Svar på interpellation av herr Löfgren ang. normer för meddelande av (Riksdagens protokoll 1958:4)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958

ANDRA KAMMAREN

Nr B 4

18—23 juli

Debatter m. m.

Fredagen den 18 juli

Sid.

Svar på interpellation av herr Löfgren ang. normer för meddelande av

tillstånd att anordna motortävlingar m. m..................... 5

Svar på frågor av:

herr Pettersson i Dahl ang. den försenade skördens inverkan på höstens
repetitionsövningar in. m............................... 7

herr Larsson i Stockholm ang. fortbildningen av icke behöriga öv ningslärare

i kvinnlig slöjd................................. 8

Interpellation av herr Svensson i Kungälv ang. utvidgad hjälpverksamhet
till de underutvecklade länderna.......................... 12

Tisdagen den 22 juli

Svar på interpellation av herr Heckscher ang. principerna vid utnämningar
till högre tjänster inom utrikesförvaltningen........... 16

Svar på fråga av fröken Vinge ang. läsårets olika längd i folkskolor

och läroverk................................................ 22

Svar på interpellation av fru Sandström ang. tolkningen av uttrycket

»närmaste allmänna sjukhus» i sjukkasselagen, m. m............ 25

Svar på fråga av herr Hagberg ang. återgång till lågräntepolitiken. .. 26

Svar på interpellationer av:

herr Magnusson i Borås ang. åtgärder för att förstärka valutareserverna.
................................................... 27

herr Fälldin ang. de föreslagna investeringarna i dockanläggningen

vid Gustavsviks örlogsdepå................................. 29

herr Nihlfors ang. användningen av effektiva stöldskydd på motorfordon.
................................................... 32

1—Aiulru kammarens protokoll 1958. Nr B k

Nr B 4

Innehåll

Sid.

herr Nelander ang. frågan om straff för den, som ansvarslöst eller för

egen vinning bjuder barn och ungdom på sprit.............. 35

Svar på fråga av herr Jansson i Kalix ang. befarade uppsägningar av arbetare
vid Båtskärsnäs sågverk.............................. 37

Svar på interpellationer av:

herr Hansson i Skegrie ang. det europeiska frihandelsområdet och

villkoren för en svensk anslutning därtill.................... 38

herr Lothigius ang. riktlinjerna för användningen av fonderna av

konjunkturutjämningsmedel, m. m........................... 57

Svar på fråga av herr Alemyr ang. ortsgrupperingsutredningens år 1957

framförda rekommendationer och förslag, m. m................. 61

Svar på interpellation av herr Carbell ang. de offentliga tjänstemännens
förhandlingsrätt........................................ 61

Interpellationer av:

herr Johansson i Norrköping ang. åtgärder i anledning av markvärde stegringskommitténs

betänkande............................ 66

herr Rimmerfors i anledning av den ökade brottsfrekvensen i fråga
om förfalskning av narkotikarecept, m. m.................... 67

Onsdagen den 23 juli

Skatteersättning till kommunerna, m. m......................... 70

Upplysningsarbete rörande samhällsekonomiska frågor m. m....... 71

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster........................... 72

Statlig borgen för lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget.......... 101

Anslag till statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården

m. m....................................................... 103

Överenskommelser med Stockholms stad och Stockholms läns landsting
rörande sjukvården i Stockholm och den medicinska undervisningen
därstädes............................................ 107

Utredning rörande statsstöd till utbyggnad av skogsindustrien i Norrland.
.................................................... 110

Firandet av 150-årsminnet av 1809 års regeringsforms tillkomst...... 111

Lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, m. m.............. 112

Ratificering av 1951 års internationella konvention angående likalöns principen.

.................................................. 113

Försäljning av vissa kronoegendomar............................ 118

Ändrad anslagsanvisning för särskilda planeringsåtgärder vid lantbruksnämnderna
samt till bidrag till jordbrukets rationalisering... 120
Interpellation av herr Ohlin ang. åtgärder till en förbättring av kapitalförsörjningen
och arbetsförutsättningarna i övrigt för den mindre
företagsamheten m. m....................................... 122

Innehåll

Nr B 4

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 23 juli

Statsutskottets utlåtande nr B 7, rörande utgifter under sjunde huvudtiteln
(finansdepartementet).................................. 70

— nr B 14, ang. för flera huvudtitlar gemensamma frågor......... 72

— nr B 11, rörande utgifter under elfte huvudtiteln (inrikesdepartementet)
................................................... 101

— nr B 12, rörande utgifter under tolfte huvudtiteln (civildepartementet)
................................................... 101

— nr B 26, ang. anslag å kapitalbudgeten för inrikesdepartementet.. 101

— nr B 38, ang. statlig borgen för lån till Svenska skifferoljeaktiebo laget.

..................................................... 101

— nr B 39, ang. anslag till statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
m. m.......................................... 103

-— nr B 40, ang. anslag till universitetssjukhusen m. m............. 107

— nr B 41, ang. anslag till strålskyddsverksamhet m. m............ 109

— nr B 42, ang. organisationen av statens institut för folkhälsan m.m. 109

— nr B 43, i anledning av riksdagens revisorers berättelse ang. reservpensionsförmåner
inom försvaret........................... 109

— nr B 44, i anledning av riksdagens revisorers berättelse ang. vissa

kostnader m.m. vid omstationering av statstjänstemän........ 109

— nr B 45, i anledning av riksdagens revisorers berättelse ang. allmänna
resereglementet m. m................................ 109

— nr B 46, i anledning av riksdagens revisorers berättelse ang. utrikes
tjänsteresor........................................... 109

— nr B 47, ang. avsättningar till budgetutjämningsfonden samtian språktagande

av vissa medel från samma fond för avbetalning å
statsskulden................................................ 109

Bevillningsutskottets betänkande nr B 2, ang. ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna
till förordningen om investeringsavgift för
år 1957 .................................................... 109

— nr B 3, om ändrad lydelse av 3 § förordningen angående stämpelavgiften
................................................... 109

Bankoutskottets utlåtande nr B 1, om utredning rörande statsstöd till
utbyggnad av skogsindustrien i Norrland...................... 110

— nr B 2, ang. förslag till ändring i reglementet för riksgäldskontoret 111

Bankoutskottets memorial nr B 3, ang. utgifterna under huvudtiteln

Riksdagen och dess verk m. in............................... 111

— utlåtande nr B 4, om firandet av 150-årsminnet av 1809 års regeringsforms
tillkomst......................................... 111

Första lagutskottets utlåtande nr B 1, ang. ratifikation av europeisk

utlämningskonvention....................................... 112

-— nr B 4, om ändring i slutbestämmelserna till luftfartslagen....... 112

— nr B 5, om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, m. in....... 112

-—• nr B 9, om bättre skydd för den enskilde mot offentlighet av menliga
uppgifter i personundersökning i brottmål................. 113

Andra lagutskottets utlåtande nr B 1, om ändring av 6 § familjebidragsförordningen.
.............................................. 113

Nr B 4

Innehåll

Sid.

— nr B 8, om ratificering av 1951 års internationella konvention angående
likalönsprincipen, m. m............................... 113

— nr B 9, om ändring av 59 § arbetarskyddslagen................. 117

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 1, ang. ändring i lagen om expropriation
m. m.............................................. 117

— nr B 2, ang. ändring i lagen om elektriska anläggningar......... 118

Jordbruksutskottets utlåtande nr B 4, ang. dispositionen av vissa kronolägenheter,
m. m............................................ 118

— nr B 5, ang. försäljning av vissa kronoegendomar m. m.......... 118

— nr B 6, rörande ändrad anslagsanvisning för särskilda planerings åtgärder

vid lantbruksnämnderna samt till bidrag till jordbrukets
rationalisering.............................................. 120

— nr B 7, ang. anslag till täckdikning å Sunne försöksgård......... 121

Fredagen den 18 juli 1958

Nr B 4

Fredagen den 18 juli

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 11 innevarande
juli.

§ 2

Svar på interpellation ang. normer för

meddelande av tillstånd att anordna
motortävlingar m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Löfgren, har frågat mig,
om jag vill medverka till att en omprövning
kommer till stånd beträffande nu
tillämpade normer för meddelande av
tillstånd att anordna motortävlingar i
syfte att utesluta de uppenbart farligaste
typerna av hastiglietstävlingar på
landsväg. Vidare har interpellanten frågat,
om jag vill medverka till att genom
modifieringar av nu tillämpade normer
för meddelande av tillstånd för anordnande
av övriga typer av motortävlingar
och genom skärpta säkerhetsföreskrifter
minska riskerna i samband med
motortävlingar.

Till svar härpå vill jag anföra följande.

Enligt gällande bestämmelser må tävling
med motorfordon icke anordnas
utan särskilt tillstånd. Sålunda stadgas
i vägtrafikförordningen att tävling med
fordon icke får anordnas på väg utan
länsstyrelsens tillstånd. Om sådant tillstånd
ges, skall länsstyrelsen meddela
nödiga föreskrifter till förebyggande av

fara och olägenhet för trafiken och för
dem, som bor eller uppehåller sig vid
vägen, ävensom i övrigt vid tillståndet
fästa de villkor, som befinnes påkallade.
För anordnande av motortävling annorstädes
än å väg fordras enligt den
nya allmänna ordningsstadgan särskilt
tillstånd av polismyndigheten. Av avgörande
betydelse för polismyndighetens
bedömande är just ordnings- och säkerhetssynpunkterna.
Tillstånd skall sålunda
icke meddelas utan att ordningsoch
säkerhetsfrågorna lösts på ett tillfredsställande
sätt och polismyndigheterna
har befogenhet att i detalj föreskriva,
vilka åtgärder i nyssnämnda
hänseende som skall vidtagas. Några generella
normer angående i vilken utsträckning
tillstånd till tävlingar må
meddelas finns däremot icke, utan det
är länsstyrelsens och polismyndigheternas
sak att efter prövning av omständigheterna
i varje särskilt fall avgöra,
om lillstånd till en tävling bör lämnas
eller ej.

De stora riskmoment, som motortävlingar
innebär för såväl förare och funktionärer
som åskådare, kräver uppenbarligen
mycket stränga säkerhetsföreskrifter.
Vid vissa slag av tävlingar synes
riskmomenten vara så stora, att tävlingarnas
berättigande starkt kan ifrågasättas.
Dessa spörsmål har emellertid
redan uppmärksammats av Kungl. Maj :t.
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 30 september 1955 har sålunda en
särskild utredningsman tillkallats just
för att närmare undersöka vilka åtgärder
som skäligen bör vidtagas från samhällets
sida för att minska faromomenten
vid motortävlingar, och därvid skall särskilt
utredas frågan vilka säkerhetsföreskrifter
som bör uppställas, i de fall då

6 Nr B 4 Fredagen den 18 juli 1958

Svar på interpellation ang. normer för meddelande av tillstånd att anordna motortävlingar
m. m.

tillstånd till tävlingar meddelas. Detta
utredningsarbete har nu fortskridit så
långt, att förslag i ämnet torde kunna
förväntas i slutet av innevarande år eller
början av år 1959. I avvaktan härpå
anser jag icke några nya generella bestämmelser
nu böra utfärdas, utan hela
frågekomplexet får prövas i ett sammanhang
sedan utredningen slutförts.

I anledning av att interpellanten särskilt
pekat på vissa stora landsvägstävlingar,
såsom TT- och Grand Prix-loppen,
vill jag tillägga, att dessa tävlingar
skapar problem även ur andra synpunkter
än de av interpellanten berörda. Sålunda
är det t. ex. i nuvarande läge förenat
med svårigheter att vid dessa stora
tävlingar tillhandahålla tillräckligt med
polis- och ordningspersonal. Redan av
denna anledning torde det därför vara
tveksamt, om i fortsättningen tillstånd
kan lämnas för anordnande av dylika
tävlingar i samma utsträckning som
hittills.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Härpå anförde

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra ett tack för svaret på
min interpellation, och jag tackar inte
minst för den snabbhet varmed svaret
lämnats.

I den första delen av svaret ger statsrådet
närmast en redogörelse för nu
gällande bestämmelser för tillstånd att
anordna motortävlingar, och denna del
föranleder givetvis inte någon kommentar
från min sida. Det intressanta i svaret
är givetvis, att regeringen och då
närmast inrikesministern har haft sin
uppmärksamhet riktad på den fråga jag
här väckt. Jag vill också uttala min stora
tillfredsställelse med att statsrådet
så tydligt och klart ger till känna sin
uppfattning i saken, då han säger att

»vid vissa slag av tävlingar synes riskmomenten
vara så stora, att tävlingarnas
berättigande starkt kan ifrågasättas».

Det är också tacknämligt, att regeringen
har bemyndigat inrikesministern
tillkalla en särskild utredningsman. Av
svaret framgår inte, huruvida denne utredningsman
tillsattes omedelbart efter
det att bemyndigandet gavs i september
1955, men jag förutsätter att så var fallet.
Under sådana förhållanden måste
man väl beklaga, att det behöver ta
mer än tre år för att få en utredning av
detta slag verkställd. Jag hoppas innerligt
att ett förslag kan framläggas redan
i år. Jag har full förståelse för att inrikesministern
först vill avvakta utredningsmannens
förslag innan några nya
bestämmelser utfärdas, eftersom detta
förslag är så pass nära förestående.

Av den sista delen av svaret kan också
utläsas ett positivt intresse från statsrådets
sida i den anda som varit vägledande
för min interpellation. Jag har av
naturliga skäl främst haft trafiksäkerhetssynpunkter
för ögonen då jag gjort
min framställning. Att det även kan
åberopas andra praktiska omständigheter,
såsom svårigheterna att tillhandahålla
tillräckligt med polis- och ordningspersonal,
understryker givetvis
vikten av att en grundlig omprövning
kommer till stånd.

Herr talman! Jag ber att få uttala min
tillfredsställelse med den mycket positiva
inställning, som enligt min mening
präglar statsrådets svar, och jag vill uttala
en förhoppning om att statsrådet
även i fortsättningen följer saken med
det intresse som han tydligen hyser därför,
så att vi med det snaraste kan få
fram ett förslag, som leder till förbättrade
förhållanden på detta område. Jag
kan nämna att sedan min interpellation
framställdes har jag fått ett flertal påpekanden
från olika håll — både från tidigare
verksamma tävlingsledare och nu
aktiva tävlingsförare — som klart styr -

Fredagen den 18 juli 1958 Nr B 4

Svar på fråga ang. den försenade skördens inverkan på höstens repetitionsövningar,

ker behovet av att någonting verkligen
göres. Man kan till och med ifrågasätta,
om det inte bland tävlingsförarna
råder en allmän oro över den utveckling
som sker, då motorerna blir så
kraftiga trots att fordonens vikt är liten.
Man förser t. ex. motorcyklar med
skyddsöverbyggnader, som ger så höga
hastigheter, att förarna faktiskt inte på
något sätt kan behärska fordonen. Det
är av denna anledning jag tror, att det
är riktigt att man från samhällets sida
grundligt omprövar situationen, så att
vi kan skona människoliv i långt större
utsträckning än som hittills har kunnat
ske, i all synnerhet som det mycket
starkt måste ifrågasättas, om det verkligen
under nuvarande förhållanden är
någon nytta förenad med motortävlingar
av de mest riskabla slagen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. den försenade skördens
inverkan på höstens repetitionsövningar,
m. m.

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Pettersson i Dahl
har frågat mig, om jag observerat att
höstens repetitionsövningar kommer vid
olämplig tidpunkt för jordbrukarna på
grund av försenad skörd samt om jag i
så fall är villig att, då behov föreligger,
ge uppskov eller lång skördepermission
åt inkallade jordbrukare.

Med anledning härav vill jag anföra
följande.

Tidpunkten för repetitionsövningarna
bestämmes för varje år av försvarsgrenscheferna
efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen.
Största möjliga hänsyn
tas härvid till jordbrukets arbetskraftsbehov.
Höstens repetitionsövning -

ar skall för huvuddelen av de värnpliktiga
äga rum under tiden den 10
september—den 11 oktober. Av hänsyn
till såväl de värnpliktiga som deras
arbetsgivare bestämmes tidpunkten för
repetitionsövningarna relativt lång tid
— i allmänhet minst ett halvt år — i
förväg. Däremot är det inte möjligt att
förutse variationer i skördetiden ett
visst år. Sålunda torde inte ens i dag
tidpunkten för höstens stråsädesskörd
säkert kunna bedömas.

Ledighet under repetitionsövning för
jordbruksarbete på egen eller föräldrars
gård i trängande fall, t. ex. skördearbete,
kan beviljas enskild värnpliktig av
försvarsgrenschef eller förbandschef,
som därvid samråder med vederbörande
arbetsmarknadsmyndigheter. En avvägning
göres härvid i varje särskilt
fall mellan det militära utbildningsbehovet
och den enskildes behov av ledighet.
Jag utgår från att myndigheterna
vid denna avvägning tar all rimlig hänsyn
till det aktuella skördeläget. Eftersom
repititionsövningarna genomförs i
krigsförband måste prövningen av ledighetsansökningar
emellertid ske restriktivt,
om icke syftet med de krigsförbandsvisa
övningarna skall äventyras.
Av samma skäl medges anstånd med
repetitionsövning endast i undantagsfall.

Som framgår av vad jag anfört tas
rimlig hänsyn till arbetskraftsbehovet
för skörden vid prövning av ansökningar
om ledighet under eller anstånd med
repetitionsövning. Såvitt nu kan bedömas
föreligger inte något behov av särskilda
åtgärder i detta avseende inför
höstens repetitionsövningar.

Vidare anförde

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för svaret, fastän jag gärna
vill säga, alt jag nästan hade hoppats

Nr B 4

Fredagen den 18 juli 1958

Svar på fråga ang. fortbildningen av icke behöriga övningslärare i kvinnlig slöjd

att det skulle vara mera positivt. Statsrådet
får ändå betänka, att jordbrukarna
inför årets sena skörd — skörden är
i vanliga fall färdig den 10 september
— ser med mycket stor oro på möjligheterna
att klara skördearbetet. Många
är ensamma på sin gård, och det är
svårt, för att inte säga omöjligt, att skaffa
ersättare. Situationen är därför givetvis
mycket besvärlig för en stor mängd
jordbrukare, och det är också många
som kommit med dessa påpekanden
och undrat, om man inte skulle kunna
vara litet mindre restriktiv vid bedömningen
än vad svaret anger.

Nu säger herr statsrådet, att ledighet
»under repetitionsövning för jordbruksarbete
på egen eller föräldrars gård»
kan beviljas. Jag föreställer mig, att
också en anställd på en gård kan få
skördeledighet på samma villkor i det
fall han nödvändigtvis behövs där och
det inte går att få någon ersättare.

Jag är tacksam för statsrådets yttrande,
att all rimlig hänsyn skall tagas
till de behov som föreligger. Jag förstår
mycket väl, att de s. k. förbandsenheterna
inte får tömmas alltför mycket,
men å andra sidan finns det väl i ett förband
många andra än jordbrukare, och
då behöver väl detta inte bli militärt
mindre tillfredsställande, om några
jordbrukare får ledighet.

Jag vill än en gång tacka för svaret,
och jag hoppas att det blir möjligt för
dem, som faktiskt behöver det, att få
ledighet eller uppskov.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. fortbildningen av icke
behöriga övningslärare i kvinnlig slöjd

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Stockholm
har frågat, om jag anser att pågående
kurser för fortbildning av icke
behöriga övningslärare i kvinnlig slöjd

är anordnade på ett med hänsyn till
statsverkets kostnader för desamma ändamålsenligt
sätt.

För dessa kurser har årets förra riksdag
efter förslag i statsverkspropositionen
anvisat ett belopp av 63 000 kronor.
Kurserna är fem till antalet och omfattar
en tid av sex veckor, fördelade på
treveckorsomgångar innevarande och
nästa sommar. Kurserna är avsedda för
ett sextiotal timlärare i folkskolan med
långvarig praktisk fackerfarenhet och
lärartjänstgöring men utan egentlig pedagogisk
utbildning.

I den mån herr Larsson med sin fråga
avser själva syftet med denna kursverksamhet
och anslagstilldelningen för
ändamålet vill jag endast svara, att jag
givetvis inte har frångått min i statsverkspropositionen
hävdade uppfattning
i denna sak.

Om herr Larsson åsyftar det sätt, på
vilket de anslagna medlen i detalj användes
för olika ändamål, kan jag upplysa,
att anslaget ställts till förfogande
för skolöverstyrelsen, som disponerar
medlen enligt vissa av Kungl. Maj:t den
2 maj 1958 meddelade bestämmelser, vilka
i huvudsak är gemensamma för de
flesta slag av lärarutbildningskurser. Bestämmelserna
innebär bl. a., att överstyrelsen
har att utse kursledare, föreläsare
och lärare samt fastställa arvoden och
andra ersättningar åt dem. Jag tar för
givet, att överstyrelsen för de ifrågavarande
kurserna tillämpar samma ersättningsnormer,
som överstyrelsen — bl. a.
efter överläggningar med lärarorganisationerna
— kommit fram till beträffande
lärarkursverksamheten i allmänhet.

Härefter anförde:

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Först och främst vill jag
till herr statsrådet framföra mitt tack
för svaret.

Bakgrunden till min fråga, huruvida
de kompletteringskurser det här gäller
är anordnade på för staten bästa sätt ur

Fredagen den 18 juli 1958

Nr B 4

Svar på fråga ang. fortbildningen av icke

ekonomisk synpunkt, är att det kommer
att behöva anordnas sådana kurser även
inom den manliga slöjden när slöjdlärarutbildningen
nu så småningom läggs
om. Även bland dem som undervisar i
manlig slöjd finns nämligen ett ganska
stort antal, som har en undervisningstid
av minst 15 veckotimmar utan att de
har någon annan pedagogisk underbyggnad
än den som de har förvärvat genom
praktisk erfarenhet.

Frågan kan då lätt uppkomma, om
dessa kurser är av sådan beskaffenhet,
att de rimligen motsvarar de kostnader
som de åsamkar statsverket. Man tycker
att en kurs på tre veckor är ganska kort.
Jag vill här inskjuta, att kurserna visserligen
anordnas två somrar i följd men
att de varje sommar omfattar endast tre
veckor. Tre veckor tycker jag är en för
kort tid för att man skall kunna bibringa
vederbörande några egentliga kunskaper
i pedagogik och psykologi; de ämnena
tillhör ju inte de lättaste att sätta
sig in i.

Nu kan det invändas, att de personer
som det här kan bli fråga om är sådana,
som bakom sig har ganska lång erfarenhet
såsom lärare, och jag vill inte förneka
att detta kan vara till hjälp, men
jag är inte övertygad om att så alltid är
fallet. Det kan också vara till hinder
genom att man får svårt att slita sig loss
från invanda metoder och lätt får en kritisk
inställning till den undervisning
som meddelas vid kursen.

Meningen med kurserna är emellertid
att man skall kunna bereda vissa timlärare,
som har utfört ett gott arbete inom
slöjdundervisningen, möjlighet att vinna
en fastare anställning. Det syftet är ju
gott, och jag har ingenting att invända
mot det, men fråga är väl, om man inte
skulle kunna ge dessa lärare behörighet
utan den här kursen. Är det verkligen så,
herr ecklesiastikminister, att de som
inte gå igenom den här kursen kan anses
så mycket sämre, att en fast anställning
inte kan komma i fråga? Jag tror inte
det. Jag tror att det verkliga skälet är

behöriga övningslärare i kvinnlig slöjd

att man vill skapa en formell kompetens
för dessa lärare. Det betyder med andra
ord en formalitet, som kanhända är svår
att undgå men som icke desto mindre
kostar staten en icke föraktlig summa.

Jag vill här påpeka, att det är fråga
om vanliga lärare i kvinnlig slöjd vilka
skall handleda dessa personer, som också
är lärare i kvinnlig slöjd men saknar
pedagogiska kunskaper. För denna undervisning
på tre veckor får de ett arvode
av 3 000 kronor utöver sin ordinarie
lön, som utgår även under sommaren.
Jag tycker att 3 000 kronor för tre
veckors arbete är en synnerligen god ersättning;
jag tycker att den egentligen
är alldeles för god, om man tar hänsyn
till att kursledaren, i den mån kursen
inte hålls på den ort där vederbörande
är bosatt, därutöver också får ett traktamente,
som väl håller sig omkring 35—
36 kronor per dygn. Det är en dryg lärarkostnad
för en kurs, vars värde för
skolan kan ifrågasättas.

Jag kan som en jämförelse nämna att
lärararvodet vid de kurser i manlig slöjd
som för närvarande anordnas motsvarar
12:50 kronor per timme. Den 11—15
juni förra året pågick en kurs i Gällivare,
där lärarlönen uppgick till 12: 50
per timme — jag tycker inte det är någon
dålig timlön det heller. Samma år
pågick en kurs i kvinnlig slöjd i Axvall,
och där uppgick timlärararvodet till 25
kronor, alltså det dubbla beloppet. Såsom
jag tidigare nämnde är det inga
märkvärdiga lärarkrafter som anlitas,
inga experter på textilområdet o. d.,
utan vanliga lärare i kvinnlig slöjd.

Nu kan det naturligtvis invändas, att
man är tvungen att betala så mycket för
att över huvud taget få lärarkrafter.
Bakgrunden till dessa kursers anordnande
är ganska komplicerad. Det förelåg
vissa slitningar mellan facklärarförhundet
och skolöverstyrelsen innan de här
kurserna kom till stånd. De kvinnliga
slöjdlärarna ansåg nämligen, att kurserna
inte var av särskilt stort värde och
i varje fall inte av så stort värde, alt de

Nr B 4

Fredagen den 18 juli 1958

Svar på fråga ang. fortbildningen av icke behöriga övningslärare i kvinnlig slöjd

borde berättiga till erhållande av extra
ordinarie anställning. Detta är en sak
som faller något vid sidan om ämnet,
men orsaken till att jag nämner det är
att man inte kan frigöra sig från tanken,
att man kanhända här har gått med på
en viss överbetalning för att över huvud
taget få handledare till dessa kurser i
kvinnlig slöjd.

Under alla omständigheter tycker jag
inte, att man så lättvindigt som departementschefen
här har gjort bara skall
hänvisa till att skolöverstyrelsen har
rätt och möjlighet att fördela de anslagna
medlen på det sätt den behagar.
Han förutsätter, att överstyrelsen betalar
efter gällande normer. Jag föreställer
mig att departementet, när ett verk
begär anslag, även i någon mån tittar
litet närmare på vad anslaget skall användas
till och hur det skall fördelas.
Jag tror inte att man kan komma så
lätt ifrån detta som ecklesiastikministern
ville göra här.

Jag återvänder till vad jag nämnde i
början. Det kommer att behövas vissa
fortbildningskurser även i manlig slöjd
och jag föreställer mig att man då knappast
kan komma undan billigare, även
om man har gjort det i de kurser som
hittills har förekommit. Det kommer
knappast att vara möjligt att ha någon
differens i handledararvodet till manliga
och kvinnliga slöjdlärare.

Jag vill därför ställa den frågan till
ecklesiastikministern, om detta arvode
är normbildande eller om vi kan vänta
oss att det blir någon annan form av
kurser med annorlunda avvägda arvoden,
som dels gör det billigare för staten
och dels — och framför allt —
skipar större rättvisa mellan de manligt
och kvinnliga slöjdlärarna.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill först erinra herr
Earsson i Stockholm om att det är ett
av alla känt förhållande, att det råder

stor brist på lärare i kvinnlig slöjd.
Den diskussion som herr Larsson här
tar upp kunde han med viss framgång
ha försökt föra när riksdagen i våras
behandlade denna punkt under statsverkspropositionen.

Det är ingalunda fråga om en formalitet
när det gäller en pedagogisk kurs
på sex veckor. Jämför man med den
pedagogiska utbildning, som en del
andra kategorier av t. ex. yrkeslärare
får — en utbildning som då sker i överstyrelsens
för yrkesutbildning regi —
är sex veckor sannerligen inte någonting
som man kan vifta bort som en
formalitet eller som varande utan värde.
Läget är snarare det —■ vilket herr
Larsson också erinrade om — att facklärarförbundet
och lärarna i kvinnlig
slöjd ansåg denna kurs vara otillräcklig.
Man ville ha ännu längre tid. Då är
det en ganska halsbrytande logik från
herr Larssons sida att generöst vilja
avstå från en del av dessa sex veckor.
Detta om detta.

Sedan har vi den andra frågan om
själva ersättningen. Uppenbarligen låter
det mycket när man säger att det är
en ersättning på 3 000 kronor för en
treveckorskurs. Jag vill dock erinra om
att det på alla dessa områden finns fastställda
timarvoden, som är fixerade
efter överläggningar med lärarorganisationen.
Jag tar ett exempel. Om det gäller
ett lektionsarvode åt en läroverkslärare
för medverkan i en praktisk lärarkurs
under ferietid, så får denna
lärare 45 kronor. I detta fall är det
fråga om en yrkeslärare, och han skulle
få 25 kronor i timmen. Det är fråga om
90 timmar. Om samma lärare tar samtliga
90 timmar och vi antar att han eller
hon får 25 kronor per timme och denne
handledare dessutom råkar vara kursledare
och får kursledararvode, 750
kronor, så kommer han eller hon upp
till 3 000 kronor. Detta är dock ett arbete
som man utför på övertid eller
ferietid eller fritid eller vad man vill
kalla det.

Fredagen den 18 juli 1958 Nr B 4

Svar på fråga ang. fortbildningen av icke behöriga övningslärare i kvinnlig slöjd

Sedan går det inte till på det sättet,
herr Larsson, att ett statligt ämbetsverk
— i detta fall skolöverstyrelsen —
fastställer arvoden efter behag. Det är
en teckning av verkligheten som jag
måste protestera emot. När skolöverstyrelsen
i sina petita förra hösten ansåg
att vi behövde 63 000 kronor för ett
visst antal kurser med en viss längd
och med ett visst antal lärare, så redovisades
de ersättningar som var nödvändiga
åt lärarna. Jag accepterade i
min tur skolöverstyrelsens beräkningar
och underställde dem riksdagens prövning.
Riksdagen — och herr Larsson —
hade vid det tillfället ingenting att invända.

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Det verkar litet konstigt
när ecklesiastikministern säger att
dessa arvoden är fastställda. Jag tycker
att de varierar mycket starkt. Här har
vi t. ex. 40 övningslektioner på ett
ställe som betalas med 30 kronor. På ett
annat ställe har vi 30 lektioner som betingar
25 kronor per styck. Det är samma
lärare och samma ämne det rör sig
om. Jag förstår inte detta.

Jag nämnde i mitt förra anförande
den oerhörda skillnaden mellan arvodena
för dem, som leder komplctteringskurser
för lärare i manlig slöjd,
och arvodena för dem, som leder kompletteringskurser
för lärare i kvinnlig
slöjd. Dessa arvoden förhåller sig som
1 till 2. Det är ett mycket konstigt arvodessystem
som existerar i så fall om
det verkligen följer fastställda regler.

Jag har ryktesvis hört —• jag kan inte
svara för sanningsenligheten i ryktet —
att en slöjdlärarinna haft ett arvode på
4 000 kronor för tre veckor. Om man
verkligen går efter vissa fastställda
normer så verkar detta faktiskt egendomligt
—• eller har man kanske möjlighet
att betala litet som man tycker?

Jag kan inte komma ifrån att det
under alla omständigheter verkar som
om det skulle vara ganska kraftigt till -

tagna arvoden, och jag undrar fortfarande,
om dessa kurser verkligen har
så stort värde. När ecklesiastikministern
talar om 6-veckorskurser, menar
han en tidrymd av två år, medan jag
när jag talar om 3-veckorskurser avser
vad som sker under ett år. Dessa 3-veckorskurser kostar 3 000 kronor i lärararvoden
plus förekommande traktamenten.
På sex veckor fördelade över
två år blir kostnaden fördubblad.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Föredrogs den av herr Rimmerfors
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena angående behandlingen
av anhöriga till ungerska medborgare,
som i samband med revolten i Ungern
fängslats eller avrättats.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs herr Magnussons i Borås
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående grunderna för
framräknande av de av fångvårdsstyrelsen
offererade priserna på konfektionsvaror
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Setlerberg i
Vilske-Kleva vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
likställande av aktiebolag och ekonomiska
föreningar i avseende å den
statliga inkomstbeskattningens tyngd.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr B 4

Fredagen den 18 juli 1958

Interpellation ang. utvidgad hjälpverksamhet till de underutvecklade länderna

§ 8

Föredrogs den av herr Larsson i Hedenäset
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående utredning
av frågan om återförande av de av 1942
års militära markersättningsnämnd inköpta
och arrenderade markområdena
till de fastigheter, som de tidigare tillhörde
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs herr Hagbergs vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få
framställa interpellation till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena
i anledning av den amerikanska
interventionen i Libanon.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Interpellation ang. utvidgad hjälpverksamhet
till de underutvecklade länderna

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Kungälv (s), som
yttrade:

Herr talman! Under senare år har
hjälpen till de s. k. underutvecklade
länderna diskuterats i skilda sammanhang.
Särskilt inom organisationer med
internationella kontakter har detta varit
fallet. Bestämda tecken tyder också på
att intresset för frågan är i stigande.

Sedan lång tid tillbaka har människor
på olika vägar och med skilda motiv
bidragit med hjälp till länder, som
något missvisande kallas de underutvecklade.
Främst kan man här erinra
om svensk mission, som på frivillighetens
väg varje år samlar in bortåt 20
miljoner kronor för religiös verksamhet,
vari ingår sjukvård och skolverk -

samhet i icke ringa omfattning. Vidare
kan anföras insamlingen Sverige Hjälper
och den inom svensk kooperation
nu pågående insamlingsaktionen. Därtill
har uppvaktningar och uttalanden
gjorts av bl. a. Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund, Socialdemokratiska
studentorganisationen och Svenska
Missionsförbundets ungdom. Vid
flera tillfällen har också frågan varit
på tal i den svenska riksdagen. Man
kan också i detta sammanhang anföra
det uttalande, som gjordes vid socialistiska
internationalens möte i Köpenhamn
1956, där man beslöt att som riktmärke
för medlemsstaterna sätta »en
procent av nationalprodukten till de
underutvecklade länderna» under förutsättning
att stormakterna gick in för
samma sak. Det är också bekant att det
engelska Labour Party på sitt program
fört upp denna fråga med syfte att
verka för den i eventuell regeringsställning.

Allt detta tyder på att det finns ett
starkt och levande intresse för denna
fråga.

Emellertid verkar det allmäna intresse
som här avspeglas i vårt land
något famlande då det gäller var den
aktiva insatsen skall sättas in. Man vet
med andra ord att ett behov finns, man
är beredd att göra en insats, men man
vet inte i vilken form det skall ske. Här
vore det värdefullt om regeringen, som
har möjligheter att överblicka läget,
kunde visa på i vilka former sådan
hjälp bör lämnas. Detta kunde även vara
till ledning för frivilliga aktioner. Det
måste anses som i högsta grad önskvärt,
att beviljad hjälp verkligen kommer till
sin rätt och att den inte blir ett välmenande
slag i luften.

Framkomstvägarna torde vara flera.
Det kan bli fråga om direkt ekonomisk
hjälp utan tanke på återbetalning, men
det behöver inte nödvändigtvis bli så.
Långfristiga lån, export av maskiner på
avbetalning och dylikt kan vara att föredra.
Vidare kan det också bli fråga om

Fredagen den 18 juli 1958

Nr B 4

Interpellation ang. utvidgad hjälpverksamhet till de underutvecklade länderna

sjukvårdande och allmänt kulturell
verksamhet.

En faktor att räkna med i denna fråga
är hur vårt ställningstagande ter sig internationellt.
Eftersom det görs gällande,
att vi inte kan öka vår hjälp så länge
som andra stater, och då främst stormakterna,
inte gör sammalunda, måste
vi bli oerhört bundna. Här måste det,
menar jag, undersökas om det inte finns
framkomliga vägar vid sidan om FN. I
varje fall bör så ske tills vidare. Vår nation
bör knappast nöja sig med att enbart
hänga med i det internationella
sammanhanget. Med ca 8 miljoner kronor
per år, d. v. s. något mer än en krona
per år och innevånare, befinner vi oss
f. n. på fjärde plats internationellt sett.
Mot bakgrunden av vad som tidigare
sagts måste dock vår insats ändå anses
vara otillfredsställande.

Givetvis kommer, hur stor denna insats
än kan bli från vårt lands sida, denna
hjälp att te sig liten i jämförelse med
behovet. Å andra sidan kan vi knappast
stillatigande se hur svårt många människor
har det utanför våra gränser utan
att åtminstone i någon mån bringa hjälp.
Uppgifter cirkulerar i debatten som pekar
på, att cirka två tredjedelar av världens
befolkning lever på svältgränsen
och att många människor dör av brist
på föda. Som neutral nation med en av
världens högsta levnadsstandard bör vi
här gå före.

Sverige måste också, tillsammans med
våra nordiska grannländer, ha större
möjligheter i detta stycke än andra stater.
Vårt land kan knappast misstänkas
för några dåliga biavsikter. Misstankar
för mindre goda syften i samband med
ekonomisk hjälp, verkliga eller inbillade,
har utan tvekan sin psykologiskt negativa
betydelse givare och mottagare
emellan.

Vi befinner oss f. n. i en statsfinansiell
situation, som knappast inbjuder till
ökade utgifter och än mindre till att
ställa ut växlar på framtiden. Å andra
sidan befinner vårt land sig i en privi -

legierad ställning. Vårt folk är inte ett
fattigt folk utan en rikemansklass i förhållande
till dessa nationer.

Det är det senare som gör, att jag ändock
vill aktualisera frågan här i riksdagen
genom en interpellation till regeringschefen.

Under hänvisning till det allmänna
resonemang som förts här ovan får jag
härmed anhålla om andra kammarens
tillstånd att till hans excellens statsministern
få framställa följande interpellation: Är

regeringen villig att på allvar undersöka
de ekonomiska möjligheterna
till ett vidare och väsentligt större
svenskt bistånd till de s. k. underutvecklade
länderna och i så fall

i vilka former och under vilka förutsättningar
ämnar regeringen föreslå sådan
hjälp?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr B 7, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr B 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion m. in.,
nr B 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
civildepartementets verksamhetsområde,
nr B 14, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen B gjorda fram -

Nr B 4

Fredagen den 18 juli 1958

ställningar under Utgifter å driftbudgeten
för budgetåret 1958/59, För flera
huvudtitlar gemensamma frågor, jämte
i ämnet väckta motioner,

nr B 26, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr B 38, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående statlig borgen för
lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget
jämte i ämnet väckta motioner,

nr B 39, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1958/59 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården m. m.
jämte i ämnet väckta motioner,

nr B 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m. jämte i ämnet
väckt motion,

nr B 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag till strålskyddsverksamhet
m. m. för budgetåret
1958/59 m. m. jämte i ämnet väckta motioner,

nr B 42, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående organisationen av
statens institut för folkhälsan m. m.
jämte i ämnet väckta motioner,

nr B 43, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen avser reservpensionsförmåner
inom försvaret,
nr B 44, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen avser vissa
kostnader m. m. vid omstationering av
statstjänstemän,

nr B 45, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse

angående verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen avser allmänna
resereglementet m. in.,

nr B 46, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen avser utrikes
tjänsteresor, och

nr B 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställning
angående vissa avsättningar
till budgetutjämningsfonden samt ianspråktagande
av vissa medel från samma
fond för avbetalning å statsskulden;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr B 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av punkten 3
av övergångsbestämmelserna till förordningen
den 23 november 1956 (nr 554)
om investeringsavgift för år 1957, och
nr B 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften;

bankoutskottets utlåtanden och memorial
:

nr B 1, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande statens stöd
till utbyggnad av skogsindustrien i
Norrland,

nr B 2, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning med
förslag till ändring i reglementet för
riksgäldskontoret,

nr B 3, angående regleringen för budgetåret
1958/59 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk in. in.,
och

nr B 4, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för firandet av 150-årsminnet av 1809 års regeringsforms
tillkomst;

första lagutskottets utlåtanden:
nr B 1, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ratifikation av
europeisk utlämningskonvention,

nr B 4, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om änd -

Fredagen den 18 juli 1958

Nr B 4

ring i slutbestämmelserna till luftfartslagen
den 6 juni 1957 (nr 297),

nr B 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om kvinnas
behörighet till prästerlig tjänst,
m. m., och

nr B 9, i anledning av väckt motion
om bättre skydd för den enskilde mot
offentlighet av menliga uppgifter i personundersökning
i brottmål;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr Bl, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring av 6 § familjebidragsförordningen
den 29 mars 194G
(nr 99), dels ock i ämnet väckt motion,
nr B 8, i anledning av väckt motion
om svensk ratificering av 1951 års internationella
konvention angående likalönsprincipen,
m. in., och

nr B 9, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 59 § arbetarskyddslagen; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr Bl, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 12 maj
1917 (nr 189) om expropriation m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner, och
nr B 2, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 27 juni
1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar, dels
ock i ämnet väckt motion; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr B 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående dispositionen av
vissa kronolägenheter, m. m.,

nr B 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar in. in. jämte i
ämnet väckt motion,

nr B 6, i anledning av väckta motioner
rörande ändrad anslagsanvisning
för budgetåret 1958/59 till avlöningar,
omkostnader och kostnader för särskilda
planeringsåtgärder vid lantbruksnämnderna
samt till bidrag till jordbrukets
rationalisering, och

nr B 7, i anledning av väckt motion
angående anslag till täckdikning å Sunne
försöksgård.

§ 12

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr B 49, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen B framlagda
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1958/59;

nr B 50, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr B 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret

1957/58, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

B 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret

1957/58, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr B 53, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret

1957/58, i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr B 54, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. in.;

nr B 55, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående förflyttning av

Söderbygdens vattendomstol;

nr B 56, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket
in. m.;

nr B 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående vissa
tjänster vid kommunikationsverken;

nr B 58, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av

Nr B 4

Tisdagen den 22 juli 1958

vissa avtal om förvärv och överlåtelse
av fastigheter m. m.; samt

nr B 59, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1958/59 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.34.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 22 juli

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 15 och
den 16 innevarande juli.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Till

Andra kammarens kansli

Härmed intygas, att andra kammarens
talman Patrik Svensson, f. 19/12
1895, sedan den 13/7 1958 på grund av
sjukdom vårdas på Karolinska sjukhusets
medicinska klinik. Han beräknas
vara sjuk minst ännu en vecka.

G. Birke
Med. dr
t.f. överläkare

Härmed intygas att redaktör Yngve
Hamrin, som under tiden 21/4—23/5
1958 vårdats å härvarande med. avd.
under diagnosen Infarctus myocardii,
tillråtts vila från riksdagsarbetet från
och med den 21/7 1958 t. o. m. 9/8 1958.

Jönköping den 15/7 1958

Carl Cöster
t.f. las.läk., med. avd.

Herr talmannen beviljades ledighet
från och med den 13 innevarande månad
tills vidare.

Herr Hamrin, som vid kammarens
sammanträde den 18 nästlidna juni erhållit
ledighet från riksdagsgöromålen
till och med den 14 juli, beviljades nu
fortsatt ledighet till och med den 9 instundande
augusti.

§ 3

Svar på interpellation ang. principerna
vid utnämningar till högre tjänster inom
utrikesförvaltningen

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:

Ledamoten av denna kammare herr
Heckscher har till mig riktat följande
interpellation:

»Vilka grundsatser tillämpar regeringen
vid utnämningar till de högsta
tjänsterna inom utrikesförvaltningen,
särskilt i sådana fall där till beskickningschefsposter
eller motsvarande befattningar
utses personer utanför utrikestjänsten?» Till

svar på interpellationen får jag
anföra följande.

Efter några inledande reflexioner om
handelspolitikens roll inom utrikesförvaltningen,
som jag tills vidare inte har

Tisdagen den 22 juli 1958 Nr B 4

Svar på interpellation ang. principerna

utrikesförvaltningen

anledning stanna vid, gör interpellanten
följande uttalande:

»Under de allra senaste åren har det
i några fall förekommit att till sändebud
utsetts personer som hämtats icke
från den diplomatiska tjänsten utan
från andra kretsar, närmast med inre
politisk meritering.»

Interpellanten vill alltså göra gällande
att det är en helt ny praxis, som regeringen
inlett, vid besättande av sändebudsposter
när den ibland utsett personer
utanför karriären. Ifall interpellanten
hade gjort mer ingående historiska
forskningar skulle han dock ha funnit
att denna praxis ingalunda härstammar
från de senaste åren. Jag har roat mig
med att göra ett stickprov från åren
1910—1925 på personer i sändebuds eller
motsvarande ställning som vid sin
utnämning icke tillhörde utrikestjänsten.
Jag fann mer än ett dussin sändebud
och generalkonsuler av denna kategori.
Kanske det intresserar interpellanten
att höra namnen: två bröder Wallenberg
av den bekanta bankirfamiljen,
Lagercrantz, Hultgren, David Bergström,
Elmquist, Giinther d. ä., af Wirsén,
Brändström, Palmstierna, Ehrensvärd,
Adlercreutz, Lamm, Lilliehöök.
Uppräkningen är ofullständig.

Nej, herr Hecksclier, det har inte varit
ovanligt att till sändebud eller motsvarande
befattningar utnämnts personer
från kretsar utanför utrikesförvaltningen.

Interpellanten fortsätter sin framställning
med medgivandet att en dylik friare
utnämningspolitik ibland kan vara
motiverad. Han är vänlig nog att bistå
mig vid besvarandet av interpellationen
genom att själv tala om i vilka fall det
är tillåtligt att gå utanför utrikesförvaltningen
vid tillsättning av chefsposter.
För det första: om den utnämnde representerar
en kompetens, som är särskilt
viktig för den ifrågavarande tjänsten
men som saknas bland karriärens egna
befattningshavare, finns det intet skäl
2 — Andra kammarens protokoll 1958.

vid utnämningar till högre tjänster inom

till några invändningar. För det andra
kan det någon gång vara motiverat att
till beskickningschef utses en person
med särskilda kontakter i det land där
han eller hon ackrediteras.

Interpellanten vill alltså inte bestrida
att det kan finnas goda skäl att emellanåt
blanda upp personalen inom denna
förvaltning med krafter utanför karriären.
Och det vore väl häpnandsväckande
om i eu modärn demokrati som i Sverige
byråkratien skulle utgöra en sluten
kast, vari ingen får inträda utan att ha
passerat graderna. Den svenska förvaltningen
över huvud har sedan rätt
lång tid tillbaka alltemellanåt fått friska
tillskott utifrån. Lekmän har trängt
in bland specialisterna. Det fanns en
tid då även regeringen, såsom förvaltningens
högsta topp, ansågs böra bestå
av idel byråkrater. Den förändring
som successivt skett har börjat uppifrån
i och med ökade parlamentariska inslag
i regeringen och med parlamentarismens
segertåg. Så småningom ansågs det
riktigt och naturligt att även till andra
ledande poster inom förvaltningn emellanåt
utse lekmän. Från sina utsiktsposter
har de vissa möjligheter att avbyråkratisera
en underordnad personal som
lätt stelnar i invand rutin och kanske i
stor utsträckning saknar kontakt med
och erfarenhet av det samhälle som tjänstemännen
är till för att tjäna.

Dessa synpunkter är självklara för det
nutida demokratiska Sverige. Om det
gäller att tillsätta t. ex. en landshövding
eller en chef för ett administrativt verk,
är det stundom önskvärt att välja lekmän,
i bemärkelsen av personer som
inte har genom föregående verksamhet
och utbildning specialiserat sig för tjänsten.
Det är självklart att regeringen
därvid söker finna kvalificerade personer
som passar för den uppgift, varom
det är fråga. Men det brukar sällan vara
så att det finns bara en person i landet
som besitter nödiga kvalifikationer för
en viss tjänst. Bör man då i likhet med

Nr H 4

Nr B 4

Tisdagen den 22 juli 1958

Svar på interpellation ang. principerna vid

utrikesförvaltningen

interpellanten uppställa den principen
för utnämningspolitiken att en utomstående
ej bör komina i fråga, så länge
det finns kompetenta personer inom
verket? Den ståndpunkten skulle leda
till att exempelvis en generaldirektör
inte kunde hämtas utifrån, så länge det
funnes byråchefer att tillgå inom verket
som ägde kompetens för uppgiften, önskemålet
att få in lekmannaelement i vår
byråkrati skulle sällan kunna realiseras,
ifall prioritet konsekvent tillerkändes
verkets egna kompetenta tjänstemän.

Interpellationen innehåller också en
utläggning av de risker för rekryteringen
som kan ligga däri att de högsta befattningarna
— de är som bekant talrika
— icke helt reserveras för utrikesförvaltningens
egna tjänstemän. Särskilt
finner interpellanten det betänkligt om
någon kan få det intrycket — han säger
inte direkt att han själv hör till dessa
iakttagare — att viktiga beskickningschefsposter
eller motsvarande användes
som partibelöningar, under det att sådana
tjänstemän som hyser en annan politisk
ståndpunkt än regeringens eller som
eljest visar prov på självständighet i
åsikter blir förbigångna eller hänvisade
till mindre lockande befattningar.

Vill herr Heckscher med dessa insinuanta
formuleringar låta förstå att personer
som saknat erforderliga kvalifikationer
blivit på senare tid utnämnda till
sändebud såsom belöning för sina förtjänster
om det socialdemokratiska partiet?
Jag vill tro att ordet partibelöning
i detta sammanhang använts av tanklöshet.
Men jag fruktar att herr Heckscher
har den enkla ståndpunkten att, om det
är ett fel att ta in en utomstående vid
besättande av en högre post inom utrikestjänsten,
så är felet dubbelt större,
om den utnämnde är socialdemokrat.

Det är konservativ uppfattning av gammalt
känt märke.

Men den tiden är förbi, herr talman,
då tillhörighet till det socialdemokratiska
partiet diskvalificerade en person

utnämningar till högre tjänster inom

för vare sig utrikestjänsten eller annan
svensk förvaltning. Även socialdemokratiska
lekmän, med eller utan inrikespolitisk
meritering, är emellanåt önskvärda
på ledande förvaltningsposter.
Därvid kan inte utrikestjänsten vara undantagen,
så mycket mindre som det yrket
i så utpräglad grad är inriktat på
politiska spörsmål. Socialdemokrater är
och kommer med all sannolikhet länge
att förbli sällsynta fåglar bland de svenska
diplomaterna. Men det vore befängt
om de helt saknades på viktiga poster
inom denna gren av förvaltningen.

I anslutning till ordet partibelöning
gjorde interpellanten en antydan i samma
insinuanta form om risken för tjänstemän,
som hyser en annan politisk
ståndpunkt än regeringens eller som eljest
visar prov på självständighet, att
bli förbigångna eller hänvisade till
mindre lockande befattningar. Jag vet
sannerligen inte vad interpellanten syftar
på. Jag har i varje fall under mina
13 år i följd som utrikesminister inte
haft nöjet att bland mina medarbetare
inom UD i den ifrågavarande tjänstegraden
mig veterligt ha några partivänner,
om jag undantar en kabinettssekreterare
och en avdelningschef, den sistnämnde
tillhörande karriären från början och
utnämnd före min tid. Vad angår interpellantens
omsorg om diplomatiska tjänstemäns
självständighet och politiska
ståndpunkt vill jag blott göra den anmärkningen
att en regering aldrig kan
tolerera att dess sändebud driver en annan
politik än den som regeringen genom
sina instruktioner anbefallt.

Jag har i likhet med interpellanten
undvikit alt gå in på aktuella utnämningsärenden
med hänsyn till stadgandet
i § 90 regeringsformen. Men det kan
inte vara förbjudet att belysa innebörden
av de regler interpellanten själv
uppställt i detta ämne med några konkreta
exempel från långt tillbaka i tiden.

Dag Hammarskjölds utnämning till
kabinettssekreterare skulle med herr

Tisdagen den 22 juli 1958

Nr B 4

Svar på interpellation ang. principerna

utrikesförvaltningen

Heckschers grundsatser tydligen ha varit
obehörig. Man kan ju inte påstå att
det saknades kompetenta personer för
posten inom utrikestjänsten. Detsamma
gäller om utnämningen till samma post
av Arne Lundberg, numera chef för
LKAB. Mycket riktigt fick jag också en
i oklanderligt konstitutionella former
klädd anmärkning mot denna utnämning
såsom grundlagsstridig, framställd
av en partivän till hr Hecksclier. Och
jag kan inte se annat än att även riksbankschefen
Bööks utnämning på sin
tid till sändebud i Canada måste med
interpellantens regler anses obehörig.
Dessa exempel torde räcka som illustration
av reglernas konsekvenser.

Jag har härmed, herr talman, sökt belysa
det ämne interpellationen gäller,
både genom att direkt angiva mina och
regeringens synpunkter i saken och genom
kritik av vissa av interpellanten
framställda teser.

Härefter anförde:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret. Det var särskilt älskvärt att utrikesministern
inte har dröjt utan svarat
redan nu, trots att han självfallet är
pressad av andra, viktigare uppgifter.

