tjänst bör
kunna göra anspråk på ett avdrag lika
väl som mången i jordbruk eller rörelse
deltagande hustru. Kan herr Eriksson i
Bäckmora trots familjebeskattningsrevisionens
uttalande påstå att det finns
garantier för att en jordbrukares eller
rörelseidkares hustru gör en större
tjänst än makan till en tjänsteman måste
göra för att mannen skall kunna åta sig
extraarbete och därför bör ha större
rätt till avdrag?

Det är riktigt som familjebeskattningsrevisionen
säger •—- även i detta
avseende håller jag med fru Nettelbrandt
— att hemmahustrun spelar en
mycket stor roll. Bara genom att sköta
barnen bidrar hon till att mannen kan
åta sig extraarbete och få större inkomst.
Herr Eriksson i Bäckmora vill
att endast lantbrukarnas och rörelseidkarnas
hustrur skall få avdrag, men det
bleve en orättvisa om man införde den
bestämmelsen.

Det yrkas också på utredning i denna
fråga. Utskottet erinrar om att allmänna
slcatteberedningen enligt sina
direktiv har att pröva även skattebördans
avvägning mellan gifta och ensamstående
skattskyldiga. Vi har understrukit
detta många gånger här, men
det är man inte intresserad av. Det tar
så lång tid, säger herr Nilsson i Svalöv,
och vi vet ingenting om resultatet. Men
vi vet att det kommer och att det finns
ledamöter av riksdagen med i denna
utredning som med säkerhet kommer
att se till att den tar upp frågan om förvärvsavdragets
storlek och konstruktion.
Under sådana omständigheter anser
utskottet det inte nödvändigt att
besluta om en skrivning med anhållan
att en utredning skall ta upp frågan.
Det borde vara överflödigt. Utskottet

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

menar att det med hänsyn till att skatteberedningen
verkat bara en kort tid
inte kan vara befogat att skriva och begära
att en särskild utredning skall tillsättas.
Därför yrkar utskottet avslag.

Jag ber, herr talman, att med detta
långa tal få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Brandt i Aspabruk
sade: »det rör sig — man talar inte
längre om sambeskattning». Ja, det rör
sig hos oss alla men inte i den socialdemokratiska
majoriteten i bevillningsutskottet.
I utskottets betänkande talar
man nämligen om förvärvsavdraget som
om det hade något med samtaxeringen
att göra. På sidan 13 i betänkandet skriver
sålunda utskottet: »Med hänsyn till
att förvärvsavdraget utgjort ett särskilt
med samtaxeringen av äkta makar sammanhängande
avdrag ansågs det olämpligt
att utsträcka avdraget till nya kategorier
skattskyldiga.

Mot denna bakgrund ter det sig knappast
motiverat att nu tillerkänna förvärvsavdrag
åt ensamstående barnförsörjare.
»

Den socialdemokratiska majoriteten
betraktar sålunda fortfarande förvärvsavdraget
som ett sambeskattningsproblem.
Jag försökte i mitt första anförande
göra klart att vi från högerhåll inte
i första hand ser det som ett sådant. Vi
ser det som ett omkostnadsavdrag.

Men sedan kom herr Brandt fram till
att han personligen börjat gå ifrån uppfattningen
att förvärvsavdraget är ett
sambeskattningsproblem, och framhöll
då bl. a. att om skatten är för hög, så
är detta inte samtaxeringens utan progressionens
skull. Det är jag den förste
att understryka att så är fallet. Våra
höga skatter som bl. a. utgår för man
och hustru där båda har förvärvsarbete
är progressionen till största delen skuld
till. Men herr Brandt, hjälp till, så att

128 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

vi får en mindre progression i vår beskattning.

Herr Brandt, om skatterna är för
höga, så kan detta också bero på andra
orsaker än den hårda progressionen. I
de lägre inkomstgrupperna kan t. ex.
orsaken till hög beskattning vara att inkomstbegreppet
vid beskattningen inte
är riktigt utformat. Huruvida inkomstbegreppet
är riktigt utformat eller inte
beror bl. a. på om begreppet »kostnaderna
för inkomsternas förvärvande»
tolkas rätt eller inte. Enligt min uppfattning
tolkas det inte rätt. Som kostnader
för intäkternas förvärvande bör
enligt högerpartiets uppfattning även
räknas de verkliga kostnader en förvärvsarbetande
kvinna har i samband
med att hon tagit förvärvsarbete, det
må vara arbete utanför hemmet eller i
mannens jordbruk eller rörelse. Det är
bl. a. för att få detta fastslaget i vår
skattelagstiftning som vi från högerpartiet
begär en utredning om förvärvsavdraget.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag förstår till fullo att
herr Brandt i Aspabruk tyckte det var
förargligt att vi i dag inte diskuterar
sambeskattningen. Det är nämligen det
olyckliga att man inom ramen för sambeskattningskomplexet
har blandat ihop
två frågor av så skild natur som sammanläggningen
av inkomster och avdrag
för inkomsternas förvärvande. Nu
säger herr Brandt att inkomstsammanläggningen
och sambeskattningen inte
har medfört att några kvinnor avhållit
sig från att ta arbete. Men vilken situation
är det då de kvinnor befinner sig
i, som står inför valet att gå ut i förvärvsarbete
eller stanna kvar i hemmen?
Vad är det för skattesituation de
tänker på, när de sitter och kalkylerar?
Är det den skatt de skulle ha fått om de
fortfarande varit ensamstående? Den
situationen ligger kanske mycket långt

tillbaka i tiden. Och inte umgås de väl
heller med tanken att separera av skattetekniska
skäl. Nej, den valsituation
som där är relevant är vilken skatt de
får, om de stannar i hemmet eller går
ut på arbetsmarknaden — och där är
jämförelsen mellan ensamståendes och
äkta makars beskattning alldeles ointressant.

Sedan sade herr Brandt att detta problem
huvudsakligen ligger på progressionsplanet,
och det vill jag verkligen
hålla med om. Progressionen här i landet
är av sådan styrka att den utgör ett
allvarligt problem. Även det är dock
något som ligger vid sidan om frågan
om förvärvsavdraget. En enad sambeskattningsrevision
har legat till grund
för ett tidigare riksdagsbeslut, men även
där har en sammanblandning av dessa
två frågor gjorts, herr Brandt. Man har
inte sett förvärvsavdraget som ett kostnadsavdrag,
vilket vi dock tydligen i
dag är överens om att det är.

Sedan är jag glad för att herr Brandt
vill göra en folkpartist odödlig. Jag har
ingenting att invända mot det. Men när
vi här talar om den uppfattning som en
folkpartist i ett tidigare skede haft eller
om vad professor Mutén har gjort sig
till talesman för, så vill jag bara i denna
korta replik citera några ord av professor
Mutén. Han säger, som herr
Brandt citerade, att så som avdraget nu
är konstruerat kan förvärvsarbetande
husmödrar i kvalificerade yrken ibland
finna, att deras arbete är en dyrbar
hobby.

Jag håller med om det. Avdraget är
för litet. Men jag tror inte att vi kan dra
de konsekvenser som herr Brandt tydligen
åsyftade, nämligen att vi i stället
för schablonavdrag skall ha avdrag för
redovisade utgifter för intäkternas förvärvande.
Det skulle innebära att de
som har så höga inkomster att de med
framgång kan konkurrera om det fåtal
hembiträden vi har här i landet skall
få göra avdrag men inte de som tillhör
de stora låglönegrupperna.

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14 129

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag fick det intrycket
av herr Brandts anförande, att han försökte
blanda bort korten när han började
med att tala om sambeskattning.
Den saken har väl ingen av oss vidrört,
i varje fall inte jag i motion eller yttrande.
Långt om länge kom också herr
Brandt själv till den uppfattningen att
den frågan strängt taget inte hörde hit.

Egentligen borde jag framföra ett
tack till herr Brandt för det medgivande
som han gjorde i sitt anförande.
Med adress till mig säger herr Brandt, att
arbetsinsatser av hustrur till jordbrukare
m. fl. bör kunna grunda samma avdragsrätt.
Det är precis vad jag har velat
påvisa i mitt tidigare anförande
här i kammaren. Självfallet noterar jag
med tillfredsställelse att jag vunnit utskottets
talesman för det yrkandet. Det
är bara synd att herr Brandt inte gav
uttryck för den uppfattningen redan i
bevillningsutskottet, ty då hade kanske
utskottets majoritet haft en annan ståndpunkt
än just nu.

.lag har sedan i mitt anförande, herr
Brandt, talat för alla de hemarbetande
kvinnor som på något sätt gör en insats
i mannens rörelse. Till herr Brandt
ställer jag fortfarande frågan: Varför
skall en hustru till en hantverkare, en
jordbrukare eller en handlare, som deltar
i mannens arbete i rörelsen, ha sämre
rätt till kvotavdrag än om hon har
arbete utanför hemmet? Den frågan är
fortfarande obesvarad.

Herr BRANDT i Aspabruk (s) kort
genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Erikssons i Bäckmora anförande vill
jag bara understryka vad jag sade tidigare
och hänvisa till vad familjebeskattningsrevisionen
uttalat på denna punkt.
Jag tycker det var så starka skäl att det
inte behöver tilläggas något mer.

Herr Nilsson i Svalöv säger att jag talade
om progressionen, och fru Nettel5
— Andra kammarens protokoll 1962. Nr

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

brandt är också inne på detta. Jag sade
att man inte längre kan åberopa sambeskattningen
— i varje fall här i riksdagen.
Jag är inte alldeles säker på att
man inte fortfarande ute i bygderna
kommer att tala om sambeskattningens
olägenheter — den diskussionen är nog
lika odödlig som herr Spetz. Men jag
sade, att i den mån beskattningen har
några konsekvenser beror det på progressionen.
Därmed menar jag att progressionen
inte drabbar familjer, där
båda makarna arbetar, mer än familjer
där mannen ensam har samma inkomst.
Jag vill understryka vad man brukar
dölja när man talar om detta, nämligen
att för en familj där mannen har en
viss inkomst, låt oss saga 20 000 eller
30 000 kronor, är skatten högre än för
en familj där både mannen och hustrun
arbetar och tillhopa har samma inkomst.
Det är ett faktum.

Progressionen, herr Nilsson i Svalöv,
hjälptes vi åt att mildra i december.
Då höjde vi gränsen där progressionen
börjar till åtskilligt över 20 000 kronor
för ensamstående och bortåt 30 000 kronor
för gifta.

Fru Nettelbrandt tycks inte vilja förstå
detta problem. Jag vet inte riktigt
hur fru Nettelbrandt vill ha det. Men
det är väl så att fru Nettelbrandt blankt
struntar i vilka konsekvenser schablonavdragen
får. Hon stirrar sig blind på
att det finns förvärvsarbetande, kanske
med mycket stora inkomster, som i varje
fall har högre kostnader än vad förvärvsavdraget
täcker. Ingen förnekar
det — jag har aldrig gjort det. Tvärtom
underströk jag när vi beslöt denna höjning,
att om man kunde finna en formel
för att täcka de verkliga kostnaderna,
så hade jag ingenting emot det. Men det
är som professor Mutén säger i sin föreläsning:
»Förvärvsarbetande husmödrar
i kvalificerade yrken kan ibland finna,
att deras arbete är en dyrbar hobby.
Varför då inte medge avdrag för verkliga
kostnader? Återigen kommer kontrollfrågan
upp. Om en skenanställning
U

130 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

för ens hustru leder till att ett helt hembiträde
får dras av, kan frestelsen bli
farligt stor.» Ja, det är just det.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Förslag om ändrade bestämmelser
för storleken av gifta kvinnors
förvärvsiavdrag är »ett tema med
variationer» som riksdagen får ta ställning
till en eller två gånger varje år.
Eftersom nya argument för motionsyrkandena
saknas skulle debatten kunna
inskränkas till en hänvisning till anföranden
i tidigare riksdagsprotokoll,
men så rationellt arbetar inte Sveriges
riksdag.

Som bekant beslöt 1960 års riksdag om
en kraftig höjning av förvärvsavdraget
från 1 000 kronor till 2 000 kronor vid
statlig beskattning och från 300 kronor
till maximalt 2 000 vid kommunal beskattning
för gifta kvinnor med barn
under 16 år i hemmet.

Inget motionsyrkande ifrågasätter annat
än att förvärvsavdraget skall som
nu utgå enligt schablon.

När det gäller avdrag för gifta kvinnor
som deltar i mannens rörelse eller
jordbruk föreligger tre olika önskemål.
I folkpartiets partimotion föreslås utredning,
medan i motion 1:66 av fru
Svenson m. fl. och 11:99 av herrar
Johnsson i Skoglösa och Larsson i Borrby
önskas samma avdrag för gifta kvinnor
som har inkomst av jordbruksfastighet
som för gifta kvinnor med inkomst
av rörelse.

För män vilkas hustrur deltar i förvärvskällan
vill motionärerna ha 20 procents
avdrag av det belopp som motsvarar
femtedelen av hans inkomst i förvärvskällan,
dock så att det fasta avdraget
och kvotavdraget sammanlagt
högst uppgår till 1 000 kronor. Ja, så invecklat
är det.

Herr Eriksson i Bäckmora tar till
överord, tycker jag, när han talar om
diskriminering av det arbete som utföres
av jordbrukarnas hustrur. Den statistiska
undersökning rörande jordbru -

karhustrurnas arbetsinsatser som motionärerna
hänvisar till visar — jag vill
också använda det som argument men
mot motionen — att mellan 30 och 50
procent deltar mindre än 250 timmar
per år och alltså mindre än en timme
per dag i jordbruket och att endast 5
procent deltar i jordbruket mer än 28
timmar per vecka. När det gäller avdraget
för gifta kvinnor som har inkomst
av jordbruksfastighet varierar
sannolikt inte arbetsfördelningen mellan
makarna på grund av ägandeförhållandet,
så att det av den anledningen
borde vara skillnad i avdragsrätten.

Kostnaderna för barntillsynen skiljer
sig framför allt genom att arbetsplatsen
för övriga kategorier av gifta förvärvsarbetande
kvinnor är belägen utanför
hemmet, varvid kontakt mellan modern
och barnen är utesluten under arbetstid.
I motionerna nr 1:230 av herr
Schött m. fl. och 11:275 av fru Gunne
m. fl. föreslås det när det gäller dessa
skattskyldiga, att om de verkliga kostnaderna
för barnens omhändertagande
kan styrkas överstiga 3 000 kronor, må
mannen åtnjuta avdrag för dessa kostnader,
dock högst med ett belopp motsvarande
20 procent av det värde vartill
kvinnans arbete uppskattas.

Om dessa förslag bifölles av riksdagen,
skulle detta inte bidraga till förenkling
av vårt redan förut krångliga
skattesystem. I det sistnämnda motionsyrkandet
föreligger det stor risk för
konstlade inkomstuppdelningar mellan
makarna. Att avgöra vad som är de verkliga
kostnaderna för barnens omhänderhavande
och värdet av hustruns arbete
i förvärvskällan är uppgifter som jag
föreställer mig att skattemyndigheterna
betackar sig för.

Herr Nilsson i Svalöv sade att det förekommer
fall där mannen äger en affär,
i vilken hustrun arbetar bakom disken.
I sådana fall skulle hustruns arbete
värderas, och hon skulle få göra avdrag
med 20 % av denna summa. Jag
har dock — och det har väl herr Nils -

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14 131

son i Svalöv också — sett att även barnen
kan hjälpa till bakom disken. Trots
detta skulle vi här ändå ta upp en diskussion
om att vederbörande personer
skulle få göra avdrag för detta vid beskattningen.
Jag anser inte att dessa avdrag
är befogade. Om avdraget i sig
självt är så angeläget får man anlita
lejd arbetskraft, men om man vill spara
på löneutgiften för att få bättre inkomst
för familjen, står det hustrun
fritt att delta i arbetet.

Det största antalet rättelser till deklaranternas
fördel som utförs av taxeringsmyndigheterna
i deklarationerna
faller på det nuvarande förvärvsavdraget,
trots den förenkling som skedde
1960 genom att avdragen blev lika utformade
i såväl den statliga som den
kommunala taxeringen. Det utredningsyrkande
som reservanterna enats om i
år för första gången bygger på önskemål
som om de tillmötesgicks ytterligare
skulle försvåra avdragsförfarandet
för deklaranterna.

Motionerna nr 1:453 av fröken Andersson
och herr Eskilsson och 11:552
av herr Nordgren och fröken Wetterström,
som herr Nilsson i Svalöv talade
så varmt för, verkar kanske tilltalande
vid första genomläsningen. Vid
närmare påseende finner jag dock att
sambeskattningsrevisionen har beaktat
de frågor som tas upp i motionerna och
avvisat dem. Sistnämnda motioner verkar
inspirerade av en mycket kritisk artikel
i tidningen Medborgaren i slutet
av förra året.

Framför allt kritiserades högerns och
folkpartiets överbud när det gällde
schablonavdragen. För högerns vidkommande
gällde det maximalt 3 000
kronor och för folkpartiet ett schablonavdrag
på upp till 4 000 kronor.
Jag kan nämna att Yrkeskvinnornas
samarbetsförbund har ansett 3 000
kronor vara den rättvisa summan.

Högerns förslag för dagen gäller alltså
20 procent av inkomsterna och för
kostnader därutöver inget avdrag, även

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

om den skattskyldiga kan styrka högre
kostnader för barnens omhänderhavande.
Detta innebär att en gift kvinna
med barn, vilken har 30 000 kronor i
årsinkomst kan få göra avdrag för utgifterna
för hemhjälp med 6 000 kronor
men att en som endast har 10 000 kronor
i årsinkomst, även om hon kan
styrka att hennes omkostnader för barnens
omhänderhavande varit 6 000
kronor, endast kan göra ett avdrag på
2 000 kronor. Herr talman! Kommentarer
är överflödiga.

För närvarande får den som kan utnyttja
helt förvärvsavdrag ett skatteavdrag
med 8 kronor per dag. Skulle
folkpartiets motionsyrkande om ett 25-procentigt avdrag, maximalt 4 000 kronor,
vinna gehör, får de som kan utnyttja
detta helt, alltså förvärvsarbetande
gifta kvinnor med inkomster
överstigande 15 000 kronor, fördubblat
avdrag eller 16 kronor vid såväl
statlig som kommunal taxering.

I den artikel i Sjuksköterskctidningen
som fru Nettelbrandt nämnde begärdes
att hustrun skulle få göra avdrag
för hela omkostnaden för barnens omhänderhavande.
Folkpartiets i dag föreliggande
förslag skulle i ett sådant
fall varken göra till eller från. Om jag
inte missminner mig angavs hustruns
inkomster till 5 000 kronor. För förvärvsarbetande
mödrar med inkomster
understigande 8 000 kronor ger folkpartiförslagct
någon kronas avdragsökning
per dag. Detta betyder dock ett
inkomstbortfall för stat och kommun
på mellan 80 och 90 miljoner kronor,
eller lika mycket som den reform som
genomfördes 1960 kostade.

Även om motionärerna vill göra gällande
att det finns täckning för detta
inkomstbortfall i statsbudgeten tack
vare höjningen av omsättningsskatten,
kan man när det gäller skattebortfallet
för kommunerna på omkring 50 miljoner
kronor inte bortse från utdebiteringshöjningar
för övriga skattebetalare.

132 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

Det heter i motionen, att om man
med dessa åtgärder kan locka ut 1 000
mödrar på arbetsmarknaden, så får
samhället 3 miljoner—5 miljoner i ökade
skatteintäkter. Samtidigt som motionärerna
understryker att förvärvsavdraget
skall vara ett omkostnadsavdrag,
vill de ändå ge det ett arbetsmarknadspolitiskt
värde. Jag vill i
detta sammanhang citera ur 1957 års
sambeskattningsrevisions betänkande
rörande familjebeskattningen. Högern
representerades i sambeskattningsrevisionen
av herr Oscar östman och folkpartiet
av fröken Gerda Höjer, och betänkandet
var enhälligt. Det heter på
s. 105 bl. a.:

»Enligt vår mening bör förvärvsavdraget
väsentligen betraktas som ett
kostnadsavdrag, avsett att utjämna
skillnaden i utgifter för den familj, där
hustrun har förvärvsarbete, och den
familj, där hon arbetar i hemmet. I
och med att avdraget ger en skälig
kompensation för dylik kostnadsökning,
kan det även fungera som en stimulans
till ökad arbetsinsats från den
gifta kvinnans sida. Att därutöver sikta
till att ge avdraget en självständig funktion
som stimulerande faktor på arbetsmarknaden
finner vi inte tillrådligt.
»

Vidare framhålles:

»När det gäller förvärvsavdraget såsom
kostnadsavdrag måste särskilt beaktas,
att dylika kostnader främst förekommer
när den gifta kvinnan har
minderåriga barn.»

Använder man förvärvsavdraget som
en regulator på arbetsmarknaden, skulle
det ju betyda att vid en nedgång i
konjunkturen eller om det på en plats
finns överskott på kvinnlig arbetskraft,
skulle man genom en skatteskärpning
stimulera kvinnorna att stanna hemma.
Jag tror inte att de förvärvsarbetande
kvinnorna vill dirigeras fram och tillbaka
på arbetsmarknaden. Förvärvsavdraget
såsom en stimulans på arbetsmarknaden
kan inte påverka de gifta

kvinnor med barn som redan är ute på
arbetsmarknaden, och ännu vet ingen
vad 1960 års reform har betytt. Vi vet
inte heller hur stort avdraget skall vara
för att det skall få den effekten, att
gifta kvinnor med barn börjar förvärvsarbeta.
Ja, det är inte ens önskvärt att
avdraget får en sådan effekt. Skulle
avdraget syfta till att en kvalificerad
arbetskraft anställes i hemmet, vinnes
ju ingenting ur arbetsmarknadssynpunkt.

Att — såsom de som väckt motion
II: 189 — tro att man genom att särbeskatta
vissa sjuksköterskor vinner
arbetskraft är verklighetsfrämmande,
allra helst som sambeskattningen i de
flesta fall är gynnsammare genom att
skatteskalornas konstruktion ger en
kraftigt skattehöjande effekt för ogifta.

En liknande propå framförs i motionerna
I: 66 och II: 99, där det heter att
utformningen av förvärvsavdraget skulle
vara särskilt gynnsam vid deltidsarbete,
att betingelserna för deltidstjänster
för mödrar bör bli goda, särskilt
på vårdområdet, samt att erfaren
och kunnig arbetskraft tillvaratas genom
deltidsanställning. Härvid bör inte
endast beskattningsfrågorna uppmärksammas,
men självfallet skulle en relativt
gynnsam utformning av förvärvsavdraget
underlätta rekryteringen av
deltidsanställda, menar motionärerna.

Men det är inte så att mödrarna behöver
uppmuntras att ta deltidsarbete,
utan frågan är om sådana tjänster står
att få. Att dessutom privilegiera deltidsarbetande
med ett större förvärvsavdrag
kan jag inte anse rättvist mot
dem som kanske för samma lön — beroende
på arbetets art ■— får arbeta
full tid. önskvärt vore att mödrarna
kunde få välja. Många skulle nog stanna
i hemmet, medan barnen är små,
om de visste att arbetsmarknaden sedan
stod öppen för dem. Några kammarkamrater
och jag har aktualiserat
problemet, och det behandlas i allmänna
beredningsutskottets utlåtande

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14 133

nr 20, vilket står längre fram på föredragningslistan.

Mycken trycksvärta har offrats på
att framhålla att gifta kvinnor inte går
ut i förvärvsarbete på grund av att förvärvsavdrag
får ske med alltför ringa
belopp. Däremot har någon trycksvärta
inte offrats på dem som hellre än
gärna skulle ta arbete, om ett lämpligt
sådant erbjöds. Dessa är flera än många
tror — det visar arbetsmarknadsstyrelsens
utredning, där det framhålles att
det rör sig om tiotusentals kvinnor.
Aktuella konferenser och arrangemang
av arbetsmarknadens kvinnonämnd på
en rad platser ger belägg härför.

Att de ensamma föräldrarna inte får
förvärvsavdrag är en skatteteknisk fråga.
Denna lösning är generösare mot
gruppen genom att alla får ett bottenavdrag
lika stort som ortsavdraget.
Man kan säga att förvärvsavdraget höjes
för denna grupp i och med ortsavdragshöjningen
som träder i kraft
i år.

TV-programmet »Mamma utan ring»
— chockerande för mänga — visade
nogsamt att de ensamma mödrarnas
problem inte i första hand är en skattefråga,
och när det gäller lösningen av
denna grupps svårigheter ställer jag
mina förhoppningar på socialpolitiska
kommittén. Enligt mitt sätt att se rör
det sig mera om en arbetsmarknadsfråga,
inte bara för de ensamma unga
mödrarna utan lika mycket för de något
äldre frånskilda mödrarna. För
båda grupperna är det en fråga om yrkesutbildning.
Jag noterar för de ensamma
mödrarnas del med största tillfredsställelse
arbetsmarknadsstyrelsens
nya giv att ensamma mödrar kan bedömas
som arbetslösa och få del av bidrag
till vistelse på kurser som anordnas
för arbetslösa. Jag hoppas bara
att mödrar som kan komma in vid en
yrkesskola i sin hemort skall kunna få
del av omskolningsbidraget, så att mor
och barn inte i onödan behöver skiljas
från varandra.

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

Herr talman! Dessa senaste synpunkter
faller något vid sidan av dagens
debatt, men de är livsviktiga för dem
som berörs.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan. Jag yrkar avslag på det
enda nya i detta utlåtande ■— det avsnitt
där de tre borgerliga partiernas
ledamöter lyckats bli eniga om förslag
till utredning angående förvärvsavdraget.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! Fru Holmqvist har inledningsvis
gjort ett utförligt referat
av föreliggande motioner. Av det referat
och de kommentarer som fru
Holmqvist gjorde till dessa motioner,
får man den uppfattningen, att förvärvsavdraget
närmast skulle vara ett
problem endast för högerpartiet, folkpartiet
och centerpartiet. Så är det
emellertid inte.

I en tidning som jag tror står fru
Holmqvist ganska nära, nämligen Aftonbladet,
stod det för några dagar sedan
följande: »Till årets riksdag föreligger
motioner från borgerligt håll om
höjning av förvärvsavdraget. Det är ett
önskemål som många gånger tidigare
framförts, även från socialdemokratiskt
håll. Bl. a. har Socialdemokratiska
kvinnoförbundet vid olika tillfällen
framfört det. Tyvärr har emellertid bevillningsutskottet
inte kunnat vinnas
för tanken.»

De borgerliga har vunnits för tanken!

Samma tidning refererade också
långtidsutredningen som herr Brandt
var inne på och i anslutning härtill
säger tidningen i sin ledare: »Att en
höjning av förvärvsavdraget som isolerad
åtgärd inte kan tänkas spela någon
avgörande roll är inget godtagbart
skäl för att den inte ska vidtas.»

Det är klart och tydligt att tidningen

134 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

menar, att en ökning av förvärvsavdraget
skulle inverka på problemen inom
arbetsmarknaden i gynnsam riktning.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! När skattepaketet inte
innehöll någonting om en så viktig
fråga som förvärvsavdraget fann sig
Yrkeskvinnors samarbetsförbund föranlåtet
att reagera och gjorde det på
det extraordinära sättet, att det, i stället
för att avge remissyttrande som det
inte fick tillfälle till, skrev till bevillningsutskottet.
Att man därvid knöt an
till de 3 000 kronor, som det tidigare
förelegat förslag om, är ingenting anmärkningsvärt
och är icke att betrakta
som en värdering ifrån förbundets
sida, att det skulle vara ett slutgiltigt,
skäligt belopp.

När folkpartiet i år föreslår att beloppet
skulle höjas till 25 procent av
inkomsten, maximalt till 4 000 kronor,
är icke heller detta att betrakta som
en slutgiltig lösning. Detta visas väl
bäst av att det också finns ett krav om
utredning, i vilken en mängd andra
väsentliga frågor skulle tas upp.

Jag vill också gärna säga, att man
inte heller får förringa värdet av det
förslag, som för närvarande ligger på
bordet för de lägre inkomsttagarna.
Om 1 000 kronor betraktades som en
mycket väsentlig höjning av avdraget
för två år sedan, kan en höjning med
415 kronor, vilken skulle bli resultatet
för stora inkomsttagargrupper, i varje
fall inte betraktas som en oväsentlig
höjning.

Herr Brandt har här tidigare citerat
åt höger och vänster och skapat auktoriteter
och tagit död på auktoriteter.
Han säger också i det allmänna citerandet
och värderandet, att det finns
en och annan tidning, som inte har
trängt in i problemet och som har
stött den tanke, som här företrädes av
oppositionen. Jag vill inte ansluta mig
till vad herr Brandt sagt och på det

sättet nedvärdera t. ex. Aftonbladet,
som vi här nyss hört citeras. Jag tror,
att man i Aftonbladets hållning kan
spåra en känsla för hur man upplever
denna situation i de många låglönegrupper,
som tidningen står nära. Jag
kan inte finna herr Brandts argumentering
bärande när herr Brandt här talat
om att en sådan förändring skulle
betyda en övervältring av skatt för
vissa utvalda grupper. Jag vill inte
svara herr Brandt på precis samma sätt
som han gör, men om jag använde
samma sorts argumentering kunde jag
bara säga, att herr Brandt alltså vill,
att dessa som befinner sig i låginkomstgrupper,
manliga och kvinnliga gifta,
som kanske gemensamt inte ens kommer
upp till 20 000 kronor, även i fortsättningen
skall drabbas av en orättvisa,
därför att man inte vill lägga
över någon skatt på t. ex. en 40 000—-50 000-kronorsman med hemmahustru.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Fru Holmqvists sätt att
tillämpa statistiken beträffande jordbrukarhustrurnas
arbetsinsats, som jag
tidigare har åberopat, kullkastar ingenting
av vad jag har sagt. Kvar står fortfarande
att 84 procent av dessa kvinnor
deltar i mannens verksamhet och,
fru Holmqvist, 100 procent kan det
aldrig bli, därför att det finns gårdar,
som ingår i undersökningen, på vilka
hustrur saknas. Därför kan det aldrig
bli 100 procent. Jag tror dock, herr
talman, att jag kan stärka fru Holmqvists
svaga tro på det här området genom
att citera vad jordbruksministern
framhåller i sin proposition nr 103
angående yrkesutbildningen på jordbrukets
område, och eftersom jordbruksministern
står fru Holmqvist
nära, både som partikamrat och släkting,
förstår jag, att vad han säger
måste väcka större tilltro. Jag skall be
att få citera ur propositionen nr 103:
»De kvinnliga familjemedlemmarna

Nr 14 135

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

torde redan nu svara för en rätt betydande
del av arbetsinsatsen i själva
jordbruksproduktionen. Mekaniseringen
av jordbruksarbetet medför vidare,
att allt flera arbetsuppgifter kan utföras
av kvinnor, samtidigt som hushållsarbetets
rationalisering minskar behovet
av arbete i hemmen. Kvinnornas
arbetsinsats i jordbruket framhålls
vara särskilt värdefull under sådana
arbetstoppar som sådd och skörd eller
då mannen av någon anledning, såsom
sjukdom, militärinkallelse eller dylikt,
inte kan sköta jordbruket. Även enligt
min mening bör eleverna vid lanthushållsskolorna,
i den mån de så önskar,
ges möjlighet att erhålla utbildning i
vissa lantbruksgöromål, såsom traktorkörning
och andra maskinarbeten samt
lantbruksbokföring och lantbruksekonomi.
»

Det är således vad jordbruksministern
säger i sin proposition, och jag
tycker detta är ett utmärkt stöd för
vårt yrkande. Fru Holmqvist har möjlighet
att samråda med jordbruksministern
och på den punkten bli övertygad.

Sedan vill jag säga, att när det gäller
hustruns deltagande i mannens rörelse
finns det också rörelse av sådant
slag, som ligger utanför hemmet. Varför
skall då inte i sådana fall medges
samma rätt till kvotavdrag, som när det
gäller andra förvärvsarbetande hustrur.

Fru HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag noterar att det tydligen
inte finns någonting att anmärka
mot mina sakuppgifter om hur dessa
förslag skulle komma att slå i praktiken,
om de genomfördes. Det tyder väl
på att ledarskribenten i Aftonbladet
inte satt sig in i vad förslagen verkligen
betyder, nämligen att endast ett
fåtal skulle komma att få glädje av

dem.

Fru Nettelbrandt bör också tänka på
att man genom att höja det maximala
beloppet så väsentligt för gifta kvinnor

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

med över 15 000 kronors inkomst ger
en skattelättnad även åt en hel rad
personer som inte har utgifter för
barnpassning, d. v. s. framför allt åt
familjer, där barnen kommit upp i åldern
över tolv år.

Vad herr Eriksson i Bäckmora sade
ligger litet utanför ramen för den fråga
vi nu behandlar. Men jag vill ändå
säga att jag trots vad som skrivits i
proposition 103 inte kan ta tillbaka
vad jag tidigare sagt om herr Erikssons
reservation.

Herr BRANDT i Aspabruk (s) kort
genmäle:

Herr talman! I frågan om Aftonbladets
ledare och de övriga skriverierna
i pressen, som herr Nilsson i Svalöv
först tog upp, har jag väl redan bemött
vad som sagts, men jag vill understryka
vad jag tidigare framhållit. Familjebeskattningsrevisionen
har grundligt
penetrerat detta problem. Ingen kan
förneka att det här var skatteexperter
som försökte tränga in i problemet.
Jag har vidare hänvisat till riksdagens
tidigare främste skatteexpert, som hade
samma uppfattning som familjebeskattningsrevisionen.
Jag har också refererat
professor Muténs installationsföreläsning
i Uppsala. Jag förutsätter
att han också noggrant trängt in i problemet,
och även han har kommit till
samma uppfattning.

Det är ingen svårighet för vem som
helst av riksdagens ledamöter att gå ut
till de förvärvsarbetande husmödrarna
och fråga om de vill ha en höjning av
förvärvsavdraget och därvid få ett positivt
svar. Det vill de självfallet ha.
Förklarar man inte hur beskattningen
verkar, svarar också kanske de flesta,
att det beror på beskattningen att de
slutat arbeta. Men om man förklarar
för dem hur det verkligen ligger till,
tror jag att svaret blir ett annat. Den
undersökning som gjorts visar, att det
ingalunda var beskattningen utan helt
andra orsaker som gjorde att dessa

136 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

husmödrar inte gick ut i förvärvsarbete.

Jag skall inte närmare ta upp frågan
om progressionen. Den får verkan för
gifta först vid inkomster över 30 000
kronor. Om en man tjänar 30 000 kronor
och får ett inkomsttillägg med
10 000 kronor, då anser man att det är
naturligt att han får betala en högre
skatt på dessa 10 000 kronor — det
räknar han med. På detta belopp får
han betala 4 700 kronor i skatt. Om
däremot hans hustru går ut i förvärvsarbetet
och tjänar 10 000 kronor och
den sammanlagda inkomsten sålunda
blir 40 000 kronor liksom i det förra
fallet, blir skatten 1 000 kronor lägre
än om mannen ensam skulle svara för
denna inkomst. Detta visar ju, att om
man för att täcka de ökade kostnader
som uppstår när hustrun går ut i förvärvsarbete,
genom ett schablonavdrag
ger skattelättnad även åt dem som inte
behöver det, blir det en övervältring
av skattebördan på de familjer, där
mannen ensam svarar för inkomsterna,
vilket gör att han kanske tar på sig
extra arbete för att få en bättre lön
men därmed också får en höjd skatt.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle
:

Herr talman! En enda upplysning till
fru Holmqvist och andra som eventuellt
inte satt sig in i folkpartiets förslag.

En höjning av procenten från 20 till
25 medför att alla kommer i åtnjutande
av en höjning av förvärvsavdraget.

Herr NILSSON i Svalöv (li) kort
genmäle:

Herr talman! Det verkar som om fru
Holmqvist och herr Brandt känner sig
illa berörda av att jag citerat vad som
stod i Aftonbladet. Det betyg som de
gav vederbörande ledarskribent skall
jag inte försöka bedöma. Jag har den
uppfattningen att när Aftonbladet, som
står LO mycket nära, uttalar sig i frå -

gor som bl. a. berör arbetsmarknaden,
så gör tidningen det med en sakkunskap
bakom sig.

Fru HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
fru Nettelbrandt att visst förstår jag att
den som har 8 000 kronor i inkomst får
425 kronor i ökat skatteavdrag, men
den som har 15 000 kronor får 2 000
kronor i ökat skattevdrag. Det är där
skillnaden i våra uppfattningar ligger.

När det gäller Aftonbladets ledare får
jag säga att vem som helst väl kan göra
ett misstag om man inte sätter sig in i
vad dagens förslag verkligen gäller.

Herr BRANDT i Aspabruk (s) kort
genmäle:

Nej, herr Nilsson i Svalöv, jag känner
mig långt ifrån på något sätt generad
över Aftonbladets skriverier. Jag
var inne på saken och försökte att förklara
men hann inte med det. Visst kan
en utomstående som försöker titta på
problemet ha en uppfattning, men jag
sade i mitt tidigare anförande när jag
hänvisade till de skatteexperter som
kommit till denna uppfattning, att det
blir en helt annan sak för oss i riksdagen
som har att bedöma frågan från alla
de konkreta uppgifter vi kan få men
dessutom i motsats till den som är utanför
riksdagen har ett ansvar för vad vi
beslutar i skattefrågor, så att besluten
inte får konsekvenser på andra områden
där vi också skall bära ett ansvar.
Det var det jag försökte uttrycka tidigare.

Skillnader i uppfattning mellan oss
här i riksdagen och de som är utanför
riksdagen kan förklaras med att dessa
senare inte behöver ta ansvar för mer
än en delfråga och kan se den — om uttrycket
tillåtes — från en trång synvinkel.
De behöver inte sikta längre.
Skall man göra det kommer man till det
resultat jag tidigare nämnde, nämligen
att man inte kan fatta ett beslut som
skulle innebära dessa orättvisa konse -

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14 137

kvenser. När vi då har en skatteutredning
som skall penetrera dessa frågor
ytterligare, finns det väl starka skäl
för oss att avvakta denna utredning.
Därmed har vi inte tagit ställning till
om frågan kan få en ännu bättre lösning
än den nuvarande. Därom har bevillningsutskottet
inte yttrat sig.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Det är självfallet med
en viss tillfredsställelse jag konstaterar
att fru Holmqvist är en flitig läsare av
Medborgaren, den tidning som jag är
ansvarig för. Fru Holmqvist har tidigare
åberopat en artikel i Medborgaren
i höstas angående förvärvsavdraget och
de omtalade överbuden. Jag vill tilllägga
att det var ett inlägg i den fria
debatt som vi har i Medborgaren. Jag
hoppas att även fru Holmqvist tycker
att det är bra att vi har en debattsida,
där man kan få framföra sina uppfattningar.
Jag vet inte om vi skall anse att
Aftonbladets ledarsida numera är ett
forum för fri debatt eller en sida som
ger uttryck åt en opinion. Skall ledaren
om förvärvsavdragen och sambeskattningen
kanske betraktas som
olycksfall i arbetet?

Det är alltid intressant och trevligt
att lyssna till herr Brandt i Aspabruk.
Jag vet inte någon i donna kammare
som med sådan frenesi kan försvara bevillningsutskottets
argument, i detta fall
argumenten mot en höjning av förvärvsavdraget.
Detta innebär inte alls, herr
Brandt, någon nedvärdering, ty herr
Brandt gör det med mycket gott humör
och med djupgående kunskaper om innehållet
i skrifterna.

Herr Brandt började med att konstatera
att det inte var någon av reservanterna
som talat om sambeskattningen.
Denna fråga var inte längre något problem,
sade herr Brandt. Jag vet inte
om herr Brandt behövde den utgångspunkten
för att sedan själv göra en mycket
lång utläggning just om sambeskattningen.
Jag delar inte herr Brandts upp -

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

fattning att sambeskattningen inte är
något problem. Herr Brandt kom själv
in på att problemet ligger på progressionsplanet.
Men låt oss ta var fråga
för sig. I dag behandlar vi förvärvsavdraget,
men som herr Brandt vet skall
vi i morgon i bevillningsutskottet behandla
högerpartiets motion om skatteskalorna.
Denna motion går ut på en
höjning av tudelningsgriinsen, och då
kommer vi in på sambeskattningsfrågan.
Men den skall vi debattera senare.
Nu tycker jag att vi skall syssla med
förvärvsavdraget.

Ett och annat av vad herr Brandt
sagt återkommer jag till senare men det
är en del uttalanden som utskottet har
gjort som jag först vill beröra. Såvitt
jag kunnat finna grundar sig utskottets
avslagsyrkande främst på tre huvudskäl.
Jag har fäst mig vid samma uttryck
som fru Nettelbrandt åberopat.
Utskottet säger att man bör avvakta de
praktiska verkningarna av 1960 års reform,
innan man vidtar så vittgående
åtgärder som föreslagits i motionerna.
Vad menas med de praktiska verkningarna?
Menar utskottet därmed vad det
sagt på ett annat ställe i betänkandet,
och som fru Nettelbrandt också citerat:
»förvärvsavdragets effekt såsom pådrivande
faktor då det gäller gifta kvinnors
vilja att ta eller kvarstå i förvärvsarbete?»
Det är i så fall fråga om
de arbetsmarknadspolitiska effekterna.
Jag tror att det är och kommer att bli
både praktiskt och teoretiskt omöjligt
att kunna påvisa om 1960 års reform i
detta avseeende haft någon effekt alls.
Men det är inte det väsentligaste i sammanhanget,
som jag ser saken, ty förvärvsavdragets
storlek är en fråga om
att åstadkomma en rättvis beskattning
av förvärvsarbetande kvinnor med
minderåriga barn. Merkostnaderna för
vårdnaden av barnen är omkostnader
för inkomstens förvärvande och avdragen
måste kunna täcka dessa. De är
nu i många fall uppenbarligen för
låga.

5* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 14

138 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

Ett andra skäl för utskottets avslagsyrkande
är, att de föreslagna ändringarna
skulle medföra ett ytterligare
skattebortfall, särskilt för kommunerna.
Ilerr Brandt var även inne på den sidan
av saken. Utskottet menar att kommunerna
inte skulle kunna bära detta
bortfall utan en höjning av utdebiteringen.
Utskottet åberopar här att 1960
års reform beräknades minska kommunernas
skatteinkomster med 50 miljoner
kronor. Om jag inte hörde fel, ansåg
herr Brandt att även de förslag, som vi
nu fört fram, skulle medföra ett inkomstbortfall
på ytterligare 50 miljoner
kronor.

Principiellt är det inte riktigt att låta
ett eventuellt skattebortfall utgöra hinder
för en rättvis skattereform. Det är
på den punkten våra åsikter går isär.
Accepterar man ett sådant resonemang,
innebär det att man konserverar en
orättvis fördelning av skattebördan.

Att 1960 års reform beräknades minska
kommunernas skatteinkomster med
50 miljoner kronor berodde på att kvotavdraget
utsträcktes att gälla även vid
den kommunala beskattningen. Här
skedde en höjning av förvärvsavdraget
vid den kommunala beskattningen med
maximalt 1 700 kronor. Det var det som
gjorde att det beräknade skattebortfallet
för kommunerna blev så stort. Men
för staten inskränkte sig bortfallet till
35 miljoner kronor. Sådana beräkningar
grundar sig emellertid på senast tillgänglig
inkomststatistik. Ingen hänsyn
har tagits till den effekt på arbetsviljan,
som en lindring av skattetrycket
medför. Man får inte låta sig fixeras av
statistiska beräkningar eller statiskt
tänkande. En lindring av beskattningen
stimulerar utan tvekan arbetsinsatsen,
och inkomstbortfallet blir mindre än
det statistiskt beräknade — om det blir
något alls. På längre sikt kommer det
att förbättra statens och kommunernas
inkomster.

I samtliga motioner framläggs förslag
om utredningar i olika avseenden. Be -

villningsutskottets borgerliga ledamöter
har, som tidigare sagts, enats om en gemensam
reservation med begäran om
skyndsam översyn av reglerna för förvärvsavdrag.
Det är här, som utskottsmajoritetens
tredje avslagsskäl kommer
in: allmänna skatteberedningen.

Vi är, som herr Nilsson i Svalöv redan
påpekat, ganska vana vid att allmänna
skatteberedningen åberopas som
avslagsmotivering, så ofta det finns tillfälle
därtill. Det är visserligen sant, att
skatteberedningen skall pröva skattebördans
avvägning mellan gifta och ensamstående.
Men att förvärvsavdraget
därvid skulle komma att inta någon
mera framskjuten plats kan man ha rätt
att hysa sina tvivel om. Vi får ta fasta
på herr Brandts försäkran, eftersom bevillningsutskottets
ordförande tillhör
skatteberedningen och betrakta det som
en borgen för att frågan i varje fall
kommer upp till behandling inom
skatteberedningen. Men med sina vidlyftiga
direktiv har skatteberedningen
ändå så mycket att syssla med, att förvärvsavdraget
näppeligen kan få en särskilt
hög prioritet. Skatteberedningen
borde inte belastas med denna speciella
fråga. Den kunde mycket väl brytas ut
och behandlas för sig. Därigenom skulle
man undgå en förskjutning till en oviss
framtid.

Herr Brandt åberopade nu liksom i
debatten i höstas — och jag tror också
att fru Holmqvist gjorde det — professor
Leif Mutén som högste auktoritet.
Hans installationsföreläsning var ett intressant
och mycket friskt inlägg i debatten
om sambeskattningen. Bägge
parter kan säkerligen finna stöd hos
professor Mutén för både den ena och
den andra uppfattningen. Vi har aldrig
förnekat att frågorna om både sambeskattningen
och förvärvsavdraget är
komplicerade frågor. Fru Nettelbrandt
har redan anfört ett citat från professor
Muténs installationsföreläsning. Jag
skall anföra ett annat, som i den förra
delen torde ge stöd åt herr Brandts och

Nr 14 139

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

i den senare åt vår uppfattning: »Det är
begripligt att lagstiftarna resignerat och
har nöjt sig med en schablon — den
trista utvägen, när kravet på exakthet
blir kontrollmyndigheterna övermäktigt.
Men nog är det synd att ängslan för
missbruk skall leda till att förvärvsavdraget
ofta inte står i rimlig relation till
den faktiska kostnaden.»

Måste man då, herr Brandt, låsa fast
sig vid schablonavdraget? Jag kan hålla
med herr Brandt om att det inte bör
vara för högt och inte för lågt, ty då är
det orättvist. Vi tycker inte att man går
för långt, om man sätter schablonavdraget
vid 3 000 kronor men därutöver
medger avdrag för styrkta kostnader för
intäktens förvärvande. Det får man i
annan verksamhet. Varför skall det vara
så omöjligt att i detta fall påvisa vilka
kostnader man har för barnen? Man
har aldrig försökt och jag är rädd för
att det börjar bli något av en standardfras,
att »svårigheterna är så stora».
Man borde göra ett försök och se efter,
om det inte går att komma fram på den
vägen.

Till sist, herr Brandt, kan jag inte
underlåta att upprepa ett citat ur professor
Muténs installationsföreliisning:
»Förvärvsarbetande husmödrar i kvalificerade
yrken kan ibland finna, att deras
arbete är en dyrbar hobby.» Herr
Brandt kan väl ändå hålla med om att
skattereglerna inte skall vara sådana
att det skall vara en dyrbar hobby för
kvinnor inom kvalificerade yrken att
ha förvärvsarbete.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservation nr II av herr
Yngve Nilsson m. fl. och reservation nr
IV av herr Söderquist m. fl.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Här har förts en lång debatt
om Medborgarens och Aftonbladets
uppfattningar i vissa skattefrågor. Jag
hoppas att herr talmannen i detta skede
av debatten håller mig räkning för att

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

jag återgår till riksdagsbehandlingen och
riksdagsuppfattningen i dessa frågor.

Herr Brandt i Aspabruk antydde i
sitt första anförande, att han inte ville
framstå som skatteexpert. För egen del
skall jag gärna erkänna, att jag i likhet
med herr Brandt inte är någon expert
på skattefrågor. Men jag skall lova
kammaren att i motsats till herrar
Brandt och Björkman m. fl. inte citera
en rad uttalanden av dem som anses
vara skatteexperter. Jag skall i stället
framföra några lekmannamässiga reflexioner
kring en speciell fråga.

Jag har väckt en motion angående de
ensamstående familjeförsörjarnas problem.
Innan jag går in på en kort sakargumentering
kring den problematik,
som berörs i motionen, vill jag göra en
allmän reflexion om skattefrågan i nuläget.

Vi liar en stor skatteberedning, som
arbetar med den framtida uppläggningen
av skattesystemet. I det läget kan väl
inte några mera genomgripande skattereformer
anses tänkbara innan beredningen
liar slutredovisat sitt arbetsresultat.
Av detta drar jag slutsatsen, att
vi i ett sådant läge bör inrikta oss på
reformer som har utomordentlig social
angelägenhetsgrad, om vi skall göra någonting
på skattefältet.

En sådan fråga är beskattningen av
de ofullständiga familjerna, speciellt där
modern har förvärvsarbete, vilket är
det vanligaste fallet. Vi har i vår skattelagstiftning
inte tagit hänsyn till de
ofullständiga familjernas situation. I
motsats till högerns och folkpartiets representanter,
som skjuter höjningen av
förviirvsavdraget i förgrunden, vill jag
föra fram just de ofullständiga familjernas
svårigheter. Om vi nu skall försöka
göra en angelägenhetsgradering,
framstår dessa familjers problem som
det angelägnaste.

Under debatten här har upprepade
gånger framhållits att de ensamstående
familjeförsörjarna inte har rätt till förvärvsavdrag.
En annan orättvisa — och

140 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

det är den allvarligaste — är att det vid
en viss tidpunkt inträder en markant
försämring av den ensamståendes skatteförhållanden,
nämligen då det yngsta
barnet fyller 16 år. Då går vederbörande,
som alla vet, miste om barnbidraget,
550 kr. I visst fall utgår visserligen kompensation
genom det s. k. förlängda
barnbidraget eller studiebidraget.

Härtill kommer att vederbörande enligt
nu gällande regler får lägre ortsavdrag.
I högsta dyrortsgruppen sänks
avdraget från 4 000 till 2 000 kronor.
Efter den skattereform, som vi nyligen
har beslutat, blir det en sänkning från
4 500 kronor till 2 250 kronor.

Vidare beskattas de ensamstående familjeförsörjarna
efter skattetabellen för
ogifta, vilket innebär högre skatteuttag.
Denna olikhet i beskattningen för gifta
och ogifta är ju ett led i familjepolitiken,
men den drabbar de ensamstående
familjeförsörjarna hårt.

Jag vill också nämna folkpensionsavgiften.
Ensamstående betalar 600 kronor,
d. v. s. lika mycket som två makar
utan barn får betala. Det kan ifrågasättas
om det är rimligt att en ensamstående
moder som förvärvsarbetar skall
betala så mycket som 600 kronor.

Den försämring som alltså inträder
i de ofullständiga familjernas skatteförliållanden
rör sig inte om småbelopp.
En kvällstidning har om inte direkt citerat
ur den motion som jag avlämnat
så dock framfört samma tankegångar -—-jag tror det var herr Nilsson i Svalöv
som citerade ur artikeln. Man hade räknat
ut den sammanlagda skattehöjningen
på grund av förändringar i ortsavdragen
och den skattetabell som tilllämpas
efter det barnet har fyllt 16 år.
Tillsammans med bortfallet av barnbidraget
uppgår denna skattehöjning för
en familj med 10 000 kronors inkomst
till 1 350 kronor.

Här har vi, herr talman, ett tröskelproblem,
ett icke oväsentligt tröskelproblem
inom skattepolitiken, som vi
borde försöka lösa. I detta sammanhang

skulle jag vilja fråga högerns och folkpartiets
företrädare: Om vi nu försöker
göra en angelägenhetsgradering, vilket
problem är då viktigast att ta itu
med — det som jag här har skisserat och
som för all del högern och folkpartiet
också har tagit upp; eller att vidta en
så pass markant höjning av förvärvsavdraget
som till 4 000 kronor, vilket folkpartiet
föreslår, eller upp till 3 000 kronor?
Jag är för min del — det framgår
av min argumentation — övertygad
om att de ensamstående familjeförsörjarnas
problem är väsentligt angelägnare.

