Svar på interpellation av herr Larsson, Thorsten, ang. skolungdoms- och student- samt praktikantutbytet med utlandet (Riksdagens protokoll 1966:23)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 23

FÖRSTA KAMMAREN

1966

10—13 maj

Debatter m. m.

Onsdagen den 11 maj

Sid.

Svar på interpellation av herr Larsson, Thorsten, ang. skolungdoms-
och student- samt praktikantutbytet med utlandet......

Den ekonomiska politiken, m. ..............................

Landstingens övertagande av mentalsjukvården ..............

Förstatligande av uppbördsverken, m. ......................

Förbättrade förmåner för handikappade, m. ..................

Det kommunala bostadstillägget ....................... .......

Meddelande ang. enkel fråga av herr Petersson, Erik Filip, ang.
skydd för fiskbeståndet i insjöar ..........................

Fredagen den 13 maj

Svar på enkla frågor:

av herr Holmberg ang. regeringens ställningstagande till tjänstemännens
löneförhandlingar ..........................

av herr Isacson ang. de ändrade livsmedelspriserna..........

av herr Petersson, Erik Filip, ang. statslån till samfundslokaler
av herr Larfors om rätt för kommun att betala tryckning av

valsedlar ..............................................

Svar på interpellationer:

av herr Sundin ang. regeringens beredning av vissa frågor ..

av herr Wallmark om vattenvården i Mälaren ..............

Höjning av det skattefria beloppet för vinst i varu- eller tombola lotteri

..................................................

Om viss specialutbildning för journalister ....................

Interpellation av herr Jacobsson, Gösta, ang. den senaste händelseutvecklingen
inom EEC och EFTA........................

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Strandberg ang. försvarets upphandling ............

av herr Wirtén om bättre anpassning mellan skolskjuts- och

lästider ..............................................

av herr Holmberg ang. medborgarskapet för balter i Sverige ..

60
68

1 Första kammarens protokoll 1966. Nr 23

Nr 23

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 11 maj sid.

Gemensam omröstning ang. Sköndalsinstitutets praktikantutbildning 6
Bankoutskottets utlåtande nr 25, ang. den ekonomiska politiken,

m. m................................................... g

Statsutskottets utlåtande nr 94, ang. huvudmannaskapet för mentalsjukvården
m. m....................................... 29

nr 95, ang. förstatligandet av uppbördsverken och omorganisation
av de lokala skattemyndigheterna m. m........... 36

Bevillningsutskottets betänkande nr 36, ang. vissa bestämmelser
i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för

uppbördsväsendet m. m. i vissa städer, in. m............... 39

Andra lagutskottets utlåtande nr 41, ang. ändring i lagen om allmän
försäkring, m. m..................................... 39

Statsutskottets utlåtande nr 96, ang. ändring i lagen om allmän
försäkring, m. m., i vad propositionen avser medelsanvisning

till folkpensioner ........................................ 4g

Andra lagutskottets utlåtande nr 46, ang. ändrad lydelse av 1 a §

familjebidragsförordningen, m. m......................... 49

Jordbruksutskottets utlåtande nr 9, ang. avveckling av nuvarande
rättsförhållanden beträffande gruvskogarna ................ 49

— nr 11, ang. reglering av priserna på fisk.................... 49

— nr 12, ang. allmän beredskapsstat: jordbruksärenden ........ 49

— nr 13, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II: jordbruksärenden
................................................ 49

— nr 14, ang. försäljning av viss staten tillhörig mark, m. m. . . 50

Statsutskottets memorial nr 97, ang. allmän beredskapsstat...... 50

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 38, ang. hushållspraktik 50
—• nr 40, ang. § 27 i riksdagens revisorers berättelse över den av

dem verkställda granskningen av statsverket .............. 50

— nr 41, ang. § 28 i riksdagens revisorers berättelse över den av

dem verkställda granskningen av statsverket .............. 50

— nr 42, ang. § 29 i riksdagens revisorers berättelse över den av

dem verkställda granskningen av statsverket .............. 50

— nr 43, ang. § 38 i riksdagens revisorers berättelse över den av

dem verkställda granskningen av statsverket .............. 50

Fredagen den 13 maj

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 34, ang. ändring i lagen om

församlingsstyrelse ...................................... 75

Statsutskottets utlåtande nr 103, ang. överlåtelse av viss staten

tillhörig mark i Trollhättan .............................. 75

nr 104, ang. avtal med Stockholms stad m. fl. kommuner om

överlåtelse av vissa delar av Järvafältet.................... 75

Bevillningsutskottets betänkande nr 37, ang. avdrag vid inkomsttaxeringen
för avskrivning på köpekontrakt som avser fartyg 75

— nr 40, ang. ändring i förordningen om skatt på sprit och vin,

m- m...... 75

nr 44, ang. tilläggsavtal rörande ändring i avtal med Canada

för undvikande av dubbelbeskattning, m. m............... 77

Första lagutskottets utlåtande nr 28, ang. ändrad lydelse av 2 §

2:o) lagen om Kungl. Maj :ts regeringsrätt.................. 77

— nr 31, ang. ändrad lydelse av 37 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken 77

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 39, om viss specialutbildning
för journalister ................................ 77

Tisdagen den 10 maj 19CG

Nr 23

Tisdagen den 10 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 3 och
den 4 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den
11/5—den 13/5 1966 för deltagande i
ministermöte inom EFTA i Bergen.

Stockholm den 6 maj 1966

Eric Holmquist

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m. m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

190, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om tillstånd för brukande av svävare
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648) jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 192, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320)
angående grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 189, till Konungen i anledning
av dels motion angående viss ändring
av bestämmelserna om ersättning åt
oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,
dels ock motion angående det allmännas
skadeståndsansvar inom offentligrättslig
verksamhet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
i fråga om krediter för bostadsförbättringar; nr

194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde
;

n,r 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

196, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

197, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för

Nr 23

Tisdagen den 10 maj 1966

budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde
;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

200, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

202, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond; nr

203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
internationellt institut för freds- och
konfliktforskning i Sverige jämte i ämnet
väckt motion;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisation av
en för krigsmakten gemensam intendenturkår
m. m.;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående reformerad organisation
av skolledningen i grundskolan
m. m.;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1966/67 till byggnadsarbeten
samt inredning och utrustning av lokaler
vid universitet, högskolor m. m.;
samt

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss ändring i
statens pensionslöneförordning, m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 208, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till särskilda
bokföringsregler i beskattningshänseeende
för vissa yrkesgrupper, m. m.;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 4 § förordningen
den 3 juni 1960 (nr 258) om utjämningsskatt
å vissa varor; och

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 4 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från riksdagens revisorer
inkommit framställning angående
uppförande på tilläggsstat till riksstaten
för innevarande budgetår av anslag till
utrustning m. m. av nya lokaler, hänvisades
framställningen till bankoutskottet.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
motionerna nr 752—754.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 94—96 och
memorial nr 97, bevillningsutskottets
betänkande nr 36, andra lagutskottets
utlåtanden nr 41 och 46, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 9 och 11—14
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 38 och 40—43.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer att på morgondagens
föredragningslista uppföres dels bevillningsutskottets
betänkande nr 36 näst
efter statsutskottets utlåtande nr 95, dels
statsutskottets utlåtande nr 96 näst efter
andra lagutskottets utlåtande nr 41, dels
ock statsutskottets memorial nr 97 näst

Tisdagen den 10 maj 1966

Nr 23

efter jordbruksutskottets utlåtande nr
14.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ändring i lagen om församlingsstyrelse; statsutskottets

utlåtanden:

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
viss staten tillhörig mark i Trollhättan; nr

104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal med Stockholms stad m. fl. kommuner
om överlåtelse av vissa delar av
Järvafältet;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående tillskott till Norrbottens
järnverk aktiebolag jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 106, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bidrag till ett
institut för rationalisering av storhushållen
jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om avdrag vid inkomsttaxeringen för
avskrivning på köpekontrakt som avser
fartyg jämte i ämnet väckt motion;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
24 maj 1957 (nr 209) om skatt på sprit
och vin, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 44, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal rörande ändring i det i
Ottawa den 6 april 1951 undertecknade
avtalet mellan Sverige och Canada för
undvikande av dubbelbeskattning samt
fastställande av bestämmelser angående
handräckning i fråga om inkomstskatter; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj ds regeringsrätt; samt

nr 31, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 37 kap. 1 och 2 §§
brottsbalken; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av väckta motioner
om viss specialutbildning för
journalister.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.06.

In fidem

Fritz af Petersens

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Onsdagen den 11 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 93
föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att motionerna 1:405 och
II: 501 icke må bifallas av riksdagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, i anledning
av motionerna 1:405 och II:
501, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad i reservationen anförts i
fråga om Sköndalsinstitutets praktikantutbildning.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —68;

Nej — 67.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt
till andra kammaren, ankom därifrån
ett protokollsutdrag, nr 437, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 98
ja och 119 nej samt att båda kamrarnas
sammanräknade röster befunnits
utgöra 166 ja och 186 nej, vadan beslut
i frågan blivit av riksdagen fattat i

överensstämmelse med nej-propositionen.

Justerades protokollet för den 5 innevarande
månad.

Ang. skolungdoms- och student- samt
praktikantutbytet med utlandet

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Thorsten Larssons interpellation angående
skolungdoms- och student- samt
praktikantutbytet med utlandet, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! I en interpellation har
herr Thorsten Larsson frågat, om jag är
beredd att inför kammaren lämna en
redogörelse dels för de åtgärder som
Kungl. Maj :t vidtagit med anledning av
riksdagens skrivelse 1964: 8 beträffande
utredning av frågan om skolungdoms-
och studentutbyte med utlandet
och dels för resultatet av den i statsutskottets
utlåtande 1964:8 omnämnda
utredningen inom arbetsmarknadsstyrelsen
angående praktikantutbytet med
utlandet.

Jag vill till en början erinra om att
det i två vid 1964 års riksdag väckta
motioner framhölls som angeläget att
ungdomsutbyte! med utlandet ägnades
större uppmärksamhet från statens sida.
De medel som disponerades för
detta ändamål utgjorde blott ett symboliskt
bidrag som inte kunde ha någon
större främjande effekt. Motionärerna
ansåg det lämpligt, att en utredning
företogs för att få dessa frågor belysta
och få fram lämpliga grunder för en utvidgning
av ifrågavarande verksamhet,
samt hemställde, att riksdagen i skri -

Onsdagen den 11 maj 1966

Nr 23

Ang. skolungdoms- och student- samt praktikantutbytet med utlandet

velse till Kungl. Maj:t måtte begära
utredning om bur stödet till skolungdoms-,
student-, pratikant- och allmänna
ungdomsutbyte! med utlandet skulle
utformas.

Med anledning av dessa motioner
framhöll statsutskottet i sitt utlåtande
1964: 8, att det, inte minst med tanke
på det avsevärda belopp som läggs ned
på språkstudier utomlands för skolungdom
och studenter, syntes angeläget,
att dessa studier gav tillfredsställande
resultat. Enligt utskottets mening borde
därför frågan om skolungdoms- och
studentutbytet med utlandet närmare
utredas genom vederbörande myndigheters
försorg eller i annan lämplig
ordning. Vidkommande praktikantutbytet
med utlandet anförde utskottet, att
frågan härom redan var under utredning
inom arbetsmarknadsstyrelsen.
Förslaget om utredning rörande stöd till
allmänt ungdomsutbyte med utlandet
var utskottet icke berett att tillstyrka.
Riksdagen beslöt att i skrivelse till
Kungl. Maj:t ge till känna vad utskottet
sålunda anfört.

Det bör enligt min mening ankomma
på vederbörande myndigheter, dvs.
skolöverstyrelsen, universitetskanslersämbetet
och centralnämnden för skolungdomsutbyte
med utlandet, att bedöma
vilka konkreta åtgärder som bör
vidtas för att stimulera skolungdomsoch
studentutbyte med utlandet och för
att uppnå bästa möjliga resultat av denna
verksamhet. Därvid bör uppmärksammas
även den växande feriekursverksamheten
utomlands för svensk
skolungdom, bl. a. frågan om behovet
av kontroll över verksamheten. Då dessa
frågor redan är föremål för överväganden
har jag ej funnit anledning
föreslå Kungl. Maj:t att tillsätta en särskild
utredning rörande här aktuella
spörsmål.

Beträffande herr Larssons andra fråga
vill jag erinra om att utredningen
inom arbetsmarknadsstyrelsen angående
praktikantutbytet med utlandet har
redovisats i betänkandet »Praktik- och

feriearbetsförmedling» (SOU 1965: 7 s.
113). I enlighet med förslag av utredningen
har arbetsmarknadsstyrelsen i
september 1965 inrättat en rådgivande
delegation för frågor som sammanhänger
med praktik- och feriearbetsförmedling.
Som redovisats i prop. 1966: 52 (s.
149 och 257) avser arbetsmarknadsstyrelsen
att inom nämnda delegation utse
ett arbetsutskott för praktikantutbytet
med utlandet. Detta arbetsutskott
skall även fungera som svensk nationalkommitté
inom den internationella organisationen
för utbyte av praktikanter
på det tekniska området (IAESTE).

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill framföra ett
tack för svaret till statsrådet Edenman.

Om jag får börja med den senare frågan
i min interpellation fick jag ju ett
ganska klarläggande besked på den
punkten, främst då med hänvisning till
den proposition nr 52, som har lagts
fram nu på slutet av riksdagen och vilken
väl skall behandlas här i kammaren
under kommande vecka. Propositionen
tar upp förslag om tillsättande
av en kommitté inom IAESTE med ett
ständigt sekretariat för att inom denna
organisation handlägga praktikantutbytet
för vårt vidkommande.

Praktikutbyte är säkert värdefullt
och bör kunna utvidgas. I fjol var det
endast 87 svenska ungdomar som praktiserade
jordbruk i utlandet. Även industrien
var relativt dåligt representerad
med 555 praktikanter. Motsvarande
siffror för utländska praktikanter i vårt
land var 240 respektive 1 674. Vi har
avtal med vissa länder men saknar sådana
med bl. a. USA och Storbritannien,
trots att ett utbyte här sker. Vissa svårigheter
förekommer inom en del fackområden.
Lättast går det att få arbete
inom hotell- och restaurangfacket. Det
vore tacknämligt om en kombination
av studievistelse och praktikanttjänst
kunde ordnas i större utsträckning.

Många försöker att få en sådan kombination,
t. ex. genom au pair-anställ -

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Ang. skolungdoms- och student- samt praktikantutbytet med utlandet

ningar för flickor, men tyvärr har detta
inte slagit så väl ut och sådana arrangemang
går i stor utsträckning vid sidan
av den ordinarie förmedlingen. Jag hoppas
att den nya signalerade verksamheten
ger fastare organisation åt det
hela. Genom kontakt med både anställd
och anställare kanske en del misslyckanden,
som man läst om i pressen
ibland, går att undvika.

Får jag emellertid, herr talman, här
ägna litet mera intresse åt de s. k. språkresorna,
som svarar för den avgjort
största andelen av resandeströmmen.
De beräknas i år komma att oanfatta
cirka 25 000 ungdomar. Av tillgängliga
vackert kolorerade broschyrer framgår
att kostnaden för en språkkurs eller vistelse
som »Paying guest» uppenbarligen
pendlar mellan 1 200 och 2 000 kronor
för en månads uppehåll i ett europeiskt
land. Givetvis beror kostnaden
också något på resornas längd och den
kan också, vilket framgår av broschyrerna,
gå upp till mer än 2 000 kronor.

Centralnämnden för skolungdomsutbytet
har en särskild form av språkresor,
där man förmedlar utbyte mellan
en utländsk och en svensk värdfamilj,
Vederbörande svenska ungdomar
får sålunda bo hos en jämnårig utländsk
kamrat mot att sedan denna
kamrat följer med hit och vistas i det
svenska hemmet. Dessa resor blir självklart
mycket billigare och ger i regel ett
bra utbyte. Huruvida andra än centralnämnden
har likartat ungdomsutbyte
känner jag inte till. Det nämnda utbytet
omfattar dock hos denna organisation
endast 20 procent av antalet utresande.

Vi har säkerligen större anledning att
närmare granska de kombinerade feriekurserna.
Målsmännen är säkert också
mycket intresserade av huruvida
kurskostnaderna ger en rimlig valuta i
form av bättre språkkunskaper. Målsmännens
Riksförbund yttrade sig över
de i interpellationssvaret nämnda motionerna
sålunda: »Det måste för skolan
och samhället vara ett viktigt önske -

mål, såväl som det är för föräldrarna,
att verksamheten bedrives i former och
under villkor som tillfredsställer rimliga
anspråk ur pedagogisk och social
synpunkt.»

Nu säger statsrådet, att det ankommer
på vederbörande myndigheter,
skolöverstyrelsen, universitetskanslern
och centralnämnden, att bedöma vilka
konkreta åtgärder som bör vidtas. Det
vore intressant att veta om det verkligen
finns någon kontakt mellan dessa
myndigheter. Såvitt jag inte är fel underrättad
inskränker sig den kontakten
till ett uttalande av generaldirektören i
skolöverstyrelsen på första sidan av
broschyren för centralnämndens ungdomsresor.
Någon kontakt mellan myndigheterna
för konkreta åtgärder finns
nog knappast. Eller möjligen sysslar
man var och en för sig själv härvidlag?

Statsrådet säger emellertid en annan
sak, som jag tycker verkar mera positiv.
Statsrådet nämner att dessa myndigheter
får bedöma vilka konkreta åtgärder
som bör vidtagas för att stimulera
skolungdoms- och studentutbytet
samt yttrar: »Därvid bör uppmärksammas
även den växande feriekursverksamheten
utomlands bl. a. frågan om
behovet av kontroll över verksamheten.
» Detta kan nog vara riktigt. Jag
har den uppfattningen, att just en redogörelse
från de berörda eleverna om
deras intryck från resan och deras direkta
nytta av kursen skulle vara utomordentligt
värdefull. Eller också bör det
ske en viss auktorisation av kursanordnarna
till ledning för föräldrar och
skolungdom.

Statsrådet säger att denna fråga är
föremål för överväganden. Får jag fråga
var man gör dessa överväganden?
Jag förutsätter att detta är av så pass
allmänt intresse, att det som här göres
också kommer till allmänhetens kännedom.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Onsdagen den 11 maj 1906

Nr 23

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 34,
statsutskottets utlåtanden nr 103—106,
bevillningsutskottets betänkanden nr
37, 40 och 44, första lagutskottets utlåtanden
nr 28 och 31 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 39.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av motioner
angående den ekonomiska politiken,
m. m.

Till behandling i ett sammanhang
hade bankoutskottet upptagit ett antal
till utskottet hänvisade motioner angående
den ekonomiska politiken. Dessa
motioner voro

dels de likalydande motionerna I:
310, av herr Holmberg m. fl., och II:
379, av herr Bohman m. fl., vari, såvitt
nu vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj :t måtte

ombilda det s. k. ekonomiska planeringsrådet
och giva detta en allsidigare
sammansättning genom att även riksdagen
och därmed oppositionspartierna
bleve representerade samtidigt som
rådets uppgifter och resurser preciserades,

närmare utreda möjligheterna att genom
avgifter finansiera vissa av de
tjänster, som offentliga myndigheter erbjöde,

till nationalbudgeten foga en redogörelse
för arbetskraftsbalansen och
prognoser för behov och tillgång av arbetskraft,

i enlighet med de riktlinjer, som angivits
i dessa motioner, snarast förelägga
riksdagen ett samlat förslag till
de åtgärder på den ekonomiska politikens
område, som vore ägnade att hejda
inflationen och som föranleddes av
nödvändigheten av att återställa betalningsbalansen
gentemot utlandet;

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

dels de likalydande motionerna I:
539, av herrar Bengtson och Lundström,
samt 11:664, av herrar Hedlund och
Ohlin, vari anhållits, att riksdagen

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
uttala, att rundabordskonferenser med
i motionerna angivna sammansättning
och syfte borde användas som ett väsentligt
medel att främja stabilitet i
priser och samhällsekonomi,

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa, att utredning måtte ske om
inrättande av ett ekonomisk-socialt råd
med stabiliseringspolitiska uppgifter,

3. måtte uppdraga åt riksgäldskontoret
att verkställa teknisk utredning rörande
utgivning av ett värdefast statligt
obligationslån i mindre valörer och
med inriktning på småsparare bland
allmänheten;

dels de likalydande motionerna I:
549, av herr Johan Olsson, samt II:
668, av herr Larsson i Norderön och
herr Larsson i Hedenäset;

dels de likalydande motionerna I:
556, av herr Sundin, och II: 671, av
herr Nilsson i Tvärålund;

dels ock de likalydande motionerna
I: 559, av herrar Åkerlund och Gustaf
Henry Hansson, samt II: 658, av herrar
Carlshamre och Regnéll, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om en teknisk
utredning av en inkomstpolitik i
syfte att stabilisera priser och löner.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att motionerna 1:310 och 11:379,
såvitt de avsåge ombildning av ekonomiska
planeringsrådet, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B. att motionerna 1:539 och 11:664,
såvitt de avsåge anordnande av rundabordskonferenser
i stabiliseringspolitiskt
syfte, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

C. att motionerna I: 539 och II: 664,
såvitt de avsåge utredning om inrättande
av ett ekonomisk-socialt råd, icke

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; D.

att motionerna 1:559 och 11:658,
avseende teknisk utredning av en inkomstpolitik,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

E. att motionerna 1:310 och 11:379,
såvitt de avsåge fogande till nationalbudgeten
av en redogörelse för arbetskraftsbalansen,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

F. att motionerna 1:556 och 11:671,
om användande av den indirekta beskattningen
och avbetalningshandeln i
konjunkturpolitiskt syfte, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

G. att motionerna 1:310 och 11:379,
såvitt de avsåge utredning rörande avgiftsfinansiering
av offentliga tjänster,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

H. att motionerna 1:549 och 11:668,
avseende utredning av samhällsekonomiens
institutionella prägel, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

I. att motionerna 1:310 och 11:379,
såvitt de avsåge framläggande för riksdagen
av ett samlat förslag till åtgärder
ägnade att hejda inflationen, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; J.

att motionerna 1:539 och 11:664,
såvitt de avsåge utredning rörande ett
värdefast statligt obligationslån, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I sitt yttrande hade utskottet å sid.
29 i det tryckta utlåtandet anfört bland
annat följande:

»Beträffande alla de föreslagna formerna
för samråd finner utskottet det
angeläget att framhålla att oppositionspartierna
vid flera tillfällen under riksdagssessionerna,
bl. a. i anslutning till
statsverkspropositionen och den reviderade
finansplanen, har möjligheter
att presentera alternativa förslag till
hur den ekonomiska politiken skall utformas.
Utskottet betvivlar att en överflyttning
av den ekonomiska debatt som

förekommer i riksdagen till något annat
organ skulle förbättra möjligheterna
att komma fram till en för berörda
parter gemensam ståndpunkt. Enligt utskottets
mening skulle det också innebära
ett förringande av riksdagens ställning
som debatterande och beslutande
organ om frågor av så allmän räckvidd
som det här gäller skulle överlåtas för
praktiskt — om än ej formellt — avgörande
genom överenskommelser mellan
organisationer eller institutioner utanför
riksdagen.»

Å sid. 30 i det tryckta utlåtandet hade
utskottet yttrat bland annat:

»De synpunkter utskottet i det föregående
anfört på förslagen om utvidgning
av det ekonomiska planeringsrådet
eller anordnande av rundabordskonferenser
kan utskottet även i stort
sett anlägga på förslaget om utredning
rörande ett ekonomisk-socialt råd.»

Reservationer hade avgivits

vid utskottets hemställan under A,

1. av herrar Gustaf Henry Hansson,
Lundberg och Regnéll, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna I: 310 och II: 379, såvitt nu
vore i fråga, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
ombilda det s. k. ekonomiska planeringsrådet
och giva detta en allsidig
sammansättning genom att även riksdagen
och därmed oppositionspartierna
bleve representerade samtidigt som
rådets uppgifter och resurser preciserades; vid

utskottets hemställan under B,

2. av herrar Gustaf Henry Hansson,
Stefanson, Lundberg, Wikberg, Regnéll,
Larsson i Umeå, Löfgren och Börjesson
i Falköping, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under B hem -

Onsdagen den 11 maj 1900

Nr 23

ställa, att riksdagen med bifall till motionerna
1:539 och 11:604, såvitt nu
vore i fråga, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t uttala, att rundabordskonferenser
med av reservanterna angivna sammansättning
och syfte borde användas som
ett väsentligt medel att främja stabilitet
i priser och samhällsekonomi;

vid utskottets hemställan under C,

3. av herrar Stefanson, Wikberg, Regnéll,
Larsson i Umeå, Löfgren och Börjesson
i Falköping, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del lyda så, som reservationen visade,
samt att utskottet bort under C hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:539 och 11:664, såvitt nu
vore i fråga, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj ;t anhålla, att utredning måtte ske
om inrättande av ett ekonomisk-socialt
råd med stabiliseringspolitiska uppgifter; 4.

av herr Gustaf Henry Hansson och
herr Lundberg, vilka ansett, att det
stycke på sid. 30 i utskottets yttrande,
som började med orden »De synpunkter
utskottet» och slutade med »ett ekonomisk-socialt
råd» bort hava följande
lydelse: »I avvaktan på att ett informellt
samråd av detta slag prövas synes
det inte finnas anledning att verkställa
utredning om inrättande av ett
ekonomisk-socialt råd.»;

vid utskottets hemställan under D,

5. av herrar Gustaf Henry Hansson,
Lundberg och Regnéll, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den avfattning, denna reservation visade,
samt att utskottet bort under D
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna 1:559 och 11:658 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
en teknisk utredning av en inkomstpolitik
i syfte att stabilisera priser och löner; vid

utskottets hemställan under E,

6. av herrar Gustaf Henry Hansson,
Lundberg och Regnéll, vilka ansett, att

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

utskottets yttrande i viss del bort hava
i denna reservation angiven lydelse
samt att utskottet bort under E hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:310 och 11:379, såvitt nu
vore i fråga, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
till nationalbudgeten foga en redogörelse
för arbetskraftsbalainsen och prognoser
för behov och tillgång av arbetskraft; 7.

av herrar Stefanson, Wikberg,
Larsson i Umeå, Löfgren och Börjesson
i Falköping, vilka likväl ej antytt sin
åsikt;

vid utskottets hemställan under G,

8. av herrar Gustaf Henry Hansson,
Lundberg och Regnéll, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under G hemställa, att riksdagen med
bifall till motionerna I: 310 och II: 379,
såvitt nu vore i fråga, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte närmare utreda möjligheterna
att genom avgifter finansiera vissa
av de tjänster, som offentliga myndigheter
erbjöde;

vid utskottets hemställan under I,

9. av herrar Gustaf Henry Hansson,
Lundberg och Regnéll, vilka ansett att
utskottets yttrande bort i viss del lyda
så, som denna reservation visade, samt
att utskottet bort under I hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna
I: 310 och II: 379, såvitt nu vore i fråga,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte snarast
förelägga riksdagen ett samlat förslag
till de åtgärder på den ekonomiska politikens
område, som vore ägnade att
hejda inflationen och som föranleddes
av nödvändigheten av att återställa betalningsbalansen
gentemot utlandet;

10. av herrar Stefanson, Wikberg,
Larsson i Umeå, Löfgren och Börjesson
i Falköping, vilka dock ej antytt sin
mening;

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

vid utskottets hemställan under J,

11. av herrar Gustaf Henry Hansson,
Stefanson, Lundberg, Wikberg, Regnéll,
Larsson i Umeå, Löfgren och Börjesson
i Falköping, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla i denna
reservation angiven avfattning samt att
utskottet bort under J hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna
1:539 och 11:664, såvitt nu vore i fråga,
måtte uppdraga åt riksgäldskontoret
att verkställa teknisk utredning rörande
utgivning av ett värdefast statligt
obligationslån i mindre valörer och
med inriktning på småsparare bland
allmänheten;

beträffande viss del av utskottets motivering
i övrigt,

12. av herrar Gustaf Henry Hansson,
Stefanson, Lundberg, Wikberg, Regnéll,
Larsson i Umeå, Löfgren och Börjesson
i Falköping, vilka ansett, att det stycke
på sid. 29 i utskottets yttrande, som
började med orden »Beträffande alla
de föreslagna» och slutade med »institutioner
utanför riksdagen» bort utgå
ur yttrandet.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Stefanson,
Wikberg, Larsson i Umeå, Löfgren
och Börjesson i Falköping.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Det är med beklagande
som man måste konstatera, att riksdagens
behandling av den ekonomiska politiken
så här i slutet av sessionen är
splittrad på så sätt att vi i dag har att
ta ställning till bankoutskottets utlåtande
nr 25 och inom kort skall kammaren
ta ställning till bevillningsutskottets
betänkande över kompletteringspropositionen.
Det skulle varit till stor fördel
för denna allvarliga frågas behandling
om dessa ärenden fått behandlas på
samma gång. Man undrar över vad det
kan vara som gör detta så omöjligt. Är
det den svenska riksdagens svårighet

att ändra en gång inkörda vanor? I detta
fall kan man ju inte anföra något
skäl mot en ändring.

Bankoutskottets utlåtande är anmärkningsvärt
i så avseende att till detsamma
fogats icke mindre än tolv reservationer
och ett särskilt yttrande. Detta
måste visa att den ekonomiska situationen
är allvarlig. Det kan vara uttryck
för den oro man på borgerligt håll känner
inför dagens situation och inför
den kommande utvecklingen. Att oro
också förefinnes inom socialdemokratien
framgick ju klart av de anföranden
som hölls vid årets förstamajdemonstrationer.

Det är ju också en egendomlig ekonomisk
politik vi för, där löner och priser
kappspringer med varandra, och
där den enda som har någon reveny av
det hela — åtminstone på papperet —
är finansministern. Knappt hade arbetsmarknadens
parter tillstyrkt förlikningsförslaget,
förrän man kunde
läsa, att överenskommelsen kommer att
ge finansministern icke mindre än 1 100
miljoner kronor i ökade skatter.

Nu ordas det på majoritetshåll om
den stränga penning- och finanspolitik
som förs. Ja, nog är penningpolitiken
stram, därom råder ingen tvekan. Riksbanken
har lyckats dränera kapitalmarknaden
så effektivt att även förstklassiga
obligationslån med hygglig
ränta är svåra att placera trots ATP.

Finanspolitiken betecknas också som
stram. Men hur gick det förra året?
Så här dags då utfärdades bestämmelser
som var åtstramande, men sedan
hände något under årets sista månader.
Då upptäcktes att antalet igångsatta lägenheter
var mindre än vad man hade
förutsatt i bostadsprogrammet, och då
öppnades alla slussar. När man i februari
månad i år räknade över, så hade
programmet inte bara uppfyllts, utan
man hade överskridit det med över
4 000 lägenheter. Detta tyder ju inte på
någon särskild stramhet. Nu har även
i år utgått order om att hålla igen, och
det är nu att hoppas att inte förra årets

Onsdagen den 11 maj 1966

Nr 23

händelser på bostadsmarknaden skall
återupprepas, även om det skulle fattas
några lägenheter i det uppställda programmet.

Någon verkligt hård finanspolitik vill
ju ingen föra med hänsyn till konsekvenserna.
Man accepterar uppenbarligen
en årlig inflation på tre å fyra
procent, men det ser ut som om man
inte vill skärpa politiken när inflationen
ser ut att öka och kanske uppgå till
åtta eller tio procent.