Däremot måste jag bekänna en viss
förvåning över svarets utformning. De
känsloladdade uttryck och formuleringar,
som utrikesministern i dag använder
i en personfråga, åt vilken han valt att
ge en partipolitisk tolkning, står i skarp
kontrast mot vad man blivit van att höra
av honom. I frågor, där enligt andras
mening ett något starkare känslomässigt
engagemang kunde vara på sin plats,
använder exellensen ständigt svala och
opersonliga uttryckssätt. Det är överraskande
att han i dag uttrycker sig så
fullkomligt annorlunda.

Går man till svarets sakliga innehåll
kan det kanske närmast betecknas som
svårgripbart. Den polemiska kraften nr

vid utnämningar till högre tjänster inom

imponerande, men polemiken tar så stor
plats att man har svårt att se vad utrikesministern
egentligen vill ha sagt.

I svaret anförs en del uppgifter från
åren 1910—1925. De är ingalunda förvånande.
Snarare blir man överraskad
över att inte utrikesministern fullföljde
sina historiska framställningar några år
längre fram. Finns det inga fall att åberopa
från exempelvis senare hälften av
1920-talet? Allt detta har ju emellertid
föga eller intet med saken att göra. De
nämnda exemplen ligger så långt tillbaka
att de endast är av historiskt intresse.
Dessutom kommer hans execellens
självfallet ihåg, att rekryteringsförfarandet
till diplomattjänsten lades om
1919, då utrikesdepartementets antagningsnämnd
inrättades. För de högre
tjänsterna kunde denna förändring
knappast ha någon verkan förrän betydligt
senare än den period excellensen
talar om.

Nu avser* interpellationen emellertid
inte historiska upplysningar, hur intressanta
de än må vara, utan vad som sker
i våra dagar. Jag vågar utgå från att utrikesministern
och regeringen har några
grundsatser, som de tillämpar på det
här området. Många väntar på en klar
formulering av de grundsatserna. I avvaktan
härpå har jag vågat tillåta mig
att göra några antydningar om min egen
mening i frågan. Redan nu får det kanske
understrykas, att denna mening inte
i och för sig innebär något avvisande av
att man då och då rekryterar utanför
den vanliga karriären. Men en vanlig
riksdagsman kan naturligtvis inte göra
anspråk på att kunna formulera sina
tankar när det gäller utrikestjänsten med
samma skicklighet som en utrikesminister
med liingre tjänstetid än någon annan
i världen. Det är diirför föga överraskande
att hans excellens kunnat misstolka
de antydningar jag vågade göra. Sådant
får man ta med ro, och jag ber att
få återkomma till vissa punkter i den
delen.

20 Nr B 4 Tisdagen den 22 juli 1958

Svar på interpellation ang. principerna vid utnämningar till högre tjänster inom
utrikesförvaltningen

Däremot kan det kanske tillåtas mig
att redan nu reagera mot uttrycket »insinuant»,
som hans excellens utrikesministern
använder ett par gånger i sitt
svar. Ord av den sorten blir gärna en
bumerang som återfaller på den som
begagnar den. I min interpellation talade
jag om att det förekommer misstankar
om att tjänster av detta slag användes
som partibelöningar. Vill hans excellens
förneka att sådan misstankar
förekommer och att de är ganska utbredda?
Det cirkulerar exempelvis för
närvarande en replik, som lagts i munnen
på en mycket framstående f. d.
diplomat och som t. o. m. funnit sin väg
till pressen. Den handlar om en av de i
pressen diskuterade utnämningarna och
går ut på, att om den inte kan motiveras
med partipolitiska skäl så är den
fullständigt oförklarlig. Tycker hans excellens
att det är bra eller ens likgiltigt
att sådana omdömen sprides?

Det förefaller svårt att förstå varför
utrikesministern inte begagnar tillfället
att en gång för alla göra slut på sådant
tal genom en klar och enkel redogörelse
för de grundsatser regeringen följer
— utan känsloutbrott och utfall åt höger,
om också inte åt vänster. För min
del kan jag försäkra hans execellens att
det varken angår eller intresserar mig
om vederbörande är socialdemokrat eller
inte, bara det är fråga om den för
uppgiften mest lämplige. Man borde ju
inte tala om sig själv, men efter hans
excellens utrikesministerns ord om insinuationer
kan jag kanske ändå få säga
en liten sak. Också jag har ibland haft
tillfälle att medverka vid val av medarbetare
eller efterträdare. Jag har därvid
ofta vänt mig till socialdemokrater och
rätt sällan till högermän. Ibland har jag
sökt övertala socialdemokrater, och det
är inte mitt fel att de sagt nej.

Utrikesministern har hängt upp sig på
ordet »kompetens», som använts i interpellationen.
Det är självfallet här inte
fråga om de för enviss tjänst nödvändiga

minimikraven. Jag har inte velat göra
en distinktion av den typ som man gör i
akademiska sakkunnigutlåtanden, även
om det kanske hade legat nära till hands
när en professor talar till en äldre kollega.
Blir det hela möjligen klarare om
det uttrycks så, att den fria utnämningspolitiken
är motiverad om den tillför utrikestjänsten
personer som har större
lämplighet för en viss uppgift än de har
som finns i karriären? När utrikesministern
nämnt så många exempel kan kanske
också jag få illustrera min mening om
vad som är en riktig och motiverad utnämning
utanför karriären. Det var det
när fru Alva Myrdal utsågs till sändebud
i New Delhi. Hon hade erfarenhet som
hög tjänsteman i två stora internationella
organisationer och hade därunder
vunnit särskilt goda kontakter just med
Indien. De egenskaperna var mig veterligt
inte representerade inom utrikesförvaltningen
vid den tid då hon utnämndes.
Med hänsyn till regeringsformens
föreskrifter avstår jag från diskussion
av de fall, där regeringens utnämningspolitik
förefaller mera svårbegriplig,
men det givna positiva exemplet kanske
ändå kan klargöra innebörden av min,
det skall gärna erkännas, ofullkomliga
formulering.

Hans excellens utrikesministern säger
sig inte ha anledning att stanna vid vad
som i interpellationen sagts om de handelspolitiska
uppgifterna. Det är synd,
ty det är en kärnfråga då det gäller utrikestjänstens
rekrytering i våra dagar.
Kanske är det viktigaste av allt därvidlag
att just tillgodose kravet på handelspolitisk
kompetens. Har utrikesministern
verkligen ingenting mer att säga på
den punkten?

Ett annat exempel på misstolkning är
det när utrikesministern i svaret talar
om förmodanden — som inte heller är
mina — att tjänstemän med eu annan
inställning än regeringens skulle bli eftersatta.
Det är självklart att ett sändebud
inte kan få driva en annan politik

Tisdagen den 22 juli 1958 Nr B 4

Svar på interpellation ang. principerna vid utnämningar till högre tjänster inom
utrikesförvaltningen

än den regeringen i sina instruktioner
anbefallt. Den här gången är det jag som
inte förstår vad utrikesministern syftar
på. Vad det gäller är emellertid de påståenden
som cirkulerar, att en befatt
ningshavare skulle komma i onåd därför
att hans rapporter utgår från en annan
uppfattning än regeringens. Jag får
upprepa att jag härvidlag inte är i tillfälle
att påstå någonting, i synnerhet
som jag inte har tillgång till de politiska
rapporterna. Men det är ett faktum att
dylika påståenden cirkulerar, och jag
beklagar att utrikesministern inte begagnar
tillfället att deklarera att våra sändebud
utan räddhåga bör få uttrycka sin
mening i rapporter till regeringen -—
också i de rapporter som skall delges
utrikesnämndens ledamöter.

Får jag till slut bara sammanfattningsvis
upprepa, att jag är tacksam för att ha
fått interpellationen besvarad men beklagar
att den framställda frågan däremot
i stort sett kvarstår obesvarad. Vi
vet alltjämt mycket litet om vilka grundsatser
regeringen följer i dessa ärenden,
och det är synd, ty det skulle ha rensat
luften om dessa grundsatser blivit klart
och otvetydigt formulerade.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag har inte många randanmärkningar
att göra till herr Heckschers
inlägg just nu. Vad beträffar mina
tonfall får jag väl själv bestämma om jag
vill anlägga det ena eller andra tonfallet
i mina uttalanden; därvidlag tar jag
ingen lektion av herr Hechscher.

Herr Heckscher bestrider att han använt
insinuanta formuleringar i sin interpellation.
Om en riksdagsman fäster
riksdagens uppmärksamhet på att man
kan få den misstanken, att posterna
inom utrikesförvaltningen användes som
partibelöningar, eller om ban framhåller
all den uppfattningen kan spridas,
alt sådana tjänstemän, som intar eu an -

nan politisk ståndpunkt än regeringen
eller eljest visar prov på självständighet,
blir förbigångna, och detta inte är insinuationer,
då måste jag erkänna att jag
inte vet vad som skall anses vara insinuationer.

Herr Heckscher efterlyste en utläggning
av de positiva grundsatser regeringen
följer vid utnämningar. Mot bakgrunden
av det svar jag här givit är det
väl ganska självklart att regeringen försöker
finna lämplig person till lämplig
plats, men det lär inte vara möjligt
att formulera denna princip i sådana
bestämda kompetensvillkor som herr
Heckscher tycks ha i tankarna. Jag vill
erinra om att herr Heckscher utgår
ifrån att det är något mycket uppseendeväckande
att till ledande poster inom
utrikesförvaltningen tas personer från
annat håll än utrikesförvaltningen. Som
jag framhöll i mitt interpellationssvar
är ju herr Heckschers utgångstes att det
är något abnormt att det under de allra
senaste åren förekommit att till sändebud
utsetts personer som hämtats, icke
från den diplomatiska tjänsten utan från
andra kretsar, närmast med inrepolitisk
meritering. Detta var alltså herr Heckschers
utgångspunkt, och det är mot
bakgrunden därav som jag tillåtit mig
att ge en litet bredare framställning av
hur regeringen ser på förhållandet mellan
specialister och lekmän, om jag får
uttrycka mig så.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Vad beträffar talet om
insinuationer får jag kanske upprepa
vad jag nyss sade om bumeranger. Om
en riksdagsman till riksdagens kännedom
bringar rykten, som faktiskt är i
omlopp, kan det omöjligen vara någon
insinuation, utan det iir bara ett konstaterande.
Det skulle kanske rent av kunna
vara till fördel till och med för regeringen,
alt dylika rykten kommer
fram i en debatt i riksdagen, så att man

Nr B 4

Tisdagen den 22 juli 1958

Svar på fråga ang. läsårets olika längd

kan få tillfälle att diskutera dem och regeringen
kan få framföra sin ståndpunkt,
i stället för att de bara cirkulerar löst i
de allmänna samtalen.

Sedan konstaterar jag igen för det
första att utrikesministern alltjämt
ingenting har att säga om den handelspolitiska
meriteringen och för det andra
att utrikesministern tydligen menar att
de grundsatser som regeringen här tilllämpar
är av den arten att de inte kan
ges någon uttrycklig formulering. Att
det inte kan vara fråga om absoluta
kompetensvillkor är ju ganska självklart,
men jag hade föreställt mig att
hans excellens utrikesministern med sin
erkända formuleringsskickligliet ändå
skulle kunna ge en något mera positiv
formulering åt de grundsatser som här
tillämpas. Det har han inte gjort, och det
återstår då bara att konstatera detta faktum.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Herr Heckscher vill alltså
nu förklara, att han själv inte alls ansluter
sig till den uppfattning som enligt
cirkulerande rykten skulle råda, nämligen
att det är fråga om partibelöningar
och om åsidosättande av tjänstemän på
grund av deras politiska inställning i
förhållande till regeringens. Då hade
han kanske lämpligen bort säga: »Enligt
min mening är dessa misstankar naturligtvis
ogrundade.»

I mitt anförande nyss glömde jag att
säga, att jag inte riktigt vet vad herr
Heckscher åsyftar med påståendet att
tjänstemännen inte skulle få rapportera
vad de finner för gott. Jag vet mig aldrig
ha ingripit i någon tjänstemans rapportering
eller gett några direktiv hur han
skall rapportera.

Vad beträffar frågan om den handelspolitiska
meriteringen är ju förhållandet
det, att en del poster inom utrikesförvaltningen
är mer eller mindre utpräglat
handelsbetonade, och till dem

i folkskolor och läroverk

försöker man givetvis få handelspolitiskt
kvalificerade personer. På andra ställen
kan det tänkas, att vissa tjänstemän
är handelspolitiskt orienterade och andra
mera politiskt orienterade. Då är det
inte nödvändigt att chefen är särskilt
handelspolitiskt kvalificerad. Har han
vid sin sida ett råd, som är speciellt
handelspolitiskt meriterad, kan denne
helt ersätta chefens bristande orientering
på det handelspolitiska området.
Hela denna fråga är ganska självklar.
Man försöker alltså se till att beskickningarna,
i den mån de har handelspolitiska
intressen, också förses med handelspolitiskt
kvalificerade personer.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Hans excellens utrikesministern
meddelade vad han ansåg att
jag borde ha skrivit i min interpellation.
Jag vill med anledning därav citera vad
det verkligen står: »Hos allmänheten
kan det likaså uppstå misstankar, som
även om de är obefogade likväl minskar
förtroendet för utrikesförvaltningen.»

För min del kan jag i brist på närmare
förklaring beträffande regeringens
grundsatser varken bestrida eller bekräfta
de påståenden som cirkulerar,
och det är detta som är det beklagliga
intrycket av denna diskussion.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. läsårets olika längd
i folkskolor och läroverk

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Fröken Vinge har frågat,
om jag har för avsikt att vidtaga
åtgärder för att minska de olägenheter,
som i åtskilliga skoldistrikt vållas föräldrar,
lärare och myndigheter av att
läsåret har olika längd i folkskolor (enhetsskolor)
och läroverk.

Tisdagen den 22 juli 1958

Nr B 4

Svar på fråga ang. läsårets olika längd i folkskolor och läroverk

Denna fråga berör komplicerade problem.
Jag anser mig emellertid i korthet
böra svara följande.

Skolkommissionen föreslog på sin tid,
att enhetsskolans läsår skulle fastställas
till 39 veckor, och detta förslag godtogs
av 1950 års riksdag. Så sent som år 1952
beslöt riksdagen, att en enhetlig lästid
av 39 veckor skulle gälla i folkskolan.
Detta beslut kan inte ändras utan att frågan
på nytt underställes riksdagen.

Vid allmänna läroverk och högre kommunala
skolor omfattar läsåret sedan
gammalt 38 veckor, vartill kommer tiden
för inträdes- och flyttningsprövningar.

Den praktiska tillämpningen av gällande
bestämmelser om olika läsår för
skilda skolformer har — som fröken
Vinge antyder — obestridligen medfört
olägenheter på vissa håll, där man inte
utnyttjat de möjligheter till samordning,
som faktiskt redan finns. Även om betydelsen
av dessa olägenheter inte bör
överdrivas, anser jag det som ett starkt
önskemål att helt samordna läsårslängden
för samtliga allmänna skolformer.

Kunde man då inte generellt öka läsårets
längd vid de högre skolorna? Sambandet
mellan läsårets längd och lärarnas
reella tjänstgöringsskyldighet innebär
bl. a. att en sådan ökning knappast
kan genomföras utan överenskommelse
med vederbörande lärarorganisationer.
Man måste också ta hänsyn till att inträdes-
och flyttningsprövningarna kräver
sin tid, för både lärarna och ett ganska
stort antal elever.

Om man i stället vill åstadkomma enhetlig
läsårslängd genom att korta av
läsåret i folkskolan, möter andra problem.
Jag vill här endast erinra om att
riksdagen senare kommer att få ta ställning
till ett motionsledes väckt yrkande
om utredning av frågan om införande av
femdagarsvecka i skolarbetet.

Enligt min mening bör vi nu i första
hand avvakta resultatet av de väsentligen
förbättrade möjligheter till samordning
som kommer att föreligga sedan
skolstyrelsereformen trätt i kraft den 1

juli i år. När planerings- och utredningsarbetet
på skolans område fortskridit ytterligare,
vill jag gärna återkomma med
ett förslag i ärendet, som på längre sikt
kan innebära en fullt tillfredsställande
lösning.

Vidare anförde:

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka ecklesiastikministern
för svaret på min
enkla fråga.

Jag vet att statsrådet var beredd att
besvara frågan redan den 28 april, men
detta gick ju då inte för sig, eftersom
kammaren den dagen hade en del annat
att tänka på. När statsrådet nu dröjt
så långt in på sommarriksdagen med besvarandet,
hade jag nog hoppats att han
här skulle ha haft litet flera synpunkter
att redovisa än dem som kom till uttryck
i ett skoltal som statsrådet höll och som
redovisades i pressen för ett par månader
sedan.

Om det blir vackert väder i slutet av
augusti, får vi säkert runtom i skolstyrelserna
en hel del kritik från föräldrar,
som måste flytta in till staden när de
yngsta av barnen skall ha upprop i folkskolan,
varefter de äldre barnen, som
kommit upp i realskolan, får gå och slå
dank flera dagar i staden. Statsrådet
delar ju uppfattningen, att det är olägenheter
med de nuvarande arrangemangen,
och därför behöver jag nog inte orda
mera om dessa familjernas synpunkter.
Men det finns så många andra olägenheter.

Vi kan inte komma ifrån att .skolan
med den kortaste lästiden i viss mån
verkar mest attraktiv, och det rimmar
dåligt med den allmänna skolpolitik,
som statsrådet och jag också är överens
om. Vi har nu fått en enhetlig skolledning
i kommunerna, och meningen var
ju då att man på ett effektivare sätt skulle
samordna användningen av lärare
och lokaler. Men det har blivit ganska
trassligt, då skolorna liar olika lästid.

Nr B 4

Tisdagen den 22 juli 1958

Svar på fråga ang. läsårets olika längd

Jag talar inte om yrkesskolorna, som
har speciella förhållanden, utan begränsar
mig till folkskola och läroverk.

Statsrådet nämner femdagarsveckan.
Ja, när vi kommer dit blir det under alla
omständigheter svårlösta problem, men
första villkoret för att man skall kunna
komma till rätta med dessa är väl, att
man har samma lästid att utgå från.

Nu skall tacksamt noteras, att Kungl.
Maj:t i något fall har givit dispens, så
att en avdelning på enhetsskolans högstadium,
som har undervisningen förlagd
till realskolans lokaler, fått 38 veckors
lästid, men det är ju en halvmesyr.
Den tanke som ligger bakom min enkla
fråga är inte att undervisningstiden i
läroverken skall förlängas utan att den
lektionsbundna tiden i folkskolan skall
kunna förkortas till 38 veckor, så att
eleverna alltså får 38 veckor i skolan
men lärarna är skyldiga att arbeta i skolans
tjänst 39 veckor. Då kan det ju inte
bli fråga om någon kollision med civildepartementet.

Om vi först tänker på enhetsskolans
högstadium, får vi ju ha i minnet, att det.
ovillkorligen går åt samma tid för ämneslärarna
där som för lärarna i realskolan
att förbereda årets arbete. Lärarna
skall se till att institutionerna är i
ordning o. s. v., och vid terminens slut
behöver man ha tillfälle att hålla betygskollegium
också i enhetsskolan. Men så
är det då flyttningsproven, som det sägs
att man bara har i realskolan. Vi kan väl
dock inte komma ifrån, att det även på
enhetsskolans högstadium händer, att
en och annan elev sackar efter i undervisningen
och ställs inför valet att läsa
upp sig på sommaren, gå om klassen eller
byta linje. Och om en elev försökt
läsa upp sig, är det väl nödvändigt att
ordna någon form av kunskapsprov, vad
det nu än formellt skall kallas för. Man
gör varken eleven själv eller hans kamrater
någon tjänst genom att låta honom
eller henne gå i en avdelning, där vederbörande
inte kan följa med på grund av
bristande förkunskaper. Det vore verk -

i folkskolor och läroverk

lighetsfrämmande att blunda för detta.

Men också när det gäller låg- och mellanstadiet
finns i stor utsträckning behov
av att samla lärarna, innan eleverna
samlas. Har man nya lärare, vill skolledaren
säkert få tillfälle att instruera
dem. Jag tror att det inte minst ur disciplinsynpunkt
är mycket viktigt att allt
är i ordning i klasserna, när dessa samlas.

Det finns ett speciellt skäl som gör att
jag velat aktualisera denna sak, och det
är att man i den kommun, som jag har
anledning alt intressera mig för mest,
ville klara upp dessa problem på ett
praktiskt sätt. Vi har där både realskola
och enhetsskola. Realskolan börjar den
27 augusti, och man ville att barnen i
enhetsskolan också skulle börja denna
dag. Terminen skulle formellt börja den
25, och de båda första dagarna skulle
vara pedagogdagar med dels allmänna
föredrag om försöksverksamhetens mål
och medel samt instruktioner, dels diskussioner
mellan lärarna på de olika
stadierna. För att detta skulle kunna ske
skrev man till skolöverstyrelsen och begärde
att helt enkelt få dispens från den
bestämmelse som säger, att upprop
skall hållas på terminens första dag.
Detta hade skolöverstyrelsen inte rättighet
att medge, och tiden medgav inte
att man skrev till Kungl. Maj:t. Jag skall
be att till statsrådet få överlämna dessa
handlingar och säga, att om statsrådet
inte är beredd att nu vidta en sådan anordning
att man får förkorta rent generellt
lästiden i folkskolan och enhetsskolan,
hoppas jag att statsrådet i varje
fall bemyndigar länsskolnämnden eller
eventuellt skolöverstyrelsen att, om särskilda
skäl föreligger, medge dispens
från kravet att upprop skall hållas på
terminens första dag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag tackar för dessa
handlingar. Jag vill bara styrka under

Tisdagen den 22 juli 1958 Nr B 4

Svar på interpellation ang. tolkningen av uttrycket »närmaste allmänna sjukhus»
i sjukkasselagen, m. m.

en enda synpunkt, som jag inte vill låta
stå oemotsagd, och det är att det inte är
något formellt skäl när jag hänvisar till
den motion, som riksdagen inom kort
kommer att behandla och ta ställning
till, nämligen den om möjligheten att
införa femdagarsvecka i skolan. Och
detta är ju, fröken Vinge, en riksdagsfråga.

Jag är medveten om att den här frågan
varit aktuell tidigare. Jag hör själv
till de föräldrar som i år har fått uppleva,
att ett av barnen — det var en av
mina pojkar — får börja skolan tre, fyra
dagar tidigare än det andra barnet. Men
den synpunkten kan vi alldeles föra bort
ur diskussionen. Nog hade det väl varit
mycket egendomligt att, utan att avvakta
riksdagsbeslutet om utredningen rörande
femdagarsvecka i skolan, riva upp
två riksdagsbeslut, som är så relativt
färska som från åren 1950 och 1952.
Det är att observera att även om man i
vissa distrikt, t. ex. det som fröken Vinge
representerar, har möjligheter att sysselsätta
lärarna med förnuftigt arbete
en vecka, så skulle ju detta innebära att
regeringen i våras, efter en debatt i
pressen och efter framställandet av en
fråga i riksdagen, huvudstupa skulle ha
kastat fram ett förslag som reve upp de
äldre besluten. Det är ändå, fröken
Vinge, alldeles otänkbart.

Vad jag nu hänvisar till är att vi kommer
att få ytterligare erfarenhet instundande
år av de gemensamma skolstyrelserna.
Vi har tre stora lov, sommarlovet,
jullovet och påsklovet och det är sex
dagar det är fråga om. Nog borde det
ändå vara möjligt för de nya skolstyrelserna
att i någon mån jämka samman
Jästiderna, så att inte hela skillnaden behövde
komma i början eller i slutet av
just sommarlovet. En eller två dagar kan
ändå inte vara så fullständigt avgörande,
när man skall behandla denna sak. Men
jag upprepar — vilket jag strukit under
två gånger i mitt frågesvar — dels att
jag personligen är överens med fråge -

ställaren om att det är olägenheter förknippade
med det nuvarande systemet,
dels att jag i sinom tid tänker återkomma
till frågan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. tolkningen av
uttrycket »närmaste allmänna sjukhus»
i sjukkasselagen, m. m.

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Fru Sandström har till
chefen för inrikesdepartementet riktat
följande frågor.

1. Anser statsrådet att sjukstuga i
sjukkasselagens mening kan identifieras
med »närmaste allmänna sjukhus»?

2. Anser statsrådet att sjukstuga i så
fall motsvarar vad sjukkasselagen menar
med »allmänt sjukhus, där erforderlig
vård kan beredas»?

3. Är statsrådet beredd att uppta detta
speciella spörsmål vid den nu överlämnade
utredningens fortsatta behandling
inom regeringen?

Då interpellationen avser spörsmål
som regleras i sjukförsäkringslagen har
den överlämnats till mig för besvarande.

Såsom fru Sandström omnämner behandlas
de berörda ersättningsfrågorna
i ett betänkande, som i dagarna avlämnats
av sjukreseutredningen. Betänkandet
rcmissbehandlas i vanlig ordning.
Därefter kommer det samlade materialet
att prövas. Härvid kommer givetvis
uppmärksamhet att ägnas det av fru
Sandström nämnda problemet. Utöver
vad jag nu sagt anser jag mig inte för
närvarande böra gå in på detta problem.

Härpå anförde

Nr B 4

Tisdagen den 22 juli 1958

Svar på fråga ang. återgång till lågräntepolitiken

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Om det skulle tillåtas
mig att inte vara fullt så högtidlig som
man kanske bör vara i andra kammarens
talarstol, skulle jag vilja säga att
socialministerns klädsamma solbränna
skvallrar om att han redan haft semester.
Icke förty verkar det svar han här
givit på min interpellation vara tillkommet
inom ett departement, där man mer
eller mindre lever i semestertider. Jag
skall därför befria socialministern från
någon debatt i det här ämnet liksom jag
skall befria kammaren från någon redogörelse
för bakgrunden till min interpellation.
Med andra ord: Jag skall vara
lika kortfattad och koncis som socialministern
varit i sitt svar och bara säga
ett enda ord, det obligatoriska lilla ordet
tack.

Vad jag då tackar för är en enda mening
i svaret, nämligen den som innehåller
ett löfte om att det spörsmål jag
rest kommer att beaktas vid den fortsatta
behandlingen av den omnämnda
utredningens förslag. Till detta tack
må jag också tillåtas foga den förhoppningen
att det lilla löftet inte blir bortglömt.
För säkerhets skull kanske jag
bör be att litet längre fram under en
inte bara ur semestersynpunkt lämpligare
årstid utan när det drar ihop sig
till behandling av remisserna få på ett
eller annat sätt påminna socialministern
om det här lilla ärendet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. återgång till lågräntepolitiken Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Hagberg har frågat
statsministern, huruvida regeringen,
med hänsyn till jordbrukarnas svårigheter,
det försämrade exportläget, produktionsbegränsningarna
och hotet om

ett allvarligt arbetslöshetsproblem redan
i höst, överväger en återgång till
lågräntepolitiken inom den närmaste
framtiden.

Frågan har av statsministern överlämnats
till mig för besvarande.

Räntepolitiken handhas som bekant
av riksbanken. Den måste emellertid,
som jag vid upprepade tillfällen framhållit,
ses som en integrerande del av
den allmänna ekonomiska politiken. Regeringens
ställningstagande beträffande
denna har senast redovisats i den förnyade
finansplan som presenterats för
den nu sammanträdande riksdagen. I
finansplanen har jag understrukit att
såväl ränte- som kreditpolitiken får anpassas
till konjunkturlägets växlingar
och med sikte på att den fulla sysselsättningen
uppehälles. Slutligen vill jag
tillägga, att det ligger i sakens natur
att man inte i förhand avger offentliga
förklaringar om tidpunkten för eventuella
ränteförändringar.

Vidare anförde

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
finansministern för svaret på frågan.
Detta tack innebär inte att jag räknar
svarets innehåll till det som jag är
tacksam för.

Jag vill emellertid göra ett par påpekanden.
För det första: Min fråga ställdes
innan den finansplan hade framlagts,
som finansministern åberopar. Det
är riktigt att sedan denna plan framlagts
har det givits ett visst svar på den
fråga jag har framställt.

Vidare är det ju självklart att jag inte
vill polemisera mot finansministern när
han säger att regeringen inte i förväg
ger förklaringar om tidpunkten för
eventuella ränteförändringar. Det handlar
inte därom, det handlar om en målsättning,
och denna målsättning kan
kanske för närvarande uttryckas med å
ena sidan finansministerns egen term
i finansplanen och å andra sidan den

Tisdagen den 22 juli 1958

Nr B 4

Svar på interpellation ang. åtgärder för att förstärka valutareserverna

förklaring, som avgavs när den förra
regeringen framlade sitt program, nämligen
å ena sidan lågräntepolitik och
å andra sidan en rörlig räntepolitik.

Det besked som finansministern här
åberopar innebär ju att räntesänkningen
före valet bara var att betrakta som
ett led i eu rörlig räntepolitik och alltså
inte innebar en återgång till lågräntepolitiken.
Det är vad jag läst ut
ur hans svar. Jag måste beklagligtvis
säga att det inte förekommer någonting
i detta svar som tyder på att man kan
tolka det på ett annat sätt.

Men däremot är detta besked ganska
anmärkningsvärt i ett avseende. Regeringen
har nämligen där övertagit den
borgerliga oppositionens terminologi
när det gäller räntepolitikens utformning.
Detta tal om en rörlig räntepolitik
eller en rörlig ränta fattar ju alla numera
som innebärande en hög ränta.
Men dessutom tror jag att många med
mig har den uppfattningen, att börsens
värdenormer inte bör vara vägledande
för den statliga penningpolitiken. Vore
det inte orimligt att säga att vi här skall
fixera löner, priser, omkostnader och
hyror månad för månad efter den s. k.
rörliga principen? Konsekvensen av
hela resonemanget om en rörlig ränta
är ju egentligen att man skulle komma
in i ett sådant förhållande.

Jag menar att räntan spelar en roll
jämförlig med dessa olika saker, priser,
löner och annat, och därför kan man
inte genomföra speciella principer för
dess användning i stället för att hålla
sig till de frågor man avser att lösa.

I det svar, som här ges och som man
inle i och för sig har anledning att i
alla avseenden resa invändningar emot,
nämnes inte ordet inflation. Jag vill
bara konstatera att det kanske är bra,
att man inte talar om kampen mot inflationen
i samband med räntepolitiken,
eftersom inflationen fortsatt, sedan regeringen
övergav lågräntelinjen. Tempot
i inflationen har sannerligen inte
blivit svagare, utan snarare har det

blivit starkare, sedan detta skedde. Under
sådana förhållanden är det också
uppenbart att även det argumentet för
den höga räntan har bortfallit. Vilka argument
finns då kvar? Har inte alla de
konsekvenser av en högräntepolitik, som
regeringen tidigare talade om inträffat?
Har det inte blivit värre för jordbrukare
och småföretagare? Har vi inte fått
något tiotusental arbetslösa mer än motsvarande
tid, innan man slog in på
denna räntepolitik? Alla dessa negativa
följdföreteelser av den nya räntepolitiken
har ju inträffat. Något positivt har
inte inträffat utom för de stora kapitalägarna.
De har naturligtvis haft stora
fördelar av densamma.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
behandlingen av frågan vid denna sena
tidpunkt. Jag vill bara ännu en gång
uttrycka den meningen att det svar som
har givits från regeringsbänken inte är
uppmuntrande för alla dem som hade
hoppats att eftergifterna i räntepolitiken
skulle vara av tillfällig karaktär.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att förstärka valutareserverna

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Magnusson i Borås
frågat statsministern, på vad sätt regeringen
ämnar att i sin ekonomiska politik
försöka underbygga den förstärkning
av våra valutareserver som är ett
ofrånkomligt led i den beredskap mot
sysselsättningsstörningar vars behövlighet
iir uppenbar.

Frågan har av statsministern överlämnats
till mig för besvarande.

Ett uttömmande svar på interpellantens
fråga skulle innebära en upprepning
av den redogörelse för regeringens
ekonomiska politik som lämnas i den
förnyade finansplanen. Innehållet i

Nr B 4

Tisdagen den 22 juli 1958

Svar på interpellation ang. åtgärder för att förstärka valutareserverna

denna torde vid det här laget vara väl
känt för såväl interpellanten som kammarens
övriga ledamöter, varför jag
nu kan fatta mig kort.

Regeringens politik för att trygga en
jämn och hög sysselsättning och en stabil
utveckling utformas — som jag i
upprepade sammanhang starkt understrukit
— självfallet även med tanke
på behovet av att disponera en betryggande
valutareserv som buffert i händelse
av avsättningskriser för våra exportvaror.
I en konjunktur med depressiva
tendenser och med vissa svårigheter
för exporten får ansträngningarna
inriktas på att i görligaste mån bevara
valutareserven. I omsorg om denna avser
därför regeringen — vilket framgår
av finansplanen — att i den ekonomiska
politiken välja sådana åtgärder när
det gäller att uppehålla sysselsättningen,
att importen inte stimuleras och
valutaavtappningen blir så begränsad
som möjligt.

Härpå anförde

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag skall be att få framföra
mitt tack till finansministern för
att han har haft vänligheten att svara
på min fråga.

I sitt svar på min interpellation hänvisar
finansministern till finansplanen
och till den ekonomiska politik, som där
bär uppdragits. Han anser att en diskussion
om dessa problem skulle bli en
återupprepning. Jag skall så långt det
är möjligt villfara hans begäran att inte
nu ta upp någon längre diskussion, men
med hänsyn till den vikt som jag tillmäter
valutareserven kan jag inte underlåta
att framlägga några synpunkter.

När jag framställde min interpellation
vid sommarriksdagens början, kunde
skönjas oroande tecken i riktning mot
en allvarlig minskning av valutareserven.
Under årets första fyra månader
minskade denna med över 300 miljoner
kronor, vartill kommer att den s. k. för -

skjutningsposten i år har varit avsevärt
större än i fjol.

En stabil valutareserv är av ovärderlig
nytta för att upprätthålla sysselsättningen
med bevarat penningvärde. Alla
torde väl nu också vara överens om att
det i dagens läge hade varit värdefullt
med en större valutareserv. De gångna
årens politik, som jag nu inte skall gå
in på, har medfört att denna icke har
kunnat byggas upp till betryggande
storlek. Valutareserven har under de tre
senaste åren i stort sett stått stilla, och
detta har inneburit en minskning, då
dels importen har ökat, dels en försämring
av penningvärdet har skett, som
inte har kompenserats i högre valutareserv.

Jag kan inte finna att några direkt
praktiska åtgärder föreslås i finansplanen
för att komma till rätta med berörda
förhållanden. Om man anser att
några interna åtgärder inte går att genomföra,
så jävas dock detta påstående
av att Västtyskland genom en smidig
intern ekonomisk politik har gjort det
möjligt för näringslivet att i så hög grad
hävda sig i konkurrensen, att den västtyska
riksbanken har ett bekymmer,
som för en svensk verkar förvånande,
nämligen bekymret över att valutareserven
är för stor. Man torde kunna räkna
med en ökning av den tyska valutareserven
som under detta år uppgår till lika
stort belopp som hela den svenska
valutareserven. Visserligen kan det sägas
att bytesförhållandet har varit gynnsamt
för Västtyskland under den senaste
tiden. Men då finns det också anledning
att säga att även vi haft tider med ett
gynnsamt bytesförhållande utan att detta
lett till någon stärkning av vår valutareserv.

Det finns nu tecken som tyder på en
viss stabilisering av valutaförhållandena
i Europa, men vi kan inte bortse från
en allmän europeisk valutaoro, och då
är vi i den situationen att vi kan räkna
med en kraftig'' påfrestning på vår valutareserv.

lisdagen den 22 juli 1958 Nr B 4

Svar pa interpellation ang. de föreslagna investeringarna i dockanläggningen vid

Gustavsviks örlogsdepå

Vi har en hel del korta krediter utestående,
och det finns också exempel på
svenska exportföretag som har tagit betydande
förskott från sina köpare. Om
det skulle inträda en valutaoro, så finns
det ail anledning att frukta, att dessa
korta krediter och förskott kommer att
återkrävas, vilket kanske kommer att
medföra, att den s. k. förskjutningsposten
blir negativ. Vi skulle då kunna
komma i det läget att vår valutareserv,
som 1957 bara motsvarade två och två
tredjedels månaders import och därefter
ytterligare försämrats, skulle motsvara
ännu färre importveckor.

Regeringen synes nu inte vara intresserad
av att lätta på de generella ingrepp
som gjorts i avsikt att hålla tillbaka
den privata företagsamheten.

Enligt mitt sätt att se måste det i dag
vara en angelägen uppgift att underlätta
för företagsamheten att på ett effektivare
sätt ta upp konkurrensen med
andra länder, så att vi blir konkurrenskraftiga
på exportmarknaden och så
att våra hemmamarknadsindustrier får
större möjlighet att hävda sig, varigenom
importen kan hållas nere.

Herr finansministern synes nu vara
på det klara med att vår lilla valutareserv
inte ger oss möjlighet att nämnvärt
späda på den inhemska konjunkturen,
då vi i så fall skulle riskera valutareservens
bestånd. Därmed synes han
mena, att samhället icke kan godtaga
alltför häftiga åtgärder för upprätthållande
av sysselsättningen. Mot denna
bakgrund måste det vara ännu mera
angeläget, att näringslivet icke hindras
i sina ansträngningar att upprätthålla
sysselsättningen, så att vi inte behöver
komma i den situationen att arbetslösheten
blir oroväckande stor.

Mitt krav måste därför bli, att de hinder,
som nu finns för såväl stora som
små företag att vara effektiva, försvinner.
De måste få möjlighet att disponera
kapital för rationalisering och förnyelse
av produktionsapparaten. För nödvän -

digheten härav talar bl. a. det ökade intresset
inom näringslivet för investeringar
i moderna maskiner och hjälpmedel.
Härför kräves dock en friare
kreditmarknad, större rätt för företagen
att disponera sina sparmedel genom
borttagande av den extra företagsbeskattningen.
Ett frisläppande av investeringsfonderna
är också en angelägen åtgärd
för att upprätthålla sysselsättningen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. de föreslagna
investeringarna i dockanläggningen vid
Gustavsviks örlogsdepå

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Fälldin frågat mig, om
jag med anledning av sysselsättningssituationen
på orten och med hänsyn
till de norrländska sjöfartsintressena
vill medverka till att vissa investeringar
vid dockanläggningen vid Gustavsviks
örlogsdepå snarast kommer till
stånd.

Till svar härpå vill jag anföra följande.

Som interpellanten berört har sättet
för verksamhetens bedrivande vid
dockanläggningarna vid Gustavsviks
örlogsdepå samt statliga investeringar
i dessa anläggningar ägnats uppmärksamhet
i skilda sammanhang. Jag finner
ej anledning att nu närmare redogöra
för vad som tidigare förevarit i
ärendet. Som komplettering av vad interpellanten
anfört vill jag endast erinra
om vad som hänt under den allra sista
tiden.

Frågan har ju upptagits av riksdagens
revisorer i deras berättelse för år 1957.
Revisorerna har uttalat, att förhandlingar
snarast bör upptas med den nu -

Nr B 4

Tisdagen den 22 juli 1958

Svar på interpellation ang. de föreslagna

Gustavsviks örlogsdepå

varande arrendatorn av dockanläggningen
eller annan intressent angående
den framtida driften vid anläggningen.
Statsutskottet har i sitt utlåtade (B 34,
p. 13) funnit revisorernas skäl för att
förhandlingar upptas rörande de vid
dockan aktuella investeringsproblemen
och därmed sammanhängande frågor
bärande. Av ett av marinförvaltningen
avgivet remissutlåtande hade emellertid
utskottet ansett sig kunna draga den
slutsatsen, att ämbetsverket kommer att
ta för frågans lösning erforderliga initiativ.
Utskottet har därför begränsat sig
till att för riksdagen omförmäla vad i
ärendet förevarit. Utskottets utlåtande
föredrogs i kamrarna den 16 i denna
månad, varvid utskottets omförmälan lädes
till handlingarna.

Jag vill understryka, att någon tillbyggnad
av dockan icke är motiverad av
militära skäl. Dockans nuvarande kapacitet
är tillräcklig för samtliga aktuella
örlogsfartyg. Däremot är det ett militärt
intresse att någon varvsrörelse vid
dockan bibehålies. Om en utbyggnad av
dockanläggningen är en förutsättning
för detta, finns det således i viss mån
ett militärt intresse av investeringar i
dockanläggningen. Marinens beredskapsintresse
i anläggningen är emellertid
inte av sådan angelägenhetsgrad,
att marinförvaltningen anser sig kunna
räkna med att medel härför tas i anspråk
inom marinens kostnadsram.

Som framgått av det föregående anmälde
marinförvaltningen i sitt yttrande
över riksdagens revisorers berättelse
sin avsikt att ta vissa initiativ
i förevarande fråga. I enlighet härmed
hölls den 1 juli i år ett sammanträde
med företrädare för marinförvaltningen,
de lokala militära myndigheterna, de
lokala arbetsmarknadsorganen och arrendatorn
av dockanläggningen. Vid
detta sammanträde diskuterades vissa
ändringsarbeten vid dockan. De viktigaste
av dessa är desamma som av
marinförvaltningens verkstadsbyrå an -

investeringarna i dockanläggningen vid

givits till riksdagens revisorer. De olika
intressenterna utför nu vissa utredningar
beträffande de vid sammanträdet
ifrågasatta åtgärderna.

Av det anförda framgår, att marinförvaltningen
redan tagit initiativ i förevarande
fråga på sätt statsutskottet i sitt
förut nämnda utlåtande ansett sig kunna
räkna med. Det finns enligt min mening
all anledning att avvakta resultaten
av nu pågående undersökningar. Vid
dessa bör det även vara tillfälle att närmare
pröva arrendatorns till riksdagens
revisorer gjorda uttalanden, att företaget
självt på vissa villkor skulle vara
berett att göra investeringar för att öka
dockans kapacitet.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Fälldins interpellation.

Herr andre vice talmannen övertog
nu förhandlingarnas ledning.

Härefter anförde:

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få rikta ett tack för svaret på
min interpellation.

Jag måste dock beklaga, att svaret
inte fick så positiv karaktär, som jag
hoppats. Det finns enligt min mening
två skäl, som till och med var för sig
klart talar för att åtgärder vidtages,
och jag skall be att något få beröra dem.

Jag vill först påminna om att alltsedan
1945 den huvudsakliga motiveringen
för en utbyggnad av dockanläggningen
har varit att skapa ökade sysselsättningsmöjligheter
åt ortens befolkning.
När regeringen i fjol beslutade att lämna
utredningens förslag utan åtgärd,
skedde detta under hänvisning till sysselsättningsläget,
som då inte ansågs
motivera några åtgärder. Just med anledning
av det ändrade sysselsättningsläget
och med hänvisning till detta har
jag framställt denna fråga. Därför är

Tisdagen den 22 juli 1958 Nr B 4

Svar på interpellation ang. de föreslagna investeringarna i dockanläggningen vid
Gustavsviks örlogsdepå

jag en smula förvånad över att statsrådet
går helt vid sidan av det i sitt svar.
Om man, när det uppstår arbetslöshet
i dessa områden, talar om arbetslöshetsöar
och sedan skapar och anvisar arbete
i andra delar av landet, har man
ingalunda löst några norrländska sysselsättningsproblem.
Det förhåller sig
nog så, att gemene man i de områden,
som drabbas av denna ordination, börjar
tvivla på att det råder någon samstämmighet
mellan vad propagandan utlovat
och vad åtgärderna kan komma att
innebära. I de flesta fall uppfattas det
hela så, att statsmakterna medverkar
till en folkomflyttning, som de lokala
organen — framför allt kommunerna,
som måste sträva efter att vidmakthålla
sitt skatteunderlag — på alla sätt försöker
motverka. Följderna blir särskilt allvarliga,
därför att den s. k. rörliga arbetskraften
så gott som uteslutande utgöres
av unga människor. Befolkningens
ålderssammansättning i kommunerna
blir då sådan, att oron för framtiden
ständigt ökar hos de kommunalt ansvariga.

Det andra skälet som talar för en utbyggnad
utgör sjöfartsintressena. Det
har sagts, att stillastående i själva verket
är bakåtskridande. När det gäller dockanläggningen
i Gustavsvik kan detta talesätt
komma att besannas, om inga åtgärder
vidtas. Dockanläggningen måste
ges en sådan kapacitet, att den kan ta
emot alla de båtar, som trafikerar norrländska
hamnar — i synnerhet som anläggningen
är den enda i sitt slag norr
om Stockholm. Ges den inte en sådan
kapacitet, kommer inte ens nuvarande
sysselsättningsgrad att kunna upprätthållas,
då rederier med båtar i dessa
vatten vill ha möjlighet att komma in
med alla sina båtar på den varvsanläggning
som man utnyttjar. Endast den
anläggning, som har sådana resurser,
kan således räkna med alt dess tjänster
i framtiden skall komma att tas i anspråk.

Till detta vill jag lägga att alla myndigheter,
som haft anledning att titta på
investeringsförslaget, har ansett detta
ekonomiskt försvarbart. Dessutom kan
med fog sägas att ökade sysselsättningsmöjligheter
vid denna anläggning skulle
något motverka den ensidighet som utmärker
näringslivet i dessa områden.

Beträffande försvarets intresse i detta
sammanhang skall jag nöja mig med
att konstatera att de föreslagna åtgärderna
icke på något sätt kan vara till
nackdel ur försvarets synpunkt. Jag vill
understryka vad statsrådet säger i sitt
svar, att eftersom en utökning av dockanläggningen
utgör en förutsättning för
att varvsrörelsen vid dockan upprätthålles,
så finns det t. o. m. ett militärt
intresse av att utbyggnaden kommer till
stånd.

Slutligen vill jag uttala den förhoppningen
att det i statsrådets formulering,
att det finns »all anledning att avvakta
resultaten av nu pågående undersökningar»,
ligger ett underförstått löfte,
att regeringen skall vara beredd låta
sysselsättningsfrågan bli av avgörande
betydelse vid sitt ställningstagande i
ärendet.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Mitt svar utesluter inte
alls möjligheten att det ur sysselsättningssynpunkt
kan bli nödvändigt med
en sådan utvidgning av dockanläggningen
som har ifrågasatts. Vad jag har
svarat på är frågan, huruvida det finns
några militära skäl för en sådan utvidgning,
och jag har därvid sagt att det
egentligen inte föreligger några sådana
skäl. Jag är emellertid fullt medveten
om att andra skäl kan motivera en utbyggnad
av anläggningen och jag känner
också väl till de diskussioner och utredningar
som nu pågår sedan marinförvaltningen
tagit sitt initiativ, men jag
tror att vi lugnt kan avvakta resultatet

32 Nr B 4 Tisdagen den

Svar på interpellation ang. användningen

av dessa. Sedan blir det ju chefen för ett
annat departement än försvarsdepartemenet
som får ta hand om saken.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. användningen
av effektiva stöldskydd på motorfordon

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Nihlfors i en interpellation
till mig begärt en redovisning av
vad som överenskommits med bilförsäljningsföretagen
om en ökad användning
av effektiva billås och vilken frekvens
försäljningen av dylika lås numera
har. Herr Nihlfors har vidare frågat
mig, om jag anser att erfarenheterna
hittills är tillfredsställande och, om icke,
vilka åtgärder som enligt min mening
nu bör vidtagas för att stävja den stora
bilstöldsepidemien.

Till svar på interpellationen får jag
anföra följande.

Den kraftiga ökningen av antalet bilstölder
utgör ett mycket allvarligt samhällsproblem,
som tilldragit sig stor
uppmärksamhet under senare tid liksom
den växande ungdomskriminaliteten
över huvud. Omständigheter som förklarar
den oroande utvecklingen är inte
svåra att finna. De ökande ungdomskullarna
och den fortsatta flyttningen från
land till stad torde vara starkt bidragande
faktorer, och därjämte har antalet
motorfordon under några få år ökat
i en överväldigande omfattning.

Erfarenheten har visat, att biltjuvar i
allmänhet undviker att tillgripa bilar,
som är försedda med rattlås eller annan
tillförlitlig låsanordning. Enligt uppgifter
som lämnats av Stockholmspolisen
stals i Stockholm under tiden januari—
maj 1958 enligt inkomna anmälningar
1 490 bilar, av vilka alla utom 75 anträffats.
Undersökning av de anträffade bilarna
har givit vid handen, att endast i

22 juli 1958

av effektiva stöldskydd på motorfordon

16 fall rattlås eller annat stöldskydd
forcerats på det ena eller andra sättet.
Med hänsyn till att stöldskyddförsedda
bilar sålunda i mycket ringa utsträckning
utsättes för tillgrepp är det naturligt,
att man ägnat uppmärksamhet åt
möjligheterna att i ökad omfattning
förse bilar med effektiva lås.

Såsom framhålles i interpellationen
var frågan föremål för behandling vid
1956 års riksdag, som efter hemställan
av första lagutskottet gjorde det uttalandet
att, om en väsentligt ökad användning
av stöldskydd ej kunde åvägabringas
på annat sätt, riksdagen icke
hyste principiella betänkligheter mot att
en lösning av frågan upptogs till övervägande
lagstiftningsvägen. Då detta uttalande
gjordes, hade frågan om åtgärder
i syfte att genom effektiva låsanordningar
motverka bilstölder redan upptagits
av kommunikations- och justitiedepartementen
i samråd. Som ett alternativ
till införande av lagstadgad skyldighet
för bilägare att ha stöldskydd
inmonterat undersöktes därvid möjligheten
att få utfästelser från bilimportörer
och bilhandlare att tillse, att bilar
som föres ut i handeln är försedda med
effektiva stöldskydd. Dessa undersökningar
ledde i juni 1956 till en överenskommelse
med bilhandelns organisationer
m. fl. om frivilliga åtgärder för utrustande
av personbilar med stöldskydd.
Överenskommelsen innebär följande:

1) Bilhandeln skall i utrustningen på
fabriksnya personbilar inkludera stöldskydd.

2) Bilverkstäderna skall, i mån av
arbetskrafttillgång härför, inrikta sig på
och verka för montering av stöldskydd
på begagnade personbilar.

3) En propagandakampanj för anskaffning
av stöldskydd till i trafik varande
personbilar skall föras.

4) Då det särskilt är personbilar i
storstäderna, som råkar ut för stöldförsäkringsskador,
skall försäkringsbolagen
på stöldförsäkringspremien för personbilar
i Stockholm och Göteborg med

Tisdagen den

Svar på interpellation ang. användningen

omnejd samt Malmö lämna en rabatt av
75 procent, om bilen är försedd med
godkänd låsanordning. I övriga delar
av landet skall rabatten utgöra 50 procent.

5) Anskaffningen av stöldskydd till
personbilar skall statistiskt följas i och
för utrönande av åtgärdernas effekt i
kampen mot bilstölderna.

Överenskommelsen kompletterades efter
ytterligare förhandlingar med en av
organisationerna den 1 april 1957 utfärdad
förklaring rörande tillämpningen
av överenskommelsen. Enligt denna
förklaring innebär den i överenskommelsen
intagna bestämmelsen, att bilhandeln
i utrustningen på fabriksnya
personbilar skulle inkludera stöldskydd,
för bilindustriens och bilimportörernas
del att i deras bilannonser skall, därest
uppgift om bilens pris däri lämnas, angivas
priset inklusive kostnad för stöldskydd.
För bildetaljhandelns del innebär
bestämmelsen, att fabriksnya personbilar
normalt kommer att saluföras
med stöldskydd påmonterade. Förklaringen
innehåller vidare närmare uppgifter
om uppläggningen av propagandakampanjen
för anskaffning av stöldskydd
till i trafik varande personbilar.
En särskild kommitté med uppgift att
omhänderha kampanjen har bildats. Medel
för finansiering av propagandan har
tillskjutits, förutom av staten, av bilförsäkringsbolagen
och Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande.

Överenskommelsen har till en början
gällt till utgången av år 1957 och har
sedermera med vissa detaljändringar
beträffande försäkringslättnaderna förlängts
att gälla under år 1958. Förhandlingar
rörande fortsatt tillämpning av
överenskommelsen skall upptagas senast
den 15 december 1958.

Av de statistiska uppgifter och rapporter
rörande effekten av överenskommelsen
som hittills inkommit framgår
all frekvensen av stöldskydd på bilarna
väsentligt ökat. De senast tillgängliga
uppgifterna, som avser första kvartalet
3 — Andra Kammarens protokoll 1958. A’

22 juli 1958 Nr B 4

av effektiva stöldskydd på motorfordon

1958, visar beträffande försäljningen av
fabriksnya bilar, att ett antal bilmärken
representerande ungefär 50 procent av
försäljningsvolymen konsekvent försäljes
med stöldskydd, att ytterligare 22
procent förses med stöldskydd till ungefär
90 procent av antalet, att ytterligare
10 procent förses med stöldskydd till
ungefär 50 procent av antalet samt att
resterande 18 procent förses med stöldskydd
till ungefär 40 procent av antalet.
Genomsnittligt innebär detta att c:a 80
procent av de nya bilar som försiiljes är
utrustade med stöldskydd.