Jag kan inte anvisa någon patentlösning,
men vi har i motionen framhållit
att man borde fundera på att tillämpa
det högre ortsavdraget för ifrågavarande
familjeförsörjare under längre tid än
nu är fallet. Man borde tänka på konsekvenserna
av att barnbidraget försvinner.
Det är inte alla som går ut i förvärvslivet
vid 16 års ålder. De ensamstående
familjeförsörjarna i den gruppen
får en hel del bekymmer då barnbidraget
upphör. Då skolplikten förlängs
kommer detta problem att accentueras
ytterligare. Man bör också tänka
på förvärvsavdraget för de ensamstående
familjeförsörjarna. Jag skall inte argumentera
ensidigt, men det är väl ändå
ett faktum att en ensamstående som förvärvsarbetar
har högre levnadsomkostnader
än två förvärvsarbetande makar.
En ensamstående förvärvsarbetande mor
har ensam den barnuppfostrande uppgift,
som två förvärvsarbetande makar
delar. Detta har till följd att den ensamstående
modern antingen måste eftersätta
den viktiga barnuppfostringsuppgiften
eller också i viss mån försumma
hemmets skötsel.

Därtill kommer att de ofullständiga
familjerna ofta lever under ganska blygsamma
ekonomiska förhållanden. Den
fördyring på mat- och klädkontot, som
den ensamståendes förvärvsarbete medför,
blir därför dubbelt kännbar.

Jag har, herr talman, tidigare från
denna talarstol sagt, att dessa spörsmål

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14 141

är av sådan social angclägenhetsgrad,
att vi inte kan avvakta resultatet av allmänna
skatteberedningens arbete. Därför
vill jag på nytt rikta en vädjan speciellt
till finansministern att han tillsätter
en särskild utredning som tar
hand om just dessa spörsmål. Den skattemässiga
behandlingen av de ensamstående
familjeförsörjarna har obestridligen
vissa skönhetsfläckar, vilka vi borde
se som en hederssak att ta bort. Därför
vill jag, herr talman, särskilt understryka
utredningskravet i reservation
IV.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Det anförande som herr
Antonsson hållit och som slutade med
att han sade sig vara särskilt angelägen
om att understryka utredningskravet i
reservation nr IV hade följdenligt också
kunnat innehålla ett understrykande
av det krav som framförs i reservation
nr III, alldenstund den reservationen
tar upp just de frågor som herr Antonsson
så vältaligt har utvecklat. Det
finns faktiskt i folkpartiförslagct, som
innehålles i reservation nr III, t. o. m.
förslag till lagtext att träda i kraft omedelbart
och som går ut på en höjning av
förvärvsavdraget just för ogifta skattskyldiga
såväl med inkomst av eget arbete
som med inkomst av rörelse.

Herr talman! Jag ville bara göra det
påpekandet och efter herr Antonssons
anförande uttrycka min förvåning över
att detta förslag inte finns med i reservation
nr I. Jag vill också gärna, herr talman,
understryker vikten av de synpunkter
som anförts beträffande angelägenheten
av att de ensamståendes skattesituation
blir klarlagd.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det som jag vänder mig
mot i högerns och folkpartiets förslag
är att man där skjuter i förgrunden en
generell höjning av det allmänna förvärvsavdraget.
Vad jag försökt framhål -

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

Ia är att om vi skall göra en angelägenhetsgradering
så sätter jag en prövning
av de ensamstående familjeförsörjarnas
situation i första rummet.

I den motion jag väckt finns också
andra förslag än frågan om ortsavdrag
och förvärvsavdrag. Där begäres
en prövning av de ensamstående familjeförsörjarnas
situation i allmänhet. Det
avsnittet har varit hänvisat till lagutskott.
Det är därför jag i nuläget anser
att reservationen nr IV står i samklang
med den motion jag har väckt.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Eftersom Socialdemokratiska
kvinnoförbundets ställningstagande
till förvärvsavdraget har åberopats
i debatten vill jag säga några ord
därom. Det är riktigt att förbundet i en
skrivelse till den sittande skatteberedningen
i somras framförde en rad önskemål
särskilt beträffande familj ebeskattningen.
Vi begärde bl. a. förvärvsavdrag
för de ensamstående. Det kravet har
framförts tidigare i riksdagen av motionärer
från olika partier, så det är ingen
ny sak.

Vi begärde också andra skatteförändringar
för de ensamstående. Bl. a. ifrågasatte
vi om inte ensamstående föräldrar
borde få betala skatt enligt de skalor
som gäller för gifta i ytterligare två
år, d. v. s. tills barnen fyllt 18 år, och
behålla det dubbla ortsavdraget lika
länge. Vi resonerade vid det tillfället
också så, att om man är intresserad av
de ensamståendes ekonomi så gäller det,
som herr Antonsson framhöll, att inte
stirra sig blind bara på skattefrågorna.
Det är nödvändigt att se rent allmänt på
den åldersgräns vid vilken man benämner
barnen vuxna. Om en förlängd skolplikt
införes, får de unga vid allt högre
ålder fortfarande vara utan egen inkomst,
och i synnerhet för ensamstående
föräldrar kan situationen bli svår
att klara, då barnbidraget bortfaller,
då man får de ogiftas skatteskala, då
man kanske inte får behålla sin änke -

142 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fin.

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

pension, då barnpensionen går bort
o. s. v. Det är en hel rad sociala förmåner,
som bortfaller när barnen fyller
16 år. Det är därför, vi har begärt att
åldersgränsen skall höjas inte bara i
fråga om beskattningen.

Vi har också framfört önskemål beträffande
familjebeskattningen i allmänhet.
Vi har sagt att de olika förslagen
måste vägas mot varandra och att
förvärvsavdraget då inte heller bör vara
orubbligt vid den höjd det nu har. När
förvärvsavdraget skall ändras och man
gör avvägningen, bör man inte bara
tänka på att höja den totala summan
från 2 000 till 3 000 eller 4 000 kronor,
utan man bör också fundera på att höja
det procenttal efter vilket avdraget beräknas.
Detta verkar nämligen i botten
på inkomsten. När vi hade givit uttryck
för den uppfattningen på sommaren,
tog folkpartiet visst intryck av detta
och framlade i höstas ett förslag om
höjning av procentsatsen till 25 procent
i stället för som tidigare 20 procent.
Folkpartiet kommer igen med detta förslag
nu. Jag tycker att det är en riktig
väg att gå, om man skall förändra förvärvsavdragen,
att man ser till att höjningen
av dem även verkar i botten.

Självklart menar jag, att de ensamstående
föräldrarnas situation i mindre
grad är beroende av beskattningsförhållanden
än av inkomstförhållandena.
Det gäller att skaffa dem inkomster.

Om förvärvsavdragen skulle jag vilja
säga, att de avses ersätta de extra kostnader
som en mamma eller en familj
får, när mamman går ut till förvärvsarbete.
De är motiverade — herr Björkman
har framhållit detta vid många tillfällen,
då han krävt en höjning — av
kravet på rättvisa mellan familjer med
två föräldrar som har inkomster och
familjer där bara en har inkomst genom
förvärvsarbete. Skall man skapa rättvisa,
får man alltså se till även den
senare partens förhållanden, alltså den
familj där det bara finns en inkomst,
innan man ändrar förvärvsavdraget för

dem som har två inkomsttagare i familjen.
När en mamma i dag stannar
hemma, därför att hon får barn, så ökas
inte bara familjens utgifter på grund av
barnen, utan hustrun avsäger sig också
en inkomst. Det blir ett stort inkomstbortfall,
och därför får man väga påfrestningarna
hos den familj där det
bara finns en inkomst mot de skatter
och förvärvsomkostnader, som följer,
då det finns två förvärvsinkomster.

Då kommer jag fram till, att det i dag
gäller att skapa rättvisa mellan barnlösa
familjer och familjer med barn.
Man kan dra den slutsatsen, att över
huvud taget måste samhället ta större
ansvar för barnförsörjningen, vare sig
det är fråga om en familj där man har
två inkomster eller en familj med endast
en inkomst. Jag är synnerligen glad
över att man så allmänt är inne på tanken
att samhället bär ansvar för barnfamiljerna.
Det ansvaret kan inte bara
tagas genom att man gör skatteförändringar;
det måste tagas även på annat
sätt.

Herr Antonsson var inne på frågan
om de ensamstående i detta sammanhang.
Jag har ingenting emot herr Antonssons
tanke att man skulle ta deras
problem i förtur. Man bör vid reformverksamheten
ta de ensamstående föräldrarnas
både skatte- och inkomstförhållanden
i förtur. Jag har talat för det
tidigare. Vi har i särskild skrivelse till
skatteberedningen begärt att man skulle
ta familjebeskattningen över huvud taget
i förtur.

Man får hoppas att det allmänna intresse
för barnfamiljerna som här kommit
till uttryck resulterar i förändringar
både inom beskattningen och på annat
sätt för dessa familjer så att reformer
till förmån för dessa kommer att
genomföras snabbare än man skulle ha
kunnat förvänta om man inte haft detta
intresse för deras problem.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Fru Eriksson i Stock -

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14 143

holm framhöll alldeles riktigt att man
inte genom åtgärder på skatteområdet
kan lösa alla de problem som ensamstående
familjeförsörjare har. Emellertid
må det väl tillåtas en ledamot av
skatteberedningen att säga att om nu
Socialdemokratiska kvinnoförbundet
gjort en framställning till allmänna
skatteberedningen om åtgärder på skatteområdet,
så måste det innebära att
förbundet menar att här finns en hel
del att göra.

Herr Antonsson framhöll en del synpunkter
som jag kan instämma i. De
överensstämmer nämligen med tankegångar
som är framförda i motioner
från vårt håll. Sedan började emellertid
herr Antonsson polemisera emot högern
och folkpartiet samtidigt som han yrkade
bifall till en reservation som är gemensam
för de tre oppositionspartierna.
Herr Antonsson sade att om vi skall
göra en angelägenhetsgradering skall vi
i första hand se till de ensamstående
barnförsörjarna och i andra hand höja
förvärvsavdraget.

Låt mig peka på att det finns en möjlighet
att tillgodose de ensamstående
barnförsörjarna och även det krav som
fru Eriksson nämnde, kravet på en höjning
av förvärvsavdraget för alla förvärvsarbetande
hustrur som har minderåriga
barn, nämligen genom att rösta
på reservationen III. Den reservationen
innebär dels en höjning av förvärvsavdraget
i allmänhet och dels att ensamstående
barnförsörjare omedelbart får
rätt till förvärvsavdrag. Därför tycker
jag att herr Antonsson förutom på reservation
nr IV också borde rösta på
reservation nr III. Det är den enda möjligheten
att omedelbart kunna tillgodose
de ensamstående barnförsörjarna i
detta hänseende.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! I den motion som jag
har talat för har vi inte ensidigt tagit
upp frågan om förvärvsavdraget utan
vi har pekat på de spörsmål som även

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

fru Eriksson i Stockholm varit inne på
om höjning av åldersgränsen för barnbidrag
m. m. Prövning därav har förevarit
i lagutskott, och det är därför,
herr talman, som jag fortfarande anser
att man tillgodoser våra synpunkter i
motionen i detta avsnitt genom att rösta
på och stå fast vid yrkandet i reservationen
nr IV.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. .4

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till reservationen I)
av herrar Gustaf Elofsson och Eriksson
i Eäckmora; 3:o) bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till reservationen
II) av herr Yngve Nilsson
m. fl.; samt 4:o) bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till reservationen
III) av herr Söderquist
m. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Nilsson i
Svalöv begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de tre återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann
den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde dock herr
Nilsson i Svalöv votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontraproposition i voteringen om
kontraproposition i huvudvoteringen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den under 3:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande sistnämnda
kontraproposition begärde dock
fru Nettelbrandt votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: -

144 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m, m.

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. A) i bevillningsutskottets betänkande
nr 24 antager utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranledes
av bifall till reservationen II) av
herr Yngve Nilsson m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till
reservationen III) av herr Söderquist
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 33 ja och 45 nej, varjämte
136 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i den förberedande voteringen
antagit den under 4 :o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. A) i bevillningsutskottets
betänkande nr 24 antager utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föranledes av bifall till reservationen

I) av herrar Gustaf Elofsson och Eriksson
i Bäckmora, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till reservationen
III) av herr Söderquist m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 38 ja
och 44 nej, varjämte 132 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 4:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets betänkande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen III) av herr Söderquist
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnde
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Nettelbrandt begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 106 ja och 45 nej,
varjämte 63 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14 145

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen IY);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets betänkande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
IV) av herr Söderquist
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 106 ja och 107 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
IV) av herr Söderquist m. fl.

Mom. C

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Sänkning av drivmedelsskatterna, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 27, i anledning av väckta motioner
om sänkning av drivmedelsskatterna,
m. m.

Sänkning av drivmedelsskatterna, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 150
av herr Ragnar Bergh samt II: 201 av
herr östlund och fru Boman, vari hemställts,
»att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om att Kungl.
Maj:t måtte framlägga förslag till sådan
differentiering av bensinskatten, att utförsäljningspriset
på bensin kan sättas
lika inom skilda delar av landet»;

II) de likalydande motionerna 1:156
av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och
II: 197 av herr Jansson i Benestad m. fl.,
vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta
sänka bensinskatten med 5 öre per
liter»;

III) de likalydande motionerna I: 335
av herr Hagberg m. fl. och II: 413 av
herr Heckscher m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga följande

1) Förslag
till

förordning angående ändrad lydelse av
2 § förordningen den 7 april 1961 (nr
372) om bensinskatt

Härigenom förordnas, att 2 § förordningen
den 7 april 1961 om bensinskatt
skall erhålla följande ändrade lydelse.

2 §.

Skatten utgår med trettiotre öre för
liter.

Skatten beräknas---av volymen.

Denna förordning träder i kraft den 1
april 1962.

2) Förslag
till

förordning om ändring av 5 § förordningen
den 15 december 1961 (nr 653)
om brännoljeskatt

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen
den 15 december 1961 om bränn -

146 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Sänkning av drivmedelsskatterna, m. m.

oljeskatt skall erhålla följande ändrade
lydelse.

5 §.

Skatten utgår med trettio öre för liter,
dock att skatt, som erlägges av tillverkare
eller registrerad leverantör eller
vid införsel, skall utgöra tjugosju öre för
liter.

Skatten beräknas — — — av volymen.

Denna förordning träder i kraft den
1 april 1962.

IV) de likalydande motionerna I: 341
av herr Lundström m. fl. och II: 417
av herr Ohlin m. fl., vari bl. a. hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
sänka skatten på bensin med 5 öre per
liter och på motorbrännolja med 4 öre
per liter fr. o. m. den 1 april 1962 samt
att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderliga författningsändringar; V)

de likalydande motionerna I: 361
av herr Nils-Eric Gustafsson samt II: 437
av herrar Larsson i Hedenäset och Nilsson
i Tvärålund, vari hemställts, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om skyndsam utredning
samt förslag rörande åtgärder, förslagsvis
differentiering eller restitution av
bensinskatten, syftande till ett enhetligt
bensinpris för hela landet»;

VI) de likalydande motionerna 1:457
av herr Bengtson m. fl. och 11:542 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts, »att
riksdagen med giltighet från den 1 juli
1962 måtte besluta

1) om sänkning av bensinskatten med
två öre per liter,

2) om sänkning av brännoljeskatten
med fyra öre per liter, samt

att vederbörande utskott mätte utarbeta
förslag till härför erforderliga
författningsändringar och övergångsbestämmelser»; VII)

motionen I: 467 av herrar Ferdinand
Nilsson och Georg Carlsson, vari
hemställts, »att riksdagen måtte besluta

sänka skatten på brännolja för budgetåret
1962/63 med 4 öre»; ävensom

VIII) motionen II: 545 av herrar Larsson
i Norderön och Börjesson i Falköping,
vari hemställts, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om skyndsam prövning och förslag rörande
differentiering av bensinskatten
antingen vid det direkta skatteuttaget
vid försäljningen eller genom restitutionsförfarande,
så att priset på bensin
kan hållas enhetligt i hela landet,
i enlighet med vad som anförts i motionen».

Beträffande motionerna 1:341 och
II: 417 upptoge utskottet i detta betänkande
till behandling endast de yrkanden,
som avsåge drivmedelsbeskattningen.
övriga i motionerna framställda
yrkanden behandlade utskottet i andra
sammanhang.

Utskottet hemställde,

beträffande bensinskatten

I) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 156
av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och
II: 197 av herr Jansson i Benestad m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 335
av herr Hagberg m. fl. och 11:413 av
herr Heckscher m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:341
av herr Lundström m. fl. och II: 417 av
herr Ohlin m. fl., samt

4) de likalydande motionerna I: 457
av herr Bengtson m. fl. och 11:542 av
herr Hedlund m. fl.,

samtliga motioner i vad de avsåge
bensinskatten,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

beträffande brännoljeskatten

II) att riksdagen — i anledning av
de inbördes likalydande motionerna
I: 335 av herr Hagberg m. fl. och II: 413
av herr Heckscher m. fl., I: 341 av herr
Lundström m. fl. och 11:417 av herr
Ohlin m. fl. samt I: 457 av herr Bengtson
m. fl. och II: 542 av herr Hedlund m. fl.
ävensom motionen I: 467 av herrar Fer -

Onsdagen den 4 april 1962 fm. Nr 14 147

Sänkning av drivmedelsskatterna, m. m.

dinand Nilsson och Georg Carlsson, brännoljeskatten — måtte antaga fölsamtliga
motioner i vad de avsåge jande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 15 december 1961 (nr 653)

om brånnoljeskatt

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 15 december 1961 om bränn -

oljeskatt skall erhålla ändrad lydelse p;

Gällande lydelse
5 §.

Skatten utgår med trettiofyra öre
för liter, dock att skatt, som erlägges
av tillverkare eller registrerad leverantör
eller vid införsel, skall utgöra allenast
trettioett öre för liter.

Därest särskilda förhållanden det föranleda,
äger kontrollstyrelsen medgiva,
att skatt skall erläggas med allenast
trettioett öre för liter även av registrerad
förbrukare, om dennes förbrukning
av brännolja för drift av motor i motorfordon
är av betydande omfattning.

Skatten beräknas-------

sätt nedan angives.

Föreslagen lydelse
5 §.

Skatten utgår med trettio öre för liter,
dock att skatt, som erlägges av tillverkare
eller registrerad leverantör eller
vid införsel, skall utgöra allenast tjugosju
öre för liter.

Därest särskilda förhållanden det föranleda,
äger kontrollstyrelsen medgiva,
att skatt skall erläggas med allenast tjugusju
öre för liter även av registrerad
förbrukare, om dennes förbrukning av
brännolja för drift av motor i motorfordon
är av betydande omfattning.

--av volymen.

Donna förordning träder i kraft den 1 april 1962.

beträffande ett enhetligt bensinpris
för hela landet

III) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:150
av herr Ragnar Bergh samt II: 201 av
herr östlund och fru Boman,

2) de likalydande motionerna 1:361
av herr Nils-Eric Gustafsson samt II: 437
av herrar Larsson i Hedenäset och
Nilsson i Tvärålund, samt

3) motionen II: 545 av herrar Larsson
i Norderön och Börjesson i Falköping,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Söderquist, Gustaf Elofsson,
Stefanson, Yngve Nilsson, Nordenson,
Gustafson i Göteborg, Nilsson i
Svalöv, Christenson i Malmö och Björkman,
vilka — under åberopande av innehållet
i de inbördes likalydande mo -

tionerna I: 156 av herr Ferdinand Nilsson
m. fl. och 11:197 av herr Jansson
i Benestad m. fl., I: 335 av herr Hagberg
m. fl. och II: 413 av herr Heckscher
m. fl. samt 1:341 av herr Lundström
m. fl. och II: 417 av herr Ohlin m. fl. i
vad de avsåge bensinskatten -— ansett
att utskottet under punkten I) bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till förenämnda
motioner och med avslag å de
likalydande motionerna 1:457 av herr
Bengtson m. fl. och II: 542 av herr Hedlund
m. fl., måtte antaga följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 2 §
förordningen den 7 april 1961 (nr 372)
om bensinskatt

Härigenom förordnas, att 2 § förordningen
den 7 april 1961 om bensinskatt

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

148 Nr 14

Sänkning av drivmedelsskatterna, m. m.

skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

2 §.

Skatten utgår med trettiotre öre för
liter.

Skatten beräknas — — —-av volymen.

Denna förordning träder i kraft den
1 april 1962.

II) av herr Vigelsbo, som ansett att
utskottet under punkten I) bort hemställa
att riksdagen med bifall till de
likalydande motionerna I: 457 av herr
Bengtson m. fl. och II: 542 av herr Hedlund
m. fl. samt med avslag å de inbördes
likalydande motionerna 1:156 av
herr Ferdinand Nilsson m. fl. och II: 197
av herr Jansson i Benestad m. fl., I: 335
av herr Hagberg m. fl. och 11:413 av
herr Heckscher m. fl. samt I: 341 av
herr Lundström m. fl. och II: 417 av
herr Ohlin m. fl., samtliga motioner i
vad de avsåge bensinskatten, måtte antaga
följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 2 §
förordningen den 7 april 1961 (nr 372)
om bensinskatt

Härigenom förordnas, att 2 § förordningen
den 7 april 1961 om bensinskatt
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

2 §.

Skatten utgår med trettiosex öre för
liter.

Skatten beräknas —--av voly men.

Denna förordning träder i kraft den 1
juli 1962.

III) av herrar John Ericsson, Einar
Eriksson och Erik Jansson, fröken Ranmark
samt herrar Wikner, Brandt i
Aspabruk, Allard, Kärrlander, Wiklund

i öjebyn och Engkvist, vilka ansett att
utskottet under punkten II) bort hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 335
av herr Hagberg m. fl. och II: 413 av
herr Heckscher m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 341
av herr Lundström m. fl. och II: 417 av
herr Ohlin m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:457
av herr Bengtson m. fl. och II: 542 av
herr Hedlund m. fl., samt

4) motionen 1:467 av herrar Ferdinand
Nilsson och Georg Carlsson,

samtliga motioner i vad de avsåge
brännoljeskatten,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV) av herr Vigelsbo, som ansett att
utskottet under punkten III) bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 150
av herr Ragnar Bergh samt II: 201 av
herr östlund och fru Boman, de likalydande
motionerna I: 361 av herr NilsEric
Gustafsson samt II: 437 av herrar
Larsson i Hedenäset och Nilsson i
Tvärålund samt motionen 11:545 av
herrar Larsson i Norderön och Börjesson
i Falköping, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam prövning
och förslag rörande differentiering av
bensinskatten antingen vid det direkta
skatteuttaget vid försäljningen eller genom
restitutionsförfarande, så att priset
på bensin kunde hållas enhetligt i hela
landet, i enlighet med vad i reservationen
anförts.

Utskottet hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Den fråga som nu blir
föremål för riksdagens behandling
finns det all anledning att belysa ur
ett vidare perspektiv. Bilismen har ju
skapat en ny tidsepok, och motortrafiken
har fullständigt omdanat samhället.
Bilarna har — ehuru i större skala

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

— återupprepat järnvägarnas tidigare
revolutionsverk.

Till det allmänna ekonomiska uppsving
för vårt land som bilen i själva
verket åstadkommit har icke minst bidragit
den snabbhet varmed nyttotrafiken
förstod att anamma det nya befordringsmedlet
i sin tjänst. Varutransporterna
har gjorts snabbare, billigare
och mera lättframkomliga —- allt
förbättringar vilka givetvis inte kunnat
undgå att gynnsamt påverka den
allmänna livaktigheten inom näringslivet.
Bilismen har även brutit landsbygdens
isolering i vårt vidsträckta
land.

Efter denna inledning, herr talman,
övergår jag till utskottets utlåtande. De
nya skattesatser som trädde i kraft vid
årsskiftet innebär en sammanlagd höjning
av drivmedelsskatterna med 140
miljoner kronor genom att bensin- och
motorbrännoljeskatterna höjdes med 5
öre respektive 4 öre per liter under
höstriksdagen. Höjningen är enligt utskottet
nödvändig för att kompensera
skattebortfallet genom lättnaderna i
inkomstskatterna och för att inte drivmedlen
skulle förbilligas i relation till
andra varor då omsättningsskatten höjdes.
Hänsyn borde emellertid enligt min
mening ha tagits till att drivmedlen
redan förut var hårt beskattade. Skatten
är nu 47 öre per liter för bensinen,
och motorbrännoljan beskattas med
36,5 öre per liter. Skattesatserna motsvarar
60 respektive 55 procent av försäljningspriset.
Räknar man det genomsnittliga
cif-priset under år 1961,
som var 16 öre per liter, är statsbeskattningen
av bensin nära 300 procent.

I riksdagen, och även från skilda
samhällsgruppers sida, har man reagerat
mot att omsättningsskatten lägges
ovanpå befintliga höga punktskatter.
Bensinskattens höjning med 5 öre får
en liknande funktion.

Då statsfinansiella skäl inte kan anses
föreligga för drivmedelsskatternas

Nr 14 149

Sänkning av drivmedelsskatterna, m. m.

höjning, borde avgörande vikt tillmätas
den kostnadsspridande effekten av
skattehöjningen. Den hårda bensinbeskattningen,
som utskottsmajoriteten
vidhåller, avslöjar en negativ inställning
till motorismen.

Genom brännoljeskatten kostnadsbelastas
den dieseldrivna nyttotrafiken
mycket hårt; det drabbar särskilt
bussföretagen på landsbygden men
även lastbils- och drosktrafiken. Visserligen
har statsmakterna för budgetåret
anvisat ett anslag av 2 miljoner
kronor som stöd till linjetrafik med
buss på landsbygden, men detta system
med bidrag åt viss linjetrafik på landsbygden
är grundat på individuell prövning,
vilket inger betänkligheter och
vållar administrativa besvär och kostnader.
En sänkning av motorbrännoljan
med 5 öre blir i stället en kostnadslättnad
för hela branschen med 20
miljoner kronor. Detta är en rejäl linje.
I detta sammanhang bör man erinra
om att vi tillhör de toppbeskattade nationerna.
Motorbränslebeskattningen i
Norge är 10 procent på konsumentpriset,
och i Danmark är oljan skattefri.
Det är inte att undra på att busstrafiken
på landsbygden med långa avstånd
mellan tätorterna blir oekonomisk
med en skatt på 55 procent och
att de allmänna transportmedlen i städerna
i regel är förlustbringande. Från
transportekonomisk konkurrenssynpunkt
kan det inte vara gagnande för
lastbilstrafiken att vi har alltför höga
motorbrännoljeskatter jämfört med
våra grannländer Danmark och Norge.
Det har uppstått en mängd krångel vid
de norska gränsstationerna, och kontrollstyrelsen
lär hålla på med att utfärda
vissa bestämmelser.

När det gäller vägbudgetens finansiering
föreslås i statsverkspropositionen
visserligen en höjning av anslagen
till vägväsendet med sammanlagt 140
miljoner kronor, men även med en sådan
uppräkning av anslagen beräknas
inkomsterna under vägbudgeten nästa

150 Nr 14 Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Sänkning av drivmedelsskatterna, m. m.

budgetår överstiga utgifterna med
186,8 miljoner kronor. Med vårt förslag
blir det ändock 50 miljoner kronor
över till budgetutjämningsfonden.

Budgetsituationen har med andra ord
visat att det för vägbudgetens finansiering
inte är nödvändigt att ytterligare
höja drivmedelsskatterna. Det finns
ingen anledning att avvika från principen
att vägkostnaderna bör täckas
genom motsvarande uttag av bilskattemedel.
Vägväsendets behov kan helt
tillgodoses i den i statsverkspropositionen
föreslagna omfattningen med de
före årsskiftet gällande lägre skattesatserna
för bensin och motorbrännolja.
Skulle en höjning i framtiden bli nödvändig
med hänsyn till vägbyggandets
då föreliggande behov får den genomföras
vid den tidpunkten.

Centerpartiets ställning i bensinfrågan
ger ett splittrat intryck. Herr Vigelsbo,
som är en mycket uppskattad
utskottskollega, befinner sig i en kluven
situation. Centerpartiets förtroenderåd
vill sänka bensinskatten med 2
öre, medan flertalet av herr Vigelsbos
partivänner går på oppositionens 5-öreslinje. Bensinskatten drabbar hårdast
landsbygdens folk som i regel inte
har allmänna kommunikationsmedel
till sitt förfogande. Jag förstår inte förtroenderådets
motion, när man vill
dela upp motortrafikanterna i två kategorier,
»nyttotrafiken» och »personbilsektorn».
Det finns väl hundratusentals
nyttotrafikanter även inom
»personbilssektorn», inte minst bland
jordbrukarna.

En sänkning av drivmedelsskatterna
skulle medföra en kostnadssänkning
såväl för bilismen och trafikväsendet
som för företagsamheten och samhällsekonomien
i dess helhet. Inte minst i rådande
situation med det pressade kostnadsläget
skulle en utebliven skattehöjning
på drivmedel vara till gagn för
den allmänna ekonomiska utvecklingen.

Motortrafiken har under många år

från statsmakternas sida varit föremål
för en behandling, som avslöjar stor
brist på förståelse för dess samhällsgagnande
positiva betydelse. Vi bör
skapa ett bilvänligt samhälle och inte
hejda utvecklingen genom kännbara
skattepålagor.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag när det gäller motorbrännoljeskatten,
som innebär en sänkning
av skatten med 4 öre per liter.

I fråga om bensinskatten yrkar jag
bifall till herr Söderquists m. fl. reservation,
vilket innebär en sänkning
av skatten med 5 öre per liter.

Herr DÅRLIN (h):

Herr talman! Den 14 december förra
året debatterade vi här i kammaren
skäligheten av en med fem öre per liter
höjd bensinskatt. Utskottsmajoritetens
talesman, herr Kärrlander, påstod
då bl. a.: »Det kommer att uppstå ett
underskott på mellan 60 och 70 miljoner
kronor per budgetår om man
skall fortsätta att driva en expansiv
vägpolitik.»

Men i ärlighetens namn måste jag
också relatera herr Kärrlanders uppgifter
om att vi på 1970-talet kommer
att få 200 000 å 300 000 fler bilar än
när prognosen uppgjordes. Förmodligen
på grund av ett förbiseende glömde
herr Kärrlander att tala om för
kammarledamöterna med hur många
hundra miljoner kronor automobilskattemedelsfonden
kommer att öka, om
dessa uppgifter stämmer, vilket jag förmodar
att de gör. Enligt mitt bedömande
kommer pengar att tillföras
fonden i ett alltmer ökat tempo, och
därför är allt tal om höjning eller bibehållande
av nuvarande drivmedelsskalt
orealistiskt.

Jag återkommer till herr Kärrlanders
anförande den 14 december, där
han sade: »Det är svårt att finna något
land i Europa som har billigare bensin
än vi har i vårt land.» Denna herr
Kärrlanders uppgift är tyvärr felaktig

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14 151

och ej på något sätt en bärande motivering
för bibehållande av nuvarande
bensinskatt. Enligt vad jag kan förstå
har herr Kärrlander ganska flyktigt
studerat bensinpriserna i Europa. I
Österrike kostar bensinen 64 öre per
liter och i Schweiz mellan 50 och 53
öre per liter. I Sverige är priset 78
å 80 öre.

Vad jag hittills anfört är inga nyheter
för kammarledamöterna. Men tyvärr
har de senaste veckornas mindre
goda nyheter om näringslivet och dess
svårigheter aktualiserat frågan om vi
skall upprätthålla en drivmedelsbeskattning
av den storlek vi har i dag.

Från högerhåll och företagarhåll har
vi flera gånger varnat för ett alltför
högt skattetryck, och vi har bl. a. varnat
för ökning av drivmedelsskatten,
eftersom sådana åtgärder även kommer
att negativt påverka det svenska
näringslivet. I dag är det ett ostridigt
faktum att företagens orderstockar på
många håll i landet har minskat. Permitteringar
har vidtagits och nya permitteringar
är förestående, vilket klart
framgår av de senaste veckornas tidningsnotiser.
Arbetsmarknadsmyndigheterna
lär i varje fall på vissa håll
vara oroliga för sysselsättningen under
den närmaste framtiden. I dagens
tidningar ser vi att läget är betydligt
mer oroande än många tänkt sig. Generaldirektör
Bertil Olsson har ju varnat
för arbetslöshet, om inte förr så
till vintern.

Jag är fullt införstådd med att den
vidtagna höjningen av drivmedelsskatten
ej kan ha utlöst de permitteringar
som det talas om i dagens tidningar.

Men alla skatteökningar och alla företagshämmande
åtgärder kommer att negativt
påverka företagens möjligheter att
behålla de nu anställda och att utvecklas.

Den internationella konkurrensen har
skärpts, och jag måste därför fråga: Är
det en realistisk politik att envisas med
den ytterligare belastning av närings -

Sänkning av drivmedelsskatterna, m. m.

livet, som den höjda drivmedelsskatten
utgör?

Beträffande skatten på brännolja måste
jag säga att när man studerar reservationen
nr III av herr John Ericsson
m. fl. blir man faktiskt förvånad. Där
skriver reservanterna bl. a.: »Utskottet
vill även framhålla, att den senast vidtagna
höjningen av skatten på motorbrännolja,
som före den 1 januari 1962
utgjorde 30 öre por liter, genom den
omläggning av beskattningen, som samtidigt
genomfördes, i realiteten för åtskilliga
förbrukare — däribland flertalet
bussföretag -— inte innebar en höjning
av skattesatsen med fyra öre utan
endast med ett öre per liter. Alla de förbrukare,
som före den 1 januari i år
inköpte motorbrännolja i obeskattat
skick och inte åtnjöt rätt till s. k. skattefria
avdrag men som efter nämnda
tidpunkt inköper beskattad olja, erlägger
nämligen skatt efter den lägre skattesatsen,
31 öre per liter.»

Varför skall vi, mina damer och herrar,
med den motiveringen envisas med
att bibehålla skatten på motorbrännolja,
när inte skatten ger de beräknade 20
miljoner kronorna utan en ren bagatell
på 5 miljoner? Med den argumentering
som förts här i reservationen borde
alla på den punkten kunna vara
överens med utskottsmajoriteten.

Flertalet av denna kammares ledamöter
och säkerligen även majoriteten av
Sveriges folk önskar en skyndsam övergång
till högertrafik. Jag förmodar att
kommunikationsministern inom kort
presenterar en proposition om övergång
till högertrafik, och då kan vi
vara övertygade om att nya skattekrav
kommer att resas mot bilismen i form
av ytterligare ökning av bensinskatten.

Centerpartiet navigerar på ett underligt
sätt i denna fråga. En del centerpartister
med herr Hedlund i spetsen
önskar ökade pålagor för den svenska
bilismen till förfång för bl. a. landsbygdens
befolkning och till förfång för
företagarna, som herr Hedlund från

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

152 Nr 14

Sänkning av drivmedelsskatterna, m. m.

denna talarstol så ofta sagt sig vilja
stödja. En del andra centerpartister
med herr Gustaf Elofsson i spetsen har
däremot samma uppfattning i frågan
som vi inom högerpartiet.

Den 30 juni detta år beräknas bilskattemedelsfonden
uppgå till cirka 870 miljoner
kronor och beviljade men ej använda
väganslag till 380 miljoner kronor.
Följaktligen är ett bibehållande av
nuvarande drivmedelsbeskattning inte
erforderligt för vägbyggen. Den drabbar
dessutom orättvist landsbygdens nyttotrafik
och fördyrar transporterna för
näringslivet.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
dels få yrka bifall till bevillningsutskottets
betänkande nr 27 under punkten
II angående brännoljeskatten, dels
att få yrka bifall till reservationen nr
1 av herr Söderquist m. fl.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Riksdagen har i dag att
ta ställning till frågan om sänkning av
bensin- och brännoljeskatterna. Under
utskottsbehandlingen av dessa frågor
har utkristalliserats tre olika önskemål.
Det ena har kommit till uttryck i utskottets
förslag om oförändrad skatt, det
andra är förslaget om sänkning med 2
öre per liter, och det tredje slutligen
återfinnes i den reservation som förordar
5 öres sänkning per liter. Dessutom
har vi utskottets förslag om sänkning
av brännoljeskatten med 4 öre per liter
samt en reservation om oförändrad skatt
i det avseendet.

I centerpartiets motion i fjol angående
bensinbeskattningen anfördes bl. a.
att ökade anslag till vägväsendet är nödvändiga
och att det inte minst ur trafiksäkerhetssynpunkt
är nödvändigt att
även vägunderhållet i övrigt intensifieras.
Vi framhöll också att ombyggnad
av vägar måste ske tidigare än vad som
förutsatts i löpande flerårsplaner. I samma
motion framhöll vi även att mera
pengar måste satsas på länsvägarna, se -

dan riksvägarna rustats upp. Slutligen
framhöll vi också att de ökade medel
som inflyter genom den av oss förordade
höjningen av bensinskatten omedelbart
bör tas i anspråk för vägväsendet,
i första hand för underhållsåtgärder,
och vi underströk dessutom att en
förbättrad vägstandard betyder minskad
förslitning av bilmaterialet och möjliggör
väsentliga besparingar i bensinförbrukningen.

Av dessa skäl föreslog vi då en höjning
med 3 öre per liter bensin. Denna
partiets ståndpunkt har nu på nytt understrukits
i en partimotion, 1:457 och
II: 542. I en reservation till bevillningsutskottets
här föreliggande betänkande
har jag också tillåtit mig att ytterligare
understryka denna partiets mycket väl
motiverade ståndpunkt.

Utöver dessa motionens motiveringar
för ett kraftigt medelstillskott till vägväsendet
kan anföras ytterligare ett
flertal skäl. Vi har sagt att ett intensifierat
arbete på länsvägarnas iståndsättande
snabbt måste komma till stånd.
På de störa riksvägarna, autostradorna,
har under de senaste åren nedlagts mycket
störa belopp. Vi är fullt medvetna
om att de stora huvudvägarna måste
iståndsättas innan vägnätet i övrigt kommer
i tur, och därför skall ingen anmärkning
riktas mot den förda vägpolitiken
i den punkten. Nu torde emellertid
det arbetet ha fortskridit så långt
att länsvägarna kan komma i åtanke i
enlighet med centerpartiets önskemål,
vilka inte på något sätt har emotsagts
vare sig från regeringen eller vägmyndigheterna.
Vi bringar härför dessa våra
önskemål och krav till förnyad erinran.

Nu sägs det att de skäl som varit avgörande
för de reservanter som förordat
en sänkning med 5 öre är omsorgen om
landsbygdens och glesbygdernas folk
samt de kostnadsökningar man där skulle
få vidkännas. Det ligger en del sanning
däri, och det har herr Christenson
i Malmö redan tidigare i dag påpekat.
Men lika visst är att den största miss -

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

hushållning som kan tänkas är att med
bil försöka ta sig fram på dåligt underhållna
läns- och bygdevägar. Sådan
misshushållning föreligger också nu för
alla dem som färdas på våra läns- och
bygdevägar, vilket vi har understrukit i
vår partimotion.

Jag vill här ta några exempel. Jag frågar
sålunda: Vad kostar det att tvätta
en bil efter färd på dessa dåliga vägar?
Jo, det kostar mellan 7 kronor
och 7 kronor 50 öre, vilket med en bensinskatt
på 3 öre räcker till en körning
på 200 mil. Med 5 öres skatt kan man
köra 140 mil. Denna utgift för biltvätt
har inte de bilförare några bekymmer
med som får köra på permanentade vägar,
åtminstone inte i samma utsträckning
som de förare vilka är nödgade att
färdas på dåliga bygdevägar.

Råkar man dessutom ut för en skada
på bilen, när man kör på krokiga och
gropiga läns- och bygdevägar, så torde
det inte vara möjligt att få den reparerad
på verkstad utan att det kostar minst
100 kronor. Dessa 100 kronor räcker
då med en 3-öres bensinskatt till 3 000
liter bensin eller en körsträcka på 3 000
mil och med en 5-öresskatt till 2 000
mils körning. Dessa kostnader får landsbygdens
och glesbygdernas folk själva
betala.

I jämförelse härmed är de frågor vi
slåss om i dag inte stora. Ingen, inte ens
de reservanter, som vill sänka bensinskatten
med 5 öre, förefaller att hysa
några bekymmer för de kostnader som
landsbygdens befolkning i detta sammanhang
får dras med.

Man kan visserligen hävda att olyckor
kan inträffa även på en stor och bred
landsväg, men som regel måste man väl
ändå fastslå att både olycksfallsrisker
och slitage är väsentligt större på en
smal och dåligt underhållen väg än på
en bred och asfalterad väg. Mot denna
bakgrund måste jag, herr talman, säga
att jag med hänsyn till landsbygds- och
glesbygdsbefolkningens synpunkter under
inga förhållanden kan stödja den

Nr 14 153

Sänkning av drivmedelsskatterna, m. m.

reservation som i dagens läge föreslår
en skattesänkning på bensin med 5 öre.

Ur landsbygdens synpunkt är det nödvändigt,
ja ett livsvillkor, att medel för
länsvägarnas iståndsättande och underhåll
erliålles. De som tidigare fått sina
autostrador byggda har givetvis föga
intresse för detta. Vi är dock av den
uppfattningen att dessa bör lämna sin
medverkan till att bibehålla den bensinskatt
som här har ifrågasatts. Vi har
nämligen tidigare från landsbygdens
och glesbygdernas sida fått vara med
om att betala bensinskatt och kostnader
för dessa autostradaanläggningar utan
att egentligen ha fått något påtagligt vederlag
för detta.

För vart år som går väcks det här i
riksdagen motioner från olika partier
om näringslivets lokalisering. Man skall
flytta ut industrier på landsbygden, göra
landsbygden attraktiv och därmed skapa
förutsättningar för ett differentierat
näringsliv. Man har sagt att vi skall skapa
en »levande landsbygd». Jag tillåter
mig att fråga — och jag vänder mig till
dem som nu förordar en sänkning med
5 öre av bensinskatten: Kan man skapa
en »levande landsbygd» utan ett modernt
och tidsenligt vägnät? Jag tror
att det inte föreligger någon sådan möjlighet.
Motsätter man sig anskaffandet
av de pengar som behövs för vägnätets
utbyggnad och underhåll, har man därmed
också medgivit att allt resonemang
om näringslivets lokalisering och om
möjligheterna att på landsbygden få ett
blomstrande näringsliv endast är tomma
fraser, som till intet förpliktar. Ett välvårdat
vägnät i ett levande och framåtskridande
samhälle är enligt mitt sätt
att se lika viktigt som nervsystemet i en
levande mänsklig organism.

Detta resonemang innebär emellertid
inte att vi på vårt håll vill vara med
om att lämna alltför stora pengar och
mera än vad som är absolut nödvändigt.
Den av mig till utskottsutlåtandet fogade
reservationen säger att den höjning av
bensinskatten med fem öre som verk -

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

154 Nr 14

Sänkning av drivmedelsskatterna, m. m.

ställdes i höstas var väl kraftigt tilltagen
och att den drabbar näringslivet
kanske hårdare än nödvändigt med hänsyn
till medelsbehovet inom vägväsendet.
Vår uppfattning är alltjämt densamma.
Vi ansåg i höstas att en höjning med
3 öre borde ha räckt till. Detta innebär
att vi nu med samma motivering anser
oss kunna förorda en sänkning med 2
öre av det pris som då beslöts.

Detta utesluter dock inte att vi alltjämt
är på det klara med att den skatteintäkt
som erhålles genom bensinskatten
är av behovet starkt påkallad. Jag
hänvisar till den motivering som jag tidigare
har anfört. Det har sagts att bensinskatten
är en ekonomisk belastning
för landsbygden och dess bilister. Likväl
är dock den allra största belastningen
kanhända de dåliga vägarna. Båda
dessa faktorer i kombination, bensinskatten,
hur låg den än är, och de usla
vägarna kommer alltid att bli den värsta
belastningen. Det är detta förhållande
som vi måste ändra genom förbättrade
anslag. Vi måste ge kommunikationsministern
pengar så att han på ett effektivt
sätt kan angripa det vägelände som
förekommer inom stora områden av den
svenska landsbygden.

Enligt uppgift i årets statsverksproposition
uppgick behållningen av bilskattemedelsfonden
den 30 juni 1961 till
cirka 737,5 miljoner kronor. Inkomsterna
på automobilskattemedlens specialbudget
för budgetåret 1962/63 kan enligt
statsverkspropositionen beräknas
till cirka 1 532 miljoner kronor. Det utgiftsbelopp
som i enlighet med vad som
föreslås i statsverkspropositionen avses
skola täckas av automobilskattemedlen
för nämnda budgetår uppgår i runt tal
till 1 345 miljoner kronor. Sedan sistnämnda
belopp disponerats för att täcka
kostnaderna för vägunderhåll, vägbyggnadsarbeten
o. d. skulle enligt statsverkspropositionen
återstå omkring 187
miljoner kronor att tillföras budgetutjämningsfonden.
Vid bifall till motionerna
om en snabbare intensifiering av väg -

upprustningen reduceras sistnämnda
siffra med cirka 25 miljoner kronor.

Med den av oss föreslagna sänkningen
av bensinskatten med 2 öre räcker skatteintäkterna
ändock till en intensifiering
av vägupprustningen. Med den successivt
starkt ökande bilparken kommer
givetvis också intäkterna av bensinskattemedel
att öka. Även om detta medför
en ökad förslitning av vägnätet och därmed
höjda utgifter, synes oss dock pengarna
komma att räcka även vid en sänkning
av bensinskatten med 2 öre. Detta
står för övrigt också i full harmoni med
den uppgörelse som träffades mellan
herrar Hedlund och Sträng i samband
med skattepaketet i höstas.

Jag yrkar således bifall till den med
II betecknade reservationen till bevillningsutskottets
betänkande.

Beträffande brännoljeskatten ber jag
att få ansluta mig till utskottets yrkande
om en sänkning av 4 öre per liter, motsvarande
den höjning som i höstas genomfördes
helt utanför skattepaketets
överenskommelse.

Lastbilstrafiken drabbas ju redan nu
av betydande skattepålagor. Med hänsyn
dessutom till den genomslagskraft
transportkostnaderna har för hela den
ekonomiska utvecklingen synes det mig
obetänksamt att inte nu på denna
punkt bifalla utskottets hemställan, till
vilken jag, herr talman, ber att få yrka
bifall.

Frågan om ett för hela landet enhetligt
bensinpris har tidigare diskuterats
här i riksdagen. Särskilt Norrland •—•
men över huvud taget landsdelar och
orter belägna långt från importhamn —
drabbas hårt av de av avstånden betingade
högre bensinpriserna. I utskottsutlåtandet
sägs visserligen att den lokaliseringsutredning,
som för närvarande
arbetar, undersöker levnadsoch
produktionskostnaderna såväl i
Norrland som i övriga delar av landet.
Även transportkostnadsundersökningar
pågår. Allt detta är gott och väl, men
några uppgifter om hur snart ett re -

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

sultat av dessa utredningar och undersökningar
kan föreligga har utskottet
inte kunnat lämna. Ur vår synpunkt
är bensinprispolitiken vad gäller de
avlägsna bygderna en så speciell och
påtaglig orättvisa att den, helt isolerat
från Norrlands övriga problem, borde
kunna göras till föremål för en specialutredning.

Jag måste uttala min förvåning över
att av alla de reservanter, som förordat
fem öres sänkning av bensinskatten —
en sänkning som uppges vara förestavad
av omsorgen om landsbygdens och
glesbygdernas folk — ingen enda haft
något intresse till övers för dem som
nödgas betala lika kraftiga kostnadspålägg
på grund av stora avstånd från
importhamn. Så långt ut i periferien
sträcker sig tydligen inte dessa reservanters
intressesfär. Den förefaller alltför
intimt knuten till autostradornas
närmaste omgivning. Herr Christenson
i Malmö kanske kan upplysa om hur
många mil från autostradan intressesfären
sträcker sig.

I de motioner som väckts i frågan
förordas en sådan differentiering av
bensinskatten, att ett enhetligt försäljningspris
kan hållas i hela landet. En
kommande utredning bör i det fallet
kunna ge riktlinjer.

Herr talman! Jag ber att på denna
punkt få yrka bifall till den av mig
avgivna, med IV betecknade reservationen.

Herr DÅRLIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar att herr
Vigelsbo själv för kammarens ledamöter
bevisat att vi inte behöver behålla
den nuvarande bensinskatten. Han talar
om att vi har cirka 1 miljard 532
miljoner till förfogande för nästkommande
budgetår, varav 187 miljoner
är överskott att tillföras budgetutjämningsfonden.
Vidare kommer det, som
jag tidigare sagt, den 30 juni i år att
i automobilskattemedelsfonden finnas

Nr 14 155

Sänkning av drivmedelsskatterna, m. m.

380 miljoner kronor beviljade men ej
använda till vägbyggen.

Herr Vigelsbo påstår att vi har mycket
dåliga vägar i detta land. Jag tror
inte att kommunikationsministern håller
med herr Vigelsbo på den punkten.
Och kan verkligen herr Vigelsbo mena
att vi med de 75 miljoner kronor som
vi nu diskuterar — och som ni föreslår
att bensinskatten skall höjas med
— kan avhjälpa de enligt herr Vigelsbos
påstående urusla vägförhållandena
i detta land? Jag tror absolut inte att
det med hjälp av dessa medel går att
nå ett sådant resultat. Om de 75 miljoner
kronor, som vi här diskuterar,
kommer att fonderas, vilket väl är avsikten,
blir läns- och bygdevägarna
bättre i herr Vigelsbos trakter för det?
Är landsbygdens befolkning hjälpt med
detta? Får vi då en levande landsbygd
och, som herr Vigelsbo ville göra gällande,
en blomstrande industri på
landsbygden? Det verkar faktiskt som
om vi skulle komma till paradiset, bara
vi får en ökning av bensinskatten med
3 öre per liter.

Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker i motsats
till herr Dårlin inte att beloppet är
lågt, men det finns väl möjligheter att
höja det i framtiden, om herr Dårlin
anser att det är för lågt.

Men vad beträffar behovet av ökade
medel för förbättring av landsbygdens
dåliga vägar kan jag hänvisa herr Dårlin
till ett tidningsuttalande under rubriken
»Transportperspektivet». Det
har gjorts i en så vederhäftig tidning
som Barometern, varför man väl inte
kan betvivla uppgifternas riktighet. I
artikeln heter det att det behövs mycket
stora anslag för att få vägnätet i
stånd i de områden som berörs i artikeln.

Jag kan också erinra om det uttalande
som gjorts av Industriförbundets
ordförande, bruksdisponent Bror La -

Onsdagen den 4 april 19C2 fm.

156 Nr 14

Sänkning av drivmedelsskatterna, m. m.

gercrantz på Wirsbo. Han har talat om
nödvändigheten av att vägnätet blir i
bästa möjliga skick, så att råvaruförsörjningen
för en växande industri därigenom
underlättas.

Detta är alltså inte något påhitt av
centerpartiet eller något annat parti,
utan det är ett krav som ställs från
landsbygden och från näringslivet.

Herr DÅRLIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är ju riksdagens
majoritet, d. v. s. regeringspartiet, som
bestämmer storleken av väganslagen.
Vi fonderar ju allt mer pengar till vägarna,
men vi får inte bättre vägar genom
att fondera alltmer pengar till
en kassa som inte används till vägändamål.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Vid bevillningsutskottets
ställningstagande till motionsyrkandena
om en sänkning av bensinskatten
och motorbrännoljeskatten har lotten
fått fälla utslaget, och därvid har den
beträffande bensinskatten gynnat socialdemokraterna
och beträffande motorbrännoljeskatten
oppositionen.

Riksdagen tog ställning till likalydande
yrkanden i samband med det s. k.
skattepaketet. Oppositionen motsatte
sig då en höjning av skatten på bensin
och motorbrännolja som den nu vill ta
bort. Centerpartiets representanter vill
dock sänka skatten på bensinen med
endast 2 öre.