Efter denna inledning skall jag övergå
till reservationerna, och med hänsyn
tagen till den diskussion som fördes
under gårdagen om att tyngdpunkten
i den ekonomiska debatten skall förläggas
till diskussionen om kompletteringspropositionen
så skall jag här fatta
mig relativt kort.

Reservationen nr 1 hänför sig till ett
yrkande i högermotionen om utökning
av planeringsrådet med representanter
för riksdagen. Detta yrkande avstyrker
utskottet och hänvisar bl. a. till konstitutionsutskottet,
som år 1964 hänvisade
till att rådets verksamhet var ett
led i departementens och myndigheternas
beredning av ärenden som regering
och riksdag sedan skall taga ställning
till och att på denna grund riksdagen
inte kunde få vara med. Nu hör det till
historien att ordförande i rådet är finansministern,
och vid dess sammanträden
deltar även andra statsråd. Regeringen
är således representerad och
då kan jag inte finna annat än att även
riksdagen skulle kunna få deltaga. Med
denna motivering yrkar jag bifall till
reservation nr 1.

I reservation nr 2 påyrkas en skrivelse
till Kungl. Maj:t om anordnandet
av rundabordskonferenser med deltagare
på sätt som angives i motionen.
Detta har inte rönt något större gensvar
hos remissinstanserna, men det är
väl ändå så att i svåra situationer det
inte kan skada att alla parter samlas
samtidigt för att diskutera igenom problemen.
Något annat än diskussion kan
det ju inte bli fråga om. Konferensen

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

kan icke fatta några för statsmakterna
bindande beslut, den är endast rådgivande.
Dagens situation är enligt reservanterna
sådan att det är väl motiverat
med sådana konferenser. Med denna
motivering yrkar jag bifall till reservation
nr 2.

Beträffande reservation 4 kan jag för
korthetens skull säga att det klart framgår
av den vad det är frågan om.

Reservation 5 kommer att motiveras
av herr Åkerlund.

I reservation 6 yrkas att till nationalbudgeten
skall fogas en redogörelse för
arbetskraftsbalansen. I motsats till förhållandena
med rundabordskonferenser
har denna propå bemötts positivt av
remissinstanserna. T. o. m. utskottsmajoriteten
synes ha ett visst intresse, men
då problemet enligt utskottet är svårbemästrat
och föremål för intresse från
vissa myndigheter så avstyrker utskottet.
Då behovet av bättre prognoser måste
anses styrkt, kan jag inte finna annat
än att det skulle vara till stor fördel,
om till nationalbudgeten fogades en
redogörelse för arbetskraftsbalansen,
och jag yrkar i anslutning härtill bifall
till reservation nr 6.

I reservation nr 8 påyrkas en utredning
av möjligheterna att genom avgifter
finansiera vissa av de tjänster
som offentliga myndigheter ställer till
förfogande. Även detta yrkande motsätter
sig utskottsmajoriteten i lycklig
okunnighet om det förhållandet att finansministern
i kompletteringspropositionen
på sidan 38 skriver, att de enskilda
myndigheterna i samband med
en intensifierad rationaliseringsverksamhet
uppmanas att tillvarata möjligheterna
till en ökad avgiftsfinansiering.
Utgående från att denna finansministerns
uppmaning skall verka även på utskottsmajoriteten
yrkar jag bifall till reservation
nr 8.

Reservation nr 9 berör vissa rekommendationer
som stabiliseringsutredningen
har gjort. De rekommendationer
som har lämnats har uppenbarligen
inte varit tillräckliga för att åstadkom -

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

ma en ändamålsenlig efterfrågedämpande
politik och därför synes den av
motionärerna föreslagna översynen angelägen
enligt reservanternas mening. I
anslutning till detta yrkar jag bifall till
reservation nr 9.

I reservation nr 12 hemställer vi att
ett uttalande på sidan 29 i utlåtandet
skall utgå. Jag skall inte upptaga tiden
med att här referera det hela, utan inskränker
mig till att yrka bifall även
till denna reservation.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Liksom herr Gustaf
Henry Hansson vill jag inledningsvis
lamentera en smula över den föga rationella
arbetsordning som gäller för
kammarbehandlingen under maj månad
av de frågor som rör den ekonomiska
politiken. Vi får med kort mellanrum
två överläggningar som kommer
att behandla i stort sett samma frågekomplex.
Bara om ett par veckor inträffar
ju den ekonomiska debatt som
är knuten till behandlingen av regeringens
kompletteringsproposition. För
att undvika en onödig dubblering har
vi därför från vårt håll avsett att för
dagen endast i största korthet beröra
motionsförslagen och de reservationer
som de har föranlett. En utförligare
diskussion i detta ämne får med andra
ord anstå till slutet av denna månad då
utskottsutlåtandet med anledning av
tilläggspropositionen föreligger. Jag vill
samtidigt uttala det önskemålet att man
till ett annat år, om samma situation
då skulle inträffa, försöker få en gemensam
behandling av de utskottsutlåtanden
som avser frågor rörande den
ekonomiska politiken. Därmed skulle
ledamöterna inte behöva att själva ge
sig in på sådana här halvprivata rationaliseringsåtgärder
för att få riksdagsarbetet
att löpa smidigare.

Den för folkpartiet och centerpartiet
gemensamma motionen behandlar ett
antal stabiliseringspolitiska frågeställningar
och utmynnar i förslag på tre
punkter. Det första förslaget gäller run -

dabordskonferenser, som motionärerna
anser vara ett av de medel som bör
komma i fråga för att främja stabilitet i
priser och samhällsekonomi. Det andra
förslaget avser inrättandet av ett ekonomisk-socialt
råd med stabiliseringspolitiska
uppgifter. I det tredje förslaget
begäres eu teknisk utredning av
riksgäldskontoret rörande utgivning av
ett värdefast statligt obligationslån i
mindre valörer och med inriktning på
småsparare bland allmänheten. Förslag
till andra åtgärder av stabiliseringspolitisk
natur har av folkpartiet lagts fram
i motioner som behandlas i annan ordning.
I ett särskilt yttrande av herr
Stefanson m. fl., som är fogat till det
utlåtande vi nu behandlar, har emellertid
de olika förslagen samlats i sju
punkter till ett stabiliseringspolitiskt
program.

Såväl rundabordskonferenser som ett
ekonomisk-socialt råd och värdefasta
lån torde vid det här laget vara välkända
förslag, eftersom de inte bara förekommit
vid tidigare riksdagar utan
också sedan länge dryftats i den allmänna
ekonomiska debatten.

När man säger att det skulle vara av
betydelse om företrädare för det allmänna
och för organisationerna på arbetsmarknaden
och i näringslivet samt
fristående ekonomisk expertis samlades
till gemensamma överläggningar, grundar
sig den uppfattningen på en mycket
hög värdering av den starka vilja till en
stabiliserad ekonomi som så ofta kommer
till uttryck hos alla berörda parter.
Mycket skulle vara vunnet om man
t. ex. kunde komma fram till en ensartad
bedömning av det faktiska konjunkturpolitiska
och samhällsekonomiska
läget. Det är visserligen sant att blott
och bart organisatoriska åtgärder aldrig
direkt löser några spörsmål. Men
det borde ingalunda vara uteslutet att
man skulle uppnå ökade möjligheter
till en bättre balans i den ekonomiskpolitiska
debatten och i de statliga åtgärderna
genom de meningsutbyten och
direkta kontakter som skulle komma till

Onsdagen den 11 maj 1966

Nr 23

stånd vid en s. k. rundabordskonferens
eller i det mera permanenta organ, som
det föreslagna ekonomisk-sociala rådet
skulle vara.

Av de förslag som nämns i det särskilda
yttrandet av herr Ste fan son m. fl.
vill jag främst peka på dem som är
upptagna under punkterna 1 och 2.
Budgetplaneringen bör göras fastare,
heter det i den första, så att reformarbetet
under en framförliggande flerårsperiod
tidsplaneras och angelägenhetsgraderas
inom ramen för de under perioden
väntade statsinkomsterna. Planeringen
bör förslagsvis avse en femårsperiod.
Planen skall ges en »rullande»
karaktär och således medge viss
anpassning till det aktuella läget.

Den andra punkten gäller upprättandet
av en nationalbudget i arbetskraftstermer
i syfte att förbättra grundvalen
för en bedömning av de samhällsekonomiska
resurserna. Det är härvid fråga
om den framtida tillgången på olika
slag av arbetskraft, inte bara arbetskraft
i största allmänhet, och storleken
av de behov som kommer att föreligga
enligt olika alternativ. På det sättet
skulle felanpassningar av det slag, som
vi upplevt efter kriget, lättare undgås.
Det räcker att exemplifiera med bristen
på högt kvalificerad arbetskraft för
näringsliv, sjukvård och undervisning
för att avsikten med förslaget skall
framstå klarare.

För övrigt ber jag, herr talman, att
med åberopande av den argumentering
som förekommer i reservationerna få
yrka bifall till reservationerna 2, 3 och
It. Som jag nämnde inledningsvis kommer
alltså stabiliseringsfrågorna att
från vårt håll belysas mera ingående
och i ett större sammanhang, då kammaren
diskuterar kompletteringspropositionen.

Jag vill slutligen upplysa om att min
närvaro i talarstolen vid detta tillfälle
förklaras av att herr Stefanson, som deltagit
i utskottsbehandlingen, av familjeskäl
blivit förhindrad att komma till
dagens plenum.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Någon djupdykning i
de samhällsekonomiska frågorna kan
det som sagt inte bli fråga om vid detta
tillfälle, eftersom kompletteringspropositionen
snart kommer upp till behandling.
Herr Gustaf Henry Hansson klagade
ju på sitt timida sätt över denna
brist på samordning, men någon förklaring
kan väl ligga i att det i ena fallet
gäller ett regeringsförslag och i andra
fallet motionsförslag; bortsett härifrån
skulle dock även jag vilja instämma i
att man borde kunna försöka uppnå en
samordning på det sätt som de bägge
föregående talarna uttryckt önskemål
om.

För min egen del skulle jag främst
vilja säga några ord i anknytning till
de högermotioner som behandlas i det
föreliggande utlåtandet. Jag går då inte
in på de resta frågorna om partirepresentation
i det ekonomiska planeringsrådet
och om rundabordskonferenser,
utöver den reflexionen att vi här i landet
redan har mer än nog av uppgörelser
i centrala frågor bakom lyckta dörrar.
Vi vet ju hur det har gått till, exempelvis
i fråga om det militära försvaret
för att ta ett exempel. Några få har
bakom dubbla lås kommit överens, och
riksdagen har sedan i stort sett bara
fått attestera vad man där enats om.
Det fattas nu bara att munlås skall sättas
på riksdagens ledamöter också i de
samhällsekonomiska frågorna. Det kan
vi för vår del på intet sätt ge vår anslutning
till.

Prisliöjningsfrågorna har stor aktua
litet, och bl. a. högermotionen knyter
an till frågan om hur vi skall komma
till rätta med dessa problem. Det måste
emellertid tyvärr noteras att allsköns
profitörer — men det talar ju inte högermotionärerna
om — nu är i full färd
med att ta ifrån löntagarna mestparten
av det som preliminärt vanns i den
centrala löneuppgörelsen. Genom flitigt
användande av denna metod, förstärkt
med statliga beslut av samma effekt, har
två tredjedelar av kronans värde för -

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

svunnit från år 1939 till nu. Grovskämtare
kunde fråga när den återstående
tredjedelen skall försvinna, men så
grovt får man väl inte skämta från första
kammarens talarstol.

Storkapitalismens spekulationsrush
utgör självfallet en av huvudorsakerna
till inflationen och till det som brukar
kallas bristande balans i samhällsekonomien.
Enligt vår uppfattning kan det
inte vara fråga om någon ödesbundenhet,
fastän vi ju vet att regeringen har
sin filosofi — eller teologi — i fråga om
ofrånkomligheten av prishöjningar. Regeringen
för sin del sträcker sig åtminstone
så långt som till att teckna
alternativ: antingen full sysselsättning
och därmed en viss grad av inflation
eller också överskott av arbetskraft och
därigenom ett något bättre skydd för
penningvärdet. Det är ett evigt olycksöde
som inrymmes i denna teologi: antingen
ingen arbetslöshetsförbannelse
men då i stället förbannelsen att få allt
mindre för pengarna, eller också litet
mer för pengarna men då färre pengar
till följd av minskad sysselsättning. Om
jag upphöjer detta till beteckningen filosofi
i stället för teologi vill jag i vart
fall säga att det är en mycket dålig filosofi
utan saklig bevisning, slagen i
spillror i de länder vilka frigjort sig
från kapitalismens anarki.

Om vi för vår del alltså förnekar riktigheten
i denna undanmanövrerande
filosofi och konstaterar att dess tilllämpning
medför ogynnsamma resultat,
måste än allvarligare frågan ställas
om hur man skall komma till rätta med
penningvärdets oavbrutna försämring
och orsakerna härtill.

Högerpartiet har i sin motion gett oss
en del anvisningar — anvisningar som
något litet friserats i reservationerna
och som herr Gustaf Henry Hansson
inte tryckte särskilt hårt på i sitt anförande.

Sammantaget kan sägas att det recept
som högermotionerna innehåller
innebär att man vill driva ut Hornper
med Belsebub. Detta är en metod som

också regeringen och riksdagsmajoriteten
har brukat ganska flitigt, med fortsatt
inflation som ett självfallet resultat
— för i år fixerat till 3,5 procents höjning
av levnadskostnaderna.

Den spekulativa kapitalism som tillätes
husera i huvudsak fritt är givetvis
inte intresserad av att stoppa upp inflationen
eller av att röja undan inflationens
orsaker.

Av högerpartimotionen förefaller det
vara bekräftat att inte heller de som
fört fram den har något sådant intresse,
eftersom de metoder som de vill rekommendera
är av den art som de är.
Inflationsbekämpning förefaller icke
vara motionernas huvudsakliga idéinnehåll,
utan i stället ett socialt baksträveri.
Men icke heller detta var på något
sätt illustrerat i det anförande som
herr Gustaf Henry Hansson höll.

Medan vi kommunister anser att regeringen
och riksdagen inte bara bör
upphöra med att med egna åtgärder
driva priserna i höjden, utan också ta
itu med att röja undan prishöjningens
orsaker, anser högerpartiet att statsmakterna
tvärtom skall förstärka de
åtgärder som direkt och indirekt driver
priserna i höjden. Det vill i varje
fall inte jag kalla för inflationsbekämpning
utan för dess motsats. Såsom det
omskrivande heter i motionerna skall
priset användas som en regulator av
efterfrågans storlek. Översatt till klartext
blir det högre avgifter för offentliga
tjänster, så att fattigt folk inte längre
får råd att utnyttja dessa offentliga
tjänster i samma utsträckning som nu.
De blir ännu högre hyror, så att allt
färre ekonomiskt klarar eu hygglig bostad.
Det blir mervärdeskatt, så att bolagen
slipper ännu lindrigare undan
och så att ännu mer av löntagarnas inkomster
skall tas tillbaka på den indirekta
beskattningens väg.

Nu frågar jag bara: Behöver man
verkligen anstränga de grå cellerna särskilt
mycket för att utfundera så enkla
former för att bekämpa köandet? Och
hur går det förresten med priserna och

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 23

penningvärdet, när generallinjen skall
vara att höja priserna och göra penningen
ännu mindre värd än den nu
är? Som sagt, vi får inte fördjupa oss
mera i de samhällsekonomiska frågorna
just nu, utan jag begränsar mig för
tillfället till denna del som aktualiserats
i motionerna och i viss utsträckning
belyses i högerns reservationer till utskottsutlåtandet.
Jag vill bara avrunda
med att säga att vi för vår del anser att
regering och riksdag bör utfärda hårda
restriktioner beträffande import av lyxvaror
och skärpa beskattningen av sådana
för att på den vägen också åstadkomma
något bättre balans i utrikeshandeln
och med samma syfte också
starkt begränsa det valutautflöde som
förekommer och inte göra det som högerpartiet
vill föreslå, inämligen motsatsen:
att lämna manipulerandet fritt
beträffande valutautflödet. Vi proponerar
vidare starkast möjliga åtstramning
beträffande investeringar i mindre angelägen
eller onödig produktion och
utbyggnad. Vi talar inte om den mycket
angelägna produktionen i detta sammanhang
— för exportnäringar och annat,
som självfallet måste främjas —
utan vi talar om den mindre angelägna
och den onödiga produktion som fortfarande
sätts i gång och utbygges. Detta
betraktar vi som delar i ett program
för att effektivt motverka inflationen
och förbättra handelsutbytet.

1 prisfrågan i övrigt och därmed i
inflationsfrågan — prisfrågan har ju
ett direkt samband med inflationsspörsmålet
— är vår linje motsatt exempelvis
högerns: således att samhälleligt bekämpa
varupris- och hyreshöjningarna
i stället för att samhälleligt driva priserna
ännu mer i höjden. Vi föreslår
därför att hyresstopp etableras till dess
att regeringens utlovade mark- och bostadspolitiska
program hunnit behandlas
och avgöras i riksdagen. Vi anser
att regeringen borde förhandla med
jordbrukarnas och handelns topporganisationer
om prisstopp på livsmedel
intill dess att den aviserade nya jord 2

Första kammarens protokoll 1966. Nr 23

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
brukspolitiken har hunnit allvarligt genoindiskuteras
och leda fram till beslut.

Får jag bara tillägga, herr talman, att
det ju i kompletteringspropositionen
står så många ord att läsa om strängare
prisövervakning. Kompletteringspropositionen
skall vi inte behandla nu,
men jag tar mig friheten att säga något
om ordet prisövervakning. Vad kan utläsas
ur talet om en strängare prisövervakning?
Troligen bara att registreringen
av prishöjningarna skall bli lite mer
omfattande än vad den är nu. Alltså registreringen!
Vi anser att den föga verkningsfulla
registreringen, noterandet,
bör avlösas av direkta förhandlingar
med producent- och distributionsorganisationer
om prisstopp, i avvaktan
på statliga prisstabiliserande åtgärder.

I allra sista hand och om ingen annan
möjlighet står till buds bör prisregleringslagen
komma i tillämpning, i
varje fall för sådana varuslag och tjänster
soon mera väsentligt påverkar den
allmänna pris- och kostnadsnivån och
således också har med frågan om inflationen,
stabiliteten i samhällsekonomien
och handelsutbytet att göra.

Slutligen vill jag också understryka
såsom självklart att varje allvarlig strävan
till prisstabilitet väl också måste
innesluta en sänkning av den osedvanligt
höga räntenivå under vilken vi för
närvarande lider.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte studerat
vare sig filosofi eller teologi och kan
följaktligen inte föra någon debatt med
herr Adolfsson på dessa områden. Hela
hans anförande vittnar om ett noggrant
studium av högermotionen, som han
granskat ur en alldeles särskild synvinkel
för att på sedvanligt sätt kunna
gå till angrepp mot detta parti som han
karakteriserade som bakåtsträvande i
stället för inflationsbekämpande. Hela
hans anförande påminner mig något om
en debatt som för åtskilliga år sedan

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
fördes i Göteborgs stadsfullmäktige, där
inte ens durkdrivna socialdemokratiska
debattörer kunde komma någon vart
med kommunisterna, därför att man
talade olika språk. Mitt språk avviker
så väsentligt från herr Adolfssons att
jag avstår från att gå i genmäle mot
honom.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Då jag har för avsikt
att om tillfälle därtill ges återkomma till
en bedömning av det ekonomiska läget
och den ekonomiska politiken vid behandlingen
av kompletteringspropositionen,
skall jag i dag nöja med mig att
kommentera reservation nr 5 med endast
några korta ord.

Reservationen yrkar på en teknisk
utredning av en inkomstpolitik i syfte
att stabilisera priser och löner. Jag betonar
att det gäller en utredning och att
det gäller tekniken för att stabilisera
priser och löner i ett fritt samhällssystem
med fria avtalsrörelser och fri
prisbildning utan arbetslöshet. Utskottsmajoriteten
säger sig ha konstaterat —
som om den skulle besitta en nationalekonomisk
och statsrättslig kompetens
långt utöver vad reservanterna besitter
— att en inkomstpolitik »måste innebära
att statsmakterna mer eller mindre
bestämt fastställer utrymmet för lönestegringarna».
Jag skall här bara peka
på en felaktighet: det är inte statsmakterna
som skall fastställa någonting i
detta sammanhang. År det någon som
skall fastställa någonting, så är det
riksdagen. Riksdagen har enligt författningen
ensam ansvaret för penningvärdet
och, herr talman — jag betonar
det — det är riksbanksfullmäktige, riksdagens
eget organ, som har begärt denna
tekniska utredning. I riksbanksfullmäktige
är det endast Kungl. Maj :ts representant,
statssekreteraren i finansdepartementet
herr Wickman, och nuvarande
civilministern Hans Gustafsson
som motsatt sig denna utredning. Vad
vi upplever är en kompetenstvist mellan
riksdagen och Kungl. Maj:t.

Med dessa ord yrkar jag bifall till reservation
nr 5.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Bankoutskottets utlåtande
nr 25, som vi nu har att behandla,
kunde väl i och för sig ge anledning
till en ingående ekonomisk debatt här
i kammaren, eftersom det i utlåtandet
behandlas motioner angående den ekonomiska
politiken, men såsom redan
har antytts här får vi en ekonomisk debatt
i samband med ställningstagandet
till tilläggspropositionen nr 125. Därför
avser jag i likhet med de företrädare för
oppositionen som tidigare har framträtt
att inte gå in i någon egentlig ekonomisk
debatt nu, utan jag begränsar mig
till att något kommentera det motionspar
som centerpartiet och folkpartiet
gemensamt har avlämnat i detta sammanhang.

Låt mig först bara helt kort instämma
i de önskemål som av föregående
talare har uttalats angående en rationellare
arbetsordning till ett kommande
år i dessa frågor.

Motionsparet 1:539 och 11:664, som
avlämnats av centerpartiet och folkpartiet,
utmynnar i trenne yrkanden, för
det första om rundabordskonferenser
med syfte att användas som ett väsentligt
medel att främja stabilitet i priser
och samhällsekonomi, för det andra om
en utredning angående inrättande av
ett ekonomisk-socialt råd och för det
tredje om en teknisk utredning rörande
utgivning av ett värdefast statligt
obligationslån i mindre valörer och med
inriktning på småsparare bland allmänheten.

Framställningar om s. k. rundabordskonferenser
har gjorts även tidigare år,
men de har avvisats av den socialdemokratiska
majoriteten med motivering att
konferenserna inte tjänar något syfte —
de är med andra ord betydelselösa, menar
man. Samma inställning har bankoutskottets
socialdemokratiska lottmajoritet
intagit i år.

Onsdagen den 11 maj 1900

Nr 23

Men niir nu regeringen inte kan bcmästra
inflationen med de — om uttrycket
tillfttes — konventionella metoderna
och den allmänna pris- och
kostnadsnivån bara stiger, varför då
inte pröva den här anvisade metoden
att söka bryta ett hopplöst läge och på
allvar ta upp en diskussion kring detta
spörsmål med företrädare för regering,
riksdag, kommuner, arbetsmarknadens
organisationer och näringslivet?
Allt tyder på att penningvärdet kommer
att gå ner också i år, och tilläggspropositionen
ger anledning till oro öven
på längre sikt. Borde man inte i den
situationen kunna kräva så mycken
handlingskraft, så stor beslutsamhet hos
regeringen, som erfordras för att kalla
till en överläggning av det slag som vi
här åsyftar?

Vad beträffar förslaget om en utredning
angående inrättande av ett ekonomisk-socialt
råd ber jag helt kort att få
instämma i herr Hildings yttrande och
yrkande.

Vad slutligen gäller förslaget om att
uppdra åt riksgäldskontoret att verkställa
en teknisk utredning rörande utgivning
av ett värdefast statligt obligationslån
med inriktning framför allt på
småsparare kan väl först sägas, att det
borde vara ett gemensamt intresse och
mål att återställa allmänhetens förtroende
för den svenska kronan och därmed
även skapa ökat intresse för sparandet.

Misstron mot den nuvarande stabiliseringspolitiken
får givetvis till följd
ett minskat intresse för personligt och
frivilligt sparande. Det nyssnämnda yrkandet
pekar dock på en väg, som vi
velat anvisa för att stimulera det långfristiga
sparandet.

Förslaget har vid remissbehandlingen
tillstyrkts av TCO och Kooperativa
förbundet. Riksgäldsfullmäktige har avstyrkt
yrkandet med motivering att en
utredning med i huvudsak samma syfte
redan utförts inom riksgäldskontoret.
Såvitt vi kunnat bedöma motsvarar
emellertid inte den utredningen de öns -

Anff. den ekonomiska politiken, m. m.

kemål som motionärerna har framställt,
varför vi vidhåller yrkandet.

Herr talman! Mera skulle kunna sägas
i detta komplex av problemställningar.
Vi har exempelvis i ett särskilt
yttrande som är fogat till detta utlåtande
framlagt en sammanfattning av ett
samlat stabiliseringspolitiskt program,
som det kunde vara av intresse att kommentera.
Jag skall emellertid begränsa
mig till det nu sagda och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till reservationerna
2, 3, 11 och 12, som är fogade
till bankoutskottets utlåtande nr 25.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! I de motioner som behandlas
i bankoutskottets förevarande
utlåtande nr 25 berörs en mängd frågor
som täcker snart sagt alla aspekter av
den ekonomiska politiken. De direkta
yrkandena är däremot av ganska begränsad
räckvidd, eftersom flertalet av
de frågor som behandlas i motionerna
har hänvisats till och behandlats av
andra utskott.

Bankoutskottet har i sitt utlåtande begränsat
sig till att ta upp endast de direkta
yrkandena, som oftast innebär
krav på utredningar i syfte att enligt
motionärernas mening ytterligare effektivisera
den ekonomiska politiken. Som
kammarens ledamöter mycket väl känner
till har motionärerna emellertid i de
motioner som behandlas i utlåtandet
också tagit upp den allmänna ekonomiska
politiken till en i vissa fall mycket
kritisk granskning.

Utskottet har i och för sig haft en
del synpunkter att anföra i detta avsnitt,
men utskottsmajoriteten har ansett
det lämpligt att inte i detta sammanhang
ta upp någon större ekonomisk
debatt. Vi har nämligen ansett det
onödigt att föregripa den ekonomiska
debatt som kommer att äga rum i slutet
av maj månad i samband med behandlingen
av den reviderade finansplan
som just nu lagts på kamrarnas bord.

Jag har velat säga detta eftersom det

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
är angeläget att framhålla att det faktum,
att utskottets utlåtande inte innehåller
något direkt bemötande av motionärernas
angrepp mot den förda ekonomiska
politiken, inte på något sätt
innebär att utskottet accepterat motionärernas
tankegångar.

Om jag så, efter denna inledande förklaring
av utskottets inställning till de
motioner som behandlats i utlåtandet,
något mera i detalj skall beröra vissa
av de konkreta frågor som utskottet har
haft att ta ställning till, vill jag först
med några ord uppehålla mig vid de
olika förslagen om ett utvidgat samråd
i fråga om den ekonomiska politiken.
På denna punkt föreligger tre olika
förslag. Högern har föreslagit en utvidgning
av det ekonomiska planeringsrådet
med representanter för riksdagen.
Poängen med förslaget är att också
oppositionspartierna skulle bli representerade
i rådet. Folkpartiet och centerpartiet
har föreslagit, att regeringen
skulle etablera ett vidgat samråd genom
att i första hand anordna s. k. rundabordskonferenser,
inkluderande bland
andra representanter för oppositionen,
i andra hand genom att inrätta ett ekonomisk-socialt
råd.

Utskottet har ganska ingående behandlat
dessa frågor tidigare år, och
vi har också i år ägnat saken betydande
uppmärksamhet. Jag måste nog konstatera
att vi tyvärr i utskottet inte fått
någon ordentlig klarhet i vad motionärerna
egentligen åsyftar med det föreslagna
utvidgade samrådet eller på
vad sätt ett sådant utvidgat samråd
skulle befrämja den ekonomiska stabiliteten
i landet.

Det är ett par punkter som jag vill
mera kraftigt understryka. Den första
gäller vad utskottet anför om relationerna
mellan å ena sidan riksdagen
och å andra sidan något organ för ekonomisk-politiskt
samråd — det må nu
vara ett utvidgat planeringsråd, rundabordskonferenser
eller ett ekonomisksocialt
råd. Om representanter inte bara
för näringslivets och arbetsmarknadens

organisationer utan också för oppositionspartierna
skulle ingå i ett sådant
organ, måste det väl rimligen innebära,
att de centrala ekonomisk-politiska avgörandena
skulle komma att träffas
utanför riksdagen. Självfallet skulle
några formella beslut, som skulle binda
riksdagen, givetvis inte kunna fattas,
men i realiteten skulle det innebära
att riksdagens beslutanderätt i
centrala frågor skulle komma att upphävas.
Hur skulle riksdagen kunna desavuera
överenskommelser, som träffas
mellan arbetsmarknadens parter och
regeringen och framstående medlemmar
av oppositionspartierna?

Motionärernas förslag skulle, om de
genomfördes, enligt min mening innebära
ett förringande av riksdagens
ställning som debatterande och beslutande
organ, en utveckling som vi i utskottsmajoriteten
inte velat medverka
till.

Den andra punkten som jag i någon
mån skulle vilja understryka är följande.
— Uppenbarligen föreligger en
rad meningsmotsättningar mellan olika
intressenter i fråga om hur de ekonomisk-politiska
problemen skall lösas. En
fri och öppen debatt i dessa frågor är
ägnad att föra frågorna närmare en
lösning. I utskottsmajoriteten har vi
emellertid haft svårt att förstå, på vad
sätt en överflyttning av denna debatt
till ett organ utanför riksdagen skulle
kunna lösa några problem, som riksdagen
i och för sig inte kan lösa. Samma
meningsmotsättningar skulle ju
kvarstå. De grundas på ekonomiska realiteter
och löses inte genom att några
ledande personer sätter sig ned vid ett
bord — ett runt bord får man väl anta
— eller genom att några ekonomiskt
kloka män och kvinnor, vare sig de
kallar sig ett ekonomisk-socialt råd eller
ett utvidgat planeringsråd, sätter
sig ned och diskuterar samma problem
omkring samma bord.

I detta sammanhang torde det vara
av intresse att peka på vissa saker som
inträffat just i dagarna i samband med

Onsdagen den 11 maj 1900

Nr 23

pågående löneförhandlingar. Då den
preliminära överenskommelsen träffades
mellan SAF och LO, lovprisades
densamma som ett uttryck för ansvarskänsla
och en klädsam återhållsamhet
när det gäller kraven i ett pressat ekonomiskt
klimat för vårt land.

Men vad har vi just i dagarna fått
uppleva? Jo, just de grupper, som tidigare
så varmt lovprisat LO-uppgörelsen
som ett uttryck för solidaritet med
de sämst betalda i vårt samhälle, skriker
nu högt och obalanserat mot uttalanden
från representanter av regeringen
och LO, att samma solidaritet även
måtte visas från de grupper i samhället,
vilkas förhandlingar just nu pågår.

Ställer man dessa reaktioner mot
varandra, kan man fråga sig vad en s. k.
rundabordskonferens skulle fylla för
vettigt ändamål. Enligt utskottsmajoritetens
uppfattning är de samrådsformer
som redan nu existerar fullt tillräckliga,
och vi har därför avstyrkt vidare
initiativ från riksdagens sida i
ämnet.