Organisationernas utfästelse att stöldskydd
skall inkluderas på fabriksnya
personbilar har alltså ännu icke fått
hundraprocentig effekt, men det har
från organisationernas sida framhållits,
att viss tid kräves för anpassning och
omställning. Det bör också nämnas att
eftersom bilstölder endast förekommer
i mycket ringa utsträckning i glesbygderna,
såsom i stora delar av Norrland,
behovet av stöldskydd inte har samma
aktualitet för de där boende bilägarna
som i andra delar av landet. Enligt min
mening måste med hänsyn till den relativt
korta tid som överenskommelsen varit
i kraft det hittillsvarande resultatet
betecknas såsom i huvudsak tillfredsställande.

Vilken effekt som vinnes av propagandakampanjen
för anskaffning av stöldlås
till sådana bilar som redan är i trafik
är ännu så länge svårt att bedöma. Det
kan nämnas att stickprov som av motororganisationerna
gjorts under första
kvartalet 1958 antyder, att i genomsnitt
omkring 50 procent av de i bruk varande
personbilarna är försedda med stöldskydd.
Siffran får dock tagas med reservation,
då det hittills föreliggande
materialet ej ger möjligheter till säkra
slutsatser.

För att stöldskydden på bilar skall på
ett verkligt effektivt sätt nedbringa antalet
bilstölder kräves givetvis att hela
eller praktiskt taget hela bilparken åtminstone
i tätorterna har sådant skydd.
r II ''/

34 Nr B 4 Tisdagen den 22 juli 1958

Svar på interpellation ang. användningen av effektiva stöldskydd på motorfordon

Ännu har icke detta resultat uppnåtts,
men man bör kunna räkna med att frekvensen
av stöldskydd skall fortsätta
att stiga i och med att nya stöldlåsförsedda
bilar efter hand ersätter den förbrukade
bilparken och genom att bilägare
av propagandan och försäkringsrabatterna
stimuleras att anskaffa lås.
Det finns därför anledning att tro, att
det inte skall dröja alltför länge, förrän
stöldskydden förekommer i sådan omfattning,
att de verksamt bidrar till att
stävja biltillgreppen.

Självfallet måste även andra åtgärder
sättas in för motverkande av bilstölderna
och annan ungdomsbrottslighet.
Jag vill erinra om att riksdagen flera
gånger under senare år haft tillfälle att
behandla dessa frågor. För inventering
och samordning av de olika åtgärder
som kan komma i fråga för motverkande
av ungdomsbrottsligheten pågår sedan
en tid tillbaka — på initiativ av riksdagen
— en serie överläggningar med representanter
för riksdagen, vissa statsdepartement
samt andra myndigheter
och experter. I ett interpellationssvar i
denna kammare den 29 januari i år lämnade
jag en redogörelse för dessa konferenser.
Såsom framgick av svaret har
frågan om ungdomsbrottsligheten vid
överläggningarna upptagits till en ingående
och allsidig behandling. Konferensserien
är ännu inte avslutad, men
jag vill nämna att från konferenserna
för några månader sedan till regeringen
överlämnades det material som dittills
sammanbragts, i samband varmed i en
särskild skrivelse fästes uppmärksamheten
på vissa betydelsefulla åtgärder,
som enligt konferensdeltagarnas mening
kunde på ett mera avgörande sätt
inverka på brottslighetsutvecklingen.
Bl. a. framhölls att en skyndsam förstärkning
av polisens resurser och en
rationalisering av dess verksamhet är
oundgängligen nödvändig, att samhällets
insatser mot brott måste komma till
stånd snabbare än nu är fallet samt att
erforderlig utbyggnad av den psykiska

barna- och ungdomsvården och familjerådgivningen
snarast bör komma till
stånd. Regeringen ägnar givetvis den
största uppmärksamhet åt dessa spörsmål.
Särskilt vill jag framhålla det omfattande
arbete som inom inrikesdepartementet
pågår i syfte att göra polisverksamheten
mera effektiv. I detta sammanhang
torde även böra erinras om den
betydande förstärkning av fångvårdens
ungdomsräjong som enligt nyligen meddelat
beslut skall ske samt om det för
riksdagen framlagda förslaget angående
avhjälpande av platsbristen vid ungdomsvårdsskolorna.
På lagstiftningsområdet
förberedes mycket genomgripande
reformer; bl. a. kan nämnas att i socialdepartementet
pågår ett forcerat arbete
för genomförande av helt ny barnavårdslagstiftning.

Härpå anförde

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag vill tacka justitieministern
för den mycket utförliga redogörelse
han lämnade mig och kammaren
angående överenskommelsen
mellan statsmakterna och bilhandeln
om införande av effektiva billås på nya
bilar. Jag tror att denna redogörelse har
klargjort att statsmakterna har gjort väl
så mycket som man kunde tänka sig på
ett sådant känsligt område som detta,
där behörigheten att handla väl också
är ett problem.

Jag fäste mig vid att 80 procent i genomsnitt
av de nya bilarna numera är
försedda med effektiva billås. Om man
däremot gör en översikt över hela bilbeståndet,
finner man — att döma av
motororganisationernas stickprovsundersökning
— att bara 50 procent av
samtliga i bruk varande bilar är försedda
med effektiva lås. Resultatet är
sålunda relativt gott vad beträffar nya
bilar, men slutresultatet dras ner av att
det gamla bilbeståndet inte är på samma
sätt skyddat.

Då kommer man in på den reflexion

Tisdagen den 22 juli 1958

Nr B 4

Svar på interpellation ang. frågan om straff för den, som ansvarslöst eller för egen
vinning bjuder barn och ungdom på sprit

som jag gjorde i min interpellation, att
biltjuvarna på grund av att de nya bilarna
blir bättre och bättre skyddade
kommer att gå över till mera lättbearbetade
objekt, d. v. s. till fordon som är
farligare ur trafiksäkerhetssynpunkt än
vad de nya bilarna är. Här har vi alltså
en oroande utveckling, allra helst som
statistiken faktiskt visar att den procentuella
ökningen av bilstölderna från
viss tidpunkt förra året till samma tidpunkt
i år uppgår till 28 procent. Detta
är den mörka delen av tavlan.

Man kan naturligtvis säga som justitieministern
att vi får vänta och se. Vi
får inte begära för mycket av en överenskommelse
som byggts på parternas
goda vilja. Vi måste räkna med att andra
åtgärder här blir erforderliga och
kanske på längre sikt viktigare för att
komma till rätta med ungdomsbrottsligheten.

När överenskommelsen i slutet på detta
år är mogen att förnyas, borde man
kanske emellertid gå ett steg längre.
Jag ifrågasatte redan i min interpellation
utan att då trycka på den saken,
att vi så småningom behöver göra något
åt de äldre bilarnas stöldskydd.
Marknaden för äldre bilar ligger till
största delen hos privata försäljare, som
väl inte kan åläggas, åtminstone för
närvarande, att se till att bilarna får
stöldskydd, men de stora bilförsäljningsföretagen
svarar dock för en betydande
del av försäljningen av gamla
bilar. De betonar i sin reklam för sin
försäljning av gamla bilar att det innebär
en särskild garanti att köpa en begagnad
bil från ett välkänt företag i
branschen. Jag ifrågasätter därför om
man inte vid de nya förhandlingarna
skulle försöka få en uppgörelse om
stöldskydd, som inkluderade även försäljningen
av begagnade bilar. Detta
skulle innebära ytterligare ett bidrag
till en riklig utveckling pA detta område,
då en mycket betydande del av
marknaden dock behärskas av bilför -

säljningsföretagen, även vad beträffar
begagnade bilar.

Herr talman! Jag tackar ännu en gång
för det utförliga svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. frågan om
straff för den, som ansvarslöst eller för
egen vinning bjuder barn och ungdom
på sprit

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL, som yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Nelander frågat mig, om jag anser
att straff bör kunna utmätas i vissa fall
för den som ansvarslöst eller för egen
vinning bjuder barn och ungdom på
sprit och om jag inom en snar framtid
ämnar framlägga lagförslag om sådan
straffpåföljd.

Till svar på interpellationen får jag
anföra följande.

Av motiveringen i interpellationen
framgår, att herr Nelander närmast
åsyftar sådana fall, då någon tillhandahåller
spritdrycker åt elev vid ungdomsvårdsskola.
Det kan självfallet inte
råda några delade meningar om att det
avsedda handlingssättet, som är ägnat
att i hög grad motverka .skolans behandling
av eleverna, är synnerligen
förkastligt. Såsom herr Nelander påpekar
finns det enligt gällande lagstiftning
inte möjlighet att ingripa däremot
med straff. 1 det betänkande med förslag
till ny barnavårdslagstiftning, som
under hösten 1950 framlades av barnavårdskommittén,
har spörsmålet emellerlid
tagils upp till behandling, och
kommittén har där föreslagit en bestämmelse
av den innebörden, alt den som
lämnar alkoholhaltiga drycker till ungdomsvårdsskoleelev,
som vårdas inom

Nr B 4

Tisdagen den 22 juli 1958

Svar på interpellation ang. frågan om straff för den, som ansvarslöst eller för egen
vinning bjuder barn och ungdom på sprit

skolan, eller hjälper sådan elev att komma
åt dylika drycker skall kunna dömas
till dagsböter eller fängelse i högst
sex månader. Med en sådan bestämmelse
skulle den brist i gällande lagstiftning,
som herr Nelander fäst uppmärksamheten
på, komma att bli avhjälpt.

Det bör tilläggas, att barnavårdskommittén
gått ett steg längre och föreslagit
vissa bestämmelser, enligt vilka det
skall bli möjligt att bereda ett motsvarande
skydd för barn och ungdomar,
som inte är intagna i ungdomsvårdsskola
men som är i behov av resocialiserande
åtgärder. Enligt lagförslaget
skall nämligen barnavårdsnämnden såsom
en förebyggande åtgärd kunna
meddela föreskrifter av olika innehåll
avseende en underårigs levnadsförhållanden.
Enahanda föreskrifter skall
kunna meddelas i fall, som motsvarar
det som nu betecknas såsom villkorlig
utskrivning. Sådana föreskrifter som
här avses skall bl. a. kunna gå ut på att
den underårige skall avhålla sig från
bruk av rusdrycker. Om nu någon förleder
eller hjälper den underårige att
bryta mot meddelad föreskrift skall han
enligt förslaget kunna straffas med dagsböter.

Det kan erinras om att lagen om nykterhetsvård
innehåller i huvudsak likartade
straffbestämmelser för det fall,
att någon lämnar spritdrycker åt den
som är underkastad föreskrift enligt
denna lag om avhållsamhet från sådana
drycker eller är intagen på allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Barnavårdskommitténs betänkande
har varit föremål för en omfattande remissbehandling.
Därvid har förslaget i
de delar, som här berörts, så gott som
genomgående tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. I andra avseenden har betänkandet
emellertid blivit hårt kritiserat,
och det har visat sig nödvändigt
att underkasta hela förslaget en genomgripande
bearbetning. En sådan bearbetning
utföres för närvarande av sär -

skilda sakkunniga inom socialdepartementet
och arbetet bedrives med all
möjlig skyndsamhet.

Härefter anförde

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag ber att. till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få säga ett tack för svaret på min
interpellation. Jag vill gärna tillägga,
att jag finner svaret tillfredsställande.

Det var ju en minst sagt sorglig historia,
som rullades upp vid Ryagårdens
ungdomsvårdsskola. Att en kommunal
förtroendeman — t. o. in. suppleant
i barnavårdsnämnden — kunnat
så missbruka sin ställning att han bjudit
ut de 16-åriga flickinternerna och trakterat
dem med sprit i en skogsbacke är
ofattbart. Han har naturligtvis dömt sig
själv.

Men vad jag avsåg med min interpellation
var just att fästa uppmärksamheten
på den lucka i lagen som här
finns. Jag är glad att statsrådet så klart
synes bejaka min fråga, huruvida straff
bör kunna utmätas för dem som ansvarslöst
eller för egen vinning bjuder barn
och ungdom på sprit. Jag anser för min
del detta vara självklart.

I barnavårdskommitténs förslag till
ny barnavårdslag har man — som statsrådet
påpekar — i 183 § medtagit en
bestämmelse som kriminaliserar åtgärder
av personer, vilka förleder på ungdomsvårdsanstalt
intagna ungdomar till
spritmissbruk. Det blir ju en parallell
till var nykterhetslagstiftningen redan
föreskriver beträffande på alkoholistanstalt
intagna personer. Ett sådant
handlingssätt betraktas redan nu såsom
brottsligt. I själva verket är av de på
ungdomsvårdsskolor intagna redan en
hel del ungdomar belastade med alkoholmissbruk
och t. o. m. ganska avancerade
alkoholskador har förekommit,
rådet nu tagit ett ytterligare steg i sitt

Barnavårdskommittén har enligt stats -

Tisdagen den 22 juli 1958

Nr B 4

Svar på fråga ang. befarade uppsägningar av arbetare vid Båtskärsnäs sågverk

förslag med föreskriften att man även
skall kunna bötfälla dem, som förleder
underåriga villkorligt utskrivna eller
sådana som står under barnavårdsnämnds
kontroll till bruk av sprit. Jag
anser förslaget vara välbetänkt.

Då betänkandet om ny barnavårdslag
nu är under överarbetning, förutsätter
jag att de i detta avseende aktuella bestämmelserna
får stå kvar. Jag skulle
också anse det värdefullt om statsrådet
kunde lämna ett besked, huruvida lagförslag
i denna riktning beräknas kunna
föreläggas riksdagen i början av
nästa år.

Det inträffade aktualiserar vikten av
att till ledamöter i barnavårdsnämnden
verkligen utses lämpliga personer,
som kan ge barnen och de unga den
hjälp och det stöd som dessa är i behov
av. Tidigare bestämmelser om viss
kategorirepresentation i nämnden av
t. ex. jurist, läkare och präst har inte
längre ansetts nödvändiga att bibehålla.
Det måste emellertid alltfort läggas stor
vikt vid att endast väl kvalificerade och
oförvitliga personer tilldelas dylika
uppdrag.

Jag ber att ännu en gång få tacka
statsrådet för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. befarade uppsägningar

av arbetare vid Båtskärsnäs sågverk

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Jansson i Kalix
har till mig ställt en enkel fråga huruvida
jag är i tillfälle att lämna upplysningar
om orsakerna till vissa av Aktiebolaget
Statens skogsindustrier signalerade
åtgärder, innebärande att halva
arbetarstyrkan vid bolagets sågverk
i Båtskärsnäs har all motse uppsägning
från sin anställning.

Herr Jansson torde syfta på ett av bo -

laget nyligen gjort uttalande, enligt vilket
sågverket i Båtskärsnäs — där vid
tillfället i fråga 170 man arbetade —
på längre sikt skulle kunna sysselsätta
högst 85 man. Som orsaker till personalminskningen
angavs pågående rationalisering
av driften och befarad råvaruknapphet
i fråga om sågtimmer. Uttalandet
tolkades av arbetarna och i
pressen så, att permittering av halva arbetarstyrkan
var omedelbart förestående.
I anledning härav meddelade bolagets
verkställande direktör, att råvarubehovet
för full drift av sågverket
var täckt för de närmaste tolv månaderna.
Till följd av rationaliseringsåtgärder
kunde dock en minskning av
behovet av manuell arbetskraft förutses.

Företagsledningen har numera för
mig bekräftat, att nyssnämnda uttalande
om personalbehovet vid Båtskärsnäs
sågverk är en prognos på längre sikt
och att permitteringar av den omfattning
som befarats inte är aktuella.

Vad angår den mera långsiktiga utvecklingen
i fråga om sysselsättningen
vid sågverket vill jag först framhålla,
att en ständigt fortgående rationalisering
är oundgängligen nödvändig, om
ett företag skall kunna hävda sin ställning
i konkurrensen här hemma och på
exportmarknaden och avsättningen därmed
tryggas. Ett av de främsta villkoren
för jämn och hög sysselsättning på längre
sikt är sålunda att företaget följer
med i den tekniska utvecklingen. Detta
gäller för Statens skogsindustriers olika
företagsenheter i lika hög grad som för
privata industriföretag. Med de ekonomiska
fördelarna av en framgångsrik
rationalisering följer emellertid också
ett ansvar för den personal, som tillfälligt
permitteras — ett ansvar som varken
samhället eller företaget kan dra
sig undan. 1 det nu aktuella fallet kommer
alla möjligheter att tillvaratagas
för att bereda eventuellt övertalig personal
ny sysselsättning, i första hand
inom företaget. I detta sammanhang vill

38 Nr B 4 Tisdagen den 22 juli 1958

Svar på interpellation ang. det europeiska frihandelsområdet och villkoren för en
svensk anslutning därtill

jag även framhålla, att jag inte anser
utvecklingen av Statens skogsindustriers
verksamhet avslutad i och med den
utbyggnad, som nu pågår. Jag hyser
tvärtom den förhoppningen, att utrymme
för en utvidgning av produktionen
skall kunna beredas företaget, i vart
fall på längre sikt. Härvid måste givetvis
tillgången på olika råvarusortiment
och lönsamheten av olika tillverkningar
beaktas. I samband härmed kan bl. a.
erinras om att bolaget i remissyttrande
över en framställning från länsstyrelsen
i Norrbotten tillkännagivit sin avsikt
att instundande höst lägga fram förslag
om utnyttjande av vissa virkesöverskott
i länet.

Vidare anförde

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Jag ber att till chefen
för handelsdepartementet, statsrådet
Lange, få framföra mitt tack för det
svar han har lämnat här.

Jag skulle inte behöva säga ett ord
mer utan kunna stanna vid detta tack.
Anledningen till min enkla fråga, som
mot bakgrunden av detta svar kan synas
obefogad, var dock att företagsledningen
vid sitt besök vid industrien icke
öppet lämnat vare sig arbetarorganisationerna
och därmed de anställda eller
de kommunala myndigheterna de upplysningar
som såväl arbetarna som myndigheterna
ansåg önskvärda i sammanhang
med att vissa uppgifter varit synliga
i pressen.

Jag är givetvis såsom kommunalman
där uppe angelägen att tacka för att
statsrådet nu utan reservationer har uttalat
sig för att de anställda bör beredas
återanställning inom företaget eller sysselsättning
på annat sätt. Det är likaså
angeläget för mig att betyga, att vi där
uppe helt naturligt är införstådda med
att Statens skogsindustrier skall rationalisera
inom företaget för att kunna behålla
sin marknad på samma sätt som

privata företag gör. A andra sidan är vi,
såsom statsrådet har låtit skymta fram
här, angelägna om att detta inte skall
gå ut över de anställda i företaget utan
att man fortfarande skall ha intresse för
människorna bakom företaget. Til syvende
og sidst kom väl ändå företaget
till för att bereda arbetstillfällen och
försörjningsmöjligheter, och detta är
det viktigaste fortfarande. Rationaliseringsprocessen
är ett led i strävandena
att skapa förutsättningar för detta.

Jag ber att än en gång få understryka
mitt tack till statsrådet. Svaret visar att
han följer med vad som sker uppe i vår
landsända — han har vid andra tillfällen
visat samma intresse, och det är
mig angeläget att understryka att även
detta svar har ett mycket positivt innehåll.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 12

Svar på interpellation ang. det europeiska
frihandelsområdet och villkoren för en
svensk anslutning därtill

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, erhöll på begäran ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
har i en interpellation bett mig lämna
riksdagen en redogörelse för utvecklingen
i fråga om planerna på ett europeiskt
friliandelsområde. Han har vidare
frågat om jag anser det möjlig att
vid én svensk anslutning till ett dylikt
friliandelsområde uppnå sådana villkor,
att svårigheter ej uppstår eller skärpes
för den svenska småindustrien, trädgårdsnäringen
och jordbruket.

Med anledning av interpellationen vill
jag först erinra om att jag vid sommarens
remissdebatt hade tillfälle att i
första kammaren närmare redogöra för
förliandlingsläget beträffande det planerade
frihandelsområdet och min syn
på utsikterna att nå resultat. Vidare har
vid ett senare tillfälle frågan också an -

Tisdagen den 22 juli 1958 Nr B 4

Svar på interpellation ang. det europeiska frihandelsområdet och villkoren för en

svensk anslutning därtill

mälts för utrikesnämnden, som fått del
av de informationer som f. n. står till
buds. Jag finner det därför icke erforderligt
att nu ta denna kammares tid i
anspråk för en upprepning av dessa informationer,
utan får hänvisa till första
kammarens protokoll.

Vad beträffar herr Hanssons andra
fråga om vilka villkor som kan uppnås
i vissa hänseenden är det ännu för tidigt
att uttala någon bestämd mening. Så
mycket torde emellertid stå klart, att
därest jordbruket och trädgårdsnäringen
kommer att inkluderas i ett eventuellt
frihandelsområde särskilda regler
kommer att tillämpas för dessa näringar.
Hur dessa regler skall utformas utgör
ett av de svårare förliandlingskomplexen
i Paris med hänsyn till de skiftande
skyddssystem som f. n. tillämpas
i olika västeuropeiska länder. Allmänt
sett är det med hänsyn till våra intressen
på exportsidan angeläget att undvika
en sådan utveckling i Västeuropa
som skulle innebära ökad diskriminering
i handeln med jordbruksprodukter.
Det vore också värdefullt om ett
intimare samarbete kunde komma till
stånd i fråga om inriktningen av olika
länders jordbrukspolitik. Från svensk
sida söker man självfallet från dessa
utgångspunkter verka för eu sådan lösning
som skulle möjliggöra bibehållandet
av den målsättning på dessa områden
som hittills gällt i vårt land. Det
ligger emellertid i sakens natur att genomförandet
av ett frihandelsområde
icke kan ske utan att svårigheter uppkommer
för en del företag. Grundtanken
i det fria varuutbytet är ju att främja
konkurrensen och skapa underlaget
för en effektiv fördelning av produktionen.
I den mån denna målsättning
kan förverkligas uppstår emellertid också
nya möjligheter att gå ut på den
europeiska marknaden och vidga basen
för avsättningen. Vad särskilt småindustrien
beträffar torde man kunna räkna
med att de möjligheter som härvidlag

yppas bör motväga den ökade konkurrensen
på hemmamarknaden. Den
svenska småindustrien liar utvecklats
utan skydd av höga tullar och har hittills
visat prov på en smidig anpassningsförmåga.
Den har genom specialisering
och effektiv produktion i stor
utsträckning uppnått sådan konkurrenskraft
att den kunnat väl hävda sig
på internationella marknader. Småindustriens
egna organisationer har också
liksom jordbrukets organisationer intagit
en positiv grundinställning till de
europeiska friliandelsplanerna.

Slutsatsen av vad jag här anfört är
att jag hyser goda förhoppningar om
att fördelarna på längre sikt av ett frihandelsområde
även för de av herr
Hansson särskilt nämnda näringarna i
vårt land skall uppväga de svårigheter
och den ökade hemmakonkurrens som
man för enskilda företag ostridigt måste
räkna med.

Härefter anförde:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för svaret. Av svarets
ordalydelse verkar det nästan som
om man skulle behöva be om ursäkt
för att man över huvud taget har framställt
denna fråga. Herr statsrådet säger
nämligen, att det inte är erforderligt att
nu ta denna kammares tid i anspråk för
den här sakens skull utan hänvisar till
första kammarens protokoll. Jag vet att
ett statsråd inte är skyldig att svara på
interpellationer. Det är ju för allt i
världen rationellt att hänvisa den ena
kammaren till den andra kammarens
protokoll, men det är synnerligen nonchalant.
Riksdagen skall i alla fall förr
eller senare ta ståndpunkt till denna
fråga, inte minst ur politisk synpunkt,
och riksdagen har ingen annan möjlighet
än att interpellationsviigen få diskutera
den på ett relativt tidigt stadium.

40 Nr B 4 Tisdagen den 22 juli 1958

Svar på interpellation ang. det europeiska frihandelsområdet och villkoren för en
svensk anslutning därtill

innan det har gått så långt, att den har
blivit mer eller mindre fastlåst.

Enligt mitt sätt att se är frågan den
viktigaste på detta område som vi i vårt
land har haft att ta ståndpunkt till under
de senaste årtiondena, tv den kan
i mycket stor utsträckning komma att
stöpa om vårt näringsliv. För många
människor kan den komma att medföra
en helt annan ekonomisk och social
ställning. Många människors framtid
och levnadsförhållanden kan bli helt
beroende av hur denna fråga för vårt
vidkommande liandlägges. Trots detta
säger statsrådet, att frågan inte är någonting
att diskutera i denna kammare.
Den kan i alla fall inte diskuteras här
på basis av första kammarens protokoll.

Det må förlåtas mig att jag fäste mig
vid uttrycket att det inte är någon idé
att nu uppta tiden med detta. Vi som
inte bett att få komma hit på semestertid
i sommarvärmen men ändå gjort det
— det är i alla fall en hel del av oss
som inte bett att få komma hit — har
ju ändå en viss rätt att begära att riksdagens
arbetssätt inte eftersättas. Vi
bör enligt min mening inte här ställas
inför ett fullbordat faktum i den här
frågan. Det är bättre att man i god tid
försöker förutse svårigheterna och diskuterar
de eventuella förhållanden,
vilka för vårt land kan vara speciella.
Det är bättre att göra detta på ett tidigt
stadium än att man i efterhand, sedan
förhandlarna mer eller mindre bundit
sig fast, försöker få en ändring till
stånd.

Då är det andra myndigheter, andra
organ på det internationella planet,
som också vill ha sitt ord med i laget.
Jag kan inte förstå annat än att det
måste vara till gagn inte minst för
våra förhandlare om de har möjligheter
att avlyssna även de politiska instansernas
mening. Detta är ju inte
bara en ekonomisk, handelspolitisk
fråga, utan det är i högsta grad en po -

litisk fråga rent allmänt. Den rör befolkningspolitiken,
den rör socialpolitiken
och den rör försvarspolitiken i
mycket stor utsträckning. Har förhandlarna
kontakter på dessa områden? Har
de kontakter med våra befolkningspolitiker,
våra socialpolitiker, våra militärer
etc. etc.?

Jag anser att våra förhandlare framför
allt inte bör binda sig för hårt, innan
riksdagens båda kamrar fått tillfälle
att diskutera denna fråga ur principiella
synpunkter och även de anslutningsvillkor
som kan vara aktuella
och som bör diskuteras av oss. Jag kan
inte tänka annat än att statsrådet inte
anser det onödigt, att hela riksdagen
får taga del av en sådan debatt. För
min del anser jag denna fråga alltför
viktig för att den nonchalant skall avfärdas.
Jag ber därför om ursäkt för
att jag kommer att ägna den litet mera
tid än interpellationssvaret gör. Även
jag vet att kammarens tid är dyrbar.

Jag har med största intresse läst herr
statsrådets anförande i första kammaren.
Det innehöll många intressanta
uppgifter beträffande förhandlingssvårigheter,
frågor som kommit upp under
förhandlingarnas gång och på vilka
man hade anledning att anlägga olika
synpunkter. För att inte störa friden
vid förhandlingsomgången skall jag inte
här ta upp någon sådan fråga. Av ren
artighet och för att inte alltför mycket
anstränga tankegångarna skall jag i
fortsättningen resonera rent allmänt i
denna fråga.

Jag vill gärna för min del stryka under,
att problemet om fördelar och
nackdelar i en ekonomisk integration på
handelns område är mycket svåröverskådligt.
Det är mångt och mycket som
man måste gissa sig till. De stora konturerna
angående varornas sannolika
vägar efter en fullt genomförd frihandel
låter sig kanske något så när fastställas
nu med hänsyn till varornas placering
och de sannolika fraktvägarna,

Tisdagen den 22 juli 1958 Nr B 4

Svar på interpellation ang. det europeiska frihandelsområdet och villkoren för en

svensk anslutning därtill

men de tusentals detaljproblem, som
anmäler sig under planens genomförande,
kan nu endast gissningsvis diskuteras.

Inte minst viktigt är att man försöker
förutse svårigheterna, innan de
kommer över oss. Man måste också räkna
med att det kan inträffa förändringar
i ländernas samhällsliv beträffande
både produktionen och kommunikationerna,
vilka förändringar kan påverka
utvecklingen.

Vi vet alltså ganska litet om var vi så
småningom hamnar, när ett beslut om
frihandel genomföres. Många förhandskalkyler
kanske kan ställas åt sidan.
Med hänsyn till att så många obekanta
finns i denna ekvation har det många
gånger förvånat mig att man från olika
håll så oreserverat stämmer upp lovsånger
till den fria handelns ära och
uttalar önskemål om dess snara förverkligande.

Såvitt jag förstår är denna fråga så
allvarlig och ingripande i vårt folks
framtida utkomstmöjligheter att den
kräver en lugn, behärskad och ingående
prövning. Fördelar och nackdelar
bör noga övervägas och bedömas mot
varandra. En anslutning från vår sida

— hur och när den än kommer att ske

— kommer nämligen ingalunda endast
att bjuda på fördelar. Jag vill minnas
att herr statsrådet är inne på samma
tankegångar i sitt interpellationssvar.
.lag hoppas för min del att det skall
vara möjligt att med de s. k. undanflyktsklausulerna
få hjälp åt de delar
av vårt näringsliv, som kommer att utsättas
för de hårdaste påfrestningarna.

Genom att sexstatsunionen nu åtminstone
på papperet är en verklighet,
iir de andra elva staterna inom OEEG
försatta i ett visst tvångsläge — det är
lika bra att erkänna det. Vissa av dem
är förmodligen så beroende av sexstatsnationerna,
att de får söka gemenskap
på snart sagt vilka villkor som helst.
Jag hoppas emellertid att det för vår

del inte ligger lika illa till utan att vi
skall ha möjligheter att bättre hävda
oss när det gäller anslutningsvillkoren
än vissa andra stater sannolikt har.

Jag är medveten om att det för en
betydande del av vår industri skulle
betyda katastrof, om vi blev ställda
utanför. Vare sig en gemensam nordisk
marknad eller en samordning mellan
de övriga elva länderna eller några av
dem utanför den europeiska tullunionen
skulle kunna helt rädda en sådan
situation — och det är den situationen
vi nu befinner oss i. Om man ser som
vårt främsta mål att vid förhandlingarna
försöka vinna alla de fördelar,
som vissa delar av det svenska näringslivet
otvivelaktigt kan vinna, så
får detta inte ske på bekostnad av andra
delar av näringslivet här i landet.

Frihandelsområdet bör för vår del
kunna innebära att de svenska industrier,
som är baserade på inhemska råvaror,
kan vinna på en europeisk marknad.
Jag tänker här på de industrier,
vilka baserar sig på skogen och järnmalmen.
I den delen av vår industri har
man inga problem med de s. k. ursprungsbestämningarna,
vilka ju annars
är besvärliga ting att komma till
rätta med. Den delen av industrien är
väl konsoliderad och har sannolikt stora
möjligheter att rationalisera både
driften och försäljningen ytterligare.
Rent allmänt kan man säga att dessa
industrier är de större, och att de har
ett övertag gentemot de mindre genom
sina möjligheter att dela upp produktionen
i specialtillverkningar. De har
också billigare frakter och har som sagt
liittare att skapa en effektiv försäljningsorganisation.

Det finns sålunda ljusa sidor i den
bild, som en fri europeisk marknad företer.
Den saken skall inte förnekas.
Men det skulle vara ett brott att i detta
sammanhang glömma bort den mycket
omfattande småindustri vi har här i
landet. Det har emellertid även från

42 Nr B 4 Tisdagen den 22 juli 1958

Svar på interpellation ang. det europeiska frihandelsområdet och villkoren för en
svensk anslutning därtill

småindustriens representanter hörts
optimistiska röster för en Europamarknad
— och herr statsrådet nämner också
härom i interpellationssvaret. Ja,
jag skall visst inte förneka att det för
flera småindustriföretag är ett mycket
starkt intresse att få en vidgad exportmarknad,
men det går å andra sidan
inte heller att förneka att vi inom småindustrien
har många företag, som
kommer att få det mycket besvärligt
vid ett totalt borttagande av tullskyddet.
Jag tänker här särskilt på de industrier,
som är baserade på hemmamarknaden.
Företagen där har det besvärligt
redan nu med det tullskvdd vi
har. För dem kommer omställningsprocessen
att kännas hårdast — om man
inte vill fortsätta med en icke lönsam
produktion framdeles.

Det har i sammanhanget framhållits,
att om en industri får besvärligheter
med en viss produktion, så kan man
ju göra en omställning. Ja, det talet är
någonting av en tulipanaros! Det är så
lätt att säga, men jag undrar om man i
allmänhet har satt sig in i vad det i
praktiken hetyder att företa en omställning
i en industri. Det är inte omöjligt
att det bakom en sådan omställning
kan komma att gömma sig många tragedier.

Samtidigt som vi vid förbundsförhandlingarna
bör söka utverka så goda
villkor som möjligt, torde det sålunda
finnas en del viktiga problem att fundera
över här hemma, innan vi ansluter
oss till planerna på ett frihandelsområde.
Därmed menar jag att vi i
god tid bör bereda småföretagen en
god anpassning av tullskyddet, lättnader
i kapitalförsörjningen, lindrigare
beskattning och bättre transportmöjligheter.
Därigenom kan en så stark konkurrenskraft
som möjligt erhållas. Vi
har därigenom sannolikt vissa möjligheter
att ge dessa småföretag en god
start omedelbart vid anslutningen till
planerna på frihandelsområdet.

Det är ju ett känt förhållande, som
jag här inte behöver understryka, att
vår småförtagsamhet spelar en oerhört
stor roll när det gäller både varuförsörjningen
och sysselsättningen här i
landet. Om Sveriges anslutning till
Europamarknaden skulle betyda en likvidering
av vissa delar av denna småindustri,
så tror jag att vi trots allt
gör en dålig affär.

Sedan vill jag något beröra ett annat
avsnitt, som jag också pekade på i min
interpellation, nämligen att vår livsmedelsproduktion
kanske är den sektion
inom vårt näringsliv, där man
kommer att få brottas med de allra kinkigaste
problemen vid en anslutning till
Europamarknaden. Jag tänker här på
jordbruket och trädgårdsnäringen, där
produktionsbetingelserna går i helt andra
banor än i den industriella produktionen.
I interpellationssvaret säger
statsrådet att vi skall sikta på den nuvarande
målsättningen för jordbruket,
och det är alldeles givet att speciella
regler därvidlag måste iakttagas, eftersom
man för dessa näringar inte kan
följa samma principer som i industrien.
Man kan t. ex. inte lagra varorna på
samma sätt, och beredskapssynpunkterna
gör, att man inte heller kan omställa
eller krympa produktionen på
grund av konkurrensen utifrån. Det går
inte heller att differentiera produktionen
på samma sätt som inom industrien.
Man kan inte — för att här ta ett
kanske något banalt exempel — producera
animalier i ett land och vegetabilier
i ett annat. Nej, man kan inte ens
göra en sådan specialisering inom samma
land eller inom ett företag i samma
land. Det gäller jordbruket och det gäller
trädgårdsnäringen. Denna livsmedelsproduktion
domineras i vårt land,
som alla vet, av småföretag, vilka inte
heller mer än i viss utsträckning kan
strukturrationaliseras.

Allt detta anser jag vara skäl som talar
för att man bör gå försiktigt fram

Tisdagen den 22 juli 1958 Nr B 4

Svar på interpellation ang. det europeiska frihandelsområdet och villkoren för en

svensk anslutning därtill

beträffande villkoren framför allt för
livsmedelsproduktionen. Det är alltså
av vikt att det rättesnöre upprätthålles
som statsrådet nämnde, nämligen att
likställigheten inte eftersättes. Jag ställer
mig emellertid litet frågande till
följande sats i statsrådets svar: »Allmänt
sett är det med hänsyn till våra
intressen på exportsidan angeläget att
undvika en sådan utveckling i Västeuropa
som skulle innebära ökad diskriminering
i handeln med jordbruksprodukter.
» Vad ligger i det resonemanget?
Jag fattar det så, att det är fråga om
någonting i samma stil som när vi på
sin tid genomförde GATT-avtalet, då vi
tillät vissa exportmarknader att vidgas
på bekostnad av andra näringar. Jag
vet inte om jag tolkat satsen rätt, men
den innehåller nog i alla fall en liten
parentes som inte alldeles stämmer med
uppgiften om att målsättningen skall
uppehållas.

Sammanfattningsvis vill jag säga att
vi inom centerpartiet mycket väl förstår.
att vårt land inte kan stå isolerat
vid en eventuell frihandelsmarknad,
men vi är ingalunda i så stor utsträckning
några entusiaster för denna frihandel
som man på många andra håll
tycks vara. Vi anser nämligen, att man
inte bör bortse från de svårigheter som
kommer att uppstå för stora delar av
vårt näringsliv och då främst för småföretagsamheten,
jordbruket och trädgårdsnäringen.

Vi bör observera

1. att vi skapar ett gott utgångsläge
beträffande vår tullnivå,

2. att vi får ett hänsynstagande till
vårt geografiska läge, vilket är mer avskilt
än vissa andra medlemsländers,
något som i detta avseende spelar en
rätt stor roll,

3. alt den begränsade tillgången på inhemska
råvaror kan medföra eu mera
ensidig produktionsutveckling än i
andra länder,

4. alt vi ur såväl försörjnings- som

sysselsättningssynpunkt behöver en rikt
förgrenad småindustri och, till sist,

5. att vårt jordbruk och vår trädgårdsnäring
har oförmånligare produktionsbetingelser
än motsvarande näringar
i de flesta konkurrensländer.

Vi måste därför genom egna åtgärder
i god tid öka konkurrenskraften hos
näringslivets olika delar, innan vi bindes
till en marknad, där vår röst kanhända
inte kommer att kunna göra sig
gällande bland dem som är starkare
än vi.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är ledsen om herr
Hansson fått den uppfattningen, att jag
riktat en förebråelse mot honom för att
han interpellerat mig i denna fråga. Jag
delar tvärtom hans uppfattning, att det
är tacknämligt att riksdagen ägnar dessa
spörsmål all den uppmärksamhet
som är möjlig. Det framgick också av
det debattinlägg som jag tillät mig hänvisa
herr Hansson till. Jag tror att det
är bevis nog för att jag aldrig velat rikta
en sådan förebråelse till herr Hansson,
när jag nu understryker i kammaren,
att interpellationen framställdes
den 18 juni och att det inlägg jag hänvisade
herr Hansson till avgavs vid remissdebatten
vid denna sommarriksdag,
alltså efter det interpellationen
väckts.

Jag vill inte dölja att jag länge övervägde,
huruvida jag inte borde upprepa
det svaret i denna kammare, men
herr Hansson, som ju också har en viss
erfarenhet av att man ibland inom riksdagen
önskar att statsråden skall vara
lyhörda för de tillfälliga stämningarna i
riksdagen, har kanske en viss förståelse
för att jag vid den sena tidpunkt på
kvällen det då var fråga om inte ville
förlänga debatten. Det var anledningen
till att det vid detta tillfälle inte kom
någon debatt till stånd.

Nr B 4

Tisdagen den 22 juli 1958

Svar på interpellation ang. det europeiska frihandelsområdet och villkoren för en

svensk anslutning därtill

I sakfrågan vill jag framhålla att —
och det torde inte vara herr Hansson
obekant — denna kammare vid åtskilliga
tillfällen, sedan frihandelsförhandlingarna
igångsattes sommaren 1956,
haft att behandla dessa frågor. Regeringen
övervägde allvarligt att anordna
en utrikesdebatt vid vårriksdagen, där
dessa frågor skulle utgöra huvudspörsmålet.
Men det visade sig vid det tillfället
— det var i mars månad — att det
inte förelåg något intresse för att då få
till stånd en sådan diskussion. Det kan
möjligen bero på att partiledarna, som
ju också tillhör utrikesnämnden, inte
hade funnit dessa frågor i någon större
utsträckning kontroversiella och därför
ansåg att riksdagen hade andra viktiga
spörsmål att sysselsätta sig med. Detta
är anledningen till att vi tidigare under
detta år, om jag inte missminner mig,
i denna kammare inte haft någon debatt
kring dessa frågor. Däremot har,
som ju herr Hansson observerat, den offentliga
diskussionen under det sistförflutna
halvåret varit synnerligen intensiv,
och det tycker jag också är glädjande,
om det får tolkas som ett tecken
på ökat intresse för dessa frågor.

.lag vill på det bestämdaste vända
mig mot resonemanget, att det skulle
ha varit min avsikt att ställa riksdagen
inför fullbordat faktum. Jag undrar om
inte detta uttalande delvis tillkom på
grund av det missförstånd jag tror herr
Hansson gjorde sig skyldig till då jag
hänvisade till förstakammarprotokollet.
Min avsikt har aldrig varit att ställa
riksdagen inför ett fullbordat faktum,
utan jag har tvärtom i allmänhet med
glädje och tacksamhet anammat de tillfällen
som erbjudits mig att för riksdagen
presentera dessa spörsmål, så
långt det nu varit möjligt.

En annan sak är att man här rör sig
på i viss mån osäker mark. Vi vet ganska
väl vad det svenska näringslivet har
för intressen. Det hålls kontinuerliga
kontakter mellan näringslivets organi -

sationer, dels genom jordbruksnämnden
och dels genom den kommitté, som sysslar
med dessa frågor i kommerskollegiet,
och varje konkret spörsmål som
uppkommer studeras noga. Man försöker
utröna verkningarna och konsekvenserna
för det svenska näringslivet,
men det förutsätter ju att förhandlingarna
i Paris kommit in i ett så pass
konkret och preciserat läge att det kan
bli erforderligt med exempelvis ett beslut
av riksdagen. Så långt har vi emellertid
inte kommit än, och därför har
våra diskussioner här i huvudsak fått
gälla de mera principiella spörsmålen
och riktlinjerna i detta stora frågekomplex.

Det skulle vara frestande att fortsätta
denna diskussion, men jag vill begränsa
mig till att säga att det ansetts vara
mycket angeläget att hålla kontakt med
samtliga näringsorganisationer, däribland
också jordbrukets egna organisationer.
Jag tror emellertid inte att det
lönar mödan att nu söka mera konkret
ange vilka följderna av ett eventuellt
frihandelsfördrag kan komma att bli för
olika näringsgrenar, tv vi vet ännu inte
hur detta frihandelsfördrag i alla eller
ens i viktiga detaljer kommer att se ut.
Jag vill understryka att inte ens Romfördraget
är klart i alla aspekter. Tvärtom
återstår även för de sex betydande
frågor att lösa under den närmaste
framtiden. Vi känner till ett och annat.
Sålunda har vi reda på att vi får en
tioprocentig tullsänkning, i varje fall
förmodligen —• även där måste man
sätta ett frågetecken i kanten — från
den 1 januari 1959, en tullsänkning avseende
hela industriområdet och sålunda
samtliga industrivaror. Att jag
sätter ett frågetecken i kanten redan i
detta avseende beror på att vi inte vet
om alla de sex berörda länderna kommer
att kunna genomföra denna tullsänkning.
I varje fall förefaller det mig
i dag sannolikt att Frankrike kommer
att åberopa de undantagsbestämmelser

Tisdagen den 22 juli 1958 Nr B 4

Svar på interpellation ang. det europeiska frihandelsområdet och villkoren för eu

svensk anslutning därtill

Romavtalet innehåller för att för sin
del få ett uppskov. Under sådana omständigheter
är det klart att vi kan undersöka
och belysa vad effekten skulle
bli för det svenska näringslivet av en
tioprocentig tullsänkning, som de sex
beviljar sig själva men kanske inte beviljar
andra länder, om vi inte får till
stånd ett frihandelsområde. Det är sådana
spörsmål dessa kommittéer och
pågående utredningar är sysselsatta
med. Vi kan också utreda vilken effekten
och vilka verkningarna skulle bli,
om vi själva sänkte tullarna och fick
motsvarande förmåner som de sex beviljar
sig själva. Även detta spörsmål är
föremål för utredning och debatt. Så
snart vi kan överblicka huruvida detta
material har någon praktisk betydelse
och någon konkret innebörd, kommer
givetvis också allmänheten att få ta del
av det, och ingen kommer heller att
förvägra riksdagen att ta del av materialet.
Det kommer att, i den form vi i
allmänhet ger våra utredningar, bli tillgängligt
också för den svenska riksdagen,
och detta i sådan tid, det vill jag
gärna understryka, att några definitiva
beslut om en anslutning till ett frihandelsområde
ännu icke fattats. .Tåg är
fullt medveten om den svenska konstitutionens
innebörd i detta avseende,
och jag är alltså medveten om att man
inte — minst av allt på detta område —
bör föregripa ett riksdagsbeslut. Det
kommer heller inte att ske, det kan jag
försäkra herr Hansson.

Herr Hansson frågade mig om innebörden
av det i interpellationssvaret
gjorda uttalandet, att man hoppades
undvika diskrimination på jordbrukets
område. Betydelsen därav är egentligen
vad som ordagrant utsagts. Vi har ju
inte något intresse av att marknader vi
hittills haft — låt mig som ett konkret
exempel nämna marknaden för det
svenska vetet i Tyskland — på grund
av sexmaktsavtalct skall begränsas eller
helt enkelt upphöra att finnas till. Detta

är hela innebörden av ifrågavarande
uttalande.

I övrigt skulle det som sagt, herr talman,
vara frestande att utförligare uppehålla
sig vid en mera allmän och i
och för sig givande teoretisk diskussion
om verkningarna för det svenska näringslivet
av ett frihandelsområde och
det samarbetsprojekt som här föreligger.
Jag tror dock att jag skall avstå
därifrån, eftersom en sådan diskussion,
som jag tidigare framhållit, huvudsakligen
komme att få en hypotetisk karaktär.

Herr HANSSON i Skegrie (ep.) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har ingalunda fått
den uppfattningen att herr statsrådet
skulle ha riktat någon förebråelse mot
mig för att jag över huvud taget besvärat
med denna fråga. Det som förvånade
mig litet var uppgiften att kammarens
tid inte borde upptagas med detta. Det
här använda förfaringssättet, att hänvisa
till att den ena kammaren bör kunna
nöja sig med att ta del av medkammarens
protokoll, är väl i varje fall
ganska unikt. Jag vet mig aldrig tidigare
ha hört att man sagt till andra
kammaren: Var så god och läs vad första
kammaren har behandlat. Det bör
räcka för er också. Men jag är i alla fall
tacksam mot statsrådet för att han kommit
med detta uppslag, tv det kan ju ge
oanade möjligheter att rationalisera riksdagens
arbete genom att statsråden endast
uppträder i den ena kammaren och
säger till medkammaren att den är välkommen
in för att lyssna till den visdom
som flödar eller eventuellt inbjudes att
della i förhandlingarna där. Här har vi
år efter år haft utredningar om rationalisering
av riksdagens arbete, och jag
är tacksam för det förnämliga uppslag
som statsrådet härmed givit oss.

Även om vi här haft tillfälle att debattera
denna fråga tidigare har jag den

■46 Nr B 4 Tisdagen den 22 juli 1958

Svar på interpellation ang. det europeiska frihandelsområdet och villkoren för en
svensk anslutning därtill

uppfattningen att den är så pass viktig,
att vi bör kontinuerligt följa den i riksdagen.
Man kan rent av ifrågasätta om
inte riksdagsmännen borde informeras
fortlöpande om det som går att informera
om, så att vi, när vi en dag blir
ställda inför en konkret beslut, känner
till vad som rört sig bakom det hela.

Det var inte alls min mening — i det
fallet bär statsrådet missuppfattat mig
— att påstå att statsrådet haft någon som
helst avsikt att förr eller senare överrumpla
kammaren med ett fullbordat
avtal. Jag menade bara att vi inte bör
komma i den situationen, att våra förhandlare
låst sig så fast i överenskommelser,
att det inte är möjligt att få någon
ändring till stånd.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Hanssons i Skegrie
avsikt när han framställde interpellationen
måste väl ha varit att få en debatt
till stånd i denna kammare. När jag inte
upprepade eller sammanfattade det inlägg
härom i remissdebatten, som jag
gjorde i första kammaren, utan tillät mig
att hänvisa till ifrågavarande protokoll,
betraktar jag detta närmast som en rätt
god rationaliseringsåtgärd, ty jag vet att
herr Hansson hör till dem som verkligen
följer kammarprotokollen. Ville herr
Hansson sedan ha en debatt kring detta
ämne kunde det ske med utgångspunkt
från innehållet i mitt anförande i första
kammaren. Jag vill också rikta kammarens
uppmärksamhet på att mitt svar i
övriga delar var så utförligt som jag
över huvud taget kunde göra det nu.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är självklart att jag
hade avsett att denna kammare skulle
ha en ordentlig debatt om denna fråga.
Jag har den uppfattningen att det inte
är ur vägen att vi ägnar någon tid åt
densamma.

Sedan kan jag ju spinna vidare på rationaliseringstemat
och uppmana kammarledamöterna
att, i stället för att här
hålla långa anföranden, i tillämpliga
fall bara säga: Jag ber att få hänvisa
till mitt anförande den och den dagen i
det och det protokollet.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag skall inte blanda
mig i det ordskifte som här uppstått
mellan handelsministern och herr Hansson
i Skegrie. Jag vill emellertid liksom
herr Hansson säga att det hade varit
önskvärt med en grundlig debatt i denna
fråga. Jag begärde ordet närmast för
att framställa en konkret fråga till handelsministern,
nämligen om han inte
skulle vilja medverka till att finna någon
form varigenom de demokratiska
partierna fick en möjlighet att medverka
vid utarbetandet av den svenska förhandlingsståndpunkten.

Det har faktiskt förvånat mig såsom
nykomling i denna församlig, att parlamentarikerna
är ställda åt sidan. Om
jag har uppfattat saken rätt är det kommerskollegium
som har hand om utredningen.
Det är i första hand en departementsfråga,
men regeringen har uppdragit
åt kommerskollegium att handha den
vidare utredningen. Till kommerskollegium
har för ändamålet knutits en delegation
med företrädare för näringslivet
och arbetsmarknaden. Jag finner
faktiskt att på lång sikt är denna anordning
icke till fyllest, ty det är dock
så — som herr Hansson i Skegrie antydde
— att det blir politikerna som i
sista hand får ta ställning och bära ansvaret.
Jag vill visst inte att vi skall
försöka partipolitisera en så viktig framtidsfråga,
men det skulle vara synnerligen
önskvärt att parlamentarikerna
fick möjlighet att påverka vårt lands
förhandlingsståndpunkt. Jag är medveten
om att man har vissa möjligheter via
utrikesnämnden, men jag skulle före -

Tisdagen den 22 juli 1958 Nr B 4

Svar på interpellation ang. det europeiska frihandelsområdet och villkoren för en

svensk anslutning därtill

ställa mig att dessa är rätt beskurna,
främst av den anledningen att utrikesnämnden
inte är ett utredande organ
utan en instans som tämligen sporadiskt
behandlar dessa spörsmål.

Det är även en annan aspekt som jag
ville stryka under och det är att härvidlag
får vi inte bara se saken ur
svensk förhandlingssynpunkt, utan det
gäller ett spörsmål på längre sikt. Vi
måste faktiskt kartlägga de verkningar
som ett eventuellt svenskt deltagande i
europamarknaden kommer att medföra
för det svenska näringslivet. För övrigt
inte bara kartlägga utan också försöka
att i samverkan mellan statsmakterna
och näringslivet föreslå åtgärder
för att dämpa de s. k. övergångssvårigheternas
verkningar. Och därvidlag, det
vill jag mycket starkt stryka under,
måste enligt min uppfattning parlamentarikerna
kopplas in.

F^år jag sedan — eftersom det här
ändå uppkommit en debatt, även om
den föres i form av ett replikskifte —
knyta några måhända enkla personliga
reflexioner kring hela denna fråga. Jag
förstår helt den grundtanke som ligger
bakom planen på europamarknaden,
nämligen att man genom ett större
marknadsområde med fritt handelsutbyte
och specialiserad produktionsinriktning
skall kunna öka effektiviteten
och stärka konkurrenskraften för Västeuropas
näringsliv gentemot omvärlden,
vilket i sin tur skulle kunna leda till en
ökning av standarden i Västeuropa.
Men vi skall akta oss för att undervärdera
de svårigheter som en fri europamarknad
kommer alt medföra för vårt
land. Jag vill inte anslå alltför pessimistiska
tongångar. Jag är helt medveten
om att vissa av vårt lands näringar
kominer att få klart expansiva möjligheter.
Det är skogsindustrien, pappcrsoeh
massaindustrien och större delen
av den tunga kapitalvaruindustrien. Om
vi exempelvis kan lyckas driva förädlingen
av träet längre via massan till

färdigprodukten papper, kommer detta
att innebära ett väsentligt uppsving, industriellt
och ekonomiskt. Men de negativa
verkningarna drabbar bl. a. textil-,
läder-, sko-, glas- och porslinsindustrien,
och det är just där svårigheterna
möter som vi behöver vara ute i
god tid och planera.