Skattepaketet innebar som bekant ett
årligt inkomstbortfall för staten på i
runt tal 1 350 miljoner kronor dels på
grund av sänkningen av den direkta
skatten, dels på grund av kostnader i
samband med reformen. Ur såväl budgetmässiga
som samhällsekonomiska
synpunkter var ett sådant inkomstbortfall
helt uteslutet, varför vi tog igen
omkring en miljard kronor genom en
höjning av omsättningsskatten och en
höjning av skatten på bensin med 5

öre per liter och av skatten på motorbrännolja
med 4 öre per liter.

Detta är bakgrunden till de motioner
vi diskuterar i dag.

Vid sitt tillstyrkande av propositionens
förslag om skattepaketet hänvisade
bevillningsutskottet till alt motorbränslena
under senare år inte drabbats
av skattehöjningar i samma utsträckning
som flertalet andra varor.
Detta understryker utskottet även nu.
Bensin- och motorbrännoljeskatten
hade, när vi höjde den i samband med
skattepaketet, varit oförändrad sedan
1958 samtidigt som praktiskt taget alla
andra varuslag belagts med omsättningsskatt
från och med den 1 januari
1960. Det är i och för sig riktigt att
bensinen är beskattad ändå, men den
är inte som övriga punktbeskattade varor
belastad med omsättningsskatt. Departementschefen
betonade i propositionen
om höjningen, att det inte bör
ifrågakomma att bensin- och motorbrännolja
i och med höjningen av omsättningsskatten
ytterligare skulle förbilligas
i förhållande till den varubeskattade
konsumtionen.

Men höjningen motiverades också av
samhällsekonomiska skäl. Det fordras
stora investeringar för den fortsatta
utbyggnaden och upprustningen av
vägnätet. I årets statsverksproposition
har föreslagits en uppräkning av det
ordinarie väganslaget med 140 miljoner
kronor. Det motsvarar den årliga
inkomstökningen genom den skattehöjning
som folkpartiet och högern helt
vill ha bort och som centerpartiet delvis
vill pruta på. Om medlen av samhällsekonomiska
och sysselsättningspolitiska
skäl inte tas helt i anspråk
ett visst år utan fonderas, så kan väl
detta inte vara något fel utan är väl
tvärtom en synnerligen förtjänstfull åtgärd.
Av herr Darlins anförande kunde
man nästan få det intrycket att det är
väldiga summor som fonderas och inte
tas i anspråk. Men herr Dårlin känner
ju väl till att så inte varit fallet under

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

senare år. Men en del av pengarna fonderas,
ty på längre sikt kommer de att
behövas. Bättre vägar vill alla ha, och
att lägga ned pengar på en upprustning
av vägarna är en god investering för
både bilisterna och näringslivet.

För att vinna tid ber jag helt att få
instämma i vad herr Vigelsbo sade om
konsekvensen av dåliga vägar och vad
det betyder för bilisterna att vi har bra
vägar. Han framhöll detta i så uttrycksfulla
ordalag att jag väntade att han
skulle komma fram till ett yrkande om
bibehållande av den nuvarande bensinskatten.
Det gjorde han inte, och därför
kan jag med hänvisning till hans
motivering i det avseendet redan nu
yrka avslag på förslaget om en sänkning
av bensinskatten.

Jag har svårt att förstå konsekvensen
i att herr Dårlin och hans meningsfränder
inom oppositionen kan ställa
ett yrkande, som om det genomfördes
skulle medföra en inkomstminskning
på 125 miljoner kronor för staten -—
pengar som vi vill använda till vägbyggnader
— samtidigt som de i statsutskottets
utlåtande nr 6 kräver en höjning
av väganslaget på lägst 60 miljoner
kronor för de tre närmaste åren.
Det är visserligen ingenting ovanligt
att man samtidigt med yrkanden om
utgiftsökningar har yrkanden om inkomstminskningar.
Men att sådana yrkanden
kommer samma dag och kanske
samma timme tycker jag är ganska
underligt.

När herr Dårlin, som han alltid gör
när det gäller beskattningen av näringslivet,
talar om konkurrensen med
utlandet, får jag kanske i stillhet erinra
om att bilismen i vårt land har en relativt
låg beskattning. Jag tror sålunda
inte att vi på den här punkten skall
säga att beskattningen försvårar konkurrensen
med utlandet.

Om brännoljeskatten skall inte sägas
så mycket. Höjningen av bensinskatten
motiverade också en höjning
av skatten på motorbrännolja för att

Nr 14 157

Sänkning av drivmedelsskatterna, m. m.

förhindra en snedvridning av nuvarande
konkurrensförhållande. I den
mån den tyngre yrkesmässiga trafiken
skall ha ett stöd, bör det lämnas på
annat sätt än skattevägen, uttalade bevillningsutskottet
förra året. Utskottet
har även nu samma uppfattning.

Jag vill också erinra om att riksdagen
förra året beslöt en teknisk omläggning
av brännoljeskatten, vilken
medförde att priset sänktes med 3 öre
per liter för vissa förbrukare, varför
skattehöjningen reellt stannade vid
1 öre per liter. Även för vissa andra
förbrukare blev skatteskärpningen
mindre än 4 öre per liter.

Jag vill också säga några ord om det
återkommande yrkandet om ett enhetligt
bensinpris. Reservanten herr Vigelsbo
har tillstyrkt motionsyrkanden
om utjämning av bensinpriset för olika
delar av landet. Man yrkar på en
skyndsam utredning som skulle komma
med förslag i detta syfte. Även detta
yrkande är gammalt och känt för
riksdagen. Motionärerna anvisar nu
liksom tidigare två vägar att utjämna
bensinpriset: dels en differentiering av
bensinskatten, dels ett prisutjämningsförfarande.
Det finns, som utskottet
säger, starka skäl för ett enhetligt bensinpris
i landet. Utskottet uttalar nu
liksom tidigare förståelse för önskemålet
men hänvisar till att riksdagen
inte velat ta konsekvenserna av en sådan
reform. En skattcdifferentiering
strider mot gällande beskattningsprincip,
att statlig skatt skall uttas efter en
för hela riket enhetlig skatteskala; man
vill inte ha olika skatt för olika delar
av landet eller olika konsumenter. Det
skulle också uppstå praktiska svårigheter
att ha olika skattesatser på olika
varor och vid försäljning på olika platser
i landet. Utskottet understryker
starkt att denna fråga inte bör lösas
skattevägen utan på annat sätt. Nu
tycks kommittén för näringslivets lokalisering
syssla även med detta problem.
Enligt vad vi erfor, när vi i be -

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

158 Nr 14

Sänkning av drivmedelsskatterna, m. m.

villningsutskottet behandlade frågan,
håller kommittén på att göra vissa
transportkostnadsundersökningar för
att få material för bedömande av de
frågor utredningen har att pröva. Vi
anser att resultatet av dessa och andra
undersökningar bör avvaktas.

Herr talman! Denna fråga har diskuterats
tillräckligt ingående för inte så
länge sedan. Jag skall därför inte orda
mer utan inskränker mig till att yrka
bifall till utskottets hemställan i punkterna
I och III samt till den socialdemokratiska
reservationen vid punkt II.

Herr DÅRLIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Brandt i Aspabruk
vill jag säga, att det är riktigt att
jag har yrkat på sänkning med 125 miljoner
i bensinskatt och jag biträder även
förslaget om utbyggnad av vägarna för
ytterligare 60 miljoner kronor per år.
Det finns ju 1 250 000 000 kronor fonderade
den sista juni i år, så jag förstår
inte att mitt yrkande skulle gå stick i
stäv mot vanliga ekonomiska principer.
Ni har inte kunnat påvisa, att utbyggnaden
av våra vägar skulle stoppas upp
om ni inte får de här omdebatterade
bensinskattepengarna.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp)
kort genmäle:

Herr talman! De skattepolitiska konsekvenser,
som jag framhållit när det
gällde brännoljan har inte upptagits
till polemik av utskottets talesman. Jag
tryckte särskilt på den punkten, att vi
här i Sverige har en brännoljebeskattning
på 55 procent. I Norge har man
10 procent och i Danmark är brännoljan
fri. Det betyder mycket från samhällsekonomisk
synpunkt, som herr Brandt
framhöll. Jag kan berätta för riksdagen,
att det försiggår en väldig varutransport
från Tyskland och Danmark och långt in
i Sverige tack vare förhållandet, att
man har en så billig, eller rättare sagt
ingen skatt alls på brännolja i Danmark.

Det är ju självklart att det i allra högsta
grad påverkar SJ :s intäkter.

Till herr Vigelsbo vill jag bara upprepa
vad jag sade i mitt första anförande.
Jag tyckte det var litet märkvärdigt,
att bilisterna delas upp i två kategorier
i centerpartiets motion, nämligen
»nyttotrafiken» och »personbilssektorn».
Det finns väl hundratusentals nyttotrafikanter
inom personfailsscktorn,
icke minst bland jordbrukarna, eller hur
herr Vigelsbo?

Herr BRANDT i Aspabruk (s) kort
genmäle:

Ilerr talman! Herr Dårlin säger, att
visst finns det pengar och det är inte
nödvändigt med dessa medel för utbyggnad
av vägväsendet. Här såg herr Dårlin
hur man kunde utbygga vägväsendet
ytterligare med medlen av den femöring,
som vi beslöt. Så enkelt är nu
inte problemet, att man bara behöver
peka på att det finns pengar vid ett visst
tillfälle. Man måste se det på lång sikt
och då tror jag inte det blir något över.
Men det är också en samhällsekonomisk
synpunkt. Man måste alltid göra en avvägning
och bestämma hur mycket man
kan satsa på investeringar kontra konsumtion,
så ur den synpunkten anser jag
nog, att det är befogat, att vi har denna
femöring kvar.

Enär herr Christenson i Malmö berörde
bilismens beskattning, så talade jag
om den totala beskattningen av bilismen,
och jag vidhåller fortfarande, att
vi då står oss ganska gott vid en jämförelse
med bilismen i andra länder.

Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Danmark spökar i olika
sammanhang. För 14 dagar sedan var
det herr Gustafson i Göteborg, som
hämtade exempel från Danmark angående
de generösa avskrivningsreglerna
när det gäller byggnader, och i dag har
herr Christenson i Malmö talat om att

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Danmark inte har någon skatt på brännolja.
Men det är förvånansvärt, att man
inte också nämner något om den beskattning,
som man i Danmark tillämpar på
bilismen i övrigt. Ty därav framgår att
t. ex. den leverans- och registreringsavgift
på bilarna, som erläggs, är ganska
betydande. På bilar, som kostar 10 000
kronor, betalar man 2 250 kronor i registreringsavgift.
Avgiften utgår ovanpå
importavgiften, så att bilen fördyras
med ungefär det dubbla då den släpps
ut i handeln. Den bil som importeras
för 15 000 kronor kommer att kosta
30 000 kronor vid försäljning. Men där
uppgår skatt och registreringsavgift till
14 050 kronor. Man kanske inte ansett
det lämpligt att nämna dessa siffror i
det här sammanhanget.

Herr Christenson ville sedan ha en
ytterligare uppspaltning och önskade
att nyttotrafiken, som han sade, kanske
skulle få vissa fördelar. Kunde det gå
för sig, skulle man inte ha något emot
det. Men mot detta måste man säga att
lika väl som herr Christenson i sin dagliga
gärning är intresserad av att det
finns så bra vägar som möjligt har också
nyttotrafiken ett visst intresse i detta
avseende.

Herr DÅRLIN (h) kort genmäle:

Herr talman! När vi den 14 december
i fjol debatterade bensinskatten här i
kammaren ansåg utskottets talesman,
att bilarnas antal skulle komma att öka
med cirka 300 000 under den närmaste
tioårsperioden. Det betyder 30 000 fler
bilar per år. Alla dessa bilar betalar bilskatt,
bensinskatt och energiskatt. Det
måste väl då komma in pengar i den
utsträckning som är erforderligt för en
utbyggnad av vägnätet. Under den senaste
tioårsperioden har det visat sig
att vi har fått in betydligt mer pengar
än vi har kunnat använda till vägväsendet,
ty annars skulle vi den sista juni
detta år inte kunna ha 1 250 miljoner
fonderade.

Nr 14 159

Sänkning av drivmedelsskatterna, m. m.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! I ett antal motioner har
yrkats på skyndsam utredning av frågan
om att medelst en differentierad
drivmedelsskatt eller ett restitutionsförfarande
ernå en utjämning av drivmedelspriserna,
vilka nu är rätt varierande
i olika delar av landet. Vi hörde nyligen
utskottets talesman, herr Brandt i
Aspabruk, säga, att utskottet uttalat sin
förståelse för dessa tankegångar men
att det inte hade velat ta konsekvenserna.
Inledningsvis vill jag säga att de,
som får kännas vid de högre kostnader
som drabbar inte blott den enskildes
livsföring utan också näringslivet och
produktioner och som alltså direkt berörs
av detta, inte är så förtjusta över
en förståelse som man inte tar konsekvenserna
av och som alltså inte leder
fram till något resultat.

För att belysa denna fråga vill jag
återge ett kort uttalande från en konferens
i Norrland ur Norrländsk Tidskrift,
organ för Norrlandsförbundet, i vilket
väl flertalet av alla norrländska riksdagsmän
är ledamöter: »önskemål om
ett enhetligt bensinpris för hela landet
har tidigare framförts från norrländskt
håll, men gjorda framställningar har
ännu inte lett till något avgörande resultat.
De högre bensinpriserna i Norrland
missgynnar inte endast den enskilde
utan även näringslivet, vari bilismen
bildar en allt viktigare faktor.
Utöver kostnadskrävande kommunikationer
på grund av stora avstånd utgör
de högre bensinpriserna en extra belastning
som bör kunna elimineras. Norrlandsförbundet
och de åtta turistföreningarna
hemställer därför till riksdagen
att vid behandling av frågan om
bensinskatten utjämna prisdifferenserna
mellan södra och norra Sverige.»

Herr talman! Samtidigt som jag instämmer
i detta uttalande vill jag slå
fast att det inte kan vara rättvist att de
bygder, som har långa avstånd, vilka
ekonomiskt tynger livsföring och näringsliv,
dessutom skall belastas med

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

160 Nr 14

Sänkning av drivmedelsskatterna, m. m.

ett högre å-pris på drivmedel. Det måste
vara riktigt att man skyndsamt och på
allvar undersöker möjligheterna att genomföra
en utjämning, varvid en differentiering
av drivmedelsskatten eller ett
restitutionsförfarande är tvenne tänkbara
utvägar. Jag kan med tillfredsställelse
notera att de motionsledes framförda
yrkandena tagits upp i en reservation,
tyvärr endast av en reservant. Jag ber
i alla fall att få instämma i reservation
nr IV av herr Vigelsbo.

I detta anförande instämde herrar
Larsson i Norderön (ep), Östlund (h),
Nilsson i Tvärålund (ep), Eriksson i
Bäckmora (ep) och Nordgren (h).

Herr BRANDT i Aspabruk (s) kort
genmäle:

Herr talman! Får jag stillsamt erinra
om att det finns ett annat likartat problem,
nämligen elströmstaxan som —
om jag är riktigt underrättad — i Norrland
är 10 procent lägre än i Södra Sverige
och 5 procent lägre än i Mellansverige.
Jag förmodar att det beror på
avstånden. Det rör sig väl egentligen
här om samma problem.

Därmed är inte sagt, att det inte vore
önskvärt, om man kunde få ett enhetligt
bensinpris. Del finns tillfälle till det,
om herrarna är med på att dra ut konsekvenserna
av sitt resonemang och införa
ett monopol. Det torde, som jag tidigare
sade, vara den enda praktiska lösningen.
Jag förmodar emellertid, att man
inte vill vara med om något sådant. Annars
tar jag för givet, att det skulle kunna
skapas majoritet i kammaren för en
sådan sak.

Herr ASP (s):

Herr talman! Det var herr Christenson
i Malmö, som föranledde mig att begära
ordet, när han refererade till förhållandena
i Danmark i fråga om brännolj
ebeskattningen.

Det är riktigt att man i Danmark inte
har någon särskild brännoljebeskattning.
Den är inbakad i fordonsskat -

ten. Danmark har dessutom den bestämmelsen,
att danska bilar för varje dygn
de befinner sig utanför landets gränser
får en restitution på fordonsskatten.
Det är det som gör, att de danska bilarna
med rätt stor framgång kan konkurrera
med lastbilstrafiken i vårt land.

Generellt kan man nog säga, att den
danska bilbeskattningen ligger på ungefär
samma nivå som den svenska, om
man summerar ihop de samlade skatterna.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord till herr Brandt i Aspabruk.

Jag kan inte riktigt hålla med herr
Brandt, när han gör jämförelser mellan
eltaxorna i norra och södra Sverige
och säger, att dessa skulle vara lägre
i Norrland än i Södra Sverige. Såvitt
jag vet är läget för dagen det, att exempelvis
Sydkraft har sänkt sina taxor
med 7 procent. Det är det enda kraftföretag
som såvitt jag vet har gått in
för en prissänkning just nu. Alla krafttaxor
i landet i övrigt är oförändrade.
I Norrland finns många platser, där man
t. o. m. har högre elavgifter än dem som
tillämpas på andra håll i Sverige. Jag
känner sålunda inte till att någon prissänkning
förekommit i norra Sverige.
Däremot är förhållandet så i södra Sverige
såvitt avser det område, som Sydkraft
distribuerar ström till.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Det är väl ändå riktigt,
herr Eriksson i Bäckmora, att när det
gäller de av vattenfallsstyrelsen tillämpade
elkraftstaxorna i vårt land är de
uppbyggda så, att man har ett pris i
Norrland, ett 5 procent högre pris i
Mellansverige och det har tidigare varit
ett 10 procent högre pris i södra Sverige.

När herr Eriksson i Bäckmora säger,
att man sänkt priset med 7 procent i
södra Sverige, avser denna prissänkning
detaljdistributionen och lågspän -

Onsdagen den

ningstaxorna. Men när det gäller grossistpriserna,
som är verkligt betydelsefulla
för industrien, är dessa 10 procent
lägre i Norrland än i södra Sverige och
5 procent lägre i Norrland än i MellanSverige.
Detta sammanhänger med distributionen,
och det är väl riktigt att
tillhandahålla kraften till ett lägre pris
i Norrland, eftersom kraften skapas
där. Distributionskostnaderna är avsevärda.
Det kostar åtskilligt att få strömmen
distribuerad till Mellansverige och
ännu mer att få den till södra Sverige.
Detta förhållande är analogt med det
som gäller för bensin. Man kan få in
den billigare i södra Sverige än den
blir, sedan den fraktats upp till Norrland.
Jag tycker att den parallellen är
värd att ta vara på.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag måste i så fall säga
till herr Henningsson, att om man skall
fortsätta att göra jämförelser mellan eltaxan
och bensinpriset, får man lov att
hålla sig till priserna för detaljabonnenterna.
Det är dem, som man i båda fallen
skall göra jämförelser med. Det är
för dessa abonnenter i södra Sverige
som prissänkningen på elström har skett
inom Sydkrafts område men ej i Norrland.
Det är inte enbart fråga om industrien
när det gäller bensinpriset,
utan det gäller alla förbrukare av bensin.
Likadant är det med elströmmen.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten I

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen I) av herr
Söderquist m. fl.; samt 3:o) bifall till
reservationen II) av herr Vigelsbo; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Dårlin begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående

april 1962 fm. Nr 14 161

Sänkning av drivmedelsskatterna, m. m.

propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
ha flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde dock
herr Vigelsbo votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten I) i bevillningsutskottets
betänkande nr 27 antager det förslag,
som innefattas i reservationen I) av
herr Söderquist m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen II) av herr Vigelsbo.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 69 ja och 35 nej, varjämte
112 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
I) i utskottets betänkande nr 27,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr Söderquist
m. fl.

6 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 74

162 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Upphävande av punktskatter, m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Dårlin begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 112 ja och 97 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen III);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Brandt i Aspabruk begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
II) i utskottets betänkande nr 27,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
III) av herr John Ericsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 102 ja och 112 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
III) av herr John Ericsson
m. fl.

Punkten III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen IV);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Vigelsbo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
III) i utskottets betänkande nr 27,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
IV) av herr Vigelsbo.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
lian funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Vigelsbo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
166 ja och 40 nej, varjämte 10 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Upphävande av punktskatter, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 28, i anledning av väckta motioner
om upphävande av punktskatter,
m. m.

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14 163

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 3 av
herr Stefanson m. fl. och 11:3 av herr
Nordgren m. fl. vari hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att Kungl. Maj :t måtte företaga
en skyndsam utredning rörande vilka
punktskatter som bör avskaffas i och
med att omsättningsskatten erhållit sin
nuvarande höjd»;

2) de likalydande motionerna 1:456
av herr Bengtson m. fl. samt II: 551 av
herrar Nordgren och Larsson i Borrby,
vari hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att med giltighet från den 1 juli
1962 försäljningsskatt icke skulle utgå
på grammofoner och grammofonverk,
tillbehör därtill samt grammofonskivor
i enlighet med vad i motionerna anförts,
samt att vederbörande utskott måtte
utarbeta förslag till härför erforderliga
författningsändringar och övergångsbestämmelser»; 3)

motionen 11:440 av fru Sjövall
och herr Gustafsson i Stockholm; samt

4) motionen II: 606 av herr Hansson
i Önnarp, vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta avskaffa den särskilda
varuskatten på socker och sirap med
giltighet från den 1 juli 1962, samt att
vederbörande utskott måtte utarbeta förslag
till härför erforderliga författningsändringar
och övergångsbestämmelser».

Utskottet hemställde,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 3 av
herr Stefanson m. fl. och 11:3 av herr
Nordgren m. fl. om utredning angående
avskaffande av punktskatter,

2) de likalydande motionerna 1:456
av herr Bengtson m. fl. och 11:551 av
herrar Nordgren och Larsson i Borrby
om slopande av försäljningsskatten på
grammofonskivor, m. m.,

3) motionen II: 440 av fru Sjövall och
herr Gustafsson i Stockholm angående
vissa problem i samband med den sven -

Upphävande av punktskatter, m. m.

sika hjälpen till utvecklingsländerna,
ävensom

4) motionen II: 606 av herr Hansson i
Önnarp om avskaffande av den särskilda
varuskatten på socker och sirap,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Gustaf Elofsson och Vigelsbo,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

1) att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna 1:3 av herr Stefanson
m. fl. och 11:3 av herr Nordgren
m. fl. och i anledning av de likalydande
motionerna 1:456 av herr
Bengtson m. fl. samt II: 551 av herrar
Nordgren och Larsson i Borrby, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte med beaktande av
vad i motionerna anförts skyndsamt företaga
en utredning rörande vilka punktskatter,
som borde avskaffas, samt för
riksdagen framlägga de förslag utredningen
kunde föranleda;

2) att de likalydande motionerna
1:456 av herr Bengtson m. fl. samt
II: 551 av herrar Nordgren och Larsson
i Borrby måtte, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad reservanterna
under punkten 1) hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd;

3) att motionen 11:440 av fru Sjövall
och herr Gustafsson i Stockholm
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

4) att riksdagen med bifall till motionen
II: 606 av herr Hansson i önnarp
måtte antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen
den 25 maj 19il (nr 251) om
särskild varuskatt

Härigenom förordnas, att 3 § 1 mom.,
6 § 1 och 2 mom. och 8 § 1 mom. förordningen
den 25 maj 1941 om särskild
varuskatt skola erhålla ändrad lydelse

164 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Upphävande av punktskatter, m. m.

på sätt nedan angives, samt att den vid
förordningen fogade förteckningen över
varor för vilka varuskatt skall erläggas,
skall erhålla den ändrade lydelse, som
framgår av härvid fogad bilaga.

3 §.

1. Skatten utgår med det procenttal
av varans beskattningsvärde eller med
det belopp för varuenhet, som angives
i förteckningen.

6 §.

1. Deklaration skall insändas till
kontrollstyrelsen senast å femtonde dagen
i andra månaden efter varje kalendermånads
utgång och innehålla uppgift
om beskattningsvärdet eller, vad angår
vara för vilken skatt utgår med belopp
för varuenhet, angående kvantiteten
av de varor för vilka skattskyldighet
inträtt under kalendermånaden.

Om särskilda —---deklarationen

avser.

2. I deklarationen---svensk fri hamn.

Avdrag som nyss sagts skall avse beskattningsvärdet,
där fråga är om vara
för vilken skatten utgår i förhållande till
värdet, samt kvantiteten, där skatten utgår
efter varuenhet.

På särskild--- — från köparen.

8 §.

1. Införes skattepliktig vara till riket
av annan än registrerad importör,
skall den skattskyldige, där ej annat nedan
stadgas, i samband med tulltaxeringen
av varan till tullmyndigheten i
införselorten i två exemplar avlämna
en på heder och samvete avgiven deklaration
angående varans beskattningsvärde
eller, vad angår vara för vilken
skatten utgår med belopp för varuenhet,
angående kvantiteten.

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1962.

liilaga

Förteckning

över

varor, för vilka särskild varuskatt skall erläggas,
i tulltaxan hänförliga till nedanstående tulltaxenummer

Tulltaxe-

nummer

Varuslag

Skattesats,
procent av
beskattnings-värdet

Skattesats,
öre för angi-ven enhet

ur 17.04 1
ur 18.06 \
ur 20.04 J

Choklad- och konfektyrvaror, häntörliga till följ-ande varugrupper:

II) av herrar Hagberg, Söderquist,
Stefanson, Gösta Jacobsson, Nilsson i
Svalöv, Christenson i Malmö, Magnusson
i Borås och Larsson i Umeå, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen, med bifall till de
likalydande motionerna 1:3 av herr
Stefanson m. fl. och II: 3 av herr Nordgren
m. fl. samt i anledning av de likalydande
motionerna 1:456 av herr
Bengtson m. fl. och 11:551 av herrar

Nordgren och Larsson i Borrby ävensom
motionen II: 606 av herr Hansson
i Önnarp, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
med beaktande av vad i motionerna anförts
skyndsamt företaga en utredning
rörande vilka punktskatter som lämpligen
borde avskaffas samt för riksdagen
framlägga de förslag utredningen föranledde; 2)

att de likalydande motionerna

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14 165

1:456 av herr Bengtson in. fl. samt
II: 551 av herrar Nordgren och Larsson
i Borrby måtte, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad i denna
reservation under punkten 1) hemställts,
av riksdagen lämnas utan åtgärd; 3)

att motionen II: 440 av fru Sjövall
och herr Gustafsson i Stockholm icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

4) att motionen II: 606 av herr Hansson
i önnarp måtte, i den mån densamma
icke kunde anses besvarad genom
vad reservanterna under punkten 1)
hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd; III)

av herr Nilsson i Svalöv, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! När 1952 års kommitté
för indirekta skatter år 1957 avlämnade
sitt betänkande uttalade den enhälligt,
att för den händelse en allmän varuskatt
skulle införas i vårt land borde
ett flertal av då gällande punktskatter
avvecklas. Kommittén framhöll det angelägna
i att en indirekt beskattning
gjordes likformig. I stort borde således
en vara inte beskattas högre än en annan.
Konsumtionen borde inte styras
genom beskattningens utformning annat
än i vissa undantagsfall. Kommittén
redovisade klart vilka punktskatter den
ansåg omedelbart borde avvecklas i och
med att en allmän omsättningsskatt infördes.
Den angav också vilka punktskatter
som borde omprövas.

Från såväl högerpartiets som folkpartiets
och centerpartiets sida är vi
av den uppfattningen, att en sådan avveckling
och omprövning som 1952 års
kommitté angav borde ske. I och för sig
borde frågan om vilka punktskatter
som skulle avvecklas inte på nytt behöva
prövas. Kommittén gjorde nämligen
ett klart uttalande i den frågan.

Upphävande av punktskatter, m. m.

Då emellertid snart tio år gått sedan
1952 års kommitté för indirekta skatter
påbörjade sitt arbete och dessutom nya
punktskatter tillkommit och andra
skärpts sedan kommittén avlämnade sitt
betänkande, har vi från högerpartiets
sida likväl ansett, att en sådan utredning
bör göras. Vi föreslår detta i reservation
II av herr Hagberg m. fl., och
jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna.

Till utskottets betänkande har jag
också avgivit en blank reservation. Jag
har gjort detta av två anledningar. Dels
skulle jag gärna personligen velat yrka
på att de punktskatter, som 1952 års
kommitté ville slopa, kunde avvecklas
utan vidare utredning, och dels har sedan
kommittén avlämnade sitt betänkande
en ny punktskatt tillkommit,
nämligen sockerskatten. Framför allt
denna bör enligt min mening snarast
möjligt tas bort.

När sockerskatten 1958 infördes, ställde
jag mig här i kammaren ytterst kritisk
mot don. Jag skall inte nu upprepa
vad jag sade i debatten 1958 utan vill
bara uttala, att jag fortfarande har samma
uppfattning som då, nämligen att
denna sockerskatt inte borde ha kommit
till stånd. De statsutgifter — försvarskostnader
— som sockerskatten avsåg
att täcka kunde ha täckts på annat sätt,
t. ex. genom besparingar på andra statsutgifter.

Att jag förordar en avveckling av
punktskatterna, framför allt sockerskatten,
beror på att de varor som dessa
skatter berör nu blir högre beskattade
än vad som ursprungligen var avsett.
Nu uttas omsättningsskatt även på de
speciella punktskatterna. Det blir skatt
på skatt. Sockerskatten, som exempelvis
1958 bestämdes till 20 öre, är i dag 20
öre plus omsättningsskatten på den särskilda
sockerskatten. Den ligger alltså
i dag på mellan 21 och 22 öre. Meningen
har inte varit att vi skulle ha
en så hög skatt på ett av våra viktigaste
livsmedel. Omsättningsskatten

166 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Upphävande av punktskatter, m. m.

medför att punktskatterna blir högre än
vad lagstiftaren ursprungligen tänkte
sig, precis på samma sätt som inflationen
gör att vår direkta beskattning
genom den progressiva skalan också
blir det.

Herr talman! Att jag trots min inställning
till sockerskatten, som jag här försökt
ge uttryck för, inte anslutit mig
till centerpartiets förslag om sockerskattens
slopande fr. o. m. den 1 juli
1962 beror närmast på att när vi från
högern och folkpartiet begärt en utredning
om de övriga punktskatternas borttagande
och riksdagen redan fattat beslut
om utredning i syfte att avskaffa
skatten på gräddglass, så anser jag att
alla punktskatter bör omprövas i ett
sammanhang. Utredningen bör göras
snabbt. Vi har utredningen av 1952 års
kommitté för indirekta skatter att bygga
på. Utredningen behöver därför varken
bli arbetskrävande eller ta någon
lång tid. Den skulle kunna komma med
ett betänkande i så god tid, att förslag
skulle kunna föreläggas redan 1963 års
riksdag.

Herr andre vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Det läge som vi har på
punktbeskattningens område kan man
säga är högst otillfredsställande. Punktskatterna
uttas på ett godtyckligt sätt
genom att de utgår endast på vissa varor,
vilket i ganska stor utsträckning
också förrycker det fria konsumtionsvalet.

Punktskatterna omfattar sådana varugrupper,
som normalt ingår i vår dagliga
konsumtion. Med den standard som
vi blivit vana vid kan de punktbeskattade
varorna inte längre anses ha samma
karaktär som de hade när skatten
infördes, då de i viss mån betraktades
som lyxvaror. Särskilt olyckligt är det
att skatten drabbar vissa varugrupper
som är nödvändiga, exempelvis för vår

personliga hygien. Jag skall ta några
exempel.

Om vi tar en sådan vara som tandkräm,
verkar punktskatten så, att den
drabbar varje tub med 35—50 öre. Ett
hårvatten av normalt märke får genom
denna skatt en fördyring på cirka 2: 50
och ett rakvatten kostar ungefär 2 kronor
mera. För transpirationsmedlen ligger
skatten för de vanliga märkena mellan
2:25 och 2:50. Punktskatten utgår
även på vissa tvättmedel. Ett schamponeringsmcdel
har en skatt på mellan
50 och 80 öre per flaska. Här råder
dessutom det underliga förhållandet,
att om det gäller ett medicinskt
schamponeringsmedel beskattas varan,
men är det ett schamponeringsmedel
av annan sammansättning är det inte
någon skatt på det.

Från utskottets sida sägs, att detta är
en sak som den allmänna skatteberedningen
skall behandla, men enligt vad
jag kan förmoda kommer det att ta
ganska lång tid innan skatteberedningen
över huvud taget hinner ta någon
ståndpunkt till just den frågan.

När punktbeskattningen på sin tid
infördes förelåg det starka skäl att tillföra
statsverket inkomster. Men sedan
dess har ju läget förändrats högst avsevärt,
dels genom att »omsen» infördes
och dels genom att när »omsen»
sedan höjdes en stor del av motiven
för att man skulle behöva ta in ytterligare
pengar genom särskilda varuskatter
bortföll.

Vi har nu på en hel rad av våra dagliga
konsumtionsvaror såväl en punktbeskattning
som därutöver en omsättningsskatt,
alltså dubbel beskattning. De
varor som punktbeskattas kommer därigenom
i ett mera ogynnsamt läge än
vad andra varugrupper gör.

I reservationen II till bevillningsutskottets
betänkande nr 28 föreslås att
en kommitté, skild från den allmänna
skatteberdningen, skall få i uppdrag
att utreda förhållandena vad gäller
punktskatterna. Det sägs vidare att kom -

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14 167

mitten bör i sitt arbete hålla kontakt
med den allmänna skatteberedningen.

Herr talman! Jag tycker att vad som
där begäres är tämligen billigt: det begäres
att vi skall få en utredning och
det begäres att denna utredning skall
hålla kontakt med den utredning som
nu arbetar. Det är inte lyckligt att uppskjuta
en sådan fråga år från år. När
vi rör oss med en sådan specialbeskattning
som t. ex. när det gäller tandvårdspreparaten
är det inte rimligt att man
— samtidigt som man vill lära folk att
sköta sina tänder för att därigenom uppnå
en bättre hälsovård — skall beskatta
de medel som skall användas för att
uppnå bättre förhållanden.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till reservation II, fogad till
bevillningsutskottets betänkande nr 28.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! I detta ärende, bevillningsutskottets
betänkande nr 28, har
herr Gustaf Elofsson och jag undertecknat
en reservation.

Vi anser i motsats till utskottet, att
frågan om punktskatternas avskaffande
måste göras till föremål för en speciell
utredning. Det kan knappast anses vara
riktigt att ovanpå den numera permanenta
omsättningsskatten även bibehålla
punktskatter i den omfattning som
nu sker. Många av de punktskatter vi
har tillkom ju vid ett tillfälle, då den
ekonomiska situationen var annorlunda
än nu, och de kan knappast försvaras
med samma motivering som användes
vid deras införande.

I fråga om den särskilda varuskatten
på socker och sirap torde det vara uppenbart,
att det är en av de punktskatter
som med det snaraste bör avskaffas.
Det synes oss reservanter knappast föreligga
något behov av en längre eller
kortare utredning i det avseendet. Såväl
socker som sirap måste betraktas som
ett av de mest oumbärliga livsmedel vi
har. Därför har i motion nr 606 i
denna kammare föreslagits, att denna

Upphävande av punktskatter, m. m.

skatt skall avskaffas fr. o. m. den 1 juli
1962. Att som utskottet gör motivera
dess bibehållande med att den årligen
inbringar 55 miljoner kronor torde
knappast som argument kunna betraktas
såsom fullt hållbart.

När sockerskatten på sin tid infördes,
uppgavs dess syfte vara att ge statsverket
ett visst inkomsttillskott. Metoden
att med en sådan punktskatt finansiera
vissa speciella projekt är enligt
vårt förmenande föga tilltalande, och
har den en gång införts, så bör den
dock inte bibehållas längre än vad som
är oundgängligen nödvändigt. Den försvarsuppgörelse
med därtill knuten finansieringsmetodik,
som träffades 1958,
har inte längre giltighet, och frågan kan
därför bedömas utan hänsyn till denna
överenskommelse.

Det finns dessutom även anledning
påtala att socker, som användes inom
choklad- och konfektyrindustrien, har
undantagits från beskattning. Uppmärksammas
bör dessutom den gränshandel
som pågår framför allt med socker från
vårt grannland Danmark. De som inköper
sitt behov av dessa varor från
annat land undgår därmed den beskattning
som andra får bära. Vi kan således
inte finna, att någon rättvisa föreligger
i ett sådant beskattningssystem.

Förutom den reservation som avgivits
av herr Elofsson och mig föreligger
bl. a. en blank reservation av herr
Nilsson i Svalöv. Han har här omnämnt
den och sagt, att han inte har någon
anledning att läsa upp vad han sade
1958. Jag tror inte heller att han har
det, men om det skulle så vara, skall
jag gärna stå till tjänst med att läsa
upp det — jag skall dock inte göra det
nu.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är avgiven
av herr Gustaf Elofsson och mig.

Herr HANSSON i önnarp (ep):

Herr talman! Såväl herr Vigelsbo som
herr Nilsson i Svalöv har i någon mån

168 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Upphävande av punktskatter, m. m.

berört bakgrunden till den skatt som
vi kallar för sockerskatten, vilken jag
i en motion krävt skall avskaffas från
den 1 juli 1962. Herr Nilsson i Svalöv
nämnde, att redan vid det tillfälle då
varuskatten på socker infördes diskuterades
som ett alternativ till densamma
en omläggning till allmän varuskatt.
Liksom herr Vigelsbo erinrade han om
att sockerskatten infördes i samband
med en uppgörelse om en viss försvarsorganisation.
Anledningen till att jag
vill upprepa detta och poängtera det är
att det är en viktig bakgrund för bedömningen
av nödvändigheten av denna
skatt att veta vad som var motiveringen
till att den en gång kom till.

Det har nämligen hänt en del sedan
1958. Vi har fått en allmän varuskatt,
som från början uppgick till 4,2 procent
och som höjdes till 6,4 procent
och som även omfattar alla livsmedel.
Härigenom har statsverket tillförts en
inkomstförstärkning av betydande storlek,
även om man tar hänsyn till den
sänkning av den direkta skatten som
har ägt rum innevarande år. Sålunda
har statsverkets inkomster kunnat förbättras
under tiden sedan sockerskatten
genomfördes, varför den ursprungliga
motiveringen för den är undanröjd.

Anledningen till att jag varit så angelägen
om att bryta ut frågan om denna
skatt från spörsmålet om de andra
punktskatterna är att den drabbar en
i allra högsta grad oumbärlig vara, som
tillika är ett mycket viktigt livsmedel,
vilket ingen heller vill bestrida. Den
20-öriga skatt pr kg socker som nu utgår
är som herr Nilsson i Svalöv mycket
riktigt sade, också underlag för utgående
omsättningsskatt. Utöver sockerskatten,
som totalt uppgår till 55 miljoner
kronor, uttages genom omsättningsskatten
av de enskilda hushållen ytterligare
ca 3Va miljoner kronor för denna
vara, allt räknat per år. Detta säger kanske
något om den belastning, som de
enskilda hushållen i dag är utsatta för
genom denna punktskatt.

Utskottets motivering för att inte tillmötesgå
motionsyrkandet betecknar jag
som ganska underlig för att inte säga
rent av utmanande. Utskottet jämför
med exempelvis punktskatten på grammofonvaror.
Jag vill säga till utskottets
ärade talesman, som kommer att tala efter
mig, att det förefaller vara något
av ett missöde att dra denna parallell
i en argumentering.

Jag vill erinra om att när 1958 års
bevillningsutskott tillstyrkte införandet
av sockerskatten skedde det med hänsyn
till förhandenvarande förhållanden. Redan
då var man tveksam, om man skulle
införa en sådan skatt. Den godtogs på
grund av sambandet mellan behovet av
ökade inkomster och den försvarsorganisation
som då skulle genomföras. Sockerskatten
hade alltså då i viss mån karaktären
av en värnskatt, men detta gäller
inte i dag.

Slutligen vill jag beklaga, att herr
Nilsson i Svalöv inte befinner sig i
sällskap med herrar Elofsson och Vigelsbo,
ty efter det kritiska anförande,
som herr Nilsson i Svalöv höll 1958 och
vars riktighet gäller än mer i dag, och
tillsammans med vad han sagt nu menar
jag, att han borde varit på samma reservation
som nämnda herrar och inte
där han nu befinner sig.

Med det anförda yrkar jag, herr talman,
bifall till reservation I.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Jag kan i anledning av
vad som här sagts hålla med om att man
kan ifrågasätta, om vi skall ha kvar
punktskatterna vid sidan av den generella
varuskatten. Men samtidigt som
jag håller med om detta vill jag erinra
om att inkomsterna per år av de skatter
det här gäller är omkring 340 miljoner
kronor. Det är ett så stort belopp,
att ett borttagande av de speciella punktskatterna
inte kan ske isolerat från
andra planerade åtgärder på beskattningens
område. Frågan bör därför prövas
i samband med att beskattningen i

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14 169

sin helhet övervägs. Detta kommer också
att ske inom allmänna skatteberedningen.
I direktiven för beredningen
framhålles under rubriken Indirekta
skatter bl. a. följande: »De frågor som
främst påkallar uppmärksamhet vid
översynen torde bli, huruvida alla nu
utgående punktskatter bör fortbestå vid
sidan av den generella beskattningen.»
Med hänsyn till dessa direktiv anser
utskottet, att vad som skall göras i denna
fråga redan är gjort och att några
särskilda åtgärder från riksdagens sida
inte nu är påkallade.

Även de reservanter, som begär en
omprövning av punktskatterna genom
en särskild kommitté, inser att denna
omprövning inte bör företagas isolerat
från skatteberedningens arbete, och man
föreslår därför att kommittén skall i
sitt arbete hålla kontakt med skatteberedningen.
Därmed har även reservanterna
erkänt, att en utredning som
berör ett så omfattande område som
det här gäller — såsom jag förut nämnt
uppgår skatteinkomsterna till 340 miljoner
kronor — bör samordnas med
övriga överväganden och förslag till
åtgärder beträffande beskattningen.

Det kan också ifrågasättas, om det av
reservanterna föreslagna tillvägagångssättet
med en särskild kommitté, som i
sitt arbete skulle hålla kontakt med
skatteberedningen, skulle leda till snabbare
resultat än den prövning som skatteberedningen
enligt sina direktiv skall
verkställa.

Med anledning av den reservation,
som är avlämnad av herrar Elofsson
och Vigelsbo och som avser slopande
av den särskilda skatten på socker och
sirap, vill jag erinra om att med samma
motivering, som åberopades för införandet
av denna skatt år 1958, höjdes
också skatten på maltdrycker, läskedrycker,
bensin och elkraft. Om den
särskilda skatten på socker skall slopas,
bör den frågan prövas i det större
sammanhang, vari allmänna skatteberedningen
har att behandla dessa spörsmål.

Upphävande av punktskatter, m. m.

Med det anförda, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSSON i önnarp (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Av herr Allards uttalande
framgår, att enligt hans mening
är inte frågan om sockerskattens avskaffande
av högre angelägenhetsgrad än
avskaffandet av de andra punktskatterna.
Det är där som skiljelinjen går mellan
herr Allards ståndpunkt och min. Jag
anser att beskattningen av detta viktiga
livsmedel, vilken för närvarande medför
årliga utgifter för hushållen på mellan
55 och 60 miljoner kronor, bör kunna
avskaffas i dagens statsfinansiella
läge.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Införandet av den allmänna
omsättningsskatten här i landet
föregicks ju av den redovisning som
gjordes av 1952 års kommitté för indirekta
skatter. Redan denna kommitté
betonade i sitt betänkande, att en
eventuell allmän indirekt beskattning
borde göras likformig. En viss vara
borde alltså inte beskattas högre än en
annan, om inte särskilda motiv därtill
förelåg.

De punktskatter, som enligt kommitténs
mening borde upphöra vid genomförandet
av en allmän indirekt beskattning,
var först och främst skatten på
glass, och därvidlag har ju riksdagen
nyligen tagit ett steg i rätt riktning.
Vidare var det skatten på vissa hudpreparat,
toilettartiklar, tandkräm,
guldsmedsvaror, grammofonskivor,
pälsvaror o. s. v. Gemensamt för alla
dessa skatter är att de tillför staten
relativt obetydliga inkomster samtidigt
som de är förenade med en förhållandevis
kostsam administration för uppbörd
och kontroll. För de skattskyldiga
medför skatterna ett merarbete, som
inte står i rimlig proportion till statens
inkomster av denna beskattning.

6* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr li

170 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Upphävande av punktskatter, m. m.

Man måste, herr talman, fråga sig:
Finns det någon rimlig anledning, i all
synnerhet sedan omsättningsskatten ytterligare
höjts, att vissa varor sålunda
skall specialbeskattas — straffbeskattas
— med ty åtföljande kostnadsfördyringar
för köparen och ett avsevärt
merarbete och redovisningsbesvär för
säljaren?

Under skattedebatten i december
förra året tillät jag mig ta ett par exempel
från guldsmedsbranschen för att
visa hur den 20-procentiga försäljningsskatten
inverkar på denna bransch,
dels genom konkurrens från illojala företag
och med varor som köps utomlands,
dels genom merarbetet för företagen
inom branschen, vilket för ett
mindre företag kan beräknas till 300—
400 timmar per år. Det tar ungefär så
lång tid att från varandra skilja ut
40 000—50 000 notor, på vilka det i en
del fall skall utgå omsättningsskatt, i
andra fall försäljningsskatt. Jag skall
i dag be att få peka på ett par andra
branscher.

En av de främsta orsakerna till det
stegrade musikintresset inom landet är
förvisso grammofonen och grammofonskivan.
Skivproduktionen har ej enbart
en kommersiell prägel. Den innebär
ett betydande kulturarbete. Grammofonskivan
har i allt större utsträckning
trätt i undervisningens tjänst. Den har
sin givna plats som studiemateriel i
skolorna vid sidan av musikinstrument,
sångböcker och noter. Även för folkbildningen
har grammofonen och
grammofonskivan fått allt större betydelse.
Mot bakgrunden av den ökade
betydelse som grammofonen och grammofonskivan
sålunda fått för kulturarbetet
framstår det som anmärkningsvärt,
att en speciell skatt — försäljningsskatten
— fortfarande uttas på
dessa varor. Försäljningsskatten för
grammofoner och grammofonverk inklusive
skivspelare är för närvarande
mellan 20 och 50 kronor per styck och
för skivor mellan 1 och 3 kronor.

Denna särskilda beskattning infördes
år 1948 i samband med att den under
kriget tillkomna allmänna omsättningsskatten
avvecklades. Som motivering
för denna särskilda beskattning anfördes
då, att det — liksom beträffande
guldsmedsvaror —- gällde umbärliga
varor, för vilka någon skattelindring
i dåvarande läge inte ansågs önskvärd.

Herr talman! Läget är emellertid ett
annat i dag. Det kunde måhända finnas
skäl att vid den tidpunkt då försäljningsskatten
infördes betrakta
grammofonskivan som en i viss mån
umbärlig vara, men detta skäl är inte
längre bärande. Grammofonskivan har
väl tvärtom numera blivit ett nödvändigt
hjälpmedel för musikundervisning
och för folkbildnings- och kulturarbete.
En specialbeskattning som den i fråga
om grammofonvarorna förekommer
inte på andra för kulturarbetet nödvändiga
hjälpmedel. Det kan ligga
nära till hands att jämföra med ljudband
och televisions- och radioapparater.
De är inte föremål för sådan beskattning,
liksom inte heller böcker,
tidskrifter och tidningar.

Det torde inte kunna göras gällande,
att musik som framföres på grammofonskiva
skulle vara mera umbärlig
än musik i exempelvis TV och radio
eller på ett ljudband. Inte heller kan
en särbeskattning av musik på grammofonskiva
speciellt försvaras, när annan
konstnärlig och litterär produktion
är undantagen från sådan beskattning.
Litterär produktion av alla slag —-kanske ofta av ganska tvivelaktigt värde
— är skattefri, men klassiska musikverk
som framföres via grammofonskiva
är beskattade med cirka 20 procent.
Det synes i varje fall mig orimligt.

Jag skall ta ett exempel till från ett
annat område, nämligen schamponeringsmedel.
Dessa indelas i tre kategorier
med olika skatteprocentsatser.
En är skattefri, en med 25 procents och
en med 50 procents beskattning. Det

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14 171

beror på hur stark parfymeringen
m. m. är. Enligt upplysningar från kontrollstyrelsen
sker den till grund för
gränsdragningen liggande analysen
bl. a. på så sätt, att schamponeringsmedlet
blandas med varmt vatten, varefter
ett antal personer — fem eller
sex stycken av personalen vid laboratoriet
— får lukta på blandningen och
uttala sig om huruvida de känner någon
parfymdoft eller inte. Kontrollstyrelsen
har meddelat att man genom
att låta dessa personer lukta etc. på
bästa sätt söker skapa garantier mot
slumpmässighet i bedömningen, men
att man också är medveten om att den
nuvarande uppdelningen av dessa
tvättmedel i olika varuskatteklasser
icke är tillförlitlig, varför en omläggning
borde ske.

En tillverkare insände hösten 1961
till kontrollstyrelsen prov på fem
schamponeringsmedel med begäran om
förhandsbesked om huruvida ifrågavarande
medel var belagda med skatt.
Tre av dem var av sökandens egen
tillverkning, medan de övriga två var
av annan tillverkning. På begäran av
kontrollstyrelsen upplyste sökanden,
att ett av de av honom insända proverna
var oparfymerat. Det av kontrollstyrelsen
meddelade förhandsbeskedet
innebar, att det oparfymerade
provet samt ett av de prover som icke
tillverkades av sökanden förklarades
vara skattefria, medan sökandens övriga
två egna prover ävensom det andra
provet av främmande tillverkare belädes
med varuskatt. Beträffande det
sistnämnda provet hade tidigare samma
kontrollstyrelse meddelat, att det
icke var belagt med skatt.

Exemplet talar väl ett tydligt språk
om hur besvärligt det kan vara även
för myndigheterna att fastställa skatten.
Det är alltså, herr talman, enligt
mitt förmenande hög tid att en ändring
kommer till stånd och att den
utredning vi begär i motionen verkställes.
Jag skulle kunna anföra åtskil -

Upphävande av punktskatter, m. m.

liga exempel även från andra branscher,
men jag skall inte trötta kammaren
med det utan ber bara att få instämma
i herr Nilssons i Svalöv yrkande
om bifall till reservation II.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen

I) av herrar Gustaf Elofsson och Vigelsbo;
samt 3:o) bifall till reservationen

II) av herr Hagberg m. fl.; och fann herr
andre vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Vigelsbo begärde likväl
votering, i anledning varav herr
andre vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog
de båda återstående propositionerna,
av vilka herr andre vice talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha
flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde dock herr
Nilsson i Svalöv votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 28 antager det förslag, som innefattas
i reservationen I) av herrar Gustaf
Elofsson och Vigelsbo, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen II) av herr Hagberg
m. fl.

172 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Restitution av fordonsskatt för bussar, m. m.

propositionen. Herr Nilsson i Svalöv
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 32 ja och
67 nej, varjämte 111 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha
röstat för ja-propositionen. Herr Nilsson
i Svalöv begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 108 ja och 100 nej, varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Restitution av fordonsskatt för bussar,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 29, i anledning av väckta
motioner om restitution av fordonsskatt
för bussar, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 149
av herr Axel Johannes Andersson m. fl.
och II: 195 av herr Hamrin i Kalmar
m. fl., vari hemställts, »att riksdagen,
som ett provisorium i avvaktan på pågående
utredningsarbete, måtte besluta
att till stöd för busstrafiken på landsbygden
restitution skulle ske av hälften
av erlagd fordonsskatt i enlighet med
det av 1953 års trafikutredning den 22
februari 1960 framlagda förslaget, med
de ändringar som i motionerna angivits,
att tillämpas fr. o. m. 1961 års fordonsskatt»; 2)

de likalydande motionerna 1:305
av herrar Ringahy och Isacson samt
II: 377 av herr Hedin m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsamma
åtgärder i syfte att åstadkomma
en sådan utformning av begreppet tjänstevikt
i vägtrafikförordningen, att detsamma
icke inkluderar emballagetankar,
djurburar och liknande monteringsoch
demonteringsbara anordningar till
lastbilar»; ävensom

3) de likalydande motionerna I: 473
av herr Sveningsson m. fl. och II: 547
av herr Nordgren, vari hemställts, »att
riksdagen måtte med verkan från och
med den 1 januari 1963 besluta sänka
de för bussar utgående fordonsskatterna
med 40 procent, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till erforderliga
författningsändringar».