I ett par av motionerna upptas till
behandling frågan om en teknisk utredning
av inkomstpolitiken. Inte heller
på denna punkt har utskottet erhållit
någon klar uppfattning vart motionärerna
egentligen syftar. Att göra som de
säger, »formulera och klargöra en målsättning
för inkomstutvecklingen», måste
komma att bli en ganska meningslös
sysselsättning, så länge man inte är beredd
att medverka också till en fullständig
kontroll över inkomstutvecklingen.
Något sådant är motionärerna emellertid
klart motståndare till.

Även om motionärerna bestrider det,
har utskottsmajoriteten inte kunnat finna
annat än att en sådan inkomstpolitik
måste innebära en statlig kontroll av inkomstutvecklingen.
En dylik kontroll
skulle främst innebära, att det redan sedan
lång tid tillbaka etablerade systemet
med överenskommelser mellan arbetsmarknadens
parter i fråga om löneutvecklingen
skulle sättas ur kraft. Inom
utskottsmajoriteten har vi inte ve -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
lat medverka till genomförandet av ett
sådant förslag.

Ett annat förslag i de motioner som
behandlats av utskottet gäller ökad avgiftsfinansiering
av de tjänster, som
offentliga myndigheter erbjuder. Man
kan se detta förslag ur den mera begränsade
synvinkeln, att det gäller att
se till att myndigheterna får full kostnadstäckning
för de tjänster de erbjuder.

Det finns enligt utskottsmajoritetens
mening ingen anledning att med skattemedel
subventionera utfärdandet av
t. ex. pass, körkort eller registreringsbevis
för bilar. En anpassning av avgifter
av denna typ pågår också kontinuerligt
hos myndigheterna. Vad motionärerna
åsyftar synes emellertid vara en
mera långtgående omprövning av prisbildningen
på offentliga tjänster.

Jag kan i detta sammanhang erinra
om att denna fråga ägnas uppmärksamhet
i gällande anvisningar för myndigheternas
anslagsframställningar. Myndigheterna
åläggs inte bara att med uppmärksamhet
följa kostnadsutvecklingen
för de tjänster, de erbjuder, utan också
att överväga om en ökad avgiftsfinansiering
kan åstadkommas utan att målsättningen
för verksamheten äventyras.
Frågan om en ökad avgiftsfinansiering
av offentliga tjänster ägnas också en
betydande uppmärksamhet av departement
och myndigheter. Enligt utskottsmajoriteten
är en särskild utredning i
denna fråga för närvarande inte påkallad.

I övrigt innehåller motionerna krav
på utredningar av en rad mer eller
mindre tekniska, ekonomiska och politiska
frågor. Då flertalet av dessa frågor
redan är under utredning eller har utretts
anser utskottet, att några särskilda
initiativ från riksdagens sida inte är påkallade.

Från denna talarstol har tidigare uttryckts
förhoppningar om att vi inte
skulle gå in alltför mycket på detaljer
beträffande den ekonomiska politiken.
Jag delar den uppfattningen just med

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
hänvisning till att vi om 14 dagar kanske
får en mer omfattande debatt här i
kammaren därom.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan
på samtliga punkter.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,

(h):

Herr talman! Jag skall fatta mig kort!

Det förefaller mig som om majoriteten
i utskottet bar svårt att förstå att en
konferens icke är beslutande, utan enbart
rådgivande. Det förefaller mig också
som om det skulle vara någon sorts
begreppsförvirring — man blandar ihop
begreppet konferens och begreppet
kongress; kongresser brukar ju som regel
ha beslutanderätt, men konferenser
har ej detta.

Sedan vill jag för min del i den ömtåliga
situation, som nu är, inte blanda
in avtalssituationen och svarar därför
inte på det angrepp som herr Ståhle gör
i det sammanhanget.

Beträffande avgiftsfinansieringen är
det ganska anmärkningsvärt att finansministern,
trots att detta problem hela
tiden ligger i luften, skall vara tvungen
att i kompletteringspropositionen påpeka
för myndigheterna att intressena i
den delen skall tillvaratagas.

Herr ADOLFSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga några
få ord i en som jag tycker principiellt
inte oviktig fråga, som har samband
med våra debattmetoder här i kammaren.

I mitt anförande tog jag upp en hel
mängd sakfrågor, som hade direkt anknytning
till den ekonomiska politiken
i vårt land och det sätt på vilket man
skall komma till rätta med de problem
vi brottas med — just nu särskilt markerade
av inflationen och prisstegringarna.
Detta anförande var så utformat,
att det i hög grad gick in på en granskning
av högerpartiets motion. För egen
del tror jag mig våga hävda, att jag
talade sakligt — eller i vart fall gjorde

ett försök att tala sakligt — i denna
fråga. Därefter kom min gode vän herr
Gustaf Henry Hansson upp i talarstolen
och förklarade, med hänvisning bl. a.
till en stadsfullmäktigedebatt i Göteborg,
att han icke ville genmäla något till vad
jag sagt, därför att »han och jag talade
olika språk».

Jag undrar om vi skall acceptera ett
sådant synsätt på dessa frågor. Det är
kanske så att vi talar olika språk — det
är rätt naturligt att vi gör det — men
därmed är ingenting sagt om vilketdera
språket som är mera realistiskt eller mera
socialt grundat.

Denna fråga om språkets valör och
innehåll lämnar jag emellertid nu åt
sidan för att i stället konstatera, att om
den Hanssonska synen på genmälesfrågan
skulle bli vägledande i riksdagen
och i diskussioner över huvud taget i
vårt samhälle, så skulle det verkligen
bli skräp med debatten i samhälleliga
frågor. Då skulle ju endast de yttra sig
och debattera, som har ungefär likartade
ståndpunkter och synpunkter. Jag
kan alltså icke acceptera herr Gustaf
Henry Hanssons sätt att reagera gentemot
mig i denna fråga. Detta var vad
jag ville ge uttryck för i mitt lilla genmäle.

Kanske jag också kan få ställa frågan:
Kan det vara ett demokratiskt synsätt
att inte vilja diskutera med oliktänkande
människor t. o. m. i praktiskt
politiska frågor, som inte ens har någon
omedelbar anslutning till ideologiska
synsätt? För min del, det hävdar
jag bestämt, vägrar jag inte att byta synpunkter
med andra och lyssna till deras
synpunkter och diskutera dem. Jag har
tvärtom uppfattningen, att genom diskussion
närmar man sig det som brukar
kallas sanning.

Det tillvägagångssättet, herr Henry
Hansson, tycker jag vi skall använda
också här i debatterna i riksdagens
första kammare. Det bör vara giltigt
också i förhållandet till de kommunistiska
representanter som förekommer
i denna riksdag.

Onsdagen den 11 maj 1966

Nr 23

2:5

Herr HILDING (fp) kort genmäle:

Herr talman! En av invändningarna
mot rundabordskonferenser brukar vara,
att man är rädd för statlig inblandning
i de fria avtalsrörelserna. Alla är
ju ense om att staten skall hålla sig
utanför. Men problemet är väl inte
minst att i god tid förebygga, att statsmakterna
i ett förtvivlat ekonomiskt
läge nödgas vidta sådana åtgärder,
som måhända skulle innebära ingrepp
just i de fria avtalsrörelserna.

Det är så vi ser saken, och det är
därför jag har så svårt att förstå, att
herr Ståhle solidariserar sig med de uttalanden
som gjordes från regeringshåll
den första maj. De uttalandena har
uppfattats som inlägg i den fria avtalsrörelsen
och som ett ingripande som
inte är lämpligt.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste nog ägna mig
litet åt herr Adolfsson i alla fall och
göra klart för honom, att jag inte är
rädd för att diskutera. Men jag har den
lilla fordran på en diskussion, att den
skall leda till någonting.

Jag vill med andra ord säga, att avståndet
emellan uppfattningarna inte
får vara så stort som i detta fall. Ingen
skall inbilla mig att jag kan övertyga
herr Adolfsson om någonting som har
med högeruppfattning att göra — eller
tvärtom. En annan gång, herr Adolfsson,
när differensen inte är så stor,
skall jag gärna i demokratisk anda debattera
med herr Adolfsson!

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Den privata uppgörelsen
mellan herr Hansson i Göteborg
och herr Adolfsson angående uppträdande
och diskussioner i Göteborgs
stadsfullmäktige skall jag givetvis inte
lägga mig i. Jag vill försöka begränsa
mig till de frågor som vi behandlat i
bankoutskottets utlåtande.

Då herr Hansson i Göteborg är tvek -

Ang. den ekonomiska politiken, in. ni.
sam om vad vi menar med riskerna för
en sådan här ekonomisk konferens, vill
jag hänvisa till att jag i mitt första anförande
nämnde, att om en sådan konferens
får den prominenta sammansättning
man från högerhåll räknat med
— alltså representanter ifrån arbetsmarknadens
parter, ifrån det politiska
livet och ifrån näringslivet — måste
det bli svårt för riksdagen att direkt
desavuera det resultat en sådan rundabordskonferens
skulle kunna redovisa.
Jag har mycket svårt att komma förbi
detta. Man måste vara realistisk i sin
bedömning av dessa frågor. Som gammal
förhandlare på det fackliga området
har jag nog en känsla av att vi med
förtroende kan lämna dessa saker till
de olika delar av vårt ekonomiska liv,
som sysslar med dem, således till arbetsmarknadens
parter.

Herr Hilding nämnde någonting om
att jag i mitt utalande solidariserade
mig med de uttalanden som gjordes den
första maj och som enligt hans uppfattning
innebär ingrepp i förhandlingarna
om de nya avtalen.

Jag måste säga, att varken statsministerns
uttalande eller LO-ordförandens
uttalande den första maj enligt min
mycket bestämda uppfattning på något
sätt innebär något ingripande i de nu
pågående löneförhandlingarna.

Jag är själv ansluten till TCO genom
mitt förbund, och jag anser inte att dessa
uttalanden om solidaritet i nu pågående
förhandlingar innebär någon
påtryckning i förhandlingsarbetet. Det
har väl många gånger tidigare vid sådana
ekonomiska förhandlingar uttalats
en förhoppning om att hänsyn skulle
tas till det ekonomiska läget. Detta är
en stor skillnad mot den direkta påtryckning,
som man nu vill göra gällande
har skett. Jag anser att det inte på
något sätt är fråga om en inblandning.
Man har gjort precis samma uttalande
till de grupper, som nu förhandlar,
som man tidigare har gjort till LOgrupperna.
Vi har samma ansvarskänsla
i ett ekonomiskt tryckt läge.

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Detta är dessa förhoppningar, som
har uttryckts i de uttalanden, vilka jag
solidariserar mig med, och inte något
ingripande i löneförhandlingarna.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Frågan är väl hur de
parter som är inblandade i uppgörelsen
reagerar. De har uppfattat regeringsuttalandena
såsom en påtryckning. Det är
väl detta som är det väsentliga.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Det är ytterst svårt att
i detta fall göra en direkt bedömning
av på vilket sätt olika uttalanden uppfattas.
På denna punkt tycks herr Hilding
och jag ha olika åsikter. Jag har
min uppfattning fullständigt klar även
som fackligt organiserad inom TCO.
Det har inte på något sätt gjorts påtryckningar
under förhandlingarnas
gång, utan det måste ankomma på de
fackliga organisationerna att klara ut
problemet.

Jag vidhåller, herr talman, yrkandet i
mitt första anförande om bifall till utskottets
förslag på samtliga punkter.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan samt därefter särskilt i fråga
om utskottets motivering i vissa delar.

I vad gällde utskottets hemställan i
punkten A, anförde herr talmannen, hade
yrkats dels att densamma skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Gustaf Henry Hansson in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen

på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hansson, Gustaf Henry, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstni.
ngsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gustaf Henry
Hansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Hansson, Gustaf
Henry, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 108;

Nej— 25.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten B framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Gustaf Henry
Hansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hansson, Gustaf Henry, begärde
votering, i anledning varav uppsåt -

Onsdagen den 11 maj 1966

Nr 23

tes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25 punkten

B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gustaf Henry
Hansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hansson, Gustaf
Henry, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 64.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten C förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Stefanson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wikberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25 punkten

C, röstar

Ja;

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Wikberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —83;

Nej — 42.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes enligt de rörande
punkten D framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Gustaf Henry Hansson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om punkten E, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Gustaf Henry Hansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 6
betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hansson, Gustaf Henry, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25 punkten
E, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gustaf Henry
Hansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 6 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Hansson, Gustaf
Henry, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej — 28.

Därjämte hade 21 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härpå
utskottets i punkten F gjorda hemställan.

Härefter gjorde herr talmannen jämlikt
de avseende punkten G förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Gustaf Henry
Hansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 8 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hansson, Gustaf Henry, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25 punkten
G, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innnefattas i den av herr Gustaf Henry
Hansson in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 8 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Hansson, Gustaf
Henry, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej —26.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Nilsson, Ferdinand, anmälde, att
han vid den nu företagna voteringen
avsett att avstå från att rösta men markerats
såsom frånvarande.

Därpå bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten H.

Med avseende å punkten I, yttrade
nu herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Gustaf
Henry Hansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 9 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hansson, Gustaf Henry, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och

Onsdagen den 11 maj 19(i(i

Nr 23

godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25 punkten

I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gustaf Henry
Hansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 9 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Hansson, Gustaf
Henry, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej—26.

Därjämte hade 22 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten J framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Gustaf Henry
Hansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 11 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hansson, Gustaf Henry, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25 punkten

J, röstar

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gustaf Henry
Hansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 11 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Hansson, Gustaf
Henry, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 75;

Nej — 62.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit
att de avstode från att rösta.

Vidkommande det stycke i utskottets
motivering, som å sid. 30 i det tryckta
utlåtandet började med orden »De synpunkter
utskottet» och slutade med »ett
ekonomisk-socialt råd», anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels att detsamma
skulle godkännas, dels ock att
kammaren skulle godkänna den motivering
i denna del, som föreslagits i
den av herr Gustaf Henry Hansson och
herr Lundberg vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av utskottets motivering
i förevaran de del vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hansson, Gustaf Henry, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, sam godkänner det stycke i bankoutskottets
motivering i utlåtande nr

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

25, som å sid. 30 börjar med orden »De
synpunkter utskottet» och slutar med
»ett ekonomisk-socialt råd.», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering
i denna del, som föreslagits i den
av herr Gustaf Henry Hansson och herr
Lundberg vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I vad gällde det stycke i utskottets
motivering, som å sid. 29 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Beträffande
alla de föreslagna» och slutade
med »institutioner utanför riksdagen»,
gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av detsamma
samt vidare därpå att kammaren skulle
godkänna den av herr Gustaf Henry
Hansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 12 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på godkännande
av utskottets motivering i denna del,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hansson, Gustaf Henry, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner det stycke i
bankoutskottets motivering i utlåtande
nr 25, som å sid. 29 börjar med orden
»Beträffande alla de föreslagna» och
slutar med »institutioner utanför riksdagen»,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Gustaf Henry Hansson m. fl. vid utlå -

tandet avgivna, med 12 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Hansson, Gustaf
Henry, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 60.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr TALMANNEN yttrade:

Under den debatt som just har ägt
rum har åtskilliga kammarledamöter
påtalat olägenheten av att en ekonomisk
debatt kommer att föras vid två
olika, varandra näraliggande tillfällen.
Jag för min personliga del behjärtar
dessa synpunkter och skall med benägen
hjälp av vederbörande utskottsordförande
ett annat år försöka nå en bättre
ordning.

Efter att ha inhämtat uppgifter från
utskotten om det aktuella arbetsläget
ber jag få meddela följande om plena
under denna och nästa vecka.

I dag behöver inte hållas något kvällsplenum.

Frågestunden och bordläggningsplenum
i morgon, torsdag, har som förut
tillkännagivits inställts på grund av jubileumshögtidligheten.

På fredag, den 13 dennes, hålles arbetsplenum
kl. 11.00 med inledande frågestund
och interpellationssvar. Av de
ärenden som på dagens föredragningslista
upptagits såsom en gång bordlagda
kommer statsutskottets utlåtanden nr
105 och 106 att uppskjutas till nästa tisdag.

Onsdagen den 11 maj 1966

Nr 23

Ang. landstingens övertagande av mentalsjukvården

Nästa vecka hålles ett extra bordläggningsplenum
måndagen den 16 kl.
16.00.

Arbetsplena hålles tisdagen den 17
och onsdagen den 18. Plenum på tisdag
börjar först kl. 11.00. På onsdagen, dagen
före Kristi Himmelsfärdsdag och
Folknykterhetens dag, hålles inget
kvällsplenum.

Det arbetsplenum som i den preliminära
planen från sessionens början upptagits
för fredagen den 20 maj inställes.

Måndagen den 23 maj förutsättes att
något arbetsplenum icke hålles.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 94, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående huvudmannaskapet
för mentalsjukvården
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Ang. landstingens övertagande av
mentalsjukvården

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
64 föreslagit riksdagen att bemyndiga
Kungl. Maj:t att godkänna avtal med
landstingen samt med Stockholm, Göteborg
och Malmö om deras huvudmannaskap
för mentalsjukvård m. m. enligt
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 4
mars 1966 angivna grunder.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Eric Carlsson m. fl. (1:700) och den
andra inom andra kammaren av herr
Gustavsson i Alvesta m. fl. (11:862),
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam parlamentarisk utredning angående
fullgod täckning genom statsbidrag
för landstingens kostnader för
övertagande och nödvändig upprustning
av mentalsjukvården samt angående
däremot svarande bidrag till de
städer, som voro huvudmän för mentalsjukvården.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att godkänna avtal med
landstingen samt med Stockholm, Göteborg
och Malmö om deras huvudmannaskap
för mentalsjukvården m. m. enligt
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 mars 1966 angivna
grunder;

II. att motionerna 1:700 och 11:862
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anmälts

1) av herr Kaijser, utan angiven mening;
och

2) av herr Ståhl, likaledes utan angiven
mening.

Vid punkten hade därjämte fogats ett
särskilt yttrande av herrar Ivar Johansson,
Bengtson, Larsson i Hedenäset
och Sjönell.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! I utskottets utlåtande i
vad det gäller de ekonomiska villkoren
för landstingens övertagande av mentalsjukvården
sägs det: »Avtalet torde därför
enligt utskottets uppfattning komma
att ge landstingen den kostnadstäckning
som avsågs i 1963 års principbeslut.»

Man kan kanske tvista om vad 1963
års principbeslut verkligen innebar,
men om beslutet avsåg att landstingen
skulle erhålla full täckning för sina
kostnader i samband med övertagandet,
känner jag mig i varje fall inte beredd
att skriva under utskottets formulering,
en mening som jag även gav uttryck åt
vid frågans behandling i avdelningen.

Det torde i dag stå klart att landstingens
kostnader blir mycket stora och
att den snabba utveckling, som skett på
detta område med de moderna behandlingsmetoder
som i dag står till buds,
påverkar både anläggnings- och driftskostnaderna
i mycket hög grad.

Jag vill också säga några ord vid
punkten 20, som berör kapitalbudgeten.
På denna punkt har några motionärer i

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Ang. landstingens övertagande av mentalsjukvården

båda kamrarna hemställt att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skall begära
åtgärder för utbyggnad av medicinskt
centrum vid Umedalens sjukhus. Utskottet
säger att det dröjsmål som skett
beträffande förevarande utbyggnad orsakats
av flera samverkande faktorer,
bland annat att en utbyggnad av ett medicinskt
centrum vid sjukhuset inte
kan ske utan betydande följ dinvesteringar
i ledningsanläggningar m. m.
Med andra ord — staten har ansett att
en utbyggnad ställer sig dyrbar, och
därför har frågan förhalats år efter år,
tills man genom det nu träffade avtalet
anser sig kunna slingra sig ifrån ett
åtagande, som för länge sedan borde
ha varit uppfyllt.

Jag har ansett mig böra påtala detta,
men med hänsyn till det läge, vari frågan
nu befinner sig, anser jag mig icke
kunna ställa något yrkande.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Här föreligger konsekvenserna av beslut,
som riksdagen tidigare fattat, men
såvitt jag förstår har de utfästelser som
då gjorts inte infriats. Man ställde nämligen
tidigare i utsikt att landstingens
övertagande av mentalsjukvården — för
vilket vissa sakliga skäl talade —• skulle
vara förenat med att staten täckte de
merkostnader som vållades för landstingen.
Sedan har villkoren reviderats
efter förhandlingar, och avsevärda förbättringar
har skett, vilket jag tacksamt
erkänner.

Om jag bedömer saken från mitt Uppsala
läns landstings synpunkt, kan jag
nog säga att vi är skapligt tillgodosedda
när det gäller investeringar och
att vi får sådant bidrag till driftkostnaderna,
att vi kan driva vården vid
vårt sjukhus ungefär på samma sätt
som staten har gjort med de resurser
som står till förfogande. Vi i landstingen
bor emellertid för nära behoven,
och vi anser oss inte kunna behandla
människor såsom man gör från Stockholm.
Det kan inte komma i fråga an -

nat än möjligen under något övergångsår
att man väntar med att ge sig i kast
med en ordentlig upprustning, och därefter
räcker inte de resurser som står
till förfogande. Jag har räknat en smula
på detta, och skall mentalsjukvården
rustas upp så att nivån motsvarar vad
som tillämpas inom kroppssjukvården

— det är enligt min och mångas uppfattning
ett angeläget önskemål -— behövs
det helt andra tag.

Nu säger man att det stöter på statsfinansiella
svårigheter. Ja, det är riktigt,
men svårigheterna för skattebetalarna
blir inte mindre av att kostnaderna
stjälps över på det kommunala
skatteunderlaget. Del kommunala skatteunderlaget
är i detta fall känsligare
än det statliga med hänsyn till de principer
som tillämpas vid beskattningen.
Om utgifterna ändå skall betalas av det
allmänna, kan såvitt jag förstår inga
ekonomiska skäl anföras mot att det
skulle innebära större rättvisa och större
socialt hänsynstagande att ta ut
pengarna av det statliga skatteunderlaget
än av det kommunala.

Här i kammaren har väckts en motion,
nr 700, av herr Eric Carlsson m. fl.

— jag befinner mig bland »m. fl.» —
och i andra kammaren en motion, nr
862 av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.,
där vi utgår ifrån att mentalsjukvården
och kroppssjukvården sammanförs och
att mentalsjukvården upprustas. Vi har
också understrukit de allvarliga betänkligheter
som har anförts gentemot de
ekonomiska uppgörelserna 1963.

Vi har erkänt att det har blivit en
förbättring i detta avseende. Som jag
nyss sade kan man då nödsakas förhala
upprustningen och avvakta att avtalet
med staten skall revideras efter en femårsperiod,
då de ekonomiska möjligheterna
kan bli ändrade.

Jag frågar mig emellertid om det
verkligen finns något landsting som vill
ta på sitt ansvar att klara mentalsjukvården
inom ramen av de resurser som
enligt avtalet skall ges. I vårt landsting
räknar vi med att om ett eller an -

Onsdagen den 11 maj 19(i(i

Nr 23

Ang. landstingens övertagande av mentalsjukvården

nät år behöva ta på oss en skattehöjning
på 1: 50 eller kanske något mer
per skattekrona om vi skall genomföra
att likstiilla mentalsjukvården med
kroppssjukvården, och jag har mig bekant
att man i andra landsting räknar
på liknande sätt.

Problemet synes bli att vältra över
på landstingen en uppgift, som staten
inte har skött på tillfredsställande sätt.
Sedan får landstingen klara uppgiften
med de resurser som har anvisats dem
och i övrigt genom att höja landstingsskatten.

Här föreligger till utskottets utlåtande
ett särskilt yttrande, som jag delvis
kan ansluta mig till.

Jag vill understryka att sammanförandet
av mentalsjukvården och kroppssjukvården
till en organisatorisk enhet
kan vara någonting värdefullt. Jag instämmer
också i vad som sägs i yttrandet
om att frågan om ekonomien
sammanhänger med det stora problemkomplex
som utgörs av kostnadsfördelningen
i stort mellan staten, landstingen
och kommunerna. Jag måste emellertid
samtidigt säga, för det första att
jag inte vet vilka möjligheter det finns
att få igång en ordentlig revision och
för det andra att jag har den bestämda
uppfattningen, att ett så omfattande företag
tar ganska lång tid. Jag kan inte
finna att det är rimligt att kommuner
och landsting, som är hårt belastade av
kostnader som staten har vältrat på
dem, skall bara ta på sig nya uppgifter
och vänta under den tid en utredning
pågår.

I den motion som jag inledningsvis
nämnde begärs att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 64 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
en skyndsam parlamentarisk utredning
angående fullgod täckning genom statsbidrag
för landstingens kostnader för
övertagande och nödvändig upprustning
av mentalsjukvården samt angående
däremot svarande bidrag till de
städer som är huvudmän för mentalsjukvården.
Jag vill understryka ordet

»skyndsam», eftersom jag har en bestämd
känsla av att det utgör den stora
skillnaden mellan motionen och den
utredning det särskilda yttrandet hoppas
på.

Sedan är det en annan sak att jag tycker,
att man även på det särskilda yttrandets
grund borde ha orkat ställa
ett yrkande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionerna nr 700 i första kammaren
och 862 i andra kammaren.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Det kanske kan anses
obehörigt att en ledamot av kammaren,
som varken är medlem av statsutskottet
eller motionär, tar kammarens tid
i anspråk i denna fråga. Jag har emellertid
haft anledning att syssla med frågan
om landstingens övertagande av
mentalsjukvården i annat sammanhang
hemma i mitt eget landsting. Det är anledningen
till att jag vill knyta några
reflexioner till statsutskottets förslag i
utlåtandet nr 94, innan kammaren bifaller
utskottets hemställan.

Herr Jacobsson har redan citerat utskottets
uttalande att avtalet som nu
skall godkännas, enligt utskottets uppfattning
kommer att ge landstingen den
kostnadstäckning som avsågs i 1963 års
principbeslut. Enligt detta skulle ju
landstingen erhålla full kostnadstäckning
för sina insatser när de övertog
mentalsjukvården från staten. Nu är det
förvisso så att landstingen efter långvariga
och segslitna förhandlingar har fått
bättre villkor än vad som erbjöds enligt
de allänna bestämmelserna av år 1963.
Men trots att det har skett en förbättring,
är det nog en vanlig uppfattning
ute i landet att mentalsjukvårdsreformen
kan komma att för landstingen
medföra betydande utgiftsökningar som
inte kommer att täckas av bidrag från
statens sida.

I början kommer landstingens möjligheter
att bygga ut och modernisera mentalsjukvården
enligt sina ambitioner att

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Ang. landstingens övertagande av mentalsjukvården

hämmas av investeringsbegränsningar
när det gäller byggnader och av den
bristande tillgången på personal när
det gäller den personella upprustningen.
handstingen blir därför, som herr
Ferdinand Nilsson nyss yttrade, i stort
sett hänvisade till att driva mentalsjukvården
på samma sätt som staten hittills
har gjort. Men det var ju inte meningen
med den beslutade reformen.
Tvärtom avsåg den att förverkliga samma
upprustning på mentalsjukvårdens
område som landstingen genomför inom
kroppssjukvården. Och när denna upprustning
en gång i tiden kan förverkligas
befarar man fortfarande inom landstingskretsar
att kostnaderna kan bli så
stora både för byggnadsinvesteringar
och för driften att de inte täcks av de
föreslagna bidragen från statens sida.
Då är man rädd för att man får göra
samma erfarenheter på detta område
som tidigare på andra områden där
kommuner och landsting har fått överta
statliga arbetsuppgifter, nämligen att
det blir kommunerna som får dra det
tyngsta lasset.

Herr talman! Utskottets utlåtande är
ju, frånsett ett par blanka reservationer
och ett särskilt yttrande, enhälligt. Jag
har givetvis inte något yrkande att ställa.
Jag ville bara göra dessa reflexioner,
innan beslutet fattas. Avtalet är tidsbundet
till 1971, och för den tid som
följer efter 1971 skall nya förhandlingar
föras om statens bidrag till kostnaderna
för mentalsjukvården. Om erfarenheterna
under den första avtalstiden
blir ogynnsamma för landstingen, får vi
väl förutsätta att detta kommer att beaktas
när avtal skall träffas för tiden
efter 1971.

Häri instämde herr Svenungsson (h).

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det har här sagts —
framför allt av herr Ferdinand Nilsson
— att man måste påskynda upprustningen
av mentalsjukvården. Det har
ju under åtskilliga år skett en i vissa

fall mycket betydande upprustning, och
vi i statsutskottets tredje avdelning har
framför allt märkt hur de häftiga debatter
som vi tidigare hade år för år har
mildrats och hur man har kommit till
insikt om att verkliga krafttag har gjorts
på ett tidigare tyvärr försummat område.

Nu har ju förhandlingar förts mellan
staten, landstingen och de kommuner
som svarar för mentalsjukvården. Ett
avtal har träffats. Detta har godkänts av
alla de landsting som haft sammanträde
om saken denna vår. I de landsting som
ännu inte haft sammanträde har vederbörande
förvaltningsutskott tillstyrkt
att avtalet skall godkännas. Detta är naturligt,
ty har ett avtal träffats så utgör
det så att säga en rekommendation. För
oss i statsutskottet har det varken varit
lämpligt eller möjligt att revidera ett
avtal som parterna har varit överens
om. Man brukar inte göra på det sättet.

Herr Ferdinand Nilsson ondgjorde
sig över att de som står för det särskilda
yttrandet inte kunde avsluta det med
att tillstyrka de motioner, där han är
en av undertecknarna. Det är klart att
dessa motioner önskar något annat än
vad utskottet nu föreslår, nämligen en
parlamentarisk utredning om vad man
kallar en fullgod täckning.

I 1963 års riksdagsbeslut beträffande
godkännande av de allmänna bestämmelserna
för landstingens övertagande
av mentalsjukvården avsågs att ge fullgod
täckning för landstingens kostnader
därför. Det nu träffade normalavtalet
följer i huvudsak de av 1963 års
riksdag antagna allmänna bestämmelserna.
Det finns egentligen bara en enda
avvikelse, nämligen tillkomsten av ett
särskilt årligt bidrag på närmare 40
miljoner kronor till landstingen efter
1962 års prisläge. Denna summa har
alltså tillkommit utöver vad som förutsattes
i 1963 års riksdagsbeslut. Det erkännes
ju också i det särskilda yttrandet
att avtalet utgör en förbättring av
vad man ursprungligen avsåg.

Det avtal som nu har slutits löper till

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 23

Ang. landstingens övertagande av

år 1971, vilket redan herr Eskilsson
liar nämnt, och det finns möjligheter
att inför ett nytt avtal ta upp nya förhandlingar.
Man har nu en femårsperiod
på sig att se hur detta avtal verkar.
När den perioden är tilländalupen är
det kanske tid att fälla dom över vad
som nu avses att beslutas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Inför den stora reform
riksdagen nu kommer att fatta beslut
om, kan det finnas anledning att göra
några kommentarer eller i vart fall en
liten återblick på den utveckling som
har ägt rum inom detta område under
de senare decennierna.

Den medicinska vetenskapen har
ställt en rad nya diagnostiska och terapeutiska
resurser till förfogande, vilket
gjort det möjligt att i allt större utsträckning
förbättra eller helt återställa
psykiskt sjuka människor. Grunden till
den stora utveckling som ägt rum inom
psykiatrien lades egentligen under 1920-och 1930-talen genom de nya behandlingsmetoderna,
t. ex. användandet av
insulin- och elektrochockbehandling.
Härigenom fick man möjligheter att påverka
svårartade depressionstillstånd
och schizofrena processer, varigenom
vårdtiderna kunde förkortas och vårdmiljön
liumaniseras. De största framstegen
har emellertid skett under senare
decennier, då en rad olika psykofarmaca
tillkommit. Dessa har medfört
att sjukdomssymptomen dämpats och i
många fall att patienten tillfrisknat. De
har också möjliggjort en insats av andra
terapeutiska och rehabiliterande åtgärder,
bland annat har psykoterapien kommit
att spela en betydande roll. Man
måste på sjukhuset kunna skapa sådana
förhållanden att patienten kan
finna sig till rätta i den miljö till vilken
han eller hon efter sjukhusvistelsen
kommer att återvända.