Jag vill tillägga, att jag tror att småindustrien
och småföretagsamheten i
övrigt kommer att möta speciella problem.
Måhända övervärderas i viss mån
svårigheterna, ty när en hel värld höjer
sin standard, kommer säkert småföretagsamheten
att vinna ökad avsättning
för vissa delar av sin produktion. De
små företagen är också sådana till sin
struktur, att de har lättare att smidigt
anpassa sig — de är inte så tungrodda
som de större. Men i gengäld har småföretagsamheten
inte samma möjlighet
att genom långt driven teknisk rationalisering
förbilliga produktionen. Jag
vill i det sammanhanget slå fast som en
personlig tro, att kapitalförsörjningen
för investeringar i den utbyggnads- och
rationaliseringsprocess som blir en följd
av europamarknaden blir det allra viktigaste
problemet. Vi har klart för oss
att småföretagsamheten saknar den större
företagsamhetens resurser för kapitalanskaffning,
och enligt min mening
måste man i det läget åstadkomma en
prioritering till småföretagsamhetcns
förmån vid fördelningen av de kapitalresurser
som står till buds.

Kapitalfrågorna intar en nyckelställning
inte bara därför, att det kommer
att resas krav från vår egen industri.
Vi kan för det första erinra oss den debatt
som förts i OEEC och som klart visar,
att de övriga länderna inom denna
organisation vill ha avsevärt ökade
kreditmöjligheter inom den europeiska
betalningsunionen. För det andra har
de mindre utvecklade länderna inom
OEEC som ett villkor för sin anslutning
till europamarknaden ställt krav på avsevärt
finansiellt bistånd. För det tredje

48 Nr B 4 Tisdagen den 22 juli 1958

Svar på interpellation ang. det europeiska frihandelsområdet och villkoren för en
svensk anslutning därtill

diskuteras planen på inrättande av en
nordisk investeringsbank med betydande
svenska kapitalinsatser. Jag tror att
vi här får anledning till åtskilliga funderingar,
och att vi kommer att ställas
inför en ny problematik när det gäller
det gamla problemet om sparande contra
direkt konsumtion.

Det finns, som jag nämnde, vissa
möjligheter för småindustrien. En intressant
frågeställning är om småindustrien,
exempelvis genom en efektiv
försäljningsorganisation, en samordning
av exportutbuden, en organisation där
man planerar gemensamma inköp av råvaror
och halvfabrikat, lättare kan hävda
sig på den blivande europeiska marknaden.
Jag har den tron, att problematiken
här är densamma som den som
mötte de svenska jordbrukarna på 30-talet. Dessa hade då klart för sig att de
inte kunde uppträda som individualister
och var och en bjuda ut sina produkter
på marknaden. Ju snabbare man inom
småföretagsamheten inser konsekvenserna
av det nya läget desto bättre är
det.

Också en rad andra frågor uppställer
sig. Jag skall inte alltför mycket förlänga
debatten, men jag vill i vart fall
nämna nödvändigheten av ökad forskning
inom olika områden, önskvärdheten
av en effektivare marknadsorganisation
och en förstärkt handelsrepresentation
för att snabbt kunna upparbeta
nya marknader, samt ett system för organiserad
rådgivning och marknadsupplysning
till den enskilde företagarens
tjänst.

Jag vill sammanfattningsvis säga, att
jag hör till dem som tror att europamarknaden
kommer att bli ett faktum.
De föreliggande svårigheterna i förhandlingarna
är nog temporära och
kommer att övervinnas — inte minst
gäller detta det labila läget i Frankrike,
som i dag tillfälligt stoppar upp förhandlingstakten.
Om Romavtalet mellan
de sex kontinentalmakterna kan träda

i kraft på nyåret 1959, såsom tänkt är,
så kan det komma att ske en mycket
snabb utveckling även när det gäller de
övriga europeiska ländernas uppbyggnad
av frihandelsområdet. Vårt land är
ju ett lågtulland, vilket kommer att göra
anpassningen lättare. Vi har också en
rad stapelvaror av hög kvalitet — malm.
massa och verkstadsprodukter — som
förbättrar vår situation. Men jag vill än
en gång stryka under, att det ligger en
fara i att just de expanderande näringsgrenarnas
företräde i den allmänna debatten
riktar opinionen ensidigt så, att
fördelarna kommer att dominera diskussionen
och i alltför hög grad påverka
vårt ståndpunktstagande. Vi måste
även klart se nackdelarna. Samtidigt
säger jag liksom herr Hansson i Skegrie
att vi skall kritiskt granska planerna
från en positiv utgångspunkt. Det är
nämligen fullständigt otänkbart med ett
isolerat och protektionistiskt Sverige i
ett liberaliserat Västeuropa i övrigt.

Nu säger visserligen experterna -—
inte i dag i kammaren utan i den allmänna
debatten — att det finns ingen
anledning att försöka dramatisera de
problem man ställs inför. Man styrker
sitt påstående med det faktum att under
de 13 år som gått efter kriget hela det
svenska näringslivet präglats av en
långtgående omläggning och strukturomvandling.
Dessa förändringar har varit
väl så snabba, säger man, som de som
kan komma att inträffa under det ganska
långa övergångsskedet i samband med
bildandet av ett frihandelsområde.

Må vara att det är riktigt, men om
man vill ställa in problemet i det långsiktiga
perspektivet, så tror jag man
med lika starkt fog kan hävda, att den
fria varuhandeln är endast en etapp på
vägen. Blir den verklighet, så kommer
säkerligen utvecklingens egen dynamik
att leda till en omfattande integration i
Västeuropa med nödvändig samordning
av valutapolitiken, konjunkturpolitiken
och socialpolitiken, och det är väl med

Tisdagen den 22 juli 1958 Nr B 4

ang. del europeiska frihandelsområdet och villkoren för en

Svar på interpellation

svensk anslutning därtill

beaktande därav som vi skall ta ståndpunkt.

Min personliga åsikt — den är enbart
lekmannamässigt fotad — är att det är
orealistiskt att tro, att man på lång sikt
kan driva mer än ett slags politik i ett
handelsliberaliserat Västeuropa. Det innebär
i sin tur att man på lång sikt får
en successivt minskad nationell suveränitet
på skilda områden. Vi skall ha i
minnet att Sverige är ett av de få OEECländer
som upprätthåller en traditionell
alliansfri utrikespolitik. Jag skall
försöka att inte dra in detta förhållande
för mycket i debatten, men jag
tror det är realistiskt att även med detta
faktum som utgångspunkt klargöra vår
allmänna inställning. Vårt nuvarande
relativt starkt differentierande näringsliv
är en av grundförutsättningarna för
vår självständiga utrikespolitik. Får vi
ett mera ensidigt näringsliv och blir vår
försörjning mer beroende av våra västeuropeiska
handelspartner, kan i vissa
lägen möjligheterna för en självständig
politik försvagas.

Herr talman! Jag har med detta anförande
velat säga att jag tycker, att vi
handlar realistiskt, om vi se detta spörsmål
i ett långsiktigt perspektiv, även om
förhandlingsläget i dag skulle vara i viss
mån oklart. Men jag vill framför allt
rikta den vädjan till handelsministern,
att han överväger om det inte finns möjligheter
att finna en form, där företrädare
för det parlamentariska livet också
kan ge sin mening till känna, och medverka
vid de svenska planernas utarbetande,
alltså en form utöver den som
redan existerar i utrikesnämnden.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Med anledning av det
sista, som också var det första som herr
Antonsson anförde, vill jag bara siiga
att utrikesnämnden hittills fält fortlöpande
informationer om förhandlings -

känt behov av en vidare parlamentarisk
förankring än den som givits där och i
utrikesutskottet. Jag tror i stället att
dessa frågor mår bäst av att det blir en
saklig diskussion från ekonomiska synpunkter
till att börja med. Att sedan det
material som där framkommer får bedömas
av politikerna är naturligt och givet,
men jag skulle i varje fall i nuvarande
läge inte gärna vilja rekommendera
att man utökade den kommitté som under
chefens för kommerskollegium ledning
fungerar med politisk representation.
Det tror jag inte skulle befrämja
det utredningsarbete som där pågår.

Det är klart att politikerna och de parlamentariska
representanterna skall erhålla
alla informationer. Det är emellertid
ibland svårt att ge offentlighet åt
varje situation som kan uppkomma vid
frihandelsförhandlingarna. Det är dock
fråga om förhandlingar där det material
som ställs till förfogande — icke av oss
utan av parisorganisationen — förses
med konfidentiella och hemliga stämplar.
Av den anledningen tror jag nog att
en viss försiktighet bör iakttas i det sammanhanget.

Det var många intressanta aspekter
som herr Antonsson i sitt långa anförande
gick in på. Jag har ju redan tagit
kammarens tid i anspråk ganska länge.
Jag skall därför nöja mig med att bara
säga ytterligare en sak. Det är självklart
att man får vara beredd på att vissa
svårigheter kommer att följa ett vidgat
handelspolitiskt och ekonomiskt samarbete
i Europa, vissa svårigheter som
vi inte kommer att kunna undgå. Det
har jag aldrig försökt dölja. Av den anledningen
har jag ibland med en viss
orätt, om jag får säga det själv, blivit
betecknad som en förströdd pessimist,
när jag försöker hålla tillbaka de allra
mest överdrivna formerna av optimistiska
hälsningsord som stundom mött
dessa strävanden. Men det är en sak. Å
andra sidan är jag fullt med på att vi,
om detta samarbete kommer till stånd,

läget och att jag inte för egen del har
I Andni kammarens protokoll 1958. Xr II 4

50 Nr B 4 Tisdagen den 22 juli 1958

Svar på interpellation ang. det europeiska frihandelsområdet och villkoren för en
svensk anslutning därtill

på längre sikt drar nytta av det. Det är
kanske ett livsvillkor för vår världsdels
fortsatta existens. Under sådana förhållanden
måste jag säga mig att vi får
vara beredda på vissa nackdelar av detta
samarbete. Det är klart att när frågan
huruvida vi skall delta i samarbetet
och ratificera ett fördrag härom skall
avgöras får man väga fördelarna mot
nackdelarna. För min del tror jag som
sagt, att fördelarna överväger nackdelerna
så klart, att någon tvekan på den
punkten inte kan råda. Jag är inte alls
främmande för att vissa övergångsbestämmelser
kan behövas på några för
oss särskilt känsliga områden. Men att
bygga upp skyddsåtgärder bara därför
att vissa delar av vårt näringsliv kan få
konkurrensmässigt sämre villkor än
motsvarande branscher i andra länder
tycker jag knappast är befogat. Det argumentet,
ärade kammarledamöter, bar
jag fått möta när man gjort gällande
att den svenska skogsindustrien är alldeles
för konkurrenskraftig för att man
skulle tillåta den att utan vidare komma
in i frihandelsområdet. Om det resonemanget
skulle vinna allmänt gehör i Paris,
skulle, tror jag, det vara till skada
inte bara för denna industri utan också
för många angränsande industrigrenar
i vårt land, däribland skogsbruket och
jordbruket. Bland de näringsgrenar, som
kommer att ha de största svårigheterna,
kommer inte, tror jag, textilindustrien
att befinna sig. Om jag är rätt underrättad
ser man inte inom den industrien
med någon större oro fram emot friare
handelsförhållanden allmänt i Europa,
ty det betyder ju att den industrien kommer
in på marknader där den nu inte
kan komma in på grund av framför allt
höga tullar.

Detta var bara en konkret belysning
av att man nog får vara inställd på vissa
övergångsanordningar. Men skyddsåtgärder
bara därför, att konkurrensvillkoren
blir annorlunda i ett land än i ett
annat, har jag svårt att tänka mig.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till statsrådet,
att när jag talade om att vi skulle
försöka gardera oss i fortsättningen, var
det inte alls min åsikt att vi i parisförhandlingarna
skulle ha så stora möjligheter
att bygga upp skyddsåtgärder för
de näringar som kan råka i sämre konkurrensläge.
Jordbruket intager ju en
särställning och skall i den fria marknaden
ha särskilda skyddsbestämmelser.
Jag menade, att vi på ett tidigt stadium
skulle försöka kartlägga svårigheterna
inom landet och med åtgärder
inom näringslivet och med statens medverkan
försöka eliminera dessa svårigheter.
Jag har den meningen fortfarande,
trots att herr statsrådet sade att det
inte skulle befrämja en saklig ekonomisk
debatt om man kopplade in parlamentarikerna.
Jag tror att denna fråga
inte kommer att partipolitiseras, och
det skulle i varje fall befrämja informationen
och den politiska opinionsbildningen
om man så snart som möjligt
kunde få ett parlamentariskt inslag
i det fortsatta utrednings- och planeringsarbetet.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Handelsministern och
herr Hansson i Skegrie slog in på en
liten sidolinje och ägnade sig åt att rationalisera
kamrarnas arbete. Det verkar
inte som om de kunde riktigt enas.
Jag tillåter mig föreslå båda herrarna
att verkligen radikalt acceptera den
enda rationella linjen, nämligen att vi
övergår till enkammarsystem. Då bortfaller
alla de svårigheter, som nu bekymrar
er så mycket.

Jag utgår ifrån att riksdagen, enkannerligen
andra kammaren, får tillfälle
att diskutera denna fråga minst en gång,
kanske flera gånger, innan det blir fråga
om att fatta något beslut som binder
vårt land. Handelsministern bar ju, både
i utrikesnämnden och i första kamma -

Tisdagen den

Svar på interpellation ang. det europeiska
svensk anslutning därtill

ren, visat sig mycket villig att informera.
Jag vill endast, samtidigt som jag
komplimenterar honom för denna hans
villighet, uttrycka en önskan att han i
framtiden tänker litet på att fördela sina
gracer kamrarna emellan. Jag skulle tro
att vi redan under höstriksdagen skall
få tillfälle att konstatera om herr statsrådet
anser detta motiverat. Enligt min
mening kan herr Hansson i Skegrie med
full rätt och med större rätt än i dag
återkomma och använda starka ord,
om året skulle gå till ända utan att vi
här får tillfälle till en mycket omfattande
debatt i denna fråga.

Beträffande problemet i övrigt, herr
talman, tillåter jag mig några kanske
skissartade reflexioner. Det är banalt
att säga att en omställning är ofrånkomlig
inom näringslivet när ett frihandelsområde
införes här i Västeuropa. Att det
behövs särskilda regler för jordbruk
och trädgårdshantering, har handelsministern
understrukit, och jag instämmer.
Att det blir ökad konkurrens för
vissa delar av exempelvis småindustrien,
har naturligtvis herr Hansson i
Skegrie rätt i. Men när herr Hansson
säger att villkoren bör bli sådana, att
småindustrien får goda utvecklingsmöjligheter,
så vill jag säga att vi väl alla
är överens därom. Frågan är vad det
betyder i konkret form att regeringen
skall ordna detta med frihandelsområde
så att det blir goda utvecklingsmöjligheter
för småindustrien. Det gäller en
lämplig övergångstid, det gäller att man
får tillfälle att genomföra tullreduktioner
på ett sätt som tar hänsyn till det
svenska näringslivets struktur, det gäller
att man inte skall binda sig för ett
stelt program långt i förväg utan att kunna
taga del av erfarenheter som kan
vinnas. Fn nordisk tullunion skulle öka
våra möjligheter att göra vårt inflytande
gällande vid utformandet av de metoder
som skall komma till användning på det
europeiska planet, och den skulle även
ge oss erfarenheter om hur anpassning -

22 juli 1958 Nr B 1

frihandelsområdet och villkoren för en

en bäst skall åstadkommas till gagn inte
minst för småindustrien. Man har därför
anledning att verka för en sådan
nordisk tullunion, även om man ser saken
i ett större perspektiv.

Sedan skulle jag vilja säga att det
möjligen i herr Hanssons uttalande
fanns en liten antydan om — är det för
mycket att säga en benägenhet? — att
skrämma småföretagarna i landet för
frihandelsområdet. Jag tror för min del
att detta är överflödigt och omotiverat.
Många av de mindre företagen kommer
naturligtvis, liksom en del större företag,
att få vidkännas svårigheter, men
de mindre företagen har sin styrka i
förmågan till en smidigare anpassning
och kommer kanske därför att lättare
klara övergångsproblemen än vad fallet
är med många större företag. Det har ju
sagts så många gånger förr i tiden att de
mindre företagen är dödsdömda på
grund av att den moderna tekniken gör
att produktionen måste bedrivas i stor
skala för att bli lönande. Jag skulle därför
vilja nämna några siffror som belyser
utvecklingen av företag av olika storleksordning
i Förenta staterna, alltså ett
land med en jättelik marknad, större än
den västeuropeiska marknad som skulle
skapas efter en relativt lång övergångstid.
Av dessa siffror, som avser åren
1945—1953, framgår att företag med 7
eller färre anställda ökat sin sysselsättning
med mer än 40 procent, medan
företag med 8—19 anställda ökat sin
sysselsättning t. o. m. något mer. Däremot
har företag med 20—100 anställda
endast ökat sin sysselsättning med ett
30-tal procent, företag med 500—1 000
anställda med 7 procent och företag
med mer än 1 000 anställda med ungefär
11 procent.

Det har alltså i Förenta staterna inom
den s. k. småföretagsamheten skett en
väsentligt starkare expansion både beträffande
sysselsättningen och antalet
företag än vad fallet är inom den (ivriga
företagsamheten. I vårt land har mark -

52 Nr B 4 Tisdagen den 22 juli 1958

Svar på interpellation ang. det europeiska frihandelsområdet och villkoren för en
svensk anslutning därtill

nadsförhållandena varit annorlunda,
men även hos oss har som bekant de
mindre företagen visat sig vara synnerligen
livskraftiga.

Det har här av olika talare pekats på
de ökade möjligheter till export som kan
uppkomma i samband med skapandet
av ett frihandelsområde, och jag behöver
inte nu gå närmare in på den saken.
Den omständigheten att Sverige har en
lägre tullmur än de flesta andra länder
i Västeuropa kommer väl att göra att
även de mindre företagen hos oss får
gynnsammare betingelser än t. ex. de
mindre företag som finns i utlandet och
som har att räkna med väsentligt större
anpassningssvårigheter.

Jag har vid tidigare tillfällen framhållit
att den produktion i större skala,
som kan uppkomma i vissa branscher,
förmodligen tarvar ökat användande av
underleverantörer, vilket är av betydelse
för de mindre företagen. Därtill kommer
att en allmän ekonomisk utveckling,
sådan som den vilken kan främjas
av ett frihandelsområde, leder till en
ökad efterfrågan. Därigenom vidgas den
totala marknaden, och även på det sättet
underlättas anpassningen för de
mindre företagen.

Såvitt jag förstår är det centrala i det
problem, som här diskuteras och som
alltså gäller hur man skall kunna så väl
som möjligt ordna förhållandena för de
mindre företagen, frågan om huruvida
den allmänna ekonomiska politiken utformas
på ett lämpligt sätt eller icke.
Vid konstruktionen av de stegvisa åtgärder,
genom vilka frihandelsområdet
kommer till stånd, har man endast begränsade
möjligheter att ordna dessa
förhållanden, men givetvis bör även
dessa möjligheter tillvaratas. Framför
allt är det på den inre allmänna ekonomiska
politiken det här kommer an.
Frågan om kapitalanskaffningen berördes
i detta sammanhang av herr Antonsson,
i något som väl var hans första anförande
i denna kammare. Jag finner

det angeläget och angenämt att få uppriktigt
lyckönska honom till ett mycket
sakligt och vägande anförande, som nog
har givit kammarens ledamöter en
känsla av att vi i fortsättningen kommer
att få lyssna till många betydelsefulla
anföranden från hans sida. Jag vill
emellertid inte neka till att en liten, låt
vara alls icke dominerande anledning
till att jag med så stor uppskattning
åhörde herr Antonssons anförande var
att jag fann att han inte bara i likhet
med herr Hansson i Skegrie läser första
kammarens protokoll, utan att han också
i hög grad studerar folkpartiets motioner.
Han anknöt nämligen i sitt anförande
på ett vederhäftigt sätt till en
lång rad förslag till det mindre näringslivets
fromma, vilka finns utförligt behandlade
i folkpartimotioner, både till
innevarande riksdag och föregående
riksdag.

Herr Antonsson berörde sålunda även
skatteförhållandena. Ja, det är väl uppenbart
att dessa är av stor betydelse
för den mindre företagsamheten och att
det är viktigt att man får tillfälle till
resultatutjämning. Vi är glada åt att
centerpartiet nu mera bestämt än tidigare
tycks stödja strävandena i sådan
riktning. Den tunga fordonsbeskattningens
problem har kanske inte på det
hållet hittills mött det intresse som
önskvärt hade varit, men jag hoppas att
det också därvidlag skall ske en ändring.
Detta är en sak av stor betydelse
för den mindre företagsamhetens transportproblem.
Vad kreditmöjligheterna
beträffar kan åtskilligt göras, inte minst
i fråga om den långfristiga kreditgivningen,
för att hjälpa den mindre industrien.
Vidare tog herr Antonsson upp
frågan om stöd åt småföretagsamhetens
export. Från vår sida har bl. a. framhållits
att exportkreditgarantisystemet skulle
kunna användas så att man har trygghet
för att tillräcklig del av krediterna
kommer de mindre företagen till godo.
Vad slutligen beträffar företagarför -

Tisdagen den 22 juli 1958 Nr B 4

Svar på interpellation ang. det europeiska frihandelsområdet och villkoren för en

svensk anslutning därtill

eningarna och deras verksamhet av konsulterande
och annat slag, bör denna
uppmuntras och inriktas på ett sådant
sätt, att det direkt underlättar lösningen
av den mindre företagsamhetens anpassningsproblem.
Även andra speciella
gruppbildningar inom den mindre företagsamhetens
sfär skulle kunna medverka
härvidlag.

För min del har jag all sympati för
att den mindre företagsamheten inte
skall behöva komma som supplikant till
staten och begära understöd o. d., men
jag vill beträffande dess speciella anpassningsproblem
säga, att lika väl som
vi allesammans i denna kammare är, enligt
vad jag föreställer mig, positivt inställda
till att samhället underlättar den
anpassning, som blir nödvändig när
sysselsättning skapas på annan plats än
tidigare, och alltså på olika sätt medverkar
till arbetskraftens överflyttning,
så bör samhället underlätta den anpassning
som för de mindre företagens del
framtvingas genom att marknadsförhållandena
radikalt ändrats. Jag tror inte
att herr Antonsson därvidlag har någon
annan mening än jag. Man bör, speciellt
när det gäller anpassningsproblemens
lösning, ta upp denna fråga rörande
samhälleliga stödåtgärder inte för att
konservera genom att använda mycket
av de undantagsklausuler som en eventuell
frihandelsorganisation kan komma
att innebära, utan för att befrämja eu
produktiv inriktning av verksamheten.
■lag tror att där både speciella åtgärder
för investeringsproblemens lösning och
hjälp till rationalisering av försäljningen
kan ifrågakomma. Att lösa försäljningsproblemen
iir faktiskt viktigare i
vår tid iin vad man tidigare kanske har
varit på det klara med.

•lag är benägen att tro, att ett ekonomiskt-socialt
råd — som jag talat för i
andra sammanhang — skulle kunna göra
en nyttig insats iiven när det giiller
dessa problem. Tillåt mig alt så till vida
instämma med herr Antonsson — och

kanske också med herr Hansson i Skegrie;
jag minns inte riktigt — att jag
tror att mera av offentliga informationer
skulle kunna åstadkommas än hittills,
även om handelsministern givetvis
har rätt i att mycket av det föreliggande
materialet måste vara konfidentiellt.

Herr talman! Jag tror, att det är åtgärder
som gäller den allmänna ekonomiska
politikens utformning, så att denna
blir tillräckligt företagsvänlig, och
åtgärder av mera speciellt slag — sådana
som jag här nämnt, men som också
gäller den inre ekonomiska politiken —
som är det viktigaste, om vi vill skapa
goda förutsättningar för att den mindre
företagsamheten skall få så stora fördelar
som möjligt av ett frihandelsområdes
tillkomst. Man kan här sätta in ett
konstruktivt arbete, och det är lättare
att göra detta, om man på alla håll är
överens om att avstå från att skrämma
de mindre företagen genom att måla ut
allehanda olyckor som man menar möjligen
skulle kunna inställa sig, vilket
inte behöver bli fallet. Det går inte att
rida spärr mot den utveckling som här
är i gång, men det går att ge näringslivet
i allmänhet och småföretagen i synnerhet
goda arbetsförutsättningar. Det är
en positiv linje, som är möjlig att följa
för det svenska samhället.

Felet med den svenska regeringens
hållning, som jag ser det, ligger inte på
det utåtriktade fältet. Begeringens intresse
för frihandelsområdet och den
nordiska tullunionen tror jag för min
del i framtiden kommer att betecknas
som en av de starkare sidorna av dess
verksamhet. Nej, felet med regeringens
politik i fråga om de problem vi här diskuterar
iir, att den inte ännu visat några
tecken till att vilja ta konsekvenserna
av de allvarliga omställningsproblem,
som frihandelsområdet och en eventuell
nordisk tullunion kommer alt leda till.
Dessa anpassningsproblem kan vi lösa
på ell fullt tillfredsställande sätt endast
om vi ger det svenska näringslivet biitt -

Nr B 4

54 Nr B 4 Tisdagen den 22 juli 1958

Svar på interpellation ang. det europeiska frihandelsområdet och villkoren för en

svensk anslutning därtill

re arbetsförutsättningar än man erbjudit
under de senaste åren. Efter kriget
bar utvecklingen gått mot försämring av
arbetsvillkoren för näringslivet. Det är
angeläget att man nu lägger om rodret
och säger: Nu mer än någonsin måste
den ekonomiska politiken läggas om i
mera produktions-, närings- och företagsvänlig
riktning. Detta är ett intresse
för alla folkgrupper, löntagare lika väl
som företagare.

Under detta anförande återtog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin fällde ett
yttrande om att han fattat mitt anförande
så, att jag närmast ville skrämma
småföretagarna. Det var ingalunda meningen,
utan jag ville ha sagt, att många
småföretag i vårt land har sin produktion
baserad just på sådana artiklar,
som kommer att sitta hårt till vid en
skärpt konkurrens mellan länderna, men
att många företag, också bland de mindre,
har gagn av en ökad export. Jag ser
saken på det sättet, att det kan komma
att bli de stora företagen, de som är
baserade på de naturliga råvarorna i
vårt land, som får den starkaste rösten
vid avgörandet. Det kan också bli, som
herr Antonsson sade, på det sättet att
man lyssnar för mycket på de storas
vilja och i sammanhanget glömmer bort
de mindres. Jag nämnde därför som
kontenta av vad jag ville framföra, att
vi bör ge de mindre företagen en god
start genom en lämplig tullanpassning,
genom kreditlättnader, genom skattelättnader
och genom bättre transportmöjligheter.
Det är självklart, att kan
man göra detta, ger man dem en starkare
ställning.

Herr Ohlin upprepade precis allt vad
jag sade angående förstärkning av de
mindre företagen innan vi går in i ett

frihandelsområde. Om herr Ohlin uppmärksamt
lyssnar på vad jag yttrar och
upprepar detta och herr Antonsson läser
herr Ohlins och folkpartiets motioner,
är vi väl kvitt.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! I stor utsträckning
tycks enigheten vara utbredd i denna
kammare, och jag kan också bidra till
den. Jag kan instämma i vad herr Hansson
i Skegrie sade om denna frågas
vikt och betydelse. Detta är kanske ett
av de viktigaste problem vi har att diskutera.
Jag tycker också, att herr Hansson
i Skegrie har rätt i att det är beklagligt,
att vi inte fått bättre möjligheter
till en debatt om saken tidigare.
Vi har inte haft någon utrikesdebatt i
riksdagen sedan våren 1957, och om
denna speciella fråga har vi aldrig haft
någon särskild diskussion. När det nu
kommit en interpellation skulle man ha
kunnat hoppas, att det hade kunnat
finnas en bättre tid att ta upp den i
kammaren än långt ned på listan en
tisdag eftermiddag, då naturligtvis kammarledamöternas
intresse inte är så särdeles
stort.

Sedan skall jag också gärna instämma
i vad herr Ohlin yttrade om den
allmänna ekonomiska politikens betydelse.
Vi tycks i allmänhet vara gripna
av intuition och föregripa varandras
tankar. Jag hade tillfälle att säga ungefär
samma sak vid remissdebatten i
höstas, och jag har inte ändrat uppfattning
sedan dess.

Slutligen hoppas jag, att jag också
fattade herr Antonsson rätt. Hans anförande
har redan fått mycket beröm,
och det är mycket motiverat. Det var
ett intressant och givande anförande,
som också det hade varit värt att komma
upp vid en annan tidpunkt, då det
hade kunnat ge anledning till mera diskussion.
Om vi över huvud taget skall
ha någon möjlighet att följa med i den

Tisdagen den 22 juli 1958 Nr B 4

Svar på interpellation ang. det europeiska frihandelsområdet och villkoren för en

svensk anslutning därtill

ekonomiska utvecklingen i Europa och
därmed fullfölja den ekonomiska utvecklingen
i Sverige, måste vi givetvis
räkna med ekonomisk integration i en
eller annan form.

Förhandlingsläget är naturligtvis för
närvarande —■ som också statsrådet har
framhållit — i vissa hänseenden ganska
besvärligt, och optimism och pessimism
växlar i hög grad när det gäller
frihandelsområdets framtid. Det är alldeles
klart, som herr Hansson i Skegrie
säger, att ett frihandelsområde — om
det nu kommer till stånd — medför väsentliga
svårigheter för Sveriges ekonomi.
Men jag anser att dessa svårigheter
ändå är ganska små i jämförelse
med de svårigheter, som uppstår om
frihandelsområdet inte kommer till
stånd, tv följden härav blir naturligtvis
en allmän upplösning i Europas ekonomiska
liv, en upplösning, som kanske
särskilt för oss får den konsekvensen,
att vårt läge blir oändligt besvärligt
när vi skall förhandla med den stora
sexstatsgruppen med dess 170 miljoner
invånare i stället för att förhandla med
t. ex. Tyskland och Nederländerna och
Belgien var för sig, eller om vi skall
förhandla med ett Storbritannien, som
kanske mera än tidigare vänder sitt ansikte
åt andra håll än till Europa. Vi
får naturligtvis göra uppoffringar; den
sanningen måste vi se i ögonen. Men
så länge det är fråga om samarbete
inom ett frihandelsområdes ram, där ju
ändå en svensk insats värderas av de
flesta länder och där man tar viss hänsyn
till vad vi säger, är våra möjligheter
betydligt större än om det skulle
bli en sådan allmän huggsexa, som kan
väntas uppstå om förhandlingarna skulle
misslyckas.

Men det skulle föra för långt att nu
ge sig in på detta, och tidpunkten kanske
på ett sätt är vansklig, när man
inte har klart för sig vad sexstatsgruppcns
berömda motförslag kan komma
alt innebära. Jag vill därför bara sluta

med att instämma i den av herr Ohlin
uttalade förhoppningen, att vi omedelbart
vid höstriksdagens början får tillfälle
till en ordentlig debatt om den här
saken. Då kanske också förhandlingsläget
är en smula klarare än nu.

Herr andre vice talmannen tog åter
ledningen av kammarens förhandlingar.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag delar herr Heckschers
uppfattning, att det bästa är om
förhandlingarna kan fortgå inom ramen
för OEEC.

Det var emellertid av ett annat skäl
jag begärde ordet. Herr Heckscher säger
att vi inte har haft någon utrikesdebatt
sedan våren 1957, men jag vill erinra
herr Heckscher om att hösten 1957 hade
jag i anledning av ett anförande av herr
Heckscher tillfälle att utförligt tala om
de frågor som vi diskuterar nu. Jag vill
samtidigt också understryka följande:
att någon utrikesdebatt inte ägt rum, där
dessa frågor kommit i centrum, har icke
berott på regeringen. För detta får nog
oppositionsledarna ta på sig skulden,
ty regeringen var som sagt fullt beredd
att i mars 1958 anordna eu sådan debatt
— möjligen med utgångspunkt från
ett meddelande från utrikesministern —
där de ekonomiska frågorna vid den
tidpunkten av naturliga skäl skulle ha
varit de väsentliga. Men det var, som
jag tidigare antydde, andra arbetsuppgifter
som väl gjorde att oppositionsledarna
inte ansåg sig böra påfordra
att en sådan debatt kom till stånd.

Sedan bara ett ord till herr Ohlin. Jag
instämmer i ganska mycket av vad han
sade. Jag vill bara understryka, att jag
för min del är fullt medveten om att
särskilda åtgärder kan behöva vidtagas
för att underlätta en omställning av
hantverket och småindustrien i anslutning
till alt nya handelsvillkor skapas,
men jag vill påpeka, att stödet till hant -

Tisdagen den 22 juli 1958

56 Nr B 4

Svar på interpellation ang. det europeiska
svensk anslutning därtill

verket och småindustrien i många hänseenden
byggts ut just under senare år,
även om orsakerna härtill varit många
och andra samtidigt.

Herr talman! Jag skall inte ge mig in
på en allmän ekonomisk diskussion. Jag
vill bara säga att jag inte tror att det
svenska näringslivets villkor blivit bättre,
om vi följt de rekommendationer
på den ekonomiska politikens område,
som oppositionen vid flera tillfällen givit
här i riksdagen. Jag tror tvärtom, att
det svenska näringslivets möjligheter att
anpassa sig till de nya villkoren i hög
grad underlättas av den ekonomiska
politik, som förts här i landet efter
kriget.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Den sista meningen i
handelsministerns anförande kan inte
få stå oemotsagd. Statsrådet gör gällande
att det här i landet har förts en politik
som i hög grad har underlättat näringslivets
anpassning. Jag trodde att
alla var överens om vilken betydelse
kapitalanskaffningen har just för anpassningen
till nya förutsättningar. Här
har regeringen skärpt avskrivningsvillkoren,
steg för steg skärpt reglerna för
varulagervärderingen, mot experternas
råd infört en extra bolagsskatt som konjunkturbekämpande
medel och behållit
den när konjunkturen blivit svag samt
vidtagit en rad andra åtgärder, som
verkligen försvårat företagssparandet
och näringslivets kapitalförsörjning. Att
alla dessa åtgärder skulle ha underlättat
för näringslivet att genomföra sådana
omställningar, som blir erforderliga på
grund av det europeiska frihandelsområdet,
är väl något som handelsministern
inte på allvar kan hävda. Han kan
möjligen ursäkta — enligt min mening
med mindre framgång — dessa åtgärder
med att de av andra skäl varit nödvändiga,
trots att de försvårade och i

frihandelsområdet och villkoren för en

framtiden skulle komma att försvåra
anpassningen, men man kan omöjligen
hävda, att en sådan politik underlättar
lösningen av detta problem. Skulle handelsministern
vidhålla att det är denna
ekonomiska politik med — för att ta ett
enda exempel från senare år — skärpning
av beskattningsreglerna, som man
avser att fullfölja när man i framtiden
vill underlätta lösningen av anpassningsproblemen
i samband med frihandelsområdets
genomförande, befarar jag
att vi kommer in i en period, där det
blir mycket häftiga strider.

Nej, herr handelsminister, låt oss vara
på det klara med att det bör stå utanför
den ekonomiska debatten, att goda villkor
för näringslivets egen kapitalbildning
är en väsentlig förutsättning för att
vi skall kunna lösa de anpassningsproblem,
som säkert kommer att uppträda i
samband med uppkomsten av ett frihandelsområde.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är ledsen att behöva
ta till orda igen. Jag vill bara understryka
vad jag vet att herr Ohlin själv så
väl känner till, nämligen att kapitalbildningen
i vårt näringsliv har mycket
större omfattning nu än t. ex. mot slutet
av 30-talet. De åtgärder, som herr Ohlin
bär räknade upp och som enligt hans
mening skulle ha försämrat arbetsvillkoren
för det svenska näringslivet, har
som vi alla vet ingått som ett led i en
åtstramande politik, som syftat till att
hålla anspråken inom ramen för resurserna.
Jag tror att vårt näringsliv skulle
vara betydligt sämre ställt om det inflatoriska
trycket fått taga sig starkare
uttryck i stigande priser här i landet.
Då skulle vi verkligen haft anledning
att med allvar se på den situation, som
skulle uppkomma i samband med nödvändiga
omställningar.

Tisdagen den 22 juli 1958

Nr B 4

Svar på interpellation ang. riktlinjerna fö

turutjämningsmedel, m. m.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Kammaren får ursäkta
om jag inte här tar upp en allmän ekonomisk
debatt med handelsministern.
Jag nöjer mig med att säga att exempelvis
vad beträffar den extra bolagsskatten,
som här är väsentlig, har experterna
varit tämligen ense om att avråda
från denna såsom ett konjunkturpolitiskt
medel. Vad handelsministern nu
påstår är att åtgärder av detta slag varit
utomordentligt lyckliga. Den utredning,
som förklarade detta medel olämpligt,
omfattade såvitt jag minns även socialdemokratiska
experter. Jag har inte
märkt att någon expertis framträtt och
rekommenderat saken.

Nej, herr statsråd, det går inte att
hävda att åtstramningen under de senaste
åren på något sätt underlättat
företagens anpassning. Det går inte att
komma ifrån problemet genom att jämföra
med vad som hände för 25, 30 år
sedan. Här talar fakta ett språk, som
jag inte behöver närmare utlägga.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är än en gång ledsen
att behöva taga till orda, men jag
vill erinra herr Ohlin om att det inte
var jag utan han, som utvidgade debatten
till att avse allmän ekonomisk politik,
genom att göra gällande att det
svenska näringslivet på grund av regeringspolitiken
arbetade under betydligt
sämre villkor än det skulle behövt
göra.

Jag vill när jag ändå har ordet understryka,
att det mycket väl kan finnas
bättre åtgärder som bör övervägas
iin den höjda bolagsskatten. Herr
Ohlin är väl medveten om i vilket läge
den tillkom, .lag vill inte dölja för kammaren,
att jag tillhörde dem i regeringen,
som i det läget hellre hade velat
se ett annat alternativ tillämpas. Då
denna möjlighet inte stod oss öppen, an -

r användningen av fonderna av konjunk såg

vi att man borde tillgripa det därnäst
bästa, och det därnäst bästa var
såvitt jag förstår i det läget den extra
bolagsskatten.

Jag skall inte heller ta tiden i anspråk
längre på denna punkt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på interpellation ang. riktlinjerna

för användningen av fonderna av

konjunkturutjämningsmedel, m. m.

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Lotliigius har i en
interpellation frågat mig, om jag vill ge
kammaren besked huruvida riktlinjerna
för användningen av fonderade konjunkturutjämningsmedel
inom skogsindustrien
kominer att anpassas till det
nu uppkomna sysselsättningsläget. Han
har också frågat mig, om jag vill medverka
till att de företag som har behov
därav får möjlighet att disponera ifrågavarande
medel tidigare än som från
början avsetts.

Med anledning härav vill jag framhålla
följande.

Herr Lothigius uttalar i sin interpellation,
att det synes råda stor tvekan om
handhavandet av de olika fonder, som
bildats av de här ifrågavarande medlen.
Jag kan inte dela interpellantens uppfattning
att så skulle vara fallet. Jag vill
då först erinra om att i de avtal, som
på sin tid ingicks mellan staten och
skogsindustriens branschorganisationer,
finns intagna utförliga bestämmelser om
medlens användning och förvaltning. 1
de olika propositioner, som förelagts
riksdagen angående uttagande av prisutjämningsavgift,
har redogörelser fortlöpande
lämnats för innehållet i dessa
avtal. De enligt avtalen förutsedda organ,
som skall ha ansvaret för den lö -

Nr B 4

Tisdagen den 22 juli 1958

Svar på interpellation ang. riktlinjerna för användningen av fonderna av konjunk turutjämningsmedel,

m. m.

pande förvaltningen av olika fonder, är
nu i funktion.

Enligt bestämmelserna i avtalen skall
av de inbetalade medlen större delen
eller ca 480 miljoner kronor återbetalas
till företagen i vissa rater med början i
år och fram till år 1963. Enligt avtalen
föreligger emellertid möjlighet till generella
tidigare återbetalningar; jag citerar:
»Kungl. Maj:t kan vid vikande konjunkturer,
när allvarliga sysselsättningsoch
avsättningssvårigheter uppkomma
inom här ifrågavarande industrier, medgiva
tidigare utbetalning exempelvis för
skogsvård, produktion för lager, rationalisering,
sociala åtgärder eller andra
ändamål, som kunna främja produktion
och sysselsättning.» Dess bättre har läget
inom de berörda branscherna icke
utvecklat sig på sådant sätt, att en tilllämpning
av denna klausul hittills aktualiserats.

Vad angår frågan om tidigare återbetalning
till enskilda företag, som har
behov därav, kan jag nämna, att avtalen
förutser att ansökningar om sådan utbetalning
skall kunna göras av de anslutna
företagen. Sådana framställningar
har också inkommit och behandlats
av regeringen, varvid i några fall tidigare
utbetalning medgivits efter samråd
med vederbörande branschförening.
Bl. a. har i ett fall sådant medgivande
lämnats för att mildra verkningarna av
en inträffad katastrof och i ett annat av
speciella sysselsättningsskäl. Jag är givetvis
beredd att även fortsättningsvis
från fall till fall pröva sådana framställningar
efter hörande av branschföreningarna
och berörda myndigheter.

De medel, som ej återgår till företagen,
skall avtalsenligt tillföras olika fonder
och stiftelser. Utbetalningar till dessa
sker i allmänhet i samma takt som
återbetalningen till företagen. Sålunda
tillfaller ca 50 miljoner kronor de s. k.
länsstiftelserna för det enskilda skogsbruket.
Dessa medel skall enligt stadgarna
användas bl. a. för vägbyggnad,

skogsodling och dikning. Ett lika stort
belopp kommer på Centralfonden för de
anställda inom skogsbruket och skogsindustrien
och skall användas till anslag
för sociala ändamål till fromma för
anställda inom dessa näringar. För samma
ändamål utbetalas ca 90 miljoner
kronor till sociala företagsstiftelser vid
de olika företagen. Möjlighet till tidigare
utbetalning än den ursprungligen
förutsatta är också beträffande nu nämnda
fondmedel förutsedd, om läget så
skulle kräva.

De olika fonder för konjunkturutjämningsavgifter
som sålunda skapats kan
ostridigt få betydelse för att stimulera
sysselsättningen i de berörda branscherna
i händelse av en fortsatt konjunkturavmattning.
I samband med den pågående
beredskapsplaneringen på sysselsättningsområdet
har de organ, som enligt
avtalen har att fördela eller övervaka
fördelningen av dessa fondmedel,
gjorts uppmärksamma härpå. Det har
sålunda framhållits, att man bör närmare
överväga vilka möjligheter som
finns att ge bidragsgivningen en sysselsättningsskapande
inriktning. Vidare
har särskilt understrukits önskvärdheten
av att en mera långsiktig planering
kommer till stånd, som möjliggör att
man — för den händelse frågan om en
tidigare utbetalning av konjunkturutjämningsmedel
aktualiseras genom en
skärpning i arbetsmarknadsläget —
snabbt kan aktivera de utbetalade beloppen
i lämpliga bidragsobjekt.

Förutom nämnda tre former av fonder
och stiftelser förutser avtalen ytterligare
tre fonder, nämligen de båda lågkonjunkturfonderna
för massa och papper
och den s. k. skogsvårdsfonden.
Lågkonjunkturfonderna, som tillförts
sammanlagt 33 miljoner kronor, är avsedda
för arbetsanskaffning inom skogsindustrierna
vid lågkonjunktur eller liknande
ändamål. Vissa medel av skogsvårdsfonden
har redan disponerats för
skoglig forskning, och numera återstår

Tisdagen den 22 juli 1958

Nr B 4

Svar på interpellation ang. riktlinjerna för användningen av fonderna av konjunk turutjämningsmedel,

m. in.

odisponerat ungefär 12 miljoner kronor.
Överläggningar om den närmare dispositionen
av dessa fondmedel har upptagils
med de berörda branscherna, och
frågan är för närvarande under utredning
bos dessa.

Sammanfattningsvis vill jag understryka,
att de fonderade medel som står
till förfogande på detta område enligt
min mening innebär värdefulla reserver
för att möta en mera markant konjunkturavmattning.
Jag finner inte anledning
att bär gå närmare in på och bemöta
interpellantens uttalanden om värdet
över huvud taget av de åtgärder som
ligger bakom tillkomsten av dessa reserver,
så mycket mera som åtgärderna ingående
redovisats för riksdagen. Det
komplex av fonder och stiftelser som
bär föreligger förvaltas helt i överensstämmelse
med de ingångna avtalen. Åtgärder
har vidtagits för att medlen i ett
sämre konjunkturläge vid behov skall
kunna användas för att stimulera sysselsättningen
inom skogshanteringen,
och jag vill sålunda hävda att beredskapen
i detta hänseende är god.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat
herr Lothigius’ interpellation.

Vidare anförde:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Även jag är mycket tacksam
mot herr statsrådet och chefen för
handelsdepartementet för att ha fått svar
på min fråga. Det är klart att det vore
artigt både mot statsrådet och mot kammaren
att bara tacka och gå ned från
denna talarstol, men själva frågan är så
pass viktig, att jag vill göra några små
kommentarer till det som jag anser inte
stämmer i det svar som handelsministern
har lämnat mig.

Handelsministern och jag har tangerat
denna fråga tidigare när det gällde
vissa andra förhållanden med dessa
fonder. Sedan dess har tendenser till
viss sysselsättningskris inträffat, som

visserligen i allmänhet är på tillbakagång
men som när det gäller skogsindustrien
kvarstår och snarare tenderar
att öka än att minska. Detta gör att
man allvarligt måste diskutera tillämpningen
av de avtal som är gjorda.

Jag skall inte heller gå in på en diskussion
om värdet av de s. k. frivilliga
avtal, som skapade dessa fonder. Det är
en föga lönande diskussion, eftersom
det tillhör det förgångna.

Jag skall inskränka mig till att ta
upp två saker i det svar som handelsministern
har givit mig, där vi inte är
överens och där handelsministern och
skogsindustrien omöjligen kan vara det.

När det gäller fonderna kan det för
handelsministern inte vara obekant, att
det finns delade meningar hur dessa
skall handhavas, exempelvis i fråga om
centralfonden på nära 50 miljoner kronor,
som ju skall användas för sociala
ändamål. Man tycker att när nu industrien
släppt till dessa pengar, skall den
få placera dem för sådana ändamål
inom företaget, så att de samtidigt tjänar
företagets intressen. Så vill emellertid
inte den andra parten, utan den vill
kanalisera dessa pengar genom fackorganisationerna
och därigenom bestämma
den sociala angelägenhetsgraden.
Handelsministern känner väl till
att en mycket stor del av vår industri
har vittgående sociala intressen.

Det finns delade meningar även när
det gäller liandhavandet av pengarna
till lågkonjunkturfonden och de 47—48
miljoner kronor som går till länsstiftelserna.
Den väsentligaste frågan rör emellertid
de medel på 480 miljoner, som
skall betalas igen fram till 1903. Om
dessa medel sade handelsministern mycket
riktigt, att enligt avtalet föreligger
möjlighet till generella tidigare återbetalningar,
och så räknar statsrådet upp
när detta kan göras: när det gäller
skogsvården, produktion för lager, rationalisering
och sociala åtgärder. Men,
säger handelsministern, läget inom be -

Nr B 4

Tisdagen den 22 juli 1958

Svar på interpellation ang. riktlinjerna för användningen av fonderna av konjunk turutjämningsmedel,

m. m.

rörda branscher är emellertid dess bättre
inte sådant, att man behöver tillämpa
denna klausul. Här är meningarna delade.
Det beror alldeles på om man bedömer
frågan efter det omedelbara läget
eller om man ser situationen på längre
sikt med större perspektiv. Handelsministern
bedömer den efter mera kortsiktiga
linjer.

Situationen är den, att vi håller på
att förlora vårt inflytande på den amerikanska
kontinenten när det gäller
massaprodukter. Amerikanerna har ökat
sin produktion med det tredubbla, medan
vi här i landet har ökat den med
40 procent. För närvarande är vi hänvisade
till Europa för 80 procent av
denna vår produktion. Vi måste komma
ihåg att det fortfarande är vår nyckelindustri.

Man möter inte en avsättningskris
med att lägga upp lager i större omfattning.
Det vore farligt. Man möter
den inte heller genom att vidtaga enbart
skogsvårdande åtgärder. Avsättningssvårigheterna
klaras bäst genom
att i god tid se till att det finns utrymme
för skogsindustrien att rationalisera
och investera. Jag förmodar att handelsministern
är överens med mig om
att det bästa försvaret mot sysselsättningssvårigheter
ligger i väl konsoliderade
företag. Endast genom en kraftig
rationalisering kan vi leverera billigare
och bli konkurrenskraftigare. Det innebär
att industrien kan köpa mera råvara,
vilket leder till mera arbete i våra
skogar. Men detta måste planeras på
lång sikt, över en period av flera år.

Skogsindustrien är en starkt kapitalkrävande
industri, och vi har ju alldeles
nyss här i kammaren när det gällde
Europamarknaden diskuterat innebörden
av en kapitalkrävande verksamhet.
Såsom granskare av Statens skogsindustriers
affärer känner handelsministern
ju också till att det är på det sättet.
Självfinansieringen är i kraftigt avtagande,
och det går inte att bygga upp

en industri så som man kunde göra på
30-talet. Detta beror på den kraftiga beskattningen
och på de försämrade lagervörderingsmöjligheterna,
som alldeles
nyss var uppe till debatt.

Handelsministerns svar till herr Jansson
i Kalix när det gäller skogsindustrien
var ju positivt, men då måste
också statsrådet ta konsekvensen av ett
sådant uttalande just genom att ge möjlighet
till kapitalbildning. Jag kan inte
se annat, herr handelsminister, än att
situationen nu är sådan, att generella
tidigare återbetalningar bör ske, bl. a.
för rationaliseringar. Beredskapen är
icke god om man inte planerar i tid.

I de övriga berörda fallen är jag i
stort sett överens med handelsministern
och är tacksam för svaret.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill bara understryka,
att det på alla dessa områden
pågår en planering. Jag har i mitt interpellationssvar
påpekat, att planeringen
för förvaltningen av dessa medel på
intet sätt har skett i strid med gällande
avtal, och såvitt jag har kunnat finna
har interpellanten inte på någon punkt
kunnat bestrida riktigheten av mitt påstående
härvidlag.

Jag vill slutligen säga, att dessa medel
ju också har tillkommit under åtminstone
indirekt medverkan av dem som
har varit anställda i dessa industrier.
Det är naturligt att de som är särskilt
intresserade av sysselsättningens upprätthållande
också får ha ett ord med i
laget när det gäller planeringen av åtgärder
för fördelningen av dessa medel
så länge det sker i enlighet med ingångna
överenskommelser.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Yad jag menar är endast
att handelsministern bör stå öppen

Tisdagen den 22 juli 1958

Nr B 4

Öl

Svar pa fråga ang. ortsgrupperingsutredningens år 1957 framförda rekommenda
tioner och förslag, m. m. — Svar på interpellation ang. de offentliga tjänstemännens
förhandlingsrätt

för ett resonemang om att i större utsträckning
lätta på bestämmelserna angående
dessa medel.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 14

Svar på fråga ang. ortsgrupperingsutredningens
år 1957 framförda rekommendationer
och förslag, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! Herr Alemyr har frågat
mig, om jag kommer att förelägga 1958
års B-riksdag någon framställning med
anledning av i ortsgrupperingsutredningens
1957 avlämnade betänkande
framförda rekommendationer och förslag.
Om så icke skulle bli fallet frågar
herr Alemyr, om jag då kommer att
föranstalta om ny dyrortsundersökning.

Härpå vill jag, efter samråd med finansministern,
svara att något förslag
i ortsgrupperingsfrågan ej avses att föreläggas
1958 års B-riksdag samt att åtgärder
för ny dyrortsundersökning f. n.
ej överväges.

Härpå anförde

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
civilministern för svaret, även om jag
inte är glad över svarets innehåll. Jag
vill beklaga, att det inte har varit möjligt
att förelägga årets riksdag förslag
i enlighet med vad en enhällig kommitté
våren 1957 önskade, och jag hoppas
bara att det skall bli möjligt alt
snart la det första steget mot ett slopande
av dyrortsgrupperingen.

Eftersom dyrortsgrupperingen under
alla omständigheter endast kan slopas
successivt, förefaller det mig angeläget
att eu ny dyrortsundersökning snarast
företages. Sedan 1951, då den senaste

undersökningen gjordes, har förskjutningar
inträffat som tyder på en viss
sammanpressning av spännvidden mellan
kostnaderna på olika orter, och jag
vill därför vädja till civilministern att
snarast möjligt låta företaga en ny dyrortsundersökning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på interpellation ang. de offentliga
tjänstemännens förhandlingsrätt

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Carbell frågat mig, om
jag är i tillfälle meddela kammaren när
1956 års förhandlingsrättsutredning kan
beräknas slutföra sitt arbete och hur jag
avser att det fortsatta arbetet på en lösning
av frågan om de offentliga tjänstemännens
förhandlings- och avtalsrätt
skall bedrivas.

Till svar härpå får jag anföra följande.

1956 års förhandlingsrättsutredning
tillkallades den 12 oktober 1956. Av de
för utredningen meddelade direktiven
framgår, att det uppdrag utredningen
anförtrotts utgör ett omfattande, komplicerat
och tidigare i stora delar föga
genomarbetat problemkomplex. Jag kan
bl. a. peka på oavsättlighetsprincipen
och ämbetsansvaret. Vidare kommer en
del ömtåliga statsrättsliga spörsmål in
i bilden.