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:149
av herr Axel Johannes Andersson m. fl.
och II: 195 av herr Hamrin i Kalmar
m. fl. om restitution av fordonsskatt för
bussar,

2) de likalydande motionerna I: 473
av herr Sveningsson m. fl. och II: 547
av herr Nordgren om sänkning av fordonsskatten
för bussar, ävensom

Nr 14 173

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Restitution av fordonsskatt för bussar, m. m.

3) de likalydande motionerna I: 305
av herrar Ringaby och Isacson samt
11:377 av herr Hedin m. fl. angående
begreppet tjänstevikt i vägtrafikförordningen,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Söderquist, Göstu Jucobsson,
Billman, Gustafson i Göteborg, Christenson
i Malmö, Magnusson i Borås och
Dårlin, vilka — under åberopande av
innehållet i motionerna I: 149 av herr
Axel Johannes Andersson m. fl. och
II: 195 av herr Hainrin i Kalmar m. fl.
ävensom motionerna 1:305 av herrar
Ringaby och Isacson och II: 377 av herr
Hedin m. fl. — ansett att utskottet bort
hemställa

1) att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 149 och II: 195
måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att -— i
enlighet med i motionerna angivna
grunder — förordna om restitution för
år 1961 av hälften av erlagd fordonsskatt
för bussar;

2) att riksdagen måtte anse de likalydande
motionerna 1:473 och 11:547
besvarade med vad reservanterna ovan
hemställt; samt

3) att riksdagen måtte med bifall till
de likalydande motionerna 1:305 och
11:377 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsamma åtgärder i syfte
att åstadkomma en sådan utformning av
begreppet tjänstevikt i vägtrafikförordningen,
att densamma icke inkluderade
emballagetankar, djurburar och liknande
monterings- och demonteringsbara
anordningar till lastbilar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Det har konstaterats
att busstrafiken här i landet, speciellt
på landsbygden, inte är lönande. Men
det är en trafik som är av utomordentligt
stor betydelse när det gäller att

hålla vår landsbygd levande. Det var
väl också detta som var bakgrunden
till att 1953 års trafikutredning föreslog,
att man provisoriskt skulle avhjälpa
svårigheterna genom att för dessa
bussar tillämpa en lägre beskattning.
Utredningen framhöll också, att
en sänkning av fordonsskatten för bussarna
icke skulle medföra någon ändring
i kostnadsansvarighetsprincipens
tillämpning på automobilskatten.

Regeringen och riksdagen valde dock
att lämna statsanslag till vissa företag
efter individuell prövning. Den frågan
behandlades vid fjolårets riksdag, och
jag behöver därför inte nu närmare
utveckla den saken. Men sedan har det
visat sig, att cirka 60 procent av alla
bussföretag på landsbygden tillhör den
kategori, som i så fall skulle bli berättigad
till statsanslag, och det har
gjort att man nu funnit anledning att
i stället föreslå ett system som skulle
lösa frågan med mera generella åtgärder.
Folkpartiet och högern har nu
förenats i en gemensam reservation till
bevillningsutskottets föreliggande betänkande
i denna punkt, och jag ber
att få yrka bifall till den reservationen.

Bevillningsutskottets betänkande nr
29 behandlar emellertid också en annan
fråga, nämligen begreppet tjänstevikt
för den tyngre fordonstrafiken.
Det problemet har även tagits upp i
motion 11:377. Om en lastbil har fått
sin utrustning kompletterad med lyftkran,
emballagetankar, djurburar eller
liknande anordningar för att kunna
transportera godset på rationellt sätt,
så räknas även denna utrustning in i
tjänstevikten. Det råder emellertid en
viss oklarhet om vad som skall räknas
in i tjänstevikten, och därför har motionärerna
hemställt om en snabbutredning
av begreppet tjänstevikt.

Vi har haft motioner av liknande
innehåll vid flera tidigare riksdagar,
och det finns därför nu litet större
anledning att stanna inför bevillningsutskottets
sedvanliga hänvisning till

174 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Restitution av fordonsskatt för bussar,

1953 års trafikutredning, som utskottet
säger skall komma med förslag som
löser det problemet. Den utredningen
har nämligen arbetat i många år men
ännu inte lagt fram något förslag i det
avseendet. Därför har motionärerna ansett,
att det borde tillsättas en snabbutredning
som löser detta tekniska problem.
Vi har också tagit upp det kravet
i den reservation som fogats till
utskottets betänkande. Vi anser nämligen
att frågan om tjänstevikt inte hör
hemma i en utredning, som behandlar
så stora problem som 1953 års trafikutredning
gör.

Herr talman! Jag ber att även på
den punkten få yrka bifall till reservationen.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Båda de frågor som behandlas
i bevillningsutskottets betänkande
nr 29 kan betecknas som gamla bekanta,
och de utgör dessutom problem
av mycket stor betydelse för yrkestrafiken.

Restitution av bensinskatten för bussar
skulle utgöra ett både välbehövligt
och sunt stöd för busstrafiken — den
har det onekligen mycket besvärligt för
närvarande. Mycket talar för att ett
restitutionssystem skulle vara betydligt
bättre än det nuvarande provisoriska
systemet med direkta bidrag efter prövning.
Jag vill helt instämma i vad herr
Magnusson i Borås sade på denna punkt.

Jag vill framför allt med några ord
beröra reservationens punkt 3, som ansluter
sig till en motion som jag har
lagt fram här i kammaren angående
tjänstevikten för lastbilar.

Yrkandet i motionen och i reservationen
är att emballagetankar, djurburar
och andra tillbehör till lastbilar
inte skulle räknas in i tjänstevikten. När
den frågan var uppe till behandling i
fjol, avstyrktes förslaget i utskottet med
motivering att 1953 års frafikutredning
skulle lägga fram sitt principbetänkande
i maj månad 1961. Det betänkandet

m. m.

har kommit, men där fanns ingenting
som berörde denna fråga eller bilskattefrågorna
över huvud taget. Utredningen
tycks emellertid vara något av galten
Särimner, eftersom nu utskottsmajoriteten
än en gång kryper bakom utredningen
för att motivera att man inte
skall vidta några särskilda åtgärder.

Jag tycker det är ganska förvånande,
att majoriteten i utskottet tycks sakna
intresse för att rätta till ett förhållande
som är i högsta grad orättvist, en beskattning
som ställer till mycken förtret
och för många utgör en avsevärd
ekonomisk belastning. Åtskilliga åkeriföretag
har emballagetankar eller andra
tillbehör som är avpassade så att de kan
användas än för ena, än för andra lastbilen
i företaget. Vanligen kommer de
ganska sällan till användning för endera
bilen, men enligt gällande bestämmelser
måste för varje bil, till vilken
någon gång något av dessa tillbehör används,
tjänstevikten beräknas inte bara
med hänsyn till själva bilens vikt utan
också med hänsyn till det tyngsta tillbehöret
som används till bilen. Detta
innebär att en och samma emballagetank,
en och samma lastkran kan ingå
i tjänstevikten för flera lastbilar.
Tjänstevikten är ju avgörande för bilskatten,
som dessutom är progressiv, så
att tillbehöret blir extra högt beskattat
och dessutom olika beskattat.

Det framgår av utskottsutlåtandet, hur
progressiviteten verkar på lastbilar.
Mellan 3 000 och 7 000 kg exempelvis är
beskattningen 64 kronor per 100 kg
tjänstevikt; så fort man kommer över
7 000 kg är beskattningen i stället 120
kronor. Antag att en lastkran väger
500 kg. Om den monteras på en bil som
väger 6 500 kg blir tjänstevikten därigenom
7 000 kg. Beskattningen sker då
efter 64 kronor per 100 kg, och kranen
kommer att belastas med 320 kronor i
skatt. Om kranen vid ett annat tillfälle
placeras på en bil som utan kranen
väger 7 000 kg, belastas kranen med
120 kronor per 100 kg i stället för 64

Nr 14 175

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Restitution av fordonsskatt för bussar, m. m.

kronor, ocli den skatt man far betala för
kranen blir 600 kronor i stallet för 320
kronor.

Skillnaden är som synes väsentlig.
Systemet innebär en klar orättvisa. Det
kan inte vara rimligt att ha det på detta
sätt — tillbehören bör inte ingå i
tjänstevikten. Anser man att de skall
belastas med skatt bör beskattningen
ske på ett helt annat sätt än nu.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Hagberg
m. fl.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! De motioner vi nu
diskuterar har realbehandlats i bevillningsutskottets
första avdelning, och
jag kom i kontakt med dem vid utskottets
sammanträde in pleno. Jag måste
bekänna att det från min sida skett ett
olycksfall i arbetet, då jag i hastigheten
inte uppmärksammade punkten 3 i utskottets
hemställan, där jag hela tiden
avsett att biträda reservationen. Jag
hemställer därför, herr talman, att voteringen
måtte företagas punktvis, och
jag yrkar bifall till reservationen vad
avser punkten 3.

När det gäller punkterna 1 och 2 kan
jag för min del inte biträda yrkandet
att en generell restitution skall genomföras.
Vi vet ju att det är de busslinjer
som trafikerar de verkliga glesbygderna
som har stora påfrestningar. Mot den
bakgrunden har från vårt håll väckts en
motion, som hänvisats till statsutskottet
men väl inte ännu behandlats där. Vi
hemställer i denna motion att det belopp
på 2 miljoner, som föreslås i Kungl.
Maj :ts proposition, måtte höjas till 2,5
miljoner för att en högre återbäring
skall kunna medges för de verkligt svårt
drabbade bussföretagen. Jag vill begagna
detta tillfälle att inbjuda kammarens
ledamöter att — för att åstadkomma
en insats där en insats verkligen är
av nöden — biträda denna motion, när
den kommer upp till behandling.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall

till utskottets hemställan vad avser
punkterna 1 och 2 samt bifall till reservationen
vad avser punkten 3.

Herr ASP (s):

Herr talman! Till grund för bevillningsutskottets
betänkande nr 29 ligger
bl. a. två motioner, vari yrkas dels en
restitution av fordonsskatt för bussar
med 40 procent —- denna motion har
väckts av högerledamöter — dels en
motion vari yrkas på restitution med
50 procent av fordonsskatten — av folkpartiledamöter.
Man stöder sig på 1953
års trafikutrednings till kommunikationsdepartementet
överlämnade förslag.

När trafikutredningen på sin tid gjorde
kostnadsundersökningen för busstrafiken
i Västernorrlands och Skaraborgs
län — två typiska glesbygdslän —
kunde konstateras, att ifrågavarande
glesbygdslinjer upprätthölls med gamla,
förslitna bussar —- alltså med ett fordonsbestånd
av ej tillfredsställande
standard. Anledningen härtill var att
linjerna gav mycket dåligt ekonomiskt
utbyte.

Vi kunde konstatera att förhållandena
var enahanda över hela landet, och
trafikutredningen föreslog därför att
åtgärder skulle vidtagas, främst med
tanke på angelägenheten av att upprätthålla
en något så när tillfredsställande
transportförsörjning ute i glesbygderna.
Vi föreslog som villkor för bidrag att
busslinjen i fråga med fyra femtedelar
skulle ligga utanför stadsplanelagt område
men att restitutionen i övrigt skulle
utgå generellt upp till 50 procent av
fordonsskatten.

Jag vill här inför kammaren deklarera
att jag på denna punkt är av en annan
uppfattning. Jag är på det klara med att
man inte löser dessa transportproblem
med ett så blygsamt stöd som det här
skulle vara fråga om. Det gäller bidrag
som skulle komma att ligga mellan
1 200 och 1 700 kronor per år och buss,
och det räcker inte. Kommunikations -

176 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Restitution av fordonsskatt för bussar,

ministern fann emellertid på en fördelningsgrund
som jag för min del tyckte
var bra. Det är lätt att räkna ut bidraget
efter den, den ger rättvist resultat
och framför allt ett gott stöd.

Det föreslogs i den proposition som
riksdagen godkände förra året att bidrag
skulle kunna utgå med upp till två
kronor per vagnmil för busslinjer i glesbygderna.
Nu har man litet större erfarenhet
av detta. Man har fördelat tvåmiljonersanslaget
för förra året, och det
visar sig att betydande belopp av dessa
medel har gått till glesbygderna. Jag
kan nu nöja mig med att inför kammaren
redovisa några av de siffror som
återfinns i biltrafiknämndens förteckning.
Jag väljer med avsikt de län i
vilka motionärerna hör hemma, då det
kan vara intressant för dessa att få veta
liur stödet har utgått till bussföretagen
just i hemlänen.

Jag börjar med F-länet, Jönköpings
län. Där får 13 företag dela på 130 500
kronor. Det är huvudsakligen små företag
med en å två busslinjer vardera som
har fått bidrag. Detta gör i medeltal
10 000 kronor per företag. Går vi vidare
till H-länet, Kalmar län, finner vi att 15
företag där visserligen inte får mer än
90 000 kronor att dela på, men av dessa
15 har 12 företag fått bidrag på upp till
10 300 kronor. I Skaraborgs län, som
trafikutredningen på sin tid undersökte,
har 11 företag fått dela på 133 000
kronor. Norrlandslänen har fått följande
summor: Y-länet 249 000 kronor, Zlänet
134 000 kronor, AC-länet 329 000
kronor och BD-länet 244 000 kronor.

Denna förteckning visar klart att den
största delen av det belopp på 2 miljoner
kronor som riksdagen ställde till
förfogande har gått till de typiska glesbygdslänen
och där kommer att utgöra
ett effektivt stöd för busstrafiken.

Om man nu skulle bifalla motionärernas
yrkande, skulle detta innebära att
dessa 2 miljoner kronor fördelades på
ett helt annat sätt. B-länet och andra till
Stockholms stad angränsande län skulle

m. m.

få betydligt större belopp än som nu är
fallet, trots att de busslinjer som där
finns i många fall är ganska lönande.
Jag vill understryka att det, även om
man kan konstatera att det i viss utsträckning
finns busslinjer som på
grund av personbilismens expansion
ständigt förlorar trafikunderlag, ändock
i dagens läge finns busstrafiklinjer som
är lönande.

Man kan således inte klara upp detta
problem genom en generell restitution,
utan det måste här sättas in ett verksamt
stöd för att denna trafik skall
kunna hållas i gång. Jag skall gärna
medge att beloppet kunde sättas något
högre. Det är 280 företag som har fått
dela på pengarna. Dessa företag redovisar
förluster på upp till 9:50 kronor
per vagnmil, och de flesta av de sökande
redovisar förluster på 3:50 kronor
per vagnmil. Självfallet måste det sättas
en gräns för lämnandet av bidrag, men
jag tror att 2 kronor är en för låg gräns.
Denna borde höjas något, och likaså
borde anslagsbeloppet till ett annat år
kunna ökas. Vid den fördelning som
således nu har gjorts visar det sig att
de bidragsberättigade har kunnat få ut
i genomsnitt ungefär 1: 75 kronor per
vagnmil.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till bevillningsutskottets betänkande
i detta avseende.

Beträffande tjänsteviktsbestämmelserna
gäller frågan hur beräkningsgrunden
för skatten skall vara utformad. Jag
medger gärna, att de nuvarande bestämmelserna
är otillfredsställande. Man
måste betala skatt för anordningar som
används mycket sporadiskt. Det driver
upp fordonsskatten och gör att kostnaderna
för dessa speciella anordningar
många gånger blir så höga att det är
tveksamt om det lönar sig att ha dem.
Men motionärernas yrkande utmynnar
ju i en hemställan om en riksdagsskrivelse
till Kungl. Maj:t med anhållan om
skyndsamma åtgärder. I 1953 års trafikutrednings
uppdrag ingår att komma

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14 177

Restitution av fordonsskatt för bussar, m. m.

med förslag till en ny bilbeskattning.
Problemet är alltså föremål för behandling
och det kommer väl så småningom
förslag, även om jag inte kan ge någon
utfästelse om när det kommer. Därför
ber jag, herr talman, att även på den
punkten få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen återtog på nytt ledningen
av förhandlingarna.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Busstrafiken och bilskattepolitiken
har tidigare i dag diskuterats
i denna kammare, och jag skall
därför fatta mig mycket kort. Jag anser
i likhet med vad trafikutredningen föreslagit
att restitution av erlagd fordonsskatt
för bussar för 1961 bör medgivas
med hälften.

Reservanterna anser att skattelättnaden
bör genomföras som ett provisorium
i form av restitution i avvaktan på
trafikutredningens kommande förslag
till mera långsiktiga åtgärder på trafikförsörjningens
område.

Jag ber i övrigt, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen av herr
Hagberg m. fl.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! I bevillningsutskottets
utlåtande nr 29, vilket nu behandlas,
finns reservationer för bifall till motioner
avlämnade av högern och folkpartiet.
Motionernas yrkande går ut på att
det nuvarande systemet med bidrag till
busstrafiken på landsbygden skall ersättas
med ett generellt bidragssystem,
som innebär att samtliga bussägare
skulle — utan behovsprövning — få
restitution på den erlagda bilskatten
med i högermotionen 40 procent och i
folkpartimotionen 50 procent. Högern
har i sin motion bl. a. anfört, att de nuvarande
bidragsbestämmelserna är »i
hög grad otillfredsställande mot bak -

grunden av att all busstrafik har haft
lika stor känning av de ekonomiska
svårigheterna». Ja, herr talman, om man
inom högern har den uppfattningen att
alla bussägare har drabbats lika hårt
ekonomiskt, kan deras motion vara förklarlig,
men så är ju inte det verkliga
förhållandet. Skillnaden i lönsamhet
mellan tätortstrafik och glesbygdstrafik
är så stor att inte ens hela bilskattekostnaden
är tillräcklig för att rymma de
ekonomiska variationerna de olika bussföretagen
emellan.

Folkpartiets motion innehåller också
uttryck, som det är svårt att förstå. I
motionen anföres, att det nuvarande bidragssystemet
»är ägnat att inge allvarliga
betänkligheter». Herr talman, jag
frågar, vad är det för något i bidragssystemet
som är så betänkligt? Är det
så, att man anser det betänkligt att de
som verkligen behöver hjälpen får den?
Hjälpen är ju nu mera effektiv än om
bidragen skulle utgå enligt motionärernas
yrkanden.

Herr Magnusson i Borås säger här,
att 60 procent av bussägarna har fått
bidrag för det gångna året, och jag tror
att det är riktigt. Han vill låta påskina,
att det skulle vara ett tillräckligt bevis
för att man nu skulle övergå till vad
motionärerna vill, nämligen att restituera
skatten med 40 å 50 procent. Men
det är väl ändå ganska orimligt att tänka
sig det. Det skulle alltså innebära att
man, som herr Asp mycket riktigt var
inne på, delar det tillgängliga beloppet
mellan alla bussföretag i detta land. Det
skulle självklart innebära, att de små,
besvärliga och kostsamma busstrafikföretagen
skulle betala av sitt bidrag till
de ekonomiskt bärkraftiga företagen,
och det kan väl ändå inte vara rimligt.
Man har med nu gällande fördelning
avsett att ge de behövande bussföretagen
en hjälp i deras situation.

När vi hade denna debatt i fjol, tog
jag några exempel från olika företag ute
i landet. Självklart valde jag företag
från min egen bygd. Jag kunde konsta -

178 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Restitution av fordonsskatt för bussar, m. m.

tera, att det var alldeles omöjligt att
tänka sig, att en del av företagen skulle
kunna fortsätta, om de skulle få bara
hälften av sin erlagda skatt tillbaka. Jag
har nu haft möjlighet att undersöka förhållandena
och vill gärna säga, att ett
av de företag, ett enskilt litet bussföretag
med kombinationsbuss, som går igenom
skogsbygder ungefär 4 å 5 mil dagligen,
skulle inte ha kunnat fortsätta sin
rörelse om det inte av den skatt det erlagt
fått tillbaka 1 100 å 1 200 kronor.
Det har under föregående år fått ett bidrag
på 4 476 kronor, ett verkligt handtag
för den person som har denna trafik
och som tjänar de glesbygder, som
ligger efter hans linje.

Jag har ett annat företag, som jag
också kontrollerat sedan i fjol. Det hade
då, vilket står att läsa i protokollet från
föregående års debatt, 12 bussar, och
jag räknade ut, att det skulle få ett bidrag
som, om jag nu minns rätt, låg på
ungefär 3 000 kronor. Nu har det under
detta år utökat sin trafik till att omfatta
13 bussar. Det har betalat i skatt för
samtliga dessa bussar i runt tal 35 000
kronor. Företaget skulle sålunda kunna
få tillbaka ungefär 17 500 kronor, om
det får tillbaka hälften av skatten. Vad
har det då fått enligt det nuvarande
systemet? Jo, det har fått 38 160 kronor,
alltså något mer än vad det betalat i
skatt. Detta är ett företag i glesbygderna
som verkligen har en stor uppgift att
fylla. Jag vill erinra om att det ju här
inte gäller att sänka skatten för bussägarna.
Även om det ur bussägarnas
synpunkt är värdefullt i och för sig, är
det inte detta som det gäller, utan det
är fråga om att ge de verkligt behövande
företagen ett handtag och hjälpa dem
att upprätthålla en nödvändig trafik.
Det sker bäst på det sätt som föreslagits
av utskottet.

Beträffande den andra punkten har
jag, efter herr Asps anförande, ingenting
att tillägga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Iferr MAGNUSSON i Borås (li):

Herr talman! Herr Sundelin ställde
en fråga till mig beträffande den fortsatta
utvecklingen för olika bussföretag.
Det är klart att utvecklingen av privatbilismen
har påverkat utvecklingsmöjligheterna
för alla bussföretag, om det
nu är det man menar med »den fortsatta
utvecklingen».

Nu säger herr Sundelin, att vi, om
reservanternas förslag genomfördes,
skulle ta från de verkligt behövande och
ge åt dem som inte behöver. Jag vill då
påpeka att enligt vårt förslag restitution
skulle utgå med 4 miljoner kronor, medan
det nuvarande anslaget är 2 miljoner.
Det blir alltså ett större belopp
att fördela. Genom denna generella restitution
skulle man skapa större förutsättningar
för en effektivare rationalisering
och på det sättet ge dessa företag
större möjligheter att i framtiden driva
sin verksamhet.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Jag vidhåller att man
kommer att ta från de verkligt behövande.
Om dessa företag går miste om
det nuvarande bidraget efter 2 kronor
per mil och i stället får ett bidrag som
motsvarar hälften av den erlagda skatten,
så kommer företagen i de exempel
jag tog bara att få hälften av det nuvarande
bidraget. Då kan man väl inte
säga annat än att vi tar från de verkligt
behövande, om vi går denna väg.

Jag medger att det är något enklare
att göra på det sätt som herr Magnusson
i Borås förordar, men det är ett långt
ifrån rättvist system, och det är ur den
synpunkten som jag vidhåller att det
nuvarande systemet är att föredra.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1 och 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen i
motsvarande del; och fann herr tal -

Onsdagen den 4 april 1962 fm. Nr 14 179

Täckande av riksdagsledamöters kostnader i vissa mål

mannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
1) och 2) i utskottets betänkande nr
29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Hagberg m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 128 ja och 67 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till reservationen i motsvarande
del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i
Borås begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
3) i utskottets betänkande nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Hagberg m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 112 ja och 94
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Föredrogs vart för sig
bevillningsutskottets betänkande nr
34, i anledning av väckt motion om avdrag
vid beskattningen för kostnader
för underhåll av plantering; samt
bankoutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående den samhälleliga lokaliseringspolitiken,
och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.

§ 14

Täckande av riksdagsledamöters kostnader
i vissa mål

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckt motion om

180 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Täckande av riksdagsledamöters kostnader i vissa mål

täckande av riksdagsledamöters kostnader
i vissa mål.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Ilerr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att såsom riksdagsman från denna talarstol
få uttala ett tack, högaktning
och en uppskattning av bankoutskottets
utlåtande i förevarande fråga. Jag tror
att det ur riksdagens synpunkt är angeläget
att utskotten har en uppfattning
och ger den tillkänna. Med detta
tack, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till bankoutskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herr
Spångberg (s).

Herr BOHMAN (li):

Herr talman! Jag har i motsats till
herr Lundberg inte begärt ordet för att
tacka utan därför att jag inte utan vidare
kan ansluta mig till bankoutskottets
uppfattning i dess utlåtande över
herr Lundbergs motion. Den konkreta
ersättningsfråga som aktualiserats av utskottet
har nämligen också sådana principiella
aspekter, att jag tycker att utskottets
förslag med hänsyn härtill framstår
som i varje fall mycket tveksamt.
Jag tycker att det verkligen kan diskuteras,
om riksdagen av allmänna medel
bör tillerkänna en av sina egna ledamöter
ersättning för rättegångskostnaderna
i ett mål, där vederbörandes
ståndpunkt har underkänts av alla de
dömande instanserna.

Det mål som åsyftas är för kammarens
ledamöter väl känt. Det rör den
ärekränkningsprocess som en enskild
person igångsatt emot ledamoten av denna
kammare, herr Svensson i Ljungskile,
i anledning av vissa uttalanden i
en debatt här i kammaren. Herr Svensson
gjorde i rättegången gällande, att
bestämmelserna i regeringsformen skulle
tolkas på sådant sätt att domstol inte
utan riksdagens medgivande kunde

upptaga ens en skadeståndsprocss mot
honom. Herr Svenssons invändning prövades
av häradsrätten och underkändes
där. Sedan målet därefter av motparten
förts vidare till hovrätten, prövades
behörighetsfrågan även där och
underkändes också av hovrätten. Sedan
herr Svensson därefter anfört besvär
över domen, godtogs hovrättens ståndpunkt
slutligen av högsta domstolen.

I själva skadeståndsfrågan åter frikändes
herr Svensson. Herr Svenssons
uttaland j här i kammaren kunde — sade
domstolarna enhälligt — insatt i sitt
sammanhang icke anses vara kränkande
för käranden i målet, och herr Svensson
fick till följd av utgången av målet
ersättning av käranden för sina rättegångskostnader
i den mån de belöpte
på själva sakprövningen. Enligt gängse
praxis fick herr Svensson däremot
inte någon ersättning för de kostnader
som hänförde sig till prövningen av
principfrågan om riksdagsmans immunitet.
Eftersom herr Svensson i det hänseendet
förlorade, fick han alltså enligt
vedertagna principer bära kostnaderna
själv.

Immunitetsproblemet är naturligtvis
intressant och betydelsefullt för riksdagen,
för dess ledamöter och även ur
allmän synvinkel. Domstolsavgöranden
i sådana frågor, som väl inte förekommit
under de senaste hundra åren, har
obestridligen ett stort allmänt intresse,
men det är å andra sidan klart att om
vi skulle vilja ha en domstolsprövning
i konstitutionella frågor — det är en
fråga som diskuterats vid olika tillfällen
— då skall prövningen inte anhängiggöras
på sätt som nu skett. Hela
problemet huruvida immunitet för
riksdagsman skall omfatta också skydd
mot skadeståndsanspråk från enskild
person, som skadats genom riksdagsledamots
i denna egenskap vidtagna åtgärder,
kommer nu att utredas och prövas
i ett annat större sammanhang.

Herr talman! Alldeles oberoende av
detta och det nu aktuella målets intres -

Onsdagen den 4 april 1962 fm. Nr 14 181

Täckande av riksdagsledamöters kostnader i vissa mål

se för riksdagen har jag den uppfattningen
att en ledamot av riksdagen ■—•
då det gäller möjligheterna att få ersättning
av statsmedel för rättegångskostnader
i behörighetsfrågor —- inte
skall och inte får behandlas på annat
sätt än vanliga medborgare. För mig
är denna grundsats väsentlig. Jag tycker
också att det bör vara angeläget
för riksdagen att i detta som i andra liknande
hänseenden inte ge riksdagsledamöterna
en prioritetsställning.

Några betänkligheter i den riktningen
kan emellertid inte utläsas ur bankoutskottets
utlåtande. Även i övrigt är utskottets
motivering på olika punkter
rätt egendomlig.

Jag har inte, herr talman, velat låta
bli att delge kammaren min tveksamhet
men kommer för den skull inte att
yrka avslag på utskottets hemställan.
Skälen därtill är två. Dels medger jag
att det faktiskt var av allmänt intresse
att immunitetsfrågan blev klarlagd genom
rättegången. Många av oss hade
nog tidigare en annan uppfattning om
var immunitetens gränser skulle dragas
än den som domstolarna nu givit
uttryck åt. Dels är jag rädd för att ett
avslagsyrkande från min sida på ett enhälligt
utskottsförslag skulle kunna uppfattas
som en meningslös demonstration.
Och jag vill inte att mina principiella
betänkligheter blir betraktade
som en demonstration.

I detta anförande instämde herrar
Fruding, Edlund, Magnusson i Borås,
Wachtmeister och Hedin samt fru Kristensson
(samtliga h).

Ilerr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Av olika skäl finns det
ingen anledning att i dag ta upp själva
sakfrågan till en större debatt. Vissa
saker gör att det som kanske skulle sägas
inte är lämpligt att anföra i detta
sammanhang. Rent principiellt får jag
dock säga att riksdagen liksom varje
annan församling måste ha vissa arbetsregler
och arbetsförhållanden, om den

skall kunna arbeta på det sätt som är
önskvärt.

Själva immunitetsfrågan har vi diskuterat
i annat sammanhang, varvid
man från olika håll varit ganska enig
om att en ändring av 110 § skall vidtagas.
Om någon av principiella skäl
skulle hävda den uppfattning som herr
Bohman har, skulle jag vilja ställa frågan:
Menar herr Bohman att vi skall
tolka saken så, att vid ett visst förfarande
för t. ex. riksdagsmän, domare
och ämbetsmän i övrigt den ena parten
skall granskas och icke den andra? Låt
vara att frågan om immunitetsskydd
för domare togs upp två år innan grundlagen
tillkom. Jag tror att utskottet här
har handlat på ett sätt som hedrar riksdagen.
Det är därför jag har ansett att
riksdagen bör uttala sin tacksamhet.
Man kan diskutera, om själva sakfrågan
gäller herr Svensson i Ljungskile eller
någon annan.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Till svar på herr Lundbergs
fråga vill jag säga, att jag i princip
anser att alla medborgare skall behandlas
på samma sätt i fråga om möjligheten
att få ersättning av statsmedel
för sina rättegångskostnader i ett mål,
där deras talan har underkänts i alla
instanser.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! När man, herr Bohman,
år 1807 tog upp frågan om immunitetsskydd
för domare, vilket sedan utvidgades
till att gälla för andra medborgargrupper,
samt i 1809 års grundlag
tog upp frågan om immunitetsskydd för
riksdagsmännen frågar jag, om det inte
var därför alt man i olika församlingar
skulle få tala fritt och utöva en
gärning som var till gagn för de svenska
medborgarnas vitala intressen.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig kort.
Det har inte ställts något avslagsyrkan -

182 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Införande av tidsstudiesystem inom den allmänna förvaltningen

de på utskottets förslag. Det är självfallet
att vi här inte har kunnat gå in
på själva sakfrågan. Den har diskuterats
tidigare. Det har heller inte rått
några delade meningar om den. Det bör
ankomma på statsmakterna att erlägga
de kostnader som herr Svensson i
Ljungskile har åsamkats i samband med
det mål han var inblandad i.

Med hänvisning till vad utskottet har
anfört ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 15

Föredrogs vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckt motion
angående rätt till reseersättning från
den allmänna sjukförsäkringen efter
hänvisning av barnmorska till sjukvårdsinrättning,
och

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående ändrade bestämmelser om familjebidrag
till värnpliktiga som driver
näring eller rörelse.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 16

Införande av tidsstudiesystem inom den
allmänna förvaltningen

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av
väckta motioner om införande av tidsstudiesystem
inom den allmänna förvaltningen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Ilerr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Bilden av en svällande
förvaltningsapparat blir alltmer framträdande
i dagens samhälle. Inför denna
utveckling är det naturligt att fråga
uppkommer, huruvida strävan att rationalisera
är lika stor inom den all -

männa förvaltningsapparaten som den i
dag är inom vårt näringsliv i övrigt.
Vi har väl inte kunnat undgå att märka
vad som vunnits genom god planering
och användning av modern utrustning
även inom den administrativa delen av
näringslivet. Vad som åstadkommits hittills
har inte bara resulterat i att den
manuella arbetskraften kan utnyttjas
bättre utan även i betydande grad att
arbetet blivit trivsammare och mera intressant.
Det är bl. a. dessa synpunkter
som varit anledningen till att motion
395 i denna kammare väcktes.

Allmänna beredningsutskottet har, såsom
framgår av dess utlåtande, remitterat
motionen till statskontoret och till
en del organisationer. Statskontoret
framhåller i sitt yttrande, att det inom
statskontoret finns en arbetsgrupp som
sysslar med arbetsstudier. I yttrandet
lämnas också en kortfattad redogörelse
för detta arbetes bedrivande. Det är
med tillfredsställelse jag konstaterar att
ett visst arbete på detta område är i
gång, men jag undrar hur stor del av
vår stora förvaltningsapparat en arbetsgrupp
hinner studera.

Såvitt jag kan finna av statskontorets
yttrande, har arbetsstudierna begränsats
till vissa arbetsförlopp. Man har
jämfört vissa arbetsmoments utförande,
och man nämner onödig spilltid. Men
arbetet inriktas inte på sådana väsentliga
uppgifter som en undersökning
exempelvis huruvida det förekommer,
att högt kvalificerad och dyrbar arbetskraft
i större eller mindre utsträckning
sysselsätts med enkla arbetsuppgifter.
Även den frågan bör nog ägnas
uppmärksamhet.

Ett annat område är granskningsförfarandet.
Hur ofta förekommer det inte
att ritningar för bestämda ändamål eller
planer av olika slag, som upprättas på
länsplanet, får vandra mellan länsstyrelserna
och ämbetsverken i Stockholm.
Resultatet av detta blir ofta att ärendena
fördröjs avsevärt. Jag tror att det
finns anledning att ha blickarna rikta -

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14 183

de även på den sidan av förvaltningsapparaten.

Eftersom utskottet hänvisar till de erhållna
remissyttrandena och till den
verksamhet som är i gång, hade det varit
av värde att här få veta vilka resultat
man hittills nått i detta arbete. Borde
man inte ha lämnat en kortfattad redogörelse
för det. Och borde inte riksdagen
i fortsättningen få kontinuerliga
redogörelser för arbetets utförande och
resultat på detta område. Jag tror att ett
sådant förfarande skulle bli värdefullt.

Herr talman! Med detta har jag bara
velat utveckla några av de synpunkter
som framförts i motionen, och jag har
därför inget särskilt yrkande.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Motionären vill ha redovisat
vad resultatet blivit av den
hårdare drift, som man hoppas skall
kunna införas litet varstans i statsförvaltningen.
.lag undrar, om han ville ha
besked om hur mycket trivseln hade
ökat genom detta. Ty den hårdast framhävda
motiveringen för tidsstudier inom
hela statsförvaltningen är ju att man
skulle öka trivseln! Detta har vi inte
fått besked om från statsförvaltningen,
men från de övriga håll, där man haft
tidsstudier, har vi fått veta att inte har
trivseln ökat.

Motionären gick in på en annan fråga,
som egentligen inte berörs av motionen
men som vi inom allmänna beredningsutskottet
också har under behandling,
nämligen huruvida arbetskapaciteten
alltid blir utnyttjad så långt det
går. På denna punkt har vi fått mycket
bestämda besked. Man har fått en
kanslistutbildningsnämnd — aktuell i
tidningarna i dag, tror jag —- för att se
till att anställd arbetskraft så långt det
går utnyttjas för de uppgifter vartill den
kan vara lämplig genom att de anställda
skaffat sig påbyggnadsutbildning. Vi har
också fått veta att det sitter en ny hårt
arbetande utredning i syfte att skaffa
ytterligare utbildning för de anställda,

Tillfartslederna till Mälaren

så att de skall kunna åta sig mer komplicerade
uppgifter. Allt detta går ut på
att man inte skall använda högt utbildad
personal för uppgifter som kan skötas
av anställda med lägre utbildning
eller en utbildning påbyggd med speciella
kurser.

Om det är detta motionären åsyftar,
kan jag omtala att vi inom utskottet
kommer att behandla dessa spörsmål
om någon vecka med anledning av en
speciell motion. I den motion vi nu
diskuterar var det väl särskilt fråga om
trivseln. Det är ingen i utskottet som
tror att man kan öka trivseln genom
tidsstudier. Därför har vi också avstyrkt
motionen.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 17

Tillfartslederna till Mälaren

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av
väckta motioner angående tillfartslederna
till Mälaren.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Utskottets något knapphändiga
behandling av den motion som
behandlas på denna punkt ger mig anledning
säga några ord. Motionen bör
ses som en detalj i det stora komplex
av frågor som sammanhänger med näringslivets
starka koncentration till
stockholmsområdet och den befolkningsutveckling
som är en följd därav.

Vi är väl alla överens om önskvärdheten
av att företagsamheten sprids över
större områden för att undvika alla de
nackdelar som följer med en alltför
stor anhopning av människor till ett
mycket begränsat område. En alltför
stor befolkningskoncentration bör man
därför försöka undvika med alla till

184 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Tillfartslederna till Mälaren

buds stående medel. En av förutsättningarna
härför är att kommunikationerna
förbättras undan för undan. Kommunikationernas
betydelse kan väl inte
nog kraftigt understrykas i detta sammanhang.

Sjötransporter är ju i allmänhet billiga
transporter, men inomfartslederna,
det må vara Vättern—Vänernlinjen eller
Mälarleden, är starkt försummade både
i fråga om underhåll och när det gäller
att förbättra möjligheterna att komma
fram med större tonnage. Småtonnaget
i vårt land försvinner ju undan för undan
och ersätts ofta av tyskt och holländskt
tonnage. Man frågar sig om
det inte finns möjligheter att med
svenskt tonnage ersätta det som försvinner
genom att skapa bättre förutsättningar
för större fartyg att ta sig
fram.

Enligt sjöfartsstyrelsens yttrande över
motionen är den inom styrelsen verksamma
utredningen inom de närmaste
månaderna färdig med alternativa förslag
till åtgärder för att förbättra Södertälje
kanal. Man räknar med två huvudalternativ,
en fördjupning till 7,5 meter
eller till 9,5 meter. Det första alternativet
skulle enligt sjöfartsstyrelsen vara
det mest realistiska. Det skulle medge
passage för fartyg på upp till 9 000 ton.
Man får hoppas att utredningen anlägger
långtidsperspektiv på denna fråga
både med tanke på det framtida behovet
— utvecklingen går mot allt större
lastkapacitet —■ och med tanke på att
det område som skall betjänas med all
sannolikhet kommer att utvecklas till
vårt lands mest utpräglade industriområde.

Det förefaller inte som en orimlig begäran
att utskottet borde ha anlagt några
egna synpunkter på de viktiga frågor
som har berörts i motionen. Utskottet
har tydligen ställt hela sin tillit till
sjöfartsstyrelsens utredning. Då det väl
blir anledning återkomma då utredningen
föreligger skall jag, herr talman, avstå
från att yrka bifall till motionen.

I detta anförande instämde herr
Björkänge (ep).

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! I den motion som herr
Grebäck talade om utan att yrka bifall
till den föreslås bl. a. att Södertälje kanal
skulle få ett djup av 16 meter. När
man hör den siffran undrar man om
motionärerna har gjort klart för sig
vad detta skulle betyda för Södertälje
stad. Med de branta slänter och de höjder
som ligger på båda sidor om kanalen
skulle det betyda att stora delar av
staden skulle få lov att raseras. Jag
är emellertid angelägen säga att vi i
Södertälje har blivit betydligt lugnare
sedan vi sett det yttrande som sjöfartsstyrelsen
har avgivit. Styrelsen har ju
tvingats utforma sitt yttrande så som
den gjort inte minst med anledning av
broprojektet. Motorvägen skall gå över
kanalen. Djupet och bredden måste ju
fastställas innan man kan sätta igång
med det bygget.

Herr talman! Man får hoppas att sjöfartsstyrelsen
inte går längre i sina funderingar,
så att vi får behålla de delar
av staden som vi har planerat och
ijyggt »FP Herr

LUNDKVIST (s):

Herr talman! Eftersom herr Grebäck
inte ställde något yrkande kan jag fatta
mig ganska kort. Jag vill emellertid
kommentera ett par av de synpunkter
som han framförde.

Herr Grebäcks anförande gav vid handen,
att han föreställde sig att vi inom
utskottet skulle ha tagit synnerligen lätt
på denna fråga och att vi inte skulle
ha samma sinne som motionärerna för
vad utvecklingen skulle komma att kräva.
Den utveckling han skildrar, nämligen
att vi går mot en minskning av det
mindre tonnaget och att allt större enheter
kommer att befara våra farvatten,
är riktig liksom den utveckling motionärerna
skildrar, nämligen att det

Nr 14 185

Onsdagen den 4 april 1962 em.

sker en expansion av näringsliv och befolkning
i Mälardalen.

De investeringar som måste göras för
att klara de problem som motionärerna
antyder måste emellertid vara bärande
investeringar ur samhällsekonomisk
synpunkt. Även om man har ett ganska
långtgående framtidsperspektiv med i
bilden, framgår av sjöfartsstyrelsens yttrande
att de kostnader som man har räknat
med att en fördjupning av farleden
med 9,5 meter — i anslutning till sjöfartsstyrelsens
längst gående alternativ
— skulle komma att kräva uppgår till
ungefär 200 miljoner kronor, vartill
skulle komma följdinvesteringar i mälarhamnarna.
Det är väl ändå kostnader
som säger en del om vilka möjligheter
man skulle ha att tillmötesgå motionärernas
målsättning, nämligen en fördjupning
till sådant djup att man skulle
kunna ta in 40 000 tons-fartyg, alltså
dubbelt så stora fartyg som man klarar
med 9,5-metersalternativet.

Emellertid är det väl rimligt att denna
fråga får bli beroende av den utredning
som pågår inom sjöfartsstyrelsen. Sjöfartsstyrelsen
har redovisat att man räknar
med att utredningen skall bli klar
inom de närmaste månaderna, och då

blir det tillfälle att närmare bedöma
hur långt man kan sträcka sig i fråga
om åtgärder för att kunna klara de problem
som motionärerna antyder.

Det föreligger sålunda inga delade meningar
om angelägenheten av att man
försöker ordentligt pröva dessa frågor,
men utskottet har funnit att det med
hänsyn till den utredning som för närvarande
pågår är onödigt att nu ta några
nya initiativ från riksdagens sida.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
behandlingen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.04.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 4 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Rabatter för studerande vid resor på
statens järnvägar

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av väck -

ta motioner om rabatter för studerande
vid resor på statens järnvägar.

I en inom andra kammaren väckt och
till allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion 11:244 av fru RenströmIngenäs
m. fl. föreslogs, att riksdagen
hos Kungl. Maj :t måtte hemställa om
utredning av möjligheterna till och kostnaderna
för statens medverkan till reserabatter
åt studerande under tider då de
av statens järnvägar på kommersiell ba -

186 Nr 14 Onsdagen den 4 april 1962 em.

Rabatter för studerande vid resor på statens järnvägar

sis lämnade rabatterna icke vore tillgängliga.
Till allmänna beredningsutskottet
hade vidare hänvisats de likalydande
motionerna I: 325 av herr Svanström
m. fl. och 11:392 av herr Dahlgren
m. fl.

Utskottet hemställde, att motionen
11:244 samt de likalydande motionerna
1:325 och 11:392 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Eftersom jag anser att
allmänna beredningsutskottet knappast
uttalat sig om det yrkande som framställes
i motion nr 244, vill jag ta några
minuter i anspråk för att fästa ledamöternas
uppmärksamhet på vad det är
vi vill.

1958 års riksdag beslutade att SJ skulle
få medge biljettrabatter endast under
förutsättning att de vore kommersiellt
betingade. I enlighet härmed har
studerande fått resa på enkel biljett mellan
hemmet och studieorten under den
tid av året då resandefrekvensen är
lägst. Man realiserar biljetterna för att
få flera köpare under tider då tågen
inte utnyttjas till fullo, och genom att
studerande ungdom får förmånen av billiga
hemresor sker realisationen — om
jag får använda detta uttryck — på ett
socialt tillfredsställande sätt.

De studerandes resor vid terminernas
början och slut infaller emellertid när
SJ har toppbelastning av resande. Rabatter
kan därför ej lämnas vid dessa
tillfällen. Eftersom både de studerande
och deras föräldrar är angelägna att
ungdomarna skall komma hem över ferierna,
reser de i alla fall, fastän biljetterna
är dyrare. SJ förlorar inga resenärer,
och det affärsmässiga resonemanget
kan man knappast göra invändningar
emot. SJ handlar som riksdagen
beslutat. Men för de studerande är det
en tråkig historia, särskilt för dem som
har långa och dyra resor.

Somliga drabbas också av denna prispolitik
under en större del av sin studietid
än de övriga, därför att deras
studier fortgår även under det långa
sommarlov som flertalet har. Det är
eleverna vid folkhögskolor och sjuksköterskeskolor
m. fl. som inte får rabatter
för hemresor en enda gång under sommarmånaderna.

Vi säger i motionen, att sociala skäl
föreligger för att statsmakterna skulle
ge anslag till detta ändamål på samma
sätt som när det gäller fria resor för
skolbarn med vårdare och husmodersresor.

Vi begär således inte att SJ skall åläggas
att ge rabatter även under tider då
resandefrekvensen är hög. Vi accepterar
principen att SJ, som är ett affärsdrivande
verk, skall drivas efter affärsmässiga
principer. Personligen anser
jag att det vore oriktigt, om vi överläte
åt affärsdrivande verk och deras
styrelser att besluta om social verksamhet.
Det skall riksdagen göra. Därför
begär vi i motionen att staten skall
träda emellan med anslag som förbilligar
de studerandes resor under de aktuella
tiderna. Vi är rent av så försiktiga
att vi bara begär en utredning om
hur detta skulle ske.

I sitt utlåtande säger också järnvägsstyrelsen
att om SJ bara får ett sådant
särskilt anslag, skall man gärna ordna
så att rabatterna kommer de studerande
till godo. Administrativt är den saken
lätt att ordna, påpekar järnvägsstyrelsen.

Vad säger nu utskottet om detta? Jo,
utskottet låtsas som om vi motionärer
avsåg rabatter från SJ, och utskottet
hänvisar därför till att järnvägsstyrelsen
håller på att utreda frågan om rabattbestämmelserna
och hur dessa verkar
och att man när denna utredning är
slutförd kommer att ha material för en
bedömning av hur rabattsystemet bör
vara utformat.

Vidare framhåller utskottet att chefen
för finansdepartementet har låtit igång -

Onsdagen den 4 april 1962 em. Nr 14 187

Rabatter för studerande vid resor på statens järnvägar

sätta en utredning rörande riktlinjerna
för affärsverkens pris- och taxepolitik,
varvid man vid prövnnigen av SJ :s
taxesättning även skall beakta de sociala
skäl som kan aktualiseras. Jag har
skaffat mig direktiven för denna utredning,
och såvitt jag förstår säger
dessa direktiv något helt annat än vad
utskottet anfört. Först kommer ett längre
avsnitt som handlar om att verksamheten
skall bedrivas på ett affärsmässigt
sätt och som börjar med följande
uttalande: »Den ekonomiska målsättning
som ligger till grund för flertalet
affärsverks pris- och taxesättning innebär,
att affärsverket med sina intäkter
skall täcka sina kostnader inklusive avskrivningar
och därutöver lämna ett
överskott motsvarande föcrräntningen
av det på respektive affärsverksfond
bokförda statskapitalet.» Och det heter
vidare att på denna kostnadstäckuingsprincip
grundas exempelvis statens
järnvägars taxor.

Litet längre fram i direktiven står
det: »Såsom skäl gentemot en mera affärsmässig
målsättning för affärsverkens
pris- och taxepolitik brukar anföras, att
verken i större utsträckning än jämförbara
enskilda företag har att i sin
verksamhet beakta näringspolitiska,
försvarspolitiska, sociala och andra
samhälleliga hänsyn. Mot bakgrund av
den utpräglat allmännyttiga verksamhet
som affärsverken har att utöva, skulle
enligt dessa tankegångar den pris- och
taxepolitik som tillämpas inom motsvarande
verksamhetsgrenar inom den enskilda
sektorn inte fullt ut kunna tilllämpas
av affärsverken.» Detta argument
hade anförts från somliga håll.
Men direktiven fortsätter med följande
uttalande: »I samma mån som krav reses
på att skilda företagsformer skall
tävla på så lika villkor som möjligt aktualiseras
emellertid en revidering av
den ekonomiska målsättningen för affärsverken.
Detta innebär att förräntningskravet
för affärsverken bör anpassas
till de normer som gäller för mot -

svarande verksamhetsgrenar inom den
enskilda sektorn.»

Som avslutning på direktiven säges
att »utredningens arbete bör i princip
omfatta den ekonomiska målsättningen
för samtliga affärsverk» och att utredningen
också bör beakta de förslag till
förräntningsnormer m. m. för statens
järnvägar som tidigare redovisats.

Med hänsyn till vad som anges i dessa
direktiv är det från vår synpunkt sett
ett slag i luften när utskottet hänvisar
till den utredning som arbetar. Denna
utredning har icke att framlägga förslag
om inriktning av affärsverkens
verksamhet mot en av sociala hänsyn
betingad prispolitik, utan endast att
dra upp riktlinjer för hur dessa verk
skall bedriva en lönande affärsmässig
verksamhet efter samma normer som
gäller för motsvarande grenar inom den
enskilda sektorn.

Herr talman! Eftersom utskottet knappast
har till behandling upptagit de
yrkanden som framställts i motion nr
244 ber jag att få yrka bifall till motionen,
vilket alltså innebär att riksdagen
skulle besluta begära en utredning syftande
till ett särskilt anslag för sådana
rabatter varom talas i motionen.

I detta anförande instämde herr Alemgr
(s), fröken Bcrgegrcn (s), fru Löfqvist
(s), herr Persson i Appuna (s),
fröken Elmén (fp), fru Svensson (s),
herr Carlsson i Västerås (s), fru Linclekvist
(s), herr Svanberg (s) och fru
Eriksson i Ängelholm (s).

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Jag kan i stort instämma
i vad fru Renström-Ingenäs här
sagt. Som motionär i denna fråga vill
jag också i korthet tillägga att jag för
min del betraktar utskottets skrivning
som en beställning i ärendet. Det gäller
här ett återinförande av en förmån
som blivit frånhiind den studerande
ungdomen. Jag har svårt att förstå den
åtgärd som vidtogs år 1960, inte minst
därför att samhället i övrigt på så

188 Nr 14 Onsdagen den 4 april 1962 em.

Rabatter för studerande vid resor på statens järnvägar

många olika sätt försöker hjälpa fram
ungdomen till studier. Det måste då
enligt mitt sätt att se vara konsekvent
att då också underlätta resorna mellan
hemmet och studieorten, även om dessa,
herr talman, skulle ske på för statens
järnvägar mindre fördelaktiga tider
av året.

Herr talman! Jag hoppas att utskottets
skrivning skall tolkas som ett uttryck
för en önskan om snar ändring
av nuvarande bestämmelser.

I detta anförande instämde herr Vigelsbo
(ep).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är sällan vi får så
kraftigt mothugg i allmänna beredningsutskottet
som i fråga om denna motion,
fastän vi alla har varit ense i utskottet.

Fru Renström-Ingenäs redogjorde
mycket ingående för de principer efter
vilka SJ enligt riksdagens beslut skall
bestämma sina taxor. Företaget skall
tänka företagsekonomiskt, och det har
i den mån det skulle vilja ge några
extra rabatter inte möjlighet till detta,
om det inte får ett specialanslag. Ett
sådant anslag är emellertid inte begärt.
Jag förstår att man hade tänkt sig att
utredningen skulle visa hur stort behovet
av ett sådant anslag är, varefter
man skulle beräkna det och sedan begära
det.

När vi i utskottet behandlade denna
motion var vi betydligt svagare för den
än vi varit för alla de motioner som
gällt pensionärer. Det som påverkade
oss särskilt var att det händer att elever
vid en läroanstalt för att hinna
hem medan de ännu har möjlighet att
få rabatt reser i förväg och kanske försummar
en tentamen eller övningsskrivning
och inte är närvarande under
mycket dyrbara undervisningsdagar.
Det måste vara absurt att man gör investeringar
i undervisning och sedan
genom en sådan taxesättning och sådana
rabattregler medverkar till att den -

na undervisning inte utnyttjas av dem
som den är avsedd för.