Samtidigt med införandet av mera

3 Första kammarens protokoll 1966. Nr 23

mentalsjukvården

aktiva terapeutiska metoder påbörjades
också en personell och materiell upprustning
av mentalsjukvården. År 1945
lade medicinalstyrelsen på uppdrag av
Kungl. Maj:t fram en plan som innebar
en ökning till 22 500 platser. Dessutom
föreslogs för vissa sjukdomsfall psykiatriska
avdelningar i anslutning till centrallasaretten
med tillsammans 1 500
vårdplatser. F. n. finns cirka 1 200 sådana
platser.

Under 1950-talet framlades i olika
sammanhang nya beräkningar av platsbehovet
för mentalsjukvården och därpå
grundade förslag för en utbyggnad och
organisation av vården. Bland annat aktualiserades
år 1950 frågan om en överflyttning
av huvudmannaskapet för
mentalsjukvården till landstingen.

I slutet av 1955 tillsattes mentalsjukvårdsdelegationen
med uppgift att dra
upp riktlinjer för hur en länsvis organiserad
mentalsjukvård borde uppbyggas
och fungera. Delegationen anförde
bland annat att mentalsjukvården måste
ges en sådan utformning att psykiskt
sjuka kommer under behandling så tidigt
som möjligt. Den viktigaste förutsättningen
såväl härför som för ett gott
vårdresultat är att full paritet åstadkommes
mellan somatisk och psykisk
sjukvård, såväl medicinskt som organisatoriskt
och författningsmässigt. Som
slutmål bör gälla att mentalsjukvård
och kroppssjukvård sammansmälter
som olika specialiteter inom samma
sjukvårdsorganisation och i största
möjliga utsträckning inom samma sjukhusenheter.
Ett viktigt krav är vidare
att öppen och sluten mentalsjukvård
planeras som en enhet och erhåller en
utformning som tillåter största möjliga
utnyttjande av öppna vårdformer.

Utbyggnaden och upprustningen av
den statliga mentalsjukvården bedrivs
sedan mitten av 1950-talet i alltmer intensifierad
takt. Inte mindre än sex
nya sjukhus har tillkommit. Under innevarande
år kommer vidare två nya
enheter för vård av mentalt sjuka barn
och ungdom om 52 vårdplatser vardera

34 Nr 23 Onsdagen den 11 maj 1966

Ang. landstingens övertagande av mentalsjukvården

i anslutning till Ulleråkers respektive
S:t Lars’ sjukhus att tas i bruk. Samtidigt
har pågått och pågår en omfattande
upprustning av de äldre sjukhusen.
För att stimulera forskning och undervisning
har vidare speciella forskningsavdelningar
inrättats vid Ulleråkers,
S:t Lars’ och S:t Jörgens sjukhus.

De nya behandlingsmetoderna och
den intensiva terapien har också medfört
betydande förstärkningar i fråga
om befintlig personal, samtidigt som
en rad nya befattningshavare tillkommit,
t. ex. psykologer, kuratorer, sjukgymnaster
och arbetsterapeuter. I detta
sammanhang kanske särskilt skall
nämnas de tjänster för överläkare i internmedicin,
som börjat inrättas under
senare delen av 1950-talet med uppgift
att samordna, utveckla och leda den somatiska
vården inom sjukhusen. Totala
antalet tjänster har under de fem
senaste åren ökat med cirka 2 100 och
uppgår för närvarande till cirka 13 000.
Det är givet att det finns många inslag
i denna utomordentligt stora och betydelsefulla
reform som är väsentliga och
viktiga. Jag liar bl. a. i propositionen
nämnt att en av de allmänna förutsättningarna
för normalavtalet är att vederbörliga
avtal, före landstingens övertagande
av mentalsjukvården, träffas
med berörda personalorganisationer om
att mentalsjukvårdens personal skall
övergå i landstingens tjänst och om de
förpliktelser mot personalen som landstingen
skall ikläda sig. Förhandlingar
om personalens övergång till landstingstjänst
har förberetts, och det är givetvis
av vikt att de kommer att kunna
genomföras så snart som möjligt. Beträffande
personalens utbildning har
genomgripande förändringar ägt rum
genom den tvååriga grundutbildningen
för skötarpersonalen och den högre utbildningen
för förmanspersonalen.

Ökade medicinska möjligheter och
ökade personella och materiella resurser
har lett till en effektivare vård. Den
ökade patientomsättningen har medfört

en reducering av vårdtiderna med mer
än hälften. För nyinskrivna patienter
utgör vårdtiden numera i genomsnitt
endast någon månad.

De förbättrade förhållandena har
medfört att patienterna numera i allt
större utsträckning också själva söker
psykiatrisk vård, varigenom behandlingen
många gånger kan sättas in på
ett tidigare stadium med förbättrade
vårdresultat. Det är därför angeläget
att understryka vikten av att sjukvård
bör bedrivas på i princip samma villkor,
oavsett om en sjukdom kan karakteriseras
som en mentalsjukdom eller
kroppssjukdom. Denna förutsättning
har varit avgörande vid utformningen
av det förslag till ny rättslig reglering
av mentalsjukvården som nu förelagts
riksdagen.

De ökade insikterna om de psykiska
sjukdomarnas diagnostik och behandling
har för psykiatriens del medfört
ett ökat behov av samarbete och samordning
med kroppssjukvården. På samma
sätt har den medicinska vetenskapen
visat hur ofta i ett somatiskt sjukdomstillstånd
de psykiska faktorerna
spelar en stor roll, vilket för kroppssjukvårdens
del medfört ett ökat behov
av samarbete med psykiatrien. De
ökade kunskaperna om våra psykiska
och fysiska sjukdomar har sålunda
medfört att gränserna mellan de båda
vårdområdena alltmera har kommit att
uttunnas. Det enhetliga huvudmannaskapet,
låt mig understryka detta, kommer
därför att möjliggöra ett mera effektivt
och rationellt utnyttjande av
sjukvårdsresurserna i sin helhet.

Det har i några inlägg här gjorts
kommentarer till de träffade avtalen.
Jag skall inte, herr talman, närmare
kommentera de gjorda inläggen. Men
jag vill bara på en punkt erinra om att
under den femåriga avtalsperioden får
landstingen genom bidragskonstruktionen
ca 100 miljoner kronor per år eller
i runt tal sammanlagt 500 miljoner kronor
som inte motsvaras av statliga kostnader
vid reformens ikraftträdande.

Onsdagen den 11 maj 1900

Nr 23

Ang. landstingens övertagande av mentalsjukvården

Cirka en halv miljard kronor står alltså
till landstingens förfogande för ytterligare
upprustning på driftssidan.

Det stora i denna reform, herr talman,
vill jag emellertid ändå se i det
förhållandet att vi nu tar ett steg fram
emot en mera helhetsmässig syn på den
sjuka människan och att vi därigenom
också skapar de organisatoriska förutsättningarna
för ett dylikt betraktelsesätt.
Det är mot bakgrunden bärav naturligt
att jag gärna till kammarens protokoll
vill notera den tillfredsställelse
med vilken man hälsar huvudmannaskapsreformen
och att man i den också
ser en betydelsefull milstolpe i den
svenska sjukvårdens utveckling.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Herr statsrådet Aspling
— liksom i någon mån också herr Birger
Andersson — har uttalat sin tillfredsställelse
med den reform som nu
föreslås och han var angelägen att få
detta antecknat till protokollet. Jag finner
saken i och för sig naturlig och
föga överraskande. Även jag vill uppmärksamma
det riktiga och värdefulla
med ett enhetligt huvudmannaskap. Både
kroppssjukvården och mentalsjukvården
har fortfarande i grund och
botten samma huvudmannaskap på den
centrala punkten — när det gäller resurserna,
när det gäller pengarna, när
det gäller personalutbildningen och
över huvud taget möjligheterna att göra
investeringar för byggnationer. Allt detta
samordnas av den så att säga verklige
huvudmannen, den som således
håller i de starka trådarna och till sist
blir bestämmande. Jag har en bestämd
känsla av att man vann en del genom
samordningen, men den vinsten är väsentligen
av formell art. Det väsentliga
är att resurser finnes att genomföra likanivån
i detta fall.

Jag är mycket skeptisk beträffande
det mesta som staten flyttar över på
primärkommuner och landsting. Inte
minst den för en kort tid sedan verk -

ställda reformen beträffande provinsialläkarna
visade detta för mitt landstings
del. Bl. a. skulle vi få full täckning för
kostnaderna men fick en kostnadsökning
på eu halv miljon kronor under
det första året. Sedan fortsatte andra
kostnadsökningar. Det ligger faktiskt till
på det sättet, och jag undrar om inte
en stor del av dessa växande kostnader
hör läggas på det statliga skatteunderlaget
och inte på det kommunala.

Herr Birger Andersson var i likhet
med herr statsrådet belåten med den
handläggning som mentalsjukvården
fått under senare år. Herr statsrådet
skildrade vältaligt den utveckling som
har skett. Ute i landstingen har vi däremot
en bestämd känsla av att mentalsjukvården
behöver en mycket effektiv
upprustning för att nå den målsättning
som herr statsrådet liksom vi alla är
övertygade om bör vara den riktiga,
nämligen att ha samma nivå på mentalsjukvården
som på kroppssjukvården.
Jag undrar om den utveckling som här
har skett jämförd med utvecklingen
inom det övriga samhället egentligen är
så förfärligt mycket som kan motivera
någon större blombukett.

Herr Eskilsson ville avvakta erfarenheterna
av den femårsperiod som kommer.
Samtidigt pekade han — med all
rätt — på att förhållandena är sådana
att det blir mycket svårt för landstingen
att åstadkomma den upprustning
som vi anser nödvändig. Vi lever ju så
att säga under knapphetens kalla stjärna,
vilket sätter sin prägel på våra möjligheter
att göra investeringar, anställa
personal o. s. v. Den arbetsmarknadspolitik
som förs bereder våra landsting
mycket svåra personalproblem, och den
utbildning som bedrivits för att få fram
kvalificerad personal har hittills inte
klarat läkarbrist och dylika saker på
långa vägar. Landstingen har det mycket
besvärligt i dessa avseenden, och
det känner herr statsrådet säkert till
lika bra som jag. Min erfarenhet under
en lång tid i landstinget säger mig att
det inte har blivit lättare utan faktiskt

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Ang. förstatligande av uppbördsverken, m.

svårare att tillgodose de behov som föreligger.
Jag vill understryka detta med
anledning av att statsrådet annoterade
den entusiasm med vilken hans reform
har hälsats. Jag undrar om han då verkligen
tänkte på den förste ärade talaren
i debatten här, och jag undrar om
han tänkte så mycket på herr Eskilsson
— mig glömde han alldeles säkert.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Det skymtar ett tålmodighetens
tema i detta statsutskottets
utlåtande nr 94, ett tema som jag i egenskap
av motionär helt kort vill uppmärksamma.
Där spåras en tilltro till statsmakternas
goda vilja och förmåga att
följa upp tidigare beslut. Jag skall inte
lägga fram någon historik utan bara till
protokollet slå fast att sedan 1934, då
Umedalens sjukhus enligt proposition
165 år 1928 togs i bruk, har drygt 1 000
patientplatser stått till förfogande där.
Den somatiska vården har givits i en
källarvåning, i lokaler med dålig dagerbelysning
och med vissa tider av året
mycket stark fuktbildning. Behovet av
medicinskt centrum och över huvud
taget förbättrade möjligheter till kroppssjukvård
har under årens lopp diskuterats
i en rad sammanhang. Där skymtar
medicinalstyrelsen, mentalsjukvårdsberedningen
som i skrivelse till Kungl.
Maj :t har påpekat förhållandena, riksdagsbeslut
om fortsatta förhandlingar
med länets landsting, direktions- och
sjukhuschefers skrivelser och uppvaktningar
hos olika myndigheter. Utredningarna
har fortsatt genom åren, och
kroppssjukvården för mer än 1 000 patienter
vid Umedalens sjukhus har också
fortsatt i dessa mindre lämpliga källarlokaler
under mycket besvärliga förhållanden.

Nu kommer statsmakterna helt ifrån
den här problemställningen genom beslutet
om landstingens övertagande av
mentalsjukvården. I det läget finns det,
herr talman, för mig som motionär inte
heller någon möjlighet att ställa något
yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. I.

Sedermera gjordes enligt de rörande
mom. II förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 2—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade
sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr
andre vice talmannen.

Ang. förstatligande av uppbördsverken,
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 95, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående förstatligandet
av uppbördsverken och omorganisation
av de lokala skattemyndigheterna
in. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1966/67 beräkna på
driftbudgeten under elfte huvudtiteln
till Häradsskrivarna m. fl.: Avlöningar
ett förslagsanslag av 44,5 miljoner kronor
samt till Häradsskrivarna m. fl.:
Omkostnader ett förslagsanslag av 3,5
miljoner kronor.

Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 66, under åberopande av bi -

Onsdagen den 11 maj 1966

Nr 23

Ang.

lagt utdrag av statsrådsprotokollet över
inrikesärenden för den 18 mars 1966,
föreslagit riksdagen att

A. besluta, att de kommunala uppbördsverken
skulle förstatligas den 1
januari 1967;

B. godkänna i statsrådsprotokollet
angivna riktlinjer för lokal skattemyndighets
arbetsuppgifter och organisation; C.

bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela
de föreskrifter och och vidtaga de
åtgärder i övrigt, som fordrades för genomförande
av de framlagda förslagen
samt meddela nödvändiga övergångsbestämmelser; D.

bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
personalförteckning för fögderiorganisationen
i överensstämmelse med
de förslag föredragande statsrådet i
statsrådsprotokollet redovisat;

E. godkänna i statsrådsprotokollet
angiven avlöningsstat för fögderiorganisationen,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1966/67;

F. till Fögderiorganisationen: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 44 260 000 kronor;

G. till Fögderiorganisationen: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 700 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande i anledning
av propositionen nr 66 väckta motioner,
nämligen

från första kammaren

I: 702, av herr Axel Kristiansson,

I: 703, av herr Ferdinand Nilsson
in. fl.,

I: 704, av herr Erik Olsson och herr
Wikberg, samt

från andra kammaren

II: 863, av herr Boo och herr Svensson
i Vä,

11:864, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl.,

förstatligande av uppbördsverken, m. m.

II: 865, av herr Oskarson in. fl., och

11:866, av herr Stöld.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

1. att riksdagen måtte besluta, att de
kommunala uppbördsverken skulle förstatligas
den 1 januari 1967;

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och i anledning
av motionen II: 863 godkänna i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 18 mars 1966 förordade riktlinjer
för en ny fögderiindelning;

3. att motionerna 1:702 och 11:865
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

4. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 704 och II: 864 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
utskottet i utlåtandet anfört angående
fögderiindelningen i Jämtlands län;

5. att riksdagen måtte i anledning
av motionen II: 866 i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört angående vissa
tjänstebenämningar;

6. att riksdagen måtte godkänna i
statsrådsprotokollet förordade riktlinjer
beträffande lokal skattemyndighets
arbetsuppgifter och organisation såvitt
de ej behandlats under 2—5;

7. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att meddela de föreskrifter
och vidtaga de åtgärder i övrigt, som
fordrades för genomförande av de framlagda
förslagen, samt meddela nödvändiga
övergångsbestämmelser;

8. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag bemyndiga Kungl.
\Iaj:t att fastställa personalförteckning
för fögderiorganisationen i huvudsaklig
överensstämmelse med i statsrådsprotokollet
förordade förslag;

9. att motionen I: 703 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

10. att riksdagen måtte

a) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för fögderiorganisationen

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 19C6

Ang. förstatligande av uppbördsverken, m. m.

att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1966/67;

b) till Fögderiorganisationen: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 44 260 000 kronor; c)

till Fögderiorganisationen: Om kostnader

för budgetåret 1966/67 på
driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 4 700 000
kronor.

Reservation hade anmälts av herr
Ståhl, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Det förslag till förstatligande
av uppbördsverken och omorganisation
av de lokala skattemyndigheterna,
som behandlas i Kungl. Maj :ts
proposition nr 66 och statsutskottets utlåtande
nr 95, innebär så omfattande
och genomgripande förändringar i nuvarande
förhållanden att det faller sig
naturligt för mig som häradsskrivare
att be att något få kommentera förslaget,
även om endast en blank reservation
är fogad till utskottsutlåtandet.

Förslaget innebär bl. a. att uppbördsväsendet
i de 29 städer, som alltjämt
bär egen uppbördsförvaltning, förstatligas
från och med den 1 januari 1967
och att från samma tidpunkt genom en
ny distriktsindelning antalet lokala
skattemyndigheter nedbringas från 185
—156 häradsskrivare, en uppbördsdirektör
och 28 kronokamrerare — till
120.

Allmän enighet har rått om huvudprinciperna
beträffande den nya distriktsindelningen.

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden,
vars betänkande »Lokal
skattemyndighets arbetsuppgifter och
organisation» ju ligger till grund för
propositionen, hade föreslagit 123 distrikt.
Kungl. Maj:t har föreslagit en
ytterligare minskning till 120. Enligt
min uppfattning hade det varit lyckligare
med en mindre ökning av CFU:s

förslag, varigenom man kunnat undvika
några alltför stora fögderier. I större
verk uppkommer nämligen gärna organisationssvårigheter
som kan motverka
den personalbesparing man velat eftersträva.
Ett fögderi med ett invånarantal
på 40 000—50 000 är med all säkerhet
fullt tillräckligt för en rationell kontorsorganisation.

Ett sådant fögderi med dess möjligheter
till större lokal- och personkännedom
kan också erbjuda både allmänheten,
myndigheterna och de lokala
taxeringsnämnderna betydligt bättre
service än ett »storfögderi».

Jag vill därför helt instämma i statsutskottets
skrivning beträffande fögderiindelningen
i Jämtlands län. Den innebär,
såvitt jag förstår, en hemställan
till Kungl. Maj:t att ånyo överväga huruvida
inte befolkningen i Jämtlands
län är bäst betjänt av en indelning av
länet enligt länsstyrelsens förslag i tre
fögderier i stället för ett enda.

Herr talman! Jag utgår från att Kungl.
Maj:t är oförhindrad att vid detta övervägande
vidtaga de ytterligare smärre
justeringar som kan befinnas motiverade
även då det gäller andra län.

I en motion — på sidan 5 i utlåtandet
har den erhållit nr II: 703 i stället
för rätteligen I: 703 —- har berörts personalbehovet
hos lokal skattemyndighet.

Utan att här gå närmare in på denna
motion eller några detaljer vill jag endast
understryka angelägenheten av att
den lokala skattemyndigheten får tillräckliga
resurser för att kunna — som
nu föreslås — i högre grad än hittills
biträda de lokala taxeringsnämnderna
i deras arbete och intensifiera arbetsgivarkontrollen
i fråga om skatter och
avgifter, och framför allt för att kunna
ge allmänheten en bättre service. — Behovet
av service kommer sannerligen
inte att minska i och med ADB-systemets
införande från och med år 1968.

I detta sammanhang bör för övrigt
nämnas att en ytterligare utbyggnad av
lokal skattemyndighets organisation är

Onsdagen den 11 maj 1966

Nr 23

Ang. förbättrade förmåner för handikappade, m. m.

att vänta inom en nära framtid då landskontorsutredningen
torde komma att
framlägga förslag i sådan riktning, kanske
redan i år.

Niir det gäller personalbehovet hos
lokal skattemyndighet och utbildningen
av denna personal blir det därför säkerligen
snart anledning att återkomma.

1 dag vill .jag endast uttala den förhoppningen
att den förestående omorganisationen
av fögderiförvaltningen -—
långt mer genomgripande än den vid
kallskattens införande för 20 år sedan
— skall kunna ske så smidigt som möjligt,
bl. a. tack vare riksdagens bemyndigande
för Kungl. Maj:t »att i likhet
med vad som skett vid tidigare förstatligande
och omorganisationer vidta de
övriga övergångsanordningar som kan
visa sig bli nödvändiga».

Onekligen råder nu en viss oro bland
fögderiförvaltningens befattningshavare.
Detta är ju också naturligt om man
betänker att omorganisationen bl. a. innebär
en indragning av 24 stationeringsorter
och att samtliga i den nya personalorganisationen
upptagna tjänster
skall kungöras till ansökan lediga. En
omfattande omplacering av befattningshavare
i alla grader är också tyvärr
oundviklig. Både det allmänna och befattningshavarna
har ett gemensamt intresse
av att omorganisationen genomföres
så friktionsfritt som möjligt.

Om jag så till sist skall säga några ord
i namnfrågorna vill jag först uttala min
glädje över att i en tid då gamla hederliga
benämningar som folkskola och
lappfogde försvunnit benämningarna
fögderi och häradsskrivare med deras
mer än 300-åriga hävd får leva kvar.
Personligen hade jag helst sett att titeln
häradsskrivare hade beslutats som en
enhetlig chefstitel.

Då jag nu tillstyrker statsutskottets
förslag att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ger till känna att vissa av
de föreslagna tjänstebenämningarna bör
kunna ytterligare övervägas efter kontakt
med personalorganisationerna, gör
jag det emellertid främst därför att jag

hoppas att den främmande och missvisande
titeln fögderisekreterare i slutomgången
måtte utbytas mot titeln fögderiintendent,
vilken för övrigt nämns
av CFU som alternativ till dess förslag
skatteintendent.

Med dessa kommentarer ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till statsutskottets
utlåtande nr 95.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 36, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser i anledning av
statens övertagande av huvudmannaskapet
för uppbördsväsendet in. in. i
vissa städer, in. in.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Ang. förbättrade förmåner för handikappade,
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 41, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring,
m. in., jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 11 mars 1966 dagtecknad
proposition, nr 59, hade Kungl.
Majd, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,

2) lag om ändrad lydelse av 11 § lagen
den 25 maj 1962 (nr 382) angående
införande av lagen om allmän försäkring,

dels ock bifalla det förslag i övrigt,
om vars avlåtande till riksdagen före -

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Ang. förbättrade förmåner för handikappade, m. m.

dragande departementschefen hemställt.

Propositionen hade hänvisats till
statsutskottet, såvitt avsåge anvisande
av anslag, och i övrigt till lagutskott.

Propositionen innehöll förslag om
den lagändring, som erfordrades för
genomförande av standardhöjningen av
folkpensionerna i enlighet med förslag
i statsverkspropositionen. Med 20 indextillägg
bleve det årliga pensionsbeloppet
från och med juli 1966 —
bortsett från kommunalt bostadstillägg
— för en ensam pensionär 4 500 kronor
och för två pensionsberättigade makar
tillhopa 7 020 kronor.

I propositionen hade föreslagits förbättrade
förmåner för handikappade.

Invaliditetsersättningen, inberäknat
vårdbidraget till svårt handikappade
barn, skulle enligt förslaget höjas från
50 till 60 procent av basbeloppet, eller
med nu gällande basbelopp från 2 650
till 3 180 kronor, allt för år räknat.
Dessutom hade föreslagits att invaliditetsersättning
skulle kunna utgå med
30 procent av basbeloppet eller med
1 590 kronor för år räknat till förvärvsarbetande
handikappade, som hade
mindre omfattande hjälpbehov eller
lägre merutgifter än som krävdes för
hel invaliditetsersättning. Invaliditetsersättning
till den som blivit blind före
63 års ålder skulle liksom vårdbidraget
alltid utgå med 60 procent av basbeloppet.

Anstaltsvårdade barn hade föreslagits
kunna få vårdbidrag då de under
längre tid vistades i sina hem.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: 1)

de likalydande motionerna nr 221
i första kammaren av herrar Dahlén
och Nyman samt nr 292 i andra kammaren
av herr Nihlfors m. fl., såvitt nu
vore i fråga,

2) de likalydande motionerna nr 322
i första kammaren av fröken Mattson
samt nr 390 i andra kammaren av fru
Lindberg och fru Svensson,

3) de likalydande motionerna nr 577
i första kammaren av herr Larsson,
Lars, m. fl. och och nr 712 i andra
kammaren av fru Skantz m. fl.;

B. i anledning av propositionen
väckta motioner:

4) de likalydande motionerna nr 668
i första kammaren av herrar Adolfsson
och Werner samt nr 820 i andra kammaren
av herr Jansson m. fl., såvitt nu
vore i fråga,

5) de likalydande motionerna nr 669
i första kammaren av herr Jacobsson,
Per, m. fl. och nr 822 av herr Jönsson
i Ingemarsgården m. fl.,

6) de likalydande motionerna nr 670
i första kammaren av fru Olsson, Elvy,
och herr Svanström samt nr 821 i andra
kammaren av herrar Johansson i
Skärstad och Svensson i Vä,

7) de likalydande motionerna nr 671
i första kammaren av herr Sörenson
in. fl. samt nr 823 i andra kammaren
av herrar Nelander och Keijer, ävensom 8)

motionen nr 824 i andra kammaren
av fru Ryding m. fl., såvitt nu vore
i fråga.

I motionerna 1:668 och 11:820 hade
bland annat framställts yrkande av innebörd,
att standardhöjningen av folkpensionerna
skulle bestämmas till 340
kronor för ensamstående och 520 kronor
för ett pensionärspar.

I motionen II: 824 hade, såvitt nu
vore i fråga, yrkats,

I. att riksdagen med bifall i övrigt till
Kungl. Maj :ts proposition nr 59, i vad
den avsåge förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, måtte antaga
i motionen infört, från propositionen
avvikande förslag till lydelse av
9 kap. 2 och 3 § §;

Onsdagen den 11 maj 196(5

Nr 23

Ang. förbättrade förmåner för handikappade, in. m.

II. att vårdbidrag till anstaltsvårdade
barn skulle utgå för tid som barnet
vistades utanför hemmet under minst
14 dagar med halvt månadsbelopp och
för hel månad med månadsbelopp.

Det i motionen II: 824 framlagda lagförslaget
avsåg att invaliditetstillägget
skulle höjas till 60 procent av basbeloppet
samt att reducerat invaliditetstilllägg
om 30 procent av basbeloppet
skulle införas för fall av mindre hjälpbehov
eller lägre merutgifter. I fall då
särskilt stora merutgifter förelåge skulle
invaliditetsersättningen kunna utgå
med belopp överstigande 60 procent av
basbeloppet. Enligt motionärernas förslag
skulle döva jämställas med blinda
i fråga om rätten till invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning samt åldersgränsen
för erhållande av invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning höjas
till 67 år.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, med avslag å motionen
11:824, såvitt anginge 9 kap. 3 §
sista stycket lagen om allmän försäkring,
måtte bifalla förevarande proposition
i motsvarande del;

B. att riksdagen, med avslag å motionerna
I: 668 och II: 820 såvitt de hänvisats
till lagutskott, måtte bifalla förevarande
proposition i motsvarande del;

C. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition i övrigt, såvitt den
hänvisats till lagutskott;

D. att motionen II: 824, såvitt anginge
ändring i 9 kap. 2 § sista stycket lagen
om allmän försäkring, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

E. att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 671 och II: 823 samt

2) motionen 11:824, såvitt anginge
invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
till döva,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

F. att motionen II: 824, såvitt anginge
åldersgränsen för hjälpbehovets inträde

beträffande invaliditetstillägg och invaliditetsersättning,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

G. att riksdagen med bifall till följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:669 och 11:822, såvitt
anginge vårdbidrag till anstaltsvårdade
barn, samt

2) motionerna 1:670 och 11:821,
ävensom

i anledning av motionen 11:824, såvitt
anginge vårdbidrag till anstaltsvårdade
barn,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet i utlåtandet anfört
i denna fråga;

H. att motionen II: 824, såvitt nu
vore i fråga och i den mån motionen
icke besvarats genom vad utskottet i
utlåtandet hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

J. att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:221 och 11:292, såvitt
nu vore i fråga,

2) motionerna 1:322 och 11:390

3) motionerna I: 577 och II: 712 samt

4) motionerna 1:669 och 11:822, såvitt
anginge mantalsskrivningskravet
och tilläggspension till arbetstagare i
gränstrakterna,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag vill i detta sammanhang
något beröra folkpensionärernas
läge mot bakgrund av pensionsbeloppens
storlek i förhållande till de faktiska
levnadskostnaderna.

Vi har i motion nr 668 i denna kammare
och nr 820 i medkammaren yrkat
på ett dubbelt standardtillägg — alltså
en höjning av pensionen för ensamstående
med 340 kronor mot av regeringen
föreslagna 170 kronor. För pensionsberättigade
makar har vi föreslagit en
höjning av 520 kronor mot av regeringen
föreslagna 260 kronor. Vi förutskic -

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Ang. förbättrade förmåner för handikappade, m. m.

kade redan i kommentarerna till årets
statsverksproposition och i vår skattemotion
att vi ämnade föreslå en betydligt
kraftigare höjning av folkpensionerna
än vad regeringen föreslagit.

Vi anser det stå utom allt tvivel att
den kraftigare standardförbättring vi
föreslår är mer än väl befogad med
tanke på att det måste finnas en rimlig
överensstämmelse mellan standardutvecklingen
för folkpensionärerna och
för löntagarna i samhället i övrigt. Kan
man på allvar hävda att vårt samhälle
inte skulle ha råd med denna merutgift
på 180 miljoner kronor som vårt
}rkande innebär?

Även efter ett genomförande av regeringens
förslag till höjda pensioner blir
resultatet att en ensamstående pensionär
efter den 1 juli detta år genom den
slutliga grundpensionen kommer att få
12 kronor 32 öre om dagen att leva av
och ett pensionärspar tillsammans 19
kronor 23 öre. Det tarvar inte några utförligare
räkneoperationer för att med
kännedom om storleken av livsmedelspriserna
m. in. inse att situationen för
pensionärer som endast har pensionen
att lita till för sin försörjning är bekymmersam.
Vi anser det därför välmotiverat
med det av oss föreslagna
dubbla standardtillägget.

Återigen har vi ett utskottsutlåtande
som kräver en alldeles särskild kommentar,
eftersom man i detta fall ger
prov på något slags munhäfta. Utskottet
kostar inte på sig någon form av argumentation
varför det av oss föreslagna
längre gående förslaget inte skulle kunna
bifallas. I statsutskottets utlåtande
nr 96 skriver man förnumstigt att eftersom
lagutskottet inte biträtt ifrågavarande
motionsyrkanden, avstyrker utskottet
de i motionerna yrkade höjningarna.
Detta sätt att utan saklig motivering
avstyrka yrkanden i motioner är
väl ändå att göra det hela litet för lätt
för sig.