Förhandlingsrättsutredningen har hittills
främst ägnat sig åt dels en inventering
av nu gällande tjänstemannarättsliga
regler och bestämmelser samt utvecklingen
av löneregleringsarbetet på
det statliga området, dels undersökning
av möjligheten att förena dessa
regler och bestämmelser med vedertagna
arbetsrättsliga normer. Den 5 november
lena året höll utredningsman -

Nr B 4

Tisdagen den 22 juli 1958

Svar på interpellation ang. de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt

nen en konferens med företrädare för
statstjänstemannens huvudorganisationer,
vid vilken vissa centrala spörsmål
inom utredningsuppdraget dryftades.

Utredningsarbetet har nu hunnit så
långt, att utredningsmannen funnit det
lämpligt att på grundval av förefintligt
arbetsmaterial de särskilda problemen
penetreras med experter från statsförvaltningen
och statstjänstenlännens
huvudorganisationer. Sådana experter
liar jag, såsom också uppmärksammats
av interpellanten, den 18 juni i år ställt
till utredningsmannens förfogande.

Slutförandet av förhandlingsrättsutredningens
arbete och formerna härför
är självfallet beroende av resultatet av
de förestående överläggningarna mellan
utredningsmannen och experterna.
Jag är därför tyvärr inte i stånd att för
dagen lämna någon uppgift om när utredningens
arbete kan vara avslutat eller
hur utredningsresultatet skall praktiskt
omsättas. Med den vikt som måste tillmätas
förliandlingsrättsfrågan är emellertid
enligt min mening det väsentligaste
i sammanhanget, att frågan nu
verkligen bringas till en godtagbar lösning.
Jag anser att utredningsmannen
och hans experter skall få den tid på
sig, som de anser sig behöva med en
sådan målsättning. Jag anser mig också
kunna påstå, att med den intensitet i
arbetet, som förhandlingsrättsutredningen
hittills ådagalagt, och med den form
som nu valts för det fortsatta arbetet
någon onödig tidsutdräkt ej är att befara.

Jag vill skjuta in, att även om förliandlingsrättsfrågan
för statstjänstemännen
trots mångårigt utredande ännu
inte är mogen att lösas lagstiftningsvägen,
detta inte innebär att utvecklingen
på området stått stilla. Fastmera har under
de senaste tio åren förhållandena
utvecklats därhän, att numera regelmässigt
de centrala, flertalet tjänstemän berörande
lönefrågorna i realiteten avgöres
efter egentliga förhandlingar vid sidan
av den författningsmässigt regle -

rade förhandlingsordningen. Vad beträffar
statstjänstemännen kan det sålunda
erinras, att de återkommande
uppgörelserna om statstjänstemannens
löner i sak obetydligt skiljer sig från
de motsvarande uppgörelser, som träffas
på övriga sektorer av arbetsmarknaden,
att det numera föreligger av riksdagen
godkända riktlinjer beträffande
bl. a. en fortlöpande revision efter förhandlingar
av tjänsteförteckningen samt
att nyligen träffats en förhandlingsöverenskommelse
om en revision av det statliga
personalpensionssystemet.

Jag vill till sist erinra, att förhandlingsrättsfrågan
för statstjänstemännen
också är beroende av arbetet inom författningsutredningen,
som bl. a. har att
behandla formerna för riksdagens medverkan
vid de statliga löneuppgörelserna.
Jag kan meddela, att samarbete mellan
förhandlingsrättsutredningen och
författningsutredningen upptagits på
denna punkt.

Härefter anförde:

Herr CARBELL (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
civilministern för svaret på min interpellation.
Jag kan kort och gott förklara
mig nöjd med svaret. Jag har visserligen
inte fått svar direkt på mina
frågor, men jag kan dela den uppfattning,
som civilministern gör sig till tolk
för då han säger, att det väsentligaste
i sammanhanget är att man får en godtagbar
lösning av detta komplicerade
problem och att utredningsmannen och
hans experter därför skall få den tid
på sig, som de behöver för att klara
den målsättningen.

Jag har noterat med särskild tillfredsställelse,
att civilministern uttalat
sin förvissning om att någon onödig
tidsutdräkt inte är att befara.

Från tjänstemännens sida ser man
nu med förväntan fram emot att ytterligare
ett steg på demokratiseringens
väg här skall tagas och att det skall

Nr B 4

Tisdagen den 22 juli 1958

Svar på interpellation ang. de

kunna ske under den förutsättningen,
att främst ämbetsmännens självständighet
under särskilt ansvar kan bibehållas.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Denna fråga har nu
varit under utredning i tio år. Man
tycker därför det är egendomligt att
böra civilministern säga i sitt svar, att
det väsentliga är att utredningsmannen
och hans experter nu får tid på sig för
att nå fram till en fullgod lösning av
detta svåra problem. Samtidigt påpekar
statsrådet, att problemet också hänger
samman med en del konstitutionella
frågor.

Som civilministern sade har statstjänstemännen
och deras organisationer
visserligen fått till stånd en tillfredsställande
praxis på förhandlingsområdet,
men den rättsliga grunden, d. v. s.
möjligheterna att vidtaga stridsåtgärder
samt vilka stridsåtgärder som kan komma
i fråga, har inte klargjorts. Och detta
har, herr civilminister, i viss mån
påverkat själva sättet att överlägga med
statsmakternas representanter. Statstjänstemännen
kan, som herr Carbell
sagt i sin interpellation, svårligen acceptera
tanken, att de i rättsligt avseende
icke skall ha ställning som en med
arbetsgivaren likaberättigad part.

Det som emellertid gjort att jag ansett
mig böra ta till orda i denna debatt
är, att vi nu bär kommit i samma
läge som förelåg redan 1955, då jag riktade
en fråga till dåvarande civilministern,
statsrådet Lange, med de facto
samma innebörd som herr Carbells fråga.
Den gången frågade jag: När kan
man vänta sig att den översyn — som
det då hette och som samme utredningsman
som nu sysslade med — kan leda
till förslag om utvidgad förhandlingsrätt?
Jag fick inte något svar på den
frågan, lika litet som herr Carbell liar
fått det nu. Jag fick för övrigt ett mycket
mera negativt besked än civilminis -

offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt

ter Lindholm här har givit. Såvitt jag
förstår var statsrådet Lange inte alls
inställd på någon snabbare utredning
av frågan, och han pekade i sammanhanget
på de konstitutionella problemen,
vilka han ansåg skulle ta sin tid
att lösa.

Det verkar kanske självberöm att här
erinra om vad jag sade 1955, men eftersom
det råkar stämma så väl in med den
senare utvecklingen, kan jag ändå inte
underlåta att göra det. Under debatten
1955 framkastade jag nämligen tanken,
att utredningsmannen borde få experter
till hjälp för att kunna forcera utredningsarbetet
på detta viktiga område.
Jag ställde också en direkt fråga härom
till dåvarande civilministern, som emellertid
svarade nej. Han var inte beredd
att ställa några experter till förfogande.
Men nu har utredningsmannen i alla
fall fått dessa experter. Jag vet att organisationerna
har drivit på i det stycket
— detta är ju huvudsakligen en fråga
för de fackliga organisationerna — men
riksdagen måste ju ändå vara med i
spelet.

Jag vill här bara erinra om att TCOkongressen
1955 ställde ett direkt och
bestämt krav på att statsmakterna snarast
skulle vidtaga åtgärder för att
åstadkomma en rättslig reglering av
förliandlingsrättsbestämmelserna. Flera
underorganisationer har vid kongresser
och i andra sammanhang ställt krav
med samma innebörd.

Sedan sade herr Carbell i sin interpellation,
att tjänstemännen med tillfredsställelse
noterar civilministerns
initiativ i detta avseende. Nåja, det där
var nog ändå en litet för välvillig formulering.
Tillfredsställelsen finns där
givetvis, men jag tror att den är förknippad
med ett ganska stort missnöje
över att så lång tid försuttits under
årens lopp, trots alla påstötar. Det är
skillnad alltså på tillfredsställelse och
tillfredsställelse.

•lag hoppas emellertid alt utvecklingen
nu skall gå fortare än hittills. Tio år

Nr B 4

Tisdagen den 22 juli 1958

de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt

Svar på interpellation ang.

är litet för lång tid. Och med tanke på
att vi under alla dessa år har haft civilministrar
från samma politiska parti,
vilka liksom den tidigare finansministern
i andra sammanhang har ställt sig
positiva till frågan om förhandlingsrätt
för de i privat tjänst anställda, finner
jag det egendomligt, att man anser att
utvecklingen när det gäller de i offentlig
tjänst anställda bör gå så långsamt
som den hittills gjort.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det är formellt riktigt
när herr Nihlfors säger, att denna fråga
varit föremål för utredning i tio år, men
hans historieskrivning kan dock inte
lämnas helt oemotsagd.

Den förra utredningen avlämnade ju
ett betänkande, som mötte mycket motstånd
i remissinstanserna. Jag syftar
alltså på förhandlingsrättsutredningens
betänkande. Jag kan erinra om att t. ex.
statens lönenämnd, som är sammansatt
av representanter för personalorganisationerna,
verken och riksdagen, i det
remissvar, som lämnades beträffande
förhandlingsrättsutredningens betänkande,
begärde ytterligare utredning på
minst ett tiotal punkter.

Detta borde vara en tankeställare för
dem som är intresserade av själva sakfrågan.
Man borde då också kunna godtaga
mitt betraktelsesätt, att utredningen
bör få den tid som behövs för att få fram
en godtagbar produkt. Det betyder inte
att frågan skall långhalas. Jag är personligen
utomordentligt intresserad av
att en lösning av detta problem skall
åstadkommas på så kort tid som möjligt.
Jag har emellertid inget intresse av
att få ett betänkande som ramlar i remissinstanserna,
utan jag vill ha ut en
livsduglig produkt från utredningen. Det
är därför jag valt den form för utredningsarbetets
bedrivande, som det nu
har.

Jag vet att herr Nihlfors också gjort

vissa insatser på detta område — han
har sänt mig ett telegram och ställt en
enkel fråga till min företrädare i ämbetet
— men herr Nihlfors har ändock
aldrig ett ögonblick gått in på de mycket
komplicerade problemställningar,
som man möter då man sysslar med dessa
frågor. Enbart riksdagens ställning,
som behandlas i författningsutredningen,
är ett utomordentligt intrikat problem.
Därför är det nog en smula lättsinnigt
att här bara tala om att man har
förbrukat tid och på det sättet bibringa
människorna en föreställning om att frågan
bara förhalas. Det finns, herr Nihlfors,
verkligt stora problem att lösa här,
innan man kan åstadkomma en fullt
godtagbar produkt.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Civilministern vill göra
gällande, att jag skulle negligera storleken
av de problem som finns beträffande
denna fråga. Det gör jag visst
inte. Jag har heller inte ansett mig ha
någon anledning att för egen del bilda
något slags utredningskommitté och ta
kammarens tid i anspråk för att yttra
mig i de olika frågorna, men låt mig
dock i all korthet redogöra för vad
som hänt.

1948 års förhandlingsrättskommitté
tillkom efter många års påstötningar
från de fackliga organisationerna. Den
var sammansatt av bl. a. representanter
från fackligt håll. Kommittén var
enig i så gott som allt väsentligt. Att sedan
kritiken blev skiftande är en annan
sak. Många utredningar som ansetts
betydelsefulla har blivit föremål
för stark kritik, men regeringen har
dock ganska snabbt drivit fram frågan
till en lösning, därför att man med bestämdhet
velat få till stånd en lösning.

När utredningsförslaget avlämnades i
december 1951 fick remissinstanserna
för en gångs skull mycket god tid på
sig. Det finns exempel på att remissinstanser
för sitt ställningstagande i mvc -

Tisdagen den 22 juli 1958

Nr B 4

Svar på interpellation ang. de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt

ket stora frågor fått endast en eller två
månader för avgivande av yttrande, men
i det aktuella fallet fick man, om jag inte
minns fel, tio månader, d. v. s. tiden
fram till hösten 1952. Därefter hände
ingenting annat än att en pensionerad
landshövding tillsattes för att »pyssla»
med detta, om man nu vill använda ett
sådant något nonchalant men ej illa menat
uttryck. Han fick i uppgift att åstadkomma
en översyn, och det var denna
jag frågade efter år 1955. Ärendet har
förhalats, det måste erkännas. Redan
när 1956 års utredning tillsattes var det
ju en överraskning för de fackliga organisationerna,
exempelvis TCO, att det
blev en enmansutredning och icke en
utredning med behövliga experter. Efter
två år får vi nu de experter man på
fackligt håll krävt. Detta har varit en
förhalning, herr talman, och ingenting
annat.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Trots den sena timmen
måste jag i någon mån korrigera herr
Nihlfors’ historieskrivning. Förhandlingsrättskommitténs
utlåtande var icke
enhälligt. Det förelåg en reservation
av herr Törngren, och om jag inte minns
fel förekom det dessutom en del särskilda
yttranden. Vidare må framhållas, att
förhandlingsrättskommitténs betänkande
underkändes av praktiskt taget alla
remissinstanser som yttrade sig. Sedan
ett betänkande blivit så illa åtgånget av
remissinstanserna lär det väl vara svårt
att göra något av det. Att statens lönenämnd
var fullständigt enhällig i sitt
krav, att åtminstone ett tiotal mycket
väsentliga punkter skulle ytterligare utredas
innan de i betänkandet framlagda
synpunkterna kunde läggas till grund
för en lagstiftning, talar väl också för
att behov förelåg av ytterligare utredning
och att produkten icke var färdig.

Med anledning av herr Nihlfors’ beskrivning
av f. d. landshövding Ek -

bloms arbete vill jag erinra om att det
egentligen är ett tvåstegsarbete han utfört.
Han gjorde först en överarbetning
av de inkomna remissvaren, som han
överlämnade till mig. Därefter hade jag,
herr Nihlfors, kontakt med representanter
för statstjänstemännens organisationer
och diskuterade dessa problem
och föreslog dem att vi skulle överlåta
åt landshövding Ekblom att verkställa
en utredning om statstjänstemännens
förhandlingsrätt. De direktiv, som skulle
gälla för utredningsmannen, genomgicks
också tillsammans med organisationerna.
Vi var vidare fullt överens om
att utredningsmannen under arbetets
gång skulle ha god kontakt med organisationerna.

Så ser verkligheten ut. Den beskrivning
herr Nihlfors här gett stämmer inte
med denna verklighet.

Jag vill tillägga att jag för min personlig
del alltid byggt på att anställningsvillkoren
skall regleras genom förhandlingsöverenskommelser.
Jag har i
all min verksamhet sökt tillämpa den
erfarenhet jag själv gjort under ett tiotal
år som förhandlare inom den enskilda
sektorn. Om herr Nihlfors tror
att jag skulle vara föga intresserad av
sakfrågan, vill jag endast erinra om att
jag år 1923 var med om en åtta månaders
konflikt vid de svenska järnbruken,
som främst gällde förhandlingsrättsliga
spörsmål. Jag anser därför att
herr Nihlfors bör rikta beskyllningarna
om förhalning på denna punkt till andra
än mig.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Får jag omedelbart fråga
civilministern: Vilka anser herr

statsrådet vara skulden till förhalningen?
Är det organisationerna, är det TCO
eller de andra organisationer, som under
årens lopp i resolutioner och uttalanden
krävt ett påskyndade av detta
utredningskomplex? Om civilministern
nu anser sig kunna helt bortse från min

5 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr Ö4

66 Nr B 4 Tisdagen den 22 juli 1958

Interpellation ang. åtgärder i anledning av markvärdestegringskommitténs betänkande -

person och mina möjligheter att överblicka
detta problem, kan jag hänvisa
till vad olika organisationer sagt under
årens lopp. Det måste väl betyda någonting! Jag

har inte anklagat civilministern
för bristande intresse för själva sakfrågan.
Intresset har bara tydligen inte
räckt till för att vi skulle få den pådrivning
av utredningsarbetet, som enligt
min och många andras uppfattning
hade varit önskvärd.

Civilministern försökte justera min
historieskrivning. När herr statsrådet
säger, att direktiven genomgicks med
organisationernas representanter och
att dessa skulle få tillfälle att delta på
visst sätt i utredningsarbetet, så är det
givetvis ett statsråds ord. Jag skulle
emellertid kunna säga — och jag vågar
säga det — att man på organisationshåll
har en annan uppfattning om hur denna
historieskrivning bör se ut och i vilken
ordning det hela skall komma. Det kan
nämligen också göras gällande, att beslutet
att inbjuda organisationerna till deltagande
vid utarbetandet av direktiven
och i själva utredningsarbetet kom som
en kompensation för att landshövding
Ekbloms utredning ur organisationernas
synpunkt igångsattes litet för hastigt,
d. v. s. icke fick den uppläggning
man tänkt sig.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Herr Nihlfors frågar mig
vem som förhalat det hela. Är det organisationerna?
Nej, herr Nihlfors, det är
inte organisationerna. Vad som förhalat
problemets lösning är att vi ännu inte
fått en godtagbar produkt, som kunnat
läggas till grund för ett riksdagsbeslut.
Att få fram en sådan produkt är vad vi
eftersträvar med denna utredning. Det
är så det ligger till!

Överläggningen var härmed slutad.

§ 16

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr B 7, B 11, B 12,
B 14, B 26 och B 38—B 47, bevillningsutskottets
betänkanden nr B 2 och B 3,
bankoutskottets utlåtanden och memorial
nr B 1—B 4, första lagutskottets utlåtanden
nr B 1, B 4, B 5 och B 9, andra
lagutskottets utlåtanden nr Bl, B 8 och
B 9, tredje lagutskottets utlåtanden nr
B1 och B 2 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr B 4—B 7.

§ 17

Föredrogs den av herr Svensson i
Kungälv vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern
angående utvidgad hjälpverksamhet till
de underutvecklade länderna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 18

På hemställan av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att statsutskottets
utlåtande nr B 14 skulle uppföras
före statsutskottets utlåtanden nr
B11 och B12 på morgondagens föredragningslista.

§ 19

Interpellation ang. åtgärder i anledning
av markvärdestegringskommitténs
betänkande

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Norrköping (s),
som yttrade:

Herr talman! Ett stort antal utredningar
har under de senaste åren varit
sysselsatta med problemet »oförtjänt
markvärdestegring». Det senaste försöket
har gjorts av den 1954 tillsatta
markvärdesutredningen, som i slutet av
föregående år redovisade resultatet av
tre års penetrering av frågan.

Tisdagen den 22 juli 1958 Nr B 4

Interpellation i anledning av den ökade brottsfrekvensen i fråga om förfalskning

av narkotikarecept, m. m.

Utredningen blev inte enig utan redovisade
tre olika förslag till lösningar:
ordföranden och en expertmedlem av
utredningen samlade sig kring ett förslag
till lag om värdestegringshypotek,
de bägge socialdemokratiska ledamöterna
förordade bl. a. utredning om
skatt på markvärdestegring, och de
borgerliga kommittémedlemmarna föreslog
bl. a. bettermentsbidrag, s. k. båtnadsbidrag.

Under den valrörelse, som föregick
andrakammarvalet den 1 juni, blev utredningsresultatet
föremål för åtskilliga
tolkningar beträffande innebörden i de
olika förslagen, och uppgifter spriddes
om vad som kunde antas rörande regeringens
fortsatta handläggande av frågan.
Särskilt intresse tillmättes de socialdemokratiska
kommittémedlemmarnas
förslag, vilket i valbroschyrer uppgavs
få besvärande verkningar framför
allt för egnahemsägarna.

Med anledning av de i vissa avseenden
motstridiga tolkningar av utredningens
förslag som förekommit i den
allmänna debatten anser jag det vara av
stort intresse, att riksdagen får del av
regeringens syn på den fortsatta behandlingen
av denna fråga. Jag anhåller
därför om att till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet få
framställa följande fråga:

Vilka åtgärder överväger statsrådet
att vidta med anledning av markvärdestegringskommitténs
betänkande, och
hur bedömer man inom justitiedepartementet
möjligheten att förverkliga de
förslag, som där redovisats?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20

Interpellation i anledning av den ökade
brottsfrekvensen i fråga om förfalskning
av narkotikarecept, m. m.

Herr ItlMMERFORS (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Den 27 april 1954 be -

svarade dåvarande inrikesministern,
statsrådet Hedlund, en fråga av undertecknad
rörande åtgärder mot det då
aktualiserade narkotikamissbruket. Under
den senaste tiden har uppmärksamheten
på nytt riktats mot detta alltjämt
olösta samhällsproblem. Enligt uppgift
från polisen sitter för närvarande inte
mindre än nio personer anhållna hos
stockholmskriminalen för stöld och bedrägeri
i samband med försök att komma
över narkotika. Inbrott har begåtts
i två apotek, förfalskade eller stulna
läkarrecept florerar, och vissa ligabildningar
tycks ha till uppgift och näringsfång
att förmedla narkotika till
sådana, som på grund av sitt narkotikabegär
inte skyr några medel eller kostnader
för att komma över de åtrådda
gifterna. Under sådana omständigheter
synes det angeläget att från myndigheternas
sida samordna och effektivisera
de skyddsåtgärder, som är nödvändiga
för en sanering av området, och om
möjligt medverka till att förekomma
klientelets utvidgning.

En värdefull och vederhäftig redogörelse
för det aktuella läget på detta område
lämnas av kriminalkommissarien

O. P. Stefansson vid stockholmspolisen
i en nyligen publicerad artikel i Nordisk
Kriminalteknisk Tidskrift, nr 6,
1958.

Kommissarie Stefansson konstaterar,
att kriminalpolisen i Stockholm under
den senaste tiden haft att utreda ett
anmärkningsvärt antal fall av falska
narkotikaordinationer. Huruvida detta
betyder att narkotikatrafiken som sådan
avsevärt tilltagit kan man inte med
säkerhet avgöra. Man vet bara att antalet
lagöverträdelser för att komma över
narkotika har ökat. Möjligen skulle man
av de senaste händelserna kunna dra
den slutsatsen, att den kundkrets, som
oundgängligen behöver narkotika och
därför är villig att betala mycket höga
pris för åtkomsten av desamma, har
ökat. Är denna slutsats riktig, har situa -

Nr B 4

Tisdagen den 22 juli 1958

Interpellation i anledning av den ökade brottsfrekvensen i fråga om förfalskning

av narkotikarecept, m. m.

tionen, inte minst ur ungdomsvårdande
synpunkt, förvärrats.

Artikelförfattaren i Nordisk Kriminalteknisk
Tidskrift ger utan förskönande
omskrivningar, men också utan överdrifter,
den psykologiska och sociala
bakgrunden till narkotikamissbruket.
Hans väsentliga frågeställning är hur
man skall förebygga utbredningen av
denna samhällsfara och hur man skall
bota dem som dragits in i narkotikarusets
trollcirkel. De missbrukare, som
nu gör sig skyldiga till lagöverträdelse
i form av narkotikastölder eller receptförfalskningar,
har vanligen drivits till
sina handlingar av behovet att stilla sin
egen gifthunger. Eftersom beroendet av
narkotika mycket snart medför andra
sociala vådor och snabbt bryter ned
ambition och arbetsvilja, tvingas vederbörande
ofta att börja avyttra en del
av sitt narkotikainnehav. Så vidgas kretsen
av missbrukare. Här är faran överhängande
för ungdom, som oftast av nyfikenhet
börjar använda narkotika och
sedan inte kan sluta. Polisutredningarna
visar att ungdomliga stöldligor, som
tidigare styrkte sig med alkohol före en
»stöt», nu mycket ofta har använt narkotika
som stimulans. Samtliga nu ertappade
lagöverträdare i det aktuella
stockholmsfallet befinner sig i åldern
20—27 år. Kriminalkommissarie Stefansson
karakteriserar den vanliga utvecklingen
på följande sätt:

»Inför giftets frestelser undergrävs
missbrukarens självaktning; han blir
viljesvag och opålitlig. Hans moraliska
begrepp uppluckras, och han anser det
ej klandervärt att vilseleda läkare eller
begå brott för att komma över narkotika.
Ingen ekonomisk uppoffring skys.
Missbrukaren kan ruinera sig själv och
utsätta sina anhöriga för nöd. Steget
till avgrunden är ej långt.»

Det som i detta sammanhang måste i
hög grad angå myndigheter och socialarbetare
är åtgärder, som dels kan bota
de narkotikaskadade, dels genom sträng -

are lagstiftning och andra preventiva
åtgärder kan avhålla unga människor
från att beträda denna farliga väg. Där
har artikelförfattaren i Nordisk Kriminalteknisk
Tidskrift en del positiva förslag,
som borde komma under Kungl.
Maj :ts och riksdagens prövning. Åtskilligt
har sagts förut, bland annat i samband
med undertecknads interpellation
våren 1954, och andra synpunkter av
stort värde har tillkommit. Här må endast
antydas några av de möjligheter
som står till buds i kampen mot narkotikafaran.

Enligt protokollet från interpellationsdebatten
den 27 april 1954 erinrade
jag då om den svåra brist i lagstiftningen,
som gör det omöjligt för
polisen att komma åt de ungdomsvärldens
marodörer, som säljer narkotika.
Även i fall, där polisen har kännedom
om dylik affärsverksamhet, är den förhindrad
att göra husrannsakan eller företaga
kroppsvisitation, då sådant ingripande
enligt 18 kap. 1 § rättegångsbalken
kan ske endast då man har anledning
misstänka brott, varå frihetsstraff
kan följa. För olovlig handel med
narkotika stadgas i regel endast dagsböter
enligt en kunglig kungörelse av
år 1933, kompletterad år 1937. Nu hävdar
också kommissarie Stefansson, att
det borde finnas möjlighet att tillgripa
frihetsstraff för illegal handel med narkotika.
Här borde en snar lagändring
genomföras.

Ett annat intressant förslag är att administrativ
myndighet borde ges laglig
möjlighet att ställa en narkotikamissbrukare
under kontroll eller omhänderta
honom för avvänjningskur, alltså i
analogi med nykterhetsvårdslagens bestämmelser.
Efter avvänjningskur bör
patienten stå under övervakning.

I de större städerna, där missbruket
är vanligast, borde samtliga mål, som
rör lagöverträdare av detta slag, anförtros
viss åklagare och domstol. Redan
har ju trafiken fått en sådan omfatt -

Tisdagen den 22 juli 1958 Nr B 4

Interpellation i anledning av den ökade brottsfrekvensen i fråga om förfalskning

av narkotikarecept, m. m.

ning, att saken bör mera enhetligt uppmärksammas.
Som exempel kan nämnas,
att som en följdföreteelse i samband
med narkotikamissbruk Stockholms
sjukkassa under den senare tiden
åsamkats förluster på mellan 15 000 och
20 000 kronor enbart genom av narkotikamissbrukare
förfalskade läkarvårdskvitton! Det

kan också ifrågasättas, om inte
apoteken borde införa legitimationstvång
för utlämning av narkotika. Likaså
har det ifrågasatts, om inte läkarrecept
på narkotika borde skrivas ut på
blanketter i särskild färg eller i numrerade
serier. Svårigheten, och den har
påpekats från ansvarigt läkarhåll, är
naturligtvis att även legala förbrukare
drabbas av obehag genom dylika åtgärder.

Även om samtliga undersökningar under
årens lopp givit vid handen, att
svenskt narkotikamissbruk ännu är en
relativt begränsad företeelse, visar dock
de senare årens erfarenhet en tendens
till ökning. Tre drag i denna utveckling
är klart påvisbara: antalet för brott i
samband med narkotikatrafiken lagförda
är större än tidigare, återfallsprocenten
bland dem som sökt att bli
kvitt sitt narkotikabegär är mycket hög,
och sist, men icke minst allvarligt, missbruket
tränger ned bland allt yngre årgångar.
Under sådana omständigheter
synes det interpellanten motiverat att
det departement, som handhar sjukvårdsärendena,
i detta läge låter verkställa
en allsidig översyn över problemets
verkliga karaktär och eventuellt
därefter föreslår eller vidtager de lagstiftnings-
och andra åtgärder, som kan
befinnas därav betingade.

Med hänvisning till vad ovan sagts
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få stiilia följande
frågor:

1. Anser herr statsrådet att den senaste
tidens ökade brottsfrekvens, när

det gäller förfalskning av narkotikarecept,
apoteksinbrott och andra tecken
på olaglig narkotikatrafik, inte minst
med tanke på att missbruket bevisligen
håller på att tränga ned i allt yngre åldersgrupper,
motiverar några ytterligare
åtgärder från myndigheternas sida?

2. Vill herr statsrådet i så fall medverka
till en allsidig undersökning av
läget, åstadkomma en samordning av
de många insatser som redan gjorts från
läkarkårens och polismyndigheternas
sida samt föreslå de författningsändringar,
som kan vara motiverade i syfte
att ge polismyndigheterna ökat stöd i
kampen mot den illegala narkotikatrafiken? Denna

anhållan bordlädes.

§ 21

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från första lagutskottet:
nr B 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 § religionsfrihetslagen
den 26 oktober 1951 (nr 680), m. m.;

nr B 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande ratifikation av konvention
om indrivning av underhållsbidrag
i utlandet; och

nr B 3, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 24 maj 1929
(nr 116) om tillsyn över stiftelser; samt

från andra lagutskottet:
nr B 4, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag
från landsting och städer, som ej
deltaga i landsting, till bestridande av
kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska
sjukhuset och serafimerlasarcttet; nr

B 5, i anledning av Kungl. Maj ds

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring^, m.;
och

nr B 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
vmpning mot smittkoppor.

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.58.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 23 juli

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Föredrogs den av herr Johansson i
Norrköping vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet angående
åtgärder i anledning av markvärdestegringskommitténs
betänkande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 2

Föredrogs herr Rimmerfors’ vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
i anledning av den ökade
brottsfrekvensen i fråga om förfalskning
av narkotikarecept, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Utgifter under riksstatens sjunde
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 7, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
B gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter

för budgetåret 1958/59 under sjunde huvudtiteln,
avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Skatteersättning till kommunerna, m. m.

I skrivelse den 19 mars 1958 (nr 124)
hade 1958 års förra riksdag anmält
bl. a., att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj :ts i den till riksdagen den 3
januari 1958 avlåtna statsverkspropositionen
framlagda förslag till Skatteersättning
till kommunerna, m. m. för
budgetåret 1958/59 anvisat ett förslagsanslag
av 580 000 000 kronor. I propositionen
nr B 1 hade icke ifrågasatts
någon ändring härav.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: B 92) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: B 115), hade, såvitt
nu vore i fråga, yrkats att riksdagen
måtte dels besluta sådan ändring av bestämmelserna
rörande kompensationen
till kommunerna för skatteunderlagsbortfallet
i samband med höjningen av
de kommunala ortsavdragen att full
kompensation utgåves under ett år i
stället för tre år, dels ock till Skatteersättning
till kommunerna m. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 548 000 000 kronor.

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

Upplysningsarbete rörande samhällsekonomiska frågor m. m.

Utskottet hemställde

1. att riksdagen måtte avslå det i motionerna
I: B 92 och II: B 115 framställda
förslaget om ändrade bestämmelser
rörande kompensation till kommunerna
för skatteunderlagsbortfallet i samband
med höjningen av de kommunala ortsavdragen; 2.

att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna I:B92 och II: B 115, såvitt
nu vore i fråga, besluta att icke vidtaga
någon ändring av 1958 års förra riksdags
beslut att till Skatteersättning till
kommunerna, m. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
580 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Cassel och Bohman, vilka ansett
att utskottet bort hemställa

1. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I:B92 och II: B 115, såvitt
nu vore i fråga, besluta sådan ändring
av bestämmelserna rörande kompensationen
till kommunerna för skatteunderlagsbortfallet
i samband med höjningen
av de kommunala ortsavdragen att full
kompensation utgåves under ett år i
stället för tre år;

2. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I:B92 och II: B 115, såvitt
nu vore i fråga, besluta att med ändring
av 1958 års förra riksdags beslut till
Skatteersättning till kommunerna, in. m.
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 548 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till reservationen vid denna punkt.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
som från utskottets sida anfördes vid
behandlingen av detta ärende under
vårriksdagen ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 2

Upplysningsarbete rörande samhällsekonomiska
frågor m. m.

I skrivelse den 14 mars 1958 (nr 7)
hade årets förra riksdag anmält bl. a.,
att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts i den till riksdagen den 3 januari
1958 avlåtna statsverkspropositionen
framlagda förslag samt med avslag å
motionerna I: 225 och II: 275, såvitt avsåge
frågan om anslag till Upplysningsarbete
rörande samhällsekonomiska frågor
m. m., för budgetåret 1958/59 anvisat
ett reservationsanslag av 100 000
kronor. I propositionen nr B1 hade
icke ifrågasatts någon ändring härav.

I de likalydande motionerna I:B92
av herr Ewerlöf m. fl. och II: B 115 av
herr Hjalmarson m. fl. hade, såvitt nu
vore i fråga, yrkats att riksdagen måtte
dels avslå Kungl. Maj:ts förslag om ett
reservationsanslag av 100 000 kronor
till ifrågavarande ändamål, dels ock i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära att
den av samarbetsorganet Ekonomisk
information bedrivna upplysningsverksamheten
avvecklades.

Utskottet hemställde

1. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna I:B92 och II: B 115, såvitt
nu vore i fråga, besluta att icke vidtaga
någon ändring av 1958 års förra riksdags
beslut att till Upplysningsarbete
rörande samhällsekonomiska frågor
in. in. för budgetåret 1958/59 anvisa ett
reservationsanslag av 100 000 kronor;

2. att motionerna 1: B 92 och II: B 115,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Rudolf

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

Boman, Sundelin, Skoglund i Doverstorp
och Malmborg, fröken Elmén samt
herrar Cassel, Nihlfors och Bohman,
vilka ansett att utskottet bort hemställa

1. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I:B92 och II: B 115, såvitt
nu vore i fråga, besluta att med ändring
av 1958 års förra riksdags beslut icke
anvisa ett reservationsanslag av 100 000
kronor till Upplysningsarbete rörande
samhällsekonomiska frågor m. m.;

2. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I:B92 och II: B 115, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära att den av samarbetsorganet
Ekonomisk information bedrivna
upplysningsverksamheten avvecklades.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till reservationen även under
punkt 2.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Också på denna punkt
ber jag att få hänvisa till vad som anfördes
i våras. Därjämte vill jag erinra
om att Kungl. Maj:ts förslag i detta avseende
innebär en nedprutning till hälften
av det anslag som tidigare utgått.
Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Punkten 3

Lades till handlingarna.

§ 4

För flera huvudtitlar gemensamma
frågor

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr B 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i

statsverkspropositionen B gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten
för budgetåret 1958/59, För flera
huvudtitlar gemensamma frågor, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
Bl, bilaga 2, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 6 juni 1958
(punkten 2), föreslagit riksdagen att
dels godkänna de i bilaga till statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 9
april 1958 upptagna förslagen om placering
i lönegrad av vissa tjänster m. m.,
dels godkänna övriga i sagda statsrådsprotokoll
berörda förslag, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga
åtgärder för förslagens genomförande,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga av förslagen betingade ändringar
i vederbörliga personalförteckningar,
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar i med
stöd av riksdagens beslut utfärdade avlönings-
och pensionsförfattningar, dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela
närmare föreskrifter om beräkning och
utbetalning av kompensation för höjda
folkpensionsavgifter, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att för budgetåret 1958/59
i enlighet med vad som i förenämnda
statsrådsprotokoll anförts medge överskridanden
av maximerade anslag och
anslagsposter, dels ock bemyndiga
Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
anförts vidtaga erforderliga åtgärder
för genomförande av sådana förslag om
lönegradsplacering av tjänster m. m.,
som underställdes riksdagen i annat
sammanhang än det förevarande. I propositionen
nr 158 till årets förra riksdag
hade förslag framlagts angående
placering i lönegrad av vissa tjänster
m. m. Ifrågavarande proposition, som

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

grundade sig på en med tjänstemännens
huvudorganisationer under förbehåll
för Kungl. Maj:ts och riksdagens godkännande
träffad överenskommelse,
hann inte upptas till behandling av
riksdagen före dess upplösning. I den
nu ifrågavarande bilagan till statsverkspropositionen
B framlades samma förslag
som i den berörda propositionen,
med undantag av ett, avseende ändamål
för vilket anslag äskats under
tolfte huvudtiteln. De i propositionen
1958: 158 framlagda förslagen hade
avsetts i regel skola genomföras fr. o. m.
den 1 juli 1958. I princip hade någon
ändring härutinnan ansetts inte böra
ifrågakomma, oaktat riksdagens beslut
i ämnet, sådana förhållandena sedermera
utvecklat sig, inte kunnat väntas
före den 1 juli 1958. I anslutning
härtill hade chefen för civildepartementet
nu till behandling upptagit
frågan om det tekniska genomförandet
av berörda förslag ävensom av
vissa andra förslag som underställdes
riksdagen i annat sammanhang än det
förevarande.

I nu förevarande sammanhang hade
utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sigfrid Larsson m. fl. (I: B 100) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hansson i Skegrie m. fl. (II: B 144),
i vilka hemställts att riksdagen måtte
besluta, att de 11 tjänsterna såsom förste
förman vid fångvårdens jordbruksdrift
måtte erhålla placering såsom
jordbruksföreståndare (10) respektive
trädgårdsmästare (1) i lönegrad All;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Gärde Widemar och fru Hamrin-Thorell
(I: B 162) och den andra inom
andra kammaren av fröken Wetterström
tji. fl. (II: B 212), i vilka hemställts
att riksdagen ville besluta i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om förslag
till ett genomförande etappvis av
likalönsprincipen i det statliga avlö -

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

ningssystemet, så att samma bottenlönegrad
komnie att gälla för såväl män som
kvinnor;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Larsson i Stockholm väckt motion
(II: B 211).

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte

1) godkänna de i bilaga till statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 9
april 1958 upptagna förslagen om placering
i lönegrad av vissa tjänster m. m.,

2) godkänna övriga i sagda statsrådsprotokoll
berörda förslag,

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för förslagens
genomförande,

4) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar i
vederbörliga personalförteckningar,

5) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar i
med stöd av riksdagens beslut utfärdade
avlönings- och pensionsförfattningar,

6) bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela
närmare föreskrifter om beräkning
och utbetalning av kompensation
för höjda folkpensionsavgifter, dock
under iakttagande av vad utskottet anfört,

7) bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåret 1958/59 i enlighet med vad
som i förenämnda statsrådsprotokoll
anförts medge överskridanden av maximerade
anslag och anslagsposter,

8) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i
statsrådsprotokollet anförts vidtaga erforderliga
åtgärder för genomförande
av sådana förslag om lönegradsplacering
av tjänster in. in., som underställdes
riksdagen i annat sammanhang än
det förevarande;

B. att motionerna I:B100 och II:
B 144 icke måtte av riksdagen bifallas;

C. att motionen II: B 211 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

I). att motionerna I:B162 och II:
B 212 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Nr B l

Onsdagen den 23 juli 1958

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

I motiveringen anförde utskottet
bland annat:

Utskottet vill erinra om att utskottet
i sitt av riksdagen godkända utlåtande
1957:90 haft att taga ställning till ett
yrkande av samma innebörd som det
nu framställda. I sitt nämnda utlåtande
framhöll utskottet — som då hade att
behandla ett förslag om lönegradsplacering
för personal i bl. a. fångvårdens
verkstadsdrift — att frågan om löneställningen
för ifrågavarande befattningshavare
i jordbruksdriften inte ansetts
äga sådant samband med den speciella
frågan om löneställningen för befattningshavarna
i verkstadsdriften, att
förslag om förhöjd lönegradsplacering
för den förra kategorien ansetts böra
framställas i nämnda sammanhang. Då
utskottet fann tillräckliga skäl inte föreligga
för avsteg från den då föreliggande
förhandlingsöverenskommelsen på
denna punkt avstyrkte utskottet ifrågavarande
motionsyrkande. Under hänvisning
härtill och då den berörda frågan
i första hand får anses vara en förhandlingsfråga
finner sig utskottet inte
heller kunna tillstyrka det nu föreliggande
yrkandet.

Utskottet finner sig kunna uttala sin
anslutning till vad chefen för civildepartementet
sålunda anfört beträffande
likalönskommitténs betänkande. Även
om åtskilliga i nämnda betänkande behandlade
spörsmål ännu återstår olösta
måste det likväl enligt utskottets mening
framstå såsom mest ändamålsenligt,
att de resterande frågorna betraktas
som förliandlingsfrågor och behandlas
i enlighet därmed. I anslutning till
vad sålunda anförts får utskottet avstyrka
det i motionerna I:B162 och II:
B 212 framställda yrkandet om att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till ett etappvis genomförande
av likalönsprincipen i det statliga
avlöningssystemet.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande utskottets hemställan

under A., punkten 6, av herr Rubbestad,
utan angivet yrkande;

2) av herr Ivar Johansson, fröken
Andersson, herrar Rudolf Boman, Pålsson,
Sundelin, Jacobsson, Skoglund i
Doverstorp, Malmborg och Rnbbestad,
fröken Elmén, fröken Karlsson samt
herrar Bohman och Gustafsson i Kårby,
vilka ansett att

dels det stycke i utskottets yttrande,
som började med orden »Utskottet vill»
och slutade med orden »föreliggande
yrkandet», bort ha följande lydelse:

»Såsom i motionerna I: 442 och
11:555 till årets förra riksdag erinras
var den berörda frågan föremål för
prövning av 1957 års riksdag i anledning
av motionsyrkande. Statsutskottet
avstyrkte motionerna och riksdagen beslöt
i enlighet härmed. Inom utskottet
framfördes emellertid reservationsvis
ett yrkande, enligt vilket — utan definitivt
ståndpunktstagande till frågan
om lönegraden och antalet ifrågakommande
tjänster — ifrågavarande spörsmål
snarast möjligt borde upptagas till
förnyad prövning genom Kungl. Maj :ts
försorg. Utskottet vill nu erinra härom
och under hänvisning till vad i motionerna
anförts framhålla angelägenheten
av att den berörda frågan utan dröjsmål
upptas till prövning. Utskottet föreslår
att riksdagen i anledning av de nu
föreliggande motionerna i skrivelse till
Kungl. Maj :t ger till känna vad utskottet
sålunda anfört.»

dels ock utskottets hemställan under
B. bort ha följande lydelse:

»att riksdagen må, i anledning av
motionerna IiBlOO och II: B144, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört.»;

3) av fröken Andersson, herrar Rudolf
Boman, Sundelin, Jacobsson, Skoglund
i Doverstorp och Malmborg, fröken
Elmén, fröken Karlsson samt herrar
Nihlfors och Bohman, vilka ansett
att

dels det stycke i utskottets yttrande,
som började med orden »Utskottet fin -

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

ner» ocli slutade med orden »statliga
avlöningssystemet», bort ha följande lydelse: »Utskottet

har för sin del inte kunnat
helt ansluta sig till vad chefen för civildepartementet
sålunda anfört beträffande
likalönskommitténs betänkande.
I motionerna I:B162 och II: B 212
framhålles, att det även efter den föreslagna
uppflyttningen av vissa kvinnliga
tjänster alltjämt återstår den väsentligt
större frågan om uppflyttning
av kvinnliga tjänster till den manliga
bottenlönegraden. Motionärerna anser
önskvärt att en plan förelägges riksdagen
om likalönsprincipens genomförande
i etapper, såvitt avser de kvinnliga
tjänster som med hänsyn till arbetsuppgiften
är likvärdiga med tjänster
som placerats i den manliga bottenlönegraden.
Utskottet anser sig böra i huvudsak
ansluta sig till den i motionerna
framförda tanken på ett successivt genomförande
av likalönsprincipen, vilket
förslag måste anses ligga i linje med
grunderna för likalönskommitténs betänkande.
Utskottet föreslår därför, att
riksdagen i anledning av de ifrågavarande
motionerna i skrivelse till Kungl.
Maj:t ger till känna vad utskottet anfört.
»

dels ock utskottets hemställan under

D. bort ha följande lydelse:

»att riksdagen må, i anledning av
motionerna I:B162 och II:B212, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr RUBBESTAD (ep):

Herr talman! Denna punkt har samband
med ett utlåtande som vi skall behandla
någon av de närmaste dagarna,
nämligen det som gäller proposition nr
157 angående tjänstemännens pensionsfrågor.
.lag anser det därför oriktigt att
bär ta in en bestämmelse om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att uppräkna
och utbetala kompensation för höjda

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

pensionsavgifter. Jag yrkar därför att
punkt G i utskottets hemställan måtte
avslås. När det gäller pensionsfrågorna
har jag nämligen ett särskilt yrkande
i utlåtandet över proposition nr 157.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Det är med anledning av
reservation nr 3 som jag skulle vilja säga
ett par ord.

Jag beklagar att det även i år skall behöva
tas upp en debatt om en så självklar
sak som lika lön för likvärdiga arbetsuppgifter.
Jag tycker det är ganska
genant att vi år efter år skall nödgas
diskutera den frågan. Det är emellertid
civilministerns uttalande i propositionen
nr 158 till årets förra riksdag —
ärendet har ju återupptagits i proposition
nr B 1, bilaga 2 — som framtvingat
motionen av fru Gärde Widemar och fru
Hamrin-Thorell i första kammaren och
fröken Wetterström m. fl. i andra kammaren
och som givit upphov till en reservation
till det utlåtande vi nu behandlar.

Motionärerna konstaterar med tillfredsställelse
att det skett en uppflyttning
av vissa kvinnliga tjänster med direkt
manlig motsvarighet. Men när departementschefen
säger att likalönskommitténs
betänkande inte borde föranleda
någon vidare åtgärd, vill motionärerna
inte vara med längre. Ty alltjämt
återstår den väsentligt större frågan om
att flytta upp alla de kvinnliga tjänster,
som för närvarande ligger under den
manliga bottenlönegraden, till denna.

Motionärerna instämmer i de synpunkter
som framfördes i en motion under
1957 års riksdag, att en plan bör
föreläggas riksdagen om genomförande
i etapper av likalönsprincipen, såvitt avser
kvinnliga tjänster som är likvärdiga
med sådana i den manliga bottenlönegraden.
Det är också reservanternas
uppfattning, att likalönsprincipen bör
genomföras successivt, vilket är helt i
linje med likalönskommitténs förslag.

Jag ber också att få hänvisa till det

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Lönegradsplaeeringen för vissa tjänster

andrakammarbeslut vid 1957 års riksdag,
då detta förslag antogs med 111 röster
för reservationen mot 76 för utskottets
hemställan. I andra kammaren fanns således
en stor majoritet för denna plan på
ett successivt genomförande av likalönsprincipen.
Man anser också att staten
som mönsterarbetsgivare bör ta initiativ
när det gäller genomförande av likalönsprincipen,
d. v. s. lika lön för lika
arbetsuppgifter. Jag vet att civilministern
vid föregående pläderingar har
framhållit, att man har lika lön för lika
arbete, men det finns också någonting
som heter likvärdig arbetsuppgift. Det
kanske inte är fråga om exakt samma arbete,
men arbetsuppgiften kan vara likvärdig,
och hela inplaceringen i löneplanen
utgår väl från att man gör en viss
värdering av den ena arbetsuppgiften i
jämförelse med den andra. I fråga om de
högre tjänsterna anses det också självklart,
att man skall ha samma lön för
män och kvinnor, och i fråga om vissa
mellantjänster har det nu även blivit
en justering i denna riktning: jag tänker
på slöjdlärartjänster m. fl., för vilka
frågan har fallit framåt. I fråga om de
lägre tjänstemännen står man däremot
fortfarande kvar och har olika lön för
likvärdig arbetsuppgift. Framför allt
tänker jag på den omständigheten att
man har väsentligt högre bottenlönegrad
för de manliga tjänsterna än för de
kvinnliga. Man kan inte komma ifrån att
därför att arbetet utföres huvudsakligen
av kvinnor betalas det lägre.

Den löneuppgörelsen som man kom
fram till i fjol ledde snarast till en ökning
av klyftan i fråga om lönesättningen
för manliga och kvinnliga tjänster.
Kostnaderna för genomförande av likalönsprincipen
eller höjandet av bottenlönegraden
för kvinnorna stiger för varje
år som går. Detta är emellertid inget
motiv mot att detta krav genomföres
utan snarare ett bevis för att kvinnorna
får betala för en klar orättvisa.

I vissa kommuner har man på olika
sätt genomfört arbetsvärdering. Den ar -

betsvärderingen visar klart, att de kvinnliga
lönerna ligger för lågt jämfört med
de manliga, när man väger de olika arbetsuppgifterna
mot varandra. En sådan
arbetsvärdering har gjorts i Uppsala.
Jag kan också hänvisa till en mycket enkel
arbetsvärdering inom den kommunala
förvaltningen i Göteborg, som utförts
av olika medlemmar av löne- och
tjänstenämnden. Man kom där fram till
att de kvinnliga tjänsterna inom förvaltningen
var klart för lågt värderade i förhållande
till de manliga.

Tydligen går det inte att komma fram
på förhandlingsvägen för att få det klara
rättfärdighetskravet tillfredsställt. Civilministern
hänvisar i sin skrivning till
förhandlingar. Men vid förhandlingar
brukar man tala om solidarisk lönepolitik,
och i den solidariska lönepolitiken
ingår aldrig frågan om lönerna för dessa
låga kvinnliga tjänster. Man räknar
aldrig med att dessa skall komma upp i
den lönenivå som arbetsuppgifterna
kräver. Även utvecklingen på den privata
sektorn under de senaste tio åren
har faktiskt inneburit, att förhållandena
för kvinnornas del försämrats. Vid förhandlingar
är det så oerhört många intressen
som skall tillgodoses, och det
första kravet, som får falla under bordet,
när man börjar hårdragningarna,
är kravet på lika lön för män och kvinnor.
Man bör därför, som i motionen
och även i reservationen framhålles,
framlägga en särskild plan för att få
denna höjning av bottenlönegraden för
de kvinnliga tjänstemännen genomförd.

Jag skall inte orda mera om detta.
Jag vill bara än en gång understryka
att lika lön för likvärdig arbetsuppgift
är ett rättfärdighetskrav som jag och övriga
motionärer liksom reservanterna
anser, att man snarast bör tillgodose.
Här bör väl staten, mönsterarbetsgivaren,
vara ett föredöme.

Jag vill med detta, herr talman, be att
få yrka bifall till den reservation till utskottsutlåtandet
som är betecknad med
nr 3.

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Sedan fröken Elmén har
talat om ett avsnitt, där ett genomförande
av önskemålen skulle vara mycket
kostnadskrävande, skall jag tala om ett
avsnitt, som inte rör så mycket pengar
men som ändå tycks vara svårt att få
en lösning på.

Vid fjolårets behandling av dessa frågor
förelåg en motion, som gick ut på att
man hos Kungl. Maj:t skulle hemställa
om en uppflyttning av de s. k. förste förmännen
i fångvårdens jordbruksdrift
till en lönegrad, som mera överensstämmer
med löneställningen för övriga yrkesmästare
inom fångvården. Det blev
116 röster här i kammaren mot ett sådant
uttalande och 100 röster för. Det
var alltså en betydande minoritet, som
man möjligen tänkte att Kungl. Maj:t
skulle lyssnat något välvilligt till. Det
har ju inte Kungl. Maj:t gjort, och vi
återkommer sålunda med kravet att
Kungl. Maj:t snarast skall ägna uppmärksamhet
åt detta problem, så att dessa
förste förmän i fångvårdens jordbruksdrift
kommer upp i en löneställning
jämförbar med övriga yrkesmästares
inom fångvårdens arbetsdrift.

Dessa förste förmän skall ha en viss
kompetens för att kunna upprätthålla
befattningarna. De skall ha lantbruksskola,
vitsordad praktik, erfarenhet som
arbetsledare och fallenhet för fångvårdsarbete.
Man kan knappast, om det
skall göras en riktig arbetsvärdering, säga
att dessa förste förmän kan klara sin
uppgift med en lägre kompetens än vad
vrkesmästarna i de övriga disciplinerna
måste ha. Vi skall komma ihåg att man
numera försöker rationalisera även
fångvårdens jordbruksdrift. Tidigare
såg man kanske mera sysselsättningen
som det primära, men numera försöker
man också driva dessa jordbruk ur rationell
synpunkt. Man anskaffar moderna
maskiner, skördetröskor, traktorer
o. s. v. Det gör ju att dessa förste förmän
måste ha betydande insikt i modern
jordbruksdrift. Dessutom bär dessa för -

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

ste förmän i allmänhet under sig förmän,
som går i arbetslagen. Dessa underställda
förmän står i samma lönegrad
som förste förmännen. Detta förekommer
endast på jordbrukssidan. I den
mån yrkesmästare i andra discipliner
inom fångvården har förmän sig underställda
är dessa yrkesmästare ställda i
högre lönegrad. Det finns alltså en viss
skillnad mellan dessa olika befattningshavare.

