Svar på interpellation av herr Kaijser om byggande av en kanal (Riksdagens protokoll 1961:23)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 23

FÖRSTA KAMMAREN

1961

24 maj

Debatter m. m.

Onsdagen den 24 maj

Sid.

Svar på interpellation av herr Kaijser om byggande av en kanal

mellan Uddevalla och Vänern .........................

Lagförslag om församlingsstyrelse m. m.........................

Stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet..........

Försäljning av kronoegendomen Runö gård......................

Om visst statsanslag till rökavvänjningskliniken i Stockholm ....

Förbättrad taxeringskontroll ..................................

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster ........................

Lönegradsplaceringen för vissa polismanstjänster ..............

Statsmonopol på tillverkning av tobaksvaror, m. ................

Om rätt för barnmorska att använda sugklocka..................

Tillfälliga fastighetsbegränsningar för motorfordon ..............

Särskilda åtgärder för det norrländska jordbruket och skogsbruket

103

109

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 24 maj

Gemensamma omröstningar:

ang. bidrag till Mariannelundsskolan ........................

ang. anslag till främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
m. ............................................

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, ang. förslag till lag om församlingsstyrelse
m. ........................................

1 Första kammarens protokoll 1961. Nr 23

Jfr 23

Innehåll

Statsutskottets utlåtande nr 118, ang. riksnämndens för ekonomisk
försvarsberedskap framtida organisation och verksamhet m. m. 30
— nr 119, ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m. 30
nr 120, ang. vissa organisationsfrågor inom skolväsendet m. m. 30
nr 121, ang. stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet,
m. m.......................... 30

nr 122, ang. försäljning av viss kronoegendom................ 3g

nr 123, om visst statsanslag till rökavvänjningskliniken i Stock holm

.................................................... 38

Bevillningsutskottets betänkande nr 50, ang. förslag om förbättrad
taxeringskontroll .........................

Statsutskottets utlåtande nr 124, ang. anslag till överståthållaräm betet

och landsstaten, m. m...................

nr 125, ang. vissa tjänster vid kommunikationsverken ........

nr 126, ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.....

— nr 127, ang. lönegradsplaceringen för vissa polismanstjänster

m. m..............................

Bevillningsutskottets betänkande nr 21, ang. tilläggsavtal med
Frankrike för undvikande av dubbelbeskattning, m. m.....

Andra lagutskottets utlåtande nr 49, ang. statsmonopol på tillverkning
av tobaksvaror, m. m........................

Bevillningsutskottets betänkande nr 53, ang. statsmonopol på tillverkning
av tobaksvaror, m. m.................

— nr 58, ang. ändring i tulltaxan, m. m................

nr 64, ang. rätt till avdrag vid 1962 års taxering för avsättning
till investeringsfonder för konjunkturutjämning

Bankoutskottets memorial nr 28, ang. ändrad lydelse av avlöningsbestämmelser
för hos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän
m. m............................

— utlåtande nr 30, ang. den s. k. Uppsala-eddan ......

memorial nr 31, ang. uppskov med behandlingen av vissa till
bankoutskottet hänvisade motioner...........

Första lagutskottets utlåtande nr 40, ang. ändrad lydelse av 11 §
lagen om trafikförsäkring å motorfordon .................... 94

Andra lagutskottets utlåtande nr 38, om viss komplettering av barn morskereglementet

........................... 94

nr 48, ang. ändring i vägtrafikförordningen.............. J03

nr 50, ang. ändrad lydelse av 41 § sjömanslagen.............. 109

— nr 51, ang. återföring av vissa enligt lagen om allmän sjukförsäkring
m. m. fonderade medel.................... 1 aq

Jordbruksutskottets utlåtande nr 32, ang. särskilda åtgärder för det

norrländska jordbruket och skogsbruket, m. m...........

memorial nr 34, ang. gemensam votering i fråga om anslag till
Särskilt stöd åt det mindre jordbruket ............

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

Onsdagen den 24 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00. riksdagen fattat i överensstämmelse med

nej-propositionen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 137,
punkten 1, föreslagna samt av båda kamrarna
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag på
motionerna 1:119 och 11:156, till Privatläroverk:
Bidrag till vissa internatläroverk
för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 770 000 kronor, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat, att, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 119 och II:
156, till Privatläroverk: Bidrag till vissa
internatlåroverk för budgetåret 1961/62
anvisa ett förslagsanslag av 850 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 72.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 457, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 89 ja och 127 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 164 ja och
199 nej, vadan beslut i frågan blivit av

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 137,
punkten 2, föreslagna samt av båda kamrarna
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag på
motionerna 1:93 och 11:115, till Främjande
av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
m. m. för budgetåret 1961/
62 anvisa ett förslagsanslag av 1 552 000
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej’, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat, att, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:93 och II:
115 till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare m. m. för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag av
1 823 000 kronor.

Ja —• 75;

Nej — 73.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 458, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 108 ja och 115
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 183 ja
och 188 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Om byggande av en kanal mellan Uddevalla och Vänern

Justerades protokollen för den 17 innevarande
månad.

Om byggande av en kanal mellan Uddevalla
och Vänern

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Kaijsers
interpellation om byggande av en kanal
mellan Uddevalla och Vänern, erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Herr Kaijser har i en
interpellation frågat mig om jag är villig
lämna en redogörelse för det nuvarande
läget av frågan om en kanal mellan
Vänersborg och Uddevalla, vilka utredningar
som pågår och vilka utredningar
som ytterligare anses erforderliga,
innan frågan kan upptagas till definitiv
behandling.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

En av 1957 års Vänerkommitté gjord
framställning om utredning angående en
kanal mellan Vänersborg och Uddevalla
inkom till handelsdepartementet i november
1959. Sedan framställningen
därefter varit föremål för remissbehandling,
som avslutades i mars 1960, har
ärendet vilat i avvaktan på resultaten av
det arbete, som genom Götaälvskommittén
pågår beträffande förutsättningarna
för en fortsatt kanalförbindelse i Götaälvdalen
med hänsyn till rasriskerna
där. Götaälvskommittén, vars arbete blivit
fördröjt, väntas numera framlägga
ett betänkande under första halvåret
1962.

Frågan om vänerleden och de framtida
kapacitetskraven på denna har nyligen
aktualiserats genom en av Vätterdelegationen
i april i år gjord framställning
om utredning rörande utbyggnad
av västgötaleden av Göta kanal, alltså
kanalsträckan mellan Vättern och
Vänern.

För att bättre kunna överblicka ifrågavarande
projekt bör de frågeställningar,
som upptagits av Vänerkommittén
och Vätterdelegationen, först bli före -

mål för en samlad bedömning i transportekonomiskt
avseende och även ses
i ett större transportekonomiskt sammanhang.
Det är därvid erforderligt att
bl. a. söka klargöra hur de tyngre godstransporterna
mellan väner- och vätterområdena
samt västkusten i framtiden
kan komma att utvecklas och hur de bör
fördelas mellan sjöfart, järnväg och
landsväg för att det från samhällsekonomisk
synpunkt fördelaktigaste resultatet
skall nås. Avsikten är därför att inom
kort ta upp frågan om att tillkalla särskilda
sakkunniga för att utreda hithörande
spörsmål.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att få till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
framföra mitt tack för svaret.

Jag delar uppfattningen att de av
statsrådet i svaret omnämnda undersökningarna
och utredningarna är nödvändiga
för att man skall kunna bedöma
frågan om kanalens byggande, och jag
hoppas att tillkallandet av sakkunniga
för den förebådade trafikekonomiska utredningen
inte skall dröja länge.

För oss som verkar inom det område
av landet för vilket sjöförbindelsen mellan
Vänern och havet är en naturlig och
betydelsefull trafikled är hela detta frågekomplex
av mycket stor betydelse,
och det av flera skäl. Jag skall nämna
några få av dem, men jag skall inte ta
upp någon mera ingående diskussion.

Vi är oroliga för rasrisken. Vi har under
1950-talet varit med om två ras. De
medförde ett stopp i kanalförbindelsen,
vilket vid vartdera tillfället beräknats
kosta näringslivet drygt fyra miljoner,
och dessutom kostade Surteraset cirka
en miljon och Götaraset cirka tio miljoner
för att ställa kanalen i ordning igen.

Den utredning som den s. k. Vänerkommittén
gjort tyder på att rasriskerna
är ganska stora ocli att de är större nu
än tidigare. Den omständigheten att älvens
naturliga rytm störs genom tre
stora kraftverks strömbildande verkan
och av propellersuget och annan sugverkan
från den svällande båttrafiken

Onsdagen den 24 maj 19G1 fm.

Nr 23

Om byggande av

med ökande fartygsstorlekar måste öka
den normala erosionens inverkan på
flodbädden. Särskilt vid de större fartygens
passage har man direkt kunnat
observera en ökad erosion. Markvibrationer,
förorsakade av exempelvis tunga
maskinanläggningar eller järnvägs- och
tung landsvägstrafik, torde också ge en
hållfasthetsnedsättande effekt i kvicklerorna.

Jag vet att vissa av de remissinstanser
som yttrat sig över Vänerkommitténs
utredning anser att riskerna för ytterligare
ras överbetonats. Hur vanskligt det
är att uttala sig om säkerhetsproblemen
i Götaälvdalen belyses dock av ett yttrande
som vattenfallsstyrelsen och vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen gemensamt
avgav till kommunikationsdepartementet
år 1952. Dessa myndigheter ansåg att
det knappast vore motiverat att göra investeringar
för en reservled i Nordre
älv då »sannolikheten för ytterligare ras
i Göta älv, liknande Surteraset, torde vara
ganska liten». Fem år senare inträffade
raset vid Göta. Sulfitaktiebolaget
Götas industriområde hade några år före
skredet undersökts av statens geotekniska
institut som i ett utlåtande anfört
bl. a.: »Någon risk för att området skall
glida ut i Göta älv föreligger ej.»

Den pågående geoteknisk-geologiska
undersökningen inom Götaälvdalen är
enligt uppgift begränsad till sin omfattning,
och det är ovisst om resultaten av
undersökningen skall kunna läggas till
grund för ett bedömande av frågan huruvida
stabilitetsförhållandena i älvdalen
medger utbyggnad av Trollhätteleden
till samma djup som den föreslagna
Uddevallaledens. Enligt vad som uppgivits
skulle ett klarläggande av de geotekniska
betingelserna för en sådan fördjupning
kräva en synnerligen omfattande
undersökning och dra betydande
kostnader. Man kan alltså med skäl fråga
sig om de resultat som Götaälvskommittén
kan nå kommer att utgöra en
tillräcklig grund för bedömandet av säkerhetsproblemen
i älven vid en, efter
vad det nu förefaller, inom en tämligen
nära framtid nödvändig utvidgning av
denna trafikled.

en kanal mellan Uddevalla och Vänern
Vi inom det här området är nämligen
oroliga för att den nuvarande trafikleden
snart inte skall räcka till, detta alldeles
oberoende av tillkomsten av en utbyggd
västgötalinje. Den transporterade
godsmängden har under hela 1950-talet
med undantag av små recessioner
1952 och 1958 småningom ökat, och den
var 3 019 000 ton 1960. Drygt hälften
härav gäller gods från och till utlandet.
Den nuvarande kanalens kapacitet har
beräknats till mellan 4 och 4,5 miljoner
ton. Det är klart att det är svårt att
våga sig på en prognos, men den preliminära
utredning som gjorts synes ha
klarlagt att den praktiska kapaciteten
av den nuvarande leden vid en fortsatt
utveckling av nuvarande slag nu snart
är nådd, kanske redan under detta decennium.

Vi tycker också att det är tråkigt att
kanalens dimensioner är sådana att de
missgynnar våra svenska fartyg i konkurrensen
med utländska till följd av
hos oss gällande bemanningsföreskrifter.
Jag bär tidigare bär i riksdagen anfört
några siffror som belyser detta, och
jag skall upprepa dem.

I trafik mellan Sverige och utlandet
gick 1938 cirka en femtedel av alla resor
på utländska kölar, 1958 närmare tre
fjärdedelar. År 1938 utgjorde tontalet av
de utländska fartygen cirka en sjättedel
av hela tontalet, 1958 cirka två tredjedelar.
Av den transporterade godsmängden
gick 1938 knappt en sjundedel på
utländska kölar, 1958 48 procent och
1959 54 procent. För att skapa gynnsammare
konkurrensförhållanden för den
svenska rederinäringen inom detta exkvisit
svenska farvatten är en ökning
av kanalens dimensioner en förutsättning.
Mot den nuvarande leden som tilllåter
fartyg om högst cirka 2 300 ton med
full last skulle den föreslagna leden
med projekterad högsta tillåtna djupgående
på 6,5 meter möjliggöra en passage
av fartyg om 5 000—6 000 ton. Detta
skulle bereda helt andra konkurrensmöjligheter
för vår handelsflotta än för
närvarande. De större fartygen kunde
därjämte möjliggöra lägre fraktkostnader,
och det finns även andra trafikvins -

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Om byggande av en kanal mellan Uddevalla och Vänern

ter att räkna med såsom eliminerade om- nas sida kunna fortsätta och snabbt läglastningar,
snabbare förbindelser med ga fram ett definitivt förslag
havet, omlandsökning o. s. v. Jag skall Jag skall inte bär gå in på’ de motiv,
inte droja vid det. som herr Kaijser relaterat. Jag vill bara

Vi vet att en utredning om Uddevalla- understryka en sak, som han påpekade
kanalen forordats av riksnämnden för beträffande Uddevalla. Meningen är ju
ekonomisk försvarsberedskap. Den fö- att kanalen till en viss del skall gå inreslagna
kanalen synes riksnämnden ge om Uddevalla stadsområde, och det ar
större garanti mot faran för avbrott i avsikten, att en del slussar skall ankrig
an som är fallet med Trollhätteför- läggas just inom detta område. Det är
bmddsen. klart att med den ilastighet med vilken

..°r dcn av kanalen mera direkt be- Uddevalla expanderar och med de krav
rörda delen av landet, kanske särskilt på markområden för bostadsbyggande
for Uddevalla stad, synes det vara av och annat, som framställes, är det av
betydelse att inom rimlig tid få ett be- största intresse för stadens styrande att
sked om kanalprojektets framtid. Enligt så snart som möjligt få reda på hurudet
uppgjorda förslaget skall kanalen gå vida det finns någon utsikt till att kasino111
markområden som det vore önsk- nalprojektet skall realiseras,
värt att kunna exploatera därest kana- Vi har redan då det har gällt både inlen
ej kommer till stånd. dustri- och bostadsområden varit i ett

Ja, herr talman, det framgår av det dilemma, i det man inte kunnat tillsagda
att man inom det område som mötesgå vederbörande, därför att man
berörs av kanalen ställer stora förhopp- stått inför möjligheten, att den framtida
ningar till detta projekt, men man är kanalen skulle beröra de områden som
också på det klara med att det kräver varit aktuella. På det sättet har en viss
en betydande ekonomisk insats. Den stagnation inträtt, och vi tycker givet preliminära

men dock ganska omfat- vis, att detta inte kan få fortsätta hur

tande undersökning som gjorts ger vid länge som helst. Vi är emellertid mychanden
att det är ett företag som på ket glada över, att statsrådet här medlangre
sikt skulle lämna stora national- delat att man nu tänker låta en sakkunekonomiska
vinster, vilka gör en statlig nigkommitté utreda projektet. Jag vill
investering av ifrågavarande storlek för- bara skicka med den önskan, som vi har
svarhg; i Uddevalla, att denna utredning inte

En annu mera omfattande trafikeko- skall sträcka sig över flera år, utan att
nomrsk utredning torde dock vara en man snabbt skall komma till ett ja eller
förutsättning för kanalens tillkomst. I nej, så att vi vet, vad vi har att rätta

forhoppning att de sakkunniga som skall oss efter vid planeringen i Uddevalla foretaga

denna utredning snart skall området,
få börja sitt arbete, vill jag ännu en

gång tacka herr statsrådet för svaret. Överläggningen förklarades härmed

slutad.

Herr DAHL (s): Föredrogos och hänvisades till stats Herr

talman! Ingen som sysslat med utskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
denna kanalfråga föreställer sig att det nr 1C8, angående ny huvudorganisaskulle
vara en lätt match att komma tion för statens vattenfallsverk- och
fram till ett slutresultat och få detta nr 169, angående upphävande av avprojekt
realiserat. Alla vi — och inte tal om breddning av järnvägslinjen
minst i Uddevalla —- som varit med om Harmånger—Bergsjö.

den förberedande utredningen på privat _

initiativ har haft den uppfattningen, att Föredrogs och bordlädes ånyo bevillnar
nu de berörda parterna så att säga ningsutskottets betänkande nr 65.
satt i gång, bör man från statsmakter- _

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

Lagförslag om församlingsstyrelse m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om församlingsstyrelse m. m.
ävensom i ämnet väckta motioner.

Till konstitutionsutskottets handläggning
hade båda kamrarna den 7 april
1961 hänvisat en av Kungl. Maj:t till
riksdagen avlåten proposition, nr 70,
däri Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om församlingsstyrelse;

2) lag om införande av lagen om församlingsstyrelse; 3)

lag om ändrad lydelse av 38 och 41 §§
lagen den 13 januari 1919 (nr 293)
om ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning; samt

4) förordning om ändrad lydelse av
30 § folkbokföringsförordningen den
28 juni 1946 (nr 469).

I sak hade propositionen i allt väsentligt
anslutit sig till av församlingsstyrelsekommittén
framlagt förslag. Endast på
några punkter förekommo avvikelser
från vad kommittén förordat.

Sålunda hade i propositionen föreslagits,
att lagstiftningen på ifrågavarande
område skulle innefattas i en enda lag
för hela riket.

Medan kommittén förutsatte, att den
gemensamma kyrkostämman i vissa fall
skulle bibehållas såsom beslutande organ,
föreslogs i propositionen den gemensamma
kyrkostämman helt avskaffad;
församlingar skulle dock alltjämt
äga tillsätta ett gemensamt kyrkoråd.

I fråga om de på kyrkorådet ankommande
rent kyrkliga uppgifterna hade
kommittén för sin del föreslagit, att dessa
ej skulle angivas i den nya församlingsstyrelselagen
på annat sätt än genom
ett allmänt hållet stadgande om att
rådet skulle ha omsorg om församlingslivet
och med uppmärksamhet följa dess
utveckling. I propositionen hade den
ändringen vidtagits i kommitténs förslag,
att kyrkorådets uppgift angåves vara
att hava omsorg om församlingslivet

och verka för dess utveckling.

Kommittén hade beträffande arkivvården
föreslagit bestämmelser, som anpassats
efter motsvarande föreskrifter i
kommunallagen, medan i propositionen
föreslagits, att den gällande ordningen
om förvaring av kyrkliga arkivalier
skulle bibehållas.

Utformningen av besvärsreglerna avveke
i propositionen så till vida från
kommitténs förslag, att besvär över kyrkokommunala
beslut skulle anföras hos
länsstyrelsen, som hade att inhämta
domkapitlets yttrande före avgörandet.

Den nya lagen om församlingsstyrelse
jämte följ dförfattningar vore avsedd att
i sin helhet träda i kraft den 1 januari
1963.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till lag om församlingsstyrelse var i
nedan angivna delar så lydande:

2 § 2 mom.

2 mom. Om Konungen för särskilt fall
så förordnar, skall begravningsplats anskaffas
eller vårdas av borgerlig kommun.

44 §

1 mom. Kyrkoherden är ledamot av
kyrkorådet.

1 annexförsamling må kyrkoherden
för den tid övriga ledamöter inväljas i
rådet förordna i pastoratet tjänstgörande
präst att i kyrkoherdens ställe vara
ledamot av rådet. Om sådant förordnande
skall kyrkoherden underrätta kyrkofullmäktiges
eller kyrkostämmas ordförande.

Hava församlingar tillhörande olika
pastorat gemensamt kyrkoråd, förordnar
domkapitlet en av församlingarnas
kyrkoherdar att vara ledamot i rådet
och en annan att vid hinder för honom
vara ledamot i hans ställe.

2 mom. Övriga ledamöter i kyrkorådet
jämte suppleanter för dem väljas av
kyrkofullmäktige eller, där sådana ej
finnas, av kyrkostämman till det antal,
som bestämmes av fullmäktige eller
stämman. Antalet ledamöter, däri inbe -

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Lagförslag om församlingsstyrelse m. m.
räknad ledamot som avses i 1 mom., må
dock icke vara under fem.

Sker ej val av suppleanter proportionellt,
skall tillika bestämmas den ordning
i vilken suppleanterna skola inkallas
till tjänstgöring.

3 mom. I kyrkoråd, som är gemensamt
för två eller flera församlingar,
bestämmes antalet ledamöter i rådet och
det antal, som skall utses av varje församling,
genom överenskommelse mellan
församlingarna. Varje församling
skall vara företrädd av minst en ledamot.
Kunna församlingarna ej enas, bestämmer
länsstyrelsen antalet ledamöter
i rådet och det antal, som skall utses
av varje församling.

45 §

I avseende å valbarhet till ledamot eller
suppleant i kyrkorådet och verkan
av valbarhetens upphörande ävensom
rätt för vald ledamot eller suppleant att
avsäga sig uppdraget skall vad i 10 §
är stadgat om kyrkofullmäktig äga motsvarande
tillämpning; dock må utom
personer, som avses i andra stycket av
nämnda paragraf, ej heller i församlingens
tjänst anställd befattningshavare,
som förestår någon rådet underställd
förvaltning, utses till ledamot eller
suppleant.

47 §

Av kyrkofullmäktige eller, där sådana
ej finnas, av kyrkostämman utses bland
ledamöterna i kyrkorådet en ordförande
och en vice ordförande att tjänstgöra
den tid, för vilken i 44 § 2 mom. avsedda
ledamöter blivit invalda i rådet;
dock skall kyrkoråd som avses i 42 §
andra stycket inom sig utse ordförande
och vice ordförande.

Underrättelse om dessa val, med angivande
av de valdas namn och postadress,
skall ofördröjligen insändas till
länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna
samt till domkapitlet.

Äro både ordföranden och vice ordföranden
hindrade att inställa sig vid
sammanträde med kyrkorådet, äger rådet
utse annan ledamot att för tillfället
föra ordet.

69 § andra stycket

Innan förslaget till utgifts- och inkomststat
uppgöres, skall kyrkorådet
samråda med kommunens styrelse.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen: motionerna

inom första kammaren
nr 622, av herr Larsson, Lars, och herr
Gustavsson, Bengt,
nr 644, av herr Kronstrand m. fl.,
nr 646, av herr Hellebladh m. fl.,
nr 647, av herr Johansson, Ivar, m. fl.,
och

nr 650, av herr Larsson, Thorsten,
m. fl., ävensom

motionerna inom andra kammaren
nr 705, av herr Svenungsson m. fl.,
nr 746, av herr Andersson i Linköping
m. fl.,

nr 760, av herr Svenungsson m. fl.,
nr 761, av herr Hedin m. fl.,
nr 762, av herr Hedin
nr 763, av fru Johansson m.fl.,
nr 764, av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl.,

nr 765, av herr Nelander m. fl.,
nr 768, av fru Lidman-Frostenson
m. fl,

nr 769, av herr Gustafsson i Kårby

nr 770, av herr Edlund, och
nr 771, av herr Rimmerfors m.fl.

I de likalvdande motionerna I: 622
och II: 746 hade hemställts, att riksdagen
för sin del måtte besluta, att kyrkoherde
skulle jämställas med den tjänsteman
inom kommunen, som genom sin
ledande ställning icke voré valbar till
kommunens styrelse, samt att, därest detta
yrkande icke vunne bifall, kyrkoherdes
självskrivenhet som ledamot i kyrkoråd
skulle utgå.

I de likalydande motionerna I: 644 och
II: 761 hade föreslagits, att riksdagen vid
bifall till förslaget om ny församlingsstyrelselag
skulle företaga den ändringen,
att nu gällande föreskrifter om kyr -

Onsdagen den

koherdens självskrivenhet som ordförande
i kyrkorådet bibehölles.

I de likalydande motionerna 1:647
och II: 764 hade anhållits, att riksdagen
vid behandling av propositionen nr 70
för sin del måtte besluta, att kyrkoherden,
eller den hans ämbete förvaltade
eller den präst inom församlingen som
kyrkoherden därtill förordnade, skulle
vara ordförande i kyrkorådet.

I de likalydande motionerna 1:650
och 11:769 hade hemställts, att riksdagen
vid sin behandling av proposition nr
70, förslaget till lag om församlingsstyrelse,
måtte besluta, att andra stycket
§ 69, om föreskrift för kyrkoråd att innan
förslag till utgifts- och inkomststat
uppgjordes samråda med kommunens
styrelse, skulle utgå.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit viss ändring böra företagas
i det uti förevarande proposition,
nr 70, framlagda förslaget till lag
om församlingsstyrelse — i anledning
av sagda proposition samt med avslag a
motionerna I: 622 och II: 746, I: 644 och
II: 761, I: 647 och II: 764, II: 763, I: 646
och II: 762, II: 770, I: 650 och II: 769, II:
768, 11:705 ävensom motionen 11:765,
såvitt däri avsåges lagstadgande om villkor
för överflyttande av vården om begravningsplats
till borgerlig kommun,
måtte för sin del antaga de i propositionen
framlagda fyra lagförslagen med
den ändringen i förslaget till lag om församlingsstyrelse,
att 25, 39 och 40 §§
detta förslag erhölle under punkten angiven
lydelse;

B. att motionerna

1. II: 760;

2. II: 771; samt

3. 11:765, såvitt däri avsåges förvaltningen
av kyrkogård varå sockenkyrkan
vore belägen,

måtte anses besvarade genom vad utskottet
i utlåtandet anfört och hemställt.

Den ändring i förslaget till lag om
församlingsstyrelse, som utskottet i

24 maj 1961 fm. Nr 23 9

Lagförslag om församlingsstyrelse m. m.
punkten A förordat, gällde fråga om
suppleanter för församlingsdelegerade.
Enligt propositionens förslag skulle
suppleanter icke förekomma för de delegerade
vare sig i Stockholm eller annorstädes.
Utskottet hade föreslagit, att
suppleantinstitutionen skulle bibehållas
för församlingsdelegerade i Stockholm.

Reservationer hade avgivits

A) avseende regleringen i 2 § förslaget
till lag om församlingsstyrelse av frågan
om församlings kompetens

av herrar Sveningsson, Harald Pettersson,
Hamrin i Jönköping, Svenungsson
och Hedin, vilka yrkat att 2 § 2 mom.
skulle erhålla följande lydelse:

»Om Konungen för särskilt fall så förordnar,
skall begravningsplats anskaffas
eller vårdas av borgerlig kommun. Sådant
förordnande må meddelas endast
under förutsättning att församlingen
samtyckt därtill.»;

B) avseende regleringen i 44 m. fl. §§
förslaget till lag om församlingsstyrelse
av frågan om kyrkoherdens ställning i
kyrkorådet

1) av herrar Sveningsson, Hamrin i
Jönköping, Svenungsson och Hedin, vilka,
under hänvisning till vad som anförts
i de likalydande motionerna I: 644
och II: 761 samt I: 647 och II: 764, hemställt,

att 44 § i lagförslaget måtte erhålla
följande lydelse:

»1 mom. Ordförande i kyrkorådet är
kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar
eller den präst inom församlingen
som kyrkoherden därtill förordnar.

I annexförsamling skall där tjänstgörande
präst föra ordet i kyrkorådet, när
kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar
ej är tillstädes.

Hava församlingar tillhörande olika
pastorat gemensamt kyrkoråd, förordnar
domkapitlet en av församlingarnas kyrkoherdar
eller annan inom någon av
församlingarna tjänstgörande präst att
vara ordförande i kyrkorådet och eu
annan sådan präst att vid hinder för
honom föra ordet.

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Lagförslag om församlingsstyrelse m. m.

2 mom. övriga ledamöter----till

tjänstgöring.

3 mom. I kyrkoråd---varje för samling.

», samt

att — under förutsättning av bifall
till yrkandet i reservationen -—- kamrarna
måtte till konstitutionsutskottet återremittera
förslaget till lag om församlingsstyrelse
och förslaget till lag om införande
av lagen om församlingsstyrelse,
såvitt avsåge 20, 33, 41, 46, 47, 48, 57,
61, 62 63 §§ förslaget till lag om församlingsstyrelse
samt 6 § förslaget till lag
om införande av lagen om församlingsstyrelse,
i och för sådan omarbetning,
som bleve följden av det sålunda fattade
beslutet;

2) av herr Alemyr, vilken av angivna
orsaker hemställt, att 44 § i lagförslaget
håtte erhålla följande lydelse:

»7 mom. Ledamöter i kyrkorådet jämte
suppleanter för dem väljas av kyrkofullmäktige
eller, där sådana ej finnas,
av kyrkostämman till det antal, som bestämmes
av fullmäktige eller stämman.
Antalet ledamöter, däri inberäknad ordföranden,
må dock icke vara under fem.

Sker ej---till tjänstgöring.

2 mom. I kyrkoråd---varje för samling.

», samt

att — under förutsättning av bifall till
yrkandet i reservationen — kamrarna
måtte till konstitutionsutskottet återremittera
förslaget till lag om församlingsstyrelse
och förslaget till lag om införande
av lagen om församlingsstyrelse,
såvitt avsåge 20, 33, 41, 45, 46, 47, 48,
57, 59 och 63 §§ förslaget till lag om
församlingsstyrelse samt 6 § förslaget
till lag om införande av lagen om församlingsstyrelse,
i och för sådan omarbetning,
som bleve följden av det sålunda
fattade beslutet;

C) avseende regleringen i 45 § förslaget
till lag om församlingsstyrelse av
frågan om villkoren för valbarhet till
kyrkorådet

av herrar Sveningsson, Hedblom, Harald
Pettersson, Larsson i Luttra, Hammar,
Hamrin i Jönköping,Svenungsson
och Hedin, vilka yrkat, att 45 § skulle
erhålla följande lydelse:

»Till ledamot eller suppleant i kyrkorådet
må väljas endast den som är röstberättigad
vid val av fullmäktige eller å
kyrkostämma samt boende inom församlingen
och uppnått tjugutre års ålder
ävensom kan anses vilja främja församlingslivet.

I avseende å obehörighet att vara ledamot
i kyrkorådet och verkan av valbarhetens
upphörande ävensom rätt för
vald ledamot eller suppleant att avsäga
sig uppdraget skall vad i 10 § är stadgat
om kyrkofullmäktig äga motsvarande
tillämpning; dock må utom personer,
som avses i andra stycket av nämnda
paragraf, ej heller i församlingens tjänst
anställd befattningshavare, som förestår
någon rådet underställd förvaltning, utses
till ledamot eller suppleant.»;

D) avseende regleringen i 47 § förslaget
till lag om församlingsstyrelse av
frågan om utseende av ordförande och
vice ordförande i kyrkorådet

av herrar Harald Pettersson och Larsson
i Luttra, vilka -—- under förutsättning
att bestämmelserna angående kyrkoherdens
självskrivenhet såsom ordförande
i kyrkorådet upphävdes — yrkat,
att 47 § skulle erhålla följande lydelse:

»Kyrkorådet utser inom sig ordförande
och vice ordförande att tjänstgöra
den tid, för vilken i U § 2 mom. avsedda
ledamöter blivit invalda i rådet.»;
samt

E) avseende regleringen i 69 § förslaget
till lag om församlingsstyrelse av
frågan om samråd mellan borgerlig och
kyrklig kommun

av herrar Harald Pettersson, Larsson
i Luttra, Hamrin i Jönköping och Hedin,
vilka, under åberopande av de skäl, som
anförts i de likalydande motionerna I:
650 och 11:769, yrkat, att 69 § andra
stycket skulle utgå.

Vid utlåtandet funnos därjämte fogade
särskilda yttranden

1) beträffande kyrkoherdens ställning
av herrar Adamsson och Nilsson i Östersund; -

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

Lagförslag om församlingsstyrelse m. m.

2) beträffande samverkan i ekonomiska
frågor

av herrar Sveningsson och Svenungsson;
samt

3) beträffande tjänstgöringsperioden
för de församlingsdelegerade i Stockholm av

herrar Hedblom och Svenungsson.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det förslag till ny lag
om församlingsstyrelse som riksdagen
skall behandla i dag utgör en av de sista
etapperna i det stora arbete som varit
inriktat på att modernisera kommunallagstiftningen
i vårt land och ge våra
skilda slag av kommuner tidsenliga och
praktiska former för verksamheten. Helt
naturligt börjades detta arbete med en
reform av kommunallagen. År 1948 fick
vi sålunda bl. a. de nuvarande bestämmelserna
om den borgerliga kommunens
kompetens, och år 1953 fullföljdes som
bekant arbetet med att riksdagen antog
cn ny kommunallag som innehöll åtskilliga
praktiska nyheter för den kommunala
verksamheten. Sedan har vi på kommunallagsområdet
också fått en ny kommunallag
för Stockholm, en ny landstingslag,
år 1956 en lag som jag personligen
fäster stor vikt vid, nämligen skolstyrelselagen,
samt slutligen också följande
år en ny lag om kommunalförbund.

Innan dessa nu nämnda lagar blivit
antagna påbörjades arbetet med att få
fram också en ny lag om församlingsstyrelse.
I direktiven för den kommitté
som skulle utföra detta arbete, församlingsstyrelsekommittén,
angavs att utgångspunkten
för utredningen skulle vara
att överensstämmelse borde råda i
form och innehåll mellan de kyrkliga
och borgerliga kommunalförfattningarna,
i den mån inte sakliga skäl betingade
skiljaktigheter. I synnerhet borde sådan
överensstämmelse eftersträvas på de
områden där ett mera principiellt ställningstagande
låg till grund för den nya
kommunallagens regler. Detta gällde
bl. a. beträffande föreskrifter om valbar -

het till kommunala uppdrag, jävsregler,
besvärsbestämmelser och stadganden om
kommunal fondbildning.

Det nya lagförslaget bygger enligt min
mening på ett grundligt och noga genomtänkt
arbete. Förslaget måste också
anses vara i stort sett väl avvägt, och
remissmyndigheternas ingående diskussion
av förslaget har inte i någon mera
väsentlig omfattning rubbat denna min
uppfattning. Jag vill även framhålla att
remissmyndigheterna i allt väsentligt
varit mycket positiva till kommitténs
förslag. Endast i ett par fall har jag en
åsikt som avviker från kommitténs, och
dessa avvikelser har jag redovisat i propositionen.
Så är bl. a. fallet med lagstiftningsfrågan
om kyrkorummets upplåtande,
vilken jag funnit ha sådan kyrkorättslig
karaktär att den inte kan lösas
i förevarande sammanhang. Mitt intryck
är eljest att man i några fall uttalat
farhågor för att lagförslaget skulle
innebära begränsningar i den kyrkliga
verksamheten som — såvitt jag kan bedöma
det — varken avsetts eller faktiskt
kommer att inträffa. Tvärtom ger enligt
min åsikt det nya lagförslaget kyrkan
möjlighet att bedriva sin verksamhet i
stort inom de gränser som för närvarande
är uppdragna men under sådana
nya former som motiveras av dagens
krav på ett praktiskt och demokratiskt
riktigt styrelsesätt. Inom den folkkyrka,
i vilken såvitt möjligt bör gälla vårt nutida
samhälles generella demokratiska
regler, ger det nya lagförslaget möjlighet
för lekmännen att utöva ett starkt
inflytande på hur kyrkans arbete skall
vara inriktat och att se till att de utdebiterade
skattemedlen blir bäst använda.

Det kan tyckas att när det stora arbetet
nu pågår med hur den framtida
gestaltningen mellan staten och kyrkan
skall vara utformad, bör inte en lagstiftning
som den nu aktuella genomföras.
Enligt min åsikt, som för övrigt
grundar sig på riksdagens eget uttalande,
bör emellertid detta omfattande arbete
inte hindra nödvändiga praktiska
men mindre genomgripande reformer på
kyrkans område. Till eu sådan reform

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Lagförslag om församlingsstyrelse m. m.
hänför jag utan tvekan förslaget till en
ny lag om församlingsstyrelse. — Det är
alltså en praktiskt nödvändig reform.

Lagförslaget innehåller, förutom de
nyheter jag tidigare nämnt och som ger
kyrkokommunen i stort sett samma regler
för verksamheten som den borgerliga
kommunen, också en ny och klarare
kompetensregel för den kyrkokommunala
verksamheten. En sådan regel
har önskats sedan länge. Jag har sökt ge
regeln ett klart och bestämt innehåll både
genom själva avfattningen och en utförlig
kommentar i mitt anförande till
statsrådsprotokollet. Jag är förvissad om
att den inte bara skall undanröja de
kompetenskonflikter mellan den borgerliga
och kyrkliga kommunen som otvivelaktigt
nu finns på sina håll utan också
underlätta det framtida samarbetet
mellan kommunerna.

Med anledning av de motioner som
väckts beträffande spörsmålet vad församlingen
äger stödja med utdebiterade
medel vill jag framhålla att en verksamhet
alltid är tillåten, om den uppfyller
de syften som jag på ett tämligen ingående
sätt redovisat i propositionen och
som kan sammanfattas med att angelägenheten
i fråga skall kunna inlemmas
som ett naturligt led i kyrkans övriga
verksamhet, ha en klart kristen inriktning
och ett kristet syfte samt vara till
sin karaktär otvetydigt ådagalagd i det
enskilda fallet.

Vad gäller den speciella frågan om
vem som skall ha vården om begravningsplatserna
föranleder mig den gjorda
motionen att uttala att det i praktiken
väl bara kan bli fråga om att till den borgerliga
kommunen överflytta vården av
begravningsplatser som tillkommit på
senare tid. Har platsen starka anknytningspunkter
till det kyrkliga livet i övrigt
bör självfallet vården vara kvar hos
kyrkokommunen. Också i detta fall synes
farhågorna vara överdrivna för att
de religiösa synpunkterna inte skall bli
tillräckligt beaktade.

I fråga om det nya kyrkorådet bär
starkt delade meningar kommit till synes
både vid remissbehandlingen av
kommitténs förslag och vid den hittills -

varande riksdagsbehandlingen. Personligen
vill jag, herr talman, deklarera att
det framlagda förslaget, som är av samma
innehåll som kommitténs förslag, bär
prägel av en kompromiss. Enligt min
åsikt talar flera skäl för att också detta
kommunala organ ges samma regler som
gäller för den borgerliga kommunens
styrelse. Det kan emellertid också hävdas
att man inte utan vidare kan göra
jämförelser med den borgerliga kommunen
i detta fall. Jag har i propositionen
utförligt redovisat de praktiska skäl jag
funnit vara bärande för den, som jag
anser, för de flesta acceptabla vägen att
lösa förevarande problem. Förslaget synes
enligt min åsikt inte binda ett framtida
ställningstagande till frågan den
gång då resultatet av den nu pågående
utredningen om det framtida förhållandet
mellan staten och kyrkan föreligger
färdigt till bedömande. Jag vill således,
herr talman, betona att det i dagens läge
gäller att ta ställning mera till de
praktiska fördelar och konsekvenser regeln
om kyrkorådets sammansättning
för med sig än till de principiella synpunkter
på problemet som utan tvekan
i och för sig kan anläggas. Detta har varit
ett vägande skäl för mig då jag stannat
för att förorda det av kommittén
framlagda förslaget.

En nyhet, som jag personligen tillmäter
mycket stor betydelse i lagförslaget,
är reglerna för samfällighetsbildning.
Viktigast är härvidlag att pastoraten blir
självständiga kyrkokommunala enheter.
Liksom på den borgerliga kommunala
sidan bar utvecklingen medfört behov
av större ekonomiska enheter också på
den kyrkliga sidan. Vissa investeringsoch
utgiftsbehov är av sådan storlek att
en liten församling inte längre orkar med
bördan. Jag kan som exempel nämna en
större kyrkorestaurering. Jag finner det
därför vara angeläget att församlingarna
om möjligt går samman inom pastoratets
ram till en total ekonomisk samfällighet.
Just i pastoratet får vi nu en alldeles
nyorganiserad kommunal bildning
som med egna utdebiterade medel skall
handha en för kyrkan väsentlig fråga,
nämligen avlöningsväsendet för präster

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

Lagförslag om församlingsstyrelse m. m.

och kyrkomusiker. Denna ekonomiska kommelser ändra på den i lagen givna
organisation kan med fördel utvidgas gränsen mellan kommunernas kompetill
att sköta all ekonomi som är beroen- tens. Vad man kan göra är att man regde
av utdebiterade skattemedel. I vissa, lerar de olika gränsområden som finns
för att inte säga många, fall är det natur- och alltid måste finnas. Som ett prakligt
att församlingarna går samman i än- tiskt exempel kan jag just namna den
då större ekonomiska enheter, så att uppgörelse som träffats i Stockholm och
gränserna för en kyrklig samfällighet som jag tidigare talat om.
sammanfaller med den borgerliga kom- Med dessa allmänna synpunkter på
munens. Jag vill endast nämna en stor det nu framlagda lagförslaget har jag,
fördel med en sådan kyrkokommunal herr talman, velat inleda dagens debatt i
bildning nämligen att skattesatsen för detta ytterligt viktiga ämne.

församlingsskatten, inklusive den nya
pastoratskatten, då blir lika för hela den
borgerliga kommunens område.

En sådan samfällighetsbiidning underlättar
också i hög grad en annan angelägenhet,
som utgör en nyhet i den nya
lagen, nämligen det samråd i ekonomiska
frågor mellan den borgerliga och den
kyrkliga kommunen som förra årets
riksdag enhälligt förordat. Det framlagda
förslaget bygger härvidlag på den
praxis som utbildats på flera håll och
som befunnits i hög grad önskvärd också
på andra håll men som av skilda orsaker
visat sig svår att få till stånd. Jag
vill nämna att arbetet på en enhetlig
kompetensavvägning och budgetbehandling
i Stockholm varit förenat med vissa
svårigheter, fastän arbetet så småningom
utmynnat i en uppgörelse mellan
staden och församlingarna om enhetliga
normer.

Den bärande idén i lagförslaget är att
samrådet skall utformas efter vad som
fordras i varje särskilt fall. Lagregeln
har därför gjorts så kortfattad som möjligt,
och det har överlämnats åt de berörda
organen att själva bestämma under
vilka former samrådet skall äga rum.
Vid ett sådant samråd bör framför allt
två frågor kunna lösas: först kan med
utgångspunkt från lagbestämmelsen på
området en gräns dras upp för de båda
kommunernas kompetens i de enskilda
fallen, ocli sedan kan aktuella utdebiterings-
och investeringsbehov vägas emot
varandra. Ett sådant samråd torde enligt
min mening bli till stor nytta för
såväl den kyrkliga som den borgerliga
kommunen. Självfallet kan dock inte
kommunerna genom faktiska överens -

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talmani Statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet har här
anfört sina synpunkter på detta stora
lagförslag för reglering av den kyrkliga
kommunens verksamhet. Jag har inte
mycket att invända mot vad statsrådet
här uttalat. När det gäller detta förslag
till ny församlingsstyrelselag måste man
konstatera att även om det finns några
reservationer så råder det i allmänhet
en mycket stor enighet om att lagstiftningen
för den kyrkliga kommunen bör
anpassas till den borgerliga kommunallagstiftningen.
Målsättningen har också
varit inriktad härpå, som statsrådet nyss
har framhållit. Samma förhållande förelåg
när den nuvarande församlingsstyrelsen
blev antagen. Det gällde då en anpassning
till en tidigare lagstiftning för
den borgerliga kommunen. Även om inte
kyrkans tillvaro förändras på ett jämförbart
sätt och ett liknande behov inte
föreligger att så att säga följa med tidens
rytm som i fråga om den borgerliga
kommunen, bör ändå, som här har uttalats,
den kyrkliga lagstiftningen moderniseras
och anpassas till nyare former
för kyrklig verksamhet.

Som jag redan har anfört är några reservationer
knutna till utskottets utlåtande.
Jag skall med några ord beröra
de reservationer vilka jag har anslutit
mig till.

Den med A betecknade reservationen
gäller i vilken mån församlingens kyrkogård
skall vårdas av den kyrkliga resp.
den borgerliga kommunen. Enligt den
kungl. propositionen och utskottets för -

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 19G1 fm.

Lagförslag om församlingsstyrelse m. m.
slag skall anskaffandet och vården av
begravningsplats vara en församlingens
angelägenhet. Men i lagens 2 § 2 mom.
är det utsagt — att om Konungen så förordnar
skall begravningsplats kunna
överföras till den borgerliga kommunen.
Såväl departementschefen som utskottet
stryker i bestämda ordalag under
att anskaffandet av begravningsplats
och vården av den kan överlåtas till
den borgerliga kommunen endast när
särskilda skäl härtill är, och utskottet
tillägger att ett sådant överflyttande
skall ske under iakttagande av tillbörlig
pietet. Utskottet stryker också under att
en sådan överflyttning av begravningsplats
måste anses utesluten när kyrkogården
ligger omkring sockenkyrkan.
Uttrycket sockenkyrkan har utskottet
ansett vara inte bara ett uttryck för kyrkan
i en landsbygdssocken utan även
för kyrkan i staden, köpingen eller var
den än har sin plats.

Vi reservanter delar här ganska långt
vad utskottet skrivit, och vår reservation
på denna punkt innehåller bara den
ändringen att Kungl. Maj:t skall ha befogenhet
att besluta om församlingens
kyrkogård endast när församlingen givit
sitt medgivande härtill. Vår reservation
på denna punkt är i överensstämmelse
med kyrkomötets ställningstagande
1957, när kyrkomötet yttrade sig över
förslaget.

Reservationen B gäller kyrkoherdens
ställning i kyrkorådet. Enligt gällande
lag om församlingsstyrelse har kyrkoherden
i församlingen den ställningen,
som säkert alla känner till, att han eller
den hans ämbete förvaltar är självskriven
ordförande i kyrkorådet. Departementschefen
och utskottet flyttar
bort kyrkoherden från den uppgiften,
han blir bara självskriven ledamot och
kan som sådan givetvis väljas till ordförande,
varvid detta ordförandeval
skall företas av kyrkofullmäktige. En
ordning med gammal tradition skall alltså
inte gälla längre.

Förslaget motiveras med att man vill
uppnå likställighet med kommunallagen.
Men genom att kyrkoherden förblir
självskriven ledamot blir inte likställig -

heten med den borgerliga kommunen
fullständig. Säkert har det funnits en del
intresse att flytta bort kyrkoherden även
som självskriven ledamot, men man har
ansett att gällande kyrkolag inte ger tilllåtelse
till detta.

År 1930 ansåg man det vara kyrkolag
att kyrkoherden var självskriven ordförande
i kyrkorådet, trettio år senare är
det kyrkolag att han bara är självskriven
ledamot. Vi reservanter har den meningen
att anpassningen mellan kommunallagen
och församlingsstyrelselagcn
inte kan drivas hur långt som helst.
Jämförelse paragraf för paragraf kan inte
ske av den orsaken, att någon motsvarighet
till den ställning och uppgift
som kyrkoherden eller församlingens
präst har i den kyrkliga organisationen
inte finns och aldrig kommer att finnas
i den borgerliga kommunen. Reservanterna
vidhåller således den uppfattningen
att det inte skall göras någon ändring.
Kyrkoherden skall ha samma
självskrivna ordförandeställning som tidigare.

Denna reservation, B 1, står, liksom
den med A betecknade, i överensstämmelse
med kyrkomötets ställningstagande
1957.

Jag kan inte riktigt dela statsrådets
uppfattning att vad statsrådet och utskottet
här föreslagit bara är ett praktiskt
förslag. 1957 uttalade kyrkomötet
bl. a. att församlingsvården beror i allt
väsentligt på prästens initiativ och på
hans rätt att genomföra dem. Med hänsyn
härtill synes kyrkoherdens plats i
rådet såsom ordförande vara självskriven.
Denna självskrivenhet är icke enbart
grundad på tradition, den är även
betingad av sakliga skäl. Den utgör ett
rationellt inslag i kyrkorådets organisationsform
och ingår som ett led i strävan
att främja kyrkorådets väsentligaste uppgift,
församlingsvården.

Kyrkomötet hävdade vidare den uppfattningen,
att den andliga vården i församlingen
och de materiella frågorna
som handläggs har ett så nära samband
med varandra, att även av den orsaken
bör kyrkans tjänare ha kvar sin självskrivna
ställning.

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

Lagförslag om församlingsstyrelse m. in.

Det kan även åberopas vad som var
huvudargumentet i denna fråga när
riksdagen antog 1930 års lag om församlingsstyrelse.
Vid detta tillfälle anfördes
såväl i den kungl. propositionen
som i konstitutionsutskottets utlåtande
att ordförandeskapet i kyrkorådet bör
tillkomma kyrkoherden i kraft av hans
ämbete, på grund av hans särskilda uppgift
och bestämda uppdrag att betjäna
församlingen med Guds ord.

Vår nuvarande ärkebiskop gjorde i
debatten på kyrkomötet 1957 i denna
fråga följande uttalande: »Man skulle
kunna säga att det självskrivna ordförandeskapet
markerar det huvudansvar,
som pastor har och som inte kan överflyttas
på lekmännen inom kyrkorådet.
Vidare kan man säga att det garanterar
att kyrkorådets arbete inriktas på församlingsvården
och att det blir en samordning
inom denna. Kyrkoherdes självskrivenhet
är icke någonting, som är
enbart grundat på tradition, utan en anordning
som betingas av starka sakliga
skäl.» Ärkebiskopen framhöll vidare att
kyrkorådets ledamöter numera direkt
engageras för aktiva insatser och att detta
är en levande och lovvärd utveckling,
som i pastorns självskrivna ordförandeskap
har en av sina förutsättningar, och
att församlingsstyrelsen här i förhållande
till kommunstyrelsen har ett särmärke
som inte kan tagas bort utan men
för församlingslivet.

När man här åberopar att kyrkoherdens
självskrivna ställning skall försvinna
därför att den inte står i överensstämmelse
med den kommunala självstyrelsen
så är uttrycket kommunal självstyrelse
ett uttryck som använts i tid och
otid, ett uttryck som både brukas och
missbrukas. Visst iir vår kommunala
självstyrelse något av stort värde, men
det skulle inte vara svårt att finna mycket
i vårt kommunala liv som inte bygger
på den kommunala självstyrelsens
principer. Det finns också många sammanhang
där inte det beslutande organet
väljer ordförande utan där självskrivenheten
eller ett utnämningsförfarande
finns kvar och används.

För att ta något riktigt jordbundet

som jämförelse kan man peka på lantbruksnämnderna
och hushållningssällskapen,
där det i lag är föreskrivet att
landshövdingen i respektive län skall
vara ordförande, och detta är inte något
som bygger på gammal tradition utan på
författningar från senare tid.

Personligen anser jag att man genom
vad som här föreslås om kyrkoherdens
ställning i kyrkorådet plockar bort ännu
en bit — man har tagit många sådana
tidigare — av det förtroende och den
ställning som kyrkans tjänare har haft
under långa tider, och troligt är att de
höga värden som kyrkan har att värna
om och förvalta blir lidande på den ordning
man här avser att införa.

Vad beträffar den med C betecknade
reservationen rör den frågan om villkor
för valbarhet i kyrkorådet. I nu gällande
lag är stadgat att den som skall
väljas till ledamot i kyrkorådet skall anses
»vilja främja församlingslivet». Denna
bestämmelse är i den nya lagen borttagen.
Det kan vara riktigt, som utskottet
har sagt, att denna bestämmelse har
saknat praktisk betydelse då den bara
kan betraktas som ett uttalande och en
rekommendation. Även om så är anser
vi att det skulle ha haft ett värde om
denna bestämmelse hade överförts till
den nya lagen.