Vi har i våra motioner erinrat om tidigare
initiativ i syfte att förbättra läget
just för de pensionärer som inte

får ATP eller får endast en ringa ATP.
I en motion vid 1964 års vårriksdag tog
den kommunistiska gruppen upp detta
problem, när vi föreslog en skyndsam
utredning för att ge nämnda kategori
av pensionärer en förstärkning av pensionen.
Tyvärr avslogs denna motion.
Men ett år senare fick pensionsförsäkringskommittén
i tilläggsdirektiv uppdraget
att utreda hur en koncentration
av pensionsförbättringarna skulle kunna
uppnås till just den kategori vi åsyftade
i motionen. När kommittén blir
färdig med sitt arbete och förslag kan
motses är väl ännu inte riktigt klart.
Det sägs att det skall gälla pensionsförbättringar
efter 1968 — det är den nuvarande
riktpunkten. Det är väl ändå
klart att innan man når dit behövs ett
rejälare lyft än den blygsamma förbättring
regeringen nu föreslår. Även om
jag kan medge att också det av oss föreslagna
beloppet är skäligen blygsamt,
så innebär det dock jämfört med regeringens
förslag ett dubbelt standardtilllägg.

Herr talman! Jag ber med detta att få
yrka bifall till motionsparet 1:668 och
II: 820.

Låt mig sedan säga några ord om vår
motion II: 824 rörande invaliditetsersättning
och invaliditetstillägg m. m.
Jag noterar med stor tillfredsställelse
att man i propositionen föreslår en
höjning av invaliditetsersättningen från
50 till 60 procent av basbeloppet, en
välbefogad höjning men enligt vår mening
alltför blygsam. Vi har i stället för
yrkande om högre procenttal velat peka
på extra kostnadskrävande förhållanden
och rätt för vederbörande instanser
att medge beviljande av högre bidrag.
Den införda graderingen förutsätter
en prövning av vederbörandes
behov av hjälp. Någon olägenhet att genom
prövning kunna sträcka sig längre
än de generellt stipulerade 60 procenten
har jag svårt att föreställa mig, men,
herr talman, jag tillmäter följande frågor
speciellt stor betydelse. Enligt min
mening är det orättfärdigt att pensio -

Onsdagen den 11 maj 1906

Nr 23

Ang. förbättrade förmåner för handikappade, m. ni.

nerade handikappade skall gå miste
om den förbättring som förvärvsarbetande
handikappade enligt propositionens
och utskottets förslag erhåller. I
pensionsförsäkringskommitténs betänkande
slås fast att invaliditetstillägg oeli
invaliditetsersättningar principiellt är
avsedda att ersätta vissa kostnader som
den försäkrade har till följd av sitt handikapp.
Vi har dragit den slutsatsen att
pensionen ersätter den förlorade arbetsförtjänsten
och att den inte skall
genom ett till 30 procent av basbeloppet
maximerat invaliditetstillägg behöva
användas för att kompensera merkostnader
i anledning av ett handikapp.

Varför då denna skillnad? Jo, säger
utskottet, den frågan skall prövas senare
i samband med en prövning av
den framtida pensionsnivån. Här har vi
återigen detta uppskjutande av människors
berättigade intressen med hänvisning
till pågående utredning. Vi kan
för vår del inte utan vidare acceptera
detta. Vårt förslag om möjlighet att invaliditetstillägget
också skall uppgå till
60 procent av basbeloppet är kombinerat
med att halvt bidrag, 30 procent,
fortfarande skall utgå vid ringare behov.

En annan fråga som jag vill kommentera
med ett par ord är förslaget att
döva skall jämställas med blinda. De
dövas isolering i samhället är svår att
häva utan extra kostnader, eftersom de
har stora svårigheter att utan merkostnader
kunna tillgodogöra sig den service
samhället bjuder. De döva är i stor
utsträckning avstängda från samhällets
kulturella aktivitet. Därför krävs ekonomiska
resurser för att tillgodose ett
urval som tillfredsställer den döves behov
i detta avseende.

I den mån anpassningen i samhället
skall underlättas med ekonomiska
hjälpåtgärder bör staten träda in. Vi har
därför föreslagit att döva skall jämställas
med blinda vad gäller invaliditetstillägg
och andra invaliditetsbestämmelser.

Beträffande åldersgränsen för invali -

ditetstillägg och invaliditetsersättning
säger vi i vår motion att en omarbetning
av bestämmelserna beträffande åldersgränsen
63 år är nödvändig. Vi anser
det oriktigt att dessa förmåner skall
vara beroende av om man råkat ut för
ett handikapp om jag så får säga på rätta
sidan om en åldersgräns som är väsentligt
lägre än den egentliga pensionsåldern.
De egendomliga resonemangen
om att krämpor som inträffar i åldern
63—(i7 år är att hänföra till normalt
åldrande kan vi inte acceptera. Såväl
folkpension som tilläggspension förutsätter
att det normala åldrandet börjar
vid 67 år.

Till sist vill jag bara med tillfredsställelse
notera att man bifallit vårt
förslag om vårdbidrag till anstaltsvårdade
barn som vistas i föräldrahemmet
under kortare tid än en månad, exempelvis
under jul-, påsk- och sportferier.
Dessa kan nu erhålla sådant bidrag och
i så fall med hälften av det tidigare
föreslagna beloppet för en månad.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till vår motion II: 824.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Den proposition som
ligger till grund för denna debatt innehåller
en rad väsentliga förbättringar
inom det område som regleras i lagen
om allmän försäkring.

Den största förbättringen är att hänföra
till förslaget om det årliga standardtillägget
till folkpensionärer på 170
kronor för en pensionär och 260 kronor
per år för två makar som båda har
pension. Men det finns i regeringsförslaget
ytterligare en rad inslag som vittnar
om en stark positiv känsla för pensionärerna,
för de handikappade och
för dem som av andra skäl uppbär pension
före pensionsåldern. Invaliditetsersättningen
höjs från 50 till 60 procent
av basbeloppet, och vidare skall det
kunna utgå halv invaliditetsersättning,
under det att vårdbidrag alltid skall utgå
med hela beloppet. Anstaltsvårdade
barn skall få vårdbidrag under ferie i

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Ang. förbättrade förmåner för handikappade, m. m.

hemmet, rätt till invaliditetstillägg och
invaliditetsersättning vid studier ges åt
handikappade ungdomar, vissa regler
beträffande intjänande av ATP för utlänningar
slopas, och vidare innehåller
propositionen ett förslag att makes samtycke
skall fordras för att anmälan om
undantag från ATP skall vara giltig.

Om allt detta har andra lagutskottet
varit enigt.

Herr Werner sade nu att utskottet lider
av munhäfta och att han inte hade
funnit någon saklig motivering till att
utskottet inte velat tillstyrka kommunistmotionen
om ett dubbelt standardtillägg
i år. Jag tvingas då erinra om
att riksdagen har ställt sig bakom ett
förslag om en successiv förbättring av
folkpensionärernas villkor, så att folkpensionen
år 1968 skall utgå med 90
procent av basbeloppet. En förändring
på det sätt som herr Werner nu talade
om skulle innebära ett allvarligt avsteg
från den jämna höjning som nu äger
rum, och sista året skulle det bli en
mycket blygsam höjning upp till de 90
procenten. Jag tror att folkpensionärerna
är till freds med att riksdagen har
garanterat en jämn höjning fram till
1968. Självfallet kan vi heller inte bortse
från att beloppet, 180 miljoner kronor,
spelar en stor roll vid planeringen
av samhällsekonomien.

Att andra lagutskottet inte har skrivit
någonting ytterligare som motivering
för sitt avstyrkande av kommunistmotionen
beror alltså helt enkelt på
att riksdagen redan tidigare har uttalat
sig för att vi år 1968 skall ha nått det
uppsatta målet.

Sedan är det riktigt att det pågår en
utredning inom pensionsförsäkringskommittén
om hur en fortsatt standardökning
efter 1968 skall kunna tillförsäkras
de pensionärer som icke har
mycket mer än folkpensionen att leva
på. För klarhetens skull kan jag väl
också tillägga att pensionärerna genom
ökade indextillägg när pensionspristalet
höjs får kompensation för de prisökningar
som kan inträffa.

Jag ber att i det avseendet, herr talman,
får yrka bifall till andra lagutskottets
förslag. Det står i överensstämmelse
med de riktlinjer som tidigare har
lagts fast.

Herr Werner tog upp ytterligare ett
par saker, om vilka jag skall säga några
ord.

Herr Werner accepterade inte åldersgränsen
63 år för rätt att erhålla invaliditetstillägg
vid inträdd försämring av
hälsan i form av rörelsehinder eller liknande.
Faktiskt finns det emellertid enligt
de regler som nu gäller möjlighet
till förtida uttag av ålderspension redan
vid 63 års ålder. Man kan alltså
inte med skäl hävda att 67-årsgränsen
är exakt avvägd.

Vidare vill herr Werner att gruppen
av handikappade som a priori har rätt
till invaliditetsersättning skall utvidgas
till att utöver blinda även omfatta döva.
Nu finns det emellertid i lagen om allmän
försäkring icke någon speciell lytesersättning
annat än möjligen för blinda,
som av hävd har fått ett blindtilllägg.
Andra lagutskottet menar att det
varken finns ekonomiska eller humanitära
motiv att särskilt utpeka en grupp.
De merkostnader som döva och andra
handikappade har ersätts av samhället
genom invaliditetstillägg och invaliditetsersättning.
Jag vill starkt betona att
de döva i detta avseende inte är ställda
i någon annan situation än övriga handikappade.

Herr Werner sade också att det vore
skäligt och inte skulle medföra någon
olägenhet att utforma reglerna så, att
även högre invaliditetsersättning än 60
procent kunde medges. Jo, olägenheten
ligger i att lagen om allmän försäkring
innebär ett system med relativt starkt
schabloniserade ersättningar och bidrag,
och det är en olägenhet att behöva
pröva om ersättningen skall vara 65,
70 eller 80 procent av basbeloppet i stället
för 60 procent. Som jag ser saken
är det en stor fördel att det nu blir
möjligt att utge halv invaliditetsersättning.
Schabloniseringen har hittills inte

Onsdagen den 11 maj 1966

Nr 23

Ang. förbättrade förmåner för handikappade, m. m.

medgivit några .marginaler, utan man
har antingen fått hel ersättning eller blivit
utan. I det avseendet innebär den
föreslagna lagändringen en avsevärd
förbättring.

Allra sist, herr talman, har jag ett
par ord att säga om utskottets anvisning
om att barn, som vårdas på vårdhem,
skulle ha rätt till vårdbidrag vid
vistelse i hemmet, om den varar längre
än två veckor. Detta baserar sig helt
enkelt på att föräldrarna till dessa barn
oftast inte har fysisk eller psykisk kraft
att sköta dem under längre tid.

Men jag vill, när utskottet följt denna
linje och Kungl. Maj:t skall utfärda förordningen,
uttala en förhoppning att
förordningen får sådan utformning att
vi här inte åstadkommer alltför stora
administrativa besvär. Det är visserligen
inte stora pengar det gäller, men
jag har den uppfattningen att man inte
bör betala ut så små bidrag från stat
och kommun att administrationskostnaden
i samband med utbetalningen kanske
uppgår till halva det belopp det
gäller. Jag vill påpeka att det här som
minimum rör sig om en ersättning som
är 2,5 procent av basbeloppet.

Med det anförda, herr talman, yrkar
jag bifall till andra lagutskottets hemställan
i dess helhet i utlåtande nr 41.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag vill helt kort tacka
herr Larsson för att han i varje fall i
debatten i kammaren försöker argumentera
för den linje han företräder.

Jag blev inte särskilt övertygad av
argumentationen när han säger att ett
bifall till vårt förslag skulle innebära
ett allvarligt avsteg från den jämna
höjningstakten och att höjningen sista
gången skulle bli liten. Jag tror nog
att folkpensionärerna skulle vara gladare,
om man hade en något snabbare
höjningstakt, även om höjningen sista
gången blev liten.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag är övertygad om,
herr Werner, att folkpensionärerna inte
skulle vara nöjda med en höjning av
folkpensionerna 1968 på det sätt han
angett.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen
yttrade, att med anledning av föreliggande
yrkanden propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan komme att
framställas först särskilt beträffande envar
av punkterna A—D samt därefter
särskilt i fråga om punkterna E—J.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Därefter gjordes enligt de rörande
punkten B förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 668 och II: 820, såvitt nu
vore i fråga; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets i punkten C gjorda hemställan.

Vidare gjordes i enlighet med de avseende
punkten D framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare därpå
att kammaren skulle bifalla motionen
II: 824 i förevarande del; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

I fråga om punkterna E—J gjordes
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
motionen II: 824 i förevarande delar;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Ang. det kommunala bostadstillägget

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 96, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring,
m. in., i vad propositionen avser medelsanvisning
till folkpensioner, jämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, till
Folkpensioner för budgetåret 1966/67
beräkna ett förslagsanslag av 4 790 miljoner
kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 59 föreslagit riksdagen
att dels antaga vissa vid propositionen
fogade lagförslag, dels ock för budgetåret
1966/67 under femte huvudtiteln
anvisa till Folkpensioner ett förslagsanslag
av 4 880 miljoner kronor.

Propositionen hade hänvisats till
statsutskottet, såvitt avsåge anvisande
av anslag, samt i övrigt till lagutskott
och därvid behandlats av andra lagutskottet.

I detta sammanhang hade utskottet
haft till behandling följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Adolfsson och Werner (I: 668) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Jansson in. fl. (11:820), såvitt nu
vore i fråga,

dels ock en inom andra kammaren av
fru Ryding in. fl. väckt motion (II:
824), såvitt nu vore i fråga.

Vidare hade utskottet i detta sammanhang
haft till behandling följande
vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Werner och Adolfsson (1:5)
samt den andra inom andra kammaren

av herr Holmberg in. fl. (II: 8), i vilka,
såvitt nu vore i fråga, föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle hemställa om en samlad utredning
rörande

a) förbättring av villkoren för kommunerna
att erhålla lån för anordnandet
av åldringsbostäder samt om höjd
inkomstgräns för erhållandet av räntefri
stående del av förbättringslån,

b) införandet av ett statligt grundbidrag
till kommunerna för utgivande av
kommunala bostadstillägg järnte en i
två åberopade motioner förordad normering
av bestämmelserna för beviljandet
av dessa bidrag, innefattande
även höjning av gränserna för sidoinkomster,
då reduktion av bostadstillläggen
inträdde;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Eric Carlsson m. fl. (I: 418)
och den andra inom andra kammaren
av herr Larsson i Öskeviksby m. fl.
(11:516), i vilka hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om utredning och förslag rörande
ett statligt grundbelopp i det kommunala
bostadstillägget om 400 kronor
för ensamstående pensionär och 600 kronor
för två pensionsberättigade makar
tillsammans i enlighet med vad som i
motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:668 och 11:820 samt II:
824, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, till Folkpensioner för budgetåret
1966/67 på driftbudgeten under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 975 000 000 kronor;

II. att motionerna 1:5 och 11:8, såvitt
nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

III. att motionerna I: 418 och II: 516
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 23

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Bengtson, Ilarrg Carlsson,
Ståhl, Larsson i Hedenäset och
Sjönell, vilka ansett, att utskottets yttrande
hort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet hort under III hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 418 och 11:516 i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning och
förslag om ett statligt grundbelopp i
det kommunala bostadstillägget om 400
kronor för ensamstående pensionär och
600 kronor för två pensionsberättigade
makar tillsammans.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det föreligger ju enighet
om att varje person i vårt land som
har fyllt 67 år skall erhålla folkpension.
Folkpensionsförmånerna utgörs dels av
ett kontant belopp och dels av bostadstillägg.
Eftersom alla som fyllt 67 år
skall ha folkpension, borde logiskt sett
staten stå för hela kostnaden. Nu är det
inte så, utan kommunerna får betala
bostadstilläggen. I princip är det kanske
inte riktigt att man har det på det
sättet, och det framstår som än mer
orättvist om man ser på befolkningen
i en del avfolkningsbygder. Många människor
har flyttat därifrån. Framför allt
är det de unga som flyttar, och kommunerna
går därigenom miste om människor
i arbetsför ålder, medan de får behålla
ett stort antal folkpensionärer.
Kommunerna får därför stora svårigheter
att lämna tillfredsställande kommunala
bostadstillägg. Det är ett starkt
skäl för att staten borde stå för hela
kostnaden.

I centerpartiets motion beträffande
de kommunala bostadstilläggen har vi
inte gått så långt, men vi anser att det
är fullt befogat att staten bidrar med
ett grundbelopp, vilket vi också har
föreslagit. Det bör kanske tilläggas att
varje gång man lägger över en kostnad
på kommunerna, så uppstår ett förhållande
som vi ofta har diskuterat i denna
kammare, nämligen att de låga in -

Ang. det kommunala bostadstillägget
komsttagarnas problem ökar. När en ny
börda läggs på kommunerna får de lägre
inkomsttagarna betala den i form av
höjd skatt. Även det är ett skäl till att
kommunerna inte borde ensamma stå
för kostnaderna för bostadstilläggen,
utan att staten bör påta sig om inte hela
kostnaden därför så i varje fall bidra
med ett grundbelopp. Det har förts
många diskussioner om och anmärkts
mycket på de kommunala bostadstillläggens
storlek. I de flesta fall hänger
det samman med att det finns kommuner
som har ytterligt ringa resurser och
därför har små möjligheter att utbetala
bostadstillägg. Det är inte rättvist mot
pensionärerna. Dessa borde ha samma
rätt att få lika sammanlagda folkpensionsförmåner,
oavsett var de råkar bo.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Harry Carlsson (fp), Eric Carlsson
(ep), Wikberg (ep), Ferdinand Nilsson
(ep), Axel Kristiansson (ep), Harald
Pettersson (ep) ocli Nils-Eric Gustafsson
(ep).

Herr WERNER (k):

Herr talman! Efter behandlingen av
motionerna i föregående punkt återstår
för mig bara att yrka bifall till motionerna
I: 5 och II: 8.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Den senaste talaren yrkade
bifall till motionerna I: 5 och II:
8. Genom det beslut som kammaren nyss
fattade har det yrkandet ingen aktualitet
längre.

Herr Bengtsons yrkande innebär att
riksdagen nu skulle besluta att anhålla
om en utredning och förslag om ett
statligt grundbelopp för det kommunala
bostadstillägget om 400 kronor för
ensamstående pensionär och 600 kronor
för två pensionsberättigade makar
tillsammans. Bostadstillägget är ju en

Nr 23

Onsdagen den 11 maj 1966

Ang. det kommunala bostadstillägget

gammal diskussionsfråga, som har varit
föremål för oändliga debatter i utskott,
kammare och inte minst ute i en rad
valrörelser. Tidigare kunde man ofta
konstatera ganska stora skiljaktigheter
i fråga om de belopp som utbetalades
i olika kommuner. Det var inte alltid
de kommuner som hade det lägsta skatteunderlaget
som liade det lägsta bostadsbidraget,
utan beloppens storlek
följde helt andra lagar än de ekonomiska.
Det dröjde länge innan kommunerna
i allmänhet kom att besluta om kommunalt
bostadsbidrag. Såvitt jag vet är
numera landets alla kommuner i den
ställningen att de kan hävda att de har
infört kommunalt bostadstillägg. Men
beloppens storlek är olika från kommun
till kommun. Det finns kommuner som
betalar ut bostadstillägg på upp emot
ett par tre tusen kronor medan andra
kommuner endast betalar några hundralappar.
Det är inte alltid skatteunderlaget
som är det avgörande. Många gånger
är det viljan som är det väsentliga
när det gäller bostadsbidragens storlek.

Vi vet att den meningsriktning som
företräds av herr Bengtson mycket ivrigt
har framhållit både nu och tidigare
att staten skall gripa in här. Nu har
man föreslagit att staten skall ställa till
förfogande ett grundbelopp, som skulle
vara något slags garanti för att kommuner
med ett lågt eller vikande skatteunderlag
skulle ha möjlighet att ge pensionärerna
ett hyggligt bostadstillägg.
Fördenskull vill man ha en utredning,
men vi har ju redan en utredning i
gång. Denna utredning fick för ett år
sedan tilläggsdirektiv, som bl. a. innefattar
hela fältet av förmåner avsedda
att gälla efter 1968. Att vid sidan om
denna utredning tillsätta ytterligare en
finner jag för min del olämpligt. Så har
även utskottsmajoriteten sett det. Man
kan inte vinna mer eller få ett snabbare
resultat, om man tillsätter ytterligare
en utredning. Man kan möjligen, och
det är väl herr Bengtsons mening, kanske
vinna en politisk fjäder i hatten genom
att framföra detta förslag, men

för dem det gäller — alltså pensionärerna
— kan man inte vinna något mer.
Vi anser att när det finns en pensionsberedning
och när denna har fått tillläggsdirektiv,
i vilka även frågan oan
bostadstillägget är införd, man bör nöja
sig med den utredningen. Det blir inte
bättre med dubbelarbete.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det framgår kanske inte
fullt så klart av utskottets utlåtande att
denna fråga skulle bli föremål för utredning,
men jag är ju tacksam att utskottets
företrädare här deklarerar, att
det blir så.

Det finns emellertid också en annan
synpunkt. Vi från vår sida menar, att
detta är så betydelsefullt och har förhalats
så länge, att det finns anledning
att ta itu med saken separat för att
verkligen få något resultat på detta område.

Jag skulle faktiskt också vilja fråga
herr Birger Andersson: Vad kan det
finnas för anledning att särskilja en
folkpensionsförmån som skall utgå till
alla på det sättet att staten skall betala
en del och kommunerna en del? Alla
skall ju ha dessa förmåner. Kan man
få en förklaring till vad orsaken är till
en sådan besynnerlig anordning?

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Först vill jag bara säga,
att i de tilläggsdirektiv jag åberopade
tidigare talas om att man skall även
titta på de kommunala bostadstilläggen.

Vad sedan skillnaden i belopp beträffar
har dessa tillägg varit och är något
som kommunerna frivilligt har åtagit
sig. Det var till att börja med ett fåtal
kommuner som införde kommunala bostadstillägg
därför att de ansåg att man
borde bygga på den pension som utgick.
Detta frivilliga åtagande kom så småningom
att breda ut sig alltmer. Förra

Onsdagen den 11 maj 1966

Nr 23

året kom man också dithän att alla kommuner
i landet hade pålagt sig utgifter
enligt detta frivilliga åtagande.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det var en historieskrivning
jag fick till svar på min fråga. Något
svar om anledningen till att man
har en sådan underlig princip fick jag
inte.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr andre vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten I.

Därefter gjordes enligt de avseende
punkten TI förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till motionerna
1:5 och 11:8, såvitt nu vore
i fråga; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Sedermera gjorde herr andre vice
talmannen i enlighet med de rörande
punkten III framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr andre vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 96 punkten
III, röstar

Ja;

4 Första kammarens protokoll 1966. Nr 23

Ang. det kommunala bostadstillägget

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —97;

Nej — 28.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 46, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 1 a § familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99), m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avveckling av nuvarande
rättsförhållanden beträffande
gruvskogarna jämte en i ämnet väckt
motion;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1966/67;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, såvitt
angår jordbruksärenden;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för

Nr 23

♦

Onsdagen den 11 mai 1966

budgetåret 1965/66, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden; och
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
viss staten tillhörig mark, m. m.;

varvid utlåtandena nr 12—14 företogos
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 97, angående allmän
beredskapsstat för budgetåret
1966/67, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 38, i anledning av väckta motioner
angående hushållspraktik; och
nr 40, i anledning av § 27 i riksdagens
revisorers berättelse över den år
1965 av dem verkställda granskningen
av statsverket.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 41, i anledning av § 28 i
riksdagens revisorers berättelse över
den år 1965 av dem verkställda granskningen
av statsverket.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 42, i anledning av § 29 i riksdagens
revisorers berättelse över den år
1965 av dem verkställda granskningen
av statsverket; och

nr 43, i anledning av § 38 i riksdagens
revisorers berättelse över den av
dem år 1965 verkställda granskningen
av statsverket.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

På framställning av herr andre vice
talmannen beslöts att statsutskottets utlåtanden
nr 105 och 106 skulle sättas
sist å föredragningslistan för kammarens
nästa sammanträde.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66 till teckning av aktier i
Allmänna bevakningsaktiebolaget in. m.
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa investeringsanslag
under försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1966/67 jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
viss staten tillhörig mark m. m.;

första lagutskottets utlåtande nr 29,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål,
m. in., dels ock i ämnet väckta motioner; andra

lagutskottets utlåtande nr 44,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av väckta motioner
angående eldistributionens funktion
och organisation.

Onsdagen den 11 maj 190(5

Nr 23

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr Petersson,
Erik Filip, (fp) till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet:
»Anser Statsrådet behov föreligga
av en allsidig utredning angående
skydd för fiskbeståndet i våra insjöar?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.33.

In fidem

K.-G. Lindelöw

4-f Första kammarens protokoll 1966. Nr 23

Nr 23

Fredagen den 13 maj 1966

Fredagen den 13 maj

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 6 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 211, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående avveckling av nuvarande
rättsförhållanden beträffande
gruvskogarna jämte en i ämnet väckt
motion;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1966/
67;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, såvitt
angår jordbruksärenden;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden; och
nr 215, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av
viss staten tillhörig mark, m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, m. m., i vad
propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 a § familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946
(nr 99), m. m.

Ang. regeringens ställningstagande till
tjänstemännens löneförhandlingar

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER erhöll ordet för att besvara
herr Holmbergs fråga angående regeringens
ställningstagande till tjänstemännens
löneförhandlingar, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för
den 3 maj, och anförde:

Herr talman! Herr Holmberg har frågat
mig, om regeringen även i de nu
pågående tjänstemannaförhandlingarna
kommer att uppträda i enlighet med
mitt uttalande i samband med förhandlingarna
mellan LO och SAF att »inte
göra våld på principen om arbetsmarknadens
obundenhet gentemot statsmakterna».

Mitt svar på frågan är ett obetingat
ja. Statsmakterna — regering och riksdag
tillsammans — kan dock inte komma
ifrån sitt ansvar som arbetsgivare
för betydande löntagargrupper.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret. Men jag ber också att få beklaga
att jag varit tvungen att ställa denna
fråga till statsministern. Bakgrunden
till frågan var ju de närmast häpnadsväckande
uttalanden som gjordes av
bl. a. civilminister Hans Gustafsson den
1 maj — uttalanden i tjänstemannaförhandlingarnas
begynnelseskede vilka av
mycket stora grupper tolkades såsom
ett ingripande med anvisningar om vilka
löneökningar som tjänstemännen
rimligtvis borde kunna förhandla sig
fram till.

Situationen är ju desto mera komplicerad
som den socialdemokratiska regeringen
tidigare under flera år här i
riksdagen bestämt tagit avstånd från
varje form av inkomstpolitik avsedd

Fredagen den 13 maj 1966

Nr 23

Ang. regeringens ställningstagande till tjänstemännens löneförhandlingar

alt påverka de fria förhandlingarna. Nu
har statsministern på min fråga svarat
ett obetingat ja, vilket alltså innebär att
regering och riksdag inte skall göra
våld på principen om arbetsmarknadens
obundenhet. Men redan i den andra
meningen i det korta svaret tas detta
löfte tillhaka i viss utsträckning.

Där talar statsministern om det arbetsgivaransvar
som regeringen har.

Jag tror att det är en farlig väg att på
detta sätt under åberopande av statsmakternas
arbetsgivaransvar söka försvara
de onyanserade uttalanden som
gjordes den 1 maj. Det måste te sig
svårt för tjänstemannaorganisationerna
och över huvud taget för dem som är
intresserade av dessa problem att veta
när exempelvis civilminister Hans
Gustafsson ger uttryck för regeringens
arbetsgivaransvar eller när han ger uttryck
för den principiella uppfattningen
att några ingripanden i löneförhandlingarna
från statsmakternas sida icke
bör ske.

Detta inhopp från civilministerns sida
den 1 maj ter sig särskilt oförsvarligt
eftersom det skedde så kort tid efter
det att samma regering med statsminister
Erlander i spetsen vid en kritisk
tidpunkt i LO:s förhandlingar beslämt
sagt ifrån att den icke ansåg sig
vare sig vilja eller kunna ingripa i avtalsförhandlingarna.

Jag hoppas nu att den debatt som har
ägt rum i tidningarna med anledning
av dessa uttalanden från regeringsledamöters
sida kommer att leda till att regeringen
ställer sig klart neutral i fortsättningen
under de säkerligen mycket
svåra förhandlingar som parterna nu
inlett och försöker avsluta.

Hans excellens herr statsministern

ERLANDER:

Herr talman! Jag vill gärna anknyta
till de sista orden som herr Holmberg
yttrade. Jag tror att vi för dagen
kanske skall vara en aning försiktiga
med diskussioner i denna fråga. Med -

lingskommissionen bär för någon timme
sedan startat den mycket svåra uppgift
som den står inför. Under sådana
förhållanden kan en politisering av dessa
frågor inte vara särskilt lyckad. Men
jag måste ändå, herr talman, ta upp ett
par synpunkter i herr Holmbergs korta
inlägg. Jag hoppas att när jag gör det
detta inte uppfattas som någon som
helst inblandning i medlingskommissionens
mycket besvärliga arbete.

Jag tror att herr Holmberg blandar
ihop två mycket väsentliga saker —
våra förstamajuttalanden och det arbetsgivaransvar
som inte heller herr
Holmberg kan komma ifrån och som
riksdagen har bland annat genom sin
lönedelegation.

Arbetsgivaransvaret är en mycket besvärlig
och komplicerad fråga. Den föranledde
åtskilliga uttalanden i propositionen
till 1964 års riksdag, då dessa
regler drogs upp. Men alla i denna kammare
är överens om att här föreligger
en komplicerad situation, i det man å
ena sidan naturligtvis vill bevara arbetsmarknadens
frihet, men å andra sidan
som arbetsgivare otvivelaktigt har
ett ansvar för vad som händer på marknaden.
Dessa ting redovisades i 1964
års proposition. Jag tror att kammarledamöterna
skulle ha stor fördel av
att studera vad riksdagen har beslutat
på denna punkt. Kanske vi då kunde
slippa beskyllningarna för att här ha
sammanblandat olika ting.

Förstamajuttalandena har ingenting
att göra med detta ansvar, det ansvar
som vi alla gemensamt har. Förstamajuttalandena
var ingenting annat än en
maning till solidaritet i ett för svensk
ekonomi kritiskt läge. Jag skall gärna

— även om jag inte nu blivit angripen

— läsa upp vad jag sade, och jag gör det
ordagrant eftersom jag på denna känsliga
punkt följde manuskriptet:

»Årets avtalsrörelse var resultatet av
ett mästerligt arbete. Dess huvudinriktning
var att åstadkomma ett ordentligt
lönelyft för de lågavlönade, men om
handelns och transportväsendets an -

Nr 23

Fredagen den 13 maj 1966

Ang. regeringens ställningstagande till tjänstemännens löneförhandlingar

ställda får löneökningar, måste detta
komma att medföra prisstegringar överallt
där rationaliseringsmöjligheterna
inte räcker för att motverka prisstegringarna.
Dessa prisstegringar måste
vi bära i samma anda av solidaritet
som gjort att byggnadsindustriens och
metallindustriens anställda har funnit
sig i ett lägre lönelyft än vad de kunnat
ta ut, för att därigenom ge låglöneindustriernas
folk ett handtag.

Det bud som i fredags gavs till statstjänarna
utgör en så noggrann översättning
som möjligt av LO-avtalet. Det bör
prövas i samma anda av solidaritet som
ledde till LO-uppgörelsen.»

Jag har svårt att tänka mig att det
finns någon kammarledamot som har
någonting att erinra mot en formulering
av denna typ. Jag är övertygad om
att Dagens Nyheter på den punkten
ganska väl har tolkat folkopinionen när
den i en ledare visserligen kritiserar
mig — det skall ju oppositionspressen
göra — men samtidigt ansluter sig till
praktiskt taget alla punkter som här är
nämnda. Jag vet inte om den stora tidningen
är representativ för borgerligheten,
men den har i varje fall deklarerat
nästan ordagrant samma saker
som jag här har fört på tal. Det har
alltså ingenting att göra med det arbetsgivaransvar
som vi inte kommer ifrån.