Dessutom är dessa förste förmän i
jordbruksdriften oftast ställföreträdande
för cheferna i dessa kolonier, men
trots det står de kvar i 9 lönegraden.
Man har här önskemålet att det skall ske
ändring på denna punkt. Det kanske kan
innebära en förhöjning av kostnaderna
med cirka 15 000 kronor om året, och
när vi i dag talar om kostnader på tiotals
miljoner kronor så verkar det nu
aktuella önskemålet ur ekonomisk synpunkt
rätt obetydligt. Men fångvårdsstyrelsen
säger i sina petita att det är ofrånkomligt
att en ändring sker då det här
finns ett stort missnöje, som har uppstått
därför att man anser att man är
orättvist behandlad.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till reservationen, som här är betecknad
med nr 2.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag skall be att bara
med några ord få anknyta till frågan
om likalönen, som fröken Elmén nyss
berört.

Det är förvisso ingen ny fråga, och
det är vid också alldeles onödigt att gå
tillbaka och försöka skildra vad som
skelt — eller snarare vad som inte har
skett —• på detta område. I rättvisans
namn vill jag naturligtvis gärna med
tacksamhet notera de små justeringar i
rätt riktning, som har verkställts hl. a.
nu i år, diir man inom fångvården och
mentalsjukvården flyttat upp vissa
kvinnliga tjänster i paritet med de manliga.
Men, som fröken Elmén sade, den

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

stora och betydelsefulla frågan, den
nämligen att flytta upp de s. k. kvinnliga
tjänster, som för närvarande ligger
under den manliga bottenlönegraden,
till denna grad, är alltjämt olöst. Det
har förvånat oss motionärer och reservanter
att civilministern har avfärdat
detta problem så pass lättvindigt som
vi tycker har skett i år, när civilministern
i propositionen säger att denna
fråga främst bör betraktas som en förliandlingsfråga
och att likalönskommitténs
betänkande alltså inte bör föranleda
någon vidare åtgärd.

Vi kan inte ansluta oss till den uppfattningen.
Jag tycker nog det är anmärkningsvärt
att den utredning, som
tillsattes 1947 och som efter ett vad
jag förstår mycket samvetsgrant arbete
år 1953 avlämnade sitt betänkande, inte
har rönt mera uppskattning för sina
strävanden att vinna gehör för demokratiska
rättvisesynpunkter — jag skulle i
likhet med fröken Elmén vilja kalla dem
för rättfärdighetskrav — än att resultatet,
redovisat på 526 sidor, lagts åt sidan,
troligen därför att det ansetts alltför
obekvämt och kostnadskrävande att
realisera. Jag är naturligtvis den första
att erkänna att kostnaderna kan verka
avskräckande, men de bevisar å andra
sidan endast graden av den orättvisa,
som alltjämt råder. Vi motionärer liksom
utskottets reservanter har inte heller
påyrkat ett omedelbart genomförande
av likalönsprincipen. Vi vet alltför
väl att vår budget inte kan betungas med
så kostnadskrävande utgifter på en gång.
Men — för att nu tala en smula högtravande
och då använda ordet »rättfärdighetssynpunkt»
— varför skall det
endast vara förbehållet de högre befattningshavarna
att gränsen mellan manlig
och kvinnlig arbetsuppgift utplånats,
medan däremot det stora flertalet kvinnliga
befattningshavare, de som ligger
under den manliga bottenlönegraden
icke skall tillerkännas rättvisa? Om det
är arbetets art, som skall vara normgivande
— och det vill jag förutsätta, allt -

så inte behovsprincipen, ty den senare
bör tillgodoses på andra vägar, genom
socialpolitiska och skattetekniska åtgärder
— och om inte könet skall anses
diskriminerande, ja, då måste jag
konstatera att vi har graverande orättvisor
på detta område i vårt land.

Tillämpar man en viss minimilön för
manliga tjänstemän, bör samma minimilön
också gälla för kvinnliga tjänstemän.
Det talas i olika sammanhang om
kvinnornas större sjukledighet, om deras
kortare effektiva tid i yrkesarbetet
o. s. v. — och det må vara riktigt, men
den individuella prestationen kan inte
gärna åberopas. Skulle den, herr talman,
vara normgivande, skulle vårt statliga
avlöningssystem helt enkelt inte
kunna tilämpas, ty det ger inte rum för
den individuella prestationen. Därtill
är det alltför stelt och kan kanske inte
heller vara annorlunda, vilket man endast
kan beklaga. Kan det emellertid vara
rimligt att de kvinnor, som pliktined
vetet fullgör sin gärning och som
uppvisar lägre frånvaro och lägre sjukstatistik
än övriga kvinnor och män i
samma tjänst, skall behandlas på det sätt
som nu sker? Kan det vara rimligt att
mer eller mindre förstucket behovslöneprincipen
tillämpas? Kan det vidare
vara rimligt att kontorskarriären för
kvinnliga befattningshavare ofta ändar
under bottenlönegraden för manliga befattningshavare?
Man kan inte enbart
hänskjuta till förhandlingar de lönegradsplaceringar,
som är påkallade, ty
det fordras i många fall en arbetsvärdering,
och den har bara genomförts i
vissa stycken. Det krävs helt enkelt en
löneplansrevision. Det är fråga om utbildning,
erfarenhet, skicklighet, psykisk
och fysisk ansträngning, ansvar,
arbetsförhållanden o. s. v., som likalönskommittén
har påvisat. Utredningen har
framhållit, att jämförelser mellan t. ex.
kontorsbiträden och expeditionsvakter
har visat, att kontorsbiträdenas göromål
är minst lika kvalificerade som expeditionsvakternas.
Jag skall emellertid inte

Onsdagen den 23 juli 1958

fördjupa mig i några detaljer, ty de är
sannerligen många. Jag vill endast fastslå,
att likalönsprincipen bara är vedertagen
i de högre lönegraderna och för
övrigt blott på papperet. I realiteten
är den icke genomförd.

Civilministern hävdade år 1956, när vi
ventilerade denna fråga, att det inte
finns något egentligt likalönsproblem
utom för vaktfruarna inom fångvården
och de kvinnliga befattningshavarna
inom sinnessjukvården. Han förmenade,
att lönen utgår med hänsyn till arbetsuppgifterna
oberoende av kön.

Herr talman! Jag är ledsen att behöva
konstatera, att det inte förhåller sig så
och att frågan inte blir löst på det sätt,
som departementschefen föreslår och
utskottsinajoriteten nu gått in för. Det
är ett långt steg fram mot förverkligandet
av likalönsprincipen. För min del
tror jag, att vi inte enbart på förhandlingsvägen
når det resultat, som i varje
fall vi motionärer och utskottsreservanter
och säkerligen många med oss åsyftar,
om inte riksdagen klart och otvetydigt
uttalar sig för att successivt genomföra
likalönsprincipen. Jag kan helt instämma
i vad fru Sigrid Ekendahl nyligen
bl. a. har skrivit i en artikel där
hon säger, att genomförandet av likalön
är ett politiskt-ekonomiskt avgörande,
men att i principfrågan — huruvida det
är en riktig ordning att så stora områden
har en dold kvinnolönesättning
— borde riksdagen ta ställning.

Herr talman! Med vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till reservation
nr 3 i statsutskottets utlåtande nr
B 14.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det förslag till ändrade
lönegradsplaceringar för vissa tjänster,
som riksdagen nu har att ta stiillning
till, grundar sig på en med de statsanställdas
organisationer träffad överenskommelse.

I enlighet med den förhandlingsordning,
som på det statliga området varit

Nr B 4

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

i tillämpning sedan ett par år tillbaka
och som innebär årligen återkommande
förhandlingar om normerna för lönegradsplacering
av vissa tjänster eller
grupper av tjänster, föreligger nu resultatet
av dessa s. k. B-listeförhandlingar.

Jag vill, herr talman, understryka
detta — jag vet inte för vilken gång i
ordningen — att det är ett förhandlingsresultat
som riksdagen nu har att pröva,
med allt vad ett sådant resultat innebär
av kompromisser, av att ta och
ge i stort som i detaljer. Därför bör
riksdagen, enligt mitt sätt att se på dessa
frågor, icke utan mycket starka skäl
företaga ändringar i en förhandlingsöverenskommelse.

I begreppet ändringar innefattar jag
då också de beställningar till Kungl.
Maj :t, som några motionärer och reservanter
velat göra på ett par punkter i
det föreliggande utskottsutlåtandet. Även
om reservanterna kan göra gällande,
att vad man nu från deras sida begär
icke innebär någon ändring av överenskommelsen
utan endast tar sikte på vad
som i fortsättningen skall ske, måste
ändå ■— därest riksdagen skulle biträda
reservationen — detta innebära en bindning
av parternas fria prövningsrätt vid
kommande förhandlingar, en bindning,
som jag betraktar som både olycklig
och onödig och som kommer att göra
det oerhört svårt, för att inte säga omöjligt,
att fortsätta med förhandlingar om
s. k. B-frågor. Det är ändå, ärade kammarledamöter,
en ordning, som riksdagen
har godkänt, att det skall föras
förhandlingar därom, närmast för att
man skall slippa de stora och omfattande
tjänsteförteckningsrevisioner, som
tidigare här har ställt till så mycket
trassel. Man kan inte — menar jag —
kombinera ett system med fria förhandlingar
med att den ena partens •— i
detta fall arbetsgivarens — uppdragsgivare
vill framstå som generösare och
mera vidvillig än de representanter,
som uppträder vid förhandlingsbordet.
Den eller de som under sådana förbål -

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

landen skall förhandla måste komma i
ett ohållbart läge.

Innan jag går närmare in på de till
utlåtandet fogade reservationerna vill
jag, herr talman, bara peka på att den
nu träffade uppgörelsen innebär uppflyttning
av cirka 15 000 tjänster, vilket
kommer att medföra en kostnadsökning
för statsverket med i runt tal 13 miljoner
kronor per år. Även om det bara
utgör kanske Vin av vad som från organisationernas
sida begärts, är det ändå
en betydande förbättring som man härvidlag
har åstadkommit och detta mitt
under löpande avtalsperiod. Jag utgår
för min del från — det sägs ingenting
härom i propositionen — att denna
lönekostnadsökning ävensom den kostnad
som uppkommer genom kompensationen
till statstjänstemännen för de
höjda folkpensionsavgifterna skall avräknas,
om och när det framdeles på
nytt blir fråga om nollställning av statstjänstemannalönerna.

Den träffade överenskommelsen innebär
att vaktfruar inom fångvården
liksom sköterskor och första sköterskor
inom mentalsjukvården erhåller samma
lönegradsplacering som motsvarande
manliga befattningshavare. Härigenom
har man — vilket också den s. k. likalönskommittén
på sin tid föreslog —
åstadkommit en lika lönesättning av
manliga och kvinnliga tjänster med samma
arbetsuppgifter, och detta är att
hälsa med tillfredsställelse. Men i anslutning
härtill och till den uppfattning,
varåt statsutskottet förra året gav uttryck
och som innebär att kvarstående
spörsmål i anknytning till likalönsproblemet
vore att betrakta som förhandlingsfrågor,
har nu departementschefen
uttalat att likalönskommitténs
betänkande inte i och för sig bör föranleda
någon vidare åtgärd, och statsutskottets
majoritet har biträtt detta uttalande.

Däremot har statsutskottets högeroch
folkpartiledamöter reserverat sig
och menat, att även om man nu genom -

för lika lönesättning för tjänster med
samma arbetsuppgifter, kvarstår »den
väsentligt större frågan om uppflyttning
av kvinnliga tjänster till den manliga
bottenlönegraden». Ja, detta är enligt
mitt förmenande ingen likalönsfråga,
och det är inte ens fallet enligt likalönskommitténs
egen definition av likalönsprincipen.
Denna har uttryckts i följande
sats: »Lika lön för man och kvinna
för likavärdig arbetsuppgift.» Vad
reservanterna åsyftar är någonting helt
annat; det är en omvärdering av nu
gällande normer för lönegradsplacering
av de tjänster som ligger under nuvarande
lönegrad 7, alltså en typisk B-fråga.
Jag skall inte förneka att det måhända
finns skäl för en dylik omvärdering,
och utskottet har inte heller — det
vill jag här understryka — tagit någon
ställning till saken utan endast framhållit
att den bör betraktas som en förhandlingsfråga
och behandlas i dylika
sammanhang.

Fröken Elmén gjorde här gällande att
en arbetsvärdering skulle klart visa att
de kvinnliga befattningshavarna är för
lågt placerade i jämförelse med de manliga.
Jag skulle vilja fråga: Vad vet fröken
Elmén om detta? Kan man utan vidare
göra sådana jämförelser? Kan man
exempelvis säga att en stationskarl vid
SJ är för högt placerad jämfört med ett
kontorsbiträde? Nej, sådana jämförelser
är fullkomligt ohållbara i lönesammanhang.

Jag kan inte undgå en känsla av att
motionärerna och reservanterna måste
vara offer för ett långt drivet självbedrägeri,
om de tror att det är möjligt
flytta upp alla befattningshavare, som
nu är placerade under lönegrad 7, till
denna lönegrad utan att alla som är
placerade i lönegrad 7 och högre skulle
komma att mycket starkt reagera mot
en sådan åtgärd. Var och en som under
senare år följt med diskussionen om de
statsanställdas lönefråga har väl inte
kunnat undgå att märka det utpräglade
relationstänkande som gör sig gällande

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

på detta område. Tror någon av kammarens
ledamöter att — jag vill ta det
exempel som vid utskottsbehandlingen
framfördes av reservanterna — en uppflyttning
av kontorsbiträdena till lönegrad
7 skulle stillatigande accepteras av
de grupper som nu är placerade i denna
lönegrad? Skulle det för övrigt vara
rättvist med en sådan uppflyttning, i
den mån man kan tala om rättvisa då
det gäller lönesättning? Skulle kanslibiträdena
med sitt större ansvar och sin
erfarenhet, med sina mer kvalificerade
arbetsuppgifter anse att detta vore en
riktig lönesättning? Skulle stationskarlen
kunna övertygas om att hans arbetsuppgifter
är kvalitativt jämförbara
med vagnstäderskans? Jag bara frågar,
och jag skulle gärna vilja ha ett svar
från reservanternas sida.

Tror för övrigt reservanterna och
motionärerna själva på den metod som
de här så ivrigt rekommenderar? Såvitt
jag förstår kan inte resultatet, om vi
skulle gå den av reservanterna anvisade
vägen, bli något annat än att det
skedde en förskjutning uppåt av hela
den statliga löneskalan med minst två
lönegrader, vilket alltså skulle innebära
ett bibehållande i stort sett av nuvarande
lönerelationer. Någon utjämning
skulle det inte bli fråga om, utan man
skulle bara lyckas dra på staten en merkostnad
av i runt tal 500 miljoner kronor,
till ingen nytta i varje fall ur statens
synpunkt. År det denna effekt reservanterna
vill åstadkomma, så är det
utan tvivel ett lysande uppslag som man
här presterat.

Herr talman! Till detta kommer också
att man vid flera tillfällen och från
olika håll, inte minst här i riksdagen,
framfört propåer om ett slopande av
det statliga dyrortssystemet som grundval
för statstjänstemännens lönesättning.
Även av den parlamentariska utredning,
vars betänkande avlämnades
för något år sedan, föreslogs — utan
att man närmare preciserade hur man
tänkte sig utformningen — en över -

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

gång till något slag av marknadslönesystem
för de statsanställda.

Även i motion II: B 211, som gäller
polislönerna, är man inne på resonemanget
om någon form av »rekryterings»-
eller marknadslön eller vad man
nu vill kalla det. Låt mig här, herr talman,
utan att närmare gå in på problemet
om marknadslönesystem endast notera,
att en lönesättning för de grupper
det här är fråga om — och även vissa
andra — enligt marknadsjämförelsemetod
skulle komma att innebära nedflyttning
i stället för uppflyttning.

Med detta vill jag bara ha sagt, att
problemet med den lågt avlönade kvinnliga
arbetskraften på det statliga området
icke kan lösas utan hänsynstagande
till förhållandena på arbetsmarknaden i
övrigt. Därför förefaller det mig vara
klokt om riksdagen i denna fråga följer
vad statsutskottets majoritet föreslår,
vilket, som jag tidigare framhållit, innebär
att man hänskjuter dessa problem
till förhandlingar mellan de berörda
statstjänstemännens organisationer och
civildepartementet.

Beträffande den med nr 2 betecknade
reservationen, vilken innebär att riksdagen
hos Kungl. Maj:t skall begära skyndsamma
åtgärder för att flytta upp ett
antal inom fångvårdens jordbruksdrift
verksamma förste förmän till jordbruksföreståndare,
vill jag, herr talman, erinra
om att denna fråga var föremål för
riksdagens prövning så sent som i fjol.
I samband med de under 1957 upptagna
förhandlingarna om s. k. B-frågor prövades
även de nu ifrågavarande tjänsterna.
Den överenskommelse som då träffades
innebar, att man var överens mellan
parterna om vissa lönegradsuppflyttningar
för de tekniska mästartjänsterna
i stort och även beträffande fångvårdens
verkstadsdrift. Något så nära
samband med lönesättningen för de i
jordbruksdriften sysselsatta dåvarande
överkonstaplarna ansågs icke föreligga
att förslag till ändrad löncgradsplacering
för dessa då underställdes riksda -

G — Andra kammarens protokoll l!).r>8. Nr II 4

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

gen. Den enda ändring som vidtogs var
att titeln ändrades till förste förman.

Även detta är — ärade kammarledamöter
— en typisk förliandlingsfråga,
som får tas upp i B-listesammanliang.
Det gäller här ändring av normerna för
lönegradsplacering. Då i varje fall inga
nya omständigheter från i fjol har tillkommit
som kan föranleda ett ändrat
ställningstagande från utskottets sida
har utskottet inte velat vara med om den
i motionen och reservationen gjorda beställningen.
Denna fråga får enligt utskottsmajoritetens
mening prövas på
vanligt sätt vid kommande förhandlingar.

Beträffande sedan herr Rubbestads
blanka reservation och hans yrkande
om avslag på punkten om kompensation
till statstjänstemännen för de höjda
folkpensionsavgifterna skall jag här endast
inskränka mig till att säga, att beslut
om den kompensationen skall fattas
samtidigt som man behandlar propositionen
om det nya pensionsreglementet.
Här gäller det den anslagsmässiga redovisningen
av de ökade kostnaderna. Beslutet
på denna punkt här i dag blir avhängigt
av vilken ställning riksdagen
kommer att ta till frågan om kompensation
över huvud taget till statstjänarna.
Jag tycker nog att vi kan spara med den
diskussionen till dess pensionsförslaget
ligger på riksdagens bord.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha motiverat utskottsmajoritetens
ståndpunktstagande, och jag ber att
med hänvisning till vad jag här har anfört
få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Likalönsprincipen bär
verkligen inte någon varm förespråkare
i herr Gustafsson i Stockholm när han
framhåller, att även om det skulle visa
sig att det vore befogat att flytta upp
de kvinnliga tjänsterna, så kommer alltid
relationstänkandet att göra sig gäl -

lande. Man skulle, enligt herr Gustafsson,
behöva flytta upp även dem som
orättmätigt står i högre bottenlönegraden.
Jag kan inte finna att detta är riktigt.
Har man vid en objektiv arbetsvärdering
kommit fram till att det föreligger
felaktiga placeringar, då måste
väl vederbörande finna sig i en ny värdering.

Skulle man här helt hänvisa till förhandlingar
utan att arbetsgivaren — i
detta fall riksdagen — säger någonting,
kan ofta vissa grupper inom förvaltningen
göra påtryckningar och göra
sig gällande under det att andra släpar
efter. Jag menar därför att riksdagen
skall säga ifrån och fastslå likalönsprincipen.

Herr Gustafsson i Stockholm säger vidare
att vi inte har någonting att bygga
på, när vi talar om att det här föreligger
olika lön. Men jag hänvisade till vissa
arbetsvärderingar som gjorts inom den
kommunala förvaltningen i en del städer.
Där har det klart visats att de
kvinnliga tjänsterna var för lågt placerade
— detta oavsett om det är män eller
kvinnor som gjort värderingarna.

Civilministerns uttalande är, skulle
jag tro, en lika stor överraskning för organisationerna,
ty detta uttalande fälldes
väl aldrig vid förhandlingsbordet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr 3.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
nämnde att om riksdagen skulle
vilja göra en ändring i något förhandlingsresultat
skulle detta ha samma innebörd
som om riksdagen före förhandlingarna
hade gjort en beställning av ett
visst resultat. Vilken är då riksdagens
ställning i dessa ting? Förhandlingarna
leder ju till betydande kostnader för
samhället, och dessa kostnader skall vi i
riksdagen ta ansvaret för, men när det
gäller att bestämma kostnadernas stor -

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

lek eller fördelning är riksdagen förhindrad
att yttra sig, ty sker det efter
förhandlingarna, blir det en ändring i
förhandlingsresultatet, något som onekligen
inte är att rekommendera, och kräver
riksdagen före förhandlingarna att
dessa skall gå till på visst sätt, binder vi
parterna som »får en ohållbar ställning»,
såsom herr Gustafsson förklarade
saken. Det skulle vara intressant att veta
hur riksdagen skall förfara. Fråga är
om inte riksdagen i detta sammanhang
är en nullitet, som har mycket stort ansvar
men som är oförmögen att påverka
besluten vare sig före eller efter förhandlingarna.

Vi har i vår reservation begärt att de
tjänster inom fångvården som det är fråga
om snarast möjligt skall prövas av
Kungl. Maj:t. Vi har icke sagt vilken lönegrad
de bör komma i. Kanske finns
de som har den meningen att en jordbruksföreståndare
bör ha högre lönegrad
än en yrkesmästare. Vi har inte
uttalat oss om den saken utan bara begärt
att det skall tas upp till prövning i
vilken lönegrad tjänsterna skall ligga.

Jag tror det finns anledning att vidhålla
yrkandet om bifall till reservation
nr 2.

Herr RUBBESTAD (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
fann det riktigt att tjänstemännens
pensionsfråga kommer att behandlas i
proposition nr 157 och att det där också
är fråga om deras avgifter till folkpensioneringen,
men han tilläde att det ändå
vore riktigt att nu i förväg besluta att
uppdraga åt Kungl. Maj :t att göra en utredning
och utbetala kompensation för
dessa avgifter. Var och en måste väl förstå
att detta inte är den riktiga ordningen.
En sund ordning vore att först besluta
i pensionsfrågan och eventuellt om
kompensation åt dessa tjänstemän för
pensionsavgifter samt sedan ge Kungl.
Maj :t detta uppdrag. Därför har jag yrkat
att punkt ti bör utgå. Beslutar vi se -

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

dan i enlighet med proposition nr 157,
bör denna punkt då införas i det sammanhanget.

Jag har nämligen den meningen att
det är oriktigt att en stor grupp människor
— bortåt en tredjedel av det svenska
folket — skall slippa att betala pensionsavgifterna,
en börda som vi solidariskt
bör bära för att utjämna skillnaden
mellan olika folkgruppers villkor.
På detta beror det att jag nu vill ha
avslag på uttalandet under punkt 6 i
föreliggande betänkande.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Gustafsson i Stockholm
tycktes mena att ett uttalande i
den riktning som reservanterna föreslår
skulle binda de kommande förhandlingarna.
Detta resonemang kan jag inte
förstå. Om det nu finns uppenbara orättvisor
och riksdagen uttalar sig för att i
den mån resurserna det tillåter medverka
till att rätta till missförhållandena,
har vi då bundit förhandlarna? Det kan
jag inte anse. Herr Gustafsson satte vidare
i tvivelsmål att det existerar orättvisor.
Därmed undervärderar han den
omfattande utredning som arbetat på
detta område. Vad vet vi om kvinnorna
är »för lågt löneplacerade», undrade
han och menade med den utgångspunkten
att vi helt enkelt skulle anta att kvinnorna
är riktigt placerade och låta placeringarna
vara som de är. Han utvecklade
vidare vilka konsekvenser uppflyttningar
skulle få. År det enbart av det
skälet han är rädd för att rätta till uppenbara
orättvisor? Jag tycker inte det
är rätt att behandla frågan på det viset.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Fröken Elmén säger att
jag då sannerligen inte är någon förespråkare
för likalönsprincipen. Hon må
gärna ha den uppfattningen, men jag
kanske kan få erinra om att jag prak -

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

tiskt har sysslat med lönefrågor och
förhandlingar i 20 år och även haft att
syssla med lönefrågor för mycket stora
kvinnogrupper. Jag kan kanske utan
överdrift påstå att min verksamhet på
detta område haft större reell betydelse
för likalönsfrågan än vad fröken Elméns
motionsskrivande i samma ämne
har haft.

Sedan anser fröken Elmén att de
grupper som skulle komma i samma
nivå som dem som nu flyttas upp bör få
finna sig i detta. Menar fröken Elmén,
för att fortsätta med det exempel jag
tog förut, att kanslibiträden skall stå i
samma lönegrad som kontorsbiträden?

Jag vill erinra om att riksdagen har
fastställt normerna för inplaceringen
av biträdestjänsterna och därvid föreskrivit,
att den som har de eller de arbetsuppgifterna
skall stå i en viss lönegrad.
Förslaget kom från biträdesutredningen
och framlades i den s. k. biträdespropositionen,
som riksdagen har
godkänt. Nu menar tydligen fröken Elmén
att det är fel. Kanslibiträden och
kontorsbiträden skall stå i samma lönegrad
— det är kontentan av det resonemang
hon här senast förde.

Herr Gustafsson i Kårby säger, att om
riksdagen nu gör en beställning, så
innebär det ingen bindning, men såvitt
jag förstår måste det bli så att man på
förhand säger åt den ena parten, att
den skall göra på ett visst sätt. Om inte
detta är bindning, vilken mening vill
då herr Gustafsson i Kårby lägga in i
det ordet?

Sedan gick herr Gustafsson in på frågan
om riksdagens roll i detta sammanhang.
Jag skall för min de! villigt erkänna,
att jag anser det vara hög tid
att riksdagen kopplas bort från de här
sammanhangen och att beslutanderätten
i lönefrågor delegeras till något annat
organ, men att riksdagen givetvis
skall ha inflytande via detta organ. Det
har gått bra på kollektivavtalssidan,
och jag kan inte förstå att det inte skulle
gå bra också på tjänstemannasidan.

Herr Rubbestad säger att riksdagen
genom att besluta i enlighet med vad
utskottet föreslår binder sig för att det
skall utgå kompensation för folkpensionsavgiften
till statstjänarna. Det gör
man inte alls; det står uttryckligen att
en förutsättning är att riksdagen godkänner
förslaget om en dylik kompensation.
Orsaken till att man gjort på
detta sätt är att kostnaderna för den
kompensationen inte finns redovisade i
pensionspropositionen och att de måste
tas upp i det här sammanhanget för att
man skall få en budgetmässig reglering
av kostnaderna.

Fröken Wetterström säger att jag
skulle tvivla på att kvinnorna är för
lågt placerade. Nej ingalunda, fröken
Wetterström! Jag är väl medveten om
att kvinnorna är för lågt placerade i
lönehänseende inte minst inom det privata
näringslivet, där det förekommer
att en man och en kvinna har exakt
samma arbetsuppgifter men kvinnan
bara har 70 procent av mannens ackord.
Där kan man tala om att det föreligger
skriande och uppenbara orättvisor.
Vi skulle kanske kunna komma
överens om, fröken Wetterström, att försöka
angripa även det problemet, när
vi i detta sammanhang är inne på likalönsfrågan.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
säger att han i 20 år har varit
engagerad i lönerörelser, men han tycks
inte ha lyckats få igenom lika lön för
man och kvinna vid ackordssättningen.
Under de senaste tio åren har det just
inte blivit någon förbättring i relationen
mellan manliga och kvinnliga ackordslöner.

När herr Gustafsson säger att jag inte
anser att de som bär mera kvalificerade
arbeten skall ha högre lön, beror det
på att vi har missuppfattat varandra.
Jag fattade det så att herr Gustafsson
menade, att i och med att man flyttar

Onsdagen den 23 juli 1958

upp den kvinnliga bottenlönegraden så
skulle den manliga bottenlönegraden
flyttas vidare upp. Det reagerade jag
emot och ansåg felaktigt. Sedan kan vi
börja diskutera de mera kvalificerade
arbetsuppgifterna ovanför bottenlönegraden.
Vad jag ansåg var dock att det
borde vara lika lön för likvärdiga arbetsuppgifter
och att bottenlönegraden
bör vara lika för män och kvinnor.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga den här debatten. Låt mig bara
säga till fröken Elmén, att vi under de
20 år jag varit verksam som facklig förhandlare
kanske inte har gjort så stora
framsteg på detta område, men det kan
måhända sammanhänga med att en
framstående partivän till fröken Elmén
varit den bestämmande på arbetsgivarsidan
i dessa förhandlingar.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Gustafsson i
Stockholm pekar på de orättvisor som
förekommer inom den privata sektorn
och menar att vi borde hjälpas åt att
försöka få bort också dem. Jag är den
första att önska det, men jag anser att
det är statens skyldighet såsom mönsterarbetsgivare
att gå före.

Herr RUBBESTAD (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i
Stockholm säger att man måste göra
detta uttalande vid den här punkten,
eftersom anslagsfrågan också måste behandlas
här. Såvitt jag har kunnat utläsa
står det emellertid ingenting om
anslagsfrågor bär, och det finns inga
kostnadsberiikningar angående pensionerna
i detta betänkande. 1 proposition
157, som vi kommer att behandla inom
de närmaste dagarna, finns däremot
både vissa kostnadsberäkningar och an -

Nr B4

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

nät, som gör det mera naturligt att man
i det betänkandet gör detta uttalande
som förekommer i punkt 6.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Här har utspunnit sig
en debatt om riksdagens befogenhet i
sådana här sammanhang. Jag förstår
inte att man över huvud taget skall behöva
diskutera denna fråga. Löneuppgörelserna
för statstjänstemännen träffas
ju under det uttryckliga förbehållet
av riksdagens godkännande. Om man
nu har ett sådant förbehåll för en uppgörelse,
är det självklart att riksdagen
har alla befogenheter att ändra på en
uppgörelse om den så skulle anse vara
lämpligt. Då jag förutsätter att riksdagen
med den sammansättning den har
inte kan låta en eventuell justering av
en uppgörelse gå annat än i förbättrande
riktning, så är jag av den meningen
att riksdagen här mycket väl och utan
att därmed beskära parternas s. k. fria
förhandlingar kan verkställa erforderliga
förbättringar sedan den granskat
uppgörelsen. Detta tycker jag är en så
självklar sak att den inte behöver diskuteras.
Är det däremot så att man anser
att riksdagen inte behöver befatta
sig med dylika uppgörelser i annan
mån än att anslå pengar, då får man
lov att diskutera en annan ordning för
uppgörelserna med statstjänstemännen.
Herr Gustafsson i Stockholm var också
inne på den linjen tydligen i medvetandet
om att det ligger något oformligt i
att förneka riksdagen rätten att företaga
erforderliga justeringar.

Sedan vill jag säga att det existerar
ett problem om lika lön för män och
kvinnor vid lika arbetsuppgifter inom
statstjänsten, men det är inte detta problem
som är avgörande niir det gäller
bedömandet av denna fråga. Jag skulle
vilja formulera det så att det existerar
ett problem om kvinnans likaberättigande
med mannen i statstjänst, vilket
är något helt annat. Det finns officiell

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

statistik, som med all önskvärd tydlighet
visar, att man undervärderar den
kvinnliga arbetskraften och placerar
kvinnorna i statstjänst utifrån den gamla
föreställningen att kvinnan är mannen
underlägsen när det gäller utförandet
av de flesta arbetsuppgifter.

Jag vill erinra om att det finns inte
mindre än 68 000 eller 31,4 procent
kvinnor i statstjänst. Det övervägande
flertalet är placerade på löneplan A.
Endast sex kvinnor är placerade som
chefstjänstemän, medan i runt tal 2 000
chefsposter är besatta av män.

Inte mindre än 54 procent av kvinnorna
eller i runt tal 36 700 är placerade
i lönegraderna 1—6, medan endast
4,4 procent av de manliga befattningshavarna
är placerade i dessa lönegrader.

I lönegraderna A 14 och därutöver
finns det 20,5 procent män och endast
6 procent kvinnor, över 30 000 män befinner
sig i dessa relativt höga lönegrader
men endast något över 4 000 kvinnor.
Dessa siffror är ett talande bevis
för att den kvinnliga arbetskraften är
undervärderad i statstjänst och att det
inom denna existerar ett problem i fråga
om jämställandet av kvinnorna. Under
den tid jag var anställd i statstjänst
— det rörde sig om en sammanhängande
tidsrymd av 43 år — fick jag många
exempel på att kvinnor som var väl
kvalificerade sattes tillbaka vid befordran
enbart därför att de var kvinnor
och därför att det var män som hade
haft hand om utnämningsärendena. Jag
är övertygad om att detta förhållande
alltjämt existerar.

När tillståndet är sådant där staten
är arbetsgivare, förstår man att det inte
är lätt för statsmakterna att föreskriva
att orättvisan mot kvinnorna inom den
kommunala och privata sektorn skall
avskaffas. Det är obegripligt att det
ännu i dag finns krafter som motsätter
sig en förändring till det bättre i första
hand inom statstjänsten men även rent
allmänt sett. Hur skall vårt land kunna

upprätthålla sitt anseende som en demokratisk
stat, när sådana förhållanden
existerar inom statens eget verksamhetsområde?
När staten »bildar skola»
i fråga om undervärderingen av den
kvinnliga arbetskraften, så är den ett
synnerligen dåligt föredöme.

Vi tycker för vår del att riksdagen
någon gång måste göra en viljeyttring
och rent av föreskriva hur regeringen
bör handla i denna viktiga fråga. Tyvärr
måste vi konstatera att det även i
riksdagen finnes krafter, vilka antingen
förhåller sig ljumma till saken eller
från reaktionära utgångspunkter reser
motstånd.

I en motion, som förekommer senare
på föredragningslistan, har vi från vårt
håll påyrkat att riksdagen måtte uttala
att Sverige bör ratificera Internationella
arbetsorganisationens konvention
nr 100 om lika lön och därmed åtföljande
rekommendation nr 90 angående
lika lön för män och kvinnor för arbete
med lika värde.

Utskottet yrkar avslag på denna motion,
som har ett så nära samband med
den fråga vi nu behandlar, att jag redan
nu med herr talmannens tillåtelse
vill säga några ord om utskottets motivering.

Utskottet åberopar först att liknande
motioner har avslagits med den motiveringen,
att en ratificering av konventionen
skulle innebära, att man frångick
principen om rätt för arbetsmarknadens
parter att utan påverkan från
statsmakterna träffa överenskommelser
i lönefrågor. Denna motivering har anförts
varje gång vi eller andra i riksdagen
motionerat om anslutning till
konventionen.

Berörda motivering är av den art att
den skulle kunna utsättas för en skämtsam
kritik. Det är nämligen allmänt
känt att statsmakterna på senare tid
alltmera har engagerat sig för en ekonomisk
politik som just innebär försök
att öva inflytande på löneuppgörelserna
i en för löntagarna ogynnsam riktning.

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

Det kan också erinras om att denna
motivering för ut statsmakterna på farlig
mark i den stora politiska stridsfråga
som pensionsfrågan alltjämt utgör.
Tydligen är det i känslan härav
som utskottet nu har tillgripit en annan
motivering för sitt motstånd i frågan.
Nu heter det att spörsmålet kan komma
i ett annat läge som en följd av genomförandet
av ett frihandelsområde i
Västeuropa. Denna motivering är så
originell att den tarvar en närmare förklaring.
Eljest kan det ju invändas att
ingen vet hur det kommer att gå med
frihandelsområdet, och ännu mindre
vet man hur Sverige kommer att ställa
sig. Det skulle väl för övrigt vara en
styrka för vårt land, om vid denna frågas
eventuella behandling i samband
med frihandelsområdet man då kunde
påvisa att Sverige redan har anslutit sig
till en konvention av den art vår motion
talar för.

Det får ursäktas mig om jag säger att
denna underliga kombination, den
gamla olösta frågan om likalön för män
och kvinnor och spörsmålet om ett
europeiskt frihandelsområde, tycks ha
framsprungit ur nödvändigheten att
söka ett nytt argument för den rådande
oviljan att ernå en lösning av frågan.
De andra argumenten har så grundligt
havererat att nya måste konstrueras.
Att den nya motiveringen är om möjligt
ännu svagare än den tidigare, kan
väl knappast upphovsmännen rå för.
Man får ju ta vad man kan få i ett nödläge.

Herr talman! Vid den punkt på föredragningslistan
då vår motion behandlas,
kommer jag givetvis att yrka bifall
till densamma. För närvarande instämmer
jag i bifallsyrkandet till reservation
nr 3) i föreliggande ärende.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Det var ett yttrande i
herr Senanders anförande, som jag tycker
inte bör stå oemotsagt.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

Herr Senander sade att det finns
reaktionärer i denna kammare, vilka
inte vill vara med om en viljeyttring,
och då han tydligen inkluderade mig i
den skaran av reaktionärer, vill jag här
understryka vad jag tidigare sagt, nämligen
att varken utskottsmajoriteten eller
jag själv har tagit någon ställning
till det befogade eller inte befogade i
en uppflyttning av här ifrågavarande
tjänster. Vad vi har tagit ställning till
är formerna för en sådan eventuell uppflyttning,
om vi skall från riksdagens
sida göra en beställning, d. v. s. binda
de fria förhandlingarna, eller om vi
skall överlåta åt parterna att fritt träffa
överenskommelse om hur uppflyttningen
skall tillgå. Det är den saken det
gäller, ingenting annat.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan trösta herr Gustafsson
i Stockholm med att jag talade
om »ljumma och reaktionära», och jag
räknar inte herr Gustafsson till de reaktionära
utan till de ljumma.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag har med mycket
stort intresse lyssnat till debatten om
det betänkande som nu föreligger till
behandling, och jag måste erkänna att
jag har blivit något bekymrad, när jag
hört de argument som anförts i frågan
från högerns och folkpartiets sida. Jag
förutsätter nämligen att reservanterna
från högern och folkpartiet, som i dag
har debatterat i denna fråga, även har
talat å sina partiers vägnar. .lag tycker
att man i båda dessa partier skulle ha
mera noggrant tänkt igenom här aktuella
problem, innan man givit sig ut
på så hal is som man här gjort.

Fröken Elmén sade inledningsvis att
hon fann det genant att över huvud taget
behöva diskutera dessa spörsmål,
och hon fann det alldeles självklart att

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

löneuppflyttningen borde realiseras på
det sätt motionen och reservationen inrymmer.
Men då vill jag, herr talman,
faktiskt ifrågasätta huruvida motionärerna
och reservanterna alls har tagit
upp likalönsfrågan till behandling. Om
jag nämligen granskar formuleringarna
i såväl motionen som reservationen,
så styrks jag i min uppfattning att det
är ett helt annat problem man där tar
upp till behandling, nämligen problemet
om vilken bottenlönegrad man skall
ha i statsförvaltningen. Illusionen att
man löser likalönsproblemet på det sätt
motionärerna tänkt sig bör väl ändå ha
brustit efter det anförande som herr
Gustafsson i Stockholm nyss höll.

Man säger i motionen beträffande likalönsfrågan:
»Alltjämt återstår nämligen
den väsentligt större frågan att uppflytta
alla de kvinnliga tjänster, som
för närvarande ligger under den manliga
bottenlönegraden, till denna grad.»
Därmed tror man sig ha löst likalönsfrågan.
Nej, ingalunda!

Fröken Elmén använde ett uttryck
som verkade något chockerande på mig.
Hon talade nämligen om dem som orättmätigt
står ovanför i lönegradshänseende.
Därmed avsåg hon att de som
stod under 7 lönegraden skulle flyttas
upp till denna lönegrad, tv gör man inte
det, så är de som nu är placerade i 7
lönegraden enligt fröken Elméns definition
orättmätigt placerade i densamma.

Jag undrar om inte fröken Elmén hade
behövt tänka igenom innebörden i
det yttrandet något närmare, ty enligt
fröken Elméns uttalande är det orättmätigt
att ett kanslibiträde har en högre
lön än ett kontorsbiträde. Kan verkligen
fröken Elmén skriva under på det?
Jag tror inte att fröken Elmén vid närmare
eftertanke kan vitsorda att så är
fallet, utan hon kommer säkerligen liksom
jag till det resultatet, att då kanslibiträdet
i förhållande till kontorsbiträdet
har mera kvalificerade arbetsuppgifter,
är det också naturligt, att hon
sitter ett par lönegrader högre i enlig -

het med de normer och principer, som
godtagits av riksdagen.

Om man nu skall leka med tanken att
högerns och folkpartiets linje i den s. k.
likalönsfrågan genomfördes, vad skulle
då hända på den punkten? Gör man någonting
åt likalönsfrågan som sådan genom
att förverkliga den sats som talar
om att alla skall flyttas till den s. k.
manliga bottenlönegraden? Nej, tyvärr
är det på det sättet att likalönsfrågan
inte alls beröres av den problemställningen.
Vad man åstadkommer är barå
att man höjer det statliga löneläget. Det
är ju möjligt att högern och folkpartiet
anser att den ekonomiska utvecklingen
i vårt land har varit så framgångsrik,
att det finns skäl att göra en
löneoperation av denna art. Om jag gör
en grov beräkning av vad ett förverkligande
av högerns och folkpartiets
princip på denna punkt skulle kosta
statsverket — jag bortser då helt från
vad det skulle kosta övriga offentliga
arbetsgivare, och jag vill betona att det
ligger ingen detaljberäkning bakom utan
det är grova siffror som jag kommer
till själv vid ett hastigt överslag — så
finner jag att det skulle leda till att
praktiskt taget samtliga de, som nu sitter
i 7 lönegraden, flyttas upp till 9 lönegraden.
Jag vet inte om det går över
huvud taget att hålla någon grupp kvar
genom en förhandlingsöverenskommelse,
ty det är ganska naturligt att om
kontorsbiträdet lyfts till kanslibiträdets
lönegrad bör resultatet bli — om man
vill lägga en arbetsvärdering i botten
vid bedömningen av de arbetsuppgifter
de respektive tjänstemännen har och behålla
den relation som nu råder — att
kanslibiträdet lyfts till kontoristens lönegrad.
Då kommer denna i kläm, vilket
betyder att den skall lyftas till
kansliskrivarens lönegrad, som återigen
kommer i kläm. På det sättet får
vi en rullning på minst 2 lönegrader i
detta avsnitt.

Sedan kommer relationsförhållandet
med i bilden. Vi har t. ex. sjukvårdens

Onsdagen den 23 juli 1958

område. Jag kan inte tänka mig att fröken
Höjer, som är ledamot av denna
kammare men samtidigt ordförande i
sjuksköterskeförbundet, stillatigande
kommer att godtaga en relationsförskjutning
av den art, som hennes partivänner
motionsledes föreslagit. Därmed
har vi en rullning även på det avsnittet.
Vi har småskollärarinnorna, som
givetvis också kommer att påverkas. I
affärsverken möter vi exakt samma företeelse.

Resultatet blir alltså att man får en
förskjutning på två lönegrader fr. o. m.
7 lönegraden och uppåt. Vad kostar det
i statsförvaltningen? Ja, en förskjutning
av två lönegrader motsvarar 11 procent
på lönekontot för dessa grupper. Men
sedan har vi de grupper, som ligger under
7 lönegraden och som skall lyftas
till 7 lönegraden. Där blir det en löneökning
på lågt räknat cirka 20 procent.

Om jag slår samman de summor som
jag då genom enkel huvudräkning kommer
till, utan att ha gjort någon närmare
analys, så finner jag att det rör sig om
en summa på 500 miljoner kronor. Och
då har vi ändå inte gjort någonting åt
likalönsproblemet, ty det kommer att
finnas kvar på ungefär samma sätt som
det finns i dag.

Tycker verkligen företrädarna för högern
och folkpartiet, att det är förenligt
med en ansvarsmedveten ekonomisk
politik att förorda åtgärder av den
arten? Jag tycker det skulle vara intressant
att höra, om herrar Hjalmarson och
Ohlin, som vid åtskilliga tillfällen
klandrat finansministern och (ivriga
ledamöter av regeringen för att vi för
en liittsinnig ekonomisk politik, verkligen
helhjärtat vill stödja denna aktion
från sina partivänners sida.

Nej, ärade kammarledamöter, niir
man diskuterar likalönsproblemet, får
man angripa det från helt andra utgångspunkter.

Vid föregående års riksdag hade jag
genom förhandlingsuppgörelse nöjet att

Nr B 4

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

lösa en del av det s. k. likalönsproblemet
i vad det gäller differentiering av
lönen i förhållande till kön. Vi har ju
haft vissa sådana problem att brottas
med. Till årets riksdag har jag genom
den förhandlingsuppgörelse, som jag
träffat med organisationerna, kunnat
presentera ett förslag som innebär, att
vi på fångvårdens och mentalsjukvårdens
område rensar bort de sista resterna
av diskriminering av de kvinnliga
tjänsterna, i det att vi inte — därest
riksdagen som jag hoppas godtar det
framlagda förslaget — i framtiden skall
behöva tala om kvinnliga eller manliga
befattningshavare. Det blir i stället
tjänster som avlönas lika oberoende av
om det är manliga eller kvinnliga innehavare
av desamma.

Såvitt jag kan finna är den delen av
likalönsproblemet löst inom statsförvaltningen,
därest nu riksdagen godkänner
det framlagda förslaget. Jag kan inte
erinra mig att vi på något annat område
inom statsförvaltningen har kvinnliga
och manliga löner, och då skulle alltså
detta avsnitt vara klart.

Jag skall emellertid gärna erkänna,
att det kan finnas områden, där det företrädesvis
förekommer kvinnliga befattningshavare,
vilkas lönegradsfrågor borde
omprövas med hänsyn till arbetsuppgifterna.
Det har jag delvis sagt i
den proposition, i vilken jag redovisar
likalönskommitténs betänkande. Fröken
Elméns referat av detta mitt uttalande
lämnar åtskilligt övrigt att önska för ett
exakt återgivande av vad propositionen
innehåller.

I propositionen lämnas till en början
en redovisning av förslagen till lönegradsförändringar
på olika områden,
särskilt inom mentalsjukvården och
fångvården. Jag fortsätter sedan resonemanget
om likalönsproblemen och säger
efter att ha erinrat om att riksdagen
godtagit normerna för B-listeförhandlingarna,
att det med den utgångspunkten
i och för sig inte finns någonting
speciellt att göra nu. Eller för att orda -

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

grant citera vad jag säger på sid. 14 i
proposition nr 158:

»Med den ordning för behandlingen
av frågor om ändrad lönegradsplacering
av tjänster, som 1956 års riksdag godtagit
(prop. 124, SU 88, rskr 210), bör
även lönegradsfrågor i övrigt, som behandlats
av likalönskommittén, främst
betraktas som förhandlingsfrågor. Jag
vill i sammanhanget erinra om den uppfattning
i detta hänseende, åt vilken
riksdagens statsutskott förra året vid
skilda tillfällen gav uttryck (uti. 14 och
90). Med hänsyn härtill synes likalönskommitténs
betänkande i och för sig ej
böra föranleda någon vidare åtgärd.»

Jag ställer mig alltså öppen för att
tillsammans med representanter för de
organisationer som företräder statstjänarna
diskutera arbetsuppgifterna i syfte
att söka nå en så rättvis lönesättning,
som man över huvud taget kan åstadkomma
vid en förhandling — någon absolut
rättvisa kan det ju aldrig bli på
detta område. Jag är nämligen säker på
att om samtliga statstjänare skulle söka ge
en definition av vad de menar med begreppet
»rättvis lönesättning», så skulle
vi få nästan lika många definitioner som
vi har statstjänare. Det har emellertid
varit min ambition — och jag är övertygad
om att det också är organisationernas
ambition — att i de förhandlingsuppgörelser
vi träffar så långt som
det är möjligt söka tillgodose berättigade
krav. Är det då inte riktigt att man
går den vägen, särskilt som en del talare
i denna debatt har velat skjuta fram
rättvisefrågan i förgrunden?

När fröken Wetterström säger att man
inte kan hänskjuta allt till förhandlingar,
så är väl det ett yttrande, som jag
skulle tro att statstjänstemännens organisationer
saknar anledning att godta.
Tv deras ambition har varit att genom
fria förhandlingar få träffa uppgörelser
om löne- och anställningsvillkor. Jag vill
i detta sammanhang erinra kammarens
ledamöter om den lilla diskussion vi

hade i går beträffande statstjänstemännens
förhandlingsrättsfrågor. I den diskussionen
ville åtminstone en av reservanterna
i det nu föreliggande utlåtandet
göra gällande, att jag förhalade förhandlingsrättsfrågans
lösning. Här stämmer
ju inte teori och praktik! Om man nu
menar allvar med sitt tal om att ge statstjänstemännen
en förhandlingsrätt, som
så långt det är möjligt överensstämmer
med den som förekommer på den enskilda
sektorn — och det har varit min
ambition på detta område — så skall
man väl också ta konsekvenserna av det
ståndpunktstagandet och inte driva frågorna
så att det ser ut som om man inte
vill respektera förhandlingsrätten. Visserligen
är jag övertygad om att samtliga
reservanter och motionärer här
kommer att säga, att vi givetvis skall
respektera förhandlingsrätten och att
statstjänstemännen skall ha förhandlingsrätt.
Det kommer när det gäller deklarationerna
inte att råda några delade
meningar mellan oss på den punkten.
Men, herr talman, när man deklarerar
principer, får man också ta konsekvenserna
av sina deklarationer och se till
att de får ett materiellt innehåll. Här föreligger
en spänning mellan å ena sidan
ambitionen att ge statstjänstemännen
full förhandlingsrätt, ett förhandlingsförfarande
som så nära som möjligt
överensstämmer med det som förekommer
på den enskilda sektorn, och å
andra sidan riksdagens gamla rätt att
hävda sig själv.

En så pass radikal man som herr Senander,
som väl under sin aktiva tid
gjorde anspråk på att betraktas även
som fackföreningsmän, gjorde ett, jag
höll på att säga uppseendeväckande uttalande.
Han sade att riksdagen har alla
befogenheter att ändra på en uppgörelse.
Ja, herr Senander, riksdagen har alla
dessa befogenheter, men då herr Senander
sedan framhåller att detta är en
självklar rätt, som inte behöver diskuteras,
måste jag ändå sätta ett litet frå -

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

getecken i kanten. Herr Senanders deklaration
håller, om man inte vill ge
statstjänstemannens organisationer full
förhandlingsrätt, men vill man ge statstjänstemannaorganisationerna
förhandlingsrätt
uppstår en konflikt mellan dessa
två principer, tv herr Senanders brasklapp,
att det här är fråga om att göra
förbättringar av det uppnådda förhandlingsresultatet,
är inte till fyllest i detta
sammanhang. Det kan nämligen tänkas
att det finns en riksdagsmajoritet, som
på vissa punkter vill försämra en träffad
förhandlingsuppgörelse, och med de
principer herr Senander pläderar för
har han också godtagit ett dylikt handlande.
Därmed har han reellt sett berövat
statstjänstemännen den förhandlingsrätt
som vi alla var eniga om att ge
dem. Hela detta problemkomplex är för
närvarande föremål för utredning dels
i författningsutredningen och dels i den
Ekblomska utredningen, och det är min
förhoppning att man på detta för dessa
frågor så betydelsefulla avsnitt skall
kunna komma fram till en lösning som
gör det möjligt att åstadkomma en bättre
ordning på detta område.

Jag har, herr talman, sökt beröra de
rent principiella sidorna av detta resonemang.
Jag har gjort detta inte för min
personliga del utan därför att jag själv
rent principiellt alltid, så länge jag kunnat
fundera litet över detta problem,
haft den uppfattningen, att den riktigaste
vägen för lösande av arbetsmarknadsfrågor
av denna art är att parterna
genom en fri förhandling får träffa eu
uppgörelse om löne- och anställningsvillkor.
Om riksdagen emellertid skulle
börja att göra betydande ändringar och
dirigera förhandlingsarbetet på det sätt
som förutsatts i de reservationer, som
fogats till det utlåtande vi nu behandlar,
bryter man därigenom sönder möjligheterna
härtill. Verkningarna av ett sådant
förfarande skulle naturligtvis bli desamma
som om inom den enskilda sektorn
ett avtal träffades mellan Arbetsgivare -

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

föreningen och LO eller TCO och en bolagsstämma
i ett företag därefter förklarade:
Uppgörelsen är felaktig, ni skall
ge mycket mer. Vad händer då med Arbetsgivareföreningen?
Jo, den blir inte
förhandlingsduglig längre. Och vad händer
med LO och TCO? Jo, medlemmarna
i dessa organisationer kommer inte längre
att hysa samma förtroende som tidigare
för förhandlingsdelegationernas arbete.
Vi är därför här inne på ett utomordentligt
allvarligt problem då det gäller
att bedöma förhandlingsförfarandet,
och man ställs också inför en prövosten
på viljan att ge förhandlingsrätt åt statstjänstemännen.
Det är nämligen ganska
naturligt, att om riksdagen börjar visa
en ambition att plussa på i olika avsnitt
på de resultat som civildepartementet
nått vid förhandlingar med personalorganisationerna,
blir civildepartementet
inte förhandlingsdugligt längre. Härtill
kommer att personalorganisationernas
representanter med hänsyn till riksdagens
uppträdande i dessa frågor alltid
kommer att leva i den föreställningen,
att det finns väsentligt mycket mer
att hämta i en förhandlingsomgång än
det som ges, och de kommer därför inte
att vilja träffa en uppgörelse. Detta är
psykologiska faktorer som kommer in i
bilden. En annan sak är att medlemmarna
i organisationerna börjar undra vad
för slags representanter de har vid förhandlingsbordet,
som inte tillvaratar
deras intressen på ett tillräckligt effektivt
sätt.