Detta tog oss litet grand och därför
var vi så välvilliga i vår skrivning och
sade: »Utskottet delar motionärernas
uppfattning om önskvärdheten av ett
förmånligare rabattsystem för de studerande
som bl. a. medger prisnedsatta
resor vid terminernas början och slut.»
Men vi tilläde att vi fann övervägande
skäl tala för att man skulle avvakta de
erfarenheter som järnvägsstyrelsen kunde
göra under innevarande år. De nuvarande
rabattbestämmelserna liar inte
tillämpats längre än sedan mitten av
år 1960, och järnvägsstyrelsen har i sitt
yttrande framhållit att man ville se hur
dessa bestämmelser utfaller för att få
bättre underlag för en bedömning av
frågan om hur rabattsystemet på längre
sikt bör vara utformat. Utskottet finner
detta förståeligt, men vi vill till järnvägsstyrelsens
reflexioner också lägga
den synpunkten, att det är angeläget
förhindra att ungdomarna helt enkelt
klipper av studierna innan terminen är
slut för att hinna utnyttja möjligheten
till rabattresor.

Fru Renström-Ingenäs trodde inte att
den utredning, som utskottet hänvisar
till, skulle ta några sociala hänsyn,
men såvitt jag förstår kommer denna
utredning att ange riktlinjer för verksamheten,
vilka tar över alla synpunkter
som järnvägsstyrelsen för egen del skulle
anlägga. Utskottet har därför resonerat
som så: Låt oss avvakta denna större
utredning, men låt oss skicka över motionärernas
önskemål till järnvägsstyrelsen,
så att järnvägsstyrelsen får överväga
dem vid den bedömning som man
inom en snar framtid har att göra. Vi
vill inte att riksdagen nu skall fatta något
beslut som innebär ett frångående
av den taxepolitik som riksdagen tidigare
varit med om att bestämma. Och
vi anser det skulle vara för stor apparat
att utöver den utredning, som nu
med finansdepartementets tillstyrkan
skall göras inom verken, verkställa även

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14 189

en utredning för att se, om tiden för
rabattresorna bör förlängas några dagar
eller om sådana resor skall få företas
mitt på sommaren.

Jag tror att saken föres framåt minst
lika fort, om man följer den väg utskottet
anvisat, och jag vill därför yrka
bifall till utskottets hemställan, trots
att motionärerna här fått så många instämmanden.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Jag har inte vågat vara
blåögd nog att tro att utredningen skulle
lägga fram förslag om en social
målsättning i de affärsdrivande verkens
taxor. I direktiven har ju uttryckligen
sagts ifrån att man inte fick göra detta
utan att verken skall bedriva verksamheten
efter samma linjer som enskilda
företag. Jag trodde därför inte att man
kunde vänta sig något annat av utredningen.
Men det skulle naturligtvis
vara utomordentligt glädjande, om utredningen
kunde lägga fram andra förslag
än vad jag kunnat utläsa att direktiven
syftar till.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla
mitt yrkande om bifall till motionen.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till
motionen 11:244; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fru
Renström-Ingenäs begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Översikt

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen II: 244.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fru Renström-Ingenäs begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 119 ja och 61 nej, varjämte
20 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 2

F^öredrogs vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av väckt motion om
utredning rörande sjukfrekvensen för
män och kvinnor, och

nr 15, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande statligt stöd till
de fria kristna samfunden.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 3

Utgifter inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Översikt

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 (bilaga 6, rubriken översikt, s. 1—28

190 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

översikt

av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 3 januari
1962) föreslagit riksdagen att för budgetåret
1962/63 medgiva, att därest av
beredskapsskäl värnpliktiga inkallades
till repetitionsövning av större omfattning
eller beredskapsövning eller ock
av samma skäl andra särskilda åtgärder
måste vidtagas, följande under riksstatens
fjärde huvudtitel uppförda, av
riksdagen maximerade anslag, nämligen
Armén: övningar m. m., Armén: Underhåll
av tygmateriel m. m., Marinen: övningar
m. m., Marinen: Underhåll av
fartyg m. m., Flygvapnet: Övningar
m. m. samt Flygvapnet: Drift och underhåll
av flygmateriel m. m., finge enligt
Kungl. Maj :ts bestämmande överskridas.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sandin (1:93) och den andra inom
andra kammaren av herr Hansson i
Önnarp (II: 128);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar öhman och Lager (1:403) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hagberg m. fl. (11:472), i vilka
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t begärde en utvidgning av
direktiven för den nyligen tillsatta försvarsutredningen
som innebure,

att försvarets uppgifter skulle preciseras
som neutralitetsförsvar,

att försvaret även borde utformas
med tanke på att kunna utveckla kampen
för nationell oavhängighet under
en eventuell ockupations betingelser,
att rationaliseringar och besparingar
borde genomföras bland annat genom
strävan att avskaffa de skilda försvarsgrenarna
och åstadkomma en enda försvarsgren
— armén — jämte tillhöriga
marina och flygmilitära resurser,
att icke räkna med svensk atombeväpning,
samt

att pressa ihop den totala ekonomiska

ramen för den militära organisationen
till maximum 2,5 miljarder kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar öhman och Lager (I: 404)
och den andra inom andra kammaren av
herr Hagberg m. fl. (11:473), i vilka
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t begärde en nedbantning av
utgifterna på fjärde huvudtiteln med en
miljard kr.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 93 och II: 128 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda
;

II. att motionerna 1:403 och 11:472
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att motionerna 1:404 och 11:473
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

IV. att riksdagen måtte för budgetåret
1962/63 medgiva att, därest av beredskapsskäl
värnpliktiga inkallades till
repetitionsövning av större omfattning
eller beredskapsövning eller ock av samma
skäl andra särskilda åtgärder måste
vidtagas, följande under riksstatens fjärde
huvudtitel uppförda, av riksdagen
maximerade anslag, nämligen Armén:
övningar m. m., Armén: Underhåll av
tygmateriel m. m., Marinen: övningar
m. m., Marinen: Underhåll av fartyg
m. m., Flygvapnet: Övningar m. m.
samt Flygvapnet: Drift och underhåll
av flygmateriel m. m. finge enligt Kungl.
Maj :ts bestämmande överskridas.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SENANDER (k):

Herr talman! Vi har i motionerna
I: 403 och II: 472 framfört vår principiella
uppfattning i militärfrågan. Vi
har därvid påyrkat att direktiven för
den nyligen tillsatta försvarsutredningen
utvidgas så att försvarets uppgifter
preciseras som ett neutralitetsförsvar,
att det utformas med tanke på

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14 191

att kunna fullfölja kampen för nationell
oavhängighet under en eventuell
ockupations betingelser, att rationaliseringar
och besparingar genomföres
bl. a. genom strävan att avskaffa de
skilda försvarsgrenarna och åstadkomma
en enda försvarsgren, armén, jämte
tillhörande marina och flygmilitära resurser,
att definitivt utmönstra planerna
på en svensk atombeväpning samt
att pressa ihop den totala ekonomiska
ramen för den militära organisationen
till maximum 2,5 miljarder.

Vidare har vi i motionerna I: 404
och II: 473 påyrkat en skrivelse till regeringen
för att åstadkomma en nedprutning
av utgifterna under fjärde huvudtiteln
med 1 miljard kronor.

Utskottet har efter vanligheten yrkat
avslag på våra motioner. Det militära
vanetänkandet triumferar nu inte bara
i regeringen utan också inom statsutskottet
och i riksdagen. Den opposition
som tidigare kom till uttryck inom
regeringspartiet i riksdagen har tystats
eller dämpats. En ledamot av en tidigare
försvarsutredning som vågade
hävda en gentemot militärledningen avvikande
mening har försvunnit ur riksdagen,
och det är en händelse som ser
ut som en tanke att försvinnandet var
en konsekvens av hans opposition i
militärfrågan.

Kommunisterna är emellertid inte ensamma
i sin opposition mot miljardrullningen
i militärfrågan. Åtskilliga
här i riksdagen är minst sagt betänksamma,
även om de inte låter sin betänksamhet
ta sig mera konkreta uttryck.
Och inom det svenska folket i
gemen börjar den tanken smyga sig in
om det verkligen kan vara någon förnuftig
mening med att upprätthålla ett
vanvettigt dyrt försvar, som har ytterst
små utsikter att kunna hålla stånd mot
ett angrepp.

Utskottet godkänner emellertid utan
att blinka de årliga ökningarna av militärutgifterna,
trots att inget slut kan
skönjas på militärledningens ständigt

översikt

stegrade anspråk. Dessa sträcker sig
nu så långt, att den nya öB-planen kräver
en omedelbar höjning av militärutgifterna
med 240 miljoner enligt fjolårets
prisnivå. Dessutom begär ÖB en
höjning av de märkligt nog indexreglerade
utgifterna för teknisk utveckling
från nuvarande knappa 2 procent
till 3,5 procent. Ävenså krävs kompensation
för löne- och prisstegringar samt
höjning av lönerna för officerskåren.

Dessa krav innebär att militärutgifterna
år 1970 skulle uppgå till 6,5 miljarder
kronor. Även om man håller sig
till regeringsförslaget stiger militärutgifterna
till 5,5 miljarder kronor år
1970. Men då måste man välvilligt utgå
från att regering och riksdag inte faller
undan för militärledningens krav.

Det är uppenbart, att detta hisnande
perspektiv i fråga om militärutgifterna
väcker stark undran och oro hos
de stora massorna. Ingen kan undgå
att göra jämförelser med andra länders
utgifter för militära ändamål. Indien
med sina närmare 400 miljoner
invånare har lägre militärutgifter än
vårt land. Vi ligger nio gånger högre
än Österrike, elva gånger högre än Finland
och tre gånger högre än Schweiz.
Alla dessa är som bekant neutrala stater.

Det är givet att den misstanken breder
ut sig, att den svenska upprustningen
avser att tjäna andra syften än
neutraliteten. Särskilt starkt har denna
misstanke trängt in i vårt folks medvetande
sedan kravet på utrustning av
den svenska militärmakten med atombomber
rests av militärledningen.

Regeringen har i denna fråga intagit
en vacklande och i vissa stycken
tvetydig hållning. Man får hoppas att
regeringens genom utrikesministern
framlagda plan i FN i syfte att hindra
en spridning till andra länder av de
fruktansvärda kärnvapnen signalerar
en fastare hållning till frågan om den
svenska militärmaktens utrustning med
atomvapen. Utskottets hållning till vårt

192 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

översikt

krav om ett avvisande redan nu av militärledningens
halsstarriga och verklighetsfrämmande
krav på svenska
atombomber tyder dock inte på att
någon mera djupgående sinnesändring
ägt rum inom regeringspartiet i riksdagen.

Det är en löjeväckande illusion att
tro, att ett svenskt innehav av atombomber
verkar avskräckande på en
eventuell angripare med större resurser
på detta område. Tvärtom måste
ju en svensk atombombsutrustning verka
provocerande och väcka misstro hos
de krigförande om att vårt försvar avsetts
för andra ändamål än ett värn
av neutraliteten. Hur löjeväckande än
motiveringen för en svensk atombomb
emellertid är, så är militärledningens
och dess supporters krav i denna
riktning ett hasardspel med landets och
folkets öde. Den svenska försvarsmaktens
utrustning med atomvapen kan
leda till nationellt självmord. Kravet
bör därför bestämt avvisas och avvisas
i tid, innan förberedelserna hunnit för
långt. Anslagshöjningarna till försvarets
forskningsanstalt tyder på att
forskningarna inom anstalten icke är
av den oskyldiga karaktär som uppgivits.

Militärledningens krav på svenska
atomvapen är en logisk följd av dess
strävan att hänga med i stormakterjas
tävlan på det militärtekniska området.
Den nuvarande oerhört dyra militärorganisationen
är inte ett neutralitetsförsvar
och ännu mindre ett folkförsvar.
Den är en dålig kopia av ett
stormaktsförsvar.

Den motsvarar inte vår utrikespolitiska
målsättning och har icke dragit
de nödvändiga lärdomarna av andra
världskriget. Militärledningen bygger
på illusionen att vårt lands resurser
medger att vi följer med på alla områden
av den allt snabbare militärtekniska
utvecklingen.

Försvarsministern yttrade i ett tal
för inte länge sedan att vårt försvar

är ett folkförsvar. Vi anser detta vara
en farlig felvärdering av karaktären
på vår försvarsmakt. Försvarsledningen
rekryteras huvudsakligen ur den besuttna
folkminoriteten och står i stort
sett främmande för folkets tankar och
behov. Därav följer att dess utrikespolitiska
orientering anknyter till de ledande
imperialistiska ländernas, vilket
tagit sig uttryck i uttalanden av enskilda
höga militärer, uttalanden som stått
i motsättning till landets utrikespolitiska
målsättning. Försvarsledningen
bekämpar kravet på en verklig demokratisering
av försvarsmakten, liksom
den bekämpar avrustnings- och avspänningssträvandena,
och den har med
framgång verkat för att utbygga militärorganisationen
till ett »stormaktsförsvar
i miniatyr» på folkförsvarets
bekostnad. Ett sådant försvar kan icke
betecknas som ett folkförsvar.

Vi har uppfattningen att den ytterst
kostnadskrävande tekniska utrustningen
måste inskränkas och i vissa fall
helt slopas. Den blir snabbt omodern
och är dessutom synnerligen sårbar.
För ett land med Sveriges begränsade
resurser är det otänkbart att upprätthålla
ett försvar som står på höjden
i fråga om teknisk utrustning på alla
områden. Det är meningslöst att anskaffa
»litet av varje». Sådan teknisk
utrustning som är särskilt sårbar —
exempelvis flygplan och större örlogsfartyg,
som för övrigt redan ligger i
malpåse — blir mera till besvär än till
nytta i ett försvar. Däremot är ett tekniskt
väl utrustat infanteri och lätta,
snabbgående marina enheter av stor
vikt i ett neutralitetsförsvar.

Jag tycker att vår militärledning borde
ha något lärt av den utveckling som
skedde under andra världskriget och
kanske ännu mer av den utveckling
som skett i olika länder efter andra
världskriget. Tar vi Algeriet som exempel
visar det sig att det fria försvaret,
det fria kriget, har en sådan betydelse,
att t. o. m. en stormakt kan betvingas

Onsdagen den

därmed. Det algeriska folkets tappra
kamp under många år mot stormakten
Frankrike har lett till fullständig seger
och tvingat denna stormakt att i stort
sett acceptera villkoret om ett fritt Algeriet.

Som jag tidigare framhållit står vi
inte ensamma i vår militärpolitiska bedömning.
Framstående militärer är av
samma uppfattning, ehuru de väl är
ett fåtal, och har öppet hävdat idén om
ett verkligt folkförsvar.

Tvivel på försvarsmaktens effektivitet
existerar i vida kretsar. 1958 års
försvarsuppgörelse utsättes numera för
en mycket intrikat granskning även i
borgerliga och socialdemokratiska tidningar.
Göteborgs-Posten skrev mycket
träffande för något år sedan om 1958
års försvarsuppgörelse: »Försvaret
måste ju, hur mycket eller hur litet
det än kostar, ha en för Sverige klar
tyngdpunkt i avvägningen. Det kan
inte byggas upp som ett stormaktsförsvar
i miniatyr, ej heller så, att man
av stridsmedel håller sig med ''litet av
varje’ i vissa proportioner, eller delar
rättvist mellan vapnen.» Lägger man
till detta att militärledningen själv utgår
från att försvarsmakten endast kan
hålla stånd under en kortare tid, måste
man fråga sig om inte 3,5—3,8 miljarder
kronor om året är en väl högt tilltagen
premie för en så dålig försäkring.

Den avgörande betydelsen måste tillmätas
organiserandet av en motståndsrörelse
enligt det fria krigets principer.
Utbildning och organisering av
hela folket för fortsatt kamp efter en
ockupation är den viktigaste uppgiften
för vårt lands försvar. Endast om vårt
försvar får en sådan inriktning kan
hela folkets värnkraft utnyttjas i farans
stund. Olusten över den nuvarande
ineffektiva och ur kostnadssynpunkt
synnerligen betungande försvarsorganisationen
kommer att breda ut sig, om
ingen ändring kommer till stånd.

En för inte länge sedan genomförd

april 1962 em. Nr 14 193

översikt

gallupundersökning i försvarsfrågan visade
att reaktionen mot militärutgifterna
blir allt starkare. Endast 6 procent
av de tillfrågade ville öka utgifterna,
30 procent ville minska dem, 37
procent ville att de skulle vara oförändrade
och 27 procent var tveksamma.
Endast sex procent ville sålunda
stödja 1958 års beslut, som förutsätter
ständigt fortgående utgiftsstegringar.

Vi anser det vara hög tid att vårt
land ändrar sin principiella uppfattning
om militärmaktens organisation
och —- vilket inte är minst viktigt —
satsar mera på fred och neutralitet än
på förutsättningen att krig är oundvikligt.
För vår del tror vi på fredens
oundviklighet, emedan ett nytt storkrig
betyder Ragnarök för mänskligheten.
Den fredliga samlevnadens princip
kommer att segra, alldenstund motsatsen
betyder död och förintelse för
mänskligheten. Vårt lands militärpolitik
måste ha freden och inte kriget som
perspektiv och målsättning. Det är inte
militärledningen och inte dödens köpmän,
rustningskungarna, utan representanterna
för folkets breda lager som
skall ha det avgörande ordet i fråga
om försvaret för vår fred och neutralitet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 403, II: 472,
I: 404 och II: 473.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Det är glädjande att utskottsutlåtandet
på den punkt riksdagen
nu har att taga ställning till kunnat
redovisa ett med endast ett mindre undantag
praktiskt taget enigt utskott på
samtliga punkter. Det är endast från
herr Hagberg m. fl. motionärer och
framför allt från den meningsriktning
som nu senast herr Senander gjort sig
till talesman för som det finns motioner
i en helt annan riktning. Dessa motionärer
önskar dels vidgade direktiv för

7 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 14

194 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Översikt

den försvarskommitté som arbetar och
dels en reducering av försvarskostnadsbudgeten
för nästa år med en tredjedel,
eller en miljard kronor.

Jag har inte alls tänkt ta kammarens
tid i anspråk med att försöka ge mig in
på någon polemik med herr Senander,
men när nu herr Senander har åberopat
vissa länder i Europa som exempel på
att våra försvarskostnader är osedvanligt
höga, vill jag i all stillhet erinra
herr Senander om att ett mycket stort
land som han känner stor andlig frändskap
med, nämligen Sovjetunionen, på
ett år, mellan 1961 och 1962, har höjt
sina försvarsutgifter med hela 45 procent,
eller från 9,3 till 13,4 miljader
rubel. Detta talar alltså ett helt annat
språk än det exempel som herr Senander
här anförde. Jag vill erinra om att
denna utveckling inte bara gäller Sovjetunionen
utan att samma trend återfinns
i alla andra länder som tillhör
östblocket.

Det som för oss i vår del av världen
är det avgörande är att vi helt enkelt
anser det vara självklart att under en
tidsepok, som kännetecknas av stor internationell
oro och under vilken vi ser
oerhörda försvarsförberedelser äga rum
såväl i öst som i väst, så långt våra resurser
tillåter försöka att slå vakt om
ett försvar på den alliansfria linje som
vi alltid med kraft har velat hävda. Vi
hotar ingen, men vi vill å andra sidan
självfallet icke stå helt värnlösa om vi
mot vår vilja skulle dragas in i en väpnad
konflikt. Detta har varit den samlande
rubriken över den huvudtitel vi
nu diskuterar. Det är ett aktningsvärt
försök av svenska folket att — så långt
som vårt land för närvarande kan sträcka
sig — vara berett på alla eventualiteter
om vi mot förmodan skulle dragas
in i en väpnad konflikt, där vi genom
berörda parters stridande intressen kan
komma i en skärningspunkt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag
på samtliga punkter.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag sökte genom mitt
anförande klargöra, att den försvarsorganisation
vi nu har icke fyller måttet
och att vi för betydligt mindre kostnader
skulle kunna organisera ett försvar
som byggde på medverkan av folkets
massa — ett försvar som utgick
från att Sverige inte har möjligheter att
följa med stormakterna i deras tävlan
på det militärtekniska området. Försvarsledningen
har tyvärr ingen förståelse
för att vi måste rätta oss efter
detta faktum och organisera ett folkförsvar,
som efter en ockupation skulle
kunna uppta kampen på samma framgångsrika
sätt som Algeriets och andra
folk upptagit kampen mot en kolonialmakt
eller en ockupationsmakt.

Det är vår väsentligaste kritik mot
den nuvarande försvarsordningen, att
den drar oerhörda kostnader och att
den är så sammansatt, att den knappast
har förmågan att fylla sin uppgift på
ett framgångsrikt sätt i farans stund.
Militärledningen själv utgår ju från att
det endast går att hålla stånd några veckor,
och även om någon spekulerar i
hjälp utifrån, som det heter, kan ju inte
detta vara någon anledning för svenska
folket att satsa oerhörda summor på ett
försvar som enligt militärledningens
egen uppfattning inte förmår avvisa ett
anfall från en stormakt. Detta erkännande
är för övrigt det enda som är
realistiskt i militärledningens bedömning.

Jag kritiserade också tanken på att
utrusta det svenska försvaret med atombomber,
därför att anskaffandet av sådana
bomber i stället för att verka avskräckande
måste verka provocerande
och vid en sammandrabbning mellan
stormakterna kan inge någon stormakt
föreställningen, att det är nödvändigt
att på snabbast möjliga sätt göra upp
räkningen med Sverige för att skaffa sig
en fördelaktig position gentemot kombattanter
i sammandrabbningen.

Att sedan dra in Sovjetunionens ök -

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14 195

ning av försvarsutgifterna i detta sammanhang
tycker jag är ganska malplacerat.
Men jag vill framhålla att både
Sovjetunionen och andra öststater förklarat,
att om man bara träffar en överenskommelse
om avrustning, så är man
beredd att kasta all krigsmateriel i havet,
och det kommer man i så fall utan
tvivel att göra.

Yi menar att Sverige inte genom en
maximal upprustning av sin försvarsmakt
skall delta i det kalla kriget utan
i stället allt framgent inrikta sin militärpolitik
på att i överensstämmelse
med vår utrikespolitiska målsättning
söka åstadkomma fred.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. III

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. IV

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2—29

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30

Armén: Avlöningar m. m. till värnpliktiga Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 36, s. 118 och 119) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret

Armén: Avlöningar m. m. till värnpliktiga

1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
57 550 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lars Larsson m. fl. (1:247) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Sandell m. fl. (II: 305);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sundin (1:401) och den andra inom
andra kammaren av herrar Wahrendorff
och Fålldin (11:483);

dels ock en inom andra kammaren av
herr Nilsson i Gävle m. fl. väckt motion
(11:595), vari hemställts att riksdagen
för sin del fastställde att värnpliktslönen
skulle vara fem kronor per
dag samt i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställde att medelsramen för utbetalning
av avlöningar till de värnpliktiga
uppjusterades så att den höjda värnpliktslönen
kunde utgå från och med
den 1 januari detta år.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:247 och 11:305 samt
11:595, till Armén: Avlöningar m. m.
till värnpliktiga för budgetåret 1962/63
anvisa ett förslagsanslag av 57 550 000
kr.;

II. att motionerna 1:401 och 11:483
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Med knappast möjliga
ordalag har statsutskottet besvarat motionerna
nr 247 i första kammaren och
305 i andra kammaren angående höjning
av värnpliktslönen. Utskottet hänvisar
kort och gott till att 1962 års försvarskommitté
enligt sina direktiv har
att överse de värnpliktigas avlönings -

196 Nr 14 Onsdagen den 4

Armén: Avlöningar m. m. till värnpliktiga

förmåner samt att 1960 års värnpliktsutredning
även har att pröva vissa värnpliktssociala
spörsmål, och utskottet anser
sig därför inte böra tillstyrka motionerna.
För min del vill jag gärna tolka
detta, att utskottet inte avslöjar någon
egen mening i ärendet, så att jag enligt
det gamla ordstävet kan säga: Den som
tiger, den samtycker. De värnpliktiga
har nu 2 kronor 75 öre per dygn, och
det är ett dagtraktamente som väl ingen
kan missunna dem. Det blir på 300 dagar
835 kronor, och man kan väl inte
heller anklaga dem för slöseri om denna
summa har förbrukats utan något
lönsparande. Visserligen kan man väl
säga, att man har mat och kläder under
den tid som man är inkallad, men det
är väl ändå så, att fritiden också kostar
pengar.

Värnpliktstiden innehåller så mycket
av tvång och omställning i livsföringen
för de unga männen, att detta att också
bli så gott som medellös gör sitt till att
den värnpliktige känner olust inför sin
tjänstgöring, och den olusten tar sig uttryck
i en attityd av ovilja mot samhället.
Värnplikten kan vi inte avskaffa,
men vid prövningen av fördelningen av
försvarsanslaget bör en höjning av
dagersättningen till de värnpliktiga te
sig som oundviklig. Jag tror nästan man
kan säga, att det kunde räknas som ett
anslag till det psykologiska försvaret.
Man nästan skäms när man konstaterar,
att värnpliktiglönen inte har höjts med
mer än 25 öre sedan 1952. Det är den
enda höjningen på tio år, och jag skulle
tro, att det är knappast någon promille
av den sammanlagda höjningen till försvaret,
som skett under dessa tio år.
1957 års utredning påvisade, att om
man skulle återställa penningbidraget
till 1952 års värde, borde man höja det
med 42 öre, men utredningen avrundade
denna summa och föreslog 50 öre.
Den föreslog dessutom att av dessa 50
öre per dag skulle 25 öre avsättas till en
s. k. utryckningspremie, som skulle utbetalas
vid värnpliktstjänstgöringens

april 1962 em.

slut. Trots allmän uppslutning kring
detta utredningens förslag och trots
motioner i ämnet i riksdagen ledde det
inte till annat resultat än att statsrådet
1959 framlade ett förslag om en höjning
av 25 öre per dag, vilket riksdagen antog.

Vi som nu har motionerat anser, att

1 samband med en aktuell höjning av
värnpliktslönen bör även frågan om utryckningspremien
tas upp. Vi föreslår
således, att till värnpliktig som fullgör
första tjänstgöring eller repetitionsövning
skall utgå ett belopp ökat med 2
kronor 25 öre per dygn och att av dessa

2 kronor 25 öre en krona skall avsättas
till en utryckningspremie. Även om arbetsmarknaden
är sådan, att den med
öppna armar tar emot de värnpliktiga
när de kommer från sin tjänstgöring
(Arbetsmarknadsstyrelsen har särskilt
i år gjort lovvärda ansträngningar för
att detta skall bli möjligt), även om det
är på det sättet, är det ändå så, att den
som kommer ut från värnplikten måste
återgå till sitt civila liv med lån eller
förskott på lönen. Kommer sedan semestertiden
blir den unge man som
kommit från värnplikten berövad arbetskamraternas
rättigheter enligt semesterlagen,
därför att under de tio
månader han gjort sin värnplikt har
han förlorat femton semesterdagar. Om
man nu räknar med att han har en dagspenning
på låt oss säga 40 kronor om
dagen, blir det en förlust för honom på
600 kronor. Dessutom stänger företag
och fabriker oftast under sommaren,
och den som varit inne i värnplikten
får inte någon semesterlön under den
tid han blir friställd.

Som arbetsförmedlare har jag erfarenheter
av reaktionen hos dessa som
blivit lediga på det sättet. De betraktar
i det fallet samhället som busen. Alla
skäl talar således för att man tar upp
dessa frågor till en förnyad prövning,
och jag förutsätter att försvarskommittén
inte behöver tänka så värst länge
innan den har fått klart för sig, att det

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14 197

måste göras någonting. Det finns väl
inget bättre tillfälle att införa ett lönsparande
på det här området än just
nu när man från samhällets sida på alla
sätt försöker att animera till ett lönsparande
ute i det civila livet. Men, om
man skall få ett lönsparande på detta
område, måste man först och främst
företa en lönehöjning.

Herr talman! Jag har inte något särskilt
yrkande, men jag hoppas att i varje
fall de av kammarens ledamöter, som
är med i försvarskommittén vill ta dessa
synpunkter i beaktande.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! I de motiveringar för
en högre lön till de värnpliktiga, som
föregående talare anfört, kan jag i stort
sett instämma. Även vi har i en motion,
II: 595, föreslagit att de värnpliktigas
avlöning skall höjas till 5 kronor. Med
hänsyn till penningvärdeförsämringen
och den ekonomiska utvecklingen i övrigt
är detta ett krav som borde kunna
vinna anslutning i alla kretsar. Det kan
väl inte vara vare sig riksdagsledamöternas
eller regeringens mening att vi
på alla andra områden skall försöka
hänga med i den ekonomiska utvecklingen
men praktiskt taget stå stilla när
det gäller de värnpliktiga och deras
löner.

Jag skall inte trötta med något långt
tal utan nöjer mig med att med dessa
ord yrka bifall till motion II: 595, som
väckts av den kommunistiska gruppen.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Fröken Sandell har
gjort sig till talesman för de värnpliktiga
och här talat för en förbättring av
deras löneförmåner. Och intet ont i
det! Självfallet är detta en mycket stor
fråga, och just på grund av dess räckvidd
har vi ansett det vara lämpligt, att
den arbetande försvarskommittén, som
enligt sina direktiv har att penetrera
detta spörsmål, också får möjlighet att
yttra sig innan riksdagen fattar sitt be -

Armén: Avlöningar m. m. till värnpliktiga

slut. Det är i det här fallet inte alls som
fröken Sandell sade, att den som tiger
samtycker. En förklaring till statsutskottets
ställningstagande kan vara, att
fyra av statsutskottets första avdelnings
sex ordinarie ledamöter råkar tillhöra
försvarskommittén, vilken som sagt har
fått i uppdrag att närmare undersöka
just den angelägenhet som fröken Sandell
motionsledes aktualiserat.

Jag vågar nog säga att vi är ganska
positiva till de synpunkter som kommit
till uttryck i motionen. Jag skulle tro
att när försvarskommittén någon gång
i oktober månad redovisat sitt arbete,
så kommer fröken Sandell att ha fått
något eller några av de krav hon här
framfört tillgodosedda.

Därmed, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag måste fråga herr
Mellqvist om en liten sak: Varför måste
man utreda, hurvida man skall kunna
bifalla en höjning av de värnpliktigas
löner? Behövs det någon lång utredning
för den sakens skull? Helt nyligen har
har vi haft avtalsförhandlingar för den
civila arbetsmarknaden, och vi har alla
funnit att det är nödvändigt med en löneförhöjning.
De värnpliktiga har på
lång tid inte fått någon lönehöjning.
När man är så positivt inställd i alla
andra avseenden när det gäller att öka
utgifterna för försvaret, skulle man då
inte också kunna tänka sig att det fanns
utrymme för att höja de värnpliktigas
löner utan några långa utredningar?
Det är uppenbart, att den lön som nu
utgår är för liten. Det är klart, att det
är bekvämt att krypa bakom utredningar.
Tyvärr har vi nu utredningar
på gång i snart sagt alla frågor. Det är
bekvämt, men jag tror inte att de värnpliktiga
är nöjda med att behöva vänta
ytterligare lång tid på sina berättigade
krav och inte heller med herr Mellqvists
eller statsutskottets motivering.

Överläggningen var härmed slutad.

198 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Försvarets personalvård: Avlöningar

Mom. 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till motionen
11:595; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 31—144

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 145

Försvarets personalvård: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 155, s. 286—294) att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga av departementschefen
förordad ändring i
personalförteckningen för försvarets
personalvård, dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för
försvarets personalvård, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1962/63, dels ock till Försvarets personalvård:
Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 1 330 000
kr.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bengtson (1:90) och
den andra inom andra kammaren av
herr Gustafsson i Borås m. fl. (II: 127),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
besluta om utbyte av den nuvarande
halvtidstjänsten för stabspastor vid försvarsstabens
personalvårdsbyrå mot en
heltidstjänst samt i anledning därav
höja avlöningsanslaget till Försvarets
personalvård med 9 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1: 90
och II: 127,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för försvarets personalvård, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 3 januari 1962 föreslagit;

b) fastställa i utskottets hemställan intagen
avlöningsstat för försvarets personalvård,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1962/63;

c) till Försvarets personalvård: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 1 330 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Ilagnar Bergh, Bengtson,
Widén, Per-Olof Hanson, Eric Peterson
och Staxäng, fröken Elmén samt
herrar Svensson i Ljungskile, Andersson
i Knäred, Bohman och Nelander, vilka
ansett att utskottet bort under a) hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:90 och 11:127, bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
försvarets personalvård, som föranleddes
av vad av departementschefen i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 3 januari 1962 och av reservanterna
föreslagits.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NELANDER (fp):

Herr talman! Om det stora utlåtande
som statsutskottet avgivit i anslutning
till försvarsdepartementets huvudtitel
med en sammanlagd omslutning på över
3 miljarder kronor råder som herr
Mellqvist nyss sade mycket stor enighet.
Man tycker nog att det skulle ha
gått att komma överens också om den
lilla summa på 9 000 kronor som rör försvarets
personalvård.

När det gäller den andliga verksamheten
vid försvarets personalvård är jag
angelägen om att framhålla, att där bör
kyrka och frikyrka, liksom andra fria

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14 199

andliga rörelser få arbeta sida vid sida.
I fråga om den lokala organisationen
för själavård anser departementschefen
— i anslutning till ärkebiskopens
förslag — att denna fråga bör lösas i
ett senare sammanhang. Utskottet har
här ingen annan mening. Också om de
regionala militärpastorerna råder enighet.

Meningsskiljaktigheten rör den centralt
placerade stabspastorstjänsten, som
försvarets personalvårdsutredning föreslår
skall förändras till heltidstjänst i
stället för den nuvarande halvtidstjänst.
Samtliga remissinstanser, såväl militära
som civila, har tillstyrkt detta förslag.

Jag vill särskilt erinra om kammarkollegiets
framhållande av att i den
nämnda tjänsten ligger åtskilliga rent
administrativa arbetsuppgifter och utbildningsfrågor,
vilka måste anses ligga
helt vid sidan av gängse församlingsvård.
Stabspastorn har också —
som utredningen framhåller — att vara
ledare och lärare vid kurser, som många
gånger förlägges utanför Stockholm och
pågår både en vecka och längre tid —
allt arbetsuppgifter som svårligen kan
förenas med halvtidstjänst.

Jag ber också att få fästa kammarens
ärade ledamöters uppmärksamhet på det
yttrande som har avgivits av Stockholms
domkapitel. Yttrandet finns återgivet
i motionen och jag anför därur
några meningar: »Särskilt vill domkapitlet
understryka vikten av att den nuvarande
befattningen vid försvarets personalvårdsbyrå
för en stabspastor med
halvtidstjänstgöring utbytes mot en befattning
för heltidstjänstgörande stabspastor.
Domkapitlet, inom vars ämbetsområde
den halvtidstjänstgörande stabspastorn
har församlingsprästerlig tjänst,
har nämligen funnit, att även utövningen
av den församlingsprästerliga tjänsten
lider stort men genom den nuvarande
anordningen De båda halvtidstjänsterna
äro av så olika slag, att de
svårligen gå att förena.»

Försvarets personalvård: Avlöningar

Det är helt visst sällan som så många
remissinstanser så enhälligt har slutit
upp kring ett förslag. När det därtill
rör sig om en bagatellartad summa,
hoppas jag att kammarens ledamöter
skall sluta upp kring reservationen om
en heltidsanställd, centralt placerad
stabspastor.

Herr talman! Jag ber således att få
yrka bifall till den till utlåtandet fogade
reservationen av herr Ivar Johansson
m. fl., som innebär en kostnad av cirka
9 000 kronor — en så ringa summa,
att det stora miljardanslaget inte ansetts
behöva uppräknas.

I detta anförande instämde herr Larsson
i Luttra (ep).

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Den fråga som här behandlas
aktualiserades i skrivelse till
Kungl. Maj:t 1958 efter beslut av allmänna
kyrkomötet samma år. Kyrkomötet
begärde att en stabspastor skulle
få anställas vid försvarets personalvårdsbyrå.
Försvarets personalvårdsutredning
behandlade frågan och föreslog
åtgärder i enlighet med kyrkomötets
framställning. Departementschefen stannade
dock för att föreslå ett biträde åt
fältprosten med halvtidstjänstgöring.
Man har nu fått ett par års erfarenhet av
hur denna halvtidstjänst fungerar och
jag tror ingen kan säga att dessa erfarenheter
är särskilt tillfredsställande.
Försvarets personalvårdsutredning avgav
1960 ett betänkande som remitterades
till 26 olika myndigheter. Summariskt
kan sägas, att ingen remissmyndighet
avstyrkte förslaget men en hel
del föreslog bättre anställningsvillkor
än vad utredningen gjort. Stockholms
domkapitel säger att ordningen, d. v. s.
dels församlingspräst och dels stabspastor,
är tjänster av så olika slag, att
de svårligen går att förena.

Statsutskottet synes ha kunnat ena sig
om praktiskt taget alla de förslag i
statsverkspropositionen som berört försvaret.
Det är bara i en fråga som den -

200 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Försvarets personalvård: Avlöningar

na punkt som skilda uppfattningar gjort
sig gällande. Det är här dessutom fråga
om minsta tänkbara kostnadsökning i
detta sammanhang, nämligen utbyte av
en halvtidstjänst för stabspastor mot en
heltidstjänst.

Bakgrunden till frågan om en ändring
av denna tjänst framgår av den fyrpartimotion,
betecknad nr 127, som vi avlämnat
i denna kammare. Jag skall därför
inte närmare uppehålla mig vid motiveringarna
utan endast i korhet anlägga
några synpunkter på denna fråga.

Till skillnad från organisationen i
andra länder finns i vårt land för närvarande
inte någon heltidstjänstgörande
befattningshavare, som i central instans
handlägger frågor rörande själavården
inom krigsmakten. Erfarenheterna
av den nuvarande organisationen
visar entydigt på behovet av åtminstone
en sådan tjänst. Militära och civila
myndigheter, kyrkliga organ och samfund,
personalorganisationer m. fl. har
alla förordat att tjänsten omvandlas.
Utifrån sakliga grunder torde därför behovet
av tjänsten inte kunna bestridas.
Mig veterligt är det heller inte någon
som har gjort det.

Förutom att behov av en heltidstjänst
för stabspastor sålunda uppenbarligen
föreligger, bör pekas på den väsentliga
svårigheten att med nuvarande organisation
kunna förena denna deltidstjänst
med annan tjänst av församlingskaraktär.
På båda håll har härigenom uppstått
så väsentliga olägenheter, att tjänsteutövningen
måst bli svårt lidande.

Merkostnaden för ett genomförande av
förslaget blir, som herr Nelander också
påpekat, 9 000 kronor. Den kan inte i
ett sammanhang som detta anses utgöra
skäl för tveksamhet eller för avslag på
vår fyrpartimotion. Denna summa har
inte heller åberopats av någon i detta
sammanhang.

Statsutskottets majoritet har såvitt jag
kunnat finna egentligen inte angett något
motiv för sitt ställningstagande, och
det har inte heller föredragande de -

partementschefen. Det är min övertygelse,
att därest departementschefen redan
i propositionen skulle ha föreslagit
den tjänsteförändring, som det nu
är fråga om, torde knappast någon här
i riksdagen ha observerat detta utan
förslaget torde ha bifallits utan vidare.

Den själavårdande verksamheten i
försvaret, som bl. a. berör all vår manliga
ungdom, måste tillmätas stor betydelse
redan i fred. Härtill kommer den
utomordentliga betydelse, som denna
verksamhet i ekumenisk anda har för
att under allvarliga förhållanden, t. ex.
vid krigsfara, skapa tillförsikt och förtröstan.
I dag arbetar denna ungdomsverksamhet
efter moderna metoder och
med social inriktning. En hel del förberedelser
erfordras för att den även
skall kunna fylla sin uppgift i händelse
av krigsfara, t. ex. uttagning och utbildning
av fältpräster. För att detta betydelsefulla
arbete skall kunna ge önskvärt
resultat har begärts, att åtminstone
en heltidstjänst för stabspastor
skall finnas inrättad. Jag anser, herr
talman, denna begäran synnerligen rimlig
och föreslår sålunda att det yrkande,
som framförts i reservationen vid
punkten 145, måtte vinna kammarens
bifall.

I detta anförande instämde herrar
Boija (fp), Rimmerfors (fp), Börjesson
i Falköping (ep), Carlsson i Tibro (fp),
Källstad (fp), Westberg (fp) och Hamrin
i Jönköping (fp).

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Den befattningshavare,
som diskussionen nu rör sig om, har
sin anställning i kyrkans tjänst och
uppehåller därtill en halvtidstjänst som
stabspastor. Han är med andra ord
närmaste medhjälpare till den fältprost,
som finns på försvarsstaben.

I den föreliggande motionen har man
yrkat, att denna halvtidstjänst skall
omregleras till att bli en heltidstjänst.
Det innebär såvitt jag förstår att man
drar bort den ifrån det kyrkliga för -

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14 201

samlingsarbetet. Befattningshavaren
skall helt ägna sig åt de pastorala och
själavårdande uppgifter inom försvaret,
som nu närmast herr Gustafsson i Borås
var inne på.

Jag vill erinra om att dessa synpunkter
underställts en hel del remissförfaranden.
Det har därvid bl. a. framförts
olika åsikter om vilken lönegrad tjänsten
skulle placeras i. Chefen för armén
säger exempelvis, att han ifrågasätter,
om tillräckligt kvalificerad arbetskraft
kan erhållas, därest stabspastorstjänsten
placeras i Ae 19. Chefen för marinen
föreslår lägst lönegrad Ae 20 för
stabspastor, och Karlstads domkapitel
vill att han lägst skall placeras i Ae 21.
Det finns med andra ord olika meningar
om den lämpliga lönegradsplaceringen
för denna befattningshavare. Därutöver
kan också åberopas ärkebiskopens uttalande,
vari han bl. a. framhåller, att
han när det gäller den lokala själasörjande
uppgiften i viss mån vill avvakta
utfallet av pastoratsreformen.

De berörda remissorganen har alltså
anlagt en hel del olika synpunkter på
denna befattning och dess omplacering
till en heltidstjänst. I avvaktan på dels
vilken lönegradsplacering vederbörande
skall ha, dels vilka arbetsförhållanden
som här skall komma i fråga har statsutskottets
majoritet ansett, att man inte
för närvarande bör byta ut denna halvtidstjänst
mot en heltidstjänst. Utskottsmajoriteten
förväntar emellertid att
Kungl. Maj:t till ett kommande år lägger
fram förslag som ligger i linje med
de synpunkter, som redan nu har aktualiserats
i den föreliggande motionen.

Med det anförda, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Försvarets personalvård: Avlöningar

re inom personalvården. Jag har suttit
med i försvarets personalvårdsnämnd,
och känner därför något till det här.
Jag vill bara betona vikten av att råd
och anvisningar för själavårdsverksamheten
vid förbanden icke blir eftersatt,
att erforderliga handböcker utarbetas,
att studiematerial och bildband m. m.
kommer ut till förbanden i rätt tid. Det
är knappast möjligt att klara alla dessa
uppgifter med den nuvarande deltjänsten.

Stabspastorn har att handlägga och
bör ta del av och hålla kontakt med frågor
angående soldathemsverksamheten
samt vid besök på förbanden knyta kontakter
med militärpastorer, konsulenter
och soldathemsföreståndare. Då denna
uppgift kräver en man och kostnadsökningen,
som jag sagt förut, är ringa,
kan jag icke finna något bärande skäl
till att inte en heltidstjänst skulle kunna
beslutas. Skulle denna befattningshavare
behöva flyttas upp i lönehänseende, kan
väl detta rimligen inte spela så förfärligt
stor roll.

Tjänsten upprätthålles f. n. som vikariat
av en metodistpastor, som enligt
förljudande arbetar mer än man har
rätt att begära av honom. När tjänsten
ledigförklarades, var han den ende sökande
som kunde komma i fråga som
kvalificerad kraft. Det fanns två andra
sökande, men alla var överens om att
de icke fyllde de mått som man krävde
skulle fyllas.

Blir det en heltidstjänst, kan ju hela
svenska kyrkans prästerskap söka den.
Tjänsten kan då också stå öppen för
frikyrkopastorer. Man får väl förmoda
att vederbörande myndigheter är kapabla
att utse den som är mest kvalificerad.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp): Herr andre vice talmannen gav pro Herr

talman! Beträffande arbetsupp- positioner dels på bifall till utskottets

gifterna är det faktiskt så, att icke hemställan, dels ock på bifall till ut oväsentliga

ärenden liar blivit kraftigt skottets berörda hemställan med den

eftersatta, trots att en hel del uppgifter ändring däri, som föranleddes av bifall
har fördelats på andra befattningshava- till reservationen; och fann herr andre
7* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 14

202 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Fritidsundervisning m. m.

vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
145:o) i utskottets utlåtande nr 4,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen 1) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst ornröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
102 ja och 101 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 146 och 147

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 148

Fritidsundervisning m. m.

Sedan punkten föredragits yttrade

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
bl. a. anslaget till de militära
förbandens biblioteksverksamhet. I en
motion har yrkats dels på en anslagshöjning
på 50 000 kronor, dels på nya

principer för anslagets utdelande. Beträffande
det senare yrkandet kommer
statsutskottet längre fram med ett utlåtande,
och det gäller i dag endast
höjningen av anslaget till förbandens
biblioteksverksamhet.

Frågan har varit föremål för utredning,
och riksdagen underströk förra
året det önskvärda i att Kungl. Maj:t
utan större dröjsmål framlägger förslag
i ärendet. Kungl. Maj:t har dock i år
inte ansett sig böra föreslå någon lösning
av förbandens biblioteksfråga, och
utskottet vidhåller sin förra året intagna
ståndpunkt. Det är sålunda en stark
skrivning, och jag kommer inte att ställa
något yrkande. Jag begärde ordet endast
för att med några ord beröra den
aktuella situationen med avseende på
biblioteksfrågan inom försvaret.

Bokutlåningen har under senare år
minskat väsentligt, bokanskaffningen
till förbundsbiblioteken är otillfredsställande,
och det omvittnas därutöver
att det är en allvarlig brist på bibliotekarier.
Då bestämmelserna är sådana,
att endast ett bibliotek kan tillfalla varje
förband, har det exempelvis inträffat
att infanteriskjutskolan efter flyttningen
till Kvarn i Östergötland saknar bibliotek,
eftersom förbandet lyder under I 4,
som har det bibliotek förbandet har rätt
till.

Det anslag som staten lämnar till förbandsbiblioteken
är sålunda otillräckligt.
Det är därför angeläget att det sker
något snart på detta område. Det är,
herr talman, ett rimligt önskemål, att de
strävanden mot en förbättrad folkbildning
och det intresse för de allmänt
kulturella kontakterna som statsmakterna
i allt högre grad stöder också kan
komma den värnpliktiga ungdomen och
försvarets anställda till del. En av de
viktigaste uppgifterna i vår mekaniserade
civilisation är vaktslåendet om och
stärkandet av den kulturella aktiviteten.
Det gäller i mycket hög grad också i
försvaret.

Syftet med mitt anförande, herr tal -

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14 203

man, är sålunda att understryka det av
statsutskottet vitsordade behovet av en
anslagförstärkning och att vädja till
försvarsministern att lian till nästa års
riksdag framlägger förslag i ärendet.

I detta anförande instämde herrar
Gustafsson i Uddevalla (s), Gustafsson
i Borås (fp), Börjesson i Falköping
(ep), Svenungsson (h), Hammar (fp),
Westberg (fp) och Carlsson i Tibro
(fp).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 149—163

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 164

Lades till handlingarna.

Punkterna 165—168

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 169

Lades till handlingarna.

Punkterna 170—198

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 199

Lades till handlingarna.

§ 4

Utgifter inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framframställningar
rörande utgifterna å
driftbudgeten för budgetåret 1962/63
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Allmän översikt över beräkningen av
väganslagen m. m.

Före behandlingen av de skilda anslagen
till vägunderhåll och vägbygge
nader hade Kungl. Maj:t (punkt 11, s.
33—47) lämnat en översikt över beräkningen
av väganslagen m. m.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Boman m. fl. (1:144) och den
andra inom andra kammaren av herr
Sundelin m. fl. (II: 184), vari hemställts
att riksdagen vid behandlingen av förevarande
anslag till byggande av vägar
och broar måtte uttala sin anslutning
till att den investeringsserie som föreslagits
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
lades till grund som ett minimiprogram
för de tre närmaste budgetårens
statliga ordinarie vägbyggnadsarbeten; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sveningsson m. fl. (1:222) och den
andra inom andra kammaren av herr
Bohman m. fl. (II: 269), vari hemställts
att riksdagen måtte bevilja de föreslagna
anslagen till vägunderhållet och till
byggande av vägar och broar men uttala
att den av departementschefen för
särskilda ändamål föreslagna dispositionen
av 60 mkr. av berörda anslag
icke måtte komma i fråga;

dels ock, såvitt nu var i fråga, två
likalydande motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Bengtson
m. fl. (1:439) och den andra inom
andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (11:519), vari hemställts att till
Vägunderhållet (p. 12) för budgetåret
1962/63 anvisades ett investeringsanslag
av 430 000 000 kr., att avräknas mot
automobilskattemedlen, samt att till
Byggande av vägar och broar (p. 13)
för budgetåret 1962/63 anvisades ett mot
automobilskattemedlen avräknat reservationsanslag
av 450 000 000 kr., att

204 Nr 14 Onsdagen den 4 april 1962 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

fördelas i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, i anledning
av departementschefens uttalande under
förevarande punkt samt med avslag
å motionerna 1:144 och 11:184, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört;

II. att motionerna 1:222 och 11:269
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet
bland annat följande:

Utskottet, som i enlighet med vad
i det föregående anförts biträder Kungl.
Maj :ts förslag beträffande anslagen till
de statliga ordinarie väginvesteringarna,
har ej heller funnit anledning till
erinran mot anslagsberäkningen för
vägunderhållet. Då utskottet följaktligen
ej kan biträda de i motionerna
1:439 och 11:519 framställda yrkandena
rörande höjning av berörda anslag
med 10 respektive 15 inkr., kommer
utskottet att under punkterna 12 och
13 i det följande avstyrka bifall till
motionerna i fråga.

För administration och diverse ändamål
slutligen har äskats sammanlagt ca
178,7 mkr. Vid bifall härtill liksom till
vad utskottet under förevarande punkt
förordat skulle de mot automobilskatteinedlen
avräknade anslagen för nästa
budgetår uppgå till totalt (440 + 20 -f
415 + 67 + 185 + 39,5 + 178,7) 1 345,2
mkr. I förhållande till motsvarande på
riksstaten för innevarande budgetår
uppförda anslag innebär detta en ökning
med ca 90,2 mkr. Då inkomsterna
av automobilskattemedlen beräknas till
1 532 mkr., skulle således det under
budgetutjämningsfonden redovisade
överskottet på vägväsendets specialbudget
komma att öka med 186,8 mkr.