Jag medger villigt att civilministerns
anförande i Umeå är mera prononcerat,
men innebörden i detta hans uttalande
har jag för min del tolkat också
som en maning till solidaritet. Vad han
i klartext har sagt rent ut är att om det
föreligger en uppgörelse på LO-sidan
med begränsade procentsatser, är det
orealistiskt och farligt för solidariteten
att statsmakterna skulle acceptera lönestegringar
på 20 procent för andra
grupper. Jag kan inte tänka mig att det
inte heller på denna punkt finns någon
annan mening än att det skulle innebära
ett avsteg från solidaritetsprincipen.

Kommissionen Hjalmarson har som
sagt börjat sitt mödosamma och med

stor spänning motsedda arbete för någon
timme sedan. Jag tror att varken
herr Holmberg eller jag har anledning
att i alltför stor utsträckning lägga politiska
synpunkter på avtalsrörelsen i
dagens läge.

Herr HOLMBERG (li):

Herr talman! Jag vill gärna instämma
i statsministerns önskan att vi icke
skall lägga politiska aspekter på det
medlingsarbete som just har börjat.

Statsministern gjorde emellertid ett
påstående som inte bör stå oemotsagt,
nämligen att jag har blandat ihop förstamajuttalandena
och regeringens arbetsgivaransvar.
Jag är helt på det klara
med att det uttalande som statsministern
gjorde den 1 maj och som nu
lästes upp in extenso endast var ett uttryck
för en stark önskan om solidaritet
löntagargrupperna emellan och en
maning att ta hänsyn till det ekonomiska
läget.

Jag kan emellertid inte gå med på
att civilminister Hans Gustafssons uttalande
kan tolkas på detta sätt. Jag
sade förut att det var ett häpnadsväckande
ingripande i tjänstemannaförhandlingarnas
begynnelseskede. Där tog
civilminister Hans Gustafsson upp två
ting. För det första påstod han att solidariteten
hos tjänstemännen var obefintlig,
åtminstone i jämförelse med LOgruppernas
solidaritet. För det andra
uttalade han följande, som jag ber att
få referera in extenso: »Krav har rests
på lönestegringar av en storleksordning
som jag måste beteckna som klart orealistisk.
Att endast tillnärmelsevis tillgodose
dessa krav ligger utanför de
samhällsekonomiska möjligheternas ram
och skulle dessutom av LO-grupperna
uppfattas som ett slag i ansiktet.»

Herr talman! Jag kan inte se annat
än att detta är en sammanblandning av
förstamajdemonstration, arbetsgivaransvar
och en tydligen bestämd ovilja inför
det läge som har etablerats i tjänstemannaförhandlingarna.

Fredagen den 13 maj 196C

Nr 23

;>;>

.lag vill sluta med att dessutom beklaga
att vi genom dessa uttalanden har
fått en känsla av att det i viss utsträckning
här inte hara är fråga om en uppgörelse
mellan arbetsgivare och löntagare,
utan även en kraftmätning mellan
olika löntagargrupper inbördes. Sådana
uttalanden tycker jag ytterligare förvärrar
och förvirrar situationen på avtalsmarknaden.
Jag är emellertid glad över
att statsministern så klart har sagt
ifrån, att det hädanefter uppenbarligen
inte skall göras uttalanden av sådan innebörd.

Hans excellens herr statsministern

ERLANDER:

Herr talman! .lag kan faktiskt inte ge
någon garanti för att herr Holmberg
inte kommer att missuppfatta uttalanden
från regeringen. Det beror mycket
på herr Holmberg själv.

Jag är glad över att herr Holmberg
ansluter sig till mitt uttalande i Vänersborg
och Trollhättan och därmed ställer
sig på samma linje som Dagens Nyheter
och jag. Jag tror att detta uttalande
av herr Holmberg kommer att
högst väsentligt lugna ner de partipolitiska
spekulationerna kring denna fråga.

Sedan måste jag säga, att jag icke har
uppfattat civilministerns anförande så
att det skiljer sig från mitt. Uttalandet
var alldeles riktigt återgivet, vilket man
naturligtvis kunde förutsätta, när herr
Holmberg läste upp det, och jag har
därför ingen anledning att gå in i polemik
mot citatet. Jag upprepar emellertid
att det endast innehåller följande:
Mellan LO och SAF har träffats en uppgörelse,
som innebär inte bara att arbetsfreden
har räddats, utan också att
olika löntagargrupper har visat stor solidaritet
inbördes och solidaritet mot
samhället. Så säger herr Gustafsson till
sist detsamma som jag läste upp nyss
men som herr Holmberg inte läste upp,
nämligen att det kommer att leda till
prisstegringar. Vi hade inte kontakt
med varandra innan uttalandena skrevs,

Ang. de ändrade livsmedelspriserna
men civilministern sade nästan ordagrant
samma sak som jag beträffande
prisstegringarna. Herr Gustafsson använde
därefter visserligen ett mera prononcerat
uttryckssätt än jag gjorde i
mitt tal, men innebörden måste vara
denna: Har vi fått en överenskommelse
av detta slag — det kan diskuteras, om
den innebär en höjning med 4, 6 eller
7 procent — så kan man som arbetsgivare
inte ge 20 procents löneförhöjning
åt andra grupper. Någonting annat
har icke herr Gustafsson sagt.

Nu tycker kanske herr Holmberg att
det är egendomligt att civilministern,
som är närvarande i kammaren, inte
kastar sig i debatten och klargör vad
han har sagt, men den respekt vi hyser
för de enkla frågorna gör att vi ännu
så länge håller en dialog mellan herr
Holmberg och mig.

Herr HOLMBERG (h):

Jag vill, herr talman, inte lägga mig
i huruvida statsministern behöver hjälp
av herr Gustafsson. Jag vill endast sluta
med att påpeka det anmärkningsvärda
i att man av statsministerns två
senaste inlägg måste dra slutsatsen att
statsministern solidariserar sig med civilminister
Gustafssons uttalanden den
1 maj, som på tjänstemannahåll har
betraktats som högst uppseendeväckande.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. de ändrade livsmedelspriserna

Statsrådet fru LINDSTRÖM erhöll ordet
för att besvara herr Isacsons fråga
angående de ändrade livsmedelspriserna,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 6 maj, och yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Isacson har frågat mig
hur mycket av de prisförändringar vilka
under senaste tiden företagits i de -

Nr 23

Fredagen den 13 maj 1966

Ang. de ändrade livsmedelspriserna

tuljhandelsledet på vissa livsmedel såsom
mjölk, smör, bageri- och konditorivaror
som förorsakas av förändringar i
produktpriserna till jordbruket.

Svaret blir att de prisstegringar, som
förekommit på livsmedel under de senaste
månaderna, främst har förorsakats
av höjda omkostnader i distributionsledet
till följd bl. a. av ökade lönekostnader.
Pris- och kartellnämnden
har skärpt sin uppmärksamhet på förhållandet.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lindström för det korta svaret
på min fråga. Jag vill dock med anledning
av svaret säga några ord.

Under den senaste tiden har ju diskuterats
frågan om möjligheterna att få
prisstopp när det gäller livsmedel och
att genomföra prisövervakning. Regeringen
har också utlovat lägre livsmedelspriser.
Konsumenterna har nu i stället
konstaterat att det under den senaste
tiden skett vissa höjningar av priserna
på livsmedel i detaljhandelsledet.
Man kan ju liksom fru Lindström här
säga, att detta »främst har förorsakats
av höjda omkostnader i distributionsledet
till följd bl. a. av ökade lönekostnader».
Men redan nästa mening i svaret
innebär något av vad jag skulle
vilja kalla en insinuation, nämligen att
det här skulle föreligga en prishöjning
som inte var berättigad. Det står nämligen:
»Pris- och kartellnämnden har
skärpt sin uppmärksamhet på förhållandet.
»

Jag anser att det är mycket viktigt
att regeringen gör en analys av kostnadssituationen
och av vad som har
hänt inom detta område. De siffror som
vi kan se i dag visar att handeln i varja
fall beträffande många livsmedel inte
tagit ut några som helst oskäliga priser
på grund av kostnadshöjningarna.
Vi kan ju ta till exempel K-mjölk. Jag
konstaterar att på denna vara har i detaljhandelsledet
under lång tid på grund

av priskrig tagits ut ett sådant pris som
inte ger några som helst möjligheter för
handeln att täcka sina kostnader. Jag
kan t. ex. nämna att man inom handeln
beträffande denna vara haft en marginal
på 14 öre, av vilket belopp 10 öre
gått till omsättningsskatt. Det säger en
hel del om att det inte kan vara någon
särskilt lönande affär för handeln att
saluföra denna vara. På samma sätt är
det med vissa andra produkter.

Det är klart att denna prissättning har
ingått som ett led i detaljhandelns konkurrensvilja.
Man har helt enkelt velat
konkurrera ut vissa företag, men när
man har fått en viss verkan av konkurrensen,
höjer man priserna. Detta
är den negativa effekten av en priskonkurrens,
som kanske inte alltid märks i
första ögonblicket när konsumenterna
ropar hurra med anledning av att det
pågår ett priskrig.

Men det finns mycket annat i detta
sammanhang som det skulle vara värt
att säga några ord om. Jag kan bara
för min del konstatera att handeln i
dag har fått löneökningar som inklusive
.sociala utgifter uppgår till 9 procent.
Man meddelade i går i tidningarna att
dessa ökningar kommer att slå igenom
i form av en höjning på ungefär 1,4
procent när det gäller livsmedelspriserna.
Det kan konstateras att de nya lönehöjningarna
för jordbrukets del uppgår
till ungefär 13 procent, men för vissa
grupper, t. ex. djurskötarna, uppgår
de inklusive sociala utgifter till 15—
20 procent.

Allt detta bör tas med i biiden, när
man diskuterar möjligheterna att klämma
åt jordbruket och handeln och skjuter
skulden för prishöjningarna på dem.
Jag skulle ingenting hellre önska än att
statsrådet Lindström verkligen kunde
få till stånd en analys av utvecklingen
så att man kunde klara ut orsaken till
prisstegringarna. Annars kommer kanske
människor och företagare, som absolut
inte har skulden till höjningarna,
i skottgluggen på ett helt oberättigat
sätt. I det fallet har handeln och jord -

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 23

bruket f. n. gemensamma intressen att
bevaka i den något förvirrade debatt,
som pågår om prisstegringarna.

Jag vill till slut bara citera vad statsministern
sade för någon minut sedan:
»Kostnadsökningar skall tas i en anda
av solidaritet.»

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Isacson ville få
mig att bekräfta vad han redan visste,
nämligen att jordbruket inte har någon
andel i den senaste tidens prishöjningar
på mejerivaror. Det är alltså handeln
som i priserna lagt in redan inträffade
lönehöjningar och höjda transportkostnader.
Som vi hört signalerades
i förrgår ytterligare prishöjningar
framöver. Det är med tanke på dessa
senare prishöjningar som den andra
satsen — att priskontrollnämnden har
skärpt sin uppmärksamhet på utvecklingen
—- finns i det svar herr Isacson
fick. Det är icke en insinuation att nu
skulle föreligga prishöjningar som inte
är berättigade. Herr Isacson påpekade
riktigt — det kan jag bekräfta — att
det icke är berättigat att kritisera den
prishöjning som skett på K-mjölk. Mjölk
såldes i Stockholm före prishöjningen
i slutet av april till ett pris som -— om
man borträknar omsättningsskatten —
obetydligt översteg butikernas inköpspris.
Marginalen är nu 7 å 8 procent
och ligger faktiskt något lägre än den
gjorde före prisändringarna vid halvårsskiftet
förra året i samband med
omsättningsskattens höjning.

Pris- och kartellnämnden följer dock
utvecklingen och skall följa och analysera
den på det sätt som herr Isacson
efterlyser. Nämnden håller på att färdigställa
eu undersökning om mejerivaror
i Stockholm och har infordrat
kalkyler från bagerinäringen, särskilt
då uppgifter om råvarukostnader. Vi
får alltså möjlighet att hålla reda på
vad som sker både på producent- och
liandelssidan.

Ang. statslån till samfundslokaler

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag är tacksam för dessa
senaste uppgifter.

Jag tycker det finns förutsättningar
för att vi skulle kunna få en saklig debatt
om detta så småningom när prisoch
kartellnämnden har redovisat sitt
material. Jag hade hoppats att den här
debatten något skulle lugna ner de förväntningar
som man faktiskt har på
visst håll beträffande prisstopp m. m.

Jag vill också påpeka, att det har
skett vissa prissänkningar, som aldrig
kommer med i diskussionen, t. ex. på
smör. Där har man faktiskt sedan den
1 maj förra året haft prissänkningar i
partihandelsledet på 1: 50. Dessa prissänkningar
har aldrig omnämnts i debatten,
men det kan vara värt att anteckna
även dem eftersom man nu endast
talar om prishöjningar.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. statslån till samfundslokaler

Herr statsrådet LUNDKVIST erhöll
ordet för att besvara herr Erik Filip
Peterssons fråga till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
angående statslån till samfundslokaler,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 14 april, och anförde:

Herr talman! Herr Erik Filip Petersson
har i en till ecklesiastikministern
riktad enkel fråga som överlämnats till
mig för besvarande frågat om regeringen
avser att förelägga riksdagen förslag
i anledning av betänkandet om statslån
till samfundslokaler (SOU 1964:52).

I det nämnda betänkandet föreslog
frikyrkolokalsutredningen att evangeliska
samfund utanför Svenska kyrkan
skulle erhålla statslån för anordnande
av samlingslokaler i former som i viss
mån motsvarar dem som nu gäller för
allmänna samlingslokaler. Lånemöjligheterna
skulle avse lokaler för gudstjänst
och därtill anslutna lokaler för

Nr 23

Fredagen den 13 maj 1966

Ang. statslån till samfundslokaler

ungdomsarbete och annan form av
gruppverksamhet. I förhållande till vad
som gäller för allmänna samlingslokaler
föreslogs en begränsning av skyldigheten
att upplåta samfundslokal till vilken
lån utgått.

Betänkandet har remissbeliandlats.
Motstridiga uppfattningar har därvid
kommit till uttryck kring vissa principiella
spörsmål. Bl. a. har framhållits att
frågan om statligt stöd till de fria samfundens
kyrko- och lokalbyggnader
måste anses ha ett nära samband med
hur förhållandet mellan staten och
svenska kyrkan kommer att regleras i
framtiden.

I detta sammanhang bör också nämnas
att 1962 års ungdomsutredning i
slutet av år 1965 avgav ett betänkande
om lokaler för ungdomsverksamhet
(SOU 1965: 63), som är av väsentlig betydelse
för de religiösa sammanslutningarnas
verksamhet. Utredningen föreslår
bl. a. att tillämpningsområdet för kungörelsen
om lån till samlingslokaler vidgas
så att det kommer att innefatta även
olika typer av ungdomslokaler. Innebörden
av utredningens förslag är, att
religiösa sammanslutningar med de
ändrade bedömningsnormer som förordas
bör vara oförhindrade att söka samlingslokalslån
för andra lokaler än
gudstjänstrum, främst då sådana lokaler
som är avsedda för ungdomsverksamhet.
Beträffande ungdomslokaler har
således ungdomsutredningen framlagt
förslag om en generell lösning som täcker
en väsentlig del av det lokalbehov
frikyrkolokalsutredningen tidigare behandlat
i sitt betänkande.

Då remissbehandling av ungdomsutredningens
förslag nyligen avslutats och
avsikten är att bedöma de båda utredningarna
i ett sammanhang, kan jag för
dagen inte uttala mig om när förslag
i anledning av betänkandet om samfundslokaler
kan föreligga.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet för svaret på min fråga.

Det har varit ganska stort intresse
från de berörda parterna för huruvida
det förslag, som utredningen framlade,
skulle bli föremål för en kungl. proposition.
Det var en enhällig riksdag som
1962 begärde denna utredning och det
är ju väl bekant, att de betydande folkomflyttningarna
har ställt samfunden
i ett mycket ansträngt läge när det gäller
att tillgodose människornas religiösa
intressen inom samfundens ram. Utvecklingen
medför betydande nybyggriadsbeliov
i de stora folkcentra. Från
samfundens sida presteras stora frivilliga
uppoffringar, men dessa räcker inte
för att klara lokalfrågan på ett tillfredsställande
sätt.

Med hänsyn till de i svaret redovisade
remissyttrandena skulle jag vilja
säga, att det visserligen förekommit motstridiga
uppfattningar kring vissa principiella
spörsmål, men dessa problem
löses enklast genom att de samfund,
som av principiella skäl inte anser sig
kunna mottaga statslån, inte heller gör
det.

Jag är mer oroad av tanken att denna
fråga skulle uppskjutas tills förhållandet
mellan staten och svenska kyrkan
regleras. Den saken ligger väl mycket
långt fram i tiden och har knappast
något samband med den här aktuella
frågan. Det skulle medföra mycket svåra
konsekvenser, om man väntade så
länge.

Själva kärnfrågan om lån till kyrkolokaler
kan väl inte heller vara så hårt
knuten till 1962 års ungdomsutredning
angående lokaler för ungdomsverksamhet.
Jag citerar vad denna utredning säger
på sid. 60: »Frågan om lån eller bidrag
till gudstjänstlokaler har en särart
och är förenad med så speciella
problem, att den bör behandlas fristående
och i annat sammanhang.» Såvitt
jag förstår berör 1962 års ungdomsutredning
endast samfundens ungdomslokaler,
men icke deras gudstjänstlokaler.

Jag hoppas att man från regeringens
sida kommer att ganska snart ta en positiv
ståndpunkt. Jag beklagar, att rege -

Fredagen den 13 maj 19(56

Nr 23

Om rätt för kommun att betala tryckning av valsedlar

ringen ännu inte tagit ståndpunkt i
själva principfrågan.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det är i och för sig riktigt,
som herr Petersson sade, att riksdagen
var enig om att tillsätta denna
utredning. Jag tror ändå att man inte
kan negligera det yttrande över utredningens
förslag, som kom från ett så
auktoritativt organ som Svenska frikyrkorådet.
När regeringen går att bedöma
vilka åtgärder man bör vidta med anledning
av förslagen, måste vi självklart
beakta de synpunkter som kommit
till uttryck i detta remissyttrande.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Det är riktigt, som statsrådet
säger, att meningarna var delade
på frikyrkligt håll. Det kommer de säkert
att förbli, därför att Frikvrkorådet
representerar vitt skilda åsikter i
fråga om samfundens fria ställning gentemot
staten. Det kommer väl alltid att
finnas riktningar inom frikyrkosamfunden,
som under alla förhållanden vill
vara oberoende av statsbidrag till sina
lokaler. Det skulle vara beklagligt om
de samfund, som ställer sig positiva —
och det torde vara majoriteten av frikyrkorna
— skulle bli lidande på denna
princip.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om rätt för kommun att betala tryckning
av valsedlar

Herr statsrådet LUNDKVIST erhöll
ordet för att besvara herr Larfors’ fråga
om rätt för kommun att betala tryckning
av valsedlar, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 6 maj,
och yttrade:

Herr talman! Herr Larfors har frågat
mig om jag ämnar lägga fram förslag

till sådan ändring av kommunala vallagen
att kommun får rätt att bekosta
tryckning av valsedlar till kommunala
val. Som svar på frågan får jag anföra:

Kommuns befogenhet att gottgöra politiskt
parti kostnader för valsedlar
som partiet gjort i ordning för kommunalt
val har prövats av regeringsrätten
i ett mål som avgjordes genom
utslag den 21 april 1966. Innebörden
av utslaget är att kommun saknar sådan
befogenhet.

Frågan om gottgörelse av allmänna
medel åt de politiska partierna för valsedlar
var föremål för riksdagens prövning
år 1964 i samband med de ändringar
som då gjordes i vallagarna och
som bl. a. innebar att partierna kan få
ersättning av statsmedel för kostnader
för valsedlar till de s. k. riksvalen,
d. v. s. val av ledamöter i andra kammaren,
landstingsmän och stadsfullmäktige
i städer utanför landsting. Att
man i det utredningsförslag som låg
till grund för reformen inte tog upp bestämmelser
om ersättning av allmänna
medel också för valsedelskostnader till
andra kommunalval motiverades med
svårigheterna att kunna på lämpligt
sätt avgränsa kretsen av ersättningsberättigade
vid dessa val. Inom inrikesdepartementet
har satts i gång en undersökning
om möjligheten att komma
förbi dessa svårigheter. Om denna undersökning
leder till ett positivt resultat
kommer en proposition i frågan att
föreläggas höstriksdagen.

Herr LARFORS (s):

Herr talman! Min fråga till statsrådet
Lundkvist var föranledd av en spontan
reaktion när jag fick del av regeringsrättens
utslag i det ärende som här har
omämnts.

Jag ifrågasätter naturligtvis inte på
något sätt om regeringsrättens utslag är
fullt korrekt. Jag vill inte heller kvälja
dom. Men jag måste konstatera att när
sådant som här skett kan förekomma
måste det vara något fel i vår nu gällan -

Nr 23

Fredagen den 13 maj 1966

Ang. regeringens beredning av vissa frågor
de rätt på detta område. Det är därför
jag vill föra frågan på tal.

Många kommuner har redan fattat
beslut om att lämna kommunala bidrag
till tryckning av valsedlar, och andra
kommuner har sådana ärenden liggande
framför sig på sina bord. Bakom
dessa framställningar står i regel samtliga
de partier som är företrädda i fullmäktige.
Här föreligger alltså en utbredd
och stark opinion med önskan
om att det skall ske en ändring av nuvarande
lag.

Det svar som statsrådet Lundkvist
bar lämnat är jag mycket tacksam för
och glad över. Det tillfredsställer mig
dock inte helt, och därför vill jag fortsätta
med att beröra ytterligare en fråga
i detta sammanhang.

Jag uppfattar statsrådet Lundkvists
svar som ett löfte om att han till årets
höstriksdag skall lägga en proposition
som gör det möjligt för kommunerna
att lämna bidrag till tryckning av valsedlar.
Jag vill i anslutning härtill ställa
ytterligare en fråga till statsrådet,
nämligen om han är beredd att försöka
utforma propositionen och i övrigt
handlägga ärendet så att kommunala
bidrag till tryckning av valsedlar skall
kunna utgå redan innevarande år.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag är naturligtvis starkt
medveten om att det föreligger ett betydande
kommunalt intresse för en lösning
av denna fråga. Jag kan på denna
punkt hänvisa till kommunförbundens
rekommendationer. Det är riktigt som
det här har sagts att det i många kommuner
redan föreligger lagakraftvunna
beslut om att med kommunala medel
klara kostnaderna för dessa valsedlar.

Jag skulle för min del vilja säga, att
i händelse det blir möjligt att lämna en
proposition till höstriksdagen är jag
även beredd att pröva möjligheten och
lämpligheten av att ge förslaget sådan
utformning att det kan tillämpas redan
i anslutning till höstens kommunalval.

Herr LARFORS (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka även
för det sista svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. regeringens beredning av
vissa frågor

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Sundins interpellation
angående regeringens beredning
av vissa frågor, erhöll ordet och anförde: Herr

talman! Herr Sundin har frågat
mig dels om jag inför kammaren vill
redogöra för anledningen till att regeringen
numera i större utsträckning än
tidigare låter bereda frågor genom departementsutredningar
i stället för offentliga
utredningar och till att den tidigare
gällande principen om neutralitet
gentemot pågående offentligt utredningsarbete
i vissa fall frångåtts, dels
om regeringen numera fäster mindre
vikt än tidigare vid de synpunkter, som
framkommer vid remissbehandling av
offentliga utredningsbetänkanden.

Någon principiell omläggning av regeringens
arbetsformer på det sätt som
lierr Sundin hävdar i sin första fråga
har inte skett. Däremot har på vissa
områden behovet av rena expert- och
detaljutredningar ökat och kommer
sannolikt även i fortsättningen att öka.
Detta har gjort sig särskilt märkbart
inom finansdepartementets och ecklesiastikdepartementets
områden. Denna
typ av utredningar har alltid skett inom
departementen eller inom berörda
ämbetsverk och det torde även i framtiden
vara den lämpligaste formen. Dessa
utredningar är i allmänhet i sitt arbete
bundna av riktlinjer som uppdragits
av regeringen och riksdagen tillsammans.
De har ofta till uppgift att
följa upp frågor som tidigare parlamen -

Fredagen den 13 maj 1906

Nr 23

(il

tariska utredningar behandlat endast
från principiella utgångspunkter. Det
bör även erinras om att antalet övriga
statliga utredningar samtidigt har ökat.
Departements- och myndighetsutredningarna
har alltså inte föranlett någon
minskning av antalet parlamentariska
utredningar, vilket herr Sundin synes
vilja göra gällande.

Enligt en snabbundersökning som
jag låtit göra finns inte heller någon
tendens till att antalet propositioner
som bygger på enbart departementspromemorior
skulle ha ökat jämfört med
tidigare.

Inte heller har regeringens principer
om — vad herr Sundin kallar — neutralitet
gentemot pågående utredningsarbete
förändrats. Jag vill dock understryka,
att det förhållandet, att regeringen
avvaktar resultatet av pågående
utredningar och remissyttrandena däröver,
innan den definitivt tar ställning
i en fråga, inte betyder att regeringen
i alla lägen anser sig förhindrad att ta
initiativ även på de områden där utredning
pågår.

De exempel som herr Sundin i sin
interpellation anfört som bevis för sina
i frågeform gjorda påståenden har tidigare
bemötts vid diskussioner både i
första och andra kammaren. Det finns
därför ingen anledning att här åter ta
upp de debatterna.

På herr Sundins sista fråga kan jag
helt kort svara nej.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Låt mig allra först få
tacka statsministern för det svar som
han här har lämnat. Jag vill även uttala
min uppskattning av att hans excellens
vid detta tillfälle hade möjlighet
att själv besvara interpellationen.

Det är enligt min mening av största
vikt att stora politiska frågor blir noggrant
prövade och beredda. Det framgår
även av min interpellation att vi i
vårt land haft en offentlig utredningsapparat
som givit representanter för

Ang. regeringens beredning av vissa frågor
partier, organisationer och myndigheter
möjlighet att på ett tidigt stadium
framföra sina synpunkter och förslag.
Det offentliga utredningsarbetet har i
många sammanhang fått även internationellt
erkännande för grundlighet och
saklighet. Från senare tid finns det
emellertid en del exempel — såsom
framgår av interpellationen — på avvikelser
från detta mönster. Det är inte
säkert att vårt land i detta avseende
numera gör sig förtjänt av samma höga
betyg som tidigare. Det var en av anledningarna
till att jag framställde min
interpellation, förutom de sakförhållanden
som jag har påvisat i interpellationen.

Statsministern är emellertid av svaret
att döma nöjd med utvecklingen.
Enligt statsministern har det inte skett
någon annan ändring än att man fått
ett ökat behov av rena expert- och detaljutredningar.
Detta behov skulle öka
ytterligare för framtiden, i enlighet med
vad som sägs i svaret. Sådana utredningar
gör departementen hellre själva,
men de är, säger statsministern, i allmänhet
bundna av riktlinjer som uppdragits
av regering och riksdag tillsammans.
De skulle ofta ha till uppgift enbart
att följa upp frågor som tidigare
parlamentariska utredningar behandlat
från principiella utgångspunkter. Det
är en beskrivning som jag inte är beredd
att instämma i. Naturligtvis bör
rena expert- och detaljutredningar kunna
utföras som enbart departementsutredningar.
Men de exempel som jag
nämnde i min interpellation gällde frågor
av sådan politisk vikt att de borde
ha blivit föremål för parlamentariska
utredningar.

Ett av exemplen gällde den av 1963
års riksdag begärda utredningen angående
ATP-systemets samhällsekonomiska
verkningar. Jag tror inte att man
kan säga att denna fråga saknar politisk
vikt. Den borde alltså ha lagts under
en parlamentarisk utredning, men
regeringen hänsköt den till det ekonomiska
planeringsrådet inom finansde -

Nr 23

Fredagen den 13 maj 1966

Ang. regeringens beredning av vissa frågor
partementet. Det går knappast att säga
att utredningen i denna fråga skulle
gälla enbart ett uppföljande av tidigare
uppdragna principiella linjer. Vilka
direktiven har varit kan jag inte på något
sätt uttala mig om, eftersom utredningar
inom departementen inte tillställes
offentligheten för redovisning.

Jag har inte observerat någon särskild
informationsverksamhet från regeringens
kansli avseende detta ärende. Det
har visserligen vid något tillfälle sagts
att långtidsutredningen skulle bli ett
svar på frågan, men sedan denna utredning
numera lagts fram, vet vi att så
inte blev fallet. Nu ser det väl närmast
ut som om 1963 års riksdags begäran
om utredning i frågan har kommit bort
vid hanteringen i kanslihuset.

Ett annat exempel i min interpellation
gällde den jordlagspromemoria som
jordbruksdepartementet upprättade och
lade till grund för 1965 års proposition
om ny jordförvärvslagstiftning. Denna
deparlementsutredning kan knappast
sägas ha följt upp principen från den
tidigare parlamentariska jordlagsutredningen.
Såsom ledamot av den sistnämnda
utredningen har jag i varje fall
svårt att känna igen principerna i jordbruksdepartementets
s. k. tappning. Naturligtvis
borde den nya förvärvslagstiftningen
ha beretts genom en ny parlamentarisk
utredning. Det var ju också
meningen, eftersom uppdraget låg
hos 1960 års jordbruksutredning, men
regeringen ångrade sig helt plötsligt och
tog uppdraget från jordbruksutredningen
och avskärmade det till jordbruksdepartementet.

Enligt statsministerns svar har regeringens
principer om neutralitet gentemot
pågående utredningsarbete inte
förändrats. Inte heller i denna beskrivning
kan jag instämma. Jordlagspromemorian
bröt ju neutraliteten gentemot
jordbruksutredningens arbete.

Jag nämnde ett annat exempel i min
interpellation, nämligen om arbetstidsförkortningen.
Här har det hänt en del
sedan interpellationen framställdes. Ar -

betsmarknadsparterna har träffat avtal
om en kommande arbetstidsförkortning.
Mot detta finns givetvis ingen anledning
till anmärkning. Det är glädjande att
arbetsmarknadsparterna har kunnat
komma fram till denna lösning, men
mot regeringens hantering av frågan
är jag alltjämt kritisk. Regeringen har
ju tillsatt en arbetstidskommitté och
gett den direktiv att undersöka i vilken
utsträckning och takt en ytterligare arbetstidsförkortning
är möjlig. Men innan
denna utredning hunnit svara på
frågan hade regeringen uttalat sig för
en viss lösning. Detta var naturligtvis
att bryta neutraliteten gentemot pågående
utredningsarbete.

Statsministern har vidare svarat att
regeringen inte fäster mindre vikt än
tidigare vid de synpunkter som framkommer
under remissbehandlingen av
offentliga utredningars betänkanden.
Det svaret är naturligtvis glädjande,
men man har svårt att få det att stämma
med den aktuella regeringspolitikens
facit. Särskilt anmärkningsvärda
saker i detta avseende har ju hänt beträffande
jordbrukspolitiken. På sin
presskonferens den 14 mars lade regeringen
fram ett ganska detaljerat jordbrukspolitiskt
program, som utarbetats
inom socialdemokratiska partistyrelsen,
och från regeringshåll har sagts att regeringen
skall följa detta program. Det
är alltså regeringens jordbrukspolitiska
program. Kan då regeringen, herr statsminister,
verkligen beakta de värdefulla
synpunkter som remissinstanserna
ganska säkert kommer fram till i sina
yttranden?