Ja, ärade kammarledamöter, genom
det slags propaganda och det uppträdande,
som förekommit här i dag och
som vi väl kommer att möta på ett annat
avsnitt, där det också föreligger en
förhandlingsuppgörelse, har man ingalunda
bidragit till att stabilisera förhandlingsfrågorna
och deras utveckling
inom statsförvaltningen. Man har heller
inte på något sätt sökt bidraga till
att lösa det problem, som man gör sig
till tolk för i den allmänna debatten.

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Lönegradsplaceringen för vissa (jänsler

Jag har, herr talman, ansett att jag
borde anföra dessa synpunkter i anslutning
till den diskussion som förts.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte förstå vad
det skall tjäna till att statsrådet Lindholm
ger en vrångbild av vad jag har
sagt och söker framställa saken som om
jag vore motståndare till eller skulle ha
gjort ett angrepp på statstjänstemännens
förhandlingsrätt. Vad har detta
med det spörsmål att göra som jag här
tagit upp och som även behandlats av
flera talare, nämligen frågan om riksdagens
befogenhet i sådana här sammanhang? Om

man skall tolka vad jag har sagt
på detta sätt, hur skall man då tolka
civilministerns uttalande i propositionen,
att uppgörelsen gäller endast under
förutsättning av riksdagens godkännande?
År detta bara en formalitet? År
det en fras som civilministern presferar
i sin proposition eller ligger något
allvar bakom uttalandet att riksdagens
godkännande erfordras? Jag förklarade
för övrigt att frågan om riksdagens bortkopplande
från dessa förhandlingar
kunde diskuteras, men så länge det förhållandet
består att riksdagens godkännande
av uppgörelserna i enlighet med
laga föreskrifter påfordras, måste väl
riksdagen också kunna begagna denna
sin befogenhet.

Jag skulle vilja se den riksdag som
vågade ta en strid med statstjänstemännen
och gjorde ändringar i uppgörelserna
i försämrande riktning. Då bleve det
utan tvekan strid. Om riksdagen anser
att man bör förbättra en uppgörelse,
bör naturligtvis riksdagen ha rätt att
göra detta. I det sammanhanget kan
det erinras om att vad som nu föreslås
innebär, att man från arbetsgivarparten
accepterar endast en tiondel av de krav
som statstjänstemännens förhandlare
om B-lönelistan framlade. Nio tiondelar
har man lagt åt sidan! Skulle inte

riksdagen ha rätt att förbättra den uppgörelsen?
Man vet ju med vilka metoder
förhandlingar föres och att ofta en
sådan uppgörelse som den som nu föreligger
kan träffas under visst tvång.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Regeringens sätt att
jämföra riksdagen med en bolagsstämma
förefaller verkligen något egendomlig.
När civilministern säger att detta förslag
kommer att bli revolutionerande
ur ekonomisk synpunkt, vill jag bara
säga att civilministern kanske inte observerat
att vad motionärerna såväl som
reservanterna begär är en plan, hur man
etappvis skall kunna genomföra en lika
lön eller en höjning av bottenlönegraden.

Civilministern jämför kontorsbiträden
och kanslibiträden i stället för att
jämföra kontorsbiträden och expeditionsvakter.
Eller också jämför han i
andra sammanhang stationskarlar med
skrivbiträden i stället för att jämföra
den som krattar gården utanför med den
som städar korridoren innanför. Vad
motiverar i deras fall olika bottenlönegrad,
om jag får fråga? Vi har ju frångått
försörjningsprincipen.

Civilministern säger vidare att om
man skulle tänka sig en höjning av den
kvinnliga bottenlönegraden, kommer det
undan för undan automatiskt att medföra
en höjning med två lönegrader. Vad
är det som talar för den automatiken?
Visserligen måste säkerligen ersättningen
till dem som har mer kvalificerade
arbetsuppgifter höjas, men vad säger att
detta måste ske med två lönegrader utefter
hela linjen? Något sådant har jag
aldrig förut varit med om eller hört civilministern
plädera för. Jag känner
till löneuppgörelser inom vissa verk,
där man gjort en del justeringar, som
emellertid inte alls medfört några sådana
automatiska höjningar även för
de övriga tjänstemännen. En sådan
framställning tycker jag, herr civilmi -

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

nister, är att snedvrida hela frågan,
om jag får säga min mening.

Vad sedan gäller justeringarna för befattningshavare
inom mentalsjukvården
och fångvården måste jag framhålla,
att man är tillfredsställd med dessa. I
fjol begärdes ju i en motion att man vid
kommande förhandlingar skulle utgå
ifrån likalönsprincipen, vilket också
blev kamrarnas beslut. Vad vi vill i
detta fall är att fastslå denna princip
och att man vid kommande förhandlingar
skall tillämpa lika bottenlönegrad för
män och kvinnor.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag tror nog att min
parallell med en bolagsstämma, som
vidtar en höjning i förhållande till ett
förhandlingsresultat mellan Arbetsgivareföreningen
och LO, och en riksdag
som representerar arbetsgivarna på
samma sätt som aktieägarna i en bolagsstämma,
håller i det här fallet. Men
jag måste nog säga till fröken Elmén
att man kan inte dra en parallell mellan
enskilda justeringar i B-listesammanhang
och förslagen i den motion som
fröken Elmén talar om, ty denna motion
åsyftar generella lönelyftningar till
en viss nivå, där en tidigare av organisationerna
godtagen relation föreligger.

Och fröken Elmén har ännu inte svarat
på min fråga om kontorsbiträdet och
kanslibiträdet. När fröken Elmén säger,
att de som sitter i 7 lönegraden obehörigen
sitter där, och i samma ögonblick
godtar mitt betraktelsesätt då det
gäller relationen mellan kontorsbiträden
och kanslibiträden, då möter fröken
Elmén den explosion på löneområdet,
som jag har talat om.

Om man verkligen vill någonting i
likalönsfrågan som sådan skall man
göra en värdering av de olika arbetsuppgifterna
och med utgångspunkt därifrån
skapa en riktigare lönesättning, i

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

den mån man kan hävda att den gällande
är felaktig. Men, fröken Elmén, när
man betraktar löneläget som sådant,
får man ha i minnet, att staten alltjämt
är en mönsterarbetsgivare. Det är
inget ovanligt att staten på de områden,
som fröken Elmén nu talar om, har ett
löneläge för sina anställda, som ligger
50 procent högre än det som råder inom
den enskilda sektorn. Skulle det inte
vara passande för fröken Elmén att något
dämpa tonen i denna debatt"?

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte direkt svara
när det gäller situationen just i år,
men i fjol undersökte jag förhållandena,
och då förekom en rörlighet bland de
statsanställda kontors- och kanslibiträdena
— de sökte sig över till den privata
sektorn. Det kan hända att begynnelselönen
är bra, men sedan har de möjlighet
att söka förmånligare tjänster på
det privata området.

Vad beträffar relationen mellan kontors-
och kanslibiträden svarade jag
herr Gustafsson, att naturligtvis skall
det vara en skillnad i löneläget för olika
kvalificerade arbetsuppgifter. Men
att man måste tänka sig en förskjutning
med två lönegrader hela vägen tycker
jag är en egendomlig automatik. Herr
Gustafsson menade att de manliga i bottenlönegrad
kommer att kräva en höjning
av lönen även om det vid en arbetsvärdering
visar sig, att deras arbetsuppgifter
inte är mer kvalificerade än
kvinnornas i samma lönegrad. Det är
detta jag tycker är fel, ty en arbetsvärdering
skall väl ändock kunna bli utslagsgivande.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Jag vill börja med att
uttala min och jag vet många kvinnors
tillfredsställelse över det föreliggande
utskottsförslaget, som jo bygger på proposition
nr 158 och de redogörelser som

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

där lämnas för de uppnådda förhandlingsresultaten.
Uppflyttningen av vaktfruarna
på fångvårdsanstalterna och
sköterskorna inom mentalsjukvården är
som jag ser det ett led i genomförandet
av det förslag som likalönskommittén
framfört i sitt betänkande och där det i
detta avsnitt talas om kvinnliga tjänster
med direkt manlig motsvarighet.

Men kvar står den större och mera
komplicerade frågan om kvinnliga tjänster
som inte har direkt manlig motsvarighet.
Frågan var dock av den arten,
att likalönskommittén fick i uppdrag att
undersöka den, och jag skall nu tillåta
mig att göra en tillbakablick på den tidigare
behandlingen av frågan.

År 1946 begärde riksdagens alla kvinnliga
ledamöter motionsledes en sådan
omarbetning av det statliga lönesystemet,
att likalönsprincipen skulle komma
i full tillämpning och de typiskt kvinnliga
befattningarna lönesättas efter en
kvalitativ uppskattning av arbetets värde.
Statsutskottet avstyrkte motionen,
men kamrarna biföll ett yrkande om utredning.
Under riksdagsbehandlingen
framgick det, såsom dåvarande finansminister
Wigforss framhållit, att det
rådde olika uppfattningar om likalönsprincipens
innebörd och dess faktiska
tillämpning.

Det har inte blivit så värst mycket
klarare i dag, men låt mig deklarera min
uppfattning, att jag delar civilministerns
mening när han säger, att bottenlöneproblemet
är inget likalönsproblem utan
fastmera ett kvinnolöneproblem. Trots
detta kan ju riksdagen inte avhända sig
rätten att ha en mening om på vilket
sätt dessa frågor bör handläggas. Det är
väl detta vi i dag diskuterar, och det är
i det stycket vi vill nå ett resultat.

Likalönskommittén, som så ofta apostroferats
här i dag, fick i direktiven
till uppgift att klarlägga principens innebörd.
De frågor som uppställdes och
som man försökte besvara är mycket väsentliga.
Vad menas med lika lön, frågade
kommittén. Får jag här citera ur

»Från departement och nämnder» nr 13
år 1953: »Kommittén har ansett det viktigt
att först definiera likalönsprincipen
från rent teoretisk utgångspunkt och
utan hänsyn till de synpunkter, som kan
tala för modifikationer vid principens
tillämpning. Man bör klart hålla isär
likalönsproblemets två skilda moment:
att ge en begreppsmässigt riktigt definition
av likalönsprincipen och att bestämma,
i vilken utsträckning man vill
genomföra denna princip.

Principen om lika lön för män och
kvinnor bör enligt kommitténs mening
betyda, att lönen skall fastställas utan
hänsyn till kön, att tillhörigheten till det
ena eller det andra könet inte skall inverka
på individens lön. Så fort man
över huvud taget reducerar den enskilda
kvinnans arbetslön på grund av faktorer,
som inte har samband med det av
henne själv utförda arbetet utan grundas
på hennes egenskap av kvinna, sker
lönesättningen inte enligt likalönsprincipen.
»

Därom tror jag att vi alla är ense, och
det är inte den frågan vi diskuterar i
dag.

Sedan kommer nästa fråga: År likalönsprincipen
genomförd? Den frågan
försöker kommittén också att besvara.
Det skulle föra alldeles för långt att referera
kommitténs hela svar här, men
några axplock ur det uttalande som anger
kommitténs ståndpunkt är väl ändå
på sin plats i denna debatt. »Likalönsproblemet»,
säger kommittén, »inom det
statliga lönesystemet gäller emellertid
väsentligen de ''kvinnliga’ tjänsterna
utan ''manliga'' motsvarigheter och
främst sådana ''kvinnliga'' tjänster, som
är placerade under 10 lönegraden. Den
lönegraden är den lägsta, som i praktiken
användes för ordinarie eller extra
ordinarie tjänst, avsedd att rekryteras
med män.» Jag undrar, ärade kammarledamöter,
om det inte är den allra viktigaste
frågan också i dagens debatt.

Motivet för att dåvarande 10 lönegraden
skulle vara bottenlönegrad för män,

Onsdagen (ien 23 juli 1958

oavsett vilken anställning de hade, var
att man ansåg, att ingen man kunde klara
sig med lägre lön. Det var alltså fråga
om en behovslöneprincip. Om man
accepterar den principen — vilket man
inte gör på den privata arbetsmarknaden
och inte heller på den statliga arbetsmarknaden,
eftersom man har genomfört
likalönsprincipen på så många
områden — att en hel rad manliga tjänster,
oavsett tjänsternas kvalitet, har
satts i nämnda lönegrad med den motiveringen,
att man inte kan klara sig med
lägre lön, så borde enligt kommitténs
mening de kvinnliga tjänster, som var
placerade under denna lönegrad, flyttas
upp i denna manliga bottenlönegrad.
Det är ingen likalönsfråga, det är en
kvinnolönefråga, och stundom måste vi
behandla kvinnolönerna på det sättet
därför att det liksom inte går att få en
norm för jämförelse när det gäller att
tillämpa den princip, som vi alla är
överens om, nämligen lika lön för likvärdiga
arbetsuppgifter. Det är alltså
historieskrivningen till kommitténs förslag
att kvinnorna skulle flyttas upp till
den manliga bottenlönegraden.

Kommitténs svar på frågan, om likalönsprincipen
är genomförd, är nej. Det
är den inte, säger kommittén, tv om den
skulle vara genomförd, borde ingen
statsanställd vara placerad under 10 lönegraden,
eftersom den lönegraden innebär
en lön, under vilken en manlig
anställd inte kan klara sig. Sålunda borde
man flytta upp även de kvinnliga
anställda dit.

Slutligen försöker kommittén ge svar
på frågan: Bör likalönsprincipen genomföras?
Det skulle ta alldeles för lång
tid i anspråk att redogöra för kommitténs
resonemang på den punkten. Men
helt naturligt tog vi upp alla de principer,
som hade dykt upp i likalönsresonemanget.
Vi avvisade behovslöneprincipen
av de skäl som jag redan varit
inne på. Vi tog upp prestationslöneprincipen
och sade: Det kan inte vara riktigt
att i det statliga lönesystemet för en del

Nr B 4

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

använda prestationslöneprincipen, när
man för så stora grupper har tillämpat
likalönsprincipen. Vi tog också upp
marknadslöneprincipen och sade: Det
blir inte lätt för staten att komma ifrån
resonemanget om marknadslöneprincipen
men — såsom framhållits av flera
talare här — staten bör gå före med att
genomföra likalönsprincipen, även om
man måste ta en viss hänsyn till marknadslönerna.
Detta bör dock, sade kommittén,
ske successivt, tv det är fråga
om en ganska kostnadskrävande åtgärd.

Har det skett någonting, får man väl
fråga sig nu efter att ha lyssnat till denna
debatt och efter att ha tagit del av
statsutskottets utlåtande, som ju bygger
på civilministerns proposition. Ja, det
har ju skett så mycket, att man nu kan
ta det sista steget mot genomförandet av
den riktiga likalönsprincipen, om jag
får uttrycka det så. Jag vet att kammarens
ledamöter förstår vad jag då avser.
Men det har också skett en hel del i fråga
om den s. k. bottenlöneprincipen genom
förhandlingar. Jag citerar ur Statstjänarkartellens
tidning Statsanställd,
vilken kartell är en av parterna som förhandlar
för den anställde mot statenarbetsgivaren,
i detta fall företrädd av
civilministern. Där sägs, och det vill jag
gärna att fröken Elmén, om hon är inne,
lyssnar på: »När på vintern 1957 förhandlingar
upptogs om lönerna för 1957
och 1958 framfördes på nytt kartellens
krav, att åtgiirder borde vidtagas i den
riktning som likalönskommittén förordat.
I det bundna läge, som vi då befann
oss i på grund av tvåårsavtalet och arbetstidsförkortningens
genomförande,
var det inte möjligt att göra något. Från
civilministern ställdes dock ett löfte om
att ekonomi- och sjukvårdsbiträdesgrupperna
skulle erhålla en prioritetsställning
i B-listcförhandlingarna 1958.

Det är detta löfte om prioritctsställning,
som nu har infriats, överenskommelsen
innebär en lönelyftning för dessa
kvinnogrupper med 5,3 procent, när
de har sammanlagt tre års anställning.

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

Härigenom kan konstateras, att hela det
steg tillbaka som togs i samband med
nollställningsförhandlingarna — och
som fröken Elmén här i dag använde i
sin argumentation — »har återhämtats
och en ytterligare utjämning av skillnaden
mellan kvinnolönen och manslönen
har skett».

Här redovisar sedan »Statsanställd»
lönen för kvinnor i bottenlönegrad i
procent av lönen för män i bottenlönegrad.
Det är det problemet vi i dag diskuterar.
1946 var kvinnolönen i bottenlönegrad
i procent av lönen för män i
bottenlönegrad 67. 1955 utgjorde den
77 procent, 1956 80 procent, 1957 77
procent — det var det tillbakasteg som
togs vid nollställningsförhandlingarna
— och den 1 juli 1958 81 procent. Av
detta kan man väl konstatera att det
förhandlingsvägen, den väg som jag
tror vi alla, som sysslar med dessa frågor,
måste vara ense om är den rätta
vägen, har skett också en del i fråga
om bottenlöneproblemet. Civilministerns
uttalande i propositionen, att likalönskommitténs
betänkande i och för
sig inte bör föranleda någon vidare åtgärd,
tror jag inte man behöver vara så
rädd för, eftersom förhandlarna på arbetarsidan
har likalönskommitténs förslag
och önskemål med i bilden när de
förhandlar med staten-arbetsgivaren,
nu företrädd av civilminister Lindholm.

Det är klart att jag gärna här skulle
vilja ställa en fråga till civilminister
Lindholm i anslutning till detta resonemang.
Jag vet att det är en svår fråga
att besvara, men jag får höra vad civilministern
säger. Är målsättningen för
förhandlingarna den principiella slutsats
som kommittémajoriteten kom fram
till, att vi inte borde ha denna dolda
kvinnolönesättning, eller är det kommittéreservantens
principiella inställning,
att det på den statliga arbetsmarknaden
bör vara lön efter prestation?
Det är en mycket väsentlig fråga
för kvinnorna inom det statliga områ -

det, både för dem som avlönas enligt
Iöneplan och för dem som avlönas enligt
kollektivavtal. Därför tycker jag att
det vore värdefullt att få civilministerns
svar på denna principiella fråga,
tv det är ett principiellt avgörande om
man tar ställning till frågan utifrån den
förstnämnda principen eller om man
tycker att den av herr Larsson — reservanten
i kommittén — framlagda synpunkten
är den riktiga.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen tog ledningen av
förhandlingarna, instämde fru Thorsson
(s), fru Johansson (s) och fru Löfqvist
(s).

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! I anslutning till den
fråga fru Ekendahl ställde till mig vill
jag bara säga, att min målsättning vid
förhandlingarna är att inom ramen för
det utrymme vi bär söka tillgodose de
berättigade krav som finns, oberoende
av om det gäller manliga eller kvinnliga
tjänster. Jag tror att ett förhandlingsförfarande,
om det skall kunna
upprätthållas, måste baseras på att de
förhandlande parterna i förhandlingsresultatet
eftersträvar att uppnå sådana
överenskommelser, att man undanröjer
berättigad anledning till missnöje med
innehavd placering.

Fru EKENDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar civilministern
för detta svar, i vilket jag vill läsa
in att de låglönegrupper, som kvinnorna
utgör och som jag vet att statstjänarkartellen
alltid för fram vid förhandlingar,
i fortsättningen kan räkna på en
välvillig behandling av staten-arbetsgivaren.
Och då tycker jag, herr talman
och herr civilminister, att det är ett
mycket bättre besked än ett beslut om
en plan, som organisationerna inte varit

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

med om att begära. Det är ett besked
av riksdagen om vad vi tycker på den
punkten, och det betyder mera för de
kvinnor det gäller än motioner och förslag
att genomföra en likalönsprincip,
som egentligen inte är en likalönsprincip
utan en kvinnolönefråga.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! För den, som inte är
lönespecialist, är det naturligtvis rätt
vanskligt att blanda sig i det resonemang
de initierade på detta område
för, i allmänhet långt över våra huvuden.
Men jag skulle i alla fall vilja säga
några ord i anledning av reservationen
nr 3. Då måste jag till att börja med
säga, att det förefaller mig som om
skillnaden mellan utskottet och reservanterna
inte är så förfärligt stor och
att det borde ha varit möjligt för majoritet
och minoritet att här skriva ihop
sig. Alla är ju överens om att de statliga
lönerna också skall bestämmas genom
förhandlingar, alla är överens om att
riksdagen bör lämna sina förhandlare
fria händer, och slutligen är väl alla
också överens om att riksdagen måste
foga sig i de förhandlingsresultat, som
förhandlarna uppnått. Men så långt bör
väl ändå inte riksdagen gå att den avsäger
sig allt inflytande på det här området.
Riksdagen bör åtminstone ha
kvar möjligheten att fastlägga vissa
mycket allmänna principer för statens
uppträdande som arbetsgivare. Statsrådet
Lindholm ville här reducera riksdagens
uppgift till den uppgift en bolagsstämma
har, men det är väl inte
riktigt. Bolagsstämman samlas eu gång
om året och har då att godkänna eller
underkänna styrelsens allmänna förvaltning
och välja ny styrelse. Så långt
skall vi inte pruta ned riksdagens inflytande.

Till de allmänna principer, beträffande
vilka riksdagen borde ha en mening
och ge den till känna, hör den
principen — som också är ganska all7
— Andra kammarens protokoll 7.958. A''

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

mänt antagen — att det skall utgå lika
lön för likvärdigt arbete. Jag vet inte
hur man skulle kunna hitta på någon
annan princip som skulle kunna samla
riksdagen.

Kammarens ledamöter bör vidare observera
att det finns en ganska markant
skillnad mellan vad reservanterna sagt
och vad motionärerna på sin tid önskade.
Motionärerna begärde en plan
för likalönsprincipens genomförande i
etapper »såvitt avser de kvinnliga tjänster
som med hänsyn till arbetsuppgifterna
är likvärdiga med tjänster som
placerats i den statliga bottenlönegraden».
Så långt sträcker sig ingalunda
reservanterna, uppenbarligen därför att
de är angelägna om att inte i fortsättningen
binda förhandlarna på den statliga
sidan. Reservanterna nöjer sig med
ett principuttalande om likalönsprincipens
successiva genomförande, och
när vi här lyssnat till statsrådet Lindholm
förstår vi att det är just den linje
han själv eftersträvar att följa.

Det förefaller mig som om det här
från reservanternas sida framförda förslaget
utgör ett rimligt och väl balanserat
ställningstagande, som borde kunna
vinna allmän anslutning här i riksdagen.
Sedan man alltså kommit därhän
att den allmänna principen fastslagits
av riksdagen, blir det ju förhandlarnas
sak att pröva i vilken takt
och på vilket sätt denna princip skall
kunna realiseras i praktiken.

Det är på detta sätt jag tolkat utskottsreservationen,
och jag ber att få
yrka bifall till denna.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det må förlåtas mig,
om jag kanske läser motionen och utskottsutlåtandet
litet för grovt. Men när
herr Cassel här kommer med en definition,
enligt vilken reservationen skulle
innebära en uppmjukning av motionen,
i det att reservanterna inte skulle vilja
r II 4

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

på samma sätt som motionärerna binda
dem som skall förhandla, så måste jag
ändå sätta ett litet frågetecken i kanten.
Reservanterna säger ju: »Utskottet
anser sig böra i huvudsak ansluta sig
till den i motionen framförda tanken
på ett successivt genomförande av likalönsprincipen.
» Om man »i huvudsak»
ansluter sig till en motion, är det väl,
herr talman, ganska svårt att upptäcka
någon större meningsskiljaktighet mellan
motionärer och reservanter.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är här tydligen fråga
om exegetik. När man läser departementschefens
uttalanden skall man försöka
tolka orden i och för sig, men när
man läser reservationen skall man tolka
orden i huvudsak.

Jag har för min del tolkat reservationen
på det sättet, att det inte skulle
gälla att lägga fram någon successiv
plan för likalönsprincipens genomförande
eller att binda förhandlarna, utan
riksdagen skulle endast göra ett allmänt
principuttalande och sedan lämna
åt förhandlarna att tillämpa detta.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Det är med tillfredsställelse
man konstaterar att det föreliggande
förslaget om lönegradsplacering
innebär ett betydande steg mot
förverkligandet av likalönsprincipen.
Samtidigt måste man emellertid med
beklagande fastslå att det vid tidigare
förhandlingar med civilministern uppstått
ojämnheter i lönesättningen, vilka
bl. a. innebär att på ett område omkring
1 000 befattningshavare, som är
de till tjänsteåldern äldsta, löneklassmässigt
passerats av yngre kolleger, åt
vilka de i flera fall varit utbildare.

Jag vill, herr talman, passa på tillfället
uttala den förhoppningen att denna
onaturliga snedvridning med det
allra snaraste måtte försvinna.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Liksom fru Ekendahl utläser
jag ur likalönskommitténs betänkande
en bestämd önskan att likalönsprincipen
skall godtas och detta inte
bara när det gäller bottenlönegraden
utan över hela skalan. Men om man
noggrant studerar betänkandet, blir man
också på det klara med att kommittén
anser att det inte varit dess uppgift att
fastslå på vilka områden likalönsprincipen
inte är ordentligt tillämpad, utan
att den saken i fortsättningen får tas
upp vid förhandlingsbordet. Tydligt är
emellertid att man anser att likalönsprincipen
skall tillämpas över hela skalan.

Såvitt jag kan se går inte de här föreliggande
rservationerna på något sätt
emot den överenskommelse som är träffad.
Den utgör ju ett förhandlingsresultat,
som riksdagen bara har att åsätta
sin godkännandestämpel. Men liksom
herr Gustafsson i Kårby undrar man
nog ibland: Har riksdagen i lönefrågor
ingenting annat att göra än att sätta
dit en godkännandestämpel? Om så vore
fallet skulle jag väl förstå herr Gustafsson
i Stockholm, som tycker att vi gärna
kan koppla ur riksdagen. Att sitta
som pamp vid förhandlingsbordet och
sedan komma till riksdagen och inte få
ha någon åsikt, det måste jag säga höjer
inte riksdagens anseende.

Skall vi nu koppla ur riksdagen? Hur
går det då med allt det ansvar, som riksdag,
regering, medincinalstyrelse, skolöverstyrelse
etc. har för de svenska
medborgarna på alla olika livsviktiga
och kulturella områden? Skall riksdagen
sitta och rulla tummarna när det
gäller dessa frågor och mena, att dem
skall de förhandlande helt och hållet
svara för? Vi skall inte alls lägga oss i
den saken. Vi skall inte en gång våga
uttala oss i princip för att förhandlarna
skall vara så goda och tänka på likalönsprincipens
genomförande, allteftersom
de tycker, att det just nu finns
möjligheter därtill. Inte ens direktiv i

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

princip skulle vi våga ge till dem, som
på riksdagens och regeringens uppdrag
sköter dessa frågor. Det är väl ändå att
göra sig alldeles för enkel.

»Om man genomför likalönsprincipen
över hela löneskalan» — såsom jag vill
göra •— »skulle det kunna hända att någon
blev sittande i ett hål, medan en
annan flyttades upp. Hur skulle inte
t. ex. en manlig grupp reagera?» menar
herr Gustafsson i Stockholm, om jag
fattat honom rätt. Skall vi då aldrig i
riksdagen våga ta upp en fråga till lösning
i princip? Hur många reagerade
inte, när det blev allmän rösträtt? Riksdagen
vågade ändå genomföra den. I
många år har man snuddat vid likalönsprincipen
men aldrig med ett verkligt
riksdagsbeslut stadfäst, att det är önskvärt
att få denna princip successivt genomförd.
Jag menar, att vi som ledamöter
av riksdagen har till uppgift att fatta
principbeslut, i detta fall om likalönsfrågan.
Denna princip skall parterna vid
förhandlingsbordet ha klar för sig, när
de träffas. Att bestämma just nu, hur
många procent man kan tänka sig för
tillämpande av likalönsprincipen eller
vad som annars är viktigare för ögonblicket,
det är förhandlarnas sak.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Fröken Höjer säger, att
hon tycker att det skulle vara en något
underlig ställning att vara pamp vid förhandlingar
och sedan komma hit till
riksdagen och inte få ha någon mening.
Jag skall med anledning av detta uttalande
ställa denna fråga till fröken Höjer:
Om nu fröken Höjer menar, att
riksdagen skall ha rätt att ändra på ett
förhandlingsresultat, vill hon då vara
med om att riksdagen också ändrar
detta förhandlingsresultat i sänkande
riktning? Det måste ändå bli kontentan
av hennes resonemang.

Jag förstår mycket vid hur det ligger

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

till. Fröken Höjer vill plocka russin ur
två tårtor. Man skall först vid förhandlingarna
försöka få ut vad som är
möjligt där och sedan komma och motionera
här i riksdagen om ytterligare
förbättringar av de uppnådda förhandlingsresultaten.
Det är där skon klämmer
och ingen annanstans.

Till slut vill jag bara påpeka, herr talman,
att jag ännu inte har fått något
svar på den fråga jag ställde i mitt första
inlägg, huruvida reservanterna för sin
del tror, att de som nu befinner sig i
7 lönegraden och däröver stillatigande
skulle finna sig i att de, som nu är under
denna lönegrad, flyttas upp dit.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Allting kan missförstås.
Likalönekommitténs betänkande kan
missförstås, och vad jag sade kan missförstås.
Jag framhöll, att överenskommelser
skall hållas. Förhandlingsresultaten
kommer av riksdagen att antas.
Jag opponerade mig inte däremot. Jag
frågade vad som var riksdagens uppgift.
Jag sade att jag förstod, att herr
Gustafsson m. fl. inte ville sitta här och
bara vara en godkännandestämpel. Så
lade jag ut vad jag tyckte riksdagens
uppgift vara: inte att gå mot resultaten
av överenskommelserna, som de var
träffade, utan att ge sådana här allmänna
direktiv i förväg för att förhandlarna
successivt, när överenskommelserna
träffades, skulle ta hänsyn just
därtill. Det var vad jag sade.

Beträffande uppflyttningen av den
kvinnliga bottenlönegraden till den
manliga bottenlönegradens nivå har jag
därmed sagt, att den skall successivt
genomföras vid förhandlingsbordet. Vi
kvinnor har tålamod bara det går framåt.
Men att riksdagen inte skall få säga
att förhandlarna skall ha likalönsprincipen
för ögonen, det är det jag inte kan
förslå.

Överläggningen var härmed slutad.

100

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

Mom. A

Styckena 1—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Stycket 6

Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på avslag
därå; och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Rubbestad
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
l:o) mom. A stycket 6 i utskottets utlåtande
nr B 14, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets hemställan i förenämnda
stycke.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Styckena 7 och 8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. B

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid detta moment fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafsson i
Kårby begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
l:o) mom. B i utskottets utlåtande nr
B 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid detta moment fogade reservationen
nr 2) av herr Ivar Johansson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge tvekan kunna
råda angående omröstningens utgång,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
113 ja och 99 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. D.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid detta moment fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Elmén begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 :o)
mom. D i utskottets utlåtande nr B 14,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 23 juli 1958 Nr B 4 101

Statlig borgen för lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid detta moment fogade reservationen
nr 3) av fröken Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fröken Elmén yrkade
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 128 ja och 75 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades härpå till

Herr ONSJÖ (ep), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstade fel vid den sist företagna
voteringen.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

§ o

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr Bil, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion m. in.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2 och 3

Lades till handlingarna.

nr B 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Lades till handlingarna; samt

nr B 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 3

Lades till handlingarna.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Statlig borgen för lån till Svenska
skifferoljeaktiebolaget

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående statlig borgen för lån
till Svenska skifferoljeaktiebolaget jämte
i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! När jag tog del av propositionen
och de olika remissorganens
yttranden, blev jag synnerligen förvånad
över den svaga ekonomiska ställning
som Svenska skifferoljeaktiebolaget
vilar på.

Statsbolaget har vid åtskilliga tillfällen
givit löften till statsmakterna om
förräntning av kapitalinvesteringarna.
Men dessa löften har inte infriats. Bolaget
balanserar för närvarande med
9,7 miljoner kronor i förluster, trots
att cirka 6 miljoner kronor utgår som
subventioner ur bilskattefonden. Med
hänsyn till kapitalmarknadens begränsade
resurser är 15 miljoner kronor en
stor summa för företag, som redan har
tillförts 120 miljoner kronor. Det kan i

102 Nr B 4 Onsdagen den 23 juli 1958

Statlig borgen för lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget

detta sammanhang påpekas, att många
småföretag med goda framtida produktionsmöjligheter
inte haft någon vidare
chans på senare åren att låna pengar
för att utvidga sin rörelse. Även den
mindre exportindustrien har haft liknande
lånebehov i kredithänseende.

Vad som förvånar mig mest är att
överbefälhavaren och riksnämnden för
ekonomisk försvarsberedskap m. fl. remissorgan
intar en så tveksam hållning
till statsbolagets framställning om kapitaltillskott.
Det framgår av remissvaren
att Kvarntorp vid ett krigsutbrott är
sårbart för flyganfall. Kvar står då frågan,
vilket värde anläggningen har ur
beredskapssynpunkt. I detta hänseende
har riksdagen fått sparsamma informationer.
Enligt bränslekommissionens
utredning skulle medelsbehovet för en
tioårsperiod vara ytterligare 218 miljoner
kronor. Detta skulle innebära ett
statligt engagemang under en sådan period
på närmare 400 miljoner kronor
inklusive fortsatta subventioner ur bilskattefonden.

Det hade varit naturligt att skifferoljebolagets
framställning om medelsförstärkning
fått anstå i avvaktan på det
kommande utredningsresultatet, anser
utskottet. På den punkten är jag fullt
ense med utskottet. Men även ur principiell
synpunkt kan man framföra invändningar.
Riksdagen får aldrig tillfälle
till insyn och kontroll över statsbolagen.
Det är först i efterhand som
riksdagen får vara med om att bevilja
miljonkrediter och lån till dessa statsbolag.
Riksdagens revisorer har ingen
granskningskontroll över statsbolagens
affärer. Konstitutionsutskottet får inte
ta del av protokoll om beslut i regeringen
beträffande direktiven för statsbolagens
styrelser.

När utskottet har sagt sin mening och
påyrkat utredning är ett yrkande om bifall
till motionen utsiktslöst, men de
synpunkter jag har framfört bör närmast
vara ett observandum, när fram -

tida anslag eller borgen till statsbolag
liandlägges i riksdagen.

Herr THAPPER (s) :

Herr talman! Jag skall inte taga upp
någon debatt med herr Christenson om
det ekonomiska resultatet av driften vid
Kvarntorp. Det är så mycket mindre anledning
att göra detta som ju departementschefen
och utskottet är överens
om att denna fråga skall bli föremål
för utredning, och såsom vi sett i pressen
i dag är denna utredning redan
igångsatt. Jag kan här nämna att de
som har tillkallats som utredningsmän
är som ordförande bruksdisponenten
Hjalmar Åselius, Fagersta, vidare överdirektören
hos vattenfallsstyrelsen Folke
Petri och överingenjören hos Aktiebolaget
Atomenergi Erik Svenke. Det
finns alltså ingen anledning att syssla
med detta.

Nu sade visserligen herr Christenson,
att det borde ha varit naturligt att låta
medelsanvisningarna anstå tills utredningen
bleve klar, men denna fråga har
ju varit föremål för övervägande både
från departementschefens och utskottets
sida.

Herr Christenson citerade en passus
ur utskottets utlåtande. Det var alldeles
riktigt citerat, men han kunde ju
också ha fortsatt med vad utskottet säger
i fortsättningen, nämligen att vi
funnit oss böra tillstyrka departementschefens
förslag beträffande omkonstruktion
av ugnarna — det är dem saken
gäller — därför att det visat sig vara
en företagsekonomiskt klok åtgärd
att företaga en ombyggnad av ugnarna.
Såsom departementschefen säger kommer
den att på mycket kort tid ge full
amortering och förräntning av det investerade
beloppet. Starka företagsekonomiska
skäl talar alltså för denna investering.

Jag understryker också att både en
enig avdelning och ett enigt statsutskott
tillstyrkt denna proposition.

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4 103

Anslag till statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 7

Anslag till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 39, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
B gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1958/59 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Med anledning av att
jag har fogat en blank reservation till
detta utskottsutlåtande ber jag att få
säga några ord.

Vi har ju svåra ungdomsproblem att
brottas med. I en motion har fröken
Wetterström m. fl. förslagit åtgärder för
att komma till rätta med dess problem,
och varje år väckes nya motioner i denna
fråga.

För närvarande pågår också en utredning
om hur vi skall få flera platser på
våra ungdomsvårdsskolor. Platsbristen
på ungdomsvårdsskolorna är stor, och
därför kan man inte i tid omhänderta
ungdomarna. I en motion har därför
herr Rylander m. fl. föreslagit, att man
skall göra en inventering för att se vilka
familjer som är villiga och lämpliga
att ta hand om sådana ungdomar. Det
skulle alltså inte vara fråga om något
surrogat för ungdomsvårdsskolor, utan
meningen var att ungdomar som första
gången kommer i kontakt med polisen
skulle kunna placeras i en familjemiljö
för att man därigenom skulle kunna förebygga
ett fortsatt omhändertagande
på ungdomsvårdsskolor och sedermera

kanske fängelser. Som det nu är händer
det ofta, att de unga varnas och sedan
släpps eller, om de döms till ungdomsvårdsskola,
att det dröjer ett halvt år
innan någon ungdomsvårdsskola kan
ta hand om dem.

Utskottet har vid behandlingen av
denna fråga uttalat, att det naturligtvis
är mycket angeläget att åstadkomma en
sådan vård i familjemiljö, men det har
sett saken som en fråga om eftervård
och om hur de unga skall kunna skrivas
ut tidigare från ungdomsvårdsskolorna,
vilket naturligtvis också är en viktig
fråga. Utskottet anser emellertid att
rektorerna i så fall skall försöka skaffa
hem för de unga, under det att motionärerna
begär tillsättande av en kommitté,
som skulle utreda hur många lämpliga
familjer det finns i landet där de
unga kan placeras, inte så mycket för
eftervård utan framför allt innan de
unga måste in på ungdomsvårdsskolor.
Utskottet har egentligen missuppfattat
motionen då det ansett detta vara en
fråga enbart om eftervård och uttalat,
att det är rektorernas uppgift att finna
lämpliga hem. Jag anser det vara mycket
betydelsefullt att man här verkligen
gör ett försök att leta upp lämpliga familjer,
där de unga kan placeras i en
ny miljö. Detta skulle ju avhjälpa platsbristen
på ungdomsvårdsskolorna.

Jag är medveten om att det är svårt
att finna lämpliga familjer som vill ta
sig an dessa ungdomar, men jag tror inte
det är helt utsiktslöst att försöka. Våra
ungdomsvårdsskolor är dyra — jag tror
man räknar med att varje plats kostar
ungefär 600 kronor per månad. Även om
ersättningen till fosterhemmen höjdes,
skulle det dock bli väsentligt billigare
att placera ungdomarna där än att placera
dem på ungdomsvårdsskola. Jag
undrar om departementet inte borde ta
vara på initiativet här och föra det vidare
för att se om det finns möjlighet
att göra någonting åt denna fråga på det
sätt som anvisas i motionen.

104 Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Anslag till statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården ra. m.

Jag har intet yrkande, herr talman.
Jag har endast velat lämna denna förklaring
till att jag har avgivit en blank
reservation.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Fröken Elmén har i allt
väsentligt berört de synpunkter som jag
skulle vilja framföra, och jag skall inte
ägna mig åt ett så fåfängt företag som
att mot ett enhälligt utskott resa något
yrkande om bifall till motionen.

Då jag nu ändå tar till orda beror
det på att jag, med de speciella erfarenheter
jag har på detta område, skulle
vilja framföra några synpunkter, som
jag hoppas att chefen för socialdepartementet
vill ägna någon uppmärksamhet;
jag tror det skulle vara till förmån
dels för de allmänna strävandena att
förhindra brott och dels för statens
kassa, när det gäller att ingripa mot
dem som begår brott.

Det jag har att säga grundar sig på
mina erfarenheter dels som domare och
dels som ordförande i styrelsen för en
ungdomsvårdsskola. Vad då först beträffar
mina erfarenheter i det förra
avseendet vill jag påminna om att det
numera inte är tillåtet att ådöma personer
som är under 18 år ovillkorliga
frihetsstraff, såvida inte särskilda skäl
föreligger. Jag har själv varit en varm
anhängare av denna ordning och anser
att man så långt som möjligt bör underlåta
att stoppa in unga människor i
straffanstalt. En förutsättning för detta
är emellertid självfallet att man på annat
sätt kan tillrättaföra de unga.

Hur är det nu med den saken? Ja,
vi läser dagligdags i tidningen — jag
läste det senast i dag — hurusom ungdomar
som har begått brott och som
inte kan beredas plats på ungdomsvårdsskola
blir häktade. Under häktningstiden
kan man ofta inte heller bereda
plats åt dem, och så blir de ådömda
frihetsstraff, som de får undergå.
Man kan naturligtvis inte låta dessa

ungdomar, som begår det ena brottet
efter det andra, löpa fritt utan någon
påföljd. Ofta händer det t. ex. att en
biltjuv blir gripen då han förövar ett
brott. Det hålls förhör med honom, och
så går han direkt från förhöret och
knycker nästa bil. Detta kan givetvis
inte tolereras. Men jag anser det vara
en mycket stor brist i vårt reaktionssystem,
att det inte finns en plats ledig
på ungdomsvårdsskolorna för varje
ungdom på villovägar. Ungdomsvårdsskolorna
får inte vara så hårt belagda,
att det inte finns plats för en ung människa,
som måste omhändertagas. Nu
finns, som sagt, ofta inte plats. Det har
jag många gånger konstaterat i min
egen praktik, och i tidningarna kan
man ofta läsa samma sak.

Sedan vill jag övergå till mina erfarenheter
som ordförande i styrelsen
för en ungdomsvårdsskola. Jag har gjort
den iakttagelsen, att så gott som alla
ungdomarna vid skolan kommer från
dåliga, ofullständiga eller brustna hem,
d. v. s. hem där endera av föräldrarna
är död eller är alkoholist eller brottsling.
Vad gör man nu med en ungdom,
som för första gången begår en straffbar
handling? Jo, man förhör honom
och sätter sig i förbindelse med barnavårdsnämnden.
Därefter får den unge
brottslingen åtalseftergift och en varning.
Andra gången händer kanske
samma sak, och måhända skickar man
då också efter föräldrarna. Men eftersom
dessa ofta inte är av allra bästa
slag, förstår man att det inte är lätt för
dem att ge den unge det stöd han behöver.
Mötet med föräldrarna blir därför
ofta en stormig och olustig historia
för den unge. Han har tidigare fått vad
vi kallar »skäll» och avbasningar, och
det har därför inte varit roligt för honom
att komma hem. Den unge har med
andra ord fått föga eller ingen hjälp
med sitt framtida liv. Därför går det
så lekande lätt för en ungdom att begå
ett nytt brott. Det kan ju inte hända
mer än vad som redan hänt. I värsta

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4 105

Anslag till statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.

fall kan han åka in några månader på
en ungdomsvårdsskola, när plats blir
ledig.

Men många av dessa unga är egentligen
bra människor. Deras uppfostran
har bara blivit vårdslösad. De har i
sina dåliga hem inte fått den omsorg,
som vi tycker det är naturligt att föräldrar
ägnar sina barn. Kärlek och omtanke
har de kanske ingen erfarenhet
av alls. Följden har blivit, att de inte
har normala känslobindningar till sina
föräldrar. Meningen med vistelsen på
en ungdomsvårdsskola är bl. a. att ge
ungdomarna sådana känslobindningar
till dem som där har hand om deras
vård.

Min erfarenhet är, att det skulle vara
till lycka om vi tidigare än nu sker
kunde vidtaga åtgärder, åtgärder som
inte är av så allvarlig art som att
skicka vederbörande till en ungdomsvårdsskola.
De ungdomar som nu skrives
in vid ungdomsvårdsskolorna har
ofta fått upprepade varningar och begått
flera ganska grava brott. Om vi
kunde ta hand om dem tidigare och då
ta till det mjukare ingrepp som ett omhändertagande
i familjevård innebär,
så skulle därmed mycket vara vunnet.
Kanske skulle de då också få de känslobindningar
till fosterhemmet, som de
tidigare saknat i sitt riktiga hem.

Mycket viktigt är också, att ungdomarna
efter begångna förseelser mycket
snabbt kan förflyttas från den plats
där de bär sina gäng. Om den saken
kunde ordnas, så skulle vi också få
platser lediga på ungdomsvårdsskolorna
för de så att säga mer kvalificerade
fallen. Givetvis måste vi vara på det
klara med att vi kommer att misslyckas
med många av de ungdomar som
blir föremål för familjevård, om förslaget
nu går igenom.

Nu kanske någon säger, att barnavårdsnämnderna
vid kan ordna med
och skaffa dylika fosterhem. Nej, det
kan de inte. Det finns nämligen inte
i de hårt beträngda barnavårdsnämn -

derna den sakkunskap representerad
som erfordras härför. Vi skall besinna,
att det fordras stora förutsättningar för
att kunna sköta ett sådant hem. Det
måste ställas mycket stora personliga
krav på fosterföräldrarna, och det måste
också finnas tillfälle till arbete och
utbildning på de platser, där fosterhemmen
är belägna. Givetvis måste också
de nödvändiga förutsättningarna föreligga
beträffande bostäder o. d.

Men ännu viktigare är, att man inte
kan begära att en barnavårdsnämnd
skall äga kännedom om vad det finns
för fosterhem inom andra räjonger än
den som är barnavårdsnämndens verksamhetsområde
— och ofta är som sagt
det allra viktigaste att man snabbt kan
förflytta en ungdom till en annan miljö
än den tidigare. Det skulle därför vara
mycket värdefullt, om man kunde göra
en centralt planerad inventering av för
familjevård lämpade privathem. Jag
tänker mig inte någon större apparat,
men givetvis kostar det ändå en del
pengar. Man skulle låta två, tre för en
sådan bedömning väl rustade personer
göra en inventering, naturligtvis med
biträde av barnavårdsnämnderna, och
jag vågar tro att man då i vårt avlånga
land skulle kunna hitta åtminstone 200
lämpliga familjer. Det tror jag inte är
för optimistiskt. Jag är inte optimistisk
av naturen, och jag är det inte heller
denna gång. I så fall motsvarar detta
tillgängliga platser på fyra ungdomsvårdsskolor.

Men vi måste givetvis betala dessa
människor rejält för att de ställer sina
hem till förfogande. I en del fall kommer
fosterhemmen att misslyckas med
sin uppgift, och i vilket fall som helst
är det inte enbart behagligt att ha eu
missanpassad ungdom i sitt hem.

Eftersom en ungdom, som är intagen
på ungdomsvårdsskola, i runt tal kostar
600 kronor i månaden — och då är inte
medräknat fasta kostnader såsom kostnader
för fastigheter ni. in. — borde
man kunna gå väsentligt högre när det

106 Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Anslag till statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.

gäller att betala lämpliga och villiga fosterföräldrar
än man nu gör. Man vunne
dessutom den fördelen, att det kommer
att lätta trycket på ungdomsvårdsskolorna.
Domstolarna sluppe få detta tragiska
besked varje gång en ungdom är häktad,
att först om sex månader eller så kan
det bli plats för honom på ungdomsvårdsskola.

En annan mycket viktig sak i detta
sammanhang är att allmänhetens reaktion
skulle bli förmånligare än nu är
fallet. Ideligen får man höra från allmänheten,
att det daltas med ungdomen
Allmänheten lägger märke till att det
inte händer någonting med en ungdom,
som gång efter gång begår förseelser.
Det blir bara en varning från barnavårdsnämnden
och åtalseftergift, något
som inte märkes utåt, och sedan får han
gå kvar i sin gamla miljö. Jag är ingen
vän av detta tal om dalt med ungdomen.
Tvärtom! Jag är mycket intresserad av
att man har ett nyanserat sätt att ingripa
mot de unga och att man blott i yttersta
nödfall tar till frihetsstraff. Men jag förstår
i viss mån den allmänna opinionen.
Skulle man kunna ordna så, att ungdomarna
kom till fosterhem, hände det alltid
något som allmänheten kunde se. När
den unge brottslingen begått ett par förseelser,
åkte han i väg till annan plats
på familjevård och var fosterföräldrarna
väl utvalda ginge det ingen nöd på
honom där. Begår han sedan ytterligare
förseelser, bleve det skärpta åtgärder:
då komme han på ungdomsvårdsskola.

Jag har den största respekt för dem,
som inom ungdomsvårdsskolorna arbetar
med att tillrättaföra de unga. Jag har
så gott som undantagslöst funnit de bästa
krafter där, och det förvånar mig, att
de i sitt ofta till synes ganska hopplösa
arbete kan vara så optimistiska och inta
en så välvillig hållning till dessa missanpassade
unga. Men så snart det är fråga
om att sätta de unga på ungdomsvårdsskola,
vaknar de tidigare ofta försumliga
föräldrarna till liv. Detta att en
son eller dotter skall i väg till ungdoms -

vårdsskola är något alldeles rysligt. Och
det ligger någonting i det. Med allt erkännande
av det arbete som nedlägges
där är det alldeles klart, att om lättledda
ungdomar kommer in i en samling, där
flera är mycket väl förfarna på brottets
bana, är det en viss risk för att de kommer
att bli ännu mera asociala än de varit
tidigare. De som rymmer från ungdomsvårdsskolorna
blir små hjältar i
samlingen, det kan inte hjälpas, och under
rymningarna begås ju regelmässigt
nya brott.

Jag har, herr talman, intet yrkande.
Det synes mig emellertid att det hade
varit bättre om utskottet inte så mycket
hade tryckt på eftervården. Den är vi
nog alla ense om och där kan rektorer
och assistenter sätta in. Men här är det
snarare »förvården» jag talar om, och
jag vore tacksam om dessa mina ord
möjligen kunde ge chefen för socialdepartementet
anledning att beakta mitt
uppslag och på ett eller annat sätt föranstalta
om undersökning av möjligheterna
att finna fosterhem för det klientel,
som inte nödvändigtvis behöver tas om
hand av ungdomsvårdsskolorna.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Eftersom de två sista
talarna inte ställt något yrkande, skulle
vi egentligen inte behöva fortsätta denna
överläggning. Emellertid vill jag
framställa, att vi i utskottsavdelningen
med fröken Elméns hjälp försökt förstå
den motion, som fröken Elmén har sagt
att vi missuppfattat. Och har vi ändå
inte förstått den, är det bara att beklaga
att fröken Elméns pedagogiska förmåga
inte har räckt till. Nu tror jag emellertid
inte att det brister där. Vi kan väl i anslutning
till vad som sagts böra säga, att
detta alltjämt är ett mycket stort problem
och att vederbörande statsråd i
fortsättningen bör ha sin uppmärksamhet
riktad därpå. Vad som här har rekommenderats
blir förmodligen inte
det sista ordet. Man kanske måste vidtaga
ytterligare kompletterande åtgär -

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

107

Överenskommelser med Stockholms stad och Stockholms läns landsting rörande

sjukvården i Stockholm och den medicinska undervisningen därstädes

der för att nå vad vi alla eftersträvar,
nämligen ett bättre resultat av hela denna
verksamhet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag vill bara beklaga, att
så få i kammaren fick tillfälle att höra
de mycket tänkvärda ord, som herr Rylander
nyss serverade kammaren. Han
har berört en fråga, som för hela folket
här i Sverige och för övrigt i hela Västerlandet
är fundamentalt viktig. Dock
var han kanske inte inne så mycket på
orsakerna till att vi har det på detta
sätt trots att vår standard materiellt sett
är så kolossalt hög.

Inte heller jag har något yrkande men
jag har känt ett behov av att understryka
vad herr Rylander här sade och
att poängtera hur viktig denna fråga är.
Jag vet att socialministern är intresserad
av den, och jag tror den är i goda
händer, så långt medlen kan räcka.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 8

Anslag till universitetssjukhusen
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 40, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m. jämte i ämnet
väckt motion;

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

överenskommelser med Stockholms stad
och Stockholms läns landsting rörande
sjukvården i Stockholm och den medicinska
undervisningen därstädes

Efter punktens föredragning yttrade:

Fru THORSSON (s):

Herr talman! Det bör inte vara många
ord att tillägga till ett enigt utlåtande,
som tillstyrker att riksdagen godkänner
ett avtalskomplex rörande den medicinska
undervisningen på våra sjukhus.
Emellertid har jag fogat en blank reservation
till den föreliggande punkten 3 i
utlåtandet, som alltså gäller ett komplex
av avtal mellan staten, Stockholms stad
och Stockholms läns landsting. Detta
har jag gjort för att här lämna en kortfattad
kommentar till en detalj i detta
avtalskomplex.