Reservationer hade avgivits

1 a) av herr Boman, fröken Andersson
samt herrar Axel Johannes Andersson,

Per Jacobsson, Nils Theodor Larsson,
Suridin, Virgin, Staxäng, Svensson i
Stenkyrka, Svensson i Ljungskile, Gustafsson
i Kårby, Löfroth, Källenius och
Nelander, vilka ansett att utskottet bort
under I. hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
departementschefens uttalande under
förevarande punkt samt med bifall till
motionerna I: 144 och II: 184, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
reservanterna anfört;

1 b) av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Källenius, vilka
ansett att utskottet bort under II. hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 222 och II: 269, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
i denna reservation anförts beträffande
den av departementschefen föreslagna
specialdestinationen till norrlandslänen
av vissa byggnads- och underhållsmedel; 1

c) av herrar Nils Theodor Larsson,
Sandin, Svensson i Stenkyrka och
Gustafsson i Kårby, vilka i anledning
av de i motionerna 1:439 och 11:519
framställda yrkandena ansett att

dels det ovan intagna stycke i utskottets
yttrande, som börjar med »Utskottet,
som» och slutar med »i fråga»,
bort ha följande lydelse:

»Utskottet, som således för nästa
budgetår funnit sig böra godtaga den
föreslagna specialdestinationen, kan
dock icke bortse från de olägenheter
detta medför med avseende å medelstilldelningen
till de övriga länen. I syfte
att i någon mån motverka dessa
olägenheter samt låta de genom den
höjda drivmedelsbeskattningen ökade
bilskattemedlen i avsedd ordning komma
vägväsendet till godo finner utskottet
— på sätt i motionerna 1:439 och
II: 519 föreslagits — en höjning av den
totala medelsanvisningen till de ordinarie
statliga vägbyggnaderna samt vägunderhållet
med 10 respektive 15 mkr.
böra ske. I överensstämmelse härmed

205

Onsdagen den 4 april 1962 em. Nr 14

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

kommer utskottet att under punkterna
12 och 13 i det följande tillstyrka bifall
till nämnda motioner.»

dels ock det ovan intagna stycke i
utskottets yttrande, som börjar med
»För administration» och slutar med
»186,8 mkr.», bort ha följande lydelse:

»För administration och diverse ändamål
slutligen har äskats sammanlagt
ca 178,7 mkr. Vid bifall härtill liksom
till vad utskottet under förevarande
punkt förordat skulle de mot automobilskattemedlen
avräknade anslagen för
nästa budgetår uppgå till totalt (450 +
20 + 430 + 67 + 185 + 39,5 + 178,7)
1 370,2 mkr. I förhållande till motsvarande
på riksstaten för innevarande
budgetår uppförda anslag innebär detta
en ökning med ca 115,2 mkr. Då inkomsterna
av automobilskattemedlen
beräknas till 1 532 mkr., skulle således
det under budgetutjämningsfonden redovisade
överskottet på vägväsendets
specialbudget komma att öka med 161,8
mkr.»

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Under denna punkt
förekommer det sedvanliga översiktliga
resonemanget om vägarna. Statsrådet
framhåller att den kraftiga upprustning
av vägnätet, som har påbörjats, bör fortsätta
och att den i första hand bör inriktas
på sådana delar av vägnätet, som
är av särskild betydelse för näringslivets
transporter — därvid särskilt broarnas
bärighet m. m. anses höra till de angelägna
uppgifterna. Anslagen i år innebär
också en sammanlagd ökning av vägbudgeten
med 140 miljoner kronor, vilket
naturligtvis hälsas med tillfredsställelse
på alla håll.

Emellertid har det varit delade meningar
beträffande ett par tre frågor
som berörs i punkt 11, och jag vill gärna
redovisa några synpunkter i det sammanhanget.

Förra året hade väg- och vattenbygg -

nadsstyrelsen — tydligen i anslutning
till riksdagens tidigare uttalanden och
omfattningen av de investeringar som
man förutsatte i vägplanen — räknat
med ett betydligt större anslag än vad
förra årets riksdag beviljade, då det
blev en nedprutning med 100 miljoner
kronor i förhållande till vägplanen.
Denna nedprutning måste ju föranleda
en väsentlig omläggning av den projekterade
verksamheten, en omläggning
som med ett 40-tal miljoner kronor berörde
motorvägsbyggena, medan man
prutade 60 miljoner kronor mera allmänt
över hela linjen. Den situation
som sålunda uppstod förra året utlöste
en betydande oro hos en rad av de myndigheter
och organisationer som är särskilt
intresserade utav vägfrågorna.

I årets petita har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för sin del starkt understrukit
önskvärdheten för att inte
säga nödvändigheten av att man får
räkna med en någorlunda fast investeringsram
för åtminstone en treårsperiod.
Man önskar en rullande treårsplan.
I stället för den tidigare tänkta
ökningen med 100 miljoner kronor för
varje år föreslår man nu en ökning med
60 miljoner kronor varje år. Statsrådet
har gått med på en ökning med 60 miljoner
kronor för nästa budgetår. Däremot
har statsrådet avvisat tanken på
att lägga fram förslag om en investeringsplan
för en treårsperiod.

Jag vill erinra om att arbetsmarknadsstyrelsen
inte har haft någonting att
erinra mot en sådan treårsplan. Styrelsen
förutsätter bara att det därutöver
finns en tillräcklig grad av rörlighet och
att projekteringen bedrives på ett sådant
sätt, att större belopp kan sättas in om
hänsynen till arbetsmarknaden och konjunkturerna
skulle göra detta nödvändigt
och önskvärt.

En sådan treårsplan med en ökning
av anslagen till nybyggnader av vägar
med 60 miljoner kronor om året finns
antydd i bihang till 1960 års kompletteringsproposition.
.lag förmodar att den

206 Nr 14 Onsdagen den 4 april 1962 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

i viss mån var en avläggare från den besparingsutredning
som redovisade sina
resultat på sommaren 1959. Den kan väl
derför betraktas som ett minimum för
vad man behöver ifall man skall fullfölja
vägplanen.

Som jag nämnde bar departementschefen
avvisat väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
hemställan om att lägga fast
en trcårsplan. Statsrådet gör det med
åberopande av vad statsutskottet skrev
och riksdagen godkände förra året. Det
är egentligen ett par meningar — jag
skall komma tillbaka till dem — som
har åberopats. Statsrådet säger att han
delar den uppfattning »som riksdagen
här gett uttryck för» d. v. s. i det korta
citat som jag skall återkomma till.

Läget är alltså det, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
mycket starkt stryker
under nödvändigheten av en rullande
treårsplan. Man behöver det för att
kunna planera större arbeten, man behöver
det för att kunna avsluta entreprenader
och man behöver det för att
kunna planera den egna arbetskraftens
användning. Jag behöver inte erinra om
att vägbyggandet håller på att bli en
storindustri. Det är alltså inte längre på
det sättet som det en gång var, att man
kunde slänga skottkärran och spadarna
i diket och gå till något annat. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen framhåller också,
att en sådan treårsplan är önskvärd
med hänsyn till remissinstanserna och
de många intresserade parter i lokalförvaltningar
och inom näringslivet som
man har anledning att hålla kontakt
med när man planerar.

Jag tycker för min del, att när vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen liar intagit
denna modererade ståndpunkt att föreslå
denna kortare tidsperiod och denna
mindre summa beträffande en årlig ökning
av anslagen, så innebär det ett
försök av styrelsen att anspassa sig till
de olika synpunkter, som naturligtvis
måste göra sig gällande och som också
måste ges utrymme när man tar ståndpunkt
i denna fråga.

Som jag nämnde hänvisar statsrådet
till riksdagens ståndpunktstagande förra
året, och det är framför allt två meningar
som citeras även i år. Den första
lyder: »Det skulle givetvis underlätta
vägbyggnadsverksamhetens rationella
planering och genomförande, om vägmyndigheterna
finge följa ett av statsmakterna
fastställt flerårigt investeringsprogram.
» Den meningen är alltså
ett erkännande av att det i och för sig
är önskvärt med ett sådant flerårigt investeringsprogram.
Men så kommer den
andra meningen, som pekar i en annan
riktning. Där heter det: »Utskottet anser
emellertid icke att statsmakterna
kan frånhända sig möjligheterna att taga
hänsyn till hur samhällsekonomien och
arbetsmarknadsläget framdeles kommer
att utvecklas.»

Såvitt jag förstår är det ingen som
har förutsatt, att statsmakterna skulle
frånhända sig möjligheterna att ta hänsyn
till samhällsekonomien och arbetsmarknadslägets
skiftningar. Det har inte
ämbetsverket förutsatt och det har inte
heller de motionärer från samtliga de
fyra stora partierna som har motionerat
i denna fråga förutsatt. Jag tror därför
att det är önskvärt att inför denna
frågeställning se litet på vad riksdagen
sagt, inte bara förra året i dessa båda
meningar, utan även vid några andra
tidigare tillfällen. Jag ber därför, herr
talman, att få läsa in några tidigare yttranden
i protokollet. Jag tror att de ger
en fullständigare bakgrund till dagens
frågeställning än de förut citerade meningarna.

1958 yttrade statsutskottet, och riksdagen
godkände det: »I anslutning till
det föregående vill utskottet också understryka
nödvändigheten av att en plan
för de fortsatta väginvesteringarna fastställes.
Förutsättningen för en ur såväl
tekniska som ekonomiska synpunkter
rationellt bedriven vägbyggnadsverksamhet
torde nämligen vara en investeringspolitik,
som ger möjligheter till en
mera långsiktig arbetsplanering utan

Onsdagen den 4 april 1962 em. Nr 14 207

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen in. m.

ändringar år från år. Endast härigenom
blir det möjligt att utnyttja de fördelar,
som står att vinna genom övergång från
mindre till större arbetsföretag på sätt
som förordats av bl. a. statsrevisorerna
i deras vid 1956 års riksdag avgivna
berättelse.»

Längre fram heter det i 1958 års
skrivning: »Utskottet vill i anledning
härav framhålla, att en klar gräns bör
dragas mellan den ordinarie investeringsverksamheten
och de med medel
från beredskapsanslag bedrivna arbetena.
De senare bör sålunda enligt utskottets
uppfattning läggas helt utanför
den förstnämnda verksamheten. Anslaget
för nämnda arbeten, vilka utskottet
förutsätter kommer att bedrivas så
effektivt som möjligt, bör således utnyttjas
utan förfång för det ordinarie vägbyggandet.
»

I utskottets utlåtande år 1959 heter
det bl. a.: »Utskottet som under en följd
av år och senast i sitt utlåtande nr 6
till fjolårets A-riksdag understrukit nödvändigheten
av att en plan för de fortsatta
väginvesteringarna fastställes, finner
det för sin del mycket tillfredsställande
att förenämnda vägplan nu framlagts.
Såvitt utskottet kan bedöma är
den väl ägnad att läggas till grund för
den fortsatta utbyggnaden och upprustningen
av vägnätet. Utskottet vill därför
förorda, att den i princip godtages
som ett program härför. Detta innebär
emellertid icke ett ställningstagande
till den föreslagna totala omfattningen
av investeringarna under hela
perioden eller ens under tioårsperioden
1958—1967.»

År 1960 säger utskottet: »I samband
med det principiella godtagandet av
vägplanen vid fjolårets riksdag framhöll
utskottet, att detta icke innebar ett
ställningstagande till den totala omfattningen
av investeringarna under hela
den period vägplanen omfattar eller
ens under tioårsperioden 1958—1967.
Vidkommande investeringarnas omfattning
i övrigt, d. v. s. under en första

femårsperiod, erinras om de uttalanden
som av utskottet härutinnan tidigare
gjorts.»

Ett närmare studium av vad riksdagen
sagt i tidigare sammanhang ger
alltså vid handen, att man i princip uttalat
sig för den störa vägplanen, att man
inte har bundit sig för investeringarnas
totala omfattning år från år, att man
har understrukit vikten av en flerårig
investeringsplan och att man har begärt
en klar gränsdragning mellan ordinarie
investeringsverksamhet och beredskapsanslag.
Jag tycker nog att de
två meningar i statsutskottets skrivning
år 1961, vilka åberopats i föreliggande
utskottsutlåtande, är litet för kortfattade
och onyanserade för att göra rättvisa
åt vad riksdagen tidigare sagt och
avsett. När dessa två meningar står utryckta
ur sitt sammanhang, verkar de
onekligen litet magra.

Enligt min mening innebär, som jag
tidigare framhållit, denna rullande treårsplan
med en ökning av 60 miljoner
kronor per år en anpassning både till
de önskemål riksdagen framfört och till
behovet av en viss rörlighet med hänsyn
till arbetsmarknaden. Det kommer
nämligen att ovanför den ordinarie investeringsramen
finnas utrymme för
rörliga investeringar som kan växla år
från år.

Det är detta förhållande, som motionärerna
från de fyra partierna har tagit
fasta på och som de närmare utvecklar
i de likalydande motionerna nr
184 i andra kammaren och nr 144 i
första kammaren. För protokollets skull
vill jag gärna ta med ett litet avsnitt ur
dessa motioner.

Jag tycker att man kan hålla med motionärerna
när de skriver, att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har »åstadkommit
en förnuftig avvägning mellan å ena
sidan önskemålet om en fastställd planeringsmetodik
och å den andra konjunkturpolitiska
hänsynstaganden.

Underlag måste alltså sägas föreligga
för ett uttalande från riksdagens sida om

208 Nr 14 Onsdagen den 4 april 1962 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

en målsättning för väginvesteringarna
enligt den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framlagda investeringsserien
för de tre närmaste budgetårens statliga
vägbyggnadsarbeten. Även om ett sådant
uttalande givetvis icke under alla
förhållanden kan bli bindande för kommande
år, är det för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
planmässiga arbete
av väsentlig betydelse, att statsmakterna
på angivet sätt genom att godtaga
investeringsserien fastställer en undre
gräns för den erforderliga upprustningen
av det svenska vägnätet för framförliggande
treårsperiod.»

Detta är alltså de önskemål motionärerna
framfört i direkt anslutning,
såvitt jag förstår, till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
petita.

Nu hemställer utskottets majoritet, att
motionerna skall avslås och att de synpunkter
som här anförts skall underkännas.
Som motivering härför citerar
man de två meningar i utskottets utlåtande
föregående år vilka jag nyss
omnämnt. Vidare för utskottsmajoriteten
in i riksdagstrycket en skrivelse,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har avgivit till Kungl. Maj:t den 17 februari
i år och där styrelsen redovisar
det beräknade utfallet av vägbudgeten
under kommande tre år, därest man får
de 60 miljoner kronor i ökade anslag
som man har begärt. Utskottsmajoriteten
säger alltså: »Vi kan inte utlova
dessa 60 miljoner kronor, men om ni
finge dem bleve det så här.» De anslagssummor
som man på detta sätt skriver
fram kan bara vara en utgångspunkt
för fortsatta överväganden under vissa
samhällsekonomiska förutsättningar.

Om man först skall läsa vad riksdagen
har sagt under senare år, om man
vidare skall taga hänsyn till vad som
tillbakavisats av vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i sina petita har hemställt
om beträffande treårsplanen och
därtill avstyrka vad motionärerna önskar
och om man sedan skall läsa ut syntesen
och förklaringen i utskottsmajo -

ritetens skrivning, då har man det inte
särskilt lätt. Det är väl ungefär som
att trampa i kvicksand. I varje fall avundas
jag inte den, som ur detta material
skall destillera fram någonting
som går att hålla i.

Vi reservanter har föreställt oss, att
man med tillbörlig försiktighet ändå
skulle kunna ge litet mera på hand och
skriva litet klarare. Det finns ingen anledning
till att vi här skulle göra motsättningarna
större än de är, och därför
vill jag mycket klart säga ifrån, att
det naturligtvis är mycket berättigat att
ta hänsyn till arbetsmarknadssynpunkten,
de samhällsekonomiska aspekterna
och behovet av en viss rörlighet. Det
förnekas inte heller av ämbetsverket.
Vad det gäller är ju att kunna sammanväga
dessa två var för sig betydelsefulla
och relevanta synpunkter, så att
man får bästa möjliga arbetsförhållan den.

Det är med dessa utgångspunkter reservanterna
har skrivit sitt förslag till
formulering, i vilken man tillstyrker
motionen och i princip godkänner förslaget
om en rullande treårsplan med
en anslagsökning på 60 miljoner kronor
om året, men där man i likhet med
motionärerna och för övrigt även ämbetsverket
fastslår, att planen inte kan
vara bindande under alla förhållanden.
Det finns force majeure-synpunkter
även på denna minimiplan som riksdagen
får förbehålla sig rätten att tillgodose.

Då kan man givetvis fråga: När är
detta resonemang bindande och när är
det inte bindande? Jag skulle för min
del vilja erinra om att vi har flerårsplaner
på andra områden. Vi har det
när det gäller försvaret, vi har det när
det gäller bostäderna —- inte fasta men
i alla fall med en hög grad av stabilitet
— och vi får det förvisso vid årets
riksdag när det gäller skolbyggena. Vägbyggnadsverket
bör väl kunna ha trygghet
för denna minimiplan i vanliga fall,
och om situationen blir sådan att pla -

Onsdagen den 4 april 19C2 em. Nr 14 209

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

nen inte kan fullföljas, skall inte bara
vägbyggandet tas under omprövning
utan även andra motsvarande långtidsplaneringar.
Egentligen har inte motionärerna
begärt mer, och det har inte
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen heller.
Men väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
betygar att det för verkets planering
och fortsatta arbete skulle vara
till fördel om detta sades från riksdagens
sida. Och jag tror att skrivningen
i reservationen på ett bättre sätt skulle
sammanfatta vad riksdagen tidigare
sagt och bättre avväga och sammanjämka
de olika synpunkter som finns
och som var för sig måste repekteras,
än vad utskottets skrivning gör. Det är
av den anledningen som jag har biträtt
den vid punkten 11 avgivna reservationen
av herr Boman m. fl., vilken jag här
yrkar bifall till.

Medan jag har ordet kanske jag också
får säga någonting om vad som står
på sidan 17 i utskottets utlåtande rörande
den av departementschefen föreslagna
specialdestinationen av byggnads-
och underhållsmedel till Norrland.
Den specialdestinationen har
väckt oro här och var, eftersom den
innebär att en betydande del av de beviljade
anslagen dirigeras till de nordliga
länen. Det som hittills gjorts och
nu göres ligger inom ramen för flerårsplanerna,
även om det förskjuter
verkställigheten en del mellan de olika
länen. Det kan bli besvärande, om man
år efter år fortsätter med en sådan specialdestination.
Men å andra sidan bör
den enligt majoritetens uppfattning kunna
godtagas i varje fall för detta år.

Herr talman! Jag skall sluta med det
anförda och yrkar som sagt bifall till
reservationen av herr Boman m. fl. I
övrigt yrkar jag bifall till utskottets
förslag i denna punkt.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! Principiellt sett kommer
dagens riksdagsbeslut om väganslagen
att ha mycket stor betydelse för
vägväsendet. Riksdagen står inför ett
viktigt ställningstagande, och inte minst
våra vägmyndigheter och det av vägarna
beroende näringslivet avvaktar
beslutet med spänning på grund av den
långsiktiga innebörd som vi är i stånd
att ge beslutet.

Inom vägområdet har vi den avgjorda
förmånen att veta, vilka insatser som
kommer att behövas under en längre
tidrymd. Vi har i vägplanen en utförlig
och synnerligen grundlig långtidsplanering,
som klart belyser vad som erfordras
och vad som sker, om rekommendationerna
icke följes.

Med den ökade betydelse som transporterna
fått i dagens samhälle, när det
gäller såväl tillförseln och distributionen
av varor som befolkningens resor,
är det uppenbart att stora krav ställes
på vägnätets modernisering. Vi måste
se moderniseringen som en nödvändig
förutsättning för den positiva samhällsutveckling
som alla gemensamt strävar
efter. I vägplanen har man — trots relativt
måttliga anspråk i fråga om tekniskt
utförande — ansett, att investeringsökningar
på cirka 100 miljoner
kronor per år skulle vara nödvändiga
för att möta utvecklingen och återhämta
redan eftersatta behov. Sett på längre
sikt —- det behöver för övrigt inte
vara längre fram i tiden än 1960-talets
senare hälft — måste vägbyggandet ha
ungefär dubbelt så stor omfattning som
i dag, om någorlunda drägliga trafikförhållanden
skall föreligga. En allvarlig
tankeställare har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
givit oss i sin vid
årets början färdiga utredning om vägarnas
kvalitet. Endast 20 procent av
våra riksvägar kommer att vara godtagbara
för 1975 års trafik.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
måste ha stått inför ett besvärligt avgörande,
när anslagsäskandena hösten

210 Nr 14 Onsdagen den 4 april 1962 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

1961 gjordes för budgetåret 1962/63.
Förra årets riksdag hade prutat ner äskandena
med 100 miljoner kronor. Skulle
man begära anslag efter vägplanen
och kräva 570 miljoner för byggande
på det allmänna vägnätet? Skulle man
behålla ökningen, 90 miljoner kronor
enligt vägplanen, och begära att innevarande
budgetårs till 380 miljoner nedprutade
anslag skulle ökas till 470 miljoner,
d. v. s. med 90 miljoner kronor?
Eller skulle man våga begära att inhämta
en del av förra årets eftersläpning
och äska ännu mer än 90 miljoner
i ökning? Styrelsen valde intet av
dessa tre alternativ. Vad styrelsen däremot
sade var, att vägplanen -— såsom
varande ett minimum — måste genomföras.
När styrelsen så räknade med ett
visst tillskott, 75 miljoner, genom beredskapsarbeten,
menade den att dylika
arbeten, orsakade av speciella omständigheter,
kunde användas för att
man skulle få en ökad omfattning av
investeringarna, men något avsteg från
vägplanen ville styrelsen inte vara med
om. Med hänsyn till den trängda trafiksituationen
och de mångenstädes ytterst
besvärande trafikförhållandena
förstår man, att styrelsen befarar katastrofartade
situationer på flera viktiga
vägavsnitt.

Styrelsens överväganden ledde då till
förslaget att en mera långsamt ökande
investeringsserie än den som den ursprungliga
vägplanen förutsatte kan
godtas som ett minimiprogram. Det absoluta
villkoret härför är då att styrelsen
får en treårig bindning för investeringar
om 440 miljoner för 1963, 500
miljoner följande år och 560 miljoner
det därpå följande, d. v. s. en nedprutad
ökning med 60 miljoner kronor om
året.

I förhållande till vägplanen — med
den redan inträffade eftersläpningen på
ett år — är minskningen 130 miljoner
år 1963; den växer till 170 miljoner
1964 och uppgår slutligen till 210 miljoner
1965. Det betyder en samman -

lagd eftersläpning på 500 miljoner på
dessa tre år, och jag frågar mig om beredskapsarbeten
kan ge en motsvarande
utfyllnad. Troligen inte ens i absoluta
tal räknat och än mindre i effektivitet
genom dels lägre effekt i och för
sig, dels en geografiskt mindre fördelaktig
fördelning. Beredskapsarbetenas
fördelning måste ju bedömas ur helt
andra synpunkter än de som sammanhänger
med trafikbehovet. Knyter jag
vidare an till kommunikationsministerns
beräkningar och understryker, att
han gör sina jämförelser och håller på
vägplanens genomförande utan eftersläpning,
vill jag bara påminna om att
man under sådana förhållanden skulle
räkna med ytterligare hundra miljoner
kronors försämring per år under dessa
tre år. Differensen — eftersläpningen
—■ blir då inte 500 miljoner utan 800
miljoner kronor.

Låt oss bara anta att vi år 1965 har
ett utgångsläge mellan 200 och 300 miljoner
lägre än ursprungligen beräknats.
Är det inte då berättigat att vara betänksam
eller rättare allvarligt bekymrad?
Detta är motiv nog för att vi skall
hävda den meningen, att riksdagen måste
uttala sig för att den investeringsserie,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
begärt, skall genomföras som ett
minimiprogram. Den allmänna belysning
vägfrågan har fått i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
petita, de analyser
som presenteras i fråga om behovet av
att tillgodose näringslivets transporter,
fördelarna av bestämda utfästelser med
ökad stadga åt planering och byggande,
är bevis nog. Bestämda riksdagsuttalanden
till förmån för ökningen är också
synnerligen väl motiverade med hänsyn
till att man i tid skall kunna förbereda
en sådan mekanisering, som medger så
rationellt utnyttjande som möjligt av
arbetskraften.

Herr talman! Också ett annat förhållande
måste beaktas. Jag tänker härvid
på den specialdestination, som kommunikationsministern
föreslagit. Nybygg -

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14 211

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

nadsanslaget till vägar har ökats med
60 miljoner kronor — enligt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens nedprutade
förslag — till sammanlagt 440 miljoner
kronor. Av ökningen vill nu kommunikationsministern
på förhand bryta ut
två tredjedelar, d. v. s. 40 miljoner kronor,
som skall lämnas extra till Norrland.
Han underkänner sålunda vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens fördelningsplan
med ungefär 10 procent när
han säger att »behovet av en ytterligare
vägupprustning är särskilt framträdande
i norrlandslänen ...» Endast 400 miljoner
kronor skall sålunda fördelas enligt
ordinarie grunder. På samma sätt
skall 20 miljoner av underhållsanslaget
på förhand avdelas till Norrland.

.lag vill särskilt understryka, att det
inte är någon missunnsamhet mot Norrland,
när reservanterna tar avstånd
från en sådan specialdestination. Utskottsutlåtandet
innebär att man »funnit
sig kunna godtaga» den föreslagna
specialdestinationen »för nästa budgetår»
— att utläsa: för den här gången.

Men utskottet understryker samtidigt
sin till förra årets riksdag meddelade
bestämda mening om utjämningar mellan
ordinarie väginvesteringar och beredskapsarbeten
och den stora vikt som
måste fästas vid tillgodoseende av flerårsplanerna
och fördelningen mellan
länen av ordinarie medel.

Reservanterna anser detta uttalande
vara en fullt bärande motivering för att
man skall yrka direkt avslag på specialdestinationen
redan för nästa budgetår.
I vår reservation har vi särskilt
tryckt på den rubbning, som följer i
planerna och oroat oss för att den förbättring
i trafiksäkerheten, som krävs
på de starkt trafikerade vägarna i södra
och mellersta delarna av landet, skulle
komma att utebli.

Men saken har också en rent principiell
sida. Efter vägplanens framläggande
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
ingående utredningar har styrelsen
på ett berömvärt sätt ansträngt sig

att komma fram till allt bättre metoder
i prioritetsgraderingen med avvägning
mellan olika inverkande faktorer, transportekonomi,
vägstandard, trafiksäkerhet,
industrilokalisering m. m. Dessa
avvägningar bör ankomma på väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, som ju bl. a.
grundar dem på omfattande lokala uppgifter.
Det blir då oriktigt att en specialfördelning
på departementsplanet
rubbar — kanske t. o. m. kullkastar —
styrelsens planer.

För att ytterligare understryka vikten
av en på tekniska och trafikekonomiska
grunder gjord fördelning kan jag belysa
situationen för ett norrlandslän och ett
sydsvenskt län. Årets ordinarie anslag
har först i dagarna fördelats. Norrbotten
föreslogs av ordinarie medel få 16 miljoner
och Kristianstads län 8 miljoner.
Den fördelning som tar hänsyn till vägförhållanden,
trafik, transportarbete
o. s. v. ger alltså norrlandslänet dubbelt
så stort anslag som skånelänet. Men
Norrbotten får i år 60 miljoner kronor
i stället för 16 miljoner genom att cirka
44 miljoner planenligt tillkommer i form
av beredskapsarbeten, medan troligen
inga sådana kommer till skånelänet.
Norrbotten får sålunda inte dubbelt så
mycket utan mellan sju och åtta gånger
så mycket.

Gör man en sammanställning för tre
år av ordinarie medel och beredskapsmedel
— åren 1960, 1961 och 1962 —
finner man att det i Kristianstads län
byggs för 42 miljoner och i Norrbotten
för 185 miljoner, d. v. s. i det allra närmaste
4,5 gånger mer. Sysselsättningsläget
medför att merparten av beredskapsarbetena
kommer på särskilt utsatta län.
Detta är helt naturligt —- den vägen
måste man gå, när det gäller fördelningen
av beredskapsarbetena. Vad jag
vill vända mig mot är att en åtgärd
som den föreslagna specialdestineringen
inte belysts med faktiska siffror.

Trafiksituationen i södra och mellersta
Sverige är också svår. Vägbehovet
tar sig visserligen olika uttryck, i Norr -

212 Nr 14 Onsdagen den 4 april 1962 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

land är det långa och glest trafikerade
vägar, i övriga delar av landet starkt
trafikerade vägar med betydande kapacitetsbrister.
Som ett enda exempel
kan nämnas, att när vägdirektören i
Stockholms län nyligen i ett anförande
belyste situationen i regionen kring huvudstaden,
korn han fram till att det
under några få år framöver behövdes
cirka 600 miljoner kronor för 10 stycken
från Stockholm utgående riksvägar
och viktiga länsvägar — och ändå
sträcker sig detta vägbyggande inte
längre än maximalt 50 km utanför
Stockholms-gränsen.

De här berörda förhållandena pekar
enligt min mening på att det i landets
södra och mellersta delar finns så viktiga
trafikfrågor att lösa, att det icke
är rimligt att göra en sådan specialdestination
av ordinarie medel för vad
som egentligen är beredskapsändamål,
som kommunikationsministern har föreslagit.
Han säger —• med frångående
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag —• att behovet av ytterligare vägupprustning
är särskilt framträdande i
norrlandslänen med hänsyn till dels
transportförsörjningen, dels sysselsättningsläget.
Arbetsmarknadsstyrelsen har
emellertid intet haft att erinra mot vägoch
vattenbygnadsstyrelsens äskanden.
Det står på sid. 9, tredje stycket, i utskottsutlåtandet.

Kommunikationsministerns ställningstagande
har i sin tur föranlett socialministern
till en korresponderande
manöver. Denna lämnar en motivering
för denna specialdestination på sidan
142 i statsverkspropositionens bilaga 7
år 1962: »Av vad jag förut anfört har
framgått att behovet av beredskapsarbeten
på vägar är särskilt stort i övre
Norrland. En utökning av det ordinarie
vägbyggandet under hänsynstagande
till arbetsmarknadspolitiska synpunkter
i fråga om vägföretagens lokalisering,
arbetenas iigångsätttande, anlitande av
arbetskraft m. m. fyller väsentligen samma
uppgift som beredskapsarbeten. Med

hänsyn härtill finner jag det möjligt
att begränsa medelsberäkningen under
förevarande anslag till att avse cirka
140 000 dagsverken på vägarbeten för
nästa budgetår.» I år har beräknats
280 000, så att det blir alltså hälften
och kostnaderna beräknas till 60 miljoner
kronor.

Ja, herr talman, man måste vara slalomåkare
i budgetfiness för att kunna
hänga med.

Beredskapsarbeten skall gå på beredskapsmedel.
Om norrlandslänen behöver
60, 100 eller 120 miljoner eller mera
på grund av sysselsättningsläget då skall
Norrland få det, men det får inte bli
någon kontoblandning som här skett.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Det kanske inte är nödvändigt
att här vidare tala om vikten
av ett välutvecklat vägväsende och dess
betydelse för folkets välstånd och välfärd.
Det står väl klart för oss alla
att en progressiv vägpolitik är mycket
angelägen.

Vi har kunnat konstatera att det sker
förändringar i transportsystemet. Transportapparaten
utvecklas mycket expansivt
och den ställer större och större
krav på samhällets resurser. Vi vet alla
att denna utveckling kommer att fortsätta,
och stegringstakten kommer att
bli avsevärd. Vi konstaterar med tillfredsställelse
att den föreliggande propositionen
antyder en något mera generös
inställning till vägbyggandet än
tidigare. Anledningen till detta skall
väl sökas i större tillgång på fordonsoch
drivmedelsskatter.

Kommunikationsministern har anfört
många och välformulerade skäl för en
fortgående stegring av anslagen till vägbyggande
och vägunderhåll. Man skall
då observera att det för vägväsendets
rationella bedrivande erfordras att vägmyndigheterna
har en långtiktig planering
och har klart för sig hur stora
belopp som kommer att bli disponibla
på sikt. Jag vill på denna punkt instäm -

Onsdagen den 4 april 1962 em. Nr 14 213

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

ma i vad herr Svensson i Ljungskile
har anfört. Jag ber också att få instämma
med yrkandet i reservationen nr
1 a. Denna bygger på en fyrpartimotion
som hävdar att riksdagen skall ansluta
sig till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag om att en investeringsserie
skall bestämmas att ligga till grund
för ett minimiprogram under de närmaste
tre budgetårens anslag till ordinarie
statliga vägbyggnadsarbeten.

Fördelarna av detta torde väl stå klara
för oss alla. Vägbyggandet arbetar numera
med mycket stora entreprenader,
och självfallet skulle en sådan investeringsserie
möjliggöra för vägmyndigheterna
att planera på ett lugnare och
säkrare sätt och naturligt nog vara till
båtnad för vägbyggandet både när det
gäller dess intensitet, dess inriktning
och inte minst dess ekonomi. Mot denna
önskan om en treårig investeringsserie,
som skulle ligga något så när fast, står
självfallet önskemålet att också vägbyggandet
skall ingå i den s. k. flexibla
samhällsekonomien, med andra ord att
även vägbyggandets omfattning skall
rätta sig efter föreliggande eller förutsedda
konjunktursvängningar. Till detta
säger vi reservanter att vi bär förståelse
för önskemålet och att ett uttalande
om en fast investeringsserie inte
under alla förhållanden kan vara bindande.

Frågan är då varför inte utskottet
kunnat bli enigt om en sådan formulering.
Anledningen är väl att majoriteten
vill ha en något starkare bindning
till Kungl. Maj:t i bedömningen av dessa
frågor än minoriteten anser behövlig.
Man bör härvid, som herr Svensson i
Ljungskile också anförde, komma ihåg
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag i detta hänseende inte rönt någon
gensaga från den myndighet som
närmast har ansvaret för sysselsättningsfrågorna.

Vi bör sålunda ge vägmyndigheterna
en investeringsram, som inte utan allvarliga
skäl frångås, för att möjliggöra

ett långsiktigt, väl planerat och ekonomiskt
vägbyggande i landet.

Under denna avdelning i propositionen
behandlas också principiellt frågan
om anslagens fördelning på olika
ändamål. Spörsmålet har ju berörts tidigare
under debatten. Man finner att
Kungl. Maj:t ger ett visst påbröd till
norrlandslänen. Vägbyggandet i norrlandslänen
skall alltså få ett betydande
belopp utöver vad som normalt skall
beviljas. Vi har från centerpartiets sida
sagt att vi accepterar detta för nästa
budgetår, men en liten hälsning bör
skickas med — att kommunikationsministern
för framtiden skall tänka sig
noga för och vara ytterst försiktig med
sådana här specialdestinationer. Saken
har inte varit särskilt populär i fjärde
avdelningen i statsutskottet — det känner
kanske herr kommunikationsministern
till.

Vi vill alltså från vårt håll påpeka,
att vi accepterar specialdestinationen
för nästa budgetår men att vi samtidigt
velat mildra verkningarna av anordningen.
Den kommer nämligen att ha
en viss snedvridande effekt, om vi ser
till landet i dess helhet. Vi har därför
föreslagit att det sammanlagda vägbyggnadsanslaget
skall höjas med 10 miljoner
kronor, att fördelas efter förslag av
vägmyndigheten, och att man då skall
hålla i minnet att vägarna i Syd- och
Mellansverige inte är av den standard
att de får komma ytterligare på efterkälken.
Vi har vidare föreslagit, att
vägunderhållsanslaget skulle förstärkas
med ytterligare 15 miljoner kronor. Det
är i enlighet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag. Framför allt har
vi hävdat betydelsen av att oljegrusbeläggningarna
skall intensifieras. Inte
minst gäller det, att vägbanorna upprustas
före oljegrusbeläggningen, så att inte
besvärande brott i vägbanan behöver
uppstå i sådan omfattning, som skett
många gånger vid de tidigare beläggningarna.

Vi har också i detta sammanhang ta -

214 Nr 14 Onsdagen den 4 april 1962 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

lat om betydelsen av de enskilda vägarna,
och det har ju också förefunnits
motioner i vilka yrkats, att man skulle
vidta ändringar i fråga om statens bidrag
till byggande och underhåll av enskilda
vägar. Vi har inte reserverat oss
till utskottsutlåtandet på denna punkt,
därför att vi har trott oss förstå, att
kommunikationsministern kommer att
förelägga riksdagen förslag i detta hänseende.
Jag skulle då vilja uttala det
önskemålet att, om statsrådet i den nuvarande
remissbehandlingen får allmänt
tillstyrkande, han måtte i största
möjliga utsträckning följa 1960 års vägsakkunnigas
förslag, som från vår utgångspunkt
har befunnits vara acceptabelt.
Vi vet, att statsrådet är mycket
intresserad av denna fråga, och förlitar
oss på att han kommer att förelägga
riksdagen förslag så snart som möjligt
och att förslaget kommer att nära ansluta
sig till 1960 års vägsakkunnigas
förslag i ärendet.

Jag ber att få yrka bifall till reservationerna
1 a) och 1 c).

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag vill som motionär
komplettera herrar Svenssons i Ljungskile,
Källenius’ och Gustafssons i Kårby
uttalanden på några punkter och ytterligare
stryka under herr Källenius’
kritik mot den s. k. specialdestinationen
av 40 miljoner på vägbyggnadsanslaget.
Kritiken bottnar naturligtvis
inte i någon negativ attityd till upprustningen
av norrlandslänens vägar.
Tvärtom talar starka skäl för att den
delen av landet — med längre avstånd
och sämre förbindelser än Mellan- och
Sydsverige •— ges goda kommunikationer.
Strukturförändringen inom skogsbruket
och övergången från flottning
till biltransporter har också skapat nya
behov av vägbyggande och upprustning
över huvud av vägnätet i denna landsdel.

Men landsdelen har, som herr Källenius
påvisat, redan fått relativt sett be -

tydligt större tilldelning av vägmedel
än de södra landsdelarna. Herr Källenius’
jämförelse mellan Kristianstads
och Norrbottens län var belysande.
Jämförelsen kan ytterligare belysas
med siffror från tre andra sydsvenska
län, nämligen Malmöhus, Uppsala och
Skaraborgs län, som förra året fått tilldelning
av beredskapsmedel med bara
respektive V20, Va och Vi av de ordinarie
medlen, medan däremot Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens
län fått avsevärt mer i beredskapsmedel
än i ordinarie medel. I Västernorrlands
län uppgick beredskapsmedlen
till 115 procent av de ordinarie medlen
och i Norrbotten till 230 procent.

Under inga förhållanden bör någon
kunna påstå, att norrlandslänen missgynnats.
Våra invändningar ligger
emellertid framför allt på det principiella
planet. Specialdestinationer av
det här slaget — en utbrytning ur de
ordinarie medlen av en klumpsumma
som utan behovsprövning i förhållande
till andra arbeten läggs på en viss
landsdel — bryter sönder den enhetliga
planläggningen för riket.

Som herr Svensson i Ljungskile erinrat
om har även statsutskottets majoritet
år efter år uttalat sig för ett av
statsmakterna fastställt flerårigt investeringsprogram.
I princip har på den
punkten rått full enighet. Meningsskiljaktigheterna
har bestått i att majoriteten
av samhällsekonomiska och konjunkturpolitiska
skäl inte vill binda sig
för längre tid.

Den av oss kritiserade specialdestinationen
är emellertid oförenlig med
begreppet fast investeringsserie. För
specialdestinationen kan ju inte åberopas
några konjunkturpolitiska motiv.
Om man vill åberopa sysselsättningspolitiska
skäl skall behovet av
insatser tillgodoses genom beredskapspengar
och inte med ordinarie medel.
Man skulle naturligtvis kunna göra gällande
att det i själva verket är fråga
om beredskapspengar. Indirekt får man

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14 215

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

det intrycket då man studerar socialhuvudtiteln.
Men i så fall råkar man i
konflikt med en annan av riksdagen
ofta hävdad princip, nämligen att ordinarie
medel och beredskapsmedel
inte får sammanblandas. Specialdestinationen
är dessutom rubricerad som
ordinarie medel.

Jag måste erkänna att jag har svårt
att förstå även minoriteten, d. v. s. den
del av minoriteten ■— centerparti- och
folkpartiledamöterna — som uttalat sig
för att lägga väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
investeringsserie för de tre
närmaste åren till grund för planläggnings-
och utbyggnadsverksamheten,
men som inte anslutit sig till högerreservationen
mot specialdestinationen.
Har man nämligen gjort ett uttalande
om en fast investeringsserie för de ordinarie
medlen enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
planering, då kan
man väl rimligen inte redan första året
frångå serien och reducera den med
inte mindre än 40 miljoner kronor.

Om utskottsmajoriteten är inkonsekvent
så är alltså utskottets centerpartioch
folkpartiledamöter strängt taget än
mer inkonsekventa. Man kan inte samtidigt
godtaga en investeringsserie och
redan första året frångå den. Detta är
inte en hållbar linje.

Herr talman! Som många gånger understrukits
är det angeläget att vägbyggnadsverksamheten
bedrives följdriktigt
efter noga utarbetade arbetsplaner
och i god följsamhet till den vägplan
som riksdagen godtagit i princip.

Den gemensamma borgerliga reservationen
om att acceptera en fast investeringsserie
— men på en realistisk
lägre nivå -—• utgör ett riktigt steg
mot en sådan vägbyggnadspolitik. Högerreservationen
mot specialdestinationen
utgör ett ytterligare konsekvent
fullföljande av dessa strävanden, och
jag kan ansluta mig till yrkandena om
bifall till de båda reservationerna.

Herr talman! Jag ber att få tillägga
ytterligare några synpunkter. Kommu -

nikationsministern har ofta och bl. a. i
statsverkspropositionen gjort gällande,
att de sammanlagda faktiska väginvesteringarna
för åren 1958—1962 ■— tack
vare beredskapsmedel — ligger avsevärt
över vägplanen. Merinvesteringen
har uppgivits till 400 miljoner kronor.
Men vid bedömandet av läget har, vilket
herr Svensson i Ljungskile underströk,
hänsyn inte tagits till beredskapsmedlens
irrationella fördelning
och inte till deras lägre effektivitet,
inte heller till att 100 miljoner kronor
enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
egentligen inte är byggnadspengar
utan närmast underhållsmedel.

Om man först drar bort de 100 miljoner
kronorna från de i runt tal 850
miljoner kronor i beredskapsmedel som
utgått under perioden och sedan reducerar
återstoden med drygt 15 procent
på grund av lägre effektivitet, då blir
överskottet i år inte 400 utan i runt tal
200 miljoner kronor. Då man bedömer
det beloppet skall man också ta
hänsyn till att pengarna inte disponerats
där de i första hand behövts. Vägplanen
har alltså inte tillgodosetts på
riktigt sätt.

Sedan bör man också beakta att vägplanens
investeringsserie beräknats i
fast penningvärde, medan beredskapstilldelningarna
utgått i aktuellt penningvärde.
Beaktar man penningvärdeförsämringen
äts en ännu större del av
överskottet upp.

1953 års trafikutredning ansåg för
sin del att vägplanens investeringsserie
av detta skäl borde ha räknats upp
med 100 miljoner kronor innevarande
år.

Slutligen är tendenserna för tiden
framöver ur vägplanens synvinkel
oroande. Redan i år ligger de aktuella
investeringarna inklusive beredskapsmedel
under vägplanens serie och för
kommande år synes, som herr Källenius
anförde, eftersläpningen bli avsevärd.

Med dessa fakta och tendenser för

216 Nr 14 Onsdagen den 4 april 1962 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

ögonen finns det all anledning att se
till att utgående medel får effektivast
möjliga användning.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 6 under punkt 11 i fråga om
vägbyggnadsverksamheten står utskottet
delat. Det gäller väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag om ett treårigt
investeringsprogram. Detta har
departementschefen inte kunnat tillstyrka,
något som också utskottsmajoriteten
ansluter sig till. Mellan majoriteten
och reservanterna är det, enligt
min uppfattning — även avdelningens
ordförande har ungefär samma uppfattning
— inte några större meningsskiljaktigheter.
Alla inom statsutskottet
och fjärde avdelningen är överens
om att hålla det för samhället nödvändiga
vägbyggandet på en hög nivå och
att utbyggnaden sker efter flerårs- och
fördelningsplaner, som i sin tur inordnas
i vägplanen av 1957, som 1959
års riksdag i princip anslöt sig till —
dock med det uttalandet, att det inte
var något definitivt ställningstagande
till den takt, varmed planen borde realiseras.
Frågan om de kommande årens
årliga investeringar skulle bestämmas
med hänsyn till bl. a. det samhällsekonomiska
och statsfinansiella läget.

Även förra årets riksdag tog ställning
till spörsmålet om ett flerårigt program
och konstaterade då, att det givetvis
skulle underlätta vägbyggnadsverksamhetens
rationella planering och
genomförande, om vägmyndigheterna
finge följa ett av statsmakterna fastställt
flerårigt investeringsprogram, men å
andra sidan fann riksdagen, att statsmakterna
inte kunde frånhända sig
möjligheterna att taga hänsyn till samhällsekonomiens
framtida utveckling.

Jag vill, herr talman, fastslå, att både
1959 och 1961 års uttalanden gjordes i
enighetens tecken.

Utskottsmajoriteten säger i år när
det gäller planeringen av vägbyggan -

det: »Utskottet vill emellertid för sin
del understryka angelägenheten av att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens planering
och samordning av vägbyggnadsverksamheten
i görligaste mån underlättas
genom att riktlinjer för vägpolitiken
under ett begränsat antal år
uppdrages.»

Detta uttalande andas väl en klart
positiv inställning från utskottsmajoritetens
sida till såväl vägbyggandet
som en rationell planering av detsamma.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens investeringsserie
bygger på en årlig ökning
av anslagen med 60 miljoner kronor
under de tre kommande budgetåren.
Om det samhällsekonomiska läget
ger förutsättningar härför, anser
utskottsmajoriteten att den ökning om
cirka 100 miljoner kronor som framräknats
den 17 februari i år och vari
då inräknats vissa underhållsanslag
för budgetåren 1963/64, 1964/65 och
1965/66, bör komma till stånd. Styrkan
i detta ställningstagande ligger enligt
min uppfattning däri, att dessa 100
miljoner kronor innesluter en beräknad
ökning på 20 miljoner kronor för
utbyggnad av städernas gatu- och vägnät.

Reservanterna säger, att de vill ha
en lägsta ram för investeringarnas storlek
under en flerårsperiod. Vad innebär
uttrycket lägsta ram? Bygger den
på en årlig ökning av anslagen med
60 miljoner kronor? I reservanternas
skrivning görs en ytterligare reservation.
Det heter nämligen: »Genom att
väginvesteringarna utgör en betydande
del av den offentliga sektorn kan de
å andra sidan icke vara opåverkade av
konjunkturpolitiska åtgärder.» Det heter
vidare: »Bortsett från att ett uttalande
från riksdagens sida till förmån
för en flerårig investeringsserie inte
under alla förhållanden kan vara bindande
är det dock ägnat att giva ökad
fasthet åt verksamhetens inriktning.»

Utskottsmajoriteten gör sin reserva -

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14 217

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

tion, men reservanterna har också två
klara reservationer när det gäller de
framtida bindningarna. Jag tycker att
utskottets skrivning är bättre än reservanternas,
om man tar hänsyn till vägmyndigheternas
intressen.

Herr talman! Jag beklagar att det
inte lyckades i avdelningen att göra en
skrivning, som de olika uppfattningarna
kunde ge sitt stöd, ty det är inte
mycket som skiljer oss åt. Alla är vi
besjälade av en god vilja att tillföra
vägbyggandet så mycket pengar som
möjligt och därefter fasta planer för
deras användning, så att upprustningen
av våra vägar kan fortsätta i en hög
takt. Men vi kommer inte heller ifrån
att det finns många andra viktiga områden
inom vårt samhällsliv, som de
gemensamma resurserna skall delas
med. Det har ändock skett stora ting
på vägbyggnadsområdet under 1950-talet. Vi har investerat cirka 6 miljarder
kronor i ny- och ombyggnader,
och räknar vi även in reparationer och
underhåll, kommer vi upp i en siffra
på cirka 10 miljarder kronor under
en tioårsperiod. Det blir ju i genomsnitt
en miljard kronor per år.

Även under 1960-talet torde vi komma
att ha en för våra förhållanden
mycket hög investeringsnivå inom vägbyggandet.
Alla prognoser pekar på
detta. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
beräkningar för de tre närmaste
åren kommer nog att kräva anslagsökningar
på minst 100 miljoner kronor
per år, om samhällsekonomi och statsfinanser
medger detta. 1959 års långtidsutredning
ger sin anslutning till
detta i sitt betänkande, där den säger
att utredningen har accepterat ett investeringsprogram
av den totalmässiga
omfattning väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
flerårs- och fördelningsplaner
anger och som ungefär motsvarar
vägplanen med ett års försening.
Jag har nog samma uppfattning, om
de ekonomiska möjligheterna kommer
att finnas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan under
punkt 11 i dess utlåtande nr 6.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! När det gäller herrar
Källenius’ och Bohmans anföranden har
jag inte någon anledning att polemisera.
Våra i viss mån skiljaktiga meningar
framgår av vad jag redan har sagt och
av de yrkanden jag har ställt.

Beträffande anslagens storlek har jag
följt utskottsmajoriteten, det säger jag
till herr Gustafsson i Kårby.

Herr Johansson i Norrköping säger,
att utskottets skrivning är bättre än
skrivningen i reservationen. Han menar
då att den är bättre ur vägsynpunkt.
Jag förmodar att han anser, att vi gör
för starka förbehåll med hänsyn till
arbetsmarknaden etc. Men vi godkänner
ju vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har begärt. Vi godkänner motionerna,
och det betyder att vi inte bara godkänner
motionernas klämmar utan även
accepterar det resonemang som förs i
motionerna. Jag skulle här vilja framhålla
att de korta skrivningar, som utskotten
brukar göra, naturligtvis inte på
något sätt är uttömmande. De kan så att
säga inte stå för sig själva. Åtminstone
säger dessa korta skrivningar för litet,
om de står helt och hållet för sig själva.
Men om det som reservanterna skrivit
läses samman med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
skrivning samt motivering
och kläm i motionerna tror jag
i alla fall att de ger de utgångspunkter,
som ämbetsverket behöver.

Om utskottets majoritet anser, att reservanternas
skrivning var för svag,
var det synd att vi inte kom överens, ty
vi skulle väl ha kunnat vara med om att
skärpa tonen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag kanske skall göra
några kommentarer till den debatt som

218 Nr 14 Onsdagen den 4 april 1962 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

har förts, men jag vill allra först säga
att det var ju tur att statsverkspropositionen
kom att inrymma specialdestination
av norrlandsanslagct, ty på det
sättet fick herrar Bohman och Källenius
i varje fall något nytt att tala om.
Annars var uppläggningen av deras anföranden
innehållsmässigt och även i
andra avseenden en upprepning av vad
herr Bohman exempelvis hade att säga i
remissdebatten i år och även i vägdebatten
i fjol. Jag tycker inte att herrarna
tillförde debatten något nytt moment
mer än att man möjligen vid sidan av
kritiken av det s. k. norrlandsanslaget
gjorde vissa kritiska erinringar om var
vi kan ligga i vägplanen just nu.

Jag finner därför främst anledning
till att ta upp ett resonemang med utskottets
talesman, herr Svensson i
Ljungskile. Jag är överens med honom
och det är jag också på en punkt med
herrar Bohman och Källenius, då de
säger att det är goda vägar som vi behöver
inte minst ur näringslivets synpunkt.
Jag kan följa herr Svensson så
långt, men jag förstår inte riktigt när
han säger att anslaget i fjol sänktes. Möjligen
menar herr Svensson att det sänktes
i förhållande till vägplanen. Ett sådant
yttrande kan lätt missförstås. Man
kan få den uppfattningen att departementet
vid 1961 års riksdag presenterade
ett i förhållande till 1960 års riksdag
sänkt anslag till vägbyggande. Men det
var ju inte alls fallet, utan det är, vilket
herr Svensson i Ljungskile nu nickar
bifall till, en sänkning i förhållande till
vägplanen. Nu skall vi komma ihåg att
vägplanen inte är antagen, som herr
Svensson i Ljungskile formulerade det,
utan när vägplanen på sin tid presenterades
riksdagen, sade denna bara att
vägplanen mycket väl lämpade sig för
att läggas till grund för en framtida
prövning av investeringsanslag m. m.

Ja, nu tycker herr Svensson i Ljungskile
att det citat som jag hade tagit ifrån
riksdagsutskottet 1961 var en aning för
magert, men man bör då erinra sig, att

en rad av riksdagar tidigare hade gjort
samma uttalande. Samhällsekonomiska
avvägningar skall alltid göras, man
måste reservera sig för växlingarna i
konjunkturen etc. Det säger nu reservanterna
också i år, och gör det f. ö. genom
två speciella uppbindningar. Man
har varit så angelägen om att understryka
det att man t. o. m. har kursiverat
ordet »alla».