Utskottet finner det självfallet att endast
sådana personer som har intresse
för församlingslivets utveckling inväljes
i kyrkorådet. Man kan befara att
detta uttalande kommer att ha en ännu
mindre betydelse än det, som tidigare
gjorts och kanske i framtiden vid valtillfällena
blir ett önsketänkande och
inte mer.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna betecknade med
A, B 1 och C.

Till sist, herr talman, vill jag nämna
att jag tillsammans med herr Svenungsson
i andra kammaren har ett särskilt
yttrande fogat till utskottsutlåtandet,
som gäller kyrkorådets skyldighet
alt i ekonomiska frågor vid upprättandet
av utgifts- och inkomststat samråda
med den borgerliga kommunen. Efter
det uttalande som vi var med om i kon -

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Lagförslag om församlingsstyrelse m. m.
stitutionsutskottet så sent som vid höstriksdagen
förra året och på vilket uttalande
denna bestämmelse om samråd är
grundat, har vi ansett att vi inte har
kunnat yrka avslag på vad som här har
föreslagits. Så länge som detta samråd
bara sker under de former som lagtexten
föreskriver och är av informativ karaktär,
så har vi intet att invända häremot.

Med hänsyn till att det så många gånger
har förts fram förslag om att kyrkans
ekonomiska angelägenheter skall
läggas under den borgerliga kommunen
vill vi redan vid denna tidpunkt säga
ifrån att vi inte vill vara med om en sådan
ordning, då detta utan minsta tvekan
skulle vara något för kyrkan ytterst
olyckligt. Jag hoppas emellertid att vad
som i dag föreslås bli stadgat om samråd
inte skall bli inledningen till något
annat.

Även om meningarna är delade på
några punkter i detta utskottsutlåtande
och vilket beslut det än blir på dessa
punkter, vill jag sluta med att även uttala
den förhoppningen att denna nya
lag skall bli till gagn för kyrkans sak
och på ett värdigt sätt bidraga till att
föra våra kristna ideal och vårt så rika
kristna arv vidare framåt.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Vid föregående års riksdag
behandlades en motion vars syfte
var att ge de beslutande och förvaltande
organen inom den kyrkliga kommunen
ett mera påtagligt stöd från valmännen
inom den än vad som nu är fallet.
Motionärerna ville avveckla kyrkofullmäktigeinstitutionen
och låta medborgarna
utöva sitt inflytande via kommunal-
och stadsfullmäktige, under vilka
särskilda berednings- och verkställighetsorgan
avseende den kyrkliga förvaltningen
skulle lyda.

Konstitutionsutskottet kunde hänvisa
till utredningen »kyrka—stat», som i sitt
arbete kommer att ta upp hithörande
problem, och ansåg att frågan om ett
ökat inflytande från valmännens sida
och samtidig effektivisering av förvalt -

ningen under den tid utredningen pågår
borde kunna lösas inom ramen för gällande
organisation. Den redan i fjol förutsedda
propositionen om förslag till
ny lag för församlingsstyrelse ansågs
därvid bl. a. kunna ge vissa möjligheter
till förbättringar.

Förhoppningarna i detta avseende har
heller inte svikits. På en principiellt
väsentlig punkt har jag och medmotionärer
i denna och andra kammaren
dock framlagt förslag som avviker från
propositionen.

Det gäller frågan om kyrkoherdes
ställning inom kyrkorådet, där han för
närvarande är självskriven ordförande
och föreslås bli självskriven ledamot.
Där menar vi motionärer att han liksom
övriga församlingsmedlemmar bör vara
valbar men att hans ställning som självskriven
ledamot bör tagas bort ur lagen.

Bakom detta ställningstagande finns
den principiella ståndpunkten att ett demokratiskt
arbetande organ inom den
allmänna förvaltningen icke bör ha på
förhand självskrivna ledamöter, vilket
verkar inskränkande på den beslutande
församlingens fria val.

Inom de borgerliga kommunernas organ
har de självskrivna ledamöterna tagits
bort allteftersom författningarna omarbetats.
Kyrkoherden var självskriven
ledamot i folkskolestyrelsen till år 1930
och i styrelse för allmänt läroverk, högre
kommunala skolor och yrkesutbildande
skolor t. o. m. år 1958. I barnavårdsnämnden
skulle t. o. m. år 1960
bl. a. en i församlingstjänst inom kommunen
anställd ordinarie präst vara ledamot.
Från i år finns inga självskrivna
ledamöter i denna nämnd.

De motiv som skulle tala för det nu
framlagda förslaget att bibehålla privilegiet
så till vida att man låter kyrkoherden
vara självskriven ledamot i kyrkorådet
är såvitt det framgår av handlingarna
främst två. Utredningskommittén
har anfört bl. a. följande: »Ehuru
prästens medinflytande är av särskild
betydelse, då det gäller kyrkorådets rent
kyrkliga verksamhet, är det knappast
motiverat att göra någon inskränkning
i prästens medverkan i fråga om de

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

Lagförslag om församlingsstyrelse m. in.
övriga ärenden, som rådet har att hand- ifrån den rättigheten dra slutsatsen att
lägga.» Kommittén har sålunda icke självklarhet som ledamot i kyrkorådet

bortsett från tanken att prästens obligatoriska
medlemskap i rådet kan vara diskutabelt
men framhävt den kyrkliga
verksamheten. För det andra råder osäkerhet
inför om man genom ett sådant
beslut som motionärerna förordat skulle
beskära prästprivilegierna.

Det först anförda motivet måste enligt
min uppfattning mötas med tre invändningar.
Den första kan tagas från
motivet till 1930 års förändring, då kyrkoherden
icke längre kom att vara obligatorisk
ordförande i det beslutande organet.
Den förändringen motiverades
med »församlingens fria valsätt påfordrades
av det åskådningssätt som på författningslivets
övriga områden brutit
igenom». I dag väger det argumentet än
tyngre.

Den andra invändningen kan tagas ur
departementschefens uttalande om kyrkorådets
ställning: »Delade meningar råder
inte om att kyrkorådet bör inta en
central och ledande ställning inom församlingslivet.
Enligt min uppfattning
måste en väsentlig förutsättning för
denna kyrkorådets arbetsuppgift vara,
att rådet kan överblicka församlingens
ekonomiska situation och utforma verksamheten
inom ramen för tillgängliga
medel.» Detta måste betyda att för att
kunna fylla sin funktion som församlingsvårdande
organ framhäves som väsentligt
rådets uppgift som ett kyrkokommunalt
organ. I det avseendet är
obligatoriskt medlemskap i rådet föga
förenligt med principerna för kommunal
självstyrelse.

För det tredje borde väl prästens ledning
av församlingslivet, sådant det kan
utformas av och inom kyrkorådet, få en
starkare ställning inom församlingen om
han, som vald ledamot av kyrkorådet,
kunde hävda sin mening och framföra
sina åsikter och icke som nu forma sin
rätt på privilegier om vilka full klarhet
ej råder. Visserligen finns angivet i 1723
års privilegieurkund »att kyrkoherden
med några av de förnämsta uti församlingen
och kyrkans sexmän må uti sockenstugan
sammanträda». Men att ut 2

Första kammarens protokoll 1061. Nr 23

skall råda år 1964, syns mig svårt att
bevisa. I kyrkomöteskommitténs år 1955
avgivna betänkande redovisas i åtta
punkter de ännu kvarstående privilegierna.
Inget av dessa tangerar här berörda
problem.

Jag kan därför inte vid utformningen
av lagen till församlingsstyrelse acceptera
att en i annan kommunal förvaltning
självklar regel om fullmäktigeförsamlingens
fria rätt att välja ledamöter
i beredande, förvaltande och
verkställande organ begränsas på sätt
som nu föreslås.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation som avgivits
under punkten B 2 av herr Alemyr.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Tillåt mig att börja med
att säga några ord i anslutning till vad
ecklesiastikministern anförde då han
presenterade föreliggande förslag till lag
om församlingsstyrelse.

Det är uppenbarligen ett betydelsefullt
arbete som har utförts när den kyrkliga
lagstiftningen nu anslutits till den
kommunallagstiftning som vi fick 1953.
Jag finner det förslag som ecklesiastikministern
framlagt vara synnerligen väl
avvägt. Ecklesiastikministern har, som
han själv sade, inte funnit det lämpligt
att i detta sammanhang ta upp den mest
kontroversiella frågan, nämligen upplåtelsen
av kyrkorum, utan han har skjutit
över den till annat tillfälle. Ecklesiastikministerns
handläggning av hela
problemkomplexet är enligt min mening
synnerligen förtjänstfull. Han har kommit
fram till väsentliga förbättringar, i
synnerhet då det gäller gränserna för
församlings kompetens. I den fråga som
här tycks vara mest kontroversiell, nämligen
frågan om kyrkoherdens ställning,
har ecklesiastikministern följt den kompromiss
som församlingsstyrelsekommittén
föreslagit. Den ståndpunkt som ecklesiastikministern
här intagit finner jag
vara mycket klok. Frågan om förhållandet
stat—kyrka ligger under utredning

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Lagförslag om församlingsstyrelse m. m.
av en expertkommitté, och en parlamentarisk
utredning torde senare tillsättas.
Det måste då anses vara riktigt att som
ecklesiastikministern här gjort nu inrikta
sig på att ta upp de frågor som är
möjliga att lösa utan att ingå på de
alltför stora sammanhangen. Jag gratulerar
därför ecklesiastikministern till de
grepp som han tagit på dessa frågor.

Vad de båda talare, herrar Sveningsson
och Lars Larsson, som haft ordet
närmast efter ecklesiastikministern här
sagt föranleder mig, herr talman, att göra
några kommentarer.

Herr Sveningsson talade först om reservationen
i frågan om församlings
kompetens, särskilt vad gäller vården av
begravningsplats. Det framgick av herr
^veningssons anförande att han själv inte
ansåg att skillnaden är särskilt stor
mellan utskottet och reservationen i detta
fall. Jag tycker att man borde kunna
vara nöjd med den skrivning som utskottet
här gjort och ansluta sig till densamma.
Utskottet skriver ju, som också
herr Sveningsson påpekade, att man i
denna fråga skall iaktta all tillbörlig
pietet. Den möjlighet som är inskriven
i lagen att överflytta vården av begravningsplats
på den borgerliga kommunen
skall begagnas »endast då synnerliga
skäl föreligger». Utskottet anför också
att det då fråga uppkommer om ett överflyttande
är naturligt att församlingens
egen inställning vinner beaktande. Jag
tycker att dessa garantier bör vara tillräckliga
och att man inte bör gå så långt
att man låser Kungl. Maj:t i detta fall.

Sedan kom herr Sveningsson in på
frågan om kyrkoherdens ställning. Den
frågan var också huvudmotivet för herr
Lars Larssons anförande.

Herr Sveningsson åberopade, liksom
även herr Larsson, 1930 års konstitutionsutskotts
uttalande. Jag har ingen
astundan att i detta läge ta upp en debatt
om kyrkorätten, men på en punkt
känner jag mig föranlåten att säga ett
par ord. 1930 års konstitutionsutskott
gjorde följande uttalande: »Vidkommande
ordförandeskapet i kyrkorådet synes
detta enligt utskottets mening böra tillkomma
kyrkoherden på grund av hans

ämbetsställning enligt gällande kyrkolag.
» Det nu sittande konstitutionsutskottet
har inte riktigt den uppfattningen.
Utskottet anför att den i propositionen
omfattade ståndpunkten enligt utskottets
mening är förenlig med gällande
kyrkorätt. Den passus som herr Lars
Larsson aberopade ur privilegierna,
nämligen 23 §, har utskottet faktiskt läst
som ett stöd för utskottets uppfattning i
denna fråga. 23 § i privilegierna lyder:
»Kyrkoherden må med några av de förnämsta
uti församlingen och kyrkans
sexmän uti sockenstugan sammanträda.»
Vi anser att man där lämnar frågan om
ordförandeskapet öppen, och detta föranleder
utskottet att konstatera att vad
som här föreslås i propositionen är i
överensstämmelse med gällande kyrkorätt.

Jag kanske kan få återkomma till den
frågan när jag om en stund med några
ord kommer att bemöta vad herr Larsson
sade.

Till herr Sveningsson vill jag bara
säga att jag tror, att kyrkoherdens ställning
blir starkare om han väljs till ordförande
än om han är självskriven. Om
det är en kyrkoherde, som är en betydande
personlighet, har han ganska stora
utsikter att bli ordförande. Med den
utformning, som lagen har, slipper man
däremot ifrån den situationen att en person,
som inte är lämplig att vara ordförande,
partout skall tvingas att vara
det.

Kär det gäller herr Lars Larssons anförande
vill jag säga, att jag nog tyckte
att han hoppade över en del av sin
motion. Den motion, som herr Larsson
m. fl. har väckt, går ut på att man i första
hand skulle betrakta kyrkoherden som
tjänsteman och att han "därför inte alls
skulle få tillhöra kyrkorådet. Men sedan
kommer herr Larsson med ett annat alternativ,
som innebär att om den ståndpunkten
inte gillas skall kyrkoherden
kunna väljas till ledamot av kyrkorådet,
men inte vara självskriven. Jag tycker
nog att det är en inadvertens i uppläggningen
av motionen.

Beträffande argumenteringen i övrigt
ber jag att få påpeka för kammarens le -

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

Lagförslag om församlingsstyrelse m. m.

damöter existensen av ett särskilt yttrande
till utskottsutlåtandet, ett yttrande
som är underskrivet av herr Adamsson
i Malmö och herr Nilsson i Östersund.
De båda delar faktiskt herr Larssons
och herr Alemyrs mening och säger
från början klart ifrån, att kyrkoherden
av principiella skäl ej skall vara självskriven
ordförande eller ledamot i kyrkorådet.
Men de tillägger, att det anses
osäkert, om en sådan ändrad ordning
kan genomföras utan kyrkomötets medverkan,
och därför vilar de f. n. på hanen
— vilket jag tycker är klokt — och
anser att de måste ansluta sig till departementschefens
förslag.

Situationen är i själva verket den,
ärade kammarledamöter, att ett bifall
till herr Sveningssons reservation eller
herr Alemyrs av herr Lars Larsson här
understödda reservation på denna punkt
skulle medföra en återremiss till utskottet
för omarbetande av ett tiotal paragrafer,
och det är väl en situation som
kanske inte är så särskilt rolig.

Det väsentliga motivet när jag nu yrkar
bifall till utskottets förslag och i
synnerhet trycker på punkten om kyrkoherdens
ställning är att jag anser den
kompromiss, som departementschefen
har kommit till, väl avvägd och väl funnen
och att man i nuvarande läge gör
klokt i att biträda den.

Jag yrkar således, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Med den skicklighet,
som konstitutionsutskottets ärade ordförande
onekligen besitter, har han försökt
att klara ut orsaken till att man år
1930 hade en uppfattning om vad som
var kyrkolag och nu, 30 år senare, har
en helt annan uppfattning.

Jag måste emellertid säga att jag inte
vare sig i utskottet eller nu i debatten
har kunnat få någon klarhet om orsaken
till att man tolkar detta begrepp så
olika. Utskottets ordförande framhöll att
det och det föranleder utskottet att säga
så och så. Men vad är det som föranle -

der att man har en uppfattning om vad
som är kyrkolag för 30 år sedan och en
annan nu? Det skulle vara av intresse
att få svar på den frågan.

Vad beträffar den punkt, där vi har
delade meningar, anser vi reservanter
att kyrkoherden eller den som företräder
hans ämbete skulle ha kvar den
självskrivna ställningen att vara ordförande
i kyrkorådet. Herr Elmgren anser
emellertid att ordföranden genom
den anordning man nu vidtar, alltså att
han kan väljas till ordförande, får en
starkare ställning. Jag kan inte dela
den uppfattningen. Man kan väl på intet
sätt säga att det, om det väljs en ordförande,
alltid är den för ordförandeuppdraget
lämpligaste som väljs vid alla
tillfällen.

Det är, som jag ser det, ett otrevligt
förhållande att valet av ordförande i
kyrkorådet tydligen skall bli en fråga
i det politiska spelet, i vissa fall såsom
ett bytesobjekt olika politiska grupper
emellan, och kanske även blandas samman
med uppdrag när det gäller den
borgerliga kommunen.

Jag vidhåller mitt yrkande och den
uppfattning beträffande kyrkoherdens
ställning, som jag tidigare har givit uttryck
åt.

Herr LARSSON, LARS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Elmgren ansåg att
jag vid presentationen av den uppfattning,
som låg bakom herr Alemyrs reservation
under punkten B 2, hade varit
litet inkonsekvent i redogörelsen för
motionen.

Jag vill därtill bara säga, att motionen
ursprungligen hade två alternativ för att
lösa denna fråga, och det var inte så
orimligt, eftersom motionärerna har sett
och alltjämt ser denna fråga utifrån eu
principiell uppfattning. När motionen
hade behandlats i utskottet föranledde
behandlingen där, att herr Alemyr reserverade
sig i anslutning till det andra
yrkandet i motionen, och det är det jag
har talat om.

Jag tror nu inte att ett bifall till den

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Lagförslag om församlingsstyrelse m. m.
av mig förordade reservationen skulle
behöva betyda så stora och besvärliga
praktiska svårigheter, som utskottets
ordförande antydde, varför jag även av
den anledningen vidhåller mitt yrkande.

Herr ELMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag menade när jag
talade om inkonsekvens var att det kanske
skulle varit bättre om motionen följt
en linje, närmast då uppfattningen om
kyrkoherden som tjänsteman, och inte
tagit upp något annat alternativ. Men
den frågan kanske vi inte skall tvista
om längre.

Herr Lars Larsson säger att det inte
blir några besvärligheter vid ett bifall
till herr Alemyrs reservation, men då
ber jag att få fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på vad som sägs under
b) i denna reservation, nämligen att ett
tiotal paragrafer måste återförvisas till
utskottet för ändring, om reservationen
skulle vinna riksdagens bifall.

Herr Sveningsson fann det konstigt,
att ett utskott har en uppfattning år
1930 och en annan år 1961. Förändringen
sammanhänger väl med att olika människor
suttit i utskottet vid de båda tillfällena,
och även om man hyser stor
vördnad för traditionerna inom ett utskott
är det ganska orimligt att fordra
att de, som verkar i utskottet år 1961,
absolut måste ha samma uppfattning
som utskottsledamöterna av år 1930.

Herr Sveningsson talade också om kyrkolag,
och eftersom jag nu är pressad
måste jag väl säga det som jag inte annars
skulle ha sagt, nämligen att det är
ett fel i utskottsutlåtandet år 1930 då
man talar om kyrkolag ■—- det bör vara
kyrkorätt, precis som vi har sagt. I kyrkolagen
finns ingenting om detta.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Jag skall endast uppehålla
mig vid två av reservationerna under
detta utskottsutlåtande, nämligen reservationerna
D och E.

Reservation D gäller frågan om vem
som skall välja ordförande i kyrkorå -

det. Propositionen och utskottets majoritet
har föreslagit att kyrkorådets ordförande
skall utses av kyrkofullmäktige.
Vi reservanter delar uppfattningen att
ordföranden i kyrkorådet skall väljas.
Men det gäller ju inte här vilket ordförandeskap
som helst. Man kan säga att
det är två områden kyrkorådets ordförande
skall behärska dels den rent kyrkliga
uppgiften och dels de kyrkokommunala
spörsmålen. Ingen tvekan råder
därför om att kyrkoherden eller hans
ställföreträdare i de allra flesta fall är
en mycket lämplig ordförande. Vi tror
också, att om fullmäktige skall utse kyrkorådets
ordförande kommer valet möjligen
att få vissa drag av vad man ibland
märker i det kommunala livet, d. v. s. att
frågan om ordförandeskapet vållar strid.
Vi reservanter anser att den av oss föreslagna
ordningen, att kyrkorådet väljer
sin ordförande, skulle borga för att
det i varje fall inte behöver bli något
stort rabalder omkring detta val.

Jag ber med det sagda, herr talman,
att få yrka bifall till reservation D.

I anslutning till reservation E har ju
här diskuterats huruvida kammaren
skulle vara bunden av ett uttalande som
kammaren gjorde år 1960. Såvitt jag kan
finna innebar konstitutionsutskottets förslag,
att man ville ha fram former för
ett samarbete mellan den kyrkliga och
den borgerliga kommunen. Naturligtvis
kan dessa former vara olika. De former
för samarbetet, som föreslogs i propositionen,
som utskottsmajoriteten anslöt
sig till och som sedermera utformats i
lagtext, innebär helt enkelt att en församling
skall vara skyldig att rådgöra
med den borgerliga kommunens styrelse.
Detta är väl om något en principfråga
i lagförslaget. Vi reservanter anser
att principen om suveränitet för både
den borgerliga och den kyrkliga kommunen
skulle sättas ur kraft, om ett lagförslag
i denna riktning skulle bli antaget.
Ingen motsätter sig givetvis ett samråd
mellan den kyrkliga och den borgerliga
kommunen, utan det måste tvärtom
vara ett önskemål. Ett samråd har
också skett under den tid som varit och
sker alltjämt i dag, och jag tror att ett

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

Lagförslag om församlingsstyrelse m. m.

samråd även i fortsättningen skulle äga
rum även om det inte föreskrives i lagtexten.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den med E
betecknade reservationen.

Herr ELMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att det behöver
bli något rabalder, som herr Pettersson
uttryckte det, om kyrkofullmäktige
utser ordförande i kyrkorådet.

Att utskottet har föreslagit det beror
på att detta förfarande är den vanliga
regeln inom den borgerliga kommunen.
När hela denna lagstiftning har anslutits
till den lagstiftning, som gäller för
den borgerliga kommunen, är det naturligt
att även på denna punkt ha en
analog bestämmelse.

Onekligen är det väl så, att kyrkofullmäktige
har en litet friare ställning och
kan välja litet mera obundet än kyrkorådet,
som självfallet måste ta vissa hänsyn.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag skall helt kort uppehålla
mig vid den senast diskuterade
frågan, som ansluter sig till den motion
jag varit med om att väcka här i kammaren.
I övrigt kan jag naturligtvis hålla
med om vad som här har sagts tidigare,
att detta lagförslag som helhet betraktat
är ganska tillfredsställande.

I 69 § står: »Innan förslaget till utgifts-
och inkomststat uppgöres, skall
kyrkorådet samråda med kommunens
styrelse.»

Man kan givetvis inte ha någonting
emot samråd och samverkan, och sådan
sker säkert i många fall. Att emellertid
genom en lagbestämmelse ålägga endast
den ena parten av eventuellt samverkande
parter att uppnå dessa samråd,
det är väl strängt taget ingen god demokratisk
princip för samverkan. När nu
utskottets ordförande säger att detta förslag
inte kommer att medföra någon
olycka, eftersom en sådan bär samverkan
har ägt rum redan tidigare, vill jag

påpeka att just ensidigheten i förslaget
att ålägga församlingen att ta upp samverkan
medan man för den borgerliga
kommunen inte har samma stipulation,
är svårt att förstå. Det är väl egentligen
här som felet har begåtts.

Om man inom kommunens styrelse
och kyrkoråd skulle ha olika uppfattningar
om vissa ting, går det inte att nå
något direkt resultat med en sådan här
paragraf som denna om samråd. Som
jag ser detta förslag skall bestämmelsen
endast få en rekommenderande karaktär
för den ena parten, men en tvingande
för den andra. Underlåtes samrådet
kan beslutet överklagas såsom olagligt
endast i det fall då församlingen underlåtit
att begära det. Om däremot samråd
skett men överenskommelse ej kunnat
nås, men ett underlag för den kyrkliga
kommunens förslag finnes i kyrkofullmäktige
då händer ej heller någonting.
Jag vill inte med detta ha sagt, att det
kommer att bli en mängd sådana situationer,
men att endast ålägga en part
samverkan kan komma att skapa irritationsmoment,
som absolut inte är önskvärda.
Jag tror för min del att det hade
räckt med endast en rekommenderande
bestämmelse och i så fall för båda parter.

I många fall kan den nu föreslagna
bestämmelsen bli mycket tungrodd. Min
egen storkommun består av 12 församlingar.
Skall nu dessa 12 plus pastoratskyrkorådet
vända sig till kommunalnämnden
för att i samråd med denna
lägga upp sin stat? Är det inte litet farligt
att genom en ensidig lag åstadkomma
en sådan här besvärlig anordning?

Nu kan det visserligen sägas att vi har
förslag till större pastorat och att det
förslag som här föreligger ju också rekommenderar
en vidgad samverkan i
den riktningen. Men jag kan i så fall
påpeka, att vi även har förslag uppe om
större kommuner, och osökt kommer då
den tanken för mig, att det ena väl tar
ut det andra. Jag skulle vilja ställa frågan:
IInr kommer det att se ut i fortsättningen?
Blir nästa förslag att de signalerade
samarbetsnämnderna mellan
storkommunerna också skall ha ett ord

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Lagförslag om församlingsstyrelse m. m.
med i laget? Nu är detta visserligen inte
skrivet i det föreliggande förslaget, men
man kan dock ha en viss tankegång i
den riktningen.

Jag tror, herr talman, att ett samarbete
förekommer redan nu utan tvångsparagrafer.
Jag trodde faktiskt, att det
i vår tid fanns större förståelse för de
frivilligt verkande demokratiska krafterna
än vad just detta lagförslag ger vid
handen. I fråga om övriga förslag i denna
lag bär man faktiskt tagit bort en
gammal tvingande bestämmelse, den som
också har diskuterats här i dag. Skall
man då samtidigt skapa en ny sådan?
Det tycker jag harmonierar dåligt med
en sådan vällovlig strävan till ett friare
val.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen E, som är undertecknad
av herr Harald Pettersson m. fl.

Herr HEDBLOM (fp):

Herr talman! Under debatten har de
flesta punkter ventilerats ingående, men
jag skulle trots detta vilja tillägga några
få synpunkter.

Jag delar uppfattningen att förslaget
till församlingsstyrelselag har övervägande
förtjänster. Huvudsyftet med lagen
är ju att anpassa församlingsstyrelselagstiftningen
till kommunallagens
regler, och den frågan har enligt min
mening lösts på ett tillfredsställande
sätt. Jag noterar det starka betonandet
av rent församlingsvårdande uppgifter
som kommer till uttryck både i de allmänna
bestämmelserna och i kapitlet
om kyrkorådet. Kyrkorådets centrala
ställning inom församlingslivet har markerats.

Givetvis kan det diskuteras, som ecklesiastikministern
gjorde, om ett så omfattande
lagförslag, som det vi i dag har
att behandla skall avgöras, trots att en
utredning om stat och kyrka pågår. Jag
delar härvidlag den uppfattning som
konstitutionsutskottet uttalat tidigare,
nämligen att denna utredning, som beräknas
bli långvarig, inte bör föranleda
att sådant utrednings- och reformarbete
på det kyrkliga området, som kan le -

da till partiella reformer, avbrytes eller
inställes.

Men, herr talman, jag begärde inte ordet
för att utveckla allmänna synpunkter
på detta lagförslag utan för att kommentera
några konkreta punkter, på vilka
jag vill markera min inställning.
Först några ord om kyrkoherdens ställning
i kyrkorådet, vilken fråga enligt
min mening på ett olyckligt sätt har
kommit att skjutas i förgrunden vid diskussionen
om detta lagförslag. Det finns
risk för att härigenom de positiva sidorna
i förslaget undanskyms och att den
positiva inställning till kyrkan som genomgående
kommer till uttryck i propositionen
skjutes i bakgrunden.

Jag vill först säga att jag har den uppfattningen
att kyrkoherden bör vara
självskriven ledamot i kyrkorådet. Som
det framhålles i propositionen, är kyrkoherdens
uppgifter sådana att han
knappast kan jämföras med någon befattningshavare
i den borgerliga kommunen.
Kyrkoherden måste ha medansvar
för rådets verksamhet på grund av
sin ställning. Hans medverkan kan därför
inte inskränkas till föredragning och
verkställighet. Han har ju också erhållit
sitt ämbete efter församlingens val.

Men av detta följer enligt min mening
inte att kyrkoherden skall vara självskriven
ordförande. Många skäl kan anföras
häremot, vilka redovisas i utredningens
betänkande. De kvalifikationer
som har givit en präst ställningen som
församlingens kyrkoherde gör honom,
som herr Elmgren framhållit, inte med
nödvändighet lämplig att utöva ordförandeskapet
i ett organ med viktiga
kommunala uppgifter. Om kyrkoherden
har de för ordförandeskapet lämpliga
förutsättningarna, torde han ofta komma
att väljas till ordförande. Det måste
vara mera tillfredsställande för honom
att vara ordförande i kyrkorådet på
grund av församlingsbornas förtroende
än i kraft av sitt ämbete. Prästens arbetsbörda
kommer att lättas, om ordförandeskapet
anförtros åt en lekman. Han
kan då mera ägna sig åt arbetsuppgifter
som är mera knutna till den rent
prästerliga gärningen.

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

Jag vill också framhålla att, som situationen
har varit i varje fall under de
senaste åren, många kyrkoherdetjänster
vakantsatts och uppehållits av yngre
prästmän, som kanske suttit en ganska
kort tid på posten. Det har inte blivit
någon kontinuitet i ordförandeskapet i
kyrkorådet, vilket det skulle ha kunnat
bli om en lekman fungerat som ordförande.

Beträffande 45 § i lagförslaget har jag
anslutit mig till den uppfattningen att
för valbarhet till kyrkorådet bör inskrivas
som villkor att vederbörande kan
anses vilja främja församlingslivet. Det
kan visserligen invändas att ett stadgande
av den innebörden har intagits i paragrafen
om kyrkorådets verksamhet,
där det står att rådet skall »hava omsorg
om församlingslivet och verka för
dess utveckling». Utskottet finner det
självfallet att endast personer som har
intresse för församlingslivets utveckling
bör väljas. Jag har dock menat att det är
värdefullt med ett stadgande härom i
45 §, om inte annat som en anvisning
till de väljande i kyrkofullmäktige.

Slutligen har herr Sveningsson och
jag avgivit ett särskilt yttrande beträffande
tjänstgöringsperioden för de församlingsdelegerade
i Stockholm. Församlingsdelegerade
framhåller i sitt remissyttrande
att kyrkorådets ledamöter,
bland vilka delegerade utses, avstår från
sitt mandat först vid fyraårsperiodens
slut. Detta förhållande kan medföra att
vissa ledamöter i delegerade kan komma
att sakna den speciella sakkunskap som
de erhåller genom verksamhet i kyrkorådet.
Man framhåller att nu gällande
förskjutning av mandattiderna för kyrkoråd
och försainlingsdelegerade bör
bibehållas, då detta är av stor vikt för
det kyrkliga arbetet. Våra synpunkter i
anslutning till församlingsdelegerades
remissyttrande har icke vunnit anslutning
i utskottet, men vi har velat genom
det särskilda yttrandet markera vår
principiella uppfattning i frågan.

I detta sammanhang vill jag med tillfredsställelse
notera att utskottet förordar
ett bibehållande av suppleantsystemet
inom församlingsdelegerade i

Lagförslag om församlingsstyrelse m. m.
Stockholm. Utskottet framhåller helt riktigt
att de delegerade i Stockholm har
en starkt lokal anknytning och att flera
församlingar kommer att representeras
i samfälligheten av endast två delegerade,
varför ett bibehållet suppleantsystem
är befogat.

Herr talman! Med detta anförande har
jag velat markera min uppslutning kring
huvudlinjerna i lagförslaget. Jag ber
dock att få yrka bifall till den med C
betecknade reservationen av herr Sveningsson
m. fl.

I detta anförande instämde herr Mogård
(s).

Herr ELMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag får först beträffande
45 § säga, att det i sak inte föreligger
någon skillnad mellan utskottet och reservanterna,
men församlingssstyrelsekommittén
har dock skrivit att det bör
vara den väljande som ger uttryck för
sin mening.

Till herr Thorsten Larsson vill jag
säga, att utformningen av 69 § i föreliggande
lagförslag bygger på en framställning
av ett enhälligt konstitutionsutskott,
accepterad av en enhällig riksdag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Jag vill gärna anföra
några synpunkter, som jag uppfattar
som bärande för kyrkfolkets inställning
till en sådan reform som den föreliggande.

Jag kan gärna ha en viss förståelse för
att det kan vara svårt att arbeta fram
någonting bättre, när åtskilligt inom
det borgerliga kommunala livet ligger i
stöpsleven. Å andra sidan har jag den
uppfattningen, att det i vissa avseenden
varit önskvärt att det har framlagts förslag
om en reform i denna riktning och
att vi kan få tillfälle att fatta beslut på
detta område.

I frågan om organisationen av församlingar
och pastorat, vill jag för min del
uttala sympati för det alternativ i utskottets
skrivsätt, som syftar till en star -

24 Nr 23 Onsdagen den

Lagförslag om församlingsstyrelse m. m.
kare koncentration av väsentliga uppgifter
inom pastoraten.

Jag tror det blir en ganska besvärlig
sak med fullmäktige i relativt små
församlingar och delegerade i pastoraten.
Jag tror det blir lättare att nå fram
till reda och praktiska förhållanden, om
man genomför det alternativ, som innebär
fullmäktigesystem i pastoraten, och
inte komplicerar situationen.

Jag kan förstå att det för Stockholms
del kan vara annorlunda, men ute i bygderna
är nog delegeradesystemet en mycket
invecklad sak.

När jag sedan går att ta ståndpunkt
till konsekvenserna av den uppläggning,
som här föreligger, kan jag inte bortse
från ett par synpunkter som jag tycker
är rätt väsentliga. Den ena berördes
nyss i ett anförande, där det framhölls
hur föga effektiv en sådan bestämmelse
som att samråd skall ske mellan borgerlig
och kyrklig kommun kanske kan
bli.

Ja, men man har väl inte heller åsyftat
någon så stor effektivitet. Man harju
endast åsyftat ett samråd. Och när det
här säges att man på denna punkt saknar
bestämmelser, som binder även den
borgerliga kommunen för samarbete, vill
jag erinra om att ju ändringar i så fall
måste göras i kommunallagen.

Men just det förhållandet att statsmakterna
syftar till samråd innebär, såvitt
jag förstår, en viss förpliktelse även
för den borgerliga kommunen att visa
tillmötesgående. Den kyrkliga kommunen
blir inte bunden, den borgerliga är
det inte heller, men man uttalar önskvärdheten
av att det nås en viss samklang
mellan kommunala enheter som
samarbetar på samma territoriella basis.
Det är inte mer, men det kan vara värdefullt
nog.

Sedan går jag över till det i reservation
C framförda kravet på att ledamot
av kyrkorådet skall anses vilja främja
församlingslivet. Jag finner något likartat
i denna bestämmelse. Medan jag är
sval inför kravet på att slopa bestämmelsen
om ett samråd mellan borgerlig
och kyrklig kommun, som i och för sig
borde vara tämligen självklart, måste

24 maj 1961 fm.

jag säga att tanken att i författningstexten
säga ut, att ledamot av kyrkoråd
skall anses vilja främja församlingslivet,
inte kan vara annat än god och bra.
Jag vet att det i många fall kanske bara
blir en önskan, men det hör till de önskemål
som man inte bör ge avkall på.

Vidare har man här i debatten berört
olika synpunkter i samband med frågan
om kyrkorådets sammansättning och
närmast då frågan om ordförandeskapet.
Jag kan hålla med den föregående talare
som sade, att denna fråga kanske
körts fram ganska hårt. Enligt min uppfattning
har man på vissa prästerliga
håll kört fram alldeles för hårt, och detta
har gjort frågan en del infekterad.
Jag har den personliga uppfattningen att
kyrkoherden i de allra flesta fall bör
vara ordförande. Jag har också den
uppfattningen, att han kommer att bli
det i alla de fall, där det är lämpligt
— och i en del andra fall också! Det
finns en så stark tradition för detta att
det kommer att bli på det viset.

När jag således har den uppfattningen,
kan jag inte finna annat än att frågan
om val av ordförande i detta fall
inte innebär något annat än en möjlighet
att undvika att det sker generellt,
medan man kan räkna med att det kommer
att ske i stort sett överallt.

Det finns fall då en kyrkoherde inte
är så kommunalt orienterad. Det finns
många fall, då han inte har vare sig
lust eller fallenhet för ordförandeskapet,
då han kanske kan känna det som en
lättnad att slippa detta ordförandeskap.
Det finns andra fall då man måste räkna
med att lämpligheten för ordförandeskapet
med dess uppgifter av administrativ
eller förhandlingsmässig art kanske
inte är så stor. En kyrkoherde ser själv
sin uppgift på det församlingsvårdande
området, och finner där krävande arbetsuppgifter.

I en reservation har framförts förslag
om att valet icke skall, såsom föreslås i
propositionen, förläggas hos fullmäktige
utan hos kyrkorådet. Jag undrar om
det är vidare klokt i sammanhanget. Jag
undrar, om man därmed åstadkommer
någonting ur församlingslivets synpunkt

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

Lagförslag om församlingsstyrelse m. in.

gott och bra. Det kommer att bli rena
undantag, då kyrkoherden inte blir vald
till ordförande. Skall man då överlämna
det valet till kyrkorådet, som han
i alla fall genom sin ställning som kyrkoherde
kommer att ha ett intimt samarbete
med? Jag betvivlar att det är
riktigt och klokt att göra så. Jag tror
att det ibland kan verka infekterande,
om kyrkorådet skulle anse sig böra välja
någon annan även i det fall, då kyrkoherden
anser att han borde ha blivit
vald. Det är bättre att den operationen
i så fall utföres av fullmäktige.

Det förefaller mig vara i enlighet med
demokratiska principer att beslut angående
dispositionen av kyrkogård icke
sker utan att församlingens bifall inhämtats.
Jag har den bestämda uppfattningen
att man skall ta hänsyn till församlingens
rätt. Den reservation som
avgivits på den punkten är enligt min
mening riktig, och jag ber att få yrka
bifall till den.

Jag tror att åtskilligt är att vinna, om
man här genomför en reform efter klara
folkliga linjer som respekterar församlingarna.
Jag tror inte att det kommer
att innebära någon förstärkning av
en kyrkoherdes ställning att han är folkvald
och inte självskriven. Är han
lämplig, så är hans ställning redan nu
så stark, att den inte kan stärkas genom
ett formellt val. Det blir inte något plus
för honom, om han väljes i ena eller
andra formen. Däremot menar jag att
det kan vara en säkerhetsventil att man
befriar den kyrkoherde, som inte vill
ha detta uppdrag, från en uppgift som
han inte anser sig kunna fylla. Här ger
förslaget en möjlighet för församlingarna
att ordna saken i en form som
kan befinnas lämplig.

Därutöver, herr talman, har jag intet
att tillägga.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
började sitt anförande med att säga, att
han skulle anlägga några synpunkter
som han trodde att kyrkofolkct delade.
Jag är inte säker på att så är fallet, när

han passade på att tala om hur olämpligt
det är i vissa fall att kyrkoherden
eller en annan prästman är ordförande
i kyrkorådet. Jag tror för min del, att
vårt förslag mera är i linje med vad kyrkofolket
önskar. Jag hoppades faktiskt
en stund att herr Nilsson skulle ansluta
sig till vår reservation, men han kom
inte till det resultatet.

Man kan ju också här, när det skall
väljas ordförande på det sätt som utskottet
har föreslagit, tänka sig den situationen
att det väljes en ordförande
som inte kommer att stå i bästa förhållande
till församlingens kyrkoherde. Ja,
man kan ju rent av tänka sig att det väljes
en ordförande som har en klart kyrkofientlig
inställning. Vem vet hur det
blir framdeles? Det blir inte något gott
förhållande i församlingslivet, om det
blir på det sättet, och det tjänar inte
kyrkans sak.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! För min del kan jag inte
acceptera vad jag vill kalla herr Sveningssons
ofelbarhetsdogm. Inom vida
kretsar har man den uppfattningen, alt
det i regel skall vara så att kyrkoherden
intar ställningen som ordförande,
såsom nu är fallet. Men jag kan inte tro
att man ens i herr Sveningssons landsända
har den uppfattningen att det alltid
är så lyckligt. Jag har också sett att
kyrkfolket i Västsverige bett att få slippa
präster, som inte motsvarat deras
krav.

Jag har en bestämd känsla av att man
i en församling är tillräckligt kapabel
att göra en bedömning och konstatera,
om den gällande regeln i enskilda fall
har varit riktigt bra eller inte. Kyrkofolket
måste nog här förbehålla sig en
viss bestämmanderätt.

När sedan herr Sveningsson säger att
det kan tänkas att man genom val får
en ordförande, som inte vill samarbete
med kyrkoherden, så vill jag medge att
den risken naturligtvis finns. Det förstår
jag, men jag avstår från att på förhand
bedöma vems fel det kan vara, ty

26 Nr 23 Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Lagförslag om församlingsstyrelse m. m.

det vet jag inte. Men herr Sveningsson tänka mig att 1960 års riksdag avsåg att
ve*'' detta skulle så ensidigt komma till ut Jag

slår fast att det, såvitt jag kan fin- tryck som nu skett i 69 § i lagförslaget,
na, ligger så till att det kommer inte att där enbart den ena parten ålägges sambli
en stor revolution genom de bestäm- verkan. Jag hävdar att detta är ett onömelser
som nu kommer att bli lag. Det digt irritationsmoment, som vi kan vakommer
fortfarande att vara det natur- ra utan.

liga, att kyrkoherden är ordförande.
Han har en ledande ställning inom kyrkorådet,
där han är självskriven ledamot,
och endast i undantagsfall kommer
det att bli på annat sätt. Men det är just
därför att jag anser att det är fråga om
rena undantagsfall som jag menar, att
man inte skall tvinga kyrkorådet att besluta
i ordförandefrågan. Detta kan medföra
irritation i samarbetet mellan kyrkorådet
och en kyrkoherde, som kanske
hade velat bli vald men som inte blev
det. Det synes vara bättre att fullmäktige
har hand om valet. Särskilt ur kyrkorådets
synpunkt tror jag att det är en
rimligare lösning, och därför ansluter
jag mig till den.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Bara ett enda ord!

Jag delar herr Ferdinand Nilssons
uppfattning i det avseendet att det inte
blir någon stor revolution — som han
uttryckte det — hur det än kommer att
beslutas här; vi upplever ju inte några
revolutioner i vårt lugna och sansade
samhälle på något område.

Jag vill bara därutöver säga, att jag
personligen inte har någon som helst
erfarenhet av att kyrkans tjänare, kyrkoherden
eller någon annan, har missskött
sin uppgift att vara ordförande i
kyrkorådet -— och det är därpå jag bygger
min uppfattning.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av att herr Elmgren påpekade,
att 1960 års riksdag var enig i ett
beslut om att beställa en samverkan
mellan kyrklig och kommunal lagstiftning.

Ja, det är väl riktigt, men jag kan inte

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag måste säga att jag
tycker att det i någon mån vilar 1800-talsstämning över vissa talares utsagor
här. Det talas t. ex. om kyrkofolket. Vilka
är det här fråga om? År det de som
går i kyrkan två gånger, eller tjugo gången
om året, eller vilka är de? Är det inte
församlingsbor vi skall tala om? Är det
inte de, som betalar skatt till institutionen,
som skall vara med och avgöra dessa
problem?

Herr talman! Jag måste säga att jag
tycker att hela detta förslag är en haivmesyr.
Vi vet här allesammans att det
vid val till kyrkofullmäktige är ett mycket
ringa deltagande. När man valperiod
efter valperiod har kunnat konstatera
detta, då måste det bero på någonting.
Hade man inte kunnat tänka sig en annan
anordning? I våra kommuner är
det ändå på det sättet att våra kommunalnämnder,
drätselkammare, skolstyrelser,
alltså dessa nämnder och styrelser
har betydligt mer att syssla med än
vad hela kyrkofullmäktige har.

Skulle det då inte ha varit betydligt
lämpligare, om man försökt inordna
denna verksamhet i den kommunala förvaltningen
under ledning av en särskild
styrelse? Det skulle inte förvåna mig om
det blir så i framtiden — detta måste
väl ändå vara det riktiga. Men nu föreligger
ett förslag, och man får väl söka
göra det bästa möjliga av situationen.

Det har här diskuterats om en kyrkoherde
är lämplig som ordförande i kyrkorådet
eller inte. Det är väl alldeles uppenbart,
att detta måste avgöras från
fall till fall, liksom vid val av ordförande
i andra styrelser och nämnder. Det
fanns ett skede i vårt lands historia, när
man ansåg att en kyrkoherde var självskriven.
I de flesta fall berodde det på
att han var den så gott som ende i för -

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

Lagförslag om församlingsstyrelse m. m.

samlingen, som var skrivkunnig och förstod
hur rådets uppgifter skulle skötas.
Men så är det inte i dag, herr talman,
och därför bör väl den mest lämplige
för uppgiften väljas. Är det kyrkoherden,
bör han väljas, är det en annan person,
bör denne väljas.

Herr talman! Jag tror inte att det kommer
att dröja, förrän vi får ta upp hela
detta problem till nytt övervägande. Jag
har bara velat få dessa ord antecknade
till protokollet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående vardera punkten
av utskottets i det nu föredragna utlåtandet
gjorda hemställan samt i fråga
om punkten A först särskilt beträffande
ettvart av de i punkten behandlade stadganden,
vid vilka annat yrkande framställts
än om bifall till vad utskottet
hemställt, och därefter särskilt rörande
utskottets hemställan under punkten i
övrigt.

Punkten A

Förslaget till lag om församlingsstyrelse 2

§ 2 mom.

I fråga om detta moment, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att detsamma
skulle godkännas enligt Kungl.
Maj :ts av utskottet tillstyrkta förslag,
dels ock att momentet skulle godkännas
med den lydelse, som föreslagits i
den av herr Sveningsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med A betecknade reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på
momentets godkännande enligt Kungl.
Maj ds av utskottet tillstyrkta förslag vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som godkänner 2 § 2 mom. i
Kungl. Maj ds av konstitutionsutskottet i
dess utlåtande nr 16 i fråga om detta
moment tillstyrkta förslag till lag om församlingsstyrelse,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes momentet med
den lydelse, som föreslagits i den av
herr Sveningsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med A betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej — 41.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

U S

Beträffande denna paragraf, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att
densamma skulle godkännas enligt
Kungl. Maj :ts av utskottet tillstyrkta förslag;
2:o), av herr Sveningsson, att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse,
som föreslagits i den av honom
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med B 1
betecknade reservationen; samt 3:o), av
herr Larsson, Lars, att kammaren skulle
godkänna denna paragraf med den lydelse,
som förordats i reservationen B 2,
av herr Alemyr.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
paragrafens godkännande enligt Kungl.
Maj ds av utskottet tillstyrkta förslag vara
med övervägande ja besvarad.

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Lagförslag om församlingsstyrelse m. m.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Sveningssons yrkande.

Herr Larsson, Lars, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående 44 § i förslaget
till lag om församlingsstyrelse antager
godkännande av den lydelse av paragrafen,
som föreslagits i den av herr
Sveningsson m. fl. vid konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16 avgivna, med
B 1 betecknade reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den lydelse
av paragrafen, som föreslagits i reservationen
B 2 av herr Alemyr.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 39;

Nej — 59.

Därjämte hade 49 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en om -

röstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner 44 § i Kungi.
Maj:ts av konstitutionsutskottet i dess
utlåtande nr 16 såvitt gäller denna paragraf
tillstyrkta förslag till lag om församlingsstyrelse,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med
den lydelse, som föreslagits i den av
herr Alemyr vid utlåtandet avgivna, med
B 2 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Lars, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 103;

Nej —- 34.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

45 §

Rörande förevarande paragraf, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att densamma skulle godkännas enligt
Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag, dels ock att kammaren skulle
godkänna paragrafen med den lydelse,
som föreslagits i den av herr Sveningsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med C
betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på paragrafens godkännande enligt
Kungl. Maj :ts av utskottet tillstyrkta förslag
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

Lagförslag om församlingsstyrelse m. in.

Den, som godkänner 45 § i Kungl.
Maj :ts av konstitutionsutskottet i dess utlåtande
nr 16 såvitt gäller denna paragraf
tillstyrkta förslag till lag om församlingsstyrelse,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Sveningsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med C betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 62.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

47 S

Vidkommande denna paragraf, yttrade
herr talmannen, hade yrkats dels att
densamma skulle godkännas enligt
Kungl. Maj :ts av utskottet tillstyrkta förslag,
dels ock att paragrafen skulle godkännas
med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Harald Pettersson och
herr Larsson i Luttra vid utlåtandet avgivna,
med D betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på paragrafens godkännande enligt
Kungl. Maj :ts av utskottet tillstyrkta förslag
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pettersson, Harald, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 47 § i Kungl.
Maj :ts av konstitutionsutskottet i dess
utlåtande nr 16 såvitt gäller denna paragraf
tillstyrkta förslag till lag om församlingsstyrelse,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Harald Pettersson och herr Larsson
i Luttra vid utlåtandet avgivna, med
D betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pettersson, Harald,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 107;

Nej — 30.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

69 § andra stycket

I avseende å förevarande stadgande,
anförde nu herr talmannen, hade yrkats
dels att detsamma skulle godkännas
enligt Kungl. Maj :ts av utskottet tillstyrkta
förslag, dels ock att nämnda
stadgande skulle utgå, i enlighet med
vad som föreslagits i den av herr Harald
Pettersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med E betecknade reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
stadgandets godkännande enligt Kungl.
Maj :ts av utskottet tillstyrkta förslag vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Pettersson, Harald, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: -

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Ang. stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet

Den, som godkänner 69 § andra stycket
i Kungl. Maj :ts av konstitutionsutskottet
i dess utlåtande nr 16 såvitt gäller
detta stadgande tillstyrkta förslag till
lag om församlingsstyrelse, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, utgår nämnda stadgande
i enlighet med vad som föreslagits i den
av herr Harald Pettersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med E betecknade reservationen.

Då emellertid herr Pettersson, Harald,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 108;

Nej — 20.

Därjämte hade 17 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Utskottets hemställan under punkten A
i övrigt

Bifölls.

Punkten B

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riksnämndens för
ekonomisk försvarsberedskap framtida
organisation och verksamhet m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m.
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa organisa -

tionsfrågor inom skolväsendet m. m.
jämte i ämnet väckta motioner,

varvid utlåtandena nr 119 och 120
företogos punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om vissa anslag för budgetåret
1961/62 under åttonde huvudtiteln
till stöd åt konstnärlig, litterär
och musikalisk verksamhet samt till
högre konstnärlig utbildning jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—7

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 8

Ang. stöd åt konstnärlig, litterär och
musikalisk verksamhet

I propositionen nr 56 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att för budgetåret
1961/62 under åttonde huvudtiteln
anvisa

till Statens konstråd ett anslag av
20 000 kronor,

till Konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader ett reservationsanslag av
400 000 kronor,

till Stipendier åt utövande konstnärer
ett reservationsanslag av 230 000 kronor,
till Ersättning åt författare m. fl. för
utlåning av deras verk genom bibliotek
ett förslagsanslag av 1 180 000 kronor,
till Stipendier åt utövande tonsättare
ett reservationsanslag av 230 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Källqvist m. fl. (I: 315) och den andra
inom andra kammaren av herr Rydén
m.fl. (11:314),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av her -

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

Ang. stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet

rar Sveningsson och Schött (1:424)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Björkman och Turesson (II:
465),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Källqvist m. fl. (1:564) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Rydén
och Nyberg (11:678),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sveningsson (1:565) samt den andra
inom andra kammaren av herr Björkman
och fröken W etter ström (II: 677),

dels en inom andra kammaren av herr
Johansson i Stockholm väckt motion
(II: 375),

dels ock en inom andra kammaren av
herr Johansson i Stockholm m. fl. väckt
motion (11:679).