Först vill jag dock — och detta är
särskilt aktuellt med tanke på den svåra
och i dessa dagar ganska intensivt diskuterade
läkarbrist som råder i vårt
land — understryka Stockholms stads
principiellt positiva inställning till en
samverkan med staten genom att upplåta
sådana sjukhus eller sjukhusavdelningar
för medicinsk undervisning, som
kan vara önskade och lämpade för detta
syfte. Vi har självfallet liksom andra
sjukvårdshuvudmän stort intresse av
alla åtgärder, som kan mildra den svåra
bristsituationen på personalsidan inom
vår sjukvård.

Den speciella detalj, som föranlett min
blanka reservation, gäller det förslag till
upprustning av serafimerlasarettet, som
ingår i avtalskomplexet. Serafimerlasarettets
undervisningskliniker skall undan
för undan överflyttas till antingen
karolinska sjukhuset eller till det nya
undervisningssjukhus som skall byggas
i Stockholm. Av olika skäl har detta friställande
av serafimerlasarettet från
medicinsk undervisning dragit betydligt
längre ut på tiden än vad man från
början förutsatt, och för närvarande kan
t. ex. den medicinska undervisningskliniken
beräknas få ligga kvar på serafimerlasarettet
i varje fall i ytterligare
tio år.

Detta har gjort det nödvändigt att vidtaga
de förbättringsåtgärder vid lasarettet,
varom preliminärt avtal i vintras

108 Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Överenskommelser med Stockholms stad och Stockholms läns landsting rörande

sjukvården i Stockholm och den medicinska undervisningen därstädes

slöts mellan staten och Stockholms stad.
Departementschefen föreslår nu riksdagen
i den av statsutskottet tillstyrkta
propositionen och i anslutning till de
föreslagna åtgärderna, att den avtalade
upprustningen skall påbörjas. På en
punkt har emellertid departementschefen
inte nu velat ta ställning. Det gäller
inrättandet av en avdelning för hjärtkateterisering
och angiocardiografi,
d. v. s. en upprustning av möjligheterna
till modern hjärtdiagnostik till samma
nivå som vid övriga undervisningskliniker
i landet. Serafimerlasarettet är nämligen
det enda undervisningssjuklius i
landet, där de blivande läkarna inte kan
få undervisning i den hjärtdiagnostikmetod,
som de sedan i stor och växande
utsträckning får tillgång till ute på
landstingens sjukhus.

Medicinalstyrelsen avstyrkte i vintras
ett tidigare sakkunnigförslag om en sådan
avdelning i avvaktan på den bebådade
utredningen om en i större regioner
bedriven specialistsjukvård. Jag har
i medicinalstyrelsens avstyrkande utlåtande
inläst en förmodan, att den medicinska
undervisningen inom en inte alltför
lång tid skall förflyttas från serafimerlasarettet
och att det alltså av undervisningsskäl
icke var behövligt att
inrätta denna avdelning. Departementschefen
har med anledning av medicinalstyrelsens
yttrande inte nu velat ta
ställning till frågan. Sedan propositionen
avlämnades till årets förra riksdag
har emellertid karolinska sjukhusets
lärarkollegium i skrivelse till Kungl.
Maj:t på nytt hemställt om att en sådan
avdelning inrättas vid serafimerlasarettet.
Denna förnyade hemställan
har i slutet av juni tillstyrkts av medicinalstyrelsen
i betraktande av — som
jag förmodar —• det läge, i vilket den
medicinska undervisningen befinner
sig.

Detta nya material i ärendet föranledde
en motion till B-riksdagen från min
sida med förslag att medel nu skulle an -

visas till en sådan avdelning. Utskottet
har för sin del förklarat sig icke vara
berett att nu ta ställning till yrkandet
och har hänvisat förslaget till vidare
prövning, i första hand i samband med
lasarettets ordinarie anslagsäskanden
för budgetåret 1959/60. Utskottet pekar
samtidigt på att man vid denna prövning
bör särskilt beakta det ytterligare material
som nu framkommit i frågan, och
jag har uttytt denna utskottets skrivning
närmast som en rekommendation
till Kungl. Maj:t att verkställa denna
prövning i en positiv anda.

Att jag nu, herr talman, har dristat
mig till att uppta kammarens tid, när
slutstadiet av dess arbete inletts, utan att
ha något yrkande att ställa, beror på att
jag velat uttrycka en förhoppning att
inrikesministern verkställer den ytterligare
prövning av detta ärende i den
positiva anda, varom jag utläst en önskan
i statsutskottets skrivning. Jag vill
tillägga att den andra avtalsslutande
parten, nämligen Stockholms stad, för
sin del redan godtagit inrättande av
denna avdelning vid serafimerlasarettet.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Eftersom det inte heller
på denna punkt framställts något yrkande
behöver det inte sägas många
ord, men i anledning av fru Thorssons
resonemang om vad man kunde läsa in
i utskottets skrivning vill jag dock
framhålla, att hon enligt min mening
läste in ett ord, som inte fanns där,
nämligen ordet »särskilt». För att skapa
klarhet om vad utskottet menar är det
skäl i att läsa upp följande tre rader
på s. 25 i utlåtandet, som kanske ger
en föreställning om vad utskottet kan
ha avsett: »Då lasarettet endast under
begränsad tid kommer att användas i
undervisningens tjänst, vill utskottet
vidare framhålla risken av att upprustningen
icke drives längre än som kan
anses oundgängligen nödvändigt.»

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4 109

Överenskommelser med Stockholms stad och Stockholms läns landsting rörande

sjukvården i Stockholm och den medicinska undervisningen därstädes

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru THORSSON (s):

Herr talman! Jag skall inte ge mig in
på någon längre tolkningstvist med herr
Åkerström rörande utskottets skrivning
på denna punkt. Jag vill emellertid
framhålla, att i stycket ovanför det herr
Åkerström här citerade uttryckes det,
mellan två tankstreck, en förhoppning
om att den ytterligare prövning, som nu
skall företagas i kanslihuset beträffande
den detaljpunkt jag tagit upp till behandling,
skall ske med beaktande av
det ytterligare material som nu framkommit.
Eftersom detta ytterligare material
innebär en hemställan om inrättande
av denna hjärtkateteriseringsavdelning
och en tillstyrkan av denna
hemställan från medicinalstyrelsens
sida, har jag ur dessa få ord i utskottsutlåtandet
utläst en positiv hållning till
sakfrågan.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

Övriga punkter

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr B 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag till strålskyddsverksamhet
m. m. för budgetåret
1958/59 m. in. jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr B 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående organisationen av
statens institut för folkhälsan in. in.
jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10

Föredrogos vart efter annat och lades
till handlingarna statsutskottets utlåtanden: nr

B 43, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen avser reservpensionsförmåner
inom försvaret, och
nr B 44, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen avser vissa
kostnader m. m. vid omstationering av
statstjänstemän.

§ 11

Föredrogos vart för sig
statsutskottets utlåtanden:
nr B 45, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen avser allmänna
resereglementet in. m.,

nr B 40, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen avser utrikes
tjänsteresor, och

bevillningsutskottets betänkanden:
in- B 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av punkten 3
av övergångsbestämmelserna till förordningen
den 23 november 1956 (nr 554)
om investeringsavgift för år 1957, och
nr B 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften.

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Utredning rörande statens stöd till utbyggnad av skogsindustrien i Norrland

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 12

Utredning rörande statens stöd till utbyggnad
av skogsindustrien i Norrland

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr B 1, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande statens stöd till
utbyggnad av skogsindustrien i Norrland.

I två inom riksdagen väckta, till
bankoutskottet hänvisade, likalydande
motioner, nr B 38 i första kammaren av
herr Nilsson, Hjalmar, m. fl. och nr B 46
i andra kammaren av herr Norén m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
rörande statens stöd till utbyggnad
av skogsindustrien i Norrland.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: B 38 och II: B 46 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NORÉN (s):

Herr talman! I vår motion om utredning
rörande statens stöd till utbyggnad
av skogsindustrien i Norrland har
vi framhållit, att det finns ett betydande
överskott av skog som inte avverkas
och nyttiggöres, därför att det saknas
förädlingsindustrier här i landet. Vidare
påpekar vi, att det inom alla
skogsägarkretsar ökade intresset för
skogsvård ger anledning till optimism
i fråga om god tillgång på skog även
för framtiden. Med utgångspunkt härifrån
har vi hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning rörande statens
stöd till utbyggnad av skogsindustrien.
Förutom den utomordentliga betydelse
denna utbyggnad skulle få för landets
export och ekonomi skulle den väsentligt
reducera den genom rationaliseringen
uppkomna arbetslösheten inom
skogsnäringen.

Vidare har vi ansett, att landets
skogsprodukter i större utsträckning än
vad som nu sker bör bli föremål för
förädling, innan de avyttras till de utländska
köparna. Vad exportmöjligheterna
beträffar har motionärerna icke
bortsett från nedgångsperioder och kriser,
men i stort sett och på längre sikt
har avsättningsmöjligheterna bedömts
som gynnsamma. Motionärerna har
också givit exempel på utvägar för finansiering
av skogsindustriens utbyggnad.

Nu föreligger bankoutskottets utlåtande.
Tar man del av detta och de inkomna
remissvaren får man intrycket,
att såväl utskottet som remissinstanserna
i stort sett givit oss motionärer rätt
i vår uppfattning om råvarutillgång,
utbyggnadsbehov, ytterligare förädling
samt export- och övriga avsättningsmöjligheter.
Skillnaden mellan motionärernas
och utskottets uppfattning
skulle då ligga däri, att motionärerna
önskar en utredning, medan utskottet
anser, att de av motionärerna framförda
önskemålen på olika sätt kommer
att tillgodoses utan särskild utredning.
Då jag anser att motionärernas uppfattning
är den riktiga, yrkar jag bifall
till motionen.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Det anförande herr
Norén hållit ger mig egentligen inte anledning
till några längre utläggningar.
Vi är inom utskottet överens med motionärerna
om att det är angeläget att
Norrlands industri får allt det stöd och
all den hjälp den kan få. Men här föreligger
redan ett sådant material och är
sådana utredningar i gång, att för tillfället
ingenting står att vinna genom att
igångsätta en ytterligare utredning —
detta skulle till och med kunna innebära
en försening av den kartläggning
som behövs av skogstillgångarna i
Norrland.

I inget av alla de remissvar som utskottet
fått in har man tillstyrkt att en

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

Firandet av 150-årsminnet av 1809 års regeringsforms tillkomst

ny utredning tillsättes. Däremot har
uttalanden gjorts om att det är önskvärt
att få en säkrare bedömning av
virkestillgångarna. Den bedömningen
sker också genom det uppdrag skogsforskningsinstitutet
fått av årets riksdag
— ett arbete som fortskrider.

Vad beträffar den utredning, som
sysslar med det stöd som skulle lämnas
på grund av den vinst staten erhåller
av LKAB, är det nog bäst att den får
fortsätta ostörd.

Det föreligger alltså i sak inga meningsskiljaktigheter
emellan utskottet
och motionärerna om angelägenheten
av att klarlägga förhållandena, men utskottet
anser, att detta sker till fyllest
genom nu arbetande utredningar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 13

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr B 2, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning med
förslag till ändring i reglementet för
riksgäldskontoret.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets memorial nr B 3, angående
regleringen för budgetåret 1958/
59 av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen
och dess verk in. m.

§ 15

Firandet av 150-årsminnet av 1809 års
regeringsforms tillkomst

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr B 4, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för firandet av 150-års -

minnet av 1809 års regeringsforms tillkomst.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr HASTAD (h):

Herr talman! Jag tycker att vi skall
vara motionärerna, bland dem herr
Braconier i denna kammare, tacksamma
för att de har fäst vår uppmärksamhet
på detta märkliga jubileum. Det
behöver inte sägas här i kammaren, att
1809 års författning är den äldsta i
Europa fortfarande tillämpade.

De rekommendationer, som bankoutskottet
i anslutning till riksgäldsfullmäktiges
och talmanskonferensens förslag
gör rörande högtidlighållandet av
150-årsdagen, behöver i och för sig inte
möta någon invändning. Det bör kanske
ändock framhållas, att det torde bli
svårt att samla riksdagen den 6 juni,
om man nu skall acceptera denna dag
såsom den rätta för tillkomsten av regeringsformen.
Som bekant har det
varit mycken diskussion i fråga om den
riktiga tidpunkten för dess stadfästande
och en antedatering skedde ju i
verkligheten 1809.

Vad som föranlett mig, herr talman,
att begära ordet är utskottets avstyrkande
av tanken på en minnesskrift.
Nu föreligger det förhållandet, att herr
Sten i första kammaren innan han avled
väckte en motion om att riksdagen
skulle på ett värdigt sätt fira 100-årsminnet
av representationsreformen —
om man nu skall datera den till 1865,
1866 eller 1867; dateringen är dock
ännu en öppen fråga; mig förefaller
1866 såsom det i detta fall riktiga året.

En kommitté har av riksgäldskontoret
tillsatts för att på samma sätt som
när det gällde riksdagens 500-årsjubileum
för ett par decennier sedan hugfästa
minnet av tvåkammarsystemets
införande. Jag är själv en av ledamöterna
i denna kommitté, och har på
dess uppdrag utarbetat och lämnat ett
förslag till ett program, som kommit -

112 Nr B 4 Onsdagen den 23 juli 1958

Lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, m. m.

tén dock inte hunnit granska på grund
av alla de besvärligheter att sammanträda,
som uppstått detta år i samband
med riksdagens upplösning.

När det nu gäller en eventuell minnesskrift
beträffande vår 150-åriga regeringsform,
har riksdagens överbibliotekarie
framkastat en tanke, som hade
varit värd att pröva i detta sammanhang,
nämligen att man skulle utge
kanske inte någon historisk-vetenskaplig
framställning av regeringsformen
men en bok rörande alla de ändringar
i regeringsformen, eventuellt även av
grundlagarna i övrigt, som företagits
sedan 1809. Ändringarna är många och
de finns inte samlade någonstädes. Det
finns en fullständig förteckning över
dessa ändringar i den s. k. Hagmanska
editionen av grundlagarna, som utkom
i början av detta sekel. Professor C. A.
Reuterskiöld hade också medtagit motsvarande
ändringar, när han utgav sina
fyra band av grundlagarna i början på
1920-talet. Men inte minst efter 1920-talet har en mångfald ändringar företagits
även i regeringsformen och det
skulle ur många synpunkter vara värdefullt
att få alla dessa samlade. Det
skulle ha varit ett arbete, som inte hade
behövt kosta mycket redaktionell möda.
Någon sakkunnig hade kunnat sättas på
uppgiften, som kunde ha utförts på
någon månad. Återstått hade då endast
tryckningskostnaderna, vilka väl riksdagen
skulle ha kunnat bära.

Det finns ett skäl, möjligen ännu osäkert,
som skulle kunnat göra det naturligt
att just nu på detta sätt samla alla
ändringar och ge en fullständig bild av
regeringsformens utveckling. Det är
den omständigheten, att författningsrevisionen
nu arbetar — och det är
meningen att den skall arbeta för högtryck
också under den kommande säsongen
— för att ett förslag skall kunna
föreligga till början av nästa år eller
i varje fall under första delen av 1959.

Även om det kommer att uppstå skiljaktiga
meningar i några fundamentala

punkter, kommer dock författningsutredningen
helt visst att föreslå en fullständig
revision av 1809 års regeringsform;
förslag till en formell revision
blir under alla förhållanden avgivet.
Alltså skulle en minnesskrift, sem utkommer
nästa år, komma att innehålla
alla de ändringar som denna regeringsform,
så länge den tillämpats, hade undergått.
Författningsutredningen utgår
nämligen ifrån att 1960 och 1961 års
riksdagar skall ta ståndpunkt till dess
betänkande. Jag tycker därför att både
riksgäldsfullmäktige och bankoutskottet
har tagit med alltför lätt hand på
frågan om en minnesskrift. Det är visserligen
nu för sent att tänka sig att
åstadkomma någon ändring och jag är
därför för dagen inte heller beredd att
ställa något yrkande, men det förefaller
mig, som om man i början av nästa
riksdag skulle kunna åter ta upp denna
fråga och ändå hinna med en eventuell
utgåva under grundlagsåret.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen återtog förhandlingarnas
ledning, instämde herr Braconier
(h), varefter överläggningen förklarades
avslutad.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 16

Föredrogos vart efter annat första
lagutskottets utlåtanden:

nr B 1, i anledning av Ivungl. Maj:ts
proposition angående ratifikation av
europeisk utlämningskonvention, och

nr B 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i slutbestämmelserna till luftfartslagen
den 6 juni 1957 (nr 297).

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 17

Lag om kvinnas behörighet till prästerlig
tjänst, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlå -

113

Onsdagen den 23 juli 1958 Nr B 4

Ratificering av 1951 års internationella konvention angående likalönsprincipen,
m. m.

tande nr B 5, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om kvinnas behörighet till prästerlig
tjänst, m. in.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr RUBBESTAD (ep):

Herr talman! För att det nu inkallade
kyrkomötet, som skall börja i slutet av
augusti, inte skall få den uppfattningen,
att hela den svenska riksdagen är enig
om införande av denna lag om rätt för
kvinna att prästvigas, så vill jag deklarera,
att jag alltjämt står kvar på min
gamla linje, som var och en mycket väl
känner till. Jag vill också säga, att det
säkerligen är en mycket stor del av svenska
folket som icke vill biträda förslaget,
även om denna mening inte kommer
till uttryck här i riksdagen. Jag
tycker därför att det var ledsamt att
Kungl. Maj :t inte tagit hänsyn till det
yttrande som 1957 års kyrkomöte gjorde,
nämligen att eftersom meningarna
inom kyrkan angående denna sak är så
delade, borde det ha givits ett visst rådrum,
så att det kunde ha blivit större
enighet i kyrkan och inom svenska folket
i denna fråga. Det är därför beklagligt,
att frågan forcerats fram på det
sätt som är föreslaget dels i proposition
i våras och dels i den proposition som
nu föreligger. Jag tror att det skulle ha
varit lyckligast, om den linje som kyrkomötet
företrädde hade följts. Det hade
varit lugnast och bäst för hela det svenska
folket och framför allt för kyrkan.

Jag har intet särskilt yrkande. Jag vill
bara deklarera, att min inställning i
denna sak är densamma som tidigare.

Herr RYLANDER (fp):

Ilcrr talman! Då herr Rubbestad inte
stiillde något särskilt yrkande och de
synpunkter som han framförde har ventilerats
i tidigare debatter i riksdagen,
saknar jag anledning att vidare yttra

mig och inskränker mig till att yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Föredrogos vart för sig

första lagutskottets utlåtande nr B 9,
i anledning av väckt motion om bättre
skydd för den enskilde mot offentlighet
av menliga uppgifter i personundersökning
i brottmål; och

andra lagutskottets utlåtande nr B 1,
i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändring av 6 § familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99), dels
ock i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19

Ratificering av 1951 års internationella
konvention angående likalönsprincipen,
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr B 8, i anledning av väckt motion
om svensk ratificering av 1951 års
internationella konvention angående
likalönsprincipen, in. m.

I en inom första kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr B 123,
vilken behandlats av andra lagutskottet,
hade herrar Persson, Helmer, och Norlin<j
hemställt, »att riksdagen måtte uttala,
att Sverige skall ratificera Internationella
arbetsorganisationens konvention
nr 100 av år 1951 om lika lön
och åtföljande rekommendation nr 90
samt i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
denna mening till känna».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, I:B123, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av fru Hamrin-Thorell och
fröken Wetlerström.

8 — Andni kammarens protokoll f.9.58. Nr B tf

Nr B 4

114

Onsdagen den 23 juli 1958

Ratificering av 1951 års internationella konvention angående likalönsprincipen,
m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fröken WETTERSTRÖM (li):

Herr talman! Den fråga vi här skall ta
ställning till — ratificeringen av den
internationella konventionen om lika
lön för män och kvinnor för arbete av
lika värde •— hänger intimt samman
med likalönsfrågan, som vi ingående debatterat
i dag. Jag skall därför inte alls
bli långrandig och skall inte upprepa
vad jag framhöll senast när vi år 1956
dryftade ratificeringen av konventionen.
Jag har precis samma inställning
nu som då, att medlemskapet i Förenta
Nationerna och Internationella arbetsorganisationen
borde förplikta oss att
inom vårt land omsätta stadgorna i
praktiken, men vi vet hur svårt detta är
— det har tydligt nog framgått av dagens
debatt.

När regeringen år 1952 framlade proposition
i frågan framhölls det som skäl
för avslaget på ratificeringen, att man
ville avvakta likalönsutredningen. Ja,
det var tydligen inte mycket att vänta
på, eftersom både den och remissvaren
aldrig blivit föremål för ett regeringsförslag.
Kanske kommer det att dröja
århundraden, innan likalönsprincipen
blir genomförd, om den ens någonsin
blir det, då riksdagen ej vill uttala sig
om själva principen, och följaktligen
kommer det väl då att dröja lika länge,
innan denna konvention från svensk
sida blir ratificerad, i all synnerhet som
konventionen, som i likhet med de flesta
konventioner är lösligt och vagt skriven,
ger plats för flera tolkningar. Utskottsmajoriteten
anser nu som tidigare,
att en ratificering skulle innebära att
statsmakterna skulle ingripa i de fria
avtalsförhandlingarna på arbetsmarknaden,
och detta vill givetvis ingen vara
med om, det är ju självklart. Men personligen
har jag den uppfattningen, att
någon risk härför inte borde finnas, eftersom
artikel 2 i konventionen i fråga

om tillämpningen anvisar tre olika vägar,
antingen lagstiftning, i lag fastslagen
eller erkänd ordning för bestämmande
av lön, kollektivavtal mellan arbetsgivare
och arbetstagare eller dessa
tre utvägar i förening.

Då jag emellertid icke är kompetent
att bedöma den juridiska tolkningen och
juristerna inbördes tycks ha olika uppfattning
om vilken tolkning som skall
inläggas i konventionen, så har jag i år
liksom tidigare böjt mig för det skäl som
åberopats mot en ratificering. Det är,
herr talman, anledningen till att jag i
utskottet nu såväl som år 1956 endast
avgivit en blank reservation.

Utskottet säger, att frågan kan tänkas
komma i ett annat läge som följd av
genomförandet av ett frihandelsområde
i Västeuropa. I de förhandlingar därom
som pågår lär frågan om likalönsprincipen
ha aktualtiserats. Om något av de
länder det är fråga om kommer att kräva
ett genomförande av likalönsprincipen,
kan alltså Sverige tänkas bli rent
av tvingat att acceptera den ståndpunkten.
Jag beklagar för min del att inte
vårt land, om så skulle bli förhållandet,
tidigare självt antagit principen. Det är
givetvis inte så trevligt att ratificera en
internationell konvention, så länge man
själv inte sopat rent utanför sin egen
dörr, ty en ratificering medför givetvis
förpliktelser, som är moraliskt bindande
och som riksdagen tydligen inte är beredd
att ikläda sig.

.lag har, herr talman, intet yrkande.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! År 1956 motionerade jag
tillsammans med en del andra ledamöter
i denna fråga, nämligen att Sverige skulle
ratificera likalönskonventionen. Jag
anser i likhet med fröken Wetterström,
att vår ställning inom Förenta Nationerna
förpliktar till att vi ratificerar denna
konvention. Utskottet gick emot motio -

115

Onsdagen den 23 juli 1958 Nr B 4

Ratificering av 1951 års internationella konvention angående likalönsprincipen,
m. m.

nen, och det anfördes samma skäl då
som nu, nämligen att en ratificering
skulle innebära att man frångick den
hittills allmänt godtagna principen om
rätt för arbetsmarknadens parter att
utan påverkan från statsmakterna genom
fria avtalsförhandlingar träffa
överenskommelser i lönefrågan. När jag
läser konventionen så förstår jag inte
denna motivering, ty i konventionens
artikel 2 står, att konventionen innebär
att på sätt som är förenligt med gällande
ordning för fastställande av lönesatser
— vare sig det är genom lag eller
förhandlingar — främja och, i den mån
sagda ordning så medgiver, trygga tilllämpningen
av principen om lika lön
för män och kvinnor för arbete av lika
värde. Vad konventionen vill är uttalande
av en princip beträffande lika lön
och att man vid förhandlingarna skall
befrämja denna princip. I alla diskussioner
har det deklarerats från LO, TCO
och Arbetsgivareföreningen, att man är
intresserad av likalönsprincipen. Jag
kan därför inte fatta varför man inte
här skall kunna rösta för en ratifikation.

Sedan säger utskottet i nästa stycke,
att detta spörsmål »kan tänkas komma i
ett annat läge såsom följd av genomförandet
av ett frihandelsområde i Västeuropa,
varom förhandlingarna sedan
en tid pågått. I dessa förhandlingar lär
frågan om likalönsprincipen ha aktualiserats.
» Där kommer man väl i så fall
att lika mycket påverka löneförhandlingarna.
Men som jag ser det är konventionstexten
utarbetad så, att det inte
här gäller att ögonblickligen enligt lag
genomföra likalönen, utan meningen är
att man vid förhandlingar skall försöka
befrämja lika lön för män och kvinnor
för likvärdig arbetsuppgift.

Vi har ju haft likalönsfrågan uppe till
behandling förut i dag, och jag anser alt
jag inte vidare behöver motivera min
ståndpunkt. Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till motion I: B 123.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag har i ett tidigare anförande
utvecklat de skäl som talar för
bifall till den av oss väckta motionen,
varför jag inte skall uppta tiden med att
vidare syssla med saken utan endast instämma
i fröken Elméns bifallsyrkande.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! När utskottet har haft
denna motion till behandling har den
sannerligen inte inneburit någon nyhet
för oss. Denna fråga har ju tagits upp
flerfaldiga gånger av olika ledamöter i
kammaren. Då vi i utskottet har sagt
som vår mening, att man för närvarande
inte bör ratificera konventionen, är
det, som vi också framhållit, därför att
vi inte vill ratificera en konvention
mot arbetsmarknadens parter, ty här
har såväl Arbetsgivareföreningen som
Landsorganisationen i sina remissvar
påpekat, att de anser att konventionen
inte bör ratificeras. Det är ändå dessa
parter som skall föra de förhandlingar,
som skall leda fram till vad vi alla är
överens om, nämligen en rättvisare
kvinnolön. Till detta kommer att Sverige
inte brukar ratificera konventioner
med mindre än att förhållandena är sådana,
att de svarar mot konventionens
text. Jag vet, att många länder ratificerar
konventionerna genast då de kommer
från Internationella arbetsorganisationen
men sedan inte bryr sig om
huruvida de genomföres. Vi ser väl litet
annorlunda på detta i Sverige och
ratificerar inte konventionerna i förväg.
Jag tänker på moderskapskonventionen
o. s. v.

Det har sagts, att likalönsfrågan kan
tänkas komma i ett annat liige med anledning
av att den har varit uppe i förhandlingarna
om ett frihandelsområde.
Om frågan om likalön — en deltajfråga
bland många, som vi inte här känner
till — kommer att göras till föremål för
diskussion vid förhandlingarna, som

116 Nr B 4 Onsdagen den 23 juli 1958

Ratificering av 1951 års internationella konvention angående likalönsprincipen,
m. m.

för närvarande är skjutna på framtiden,
blir det väl arbetsmarknadsparternas
sak att ta ställning därtill och ompröva
sin tidigare framförda synpunkt.

Jag tycker inte, herr talman, att det
här är en fråga om likalön utan en
fråga om huruvida vi skall ratificera
en konvention, fastän förhållandena
inte är sådana, att de täcker konventionens
innebörd. Det är därför som
jag med utskottets motivering vill yrka
bifall till dess hemställan. Därmed vill
jag säga, att vi inte är motståndare
till genomförandet av likalön.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag skulle egentligen,
fru Ekendahl, återigen vilja hänvisa till
konventionstexten. Den säger inte, att
vi, i och med att vi ratificerar konventionen,
i morgon dag lagenligt skall
genomföra likalön, utan den säger, att vi
skall efter »gällande ordning för fastställande
av lönesatser» — d. v. s. genom
förhandlingar — »främja och, i
den mån sagda ordning så medgiver,
trygga tillämpningen av principen om
lika lön för män och kvinnor för arbete
av lika värde.» Texten säger alltså
inte, att vi skall besluta likalönen och
genomföra den i år eller nästa år, utan
den innebär, att vi i våra förhandlingar
skall syfta fram till lika lön för män
och kvinnor för likvärdiga arbetsuppgifter.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Ja, fröken Elmén, jag
har naturligtvis läst konventionstexten,
eftersom jag varit i Geneve och behandlat
den. Därom behöver vi säkert
inte diskutera. Vad jag sade var att vi
inte här i landet brukar ratificera konventioner
förrän förhållandena är sådana,
att de täcker begreppet för konventionen.
Det var skäl nummer ett.
Nummer två var att vi inte brukar lag -

stifta mot arbetsmarknadens parter,
som egentligen skall ha ansvaret för att
likalönen genomföres. Det är med anledning
därav, fröken Elmén, som utskottet
tagit sin ståndpunkt.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag fäste mig särskilt
vid att fru Ekendahl förklarade att vi
här i Sverige inte brukar lagstifta mot
arbetsmarknadens parter. Jag begriper
inte vad detta har att göra med en social
fråga som denna. Lika väl som
riksdagen i andra sådana frågor fattat
beslut och stiftat lagar som ofta har
underkänts åtminstone av den ena parten
på arbetsmarknaden, så kan vi väl
göra detta i den här frågan, särskilt
som det gäller att ansluta sig till en
konvention som är fastställd av en internationell
organisation.

Hur förhåller det sig för övrigt, fru
Ekendahl, i detta avseende när det
gäller den stora stridsfråga som vi nyligen
gått till val för?

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Herr Senander vet lika
bra som jag att i pensionsfrågan är LO
den pådrivande kraften, om jag så får
uttrycka mig. Det är alltså inte därvidlag
fråga om att lagstifta mot arbetsmarknadens
parter; det är endast
en av parterna som inte vill vara med
om saken.

Vidare vill jag fråga: är det det väsentliga
att vi ratificerar konventionen
eller att vi låter arbetsmarknadens parter
med stöd av övriga beslut främja
lösandet av kvinnolönefrågan? För mig
är det sista det väsentliga, och jag tror
att så är fallet med flertalet av de
kvinnor jag företräder.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Det väsentliga är ju att
likalönsprincipen någon gång blir ge -

117

Onsdagen den 23 juli 1958 Nr B 4

Ratificering av 1951 års internationella konvention angående likalönsprincipen,
m. m.

nomförd. Jag tycker att vi nu hållit på
så länge med den saken, att det kan
vara på tiden att riksdagen verkligen
gör en viljeyttring till förmån för likalönsprincipen
och inte låter det gå som
det gjort hittills.

En anslutning från riksdagens sida till
den här föreliggande konventionen innebär
väl inte heller att vi lagstiftar
mot LO, ty jag gissar att LO också är
för likalönsprincipen. Är det inte så,
fru Ekendahl?

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Herr Senander och jag
kanske kan fortsätta den här diskussionen
i ett annat sammanhang och inte
ta upp kammarens tid med sådana
självklara saker som herr Senander
kommer in på. Herr Senander vet mycket
väl att LO är för kvinnolöneökningar,
men vi tror inte att en ratificering
av likalönskonventionen är den
enda väg på vilken denna fråga kan
lösas. Andra lagutskottet har också ansett
sig böra hålla dörrarna öppna för
en annan inställning, därest förhandlingarna
om frihandelsområdet skulle
komma att omfatta bland andra detaljjer
även en ratificering av likalönskonventionen.

Detta har emellertid ingenting med
sakfrågan att göra. LO svävar inte på
målet när det gäller att höja kvinnolönerna,
men vi tror att det är möjligt
att komma fram förhandlingsvägen —
det har jag redan sagt i ett tidigare
sammanhang i dag.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Men en anslutning till
konventionen utesluter väl inte möjligheterna
att förhandla i kvinnolönefrågan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den i

ämnet väckta motionen; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Senander begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr B 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Senander yrkade
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 181 ja och 8 nej, varjämte
24 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr HENNING NILSSON i Gävle (k)
erhöll på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Jag ber att få meddela
att jag har röstat fel.

§ 20

Föredrogos vart efter annat

andra lagutskottets utlåtande nr B 9,
i anledning av väckt motion om viss
ändring av 59 § arbetarskyddslagen;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr Bl, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 12 maj
1917 (nr 189) om expropriation in. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner, och

118 Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Försäljning till Stocksunds köping

nr B 2, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 27 juni
1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar,
dels ock i ämnet väckt motion; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr B 4,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående dispositionen av vissa
kronolägenheter, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 21

Försäljning av vissa kronoegendomar

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr B 5, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m. jämte i
ämnet väckt motion.

Punkten 1

Försäljning till Stocksunds köping

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag har till detta utlåtande
fogat ett särskilt yttrande. I anledning
därav skall jag be att få säga
några ord. Mitt yttrande gäller punkterna
1, 2 och 3, d. v. s. försäljningen till
Stocksunds köping, Stockholms län, och
Danderyds köping, Stockholms län,
samt till Solna stad. Det gäller tre tämligen
stora försäljningsärenden som spelar
ganska stor roll för kommunerna
och för staten.

Utskottet har besett de tre områdena
och tillstyrkt försäljningen i alla tre
fallen. Jag har också ansett att det bort
göra detta, men jag menar att det i
detta sammanhang skulle ha uttalat att
utskottet ville »föra fram tanken på om
kronan icke borde beredas möjlighet
att i större utsträckning än för närvarande
samordna värderingen av markfrågor
inom hela Stockholmsregionen,

oavsett om marken är belägen inom eller
utanför stadens gränser.» Som kammaren
torde ha sett av utlåtandet har
bedömningen av dessa försäljningsärenden
varit ganska olika.

Det är ingenting nytt att jordbruksutskottet
gör ett uttalande i en sådan
fråga. 1953 års jordbruksutskott sade i
sitt utlåtande nr 20: »Utskottet har bemärkt
att varken frågan om formerna
för en samordning mellan statens prispolitik
vid fastighetsförsäljningar och
den sociala bostadsbyggnadsverksamlieten
eller frågan om prissättningen vid
försäljning av kyrklig jord ännu slutligen
avgjorts liksom ej heller frågan
om inrättande av en central fastighetsvärderingsnämnd.
Med hänsyn till den
betydelse dessa frågor otvivelaktigt har
vill utskottet fästa uppmärksamheten
på vikten av att de avgörs så snart som
möjligt.»

1954 års jordbruksutskott upprepade
detta uttalande.

1955 begärdes i en motion en utredning
om smidigare förfarande vid försäljning
av kronan tillhöriga fastigheter.
Dåvarande finansminister Sköld uttalade
i denna fråga att bostadsstyrelsens
nuvarande funktion i avvaktan på en
definitiv lösning även under det följande
budgetåret torde böra bibehållas.
Statsrevisorerna har också varit inne på
dessa frågor och föreslagit tillskapande
av en statens marknämnd. Det blev inget
annat av det förslaget än en utökning
av försvarets fastighetsnämnd. Finansminister
Sträng har också uttalat att
den nuvarande tillämpningen i avvaktan
på annat skall få fortsätta.

Man tycker onekligen att dessa frågor
borde avgöras litet mera enhetligt. Här
ser vi att Stocksund köper ett ganska
stort jordområde för 1 krona 50 öre
per kvadratmeter. Den som aldrig så
litet känner till svårigheterna för kommuner
och andra att skaffa tomtmark
ute i landet vet att det inte är möjligt
att köpa mark till så låga priser.

Nu sägs det i utlåtandet att en hel

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

119

del av detta markområde skall användas
som fritidsområde. Då det alltså
inte skall utnyttjas som t. ex. bostadsområde
har Stocksunds köping inte möjlighet
att betala ett så högt pris för det.
Det är emellertid ingenting som hindrar
att köpingen tämligen snart antar en ny
stadsplan. Då kommer frågan i ett helt
annat läge och på området kan bli
många tomter och bostäder.

Jordbruksutskottet och riksdagen har
här att bevaka statens intressen. Bostadsstyrelsen
däremot är ett socialt
organ. Inget ont att säga om det — jag
tror att den sköter sina uppgifter som
den bör göra — men den måste hålla
priserna nere så långt som möjligt ur
bostadskostnadssynpunkt. Å andra sidan
överensstämmer det knappast med
de intressen, som riksdagen har att
bevaka, att sådana synpunkter får
tynga för mycket i vågskålen vid värderingen.

Herr talman! Jag tror det vore mycket
värdefullt om vi finge ett organ som
enhetligt bedömde ärenden av detta
slag. Ty det är inte riktigt att en del
kommuner skall ha sådana favörer som
de onekligen i detta fall har haft, när
jord skall säljas från staten. När det
gäller privata köpare är kronan ofta
litet mera restriktiv.

Jag har inget yrkande, herr talman,
utan har endast velat anföra dessa synpunkter.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Jordbruksutskottets
ordförande har i ett särskilt yttrande
till utskottsutlåtandet framfört vissa
kritiska erinringar mot värderingarna
av kronomark som säljes för exploatering,
för samhällsbildning och för bostadsändamål.
Han anknyter i dessa reflexioner
till de i utlåtandet aktuella
fallen Stocksund och Danderyd, där
markvärderingen gjorts av bostadsstyrelsen.

Herr Pettersson i Dahl finner det

Försäljning till Stocksunds köping

otillfredsställande att värderingen vid
kronans försäljning av fast egendom i
förekommande fall sker genom bostadsstyrelsen.
Han menar att detta statens
sociala organ anlägger — han nämnde
inte ordet men han menade det väl —
partiska synpunkter på markvärderingen.

Riksdagen har inte haft anledning att
betrakta bostadsstyrelsens nuvarande
funktion beträffande markförsäljningar
som otillbörligt gynnsam ur köparens
synpunkt. Mot den norm som gör
markvärderingen avhängig av exploateringskostnaderna
kan principiella erinringar
inte göras med hänsyn till de
av riksdagen fastställda möjligheterna
att bevilja bostadslån. Det kan inte ligga
i statens intresse att ensidigt få ut
det mesta möjliga för kronans mark
med bortseende från vad en vettig samhällsbildning
kräver, där marken skall
exploateras för bebyggelse med hjälp
av statlig långivning. I föreliggande fall
har det uppnåtts samförstånd mellan
köpare och säljare, mellan domänverket
och Stocksunds respektive Danderyds
köpingar. Under sådana förhållanden
har utskottet inte funnit anledning att i
värderingsfrågan göra erinran mot
Kungl. Maj:ts förslag. Detta gör herr
Petterssons i Dahl särskilda yttrande
något egendomligt.

Vid försäljning av kronoegendomar
för jordbruksändamål har jordbruksutskottet
alltid sökt se till, att priset
fixeras så att det blir möjligt för köparen
att finansiera sitt köp och reda sig
på fastigheten. I de fall där lantbruksnämnderna
— som också är statens organ
som i förekommande fall skall bevilja
lånegaranti — har yttrat sig om
värdering av jordbruksjord, har ingen
kommit på tanken att diskvalificera
denna deras funktion. Principiellt är de
båda fallen fullt jämförbara.

Vad sedan gäller frågan om en central
fastighetsvärderingsnämnd har —
som herr Pettersson i Dahl säger —
jordbruksutskottet vid flera tillfällen

120

Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

Ändrad anslagsanvisning för särskilda planeringsåtgärder vid lantbruksnämnderna
samt till bidrag till jordbrukets rationalisering

skrivit och påpekat önskemålet om att
en sådan nämnd måtte komma till
stånd. Om herr Pettersson i Dahl hade
forskat mera i skrifterna skulle han ha
funnit, att denna fråga var uppe redan
1947. Jag vill erinra om att jordbruksutskottets
uttalande tillkom i anledning
av Kungl. Maj :ts begäran om fullmakt
att utan riksdagens hörande försälja
viss fast egendom.

1947, då denna verksamhet låg under
finansdepartementet, påpekade finansminister
Wigforss att frågan om en
central värderingsnämnd hade tagits
under övervägande. En samordning av
kronans markförsäljningar och den statliga
bostadsverksamheten gjorde dock
att han ansåg det vara en lämplig praxis
att bostadsstyrelsen fick uppgiften att
värdera mark med hänsyn till de särskilda
omständigheter som den hade att
bevaka. Denna praxis har sedan hela
tiden följts.

1952 begärde jordbruksministern
samma bemyndigande. Jordbruksutskottet
skrev då, att ett sådant bemyndigande
icke finge göras så vidsträckt att
riksdagen därigenom i mera avsevärd
omfattning avhändes sin rätt att från
fall till fall pröva ärenden rörande försäljning
av kronans fasta egendom.

1953 — herr Pettersson i Dahl nämnde
detta årtal — redovisade Kungl.
Maj:t planerna på en eventuell central
fastighetsvärderingsnämnd. I avvaktan
på vad som skulle komma förutsattes
att bostadsstvrelsens tidigare funktion
skulle bibehållas. Så blev också bestämt.
År 1954 och 1955 underströk
jordbruksutskottet ånyo behovet av ett
sådant organ.

Vart frågan om den centrala markvärderingsnämnden
tagit vägen vet inte
jag. I anledning av dagens ärende kan
sägas, att det inte kan vara klokt att
diskvalificera bostadsstyrelsen vid värdering
av tomtmark och annan mark,
lika litet som det vore klokt att diskvalificera
lantbruksnämnderna i deras

funktion vid värdering av jordbruksmark.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Herr Gustafson i Dädesjö
gav mig en uppsträckning för att jag
inte gått längre tillbaka i min undersökning
av de här frågorna — själv gick
han tillbaka till 1947, men det förbättrar
ju inte saken. Om jordbruksutskottet
har hållit på i över tio år med denna
fråga, tycker jag inte det är för tidigt att
någonting sker.

Jag sade inte att bostadsstyrelsen är
partisk, utan jag sade att i varje fall
ingen kritiserar bostadsstyrelsen, som
är ett socialt organ, för att den försöker
hålla priserna nere, och jag ifrågasätter
om det är riktigt att den bevakar statens
intresse. Jag vet mycket väl, herr Gustafson,
att riksdagen har uttalat sig för att
bostadsstyrelsen skall ha denna funktion,
men vi har inte sagt att styrelsen
skall ha den alltid, utan tills vidare. Det
är detta jag tycker vi borde vidhålla. Jag
tycker fortfarande det vore värdefullt
om vi hade ett organ som kunde bedöma
dessa frågor opartiskt.

Sedan frågar jag om det är riktigt att
staten betalar exploateringskostnaderna
när det gäller dessa stora kommuner —
Solna, Danderyd o. s. v. Jag vet att när
sådana här frågor handläggs i små kommuner
ute på landet, får kommunerna
stå för dessa kostnader.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Övriga punkter

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 22

Ändrad anslagsanvisning för särskilda
planeringsåtgärder vid lantbruksnämnderna
samt till bidrag till jordbrukets
rationalisering

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr B 6, i anledning av väckta mo -

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

121

Ändrad anslagsanvisning för särskilda planeringsåtgärder vid lantbruksnämnderna
samt till bidrag till jordbrukets rationalisering

tioner rörande andrad anslagsanvisning
för budgetåret 1958/59 till avlöningar,
omkostnader och kostnader för särskilda
planeringsåtgärder vid lantbruksnämnderna
samt till bidrag till jordbrukets
rationalisering.

I två inom riksdagen väckta likalydande
motioner, nämligen I:B96 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: B 128 av herr
Hjalmarson m. fl., hade i anslutning till
Kungl. Maj:ts förnyade proposition angående
statsverkets tillstånd och behov
hemställts dels att riksdagen för budgetåret
1958/59 måtte anvisa till avlöningar
och omkostnader vid lantbruksnämnderna
förslagsanslag av 11 824 400
respektive 2 659 500 kronor samt till bidrag
till jordbrukets rationalisering ett
reservationsanslag av 9 000 000 kronor,
dels att riksdagen icke måtte anvisa något
anslag till kostnader för särskilda
planeringsåtgärder vid lantbruksnämnderna.

Utskottet hemställde, att de i motionerna
I:B96 och II: B 128 framförda
yrkandena om ändring i de av årets förra
riksdag fattade besluten rörande anslagsanvisning
till Lantbruksnämnderna:
Avlöningar, Lantbruksnämnderna:
Omkostnader och Lantbruksnämnderna:
Kostnader för särskilda planeringsåtgärder
ävensom till Bidrag till jordbrukets
rationalisering icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eskilsson, Hseggblom och Eliasson i
Moliolm, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med
ändring av de av årets förra riksdag
fattade besluten rörande anslag för budgetåret
1958/59 till avlöningar, omkostnader
och kostnader för särskilda planeringsåtgärder
vid lantbruksnämnderna
samt till bidrag till jordbrukets rationalisering
ävensom med bifall till
motionerna I:B96 och II: B 128,

a) fastställa i reservationen framlagd
avlöningsstat för lantbruksnämnderna,
9 — Andra kammarens protokoll 1958. 1

att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1958/59;

b) till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
å riksstaten för budgetåret
1958/59 under nionde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 11 824 400
kronor;

c) till Lantbruksnämnderna: Omkostnader
å riksstaten för budgetåret
1958/59 under nionde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 2 659 500 kronor; d)

till Bidrag till jordbrukets rationalisering
å riksstaten för budgetåret
1958/59 under nionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 9 000 000
kronor;

e) besluta att icke anvisa något anslag
till Lantbruksnämnderna: Kostnader
för särskilda planeringsåtgärder.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HSEGGBLOM (h):

Herr talman! Under hänvisning till
den debatt som vi hade i kammaren i
våras om dessa anslag ber jag att få yrka
bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 23

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr B 7, i anledning av väckt motion
angående anslag till täckdikning å
Sunne försöksgård.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

r II 4

122 Nr B 4 Onsdagen den 23 juli 1958

Interpellation ang. åtgärder till en förbättring av kapitalförsörjningen och arbetsförutsättningarna
i övrigt för den mindre företagsamheten m. m.

§ 24

Interpellation ang. åtgärder till en förbättring
av kapitalförsörjningen och arbetsförutsättningarna
i övrigt för den
mindre företagsamheten m. m.

Herr OHLIN (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! En näringspolitik som
vill främja en snabb och sund ekonomisk
utveckling måste fästa stor vikt vid
att gynnsamma förutsättningar beredes
inte bara de större företagen utan i lika
mån den mindre företagsamheten. Vårt
lands ekonomiska politik har i alltför
ringa grad beaktat detta. Från den meningsriktning
som jag företräder har
under de senaste åren en rad förslag
framlagts som syftar till att underlätta
de mindre företagens kapitalförsörjning,
tekniska utveckling och avsättning såväl
på hemmamarknad som genom export.
Endast i begränsad mån har regeringens
ekonomiska politik beaktat dessa
viktiga önskemål.

Regeringen har över huvud taget —
såväl under den socialdemokratiska enpartiregimens
tid som under koalitionsregeringens
dagar — visat föga intresse
för de produktivitets- och rättviseproblem
som här inställer sig. I denna interpellation
skall en särskild sida av
spörsmålet upptas till behandling. Regeringen
tycks sedan länge leva under
inflytande av en illusion att alla andra
företagare än jordbrukare är välsituerade.
Det talas ofta i de kungl. propositionerna
om industriarbetarnas och
jordbrukarnas levnadsstandard och om
vilka åtgärder som bör vidtagas för rättvisa
åt jordbrukets utövare. Däremot har
vi vid riksdagens behandling av de ekonomiskt-politiska
frågorna inte fått någon
ordentlig belysning av inkomstförhållandena
bland företagare inom andra
näringsgrenar. Tvärtom ger regeringen
ej sällan löntagarna det intrycket att
extra bördor utan vidare kan påläggas
dessa företagare och att detta är en åt -

gärd i social rättvisa. I verkligheten förhåller
det sig så att stora grupper köpmän,
hantverkare och mindre industridrivande
inte har större inkomster än
de anställda inom samma näringsgrenar.
Det är därför ett enkelt rättvisekrav
att man vid behandling av olika samhälleliga
åtgärder tar hänsyn härtill och
inte endast diskuterar inkomstnivån hos
industriarbetare, jordbrukare och lantarbetare.
Jag kan nämna att enligt den
enda tillgängliga statistiken hade år
1956 ca 61 procent av företagarna inom
industri och hantverk en inkomst under
10 000 kronor, trots att häri ingår en
inte närmare känd men säkerligen inte
betydelselös inkomst av kapital. Av de
anställda, som i genomsnitt torde ha
mindre inkomster av kapital än företagarna,
hade endast ca 57 procent en inkomst
på under 10 000 kronor.

En annan belysande siffra är att företagarna
inom industri och hantverk hade
en medianinkomst år 1956 på endast
8 488 kronor medan för de anställda
motsvarande siffra var 9185 kronor —
alltså ej oväsentligt högre. Liknande var
förhållandet inom byggnadsverksamheten.
Det är sannolikt att företagarnas inkomstutveckling
i år utvecklats i en
mera ogynnsam riktning än de anställdas.

Inför sådana uppgifter framstår det
som oriktigt och orättvist att vid utformningen
av den ekonomiska och sociala
politiken utgå ifrån att det är utslag
av social rättvisa att lägga extra
bördor på företagarnas axlar och att i
den konjunkturåtstramande politiken
låta åtgärder mot företagsamheten dominera.
Det är av vikt att detta förhållande
allmänt klargöres. Endast då kan en på
rimlighet och rättvisa uppbyggd politik,
som också skapar goda förutsättningar
för ökning av produktion och omsättning
inom denna viktiga del av näringslivet,
vinna allmän anslutning. I längden
är detta ett intresse för alla folkgrupper.

Under hänvisning härtill anhåller jag

Onsdagen den 23 juli 1958

Nr B 4

123

Interpellation ang. åtgärder till en förbättring av kapitalförsörjningen och arbetsförutsättningarna
i övrigt för den mindre företagsamheten m. m.

om andra kammarens tillstånd att till
hans excellens herr statsministern få
rikta följande frågor:

1) Har regeringen observerat de pressade
ekonomiska förhållanden varunder
många mindre företagare arbetar och
vill regeringen genom ändringar i skattelagstiftningen
och andra åtgärder medverka
till en förbättring av kapitalförsörjningen
och arbetsförutsättningarna
i övrigt för den mindre företagsamheten,
vilket är önskvärt även med tanke
på rådande arbetslöshetsrisker?

2) Vill regeringen ställa i utsikt att
uppgifter över inkomstlaget och inkomstutvecklingen
bland de mindre företagarna
även inom andra näringsgrenar
än jordbruket förelägges riksdagen
i samband med behandlingen av den
ekonomiska politik, som kan påverka
inkomstfördelningen i landet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 25

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr B 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen B gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion,

nr B 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen B gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr B 0, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen B gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner,

nr B 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen B gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr B 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner,

nr B 22, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr B 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1958/59 till
universiteten, den medicinska undervisningen
in. in., jämte i ämnet väckta
motioner,

nr B 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar
angående försöksverksamheten med
nioårig enhetsskola och särskilda försöksskolan
i Linköping,

nr B 50, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1958/59
till Göteborgs musikkonservatorium,
nr B 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1958/59 till stipendier vid handelshögskolorna,
och

nr B 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pensionsreglering
för statsanställda in. in., jämte i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande!!:
nr B (i, i anledning av väckta motio -

124 Nr B 4

Onsdagen den 23 juli 1958

ner angående ändring av lagen med särskilda
bestämmelser om kommuns,
landstingskommuns och annan samfällighets
utdebitering av skatt för åren
1958—1965,

nr B 7, i anledning av väckta motioner
om viss inriktning av pågående
översyn rörande förvärvsavdraget för
gift kvinna i beskattningen,

nr B 8, i anledning av väckta motioner
angående avskaffande av varuskatten
å glass, och

nr B 9, i anledning av väckta motioner
om sänkning av bolagsskatten;

bankoutskottets utlåtande nr B 6, i
anledning av framställning från fullmäktige
i riksbanken om pension till
Nanny Emilia Kristina Ingvall, född
Rundgren;

första lagutskottets utlåtanden:
nr B 7, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 4 § 3 mom. samt
5, 8 och 11 §§ förordningen den 16 maj
1884 (nr 25) angående patent, dels i
ämnet väckt motion,

nr B 8, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om tillsättning
av prästerliga tjänster vid nyindelning
av riket i pastorat, dels en i ämnet
väckt motion,

nr B 11, i anledning av väckt motion
angående ändrade bestämmelser om
rätt för målsägande att närvara vid
åklagarens sakframställning, och

nr B 12, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 5:o) och
16:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl Maj:ts regeringsrätt;

tredje lagutskottets utlåtande nr B 3, i
anledning av väckta motioner om avveckling
av byggnadsregleringen, m. in.;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr B 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder på
grund av situationen på smörmarknaden,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner,

nr B 9, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av betalningsvillkoren
vid försäljning av kronoegendomar,

nr B 10, i anledning av Kungl. Maj.ds
i statsverkspropositionen B år 1958 under
nionde huvudtiteln gjorda hemställan
angående anslag för budgetåret
1958/59 till stipendier vid lantbrukshögskolan,
veterinärhögskolan och skogshögskolan,
m. m., och

nr B 11, i anledning av väckta motioner
angående höjning av införselavgiften
för torskfiléer.

§ 26

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.43.

In fidem
Gunnar Britth

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 58
807034