Statsministern har nu svarat att regeringen
kommer att på vanligt sätt ta
hänsyn till remissinstanserna, men i så
fall måste ju det betyda att regeringen
inte är säker på att den har lagt fram
ett bra program, om jag nu tänker på
jordbruket och det som under den senaste
tiden har timat på detta område.
Skall man ta hänsyn till remissinstanserna
kan man väl inte utan vidare följa
de propåer som den socialdemokra -

Fredagen den 13 maj 1966

Nr 23

(>3

tiska partistyrelsen med regeringens goda
minne har kommit fram till.

■lag kan lugna statsministern med att
jag inte har upptäckt några grundlagsbrott
av regeringen på det här diskuterade
området. Regeringen har naturligtvis
rätt att utforma regeringsarbetet
som den själv önskar. Här gäller inte
frågan vad regeringen får eller inte får
göra, utan vad den bör göra. Man kan
inte komina ifrån att regeringen avskärmat
beredningen av vissa viktiga
frågor till väl dolda departementsutredningar.
Från det som händer bakom
kulisserna i kanslihuset tycks då som
kanaler endast finnas presskonferenser
vilka kan anordnas när så anses lämpligt
och önskvärt.

Det är kanske för regeringen mera
bekvämt att hålla oppositionen utanför
en sådan insyn som jag här har talat
om. Men jag är övertygad om att vår
parlamentariska demokrati därmed har
förlorat något mycket värdefullt om
detta kommer att fortsätta. Man skulle
nämligen då ha förlorat möjligheten, att
delta i det grundliga beredningsarbetet
där synpunkter från olika håll kan
framföras redan på ett tidigt stadium
vid handläggningen av olika frågor.

Med detta ber jag än en gång, herr
talman, att få tacka statsministern för
svaret.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag kan odelat instämma
i interpellantens slutord om värdet
av ett grundligt beredningsarbete. Det
svenska utredningsväsendet är, såvitt
jag vet, unikt i världen genom den insyn
det skapar även åt oppositionen.
Jag tror att detta är ett mycket värdefullt
element i vårt parlamentariska liv.

Jag kan också gå ett steg längre och
säga, att det är bra när representanter
för oppositionen på det sätt, som här
skett, påtalar vad som enligt deras mening
innebär avsteg från denna linje
och därigenom möjliggör en diskussion.

Ang. regeringens beredning av vissa frågor
Det vore enligt min mening mycket beklagligt,
om vi här skulle hamna på det
sluttande planet!

Men vad jag bestrider är påståendet
att denna uppfattning om det offentliga
utredningsväsendets värde inte skulle
prägla regeringens politik. Eftersom jag
tror att tiden medger det skulle jag gärna
vilja mera utförligt gå in på denna
viktiga fråga.

I interpellationen nämner herr Sundin
två exempel på dessa »nya» principer.
Han säger att det var bättre förr,
nu är det sämre. Båda de exempel som
herr Sundin åberopat är sju år gamla;
det är ju en rätt lång utlösningstid, om
saker och ting som hände för sju år sedan
först nu påtalas. De tillfredsställande
förhållandena måste tydligen ligga
ännu längre tillbaka i tiden.

Jag skall inte gå in på dessa exempel
i vidare mån än att jag konstaterar att
det ena exemplet för mig är helt obegripligt.
Jag vet inte vad herr Sundin
menar med att de i beslutet om jordbrukets
sexårsavtal ingående bestämmelserna
om en ny offentlig utredning
skulle innebära något avsteg från principen.
Det var ett enhälligt jordbruksutskott
som begärde att få denna utredning,
och den tillsattes år 1960. Vad det
är som framkallar interpellantens anförande
av detta exempel är för mig helt
ofattbart.

Lika stor otur har interpellanten när
han talar om riksdagens begäran om en
undersökning av pensionsfondernas
verkningar. Den utredningen är anförtrodd
åt professor Kragh. Det är fråga
om ett enmansuppdrag, och utredningen
har i varje fall i dess början betraktats
som ett typiskt expertuppdrag. Jag
beklagar att riksdagstrycket är så stort
att herr Sundin inte har kunnat läsa direktiven
för utredningen. Herr Sundin
klagade över den saken i sitt anförande.
Direktiven har emellertid offentliggjorts
i 1965 års riksdagsberättelse, och om
det finns någonting att erinra mot dessa
direktiv får väl en diskussion på den
punkten tas upp vid ett senare tillfälle.

Nr 23

Fredagen den 13 maj 1966

Ang. regeringens beredning av vissa frågor
I direktiven -—- som dock upptar en
trycksida — besvaras de frågor som
herr Sun din ställde.

När det gäller jordförvärvslagen är
exemplet inte heller särskilt väl valt,
eftersom det här förekommit såväl en
parlamentarisk utredning som en departementspromemoria
inom jordbruksdepartementet.
Både den parlamentariska
utredningen och departementspromemorian
skickades ut på remiss, och
vi tog hänsyn till vad som framkom
vid remissbehandlingen. Jag har svårt
att förstå att vad som här förevarit
skulle kunna anföras som ett exempel
på ett nonchalant uppträdande från regeringens
sida.

Herr Sundins otur fortsätter; jag är
ledsen för det, men det är ju inte heller
så lätt, skall jag säga.

I fråga om sjukförsäkringsutredningen
finns det ingenting som inte är klart.
Det sades nämligen i utredningsdirektiven
ingenting om sjukpenningförsäkringen,
och det är ju den försäkringsformen
som nu tas upp. Detta är alltså
två helt skilda frågor, och herr Sundin
har otur också den här gången.

Det är väl egentligen endast frågan
om arbetstidsförkortningen som kan sägas
närma sig någonting av ett reellt innehåll
i herr Sundins framställning.
Därmed förhåller det sig på följande
sätt. Vi gjorde till 1964 års partikongress
ett mycket klart uttalande om att
det var regeringens avsikt — om vi var
kvar vid makten — att inom den period
som skulle följa på 1964 års val framlägga
förslag i detta ärende. Det var
föremål för en analys i vår programskrift
»Resultat och reformer». Jag skulle
alldeles bestämt vilja varna alla som
är intresserade av att partierna har
möjligheter att påverka utvecklingen —
jag är övertygad om att herr Sundin
vill ha den möjligheten även för sitt
eget parti — för att avstå från rätten
att ha eu mening också i frågor som
är föremål för utredning. Vi har inte
gjort någonting annat, herr Geijer och
jag, än att vi under hänvisning till de

väl publicerade och under mycket stor
offentlighet gjorda uttalandena av 1964
års partikongress sagt att så här ämnar
vi realisera de planer som då publicerades.
Sedan har situationen helt förändrats
genom att parterna på arbetsmarknaden
har kommit överens, och
det hälsar ju både herr Sundin och jag
med största tillfredsställelse. Då kan vi
kanske släppa också denna fråga som
ändå låg i närheten av det som herr
Sundin bar angripit oss för. Jag bestrider
att det var befogat, men av de andra
exemplen finns det ju ingenting
kvar.

Hur har det gått med den bristande
politiseringen av utredningarna? År
1960 arbetade 329 utredningar. I 25,8
procent av dessa utredningar fanns det
borgerliga representanter med. Jag vågar
påstå att så var fallet i alla utredningar
av verklig betydelse, där politiska
frågor behandlades. År 1965 hade vi
381 utredningar, och i 26,3 procent av
dessa var de borgerliga representerade.
I dessa procenttänkandets dagar kan
det ändå vara av intresse att notera att
procenttalet har sigit från 25,8 till 26,3.
Det var mera humoristiskt sagt, men
vad jag vill visa är alltså att det inte har
skett någon förändring i den riktning
som herr Sundin säger. När herr Sundin
nöjer sig med hur det var 1960,
måste han ju vara väldigt nöjd med hur
det var 1965, ty det har gått i den riktning
som både hem Sundin och jag är
överens om att det skall göra.

Däremot är det riktigt att det har
kommit till en råd här inräknade departementsutredningar.
Dessa departcmentsutredningar
kommer — jag upprepar
det — mycket ofta som en nödvändig
följd av att en parlamentarisk
utredning har dragit upp riktlinjerna.
Jag tycker att det är mycket naturligt
att man då låter sakkunniga människor
ensamma eller tillsammans med andra
sakkunniga människor som har en speciell
expertis på detta område bearbeta
de riktlinjer och de synpunkter som
kommit fram vid den parlamentariska

Fredagen den 13 maj 1966

Nr 23

utredningen. Antalet sådana utredningar
inom departementen kommer att variera
mycket starkt — det beror helt
och hållet på vad som väller fram. Man
kan alltså inte med säkerhet säga att
dessa i och för sig gynnsamma procentsiffror
kommer att stå sig i all evighet.

Men så är det en annan sak som jag
tror att herr Sundin skall fundera på.
Det har alltså icke skett någon förändring
när det gäller kommittéväsendet
annat än mot en ökning av möjligheterna
för oppositionen att komma till
tals, men det har skett en väsentlig förbättring
av oppositionens möjligheter
under senare år att följa det administrativa
arbetet. Vi har nämligen i de
statliga verken fått styrelser med lekmannainslag,
och allmänheten skulle få
en alldeles felaktig bild av dessa styrelsers
arbete, om allmänheten av herr
Sundins anförande skulle få den uppfattningen
att vi monopoliserar detta
för vår räkning. Jag har här en förteckning
över dessa styrelsers sammansättning,
och det är alldeles uppenbart att
oppositionen ges inblickar i förvaltningen
som jag vågar påstå att det inte
finns någon motsvarighet till i något
land och som — det medger jag villigt
— det tidigare inte heller i Sverige funnits
någon motsvarighet till.

Det kan ha sitt intresse att ett ögonblick
titta på sammansättningen. I styrelserna
för dessa verk finns det, om
jag nu räknar rätt, 25 borgerliga representanter.
Av dem är 8 högermän, 8
folkpartister och 9 centerpartister. Vi
är så rättvisa som möjligt, dock med
litet glidning åt centern. Skillnaden är
hårfin, jag medger det, men den finns
där ändå.

Jag skulle alltså tro att herr Sundin
inte har mycket att klaga över på denna
punkt. Här har det blivit flera möjligheter
för oppositionen att yttra sig. Blir
det inte så i fortsättningen, får herr
Sundin komma tillbaka med sin interpellation
och säga att det inte alls gick
som statsministern sagt. Det är nämli -

Ang. regeringens beredning av vissa frågor
gen en viktig fråga som herr Sundin tagit
upp.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag trodde inte att hans
excellens skulle redovisa så i detalj att
han även skulle visa på vilket sätt centerpartiet
blivit favoriserat i dessa utredningar.
Men nu är det ju inte jag
som sagt detta utan det är hans excellens,
och det måste väl betyda en del
att så skett.

När det gäller exempelvis arbetstidsförkortningen
bär jag bär klart och tydligt
sagt ifrån, att jag tycker att det är
en riktig och rejäl reform. Men jag anser
att regeringen inte riktigt har följt
principerna på det sätt som är önskvärt.

Kanske nämnde jag i sammanhanget
några utredningar som låg långt tillbaka
i tiden — sju år eller så. Men det
finns exempel som ligger närmare i tiden,
och de bör väl i det sammanhanget
vara mera aktuella än de som ligger sju
år tillbaka. Men om en utredning låg sju
år tillbaka i tiden, bevisar det på vilket
sätt man i detta sammanhang från berörda
departements sida behandlat den
utredningen.

Underligt nog, herr statsminister,
finns den utredningen fortfarande kvar,
och jag tycker att man från regeringssidan
nu om man skall fortsätta att ta
sig ökade friheter också i takt med detta
skall avliva utredningar som blivit akterseglade
eller förbigångna på något
sätt.

Sedan vill jag bara, herr talman, säga
att jag tror att interpellationen hade
sitt värde. Jag har sett den rent principiellt.
Det är farligt för demokratiens
utveckling om inte även oppositionen
plus näringsorganisationer och intresseorganisationer
på ett tidigt stadium
får vara med i utredningsarbetet, och
det var väl närmast från den sidan som
jag tog upp dessa frågor.

Låt mig, herr statsminister, också

Nr 23

Fredagen den 13 maj 1966

Ang. regeringens beredning av vissa frågor
säga att även om statsministern med
den äran är ordförande för det socialdemokratiska
partiet, är det väl en statsministers
naturliga uppgift och rättighet
och skyldighet att med sin landsfaderliga
attityd och i sitt handlande
tänka även på dem som för närvarande
är minoriteter och inte innehar den
majoritetsställning som socialdemokratien
för närvarande har, vilket måhända
kan leda till snedvridningar. Varken
statsministern eller jag vill väl att så
skall ske, och då tänker jag alldeles
speciellt på vad som komma skall efter
1968 års val.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja ställa
en kompletterande fråga till statsministern.
Det är möjligt att den redan är
besvarad i interpellationssvaret, men
eftersom jag bara hade möjlighet att få
se herr Sundins exemplar några minuter
innan svaret avgavs, är jag inte säker
på det, och därför kommer min
fråga. Jag skulle i anslutning till vad
statsministern i går kväll yttrade i
Stadshuset beträffande riksdagsledamöternas
förbättrade arbetsvillkor vilja
säga att i en fråga som denna vilken,
som statsministern betygat, är väsentlig
skulle det vara både trevligt och nyttigt,
om kammarledamöterna hade tillgång
till svaret. Det händer nu bara någon
enstaka gång att exemplar ställs till ledamöternas
förfogande. Jag säger det, ty
det kan hända att det jag nu frågat om
redan är besvarat, och i så fall är det
onödigt.

Jag uppfattade att statsministern sade
att man i regel när det gäller dessa av
herr Sundin påtalade utredningar har
syftat till att ha kompletterande beredningar
— det har kanske först suttit en
parlamentarisk kommitté eller en kommitté
av annat slag — och nu när det
gäller dessa former av utredningar
avser man kompletterande utredningar.
Därför är det alltså inte i princip
så att man tar upp nya problem

i denna speciella form av utredningar.
Jag tyckte dock att statsministern sade
att han i princip inte ville binda sig
för att inte även nya frågor skulle kunna
komma upp i denna form av utredningar.
Jag begär icke något bindande
principuttalande på den punkten och
tror att det skulle vara onödigt. Den
fråga jag vill komma till och som herr
Sundin berörde i sitt första anförande
är denna: Om det skulle bli allt vanligare
att det tillsätts beredningar som
icke har offentliga direktiv och som
icke offentliggör sina förslag, vilka därigenom
icke blir föremål för remissbehandling
och som kommer till riksdagens
kännedom först såsom propositioner,
finns det väl en viss risk för att den
offentliga debatten hindras i alltför hög
grad? Vi är glada över vårt utredningsväsende
i Sverige, även om det inte är
fullkomligt, men om departementsberedningar
kommer till användning inte
bara i ökat antal utan också för nya
frågor, och om dessa beredningar icke
har offentliga direktiv och deras förslag
icke offentliggörs förrän en proposition
eventuellt läggs på riksdagens
bord, måste möjligheterna att föra en
offentlig debatt minska. Jag tror det vore
värdefullt inte bara för oppositionen
om statsministern ville klarlägga sin
ställning till denna för offentlig debatt
så viktiga fråga.

Statsministern riktade kritik mot de
exempel på sådana beredningar som
herr Sundin anförde. Vi diskuterade så
sent som för några dagar sedan i denna
kammare ett ärende där regeringen
icke villfarit riksdagens önskan om en
utredning, nämligen beträffande den
viktiga del av barnens utbildning som
förskoleverksamheten utgör. Regeringen
har utan offentliga direktiv lagt ärendet
hos familjeberedningen med allt
vad som däri ingår.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

När inte herr Dalilén exemplifierar
vad han menar är det svårt att disku -

Fredagen den 13 maj 196(>

Nr 23

Ang. regeringens beredning av vissa frågor

tera den i och för sig intressanta fråga
som han tog upp.

Jag tror att vi först och främst bör
vara på det klara med att regeringen
måste ha rätt att ta egna initiativ och
— i synnerhet i dessa tider, då behovet
av ökad planmässighet och vidgat samarbete
inom departementen undan för
undan växer — att dessa egna initiativ
ofta måste få den karaktären att man
låter en expert se på problemen.

Hela denna del av herr Dahléns fråga
kan jag alltså endast besvara med en
hänvisning till att en nödvändig förutsättning
för att vi skall kunna komma
till rätta med en rad av de problem som
möter oss är att regeringen får ta egna
initiativ.

Om en promemoria leder till ett beslut,
och framför allt om den leder till
en proposition till riksdagen, tillgodoses
offentlighetsprincipen därigenom
att förslaget i regel blir föremål för remissbehandling.

Här har inte nämnts några exempel,
och det kan heller inte påstås att vi
försöker undanhålla den politiska debatten
vad det är vi sysslar med. Vi har
allt intresse i världen av att den offentliga
debatten kring de problem som vi
arbetar med blir så omfattande som möjligt
— det är ofta en förutsättning för
att medborgarnas intresse för frågorna
skall väckas. Jag tror det vore dumt av
regeringen att försöka mörklägga viktiga
politiska spörsmål och hindra en
politisk debatt. Om vi gör det i några
fall, är vi tacksamma om herr Dahlén
påvisar det för oss, eftersom det ligger
i vårt intresse mer än i oppositionens
att se till att den offentliga debatten
får det material den behöver.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Med anledning av den
första delen av statsministerns anförande
vill jag poängtera att jag över huvud
taget inte diskuterat regeringens rätt
att ta egna initiativ. Där måste det föreligga
något missförstånd.

Statsministern sade att departementala
utredningar i regel offentliggörs —-han använde inte det ordet, men jag
förmodar det var vad han avsåg — så
att de kan bli föremål för remissbehandling.
Min fråga gällde emellertid
sådana fall då det inte finns offentliga
direktiv och då resultatet inte offentliggörs
innan det läggs på riksdagens
bord. I sådana fall försvåras den offentliga
debatten, och det är, såsom jag
markerade, en viktig sak inte bara för
oppositionen, eftersom många frågor diskuteras
utan att man lägger partipolitiska
synpunkter på dem.

Vidare sade herr statsministern atl
jag inte hade givit några exempel på
det jag frågade om. Jag anförde emellertid
familjeberedningen som exempel.
Statsrådet Lindström knnde över huvud
taget inte ge några besked om vilka direktiv
hon hade givit denna utredning.
Enligt vad statsrådet Lindström sade
är resultatet av utredningen inte färdigt,
så det blir en senare sak beträffande
offentligheten.

Vad jag vill är inte så mycket att i
detalj kritisera vad som har skett utan
att få ett klarläggande av att man i departementen
är medveten, när man överväger
formerna för utredningar i nya
spörsmål som icke klarlagts av andra
utredningar, om angelägenheten av att
ta stor hänsyn till den offentliga debatten
— och därmed menar jag inte
bara den partipolitiska debatten. När
det står och väger om man skall välja
den ena eller andra formen, bör man
alltså föredra en utredning som har offentliga
direktiv och vars resultat i regel
kommer att offentliggöras.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är fortfarande svårt
att få något grepp om vad det är som
herr Dahlén vill ha belyst. Han säger
att han inte har någon erinran mot särskilda
fall men att han vill varna, om

Nr 23

Fredagen den 13 maj 1966

det verkligen kan skönjas en tendens
av det slag han nämnde.

Också jag vill beklaga, om det finns
någon tendens till mörkläggning, men
det finns en garanti som gör risken för
mörkläggning minimal. Om beredningen
leder till någonting, föreläggs ärendet
riksdagen. Jag tror inte det skulle
vara särskilt lämpligt om det till riksdagen
gång på gång kom propositioner
som vore förberedda på det sätt som
herr Dahlén här antydde, och framför
allt skulle inte regeringen vara betjänt
av det. Förutom vår egen vilja att upprätthålla
offentlighetsprincipen är detta
en tillräcklig garanti för att tendensen
icke slår igenom.

Vad beträffar det enda exempel som
herr Dahlén åberopade kan man inte
begära mer offentlighet. Direktiven är
givna av riksdagens andra lagutskott,
de har offentligt diskuterats, tryckts och
överlämnats till familjesakkunniga för
behandling — större mått av offentlighet
kan man väl inte begära!

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Vad beträffar expertutredningar
inom olika departement har
jag klart och tydligt sagt ifrån att de är
nödvändiga vid beredningar för att förslag
skall kunna läggas fram. Det som
jag har vänt mig emot är en eventuell
tendens att man i politiska frågor av
stor räckvidd bedömningsmässigt sett
vill frångå den princip som vi tidigare
har haft.

Nu får jag väl säga, herr talman, att
det med den deklaration, som statsministern
har lämnat, i dagens läge inte
torde förefinnas någon sådan risk, och
då må det ankomma på var och en av
oss att följa denna utveckling och se
om hans excellens herr statsministern
har rätt i sin bedömning.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om vattenvården i Mälaren

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Wallmarks interpellation
om vattenvården i Mälaren,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Wallmark har riktat
ett antal frågor till mig rörande
skyddet för Mälarens vatten. Herr Wallmark
undrar om jag är beredd att snarast
vidtaga åtgärder för upprättande av
en vattenvårdsplan för hela mälarområdet,
att medverka till att i princip
inga nya avlopp till Mälaren medges,
att medverka till att förbud mot utsläpp
från toaletter och köksavdelningar på
fartyg utfärdas, att utarbeta en plan för
transport av avloppsvattnet direkt ut
till Östersjön, samt att låta utarbeta en
alternativ plan för oljetransporter genom
pipelines eller dylikt i stället för
med båt genom Mälaren för att därigenom
helt eliminera risken för oljeutsläpp.

På detta vill jag svara följande.

Herr Wallmark har i sin interpellation
tagit upp ett antal frågor av stor
betydelse för samhällsutvecklingen i
Mälardalen. Detta område omfattar, om
man inbegriper Mälarens hela tillrinningsområde,
endast en tjugondei av
rikets yta men har en fjärdedel av dess
befolkning, och både folkmängd och
näringsliv är i stark utveckling. En fördubbling
av befolkningen i denna del
av riket är icke otänkbar under tiden
fram till sekelskiftet. En sådan utveckling
medför naturligtvis en mängd problem
för samhällsbyggandet. Av dessa
utgör vattenförsörjningen och avloppsfrågan
ett av de större. Grundvattentillgängen
och ytvatten från mindre sjöar
och vattendrag är sedan länge otillräckliga
för regionens behov av sötvatten.
Betydande samhällen och industrier har
fått gå över till att använda Mälaren
som vattentäkt. Den vattenmängd som
tas i anspråk ökar med regionens allmänna
utveckling och ökningen av vat -

Fredagen den 13 maj 19G0

Nr 23

tenåtgång per individ. Härtill kommer
det ökande behovet av rent vatten för
bad och andra rekreativa ändamål. Även
fiskets intressen hör nämnas i sammanhanget.

Samhällsutvecklingen har emellertid
medfört att mälarvattnets kvalitet försämrats.
Åtskilliga undersökningar har
gjorts under senare år för att klarlägga
sjöns tillstånd. Dessa visar att en snabb
försämring av vattenbeskaffenheten har
inträffat i flera områden. Orsakerna är
ganska klara. Mälaren är i och för sig
en näringsrik sjö och jordbruket tillför
sjön stora kvantiteter organiska ämnen.
Den största betydelsen som föroreningskälla
har emellertid avlopp och
utsläpp från industrier och samhällen.
Mälar- och hjälmarområdena är starkt
industrialiserade, och även om åtskilligt
gjorts för att motverka nedsmutsningen,
rinner högst betydande kvantiteter
avfallsprodukter ut i Mälaren.
Västra Mälaren är särskilt utsatt.

Ett speciellt problem utgör den snabbt
ökande användningen av syntetiska
tvättmedel som på relativt kort tid medfört
en fördubbling av fosforhalten i de
kommunala avloppsutsläppen.

Beträffande föroreningar från fabriker
och industriella processer föreligger
skyldighet för starkt förorenande
industrier att söka tillstånd enligt vattenlagen.
Statens vatteninspektion har
en viktig uppgift när det gäller att följa
utvecklingen och försöka få till stånd
överenskommelser om reningsåtgärder.
Vattendomstolarna, statens vattenvårdande
organ och hälsovårdsmyndigheterna
samverkar i dessa strävanden.

Vad gäller kommunerna har av 70-talet städer och andra samhällen inom
Mälaren—Hjälmarens tillrinningsområde
49 nu avloppsreningsverk med höggradig
rening. Ytterligare 12 samhällen
skall enligt utbyggnadsplaner förses med
dylika verk under de närmaste åren.
Med hänsyn till den begränsade målsättning
man hittills haft beträffande skyddet
för mälarvattnet är detta resultat beaktansvärt.
Ännu större resultat kom 5

Första kammarens protokoll 1966. Nr 23

Om vattenvården i Mälaren
mer att vinnas när pågående, synnerligen
kostnadskrävande arbeten på ett
stort regionalt avloppssystem för norra
delarna av storstockholmsområdet blir
färdigt. Då kommer östligaste delen av
Mälaren att befrias från den största
delen av avloppsvattnet från dessa folkrika
bygder. Motsvarande avlastning beträffande
södra delen av storstockholmsområdet
har inte avancerat lika
långt, men förberedelser pågår för ett
system av tunnlar och ledningar ut till
Östersjön. En förberedande utredning
föreligger för transport av avloppsvattnet
från hela östra mälarregionen i
tunnlar till Stockholms södra skärgård.

Det kan nämnas att inom en särskilt
bildad kommitté för Mälarens vattenvård
en motsvarande utredning planeras
för övriga delar av mälarregionen,
varvid samordningsfrågan kommer att
beaktas.

Dessa utredningar kan betraktas som
ett led i arbetet på en samlad vattenvår
dsplan för hela Mälaren. Från vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen upplyses
att styrelsen kommer att aktivt verka
för utarbetandet av en sådan fullständig
vattenvårdsplan.

Inom styrelsen har redan visst förberedande
arbete utförts. Statens vattenvårdsnämnd
är också verksam i frågan.
Åtskilligt inventeringsarbete har
redan avklarats. Arbetet är i hög grad
en samarbetsfråga. Från statens sida
har årligen medel ställts till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens förfogande för
regionalt utredningsarbete i vatten- och
avloppsfrågor. I beslut den 21 april 1966
har regeringen bemyndigat styrelsen
att taga ytterligare 800 000 kronor i anspråk
för sådana utredningar.

Beträffande de övriga frågor herr
Wallmark tagit upp vill jag framhålla
följande.

Beträffande utsläpp från fartyg ger
gällande lag om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg och tillämpningsföreskrifterna
till denna lag länsstyrelse
rätt att förbjuda utsläpp av även andra
ämnen än oljeprodukter. Berörda läns -

Nr 23

Frerlagen den 13 maj 1966

Om vattenvården i Mälaren
styrelser har beträffande Mälaren och
Hjälmaren endast utnyttjat detta till att
förbjuda utsläpp av fast avfall. Det har
hittills ej ansetts nödvändigt att förbjuda
utsläpp av avloppsvatten från
fartyg då sådan förorening ansetts spela
en relativt underordnad roll. Fråga
om sådant förbud har dock väckts inom
vattenvårdsnämnden.

Vad slutligen gäller oljetransporter
genom rörledningar i stället för med båt
vill jag erinra om att fråga om sådana
transporter i större skala är förenad
med en mängd problem som måste lösas
genom lagstiftning. Jag är inte beredd
att göra något närmare uttalande
i frågan om rörledningstransporter som
alternativ till nuvarande oljetransporter.
Jag vill emellertid hänvisa till det
förslag om beredskap mot oljeskador
som föregående år framlades av oljeskyddsutredningen.
Förslaget har remissbehandlats
och prövas f. n. av
Kungl. Maj :t.

Jag vill i detta sammanhang även
peka på en förtjänstfull utredning om
oskadliggörande av oljeavfall, som utförts
på initiativ av länsstyrelsen i
Västmanlands län och som nyligen föranlett
länsstyrelsen att hos regeringen
hemställa om föreskrifter i ämnet.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för hans svar
på min interpellation.

Av det relativt utförliga svar som jag
fått framgår väl ganska klart att vi är
överens om det utomordentligt allvarliga
läge som Mälaren ur nedsmutsningssynpunkt
just nu befinner sig i.
Såsom framgår av svaret berörs i dag
en fjärdedel av hela landets befolkning
härav, och detta gör situationen ännu
allvarligare. Experterna torde vara helt
överens om att denna omgivning inte
kan få vatten annat än från Mälaren —
något realistiskt alternativ existerar
över huvud taget inte. Det förhållandet
att nedsmutsningen har fortgått i så
snabb takt — trots de åtgärder som vid -

tagits av en del av kommunerna — visar
ju hur nödvändigt det är att verkligen
angripa problemet från olika synpunkter.

Vi tycks också vara överens om —
och där har vi kanske utgått från samma
prognosmaterial — att befolkningstillväxten
inom hela Mälarens tillrinningsområde
kanske kommer att fördubblas
till sekelskiftet. Det kan alltså
innebära att nästan en tredjedel av
Sveriges befolkning då kommer att bo
inom detta område.

Jag är ingen vän av bygderomantiska
lokaliseringstankar. Jag är kanske en av
de få som gick emot majoriteten i den
diskussionen. Det kan dock inte förnekas
att man blir litet fundersam när
prognoserna pekar på en så våldsam
koncentration till mälarområdet. I den
totalplanering som vi troligtvis måste
få för hela mälardistriktet, får man
kanske inte bara räkna fram för kommande
tid de tendenser som hittills
förekommit utan också visa en viss
handlingskraft. Det förefaller mig
ibland som om man inbillar sig att människans
trivsel och lycka sammanhänger
med storleken på samhällena. Det
tror jag är definitivt fel. Tillräckligt
stora samhällen behövs för att ge fullgod
service, men överfulla och av växtvärlc
lidande samhällen tror jag bara
är till men för människan.

Jag tror att det finns anledning för
regeringen att följa denna utveckling
med skärpt uppmärksamhet inte minst
ur vattenförsörjningssynpunkt. Miilaren
får icke lov att bli en kloak. Mycket av
den förstöring som pågått där är svår
att reparera. De undersökningar som
har gjorts av limnologiska institutionen
i Uppsala — en fysikalisk-kemisk
och en biologisk — har klart visat att
framför allt Ekoln-systemet söder om
Uppsala samt de västra delarna är utomordentligt
starkt nedsmutsade. Dessutom
finns en del lokala områden utanför
samhällena med stark nedsmutsning,
men än så länge har Björk- och Prästfjärdarna
ett rätt gott vatten.

Fredagen den 13 maj 1900

Nr 23

Emellertid tycks det vara ont om medel
för fortsatta undersökningar. Det
gäller först liydrologiska undersökningar
och biocidundersökningar, som man
inte har medel till. Det faller nu närmast
under naturresurskommittén att
ordna den saken. Man får hoppas att
ecklesiastikministern kommer att anslå
sådana medel att det blir möjligt att
med kraft fullfölja dessa undersökningar.

Undersökningarna pekar emellertid
entydigt i en enda riktning: att omedelbara
åtgärder är nödvändiga.

Statsrådet pekar på en väsentlig fråga
som väl utgör kärnpunkten, nämligen
målsättningsfrågan. Han uttrycker
det så att med den begränsade målsättning
vi hittills haft har vi lyckats åstadkomma
en del.