Sedan kommer man in på den samhällsekonomiska
och statsfinansiella avvägning
som har funnits i utskottsutlåtanden
och i riksdagsdebatter under flera
tidigare riksdagar. Ja, jag måste nog
säga att jag tycker att reservanterna här
har gjort en reservation som är i magraste
laget, om jag får låna ett uttryck
av herr Svensson i Ljungskile. Men sedan
säger herr Svensson: Vi har ju
flerårsplaner på annat håll; vi har det
när det gäller försvaret och vi har det
också när det gäller skolbyggandet. Ja,
det är riktigt, men när det gäller skolbyggandet
— om jag får uppehålla mig
vid det ett ögonblick -—• tror jag inte
att man kan göra en jämförelse mellan
vägbyggandet och skolbyggandet, ty beträffande
skolbyggandet föreligger den
omständigheten att vi har fastställt en
skolorganisation, som kräver, för att den
över huvud taget skall kunna genomföras,
en planering på sikt. Vi har inte
motsvarande beslut eller bindning programmässigt
sett när det gäller vägbyggandet.
Där har vi sagt att vägplanen
lämpar sig för att läggas till grund
för den framtida planeringen och investeringsavvägningen.
I fråga om skolorganisationen
har vi fixerat dess utformning.
Jag tror alltså att man skall
vara litet försiktig när man gör dessa
jämförelser och söker dra paralleller.

Men låt gå för det! Är den svenska
riksdagen intresserad av att man överför
planerande och bindningar på det
ena området efter det andra; kommer då
inte hela riksdagsbehandlingen av ett
flertal frågor att bara få en formell karaktär
och inte en reell? Är det bundet

Onsdagen den 4 april 1962 em. Nr 14 219

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

så är det, och det är ytterst svårt att
göra några förändringar. Vi vet hur det
ligger till när exempelvis frågan om
statstjänstemännens löner kommer upp i
riksdagen eller när avtalet mellan jordbruksnämnden
och jordbrukarna presenteras.
Då är vi försiktiga med att göra
några som helst förändringar.

Riksdagen skall vara försiktig med
att fastlägga planer, ty särskilt när det
gäller vägbyggandet kan vi lätt få svårigheter
att driva en aktiv konjunkturpolitik
— och det är vi väl ändå överens
om att vi skall göra.

Herr Källenius talade om att man i
detta vägbyggande företog sig någonting
som påminde om slalom. Det är möjligt.
Men när jag såg herr Källenius agera i
talarstolen, var det ingen slalomlöpare
jag såg framför mig, utan det var en som
befann sig i störtlopp. Därför upptäckte
han heller inte i hastigheten vissa faktiska
förhållanden. Han förklarade —
om jag förstod honom rätt, vilket jag
tror att jag gjorde — att vi hade prutat
på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
äskande i deras petita hösten 1961. Så
är det väl ändå inte, herr Källenius.
Väg- och vatten begärde 140 miljoner,
och de fick 140 miljoner kronor. Här
skedde ingen nedprutning. Varför skall
man stå och tala om att här skedde en
nedprutning? Varför skall man beskriva
saker och ting på ett annat sätt än det
riktiga? Ingen vinner på det, allra minst
vägbyggandet — och det är ju detta som
vi alla vill försöka befrämja. I det snabba
loppet glömde herr Källenius också
bort att det ändå har skett åtskilligt på
vägbyggandets område.

Herr Bohman berörde vad jag sagt
vid åtskilliga tillfällen — nämligen att vi
totalt sett ligger före vägplanen. Han menade,
att om inte min utsaga var helt
felaktig, så var i varje fall de siffror
jag anfört felaktiga. Han anser sig alltså
med tillämpning av vissa beräkningsgrunder
kunna skriva ned det av mig i
statsverkspropositionen angivna belopp
— 410 miljoner — med vilket vi ligger

före vägplanen. Det var tur att han slutade
så snart som han gjorde. Ty jag
hade väl stått i skuld till vägplanen, om
herr Bohman hade gett sig in på samma
slags störtlopp som herr Källenius -—-men han var ju litet försiktigare.

Låt mig nu bara säga att vi för landsbygdens
vidkommande för åren 1958—■
1962 ligger 547 miljoner före vägplanen,
men när det gäller städerna ligger vi
137 miljoner efter vägplanen. Detta betyder
att vi totalt ligger 400 miljoner
före — jag är då generös och avrundar
beloppet nedåt.

Herr Bohman säger bl. a., att man inte
får ut samma effektivitet av beredskapslcronan
som av den vanliga vägkronan.
Allright. Herr Bohman säger att beredskapskronans
effektivitet är 15 procent
lägre, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
uppger att dess effektivitet är 10 procent
lägre; det finns t. o. m. tekniker,
som jag haft kontakt med och som menar
att dess effektivitet bara ligger 5
procent under vägkronans. Herr Bohman
anförde vidare att ifrågavarande
arbeten inte sätts in på rätt ställe. Efter
att ha redovisat att vi totalt ligger 400
miljoner kronor före vägplanen, skall
jag gärna medge att väganslaget inte
blivit jämnt fördelat över hela landet,
utan eftersom det är beredskapspengar
med, har det slagit mer i de län och
områden, där man haft sysselsättningssvårigheter
och där man använt beredskapspengar
för vägbyggande i syfte att
upprätthålla en aktiv konjunkturpolitik
och ge människorna arbete.

Kan det verkligen vara ett så avgörande
fel att ha använt beredskapspengar
för vägbyggande just inom de områden,
där man har tillgång på arbetskraft? Är
det verkligen ett så allvarligt fel, att det
skall föranleda invändningar och anmärkningar?
Jag har väldigt svårt att
förstå det, särskilt som pengarna kom
att användas inom områden, som är
utomordentligt betydelsefulla för vårt
näringsliv, nämligen inom Norrland,
men också inom andra delar av landet.

220 Nr 14 Onsdagen den 4 april 1902 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

Både Kopparbergs, Värmlands, Kronobergs
och Kristianstads län — för att
nu ta några exempel — har fått icke
oväsentliga meranslag av beredskapsmedel
för vägbyggande. Det är dock Norrland
-— och där inte minst Norrbottens
län — som har fått den stora parten.
Varför? Därför att det är där vi har haft
de största sysselsättningssvårigheterna,
men också därför att från Norrland levereras
den råvara och de produkter
som utgör huvudparten av vår export,
nämligen träet, massan och papperet.
Av den anledningen bör man också i
detta sammanhang och i denna bedömning
låta väga in värdet av att med beredskapspengar
bygga ut länsvägnätet
i dessa områden för att driva ned transportkostnaderna
och öka det svenska
näringslivets konkurrenskraft. Detta
skall vi inte förbise, ärade kammarledamöter.
Man skall inte diskutera så förblindat
i vägdebatten, att man inte har
perspektiv åt näringslivssidan, utan bara
ser bakåt och framåt i vägbyggandet.
Vi måste också föra in näringslivet och
dess intressen i sammanhanget. Detta
hade jag väntat, att framför allt herrar
Bohman och Källenius skulle ha en
varm förståelse för.

Visst skulle det vara värdefullt att ha
ett flerårigt program för väginvesteringar,
men man kommer ändå inte ifrån
nödvändigheten av att när man bedömer
storleken av dem ta hänsyn till de
samhällsekonomiska problemen över
huvud taget. Det är som herr Rune Johansson
sade flera intressen än vägintresset
som vill komma åt de pengar som
staten förfogar över. Ecklesiastikministern
är närvarande här. Han är i hög
grad intresserad av en större medelstillgång
och han har också fått en sådan,
men det hindrar inte att samma
herrar som kritiserar mig för att jag är
för snål också kritiserar honom för att
vara för snål i vissa avseenden. Jag tror
att man även här skall se till helheten.
Man kommer inte förbi avvägningen
mellan olika intressen.

När jag har sett vad utskottsmajoriteten
sagt och vad reservanterna sagt
har jag funnit att jag från mina utgångspunkter
inte har något att erinra mot
den skrivning som utskottsmajoriteten
gjort. Men jag har —■ det må ursäktas
mig — nog en känsla av att dessa dubbla
reservationer, delvis kursiverade,
liksom har tillkommit för reservationens
egen skull.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Både herr Johansson
och statsrådet Skoglund var inne på
det uttalande riksdagen gjorde 1959 när
den fastställde vägplanen. Men de citerade
bara en del av statsutskottets utlåtande.
De återgav den reservation som
statsutskottet då gjorde, nämligen att
ett accepterande av vägplanen inte innebar
»ett ställningstagande till den föreslagna
totala omfattningen av investeringarna
under hela perioden eller ens
under tioårsperioden 1958—1967». Men
herr Johansson citerade inte fortsättningen,
som har följande lydelse: »Beträffande
investeringarnas omfattning i
övrigt vill utskottet erinra om det beslut
härom som fattades av fjolårets
A-riksdag samt om innebörden av de
uttalanden som av utskottet därvid gjordes.
»

Går man då till den riksdagen och
ser vad utskottet sade, så finner man
först det avsnitt som herr Svensson i
Ljungskile återgav om behovet av planmässighet,
långsiktig planering i vägbyggnadsarbetet.
Jag citerar en bit längre
ned i stycket: »Framför allt de stora
eftersläpningar som föreligga på vägväsendets
område nödvändiggöra en på
längre sikt planerad, kraftigt utökad
byggnadsverksamhet.» På följande sida
finner man ett citat från delegationen
för översiktlig vägplanering. Sedan skriver
statsutskottet: »Nämnas må även att
delegationen, som starkt understrukit
nödvändigheten av att planen utan uppskov
realiseras fr. o. m. år 1958, för tiden
efter 1962 föreslagit en successiv

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14

221

Allmän översikt

ökning av de statliga väginvesteringarna
med 100 mkr. per år fram till år 1967.
Mot bakgrund härav torde det stå klart
att den av styrelsen framlagda femårsplanen
i vart fall icke innebär någon
överskattning av medelsbehovet.» Det
var alltså rätt klara uttalanden som även
då gjordes i enighetens tecken.

Statsrådet Skoglund sade att jag inte
hade tillfört debatten något nytt. Det
är väl möjligt, det skall jag gärna erkänna.
Det är inte så lätt att i en fråga,
som återkommer år efter år, hitta på
något nytt att säga, men jag har en
känsla av att det kanske lönar sig att
tjata då det gäller vägbyggandet. Om
man år efter år upprepar en berättigad
kritik mot planeringen av vägbyggandet,
så kanske man ändå småningom kommer
en bit på väg. Jag har en känsla av
att vi gjort det, och jag kommer inte att
förtröttas i mitt tjat även om det kanske
blir litet enformigt i varje fall för statsrådet
och mig, som skall mötas i denna
debatt varje år.

Jag skall gärna ge herr Skoglund ett
erkännande. Sådana här bindningar för
flera år framåt kan vara betänkliga från
allmän synpunkt. Jag är fullständigt
medveten om behovet av en aktiv konjunkturpolitik
och det är klart att det
ligger risker i fleråriga bindningar.
Men när det gäller vägarna är planmässighet
så nödvändig för att kunna
bedriva ett ekonomiskt och effektivt
vägbyggande att man måste försöka
åstadkomma en avvägning mellan å ena
sidan långsiktsplaneringens behov och
å andra sidan den konjunkturpolitiska
handlingsfriheten. Så har man resonerat
på många håll utomlands. Där har
man lagt upp investeringsserier för vägbyggandet.
Det föreligger alltså på detta
område större skäl för långsiktig planering
än på många andra områden. Jag
tror att också statsrådet ger mig rätt i
detta. Om hur långt man skall gå härvidlag
har meningarna brutit sig.

Herr statsrådet tog upp min kritik
vad beträffar frågan om var vi ligger i

över beräkningen av väganslagen m. m.

förhållande till vägplanen. Jag har aldrig
bestritt att man i kronor och ören
räknat ligger före vägplanen. Men man
kan inte bedöma denna fråga ur kronoroch
öresynpunkten utan måste ta hänsyn
till de faktiska resultaten i effektivt
vägbyggande, alltså till vad vi har fått
för de pengar vi har lagt ner på vägbyggandet.
Gör vi det ligger vi inte 400
miljoner kronor före vägplanen. Jag
skulle gissa att vi ligger närmare 100
än 200 miljoner kronor före. Men allt
tyder på att det försprånget kommer att
ätas upp inom de allra närmaste åren.

Jag skall inte fördjupa mig i någon
debatt om hur effektiva beredskapsmedlen
egentligen är. Herr statsrådet sade
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
räknat med en reducering av effektiviteten
med 10 procent och att andra
specialister angivit 5 procent. Jag har
räknat med 15 procent. Jag har därvid
utgått ifrån väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
beräkning. Styrelsen säger att en
förutsättning för att man skall kunna
räkna med endast 10 procents reducering
av effektiviteten är att arbetet löper
normalt utan större växlingar i
arbetsstyrkans storlek och utan att arbetet
tidvis nedläggs. Arbetet har bedrivits
relativt bra under de senaste
åren men tidigare lämnade beredskapsarbetena
mycket övrigt att önska. Jag
har försökt göra en avvägning och kommit
fram till att 15 procent bör vara ett
vettigt och förnuftigt tal. Sedan kan man
naturligtvis diskutera om det är riktigt.
Det kan vara högre, det kan vara lägre,
kanske 12 procent.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag vill gärna bekräfta
vad statsrådet påpekade att sänkningen
i fjol var i förhållande till vägplanen
och inte en faktiskt sänkning. Ifall jag
uttryckte mig så att man kunde få den
uppfattningen att jag gjorde gällande att
det skulle vara en faktisk sänkning så
vill jag säga att det inte var min mening
att säga det.

222 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

En sak kan tilläggas, nämligen att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade
fattat riksdagens tidigare skrivelser och
inställning till vägplanen på det sättet
att ämbetsverket hade gjort sina dispositioner
med tanke på att det skulle få
mycket mer än det fick i fjol. Man fick
därför göra ganska tvära omdispositioner.
Det är väl också riktigt.

Sedan vill jag bara säga att jag inte
i övrigt för någon process mot statsrådet
i fråga om anslagets storlek i år.
Jag vill inte heller profetera om var vi
befinner oss i förhållande till vägplanen
om tre eller fyra eller fem eller sex år,
ty vi har ju denna variabel som ligger
i anslag av beredskapsmedel utanför
den ordinarie ramen att räkna med.

Vidare säger statsrådet att vi har
gjort dubbla förbehåll i vår reservation.
Vi säger att man inte kan under alla
förhållanden binda sig för ett sådant
här åtagande med en treårsplan. Statsrådet
stryker under inte mindre än två
gånger att vi har t. o. m. kursiverat ordet
»alla». Vi har ju glatt oss åt att vi
har meningsfränder till statsrådet som
vi stöder oss på. Vi har nämligen kursiverat
samma ord som bl. a. de socialdemokratiska
motionärerna har kursiverat
i sin motion. Där finns en sats
som är exakt tagen därur. Det har skett
för att de skulle ha så mycket lättare
att ansluta sig till vårt resonemang.

Men när herr statsrådet sedan tycks
vilja göra gällande att egentligen är
förbehållen i vår reservation alldeles
för påtagliga och när herr statsrådet
säger — det blir nästa påstående — att
bindningarna skulle bli för starka, så
vill jag framhålla, att bägge delarna inte
går ihop. Vi kan inte i vår skrivning ha
både för långtgående uppmjukningar
och för starka bindningar. Statsrådet
får väl välja endera. Om vi har skrivit
alltför mjukt och fogligt — herr Johansson
i Norrköping var ju inne på
samma linje — så vill jag säga att det
var synd att vi inte på ett tidigare stadium
fick veta att man på departe -

mentssidan gärna skulle gå med på en
hårdare skrivning.

Jag tror emellertid inte att det till
syvende og sidst ligger till riktigt på det
sättet. Den sista lilla hälsningen som
statsrådet skickade med innan han steg
ned från talarstolen, att reservationen
var skriven för reservationens egen
skull och inte med någon saklig innebörd,
det ber jag att få ta avstånd från.

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! Jag måste faktiskt tala
om att herr statsrådet missuppfattade
mig. Jag har icke givit någon annan beskrivning
än den riktiga. Jag har sagt
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
begärt och fått 140 miljoner, men jag
har också sagt att väg- och vatten i sitt
äskande i år hade sänkt anspråket till
60 miljoner kronor. Detta hade väg- och
vatten gjort därför att styrelsen under
alla omständigheter trodde sig säkert
ha en fast plan att arbeta efter på lång
sikt.

Det talades även om vägbyggandet
och den aktiva konjunkturpolitiken och
varnades i det sammanhanget för vårt
ställningstagande. Herr talman! Om vi
får en god eller förbättrad konjunktur i
jämförelse med den nuvarande, så kommer
det att bli nödvändigt med mycket,
mycket mera pengar till vägbyggandet,
det vet vi alla. Får vi dåliga konjunkturer,
herr talman, är den av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen själv nedprutade
volymen så liten, att det ur beredskapssynpunkt
omedelbart måste bli ett
stort pådrag för detta ämbetsverk. De
pengar vi här talar om faller alltså enligt
min mening inte inom ramen för
någon sådan konjunkturpolitisk operation.

När det sedan gäller den varma förståelsen
för näringslivet är det just den
som har utlöst dessa tankegångar, och
syftet med dem är ingenting annat än
att försöka främja och förbättra vårt
vägbyggande, vilket behövs. Om herr
statsrådet hade samma varma förstå -

Onsdagen den 4 april 1962 em. Nr 14 223

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

else, skulle han inte nu med varm hand
föreslå dessa 60 miljoner till det ordinarie
vägbyggandet och samtidigt med
kalla handen ta bort 40 miljoner från
det planenliga användandet. Om det inte
är störtlopp, är det kanske litet liokuspokus.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag skall inte ta upp en
diskussion med herr Svensson i Ljungskile
om huruvida reservationen är stark
eller huruvida utskottets skrivning är
stark. Det tror jag nämligen inte tjänar
särskilt mycket till. Vad jag vill slå fast
är utskottets skrivning, att om de ekonomiska
möjligheterna skulle finnas, så
sträcker vi oss till 100 miljoner kronor
per år de tre närmaste åren framåt. Den
skrivningen anser jag vara starkare än
reservationens, emedan, som jag tidigare
sagt, det även i reservationen finns
vissa förbehåll. Men jag skall inte läsa
upp citat om detta en gång till.

Till herr Bohman vill jag säga, att
jag har varit med om de flesta av de
uttalanden som riksdagen har gjort från
1958 och fram till i dag när det gäller
väganslagen. Jag behöver inte gå
ifrån något av de uttalanden som riksdagen
har gjort; jag vill bara säga, att
man kan citera och läsa olika stycken,
men även om man är aldrig så vägintresserad
kommer man ändå aldrig ifrån
de samhällsekonoirfiska perspektiven.
Det är klart att vi skall försöka få så
stor del som möjligt av anslagen till
vägbyggande, men de får väl även ses
i det stora sammanhanget.

Det är ytterligare en sak som kommunikationsministern
har spikat fast.
När vi talar om vägplanens genomförande
kan vi nu, fyra år efteråt, konstatera
att vi ändå ligger före planen rent
siffermässigt.

När det sedan gäller vad man får ut
av beredskapsarbetena vill jag säga, att
jag har hört denna diskussion så många
gånger att jag tycker det är rätt meningslöst
att diskutera om vi får 85

öre eller 90 öre eller 95 öre ut av kronan.
Beredskapsarbetena sätts in för
att skapa flera arbetstillfällen, och jag
kan försäkra att jag har sett beredskapsarbeten
och följt upp sådana, där det
inte har fattats så många ören till kronan,
som vi har tagit ut på grund av de
rationella metoder som dessa beredskapsarbeten
har bedrivits med. -— Jag
tycker inte man bör förstora upp detta
spörsmål.

Ett par ord om specialdestinationen.
Vi har i utskottet tillstyrkt den — jag
har också varit med om den skrivningen.
Har man i likhet med statsutskottets
fjärde avdelning varit uppe i Norrland,
dit vi gjorde en resa förra året, och sett
de klara siffror över arbetslösheten
som kommunrepresentanterna lade
fram, om besvärligheter, om svårigheter,
säger man sig själv, att kan man
bidra till att göra det bättre där uppe
och motverka arbetslösheten, får man
sätta in hjälpen där. Det tycker jag är
fullt riktigt och klart.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Bara ett enda ord i klarhetens
intresse. Jag skall inte i övrigt
polemisera.

Herr Johansson säger, att utskottsmajoriteten
går längre än reservationen,
eftersom den förutsätter en ökning med
100 miljoner kronor, medan vi talar om
60 miljoner. Frågeställningarna är dock
inte kongruenta. Det står ju i er skrivning,
att av dessa 100 miljoner avser
60 miljoner ordinarie statligt vägbyggande.
Vi talar alltså om samma summa
när det gäller den saken. — Den
andra saken talar vi inte om alls i vår
reservation.

Sedan beror det på de omdiskuterade
förbehållen. Utskottsmajoriteten säger,
att den summa den nämner kan tjäna
som utgångspunkt för en bedömning,
om de samhällsekonomiska förhållandena
tillåter det. Det är emellertid klart
att man från en viss utgångspunkt kan
komma till mycket olika resultat. Men

224 Nr 14 Onsdagen den 4 april 1962 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

jag har velat understryka att vi talar om
samma belopp när det gäller en investeringsökning
för vägbyggnader.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara påpeka att
av sid. 36 i huvudtiteln framgår att även
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
i sina petita räknat 20 miljoner kronor
till gatu- och vägbyggandet i städerna.
Vidare tillkommer 60 miljoner kronor
till den ordinarie statliga vägbyggnadsverksamheten.
Mellan detta belopp
och upp till de 100 miljonerna ligger
sedan både underhållsanslag och anslag
till det enskilda vägbyggandet.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Här har gjorts vissa
historiska utflykter och man har från
olika håll citerat utskottets tidigare uttalanden
för att söka få fram en motsättning
mellan utskottets tidigare ställningstagande
och utskottsmajoritetens
yttrande i år. Jag skall inte gå närmare
in på den saken, ty jag kan inte finna
att det föreligger någon motsättning.
Jag vill bara erinra om en enda omständighet,
detta både i polemik mot
och såsom en komplettering till vad herr
Bohman här sagt.

Trots att herr Bohman var så ambitiös
när det gällde att citera, talade han
inte om att det till statsutskottets utlåtande
år 1958 fogats en reservation, i
vilken just framhölls nödvändigheten av
en samhällsekonomisk bedömning. Det
framställdes inte här i kammaren något
yrkande om bifall till denna reservation,
och anledningen därtill var att i
utskottsmajoritetens utlåtande gjorts
bl. a. det uttalandet att vägplanen »/
princip fastställes såsom ett program
för de kommande åren».

Med anledning av en fråga om vad ututskottsmajoriteten
denna gång menade
begärde avdelningens ärade ordförande
ordet. Jag ber, herr Bohman, att
för att visa hur orden »i princip» skall

tolkas få citera följande ur andra kammarens
protokoll: »Ordet princip får
härvid anses innebära möjlighet för regeringen
att med hänsyn till det samhällsekonomiska
läget pröva förutsättningarna
för planens förverkligande.»

Efter denna tolkning av orden »i princip»
yrkades inte bifall till reservationen.
Så gott som exakt samma ordalag
går emellertid nu igen i utskottsmajoritetens
yrkande. Jag ber att för jämförelsens
skull få läsa dessa ord längst
ned på sid. 16 i utlåtandet för att fästa
kammarens uppmärksamhet på hur väl
det klaffar: »— — — såvitt det samhällsekonomiska
läget ger förutsättningar
härför.»

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna debatt mycket. Jag begärde ordet
bara för att deklarera att jag inte
kan biträda herrar Bohman och Källenius
i deras resonemang beträffande
specialdestinationen till Norrland. Som
norrlänning vet jag hur dåliga vägar vi
har där och hur stort behovet är i fråga
om byggandet av vägar.

När man har rest på vägarna i både
södra Sverige och Norrland kan man
göra jämförelser. Kanhända har både
herr Bohman och herr Källenius också
gjort det, och jag är övertygad om att
de har lagt märke till att att vägarna
är mycket sämre i Norrland än i de
södra delarna av landet. Under det att
Sydsverige har kommit mycket långt
när det gäller permanentning av vägar,
fattas det oerhört mycket i detta avseende
för Norrlands vidkommande, inte
minst med tanke på den långa europaväg
som nu håller på att förbättras och
byggas ut genom hela Norrland.

Jag vill, herr talman, endast säga att
jag på denna punkt kommer att rösta
med utskottet.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav till en början
propositioner i avseende å utskottets
hemställan.

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14 225

Allmän översikt över beräkningen av väga-nslagen m. m.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes; Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
11 :o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 a) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 100 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. Il

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1 b);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bohman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
8 — Andra kammarens protokoll 1962. N.

11: o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 b) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Asp begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
178 ja och 28 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter framställde herr talmannen i
avseende å motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering, dels ock på godkännande
av utskottets ifrågavarande motivering
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till reservationen 1 c);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Kårby begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering i punkten
11 :o) i utskottets utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets berörda motivering med den
ändring däri, som föranledes av bifall
U

226 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Byggande av vägar och broar

till reservationen 1 c) av herr Nils Theodor
Larsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Kårby begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 148 ja och
31 nej, varjämte 30 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering oförändrad.

Punkten 12

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 13

Byggande av vägar och broar

Kungl. Maj:t hade (punkt 13, s. 49—
51) föreslagit riksdagen att för budgetåret
1962/63 till byggande av vägar och
broar anvisa i statsrådsprotokollet angivna
reservationsanslag å tillhopa
440 000 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de under punkten 11 anmälda
motionerna 1:439 och II: 519, i vad
desamma berörde nu ifrågavarande anslag; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Edström och Lundström (1:269)
och den andra inom andra kammaren av
herrar Enskog och Carlsson i Stockholm
(II: 338);

dels ock en inom andra kammaren av
herr Elmwall väckt motion (11:36),
vari yrkats att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsamma åtgärder för tillfredsstäl -

lande iståndsättning av vägen Mellösa—
Fjällskäfte över Harpsund.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:439 och 11:519, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, för
budgetåret 1962/63 anvisa följande reservationsanslag,
att avräknas mot automobilskattemedlen,
nämligen till

Kronor

a) Byggande av riksvägar 245 000 000

b) Byggande av länsvägar 169 000 000

c) Byggande av ödebygds vägar

.............. 11 000 000

d) Byggande av storbroar 15 000 000;

II. att motionerna 1:269 och 11:338
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionen II: 36 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Beservation hade avgivits av herrar
Nils Theodor Larsson, Sundin, Svensson
i Stenkyrka och Gustafsson i Kårby,
vilka under förutsättning av bifall till
den med 1 c) betecknade reservationen
ansett att utskottet under I. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:439 och 11:519, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, för budgetåret
1962/63 anvisa följande reservationsanslag,
att avräknas mot automobilskattemedlen,
nämligen till

Kronor

a) Byggande av riksvägar 251 000 000

b) Byggande av länsvägar 173 000 000

c) Byggande av ödebygds vägar

.............. 11 000 000

d) Byggande av storbroar 15 000 000.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ELMWALL (ep):

Herr talman! Betydelsen av goda bygdevägar
har den senaste tiden understrukits
vid flera tillfällen här i riks -

Nr 14 227

Onsdagen den 4 april 1962 em.

dagen, senast under bensinskattedebatten.
Att motionen om Harpsundsvägen
fått utgöra ett exempel på eftersatta
bygdevägar torde väl stå klart för de
flesta. Jag skall här endast ge några
få synpunkter på bygdevägar i allmänhet
och sedan på Harpsundsvägen i synnerhet.

Jag vill understryka att bygdevägarna
har oerhört stor betydelse vid sammanförandet
av landsbygdens produkter till
förädlingsindustrierna. Också ur trivselsynpunkt
är goda bygdevägar omistliga
för glesbygdernas befolkning. Bygdevägarna
måste ha sin årliga andel av
de förbättringar som kan åstadkommas.
Att benämningen bygdevägar har försvunnit
ur vokabulären i statsverkspropositionen
får inte medföra att dessa
vägar helt förbises.

Här har talats om att sysselsättningssvårigheterna
avhjälpes genom vägbygge,
och en ändrad planering kan medföra
att vägbyggnader utföres även vintertid
med hjälp av arbetskraft som då
har mindre sysselsättning i sitt vanliga
arbete. På detta och kanske också på
andra sätt kan även län med hög sysselsättningsgrad
få vägförbättringar utförda,
förbättringar som mycket väl
behövs och som är efterlängtade av
bygdernas folk. En dylik planering efterlyses.
Upprustningen bör här så långt
möjligt gå jämsides med förbättringen
av andra vägar.

Sedan några ord, herr talman, om
Harpsundsvägen.

Stormäktigt utskott här har beslutat om
vägen till Harpsund,
ansett att riksdagens särskilda åtgärd
numer ej tarvas,

utlämnat statschef med gäster till slumpen,
till ödet.

Ansvaret vilar nu helt uppå utskott för
framtida välfärd.

Nemesis, lursam och ondsint som vanligt,
för mindre kan vakna.
Backiga vägen ter sig besvärlig, kan
oreda ställa.

Byggande av vägar och broar

Vishetens vägar så ofta beträder välkända
männen.

Vilsamt behagfull går färden från början
på finfina vägar.

Hans Excellens truga ej tvingas de annars
opponerande gäster.

Trivsammast synes Ohlin dock färdmålet
numera vara.

Herrarna Heckscher och Hedlund ej
heller protester hörs avge,

charmad av värdparets tjuskraft envar
nu motståndet uppgett.

Bilarna Mellösa nått, och av färden sen
kvarstår

endast den vägbit motionen beskrivit
som krokig och farlig.

Bilarna kränger, och i kurvorna tvära
knappt vägbanan följes.

Skymtande framme i diset en hästskjuts
tar sats över diket,

undviker möta på smalaste vägen med
svagaste kanter.

Timmerbil, lastad, med släpvagn stoppsignal
fått bortom Harpsund.

Bygdens befolkning hoppats på bifall,
men hoppet har svikits,

trodde på utskottets hjälp till seger
för sunda förnuftet.

.— Dock skall det komma en dag, då vägen
trots allt bliver rustad,

kanske en dag då ministern för vägarna
har sina vägar

bort emot Harpsund att styra och ställa
och vägarna bättra.

Gästabud stämningen skapar bland gästerna,
trivseln då frodas.

Mättade gärna de talar, besluten på sakskäl
då bygges.

Värdfolket hittills fått godtaga vägen
och gästerna även.

Skönheten runt omkring gården har
gjort att de godtagit vägen.

Vägarna ger karaktär åt bygden av
obruten vildmark.

Utvecklas måste vårt vägnät i bygden,
skyndsammast bättras.

— Yrkande ställes, herr talman, om bifall
till nämnda motion.

(Nr 36 i andra kammaren.)

228 Nr 14 Onsdagen den 4 april 1962 em.

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. — Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar -

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Inom avdelningen förelåg
verkligen ett förslag om avslag i
bunden form, men vi föredrog att på
vanlig prosa hänvisa motionären till de
vanliga vägarna för en sådan här frågas
behandling. Utskottet och riksdagen
brukar ju inte besluta i enskilda detaljer
av detta slag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I och II

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna li—1C>

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Bidrag till underhåll av enskilda vägar
m. m.

Sedan punkten föredragits anförde

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Vid punkten 17 i statsutskottets
utlåtande nr 6 har motioner
väckts med yrkande om höjning av bidragen
till underhåll respektive byggande
av enskilda vägar. Motionärerna
stöder detta yrkande på ett förslag från
1960 års vägsakkunniga.

Vi är medvetna om att departementsbehandlingen
av sakkunnigutlåtandet
ännu inte är avslutad, men trots detta
har vi vågat föreslå att den av utredningen
angivna bidragsprocenten skall
tillämpas redan från och med nästa
budgetår. Anledningen till detta av -

steg från gällande nådiga tågordning
är den stora betydelse vi tillmäter det
enskilda vägnätet. En annan anledning
är att bidragsprocenten inte utgår på
den verkliga kostnaden utan på en uppskattning
som sker vart femte år. Den
glidning mot högre kostnader som sker
under femårsperioden dels på grund av
penningvärdets fall och dels på grund av
ökad trafik får bäras helt av de enskilda
väghållarna.

Herr talman! Då nu emellertid statsutskottet
enhälligt avstyrkt motionerna
finner jag intet skäl att ställa något yrkande.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 18—21

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22

Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar Kungl.

Maj:t hade (punkt 22, s. 58
och 59) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
reservationsanslag av 55 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ferdinand Nilsson m. fl. (I: 52) och den
andra inom andra kammaren av herr
Björkänge m. fl. (II: 94), vari hemställts
att till Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar
för budgetåret 1962/63
måtte i enlighet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag anvisas ett
till 60 mkr. förhöjt anslag samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära att en plan för snar avveckling
av eftersläpningen beträffande bidrag
till anläggning av vatten och avlopp
måtte föreläggas innevarande års
riksdag;

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14 229

Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Åkesson och Eric Peterson
(I: 272) och den andra inom andra kammaren
av herr Tobé m. fl. (II: 340), vari
hemställts att riksdagen måtte till Bidrag
till vatten- och avloppsanläggningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett reservationsanslag
om 60 mkr.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1: 52 och II: 94 samt motionerna
I: 272 och II: 340, förstnämnda
båda motioner såvitt nu var i fråga, till
Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
reservationsanslag av 55 000 000 kr.;

II. att motionerna 1: 52 och II: 94, såvitt
de avsåg skrivelse till Kungl. Maj:t,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Per
Jacobsson, Nils Theodor Larsson, Sundin,
Svensson i Stenkyrka, Svensson i
Ljungskile, Gustafsson i Kårby, Löfroth
och Netander, vilka ansett att utskottet
bort under I. hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 1:52 och 11:94 samt 1:272
och 11:340, förstnämnda båda motioner
såvitt nu var i fråga, till Bidrag till
vatten- och avloppsanläggningar för
budgetåret 1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 60 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Staten har lovat kommunerna
ett visst stöd vid anordnandet
av vatten- och avloppsanläggningar. Det
framgår här av akterna, att den normala
väntetiden för kommunerna från
arbetets påbörjande till dess bidraget
erhålles nu är sex år.

För att väntetiden under de närmaste
åren inte skall öka ytterligare, alltså
bli mer än sex år, skulle riksdagen i
dag egentligen besluta att anvisa 45 miljoner
kronor utöver här föreliggande
förslag. För att något dock skall ske har
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemställt
att anslaget för året skall uppräknas
med 15 miljoner kronor. Samma
förslag finns i en reservation till denna
punkt.

Det måste betecknas som ofattbart att
att det kan gå till så här och att man
verkligen kan pressa kommunernas tålamod
i den utsträckning som nu sker.
Här skulle självfallet finnas mycket
att säga, men liden är långt framskriden,
och jag nöjer mig nu med att yrka bifall
till reservationen.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i vad herr Gustafsson i Kårby sagt. Jag
vill endast göra ett tillägg och påminna
om vad utskottet sade vid föregående
års riksdag. Utskottet uppmanade då
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
att i anledning av
vad som hade diskuterats här beträffande
eftersläpningen av anslaget vidta
eventuellt erforderliga åtgärder. Nu har
utskottet och även reservationen upprepat
detta. Jag tycker nog att man efter
en sådan uppmaning skulle ha givit
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen så
mycket pengar som den sade sig kunna
fördela med den administration som
finns för att i någon mån hindra fortsatt
eftersläpning.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
på denna punkt.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Det är riktigt att det
är en stor eftersläpning på detta område,
och förra året skrev utskottet att
man noga skulle uppmärksamma och
följa utvecklingen. Det har nu lett till
att Kungl. Maj:t har föreslagit en höjning
med 10 miljoner från 45 till 55

230 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 era.

Statens biltrafiknämnd: Avlöningar

miljoner kronor. Detta har utskottet
godtagit.

Samtidigt har utskottet sagt att det
inte är så länge sedan de nya reglerna
fastställdes. Då blev det en ökning på
15 miljoner från 30 till 45. Det är alltså
nästan en fördubbling som skett under
en fyraårsperiod.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Kårby begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
22 :o) mom. I) i utskottets utlåtande
nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Kårby begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 116 ja och 78 nej,
varjämte 14 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 23—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29

Statens biltrafiknämnd: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 29, s. 73—■
75) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för statens biltrafiknämnd,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1962/63, dels ock till Statens biltrafiknämnd:
Avlöningar för samma
budgetår anvisa ett förslagsanslag om
737 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Sveningsson och
Enarsson (1:146) och den andra inom
andra kammaren av herr Bohman
(II: 175), vari yrkats att riksdagen måtte
dels (p. 29) fastställa en i motionerna
föreslagen avlöningsstat för statens
biltrafiknämnd, dels till Statens biltrafiknämnd:
Avlöningar för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
662 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,
dels ock (p. 30) till Statens
biltrafiknämnd: Omkostnader för
budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 76 000 kr., att avräknas mot
automobilskattemedlen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:146 och 11:175, nämnda motioner
såvitt nu var i fråga,

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens biltrafiknämnd,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1962/63;

b) till Statens biltrafiknämnd: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14 231

förslagsanslag av 737 000 kr„ att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Reservation liade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Virgin, Staxäng
och Källenius, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 146 och
II: 175, nämnda motioner såvitt nu var
i fråga,

a) fastställa av reservanterna framlagd
avlöningsstat för statens biltrafiknämnd,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1962/63;

b) till Statens biltrafiknämnd: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
förslagsanslag av 662 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! De färdskrivare som
för några år sedan infördes för den
yrkesmässiga biltrafiken har sin största
betydelse däri att de möjliggör en
kontroll av arbetstiden, vilket naturligtvis
i sin tur är av värde från trafiksäkerhetssynpunkt.
Vid stickprovskontroller
av körhastigheten ute på vägarna
kan färdskrivarna också utgöra
ett viktigt hjälpmedel. Däremot kan
man diskutera färdskrivardiagrammens
betydelse för den efterkontroll av förarnas
körning som nu sker hos biltrafiknämnden,
där man genomgår och
granskar alla diagram som skickas in
från den yrkesmässiga trafikens utövare.
Det är fråga om ett stort antal diagram
— i runt tal torde produceras
ungefär 18 miljoner diagram om året,
och drygt en halv miljon av dessa
granskas i biltrafiknämnden.

Inom näringslivet — det gäller både
anställda och arbetsgivare — är man
på många håll kritisk mot denna
granskning och tveksam rörande
granskningens värde. Av 1953 års tra -

Statens biltrafiknämnd: Avlöningar

fikutrednings första betänkande framgår,
att fyra befattningshavare hos biltrafiknämnden
inte hinner granska
mer än i runt tal en halv procent av
alla under ett år insända färddiagram.
Det innebär strängt taget att en granskning
av alla insända diagram skulle
fordra flera hundra personer. Detta
säger någonting, tycker jag, om uppgiftens
storlek och svårighetsgrad. Det
är därför förklarligt att statsrådet Skoglund
ansett sig böra tillsätta en särskild
utredning, den s. k. färdskrivareutredningen,
med uppgift att undersöka
de tekniska möjligheterna att använda
maskiner för eftergranskning av
färdskrivardiagram samt därmed sammanhängande
organisatoriska och andra
frågor.

Herr talman! Jag har den uppfattningen,
att det i varje fall är tveksamt
om eftergranskningen har något egentligt
värde från trafiksäkerhetssynpunkt.
Jag tror att de pengar man här vill anslå
kommer till bättre nytta om de
läggs ned på direkt trafikövervakning
ute på landsvägarna — en sådan ger
bättre effekt.

Det är dock inte detta som är det
väsentliga. Det väsentliga är att det
pågår en utredning om eventuell maskinell
granskning av diagrammen, och
den utredningen är inte klar. Det måste
enligt min mening vara felaktigt att
under sådana förhållanden begära en
utvidgning av granskningspersonalen
hos biltrafiknämnden. Högerreservanterna
i statsutskottet har därför gått
emot personalökningen och även den
däremot svarande omkostnadsökningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen under denna
punkt av fröken Andersson m. fl. Om
denna reservation bifalles, kommer jag
sedan att yrka bifall till motsvarande
reservätion under punkt 30, vilken gäller
omkostnaderna. Om reservationen
däremot inte bifalles, kommer jag inte
att framställa något yrkande under
punkt 30.

232 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 enl.

Länsarkitektsorganisationen: Avlöningar

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Utskottet har med hänsyn
till vad departementschefen anfört
i frågan tillstyrkt Kungl. Maj :ts förslag,
och jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Bohman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
29 :o) i utskottets utlåtande nr 6, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Bohman begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 165 ja och 34 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 30—4/

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42

Länsarkitektsorganisationen: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 43 s. 109—

—112) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att i personalförteckningen
för länsarkitektsorganisationen
vidtaga i statsrådsprotokollet angiven
ändring, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för
länsarkitektsorganisationen att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1962/63, dels ock till Länsarkitektsorganisationen:
Avlöningar för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
5 974 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Erik Jansson
och Bergman (I: 271) och den andra
inom andra kammaren av herrar
Adamsson och Nilsson i Göteborg
(11:337), vari hemställts att de av
Kungl. Maj:t nyinrättade tjänsterna som
biträdande länsarkitekter i Stockholms,
Malmöhus samt Göteborgs och Bohus
län placerades i Be 1.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 271 och II: 337,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för länsarkitektsorganisationen
vidtaga i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för
den 3 januari 1962 förordad ändring;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för länsarkitektsorganisationen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1962/63;

c) till Länsarkitektsorganisationen:
Avlöningar för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 5 974 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Bergman och Källenius, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 271 och II: 337,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för länsarkitektsor -

Nr 14 233

Onsdagen den 4

ganisationen vidtaga av reservanterna
förordad ändring;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för länsarkitektsorganisationen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1962/63;

c) till Länsarkitektsorganisationen:
Avlöningar för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 6 004 500 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

KÄLLENIUS (h):

Herr talman! Det har under denna
punkt i motioner yrkats att tjänster
som biträdande länsarkitekter i Stockholms,
Malmöhus samt Göteborgs och
Bohus län skall placeras i Be 1. Motionärerna
anser, att enbart en löneuppflyttning
av den personal som nu finns
skulle bli följden av det förslag som
föreligger från departementschefen och
som är tillstyrkt av utskottet. Detta är
inte till fyllest. Man måste, om man vill
främja planeringsarbetet för det framtida
byggandet, utifrån införa nya friska
krafter till tjänsterna som biträdande
länsarkitekter i dessa viktiga
områden.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 8 vid punkten 42 i utskottets
utlåtande.

I detta anförande instämde herr
Adamsson (s).

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag!

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8)
av herrar Bergman och Källenius; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 43—57

Vad utskottet hemställt bifölls.

8* — Andra kammarens protokoll 1962.

april 1962 em.

Punkten 58
Driftbidrag till statens järnvägar

Kungl. Maj:t hade (punkt 59, s. 130—
134) föreslagit riksdagen att till Driftbidrag
till statens järnvägar för budgetåret
1962/63 anvisa ett anslag av
80 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sveningsson och Ringaby (1:444)
och den andra inom andra kammaren
av herr Nordgren (11:522), vari hemställts
att riksdagen måtte till Driftbidrag
till statens järnvägar för budgetåret
1962/63 anvisa ett anslag av
50 000 000 kr. samt uttala att en särskild
nämnd måtte inrättas för fullgörandet
av de uppgifter som framginge av motionerna; dels

ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Nyman m. fl. (1:221) och den
andra inom andra kammaren av herr
Berglund m. fl. (II: 268).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 444 och II: 522, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Driftbidrag
till statens järnvägar för budgetåret
1962/63 anvisa ett anslag av
80 000 000 kr.;

41. aJt motionerna I: 444 och II: 522,
såvitt de avsåg ett uttalande från riksdagens
sida rörande en särskild nämnd
för avgörande av nedläggningsärenden,
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna 1:221 och 11:268
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

9 a) av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxång, Svensson i Stenkyrka
och Källenius, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

Nr U

234 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Driftbidrag till statens järnvägar

I. att riksdagen måtte, i anledning
av Knngl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:444 och 11:522,
såvitt nu var i fråga, till Driftbidrag till
statens järnvägar för budgetåret 1962/63
anvisa ett anslag av 50 000 000 kr.;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 444 och II: 522, såvitt nu
var i fråga, uttala att en särskild nämnd
borde inrättas för avgörande av nedläggningsärenden; 9

b) av herr Löfroth, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

BERGLUND (fp):

Herr talman! Med anledning av att
statsutskottet i sitt utlåtande nr 6 under
punkt 58 behandlar motionerna I: 221
samt II: 268 vill jag med några ord redogöra
för innehållet i dessa motioner.

Mot den strukturomvandling som
sker i transportväsendet genom att SJ
i allt större utsträckning nedlägger trafiksvaga
bandelar och ersätter dem med
biltransporter finns ingenting att erinra.
Däremot är det ur trafikanternas
synpunkt beklagligt att det i samband
härmed blir en fördyring av transporterna
genom att man automatiskt övergår
från järnvägstaxor till s. k. snitttaxor.

I vår motion tar vi upp detta spörsmål
till behandling och yrkar att SJ får
en anmodan att göra en översyn på detta
område i syfte att skapa större rättvisa
för de orter och det näringsliv som
drabbas av dessa ökningar av transportkostnaderna.
I dagens läge är en
sådan fördyring ur konkurrenssynpunkt
ganska kännbar och gör dessa orter
mindre attraktiva för industri och näringsliv
över huvud taget. Man förlägger
ogärna en industri till en ort som
inte har järnväg, och blir dessutom
transporterna därigenom fördyrade betänker
man sig än mer innan man etablerar
sig på en sådan ort. För de före -

tag som redan finns på orten blir det,
som jag tidigare nämnde, ett handikapp
i konkurrensen. I vår motion framhåller
vi, att vi inte kan förstå varför man
skall behöva tillämpa högre frakttaxor
när man inför ett transportmedel som
är billigare än det nedlagda. Likställighet
orter emellan borde eftersträvas.

Detta förhållande medför att företagen
i allt större utsträckning ordnar
sina transporter på annat sätt än genom
SJ:s medverkan. Detta är att beklaga.
Vi är övertygade om att SJ skulle få
större godsmängder om man förde en
annan taxepolitik. Genom en sådan
taxepolitik skulle man också eliminera
risken för inkomstbortfall.

Som jag nämnt är man på många håll
inom köpmannakretsar bekymrad för
de förhållanden som uppstår, och man
ger också uttryck härför. Jag skulle
kunna anföra många exempel men nöjer
mig med att citera ett uttalande som är
betecknande: »Det här är en orättvisa
som försvårar för oss att vara med i
konkurrensen och att hålla god service.
-—- — ■— Att ta hem en vara i servicesyfte
är hart när omöjligt med de onormalt
höga frakterna. De går inte att ta
ut av kunden. Allt detta gör det svårt
för oss affärsmän att hänga med.» Vidare
ställer man sig frågan: »Varför
skall det bli sämre när staten övertar
trafiken än när det bara var samarbete
med staten? SJ subventioneras av skattemedel
men SI.AB skall bära sig. Här
borde det bli en samordning. Det är
orättfärdigt av staten att så här sätta
mindre orter på efterkälken i välfärdssamhället.
»

Ja, man frågar sig verkligen varför
SLAB, som det här gäller, måste vara
ett från SJ fristående företag som skall
ge vinst på bekostnad av de i taxehänseende
missgynnade delarna av vårt
land.

Nu avstyrker utskottet vårt motionsyrkande
med motiveringen, att de
spörsmål som motionärerna berört sammanhänger
med frågan om utformning -

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14 235

en av den statliga trafikpolitiken, varom
betänkande avgivits av 1953 års trafikutredning,
och att förslag i ämnet med
anledning härav snart torde komma att
föreläggas riksdagen. Jag har därför,
hexr talman, inget yrkande. Det torde
bli tillfälle att återkomma i frågan, när
propositionen kommer att behandlas av
riksdagen.

Jag vill ta fasta på kommunikationsministerns
uttalande för en stund sedan
i samband med behandlingen av väganslagen,
då han sade att man måste ha
en varm förståelse för näringslivet och
att man måste se till helheten. Jag hoppas
således att den proposition i ärendet
som vi har att vänta kommer att ge
uttryck för en sådan inställning.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Då det yrkande som
motionerna nr 444 i första kammaren
och nr 522 i andra kammaren utmynnar
i — begränsning av driftbidraget till
statens järnvägar och inrättandet av en
särskild nämnd för att besluta i frågor
om nedläggande av järnväg — i fjolårets
riksdag var föremål för ingående
debatt, vill jag med hänsyn till den sena
timmen inskränka mig till att härmed
yrka bifall till den vid punkten 58 fogade
reservationen 9 a av fröken Andersson
m. fl.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Denna fråga är en gammal
bekant. Någon besparing lär väl
inte gå att vinna, utan det är mest fråga
om när man skall bokföra ett eventuellt
underskott.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 9 a)
av fröken Andersson m. fl. i motsvaran -

Underskott å luftfartsfonden

de del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 9 a)
av fröken Andersson m. fl. i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. III

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 59—63

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6i

Underskott å luftfartsfonden

Kungl. Maj:t hade (punkt 66, s. 141—
151) föreslagit riksdagen att för Luftfartsfonden
å riksstaten för budgetåret
1962/63 upptaga ett underskott av
15 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Arvidson
(1:142) och den andra inom andra kammaren
av herr Edlund m. fl. (II: 177),
vari hemställts att riksdagen måtte medgiva
att luftfartsstyrelsen finge använda
15 000 kr. för vissa i motionerna angivna
flygsäkerhetsfrämjande åtgärder.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte för Luftfartsfonden
å riksstaten för budgetåret
1962/63 upptaga ett underskott av
15 000 000 kr.;

II. att motionerna I: 142 och II: 177
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Nils Theodor
Larsson, Sundin, Virgin, Staxäng och
Källenius, vilka ansett att utskottet bort
under H. hemställa, att riksdagen måtte,

236 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Underskott å luftfartsfonden

med bifall till motionerna I: 142 och
11:177, medgiva att luftfartsstyrelsen
finge använda 15 000 kronor för i motionerna
angivna flygsäkerhetsfrämjande
åtgärder.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

EDLUND (h):

Herr talman! I reservationen vid
punkt 64 yrkas bifall till motion 142 i
första och 177 i denna kammare med
förslag att luftfartsstyrelsen skulle medgivas
rätt att för vissa flygsäkerhetsfrämjande
åtgärder använda 15 000 kronor
av tilldelade anslag.

Bakgrunden till motionen är den i
och för sig glädjande, mycket snabba
utvecklingen av privatflyget i vårt land
— d. v. s. av flygverksamhet som ej hänföres
till flygvapnet eller det reguljära
trafikflyget. Under 1961 avlades omkring
600 nya A-certifikat. Som en följd
av den ökade flygverksamheten har man
emellertid även fått ökade risker. Under
fjolåret drabbades privatflyget enligt
luftfartsstyrelsens statistik av inte
mindre än 65 haverier, varav 36 rubricerades
som förarfel. Dessa haverier
kostade 14 dödsoffer förutom många
svårt skadade, för att inte tala om de
stora materiella förlusterna samt alla
kostnader vid haveriutredningen, efterspaningar
o. s. v.

Inom flygvapnet liksom inom trafikflyget
genomförs en intensiv och omfattande
verksamhet för att i möjligaste
mån eliminera riskerna vid där bedriven
flygverksamhet och skapa största
möjliga säkerhet, och för detta ändamål
har inrättats speciella organ. Vidare är
all flygande personal där underkastad
minutiös övervakning och kontroll och
genomgår ständigt fortlöpande vidareutbildning.
Inom den privata sektorn
av flyget finns däremot inte någon institution
som formellt har ansvar i dessa
avseenden beträffande de nya certifikatinnehavarna,
vilkas utbildning

dessutom endast omfattar en bråkdel av
den som bibringas flygvapnets och trafikflygets
förare.

Inom luftfartsstyrelsen och Svenska
aeroklubben har emellertid haverierna
inom privatflyget väckt stark oro, och
fastän man inte har något formellt ansvar,
har man känt ett, låt mig kalla det
ideellt ansvar och övervägt åtgärder för
att undanröja åtminstone en del av de
mest påtagliga bristerna.