I motionerna 1:315 och 11:314 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta

1. att staten skulle vid utförandet av
offentliga byggnader avsätta en procent
av byggkostnaderna för konstnärlig utsmyckning
samt

2. öka det i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln äskade anslaget
till stöd åt konstnärlig, litterär och
musikalisk verksamhet med 200 000 kronor,
så att anslaget för budgetåret 1961/
62 uppräknades till 2 217 000 kronor.

I motionerna 1:564 och 11:678 hade
hemställts, att riksdagen måtte

1. besluta, att staten vid utförandet av
offentliga byggnader skulle avsätta en
procent av byggkostnaderna för konstnärlig
utsmyckning samt

2. för budgetåret 1961/62 under åttonde
huvudtiteln anvisa

till Statens konstråd ett anslag av
20 000 kronor,

till Stipendier åt utövande konstnärer
ett reservationsanslag av 230 000 kronor,

till Ersättning åt författare m. fl. för
utlåning av deras verk genom bibliotek
ett förslagsanslag av 1 507 000 kronor,

till Stipendier åt utövande tonsättare
ett reservationsanslag av 230 000 kronor,

till Stipendier åt andra konstnärer ett
reservationsanslag av 150 000 kronor,

till Ersättning åt svenska tonsättare
för beställningsarbeten ett anslag av
40 000 kronor,

till Ersättning åt svenska dramatiker
för beställningsarbeten ett anslag av
40 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte till Statens
konstråd för budgetåret 1961/62 anvisa
ett anslag av 20 000 kronor;

II. att motionerna 1:315 och 11:314
samt I: 564 och II: 678, sistnämnda båda
motioner i vad de avsåge tillämpning av
den s. k. enprocentregeln vid konstnärlig
utsmyckning av offentliga byggnader,
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:565 och 11:677, i vad
de avsåge medelstilldelningen till konstnärlig
utsmyckning av statliga byggnader,
till Konstnärlig utsmyckning av
statliga byggnader för budgetåret 1961/
62 anvisa ett reservationsanslag av
400 000 kronor;

IV. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:565 och 11:677, i vad
de avsåge medelstilldelningen till stipendier
åt utövande konstnärer, till Stipendier
åt utövande konstnärer för budgetåret
1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 230 000 kronor;

V. att motionerna 1:424 och 11:465
icke måtte av riksdagen bifallas;

VI. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 564 och II: 678 samt
1:565 och 11:677, samtliga motioner i
vad de avsåge medelstilldelningen till
ersättning åt författare m. fl., till Ersättning
åt författare m. fl. för utlåning
av deras verk genom bibliotek för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 1 180 000 kronor;

VII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med av -

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Ang. stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet

slag å motionerna 1:565 och 11:677, i
vad de avsåge medelstilldelningen till
stipendier åt utövande tonsättare, till
Stipendier åt utövande tonsättare för
budgetåret 1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 230 000 kronor;

VIII. att motionerna 1:564 och II:
678, i vad de avsåge ett särskilt reservationsanslag
till stipendier åt andra
konstnärer, icke måtte av riksdagen bifallas; IX.

att motionerna 1:564 och 11:678,
i vad de avsåge ett särskilt anslag till ersättning
åt svenska tonsättare för beställningsarbeten,
icke måtte av riksdagen
bifallas;

X. att motionerna 1:564 och II: 678, i
vad de avsåge ett särskilt anslag till ersättning
åt svenska dramatiker för beställningsarbeten,
icke måtte av riksdagen
bifallas;

XI. att motionen 11:375 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

XII. att motionen II: 679 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Anders Johansson och Edström samt
fröken Elmén, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i vissa angivna delar
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under II,
VI, VIII, IX och X hemställa,

II. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 315 och II: 314 samt I:
564 och II: 678, sistnämnda båda motioner
i vad de avsåge tillämpning av den
s. k. enprocentregeln, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om förslag till
nästa års riksdag om tillämpning av
nämnda regel;

VI. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj.ds förslag samt med bifall
till motionerna 1:564 och 11:678 ävensom
med avslag å motionerna I: 565 och
II: 677, samtliga motioner i vad de avsåge
medelstilldelningen till ersättning
åt författare m. fl., till Ersättning åt författare
m. fl. för utlåning av deras verk
genom bibliotek för budgetåret 1961 /62
anvisa ett förslagsanslag av 1 507 000
kronor;

VIII. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 564 och II: 678, såvitt
här vore i fråga, till Stipendier åt andra
konstnärer för budgetåret 1961/62 anvisa
ett reservationsanslag av 150 000
kronor;

IX. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 564 och II: 678, såvitt här
vore i fråga, till Ersättning åt svenska
tonsättare för beställningsarbeten för
budgetåret 1961/62 anvisa ett anslag av
40 000 kronor;

X. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 564 och II: 678, såvitt här
vore i fråga, till Ersättning åt svenska
dramatiker för beställningsarbeten för
budgetåret 1961/62 anvisa ett anslag av
40 000 kronor.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Jag kunde kanske ha anledning
att beklaga att detta ärende kommit
upp just vid lunchdags, då kammarens
ledamöter tycks vara mer intresserade
av lunch än av konstnärlig verksamhet,
men jag utgår ändå ifrån att
kammarens ärade ledamöter innerst inne
har ett visst intresse även för konstnärlig
verksamhet.

I årets statsverksproposition aviserades
ytterligare förslag i s.vfte att genom
statliga insatser effektivt främja konstnärlig
verksamhet. Detta förslag utformades
närmare i propositionen nr 56.
Intresset för dessa frågor har också tagit
sig uttryck i att ett flertal motioner
på olika punkter väckts i ärendet av
kamrarnas ledamöter.

Av departementschefens yttrande
framgår, att det nu framlagda förslaget
närmast skall utgöra en andra etapp i
utbyggnaden av anslagen till konstnärlig
verksamhet.

Såsom en av motionärerna i denna
fråga vill jag vitsorda värdet av de initiativ
som tagits från departementschefens
sida. Samtidigt måste jag dock deklarera
en något annan mening inte bara
om takten i handlingsprogrammet utan
på väsentliga punkter även om formerna
för det statliga stödet. Jag ämnar,
herr talman, ta upp några punkter till

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

Ang. stöd åt konstnärlig,

granskning, och särskilt då de avsnitt
där vi motionärer — bland andra herr
Rydén i andra kammaren och jag i denna
kammare — framfört direkta förslag.

Den konstnärliga utsmyckningen av
statliga och med statsbidrag uppförda
byggnader har varit föremål för överläggningar
och utredningar alltsedan
Arthur Engberg var ecklesiastikminister
i detta land. Stödet till denna utomordentligt
viktiga sida av vår kulturella
verksamhet har växlat i mycket hög
grad. I tider då de ekonomiska betingelserna
varit mindre goda har alltid kulturen
i allmänhet och konsten i synnerhet
fått sitta emellan. Det finns en hel
del exempel som illustrerar detta påstående,
men jag skall inte uppta tiden med
att anföra dem. Sedan Arthur Engbergs
tid har det blåst hårda vindar även över
vårt land. Först i de sista av dessa dagar
har uppskattningen av konstnärlig
verksamhet haft sådana följder att man
kan tala om början till ett genombrott
på denna front.

Vi motionärer har sökt blåsa liv i den
som vi anser goda tanken att återgå till
Arthur Engbergs förslag att avsätta en
viss procent av byggnadskostnaderna till
konstnärlig utsmyckning av olika slag.

Vi tror att vi därmed är inne på rätt
väg. Stipendier och liknande understöd
till våra konstnärer är i och för sig
värdefulla, men vi syftar till sådana åtgärder
som ökar möjligheten till avsättning
av de konstnärliga produkterna.
Den vägen är enligt vår mening den
bästa och framkomligaste. Våra utövande
konstnärer torde också helt säkert
vara mest nöjda med den vägen.

Jag är inte helt främmande för att det
finns skäl som talar mot en sådan form
av stöd. Utskottets majoritet har heller
inte kunnat ansluta sig till vår tanke
utan redovisar andra vägar. Givetvis är
ett sådant resonemang berättigat, men
det finns väl knappast en fullt objektiv
och invändningsfri regel för det stöd
som samhället skulle vilja lämna denna
verksamhet. Den av oss anvisade vägen
innebär enligt vår uppfattning ett effektivt
instrument för att oberoende av tillfälliga
svängningar i ekonomiska och

3 Första kammarens protokoll 1961. Xr 23

litterär och musikalisk verksamhet
andra avseenden trygga ett rimligt stöd
åt den konstnärliga verksamheten.

Statsutskottets majoritet anser, att en
successiv höjning av anslaget till konstnärlig
utsmyckning är att föredraga
framför en återgång till enprocentregeln.
Det kan vara av intresse att höra vad
samma utskott uttalade i en annan fråga,
som även rörde konstnärlig utsmyckning.

I en motion hade föreslagits att tilllägg
till belåningsvärdena för bostadshus
må medgivas för konstnärlig utsmyckning
av bostadsområden på intill
en procent av den för belåningen godtagbara
produktionskostnaden. Då sade
statsutskottet: »Utskottet finner motionens
syfte beaktansvärt. Det synes med
fog kunna hävdas, att konstnärlig utsmyckning
av ett bostadsområde med
den ökade trivsel, som därigenom erbjudes
de i området boende, allmänt sett
innebär en höjning av bostadsvärdet i
området. Med hänsyn härtill synes det
riktigt, att kostnaderna för konstnärlig
utsmyckning inom rimliga gränser beaktas
vid bestämmande av de belåningsvärden
som ligger till grund för statliga
lån.»

Så yttrar sig alltså statsutskottet i detta
sammanhang. När det gäller byggnader
som staten uppför eller statsbidragsberättigade
byggnader vill emellertid
utskottet inte längre vara med om
den regel som knäsatts i annat sammanhang.
Jag anser detta vara föga logiskt
handlat av utskottet.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att vi i reservationen inte
har föreslagit att denna regel omedelbart
skall träda i kraft. Vi har i skrivelse
till Kungl. Maj:t begärt att denna
fråga närmast skulle kunna få bli föremål
för en utredning. Med den mycket
välvilliga inställning till all konstnärlig
verksamhet som departementschefen
på många olika sätt har visat och med
den tillgång till expertis han givetvis
har, tror jag att man skulle kunna få
fram regler som skulle eliminera de
brister som vidlåder systemet och få
fram former för detta bidrag som ändå
skulle kunna anses vara något så när

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Ang. stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet

rättvisa. Vi tror att det vore möjligt att
komma fram på den vägen.

Beträffande vårt förslag att höja anslaget
till författarnas ersättning för
boklån med ett öre, anser vi att detta
måste betraktas såsom en kompromiss.
från annat håll har föreslagits att man
skulle ta fem öre, departementschefen
har sagt tre öre och vi har föreslagit
fyra öre.

Författarna i vårt land kan med få
undantag knappast leva på sin verksamhet
som författare. De måste ägna
sig åt annan verksamhet som ofta inte
är fruktbärande för deras konstnärliga
ambitioner. Man blir förvånad, när man
litet närmare studerar, hur författarna
har det ställt då det gäller det ekonomiska
utbytet av deras verksamhet som författare.

Departementschefen har, såvitt jag
kan förstå, ansett de höjda anslagsäskandena
i år vara en andra etapp ■— den
första etappen började förra året. Vi
noterar detta med stor tillfredsställelse,
även om vi på andra punkter kanske
har olika uppfattningar. Men när vi
nu är överens om att detta är den andra
etappen, så är vi kanske något förvånade
över att vissa kategorier av konstutövare
inte bär blivit ihågkomna i det
förslag som nu ligger på riksdagens
hord. Man kan knappast föra det resonemanget,
att anslagen till den konstnärliga
verksamheten ökat så väsentligt,
att det ändå måste bli fråga om en fördelning.
I den fördelningen skulle alltså
vissa grupper av konstnärer inte komma
i fråga. Den uppfattningen kan vi
inte dela. Vi tycker, att då vi har kommit
fram till en andra etapp, bör de
grupper som hittills fått stå utanför få
vara med i detta avseende. Vi anser det
synnerligen angeläget att på något sätt
klarlägga vår mening att de eftersatta
grupperna nu i någon mån bör bli tillgodosedda.
Av denna anledning har vi
ansett oss böra föreslå ett reservationsanslag
på 150 000 kronor till stipendier
åt andra utövande konstnärer. Vi har
givit exempel på sådana genom att
nämna koreografer, regissörer, skådespelare
och exekutörer på det musika -

liska området, och vi har tagit med
även konsthantverkare. Denna sistnämnda
grupp tror jag också skulle behöva
stöd, ty vi har i vårt land många unga
människor som ägnar sig åt konsthantverk
och i det avseendet kommit mycket
långt.

Vi föreslår vidare ett mycket blygsamt
belopp till beställning av musikaliska
och dramatiska verk. Den vägen är
framkomlig, även om det låter underligt
att man skulle beställa musik. Detta
bär såvitt jag vet tillämpats av Sveriges
radio, och de har fått fram verk som
säkert kommer att stå sig i musikaliskt
hänseende. Även dramatiken är företrädd,
fastän det är svårt att få dessa
verk framförda.

Tillåt mig till sist, herr talman, att
förutom vad jag nu sagt i anslutning
till våra förslag och till propositionen
få framföra några personliga funderingar
om konstnärlig verksamhet över huvud
taget. Min personliga uppfattning
är att konst har den allra största betydelse
för varje människa. Den skänker
värden som kan vara avgörande för
den personliga utvecklingen. Något sådant
kan knappast ske vare sig genom
undervisning eller på annat sätt. Vi är
givetvis ense om att det är samhällets
plikt att genom stöd till konsten ge
våra medborgare sådana värden utöver
de rent materiella värden som vi annars
mest resonerar om, åtminstone i
detta hus. Vår inställning till konsten
är, att den i viss mån kan lösa samhälleliga
problem. Jag tänker alldeles
särskilt på våra ungdomar, och jag har
erfarit att de i vår tid är oerhört intresserade
av konst. Jag kan inte tänka
mig annat än att deras intresse för konst
skall påverka dem i den riktning som
vi väl alla hoppas och tror på. Upplysningen
är mycket viktig, och här tror
jag att vi har försummat mycket.

Det finns givetvis å andra sidan många
människor som inte uppskattar konst.
De anmärker alltid på den moderna
konsten och säger att de inte kan förstå
den. Jag tror att detta beror på att
vederbörande saknar fantasi. Vi behöver
fantasin till hjälp att förstå konst.

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

Ang. stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet

Jag ber till sist, herr talman, att få
citera en artikel, som var införd i en
tidning för några månader sedan. En
framstående kompositör och lärare har
givit några reflexioner som kan ha betydelse.
Han säger bland annat: »Hur
skulle tillvaron se ut utan dessa värden
som konsten skänker oss? Tänk om vi
handgripligen kunde demonstrera detta
för alla tvivlare. Tänk om vi kunde
konstruera en kulturens generalstrejk.»
Det låter inom parentes sagt ganska hädiskt.
Han fortsätter: »Inte en musiker,
inte en författare, inte en konstnär av
något slag skulle lyfta en hand, och
inget enda verk av dem skulle framföras
eller visas. Varenda konsert, varenda
teaterföreställnig, varenda film skulle
stoppas. Inte en ton, inte en replik
skulle få höras från radio eller TV, inte
en grammofonskiva få snurra i hemmen.
Ingen orgelmusik eller sång i våra
kyrkor. Varje bok skulle tas ur händerna
på läsarna. En för de flesta
människor förfärande och outhärdlig
tystnad och tomhet skulle utbreda
sig.» Så långt en framstående utövande
konstnär. Nu förstår jag — och i någon
mån hörde jag det också — att
mången kanske tycker att om inte allt
detta hände, skulle det vara lugnt och
skönt. Den inställningen kan man ju
ha, men det beror väl i så fall närmast
på att vi har fått litet för mycket av
det som knappast är konst. Är det verklig
konst, tror jag inte vi skulle tycka
att det är för mycket. Detta med generalstrejk
är kanske en djärv tanke,
och den chockerar i någon mån, men
jag tror ändå att den kan ge oss något
att fundera över.

Med den motivering, som jag tidigare
har givit, ber jag att få yrka bifall till
den vid punkten 8 fogade reservationen
av herrar Anders Johansson m. fl.

I detta anförande instämde herr Hranting
(s) och herr Andersson, Axel Johannes,
(fp).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Vi är väl alla glada över
att departementschefen har funnit det

möjligt att ta ett steg i rätt riktning på
detta område. Emellertid tror jag att
vad vi nyss fick höra tål att något diskuteras.

Det sades för en stund sedan att det
inte finns tillräckligt intresse för konst
o. s. v. Ja< man skulle ju kunna tro att
de 85 procent av kammarens ledamöter
som inte är närvarande, inte har
något större intresse för denna sak, och
det kanske må vara dem förlåtet.

Om reservanterna i denna fråga skulle
få som de önskar, skulle det innebära
en anslagshöjning med över 0,5 miljon
kronor. Jag tror inte att en sådan
höjning av anslaget är möjlig i vår nuvarande
situation.

Herr Källqvist nämnde en hel del om
konstnärer. Jag tror nog att det finns
ett visst intresse för konst — jag vågar
inte säga ett stort intresse — men
skulle vi inte kunna vara överens om
att på båda sidor försöka att förvalta
det intresset på bästa sätt? Jag skulle
tro att i varje fall några av kammarens
ledamöter för några kvällar sedan såg
när Sveriges TV hade den »goda smaken»
att visa hur en konstnärlig tavla
kommer till. Konstnären bakade av gips
en tavla i stort format, och där inbakades
pilsnerburkar och råa ägg m. in. Sedan
ställde man upp tavlan och sköt
med gevär på denna, jag skulle vilja
säga »konstiga» historia. Om detta skall
vara modern konst, herr talman, skall
vi väl ändå be den där bönen, som man
bad för mycket länge sedan gentemot
nordmännens raseri. Nu hoppas jag att
det väl ändå inte i allmänhet är så illa,
men när man såg detta fick i varje fall
jag det intrycket att kulorna hamnade
på fel ställe. Ett synnerligen dumt skämt.
Jag tror att vi på detta område nu har
tagit ett steg i rätt riktning, och med
en normal utveckling även i fortsättningen
anser jag att vi skall kunna nå
rätt långt.

Vad beträffar procentregeln så har
väl ändå de statliga byggnaderna olika
karaktär. En del av dessa byggnader
besöks av riitt mycket folk, under det
att vissa andra inte alls eller endast i
mycket ringa utsträckning besöks av en

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Ang. stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet

bredare allmänhet. Detta gör kanske att
man måste ta ställning i detta avseende
från fall till fall. Om vi får råd att anslå
större belopp i fortsättningen, tror
jag att vi skall kunna vara överens på
dessa områden, men utskottet måste här
liksom alltid annars göra en ■ekonomisk
bedömning.

Jag tyckte nog att vännen Källqvists
val av jämförelseobjekt när det gällde
enskilda byggnader och liknande inte
riktigt passade in i denna ram. Vi försöker
väl alla både i kommuner och
andra instanser se till att våra bostadskvarter
får en så vacker och trevlig utformning
som möjligt, och vi hoppas att
dessa strävanden skall fortsätta. Men de
förslag, som Kungl. Maj:t framlagt och
som utskottets överväldigande majoritet
tillstyrkt, tror jag att vi är på rätt
väg, och jag uttrycker förhoppningen
att våra ekonomiska resurser skall göra
det möjligt för oss att i fortsättningen
undan för undan ge effektiva bidrag
på dessa områden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr KÄLLQVIST (fp) kort genmäle:
Herr talman! Allvarligt talat så är
jag tacksam för den inställning avdelningens
ordförande har. Han nämnde
ett exempel på hur »konst» kan se ut,
vilket hade förekommit i TV. Jag är
nog förståndig att inte se TV vid sådana
tillfällen, men å andra sidan gav detta
exempel mig ett argument som jag skulle
kunna utnyttja: man bör lära folk att
förstå konst och lära folk att skapa bättre
konst.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag känner herr Källqvist
så väl, att jag inte tror att han
med sitt senaste yttrande ville säga, att
detta var ett försök av TV att lära folk
att förstå konst.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! .lag skulle kanske inte
blanda mig i denna debatt, som börjar

röra sig också om konstkritik. Men jag
tror inte att man alltid skall vara så
tvärsäker när det gäller att döma i sådana
ting. Visserligen förefaller ett och
annat inom konsten vara utslag av en
lekfullhet — för att använda ett mycket
milt ord — som kan te sig rätt utmanande,
men om vi ser tillbaka på historien
och inte minst konsthistorien så
finner vi att kritiker uppträtt och utdömt
både det ena och det andra. Det
förekom t. ex. i vårt eget land för inte
så länge sedan en storm kring en sådan
konstnär som Isaac Griinewald. Hans
konst klandrades mycket skarpt av vissa
kritiker, men i dag tror jag att både
avdelningens värderade ordförande och
jag skulle vara utomordentligt nöjda och
glada och tacksamma, om vi hade lyckats
förvärva ett eller annat verk av
denne konstnär, som av samtida kritiker
ansågs vara fullkomligt omöjlig. Det
är väl ändå tiden som får utvisa vad
som är konst och inte konst. Den verkliga
konsten består genom tiderna, allt
det andra förgår. Och jag tror inte att
vi nu kan döma klart om vad som kommer
att bli bestående och vad som kommer
att försvinna av den konst som skapas
i dag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av därunder förekomna yrkanden
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande vartdera
av mom. I och II av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan, därefter
särskilt angående mom. III—V, vidare
särskilt rörande ettvart av mom.
VI—X samt slutligen särskilt i fråga om
mom. XI och XII.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

I fråga om mom. II, anförde nu herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen
i motsvarande del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

Ang. stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet

och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 121 punkten
8 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 116;

Nej — 26.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. III—V hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de beträffande mom. VI framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen
i motsvarande del; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 121 punkten
8 mom. VI, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 112;

Nej — 27.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. VII hemställt.

Ytterligare gjordes enligt de med avseende
å ettvart av mom. VIII, IX och X
framställda yrkandena propositioner,
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på antagande av det förslag,
som beträffande respektive moment innefattades
i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades propositionerna
på bifall till utskottets hemställanden
vara med övervägande ja besvarade.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. XI ocli XII hemställt.

Nr 23

Onsdagen den

Ang. försäljning av kronoegendomen
Runö gård

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av viss
kronoegendom jämte i ämnet väckt motion.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
144, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 7 april 1961,
föreslagit riksdagen att godkänna av departementschefen
förordat förslag till
avtal angående försäljning av kronoegendomen
Runö gård.

I en i andra kammaren av herr Johansson
i Stockholm m. fl. väckt motion
(11:791) hade hemställts, att Kungl.
Maj:ts proposition nr 144 måtte avslås
och att egendomen Runö gård i österåkers
kommun måtte hembjudas kommunen
eller i Stor-Stockholm samverkande
kommuner på villkor, som möjliggjorde
ett förvärv av egendomen i fråga.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att motionen II: 791, i vad den avsåge
försäljning av kronoegendomen
Runö gård till Österåkers kommun eller
i Stor-Stockholm samverkande kommuner,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionen 11:791, i vad den icke behandlats
under I., med av utskottet föreslaget
tillägg godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över
justitiedepartementsärenden för den 7
april 1961 förordat förslag till avtal angående
försäljning av kronoegendomen
Runö gård.

Reservation hade anförts av herrar
Ragnar Bergh, Birke och Cassel, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
II hemställa, att riksdagen måtte
a) med bifall till motionen II: 791, såvitt
nu vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts
förevarande förslag;

24 maj 1961 fm.

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och nytt förslag
till innevarande års höstriksdag om försäljning
av kronoegendomen Runö gård.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid detta utlåtande.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Den tystnad som kammaren
fick uppleva i samband med att
herr Bergh yrkade bifall till reservationen
kan uppfattas som mycket talande,
och det vore frestande att ta upp en debatt
i frågan om vilken tomtpolitik samhället
bör bedriva. Jag skall dock inte
låta mig frestas av herr Bergh, inte ens
i den här frågan, utan stannar bara vid
att yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vardera punkten av utskottets
i det nu förevarande utlåtandet gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten I hemställt.

Sedermera gjordes enligt de beträffande
punkten II förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Om visst statsanslag till rökavvänjningskliniken
i Stockholm

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 123, i anledning av väckta motioner
om visst statsanslag till rökavvänjningskliniken
i Stockholm.

I två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Schött m. fl. (1:341) och den andra inom
andra kammaren av herr Gustafsson
i Borås m. fl. (11:389), hade hemställts,

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

Om visst statsanslag till rökavvänjningskliniken i Stockholm

att riksdagen måtte besluta att för budgetåret
1961/62 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 19 000 kronor
till rökavvänjningskliniken i Stockholm
för anställning av en social kurator
med uppgift att sköta efterbehandlingen
av de behandlade.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 341 och II: 389 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anmälts av fröken
Elmén, som dock ej antytt sin mening.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Som motionär i detta
ärende ber jag att få säga några ord. I
motionen redogöres för den verksamhet
som bedrives vid rökavvänjningskliniken
i Stockholm och som nu pågått i
fem år under ledning av biträdande
överläkaren vid karolinska sjukhuset
docent B. Ejrup. Jag finner det angeläget
understryka att det här är fråga om
en rent sjukvårdande och sjukdomsförebvggande
verksamhet, som ej har med
propagandan mot tobaken att göra.

Oberoende av sambandet mellan rökning
och lungcancer föreligger i många
fall behov av rökavvänjning. Det gäller
människor, som av sin rökning får
kroppsliga sjukdomssymtom eller psykiskt
lidande och därför själva önskar
sluta röka men inte kan detta utan medicinsk
hjälp. Det kan vara fråga både
om storrökare och måttlighetsrökare.

De primära resultaten av Stockholmsklinikens
verksamhet är mycket goda.
För det senaste redovisningsåret anges
följande siffror: 88 procent av de patienter
som fullföljt kuren slutade helt
att röka, 11 procent minskade sin konsumtion
till en fjärdedel eller mindre
av den tidigare konsumtionen, medan
endast en procent misslyckades. Tyvärr
visar emellertid en undersökning bland
de första tusen av klinikens patienter,
att 50 procent återfallit till rökning efter
sex månader, även om de röker
mindre än tidigare och övergått till
mindre farliga rökverk. Undersökningen
visar vidare att 95 procent ansåg att

kuren som de genomgått var utmärkt;

50 procent beklagade emellertid att det
inte förekommit någon efterkontakt.

Det är just denna brist på efterkontakt
som uppmärksammas i motionen.
Situationen är den att vid kliniken finns
en läkare och två sjuksköterskor. Deras
arbetsbörda är så stor att de inte har
någon möjlighet att »följa upp» verksamheten
genom fortsatt kontakt med
patienterna. Av denna anledning har vi
motionerat om ett anslag på 19 000 kronor
för anställande av en social kurator
vid kliniken med uppgift att sköta efterkontakten
med de behandlade och beträffande
klientelet i övrigt fullgöra normala
kuratorsgöromål.

Både medicinalstyrelsen och statsutskottet
uttalar sig positivt beträffande
verksamheten vid rökavvänjningskliniken.
Medicinalstyrelsen anför bl. a. följande:
»Under senare tid har frågan om
skadligheten av rökvanor tilldragit sig
stor uppmärksamhet. Det har ådagalagts,
att tobaksrökning i flera avseenden kan
ogynnsamt inverka på hälsotillståndet.
Det måste betraktas såsom ur folkhälsans
synpunkt angeläget, att tillfälle till
hjälp kan erbjudas dem, för vilka upphörandet
med tobaksbruket är nödvändigt
eller önskvärt, såsom t. ex. vid behandling
av ett sjukdomstillstånd.

Den av rökavvänjningskliniken i
Stockholm bedrivna verksamheten torde,
såvitt för närvarande kan bedömas,
vara av värde i detta hänseende. De i
motionerna lämnade uppgifterna visar,
att omfattningen av verksamheten är betydande
och att man med de meddelade
behandlingarna kunnat nå goda resultat
i ett relativt stort antal fall. Det bör
emellertid betraktas som en brist, att
möjligheter saknas att hålla kontakt med
de behandlade efter avslutandet av kurerna
och därigenom kontrollera behandlingsresultaten
på längre sikt. Man
saknar också på grund härav närmare
kännedom rörande i vad mån resultaten
av behandlingarna vid kliniken visat
sig vara bestående.»

Medicinalstyrelsen ansluter sig till
den uppfattningen, »att den terapeutiska
verksamheten vid rökavvänjningsklini -

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Om visst statsanslag till rökavvänjnings!
ken är av sådan beskaffenhet, att ekonomiskt
stöd från statens sida i och för
efterkontroll är motiverat». Medicinalstyrelsen
anser vidare att motionerna
inte lämnar »tillräckligt material för bedömande
av huruvida det är mest rationellt,
att stöd lämnas i form av ersättning
till täckande av kostnaderna för
anställande av en social kurator».

Vi motionärer däremot anser att man
härvidlag bör kunna lita på docent Ejrups
uppfattning. Han har bl. a. 20 års
sjukhuserfarenhet och framför allt 5 års
direkt erfarenhet av rökavvänjningsklinikens
verksamhet. Han har för sin del
varmt förordat anställandet av en kurator.

Statsutskottet talar också erkännande
om kliniken men uttalar att medel för
ifrågavarande ändamål bör anvisas ur
medel som i särskild ordning har anslagits
till medicinsk forskning. I anledning
härav skulle jag bara vilja framhålla,
att det här i första hand inte är
fråga om en forskningsuppgift utan om
en sjukvårdande uppgift, för vilken
statsmedel bör kunna anvisas direkt.

Herr talman! I utskottet föreligger endast
en reservation. Den är av en enda
ledamot och dessutom blank. Detta
hindrar mig dock inte från att — med
betonande av ifrågavarande verksamhets
stora betydelse ur medicinsk och
humanitär synpunkt — yrka bifall till
motionerna 1:341 och 11:389.

I detta anförande instämde herrar
Bengtson (ep), Nils Elowsson (s) och
Spetz (fp).

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag tror inte det gagnar
saken så mycket att ta upp någon större
debatt nu i denna fråga. Vi hade ju härom
året en ganska lång och jag vill minnas
rätt animerad debatt just om tobakens
skadeverkningar.

När statsutskottets tredje avdelning
fick den motion till behandling, till vilken
här nyss yrkats bifall, tog vi mycket
allvarligt på det hela, trots att vi fann
en och annan formulering vara av den
beskaffenheten att allvaret ibland för -

tliniken i Stockholm

flyktigades. Det var en del egenartade
ting skrivna där, som tydde på att vederbörande
kanske sökte bevisa lite för
mycket. Det talades i motionen om dessa
stackars rökare, som motionärerna
vill befria från deras lidande, om rökarnas
djur-i-bur-neuroser och annat dylikt,
som vi för all del fann lustigt men
som för oss inte på något sätt var avgörande
vid vårt ställningstagande.

I utskottets utlåtande har vi redovisat
vår uppfattning om det hela. Där står
att Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet
under de tre senaste åren lämnat bidrag
med cirka 650 000 kronor till forskning
angående tobakens skadeverkningai,
en forskning som vi anser vara utomordentligt
värdefull och som bör fortsättas.
Däremot har vi inte riktigt kunnat
gå med på eller förstått värdet av att
man anställer en socialkurator som skall
som motionärerna säger följa upp frågan.
Till den tanken har ju även medicinalstyrelsen
ställt sig mycket tveksam,
och vi har i detta fall mera litat på den
medicinska sakkunskap som finns inom
medicinalstyrelsen än på motionärernas
medicinska sakkunskap. Att på motionärernas
förslag inrätta en ny tjänst, om
vilken man inte vet hur den kommer att
fungera, har vi alltså inte kunnat vara
med om.

Det är i korthet vårt resonemang. Herr
talman! Jag vill yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Det finns trots allt anledning
att ta mycket allvarligt på denna
fråga och inte skämta bort den. Jag avser
tobaksfrågan i dess helhet, men jag
understryker att vad vi nu handlägger
är inte en fråga om propaganda mot tobaksbruket
utan en fråga om en rent medicinsk
verksamhet. Här gäller det att
hjälpa dem som själva önskar hjälp och
önskar komma bort från bruket av tobak,
som för dem innebär ohälsa och lidande.

Man hänvisar till att pengar skulle
kunna anvisas från annat håll — pengar
som är anslagna för forskningsändamål.

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

Om visst statsanslag
Det är ju ingen ovanlig företeelse, att
man hänvisar till någon annan som skulle
släppa till pengarna, men utsikterna
att få några medel från annat håll lär
inte vara stora. Därför har motionärerna
hemställt att riksdagen direkt ville
anslå pengar för detta ändamål.

Jag är övertygad om att vi redan till
nästa år får behandla nya framställningar
om stöd till denna verksamhet. Än en
gång vill jag framhålla, att det finns
ingen anledning att ta för lätt på detta
problem. Även om det i motionen förekommer
en del formuleringar, som kanske
inte är de mest lyckade, tycker jag
inte man skall göra sig lustig över dem,
utan man är skyldig att ägna denna för
många människor viktiga fråga allvarlig
uppmärksamhet.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag har inte försökt att
skämta med detta. Jag sade visserligen
att det finns formuleringar, som kanske
kunde inbjuda till en kåserande framställning,
men det kåseri som inbjöds
till har jag uraktlåtit att avleverera.

Vi har som jag sade tagit allvarligt
på denna fråga på flera sätt. Vi ser allvarligt
på de skadeverkningar tobaksrökningen
har, men även på att inrätta
nya tjänster. Här vill man dock att riksdagen
utan någon förberedande utredning
eller något annat skall besluta inrätta
en ny tjänst, som skall uppföras
på inrikesdepartementets stat. Det anges
här, att denna tjänst skulle vara förenad
med en lön på 19 000 kronor. Vi
vet inte vad det kommer att medföra.
Men ett vet vi dock, och det är att den
gode professor Parkinsons lag gäller,
nämligen att om man börjar anställa, så
drar det med sig nya människor, och
innan vi över huvud taget vet vart det
kan leda hän vill vi från statsutskottets
sida inte vara med om att tillstyrka detla
på de grunder som motionärerna föreslagit.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag vill bara fästa kammarens
uppmärksamhet på att medici -

till rökavvänjningskliniken i Stockholm
nalstyrelsen för sin del anser att det är
angeläget att en efterkontroll kommer
till stånd och att det är motiverat att
statsmedel anslås för detta ändamål. Man
är dock tveksam om den föreslagna formen
med en kurator är den bästa. Det
blir väl nu för oss motionärer att till
nästa år söka komma fram med ett bättre
underbyggt förslag med större utsikt
att vinna gehör.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! När motionären här talar
om medicinalstyrelsen, bör han erinra
sig vad han för en stund sedan själv
citerade, nämligen att medicinalstyrelsen
anser att det inte finns tillräckligt
material för bedömande av huruvida det
är mest rationellt att stöd lämnas i form
av ersättning till täckande av kostnaderna
för anställande av en socialkurator.
Medicinalstyrelsen har varit förstående
för att något göres men har alltså avvisat
ett bifall till motionen.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt de därunder framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. förbättrad taxeringskontroll

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 50, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag om förbättrad
taxeringskontroll, såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 10 februari 1961 dagtecknad
proposition, nr 100, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att

A) antaga inom finansdepartementet
upprättade förslag till

1) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956
(nr 623); samt

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Ang. förbättrad taxeringskontroll

2) förordning angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507)
om allmän varuskatt;

B) godkänna de av departementschefen
i propositionen förordade riktlinjerna
för förbättrad taxeringskontroll;

C) godkänna de av departementschefen
framlagda förslagen till lönegradsplacering
av tjänster m. m.;

D) bemyndiga Kungl. Maj:t vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
länsstyrelserna, vilka erfordrades i anledning
av de framlagda förslagen; samt

E) till Vissa kostnader för förbättrad
taxeringskontroll för budgetåret 1961/62
under XI huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 700 000 kronor.

Propositionen hade, såvitt avsåge departementschefens
hemställan under
punkterna A och B, hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Kungl. Maj:ts förslag avsågo till en del
taxeringsorganisationen, till en del bestämmelserna
om myndigheternas befogenheter
samt enskildas skyldigheter att
tillhandagå med kontrolluppgifter in. m.

Organisationsförslagen omfattade en
betydande förstärkning av den personal,
som skulle utföra taxeringsrevisioner
samt olika åtgärder för att rationalisera
arbetet.

Den viktigaste åtgärden i sistnämnda
hanseende vore att sammanföra taxeringsassistenterna
— de tjänstemän som
i de s. k. rörelsenämnderna utförde kontroll
och föredragning — till större arbetsgrupper
på länsstyrelserna och ett
fåtal orter inom respektive län utanför
residensstaden. Omorganisationen beräknades
medföra bättre möjligheter till
arbetsledning och även i övrigt ett bättre
utnyttjande av personalen. Detta gällde
icke minst det arbete med taxeringsrevisioner,
som assistenterna skulle utföra
mellan taxeringsperioderna. Olika
åtgärder hade föreslagits för att påskynda
utbyggnaden av assistentorganisationen.
I samband härmed skulle vissa hög -

re tjänster inrättas för assistenterna och
deras biträden.

På taxeringssektionernas revisionsdetaljer
hade föreslagits en avsevärd personalförstärkning
omfattande både den
akademiskt utbildade personalen och —
i synnerhet — landskanslist- och biträdespersonalen.
Förstärkningen av sistnämnda
båda personalgrupper skulle
möjliggöra att de akademiskt utbildade
revisorerna i större utsträckning kunde
koncentrera sig på kvalificerade revisionsuppgifter.
Förslagen inneburo ytterligare,
att vissa högre tjänster skulle
inrättas för samtliga personalkategorier
på revisionsdetaljerna.

På taxeringssektionernas allmänna detaljer
och på prövningsnämndernas
kanslier hade föreslagits en förstärkning
av den kvalificerade personalen. Förslaget
skapade bättre förutsättningar för att
låta revisionsdetaljens personal ägna sig
åt sin huvuduppgift att verkställa taxeringsrevisioner.

Sammanlagt inneburo förslagen, i vad
anginge länsstyrelserna, en förstärkning
med 55 akademiskt utbildade befattningshavare,
87 tjänstemän i landskanslistkarriären
och 51 tjänstemän i biträdeskarriären.

Organisationens utbyggnad förutsatte
en intensifierad utbildningsverksamhet.
Utbyggnaden beräknades kunna bliva
slutförd under 1966.

Genom de sålunda föreslagna åtgärderna
torde taxeringsrevisionsverksamheten
kunna — vid fullt utbyggd organisation
— bliva inemot tre gånger så
stor som för närvarande.

De i propositionen framlagda författningsförslagen
inneburo i första hand
en utvidgning av skyldigheten att genom
räkenskaper och andra anteckningar
sörja för ett tillförlitligt underlag för
deklarationen. Det förutsattes, att Kungl.
Maj.-t och riksdagen samfällt skulle kunna
besluta om att nämnda skyldighet för
särskilda kategorier skulle specificeras
genom föreskrifter om förande av räkenskaper
av visst eller vissa slag. Rä -

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

kenskaper och andra anteckningar skulle
bevaras under minst sex år. Vidare
hade föreslagits att straff skulle kunna
ådömas dem som gjorde sig skyldiga till
allvarligare försummelser beträffande
skyldigheten att föra och bevara anteckningar.

Taxeringsnämnderna skulle enligt förslaget
få befogenhet att utan samband
med taxeringsrevision infordra vissa
handlingar, såsom kontrakt, kontoutdrag
och verifikationer.

Vissa utvidgningar hade föreslagits i
fråga om skyldigheten att tillhandahålla
kontrolluppgifter. I detta hänseende
märktes, att uppgiftsskyldigheten rörande
arbeten på hyreshus och villor hade
skärpts samt att de s. k. cash and carrvföretagen
skulle kunna åläggas att lämna
uppgift om försäljningar till detaljhandlare.

Bestämmelserna om taxeringsrevision
hade föreslagits ändrade i vissa hänseenden
på grundval av vunna erfarenheter.
Sålunda skulle taxeringsintendenten,
under vederbörligt hänsynstagande till
den granskades befogade önskemål, kunna
bestämma tid och plats för granskningen.

Slutligen hade föreslagits en ändring
i reglerna om utdömande av vite.

De nya bestämmelserna vore avsedda
att träda i kraft den 1 juli 1961.

I det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till förordning om ändring i taxeringsförordningen
hade 20, 121 och 124
§§ erhållit följande lydelse:

20 §

Den som---kontroll därav.

Underlaget skall bevaras under sex år
efter utgången av det kalenderår underlaget
avser.

Om skyldighet i vissa fall att föra räkenskaper
är särskilt stadgat.

121 §

Har någon uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet åsidosatt skyldigheten enligt
20 § första och andra styckena att sörja
för och bevara underlag och har han

Ang. förbättrad taxeringskontroll
därigenom omöjliggjort eller allvarligt
försvårat fullgörande av deklarationseller
uppgiftsskyldighet eller kontroll
därav, dömes till dagsböter. Är brottet
grovt, vare straffet fängelse i högst sex
månader.

Har någon---- trehundra kronor.

124 §

Om uttagande---av taxerings intendent.

Finnes, då fråga uppkommer om utdömande
av vite, ändamålet med vitet
hava förfallit, må vitet ej utdömas. Har
vitesföreläggande iakttagits först efter
det anmälan enligt första stycket inkommit,
skall ändamålet med vitet icke anses
hava därigenom förfallit.

Vid prövning---under bedö mande.

Kungl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse
av 37 § 1 mom. taxeringsförordningen
innebar bland annat, att fysiska
personer och dödsbon, som under beskattningsåret
innehaft annan fastighet
än jordbruksfastighet, icke vore skyldiga
att lämna kontrolluppgifter rörande
ersättning och förmån till någon i
anledning av tillfälligt arbete, om ersättningen
utgått med belopp under 300
kronor för helt år, såvida icke kostnaden
vore avdragsgill i förvärvskällan rörelse.

I förslaget till förordning angående
ändring i förordningen om allmän varuskatt
var 77 § så lydande:

Har någon,---trehundra kro nor.

Har någon uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet åsidosatt skyldigheten enligt
38 § första och andra styckena att sörja
för och bevara underlag och har han
därigenom omöjliggjort eller allvarligt
försvårat fullgörande av deklarationseller
uppgiftsskyldighet eller kontroll
därav, dömes till dagsböter. Är brottet
grovt, vare straffet fängelse i högst sex
månader.

Finnes försummelse som i första stycket
sägs ursäktlig eller eljest ringa, må
från straff frias.

Brott som---av taxeringsinten dent.

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Ang. förbättrad taxeringskontroll

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner nämligen

1) de likalydande motionerna 1:597,
av herr Gezelius, och 11:732, av herr
Fröding, vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå i Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 100 föreslaget tillägg till
121 § taxeringsförordningen, ävensom

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning och
förslag till sådan ändring av bokföringslagen,
att dels skyldigheten att föra räkenskaper,
anteckningar m. m. till ledning
för taxering preciserades, dels
bristande fullgörande av sådan skyldighet
kunde föranleda straff såsom för
ordningsförseelse;

att första stycket i 121 § skulle utgå
samt att meningen »Har vitesföreläggande
----därigenom förfallit» i 124 §

likaså skulle utgå, samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla att vad i motionerna
anförts i fråga om en utvidgad bokförings-
och redovisningsskyldighet måtte
upptagas i samband med en kommande
översyn av bokföringslagen;

6) de likalydande motionerna 1:602,
av herr Spetz m. fl, och II: 730, av herr
Neländer m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte uttala, att nuvarande organisation
i fråga om taxeringsassistenternas
tjänstgöringsplats i anslutning
till den lokala skattemyndigheten borde
bibehållas;

2) de likalydande motionerna 1:598,
av herrar Gezelius och Schött, samt
II: 728, av herr Fröding m. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om översyn
av kammarrättens arbetsformer samt om
utredning om lämpliga former för utbildning
av den yngre föredragande personalen
i kammarrätten;

3) de likalydande motionerna 1:599,
av herrar Gösta Jacobsson och Gustaf
Henry Hansson, samt II: 735, av herr
Nilsson i Svalöv m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta, att särskilda
utbildningskurser för nytillkommande
personal skulle anordnas i Malmö,
Göteborg och Sundsvall i enlighet med
taxeringskontrollutredningens förslag;

4) de likalydande motionerna I: 600,
av herr Schött m. fl, och II: 731, av herr
Ekström i Iggesund m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
taxeringsassistenterna alltfort skulle vara
placerade hos de lokala skattemyndigheterna; 5)

de likalydande motionerna 1:601,
av herr Spetz m. fl, och II: 729, av fru
Gärde Widemur m. fl., vari anhållits,

att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
icke i oförändrat skick kunnat bifallas,
besluta,

7) de likalydande motionerna 1:603,
av herr Stefanson m. fl., och II: 733, av
herr Nordgren m. fl., vari föreslagits, att
riksdagen skulle dels avslå Kungl. Maj:ts
förslag i proposition nr 100 om ett tilllägg
till 121 § taxeringsförordningen,
dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning avseende i motionerna berörda
frågor;

8) de likalydande motionerna 1:664,
av herr Sundin m. fl., och II: 727, av
herr Hansson i önnarp m. fl., vari hemställts,

att riksdagen vid sin behandling av
proposition nr 100 måtte besluta

I) a. att nuvarande taxeringsassistentorganisation
skulle bibehållas såvitt avsåge
anknytningen till häradsskrivarkontoren,

b. att underlåtenhet att föra räkenskaper
och bevara handlingar, i enlighet
med vad i motionerna anförts, skulle
kunna leda till fängelsestraff endast under
förutsättning att brottet både vore
grovt och skett uppsåtligt,

c. att generell skyldighet att lämna
kontrolluppgift skulle gälla i fråga om
ersättning för arbete å annan fastighet,
såvitt den lämnade ersättningen överstege
100 kronor,

d. att den, hos vilken taxeringsrevision
företoges, skulle äga nu honom till -

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

kommande rätt att bestämma tid och
plats för revisionen,

II) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning och förslag rörande
ökad upplysnings- och vägledningsverksamhet
från lokala skatte- och taxeringsmyndigheter
i taxerings- och deklarationsfrågor
samt rörande vidgad plikt
att på närmare föreskrivet sätt föra räkenskaper
och härav föranledd speciell
upplysnings- och vägledningsverksamhet
i enlighet med vad i motionerna anförts,
samt

III) beakta vad i motionerna i övrigt
anförts;

9) motionen II: 734, av herr Stiernstedt
m. fl.; ävensom

10) motionen II: 736, av herr Christenson
i Malmö, vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla

dels om översyn av taxeringsförordningen
i syfte att stärka allmänhetens
förtroende för taxeringsnämnderna,

dels om utredning rörande

1. inrättande av fristående serviceorgan
vid varje länsstyrelse för praktiska
råd i deklarationsfrågor och

2. decentralisering av kammarrättens
åtta divisioner med förläggning förslagsvis
av tre divisioner till Göteborg,
Malmö och Umeå.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna 1:3, av
herr Kronstrand in. fl., samt 11:3, av
herrar Rydén och Stenberg, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådan
ändring i taxeringsförordningens § 76,
att skattskyldig erliölle rätt att intill den
31 augusti under taxeringsåret inkomma
med besvär till prövningsnämnd över
avvikelser, som taxeringsnämnd beslutat
i den skattskyldiges självdeklaration;
ävensom

Ang. förbättrad taxeringskontroll

2) motionen II: 183, av herr Ekström i
Iggesund.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, nr 100, i vad densamma
hänvisats till bevillningsutskottet, icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas
samt i anledning av de likalydande motionerna
1:604, av herr Sundin m. fl.,
och 11:727, av herr Hansson i Önnarp
m. fl.,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623) med den
ändringen, att 121 § erhölle följande lydelse
:

»Har någon uppsåtligen eller av grov
oaktsamliet åsidosatt skyldigheten enligt
20 § första och andra styckena att
sörja för och bevara underlag och har
han därigenom omöjliggjort eller allvarligt
försvårat fullgörande av deklarations-
eller uppgiftsskyldighet eller kontroll
därav, dömes till dagsböter. Föreligga
vid uppsåtligt brott synnerligen
försvårande omständigheter, må till
fängelse i högst sex månader dömas.

Har någon---trehundra kro nor.

» ;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt med
den ändringen, att 77 § erhölle följande
lydelse:

»Har någon,--— trehundra kro nor.

Har någon uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet åsidosatt skyldigheten enligt
38 § första och andra styckena att sörja
för och bevara underlag och har han
därigenom omöjliggjort eller allvarligt
försvårat fullgörande av deklarationseller
uppgiftsskyldighet eller kontroll
därav, dömes till dagsböter. Föreligga
vid uppsåtligt brott synnerligen försvå -

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Ang. förbättrad taxeringskontroll
rande omständigheter, må till fängelse
i högst sex månader dömas.

Finnes försummelse som i första
stycket sägs ursäktlig eller eljest ringa,
må från straff frias.

Brott som---av taxeringsinten dent.

»;

B) att riksdagen måtte godkänna de
av utskottet förordade riktlinjerna för
en förbättrad taxeringskontroll; samt

C) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:3, av
herr Kronstrand m. fl., samt 11:3, av
herrar Rydén och Stenberg,

2) de likalydande motionerna 1:597,
av herr Gezelius, och II: 732, av herr
Fröding,

3) de likalydande motionerna 1:598,
av herrar Gezelius och Schött, samt II:
728, av herr Fröding m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:599,
av herrar Gösta Jacobsson och Gustaf
Henry Hansson, samt 11:735, av herr
Nilsson i Svalöv m. fl.,

5) de likalydande motionerna I: 600,
av herr Schött m. fl., och II: 731, av herr
Ekström i Iggesund m. fl.,

6) de likalydande motionerna 1:601,
av herr Spetz m. fl., och II: 729, av fru
Gärde Widemar m. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:602,
av herr Spetz m. fl., och II: 730, av herr
Nelander m. fl.,

8) de likalydande motionerna 1:603,
av herr Stefanson m. fl., och II: 733, av
herr Nordgren m. fl.,

9) de likalydande motionerna 1:604,
av herr Sundin m. fl., och 11:727, av
herr Hansson i önnarp m. fl.,

10) motionen II: 183, av herr Ekström
i Iggesund,

11) motionen II: 734, av herr Stiernstedt
m. fl., ävensom

12) motionen 11:736, av herr Christenson
i Malmö,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herr Gösta Jacobsson, vilken —
med hänvisning till att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställt om översyn
av bokföringslagen — dels ansett
den i 20 § taxeringsförordningen gjorda
hänvisningen till bokföringslagen böra
bibehållas,

dels ock hemställt, att riksdagen med
avslag å Kungl. Maj:ts förslag, såvitt anginge
20 § taxeringsförordningen den 23
november 1956 (nr 623), måtte för sin
del antaga följande ändrade lydelse av
nämnda paragraf:

»20 §

Den som---kontroll därav.

Underlaget skall bevaras under sex år
efter utgången av det kalenderår underlaget
avser.

Om skyldighet i vissa fall att föra räkenskaper
är stadgat i bokföringslagen
och förordningen om skyldighet för vissa
idkare av jordbruk eller skogsbruk
att föra räkenskaper såsom underlag för
taxering eller i eljest särskilt utfärdade
föreskrifter.»;

II) av herrar Hagberg, Gustaf Elofsson,
Gösta Jacobsson, Kronstrand, Kilsson
i Svalöv, Magnusson i Borås, Christenson
i Malmö och Fälldin, vilka dels
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, dels ock hemställt, att
riksdagen med avslag å Kungl. Maj :ts
förslag, såvitt avsåge 37 § 1 mom. taxeringsförordningen
den 23 november
1956 (nr 623) måtte för sin del antaga i
reservationen införd ändrad lydelse av
nämnda författningsrum;

III) av herrar Hagberg, Spetz, Gustaf
Elofsson, Gösta Jacobsson, Kronstrand,
Kollberg, Nilsson i Svalöv, Magnusson i
Borås och Christenson i Malmö, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte

a) avslå Kungl. Maj :ts förslag, såvitt
avsåge ändringen av 121 § taxeringsför -

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

ordningen den 23 november 1956 (nr
623),

b) avslå Kungl. Maj:ts förslag, såvitt
avsåge ändringen av 77 § förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt, och i följd därav för sin
del antaga i reservationen införd ändrad
lydelse av ingressen till det i propositionen
framlagda förslaget till förordning
angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om
allmän varuskatt;

IV) av herrar Hagberg, Spetz, Gustaf
Elofsson, Gösta Jacobsson, Kronstrand,
Kollberg, Nilsson i Svalöv, Magnusson i
Borås, Christenson i Malmö och Fälldin,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj :ts förslag, såvitt avsåge ändringen
av 124 § taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623);

V) av herrar Kronstrand, Kollberg,
Nilsson i Svalöv, Magnusson i Borås och
Christenson i Malmö, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under C 1
hemställa, att riksdagen med bifall till
de likalydande motionerna 1:3, av herr
Kronstrand m. fl., samt 11:3, av herrar
Rydén och Stenberg, måtte antaga följande
i reservationen infört förslag till
förordning angående ändrad lydelse av
76 § taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623);

VI) av herrar Hagberg, Spetz, Gustaf
Elofsson, Gösta Jacobsson, Kronstrand,
Kollberg, Nilsson i Svalöv, Magnusson i
Borås, Christenson i Malmö och Fälldin,
vilka

dels ansett, att, därest det i reservationen
III framlagda förslaget icke skulle
vinna riksdagens bifall, den nya lydelsen
av 121 § taxeringsförordningen
och 77 § varuskatteförordningen borde
äga tillämpning först sedan riksdagen
antagit preciserade bestämmelser rörande
antecknings- och bokföringsskyldighetens
fullgörande,

Ang. förbättrad taxeringskontroll

dels ock hemställt, att riksdagen måtte
besluta, att ikraftträdandebestämmelserna
till den föreslagna förordningen
om ändring i taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623) skulle erhålla
i reservationen angiven lydelse samt
att ikraftträdandebestämmelserna till
den föreslagna förordningen angående
ändring i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt måtte
erhålla i reservationen angivna lydelse; VII)

av herr Christenson i Malmö,
vilken på anförda skäl ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen —
i anledning av motionen II: 736 — måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en
översyn av taxeringsförordningen i syfte
att stärka allmänhetens förtroende för
taxeringsnämnderna och en utredning
om inrättande av ett serviceorgan vid
varje länsstyrelse för praktiska råd i
deklarationsfrågor; samt

VIII) av herrar Hagberg, Spetz, Gustaf
Elofsson, Gösta Jacobsson, Kronstrand,
Kollberg, Nilsson i Svalöv, Magnusson i
Borås, Christenson i Malmö och Fälldin,
vilka ansett, att till utskottets motivering
bort fogas ett tillägg av den lydelse,
reservationen visade.

Den i reservationen II föreslagna ändrade
lydelsen av 37 § 1 mom. taxeringsförordningen
avsåg, att skyldighet skulle
föreligga för fastighetsägare att lämna
kontrolluppgifter rörande tillfälligt arbete
å annan fastighet än jordbruksfastighet,
så snart ersättningen överstege
100 kronor för år.

I det i reservationen VIII föreslagna
tillägget till utskottets motivering hade
bland annat yttrats:

»Vill man komma till rätta med skattefusket
är det givetvis minst lika viktigt
att vid sidan av en effektiviserad kontroll
stärka deklarationsmoralen och —
som 1960 års bevillningsutskott framhöll

_ skapa större solidaritet mot samhället.

En förutsättning för detta är bland annat
att man bygger upp en på allmänt
förtroende grundad taxcringsorganisation,
som kan bidraga till att utjämna

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Ang. förbättrad taxeringskontroll
bestående motsatsförhållanden mellan
de skattskyldiga, å ena, och det allmänna,
å andra sidan, samt bidraga till att
good-will skapas för skattemyndigheterna
i deras arbete. En atmosfär av ömsesidigt
förtroende mellan taxeringstjänstemännen
och den allmänhet som dessa
tjänstemän har att betjäna är en förutsättning
för att taxeringsmyndigheten
skall kunna fullgöra sin grannlaga uppgift.
Den vid deklarationstider bedrivna
upplysningsverksamheten torde icke
kunna ersätta åtgärder av detta slag.»

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Vi behandlade här i
kammaren i går kväll i en lång och intressant
debatt olika aspekter på det förvisso
mycket trista problem, som vi brukar
kalla skattefusket här i landet. Vi
behandlade emellertid problemet ur de
synpunkter, som ett riksdagens lagutskott
har att lägga på saken. I dag kommer
vi tillbaka till denna angelägenhet
ur de synpunkter, som riksdagens bevillningsutskott
har att lägga på problemet.
Det kan självfallet inte undvikas, att
med hänsyn till dessa omständigheter i
dag kanske kommer att framföras ett
eller annat argument eller motargument,
som redan i går kväll presenterades här
i kammaren. Jag ber om ursäkt för detta,
men jag antar, att kammarens ledamöter
ger mig rätt i att det är ganska
svårt att på enstaka punkter undvika en
viss upprepning.

Att jag här tar till orda beror dels på
att jag har skrivit under ett antal av de
reservationer, som är fogade till betänkandet,
dels — och kanske mera — på
att jag var ledamot av 1949 års skatteutredning.
Såsom kammarens ledamöter
val kommer ihåg, var det denna utrednings
förslag som så småningom mynnade
ut i det riksdagsbeslut, som ligger
till grund för den lagstiftning om den
direkta beskattningen, som vi alltjämt
har här i landet — i väsentliga avseenden
kan den ju föras tilbaka till det riksdagsbeslut
som fattades 1952.

1949 års skatteutredning redovisade
bl. a. i sitt på sin tid uppmärksammade
betänkande en grundlig utredning om

skattefusket i Sverige. Det var den första
egentliga penetreringen av denna materia,
som hade offentliggjorts, och de resultat,
som utredningen kom till, blev
också föremål för ett betydande intresse
från allmänhetens sida. Det är en
grundlig och allsidig utredning, som utförligt
redovisas i betänkandet. Om någon
till äventyrs skulle ha intresse av
den här saken och ta del av betänkandet,
bör han även studera den omfattande
bilagan. Där redovisas en undersökning,
som vi den gången gjorde hos rikets
alla taxeringsintendenter och taxeringsrevisorer
för att inhämta deras
uppfattning i saken. Efter dessa undersökningar
kom vi fram till vad vi kallade
för »Resumé och ställningstagande» i
kapitel VIII, som livligt kommenterades
på sin tid. Som en bakgrund till denna
debatt skall jag be att få läsa upp ingressen.
Jag kanske skall inskjuta, att det var
en parlamentariskt sammansatt utredning,
och jag kanske också skall tillägga
att den, egendomligt nog, var enhällig
i sina uttalanden. Ingressen löd:
»Vår undersökning rörande de direkta
skatternas verkningar har givit oss stöd
för den uppfattningen, att en lättnad i
den direkta beskattningen för närvarande
är ett samhällsintresse av största betydelse.
Främst med hänsyn till arbetsvilja
och deklarationsmoral finna vi det
angeläget, att det nuvarande trycket av
den direkta beskattningen mildras.»

Det var inledningen till ståndpunktstagandet.
Sedan har man, som jag nyss
sade, utförligt redovisat undersökningen
om skattefuskets omfattning. Där gör
man följande uttalande: »Vår undersökning
har även omfattat frågan om beskattningens
inverkan på deklarationsmoralen.
Otvivelaktigt måste ett högt
skattetryck alltid innebära påfrestningar
i detta avseende. Härigenom begränsas
i verkligheten utrymmet för den direkta
beskattningen: utöver en viss höjd
kan denna icke drivas utan att de väsentliga
värden, som ligga i en god deklarationsmoral,
råka i fara.»

Jag skall föredra ett annat avsnitt av
betänkandet: »För att råda bot på en
försämring av deklarationsmoralen re -

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

ses ofta kravet på en förbättrad taxeringskontroll.
Även här finnas dock
gränser för vad som är lämpligt och
möjligt att genomföra. Bortsett från faran
i att driva taxeringskontrollen alltför
långt torde kontrollen icke vara något
osvikligt medel för att komma till
rätta med en vikande deklarationsmoral.
Ett skattesystem, som grundas på allmän
självdeklaration, får alltid förutsätta
en viss lojalitet från medborgarnas
sida. Om systemet i alltför hög grad
skall behöva lita till taxeringskontrollen,
torde detta blotta en svaghet hos systemet.
Därmed vilja vi icke ha förnekat,
att taxeringskontrollen alltid måste utgöra
ett nödvändigt komplement till ett
dylikt skattesystem samt att kraven på
en effektiv kontroll måste ställas högre
i den mån skattetrycket växer.»

Jag var med om detta uttalande den
gången, och jag vill försäkra, att jag inte
har någon anledning att ändra ett enda
ord av vad som då sades. Utredningen
slutade, för att nu göra ett ytterligare
citat, sina uttalanden med följande:
»Endast i begränsad utsträckning är det
sålunda enligt vår mening tänkbart att
med yttre medel — ändringar i skattelagstiftningen
eller förstärkning av taxeringskontrollen
■— effektivt möta en försämring
av deklarationsmoralen. Å andra
sidan måste det vara av största betydelse
att deklarationsmoralen i möjligaste
mån upprätthålles. En mera djupgående
försämring därav kan icke uppfattas
annat än som en allvarlig fara för
skattesystemet. Ur denna synpunkt finna
vi det viktigt, att skattetrycket icke
tillätes stiga utöver en viss gräns.»

Så slutade utredningen. Jag är ledsen,
om jag tröttat kammaren med dessa citat,
men jag anser dem så väsentliga för
en bedömning av denna komplicerade
fråga, att jag kanske är ursäktad med en
hänvisning till dessa omständigheter.

Jag övergår så till reservation Vin,
som jag nu skall begränsa mig till. Den
avgörande erinring, som man enligt min
mening kan rikta mot propositionen nr
100 i de hänseenden vi i dag har att
diskutera, är — om jag så får säga —
dess något ensidiga uppläggning. .lag

4 Förslå kammarens protokoll /.%''/. Nr 2

Ang. förbättrad taxeringskontroll

skall försöka att närmare visa vad jag
menar därmed. Jag vill erinra om vad
denna kammare uttalade så sent som i
fjol i dessa ting. Bevillningsutskottet
framhöll då bl. a. — jag tillåter mig citera
— att »enbart genom kontrollåtgärder
torde det dock knappast vara
möjligt att komma till rätta med en vikande
deklarationsmoral». Det är viktigt
att hålla i minnet detta konstaterande,
som vi som sagt gjorde förra året.
Det räcker inte bara med ensidiga åtgärder.

Varför gjorde man nu detta uttalande?
Jo, naturligtvis därför att erfarenheterna
talade ett språk, som inte kan
missförstås. Vi har dock här allesammans
under en följd av år medverkat till
den ena åtgärden efter den andra för en
förstärkning av taxeringskontrollen och
för en effektivisering av taxeringsförfarandet
och allt vad därmed sammanhänger.
Vi har inrättat nya tjänster vid
länsstyrelserna o. s. v. Vi har varit på
det hela taget eniga härom, men vi måste
samtidigt konstatera, att effekten av dessa
åtgärder, om vilka vi samverkat, tyvärr
inte har blivit den, som vi hade
önskat. Skattefusket är i dag av minst
samma omfattning som det har varit tidigare
trots dessa åtgärder från den övervakande
sidan. Det måste alltså finnas
andra orsaker, som tidigare inte blivit
beaktade på ett tillbörligt sätt. Annars
skulle vi inte ha blivit tvingade att göra
nyssnämnda konstaterande. Jag vill också
erinra om vad jag antydde för en
stund sedan, nämligen vad 1949 års skatteutredning
yttrade. Man pekade i utredningen
på att flera olika orsaker
måste föreligga till bristerna i deklarationsmoralen
och uttalade: »För att få
ett tillfredsställande resultat av taxeringen
fordras först och främst en ändrad
inställning till skattefusk hos många
skattskyldiga präglad av större solidaritet
mot samhället.» .Tåg var med om att
skriva under även detta uttalande på sin
tid, och jag står fast vid den ståndpunkten.
Vi måste pröva en ordning, som
leder till större solidaritet från de skattskyldigas
sida mot samhället i dessa
sammanhang.

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Ang. förbättrad taxeringskontroll

Av den allmänna motiveringen till
denna proposition framgår ju, att dess
förslag såväl vad den avser taxeringsorganisationen
som i fråga om de enskildas
skyldighet att tillhandagå med kontrolluppgifter
och dylika ting helt och
hållet har till riktpunkt att genom kontrollåtgärder
av olika slag samt skärpning
av straffpåföljder nedbringa skattefusket.
Däremot har inga som helst åtgärder
föreslagits för förstärkande av
själva deklarationsmoralen på det sätt
som bevillningsutskottet självt uttalade
sig för i fjol. Ingenting härav avspeglas
i propositionen i denna del. De åtgärder,
som vi här diskuterar, åsyftar ju,
som kammarens ledamöter självfallet har
observerat, uteslutande effektivisering av
statens fiskaliska anspråk. Såvitt jag kan
se, kan man uttrycka denna sak ganska
enkelt på ett annat sätt, nämligen att vad
man här avser med i propositionen liksom
man gjort tidigare vid handläggningen
av denna angelägenhet är att
man sysslar med symtomen på det onda,
men man går inte till själva sjukdomens
orsaker.

Som jag ser på dessa ting, vill vi här
alla komma till rätta med skattefusket,
och vi bör därför inte misstänkliggöra
varandra för att den ene skulle vara
mera ljumt inställd till strävandena att
motverka skattefusket än den andre. Detta
är inte förhållandet i den svenska
riksdagen, utan vi har här alla en åstundan
att, om möjligt, försöka klara ut
den här saken. Men vill man komma
till rätta med skattefusket, är det minst
lika viktigt att vid sidan av en effektivisering
av taxeringskontrollen stärka
deklarationsmoralen och — som bevillningsutskottet
förra året framhöll —
skapa större solidaritet mot samhället.
Men som reservanterna här säger — och
som jag tycker är riktigt — är en förutsättning
för detta bl. a. att man bygger
upp en på allmänt förtroende grundad
taxeringsorganisation, som kan bidraga
till att utjämna bestående motsatsförhållanden
mellan de skattskyldiga å
ena, och det allmänna å andra sidan,
samt bidraga till att goodwill skapas för
skattemyndigheterna i deras arbete. Här

är man inne på en ganska avgörande detalj
i detta stora problemkomplex, och
den är följande.

Taxeringstjänstemännen, som har ett
utomordentligt ansvarsfullt arbete, är
icke och får icke vara enbart statens förtroendemän.
De är och måste självfallet
vara i lika hög grad medborgarnas,
de skattskyldigas förtroendemän. De har
att tillse, att staten får vad den skall ha
men icke mera. Men de har självfallet
samtidigt att tillse, att den skattskyldige
i skatt betalar vad han är skyldig
att betala men icke mera. Det skall alltså
här finnas en balans i taxeringsväsendet.
Såvitt jag förstår, föreligger icke
alltid denna balans, och i detta förhållande
tror jag, att man har att finna förklaringen
till att det ser så illa ut på
detta område som det verkligen gör.
Folk bär i betydande utsträckning den
uppfattningen, att taxeringstjänstemännen
företräder uteslutande den ena parten,
nämligen staten, och att de inte tar
tillbörlig hänsyn till den andra parten,
nämligen de skattskyldiga. Man menar,
att det ar det fiskaliska intresset, som
dominerar taxeringsväsendet. Jag för
min del är inte alldeles säker på att ett
sådant omdöme inte är förtjänt av någon
nyansering. Jag har nog den meningen,
att taxeringstjänstemännen på
inte så få håll försöker att även beakta
den andra sidan av saken, nämligen
tillvaratagandet av de skattskyldigas
rätt, men i stort sett har nog utvecklingen
gått den vägen, att taxeringsväsendet
har kommit att bli en fiskalisk instans,
där de fiskaliska synpunkterna ligger i
främsta planet. Det är mot detta förhållande,
som människorna medvetet eller
omedvetet reagerar, och denna mentalitet
mognar ofta ut — om jag får använda
en sådan term — i detta skattefusk,
som vi alltjämt har att dras med.

Om jag skulle försöka att summera
vad jag bär sagt, bör den väsentliga
uppgiften för taxeringsmyndigheterna
vara tillsynen över att verkställda taxeringar
i alla avseenden bli riktiga, även
i de fall där detta länder till nackdel
för staten och till fördel för den enskilde
skattebetalaren, tv staten skall inte

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

ha mer än den enligt lag skall ha och
den skattskyldige inte betala mer än
han enligt lag skall betala. Den enskilde
bör med förtroende kunna vända sig till
vederbörande taxeringsmyndighet och
där erhålla vägledning utan risk för
att hans hänvändelse blir behandlad uteslutande
med hänsyn till statens fiskaliska
intresse.

Herr talman! Med hänsyn till debatten
i går och med hänsyn till det förhållandet,
att åtskilliga talare här är anmälda,
vilka kommer att behandla olika
detaljer i denna proposition, skall
jag inskränka mig till vad jag här anfört.
Jag vill bara till slut ännu en gång
understryka det påpekandet jag tidigare
gjort, nämligen att det är nödvändigt att
goodwill skapas för skattemyndigheterna
i deras arbete och att detta arbete
ständigt måste ha en dubbelsidig inriktning
— om jag så får säga.

Bakom reservation nr VIII, som jag
nu närmast talat om, står utskottets borgerliga
hälft. Jag måste dock uppriktigt
säga, att jag inte är säker på att de meningar,
som där kommit till uttryck och
som jag här försökt i korthet återge,
inte också delas i ganska vida kretsar
utanför de politiska meningsriktningar
som är representerade bland reservanterna.
Och jag vill hoppas att man,
därest vi vid ett kommande tillfälle åter
får diskutera dessa problem — och
antagligen kommer vi dithän — inom
underlaget för vår nuvarande regering
skall åtminstone i viss utsträckning ha
tänkt om i dessa ting. Med detta vill jag
inte på något sätt ha sagt att jag motsätter
mig många av de åtgärder, som
föreslagits i denna proposition — nya
tjänster och vad därmed sammanhänger
— visst inte. Jag anser detta nödvändigt
inte minst med hänsyn till den nivå,
på vilken skattetrycket nu befinner sig,
men jag upprepar vad jag sagt, att man
här måste resonera i reciprocitetens tecken
och att vi ständigt måste tänka på
att problemet har två sidor — inte bara
en, den rent fiskaliska sidan.

Med dessa ord och för enkelhetens
skull ber jag, herr talman, redan nu att
få hemställa om bifall till reservationerna
nr II, III, IV, VI och VIII.

Ang. förbättrad taxeringskontroll

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Det berättas i en gammal
riksdagshistoria att en talare i andra
kammaren började sitt anförande
med orden att han tyckte sig se en gammal
grek. Sedan kom han av sig, och
man fick inte reda på vem han såg eller
tyckte sig se. Möjligen tänkte talaren
på Örpheus som med sin sång fick
t. o. m. stenarna att gråta. Det skulle
nog, herr talman, fordras något liknande
i fråga om talekonst för att förmå de
tomma bänkarna här i kammaren att
trycka på röd knapp när vi kommer till
voteringarna om de reservationer som
finns fogade till bevillningsutskottets
betänkande.

Trots dessa något pessimistiska funderingar
vill jag säga ett par ord om
den föreliggande frågan om taxeringskontroll.
Denna kontroll föreslås få
ökad effektivitet och ökade befogenheter
för att komma till rätta med det som
går under namnet skattefusk. Vid fjolårets
riksdag förelåg motioner med krav
på åtgärder mot detta fusk. Bevillningsutskottet
avgav då, som herr Hagberg
har erinrat om, ett enhälligt betänkande,
det bar nummer 45, vari utskottet bl. a.
definierade begreppet skattefusk med
orden att den skattskyldige »genom olika
manipulationer söker dra sig undan
beskattning för större eller mindre del
av sin inkomst eller förmögenhet». Det
är alltså fråga om medvetna och avsiktliga
åtgärder från den skattskyldiges
sida.

Hur stora belopp det här rör sig om
kan av lättförståeliga skäl inte anges.
Möjligen kommer man efter några års
erfarenhet av den vidgade kontrollen
att kunna bilda sig en viss uppfattning
om storleken. Den erfarenhet som hittills
föreligger beträffande den utvidgade
kontrollen framgår bl. a. utav en bilaga
till t axe ringskon trollutredningens
betänkande. Den återfinnes där på sidorna
346 och 347. Därav framgår att
som resultat av taxeringsrevisionen under
åren 1958 och 1959 hade sammanlagt
framkommit 44,3 miljoner kronor
resp. 53,6 miljoner kronor ökad inkomst.

Att personer, som på grund av sin
verksamhet inom taxerings- och revi -

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Ang. förbättrad taxeringskontroll

sionsorganisationen ger sig sken av sakkunskap,
i dagspressen anger fantasibelopp
av storleken åtta miljarder per år
är enligt min mening inte bara ansvarslöst
och vittnande om dåligt omdöme
utan också ägnat att förgifta atmosfären
för en saklig debatt i dessa frågor.

I sitt förenämnda betänkande i fjol
pekade utskottet på tvenne andra orsaker
till materiellt oriktiga taxeringar.
Den ena är ofullkomligheter i skattelagarna,
luckor i lagen som man brukar
säga, vilket kan medföra s. k. skatteflykt.
Den andra är det som utskottet
beskriver sålunda: »I stor utsträckning
tillkommer oriktiga uppgifter i deklarationer
inte i syfte att undandra skatt
utan till följd av uppgiftslämnarens oförmåga
att rätt tolka och tillämpa de gällande
bestämmelserna.» Ofta blir det
här fråga om motsatsen till undandragande.
Herr Hagberg var inne på den
saken. Den skattskyldige förstår icke att
utnyttja sin lagliga rätt till avdrag i
olika avseenden. Det är detta förhållande
som ligger bakom kraven på bättre
rådgivning för den enskilde skattskvldige.

Herr talman! Jag hoppas att jag inte
gör mig skyldig till någon otillbörlig indiskretion
om jag talar om att jag när
utskottet började behandla propositionen
uttryckte en önskan och förhoppning
att vi inom utskottet även i år
skulle kunna bli ense när vi behandlade
denna sak. Tyvärr gick det inte mer än
till en del, den största delen har man
kanske rätt att säga. Jag beklagar att
det inte gick helt.

I fråga om taxeringsorganisationen
föreligger alltså inga delade meningar.
Den kontroversiella frågan om taxeringsassistenternas
placering — det föreligger
här motioner undertecknade av ledamöter
i alla de fyra större partierna
— synes mig utskottet ha löst på ett förnuftigt
sätt. Personligen har jag den
uppfattningen att en placering hos den
lokala skattemyndigheten är den riktiga
och mest effektiva, men jag medger gärna
att det kan finnas förhållanden som
gör en sådan placering mindre lämplig.
Jag vill i detta sammanhang erinra

om att herr Hjalmar Nilsson i går motsatte
sig inrättandet av tre tjänster inom
lantbruksforskningen med den motiveringen
att det inte fanns några rum
att sätta dessa tre män i. De skulle i alla
fall inte vara på ett ställe utan på tre
olika håll. Här är det fråga om en mycket
kraftig utvidgning av taxeringsorganisationen.
Om jag räknat rätt är det
här fråga om 193 nya tjänster. Det är
en så stor ökning att t. o. m. kammarrätten
uttalar en viss oro — så kan
man väl kalla det — för att denna utvidgning
är alltför snabb. För största
delen av dessa nya tjänstemän finns inte
plats på länsstyrelserna. Som det nu
är, råder på de allra flesta länsstyrelser
en mycket svår trångboddhet, jag vågar
säga det med den erfarenhet jag har.
Med utskottets skrivning torde den för
varje län bästa lösningen kunna åstadkommas.
Jag förutsätter att Kungl. Maj:t
i största möjliga utsträckning tillgodoser
lokala önskemål.

1 fråga om uppgiftsskyldigheten för
ägare av annan fastighet för tillfälliga
arbeten överstigande visst belopp måste
jag erkänna att jag är mycket tveksam.
Beloppets storlek är en avvägningsfråga
mellan kravet på kontrollmöjlighet och
likformighet å ena sidan och en välmotiverad
strävan att undvika onödig pappersexercis
å den andra. Erfarenheterna
får väl avgöra om 300 kronor är den
lämpliga gränsen. Jag har på denna
punkt, liksom på den som jag tidigare
har berört, kunnat ansluta mig till utskottets
ståndpunkt.

Däremot kan jag ur principiella synpunkter
icke medverka till de straffsanktioner
som utskottet accepterat. Att
straffa en medborgare är i en rättsstat
en allvarlig sak. Därför krävs enligt
mitt sätt att se att det brott som straffet
avser skall vara så klart definierat att
den skyldige utan vidare skall ha förstått
att han gjort ett fel. Detta är icke
fallet med den föreslagna formuleringen
av 20 och 121 §§ taxeringsförordningen.

Enligt 20 § skall envar skattskyldig
sörja för att han har anteckningar eller
annat underlag för sin deklaration, och

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

detta underlag skall nu bevaras i sex år.
Någon närmare precisering av hur detta
material skall vara beskaffat finns inte.
Den skattskyldige kan således icke bedöma
huruvida sex år efter det han
deklarerat en taxeringsrevisor vid en
eventuell kontroll kommer att finna materialet
tillfredsställande.

Låt oss se realistiskt på hur det är.
Hur många skattskyldiga, utöver sådana
som är bokföringsskyldiga, för anteckningar
eller är i stånd att föra anteckningar
över sina inkomster och
eventuella avdragsgilla utgifter? Hur
många kommer i verkligheten att bevara
sina eventuella anteckningar under
sex år? Är det inte då stötande för rättskänslan
att försummelser mot bestämmelser,
som faktiskt inte kommer att
iakttas av gemene man, skall straffbeläggas?
Det förvånar mig att utskottets
majoritet kunnat acceptera något sådant.

Enligt mitt sätt att se hör straff mot
bokföringsbestämmelser över huvud taget
inte hemma i taxeringsförordningen.
Sådant hör hemma antingen i lagstiftningen
om bokföring eller i den allmänna
strafflagen. Genom de föreslagna
straffbestämmelserna uppstår nu det som
jag tycker egendomliga förhållandet att
samma underlåtenhet eller bristfällighet
som är straffri enligt allmänna strafflagen
skall föranleda straff enligt taxeringsförordningen.
Detta är otillfredsställande
ur principiell synpunkt och
ger inte det rättsskydd medborgarna
måste kunna kräva.

Jag hemställer alltså, herr talman, om
bifall till reservation III.

Även i fråga om vite vill finansministern
införa en straffpåföljd i taxeringsförordningen
genom att möjliggöra
uttagande av vite trots att ändamålet
med vitet förfallit. Detta är direkt stridande
mot motsvarande bestämmelse i
rättegångsbalken. Vad är ändamålet med
ett vitesföreläggande? Givetvis att få in
en begärd uppgift. Den tidsfrist som
brukar anges i anmaningsskriften är
vanligtvis mycket kort — de av de ärade
närvarande ledamöterna som eventuellt
har fått någon anmaning från taxeringsintendenten
kan säkerligen bekräfta att

Ang. förbättrad taxeringskontroll
man i regel skall komma in med den
begärda uppgiften inom fem dagar. Att
ärendet sedan kan bli liggande på taxeringsavdelningen
kanske mer än ett halvår
innan det kommer upp inför prövningsnämnden
är en sak som jag inte
har anledning att gå in på i detta sammanhang.
Men om nu taxeringsintendenten
gör anmälan så snart tidsfristen för
vitet är ute och handlingen därefter inkommer
innan länsstyrelsen hunnit fatta
beslut om vitets utdömande, vilken
anledning kan då finnas att utdöma vitet?
Ett utdömande av vite sedan ändamålet
förfallit är ju ingenting annat än
ett straff, som inte bör förekomma i detta
sammanhang. I den mån tidsnöd föreligger
är det taxeringsintendentens och
länsstyrelsens sak att handlägga ärendena
med erforderlig snabbhet. Det bör
icke endast vara den skattskyldige som
skall vara beredd att med mycket kort
varsel vidta åtgärder eller lämna uppgifter;
det bör i lika mån vara myndigheternas
sak att handlägga ärendena
utan onödig tidsfrist.

Båda dessa straffsanktioner som jag
här har berört är på inget sätt ägnade
att stärka förtroendet för taxeringsmyndigheterna.
Tvärtom kommer de mer eller
mindre välmotiverat att ge intryck
av polisåtgärder och repressalier. När
t. ex. utskottet anser det utgöra en garanti
för rättssäkerheten att åtal endast
skall ske efter anmälan av taxeringsintendenten,
så är det en from önskan
och ingenting mer.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
även till reservationerna IV och VIII.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Det hör ju till de mycket
sällsynta undantagen här i riksdagen
att enskilda ledamöter får en motion
bifallen. Vid behandlingen av den här
frågan har emellertid det otroliga inträffat
att en motion, som avlämnats i
denna kammare av mig och i andra
kammaren av herr Stig Hansson i önnarp,
blir bifallen, om kamrarna följer
utskottet.

Det är fråga om en omskrivning av

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Ang. förbättrad taxeringskontroll
121 § taxeringsförordningen i förhållande
till vad som har föreslagits i propositionen.
Denna hade en hård skrivning:
»Är brottet grovt, vare straffet fängelse
i högst sex månader.» I den åberopade
motionen har vi hemställt att denna
skrivning skall mildras, och i enlighet
med detta har bevillningsutskottet föreslagit
följande formulering: »Föreligga
vid uppsåtligt brott synnerligen försvårande
omständigheter, må till fängelse
i högst sex månader dömas.»

Med hänsyn till den skrivning i utskottets
utlåtande som jag här har citerat
kan jag inte ansluta mig till den reservation
som herr Spetz nyss yrkade
bifall till, nämligen reservation III.

Till detta skulle jag bara vilja anföra
att det skulle ha varit högst önskvärt om
utskottet vid sin behandling hade skilt
mellan bokföringsskyldiga och icke bokföringsskyldiga.
Nu har inte så skett,
och där är det väl bara att önska att de
synpunkterna — som även fördes fram
i motionen —- så småningom kommer att
beaktas.

Med detta, herr talman, vill jag bara
ha sagt ifrån att jag i vad gäller denna
punkt i utskottets utlåtande kommer att
rösta för utskottets hemställan.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag delar uppfattningen
att det är en samhällsangelägenhet
av största vikt att komma till rätta med
det skattefusk som otvivelaktigt förekommer
inom alla samhällslager och inom
alla yrkeskategorier.

Enligt min mening finns det ingen
möjlighet att vinna några bestående
framgångar på detta område med mindre
kontrollen blir något så när effektiv.
Inget lockar så mycket till fusk och
uppluckrar så mycket moralen på detta
område som medvetandet om att kontrollen
är dålig och risken för upptäckt
obetydlig.

Jag tror för min del att statsmakterna
icke kan fritaga sig från en viss skuld
i det förgångna till de nuvarande förhållandena,
därigenom att staten trots
ett stigande skattetryck och därav för -

anledda ökade frestelser för den skattskvldige
inte sörjt för en tillfredsställande
kontrollapparat.

Ett första mera betydelsefullt steg togs
visserligen så sent som 1956, men vad
som då beslutades var uppenbarligen inte
till fyllest. Jag måste därför hälsa
propositionens förslag till en ökad kontrollapparat
med tillfredsställelse.

Men jag menar att handlingsprogrammet
bör innefatta även andra åtgärder
än dem som hittills valts. Vad som hittills
gjorts och vad som nu föreslås går
framför allt ut på att klämma åt skattefuskare
— genom skönstaxering, skärpta
straff och taxeringsrevision med huvudsakligt
ändamål att upptäcka och beivra
förseelser. Allt detta är i och för sig
nödvändigt. Vi beslöt i går att komplettera
arsenalen med att införa möjlighet
till handräckning.

Jag tror att denna vad jag skulle våga
kalla inkvisitoriska linje har sin begränsning.
Det räcker inte heller med
en tillfällig annonsering av olika slag.
Skall vi vinna några större framgångar,
måste denna linje kombineras med mera
positiva åtgärder som siktar på att på
längre sikt bygga upp en förbättrad deklarationsmoral.
Det är en sak som ligger
mig personligen mycket varmt om
hjärtat.

Givetvis bör bland dessa åtgärder ingå
lättnader i skattebördan, men det är
egentligen inte därpå jag nu närmast
tänker. Jag tänker i första hand på
taxeringsförfarandet såsom sådant. Fråga
är om man inte borde mera satsa på
förfarandet i första instans — då slapp
man kanske att fortsätta med att bygga
ut taxeringsrevisionen. Förfarandet är
ofta ganska summariskt i första instans.
Taxeringsassistenterna borde få ökad tid
för taxeringsarbetet och ökad tid för
rådgivande och informativ verksamhet.

I detta sammanhang vill jag gärna
understryka önskvärdheten av att taxeringsassistenterna
har god person- och
lokalkännedom. I utlandet förekommer
det även att bokföringsgranskning äger
rum i första instans; för vederbörande
skattskyldiga öppnas möjlighet att själva
sända in sina böcker för granskning

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

i samband med deklarationernas avgivande.
Vore inte det också något att tänka
på?

En annan positiv linje är den som
innefattas i bokföringsskyldigheten och
bokföringslagens praktiska utformning.
Bokföringen bör i görligaste mån anpassas
efter taxeringens behov; detta behov
får dock inte vara ensamt utslagsgivande.
Riksdagens beslut nyligen om översyn
av bokföringslagen var ett steg i rätt
riktning.

Sedan borde centralt åtskilligt mer
kunna göras från myndigheternas sida
för att sprida kunskap om skatteförfattningarna.
Det är svårt nog för vanliga
dödliga att deklarera, men för företagare
som inte anlitar särskild skatteexpertis
är det ännu mycket svårare. Det är en
betänklig ordning som vi har när statsmakterna
tid efter annan fattar beslut
om mången gång svårbegripliga ändringar
i skattelagarna och sedan föga
eller intet göres för att bringa de nya
reglerna till allmänhetens kännedom.
Och den stackars skattebetalaren dömes
till böter för att han underlåtit att iakttaga
de påbud, om vilkas existens han
saknat vetskap.

Detta var, herr talman, några reflexioner
i anledning av vad i propositionen
föreslås i organisatoriskt hänseende. .lag
övergår härefter till propositionens förslag
till ändringar i själva skatteförfattningarna.

Jag tar först upp reservation I, som
gäller en rent formell sak vilken kanske
i och för sig inte har så oerhört stor
betydelse, men även formen kan ju ha
sitt intresse.

Sedan riksdagen beslutat att göra
framställning till Kungl. Maj:t om översyn
av bokföringslagen, just under hänvisning
till att i denna lag större utrymme
bör givas åt taxeringens behov, tycker
jag att det är inkonsekvent att man
i samma andedrag vill slopa hänvisningen
till bokföringslagen och jordbruksbokföringslagen
i taxeringsförordningen.
Den nu föreslagna åtgärden går
egentligen stick i stäv mot riksdagens
nyligen fattade beslut genom att bokföringslagens
centrala plats i detta sam -

Ang. förbättrad taxeringskontroll
manhang formellt undanröjes. Det är
visserligen två olika utskott som fört
pennan, men den ena handen bör ju
rimligen veta vad den andra gör. Utan
hänvisningen till bokföringslagen hänger
dessutom bestämmelsen mer eller
mindre i luften så länge inga andra bestämmelser
finns. Det räcker inte med
att det i lagtexten föreskrives att »om
skyldighet i vissa fall att föra räkenskaper
är särskilt stadgat», när det inte
finns något stadgande i ämnet. Genom
slopandet av den nuvarande föreskriften
måste man obestridligen få den uppfattningen
att det tidigare stadgandet
om bokföringslagen icke längre är tilllämpligt.
I själva verket kommer man
väl trots den slopade hänvisningen att
bli tvungen att tillämpa bokföringslagen
och jordbruksbokföringslagen även
i fortsättningen. Men ordningen är enligt
min mening formellt otillfredsställande,
varför jag yrkar bifall till reservation
I.

I fråga om reservation II inskränker
jag mig till att yrka bifall till densamma.

Reservation III riktar sig mot den
formella utformningen av 121 § i taxeringsförordningen
och den däri givna
straffbestämmelsen liksom även motsvarande
bestämmelse i varuskatteförordningen.
Förstnämnda paragraf är knuten
till 20 § taxeringsförordningen. Enligt
sistnämnda paragraf är var och en
som är skyldig att avgiva deklaration
eller den som har att lämna uppgift till
ledning för annans taxering skyldig att
i skälig omfattning genom räkenskaper,
anteckningar eller på annat lämpligt
sätt sörja för att underlag finnes för deklarationen
och kontrollen.

Den första anmärkning som kan riktas
mot straffbestämmelsen är att den
är knuten till ett så geléaktigt objektivt
rekvisit som underlåtenhet att sörja för
underlag »i skälig omfattning» för deklarationen.
Hur skall man veta vad som
är »skälig omfattning»? Förslag till föreskrifter
i ämnet kommer visserligen
att i sinom tid underställas riksdagen,
men i dag vet man ingenting om det objektiva
rekvisitets innehåll på denna

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Ang. förbättrad taxeringskontroll
punkt. Riksdagen vet inte vad som skall
bestraffas. Men inte nog därmed, utan
nu införes också den nyheten att varje
skattskyldig skall vara skyldig att förvara
detta icke närmare beskrivna underlag
för sin deklaration under sex år
efter utgången av det kalenderår underlaget
avser. Det finns otvivelaktigt i och
för sig skäl för en föreskrift att vederbörande
skall ha kvar detta material.
Det är givetvis otillfredsställande om —
som nu ej sällan förekommer när taxeringsrevision
anmäles — vederbörande
med en axelryckning förklarar att han
har förstört sina handelsböcker eller att
de helt enkelt har kommit bort. Men att
med utgångspunkt härifrån tillgripa en
så utformad straffbestämmelse som föreslås
är enligt min mening att gå något
för långt. Att märka är att det i brottsrekvisiten
inte ingår att vederbörande
gjort sig skyldig till ens oaktsamhet i
sin deklaration. Det krävs inte skattefusk
eller ens misstanke om dylikt. Och
bestämmelsen riktar sig inte enbart mot
företagare eller jordbrukare utan mot
alla skattskyldiga. Var och en hygglig
och lojal skattskyldig kan bli åtalad och
dömd. Enbart den objektiva omständigheten
att han uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet gjort sig av med sina anteckningar
är i och för sig tillräckligt
för att brott mot bestämmelserna skall
föreligga. Handen på hjärtat mina damer
och herrar, hur många är det av oss
som brukar vara så noga att han eller
hon förvarar underlaget för sin deklaration
i sex år? Är det troligt att .svenska
folket i gemen blir så mycket ordentligare
på denna punkt? Varje slarvig person
kommer att befinna sig i riskzonen, även
de som inte är bokföringsskvldiga.

Nu föreslås visserligen den inskränkningen
för åtals anställande att vederbörande
genom sina åtgärder — som det
heter — skall ha omöjliggjort eller allvarligt
försvårat fullgörande av deklarations-
eller uppgiftsskyldighet eller
kontroll därav. Men detta rekvisit ligger
ju utanför den skattskyldiges eget bedömande.
Hur skall han kunna veta vilka
krav som taxeringsmyndigheterna ställer
för att kunna upprätthålla sin kon -

troll? Vidare menar man att den omständigheten
att beslut om åtal endast skall
kunna träffas av taxeringsintendenten i
länet utgör en säkerhetsventil mot att
åtal inte skall anställas annat än i flagranta
fall. Men, herr talman, ur rättssäkerhetssynpunkt
måste det väl ändå vara
mindre tillfredsställande att rättssäkerhetsgarantien
skall ligga hos en
tjänsteman. Den bör ligga i lagens skrivna
text. En omformulering av bestämmelsen
i 121 § är därför enligt min mening
av behovet påkallad.

Jag yrkar, herr talman, i första hand
bifall till reservationen III. För den händelse
denna icke skulle vinna kammarens
bifall yrkar jag bifall till reservation
VI om ändring av ikraftträdandebestämmelserna.

Jag yrkar också bifall till reservation
VIII.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets
föreliggande betänkande berör en rad
frågor på taxeringsväsendets område,
och det skulle vara <restande att yttra
sig i flera av dem. Jag skall emellertid
begränsa mig till endast en fråga, nämligen
den som gäller taxeringsassistenternas
placering.

Åtskilliga av förslagen i proposition
nr 100 har föranlett kritik, men icke
något har, såvitt jag kan finna, mött så
stark kritik som förslaget att sammanföra
taxeringsassistenterna till större arbetsgrupper
på länsstyrelserna och ett
fåtal orter inom respektive län utanför
residensstaden.

I ett flertal motioner, med undertecknare
från samtliga demokratiska partier,
hemställes således att riksdagen måtte
besluta att taxeringsassistenterna alltjämt
skall vara placerade hos de lokala
skattemyndigheterna.

Man bör erinra sig att frågan om
taxeringsassistenternas placering var
föremål för ingående överväganden i
samband med 1956 års taxeringsreform.
Det ansågs då vara en av den nya organisationens
stora förtjänster att taxeringsassistenterna
icke placerades centralt
utan i stället ute i fögderierna. För -

Nr 23

Onsdagen den

våningen är därför mycket stor, när finansministern
nu föreslår denna centralisering.
Jag vill gärna fästa uppmärksamheten
vid att finansministern
själv beträffande 1956 års taxeringsreform
i propositionen uttalar, att »det
var ett huvudsyfte att redan i första instans
erhålla en bättre kontroll och riktigare
taxering av rörelseidkare och därmed
jämförliga svårkontrollerade skattskyldiga,
och det viktigaste medlet för
att nå detta syfte var att tillskapa särskilda
rörelsenämnder med heltidsanställda
taxeringsassistenter». Vidare säger
statsrådet, »att assistentorganisationen
ännu ej är helt utbyggd och att
tjänstemännen över lag har varit i den
nya verksamheten helt kort tid. Vi har
alltså inte någon erfarenhet av hur organisationen
kan verka, om den blir
fullt utbyggd och intrimmad enligt de
ursprungliga planerna.

Trots att den nuvarande organisationen
alltså inte på långt när har fått visa
vad den går för, betygas på de flesta håll
att den redan gett påtagliga resultat i
form av en effektivare och riktigare
taxering.»

Det är med hänsyn till dessa uttalanden
förvånansvärt att man nu vill bryta
ned denna organisation, som dock har
verkat på ett förtjänstfullt sätt, och centralisera
assistenterna. För min del tror
jag liksom många andra att det hade
varit lyckligt om organisationen hade
byggts ut på sätt som var tänkt.

Det finns ytterligare anledning att ej
godkänna den av finansministern föreslagna
centraliseringen. Det framhålles
således av riksskattenämnden bl. a. att
man har att emotse organisatoriska förändringar
när det gäller de lokala skattemyndigheterna
och att man i avvaktan
härpå inte bör företa den nu föreslagna
ändringen. I propositionen heter det:
»Riksskattenämnden framhåller emellertid
att det ur olika synpunkter är önskvärt
alt man icke binder sig definitivt
beträffande assistentorganisationens närmare
utformning innan man kan överblicka
främst vad uppbördsorganisationskommitténs
inom kort väntade förslag
kan komma att innebära med hän -

1 maj 1961 fm.

Ang. förbättrad taxeringskontroll
syn till den lokala skattemyndighetens
ställning och arbetsuppgifter.»

Från flera håll, herr talman, har uttalats
önskvärdheten av att assistenterna
behålles ute i fältet. Det är med tillfredsställelse
man konstaterar att bevillningsutskottet
nu enhälligt föreslår att
placeringen inte skall vara låst utan att
större hänsyn än vad som skett i propositionen
skall tas till de synpunkter
som framförts om taxeringsassistenternas
orts- och personkännedom och allmänhetens
berättigade krav på kontaktmöjligheter.

Flera av de föregående talarna har
erinrat om att tänkandet i taxeringsfrågor
tyvärr ibland är för fiskaliskt och
att man inte visar erforderlig omsorg
om de skattskyldiga. Jag tror att servicen
gentemot allmänheten skulle vinna
mycket på att taxeringsassistenterna
blir kvar ute hos de lokala skattemyndigheterna.

Dessutom har de lokala skattemyndigheterna
nu hunnit skaffa lokaler åt assistenterna.
Det måste då innebära olägenheter
och onödiga kostnader att
flytta assistenterna tillbaka till länsstyrelserna,
vilka som regel kämpar med
stora lokalsvårigheter.

Jag skall inte ställa något yrkande på
denna punkt, herr talman, utan vill bara
än en gång uttala min glädje över att
bevillningsutskottet i detta fall haft en
något annorlunda uppfattning än den
som kommit till uttryck i propositionen.
Det är min varma förhoppning att
Kungl. Maj :t och länsstyrelserna skall
ägna servicesynpunkten allt tänkbart
beaktande när de till slut tar ställning
till frågan om assistenternas placering.
Jag är övertygad om att hela taxeringsväsendet
och samhället i sin helhet kommer
att vinna härpå. 1 en tid med högt
skattetryck iir det dubbelt angeläget att
man hjälper de skattskyldiga till rätta
så långt man kan och ger dem all möjlig
service. Bäst sker så i detta fall genom
en decentralisering men däremot inte
genom ett sammanförande av assistenterna
till länsstyrelserna.

Häri instämde herr Jonasson (ep).

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Ang. förbättrad taxeringskontroll

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr förste vice talman! Mot min vilja
och även mot min vana tvingas jag i
detta ärende att vara något mångordig
— närmast beroende på det omfattande
material som nu ligger på kammarens
bord för prövning.

Under senare år bär frågan om åtgärder
i syfte att motverka skattefusket
spelat en framträdande roll i den allmänna
debatten. Otvivelaktigt förhåller
det sig så att ett stort antal skattskyldiga
genom olika manipulationer söker
undandra en del eller vissa delar av sin
inkomst eller förmögenhet från beskattning.
Sammantaget torde det allmänna
därigenom frånhändas avsevärda belopp,
vilket självfallet blir till förfång
för de lojala skattebetalarna. De lojala
skattebetalarna har alltså rätt att ställa
mycket stora krav på samhället när det
gäller åtgärder för att nedkämpa det
uppenbara skattefusket.

Herr Spetz var inne på frågan hur stora
belopp som kan frånhändas det allmänna
genom den direkta skattesmitningen.
I likhet med honom måste jag
tyvärr bekänna att det är ganska omöjligt
att närmare ange storleksordningen.
Några tillförlitliga uppgifter står inte
att finna. Jag tror inte heller att den
källa som herr Hagberg hänvisade till
är rättvisande i detta avseende. Men jag
hoppas att herr Spetz kan instämma i
att man på mycket goda grunder får
anta att den totala skattebördan skulle
kunna nedbringas därest de genom
skattefusket årligen undandragna skattebeloppen
kunde tillföras det allmänna.
Det är således enligt utskottets mening
synnerligen angeläget att allting göres
för att komma till rätta med samtliga de
problem som gäller en rättvis beskattning.

När bevillningsutskottet i fjol hade att
ägna sig åt denna fråga i anledning av
väckta motioner framhöll utskottet att
skattefusk förekommer inom alla kategorier
av skattebetalare. Men det ligger
i sakens egen natur att vissa inkomstgrupper
med svårkontrollerbara deklarationer
har betydligt större möjligheter
att undandraga sig sin skyldighet att

betala skatt. De inkomstgrupper som tillhör
löntagarna blir som regel beskattade
intill sista inkomstkronan. En sådan
ordning är enligt min mening i högsta
grad stötande för rättskänslan, och jag
tvekar inte ett ögonblick att säga att det
är en rättskänsla som har högre prioritet
än den rättskänsla som alltid känner
sig kränkt och stött därför att deklaranten
genom lagliga åtgärder tvingas till
noggrannare inkomstredovisningar och
blir utsatt för både granskning och kontroll.

Den proposition som nu behandlas är
att se som ett led i bekämpandet av
skattefusket och de föreslagna åtgärderna
som ett allvarligt försök att skapa
skatterättvisa mellan olika inkomstkategorier.
Propositionens förslag syftar till
att genom ökade personalresurser och
ett allt rationellare utnyttjande av den
tillgängliga personalstyrkan intensifiera
granskningen av de svårkontrollerbara
deklarationerna. Nu får man emellertid
hoppas — här vänder jag mig till departementschefen
— att statsmakternas
intentioner kommer att fullföljas ute på
fältet så till vida att de ökade resurserna
nu kommer till användning på det
tilltänkta sättet.

Anledningen till att jag särskilt understryker
detta önskemål är en uppgift
som för någon tid sedan framfördes
på ledarsidan i en aftontidning, där det
uppgavs att de nytillsatta taxeringsassistenterna,
som anställdes efter förstärkningsbeslut
1956, till mycket stor del
skulle ha kommit att knytas till taxeringsnämndernas
ordinarie och löpande
rutintaxeringar i stället för att utföra
revisioner. Skulle följden bli densamma
av det beslut vi i dag är i färd
med att fatta, kommer såvitt jag förstår
tanken på ett effektivare taxeringsarbete
att förfuskas.

I anslutning till propositionen har såsom
framgår av bevillningsutskottets betänkande
väckts ett stort antal motioner.
En del motionsyrkanden har på
sedvanligt sätt inte vunnit utskottets beaktande
utan kort och gott avstyrkts.
Andra motionsyrkanden har helt eller
delvis kunnat tillgodoses genom änd -

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

ringar i departementschefens förslag.
Slutligen förekommer motioner, som avvisats
av utskottets majoritet men vilkas
yrkanden nu framförs reservationsvägen.
.lag ber, herr talman, att så kort
som möjligt få redovisa de olika motionernas
öden. Jag väljer då den lättaste
vägen, nämligen att följa den redovisning
som har gjorts i utskottets betänkcindc» När

det gäller taxeringsorganisationen
i första instans har herr Christensson
i Malmö väckt en motion vars tankar
och plädering går igen i reservation nr
VII, nämligen att en speciell serviceorganisation
för deklaranter skulle inrättas
inom länsstyrelserna för att ge allmänheten
råd och anvisningar i deklarationsspörsmål.
Det har i motioner anförts
_ det har även antytts här tidi gare

i debatten — att en stor del av
skattefusket kan ledas tillbaka till okunnighet
om skattelagarnas innehåll. Ja,
jag undrar det. Mig förefaller det som
om de som gör sig skyldiga till uppenbar
skattesmitning är väl så kunniga i
sin hantering och utvecklar en alldeles
enastående smartness när det gäller att
undandra sig sina skyldigheter. Det är
ju också närmast därför som kontrollen
måste intensifieras och förstärkas.

Beträffande rådgivningen anför utskottet
att såväl taxeringsnämndernas
ordförande som assistenterna redan nu
lämnar deklaranterna objektiva upplysningar
i konkreta deklarationsspörsmål.
Utskottet anser därför att det i dagens
läge inte skulle leda till något positivt
resultat med en utredning i frågan och
yrkar därför avslag på denna motion.

Taxeringsassistenternas placering har
tagits upp i några motionspar. Den frågan
har blivit föremål för den tidigare
delen av denna överläggning. Enligt nu
gällande ordning är assistenterna placerade
hos de lokala skattemyndigheterna.
Nu har emellertid taxeringskontrollutredningen
föreslagit att taxeringsassistenternas
placering skall centraliseras i
det vällovliga syftet att därmed kunna
utnyttja den skolade arbetskraften på
ett rationellare sätt.

Det är utan tvivel så att man skulle

Ang. förbättrad taxeringskontroll
med en sådan centralisering vinna den
fördelen att assistenterna skulle kunna
utnyttjas effektivare och framför allt
kunna sättas in på sådana granskningsoch
revisionsuppdrag för vilka de har
den bästa utbildningen och sakkunskapen.
Motionärerna har — den saken
framfördes senast av herr Scliött — velat
förbli vid den nu gällande ordningen.
De anser att den lokala placeringen
av assistenterna är till fördel för taxeringsarbetet
och framför allt att man genom
den organisationen kan tillföra assistenterna
den orts- och personkännedom
som gör umgänget mellan taxeringsmyndighet
och allmänhet lättare.

Utskottet har visat viss förståelse för
dessa synpunkter men ansluter sig helt
till departementschefens uppfattning att
en centralisering av taxeringsassistenterna
ändock innebär ett bättre utnyttjande
av de tillgängliga personresurserna och
minskar behovet av antalet taxeringsassistenter.
Utskottet har funnit på en
salomonisk lösning som synes tilltala
kräsna motionärer och förslagsställare,
vilket gjort att utskottet här har fått
uppbära tacksägelser. Utskottet har nämligen
föreslagit att genom en fullmakt
lägga frågan i Kungl. Maj:ts hand, så att
Kungl. Maj:t i samråd med länsstyrelserna
får försöka komma fram till det
lämpligaste sättet att placera assistenterna.

I fråga om utbildningen föreslår departementschefen
att den skall centraliseras
till kursverksamhet för landskanslister
och taxeringsassistenter i
Stockholm. Utskottet har emellertid även
i detta avseende tagit intryck av synpunkter
som framförts motionsvägen och
föreslår att man bör överväga att förlägga
liknande kursverksamhet även till orter
utanför Stockholm, där det finns
tillgängliga lärarkrafter och lokaler för
att klara verksamheten.

I taxeringsförordningen stadgas att fysiska
personer är skyldiga att utan anmaning
lämna kontrolluppgifter avseende
löner och ersättningar, dock inte ersättningar
till bokföringspliktiga hantverkare
in. fl. För tillfälligt utförda arbeten
gäller nu att därest ersättningen

Nr 23

Onsdagen den

Ang. förbättrad taxeringskontroll
icke överstiger 500 kronor sä föreligger
det icke uppgiftsskyldighet. Departementschefen
föreslår att gränsen för
uppgiftsskyldigheten nedflyttas till 300
kronor. I reservation II föreslås i anledning
av väckta motioner att uppgiftsgränsen
skall flyttas ner till 100 kronor
eller till samma belopp som gäller
för rörelseidkare och jordbrukare. Att
gränsbeloppet sattes så pass högt som
till 500 kronor när det infördes sammanhängde
väl med att man då — 1956
ville avvakta närmare erfarenheter.
En sänkning torde, såvitt det nu går att
bedöma, vara påkallad av gjorda erfarenheter
och kanske inte minst med hänsyn
till den regel som gäller för pensionsgrundande
belopp inom ATP-systemet.
Att gå längre i nedsättning än''vad
som föreslås i propositionen är en alltför
långt gående åtgärd, och den avvisas
också av de flesta remissinstanserna.
Utskottet har funnit att det finns skäl
för en ändring på denna punkt och har
helt följt propositionen i den delen.

Sedan kommer den fråga som kanske
varit föremål för mest övervägande i utskottet
och som förmodligen också intar
en central ställning i dagens debatt. Det
galler 20 § taxeringsförordningen, som
föreskriver att deklarant är skyldig att
i skälig omfattning genom räkenskaper,
anteckningar eller på annat sätt sörja
för att underlag finns för deklarationen
och kontrollen av densamma. I paragrafen
hänvisas till vissa skyldigheter enligt
bokföringslagen. Bestämmelserna i
taxeringsförordningen är för närvarande
ganska allmänt formulerade, varför det
nu föreslås att bestämmelserna ersättes
med mera preciserade föreskrifter.

I reservation nr III, för vilken herr
Gösta Jacobsson pläderade, framhålles
emellertid att den föreslagna skärpningen
av bestämmelserna i fråga ändock inte
är så klart preciserad som den bör
vara med hänsyn till den straffsanktion
som paragrafen fastställer. Dessutom
framhålles att stadgandet i taxeringsförordningen
inte har någon motsvarighet
i gällande bokföringslag och därför bör
anstå till dess en revidering av bokföringslagen
har ägt rum. Utskottet hän -

24 maj 1961 fm.

\ isar till att riksdagen i år har beslutat
att begära en översyn av bokföringslagen,
och därvid kommer alldeles självklart
de spörsmål upp till prövning som
påtalats av motionärer och reservanter.
Det kan såvitt vi förstår utan vidare förutsättas
att i samband med ifrågavarande
översyn av bokföringslagen kommer
taxeringssynpunkterna också att beaktas.
Emellertid anser utskottet att den
omständigheten att bokföringslagen har
blivit föremål för översyn inte bör vara
ett hinder för att särskilda föreskrifter
om räkenskapers förande också meddelas
i taxeringsförordningen. Utskottet
har följaktligen inte kunnat tillmötesgå
motionärerna utan följer även i denna
punkt propositionen.

I propositionen föreslås ett straffbeläggande
av underlåtenhet att sörja för
att bevara underlaget för avgiven deklaration.
Där förvånade sig herr Spetz
i hög grad över att utskottsmajoriteten
kunnat följa departementschefen. Ja, utskottet
har redovisat de skäl enligt vilka
det har kunnat stanna vid att ansluta
sig till propositionens förslag. Departementschefen
har nämligen inskränkt
det straffbara området till mera kvalificerade
fall av underlåtenhet. Som exempel
pekar departementschefen på att
fall som skall straffbeläggas kan avse
en bokföringsskyldig näringsidkare som
inte fört böcker alls eller som fört böckerna
så bristfälligt att räkenskaperna
inte kan läggas till grund för taxering.

Som en ytterligare garanti för att endast
kvalificerade fall skall bringas under
åtal föreskrives att för åtal kräves
anmälan av taxeringsintendent. Utskottet
har med hänsyn till vad som här sagts
utan tvekan kunnat godta departementschefens
förslag. Men utskottet har även
på denna punkt liksom på ett par andra
tagit intryck av motionärernas plädering.
En föregående talare här, herr
Sundin, har också tackat utskottet för
tillmötesgåendet när det gäller ett motionsyrkande
i detta sammanhang. I detta
fall har utskottet föreslagit en sådan
ändring av departementschefens förslag
att fängelsestraff endast må utdömas därest
brottet varit uppsåtligt och synner -

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

ligen försvårande omständigheter föreligger.

Beträffande vitesförfarandet föreslår
departementschefen att det skall föreläggas
efter det att taxeringsintendentens
anmälan om vitets uttagande inkommit
till länsstyrelsen, även om ändamålet
med vitet därigenom skulle ha förfallit.
Här yrkas nu avslag i motioner,
och dessa yrkanden framförs i reservationen
nr IV, för vilken herr Spetz plederat.
Utskottet framhåller att taxeringsarbetet
— och herr Spetz som är så väl
erfaren i det praktiska taxeringsarbetet
bör ju känna till detta och därför förmodligen
kunna vitsorda vad utskottet
skrivit på denna punkt —- är beroende
av att effektiva tvångsmedel finns mot
skattskyldig som inte självmant vill medverka
i taxeringsförfarandet utan medvetet
tredskas.

Det är inte bara tillräckligt för beskattningsmvndigheten
att deklarationer
och andra infordrade uppgifter kommer
in, utan det är lika nödvändigt med hänsyn
till den korta tid som taxeringsarbetet
ändå pågår att handlingarna kommer
in i god och rätt tid.

Den tidsfrist som utsättes i ett vitesföreläggande
måste med andra ord, som
utskottet framhåller, respekteras. Därför
föreligger faktiskt ett behov av att den
regel varom här är fråga tillföres taxeringsförordningen.

Därmed skulle jag, herr förste vice
talman, ha klarat av min redovisning av
utskottets behandling av detta digra material.
Jag har underlåtit att redovisa
motioner som inte har vunnit beaktande
vare sig av utskottets majoritet eller i
reservationer. Det gäller bl. a. kammarrätten,
dess organisation och dess arbetssätt.
Men ingen har hittills tagit upp
dessa frågor i debatten, och följaktligen
finns det ingen anledning att föra en
plädering om dessa ting.

Jag har försökt att så kort som möjligt
redovisa de sakskäl som legat till
grund för utskottsmajoritetens ställningstagande
i de punkter varom delade
meningar råder. Emellertid vill jag, innan
jag slutar med att åberopa en principdeklaration
av utskottet, något beröra

Ang. förbättrad taxeringskontroll

vad herr Hagberg erinrade om i sitt anförande.
Han pekade bl. a. på det uttalande
som 1952 års skatteutredning enhälligt
antagit beträffande skattetryckets
demoraliserande verkan på skattemoralen.
Jag har tidigare från denna
plats uttalat mitt tvivel om riktigheten
av själva uttalandet, ty om jag minns
rätt kunde finansminister Ernst Wigforss
redan i mitten på 1930-talet peka
på att man hade ett skattefusk som kunde
uppskattas till storleksordningen 1,5
miljarder kronor. Om man i dag talar
om 3 miljarder i bortfall, så är det ju
bara en ökning som motsvarar penningvärdeförsämringen.
Moralen är precis
densamma. Skulle vi gå ned till det skattetryck
som rådde på 1930-talet och som
de flesta skulle anse vara synnerligen
lågt, så har vi i varje fall efter den erfarenheten
inte vunnit något på den moraliska
sidan.

Sedan framhöll herr Hagberg att taxeringstjänstemännen
skall inte bara vara
statens fiskaliska hantlangare — han
använde dock inte de ordalagen, men
innebörden var denna — utan även tillgodose
medborgarnas legala intressen.
Är det inte, herr Hagberg, att slå in öppna
dörrar? Såvitt jag vet är taxeringstjänstemännen
besjälade av den andan
i sitt arbete. Det kan räknas till undanlagen
om man i beskattningsnämnder
har tjänstemän av den typ som i överdrivet
nit försöker tillgodose statens och
det allmännas intressen på den enskildes
bekostnad. Så illa ställt är det inte
i skatteniimnderna, utan vi har dess bättre
att räkna med tjänstemän som lojalt
fullgör sina arbetsuppgifter och försöker
så långt det är dem möjligt att tillgodose
båda parters intressen.

Herr Hagberg pläderade också för reservation
VIII och ansåg att de i propositionen
föreslagna åtgärderna är för ensidigt
inriktade. De tar uteslutande hänsyn
till kontrollåtgärder och de rent fiskaliska
intressena i stället för att, som
man har velat ge uttryck för i reservation
VIII, man även på annat siitt med
åtgärder som är inriktade på att hjälpa
och stödja skall försöka skapa en solidaritet
mellan olika inkomstkategorier.

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Ang. förbättrad taxeringskontroll

Ja, vi behandlar ändå i dag en taxeringsförordning,
och en sådan måste väl
vara så utformad att den ger utrymme
för åtgärder som framför allt skall riktas
mot dem som inte är lyhörda för någon
form av solidaritetstanke, människor
som i trots och tredska försöker undandra
sig sina skyldigheter. Det är därför
man tvingas agera på detta sätt.

Därmed kan jag om utskottets rent
principiella förklaring be att få citera
vad utskottet anfört på sidan 22: »Utskottet
vill för sin del erinra om att,
även om storleken av de belopp som undandras
det allmänna genom att självdeklarationerna
i stor utsträckning är
oriktiga eller bristfälliga, inte kunnat
närmare bestämmas, har utredningen visat
att fråga kan vara om betydande belopp.
Tendenserna till försämrad skattemoral
måste enligt utskottets mening betecknas
som allvarliga, varför kraven på
ökad effektivitet i taxeringsarbetet fått
än större tyngd. Den omständigheten att
det visat sig råda ett tydligt samband
mellan deklarationernas riktighet och
möjligheterna till kontroll talar starkt
för att ökade sådana möjligheter tillskapas.
Genom åtgärder i denna riktning
tillgodoses ett viktigt rättssäkerhetsintresse.
Det bör nämligen ihågkommas att
i den enskildes krav på rättssäkerhet
även ligger att andra skattskyldigas
taxering likaväl som hans egen blir så
riktig som möjligt. Behovet av ytterligare
åtgärder i syfte att nå ökad effektivitet
i taxeringsarbetet är således enligt
utskottets mening klart framträdande.
Sammanfattningsvis kan utskottet
konstatera att propositionen tillgodoser
önskemålen om effektivitet i taxeringsarbetet».

Med understrykande, herr förste vice
talman, av denna principiella deklaration
ber jag att få yrka bifall till samtliga
punkter i bevillningsutskottets föreliggande
betänkande.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag känner inte behov
att gå i polemik mot herr Einar Eriksson.
Där uppfattning står mot uppfatt -

ning är det meningslöst att offra tid på
argumentering. Men han ställde en fråga
till mig om värdet av att en viss handling
kommer in i tid. På den punkten
vill jag säga att jag är fullt ense med honom.
Men om en handling kommer in i
tid beror inte bara på den skattskyldige
och på vitet, utan det beror på huruvida
taxeringsintendenten gör sin anmälan
inte alltför långt efter den tidpunkt
då handlingen skulle ha varit inne.
Det gäller således datum för vitesföreläggandet
i anmaningsskrivelsen.
Om den skattskyldige anmanas att inom
fem dagar skicka in en skrivelse och
taxeringsintendenten väntar två å tre
månader innan han gör en anmälan, är
det inte den skattskyldiges fel utan det
är taxeringsintendentens fel att handlingen
inte kommer in i tid. Vad jag har
velat framhålla är att man inte bara
skall ställa krav på den enskilde, utan
man skall ställa lika stora krav på taxeringsintendenterna
och länsstyrelserna
och se till att de behandlar dessa frågor
i så god tid att det inte uppstår någon
tidsförlust. Då behövs inte denna
bestämmelse om utdömande av vite, sedan
ändamålet förfallit.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade talesman framhöll här, att taxeringstjänstemännen
— som han yttrade
—- »lojalt fullgör sina arbetsuppgifter».
Ja, ingen ifrågasätter väl detta — det
har i varje fall inte jag gjort; det anser
jag vara en ganska självklar sak.
Men den springande punkten är ju i vilken
anda fullgör taxeringstjänstemännen
dessa sina uppgifter.

Erfarenheten har nog — måste vi säga
oss — gett vid handen, att de dock i betydande
utsträckning — vilket i och
för sig kanske är naturligt — låter det
fiskala intresset dominera sin verksamhet,
ehuru de i samma mån självfallet
borde tillgodose de skattskyldigas rättmätiga
intresse.

I mitt tidigare anförande framhöll jag,
att det finns många undantag, att det
finns taxeringstjänstemän som nedläg -

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

ger ett mycket stort arbete på att få fram
en taxering, som för den enskilde skattskyldige
är den riktiga, även om det
skulle betyda en minskad intäkt för
statsverket. Det finns, som sagt, många
exempel härpå, men den anda som dominerar
förfarandet är väl tyvärr den
fiskaliska.

Herr Eriksson lämnade en uppgift att
Ernst Wigforss i mitten av 1930-talet
skulle som sin uppfattning ha tillkännagivit,
att vid den tidpunkten skulle skattefusket
gälla ungefär en och en halv
miljard kronor, som därigenom skulle
ha undandragits det allmänna. Nu räknar
man med cirka tre miljarder kronor.
Herr Einar Eriksson fann detta inte så
egendomligt och åberopade i sammanhanget
penningvärdets fall. Personligen
tror jag att båda siffrorna är starkt överdrivna,
men det spelar mindre roll, ty
vad som är det intressanta nu är den
slutsats, som herr Einar Eriksson drog
i samband med att han konstaterade att
realvärdet av de båda beloppen är detsamma.
Han yttrade nämligen, att moralen
är alltså densamma nu som vid
mitten av 1930-talet.

Men, herr Einar Eriksson, det är ju
vad jag har sagt! Moralen är på det hela
taget densamma, i varje fall inte bättre,
nu än den var tidigare. Alla de åtgärder
som vi år efter år har vidtagit för
att förstärka taxeringsrevisionen, för att
tillsätta flera tjänster, för att utbygga
kontrollen — jag har personligen ansett
dem ofrånkomliga — har tyvärr inte lett
till det resultat, som vi alla önskat.

Varför har de inte gjort det? Det är
den frågan, vi skall försöka komma till
rätta med, och då bör vi inte utan vidare
fortsätta på den gamla linjen och
tro, att vi genom att anställa 193 nya
tjänstemän i år och genom att kanske
nästa år bygga ut personalorganisationen
ytterligare når något avgörande resultat
i moralförbättrande syfte. Vi har,
som jag tidigare sagt, sysslat med symtomen,
men vi har inte förstått att gå till
roten med det onda.

Jag har bara velat anföra detta som
en kort kommentar till den sista delen
av herr Erikssons inlägg.

Ang. förbättrad taxeringskontroll

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr förste vice talman! Det är alltid
tillfredsställande, när man kommer
överens vid positiva värderingar. Nu är
vi ense om att skattemoralen inte har
förändrats under de senaste årtiondena,
och jag är tillfreds med att vi här har
kunnat komma till en likartad värdering..

Men vi bör väl möjligen också, herr
Hagberg, kunna vara ense om att den
taxeringskontroll, som vi har haft, har
varit synnerligen bristfällig. Man har
inte på allvar tagit itu med den frågan,
förrän den allmänna skattedebatten på
ett helt annat sätt än tidigare aktualiserat
spörsmålet om skattefusket. Det är
ju först på senare år som man verkligen
har tvingats att ägna sig åt taxeringskontrollen.

Jag är övertygad om att det förslag,
som nu ligger på kammarens bord, och
det beslut, som fattades i går av denna
kammare, kommer att uppvisa betydande
resultat när det gäller att komma till
rätta med de olägenheter som här har
berörts.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Efter herr Einar Erikssons
mycket utförliga plädering och argumentering
för utskottets uppfattning
kan jag inskränka mig till ett par korta
kommentarer, närmast i anslutning till
herr Hagbergs och herr Spetz'' inlägg.

I den allmänna moraldebatt, som vi
här för, har vi haft glädjen att konstatera
att vi är eniga — det vore ju överraskande
om något annat skulle sägas
offentligt. Herr Hagberg gav emellertid
enligt min uppfattning uttryck för något
av kritik mot att taxeringsmyndigheterna
inte skulle vara tillräckligt serviceinställda
mot allmänheten när det
gäller att hjälpa folk vid deras deklarationsbekymmer.
Om jag fattade herr
Hagberg rätt, låg bakom hans inlägg
uppfattningen att vi har en taxeringsorganisation,
som med stor energi och
ambition slår ner på varje felaktighet
i taxeringen, om samhällskollektivet kan
tjäna pengar på en korrigering, men vi -

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Ang. förbättrad taxeringskontroll

sar mindre energi och mindre intresse helt enkelt bara en logisk följd av gälnär
det gäller att korrigera deklaratio- lande lagstiftning. Man kan inte ha något
nen till den enskildes förmån. annat tidsutrymme. Man har möjligheter

Jag vet inte, om herr Hagberg har med nu gällande lagstiftning — som vi
några pätagliga belägg för en sådan vär- har accepterat i detta hus sedan åtdering.
Jag vill bara erinra om att när skilliga år tillbaka — att eftertaxera för
det galler att hålla den allmänna skatte- fem år, och då måste man ha möjligheter
moralen uppe har vi ju gjort vad vi tror att se tillbaka på materialet för de sex
oss kunna göra. Jag kan hänvisa till de senaste åren.

mycket omfattande annonskampanjer, I våra nordiska grannländer är liksom
bekostats av finansdepartementet nande lagstiftningar genomförda, endast
varje år och vilkas andemening är att med den skillnaden, att där är regeringman
dels vädjar till medborgarnas soli- arna suveräna att fixera de kvalifikatiodantetskänsla
och talar om för dem ner för det bokföringsmässiga underla\ad
de får för att de betalar sina skat- get eller den precisering, som i varje
ter, dels talar om för dem, att det är fall herr Jacobsson mycket starkt efterosolidaritet
och ett övervältrande på lyste. Vi har inte velat gå så långt, utan
andra skattskyldiga, därest man smiter vi har sagt att den preciseringen skall
ifrån sin skattskyldighet. Dessa ideli- göras av regeringen och riksdagen gegen
återkommande annonskampanjer är mensamt. Vill man bygga ut preciseringsåledes
påtagliga medel för höjande av en utöver vad som'' föreslås i Kunel.

de" “na skattemoralen- Maj :ts proposition och utskottsutlåtan 1

19o6 ars stora taxeringsreform gavs det och man förklarar sig missnöjd med
Men enskilde medborgaren och skatte- den, bör man kanske också begära att
hetalaren en helt annan och säkrare den missnöjde står till tjänst med det
rattsstatus gentemot skattemyndigheter- förslag till ytterligare preciseringar, som
na an vad han tidigare har haft. I den vederbörande anser vara erforderligt
taxermgsreformen föreskrevs också ut- Nu har vi velat presentera detta i
tryckligen att taxeringsmyndigheterna, enkla termer, och det har ju skett på det
i den mån tid och krafter det medgav, sättet, att det klart säges ifrån att behade
skyWighet att vara medborgarna stämmelserna icke bör omfatta andra
behjälpliga även med sådana korrige- kategorier än sådana i fråga om vilka
ringar, som gick i medborgarnas favör, ett mera påtagligt behov av utförligare
Hetta ar klart angivet i den gällande anteckningar framträtt,
skattelagstiftningen, och om det nu är Detta betyder ju att denna fråga inte
sa som jag tyckte mig finna av herr Hag- aktualiseras för den stora dominerande
bergs^ anförande — jag vågar dock inte gruppen av deklaranter, som utgöres av
ha någon uppfattning på den punkten vanliga enkla löntaaare och för

nuMueslämningen sex ar i propositionen
och i utskottsutlåtandet.

c v;“ ;.c71Jlu^lcl;?u sKune vara Kontroll kan ske genom de obligatoriska
fullständigt genomford, får vi väl för- arbetsgivaruppgifterna. Å andra sidan
soka hjalpas åt så att vi får en sådan bör inte någon särskild yrkeskategori
behandling av medborgarna att denna från början vara utesluten. Man gör
reciprocitet blir en pataglig verklighet, emellertid en viss exkludering, i det att
Jag skulle också vilja göra ett par bestämmelserna inte föreslås omfatta såkommentarer
till herr Spetz’ inlägg. Herr dana skattskyldiga på vilka bokföringsSpetz
vande sig mot straffsanktionen lagen eller jordbruksbokföringsförordfor
den, som underlåter att sörja för och ningen är tillämpliga. Därmed har man
bevara underlaget for deklarationen. Och så att säga ramat in det klientel, för vilherr
Jacobsson i Malmo utvecklade det- ket denna uppgiftsskyldighet med straffta
ytterligare och vande sia bl. a. mot ansvar skulle vara gällande.

Ja, denna sexåriga tidsbestämning är

en Vidare sägs det, att det givetvis bör
tillses att de skattskyldiga, för vilka beär
stämmelserna blir gällande, inte över

Onsdagen den 24 mai 1961 em.

Nr 23

hövan betungas. Mera komplicerade regler
för bokföringen bör sålunda icke
ifrågakomma. Syftet med bestämmelserna
bör i stället vara att föreskriva vissa
räkenskaper eller anteckningar, som
från taxeringsmässiga utgångspunkter
framstår som ett nödvändigt minimum,
exempelvis någon form av kassabok eller
annan dagbok samt anteckningar rörande
utbetalda löneförmåner man i sin
egenskap av företagare är skyldig att
föra.

Ja, längre har vi inte velat gå i fråga
om själva preciseringen, och jag föreställer
mig, att man tills vidare kan klara
sig med dessa enkla och — som jag
tycker — ganska lättfattliga kriterier
och kvalifikationer. Vill man ha närmare
precisering — jag är inte övertygad
om att kritikerna innerst inne är beredda
och har möjlighet att göra dessa
preciseringar — bör man kunna återkomma
längre fram på den punkten, om
ett intresse att nå närmare i fråga om
perfektion föreligger.

Herr Spetz hade vidare en anmärkning
emot den straffsanktion, som är
föreslagen vid utdömandet av vite.
Gången på det hela är ju, som det här
har refererats, att när intendenten levererar
en vitesanmaning och vederbörande
nonchalerar detta, så har intendenten
att begära hos länsstyrelsen att vitet
skall utdömas. Länsstyrelsen delger
vederbörande att en sådan begäran från
intendenten har kommit. Vederbörande
har då kanske vid något tillfälle redan
levererat in begärd handling och sedan
har den frågan uppstått: Skall han då
vara fri från straffansvar i form av vite? Jag

tror att man kan bedöma denna
fråga ganska lidelsefritt, i vart fall har
jag försökt göra det när vi övervägde
detta i samband med propositionsskrivningen.

Man hade å ena sidan att fråga sig:
Har vederbörande fullgjort sin skyldighet
om han efter delgivningen av föreläggandet,
då det alltså blev fråga om
en dom, levererar in handlingen? Eller
skall man i stället säga, att han fortfarande
gjort sig skyldig till ett brott där 5

Förslit kammarens protokoll 1961. Nr 23

Ang. förbättrad taxeringskontroll
för att han helt enkelt har nonchalerat
och satt sig över den första anmaningen
att vid vite lämna ifrån sig en hand ling?

, ,..

Detta är en rättsfråga som har föranlett
skilda uppfattningar mellan våra två
högsta domstolar. Regeringsrätten beslutade
med tio röster mot tio — det var
ordföranden som hade utslagsröst — att
i ett speciellt fall befria vederbörande
från straff, d. v. s. det utdömda vitet
därför att han kom in med begärd handling
strax innan det var fråga om ett
länsstyrelsebeslut beträffande det hela.
Precis hälften av regeringsrättens ledamöter
vidhöll emellertid att vederbörande
borde ha straffats.

Högsta domstolen har i ett par prejudikat
på 1930-talet och senast i början
på 1950-talet intagit en motsatt ståndpunkt
till den som regeringsrättens mycket
knappa majoritet intog i det här
speciella fallet. Den har ansett, att om
vederbörande kommer in med handling
efter domstolsanmaning sedan han nonchalerat
anmaningen i första ledet, har
han ändock gjort sig skyldig till en underlåtenhet,
som bör föranleda ett
straff.

När regeringsrätten för något år sedan
fattade sitt beslut med den ytterst
knappa majoriteten av ordförandens utslagsröst,
så drog jag den enkla slutsatsen,
att har man nu så att säga en auktorisation
ifrån den högsta förvaltningsdomstolen
på att man utan efterräkningar
kan nonchalera intendentens vitesföreläggande,
då torde man också ha anledning
att befara, att det blir den i praktiken
tillämpade metoden fortsättningsvis.

Jag vill inte ta ansvaret för att en sådan
utveckling skall avteckna sig i
praxis. Jag har tyckt att det är felaktigt
om man utan vidare skall kunna nonchalera
en anmaning ifrån den högsta taxeringsmyndigheten
i länet och säga: Jag
bryr mig inte om detta vitesföreläggande;
jag väntar tills det blir allvar med
det hela och det blir fråga om dom.

Detta iir förklaringen till att regeringen
intog den ståndpunkt, som kom till
uttryck i propositionen. Jag förmenar att

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Ang. förbättrad taxeringskontroll
det vore rätt olyckligt om det angivna
utslaget från regeringsrätten skulle få
betraktas som en auktorisation för underlåtenhet
att uppmärksamma och besvara
en framställning ifrån taxeringsmyndigheterna.

Meningarna är emellertid så pass delade,
såsom jag här har velat redovisa,
och därför tycker jag nog att man kan
se på denna fråga med ganska lidelsefria
utgångspunkter om man bedömer den
såsom en rättsfråga. Man behöver inte
hli så indignerad, som jag fann att min
vän herr Spetz var när han i sitt uttalande
mycket starkt vände sig emot en
straffmöjlighet sådan som den som utskottsutlåtandet
och Kungl. Maj:t här
har ansett bör föreligga.

Allra sist vill jag understryka, att
varken Kungl. Maj:ts proposition eller
utskottsutlåtandet innebär att det föreligger
något slags obligatorisk skyldighet
att utdöma vite i här omdiskuterade fall.
Utskottsutlåtandet innebär intet annat
än att man har möjligheter att pröva,
om vederbörande har visat en sådan
grad av nonchalans, kanske inte en
utan två, tre eller fyra gånger, så att
det i det speciella fallet kan vara lämpligt
att företa en sanktion emot honom.

Har man detta klart för sig faller också
herr Spetz’ argumentation till marken,
då han gör gällande att det inte är
den enskilde skattebetalaren och den enskilde
individen, utan taxeringsintendenten
som har felat. Därför menar herr
Spetz, att när det är taxeringsintendenlens
fel bör man inte straffa deklaranten.
Ja, om det är taxeringsintendentens
fel håller jag med herr Spetz om att deklararanten
då inte skall straffas, men
det finns ju också möjligheter att avväga
straffet med hänsyn till var man anser
att felet ligger.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera,
att det förslag som finansministern
här framlagt när det gäller taxeringsförordningen
direkt strider emot motsvarande
bestämmelse i rättegångsbalken,
där det uttryckligen föreskrives,

att om ändamålet med vite har bortfallit,
så skall vitet inte utdömas.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr finansministern missförstod mig,
herr talman, när det gällde mina synpunkter
på 20 och 121 §§. Jag vände
mig inte emot bestämmelsen om förvaring
av underlaget för deklarationen under
6 år. Jag var fullt medveten om bakgrunden
till bestämmelsen därom. Men
jag vände mig mot straffsanktionernas
utformning. Jag har reagerat mot att det
objektiva rekvisitet för brott beskrivs i
allmänna ordalag i motiveringen; ''det
bör finnas beskrivet i klartext i själva
lagen. Så är det i strafflagen, och så bör
det även vara inom specialstraffrätten,
detta i rättssäkerhetens intresse.

Sedan förbisåg kanske finansministern
att de bebådade föreskrifterna om
vilket underlag, som skall finnas för deklarationerna,
ännu inte är för handen,
så att man på den punkten svävar i
ovisshet om vad lagen skall innehålla.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Ett par ord i anledning
av herr statsrådets anförande.

Jag vill betyga herr statsrådet min
uppskattning av de annonskampanjer,
som genom finansdepartementets försorg
sedan ett antal år med regelbundna
mellanrum återkommer. Jag tycker de
utgör en åtgärd av en beskaffenhet som
är naturlig i sammanhanget för att upplysa
människorna om dels deras rättigheter
— ty de har ju rättigheter också

— och dels deras skyldigheter. Jag vill
hoppas, att man fortsätter på den vägen;
jag tror nämligen på effekten av sådan
upplysningsverksamhet.

Vidare vill jag tacka finansministern

— det är kanske litet ovanligt att jag
gör det — för den deklaration han här
lämnade när han i anslutning till mitt
första anförande talade om angelägenheten
av att en reciprocitet kommer till
uttryck ifrån taxeringstjänstemännen:
de skall lika behandla staten och de enskilda.

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

I ocli för sig, ärade kammarledamöter,
är ju ett sådant uttalande från finansministern
ganska självklart, men
icke desto mindre är det värdefullt att
det kommit fram just i detta observerade
sammanhang. Naturligtvis har finansdepartementet
stora möjligheter att
göra denna uppfattning gällande i taxeringsorganisationen
ute på fältet. Jag har
den bestämda åsikten, att kan man hos
de skattskyldiga, hos deklaranterna, skapa
ett medvetande om att taxeringstjänstemännen
uppträder i tecknet av
full reciprocitet, har man därmed kanske
tagit ett av de mest betydande stegen
hän emot vinnandet av en bättre
deklarationsmoral. Kan man få dem att
inse att taxeringstjänstemännen är deras
tjänare lika så väl och i samma utsträckning
som de är statens tjänare, kommer
reaktionen ifrån människorna sannolikt
att bli gynnsam eller med andra ord och
för att anknyta till bevillningsutskottets
uttalande i fjol, då främjar man den
solidaritet med samhället från de skattskyldigas
sida, vilken är ofrånkomlig
och vilken vi alla strävar efter.

Jag vill alltså skänka finansministern
min erkänsla för detta uttalande och
hoppas att finansdepartementet måtte
göra vad på det ankommer för att sprida
den mentaliteten bland taxeringsfolket.
Jag tror, som sagt, att resultatet skulle
bli uppmuntrande ur allas vår gemensamma
synpunkt.

Herr KRONSTRAND (fp):

Herr talman! Yrkandet i reservation V
avser en förlängning av besvärstiden i
första instans från den 15 aughsti till
den 31 augusti. Motiveringen härför är
att besvärstiden sammanfaller med den
tid, då många har semester, och att detta
medfört svårigheter för de skattskyldiga
att inom stipulerad tid inkomma
med sina besvär. En sådan förlängning
som begäres i reservationen torde inte
medföra några större olägenheter i prövningsnämndens
arbete men vara ytterst
välkommen för många skattskyldiga.

Låt mig också säga, att har vi lyckats
i den strävan, som jag tror besjälar oss

Ang. förbättrad taxeringskontroll
alla här i kammaren, nämligen att genom
det beslut vi i dag kommer att fatta
avsevärt förbättra taxeringsarbetet i
första instans, har vi på samma gång
åstadkommit en rent automatisk minskning
av behovet att anföra besvär hos
prövningsnämnden. Det blir dessutom,
tror jag, tillräckligt många som kommer
att i vanlig ordning skicka in sina besvär
i god tid, så att prövningsnämnderna
kan få påbörja sitt arbete utan att
någon försening på det hållet behöver
uppstå.

Detta gör, herr talman, att jag yrkar
bifall till reservation V, liksom jag instämmer
i yrkandet om bifall till reservationerna
II, III, IV, VI och VIII.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag vill för min del beträffande
detta ärende bara beröra ett
par detaljer som är av särskild betydelse
ur domstols- och rättsliga synpunkter.
Det gäller ändringarna i 121 och
124 §§ taxeringsförordningen, avseende
straff för underlåtenhet att fullgöra sin
anteckningsskvldighet samt utdömande
av vite.

I fråga om 121 § vill jag för min del
på de skäl som anförts av herr Spetz
ansluta mig till till avslagsyrkandet i
reservation III, men jag vill här närmast
peka på vissa konsekvenser som inträder
för det fall förslaget ändå skulle antagas.

Den allmänna skyldigheten att föra
anteckningar om bl. a. skattepliktiga inkomster
gäller redan enligt nuvarande
bestämmelser för alla, inte blott för
t. ex. företagare och utövare av fria
yrken, utan även för löntagare, pensionärer
m. fl. Den är emellertid nu inte
förenad med straffsanktion.

Erfarenheten visar att den här skyldigheten
fullgöres ganska dåligt, särskilt
av den stora löntagarkategorien.
Det har för övrigt bedrivits ganska litet
upplysningsverksamhet på den här punklen,
ocli jag tror att majoriteten av löntagarna
knappast är medvetna om att
skyldigheten finns. De synpunkter som
jag här kommer att anföra avser när -

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Ang. förbättrad taxeringskontroll
mast den kategorien, löntagarna — inte
de mer eller mindre bokföringsskyldiga
personerna.

Av de mål om ansvar för vårdslös eller
falsk deklaration som kommer till
domstolarna utgör en väsentlig del —
på sina håll mer än hälften — sådana
fall där en löntagare bär litat på att de
arbetsgivaruppgifter som han har tillgång
till vid deklarationens upprättande
också täcker hela den inkomst som
skall deklareras; av olika skäl kan det
emellertid hända att han haft inkomster
härutöver. Hittills har t. ex. arbetsgivarna
inte varit skyldiga att tillställa
de skattskyldiga avskrift av uppgifterna.
Allmän praxis har varit att sådana
avskrifter har skickats, men det har inte
varit hundraprocentigt genomfört.

Ett vanligt fall är byggnadsarbetarna,
som ofta har haft inkomster från olika
arbetsgivare, av vilka kanske några inte
har skickat uppgifter. Ofta brukar de
också förbise att deras semesterkassa
inte har för vana att tillställa de enskilda
arbetarna uppgift om vad de uppburit
i semesterlön. I en del fall kan också
en sådan här uppgift ha kommit bort på
posten eller hemma hos den skattskyldige.
I alla de här fallen blir den skattskyldige
i enlighet med de uppgifter
som inkommer till taxeringsnämnden
upptaxerad, och om det rör sig om cirka
10 procent eller mer av den totala inkomsten,
blir han vanligtvis också åtalad
för felaktig deklaration.

I de här fallen kan man i regel vara
övertygad om att något uppsåt att undandra
skatt inte förelegat, utan att det
är fråga om ren oaktsamhet. Det är i
själva verket i många fall mycket tveksamt
om den här oaktsamheten verkligen
kan betecknas som grov. Taxeringsmyndigheterna
menar att vederbörande
med ledning av vad han under året gjort
av med för familjens uppehälle och andra
utgifter bör kunna bedöma på tio
procent när hur stor inkomsten under
året har varit och sålunda uppmärksamma,
om de samlade arbetsgivaruppgifterna
visar för lågt belopp. Realismen
i ett sådant betraktelsesätt är väl tvivelaktig.
Emellertid har domstolarna i så -

dana fall i stor utsträckning dömt till
ansvar för vårdslös deklaration, säkerligen
under intryck av vikten av att samhällets
krav på riktiga deklarationer vinner
stöd i rättstillämpningen.

Dessa domar torde grundas på det betraktelsesättet,
att anteckningsskyldigheten
får ses som ett led i deklarationsskyldigheten.
Oaktsamheten i de här fallen
ligger nämligen framför allt i bristande
anteckningar, inte i bristande omsorg
vid själva deklarationstillfället.
Straffet utmäts givetvis i dessa fall lågt,
men detta bör inte, som i vissa sammanhang
har skett, tas som bevis för att domstolarna
ser milt på deklarationsbrotten,
utan det är, såsom framgår av det
anförda, snarare ett utslag av en sträng
rättstillämpning.

Under innevarande år har redan beslutats
en höjning av minimistraffet för
vårdslös deklaration, och nu föreslås en
särskild straffsanktion för underlätet
fullgörande av anteckningsskyldighet.
Dessa båda lagstiftningsåtgärder, särskilt
den nu föreliggande, kan inte undgå
att påverka domstolspraxis i deklarationsmålen.

I och med att en särskild straffsanktion
införes för bristande anteckningar
är det klart att domstolarna vid åtal för
vårdslös deklaration bara kan ta hänsyn
till situationen vid själva deklarationstillfället
och inte till hur anteckningsskyldigheten
fullgjorts. I och för
sig blir det möjligt att i sådana fall döma
till ansvar både enligt skattestrafflagen
och enligt taxeringsförordningen.
Då det i ena fallet är fråga om normerade
böter, blir det inte ens gemensamt
straff, utan särskilt straff måste då utmätas
enligt de olika lagrummen. Jag
tror att resultatet i de av mig förut berörda
vanligast förekommande fallen ofta
kommer att bli att den skattskyldige
frias från ansvar för vårdslös deklaration,
eftersom oaktsamheten vid själva
deklarationstillfället med hänsyn till det
bristande underlaget inte kan anses vara
grov.

Huruvida det bristande fullgörandet av
anteckningsskyldigheten befinnes vara
straffbart enligt det nu föreliggande änd -

Nr 23

Onsdagen den

ringsförslaget beror på den praxis som
kan utbilda sig. Jag skall här bara påpeka
att enligt förslaget fordras för straffbarhet
dels att uppsåt eller grov oaktsamhet
föreligger och dels att fullgörandet
av deklarationsskyldigheten eller
kontrollen härav omöjliggjorts eller allvarligt
försvårats. Såvitt jag förstår
måste uppsåtet eller oaktsamheten avse
även det här sistnämnda kriteriet.

På sätt och vis är sålunda förutsättningarna
strängare än enligt skattestrafflagen,
och i vissa fall kan resultatet bli
helt frikännande i fall där domstolarna
nu dömt till lindriga straff för vårdslös
deklaration.

I och för sig är det väl icke otillfredsställande
att dessa fall, där icke ens
misstanke om uppsåt att undandraga
skatt föreligger, överföres från skattestrafflagens
område till en straffbestämmelse
som har mera karaktär av ordningsföreskrift.
Jag tänker då givetvis
på de icke uppsåtliga fallen. Det angivna
resultatet är emellertid inte helt i
linje med de motiv som anförts för årets
lagstiftningsförslag på taxeringsområdet,
och det kan föranleda vissa komplikationer.
Sålunda kräves för åtal enligt
taxeringsförordningen särskild åtalsanmälan,
och situationen kan vid domstolen
bli den, att åtal väckts enligt skattestrafflagen
men domstolen finner gärningen
straffbar endast enligt taxeringsförordningen.
Resultatet kan då i avsaknad
av särskild åtalsanmälan, avseende
brott enligt taxeringsförordningen, bli
att vederbörande måste helt frikännas.

Som jag inledningsvis nämnde kommer
jag att rösta för avslag på förslaget
i denna del och har här endast velat
peka på vissa konsekvenser av förslaget
om det ändock genomföres.

Jag vill vidare, herr talman, bara med
några ord beröra frågan om utdömande
av vite, en fråga som varit föremål för
belysning genom det meningsskifte som
här förekommit mellan herr Spetz och
finansministern, .lag har kanske inte så
mycket att tillägga, men jag vill påpeka,
att finansministern i detta sammanhang
upprepade gånger blandat samman
straff och vite. Den föreslagna bestäm -

1 maj 1961 em.

Ang. förbättrad taxeringskontroll
melsen innebär ju också, att man vill
tillämpa vitet som ett straff.

Det har nu framkommit, att finansministerns
mening med det hela är att ändra
den praxis som regeringsrätten har
utbildat på detta område för utdömande
av vite. Oavsett att jag inte här är beredd
att ta ståndpunkt i själva grundfrågan
om skiljaktigheten mellan högsta
domstolens och regeringsrättens praxis
vill jag påpeka, att det är i anmärkningsvärt
svävande ordalag som högsta domstolens
praxis återgetts i propositionen.
Det kan icke vara ett lämpligt tillvägagångssätt
då man gör en ändring av
principiell natur att införa en tilläggsbestämmelse
i endast en av de många
författningar, som handlar om utdömande
av vite och som ligger under regeringsrättens
högsta prövning. Frågan
borde i stället, om alltså detta varit syftet,
ha tagits upp i ett annat och vidare
sammanhang.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation IV.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Herr Kronstrand yrkade
bifall till reservation V, vari upptagits
ett yrkande av motionärer om förlängning
av besvärstiden, som nu utgår
den 15 augusti. Motionärerna anför att
detta är en synnerligen olämplig tid,
bl. a. på grund av att den infaller under
den tid åtskilliga skattskyldiga åtnjuter
semester. Besvärstiden bör därför enligt
motionärerna förlängas till den 31 augusti.

Det är naturligtvis i och för sig ett
önskemål, som man skulle kunna tillgodose,
då det ju är riktigt som motionärerna
framhåller att den nu fastställda
tidpunkten kan vara olämplig med
tanke på semestrarna. En förlängning av
besvärstiden skulle emellertid föra med
sig den nackdelen att man skapade en
försämring för prövningsnämndernas
arbete. Eftersom det är av synnerligen

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Ang. förbättrad taxeringskontroll
stor vikt att besvärsmålen avgörs så
snabbt som möjligt har utskottet inte
ansett sig kunna tillmötesgå reservanternas
önskemål.

Den av oss i utskottet som har den
största praktiska erfarenheten av taxeringsarbete,
nämligen herr Spetz, finns
heller inte med under denna reservation.
Jag skall inte säga något därom,
ty då stiger kanske herr Kronstrand upp
och säger som herr Söderquist plägar
göra, att herr Spetz blivit miljöskadad
och därför hamnat på fel sida vid utskottets
votering!

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag anhåller hövligast
att herr Eriksson inte åberopar mig som
expert på taxeringsfrågor, då herr Eriksson
i alla fall inte följer vad jag föreslår! -

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! På denna punkt ber jag
att helt fa instämma med herr Eriksson.

Det kan inte vara lämpligt att förlänga
besvärstiden. Något verkligt behov av
en förlängning föreligger heller inte.
Jag erinrar om att besvärstiden för ett
par år sedan förlängdes med 14 dagar,
vilket bör vara tillräckligt. Ytterligare
förlängning av besvärstiden skulle vara
till olägenhet för prövningsnämnderna
och även för dem som skall debitera
skatten, de lokala skattemyndigheterna
samt i sista hand för allmänheten.

På denna punkt ber jag därför, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr KRONSTRAND (fp):

Herr talman! Gentemot detta vill jag
säga, att motionärerna bygger sitt yrkande
på den erfarenhet som vunnits om
de svårigheter som möter för de skattskyldiga
att inom stipulerad tid inkomma
med sina besvär. Besvärstiden utlöper
ju den 15 augusti, således då många
har semester.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Taxeringsnämndernas
arbete skall vara avslutat den 30 juni,
och de skattskyldiga skall snarast möjligt
underrättas om de avvikelser, som
gjorts från deklarationerna. Om någon
skattskyldig inte skulle hinna med att
inom stipulerad tid göra en fullständig
besvär sskrivelse, räcker det med att vederbörande
med ett par rader anför besvär
och anhåller att senare få inkomma
med komplettering.

Jag tycker att här är de skattskyldigas
berättigade anspråk väl tillgodosedda.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående varje punkt av utskottets
i det nu förevarande betänkandet
gjorda hemställan samt i fråga om
punkten A först särskilt beträffande ettvart
av de stadganden, om vilka annat
yrkande framställts än om bifall till utskottets
hemställan, och därefter särskilt
angående utskottets hemställan under
punkten i övrigt. Vidare, fortsatte herr
talmannen, komme propositioner att
framställas särskilt rörande utskottets
motivering.

Punkten A

20 § förslaget till förordning om ändring
i taxeringsförordningen

I fråga om denna paragraf, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att
densamma skulle godkännas med den
lydelse, som föreslagits i Kungl. Maj:ts
av utskottet i denna del tillstyrkta förslag,
dels ock att paragrafen skulle godkännas
med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Gösta Jacobsson vid
betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Härefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på paragrafens godkännande
enligt Kungl. Maj:ts av utskottet
tillstyrkta förslag vara med övervägande
ja besvarad.

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

37 § 1 mom. förslaget till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
I avseende å detta moment, gjorde
herr talmannen propositioner, först på
godkännande av detsamma med den lydelse,
som föreslagits i Kungl. Maj:ts av
utskottet i denna del tillstyrkta förslag,
samt vidare därpå att momentet skulle
godkännas med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Hagberg m. fl. vid
betänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på momentets godkännande enligt
Kungl. Maj :ts av utskottet tillstyrkta förslag,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 37 § 1 mom. i
Kungl. Maj :ts av bevillningsutskottet i
dess betänkande nr 50 såvitt gäller detta
moment tillstyrkta förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes momentet med
den lydelse, som föreslagits i den av herr
Hagberg m. fl., vid betänkandet avgivna,
med II betecknade reservationen.

Ang. förbättrad taxeringskontroll
121 § förslaget till förordning om ändring
i taxeringsförordningen ävensom
77 § förslaget till förordning angående
ändring i förordningen om allmän varuskatt I

vad gällde nämnda paragrafer, yttrade
vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att desamma skulle godkännas
med den lydelse, som föreslagits i Kungl.
Maj ds av utskottet med viss ändring tillstyrkta
förslag, dels ock att kammaren
skulle avslå förslaget om ändring av
nämnda paragrafer i enlighet med vad
som föreslagits i den av herr Hagberg
m. fl. vid betänkandet avgivna, med III
betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på paragrafernas godkännande
enligt Kungl. Maj ds av utskottet med
viss ändring tillstyrkta förslag vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som godkänner 121 § i Kungl.
Maj ds av bevillningsutskottet i dess betänkande
nr 50 såvitt gäller denna paragraf
med viss ändring tillstyrkta förslag
till förordning om ändring i taxeringsförordningen
ävensom 77 § i Kungl.

Maj ds av utskottet likaså med viss ändring
tillstyrkta förslag till förordning
angående ändring i förordningen om allmän
varuskatt, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Vinner Nej, avslås förslaget om ändring
av nämnda paragrafer i enlighet
med vad som föreslagits i den av herr
Hagberg m. fl. vid betänkandet avgivna,
med III betecknade reservationen.

Ja — 83;

Nej — 59.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans upp -

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Ang. förbättrad taxeringskontroll

fattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 53.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

724 § förslaget till förordning om ändring
i taxeringsförordningen

Vidkommande denna paragraf gjorde
herr talmannen propositioner, först på
godkännande av densamma med den lydelse,
som föreslagits i Kungl. Maj:ts av
utskottet i denna del tillstyrkta förslag
samt vidare därpå att förslaget om ändring
av paragrafen skulle avslås i enlighet
med vad som föreslagits i den av
hem Hagberg m. fl. vid betänkandet avgivna,
med IV betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på paragrafens
godkännande enligt Kungl.
Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 67.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ikraftträdandebestämmelserna till förordningen
om ändring i taxeringsförordningen
samt förordningen angående
ändring i förordningen om allmän varuskatt Rörande

ifrågavarande bestämmelser,
anförde nu herr talmannen, hade yrkats
dels att desamma skulle godkännas med
den lydelse, som föreslagits i Kungl.
Maj :ts av utskottet i förevarande del tillstyrkta
förslag, dels ock att kammaren
skulle godkänna ikraftträdandebestämmelserna
med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Hagberg m. fl. vid betänkandet
avgivna, med VI betecknade
reservationen.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 124 § i Kungl.
Maj ds av bevillningsutskottet i dess betänkande
nr 50 såvitt gäller denna paragraf
tillstyrkta förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås förslaget om ändring
av paragrafen i enlighet med vad
som föreslagits i den av herr Hagberg
m. fl. vid betänkandet avgivna, med IV
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bestämmelsernas godkännande enligt
Kungl. Maj :ts av utskottet tillstyrkta förslag
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som godkänner ikraftträdandebestämmelserna
till Kungl. Maj :ts av bevillningsutskottet
i dess betänkande nr
50 i förevarande del tillstyrkta förslag
till förordning om ändring i taxeringsförordningen
och förordning angående
ändring i förordningen om allmän varuskatt,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Nr 23

Vinner Nej, godkännas ikraftträdandebestämmelserna
med den lydelse, som
föreslagits i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med VI betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 67.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Utskottets hemställan under punkten
A i övrigt

Bifölls.

Punkten B

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten C

Beträffande denna punkt, yttrade herr
talmannen, komme propositioner att
framställas först särskilt angående utskottets
hemställan i mom. 1 och därefter
särskilt rörande utskottets hemställan
under punkten i övrigt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de beträffande mom. 1 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Kronstrand m. fl.
vid betänkandet avgivna, med V betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kronstrand begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Ang. förbättrad taxeringskontroll

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 50
punkten C mom. 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kronstrand
m. fl. vid betänkandet avgivna, med V
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Kronstrand begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 106;

Nej — 29.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i övrigt hemställt under
punkten C.

Slutligen gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande utskottets motivering
förekomna yrkandena propositioner,
först på godkännande av densamma
oförändrad samt vidare därpå att utskottets
motivering skulle godkännas
med det tillägg, som föreslagits i den av
herr Hagberg m. fl. vid betänkandet avgivna,
med VIII betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
godkännande av utskottets motivering
oförändrad, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som godkänner motiveringen i
bevillningsutskottets betänkande nr 50
oförändrad, röstar

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets motivering
med det tillägg, som föreslagits
i den av herr Hagberg m. fl. vid betänkandet
avgivna, med VIII betecknade reservationen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 66.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

124, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under elfte
huvudtiteln gjorda framställningar rörande
anslag för budgetåret 1961/62 till
Överståthållar ämbetet och landsstaten,
m. m.; samt

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken,

varvid utlåtandet nr 124 företogs
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa
tjänster

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 126, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 142 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 7 april 1961, föreslagit
riksdagen att 1) godkänna de i statsrådsprotokollet
redovisade överenskommelserna
den 6 april 1961 angående vissa
lönegradsändringar m. m. samt den 27
mars 1961 angående anställningsvillkoren
för sjukhusläkare m. fl. i vad överenskommelsen
avsåge statsverket; 2)
godkänna övriga i statsrådsprotokollet
berörda förslag av beskaffenhet att böra
prövas av riksdagen; 3) bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga av förslagen
betingade ändringar i vederbörliga
personalförteckningar; 4) bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga av förslagen
betingade ändringar i med stöd av riksdagens
beslut utfärdade avlöningsförfattningar;
5) bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga i övrigt erforderliga åtgärder
för förslagens genomförande ävensom
meddela erforderliga övergångsbestämmelser;
6) bemyndiga Kungl. Maj:t att
för budgetåret 1961/62 i enlighet med
vad som i statsrådsprotokollet anförts
medgiva överskridanden av maximerade
anslag och anslagsposter; 7) till Täckning
av beräknade merkostnader för löner
m. m. å riksstaten för budgetåret
1961/62 under tolfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 19 500 000 kronor;
8) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner m. m. å riksstaten för
budgetåret 1961/62 under fjärde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
5 500 000 kronor.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta likalydande
motioner, den ena inom första
kammaren av herr Torsten Andersson
m. fl. (1:663) och den andra inom
andra kamamren av herr Gustafsson i
Kårby (11:794), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 142 måtte besluta,
att de från Ae 13 till Ae 19 till uppflyttning
föreslagna 30 befattningarna för
mätningstekniker skulle hänföras till
distriktsorganisation såväl som special -

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Nr 23

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster

organisation i enlighet med vad i motionerna
anförts.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft jämväl
följande vid riksdagens början väckta
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sundin (1:250) och den andra inom
andra kammaren av herr Fälldin (II:
360), i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte uttala, att löneklyftan
mellan högre och lägre befattningshavare
i statlig tjänst borde minskas, så
att en ur social synpunkt mera rättvis
inkomstfördelning mellan dessa grupper
åstadkommes;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sundin (I: 223) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Fälldin och
Boo (II: 293);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Edström och fröken Nordström (1:248)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Carlsson i Huskvarna m. fl. (II:
359);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sundin (1:456) och den andra
inom andra kammaren av herr Börjesson
i Falköping (II: 529).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 663 och II: 794,

1) godkänna de i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 7 april 1961
redovisade överenskommelserna den Ii
april 1961 angående vissa lönegradsändringar
m. m. samt den 27 mars 1961 angående
anställningsvillkoren för sjukhusläkare
m. fl. i vad överenskommelsen
avsåge statsverket;

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar i
vederbörliga personalförteckningar;

4) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar i
med stöd av riksdagens beslut utfärdade
avlöningsförfattningar;

5) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
i övrigt erforderliga åtgärder för förslagens
genomförande ävensom meddela
erforderliga övergångsbestämmelser;

6) bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåret 1961/62 i enlighet med vad
som i statsrådsprotokollet anförts medgiva
överskridanden av maximerade anslag
och anslagsposter;

7) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner m. m. för budgetåret
1961/62 under tolfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 19 500 000
kronor;

8) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner m. m. för budgetåret
1961/62 under fjärde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 5 500 000
kronor;

B. att motionerna 1:250 och 11:360
icke måtte av riksdagen bifallas;

C. att motionerna 1:223 och 11:293
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att motionerna 1:248 och 11:359
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

E. att motionerna 1:456 och 11:529
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Sundin och Eliasson i Sundborn, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
B hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av motionerna 1:250 och II:
360, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört.

2) godkänna övriga i statsrådsproto- Herr SUNDIN (ep):

kollet berörda förslag av beskaffenhet Herr talman! Inkomstklyftan mellan

att böra prövas av riksdagen; höglönegrupperna och låglönegrupperna

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster

i vårt land är för närvarande stor. Detta
gäller inte bara de statsanställda utan
också de kommunal- och privatanställda.
Denna förmånsklyfta framträder
även inom social- och skattepolitiken.
ATP-pensioneringen lägger ju en förhållandevis
större börda på låglönegrupperna.
Bostadspolitiken ger generellt
sett större förmåner åt höglönegrupperna.
Den allmänna omsättningsskatten
och de höjda kommunalskatterna har
medfört en förhållandevis tyngre börda
för de lägre inkomsttagarna.

Det borde vara självklart att en
minskning av denna klyfta mellan höglönegrupperna
och låglönegrupperna
måste eftersträvas, men så sker inte.
Tvärtom måste man säga att klyftan för
varje år vidgas. Mot detta brukar man
invända att lönelyftningarna är procentuella
och att relationerna procentuellt
sett skulle vara oförändrade. Men man
lever ju inte på procent, i varje fall inte
låglönegrupperna. Varor och tjänster betalas
inte med procent utan med kronor.
När de statsanställda i år fick en
lönelyftning med 5 procent, fick därför
höglönegrupperna en större andel av
den ekonomiska standardstegringen än
låglönegrupperna — i den mån lönehöjningen
är en reallönehöjning.

Årets femprocentiga lönelyftning betydde
t. ex. för en befattningshavare i
lönegrad A 8 och högsta ortsgruppen en
löneförbättring på 52 kronor i månaden
eller 624 kronor om året, men för en
befattningshavare i A 24 en löneförbättring
på 119 kronor i månaden eller
1 428 kronor om året. Likadant blir resultatet
när det gäller lönegradsuppflyttningar.
Från exempelvis A 8 till A 9~ är
steget 59 kronor i månaden eller 708
kronor om året, men från A 24 till A 25
132 kronor i månaden eller 1 584 kronor
om året. Oftast har man dessutom låtit
höglönegrupperna flytta upp två lönegrader,
vilket mera sällan tycks förekomma
för låglönegrupperna. Så var ju
senast fallet med polislönerna. De högre
befattningshavarna flyttades upp två lönegrader,
de lägre bara en och för begynnelsetjänsterna
blev det ingen ändring.

Jag bär i en motion föreslagit att riks -

dagen skulle göra ett principuttalande
om att löneklyftan mellan högre och lägre
befattningshavare i statlig tjänst bör
minskas. Det är enligt min mening ett
rättvisekrav att den klyftan minskas,
men det är nödvändigt också ur den
synpunkten att vi måste se till att tjänsterna
kan rekryteras med kvalificerat
folk. Det svar som statsutskottets majoritet
givit motionen liknar bra mycket
de obotfärdigas förhinder. Utskottet har,
heter det, »för egen del hittills iakttagit
stor försiktighet i fråga om att genom
särskilda uttalanden eller rekommendationer
binda kommande löneförhandlingar
i det ena eller andra avseendet».
Utskottet tänker tydligen fortsätta
att bara vara försiktigt.

Naturligtvis råder det inte delade meningar
om att lönevillkoren för de .statsanställda
bör fastställas genom förhandlingar
mellan de anställdas organisationer
och staten. Det är en ordning som
vi har vant oss vid och som jag anser är
riktig. Men detta kan ju inte gärna innebära
att staten, som är den ena förhandlingsparten,
skulle vara förhindrad
att ha en uppfattning om hur lönepolitiken
bör utformas. Den statliga förhandlingsparten
skall väl inte spela den passiva
rollen av att säga ja eller nej till
vad de anställdas organisationer begär.
Rättvisesynpunkter, sociala synpunkter
och rekryteringssynpunkter är faktorer
som man från samhällets sida inte kan
komma förbi i sammanhanget. Lönepolitikens
utformning är i många avseenden
avgörande för förvaltningens effektivitet,
och då går det inte att säga att
detta är någonting som riksdagen inte
bör ha någon uppfattning om.

Herr talman! För tio—femton är sedan
talades det på vissa håll mycket om en
solidarisk lönepolitik, som skulle minska
klyftan mellan hög- och låglönegrupperna,
men tydligen har det gått med det

slagordet som med så många andra _

det har hamnat i det historiska arkivet.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till den reservation som är
fogad till utskottsutlåtandet.

I detta anförande instämde herr Nilsson,
Ferdinand, (ep).

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Nr 23

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster
Herr ESKILSSON (h): var därför av vikt att verksamheten kun Herr

talman! Jag skall behandla en de förskjutas både beträffande inriktfråga
som är betydligt mindre än den ningen och beträffande lokaliseringen,
som herr Sundin var inne på. Slutsatsen blev då, att den organisato I

den proposition som behandlats i riska uppbyggnaden borde vara så snnstatsutskottets
utlåtande nr 126 föreslås dig, att dylika förskjutningar kunde aga
bl. a., att 30 tjänster som mätningstek- rum mellan olika verksamhetsområden,
niker i A 13 inom lantmäteristaten skall Yrkandet i motionen I: 663 tar just
flyttas upp till ingenjörstjänster i A 19. sikte på önskemålet att göra organisaFörslaget
om förbättrade anställnings- tionen smidig och anpassningsbar till
förhållanden för mätningsteknikerna olika förhållanden. Trots att statsutskottorde
böra ses mot bakgrunden av den tet har avstyrkt motionen, dristar jag
bekymmersamma brist på tekniker som mig därför, herr talman, att yrka bifall
sedan flera år tillbaka råder inom lant- till densamma.

mäteriet. Denna brist beror — såsom tidigare
framhållits här i riksdagen —
till stor del på löneläget för mätningsteknikerna,
och en förbättring av lönerna
kan därför bidra till att minska
bristen.

Ur denna synpunkt kan givetvis propositionens
förslag hälsas med tillfredsställelse.
Jag har emellertid varit med
om att väcka en motion i ärendet, nr
663 i denna kammare, där motionärerna
föreslår en viss ändring i propositionen.
Enligt propositionen skall de högre
tjänsterna för mätningstekniker förbehållas
specialorganisationerna inom lantmäteriet.
Även i fjol skedde en uppflyttning
av 30 teknikertjänster inom
specialorganisationerna i högre lönegrad.
För mätningsteknikerna inom distriktsorganisationerna
har däremot icke
skett någon motsvarande förbättring i
löneläget. Detta har resulterat i en ytterligare
avtappning av teknikerkåren
inom lantmäteridistrikten, vilket givetvis
är till men för verksamheten där.

I motionen I: 663 har vi nu inte yrkat
på någon utökning av det antal tjänster
som skall flyttas upp. Vi har endast föreslagit,
att de 30 tjänsterna som mätningstekniker
skall kunna hänföras både
till distriktsorganisationerna och till
specialorganisationerna. Vi tycker att
detta yrkande mycket väl motsvarar de
synpunkter som jordbruksministern anförde,
när han i fjol föreslog en omorganisation
av lantmäteriväsendet. Då betonade
han mycket starkt att behovet av
lantmätericts insatser på olika samhällsområden
växlade från tid till annan. Det

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Propositionen nr 142,
som behandlas i detta utskottsutlåtande,
är resultatet av en förhandlingsuppgörelse
mellan parterna. Vi har i femte avdelningen
ägnat både propositionen och
motionerna en ingående behandling,
men har inte kunnat finna det vara
lämpligt att riksdagen skulle föreslå ändringar
i det avtal som träffats mellan
parterna.

Med anledning av vad herr Eskilsson
senast berörde vill jag återge vad
utskottet skriver: »Utskottet vill emellertid
i anledning av vad i motionerna
anförts påpeka, att — såsom av propositionen
framgår — förste mätningsteknikertjänsterna
i A 17 avses skola i fortsättningen
inte längre vara förbehållna
specialorganisationerna utan kunna disponeras
även inom distriktsorganisationen.
»

Herr Sundin säger, att parterna skall
inte bara säga ja eller nej. Herr Sundin
har tydligen aldrig varit med och sett
på nära håll de långdragna förhandlingar
som förekommer innan man får fram
ett avtal.

Herr talman! Med hänsyn till tiden
inskränker jag mig att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag vill instämma med
iierr Boman i så måtto att jag inte varit
mera engagerad i dessa löneförhandling -

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster

ar än herr Boman och varje annan enskild
ledamot i den här kammaren, ty
riksdagen är ju ändå, herr Boman, den
ena förhandlingsparten.

Nu vill jag, herr talman, bara fråga
herr Boman eller andra företrädare för
femte avdelningen eller statsutskottet:
På vilket sätt skall riksdagen, om riksdagen
har en viss mening om en sak,
kunna göra sig gällande i detta sammanhang?
När det förhandlas, sköts
förhandlingarna för statens räkning av
civilministern, som nu är närvarande.
Vi har vid årets riksdag lagt fram en motion,
där vi begärt en annan ordning,
enligt vilken även riksdagen skulle kunna
göra sig gällande. Den motionen bär
redan avslagits av riksdagen. När således
inte denna möjlighet finns och man
vill att riksdagen i en dylik fråga skall
göra ett uttalande, innan förhandlingarna
sker, anser jag, herr talman, att det
är en riksdagens rättighet att få göra
det. Och med tanke på de grupper det
här gäller är det en angelägenhet av
första graden att riksdagen får göra ett
sådant uttalande.

Av den anledningen vidhåller jag,
herr talman, mitt yrkande.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag har med intresse
lyssnat till de synpunkter som herr Sundin
har anfört i denna fråga.

I ett par av hans uttalanden kan jag
för min del helt och fullt instämma. Han
säger att det är nödvändigt att tjänsterna
kan rekryteras med fullt kvalificerad
personal. Det tror jag inte att någon ledamot
av denna kammare vill opponera
sig emot. Han säger också ■— senare i
sitt första anförande — att lönepolitiken
är avgörande för statsförvaltningens
effektivitet. Det är också alldeles riktigt.
Om man missköter löneinstrumentet,
får man inte de kvalificerade tjänstemän
som man eftersträvar, och som en
följd härav får man givetvis inte heller
den effektivitet i förvaltningen som vi
alla önskar. Men när man då går att bedöma
dessa ting, finns det egentligen bara
en mätare, och det är den lönesättning
och löneutveckling som förekom -

mer på den enskilda sektorn. Vid de förhandlingar
som jag har fört under de
gångna åren har jag eftersträvat att få
en löneutveckling för de statsanställda
som i stort sett anpassats till den löneutveckling
som ägt rum på den enskilda
sektorn. Därtill har kommit att man på
vissa specialområden med hänsyn till
löneutvecklingen och angelägenheten
att få fullt kvalificerat folk har fått göra
speciella lönelyftningar. Skulle jag nu
tillämpa de idéer som herr Sundin gjort
sig till tolk för, är jag övertygad om att
jag skulle möta mycken kritik inte bara
i denna kammare utan även i medkammaren,
ty hans lönepolitiska linje, sådan
han presenterat den här i dag, skulle
otvivelaktigt leda till att de kvalificerade
chefstjänstemän som vi behöver
och de kvalificerade tekniker som vi
behöver kan vi inte få med herr Sundins
lönepolitik. Jag vill erinra kammarens
ledamöter om att exempelvis besparingsberedningen,
som hade till uppgift
att undersöka vilka besparingar som
kunde göras i samhället, gjorde en klar
beställning i ett avsnitt av sitt betänkande
beträffande lönesättningen för mera
ansvariga tjänstemän.

Jag har vid de lönepolitiska förhandlingarna
sökt följa de linjer som drogs
upp där och sökt anpassa löneutvecklingen
så att man på ett tillfredsställande
sätt kan tillgodose samhällets behov
av kvalificerade tjänstemän. Jag tror
också att den politiken är nödvändig
även i framtiden.

Å andra sidan vill jag säga att om
riksdagen skall ge direktiv om hur löneförhandlingarna
skall föras, direktiv
om vilka grupper som skall ha prioritet
och vilka grupper som bör stå stilla,
blir det rätt svårt att effektuera förhandlingarna
under förutsättning att
man vill ha ett fritt förhandlingsförfarande
med organisationerna. Vill man
däremot med diktat genomföra den linjen,
är det ju inte alldeles uteslutet att
det går, men då får man vara beredd
att ta konsekvenserna av den politiken.
Det innebär bl. a. att man inte kan tillgodose
de två avsnitt i herr Sundins första
inlägg som jag nyss citerat.

Nr 23

Onsdagen den 24 mai 1961 fm.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag delar statsrådets
uppfattning, när han säger att man måste
tänka på effektiviteten. Men jag tror
i detta sammanhang att statsrådet ändå
måste ge mig rätt i att det är lika nödvändigt
att se på effektiviteten och därmed
även lönerna även för dem som nu
på detta område räknas till de låga inkomsttagarna.

Statsrådet anförde vidare, vilken kritik
han skulle möta i denna kammare
och i medkammaren, om han skulle följa
mitt råd att vi skulle göra ett generellt
uttalande till förmån för dessa dåligt
betalda anställda. Därtill vill jag
till herr statsrådet bara säga, att jag
förmodar att han efter det uttalande som
LO:s ordförande, herr Geijer, gjort, åtminstone
skulle få LO-chefen, som inte
är närvarande i kammaren, med på en
sådan tankegång. Ty jag vill ändå tro
att man från arbetarrörelsens sida har
samma inställning när det gäller de lågavlönade
statsanställda som när det gäller
anställda i den fria marknaden.

Herr talman! Låt mig bara för att belysa
allvaret i dessa synpunkter göra ett
sammandrag av några siffror, som visar
den utveckling som skett under de senaste
åren. Jag skall hålla mig till de
fyra sista åren och för att inte trötta
kammaren bara visa skillnaden mellan
1957 och 1961.

Vi tar exempelvis lönegrad 10. Vid det
förstnämnda tillfället hade man där en
lön av 1 046 kronor i månaden. Om vi
övergår till 1961 hade man en lön på
1 212 kronor. Det innebär en höjning på
15,9 procent. Skalan för den s. k. A-lönclistan
är ungefär lika hela vägen. Den
laåller sig mellan 15 och 16 procent.

Men om vi ser på skillnaden exempelvis
mellan lönegrupp 3 och lönegrupp
26 och där iakttar vad som skett under
dessa år, skall vi finna att medan det
1957 var en skillnad mellan dessa ytterlighetsgrupper
på 1 660 kronor, var det
den 1 januari 1961 en skillnad på 1 923
kronor. Det är ett bevis på att man i
pengar har dragit ifrån rätt väsentligt.

Låt mig sedan, herr talman, med några
korta ord beröra den andra lönelis -

tan som heter B-listan och se vad det
kan ge i jämförelse med den nyss omtalade
A-listan. Och låt mig exempelvis
ta en person som är avlönad enligt B-listan
efter Bo 6. Han hade 1957 en månadslön
av 3 744 kronor och 1961 en
lön av 4 688 kronor. Det är en ökning
med 944 kronor i månaden, och om man
tar den procentuella skillnaden belöper
den sig, herr statsråd, till 25,2 procent.
Det gäller alltså B-listan, medan
det på A-listan rörde sig om mellan 15
och 16 procent. Det visar att en oerhört
stor förskjutning skett såväl i kronor
som reellt i pengar.

Låt mig sedan bara ta ett enda exempel
till. Om man jämför denna grupp Bo
6 med exempelvis A 3 och vet att man i
A 3 1957 hade en lön av 728 kronor och
vi drar den från lönen i Bo 6, så blir
det en skillnad på 3 016 kronor. Om vi
gör samma operation den 1 januari 1961
och alltså drar lönen för den anställde i
lönegrad A 3, d. v. s. 843 kronor, från
lönen för den anställde i Bo 6, d. v. s.
4 688 kronor, blir skillnaden 3 845 kronor.
Det innebär, herr talman, att skillnaden
i lön för den anställde i A 3 och
den anställde i Bo 6 blivit 829 kronor
mer sedan 1 juli 1957, alltså mer i skillnad
än den anställde i A 3 hade i lön
1957. Inte minst med hänsyn till de faktiska
siffrorna i utvecklingen borde
man kunna förmå sig att gå så långt som
att göra ett försiktigt uttalande, att de
människor, som är verkligt dåligt avlönade,
bör komma i förtursställning vid
nästa löneförhandling.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Med sifferexempel kan
man ju leka en ganska lång stund och
uppnå ganska horribla resultat. Vi har
sett ett exempel på detta i det anförande,
som nyss hölls i denna kammare.

När det nu talas om en löneutveckling
och en marknadsanpassning av statstjänstemännens
löner till den löneutveckling,
som ägt rum inom den enskilda
sektorn, får man val ändå lov att undersöka
hur löneläget är inom den enskilda
sektorn och jämföra lönesättning -

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 19G1 fm.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster

en där med den statliga lönesättningen.
Om jag gör detta, kan jag lugnt påstå
att vi inom den statliga sektorn har
nått väsentligt längre då det gäller att
lyfta bottenlönegruppen än man gjort
inom den enskilda sektorn, men däremot
ligger vi beträffande topptjänsterna väsentligt
efter den enskilda sektorns löneutveckling.

Om herr Sundin här skall göra en lönejämförelse
och söka spela ut de anställda
i olika lönelägen mot varandra,
skulle han givetvis ha tagit ekonomibiträdet
i lönegrad A 3 som exempel och
jämfört hennes lön med vad motsvarande
person har i enskild tjänst. Då
skulle herr Sundin kanske ha upptäckt,
att man skulle få höja lönen med 25
till 50 procent på åtskilliga områden
inom det enskilda näringsområdet, innan
man når upp till den .statliga lönenivån.
Men han skulle också, om han
gått till toppen på den statliga löneskalan,
ha konstaterat att staten på motsvarande
områden fått göra en motsvarande
höjning för att uppnå paritet med
det enskilda näringslivets lönesättning.

Det är därför som herr Sundin här
egentligen bara åstadkommer en lek med
siffror, som ingenting bevisar i själva
sakfrågan. Om hem Sundin alltjämt vidhåller,
att vi måste ha en lönesättning
som gör de statliga tjänsterna attraktiva,
måste han ju se efter, vilka löner som
betalas på motsvarande områden inom
det enskilda näringslivet. Det är dock
det enskilda näringslivet som är barometern
för den lönesättning, som förekommer
i vårt samhälle. Det är med utgångspunkt
från den lönesättning som
där sker, som man måste anpassa den
statliga lönesättningen, om man vill ha
kvalificerat folk även på de s. k. chefsposterna.
Är tillgången på kvalificerat
folk för dessa poster däremot av underordnad
betydelse, är det möjligt att herr
Sundins lönepolitik kan genomföras.

Herr SUNDIN (ep):

Hem talman! Jag vet inte med vilken
rätt herr statsrådet gör gällande, att jag
åstadkommit en lek med siffror. Herr

statsråd! Det gäller ju ett statistiskt material,
som jag förmodar att statsrådet
själv i viss utsträckning är ansvarig för.

Statsrådet anser vidare, att jag försöker
spela ut de statsanställda mot dem
som är anställda på den fria sektorn.
Jag har, herr statsråd, inte blandat ihop
dessa på annat sätt än att jag trodde, att
om statsrådet skulle följa mitt råd, så
skulle han få stöd av herr Geijer i dennes
egenskap av företrädare för LO. I
andra sammanhang, när det gäller denna
fråga, har jag ju uteslutande diskuterat
de statsanställdas löner, och jag vill
understryka, att det material som jag använt
utgöres av riktiga siffror.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade hem talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande vardera av
punkterna A och B av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan
samt därefter särskilt angående punkterna
C—E.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att kammaren skulle bifalla utskottets
hemställan med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionerna 1:663
och II: 794.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan oförändrad vara med
övervägande ja besvarad.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten B framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i denna punkt
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa polismanstjänster

ven varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 126 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 122;

Nej — 13.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna C—E hemställt.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa
polismanstjänster

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 127, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa polismanstjänster
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 155 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över eivilärenden
för den 28 april 1961, föreslagit
riksdagen att 1) godkänna den i
statsrådsprotokollet redovisade överenskommelsen
den 25 april 1961 angående
lönegradsplaceringen för vissa polismanstjänster
in. m.; 2) bemyndiga

Kungl. Maj :t att vidtaga av förslagen betingade
ändringar i personalförteckningen
för Norrbottens statliga poliskår, « )

« Värsta kammarens protokoll 1961. Nr 23

bemyndiga ivuugi. moj.i ““ -----o förslagen

betingade ändringar i med
stöd av riksdagens beslut utfärdade avlöningsförfattningar;
4) bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga i övrigt erforderliga
åtgärder för förslagens genomförande
ävensom meddela erforderliga
övergångsbestämmelser; 5) bemyndiga
Kungl. Maj :t att för budgetåret 1961/62
i enlighet med vad som i statsrådsprotokollet
anförts medgiva överskridande
av den i avlöningsstaten för Norrbottens
statliga poliskår upptagna anslagsposten
till avlöningar till icke-ordinarie personal;
samt 6) till Täckning av beräknade
merkostnader för löner m. m. å riksstaten
för budgetåret 1961/62 under elfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 500 000 kronor.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta, likalydande
motioner, den ena inom första
kammaren av herr Sundin (1:664) och
den andra inom andra kammaren av
herr Elmwall m. fl. (II: 795), i vilka motioner
hemställts, att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 155 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att vid kommande förhandlingar med
polismännens organisationer i första
hand måtte eftersträvas uppgörelse om
ur rekryteringssynpunkt erforderlig lönegradsuppflyttning
även av de lägre
polismannatjänsterna.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft jämväl
en vid riksdagens början inom andra
kammaren av herr Lundberg väckt motion
(11:355). Utskottet hade i det nu
föredragna utlåtandet av angivna orsaker
hemställt.

A. att riksdagen måtte

1) godkänna den i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 28 april
1961 redovisade överenskommelsen den
25 april 1961 angående lönegradsplaceringen
för vissa polismanstjänster
m. in.;

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar i

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa polisi
personalförteckningen för Norrbottens
statliga poliskår;

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar i
med stöd av riksdagens beslut utfärdade
avlöningsför fattningar;

4) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
i övrigt erforderliga åtgärder för förslagens
genomförande ävensom meddela
erforderliga övergångsbestämmelser;

5) bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåret 1961/62 i enlighet med vad
som i statsrådsprotokollet anförts medgiva
överskridande av den i avlöningsstaten
för Norrbottens statliga poliskår
upptagna anslagsposten till avlöningar
till icke-ordinarie personal;

6) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner m. m. för budgetåret
1961/62 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 4 500 000 kronor;

B. att motionerna 1:664 och 11:795
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionen II: 355 icke måtte av
riksdagen bifallas.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Sundin och Eliasson i
Sundborn, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla den
lydelse, reservationen visade.

Reservanterna hade ansett, att utskottet
i sitt yttrande över motionerna I: 664
och 11:795 bort förutsätta, att rekryteringssynpunkterna
komme att vederbörligen
beaktas vid kommande förhandlingar.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Med hänvisning till den
motivering, som jag framförde under föregående
punkt, ber jag att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt med godkännande
av utskottets motivering samt
vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen, som
förordats i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 § lagen den 20
mars 1936 (nr 56) om socialregister;
och

nr 300, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om redareavgift
för sjöfolks pensionering
m. m.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 308, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.; och
nr 309, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa polismanstjänster m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.45.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Nr 23

Onsdagen den 24 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30. dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 21, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av tilläggsavtal till
avtalet den 24 december 1936 mellan
Sverige och Frankrike för undvikande
av dubbelbeskattning och fastställande
av bestämmelser angående ömsesidig
handräckning beträffande arvsskatt, bifölls
vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 49, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om statsmonopol på tillverkning
av tobaksvaror, m. m., i vad
propositionen hänvisats till lagutskott,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. statsmonopol på tillverkning av
tobaksvaror, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 53, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om statsmonopol på tillverkning av tobaksvaror,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 23 mars 1961 dagtecknad proposition,
nr 115, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om statsmonopol på tillverkning
av tobaksvaror samt

2) förordning om tobaksskatt,

med Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet
träffa överenskommelse om de ändringar
i gällande avtal angående utövandet
av statens tobaksmonopol, som föranleddes
av nyssnämnda lagförslags antagande.

Propositionen hade såvitt avsåge det
under 2) framlagda författningsförslaget
hänvisats till bevillningsutskottet och i
övrigt till behandling av lagutskott.

I propositionen hade föreslagits, att
det nuvarande systemet med riktprissättning
på tobaksvaror skulle slopas, det
statliga monopolet i fråga om import av
sådana varor upphävas och statens tobaksnämnd
avskaffas. Importmonopolets
avskaffande föranledde en ändring av
reglerna för tobaksskattens uttagande;
skatt skulle i fortsättningen erläggas direkt
av enskild importör till kontrollstyrelsen.
I samband härmed skulle beskattningsförfarandet
moderniseras i anslutning
till de principer, som varit vägledande
vid senare års lagstiftning på
punktskatteområdet.

Monopolbestämmelserna skulle enligt
förslaget upptagas i en ny lag om statsmonopol
på tillverkning av tobaksvaror,
medan skattebestämmelserna — till
skillnad mot vad som hittills varit fallet
—■ skulle intagas i en särskild förordning
om tobaksskatt.

Den nya lagstiftningen vore avsedd att
träda i kraft den 1 juli 1961.

I förslaget till förordning om tobaksskatt
voro 3 och 9 §§ så lydande:

3 §

Skattskyldighet inträder

a) då vara av den som är registrerad
enligt 5 § levereras till köpare, som icke
är sålunda registrerad, eller tages i anspråk
för annat ändamål än försäljning
eller ock, vid avregistrering, ingår i
hans lager; samt

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Ang. statsmonopol pa tillverkning av tobaksvaror, m. m

b) då vara av annan än registrerad
införes till riket.

Skattskyldig är i fall som avses i första
stycket a) den registrerade och eljest
den för vars räkning införseln äger rum.

9 §

Kungl. Maj :t äger föreskriva att tobaksvara
må förekomma till försäljning
inom riket endast i originalförpackning
försedd med särskild kontrollstämpel.

Till utskottet hade hänvisats den i anledning
av propositionen väckta motionen
II: 773, av herrar Darlin och Christenson
i Malmö, vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av proposition
nr 115 måtte avslå förslaget om kontrollstämpling
av tobaksvaror.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, nämligen
de likalydande motionerna 1:9, av
herr Gustaf Elof sson m. fl., samt II: 17,
av herrar Larsson i Borrby och Nilsson
i Bästekille.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

1) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 115„ såvitt densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, icke kunnat av
riksdagen oförändrad antagas samt med
bifall till motionen II: 773, av herrar
Darlin och Ghristenson i Malmö, — måtte
antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om tobaksskatt
med de ändringar, att 3 § erhölle följande
lydelse, att 9 § utginge samt att
till följd därav 10, 11, 12 och 13 §.§ i
propositionsförslaget erhölle numreringen
9, 10, 11 respektive 12 §.

3 §

Skattskyldighet inträder

a) då vara av den som är registrerad
enligt 5 § levereras till köpare eller tages
i anspråk för annat ändamål än försäljning
eller ock, vid avregistrering, ingår
i hans lager; samt

b) då vara---till riket.

Skattskyldig är — — — äger rum;
ävensom

2) att de likalydande motionerna 1:9,
av herr Gustaf Elofsson m. fl., samt II:
17, av herrar Larsson i Borrby och Nilsson
i Bästekille, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Oscar Carlsson, Allard,
Kärrlander, Wiklund i Öjebvn, Engkvist
och Forsberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

I) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 115, såvitt densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, icke kunnat av
riksdagen oförändrad bifallas samt med
avslag å motionen II: 773, av herrar Darlin
och Christenson i Malmö, — måtte
antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om tobaksskatt
med den ändringen, att 3 § erhölle av
utskottet föreslagen lydelse; samt

II) av herrar Gustaf Elofsson och Yngve
Nilsson, vilka likväl ej antvtt sin
åsikt.

Herr CARLSSON, OSCAR, (s):

Herr talman! Till utskottets betänkande
i föreliggande ärende har fogats en
reservation av mig jämte fem ledamöter
av utskottet från andra kammaren.

Som framgår av denna reservation är
det på en punkt som delade åsikter föreligger.
Utskottsmajoriteten har nämligen
tillstyrkt bifall till en av herrar Darlin
och Christenson i Malmö framförd
motion i vilken yrkas avslag på Kungl.
Maj:ts proposition i vad gäller frågan
om ett bibehållande av kontrollstämplingen
av cigarretter.

I propositionen framhåller departementschefen
att i och med riktprissystemets
borttagande är kontrollstämpling
inte längre erforderlig från prisregleringssynpunkt
men att dess ändamål blir
att underlätta bevisandet av smuggling.
Betydelsen av kontrollstämplingen i det -

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Nr 23

Ang. statsmonopol på tillverkning av tobaksvaror, m. m.

ta hänseende bör inte underskattas.
Trots de invändningar som framförts
under remissbehandlingen förordar departementschefen
att stämplingsförfarandet
bibehålies, men med hänsyn till
att smugglingsfaran är mindre aktuell i
fråga om andra tobaksvaror än cigarretter,
anses det att stämplingen kan inskränkas
till sistnämnda varuslag.

Generaltullstyrelsen — som är den
myndighet som har ansvaret för att
smugglingen bekämpas och beivras så
långt som det är möjligt — har i sitt
remissvar framhållit att kontrollstämpel
utgör ett viktigt bevismedel i samband
med smugglingsbekämpning och förordar
bestämt att denna kontroll bibehålies
när det gäller cigarretter. Tobaksmonopolet,
som torde ha stor erfarenhet på
detta område föreslår att i den förordade
nya förordningen om tobaksskatt
skall intagas en bestämmelse om att
Kungl. Maj :t äger föreskriva att skattepliktig
vara må förekomma till försäljning
inom riket endast i originalförpackning,
försedd med särskild kontrollstämpel,
men tobaksmonopolet anser
att detta i tillämpningsföreskrifterna
skall föreskrivas endast beträffande cigarretter.

Med hänvisning till dessa yttranden
har reservanterna ansett det vara angeläget
att riksdagen inte fattar beslut som
skulle verka försvårande i arbetet för
de myndigheter som bar att beivra
smugglingen av denna åtrådda vara. Det
är i konsekvens härmed som vi inte velat
var med om det avsteg från propositionen
som ett bifall till utskottets betänkande
skulle utgöra.

Den utformning av stämplingsförfarandet
som föreslås i propositionen torde
heller inte medföra några större besvär
eller kostnader. I varje fall torde
inte dessa vara av sådan betydelse att
det av den anledningen kan vara motiverat
med ett avsteg från Kungl. Maj:ts
proposition.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den föreliggande
reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Oscar Carlsson har
redogjort för vari skillnaden i åsikt mellan
majoriteten och reservanterna består,
och jag skall inte upprepa vad han
här har framhållit. Jag vill erinra om
att det inte råder några delade meningar
om den omläggning av tobaksimporten
som föreslås, och det är en väsentlig
sak. Det råder heller inte någon annan
mening än att vi bör upprätthålla bästa
möjliga bevakning av att inte skattepliktiga
varor säljs i landet utan skatteläggning.

Den punkt där meningarna har gått
isär gäller kontrollstämplingen. Denna
motiveras ju inte av att man skulle få
några konkurrensförmåner, utan den är
till för att man på ett effektivt sätt skall
kunna upptäckt smuggling av tobaksvaror.

Nu avser ju kontrollstämplingen bara
cigarretter — inte cigarrer och inte tobak
— och man tar undan resandes medhavda
cigarretter. Det gäller rätt generösa
bestämmelser för resande. Om jag
inte är fel underrättad får en resande
ta med sig 200 cigarretter per resa från
kontinenten, och är det ett antal familjemedlemmar
blir det ett betydande antal
cigarretter som man kan ta in. Om man
räknar med att skatten svarar för ungefär
80 procent av värdet här hemma
blir det ju rätt betydande belopp som
vi frivilligt avstår från när det gäller
statskassans inkomster. Denna ordning
har vi genomfört fullt medvetet och anser
oss också kunna upprätthålla den.

Då vi nu föreslår att kontrollstämplingen
skall avskaffas utgår vi ifrån att
handeln kommer att medverka på ett
lojalt sätt vid försäljningen av cigarretter.
Om kontrollstyrelsen skulle upptäcka
att man i ökad omfattning skulle
börja sälja smuggelvaror inom landet
är det tid för oss att ingripa. Här torde
det dock inte hjälpa med en kontrollstämpel,
utan vad vi bar att lita till är
kustbevakningen. Gång på gång tar ju
kustbevakningen i beslag betydande
smuggelpartier inte minst av cigarretter.
Det inträffar naturligtvis också ibland
att dylika cigarretter kommer in i lan -

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.
Ang. statsmonopol på tillverkning av tobaksvaror, m. m.

det, undgår kustbevakningen, eller med
andra ord att smugglingen lyckas, men
jag har inte sett att det i dylika fall blivit
några cigarretter över till försäljning
på den allmänna marknaden.

Ett missbruk av kontrollstämplens avskaffande
skulle innebära att det finns
reguljära tobakshandlare som inte drar
sig för att köpa insmugglade cigarretter.
Jag vill inte tro att det finns särskilt
många tobakshandlare som vill medverka
i en dylik trafik. De är säkerligen
inte heller beredda att betala mer än
vad andra avnämare vill ge för cigarretterna,
om nu detta smuggelgods verkligen
skulle komma in i riket. Tobakshandlarna
löper betydande risker om de
skulle medverka på detta sätt.

Utskottsmajoriteten har ansett tillräckliga
skäl föreligga för att säga att vi
nu bör försöka undvika metoden med
denna relativt krångliga kontrollstämpling.
Det är då inte kostnaderna för
kontrollen som är det avgörande, utan
dem får man naturligtvis ta. Jag förstår
till fullo att myndigheterna måste hävda
aU..kontroIlen ska11 vara så effektiv som
böjligt, och jag är alls inte främmande
för den inställningen. Vi tvivlar emellertid
på att ett bibehållande av kontrollstämplingen
märkbart skulle påverka
effektiviteten i kontrollen, och av
den anledningen anser vi att man bör
avstå från kontrollstämpling. Om något
skulle inträffa som bevisar att utskottsmajoriteten
har fel måste vi naturligtvis
böja oss även för ett sådant här
krångligt system.

Detta är, herr talman, bakgrunden till
att utskottsmajoriteten avstyrker propositionen
i denna del. Ett antal reservanter
vill däremot inte ändra propositionen
på den punkten. Jag tror inte att vi
löper några större risker genom att göra
denna ändring. Om vi hade trott att det
skulle medföra betydande svårigheter
hade vi aldrig tillstyrkt ändringen.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar
SPetz (fP). Hagberg (h), Yngve Nilsson
(h), Grym (s) och Söderquist (fp).

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag lade märke till att
bevillningsutskottets värderade ordförande
i sitt inlägg sade att vi bör upprätthålla
vakthållningen mot smuggling.
Om den av utskottet föreslagna lättnaden
skulle misslyckas får vi, förklarade
han, gå tillbaka till kontrollstämpling
igen. Ja, samma frågeställning gjorde
självfallet jag mig när propositionen
skrevs. Man skall inte ha mer av administrativt
krångel och kontroll än vad
som är erforderligt, men ibland kan man
komma i sådana situationer att man anser
att riskerna överväger besvären. I
detta speciella fall kom jag också till den
ståndpunkten,

För närvarande tillämpar vi ett system
med kontrollstämpling, d. v. s. cigarrettpaketen
förses med en banderoll
som tillsluter själva förpackningen. Detta
är ett system som tillämpats i de
allra flesta länder och det tillämpas fortfarande
förutom hos oss även i Danmark,
Norge och Tyskland m. fl. Den
väsentliga anledningen till att man såsom
ett obligatorium har denna banderoll
på varje paket som försäljs i handeln
är att man därigenom får en kontroll
på att inte smugglade cigarretter
går till försäljning, tv de smugglade cigaretterna
är ju inte försedda med någon
banderoll eller kontrollstämpel. Det
administrativa besväret med denna kontrollstämpling
är inte anmärkningsvärt
stort. Vi bär haft denna kontrollstämpling
ända sedan år 1939, alltså under
hela den tid då vi har haft det specifika
importmonopolet. Vi har under denna
tid även importerat cigarretter, och då
har dessa importcigarretter försetts med
tobaksmonopolets kontrollstämpel. Det
är inte förenat med några kostnader att
göra detta, och det är inte heller något
besvär, eftersom banderollen maskinellt
och automatiskt påsättes vid fabrikationen.
När cigarretterna paketerats i maskinerna
och paketet är tillslutet, har
maskinen också satt på kontrollstämpeln
på paketet. Om man undersöker vilka
kostnaderna är för detta arrangemang,
finner man att det är fråga om så utomordentligt
små belopp att man över

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Nr 23

Ang. statsmonopol på tillverkning av tobaksvaror, m. m.

huvud taget knappast kan tala om någon
extra kostnad.

När nu importmonopolet slopas är
det enligt propositionens förslag meningen
att kontrollstyrelsen skall tillhandahålla
den kontrollstämpel som tidigare
Svenska tobaksmonopolet har tillhandahållit.
Kontrollstyrelsen skall alltså
tillhandahålla banderollen till alla registrerade
importörer, och dessa skickar
den vidare till de fabriker som producerar
cigarretterna, där den, såsom
jag nvss beskrev, mekaniskt påsättes cigarrettpaketen.

I ett särskilt uttalande i propositionen
har regeringen framhållit att man skall
vara mycket generös när det gäller registreringen
av importörer. Det innebär
att endast ett fåtal små importörer icke
blir inregistrerade. Då kan man säga att
det kommer att uppstå en speciell komplikation,
nämligen så till vida att man
beträffande de icke inregistrerade inte
har samma form för skatteuttaget som
när det gäller de inregistrerade. De sistnämnda
skall skattemässigt behandlas
på samma sätt som alla andra som skall
betala punktskatter här i landet. De skall
göra upp deklarationer och redovisa sin
omsättning som grund för beskattningen.
En importör som icke är registrerad
skall betala skatt omedelbart vid importen,
och för honom blir det den lilla
konsekvensen att han får skaffa sig banderollerna
och under tullens uppsyn se
till att de sättes på paketen. Det blir
emellertid endast ett fåtal mindre importörer
som behöver gå den vägen. Alla
mera seriösa och egentliga importörer
skattar på deklarationer i vanlig ordning,
och till dem levereras banderollerna
för vidarebefordran till de utländska
cigarrettfabrikanterna.

Från kontrollstyrelsens sida har man
motsatt sig denna kontrollstämpling eller
detta påsättande av banderollerna på
paketen, därför att man gör gällande att
det innebär en extra administrativ belastning
och ett kontrollbesvär som man
helst vill slippa. Kontrollstyrelsens synpunkter
är refererade på s. 26 i propositionen.
Jag måste emellertid säga att
när jag studerade kontrollstyrelsens syn -

punkter — de har spelat en viss roll i
debatten — hade jag litet svårt både att
förstå dem och att acceptera dem. Kontrollstyrelsen
talar om att stämpeln skulle
vara något slags bevis på att varan
är beskattad. Man kan uttrycka saken
så, men i själva verket är ju stämpeln
ett bevis på att varan har kommit in i
landet på ett lagligt sätt och går i handeln
på ett lagligt sätt. Kontrollstyrelsen
har vidare framhållit att det skulle
vara en villkorlig betalningsskyldighet
för importörerna, som kunde vara besvärlig.
Man har talat om flera sorter
av olika stämplar. Såsom propositionen
är skriven är detta krångel eliminerat.
Regeringen har tagit avstånd från dessa
synpunkter genom att skriva propositionen
så, att några komplikationer i
kontrollavseende egentligen inte föreligger.

Enligt min uppfattning har denna
banderoll en primär uppgift, nämligen
att förebygga smuggling och framför allt
försäljning av insmugglade cigarretter.
Kontrollstämpeln har således enligt min
mening ingenting med skatten att göra.
Vederbörande betalar den på sin deklaration,
såsom jag nyss nämnde, och
stämpeln har sin funktion när det gäller
att stävja smugglingen. Om vi slopar
kontrollstämpeln förmenar jag att det
föreligger en uppenbar risk för både
smuggling och olaga försäljning. Generaltullstyrelsen,
som väl är vårt mest
sakkunniga organ när det gäller att bedöma
riskerna av smuggling, har mycket
bestämt avstyrkt kontrollstyrelsens
förslag att slopa banderollen och kontrollstämpeln.
Amerikanska cigarretter
av de populära märkena Chesterfield,
Lucky Strike o. s. v. kostar importören
6 å 7 kronor för en s. k. limpa om tio
paket, alltså 200 cigarretter. Då dessa
paket säljs i handeln kostar de 36 kronor.
Skillnaden i pris är således påtaglig
och väsentlig när varan obeskattad
förs in i landet och när den i beskattad
form säljs till konsumenten. Vårt land
har ju långa kuster, och det är omöjligt
för tullen att så där absolut effektivt bevaka
varje kustremsa. Kan man göra en
smugglingsvinst av låt mig säga 250 a

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Ang. statsmonopol på tillverkning av toh
300 kronor på en förpackning om tio
sådana limpor cigarretter så är det naturligtvis
ganska lockande för dem som
är tillräckligt fördomsfria att vilja försöka
sig på den hanteringen.

Nu kan man självfallet säga som bevillningsutskottets
värderade ordförande:
»Finns det då verkligen reguljära
tobakshandlare som skulle ta risken av
att sälja en smuggelvara med de konsekvenser
detta kan medföra?» Ja, här
ställs man ju inför en samvetsfråga. Då
vill jag fästa kammarens uppmärksamhet
på att sedan vi frigav tobaksförsäljningen
är det inte bara de gamla reguljära
tobakshandlarna som driver försäljningen,
utan vilken handelsman eller
kioskinnehavare som helst har rätt att
sälja cigarretter. Under sådana förhållanden
utsätter man onekligen vederbörande
för en ganska onödig risk om man
skapar en situation där de kan sälja
smugglade cigarretter och tjäna så stora
pengar som 250 kronor på tio limpor cigarretter.
Det vare mig fjärran att stå
här och beskylla människorna för att
vara presumtiva smugglare eller presumtiva
försäljare av smuggelvaror, men jag
frågar: Vad är det för mening med att
införa en bestämmelse som ställer så
oändligt många försäljare av skiftande
kulör och art inför frestelsen att på ett
enkelt och lättvindigt sätt göra stora
pengar? Det behöver ju inte längre vara
någon kontrollstämpel på paketen. Man
kan inte längre se om varan är legalt införd
i landet och beskattad eller om den
blivit illegalt införd och är obeskattad.

När inte det administrativa krånglet
är större än det vi haft under perioden
1939—1961 — eller i varje fall endast
obetydligt större — har jag svårt att förstå
ambitionen att till varje pris genomföra
denna ändring i Kungl. Maj:ts proposition.
Ty märk väl, ärade kammarledamöter,
att de nyss nämnda förtjänstmöjligheterna
skapar risker och frestelser,
och det finns ingen anledning att
ställa folk inför risker och frestelser av
den arten när man egentligen inte vinner
någonting på det hela.

Med dessa ord har jag velat redovisa
regeringens ståndpunkt, herr talman,

ksvaror, m. m.

och jag skulle vilja sluta med att — den
rättigheten har jag ju såsom ledamot av
denna värderade kammare — yrka på
en anslutning till reservanternas förslag
i den kommande voteringen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag känner ju finansministern
som en praktisk karl med föga
respekt för byråkratiska anordningar
och uppskattar honom för de egenskaperna.
Å andra sidan tror jag — även
om det verkar såsom en anklagelse —
att finansministern gör det litet väl lätt
för sig när han säger att detta inte skulle
leda till mera besvär än tidigare.

Finansministern har ju klart för sig
att vi nu upphäver importmonopolet på
tobak. Av allt att döma blir det fler importörer
av tobak än tidigare, när tobaksmonopolet
köpte stora kvantiteter
och importerade hit. Om man nu öppnar
möjligheterna för en fri import kan
man inte göra det så enkelt för sig att
man säger: »Det blir väl inte mera besvär
än tidigare.» Jo, det är där som
knuten ligger. Man måste skaffa kontrollstämplarna,
och i propositionen
sägs det — jag föreställer mig att finansministern
och hans medhjälpare har
kontrollerat att uppgifterna i propositionen
är vederhäftiga — att man inte
har tillgång till någon maskinell anordning
för att klara stämplingen.

Det säger kontrollstyrelsen ifrån. Man
får väl använda dessa stämplar, och så
blir det kontroll över stämplarna och
det skall kontrollstyrelsen och generaltullstyrelsen
sköta om. Det är detta administrativa
besvär vi har ansett vara
någonting som kanske inte lönar sig. Vi
är ju rätt generösa i fråga om tobaksimporten
i samband med utlandsresor.
Jag sökte påvisa det i mitt förra anförande.

Finansminstern säger att det kan bli
en väldigt stor lockelse för en handlande
att sälja smuggelgods om han då kan
undgå skatten och ta vinsten själv. Ja,
det är klart att det teoretiskt sett kan
finnas en viss lockelse, om nu smugg -

Onsdagen den 24 maj 1961 em. Nr 23 o„

Ang. statsmonopol på tillverkning av tobaksvaror, m. in

lingen lyckas, men jag har fått den uppfattningen
att generaltullstyrelsen är en
förnämlig organisation som håller vakt
vid våra gränser. Gång efter annan tas
ju stora partier i beslag och bränns
upp, och jag utgår ifrån att övervakningen
blir lika effektiv i framtiden som
den är nu.

Kontrollstämpeln skulle vara ett bevis
för att varan har kommit in i landet
lagligen, och den skulle också vara
ett bevis på att skatten erlagts. Jag
ser det så att vid en reguljär import
undgår vederbörande försäljare inte att
betala skatt. Verkningarna av inregistreringen
är ju att skatten automatiskt kommer
in. Vad det gäller är om det finns
affärsmän som vill köpa så att säga i
parti av smugglare. Vad som annars
smugglas in går ju ut på den grå marknaden.
Den har vi ingen kontroll över,
och vi beklagar den företeelsen. Vi är
ense med finansministern om att sådant
skall hållas efter.

Jag betonade särskilt i mitt första anförande
att bevillningsutskottet har ingående
resonerat om vilka risker vi tar.
Vi bygger på en lojal handels medverkan.
Misstar vi oss därvidlag, behöver
vi kanske inte göra som finansministern
vill, nämligen föra in kontrollstämpeln
igen. Det finns kanske andra metoder.
Jag har inte så stor respekt för
den där kontrollremsan.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skulle kunna returnera
bevillningsutskottets ordförandes
komplimang till mig och säga att jag
känner herr Ericsson som en mycket
praktisk karl, men här är det ju frågan
om huruvida denna så kallade praktiska
attityd skall föranleda att man tar risker.
Smugglingen är ju redan i dag —
jag ansluter mig till vad herr Ericsson
i Kinna säger — relativt påtaglig. Generaltullstyrelsen
liar meddelat finansdepartementet
att vad den har det största
besväret med är smugglingen av cigarretter.

Smuggelcigarretler kan i dag bara

prånglas ut på den så kallade grå marknaden,
d. v. s. man och man emellan.
De kan inte ställas upp i en kiosk eller
hos en handlare därför att de saknar
banderollen och etiketten. Slopar man
banderollen och etiketten finns det i
varje fall inget praktiskt hinder — om
vederbörande är tillräckligt samvetslös
— att försälja dem i öppen affär. Det
kan man inte göra i dag, och det är i
det avseendet jag anser att vi vid bifall
till utskottsförslaget för in en risk och
en frestelse som är onödiga.

Det finns ett litet tryckeri i den här
staden som gör dessa banderoller. När
Tobaksmonopolet importerar utländska
cigarretter skickas banderollerna till den
utländske producenten där de går in i
maskinerna, varvid paketen automatiskt
förses med banderollerna. Jag är ledsen
över att min gamle vän herr Ericsson
i Kinna inte tror på vad jag säger;
han sitter och ruskar på huvudet. Jag
har emellertid senast i dag kontrollerat
den här saken.

De registerade importörerna kommer,
säger herr Ericsson, att bli väldigt
många — hittills har det bara varit
Tobaksmonopolet som importerat.
Förra gången vi hade en fri marknad —
1939 och dessförinnan — fanns i hela
landet 70 importörer. Det är möjligt att
det nu blir 75 eller 80, kanske blir det
100, men det är inte så farligt det heller.
Vi har skrivit i propositionen att
avsikten är att ge de här importörerna
inregistrering. Det betyder att de betalar
sin skatt efter deklaration och i efterskott,
och vidare betyder det att de
får banderollbuntar att skicka över till
sina leverantörer, så att de får över sin
vara försedd med kontrollstämpeln.

Det kan finnas en och annan som vill
importera så små kvantiteter att kontrollstyrelsen
säger att bär kan man inte
hålla på och laborera med ett speciellt
registreringsförfarande. Som jag sade
i mitt första anförande, kan en sådan
importör bli underkastad att hos kontrollstyrelsen
begära att få under tullens
uppsikt sjidv sätta på den här remsan
på paketen. Till detta inskränker sig
krånglet.

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

Ang. statsmonopol pa tillverkning av tobaksvaror, m. m.

Jag lade märke till att utskottets ord -

förande även i sitt senaste inlägg — det
var måhända det något osäkra samvetet
som gjorde sig påmint — sade att det
ju kan tänkas att om det inte går så får
man hitta på något annat. Ja, hittills
har man inte kunnat hitta på något annat
än detta system med kontrollstämpling
och banderoller. Det är det bästa
vi haft hittills, och det har fungerat bra.
Skulle vi fundera på en återgång, därest
utskottets mening skulle accepteras av
kammaren, föreställer jag mig att vi
kommer tillbaka till exakt samma system
vi har i dag.

Herr CARLSSON, OSCAR, (s):

Herr talman! Jag skulle bara vilja replikera
bevillningsutskottets ärade ordförande
som framhåller att utskottet
skriver, att man därest det visar sig
ogörligt att på annat sätt förhindra
smuggling och illojal försäljning får ta
under övervägande huruvida inte dessa
bestämmelser på nytt skall införas.

Jag har den uppfattningen att det väl
torde vara fel att först taga bort ett
hjälpmedel som den myndighet har som
skall bevaka smugglingen, för att eventuellt
sedan om kaos uppstår på området
åter införa detta hjälpmedel. Är det inte
bättre att först se verkningarna av de
lättnader som i övrigt föreslås i propositionen
på andra tobaksvaror än cigarretter?
Jag har den uppfattningen att
när det nu råder tvivel om riktigheten
av ett borttagande av denna kontrollstämpling
på cigarretter, bör vi göra
som andra kammaren gjort i förmiddags,
nämligen bifalla reservationen och på
det sättet låta de kontrollerande myndigheterna
ha kvar det hjälpmedel de äger.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Jag och herr Yngve Nilsson
har till detta utskottsbetänkande fogat
en blank reservation. Vi har gjort det
därför att vi här i kammaren velat tala
om varför vi inte kunde dela utskottets
synpunkter när det gällt att tillvarata
den svenska tobaksodlingens intressen i
vårt land.

Vi har ju här i vårt eget land odlat
tobak i århundraden. Denna tobaksodling
fortsätter, men genom de nya handelsavtal
som har träffats med de europeiska
länderna och även andra länder
finns inga möjligheter för den svenska
tobaksnäringen att kunna fortsätta, utan
den blir väl en vacker dag tvingad att
lägga ned sin odling. Många tycker kanske
att detta är en så liten sak att det
inte är mycket att fästa sig vid. Men det
finns dock 734 tobaksodlare här i landet,
och tobaksodlingarna upptar 162
hektar. Jag medger gärna att det är mycket
små arealer på en del håll, men den
svenska tobaksodlingen har alltid betraktats
som en beredskapsåtgärd, och
vi bör slå vakt om den för att vid en
avspärrning ha tillgång inte bara till
tobak utan i allra högsta grad till de
oljor som utvinnes ur tobaken och som
ju är mycket användbara på en del håll.

Genom den omläggning av tobakssystemet
som nu skall äga rum har man
kommit i det dilemmat att den svenska
tobaksodlingen väl måste nedläggas,
trots att odlarna när Tobaksmonopolet
bildades försäkrades att de skulle få
fortsätta sin verksamhet liksom dittills.
De har ju också fortsatt, men genom vad
som har inträffat genom handelsavtalen
är detta nu så gott som uteslutet, om vi
inte kan finna någon annan väg på vilken
ett visst skydd kan erhållas. I utskottsbetänkandet
sägs att om man förde
över ärendet till jordbruksdepartementet
sa skulle man kanske kunna finna
något sätt så att tobaksodlarna skulle
kunna fortsätta.

Vi har inte något yrkande denna gång,
herr talman, men vi återkommer ett annat
år för att försöka att bevara det lilla
som finns kvar av den svenska tobaksodlingen.
Jag tror nämligen det är till
gagn för hela vårt folk att i tider då tillgången
på utländsk vara inte är tillräcklig
— det kan ännu en gång uppstå
sådana tider — inom landets egna gränser
ha en liten odling att falla tillbaka
på.

Häri instämde herr Osvald (fp) och
herr Nilsson, Yngve, (h).

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Nr 23

Ang. statsmono

Herr JANSSON (s):

Herr talman! Det är med förvåning
som kammaren då och då får bevittna
att ett utskott har tillstyrkt en motion;
det händer så sällan att det alltid framhålles
såsom något särskilt märkvärdigt.
Vi upplever detta i dag. Men den som
noggrant läser utskottets yttrande om
den tillstyrkta motionen finner ju att
det inte verkar som om tillstyrkandet
har skett med någon större entusiasm. De
skäl utskottet kommer med är egentligen
två. Det ena är att ett bifall till propositionen
innebär inte oväsentliga kostnader,
och det andra är att om vi slopar
kontrollen på tobak och det går på tok
får vi införa den igen.

Något mer av sakliga skäl finns egentligen
inte i utskottets betänkande i detta
avseende. När det gäller kostnaderna
finns det två saker att peka på. Det ena
är vad finansministern nyss sagt, att de
är så obetydliga att de inte är något att
räkna med i detta sammanhang. Det
andra, som kan tilläggas till denna argumentering,
är utskottets egen skrivning,
där man på åtminstone två ställen
säger att andra åtgärder får vidtas i stället
om det går illa. Här talas om kontrollåtgärder,
bevakningsåtgärder o. dvl.
från kontrollstyrelsens sida, från tullens
sida o. s. v. Man måste fråga sig: Kostar
inte dessa extra bevakningsåtgärder
pengar och mera pengar än vad denna
lilla historia skulle komma att kosta?

Det är väl ingen tvekan om att en stor
del av de smugglare som åker fast för
cigarrettsmuggling blir avslöjade vid
försäljning eller vid försök till försäljning
på landbacken. Det är väl ingen
tvekan om att när alla möjligheter att
kontrollera en sådan försäljning som det
här gäller tas bort, blir möjligheterna
långt större att inom landet avyttra insmugglade
cigarretter. När man kan förhindra
detta med en så liten enkel åtgärd
som en papperslapp ditsatt på cigarrettpaketet
— den finns där för övrigt
redan — bör man vid ta denna lilla
sak när den i alla fall gör så stor nytta.

Jag tror alltså, herr talman, att sakliga
skäl talar för ett bifall till propositionen
och till reservationen. Till sist vill

pol på tillverkning av tobaksvaror, m. m.

jag bara säga att om alla skäl från dessa
synpunkter talar för bifall till reservationen,
så får vi väl konstatera — och
det märks på tonen i debatten — att det
inte är någon så särskilt stor och livsviktig
fråga. Vilka som än kommer att
förlora i denna kammare kommer de väl
att ta det med knusende ro, och i det
läget vill jag säga att man kanske skulle
kunna kosta på sig att så här i riksdagens
elfte timme gå den genaste vägen,
och den genaste vägen är att följa
medkammaren och hjälpa oss att slippa
ett extra utskottssammanträde och ett
extra plenum i slutet på månaden för
att avgöra detta.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle: Herr

talman! Det sista herr Janssons
sade, nämligen att han inte tycker om
något besvär, borde föranleda honom
att rösta med oss. Han sade vidare att
riskerna är betydande. Jag vill fråga
herr Jansson: Hur kan det löna sig att
smuggla cigarretter nu när vi har kontrollstämpel?
Vi har ju cigarrettsmuggling!
Det är väl så att ungefär 10 procent
av de cigarretter som importeras kommer
via legala anordningar som vi har
infört — rätt för resande o. s. v. Och
det skall fortsätta. Jag har inget att invända
mot det. Man skall allt framgent
tillåta att cigarretter, cigarrillos, tobak,
all import, via resande, inte skall ha någon
kontrollstämpel.

De som föreställer sig att man skall
kunna hejda smugglingen med denna
kontrollstämpel tror jag överskattar värdet
av denna. Det är rätt som finansministern
säger att de insmugglade varorna
inte kan läggas fram i ett skyltfönster
och säljas om de inte har en stämpel.
Men den smuggling som sker nu leder
ju tyvärr till att det förekommer att
varorna säljs på marknaden, trots de risker
det kan vara fråga om. Finansministern
säger att det bli obetydligt besvär
för importörerna. Jag hör inte till dem
som alltid hävdar att samhället inte skall
ha någon översyn och något inflytande
när det gäller import av varor, men det

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 19C1 em.

Ang. statsmonopol på tillverkning av tobaksvaror, m. m.

är väl ändå på det sättet att alla icke re- gör jag mycket bestämt, inte bara som
gistrerade importörer kommer att få ett ledamot av bevillningsutskottet utan
betydande besvär. Om dessa besvär inte kanske även med hänsvn till de erfaren -

uppvags av vad man får ut så leder det
ju till att man kommer fram till sådana
åtgärder som utskottet föreslagit. Nu
utsättes vi för klander för att vi säger
att om det går på sned på något sätt, så
får vi ta upp detta igen. Herr talman!
Jag tycker det är riktigt att lägga ansvaret
just på handeln. Om inte handeln
kan bära ett ansvar skall vi vidta åtgärder.
Därför skriver vi som vi gör. Det
är inte bara att säga: Då får vi återgå
— tomt och tamt. Vi har ju massor med
åtgärder som vi upprätthåller. Vi har lojala
institutioner och lojala branscher.
Vi bygger på det och vi kan inte kontrollera
i varje detalj att allting är riktigt.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Bara ett par ord i anledning
av herr Ericssons senaste inlägg.
Jag förstod inte riktigt hans argumentering.
Han sade, närmast till herr
Jansson, att man inte hejdar smuggling
med en kontrollstämpel. Nej, det är bara
ett konstaterande som ingen bestrider.
Men vad det är fråga om är ju om man
skall uppmuntra smuggling genom att
slopa kontrollstämpeln.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Det måhända har sina
risker att blanda sig i det onekligen en
smula animerade meningsutbyte som här
äger rum mellan vår nuvarande finansminister
och vår förutvarande handelsminister
i denna fråga. När jag begärde
ordet, frågade talmannen mig om jag
instämde i vad finansministern hade att
anföra. Det gjorde jag inte. Jag har visserligen
haft anledning att före middagsrasten
skänka finansministern mitt
erkännande för ett uttalande som han
gjorde i ett ärende vi då behandlade,
men någon måtta får det vara även för
mig i sådana här sammanhang. I det
här ärendet står jag på vår förutvarande
handelsministers ståndpunkt, och det

heter som jag har från en stor sjöstad,
vilken ju i eminent grad är berörd av
denna företeelse. Jag vet nämligen litet
grand om hur det går till med cigarrettsmugglingen
där.

Finansministern gjorde ett riktigt påpekande.
Han framhöll, att man kan
göra en fantastisk vinst på att sälja insmugglade
varor. Finansministern meddelade
att en samvetslös — jag understryker
det uttrycket — affärsman skulle
kunna tjäna 250 å 300 kronor på tio
stycken »limpor». Detta är möjligt. Men,
herr statsråd, hur många gånger kan han
göra det? Han kan sälja smuggelvaran
i sin affär en gång. Men vi lever i detta
land inte i större förhållanden än att
försäljningen mycket snart blir känd.
Om inte annat spelar konkurrenterna en
viss roll. De försummar nog inte att fästa
vederbörandes uppmärksamhet på förhållandet.
Är det en tobakshandlare, som
uppträder på detta ansvarslösa sätt, föreställer
jag mig vidare, att han i fortsättningen
inte bar så lätt att få leveranser
från Tobaksmonopolet. Jag menar,
att den smuggling som nu äger rum huvudsakligen
går till den gråa marknaden
och inte till den reguljära handeln, och
denna smuggling kommer att fortsätta
vare sig vi har kvar eller avskaffar
kontrollstämpeln. Därför vidhåller jag,
att kontrollstämpeln är ett bräckligt
skydd mot denna företeelse.

Sedan vill jag fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på en sak. Den
cigarrettsmuggling, som spelar någon
roll, är inte vad resenärerna har i fickorna
när de kommer i land i Hälsingborg,
Malmö, Landskrona eller Göteborg
eller var det är — det kan finansministern
verifiera. Den smuggling, som har
någon betydelse, är smugglingen i de
stora motorfartygens och tankbåtarnas
lastrum, där man kan dölja hundratusentals
cigarretter. Men den smugglingen
behandlas på ett helt annat sätt, och i
det fallet spelar det inte någon roll, om
en sådan här åtgärd vidtas.

Nu har finansministern starkt fram -

Onsdagen den 24 mai 1961 em.

Nr 23

Ang. statsmonopol på tillverkning av tobaksvaror, m. m.

hållit att det ämbetsverk som har ett han inte ha någonting för de risker han
speciellt ansvar i detta sammanhang, tar? Om jag skulle idka denna verknämligen
generaltullstyrelsen, har kraf- samhet skulle jag åtminstone vilja dela
tigt rekommenderat denna åtgärd. Det fifty-fifty med den samvetslöse affarsär
riktigt. Men vi har ett annat ämbets- mannen. På mig verkar det som om man
verk, vars blotta namn ger en indika- överdriver detta oerhört, ty om jag vore
tion på vad det sysslar med, nämligen smugglare skulle jag inte driva affärer
kontrollstyrelsen, och det har lika be- på det sätt som finansministern tycks
stämt avrått från denna åtgärd. Kon- tro.

trollstyrelsen finner den vara meningslös
och sakna praktisk betydelse som
ett medel mot smugglingen. Jag konstaterar,
att dessa två ämbetsverk har diametralt
motsatta uppfattningar i denna
sak.

Vi, som tillhör majoriteten i bevillningsutskottet,
har, när vi sysslat med
denna angelägenhet, kommit fram till
den meningen att det inte kan uppstå
några som helst olägenheter därest man
slopar stämplingsförfarandet. Finansministern
menade, att man härigenom
skapar en ökad frestelse för den reguljära
handeln. Jag vill inte helt bestrida,
att det kan ligga någonting i detta resonemang,
men jag vill falla tillbaka på
vad jag sade för en stund sedan. En
reguljär affärsman kan sälja smuggelgods
en gång men knappast oftare. Konkurrensen
och kollegerna sörjer för att
förfarandet icke kan upprepas.

I övrigt kan jag ansluta mig till de
synpunkter, som bevillningsutskottets
ordförande lagt på denna sak, och jag
hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag skulle garna vilja
ställa en fråga. Jag måste erkänna att jag
är litet okunnig.

Av denna debatt har jag fått den uppfattningen,
att om jag plötsligt skulle vilja
ägna mig åt cigarrettsmuggling, skulle
jag kunna köpa en limpa för 6 kronor
och sedan, med det pris som tillämpas
här, sälja den för 36 kronor. Så säger
man, att denne samvetslöse affärsman
som tar hand om detta på det sättet skulle
tjäna väldigt mycket pengar. Men jag
ställer mig den frågan: Skall inte smugglaren
ha någonting för sitt besvär? Skall

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i det nu förvarande
betänkandet gjorda hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Oscar Carlsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Carlsson, Oscar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningututskottet
hemställt i sitt betänkande nr
53 punkten 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Oscar Carlsson
m fl. vid betänkandet avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 fm.

verkställdes härefter votering medelst Om rätt för barnmorska att använda
omröstningsapparat; och befunnos vid sugklocka

omröstningens slut rösterna hava utfal -

lit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 66.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därefter
vad utskottet i punkten 2 hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), m. m.; och

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om rätt till
avdrag vid 1962 års taxering för avsättning
till investeringsfonder för konjunkturutjämning.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos bankoutskottets memorial
och utlåtande:

nr 28, angående ändrad lydelse av avlöningsbestämmelserna
för hos riksdagen
tillfälligt anställda tjänstemän m. m.;

nr 30, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning angående
den s. k. Uppsala-eddan; och

nr 31, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet hänvisade
motioner.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 40, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 11 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77)
om trafikförsäkring å motorfordon, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 38, i anledning av väckt
motion om viss komplettering av barnmorskereglementet.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 233, vilken
behandlats av andra lagutskottet, hade
fru Gunne och fru Kristensson hemställt
om sådan ändring av barnmorskereglementet,
att barnmorska finge rätt
att använda sugklocka (vacuum extractor)
i samma utsträckning som tång.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen i anledning av förevarande
motion, II: 233, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en översyn av
barnmorskereglementet i enlighet med
vad utskottet i utlåtandet anfört.

Reservationer hade anförts

I. av herrar Strand och Axel Svensson
samt fru Carlqvist, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att förevarande motion,
II: 233, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; och

II. av herr Nils Elowsson, som dock ej
antytt sin mening.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Vid detta utlåtande har
jag jämte ytterligare två ledamöter av
denna kammare avgivit en reservation
med yrkande att föreliggande motion
icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationen har tillkommit närmast
för att markera att vi har den uppfattningen,
att det inom utskottet inte anförts
tillräckliga skäl för att utskottet
skulle föreslå riksdagen att vidtaga någon
åtgärd i anledning av motionsyrkandet.
Fortfarande är det oklart om motionärerna
har syftat till enbart en ändring
av formell natur för att barnmorskereglementet
skulle anpassas till den praxis
som för närvarande råder inom den slut -

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Nr 23

Om rätt för barnmorska att använda sugklocka

na förlossningsvården. Inom den kan
barnmorskorna använda det instrument
som avses, nämligen sugklockan, efter
ordination av läkare och på läkares ansvar.

Läkarna, som jag förmenar besitter
den största sakkunskapen på detta område
är oense både om behovet och om
lämpligheten att ändra reglementet. Men
de är också oense när det gäller att bedöma
konsekvenserna av en ändring.
Medicinalstyrelsen avstyrker en ändring
av reglementet och säger att en sådan
ändring saknar betydelse inom den slutna
vården, emedan barnmorskorna där
redan kan använda sugklocka efter läkares
ordination och på läkares ansvar,
och inom den öppna vården har det inte
under de senaste fyra åren förekommit
någon förlossning där instrument använts
av barnmorska.

Medicinalstyrelsen säger också att antalet
hemförlossningar minskat under senare
år så att det för närvarande uppgår
till mindre än en procent av det totala
antalet. Medicinalstyrelsen tillägger
att det knappast innebär någon större
fördel att använda sugklockan framför
förlossningstång i den öppna vården.

Medicinalstyrelsen har ställt en förfrågan
till två speciella sakkunniga, nämligen
två professorer — en ledamot av
medicinalstyrelsens vetenskapliga råd
och en överlärare vid barnmorskehiroanstalten
i Stockholm. Båda har den
uppfattningen att det kunde vara lämpligt
att ändra reglementet, men båda ställer
sig tveksamma till huruvida en sådan
ändring över huvud taget behöver
få några konsekvenser för den öppna
vården i så måtto att huvudmännen för
den öppna förlossningsvården skulle
skaffa instrument för barnmorskedistrikten
och att de barnmorskor, som
inte undergått utbildning i att använda
det nya instrumentet, skulle undergå
sådan utbildning Man har tydligen menat
att <1 etta är överflödigt eftersom det
så sällan förekommer att barnmorskorna
behöver använda instrument i den öppna
vården.

Medicinalstyrelsen, som har avstyrkt
motionen, har med hänsyn till den ringa

betydelse användningen av sugklocka
skulle få om sådan användning infördes
i den öppna vården uttalat att det vore
överflödigt att belasta sjukvårdshuvudmännen
med de kostnader, som skulle
uppkomma för anskaffande av erforderliga
instrument till barnmorskedistrikten
och för efterutbildning av barnmorskor
vilka icke redan har utbildning i
användandet av detta instrument.

Utskottet understryker båda synpunkterna
men för också in något helt nytt
i utlåtandet. Utskottet anför att man inte
kan bortse från att i vissa lägen, särskilt
sådana som kan uppstå i krig, antalet
hemförlossningar och därmed antalet
förlossningsoperationer i öppen
vård kan öka betydligt. Bl. a. med hänsyn
härtill kan det vara motiverat att
möjlighet öppnas för barnmorska som
erhållit utbildning i användning av sugklocka
att utföra operationer med detta
instrument i öppen vård. Samtidigt uttalar
utskottet — och det förtar ju i ganska
stor utsträckning värdet av det nyssnämnda
argumentet — att införandet
av en sådan rätt inte kan anses medföra
skyldighet för huvudmännen för
den öppna förlossningsvården att utrusta
samtliga distriktsbarnmorskor med
instrumentet. Men vem skall på förhand
avgöra i vilka barnmorskedistrikt det
kommer att erfordras instrument som
kan användas av barnmorska därest krig
skulle utbryta? Det finns väl ingen som
kan sortera ut de distrikt där instrumentet
bör finnas tillgängligt. Skall det vara
någon mening med den föreslagna
ändringen — och motionärerna har ju
åsyftat att det skall ligga någonting reellt
bakom denna ändring — måste väl
konsekvensen bli att sjukvårdshuvudmännen
anskaffar instrumentet i fråga
inom de områden de har att svara för
i så stor utsträckning som kan anses
tillfredsställande med hänsyn till möjligheten
av att behov av sådant instrument
kan uppkomma i framtiden samt
också sörjer för att de barnmorskor som
icke erhållit utbildning får sådan efterutbildning
att de har möjlighet att använda
instrumentet om det skulle visa
sig erforderligt.

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Om ratt för barnmorska att använda sugklocka

Det har inte framgått vid utskottets
behandling av ärendet att de som nu
förordar att en ändring kommer till
stånd har tagit hänsyn till dessa konsekvenser
eller yrkat att det skulle förfaras
på det sätt jag antytt. Därför hemställer
jag, herr talman, om bifall till
reservationen i detta ärende.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! För mig har det inte
varit någon svårighet att ansluta mig
till yrkandet i motionen om att barnmorska
skall få rätt att använda även
s. k. sugklocka som förlossningsinstrument.

Jag är visserligen i likhet med medicinalstyrelsen
fullt på det klara med att
den eftersträvade förändringen i bestämmelserna
inte kommer att få någon
nämnvärd betydelse för de förlossningar,
som nu för tiden äger rum i öppen
vård, ty det är redan nu så att mer än
99 procent av alla förlossningar och
framför allt alla sådana med hotande
komplikationer äger rum vid anstalter,
och de där arbetande barnmorskorna får
redan nu under läkares ledning och ansvar
använda sugklocka i sitt arbete enligt
den något skruvade tolkning av reglementets
bestämmelser som man från
medicinalstyrelsens sida har sanktionerat.
Redan den omständigheten, att reglementets
bestämmelser inte helt stämmer
överens med denna praxis, är för
mig ett skäl att ansluta mig till utskottets
uppfattning att en jämkning på den
punkten bör ske.

Fast de båda sakkunniga, som medicinalstyrelsen
tillfrågat, alltså två sakkunniga
som har erfarenhet av sugklockan
i praktiskt arbete, tillstyrker en
ändring i bestämmelserna som skulle
möjliggöra sugklockas användning även
i öppen vård, vill styrelsen inte vara
med om det, och detta bl. a. av följande
skäl, som utskottets ordförande redan
har anfört.

De för närvarande i öppen vård tjänstgörande
barnmorskorna har inte erhållit
någon utbildning i användningen av
sugklockan. I de fall, där barnmorskor -

na har rätt att på eget ansvar använda
förlossningstången, är sugklockan inte
överlägsen tången. Sugklockan ingår inte
i den utrustning, varmed barnmorskorna
författningsmässigt skall utrustas.
Den ändring i barnmorskereglementet,
som man alltså önskar, kommer följaktligen
enligt medicinalstyrelsens mening
å ena sidan inte att medföra förbättrad
förlossningsvård och å andra
sidan kommer den att medföra vissa
kostnader för huvudmännen, utan att
dessa kostnader egentligen har någon
betydelse för förlossningsvården. Barnmorskorna
skall emellertid få fortsätta
att använda tång, en s. k. utgångstång,
för extraktion av fostret vid lågt stående
huvud.

Vetenskapen och tekniken går framåt.
Fastän man försökt konstruera en apparatur
med sugklockans princip sedan
mer än 200 år, är det först under 1950-talet som en svensk läkare lyckats konstruera
en användbar sådan. Den fanns
inte när det nu gällande reglementet
kom till. Den har fått en mycket stor
användning inom vårt land. Vissa och,
såvitt jag förstår, allt flera av kvinnoklinikerna
vid våra svenska lasarett har
praktiskt taget övergivit förlossningstången.
På en av de större förlossningsavdelningarna
här i staden gjordes 1955
106 tångförlossningar och 8 sugklockeförlossningar,
men under åren därefter
förändrades proportionerna så att det
1959 gjordes 14 tångförlossningar och 51
sugklockeförlossningar. Liknande är utvecklingen
på andra håll.

Min kollega på det lasarett, där jag
arbetar och där man har cirka 1 500—

1 600 förlossningar om året, meddelade
att det förra året icke förekommit någon
tångförlossning, medan ca 20 förlossningar
avslutades med klocka. Han säger,
naturligtvis med en något tillspetsad
överdrift, att »tången har blivit ett
museiföremål». Men det är dock den som
barnmorskorna skall få använda i öppen
vård, däremot skall de inte få använda
sugklocka.

Ingen bestrider att sugklockan innebär
väsentligt mindre risker för modern
än tången. Jag som har en viss, om ock -

Onsdagen den 24 maj 1901 em.

Nr 23

Om rätt för barnmorska att använda sugklocka

så ganska kortvarig specialutbildning i
obstretik under tre kvarts år vid en universitetsklinik
och som själv skött en
förlossningsavdelning med cirka 700 förlossningar
om året under tre och ett
halvt år, känner inte någon blygsel när
jag erkänner att jag alltid haft en mycket
stor respekt för tången; jag erkänner
den oro jag känt varje gång jag använt
den inför risken att skada modern
eller barnet.

Det har påståtts att sugklockan innebär
större risker för barnet än tången,
och att detta särskilt gäller vid extraktion
niir huvudet står lågt, d. v. s. då
det gäller att avsluta en förlossning, som
i det närmaste är färdig men som blivit
långt utdragen i slutskedet, eller där i
detta skede av förlossningen komplikationer
uppträder som synes kunna hota
barnets liv. I det skedet kan man säga
att en förlossning med tång är förenad
med ganska små risker för barnet. I det
skedet kan barnmorskan själv få avsluta
förlossningen genom tångförlossning.
Det är måhända riktigt att en tångextraktion
är lättare och går fortare än
en extraktion med sugklocka i detta skede
av förlossningen, men den är visst
inte helt utan risker vare sig för barnet
eller modern.

I ett nyligen publicerat samlingsmaterial
från 29 kliniker här i landet för är
1958 var barnadödligheten i samband
med förlossningen 1 procent i de fall
som avslutades med sugklocka men 3,2
procent bland de tångförlösta barnen,
när extraktion gjordes vid lågt stående
huvud, d. v. s. vid avslutningsskedet av
förlossningen.

Alla sådana här siffror är naturligtvis
ovissa. Det är i många fall så, att just
den komplikation som indicerade ingreppet
är orsak till den olyckliga utgången.
Bland de tångförlösta barnen
fanns emellertid 5 som dött med en intercruniell
blödning, alltså en blödning
i skallens hålrum, däremot fanns inte
något sådant fall bland alla de 307 som
förlösts med sugklocka. Som jag sade
nyss kan också den skadan bero på komplikationer
betingande av själva förlossningen
och behöver inte vara orsakad

7 Första kammarens protokoll /.%’/. Nr 23

av tången, men det är ändå anmärkningsvärt
att intet sådant fall fanns
bland de fall där extraktionen gjorts
med sugklocka.

De barnmorskor som tjänstgör i öppen
vård har mycket få egna förlossningar
ute i den öppna vården, i hela
landet förekom år 1959 bara 904 hemförlossningar.
Men barnmorskorna kan
bibehålla sin träning dels genom repetitionskurser
och dels genom att tjänstgöra
som vikarier på förlossningsanstalterna.
Det sistnämnda sker numera i
ganska betydande omfattning på grund
av de stora svårigheterna att få personal
på anstalterna. Numera får dessa barnmorskor
se ytterligt få tångförlossningar
på dessa anstalter, men de får se många
förlossningar avslutade genom extraktion
med sugklocka, och på flera håll
få de även själva anlägga sugklockan
och handha avslutningen av förlossningen
med sugklockan under läkarens ansvar.

Kommer de hem och får en förlossning
där sådana omständigheter inträffar,
att ett snabbt avslutande av förlossningen
är av nöden, och har de tillgång
till en sugklocka, får de inte använda
den. Däremot har de tillstånd att begagna
den farligare tången, som de eventuellt
inte sett i användning på mycket
länge.

En sådan situation kanske aldrig inträffar,
eftersom allt fler förlossningar
sker på anstalt, en utveckling som jag
anser fullt riktig i nuvarande läge. Under
sådana förhållanden får den önskade
förändringen bara teoretisk betydelse
för den öppna vården, förutom att
den anpassar reglementet till den praxis
som redan gäller på anstalterna.

Emellertid kan det inträda förhållanden,
som gör att förlossning utanför anstalt
kan komma att vara det enda möjliga,
kanske rent av det önskvärda. .lag
är övertygad om att så kan bli fallet i
händelse av krig, men det finns också
andra situationer där man kan tänka sig
att det med hänsyn till tryggheten kan
vara lämpligt att undvika anstalten —•
låt oss säga när en epidemi liar lokaliserat
sig till anstalten —- och då kan

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Om rätt för barnmorska att använda sugklocka

den ändrade bestämmelsen vara till stor
nytta.

Jag tror inte heller det är alldeles felaktigt
att resonera om de möjligheter
som kan inträda i en krigssituation. Om
man anser att man behöver göra en stor
och dyrbar utrymningsövning i Stockholm
för att pröva planeringen för krigsläge,
förefaller det mig ganska naturligt
att man också borde kunna planera
för ett sådant läge i detta fall.

Man skulle med ett något tillspetsat
och därmed något överdrivet uttryck
kunna säga, att det vore mera logiskt
att frånta barnmorskorna rätten att anlägga
en utgångstång än att ge dem rätten
att anlägga en sugklocka. Detta vill
jag inte alls föreslå, men jag tycker att
den modifiering av reglementet, som
man strävar efter att få i utskottsutlåtandet
och som är tillstyrkt av medicinalstyrelsens
båda tillfrågade sakkunniga
med erfarenheter från den praktiska
verksamheten, är fullt berättigad.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

I herr Kaijsers yttrande instämde herr
Birke (h) och herr Nyman (fp).

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag har en blank reservation
vid detta utskottsutlåtande, och
det kanske tarvar sin förklaring. Förklaringen
ligger däri, att jag är med på
vad utskottet föreslår beträffande en
översyn av barnmorskereglementet när
det gäller detaljen att barnmorska i den
slutna vården skall få använda sugklocka.
Nu får hon egentligen inte det; att
hon ändå gör det beror ju så att säga
på en skruvad tolkning. Jag tycker att
har frågan nu väckts till liv och det önskas
en ändring, så att praxis och reglemente
skall stämma överens, bör man
inte motsätta sig en sådan ändring.

Däremot delar jag helt reservanternas
mening att det inte kan föreligga något
behov i den öppna vården av att anskaffa
eu sådan sugklocka inom alla
våra barnmorskedistrikt. Det förekommer
så ytterligt få hemförlossningar, och
vi vet att mödrarna blir föremål för

omsorger på mödravårdscentralerna, så
att man redan på eif relativt tidigt stadium
kan avgöra huruvida det är nödvändigt
att vederbörande tas in på ett
barnbördshus, eller om förlossning kan
ske i hemmet, om nu vederbörande gärna
skulle vilja det.

Jag menar att eftersom antalet hemförlossningar
i fortsättningen väl kommer
att bli lika litet som nu, är det inte
behövligt att utsträcka tillåtelsen att använda
sugklocka till ett så stort område
som motionärerna önskar.

Jag har alltså hamnat så att säga mellan
två stolar. När jag ändå måste bestämma
mig för hur jag skall rösta i
denna fråga, kommer jag att rösta för
utskottets förslag, därför att utskottet
ändå bara vill att regeringen skall titta
på den här saken. Trots vad utskottet
bär skriver i sin motivering antar jag
att regeringen ändå har fria händer att
handla efter hästa förstånd. Därför kommer
jag som sagt att rösta för utskottet.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! I motsats till herr Kaijser
men i likhet med de två andra ärade
talarna här kan jag bara anlägga lekmannasynpunkter
på denna fråga.

Så till vida måste jag hålla med herr
Strand, att man inte är särskilt imponerad
av de lärdes uttalanden i den här
frågan, eftersom de är så motsägande.
Studerar man remissvaret från medicinalstyrelsen,
finner man det egendomliga,
att medicinalstyrelsen avstyrker,
medan de två främsta kapaciteterna som
vi har här i landet på detta område,
nämligen professor Ingelman-Sundberg,
som är medlem av medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd, och professor Swanberg,
som är överlärare vid barnmorskeläroanstalten
i Stockholm, tillstyrker
motionärernas krav.

Ännu mer betänksam blir man när
man får höra, att medicinalstyrelsens
chef i slutspurten av behandlingen av
den här frågan i utskottet meddelade,
att han inte hade någonting emot att
riksdagen följde det förslag som professor
Ingelman-Sundberg lagt fram och

Onsdagen den 24 mai 1901 em. Nr ZZ

Om rätt för barnmorska att använda sugklocka

som stämmer väl med motionen och utskottsutlåtandet.
Detta styrkte oss, som
anslutit oss till utskottsutlåtandet, i den
bär frågan.

Mig förefaller det som om herr Kaijscr
har rätt i att när det instrument det
här gäller, sugklockan, är betydligt
mindre farligt att använda än tången,
så bör reglementet ändras så att barnmorskorna
inte får använda det farligare
instrumentet, d. v. s. tången, som
ju vid en del förlossningar kan medföra
livslånga skador på de nyfödda barnen.

Det förefaller mig också egendomligt
att man inte låter reglementen följa
utvecklingen. Visar det sig ute på
fältet, att vi fått fram ett nytt bra instrument,
är det väl självfallet att vi måste
ändra reglementena så att vederbörande
»förrättningskvinna» får använda det
instrumentet. I annat fall kunde ju reglementet
bli stående som det väl en gång
var, när det var tillåtet att t. ex. använda
blodiglar. Att stoppa utvecklingen
kan inte vara rimligt.

Nu frågas det, om inte det här blir
dyrt för landstingen. Jag kanske får avslöja
att vi nyss hade ett litet internt
resonemang, där fröken Andersson sade.
»Det gäller ju att kosta på fruntimmer
det här, och då är det ju inte så viktigt».
Vi kom emellertid överens om att
det även är fråga om att föda gossebarn,
så det kan hända att man skulle kunna
tänka sig att landstingen skulle kunna
bevilja de pengar som nu fordras.

Att avgöra vilka landsting som behöver
ge barnmorskorna det här instrumentet
är väl inte så svårt det måste
vara i ödemarksdistrikten, där det fortfarande
kan tänkas förekomma hemförlossningar.
För övrigt kan vi inte vara
alldeles säkra på att utvecklingen i framtiden
ständigt kommer att gå i den riktning
som den nu pekar mot. Det är inte
bara i en krigssituation som hemförlossningar
kan tänkas bli aktuella — det visar
sig ju i dag att det förekommer
inånga olika slags virus på sjukhusavdelningarna,
som gör att dessa måste
stängas.

Eftersom en utveckling även i annan

riktning kan bli aktuell bör vi kunna
vidta den enkla åtgärden att ändra reglementet
så, att barnmorskorna får möjlighet
att använda de mest moderna och
minst farliga instrumenten vid förlossningarna
— det är ändå endast den saken
frågan gäller.

Därför, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det första man frågar
sig när handlingarna i det här ärendet
läggs på bordet är varför experterna har
olika uppfattningar. Medlemmen av medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd professor
Axel Ingelman-Sundberg ställer
sig relativt neutral men förordar viss
mindre jämkning av enbart formell natur
av reglementet, överläraren vid barnmorskeläroanstalten
i Stockholm tillstyrker,
under det att medicinalstyrelsen
med såväl föredraganden i förlossningsärenden
dr af Geijerstam som byråinspektören
för barnmorskorna A. Andersson
bestämt avstyrker ändringen i reglementet.

Vad är orsaken till att dessa har olika
inställning? Jo, de båda första ser saken
ur rent teknisk synpunkt, under det
att medicinalstyrelsen och ämbetsmännen
i medicinalstyrelsen sin plikt likmätigt
måste se saken inte bara ur teknisk
synpunkt, utan även ur praktisk
och organisatorisk synvinkel. Enligt min
mening är det riksdagens skyldighet och
plikt att inte bara se saken ur teknisk
synpunkt, utan även ur organisatorisk
och praktisk synvinkel. Hur ivriga vi
än är att hjälpa våra kvinnor i barnsnöd
får vi inte förleda oss att se bort
från den rent praktiska sidan.

Vad vinner vi med den föreslagna reformen,
och vad kostar den?

Det gäller inte bara att komma med
förslag till författningsbestämmelser
utan dessa måste även återspegla verkligheten.
Skall barnmorskorna få rättighet
att använda sugklocka vid lågt
stående huvuds utdragande under förlossning
på grund av fostcrasfyxi, d. v. s.
syrebrist hos fostret, vilket är nuvaran -

100

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Om rätt för barnmorska att använda sugklocka

de villkor för användning av utgångstång,
så måste de dels genomgå utbildning
för detta och dels utrustas med
instrumentariet i fråga.

Vad kostar det? Våra cirka 450 barnmorskor
i den öppna vården — det är
dessa som det uteslutande gäller, eftersom
de på förlossningsanstalt arbetande
inte berörs då de samtliga arbetar
direkt under läkarnas order — behöver
alla få utbildning. Ytterst få av dem är
nämligen i dag förtrogna med detta instrument.
De har helt enkelt inte an\ant
det. Jag skulle inte tro att ens tio
av samtliga 450 barnmorskor i den öppna
vården använt instrumentet i fråga,
eftersom det hittills uteslutande använts
på sjukhus. En del av dessa barnmorskor
har kanske varit inkallade till sjukhustjänstgöring
och lärt sig litet om instrumentets
användning, men flertalet
av dem känner inte till instrumentet. Det
måste för dem alla anordnas efterutbildningskurser.
Det är ingen billig sak.

Sedan kostar instrumentariet cirka
400 kronor per styck — det blir en utgift
för landstingen på sammanlagt omkring
200 000 kronor. Därtill kommer
att instrumentet i väsentliga delar är av
gummi med kort hållbarhet, varför det
ständigt måste förnyas. Vi torde därför
behöva räkna med en kostnad av 100 000
kronor om året för att kunna hålla barnmorskorna
med detta gummiinstrument.

Vad vinner man därmed? Medicinalstyrelsen
meddelar att den sista av barnmorska
gjorda utgångstången gjordes år
1956 — alltså för mer än fem år sedan.
Sedan dess har det över huvud taget
inte förekommit något sådant fall i hela
vårt land för alla de 450 barnmorskorna
i den öppna vården.

Utvecklingen har inte skett språngvis,
utan har gått långsamt i samma riktning
under de senaste årtiondena. Med 99 procents
sannolikhet kommer under de närmaste
tio åren de i den öppna vården
verksamma barnmorskorna inte att behöva
anlägga en enda utgångstång eller
motsvarande operation, såvitt inte något
alldeles exceptionellt inträffar.

Varför har det gått på detta sätt? Jo,
helt enkelt därför att kommunikationer -

na alltmer förbättrats, så att dylika fall
allt lättare kan sändas till sjukhus i tid.
Därtill kommer även en annan omständighet.
Som ung underläkare en gång
i tiden fick jag lära mig att lägga utgångstång
och sköta dylika fall. I dag
skulle jag inte vilja åta mig att göra det,
då jag inte gjort det på 30 år. Flertalet
av våra barnmorskor har heller inte behövt
lägga någon utgångstång på kanske
ett årtionde. För att bibehålla en
färdighet måste man ha träning. Fn
barnmorska som inte på många år behövt
tillgripa någon utgångstång i den
öppna vården försöker av naturliga skäl
att ordna det så, att barnaföderskan
sänds till sjukvårdsanstalt, där dessa
kvinnor får den bästa vården av tränad
personal. Barnmorskorna i den
öppna vården måste av lättförklarliga
skäl resonera på detta sätt och säga sig
att det är bättre att skicka fallet till
sjukhusanstalt. Även om vi anordnar en
kurs för alla 450 barnmorskor i den
öppna vården kanske de inte under ett
artionde får någon praktisk erfarenhet
av att använda det här diskuterade instrumentet,
och därför strävar de naturligtvis
fortfarande efter att sända dylika
fall till sjukvårdsanstalt.

Detta är, herr talman, det praktiska
läget i dagens situation. Utvecklingen är
nu en gång sådan. Om det vore så att vi
ined den här föreslagna reformen skulle
kunna hjälpa någon enda barnaföderska,
skulle vi självklart också göra
det. Allt talar emellertid för att den här
ifrågasatta dyra reformen inte kommer
att hjälpa en enda barnaföderska kanske
på tio år.

Medicinalstyrelsen avstyrker därför
bestämt motionen och skriver: »Den i
motionen föreslagna ändringen av barnmorskereglementet
torde därför å ena
sidan icke få någon betydelse för förbättrad
förlossningsvård, å den andra
sidan medföra avsevärda ekonomiska
konsekvenser i första hand för sjukvårdens
huvudmän.»

Detta är en sådan teknisk fråga att
vi böi lita på vart ansvariga ämbetsverk,
medicinalstyrelsen. När vi behöver
en ändring av barnmorskereglemen -

Onsdagen den 24 mai 1961 em.

Nr 23

101

Om rätt för barnmorska att använda sugklocka

tet är det inte Svea rikes riksdag, som
skall ta initiativ, utan medicinalstyrelsen,
som har ansvaret på detta område.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Häri instämde herr Söderberg (s).

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Herr Edström har i slutet
av sitt anförande sagt ungefär allt
vad jag hade att ytterligare anföra, varför
jag skulle kunna avstå från att ånyo
ta till orda.

Till herr Kaijser vill jag ändock säga,
att jag aldrig har haft någon tanke att ta
upp en debatt om det medicinska värdet
av det ena eller andra instrumentet eller
om lämpligheten av att barnmorskorna
får använda det ena och inte det andra.
Min inställning har hela tiden varit, att
denna fråga ligger på ett sådant plan att
lekmännen i riksdagen har mindre möjligheter
att ta ståndpunkt till vad som är
rätt och riktigt än medicinalstyrelsen
med sina medicinska rådgivare. Det är
därför som vi i utskottet uttalat vår förvåning
över att medicinalstyrelsen, som
fått en framställning i ärendet innan
motionen skrevs eller i varje fall innan
den avlämnades, icke har tagit någon
ståndpunkt som kunde ge oss ett klarare
besked i utskottet när vi behandlade
ärendet.

Hela denna fråga ligger, anser jag,
på sådant plan att det är medicinalstyrelsen
som skall avgöra vilka åtgärder
som här är lämpliga och riktiga. Man
skall inte behöva ha någon påstötning
från riksdagen.

Det är, herr talman, detta som ligger
bakom vår inställning när vi har reserverat
oss mot utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herr Carlsson,
Eric, (ep).

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det är ju olyckligt att
herr Edström och jag — som båda skall
representera medicinen, om kanske inte

vid alla tillfällen den medicinska vetenskapen,
så dock den praktiska medicinen
— gång på gång har olika uppfattningar.

Herr Edström sade emellertid att ledamoten
av medicinalstyrelsens vetenskapliga
råd professor Ingelman-Sundberg
ville ha en rent teknisk ändring av formuleringen.
Jag vill påpeka, att denna
ändring innebar möjligheten att sugklockan
skulle kunna komma till användning,
utan att detta var alldeles direkt
uttryckt.

Herr Edström sade någonting om alt
man borde se saken rent praktiskt och
talade om vilka kolossala kostnader
landstingen skulle få. Det blir kanske
en kostnad på 10 000 kronor per landsting,
om man nu skulle ställa dessa instrument
till förfogande.

Men det är inte riktigt där problemet
ligger. Man kan tänka sig den situationen
att en barnmorska har tillgång till
instrumentet, som skulle göra det möjligt
för henne att avsluta en viss förlossning
på lyckligt sätt, men hon har
inte rätt att använda det även om hon
skulle anse dess användning befogad.
För modern innebär instrumentets användning
mindre risker än tången. Även
i fråga om barnet är skillnaden påtaglig
men kanske ändock inte så stor, enligt
det material jag nyss anförde. Naturligtvis
skulle det vara lyckligt om
man utrustade alla barnmorskor med
instrumentet, men detta är inte någonting
absolut nödvändigt.

Herr förste vice talmannen sade att
medicinalstyrelsen bär fått en anmodan
att göra denna ändring och underlåtit
det. Ja, detta är just orsaken till alt frågan
har tagits upp i riksdagen — annars
hade den ju aldrig kommit hit. Man tycker
att det är naturligt att detta hjälpmedel
skall få ställas till förfogande,
men eftersom medicinalstyrelsen inte
velat fullfölja det initiativ, som tagits
av dem som är i praktisk verksamhet,
blir det kanske den enda utvägen att
riksdagen ger Kungl. Maj:t en liten påstötning.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till utskottets förslag.

102

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Om rått för barnmorska att använda sugklocka

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Herr Edström ser detta
uteslutande som en teknisk, praktisk och
ekonomisk fråga och menar att riksdagen
har skyldighet att betrakta saken
enbart ur de synvinklarna. Jag hoppas
att det finns medlemmar av denna kammare,
som även ser detta som en trygghetsfråga
för kvinnorna.

Herr Edströms anförande innebar detydande
överdrifter, som det finns all
anledning att reagera emot. För det första
är det inte fråga om hundratusentals
kronor i kostnad för att lära barnmorskorna
att använda detta instrument.
För det andra är inte avsikten att förse
barnmorskorna med en komplett lasarettsutrustning
för 400 kronor, utan det
instrument som man tänker sig att de
skulle kunna använda kostar 250 kronor.

Man tycker att vi borde kunna diskutera
denna fråga såsom den rätt enkla
sak den egentligen är. Det gäller bara
att ändra ett reglemente och därmed
göra det möjligt för barnmorskorna att
använda ett modernt instrument, detta
och ingenting annat.

Herr EDSTRÖM (fp);

Herr talman! Till fru Hamrin-Thorell
vill jag endast säga, att all förlossning
är en praktisk angelägenhet. Man
kan inte hjälpa en kvinna i barnsnöd
annat än på praktisk väg — det kan vi
aldrig komma ifrån, hur vi än betraktar
förlossningen som sådan.

Till doktor Kaijser vill jag säga, att
jag bara citerar vad utskottet självt skriver
beträffande professor IngelmanSundberg
överst på s. 2: »Han förordar
dock viss mindre jämkning av enbart
formell natur.» Det var detta jag
sade.

Doktor Kaijser frågade varför inte våra
barnmorskor i den öppna vården redan
nu kan få göra förlossningar med
sugklocka. Till det vill jag bara säga, att
när vi får barnmorskor i den öppna vården,
vilka är utbildade i användningen
av sugklocka, så är jag övertygad om att
barnmorskereglementet kommer att änd -

ras. Då medicinalstyrelsen finner tiden
mogen sker ändringen, men det är medicinalstyrelsen
— den ansvariga myndigheten
— som skall göra eller föreslå
detta. Det är ingen lagfråga, där riksdagen
måste höras.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag påpekade redan i
mitt första inlägg att barnmorskornas
verksamhet i den öppna vården har en
mycket ringa omfattning, men de bibehåller
sina kunskaper genom repetitionskurser,
som ordnas genom medicinalstyrelsen,
och i ännu högre grad genom att
de vikarierar på de obstetriska kliniker
som finns vid lasaretten i alla län. Där
får de numera se dessa sugklockor i användning.
De får ytterligt sällan se en
förlossningstång, men de får använda
tången — denna tång som av min kollega
med ett, som jag sade, tillspetsat
och överdrivet uttryck kallas för ett
»museiföremål» och som, såsom herr Edström
själv sade, de eventuellt inte har
använt på trettio år. Sugklockan, som är
betydligt mindre farlig för modern, får
de däremot inte använda, om det nu
finns någon tillgänglig. Jag kan nämna
att användningen av tänger på Södersjukhusets
förlossningsavdelning har
gått ned från 104 till 14, om jag minns
siffrorna rätt, medan däremot användningen
av sugklocka har ökat från 8 till
51 under de sista fem åren. Detta kan tjäna
som en illustration av utvecklingen i
landet på detta område. Det visar att de
barnmorskor, som är i tjänst, verkligen
får se hur sugklockan användes.

Det är inte min mening att plädera
för att man skall börja bedriva någon
instrumentell förlossningsvård inom den
öppna vården. Jag har redan sagt att
dessa förlossningar bör äga rum på anstalterna,
i varje fält i nuvarande läge,
och det bör man sträva efter även i fortsättningen.
Men om den situationen faktiskt
skulle inträffa, att barnmorskorna
skulle behöva använda sugklockan i öppen
vård, tycker jag att de skall ha rätt
att göra det.

Nr 23

103

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill erinra om att
debatten icke gäller den slutna sjukvården.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare på godkännande
av den av herr Strand m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bilall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr förste vice talmannen Strand begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Strand m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 49;

Nej — 74.

Därjämte hade 17 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. tillfälliga hastighetsbegränsningar
för motorfordon

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 48, i anledning av dels
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr
648), dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 23 mars 1961 dagtecknad
proposition, nr 130, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t anhållit
om riksdagens yttrande över vid
propositionen fogat förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648).

Det i propositionen upptagna författningsförslaget
innebar bland annat dels
skärpning av gällande bestämmelser om
bromsutrustning på vissa släpvagnar,
dels förbättring av kontrollen över kopplingsanordningar
på bilar och bildragna
släpvagnar genom utvidgning av besiktningsskyldigheten,
dels reglering av frågan
om användning av blinkljus såsom
varningsanordningar på fordon, dels
ock införande av vissa nya bestämmelser
om tillfälliga hastighetsbegränsningar
för motorfordon.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: de

likalydande motionerna nr 49 i
första kammaren av herr Ohlsson, Ebbe,
och fru Gärda Svenson samt nr 65 i
andra kammaren av herrar Darlin och
Nordgren, om temporär hastighetsbegränsning
för motorfordon,

de likalydande motionerna nr 274 i
första kammaren av herr Hermansson
och nr 247 i andra kammaren av herr
Björkänge m. fl., om viss allmän hastighetsbegränsning,

motionen nr 156 i första kammaren av
herr Elou>sson, Nils, och herr Kristiansson,
om allmän hastighetsbegränsning
för motorfordon;

104

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Ang. tillfälliga hastighetsbegränsningar f

B. i anledning av propositionen väckta
motioner:

de likalydande motionerna nr 659 i
första kammaren av herr Sveningsson
och nr 785 i andra kammaren av fru
Kristensson.

I motionerna 1:659 och 11:785 hade
hemställts, att riksdagen måtte avstyrka
Kungl. Maj :ts förslag i proposition nr
130 att i vägtrafikförordningen införa
bestämmelser om tillfälliga hastighetsbegränsningar
för motorfordon samt uttala,
att Kungl. Maj:t intill utgången av
1962 borde företaga försök med tillfälliga
hastighetsbegränsningar.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen i anledning av propositionen,
nr 130, måtte, med avslag å motionerna
1:659 och 11:785 såvitt däri
yrkats avslag å de föreslagna ändringarna
i vägtrafikförordningen, såsom sin
mening giva Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet i utlåtandet anfört;

B. att förevarande motioner

1. I: 659 och II: 785,

2. 1: 49 och II: 65,

3. 1:274 och 11:247 samt

4. I: 156,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt,
icke matte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottet hade bland annat ansett det
vara lämpligt, att — med hänsyn till behovet
att upprepa försöken med tillfälliga
hastighetsbegränsningar — bestämmelse
i ämnet infördes i vägtrafikförordningen
på sätt föreslagits i propositionen.

Reservationer hade avgivits

I. av herr Virgin och fröken Wetterström,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under A hemställa, att
riksdagen i anledning av propositionen,
nr 130, malte, med bifall till motionerna
1:659 och 11:785 såvitt däri yrkats

är motorfordon

avslag å de föreslagna ändringarna i
vägtrafikförordningen, såsom sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört; samt

^ II. av fröken Nordström samt herrar
hrie Carlsson och Wiklund i Stockholm
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

I den av herr Virgin och fröken Wetterström
anförda reservationen hade
bland annat ansetts att även om det förelåge
ett klart behov av att upprepa
försöken med tillfälliga hastighetsbegränsningar
borde så i fortsättningen
liksom hittills kunna ske utan att särskilda
föreskrifter intoges i vägtrafikförordningen.
Det torde enligt reservanterna
tvärtom vara lämpligt, att sedan
ytterligare erfarenheter vunnits om hastighetsbegränsningars
betydelse för trafiksäkerheten,
riksdagen då finge tillfälle
att taga ställning till de lagändringar,
som med anledning härav kunde
bliva erforderliga.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! I det nu behandlade utlåtandet
från andra lagutskottet tillstyrkes
bl. a. ett förslag av Kungl. Maj :t om
alt bestämmelser skall införas i vägtrafikförordningen,
innebärande rätt för
Kungl. Maj :t att införa tillfälliga hastighetsbegränsningar.
I en reservation hemställes
att riksdagen måtte avstyrka propositionen
i denna del.

Hetta är naturligtvis inte någon stor
fråga, och meningsbrytningarna skulle
väl knappast heller ha resulterat i en reservation,
om inte saken också haft en
viss principiell innebörd. Man kan nämligen
fråga sig om riksdagen bör utan
vidare utvidga Kungl. Maj :ts befogenheter
även i ett fall som detta, där inga
klara motiv för behovet av utvidgningen
framlagts och där det gäller ett område,
som riksdagen säkerligen inte vill
avstå från kontakten med eller inflytande
över, nämligen trafiksäkerheten
och dess krav på allmänheten.

Vi är visserligen alla överens om att
en försöksverksamhet med hastighetsbegränsning
är naturlig i kampen mot trafikens
risker, och ingen torde ha något

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Nr 23

105

Ang. tillfälliga

att erinra mot det sätt på vilket sådan
försöksverksamhet hittills bedrivits eller
mot departementschefens åtgärder i övrigt
i detta sammanhang.

Vi reservanter anser det däremot vara
lika naturligt att så snart som försöksverksamheten
kunnat lämna entydiga
resultat, så skall av dessa resultat
betingade förslag till förändringar i trafikbestämmelserna
snarast föreläggas
riksdagen. Vi anser det felaktigt att göra
förändringarna innan behovet av
dem styrkts.

Departementschefen har i propositionen
angivit att den utredning, som tillsattes
samtidigt med att propositionen
avlämnades, redan i oktober månad i
år bör kunna avge sitt utlåtande över
om över huvud taget ytterligare försöksverksamhet
kan anses behövlig och i så
fall hur den bör anordnas. Ändringar i
nu gällande föreskrifter borde i varje
fall ha fått anstå till dess.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag vill för min del instämma
i vad herr Virgin här har sagt
om förslaget att i vägtrafikförordningen
införa bestämmelser om hastighetsbegränsning.

Det har, som herr Virgin har framhållit,
redan ordnats en del sådana hastighetsbegränsningar
— under julhelgen,
påskhelgen och nu senast under pingsthelgen
— utan bestämmelser i vägtrafikförordningen,
och då kan man säkert
fortsätta med försök på liknande sätt.

Dessa försök med tillfällig hastighetsbegränsning
har mottagits — det vill
också jag understryka — med stort intresse
från olika håll, säkert därför att
man hoppas få klarhet i hur en sådan
begränsning inverkar på olyckornas antal.
Jag finner dock anledning att framställa
frågan: Vad är meningen med dessa
försök? Är meningen att vid större
helger spara ett antal människoliv och
skona många människor från det lidande,
som dessa hemska olyckor medför?
Är avsikten enbart denna, finns det inte

8 Förslå hammarens protokoll 1961. Nr 23

lastighetsbegränsningar för motorfordon

några som helst invändningar att göra
mot försöken.

Jag har sagt vid ett tidigare tillfälle
att hastighetsbegränsning kan accepteras
vid de större helgerna och kanske
också vid allmän semestertid, ty då har
människorna inte så bråttom som de
många gånger själva tror. Man har dock
anledning till den tanken, att man vid
dessa tillfälliga hastighetsbegränsningar
söker efter en motivering och ett skäl
för införande av en generell hastighetsbegränsning.
En sådan tror jag inte bilisterna
i allmänhet vill vara med om,
och jag tror inte heller att samhället i
längden skulle vara betjänt därav. Det
skulle enligt min mening vara, som det
brukar heta, att vrida utvecklingen tillbaka.

Vad jag inte kan förstå är att man vid
dessa tilifälliga hastighetsbegränsningar
skickar ut på vägarna en mycket starkare
trafikkontroll än när vi har fri hastighet.
Någon motivering till detta har
jag inte kunnat finna. När vi har fri
hastighet, tycks man vara ganska likgiltig
för hur trafikkontrollen fungerar.
Nog måste det finnas mycket större anledning
att upprätthålla en sträng trafikkontroll
när fri hastighet är tillåten
än när vi gör försök med hastighetsbegränsning.
Det måste i varje fall vara
minst lika angeläget att bestämmelserna
omkring den fria hastigheten efterleves.

Det framstår som alldeles klart, att
när det under lång tid före några dagars
hastighetsbegränsning skrivs i tidningarna
om den stränga trafikkontroll
man skall ha — »nu blir det inga semesterdagar
för polisen», o. s. v. — så får
trafikanterna en mycket stor respekt
för trafikkontrollen. Det rekommenderas
att man för nöjesarrangemang så
långt som möjligt bör använda ordningsvakter,
ty så eller så många tusen
poliser skall finnas ute på vägarna, och
vi vet att all tillgänglig polispersonal
har varit sysselsatt med att kontrollera
trafiken under pingsthelgen. Under sådana
förhållanden blir trafikanterna,
tror jag, tillfälligt uppskrämda, och blir
resultatet ett minskat antal trafikolyckor,
så är det den stränga trafikkon -

106

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Ang. tillfälliga hastighetsbegränsningar för motorfordon

trollen som i stor utsträckning är orsa- satser för trafikförseelser. Jag anser att
ken. Många som har bilen i dåligt skick det är efter denna linje samt genom att
vågar inte köra ut på vägen under de bygga bättre vägar, som vi skall angrihär
dagarna, andra stannar hemma av pa trafiksäkerhetsproblemet, och inte
den orsaken att det tar alltför lång tid med långt gående hastighetsbegränsning,
att ta sig fram i de långa bilköerna •— Under hyfsade former och med en stark
skall de nödvändigt resa, så använder ansvarskänsla bör vi ha rätt att använde
kanske järnvägen eller något annat da bilen på det rätta sättet, att fullt ut
trafikmedel i stället. Så kanske en till- använda vad tekniken här har givit oss
fällig hastighetsbegränsning verkar, på kommunikationernas område,
aven om det varit trångt på vägarna un- Jag vill vid detta tillfälle även framder
pingsthelgen. ^ hålla betydelsen av att vi i skolorna får

Skall man kunna få en något så när en god trafikundervisning •— jag har
riktig bedömning av värdet med en has- framhållit detta även någon gång° tiditighetsbegränsning,
så skall man ha en gare. Här har försummats en hel del,
trafikkontroll som är ett genomsnitt av och först alltför sent har skolöverstvrelden
kontroll man har under övriga ti- sen föreskrivit mer utrymme på skolder
på året med fri hastighet. schemat för detta ämne.‘Det är inte så

Jag är, som jag redan har antytt, myc- säkert att vad skolöverstvrelsen här har
ket betänksam mot eif eventuellt infö- föreslagit är tillräckligt och det kan
rande av en generell hastighetsbegräns- komma att dröja alltför länge, innan
mng, som skulle innebära att bilen inte skolöverstyrelsens förslag och direktiv
får användas på det sätt som meningen blir omsatta i praktisk handling. Garanar.
Det blir, som det visade sig i pingst- tier bör skapas för att barnen i den oblihelgen,
mycket trångt på vägarna, och gatoriska skolgången får inpräntat den
det ar inte säkert att eu generell hastig- ansvarskänsla som hos alla måste finhetsbegränsning
skapar den säkerhet i nas för liv och egendom i trafiken
trafiken som man kan förmoda och som Av vad jag här har sagt hoppas jag
vi alla stravar till att uppnå. Att sätta framgår, att jag såsom alla andra vill
likhetstecken mellan fri hastighet och att trafikolyckornas antal skall hållas
en riskfylld och vårdslös bilkörning kan nere så mycket som möjligt, att vi för

J3!Lin!e Vara med att na ett sådant resultat med alla kraf Trafikolyekorna

skall angripas med ter skall försöka få fram den ansvarsandra
medel än en generell hastighets- känsla och hänsyn som måste finnas hos
begränsning. Aven om Sverige inte lig- trafikanterna och, i den mån så erfordger
illa till i den internationella stati- ras, att dessa egenskaper framskapas gestiken
över trafikolyckornas antal, så nom en sträng trafikkontroll men inte
kan säkert ändå dessa olyckor komma genom en hastighetsbegränsning,
att väsentligt minska genom en skärpt Jag vill ännu en gång framhålla att
trafikkontroll. Det skulle ha varit av jag inte kan finna någon anledning till
1f*tresse om v|_ i detta sammanhang att införa bestämmelser om liastighetshade
fått en redogörelse dels för trafik- begränsning i vägtrafikförordningen. Vi
olyckornas antal i andra länder och har redan erfarenhet av att denna sak i
dels för vilka resultat tillfälliga hastig- behövlig omfattning kan ordnas utan nåhetsbegransningar
har givit i andra län- gon ändring i gällande författning, och
der Att helt komma ifrån olyckorna i jag ber, herr talman, att få instämma i
trafiken ar inte möjligt. det yrkande som framställts av herr Vir De

som syndar i trafiken och kör gin.
vårdslöst och ansvarslöst ■— jag tvivlar
inte på att det är ett betydande antal -—

måste hållas efter. Jag har för min del Herr CARLSSON, ERIC, (ep) •

ingenting emot att vi utöver en mycket Herr talman! Jag har ’ till detta ut skarpt

trafikkontroll får skärpta straff- skottsutlåtande antecknat en blank re -

Onsdagen den 24 maj 1961 em. Nr 23 107

Ang. tillfälliga hastighetsbegränsningar för motorfordon

servation, som jag med några ord vill
motivera.

Trafikolyckorna tenderar ju att bli en
av vår tids stora folksjukdomar. Dödsfallssiffran
är ju omkring 900 per år, och
de skadade, som uppgår till ett mycket
stort antal, får tillbringa lång tid på
sjukhus, många med allvarliga framtida
men och defekter. Allt som går att göra
bör också göras för att nedbringa trafikolyckornas
antal.

Forskning och undersökningar bedrivs
om trafikolyckorna. Ett led i detta
är också de försök med hastighetsbegränsning,
som vi har haft under tre
olika perioder under det senaste halvåret.
Kungl. Maj :t hade ju beslutat därom.
Vi fick vara med om hastighetsbegränsning
första gången vid jul- och nyårshelgen
1960—1961; hastighetsbegränsning
har därefter varit införd under
påskhelgen i år och nu senast under
pingsthelgen. Firfarenheterna av dessa
försök har inte varit entydiga, och jag
tror att vi är medvetna om att det fordras
fortsatta försök på detta område. Av
denna anledning vill också Kungl. Maj:t
ha inskriven i trafikförordningen en
fullmakt att få göra flera försök på sätt
som Kungl. Maj:t finner lämpligt och
nödvändigt.

Vi som har reserverat oss blankt har
ingenting emot fortsatta försök i den
riktningen, men vi anser, att när utskottet
genom sin skrivning har godkänt
detta, erfordras inte att det i trafikförordningen
införes en dylik fullmakt för
Kungl. Maj :t.

Jag har, herr talman, inte något yrkande
på denna punkt.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har samma motivering
som herr Carlsson till min blanka
reservation. Jag anser också att det borde
finnas en enklare väg att ge Kungl.
Maj :t det formella bemyndigande, som
Kungl. Maj:t önskar för att kunna fortsätta
hastighetsbegränsningsproven, än
att gå så långt som till en ändring av
vägtrafikförordningen. Men å andra sidan
tyckte min folkpartimedreservant i

andra kammaren och jag alldeles som
herr Carlsson, att våra synpunkter inte
var av den betydelse att det var befogat
med en sedvanlig reservation, och därför
nöjde vi oss med blank reservation.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Vägtrafikförordningen
utfärdas av Kungl. Maj:t, som inhämtar
riksdagens yttrande över sina förslag innan
den utfärdar förordningar. Nu är
vissa ändringar aktuella och presenteras
för riksdagen, och i detta sammanhang
tas också upp frågan om tidsbegränsade
fartbegränsningar. Samtliga
medlemmar av utskottet har uttalat, att
de inte har något emot att sådana försök
göres.

Att detta skall behöva förknippas med
en reservation, som går ut på att man
inte tycker att denna sak skall tas in i
vägtrafikförordningen, förstår jag inte
riktigt. Har man ingenting emot att sådana
försök göres, kan det väl från riksdagens
sida inte göras några invändningar
om Kungl. Maj:t anser det lämpligt
att bestämmelser om sådana periodvis
återkommande hastighetsbegränsningar
intages i vägtrafikförordningen.

Herr Sveningsson frågade, vad meningen
var med dessa försök, och det
var väl bara för att han skulle få ett
utgångsläge för sitt fortsatta resonemang.
Det är helt naturligt att försöken göres
för att få erfarenheter om i vilken utsträckning
fartbegränsningarna kan inverka
så att trafikolyckornas antal
minskas. Herr Sveningsson säger också
att hastighetsbegränsningar kan accepteras
vid de större helgerna, och om jag
förstod honom rätt menade han, att det
kunde få bli en permanent historia att
man alltid vid de större helgerna tillämpade
hastighetsbegränsning men inte
gärna vid andra tillfällen, ty det skulle
betyda en inskränkning i möjligheten att
utnyttja bilen till de hastigheter som
den är byggd för. Han ifrågasatte också
den starka kontrollens inverkan vid hastiglietsbegriinsningsperioderna,
som nu
prövas.

108

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Ang. tillfälliga hastighetsbegränsningar för motorfordon

.lag håller med herr Sveningsson om
att ifall man fastställer en hastighetsbegränsning
till 80 eller 90 kilometer och
kompletterar den med eu mycket stark
poliskontroll, får man inte fram de riktiga
resultat som man hade förutsett vid
en hastighetsbegränsning. Den starka
poliskontrollen påverkar förarna i den
riktningen att de kör försiktigare, och
följaktligen skulle man få ett korrektare
resultat, om man tillämpade hastighetsbegränsning
under en viss period med
stark poliskontroll men vid ett annat
tillfälle under normal kontroll. Då fick
man se, om det var någon avvikelse från
det ena till det andra tillfället. Eljest
kan försöken mycket väl bli missvisande.

I statens trafiksäkerhetsråd har vi polisintendenten
med som ledamot, och
om jag inte minns fel har han den uppfattningen,
att man bör alternera mellan
en hastighetsbegränsning med stark
poliskontroll och en hastighetsbegränsning
med sedvanlig kontroll. Då får man
so om det ger utslag i den ena eller den
andra riktningen. Tills vidare har hastighetsbegränsningsperioderna
varit korta
och dessutom koncentrerade till de
större helgerna, och därför har det inte
varit möjligt att få något resultat, på
vilket man kan bygga en uppfattning om
den generella hastighetsbegränsningens
betydelse inte bara vid helgerna utan
jämt och ständigt.

Jag vill också gärna uttala att jag hyser
den förhoppningen att kommunikationsministern
skall ha dessa synpunkter
i åtanke, om det blir några ytterligare
försök. Han kan då gärna företa dem
vid annan tid än uteslutande under en
helg samt göra försöken under en något
längre tidsperiod. Under den perioden
skulle man kunna ha en stark kontroll
under en viss del och sedvanlig kontroll
under den övriga delen av perioden.
Då skulle det bli möjligt att få fram
resultat som skulle ge fastare underlag
för bedömningen om hur hastighetsbegränsningen
verkar. Ty det är möjligt att
även med fri hastighet och stark kontroll
kör bilisterna försiktigare på sådana
platser där det kan vara farligt att
köra med större hastighet.

Herr talman! Jag har inte funnit att
de invändningar som framförts mot att
man i vägtrafikförordningen tar in den
rätt till sådana återkommande perioder
av hastighetsbegränsning, som kommunikationsministern
önskar inskriven, är
så tungt vägande, att jag behöver anföra
något ytterligare utöver att yrka bifall
till utskottets förslag.

Beträffande de anföranden som hållits
i övrigt anknyter de mera till sådana
allmänna synpunkter, där jag i
mycket stor utsträckning kan ansluta
mig till vad som uttalats. De påverkar
inte föreliggande förslag, men de kan
ju i viss utsträckning vara en vägledning
vid återkommande försök med hastighetsbegränsningar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Andra lagutskottets ärade
ordförande säger, att han inte kan
förstå reservationen, eftersom reservanterna
säger sig inte ha något emot fortsatt
försöksverksamhet.

Jag måste i så fall ha uttryckt mig
illa första gången jag yttrade mig. Reservanterna
påpekar, att försöksverksamheten
redan har pågått under rätt
avsevärd tid, och att departementschefen
som enda skäl till att införa bestämmelser
i vägtrafikförordningen anger
behovet att eventuellt framdeles upprepa
försöken.

Samtidigt omnämner departemefitschefen
två utredningar. Den ena utredningen
skall granska de utländska erfarenheterna,
och den skall avlämna sitt
betänkande i dagarna, om det inte redan
är gjort. Den andra utredningen,
som tillkallades samtidigt som propositionen
avlämnades, skall avge sitt betänkande
senast i oktober. Denna utredning
skall alltså uttala sig i frågan
om ytterligare försöksverksamhet kan
behövas.

De försök som skal! göras före oktober
borde väl rimligen kunna ske på
samma sätt som försöken hittills, och
om det skall göras försök därefter, ha -

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Nr 23

109

Ang. särskilda åtgärder för det
de det enligt vår uppfattning varit lämpligt
om riksdagen fått ta ställning till hela
problemet efter det att utredningen
avgivit sitt betänkande, alltså i höst.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag vill bara säga, att
jag är rätt tacksam för att utskottets
ordförande verkligen har den syn på
hastighetsbegränsning i form av försöksverksamhet
som han gav uttryck för,
nämligen att man med en sträng trafikkontroll
i samband med hastighetsbegränsningen
inte får ett riktigt och rättvist
resultat.

Utskottets ordförande förmodade också,
att jag för min del kanske skulle
kunna acceptera hastighetsbegränsning
som ständigt återkommer vid de stora
helgerna. Ja, jag skulle inte ha något
emot en hastighetsbegränsning av det
slaget, bara vi slipper ifrån hastighetsbegränsning
under året i övrigt, då mycken
dyrbar tid på grund av hastighetsbegränsningen
kommer att gå förlorad
för många människor.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de med avseende
å punkten A förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Virgin och fröken Wetterström
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten B hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 5(1, i anledning av dels Kung].
Maj ds proposition med förslag till lag

norrländska jordbruket och skogsbruket

om ändrad lydelse av 41 § sjömanslagen,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om återföring
av vissa enligt lagen om allmän sjukförsäkring
m. m. fonderade medel.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. särskilda åtgärder för det norrländska
jordbruket och skogsbruket

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 32, i anledning av Kungl.
Maj ds framställningar rörande särskilda
åtgärder för det norrländska jordbruket
och skogsbruket, m. m., jämte i
ärendena väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Majd under nionde huvudtiteln,
punkten 22, föreslagit riksdagen att till
Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder
i Norrland m. m. för budgetåret
1961/62 anvisa ett reservationsanslag av
3 300 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Majd i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln,
punkten 104, föreslagit riksdagen att till
Åtgärder för ökad skogsproduktion i
Norrland m. m. för budgetåret 1961/62
anvisa ett reservationsanslag av
3 600 000 kronor.

I punkten 102 under nionde huvudtiteln
i årets statsverksproposition hade
Kungl. Majd föreslagit riksdagen att
dels medgiva, att under budgetåret 1961/
62 finge beviljas statsbidrag å tillhopa
högst 2 900 000 kronor till skogsodlingsåtgärder
på sämre jordbruksmark samt
å tillhopa högst 1 400 000 kronor till med
statens skogsförbättringsanslag i övrigt
avsedda ändamål, dock med den inskränkning,
som angivits i propositionen,
med rätt för Kungl. Majd att göra
jämkning i ifrågavarande fördelning,
dels till Statens skogsförbättringsanslag
för budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 4 300 000 kronor.

Härjämte hade Kungl. Majd i statsverkspropositionen
under nionde huvud -

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 19G1 em.

Ang. särskilda åtgärder för det norrländska
titeln, punkten 122, föreslagit riksdagen
att till Bidrag till vissa skogsbrukskurser,
m. m., för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 3 769 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen 1.

de likalydande motionerna 1:56, av
herr Olofsson, Uno, in. fl., samt II: 71,
av herrar Jönsson i Ingemarsgården och
Larsson i Umeå, vari hemställts, att riksdagen
vid sin behandling av nionde
huvudtiteln, Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m., måtte besluta,
att samma belopp som av skogsstyrelsen
äskats, nämligen 2 300 000 kronor,
skulle anvisas för fullföljande av
arbeten inom skogsvårdsområden i lappmarken
m. m., samt att i enlighet härmed
till åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. för budgetåret
1961/62 skulle anvisas ett reservationsanslag
av 4 300 000 kronor;

2. de likalydande motionerna 1:289,
av herr Hansson, Nils, in. fl., och II: 259,
av herr Staxäng m. fl., vari anhållits!
att riksdagen måtte besluta, att bidrag
till upprättande av s. k. skogsbruksplaner
såsom separat åtgärd skulle utgå
från statens skogsförbättringsanslag och
från anslaget till åtgärder för ökad
skogsproduktion i Norrland m. m. med
högst 125 kronor per plan;

3. de likalydande motionerna 1:374,
av herrar Gustafsson, Nils-Eric, och
Nilsson, Ferdinand, samt II: 622, av herrar
Nilsson i Tvärålund och Larsson i
Hedenäset;

4. de likalydande motionerna 1:375,
av herr Olofsson, Uno, och 11:435, av
herr Löfroth;

5. de likalydande motionerna 1:377,
av herr Persson, Helmer, och 11:439, av
herr Hagberg m. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla att motionerna för beaktande
måtte överlämnas till den pågående
utredningen angående riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken;

jordbruket och skogsbruket

6. de likalydande motionerna 1:519,
av herr Hansson, Nils, m. fl., och II: 624,
av herr Staxäng m. fl.;

7. de likalydande motionerna 1:521,
av herr Jonsson m. fl., och 11:618, avherr
Jonsson i Strömsund m. fl., vari
föreslagits, att riksdagen skulle, i anslutning
till prövningen av de för stödet åt
det mindre jordbruket avsedda anslagen
i 1961 års statsverksproposition, nionde
huvudtiteln, särskilt punkterna 22 och
104, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om beaktande av- de i motionerna
framförda synpunkterna;

8. de likalydande motionerna 1:525,
av herr Nilsson, Hjalmar, m. fl., ocii II:
619, av herr Jonsson i Strömsund m. fl.;

9. de likalydande motionerna 1:526,
av herr Nilsson, Hjalmar, m. fl., och II:
623, av herr Persson i Appuna m. fl.;

10. motionen II: 105, av fru Boman
och herr östlund, vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att av Kungl.
Maj:t begära en översyn och överarbetning
rörande grunderna för användningen
av norrländska skogsproduktionsanslaget
och anslagsanvisningen till
detsamma med särskild hänsyn tagen till
lappmarksskogarnas förhållanden;

11. motionen 11:200, av herr Antby;
och

12. motionen 11:434, av herr Hseggblom.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna II:
200 och 11:434 å riksstaten för budgetåret
1961/62 under nionde huvudtiteln
till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m. anvisa ett reservationsanslag
av 3 300 000 kronor;

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna 1:374 och II:
622, 1:519 och 11:624 samt 1:375 och
11:435 liksom ock med bifall till motionerna
1:56 och 11:71 å riksstaten för

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Ang. särskilda åtgärder för del
budgetåret 1961/62 under nionde huvudtiteln
till Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. anvisa ett
reservationsanslag av 4 300 000 kronor,
varav

2 300 000 kronor skulle avse bidrag
till fullföljande av nuvarande skogsvårdsföretag
i lappmarken m. m. och
2 000 000 kronor för bidrag till skogsvårdsåtgärder
i samverkanområden inom
de delar av de fyra nordligaste länen
som låge utanför lappmarken;

c) med bifall till motionerna 1:521
och 11:618 i skrivelse till Kungl. Maj:t
som sin mening giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört angående medelsbehovet
i fortsättningen under anslagsrubrikerna
Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m.
samt Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m.;

d) med bifall till motionen 11:105 i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
sådan översyn av vissa statsbidragsbestämmelser
på det skogliga området som
utskottet åsyftat i utlåtandet;

e) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I:
525 och 11:619, såvitt nu vore i fråga,
medgiva att under budgetåret 1961/62
finge beviljas statsbidrag å tillhopa
högst 2 900 000 kronor till skogsodlingsåtgärder
på sämre jordbruksmark samt
å tillhopa högst 1 400 000 kronor till med
statens skogsförbättringsanslag i övrigt
avsedda ändamål, dock med den inskränkning
som angivits i utlåtandet,
med rätt för Kungl. Majd att göra jämkning
i ifrågavarande fördelning;

f) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna 1:525
och 11:619, såvitt nu vore i fråga, å
riksstaten för budgetåret 1961/62 under
nionde huvudtiteln till Statens skogsförbättringsanslag
anvisa ett förslagsanslag
av 4 300 000 kronor;

g) med avslag å Kungl. Ma j ds förslag
samt med bifall till motionerna 1:289
och 11:259 besluta att från anslagen Åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland
in. m. och Statens skogsförbättringsanslag
skulle utgå bidrag till upp -

norrländska jordbruket och skogsbruket

rättande av skogsbruksplaner såsom separat
åtgärd med högst 125 kronor per
plan;

h) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I:
526 och 11:623 å riksstaten för budgetåret
1961/62 under nionde huvudtiteln
till Bidrag till vissa skogsbrukskurser,
m. m. anvisa ett förslagsanslag av
3 769 000 kronor;

II. att motionerna 1:377 och 11:439
måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits, utom av
annan, av herrar Hjalmar Nilsson, Mossberger,
Gunnar Berg, Hedström och
Kristiansson, fru Lindskog samt herrar
Johanson i Västervik, Lundmark och
Persson i Appuna, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under I g
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj ds förslag och med
avslag å motionerna 1:289 och 11:259,
lämna utan åtgärd yrkandet att från anslagen
Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. och Statens skogsförbättringsanslag
skulle få utgå bidrag
till upprättandet av skogsbruksplaner
såsom separat åtgärd med högst 125 kronor
per plan.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Föreliggande utlåtande
från jordbruksutskottet berör åtgärder
för det norrländska jordbruket och
skogsbruket, som föreslagits i årets statsverksproposition
under nionde huvudtiteln.
De här punkterna gäller olika förslag
om stöd åt det norrländska jordbruket
och kanske framför allt det norrländska
skogsbruket för att ge möjlighet
till skogskomplettering och hjälp till att
beså sämre jordbruksmark med skog.
Jag betraktar detta som en hjälp till
självhjälp åt det mindre jordbruket i
Norrland. Det är en hjälp att öka produktionen
i olika avseenden, och det är
en hjälp för att ge det mindre jordbruket
möjlighet till bättre inkomster.

Här bär motionerats om ett ökat stöd
på de olika punkterna. Motionerna har

112

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 om.

Ang. särskilda åtgärder för det norrländ
delvis tillstyrkts och delvis avstyrkts
av utskottet, men den skrivning som föreligger
är så positiv, att det inte har
funnits anledning till reservation på någon
punkt utom beträffande punkten I
g), som berör skogsbruksplanerna.

Man kan jämföra detta förslag med
ett förslag som tidigare behandlats av
riksdagen, nämligen stödet till det mindie
jordbruket bär i landet. Om man gör
den jämförelsen tror jag man skall finna,
att det är här som förslag verkligen
framlägges till positiva åtgärder, förslag
till verklig hjälp åt det mindre jordbruket.
Jag har alltså inte anledning att
framställa något yrkande beträffande utskottets
förslag utom i fråga om punkten
I g), där jag tillsammans med några
andra ledamöter av utskottet avgivit en
reservation. Vi anser inte att utskottet
skulle ha tillstyrkt motionen 289 i första
kammaren av herr Nils Hansson m. fl.,
där det yrkats att bidrag skall lämnas
för upprättande av skogsbruksplaner
med högst 125 kronor per plan.

Utskottsmajoritetens förslag i denna
punkt om bidrag till upprättande av
skogsbruksplaner såsom en separat åtgärd
avviker från vad riksdagen beslöt
under fjolåret. Då beslöts nämligen att
vid finansieringen av sådana planer
även skulle kunna inräknas de statsbidragsberättigade
kostnaderna för skogsvägsåtgärder.
Det nuvarande systemet
har ej varit i kraft längre tid än tre
kvarts år, och någon negativ erfarenhet
av det föreligger oss veterligt inte.

När man granskar utskottets förslag
under denna punkt kan man göra sig
olika frågor. Förslaget skulle alltså innebära
att inte bara enskilda markägare
skulle kunna erhålla detta bidrag, utan
även föreningar och bolag skulle ha
samma möjlighet. Det framgår inte heller
av utskottsmajoritetens förslag huruvida
det är någon behovsprövning eller
ej. Vad jag kan förstå kommer beloppet
att kunna utgå till alla som söker,
utan någon som helst behovsprövning.

Dessutom har utskottsmajoriteten inte
föreslagit några regler för administrationen
av denna bidragsgivning. Sådana
har inte skisserats upp vare sig i mo -

ska jordbruket och skogsbruket
tionen eller utskottsutlåtandet, och inte
heller skogsstyrelsen har, herr talman,
något förslag på denna punkt.

\i vet alltså inte efter vilka normer
och under vilka förutsättningar som
detta skall administreras och hur bidraget
skall utbetalas. Dessutom är det
omöjligt att avgöra vem man egentligen
subventionerar, den som uppgör planen
eller den som skall ha planen.

Det framgår inte heller huruvida de
sökande skall erhålla 125 kronor eller
om de skall erhålla ett lägre belopp. Det
står nämligen, att bidrag skall utgå med
högst 125 kronor per plan, och ett sådant
uttryck innebär väl att det även
kan utgå lägre belopp, men varken i motionen
eller i utskottets utlåtande har
angivits, efter vilka normer eller beräkningsgrunder
man kan komma fram till
ifrågavarande bidragsbelopp.

Jag vill påpeka att 1957 års riksdags
revisorer uttalade, att lantbruksnämnderna
borde undvika sådana smärre utbetalningsbelopp,
och på den grunden
beslöt 1959 års riksdag att statliga rationaliseringsbidrag
som understiger 300
kronor knappast kunde få ifrågakomma.
Trots detta har utskottsmajoriteten
här föreslagit, att man skall införa ett
bidrag på 125 kronor per plan, ett belopp
som alltså vida understiger den
siffra riksdagen uttalade sig för 1959.

Av utskottets utlåtande framgår att
kostnaderna skall tas dels ur anslaget
för åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. och dels från statens
skogsförbättringsanslag. Bägge dessa anslag
blir alltså naggade i kanten. Det innebär
att den positiva åtgärd som bestått
i alt man ökat vissa bidrag, framför
allt det till åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland, kommer att motverkas
om detta utskottsförslag bifalles,
vilket ger mindre möjligheter till åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland.

Det är alltså dessa frågor vi reservanter
ställt oss inför förslaget från utskottets
sida. Vi har funnit att det är så vagt
formulerat, att det inte finns några bestämmelser
att gå efter, och inte heller
några normer för hur bidraget skall ut -

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Nr 23

113

Ang. särskilda åtgärder för det
betalas eller hur det skall administreras.
Därför liar vi sagt oss att det är
bättre att bibehålla de nuvarande bestämmelserna,
som varit i kraft under
mycket kort tid, och vinna litet erfarenhet
av dem, innan man övergår till
ett annat system.

På grund därav, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen, som
alltså har ett särskilt förslag under
punkt I g).

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Vid sidan av en utvidgad
skoglig yrkesutbildning är det framför
allt tre åtgärder som är av särskild
vikt när det gäller att främja det enskilda
skogsbruket, nämligen för det
första en yttre rationalisering genom
omarrondering av markerna till ändamålsenliga
brukningsenheter, för det
andra en lösning av skogsbrukets trafiktekniska
problem — främst genom
skogsbilvägnätets utbyggnad — och för
det tredje ett stimulerande av upprättandet
av skogsbruksplaner ■— man brukar
också kalla dem hushållningsplaner
— för de enskilda fastigheterna. Allt efter
de lokala förhållandena blir någon
av dessa åtgärder den mest angelägna.
För landet i dess helhet kan man nog i
fråga om vikt och betydelse jämställa
dessa tre åtgärder — jag menar att jag
inte vill sätta dem i någon rangordning.

I proposition nr 162 till föregående
års riksdag framhöll departementschefen
— och med all rätt — att skogsbruksplanerna
var ett synnerligen värdefullt
hjälpmedel vid den ekonomiska
planläggningen av skogsbruket. Han betonade
också att det var angeläget att
verksamheten med upprättandet av sådana
planer intensifierades. Desto mer
överraskande var det därför att uppläggningen
av denna verksamhet inte föreslogs
följa 1955 års skogsvårdsutrednings
av sakkunskapen livligt stödda
förslag, som innebar att bidrag från statens
skogsförbättringsanslag skulle utgå
till upprättandet av skogsbruksplaner
som separat åtgärd. I stället kopplades
denna bidragsvcrksamhet på ett rätt

norrländska jordbruket och skogsbruket

märkligt, jag skulle rent av vilja säga
bakvänt sätt samman med planläggningen
av skogsvägsföretag och skogsförbättringsföretag
som dikning och viss skogsodling.
Det kan sägas att bidrag till den
primära åtgärden •— alltså upprättandet
av skogsbruksplan — gjordes beroende
av mera sekundära skogsförbättrande åtgärder
som för många skogsägare inte
ens är eller kan bli aktuella.

Jag vill ännu en gång betona att skogsbruksplaner
utom allt tvivel är utomordentlig
väl ägnade att stimulera skogsägarnas
skogsvårdsintresse, stärka deras
kompetens och uppmuntra en rätt inriktad
självverksamhet, alltså innebärande
just vad herr Hjalmar Nilsson betonade,
då han sade att vår strävan i utskottet
liksom departementschefens gått
ut på att skaffa dem hjälp till självhjälp.

Upprättandet av skogsbruksplanen är
dessutom ett kompletterande led i yrkesubildningen,
och planen är en primär
förutsättning för större intensitet och
naturligtvis bättre planmässighet i det
enskilda skogsbruket. Utan planernas
uppgifter om kubikmassor, tillväxt, möjligheter
till avverkning, dennas lämpliga
bedrivande o. s. v. kan helt enkelt inte
en rationell och uthållig skogsskötsel
bedrivas. Mot bakgrunden av vad jag nu
sagt blir för mig reservationen närmast
obegriplig.

När utskott och riksdag behandlade
detta ärende föregående år, åberopades
inga som helst bärande skäl för Kungl.
Maj :ts förslag. Och nog är väl reservanternas
nu åberopade skäl för sitt ställningstagande
— jag innesluter då vad
reservanternas talesman här framhållit
— påfallande svaga. Det gläder mig för
övrigt att inte alla utskottets socialdemokrater
står bakom reservationen.

Det är sällan man finner att som skäl
för avslag åberopas att ett statsbidrag är
för ringa, vilket ju herr Hjalmar Nilsson
gjorde. Det här maximala bidraget —
125 kronor per skogsbruksplan -— är beräknat
med hänsyn till att de mindre
skogsägarna skall kunna få ett bidrag om
cirka 50 procent av kostnaden för den
enklaste form av plan, som de oundgängligen
är i behov av. Nu undrade herr

114

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Ang. särskilda åtgärder för det norrländska jordbruket och skogsbruket

Hjalmar Nilsson, varför det just skulle
vara dessa 125 kronor och varför det
står »högst 125 kronor». Det beror helt
enkelt på att om en plan skulle bli billigare,
är statsbidraget maximerat till 50
procent. Det är därför som 1955 års
skogsvårdsutredning föreslog detta maximibidrag,
och det är därför som det
står »högst 125 kronor per plan». Blir
det billigare än genomsnittet, maximeras
bidraget till 50 procent.

Genom denna utformning av stödet
till upprättandet av planer ernås en förenklad
administration med automatiskt
verkande differentiering av bidragsprocenten.
Det är mycket svårbegripligt, att
reservanterna i detta sammanhang vill
göra gällande, att utskottets linje skulle
innebära en »betungande administration»
och vidare anmärker på att bidraget
utgår oavsett inkomst- och förmögenhetsställning.
Det är nämligen
just en förenklad administration och en
automatiskt verkande differentiering av
bidragsprocenten, som utskottet velat ernå
och som även på sin tid 1955 års
skogsvårdsutredning ville få igenom. För
närvarande utgår ju vida högre bidrag
än utskottet föreslår till, kan vi nästan
säga, privilegierade skogsägare — alltså
de som nu kan få bidrag kan alldeles
frånsett deras inkomst- eller förmögenhetsställning
få ett väsentligt högre bidrag
än utskottet nu föreslår, medan
andra ställs helt utanför varje bidragsmöjlighet.

Det var en hel del rätt egendomliga
uppgifter som herr Hjalmar Nilsson nyss
kom med. Han sade att det här gällde
min motion, men det är i detta fall
många motionärer.

Sedan nämnde han att föreningar och
bolag kan få bidrag. Jag kan inte förstå
var han fått detta ifrån. Det är bara de
enskilda skogsägarna som avses skola få
dessa bidrag. Sedan sade han att dessa
bestämmelser bara varit i kraft tre fjärdedels
år och att det inte finns några
negativa erfarenheter. Det kan väl ändå
inte ha undgått herr Hjalmar Nilsson,
att skogsstyrelsen i sina petita redan yrkat
på en ändring och att man från det
praktiska skogsbrukets håll enstämmigt

reagerat mot den form som detta bidrag
har fått.

Herr Hjalmar Nilsson sade att skogsstyrelsen
inte har framlagt något förslag i
detta fall. Det är riktigt att något sådant
inte är åberopat i propositionen, men
i skogsstyrelsens petita finns en, jag kan
nästan säga enträgen motivering för en
ändring i mera praktisk riktning. Och
herr Hjalmar Nilssons påstående, att det
inte finns några regler, förstår jag inte
heller, tv detta anslag och formerna för
denna bidragsgivning grundar sig på ett
enhälligt förslag från 1955 års skogsvårdsutredning
— i vilken herr Erik
Severin var ordförande och herr Charles
Winroth, ordförande i Svenska skogsoch
flottningsarbetareförbundet, var ledamot.
Jag vet att det lagts ned ett betydande
arbete på att i lämplig form ge
denna synnerligen angelägna stimulans
åt det enskilda skogsbruket.

Herr talman! Detta ärende gäller inte
ökat anslag. Det är bara fråga om att i
vettiga former allmänt stimulera en verksamhet,
som är av grundläggande betydelse
för det enskilda skogsbrukets förkovran.
Bakom utskottet står, som jag
redan sagt, 1955 års enhälliga skogsutredning.
Skogsstyrelsen står "också helt
bakom — den yrkade, som sagt, i sina
petita i höstas på dessa åtgärder — och
jag vågar också säga att hela det samlade
svenska skogsbruket står bakom den
åsikt jag här hävdar. Jag kan i varje fall
inte påminna mig att någon enda röst
höjts för reservanternas linje. Jag tror
inte heller att reservanterna skulle vidhålla
sin ståndpunkt, om de haft erfarenhet
av nuvarande reglers praktiska
verkningar.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hansson bestrider
riktigheten av de reflexioner jag gjort i
anledning av detta utskottsförslag, men
om man tittar på s. 11 i utskottsutlåtandet,
ser man att i näst sista stycket
finns på sex rader angivet att motionen

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Nr 23

115

Ang. särskilda åtgärder för det norrländska jordbruket och skogsbruket

är bifallen, men det finns inga regler,
inga normer, och inte heller i motionen
finns angivet något liknande, efter vilket
dessa bidrag skulle kunna utbetalas.
Därför har jag ställt dessa frågor.

Var står det någonstans, herr Hansson,
att bidraget skall utgå med 50 procent
av skogsbruksplanernas kostnader? Det
finns ingenstans i utskottets betänkande
något om den saken, inte heller i nionde
huvudtitelns motsvarande punkt. Var
står det någonstans att inte alla skall erhålla
bidraget, även föreningar och bolag?
Herr Hansson bestrider att så kan
ske, men det finns ingenting sagt därom
i utskottets utlåtande. Han åberopar
1955 års skogsvårdsutredning, som har
ett enhälligt utlåtande på denna punkt,
men, herr Hansson, när beslöt riksdagen
att bifalla 1955 års skogsvårdsutrednings
förslag i dessa punkter? Det är detta
jag måste fråga mig. Det hjälper inte
om vi har aldrig så många utredningar;
om inte riksdagen beslutat bifalla förslagen,
så gäller inte deras bestämmelser.

Jag förstår nog hur det här ligger till.
Herr Hanssons motion har bifallits av
utskottet, och sedan litar man på att de
grunder som riksdagen fastställde i fjol
även i fortsättningen skall reglera det
man föreslår i år. Men om vi i dag beslutar
med utskottsmajoriteten, så gäller
ju reglerna från i fjol inte längre. Skall
båda reglerna gälla, eller vad skall vi
rätta oss efter under kommande år? Det
är dessa frågor reservanterna ställt sig.

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle: Herr

talman!
bär i sina petita motiverat en rekommendation
att följa 1955 års skogsvårdsutrednings
förslag. Jag har inte dessa
petita här, men alla regler är där fullt
klara. Herr Hjalmar Nilsson tycks tro
att utbetalningen skulle vara någonting
märkvärdigt. I 99 fall av 100 blir det
så att vederbörande markägare på sin
räkning får ett avdrag med 125 kronor
eller mindre allt efter den tid som
arbetet har tagit. Reglerna finns alltså,

och kungl. skogsstyrelsen är fullt pa det
klara med hur det skall gå till. Jag kan
inte tänka mig att det finns någonting
att erinra på den punkten.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Nils Hansson åberopar
skogsstyrelsens petita. Det är en
skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan
i de olika frågorna. Om Kungl. Maj :t
icke tagit upp detta i propositionen, kan
icke de däri föreslagna reglerna bli gällande,
efter vad jag kan förstå. Det innebär
ju att vi måste fatta beslut om
reglerna här i dag, om vi över huvud
taget skall ha några regler för nästkommande
år. Skogsstyrelsen kan icke ensam
bestämma hur pengarna skall utbetalas,
utan att riksdagen fattat beslut i
frågan.

Utskottsmajoriteten har här icke föreslagit
några andra normer än ett belopp
per skogsbruksplan, och sedan överlåter
majoriteten till Guds försyn att det skall
bli någon ordning på detta under kommande
år. Det är ett sådant förhållande
som reservanterna inte vill vara med på.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Vi har väckt en motion,
som bara delvis har anknytning till föreliggande
utskottsutlåtande, men såvitt
jag förstår har utskottet kort och snävt
men mycket bestämt avvisat hela vår
motion. Motiveringen är väl närmast
den, att utskottet anser att den utredning
som arbetar redan har sådana direktiv
att de täcker de önskemål som vi
framfört i vår motion. Jag betvivlar

tiskt taget hela den svenska jordbrukspolitiken,
och den är alltså inte begränsad
till norrländska förhållanden.

Vilka problem finns då upptagna i
vår motion? Jo, för det första att skapa
ekonomiska betingelser för småbrukarna
alt skaffa jord och skog och att man
därvid inte bara kör på den s. k. sammanslagningslinjen
utan också observerar
de stora jorddomänerna, från vilka

Kungl. skogsstyrelsen emellertid att så är fallet. Vår motion
handlar om åtgärder, som berör prak -

116

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Ang. särskilda åtgärder för det norrländska jordbruket och skogsbruket

man kan avdela jord och skog åt småbrukarna,
och för det andra vilka åtgärder
som måste till för att bringa ned
jordbrukets utgifter och lätta på den
kapitalbelastning som nu åvilar detsamma.
År 1958, för att ta ett exempel, inköptes
till det svenska jordbruket maskiner,
redskap, drivmedel och handelsgödsel
för i runt tal 700 miljoner kronor.
Jordbrukets krediter har fördubblats
under den senaste femtonårsperioden,
och därav följer naturligtvis också
att räntebelastningen för jordbruket har
blivit mycket större. För det tredje har
vi ånyo fäst uppmärksamheten på nödvändigheten
av starkt statligt stöd för att
utveckla kooperationer inom jordbruket.
Efter vad jag fattar av utskottsutlåtandet
har man över huvud taget inte
befattat sig med dessa problem. Vårt yrkande
har begränsats till en hemställan

nu ifrågavarande utlåtandet gjorda hemställan,
därefter särskilt angående punkten
I g, vidare särskilt rörande punkten
I h samt slutligen särskilt i fråga om
punkten II.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna I a—I f hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten I g förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i denna punkt
hemställt samt vidare på godkännande
av den av herr Hjalmar Nilsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

att de i motionen framförda synpunkterna
överlämnas till den pågående utredningen
angående riktlinjerna för den
framtida jordbrukspolitiken.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till motionerna 1:377
och II: 439.

Herr Nilsson, Hjalmar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32
punkten I g, röstar

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Jag har kontrollerat de
tillstyrkta motionerna. I dessa finns ett
utdrag ur skogsstyrelsens petita, vilket
bör vara alldeles till fyllest för att skingra
alla farhågor som herr Hjalmar
Nilsson här har dragit upp i fråga om
reglerna, utbetalningarna och annat. Det
är, tycker jag, rätt krystade invändningar.
När vi diskuterade denna sak i utskottet
kom aldrig dessa erinringar
fram, och jag kan inte heller påminna
mig att vi på något sätt berörde detta
i debatten föregående år. Jag tror att
reglerna ligger helt klara. De är för övrigt
så enkla, att de inte bör vålla några
tolkningsbesvär eller dylikt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme
att framställas först särskilt beträffande
punkterna I a—I f av utskottets i det

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Hjalmar Nilsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Hansson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 62;

Nej — 74.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

Nr 23

117

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten I h hemställt.

Därpå gjordes i enlighet med de rörande
punkten II framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall
till motionerna 1:377 och 11:439; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
memorial nr 34, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i
fråga om anslag till Särskilt stöd åt det
mindre jordbruket, godkändes den i detta
memorial föreslagna voteringspropositionen.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag erinrar om att, såsom tidigare tillkännagivits,
gemensam votering i fråga
om anslaget till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket kommer att äga rum fredagen
den 26 ds kl. 11.00.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 297, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upprustning av
forskning, försök och högre undervisning
på jordbruks- och trädgårdsområdena
jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 298, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ytterligare
åtgärder för kvalitetsförbättring av matpotatis
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 311, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 26 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. in., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 312, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag till lag om handräckning
vid taxeringsrevision m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521);
och

nr 314, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 15
november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager,
in. m.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 317, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag om förbättrad taxeringskontroll,
såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte i
ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 50 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr
17, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

128, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1961/
62 till Bidrag till internationell hjälpverksamhet
jämte i ämnet väckta motioner; nr

129, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1961/62 till statens blindskolor och dövskolor
in. in. jämte i ämnet väckta motioner; -

118

Nr 23

Onsdagen den 24 maj 1961 em.

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökad utbildning av
läkare och tandläkare m. m.;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående dels anslag för
budgetåret 1961/62 till naturastipendier
åt studerande vid universiteten m. fl.
läroanstalter m. m., dels ock åtgärder
för avskrivning av vissa studielån jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 132, i anledning av väckta motioner
om statsanslag till forskning om medicinska
medel för familjeplanering;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående kapitaltillskott till
Scandinavian Airlines System (SAS),
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar
m. in., jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1961/62;

nr 136, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62;

nr 139, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om organisationen
för undervisning och vård av barn med
komplicerad utvecklingshämning m. m.;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1961/62
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 141, i anledning av motioner, väckta
i anslutning till Kungl. Maj:ts förslag
angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1961/62 m. in.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 57, i anledning av väckta motioner
angående avdragsrätt vid beskattningen
för studieunderstöd samt för amortering
av studieskuld, m. m.; samt

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften
jämte i ämnet väckt motion;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 41, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om förfarandet i anmärkningsmål,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; nr

42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr
170) om polisväsendet i riket;

nr 43, i anledning av väckt motion om
åtgärder med anledning av att de nordiska
ländernas straffskalor icke överensstämmer;
samt

nr 44, i anledning av väckta motioner
om visst tillägg till 4 § instruktionen för
riksdagens ombudsmän;

tredje lagutskottets utlåtanden och memorial: nr

26, i anledning av motioner om
vissa ändringar i den för Kopparbergs
län gällande särlagstiftningen på fastighetsrättens
område;

nr 27, anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till nya författningsbestämmelser
rörande tillverkning
av och handel med fodermedel m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt
nr 28, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden;
ävensom

jordbruksutskottets memorial nr 33,
angående uppskov med behandlingen av
vissa till jordbruksutskottet hänvisade
ärenden.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 22.40.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1961. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

610741