Emellertid kan man säga att icke något
av de höggradiga reningsverk som
för närvarande arbetar klarar närsalterna
och fosforn. Det är problem man
ännu inte börjat angipa, vilket gör dem
så mycket allvarligare.

I min interpellation tog jag upp huvudsakliga
motåtgärder som måste vidtas.
Först och främst gäller det att förhindra
att det kommer till stånd ytterligare
nedskräpning av Mälaren, och vidare
gäller det att förbättra de nuvarande
reningsmetoderna för att om möjligt
återföra Mälaren till att bli en sjö
med ett vatten som går att använda till
både rekreation och vattenförsörjning.

Kvicksundspr oj ektet är en starkt debatterad
del av denna diskussion. Jag
har den mycket bestämda uppfattningen
att det vore en olycka om projektet
kommer till utförande. Som industrimän
kan jag mycket väl förstå att man
önskar förlägga en industri där det passar
den bäst, där man får bra transporter
och andra ur konkurrenssynpunkt
förbilligande arrangemang. Det är i och
för sig en fullt acceptabel uppfattning,
men detta kan ur samhällssynpunkt givetvis
icke godtas, om resultatet medför
olägenheter som är mycket besvärande
för andra samhällsmedborgare. Detta är

Om vattenvården i Mälaren
fallet när det gäller sulfatfabriken i
Kvicksund. .lag förstår att statsrådet
inte vill ta upp den saken, eftersom den
ligger under domstolsbehandling, .lag
däremot har anledning att uttrycka min
oförblommerade uppfattning i detta
ärende.

En rad andra industrier finns också
med i sammanhanget. KF:s fabrik i Köping
tillhör dem som är starkt nedsmutsande,
och KF:s planer på väsentliga
utökningar för att man skall kunna
ge sig ut på exportmarknaden är ett allvarligt
bekymmer i detta sammanhang.

Trots allt är det doek samhällena som
är mest besvärade. En stor del av industriens
avlopp går ju via samhällena.

Vad är det nu statsrådet talar om för
åtgärder som vidtas? Han talar om
Käppalaförbundet, det mångåriga arbete
som pågått där och den väsentliga
lättnad som detta projekt kommer att
medföra. På den punkten kan vi vara
helt överens; man får hoppas att det
ger den lättnad vi så väl behöver. Jag
tror dock inte det är riktigt att göra utsläppet
strax utanför Lidingö, som man
har tänkt. I en andra etapp bör avloppet
föras vidare.

Kommunikationsministern kom sedan
in på frågan om den södra delen av
Storstockholm. Jag kan inte låta bli att
säga att när den saken planerades från
Stockholm och Salem var det fråga om
att släppa ut allt avlopp alldeles utanför
Södertälje. Det var endast genom
en definitiv och kraftig motattack från
Södertälje stads sida som man åstadkom
denna lösning, och det kunde endast
ske genom ganska stora ekonomiska
bidrag från Södertälje stad. Vi
tror emellertid att det är till gemensamt
gagn att detta tunnelsystem kommer
till stånd någon gång i början eller
mitten av 1970-talet. Så länge dröjer
det.

Däremot pågår det beträffande den
västra delen av Mälaren, såvitt jag har
mig bekant, inte några undersökningar
eller analyser. Kommunikationsministern
talar om att kommittén för Mäla -

Nr 23

Fredagen den 13 maj 1966

Om vattenvården i Mälaren
rens vattenvård gör en motsvarande utredning
för övriga delar av mälarregionen.
Jag tror att kommunikationsministern
kanske har missuppfattat de informationer
som han har fått, ty den sysslar
inte med någon sådan utredning, och
såvitt jag vet planerar den inte heller
att göra det. Därav följer att detta inte
kan ses som ett led i arbetet på att
få fram en samlad vattenvårdsplan.

Jag kan med tillfredsställelse konstatera
att regeringen har givit väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen ytterligare
800 000 kronor för att klara en del av
dessa planeringsarbeten. Det är väl bara
att konstatera att den debatt som har
pågått i pressen och de interpellationer
som har väckts i detta sammanhang i
så måtto har haft en verkan, att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har gjort
framställning om dessa medel och att
regeringen nu i vår mycket raskt har
fattat beslut.

Min slutuppfattning när det gäller
tankegångarna angående vattenvårdsplanen
är att ett samlat initiativ fortfarande
saknas och att de utredningar
som det talas om än så länge ligger på
ett mycket förberedande plan. Mälaren
kommer under en period att ännu snabbare
försämras med tanke på den mycket
kraftiga inflyttning som sker, och
frågan kommer att bli ännu mera allvarlig,
ännu mera brännande.

Beträffande det förslag som jag har
tagit upp i min interpellation angående
fartygen noterar jag med tillfredsställelse
att frågan om ett totalförbud
mot utsläpp av föroreningar från fartyg
har tagits upp av vattenvårdsnämnden.
Det kan inte anses vara tillfredsställande,
även om det inte rör sig om stora
kvantiteter, att toalett- och köksavfall
släpps ut direkt i Mälaren från fartvgen.

När det gäller oljefrågan hänvisar
statsrådet bl. a. till den oljeskyddsutredning
som har remissbehandlats och
som nu behandlas i regeringen. Även
där är det fel att dra för stora växlar på
en utredning. Den berör över huvud ta -

get inte de inre vattenvägarna, och detta
problem kan alltså inte aktualiseras
i det sammanhanget.

Jag ser nämligen saken på det viset
att den livsviktiga sjö som Mälaren är
för hela denna region gör att varje åtgärd
som över huvud taget förhindrar
möjligheten till en försämring, som kan
leda till en katastrof, måste tillvaratagas,
och då kan man icke godtaga att
vi för att kanske förbilliga oljan med
någon krona eller ett par per kubikmeter,
utsätter en befolkning på miljoner
personer för så allvarliga risker. Det
kan medföra kostnader som väsentligt
överstiger de relativt små besparingar
som det kan vara fråga om.

Statsrådet säger att han inte är beredd
att nu göra något närmare uttalande
om rörledningstransporterna och
att man måste lösa den frågan lagstiftningsvägen.

Ja, herr talman, jag tog just upp frågan
i förhoppning om att kommunikationsministern
ville ta initiativ för att
lagstiftningsvägen få fram dessa transportmetoder.
Jag begär dock inte att vi
nu skall besluta om pipelines. En utredning
måste först ske, och den blir
förmodligen ganska lång och invecklad.

Till slut, herr talman, vill jag bara
säga att jag, trots att vi tycks vara överens
om att Mälaren verkligen befinner
sig i en mycket allvarlig situation och
trots att regeringen har varit beredd att
ställa ytterligare medel till förfogande
för vidare projekteringar och undersökningar,
ändå inte kan anse svaret vara
en sådan helhjärtad uppslutning kring
möjligheterna att förbättra mälarvattnet
att jag kan betrakta det såsom helt
tillfredsställande.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag blev kanske litet
förvånad över herr Wallmarks slutmening.
Jag hade tänkt inleda min replik
med att säga att vi i stort sett är överens
om allting. Det var ju först i sin

Fredagen den 13 maj 19GG

Nr 23

slutmening som herr Wallmark anförde
någon avvikande åsikt mot svaret.

Att vi inom kommunikationsdepartementet
anser dessa frågor vara utomordentligt
viktiga har vi på ett något
blygsamt sätt försökt att visa genom
att mycket snabbt agera på väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens begäran om
pengar för undersökningar och projekteringar
på detta område. Det är inte
möjligt för mig att här ta upp en stor
debatt om alla detaljproblem. Det skulle
föra utomordentligt långt. Vi återkommer
till ämnet många gånger. Olika delfrågor
inom komplexet har vi just nu
under bearbetning inom departementet.
Jag hoppas att inom en nära framtid
kunna återkomma till dem när vi är
färdiga med dem. Utöver vad som har
sagts i interpellationssvaret vill jag nu
bara betona vårt särskilda intresse för
problematiken.

Vattenvårdsplanen, som jag nämnde i
interpellationssvaret, omfattar enligt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen följande
fem punkter:

1) Klarläggande av vattenområdets
tillstånd och kondition.

2) Redovisning av vattenområdets nuvarande
användning och bedömning av
framtida anspråk. Det gäller vattentäkt,
vattenkraft, landskapsbild, bad, fiske
och annan fritidsverksamhet.

3) Förslag till avvägning av de olika
intressena mot varandra med beaktande
av allmänna fordringar på vattnets
beskaffenhet för olika ändamål och
möjligheten att förbättra vattenområdets
användbarhet, alltså förslag till
skyddsbestämmelser —- här uppkommer
naturligtvis svåra »knäckfrågor».

4) Förslag till anläggningar och åtgärder
som erfordras för att vattenområdet
skall kunna utnyttjas för avsedda
ändamål.

5) Angivande av erforderliga övervakningsåtgärder.

Dessa punkter leder den vattenvård
som nu byggs upp.

Såvitt jag vet har herr Wallmark rätt
i att någon motsvarande utredning inte

Om vattenvården i Mälaren
har gjorts inom de norra och västra delarna
av Mälaren, men det möte som
häromdagen hölls i Västerås om denna
problematik betraktar jag såsom ett led
i en aktualisering av frågan och såsom
en förberedelse och ett initiativ på detta
område från de berörda bygderna.

Jag vill dra en slutsats, herr talman.
Jag har lämnat en första redovisning.
Vi återkommer till denna typ av problematik
många gånger. Jag har verkligen
inte något emot om även herr Wallmark
gör det.

Får jag avsluta mitt anförande i lätt
pekoralistisk anda vill jag säga att uttrycket
»Jorden är vårt öde» tydligen
i hög grad gäller även om vattnet. Om
vi inom den närmaste tioårsperioden
inte lyckas agera på en rad olika punkter
i den svenska landskapsbilden, kan
i stort sett obotlig skada komma att ske.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag skulle vilja peka
på en sak som jag tycker är mycket intressant
i det här interpellationssvaret
och som har kommit under debatt på
senaste tiden. Tidigare tycks problemet
över huvud taget inte ha blivit diskuterat.

Man har ansett att i och med att man
får en relativt hygglig rening av vattnet
rent fysiologiskt, så är det ett bra vatten.
Under senare tid har man måst ta
upp frågan om närsalterna. De syntetiska
tvättmedlen, som statsrådet Palme
talade om, har ju skapat en situation
som man tidigare inte hade behövt sysselsätta
sig med.

Jag tror att det finns anledning att
fästa speciell uppmärksamhet på detta.
I vårt samhälle går vi ju in för att rationalisera
i alla sammanhang. Vi skall
göra det enkelt och praktiskt för oss,
och naturligtvis är de syntetiska tvättmedlen
i det fallet någonting ytterst
värdefullt, men när man ser de väldiga
konsekvenser som uppstår och när man
vet att en utbyggnad av reningsverken
för att ta bort närsalterna till 90 å 95

Nr 23

Fredagen den 13 mai 1966

Om vattenvården i Mälaren

procent kostar lika mycket som den biologiska
reningen, ställer man sig ju frågan
om inte dessa problem borde tagas
upp till speciellt studium.

Är det riktigt att tillåta att sådana
medel användes som skapar problem
av sådan omfattning att det måste göras
stora investeringar, om man skall
klara upp dem? Närsalterna medför på
liten sikt minst lika stor skada som den
biologiska nedsmutsningen av vattnet,
och jag skulle till statsrådet Palme vilja
ställa frågan: Är det inte på tiden att ta
upp till en verklig analys, om det är
riktigt att vi skall få använda nya medel
utan att ta in i bilden den samhällsekonomiska
skada som därav följer? -

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Om herr Palme uppfattade
mitt inlägg så, att jag till alla
delar godtar de förslag till åtgärder
som framgår av interpellationssvaret
och den takt med vilken de åtgärderna
skall vidtas, så kanske det var ett litet
missförstånd. Jag skall med stort intresse
följa dessa frågor, inte bara därför
att jag själv är mälardalsbo, utan
även därför att frågorna berör en så
betydande del av landets befolkning,
att det knappast kan kallas bygdepolitik,
om man följer dem.

Jag tar fasta på vad kommunikationsministern
sade om att man relativt
snabbt kommer att agera i denna fråga
och att man relativt snart kommer tillbaka
med konkreta förslag, ty det var
sådana jag efterlyste. Av interpellationssvaret
framgår inte annat än att
man redovisar de spridda initiativ som
tagits från olika organ.

Det finns dock risk för att problemen
hamnar mellan olika stolar. Nästa
år kommer dessa ärenden att övergå
från statsrådet Palme till jordbruksministern.
Det betyder inte att jag uppfattar
saken så, att ärendena därmed skulle
bli föremål för ett försämrat intresse
— jag vil! inte alls yttra mig i den frå -

gan, och hur det blir med det kommer
vi att få se — men frågorna berör sex
olika län, och de berör ett femtiotal
olika städer med mycket disparata uppfattningar
om hur Mälaren skall användas.
Jag antydde tidigare att det finns
de som anser att Mälaren skall användas
till fartygstrafik och att det finns
de som vill ha Mälaren till vattentäkt,
vidare att det. finns de som över huvud
taget inte vill medge någon fritidsbebyggelse
alls omkring Mälaren och att
det finns de som anser att Mälaren är
ett av våra viktigaste rekreationsområden
för de miljoner människor som
bor här. Det går inte att förena dessa
uppfattningar i samarbetslösningar. Det
krävs klara och fasta initiativ och direktiv
från regeringens sida. Det ansvaret
kan man inte undandra sig.

Det senaste inlägget av kommunikationsministern
tolkar jag så, att regeringen
är beredd att ta sin del av ansvaret,
ta de initiativ som erfordras för
att åstadkomma dessa lösningar. Kan
jag tolka det så, herr Palme, då är vi
överens — men jag skall bevaka frågan
mycket noggrant, det kan jag försäkra.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Beträffande närsalterna
vill jag säga till herr Isacson att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen med stor
uppmärksamhet följer inte minst vad
som sker i utlandet. Man vet genom laboratorieundersökningar
hur problemet
tekniskt kan lösas, men någon praktisk
erfarenhet från drift av anläggningar i
större skala finns inte inom landet. Veterligen
har inte heller utomlands utförts
någon anläggning av den storleksordning
som det här skulle bli fråga om.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
beviljat bidrag för försök med s. k. närsaltsreduktion,
men man kan redan nu
säga att kostnaderna för en effektiv s. k.
närsaltsavskiljning med nu kända metoder
kommer att bli tämligen höga.

Herr Wallmark och jag är tydligen
allmänt överens om målsättningen och

Fredagen den 13 maj 1966

Nr 23

viljan till samlade grepp på området.
Till det kan jag bara säga att jag betraktar
detta närmast som en uppmuntran
för våra fortsatta strävanden på
området.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 98—101, första
lagutskottets utlåtande nr 29, andra lagutskottets
utlåtande nr 44 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 45.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 34, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående ändring i lagen om församlingsstyrelse,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
viss staten tillhörig mark i Trollhättan;
och

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal med Stockholms stad m. fl. kommuner
om överlåtelse av vissa delar av
Järvafältet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 37, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om avdrag
vid inkomsttaxeringen för avskrivning
på köpekontrakt som avser fartyg jämte
i ämnet väckt motion, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Ang. höjning av det skattefria beloppet

för vinst i varu- eller tombolalotteri

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 40, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 24 maj 1957 (nr 209) om
skatt på sprit och vin, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 11 mars 1966 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 69, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen
den 24 maj 1957 (nr 209) om
skatt på sprit och vin;

2) förordning om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475);

3) förordning angående ändring i förordningen
den 28 september 1928 (nr
376) om särskild skatt å vissa lotterivinster; 4)

förordning angående ändring i
förordningen den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt;

5) förordning angående ändring av
bilagan till förordningen den 25 maj
1941 (nr 251) om särskild varuskatt;

6) förordning angående ändring i förordningen
den 15 december 1961 (nr
653) om brännoljeskatt;

7) förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26
maj 1954 (nr 521).

Det i propositionen framlagda förordningsförslaget
angående ändring i
förordningen om särskild skatt å vissa
lotterivinster innebar bland annat, att
det skattefria vinstvärdet enligt lotterivinstbeskattningen
skulle höjas till 200
kronor i fråga om vinster i varu- eller
tombolalotterier och till 50 kronor för
andra vinster.

Nr 23

Fredagen den 13 maj 1966

Ang. höjning av det skattefria beloppet för vinst i varu- eller tombolalotteri

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I) motionen I: 705, av herr Gösta Jacobsson,

II) motionen 11:867, av herr Gustafsson
i Borås m. fl., och

III) motionen 11:868, av fru Löfqvist
m. fl.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit den vid
riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motionen II:
374, av herr Jonasson, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att det skattefria
beloppet i fråga om vinst i varueller
tombolalotteri skulle utgöra 500
kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 69 icke kunnat av riksdagen
oförändrad antagas samt i anledning
av motionen 1:705, av herr Gösta Jacobsson,
ävensom motionen 11:868, av
fru Löfqvist m. fl., — måtte antaga de
vid propositionen fogade förslagen till

1) förordning angående ändring i
förordningen den 24 maj 1957 (nr
209) om skatt på sprit och vin med den
ändringen, att övergångsbestämmelserna
erhölle i betänkandet angiven lydelse; 2)

förordning om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475);

3) förordning angående ändring i
förordningen den 28 september 1928
(nr 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster,
med den ändringen, att 1 §
erhölle den lydelse, som angivits i betänkandet; 4)

förordning angående ändring i
förordningen den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt;

5) förordning angående ändring i bilagan
till förordningen den 25 maj 1941
(nr 251) om särskild varuskatt;

6) förordning angående ändring i
förordningen den 15 december 1961
(nr 653) om brännoljeskatt;

7) förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26
maj 1954 (nr 521);

B) att följande motioner, nämligen

1) motionen I: 705, av herr Gösta Jacobsson,

2) motionen 11:374, av herr Jonasson,

3) motionen 11:867, av herr Gustafsson
i Borås m. fl., samt

4) motionen 11:868, av fru Löfqvist
m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
länxnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Sundin, Vigelsbo och Börjesson i Falköping,
vilka ansett, att utskottet bort
under A 3 och B 2 hemställa, att riksdagen
med bifall till motionen 11:374,
av herr Jonasson, måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till förordning
angående ändring i förordningen
den 28 september 1928 (nr 376)
om särskild skatt å vissa lotterivinster
med den ändringen, att 1 § erhölle i
reservationen angiven lydelse.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Med hänvisning dels till
motionen 11:374 och dels till reservationen
ber jag att få yrka bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande betänkande hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föran -

Fredagen den 13 maj 1966

Nr 23

leddes av bifall till den vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan oförändrad, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av bifall till den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 44, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av tilläggsavtal
rörande ändring i det i Ottawa den 6
april 1951 undertecknade avtalet mellan
Sverige och Canada för undvikande
av dubbelbeskattning samt fastställande
av bestämmelser angående handräckning
i fråga om inkomstskatter, bifölls
vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o) lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt; samt

Om viss specialutbildning för journalister
nr 31, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 37 kap. 1 och 2 §§
brottsbalken.

Vad lagutskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Om viss specialutbildning för
journalister

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 39, i anledning
av väckta motioner om viss specialutbildning
för journalister.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
625, av herr Kristiansson, Axel, och
herr Wikberg, samt II: 777, av herr
Hansson i Skegrie in. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
prövning och förslag beträffande utbildningsmöjligheter
för journalister i
syfte att uppnå en förbättrad informationsverksamhet
i fråga om jordbruket
och jordbrukspolitiken i enlighet med
motionernas syfte.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att motionerna I: 625 och II:
777 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Hubinette, Axel Kristiansson, Skoglösa,
Larsson i Borrby, Nilsson i Bästekille
och Nilsson i Agnäs, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna 1:625 och
II: 777 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsam prövning och
förslag beträffande utbildningsmöjligheter
för journalister i syfte att uppnå
en förbättrad informationsverksamhet
i fråga om jordbruket och jordbrukspolitiken.

Nr 23

Fredagen den 13 maj 1966

Om viss specialutbildning för journalister

Herr HuBINETTE (h):

Herr talman! Den diskussion som i
inledningsskedet av detta sammanträde
hölls mellan statsrådet fru Lindström
och herr Isacson om kostnadsutvecklingen
på jordbruksprodukter belyste i
någon mån den fråga som allmänna beredningsutskottet
här har yttrat sig
över. Utlåtandet har föregåtts av en motion
som syftade till att bereda jordbruksjournalister
från dagspressen en
mera allsidig kunskap om vår jordbrukspolitik
och våra jordbruksfrågor.

Utskottet säger sig dela motionärernas
uppfattning och anser det vara av
värde att journalister vidareutbildas.
Men »det sagda gäller inte bara jordbrukspolitiken
utan i lika hög grad en
rad olika områden av samhällslivet»,
fortsätter utskottet.

Jag har inte riktigt samma uppfattning,
därför att gruppen jordbrukare
trots allt intar en särställning, en alldeles
specifik ställning i samhället, beroende
på att vi har en politisk bedömning
av prissättningen. Bönderna kan
då inte affärsmässigt driva sin verksamhet
så som man kan göra inom
många andra grenar. Därför tycker jag
att det är mera berättigat att en sådan
speciell grupp av människor inte utsättes
för en onödig kritik, för en vilseledande
kritik.

Så har dock skett i stor utsträckning,
inte minst under senaste tiden. Då tycker
motionärerna, och vi som är reservanter
i utskottet delar den uppfattningen,
att de journalister som kommer
att syssla med jordbruksfrågor borde få
en grundlig information — utbildning
är kanske ett för vittomfattande uttryck
— om våra jordbrukspolitiska frågor,
och med utgångspunkt från därvid förvärvade
kunskaper skulle de sedan mera
objektivt kunna bedöma den utveckling
av prissättningen på jordbrukets
område som sker i vårt land. Vidare
skulle den snedvridning av debatten
som nu många gånger har uppstått kunna
förhindras. Samtidigt skulle man

kunna undvika en viss onödig irritation.

Herr talman! Jag vill stödja reservationen
till utskottsutlåtandet och ber
därför att få yrka bifall till den.

Häri instämde herr Wikberg (ep).

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Motionens utgångspunkt
är att man skulle utbilda journalister
så att de på ett bättre sätt kan informera
om jordbruksfrågor.

Det är obestridligen riktigt att det
behövs bättre utbildning av journalistkåren
i jordbruksfrågor — liksom i så
många andra väsentliga samhällsfrågor.
Jag kan dock inte dela den uppfattningen
att jordbruket på något sätt intar
en särställning, som herr Hiibinette anser.
Jag kan på rak arm räkna upp en
lång rad väsentliga samhällsområden,
där det skulle vara av stor betydelse
att få bättre utbildning av journalistkåren.
Det gäller för övrigt inte bara
journalister utan även andra yrkesgrupper
som sysslar med opinionsbildning,
nyhetsförmedling, massmedia och liknande.
Det är lika väsentligt att få väl
utbildade journalister på det ekonomiska
området, i arbetsmarknadsfrågor, utbildningsfrågor
o. s. v.

Detta är en sak, där vi kan vara helt
överens, både reservanterna och utskottets
flertal.

Jag tror vidare inte, att det är möjligt
att så att säga komma ifrån kritik gentemot
en viss politik, t. ex. inom jordbruket,
genom att man får bättre utbildat
folk. Det är här fråga om två
olika saker. Dels gäller det en bättre
faktautbildning; man skall bli bättre
upplyst om de faktiska förhållandena.
Dels gäller det åsikter som ligger till
grund för kritik, men det är en helt annan
sak.

Jag kan alltså dela motionärernas och
reservanternas utgångspunkt i fråga om
vidareutbildning. När det emellertid
skall anvisas praktiska vägar, tror jag

Fredagen den 13 maj 1900

Nr 23

att förslaget har fått en olämplig utformning.
Motionärerna och reservanterna
önskar att man skall förlägga denna
fortbildning till de två journalistinstitut,
som numera är statliga. .lag
vill understryka att det är en missvisande
information hos motionärerna
som ligger till grund för detta förslag.
Journalistinstituten sysslar uteslutande
med grundutbildning, men här är det
fråga om en fortutbildning. Vi hänvisar
till det institut som vi anser vara lämpligare,
nämligen stiftelsen Pressinstitutet,
som för övrigt just i dessa veckor
planerar att ordna en kurs i jordbruk
och skogsbruk — just av det slag'' som
reservanterna önskar.

Som kammarens ledamöter finner har
också både journalistinstituten och
Journalistförbundet avstyrkt motionärernas
förslag med hänvisning till att
journalistinstituten inte är lämplig förläggning
för en sådan utbildningsverksamhet.
De har hänvisat till Pressinstitutet.

Detta är ingen stor fråga, och jag anser
att reservationen är felaktigt upplagd.
Den vill kasta om den ordning
som utskottet föreslår. Jag tror att det
är opraktiskt. I den mån man skall fortutbilda
journalister bör man kunna gå
via Pressinstitutet, och jag tror att jordbrukarorganisationerna
som själva börjat
med presskonferenser och kurser
har möjlighet att ta upp ett samarbete
med Pressinstitutet.

I denna förväntan vill jag gärna yrka
bifall till beredningsutskottets utlåtande.

Herr HtrBINETTE (h):

Herr talman! Jag delar i alla stycken
herr Möllers uppfattning, att journalister
behöver utbildning och att man på
allt sätt skall försöka främja den.

Men när herr Möller säger att jordbruket
och jordbrukarkåren inte intar
en särställning, är jag inte med längre.
Jag sade nyss, och jag vidhåller det, att
jordbruket otvivelaktigt gör det. Av den

Om viss specialutbildning för journalister
anledningen är det viktigare än på
många andra områden att det blir en
verkligt objektiv och verkligt god information,
som bygger på en djup kunskap
om dessa mycket, mycket svåra problem.

Herr Möller säger att han inte kan
hänga med i reservanternas resonemang.
Jag tycker uppriktigt sagt att det
resonemang vi för inte är så oerhört
komplicerat. Vi säger bara att frågan
om utbildning av journalister i jordbruksfrågor
snarast bör bli föremål för
prövning. Det är väl inte särskilt komplicerat,
och jag tycker det är en önskan
som alla i beredningsutskottet borde
ha kunnat ansluta sig till.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Det är med förlov sagt
en överdrift när herr Hiibinette påstår
att jag finner reservationen så komplicerad,
att jag inte skulle kunna hänga
med. Det förhåller sig inte på det sättet.
Jag anser helt enkelt att förslaget
är opraktiskt och inte lämpligt utformat,
och jag anser att ni har vänt upp
och ned på det som verkligen bör genomföras.

Därför finner jag förslaget, inte komplicerat,
men väl verklighetsfrämmande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Herr förste vice talmannen, som för
en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, hemställde nu,
att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan måtte

80 Nr 23 Fredagen den 13 maj 1966

Om viss specialutbildning för journalister

få uppskjutas till ett annat sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att bland två gånger
bordlagda ärenden å föredragningslistan
för kammarens nästa sammanträde
andra lagutskottets utlåtande nr 44 och
första lagutskottets utlåtande nr 29
skulle i nu nämnd ordning uppföras
främst samt statsutskottets utlåtanden
nr 98—100 skulle sättas sist.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag vördsamt anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
den 16—den 18 maj 1966 för att
deltaga i konferens med Nordiska Centralbankerna
i Danmark.

Stockholm den 13 maj 1966

Erik Wärnberg

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 107, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1966/67 till lokaliseringsbidrag
och lokaliseringslån, dels ock
Kungl. Majrts proposition angående
riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken
in. m. jämte i dessa ämnen väckta motioner; nr

108, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande försäljning
till allmänheten av aktier i statliga företag;
och

nr 109, i anledning av väckta motioner
om försäljning till allmänheten av
aktier i LKAB;

bevillningsutskottets betänkande nr
42, i anledning av Kungl. Maj :ts propo -

sition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av motioner angående
riktlinjerna för lokaliseringspolitiken,
m. in.;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med redogörelse för Nordiska
rådets fjortonde session;

nr 29, i anledning av motioner om
förläggning av viss statlig industri till
Skaraborgs län;

nr 30, i anledning av motioner om
statliga åtgärder för inrättande av en
mineralullfabrik; och

nr 31, i anledning av motioner angående
kapitalförsörjningen vid industriellt
byggande;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till virkesmätningslag; nr

43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om yttrande
över förslag till kungörelse om ändring
i byggnadsstadgan den 30 december
1959 (nr 612) jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 44, i anledning av Kungl. Majits
proposition med förslag till lag om Sveriges
sjöterritorium; och

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
kontinentalsockeln m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

46, i anledning av väckta motioner
om utredning angående kraftvärmeverk;
och

nr 47, i anledning av väckta motioner
angående könsrollerna.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner:

nr 755, av herrar Adolfsson och Werner; -

Fredagen den 13 maj 196(5

Nr 23

Interpellation ang. den senaste händelseutvecklingen inom EEC och EFTA

nr 756, av herrar Bengtson och Lundström; nr

757, av herr Holmberg in. fl.; samt
nr 758, av herr Holmberg m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 125, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1966/67 m. m.

Interpellation ang. den senaste händelseutvecklingen
inom EEC och EFTA

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (li) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Av pressen har framgått
att nyligen inom EEC ett samförstånd
har uppnåtts om den fortsatta
ekonomiska integrationen inom EECblocket.
Vidare har Storbritannien vidtagit
viss omläggning av sin ekonomiska
politik med tanke på samarbetet inom
EFTA. Vid EFTA:s konferens i
Bergen den 12 maj har samarbetsfrågorna
ytterligare behandlats.

Med anledning härav ber jag att till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få ställa följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att innan
riksdagen åtskiljes för sommaruppehållet
lämna en redogörelse för den senaste
händelseutvecklingen inom EEC och
EFTA och dess konsekvenser för svensk
export och för svensk politik?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få erinra kammarens ledamöter
om att i nästa vecka hålles endast
följande plena: måndag kl. 16.00
bordläggningsplenum, tisdag kl. 11.00
arbetsplenum och onsdag kl. 10.00 arbetsplenum.

Samtliga de ärenden som upptagits
på föredragningslistan i dag såsom en
gång bordlagda och de ärenden som
anmälts till bordläggning i dag avses
skola slutbehandlas på tisdag utom dels

Meddelande ang. enkla frågor

statsutskottets utlåtanden nr 98, 99 och
100, avseende bl. a. Muskövarvet, dels
de utlåtanden som väntas bli bordlagda
i dag från stats- och hankoutskotten
om lokaliserings- och arbetsmarknadspolitik.
Ärendena rörande Muskövarvet
samt lokaliserings- och arbetsmarknadspolitik
avses bli slutbehandlade
onsdagen den 18 maj.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor framställts, nämligen

den 12 maj

av herr Strandberg (h) till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet:
»På vilket sätt anser Statsrådet
att Kungl. Maj :ts beslut den 3 december
1965 rörande försvarets upphandling
skall tillämpas för att icke stå i
strid mot gällande upphandlingskungörelse?»;
ävensom

den 13 maj

av herr Wirtén (fp) till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet:
»Vill Herr Statsrådet medverka
till att skolöverstyrelsen vid den
förestående revisionen av läroplanen
för grundskolan även beaktar frågan
om en bättre anpassning mellan skolskjuts-
och lästider?»; samt

av herr Holmberg (h) till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena:
»Är Ers Excellens beredd att i samband
med den ryske statschefens Sverike-besök
i sommar ta upp förhandlingar
i syfte att befria de svenska medborgare
som härstammar från de baltiska
staterna från sovjetryskt medborgarskap?» -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.18.

In fidem
K.-G. Lindelöw