Många av de haverier som inträffat
— onödiga haverier kan man i många
fall säga -— kan tillskrivas de unga flygförarnas
bristande rutin, erfarenhet och
kunskaper. Ofta har de varken kunnat
rätt bedöma förutsättningar och risker
vid planläggningen av flygföretag eller
reda upp under flygning uppkommande
oväntade situationer. Vidare händer
det, att de unga förarna på grund av
bristande övervakning kan lägga sig till
med ovanor eller lära sig felaktigheter.

En väg att råda bot på en del brister
skulle enligt de sakkunnigas i luftfartsstyrelsen
och aeroklubben uppfattning
vara att ordna kurser för flygklubbarnas
motorflygchefer och flyglärare för
att göra dem bättre skickade att övervaka
och leda, lära, råda och uppfostra
de unga flygförarna. För att ordna sådana
kurser i aeroklubbens regi äskade
luftfartsstyrelsen 15 000 kronor, vilket
dock ej togs upp i statsverkspropositionen.
Med anledning härav framfördes
då i stället motionsvis förslaget att luftfartsstyrelsen
skulle av beviljade medel
bemyndigas användas 15 000 kronor för
samma ändamål. Motionerna innebär
alltså inte begäran om ökade anslag.

Utskottet har tyvärr avstyrkt motionerna
utan närmare motivering, men
det har sagts mig, att anledningen
främst skulle vara principiella skäl och
att utgifter för flygsäkerhetsfrämjande
åtgärder enligt utskottets uppfattning
inte skulle vara förenliga med luftfartsstyrelsens
karaktär av affärsdrivande
verk.

Är detta riktigt -— om man alltså skall

Nr 14 237

Onsdagen den 4 april 1962 em.

betrakta problemet ur krass ekonomisk
synvinkel —- tror jag ändock att utskottet
gör sig skyldigt till en felkalkyl. Om
vi blott ser till utredningarna efter onödiga
haverier, kan vi konstatera att de
medför avsevärda utgifter för luftfartsstyrelsen,
och därtill kommer dryga
andra kostnader som man inte har
täckning för. Som ett exempel kan jag
nämna en nödlandning till havs förra
året — en av allt att döma helt onödig
olyckshändelse — då räddningstjänsten
drogs på för fullt, dessvärre utan att
vare sig flygplan eller förare återfunnits.
Kostnaderna för dessa resultatlösa
spaningar gick på belopp av helt annan
storleksordning än det blygsamma belopp
som man här begärt att luftfartsstyrelsen
skulle få använda. Jag är sålunda
övertygad om att de föreslagna
åtgärderna skulle ge ett gott ekonomiskt
utbyte bl. a. i form av minskade kostnader
i samband med haverier. Vidare
anser jag det fel att lägga enbart driftekonomiska
synpunkter på en fråga av
denna art, och det rimmar illa med det
stora intresse, det arbete och de kostnader
som läggs ned på att öka trafiksäkerheten
på t. ex. våra vägar. Jag ber
därför kammarens ärade ledamöter att
även här visa förståelse för de ansvarskännande
myndigheter och organ som
oegennyttigt strävar att avhjälpa konstaterade
brister beträffande trafiksäkerheten
i luften och därmed rädda
människoliv och dyrbar materiel. Jag
yrkar bifall till reservation nr 10 vid
punkten 64.

Om kammaren skulle avslå mitt yrkande
vill jag rikta en vädjan till kommunikationsministern
att personligen
ägna denna allvarliga fråga uppmärksamhet
och vidtaga åtgärder.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag vill till att börja
med säga att herr Edlunds relation av
de motiv som förelegat för beslutet inom
utskottet kan jag inte på något sätt verifiera.
Jag vet inte var herr Edlunds

Underskott å luftfartsfonden

upplysningar har kommit ifrån. Saken
är ju den, att Kungl. Maj :t här föreslår
anslag som ligger cirka 6 miljoner kronor
under vad styrelsen har begärt. Här
förestår alltså betydande ansträngningar
att komma till rätta med ekonomien.
När vi har lyssnat på vad som anförts
till förmån för denna motion har vi nog
haft en känsla av att det gäller i och för
sig viktiga frågor men att det döljer sig
stora saker bakom det lilla yrkande som
vid detta tillfälle ställes. Vi har därför
inte ansett oss i nuvarande läge kunna
göra något åt saken även om vi har haft
på känn att frågan kommer tillbaka i
något sammanhang.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Edlund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
64 :o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 10) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,

238 Nr 14 Onsdagen den 4 april 1962 em.

Rätt att vid inkomsttaxeringen åtnjuta avdrag för resor med bil till och från arbetsplatsen -

att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Edlund begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 151 ja och 44 nej, varjämte 6
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 65

Lades till handlingarna.

§ 5

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående medelsbehovet under
anslaget Flygförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Rätt att vid inkomsttaxeringen åtnjuta
avdrag för resor med bil till och från
arbetsplatsen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 38, i anledning av väckta
motioner om rätt att vid inkomsttaxeringen
åtnjuta avdrag för resor med
bil till och från arbetsplatsen.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 471 av herrar Siindin och
Mattsson samt 11:535 av herr Fälldin
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om sådana
åtgärder genom riksskattenämnden
att s. k. bilavdrag vid taxeringen för
resa till och från arbetet medges med
högre belopp per mil i de fyra nordligaste
länen på sätt som sker i fråga om
ersättning till statsanställd vid tjänsteresa
med egen bil».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:471 av herrar Sundin

och Mattsson samt II: 535 av herr Fälldin
om rätt att vid taxering till skatt åtnjuta
avdrag för resor med bil till och
från arbetsplatsen icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Gustaf Elofsson och Fälldin, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till de likalydande motionerna
1:471 av herrar Sundin och
Mattsson samt 11:535 av herr Fälldin
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om sådan ändring i gällande anvisningar
att vid taxering högre schablonavdrag
för kostnader vid resor till och
från arbetet med bil medgåves i de fyra
nordligaste länen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Troligen är det bekant
för kammaren, att anställda i statlig
tjänst och bosatta i de fyra nordligaste
länen äger uppbära en högre ersättning
för resa i tjänsten med egen bil än de
som är bosatta i andra delar av landet.
Efter förslag av civilministern har regeringen
beslutat, att så skall vara förhållandet.
Civilministerns förslag grundar
sig på en utredning av sakrevisionen
som konstaterat, att förhållandena
i dessa län motiverar en högre ersättning.
Det rör sig om 20 öre per mil i
högre ersättning. Riksdagen hade ingenting
att erinra, när civilministern
i fjol anmälde, att Kungl. Maj:t utfärdat
dessa bestämmelser.

Mot denna bakgrund har jag i en
motion hemställt, att motsvarande betraktelsesätt
skulle få bli vägledande
vid taxeringen och yrkat att riksdagen
skulle hemställa hos Kungl. Maj:t om
sådan ändring i gällande anvisningar,
att vid taxering högre schablonavdrag
för kostnader vid resor till och från
arbetet med bil medges.

Utskottets majoritet har avvisat för -

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14 239

slaget under hänvisning till att denna
schablonregel inte får ha alltför många
undantag. Men, herr talman, undantagssvårigheterna
i detta fall ligger väl
i att avgöra, när avdrag skall tillåtas.
Då taxeringsmyndigheterna har knäckt
den nöten, kommer det inte att vålla
något besvär att räkna ut avdragets
storlek.

Det finns en reservation fogad till
utskottets betänkande, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till den.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Fälldin begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herrar Gustaf Elofsson
och Fälldin.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Fälldin begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 159 ja och 35 nej, varjämte 7 av

Utredning ang. oljehandeln

kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Utredning ang. oljehandeln

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner om
utredning angående oljehandeln.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade, likalydande motioner,
nr 231 i första kammaren av
herr Lage Svedberg m. fl. samt nr 281
i andra kammaren av herr Lundmark
m. fl., hade föreslagits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om en skyndsam utredning för
komplettering och översyn av 1947 års
utredningsförslag om oljehandeln och
för riksdagen framlägga de förslag som
utredningen kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 231 och II: 281 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Frågan om utjämning
av priset på brännoljor och bensin
har aktualiserats här i riksdagen genom
ett tjugotal motioner under de senaste
fyra åren. Frågan har angripits
från skilda utgångspunkter, och under
förmiddagen i dag har kammaren hunnit
avslå tre motioner, som gick ut på
att åstadkomma denna önskade prisutjämning
genom en skattedifferentiering.

Bevillningsutskottets sakkunniga har
bedömt det som principiellt oriktigt
och praktiskt omöjligt att på denna
väg åstadkomma en utjämning. Att genom
ett föreläggande tvinga oljehandeln
att tillämpa enhetspris har också
bedömts som omöjligt. Man skulle då
riskera att inte något olj ef öretag ville

240 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Utredning ang. oljehandeln

svara för distributionen i de delar av
landet, där verksamheten ger ringa eller
ingen vinst.

Vi som står bakom de motioner,
I: 231 och II: 281, som just nu är föremål
för riksdagens behandling, har
därför velat pröva en mera radikal
möjlighet till prisutjämning genom att
staten övertar bensinhandeln. Man kan
väl också våga säga att betydande rationaliseringsvinster
härigenom skulle
stå att ernå till folkhushållets fördel.

Nu har dessvärre bankoutskottet avstyrkt
motionerna i fråga. Jag vill dock
deklarera att utskottets motivering för
avslaget icke till alla delar är övertygande.
I utskottets utlåtande återges
bl. a. ett remissvar från kommerskollegium,
vari vissa prisuppgifter lämnas.
Därav framgår att prisskillnaderna i
olika delar av landet för eldningsolja
4 icke är så avskräckande stora. Prisskillnaden
mellan Göteborg och Luleå
är inte mer än 10 procent, mellan
Malmö och Jönköping 20 procent och
mellan Stockholm och Gällivare i runt
tal 30 procent. Dessa siffror verkar
inte alltför skrämmande, men det rör
sig dock om skillnader inom ett område
av oljehandeln där konkurrensen
är som allra hårdast. Men hur är det
med konkurrensen beträffande bensin
och lättflytande oljor? Tar sig inte
konkurrensen därvidlag främst uttryck
i en etableringstävlan, en konkurrens
om de bäst belägna tomterna för servicestationerna
— en tävlan där man
nästan betalar vad som helst för ett
hyggligt läge. Jag har varit i tillfälle
att studera detta på mycket nära håll.

I samma remissvar sägs det också:
»Å andra sidan medför kampen om
kunderna bl. a. att oljeföretagen, för
att icke förlora dem, stundom tvingas
anlägga bensinstation å plats där även
andra företag inrättat sådan och där
allmänheten i och för sig skulle kunna
åtnöjas med endast en station.»

Detta låter ju måttfullt och ofarligt.
Men i verkligheten trängs hela dussinet

företag i varje mindre stad eller större
tätort. Att detta är en misshushållning,
som ur samhällsekonomisk synpunkt
ter sig betänklig, torde vi alla vara
ense om. Ytterst är det konsumenterna
som får betala misshushållningen.

Det förhållandet att kommittén för
näringslivets lokalisering fått frågan
om drivmedelsprisernas utjämning till
prövning, innebär inte att kommittén
fått i uppdrag att utreda oljehandeln
i dess helhet. Utskottets hänvisning till
just den punkten har därför knappast
något värde. En utredning av oljehandeln
skulle helt visst vara av stor betydelse,
även om den inte leder till förstatligande.
Den kunde kanske finna
andra vägar alt begränsa den överorganisation
och den misshushållning
som är rådande på detta område.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till motionerna.

Herr HAGLUND (s) :

Herr talman! Det är synd att vi vid
en så sen tidpunkt på dygnet skall ta
upp en så viktig, allvarlig och stor
fråga som denna. Att frågan är stor
får vi en uppfattning om när vi ser
på importsiffrorna. De nio olika oljefirmorna
importerar för omkring 1,5
miljarder kronor per år.

När vi funderar på oljefrågan bör vi
emellertid inte ha bara denna siffra
och våra egna små problem i vårt land
i tankarna. Vi skall nog utvidga vår
intressesfär och vår tankevärld till att
omfatta storstäder som London och
New York också. Jag är inte så blåögd
att jag tror att vi genom någon utredning
eller analys av oljefrågan och
oljemonopolen skall kunna rå på de
stora oljejättarna ute i världen. Vi kan
för att få en uppfattning om vad det
rör sig om se på Standard Oil Company,
Esso. Det är ett av de dominerande
bolagen såväl på världsmarknaden
som på den svenska marknaden.
Vad är Esso?

Esso är holdingbolag för 250 helt el -

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14 241

ler delvis ägda företag, producerar råolja
i 15 länder, har 52 raffinaderier
i 26 länder och bedriver försäljning i
136 länder. Cirka 75 procent av råoljeproduktionen
och 5 procent av försäljningen
ligger utanför USA. Bolaget
svarar för en sjättedel av världens petroleumindustri,
och av bokslutet för
1956 framgår att årsomsättningen var
38 miljarder kronor och 136 miljoner
ton. Bolagets nettovinst efter skatt var
4,2 miljarder kronor och antalet anställda
är 156 000 personer.

Det är självklart att vårt lilla land
inte kan göra mycket åt en sådan oljejätte,
men något skulle vi ändå kunna
göra för att förbättra vår situation.
Jag har lyssnat till debatten i första
kammaren. Den rörde sig i stor utsträckning
kring distributionsapparatens
uppbyggnad, och det framhölls att
den delvis är överdimensionerad. Som
kammarens ledamöter kanske erinrar
Sig har yi vid åtskilliga tillfällen haft
denna fråga uppe i interpellationsdebatter
och i motioner. Jag skall nu bara
ge några Siffror som ger ett begrepp
om huruvida distributionsapparaten är
överdimensionerad och om vi har för
många bensinstationer.

Åren 1958—1960 fick vi 676 nybyggnader
och 117 om- och tillbyggnader
för en sammanlagd summa av nära 82
miljoner kronor. Jag har roat mig med
att undersöka utvecklingen i mitt eget
län under 1961. Tyvärr visar det sig
att utvecklingen i Gävleborgs län fortfarande
är densamma som den som
jag vid ett tidigare tillfälle här i kammaren
visade med en lång lista exempel.
Länet låg då i toppen, och jag föreställer
mig att det återigen gör det.
Under 1961 fick Gävleborgs län ett
femtontal ny- och tillbyggnader för
cirka 1,5 miljoner kronor.

En annan tendens som vi bör notera
är den påtagliga ökningen av de amerikanska
investeringarna i vårt land
bland annat inom petroleumindustrien.
De bokförda amerikanska investering -

Utredning ang. oljehandeln

arna i vårt land var 1950 nära 300 miljoner
kronor. Av dessa var 43 procent
eller cirka 125 miljoner kronor investeringar
i petroleumindustrien. 1960
uppgick de amerikanska investeringarna
till sammanlagt 600 miljoner kronor,
och av dessa gällde 55 procent
eller 330 miljoner petroleumindustrien.
Det är alltså en ökning med omkring
200 miljoner kronor. Var ligger dessa
amerikanska pengar? Är det i de som
jag vill påstå många gånger onödiga
bensinstationerna? Stenungsund kommer
kanske inte med i detta sammanhang.
Det är svårt att avgöra.

Det är självklart att jag mot bakgrund
av dessa siffror anser en utredning
nödvändig, men tyvärr har bankoutskottet
gått emot detta krav. Det
är angeläget att utreda exempelvis hur
vi skall styra investeringarna för att
få antalet bensinstationer avpassat efter
det faktiska behovet på grund av
bilismens utveckling. En annan sak
som alltför litet uppmärksammas är arbetsförhållandena
för de anställda
inom bensinindustrien, särskilt inom
distributionen. Jag tror inte att jag gör
mig skyldig till någon överdrift om
jag säger att bensinstationerna är arrenderade
med slavkontrakt. Jag har
studerat sådana kontrakt, som talar
om för dessa människor hur de skall
vara klädda, vilken provision de skall
ha, hur länge de skall ha öppet o. s. v.
En utredning skulle ha åtskilligt att
säga även på det området. Vi bör få
mera mänskliga — varför inte säga
svenska — förhållanden för dem som
arbetar här. Till sist bör vi också utreda
om vi verkligen skall behöva ha
nio olika oljebolag för att förse oss
med nödvändig petroleum.

I detta anförande instämde herrar
Adamsson (s) och Svenning (s).

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag håller med herr
Haglund om att detta är en stor fråga.
Skulle vi börja diskutera den nu, skul -

242 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Utvidgning av vigselrätten vid kyrklig vigsel

le det självfallet dra långt ut på tiden,
och jag skall inte bidra till att förlänga
denna debatt. Eftersom det föreligger
ett enhälligt utskottsutlåtande,
ber jag bara att kort och gott få yrka
bifall till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 8

Föredrogs vart för sig
bankoutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av väckta motioner om stärkande
av den svenska industriens konkurrenskraft
på utländska marknader; samt
första lagutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av väckt motion om
utformningen av polisens socialutredningar
i mål angående administrativa
frihetsberövanden, och

nr 22, i anledning av väckt motion
om utredning angående formerna för
konkursförvaltning.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Utvidgning av vigselrätten vid kyrklig
vigsel

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckt motion
om utvidgning av vigselrätten vid kyrklig
vigsel.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag har i motion nr 50
i denna kammare föreslagit, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:l
hemställa att åtgärder vidtas som syftar
till förslag om en sådan förändring av

4 kap. 2 § giftermålsbalken att den innefattar
bestämmelse om full vigselrätt för
behörig vigselförrättare vid kyrklig vigsel
inom svenska kyrkan och inom
annat trossamfund. Detta skulle innebära
att behörig vigselförrättare fick
rätt att förrätta vigslar oberoende av
vilket samfund de båda kontrahenterna
tillhör.

Jag vill i korthet nämna skälen för
min motion. Det första är att det föreligger
viss inskränkning av den personliga
friheten för kontrahenterna, när det
gäller val av vigselförrättare, alldenstund
en av kontrahenterna måste tillhöra
samma trossamfund som vigselförrättaren.
Det andra är att gudstjänsterna
i de frikyrkliga samfunden i vårt
land besöks av ett ganska stort antal
människor, som inte är medlemmar men
som skulle kunna rubriceras som anhängare
eller understödjare och som
önskar få sina kyrkliga förrättningar utförda
inom ifrågavarande samfund, trots
att de icke är matrikulerade medlemmar
i samfundet. För denna kategori kan
den behörige vigselförrättaren inte förrätta
vigsel, även om de trolovade skulle
önska det. Dessa fall ökar allt mer på
grund av den öppna ungdomsverksamhet
som i allt större utsträckning bedrivs
inom samfunden.

Vidare har jag anfört rent principiella
överväganden, nämligen att det vore en
naturlig följd av vederbörande prästerskaps
vigselbehörighet att de också
skulle ha full rätt att förrätta kyrklig
vigsel oberoende av vilket trossamfund
de trolovade tillhör. Om legitimationen
en gång är given, bör den gälla i alla de
fall, där det uttalas önskan om kyrklig
vigsel, förutsatt att de trolovade tillhör
något trossamfund. Slutligen har jag anlagt
en ekumenisk synpunkt på frågan
— det är dock en fråga om kristlig vigsel.

Om man ett ögonblick ser på de instanser
som behandlat denna fråga, finner
man att de tidigare lutat åt de synpunkter
som jag framfört men att de

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14 243

Utvidgning av vigselrätten vid kyrklig vigsel

inte dristat sig att föreslå någon ny
praxis. Så är fallet beträffande statsrådet
Zetterbergs uttalande i propositionen
1951, när den nya religionsfrihetslagen
skulle antagas. Han ifrågasatte
nödvändigheten av att bibehålla en sådan
bestämmelse som att åtminstone en
av kontrahenterna nödvändigtvis skulle
tillhöra samma samfund som vigselförrättaren.
Det skulle kunna överlämnas,
menade han, åt de trolovade själva att
avgöra vilken vigselförriittare de skulle
anlita. Men han fann inte nu skäl att
föreslå någon förändring i fråga om
vigselrätten.

Särskilda utskottet hade en likartad
synpunkt på frågan. Man ifrågasatte
också där, om det var behövligt att bibehålla
några som helst begränsningar;
det skulle kunna medgivas varje behörig
vigselförrättare att utan inskränkningar
viga alla som begär vigsel och är behöriga
att ingå äktenskap. I varje fall,
menade särskilda utskottet, skulle vissa
ytterligare utvidgningar av möjligheterna
till fritt val mellan förekommande
vigselformer vara tänkbara. Detta skulle
dock kräva en utredning, menade man,
och därför stannade man vid att uttala
önskvärdheten av att Kungl. Maj:t skulle
ägna uppmärksamhet åt de angivna
önskemålen om en ökad frihet att välja
vigselformen.

Första lagutskottet har i sitt uttalande
i år fastslagit, att det verkligen synes
föreligga vissa skäl för en ändring i
gällande lagstiftning. Utskottet bygger
här på de uttalanden som jag gjort i
motionen. Det förekommer fall då begränsningarna
i vigselförrättarnas behörighet
verkligen synes medföra olägenheter.
Därmed avsåg utskottet främst
det jag hade påtalat i motionen, nämligen
att vigsel mellan s. k. anhängare
inte kan förrättas inom vederbörande
samfund. Vidare anför utskottet, att
denna fråga alltjämt bör följas med
uppmärksamhet.

Det som gjort att första lagutskottet
ändå avstyrkt motionen är tydligen, att

det påtalats att svenska kyrkans prästerskap
har vigselplikt, medan de frikyrkliga
samfundens prästerskap icke
har vigselplikt men väl rätt att förrätta
vigsel, och att det borde finnas en viss
likhet härvidlag.

Jag har personligen ingenting emot
att det önskemål genomföres som framförts
från svenska kyrkan om att vigselplikten
skulle upphöra. 1953 års kyrkomöte
begärde en utredning i denna fråga,
och 1957 års kyrkomöte påminde
om en utredning av frågan om rätt till
befrielse från skyldighet för präst i
svenska kyrkan att viga i fall, då användande
av kyrklig vigsel skulle strida
mot kyrklig ordning. Kyrkomötets framställning
har emellertid ännu inte lett
till någon åtgärd.

Personligen anser jag att den vigselplikt,
som svenska kyrkans präster har,
icke skall behöva anföras såsom skäl
till att vigselrätten för frikyrkornas
prästerskap icke skulle kunna utvidgas;
jag tycker att det är två skilda frågor.
Det är dock på det sättet, att svenska
kyrkans präster är betalda av staten för
sin gärning, och det är därför inte oriktigt
att tala om att det härvidlag skulle
vara fråga om en plikt, medan däremot
frikyrkornas prästerskap ju erhåller sitt
underhåll på ett helt annat sätt, genom
frivilligt insamlade medel. Man kan därför
inte ålägga dem någon sådan plikt,
medan däremot rätten bör kunna utvidgas
på det sätt som jag har anfört.

Den lutning som finns åt de synpunkter
jag har framfört tycks tyda på att
det möjligen i en framtid skulle kunna
vara möjligt med en uppmjukning och
liberalisering av den gällande lagstiftningen
på detta område.

Jag vill slutligen erinra om att en liknande
lag är under revision i Norge
genom den norska dissenterlagskommittén.

Herr talman! Jag har icke något yrkande
utan hoppas, att denna fråga i
framtiden skall få en lösning efter de
linjer som jag här helt kort har antytt.

244 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Översyn av ärvdabalkens bestämmelser rörande bouppteckning

I detta anförande instämde fru Gärde
Widemar (fp). (ruKettelbrandt (fp) och
herr Westberg (fp).

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Motionsyrkandet överensstämmer
inte med intentionerna i
religionsfrihetslagen. Jag yrkar bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av väckta motioner
om förbud mot flerårsavtal vid försäkring.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ H

Översyn av ärvdabalkens bestämmelser
rörande bouppteckning

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckt motion
om översyn av ärvdabalkens bestämmelser
rörande bouppteckning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Även om det skulle
finnas åtskilligt att anföra i anledning
av första lagutskottets nu föreliggande
utlåtande över motionen om en översyn
av ärvdabalkens bestämmelser rörande
bouppteckning skall jag likväl begränsa
mig till endast några få synpunkter.

Utskottet delar motionärernas uppfattning,
att de nuvarande reglerna för
bouppteckning icke skapar någon fullständig
säkerhet för att alla dödsbodelägare
beredes tillfälle att bevaka sin rätt.
Man anför i utskottets utlåtande även
exempel där risken till rättsförluster är
särskilt stor.

Utskottet synes emellertid ha tagit
mycket stor hänsyn till vad några remissinstanser
har sagt. Sålunda har

Svenska prästförbundet påpekat, att
folkbokföringskungörelsen numera är så
avfattad att det skulle vara svårt att
medverka till att få till stånd en ordentlig
arvsutredning. Vidare har utskottet
tydligen känt sig påverkat av Stockholms
rådhusrätts yttrande. Där uppges
att under de senaste tio åren har inte
i något fall kunnat utrönas att dödsbodelägare
blivit utelämnade i bouppteckning.
Detta är givetvis någonting
som varit ett vägande skäl för att utskottet
trots sin i övrigt välvilliga inställning
till motionen inte ansett sig
kunna biträda densamma. Jag vill på
den här punkten starkt betona att rådhusrätten
säger »såvitt kunnat utrönas».
Den stora brist som vidlåder nuvarande
bestämmelser är nämligen enligt min
mening att det är de delägare i ett bo
som aldrig får vetskap om det inträffade
dödsfallet som inte kan bevaka sin rätt.
Jag kan inte underlåta att till kammarens
protokoll få läsa in att Föreningen
Sveriges häradshövdningar anför, att
det ingenstädes eljest inom förmögenhetsrätten
torde förekomma, att en på
så lösliga grunder tillkommen legitimationshandling
som en bouppteckning
godtages. En inskrivningsdomare t. ex.
måste mången gång känna olust när hän
har att vidtaga åtgärder och dispositioner
beträffande en avlidens fasta egendom.

Jag skulle kunna andraga en råd
exempel där dödsbodelägare med eller
utan avsikt utelämnats i en bouppteckning.
Jag skall avstå därifrån. Det lönar
sig inte att den här gången yrka bifall
till motionen. Utskottet är enhälligt.
Kyrkobokföringen i dess nuvarande
skick kan tydligen icke ändras! I övrigt
anser utskottet, att problemet icke har
den räckvidd som motionen velat antyda.
Jag beklagar att man här tydligen
anlagt kvantitativa värderingar. Jag
skall återkomma i det här ärendet ett
annat år och då lämna en rikhaltig
exempelsamling på fall som på ett otvetydigt
sätt talar för att något bör göras.

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14 245

Det vore för mig överraskande om jag
inte också skulle finna bristfälliga bouppteckningar
som registrerats i huvudstaden.

Herr LANDGREN (s):

Herr talman! Eftersom motionären
inte har ställt något yrkande ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av väckt motion
angående adoptants och adoptivbarns
rättsliga ställning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Ändring av 6 kap. 7 § föräldrabalken

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av väckt motion om
viss ändring av 6 kap. 7 § föräldrabalken.

Första lagutskottet hade behandlat en
i andra kammaren väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 51, av herr Martinsson.
I motionen hemställdes, att »riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära förslag till sådan
ändring i 6 kap. 7 § föräldrabalken att
p. 3 i första stycket ifrågavarande lagrum
utgår».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, 11:51, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Alexanderson, fru Johansson samt herrar
Gustafsson i Borås och Martinsson,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till förevarande
motion, 11:51, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära förslag till sådan
ändring i 6 kap. 7 § föräldrabalken att
tredje punkten i första stycket ifrågavarande
lagrum utginge.

Ändring av 6 kap. 7 § föräldrabalken

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! I motionen nr 51 i denna
kamare har jag begärt, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära förslag till sådan ändring i
6 kap. 7 § föräldrabalken, att p. 3 i
första stycket ifrågavarande lagrum utgår.

Det lagrum, som det är fråga om, berör
spörsmålet om vårdnaden av barn i
de fall då föräldrar till barnen skall
skiljas eller då de eljest lever åtskilda
på grund av särlevnad. Där sägs, att om
föräldrarna är ense skall rätten giva
sitt beslut i enlighet med vad föräldrarna
önskar, såframt det ej är uppenbart
stridande mot barnens bästa. Om enighet
härom ej föreligger, skall vårdnaden
av rätten tilldelas den av föräldrarna,
som finnes lämpligast med hänsyn
främst till barnets bästa. För den händelse
att båda föräldrarna är lika
skickade att ha vårdnaden om barnen
men endera av dem bär den huvudsakliga
skulden till sammanlevnadens hävande
gäller enligt tredje punkten i lagrummet,
att den andre av föräldrarna
skall vara närmast att få vårdnaden. Det
är denna sista punkt som jag har begärt
skall utgå ur nu gällande rätt.

Detta är ju en gammal bestämmelse,
som finns kvar i sin nuvarande form
från 1915 och den lagstiftning som då
genomfördes beträffande äktenskap.
Det är uppenbart, att man vid den tidpunkten
anlade i viss mån andra synpunkter
på dessa frågor än man gör i
dag. Numera har barnets intresse kommit
mera i centrum, medan föräldrarnas
intressen i samband med upplösningen
av ett äktenskap kommit att tillmätas
mindre betydelse. Om man läser den
del av lagberedningens utlåtande, som är
återgiven i utskottets utlåtande, så framgår
det också därav, att man har tagit
Viss hänsyn till föräldrarnas intressen.

År 1949 fick vi en ny föräldrabalk.

246 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Ändring av 6 kap. 7 § föräldrabalken

Den var emellertid i stort sett en formell
bearbetning av den tidigare gällande
rätten, och på denna punkt innehöll
förslaget samma bestämmelser
som nu gäller. I sammanhanget väcktes
emellertid motioner i båda kamrarna
— i denna kammare av bl. a. fru Gärde
Widemar och i första kammaren av
bl. a. fru Ulla Lindström — som gick ut
på att denna tredje punkt skulle utgå.
Motiveringen var vid detta tillfälle, att
man skulle sätta barnens intresse helt i
centrum och därför inte ha denna kompletterande
regel.

Vid 1949 års behandling av frågan
avslog riksdagen dessa motioner. Utskottet
anförde bl. a. att det jämförelsevis
sällan torde inträffa, att båda makarna
är fullt lika skickade som vårdnadshavare
och att denna problemställning
därför sällan skulle uppkomma.
Jag kan inte dela den mening, som framfördes
av första lagutskottet år 1949.
Tvärtom förekommer nog ett ganska
stort antal fall, där föräldrarna är lika
skickade, och man ställs inför problemet
att vid ett eventuellt otrohetsförhållandc
eller förlöpande från hemmet den
ena parten läggs skulden till last vid
bedömningen av vem som skall ha vårdnaden
om barnet.

Vidare får man kanske också lov att
ta hänsyn till alla de fall, där domstolen
på grund av den utredning som gjorts,
inte kan säga annat än att båda parterna
är lika skickade. Det kan föreligga
bevissvårigheter. Visserligen kan domstolen
innerst inne anse, att den ena
är mera skickad än den andra, men parterna
å ömse sidor har inte förebragt sådan
bevisning, att det i domen kan sägas
ut att den ena är mera skickad än den
andra. Då ställs domstolen på nytt inför
detta problem, att den måste ta
hänsyn till parternas personliga förhållanden,
vilka enligt modern uppfattning
strängt taget inte borde beröra behandlingen
av vårdnadsfrågorna.

I dagens utlåtande hänvisar utskottet
till detta tidigare utlåtande och säger

vidare, att bevisning i skuldfrågan alltid
kan dras in i ett mål av detta slag,
oavsett om denna regel gäller eller inte.
Det är möjligt att det förhåller sig på
det sättet. Domstolen kan kanske inte
avvisa den bevisning, som en part vill
anföra rörande motpartens förhållanden.
Man torde dock med all säkerhet
kunna säga, att antalet mål av denna karaktär
kommer att minska, om man inte
har denna olyckliga bestämmelse.

Advokatsamfundet, som har hörts, har
en annan uppfattning än utskottet på
denna punkt. Enligt dess mening skulle
antalet processer i vårdnadsfrågor komma
att minska, om man tog bort bestämmelsen.
Nu frågar sig kanske någon, om
det är så viktigt att antalet sådana processer
minskar. Jag anser det vara ganska
betydelsefullt. Dessa mål innebär
ju ganska stora påfrestningar för de
inblandade parterna. Det grundas kanske
fiendskap för livet, och om barnen
har kommit till den åldern, att de förstår
något av vad som sker, kan de lätt
ta skada av en uppslitande skilsmässoprocess.

Samtliga de hörda remissinstanserna
har tillstyrkt den föreslagna förändringen,
men utskottet har i alla fall sagt,
att det inte finns skäl att isolerat göra
den begärda lagändringen. Om man ser
på remissutlåtandena, finner man att
det strängt taget inte finns något annat
argument kvar för utskottet än detta
sistnämnda, att frågan inte borde tas
upp isolerat. Det pågår emellertid inte
något utredningsarbete på området. Göres
ingenting på initiativ från Kungl.
Maj:t eller riksdagen, kommer ingen
förändring till stånd inom överskådlig
tid.

Med hänvisning till de remissyttranden,
som är återgivna i utskottets utlåtande
och som samtliga har tillstyrkt
yrkandet i motionen, vill jag, herr talman,
yrka bifall till den reservation
av herr Alexanderson m. fl. soin finns
fogad till utlåtandet.

I detta anförande instämde fru Eriks -

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14 247

son i Stockholm (s), fru Gärde Widemar
(fp) och fru Johansson (s).

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Den fråga debatten gäller
är ju av synnerligen finkänslig natur,
och den är ytterst svår att bedöma
i alla sina fasetteringar. Jag har inte
lust att polemisera mot utskottet, men
jag har behov av att deklarera och motivera
varför jag har anslutit mig till
reservationen.

Jag nekar inte till att remissinstanserna,
som ju alla ställer sig positiva
till motionärens yrkande, i mycket
hög grad har påverkat mitt ståndpunktstagande.
Ju bättre insikt man får i detta
spörsmål, dess mindre tvärsäker blir
man på att man i förväg kan sitta inne
med hela sanningen. De remissorgan
som har yttrat sig får anses vara synnerligen
sakkunniga på området, och deras
yttranden måste tillmätas en utomordentlig
betydelse.

Familjerättskommittén erinrar om att
barnens intresse i första rummet skall
tillgodoses och tillägger: »Om skuld ligger
ena maken till last, får den oskyldiga
makens intressen fälla utslaget endast
om lämpligheten å ömse sidor kan anses
lika.»

Kommittén tillstyrker motionen. Advokatsamfundet
för samma resonemang
och kommer fram till samma motivering
och slutsats.

Utskottet säger att »om i framtiden
en översyn av föräldrabalkens regler rörande
vårdnadsfrågorna kommer till
stånd, jämväl det nu behandlade problemet
kommer att prövas». Utan någon
närmare motivering skjuter alltså utskottet
frågan på framtiden.

Herr talman! Ingen tror väl att jag
tar lätt på skuldfrågan vid ett äktenskapsbrott
som leder till skilsmässa,
men jag anser att endast hänsynen till
barnens bästa får påverka ett domslut
i sådana fall. Och när t. ex. häradshövdingeföreningen
i sitt remissyttrande

Ändring av 6 kap. 7 § föräldrabalken

säger, att den möjligheten inte kan uteslutas
att förevarande'' stadgande kan,
om det kvarstår i lagen, i vissa fall påverka
bedömandet av förekommande
tvistiga vårdnadsfrågor, så är detta tillräckligt
för att jag skall ansluta mig
till herr Martinssons resonemang.

Jag har därför undertecknat den reservation,
där herr Alexanderson står
som första namn, och jag ber att få yrka
bifall till denna reservation.

I detta anförande instämde herr Lassinantti
(s).

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Motionären är ju ute i
ett mycket sympatiskt ärende, och av
hans redogörelse här för remissinstansernas
yttranden framgår också, att vi
från utskottets sida har kunnat inhösta
enighet om den uppfattning vi själva
företräder, nämligen att det framför
allt gäller att se till barnens bästa vid
de tvister som kan uppstå.

Varken motionären eller herr Gustafsson
i Borås berörde emellertid det märkliga
förhållandet, att alla remissinstanser,
samtidigt som de biträder motionärens
yrkande om uteslutning av ifrågavarande
paragrafdel, påpekar att just
det problem som motionären velat lösa
fortfarande kvarstår. Herr Martinsson
vinner alltså inte vad han åsyftat genom
att denna paragrafdel skulle försvinna.
När det exempelvis gäller det tredje
alternativet, alltså ett föräldrapar som
domaren bedömer såsom lika skickade
att ta hand om barnen, så säger familjerättskommittén,
att den av motionären
berörda särbestämmelsen utgör
endast en hjälpregel i det speciella
fallet, och kommittén framhåller vidare
att tillämpningsområdet därigenom
blir ganska inskränkt.

Utskottet har också sett saken på det
sättet, att motionären inte vinner sitt
syfte, hur sympatiskt det än är. Kvar
står att domaren i alla fall måste ha
någon bedömningsgrund. Om två föräld -

248 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Ändring av 6 kap. 7 § föräldrabalken

rar enligt domarens mening är lika
skickade att handha vårdnaden om barnen,
så måste han handla med barnens
bästa för ögonen. Vad skall domaren då
utgå ifrån? Jo, han måste göra en värdebedömning
beträffande en ena och andra
parten, och detta kan inte ske utan
att gå tillbaka till vad som redan diskuterats.
Därigenom kommer man precis i
den situation som motionären velat
eliminera.

Det är detta resonemang, som varit
bestämmande för utskottet och som har
gjort att vi icke har kunnat biträda
motionens yrkande. Ungefär likadant
såg man också år 1949 på problemet,
och riksdagen fattade då beslut i enlighet
därmed.

Herr talman! Med dessa korta ord ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Det är inte, fru Boman,
riktigt så enkelt, att man bara kan säga
att motionären inte vinner vad han åsyftat.
Utskottet gör visserligen det uttalandet,
att »motionärens i och för sig
beaktansvärda önskemål om en begränsning
av hithörande processer kan därför
icke antagas bli i någon högre grad
tillgodosett vid en lagändring i överensstämmelse
med motionen», men styrelsen
för advokatsamfundet, som väl
har litet större erfarenhet i dessa frågor,
säger att enligt styrelsens uppfattning
skulle »den föreslagna ändringen
kunna medverka till att minska antalet
processer i vårdnadsfrågor».

Jag tycker också att det är litet underlig
logik, när utskottet avstyrker en
ändring därför att man inte anser sig
kunna räkna med att alla problem därigenom
blir lösta. Om antalet processer
minskas med 50, 60 eller 70 procent
är ju mycket vunnet, även om det fortfarande
finns kvar tvister som måste
lösas på det pinsamma och för parterna
ganska otrevliga sätt som för närvarande
är fallet.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag vill understryka att
utskottet bara haft att behandla den
motivering och det yrkande som återfinns
i motionen. Det är alltså detta
som föranlett utskottets ställningstagande.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Martinsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Alexanderson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 69 ja och 110
nej, varjämte 17 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Alexanderson m. fl.

§ 14

Föredrogs vart för sig

första lagutskottets utlåtande nr 29, i
anledning av väckta motioner om rättslig
prövning av administrativa beslut;

andra lagutskottets utlåtande nr 20, i
anledning av väckt motion om rätt till

Onsdagen den 4 april 1%2 em. Nr 14 219

Inrättande av en statlig konsertbyrå — Utbyggnad och effektivisering av industrihälsovården -

ersättning från den allmänna sjukkassan
för resa i samband med utbyte av ortopedisk!
hjälpmedel; och

tredje lagutskottets utlåtande nr 16, i
anledning av motioner angående minimimått
på ål.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 15

Inrättande av en statlig konsertbyrå

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av väckt
motion om inrättande av en statlig konsertbyrå.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Denna motion om inrättande
av en statlig konsertbyrå har
ju väckt en våg av sympati och instämmande
bland breda folklager. Detta
kanske mer än något annat vittnar
om det berättigande som en konsertbyrå
kommer att få i det svenska kulturlivet.

Allmänna beredningsutskottet har
presterat en enhällig skrivning och tillstyrkt
motionen. Motionärerna är helt
tillfredsställda med detta utlåtande,
och vi ser fram emot ett förverkligande
av en statlig konsertbyrå, som på
ett avgörande sätt, i kvalitetsmässig betydelse,
kanske kommer att förändra
inriktningen av svenskt musikliv.

Ingen skall behöva sväva i tvivelsmål
om att det finns underlag för en
publikorganisation på musikens område.
Redan nu visar musikundervisningen
nog så imponerande siffror. Enbart
i kungl. huvudstaden deltar årligen cirka
20 000 barn, ungdomar och vuxna
i en verksamhet som omspänner musiklektioner,
körsång, ensembler m. m.
För landet i övrigt kan också rapporteras
höga deltagarsiffror i musikverksamheten
— så långt de är kända ge -

nom folkbildningsorgänisationerna. Enbart
inom ABF deltog under studiesäsongen
1960/61 omkring 150 000 personer
i sång, musik, instrumentalundervisning
och musikteori.

Den statliga konsertbyrån avser att
bli en pendang till riksteatern. Den
kan utnyttja de många värdefulla erfarenheter
som denna publikorganisation
skaffat sig under årens lopp. Men
den statliga konsertbyrån får också
uppgiften att skapa full — och mera
lönsam —- sysselsättning åt våra många
skickliga och ambitiösa sångartister,
tonkonstnärer och musiker.

En statlig konsertbyrå hälsas därför
med både förväntningar och förhoppningar.
Allmänna beredningsutskottet
har icke ansett sig böra ge några särskilda
direktiv för en utredning. Det
finns redan ett grundläggande sakmaterial.
Man syftar då på 1947 års musikutredning
»Musikliv i Sverige». Jag
kan, herr talman, inte tänka mig annat
än att statsrådet Edenman kommer att
handlägga denna beställning med berömvärd
snabbhet, och jag ber härmed
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Arvidson
(s).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av väckt
motion om totalisatorverksamhet i förbindelse
med hundsport.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Utbyggnad och effektivisering av industrihälsovården Föredrogs

allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av

250 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Utbyggnad och effektivisering av industrihälsovården

väckta motioner om utbyggnad och effektivisering
av industrihälsovården.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 37 av herrar Öhman och Lager samt
11:65 av herr Hagberg m.fl. föreslogs,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag snarast om en utbyggnad
och effektivisering av industrihälsovården.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 37 och II: 65 ej måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! I följd kommer nu två
betänkanden, som båda handlar om
den förebyggande hälsovården. Den
liar som bekant många förgreningar,
och gemensamt för dem alla är att de
är mycket försummade. Vi hade tillfälle
att tala om den saken utförligare
när riksdagen i fjol behandlade den
kommunistiska motionen om s. k. riktad
hälsokontroll. Då berörde vi också
industrihälsovården, som vi nu återkommit
till genom en särskild motion.

Teoretiskt fick industrihälsovården
från början en inriktning på förebyggande
åtgärder. Den borde alltså ha
kunnat ge värdefulla lärdomar för en
tidsenlig utformning av hälsovården
även i andra hänseenden. Men det blev
inte så, därför att bestämmanderätten
lades i händerna på personer som uppenbarligen
ansåg att det skulle inkräkta
på deras personliga vinstintressen,
om man skulle ta hänsyn till det
faktum, att sjukdomsriskerna i hög grad
hänger samman med förhållandena på
arbetsplatsen.

Jag skall naturligtvis inte föregripa
behandlingen av nästa ärende, men
alla former av förebyggande hälsovård
har ett samband som bör beaktas även
i detta sammanhang. Det gäller inte

minst frågan om ett enhetligt organisatoriskt
system för alla former av
hälsovård. Därvidlag tycker jag att utskottet
har farit fram alltför lättvindigt
när det gäller industrihälsovården.

I yttrandet om hälsokontrollen förklarar
utskottet, att den förebyggande
vården bör samordnas och planeras
under medicinalstyrelsens ledning. Detta
rimmar alldeles utmärkt med vad
vi kommunister föreslagit även för industrihälsovårdens
organisation, men
på den punkten vill utskottet inte längre
vara med om en riktig organisation.

Ett steg i rätt riktning i fråga om
industrihälsovården är de yrkesmedicinska
kliniker som man tänker bygga
ut vid regionssjukhusen. I den riktningen
pekar också de rehabiliteringsåtgärder
av olika slag som sker i landstingens
regi och likaså kommunisternas
förslag i Stockholms stadsfullmäktige
att Enskedesjukhuset skall bli en
forskningscentral för industrihälsovården.

Jag vill också peka på en mängd
planer beträffande omgivningshygienen,
arbetarskyddet och socialpolitiken,
som på olika sätt är gemensamma
för industrihälsovård och annan
förebyggande verksamhet. Men allt detta
är ju frågor som ordnas lagstiftningsvägen
och under samhällets ledning
och kontroll. Varför skall man
då rycka ut en så viktig del som industrihälsovården
ur detta enhetliga
sammanhang och behandla den saken
på helt annat sätt än som är vanligt
för hälsovården i övrigt?

Jag vill också ifrågasätta utskottets
påstående, att frågan är under utredning.
Därmed menar utskottet att arbetarskyddsstyrelsen
sysslar med den.
Men där sker ju inte handläggningen
under sådana former, som vi brukar
kalla för en utredning. Såvitt jag vet
finns det inga bestämda direktiv för
arbetarskyddsstyrelsen, när man där
tar befattning med denna sak. Det har
sagts att styrelsen skall företa en prov -

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14 251

Utbyggnad och effektivisering ar industrihälsovården

ning av en rekommendation från Internationella
arbetarorganisationen, och
utskottet upplyser oss om att förhandlingar
har inletts med arbetsgivareföreningen
och LO. Däremot finns det
inga besked om hur det är med den
medicinska sakkunskapens medverkan.

Arbetsgivareföreningen har emellertid
yttrat sig om vår motion och vidhåller,
att industrihälsovården skall
skötas av företagarna själva. Det säger
tillräckligt om vad man kan vänta från
det hållet. Och LO:s styrelse förlitar
sig också på de normer som tillämpas
för den nuvarande industrihälsovården.
Medicinalstyrelsen däremot vill
uppenbarligen ha en helt annan ordning
till stånd, som syftar till att åstadkomma
en intensifiering av arbetarskydd
och yrkesmedicinsk verksamhet.
Och det som är viktigast vid behandlingen
av motionens utredningsförslag
är medicinalstyrelsens förklaring, att
de frågor som vi aktualiserat i motionen
»förtjänar ingående behandling i
samband med den fortgående översynen
av hälso- och sjukvården i vårt
land».

Jag ber utskottet observera detta.
Medicinalstyrelsen vill att även industrihälsovården
skall planeras i samband
med andra hälsovårdsanordningar,
inte avskilt som en del av industriföretagens
privata angelägenheter. Det
är precis samma mening som motionärerna
har givit till känna och som
medicinalstyrelsen har givit sin anslutning
till.

Det är märkligt, att utskottet inte
tycks ha några invändningar mot arbetsgivarnas
påståenden att industrihälsovården
i dess nuvarande form har
utvecklats gynnsamt. Faktum är nämligen,
att det nuvarande systemet i stället
har lett till otroliga missförhållanden
och klart visat, att även industrihälsovården
måste inordnas i samhällets
hälsovårdande verksamhet i övrigt.
Jag kan som exempel på detta ta
det faktum, att det hos allmänna yr -

kesinspektionen finns registrerade
nära 78 000 arbetsställen. Av dessa har
bara 150 företag anlitat någon läkare
direkt eller indirekt för industrihälsovård,
och ytterligare ett antal, ungefär
300, har sjuksköterskor. De stickprov
som gjorts hos några av dessa
företag ger en ännu tydligare bild av
hur eländigt det hela står till. Höganäs-Billesholms-koncernen
har 3 000
anställda vid sina arbetsplatser i nordvästra
Skåne, men för hela denna personal
har man en läkare som har mottagning
en timme per dag. Uddevallavarvet
och Kockums mekaniska verkstäder
i Malmö har vardera 4 000 anställda
men endast en halvtidsanställd
läkare vardera. Hälsingborgs Gummifabriks
AB har 2 000 anställda, som
man kostar på sammanlagt en halv
timmes läkarmottagning om dagen.
Exemplen skulle kunna mångfaldigas.

Jag skall inte nu ta upp en del annat
som kunde anges som skäl för vår motion,
men jag vill understryka, att förhållandena
kommer att förbli oförändrade
även i fortsättningen, om inte
statsmakterna vidtar åtgärder, så att
industrihälsovårdens problem redan på
utredningsstadict behandlas i samma
ordning som andra hälsovårdsfrågor.
Det är också bara på detta sätt man
kan förverkliga medicinalstyrelsens
önskemål om samordning och enhetlig
planering av all hälsovård.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den kommunistiska motionen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Landstingsförbundet
framhåller i sitt yttrande över motionerna,
att mot bakgrunden av rådande
brist på läkare och sjuksköterskor
får det anses föga troligt att förhållandena
inom industriens hälso- och
sjukvård skulle bli bättre, om landstingen
bleve huvudmän.

Arbetsgivareföreningen säger: »Frågan
om yrkesmedicinska kliniker utredes
redan.»

252 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Utbyggnad och effektivisering av industrihälsovården

Landsorganisationen förklarar sig
inte tro att man kommer någon vart
med lagstiftning. »Erfarenheter från
andra länder synes visa att så ej är
fallet», framhåller LO, som påpekar att
»utredningen berörande frågor om yrkesmedicinens
organisation kommer
att ägna vissa delar av problemet uppmärksamhet».

Med stöd av alla dessa utlåtanden har
utskottet ansett det vara riktigast att
avstyrka de väckta motionerna, och jag
ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Med anledning av fru
Erikssons referat av vad Landsorganisationens
ledning sagt, vill jag erinra
om att vid LO:s senaste kongress
förelåg motioner, vari mycket hård kritik
riktades mot nuvarande förhållanden
inom industrihälsovården. Framför
allt betonades att efter 1954, då LO
och SAF träffade sitt avtal om åtgärder
på detta område, har ingenting
förbättrats — snarare har det blivit
sämre.

Vid bedömningen av hur vi i fortsättningen
skall ha det härvidlag borde
väl medicinalstyrelsens uppfattning
tillmätas större betydelse. Och medicinalstyrelsen
har, såsom framgått av de
citat jag anförde, intagit samma hållning
som vi till en gemensam planering
och enhetlig organisation för alla former
av hälsovård.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 18

Föredrogs vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av väckta motioner

om hälsokontroll av den vuxna befolkningen,

nr 20, i anledning av väckta motioner
om underlättande av kvinnors återinträde
på arbetsmarknaden,

nr 21, i anledning av väckt motion om
utredning av möjligheterna att bereda
partiellt arbetsföra anställning i statlig
och statsunderstödd verksamhet, samt
nr 22, i anledning av väckta motioner
om förenkling och samordning av arbetsgivare
åliggande uppgifts- och uppbördsskyldigheter
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 133, angående tillsyn över skogar
tillhörande allmänna inrättningar av
kyrklig natur m. m.,

nr 139, angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsförfattningar,
m. m., samt

nr 141, angående nya gränser för Stekenjokks
statsgruvefält m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

S 20

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från styrelsen
för riksdagsbiblioteket inkommit framställning
angående ändring i reglementet
för riksdagsbiblioteket.

§ 21

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 62, angående vissa anslag för
budgetåret 1962/63 till stöd åt konstnärlig,
litterär och musikalisk verksamhet,
motionerna:

nr 808, av herr Arvidson,

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14 253

nr 809, av herr Arvidson,
nr 810, av herrar Lundkvist och Lindahl,

nr 811, av fröken Sandell m. fl., och
nr 812, av herr Zetterberg m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 104, angående ökad utbildning av
läkare, tandläkare m. m., motionen nr

813, av herr Lundberg m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 106, angående vissa frågor rörande
lärarutbildning, motionen nr

814, av herr Arvidson;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 107, angående vidgad vuxenutbildning,
motionen nr 815, av herr Jönsson
i Ingemarsgården m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 140, angående viss ändring i gällande
bestämmelser rörande försäljning
av obeskattade varor på tullflygplats,
m. m., motionen nr 816, av herr Lundberg.

Dessa motioner bordlädes.

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.24 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson